Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion

1981/82:2

av Sten Svensson och Björn Körlof

med anledning av proposition 1981/82:8 om lag om vård av
missbrukare i vissa fall, m. m.

I proposition 1981/82:8 föreslår regeringen att riksdagen antar en lag om
vård av missbrukare i vissa fall (LVM). Lagen är avsedd att komplettera
socialtjänstlagen på samma sätt som den särskilda lagstiftningen om vård
utan samtycke av unga, LVU. Både missbrukare av alkohol och av narkotika
föreslås kunna beredas vård oberoende av samtycke om vissa förutsättningar
är uppfyllda. Propositionen innehåller också förslag till vissa följdändringar i
andra berörda lagar. Nämnda lagändringar avses träda i kraft samtidigt med
socialtjänstlagen och LVU, nämligen den 1 januari 1982.

Bakgrund

Den dåvarande regeringen tillsatte 1967 en beredning med uppgift att se
över sociallagarna. Denna beredning, kallad socialutredningen (SU), avgav
tre delbetänkanden: ett principbetänkande och en sammanställning innan
man efter tio års arbete lade fram slutbetänkandet Socialtjänst och
socialförsäkringstillägg (SOU 1977:40, 41).

Efter ett omfattande remissarbete resulterade betänkandet i proposition
1979/80:1 om socialtjänsten. I propositionen framlades förslag till en ny
socialvårdslagstiftning som skulle ersätta bl. a. barnavårdslagen, nykterhetsvårdslagen,
socialhjälpslagen och barnomsorgslagen. Ett grunddrag i
reformförslaget var att all vård och behandling inom socialtjänsten skulle ske
helt i frivilliga former. Någon möjlighet att ingripa med tvångsåtgärder gavs
sålunda inte. Socialtjänstlagen (SotjL) kompletterades därför av Lag
(1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU), som ger rätt
till tvångsingripanden upp till 18 år, i vissa fall 20 år. När det gällde vård av
vuxna missbrukare ansågs det dock inte motiverat att behålla några
möjligheter till tvångsingripanden inom socialtjänstens ram.

Socialutredningen, som uppenbarligen blivit påverkad av den dåvarande
ultraliberala vårdideologin, hade också redovisat förslag som skulle ge en ny
intagningsgrund för att bereda missbrukare av alkohol och narkotika
nödvändig vård - även om det inte gick att få deras samtycke till vården lagen
om psykiatrisk vård i vissa fall (LPV). Nu har i proposition 1981/82:8
Lag om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) gjorts ytterligare ett försök att
få till stånd en lagstiftning på detta område.

1* Riksdagen 1981/82. 3 sami. Nr 1-3

Mot. 1981/82:2

LVM-förs laget
Jämfört med LPV innebär LVM:

att missbrukarna inte längre skall klassas som jämställda med sinnessjuka,

att enskilda läkare inte kan begära polishandräckning och förpassa
missbrukarna till mentalsjukhus,

att tvångsomhändertagande i stället beslutas av länsrätt med förstärkt
lekmannainflytande,

att omhändertagandet inte omfattar maximalt fyra veckor utan två
månader,

att detta ”vid synnerliga skäl” skall kunna förlängas ytterligare två
månader.

1954 års nykterhetsvårdslag (NvL) upphör att gälla den 1 januari 1982.
LVM är avsedd att komplettera socialtjänstlagen i de fall missbrukare av
alkohol eller narkotika inte kan beredas nödvändig vård i frivilliga former.
Detta innebär en stor tillnyktring i fråga om realism och rättssäkerhet jämfört
med tankegångarna i LPV. Förslaget är dock inte i första hand en fråga om
att skapa en handfast och framgångsrik lagstiftning. Syftet är att i stället
uppnå en politisk kompromiss och som sådan kan förslaget möjligen vara en
fullträff. Som vårdlagstiftning är det näst intill odugligt.

Regeringen har visserligen insett att man i vissa fall måste tillgripa
tvångsåtgärder. Men regeringen sätter sådana tidsgränser att åtgärderna i de
flesta fallen blir meningslösa. Missbrukarens rehabilitering uteblir. LVMförslaget
innebär, jämfört med gällande lag, en dramatisk liberalisering i
samhällets syn på avancerat alkoholmissbruk. Detta kan inte vara en
realistisk och fruktbar politik när missbruksproblemet väller över alla
bräddar och blivit värre än någonsin under detta århundrade.

LVM är i jämförelse med NvL en kraftig social försämring som bl. a.
innebär:

att åtgärd enligt LVM endast kan ske i slutstadiet av en missbrukskarriär,
då den enskilde är i trängande behov av vård till följd av sitt missbruk,
att åtgärd mot missbrukarens vilja enbart kan omfatta frihetsberövande
och institutionsvård och inte som i NvL tvångsåtgärder i öppen vård såsom
övervakning, olika slag av åläggande, varning och vilande omhändertagandebeslut,

att vård enligt LVM så snart som möjligt skall övergå i frivilliga former och
enligt huvudregeln vara avslutad inom två månader,

att hela utrednings- och beslutsprocessen måste göras om när missbrukaren
lyckas hålla sig undan och vara oanträffbar i två veckor,

att vårdbehovet vid akut polisomhändertagande och därmed följande
avrusning i arrest inte längre kan anses trängande enligt LVM då den
juridiska handläggningen i länsrätten blir aktuell,

att lagen således kan medföra ständiga vilopauser i polisarrester och

Mot. 1981/82:2

häkten och därefter omedelbart återgång till missbruksmiljöerna,

att LVM stadgar att ”om missbrukaren samtycker till att lägga in sig på
sjukhus eller annan vårdinstitution finns det således oftast inte tillräckliga
skäl för omedelbart omhändertagande”,

att man därmed får utvidgad, lagstadgad men meningslös s. k. ”pingpongvård”
av missbrukare inom sjukvården,

att missbrukaren inte som i NvL (§ 58) har möjlighet att frivilligt
underkasta sig lagens tvångsmöjligheter, oaktat att fem gånger fler
alkoholister f. n. vårdas enligt sådant kontrakt än enligt tvångsresolution,
att möjligheten till villkorlig utskrivning uttryckligen omöjliggöres,
att den som är misstänkt för brott, för vilket inte är stadgat strängare straff
än fängelse ett år och brottet begåtts innan vård enligt denna lag påbörjats
eller under vårdtiden, skall åklagaren pröva om åtalet lämpligen bör ske, dvs.
den kriminella missbrukaren skall få byta ett års fängelse mot två månaders
missbruksvård,

att denna premiering av missbruk medför att det i kriminella kretsar blir
oklokt att inte göra sig känd som etablerad missbrukare med lagstadgad
rabatt på straffansvar,

att aktiva missbrukare i fortsättningen fritt skall få förfoga över sina pengar
från försäkringskassan även om dessa uppenbarligen främst går till fortsatt
missbruk.

Sammanfattningsvis kan hävdas att LVM inte utgår från de faktiska
behoven i den komplicerade processen att rehabilitera missbrukare.

Alternativutredningen

En tvärpolitisk arbetsgrupp - Alternativutredningen - har lagt fram ett
eget alldeles utmärkt förslag: Lag om behandling av missbrukare (LBM).
Dagens Nyheter skrev den 7 februari 1981: ”Paradoxalt nog gör det här
förslaget ett mänskligare och positivare intryck än socialtjänstlagen. Det är
inte varje dag riksdagen utan kostnader och besvär får ett färdigt och klart
lagförslag därtill alldeles utmärkt. Svälj förtreten, tacka och ta emot.” Även
Svenska Dagbladet uttrycker samma sympatier för Alternativutredningens
förslag när tidningen kommenterar den nu aktuella regeringspropositionen.
På ledande plats skriver SvD den 30 september 1981: ”Riksdagen bör
allvarligt pröva att förverkliga den s. k. alternativutredningens enkla och
egentligen tämligen självklara förslag: en anpassning av nykterhetsvårdslagen
till dagens missbrukssituation. 200 000 alkoholister och 15 000 missbrukare
av tung narkotika är en bakgrund som borde stimulera till eftertanke.”

Alternativutredningen är en partipolitiskt och religiöst obunden förening
som bildades i september 1980 i avsikt att förbereda överläggningarna om
den framtida lagstiftningen om frivillighet och tvång vid behandling av vuxna
missbrukare. Medlemmar i föreningen är enskilda människor som i sin

Mot. 1981/82:2

yrkesverksamhet eller på annat sätt intresserar sig för missbruksproblem.
Många av medlemmarna deltog som starkt kritiska bedömare i diskussionerna
kring LPV-förslaget. Alternativutredningens huvudförslag, som lades
fram i januari 1981, går ut på att nykterhetsvårdslagen skall behållas till sin
struktur under namnet Lag om behandling av missbrukare (LBM).

Tillämpningsområdet skall vidgas till att omfatta rusmedel som definieras
som alkohol, narkotika, läkemedel och organiska lösningsmedel använda i
berusningssyfte. Som generalindikation skall användas ”hemfallenhet” som
preciseras som ”visad oförmåga att varaktigt bryta missbruk av rusmedel”.

Frivillighet bör vara förstahandsalternativet vid behandling, och tvångsingripande
skall utgöra undantag. Ingripande och behandling bör ske på tre
nivåer: 1. frivilliga åtgärder inom ramen för socialtjänstlagens bestämmelser,
2. övervakning och andra föreskrifter som socialnämnden ålägger
missbrukare och, i sista hand, 3. frihetsberövanden. Missbrukaren skall ha
rätt att påfordra den behandling som erfarenhetsmässigt visat sig vara
gagnelig (behandlingsrättighet) liksom man skall kunna åläggas skyldighet
att medverka vid behandling när särskilda villkor är uppfyllda (behandlingsskyldighet).
Så kallad vilande resolution bör vara möjlig att ge, och
verkställighetstiden för beslut skall vara ett år. Behandlingen skall vara
individuellt anpassad. Vårdtiden skall vara normalt högst ett år men skall
kunna förlängas om det är nödvändigt för att erhålla ett bestående resultat.
Frihetsberövande skall beslutas av länsrätten efter ansökan av sociala
centralnämnden. Övriga åtgärder beslutas av sociala centralnämnden.

Lagförslaget är således en vidareutveckling av NvL. Alternativutredningen
föreslår att samhällets missbruksvård skall ligga på sociala centralnämnder
och behandlingskliniker såsom allmänna och enskilda behandlingshem.
Därför föreslås att specialindikationen 1 § a) i LSP skall utgå då den givit
upphov till onödiga missförstånd. Vård utan samtycke av narkotikamissbrukare
skall enbart regleras i LBM. Att tillämpa en psykiatrisk vårdlag på
missbrukare som inte är psykiskt sjuka strider dessutom mot god rättstradition
och mot psykiatrernas etiska deklaration, den s. k. Hawaiideklarationen,
1977.

Alternativutredningen föreslår vidare att i Lagen om allmän försäkring
(ALF) skall införas bestämmelser om att som särskild förutsättning för
erhållande av sjukpenning, sjukbidrag eller pension må föreskrivas att
missbrukaren fullgör viss behandling. Avbrott bör kunna leda till att
missbrukaren förlorar förmånen eller att denna utbetalas till annan, t. ex.
anhörig.

Drogmissbruket - vår tids största sociala problem

Orsaken till att narkotikamissbruket fått en så snabb och förödande stor
utbredning är den liberala narkotikapolitik som förts i landet. Missbruket

Mot. 1981/82:2

kan aldrig tvingas tillbaka utan restriktioner och sanktioner. Ju liberalare
politik - desto större utbredning. Individuella behandlingsmetoder ger inte
tillräcklig effekt utan det erfordras generella politiska åtgärder som gäller
alla.

Numera uppskattar polisen att det finns 20 000 tunga missbrukare.
Beträffande haschmissbruket rör det sig om 100 000 missbrukare i landet.

Alkoholmissbruket är naturligtvis kvantitativt sett det i särklass största
problemet, mänskligt, socialt och särskilt samhällsekonomiskt. Narkotikan,
däremot, är mera elakartad så till vida att den bygger upp en hel asocial
subkultur och en organiserad brottslighet av helt ny typ. Narkotikan binder
(förslavar) människan fortare än alkoholen, men det är i princip inte lättare
eller svårare att rehabilitera en missbrukare beroende på vilken kemisk
substans som missbrukats, utan detta sammanhänger med en rad sociala
förhållanden.

Man kan inte behandla narkomani och andra former av missbruk som
enbart ett symtom på något annat, t. ex. dålig uppväxtmiljö. Fenomenet
representerar ett inlärt tillstånd. Det är det inlärda beteendet som skall
förändras: då får också människan en annan inställning till droger och kan bli
fri från beroendet.

Hasselakollektivet, ett behandlingshem, har framgångsrikt arbetat efter
denna modell. På Hassela behandlas ungdomar som omhändertagits enligt
BvL och som har ett klart uttalat hot om ungdomsvårdsskola i ryggen. Det
rör sig alltså om tvångsvård där man lär ungdomarna ett helt nytt beteende,
man ger dem ett nytt liv. Behandlingen pågår ett år på kollektivet och
därefter ytterligare två år på en folkhögskola. Hasselakollektivet har
meddelat i rapporter att man lyckats få 3/4 av eleverna socialt stabila och
funktionsdugliga med denna behandlingsmetod.

Om regeringens proposition 1981/82:8 antas av riksdagen i november
månad skall lagen träda i kraft den 1 januari 1982. Vårdresurser för
narkomanerna enligt detta förslag finns inte. Rent teoretiskt kan redan under
januari månad polisen komma med 600 heroinmissbrukare och begära
tvångsvård. I dag finns 400 platser på behandlingshem där narkomaner
frivilligt söker hjälp. De narkomaner som i dag vårdas enligt gällande
tvångslagar tas om hand inom psykiatriska vården.

Det måste i fortsättningen finnas normer i samhället som tillåter att vi gör
det så svårt som möjligt för missbrukarna att fortsätta att vara missbrukare.
Vi måste kunna använda verkliga påtryckningar, t. ex. ingen sjukskrivning
om behandlingsprogrammet inte fullföljs. I dag är det alltför lätt att vandra
mellan olika läkare. Får inte missbrukaren vad han önskar hos en doktor går
han vidare till nästa. Så länge det finns flera vägar till flykt än till förändring
blir varje institution bara en bricka i ett spel utan slut.

Institutionsvården är i vissa fall inte alltid bra. Socialarbetare har låtit bli
att ställa krav på missbrukarna. Politikerna måste i fortsättningen få ta
ställning betydligt tidigare hur en missbrukare skall omhändertas. Bättre

Mot. 1981/82:2

beslutsgång för att få bättre vård. Politikerna skall styra utbudet av vård på så
sätt att de ser till att det finns valmöjligheter till olika typer av institutioner.

Vad som krävs för att bekämpa drogmissbruket är en snabb och effektiv
organisation, som har överblick över hela strukturen och snabbt kan ingripa,
utreda, lagföra och följa upp effekterna av sina insatser genom hela kedjan:
från inledande insatser i skola, socialvård, polis m. m. till kriminal- och
missbruksvård samt återanpassning i samhället. Inte minst är en effektivare
eftervård nödvändig för att åstadkomma en framgångsrik rehabilitering. Vi
har i motion 1980/81:228 närmare utvecklat våra synpunkter härom och
hänvisar till vad som där anförts.

Narkotikaproblemets nuvarande omfattning kan i någon mån belysas av
följande statistiska uppgifter: Tullens totala beslag i Europa under år 1980
utgjorde bl. a. 236 kg kokain, 1122 kg heroin, 71 ton cannabis jämte 325 kg
cannabisolja. Tullen uppskattar att detta är ca 5 % av den totala hanteringen.
Antal dödsfall i samband med drogmissbruket i Europa har uppskattats på
senare år till mer än 1 000 personer per år. För 1980 beräknas uppgiften för
Sverige vara ca 200 personer.

Med den bakgrundsbeskrivning och den problemöversikt som vi redovisat
i motion 1980/81:228, vilken behandlades av riksdagen den 1 april 1981, vill vi
framhålla det nödvändiga i att väsentligt öka möjligheterna till tvångsingripanden
mot dem som idkar grovt bruk av narkotika, då vederbörande
riskerar att skada sig själv eller annan och då möjligheterna till frivilliga
insatser har uttömts.

Alldeles för många unga människors liv och framtid står på spel för att
kompromissa sig fram till ett sådant förslag som regeringen har lagt fram i
proposition 1981/82:8. Det kan på goda grunder betecknas som verkningslöst.
Jämfört med alternativutredningens konstruktiva förslag är regeringsförslaget
klart undermåligt och bör sålunda icke ligga till grund för ett
riksdagsbeslut.

Hemställan

Med hänvisning till ovanstående och med åberopande av vad vi anfört i
motion 1980/81:228 hemställer vi
att riksdagen

1. avslår proposition 1981/82:8,

2. hos regeringen begär ett nytt lagförslag grundat på den s. k.
alternativutredningens förslag,

Mot. 1981/82:2

3. beslutar - i avvaktan på beslut enligt p. 2. ovan - att förlänga
giltigheten av nuvarande berörd lagstiftning intill dess ny
lagstiftning kan träda i kraft.

Stockholm den 7 oktober 1981

STEN SVENSSON (m)

BJÖRN KÖRLOF (m)