Motion

1981/82:159

av Olof Palme m. fl.

med anledning av proposition 1981/82:71 om ny anställningsskyddslag
m. m.

1. Nuvarande lagstiftning

Huvudprincipen i nu gällande anställningsskyddslag är att tillsvidareanställning
är den normala anställningsformen i ett anställningsförhållande.
Avtal om anställning för begränsad tid får endast träffas om det föranleds av
arbetsuppgifternas särskilda beskaffenhet eller avser praktikarbete eller
vikariat.

Redan vid lagens tillkomst stod det emellertid klart att det inom olika
avtalsområden kunde finnas behov av att även i andra fall anställa
arbetstagare för begränsad tid. Bestämmelserna gjordes därför dispositiva på
så sätt att en arbetsgivare genom att träffa kollektivavtal med en facklig
organisation kan avtala om att få anställa arbetstagare på prov. De fackliga
organisationerna gavs således ett inflytande över de ytterligare inskränkningar
som eventuellt skulle behöva göras i tillsvidareanställningsformen, vid
sidan av den snäva möjlighet som anges i lagen. På så gott som alla
avtalsområden har kollektivavtal också slutits med innebörd att provanställning
är tillåten.

2. Anställningskyddskommittén

Den inskränkning i arbetsgivarnas tidigare rättigheter, som anställningsskyddslagen
innebar, medförde att lagen utsattes för stark kritik från
arbetsgivarhåll. Arbetsgivarna reagerade starkt mot att anställningsskyddslagen
gav de fackliga organisationerna inflytande över förekomsten av
provanställningar. Det påstods t. o. m. att denna ordning bl. a. var en av
orsakerna till den stora ungdomsarbetslösheten i landet. Kritiken ledde till
att dåvarande chefen för arbetsmarknadsdepartementet i oktober 1977
tillkallade en kommitté, anställningsskyddskommittén, med uppdrag att
göra en allmän översyn av anställningsskyddslagstiftningen.

Inom anställningsskyddskommittén utfördes vissa undersökningar rörande
anställningsskyddslagens praktiska tillämpning. Dessa undersökningar
visade med stor tydlighet att den propaganda som bedrivits mot anställningsskyddslagen
saknade grund. Det stod klart att parterna på arbetsmarknaden
genom kollektivavtal i mycket stor utsträckning anpassat reglerna om
provanställning till rådande branschförhållanden och att dessa avtal tillsammans
täckte den helt övervägande delen av arbetsmarknaden. Undersök

Mot. 1981/82:159

9

ningarna visade även att provanställningar var sparsamt förekommande
inom de avtalsområden där provanställningsmöjligheten stod till buds efter
kollektivavtalsreglering. Något verkligt behov av att i lagen införa en rätt till
provanställning förelåg därför inte.

Mot bakgrund av anställningsskyddslagens syfte och anställningsskyddskommitténs
undersökningar ansåg fem kommittéledamöter att ingen
ändring borde göras i reglerna om anställningsformer. Dessa fem ledamöter
representerade LO, TCO, SACO/SR och det socialdemokratiska partiet.
Centerpartiets och folkpartiets företrädare i kommittén förordade en
ordning som innebar att provanställning skulle bli möjlig under tre månader
och på vissa speciella villkor. Svenska arbetsgivareföreningens och moderata
samlingspartiets representanter ansåg emellertid att lagen generellt borde
tillåta visstidsanställning under högst sex månader utan några villkor.

3. Propositionen

I proposition 1981/82:71 om ny anställningsskyddslag föreslår regeringen
nu att arbetsgivare skall medges generell rätt att träffa avtal om provanställning
under högst sex månader. Provanställningen skall dessutom kunna
avbrytas under prövotiden. Vidare föreslås att det i fortsättningen skall vara
möjligt att vid tillfällig arbetsanhopning avtala om anställning i högst sex
månader under två år. Anställningsavtal för viss tid skall även få tecknas för
tid efter uppnådd pensionsålder.

Med dessa förslag överger regeringen t. o. m. den linje som i kommittén
företräddes av centerpartiets och folkpartiets representanter, för att ställa sig
bakom den linje inom kommittén som förordade den allra mest långtgående
urholkningen av gällande rätt.

4. Socialdemokraterna

Regeringens huvudargument för att slå sönder det samspel som i dag råder
mellan lag och avtal i vad gäller möjligheter till provanställning är att vissa
arbetsgivare saknar kollektivavtal och därmed också möjligheter att
provanställa. Detta är av flera skäl ett egendomligt argument.

För det första innebär det att regeringen medvetet offrar anställningsskyddet
förstora grupper löntagare för att tillgodose kraven från arbetsgivare som
inte vill godta reglerna om att arbetsförhållandena skall vara kollektivavtalsreglerade.
För det andra innebär ställningstagandet en underminering av den
"svenska modellen" där alla är betjänta av starka organisationer såväl på
arbetsgivarsidan som på arbetstagarsidan. För det tredje är regeringens
ställningstagande att uppfatta som ett misstroende mot de fackliga organisationerna.

Socialdemokraterna har inte funnit något behov av ändring i anställningsskyddslagen
såvitt avser möjligheter till provanställning och anställning för

Mot. 1981/82:159

10

arbetsanhopningar.

Till detta skall fogas att propositionen inte innehåller några förslag i syfte
att reglera en så viktig fråga som reglerna vid permittering. I anställningsskyddskommitténs
uppdrag ingick att överväga permitteringsinstitutet och
därmed sammanhängande problem. När kommitténs arbete avbröts hade
ännu inget förslag utarbetats.

Enligt socialdemokraternas uppfattning bygger permitteringsrätten på
föråldrade värderingar i vad gäller synen på arbetskraften. Dessa värderingar
står i strid med de principer som präglar arbetsrätten i övrigt. Vi finner det
orättfärdigt att vissa arbetstagare skall tjänstgöra som konjunkturregulator
och genom uppoffringar i den personliga ekonomin säkerställa näringslivets
konkurrenskraft. Det skall därvid observeras att den grupp av arbetstagare
som kan permitteras, i princip LO:s medlemmar, dessutom vanligen har ett
lägre löneläge än de grupper som aldrig behöver riskera att bii permitterade.

Liksom gäller för nuvarande rättsregler för visstidsanställningar vid
tillfälliga arbetsanhopningar skulle en reformering av permitteringsrätten
stimulera till en bättre planering av verksamheten och en större aktsamhet i
vad gäller arbetstagarnas förhållanden. Den ekonomiska bördan av en
reform borde kunna fördelas solidariskt mellan arbetsgivarna. Det kan
erinras om att LO redan 1977 i en skrivelse till arbetsmarknadsdepartementet
framförde krav på förbud mot permittering utan lön. Mot denna
bakgrund finner socialdemokraterna det angeläget att de problem som är
förknippade med permitteringsinstitutet snarast bringas till en lösning.

Prövningen av de förslag i övrigt som framförs i propositionen, liksom den
tekniska genomarbetningen, bör anstå i avvaktan på att permitteringsinstitutet
kan reformeras och nya regler införas i anställningsskyddslagstiftningen.

5. Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen avslår proposition 1981/82:71,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om reformering av permitteringsinstitutet.

Mot. 1981/82:159

Stockholm den 7 december 1981

OLOF PALME (s)

CURT BOSTRÖM (s)

INGVAR CARLSSON (s)

HANS GUSTAFSSON (s)

LILLY HANSSON (s)

LENA HJELM-WALLÉN (s)

PAUL JANSSON (s)

GÖRAN KARLSSON (s)

OLLE WESTBERG (s)
i Hofors

MAJ-LIS LANDBERG (s)
ESSEN LINDAHL (s)

LISA MATTSON (s)

THAGE PETERSON (s)
ANNA-GRETA SKANTZ (s)
INGVAR SVANBERG (s)
LARS ULANDER (s)
VALTER KRISTENSON (s)