Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

8

Motion

1981/82:2153

av Tore Nilsson m. fl.

Män och kvinnor sorn präster i svenska kyrkan, m. m. (prop.
1981/82:93)

En åtgärd mot samvetet

Propositionen presenterar en åtgärd ”sorn syftar till att undanröja den s. k.
samvetskausulen”.

Samvetsklauselen från år 1958 är de särskilda uttalanden från kyrkomötet
som värnade om de prästers samveten som inte kunde handla mot Guds Ord,
bekännelsen och sina prästlöften och som syftade till att de ”sorn har en
avvikande mening i ämbetsfrågan kan bevara sin hemortsrätt i svenska
kyrkan”; så uttrycktes det i riksdagens beslut 1978 angående omprövning av
sam vetsklausulen.

Hemortsrätten blev alltså tidsbegränsad. Den nu föreliggande propositionen
avskaffar samvetsfriheten. De män som håller fast vid sin tro och
övertygelse tvingas ut ur kyrkan.

Grundlagens lydelse av ålder

Beundrad och beundransvärd var den gamla grundlagsparagrafen om
samvetets frihet och helgd. Mången kunde dess klara ord utantill: Konungen
äger ingens samvete tvinga eller tvingas låta.

Även den nuvarande regeringsformens 2 kap. om grundläggande fri- och
rättigheter talar i 1 § mot innehållet i proposition 1981/82:93.

Prästämbetet enligt regeringen

Regeringen förklarar att förslaget i propositionen ”är ett led i strävandena
för jämställdhet mellan män och kvinnor som präster i svenska kyrkan”.

Någon hänvisning till Den Heliga Skrift, till kyrkans tro och lära finns
inte.

Bakom regeringen står den s. k. allmänna opinionen som betraktar kyrkan
som en inomvärldslig storhet - eller ringhet - som är en del av staten.
Prästämbetet är följdaktligen en statlig tjänst. Regering och riksdag måste
enligt denna uppfattning hävda mäns och kvinnors lika rätt till varje
tjänst.

Sverige skiljer sig här från andra länder. Det danska folketinget antog den
31 mars 1978 lagen om könens jämställdhet - ligestillingsloven - varvid det

Mot. 1981/82:2153

9

stadgas att den icke gäller om prästämbetet. I en rad kyrkor bestämmer
kyrkan själv i denna fråga och följer därvid den linje som alltid varit Kristi
kyrkas. Vi kan nämna den romersk-katolska kyrkan och den finska
kyrkan.

Kyrkan och ämbetena enligt bibeln

Läran om Kyrkan finns endast i Den Heliga Skrift, som är kyrkans
grundval och urkund. Den lär att församlingen är Herrens och därför inte
bestämmer över sig själv. Ingen myndighet på jorden kan heller råda över
kyrkan och bestämma över utformningen av dess gudstjänst eller förändra
dess ämbeten. Eftersom den är en gudomlig skapelse och icke en stiftelse
eller institution som människor konstruerat kan den inte omformas när
någon finner så lämpligt.

Skriften liknar församlingen vid en kropp, där alla lemmar är beroende av
Kristus - församlingens huvud - och där alla tjänar honom. Alla lemmar är av
samma värde. Det är den sanna jämställdheten. Allas tjänst är lika helig,
omistlig och ändamålsenlig. Där är icke man eller kvinna, hög eller låg - men
alla har icke samma funktion. Här är man och kvinna, och de har olika
kallelse och vissa tjänster är klart bestämda. De tolv apostlarna var män,
manliga presbyterer fanns men diakonissan i Kenkreä var kvinnan Febe,
Maria tjänade församlingen i Rom och fick en hjärtlig hälsning i Romarbrevet
från aposteln Paulus.

För en kristen är detta tydligt. Det är ingen diskriminering av någon.
Ämbetena är skilda men deras innehavare av samma värde. Det är
sekulariseringen och materialismen som står bakom dagens tankar om
kyrkan och dess ämbeten.

Teologin och ämbetet

De svenska biskoparnas bibelkommission kom på sin tid fram till att
kvinnans ”rätt” till prästämbetet inte kan härledas ur Den Heliga Skrift. Det
finns teologer som påstår att Bibeln inte känner till att prästämbetet är
föbehållet mannen. Här har dock alltid de som grundligt forskat i Skriften
angående detta funnit att den s. k. nya ämbetssynen inte kan försvaras
teologiskt. Den finske teologen dr Seppo Teinonen tillhörde dem som
hävdade kvinnans prästkall och ville framlägga bevis ur Bibeln för sin
uppfattning. Under sin forskning kom han till motsatt resultat. Han skriver i
det arbete han sedan gav ut:

”Även om man och kvinna hör ihop, så har vardera med utgång från
skapelsen sin egen uppgift: Mannen har mannens och kvinnan har kvinnans.
Kristi återlösningsverk innebär icke upphävande av skapelseordningen utan
av synden. Skapelseordningen upprättas i Kristus till det ursprungliga och

Mot. 1981/82:2153

10

ofördärvade tillståndet.” Hans slutsats är: ”1 Nya Testamentet finner man
sålunda inte något stöd för kvinnliga präster.”

Teinonen hänvisar också till traditionen och reformationen och tillägger:
”Såvida man i Finland skulle önska övergå till kvinnliga präster, så skulle
man göra ett sådant beslut i medveten opposition mot majoriteten av
kristenheten.”

Här kan också hänvisas till teologerna dr David Hedegård och biskop
Anders Nygren. Och givetvis till reformatorn Luther.

Att lagstifta mot de trogna

Det är sålunda de människor som är kyrkan trogna och Skriften lydiga som
nu skall motas bort. De har inte funnit på något nytt. De är inte
revolutionärer eller extremister. De är troende och trogna. De ser många
svagheter och brister hos kyrkan men har ändå valt att stanna och förbida en
förnyelse, en väckelse. Samtidigt har många unga män måst överge tanken på
att bli präster - vilket är en anledning till prästbristen i dag. Regeringen går
alltså ut med lagstiftning mot de trogna. Det kan här hävdas att ett stort antal
av ”de stilla i landet” också lidit svårt av den utveckling som lett fram till
kvinnoprästkyrkan. Ingen kan visa på andlig förnyelse, växande kyrlig sed
eller starkare andligt liv som frukter av den ”reform” som nu skall krönas
med den lag som proposition 1981/82:93 föreslår.

Det går inte att stödja detta lagförslag, om man samtidigt hävdar att de
mänskliga rättigheterna och den gamla svenska grundlagens oöverträffade
16 §. Även nu gällande grundlag kränks om riksdagen bifaller propositionen.

Riksdagen måste därför avslå regeringens förslag i detta stycke. Det är
oförenligt med demokratin.

Hemställan

Med stöd av det anförda hemställs

att riksdagen avslår regeringens proposition 1981/82:93 i vad avser
samvetsklausulen.

Stockholm den 27 januari 1982

TORE NILSSON (m)

HANS WACHTMEISTER (m) ALLAN ÅKERLIND (m)
GUNNAR OSKARSON (m)