Riksdagens protokoll 1980/81:91

Måndagen den 9 mars

Kl. 11.00

1 § Anf. 1 TALMANNEN:

Jag får meddela att Margit Odelsparr (c) är förhindrad att tjänstgöra som ersättare för Thorbjörn Fälldin under tiden den 9 mars-den 12 april 1981 och atf Björn Eliasson (c) inträder som ersättare för Thorbjörn Fälldin under nämnda tid.

2 § Talmannen meddelade aft Ulla Johansson anhållit om ledighet från
uppdraget som riksdagsledamot under tiden den 11 mars-den 10 april.

Kammaren biföll denna ansökan.

Talmannen anmälde att Carl-Olof Bengtsson (s) skulle tjänstgöra som ersättare för Ulla Johansson.

3 § Anmälan om kompletteringsval till utskott

Anf. 2 TALMANNEN:

Centerpartiets partigrupp har som ledamot i arbetsmarknadsutskottet anmält Björn Eliasson som inträtt såsom ersättare för Thorbjörn Fälldin.

Vidare har centerparfiets partigrupp som suppleant i socialförsäkringsutskottet under Arne Lindbergs ledighet anmält hans ersättare Per-Ola Eriksson.

Socialdemokratiska riksdagsgruppen har som suppleant i socialförsäkrings- och arbetsmarknadsutskotten under Sune Johanssons ledighet anmält hans ersättare Bo Finnkvist.

Talmannen förklarade valda till

ledamot i arbetsmarknadsutskottet Björn Eliasson (c)

Nr 91

Måndagen den 9 mars 1981

Kompletteringsval UU utskott

5 § Svar på fråga 1980/81:278 om Sveriges stöd till internationella icke-statliga organisationer

Anf. 3 Utrikesministern OLA ULLSTEN:

Herr falman! Sture Palm har, mot bakgrund av årets budgetproposition och de besparingssträvanden som redovisas i denna, frågat mig följande.

Vilka möjligheter ser utrikesministern till eft rationellare handhavande av Sveriges stöd till internationella icke-statliga organisafioner som nämns under punkt B 5, tredje huvudtiteln?

Anslaget under B 5 uppgår till drygt 400 000 kr. Def används dels till vissa internationella icke-statliga organisationer, dels fill internafionella folkrörelser samt forsknings- och studiegrupper.

Beredningen av anslagen tillgick tidigare så att en arbetsgrupp sammanträdde några gånger per år. Sedan större erfarenhet vunnits beträffande beredningen har den ytterligare kunnat förenklas. Den del av anslaget som avser stöd till forsknings- och studiegrupper bereds genom kontakt och förtrogenhet med pågående forskning och vetenskaplig debatt.

Bidragen anpassas också till pågående internafionella förhandlingar. Def är utrikesministern som fattar besluten om bidrag under detta anslag. Sammantaget är handläggningen ändamålsenlig och effekfiv. Nägra besparingsvinster genom förändrad handläggning synes mig icke möjliga.

Anf. 4 STURE PALM (s):

Herr talman! Först ett tack till utrikesministern för svaret. Det visar att vi är eniga om atf upplysningsarbetet i freds- och nedrustningsfrågorna bör ges hög prioritet.

När det däremot gäller nivån och administrationen av detta upplysningsarbete är meningarna starkt delade.

I en socialdemokratisk motion vid årets riksdag har vi yrkat på kraffiga höjningar av anslagen för upplysningsverksamheten i freds- och nedrustningsfrågorna. Vi föreslär att den större delen av kostnaderna skall tas från de militära utgifterna. Beträffande det administrativa handhavandet vill vi ha en ökad samordning. Man bör därvid ta fill vara folkrörelsernas starkt ökade intresse för aft få medverka direkt i detta upplysningsarbete.

Det var mot denna bakgrund som jag ställde frågan om utrikesmi Uern med utgångspunkt från vunna erfarenheter av den anslagsverksamh. som

nu bedrivs inom utrikesdepartementet för dessa ändamål har planer på atf ompröva det administrativa förfarandet i den anslagsverksamhef som omnämns under punkt B 5 i tredje huvudtiteln.

Som utrikesministern säkert erinrar sig rådde starkt delade meningar när beslutet i denna fråga fattades av riksdagen 1977. Vi som var och fortfarande är kritiska till beslutet har hela tiden ifrågasatt det lämpliga i att en hög UD-tjänsteman i ambassadörs ställning skall ha som sin huvudsakliga uppgift aft resa världen runt och föreslå anslag för dessa ändamål till organisationer som saknar anknytning till det svenska organisafionslivet.

Jag anser att den nuvarande ordningen inte bör permanentas.

Jag anser vidare aft denna fråga otvivelaktigt har fått ökad aktualitet med hänvisning till aft utrikesministern i årets budgetproposition aviserar en nedskärning med 50 milj. kr. under en femårsperiod inom utrikesdepartementets område. En sådan nedskärning får ju ocksä återverkningar på personalsidan.

Mot denna bakgrund finner jag utrikesministerns svar pä min fråga vara skäligen magert.

Det borde vara självklart aft de administrativa rutiner som tillämpas i det fall jag åberopar blir utsatta för en likartad översyn som kommer aft gälla övriga delar av hela utrikesförvaltningen.

Nr 91

Måndagen den 9 mars 1981

Om Sveriges stöd tdl internatiotiella icke-statliga organisationer

Anf. 5 Utrikesministern OLA ULLSTEN;

Herr talman! Sture Palm reser två frågor. Den ena frågan gäller anslagets nivå, och där kan jag på samma sätt som Sture Palm säga att ju mer pengar vi kan använda för att upplysa hemma och utomlands om nedrustningens betydelse, desto bättre. Men dessa anslag mäste naturligtvis prövas mof andra anslagskrav, och det är def vi försöker göra.

Vad sedan gäller frågan om handläggningen är def att ge en förenklad och felaktig bild om man säger att vi har en hög UD-tjänsteman som reser omkring i världen för att ta reda på om det är några som behöver pengar. Det är faktiskt infe så det går fill. Anslagsframställningar prövas av utrikesmi: nisfern efter vanlig handläggning inom utrikesdepartementet. Den UD-tjänsteman som det här är fråga om har till uppgift atf hålla kontakt med icke-statliga organisationer. Det aren mycket värdefull verksamhet, som jag hoppas skall fortsätta.

Anf. 6 STURE PALM (s);

Herr talman! Det kanske kan sägas vara en liten fråga, men om man ser fill proportionerna tycker jag det är en viktig principfråga. Hela detta anslag uppgår fill 440 000 kr,, som skall fördelas. Det blir då en huvudsaklig uppgift för en ämbetsman pä denna höga nivå aft handha det här, Def kostar näsfan lika mycket att ha en ambassadör i tjänst som hela anslaget till dessa fredsorganisafioner uppgår till.

Denna disproportion motiverar att man ser över frågan i samband med aft man förutsätter att det skall ske en så kraffig nedbanfning på ufrikesförvalt-

Nr 91

Måndagen den 9 mars 1981

Om u-landsbistån-det tiU Somalia

ningens område. Det förefaller mig vara helt naturligt att detta är med i bedömningen.

6 § Svar på interpellation 1980/81:96 om u-landsbiståndet till Somalia

Anf. 7 Utrikesministern OLA ULLSTEN: Herr talman! Sten Sture Paterson har frågat:

1, Hur bedömer utrikesministern utvecklingen av arbetet vid båtfabriken i
Mogadiscio?

2, Kommer erfarenheterna av samarbetet i Mogadiscio mellan ett svenskt företag och SIDA att få konsekvenser för liknande samverkan i framfiden?

3, Har i detta fall återflödet av biståndsmedel fungerat på ett ur svensk synpunkt fillfredsställande sätt?

Bakgrunden till Sten Sture Patersons interpellafion är situationen vid en fabrik i Somalia för tillverkning av fiskebåtar som finansierats med svenska biståndsmedel,

Somalia har sedan budgetåret 1973/74 erhållit svenskt katastrofbistånd. Fr, o, m, budgetåret 1977/78 har medel anvisats i budgetproposifionen på samma sätt som till programländerna. Ett treårigt avtal har ingåtts för perioden 1979/80-1981/82 om sföd till Somalias kustfiskesektor med 15 milj, kr, per år, varav 5 milj, kr, årligen är bundet till upphandling i Sverige,

I november 1975 beslöt regeringen om 15 milj. kr. i katastrofbistånd till eft bosättnings- och rehabiliteringsprogram för nomader som drabbats svårt av de senaste årens torkkatastrof. Samtidigt uppdrogs åt SIDA aft vidtaga de åtgärder som erfordrades för insatsens genomförande. Den somaliska regeringen ville använda en del av dessa medel fill att uppföra och utrusta en fabrik för tillverkning av fiskebåtar. Deffa godkändes av SIDA. Somalias fiskeministerium träffade överenskommelse om projektet med Volvo.

Utrikesdepartementet och SIDA har sedan en tid fått rapporter som visar att verksamheten vid fabriken inte fortgått på ett helt tillfredsställande sätt. För aft söka komma till rätta med förhållandena för SIDA sedan ungefär ett år fillbaka en dialog med Volvo om def praktiska genomförandet av projektet. Volvos kontrakt med Somalia har emellerfid infe omfattat ledningsansvar för verksamheten vid fabriken.

Ofillräcklig administrafiv kapacitet på somalisk sida och förseningar bl. a. i samband med materialleveranser och transporter har lett till svårigheter för projektet.

En bidragande orsak fill den uppkomna situafionen är aft det varit svårt att från svensk sida löpande följa projektet, då Sverige saknar fast lönad representation i Somalia.

Efter överläggningar med de somaliska myndigheterna sände SIDA nyligen en grupp konsulter till fiskebåtsfabriken för att klarlägga förutsättningarna för att fabriken skall kunna bli ekonomiskt bärkraftig och

oberoende av svenskt bistånd när defta enligt löpande avtal avslutas vid budgefårsskiffet 1981/82. Konsulfgruppens rapport väntas inom kort. SIDA fär dä fa ställning till dess rekommendationer.

Projektet skulle kanske ha fått en annan utformning om def förberetts som en insats i ett programland.

Självfallet har vi inom utrikesdepartementet sökt dra lärdom av erfarenheterna frän detta projekt. Tyvärr måste nog en sådan lärdom bli att vi infe bör fortsätta med denna form av bilateralt utvecklingsbistånd till Somalia, vilket regeringen också konstaterar i årets budgetproposition.

Härmed infe sagt att hjälpbehoven i Somalia, som är ett av världens fattigaste länder och hårt drabbat av torka och flykfingproblem, infe skulle motivera fortsatta insatser i form av katastrofbistånd via internafionella och enskilda hjälporganisationer.

Beträffande framtida konsekvenser av erfarenheter från samarbetet i Somalia mellan SIDA och Volvo har jag förstått att båda parter dragit nyttiga lärdomar av vad som förevarit, vilket enbart kan vara positivt för framtida medverkan av svenska företag i biståndssamarbetet.

Vad gäller återflödet av bisfåndsmedel från Somalia har en större del av biståndet gått till import av svenska varor och tjänster än vad som avtalats. Detta är i och för sig tillfredsställande. Jag vill dock påminna om att återflödet inte är ett självändamål i biständssammanhang. Det viktigaste är atf biståndet får en posifiv effekt i mottagarlandet. Fiskebåtsfabriken i Somalia har varit och är fortfarande eft problematiskt projekt i det avseendet, men jag hyser goda förhoppningar om att pågående ansträngningar leder till resultat.

Nr 91

Måndagen den 9 mars 1981

Om u-landsbiståndet till Somalia

Anf. 8 STEN STURE PATERSON (m):

Herr talman! Jag tackar utrikesministern för svaret. Det visar att vi är eniga om att Somalia hör till jordens fattigaste länder och är i behov av bistånd från bättre lottade stater. Bakgrunden är den forkkafastrof som drabbade landet i början av 1970-talet och det därpå följande flyktingproblemet.

Jag skulle vilja göra en något djupare analys än den som finns i svaret av de bakomliggande problemen när det gäller båtfabriken i Mogadiscio. Sverige kom in i detta biståndsarbete genom SIDA. 1975 började biståndet, och det gavs för att stödja Somalias plan på ett Coastal Development Project, som syftar fill att man med hjälp av kustens rikedomar på fisk skall bidra till landets försörjning och även åstadkomma en export. Def innebär atf man genom den båtfabrik som nu finns dels skall förse landet med båtar, dels genom framställning av exportprodukter skall kunna göra de inköp av råvaror som är nödvändiga.

SIDA har bidragit till själva byggnaden av båtfabriken med 8,4 milj. kr. Med SID A-medel har i slutet av 1977 inköpts från Volvo 100 fiskebåtar med en längd av 6,4 m och vidare 9 st båtar pä 10 m. Man är dock oense om lämplig båttyp, och man har ännu inte bestämt denna. Det man nu enigt lutar åt -ännu återstår dock SIDA:s ställningstagande - är en båt av mellantyp som

Nr 91

Måndagen den 9 mars 1981

Om u-landsbiståndet till Somalia

används i Sri Länka. Man har emellertid redan från fabrikens start klagat över att det föreligger svårigheter. Redan i december 1977 avgav Artur Rönn, för Volvos räkning verksam vid båtfabriken, en plan för den administration och utbildning som han ansåg vara nödvändig för atf fabriken skulle fungera. Ambassadör Eckerberg har vid besök 1977 anmärkt på svårigheter beträffande fabrikens skötsel. Han menade redan 1977 att Volvos platsrepresentanter borde förordnas på mer än tre månader och talade om administrativt krångel, bl. a. med beställnings- och betalningsrutiner. Sedermera har även tillkommit försenad redovisning från Somalias sida. Detta var tidiga anmärkningar, som tyvärr inte har tagits på allvar. Frågan bör kanske belysas mera från svensk än från somalisk synpunkt. Vi vet atf Somalia har otillräcklig administrativ kapacitet. Därför bör det inte förvåna oss, om det brister på det här området. Vi får emellerfid fråga oss hur stor vår egen administrationskapacitet är. Tyvärr måste man konstatera atf def tydligen föreligger en överadministrativ kapacitet med låg flexibilitet när def gäller att handlägga ett utvecklingsprojekt av det här slaget.

Summerar vi resultatet av våra insatser hittills, kan vi konstatera atf av ca 105 milj. kr. i biståndsmedel under åren har SIDA inköpt 110 båtar. Vid fabriken har man fått fram 140. Av dessa 250 båtar finns 41 inom CDP-projektefs fyra bosättningar. Härav fungerar 6, medan 35 ligger oanvända med skador och brister. Avsikten är aft fabriken även skall laga skadade båtar, men defta sker inte i den utsträckning som behövs. Från svensk sida borde man ställa sig frågan varför endast 41 båtar av 250 har kommit fill Coastal Development Projects bosättningar. Var är de övriga? Med tanke på den fortsatta utvecklingen kommer därtill aft båtvalef ännu inte har träffats.

Utrikesministern säger i svaret att man självfallet har vunnit erfarenheter av projektet. Man har då kommit fram till att bilateralt utvecklingsbistånd till Somalia inte skall lämnas i fortsättningen. Jag ifrågasätter emellertid om inte den riktiga slutsatsen är att i sådana fall rent generellt gå in för en bättre inifialplanering av organisation och ansvarsfördelning, t. ex. beträffande de olika parternas ekonomiska åtaganden. Man skall ha klara sambandsfunktioner och även klara ut företagsledningen.

På alla dessa punkter har det brusfit redan från början. Även Volvo har dragit den slutsatsen. Man har nu kommit därhän atf man tillsatt en platschef i Mogadiscio, Sten Bengtsson. Hans uppgift är aft öka produktionen, som inte alls överensstämmer med den planerade. Man skall verka för en effekfivisering av verksamheten, organisera maferialhanferingssidan där det har brustit, förbättra de administrativa rutinerna och upprätta en plan för successiv överflyttning av arbetsuppgifter till den lokala fabriksledningen.

Vidare uttalas från Volvos sida atf det är utomordentligt viktigt atf vi också mycket snart erhåller klartecken om vilka produkter som skall tillverkas. Därvidlag fattas nu besked från SIDA. Alla övriga berörda parter är eniga om aft man skall gå in för Sri Lanka-båfen.

När det gäller återflödet kan def som exempel vara intressant att konstatera, delvis med tanke på den debatt som i dagarna har förts om svensk

industris effektivitet inom utvecklingsländerna, att av 1978/79 års bistånd på 15 milj. kr. gick 7,8 milj. kr. fill inköp av 39 franska Berliezlasfbilar och 5 Berliezambulanser. Det är ju en intressant uppgift med tanke på att Volvo är direkt engagerat i sammanhanget och inte kunnat åstadkomma atf man på detta område har kunnat sälja svenska produkter av hög klass.

7§ Meddelande om svar på interpellation 1980/81:99

Anf. 9 Budgefministern ROLF WIRTÉN;

Herr talman! Jag hade för avsikt atf i dag besvara Thure Jadestigs interpellation om slopande av skaft pä läskedrycker och lättöl. Då Thure Jadestig inte har möjlighet att fa emot svaret i dag, har vi kommit överens om att det skall lämnas den 16 mars.

Nr 91

Måndagen den 9 mars 1981

Meddelande om interpellationssvar

Otn förseningen av allmänna fastighetstaxeringen, m. m.

8 § Svar på fråga 1980/81:292 om förseningen av allmänna fastighets
taxeringen, m. m. ,

/ Anf. 10 Budgefministern ROLF WIRTEN:

Herr talman! Gunnar Biörck i Värmdö har frågat mig om jag är i tillfälle aft redogöra för orsakerna fill vissa förseningar i fråga om utsändandet av deklarationsblanketter och beslut vid bl. a. inkomst- och fastighetstaxeringarna. Gunnar Biörck har vidare frågat om jag med anledning härav har övervägt några ändringar i riksskatteverkefs organisation eller ledning.

Skatteförvaltningen har under de senaste åren varit föremål för flera stora reformer. Bl. a. har taxeringen i första instans omorganiserats och eft nytf uppbördssysfem har införts. Även fastighetstaxeringen har ändrats.

Reformerna innehåller flera komplicerade sysfem på det tekniska och administrativa området och har krävt en mängd nya blanketter och rutiner. När det gäller reformer av den omfattning som def här är fråga om ärdet svårt att undvika inkörningsproblem och därmed också vissa ölägenheter för de enskilda. Det är tyvärr det pris som man ofta måste betala för atf få en bättre ordning för framtiden. Detta bör man hålla i minnet när man bedömer genomförandet av taxerings- och uppbördsreformerna och förseningarna vid utsändandet av deklarationsblanketter och underrättelser.

I fråga om fastighetstaxeringen vill jag särskilt peka på att man i mycket större utsträckning än tidigare skall underrätta fastighetsägarna om olika faktorer som beaktats när nämnderna fattat sina beslut. Dessutom skall en betydligt mer omfattande registrering ske av det material som kommer fram vid fastighetstaxering. Eft skäl för defta har varit atf man behöver sådana uppgifter även i andra sammanhang, t. ex. för att få underlag för insatser i energibesparande syfte.

Det är naturligtvis beklagligt att förseningar inträffat men dessa förklaras, som jag har nämnt, av aft myndigheterna har ställts inför nya arbetsuppgifter som har varit mycket omfattande och komplicerade. Vad som förekommit

Nr 91

Måndagen den 9 mars 1981

Om förseningen av allmänna fastighetstaxeringen, m. m.

ger, enligt min mening, ingen anledning atf överväga åtgärder av det slag Gunnar Biörck anger i sin fråga.

Anf. 11 GUNNAR BIÖRCK i Värmdö (m):

Herr talman! Tillåt mig först atf tacka budgetminisfern för svaret på min fråga.

Vad orsakerna till misslyckandena beträffar är det uppenbart att de bl. a. har att göra med ofullkomlighefer i de stora - kanske alltför stora -datasystemen. "Reformerna" inom skatteväsendet torde emellertid i stor utsträckning ha haft sitt ursprung i förslag från just riksskatteverket. Man har uppenbarligen gjorf åtskilliga felbedömningar härvidlag och vilselett både sig själv och statsmakterna.

I skriften Statliga myndigheter 1980 anges vad riksskatteverket har för uppgifter. Det framstår för mig som oomtvistligt att det yttersta ansvaret för planering och verkställighet av taxering, skatfeuppbörd och skatteåterbetalning ligger hos riksskatteverket.

Om riksskatteverket skulle anse atf vad riksdag och regering beslutat på grundval av förslag från deffa verk inte är genomförbart på föreskrivet sätt, åligger def rimligtvis verket atf så snart som möjligt - redan i planeringsskedet - anmäla detta för statsmakterna. Tillgängliga handlingar visar att riksskatteverket i fråga om den försenade fastighetstaxeringen inte slog larm förrän den 19 februari 1981. Atf arbetsuppgifterna skulle bli, som def står, "omfattande och komplicerade" kan knappast ha varit en nyhet för riksskatteverket vid en så sen tidpunkt. Aft besvära regering och riksdag med en ny lagstiftning - där ett beslut, efter vad def förefaller, skall pådyvlas riksdagen några få dagar innan den fastställda fristen går uf - är absurt. Av detta verk, om nägot, bör riksdagen och medborgarna kunna kräva pålitlighet och precision. Dessa förväntningar har nu vid upprepade tillfällen kommit på skam.

I motsats fill budgetministern kan jag inte fa lätt på riksskatteverkefs misslyckanden. Inom enskild företagsamhet skulle så uppseendeväckande förhållanden sannolikt föranleda omorganisafion av verksamheten och personella förändringar inom ledningen. Sådant borde också övervägas inom statsförvaltningen, inte minst här.

Jag är besviken över att budgetminisfern, i likhet med sin företrädare, med jämnmod tycks finna sig i att ett av hans centrala verk fungerar på ett otillfredsställande sätt. Kan verkligen budgetminisfern vara nöjd med defta? Om inte regeringen ser till att förvaltningsmyndigheterna sköter sig, måste rimligtvis riksdagen finna nägon form för att göra detta.

förekommit endast mycket små förseningar, eller atf def i varje fall infe på något sätt varit annorlunda än vad ett så stort arbete som det här är fräga om kan mofivera. Man kan ufan vidare jämföra situationen med hur def var innan RS-reformen genomfördes. Man har alltså gått över till ett helt nytt sysfem, med de många inkörningsproblem som följer med def.

Def är riktigt atf def har varit vissa förseningar med de förtryckta självdeklarafionerna vid 1979 och 1980 års taxeringar. Men de förseningarna beror naturligtvis på atf det är fräga om väldig arbefsanhopning och komplexa system, och jag får kanske tillägga atf def även finns eft tekniskt problem här genom aft det bara är eft enda tryckeri i landet som klarar dessa förtryckningar. Också det har varit en omständighet som har varit svår att hantera för riksskatteverket.

Jag tror atf man mäsfe vara försiktigare med atf beskylla ett ämbetsverk för att ha gjort felbedömningar och för att ha vilselett allmänheten utan alt ha bättre grund för de påståendena. Jag far naturligtvis allvarligt på def här att man skall följa upp de åtaganden som riksskatteverket har atf se till atf allmänheten, deklaranterna, får det material som de skall ha. Jag har ändå kunnat notera att man har gjort klara förbättringar, och jag hoppas att vi skall kunna fortsätta att förbättra det nyss inkörda systemet.

Nr 91

Måndagen den 9 mars 1981

Orn förseningen av allmänna fas-Ughetstaxeringen, m. m.

Anf. 13 GUNNAR BIÖRCK i Värmdö (m);

Herr falman! Sedan min fråga till budgefministern har fått en viss publicitet har jag mottagit hänvändelser från kompetenta tjänstemän inom skafteväsendet, som erinrat om aft både JO och riksrevisionsverket på senare år riktat kritik mof riksskatteverket som inneburit atf verkets funktionsförmåga inte bara i de av mig angivna hänseendena är otillfredsställande.

När det gäller fastighetstaxeringen har jag ocksä fäst mig vid det auktoritära sätt på vilket riksskatteverket kommunicerar med medborgarna även i frågor där riksskatteverket självt felat, medan exempelvis länsstyrelsen i Stockholms län i samma situafion på ett föredömligt sätt räckt medborgarna handen, för att travestera ett uttryck i 1809 års regeringsform. Den mofion som jag väckt under årets allmänna motionstid om införande av en paragraf i förvaltningslagen av innebörd aft alla offentliga myndigheter, och inte bara de som är verksamma inom sjukvården, skall behandla medborgarna med respekt och omtanke riktar sig inte minst mot riksskatteverket och dess förgreningar.

Vad budgetminisfern anförde i sin replik om aft han ser allvarligt pä de relaterade förhållandena inger i alla fall vissa förhoppningar. Det här är ju ett alldeles speciellt verk. Det är ett verk som kräver så mycket av medborgarna, att medborgarna har all anledning att i gengäld kräva någonfing motsvarande av verket. En förlåtande attityd kan vara befogad mot medborgarna, men en överslätande attityd får aldrig förekomma gentemot myndigheter - på dessa måste kraven vara absoluta.

Nr 91

Måndagen den 9 mars 1981

Om konsumentpolitiken

9 § Svar på interpellation 1980/81:88 om konsumentpolitiken

Anf. 14 Handelsministern STAFFAN BURENSTAM LINDER: Herr talman! Carl Lidbom har ställt tvä frågor fill mig:

1. Hur långt är regeringen beredd atf driva den konsumenfpolitiska nedrustningen?

2. Vilken roll vill regeringen tilldela den konsumentpolitiska lagsfiftningen i framtiden?

Av central betydelse för alla medborgare är atf den ekonomiska stabiliteten kan förbättras. Defta gäller inte minst för oss i vår egenskap av konsumenter. Ökad ekonomisk tillväxt, bättre produktivitetsutveckling och stigande investeringar måste uppnås för atf konsumenternas inkomster skall kunna växa på ett i längden hållbart sätt dvs. ufan aft vara finansierade genom en kraffig upplåning i utlandet. På samma sätt och endast pä defta sätt kan en bättre prisstabilitet i längden uppnäs.

För aft förbättra den ekonomiska stabiliteten har det visat sig nödvändigt atf vidta omfattande besparingar i statens utgifter. Detta har varit och är ocksä fortsättningsvis ofrånkomligt, även om olika besparingar som t. ex. nedskärningar av vissa subvenfioner kan sägas på kort sikt träffa konsumenterna.

Carl Lidboms interpellafion om konsumentpolitiken visar ingen som helst förståelse för dessa för konsumenterna så betydelsefulla sammanhang. Därmed skulle den politik Carl Lidbom företräder fill skillnad frän regeringens komma aft leda till en "konsumenfpolitisk nedrustning", för att använda inferpellantens ordval.

För aft inte alla besparingar i de offentliga utgifterna skall drabba de s. k. transfereringarna har det också visat sig nödvändigt att skära ned anslagen fill de statliga myndigheterna. Detta har gällt även konsumentverket och statens pris- och kartellnämnd (SPK).

Självfallet kan det göras gällande aft varje nedskärning av anslagen för en myndighet reducerar möjligheterna för myndigheten i fråga att fullfölja sina uppgifter på samma sätt som tidigare. Besparingar kan ändock behöva genomföras som eft led i ett överordnat intresse atf åstadkomma balans i samhällsekonomin.

Men det kan inte uteslutas atf vissa besparingar på myndigheternas anslag kan förenas med en bättre utformning av deras verksamhet t. ex. genom hårdare krav på effekfivitet och genom en minskad administration och genom minskad byråkrati för företagen. Det är regeringens strävan - och detta gäller även anslagen till konsumentverket och SPK - atf i största möjliga utsträckning ge besparingarna denna inriktning.

Vad beträffar SPK avses prisövervakningen omorganiseras för sådana varor och tjänster för vilka prisbilden är svårkontrollerad och för sådana nytfigheter som har liten betydelse för den allmänna prisutvecklingen och där def råder en väl fungerande konkurrens. För andra varor och tjänster har regeringen funnit att en prisövervakning med tidigare inriktning alltjämt är påkallad.

över huvud taget måste man i den ekonomiska polifiken utgå från aft inflationen infe kan elimineras på ett sådant enkelt sätt som aft den förbjuds. Def främsta botemedlet mof inflafion är aft kostnadssfegringarna hälls tillbaka, bl. a. i form av minskad byråkrati, och att produktivitetsökningar, investeringar och konkurrens befrämjas. Omfattande regleringar kan motverka dessa syften och därmed verka prishöjande i längden.

När det gäller anslagen till konsumentverket vill jag påpeka att ca hälften av den besparing som föreslås för nästa budgetår åstadkoms genom olika infäktsförsfärkningar som verket genomför och som alltså inte fordrar någon nedskärning av myndighetens arbete. I fråga om kommande besparingar vill jag erinra om aft konsumentverket tillhör de myndrgheter som är föremål för särskild översyn. Genom översynen kommer def atf klarläggas hur man vid besparingarna bäst skall kunna ta till vara konsumenternas intressen. Resultaten frän översynen kommer att underställas riksdagen.

Beträffande Carl Lidboms fråga om den framfida konsumentpolifiska lagstiftningen vill jag svara aft den framför allt måste bli beroende av vilka problem som behöver lösas och om de lämpligen löses med lagstiftning. Def är här nödvändigt att göra klart för sig infe bara vilken nytta olika åtgärder för med sig utan också vilka kostnader de är förknippade med. Defta är naturligtvis något som även gäller konsumentpolitiken i stort. Vi får komma ihåg aft eftersom låga priser också är eft konsumentintresse finns här en konflikt. Kundvågar, krav på etiketter på svenska, obligatoriska jämförpriser och oinskränkta byfesmöjligheter är exempel på nyttigheter som är, eller kan tänkas vara, praktiska för konsumenterna men som alla samfidigt innebär atf varorna blir dyrare.

Atf göra dessa påpekanden är - och jag vill starkt understryka detta - infe att vara kallsinnig till konsumentpolifik utan fastmer atf ge den en stabil grund.

Sammanfattningsvis, herr talman: Regeringen driver och avser att driva en aktiv konsumentpolitik. En huvuduppgift är atf skapa en bättre ekonomisk stabilitet vilket fordrar omfattande besparingar i offentliga utgifter. Besparingarna kommer atf genomföras så aft konsumentpolitiska intressen infe skadas.

Nr 91

Måndagen den 9 mars 1981

Om konsumentpolitiken

Anf. 15 CARL LIDBOM (s):

Herr talman! Som sig bör vill jag börja med atf tacka handelsministern för svaret. Jag vill också ge honom eft erkännande. Han visade prov pä en humor och en självironi som jag inte trodde honom om, låt vara aft humorn är av det slag man brukar kalla svart eller sjuk.

I sitt interpellationssvar betonar handelsministern vikten för konsumenterna av en ekonomi i balans och tillägger: "Ökad ekonomisk fillväxt, bättre -produktivitetsutveckling och stigande investeringar måste uppnäs för att konsumenternas inkomster skall kunna växa på ett i längden hållbart sätt dvs. utan aft vara flnansierade genom en kraffig upplåning i utlandet."

Def är inget dåligt konstaterande av handelsministern i eff par regeringar som lånat så hejdlöst atf Sveriges kreditvärdighet snart är ett minne blott, och

Nr 91

Måndagen den 9 mars 1981

Om konsumentpolitiken

som med sin ekonomiska politik kraffigt bidragit till atf levnadsstandarden sjunkit och industriinvesteringarna gått till botfen - i sanning infe dåligt.

Def viktigaste är att den ekonomiska stabiliteten förbättras, säger handelsministern. Jo tack, def är nog riktigt. Men om jag hade velat ha reda på om regeringen äntligen har bestämt sig för hur detta skall kunna åstadkommas hade jag väl frågat om det och dessutom ställt frågan fill ekonomiministern och inte till handelsministern. Nu handlar min interpellafion om problem som har något mindre dimensioner, men som i gengäld tillhör Staffan Burenstam Linders eget bord och inte Gösta Bohmans. Den handlar orn den administration och den lagstiftning till skydd för konsumenterna som hör hemma under handelsdepartementet.

Genom att svara med goddag - yxskaft och fly en sakdebatt förstärker Staffan Burenstam Linder tyvärr det intryck han redan har gett i flera olika sammanhang, nämligen atf han är ointresserad av eller rent av negativt inställd till den konsumentpolitiska verksamhet som han själv i egenskap av handelsminister har förstahandsansvaref för inom regeringen. Handelsministern tycks tro aft obalansen i den svenska ekonomin kan ge honom ett alibi för atf glömma bort konsumentpolitiken. Men den inställningen bottnar i en felsyn. Konsumentpolifiken blir infe oviktig därför aft regeringen läter ekonomin falla sönder - tvärtom. Det är i dåliga tider konsumentpolitiken behövs sorn bäst.

I och för sig finns def mänga konsumenter som klarar dyrfidens påfrestningar utan hjälp. Många har fortfarande marginaler atf ta av, många kan planera sina inköp och göra de ekonomiska avvägningarna mellan priser och kvalitet. Men jäg tror att många infe är i den situationen. Deras ekonomi är redan ansträngd till bristningsgränsen. Deras levnadsnivå är infe sädan aft def är så mycket de kan avstå ifrån. De har inte tillräckliga insikter att välja de rätta varorna och finna den bästa användningen för knappa pengar. Mänga har också svårt att genomskåda den smartare reklamen. Dessutom är def med all sannolikhet sä atf dåliga fider ökar frestelserna för utsatta näringsidkare att försvara sin existens genom mer hårdför reklam och marknadsföring och genom nedprutning av kraven pä produkterna, t. ex. i säkerhetshänseende.

Det är emellertid infe bara de sociala skälen för aft satsa pä konsumentpolifiken som vinner i styrka i dåliga fider. Ocksä samhällsekonomiska skäl gör sig gällande med större tyngd än eljest. Konsumentpolifiska insatser som rensar marknaden från dåliga eller rent av skadliga produkter, som bidrar till att bromsa prisstegringarna eller som hjälper konsumenterna att hitta rätt på marknaden och använda sina pengar på eff förnuffigt sätt kan ge stora samhällsekonomiska vinster. Def förhåller sig alltså inte så, som handelsministern tycks tro, aft konsumentpolitiken regelmässigt utgör en ekonomisk belastning och verkar prishöjande. Låt mig ge ett enda exempel på motsatsen. Exemplet kan tyckas bagatellarfaf. Det belyser ändå rätt väl vad det kan vara fräga om.

Omsättningen av avgassystem för bilar uppgår i värt land till ca 800 milj. kr. om året. Konsumentverket försöker nu genom förhandlingar förmå

bilföretagen att i fortsättningen sätta in rostfria avgassystem på alla nya bilar. Lyckas verket i sina ansträngningar skulle def sä småningom kunna spara ca 200 milj. kr. om året åt bilägarna. 200 milj. kr. om året är ett mångdubbelt större belopp än hela konsumentverkets budget. Def skulle inte vara nägon lysande affär, varken för konsumenterna eller för samhället, om man skar ner anslagen till verket så att den sortens konsumentpolitiska verksamhet fick inställas eller kraftigt begränsas.

Ingen har begärt att konsumentverket eller SPK skall undantas frän den genomgång av möjligheterna att göra besparingar hos myndigheterna som blivit nödvändig av statsfinansiella skäl. Det kan säkert finnas utrymme för ökad effektivitet och bättre användning av tillgängliga medel ocksä hos dessa verk. Men som framgår av exemplet med avgasrören får man se upp, så atf man inte genom aft dra ner på offenfiig verksamhet i själva verket bäddar för samhällsekonomiskt slöseri. Nödvändiga besparingar mäste göras med urskillning med andra ord.

Eftersom regeringen tycks vilja gå fram mycket härdare mot konsumentpolifiken än mot andra statliga verksamhetsområden i sin besparingsiver kvarstår min fråga i interpellafionen om den konsumentpolifiska nedrustningen under Staffan Burenstam Linders ledning - dess orsaker och syften.

Vidare måste jag fräga: Vad betyder det när handelsministern i interpellationssvaret apropå kommande besparingar erinrar om atf konsumentverket tillhör de myndigheter som är föremål för särskild översyn? Vart vill handelsministern komma?

Jag övergår nu till lagstiftningen. Bakgrunden till min fråga om den konsumentpolitiska lagstiftningen är att reformarbetet i stort sett avstannade när vi fick den första regeringen Fälldin pä hösten 1976. Ett par av de socialdemokratiska initiafiven fullföljdes. 1978 fick vi en konsumentkredit-lag och 1980 en konsumentförsäkringslag, men i stort sett har det rått stiltje. Stiltjen kan på det här området som på flera andra områden åtminstone delvis bero pä bristande erfarenhet, bristande initiativkraft och handlingsförmåga hos regeringen. Men det ligger kanske närmare till hands atf utgå från aft passiviteten när allt kommer omkring är uttryck för en medveten polifik. I så fall bör emellertid regeringen också öppet redovisa hur denna politik ser uf, vilka resonemang den grundas pä och vart den syftar.

I det stora hela har - det tror jag att man vågar påstå - 1970-falefs konsumentpolitiska lagstiftning fungerat väl. Men som man kunde vänta sig har erfarenheten så småningom pekat på vissa brister och luckor. Dessa bör man nu försöka göra något ät. Vi var f. ö. redan när lagarna antogs pä def klara med att en översyn skulle bli behövlig efter några år, eftersom lagarna innebar atf vi plöjde ny mark och endast erfarenheten kunde ge besked i detalj om hur olika problem skulle bemästras.

Låt mig bara ge ett par exempel, mer eller mindre utvalda på måfå, pä initiativ som bör fas nu på grundval av vunna erfarenheter.

En svaghet i marknadsföringslagens och avtalsvillkorslagens regelsystem som visat sig ha prakfisk betydelse är att ett avgörande i marknadsdomstolen

Nr 91

Måndagen den 9 mars 1981

Om konsumentpolitiken

Nr 91

Måndagen den 9 mars 1981

Om konsumentpolitiken

bara gäller gentemot näringsidkare som varit instämd. Anta t. ex. aft KO drar en bilhandlare inför marknadsdomstolen och får ett avtalsvillkor som denne använder sig av förbjudet som oskäligt mot konsumenten. Om det sedan visar sig atf flera hiindra andra bilhandlare använder sig av exakt samma villkor, så kan KO i värsta fall bli tvungen att instämma och ta en process mot var och en av dem. Jag får fråga; Håller handelsministern med mig om att defta är en svaghet som man bör göra något ät? Vill handelsministern i så fall ta itu med det?

En annan brist i systemet med räftsskapande genom KO och marknadsdomstolen gäller marknadsföringslagens regler om produktsäkerhet. Det har visat sig aft besvärande begränsningar ligger i det förhållandet atf KO kan ingripa bara mot enskild säljare som säljer till konsument. Dels kan han alltså inte ingripa mot tillverkare och importörer i den mån dessa inte själva har sålt farliga produkter fill konsumenter, dels kan han inte heller ingripa mot produkter som säljs fill andra än enskilda, exempelvis fill offentliga insfitutioner. Som det nu är kan lagen alltså infe fillämpas på farliga leksaker som används på daghem, eftersom köparen av leksakerna är en kommun och inte en konsument i lagens mening. Även här behövs enligt min åsikt en lagändring snarast. Häller handelsministern med om det, och tänker han i så fall göra någonfing åf det?

Ett sista exempel. En gammal tanke är atf KO borde fä föra talan för enskilda konsumenter dels när def är fråga om att fä fram prejudikat av allmänt intresse, dels av praktiska skäl i fall dä ett stort antal konsumenter har liknande anspråk mot samma näringsidkare. Eft exempel på när det skulle ha varit av värde om KO hade kunnat föra talan vid domstol eller reklamationsnämnd för eft stort antal konsumenter - i detta fall var anspråken inte bara likartade ufan identiska - mot en och samma företagare är charferföretaget Scantours bedrägliga debitering av oljeprisfillägg för ca 15 000 charterresenärer, som i reklamen lovades att inga som helst tillägg skulle utgå på en gång bokade biljetter. Trots atf saken fick åtskillig uppmärksamhet i massmedia var def bara 150 av de ca 15 000 resenärerna som vände sig fill allmänna reklamationsnämnden och fick fillbaka de pengar de betalat för mycket. Med det exemplet som utgångspunkt vill jag åter fråga handelsministern: Håller handelsministern med om att defta är något som det borde göras någonting ät, och tänker han i så fall fa behövliga initiativ?

Om handelsministern behagade besvara de frågor i konkreta lagsfiffnings-ämnen som jag nu har ställt, så kanske det skulle bli litet lättare att begripa vad def är för konsumentpolitik som regeringen vill föra-om den nu vill föra någon konsumentpolifik alls. Ännu bättre vore det om handelsministern också ville ta tillfället i akt att förklara varför ett anfal betänkanden i viktiga konsumenfpolitiska frågor blivit liggande i byrålådorna i kanslihuset. Det gäller bl, a, eft betänkande med förslag fill konsumenttjänstlag, ett annat med förslag till produkfansvarslag och ytterligare ett med förslag till ny konkurrensbegränsningslag. En ny konkurrensbegränsningslag har.utlovafs i jag vet infe hur många proposifionsförteckningar frän de borgerliga

regeringarna, men mer än eft nummer i proposifionsförteckningen har det aldrig blivit.

Herr talman! Det räcker faktiskt inte med atf handelsministern påstår atf "regeringen driver och avser att driva en akfiv konsumentpolifik" och att den konsumentpolitiken kommer att ta sig uttryck bl. a. i "omfattande besparingar i offenfiiga utgifter", t. ex. för konsumenfpolitiska ändamål. Handelsministern är skyldig riksdagen en nägot vettigare, begripligare och mer sammanhängande redovisning än han presterat. Han är fortfarande svaret skyldig på den väsenfiiga frågan; Vad är det för slags aktiv konsumentpolitik som han och hans regering bedriver, och vad är det för besparingar som han vill göra på konsumentpolitikens område men som inte skulle skada konsumentintressena?

Nr 91

Måndagen den 9 mars 1981

Om konsument-poliuken

Anf. 16 Handelsministern STAFFAN BURENSTAM LINDER:

Herr falman! Låt mig till aft börja med konstatera atf def ingalunda är som herr Lidbom tycks föresfälla sig, nämligen att regeringens besparingar när det gäller konsumentpolitik innebär atf själva konsumentverket har hamnat i en oerhört mycket sämre situation än den man befann sig i för eft antal år sedan. Budgetåret 1975/76 var anslaget till konsumentverket 22 milj. kr., och det föreslås för nästa budgetår bli 38 milj. kr. Def är ju infe exempel på någon total nedrustning, som herr Lidbom försöker få det aft framstå som.

Under senare år har def förekommit ett aktivt arbete inom ramen för konsumenfpolitisk lagstiftning-jag avser då avtalsvillkorslagen, konsumentskyddet för småhusköpare, vidtagna åtgärder på distributionsområdet, glesbygdssatsningar, konsumentkrediflagen, konsumenfförsäkringslagen. Ytterligare arbete pågår vad gäller lagstiftningen.

När def gäller de olika exempel som herr Lidbom fog upp och som han ville atf jag skulle anlägga konkreta synpunkter på, så ligger beredningsansvaret i lagstiftningsfrågor på detta område, som herr Lidbom vet, på justitiedepartementet. Det är alltså inte möjligt för mig aft på defta stadium ge konkreta besked om de olika avtalskomplex som herr Lidbom tar upp, utom vad gäller konkurrenslagstiftningen. Om jag minns rätt stod deffa, under den första tiden som jag var handelsminister, infe uppsatt på någon propositionslista -det stod, tycker jag att jag kommer ihåg, uppsatt på en av folkpartiregeringens propositionslisfor när folkpartiet var i regeringsställning. Det är i. n. uppsatt på en lista över kommande proposifioner, och det är meningen aft en proposition skall föreläggas riksdagen.

Carl Lidbom tog upp olika konkreta spörsmål vad gäller lagstiftningen, och i def sammanhanget kan nämnas aft i marknadsdomstolen gäller ett föreläggande bara för den som blivit instämd fill marknadsdomstolen. I rättssäkerhetens namn kan man inte på något enkelt sätt låta ett visst utslag gälla för alla, eftersom så många olika fall faktiskt inte alltid är helt entydiga. Jag tror ätt det skulle uppstå mycket stora praktiska problem - men jag är inte lika skicklig jurist som herr Lidbom, så jag kan ha fel - om man skulle göra gällande att ett utslag i marknadsdomstolen i ett visst ärende skulle gälla för alla andra. Det skulle bli oerhört många tvister om i vad mån eff visst fall 2 Riksdagens protokoll 1980/81:91-92

Nr 91

Måndagen den 9 mars 1981

Om konsumentpolitiken

verkligen var helt entydigt med eft annat som behandlats i marknadsdomstolen. Men def finns fakfiskt praktiska problem - Carl Lidbom fäster uppmärksamheten på dessa. Det kan nämligen vara otympligt atf släpa alla inför marknadsdomstolen som har gjort sig skyldiga till någonting som marknadsdomstolen synes ha ogillat. Men jag tror att det praktiska problemet är ganska lätt att lösa, eftersom det ute i näringslivet finns en stor följsamhet när det gäller marknadsdomstolens utslag. Alldeles självmant och i eget intresse granskar man dessa för aft försöka anpassa sitt eget uppträdande i enlighet därmed. Det som jag nu har sagt utesluter inte aft def kan finnas fall där def inte har varit pä det viset, och det är självfallet beklagligt.

Vad gäller den lagstiftning där herr Lidbom går långt in i enskildheter, så bör man också observera aft det finns eft intresse att åstadkomma en nordisk samordning, Def innebär aft beredningsprocesser och lagstiftningar ofta kan försenas, och det är då en nackdel. Men det har många gånger ansetts vara en fördel, herr falman, aft man i frågor av detta slag så långt det är möjligt söker åstadkomma en samordning på def nordiska planet.

Herr Lidbom säger ocksä atf jag präglas av humor och självironi. Ja, humorn är sjuk, säger han, därför aft jag i interpellationssvaret talar om behovet av en förbättrad ekonomisk balans, och om herr Lidbom velat diskutera den saken hade han inte vänt sig fill mig utan till ekonomiministern i stället. Jag tror att en sådan debatt med ekonomiministern skulle vara mycket värdefull för herr Lidbom - en del av de missuppfattningar som han ofta sprider skulle korrigeras. Aft jag gav mig in på att kort antyda att det behövs en förbättrad ekonomisk balans beror på att def förhållandet ger en bakgrund till ett antal åtgärder som vi f. n. måste genomföra - en bakgrund fill behovet av besparingar, som förvisso pä kort sikt kan drabba också konsumenterna. Det gäller t. ex. när man minskar livsmedelssubvenfioner-na, som vi varit tvungna atf göra för atf försöka rätta fill budgetbalansen. Det är klart atf defta på kort sikt inte är till fördel för konsumenterna, men det är på läng sikt avsevärt bättre för konsumenterna - och det är vi allihopa - atf sträva efter en förbättrad ekonomisk balans.

Vi kan fala hur länge som helst, herr Lidbom och jag, om vad som är orsaken till våra nuvarande balansrubbningar, men det är föga fruktbart i det här sammanhanget. Nu är det viktigt aft konstatera aft det faktiskt finns problem i Sverige och att vi är skyldiga att försöka komma med förslag till åtgärder. Men när det gäller praktiska förslag om vad vi skall göra är socialdemokraterna föga konstrukfiva.

Def är typiskt, herr falman, aft socialdemokraterna förklarar att vi måste ha ett budgetunderskott som är mindre - och försöker låta konstruktiva när de säger def - men aft vi samtidigt här i riksdagen ser exempel på att socialdemokraterna ingalunda generar sig för att på punkt efter punkt föreslå ytterligare statsutgifter, som i dag när det gäller konsumentverket.

Socialdemokraterna försöker atf lösa det dilemmat genom att föreslå en lång rad ytterligare skaftehöjningar. Då skulle jag vilja fråga Carl Lidbom: Anser Carl Lidbom att det är till konsumenternas fördel att få dessa

ytteriigare skattehöjningar som ni vill föreslå för att skaffa fram ytterligare pengar till alla olika myndigheter och fill andra centrala utgifter? Jag tycker inte def. Jag tycker aft det är dålig konsumentpolitik.

Över huvud taget är det märkligt, herr falman, aft i tidningar läsa socialdemokratiskt inspirerade inlägg som utgår från atf def nu håller på att bli någon sorts oerhört förfall på def konsumentpolitiska området därför atf man måste göra vissa besparingar inom konsumentverket. Def är märkvärdigt, herr talman, aft man tror att den stora skillnaden i högaktning för konsumenterna sitter i några miljoner hit eller dit till konsumentverket. Den stora skillnaden sitter i stället i den respekt som man har för frihet och valfrihet - det som man är beredd att ge konsumenterna.

Låt mig ta en sådan sak som affärstidsreglering, som socialdemokraterna föreslog bl. a. med utgångspunkt från konsumentpolitiska intressen. Anser Carl Lidbom att det hade varit bra konsumentpolitik med en sådan lagstiftning som ni ville ha? Är det bra konsumentpolitik atf ständigt gå emot Nordsat, som socialdemokraterna gör? År def inte bättre konsumentpolitik att låta det vara större valfrihet? Den förbudsmentalitet som ofta kännetecknar socialdemokraterna anser jag vara mycket dålig konsumentpolifik.

De här aspekterna ger ett mycket vidare och ett mycket mer intressant sammanhang än frågan om en eller annan miljon hit eller dit till konsumentverket.

Jag vill också starkt understryka att en marknadsekonomi ger långt bättre villkor för konsumenterna än någonsin förmynderi och socialisfisk regleringsekonomi kan ge. Och def är defta, herr talman, som är de stora konsumentpolifiska frågorna.

Jag anser det alldeles sanslöst atf bullra så mycket om anslaget till konsumentverket och blunda för def hot mof konsumenternas frihet som skulle uppstå genom regleringspolitik och förmyndarmentalitef.

Nr 91

Måndagen den 9 mars 1981

Om konsumentpolitiken

Anf. 17 CARL LIDBOM (s) replik:

Herr talman! Vissa borgerliga politiker sitter fast i gamla ingrodda vanor från fordomdags. De har vant sig vid aft interpellationsdebatter är till för att borgerliga politiker skall få fråga ut socialdemokrater. Jag tycker att vi skall återvända till konstitutionen och följa vad som där föreskrivs, nämligen att interpellationsdebatter faktiskt är till för att opposifionen skall få ställa frågor till regeringen och för atf regeringen skall svara för sitt fögderi och sin politik. Lät oss alltså spara debatten om affärstidslagar m. m. till något annat sammanhang, där min skyldighet att gå i svaromål är lika stor som handelsministerns.

Jag tycker fortfarande att herr Burenstam Linder ger prov på en litet underlig och samtidigt halsbrytande humor. Ni skall infe sfoltsera med atf anslagen till konsumentverket har stigit så våldsamt sedan 1975/76 och mena att det därför infe är någon särskilt farlig nedrustning som nu pågår. Ökningen i siffror, i kronor och ören, blir förstås ganska imponerande vid en jämförelse mellan vårt senaste år vid regeringsmakten och dagens situation.

Nr 91

Måndagen den 9 mars 1981

Om konsumentpolitiken

men det beror-vilket Staffan Burenstam Linder känner till lika väl som jag-på att ni under mellantiden åstadkommit en relativt präktig inflation.

Det är rikfigt att ekonomisk stabilitet är A och O för konsumenterna, liksom för medborgarna också i många andra egenskaper. Def är även riktigt att vi har sådana ekonomiska svårigheter aft det nu är en nödvändighet att göra besparingar på all möjlig offenfiig verksamhet, bl. a. också pä konsumentverkets och SPK:s anslag. Jag bestred inte alls detta. Men vilka slutsatser drar handelsministern av dessa förhållanden? Ser han def nu som mindre angeläget än fidigare atf fortsätta med konsumentpolitiska insatser? Tänker han försöka fundera över om det kan ligga någonting i påståendena från vårt håll aft konsumentpolitiken kanske är t. o. m. samhällsekonomiskt vettig, inte bara socialt försvarbar? Eller har han ständigt den förefagarpräg-lade atfityden att varje konsumenfpolitisk insats är en belastning för företagen, påverkar priserna negativt och därför ocksä är negativ för konsumenterna? Jag tycker att herr Burenstam Linder inte skall skämmas för sin politiska grundfilosofi ufan i stället skall exponera den och tala om vad som blir konsekvenserna av den, både på anslagssidan och på lagstiftningssidan.

Det hade vidare varit mycket prydligt, om handelsministern hade gittat lära sig elementa åtminstone om vad som ingår i hans eget fögderi. Han avvisar en del av mina frågor om olika lagar med att dessa infe berör hans ansvarsområde. I mina exempel och frågor tog jag huvudsakligen upp marknadsföringslagen och avtalsvillkorslagen, och de tillhör fakfiskt handelsdepartementets eget fögderi och ligger under handelsministerns eget ansvar. Jag hoppas att han kan inse det och följaktligen vill besvara mina frågor.

Trots att frågorna inte skulle höra till handelsministerns område gick denne ändå in på def ena exemplet, om möjligheten att utsträcka eft prejudikat att gälla utanför det begränsade område som fallet avser - men det andra exemplet, om produktutveckling, sade han infe ett ord om.

Anf. 18 Handelsministern STAFFAN BURENSTAM LINDER: Herr falman! Det är förvånansvärt aft Carl Lidbom, som ju ändå är så intresserad av konsumentpolitik - något som jag i hög grad håller honom räkning för - ändå infe för ordningens skull vill slå fast, atf det stora konsumenfpolitiska intresset f, n, är att åstadkomma en bättre ekonomisk balans, att det för detta fordras olika åtgärder, även besparingar, liksom att konsumentpolitiska åtgärder som föreslås eller övervägs kan vara - även om de inte nödvändigtvis behöver vara det - förenade med sådana kostnader aft de prishöjningar som blir följden inte är ett konsumentpolitiskt intresse. Om Carl Lidbom inte ser att det finns ett sådant avvägningsproblem när def gäller konsumentpolitiken, är han inne på mycket farliga spår.

I det som jag nu har sagt ligger förvisso att många konsumentpolitiska insatser är av stor betydelse, både för de enskilda och för samhällsintresset, och det är bakgrunden fill att regeringen trots allt för en aktiv konsument-

politik, något som jag har exemplifierat. Def gäller oavsett de etiketter som Carl Lidbom klistrar på den.

Det är vidare eft stort intresse för konsumenterna aft vi strävar efter atf utforma ett ekonomiskt system som så litet som möjligt präglas av byråkrati. När jag tog affärstidsregleringen som exempel på ett sådant spörsmål gjorde jag det infe för att avtvinga herr Lidbom någon synpunkt, utan def var en helt retorisk fräga - retorisk i den bemärkelsen att den stora majoriteten av svenska folket precis vet aft detta vore dålig konsumentpolitik. Man vet också att socialdemokraterna - med vissa undantag - har propagerat och röstat för att det skulle införas en sådan här krångellagstiftning, som skulle göra livet svårare för konsumenterna.

Jag tycker också - fortfarande med utgångspunkt i det stora intresse som herr Lidbom har visat för konsumentpolitik - att det skulle vara på sin plats aft rent allmänt konstatera att ett marknadsekonomiskt sysfem ger mycket mer av valfrihet, mycket mer av frihet över huvud taget, för konsumenterna än det skulle bli med mer och mer av förmynderi och regleringar och mer och mer av skattehöjningar för att finansiera centrala tyckare som skall avgöra, om vi skall ha det ena eller det andra. Låt oss slå fast att det grundläggande är en stor valfrihet för konsumenterna.

Jag upprepar: Vad som nu är sagt innebär inte att det som i mer begränsad bemärkelse går under beteckningen konsumentpolitik skulle vara dåligt. Tvärtom finns det där mycket som har gjorts och kommer aft göras.

Nr 91

Måndagen den 9 mars 1981

Om konsumentpolitiken

Anf. 19 CARL LIDBOM (s) replik;

Herr talman! Ja, vill man inte höra täpper man till öronen, och vill man inte tala om konsumentpolitik talar man om något annat i stället. Det är fortfarande samma goddag - yxskaft.

Jag har inte frågat vare sig Staffan Burenstam Linder eller Gösta Bohman orn den ekonomiska polifiken. Men både Staffan Burenstam Linder och jag har här sagt fill leda, att det är en självklar utgångspunkt att ekonomisk balans är ett grundintresse för konsumenterna liksom för medborgarna som arbetstagare och i alla möjliga egenskaper. Vi har båda konstaterat att i en så usel ekonomisk situation som vi befinner oss i f. n. är besparingar på statsbudgeten nödvändiga. Vidare har vi båda konstaterat aft konsumentpolitiken i och för sig inte kan vara undantagen från dessa besparingar.

Men sedan skulle debatten börja; Vad är det som förenar och vad är det som skiljer? Vilken attityd intar handelsministern fill konsumentpolitiken? Anser handelsministern aft konsumentpolitiken i det här läget egentligen har förlorat sitt intresse - vi har inte råd med den? Eller anser handelsministern i likhet med mig att konsumentpolitiken kanske är extra angelägen när tiderna är dåliga? Det finns svaga konsumenter som behöver hjälp och stöd från samhället mer än någonsin just nu, och def finns konsumentpolifiska insatser atf göra som är vettiga, även sett ur företagens och ur samhällets synpunkt -de är samhällsekonomiskt lönsammare. Och anser handelsministern atf man i den mån det inte drar med sig kostnader bör gå vidare med reformarbetet med hjälp av lagstiftning?

Nr 91

Måndagen den 9 mars 1981

Om konsumentpolitiken

All right - den debatten har handelsministern infe velat fa. I stället talar han om allt möjligt annat. Han börjar beskylla socialdemokraterna för atf vilja ha skattehöjningar. Jag vet infe om han är i färd med att upprepa de fadäser som Lars Tobisson begick häromdagen - herr Tobisson talade om marginalskattesänkningar som finansierar sig själva. Eller vad skall det här föreställa? Till debatten i dag hör def i varje fall inte pä något vis.

Jag vill göra ett sista försök att återföra Staffan Burenstam Linder fill ordningen. Försök atf åtminstone svara på den fråga jag nu vill ställa: Ni säger i interpellationssvaret aft ett verk som konsumentverket inte bara skall bli föremål för vanliga besparingar, som andra verk, utan det skall också bli föremål för en särskild översyn. Vad är det handelsministern har i tankarna? Är det att det skall skäras ner hårdare i konsumentverket än i andra verk? Är det låt mig säga ett slags allmän överflödighet i delar av defta verks arbete som handelsministern tycker sig ha funnit? Eller vad syftar handelsministern på när han talar om denna särskilda översyn?

Anf. 20 Handelsministern STAFFAN BURENSTAM LINDER: Herr talman! Jag har faktiskt i dag infe talat om några skattesänkningar. Jag sade bara aft om man skulle gå på den socialdemokrafiska linjen och vara så ointresserad av besparingar, skulle den politiken leda till krav på skattehöjningar. Jag syftade då inte bara på konsumentverket utan på den allmänna uppläggning ni har med ökade anslag överallt, trots att ni anser att budgetunderskottet är för stort. Och ni föreslår också ibland skaftehöjningar. Det var det jag konstaterade. Jag tycker det är dålig konsumentpolifik. Jag vet att Carl Lidbom tycker atf def är bra om def sitter allt fler personer i central ställning och avgör hur de enskilda människorna skall ha def. Men min uppfattning är den att skattehöjningar som begränsar konsumenternas möjligheter till ett fritt val är dålig konsumentpolifik.

För att de besparingsansträngningar som görs på olika håll skall få så god utformning som möjligt, för att de inte skall skada intressen som man inte vill skada, görs denna översyn på konsumentverket. Jag tror inte att herr Lidbom skall anstränga sig att skapa någon ödesmättad stämning utifrån def förhållandet.

Anf. 21 HÄDAR CARS (fp):

Herr falman! Som konsument upplever jag def som mycket positivt att jämförpriser har kommit aft bli allt vanligare. Def är klart att någon extra insats krävs av företagen för atf de i samband med prismärkningen också skall få med jämförpriserna. Och visst kostar det något - det har handelsministern alldeles rätt i. Men med den teknik som nu finns måste merkostnaden i de flesta fall bli mycket marginell. Det har också SPK visat i sina undersökningar.

Tack vare denna lilla, närmast marginella merkostnad får jag och alla andra konsumenter en informafion som ger oss förutsättningar atf göra kloka inköp, att hålla våra hushållskosfnader nere. I ekonomiskt kärva tider, då många människor tvingas skära ned sin konsumfion, är en utbredd

användning av jämförpriser en landvinning av stort värde både för konsumenterna och för samhällsekonomin. Det hoppas jag aft ocksä handelsministern tycker och är beredd att säga.

Utvecklingen mot en ökad användning av jämförpriser har infe kommit av sig själv. Konsumentverket och konsumentombudsmannen har drivit på och fortsätter atf göra det. Som exempel kan nämnas den anmälan som nu ligger i marknadsdomstolen mot ett företag som infe har velat ge uppgifter om jämförpriser. Somkonsument kommer jag med intresse att följa utgången av def ärendet.

Konsumentinformation är naturligtvis mycket mer än bara jämförpriser. Den rymmer bl. a. kommunal rådgivning, grundad på opartiska tester av hushållsmaskiner och andra varor som är dyra i inköp och där konsumenten därför kan finna det särskilt viktigt att veta vad han eller hon får för sina pengar.

Varor som kan förorsaka olyckor och skada dem som använder dem är dyra varor - dyra för dem som drabbas och dyra för samhället som får stå för t. ex. vårdkostnader. Att stärka skyddet för konsumenterna mot farliga varor är och förblir en vikfig uppgift för de myndigheter som verkar inom konsumenfområdet.

Vi som känner starkt för marknadsekonomin och vill bevara och stärka den kan knappast önska oss något bättre än många kosfnadsmedvetna och välinformerade konsumenter. Genom sina inköp påverkar de priset och kvaliteten på de varor som utbjuds. Detta i sin tur blir fill glädje också för de konsumenter och konsumentgrupper som infe är lika nogräknade vid sina inköp.

Information och utbildning är därför av central betydelse i konsumentpolifiken. Men visst behöver vi ocksä lagar som skyddar utsatta konsumentgrupper, t. ex. barnen, mot otillbörlig marknadsföring.

Som jag ser det är syftet med konsumentpolitiken aft främja förtroendet för marknadsekonomin. Konsumentpolitiken är eft medel att rycka undan grogrunden för en socialisfisk agitafion, baserad pä den rovdrift och det lurendrejeri som kan frodas i marknadsekonomins utkanter. Konsumentpolitik är ett sföd för seriösa affärsmetoder och hederliga företag. Därför kan vi som värnar om marknadsekonomin inte acceptera en konsumenfpolitisk nedrustning.

Vad jag här har sagt innebär inte att konsumenfmyndigheterna skulle undantas från kravet aft se över sin verksamhet, att skära bort def som är mindre väsentligt och att spara. Def måste, som handelsministern så riktigt understryker, ske inom alla delar av samhället för aft vi skall lyckas med uppgiften atf återvinna balansen i ekonomin. I vissa fall kan radikala förändringar behövas. När det gäller sådant som kan ha gått fel och behöver rättas till inom def konsumentpolitiska området kommer handelsministern säkert att handla i enlighet med den fina konservativa idétradition som har 1700-talsfilosofen Edmund Burke som sin främste uttydare. Burke understryker aft den som vill ändra och laga i samhällskroppen skall gä till verket

Nr 91

Måndagen den 9 mars 1981

Om konsumentpolitiken

Nr 91

Måndagen den 9 mars 1981

Om konsumentpolitiken

med aktsamhef - han skall nalkas defekterna såsom en god son nalkas sin faders sår.

Anf. 22 CARL LIDBOM (s):

Herr falman! Jag har begärt ordet, men def är med en viss tvekan som jag begagnar mig av denna förmån - debatten börjar f. ö. likna fördettingarnas parad med deltagande av två f. d. handelsminstrar och en som snart är f. d handelsminister. Anledningen till att jag tvekar aft fortsätta debatten är atf det börjar gå upp för mig att handelsministern infe har någon som helst önskan aft ge en redovisning av sakfrågorna. Han håller sig envist till sitt goddag - yxskaft och svarar ingenfing i sak.

Men då får man försöka aft på annat sätt få fram vad def handlar om. Och det fick vi nyss genom Hädar Cars anförande som gav en viss relief åt vad handelsministern sade. Staffan Burenstam Linder talar om atf det väsentliga i konsumentpolitiken är konsumentens frihet att välja vad han vill ha, och så följer ett vackert lovtal till marknadsekonomin. Punkt och slut. Det är en viss kanfighet i detta evangelium. När Hädar Cars talar påminner man sig att någon folkpartist har sagt; Atf vara folkpartist är att vara kluven. Hädar Cars talar ocksä vackert om marknadsekonomin - inte ett öga kan förbli torrt! -och om de svaga konsumenterna som skall skyddas.

Men för en gångs skull har jag en viss sympati för kluvenheten. I sak hamnar nämligen Hädar Cars infe så längt bort från min egen attityd. Till skillnad från vad Staffan Burenstam Linder påstår har jag som utgångspunkt att den svenska ekonomin i väsentliga delar skall vara marknadsstyrd. Den ingår i ett internationellt marknadssystem som vi inte har för avsikt atf bryta sönder. Denna marknadsekonomi har sina förtjänster, vilket vi då och då öppet har redovisat, såsom en förmåga atf främja effektivitet och skapa förutsättningar för valfrihet för konsumenterna.

Men detta konstaterande säger inte ett smack om vilken konsumentpolitik vi skall föra. Det är först där problemet börjar. Där har jag vissa föreningspunkter med Hädar Cars. Liksom han tror jag att man får betänka aft en massa konsumenter inte svarar mot läroboksfilosofin om den välorienferade, självständige, kunnige konsumenten som i realiteten styr marknaden. Det finns människor som har svårt aft få pengarna att räcka till och som inte är så välorienferade på en marknad som f ö. - på grund av prisjippon, märkesjippon och sådant - blir allt svårare att överblicka. Det finns en rad människor som av särskilda skäl behöver effektiva insatser från samhällets sida och som behöver en handelsminister som är intresserad av deras problem. Det är en rad insatser som behöver göras t. ex. för handikappade. Det är en rad insatser som kan behöva göras till förmån för invandrare. Det är en rad insatser som behöver göras för att tillgodose behoven hos de konsumenter som råkar bo avlägset och har svårt att fa sig in till bufiker.

Det borde hos handelsministern ha funnits åtminstone en reminiscens av aft dessa problem existerar. Konsumentpolitikens kanske väsentligaste

uppgift är atf hjälpa de svaga konsumenterna. Den blir extra vikfig när svaga konsumenter trängs hårt i dåliga ekonomiska tider.

Anf. 23 Handelsministern STAFFAN BURENSTAM LINDER:

Herr talman! Herr Lidbom sade aft det var med viss tvekan han tog till orda. Jag vill bara säga att jag tycker att det alltid är välmotiverat när herr Lidbom tvekar att fa till orda.

Jag vill också markera att jag har eff stort intresse för de konsumentpolifiska frågorna. Jag har redogjort för den uppfattningen och analyserat vad regeringen har gjort och gör och vilka överväganden som ligger bakom det.

Herr Cars framförde många kloka synpunkter. Jag har inte någon invändning mot dem. Såvitt jag förstod menade herr Cars inte heller aft jag sagt någonting som strider mot de synpunkter han anförde.

Nr 91

Måndagen den 9 mars 1981

Om konsumentpolitiken

Anf. 24 HÄDAR CARS (fp):

Herr talman! För mig finns def ingen anledning att uppleva någon kluvenhet i mitt försvar för marknadsekonomin och för en väl fungerande konsumentpolitik. Tvärtom! Jag upplever konsumentpolifiken som ett sätt att stärka marknadsekonomin. Dilemmat, kluvenheten, finns snarare hos dem - och dit räknar jag inte Carl Lidbom - som är doktrinära socialister. En doktrinär socialist måste rimligtvis ha uppfattningen aft def i en socialistisk ekonomi, där allt ordnas och sköts centralt och där de kloka avvägningarna görs av myndigheterna, inte behövs någon konsumentpolifik alls. Så är också fallet i de länder som bekänner sig till en socialistisk samhällssyn - där finns inte någonfing som förtjänar aft betecknas som konsumentpolifik.

Någon kluvenhet upplever som sagt infe jag. Den som tar upp den saken kanske har mött den i andra sammanhang och där känt sig mera besvärad av den än jag har gjorf.

Anf. 25 CARL LIDBOM (s):

Herr talman! Det här blir, tyvärr, en allt bedrövligare debatt.

Hur mycket har Hädar Cars varit med i polifiken? Han tror atf vi socialdemokrater är doktrinära socialister som vill ha en centraldirigerad och defaljreglerad ekonomi och jämför vår polifik med konsumentpolitiken i vad han kallar socialistiska stater! Det var väl närmast en slip of the tongue - han menade uppenbarligen östeuropeiska, kommunistiska stater.

Vi kan över huvud taget inte föra några vetfiga debatter här i kammaren om vi inte accepterar atf var och en själv får redogöra för sin grundsyn och sedan diskuterar det befogade och icke befogade i varandras åsikter. Men att byta roller så att jag talar om vad herr Cars tycker och herr Cars talar om vad jag tycker är rena rama barnkammaridiotin!

Anf. 27 Handelsministern STAFFAN BURENSTAM LINDER:

Herr falman! Maj Britt Theorin har frågat om jag kan dementera uppgifterna att robotsystem 70 finns i Dubai och Bahrein och om def är möjligt och rimligt atf delleveranser med sammansättning utomlands och eventuell vidareförsäljning kan ske utan svenskt tillstånd. Hon har vidare frågat om jag anser det till fyllest atf krigsmaterielinspekfören ensam och inte ett parlamentariskt organ skall kontrollera ansökningar och besluta om tillstånd för vapenexport.

Eva Hjelmström har frågat om jag avser atf ta initiafiv till atf en parlamentariskt sammansatt nämnd med representanter från samtliga partier inrättas för att följa och kontrollera den svenska exporten av krigsmateriel.

Då Maj Britt Theorins tredje fråga berör samma ämne som den fråga Eva Hjelmsfröm ställer i sin interpellation besvarar jag interpellationerna i ett sammanhang.

Enligt de uppgifter som Maj Britt Theorin refererar till skulle robotsystem 70 (RBS 70) finnas i Dubai och Bahrein. Def är självfallet omöjligt atf fullt ut kontrollera varje uppgift av det slag Maj Britt Theorin återger. Något tillstånd att exportera RBS 70 till de två nämnda staterna har emellerfid inte getts.

Vid en undersökning som krigsmaterielinspekfören gjort har tillverkaren AB Bofors angett att företaget inte heller upplåtit någon licens för fillverkning utomlands av RBS 70 eller på annat sätt satt någon i stånd aft tillverka systemet.

De tillstånd som har getts för export från Sverige av RBS 70 har avsett ett mycket begränsat antal länder. Tillstånden har gällt dels hela enheter av systemet, dels i begränsad omfattning reservdelar, bestående av särskilda komponenter med kortare livslängd. Dessa komponenter kan alltså inte sammansättas till hela enheter.

I intet fall har fillstånd getts för försäljning till något utländskt företag i vilket Bofors har ägarintressen. Köparna har varit statliga myndigheter eller statliga företag, och försäljningen av RBS 70 har i sistnämnda fall förenats med intyg frän statlig myndighet i köparlandet om aft materielen är avsedd för de egna försvarsstyrkorna.

Som svar på den fråga som ställs både i Maj Britt Theorins och Eva Hjelmströms interpellafion vill jag inledningsvis erinra om att frågan om en

parlamentarisk nämnd väcktes av 1969 års krigsmaferielexportutredning. Vid remissbehandlingen av utredningens betänkande restes flera tungt vägande invändningar mot att en sådan rådgivande nämnd som den av utredningen föreslagna inrättades.

I den proposition som år 1971 (1971:146) följde pä utredningen framhöll föredragande statsrådet atf konstitutionella skäl talade emot en nämnd av detta slag. Om en parlamentarisk nämnd kopplas in vid Kungl. Maj:ts avgörande av enskilda ärenden, skulle detta, sägs det i proposifionen, innebära en principiell nyhet som är främmande för vår författning. Enligt denna har riksdagen inte att befatta sig med Kungl. Maj:ts beslut i enskilda ärenden på annat sätt än genom den i grundlagen föreskrivna granskningen genom konstitutionsutskottet. Inte heller finns behov av en sådan nämnd för att Kungl. Maj;f i viktiga principfrågor skall kunna samråda med företrädare för riksdagen. Dåvarande handelsministern uttalade som sin mening atf rätt forum för samråd var utrikesnämnden.

Denna uppfattning, som delades av rikdagen, har senast framförts av utrikesutskottet i def betänkande vari utskottet år 1979 hemställde om en översyn av riktlinjerna för svensk export av krigsmateriel. Betänkandet fick riksdagens godkännande (UU 1978/79:25, rskr 226).

Utskottet ansåg att utrikesnämnden fyllde den funktion för samråd som tidigare diskuterats och att frågan om ett särskilt parlamentariskt organ för vapenexporten infe behövde behandlas vid översynen. Direktiven fill den kommitté som tillsattes samma år, 1979, ansluter fill utskottefs uttalande.

Kommittén har dock varit oförhindrad att beröra frågan om samråd. Jag kan givetvis inte föregripa de slutsatser som kommittén skall dra, men jag har förstått atf den inte funnit anledning atf i princip ifrågasätta utskottefs och riksdagens ståndpunkt i samrådsfrågan.

Självfallet avvaktar jag utredningens betänkande och remissbehandlingen av det. Mot bakgrund av vad jag anfört anser jag det inte finnas någon anledning att nu aktualisera den fräga som väckts av inferpellanferna.

Låt mig till slut mot bakgrund av eft påstående i Maj Britt Theorins tredje fråga beröra handläggningen av ärenden rörande krigsmaterielexport. Def är inte, som Maj Britt Theorin gör gällande, så atf krigsmaterielinspekfören ensam beslutar om tillstånd för vapenexport, utan i alla frågor av någon som helst betydelse fatfas besluten av regeringen i dess helhet. Ärendena bereds gemensamt av handels- och utrikesdepartementen, ibland också fillsammans med andra departement.

Nr 91

Måndagen den 9 mars 1981

Om den svenska vapenexporten

Nr 91

Måndagen den 9 mars 1981

Om den svenska vapenexporten

Observer aft Boforstillverkad sofistikerad utrustning, laserstyrda robofar RBS 70, sålts till Mellersta Östern, närmare bestämt till Dubai och Bahrein.

"In the course of extensive inquiries info the arms trade however we have been told that these laser-guided missiles have been sold to Bahrain and Dubai. Reliable diplomatic sources and senior executives of large non-

Swedish arms manufacfurers told us that the deals have gone through.

We have seen the RBS-70 deployed in Bahrain at the outbreak of the

Iran-Iraq war, a senior arms industry executive said last week. In

Dubai, a diplomatic source said that the purchase of the RBS-70 by the Dubai

Central Command was 'common knowledge'. Arms industry sources

indicated that a company owned by a South East Asian government may have been involved in the transactions."

(Inofficiell översättning:

Under loppet av omfattande undersökningar av vapenhandeln har man
emellertid meddelat oss att dessa laserstyrda missiler har sålts till Bahrein och
Dubai. Pålitliga diplomatiska källor och ansvariga chefer hos stora icke
svenska vapenhandlare meddelade oss att affärerna har genomförts. Vi

har sett RBS 70 utplacerade i Bahrein vid utbrottet av kriget mellan Iran och

Irak, sade en chef i en vapenindustri förra veckan. I Dubai sade en

diplomatisk källa att det var 'allmänt känt' atf RBS 70 hade köpts av Dubais

krigsledning.-- Källor inom vapenindustrin påpekade att ett företag, ägt

av en östasiatisk stat, kan ha varit inblandat i affärerna.)

Dessa uppgifter bekräftas i flera militära tidskrifter, som exempelvis
Military Balance, London, Defense & Foreign Affairs Daily och Strategic
Mid-East & Africa. ,

Enligt Military Balance har Bahrein och Dubai redan RBS 70, och Tunisien har roboten på order.

Uppgifterna bekräftas i Defense & Foreign Affairs Daily av den 23 april 1980:

"Reliable sources in Dubai indicate that the Emirate is to take delivery of
its Swedish Bofors RBS-70 mobile surface-fo-air missile systems (SAMs) in
July, via a cuf-out organization in Singapore.

Two other Middle Fastern states - Tunisia and Bahrain - have already also ordered RBS-70s, with deliveries via Singapore."

(Inofficiell översättning:

Pålitliga källor i Dubai antyder atf emiratet kommer att få sitt svenska
rörliga Bofors RBS 70 landbaserade raketsysfem (SAM) levererat i juli, via
en bulvanorganisation i Singapore.

Också två andra stater i Mellanöstern - Tunisien och Bahrein - har redan beställt RBS 70-system, med leverans via Singapore.)

I Strategic Mid-East & Africa bekräftas uppgifterna likaså:

"The Swedish defence manufacfurer, AB Bofors, has defled Swedish laws prohibiting the sale of arms to the Middle East and has provided fhree regional countries with its man-portable RBS-70 surface-fo-air missile (SAM) sysfem.

The fhree countries concerned are; Tunisia, Dubai and Bahrain. According to highly reliable sources, the transactions were carried out through Singapore. The sources there noted that components for the RBS-70 system were shipped to Singapore for assembly before being f rans-shipped to the clienf states in the Middle East."

(Inofficiell översättning:

Den svenska tillverkaren av försvarsmateriel, AB Bofors, har trotsat svenska lagar som förbjuder försäljning av vapen till Mellersta Östern och har försett tre länder i detta område med sitt bärbara landbaserade (SAM) missilsystem RBS 70.

De tre länderna i fråga är: Tunisien, Dubai och Bahrein. Enligt mycket tillförlitliga källor genomfördes affärerna via Singapore. Därvarande källor påpekade att komponenterna till RBS 70 skeppades till Singapore för sammansättning före vidarebefordran till köparsfaferna i Mellersta Östern.)

Detta är förklaringen till min andra fråga, om def är möjligt att i delar leverera roboten till ett land för sammansättning och leverans vidare.

Handelsministern säger nu att något tillstånd atf exportera RBS 70 infe har getts. Vidare anför han att Bofors angett att företaget inte heller upplåtit någon licens för tillverkning utomlands av RBS 70 eller på annat sätt satt någon i stånd att tillverka systemet. De tillstånd som har getts har avsett eft mycket begränsat antal länder, säger handelsministern. Tillstånden har gällt dels hela enheter av systemet, dels reservdelar. Dessa komponenter kan inte sammansättas till hela enheter, uppger handelsministern vidare. Inte heller har tillstånd getts för försäljning fill något utländskt företag i vilket Bofors har ägarintressen. Köparna har varit statliga myndigheter eller statliga företag.

I de tidskrifter jag har refererat, och vilkas uppgifter handelsministern inte dementerat, uppges att leveransen av RBS 70 har skett via Singapore. Bofors äger tvä bolag i Singapore - 40 % av vapenfabriken Allied Ordnance Company, som enligt uppgift tillverkar Boforsvapen för vidare spridning fill länder dit Sverige av principiella skäl infe exporterar vapen, och 60 % av BID Engineer in Singapore. Enligt tidningen Observer kan ett företag ägt av en regering i Sydostasien varit involverat i transaktionen. Jag skall återkomma fill detta.

Den intressanta frågan är naturligtvis pä vilket sätt RBS 70 har kommit till Mellersta Östern. Självfallet visar detta exempel hur bristfällig kontrollen av den svenska vapenhandeln är. Spridning av krigsmateriel kan ske pä flera sätt. Det kan ske genom

direkfexport av färdiga vapen eller komponenter till vapensystem, export av vapen fill utländsk tillverkare av krigsmateriel, vidareförsäljning av svenska vapen som ursprungligen sålts till ett visst bestämt land,

licenstillverkning av svenska vapen utomlands eller genom svenska företags delägarskap i utländska krigsmaterielindustrier.

Det är uppenbart att den svenska lagstiftningen infe är till fyllest för atf

Nr 91

Måndagen den 9 mars 1981

Om den svenska vapenexporten

Nr 91

Måndagen den 9 mars 1981

Om den svenska vapenexporten

uppfylla intentionerna från 1971, Det är ocksä uppenbart att kontrollen av den svenska vapenhandeln är mycket svag.

Handelsministerns uppgift att försäljningen av RBS 70 har förenats med intyg från statlig myndighet i köparlandet om atf materielen är avsedd för de egna försvarsstyrkorna behöver kommenteras. Sådana intyg utan efterföljande kontroll är knappast av något värde. Detta framgår av ett avslöjande i Observer av några journalister som skaffat sig precis de dokument som handelsministern talar om, I Observer står;

"Documents can be bought in London,- The documents, known as

end-user cerfificates, can be bought for cash and other favours at some Third

World embassies in London,-- Most arms deals are the result of

governmenf-to-government negotiations at a high level, often ministerial. It is in the field of the smaller transactions that opportunifies exist to exploit the system, The value of an end-user certificate is that in some circumsfances it is the main document required to obtain an export licence,"

(Inofficiell översättning:

Dokument kan köpas i London,- Dokumenten, s. k. slutanvändarin-

tyg, kan köpas i utbyte mot kontanter eller andra förmåner vid några av

tredje världens ambassader i London. De flesta vapenuppgörelser är

resultatet av förhandlingar på hög nivå regeringar emellan, ofta ministeriella. Det är i fråga om de mindre transaktionerna som tillfällen finns att dra nytta av systemet. Värdet med ett slutanvändarintyg är att det under vissa omständigheter är huvuddokumentet för att exporflicens skall kunna erhållas.)

Med de köpta dokumenten i sin hand reste så journalisterna till Bryssel och Lissabon. På kontoren hos mycket respektabla handlare accepterades de som verkliga köpare och tilläts att handla också med andra vapen som fanns i lager.

Vad dessa uppgifter bekräftar är att kontrollen av såväl kontrakt som övriga handlingar måste avsevärt förstärkas. Det hjälper således inte med intyg från statlig myndighet i köparlandet om atf materielen är avsedd för de egna försvarsstyrkorna, om sådana intyg hur lätt som helst kan köpas och ingen efterföljande kontroll sker.

Detta leder mig över till den tredje frågan om ett parlamentariskt organ som skall kontrollera ansökningar och besluta om tillstånd för export. Här svarar handelsministern med att återge vad som skedde då 1969 års krigsmaferielexportutredning föreslog en parlamentarisk rådgivande nämnd. Utredningen föreslog en sådan nämnd och de flesta remissinstanser tillstyrkte, men av konstitutionella skäl återfanns inte förslaget i proposifionen. Sedan dess har många diskutabla vapenexportaffärer kommit upp i Sveriges riksdag. Jag behöver knappast upprepa dem alla. De bekräftar med önskvärd tydlighet behovet av en parlamentarisk kontroll och beslutanderätt över vapenexporten.

Eftersom handelsministern, med sin positiva inställning fill vapenexpor-fen, inte vill ha någon parlamentarisk nämnd som fatfar beslut om exporten, och årligen lämnar en redovisning till riksdagen samt kontrollerar vapen-

kontrakten och deras efterlevnad, måste det rimligen bli riksdagens sak atf ta ställning till denna fråga.

I en särskild motion fill deffa riksmöte har därför en grupp socialdemokrater tagit upp problemet med hemlighetsmakeriet kring vapenexporten. Vi säger i denna motion aft vapenhandeln i dag är hemlig i Sverige. Detta kan jämföras med andra länder, exempelvis USA, där man öppet redovisar och i kongressen diskuterar och även i vissa fall beslutar om vapenhandeln. En särskild kommitté har där fill uppgift att fatta beslut om vapenhandeln. I Sverige sköts i dag fillståndsgivningen av krigsmaterielinspekfören underordnad handelsministern. Handeln med vapen är hemlig även för riksdagen. Med hänsyn till den explosionsartade ökningen av exporten under 1970-talefs senare del och det allt större antalet rapporter om atf svenska vapen uppträder där de inte bör finnas, måste kravet på en fullständig parlamentarisk kontroll och öppen årlig redovisning till riksdagen tillgodoses. Def är inte demokratiskt acceptabelt med en hemlig vapenexport. Medborgarna har fakfiskt rätt att veta till vem - och vilka vapen - Sverige exporterar.

Därför kan det infe heller vara tillräckligt med information till ett fåtal ledamöter i utrikesnämnden. Dessa har ingen beslutanderätt - dvs. eff demokratiskt ansvar kan inte utkrävas. Därtill har utrikesnämnden tystnadsplikt. Öppen debatt och ifrågasättande kan därför inte ske.

Det är rimligt att, som i andra länder, riksdagen får möjlighet atf diskutera vapenexporten och att ett särskilt parlamentariskt organ bereder och fattar beslut om vapenexporten samt årligen redovisar för riksdagen.

Nu är def ju så att en särskild utredning arbetar med översynen av vapenexporten. Den tillsattes efter en socialdemokratisk parfimotion 1979, vari man bl. a. angav följande motiv för översynen: den starka ökningen av vapenhandeln, att svensk vapenexport måste ses mot bakgrund av den internafionella vapenhandeln, atf gränsen mellan defensiva vapen och övrig krigsmateriel är så svär aft dra att det kan finnas skäl att pröva om inte begreppet bör tas bort, problemet med licenstillverkade vapen utomlands och behovet av parlamentarisk kontroll.

I direktiven till utredningen fastslås dock aft frågan om eft parlamentariskt organ för vapenexporten inte skall behandlas av kommittén. Det har den dåvarande handelsministern klargjort i sina direktiv. Detta betyder aft riksdagen i def förslag som regeringen på grundval av den sittande utredningen kan tänkas föreslå riksdagen infe kommer aft få pröva om fillståndsgivningen fortfarande endast skall ligga hos krigsmaterielinspektö-ren och i vissa fall hos regeringen, eller hos ett parlamentariskt organ. Den här ordningen kan inte vara fillfredsställande.

Sedan riksdagen senast behandlade kravet på en utredning av vapenexporten har det framkommit hur orimligt def är att tillstånd för vapenexport inte är underordnat en fullständig parlamentarisk kontroll och parlamentariskt beslut. Vi har därför i vår motion till riksdagen krävt att lagstiftningen skall skärpas, atf ett parlamentariskt organ skall tillsättas som fattar beslut om vapenexporten och årligen redovisar till riksdagen dess inriktning och omfattning, samt att licensfillverkning och reexporf av svenska vapen

Nr 91

Måndagen den 9 mars 1981

Om den svenska vapenexporten

Nr 91

Måndagen den 9 mars 1981

Om den svenska vapenexporten

underordnas svensk lagstiftning. Det blir därmed riksdagens sak atf ta ställning fill detta, oavsett om regeringen kommer med nägot förslag eller

ej.

Avslutningsvis vill jag ändå till handelsministern ställa nägra följdfrågor om export av Robot 70 till Mellersta Östern.

1. Till vilka länder har RBS 70 exporterats?

2. Har ett statligt företag i Singapore fått köpa RBS 70?

3. Är Bofors delägare i detta företag?

4. Det kanske väsentligaste: Vilka åtgärder är handelsministern beredd atf vidta för att intentionerna i lagen skall följas?

Anf. 30 EVA HJELMSTRÖM (vpk):

Herr talman! Jag tackar handelsministern för svaret på rnin interpellafion.

Malaysia - Spicabåfar som används mof gerillan i en omfattande inre konflikt.

Pakistan - Saab Supporter, ett atfackflygplan, utnyttjas under väpnade inre oroligheter,

Indonesien - arfillerivapen, kulsprutor, kulsprutepistoler, andra eldvapen och utskjufningsanordningar för militärt bruk. Vapen som används till ett ohyggligt folkmord på befolkningen på Östra Timor,

Oman - pafrullbåtar används för att slå ner PFLO och inre uppror mot förtryckarregimen,

Iran - en avancerad ammunitionsfabrik under shahens tid. Hur mycket Iran fick i övrigt är, som i så många andra fall, svårt atf få klarhet i,

Argentina - Bantamrobofar levererades till en av Latinamerikas hårdaste militärdiktaturer,

Brasilien - en annan hård militärdiktatur: s. k. defensiv och annan krigsmateriel, vilken går inte atf få klarhet i på grund av sekretessbestämmelserna.

Sydafrika - svenska vapen har påträffats där, vapen som alltså används för att bekämpa dem som strider mof aparfheidregimen.

Och nu senast gällde det Dubai och Bahrein. Svenska RBS 70 har enligt den engelska fidningen Observer påträffats i dessa länder.

Defta, herr talman, är bara några exempel pade skandaler som har duggat tätt omkring den svenska vapenexporten under de senaste åren. Men var gång de tagits upp i riksdagen har vederbörande statsråd förklarat endera att det är helt i enlighet med bestämmelserna alternativt att "def hade vi inte en aning om", precis som i Telubskandalen. Sä ock i dag.

Som Maj Britt Theorin påpekat förnekar handelsministern infe atf svenska vapen kan finnas i Dubai och Bahrein. Han förklarar att tillstånd inte givits

för försäljning dit, vilket är en helt annan sak. Detta liksom de tidigare uppräknade fallen visar bara på ohållbarheten i de nuvarande bestämmelserna. Detta liksom tidigare fall visar på nödvändigheten av den insyn och kontroll som den utredning föreslog som låg fill grund för proposifionen Staffan Burenstam Linder åberopar i svaret men som Kjell-Olof Feldt senare strök. Ironiskt nog var också de borgerliga i utredningen överens om att en parlamentarisk nämnd skulle inrättas. Kravet på en parlamentarisk kontroll är eft krav som ställs infe bara av vpk utan av allt fler människor i detta land.

Staffan Burenstam Linder hävdar nu, liksom Kjell-Olof Feldt 1971, att en sådan insyn och kontroll skulle vara främmande för vår konstitution. Jag hävdar, herr talman, att motsatsen är fallet. Vapenexport och export av krigsmateriel är av den karaktären att demokratin för det första kräver att de måste omgärdas av skärpta, odiskutabla bestämmelser, som klart skiljer sig från andra bestämmelser på exportområdef. För det andra bör vapentillverkning stå helt under samhällets ägandeskap och kontroll. Och för att förbättra denna kontroll och motverka reaktionära tendenser måste det slutligen finnas en demokratiskt vald instans, helst en parlamentarisk nämnd, med alla partier representerade, som följer och kontrollerar utvecklingen. Jag anser att hemlighetsmakeriet måste upphöra. Riksdagens valda ledamöter och medborgarna i vårt land måste ha rätt atf kräva denna insyn och denna kontroll av vapenexporten. Målet måste naturligtvis vara aft kraftigt söka nedbringa vapen- och krigsmaterielexporten - ja, i ett annat försvarssystem stoppa den.

Nu ökar i stället vapenexporten kraftigt, 1979 uppgick den totala vapenexporten till 1 680 milj, kr,, enligt Göran Hagelin på FOA, vilket åren dramatisk förändring i förhållande fill i mitten av 1970-falet,

Det är eft faktum aft regeringen och infe minst Staffan Burenstam Linder använder sig av vapenexporten som en bekväm regulator för aft upprätthålla sysselsättning och ge lättvunna förbättringar i handelsbalansen. Detta är oerhört cyniskt, för hur många människoliv kostar det inte? Vapen är till för att användas - så sker också, vilket inte tycks ha gått upp för regeringen,

Staffan Burenstam Linder har tidigare sagt atf "om infe vi säljer så gör andra det". Det innebär att Sverige på världsarenan framträder som dödens krämare samfidigt som man i andra sammanhang försöker uppvisa ett neutralt och progressivt ansikte. Inte minst den genomgång av länder till vilka export har skett och sker som jag gjorde inledningsvis gör det uppenbart att eft flertal av dem utmärks av terror mot civilbefolkningen och förtryckande av alla mänskliga rätfigheter enligt FN-stadgan. Detta, herr talman, måste också strida mot utrikesutskottets betänkande och uttalanden 1971, där def särskilt uppmärksammades atf man inte skall exportera fill diktaturer. Nu hänvisar Staffan Burenstam Linder liksom hans föregångare i stället fill propositionens mer luddiga uttalanden.

Herr talman! Vapenexporten i världen ökar alltmer - framför allt exporten fill u-länderna. Det blir en allt starkare ström av alltmer raffinerade vapen från de rika länderna till de fattiga länderna i tredje världen. Det har från 3 Riksdagens protokoll 1980/81:91-92

Nr 91

Måndagen den 9 mars 1981

Om den svenska vapenexporten

Nr 91

Måndagen den 9 mars 1981

Om den svenska vapenexporten

svenskt håll påståtts att vapenexporten är nödvändig för försvaret. Flera forskare har påvisat det orimliga i denna argumentation. Samtidigt är det naturligtvis uppenbart att det infe bara krävs en ändring i fråga om vapenexporten. Det krävs också en omläggning av försvarspolitiken till förmån för ett folkförsvar med huvudinriktning mot eff befolkningsskydd och från den nuvarande tekniskt inriktade, dyrbara och mycket sårbara organisationen.

På den internationella kvinnodagen i går demonstrerade kvinnor över hela landet under parollerna Vapenmiljarderna till mat och Stoppa vapenexpor-fen. Demonstrerande kvinnor återfinns här utanför riksdagshuset också nu. De krav kvinnorna ställer är sådana som omfattas av allt fler, oavsett partipolitisk färg. Jag vill sluta med aft fråga Staffan Burenstam Linder

för det första om han är beredd att påskynda de utredningar som arbetar med frågan om en omläggning av vapenproduktionen till förmån för en civilproduktion, något som f. ö. också skulle ge fler jobb, och

för det andra om han inte är beredd atf tillmötesgå de krav som kvinnorörelsen och andra har ställt på skärpt kontroll och ökade restriktioner vad gäller vapenexporten och därmed ändra direktiven för utredningen så att de ocksä omfattar tillsättandet av en parlamentarisk nämnd.

Vid den uppvaktning som Kvinnokamp för fred gjorde för några veckor sedan sade handelsministern sent omsider - handelsministern är uppenbarligen inte beredd att svara på medborgarnas frågor förrän de kommer i form av interpellafioner i riksdagen - atf kontrollen i dag är tillräcklig och att alla har full insyn, något som vi alla vet infe är rikfigt.

Herr talman! Låt mig till sist konstatera aft under den korta fid som jag har talat har de militära utgifterna kosfat världens folk mer än 50 milj. kr. Under den fid debatten hitfills har pågått har de kostat världens folk mer än 200 milj. kr. Samtidigt har tusentals människor dött av undernäring. Det är dags aft göra sådana jämförelser. Det är dags aft ta ansvar också för rusfningsspira-len.

Anf. 31 SVEN-ERIK NORDIN (c);

Herr talman! De frågor som Eva Hjelmsfröm och Maj Britt Theorin ställt här är konstitutionellt intressanta, och jag skall uppehålla mig vid den konstitutionella problematiken.

Eva Hjelmström kräver en parlamentarisk nämnd som skall följa och kontrollera den svenska vapenexporten. Maj Britt Theorin går ett steg längre. Det parlamentariska organ hon efterfrågar skall kontrollera ansökningar om och besluta om tillstånd för vapenexport.

Som framgått under debatten är denna idé icke ny. Den lanserades av 1969 års krigsmaferielexportutredning. När utredningen var ute på remiss fanns det - som också har påpekats - somliga som tyckte att förslaget om en nämnd i och för sig var bra. Jag har särskilt stannat vid ett remissyttrande, som är intressant. Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund, SSU, ansåg aft inrättandet av en nämnd av def slag som utredningen föreslagit ingav en rad principiella betänkligheter. Def allvarligaste var, menade man, att det skulle

kunna medverka fill att frågor rörande krigsmaterielexporten lyfts över den offenfiiga partipolitiska debatten. Som exempel angav man att partiorganisationernas inflytande över frågan därmed skulle allvarligt försvåras. Det var, sade man, lika betänkligt att tro aft regeringen skulle kunna arbeta med en parlamentarisk kontroll över sitt interna arbete. Enligt SSU var detta ett orimligt arbetssätt, varför SSU yrkade på atf förslaget inte skulle föranleda någon åtgärd. Så såg alltså def socialdemokrafiska ungdomsförbundet på frågan för tio år sedan. Man såg kanske saken på det sättet, eftersom det då saft en socialdemokratisk regering. Detta förringar emellerfid ingalunda värdet av SSU;s uttalande.

Det här lyssnade handelsminister Feldt på, och han avvisade tanken på att inrätta en rådgivande parlamentarisk nämnd. Utskottet tyckte precis som det föredragande statsrådet, och riksdagen följde utskottet. Sedan har frågan, som sagt, aktualiserats igen i interpellationsdebatter liksom även i motioner. Men det är att observera att utrikesutskottet 1979 ansäg, precis som handelsminister Feldt, att def rätta organet för rådgivning och rådfrågning är utrikesnämnden. Detta blev då direktiv för den utredning som nu sitter, krigsmaterielexportkommiftén.

Man kan ju fundera litet över vad frågarna är ute efter. Antingen har man glömt sin gamla frändskap med sitt ungdomsförbund eller också tycker man att ungdomsförbundet hade fullständigt fel den gången. Men vad är def för fel på utrikesnämnden? Denna nämnd är sammansatt av representanter för i varje fall de fyra stora parfierna, och man är ingalunda bunden av majoritetens uppfattning när det gäller vilka frågor som skall diskuteras. Det står i regeringsformen att det räcker att fyra av utrikesnämndens ledamöter begär atf få diskutera en viss fråga för att den skall få diskuteras. Såvitt jag vet har också krigsmaterielexportfrågor under senare år diskuterats i utrikesnämnden i ökad omfattning.

Det här leder fram till en fråga, närmast till Maj Britt Theorin, Maj Britt Theorin anser alltså att hennes partikamrater i utrikesnämnden icke sköter sin uppgift till belåtenhet. Det är def ena. Sedan har vi den kontrolluppgift som åvilar riksdagens konsfifutionsutskott. Eftersom de nuvarande bestämmelserna tydligen infe anses vara fill fyllest, måste vi - så länge def inte dementeras - dra slutsatsen aft Maj Britt Theorin tycker att hennes partikamrater i konsfifufionsutskottet icke riktigt klarar rollen som granskare av vad regeringen gör i de här frågorna. Det skulle vara intressant aft få svar på de här punkterna. Möjligen rymmer inferpellafionsfrågorna och motionen en motsättning inom det största partiet i riksdagen. Det skulle vara intressant aft få den saken belyst.

Sedan återstår egentligen bara att säga atf, såvitt jag har kunnat se, har regeringen vid fillämpningen följt de nu gällande reglerna. Den här regeringen, den förutvarande regeringen, liksom även den socialdemokrafiska regeringen har följt bestämmelserna till fullo. Man skulle faktiskt - det vill jag säga - ha kunnat vara mer generös, men man har infe varit det, eftersom vapenexport är en mycket känslig sak. Det är också riktigt att vi ser saken på det sättet.

Nr 91

Måndagen den 9 mars 1981

Om den svenska vapenexporten

Nr 91

Måndagen den 9 mars 1981

Om den svenska vapenexporten

Under detta anförande övertog förste vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar,

Anf. 32 Handelsministern STAFFAN BURENSTAM LINDER:

Fru talman! Som jag har konstaterat i mitt interpellationssvar, har vi sålt fill eft mycket begränsat antal länder - i enlighet med praxis anger vi infe vilka. I inget fall har det skett någon försäljning fill något statligt företag i vilket Bofors är delägare. I ett fall har def skett försäljning till ett statligt företag, men Bofors är icke delägare i det. Det gällde ett helstafligf företag.

Vilka intentioner har vi i dessa frågor? Som jag redan sagt, kan man inte få fullständiga garantier. Därför gör vi en noggrann prövning av varje försäljning. Vidare tillåter vi försäljning endast fill statliga organ och i vissa fall med end-user statements. Och vi måste utgå från aft våra regler respekteras. I den mån det finns några antydningar om atf så inte skulle vara fallet, finns det skäl atf försöka bringa klarhet så långt som möjligt. Vi avser också aft ha deffa under uppsikt.

Def kan också påpekas - även om det är så atf man infe kan få några fullständiga garantier, som jag har sagt - att i de flesta fall är det mycket lätt för de länder som önskar skaffa sig vapen aft göra def, helt öppet, ufan atf besvära sig med att försöka kringgå något visst lands exporfbegränsningar, med de problem som sådant förvisso medför i samband med utbildning, service och reservdelsanskaffning. Def finns ju ett stort utbud av vapen på den internationella marknaden. Låt mig understryka att Sveriges export av vapen endast utgör 0,3 % av den totala vapenexporten.

Angående den parlamentariska nämnden - och över huvud taget andra bestämmelser som gäller vapenexportärenden - har vi, som har framgått flera gånger, en parlamentariskt sammansatt utredning som granskar detta f. n. Def är därför högst naturligt för mig att på nuvarande stadium avvakta vad denna utredning kommer fram till. Betänkandet kommer ganska snart. Därför är def inte någon brist på egna uppfattningar om jag konstaterar atf dessa frågor kommer atf ytterligare belysas. Låt oss då vänta och se vad utredningen har för olika förslag. Till en del har vi hört vilka olika ändrade bestämmelser man kommer atf föreslå. När jag har lyssnat till defta, har det förefallit mig vara kloka ändringsförslag.

Vad gäller själva nämnden är det så - det kanske vi skall påminna oss - atf det förslag som fanns 1969 inte, som Maj Britt Theorin kanske vill försöka få def att låta som, innebar aft det skulle vara en beslutande nämnd, utan förslaget gick i stället ut på att man skulle ha en rådgivande nämnd som man skulle höra innan beslut fattades. De olika uppfattningarom finns och som har kommit till uttryck beträffande detta förslag har inte bara jag belyst i mitt interpellationssvar utan också Sven-Erik Nordin gått igenom pä ett mycket klargörande sätt. Maj Britt Theorin - jag tror det var hon - sade aft jag konstaterar i mitt interpellationssvar aft en sådan här nämnd skulle vara främmande för vår författning. Vad jag sade - trogen min egen idé i nuvarande läge då vi snart får en utredning på bordet som kommer att belysa

dessa frågor - var infe att jag ansåg att def var främmande för vår författning att ha en sådan nämnd, utan jag återgav de resonemang som dåvarande handelsministern Feldt hade förf. Han hade sagt atf def var främmande för vår författning.

Sedan tror jag att Maj Britt Theorin också gjorf gällande aft de direktiv för utredningen som dåvarande handelsministern Cars utfärdade skulle utesluta atf utredningen funderade på frågan om en rådgivande nämnd. Saksifuafio-nen är, såvitt jag förstått, den att utrikesutskottet, när man där företog en översyn av de här bestämmelserna och den här lagsfiftningen, sade atf utredningen infe behövde fa upp frågan om en rådgivande nämnd, eftersom utskottet ansåg det så självklart hur denna fråga skulle behandlas; aft det inte behövdes något utredande därom. Dåvarande handelsministern Cars återgav - kanske med något andra ordalydelser - utrikesutskottets överväganden på den punkten. Men-och det ärdet som till sist ärdet intressanta-såvitt jag har förstått har utredningen inte ansett sig av några direktiv förhindrad att faktiskt fundera på hur man skall ha det i just denna fråga.

Eva Hjelmsfröm hade många krav på förbättrad demokrati och mera insyn. Det är ju honnörsbegrepp som är utomordentligt betydelsefulla, men även om Eva Hjelmström har höga ideal i dessa avseenden, är jag inte säker på att det politiska system som hon förfäktar skulle i prakfiken komma att visa sig ge mera av insyn och demokrati. När neutrala observatörer försöker beskriva de kommunistiska länderna har jag infe sett att det kännetecknande där är mera demokrati och bättre insyn än i andra länder. Det förefaller mig i stället som om det kommunisfiska systemet ledde fill motsatsen. - Jag tror säkert att Eva Hjelmström har höga ideal, men jag bara pekar på hur det har kommit att bli i praktiken när systemet har satts i verket i en del länder.

Eva Hjelmström sade också aft olika kvinnoorganisationer f n. demonstrerade utanför riksdagshuset fill förmån för de olika önskemål som hon hade. Ja, men en naturlig fråga att ställa sig i det sammanhanget är ju: I vilka kommunistiska länder kan man över huvud taget demonstrera samfidigt som det försiggår öppna parlamentsdebatter?

Nr 91

Måndagen den 9 mars 1981

Om den svenska vapenexporten

Anf. 33 MAJ BRITT THEORIN (s):

Fru talman! Så fick vi på nytt bekräftat def vi så många gånger har upplevt i denna kammare; Inga uppgifter lämnas ut om vilka länder man exporterar till - av praxis, sade handelsministern. Vapenhandeln är hemlig för de svenska medborgarna. Vapenhandeln är hemlig för riksdagens ledamöter. Det är defta vi har tagit upp till diskussion. Dessutom är kontrollen av vapenexporten mycket bristfällig. Detta har inte minst RBS 70-affären visat.

Vi fick alltså inte veta vilka länder def gäller. Vi vet däremot atf def var ett helstafligf företag, men inte något som Bofors äger. Det är just hemlighetsmakeriet som vi vänder oss emot. Vi kan inte förstå varför svenska medborgare inte skall kunna få veta, infe kunna ta ställning till hur vi moraliskt handskas med någonfing som vi i princip har sagt skall vara förbjudet.

Nr 91

Måndagen den 9 mars 1981

Om den svenska vapenexporten

Vi kan via journalister, via utländska tidningar - som jag har visat här tidigare i dag-plocka fram de uppgifter som ni inte vill ge till svenska folket. Det kan inte vara fill fyllest aft riksdagen inte seriöst skall kunna diskutera huruvida principerna i vår lagstiftning följs eller inte följs.

Det är därför som vi i vår socialdemokrafiska motion har ställt kravet på parlamentarisk beslutanderätt. Den partimotion som föranledde utredningen far också upp den bristfälliga parlamentariska kontrollen av vapenexporten.

Får jag bara säga till herr Nordin atf def gör mig litet bekymrad att höra att centern tydligen backar från sin tidigare ganska kritiska inställning till vapenexporten genom att helt acceptera den utveckling som har skett under 1970-talet, med en mycket markant ökning och med en alltmer bristfällig kontroll.

Vad utredningen 1969 begärde var en rådgivande nämnd. Man gjorde det därför att det är av stor vikt att besluten i dessa ärenden är föremål för forflöpande kontroll och insyn. Den konstitutionella kontroll som sker genom konstifufionsutskotfefs granskning är enligt 1969 års utredning infe ur alla synpunkter fillräckligt effektiv, främst därför atf den sker i efterhand. Det är således inte Maj Britt Theorin som anklagar utskottet. I konstitufionsutskottet måste man veta vad man skall fråga om. Man känner där inte till varje vapenaffär, precis lika litet som jag gör det. Utskottet måste fråga sig fram och;' efterhand gå in och kontrollera hur affärer skötts. Men för atf / förväg kontrollera att lagstiftningen följs behövs def en parlamentarisk kontroll. För att öka den allmänna insynen i denna typ av ärenden och göra insynen aktuell föreslog den dåvarande utredningen aft en rådgivande parlamentarisk nämnd tillsätts.

Nu kräver vi en beslutande nämnd - det är alldeles riktigt som Staffan Burenstam Linder säger. Det är en annan sak än en rådgivande nämnd. Vad vi är ute efter är att lägga ett parlamentariskt ansvar någonsfans, där också andra partier får insyn och kontroll och kan ta ansvar för de beslut som fattas, precis som vi gör i varje annan fråga i Sveriges riksdag.

Om man skall välja aft ha en parlamentarisk nämnd under regeringen eller en parlamentarisk nämnd under riksdagen tycker jag är en sak för den nu sittande utredningen att granska. Men en poHtiskt sammansatt parlamentarisk nämnd som skall kunna gå in i varje ärende och granska att det står i överensstämmelse med intentionerna i lagen och som även skall kunna granska efterföljden är naturligtvis viktig. Inte minst skall nämnden kunna granska vapenkontrakt. Det är någonting centralt - det har vi lärt oss av Telubaffären. Den visar nämligen att ingen kände fill vad som stod i vapenkontrakten. Hade vi haft en parlamentarisk nämnd som också granskade vapenkontrakten, skulle sådana saker inte kunna inträffa.

Detta är nödvändigt för att riksdagen skall ha rätt aft årligen få en ordentlig debatt om vapenexporten och för att medborgarna skall kunna få den information som är rimlig. Jag försfär inte varför Sverige inte skall kunna leva upp till dessa demokrafiska intentioner.

Någon har sagt aft vapenhandel inte är rikfigt detsamma som andra

ärenden, eftersom def gäller affärshemligheter. Frågan är bara vem hemligheten skall gälla för - för företagen eller för de svenska medborgarna? Medborgarna måste kunna räkna med aft de lagstiftande organen och Sveriges riksdag har en chans atf kunna kontrollera aft våra lagar efterföljs.

Jag tycker inte att man skall dra sig undan denna allvarliga fräga och det ökade trycket från allmänheten om parlamentarisk kontroll och insyn med något slags konsfitutionellt undanglidande. Det är inte fräga om någon kritik mot utrikesnämnden eller konstitutionsutskottets ledamöter. Utrikesnämnden är eft slutet organ, som får informafion från regeringen i utrikespolitiska frågor. Ledamöterna av utrikesnämnden har tystnadsplikt och kan följaktligen inte för allmänheten fala om vilka uppgifter de fäft. Man kan heller inte räkna med atf utrikesnämndens ledamöter skall kunna tränga in i varje vapenexportärende.

Våra krav grundar sig på det faktum att vi menar att det är demokratiskt riktigt att parlamentet har en insyn i vapenexporfärendena och aft allmänheten har en demokrafisk kontroll. Eftersom handelsministern åberopade direktiven till den statliga utredningen vill jag bara påpeka aft det i direkfiven står att frågan om eff parlamentariskt organ inte får övervägas. Däremot får utredningen gärna undersöka om utrikesnämnden kan få dessa informationer från regeringen. Det kan inte vara fill fyllest.

Nr 91

Måndagen den 9 mars 1981

Om den svenska vapenexporten

Anf. 34 EVA HJELMSTRÖM (vpk):

Fru talman! Låt mig först konstatera atf när argumenten tryter hos moderaterna går man ifrån sakfrågan och börjar diskutera andra länder. Låt mig påminna Staffan Burenstam Linder om att det vi nu diskuterar är vapenexporten från Sverige.

Staffan Burenstam Linder sade att demokrati och insyn är honnörsord för mig och mitt parti. Så är förvisso fallet. Def är just utifrån dessa principer, dessa honnörsord, som vi kräver en kontroll av vapenexporten. Låt mig där rätta Sven-Erik Nordin: Vi kräver inte enbart något slags rådgivande nämnd. Vi har i våra partimotioner också krävt att den nämnden skall vara beslutande. Om den inte skall kunna ingripa är det ingen vits med den.

Nu säger Staffan Burenstam Linder att vi inte kan få reda på till vilka länder vapen exporteras. Det är inte brukligt enligt praxis. Men def är just detta som inte bara vi utan också en rad andra vill komma åt. Trots den noggranna prövning som Staffan Burenstam Linder åberopar dyker märkligt nog svenska vapen upp i en rad länder jag tidigare räknat upp, bl. a. Sydafrika och Indonesien - men def senare visste vi om - där de infe borde finnas. Jag tycker def är dubbelmoral och hyckleri från regeringens sida när man far så lättvindigt på de här frågorna. Man påstår sig stödja progressiva krafter i Sydafrika mot apartheidregimen. Samfidigt påträffas svenska vapen där. Samfidigt exporterar Sydafrika vapen till Marocko, som använder dem i kriget mof Polisario. Man har å ena sidan, som jag tidigare påpekat, påstått sig - åtminstone före den famösa omröstningen i FN - stödja Östra Timors självständighet och vara positiv till atf Indonesien skall upphöra med sin

Nr 91

Måndagen den 9 mars 1981

Om den svenska vapenexporten

ockupation. Å andra sidan levererar man vapen till Indonesien som använts riktade mot Östra Timor. Det är alltså kommersiella intressen som styr vapenexporten på bekostnad av mänskligt liv och lidande.

Uppenbarligen kan också licensbestämmelserna mycket lätt kringgås. Om licenser t, ex. säljs till Frankrike kan de därifrån exporteras vidare. Frankrike har över huvud taget inga begränsningar för vapenexporten, ufan det är fritt fram. Därför krävs alltså en ökad kontroll - det krävs att vi får skärpta bestämmelser.

Som fidigare påpekats var den utredning som låg till grund för 1971 års beslut mycket kritisk mot de instrument för konstitufionell kontroll som förelåg i konsfitufionsutskottets efterhandskontroll. Man sade att det infe var tillräckligt. Nu åberopas i stället utrikesnämnden. Jag skulle vilja fråga: Hur många gånger har utrikesnämnden tagit upp frågan om vapenexporten? Hur många gånger har några ingripanden skett frånutrikesnämndens sida? Såvitt jag vet ingen gång. Jag kan försäkra att om vi suttit med i den, skulle så ha skett. Detta är ur vpk:s synpunkt oerhört intressant. Det är vi som hårdast drivit frågan om vapenexporten, men vi är alltså helt utestängda. Vi har alltså ingen som helst möjlighet i dag till insyn eller påverkan. Jag frågar mig om detta är i överensstämmelse med demokratiska principer.

Anf. 35 SVEN-ERIK NORDIN (c);

Fru talman! Låt mig för Maj Britt Theorin bara påpeka att centern ingalunda har backat från några åsikter i den här frågan.

Det var centern som under senare hälften av 1970-talet mofionerade och krävde en ny översyn av bestämmelserna för vapenexport. Det var före socialdemokraternas motion, glöm infe bort det! Jag skrev motionen själv. Jag påpekade där att de nuvarande riktlinjerna borde ersättas av lagsfiftning. Jag påpekade atf man borde markera skillnaden mellan defensiva och offensiva vapen och att ländervalet var viktigt. Hur stor framgång de synpunkterna vunnit får vi se när krigsmaterielexportkommiftén är färdig med sitt arbete.

Maj Britt Theorin är kritisk mof utrikesnämnden och säger att den är som ett slutet rum - där har man tystnadsplikt. Ja, men hur skulle den här parlamentariska nämnden, om den skulle inrättas, komma aft se ut? Kommer man inte också där att kräva tystnadsplikt? Självfallet kommer man att göra det.

Låt oss anta att Sverige skall upprätta ett samarbetsavtal om vapentekniskt utvecklingsarbete med ett annat neutralt land. Sådant förekommer. Det kan då infe ligga vare sig i Sveriges eller i samarbetspartnerns intresse aft ge offentlighet åf innehållet i detta avtal. Stormakterna släpper inte ut någonfing beträffande sina utvecklingsprojekt. Skulle vi lämna våra hemligaste vapentekniska utvecklingsprojekt öppna för stormakterna? Jag tror faktiskt inte att Maj Britt Theorin skulle vilja gå med på def.

Sedan är det väl bara att notera atf det här i konstitutionellt avseende står två läror mot varandra. Den ena grundar sig på vår nu gällande grundlag. Den andra utgörs av Maj Britt Theorins och Eva Hjelmströms tankar om att

Anf. 36 Handelsministern STAFFAN BUREN STAM LINDER: Fru talman! Maj Britt Theorin och Eva Hjelmsfröm har flera gånger sagt atf vi ägnar oss åt hemlighetsmakeri. Jag vill gärna understryka atf de förfaranden som tillämpas på det här området inte är någonfing som jag såsom handelsminister har hittat på för att göra def bekvämt för mig. Jag vill än en gång understryka att konstitutionsutskottet har fullständig insyn och att utrikesnämnden också är eft organ som har en roll i defta sammanhang. Vidare finns det i den ufrikeshandelssfafistik som ställts samman även redovisningar av vapenexport. Då kan man möjligen fråga sig: Om det här alltså finns redovisat i den offenfiiga statisfiken, varför skall man då vara så hemlighetsfull när det gäller den ena eller den andra specifika affären? Av hänsyn fill köpare och av andra hänsyn som Sven-Erik Nordin nämnde finns det ett intresse - från motpartens sida alltså - att enskilda affärer och avtalskonstruktioner inte skall vara offentliga. Kvar står dock, som jag redan understrukit, konstitutionsutskottets möjligheter till insyn. Men på nytf vill jag framhålla aft krigsmaterielufredningen har möjlighet att granska denna fråga.

Det är riktigt, som Maj Britt Theorin påpekar, att def i dåvarande handelsministern Cars direktiv finns en skrivning som skulle kunna tolkas på det viset att krigsmaterielufredningen skulle vara förhindrad att ta upp det här spörsmålet. Det är en något annorlunda skrivning än den som kom fram ur utrikesutskottets behandling. Men det är av visst intresse att konstatera aft även om skrivningen i direktiven är som den är, så har utredningen ändå inte ansett sig förhindrad atf fa upp dessa frågor fill granskning.

Anf. 37 MAJ BRITT THEORIN (s):

Fru talman! Jag noterar med en viss tillfredsställelse att herr Nordin backar igen. För en stund sedan var han nöjd med kontrollen. Man hade funnit att det inte fanns några allvarliga invändningar mot den svenska vapenexporten. Men i den centerpartistiska motionen krävde man en skärpning, om jag minns rätt, man krävde en översyn av lagsfiftningen och man krävde aft bl. a. defensiva vapen skulle fas i särskilt beaktande. Vi vet också att centerns ungdomsförbund är mycket aktivt i de här frågorna. Det intressanta blir naturligtvis att se vad herr Nordin gör när han som utredningsledamot tar ställning fill hur eller om förändringar skall ske i nuvarande lagsfiftning.

Vad som har skett under 1970-falet är de facto aft dels har den svenska vapenexporten ökat mycket kraftigt, dels har vi fått klart för oss aft svenska vapen uppträder på en mängd håll där de infe skall finnas enligt vår

Nr 91

Måndagen den 9 mars 1981

Om den svenska vapenexporten

lagstiftning. Vi har alldeles definitivt fått klart för oss att kontrollen av den svenska vapenexporten inte fungerar. Detta är ju skälet till att man vill fa upp frågan om hur en kontroll bäst kan gå till. Aft vi diskuterar en parlamentarisk nämnd tycker jag inte är så märkvärdigt - sådana finns faktiskt i andra länder. För den skull behöver man inte hänföra det till något slags konstitutionell förändring av grundlagen. Jag sade tidigare att utredningarna i sä fall får ta ställning till om en sådan parlamentarisk nämnd skall vara direkt underställd riksdagen eller regeringen, eller om man finner det lämpligt - och om det är möjligt - att ändra utrikesnämnden till att bli beslutande över vapenexporten och ha en öppen informationsplikt till allmänheten. Man måste titta på vilken form det skall ha.

Men det var faktiskt så att redan när man diskuterade kontrollen i utredningen år 1969 anförde man kritik och menade att det inte är till fyllest att konsfitutionsutskottet i efterhand i vissa diskutabla affärer skall kunna gå in och granska om det har gått rätt fill eller inte. Det är inte det vi eftersträvar. Vi vill att den svenska lagsfiftningen skall tillämpas på rätt sätt och att kontrollen skall ske på rätt sätt i förväg. Vi menar att det i vanlig demokratisk ordning är ett parlamentariskt organ som skall sköta denna kontroll. Det är som om herr Nordin infe riktigt ville förstå defta.

Så detta med hemlighetsmakeriet. Staffan Burenstam Linder säger att det framför allt hör samman med att man visar hänsyn till köparna, som önskar ha uppgifterna hemliga. Ja, jag skulle vilja säga att det är väl bra underligt då, atf köparna allfid är benägna att tala om för journalister vilka vapen de köper från Sverige. Det är ingen svårighet att få veta ; köparlandet vilka vapen som köps från Sverige, men def är fruktansvärt svårt att få veta det / säljarlandet, Sverige. Om det bara är av hänsyn till köparna, tror jag man skall se över det hela - det kan inte få vara avgörande. Då kanske vi kunde slippa dessa inflammerade debatter i Sveriges riksdag och fä en öppen redovisning. Vad vi eftersträvar är nämligen inte att riksdagen i varje ärende skall diskutera vapenexporten, utan vi menar att det är till fyllest om riksdagen en gång om året får en redovisning från denna parlamentariska nämnd av vilken export man har haft, till vilka länder man har exporterat och omfattningen av exporten. Därmed kan vi en gång om året få en öppen demokrafisk debatt, så att medborgarna kan få chansen att ta ställning fill hur parlamentarikerna följer sina egna beslut.

Aft den sittande utredningen inte har rätt att överväga ett parlamentariskt organ står i vart fall i direktiven. Det kan infe tolkas på annat sätt än att eft parlamentariskt organ med en viss beslutanderätt inte får övervägas - det är snarare så atf information i form av samråd får man överväga. Informafion och därmed gisslan av oppositionen i utrikesnämnden kan inte vara till fyllest.

Jag frågade handelsministern tidigare: Vilka åtgärder är handelsministern beredd att vidta för att intentionerna i lagen skall följas? Vad den här debatten har visat, vad fallet Robot 70 har visat med alla informationer frän de internationella militära tidskrifterna och Observer, är atf det icke finns en tillfredsställande kontroll och uppföljning av den lagstiftning vi i dag har. Jag

Anf. 38 EVA HJELMSTRÖM (vpk):

Fru talman! Jag kan instämma i det senaste, och jag vill därfill lägga: Vad är handelsministern beredd atf göra för att skärpa bestämmelserna om vapenexporten? Det finns inte heller någon kontroll när det gäller svensk militärindustris samarbete med militärindustrier i andra länder. Det är väldigt svårt att dra gränser mellan militär materiel och civil materiel, mellan militärt kunnande och civilt kunnande. Jag tycker aft Staffan Burenstam Linder i det här fallet borde ha dragit lärdomar av Telubaffären och att han borde ha agerat.

Sven-Erik Nordin hävdar att defta med den parlamentariska nämnden är en konstitutionellt intressant och märklig fråga. Jag tycker att man skall vända på def hela: Det är intressant atf def inte finns en parlamentarisk beslutande nämnd på det här området. En sådan finns ju faktiskt på alla andra områden. Det innebär infe aft man - som Sven-Erik Nordin så högtravande uttryckte det - skulle behöva ändra gällande grundlag. Det räcker med att gå tillbaka och se vad den förra utredningens remissinstanser uttalat för atf kunna konstatera defta. Vidare är det, som jag tidigare sagt, motiverat från en annan synpunkt: Vapen är faktiskt av en väldigt speciell karaktär. Det är inte fråga om tomater eller adhyrrum eller någonfing annat. Det är fakfiskt fråga om någonfing som är avsett för att döda.

Jag vidhåller att en parlamentarisk nämnd behövs. Jag anser det inte vara till fyllest med konstitufionsutskoftets eftergranskning. Vilka ärenden har man granskat under de senaste åren? Malaysias Spicabåtar och Telub är de enda ärendena, såvitt jag vet. Ändå har vapen i ett otal fall påträffats i länder där de inte borde ha påträffats. Det är inte till fyllest med utrikesnämnden. Inte heller denna kan utöva den kontroll som är nödvändig. Dessutom är ett riksdagsparfi utestängt från utrikesnämnden. Vad vi sagt om det hemlighetsmakeri som påvisats här och som också påvisats av Kvinnokamp för fred har enligt vad som framgått stämt övermåttan väl. Det har också visat sig stämma med vad Staffan Burenstam Linder säger här i dag. Det kan inte vara demokratiskt atf medborgarna inte har insyn vad gäller vapenexporten.

Sedan beträffande hänsyn fill köparen: Def är tragiskt att i det här fallet behöva konstatera att kommersiella intressen faktiskt går före demokratiska principer.

Nr 91

Måndagen den 9 mars 1981

Om den svenska vapenexporten

Anf. 39 SVEN-ERIK NORDIN (c);

Fru talman! Jag kan backa när jag blir övertygad om att jag har haft fel. Vad jag har sagt här i debatten är atf alla regeringar under 1970-falet har följt bestämmelserna. Jag har därmed infe sagt att bestämmelserna är bra. De kan ändras och skärpas, och skärpningar kommer nog. Naturligtvis skall även nya bestämmelser fillämpas och kontrolleras.

Jag lade märke till att Maj Britt Theorin också gjorde en liten reträtt. Hon sade tidigare i debatten aft utrikesnämnden ju inte kan titta pä varje ärende. Det skulle däremot den parlamentariska nämnden kunna göra. Men i sitt senaste inlägg sade hon att den förstås inte skulle syssla med alla detaljer. Den insikten uppskattar jag, Eft faktum är ju aft det är ca 1 500 vapenexporfärenden som avgörs per år, och av dessa går ca 100 till regeringen, 1 400 avgörs alltså av krigsmaterielinspekfören. Detta beror på att vi har så pass hårda bestämmelser att även export av eff vapen som används för fävlingsskyffe är underkastad bestämmelserna, liksom jaktvapen, i varje fall kulgevär. Då blir def naturligtvis många ärenden.

Jag har inte diskuterat så mycket med Eva Hjelmström, Men def vore naturligtvis infe artigt av mig att inte ta upp någonting av det hon har sagt. Hon berörde nämligen det konstitutionella problemet. Men om det är Eva Hjelmströms uppfattning att def är en sådan här parlamentarisk nämnd som skall fatta beslut om vapenexporten, då skall alltså inte regeringen besluta.i dessa ärenden, och jag ställer frågan: Hur skall vi här i kammaren kunna utkräva något politiskt ansvar, när vi inte kan utkräva det av regeringen? Nämnden är ju knappast av den arten att den skulle kunna ställa upp som svarande här i kammaren i något slags dechargedebaft,

Def skulle verkligen bli en främmande fågel i vårt konstitutionella system, och det var de här problemen som jag ville peka på.

Anf. 40 MAJ BRITT THEORIN (s):

Fru talman! När jag nämnde atf utrikesnämnden skulle kunna vara möjlig som ett organ så var det under vissa förutsättningar, nämligen att utrikesnämnden fick beslutanderätt över vapenexporten och fri yttranderätt och inte tystnadsplikt som i dag. Såvitt jag försfår är defta infe konstitutionellt möjligt utan att ändra väsentligt, kanske i grundlagen. Jag vet inte om den möjligheten står öppen. Naturligtvis är def inte särskilt lämpligt rent praktiskt aft utrikesnämnden skall tränga in i varje vapenexporfärende, Def vore bättre om man hade en parlamentarisk nämnd.

Jag förstår inte de konstitutionella kringgående rörelser som både handelsministern och herr Nordin gör. Sakfrågan måste vara def centrala: Vill vi ha en öppen, demokratisk kontroll av den svenska vapenexporten? Vill vi att Sveriges medborgare skall ha den kunskap som de rimligen måste kunna begära också om svensk vapenexport? I så fall måste vi finna lösningar.

Detta var eft problem redan 1969, i den dåvarande utredningen, och det har framför allt under 1970-falet accentuerats mycket kraftigt. Jag vill säga att sedan vi socialdemokrater väckte mofionen om en parlamentarisk nämnd

här i Sveriges riksdag - en motion som således kommer under riksdagens prövning under detta år - har det visat sig att ytterligare ett område borde granskas av en sådan parlamentarisk nämnd, nämligen vapenkonfrakfen, I de vapenkontrakt som görs upp med köparna kan det nämligen dölja sig sådant som Telubaffären eller bestämmelser där man utlovar leverans även i krigstillstånd - en situation som är omöjlig för en neutral stat. Vapenkontrakten kontrolleras inte parlamentariskt i dag, såvitt jag vet, men det borde vara en skyldighet atf också den vägen se till att lagens intentioner följs.

Det var intressant att få bekräftat vad jag tidigare har sagt, nämligen atf huvuddelen av ärendena avgörs av krigsmaferielinspektören ensam och atf endast några få fall går fill regeringen.

Ytterligare en uppgift är på sin plats. Handelsministern försökte göra vår svenska vapenexport till ett minimum genom att jämföra med världens vapenexport. Han sade atf Sverige står för 0,3 % av den totala vapenexporten. Eftersom de stora vapenexportländerna är de två supermakterna och Frankrike tror jag att det är riktigare att göra jämförelsen så här: Sverige är sjua i världen som exportland av vapen - med en lagstiftning som i princip förbjuder vapenexport. Det kan inte vara acceptabelt för ett land som av utrikespolitiska och neutralifetspolitiska skäl deklarerat att den principen skall gälla att vapenexport från Sverige infe skall tillåtas och aft avsteg endast i undantagsfall får göras från den lagstiftningen. Fortfarande efterlyser jag handelsministerns egna intentioner avseende skärpning av kontrollen, när han nu är medveten om att bristerna är så stora, och avseende att han infe har någon dementerande uppgift att lämna beträffande Robot 70 i Mellanöstern, Vad är handelsministern beredd att göra för att intentionerna i lagstiftningen skall följas?

Nr 91

Måndagen den 9 mars 1981

Om den svenska vapenexporten

Anf. 41 EVA HJELMSTRÖM (vpk):

Fru talman! Jag tycker aft Sven-Erik Nordin virrar till det hela. Det är en enkel fråga atf ta ställning till om riksdagens valda ledamöter och medborgarna i vårt land skall ha möjlighet atf påverka vapenexporten eller infe.

Sedan konstaterar jag att Sven-Erik Nordin önskade se en skärpning av bestämmelserna för vapenexport - och det är naturligtvis positivt - liksom att dessa sedan skall fillämpas och kontrolleras. Men den fråga som vi diskuterar här i dag gäller ju på vilket sätt dessa bestämmelser skall kontrolleras. Def är uppenbarligen så att en utredning som pågår inte tagit ställning för den nämnd som både Maj Britt Theorin och jag förespråkar.

Jag vill också ta upp def förringande av vapenexporten som herr Burenstam Linder gav uttryck för. Det är inte nog med aft Sverige är sjua bland vapenexportörerna, inkl. de tre stora - vi kan inte heller bara se till kvantiteten utan måste också se fill kvaliteten på vapen och hur de utnyttjas. Det är uppenbart att Sverige ur dessa synpunkter är eftertraktat av mänga förtryckarregimer. Frågan hur det kan komma sig atf svenska vapen har påträffats i alla de länder som jag tidigare räknade upp kvarstår obesvarad.

Nr 91

Måndagen den 9 mars 1981

Om den svenska vapenexporten

Anf. 42 Handelsministern STAFFAN BURENSTAM LINDER:

Fru talman! Mina intentioner har framgått av det svar jag givit. Vi gör en noggrann prövning av alla vapenexportärenden. Vi säljer endast till statliga organ, och när läget anses oklart utkrävs s. k. end-user statement. Vi utgår från att våra regler respekteras. I den mån det finns antydningar om eller skäl för misstanke att så infe skulle vara förhållandet försöker vi bringa klarhet i saken och håller sådana fall under uppsikt.

Det är ju så, fru talman, som jag också har understrukit i en replik, att det för flertalet länder är utomordentligt lätt att få inköpa vapen. Man kan beklaga det, men så är det. Det finns därför en viss sannolikhet för atf de länder som vill ha vapen skaffar sig sådana öppet och utan att besvära sig med att försöka kringgå något visst lands importbegränsningar, med de problem det medför i samband med utbildning, service och reservdelsanskaffningar.

Jag vill än en gång understryka, även om damerna tycker att def är aft förringa svensk vapenexport, att denna är 0,3 % av den totala vapenexporten i världen. Def visar proportionen av den verksamhet det gäller.

Maj Britt Theorin sade med anledning av eft påpekande av Sven-Erik Nordin atf eft större antal ärenden än vad som går fill regeringen för prövning avgörs av krigsmaterielinspekfören. Men def måste verkligen, innan fru Theorin finner atf hennes egna tankar på detta område skulle vara riktiga, understrykas aft, som Sven-Erik Nordin också sade, det väsentliga antalet ärenden som avgörs inom handelsdepartementet är rutinärenden. Om man ser fill värdet av vapenexporten finner man att det är regeringen i sin helhet som har fattat beslut beträffande 95 % av de tillstånd som ges.

Det är alltså de resterande fem procenten som är en vikfig post. Här är delar, tillbehör och verktyg för tidigare leveranser, inte minst till de nordiska länderna. Def är krut och sprängämnen av olika slag i begränsade kvantiteter samt vapen och ammunition för jakt och sport.

Nu är det så, fru talman, att det här ofta blir ett stort antal ärenden, men def skulle vara fel atf fortsättningsvis i debatten göra gällande att def är krigsmaferielinspektören som fattar det övervägande antalet beslut om defta. Jag tror inte aft Maj Britt Theorin, som ju tycker mycket bra om sanningen, skulle förfalla till att använda dessa siffror för att göra felaktiga påståenden. Det rikfiga förhållandet är alltså atf det i alla ärenden av nägon som helst betydelse är regeringen i sin helhet som fattar besluten.

överensstämmer med vår neutralifetsuppfattning, med vår säkerhetspolitik. Det är dessa synpunkter som jag har velat dra fram i den här debatten, och av det skälet har jag i diskussionen heller inte tagit upp vad som eventuellt kan ha skett nere i de mystiska arabstaterna.

Anf. 44 EVA HJELMSTRÖM (vpk):

Fru talman! Sven-Erik Nordin säger att vi kan påverka utvecklingen genom aft sfifta lagar. Men uppenbarligen är det så att lagar kan tolkas olika. Handelsministern säger att det sker en noggrann prövning av varje ärende. Men då tvingas man ju konstatera aft inte ens de nuvarande lagarna och bestämmelserna följs - åtminstone inte om man går tillbaka till utrikesutskottets betänkande 1971 om att vapen inte skall levereras till diktaturer och förtryckarregimer. Hur skall man annars se def faktum - det skall nu inte Staffan Burenstam Linder ensam lastas för utan likaväl socialdemokratiska handelsministrar - aft vapenleveranser har tillåtits fill Pakistan, Indonesien, Iran under schahen, Argentina och Brasilien?

Enligt den tolkning jag gör av bestämmelserna skulle det vara förbjudet att exportera vapen till dessa diktatur- och förtryckarregimer.

Sedan återkommer handelsministern till defta aft om vi inte säljer vapen, så gör andra det. Jag vidhåller att def här är eff krämarresonemang. Jag tycker att Sverige, som ett neutralt, alliansfritt land, borde gå i spetsen för att stoppa upprustningen i världen och för att begränsa och sätta stopp för vapenexporten.

Nr 91

Måndagen den 9 mars 1981

Om den svenska vapenexporten

Anf. 45 MAJ BRITT THEORIN (s):

Fru talman! Ja, debatten borde rimligen lida mof sitt slut nu. Ståndpunkterna verkar vara ganska klara. Handelsministern önskar, såvitt jag har förstått av alla hans inlägg här, infe någon parlamentarisk beslutanderätt när det gäller vapenexporten, och centern är tydligen tveksam fill om det är konstitutionellt möjligt aft genomföra en sädan ordentlig parlamentarisk kontroll som redan utredningen 1969 begärde - man ville i vart fall då ha en rådgivande nämnd.

Jag konstaterar bara aft handelsministern infe har kunnat dementera uppgifterna om robotsysfem 70;s existens i Mellersta Östern. Trots vår skärpta lagsfiftning och trots en, som handelsministern uttryckte def, noggrann prövning förekommer tydligen Robot 70 i Dubai och Bahrein och order till Tunisien. Enligt de uppgifter jag tidigare redovisade i kammaren lär de komma från företag i Singapore - företag med statlig anknytning och företag möjligen med anknytning till Bofors. Handelsministern säger då aft en väg i vår noggranna prövning också är att vi har end-user statements, dvs. slutliga användningskontrakt. De har också, som jag visat, ganska litet värde om man infe kontrollerar att de används på räft sätt. De kan köpas i London, och de kan säkerligen köpas på andra håll hos ohka ambassader. Det har Observer avslöjat väldigt tydligt.

Min slutgiltiga fråga - även om jag inte begär svar på den, eftersom jag knappast kommer att få svar av handelsministern - som trots allt hänger kvar

Nr 91

Måndagen den 9 mars 1981

Om den svenska vapenexporten

i luften är denna; Vilken kontroll gör vi av att de utfästelser som är givna från köparländer, köparregeringar eller företag verkligen följs upp? Såvitt jag vet görs ingen sådan kontroll, och def visar bara hur bristfällig kontrollen är från svensk sida av atf vår lagstiftning följs upp. Vi kan infe lita på att presumtiva köpare i andra, tredje eller fjärde hand följer de intentioner vi har tänkt oss om vi inte sätter kontroll bakom.

Svenska vapen uppträder runt om i världen där de inte skulle finnas. Vi har en lagstiftning som redan nu säger aft vi inte skall exportera vapen fill en mängd länder, och likafullt är vi eff land som har exporterat så mycket vapen fill så många länder, med bristfällig - eller ingen - kontroll, att det leder till slutsatsen att detta icke är vare sig moraliskt, utrikespolitiskt eller neutralitetspolitiskf acceptabelt. En väsentlig skärpning av lagsfiftningen och kontrollen måste till, och för det är det nödvändigt med en parlamentarisk beslutandenämnd.

11 § Föredrogs och hänvisades Proposifionerna 1980/81:98 till näringsutskoftet 1980/81:111 till skafteutskottet

12 § Anmäldes och bordlades Propositionerna

1980/81:114 om säkerhetskontroll vid domstolsförhandlingar 1980/81:120 om ändring i beskattningsreglerna för koncernbidrag 1980/81:122 om åtgärder för vård och bevarande av kulturhistoriskt

värdefull bebyggelse 1980/81:128 om vissa företag inom Statsföretagsgruppen 1980/81:136 om skogsvårdsstyrelsernas organisation, m, m, 1980/81:138 om undervisning för invandrare i svenska språket m, m, för

budgetåret 1981/82

13 § Anmäldes och bordlades
Finansutskottets betänkande

1980/81:17 om anslag på tilläggsbudget II inom budgetdepartemenfets verksamhetsområde

Skafteufskottets betänkanden

1980/81:22 om tilläggsbudget II till statsbudgeten för budgetåret 1980/81 i vad avser visst anslag fill tullverket (prop, 1980/81:101)

1980/81:23 om s, k. snabbvinsatser (prop, 1980/81:91)

1980/81:24 om beskattning av uppfinnare m, m,

1980/81:26 om slopande av mervärdeskatten för vissa hyres- och bostadsratfslägenheter

Utrikesutskottets betänkande Nr 91

1980/81:19 om vissa anslag m, m, för budgetåret 1981/82 inom utrikesdepar- Måndagen rien
fementets område (prop, 1980/81:100) o ~oj-c loci

Kulturutskottets betänkande

1980/81:22 om medelsanvisningen till radio och felevision, m, m, (prop, 1980/81:100)

Trafikutskottets betänkanden

1980/81:14 om anslag fill Telekommunikafioner (prop, 1980/81:100)

1980/81:15 om anslag till Postväsende (prop, 1980/81:100)

Jordbruksutskottets betänkande 1980/81:17 om djursjukhuset i Helsingborg

Näringsutskottefs betänkande

1980/81:36 om allmänna pensionsfondens förvaltning, m, m, (prop. 1980/ 81:81 och 1980/81:105)

Civilutskottefs betänkanden

1980/81:20 om anslag till bostadsdepartementet m. m. (prop. 1980/81:100)

1980/81:21 om anslag fill kommundeparfementet m. m. (prop, 1980/

81:100) 1980/81:22 om anslag till centralnämnden för fastighetsdata (prop. 1980/

81:100) 1980/81:23 om anslag fill lantmäteri- och kartväsendet (prop. 1980/

81:100)

14 § Anmäldes och bordlades Motionerna

1980/81:1951 av Arne Andersson i Ljung m.fl. 1980/81:1952 av Torkel Lindahl och Bonnie Bernström 1980/81:1953 av Svante Lundkvist m.fl. 1980/81:1954 av Lars Werner m.fl. 1980/81:1955 av Annika Öhrström

med anledning av proposition 1980/81:92 om ändring i miljöskyddslagen (1969:387)

1980/81:1956 av Birger Rosqvist

med anledning av proposition 1980/81:94 om besiktning av fartyg

49 4 Riksdagens protokoll 1980/81:91-92

Nr 91

Måndagen den 9 mars 1981

Meddelande om frågor

15 § Meddelande om frågor

Meddelades att följande frågor framställts

den 27 februari

1980/81:297 av Ulf Siverttm (vpk) fill bosfadsministern om åtgärder för att avhjälpa bostadsbristen:

Allt flera polifiker och experter börjar nu tala om en kris på bostadsmarknaden och i hela byggbranschen. Den kraffiga minskningen av bostadsbyggandet och de höga hyrorna har skapat en rad problem. I den nya bostadskön i Stockholm finns 40 000 människor, som representerar omkring 100 000 människor med bostadsproblem.

Bristen på bostäder sfiger snabbt i Storstockholmsområdet och andra delar av vårt land. Framför allt drabbas ungdomarna av detta. Handel och spekulation med bostäder tilltar, och en genomsnittlig bostadssökande har inga möjligheter aft konkurrera om def utbud som finns vare sig på den legala eller den svarta marknaden.

Situationen på bostadsmarknaden är enligt min mening nu sådan att mera åtgärder måste fill för aft klara krissituationen.

Med hänvisning till det anförda vill jag fråga bostadsministern:

Vilka åtgärder kommer regeringen atf vidta i syfte att snabbt komma fill rätta med den rådande bostadsbristen och underlätta för ungdomar och andra bostadsbehövande aft få sin bostadsfråga löst?

1980/81:298 av Christina Rogestam (c) fill justitieministern om polisens spaningsbefogenheter:

Ger gällande regler polisen befogenhet att söka efter personer som vistas i Sverige illegalt i kloster och kyrkor? Om så är fallet anser justitieministern atf en sådan ordning är lämplig?

den 3 mars

1980/81:299 av Håkan Strömberg (s) fill industriministern om åtgärder för atf trygga svensk produktion av ammoniak;

Supra AB har meddelat att företaget den 30 mars kommer att lägga ned tillverkningen av ammoniak vid fabriken i Närkes Kvarntorp. Av företagefs ca 100 anställda kommer flertalet aft ställas utan arbete. Enligt en utredning som gjorts av överstyrelsen för ekonomiskt försvar kommer nedläggningen dessutom atf fä allvarliga följder för vår försörjning med ammoniak vid en eventuell avspärrning, då beredskapslagring av så stora kvantiteter inte är möjlig.

Med hänvisning till det anförda vill jag fråga industriministern;

Vilka åtgärder avser industriministern vidta för atf trygga en fortsatt Nr 91
svensk produktion av ammoniak? Måndaeen den

9 mars 1981
den 4 mars .,______

Meddelande om 1980/81:300 av Stig Genitz (c) till kommunikationsministern om Västgöta- fråsor

banans framtid:

För omkring ett år sedan avslutades utredningsarbetet om den s, k, Västgöfabanans framtid gällande sträckan Nossebro-Vara-Kvänum-Ska-ra-Göt ene-Forshem,

Enligt uppgift lämnades utredningen av kommunikationsdepartementet pä remiss fill SJ:s cenfralförvaltning den 9 maj 1980, Fortfarande har inget svar kommit.

Med hänvisning till def anförda vill jag fråga kommunikationsministern:

När kan det beräknas att departementets behandling blir klar?

1980/81:301 av Ewy Möller (m) till kommunikationsministern om en bro vid Bjursunds ström:

Enligt uppgifter i pressen råder oklarhet om huruvida beslut föreligger och medel är anvisade för byggande av en bro vid Bjursunds ström i Kalmar län. Ett påstående gör gällande att årets budgetproposition infe genom särskild medelsanvisning möjliggör något brobygge på nämnda plats. Av andra uppgifter som inhämtats i frågan framgår att bron finns upptagen som projekt i vägverkefs freårsplan 1981-1983. .

Vill statsrådet lämna riksdagen upplysning om vad som är def faktiska läget avseende fattade beslut och anvisade medel för byggande av en bro vid Bjursund i Kalmar län?

den 6 mars

1980/81:302 av Ann-Cathrine Haglund (m) till statsrådet Elisabet Holm om tillsynen över privat sjukvård:

I och med att länsläkarorganisationen upphör den 30 juni 1981 försvinner socialstyrelsens nuvarande fillsynsorgan ute i länen. I proposifion 1979/80:6 om socialstyrelsens uppgifter och organisafion, m. m. slås fast atf tillsynen över privat sjukvård skall vara en statlig angelägenhet samt att en fortsatt apofeksfillsyn bör säkerställas i framtiden, så att främst förskrivningskontrollen tillgodoses som hitfills. Fyra läkartjänster bedöms vara tillräckligt. De läkare som engageras i detta tillsynsarbete kan antingen placeras centralt på socialstyrelsen eller på vissa orter ute i landet. De förslag om organisation av denna fillsyn som organisationskommittén för socialstyrelsen utarbetat kan dock innebära en centralisering av tillsynen.

Länsläkarna har genom sin lokalkännedom kunnat inrikta arbetet pä

Nr 91

Måndagen den 9 mars 1981

Meddelande om frågor

förebyggande intervention och smidig tillsyn. Den största delen av tillsynsarbetet bedrivs genom informella kontakter. Om tillsynen utövas regionalf kan länsläkaren tidigt fånga upp tendenser fill missförhållanden. Med central fillsyn riskerar ärendena att bli stora, och fillsynen kan komma aft bli av mer polisiär karaktär och av inspektionskaraktär. Def kan bli anmälningsärenden i stället för dialog och kontinuitet. En decentraliserad handläggning är enligt min mening atf föredra.

Jag vill fråga;

Hur anser statsrådet att fillsynen av privat sjukvård skall ordnas för att bli så smidig och effektiv som möjligt?

den 9 mars

1980/81:303 av Arne Fransson (c) till kommunikationsministern om lokalpostkontors betydelse som serviceinrättning:

Omfattningen av samhällelig service av olika slag har stor betydelse för en regions möjlighet atf utvecklas i positiv riktning. Eff lokalpostkontor fyller därvid en betydelsefull funktion som serviceinrättning. De kommunala myndigheterna gör stora och betydelsefulla satsningar och befraktar orten som en kommundelsserviceort. En indragning av lokalpostkontoret skulle vara olycklig och motverka en fortsatt positiv samhällsuppbyggnad.

Med hänvisning till det anförda vill jag till kommunikationsministern ställa följande fråga:

Delar statsrådet Ulf Adelsohn kommunens uppfattning att ett lokalpostkontor har stor betydelse för en positiv samhällsuppbyggnad i en kommundelsserviceort?

16 § Kammaren åtskildes kl, 13,53,

In fidem

SUNE K, JOHANSSON

/Solveig Gemen