Mot. 1981/82: 2018

10

nät år med fyraåriga mandatperioder. Beredningsarbetet under justitieministerns
ledning bör inriktas på att genomföra en sådan reform och arbeta
med ett sådant tidsschema att de två riksdagsbesluten kan fattas före och
omedelbart efter 1985 års val.

I samband med frågan om den kommunala demokratin bör understrykas
det angelägna i att den proportionalitet som finns på såväl riks- som landstingsplanet
också införs i primärkommunerna. Med det nuvarande systemet
uppnås inte alltid en tillfredsställande proportionalitet. En majoritet i väljarkåren
behöver inte motsvaras av majoritet också i kommunfullmäktige.
Detta bör lösas genom att tilläggsmandat införs vid val till kommunfullmäktige.

Kommunal demokrati

Den kommunala självstyrelsen i vårt land har en internationellt sett unik
ställning. Hundratusentals människor har genom den engagerats i praktiskt
kommunalpolitiskt arbete och fått kunskap om och tagit ansvar för sin egen
bygds politiska problem. Det är en självklar uppgift att bevara och utveckla
den kommunala självstyrelsen.

Den kommunala verksamheten har under 1960- och 1970-talen expanderat
kraftigt. Den gemensamma valdagen har emellertid lett till att de kommunala
frågorna ofta kommit i skymundan av rikspolitiken. En återgång till ett
system med skilda valdagar skulle uppmuntra till självständiga kommunala
valrörelser där de lokalpolitiska frågorna mer uppmärksammades och till en
livligare offentlig kommunal debatt.

Genom att kommunalvalen görs fristående skapas förutsättningar för att
åstadkomma en förlängning av mandatperioderna.

Genom kommunsammanslagningarna har de förtroendevaldas antal kraftigt
minskat. Många förut självständiga kommunala enheter saknar egen
representation och därmed fullgott lokalt inflytande. Det är viktigt att få en
bättre lokal förankring av kommunala avgöranden. Det är därför positivt att
kommunfullmäktige numera kan inrätta s. k. lokala organ. Dessas kompetens
bestäms och ledamöterna utses av fullmäktige. De lokala organen bör
inte utses i direkta val utan ha samma politiska fördelning som kommunfullmäktige.

Kommunallagen har öppnat möjlighet för kommunfullmäktige och landsting
att besluta om folkomröstning. Rådgivande folkomröstningar bör
anordnas när behov föreligger av en aktuell avläsning av medborgaropinionen
i viss fråga. Det är särskilt viktigt då kommunala skattehöjningar kommer
i fråga.

Effektivitet i riksdagsarbetet

Riksdagen spelar en central roll i vårt politiska liv. Dess effektivitet i olika
avseenden, t. ex. förmågan att grundligt men ändå under rimlig tid behandla
olika frågor, är avgörande för många typer av ärenden.

Mot. 1981/82: 2018

11

Enkammarriksdagen har nu funnits i tio år. Det är hög tid att dra slutsatser
av dess förmåga att lösa sina uppgifter.

Riksdagens arbetsformer är inte bara en fråga för ledamöterna själva utan
har betydelse för det politiska arbetet i stort.

Genomgående under tioårsperioden har varit en ökning av plenitiden,
vilken jämfört med tvåkammarriksdagen varit kraftig. Vidare har arbetet
kommit att kännetecknas av ett stort antal voteringar, ofta i rena detaljfrågor.
Möjligheterna att hålla uppgjorda arbetsscheman har därigenom minskats
med åtföljande problem för ledamöterna att sköta andra viktiga uppgifter
med anknytning till riksdagsarbetet.

Försök har gjorts att rätta till dessa förhållanden, men den arbetsgrupp
som tillsattes 1980 av konstitutionsutskottet har inte fått gehör för sina
förslag. Det är emellertid av största vikt att detta arbete fortsätter. Härvid
bör ånyo frågan om mera samlade voteringar tas upp. I syfte att göra debatterna
mer intresseväckande bör utredas möjligheterna att tidsbegränsa anförandena
samtidigt som möjligheterna till flera korta repliker ökas.

Offentliga utskottsutfrågningar

Den politiska verksamheten måste präglas av öppenhet. Inte minst gäller
detta riksdagens arbete. Allmänhetens insyn i beslutsprocessen måste göras
så stor som möjligt.

En viktig del av riksdagens arbete sker i utskotten. Dessa sammanträder
emellertid inför stängda dörrar. Möjligheten att anordna offentliga utskottsutfrågningar
saknas i Sverige till skillnad från i många andra länder.

Utskotten organiserar numera i betydande utsträckning som ett led i sitt
beredningsarbete utfrågning av företrädare för regeringen, förvaltningen,
organisationer m. m. Detta utgör ett viktigt inslag i arbetet att samla beslutsunderlag
men utfrågningarna är inte offentliga. I viss utsträckning nedtecknas
de stenografiskt och bifogas sedan i utskrivet skick utskottsbetänkandet.
Detta har inneburit en ökad öppenhet.

Rätten att anordna öppna utskottsutfrågningar bör införas. En sådan
åtgärd skulle stimulera intresset för riksdagens verksamhet och leda till en
från demokratisk synpunkt önskvärd insyn i beslutsprocessen. Däremot bör
utskottens överläggningar och beslut liksom hittills inte vara offentliga.

Det är viktigt att offentliga utskottsutfrågningar kan komma till stånd om
så önskas av en minoritet. Om en tredjedel av ett riksdagsutskotts ledamöter
kräver att offentlig utskottsutfrågning skall anordnas i viss fråga, skall sådan
ske.

Skydd för enskild äganderätt och näringsfrihet

Frågan om grundlagsskyddad näringsfrihet har varit föremål för riksdagens
prövning ett flertal gånger under senare år. 1 samband med den nya
grundlagens tillkomst och de förändringar som därefter skett vad avser frioch
rättighetsavsnittet har frågan diskuterats ingående. Mot att grundlags

Mot. 1981/82: 2018

12

skydda näringsfriheten har bl. a. införts praktiska svårigheter. Det har hävdats
att området är stort och att ett eventuellt grundlagsskydd måste förses
med så många inskränkningar att dess värde blir föga meningsfullt.

Mot detta kan anföras att rätten att driva näringsverksamhet i ett västerländskt
samhälle måste anses så grundläggande och av stor principiell och
praktisk betydelse att detta bör komma till uttryck i konstitutionen. Den
marknadsekonomi vårt öppna samhälle förutsätter bygger på såväl enskild
äganderätt som näringsfrihet. Om näringsfriheten inskränks genom det allmännas
åtgärder genom t. ex. monopol, bidragsbestämmelser, långtgående
reglerings- och styrningsåtgärder, auktorisationskrav och liknande företeelser,
kan marknadshushållningens funktionsförmåga och bestånd äventyras.

Utvecklingen i Sverige har gått mot att näringsfriheten i praktiken begränsats
på en rad områden. Till skillnad från många andra länder har möjligheterna
hos oss för enskild verksamhet i näringssyfte inom t. ex. vård- och
undervisningssektorerna genom olika ingripanden från statsmakterna starkt
begränsats. Här föreligger ofta de facto inga möjligheter till enskilda initiativ
även om några formel!a beslut inte föreligger om att upphäva näringsfriheten
på dessa områden.

Oavsett om näringsfriheten grundlagsskyddas eller ej är det av största vikt
att se till att den reellt kan upprätthållas. Noggrannare än hittills måste i
lagstiftningsarbete och näringspolitiken undersökas vilka hinder för enskild
näringsverksamhet och därmed marknadsekonomins effektivitet som kan
uppstå genom statsmakternas handlande. På redan befintliga områden, några
har nämnts ovan, måste en översyn komma till stånd som undanröjer de
inskränkningar som finns för enskild näringsverksamhet såvida inte synnerliga
skäl talar för deras bibehållande.

I många andra länder finns bestämmelser i författningen som ger uttryck
för en positiv syn på den enskilda äganderätten och på fri företagsamhet.
Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna bygger exempelvis
på liknande tankegångar.

Också när det gäller minoritetsskydd finns det i andra författningar exempel
på långtgående bestämmelser när det gäller att skydda t. ex. egendomsrätten.
Finland är ett näraliggande exempel på detta. Förbättringar har
emellertid skett också i Sverige på detta område tack vare det förslag som
framlades av rättighetsskyddsutredningen och som antogs av riksdagen 1979.

Trots detta återstår emellertid mycket att göra innan ett fullgott rättighetsskydd
finns också i den svenska författningen. Inte minst de ökande angreppen
mot den enskilda äganderätten, manifesterat bl. a. i tanken på kollektiva
löntagarfonder, motiverar fortsatt arbete i denna riktning. I det fortsatta
reformarbetet med vår författning är det därför nödvändigt att skyddet för
den enskilda äganderätten och näringsfriheten intar en framskjuten plats.

MBL i statsförvaltningen

Ett avtal om MBL i statsförvaltningen slöts hösten 1976. Detta har innebu

Mot. 1981/82: 2018

13

rit att MBL-förhandlingar förs om bl. a. propositioner och andra regeringsförslag.
Även om det är sagt att tillämpningen skall ske så att den politiska
demokratin inte träds förnär, vilket en särskild nämnd är satt att kontrollera,
är det i hög grad stötande att möjligheten finns till MBL-förhandlingar om
frågor som faller inom den politiska demokratins råmärken.

Konstitutionsutskottet gjorde i sitt granskningsbetänkande 1978/79:30 en
genomgång av tillämpningen av medbestämmandelagen i samband med
beredningen av regeringsärenden. Utskottet gjorde då följande uttalande:
”Av största vikt i förhandlingsarbetet är det självfallet att båda parter respekterar
den politiska demokratin.”

Detta uttalande finns det all anledning att instämma i. Men sedan dess har
en facklig organisation stämt staten för att den inte förhandlat om läroplanen
för grundskolan. Detta visar att här finns en oklarhet var gränsen skall gå,
åtminstone från de fackliga organisationernas sida.

Konstitutionsutskottet anförde vidare att det avsåg ”att med uppmärksamhet
följa den fortsatta utvecklingen beträffande den berörda förhandlingsverksamheten”.
Det är nu dags att därutöver göra en förnyad översyn av det
avtal som finns i syfte att undanröja varje tveksamhet på området. Fem år har
nu gått sedan avtalet om inrättande av statens förhandlingsråd, FHR, och det
torde finnas goda möjligheter att nu göra en översyn. Formerna för detta,
särskild utredningsman, parlamentarisk utredning eller utvärdering inom
regeringskansliet, bör det ankomma på regeringen att besluta om. Det är
emellertid väsentligt att den sker snabbt och att riksdagen bereds tillfälle att
ta ställning till dess arbete.

Det är över huvud taget av största vikt att frågan om MBL och de fackliga
organisationernas medverkan i beslutsprocessen utreds. Det gäller inte bara
aspekterna på demokratin utan också sådant som effektivitet i verksamheten
och frågan om att minska byråkratin. Berörda statliga utredningar bör ingående
belysa dessa problem i sitt arbete och komma med förslag till lösningar.

Lekmannastyreiser i statliga verk

I ökad utsträckning har lekmannastyrelser inrättats i statliga verk och
andra institutioner. Tanken har varit att bredda insynen och tillföra sakkunskap
utifrån.

Rekryteringen till lekmannastyrelserna har ofta skett på politiska grunder
liksom det eftersträvats att olika intresseorganisationer blir representerade.
Mera sällan har oberoende företagsledningskapacitet eller annan expertis
knutits till styrelserna.

Detta förhållande har bl. a. lett till att styrelseledamöterna ofta i första
hand kommit att företräda egna parts- eller organisationssynpunkter och
mindre de naturliga verksintressena. Vid besvarandet av remisser etc. har
ofta en uppdelning skett efter partipolitiska riktlinjer eller organisationstillhörighet.
De synpunkter som verket ansett sig böra föra fram har lekmannaledamöterna
kunnat rösta bort till men för den objektiva sakkunniga myndig

Mot. 1981/82: 2018

14

hetsgranskningen.

Någon utvärdering av systemet med lekmannastyrelser som bl. a. innefattar
detta problem har inte gjorts. En sådan utvärdering bör komma till stånd
och innefatta hela problematiken med lekmannaledamöter i styrelserna.
Riksdagen bör ge regeringen detta till känna och det bör ankomma på
regeringen att i lämpliga former genomföra den begärda översynen.

Riksdagens kontrollmakt

Det har blivit allt angelägnare att riksdagen ges en bättre insyn i statsförvaltningen.
Flera statsvetenskapliga studier har visat att tjänstemännens
inflytande har ökat markant på bekostnad av de politiskt valda förtroendemännen.
Det är därtill ofta svårt att följa upp de reformer som beslutas i
riksdagen.

För att det skall vara möjligt för riksdagen att få en effektiv kontroll över
den statliga verksamheten krävs att riksdagen ges effektiva kontrollmöjligheter.
I dag är dessa inte tillräckliga. Kontrollorganen har olika huvudmän och
tillräcklig samordning föreligger inte. Riksdagsrevisorerna har riksdagen
som huvudman liksom JO-ämbetet medan statskontoret och riksrevisionsverket
sorterar under regeringen.

Riksdagen beslutade i december 1981 att under 1982 starta en översyn av
JO-ämbetet.

Det är av vikt att en sådan utredning kommer till stånd och att den arbetar
snabbt. Strävan måste vara att ge JO-ämbetet en sådan ställning att det
effektivt kan ingripa mot missförhållanden i statsförvaltningen. Detta förutsätter
att ämbetet förfogar över effektiva sanktionsmöjligheter.

Översynen bör bl. a. inriktas på frågan om sanktionsmöjligheterna. Det
bör vidare övervägas om inte en koncentration av ombudsmännens verksamhet
kan ske, bl. a. genom att större del av arbetsinsatserna ägnas åt principiellt
intressanta ärenden. JO-ämbetet måste också vara ett instrument för
riksdagens kontrollmakt och får inte uppfattas enbart som en klagoinstans
för allmänheten.

I detta sammanhang är det viktigt att ta hänsyn till JO:s möjligheter att ta
egna initiativ och inte bara behandla gjorda anmälningar. Det bör övervägas
om inte JO direkt bör kunna fästa riksdagens uppmärksamhet på sådana
förhållanden inom statsförvaltningen som förtjänar uppmärksamhet och bör
leda till ingripanden från riksdagen. Det är vidare avvikt att inspektionsverksamheten
ges rimligt utrymme.

Den utredning om JO-ämbetet som konstitutionsutskottet aviserat bör ges
en sådan inriktning att bl. a. de frågor som här har berörts behandlas. Det är
vidare viktigt att frågan om riksdagens kontrollmakt i stort tas upp till
behandling så snart förvaltningsutredningen avslutat sitt arbete, vilket uppgivits
skall ske under innevarande budgetår.

Mot. 1981/82: 2018

15

Integritet för den enskilde

Inte minst datateknikens frammarsch har ökat betydelsen av ett effektivt
skydd för den enskildes integritet. 1 denna partimotions dataavsnitt behandlas
möjligheterna att öka skyddet på detta område.

Skyddet för den enskildes integritet är särskilt viktigt i politiska sammanhang.
Det är allvarligt för den svenska demokratin att det fortfarande förekommer
kollektivanslutning till ett politiskt parti.

Riksdagen har åtta gånger uttalat sig mot detta. Det parti som tillämpar
kollektivanslutningen, det socialdemokratiska partiet, har emellertid inte
ansett riksdagsuttalandena värda att beakta. Fortfarande är en stor del av
dess medlemmar kollektivt anslutna. Inget tyder på att partiet verkligen är
berett att ändra sin inställning. Dess förslag till förändringar har endast gällt
metoderna för kollektivanslutningen och innebär inte grundläggande förändringar.

Moderata samlingspartiet har krävt lagstiftning mot kollektivanslutning
till politiskt parti. Det som hänt under 1970-talet - dvs. åtta riksdagsuttalanden
mot kollektivanslutningen utan att den upphört - visar att metoden med
uttalanden inte har någon effekt. Om riksdagen önskar att dess vilja respekteras
i detta sammanhang är lagstiftning det enda möjliga. Det är beklagligt
att sådan skall behöva tillgripas, men det finns uppenbart inga andra möjligheter.

De partier som hittills endast önskat uttalanden måste ta ställning till om
konkreta resultat skall uppnås. Med tanke på kollektivanslutningens allvarliga
natur finns det all anledning att slå in på vägar som ger resultat. Den enda
väg som återstår är lagstiftning.

Ramlagstiftning för ideella föreningar

Föreningsfriheten utgör en viktig del av det demokratiska livet. Samhället
stöder också organisationer och föreningar av skiftande slag på olika sätt.
inte minst ekonomiskt. Stödet har ökat avsevärt under senare år.

Det är mot denna bakgrund naturligt, inte minst i ett genomorganiserat
samhälle som det svenska, att vissa grundläggande krav ställs på föreningarna.
Inte minst gäller detta dem som erhåller betydande belopp för sin verksamhet
från stat, landsting och kommun.

Frågan om en ramlagstiftning för ideella föreningar har diskuterats länge.
Från moderat håll har krävts att frågan utreds. Förslagen har emellertid
avvisats av riksdagen. Justitieminister Carl Axel Petri meddelade emellertid i
en riksdagsdebatt förra året att han kunde tänka sig en sådan lagstiftning.

En utredning om ramlagstiftning för ideella föreningar bör sålunda komma
till stånd. Riksdagen bör ge regeringen detta till känna.

I detta sammanhang bör också frågan om negativ föreningsrätt, dvs. rätten
för den enskilde att stå utanför en förening, utredas.

Moderata samlingspartiet vill

att mandatperioden vid kommunal- och riksdagsval skall förlängas frän

Mot. 1981/82: 2018

16

nuvarande tre till fyra år,
att kommunal- och riksdagsval skall ske var för sig vartannat år,
att MBL i statsförvaltningen inte skall tillämpas på frågor som faller inom
den politiska demokratins råmärken,
att en översyn av JO-ämbetet skall göras enligt ovan redovisade riktlinjer,
att riksdagens kontrollmakt skall förstärkas,
att kollektivanslutning till politiskt parti skall förbjudas i lag,
att frågan om lekmannastyrelsernas roll i de statliga verken utreds,
att offentliga utskottsutfrågningar införs,
att frågan om ramlagstiftning för ideella föreningar utreds,
att arbetet på en förstärkning av skyddet för enskild äganderätt och
näringsfrihet fortsätter.

Sverige i världen

Sambandet mellan in- och utrikespolitik
Med vår utrikes-, försvars-, handels- och biståndspolitik strävar vi efter att
trygga en framtid i fred, frihet och välstånd såväl för vårt eget land som för
andra länder. Att trygga vårt oberoende och vår frihet är säkerhetspolitikens
grundläggande mål.

Det råder ett intimt samband mellan in- och utrikespolitik. Vårt beroende
av omvärlden ökar ständigt på så gott som samtliga samhällslivets områden.
Dagens svenska välfärd är i hög grad avhängig av handelns och havens
frihet, därför att vårt lands välstånd i så hög grad bygger på deltagande i det
internationella handelsutbytet. Störningar i den internationella ekonomin —
valutaoro, tendenser till protektionism, kartellbildningar och mycket annat
— påverkar numera direkt och omedelbart svenskt näringsliv och svensk
ekonomisk politik. Vi är mer beroende av importerad energi än de flesta
länder i världen. Därför är vi särskilt känsliga för politiska händelser i de
oljeproducerande regionerna i världen.

Säkerhetspolitiskt lever vi - trots vår alliansfrihet - i ett tillstånd av starkt
beroende av supermakterna. Våra möjligheter att med utsikt till framgång
hävda vår neutralitet i händelse av krig eller kris i vår omvärld påverkas till
stor del av balansen mellan de bägge supermakterna såväl i Europa som på
det strategiska kärnvapenområdet. Utvecklingen av supermaktsrelationerna
påverkar direkt vår säkerhetspolitiska situation.

På samma sätt som händelser utanför vårt lands gränser omedelbart griper
in i vår vardag, påverkar självfallet inhemska förhållanden våra möjligheter
att hävda våra intressen och våra ideal utanför Sveriges gränser.

Den politiska stabiliteten i Sverige, och uppslutningen bakom huvuddragen
i vår utrikes- och försvarspolitik, har en väsentlig betydelse när det gäller
att övertyga omvärlden om vår beslutsamhet att i alla lägen verkligen motsvara
våra deklarationer.

Den utveckling mot ökat beroende mellan stater och regioner som skett

Mot. 1981/82: 2018

17

under de senaste årtiondena kommer med all sannolikhet att fortgå. Det
kommer inte att vara möjligt för ett land att isolera sig från skeendet utanför
dess gränser. En konflikt kring Golanhöjderna, strider i Centralamerika,
terroristattacker mot fartyg på världshaven, krig i södra Afrika - allt sådant
påverkar direkt våra möjligheter att driva politik också inom vårt eget lands
gränser.

Detta innebär att kraven på vår utrikes-, försvars- och handelspolitik i
framtiden kommer att skärpas. Det kommer att krävas en helhetssyn på våra
utrikes relationer och på vår plats i världen på ett helt annat sätt än vad som
var fallet under den tid när världshandeln automatiskt liberaliserades, västekonomierna
expanderade och Norden var ett hörn av Europa som endast i
begränsad utsträckning var föremål för supermakternas och maktblockens
intresse.

Alliansfrihet och neutralitet

Vår alliansfria politik, som syftar till att med stöd av ett starkt totalförsvar
hålla vårt land neutralt i ett möjligt framtida krig i vår del av världen, har ett
starkt stöd i det svenska folket. Som huvudlinje för vår säkerhetspolitik står
alliansfriheten oomstridd!

Att neutraliteten är starkt förankrad i vårt land beror delvis på att vi har
goda historiska erfarenheter av den. Vi lyckades att hålla oss utanför två
världskrig, och med rätt eller orätt har neutralitetspolitiken setts som en
väsentligt bidragande faktor till detta.

Men vår geografiska belägenhet och vårt strategiska läge är en betydligt
mer konkret motivering till neutralitetspolitiken. Sverige är ekonomiskt
starkt bundet till västvärlden och beläget i skärningslinjen mellan viktiga
strategiska intressen, i omedelbar närhet till den ena supermaktens befolkningsmässigt,
ekonomiskt och militärt mest betydelsefulla områden. Sverige
bör i detta läge sträva efter två ting, å ena sidan att inte komma under den
närbelägna supermaktens inflytande, å andra sidan att inte uppfattas som
den andra supermaktens utpost. Neutralitetspolitik är den logiska slutsatsen.

Genom vår alliansfria ställning hoppas vi också kunna ge ett bidrag till
stabiliteten och säkerheten i det nordeuropeiska området i dess helhet.
Genom att de bägge maktblocken inte står direkt mot varandra, kan motsättningarna
i vissa lägen mildras och bättre förutsättningar skapas för de nordiska
ländernas självständiga utveckling. Vi tror att den svenska alliansfria
linjen, stödd av ett efter förhållandena starkt totalförsvar, har betydelse även
för andra länders förmåga att bevara sin självständighet och sitt oberoende.

Vår säkerhetspolitiska linje finns inte reglerad i internationella traktater
eller garantier. Dess innehåll och inriktning avgör vi själva, utifrån vår egen
bedömning av vad som i varje givet läge är bäst ägnat att tjäna vårt lands och
den nordiska stabilitetens intresse. Därför finns det inga en gång för alla
givna regler för vad vår alliansfria politik kräver i olika lägen. På samma sätt
som omvärlden skall vara övertygad om vår nations samlade vilja att stå fast

2 Riksdagen 1981/82. 3 sami. Nr 2018

Mot. 1981/82: 2018

18

vid vår säkerhetspolitiska huvudlinje skall den veta att vi själva avgör vilka
krav denna ställer i varje givet läge.

Den nordiska stabiliteten

Utifrån krigsårens erfarenheter valde de olika nordiska länderna i slutet av
1940-talet skilda säkerhetspolitiska vägar.

Medan Sverige fortsatte sin neutralitetspolitik, stödd på ett starkt försvar,
valde Danmark och Norge ett medlemskap i NATO som förenades med vissa
restriktioner. Med utgångspunkt i 1948 års vänskaps- och biståndspakt med
Sovjetunionen sökte Finland successivt att befästa en neutralitetslinje i sin
säkerhetspolitik.

De olika inriktningarna på de olika ländernas säkerhetspolitik har tillsammans
kommit att bilda ett stabilitetsmönster, som under de gångna decennierna
visat sin styrka och uthållighet och som under senare år snarare
ytterligare förstärkt detta stabilitetsmönster.

Under de senaste årtiondena har de grundläggande dragen i den säkerhetspolitiska
bilden i det nordeuropeiska och nordatlantiska området undergått
en genomgripande förändring. Från att ha varit ett relativt sett perifert
område i de bägge supermakternas strategiska tänkande har området successivt
kommit att spela en alltmer central roll. I dag är området av avgörande
betydelse för upprätthållandet av den strategiska nukleära balansen mellan
supermakterna. Den teknologiska utvecklingen i kombination med konstruktionen
av de rustningsbegränsningsavtal som ingåtts och kan förväntas
komma att ingås kommer av allt att döma att ytterligare accentuera denna
situation under det kommande decenniet.

Att det nordeuropeiska och nordatlantiska området förändrats från ett för
supermakterna perifert till ett för dem centralt område påverkar självfallet
såväl direkt som indirekt de olika nordiska ländernas säkerhetspolitik. Uppmärksamheten
från bägge håll har skärpts när det gäller förändringar i det
säkerhetspolitiska läget. Beredskapen från bägge blocken att möta vad man
uppfattar som förändringar i motsidans intentioner eller dispositioner i Nordeuropa
har höjts. Den politiska och militära bevakningen av Norden har
intensifierats. Allt detta är naturligt och logiskt och behöver i sig inte medföra
att stabiliteten rubbas. Men det kräver ett aktsamt, bestämt och målmedvetet
utrikes- och försvarspolitiskt agerande från samtliga nordiska länders
sida. Med sin alliansfrihet och sitt läge mitt i Norden är Sveriges ansvar därvid
inte mindre än andra nordiska länders.

Europeiskt samarbete

Historiskt, kulturellt, ekonomiskt och politiskt är Sverige liksom övriga
nordiska länder en naturlig del i den europeiska gemenskapen. Vi bygger
större delen av vårt välstånd på vårt intima ekonomiska samarbete med
framför allt de västeuropeiska länderna, och vi har genom tiderna utvecklats i
intimt samarbete med andra europeiska länder, i dag uppdelade i ett västligt

Mot. 1981/82: 2018

19

och ett östligt Europa.

Svensk utrikespolitik måste innefatta ett klart erkännande av vår europeiska
identitet och sträva efter att fördjupa samarbetet mellan Sverige och
övriga europeiska länder på samhällslivets alla områden.

Speciell vikt måste självfallet läggas vid våra relationer till Europeiska
gemenskapen (EG). Sedan 1972 har vi ett omfattande frihandelsavtal med
EG, som dessutom ger möjlighet till att successivt utvidga samarbetet till nya
områden av ömsesidigt intresse. I samarbete med andra länder med motsvarande
avtal har vi arbetat på att successivt förbättra villkoren för den fria
handeln i hela det västeuropeiska området.

Frihandelsavtalet med EG har i stort sett fungerat tillfredsställande. Genom
det säkrades vitala svenska intressen. Men framtiden kan komma att te
sig mer bekymmersam. I ett läge där den internationella ekonomiska utvecklingen
inte markant förbättras kommer protektionistiska strömningar av
olika slag att växa sig allt starkare. Den redan i dag fullt tydliga tendensen att
reglera delar av världshandeln genom överenskommelser mellan de stora
handelsmakterna EG, Japan och USA kommer att förstärkas. I en sådan
situation kommer många av världsekonomins problem att med stor kraft
vältras över på små industriländer som står utanför dessa tre. Sverige riskerar
att drabbas hårt av en sådan utveckling.

Under de borgerliga trepartiregeringarna sedan 1976 har det funnits en
medveten strävan att fördjupa Sveriges förbindelser med bl. a. EG.

En lång rad specialavtal om samarbete mellan Sverige och EG har ingåtts,
och nu det finns sammanlagt ett åttiotal avtal på områden av starkt skiftande
karaktär.

Besöksutbytet mellan Sverige och EG-kommissionen har utvecklats mycket
starkt under senare år, och det är viktigt att den utvecklingen icke bryts.
För att markera den ökade politiska vikt som nu läggs vid relationerna, har
det beslutats att ett av de två årliga mötena med den biandkommission som
finns mellan Sverige och EG skall ske på politisk nivå mellan den svenska
regeringen och EG-kommissionen. Därmed ges avsevärt bättre möjligheter
att ta till vara svenska intressen och att ta olika initiativ för att ytterligare
bygga ut relationerna.

Under de närmaste åren kommer EG:s utveckling sannolikt främst att
präglas av ansträngningarna att i gemenskapens arbete integrera Grekland,
Spanien och Portugal. Det finns en risk för att detta kommer att göra det
svårare för EG:s olika institutioner att ta hänsyn till icke-medlemsstaters
intressen i olika frågor, och det är därför av största vikt att Sverige på alla
nivåer strävar efter att bygga ut sina kontakter med de olika EGinstitutionerna.

I ett längre perspektiv kan det komma att finnas anledning att aktualisera
frågan om en närmare svensk anknytning till EG. Då skall självfallet - inom
neutralitetens ram — även medlemskap kunna övervägas. Under de närmaste
åren är det emellertid viktigt att arbetet koncentreras på att ytterligare

Mot. 1981/82: 2018

20

bredda och fördjupa de kontakter som redan i dag finns.

I det sammanhanget bör den s. k. utvecklingsklausulen i avtalet mellan
Sverige och EG kunna åberopas med större tydlighet än vad som hitintills
varit fallet.

Sverige har varit medlem i Europarådet sedan dess tillkomst 1949. EG:s
växande betydelse och inte minst tillkomsten av ett direktvalt parlament för
EG 1949 har kommit, och kommer i framtiden än mer, att påverka Europarådets
verksamhet. Därför bör Sverige aktivt verka för att det samarbete som
redan finns mellan Europarådet och EG byggs ut och förstärks. På det sättet
kan dubbelarbete undvikas, samtidigt som Europarådet kan bidra till att
tillvarata intressen för länder utanför EG där detta är lämpligt och möjligt.

I slutakten från konferensen om säkerhet och samarbete i Europa i Helsingfors
1975 lades fast ett antal principer för utvecklingen av förbindelserna
mellan samtliga europeiska stater. Det är ett starkt svenskt intresse att dessa
principer förs vidare till praktisk politik i samtliga berörda länder och att den
utveckling av samarbetet på olika områden som förutsätts i slutakten också
realiseras. Kränkningar av de mänskliga rättigheterna kommer med nödvändighet
att påverka möjligheterna att svara mot även andra delar av slutaktens
bestämmelser. Genom den har de medborgerliga fri- och rättigheterna i
Europa blivit en legitim angelägenhet för alla europeiska stater som ett led i
utvecklingen mot ett allt närmare alleuropeiskt samarbete på samhällslivets
alla områden.

Aktivt stöd åt Förenta nationerna

Det har sedan lång tid tillbaka varit en central del av svensk utrikespolitik
att ge ett aktivt stöd åt Förenta nationerna och dess ansträngningar att med
hjälp av sin stadga åstadkomma en fast internationell fredsordning. En
världsutveckling baserad på rätt snarare än makt ligger alldeles självklart i
vårt lands intresse.

Att Förenta nationerna inte förmått leva upp till de förväntningar som
ställdes på organisationen vid dess grundande är knappast förvånande.
Världspolitiken avgörs i dag i minst lika hög grad som då av maktkampen
mellan stormakterna. Det är svårt att föreställa sig att de skulle överlämna sin
makt och sitt inflytande till en organisation där deras roll är starkt inskränkt.

Icke desto mindre har FN betydelsefulla uppgifter att fullgöra och Sverige
bör på alla sätt ge FN det stöd som organisationen behöver. Inte minst
arbetet i FN:s olika fackorganisationer spelar en betydelsefull roll för att
utveckla det internationella samarbetet.

Men förutsättningarna för att FN:s ställning skall kunna stärkas är att dess
majoritet är beredd att verka inom ramen för FN-stadgans bestämmelser.
Att t. ex. stödja våldsanvändning i andra fall än dem som entydigt definieras i
stadgan försvagar organisationens ställning, liksom olika resolutioner som i
de demokratiska länderna allmänt uppfattas som extremistiska eller starkt
partiska. Svensk FN-politik måste grundas på vår fasta uppslutning kring

Mot. 1981/82: 2018

21

FN-stadgans uttryckliga regler och de grundläggande principerna för vår
utrikes- och säkerhetspolitik i övrigt, även om detta leder till att vårt land i
åtskilliga frågor kommer att befinna sig på en annan sida än majoriteten av
världsorganisationens medlemsstater.

Internationellt ekonomiskt och monetärt samarbete

Sverige deltar aktivt i det internationella ekonomiska samarbete som
bedrivs främst inom ramen för OECD och Internationella valutafonden
(IMF), men också inom mera informella grupper som t. ex. den s. k. tioklubben
och de nordiska finans- och ekonomiministermötena.

Vårt beroende av den internationella ekonomiska utvecklingen har understrukits
åtskilliga gånger i det föregående. Onder de senaste årens besvärliga
ekonomiska situation har det internationella samarbetet på det ekonomiska
området fått starkt ökad betydelse. Därmed ökar också den vikt som Sverige
måste tillmäta sitt deltagande i detta sammanhang.

Som på många andra av det internationella samarbetets områden finns det
här en tendens till att det reella inflytandet koncentreras till grupperingar, i
vilka Sverige inte har något säte eller någon röst. På de s.k. toppmötena
mellan de sju stora västländerna fattas i dag beslut som direkt påverkar även
vår ekonomi. Sverige står också i väsentliga avseenden utanför det betydelsefulla
ekonomiska arbete som sker inom ramen för EG.

Desto större vikt måste läggas vid arbetet inom OECD och IMF, liksom
vid uppbyggandet av ett informellt samarbete på det ekonomisk-politiska
området med de länder vilkas ekonomiska utveckling har direkt betydelse för
vår egen — främst de nordiska länderna, Västtyskland, Storbritannien,
Frankrike och USA. De konsultationer med EG som inleddes under trepartiregeringen
bör fortsätta och vidareutvecklas.

Intill augusti 1977 deltog Sverige inom den s. k. valutaormen i ansträngningarna
att söka skapa en ökad monetär stabilitet i Europa i den situation
som inträtt efter det att systemet med fasta växelkurser dukat under i början
av 1970-talet.

När Sverige lämnade valutaormen förklarade regeringen, att Sverige strävade
efter att senare åter kunna knyta den svenska kronan till ett bredare
europeiskt valutasamarbete.

Etablerandet av det europeiska monetära systemet (EMS) 1978 möttes på
många håll med stark skepsis, men systemet har under de gångna åren visat
sig framgångsrikt. Sverige valde emellertid 1978 att då icke ansluta sig till
EMS, bl. a. mot bakgrund av att för Sveriges handel viktiga länder som
Norge och Storbritannien då ställde sig utanför.

Erfarenheterna av den valutakorg som valdes 1977 har varit något blandade.
Det förtjänar att noteras att den kraftiga uppvärdering av den svenska
kronan som skedde från mitten av 1980, och som gjorde devalveringen med
10% i september 1981 oundviklig, delvis var en följd av valutakorgens
konstruktion och att en svensk EMS-anknytning under denna period skulle