Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1981/82: 2080

Motion
1981/82:2080

Britta Hammarbacken m. fl.

Åtgärder för att befrämja livskvalitet

Kunskap måste förenas med känsla för att
det skall leda till förnuft

Inledning

Grundläggande för centerns samhällssyn är jämlikhetstanken och omsorgen
om den enskilda människans valfrihet och välfärd. Samhällsarbetet
måste präglas av en strävan att inom de ramar som står till buds ständigt
skapa ett bättre samhälle i vårt eget land, samtidigt som vi försöker bidra
till en bättre värld.

Politiken måste formas med utgångspunkt från människornas faktiska
situation så som de själva upplever den. Det är ett obestridligt faktum att
många människor i dag känner en oro och ibland ångest inför den egna
situationen i samhället. Människor hamnar i vårt samhälle i situationer de
själva inte kan påverka och där de inte känner trygghet i den närmiljö de
lever i. Man fruktar arbetslöshet, social isolering, kemikalier och gifter i
arbetsmiljö, boendemiljö och livsmedel. Man fruktar sociala påfrestningar
som man inte kan lösa med de resurser man själv har och samhället inte
kan ställa till förfogande.

Den hittillsvarande politiken har varit alltför inriktad på en snabb ökning
av det materiella välståndet i traditionell mening. Den tekniska utvecklingens
möjligheter har tett sig obegränsade och jordens resurser outtömliga.
Centerpartiet har länge varnat för att den onyanserade tillväxtfilosofin inte
leder till en samhällsutveckling som tillgodoser samtliga mänskliga behov.
Tvärtom har den tekniska utvecklingen från vissa utgångspunkter givit
resultat som inte varit eftersträvansvärda eller önskvärda.

Jordens befolkning ökar i snabb takt. Allt fler av jordens fattiga kommer
att kräva sin rättmätiga del av det som finns att utnyttja och fördela. Också
från den utgångspunkten är det fullt klart att vi nu är inne i ett utvecklingsskede
som innebär betydande påfrestningar och behov av omställningar.

Vi måste hushålla med våra gemensamma resurser på ett bättre sätt. Att
klara detta är i sig en stimulerande utmaning som vi inte får tveka att möta.
Det kräver en teknik, en produktion och ett levnadsmönster som i långt
högre grad än hittills inriktas på att tillgodose människornas behov av
meningsfulla och skapande arbetsuppgifter och en social omvårdnad och
kulturell gemenskap som möjliggör ett mera personligt ansvar för utformningen
av vår livsmiljö.

1 Riksdagen 1981/82. 3 sami. Nr 2080

Mot. 1981/82:2080

Vi upplever nu ett kärvt ekonomiskt läge, där det knappast finns något
nytt utrymme för kostsamma reformer. Det ställer krav på ett nytt sätt att
möta och lösa sociala fördelningsproblem. Sociala problem kan inte bara
mötas med institutionella lösningar. Politiken måste mera inriktas för att
genom samhällsplaneringen förebygga problem och för att genom ökad
gemenskap och samhörighet mellan människorna bättre rusta envar att
lösa uppkommande svårigheter.

Hittills har människors problem sökt lösas utan beaktande av deras egen
möjlighet att ta initiativ och ansvar. Samtidigt upplever många att samhället
är kontaktlöst. Man känner sig sakna meningsfulla arbetsuppgifter och
möjlighet att påverka sin situation. En framtidspolitik måste ändra på
detta. Alla måste känna den självtillit som ger en egen förmåga att utveckla
sin livssituation.

De ekonomiska problemen får inte leda till att reformeringen av samhället
upphör. Behovet av förändringar är tvärtom större nu än tidigare. Men
lösningarna måste vara annorlunda än under t. ex. 1960-talets tillväxtår. Vi
måste hushålla såväl med de ekonomiska resurserna som med naturens
resurser och de mänskliga. Vi måste hushålla för att skapa livskvalitet.

När vi vill sätta begreppet livskvalitet som ett övergripande mål i samhället
gör vi det utifrån insikten att en ökad materiell levnadsstandard bara
i begränsad omfattning förbättrar människans levnadsstandard i ett land
som vårt. I många fall kan t. o. m. den materiella standardökningen visa sig
ske till ett så högt pris på andra områden att resultatet blir en försämrad
totalsituation för människorna.

Förutsättningar för livskvalitet

Livskvalitet måste med nödvändighet ha olika innehåll för olika människor.
Samhällets uppgift kan bara vara att försöka underlätta för medborgarna
att gemensamt skapa sig en kvalitativt högvärdig tillvaro. Politiken
måste därför inriktas på grundtrygghet och valfrihet.

Av grundläggande betydelse är att varje människa känner hemortsrätt
någonstans i vårt samhälle. Att leva i en miljö som man känner samhörighet
med och kan utveckla är viktigt. Var och en skall kunna engagera sig
för den miljön och med dess gemensamma bästa som utgångspunkt ta
ansvar för dess utveckling. Vi måste arbeta för en fördjupad demokrati.
Alla människor har ett eget ansvar för sin situation och sin närmiljö.

Gemenskap och samhörighet mellan människor är ett grundbehov som
samhället måste främja. Det är i den relationen mellan människor som
problem kan undvikas eller elimineras.

Grundläggande för varje människa är också rätten till arbete. Tillgången
till arbete inbegriper självkänslan att göra något som är till nytta, tillfredsställelsen
att kunna försörja sig själv, få utlopp för sin egen initiativförmåga
och känna arbetsgemenskap med kamrater.

Mot. 1981/82:2080

Ytterligare en förutsättning för livskvalitet är att den mänskliga tillvaron
är förenlig med ansvar för natur och naturresurser nationellt och globalt.
Vi måste bygga ett samhälle som utgår från de ekologiska förutsättningarna
och hushållning med naturresurserna.

Slutligen förhåller det sig så att allt arbete för livskvalitet föröds om inte
freden mellan folk och nationer inte kan upprätthållas. Enbart den hotbild
som följer av kapprustningen är så allvarlig att den grovt inkräktar på
livskvaliteten i vårt land och ute i världen.

Samhällsplanering

Den fysiska livsmiljö som skapas genom bebyggelsen är avgörande för
människors välbefinnande. Samhällsplaneringen måste inriktas på att skapa
lokala miljöer som underlättar trivsel, mänsklig gemenskap och ansvarstagande.

Grundläggande för samhällsplaneringen bör enligt vår uppfattning vara
en strävan att skapa så fullständiga lokala miljöer som möjligt, miljöer som
får karaktären av fungerande lokalsamhällen. Det innebär att bebyggelseområdena
måste vara överblickbara för den enskilde, inte större än att
man någorlunda kan lära känna människor och miljö i området. Det bör
inte vara fråga om ensidiga områden, utan boende, arbete, service och
rekreationsmöjligheter bör lokaliseras i anslutning till varandra. Området
måste också vara så utformat att det ger rimliga tillfällen till gemensamma
aktiviteter och gemensamt ansvarstagande för de boende. Tillgång till
gemensamhetslokaler och utrymme för uteaktiviteter är viktigt. Så mycket
som möjligt i bostadsområdet bör kunna skötas genom självförvaltning av
de boende. Nya lägenheter bör som regel ha markkontakt.

En annan grundprincip måste vara att de rekreationsmöjligheter som
naturen ger tas väl till vara och att bebyggelsen sker med ekologiska
utgångspunkter.

Förnyelse i befintlig bebyggelse ger ofta de bästa förutsättningarna.

Lokalsamhällen i alla delar av landet

För att skapa fungerande lokalsamhällen med bostäder, arbetsplatser,
service, vård, kultur och rekreation väl samlat, både i städerna och på
landsbygden, räcker det inte med punktinsatser och isolerade stödåtgärder.
Det krävs en helhetssyn på naturens möjligheter och toleranser,
människans situation, näringslivets organisation och samhällets uppbyggnad
i stort. Statsmakterna måste här genom en aktiv regionalpolitik påverka
samhällsutvecklingen och därmed motverka en ny flyttlassvåg.

Mot. 1981/82:2080

Lokalt inflytande

Till god livskvalitet hör möjligheterna att påverka sin egen livssituation
genom att via demokratiska beslutsformer påverka samhällets utformning.
Beslutsfattandet i vårt samhälle har genomgått en omfattande centralisering.
Allt mer i vår tillvaro regleras genom beslut som fattas av mer eller
mindre okända organ högt ovanför de vanliga människornas huvud. Detta
har gett många människor en känsla av att vara maktlösa och utlämnade åt
anonyma beslutsfattare. Även på lokal nivå innebär de stora kommuner vi
nu har att klyftan mellan medborgare och beslutsfattare har blivit mycket
stor. Det är därför många som i dag beklagar det sätt på vilket kommunsammanslagningarna
genomfördes. Vi har fått kommuner som i många fall
måste uppfattas som ett sorts halvregionala organ och som befolkningsmässigt
och ytmässigt är mycket stora. I många kommuner, som skapades
genom sammanläggningarna, har det varit betydande svårigheter att skapa
samhörighetskänsla. Möjligheterna att dela kommuner har tagits till vara
på några håll. Sedan den 1 januari 1980 är Dorotea och Vadstena åter
självständiga. Regeringen har nyligen fattat beslut om delning av ytterligare
fem kommuner fr. o. m. 1983. Det är Salem som bryts ur Botkyrka,
Österåker och Vaxholm skiljs åt, Essunga skiljs från Vara, Bjurholm skiljs
från Vännäs och Malå skiljs från Norsjö. Utredningar eller överväganden
beträffande ytterligare indelningsärenden pågår f. n. i ett antal kommuner.

De svårigheter den kommunala demokratin skulle möta efter kommunsammanläggningarna
var i stor utsträckning förutsebara. Redan tidigt startade
diskussioner om att man skulle återknyta kontakten mellan väljare
och valda genom att inrätta någon form av kommundelsorgan.

Sedan den 1 januari 1980 är det möjligt för kommunerna att inrätta lokala
organ med beslutanderätt. Detta innebär t. ex. att de kan få ansvaret för en
egen budget. De kan ges uppgifter såväl inom den frivilliga kommunala
sektorn, t. ex. fritid och kultur, som inom den specialinriktade sektorn
omfattande exempelvis socialnämnden, skolstyrelsen och byggnadsnämnden.
Den nya lagstiftningen ger kommunerna stor organisationsfrihet. Ett
lokalt organ kan ges uppgifter inom endast en sektor. Lokala organ kan
också inrättas för övergripande uppgifter, dvs. verka inom mer än en
sektor.

Inrättande av lokala organ innebär att besluten kommer närmare människorna.
Den enskildes möjlighet att påverka besluten ökar. Vidare tillskapas
fler kommunala uppdrag där nya grupper av förtroendevalda får meningsfulla
politiska uppgifter. Fler människor kan engageras i gemensamt
ansvarstagande för resurshushållning och utveckling. Det torde också vara
lättare att rekrytera förtroendemän till denna typ av kommunala uppdrag.
Uppdragen är stimulerande och det handlar om saker som folk känner till i
sin närmiljö.

Vissa former av lokala organ låter sig också väl användas för att effekti

Mot. 1981/82:2080

visera verksamheten på lokal nivå genom att åstadkomma bättre samordning
mellan exempelvis kultur, fritid, skola och vissa sociala aktiviteter.
Möjligheterna till effektivisering, samordning och hushållning är viktiga att
ta till vara i dagens läge.

Vid mitten av 1981 arbetade närmare femtiotalet kommuner med frågan
om lokala organ. Detta tyder på ett stort gensvar. För framtiden kan det
också vara angeläget att försöksverksamhet med direktvalda lokala organ
får inledas. Det är angeläget att understryka att försöksverksamhet med
lokala organ inte har startats för att tillgodose en opinion bland de nuvarande
mest aktiva kommunala företrädarna. Det är i stället en reform för att
föra ned beslutanderätten närmare de vanliga människorna. Lokala organ
är en beslutsform för lokalsamhället.

Det är angeläget att kommunerna utnyttjar denna vidgade möjlighet att
förstärka demokratin på det lokala planet. Därigenom stärks också demokratin
i vårt samhälle. Det är viktigt att människors identitet och samhörighet
med samhället och det demokratiska systemet kan förstärkas. Att vara
med och fatta beslut om samhällets utveckling skall vara en del av vardagen
där många människor deltar. Beslutssystemet måste ta till vara de
många människornas vardagskunskaper. Det bästa vore om alla människor
någon gång i sitt liv aktivt deltog i samhällsarbetet och påverkade utformningen
av sin kommun och närmiljö, genom att exempelvis inneha ett
kommunalt uppdrag. Det finns en oroande tendens att politik även på den
kommunala nivån utvecklas till en professionell hantering för en växande
skara kommunalråd och politiska sekreterare. Denna utveckling måste
brytas. Det är angeläget att den politiska beslutsprocessen formas på ett
sådant sätt att många människors intressen och engagemang får ett positivt
utlopp i representativa former. Decentraliseringen av beslutsfattandet bör
inte stanna på kommundelsnivå. Det är också viktigt att ge människorna
ökat inflytande på sin närmiljö i det egna bostadsområdet. En mycket stor
del av alla hyresbostäder ägs av kommunala bostadsföretag. Här finns det
stora möjligheter att skapa en fungerande boendedemokrati genom att
innevånarna i ett bostadsområde ges ett direkt ansvar och inflytande över
områdets förvaltning. Också i områden med andra upplåtelseformer kan de
boendes inflytande stärkas genom att olika gemensamhetsinrättningar
överlåts till de boendes förvaltning.

Till bilden av en vital demokrati på basnivå hör också fungerande folkrörelser.
Av särskilt intresse är därvid de kooperativa organisationerna.
Konsument- och lantbrukskooperationen har spelat en väsentlig roll för
välfärdsutvecklingen i vårt land. Enligt vår mening torde den kooperativa
idén i småskalig form och med starkt medlemsinflytande i framtiden kunna
utgöra en värdefull nyckel för att lösa många lokala angelägenheter. Det är
angeläget att människors möjligheter att lokalt lösa problem genom kooperativa
organisationsformer underlättas.

Staten bör ta ett ansvar för en decentralisering av beslutsfattandet,
tl Riksdagen 1981/82. 3 sami. Nr 2080

Mot. 1981/82:2080

främst genom att flytta beslutsfunktioner från statliga organ till landsting
och kommuner och genom att skapa lagliga möjligheter för dessa att
decentralisera makten vidare. På bägge dessa områden har betydande
insatser gjorts. Ett systematiskt arbete pågår för att flytta beslut från
departement och centrala verk till regionala och lokala organ. Länsstyrelserna
har fått en sammansättning som bättre än tidigare avspeglar de
politiska förhållandena i länet. Detaljregleringen av kommunerna minskar.
Lagstiftningen om lokala organ med beslutanderätt har redan nämnts.
Möjligheten numera att genomföra kommunala folkomröstningar är ett
annat sätt att öka det lokala inflytandet. Det är oerhört viktigt att de nya
möjligheterna till ökat lokalt inflytande får genomslag i praktiken och att
arbetet på att decentralisera beslutsfunktionen går vidare.

Stadsförnyelse

Förnyelseområden

Förnyelse i befintlig bebyggelse ger ofta de bästa förutsättningarna att
skapa trevliga boende- och livsmiljöer. Här finns förankring bakåt, här
finns traditioner, människor osv. Det gäller att ta till vara och utveckla de
befintliga värdena tillsammans med de människor som är berörda.

Förnyelseområden kan ha mycket olika utseende. Det kan t. ex. vara
glesa villa- och fritidshusområden, ensidiga storutbyggnader från 1960- och
1970-talen med bara bostäder eller 1930-talsbebyggelse i trevåningshus.
Förnyelsen innebär att man med nybebyggelse eller ombyggnad inom
befintliga byggnader kompletterar med det som fattas, t. ex. service, arbetsplatser,
smålägenheter, stora lägenheter etc. för att åstadkomma allsidiga
lokalsamhällen.

Förnyelseområden får inte generellt betraktas som råmark för nybebyggelse
och måste skonas från för stora exploateringsenheter. De ursprungliga
värdena får ej gå förlorade. Inom förnyelseområdena finns i allmänhet
obebyggd mark som utan nackdelar kan nybebyggas. Där bör man, om
området i övrigt är glest bebyggt, satsa på kompletterande bebyggelse.

Det innebär stora fördelar att bygga i förnyelseområden jämfört med
nyexploateringsområden. Man utnyttjar gjorda investeringar i befintliga
kommunikationer, social och kommersiell service m.m. Ombyggnad, tillbyggnad
och komplettering kan användas för att ändra hushållssammansättning
och åldersstruktur och för att bättra utnyttja skolor och barnomsorg.

Det är förenat med stora svårigheter att planera i förnyelseområden i
kommunerna. Det kan behövas åtskilliga ändringar i rådande regler och
system för att kompletteringsbebyggelsen skall bli bra och tillräckligt omfattande.
Man måste bl. a. finna bättre former för att förtäta stora villatomter
så att man kan få ett flergenerationsboende, små hyreslägenheter
m. m.

Mot. 1981/82:2080

Fungerande bostadsmarknad

Det är mycket angeläget att åstadkomma en väl fungerande bostadsmarknad.
De boendes krav kan tillgodoses genom att man inom ett och
samma område planerar för en allsidig lägenhetssammansättning med olika
lägenhetsstorlekar och upplåtelseformer som passar för både ungdomar,
barnfamiljer, ensamstående och äldre.

Renodlade bostadsområden måste kompletteras för att få närhet mellan
bostäder och arbetsplatser i väl fungerande lokalsamhällen och kontoriserade
lägenheter i innerstadsområden måste åter bli bostäder.

En aktiv bostadsförmedlingsverksamhet kan ge bättre service och hjälp
med praktiska frågor samt underlätta och initiera beslut om flyttning till en
lägenhet som passar bättre.

Landsbygdsutveckling

Många människor väljer, just av hänsyn till att man önskar en trygg
miljö, att bosätta sig på landsbygden eller i de mindre tätorterna. Konflikter
kan dock uppstå, t. ex. när det gäller bibehållande av nuvarande
odlingslandskap gentemot en ökad rationalisering inom jord- och skogsbruket.
Det är viktigt att olika myndigheters arbete för den fysiska miljön i
största möjliga utsträckning sker i samarbete med berörda brukare.

En samhällsplanering som skapar fungerande lokalsamhällen måste över
huvud taget bygga på långtgående samordning mellan olika insatser och en
anpassning till lokala förhållanden. Bebyggelseplanering, näringspolitik,
sociala insatser, serviceutveckling osv. måste intimt samverka. Detta är
möjligt bara om en stor del av planeringsansvaret är lokalt. Därför är det
viktigt att den utveckling mot beslutande lokala organ, och i vissa fall
mindre kommuner, som berörs på annat ställe i motionen drivs med kraft.

Sysselsättning inom industri och hantverk

För att kunna stärka möjligheterna till sysselsättning och boende på
landsbygden och i de mindre tätorterna är det viktigt att fler arbetstillfällen
inom industri och hantverk skapas. Detta kan ske dels genom direkt
lokalisering av industrianläggningar till dessa områden, dels genom en mer
medveten näringspolitik för småskalig industriverksamhet och hantverk.
Ett ökat kommunalt engagemang i de näringspolitiska frågorna är viktigt.

Ytterligare arbetstillfällen skapas genom en ökad och medveten lokal
vidareförädling av produkter. Enskilda mindre företagare och hantverkare
bör i större utsträckning utnyttja möjligheterna till samarbete. Det kan
bl.a. gälla olika former för gemensam administration, telefonpassning,
lokaler samt helg- och söndagsjour. Detta samarbete kan ske genom att de
enskilda företagarna bildar någon form av gemensam organisation. Den
kooperativa företagsformen bör i ökad utsträckning kunna utnyttjas när
det gäller nya företag på landsbygden och i mindre orter.

Mot. 1981/82:2080

Sysselsättning inom jord- och skogsbruk

Arbetstillfällen inom jord- och skogsbruk utgör idag grunden för sysselsättningen
på landsbygden. Ett aktivt lantbruk är också förutsättningen för
företagsformen. Detta bör även gälla företag med enbart skog. Bl. a. av
detta skäl är det viktigt att sysselsättningen inom dessa näringar kan
bibehållas och på sikt åter öka.

Det är viktigt att jordbrukspolitiken syftar till att stödja utvecklingen för
det kombinerade företaget. Sambandet mellan brukande och ägande inom
jord- och skogsbruk måste stärkas. Ytterligare sammanslagningar av redan
bärkraftiga jord- och skogsbruk skall förhindras. Deltidsjordbruket och
deltidsskogsbruket är också en förutsättning för och en viktig del av
landsbygden. Arrende utgör i många fall en möjlighet till ett för den övriga
produktionen viktigt tillskott. Sammanläggning av bärkraftiga arrendegårdar
skall motverkas.

För att stärka möjligheterna till sysselsättning inom jord- och skogsbruket
och för att därmed åstadkomma en positiv utveckling för bygden
fordras ett samarbete, dels mellan lantbrukare, dels mellan lantbrukare
och samhället.

Samarbetet mellan lantbruksnämnd och skogsvårdsstyrelse måste ökas
för att åstadkomma en förbättrad rådgivning till det kombinerade lantbruket.
Det direkta samarbetet mellan lantbrukarna kan dels ske genom ett
samarbete för bättre utnyttjande av maskiner och byggnader. Därutöver
bör det vara riktigt, att jordbrukare inom lantbrukets ekonomiska föreningsrörelse
utvecklar möjligheterna till samarbete. Samarbete i kooperativa
former kan stimulera till gemensamma satsningar på nya produktionsområden
inom jordbruket. Liknande nya områden kan t. ex. vara lantbrukets
engagemang i ökad energiproduktion.

Boende och byggande

Den kommunala planeringen för boende och byggande spelar stor roll
för bosättningen på landsbygden. En medveten planering för en levande
landsbygd och utveckling av de mindre orterna bör vara en av målsättningarna
för den kommunala planeringen.

På samma sätt som det idag för kommunernas tätorter utarbetas särskilda
områdesplaner, bör kommunerna genom en aktivare planering dra upp
riktlinjer och besluta om var en ökad bosättning på landsbygden kan ske.
Till en böljan kan detta ske genom att planer utarbetas för en förtätning av
nuvarande mindre byar. Kommunerna bör här ta initiativet till att enklare
planer utarbetas för sådan förtätning. Det är också viktigt att en planering
sker som ger möjligheter till byggande av lägenheter med bostads- och
eventuellt hyresrätt i de mindre orterna. Detta utgör många gånger ett
villkor för att ungdomar och äldre skall kunna bo kvar i sin hembygd.

Mot. 1981/82:2080

Kommunikationer

För många människor som idag bor på landsbygden och i de mindre
tätorterna är väl fungerande kommunikationer ett villkor för nuvarande
levnadsförhållanden. Det gäller behovet av vägnät med god och tillfredsställande
standard men också möjligheter till kollektiva resor, där ytterligare
samordning bör ske vad det gäller t. ex. skolskjutsar, kompletteringstrafik,
färdtjänst och taxi. Det bör finnas möjligheter till ökad samplanering
av godstransporter mellan företag i de mindre tätorterna och på landsbygden.

Social omvårdnad och service

Landsbygden och de mindre orterna uppfattas av många människor som
mer socialt trygga miljöer. I betydligt längre utsträckning än i tätorterna
har tvågenerationsfamiljer funnits kvar på landsbygden. Detta har medfört
att behovet av social omsorg genom samhällets försorg många gånger varit
mindre efterfrågad. I takt med att denna boendeform minskar alltmer har
dock kraven på bl. a. barnomsorg och äldreomsorg ökat. Det är viktigt att
samhället medverkar till att äldre kan bo kvar i den egna bostaden så länge
som möjligt. Detta kan ske genom hemsamaritverksamhet. Andra insatser
för att medverka till detta kan vara en ökad information om möjligheterna
till bostadsupprustning samt en väl fungerande kompletteringstrafik och
färdtjänst.

Kommunerna har i alltför liten utsträckning lyckats finna direkt anpassade
verksamhetsformer för t. ex. barnomsorgen, när det gäller landsbygden
och mindre orter. Verksamhetsformerna t. ex. inom barnomsorgen bör
kunna samordnas, för att bättre motsvara de behov som finns på landsbygden
och i mindre orter. Ett exempel på detta kan vara utökad verksamhet
med s. k. öppna förskolor.

Inom många landsting pågår för tillfället en medveten planering av sjukoch
hälsovårdens organisation, för att åstadkomma en så lokal förankring
som möjligt. De nyligen inrättade primärvårdsnämnderna ger möjligheter
till en ökad gemensam planering. Bl. a. bör ett sådant samarbete utveckla
möjligheterna till sjukvård i hemmet för att därmed minska behovet av
äldreomsorg i större institutioner. Detta innebär både en bättre och mer
personlig vårdmiljö och möjlighet till spridning av arbetstillfällen.

Lokala sjukhem för behoven av omsorg och service i varje kommun eller
kommundel är en möjlighet.

Handel och kommersiell service

En förutsättning för att upprätthålla en god kommersiell service i mindre
orter och på landsbygden är att det finns ett någorlunda stabilt befolkningsoch
kundunderlag. För särskilda åtgärder för kommersiell service på
landsbygden och i de mindre tätorterna bör kommunerna utarbeta särskilda
varuförsörjningsplaner.

Mot. 1981/82:2080

Speciellt viktigt är det att samhället har en helhetssyn på frågorna vad
det gäller kommersiell service och handel på landsbygden. Kommunerna
bör kunna ge lanthandeln ett aktivt stöd till fortsatt överlevnad genom att
utnyttja lanthandeln som ombud för delar av den kommunala servicen. Det
kan t. ex. gälla försäljning av biljetter till fritids- och kulturarrangemang,
utlåning av litteratur från det kommunala biblioteket, tillhandahållande av
kommunalt informationsmaterial och blanketter.

Arbete åt alla

Att ha ett meningsfullt arbete är av största betydelse för upplevelsen av
livskvalitet. Att få arbeta är att få vara med och lämna sitt bidrag till den
gemensamma strävan efter en bättre tillvaro. Det är ett sätt att få vara med
och ta ansvar som inte borde berövas någon människa. Arbetet är också en
av de viktigaste delarna av människans livsinnehåll. Rätt utformat blir det
en av våra viktigaste källor till tillfredsställelse, till gemenskap med andra
människor och till samarbete. Denna arbetets centrala roll för livskvaliteten
gäller oavsett om det handlar om en avlönad insats eller inte. Avgörande
för arbetets kvalitativa betydelse för människan är dess resultat, dess
utformning och den uppskattning man röner för vad man uträttat.

Hittills har nya arbetstillfällen skapats då näringslivet fatt en ökad efterfrågan
och därför har behövt öka sin produktion. Detta om inte företagen i
stället valt att satsa på automatisering av arbete. Den offentliga sektorn har
vuxit kraftigt och har kunnat erbjuda människor arbete i ökad utsträckning.
En förutsättning för sysselsättningsökning har varit tillväxt i ekonomin
som skapat ekonomiska resurser för att sysselsätta fler människor på
arbetsmarknaden.

Termen arbetsmarknad anknyter till en ekonomisk teori som ser arbetskraft
som en produktionsfaktor som kan köpas allteftersom behoven varieras.
Bakom målet arbete åt alla ligger ett annat synsätt: Alla människors
lika värde och rättigheter. Det är också en av de grundläggande punkterna i
centerns politik. Även de människor som inte är attraktiva som arbetskraft
skall beredas arbete efter vars och ens förmåga.

En stor del av sysselsättningen i samhället utgörs dessutom av s.k.
oavlönat vårdarbete med bl. a. egna barn i hemmet eller sjuka anhöriga. I
hög grad är detta ett samhällsnyttigt arbete som undervärderats och som
gett ingen eller en dålig social trygghet. De människor som inte haft någon
annan möjlighet än att utföra ett oavlönat vårdarbete har fått finna sig i att
leva med en avsevärt lägre ekonomisk standard i förhållande till andra
grupper. I första hand har diskrimineringen av detta arbete gått ut över
kvinnorna. Genom att arbete på institution premierats framför vårdarbete i
hemmet har en stor del av denna sysselsättning centraliserats och möjligheterna
till lokala vårdarbeten gått förlorade.

Att vara utan arbete innebär en påfrestning. Av arbetslöshet kommer

Mot. 1981/82:2080

också indirekta kostnader på den sociala sektorn när människor blir utslagna.
Allteftersom det sociala trygghetssystemet har byggts ut och till stor
del finansierats via avgifter ur produktionen framstår arbetslöshet som ett
stort slöseri med resurser som vi i stället borde hushålla med.

Till det paradoxala hör att det inte saknas meningsfulla arbetsuppgifter
fastän många människor går arbetslösa. Behovet av arbetsinsatser t. ex.
inom vården, miljövården och energihushållningen är stort. Dessutom
håller hantverkskunnande inom flera områden på att försvinna. Vår ”effektiva
produktion” innebär att vi inte hinner och att det inte lönar sig att
reparera och utnyttja s.k. spill i produktionen. Tillspetsat uttryckt har vi
en situation där människor går arbetslösa, känner sig otillfredsställda,
kostar samhället stora utgifter medan viktiga arbetsuppgifter inte blir utförda.
Detta faktum avslöjar grundläggande brister i vårt sammhälle. Arbetsmarknadsstyrelsen,
AMS, har i dag ansvaret för arbetsmarknadsåtgärder.
Det är dock på lokalplanet som den bästa överblicken finns över
den lokala arbetsmarknaden och över behovet av arbetsinsatser. AMS’
uppgifter bör därför främst begränsas till att omfatta det övergripande
ansvaret för genomförandet av arbetsmarknadspolitiken.

Kommuner och länsorgan bör i stället få ett avsevärt större sysselsättningsansvar.
En stor del av de resurser som i dag används inom olika
sektorer för arbetsmarknadspolitiska åtgärder bör överföras till kommuner
och länsorgan för att kompensera de kostnader dessa åsamkas. Arbetsmarknadsutbildningen
bör också föras ned på regional och kommunal
nivå. Den bör huvudsakligen inordnas i den ordinarie utbildningen. Det
innebär också en återkommande utbildning. Det är viktigt att det finns
möjligheter till växling mellan utbildning och yrkesarbete.

Det skisserade förslaget innebär en mängd fördelar. Genom att decentralisera
detta ansvar får man en överblick över lämpliga arbetsuppgifter.
Detta gäller vare sig dessa står att finna inom stora eller små företag, inom
hantverk eller inom den offentliga sektorn. Det kan också vara fråga om att
utföra arbeten som är meningsfulla, men som i dag inte utförs eller är
obetalda. Det kan vara att hjälpa andra människor, att reparera eller att
tillverka produkter av överskottsmaterial. I den danska staden Hanstholm
har kommunen engagerat arbetslösa ungdomar att bl. a. repararera fiskelådor
och att tillverka olika produkter av överskott från en pälsfabrik.

Det bidrar också till ett effektivare utnyttjande, till att skapa gemenskap
och till att slussa in arbetslösa på ett naturligt sätt i arbetslivet. Administrationskostnaderna
minskas. Arbetsmarknadsutbildningen kan anpassas till
det lokala behovet och den geografiska rörligheten motverkas. Däremot
begränsas inte den nödvändiga yrkesmässiga rörligheten. Det skulle också
innebära en värdefull decentralisering av offentlig verksamhet.

Dessa frågor aktualiserades av oss våren 1981 i motion 1980/81:17.
Riksdagen gav motionen en välvillig behandling och hänvisade till den
översyn som skall genomföras av AMS organisation och verksamhet.

Mot. 1981/82:2080

Enligt vår uppfattning är dessa frågor dock av en så genomgripande natur
att ett utredningsuppdrag bör konkretiseras genom direktiv. Vi föreslår
därför att regeringen genom tilläggsdirektiv ger utredningen i uppdrag att
utreda en långtgående decentralisering av arbetsmarknadspolitiken av det
slag som vi här har talat om.

Den dramatiska utvecklingen på elektronik- och ADB-området är på väg
att leda till en teknisk revolution av stora mått. Den möjliggör en automatisering
av en mängd funktioner som hittills utförts av människor. Såväl
kontors- och serviceverksamhet som den industriella produktionen påverkas
i grunden. Utvecklingens art är sådan att den kan tillgodogöras i både
små och stora företag.

Enligt vår uppfattning är det nödvändigt att den pågående tekniska
utvecklingen på elektronik- och ADB-området utnyttjas på ett positivt sätt
så att den verkligen främjar människornas livskvalitet. Det innebär bl. a.
att de anställda på företagen måste vara med och aktivt påverka automatiseringsprocessen.
Utvecklingen måste styras så att det i första hand är de
ur olika synpunkter mest påfrestande arbetsuppgifterna som mekaniseras
men att kreativa och stimulerande arbetsuppgifter förbehålls människorna.
Det är också viktigt att alla berörda får en sådan utbildning att de kan
överblicka och förstå den process de deltar i och på den grunden aktivt
medverka i utvecklingen. Samhället och arbetsmarknadens parter bör
gemensamt arbeta fram handlingsregler för hur automatiseringsprocessen
på arbetsplatser skall genomföras.

Den utomordentligt snabba produktivitetsstegring som den nya tekniken
möjliggör kan få olika konsekvenser beroende på hur den möts från samhällets,
företagens och fackets sida. Under alla förhållanden kommer den
starkt att påverka människornas livskvalitet.

En tänkbar utveckling är att mängder av människor kommer att rationaliseras
bort. En allt mindre del av arbetskraften svarar för produktionen
och resten ställs utanför, sysselsatta genom arbetsmarknadsåtgärder eller
försörjda genom olika former av bidrag, pensioner etc. En sådan utveckling
skulle knappast leda till ökad livskvalitet för någon men till starkt
försämrad för många. Några ekonomiska vinster skulle utvecklingen inte
heller ge eftersom produktivitetsvinsterna i företagen skulle behöva användas
för att försörja alla dem som slås ut från arbetsmarknaden.

Det är nödvändigt att en sådan utveckling förhindras och att den tekniska
utvecklingens produktivitetsvinster istället utnyttjas positivt och på
ett sätt som främjar livskvalitet. I samhället finns idag en mängd arbetsuppgifter
- inom miljövård, omsorg om människor, resurshushållning osv.
som inte utförs i tillräcklig omfattning på grund av brist på folk. Ett
samhälle som ger bättre förutsättningar för livskvalitet måste i högre grad
präglas av allas delaktighet, medansvar och engagemang för medmänniskor,
samhälle och miljö.

Regeringen och arbetsmarknadens parter bör enligt vår uppfattning

Mot. 1981/82:2080

uppta överläggningar om hur den tekniska utvecklingen skall kunna utnyttjas
så att målet full sysselsättning skall kunna upprätthållas och i dag
försummade arbetsuppgifter och funktioner uppfyllas på ett bättre sätt.
Dessa överläggningar bör omfatta en inventering av nya arbetsuppgifter
och en diskussion om formerna för dess utförande. Vidare bör man diskutera
förbättrade möjligheter till deltidsarbete för människor som på sin
ökade fritid vill ägna sig åt olika former av samhälleliga och sociala insatser.
Utgångspunkten för överläggningarna bör vara att arbetslöshet utgör
ett resursslöseri som bör undvikas i samhället. De resurser som då måste
utnyttjas för bidrag eller andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder bör kanaliseras
så att de möjliggör samhällsnyttiga och livskvalitetsbefrämjande
insatser av olika slag. Vi har tidigare i motionen föreslagit en decentralisering
av arbetsmarknadspolitiken som skulle kunna underlätta en sådan
utveckling.

Ökad livskvalitet i arbetslivet

Nya och bättre instrument bör skapas för att stimulera utvecklingen i
riktning mot bättre arbetsmiljöer och livskvalitet. Att enbart ha tillgång till
arbete är ingen garanti för att alla upplever en god livskvalitet.

De olika analyser som gjorts av bland annat Delegationen för Social
Forskning (Rapport 1980:1) visar på mycket stora skillnader i frånvaron
mellan olika arbetsplatser. De undersökningar som genomförts pekar tydligt
på en hög frånvaro vid stora arbetsplatser. Vid de små företagen är
frånvaron i genomsnitt tio dagar lägre per anställd och år.

Det kan vara svårt att exakt avgöra vilka faktorer som ligger bakom
dessa stora skillnader mellan stora och små arbetsplatser. Med stor sannolikhet
har följande faktorer en stor betydelse för att många upplever
arbetslivet som ganska påfrestande vid de större arbetsplatserna:

1. Avståndet är stort mellan den anställde och företagsledningen. Arbetstagaren
upplever inte den samhörighet med arbetsplatsen som vore
önskvärt för att den anställde ska känna den rätta arbetsglädjen.

2. Avståndet mellan bostad och storarbetsplatsen kan vara stort. Arbetsresorna
kan ta i anspråk så lång tid att det negativt inverkar på möjligheterna
till kontakt med barn och familj.

3. Den stora arbetsplatsen upplevs inte som en naturlig del av den lokala
miljön och därmed försvagas intresset och engagemanget för själva
arbetet.

4. Arbetet vid det löpande bandet eller vid kontrollbordet kan ge många
små möjligheter att skapa kontakt med arbetskamraterna.

5. En långt driven automatisering ger inte den anställde någon möjlighet
att uppleva att han eller hon kan se någon slutprodukt av sin arbetsinsats.
Den långt drivna tekniska utvecklingen ger små möjligheter för
den enskilde att utveckla sina personliga förutsättningar vilket i sin tur
avtrubbar arbetsglädjen.

Mot. 1981/82:2080

Även om det inte går att generalisera så kan man med ganska stor
säkerhet hävda att de här redovisade faktorerna till en del förklarar den
höga frånvaron vid de stora arbetsplatserna. De mindre företagen har i
regel en i många avseenden bättre arbetsmiljö. Utredningen Om statligt
stöd till arbetsmiljöinvesteringar (Ds A 1981:12) gör också den bedömningen
att arbetsmiljön är bättre i de små företagen än i de stora.

Den brist på arbetsglädje som många människor känner bidrar till att öka
utslagningen i arbetslivet. Utifrån mänskliga och sociala hänsyn är detta
ett allvarligt problem. Att förlora kontakten med arbetslivet för all framtid
blir för många människor ett så svårt nederlag att man totalt kan förlora
livsglädjen. Därför är det angeläget att finna nya metoder som kan stimulera
till en bättre struktur för arbetslivet som ger mer av arbetsglädje och
livskvalitet.

Följande övergripande krav bör ställas på arbetsplatserna för att förbättra
arbetsmiljön:

1. Arbete skall ge var och en möjligheter att lämna sitt bidrag till en bättre
tillvaro för sina medmänniskor.

2. Arbetet skall ge möjligheter att utveckla vars och ens personliga förutsättningar
och att öka kunnande och kompetens.

3. Arbetet skall organiseras så att man kan känna samhörighet och uppskattning
i arbetslaget.

4. Arbetet måste ge utrymme för ett rimligt mått av ansvarstagande,
initiativ och eget beslutsfattande.

5. Arbetet bör helst kunna utföras nära den lokala boendemiljön för att
öka möjligheterna att stärka kontakten med familj, grannar och vänner.

Även de ekonomiska konsekvenserna av en hög frånvaro och en social
utslagning utgör starka motiv för nya initiativ.

En differentierad arbetsgivareavgift kan vara ett effektivt instrument i
detta syfte. En sänkt socialförsäkringsavgift för arbetsplatser som har en
låg korttidsfrånvaro skulle kunna öka intresset för att skapa mindre enheter
i arbetslivet. En sänkt avgift skulle framförallt gynna de mindre företagen
och öka förutsättningarna att skapa nya småföretag nära människornas
hemmiljöer. Vi vill därför föreslå att regeringen ges i uppdrag att utreda
förutsättningarna för en differentierad socialförsäkringsavgift som syftar
till att stimulera privata företag, offentliga arbetsgivare och facket i arbetet
att förstärka arbetsglädjen och livskvaliteten på våra arbetsplatser.

Gemenskap där alla behövs

Dagens uppgift är att planera för morgondagens människor. Vår målsättning
måste vara att hellre förebygga än bota - det är lättare att stämma i
bäcken än i ån. Därför är det nödvändigt att dels utgå från en helhetssyn,
dels finna vägar att i tid upptäcka missförhållanden.

I centerns ideologiska grundsatser ingår viljan att skapa ett samhälle

Mot. 1981/82:2080

präglat av känslomässig trygghet, gemenskap, personligt engagemang och
personligt ansvarstagande som viktiga komplement till den ekonomiska
tryggheten. Livsmiljön skall anpassas till människans grundläggande behov.
Till medlen att åstadkomma detta hör ett decentraliserat samhälle, i
vilket människorna har ett direkt inflytande över den egna livsmiljön.
Många i vårt samhälle klagar över främlingskap i tillvaron, maktlöshet,
meningslöshet och anonymitet. Sättet att motverka detta är, som tidigare
påpekats, att ge alla en reell möjlighet att påverka men också att uppmuntra
till sådana initiativ.

I ett centraliserat samhälle är det frestande att utgå från att alla människor
har ungefär samma förmåga och samma behov, eftersom ett sådant
antagande underlättar planering och serviceutbud. I ett mer decentraliserat
samhälle finns samma respekt för alla människors lika rätt och värde men
vida större flexibilitet i planeringen med hänsyn till deras olika förmåga
och behov. Därigenom blir det sociala skyddsnätet finmaskigt just där
behoven är som störst. De begränsade resurserna satsas där de bäst
behövs och gör störst nytta.

Vårt land har förmodligen världens förnämsta befolkningsstatistik. Samtidigt
saknas nästan helt försök att beskriva skeenden i miljön och vårt
sociala liv på ett sådant sätt.

O att oroande trender kan upptäckas,

O att samband kan kartläggas,

O att effekterna av redan vidtagna åtgärder låter sig utvärderas.

Vi föreslår därför mot bakgrund härav att regeringen låter utreda möjligheterna
till en social rapportering. Detta bör ske på gruppnivå så att inte
den enskildes integritet äventyras. Denna datainsamling bör utgå från en
helhetssyn på människa och miljö och sålunda inte bara fysiska och kemiska
miljöfaktorer utan även psykosociala och socioekonomiska faktorer.
På motsvarande sätt skall på ”effektsidan” ingå inte bara sjuklighet
och dödlighet i olika kroppssjukdomar utan även olika sociala fenomen
och komponenter i vad man brukar kalla livskvalitet.

Den mänskliga resursen

En av de största, men samtidigt sämst utnyttjade resurserna är människan
själv. Den enskilda individens egen klokskap, initiativförmåga och
ömsesidiga hjälpvilja bör kunna uppmuntras, ges större spelrum och även
brukas i högre grad än vad som sker idag. Det är politikernas uppgift att ge
förutsättningar för detta.

För många människor innebär omställningen till pensionärstillvaro stora
påfrestningar. Tregenerationsfamiljens upplösning och de stora befolkningsomflyttningarna
har lett till att många gamla trots garanterad ekonomisk
grundtrygghet lever sitt liv i ensamhet, sysslolöshet och isolering,
samtidigt som det stora kunnande och den viktiga erfarenhet som de

Mot. 1981/82:2080

representerar blir outnyttjade. Vi finnér det inhumant och felaktigt att så
skett. Det är en värdefull resurs om på detta sätt går till spillo, en resurs
som inte minst barnfamiljerna skulle kunna ha nytta av.

Vi föreslår därför att behov och resurs bör mötas under obyråkratiska
former, t ex genom förmedling av tjänster i kommunen eller kommundelen.
De som så önskar kan på detta sätt få kontakt med och medverka i
samhället på egna villkor.

Denna frivilliga sysselsättning kan ge ökad gemenskap i bostadsområden,
bland jämnåriga eller över generationsgränserna.

En förebild kan vara det amerikanska projektet Grand Parent Program
där äldre engageras i arbete på olika samhällsområden över generationsgränserna.
I barnomsorgen kan på detta sätt meningsfulla arbetsuppgifter
för äldre människor skapas. Det bidrar också till att öka förståelsen och
gemenskapen mellan generationer och att återskapa något av den fina
kontakt mellan barn och äldre som har gått förlorad i koncentrationssamhällets
spår. Det skulle också ge möjligheter för barn, personal och föräldrar
att få del av de äldres livserfarenhet.

Men behov finns också av att skapa kontakt mellan äldre personer.
Också här finns exempel från USA att ta efter. Det sk Senior Companjon
Program innebär att de som deltar i programmet gör promenader, hjälper
till med dagliga inköp, läser tidningen eller på andra sätt hjälper jämnåriga
som inte har samma krafter som de själva.

Inom sjukvården finns många människor som vistas på institutioner men
som med lite hjälp kunde få bo kvar hemma. Det skapar samtidigt plats på
sjukhus för dem som verkligen är i behov av intensiv vård. Dessa människor
behöver tryggheten att få en kvalificerad vård på sjukhus. Samhällsservicen
måste bygga på principen att människor i största möjliga utsträckning
kan bo kvar hemma. Detta förutsätter en väl utbyggd hemhjälpsverksamhet,
men också ett ökat engagemang hos de anhöriga, eller av andra
människor som under några timmar kan hjälpa en sjuk. Vad som krävs är
framför allt att samhället organiserar en sådan verksamhet och omfördelar
sina resurser så att man ekonomiskt ersätter detta arbete. Möjligheter för
var och en att ta ansvar för sina medmänniskor och motverka olika former
av utslagning måste också förbättras.

Bristen på livskvalitet gäller i högsta grad också barnens förhållanden.
Vi lever i en tid som i många avseenden är fientlig mot det uppväxande
släktet. Vår målsättning måste vara att söka rusta våra barn för ett rikt liv i
ett bra samhälle i en solidarisk värld. Barn är den främsta rikedomen för
familjen och för hela samhället. Centerns syn på barnomsorgen har utvecklats
i en särskild motion. Vi vill därför endast påpeka behovet av en
öppnare syn på vårdformerna från samhällets sida. Tryggheten för våra
barns uppväxt i kombination med arbete utanför hemmet kräver detta. Det
är angeläget att finna nya former av lokal barnomsorg i kvarteret, bostadsområdet,
i mindre samhällen och byar i nära samverkan mellan barnfamil

Mot. 1981/82:2080

jerna i exempelvis kollektiv. Denna öppnare syn på vårdformer måste
också kompletteras med fortsatt stöd till föräldrars insatser för barnomsorgen
i det egna hemmet. Barnfamiljernas valfrihet att välja den vårdnadsform
som passar dem och barnen bäst måste vara förutsättningen.

Exempel på psykiska problem och psykisk ohälsa är oroande symtom i
alla åldersgrupper. Vi tvekar inte att påstå att det är viktigast att detta
uppmärksammas och åtgärdas när dessa rapporter gäller barn och ungdom.
Trots riktade kontroller inom barnavårdens område, trots samhällets
insatser i missbruksfrågor tyder undersökningar på att problemen söker sig
nedåt i allt lägre åldrar. Det är uppenbart att ”den mänskliga resursen”
även här måste till för att komplettera upplysningar och allmänna strävanden.

De vikande befolkningstalen kan tyda på ett ogynnsamt samhällsklimat
för dagens barnfamiljer. Trots statsmakternas stora insatser att stödja
barnfamiljerna visar sifrorna att analysen måste breddas. Även här måste
människornas totala situation undersökas.

Vi finnér att särskilda insatser måste göras för att komma till rätta med
dessa frågeställningar. Regeringen bör därför ta initiativ till ett samlat
program för att finna vägar till

— en bred analys av barnfamiljernas situation,

— en utvidgad kartläggning av våra barns och ungdomars livsmiljö,

— ett förslag till åtgärder där dessa gruppers egna erfarenheter och initiva

tiv tas till vara.

Detta kan ske genom att sådant uppdrag ges redan befintliga institutioner
t. ex. Barnmiljörådet, vars arbetsuppgifter ligger i nära anslutning till
dessa frågor.

Solidaritet och samverkan med lyhördhet för den enskilda människans
behov är hörnstenar i centerns framstidssamhälle. Hur långt man än kommer
med den materiella välfärden, kommer samhället att förbli fattigt om
människorna inte samtidigt kan känna gemenskap och medansvar. Livskvalitet
är i hög grad att ta direkt ansvar för varandra, att behövas.

En god uppväxtmiljö är förutsättning för en sådan solidarisk samhällssyn.

Resurshushållning, miljö och livskvalitet

Välfärd och livskvalitet är i högsta grad en fråga om miljövärden. Omsorg
om miljö- och resurshushållning berör i så hög grad förutsättningarna
och villkoren för mänsklig verksamhet. Endast om vi kan uppleva att vår
tillvaro är förenlig med ett långsiktigt ekologiskt ansvar kan vi uppleva
verklig trygghet, en av de viktigaste kvaliteterna i vårt liv.

Genom att i större utsträckning utnyttja förnyelsebara resurser kan vi på
sikt trygga samhällets utveckling. För att ge kommande generationer handlingsfrihet
måste vi minska uttaget av ändliga lagerresurser, exempelvis

Mot. 1981/82:2080

mineraler. Det möjliggörs genom att använda råvarusnåla processer och
genom att öka kvalitet och livslängd i de varor som vi tillverkar och genom
att sedan reparera och underhålla dem. En maximal återvinning bör eftersträvas.
Produktion och teknik måste i största möjliga utsträckning inriktas
på varor som kan återvinnas för nyproduktion. En sådan resurspolitik
kommer att kräva anpassning och utveckling inom näringslivet. Det är en
utmaning där samhället måste inriktas på att underlätta en sådan omställning.

Det mått på välfärd som vi idag använder är bruttonationalprodukten
(BNP). Det är summan av värdet på varor och tjänster värderat till marknadspriser.
Som mått på livskvalitet är det ett klart dåligt instrument. I de
nuvarande beräkningarna finns både utsläpp från miljöstörande industrier,
trafikoffer och statsutgifterna på plussidan.

Att använda BNP som ett mått på livskvaliteten i utvecklingsländer är
än mer olämpligt. Det är omöjligt att beräkna värdet av husbehovsjordbruk,
byteshandel och andra aktiviteter som inte lämpar sig för ekonomisk
analys. Även om man inte varken snabbt eller helt kan frångå BNPbegreppet
bör detta kompletteras med ett system för värdering av livskvaliteten
i ett land. Regeringen bör därför ta initiativ till utvecklandet av ett
system för en djupare välfärdsanalys jämte BNP-begreppet.

Framtidspessimismen har under senare år blivit allt mer utbredd. Detta
sker i ett av världens rikaste länder. Samtidigt och kanske just mot denna
bakgrund behövs en ram för positiva utvecklingsstrategier. Det förutsätter
en realistisk analys av det aktuella läget och en förmåga att se alternativ.

Vissa försök i denna riktning har gjorts, men tyvärr har samtliga i någon
utsträckning präglats av drömmen om 1960-talets återkomst parad med
insikten om att så inte blir fallet. Utvecklingsklimatet i Sverige kan få
många nyttiga injektioner om vi får flera alternativa prognoser på förutsättningarna.
Runtom i världen finns forskare och på annan grund kunniga
personer med intressanta idéer om hur avancerade industrisamhällen av
Sveriges modell kan utvecklas vidare. Mot denna bakgrund bör Sverige ta
initiativ till en konferens kring utvecklandet av resurssnål teknik. Utgångspunkten
för denna kan vara den deklaration som FN:s ekonomiska kommission
för Europa ECE antog 1979. Där definieras resurssnål som ”praktisk
tillämpning av kunskaper, metoder och medel för att uppfylla mänskliga
behov genom det mest rationella utnyttjandet av naturtillgångar och
energi samt skydd av miljön”. De problemområden som särskilt bör studeras
är:

— Minskning av avfall och utsläpp av luftföroreningar i olika produktionsoch
konsumtionsled genom att använda sig av bättre produktionsmetoder
när man anlägger nya fabriker eller bygger om gamla samt utforma
produkter som håller längre och går lättare att underhålla och återanvända.

— Återvinning och återanvändning av avfall, bl. a. genom att återvinna

Mot. 1981/82:2080

värdefulla ämnen och material från industriutsläpp och förbränningsgaser
samt tillvarata energiinnehållet i avfallet.

— Återanvändning av större kvantiteter av avfall som råvaror i andra
produktionsprocesser.

— Rationell användning av råvaror i produktionsprocessen och genom
produkternas hela livscykel samt användning av råvaror som det finns
gott om i stället för dem som håller på att ta slut.

— Rationell användning av energiråvaror vid energiframställning och energikrävande
processer och, när så är möjligt, återanvändning av överskottsenergi.

— Utvärdering av industriell tillämpning av resurssnål teknik för att på
bästa sätt tillvarata råmaterial och energi, med hänsyn tagen till effekterna
på miljön och de sociala konsekvenserna.

— Nationell och internationell verksamhet för att främja resurssnål teknik i
form av bl. a. forskning och utveckling, utbildning, sociala och ekonomiska
drivfjädrar, utbyte av information och överföring av teknik.

Tryggare kemikaliehantering

Diskussionerna kring den svenska kemikalieanvändningen har pågått
sedan början av 1960-talet. Den internationella väckarklockan var Rachel
Carson med boken Tyst vår. I Sverige varnades vi av Hans Palmstierna i
boken Plundring, svält och förgiftning. Vad det gällde var att tvinga människorna
att få upp ögonen för vad den industrialiserade världen höll på att
göra med naturen och med den ekologiska balansen. Industriutsläppen,
försurningen, bilavgaserna - vi började få klart för oss att själva underlaget
för människans existens höll på att förstöras genom den aningslösa
hanteringen av gifter och andra kemikalier.

De kortsiktiga effekterna av det moderna kemisamhället var i många fall
tydliga och dramatiska. Under senare år har vi blivit allt mer oroliga för de
långsiktiga konsekvenserna. Hur påverkar vår kemikalieanvändning kommande
generationer och deras arvsmassa? I oron för vad som kan följa i
den ökande kemikalieanvändningens spår har kopplingen mellan yttre och
inre miljöfrågor varit naturlig. Det har funnits uppenbara länkar mellan det
traditionella miljöarbetet och arbetsmiljöfrågorna. Det stora kemikalieberoendet
gör oss dessutom sårbara.

Vi ser inte något begränsning av kemikaliesamhällets utbredning. 1950
producerades 7 miljoner ton organiska kemikalier. 1970 var siffran 63
miljoner ton. Vi har ca 70000 olika kemikalier i bruk nu. Det tillkommer ca
1000 nya varje år.

Vi har i Sverige olika lagar som reglerar hanteringen av kemikalier. Vi
har också en kontrollorganisation uppbyggd. Ett stort antal utredningar
har arbetat — och arbetar — med kemikaliefrågan. Det gäller t. ex. naturresurs-
och miljökommittén, användningen av bekämpningsmedel i jordbruket
och det gäller bilavgasfrågorna.

Mot. 1981/82:2080

Få sektorer inom den svenska miljövården är i så hög grad i behov av
stärkta ekonomiska resurser som produktkontrollen.

Produktkontrollverksamheten bör kompletteras med ett särskilt obligatoriskt
försäkringssystem. Försäkringssystemet kan byggas på ett sätt som
liknar den ansvarsförsäkring som finns för bilar. Där gäller en obligatorisk
skyldighet att ha ansvarsförsäkring.

Fortfarande finns, liksom i fallet med bilarna, myndighetskontrollen
kvar. De ekonomiska resurser som på detta sätt skapas kan användas för
forskningsverksamhet och för olycksförebyggande åtgärder. Och inte
minst för ersättningar till skadelidande, även långt efter det att den aktuella
produktionen upphört.

Miljö och bistånd

De stora miljöfrågorna är i stor utsträckning förknippade med u-ländernas
utveckling.

Tre internationella miljöorganisationer har utarbetat ”World Conservations
Strategy”, en strategi för internationellt agerande i miljösammanhang.
Den visar på sambanden mellan miljöfrågor och utveckling och
anger konkreta vägar till solidaritet mellan nu levande människor, med
växter och djur och med kommande generationer. Den klargör tydligt att vi
i i-länderna är beroende av utvecklingen i u-länderna.

Den internationella strategin kan i många avseenden vara vägledande för
inriktningen på det svenska agerandet i internationella sammanhang.

Enligt ”World Conservations Strategy”kommer ytterligare en tredjedel
av jordens odlingsbara mark att ha förstörts till år 2000. Detta är utomordentligt
allvarligt i en värld med växande befolkning och redan svältande
människor. Vi i i-länderna bidrar till förstörelse av den odlingsbara marken
genom att asfaltera och bebygga jordar som skulle kunnat användas till
produktion av mat.

Dåligt eller felaktigt utnyttjande av marken kommer in också när det
gäller djuruppfödningen. För stora boskapshjordar och markområden leder
till överbetning, vilket i sin tur bidrar till ökenutbredningen eftersom
djuren äter den knappa vegetationen i områdena i öknarnas utkanter.

Också människornas utnyttjande av ved för energiändamål utvidgar
öknarna och bidrar till erosionen. Vedkrisen har blivit ett begrepp.

Världens skogar massavverkas. Det kan vara för att på grund av befolkningstrycket
bereda plats för mer jordbruk och boskapsskötsel eller för att
leverera mera trävaror. De tropiska regnskogarna är på väg att försvinna.

Svenskt bistånd till utvecklingsländerna bör i stor utsträckning koncentreras
på insatser som syftar till att bevara åkermark för jordbruksproduktion
och öka dess kvalitet, skapa uthållig tillgång till vatten och rationellt
och hushållande sköta skogsresurserna. På det sättet riktas hjälpen till de
allra fattigaste grupperna.

Mot. 1981/82:2080

Vi kan se hur den tekniska utveckling i-länderna har genomgått har lett
till stora miljöpåfrestningar och ett enormt slöseri med naturresurserna. Uländema
måste få tillgång till och hjälp att utveckla resurssnål teknologi
som är anpassad till de olika ländernas tradition, struktur och förutsättningar
och som baseras på de erfarenheter vi gjort med vår nuvarande
teknologi. Sverige bör gå före med sådan inriktning.

Här har vi den viktigaste uppgiften för svenskt bistånd i framtiden.
Livsmedelskrisen är redan ett faktum. Hundratals miljoner människor
lever i ständig svält eller undernäring. Hur skall det då inte bli om en
generation, då en kombination av jordförstöring och folkökning riskerar att
ha reducerat arealen odlingsbar mark per capita till en tredjedel av vad den
är i dag?

Det bistånd vi ger och den teknik vi erbjuder måste vara utformade så,
att meningsfull sysselsättning skapas där människorna bor. De får inte leda
till att ytterligare människor lockas in till rotlöshet och undersysselsättning
i storstädernas slumområden. Arbetslösheten är ett av de största problem
världen kommer att ställas inför. Samlade insatser för landbygdsutveckling
genom en kombination av lantbruk, hantverk och småindustri bör därför
vara naturliga inslag i vårt biståndsarbete.

Även på industriområdet måste vårt bistånd möta de fattigaste människornas
mest grundläggande behov. Det bör leda till en utveckling efter
landets egna förutsättningar utan tvära förändringar av livsmiljö och bärande
kulturmönster.

Världens resurser är också mer begränsade i förhållande till behoven än
vi tidigare föreställde oss. Därför är det rimligt att resurserna koncentreras
på mänsklighetens mest grundläggande behov genom få, starka och effektiva
redskap.

Vi kan behöva koncentrera det svenska stödet på internationella insatser
inom områden där behoven är störst och för vilka vi har byggt upp en
särskild kapacitet.

Mot denna bakgrund är det angeläget att regeringen gör en värdering av
och bedömer inom vilka av dessa behovsområden ett svenskt bistånd
skulle få starkast effekt. Därefter bör den arbeta på att öka den svenska
kapaciteten inom dessa fält och koncentrera det svenska biståndet dit. Det
kan ske genom att man stimulerar till och stöder internationella insatser
eller genom att man samarbetar med enskilda mottagarländer eller grupper
av länder, som är beredda att lägga vikt vid dessa behovsområden.

En avsevärt större andel av vårt bistånd måste i framtiden användas för
att på detta sätt söka bidrag till att lösa de globala resurs- och miljöproblemen.

Trygghet i en osäker värld

Att känna trygghet är som vi tidigare framhållit en viktig del av livskvaliteten.
För de flesta människor framstår kapprustningen och risken för ett

Mot. 1981/82:2080

kärnvapenkrig som vårt största hot över huvud taget. Ett kärnvapenkrig
skulle medföra ett närmast ofattbart lidande. Den materiella förstörelsen
skulle bli enorm. Vi känner spontan avsky mot det militära våldet, på
grund av det mänskliga lidande som det innebär. Vi bör nu i ökad utsträckning
också uppmärksamma det våld som i såväl fred som krig riktas mot
naturen och dess känsliga biologiska system. Den militära upprustningen
innebär ett oerhört slöseri med knappa naturresurser och med mänsklig
kunskap. Stora landområden ockuperas bokstavligt för militära ändamål.
Vi kan ana hur man i militära syften försöker manipulera naturkatastrofer.
Ett globalt krig, särskilt ett atomkrig, kan direkt påverka de biologiska
grunderna för fortsatt mänsklig existens på jorden. Krig med kemiska och
biologiska stridsmedel skulle också kunna innebära en total förändring av
jordens ekosystem.

De ekologiska konsekvenserna av den moderna krigföringen och upprustningen
måste i ökad utsträckning uppmärksammas i det internationella
nedrustningsarbetet.

Sverige bör ge stöd åt internationella studier av upprustningens och den
moderna krigföringens miljökonsekvenser.

Stödet till freds- och konfliktforskning är angeläget liksom utbildning av
personal som kan delta i nedrustningsförhandlingar och konfliktlösning.

Vi måste ta till vara det växande engagemanget i nedrustningsfrågorna
som en spjutspets för att driva på det internationella arbetet. Sverige måste
i detta sammanhang också ge miljöaspekterna i nedrustningsarbetet ökad
uppmärksamhet.

Hemställan

Med stöd av det ovan framförda föreslår* vi

att riksdagen beslutar att i övrigt ge regeringen till känna vad som
anförs i motionen om en reformpolitik på skilda områden för att
befrämja livskvalitet.

Stockholm den 26 januari 1982

BRITTA HAMMARBACKEN (c)

PÄR GRANSTEDT (c)
MAJ PEHRSSON (c)
ERIK LARSSON (c)

GOSTA ANDERSSON (c)
EINAR LARSSON (c)

BENGT KINDBOM (c)
INGEGÄRD OSKARSSON (c)

IVAN SVANSTRÖM (c)

* Se även motionerna 1981/82-2087

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1982