Mot. 1981/82

19-26

Motion
1981/82:19

av Lisa Mattson m. fl.

med anledning av proposition 1980/81:201 med förslag till ändring i
rättegångsbalken m. m.

Proposition 1980/81:201 med förslag till ändring i rättegångsbalken m. m.
baserar sig - eller säger i varje fall basera sig - på betänkandet Häktning och
anhållande (SOU 1977:50).

För att motivera vår kritik mot det framlagda regeringsförslaget finner vi
det inledningsvis nödvändigt att redovisa huvudpunkterna i häktningsutredningens
förslag, som gick ut på vissa ändringar i gällande lagstiftning i syfte
att begränsa användningen av frihetsberövanden i straffprocessen. Förslagen
grundas på ett omfattande utredningsmaterial som visar, att straffprocessuella
frihetsberövanden används i en utsträckning som inte är motiverad.

Av utredningens undersökningar framgår också att anhållandet i tillämpningen
utvecklats till ett fristående tvångsmedel, som i stor utsträckning
används av åklagarna utan kontroll av domstolarna, en utveckling som enligt
utredningen inger starka betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt. Utredningens
undersökningar visar också att gripande i tillämpningen inte används
på det sätt som lagstiftaren synes ha avsett.

Utredningen föreslår att möjligheterna till häktning och anhållande
allmänt begränsas genom att förutsättningarna för dessa tvångsmedel
preciseras och förtydligas. Häktning och anhållande på grund av risk för
fortsatt brottslighet begränsas till sådana fall, där det är fråga om allvarlig
kriminalitet. När det gäller förfarandet föreslår utredningen att nämndemän
skall delta i rätten i fråga om häktning och dess olika alternativ. Utredningen
föreslår också att gripandet avskaffas och ersätts med i viss mån ökade
skyldigheter för den misstänkte att i mindre rigorösa former och under kort
tid stå till polisens förfogande för utredning.

I proposition 1980/81:201 avfärdas huvudpunkterna i förslaget med ett
uttalande att förslaget skulle innebära att intresset av samhällsskydd och
effektivitet i lagföringen i alltför hög grad skulle sättas åt sidan. Föredragande
departementschefen anför också att det saknas anledning att ändra de
lagliga förutsättningarna för att häktning och andra personella tvångsmedel
skall få tillgripas. 1 propositionen föreslås emellertid en utvidgning av det
nuvarande reseförbudet som ett alternativ till häktning också i andra fall än
flyktfara. Vad gäller förslaget om lekmannamedverkan vid prövning av
frågor om häktning - ett krav som förts fram till utredningen i en
riksdagsskrivelse - sägs detta vara förenat med kostnader av sådan
storleksordning att det redan av hänsyn till det statsfinansiella läget bör
anstå. Inte heller förslaget om avkortning av fristerna för ingivande av

1 Riksdagen 1981182. 3 sami. Nr 19-26

Mot. 1981/82:19

2

häktningsframställning och hållande av häktningsförhandling bör genomföras.

Enligt vår mening ger det av utredningen redovisade materialet belägg för
att de straffprocessuella tvångsmedlen i tillämpningen används på ett sätt
som inte åsyftats av lagstiftaren, vilket medför att frihetsberövanden sker i en
utsträckning som inte kan motiveras av hänsyn till samhällsskyddet och
kravet på effektivitet i lagföringen. Utredningens förslag medför en
begränsning av tvångsmedlen när det gäller den mindre allvarliga kriminaliteten
men innebär inte minskade möjligheter att använda tvångsmedel vid
den allvarliga brottsligheten. Den principiella inställningen till användningen
av straffprocessuella tvångsmedel och avvägningen mellan de motstående
intressena som utredningen givit uttryck för godtas också av flera tunga
remissinstanser såsom RÅ, hovrätten över Skåne och Blekinge, socialstyrelsen,
kriminalvårdsstyrelsen, BRÅ, Sveriges advokatsamfund, LO och TCO,
även om meningarna är delade i fråga om bestämmelsernas närmare
innehåll. De ställningstaganden som gjorts i propositionen är inte underbyggda
av någon som helst principiell motivering och saknar stöd i såväl
utredningsmaterialet som i remissopinionen.

Alternativ till häktning vid recidivfara

Det av utredningen föreslagna tillsynsinstitutet syftar till att förhindra
fortsatt brottslighet i sådana fall när brottet inte är så allvarligt att häktning
enligt de föreslagna reglerna kan ske på grund av recidivfara. Tillsynen
innebär i princip en skyldighet för den misstänkte att vid vissa tider anmäla
sig eller vara tillgänglig på viss tid och plats. För att ombesörja kontrollen
skall särskilda tillsynsmän utses. Ansvaret för tillsynen har lagts på
kriminalvården. I likhet med vad som gäller för häktade skall den som står
under tillsyn erbjudas socialt och kurativt stöd. Om den misstänkte fortsätter
sin brottsliga verksamhet skall han anhållas eller häktas om ej särskilda skäl
föranleder annat. Åsidosätter han allvarligt sina åligganden i övrigt enligt
tillsynen kan han också häktas.

Motsvarande institut enligt propositionen är anmälningsskyldighet. Den
kan enligt propositionen användas i stället för häktning i vissa fall när
häktning skulle medföra allvarligt men för den misstänkte. I samband med
anmälningsskyldigheten får föreskrivas att den misstänkte på vissa tider skall
vara tillgänglig i sin bostad eller på sin arbetsplats. Kontrollen av
anmälningsskyldigheten skall ankomma på polisen. Om den misstänkte inte
fullgör vad som åligger honom enligt anmälningsskyldigheten skall detta som
regel medföra att han omedelbart anhålls eller häktas.

Förslaget i propositionen i denna del innebär alltså att det överlämnas till
domstolarnas och åklagarnas fria bedömning om anmälningsskyldighet skall
ersätta häktning i ett visst fall. Om den misstänkte försummar att fullgöra sin
anmälningsskyldighet eller sin skyldighet att vara anträffbar i bostaden eller

Mot. 1981/82:19

3

på arbetsplatsen vid något tillfälle, skall han omedelbart anhållas eller
häktas. Det är givetvis stor risk för att anmälningsskyldighet kan komma att
användas i fall som inte med nuvarande ordning föranleder häktning, men
som i framtiden kan leda till häktning på grund av försummelse från den
misstänkte att iaktta vad som åligger honom enligt anmälningsskyldigheten.
Resultatet av förslaget i propositionen kan sålunda mycket väl bli att antalet
häktningar på grund av recidivfara avsevärt ökar. En sådan ordning är
givetvis inte acceptabel.

Anhållande och gripande

Enligt de undersökningar som gjordes av utredningen uppgick antalet
anhållna år 1975 till 26 700. Av dessa gjordes häktningsframställning endast
beträffande 31 %. Mer än två tredjedelar av de anhållna frigavs alltså utan att
åklagaren begärde häktning. Anhållandet kan vara upp till fem dygn innan
åklagaren måste begära häktning. Beträffande 20 % av de anhållna väcktes
över huvud taget inte åtal. Utredningen anför i anslutning till denna
redovisning att frekvensen av fall, där åklagarens bedömning i efterhand
visat sig vara felaktig, inte är godtagbar.

Utredningen ger enligt vår mening visst stöd för de påståenden som ibland
framförs om att anhållande i vissa fall sker på lösa grunder för att pressa fram
ett erkännande. I varje fall är det uppenbart att åtgärder bör vidtas i syfte att
ge ökade garantier för en mera tillförlitlig prövning av skuldfrågan i samband
med anhållande. De nuvarande bestämmelserna medger dessutom alltför
långa anhållningstider.

Gripandet är ett kortvarigt men djupt ingripande tvångsmedel. Den som
gripits är underkastad reglerna i lagen om behandling av häktade m. fl.,
vilket innebär avvisitering och förvaring i låst rum. Enligt utredningens
undersökningar uppgick år 1975 antalet personer som fördes till polisen
misstänkta för brott till ca 70 000. Av dessa var 48 % gripna. Över 40 % av de
gripna blev frigivna trots att gripandet förutsätter anhållningsskäl. I dessa fall
torde gripande i stor utsträckning inte ha anmälts till åklagaren.

Den av utredningen redovisade undersökningen beträffande gripande
visar enligt vår mening att det är nödvändigt att tillgodose rättssäkerheten vid
användningen av detta tvångsmedel i högre grad än som sker f. n.

Lekmannamedverkan

I propositionen har föredragande departementschefen avvisat förslaget
om lekmannamedverkan med hänvisning till det statsfinansiella läget.
Kostnaderna för lekmannamedverkan vid häktning skulle enligt utredningens
beräkningar uppgå till ca 1,5 milj. kr. om året. De fördelar som från
rättssäkerhetssynpunkt står att vinna med en lekmannamedverkan motiverar
enligt vår mening väl denna för statsverket blygsamma kostnad. Härtill

Mot. 1981/82:19

4

kommer att utredningsförslaget i övrigt leder till en betydande minskning av
antalet häktningar, anhållanden och gripanden.

Offentlig försvarare

Utredningen föreslog också att den offentliga försvararen skulle inträda
omedelbart vid anhållandet och inte som nu sker först vid häktningsförhandlingen.
Förslaget har inte tagits upp i propositionen, trots att det stöds av en
praktiskt taget enhällig remissopinion.

Enligt vår mening är det från rättssäkerhetssynpunkt angeläget att detta
förslag genomförs snarast möjligt.

Med hänvisning till det anförda hemställer vi

1. att riksdagen avslår de genom proposition 1980/81:201 framlagda
förslagen samt

2. att riksdagen hos regeringen begär att ett förslag till ändringar i
gällande lagstiftning i syfte att begränsa användningen av
frihetsberövanden i straffprocessen snarast föreläggs riksdagen.

Stockholm den 21 oktober 1981

LISA MATTSON (s)

ERIC JÖNSSON (s)

ARNE NYGREN (s)

LILLY BERGANDER (s)

HANS PETTERSSON (s)
i Helsingborg

HELGE KLÖVER (s)

KARL-GUSTAF MATHSSON (s)

MAJA BÄCKSTRÖM (s)
WIVI-ANNE CEDERQVIST (s)
ANITA GRADIN (s)
PER-AXEL NILSSON (s)

CARL LIDBOM (s)
ULLA-BRITT ÅBARK (s)