14

Motion
1981/82:1007

Lars Werner m. fl.

F r i tidsledar u tbildni ngen

1970-talets diskussioner om den nya högskolans inriktning och organisation
har innehållit många viktiga moment. Ett av de viktigaste har varit
frågan om hur de postgymnasiala yrkesinriktade utbildningslinjerna skulle
knytas till högskolan och därmed få en kvalitetshöjning. Redan U 68:s
betänkande (SOU 1973:2, s. 60) slog fast följande:

Viktiga impulser kan gå från grundutbildning till forskning: krav på
utbildning inom ett visst problemområde kan vara utgångspunkt för
forskning inom området. Lärarna spelar här en viktig förmedlande roll. Nya
slag av högskoleutbildning kan därför bidra till att problem ställs inom nya
områden och att forskning initieras inom dessa. De framtida utbildningslinjernas
i många fall tvärvetenskapliga och tillämpade karaktär gör det
sannolikt att de nya forskningsfält som öppnas på detta sätt kan bli knutna till
angelägna praktiska frågor.

Detta problem har nu i stort sett lösts. Alla längre postgymnasiala
utbildningar är nu högskoleutbildningar. Det finns bara ett undantag från
denna regel - folkhögskolornas fritidsledarutbildning. Denna utbildning är
sedan sommaren 1980 helt förlagd till folkhögskolorna. Den tidigare
kombinationsutbildningen, delvis anordnad inom högskolan, har lagts
ned.

Frågan om ”högskolekurser” på folkhögskola diskuterades av folkhögskoleutredningen.
I sitt slutbetänkande Folkhögskolan 2 (SOU 1977:8, s. 92 ff.)
slog man fast att en sådan samverkan mellan de olika skolformerna i så fall
”inte uteslutande (kunde) ske på den ena skolformens villkor. På vissa
punkter måste ömsesidiga jämkningar äga rum.” Utredningen föreslog:

Regeringen föreskriver att grundläggande högskoleutbildning kan anordnas
av folkhögskola och i anslutning därtill utfärdar erforderliga bestämmelser
som skall gälla för all sådan utbildning vid folkhögskola, oavsett vilken
huvudman den anordnande skolan har.

Utredningen arbetade i tidsnöd och kunde inte ta i beaktande de beslut i
högskolefrågan som fattades av 1977 års riksmöte med anledning av H 75 :s
betänkande. Frågan om möjligheter att på folkhögskola anordna högskolekurser
kom därför att bli otillfredsställande utrett.

I budgetpropositionen 1979 förklarade statsrådet Wikström att fritidsledarlinjen
var ”av sådan karaktär att den skall anses jämställd med
högskoleutbildning”. Han gav SÖ i uppdrag att fastställa en gemensam
vägledande utbildningsplan för denna utbildning. Därvid skulle iakttas att
fritidsledarutbildningen ”även fortsättningsvis skall ligga på en jämförbar

Mot. 1981/82:1007

15

nivå med högskoleutbildning”. I övrigt skulle arbetsförmedlingen mellan
folkhögskola och högskola i vad gäller sådana högskolekurser på folkhögskola
redovisas av SÖ efter samråd med UHÄ. Riksdagen biföll förslaget.

SÖ tillsatte en utredningsgrupp bestående av enbart folkhögskolelärare.
Dessa överlämnade till SÖ på sommaren 1980 ett förslag till utbildningsplan.
Denna remissbehandlades inom folkhögskolorna under endast 14 dagar i
februari/mars 1981, en utomordentligt kort tid för en så viktig fråga.
1981-09-15 fastställde SÖ en sådan plan. Remissvaren, av vilka troligen de
flesta på olika punkter var kritiska, publicerades aldrig, inte ens i
sammanfattning.

De huvudsakliga förändringar i utbildningen som denna utbildningsplan
föreslår är att skolorna i stället för i veckotimmar undervisar enligt ett
poängsystem. Vidare skall ett ”utbildningsråd” inrättas på skolorna och i
stort ges samma funktion som högskolans linjenämnder. Ingen koppling skall
ske mellan fritidsledarutbildningen, styrd av folkhögskoleförordningen, och
högskolans två regelsamlingar, högskoleförordning och högskolelag. Inte
ens högskolelagens inledande 6 målsättningsparagrafer skall äga giltighet för
folkhögskolans fritidsledarutbildning.

Forskningsanknytning

Därmed inställer sig också frågor kring fritidsledarutbildningens vetenskapliga
kvalitet och forskningsanknytning, både vad avser lärarkompetens
och läromedel. Utbildningsutskottet fastslog i sitt yttrande våren 1977 (nr 20)
om utbildning och forskning inom högskolan m. m., att

”Ali högskoleutbildning skall ha anknytning till forskning. Forskning
utgör en i flera avseenden mäktig förnyelsefaktor. Utvecklingsarbetet inom
högskolan är en annan väg till förnyelse av utbildningen.”

Om nu folkhögskolornas fritidsledarutbildning enligt riksdagens beslut
1979 är att betrakta som ”jämställd” med annan högskoleutbildning måste
denna koppling mellan utbildning och forskning också rimligen gälla
fritidsledarutbildningen. Risken är annars uppenbar att fritidsledarutbildningen
kommer, och det med rätta, att klassas som en andra rangens
högskoleutbildning. Bristen på denna koppling mellan forskning och
utbildning observerades också i UHÄ:s remissvar på den utbildningsplan
som SÖ sände ut i februari 1981. UHÄ framhöll i detta svar (dat. 1981-07-03)
bl. a.

I fråga om uppläggning, mål och innehåll vill UHÄ först peka på det - i och
för sig självklara - förhållandet att det föreligger en grundläggande skillnad
mellan å ena sidan målen för och syftet med folkhögskoleutbildningen enligt
folkhögskoleförordningen och å den andra högskolans uppgifter och målen
för högskoleutbildningen enligt högskolelagen och högskoleförordningen.

Mot. 1981/82:1007

16

Att med beaktande av folkhögskoleförordningens målparagrafer söka uppnå
en med högskoleutbildning jämförbar nivå är därför i sig motsägelsefullt.

Ett sätt att skapa och upprätthålla en högskolemässig nivå på fritidsledarutbildningen
är att de lärare och läromedel som anlitas har en god

vetenskaplig utbildning resp. är av god vetenskaplig kvalitet. UHÄ kan

för sin del endast rekommendera, att de folkhögskolor som anordnar
fritidsledarutbildning i så stor utsträckning som det är görligt - bl. a. genom
samarbete med universitet och högskolor - söker engagera vetenskapligt
kompetenta lärare för utbildningen.

UHÄ har således inte ställt sig bakom den av SÖ utarbetade utbildningsplanen.
Fritidsledarlinjen är inte upptagen i gällande högskoleförordning
som en allmän utbildningslinje om 80 poäng. Därmed ger linjen inte heller
någon behörighet till forskarutbildning. Därvid skiljer sig fritidsledarlinjen
negativt från t. ex. fritidspedagog- och socionomutbildningarna, vilka annars
ligger nära fritidsledarutbildningen. Över huvud taget är de kurser som läses
på fritidsledarlinjen inte på något sätt poänggivande inom högskolan. Vissa
enstaka folkhögskolor praktiserar visserligen det systemet att eleverna på
folkhögskolorna läser in vissa högskolekurser för att sedan bege sig till
högskolan och tentera av dem. Detta system är i och för sig fullt möjligt redan
i dag, men det tillhör ändå undantagen. Fritidsledarlinjen är fortfarande
”inte främst avsedd att leda till fortsatta studier”, vilket redan folkhögskoleutredningen
slog fast (SOU 1976:16).

Utanför högskolan

Detta förhållande är klart otillfredsställande. Folkhögskolorna har i dag
monopol på den enda fritidsinriktade utbildningen som finns för arbeten
både inom folkrörelsen och offentlig fritidsförvaltning. Därmed följer också
ett särskilt ansvar både för utbildningens innehåll och för de uppåt 1 700
elever som varje år kan delta i utbildningen. Det kan inte vara rimligt att
denna tvååriga utbildningslinje även i framtiden ensam får stå helt utanför
högskolesystemets vidare utbildningsmöjligheter.

Det kan inte heller vara rimligt att en sådan postgymnasial utbildning står
helt utan en etablerad forskningsanknytning. Inom UHÄ-området finns det i
dag ingen instans som uttalat intresserar sig för fritidsforskning i en vidare
mening. Det utgör ett forskningsområde som hittills helt har hamnat mellan
stolarna. Den försöksverksamhet med en seminarieserie för fritidsforskning
på akademisk nivå som hösten 1981 startades på Tallkrogens folkhögskola
fyller ännu inte måttet. Ett centrum för fritidsforskning måste, gärna efter
utländska förebilder, på lämpligt sätt inrättas inom UHÄ-området.

SÖ har således inte fullföljt det uppdrag som utbildningsministern gav SÖ i
uppdrag i 1979 års budgetproposition. Fritidsledarutbildningen är inte ens i
dag jämställd med annan högskoleutbildning och kommer än mindre att bli
det i framtiden, i den händelse att riksdagen senare beslutar om kvalitetsförbättringar
inom högskoleutbildningen.

Mot. 1981/82:1007

17

Det är beklagligt att SÖ inte fortsatte de resonemang om högskoleutbildningar
på folkhögskola som fördes i folkhögskoleutredningens slutbetänkande.
Så vitt vi kan se är detta resonemang det enda rimliga att föra om man vill
försöka förena folkhögskolans och högskolans regelsystem. Går inte detta
bör frågan övervägas om folkhögskolorna även i fortsättningen skall ha
monopol på fritidsledarutbildningen.

I de diskussioner som SÖ har haft med olika avnämarkategorier, fackliga
organisationer m. fl. under sommaren och hösten 1981 har också andra
problem med utbildningen vid sidan om högskoleproblematiken tagits upp.
Det har gällt frågor om utbildningens dimensionering, om avsaknaden av en
gymnasieutbildning inom området - vilket drabbar de lågutbildade fritidsledarna
som redan i dag inte kan komma in på folkhögskolans ledarutbildning,
m. fl. problem.

Vpk kräver därför att hela fritidsledarutbildningen ses över. De utredningar
som har gjorts om utbildningen är i dag för gamla eller för
ofullständiga för att ge riktlinjer för en så stor och omfattande utbildningslinje
inför 1980-talets Sverige. I den utredning vi begär måste ingå
representanter från folkhögskolan, högskolan, avnämargrupper som folkrörelser
och offentlig fritidsförvaltning samt från fackliga organisationer.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda föreslås

att riksdagen hos regeringen hemställer om en utredning angående
forskningsorganisationen inom fritidssektorn samt förutsättningarna
för en forskningsanknytning till fritidsledarutbildningen
enligt vad i motionen anförs.

Stockholm den 25 januari 1982

LARS WERNER (vpk)

EIVOR MARKLUND (vpk)
NILS BERNDTSON (vpk)
EVA HJELMSTRÖM (vpk)

C.-H. HERMANSSON (vpk)
BERTIL MÅBRINK (vpk)
RAUL BLUCHER (vpk)