5
1981/82:2158
Erik Wärnberg m. fl.
Förslag till lag om preskription av skattefordringar m. m. (prop.
1981/82:96)
I propositionen föreslås en ny lag om preskription av skattefordringar
m. m. Den nuvarande ordningen med två skilda preskriptionssystem för
skatter, tullar och avgifter - dvs. att preskription sker antingen enligt de
allmänna reglerna om tioårig preskription eller enligt de särskilda föreskrifterna
i uppbördslagen - ersätts enligt förslaget med ett enhetligt system.
Den femåriga preskriptionstiden enligt uppbördslagen föreslås gälla för i
princip alla skatter, tullar och allmänna avgifter. Preskriptionstiden skall i
regel räknas från utgången av det kalenderår då fordringen förföll till
betalning.
Den femåriga preskriptionstiden kan under vissa förutsättningar utsträckas.
Den får sålunda förlängas med fem år om gäldenären saboterat
indrivningen genom att ha gjort sig av med egendom i syfte att försvåra det
allmännas möjligheter att få betalt. Förlängning får också ske om gäldenären
har hållit sig undan eller stadigvarande vistats utomlands. Beslut om
förlängning fattas i dessa fall av länsrätten.
Preskriptionstiden förlängs också om kronofogdemyndigheten skriftligen
medger att gäldenären helt eller delvis betalar sin skuld efter den ordinarie
preskriptionstidens utgång. I sådana fall inträder preskription vid utgången
av det kalenderår då betalningen skall vara fullgjord enligt medgivandet.
Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1982. Enligt förslaget skall de
nya bestämmelserna gälla även för fordringar som vid ikraftträdandet inte
har preskriberats enligt äldre bestämmelser.
Den föreslagna lagstiftningen grundas på ett betänkande av utredningen
om säkerhetsåtgärder i skatteprocessen (USS). Kommitténs förslag har i
huvudsak lagts till grund för propositionen. På några punkter avviker
emellertid propositionen från betänkandet. Vi kan på ett undantag när
acceptera dessa avvikelser. Det gäller vilken tidsrymd ett beslut om
förlängning av preskriptionstiden bör omfatta.
Enligt kommitténs förslag skall den ordinarie preskriptionstiden på fem år
under i propositionen angivna förutsättningar kunna förlängas med en fast
period om två år. Förlängningstiden är maximerad till tio år, vilket alltså
kräver fem särskilda beslut. I propositionen föreslås en total förlängningstid
om fem år och att beslutet om förlängning redan från början skall avse hela
perioden.
Det är enligt vår mening av stor betydelse att kronofogdemyndigheternas
verksamhet kan bedrivas utan tidspress. Preskriptionstiden måste därför ha
en sådan längd att myndigheterna ges verkliga möjligheter att utverka mer
Mot. 1981/82:2158
6
eller mindre frivilliga betalningar från gäldenärerna och endast i undantagsfall
skall behöva sätta in så ingripande åtgärder som konkursansökan eller
liknande. Å andra sidan bör tiden avpassas så att negativa psykologiska
effekter på gäldenärernas betalningsvilja undviks. En gäldenär som utan eget
förvållande hamnat i den situationen att han inte kan fullgöra sina
betalningsförpliktelser får inte ges den uppfattningen att han praktiskt taget
aldrig kan bli fri från en skatteskuld.
Preskriptionsreglerna bör mot denna bakgrund ges sådant innehåll att
skillnad görs mellan s. k. normala indrivningsärenden och fall, där gäldenären
visar betalningsovilja eller söker sabotera kronofogdemyndighetens
indrivningsverksamhet. I detta avseende går enligt vår mening propositionen
inte tillräckligt långt. Övervägande skäl talar för kommitténs förslag på
denna punkt.
Regeringens förslag innebär förvisso en förlängning av preskriptionstiden
jämfört med nuvarande förhållanden. Men preskriptionstiden bör kunna
förlängas ytterligare i särskilt grova och utstuderade fall av indrivningssabotage.
I dessa fall har gäldenären inte sällan genom sitt illojala beteende
lyckats undandra samhället tillgångar av så stort värde att han utan
svårigheter kan leva av dem, oftast utomlands, under den tioårsperiod som
krävs för preskription enligt regeringsförslaget.
Enligt vår mening talar starka skäl för att man ytterligare bör avskräcka
från och försvåra indrivningssabotage. Den som ägnar sig åt sådan
verksamhet bör under längre tid än enligt regeringsförslaget kunna bli
föremål för indrivningsåtgärder. Det skall inte gå att genom illojala
beteenden undandra sig sin betalningsskyldighet utan en kraftig reaktion
från samhällets sida. Förlängningsperioden bör därför bestämmas till tio år.
Den totala preskriptionstiden blir då 15 år. Av främst billighetsskäl bör tiden
inte sättas längre. Som jämförelse kan nämnas att ordinarie preskriptionstid
på civilrättens område är tre år för konsumentfordringar och tio år i övrigt,
med möjlighet till oändlig förlängning genom särskilda åtgärder från
borgenärens sida som bryter preskriptionen.
Beslutet om förlängning bör enligt vår mening inte, som föreslås i
propositionen, avse hela förlängningsperioden. Genom att begränsa beslutet
vid varje tillfälle till två år torde förutsättningarna att förmå gäldenären att
göra rätt för sig öka. Samtidigt bestäms inte preskriptionstiden längre än
nödvändigt. Detta är ett argument som regeringen snuddar vid i annat
sammanhang i propositionen. De administrativa svårigheterna av tvååriga
beslutsperioder bör inte överdrivas.
Vi föreslår alltså att den ordinarie preskriptionstiden om fem år under de i
propositionen angivna förutsättningarna skall kunna förlängas med högst tio
år och att ett beslut om förlängning vid varje tillfälle skall avse en period om
två år. Det torde ankomma på utskottet att utarbeta erforderlig författningstext.
Mot. 1981/82:2158
7
Med hänvisning till det anförda hemställer vi
att riksdagen, med avslag på proposition 1981/82:96 i motsvarande
del, beslutar om förlängning av preskriptionstiden för skattefordringar
m. m. i enlighet med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 12 februari 1982
ERIK WÄRNBERG (s)
VALTER KRISTENSON (s)
RUNE CARLSTEIN (s)
ARNE GADD (s)
HAGAR NORMARK (s)
CURT BOSTRÖM (s)
BO FORSLUND (s)
OLLE WESTBERG (s)
i Hofors
EGON JACOBSSON (s)
ANITA JOHANSSON (s)
BO SÖDERSTEN (s)
MAJ-LIS LÖÖW (s)
LENNART PETTERSSON (s)
CATARINA RÖNNUNG (s)