13

Motion

1981/82:2155

av Lars Werner m. fl.

Män och kvinnor som präster i svenska kyrkan, m. m. (prop.
1981/82:93)

Regeringens proposition 1981/82:93 förslår bl. a. att lagen om kvinnas
behörighet till prästerlig tjänst upphävs. Avsikten är att undanröja den s. k.
samvetsklausulen så att allmänna regler om jämställdhet mellan kvinnor och
män i regeringsformen och jämställdhetslagen kommer att gälla också i
svenska kyrkans verksamhet.

Det är genant att en sådan proposition skall behöva läggas. I propositionen
framgår ju indirekt att en till svenska staten knuten kyrka hitintills inte följt
regeringsformen. Det är också beklagligt att inte regeringsförslaget tar steget
fullt ut när det gäller jämställdhet i svenska kyrkan. Undantag och kryphål
kommer att innebära att jämställdheten ytterligare kommer att fördröjas.
Detta för att en liten grupp ”mörkmän” inom kyrkan inte kan acceptera den
svenska kyrkans trosuppfattning när det gäller dess inställning till kvinnliga
präster.

Regeringens proposition tar dock ett steg i rätt riktning och det gäller nu
för riksdagen att undanröja de undantag och oklarheter som finns i förslaget,
så att jämställdhet mellan kvinnor och män också kan bli möjlig inom svenska
kyrkan. Vi avser då propositionens förslag att acceptera ”vissa praktiska
anordningar” till dess att full jämställdhet kan uppnås också i det praktiska
livet inom kyrkan, samt förslagen om övergångsbestämmelser för redan
präst- och biskopsvigda.

Vissa praktiska anordningar

I propositionen sägs att ”frågan om full jämställdhet mellan män och
kvinnor som präster i svenska kyrkan kan i det praktiska livet inte lösas
omedelbart. Lösningen ligger i en process på sikt. Man får acceptera vissa
praktiska anordningar som kan vara nödvändiga för att främja en fortsatt
utveckling mot målet.” Propositionen anför vidare att ”en nödvändig
förutsättning för alla sådana praktiska anordningar som det kan bli fråga om
är att de är förenliga med jämställdhetslagen”.

Detta är ytterst motsägelsefullt. Dels skall man införa praktiska anordningar,
eftersom det är omöjligt att omedelbart införa jämställdhet mellan
kvinna och man på den arbetsplats som heter svenska kyrkan, dels får dessa
praktiska anordningar inte stå i strid med jämställdhetslagen, vars syfte och
bokstav ju innebär att det skall råda jämställdhet i arbetslivet.

Vad dessa "vissa praktiska anordningar" konkret kan komma att innebära

Mot. 1981/82:2155

14

anges inte. I sammanhange nämns dock i propositionen den s. k. väjningsrätten,
som finns i de inomkyrkliga samarbetsreglerna. Den innbär att den
som har en annan uppfattning i ämbetsfrågan än svenska kyrkan kan träda åt
sidan i vissa situationer. Kvinnoprästmotståndare kan alltså med denna
väjningsrätt vägra att utöva altartjänst tillsammans med kvinnliga präster och
biskopar kan vägra att viga kvinnor till präst.

Propositionens föredragande ställer sig avvisande till att införa en princip
om väjningsrätt för den enskilde prästen. Som propositionen sedan är
skriven kan man dock fråga sig om det ändå inte är någon form av informell
”väjningsrätt” som åsyftas när det talas om ”vissa praktiska anordningar”.
”Sålunda ställer jag mig avvisande till att införa en princip om väjningsrätt
för den enskilde prästen. Vad saken gäller är praktiska anordningar som kan
underlätta en positiv utveckling för jämställdhet inom kyrkan. Att i
praktiken söka vägar för att undvika konfliktsituationer kan inte anses
innebära diskriminering av de kvinnliga prästerna. Någon formell rätt att
vägra tjänstgöring kan det emellertid inte bli fråga om att införa”, skriver
propositionen. Därefter överlämnas frågan att lösas internt inom kyrkan.

Det måste klart sägas ifrån att vare sig väjningsrätten är formell eller
informell är den lika diskriminerande för kvinnan. Att kvinnliga präster på
detta sätt blir behandlade som pestsmittade i sitt yrkesutövande är
oacceptabelt, och överförd på andra delar av arbetsmarknaden ter sig tanken
helt absurd.

Enligt vår mening behövs inga särskilda praktiska anordningar inom just
svenska kyrkan. De samarbetssvårigheter som uppkommer på denna
arbetsplats får naturligtvis lösas på samma sätt som på övriga arbetsmarknaden.
Någon väjningsrätt, vare sig formell eller informell, kan inte komma i
fråga. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

Övergångsfrågorna

”Enligt min mening bör de rättsliga följderna av förslaget inte slå igenom
fullt ut för dem som har prästvigts under hittillsvarande rättsläge”, säger
regeringens föredragande i propositionen.

Det innebär i klartext att diskrimineringen av kvinnliga präster kommer att
fortgå ytterligare i årtionden framåt. I omkring fyrtio år kommer alltså i
praktiken den s. k. samvetsklausulen att leva kvar och kvinnor kommer att
diskrimineras och i värsta fall också trakasseras inom svenska kyrkan. Det är
helt oacceptabelt.

”Kvinnoprästutredningen har konstaterat att det torde ligga i sakens natur
att de som har prästvigts före förslagets ikraftträdande skall omfattas av en
övergångsanordning.”, säger propositionen. Propositionen föreslår sedan
ovan nämnda väjningsrätten skall kunna åberopas av de präster som
prästvigs före behörighetslagens upphävande (dvs. 1/1 1983) och av de
biskopar som före detta datum trätt i tjänst. Några bärande skäl för sådana

Mot. 1981/82:2155

15

övergångsbestämmelser anges inte i propositionen. Man talar om ”sakens
natur” och ”särskild hänsyn”. Inte heller i denna fråga anser vi att svenska
kyrkan bör behandlas annorlunda än andra delar av arbetsmarknaden.
Arbetsvägran på grund av att en arbetskamrat är av annat kön tolereras inte
på någon annan del av den svenska arbetsmarknaden, inte heller får anställda
vid företag med verksamhet i Sydafrika, anställda som tvingas genomföra
rationaliseringar som gör deras arbetskamrater arbetslösa, etc., etc.,
arbetsvägra med mindre än att lagenliga beslut föreligger för fackliga
stridsåtgärder. Vi har haft en över tjugo år lång övergångstid sedan kvinnor
fick rätt att prästvigas. Några ytterligare övergångsbestämmelser behövs
inte.

Propositionen tar också upp förhållandena i Göteborgs stift. Med den
lösning vi förordar, utan några ytterligare övergångsbestämmelser, är det
givet att också biskopen i Göteborgs stift måste vara skyldig att prästviga
kvinnor. Någon diskriminering av kvinnliga präster och kvinnliga studerande
får naturligtvis inte fortsättningsvis förekomma i Göteborgs stift lika litet som
i andra stift.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen beslutar att ge regeringen till känna vad som i
motionen anförs om ”vissa praktiska anordningar” och den
s. k. väjningsrätten,

2. att riksdagen beslutar att uttala sig för vad som i motionen
anförs beträffande övergångsfrågorna och hos regeringen
begära nödvändiga åtgärder för att detta skall efterlevas.

Stockholm den 1 februari 1982
LARS WERNER (vpk)

EIVOR MARKLUND (vpk) C.-H. HERMANSSON (vpk)

NILS BERNDTSON (vpk) BERTIL MÅBRINK (vpk)

EVA HJELMSTRÖM (vpk) MARIE-ANN JOHANSSON (vpk)