15

Motion
1981/82:132

av Gösta Bohman m. fl.

med anledning av proposition 1981/82:61 om kapitaltillskott till
Svenska Petroleum AB

Regeringen föreslår i proposition 1981/82:61 ett kapitaltillskott till
Svenska Petroleum AB på 670 milj. kr. avsett att täcka bolagets beräknade
samlade förluster vid utgången av år 1981. Samtidigt aviseras en översyn
av SP:s verksamhet med sikte på ett samlat ställningstagande i riksdagen
hösten 1982.

Vi kan för vår del inte acceptera ett kapitaltillskott till SP på de grunder
regeringen nu redovisar. Vi förordar i stället, med avslag på regeringens
förslag, att en omedelbar utredning genomförs med sikte på en nedläggning
av bolaget. Utredningens resultat bör snarast föreläggas riksdagen för
ställningstagande.

Bakgrunden till vårt krav på en avveckling av SP:s verksamhet är
följande.

Riksdagen fattade våren 1981 beslut om energipolitiken i första hand för
tiden fram till 1990. Under denna tid bedöms Sverige ha relativt god
tillgång på el från vattenkraft och kärnkraft. Ansträngningarna inom energipolitiken
under den förestående tioårsperioden skall enligt riksdagsbeslutet
inriktas på att så långt möjligt ersätta olja för uppvärmningsändamål
och inom industrin. Tillgången på el skapar bättre förutsättningar än vad
som tidigare bedömts sannolikt att ersätta olja för uppvärmning med el.

För att ersätta olja i den utsträckning som angavs lämpligt måste emellertid
också kol, torv och flis komma till ökad användning. En förutsättning
härför är emellertid att statsmakterna inte genom hindrande åtgärder
kullkastar de ekonomiska förutsättningarna för introduktion av oljeersättande
energi. Med den av riksdagen fastlagda energipropositionen bedöms
vårt lands oljeberoende 1990 kunna pressas till drygt 40% av vår samlade
energiförbrukning.

Sveriges oljeberoende kan alltså väntas nedgå under förutsättning att
statsmakterna handlar i enlighet med vad som förutsatts i vårens energibeslut.
Ändå kommer vårt lands beroende av olja att vara omfattande för
överskådlig framtid. Att tillse att förutsättningarna för en fortsatt jämn
tillförsel av olja är goda blir därmed en central uppgift.

Den internationella oljemarknaden kännetecknas f. n. av överskott.
Spotmarknadsprisema ligger under de officiella oljepriserna. Samtidigt
visar efterfrågan på olja för skilda verksamheter en sjunkande tendens.

Det är sannolikt att dagens överskottssituation kommer att bestå de

Mot. 1981/82:132

16

närmaste åren. Samtidigt är det uppenbart att sociala och politiska förvecklingar
i något eller några av de oljeproducerande länderna kan utsätta
den oljekonsumerande delen av världen för nya påfrestningar av samma
slag som 1973-1974.

Det är sålunda realistiskt att utgå från en för den närmaste framtiden god
tillgång på olja på världsmarknaden, samtidigt som man måste räkna med
eventualiteten av nya störningar i tillförseln.

Vår uppfattning är att statsmakterna i första hand bör svara för riktlinjer
och ramar, inom vilka enskilda företag har att verka för att uppfylla
konsumenternas krav. Genom en sådan rollfördelning garanteras bästa
effektivitet och därmed önskade produkter till lägsta kostnad. Samtidigt
upprätthålls därigenom bäst den pluralism som är det öppna och fria
samhällets kännetecken. Denna vår grundsyn gäller också oljeområdet.
Starka skäl måste kunna anföras till förmån för ett fortsatt statligt engagemang
om ett sådant skall kunna accepteras.

1 anslutning till riksdagens ställningstagande till verksamheten inom
Svenska Petroleum AB våren 1976 framhöll vi att det är av stor betydelse
att oljeförsöijningen säkras med hänsyn till risken för störningar i tillförseln,
men att vidtagna åtgärder måste vara ändamålsenliga och verkningsfulla.
Tillkomsten av Svenska Petroleum AB bedömde vi inte vara en
åtgärd av denna karaktär.

I motion 1975/76:2293 framhöll vi vidare:

Erfarenheterna av de hittillsvarande störningarna i oljeflödet ger vid
handen att Sveriges oljeberedskap i fråga om tillförsel måste tryggas genom
internationellt samarbete med övriga OECD-länder. Med ett sådant
samarbete kan tillförseln till landet baseras på ett väsentligt större antal
sinsemellan oberoende försöijningskällor än vad som kan uppnås genom
bilaterala avtal. Samarbetet inom IEA, dit Sverige anslutit sig, ger denna
fördel. Oljeresurserna inom lEA:s medlemsländer skall under kristider
fördelas enligt IEP-avtalet. Om något eller några länder har en produktion
och/eller en nettoimport av olja som överstiger dess försöijningsrätt, skall
landet eller länderna i fråga enligt detta avtal avstå denna mängd olja till
det land eller de länder som har mindre oljetillförsel än vad försörjningsrätten
berättigar dem till.

Självfallet är detta solidariska fördelningssystem för ett nettoimporterande
land som Sverige av avgörande betydelse. Å andra sidan fordrar
således den solidariska fördelningen att oljetillgångar utöver vår försöijningsrätt
ställs till övriga medlemsländers förfogande. En svensk satsning i
syfte att öka vårt nationella oberoende av oljeprodukter får inom en sådan
utjämningspool begränsad effekt.

Ingenting har sedan 1976 framkommit som pekar på att denna bedömning
skulle vara oriktig. Den satsning på ”stat-till-statavtal” som varit
SP:s främsta kännemärke är enligt vår mening kraftigt övervärderad såsom
garanti för en säker oljeförsötjning i lägen av knapphet på marknaden.
Däremot är dessa avtal en uppenbar förlustkälla under de marknadsförut

Mot. 1981/82:132

17

sättningar som torde vara för handen under de närmaste åren, även om SP
beträffande vissa kontrakt lyckats begränsa sina förluster genom omförhandling.

Det bör framhållas, att det med hänsyn till eventuella utrikespolitiska
och handelspolitiska komplikationer givetvis är svårare för ett statsägt
oljeföretag, såsom SP, än för andra företag i branschen att frigöra sig från
ofördelaktiga kontrakt.

Vid mera omfattande oljekriser är SP:s långtidskontrakt troligen av
begränsat värde. Skulle knappheten bli långvarig talar alla skäl för att de
oljeproducerande länderna kommer att sälja den tillgängliga oljan till de
priser som står att få på marknaden samtidigt som knappheten förstärks
genom begränsningar i utbudet. Avtal på i ett sådant läge väsentligen lägre
prisnivå kan knappast bedömas som tillförlitliga. Betydelsen av de oljeproducerande
staternas önskan att sluta ”stat-till-statavtal” får därför inte
övervärderas. Redan inom ramen för befintlig företagsstruktur i Sverige
har det för övrigt i praktiken visat sig möjligt att sluta avtal likartade med
”stat-till-statavtal”, utan att ett helstatligt oljebolag behövt anlitas.

Sammantaget innebär detta att den verksamhet SP bedriver riskerar att
också för framtiden nödvändiggöra inte oväsentliga kapitaltillskott i form
av skattemedel i takt med fortgående förluster, utan att förlusterna kompenseras
av en märkbart större trygghet vid försöijningssvårigheter och
kris.

För vår oljeförsörjning kommer vi under överskådlig framtid, med eller
utan SP, att vara i hög grad beroende av andra svenska och internationella
oljeföretag. I synnerhet de senare har genom sin mångsidiga verksamhet
och sina möjligheter att sprida oljeinköpen till flera säljarländer goda
förutsättningar att spela en aktiv roll i tryggandet av den svenska oljeförsöijningen.
Skall dessa företag kunna arbeta framgångsrikt på den svenska
marknaden krävs emellertid att konkurrensen från företag av SP:s typ inte
uppfattas som orättfärdig. Det var på grund av en restriktiv prispolitik
riktad i första hand gentemot dessa företag som SP under 1979 kunde
kraftigt utöka sin marknadsandel. SP:s expansion kan knappast sägas ha
berott på särskilt förutseende eller speciellt kompetent handlande i övrigt.
I sistnämnda hänseende finns det snarare skäl att upprepa vad vi framhöll i
den tidigare refererade motiqnen från 1976:

Vaije företagsverksamhet ställer krav på branschkunnande. Detta gäller
i synnerhet ett så komplicerat område som oljebranschen. I situationer
med överkapacitet sjunker lönsamheten, och kunnandet blir en än viktigare
faktor för företagens överlevnadsmöjligheter. Svenska Petroleum AB
kommer under överskådlig tid att i detta avseende ha ett allvarligt handikapp
i förhållande till de stora bolagen.

SP säger sig nu vilja minska sin råoljeportfölj för att pressa förlusterna.
Denna insikt om tidigare felsatsningar är i och för sig välkommen men

Mot. 1981/82:132

18

knappast tillräcklig för att motivera bolagets fortsatta existens, desto mera
som den planerade minskningen ytterligare försvagar de anförda försöijningstrygghetsskälen.

Den svenska oljemarknaden krymper påtagligt, vissa företag går, helt
eller delvis, ur marknaden. Mot denna bakgrund är det befogat att fråga sig
varför ett nytt företag, med låg soliditet och stor finansieringsbörda skall,
på sätt som skett, slå sig in på denna marknad.

För vår del ville vi med vårt stöd till kapitaltillskottet våren 1981 på 225
milj. kr. ge SP möjlighet till en snabb och resolut omprövning av sin
verksamhet. När detta kapitaltillskott i stället blott ett halvt år senare följs
av en begäran om ytterligare tre gånger så stort belopp anser vi att inte ens
i teorin möjliga fördelar med ett statligt oljebolag längre är värda insatserna.

Vi noterar däijämte att SP i den till riksdagen lämnade 1981 års redogörelse
för de statliga företagen (s. 171) uttalar, att ”företaget var i stort sett
åter i balans under första kvartalet 1981”. Mot denna bakgrund finnér vi
det anmärkningsvärt att SP:s delårsbokslut januari-augusti 1981 utvisar
en förlust på 362 milj. kr.

I propositionen framhåller föredragande statsrådet att SP:s problem
skall kunna lättas genom en samverkan med andra marknadsparter. Därvid
nämns bl. a. engagemang i marknadsföring av drivmedel, exempelvis i
samverkan med Statoil, ”långsiktiga försöijningsavtal med återförsäljare
och kunder på grundval av kostnaden för råolja” samt samgående med
andra företag vad gäller distributionsrörelsen på den svenska marknaden.

Inte något av dessa samverkansförslag kan enligt vår mening på något
avgörande sätt förbättra förutsättningarna för bolagets verksamhet och
förhindra uppkomsten av fortsatta förluster.

Möjligheterna till och lämpligheten av ett samarbete med Statoil kan
under de förutsättningar som numera råder starkt ifrågasättas. En vidgning
av verksamheten till att också innefatta drivmedelsdistribution måste för
övrigt bedömas som tveksam med tanke på den stagnerande marknaden
och de erforderliga nya kapitalsatsningarna. Samverkan i distributionsrörelsen
kan rimligen inte antas medföra annat än marginella förbättringar.
Och tanken att genom långsiktiga försöijningsavtal ”på grundval av kostnaden
för råolja” förbättra det ekonomiska utfallet, exempelvis genom
samverkan med ”de stora oljeförbrukarna inom den kommunala sektorn”
får bedömas som orealistisk. De större kommunala oljeköparna har redan
etablerat ett inköpssamarbete som fungerar väl, och som helt onödiggör ett
samarbete med SP på den redovisade grundvalen.

Föredragande statsrådet anför bl. a. att SP kan komma att spela en viktig
roll i förädlingsledet. Allmänt sett måste raffinaderierna i Europa karakteriseras
som en krisbransch. De svenska anläggningarna får anses som
förhållandevis omoderna. Skilda förslag beträffande anläggningar för katalytisk
krackning m. m. har presenterats. Dessa projekt siktar, så som

Mot. 1981/82:132

19

framhålls i propositionen, till en anpassning av förädlingskapaciteten i
Sverige till ändrade förhållanden på oljemarknaden. Projekten är synnerligen
kostnadskrävande. Att ett företag som SP därvid skulle ha någon
särskilt betydelsefull roll att spela synes mindre sannolikt, även om SP har
vissa ägarintressen på raffmaderisidan att bevaka.

Den oljepolitik vi vill förorda bygger sammanfattningsvis på en öppen
och positiv syn på andra nationella och internationella oljeföretags möjligheter
att, tillsammans med de förutsättningar medlemsskapet i IEA och en
aktiv oljeersättningspolitik skapar, trygga vårt lands försörjning med nödvändig
energi. En förutsättning härför är att statsmakterna för en realistisk
prispolitik. De resurser regeringen vill satsa på en fortsättning av SP:s
verksamhet bör kunna användas bättre för andra uppgifter. En plan för
SP:s avveckling bör skyndsamt föreläggas riksdagen för ställningstagande.
Särskild uppmärksamhet måste därvid ägnas frågan hur vissa uppgifter,
som nu åligger skilda dotter- och intressebolag inom SP-gruppen (exempelvis
Svenska Petroleum Exploration AB, Swedegas AB, Oljeprospektering
AB, OPAB) framdeles skall fullgöras. SP:s ägarintressen på raffinaderisidan
måste föranleda noggranna överväganden.

Med hänvisning till det ovan anförda hemställs

1. att riksdagen avslår regeringens hemställan om kapitaltillskott
till Svenska Petroleum AB via statens vattenfallsverk och Statsföretag
AB,

2. att riksdagen beslutar begära en omedelbar utredning med sikte
på en nedläggning av Svenska Petroleum AB, vars resultat snarast
bör föreläggas riksdagen för ställningstagande.

Stockholm den 25 november 1981

GÖSTA BOHMAN (m)

LARS F. TOBISSON (m)
INGEGERD TROEDSSON (m)
NILS CARLSHAMRE (m)
ERIK HOVHAMMAR (m)
INGRID SUNDBERG (m)

L. ARNE ANDERSSON (m)
i Ljung

H. BERTIL LIDGÅRD (m)

ANDERS BJÖRCK (m)
ALLAN HERNELIUS (m)

PER PETERSSON (m)
ALF WENNERFORS (m)

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1981