Förhandlingarna leddes fill en början av förste vice falmannen.

1 § Förste vice talmannen meddelade atf dels Evert Svensson anhållit om ledighet från uppdraget som riksdagsledamot under tiden den 13 februa-ri-den 14 mars, dels Arne Lindberg anhållit om ledighet från uppdraget som riksdagsledamot under tiden den 9 mars-den 9 april. Kammaren biföll dessa ansökningar.

Förste vice talmannen anmälde att Sverre Palm (s) och Per-Ola Eriksson (c) skulle tjänstgöra som ersättare för Evert Svensson resp. Arne Lindberg,

2 § Meddelande om svar på interpellation 1980/81:76

Anf. 1 Statsrådet KARIN ANDERSSON;

Fru talman! Med hänvisning fill riksdagsordningen fär jag meddela följande. Jag avsåg aft den 9 februari lämna svar pä en interpellafion av Oswald Söderqvist om lagstiftningen mof terrorism. Då Oswald Söderqvist är förhindrad aft närvara i riksdagen denna dag, är min avsikt atf i stället besvara hans interpellation den 16 februari.

3 § Svar på fråga 1980/81:220 om utredning av rättssäkerhetsfrågor i vissa utvisningsärenden

Anf. 2 Statsrådet KARIN ANDERSSON:

Fru falman! Birgitta Dahl har under åberopande av den oro och den offentliga debatt som frågan om utvisningen av palestinierna i Uppsala har gett upphov till frågat mig, om regeringen är beredd att tillsätta en parlamentarisk kommission med uppgift att överväga om lagsfiftning och

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

Om utredning av rättssäkerhetsfrågor i vissa utvisningsärenden

praxis behöver förbättras i syfte atf öka rättssäkerheten i frågor av den karaktären.

Låt mig först understryka atf jag har förståelse för den oro som utvisningen av palestinierna har väckt på många håll. Det är naturligt att utvisning enligt terrorisfbestämmelserna, med hänsyn till bestämmelsernas art och den långtgående sekretess som tyvärr ibland är nödvändig i sådana sammanhang, kan ge upphov fill frågor om rättssäkerheten i förfarandet. Samtidigt måste jag konstatera att erfarenheterna har visat aft terroristbestämmelserna alltjämt behövs. Riksdagen har ju också - i samband med att den nya utlänningslagen antogs i våras - beslutat atf bestämmelserna skall finnas kvar.

Jag vill i defta sammanhang understryka atf regeringens handläggning av terrorisfärendena har skett helt i överensstämmelse med gällande rätt och med iakttagande av rättssäkerhetens krav. Vad gäller frågan om tillsättandet av en parlamentarisk kommission för att se över regeringens praxis vill jag erinra om att konstitutionsufskoftet har möjlighet atf granska regeringens handläggning av terrorisfärenden, en möjlighet som också har utnyttjats vid flera fillfällen. Vidare redovisar regeringen årligen i en skrivelse fill riksdagen tillämpningen av terrorisfbestämmelserna.

Det är givetvis angeläget att ärendena handläggs i sådana former att någon anledning till misstro inte kan uppstå. Detta har hitfills varit och kommer att förbli min och regeringens strävan. Ärendenas art är emellerfid sådan aft handlingarna på grund av sekretesslagens bestämmelser infe kan offentliggöras. Bl. a. detta förhållande medför att det infe allfid är möjligt aft undgå att regeringens beslut blir ifrågasatta. Jag anser emellertid inte att det av detta eller något annat skäl är motiverat atf nu tillsätta en parlamentarisk kommission för att företa en allmän översyn av reglerna för förfarandet.

Anf. 3 BIRGITTA DAHL (s):

Fru talman! En av de många svåra följderna av den internationella terrorismen är att vi i det demokratiska Sverige under fredsfid tvingas hålla oss med en särskild lagstiftning mot terrorism som fill sin karaktär är en undantagslagstiftning och som inte i alla delar överensstämmer med våra vanliga rättstraditioner. Det beror i sin fur på att den internafionella terrorismen bryter mot alla rättssamhällets och demokratins regler och mot den internationella rätten.

Vi är överens om att vi behöver lagen, och def har inte ifrågasatts av mig eller av någon annan debattör. Men det är självklart att några ting är mycket vikfiga när vi nu har en sådan här lag, Lagen skall tillämpas med stor resfrikfivitet och noggrannhet. Vi måste göra allt för att ingen döms orättvist. Den demokratiska och parlamentariska kontrollen måste vara mycket stark. Det får inte bland medborgarna uppkomma ens misstanke om fel eller missbruk, än mindre bland våra invandrare, av vilka många ju bär med sig svära minnen av förföljelser och räftsövergrepp.

Men def som hänt den senaste tiden i samband med utvisningen av palestinierna har gett upphov inte bara fill debatt ufan också fill stor oro.

Svenskar med stor erfarenhet på detta område har ifrågasatt rättssäkerheten. Många direkt eller indirekt berörda har påstått atf de har blivit utsatta för rättsövergrepp, och def kan ingen mer än de mycket få som har sett handlingarna vederlägga. Men det oroar mig och många andra atf personer vars omdöme vi litar på är övertygade om att så är fallet. Oron är också mycket stor bland många invandrare över aft den här lagstiftningen skulle kunna tillämpas i vanliga flykfingärenden.

Det är mof den här bakgrunden man skall se mitt förslag om en parlamentarisk kommission. Den skulle ha kunnat tjäna som ett medel att skingra oron och visa vår omsorg om aft värna om rättssamhället också i defta fall. Därför är jag både besfört och besviken över att regeringen infe har velat ta vara på den här möjligheten att göra någonfing för att skingra oron. Och det är fel, som Karin Andersson gör i sitt svar, aft blanda ihop defta med konstifufionsutskotfefs granskning av handläggningen i def enskilda fallet som kommer aft äga rum. Regeringen har låtit prestigen gå före omsorgen om människornas förtroende för den här lagstiftningen.

Jag vill uttrycka min stora besvikelse över detta men ändå rikta ytterligare en fräga: Hur skall man tolka def som sägs allra sist i svaret, att Karin Andersson inte finner anledning atf nu tillsätta den här kommissionen?

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

Om utredning av rättssäkerhetsfrågor i vissa utvisningsärenden

Anf. 4 Statsrådet KARIN ANDERSSON:

Fru talman! Birgitta Dahl och jag är i länga stycken överens om både aft lagen är exceptionell och kräver speciella rätfssäkerhetsåtgärder och aft den behövs. Jag vill hävda atf regeringen har tillämpat den så restriktivt som det har varit möjligt. Det visar också defta aft rikspolisstyrelsen begärde att 13 skulle utvisas och regeringen beslöt att utvisa 4.

Def är riktigt atf det bara är de som har del av handlingarna som kan bedöma om regeringen handlat riktigt. Det sade jag också i mitt svar. Men jag sade också att konstitutionsutskottet kommer att få tillfälle att granska handläggningen. Där har man den parlamentariska förankringen, och jag är glad att den finns.

Birgitta Dahl frågade vad jag menade med det sista i svaret. Jag menar att kritiken hittills egentligen har gällt handläggningen, och konstitutionsutskottet kommer ju atf granska den. Jag följer det som händer i debatten med mycket stort intresse och bevakar om det kommer fram någonting som innebär kritik mot lagen som sådan, och det har hittills fakfiskt varit mycket litet. Men om def kommer fram någonfing är jag självfallet den första aft vilja vidta åtgärder för att ytterligare stärka rättssäkerheten genom lagen. Men kritiken har, som jag sade, i första hand gällt handläggningen.

Anf. 5 BIRGITTA DAHL (s);

Fru falman! Man måste skilja pä fre saker, Karin Andersson. Det är beklagligt att Karin Andersson gång på gång blandar ihop dem.

För det första har vi granskningen av handläggningen i def enskilda fallet. Socialdemokraterna har begärt aft konsfitutionsutskottet skall göra en granskning, och vi hoppas atf så kommer aft ske - utskottet har i varje fall

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

Om utredning av rättssäkerhetsfrågor i vissa utvisningsärenden

fattat beslut om att inleda en sådan granskning.

För det andra har vi den årliga rapporten som vi får fill riksdagen om hur ferroristlagen tillämpas. Det är en mycket tunn rapport. Den ger inte såvitt jag har kunnat finna utrymme för den mycket noggranna granskning som jag anser är befogad med anledning av vad som nu har hänt, ufan aft jag för den skull anklagar regeringen för atf ha gjorf fel.

Det förfärliga är ju att vi icke vet om regeringen har handlat fel eller infe och om lagstiftningen är otillräcklig eller infe. Jag och mitt parti skulle vara mycket glada om vi skulle finna att regeringen har handlat rätt. Jag vill inte att man skall kunna säga att här har begåtts räftsövergrepp mot människor.

För det tredje gäller diskussionen granskningen av lagstiftningen ur principiell synpunkt, en granskning av både hur den är utformad och hur den tillämpas. Def finns naturligtvis ett samband mellan de två frågorna, för lagstiftningens formuleringar kan ändras för atf garantera en bättre rättssäkerhet och en bättre praxis.

De här tre frågorna får icke blandas ihop, Karin Andersson. En parlamentarisk kommission skulle kunna fä tillgäng till material som man eljest icke kan lämna ut. Den skulle kunna arbeta - det är min och mitt partis avsikt - utan någon sorts prestigemässiga partipolitiska låsningar och ha som enda intresse aft se till att vi har rättssäkerhet också pä det här området.

Det är synd, Karin Andersson, aft regeringen inte har velat ta chansen att genast tillsätta en sådan här kommission. Vi kommer självfallet att fortsätta att driva det kravet.

Anf. 6 Statsrådet KARIN ANDERSSON;

Fru falman! Jag kan försäkra Birgitta Dahl att def faktiskt inte handlar om någon presfige från min sida i den här frågan - den är för allvarlig för det.

Birgitta Dahl säger sig skilja på tre saker. Det är precis vad ocksä jag har försökt göra, till skillnad från alla dem som deltagit i den offentliga debatten.

Jag håller helt med Birgitta Dahl i fråga om KU;s prövning av fillämpningen av lagen i det nu aktuella fallet, och jag är glad att en prövning kommer att göras.

Den årliga rapporten är en rapport i efterhand över vad som skett, och att den är tunn kan kanske bero pä att det dess bättre är så sällan vi behöver tillämpa terroristlagen men också på atf man även i den rapporten mäste fa hänsyn fill de sekretessbestämmelser som finns när def gäller sädana här frågor.

Den tredje frågan gällde ändringar i lagtexten för aft öka rättssäkerheten. Jag sade tidigare aft jag inte har kunnat finna atf det anförts nägon kritik i fråga om själva lagbestämmelserna, utan kritiken har gällt handläggningen. Det är därför jag tycker det är bra att den blir prövad. Men jag sade ocksä att om kritik beträffande lagbestämmelserna skulle komma fram, så är jag beredd att överväga vad man kan göra.

Anf. 7 BIRGITTA DAHL (s);

Fru falman! Def är rikfigt att den årliga rapporten är tunn. Den är sä tunn att det är omöjligt att av den över huvud taget bedöma hur lagarna har tillämpats i praktiken i de enskilda fallen.

Visst, Karin Andersson, har det förekommit kritik också mot lagtexten. Det finns, som jag sade i mitt förra inlägg, eft klart samband mellan lagtextens utformning och tillämpningen av den. Jag kan inte finna aft Karin Andersson i den här debatten har anfört nägot sakligt skäl som talar mot aft en kommission omedelbart skall tillsättas. Vad är det som hindrar regeringen annat än presfige? Regeringen behöver inte vara rädd för atf vi i oppositionen skall utnyttja det här i det sedvanliga oppositionsarbetet, i varje fall inte så länge regeringen visar beredvillighet när det gäller att värna om rättssäkerheten. Men det är alldeles klart att om det är så att regeringen struntar i aft ta hänsyn fill oron, dä kommer vi atf ha saklig anledning att rikta mycket härd kritik mot regeringen, och det gör jag när man nu säger nej fill att tillsätta den här kommissionen.

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

Om åtgärder för att öka exporten

4 § Svar på fråga 1980/81:240 om åtgärder för att öka exporten

Anf. 8 Handelsministern STAFFAN BURENSTAM LINDER:

Fru talman! Arne Fransson har frågat migom jag avser medverka till atf en översyn kommer till stånd av de regler och bestämmelser som gäller för erhållande av statliga garantier för exportkrediter, för att man pä det sättet skall kunna gynna svensk industris möjligheter aft öka sin export. Bakgrunden till Arne Franssons fråga är att många, framför allt mindre och medelstora företag, enligt Arne Fransson synes anse aft en omfattande procedur måste genomföras, innan de kan få besked från exporfkreditnämnden, om garanti kan lämnas eller ej. Arne Franssons uppfattning är atf handläggningsrufinerna på defta område i Sverige är betydligt mer omfattande än i flera andra länder, vilket inneburit att Sverige gått miste om exportorder.

Exporfkreditnämnden (EKN) är ett statligt försäkringsinstitut, som mof viss premie övertar exportörens risk i samband med en exporfaffär. Motsvarande garantiinsfitut finns i många andra länder. Liksom dessa systerorganisationer måste EKN följa etablerade procedurer och infordra ett fillfredsställande underlag från exportören, innan garanti kan utfärdas. En mindre noggrann handläggning skulle leda till onödiga förluster och medföra en höjning av försäkringspremien, något som i sin tur skulle fördyra den framtida exporten.

Det är min uppfattning att def system som i dag fillämpas fungerar väl. Denna uppfattning grundar jag bl. a. pä det faktum aft def med tanke pä verksamhetens komplicerade natur och det stora antalet ärenden kommit anmärkningsvärt fä klagomål på handläggningen till såväl EKN och Exportrådet som till regeringen. I motsats fill flera andra länders garantiinsfitut har EKN genom en långt driven delegering en mycket kort

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

Om åtgärder för att öka exporten

handläggningstid - i allmänhet omkring en vecka - för de ansökningar som är kompletta.

Förvisso kan en exportör tycka aft handläggningsfiden är alltför lång i de speciella fall han ombeds inkomma med kompletterande uppgifter till nämnden. Vanligen är orsaken till sådana dröjsmål aft exportörens ansökan inte har varit komplett. I enstaka fall kan särskilda skäl föranleda behov av ytterligare information från annat håll. EKN undersöker dock f. n. möjligheten att minska behovet av att i framtiden infordra kompletterande uppgifter från exportören.

Anf. 9 ARNE FRANSSON (c):

Fru talman! Låt mig först få tacka handelsministern för svaret på min fråga. Jag är emellerfid inte helt nöjd med svarets innehåll.

Alla är vi överens om nödvändigheten av atf öka vår exportandel. Därför är det viktigt aft staten på olika sätt går in med åtgärder som underlätfar våra exporfmöjlighefer. Den statliga garantigivningen spelar därvid en stor roll.

Vid de kontakter som jag har haft med flera små och medelstora företag har det visat sig att man har fått den uppfattningen att handläggningsrutinerna i Sverige är betydligt mer omfattande än i vissa av våra nordiska grannländer.

Av handelsministerns svar framgår att han är belåten med def sysfem som tillämpas i dag. Jag är medveten om att vissa ärenden är av komplicerad natur och aft det självfallet tar en viss fid att klara handläggningen, men jag tycker ändå att man skulle kunna förkorta handläggningstiden genom förenklade rufiner. Låt mig fa ett exempel. Exporfkreditnämnden begärde från ett litet företag en uppgift om ett lands ekonomi. Försäljningen skulle nämligen ske till landet i fråga. Dessa uppgifter hade naturligtvis kunnat inhämtas på ett betydligt smidigare och snabbare sätt genom exportkredifnämndens försorg, eftersom det inte rörde sig om någon privat köpare.

För atf komma till rätta med en del av problemen tror jag att det skulle vara värdefullt, om e"n enkel och bra utformad broschyr distribuerades till de smä och medelstora företagen. Av broschyren bör framgå hur ansökningsblanketterna skall ifyllas. Detta skulle uppfattas som en positiv åtgärd.

Av handelsministerns svar framgår vidare atf en undersökning pågår inom EKN om möjligheten att omarbeta ansökningsblanketterna. Detta är positivt, och jag utgår ifrån att denna undersökning kommer aft leda till atf ansökningsblanketterna förändras. Vad som också är vikfigt är att översynen sker med största skyndsamhet, och jag utgår från att handelsministern aktivt vill medverka fill en sådan handläggning till glädje och nytta för svensk export.

Anf. 10 Handelsministern STAFFAN BURENSTAM LINDER;

Fru talman! Arne Fransson kan vara övertygad om att varken jag eller regeringen i övrigt har någon tendens att, i någon sorts belåtenhet över vad vi gör, tappa bort de eventuella svagheter som kan vidlåda eft sådant här

system. Det är faktiskt så, fru talman, att vi lägger ned omfattande resurser på atf försöka förbättra exporffrämjandet, och ett viktigt led i det är att ha ett exportkreditsystem som fungerar bra.

Jag vilt därför gärna lyssna på Arne Franssons erfarenheter från detta område, och har han träffat på mindre och medelstora företag som har kritiska synpunkter, skall jag fa ytterligare kontakter för att förvissa mig om vad def finns för realisfisk grund för kritiken. Men def är fakfiskt så att även jag har rätt mycket kontakter i olika sammanhang med bäde företag, och självfallet, exporfkreditnämnden och andra instanser, som är verksamma på detta område, och jag träffar i allt väsenfiigt på en uppskattning över exportkreditnämndens verksamhet.

Men ingenfing är så bra, fru talman, atf def inte kan bli bättre, och jag lyssnar gärna till krifik för atf få uppslag till förbättringar. Det speciella exempel som Arne Fransson gav på onödiga frågor ställda till företagen -något företag hade blivit ombett atf göra kommentarer till def ekonomiska läget i något visst land som företaget gjorf en exportaffär med - kan jag självfallet inte kommentera. Jag har inte inblick i varenda förfrågan som utgår, men jag vet så mycket som att det mellan exporfkreditorganen i Europa finns eft omfattande samarbete som just har till syfte att ge en inblick i hur andra länder och inte bara def egna landet bedömer utvecklingen i ett visst land. Jag vet ocksä att EKN själv gör studier av den ekonomiska situationen i enskilda länder'och inte litar på enskilda företags uppgifter om ett visst land.

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

Om åtgärder för att öka exporten

Anf. 11 ARNE fransson (c):

Fru falman! Jag är fuljf medveten om aft handelsministern självfallet inte har möjligheter att sätta sig in i alla speciella fall. Jag fog detta som exempel på hur människor på de mindre och medelstora företagen upplever situationen, när de återkommande måste lämna kompletterande upplysningar och information om saker och ting, som enligt deras uppfattning smidigare kunde inhämtas genom EKN:s försorg - varigenom företagen hade kunnat befrias från att insamla den här typen av uppgifter.

Def är självklart, och det vill jag understryka, att den nuvarande regeringen har gjort en-hel del insatser för att främja exporten, men jag tror att även en ändring av handläggningsrutinerna vad gäller sådana här små detaljer skulle kunna vara positiv för de mindre och medelstora företagen, som ju gör ansträngningar för att öka exporten. Jag lovar att jag skall fa kontakt med handelsministern och ge ytterligare exempel på hur människor på de mindre och medelstora företagen upplever det här uppgiftslämnandet. Företrädare för utvecklingsfonderna har samma uppfattning,

Anf. 12 Handelsministern STAFFAN BURENSTAM LINDER:

Fru talman! Till Arne Fransson vill jag pä nytf säga aft def är en fördel om

vi fillsammans kan komma fram till olika synpunkter pä någonting som jag

uppfattar som varande ganska bra. Sveriges exportkreditsystem kan säkert

bli bättre, men jag upprepar aft jag inte har hört någon systematisk kritik frän

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

Om tidpunkten för byggande av ett nytt polishus i Sandviken

t. ex. de olika organisationer som företräder mindre och medelstora företag.

Jag är övertygad om att def går att hitta enskilda företagare som är kritiska. Men det tillhör ju systemet i tillvaron atf def alltid finns folk som anser sig ha mera underlag för krifik än vad som kan vara rimligt.

Anf. 13 ARNE FRANSSON (c):

Fru talman! Def är klart atf man vid de kontakter man har med företrädare för de små och medelstora företagen mäsfe göra sina egna värderingar när det gäller deras bedömning av handläggningen av de här frågorna. Handelsministern och jag är ändå överens om att det är viktigt att man försöker aft underlätta hanteringen.

Det framgår också av handelsministerns svar att man från EKN:s sida är beredd att omarbeta ansökningsblanketterna. Det tror jag är posifivt och värdefullt. Kan man dessutom komplettera de här åtgärderna med att skicka ut en broschyr av vilken det klart framgår hur de här ansökningsblanketterna skall fyllas i, tror jag atf också def är positivt och värdefullt för svensk export.

5 § Svar på fråga 1980/81:236 om tidpunkten för byggande av ett nytt polishus i Sandviken

Anf. 14 Jusfifieministern HÅKAN WINBERG:

Fru talman! Wivi-Anne Cederqvist har frågat arbetsmarknadsministern om han avser att i nuvarande läge snabbt ge klartecken för byggstart av ett nytt polishus i Sandviken, Arbetet inom regeringen"är sä fördelat aft det är jag som skall svara på frågan.

Regeringen uppdrog den 12 maj 1977 åt byggnadsstyrelsen atf projektera en förvalfningsbyggnad för polis- och åklagarväsendena i Sandviken, I beslutet föreskrevs bl, a, atf projektet skulle ingå i- byggnadsstyrelsens projektreserv och således kunna utföras när behov föreligger med hänsyn till sysselsättningsläget. Projekteringen är numera avslutad och byggnadsstyrelsen har i en skrivelse den 3 juli 1978 till regeringen hemställt om byggnadsuppdrag,

I besparingspropositionen (1980/81:20) har regeringen mot bakgrund av det rådande ekonomiska läget förordat en omprövning av de behov som byggnadsstyrelsen har anmält av omfattande byggnadsinvesteringar för polisväsendet. En utgångspunkt bör vara att endast lokalförändringar som bedöms som oundgängligen nödvändiga för verksamheten kan komma i fråga. Några invändningar häremot gjordes inte från riksdagens sida (JuU 1980/81:17).

Jag är väl medveten om aft polisens lokaler i Sandviken är dåliga och aft ett nytt polishus är angeläget. Mot bakgrund av det ekonomiska läget rnäste dock även mycket angelägna byggnadsinvesteringar noggrant prövas. Jag ser ingen möjlighet för regeringen att nu ge klartecken för byggstart. Samtidigt

vill jag erinra om atf behovet av konjunktur- och arbetsmarknadsåtgärder fortlöpande övervägs inorn regeringskansliet.

Anf. 15 WIVI-ANNE CEDERQVIST (s);

Fru talman! Det hör ju till att man tackar för svar. Jag får därför tacka justitieministern för svaret på min fråga, även om jag är ytterst besviken över detta.

I december 1978 diskuterade jag byggandet av nytt polishus i Sandviken med dåvarande jusfitieministern Romanus i en frågestund här i riksdagen.

Jag beskrev då den besvärliga arbetssituation som polisen i Sandviken har med en verksamhet som är splittrad och utspridd i tre olika lokaler och problemet med de tränga, omoderna och nedslitna lokalerna i den gamla polisstafionen. Förre justitieministern Romanus svarade: "Projekteringen av förvaltningsbyggnaden pågår f. n. hos byggnadsstyrelsen. Enligt vad jag har inhämtat möjliggör detta atf byggnadsarbetena kan påbörjas tidigast i maj 1979. Regeringen gör fortlöpande bedömningar av sysselsättningsläget. Om det- när projekteringen väl är avslutad - av arbefsmarknadsskäl visar sig påkallat med byggstart kommer regeringen att pröva om bygget skall sättas i gång."

Vid det tillfället, i december 1978, hade vi i Gästrikland drygt 200 byggnadsarbetare arbetslösa. I dag är ca 370 byggnadsarbetare i Gästrikland utan arbete, och i hela Gävleborgs län är ca 600 byggnadsarbetare arbetslösa.

När Byggnads avdelning 26 i Gästrikland hade årsmöte i januari i år antogs ett uttalande som visar atf oron för medlemmarnas sysselsättning ökar inom avdelningen. Man säger bl. a. aft sysselsättningen för byggnadsarbetarna i Gästrikland de senaste åren har legat på en sädan nivå aft den inte kan anses acceptabel. Man kan inte heller se någon ljusning, eftersom det i början av året visade sig atf av planerade byggobjekt för hela Gävleborgs län på 814 milj. kr. hade objekt för hela 300 milj. kr. fallit bort.

Jag återkommer till förre justitieministern Romanus svar i december 1978 och vill betona att en bedömning av sysselsättningsläget nu och inom överskådlig fid ger vid handen att det av arbetsmarknadsskäl är högst påkallat med byggstart av ett nytf polishus i Sandviken.

Polisens arbetsförhållanden i de gamla, tränga och utslitna lokalerna är om möjligt sämre än 1978. Nu säger jusfitieministern att regeringen på grund av det ekonomiska läget inte kan ge besked om byggstart nu. Med tanke pä aft yrkesinspektionen helt har dömt ut lokalerna i den gamla polisstationen vill jag fråga jusfitieministern: Hur nedslitna skall lokalerna bli innan mänger ett besked om byggstart? Och hur stora mängder byggnadsarbetare skall bli arbetslösa innan beskedet lämnas?

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

Om tidpunkten för byggande av ett nytt polishus i Sandviken

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

Om tidpunkten för byggande av ett nytt polishus i Sandviken

Anf. 16 Justitieministern HÅKAN WINBERG:

Fru talman! Tre frågor är aktuella här.

Den första frågan gäller polishusefs skick. Det behöver vi inte diskutera; jag vitsordar aft def är mycket dåligt och att polishuset behöver ersättas med ett annat.

Den andra frågan är om det finns pengar för atf göra dessa investeringar. Det är här som det nya har inträffat sedan Wivi-Anne Cederqvist hade sin debatt med min företrädare. Det är väl infe okänt för Wivi-Anne Cederqvist att regeringen har föreslagit omfattande besparingar som riksdagen har ställt sig bakom. Det är det som gör atf jag f. n. infe bedömer det vara möjligt att nu ge klartecken för en byggstart.

Den tredje frågan gäller sysselsättningsläget. Mot bakgrund av det läge som råder i åtskilliga Norrlandslän och inte minst i Sandvikenområdet, som Wivi-Anne Cederqvist särskilt nämner, följer regeringen fortlöpande dessa frågor. Den fråga som har ställts fill mig är om jag är beredd aft nu omedelbart ge klartecken för byggandet. Def kan jag inte göra, och det väsentliga skälet är det ekonomiska läget.

Anf. 17 WIVI-ANNE CEDERQVIST (s);

Fru talman! Om jag hade fid skulle jag gärna diskutera det ekonomiska läget och hur man skall kunna förbättra det, eventuellt genom att sätta fart pä byggbranschen. Men nu tänker jag diskutera byggandet av polishuset.

Vid justifieufskoffefs behandling av min mofion förra året om prioritering av byggandet av polishuset hörde vi i utskottet representanter för Sandvikens kommun och för polismyndigheterna. I betänkandet 1979/80:42 uttalade utskottet bl. a. följande; "De' upplysningar som under behandlingen av ärendet lämnats rörande polisens arbetsförhållanden i de nuvarande

lokalerna--- är emellertid enligt utskottets mening så oroande att frågan

om byggstart inte rimligen kan hållas öppen under längre framtid. Utskottet förutsätter därför atf byggandet sätts i gång snarast möjligt."

Det var därför som jag ställde frågan till jusfitieministern just nu. Dels är förhållandena på polisstationen urusla, dels har vi en mycket hög arbetslöshet bland byggnadsarbetarna. Byggnadstiden för polishuset är 24 månader, Def skulle innebära aft byggnadsarbetarna hade tryggat arbete under två vintrar. Och därefter kunde polisen få fina arbetslokaler.

Anf. 18 Jusfifieministern HÅKAN WINBERG;

Fru talman! Def är vår förhoppning aft den ekonomiska politik som regeringen bedriver och som riksdagen ställer sig bakom skall ge resultat, så att det skall bli möjligt aft inom en infe alltför avlägsen framfid äter börja göra investeringar i polishus,

Sandvikens polishus hör till de tvä ä tre projekt som sä aft säga ligger i topp. Sandviken jämte ett par andra distrikt är de som i första hand kommer i fråga när def gäller att bygga nya polishus.

Anf. 19 WIVI-ANNE CEDERQVIST (s);

Fru talman! Jag tror aft jag kan tolka jusfitieministerns senaste svar som mer positivt än det första. Han menar tydligen att han i dagens läge infe kan ge besked om byggstart men atf def i närmaste framfiden skall kunna bli en lösning. Jag tackar för det.

6 § Meddelande om svar på interpellation 1980/81:81

Anf. 20 Arbefsmarknadsministern INGEMAR ELIASSON;

Fru falman! Jag avsåg aft den 13 februari besvara en interpellation av Lars Werner, ställd fill statsministern, angående sysselsättningspolitiken. Då Lars Werner är förhindrad att den dagen närvara i kammaren avser jag att besvara interpellationen den 20 februari.

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

Meddelande om interpellationssvar

Om anställningsskyddet vid inskränkning av industriföretags verksamhet

Anf. 21 Arbetsmarknadsministern INGEMAR ELIASSON:

Fru falman! Karin Nordlander har mof bakgrund av driftsinskränkningarna vid de småländska glasbruken frågat mig om jag vill medverka till lagändringar som förhindrar företagsledningar atf genom subjektivt urval minska arbetsstyrkan på ett sätt som inte synes vara förenligt med principerna i anställningsskyddslagen och medbestämmandelagen.

Arbetsgivaren kan infe längre fritt välja uf vilka arbetstagare som skall få stanna kvar eller som skall sägas upp vid en driftsinskränkning, utan arbetsgivaren är skyldig atf följa ansfällningsskyddslagens furordningsregler. När lagen antogs av riksdagen år 1974 var man samtidigt medveten om att det i enskilda fall kunde behöva göras undantag från lagens turordning med hänsyn till de särskilda förhållanden som kunde råda i def aktuella företaget. Och man fillät därför att arbetsgivaren och det lokala facket kunde göra undantag från lagens turordning.

En förutsättning härför är dock atf undantaget godkänns av def berörda fackförbundet. Defta ansågs vara en klok lösning som gav tillräckliga garanfier för atf den enskilde arbetstagarens trygghet inte skulle otillbörligt urholkas. Självfallet var man medveten om aft fackförbunden skulle komma att ställas inför-en grannlaga uppgift.

Anställningsskyddslagen och medbestämmandelagen är nu båda föremål för översyn i ansfällningsskyddskommitfén resp, nya arbefsräffskommittén. Kommittéerna skall bl, a, följa fillämpningen i prakfiken av de nya lagarna. Det är alltså i första hand där som frågor av den typ som Karin Nordlander aktualiserar bör tas upp, analyseras och övervägas. Båda kommittéerna skall vara klara i vår. Först när jag har tagit del av kommittéernas bedömningar och remissinstansernas synpunkter är jag beredd att ta ställning fill om det behövs eller är klokt aft frånträda de ställningstaganden rörande furord-

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

Om anställningsskyddet vid inskränkning av industriföretags verksamhet

ningsreglernas konstruktion som gjordes när anställningsskyddslagen kom fill.

Anf. 22 KARIN NORDLANDER (vpk):

Fru talman! Jag tackar arbetsmarknadsministern för svaret. Jag vill gärna tolka det positivt med anledning av det som arbetsmarknadsministern säger om översynen av lagbestämmelserna. Jag hoppas verkligen att den kommitté som sitter skall se över de här bitarna och göra de förändringar som behövs, så att de anställda infe kommer i den situation som man gjort vid Boda glasbruk. Där har man fått alternafivet att antingen behåller vi de arbetare som vi vill ha eller också lägger vi ned hela bruket. Dä finns det ju inga förutsättningar för den fackliga organisationen att påverka beslutet. Naturligtvis känns det då lika svårt för dem som får gå som för dem som får stanna kvar. Visserligen är det svårt aft plocka ut dem som man skall friställa - som man så gärna vill säga - när indragningar av arbetskraften skall göras, rnen det mäsfe ju vara ännu svårare när det går fill på detta sätt.

Jag vill här fala om vad som står i de aktuella lagarna. 1 den första meningen i lagen om anställningsskydd framhålls det atf denna lag innebär atf arbetsgivarnas fria uppsägningsräff slutligen har avskaffats samt att vägen dit har varit läng och kantad av mänga orättfärdigheter.

I lagen om medbestämmande heter det att denna lag är eft resultat av framgångsrikt fackligt och polifiskt samarbete.

När man då ställs inför sådana problem som har förekommit i fallet Boda glasbruk, måste man dock ifrågasätta om inte dessa orättfärdigheter fortfarande kvarstår.

Jag skall fill vpk:s försvar säga atf vi inte var lika blåögda som andra parfier när denna lag antogs. Vi trodde inte aft lagens innehåll skulle vara ett fillräckligt skydd för de anställda. Vi ställde också flera förslag till skärpningar av bestämmelserna i lagen. Men jag måste ärligt erkänna att jag inte trodde att man på ett så flagrant sätt skulle kunna misstolka andemeningen i lagtexten som man gjorf i defta fall.

De alternafiv som fackföreningen flck känner vi till, och min förhoppning är aft den översyn som görs skall leda till atf bestämmelserna skärps, sä att man infe skall behöva komma i samma situation i fortsättningen.

Anf. 23 Arbetsmarknadsministern INGEMAR ELIASSON;

Fru talman! När ett företag kommer i kris hamnar de anställda alltid i eft utsatt läge, och def gäller dä atf bedöma vad som är def bästn för dem. Man har ju medgett viss flexibilitet i den arbetsräftsliga lagstiftningen, just för att kunna diskutera anpassningen i en enskild situafion. Denna flexibilitet i lagstiftningen är möjlig därför aft vi har en stark och välorganiserad fackföreningsrörelse. Som tidigare sagts är infe bara ansfällningsskyddslagen ufan ocksä annan arbetsrättslig lagstiftning dispositiv i vissa stycken.

Den krifik som ju Karin Nordlander uttalar på denna punkt handlar egentligen om atf man på den fackliga sidan inte skulle klara av det ansvar som lagstiftaren har lagt på de anställdas organisationer. Jag tror inte att det

finns grund för den misstanken, ufan jag menar att dessa organisationer genom sin inneboende styrka har möjligheter aft leva upp fill def ansvarstagandet.

Jag tror under alla förhållanden att det är klokt att avvakta den erfarenhefssummering som anställningsskyddskommittén kommer atf göra i detta avseende.

Anf. 24 KARIN NORDLANDER (vpk);

Fru falman! Den flexibilitet som def här har talats om har hittills utnyttjats bara av arbetsköparna. Om de fackliga organisationerna inte kan ta sitt ansvar pä den punkten beror def pä att lagstiftningen infe ger dem utrymme för att hävda sin mening. De borgerliga partierna har vid olika fillfällen framfört kritik mot de aktuella lagarna, som de anser vara hinder för arbetsköparnas rationaliseringar och för rätten atf fritt anställa och avskeda arbetare.

Anledningen till att min fråga väcks är självfallet en önskan att fä veta om arbetsköpare på det sätt som här har skett kan tillämpa subjektiva bedömningar av vilken arbetskraft som skall få vara kvar. Jag vill fråga: Hur tror arbefsmarknadsministern att en person som arbetat 47 år på Boda glasbruk känner inför att nu räknas till de överflödiga? De som rnan plockar bort är de äldre, de som är över 60, och de som varit sjuka. Det är de som får gå, och det känns naturiigtvis bittert. Men det känns lika bittert för dem som får vara kvar, eftersom de känner sig oförmögna aft göra någonfing.

Mänga kommentarer har gjorts. "Det känns för djävligt" - def är en kommentar. Jag gillar personligen infe svordomar, men i det här sammanhanget är def fakfiskt motiverat med sådana.

Jag menar atf lagstiftningen är sä dåligt underbyggd aft tryggheten helt kan sättas ur spel, som har skett här - när företaget har ställt ultimatum. Och det måste rätts till.

Någon har sagt - och def är väl också riktigt - att hela arbetsrätten fortfarande vilar på myten om tvä likvärdiga parter pä arbetsmarknaden. Men de är inte likvärdiga - och därför måste lagen skärpas.

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

Om anställningsskyddet vid inskränkning av industriföretags verksamhet

Anf. 25 Arbetsmarknadsministern INGEMAR ELIASSON:

Fru falman! Jag förstår den bitterhet som i den här situationen finns hos de anställda och den kluvna inställning man måste ha till den här typen av propåer. Om man infe tillämpar lagen flexibelt är emellertid risken aft def blir en nedläggning av hela enheten i stället för en inskränkning och att utslagningen då blir större.

Det är dock inte så att man är helt försvarslös. Ett undantag från lagen förutsätter en överenskommelse med det lokala facket. Säger facket nej gäller alltså turordningsreglerna i lagen. Def är det rättsliga läget.

Jag vill infe ha nägon mer bestämd mening i frågan om def finns skäl aft pä något sätt ändra de lagregler som finns, förrän ansfällningsskyddskommittén slutfört sitt arbete. Eftersom den kommittén är nära att slutföra arbetet finns det allt skäl i världen atf avvakta den analys man där gör.

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

Om anställningsskyddet vid inskränkning av industriföretags verksamhet

Anf. 26 KARIN NORDLANDER (vpk);

Fru talman! Jag vet att det skall vara ett samråd, men i def här fallet har def infe funnits något samråd, utan man har fått två alternativ aft välja på: antingen behåller vi dem vi vill ha kvar-och då skulle 70 personer bort, tror jag-eller också lägger vi ned hela verksamheten. Vad är det försämrad? Då finns det ju över huvud taget inga möjligheter för den fackliga organisationen att agera!

Anf. 27 Arbefsmarknadsministern INGEMAR ELIASSON;

Fru talman! Det arbetsgivaren lägger fram som ett förslag är eft bud i en förhandling. För att det förslaget skall gälla krävs en överenskommelse med def lokala facket. I annat fall gäller lagens turordningsregler.

Anf. 28 KARIN NORDLANDER (vpk);

Fru talman! Efter den här debatten är jag faktiskt betänksam. Jag tror aft jag måste ta tillbaka det jag sade från början, att jag tolkade svaret som posifivt. Efter vad arbetsmarknadsministern nu har sagt tycker jag verkligen aft det finns farhågor för att def skall bli en försämring av lagen.

Anf. 29 Arbefsmarknadsministern INGEMAR ELIASSON: Fru talman! Karin Nordlanders olika tolkningar av mina inlägg är litet knepiga.

Jag har sagt aft vi avvaktar vad anställningsskyddskommittén kan ge för analys och förslag fill ändringar. Sedan har jag bara försökt beskriva hur def nuvarande rättsläget är, dvs, atf om inte det lokala facket går med på någon ändring av turordningsreglerna så gäller lagens turordningsregler,

Anf. 30 KARIN NORDLANDER (vpk):

Fru talman! När det gäller en beskrivning av lagen vill jag fala om att jag faktiskt har läst den. Som facklig förtroendeman har jag tvingats atf sätta mig in i de här lagarna.

Men vad jag begärt är ett svar från arbefsmarknadsministern på frågan om han tycker def är riktigt att man går till väga som man gjort i def här fallet, Def kan man svara ja eller nej på, men det har infe arbefsmarknadsministern gjort,

Anf. 31 Arbetsmarknadsministern INGEMAR ELIASSON: Fru talman! Om man överlåter till parterna att i en förhandling komma överens om avsteg från lagstiftningen har därmed lagstiftaren - riksdagen -sagt att man inte lägger sig i det resultat som denna förhandling utmynnar i. Då menar jag att jag inte heller skall sätta mig fill doms över de förhandlingar som sker på det här sättet.

Skall någon ändring av lagstiftningen ske får det bli efter det att utredningsarbetet är slutfört.

8 § Svar på fråga 1980/81:231 om sysselsättningen i Lidköping

Anf. 32 Arbetsmarknadsministern INGEMAR ELIASSON:

Fru talman! Jan Fransson har mot bakgrund av att Swedish-Match-koncernen har meddelat att man lägger ner hela sin tillverkning i Lidköping frågat industriministern vilka åtgärder regeringen kommer att vidta för atf ge arbetare och tjänstemän på Starprodukter andra arbeten i Lidköping eller i dess närhet.

Frågan har överlämnats till mig för besvarande.

Starprodukter i Lidköping har ca 300 anställda. MBL-förhandlingar om nedläggning av företaget har nyligen inletts. Jag finner def inte möjligt att bedöma eller kommentera situafionen innan dessa förhandlingar har slutförts.

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

Om sysselsättningen i Lidköping

Anf. 33 JAN FRANSSON (s):

Fru talman! Jag tackar för svaret. Jag behöver knappast säga att jag är besviken, för def var ett utomordentligt torftigt svar. Att arbetsmarknadsministern hänvisar till pågående MBL-förhandlingar ser jag närmast som en ursäkt för att han inte kan ge ett litet fylligare svar. Nedläggningsbeslutet är en realitet, arbetsmarknadsministern. Det är alla som jobbar med den här frågan helt klara på.

Jag hade väntat mig att i svaret åtminstone få en bekräftelse på de utfästelser som regeringen tidigare har gjorf aft man i vårt län skall få regionalpolifiskt stöd när det finns konkreta projekt - det gäller bl. a. Karlsborg. Jag vill fråga arbetsmarknadsministern: Gäller inte de löftena längre?

Kort om bakgrunden till min fråga; Swedish-Mafch-koncernen har alltså meddelat att den tänker lägga ner produkfionen av köksskåp och möbler vid Starprodukter i Lidköping senast i mitten av nästa år. Över 300 människor ställs därmed utan jobb. Många är 50 år och däröver. En fjärdedel är kvinnor. Ett 20'tal familjer drabbas särskilt hårt genom att båda makarna jobbar på Står,

Möjligheterna att få jobb i Lidköping eller dess närhet är tyvärr mycket små. Det är inte länge sedan en annan storkoncern, SKF, avskedade omkring 130 av sina anställda vid LMV, Detta har naturligtvis medverkat fill att arbetsmarknadssituationen i Lidköping nu är hårt pressad, F, n, är ca 700 människor arbetslösa i Lidköping. I förra veckan fanns det 11 jobb lediga i fillverkningsindusfrin. Flera företag har infört fredagarsvecka. Läget är alltså ytterst bekymmersamt, .

Vad som framför allt har upprört de anställda och alla andra som jobbar med Starfrågan är atf företaget tänker flytta en viss möbeltillverkning fill koncernens spånskivefabrik i Worms i Västtyskland, Jag måste säga att det är minst sagt utmanande att bära sig åt på det sättet, Atf exportera sysselsättning ur landet, när vi så väl behöver vartenda arbetstillfälle som går atf få här hemma!

Från företagets sida säger man atf man har ett socialt ansvar i Tyskland,

2 Riksdagens protokoll 1980/81:73-74

Anf. 34 Arbetsmarknadsministern INGEMAR ELIASSON:

Fru falman! Jag delar Jan Franssons bedömning atf vi behöver vartenda arbetstillfälle som går atf behålla eller skapa i Sverige. Bästa sättet att tillförsäkra oss def är att bedriva en ekonomisk politik som ökar Sveriges konkurrenskraft, och det är ju vad regeringen ägnar sig ät. Jag hoppas att den politiken också fty Jan Franssons stöd, sä att vi når målet aft tillverkningsindustrin återigen är på offensiven och växer fill.

Nu tycker jag infe aft man skall ge sig in på atf bedöma en situation som är under förhandling. Men Jan Fransson vet ju att det finns en utbyggd apparat som sätts i gång när en nedläggning av större omfattning på den lokala arbetsmarknaden är ett faktum - samrädsgrupper, arbetsförmedlingens sätt att arbeta, etc.

De löften som har ställts uf tidigare om att ge stöd för projekt som kan finnas inom näringslivet i länet gäller naturligtvis fortfarande.

Anf. 35 JAN FRANSSON (s):

Fru talman! Jag tackar för beskedet när def gäller tidigare utfästelser om regionalpolitiskt sföd. Självfallet delar jag dock inte statsrådets uppfattning atf man bedriver en ekonomisk politik som gynnar sysselsättningen.

I Skaraborgs län har det låga bostadsbyggandet fått mycket allvarliga konsekvenser för sysselsättningen, eftersom byggmaferialindustrin utgör en förhållandevis stor andel av industrin. Länsstyrelsens lekmannasfyrelse har för fre månader sedan försökt fästa arbetsmarknadsministerns uppmärksamhet på det förhållandet, men har ännu inte fått någon reaktion på sin framställning. Man väntar sig detta,

Stars koncernledning har gett två skäl till nedläggningsbeslutet. För det första har det låga bostadsbyggandet i landet gett en vikande marknad, och här kan man kanske förstå företaget. Fördel andra har kommunen inte ställt upp och köpt fabriksbyggnaderna; summan 30 milj. kr. har nämnts. Det tycks bli allt vanligare att inte minst stora koncerner på def här sättet utövar utpressning på kommuner. Jag hoppas att statsrådet delar min uppfattning att eft sådant agerande måste starkt fördömas.

Till slut upprepar jag min fräga, om arbetsmarknadsministern är beredd atf ta initiativ fill att regeringen talar med koncernledningen och försöker få den aft ändra planerna atf flytta arbetstillfällen ur landet. Det är verkligen någonting som vi begär av regeringen.

Anf. 36 Arbetsmarknadsministern INGEMAR ELIASSON:

Fru talman! Jag skall gärna ta ett samtal med företagsledningen för att förhöra mig närmare om bevekelsegrunderna för de här förslagen till beslut. Men vi utövar ju ingen påtryckning på enskilda företag från statsmakternas sida, om vi inte har något atf förhandla om. Skall vi inte ha en genomreglerad ekonomi, är det enda sättet aft behälla arbetstillfällena i Sverige aft se till, att svensk industri blir mera konkurrenskraftig. Men är def otillbörliga skäl som ligger bakom det här beslutet, så skall jag gärna uttrycka min mening om det.

Läget på bostadssidan hade jag anledning att i går ha en diskussion om här i kammaren. Regeringen är beredd atf, om det står lämpliga medel till finnandes, sfimulera igångsättningen av bostadsbyggen. Dock finns det en viss överkapacitet i byggmaterialindustrin, och det nödvändiggör ändå en viss strukturomvandling i branschen.

Vad gäller det akuta sysselsättningsläget i länet finns utrymme i de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna för att hjälpa upp den situationen.

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

Om verksamheten vid Samhällsföretag AB

Anf. 37 JAN FRANSSON (s):

Fru falman! Det utrymmet är alldeles för litet i vårt län; vi har fått 5 miljoner av 1 miljard till bl, a, beredskapsarbeten, I den mån man tänker vidtaåtgärderföratfökabosfadsbyggandet, vill jag verkligen understryka att det är angeläget för vårt län.

Statsrådet säger atf def kanske infe finns någonfing att förhandla om med Sfär. Men kan man förhindra flyttningen av möbeltillverkningen fill Tyskland, skulle man kanske kunna rädda ett 70-fal anställda. I Lidköping finns tekniken, där finns utrustningen och där finns framför allt väldigt många människor, arbefsmarknadsministern, som vill ha arbete och inte understöd.

9 § Svar på fråga 1980/81:234 om verksamheten vid Samhällsföretag AB

Anf. 38 Arbetsmarknadsministern INGEMAR ELIASSON: Fru talman! Gullan Lindblad har frågat mig om vilka åtgärder jag ämnar vidta för att förhindra att Samhällsföretag genom sin lönesäftning bedriver osund konkurrens om arbetskraften samt på vilket sätt jag tänker öka möjligheterna för handikappade - i förhållande fill helt friska - aft få anställning inom Samhällsföretag.

Samfiiga platser för skyddat arbete disponeras av arbetsförmedlingen som anvisar sökande arbetshandikappade fill de regionala företagen. Arbetsmarknadsverket beslutar också om lokaliseringen av verkstäder för skyddat arbete. För atf få skyddat arbete krävs att den sökandes arbetsförmåga är sä nedsatt att arbetsplacering på den reguljära arbetsmarknaden inte varit möjlig. Man skall då också ha prövat möjligheterna att genom särskilda stödåtgärder som tekniska hjälpmedel, arbetsanpassning eller anställning

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

Om verksamheten vid Samhällsföretag AB

med lönebidrag underlätta anställning.

Fortfarande finns dock, särskilt i skogslänen, anställda vid verksfäderna som i första hand infe fått sitt arbete på grund av handikapp. Detta sammanhänger med atf Samhällsföretagsgruppen vid starten den 1 januari 1980 också överfog de s. k. industriella beredskapsarbetena som AMS tidigare drev för att sysselsätta arbetslösa. Dessa industriella beredskapsarbeten omvandlas nu fill verkstäder för skyddat arbete. På grund av låg personalomsättning, olämplig produktsammansäftningoch lokalutformning etc, får man dock räkna med en ganska lång övergångstid innan denna förändring kan vara genomförd.

Före Samhällsföretags start fanns det vid skyddade verkstäder, industriella beredskapsarbeten, kontorsarbefscentraler och hemarbete ett fiotal olika löne- och anställningsavtal med sinsemellan högst olika villkor. Genom statsföretagens förhandlingsorganisation, SFO, träffades i början av 1980 ett mer enhetligt avtal. Detta avtal ansluter till SFO:s huvudöverenskommelser •inom LO-området, Ett enhetligt avtal valdes därför aft det vid verksfäder för skyddat arbete som regel finns en mycket blandad produktion.

Även om lönesättningen totalt sett således infe är högre inom Samhällsföretagsgruppen så kan de individuella lönerna avvika såväl uppåt som nedåt vid jämförelse med andra företag.

Anf. 39 GULLAN LINDBLAD (m):

Fru falman! Jag ber atf få tacka arbetsmarknadsministern för svaret, som tyvärr lämnar en del frågetecken kvar,

Samhällsföretag diskuteras ju ganska ofta här i riksdagen. Oftast har frågan om osund konkurrens vad gäller marknadsföring och prissättning diskuterats. Och förvisso är mycket övrigt att säga om dessa problem. Men jag har tagit upp frågan ur en annan aspekt, nämligen företagets lönepoli-fik.

Bakgrunden till min fråga är aft sex personer i norra Värmland indirekt blir arbetslösa på grund av Samhällsföretags lönesäftning. Efter en vild strejk och uppsägningar från de anställda, beroende på atf Samhällsföretag alldeles i närheten kunde erbjuda högre löner än det enskilda företaget, har nu en företagare i Ambjörby beslutat flytta sin verksamhet till annan ort. Def är väl att märka atf företaget i fråga betalade löner som låg betydligt över gällande avtal - men med Samhällsföretag kunde man infe konkurrera!

I det här fallet var det särskilt tragiskt atf def enskilda företaget flyttade sin verksamhet från orten, eftersom man hade långt framskridna planer på en utökning av verksamheten. Och arbetsmarknadsministern, som ju själv är värmlänning, vet ju lika väl som jag hur ont def är om arbetstillfällen i Nordvärmland,

Jag vill nu inte stå och påstå att lönesättningen generellt är för hög vid Samhällsföretag, Men nog är det anmärkningsvärt aft lönesättningen är lika hög över hela landet, oavsett bransch och oavsett vad avtalen på den allmänna arbetsmarknaden ger. Det blir ju omöjligt för företag utan statliga subvenfioner att konkurrera på de villkoren, Samhällsföretag är ju subven-

fionerat till 167 %, om man räknar fasfighetsfondens omkostnader.

Nu har jag med fillfredsställelse läst i budgetpropositionen att arbetsmarknadsministern avser att göra en översyn av Samhällsföretags verksamhet. Det är utmärkt. Jag vill därför ställa en direkt fråga; Kommer denna översyn också att omfatta lönesättningen?

Jag har också frågat om de handikappades möjligheter atf i ökad utsträckning få arbete vid Samhällsföretag. Det är en primär uppgift för Samhällsföretag, men tyvärr är möjligheten för nya grupper handikappade att få arbete vid Samhällsföretag mycket liten vid de värmländska företagen inom gruppen, och jag förmodar att det är så på övriga håll i landet också. Det beror delvis på atf bara ca 1 % av de anställda över huvud taget kommer ut på allmänna arbetsmarknaden och aft de i beredskapsarbete tidigare anställda har fått stanna kvar - precis som arbefsmarknadsministern också påpekat i sitt svar - när Samhällsföretag startade. Dessutom är produkfionen vid flera av företagen ej alls anpassad för handikappade.

Ytterligare en fråga; Kommer översynen att omfatta även de handikappades möjligheter aft över huvud taget få arbete vid Samhällsföretag och deras möjligheter till en ökad återanpassning till den reguljära arbetsmarknaden?

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

Om verksamheten vid Samhällsföretag AB

Anf. 40 Arbetsmarknadsministern INGEMAR ELIASSON:

Fru talman! Det är alldeles riktigt som Gullan Lindblad säger, att Samhällsföretag ofta diskuteras här i kammaren. För def mesta är anledningen till en sådan diskussion händelser eller förhållanden som rådde före den 1 januari 1980, dvs. när den nya organisationen kom till. En av anledningarna till omorganisationen och bildandet av Samhällsföretag var just förhållanden av det här slaget: en konkurrens som kunde betecknas som osund, såväl mellan andra företag och skyddade verkstäder som mellan olika skyddade verkstäder.

Den nya organisation som vi nu har håller på aft komma till rätta med åtskilliga av dessa problem. Men precis som alla andra reformer har naturligtvis denna aft trampa ur sina barnskor.

Det speciella fall som Gullan Lindblad tar upp gäller en skyddad verkstad i Ambjörby med eft industriellt beredskapsarbete som Samhällsföretag hade att ta över. På grund av deffa förhållande rådde eft högre löneläge, som alltså inte följer de nya avtal som Samhällsföretag har ingått, utan är en fortsättning på ett fidigare förhållande.

För Samhällsföretagsgruppen som helhet ligger lönerna på ungefär 89 % av genomsnittslönen inom tillverkningsindustrin. Def är alltså lokala avvikelser som skapar de här problemen, inte något som gäller gruppen som sådan.

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

Om verksamheten vid Samhällsföretag AB

Den situation som jag har refererat fill uppstod faktiskt hösten 1980. Det faktum, som arbetsmarknadsministern tar upp här, att man låtit människor vara kvar, som tidigare har haft industriellt beredskapsarbete, har komplicerat Samhällsföretags möjligheter att ta hand om arbetshandikappade. Jag tycker aft det är den kanske allra viktigaste delfrågan i detta sammanhang. ,

Jag fick inget svar pä frågan om lönesättningen kommer att tas upp till fortsatt diskussion. Jag hoppas det.

Jag hoppas också att man verkligen går in och noga undersöker vad det kan bero på att så få handikappade får tillträde till denna form av arbete.

Det är också högst otillfredsställande att bara ca 1 procent kan komma uf i vanligt arbete. Det är nästan omöjligt att slussa uf människor, som en gång kommit in i Samhällsföretag, och defta är ju infe meningen. Jag hoppas alltså att det blir en genomgående översyn av dessa olika komplex.

Även om Samhällsföretag har en egen styrelse och vi infe skall ta upp alla detaljer här i riksdagen är det ändå sä aft vi är anslagsbeviljande instans och har skyldighet och rättighet att gå in och se på dessa frågor. Def är en verksamhet som enligt budgetförslaget kostar 2 054 000 kr. budgetåret 1981/82. Då är det viktigt att vi i riksdagen kommer med både kritik och förslag till förbättringar av verksamheten.

Anf. 42 Arbetsmarknadsministern INGEMAR ELIASSON:

Fru falman! Låt mig för klarhets vinnande säga att jag inte för ett ögonblick kritiserat aft frågor kring Samhällsföretag fas upp i riksdagen. Jag har bara velat påpeka att de flesta av de problem som belyses är sådana som avser missförhållanden och problem som rådde redan innan omorganisationen av de skyddade verkstäderna kom till.

Det är eft bekymmer att så få av de anställda i skyddade verkstäder kommer ut på den reguljära arbetsmarknaden. Vi kommer därför i den sysselsättningspolitiska propositionen atf fa upp defta problem och föreslå åtgärder som ökar möjligheten till utplacering på den öppna marknaden.

Det är handikappade som skall ha de platser som finns för skyddat arbete. Atf def nu på sina håll är ganska många av de anställda sorn infe är fysiskt eller psykiskt handikappade beror på att man har haft lokala sysselsättningsproblem som i det förgångna lösfes med atf man inrättade industriella beredskapsarbeten. Dessa beredskapsarbeten skall enligt riksdagens beslut drivas vidare.

Ingen vore gladare än jag, om riksdagen inte behövde anslå en enda krona till Samhällsföretag tack vare att människorna i stället anställdes pä den öppna marknaden. Jag hoppas att vi skall kunna föreslå åtgärder som ökar möjligheterna för här berörda människor aft få arbete på öppna marknaden.

skall förbättras. Jag tror atf arbetsmarknadsministern och jag kan vara överens på den punkten. Det är de handikappades möjligheter till arbete som vi båda vill värna om. Och gäller det just de handikappades situafion, kan man kanske vara villig att subventionera ganska myckel. Men det är faktiskt - åtminstone hemma i Värmland - geografiskt arbetshandikappade som till stor del upptar de skyddade platserna inom Samhällsföretag.

Jag hoppas att alla dessa frågor kommer att bli föremal för den aviserade översynen - trots aft jag infe riktigt har fått svar på det. Däremot tackar jag myckel för del kompletterande svar där arbetsmarknadsministern sade atf regeringen i en kommande proposition skall fa upp ytterligare förslag i dessa frågor. Jag vill också fråga om arbetsmarknadsministern är villig att se över förhållandena för just de geografiskt handikappade. Skulle man inte kunna få en billigare verksamhet för dessa? Och skulle man inte när det gäller de arbetshandikappade i stället kunna tänka sig en ökning av antalet anställda med lönebidrag?

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

Om verksamheten vid SamhäUsföre-tag AB

Anf. 44 Arbetsmarknadsministern INGEMAR ELIASSON: Fru talman! Får jag som svar pä frågan om lönepolitiken säga aft Samhällsföretag, som andra företag, har aft på sedvanligt sätt förhandla med sin motpart för atf sätta löner. Det skall enligt min mening infe statsmakterna blanda sig i. Men det är klart att Samhällsföretag i dessa förhandlingar skall följa de riktlinjer som riksdagen här har fastlagt. Dessa riktlinjer går ut på att Samhällsföretag infe får bedriva osund konkurrens. De bidrag som utgår är fill för att täcka merkostnader som Samhällsföretag har fill följd av personalens olika svårigheter att upprätthålla den produktivitet som andra har.

Frågan om anställning med lönebidrag skall prövas innan någon placeras i skyddat arbete. Jag hoppas, i likhet med Gullan Lindblad, aft våra möjligheter att på det viset placera handikappade på den öppna marknaden i fortsättningen kommer aft förbättras.

Anf. 45 GULLAN LINDBLAD (m):

Fru talman! När det gäller lönepolitiken är def trots allt så, atf Samhällsföretag inte alls förhandlar på sedvanligt sätt. Hela verksamheten betalas ju i detta fall via statskassan. Inget annat företag har i sin verksamhet en subventionering på 167 % bakom ryggen! Därför kan man inte fala om att Samhällsföretag bedriver någon som helst verksamhet på vanliga villkor. Och just därför är det så enormt viktigt att vi verkligen ser till att de jobb som förmedlas via Samhällsföretag kommer dem till del som bäst behöver dem.

Det är i det sammanhanget mycket värdefullt att arbetsmarknadsministern har kompletterat sitt svar med att säga aft regeringen skall se över de geografiska arbetshandikappen, möjligheterna atf anställa fler med lönebidrag och annat. Jag hoppas att vi tillsammans verkligen skall kunna åstadkomma en bättre verksamhet, som ger anledning till mindre kritik än vad den faktiskt gör i dag.

14 § Allmänpolitisk debatt (forts,)

Anf. 46 GÖTE JONSSON (m):

Fru talman! Med all rätt intar de ekonomiska frågorna en mycket framskjuten plats i den allmänpolifiska debatten, eftersom de ekonomiska förutsättningarna påverkar mycket av människornas vardag. Jag vill emellertid här anknyta till andra frågor, som också måste betraktas som vikfiga i den övergripande samhällsdebatten, nämligen behovet av normer, grundvärderingar och rättstrygghet. Detta är också viktigt för samhället och för de enskilda människornas tillfredsställelse och trygghet i stort.

Det finns i detta sammanhang anledning att särskilt peka på barnens och ungdomarnas situation.

Tyvärr är det så att många barn och ungdomar känner sig vilsna och otillfredsställda i vårt samhälle, och detta tar sig olika uttryck. Vi har hört att barnen känner otrygghet i skolan. Redovisningar påvisar att en mycket hög procentsats ungdomar i Stockholm blir föremål för socialvårdsmyndigheternas ingripanden eller hamnar i kriminalitet i ett tidigt skede. Och def är givetvis inte bara i Stockholm som denna negativa trend gör sig gällande, utan vi märker detta även på andra orter i landet.

Utifrån min moderata uppfattning vill jag peka på nägra viktiga grundvärderingar som kan tjäna som utgångspunkt för ökad social trygghet och ökad rättssäkerhet.

Det framstår framför allt som alltmer angeläget att slå vakt om beprövade normer. Man kan inte urholka ett normsystem utan att detta får negafiva verkningar. Detta är vikfigt infe minst för de unga människorna, som behöver såväl regler som kärlek och omtanke. Inom ramen för den västerländska kulfursynen har vi värden att förvalta och föra vidare mellan generationerna.

Den enskilda människans värde liksom hänsyn och respekt för varandra får inte heller ifrågasättas. Detta innebär att den enskilde måste ges trygghet

men också ansvar. Man kan inte ersätta den enskilde individens ansvar med def kollektiva ansvaret. Varje människa måste inse atf hon eller han är vikfig i det gemensamma arbetet. En långtgående kollektivisering hämmar enskilda människor, och det är då lätt att enbart skylla på samhället när något går snett.

Det finns också anledning aft påpeka familjens betydelse i det sociala sammanhanget. Familjen har i vissa skeden ifrågasatts, och även här har samhället via bl, a, institutioner och på annat sätt redovisats som alternafiv fill familjen. Enligt min uppfattning kan aldrig samhället ersätta familjen och familjens betydelse för barnen och för de unga. Utifrån detta behövs en förstärkning av familjens ställning i samhället, och vissa åtgärder som regeringen vidtagit eller aviserat är positiva i just detta sammanhang. Det pågår också f, ö, arbete i skilda utredningar där familjens situation berörs såväl juridiskt som ekonomiskt.

De ideella organisationerna måste också betonas när def gäller frågan om ungdomens situafion och värdet av ideell verksamhet. Detta har jag erfarenhet av, inte minst från Jönköpings län, som jag representerar i denna kammare. Samhället mäste ocksä på allt sätt stödja ideell verksamhet.

En av samhällets viktiga uppgifter är att sfifta lagar och att upprätthålla den allmänna rättstryggheten. En angelägen grund för lagarnas innehåll är motivet aft skydda de enskilda människorna mot övergrepp till liv, hälsa och egendom. Den enskilda människans trygghet är en viktig grund för ett fritt och oberoende samhälle.

Vår lagstiftning måste vidare vara klart förankrad i det allmänna rättsmedvetandet, Def moderna samhället är komplicerat i många sammanhang, vilket också medför behov av lagar och förordningar. Men det måste vara en medveten strävan från samhällets sida att så långt som möjligt begränsa antalet lagar och författningar. Det är framför allt vikfigt att den enskilda människans vardagstillvaro inte detaljregleras genom skilda bestämmelser,

Lagarnas efterlevnad är ocksä betydelsefull. Det får aldrig löna sig att bryta mof de regler som rättssamhället ställer upp. Denna efterlevnad gäller infe minst de unga människorna. Samhället måste reagera pä eft rättvist och konsekvent sätt mof brott och överträdelser, och en person som begått brott måste vara medveten om aft samhället reagerar. Det kan i mänga sammanhang vara förödande för rehabilitering och återanpassning, om bortförklaringen av det brottsliga handlandet i stället för konsekvensen av handlandet blir det primära. Humanismen i kriminalvård och samhällsvärd kan inte heller bli lidande av ärlighet och konsekvens i bedömningen.

I den allmänna opinionen har man klart kunnat märka en uppstramning vad gäller synen pä rättstrygghet och kriminalpolitik, och detta gäller f, ö, även normfrägorna i stort. Beträffande inriktningen av samhällets brottsbekämpning har särskilt betonats bekämpandet av narkotikabrotten och den ekonomiska brottsligheten, Defta har varit och är en riktig och medveten satsning från såväl justitiedepartementefs som social- och budgefdeparte-mentens sida. Denna satsning innebär emellertid inte att bekämpandet av

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

AllmänpoUtisk debatt

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

annan brottslighet får ifrågasättas. Man mäste i detta sammanhang ocksä tänka på brottsoffren, och denna omtanke måste gälla säväl den unga människan som befinner sig i den sociala farozonen som de gamla som drabbas av våldsbrott eller stölder.

För väldigt många av dem som blir utsatta för brott innebär händelsen infe bara ekonomiska förluster utan i många fall psykiska och kroppsliga lidanden. Den gamla kvinnan som blir frånryckt väskan kan fä djupgående psykologiska men, och hänsynen till henne är också en fräga om humanitet i tofalbedömningen.

Fru falman! Låt mig så något beröra narkotikaproblemet, som är sä påtagligt och tyvärr också så omfattande.

Under den senaste tiden har särskilt alkohol- och narkotikaproblemen aktualiserats, och def har varit en mycket nyttig informafion som vi har fått bl. a. via omfattande reportage i massmedia. Det är vikfigt att dessa frågor blir föremål för en ingående debatt och att de unga människorna varnas för drogernas faror. Det är skrämmande att det beräknas finnas mellan 10 000 och 14 000 tunga narkotikamissbrukare i detta land.

Detta drogmissbruk är en främmande företeelse i värt svenska samhälle, och i samband med introduktionen underskattades riskerna av alltför mänga i detta land. Def har ocksä förts en debatt om legalisering av vissa narkotiska preparat. Detta skulle innebära detsamma som atf använda bensin för atf släcka en brand och mäste därför definitivt avvisas.

Det var djupt olyckligt atf vi drabbades av narkotikaintroduktionen samtidigt som liberaliseringen på rättsområdet prövades på skilda sätt. En mera markant kamp mot narkotikan just i detta skede skulle kunna ha inneburit en betydande minskning av problemet i dag.

Narkotikamissbruket medför stora mänskliga lidanden, och många unga människor går en för tidig död fill mötes eller erhåller omfattande hälsomen. Def finns ingen anledning för mig att här redovisa statistik av ena eller andra slaget, eftersom defta har gjorts i många andra sammanhang.

Ett skrämmande inslag är importörernas, tillverkarnas, och langarnas intentioner att tjäna pengar pä narkomanens bekostnad. Detta sker på ett helt hänsynslöst och omänskligt sätt. Den farsot som narkotikan innebär måste stoppas, och samhället måste vara berett aft pröva skilda metoder när def gäller aft bekämpa de kallt beräknande narkofikahajarna som i vissa fall opererar som internationella mördarsyndikat.

Problemen finns ocksä på kriminalvårdsanstalterna, där risken för smittospridning är påtaglig. Narkotikaberoendet föder vidare brott på andra områden, bl. a. rån, stölder och bedrägerier. En stor del av den vanliga brottsligheten är direkt förknippad med narkotikamissbruket.

Åtgärder på lagstiftningsområdet har vidtagits liksom försök atf försvåra narkotikakonsumtionen inom kriminalvårdsanstalterna. Skärpning har också skett vad gäller åtalsunderlåtelse. Det är dock helt klart att ytterligare kraftåtgärder måste vidtagas. Defta gäller även frågan om vården, där enligt min mening även vårdåtgärder utan vederbörandes samtycke är nödvändiga i vissa fall. Det är inte humant att låta människor förgås inför våra öppna ögon

bara därför aft vederbörande infe inser sitt eget vårdbehov.

Fru talman! Till sist vill jag understryka behovet av samarbete mellan olika myndigheter och samhällsorgan när def gäller sociala insatser och rätfsf rygg-hetsfrågor. Särskilt påtagligt är behovet av samarbete mellan de sociala myndigheterna och polisen. Beträffande ungdomen måste samarbetet inriktas på såväl förebyggande som tillräftaförande åtgärder, och detta på ett så tidigt stadium som möjligt. Tyvärr lever i vissa sammanhang den vanföreställningen att eft sådant samarbete kan skada socialvårdens syften, och det är därför angeläget att klart poängtera behovet av samordning av samhällets samlade resurser. Arbetet inom de sociala och brottsförebyggande verksamheterna måste vara baserat på gemensamma målsättningar och gemensamma värderingar, och detta gäller inte minst i samband med fillämpningen av den nya socialtjänstlagen.

Fru talman! Endast genom samlade och gemensamma ansträngningar kan vi skydda och hjälpa enskilda människor, som är i behov av samhällets skydd och stöd.

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

Anf. 47 RUNE GUSTAVSSON (c):

Fru talman! För att klara landets ekonomiska situation mäsfe vi som nation ta pä oss följderna av den ekonomiska åtstramningen. I det perspektivet ställs särskilt starka krav på atf socialpolitiken fyller en av sina stora uppgifter, att fungera som ett skyddsnät för de sämst ställda grupperna.

Bördorna måste fördelas rättvist. Medan de flesta av oss får ta på sig påfrestningar skall utsatta grupper skyddas. Men om en sådan utfästelse skall vara trovärdig, mäsfe den bygga på en klar uppfattning om vilka grupper som avses. Jag vänder mig mot det språkbruk som alltför ofta förekommer i den politiska debatten, där med generaliseringar i stort sett hela svenska folket beskrivs som hörande till de sämst ställda eller svaga grupperna. I själva verket har vi här i landet genom en framsynt socialpolitik, vilken socialdemokraterna skall hållas räkning för, rätt få människor som lever under knappa ekonomiska omständigheter. Och om vi är beredda att göra en sådan intellektuellt hederlig redovisning, visar def sig att den omfattande krifiken mot regeringen för atf den skulle föra en socialt orättfärdig polifik som ökar klyftorna faller platt fill marken. Under de båda trepartiregering-arna sedan 1976 har hela fiden utsatta grupper skyddats och fått del av fortsatta förbättringar, t. ex. barnfamiljer, förtidspensionärer och handikappade.

En sådan utsatt grupp är pensionärer som gjort undantagande frän ATP samt deras änkor, vilka straffas - tyvärr är det berättigat med ett så kraftigt uttryck - genom aft de inte får räft till pensionstillskott. För en ensamstående pensionär innebär det atf han får endast ca 1 300 kr. per månad för sin livsföring, vilket endast något kompenseras av def bostadsbidrag som kan utgå. Denna skriande orättvisa borde vara en förstahandsuppgift för oss politiker att rätta till. Hitfills har riksdagsmajoritefen varje är avvisat kravet, när vi i centern mofionerat. I år ges återigen en chans till bättring. För egen del ser jag denna fråga som något av ett test när det gäller deras trovärdighet

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

AllmänpoUtisk debatt

som här i riksdagen säger sig tala för rättvisa åt utsatta grupper.

Många barnfamiljer, men inte alla, kan anses höra fill de ekonomiskt svaga. Därför måste vi sträva efter att göra det familjeekonomiska stödet rättvist. I en cenfermotion har vi tagit upp kravet på ökad rättvisa mellan barnfamiljer. Vi konstaterar i motionen aft det framför allt är två grupper barnfamiljer som är ekonomiskt missgynnade.

Den första gruppen är de barnfamiljer där def endast finns en förvärvsinkomst att tillgå, därför att en förälder valt att på heltid arbeta med vård av egna barn. Eftersom skattesystemet endast i liten utsträckning far hänsyn till den faktiska ekonomiska situafionen, tvingas denna grupp ofta leva på en mycket låg ekonomisk standard.

Det är en av de stora bristerna i den svenska jämlikheten atf inte samhället ekonomiskt visar sin uppskattning av det värdefulla arbetet med vård av egna barn i hemmet.

Den andra gruppen barnfamiljer som har det svårt ekonomiskt är flerbarnsfamiljerna med tre barn eller fler. I den gruppen ingår också ofta familjer där en förälder vårdar barn i hemmet. Många av dessa familjer lever på en ekonomisk standard kring existensminimum.

I centermofionen har vi angett riktlinjer för hur def familjepolitiska stödet skall kunna koncentreras till de ekonomiskt svagaste. En del i en sådan reform är att bygga uf en vårdnadsersäffning som omfattar 18 månader för varje barn. Därigenom skulle ytterligare ett steg kunna tas på vägen mot en vårdnadsersättning som sträcker sig till dess ett barn blir tre år gammalt.

Den andra delen i en familjepolitisk reform anser vi böra vara ett särskilt sföd till flerbarnsfamiljer. På denna punkt har som bekant regeringen i sitt ekonomiska stabiliseringsprogram aviserat en reform, även om nivån kan diskuteras. Personligen anser jag att flerbarnsfamiljerna med endast en förvärvsinkomst har så dåligt ställt atf ytterligare sföd behövs.

Vi har i centermofionen anvisat vägar för aft finansiera en familjepolitisk reform. Helst skulle vi förstås vilja se atf man kunde anvisa nya resurser till våra förslag, men det svåra statsfinansiella läget kräver att vi omfördelar befintliga medel. I den situationen anser vi att def bör vara möjligt att ta fram en del pengar inom skattesystemets ram, bl. a. via förvärvsavdragen. En möjlighet är atf slopa förvärvsavdraget för barn över 13 år, eftersom föräldrarna normalt infe har några barntillsynskostnader för barn över den åldern, när inte längre daghems- och fritidshemsavgifter är aktuella. Ytterligare en besparingsmöjlighet är att göra förvärvsavdraget till ett avdrag på slutskatten, så atf det blir rättvist och inte längre mest värt för höginkomsttagare. Slutligen borde ocksä kunna övervägas aft något minska förvärvsavdragets storlek, eftersom de barnfamiljer som kan tillgodogöra sig avdraget vanligen har bättre ekonomi än de där en förälder pä heltid värdar barn i hemmet.

Utöver skattesystemet bör det vara möjligt att fä fram en del pengar till en

familjepolitisk reform inom bosfadsbidragssysfemet. Defta skulle kunna ske

genom successiv avveckling av bostadsbidraget till icke barnfamiljer.

■ Därigenom skulle bostadsbidragen äter bli def familjepolitiska sföd de en

gång var avsedda som.

. Jag skall även nämna något om den andra viktiga delen av familjepolitiken, nämligen barnomsorgen i daghem och familjedaghem osv., vilken vi också tar upp i centermotionen.

Utbyggnaden av barnomsorgen innebär att stora resurser används såväl för investeringar som för drift. De knappa resurser som samhället gemensamt förfogar över måste användas för aft skapa en god barnomsorg som motsyarar barns och föräldrars behov och önskemål.

För atf barnfamiljerna skall ha verklig valfrihet krävs att det finns både fillgång fill barnomsorgsplatser och ekonomiskt sföd när någon förälder på hel- eller deltid vårdar sina barn i hemmet. Samtidigt med en förlängd vårdnadsersättning bör barnomsorgen byggas ut. Denna utbyggnad måste ske med beaktande av det knappa ekonomiska läget och kommunernas ansträngda resurser.

För den fortsatta barnomsorgen måste vi försöka finna enklare och billigare lösningar. Def kan ske ufan aft kvaliteten eftersatts.

En vikfig åtgärd är atf slopa den alltför detaljerade styrningen av barnomsorgens utformning. Kommunalpolitikerna känner ett så stort ansvar för barnomsorgens kvalitet att det mesta av nuvarande centralstyrning kan slopas utan att barnomsorgen försämras. Förenklade regler bör göra def möjligt för kommunerna atf i ökad utsträckning anordna lägenhetsdaghem ute i bostadsområdena. Dessa kan vara fördelaktiga genom atf vara mindre än tradifionella daghem och förlagda i närmiljön.

Jag vill understryka att det såväl för barnens bästa som av samhällsekonomiska skäl är rikfigt att satsa på små enheter nära bostaden. Barn och föräldrar slipper långa resor. Barnomsorg i den egna närmiljön gör också aft barnen får en fastare förankring i sitt bostadsområde och kan etablera kontakter. Skall barnomsorgen kunna ordnas i närmiljön, krävs att man bygger små och lokalt utspridda daghem, lägenhetsdaghem och tar till vara möjligheterna att ordna familjedaghem, I takt med att befolkningsstrukturen ändras, kan lokalernas utnyttjande varieras,

I centermotionen tar vi också upp familjedaghemmens roll. De har hittills alltför mycket fått stå i strykklass. Enligt vår mening utgör familjedaghemmen en barnomsorgsform som ur kvalitetssynpunkt kan jämställas med daghemmen. Därför bör vid en fortsatt barnomsorgsutbyggnad familjedaghemmen ses som eft fullgott barnomsorgsalternativ, I många situationer, t, ex, på små orter och i glesbygd, är familjedaghem aft föredra, därför atf de kan anordnas på nära avstånd från hemmen så aft långa resor undviks för barnen,

I många kommuner, framför allt i storstadsområden, har vi en hög personalomsättning, vilket lett till påfrestningar för barnen. Enligt min mening finns det anledning aft se över utbildningen för barnomsorgspersonal. Jag anser atf prakfisk erfarenhet av barn bör väga tungt när def gäller arbetet med barn i förskolor och på fritidshem. Det är också angeläget att få en jämnare ålders- och könsfördelning hos den personal som arbetar inom barnomsorgen. Detta kan positivt påverka kontinuiteten hos personalen och

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

AllmänpoUtisk debau

få kvalitetshöjande effekter för verksamheten på dag- och fritidshem,

Def är också viktigt aft äldre personer får möjlighet aft deltaga i arbetet pä daghem och fritidshem. Det ger sföd ät den yngre personalen och skapar kontakter mellan generationerna.

Vi måste vidare öka ansträngningarna för att få ett bättre utnyttjande av de daghemsplafser som finns. I många kommuner är utnyftjandegraden mycket låg. Sammanfattningsvis innebär vad jag här har sagt aft vi behöver

en reformering av det familjepolitiska stödet,

en utbyggnad av vårdnadsersättningen i första etappen med ytterligare sex månader,

särskilt sföd till flerbarnsfamiljerna,

ett femårsprogram för den fortsatta utbyggnaden av barnomsorgen som gör def möjligt atf använda samhällets knappa resurser till en god barnomsorg,

statsbidrag som är utformade så att vi fär möjlighet fill mera flexibla lösningar samt

en översyn av den nuvarande utbildningen inom barnomsorgen.

Fru talman! Detta ger möjlighet till en bättre barnomsorg med större rättvisa och ökad trygghet för barnen.

Anf. 48 YLVA ANNERSTEDT (fp):

Fru talman! För ett par veckor sedan presenterades en undersökning som gjorts på uppdrag av arbetsfagar- och arbetsgivarorganisationer beträffande den tekniska kompetensen i Sverige, Tyvärr visade den aft vi har kommit pä efterkälken, Sverige har i jämförelse med omvärlden inte längre något atf förhäva sig över på det tekniska området. Våra uppfinningar håller inte jämna sfeg med utländska konkurrenters, och det tekniska kunnandet blir allt sämre,

I en arfikel i Dagens Nyheter för en månad sedan pekade förre professorn vid kungl, tekniska högskolan Einar Lindholm på de följder det haft för hela landets utveckling att det på mycket få beslutsnivåer finns människor med naturvetenskaplig-teknisk bakgrund.

Det finns också analyser som visar att man inte lyckats intressera flickor för tekniska yrken i större utsträckning än fidigare och atf pojkar mer och mer söker sig till andra utbildningar än de tekniska. Det är alltså alldeles nödvändigt att vi utnyttjar alla de möjligheter vårt utbildningssystem ger för att öka det tekniska kunnandet i vårt land,

1979 fattade riksdagen beslut om den nya läroplan som folkpartiregeringen hade presenterat. Den ger alla redskapen - låt oss använda dem, 1 Lgr 80 finns det klart utsagt aft tekniska inslag skall finnas i orienteringsämnena på låg- och mellanstadierna. Teknik blir ett obligatoriskt ämne på högstadiet med två timmar i veckan, och lärarnas utbildning pä området förstärks,

I läroplanen ges också utrymme för det som kallas tema- och projektstudier, dvs. man skall under fyra timmar i veckan kunna fördjupa sig inom eft avsnitt som man är särskilt intresserad av. Varför inte titta närmare pä tekniken i vardagen eller utveckla ämnet "En teknisk nyhet jag tror på"?

Ocksä tillvalen på högstadiet ger utrymme för att utveckla andra områden än de traditionella. Eleverna skall ocksä ha sex-tio veckors prakfisk arbetslivsorienfering. Det är fullt möjligt aft ge den naturvetenskapliga och tekniska sektorn stort utrymme där.

Det finns ett annat viktigt instrument när det gäller att förändra attityder fill yrkesval - syokonsulenter och yrkesvägledare. Undersökningar visar emellerfid aft 70 % av dessa yrkesgrupper är kvinnor med i huvudsak humanistisk eller beteendevetenskaplig utbildningsbakgrund. De har alltså sämre kunskaper om och erfarenheter frän den tekniska sektorn än från andra yrkessektorer. Det är svårt att på ett övertygande sätt bibringa skolungdomar uppfattningen att en teknisk utbildning är intressant och meningsfull när ens egna kunskaper på området är bristfälliga. Precis som för klasslärarna är det nödvändigt med en förstärkning av syokonsulenternas och yrkesvägledarnas utbildning inom den tekniska sektorn.

I diskussionen om hur vi skall klara av att stimulera näringslivet och öka produktionen i Sverige har småföretagarnas roll och betydelse alltmer betonats. Regeringens "Satsa egef"-karnpanj har också rönt ett mycket kraftigt gensvar. Men också på detta område mäste vi arbeta långsiktigt. Precis som för den tekniska sektorn gäller det att utnyttja de förutsättningar som utbildningssystemet ger. Jag har tidigare talat om den frihet som fillvalssysfemet ger pä högstadiet enligt den nya läroplanen. Inget hindrar atf det som tillval läggs in t. ex. en grundkurs för hur man kan starta eft eget företag.

För nägot år sedan gjordes en försöksverksamhet i den riktningen på nägon ort i landet. Den möttes på vissa håll i pressen med föraktfullhet och nedlåtenhet, och man ville göra gällande att här hade startats en skola för direktörer.

Men hur många oförlösfa idéer hade inte kunnat bli verklighet om våra ungdomar i grundskolan hade haft tillfälle att lära sig det mest elementära om hur man registrerar en firma, vart man vänder sig när man har fått en idé som man tror på eller hur man lånar pengar i bank. Genom sådana insatser kan man medverka till aft åtminstone sä ett frö och kanske också till aft bereda grogrunden, sä aft fröet inte så ofta faller pä hälleberget.

Gymnasieskolan med sina ekonomiska linjer har naturligtvis speciella förufsättningarpä det högrestadiet. Där finns också de korta kurser som kan anpassas till särskilda behov.

I ett atfitydförändrande arbete av den här typen är def nödvändigt att man särskilt uppmärksammar och tar hänsyn till flickornas situation. Tag bara ordet småföretagare! Trots senare tiders uppluckring av språkbruket har def dock en maskulin ändelse. Det handlar om språkets makt över tanken. Målare, snickare, fräsare, skomakare, småföretagare - alla av tradition manliga sysselsättningar. Det gäller att passera den tröskeln och också göra klart att en småföretagare inte nödvändigtvis sysslar med vingmuttrar eller kugghjul. Flickor och kvinnor som har idéer aft utveckla tänker ofta i förlängningen av hur hemmet fungerar. Se det sorn något positivt och utgå från det!

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

Vid en konferens nyligen redovisades att i hela Europa har kvinnornas andel inom sektorn för informationsyrken ökat mycket påtagligt. Den som lämnade upplysningen, en man, fortsatte med atf säga att man infe kunde finna någon förklaring till defta. Jag tycker tvärtom att anledningen är uppenbar. Från sin uppväxt och från sin hemmiljö har kvinnor med sig en livslång social träning som i dessa yrken är en ovärderlig tillgång, som män ofta saknar.

I ett anförande häromdagen sade arbefsmarknadsministern Eliasson följande; "Ufan fler kvinnor på arbetsmarknaden kommer vi infe aft klara våra ekonomiska problem. Under de närmaste fem åren beräknas sysselsättningen öka med 240 000 personer. Inte mindre än 90 % av dessa kommer atf vara kvinnor. Om vi inte klarar kvinnornas sysselsättning klarar vi därför infe heller att återställa den ekonomiska balansen."

Det är alltså en nödvändighet för oss aft stimulera framför allt flickor och kvinnor aft ta större del i de samhällssektorer som vi bäst behöver utveckla -tekniken och företagsamheten.

Tack vare folkpartiets arbete för jämställdhet mellan kvinnor och män har jämställdheten kunnat föras framåt. Genom att effekfivt bruka de verktyg vi har till vårt förfogande i grundskola, gymnasium och högskola kan vi gå vidare och säkerligen få fram de uppfinningarnas mödrar som vi inte kan klara oss utan.

Anf. 49 BIRGITTA DAHL (s):

Fru talman! Vi talar ofta om barnen som vår mest värdefulla framfidsre-surs. Samtidigt vet vi att barnen är helt beroende av oss vuxna för sin utveckling. Därför är det självklart för oss socialdemokrater att sätta barnens och ungdomarnas behov i förgrunden för det politiska arbetet.

Men jag tycker att det är viktigt att vi kommer ihåg att barnen och ungdomarna infe bara är en resurs för framtiden. Redan som barn är de en oundgänglig fillgång i allas våra liv, och def fortsätter de aft vara under hela sin uppväxt. De ger oss glädje och värme, gemenskap och kärlek. Ansvaret för barnen tvingar oss atf utveckla oss själva. De krav barnen ställer på oss och på samhället bidrar fill atf göra livet bättre och rikare för oss alla.

Men en av de stora bristerna i barns uppväxtvillkor är kanske att vi vuxna inte tillräckligt inser och framför allt visar att barnen är till glädje och nytta för oss. Många barn far i dag illa därför att de aldrig får uppleva att de behövs. Att växa upp med den känslan, fru falman, är naturligtvis förödande.

Det kan finnas många orsaker fill aft barn utsätts för den upplevelsen. Det kan vara tanklöshet och oförstånd. Det kan vara atf föräldrar, skola och andra i missriktad nit att skydda barnen låter bli atf ställa krav och att ge barnen nyttiga, utvecklande och lagom stora arbetsuppgifter. Det kan vara atf svårigheter i skolan inte bearbetas utan aft lärare och andra vuxna ger upp för tidigt. Det kan vara atf drabbas av arbetslöshet. Men def kan också vara att växa upp med för få och för dåliga vuxenkontakter, som dessutom sällan blir beständiga. De barn som flera gånger utsätts för att kontakten bryts med en älskad vuxen person i deras omedelbara närhet- hemma, i barnomsorgen

eller i skolan - ställer nog till slut frågan om det inte finns någon vuxen som behöver dem fillräckligt mycket för aft stanna hos dem.

Vi vet också, fru falman, att def finns starka och farliga företeelser i samhället, som särskilt hotar de här utsatta barnen och deras föräldrar; Segregationen i boendet som. slår igenom också i barnomsorg och skola, bl. a. i form av täta personalbyten. Den stenhårda kommersialism som kastar sig över de ensamma barnen och ungdomarna med glittrande iskyla och våldspornografi i stället för med värme och gemenskap. Drogkulturen, prostitutionen och den organiserade och ekonomiska brottsligheten som def värsta av allt.

Fru falman! Oron inför dessa delvis nya problem, som med förfärande kraft drabbar en växande grupp särskilt utsatta barn och ungdomar, är ytterligare ett viktigt skäl för oss att kräva att barnens och ungdomarnas situation i samhället nu ägnas särskild uppmärksamhet. Och det kravet måste naturligtvis gälla både för oss som enskilda vuxna och för def polifiska arbetet,

I tider av ekonomisk kris blir det både vikfigare och svårare aft slå vakt om
utsatta grupper i samhället, som ju barnen och ungdomarna är. Det är för oss
en uppfordran fill ökad solidaritet, fill bättre hushållning med resurserna och
till en hårdare prioritering, så atf de vikfigaste behoven verkligen kan
tillgodoses,

Men i en sådan anda arbetar inte de borgerliga, Def är självklart aft regeringens misslyckade ekonomiska polifik drabbar barnfamiljerna särskilt hårt, och värre ju fler barn det finns i familjerna. Det är ju de som har de största behoven, och därför drabbas de också värst av inflationen och av de ökade levnadsomkostnaderna,

I stället för aft skydda barnfamiljerna från krisens verkningar har regeringen till råga på allt valt att försöka bekämpa krisen med metoder som drabbar barnfamiljerna särskilt hårt,

"Barnfamiljerna drabbas först av åtstramningarna" skrev Svenska Dagbladet i en uppmärksammad artikel för eft par veckor sedan. Och tidningen fortsatte: "Under 1981 väntar nya pålagor i form av minskade livsmedelssubventioner och höjda jordbrukspriser, samtidigt som det är ovisst om reallönerna kan bibehållas eller fortsätter att sjunka, som vid de senaste årens uppgörelser," Det står nu, fru talman, klart att den nya sparplanen kommer atf göra situationen ännu svårare för barnfamiljerna.

Det är också barnen och barnfamiljerna som drabbas särskilt hårt av åtstramningarna i den offenfiiga sektorn och kommunernas verksamhet, Def blir klara försämringar i barnomsorgen, i skolan, i sjukvården, när det gäller kulfuren, i fritidsverksamheten och i kampen mot den sociala utslagningen. De försämringarna har nästan allfid formen av minskade mänskliga resurser, dvs, färre vuxna kring barnen. Nödvändiga och efterlängtade reformer som SIA-skolan och utbyggnaden av barnomsorgen stoppas upp - trots att t. ex, 200 000 barn fortfarande saknar trygg barnomsorg.

På samma sätt drabbas barnen och barnfamiljerna särskilt hårt av krisen på bostadsmarknaden och av arbetslösheten. Många tvingas nu flytta till en

3 Riksdagens protokoll 1980181:73-74

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

sämre bostad. Mänga ungdomar fär varken jobb eller bostad. Föräldrar som redan har en alldeles för stor arbetsbörda tvingas aft öka sin arbetstid och minska sin tid med barnen för att fä ekonomin att gå ihop.

Fru falman! Så här beskrev en trött och sliten fernbarnspappa situafionen i en insändare i Upsala Nya Tidning i förra veckan:

"Härförleden 'pratade' framstående politiker om ett extra barnbidrag på 3 000 kr. per år för mängbarnsfamiljer. Och def låter ju så vackert: man ska stödja banfamiljerna.

Men verkligheten är en annan. Genom att ändra beräkningarna och underlaget för bostadsbidraget har vi" - alltså den här fembarnsfamiljen -"nu istället fått en sänkning av det här bidraget från 660 kr/män till 358 kr/män. Med andra ord en hyreshöjning på 3 624 kr/år."

Hans familj är inte ensam. De senaste åren har 200 000 familjer förlorat sina bostadsbidrag och fler fått dem försämrade. Från och med i år har tiotusenfals ensamföräldrar med låga inkon-ister fått sina bostadsbidrag sänkta med drygt 1 000 kronorom året. För den som barbarn med studiestöd är försämringen dubbelt sä stor.

Det är mot den här bakgrunden man skall se att socialhjälpen nu ökar kraftigt för första gången pä mänga år, som radion kunde meddela i morse. Och, fru talman, den obetydliga justering av barnbidragen sorn regeringen nu talar om kan på intet sätt väga upp de stora försämringar som redan skett eller som kommer atf ske,

Def hör ocksä fill saken att flertalet barnfamiljer inte heller har sådana inkomster atf de har nägon nytta av regeringens skatteomläggningar. De sju miljarder som släpps loss genom indexregleringen gär fill i alla avseenden onödig och resurslösande lyxkonsumtion. Åtta miljarder kronor ligger ute i obetalda skatter. Minst lika mycket försvinner genom skattebrott och ekonomisk brottslighet - ännu mer genom de slopade arbetsgivaravgifterna.

Ute i skärgårdsvikarna ligger nu lyxfarkoster som var och en.kostar lika mycket som def kostar att driva en hel daghemsavdelning eller atf ge flera hundra barnfamiljer en semesterresa. Det är inte att undra pä att de som fär dra in pä det allra nödvändigaste blir bittra när de ser det. Det är infe heller atf undra på aft Lars Norberg i en artikel i Dagens Nyheter med den betecknande titeln "Jag har skämts färdigt" meddelar atf han lämnar centern. Hans motiv, som han säkert delar med många är;

"Under centerns tid i regeringen har det skett en väldig omfördelning av förmögenhefer i landet. Genom rekordhög inflafion, höga marginalskatter och ett smart utnyttjande av avdragsregler hårde bättre situerade kunnat öka sin förmögenhet på låginkomsttagarnas bekostnad. Åt detta har centern -småfolkets parti - ingenting gjort."

• Fru talman! Det är ju en rikfig beskrivning av den politik som drabbar barnfamiljerna så hårt. Regeringens politik präglas av misslyckande, av brist på vilja och förmåga att sätta omsorgen om barnen och ungdomarna i centrum för det polifiska arbetet och av uppgivenhet inför de farliga tendenser som hotar sä mänga barn och ungdomar. Vi underkänner

naturligtvis den politiken. Men vi nöjer oss lika självklart inte med det.

Vi har i flera mofioner till årets riksmöte redovisat en rad förslag till åtgärder som omedelbart skulle kunna sättas in för atf förbättra barnens och ungdomarnas livssituation. Dit hör självfallet en rättvis skatte- och fördelningspolitik. De flesta barnfamiljer fillhör de läg- och medelinkomsttagare som skulle gynnas av det. Den vägen skulle vi ocksä kunna dra in den stötande och onödiga lyxkonsumtionen och få resurser fill den gemensamma verksamhet som barnfamiljerna är så beroende av.

Det ekonomiska stödet fill barnfamiljerna mäste också förbättras. Därför föreslår vi att 50 milj. kr. ytterligare anslås till ökade bostadsbidrag för ensamförsörjare och familjer i vanliga inkomstlägen.

Riksdagens beslut om utbyggnad av barnomsorgen till full behovsfäckning måste fullföljas. Vi upprepar därför värt mänga gånger framförda krav att en plan för den fortsatta utbyggnaden av barnomsorgen mäste utarbetas av regeringen och Kommunförbundet och snarast föreläggas riksdagen.

Men vi anser aft det är mycket viktigt att också förbättra kvaliteten i barnomsorgen. Därför vill vi satsa 100 milj. kr. på stöd till barnstugor med särskilda behov och fill lokalt utvecklingsarbete. Vi redovisar i vär motion också utförligt viktiga utvecklingstendenser i förskolan och när det gäller samarbetet mellan förskolan, skolan, föräldrar och andra.

Vi mäsfe, fru falman, bekämpa segregationen i boendet och förbättra boendemiljön. Därför kräver vi bl. a. atf 25 milj. kr. utöver regeringens förslag skall satsas på boendemiljön och atf reglerna skall ändras så atf insatserna kan sättas in redan innan förslumningen är ett faktum.

Kampen mof den sociala utslagningen och missbruket mäste skärpas. Stödet fill upplysning och informafion om alkohol fill organisationernas sociala arbete, fill olika värd- och rehabiliteringsinsatser och fill sociala projekt mof prosifufionen måste därför ökas.

Vi föreslär också att samhällets barnhälsovård byggs ut och atf regelbundna undersökningar om barns levnadsförhållanden genomförs som en metod aft i tid upptäcka och förebygga problem.

Till de förslag jag här har redovisat skall läggas mycket omfattande förslag på skolans, barnkulturens och ungdomsorganisationernas områden, som andra falare kommer att redogöra för.

Tillsammans Utgör def här eft omfattande program för hur vi skulle kunna genomföra betydelsefulla förbättringar av barns och ungdomars levnadsvillkor nu. Def utgör därigenom också ett eftertryckligt bevis för att det inte ens i den svåraste krissituafion är omöjligt atf driva en framsynt och offensiv reformpolitik som gör livet bättre för de mest utsatta grupperna med de största behoven.

Fru talman! Barnen och ungdomarna mäsfe kunna lita pä oss, bäde som enskilda vuxna och som politiker, alldeles särskilt i svära fider.

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

vikfigt att det falas också om def någon gång och inte bara om atf barnen är till besvär och förorsakar stora kostnader. Likaså är jag ense med Birgitta Dahl om aft det är nödvändigt med bättre vuxenkontakter.

Sedan kom Birgitta Dahl in på segregationen. Men, Birgitta Dahl, det som
skedde under den socialdemokratiska regeringstiden lade ju grunden fill den
segregation vi har i dag, nämligen det starkt koncentrerade samhället som
skapades på 1960-talet. *

Socialpolitik är inte enbart pensioner och olika slags bidrag, ufan socialpolitiken omfattar människans hela livssituation. Då kommer vi in på hur oerhört viktigt det är att vi planerar samhället för en gemenskap. Def leder inte det koncentrerade samhället till.

Vi fattade beslut i en mycket stark tillväxtekonomi om olika reformer. Dem skall vi i dag försöka att klara, och def i en tid när vi infe har den starka ekonomin. Vi får i dag också betala stora kostnader för de missgrepp som skedde inte minst i fråga om bostadsmiljöerna och de sociala problem som då byggdes in. De problemen får vi fa itu med nu när vi har en svag ekonomi.

Vidare vill jag säga aft det ändå infe har blivit så förfärligt dåligt som Birgitta Dahl gör gällande. Vad har hänt under fiden sedan socialdemokraterna lämnade regeringsinnehavet? Vi har fått längre semester. Föräldraförsäkringen har byggts ut från sju till tolv månader, varav tre månader enligt vårdnadsersätfningsprincipen. Vi har fått en utökad barnomsorg.

Visserligen har vi inte lyckats bygga ut barnomsorgen i enlighet med det program som vi lade upp, men jag skulle tro att ni även på socialdemokratiskt håll måste diskutera barnomsorgen ufifrån den ekonomiska situafion som vi lever i. Vi måste ha en barnomsorg som vi har möjligheter atf ekonomisera, och jag sade förut att vi måste göra en sädan omprövning att vi klarar en god barnomsorg.

Anf. 51 BIRGITTA DAHL (s) replik:

Fru talman! Rune Gustavsson gjorde inledningsvis ett av sina sedvanliga försök att göra den här diskussionen till en pajkastning mellan partierna om vems felet är, men jag tänker inte alls gå in på den saken. Jag tycker att barnfamiljernas situafion i dag är tillräckligt allvarlig ändå, och det som vi nu har att göra är atf diskutera på vilket sätt vi skall gå vidare. Men några saker måste jag ändå få säga med anledning av vad Rune Gustavsson påstod.

Vad är def som har hänt sedan vi bytte regering 1976? På barnomsorgens område har det hänt aft det beslut om barnomsorgens utbyggnad som riksdagen fattade - och som faktiskt inte bara socialdemokratin ufan också centern och folkparfiet stod bakom - har förfuskats både genom passivitet och genom att man nu, inför nästa steg i utbyggnaden och trots atf man vet atf redan det första är starkt försenat, inte ger kommunerna de resurser de behöver för att klara barnomsorgen och infe heller ser fill att få fram en plan för hur den fortsättningsvis skall byggas ut.

När det gäller insatserna för förbättrad boendemiljö, som hade satts i gång av den socialdemokratiska regeringen och som bedrevs med bl. a. bidrag fill

kommunerna, bostadsföretagen och de boende och en väldigt intressant och framsynt försöksverksamhet, har all sådan försöksverksamhet där regeringen är inblandad lagts ned. I en del framsynta kommuner, företrädesvis socialdemokrafiskt styrda, pågår den ändå. Men de anslag som ges fill insatser för boendemiljön är helt otillräckliga. Likaså är anslagsreglerna snåla och utestänger de allra flesta boendeområden.

Vad barnfamiljernas ekonomi beträffar, Rune Gustavsson, är det ett ovedersägligt faktum att den har försämrats väldigt starkt, inte minst för familjer med flera barn och familjer med en hemarbetande - den grupp som Rune Gustavsson talade så varmt för. Vad är det som har hänt? Jo, det är den gruppen plus ensamföräldrar med låga inkomster som utgör de 200 000 som har förlorat sina bostadsbidrag. Det var ju infe familjer med två inkomsttagare som hade bostadsbidrag förut, och det är inte de som nu har förlorat dem eller fått dem starkt försämrade. Det är familjer med en hemarbetande eller med en ensamförälder som har fått så mycket sämre stöd under de här åren. Jag tycker att det exempel som jag anförde - en fembarnsfamilj i Uppsala som hade förlorat nästan 4 000 kr, på ett år enbart genom sämre bostadsbidrag - var väldigt belysande för vad ni har haft för er. Enbart budgetanslaget för nästa år på den här punkten innebär en minskning av bostadsbidragen med 0,5 miljarder kronor, och def går ut över familjer med många barn och med en hemarbetande.

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

Anf. 52 RUNE GUSTAVSSON (c) replik:

Herr talman! Jag har inte alls något intresse av att dra i gång vad Birgitta Dahl kallar en pajkastning. Men här Birgitta Dahl här försöker att lägga över skulden på den nuvarande regeringen för att vi har dåliga bostadsmiljöer, segregation osv, säger jag att detta är sådant som grundlades under den starka koncentrafionsperioden på 1960-talef, och då hade socialdemokraterna ansvaret i det här landet.

När def gäller barnomsorgen säger Birgitta Dahl atf det beslut vi tog om en femårsplan för utbyggnad har förfuskats. Nej, det har inte förfuskats, men utbyggnaden har blivit försenad ungefär ett år,

Birgitta Dahl vill emellertid inte räkna in familjedaghemmen. Jag förstår att hon alltjämt anser atf den verksamheten är någonting som vi inte skall räkna med. Familjedaghemmens antal har ökaf mycket kraftigt, och sammantaget har vi på det sättet fått en ganska god utbyggnad.

Jag är medveten om atf det finns många barnfamiljer som infe har fått kompensation för kostnadsökningar. Men def är ju så, Birgitta Dahl, att vi har en sämre ekonomi i vårt land." Vi har lånat till vår konsumtion, och det är deffa vi skall försöka rätta fill. Då får vi alla hjälpas ät. Vad jag har tagit upp i mitt anförande här är hur vi på bästa sätt skall kunna skapa rättvisa mellan barnfamiljerna och hur vi för atf få en god barnomsorg skall kunna medverka till en utbyggnad utifrån de ekonomiska förutsättningar som vi har i vårt land.

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

AllmänpoUtisk debatt

Jag har den uppfattningen att man inte kan sätta likhetstecken mellan god kvalitet på barnomsorgen och de fina yttre fasaderna - som man ibland nästan har gjort.

Anf. 53 BIRGITTA DAHL (s) replik;

Herr talman! Först fill frågan om skulden fill att situafionen är som den är när det gäller boendemiljön.

Jag tror atf fram fill ungefär 1970 delar vi den skulden ganska lika, därför att medvetandet om boendemiljöfrågor var dåligt på alla håll. Men det var den socialdemokrafiska regeringen som satte i gång arbetet på att förbättra den sociala miljön i bostadsområdena - def var vi som tog initiativet. Det arbetet har stoppats efter regeringsskiftet 1976. De som jobbade med frågan då får nu otillräckliga resurser. Till deffa kommer den fruktansvärda ökning av segregationen som har skett därför aft ni har släppt marknadskrafterna totalt fria på bostadssektorns område. I deras spår har följt en mycket värre segregation än vad vi hade i början av 1970-falet.

Den andra frågan gäller barnomsorgen. Lät mig klargöra två saker. Beslutet 1976 innebar aft vi skulle bygga 100 000 daghemsplatser och 50 000 frifidshemsplatser. Därfill skulle vi ha familjedaghem som ett värdefullt komplement.

Vidare, Rune Gustavsson: Vi tar i vär motion särskilt upp frågan om atf pä olika sätt göra insatser för att ge familjedaghemmen det stöd de behöver. Men att familjedaghemrnen ökat i antal och atf man på många av dem gör ett bra arbete är ju inget skäl atf strunta i att bygga ut daghemmen och fritidshemmen, som ju dessutom - bortsett frän vad Rune Gustavsson och jag tycker om deras resp. kvalitet - är den vårdform som de flesta föräldrar efterfrågar. Def är inget skäl att strunta i att verkställa det beslut som riksdagen fattat och som var mycket precist. Regeringen och regeringsparfiernas företrädare gör fel när de försöker blanda bort korten.

För det tredje säger Rune Gustavsson att vi måste utgå ifrån den försämrade ekonomiska situationen och skapa rättvisa. Ja men, i Herrans namn - börja då med aft fa in nägra av de ungefär 40 miljarder kronor som jag exemplifierade ligger ute hos de redan välbeställda, pengar som de har fått som privilegier efter regeringsskiftet 1976 och som går till helt onödig lyxkonsumtion. Börja med att se fill atf de människorna betalar skatt och bidrar fill aft barn får bra uppväxtvillkor.

valfrihet för eleverna, en skola som var alltför lifef anpassad till de enskilda eleverna. Den skolan fungerade dåligt, trots att det satsades stora resurser pä den.

Den utgick nämligen från den verklighetsfrämmande och grymma idén att jämlikhet innebär att alla skall behandlas som om de vore lika. Man likriktade undervisningen i stället för att utgå från att människor är olika men lika mycket värda och att alla begåvningar och anlag behövs. Följden blev vantrivsel och oro. Trots de ekonomiska satsningarna fungerade alltså inte skolan bra.

Defta styrker tanken aft det infe bara är de ekonomiska resurserna som avgör om skolan skall fungera bra - det är def inre arbetet och attityderna till skolan och fill kunskaper som är avgörande. De som kritiserar regeringens sparförslag pä skolområdet bör inse detta.

Enligt statisfik från UNESCO har Sverige den största utgiften per elev bland 34 redovisade industriländer, och lärartätheten i den svenska skolan överstiger vida vad som gäller i andra länder. Det är alltså rimligt att rationaliseringar och besparingar även görs pä skolans område, i synnerhet som dessa besparingar kombineras med behovsinriktade åtgärder för kommuner med särskilt stora problem pä skolans område.

Jag skall här ta upp fyra punkter som är väsentliga för att vi skall kunna åstadkomma en bättre skola.

För det första: Den viktigaste förändringen att arbeta för är en ändrad attityd till skolan och skolarbetet - en ändrad attityd hos bäde elever och vuxna. Att gå i skolan är en förmån som infe alla barn i världen har. Våra elever i Sverige måste få klart för sig atf det är bäde en förmån och en rättighet att gå i skolan, aft det är meningsfullt och nödvändigt, att kunskaper är viktiga. Skolans mål måste klargöras; och alla vuxna måste stödja skolans mål och arbete och ha förtroende för det. De som arbetar i skolan måste känna detta stöd. De har många gånger fått utstå hård kritik, och deras arbete, kompetens och t. o. m. vilja har blivit ifrågasatta under den s. k. flumpedagogikens fid. Nu måste vi alla posifivt och konstruktivt sluta upp kring skolans arbete och hävda inställningen aft skolan är en viktig arbetsplats för bäde elever och vuxna.

För det andra: Barn behöver fostran - kärlek, fasthet, sföd och ledning, kontinuitet och konsekvens i hem och skola. Alltför länge har föräldrars och lärares filltro till sig själva som fostrare undergrävts av olika debattörer, och familjens betydelse har förringats. Detta har gjort vuxna osäkra som fostrare. Samhället måste skapa förutsättningar för att varje familj skall kunna ge sina barn god omvårdnad och fostran liksom förutsättningar atf välja livsmönster och den barnomsorg som passar familjen bäst.

I Läroplan 80 spelar skolans fostraransvar en framträdande roll. Där slås fast atf skolan skall fostra. Huvudansvaret vilar pä hemmet. Skolan - liksom förskolan - kompletterar hemmets påverkan och fostran. Förskola, skola och hem måste samråda och samverka.

Den debatt om fostran, normer, ordning och reda som startade i och med aft skolminister Britt Mogård tillsatte den s. k. normgruppen är det mest

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

positiva som hänt skolan på många år. Den innebar en vändpunkt. Begrepp som tidigare inte ansetts "moderna" är nu i centrum för debatten -skoldebatten har svängt och många börjar framhäva vad vi moderater allfid sagt, att fostran är viktig. Att fostra innebär att vuxna engagerar sig, ställer krav, reagerar, ger och tar ansvar, säger ifrån och sätter gränser, ger vägledning, och inte minst bryr sig om. Detta är vad barn behöver i både hem och skola.

För def tredje; Eleverna måste få ta ansvar i skolan. Alltför länge har vuxna passat upp och gett färdiga lösningar. Eft aktivt och praktiskt ansvar för miljö och verksamhet i skolan kommer att minska vantrivsel och förstörelse. Eleverna är själva en pedagogisk resurs, och deras insatser behövs för atf de skall få förståelse för arbetslivefs krav, känna aft de behövs och fyller en funktion, få självfillit och motivation samt för att öka trivseln och för att minska kostnader. Vi måste få eleverna att inse detta och även på så sätt förankra skolarbetet i verkligheten.

För det fjärde; Skolan måste ge undervisning efter varje elevs anlag, förutsättningar och intresse. Undervisningen måste anpassas efter eleven, så atf eleven känner att skolgången är meningsfull för just honom eller henne. Valfriheten måste vara stor. Lgr 80 ger stor valfrihet, men den valfrihet som låg i atf eleverna kunde välja alternativkurser i B-språk är borta. På sikt försvinner kanske även alternativkurserna i engelska och matematik. Detta kommer att medföra problem i undervisningen.

Alla ungdomar som lämnar grundskolan behöver kunna läsa, skriva och räkna ordentligt. Detta är en förutsättning för att kunna lära sig annat och för att kunna klara vuxenlivets krav. Lgr 80 betonar vikten av grundläggande färdigheter. Def är då väsentligt atf träningen av basfärdighefer och inlärningen av baskunskaper bedrivs ufifrån varje elevs egna förutsättningar.

När def gäller färdighetsämnen - i synnerhet språk - är nivågruppering mycket värdefullt, i vissa fall nödvändigt. Dessa ämnen kräver att undervisningen utgår från den enskilda elevens förutsättningar. Det är den enskilda eleven som måste göra hela arbetet, öva och förstå, koncentrera sig och varsamt ledas vidare fill svårare uppgifter i en takt som är anpassad till elevens förutsättningar.

Varje moment i språkundervisningen bygger på det föregående. Man kan infe hoppa över hur som helst. För den elev som har svårt att följa undervisningen blir def som kommer efter mycket svårt, så småningom obegripligt och meningslöst. Kurser av olika svårighetsgrad och med olika arbetstakt behövs både för elevernas skull och för att bibehålla kvaliteten i undervisningen.

Individualisering är också svårare i språk än i många andra ämnen. Språkundervisningen bygger på tal, och för att de muntliga övningarna skall vara meningsfulla måste eleverna vara på en någorlunda likartad nivä. Skillnader mellan elever framträder mycket snart redan hos nybörjare. Ett samarbete mellan elever under språklektioner blir meningslös om det är för stor spännvidd.

Enligt riksdagens beslut i samband med SIA-proposifionen och Mål och riktlinjer för grundskolan 1980 kan en nivågruppering vara motiverad och nödvändig, när det gäller att lära sig grundläggande färdigheter och tillägna sig en nödvändig kärna av kunskaper. Men jag menar att det samtidigt finns en motsägelse i atf nivågrupperingen ej får bestå mer än en termin. Endast om eleven har avsevärda studiesvårighefer skall skolan samråda enligt läroplanen med elev och föräldrar om fortsatt gruppering.

Om nivågruppering i språk förekommit under en termin och sedan skall brytas upp måste det bli stora svårigheter aft föra samman eleverna i en grupp och göra nya grupperingar. Eleverna har kommit olika långt och har fortfarande behov av träning i egen takt. Vissa elever klarar säkert av att byta grupp och andra behöver byta, men det stora flertalet bör infe göra det. Undervisningen riskerar aft bli ryckig och utan konsekvens, och detta blir till skada för eleverna,

I språk men även i annan färdighetsträning är en nivågruppering inom arbetsenhetens ram motiverad och värdefull, och jag menar att def finns skäl att låta nivågrupperingen vara längre än en termin ufan att eleven för den skull har "avsevärda studiesvårighefer". Varje elev har räft till undervisning, sföd och ledning utifrån sina egna förutsättningar. Självfallet är det viktigt aft lära sig samarbeta med alla människor, men def är också viktigt för den enskilde att känna att man inte alltid är sämst - eller bäst.

Många av oss som tjänstgjort som språklärare i grundskolan kan berätta om. hur elever som kommit fill allmän kurs i årskurs 7 med strålande ögon sagt: Tänk att jag också kan bli duktig, jag som alltid trott atf jag var dålig.

Utan alfernativkurser eller nivågruppering drabbas framför allt de elever som behöver en lugnare studiefakt. Det är förödande för självförtroendet och intresset aft sitta i en grupp där man inte förstår och inte klarar av, där kamraterna hela tiden är mycket duktigare. Jag har därför väckt en motion om nivågruppering i språk under längre tid än en termin och om att man bör göra en utvärdering för aft fastställa i hur hög grad nivågruppering är möjlig utan aft skolans sociala mål eftersatts. Dessutom anser jag aft det över huvud taget behövs mer forskning av kvalitativ art, dvs. om själva undervisningsprocessen, vad som händer i klassrummet - deffa som komplement till den mer provcentrerade kvantitativa forskningen.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att många av de tankar som moderata samlingspartiet i åratal framfört i skoldebatten börjar uttryckas av allt fler människor; betydelsen av fostran, vikten av att ordning och reda råder i skolan, betonandet av elevens eget ansvar, insikten om atf kunskaper är viktiga, att valfrihet i skolan och undervisning efter vars och ens anlag och intresse ger den mest jämlika och mänskliga skolan. Defta samt en ny läroplan, vars kanske viktigaste målsättning är att man i större utsträckning skall fa hänsyn fill elevernas egenart och individuella läggning, är det viktigaste som har hänt svensk skola pä mycket lång tid.

Tillsammans med vad som fastställts när det gäller t. ex. decentralisering av beslut och resursfördelning, ökat medinflytande för elev och föräldrar

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

AllmänpoUtisk debatt

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

samt "ökad valfrihet i gymnasieskolan har detta under den borgerliga regeringens tid lagt en mycket god grund för en förändring till en bättre skola,

Anf. 55 RAUL BLUCHER (vpk):

Herr talman! Atf det är problem med dagens skola, problem som är svåra aft komma till rätta med, råder det väl i dagen bred enighet om. Det är när vi skall beskriva problemen och deras orsaker och dra upp riktlinjer för aft ändra på missförhållandena i syfte att fä en bättre skola som den stora oenigheten tar vid.

Kanske skulle vi också kunna enas om att de skolreformer som har genomförts inte har lett till de mål som en gång ställdes upp; arbetsformer genomsyrade av demokratiska ideal, en skola som låter eleverna utvecklas allsidigt, tar till vara elevernas intressen och fostrar vär ungdom fill ansvarskännande medborgare.

Det är knappast heller någon svartmålning som torde leda fill gensägelse om man påstår att väldigt många elever och sannolikt ett växande anfal elever känner dagens grundskola som ett tvång, som en meningslös fillvaro kännetecknad av tråkighet och avskildhet. Om inte annat sä kan ju denna reaktion avläsas i skolk, bristande arbetsro, sena ankomster, skadegörelse, stölder, mobbning, negativ inställning till invandrarelever och avoghet mof skolans personal - den beskrivningen av dagens skola är faktiskt, herr talman, hämtad ur en skrift från utbildningsdepartementet.

Skall vi dä inte ställa några krav på eleverna? Är det bara samhällets fel eller lärarnas fel eller skolans fel att barnen-ungdomarna reagerar sä här i dagens skola? Är de inte ansvariga själva för sitt uppförande, för sin inställning osv.? Och har infe föräldrarna här ett tungt ansvar?

Ja, de frågorna kan och måste man naturligtvis ställa. Det är kris i skolan i dag, och då måste vi ju se var vi skall sätta in stötarna för att få det bättre. Men def är just på det här sättet som vi väldigt lätt kan förledas att förenkla problemen och se skolan i ett alltför trångt perspektiv.

Def saknas inte uppslagsändar till förenklingar av det slaget i den högeroffensiv som nu sätts in i skoldebatten. Man säger i den propagandan atf felet är att skolan är för teoretisk och att vi nu mäste återgå till vad som kallas basfärdigheter och vardagskunskaper. Def var bättre förr, def var bättre i den gamla sjuåriga folkskolan och realskolan, och då vill man givetvis - om man är en sann reaktionär - gå tillbaka till parallellskolan, tillbaka okritiskt till det gamla.

Personligen minns jag hur vi satt och pluggade invånarantal i Europas större städer samtidigt som dessa städer dagligen bombades, hur vi lärde utantill de mest triviala uppgifter om världens länder, om historien och annat, men aldrig ett ord om den värld vi då levde i. Det fick man med växande läsförmåga ta reda på i tidningen när man kom hem frän skolan. För infe så länge sedan gick jag igenom ett studiehäfte för nionde årskursen som var fyllt av likadana triviala uppgifter i slutet på 1970-talet och förnumstiga beskrivningar av orsaker till historiska händelser.

Vi har nog alla goda skäl att betacka oss för eft konserverande av den gamla skolans förljugna världsbild och torftiga kulturutbud. Det är inte genom atf minska kunskapsinnehållet eller dra ned den teoretiska nivån och ambitionen att fostra fill ett kritiskt tänkande som vi kan göra dagens skola bättre. Ambitionerna aft fostra till kritiskt tänkande och ge kunskapen ett innehåll i stället för bara eft underlag för poängsättning av skriftliga prov - de ambitionerna står inte i vägen för ambitionerna att alla som lämnar vår skola skall kunna läsa, skriva och räkna.

Huvudfrågan är i dag hur bildning och uppfostran skall kunna omvandlas i progressiv riktning och hur vi skall kunna öka det vetande som skolan förmedlar. Innehållet i skolundervisningen är en klassfråga och en demo-krafifräga.

Def falas här och där i årets budgetproposition, utbildningsbilagan, om en anpassning till industrins och näringslivets behov. Det sägs inte rent ut att deffa är en ideologisk målsättning för den maktägande klassen. Industrin behöver allt färre yrkesskickliga arbetare. Man behöver desto mer av anpassade och undergivna arbetare, människor som orkar prestera utan aft ställa krav på innehåll och sammanhang i sina arbeten. Detta börjar också gälla inom t. ex. kontor, handel och sjukvård. Kravet på kunskaper och färdigheter minskar i stället för atf öka när det gäller de många som skall fostras fill morgondagens arbetare och lägre tjänstemän. Det krävs i stället att dessa grupper är vakna, disciplinerade, balanserade och utrustade med vett att inte fråga vad def är de håller på med. Den nya eliten skall tänka, de många därunder skall lyda och vara duktiga.

Arbetarklassen i vid mening har andra och klart motstridiga krav att ställa pä morgondagens skola. Vi vill i stället veta att våra barn lär sig atf behärska den teknologi som nu utvecklas i rasande fart. Vi vill se en skola som ger färdigheter och kunskaper som räcker till för att ta ett brett, demokratiskt ansvar för vad vi tillverkar i detta land, till vilka syften def tillverkas och hur vi vill handskas med gemensamma resurser, natur, energikällor, råvaror. Arbetarrörelsens uppgift är att avslöja och angripa skolans förmedling av den härskande klassens ideologi och verka för en demokratisk skola, som tillgodoser folkflertalets intressen.

Det är genom att fa itu med de grundläggande frågorna om skolans mål och innehåll som vi kan ge skolan samma engagerande och utvecklande roll som den har för ungdomen i många av de nya staterna i världen. Upplösnings-tendenserna i dagens skola har vi ett övergripande och politiskt ansvar för -det går infe aft fortsätta leta syndabockar bland elever och lärare eller återinföra besfraffningssystem.

Vpk kräver därför en ny läroplan för grundskolan - en läroplan som tar itu med de här frågorna pä djupet. De f jänstemannaprodukfer som vi hitfills har begåvats med på läroplansområdet talar för att riksdagen genom sitt utbildningsutskott skall ta en betydligt mer aktiv del i utformandet av en ny läroplan.

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

Anf. 56 YLVA ANNERSTEDT (fp) replik;

Herr talman! Raul Blucher säger i sitt anförande att vi vill gå tillbaka fill den gamla skolan, den teoretiska parallellskolan. Vem har sagt atf vi skall gå tillbaka till den gamla skolan, Raul Blucher?

Jag skulle rekommendera atf Raul Blucher studerar den nya läroplanen, som ger utrymme för allt det som han vill att en ny skola skall innehålla. Vi har det fria valet med tema- och projektarbeten, där eleverna kan fördjupa sig i de områden som de är mest intresserade av. Inte mindre än fyra timmar per vecka står fill elevernas förfogande för deffa. Med hjälp av fillvalssysfemet kan eleverna också inrikta sina studier på de områden som mest intresserar dem. Det finns alltså alla möjligheter i den nya läroplanen aft ge eleverna anknytning till verkligheten och fill deras alldeles speciella intressen,

Raul Blucher säger också att vpk vill utveckla ungdomarnas kunskaper på det teknologiska området. I mitt tidigare anförande visade jag på alla de möjligheter som vårt utbildningssystem ger oss atf ta upp de sektorerna av samhällslivet.

Alltså: Eft ytterligare studium av läroplanen, Raul Blucher, kommer atf visa att där ges alla de möjligheter att anknyta till världen omkring oss som vi vill atf våra ungdomar skall ha.

Anf. 57 ANN-CATHRINE HAGLUND (m) replik:

Herr talman! Vi vill inte, Raul Bliicher, gå tillbaka till den gamla skolan. När det gäller den fanns def problem av många olika slag. Vad vi vill är att alla elever skall få tillräckliga basfärdigheter och baskunskaper. Alla ungdomar behöver kunna läsa, skriva och räkna ordentligt för atf klara kraven i vuxenlivet. Det kan ta olika lång tid för olika elever, och man kan behöva olika mycket träning. Defta vill vi också skall tillgodoses.

Vi vill att det skall finnas prakfiska alternativ i skolan, och det finns utrymme för det i den nya läroplanen. Vantrivsel hos eleverna beror i väldigt hög grad på att de inte har kunnat välja ämnen och kurser som har intresserat dem och som de funnit meningsfulla. Det vikfiga är aft varje barn i skolan får undervisning efter anlag och intresse, så att varje elev känner att undervisningen är meningsfull.

Raul Blucher säger att vi vill ha kritiskt tänkande människor. Ja, visst skall vi uppfostra kritiskt tänkande ungdomar, men för aft kunna vara kritiskt tänkande måste man ha kunskaper, och def vill vi atf skolan skall ge. Med den nya läroplanen finns det alla förutsättningar för aft åstadkomma detta.

Jag är naturligtvis glad åf att både Ylva Annerstedt och Ann-Cathrine Haglund tar avstånd från sådana övertoner. Jag hade inte heller direkt trott att jag skulle möta synpunkter av det slaget här i kammaren.

Vi är överens om att det behövs kunskaper. Jag är helt överens med Ann-Cathrine Haglund om att def givetvis behövs kunskaper för det krifiska tänkandet. Jag var kanske i mitt anförande litet bitsk mot tjänsfemannapro-dukfer, men därmed spolade jag självfallet inte def totala innehållet i den läroplan som nu är på väg. Jag har dragit upp en rad riktlinjer som jag skulle vilja se förverkligade i en ny läroplan. Naturligtvis finns def moment i den nu gällande läroplanen som är utvecklingsbara och som man kan hantera i den riktning som jag hoppas att skolan skall utvecklas i. Men jag tror inte atf vi är helt oense om att det behövs ett kritiskt tänkande och att def har varit litet si och så med det i skolan.

Jag har tagit upp den frågan mot bakgrunden av att det i debattens övertoner har framförts just en krifik där man talat om att basfärdigheferna snarast skulle ersätta den teoretiska undervisningen. Jag menar att den teoretiska undervisningen skall hålla en viss nivå.

Anf. 59 ROLF DAHLBERG (m);

Herr falman! Jag hade anmält mig till debatten för aft anföra några synpunkter på bostadspolitiken, men jag har tydligen hamnat mitt inne i en skoldebatt. Vi får väl ta en paus från den och prata lifef bostadspolitik där emellan.

Bostadspolitiken skall ge förutsättningar för människor att välja de bostäder och den boendeform som de själva eftersträvar. Detta val måste alltid innebära en avvägning mellan å ena sidan bostadens standard och kvalitet och å andra sidan kostnaden för bostaden.

För att valfriheten skall ges reellt innehåll fordras atf bostadsmarknaden fungerar, Bosfadsprodukfionen måste möta efterfrågan så att infe bostadsbrist uppstår och bosfadspriserna av def skälet trissas upp. Reglerna om hyresrätt och bostadsrätt - liksom de regler som reglerar köp och försäljning av bostadsratfslägenheter och ägda lägenheter - måste ge goda förutsättningar för en smidigt fungerande bostadsmarknad.

På längre sikt måste två grundläggande problem i den svenska bostadspolitiken lösas.

Oavsett om man vill bo i småhus eller flerfamiljshus, bör man kunna välja upplåtelseform. Det är i dag möjligt aft hyra bosfäder i såväl småhus som flerfamiljshus. Däremot är def ej möjligt att äga sin bostad om man föredrar att bo i flerfamiljshus. Detta innebär atf mer än hälften av landets bostadsbestånd är stängt för dem som vill äga sin bostad.

Problemen med kosfnadsanpassning i fider av stark inflation har den svenska bostadspolitiken löst genom synnerligen stora statliga subventioner. Detta har snedvridit bostadsmarknaden och öppnat för ett vittgående regleringssystem som kopplats till bosfadslångivningen. De omfattande generella bostadssubventionerna måste till en del gradvis avvecklas.

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

Härigenom kan bostadsmarknaden förbättras och bostadspolitiken anpassas till det stafsfinansiella läget.

En sådan reform kommer aft bli möjlig att genomföra när regeringens förslag om kraftigt sänkta marginalskatter har genomförts.

Under 1970-falef har bostadsbyggandet minskat, 1971 färdigställdes 107 200 lägenheter. Motsvarande siffra för 1979 blev 55 500, Siffran för 1980 blev ännu lägre.

Det minskande bostadsbyggandet måste till stor del ses mot bakgrund av den höga boendestandarden. Under tioårsperioden 1965-1975 byggdes närmare 1 miljon lägenheter i Sverige, och bostadsbeståndet motsvarar nu i det närmaste en lägenhet på varannan medborgare, Defta innebär atf Sverige uttryckt i antal lägenheter har den ojämförligt högsta bostadsstandarden i världen. Till detta kommer atf lägenhetsbeståndet har en avsevärt mycket högre teknisk och utrymmesmässig standard än andra länders bostadsbestånd. Med en i stor utsträckning stabiliserad folkmängd framstår det som självklart att bostadsbyggandet i denna situation måste minska.

Trots att nyproduktionen av bostäder har sjunkit relafivt kraftigt har inte bostadsinvesferingarna fallit på motsvarande sätt. Investeringsvolymen 1980 beräknas motsvara ungefär 93 % av investeringsvolymen 1971. Förklaringen till defta återfinns dels i en ökad utrymmes- och utrustningsstandard i nyproduktionen, dels i den omfattande upprustningen av def äldre bostadsbeståndet. Till detta kommer de ökade kostnader som direkt är avhängiga av skärpta byggnormer i olika avseenden. Sålunda ökade exempelvis den totala väningsytan per lägenhet i flerfamiljshuslägenhefer med ca 25 % mellan 1970 och 1978 eller med omkring 20 m- per lägenhet. Praktiskt taget hela denna ökning har skett sedan 1974,

Vidare kan nämnas att närmare en femtedel av prdukfionskosfnadsök-ningen per lägenhet, 20 000 kronor, mellan 1974 och 1979 hänför sig fill kvalitetsförändringar. Där ingår bl, a, effekterna av energinormer, kravet på handikappanpassning men även sådana ändrade efferfrågeförhållanden som bl, a, inneburit lägre hus och ett mer varierat utförande,

I huvudsak råder i dag balans mellan utbud och efterfrågan på lägenheter trots def förhållandevis låga bostadsbyggandet. Bostadsbrist i mer traditionell mening är ett litet problem i dagens Sverige och begränsat till ett fåtal kommuner. Framför allt torde dessa kommuner återfinnas i Stockholmsregionen,

De närmaste årens ansträngningar inom bostadspolitiken bör inriktas mot aft på ett riktigt sätt förvalta och underhålla befintligt bostadsbestånd. Byggandet kommer sannolikt i stor utsträckning aft ske inom redan bebyggda områden - som komplement och utvidgning, 1980-falets bostadspolitiska problem är därmed i ringa utsträckning förknippade med def storskaliga byggandet, I stället kommer den bostadspolitiska uppmärksamheten att koncentreras fill förvaltning och förtätning,

Atf hyra sin bostad är dyrbart för såväl den enskilde som för statsmakten. Omfattande service finns inbyggt i hyressysfemet, Alla servicetjänster har med åren kraftigt stigit i pris, vilket även gäller boendeservicen. Andra tunga

kostnadsökande faktorer som inverkat pä hyrorna är administrations- och bränslekosfnaderna. Men trots allt har Sverige - vid en internationell jämförelse - lägre hyror på bostäder. Detta beror naturligtvis på de enorma subventioner staten går in med. Svenska folket betalar till en icke ringa del boendekostnaden via skattsedeln.

Sålunda uppgår de statliga räntebidragen 1980 till 5,2 miljarder kronor, medan bostadsbidragen samma år kostar 5,6 miljarder kronor. Till defta kommer nettokostnaden av avdragen för räntor i deklarafionen.

Vad skall man dä göra för att komma fill rätta med de stora hyreskostnaderna? Vi moderater har länge hävdat atf en första åtgärd skulle vara aft hyresgäster som så önskar erbjuds att köpa den fastighet de bor i och överföra den fill bostadsrätt. Def skulle kunna ske i säväl privatägda fastigheter som utbjuds till försäljning, som i fastigheter i allmännyttan.

Den besparingsmöjlighet som ligger i att man överför en del av bostäderna i de allmännytfiga företagen till bostadsrättsföreningar bör fas till vara. En sådan övergång kan inledas omedelbart. Pä sikt kan även en övergång till ägarlägenheter ge hyresgästerna möjlighet aft fa ett större ekonomiskt ansvar för sitt boende.

En lämplig strategi för övergäng till bostadsrätt kan vara att kombinera överlåtelse av de sämre delarna i bostadsbeståndet med överlåtelse av bättre fastigheter. Varje åtgärd som medför ökad användning av bostadsrättsformen innebär en förändring fill det bättre. Infe minst gäller deffa de områden som i dag kännetecknas av segregationsproblem.

Olika undersökningar redovisar samstämmigt människors önskan att äga sin bostad. Människor är beredda att ta på sig ett stort ekonomiskt ansvar och att göra en egen arbetsinsats för atf kunna sköta och förbättra sin bostad.

Blir det dä billigare med bostadsrätt? I debatten har rätt en viss brist på faktaunderlag, beroende på att def först under de senaste åren ägt rum nägra övergängar frän hyresrätt till bostadsrätt i större skala. En av de första övergångarna i ett modernt bostadsområde skedde i Hallunda i sydvästra Storstockholm under 1977-78. Efter två år i bosfadsräftsform finns nu möjligheten att studera de ekonomiska effekterna.

Boendekostnaderna blev för de allra flesta lägre efter övergången till bostadsrätt. Om Hallunda fortfarande varit upplåtet med hyresrätt hade hyran bestämfs utifrån hyesnivån i Norsborg enligt bruksvärdesprincipen. Detta hade medfört upp fill 10 % högre boendekostnader än vad som i dag är fallet i Hallunda.

Förvaltningskostnaderna ligger 1979 totalt 22 % under kostnaderna i Norsborg. Om man ser på de viktiga drifts- och underhållskosfnadena så ligger Hallunda ca 35 % lägre. Skillnaden i hyra/månadsavgift är 1979 ca 10% till Hallundas fördel, men på nägra års sikt är det sannolikt att skillnaden ökar uppåt kanske 20 %.

Boendekostnadernas skillnad är mera varierande. Olika boende har, framför allt i bostadsrätt, olika boendekostnader beroende på egna insatser, egna kapitalkostnader och prisutvecklingen på bostadsrätter. Sammanfattningsvis kan man dock säga att man i Hallunda uppnått reduktioner av

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

AllmänpoUtisk debatt

boendekostnaderna på upp till 10 % om man jämför med Norsborg,

Många som sitter i ledningen för våra allmännyttiga bostadsföretag har säkert svårt att tänka sig aft avyttra en del fasfigheter. Hur skall det gå med företagens ekonomi? Mycket talar för att denna lösning skulle kunna bli en god affär inte bara för hyresgästerna utan också för bostadsföretagen. Försäljningen skulle ge likvida fiilskott, som skulle förbättra ekonomin i företagen, vilket skulle komma de kvarvarande hyresgästerna till del genom eft bättre underhåll.

Under våren kommer bostadsräftskommittén att framlägga förslag som skall underlätta övergångar från hyresrätt fill bostadsrätt. Det finns därför gott hopp om att vi snart får förslag från regeringen med konkreta åtgärder för genornförandet av denna reform.

Hur skall det då gå med nybyggandet i framtiden?

För det första har en kombination av högt byggande tidigare och snabbt ökande priser i bostadsbyggandet lett till en lägre efterfrågan. Infe ens de mycket stora subvenfioner som ges till bostadsproduktion och bostadsför-valfning förmår vidmakthålla den tidigre höga efterfrågan.

För det andra byggs inte längre stora flerfamiljshuskomplex på råmark, I stället byggs i ökande utsträckning småhus och mindre flerfamiljshus i tidigare redan ianspråktagna områden. Detta hänger samman både med efferfrågeutvecklingen och med markpolitiska restriktioner.

Det är inget självändamål aft vidmakthålla byggnadsindustrins bostads-byggnadskapacifet på en viss nivå. Däremot är en större flexibilitet och mjukare anpassning önskvärd. En sådan försvåras i dag av def stela regelsystem som styr bostadsbyggandet. Att regelsystemet - finansieringsregler, låneregler, skatteregler och markpolitiska regler - verkligen styr bekräftas av den förändrade sammansättningen av bostadsbyggandet.

Det relativt sett mindre reglerade småhusbyggandet har hävdat sig väl under 1970-talet, Det praktiskt taget helt offentligt styrda flerfamiljshusbyggandet har däremot minskat drastiskt, I början av 1970-talet byggdes ca 70 000 lägenheter i flerfamiljshus, I slutet av 1970-talet byggdes bara ca 15 000,

Om anpassningsförmågan och flexibiliteten i bostadsbyggandet skall förstärkas - vilket är en förutsättning för att bostadsbyggandet infe ytterligare skall sänkas drastiskt- måste olika typer av offenfiiga regleringars inverkan på bostadsbyggandet minskas, Deffa kan åstadkommas genom en systematisk avbyråkrafisering av bostadsfinansiering, lånevillkor, bostadsbeskattning och markanvändning. Härigenom kan förutsättningar skapas för en återgång till enskilt huvudmannaskap för såväl projektering, byggande som bostadsförvaltning.

Smidig anpassning och ökad flexibilitet kan aldrig pä sikt neutralisera en minskad efterfrågan. Däremot kan de mycket snabba och ryckiga förändringar i bostadsbyggandet som präglat 1970-talet motverkas. Man kan undvika att kortsiktiga förändringar till följd av tröghet i regleringssystemet får långsiktiga strategiska effekter för bostadsförsörjning och produktionsapparat.

Den viktiga möjligheten för byggnadsindustrin som ligger i export bör uppmärksammas. För exportansträngningarna är det av avgörande betydelse att företagen har referensobjekt i Sverige, Defta är ett viktigt skäl för egenregibyggande,

I dag innehåller den statliga bostadslångivningen ett nätverk av reglerings-mekanismer. Speciella krav ställs på standard och utformning av bosfäderna. Lånereglerna styr genom sin utformning det som byggs, Lånesysfemet innehåller också mekanismer syftande fill kostnadskontroll.

De nuvarande bostadslånen - med alla byråkratiska regleringsmekanismer - bör för egnahem och bosfadsräftslägenheter ersättas med lån som utgår efter avsevärt mycket mera schablonmässiga regler. Ett alternafiv som bör övervägas är att län för byggande av egnahem och bostadsrätter utgår med eft enhetsbelopp per lägenhet, dock med viss reduktion av lånebeloppet för små lägenheter. Om lägenheten kostar mer än vad som täcks av schablonlånet, får denna kostnad täckas med tilläggslån till marknadsränta, I princip bör inte lånesysfemet innehålla något moment av kostnadskontroll. Den byggande ges frihet aft anpassa det byggda till de boendes önskemål endast med den begränsningen att byggnadsobjektens kreditsäkerhet inte riskeras,

Def här förordade lånet skulle ge två effekter. För def första skulle kostnadskontrollen i lånesysfemet upphöra. Den som vill bygga dyrt - med hög standard eller med stor yta - skulle få göra det. Subventioner skulle dock inte utgå till överstandarden, Översfandarden skulle å andra sidan inte förhindra aft normal standard subventionerades så som för alla andra boende. För def andra skulle lånesfyrningen av bosfädernas utformning upphöra. Det skulle infe längre finnas några defaljregler att anpassa de byggda bosfäderna till.

Herr falman! Bostadssektorn har under en lång följd av år omgärdats med mängder av byråkratiska regler och bestämmelser. Vi tror atf man genom att ta bort en hel del av dem kommer att få en bättre fungerande bostadsmarknad.

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

AllmänpoUtisk debatt

Anf. 60 LENA HJELM-WALLÉN (s):

Herr falman! Jag kommer att återknyta till den debatt om barnens situation som fördes här tidigare.

Barn och ungdomar har det på många sätt mycket bättre i dag än tidigare, men samfidigt framträder nya problem och risker i barnens uppväxtmiljö. Dessutom slår ojämlikheten i samhället igenom också för barnen. Såväl välfärden som problemen är ojämnt fördelade mellan de unga.

De sociala och kulturella förändringar som utmärker dagens samhälle får direkta effekter på barns och ungdomars uppväxtmiljö. Till def negativa som måste uppmärksammas hör att många familjer i dag saknar ett socialt nätverk, dvs. närstående vuxna som ställer upp till vardags och i krislägen, som ger stöd och hjälp i familjens fostran av barnen och samtidigt delar' upplevelser och glädje.

Barnens möjligheter atf delta i de vuxnas vardagssysslor har också

4 Riksdagens protokoll 1980/81:73-74

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

AUmänpolitisk debatt

minskat. Detta tillsammans med ungdomarnas oro för att infe få jobb efter genomgången utbildning skapar hos många en uppfattning atf de infe behövs i de vuxnas samhälle.

Jag har inledningsvis önskat fästa uppmärksamheten just på dessa tendenser i vårt samhälle eftersom de är så svåra att komma fill rätta med genom politiska beslut.

Åtgärder för barn kräver dessutom aft polifiken fungerar tvärs igenom olika sektorer, vilket vi vanligtvis har ganska svårt för i den politiska världen, där var och en blir expert inom sitt område. Vi måste t. o. m. erkänna att vi inför många av de beslut vi fattar om vuxensarnhällef infe alltid har haft barnens bästa för ögonen, utom på de områden som har direkt samband med barn.

Mot denna bakgrund ansåg vi inom det socialdemokratiska partiet att def var nödvändigt att tillsätta en barn- och ungdomsdelegation med uppgift atf särskilt bevaka de uppväxandes intressen. Det krävs nämligen en ständig uppmärksamhet för aft vid varje tillfälle "tänka in" barnen i reformpolitiken.

En viktig utgångspunkt för aft bedöma barns levnadsförhållanden är information om barnkollektivets utveckling i skilda avseenden under en längre tidsperiod. Def finns en mängd undersökningar om barns uppväxtförhållanden, men trots allt finns det inte tillräckligt material för atf kunna göra en kvalitativ bedömning av barns levnadsförhållanden under en längre tidsperiod.

Vi menar därför atf riksdagen bör beställa en utredning om barns levnadsförhållanden och kräva att man förstärker forskningsresurserna på just detta område. Vi hoppas därmed atf bättre underlag kan skapas som grund för olika insatser för att förbättra barns och ungdomars uppväxtmiljö.

Det starka kommersiella trycket som barn och ungdomar är utsatta för upprör mänga. Kraftfulla åtgärder behövs för att förhindra aft stora delar av fritids- och kulturverksamheten alltmer utvecklas till konsumfion av färdigförpackade utbud och stafusprylar samt till allmän passivitet.

För att motverka kommersialismens negativa verkningar måste samhället satsa på aft utveckla attraktiva alternativ till det kommersiella utbudet och satsa på de ungas egen aktivitet och deras egen kulturskapande förmåga. Barns och ungdomars egna organisafioner är en utomordentlig form att arbeta genom.

Alla som har någon kännedom om barns och ungdomars frifid måste uppröras av aft regeringen medvetet försämrar ungdomsorganisationernas möjlighet atf verka genom aft dra ner deras anslag. Vi socialdemokrater vill tvärtemot stärka organisationernas möjligheter, inte minst deras möjligheter atf göra insatser bland de grupper barn som är särskilt eftersatta, t. ex. handikappade barn och invandrarbarn.

I den socialdemokratiska barn- och ungdomsmotionen finns en förhållandevis stor resurssatsning, som skall vidga olika kulturverksamheter bland barn och ungdom. Denna unika barnkultursatsning tillsammans med förslag

om ökade anslag till ungdomsorganisafionerna och idrotten ger större möjligheter att skapa goda alternativ till den genomkommersialiserade fritiden.

Naturligtvis kan samhället infe bara arbeta med att stimulera fram goda alternativ. Ibland måste man konstatera att vinstbegäret överskrider den gräns som kan accepteras. Samhället har då en skyldighet att direkt skydda barn och ungdomar från sådant som uppenbarligen är negativt för deras utveckling.

Avarterna i videoufbudet har diskiiferäts mycket denna höst och har förhoppningsvis öppnat ögonen på mänga. En lagstiftning mot videovåldef bör snarast komma till sfånd. Vi beklagar atf riksdagens borgerliga majoritet avslog våra krav på detta för ett år sedan.

Riksdagens positiva ställningstagande fidigare i år fill kommunalt veto mot olämpliga ungdomsmiljöer, bl. a. flipperhallar, ser jag som ett gott tecken på att samhället är berett atf sanera den marknad som så tydligt motverkar den fostran som t. ex. skolan är ålagd att arbeta för.

Herr falman! Barnomsorgens utbyggnad är av utomordentlig betydelse för barns utveckling. Birgitta Dahl har tidigare berört den socialdemokratiska inställningen till den. Jag vill betona aft samtidigt som kraven på snabb barnomsorgsutbyggnad ställs måste också kvalitetsfrågorna inom barnomsorgen uppmärksammas. Socialdemokraterna gör detta genom aft föreslå extra, behovsinriktade resurser till barnomsorgen för att skapa större möjligheter att upprätthålla kvaliteten i arbetet, där problemen är stora, och för att stimulera det lokala utvecklingsarbetet.

Vi vill också framhålla atf diskussionen om barnomsorgens och förskolans innehåll och arbetsformer måste hållas levande. Mycket talar för aft man bör skapa en mera strukturerad verksamhet med en socialt fostrande pedagogik, arbete, lek och inlärning. Bl. a. familjestödsutredningen och socialstyrelsen har varit inne på defta. Det är viktigt aft barnomsorgens och förskolans pedagogiska verksamhet - inte minst vad gäller barnens begreppsbildning och språkutveckling - uppmärksammas i lokalf och centralt utvecklingsarbete liksom i personalfortbildningen.

Fortfarande är övergången från förskolan fill lågstadiet eft stort kliv för många barn. Övergången mellan dessa verksamhetsformer måste därför göras mjukare. Defta skulle kunna ske genom att förskolepersonal och lågstadielärare arbetar i arbetslag, vilket i sin fur kräver fortbildning och förändringar i grundutbildningarna.

Ett problem som uppges bli allt vanligare är att mänga barn i förskoleåldern är otrygga och splittrade. I skolan märks defta genom att barnen har svårt med den koncentration som krävs för att arbeta med de grundläggande färdigheterna att läsa, skriva och räkna. Den ökade oron och rastlösheten innebär atf allt längre fid måste ägnas åt själva inskolningen under årskurs 1, vilket i sin tur går ut över den tidiga färdighetsträningen.

Situationen med många barn som har koncentrationssvårigheter och är splittrade måste ingående analyseras. Vilka faktorer i dagens samhälle skapar barnens otrygghet - i familjen och vuxenrelafionerna, i boendet, på

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

AUmänpolitisk debatt

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

A llmänpolitisk debatt

fritiden, genom massmediepåverkan, i förskolan, i skolan, osv.? För att motverka att barn utvecklas i otrygghet och oro, krävs insatser på en mängd samhällsområden, samtidigt som föräldrar och andra vuxna tar sitt ansvar för barnens utveckling. För aft lösa de direkta problem som har med skolstarten aft göra, måste förskola och skola samverka och vara öppna för de förändringar som barns behov och aktuella förhållanden kräver.

Övergången mellan förskola och lågstadium ställer krav på förändringar och anpassning till de nya behoven och förhållandet är detsamma i vad gäller övergången mellan grundskola eller gymnasieskola eller arbetsliv. I de socialdemokratiska motioner som skrivits under den allmänna motionstiden har vi uppmärksammat dessa frågor och lagt fram förslag för atf göra situafionen lättare för ungdomar.

När man upplever hur villrådiga ungdomarna ofta är vid de val de står inför då de skall sluta grundskolan, borde def vara självklart atf försöka stärka skolans studie- och yrkesorientering. Vi socialdemokrater menar att defta är helt nödvändigt och föreslär därför betydande resursförstärkningar, bl. a. för atf ge invandrareleverna ytterligare stöd.

För de allra flesta ungdomar innebär genomgången grundskola atf man fortsätter i gymnasieskolan. För de ungdomar som har särskilda problem vid övergången borde speciella insatser göras. Vi beklagar att regeringen infe har insett att det behövs mera insatser på detta område. I olika motioner har vi ur flera aspekter tagit upp de här frågorna.

För det första; Eft viktigt instrument är hur infagningssysfemet tillämpas. Många kommuner använder redan möjligheten att vid intagningen göra en helhetsbedömning med de speciella hänsynstaganden som är motiverade i varje enskilt fall, dvs. man tar in en stor del av ungdomarna genom den s. k. fria kvoten. Enligt vår mening bör infagningsnämnderna i ökad utsträckning använda denna möjlighet för att hjälpa de utsatta ungdomarna till fortsatt utbildning.

För det andra; Det behövs ofta särskilda utbildningsprogram och stödprogram för atf hjälpa de ungdomar som har särskilda problem av social art eller på grund av handikapp. Deffa sker t. ex. mycket förtjänstfullt i Göteborg f. n. Vi önskar aft eft liknande utvecklingsarbete skall sfimuleras också i andra kommuner genom att staten ger bidrag fill deffa.

För def tredje: Arbetsmarknadssituationen innebär att det är särskilt svårt för unga flickor att få jobb. Denna situation förvärras nu genom åtstramningen på den offentliga sektorn, av att beredskapsarbetena har dragits in och slutligen av aft de linjer i gymnasieskolan som flickor traditionellt söker fill nu skall hållas tillbaka eller t. o. m. minska i omfattning.

Det kan i och för sig vara riktigt att hålla fillbaka de mera allmänt inriktade linjerna i gymnasieskolan till förmån för de yrkesinriktade linjerna. Men deffa kräver att man förvissar sig om atf det totala antalet platser i gymnasieskolan även vid en sådan omläggning kommer att uppgå till minst 100 % av antalet 16-åringar. Deffa har riksdagen på socialdemokrafiskt inifiafiv tidigare slagit fast.

Det kräver också atf speciella insatser görs för atf stimulera flickor att söka

sig till de expanderande yrkesutbildningarna, främst tekniska utbildningar som flickor av tradition inte söker sig till. Det är därför helt nödvändigt att bredda flickornas val av utbildning genom aft t. ex. utnyttja de olika perioderna i den praktiska yrkesorienteringen och tiden för temastudier på grundskolans högstadium. Innehållet och arbetsformerna i def nya obligatoriska ämnet teknik måste också utformas så, att flickorna verkligen lär sig handskas med verktyg och enkla maskiner. Därigenom kan de få pröva det teknisk-praktiska området och på så sätt övervinna sina föresfällningar och fördomar om sig själva. Dessutom bör intresserade flickor erbjudas kortare kurser under årskurs 9 eller på ferierna efter årskurs 9 som ett slags introduktionskurs till det tekniska området.

Flickornas utsatta situation bör naturligtvis också noga uppmärksammas i skolans studie- och yrkesorientering.

Gymnasieskolan står nu inför eft reformskede. Vi socialdemokrater beklagar aft gymnasieutredningen blivit så fördröjd i sitt arbete. Så mycket mera beklagligt är detta som även den försöksverksamhet som lokala och regionala skolmyndigheter planerat fillsammans med gymnasieutredningen också fördröjts av olika skäl.

Vi kan inte acceptera skolministerns och regeringens uttalande i budgetproposifionen orri atf olika slag av försök i gymnasieskolan skall behandlas med återhållsamhet. Tvärtom anser vi det utomordentligt viktigt aft man nu ute i kommunerna får bedriva ett lokalt förnyelsearbete, som kan förbereda de förändringar som förhoppningsvis blir resultatet av gymnasieutredningens arbete.

Herr talman! I en tid då många saknar framtidstro, inte minst barn och ungdomar, är satsningar på dem utomordenfiigt betydelsefulla. Inom socialdemokratin har vi bland våra motionskrav prioriterat insatser för barn och ungdom. Vår uppgift som politiker måste vara att värna barnens intressen - även om mycket i arbetet med barns och ungdomars levnadsförhållanden och uppväxtmiljö är svårt att fånga i politiska beslut. Här krävs också förändringar i attityder och inställning, så atf barn och ungdomar blir mer delaktiga i de vuxnas värld och känner sig välkomna.

Socialdemokratin kräver nu aft regeringen handlar - att barn och ungdomar inte bara möts med välvilliga ord. Flera socialdemokrafiska talare har berört barns och ungdomars situafion. Vi kräver nu åtgärder, som skapar bättre uppväxtförhållanden och livsvillkor för dagens unga.

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

AlUnänpoliUsk debatt

skall hitta eft arbete. Här finns skolans uppföljningsansvar, som innebär atf alla ungdomar mellan 16 och 18 år skall erbjudas utbildning eller arbete. Vi fick i höstas ungdomspropositionen, där regeringen förde fram förslag, som innebär att ungdomar pä olika sätt kan fä introduktion i arbetslivet och/eller en lärlingsutbildning i ett företag.

Lena Hjelm-Wallén tog också upp frågan om behovet av studie- och yrkesorientering för invandrarna. Jag kan glädja henne med aft just det har tagits upp av elevvårdskommittén, vars betänkande nu är på remiss. Och visst är invandrarungdomarna särskilt utsatta!

Lena Hjelm-Wallén talade också om att barn och ungdomar i dag har allt färre möjligheter atf följa de vuxnas vardag. På den punkten har det lagts fram en proposifion, som tar upp frågan om föräldrars och elevers medinflytande i skolan. Jag tror att föräldrars allt större möjlighet att medverka i skolan, dela med sig av sina erfarenheter och kunskaper, i nägon mån kan kompensera den brist som det innebär att ungdomar och barn i dag inte kan delta i det vardagliga livet pä samma sätt som de kunde förr.

Def här är blott nägra av de åtgärder som regeringen har vidtagit för att skydda barnen och ungdomarna i samhället.

Under detta anförande övertog andre vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Anf. 62 ANN-CATHRINE HAGLUND (m) replik:

Herr talman! Lena Hjelm-Wallén berör övergången mellan förskolan och lågstadiet och säger att den bör vara mjukare. Jag vill erinra om atf def har tillsatts en utredning som skall se över just de frågorna och samarbetet förskola-lågstadium.

Sedan säger Lena Hjelm-Wallén att man i förskolan bör ha en mer strukturerad verksamhet. Jag är glad att höra detta, därför att det är ett krav som vi frän moderat håll har framfört flera gånger.

Sedan säger Lena Hjelm-Wallén atf systemet för intagningen av elever fill gymnasieskolan bör ses över och aft det är lämpligt att ta in fler elever på fri kvot. Jag vill då säga att det är väldigt vikfigt aft man vid intagning av elever på fri kvot inte utökar systemet så att det kan bli ett godtyckligt förfarande. Det är mycket viktigt när det gäller intagning aft rättssäkerhetsaspekten och förstås också rättviseaspekten alltid beaktas.

regeringen har föreslagit är att resursen för personell assistans och tekniska hjälpmedel skall fas bort. Dessa kostnader skall nu betalas av de 0,5 procenten av anslaget till lärarlönerna. Def är ingen reform. Det är att urholka hjälpen till handikappade.

När det gäller invandrar-syo hänvisar Ylva Annerstedt till ett betänkande från elevrådskommittén. Må så vara - men vi vill ha handling. Vi föreslår ökade resurser, nu, inte ord i betänkanden.

Till Ann-Cathrine Haglund vill jag säga att det förhåller sig på samma sätt när det gäller den fria kvoten. För att klara de utsatta ungdomarna menar vi atf fri kvot skall användas. Det ligger en del godtycklighet i det, för det gäller ju att just ge de svaga möjligheter atf på det sättet fä den utbildning som de i kanske större utsträckning än andra behöver. Men def får man godta för atf klara de svaga ungdomarnas situation.

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

AllmänpoUtisk debatt

Anf. 64 YLVA ANNERSTEDT (fp) replik;

Fru falman! I en situation av ekonomiska svårigheter är def alldeles uppenbart att alla samhällets sektorer får vidkännas en neddragning. Skolan är faktiskt inte def område av samhället som har varit särskilt missgynnat tidigare - tvärtom. Man har fått en mycket stor del av resurserna. Nu måste också skolan avstå från en liten del av ökningen.

Det faktum att de skolor, de kommuner, som har de allra största behoven också får extra resurser, är ju ett bevis på att man vill skydda dem som är mest utsatta, som har de största behoven. 25 % av den här resursen går alltså tillbaka till kommunerna. Åven om insatserna till handikappade elever också ingår i den här resursen, så innebär inte det på något sätt att def blir en minskning. Kommunerna själva får bestämma hur de här medlen skall disponeras. Ett led i den borgerliga regeringens arbete är alltså strävan aft lägga besluten så nära de människor som berörs av dem som möjligt och att komma bort från den centrala dirigeringen.

Anf. 65 ANN-CATHRINE HAGLUND (m) replik:

Herr talman! Jag tycker visst att man skall använda sig av fri kvot för att hjälpa de svaga eleverna, dem som har def besvärligast. Men jag vill bara säga att man måste vara försiktig när det gäller den fria kvoten så aft man inte använder den alltför godtyckligt.

Anf. 66 LENA HJELM-WALLÉN (s) replik:

Herr talman! Numera säger borgerliga talare atf skolan inte alls är missgynnad i fråga om resurstillförsel. Det lät infe så när vi hade en socialdemokrafisk regering och en borgerlig opposition.

Nu vill Ylva Annerstedt och tydligen också den borgeriiga regeringen skydda de unga genom aft minska bidragen till dem. Man far bort 2 % av lärarlönebidraget. En fjärdedel av def, alltså 0,5 %, återför man fill behovsinriktade resurser. Detta är att skydda de svaga enligt borgerlig modell men infe enligt socialdemokratisk.

När jag har lyssnat på flera av talarna från den borgerliga sidan har jag

Anf. 67 OLLE GRAHN (fp):

Herr falman! Vid den här tidpunkten i debatten växlar temana i anförandena snabbt. Jag skall be att få säga några ord om småföretagarnas speciella problem.

Är det kriminellt att vara företagare? Är def inte på fiden atf allmänheten börjar upplysas om att företagare är helt vanliga människor och atf alla kategorier människor faktiskt är beroende av varandra?

Det är inte så länge sedan jag fick de frågorna på en företagarfräff, där jag redogjorde för både regeringens och oppositionens näringspolitiska program som jag hade uppfattat dem i de förslag som vid olika tillfällen hade presenterats i riksdagen.

En snarlik frågeställning mötte mig också vid ett besök på ett storföretag häromdagen. Där hade man på grund av allmänhetens uppfattning om industrin som arbetsplats problem med rekryteringen av framför allt teknisk personal.

För småföretagarna är problemet ett helt annat och bottnar kanske främst i att det finns s. k. företagare som bedriver en icke seriös verksamhet och som skapar ett rykte om företagare som egenfiigen inte överensstämmer med verkligheten. Just därför är det också viktigt aft regeringen fortsättningsvis bekämpar icke seriös verksamhet och vidtar åtgärder mof s. k. grå arbetskraft, mof skatteflykt och skaftefusk.

Bakom de frågor man möter ligger en uppgivenhet och en fatalism som är beklaglig och mäste bekämpas. Varför finns i dag denna uppgivenhef hos framför allt småföretagarna? Gör verkligen regering och riksdag inte någonfing för atf underlätta för dem atf leva vidare?

Jag vågar nog påstå atf regering och riksdag har gjort en del som just har underlättat för näringslivet, och jag hoppas att def kommer mera. Men naturligtvis kan man undra om def som har gjorts är de rätta insatserna och otn de verkligen har underlättat för näringsliv och företagsamhet. Även den regering som i dag har ansvaret tycks lida av alltför mycket byråkratiskt tänkande och långdrar gärna besluten genom mycket utredande.

Vad är det dä som har gjorts och som skall uppfattas som sfimulans för näringslivet?

Vi har t. ex. det senaste året fått stimulanser fill ett sparande som är avsett att tillföra näringslivet mer kapital. Det är bra, men tyvärr mäste vi nog också

konstatera att dessa nya pengar inte kommer atf underlätta för de smä företagen. I stället har småföretagen, som är den kategori företag som arbetar med den största procentuella andelen lånat kapital, drabbats av att det lånade kapitalet har blivit allt dyrare. Dessutom är def i dag ingalunda lättillgängligt för dem.

Jag räknar med atf regeringen är uppmärksam på problemet och att man snabbt vidtar åtgärder som kan tillrättalägga detta missförhållande. Jag försfår atf frågan är hårt knuten fill både finans- och valutaproblem, men detta får inte hindra att man skyndsamt vidtar åtgärder som snabbt och effekfivt underlätfar för dem som annars kommer atf förblöda inom en ganska snar framtid.

De företagare, unga lantbrukare eller småindustriföretagare som lånat och investerat åtminstone för dem mycket kapital i sin verksamhet har i dag genom det senaste årets räntepolitik fått se sina kalkyler fullständigt omkullkastade. Def kan infe och får infe vara regeringens mening att dessa företag som skulle ha blivit basen för vårt framtida näringsliv på grund av faktorer som ligger helt utanför deras egen möjlighet att påverka skall slås ut. Dessa företag finns i hela landet och inte minst i mitt eget län, Skaraborg, som har just jordbruket och småindustrin som bas för all näringsverksamhet i länet.

Vi har nu kommit in i ett konjunkturläge som verkligen kräver sfimulans och injektion för satsningar pä framfiden. Det är dä synnerligen angeläget atf även de små företagen vågar satsa på framtiden, men då behövs kapital -kapital fill ett rimligt pris.

Jag hoppas att de utskott som har småföretagens finans- och utvecklingsproblem bland sina uppgifter kan presentera riksdagen sädana förslag aft vi med stor enighet kan få de polifiska beslut som krävs för ett näringsliv i utveckling och med framtidstro.

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

Anf. 68 Förste vice talmannen INGEGERD TROEDSSON (m);

Herr falman! I går kunde man lyssna på ett program i TV 1 i serien Dina pengar och Din makt. Programmet hette Så klarar barnfamiljen krisen. Utgångspunkten var att familjer med exakt samma lön, samma hyra och samma antal barn kunde leva pä den mest skilda standard beroende på hur inkomsten var uppdelad mellan makarna. Programmet visade inte minst vilka svåra förhållanden som råder i många barnfamiljer som är hänvisade till att leva på en enda inkomst. Fördelades inkomsten däremot mellan makarna blev skaften lägre, och familjen kunde unna sig litet över livefs nödtorft-mer ju jämnare inkomsten var. Skaften blev över 20 000 kr. lägre pä en familjeinkomst på 120 000 kr. om den var lika fördelad jämfört med att endast en av makarna tjänade in denna inkomst. Det centrala budskapet var: Hur mycket lättare skulle det inte vara för barnfamiljerna om politikerna medgav tudelning av inkomsten. Föräldrarna skulle fä större valfrihet. Skattebördan skulle bli rättvisare fördelad. Trycket pä att jobba svart för att klara ekonomin skulle minska.

TV-programmet utmynnade i en maning till lyssnarna att skriva till sitt

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

parfi och kräva atf barnfamiljerna borde få göra en tudelning av familjeinkomsten. Nu är detta med tudelning verkligen ingenfing nytt för oss moderater. Från vårt håll har vi åtskilliga gånger lagt fram förslag om tudelning, lämpligen begränsad till vissa inkomstnivåer. Vi har också i en mofion fill årets riksmöte begärt utredning och förslag i syfte att ge familjebeskattningen en mer rättvis utformning än vad den har i dag.

Nu kan man, herr falman, ha olika uppfattningar om vilken väg som är den bästa för aft nå en bättre tingens ordning när det gäller familjebeskattningen. Men så mycket står helt klart att def i dag infe finns något som helst samband mellan inkomst och skatfeförmåga. 120 000 kr. - den inkomst som nämndes i TV-programmet - är onekligen en på papperet ganska hygglig inkomst. Den kan också i mänga fall medge en hygglig standard, framför allt i en familj utan barn där ocksä andre maken har inkomst. I åter andra fall kan 120 000 kr. innebära en standard under existensminimum - och långt under minimipen-sionärsnivå-nämligen i familjer som bara haren enda inkomst och fyra eller fler barn.

Det är därför i dag infe längre möjligt att mofivera den mycket branta progressiviteten i den statliga skatteskalan - från 1 fill 44 % på de första 100 000 kronorna - med bärkraftsprincipen. I sä fall måste vi förena progressiviteten med någon form av konsumtionsbeskattning, alltså en beskattning där man också tar hänsyn till hur många som skall leva på familjeinkomsten.

Evert Svensson citerade i gårdagens debatt budgetexperfen Anna-Lisa Hellsfen och menade atf hon hade sagt, att barnfamiljerna var 1970-talets förlorare. Det var nu infe ett riktigt korrekt citat. Vad Anna-Lisa Hellsfen har sagt är aft "bland barnfamiljerna finns 70-talefs förlorare" - och def är en helt annan sak.

Främst har nämligen flerbarnsfamiljerna drabbats. Flerbarnsfamiljerna har i mycket liten utsträckning kunnat utnyttja det utan jämförelse största familjepolitiska stödet - den subventionerade kommunala barnomsorgen -trots atf de liksom alla andra bidrar fill dess finansiering. De har i mindre utsträckning än andra hushåll kunnat skaffa sig två inkomster och på så sätt dubbelt utnyttja de låga skattesatserna i botten.

Deras inkomstökningar har i stället drabbats av hårdare marginaleffekter-och i långt bredare inkomstskikt - än alla andra hushåll genom kombinationen marginalskatt, avtrappade bostadsbidrag och i förekommande fall också höjda daghemsfaxor. I vissa inkomstlagen är situationen t. o. m. den att enda sättet för en familj med flera barn att öka sin standard är att sänka sin inkomst.

Det innebär också, herr talman, atf Pomperipossa fortfarande lever och frodas bland flerbarnsfamiljerna. Det är därvidlag en ringa tröst aft hennes framfart skulle ha varit ännu mycket mer förödande, om socialdemokraternas skatteförslag och motstånd mot indexreglering och mot marginalskatfetak skulle ha vunnit gehör här i kammaren.

Låt mig, herr talman, pä en tablå på kammarens bildskärm visa vilka inkomster några flerbarnsfamiljer med en enda inkomst behöver för aft

komma över existensminimum år 1980 resp, i år. Kommunalskatten har antagits vara 29 kr, förra året och 29:50 kr, i år. Hyran har båda åren antagits ligga på övre hyresgränsen för bostadsbidrag, men det är väl känt atf en betydande del av barnfamiljerna har högre hyror än så. Effekterna av indexregleringen och marginalskattesänkningen från i julas är naturligtvis också medtagna.

Trots detta visar tablån aft dessa flerbarnsfamiljer mäste ha ännu högre inkomster i år än förra året, Trebarnsfamiljen behöver 91 000 kr, i inkomst mot 72 000 kr, förra året för att kravla sig över existensminimum, fyrbarnsfamiljen 151 000 mot 125 000 kr. förra året, fembarnsfamiljen 200 000 kr. mof 168 000 kr. förra året. Som synes behöver fembarnsfamiljen ha en mer än dubbelt så hög inkomst som trebarnsfamiljen - 200 000 kr. i stället för 91 000 kr. - för atf klara sig över existensminimum.

Men är då inte existensminimireglerna alldeles för generöst safta? frågar naturligtvis nägon. Ja, existensminimireglerna har åtskilliga brister, och vi har i vår motion också krävt en översyn av dem. Men man kan knappast säga atf existensminimireglerna skulle vara för generöst satta. Existensminimum för det tillkommande fjärde och femte barnet motsvarar tillsammans två bidragsförskott och hyran för ytterligare eft rum - infe eft enda öre därutöver. Men familjens inkomst måste öka med 109 000 kr. för att man skall klara ens denna låga standard!

Existensminimum för föräldrarna då - hur ligger det till med det? Ja, def ligger på 165 % av basbeloppet. Def kan man jämföra med atf existensminimum för ett par gifta folkpensionärer som har minimistandard - alltså bara folkpension och inte ATP - ligger på 245 % av basbeloppet. Nägot liv i lyx medger sannerligen inte exisfensminimireglerna.

Hur skall man då komma fill rätta med dessa helt ohållbara problem? Tvä utredningar- bosfadsbidragskommittén och familjeekonomiska kommittén - arbetar med frågorna. En rättvisare fördelning av bostadsbidragen är helt ofrånkomlig. Regeringen har också i år liksom förra året lagt fram förslag som innebär rättvisare inkomstprövning. Flerbarnstillägg som inte avfrappas och inte ger marginaleffekter då inkomsten ökar är också en helt ofrånkomlig väg att gå. Regeringen har nu också aviserat aft den tänker ta ett första steg på den vägen. Det är ocksä absolut nödvändigt att hälla igen på kommunalskatterna, eftersom höjda sådana kräver ytterligare inkomster för att man skall nä upp fill existensminimum. Men det räcker inte med defta, utan marginalskatterna måste också sänkas så att def över huvud taget blir möjligt för de stora familjerna att av egen kraft förbättra sin inkomst.

I gårdagens debatt hälsade man i en rad inlägg med stor tillfredsställelse regeringens tillkännagivande om att marginalskatterna på tre år skall sänkas fill högst 50 % för den helt dominerande andelen heltidsarbetande inkomsttagare och atf marginalskaftetakef skulle justeras ned i motsvarande omfattning. Jag vill, herr falman, också sälla mig fill den raden av personer. Det ligger också mycket av moral i att def blir minst lika lönande atf tjäna 1 000 kr. som att göra ett avdrag på lika mycket. Pomperipossaeffekterna fill följd av ökad skatt och barnstugeavgift och minskat bostadsbidrag skulle

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

AUmänpolitisk debatt

också försvinna om vi fick marginalskatter på högst 50 %. De mest stötande skillnaderna i skatt på en och samma inkomst skulle också försvinna och rimligare inkomstnivåer krävas för att en barnfamilj skall kunna kravla sig upp fill existensminiminivå. Inkomstuppdelningar av ekonomiskt nödtvång -kanske stick i stäv mot makarnas egen önskan - skulle bli mindre nödvändiga, även om de långt ifrån skulle elimineras. Skall vi behålla en s. k. individuell beskattning är bästa lösningen att gå in för successivt lägre och mer proportionella skattesatser i alla inkomstlägen utom de allra högsta.

Jag hoppas slutligen, herr talman, atf socialdemokraterna, som tyvärr visat en påtaglig benägenhet aft sätta sig på flera stolar på en gång när det gäller marginalskatterna, nu skall visa atf de menar allvar med sitt tal om sänkta marginalskatter. Sänkta marginalskaffer behövs för aft öka den offenfiiga sektorns inkomster, för atf uppmuntra arbete och sparande och motverka spekulation, för att öka skattesystemefs effekfivitet och förbättra skatfemo-ralen genom att bekämpa skaftefusk och skatteflykt - för atf citera deras egen ekonomiska partimotion. Men också av fördelningspolifiska skäl och för aft i mindre utsträckning styra familjerna och deras arbetsfördelning krävs lägre och mer proportionella skatter.

I defta anförande instämde Gunnar Biörck i Värmdö (m).

Anf, 69 MARGOT HÅKANSSON (fp);

Herr talman! Den ekonomiska situafionen i Sverige har helt eller näsfan helt dominerat debatten i går och i dag. Def är naturligtvis självklart att den gördel. Tyvärr ärdet inte sä många av talarna som har orkat lyfta blicken och göra en jämförelse med världen i övrigt.

Vi mäste kanske ändå mitt i all pessimism och domedagssfämning konstatera atf vi har förutsättningar och möjligheter att åtgärda vår situation.

I många av världens länder svälter, forteras, misshandlas och dödas människor. De saknar möjlighet aft tillfredsställa ens de enklaste krav på mat, husrum och kläder men har inte heller några som helst demokratiska rättigheter eller någon personlig frihet. Vi tänker nog inte alltid på och värdesätter de oskattbara förmåner vi ändå på många sätt har i Sverige. Vi tar det alldeles för givet atf så skall det vara och så skall det förbli.

När klagan och jämmer fär alltför stora proportioner för att vi nu är tvungna atf sänka vär standard något, kommer man osökt att tänka pä att en stor del av de sjukdomar vi människor åsamkar oss i Sverige beror på vällevnad och missbruk av tobak och alkohol.

När viklväktarklubbar och hälsohem behövs för alt försöka reparera en del av de spär vällevnaden sätter, är det kanske dags att också på allvar försöka ändra kostvanorna till en bättre och billigare kost.

Vi har ändå trots vissa svårigheter möjlighet att gemensamt hjälpas åt om vi bara vill ta bort skygglapparna och inse atf vi på många sätt levt över våra tillgångar i ganska många år och att vi nu inte kan fortsätta med def.

Def ekonomisk-politiska åtgärdsprogram som regeringen nu lagt fram är

tillsammans med det ansvarsfulla avtalet som slutits ett första steg mof att återvinna förtroendet för den svenska kronan och därmed stärka vår konkurrenskraft både inom och utom Sverige.

Givetvis måste vi fortsätta på den inslagna vägen, och vi måste vara starkt medvetna om atf under kanske hela 80-falef satsa på investeringar och utveckling av vår industri på bekostnad av den privata och offentliga konsumtionen.

Om marknadsekonomin skall fungera, mäsfe man också ge den förutsättningar för atf den skall ha förmåga aft göra def. Under fem år har debatten om kollektiva fackligt ägda och styrda löntagarfonder i hög grad försvårat nyinvesteringar och utveckling av svenskt näringsliv. Jag skulle vilja säga atf hotet om dessa har legat som en bannbulla över hela företagsamhetens Sverige.

Svenska folket har i opinionsundersökningar mellan 1975 och 1980 klart avvisat fackliga kollekfivt ägda löntagarfonder. Så mycket som upp till 70 % vill atf om någon form av fonder skall införas för atf ge näringslivet riskvilligt kapital skall dessa baseras på individuellt enskilt ägnande. Alltså ett klart nej frän svenska folket till den form av fackligt ägda och kollektivt styrda fonder som länge styrt debatten. Detta är viktigt aft besinna för LO, TCO och socialdemokrafiska partiet i def fortsatta arbetet i utredningen.

Herr talman! Från våra ekonomiska bekymmer i stort till mitt hemlän Blekinge, som sannerligen har stora problem atf brottas med. Vi har under många år haft en bekymmersam utveckling i länet som nu har den största befolkningsminskningen i landet, procentuellt sett. Endast eft fåtal företag redovisar efterfrågan på arbetskraft.

Ökad konkurrens och begynnande konjunkturnedgång minskar orderingången och medför starkt minskat behov av arbetskraft. Industrier med problem finns utspridda över hela länet. Volvo i Olofström har minskat med 800 personer sedan 1975 och har nu 3 733 anställda. Korftidsvecka och fortsatta rationaliseringar är atf vänta. Med stigande bensinpriser och kärvare ekonomi är bilbranschen, speciellt personbilsfillverkningen, i sjunkande.

LM Ericsson, också i Olofström, har 274 anställda. Det är bara halva styrkan mof i mitten av 1970-talet. Framtidsutsikterna är ovissa, eftersom man vid Olofströmsfabriken infe har tillverkning av LM:s nya teknik.

För Sölvesborgs varv har i går en ljusning inträtt, och man kan väl där se något mera optimistiskt på sin framfid, som väl är. ABU i Svängsta har 633 anställda och har minskat med 50 personer sedan 1977. Företaget vill nu avskeda ytterligare omkring 200 personer, beroende på en hårdnande konkurrens på fiskespösidari. Här är det lågprisländerna som konkurrerar.

Facit-Halda i Svängsta, Sölvesborg och Bräkne-Hoby med tillsammans 1 758 anställda vill minska arbetsstyrkan med 200 personer.

L M Ericsson i Ronneby har 359 anställda. Denna fabrik har den nya tekniken, men framfiden är osäker eftersom L M Ericssons totala arbetsstyrka är i sjunkande på grund av en alltmer avancerad teknik som kräver

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

AUmänpoUtisk debatt

färre människor för att utförasamma arbetsvolym.

Pä Kockums i Kallinge med 937 anställda är korttidsvecka införd.

L M Ericsson i Karlskrona har 1 633 anställda, men elektroniken gör aft allt färre personer klarar samma produktion där ocksä.

Karlskronavarvef AB har i dag 1 450 anställda. En minskning med 200 personer har skett sedan 1977, och i dagarna har Svenska Varv tagit beslut om aft ytterligare 500 anställda skall avskedas under loppet av 1981.

Ett marint varv som Karlskronavarvet måste ur försvarspolitisk synvinkel vara så stort atf det klarar nybyggnad och reparafion av marinens fartyg. Detta är också fastlagt i riksdagens beslut våren 1980, där riksdagen säger att regeringen har ett särskilt ansvar för sysselsättningen vid varvet.

Varvet i Karlskrona skall, också enligt riksdagens uttalande, inte syssla med civilfartygsproduktion i fortsättningen, och stränga lönsamhetskrav kan alltså infe ställas på varvet, eftersom def är helt beroende av marinens och regeringens beställningar och försvarsanslagets storlek och fördelning. 1 så fall skall samma lönsamhetskrav ställas på tillverkningen av t. ex. flygplan och stridsvagnar. Om vi skall ha eft marint försvar i Sverige, behövs också beställningar vid Karlskronavarvet av fartyg för marinen.

Uddcomb Sweden AB har nu 497 anställda. Def är 300 mindre än i mitten av 1970-talet. Förslag om ytterligare minskning med 200 personer har lagts fram av företagsledningen. Till detta kommer att landsfing och kommuner har anställningsstopp, beroende på ett kärvt ekonomiskt läge. År 1975 bodde def 155 336 människor i Blekinge. Nu har vi endast 153 565 - en minskning med 1 771 personer i ett litet län.

Länet haren servicesektor som ligger betydligt under riksgenomsnittet och är def enda länet i södra Sverige som saknar en egen högskola. Av landefs 23 primära centra saknar endast fyra - däribland Karlskrona - egen högskola.

I det länsprogram som länsstyrelsen i Blekinge har lagt fram finns eft aktuellt åtgärdsprogram, där det krävs riktade regionalpolifiska insatser för länet, såsom elektrifiering av järnvägslinjen Karlskrona-Kristianstad och upprustning av Karlskrona-Växjö-linjen, utbyggnad av turist- och rekreationsanläggningar, satsning på fiskerinäringen och trädgårdsnäringen m. m.

Vi behöver satsningar på gångbara projekt, på lönsamma industrier. Ett ansvarstagande för vårt marina varv, som för trehundra år sedan var anledningen till Karlskronas tillkomst, kommer alt kunna hjälpa länet ur eft mycket bekymmersamt läge.

I en omfattande undersökning av Olofströms kommuns prekära läge påvisas atf Olofsfröm ligger på samma nivå som kommuner i stödområde

satsningar som är möjliga samt ekonomiskt och samhällspolitiskf försvarbara.

Invånarna i Blekinge vill med all kraft medverka till och arbeta för att få ett län som äter kan se framtiden an med tillförsikt, men utan hjälp från regering och riksdag kan länet inte pä egen hand klara sina onekligen mycket svåra problem.

Jag är förvissad om aft denna vär gemensamma vädjan frän länet inte skall förklinga ohörd när regionala och näringspolitiska satsningar övervägs från statens sida.

Med def, herr talman, vill jag än en gång betona det jag inledningsvis uppehöll mig vid.

Låt oss ta vara pä alla de möjligheter vi har. Låt oss titta ut över våra gränser och se atf vi har ganska mycket atf ta vara pä - vi har en bra situation jämfört med vad många andra länder har - och ufan allt för mycket gnäll frivilligt underkasta oss ganska tuffa tag under åren framöver för att på sikt få svenskt näringsliv konkurrenskraftigt och därmed få ordning på den svenska ekonomin.

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

AllmänpoUtisk debatt

Anf. 70 KNUT WACHTMEISTER (m):

Herr talman! Tidigare har man med fog kunnat säga om kommunernas ekonomi och om kommunalskatten liksom man säger om vädret - alla talar om det, men ingen gör något åf det.

Långsamt, långsamt men klart och otvetydigt har man under de senaste åren kunnat spåra en alltmer ökad insikt om atf den kommunala expansionen måste bromsas och bromsas kraftigt, och det kan vara skäl att något belysa vad som hittills gjorts från statsmakternas sida i kontakten med de båda kommunförbunden. Mot bakgrunden av den alltför snabba kommunala volymökningen träffades i juni 1978 en överenskommelse mellan regeringen och de båda kommunförbunden om atf riktpunkten för den kommunala konsumtionens volymökning borde vara 3 % för vartdera av åren 1979 och 1980. Det målet lyckades man inte uppnå, utan volymökningen beräknas till minst 4,5 % för vartdera året. Aft skattehöjningarna likväl kunde begränsas fill ca 40 öre per är berodde, förutom pä ett ökaf skatteunderlag, på aft kommunerna under 1980 kunde leva pä ett överskott på inte mindre 2 miljarder som uppstod 1978. Det året höjdes kommunalskatterna med ca 1:85, vilket alltså visade sig vara alldeles för mycket.

Mot bakgrunden av dagens ekonomiska situation har möjligheterna för en kommunal expansion väsentligt förändrats. Med en beräknad bruftonatio-nalprodukfökning för innevarande år pä mindre än 1 % finns det knappast något utrymme alls för någon kommunal volymökning, i varje fall under inga förhållanden överstigande 1 %. Defta kommer aft medföra betydande svårigheter för alla dem som i landsting och kommuner har ansvar för ekonomin, förutsatt aft man infe gör det lätt för sig och helt sonika höjer skatten 1982 med motsvarigheterna till den nedskärning pä 2,8 miljarder som regeringen föreslår.

Det kan finnas anledning att titta litet närmare på de åtgärder rörande den

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

AUmänpolitisk debau

kommunala ekonomin som regeringen aviserar.

Höjning av grundavdrag vid kommunal inkomstbeskattning, reducering av skatteunderlaget från juridiska personer samt slopande av en del statsbidrag kommer för 1982 att medföra en inkomstminskning för primärkommunerna på ca 1700 miljoner och för landsfingen på ca 1 100 miljoner.

Def kan tilläggas att staten samfidigt avsatt en s. k. särskild resurs på 100 milj. kr. att fördela till ekonomiskt svaga kommuner och landsfing i samband med fördelning av det extra skatfeutjämningsbidraget för år 1982. Det framgår inte om fördelningen av denna nya resurs skall ske efter samma kriterier som när det gäller det gängse skatfeutjämningsbidraget eller om utgångspunkten, vilket är det troligaste, skall vara effekterna på kommuner och landsfing av 2,8-miljardersnedskärningen.

Kommunförbunden har snabbt räknat ut atf denna ganska omfattande inkomstminskning skulle motsvara en utdebitering av 47 öre för landstingen och 62 öre för primärkommunerna, alltså tillsammans något över en krona. Självfallet är det helt oacceptabelt, om man som kompensation för inkomstbortfallet höjer skatten. Dä är ju hela meningen med reformen förfelad. Inkomstminskningen måste kompenseras med besparingar och inte med skattehöjningar. Möjligen kan man tänka sig vissa faxehöjningar, som brukar leda till en minskad efterfrågan, varjämte def ter sig rättvisare att den som efterfrågar kommunal service också betalar för den.

Kommunernas möjligheter aft hålla oförändrad skatt kornmer också i stor utsträckning att vara betingade av utvecklingen när def gäller löner och priser. Det just träffade löneavtalet ger vissa förhoppningar om att det skall gå att dämpa prisökningarna. Kommunförbundet räknar med, att om pris-och löneökningarna 1982 hade begränsats fill 7 %, skulle primärkommunernas inkomster och utgifter kunna balanseras 1982.

Gärdet då att göra besparingar? Ja, uppenbarligen gärdet, åtminstone om man skall tro tidningen Kommunalarbetaren. Tidningen redovisar att primärkommunerna för 1980 kommer att fä ett överskott på 1 500 milj. kr. och landsfingen 1 000 miljoner. Att man också skriver aft det är Bohman som har talat maktspråk och skrämt kommunerna fill att vara sparsamma tycker jag närmast man skall ta som en komplimang.

Kommunals ordförande säger i def sammanhanget att det har förekommit åtskilliga exempel på panikslagna och onödiga besparingar, som gått ut över Kommunals medlemmar. Rimligtvis kornmer def infe att gå uf över dem i egenskap av skattebetalare om kommunerna sparar. Det viktigaste med de här besparingarna är, om beräkningarna är rikfiga, att kommuner och landsting för det kritiska året 1982 haren ingångspost pä 2 500 miljoner, som tillsammans med regeringens "särskilda resurs" på 100 miljoner nästan motsvarar hela inkomstbortfallet i regeringens sparpaket om 2 800 milj. kr. Bara av den anledningen borde def alltså inte behöva vara fal om en kommunalskaftehöjning för 1982.

Det kan också vara värt atf notera att det tidigare beslutet om fullföljandet av tredje steget i skatteutjämningsreformen skall fullföljas. Därmed får

kommuner och landsfing den utlovade miljarden.

Det finns emellertid ytterligare en sida av saken som måste och bör belysas. Trots löfte om motsatsen fortsätter regering och riksdag att lägga nya bördor på kommuner och landsting i form av i och för sig vällovliga reformer, vid vilkas finansiering man dock inte tar tillräcklig hänsyn till den pressade kommunala ekonomin.

Kommunförbundet har beräknat aft nedanstående reformer bara för primärkommunerna kommer atf medföra ökade kostnader på minst 2 000 milj, kr.

Arbetstidsförkortning för brandpersonal

Kollektiv persontrafik

Gymnasieskolan

Grundskolans läroplan

Samlad skoldag

Socialtjänstlagen

Riksfärdtjänsfen

Tillsyn enligt miljöskyddslagen

Skulle allt defta genomföras på ett år, skulle det medföra en kommunal konsumfionsökning på infe mindre än 3 1/2%, Självfallet är detta helt otänkbart, och en del av reformerna blir inte heller genomförda förrän 1983, Def gäller exempelvis kollektivtrafiken, gymnasieskolan och grundskolan.

När det gäller den samlade skoldagen beslutar varje kommun själv när den skall genomföras, och där finns alltså möjligheter till vissa besparingar, Samma sak gäller den del av socialtjänstlagen som berör utbyggnadstakten av barnomsorg och äldrevård.

För att fullständiga bilden skall man också ha klart för sig att vissa reformer kommer att medföra icke oväsentliga inkomstförstärkningar för kommunerna. Jag tänker då på de väntade, mycket kraftiga höjningarna av taxeringsvärdena, som i beskattningshänseende inte kommer att kompenseras av sänkta procentsatser och högre skiktgränser vid den kommunala taxeringen. Den skärpta realisafionsvinstbeskattningen vid försäljning av fastighet medför också ökade kommunalskatfeintäkter. Begränsningarna i rätten till reseavdrag kommer också på sikt att ge ökade kommunalskatteintäkter, I dagens läge vet man inte hur mycket dessa reformer kommer aft öka intäkterna för kommuner och landsting.

Under alla förhållanden måste det vara ett absolut krav aft inte ytterligare kostnadskrävande reformer läggs på kommunerna. Man måste också diskutera en senareläggning av genomförandet av de beslut som redan fattats i riksdagen och som jag just redogjort för. Glädjande nog tycks den viljan också finnas hos berörda parter, I primärkommuner och landsfing bör man också undersöka om inte en del beslut kan omprövas ufan alltför stor negativ verkan på nödvändig service,

Def är ju ingen självklarhet att vi måste bygga ut den kommunala servicen var eviga år. Från socialdemokratisk sida talas det ofta om social nedrustning när vi från moderat håll vill dämpa expansionen, I så fall skulle vi närmast ha levt i social misär för fio år sedan, då det uppskattningsvis fanns mellan

5 Riksdagens protokoll 1980/81:73-74

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

300 000 och 400 000 färre anställda inom den kommunala sektorn. Enligt min uppfattning medför det för många människor en social nedrustning, om man höjer kommunalskatten. Om skaften höjs med säg 1 kr., medför def en utgiftsökning på 1 000 kr. för den familj som tjänar 100 000 kr. Den familjen mäsfe, förutsatt atf den inte är lycklig nog aft kunna spara 1 000 kr., då inskränka på något annat. Det kan vara matstandarden som måste dämpas, klädkontot som måste minskas eller något annat som kanske för många uppfattas som en social nedrustning.

Det är heller ingalunda så att en kommunalskattehöjning, trots att kommunalskatten i motsats fill statsskatten är proportionell, slår proportionellt lika för alla. Vi kan ta som ett exempel en kommun som höjer skatten med 2 kr. - Malmö kommun har just höjt med 2,40, så exemplet är ingalunda orealistiskt. Förjatt kunna behålla en oförändrad köpkraft vid en sädan skattehöjning behöver en inkomsttagare med 60 000 i årsinkomst en lönehöjning på 5%. Den som tjänar 90000 behöver en tioprocenfig lönehöjning, och höginkomsttagaren med 150 000 i årsinkomst måste ha eft lönelyft på minst 15 % för atf kompensera sig.

För en mycket stor majoritet inkomsttagare är kommunalskaften den i särklass mest betungande. Därnäst kommer momsen, och först på tredje plats följer statsskatten. Mot bakgrund härav är det inte så egendomligt att kommunalskatten nu är föremål för stor uppmärksamhet.

Avslutningsvis är def posifivt aft kunna konstatera aft det polifiska klimatet under intryck av det kärva ekonomiska läget i ett par frågor synes väsentligt ha förbättrats. Detta gäller både i fråga om avtalsuppgörelsen och i de förhandlingar som har förts mellan regeringen å ena sidan och de båda kommunförbunden å andra sidan. Förhoppningsvis var detta, herr talman, inte en engångsföreteelse.

Anf. 71 OSWALD SÖDERQVIST (vpk);

Herr falman! Energifrågorna har lyst med sin frånvaro i denna allmänpolitiska debatt - f. ö. infe bara i den ufan i den allmänna politiska debatten i Sverige i dess helhet. Efter folkomröstningen för snart eft år sedan har def verkat som om de flesta helst har velat glömma hur frågorna står och vilka olika alternafiv det finns atf välja mellan när det gäller Sveriges framfida energipolitik.

Och det är kanske infe så konstigt. När 1970-talefs sveriska politiska historia skall skrivas en gång i framfiden, kommer säkert en av slutsatserna i bedömningen atf bli aft energidebatten fördes med mycken falskhet och osanna argument. Samarbetet mellan industriintressen och olika polifiska grupperingar kommer att avslöjas, de felakfiga prognoserna och spelet för atf göra dem trovärdiga kommer atf framstå i all sin lögnaktighef. Därför vill de som agerade med dessa falska argument, nu när vi har allt så nära inpå oss, helst infe bli påminda om vad de nyss har sagt. Därför är det tyst i energifrågan. Kärnkraften byggs ut till en otrolig och helt onödig nivå, oljeberoendet består, kol är på väg atf införas i stor skala, och utveckling och forskning när det gäller alternativa, inhemska och förnyelsebara energikällor

hälls på sparlåga. Kort sagt: vi är på väg in i den energiframtid som kärnkraffsvännerna hela tiden eftersträvat och arbetat så hårt för.

Men verkligheten visar deras falska argumentation och avslöjar deras felaktiga prognoseroch tillrättalagda utredningar. För hur ser energiförbrukningen i Sverige ut i dag? Hur överensstämmer verkligheten med 1975 års energipolitiska antaganden? Hur mycket återstår av energikommissionens beräkningar? Vad av sanning har lämnats kvar i den ökända konsekvensutredningens material? Hur ser de nya prognoser uf som vi nu har fått i långfidsutredningen, från statens industriverk, från energisparkommittén och från flera andra håll? Om def är något som alla dessa källor överensstämmer med, så är det de beräkningar som redovisades och fördes fram av linje 3 och Folkkampanjen mot kärnkraft före folkomröstningen. De ligger däremot långt under vad som påstods i de fidigare nämnda publikationerna och utredningarna, som användes av linje 1 och 2 i deras propaganda där de påstod att def skulle bli energibrist, industrinedläggningar, kris och elände, om Sverige infe fick starta ytterligare sex reaktorer utöver de fidigare sex som redan fanns i drift.

Vi har fått kris, nedläggning av industrier, arbetslöshet, standardsänkningar och sjunkande reallöner - det är sant. Men det är inte orsakat av energibrist! Det är orsakat av den allmänna ekonomiska krisen i de kapitalistiska ekonomierna, där just slöseriet med alla resurser, även energiresurser, till slut leder fram till den kollaps som vi just nu upplever.

Mot bakgrund av den faktiska utvecklingen, fram fill nu och så långt som vi vågar lita pä prognoserna, är def i högsta grad mofiveraf atf ställa några frågor till de politiska partier som med sina falska argument, medvetna förvrängningar och osanna påståenden missledde folkopinionen inför folkomröstningen. Jag lämnar då moderata samlingspartiet åt sidan. Moderaterna var visserligen med i den allmänna förbrödringen med socialdemokrater och folkpartister i sin kamp för kärnkraft i Sverige, men till skillnad från dessa partier stack de inte under stol med sina verkliga avsikter. Det hade i och för sig varit omotiverat och omöjligt. Representerar man den yttersta högern, som moderaterna här i Sverige gör, är det också självklart på vilken sida man hamnar i en konflikt mellan storkapitalets intressen och folkflertalets intressen. Det är vad det ytterst handlar om i energifrågan såväl som i alla andra stora samhällsfrågor, och där intar högern sin givna plats.

Men med linje 2-partierna, socialdemokraterna och folkpartiet, ställer sig det hela annorlunda. Ni representerar dessa partier och har ställt er bakom deras polifik i energifrågan. Ni delar också ansvaret för den falskhet som de har visat upp i den frågan. Socialdemokrater och folkpartister - vilken kombination! - ville bygga ut kärnkraften i Sverige. Hela deras politik under 1970-talef var inriktad på en sådan utveckling. De var också helt överens sinsemellan. Den folkpartisfiska minoritetsregeringens energiproposition var godkänd och välsignad av socialdemokraterna, vägen låg öppen för 12 reaktorer och fortsatt samarbete. Då kom den lilla olycksaliga incidenten i

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

AllmänpoUtisk debatt

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

Harrisburg emellan! Den beskrevs och avfärdades ju så på mänga håll. Samtidigt hade kärnkraftsmofsfåndet växt sig starkt i Sverige. Folkkampanjens namninsamling mof kärnkraft gick fram med stormsteg, hundratusentals skrev på, och man kunde notera ett ökande motstånd också inom socialdemokrafin. Då blev det takfiskt-politiskf lämpligt atf på några timmar förvandla sig fill ett avvecklingsparti från aft tidigare ha varit ett utbygg-nadsparfi. Men def var bara till namnet. Och här börjar de verkligt falska turerna, som sedan skulle pågå under hela folkomröstningskampanjen och som det nu börjar bh dags att kräva redovisning för. Folkpartiet hade inget val, och inte heller någon vilja, att inta en annan attityd, och så var linje 2-alliansen etablerad. Man lyckades - med stort besvär - undvika att hamna ihop med moderaterna, fastän skillnaderna i sak var helt försumbara. Man lyckades få utbyggnad fill avveckling och lurade därmed många motståndare till kärnkraft att stödja linje 2. Och man lyckades, som jag tidigare sagt, att med osanna beräkningar och påståenden få det aft framstå som en katastrof för sysselsättning och välfärd, om man infe fick bygga och starta sina tolv aggregat.

Var står linje 2-parfierna i dag? Vad har ni gjort för att uppfylla era löften på linje 2;s valsedel? Vilka inifiativ har ni tagit för att utveckla alternativa energikällor, begränsa kolanvändningen och minska oljeberoendet? Sanningen att säga: ingenfing. Och det var väl inte heller meningen. Ni ville bygga ut kärnkraften, och det har ni lyckats med. Men den avveckling som ni utlovade ser def mörkt ut för.

Vi har nu snart fio kärnkraftsreaktorer i gång. De producerar ett stort elöverskott som inte går att placera i industrin och inte heller i samfärdsel-sektorn, eftersom förbrukningen där ligger sfilla eller t. o. m. minskar. Den enda återstående möjligheten är att göra sig av med elöverskottet i uppvärmningssektorn. Därför pågår nu de intensiva kampanjerna för elvärme. Man propagerar inte bara för elpatroner och elpannor, utan man försöker också bryta upp def beslut om förbud mot direktverkande elvärme som redan fattats. Det har också gett resultat, för det enda område där elförbrukningen ökar är just övrigsekforn, dvs. uppvärmningssektorn.

Vi går alltså snabbt mot ett starkt ökande elberoende, och frågan blir då; Hur skall all denna el produceras efter 20-25 år, då ju kärnkraftsreaktorerna skall tas ur bruk enligt vad linje 2 har utlovat? Blir det kolkraff, kanske? Ni socialdemokrater och folkpartister hotade ju med ett Kolsverige, om inte kärnkraften fick byggas ut. Hur går det nu? Skall nya reaktorer byggas för att ersätta de förbrukade efter år 2010? Hur blir det då med avvecklingen? Blir det kanske bridreaktorer, som ni uttryckligen har sagt inte skall få byggas i Sverige? Det är många frågor att besvara, men man måste ta ställning till hur det stora elbehov som vi nu skapar här i landet skall kunna fillgodoses -elkraften måste ju produceras på något sätt, när kärnkraften skall avvecklas som ni har lovat.

Det finns ytterligare några viktiga frågor. För Storstockholms del diskuteras nu värmeförsörjningen. En stark falang, där såvitt jag vet många socialdemokrater och folkpartister ingår tillsammans med moderaterna -

treenigheten är samlad igen - vill satsa på hetvatten från Forsmark. Def berör också min hemkommun, Uppsala. Socialdemokraterna på Uppsalabänken har motionerat om denna utbyggnad och krävt aft den skall komma till sfånd. Här finns fortfarande oärlighefen kvar. De fyra socialdemokraterna från Uppsala redovisar på intet sätt hur värmeförsörjningen skall ordnas när Forsmark 3, som är den aktuella reaktorn, fas ur drift. De hänvisar till forskning som skall ha löst problemet inom 20 år. Men det finns ingen forskning som kan lösa problemet med uppvärmning av eft så stort system på denna korta tid.

Alternativen är desamma som tidigare: kolkraft eller mera kärnkraft. Det bör man ärligt tala om. Hetvatfentunneln binder oundgängligen upp oss till fortsatt beroende av kärnkraft, om vi infe vill satsa på kol. Och det ville ju inte linje 2, eller hur? Man talar också diffust om varmvatten från Forsmark. Sanningen är ju att det inte är fråga om vare sig varmvatten eller ännu mindre om spillvärme, vilket också länge har använts för att maskera vad det är fråga om. Spillvärmen från reaktorerna kommer som förut att gå ut i havet till ingen nytta, för kylvatfnet som def där handlar om har alldeles för låg temperatur för att transporteras den långa vägen till Stockholm. Den värme det är fråga om är ånga, som skall avtappas direkt från reaktorn. Det minskar elproduktionen kraftigt. Men Vattenfall, som förut varit motståndare till eft sådant förfarande, har nu gått med på det.

Som jag förut framhållit är elproduktionen från såväl Forsmark 3 som övriga nya reaktorer helt onödig, och därför kan man göra på def här sättet. Frågan kvarstår: Med vad skall vattnet för Stockholms och Uppsalas uppvärmning hettas upp, när de första reaktorerna i Forsmark tas ur drift och hetvattentunneln är byggd? Det bör de som agiterar för hetvaftentunneln från Forsmark tala om, och det gäller särskilt Nils Hjorth och övriga socialdemokrater i Uppsala län.

En annan fråga är svensk uranbrytning. Från linje 2:s sida framhölls upprepade gånger under debatten inför folkomröstningen atf någon sådan inte var aktuell till den begränsade användning av kärnkraft som skulle gälla i Sverige. Nu pågår prospektering efter uran på flera platser, framför allt i mellersta Norrland. För vilket ändamål? Vi vet att situafionen på den internationella uranmarknaden har förbättrats. Det är nu lättare att köpa uran, och priserna har sjunkit. Vi kan alltså i Sverige köpa vad vi behöver så länge vi skall ha kärnkraft. Varför då denna satsning på prospektering och även brytning som i fallet Pleutajokk? Också här anar man ett helt annat mål och ett annat perspektiv än vad linje 2 gick ut med i folkomröstningen. Vad anser då socialdemokrater och folkparfister om svensk uranbrytning? Skall vi ha en sådan, fast ni påstod att det inte var aktuellt? I så fall, om ni har lämnat er tidigare position, den som ni hade före folkomröstningen, vad skall Sverige göra med def uran som kan komma att produceras här?

Det är dags att infria de löften om avveckling av kärnkraft och utveckling av inhemska energikällor som linje 2 gav inför folkomröstningen. Qch ni kan vara övertygade om en sak. Svenska folket har inte glömt, även om ni kanske hoppas och tror aft så är fallet. Debatten om den framtida energiförsörj-

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

AllmänpoUtisk debatt

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

ningen kommer atf fortsätta, och då kommer det att krävas att man visar var man står - tillsammans med storkapitalet och högerkrafterna, för ökade profiter, fortsatt resursslöseri och naturförstöring, eller tillsammans med folkflertalet och vänsferkrafterna för ett bättre samhälle och bevarande av natur och miljö.

Anf. 72 BO SIEGBAHN (m):

Herr talman! Svenska folket börjar i dag bli klart medvetet om den både tillfälliga och strukturella kris i vilken landet befinner sig. Det är därför inte helt förvånande att det i många kretsar - även inom regeringspartierna -råder en viss otålighet och att man tycker att det tar för lång tid att vidta motåtgärder. Jag tror också att def finns en allmän vilja hos folket att underkasta sig ganska stora offer för att på sikt komma fill rätta med landets problem. Sedan är det kanske infe så underligt atf denna beredskap är något lägre när def gäller uppoffringar som direkt och hårt berör var och en personligen.

Men jag tror att man måste ha förståelse för aft den kris vi nu genomgår inte är aft jämföra med tidigare större eller mindre lågkonjunkturer. I själva verket rör def sig om en näst intill revolutionär omläggning av polifiken. Vi har hitfills under efterkrigsåren fram till 1974 haft en så gott som obruten, stark stegring av produkfion och produkfivitet och därigenom kunnat dels höja den rent materiella standarden för medborgarna, dels tillåta oss ett betydande antal sociala och andra kostnadkrävande reformer. För dagen befinner vi oss emellerfid i en situation där allmän omprövning mäste ske och prioriteringarna göras mycket samvetsgrant. Men på sikt vill jag helt instämma i vad ordföranden i SKF:s verkstadsklubb i Göteborg, socialdemokraten Göran Johansson, så klokt sagt, nämligen att uppoffringarna måste göras nu för att vi längre fram skall kunna återknyta fill den svenska välfärdsutvecklingen. Det får sålunda på sikt infe vara fråga om ett neddragande av välfärdsambitionerna. Målsättningarna mäsfe göras klara, och vi måste befria oss från nu ofta föreliggande missbruk och brist på lust att själva göra en insats och ta ansvar för situationen. Samtidigt kan man naturligtvis komma fram fill att en del omprioriteringar bör göras.

Det är oundgängligt att denna process måste ta en viss tid, både med hänsyn fill problemens storlek och det svenska samhällets sätt atf fungera. I en diktatur kan man med kort varsel vidta radikala åtgärder utan aft alltför mycket snegla på riskerna för misstag. I vårt land har emellertid normalt alltid polifiska åtgärder föregåtts av ett relativt långsamt fungerande utredningsväsen.

Låt mig som exempel bara ta skattepolitiken, där den ena utredningen avlöser den andra utan atf man egenfiigen kommit någon vart. Tvärtom har situationen förvärrats. Nu plötsligt har t. o. m. ekonomer inom Mefallindu-striarbefareförbundet konstaterat att det snart måste sluta med en katastrof, om ingenting görs. Sedan man från den borgerliga sidan i åratal hävdat att de höga och sfigande marginalskatterna var ett gissel inte bara för den enskilde ufan även för samhället och endast bemötts med hånfulla tillmålen från

socialdemokratiskt håll, har nu plötsligt på några månader tongångarna helt ändrats. Den socialdemokrafiska finanspolitikens överstepräst, Gunnar Sträng, har förklarat att marginalskatterna måste sänkas till 50 %, och i den socialdemokrafiska partimofionen om den allmänna ekonomiska polifiken framförs samma krav.

I samband med diskussionen om marginalskatterna har man sagt att en förutsättning för en sänkning av dessa skulle vara atf man samtidigt kraffigt beskär möjligheterna att göra avdrag. Dessa avdrag har under senare år stigit orimligt mycket och blir särskilt värdefulla, sägs def, just för höginkomsttagare. Ja, tacka för det! Avdragens storlek beror ju i första hand på marginalskatternas höjd.

Antag atf en person med femtioprocentig marginalskatt lyckas låna 100 000 kr. för inköp av bostad, lyxbåt eller dylikt till 15 % ränta, dvs. till en kostnad av 15 000 kr. per år. Skatteavdragets värde blir då 7 500 kr. Om hans marginalskatt sedan stiger till 80 % innebär defta att hans skatteavdrag ökar till 12 000 kr. Man kan sålunda säga att avdragefs värde är en omvänd spegelbild av def progressiva skattesystemet. Hade vi proportionell beskattning, skulle ett visst skatteavdrags värde vara lika för alla.

Det här exemplet visar också eft annat väsenfiigt förhällande. Om en person har hög marginalskatt kostar i realiteten t. ex. lyxbåten förhållandevis mindre, men sänks marginalskatten, i det fall jag nu har nämnt, från 80 till 50 %, betyder detta att hans egna kostnader samtidigt ökar med skillnaden mellan 7 500 och 3 000 kr., dvs. med 4 500 kr. Det är klart att en sädan marginalskattesänkning och kostnadsökning för denna person kommer att göra inköpet mindre attraktivt och eventuellt få honom aft avstå. Därmed vinner man således två fördelar - både efterfrågan och avdragen minskar.

Tillnykfringen inom socialdemokrafin när def gäller marginalskatterna är glädjande, men jag tror inte man får dra för stora växlar på def. Det är naturligt för socialdemokraterna och möjligen för vissa kretsar inom centerpartiet och folkpartiet aft i dag fala om en politik över blockgränserna för att gemensamt övervinna landefs svårigheter. I och för sig har naturligtvis vi moderater ingenting emot en sådan utveckling. Den enda invändningen är att dessa tankegångar f. n. saknar all realism.

En första förutsättning för en gemensam politik är aft de deltagande parfiernas färdriktningar, även om de inte är identiska, i varje fall pekar åt samma håll. Sä är inte fallet i dag. Socialdemokraterna envisas med atf driva frågan om löntagarfonder minst lika hårt som man gjorde under tidigare år och atf kräva en politik i den riktningen såsom en förutsättning för sin medverkan. Men vi vet också att kollekfiva fackföreningsfonder eller, som det något förskönat ibland kallas, löntagarfonder, i realiteten leder fill en socialisering av svenskt näringsliv på kortare eller längre sikt. Deffa underströks också av LO:s representant vid en presskonferens nyligen, då det senaste socialdemokratiska fackföreningsfondförslaget lades fram.

Men det finns även eft annat, minst lika viktigt, hinder för ett närmare samarbete av mer omfattande slag. Sä länge Olof Palme och hans närmaste medarbetare leder def socialdemokratiska partiet i en anda av total

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

AUmänpolitisk debatt

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

AllmänpoUtisk debatt

konfrontation med den borgerliga majoriteten, där man skjuter på allt som rör sig, är def svårt aft tänka sig eft i och för sig älskvärt samarbete. Men vi får väl se om def går att förhandla om marginalskatterna, som def har antytts.

Den propaganda som f. n. drivs från socialdemokratiska tidningar och talarstolar kan jag inte betrakta som annat än ett sabotage mot alla försök atf gemensamt angripa våra problem. Jag tror att man vågar säga atf de borgerliga partierna under sin oppositionstid kände större ansvar, även om givetvis övertramp då och då förekom.

Jag vill också passa på tillfället, även om debatten härom på sistone varit ganska livlig, att påpeka att denna kritik mot s. k. blockpolifik för många demokratier i Europa måste te sig ganska märklig. I parlamentarismens moderland, Storbritannien, är def en självklarhet aft det polifiska livet huvudsakligen utspelas i en kamp mellan två stora partier och i en maktväxling mellan dem. Detsamma gäller väsentligen också Västtyskland.

För Sveriges del skulle en blockpolitik i realiteten endast kunna innebära atf det stora socialdemokrafiska partiet skulle leda politiken och att ett annat parti i stort sett skulle komma att fungera som en satellit. Detta kan naturligtvis till en tid medge en enhetligare och därför formellt kraftfullare politik, men det är väl ändå politikens innehåll och inriktning som är det väsentliga. Def är klart att en koalitionsregering allfid går igenom betydande svårigheter i ett allvarligt polifiskt läge. Varje parfi har ideologiskt, eller kanske ibland bara tradifionellt, sina uppfattningar om hur olika frågor skall lösas, och en viss dragning åt olika håll är oundviklig.

Jag har nyligen vistats några veckor i Israel och där haft fillfälle aft konstatera vilka avigsidor eller svårigheter en koalitionsregering med eft antal små parfier kan erbjuda. Varje parfi måste få sitt köttben för atf kunna övertyga de egna väljarna om sina insatser, och risken blir stor att man infe kan genomföra en någorlunda enhetlig politik.

I det senaste förslaget om fackföreningsfonder föreslås att 1 % av löneutbetalningarna formellt skall föras till ATP-systemet för att man därigenom, som det heter, skall säkra pensionerna. Detta är enligt min uppfattning endast ett lurendrejeri med syfte att dölja de verkliga avsikterna. Jag själv är bestämd anhängare av ATP-systemet och deltog i slutet av 1950-talet - på den tiden som socialdemokratisk riksdagsman - i kampanjen för denna reform. Men när man i dag låter förstå atf hela ATP-systemet riskerar att bryta samman, eftersom fonderna nu börjar tömmas om ingenting inträffar och kan vara slut om 20-25 år, så är man nog inne pä en felaktig tankegång. Uppbyggandet av en AP-fond var från början egenfiigen inte aktuellt, eftersom systemet skulle bygga på att pensionerna skulle utbetalas genom bidrag av den i varje ögonblick verksamma befolkningen. Att man ändå bestämde sig för att tillskapa en fond berodde på att man var rädd för att sparandet skulle minska vid ATP-reformens genomförande och på att man ansåg att def kunde vara värdefullt med en buffert i form av en fond för atf konjunktursvackor och ojämnheter i befolkningsutvecklingen

skulle kunna överbryggas.

Den centrala förutsättningen för aft ATP-systemet skall fungera och kunna ge pensionärerna en försäkring på ålderdomen, som står i överensstämmelse med utfästelserna, är därför att produktionsresultatet tillåter nödvändiga uttag av den aktiva befolkningen. F. n. är vår befolkningsmässiga utveckling ganska oroande. Vi har omkring 1 miljon pensionärer på en total arbetskraft av omkring 4 miljoner människor.

Nationalekonomer har räknat ut aft man, med försiktiga antaganden om produktions- och befolkningsutvecklingen, i början av nästa århundrade kan komma fram fill krav på ett uttag av 25 % av de aktiva bruttoinkomsterna för atf ATP-förpliktelserna skall kunna klaras. En tillfredsställande produktionsutveckling i landet är därför den enda garanten för aft ATP-systemet i framtiden skall kunna fungera. De som i dag driver kravet på nolltillväxt och har andra idéer som försvårar en god produktionsutveckling riskerar atf en vacker dag bli tagna på ordet och atf deras idéer kanske förverkligas när de själva kommer i pensionsåldern. Då kommer def säkerligen inte att finnas praktiska politiska möjligheter att av de akfiva människorna pressa ut så stora ATP-avgifter att dessa räcker fill deras pensioner.

Åtgärderna för atf ånyo skapa framtidstro och effektivitet i def svenska samhället måste omfatta åtskilliga områden. Både trygghetslagarna och MBL hade vid sin fillkomst flera goda syften. Avigsidorna har efter hand visat sig påtagliga, och ofta har dessutom fillämpningen av olika skäl gått betydligt längre än vad lagstiftarna avsåg. Kanske den koalitionsregering som tillträdde 1976 får ta på sig ett visst ansvar för att tillämpningen av MBL på det statliga området från början gick utöver def avsedda och önskvärda.

Def är väl numera självklart att en företagare inte godtyckligt skall avskeda en anställd, lika väl som han i olika avseenden bör rådgöra med personalen om åtskilliga planerade produkfionsförändringar. Def betänkliga är emellertid atf trygghetslagarna i realiteten inte alltid skyddar dem som man i första hand tänkt på, nämligen den äldre arbetskraften. Emellertid skapas också stora svårigheter för andra folkgrupper, som ungdomar och gifta kvinnor, när det gäller att få arbete, och helt allmänt medför de en tröghet i arbetsmarknadssystemet. Det är också klart att MBL-förhandlingar ibland fått en sådan omfattning aft effektiviteten, särskilt i offentlig verksamhet, blivit allvarligt lidande och atf nitiska ombudsmän mänga gånger synts vilja göra karriär genom krav som allvarligt hämmar produktiviteten.

Vi vet att regeringen avser att ta upp några mer uppenbara brister i första hand i trygghetslagarna, men jag tror att def vore önskvärt aft betydligt fler frågor togs upp. I dagens läge måste vi i en helt annan utsträckning se på det som är ekonomiskt effekfivt i allas vårt långsiktiga intresse. Jag har t. ex. själv i flera år motionerat om en översyn av entreprenadbestämmelserna i MBL, som kan både hota rättssäkerheten och skada den ekonomiska effektiviteten. Visserligen kommer den nya arbetsrätfskommittén enligt uppgift atf i år lägga fram sitt betänkande, men med den sammansättning som kommittén obegripligt nog fortfarande har, är det tveksamt om dess resultat

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

kommer atf svara mot landefs behov.

Sveriges u-hjälp har allfid legat i topp internationellt sett. Redan under 1960-falet fastställdes en målsättning på 1 % av BNP, vilken uppnåddes under senare delen av 1970-talef. FN:s målsättning har emellertid endast varit 0,7 % av BNP. I själva verket finns det enligt senast fillgängliga FN-statistik - nämligen för 1979 - endast två länder som kan jämföras med Sverige, och def är Norge och Nederländerna. Danmark uppfyller med råge FN-målet, under det aft länder som Storbritannien ligger på 0,52%, Västtyskland på 0,44 % och USA på 0,19 %. Skillnaden, om man tar hjälpen per capita, blir ännu större. Sverige ligger i topp med 114 dollar per invånare, varefter följer Norge med 105 dollar, Nederländerna med 100 dollar och Danmark med 88 dollar. Storbritannien har 37 dollar, Västtyskland 55 dollar och USA 21 dollar per invånare.

I sig är en stor u-landshjälp värdefull under förutsättning all den kommer till rätt användning. Detta har kanske inte allfid varit fallet. Många, bl. a. SIDA och nu senast Gunnar Myrdal, har satt allvarliga frågetecken i kanten när det gäller effektiviteten av nuvarande u-hjälp. Detta är en fråga som vi under kommande år tillsammans med andra bidragarländer - och mottagarländer- på allvar måste diskutera. För det kan inte vara rimligt atf svenska folket och andra folk skall avstå betydande belopp till andra länder om def inte finns en rimlig säkerhet för aft de används pä rätt sätt.

Men i dag befinner vi oss i en speciell situation. I statsverkspropositionen har vår u-hjälp räknats upp från 5 miljarder kronor till 5,7 miljarder kronor. Defta sker i ett läge då vi både under föregående år och innevarande år har ett underskott i våra ufiändska betalningar på mer än 20 miljarder kronor. Det betyder med andra ord att den utländska statsskulden årligen växer med detta belopp. Redan om några år kommer räntorna, som ju måste betalas i utländsk valuta, att vara lika höga som värdet av väsentliga svenska exportprodukter, vilket också Olof Palme underströk i går. I realiteten innebär det vidare att lånen skall återbetalas av våra efterkommande och atf vi således i realiteten inte själva betalar hjälpen utan överlåter det på en kommande generation. Detta kan inte få fortgå redan av det enkla skälet atf ufiändska långivare om ett antal år inte kommer att stå fill förfogande i en sådan omfattning som f. n. Det mäsfe därför, åtminstone under de år som vårt nuvarande jättelika underskott består, prövas vilken u-hjälp som vi och våra efterkommande skall ha möjlighet aft lämna.

Def är väl inte alldeles orimligt att hävda aft vi i varje fall temporärt skulle kunna gå ned kanske inte till de stora industriländernas låga insatser men åtminstone fill den målsättning som FN officiellt har framlagt, nämligen 0,7 %. Det skulle innebära en u-hjälp för kommande år på infe 5,7 miljarder kronor utan drygt 4 miljarder kronor.

I detta sammanhang bör man dessutom hålla i minnet aft de stora ländernas u-hjälp faktiskt och praktiskt är bunden pä ett helt annat sätt än vår. Säväl Frankrike som Storbritannien har beställningar i det egna landet av världens totala u-hjälp som uppgår till större belopp än deras egna bidrag

och som sålunda därigenom minskar ianspråktagandet av landets valutaresurser.

Herr talman! Jag vill uttrycka den förhoppningen att i def kommande arbetet på aft bringa balans i vår ekonomi även frågan om u-hjälpens utformning och storlek kommer att tas i beaktande.

Anf. 73 ROLAND SUNDGREN (s);

Herr talman! Den brist på balans som vi har i den svenska ekonomin på grund av de växande underskotten i våra affärer med utlandet och det nära 70 miljarder stora underskottet i den nyligen framlagda statsbudgeten skapar stora problem på samhällslivets alla områden. Skall vi kunna återfå balansen i den svenska ekonomin är det viktigt att vi får en slagkraftigare svensk industri. Det kanske mest allvarliga som har hänt sedan vi fick borgerliga regeringar efter valet 1976 är aft industriinvesteringarna har minskat med nära 40 % och att man tappar mark på både hemmamarknaden och exportmarknaden.

Där tror jag, herr Siegbahn, aft löntagarfonder är vad som kan sätta fart pä investeringarna i svensk industri. Svenska löntagare avstår då en viss del av sin lön för att trygga jobben, för atf trygga ATP i framfiden.

Den minskade industrisysselsätfningen känner vi av inte minst i def län som jag representerar, Västmanlands län, som är Sveriges mest industrialiserade län. Den politik som nu förs har där fått stora sysselsätfningspolitiska konsekvenser.

I dag sysslar man inte så mycket med uppbyggnad, utan det rör sig mest om nedläggningar. Jag kan här peka pä nedläggningen av metallurgin i Spännarhyttan och Surahammar, på nedläggningen av handelsstålsrörelsen vid Hallstahammars AB. I går presenterades en MBL-överenskommelse om över 1 000 permitferade vid Bulten-Kanthal i Hallstahammar. Vi har också haft omfattande permitteringar vid Fagersta AB. Viktiga delar av svensk järn- och stålindustri är på väg att försvinna utan atf regeringen vidtar åtgärder för att få till stånd den nödvändiga samordningen och samplaneringen av denna för Sverige så viktiga basnäring. Regeringen mäste innan en nedläggning sker av den bara sex år gamla och moderna masugnen i Spännarhyttan och av stålverket i Surahammar åtminstone utreda mefallur-gifrågan. Detta är icke ordentligt gjort, och någon nedläggning av Spännarhyttan bör inte ske utan alt en ordentlig utvärdering gjorts. Defta kommer de socialdemokratiska riksdagsledamöterna från Västmanland att nästa vecka utveckla i en mofion, som vi då kommer aft väcka.

Den totala uppgivenhet för des. k. fria marknadskrafterna som regeringen visar leder till att obalansen mellan olika regioner i vårt land ökar. Allt fler sysselsättningstillfällen försvinner från skogslänen, medan storstadsregionerna växer. T. o. m. i tidigare sä expansiva områden som Mälardalen märker man nu stora skillnader i utvecklingen. Under 1970-talet har t. ex. befolkningsökningen i Stockholms län varit över 68 000. Uppsala län har ökat med nära 42 000, medan befolkningen i Västmanlands län minskat med ca 2 000, detta trots atf länet har en ung befolkning och eft posifivt

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

AllmänpoUtisk debatt

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

AllmänpoUtisk debau

födelsenetto. Neffoufflytfningen från länet har varit ca 10 000 personer under 1970-talet.

Ur såväl samhällsekonomiska som rent mänskliga synpunkter är def vikfigt att åtgärder vidtas för atf vi skall få en mer balanserad utveckling i vårt land. Om nu regeringen inte vill styra utvecklingen, utan överlåter det till marknadskrafterna, kunde man väl ändå lyssna på de många konstruktiva förslag som kommer från oppositionen om bl. a. ökat bostadsbyggande och investeringar inom SJ och kollektivtrafiken, något som skulle betyda mycket för industrisysselsätfningen bl. a. i vårt län. Man borde också lyssna fill förslag som kommer från andra regioner i vårt land. I länsplaneringar runt om i landet växer det fram förslag som, om de genomförs, kan innebära en bättre differentierad arbetsmarknad och ett bättre utnyttjande av de personella och materiella resurser som finns. Men det ankommer i många fall på regering och riksdag aft fatta de rikfiga besluten.

Jag vill peka på några beslut som årets riksdag kan fatta och som skulle betyda mycket för ett bättre tillvaratagande av de arbetskraftsreserver vi har i Västmanland på grund av att vi har ovanligt stora ungdomskullar som lämnar skolorna under 1980-talet samt på grund av aft vi har en lägre sysselsättningsgrad för kvinnor än rikets medeltal. Sådana beslut skulle ocksä innebära ett bättre utnyttjande av en redan utbyggd offenfiig och kommersiell service, som planerades i vårt län efter de mycket expansiva åren på 1950- och 1960-talen. Under 1970-talet har detta på ett dramatiskt sätt förändrats till dess motsats.

Västmanland är def län som vid sidan av industrisektorn har den kanske minsta statliga verksamheten i landet. Hösten 1982 kommer F 1/Hässlö, som är den enda statliga verksamheten i länet av större betydelse, atf läggas ned, och därmed försvinner ytterligare 400 arbetstillfällen. I samband med att riksdagen fattade detta beslut uttalade riksdagen i en särskild filläggsaffsats "att starka statliga insatser skall göras för att kompensera Västeråsregionen för förlusten av F 1". Regering och riksdag kan fatta beslut som uppfyller detta löfte. Västmanländska riksdagsledamöter har under den allmänna motionstiden väckt ett antal motioner som möjliggör detta.

Om några veckor kommer regeringen med sin energiproposition. Def har dröjt länge - vi hade ju en folkomröstning för nära ett år sedan. I den propositionen kommer med all sannolikhet bl. a. eft förslag om atf de myndigheter och kommittéer som arbetar inom energiområdet skall slås samman till ett nytf statligt verk - statens energiverk - från den 1 juli 1982. Det finns starka skäl för ett lokaliserande av statens energiverk till Västerås, samtidigt som 400 statliga arbetstillfällen försvinner från länet hösten 1982. Utöver de sysselsättningsproblem jag tidigare nämnt och ensidigheten i det västmanländska näringslivet kan vi peka pä den starka anknytning länet har till energiområdet. Vi kan peka på ASEA och Asea-Atom och den omfattande forskning som där bedrivs samt på den banbrytande insats Västerås gjorf på fjärrvärmeområdet - Västmanland har den högsta andelen fjärrvärme i landet, räknat i megawatfimmar per invånare. Lät mig vidare peka pä de intressanta försök med nya energikällor som görs tillsammans

med nämnden för energiproduktionsforskrring och som gäller eft projekt om energiskog i Surahammar samt försöksodlingarna på Malmön i Köping. Jag kan ocksä peka på den särskilda utbildningsprofil som den nya högskolan i Eskilstuna och Västerås utvecklar genom aft satsa på utbildningar inom energi- och elekfronikområdena,

I en socialdemokratisk motion fill årets riksdag föreslås också en överföring av resurser fill de mindre högskolorna inom anslaget till lokala och individuella linjer samt enstaka kurser, som skulle innebära ett komplement till de regionala satsningarna inom näringslivet och underlätta den strukturomvandling som sker inom näringslivet. Således talar enligt vårt förmenande såväl samhällsekonomiska som arbetsmarknads- och regionalpolitiska skäl för ett förläggande av statens energiverk till Västerås,

De västmanländska riksdagsledamöterna har också i en motion pekat på värdet av atf utnyttja den resurs som milifärflygfälfef vid Hässlö utgör för hela Mälardalen, I dag har man där reguljär trafik på linjen Väsferås-Jön-köping-Köpenhamn genom SAS samt tillstånd för reguljär linjetrafik till Göteborg genom Basair. Hässlö fungerar f, n, också som alternativflygfälf till Bromma, och def finns skäl aft förbättra servicen så, att fältet även kan fungera som alternafiv för flygplan i inomeuropeisk trafik, således som alfernafivflygplatstill Arlanda, Möjligheter till en reguljär godsflygfrafik bör undersökas, eftersom fältet ligger geografiskt bra till på grund av närheten fill Stockholm och Arlanda,

Utbildningsmässigf har Västerås redan en anknytning till flyget. Den civila flygfeknikerufbildningen på högskolenivå startade hösten 1980, och sedan 1968 finns landefs enda flygmekanikerufbildning på gymnasienivå i Västerås, Jag hoppas också aft den organisationskommitté som f, n, arbetar med lokaliseringen av den flygbolagsanpassade pilotutbildningen, vilken vi diskuterade här i riksdagen för några månader sedan, kommer att förläggas till Västerås,

Herr talman! Jag vill sluta med den förhoppningen aft årets riksdag kommer att fatta positiva beslut för vårt lands och vårt läns vidkommande i de frågor jag här berört. Därmed skulle riksdagen uppfylla def beslut den tidigare fattat, om starka statliga insatser för atf kompensera Väsferåsregio-nen för förlusten av F 1, samtidigt som man till en del möter de stora sysselsättningsproblem vi har och bidrar till att skapa en bättre differentierad och en mer robust arbetsmarknad i Västmanland,

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

AllmänpoUtisk debatt

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

tillstånd. Dessa faktorer är inte orsaken till dagens svårigheter. För att komma fill rätta med svårigheterna har man även fidigare tillgripit bl. a. stora utländska obligationslån, bandels- och valutakontroll och försämring av myntet med därav följande dyrtid - en utveckling som när den kommit i gång svårligen låter sig hejdas, nägot som de äldre av oss inhämtat ur Snoilskys dikt om Per och Kersti på marknaden i Värnamo, en stad - jag föredrar den benämningen framför kommun - i budgefminisferns egen valkrets. Den ekonom som ansågs skyldig till landefs olycka - en beskyllning från vilken eftervärlden, tyvärr för sent, friade honom - avrättades genom halshuggning, och hans kropp nedgrävdes på galgbacken.

Senare under samma århundrade förde William Pitt d, y. i England sitt fädernesland till en ny storhet, delvis i kamp mot Napoleons totalitära inringningsmanövrer, och han gjorde def i trohet mot en liberal, låt oss säga marknadsekonomisk, ideologi. Han blev infe halshuggen utan dog en för dåtida engelsmän naturlig död, och över honom reste Londons borgerskap en minnesvärd i Guildhall, där man kan läsa att han "repaired the exhausted revenues and invigorated the commerce and prosperity of the country and he had re-established the public credit on deepand surefoundation". Kort sagt; Han fyllde pä den tömda statskassan och stimulerade handeln och välståndet i landet och återvann förtroendet för statens finanser. - Om de tidsangivelser som regeringens finansplan laborerar med är tillnärmelsevis riktiga blir det förmodligen ett styvt jobb för mer än en finansminister att vinna eft sådant eftermäle.

För fio år sedan tillät jag mig alt ge en tidningsartikel rubriken "1970-talet - reträtternas årtionde?". Vi kan nu fa bort frågetecknet. Det var så det blev. Vi kan redan nu se ätten rubrik över 1980-talet skulle kunna bli: "1980-falef -omprövningarnas årtionde" - utan frågetecken. Vi är ju redan där.

Vad gäller dä omprövningen? Ja, i grunden gäller den väl den ogarderade utvecklingsoptimismen, föreställningen om fillväxtsamhällets självklarhet och illusionerna om mänsklighetens idealitet och förnuft. Dessa föreställningar är hedervärda, kanske näsfan beundransvärda, men de byggde på alltför ytliga kunskaper om föränderlighefen i de globala maktförhållandena. De var inte realistiska; de byggde på lösan sand. Så länge utvecklingen likväl rörde sig i den tidigare riktningen ansågs de som hade en mera realistisk livssyn som reaktionära bakåtsträvare, professionella svarfmålare och pohtiska mörkmän. När en moderat talesman exempelvis ifrågasatte den ekonomiska realismen i barndaghemsutbyggnaden var det ingen måtta pä avståndstagandet från dem som ansäg sig veta bättre. De rösterna har nu tystnat.

Om moderata samlingspartiet hittills med en viss förtröstan kunnat se på sina opinionssiffror, trots def bistra ekonomiska klimatet, sä är det förmodligen därför att folk börjar förstå att vi, tyvärr, hade rätt-och nu har fån Tätt - när vi fört den ekonomiska försiktighetens och sansens talan och velat hålla oss till vad vi säkert hade råd med utan atf hänge oss åt illusioner om det mänskliga handlandets bevekelsegrunder. Om man hade delat vår realism så hade vi nog infe haft dagens skattesatser och dagens marginal-

skatter men heller inte dagens svarta ekonomi och upplösning av samhällsmoralen på skatteområdet och därifrån vidare till andra områden. Vi skulle kanske haft lika stora - eller större - skatteintäkter ändå, och hederligt deklarerade. Man kan vädja till människors ansvar för det gemensamma bästa, men bara till en viss gräns. En "solidaritet" som mister sin karaktär av frivillighet och upplevs som ett oräftmätigt tvång förlorar sin moraliska kraft. Uppror mot fogdarna har vi haft förr här i landet, även om formerna växlat.

Socialdemokratin har bekymrat sig över "privatiseringen" och den nya individualismen. Men def är väl ganska klart aft om människor fär bättre hemförhållanden och om man ger dem tekniska möjligheter att uppleva väriden i sitt eget vardagsrum, så blir behovet av och tillfällena fill gemensamhefsakfivitefer mindre. Och om den politiska kulturdebatten alltmer betonar självförverkligandet som tillvarons mål, hur kan man då vänta sig att kollektivet skall framstå som en självklar uttrycksform? Om vi under 1980-talef skall kunna återvinna vad vi förlorade under 1970-falef, är def inte genom inrättandet av aldrig så många opersonliga fonder, ufan genom att uppmuntra människor med bärkraftiga, nya idéer att förverkliga dem, och ingenting driver den västerländska människan mera i den riktningen än övertygelsen om aft det är insatser över det genomsnittliga som leder fill personlig framgång och erkännande. Def är sådana människor detta land nu mer än på länge har behov av, men det är sådana människor vi systematiskt fördriver till andra länder.

Med Björn Borg och Ingemar Stenmark har ärat värt namn flugit över jorden. Men i Sverige kan de inte bo längre, burgarna de än skulle vilja. Vi kan flytta våra gudsfjänstfider för deras skull och passivt i våra fåtöljer avnjuta det ställföreträdande segrandet. Herregud, vi skulle behöva de grabbarna, om inte förr, så när deras fysiska teknik inte längre gör dem oövervinneliga. För bakom den finns det som vi andra, i fåtöljerna, skulle behöva: självdisciplin, okuvlighef och vilja - kanske inte så långt från orden på Georg Carl von Döbelns gravsten på Johannes kyrkogärd: Ära, skyldighet och vilja.

Det finns en sak som de tvä grabbarna inte är. De är inte "löntagare". Jag har funderat mycket över hur defta besynnerliga ord har slunkit in i svenska språket. Motsvarigheter i andra språk är praktiskt taget okända. Ordet "löntagare" förekom i löpande tidningsfext i Sverige 13 gånger på en miljon ord 1965, och 150 gånger på 1,4 miljoner ord 1976.1 England förekom orden salary-earner och wage-worker inte alls bland en miljon ord 1963, och i Tyskland förekom Lohnempfänger två gånger på 2,5 miljoner ord 1966.

Vi har ju av hävd haft begreppen arbetsgivare och arbetstagare - även om Lars Werner envisas med atf tala om arbetsköpare sä har jag aldrig hört honom tala om arbetssäljare - och det är ju i alla fall ord som betonar den produktiva sidan, nämligen arbetet. När det drar ihop sig till konflikt, då är def en arbetskonflikt och inte en lönekonflikt. Löngivare och löntagare är för mig en ganska absurd konstellation: def mäsfe vara en produkt av konsumtionssamhället, när man lägger tyngdpunkten på pengarna i handen -

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

eller vad som blir kvar sedan skaften tagit sitt.

Om vi skall rätta upp det här gamla fina landet, som Gösta Bohman brukar säga, så tror jag vi skall gå tillbaka fill en terminologi som sätter arbetet i främsta rummet. Deffa borde ju framför allt gälla socialdemokraterna: Olof Palme gjorde sig ju i går till talesman för blåblusarnas folk. - Så mycket för marknadsekonomin och finansplanen.

Men, herr talman, innan jag slutar vill jag gärna ge några principiella synpunkter också på staten, eller riket, som det heter i regeringsformen. Del har de senaste månaderna talats mycket om behovet av en stark regering, och snart sagt varje person, som har förbindelse med något massmedium, har givit sin åsikt till känna om vad som nu behövs.

Herbert Söderström råkade nyligen som magister i en TV-klass med idel välartade elever säga atf regeringen är första statsmakten, ufan att bli rättad av eleven Bertil Fiskesjö, som i kraft av sin egenskap av konstitutionsutskottets ordförande även där borde ha kunnat tala om att def numera är riksdagen som är första statsmakten och att regeringen närmast är riksdagens verkställande utskott. Regeringen bör därför rimligtvis återspegla majoritetsförhållandet i riksdagen. Jag har därför svårt att hålla med Hans Gustafsson som i går påstod aft en borgerlig trepartiregering är en "felaktig konstruktion" i nuläget och att vårt statsskick infe är avsett för sådant. Han gav dock ingen anvisning om för vilket annat slag av regering vårt statsskick skulle vara avsett.

Väsentligare är väl frågan om vartill regeringsmakfen skall användas. Den skall - i alla fall - användas i hela svenska folkets intresse. Det har statsminister Fälldin också angivit i sin regeringsförklaring. Det innebär emellertid samtidigt atf en stark regering är en regering som förmår sätta partsintressena på plats. Det finns självfallet polifiska partsintressen. Men def finns också andra partsintressen, som i def relafiva politiska jämviktsläget under 1970-talet vuxit sig allt starkare, och jag tänker då på arbetsmarknadens parter och på kommunerna, eller rättare kommunförbunden, samt på radio-TV-monopolef,

Vad gäller arbetsmarknadens parter skall jag som Gunnar Nilssons bänkkamrat för tillfället nöja mig med ett uppriktigt erkännande och eft ur "respekt och omtanke" framsprunget "sköt om Dig!", Men själva sammanslutningen av rikets kommuner och landsting till "stater i staten" - ibland upplevda som "stater mof staten" - är en besynnerlig konstitutionell anordning. Och vad TV beträffar har jag aldrig kunnat förstå hur människor av märg och eftertryck, för aft fala med Hamlet - som politiker borde vara -kan finna sig i att bli behandlade som vanartiga barn av televisionens självutnämnda förhörsledare. Kurage, mina systrar och bröder!

I den debatt om finansplanen som ägde rum på Nationalekonomiska föreningen var det någon av ekonomerna som framhöll att en sådan situafion som den vi nu har endast kan manövreras av en stark statsmakt. Jag tror det är sant. Det har infe bara med röstsiffrorna i riksdagen att göra.

Vad vi har upplevt på senare år är ju en fortskridande awäpning av statsmakten, i tecknet av den decentralisering fill kommunerna för vilken

centerpartiet verkat, samtidigt som socialdemokratiska och fackliga strävanden medfört en absurd MBL-situafion i statsledningen och den centrala förvaltningen. Parallellt härmed nedrusfas det ena centrala verket efter det andra - inte bara personalmässigt, vilket kanske varit befogat - utan också med hänsyn till kontrollfunktioner som är ofrånkomliga i åtskilliga sammanhang.

Jag tror förvisso på flertalet medborgares förmåga att ta vara inte bara på sina egna angelägenheter utan också på många av gemenskapens. Införandet av storkommuner slog sönder mycket av det gamla folkstyret och ersatte det med ett tjänstemannasfyre. Om det är några man måste hålla ögonen på i Sverige i dag så är def de offenfiiga tiänstemännen, som - enligt en statsvetenskaplig analys utförd under Daniel Tarschys överinseende - har nästan all makt men nästan ingen ansvarighet.

Ett decentraliserat beslutsfattande kan ha fördelar genom sakkännedom om def som är nära, även om det ur likaberättigandets och rättssäkerhetens synvinkel kan vara behäftat med svagheter. Det går bra i djupaste fred och det kan bli nödvändigt vid krig och katastrofer. Det innebär emellertid svagheter i lägen där yttre eller inre hot kräver en samlad organisation eller mobilisering av tillgängliga resurser. Såvitt jag förstår är det just en sådan tidsperiod vi nu genomlever. Jag tror inte det är omöjligt atf förena tilltron fill en på personlig företagsamhet baserad marknadsekonomi med uppfattningen att vi nu också behöver återge statsledningen kraft och möjlighet atf ufan alltför många och alltför starka restrikfioner utöva verkligt ledarskap, Gustav Vasa beskar den katolska kyrkans makt över staten, Karl XI reducerade den besuttna bördsadelns makt över de ofrälse, Gustav III satte stopp för def utländska inflytandet över svensk riksdagspolitik. Med parlamentarismens genombrott upphävdes den politiska kungamakten, men man har inte rått på de stater i staten som de stora organisationerna kommit att utgöra. Vem återför, i enlighet med regeringsformens portalparagrafer, makfen över vårt lands framtid fill denna alltför tomma sal, innan det blir för sent?

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

Allmänpolitisk debau

Anf. 75 STURE PALM (s);

Herr talman! Den debatt som under senare tid förts om underhållnings-våldet har engagerat en allt större allmänhet. Jag tycker def är mycket värdefullt att den kommit i gång, och vi fick nyligen uppleva TV;s stora genomslagskraft vid den utfrågning om videovåldet som genomfördes där för någon tid sedan. Den gav exempel på en något nymornad debatt, men vi hoppas att den debatten även fortsättningsvis hålls vid liv.

För oss som under några år har tillhört statens filmgranskningsråd - jag har själv gjort det i näsfan 16 år - är detta ingenting nytt. Vi har i åratal fått uppleva hur brutaliseringen drivits allt längre, och vi har, så långt det stått i vår makt, sökt stävja denna utveckling. Totalt förbud och omfattande klipp har genomförts för de allra värsta produkterna. Naturligtvis har vi angripits av en del aningslösa och superliberala skribenter för vad de kallat maktfullkomlighet och klåfingrighet. Låt folk få se vad de vill och bort med

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

AUmänpolitisk debatt

all förhandsgranskning, har dessa personer krävt.

Vi vet alltså vad def handlar om, men det var onekligen beklämmande hur ovetande om utvecklingen på detta område utbildningsministern Jan-Erik Wikström och videogramutredaren Per Olof Sundman var vid utfrågningen. De bristande insikterna på defta område tycker jag är oroväckande.

Vi har lärt oss att vill man bekämpa underhållningsvåldef räcker def infe med fagra ord och fromma förhoppningar. Då krävs def beslutsamhet och handlingskraft - även om uppgiften infe är så särdeles lustbetonad och applåderna uteblir. Man får naturligtvis inte vänta sig någon entusiasm från branschens aktörer.

Nu borde infe denna utveckling, som har pågått under flera år, ha kommit så överraskande för utbildningsministern. Jag vill påminna om atf det är endast drygt ett år sedan vi förde en debatt här i kammaren om regeringens frisläppande av den råa ligistfilmen The Warriors, vilket skedde mof biografbyråns beslut. Jag tillhörde själv den minoritet i filmgranskningsrådet som den gängen blev överkörd av regeringen.

Stödd av en bred opinion - som i hög grad åberopade humanistiska och kristna värderingar - och av en representativ läraropinion, sökte jag genom en interpellafion få klarhet om utbildningsministerns ambifion att fa itu med denna typ av våldsutbud. Någon frejdig kampglädje från utbildningsministerns sida kunde dock inte avläsas vid det tillfället. Nu fortsätter signalerna atf komma om det allvarliga underhållningsvåldet. Så sent som veckorna före jul vädjade bl, a, Sveriges lärarförbund och socialstyrelsen till regeringen om aft stoppa det grövsta filmvåldet.

Den starka oro som kommer till uttryck i skrivelserna borde fä även andra aft utveckla aktivitet - bl, a, skolminister Britt Mogård, som talar så mycket om normer, har här ett stort fält för eventuell handlingskraft.

Jag skall läsa upp ett citat ur socialstyrelsens skrivelse fill regeringen;

"De undersökningar och studier rörande mediaväld, som publicerats, ger starka belägg för ogynnsamma och sannolikt bestående effekter hos unga konsumenter. Den ena är en avfrubbning inför våldshandlingar. Den andra aren inlärning, där råhet, brutalitet och hänsynslöshet kan bli normgivande och leda fill destruktiva handlingsmönster. Den grupp av barn och ungdomar som av andra skäl redan far illa torde riskera de svåraste skadeverkningarna."

Det var propåer av detta slag som resulterade i att regeringen tillsatte en arbetsgrupp, som dess värre presterat en dålig och konturlös diskussionspromemoria. Promemorian är nu ute för remissbehandling, och även statens filmgranskningsråd skall ge sina synpunkter.

Vårt svar kommer i dagarna och innebär i korthet aft biografförordningens bestämmelser snarast bör göras fillämpliga även för offentlig visning av videogram. Det är en orimlighet att, som nu sker, biograffilmer som förbjudits av biografbyrån bakvägen skall kunna spridas till en stor allmänhet via videogram. Därför måste samma bestämmelser så snart som möjligt gälla för bäde biograffilm och videogram.

Def mest effektiva och konsekventa vore aft även videogrammen blev

föremål för förhandsgranskning enligt samma kriterier som gäller för biograffilm. Med hänsyn till atf detta skulle innebära en kraffig utbyggnad av biografbyrån och med hänsyn fill att den nu arbetande yttrandefrihetsufred-ningen även behandlar dessa frågor har vi nöjt oss med att i avvaktan på dess resultat föreslå eft frivilligt granskningsförfarande.

Är def nu ett samhällsintresse atf stoppa underhållningsvåldet - och def anser vi - sä bör behandlingen av deffa utbud, oavsett media, bedömas på samma sätt. Mot den bakgrunden anser jag att tillkomsten av en speciell ytfrandefrihetsdomstol, som föreslogs för nägra år sedan, är en tanke som borde prövas på nytf. Det är en ofillfredssfällande lösning atf låta landefs olika tingsrätter syssla med sådana frågor. Detta kan skapa en skiftande rättspraxis, som skulle föra oss tillbaka fill fiden före 1911. Def var just dessa förhållanden som drev fram beslutet atf införa statens biografbyrå för 70 år sedan.

Debatterna som föregick inrättandet av statens biografbyrå fördes i en tid då underhållningsvåldets uttrycksformer endast var en mild västanfläkt jämfört med dagens utbud. Som ett kuriosum kan nämnas att även Hjalmar Branting delfog i dessa debatter. I andra kammaren 1909 talade han för aft biografföreställningarna borde underkastas offenfiig kontroll med tanke på ungdomen.

Det är påfallande hur stora likheter def trots allt finns i biografförordningens centrala paragraf år 1911 och år 1981. I 1911 års förordning sägs bl. a.;

"Granskningsman må ej godkänna biografbilder, vilkas förevisande skulle strida mot allmän lag eller goda seder eller eljest kunna verka förråande, upphetsande eller till förvillande av rättsbegreppen. Bilder som framställa skräckscener, självmord eller grova förbrytelser på sådant sätt eller i sådant sammanhang atf dylik verkan kan åstadkommas må sålunda icke godkännas."

1981 sägs det atf enligt förordningen skall ej godkännas "film eller del av film, vars förevisande på grund av det sätt, varpå händelserna skildras, och del sammanhang, vari de förekomma, kan verka förråande eller skadligt upphetsande eller förleda till brott."

Jag har vid tidigare fillfällen här i kammaren sagt, och jag vill upprepa def, atf ledamöterna i Statens filmgranskningsråd ingalunda är några censurvänner. Det är tvärtom så att vi har placerats här av regeringen för att hålla ögonen på censuren. Vi har alltså en mycket liberal censur i vårt land. Men när vi i vår verksamhet på nära håll kan följa vad som sker vore det ansvarslöst att inte föreslå ingrepp. Ytterst rikfar sig dessa filmer till en ungdomlig publik som ofta kommer från kulturfattiga miljöer.

Def senaste på området är filmer som glorifierar narkotikabruket. Det borde vara en intressant forskningsuppgift aft klarlägga vilka krafter som kan ha intresse av att producera sådana filmer.

Def är helt klart att om inte samhällets egna organ ingriper kan def uppstå utomparlamentariska aktioner. Även kulturlivet har sina miljöproblem, och än så länge har vi infe sett till nägra kulturella miljögrupper som slagit upp

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

sina tält utanför def kommersiella etablissemang som sprider denna våldsglorifiering. Jag skulle infe bli förvånad om kraftiga reaktioner skulle bli resultatet om vi infe själva håller efter de uppenbara avarter som jag talat om.

Herr falman! Enligt min mening vore det eft stort misstag av ytfrandefri-hetsutredningen om den av något slags doktrinära superliberala mofiv föreslog atf statsmakterna skulle avhända sig möjligheten att ingripa mot de marodörer som profiterar på atf saluföra alster med en destruktiv, medeltida människosyn. Det är vår förhoppning att utredningen kan finna effekfivare metoder än de nuvarande för att bekämpa detta underhållningsvåld.

Anf. 76 KARL BJÖRZÉN (m):

Herr talman! Ekonomiska frågor har, som vanligt, dominerat den allmänpolifiska debatten, åtminstone första dagen. Det är naturligt, eftersom samhällsekonomin och den ekonomiska politiken har grundläggande betydelse för all verksamhet, såväl den offenfiiga som den enskilda sektorn, för alla verksamhetsgrenar och alla enskilda medborgare i vårt land.

Avtalsuppgörelsen mellan LO och SAF och regeringens färska ekonomiska handlingsprogram utgör i år ytterligare en förklaring fill de ekonomiska frågornas dominans.

Industripolitiska och andra näringspolitiska frågor har däremot fått en undanskymd plats i debatten. Det är enligt min mening förvånande, eftersom våra ekonomiska svårigheter i hög grad sammanhänger med att vår industrisektor är för liten och industriföretagens konkurrenskraft otillräck-

lig-

Våra möjligheter aft återvinna samhällsekonomisk balans är också i hög grad beroende av våra möjligheter atf öka industrins kapacitet och konkurrenskraft.

Med hänsyn härtill är det anmärkningsvärt aft ingen socialdemokratisk ledamot eller suppleant i näringsufskottet deltagit i debatten - bortsett från Gunnar Nilsson, som är suppleant i näringsutskoftet, men på grund av andra viktiga uppgifter inte har möjlighet att delta i utskoffsarbefet, ufan huvudsakligen ägnar sig åt arbetsmarknadsfrågor, samt fördelningspolifiska och allmänpolitiska frågor.

Andra socialdemokratiska falare har behandlat näringslivsfrågor ur främst arbetsmarknadspolifisk synvinkel.

Yngve Nyquist och Roland Sundgren berörde förhållandena inom stålindustrin, men höll sig till resp, län. För att undvika i den allmänpolitiska debatten ytterligare inslag av vad som skämtsamt brukar kallas hembygdens dag, skall jag avstå från att i dag kommentera deras inlägg. Vi får snart nya tillfällen aft särskilt debattera stålindustrins problem.

En förklaring till socialdemokraternas tystlåtenhet rörande näringspolitiken i den här debatten kan vara aft de inte har någonfing av värde att berika debatten med. De förslag på detta område som framförts från den socialdemokratiska sidan saknar nyhetsvärde och lider av den stora brisfen

att de nästan undantagslöst försvårar ökningen av industriproduktionen och exporten,

Erik Hovhammar nämnde i går debatten om löntagarfonder och det föreslagna skattesystem som brukar kallas promsen och påpekade de negativa effekterna.

Jag vill peka på ett par andra särdrag av annan karaktär, som blivit typiska för den socialdemokratiska näringspolitiken.

Det ena är övertron på planering, i synnerhet central statlig planering. Den tar sig uttryck i en ständig ström av förslag om planer av alla tänkbara slag.

Det andra är benägenheten aft vilja bromsa all strukturomvandling genom förhalning av beslut rörande förändring eller nedläggning av industriell verksamhet.

Dessa två tendenser hänger ofta intimt ihop på så sätt atf planeringskrav används både som mofiv för och som medel att förhala beslut om förändringar.

Bakom förhalningsattityden ligger naturligtvis en omtanke om berörd personal och berörda kommuner och regioner. Vid alla strukturförändringar uppkommer negativa effekter, som vållar oro och svårigheter. Människorna i berörda företag och trakter ängslas helt naturligt för konsekvenserna och för sin framfid. Eftersom jag själv nyligen upplevt en sådan situafion, har jag fullt klart för mig hur utvecklingen kan gestalta sig. Därför finner jag det helt naturligt att socialdemokraterna liksom alla som tillhör andra partier gör sitt bästa för att både personligen och genom olika samhällsorgan försöka hjälpa drabbade människor och bygder. Detta är naturligtvis inget fel, utan tvärtom bra. Jag vill inte på något sätt ifrågasätta socialdemokraternas syfte och goda vilja på det området.

De metoder som tillämpas finns det emellertid skäl aft ifrågasätta, I stället för att inrikta sig på atf skapa nya arbetstillfällen tycks man använda alltför stor kraft till att försöka bevara de befintliga. Man känner sig tydligen mest effektiv och nyttig, om man kämpar för att rädda jobben, som det brukar heta. Man tycks därvid inte tänka sä mycket på att man med förhalnings-taktik inte bara kan skada samhällsekonomin ufan även försvåra för de berörda människorna. Man kan göra dem en björntjänst genom att åstadkomma en utdragen omställningsprocess, som förlänger orostiden, Def finns ingen trygghet i olönsam industriell verksamhet, som upprätthålls med hjälp av skattemedel och fromma förhoppningar. Människor kan ta skada av att sysselsättas i sådan verksamhet.

Att socialdemokraterna enligt min uppfattning ofta så att säga satsar på fel häst, sammanhänger säkert med def jag vill kalla övertro på planeringsinstrumentet.

Visst är det nödvändigt med viss planering, men det är ocksä nödvändigt att inse planeringens begränsningar. Det finns erfarenheter på planerings-området, som kan vara fill god hjälp för aft nå en vettig balans. Jag tänker dä bl, a. på många storföretag, som byggt upp omfattande och detaljerade system för både investerings- och verksamhetsplanering. Många av dem har

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

AllmänpoUtisk debatt

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

AllmänpoUtisk debatt

emellerfid funnit att de varit på väg att planera sig fill döds, I de omfattande och detaljerade planeringssystemen har man byggt in alltför stor osäkerhet och samtidigt dragit på sig alltför mycket av stelhet och tröghet. Därigenom har man spelat bort det kort som kanske är det allra värdefullaste i en fri marknadsekonomi, nämligen flexibiliteten och förmågan till snabb anpassning fill skiftande förutsättningar och marknadsförhållanden.

Av de storföretag som fortfarande är framgångsrika har de flesta nu reducerat sin planeringsverksamhet och gjort den mindre detaljerad. Framför allt har man sökt ändra planeringens inriktning. Numera försöker man mer och mer planera för osäkerhet samt planera in maximal anpassningsförmåga för att därmed på lång sikt uppnå bästa möjliga resultat och förmåga till överlevnad.

Härtill kommer atf planeringens värde och möjligheter i hög grad är beroende av kompetent personal med adekvata kunskaper och informationer. Polifiker och byråkrater i offentlig tjänst har ofta hög kompetens, men på planeringsområdet passar den i allmänhet bara för övergripande samhällsplanering pä olika nivåer. Investerings- och verksamhetsplanering för näringslivefs företag och branscher fordrar en annan kompefens. Om den planeringen hamnar i fel händer, kan den bli mera fill skada än till nytta.

Regeringen har aviserat en industripolitisk proposition. Den torde ge oss anledning att senare i år ha en mera omfattande och djupgående debatt om industripolitikens framtida utformning. Jag skall därför nu bara dra fram några allmänna synpunkter, som jag anser vara väsenfiiga.

Först och främst vill jag då säga att de enligt min uppfattning viktigaste delarna av industri- eller näringspolitiken inte handhas av industridepartementet utan av ekonomi- och budgetdeparfementen. Detta säger jag ingalunda för atf på något sätt komma åt industriministern eller förringa de insatser som görs av honom och hans departement. Men en god ekonomisk politik och en förnuftig skattepolitik utgör ofrånkomligen en nödvändig grund för näringspolitiken. Utan denna grund har en särskild industripolitik inga förutsättningar att bli framgångsrik. Detta är fakta, som jag tror att industriministern är fullt medveten om. Även andra departement handhar verksamhetsgrenar av utomordentligt stor betydelse för industripolitiken. Utbildnings- och handelspolitiken kan nämnas som exempel.

Men industridepartementet har ändå en nyckelroll i strävandena att nå en gynnsam industriell utveckling. Jag hoppas och tror att industriministern delar min uppfattning, att departementet inte spelar den rollen bäst genom att expandera och byråkratiseras eller låta andra statliga organ inom industridepartementets verksamhetsområde utvecklas! den riktningen. Nej, den bästa och nödvändiga inriktningen måste naturligtvis vara att koncentrera insatserna till väsentliga uppgifter. Och vilka kan dä dessa vara, om planeringsarbetet skall begränsas på def sätt jag tidigare antytt?

Forsknings- och utvecklingsfrågorna utgör ett viktigt arbetsområde, exportfrämjande åtgärder ett annat. Insamling, bearbetning och spridning av viktig informafion är också väsentligt. Därvidlag framstår det som mest angeläget att insamla information om utveckling och planerade förändringar

i andra länder, i synnerhet rörande branscher inom vilka företag och branschorganisationer i vårt land är för små för atf själva kunna klara sådana uppgifter. Även beträffande informationsspridning fill svenska företag bör särskilt de små och medelstora företagens behov särskilt beaktas.

Allt defta arbete bör syfta till att få och ge signaler som möjliggör en smidig anpassning till pågående eller väntade förändringar. Även i all utrednings-och planeringsverksamhet bör invävas som en röd tråd att ständigt ha behov av flexibilitet och anpassningsförmåga i åtanke,

Regionalpolifiken är naturligtvis ett mycket viktigt arbetsområde. Industridepartementets del av regionalpolifiken inrymmer speciella problem. För att inte regionalpolitiken skall komma i konflikt med den allmänna industripolitiken torde en ökad användning av generellt verkande regionalpolifiska medel böra eftersträvas.

Att inifiera, stödja och eventuellt styra s. k, nationella projekt kan vara en vikfig uppgift inom industripolitiken. Det industripolitiska intresset avser då främst att söka skapa och tillvarata s, k, spin off-effekter av värde för den industriella utvecklingen, medan projekten som sädana ofta avser andra intresse- och verksamhetsområden.

Som exempel på tänkbara sådana projekt kan nämnas Nordsat och stridsflygplanet JAS, Så många stora och dyrbara nationella projekt kanske vi inte inom överskådlig tid har ekonomiska möjligheter att ge oss in på. Omständigheterna har emellertid medfört att vi fått ett stort nationellt projekt som vi helt enkelt är tvingade att ta itu med eller rättare sagt gä vidare med och verkligen driva med hög prioritet. Jag tänker då på energipolitiken och behovet av aft snabbt och effektivt nedbringa vårt alltför stora oljeberoende. Detta projekt kommer, som jag ser det, under hela 1980-talef aft höra till industripolitikens allra viktigaste arbetsområden,

Anf. 77 ESSE PETERSSON (fp):

Herr talman! Kommunal självstyrelse är i hög grad en fråga om demokrati och ekonomi i kombination med varandra, Självsfyrelseprincipen har avsevärt urholkats genom att den kommunala verksamheten till mycket stora delar styrs av statliga beslut och direktiv. Här måste den grundläggande principen vara aft beslutanderätt också innebär betalningsansvar, Deffa är en naturlig konsekvens av självstyrelseprincipen i de tre nivåerna - kommun, landsting och riksdag - i vårt lands demokratiska beslutsprocess, Aft de senaste tre borgerliga regeringarna, i motsats till den tidigare socialdemokratiska regeringen, visar förståelse för dessa synpunkter är en utveckling i rätt riktning. Nu tycks regeringen också vara beredd atf gå till handling för aft statsmakterna måste dels ompröva tidigare fattade beslut och kostnadsdrivande normer för den kommunala sektorn, dels vidta åtgärder för att begränsa den kommunala sektorns finansiella utrymme. Regeringens insikt i defta problemkomplex är växande som framgår av 1980 års kompletterings-proposition och i budgetpropositionen 1981 samt konkretiseras ytterligare i det nu föreliggande ekonomiska handlingsprogrammet från februari 1981, som vi hade att ta del av bl, a, här i går, Deffa måste hälsas med

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

AUmänpoUtisk debatt

Nr 73

Torsdagen den

5 februari 1981

/___________

Allmänpolitisk debatt

tillfredsställelse. Nog är det tidigare systemet ganska ohållbart i längden, att riksdagen även försöker att svara för reformarbetet lokalf och regionalf, samtidigt som kommuner och landsting själva får klara finansieringen. Ibland har detta skett med ett alltför korsikfigt lockande statligt "stimulansbidrag" under en begränsad introdukfionsperiod.

De statliga och kommunala skatternas och avgifternas andel av bruttonationalprodukten (BNP) har ökat dramatiskt under de senaste två decennierna liksom också kan redovisas för de samlade offentliga utgifternas andel av BNP, Detta framgår av tabell nr 1 med skatter och avgifter i procent av BNP fill vänster och de samlade offenfiiga utgifterna i procent av BNP fill höger.

Tabell nr 1
År 1960	30%		33%
Är 1965	36%		39%
År 1970	41 %		44%
Är 1975	46%		52%
Är 1976	50%		56%
Är 1977	53%		62%
Är 1978	52%		61%
Är 1979	53%		63%
Är 1980	50%	(ber,)	64%
Är 1981	51 %	(progn,)	65%

Denna utveckling förklaras främst av den kommunala utgiftsexpansionen som fill stor del är ett resultat av den kraftiga utbyggnaden av samhällets service. Den samlade kommunala sektorns andel av BNP har sfigit från 11 % 1960 fill närmare 25 % 1980, Inom ramen för den offentliga sektorn har den kommunala konsumtionens andel ökaf från 50 % 1960 fill omkring 70 % 1980,

Omräknat i antal anställda inom den kommunala sektorn så är ökningen betydande från ca 300 000 i början av 1960-talef till omkring en miljon 1980-1981,

Den fria kommunala beskattningsrätten är ingen garant för självstyrelseprincipen. Därför får denna beskattningsrätt inte bli ett självändamål som det ibland hävdats i debatten utan måste sättas in som en del i den totala skatfeproblemafiken. Vi har en formell kommunal beskattningsrätt, men reellt är handlingsmöjligheterna mycket begränsade.

Kostnadsutvecklingen för kommuner och landsting är så expansiv atf årliga skattehöjningar på ca 50 öre för vardera kommun och landsting infe är något onormalt. Den sammanlagda genomsnittliga skattesatsen för hela den kommunala sektorn var 1960 14:63 kr, per skattekrona och har nu mer än fördubblats till årets siffra 29:55 kr, 1981. Medelutdebiferingens utveckling har varit under samma tidsperiod enbart för kommunerna 10:85 kr. 1960 till 15:63 kr. 1981 och för landsfingen 4:38 kr. 1960 fill 12:84 kr. 1981.

Under senare år har en viss begränsning av den sammanlagda kommunala skatteutdebiferingen varit nödvändig, men något mera påtagligt resultat kan först noteras 1979 och sedan de följande två åren 1980 och 1981. Den kommunala skattexpansionen är pä sikt helt orimlig samtidigt som utrymme

Tabell nr 2
Kronor per skattekrona
Är	Kommun		Landsting		Totalt'
1975	14,35		10,21		25,23
1976	14,65	+ 0,30	10,78	+ 0,57	26,15	+ 0,92
1977	14,32	+ 0,27	11,26	+ 0,48	26,85	+ 0,70
1978	15,36	+ 0,54	12,46	+ 1,20	28,71	+ 1,86
1979	15,46	+ 0,10	12,61	+ 0,15	29,02	+ 0,31
1980	15,52	+ 0,06	12,61	±	29,09	+ 0,07
1981	15,63	+ 0,11	12,84	+ 0,23	29,55	+ 0,46
iJnkl.	skatt till	församlingar.

För aft komma till rätta med kommunalskaftehöjningar har frivilliga skatfetak etablerats, men tyvärr med föga resultat eftersom nödvändig kostnadstäckning måste ske. Den senaste varianten har varit underfecknads överenskommelser mellan regeringen å ena sidan samt Kommunförbundet och Landstingsförbundet å den andra sidan. Denna form av överenskommelse under de senaste åren har som framgår av tabell nr 2 haft en dämpande effekt på själva skattehöjningen. Men samtidigt har det visat sig aft man på den kommunala sektorn inte har lyckats med den serviceutbyggnad som ingått i överenskommelsen med regeringen, trots att detta varit en förutsättning för att staten skulle satsa de extra ekonomiska resurserna. Andra förslag som diskuterats med kombinerade begränsnings- och utjämningseffekter inbyggda i skattesystemet är obligatoriskt skatfetak och regional skatteutjämning. Grundläggande mäste vara atf skatteuttaget ställs i relafion till den servicenivå som erbjuds medborgarna i resp, område. Ett obligatoriskt skatfetak kan snarare stimulera även lågskattekommuner liksom landsfing att höja sin utdebitering till gränsen för det generella skaftetaket ufan att därför en nödvändig utjämning automatiskt kan ske mellan olika kommuner och landsting med skiftande skaftekraftsförmåga och behov av service. Dä är en samordnad statskommunal enhetsskaft med generella fördelningsprinciper ett mera intressant alternativ.

Samhällsarbetet måste utgå från en totalsyn på statens, landstingens och kommunernas samlade ekonomi och skatter. Skatterna spelar en stor roll i konjunktur- och sfabiliseringspolitiken. Inkomstfördelningen mellan olika grupper i samhället sker bl. a. med hjälp av skatterna. Skattepolitiken är avgörande för fördelningen av samhällets resurser pä längre sikt mellan den

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

privata och den offentliga sektorn. Olika nivåer på kommunalskatterna ger olika marginaleffekter för den totala inkomstskaften.

På alla dessa områden påverkas utvecklingen av kommunalskatten. Det visar att riksdag och regering för att kunna besluta i viktiga samhällsekonomiska frågor också måste ha den kommunala beskattningen under kontroll. Defta talar för en samordning av den statliga och den kommunala beskattningen genom införande av en statskommunal enhetsskatt.

Då inställer sig frågan om värdet av en helhetssyn på statens och kommunernas ekonomi och skatter jämfört med beskattningsrättens värde för den kommunala självstyrelsen.

Avgörande för denna fråga är om fördelningen av enhetsskatten till landsting och kommuner utformas som en totalram för samtliga kommunala aktiviteter eller om fördelningen också skall innefatta styrning mellan olika kommunala ändamål.

För den kommunala självstyrelsen är det nödvändigt att fördelningen av skattemedlen sker i form av en totalram. Denna generella fördelningsprincip bör baseras på ett visst krontal, som årligen beslutas per skattekrona med minst 100-procentig medelskattekraft för resp. kommun och landsting samt med bl. a. åldersstruktur och bebyggelsestruktur samt servicebehov och geografisk belägenhet invägda i själva fördelningssystemet. Det skulle i sä fall betyda aft den statliga styrningen för olika kommunala ändamål skulle kommaatt väsentligt minska i förhållande till vad som gäller f. n. Enligt vissa undersökningar är nämligen den kommunala verksamheten i dag fill hela två tredjedelar i större eller mindre utsträckning styrd av staten. Detta är en ytterst allvarlig begränsning av den kommunala självstyrelsen. Dessa tvängsförhällanden är mera besvärande för den kommunala självstyrelsen än vad borttagandet av den numera ganska formella beskattningsrätten skulle vara.

Från medborgarnas synpunkt är det den totala skattesatsen som är av störst intresse och inte den inbördes fördelningen av skatteuttaget på de olika beslutsnivåerna. Enhetsskattereformen möjliggör för statsmakten atf genom riksdagen göra den nödvändiga samordningen av skattepolitiken och den totala inkomstutvecklingen för medborgarna i sin helhet i landet. Enligt självstyrelseprincipen svarar sedan kommuner och landsting var och en helt för sin verksamhet inom de ekonomiska ramar som skafteuffallef ger fillsammans med övriga finansieringsmöjligheter som de själva har intresse för och möjlighet att utnyttja pä resp. områden. Därför bör en helhetssyn på skattepolitiken numera vara viktigare för samhällsekonomin än vad den formella beskattningsrätten är för den kommunala självstyrelsen. Nödvändigt är då att ett förslag om borttagande av den kommunala beskattningsrätten och införande av en samordnad statskommunal enhetsskatt med generell ramfördelning av skattemedlen fill landsting och kommuner kombineras med en kraftig minskning av den statliga styrningen av den kommunala verksamheten. Först då kommer den kommunala självstyrelsens principer till sin egen räft, att i betydande frihet kunna prioritera, forma och besluta i förhållande fill de polifiska idéernas principiella inriktning och

Anf. 78 ARNE SVENSSON (m);

Herr falman! Under den allmänpolifiska debatt som nu går mot sitt slut har även jord- och skogsbrukets problem tagits upp i olika inlägg. Det är givetvis tillfredsställande att kunna konstatera detta, då dessa näringsgrenar fortfarande är viktiga inslag i vårt lands ekonomi och har stor betydelse för sysselsättningen i många delar av Sverige. Vi har i vårt land ett väl utvecklat och effektivt jordbruk som väl fyller sin huvudsakliga uppgift, aft förse konsumenterna med högvärdiga livsmedel. Ingen kan bestrida eller bestrider värdet och behovet av detta.

Problemet för lantbrukets utövare är nu att det ekonomiska utbytet starkt försämrats under de senaste åren. En av orsakerna till detta är att lantbruket genom en omfattande strukturomvandling och rafionalisering blivit mycket kapitalkrävande. Det höga ränteläge som vi har fått under den senaste tiden har medfört aft i första hand de lantbrukare som är nyetablerade eller som gjorf stora investeringar under senare år med hjälp av lånat kapital har hamnat i ett mycket bekymmersamt läge.

Detta problem observerades också vid den uppgörelse som träffades i samband med de justeringar inom jordbruksavtalets ram av produktpriserna som skett vid halvårsskiftet förra året. Av de medel som ställdes till jordbrukets förfogande avsattes dä en särskild summa som skulle användas för atf lätta räntebördan för de mest skuldsatta jordbrukarna. Enligt vad jag har erfarit har inte hela summan förbrukats under den tid som gått sedan den avsattes, och def torde alltså finnas möjligheter för regeringen atf tämligen omgående lägga fram förslag som medger att man även fortsättningsvis kan vidta åtgärder av def här slaget. Jag tror aft det är nödvändigt atf så länge vi tvingas aft leva med nuvarande höga ränteläge även i fortsättningen tillgripa liknande medel.

Ett annat problem för jord- och skogsbrukarna är att de kraftigt höjda taxeringsvärden som kommer att bli följden av den nu pågående fastighetstaxeringen kan komma atf försätta åtskilliga ägare av jord- och skogsfastigheter i en besvärlig ekonomisk situation. Detta kräver att reglerna för beskattningen av förmögenhefer som är bundna i sådana fastigheter ändras. Regeringens löften om ett förslag i den riktningen motses alltså med stora förväntningar.

Just nu pågår också överläggningar inför ett nytt jordbruksavtal, som skall avlösa def nu löpande vid halvårsskiftet i år. Jag anser för min del att det är absolut nödvändigt att vi i det nya avtalet har kvar en regel som ger jordbruket ett inflationsskydd. Jag vill påstå att detta är en förutsättning för ett bibehållet livskraftigt svenskt jordbruk.

Skogen och def enskilda skogsbruket har i ännu högre grad varit föremål för politikers och andra experters och tyckares intresse under den senaste

AUmänpoUtisk debatt

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

AllmänpoUtisk debatt

tiden. Från socialdemokraters och fackliga företrädares sida har framför allt de enskilda skogsägarna utsatts för hård kritik för bristande vilja aft förse skogsindustrin med råvara. Gång på gång har man krävt tvångsåtgärder för att tvinga fram en ökad avverkning.

Socialdemokraterna vägrar tydligen fortfarande att acceptera de utredningar som gjorts och som visar att vi avverkar vad den svenska skogen tål, utan aft därför äventyra virkesproduktionen i framfiden. De tycks leva kvar i den uppfattning som rådde i början av 1970-falef, då man trodde att det år 1980 skulle vara möjligt att avverka 95 miljoner skogskubikmeter och att det därmed skulle finnas underlag för en betydligt utbyggd skogsindustri. Senare erfarenheter har lärt oss att t. o. m. det uttag på 75 miljoner skogskubikmeter som 1979 års riksdag tog som riktmärke för det framfida virkesuttaget kan bli svårt att nå i praktiken.

Samtidigt som socialdemokraterna misstänkliggör skogsägarna och kräver tvångsåtgärder mot dem gör de själva stora insatser för att förhindra samma skogsägare att använda rafionella och effekfiva metoder i skogsbruket. Det är i dag mycket svårt att nå ett tillfredsställande resultat av planteringarna efter slutavverkning. Det enda effekfiva medlet för att bekämpa snyfbaggen är atf doppa planforna i DDT. Detta är dock förbjudet, och trots enträgna framställningar från skogsbrukets företrädare och krav i mofioner här i riksdagen om dispens från deffa förbud har detta vägrats, och i denna vägran har socialdemokraterna tagit mycket akfiv del.

Lövinslaget i plant- och ungskogar är också orimligt stort, och problemet har ökaf i oroväckande grad under de senaste åren. En orsak till deffa är den minskning av kemisk lövbekämpning som skett. Förra året rådde helt förbud mot denna bekämpningsform.

I valrörelsen 1979 stod socialdemokraternas partisekreterare Sten Andersson här ute på Sergels torg och lovade förbud mot alla kemiska medel i jord-och skogsbruk. Säkerligen hade inte partisekreteraren en aning om vaddetta skulle få för konsekvenser för jord- och skogsbruket i vårt land och därmed även för vårt lands ekonomi.

Man får-verkligen hoppas att def förslag som den s. k. kemikalieutredningen lagt fram om att vi på nytt skall få bekämpa lövslyet med kemiska medel snabbt kommer aft omsättas i prakfiken.

Ingen bestrider det svenska skogsbrukets stora betydelse för vårt välstånd. Socialdemokraterna bedrar sig dock allvarligt, när de tror sig genom tvång och restriktioner kunna påverka denna näring i riktning mot ett bättre resultat.

Moderata samlingspartiet har hela tiden hävdat att både jord- och skogsbruk i vårt land inte gagnas av kortsiktiga politiska påfund. Tvärtom är det nödvändigt atf vi politiker fattar beslut, som gör det möjligt för utövarna av dessa näringar att göra långsiktiga planeringar. Defta och en god lönsamhet ger jord- och skogsbrukets folk möjligheter att med tillförsikt se framtiden an, fill glädje för alla samhällsgrupper i vårt land.

Anf. 79 PÄR GRANSTEDT (c):

Herr falman! I den debatt som nu har pågått i ett par dagar har vi ganska ingående diskuterat Sveriges ekonomiska problem och problemen över huvud taget i olika delar av vårt land. Def här är ju mycket väsentliga och brännande problem, och det är mycket viktigt att vi antar den utmaning som den ekonomiska situationen innebär för oss här i riksdagen och på alla andra håll i landet.

Men jag tycker ändå att det i slutet av den här långa debatten finns anledning aft påminna om att vi fakfiskt lever i eft ganska lyckligt och skyddat hörn av världen. Ser man bortom Sveriges gränser, upptäcker man ju atf problemen i vår omvärld är av en storleksordning som ändå får många av de bekymmer som vi har diskuterat här i två dagar aft framstå som betydligt lättare att lösa, även om de kräver kraftfulla insatser.

Det är viktigt aft vi inte låter de vardagsbekymmer som vi har aft brottas med i Sverige leda fill atf vi glömmer de stora internationella problemen som på sikt innebär eft betydligt större hot mof vår välfärd och trygghet än vad underskott i statsbudget och handelsbalans just nu gör.

Vad jag tänker på är t, ex. frågan om de naturresurser i världen som är en förutsättning för att vi skall kunna leva någorlunda gott i Sverige och i andra länder. Man har ju blivit verkligt medveten om aft oljan, som ju är en mycket vikfig råvara, kommer atf sina inom loppet av några årtionden. Defta har medfört en febril verksamhet både i Sverige och i andra länder. Vi är emellertid infe lika medvetna om att detsamma gäller en lång rad andra råvaror som inte är förnybara. Det gäller flera mineral, t. ex. koppar, tenn, zink, bly och aluminium, som alla har def gemensamt att de kan komma atf sina inom loppet av några årfionden, om det infe görs nya mycket stora fynd eller om vi inte lär oss att hushålla ordentligt. Vi har också frågan om jordens förmåga att producera de livsmedel och andra jordbruksprodukter som vi behöver.

Här kan vi se hur grunden för vår existens faktiskt håller på aft dras undan fötterna på oss utan aft vi gör särskilt mycket åf det. Vi har f. n. en ökenutbredning i världen som innebär atf mellan 5 och 7 miljoner hektar åkermark förvandlas till öken varje år. Det innebär att def varje år försvinner dubbelt så mycket åkermark från jorden sorn Sveriges sammanlagda åkerareal. Och väldigt litet görs åf detta. Trots aft man med olika tekniska hjälpmedel försöker öka världens livsmedelsproduktion minskar härigenom ändå livsmedelsproduktionen i världen per invånare i snabb takt. Vi har redan i dag en världssvält, och def finns ingenting f. n. som tyder på att inte den kommer att bli mer omfattande för varje år som går - och det är väldigt litet som vi kan samla oss fill att göra.

Vi kan se ökenutbredningen och förstörelsen av vår produktionsförmåga som en del av en global miljöförstöring, som ocksä innefattar växande luftföroreningar, som på sikt är eft hot mot vårt klimat och kan leda till väsenfiiga klimatförändringar. Enligt en del experter har vi redan fått de klimatförändringarna, och det skulle vara en orsak både till ökenutbredningen och fill de stora översvämningskatastroferna i monsunområdena i världen på sistone.

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

AUmänpolitisk debau

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

Allmänpolitisk debatt

Den stora skövlingen av den tropiska regnskogen, t. ex. i Amazonområdet och i vissa delar av Asien, innebär aft vi håller på att förstöra de områden där huvuddelen av allt syre på jorden produceras. Vilka konsekvenser def kommer att få vet vi först på lång sikt, men vi vet att skövlingen sker i fattiga länder, som känner sig tvingade aft fa vara på de möjligheter de har att tjäna pengar och inte anser sig ha råd atf tänka på syreförsörjningen åf de rika människorna i den rika världen på lång sikt.

Vidare finns problemet med världsarbefslösheten. Vi är med all räft bekymrade om arbetslösheten i vårt land skulle sfiga alltför långt över 2 %. I ett globalt perspekfiv har vi atf göra med en arbetslöshet som omfattar ungefär hälften av den arbetsföra befolkningen, kanske mer. Och det finns också risk för aft den arbetslösheten kommer att växa i rask takt, med hänsyn fill den stora mängd ungdomar som finns i de allra flesta fattiga länder. Def innebär att de allra flesta människor som är barn och ungdomar i världen i dag aldrig någonsin kommer att få ett fast arbete utan tvingas dra sig fram i bästa fall på tillfälliga arbeten och på mer eller mindre laglig verksamhet av olika slag. Och vad det här betyder i form av sociala spänningar och hot om konflikter av olika slag i olika delar av världen kan vi ganska lätt föreställa oss. De här förhållandena har atf göra med dels den ojämna ekonomiska utvecklingen i världen, dels den teknik som utvecklas i rika länder med brist på arbetskraft och sprids till de fattiga länderna - vilket alltså medför att man infe utnyttjar möjligheterna att sätta folk i jobb ufan i stället utnyttjar maskiner som är illa anpassade till u-ländernas förutsättningar.

Och vi har naturligtvis som det definitiva hotet i bakgrunden hotet om ett stort och omfattande krig. Def är sådant som vi inte särskilt gärna tänker på men som allfid är en realitet. Och vi skall vara pä det klara med atf def är just de ekonomiska orättvisorna, den stora misären, som kännetecknar större delen av den jord vi lever på, som också är den största risken för krigsutbrott. Vi kan redan i dag se atf i stort sett alla militära urladdningar sker i u-världen, och den största risken för en världsomfattande militär konflikt är aft någon av de konflikter vi har bland de fattiga länderna skall sprida sig och bli världsomfattande.

Den här typen av problem brukar vi gärna spara till de högtidliga sammanhangen och anse ligga ganska långt från den polifiska vardag som vi måste brottas med - men egentligen är def fakfiskt så, att de här problemen angår oss alla, även om vi lever i det lilla skyddade hörn av världen som heter Sverige.

Grundförutsättningarna för hela mänsklighetens existens hotas fakfiskt när världens möjligheter att producera livsmedel undergrävs, när världsarbefslösheten breder ut sig och de sociala spänningarna i världen ökar. Det är inte bara människorna i de fatfiga länderna som lider av def, även om def är allvarligt nog, ufan def här är någonfing som angår oss var i världen vi än befinner oss.

Ibland ligger def nära till hands att tycka aft nu när vi har sä dåligt med pengar i Sverige och när vi lånar sä mycket utomlands osv., så borde vi verkligen trappa ned vår u-hjälp och infe satsa så mycket på de infernatio-

nella frågorna. Det visar bara atf vi inte riktigt har förmåga aft se proportionerna på problemen eller att inse hur pass mycket mindre problemen är här hemma än våra problem ute i världen - de problem som vi har som en del av mänskligheten på det här jordklotet.

Något av def allra viktigaste som ligger framför oss måste vara atf vi försöker få fill sfånd en internationell kraftsamling för att kunna fa itu med den här typen av problem - resursproblemen, miljöproblemen, sysselsättningsproblemen i världen och i bakgrunden också krigshotet som lurar om vi misslyckas.

Det här kräver svenska insatser och svensk opinionsbildning. Om vi akfivt skall kunna arbeta för att bekämpa de här problemen, sä krävs def kanske ocksä en bättre målinriktning när def gäller vår u-hjälp. I dag har vi ett bistånd som väldigt mycket har karaktären av samarbefsrelationer mellan Sverige och enskilda länder. Den u-landsdebatt som vi för i Sverige blir väldigt mycket en diskussion om olika länder. Vissa länder tycker vi om och dem skall vi hjälpa. Andra länder tycker vi inte om och dem skall vi infe hjälpa.

Jag tror atf det är mycket viktigare att vi framöver diskuterar vad def är för insatser vi skall använda våra bisfåndsresurser fill och aft vi frågar oss vad det är för problem i världen som vi skall lösa. Sedan tar vi reda pä var i världen vi kan göra insatser för aft lösa de problemen. Vid en sådan bedömning skall man utgå från vilka internationella problem def är som anses vara de viktigaste och de mest brännande. Sedan skall vi ställa oss frågan; Var har Sverige de bästa förutsättningarna att hjälpa? Var har vi de bästa förutsättningarna aft hjälpa dels - naturligtvis - med hänsyn till de pengar som vi kan sätta av, dels med hänsyn till de resurser i form av kunnande, produktionsförmåga, teknisk kapacitet osv. som vi i Sverige kan ställa upp med när det gäller aft angripa de här internationella problemen?

Vad som behövs är alltså en svensk global utvecklingspolitik, som mindre handlar om olika typer av mottagarländer osv. och som mera handlar om en satsning på att angripa de stora, brännande internafionella problemen. Lyckas vi inte angripa dem på sikt, lyckas vi inte vända den väldigt allvarliga situation som råder i en läng rad utvecklingsländer i världen, kommer vi att upptäcka att vår kamp för aft göra def här samhället bättre, trivsammare och lyckligare att leva i på sikt är dömd att misslyckas. Vårt beroende av omvärlden kommer nämligen ständigt att slå tillbaka mot oss och göra våra egna begränsade insatser här hemma mer eller mindre meningslösa på sikt.

Herr talman! Dessa frågor kommer vi atf fä fillfälle atf återkomma till här i kammaren.

Från centerhåll har väckts en motion som syftar till en mera målinriktad biståndspolitik, där vi just angriper de stora, globala problemen, I det sammanhanget kommer vi alltså aft få möjlighet att ta ställning till i vilken utsträckning vi vill skapa förutsättningar för en sädan inriktning av den svenska utvecklingspolitiken. Men jag ville redan nu resa de här frågorna lifef grand i perspektivet av den debatt som i övrigt har förts här i kammaren.

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

AllmänpoUtisk debatt

Anmäldes och bordlades följande interpellationer som ingivits fill kammarkansliet

den 4 februari

1980/81:93 av Ulla Tilländer (c) till industriministern om åtgärder för atf minska räntekostnaderna för småföretagare;

I ett läge med vikande sysselsättning inom storindustrin är det angeläget att småföretagsamheten får möjligheter atf vidareutvecklas.

Friställda människor försöker ofta etablera sig som företagare för att finna sysselsättning åt sig själva och andra. Deras främsta kapital är ofta den yrkeserfarenhet och det kunnande de förvärvat vid en fidigare anställning. De är därför helt beroende av möjligheten att låna pengar till rimliga kostnader. Det höga diskonto vi nu har försvårar för människor som vill etablera sig som småföretagare. Om man lyckas låna erforderligt kapital så blir räntekostnaderna för höga.

Många krisorter är beroende av en väl fungerande smäföretagsamhet. Som exempel kan nämnas Malmö, som drabbats av en stor arbetslöshet - infe minst genom Svenska Varvs beslut atf reducera personalstyrkan vid Kockums med 1 500 anställda, I Malmö har småindustrin hittills utvecklats på ett positivt sätt och visat sig ha större möjligheter att klara en lågkonjunktur än de stora företagen.

De stimulansåtgärder som finns för småföretagsamheten motverkas av det höga diskontot. Den senaste höjningen av diskontot drabbar både nyetablerad och befintlig småindustri på ett synnerligen besvärande sätt. Många småföretagare arbetar nu med stor andel lånat kapital. Räntekostnaderna har medfört att läget för många småföretagare i dag är kritiskt.

Med hänvisning fill def anförda anhåller jag att till industriministern få framställa följande fråga:

Är industriministern beredd aft ta inifiafiv till åtgärder som minskar räntekostnaderna för småföretagare?

den 5 februari

1980/81:94 av Åke Polstam (c) fill utbildningsministern om temaforskningen vid universitetet i Linköping:

Beslutet atf starta den temaorienterade forskningen vid universitetet i Linköping för ett par år sedan mottogs med mycket stort intresse. Arbetet har också gått planenligt och med stor entusiasm från universitetets sida. UHÄ har helhjärtat ställt upp och har också i sin anslagsframställning skrivit positivt, aft den temaorienterade forskningen i Linköping är def mest framträdande exemplet på nyorientering inom forskningen i Sverige. Man har också framhållit värdet av atf temaforskningen successivt utvecklas i ett samspel mellan lokala och centrala organ och att den inledda utbyggnaden bör fullföljas med kraft.

Temaforskningen har hitfills under sin korta epok rönt stort intresse både inom och utom Sverige. Detta visar att satsningen redan från början var riktig och mofiverar en fortsatt utbyggnad.

I årets budgetproposifion har emellertid den av UHÄ fidigare planerade utbyggnadstakten för temaforskningen i Linköping brutits, vilket nu oroar berörda parter. Man har dock välvilligt tolkat förhållandet så - och även accepterat detta - att regeringen krympt anslagen till utbyggnaden av temaforskningen enbart mot bakgrund av det besvärliga budgetläget. Av allt aft döma kommer infe heller några problem att uppkomma under det kommande budgetåret, eftersom ännu icke ianspråktagna reservafioner kan disponeras. Men hur ter sig framtiden? Det är angeläget att få vetskap om utbildningsministerns avsikt vad gäller ambitionerna och målsättningen för temaforskningen i Linköping, Det är av betydelse för möjligheterna att genomföra en rafionell planering av forskningen och utbildningen i Linköping, Det kan också bli svårt aft rekrytera dugliga forskare eller atf få sådana att stanna kvar inom organisationen, därest den långsiktiga resurstilldelningen bryts och man börjar fråga sig vilka medel som egentligen kan disponeras de närmaste åren för den här formen av forskning.

Mot bakgrund av def anförda hemställer jag om kammarens tillstånd aft fill utbildningsministern framföra följande fråga;

Ligger den ursprungliga målsättningen för temaforskningen i Linköping fast med en stegvis utbyggnad i huvudsaklig överensstämmelse med UHÄ;s långfidsplan?

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

Anmälan av interpellationer

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

Meddelande om frågor

17 § Meddelande om frågor

Meddelades att följande frågor framställts

den 5 februari

1980/81:254 av Tyra Johansson (s) fill utbildningsministern om visning av barnförbjudna filmer pä ungdoms- och frifidsgårdar;

De filmer som visas på de svenska biograferna är förhandsgranskade, och om de kan anses vara olämpliga för barn åsätts filmen viss åldersgräns för inträde fill visningen,

Emellerfid visas en mängd av dessa barnförbjudna filmer på våra ungdoms- och frifidsgårdar, och vid dessa visningar finns inga sådana åldersgränser. Detta innebär att 11-12-äringar t, ex, kan se den barnförbjudna filmen Benknäckargänget eller andra för barn mycket olämpliga filmer.

Med anledning av defta vill jag fråga utbildningsministern;

Har utbildningsministern uppmärksammat deffa förhållande, och vilka åtgärder är i så fall utbildningsministern beredd aft vidta för att rätta till detta missförhållande?

1980/81:255 av Bonnie Bernström (fp) fill utbildningsministern om förbättrad undervisning i skolan avseende konsten att upprätta självdeklarafion:

Den vånda de flesta människor genomlider inför deklarationens inlämnande runt den 15 februari beror inte alltid på dåligt samvete eller oordning bland alla papper. Det mesta av våndan beror på brist på kunskaper.

De flesta skattebetalare är självlärda deklaranter. Skolan har inte stått för någon undervisning i konsten att deklarera. Dess värre går fortfarande årskullar uf nian eller gymnasiet utan aft ha fått någon undervisning i hur man deklarerar. För atf upprätthålla en god skaftemoral är goda kunskaper bland allmänheten en av de viktigare förutsättningarna,

Mof bakgrund av detta vill jag ställa följande fråga fill utbildningsministern:

Avser utbildningsministern vidta åtgärder för att förbättra skolans undervisning i hur man deklarerar?

1980/81:256 av Inga Lantz (vpk) fill utbildningsministern om betygssystemet inom lärarutbildningen:

Def tregradiga betygssystemet i lärarutbildningen har debatterats under mänga år. Regeringen sade redan 1978 aft betygsfrågan måste lösas skyndsamt. Ännu har inget hänt. Med anledning av det anförda vill jag fråga utbildningsministern: När tänker regeringen avskaffa den tregradiga befygsskalan inom lärarutbildningen?

1980/81:257 av Görel Bohlin (m) fill statsrådet Karin Andersson om information till invandrare rörande betydelsen av svensk borgerlig vigsel i vissa fall:

Enligt svensk lag skall äktenskap inom vissa främmande religioner ingångna i Sverige för att bli giltiga kompletteras med svensk borgerlig vigsel, Det finns skäl atf tro aft kunskaperna om dessa krav är dåliga bland invandrarna själva och i deras religiösa församlingar. Denna brist pä kunskap och de sociala konsekvenserna därav kan för den enskilde bli ödesdiger, om det t, ex. i samband med dödsfall visar sig att parterna ej är att betrakta som gifta.

Hur informeras invandrarna, deras organisationer och religiösa församlingar om de regler som gäller för att ett äktenskap enligt egen religion ingånget i Sverige skall bli giltigt även enligt svensk lag och således ge fullgott socialt skydd?

Nr 73

Torsdagen den 5 februari 1981

Meddelande om frågor

1980/81:258 av Gimnel Jonäng (c) till utrikesministern om en svensk protest mot planerna på stationering av neutronbomber i Europa;

Den nya Reaganadministrationen i USA överväger att ompröva förre presidenten Carters beslut aft stoppa utvecklandet av neutronbomben. Skulle en sådan kursändring ske i USA innebär def en stationering av neufronbomber i Europa. Det innebär också en klar upprustning och ökade risker för kärnvapenkrig.

Är regeringen beredd att hos USA och dess allierade protestera mot stationering av neufronbomber i Europa och i övrigt verka för att förhindra utvecklandet av detta förödande vapen?

18 § Kammaren åtskildes kl. 15.55.

In fidem

BENGT TORNELL

/Anne-Vera Hellerstedt