3

Motion
1981/82:103
av Olof Palme m. fl.

med anledning av proposition 1981/82:56 om kapitaltillskott till vissa
statliga företag, m. m.

För Statsföretagsgruppen som helhet redovisas i propositionen stora
förluster i dotterbolagen. Stora stödinsatser från Statsföretag måste göras i
en rad dotterbolag. Vad gäller de i propositionen föreslagna åtgärderna för
LKAB och SSAB redovisar vi nedan från socialdemokratiskt håll vår
uppfattning.

Vi vill emellertid inledningsvis peka på de problem som för dotterbolagens
del kan bli följden av att statens insatser i Statsföretagsgruppen nu i
stort sett begränsas till åtgärder för LKAB och SSAB. En ny proposition
rörande Statsföretag aviseras visserligen till våren 1982, men det framgår
inte klart vad denna proposition kommer att innehålla och om ytterligare
medel då kommer att tillföras Statsföretag för stöd till dotterbolagen.

Denna osäkerhet kan få till följd att Statsföretag ser sig föranlåtet att
vidta drastiska åtgärder i dotterföretagen. Vi vill från socialdemokratisk
sida i det sammanhanget särskilt uppmärksamma Eiserkoncemens situation.
Som framgår av propositionen beräknas kapitalbehovet inom Eiser
för förlusttäckning för åren 1981-1983, soliditetshöjning och insatser för
marknadsutveckling till 300 milj. kr.

Situationen inom tekoindustrin som helhet motiverar enligt vår uppfattning
omfattande statliga insatser. Vi har i andra sammanhang i riksdagen
redovisat en rad konkreta förslag. Vad beträffar Eiserkoncernen menar vi
att det är angeläget att säkerställa att den tidigare påtalade snäva inriktningen
av den nu föreliggande propositionen inte leder till att Eisers
situation ytterligare förvärras. Eiser måste tilldelas kapital så att inte
företagets existens äventyras. Vi föreslår därför att riksdagen uttalar att
regeringen bör vidta snabba och ordentliga åtgärder som säkrar Eisers
fortlevnad och produktion i Sverige.

SSAB Svenskt Stål AB

Från socialdemokratisk sida insåg vi tidigt att en bättre samordning
mellan de svenska handelsstålverken är en nödvändighet om man med
framgång skall kunna möta konkurrensen från utlandet. I regeringsställning
tog vi också initiativ för att öka samverkan mellan de olika företagen.

Det var därför även naturligt för oss att stödja den samordning av
resurserna vid landets tre största handelsstålverk som blev möjlig genom
att SSAB bildades. Däremot var vi mycket kritiska mot det sätt på vilket
tl Riksdagen 1981182. 3 sami. Nr 102—103

Mot. 1981/82:103

4

den dåvarande trepartiregeringen skötte affären. Regeringens bristande
affärsmässighet medförde att de privata delägarna kunde göra en synnerligen
god affär. Medan samhället tvingades bära hela den finansiella bördan
fick de privata ägarna sin apportegendom övervärderad och kunde hålla de
mest värdefulla bitarna utanför det nybildade gemensamma bolaget. Så
skedde t. ex. med kraftresurserna trots att dessa hade en naturlig koppling
till stålverksamhetema.

De senare borgerliga regeringarna har sedan gång efter gång fortsatt
denna politik. Samhället har vid flera tillfällen satsat nytt kapital i SSAB.
De privata delägarna har inte bidragit med en enda krona. Detta är något
helt unikt i svenskt näringsliv, att endast en av ägarna till ett företag satsar
miljard efter miljard i bolaget utan att det sker någon som helst förändring
vad avser inflytandet över företagets utveckling. Vi socialdemokrater har
naturligtvis tagit mycket bestämt avstånd från denna politik, och vi har i
riksdagen vid flera tillfällen föreslagit att ägarfördelningen i SSAB skall
ändras så att den motsvarar parternas verkliga insatser, dvs. så att staten
får ägarmajoritet i bolaget. Tyvärr har den borgerliga riksdagsmajoriteten
alltid avslagit våra förslag. Först nu får staten - direkt och via Statsföretag
— 75% av aktiekapitalet.

När SSAB bildades utarbetades en prognos över bolagets ekonomiska
utveckling för perioden 1978—1982. Denna prognos, som låg till grund för
beräkningarna av företagets kapitalbehov, uppvisade en betydande förlust
för de inledande verksamhetsåren. Under denna period skulle en omfattande
omstrukturering ske inom företaget, innebärande såväl nedläggningar
av vissa verksamheter som stora nyinvesteringar. För åren 1978—1980
beräknades förlusten efter avskrivningar och räntor till totalt ca 1 700 milj.
kr. För år 1981 bedömdes förlusten till närmare 750 milj. kr. medan år 1982
angavs som det första året då SSAB skulle visa vinst.

För att täcka förlusterna erhöll SSAB när det bildades ett s. k. rekonstruktionslån
om 1 800 milj. kr. Det kan således konstateras att även om
prognosen slagit in så hade det saknats förlusttäckning fr. o. m. år 1981.

Fram t. o. m. år 1980 uppgick SSAB:s förlust till ca 1650 milj. kr., dvs. i
nivå med vad som prognostiserats. För år 1981 förutses dock en större
förlust än vad man tidigare räknat med. Dessutom bedömer man att även
år 1982 kommer att medföra en mycket betydande förlust. Efter en ytterligare
resultatförbättring år 1983 - ett år som dock fortfarande innebär en
viss förlust — beräknar man nu nå ett positivt resultat år 1984.

De grundläggande orsakerna till SSAB:s resultatutveckling torde vara
väl kända. På marknadssidan har SSAB fått möta en utomordentligt svag
stålefterfrågan inte minst på sin absolut viktigaste marknad, den svenska
hemmamarknaden. Effekterna har blivit mycket negativa både på prissidan
och på volym- och därmed kostnadssidan. De positiva effekterna av
det omfattande investeringsprogrammet har bara till en begränsad del
hunnit slå igenom. SSAB har hittills inte förmått öka sina andelar av
hemmamarknaden.

Mot. 1981/82:103

5

Det förlusttäckningsbidrag som SSAB erhöll vid bolagsbildningen var
således i stort sett förbrukat i och med utgången av år 1980 samtidigt som
företaget ännu en tid förutses få ett fortsatt negativt resultat. SSAB beräknar
att förlusterna under åren 1981 — 1983 kommer att uppgå till ca 1 500
milj. kr.

SSAB:s ekonomiska situation är ytterst allvarlig. Om inte företaget
snarast erhåller ett finansiellt tillskott så kommer man att hamna i akuta
likviditetsproblem. De stora förlusterna innebär att det egna kapitalet
urholkas och soliditeten sjunker. Det skall observeras att SSAB även om
man erhåller det kapitaltillskott som nu föreslås måste låna ytterligare
stora belopp på den ordinarie kapitalmarknaden.

Från socialdemokratisk sida är vi beredda att medverka till att SSAB
erhåller erforderligt kapitaltillskott. Företaget måste ges de ekonomiska
resurser som krävs för att man skall nå målet att bli ett effektivt och
framgångsrikt stålbolag och ge trygghet åt de anställda. För detta krävs
bl. a. att investeringarna kan genomföras och tas i bruk i planerad takt.
Vidare krävs resurser för att företaget skall kunna uppfylla sitt åtagande
om anställningsgaranti t. o. m. den 31 mars 1983.

Som tidigare nämnts har socialdemokraterna starkt kritiserat de borgerliga
regeringarnas sätt att sköta frågorna rörande SSAB. Vi har inte varit
ensamma i denna kritik. Tvärtom har den fått bred anslutning. Få seriösa
bedömare torde i dag förneka att de privata delägarna tillåtits göra utomordentligt
goda affärer på skattebetalarnas bekostnad. Regeringen — och då i
första hand industriministern — kan inte ha undgått att observera denna
kritik.

Det är synnerligen anmärkningsvärt att denna kritik inte avsatt några
spår i det förslag som regeringen nu förelägger riksdagen. Återigen skall en
privat delägare i SSAB ges en särskilt förmånlig behandling. Propositionens
försök att framställa detta som en normal affär är alltför genomskinligt.

Gränges skall för sin fjärdedel av nyemissionen betala 375 milj. kr. Men
denna insats behandlas sedan inte som normalt riskkapital, dvs. på samma
sätt som de medel som den andre delägaren, staten, sätter in.

Tvärtemot vad som kunde ha förväntats om det varit en normal affär
tillerkänns Gränges en avkastningsgaranti för sin insats av nytt aktiekapital.
Den är så utformad att Gränges, den privata parten, har rätt att påkalla
inlösen av sin del i företaget år 1991.1 så fall skall staten, den andra parten,
betala Gränges 875 milj. kr. En sådan ordning mellan två parter i ett
gemensamt företag i samband med förstärkning av aktiekapitalet torde
vara inte bara ett unikt utan också ett i princip oacceptabelt förhandlingsresultat,
där regeringen inte kan sägas ha väl förvaltat skattebetalarnas
pengar.

Något som helst skäl till varför Gränges skall ges en garanterad avkastning
- utöver eventuella framtida aktieutdelningar - på sitt riskkapital

Mot. 1981/82:103

6

framgår inte av propositionen. Den koppling som görs till Gränges ägare
Electrolux som en stor tunnplåtsförbrukare är även i industriministerns
skrivning så utomordentligt svag, att den inte kan tillmätas någon egentlig
betydelse.

Till detta kommer sedan också att Gränges vid försäljningen av merparten
av sin kraftrörelse till statens vattenfallsverk erhåller ett mycket kraftigt
överpris. Stark kritik mot denna affär har framförts av bl. a. Svenska
kommunförbundet.

Riksdagens majoritet har tidigare beslutat att övervinster i vattenkraftsproduktionen
skall indras genom beskattning. En statlig utredning arbetar
nu med frågan om hur detta skall ske.

Regeringens köp av Gränges innebär i praktiken att Gränges nu får
ersättning för dessa övervinster, samtidigt som riksdagen genom sitt beslut
har markerat att dessa vinster bör tillfalla samhället. Detta är en förvånande
handläggning, inte minst med tanke på de båda regeringspartiernas
tidigare inställning till dessa övervinster.

Dessa två affärer är kopplade till varandra på så sätt att Gränges insats i
SS AB sker endast om kraftaffären går i lås. Dessa båda affärer bör rimligtvis
hållas isär. Gränges erforderliga insats som 25-procentsdelägare i
SSAB i samband med en nödvändig förstärkning av företagets aktiekapital
bör inte sammankopplas med en förhandling mellan statens vattensfallsverk
och Gränges om köp och försäljning av vattenkraft. Vi återkommer
till kraftaffären i annan motion till riksdagen.

Det är otvetydigt så att det avtal som regeringen förhandlat fram och nu
förelägger riksdagen innebär att staten ånyo gör en mycket dålig affär, en
affär som inte på sakliga grunder kan försvaras inför skattebetalarna. Det
naturliga och riktiga vore därför att säja nej till regeringsförslaget.

Riksdagen befinner sig emellertid genom regeringens agerande i en mycket
besvärlig tvångssituation. SSAB måste utan dröjsmål finansiellt rekonstrueras
och ett stort kapitaltillskott måste tillföras omedelbart om akuta
svårigheter skall kunna undvikas. Sådana finansiella problem skulle innebära
ett utomordentligt allvarligt avbräck i den löpande verksamheten
samt mycket stora risker för de pågående investeringsprogrammen och för
de anställdas trygghet. Det skulle också innebära att SSAB:s möjligheter
att utnyttja andra finansieringskällor - t. ex. obligationsmarknaden skulle
försvinna.

Samtidigt saknar riksdagen möjligheter att på egen hand besluta om den
finansiella rekonstruktionen av SSAB. Denna måste förhandlas fram mellan
ägarna. En sådan omförhandling samt den därpå följande regeringsoch
riksdagsbehandlingen kan komma att ta avsevärd tid. Erfarenheterna
av de borgerliga regeringarnas hittillsvarande arbetsintensitet i sådana här
frågor är avskräckande. Som framgår av den nu framlagda propositionen
var industriministern redan i böljan av detta år informerad om behovet av
en snabb finansiell förstärkning av SSAB. Regeringspropositionen kom

Mot. 1981/82:103

7

mer emellertid först i början av november, dvs. i allra sista minuten. Det är
mot den här bakgrunden som vi från socialdemokratisk sida finnér att det
är omöjligt att gå emot regeringens förslag utan att försätta SS AB i svårigheter
som nu inte kan överblickas.

Detta betyder inte att vi tar ställning till Handlingsprogram 1982. Vad
gäller strukturfrågorna inom SS AB, liksom inom den svenska stålindustrin
i övrigt, återkommer vi till riksdagen i januari månad 1982.

I samband med de ägarförändringar som nu sker avser man också att
förändra styrelsesammansättningen i SS AB. Antalet ordinarie ledamöter
minskas till åtta, av vilka staten och Statsföretag nominerar fem och
Gränges tre. Det är alltså inte nog med att Gränges har helt andra villkor än
staten för sitt riskkapital, man är också överrepresenterad i styrelsen.
Detta kan synas vara en bagatell, men det är symptomatiskt för regeringens
sätt att se på statlig företagsamhet.

Även om SSAB nu erhåller ett betydande finansiellt tillskott så pekar de
förväntade resultaten i kombination med ny- och reinvesteringsbehoven på
att företaget kommer att få leva inom en snäv ekonomisk ram. I regeringspropositionen
ges inget underlag för en bedömning av huruvida och under
vilka förutsättningar SSAB kan klara detta eller om företaget inom en inte
alltför avlägsen framtid står inför nya ekonomiska problem och behov av
ytterligare kapital. Det är nödvändigt att riksdagen snarast ges möjligheter
att bedöma detta. Regeringen bör därför under våren för riksdagen redovisa
en grundlig genomgång av SSAB:s finansiella situation och hur företagets
ekonomiska utveckling bedöms bli under de närmaste åren.

SSAB har under sin hittillsvarande korta livstid beslutat om en rad olika
utvecklingsplaner. Situationen är f. n. sådan att det är svårt att klarlägga
vad som gäller i fråga om planeringen för de olika produktområdena,
divisionerna och orterna. Det är också helt klart att det finns olika tolkningar
även inom företaget. Det är angeläget att dessa oklarheter snarast
reds ut och att det då också blir möjligt att se de fulla sysselsättningskonsekvenserna
av företagets åtgärder. De faktiska förhållandena bör redovisas
för riksdagen, som ju är företagets huvudfinansiär och som har det
övergripande sysselsättningspolitiska ansvaret i landet. Riksdagen bör begära
att regeringen för vårriksdagen redovisar SSAB:s beslutade och planerade
strukturella förändringar och dessas konsekvenser för sysselsättningen
på de berörda orterna.

LKAB

I propositionen ges en redovisning av situationen i LKAB och en kortfattad
redogörelse för styrelsens syn på den framtida verksamheten i
företaget. Till grund för styrelsens handlingsplan ligger den nyligen genomförda
strukturutredningen för LKAB.

Mot. 1981/82:103

8

Det framgår av propositionen att styrelsens handlingsplan innefattar en
omprövning av LKAB:s verksamhet utanför järnmalmsområdet. Det förefaller
som om detta ställningstagande bl. a. innebär att företagets engagemang
på kolområdet begränsas kraftigt och att möjligen också LKAB:s
gruv- och mineralverksamhet i Bergslagen dras ner. Någon klar bild av
innebörden av omprövningen ger dock inte propositionen.

Vad beträffar järnmalmsproduktionen anges i propositionen att LKAB.s
leveranser enligt företagets handlingsplan på sikt beräknas kunna ligga på i
genomsnitt 25 miljoner ton per år. För att detta skall bli möjligt krävs att
företaget återtar en del av de marknadsandelar på EG-marknaden som
förlorats under 1970-talet. Olika marknadsåtgärder planeras därför. Bl. a.
ämnar LKAB försöka uppnå fastare kontraktsformer än hittills med malmköparna.

Frågan om LKAB:s produktionssystem - med tre gruvor, två hamnar
och malmbanan - är optimalt från företagsekonomisk synpunkt har tagits
upp i företagets strukturutredning. Där konstateras att det nuvarande
produktionssystemet är företagsekonomiskt sett optimalt vid en leveransvolym
av minst 23 miljoner ton per år. Som tidigare påpekats räknar man i
företagets handlingsplan med att på sikt uppnå en leveransnivå på 25
miljoner ton per år. Man säger därför från företagets sida att den nuvarande
produktionsstrukturen t. v. anses motiverad.

Företaget aviserar också en kraftig begränsning av investeringarna i
järnmalmsrörelsen. Investeringarna kommer under perioden 1982-1986
att ligga på en väsentligt lägre nivå än under de senaste åren, och styrelsens
handlingsplan förutsätter att endast för järnmalmsverksamheten nödvändiga
investeringar kommer att genomföras.

Vad gäller det framtida personalbehovet inom järnmalmsrörelsen redovisas
i propositionen en bedömning av företagsledningen som innebär att
företaget har en övertalighet på ca 900 anställda. Övertaligheten anges
kunna lösas genom naturlig avgång. LKAB ämnar överföra den övertaliga
personalen till en särskild organisatorisk enhet, som skall sysselsättas med
projektarbeten, utbildningsverksamhet m. m.

Som framgår av vad som ovan sagts redovisas i propositionen en rad
ställningstaganden från LKAB-styrelsens sida som på ett mycket avgörande
sätt kommer att påverka utvecklingen i malmfälten. Också situationen
på enskilda orter i Mellansverige kan komma att påverkas av besluten.

Industriministern föreslår en finansiell rekonstruktion av LKAB. En
sådan är uppenbarligen helt nödvändig om företaget skall överleva. Beträffande
de ställningstaganden som företaget från sina utgångspunkter gjort
och som ovan redovisats avstår emellertid industriministern på det hela
taget från att presentera några egna konkreta slutsatser och förslag.

På en punkt har emellertid industriministern en kommentar. Det gäller
företagets bedömning av produktivitet och personalsituation. Industriministern
konstaterar att alla möjligheter att öka produktiviteten måste till

Mot. 1981/82:103

9

varatas och att detta kommer att leda till sysselsättningssvårigheter i
främst Gällivare och Kiruna kommuner.

LKAB bör emellertid inte enligt industriministerns uppfattning åläggas
andra sysselsättningspolitiska uppgifter än de som ligger i den normala
verksamheten, eftersom detta kan motverka målet att åstadkomma en
långsiktig överlevnad av järnmalmsrörelserna i Kiruna och Gällivare. Såvitt
man kan förstå av propositionen är ändå industriministern beredd att
acceptera att LKAB genom särskilda åtgärder tillfälligt bereder sysselsättning
åt den för dagen övertaliga personalen. Något klart ställningstagande
från industriministerns sida redovisas förvånande nog inte i propositionen.

Som tidigare påpekats tar industriministern i propositionen inte heller
ställning till den aviserade förändringen i inriktningen på LKAB:s verksamhet
i stort och företagets planer på att starkt begränsa investeringarna.
Vi finnér det från socialdemokratisk sida i hög grad anmärkningsvärt att
industriministern inte ansett sig ha anledning att ge sin syn på dessa viktiga
frågor. Det är enligt vår uppfattning orimligt att, som regeringen nu förefaller
göra, passivt acceptera LKAB:s från företagsekonomiska utgångspunkter
utformade ställningstaganden. Vi vill här särskilt peka på några
frågor där regeringen klart bör redovisa sina ställningstaganden.

En sådan fråga gäller den av LKAB:s styrelse aviserade koncentrationen
till järnmalmsområdet. Från socialdemokratiskt håll menar vi att
regeringen för det första bör ta ställning till frågan om en sådan koncentration
är önskvärd från samhällets synpunkt. Det är obestridligt att järnmalmsbrytningen
under överskådlig tid kommer att vara helt avgörande
för sysselsättningen i Kiruna och Gällivare. En kraftsamling från företagets
sida för att göra järnmalmsbrytningen lönsam kan mot den bakgrunden
sägas vara önskvärd. Samtidigt kan emellertid en sådan koncentration
leda till att man lägger ned verksamhet som ger sysselsättning eller som på
sikt skulle kunna ge sysselsättning. Det bör i det läget vara samhällets
uppgift att undersöka möjligheterna att i någon form - inom eller utanför
LKAB - bibehålla den hotade verksamheten. Vi föreslår därför att riksdagen
begär en redovisning av de åtgärder som är från samhällets synpunkt
motiverade med anledning av LKAB:s styrelses handlingsplan.

På samma sätt bör regeringen enligt socialdemokratisk mening ta ställning
till LKAB:s investeringsprogram. Vi menar att statsmakterna skall
utnyttja de statliga företagen som ett offensivt instrument i näringspolitiken.
Det är inte rimligt att, på det sätt som regeringen nu tycks göra, utan
vidare acceptera den kraftiga nedgång i investeringsverksamheten som
företaget från sina utgångspunkter bedömt vara lämplig. Situationen i
Norrbottens län är så allvarlig att kraftfulla åtgärder från samhällets sida
behövs. Man bör därvid också pröva förutsättningarna för att genom
investeringar i LKAB förbättra situationen omedelbart och på längre sikt.
Självfallet finns det möjligheter att genom statliga insatser åstadkomma
finansiella lösningar som kan godtas också från företagekonomiska ut

Mot. 1981/82:103

10

gångspunkter. Det kan gälla investeringar i anläggningar men också insatser
på prospekteringsområdet.

Regeringen bör i samarbete med LKAB utarbeta ett offensivt investeringsprogram
för företaget. Vi föreslår att riksdagen av regeringen begär
förslag om ett sådant investeringsprogram, inbegripet förslag om de statliga
insatser som krävs för finansering av programmet.

I de resonemang som i propositionen förs beträffande behovet av statliga
tillskott till LKAB hänvisar industriministern till en pågående utredning
om regional differentiering av arbetsgivaravgifterna. Det sägs att om en
sådan reform genomförs blir resultatet för LKAB:s del sänkta kostnader.
Med hänvisning härtill bedömer industriministern att behovet av statliga
tillskott ligger 400 milj. kr. lägre än enligt Statsföretags beräkning. Eftersom
förslaget om regional differentiering av arbetsgivaravgifterna ännu
inte ens är utrett kan det bli anledning att återkomma till frågan om
LKAB:s behov av statliga tillskott.

Frågan om jämvägsfraktema tas upp i en annan motion. Som påpekas av
industriministern måste frågan få en mer definitiv lösning än den som nu
presenterats från regeringens sida.

Hemställan

Med hänvisning till vad som anförts hemställs

1. att riksdagen begär att regeringen under våren 1982 för riksdagen
redovisar dels SSAB:s finansiella situation och en bedömning av
den ekonomiska utvecklingen under de närmaste åren, dels företagets
beslutade och planerade strukturella förändringar och dessas
sysselsättningsmässiga konsekvenser,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att åtgärder
bör vidtas för att säkra Eiserkoncemens fortlevnad och
produktion i Sverige,

3. att riksdagen av regeringen begär en redovisning av de åtgärder
som är från samhällets synpunkt motiverade med anledning av
LKAB:s styrelses handlingsplan,

4. att riksdagen begär att regeringen tillsammans med LKAB utarbetar
ett investeringsprogram för företaget och återkommer till
riksdagen med förslag om genomförandet av programmet.

Mot. 1981/82:103

Stockholm den 17 november 1981
OLOF PALME (s)

CURT BOSTRÖM (s)

INGVAR CARLSSON (s)

HANS GUSTAFSSON (s)
LILLY HANSSON (s)

LENA HJELM-WALLÉN (s)
PAUL JANSSON (s)

GÖRAN KARLSSON (s)
VALTER KRISTENSON (s)

MAJ LIS LANDBERG (s)
ESSEN LINDAHL (s)

LISA MATTSON (s)

THAGE PETERSON (s)
ANNA GRETA SKANTZ (s)
INGVAR SVANBERG (s)
LARS ULANDER (s)

OLLE WESTBERG (s)
i Hofors

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1981