Riksdagens protokoll 1980/81:23

Torsdagen den 13 november

Kl. 12.00

Förhandlingarna leddes av tredje vice talmannen.

1 § Justerades protokollet för den 5 innevarande månad.

2 § Tredje vice talmannen meddelade att Gösta Gustafsson, som den 14 oktober 1980 kallats alt under liden den 20 november-den 20 december 1980 ersätta Jan Bergqvist, hade blivit förhindrad atl infinna sig.

Tredje vice talmannen anmälde all Inga-Brin Johansson (s) i stället skulle inträda som ersättare för Jan Bergqvist under nämnda lid.

3 § Tredje vice talmannen meddelade att läkarintyg inkommit för Allan
Hernelius, som var sjukskriven under tiden den 11 november-den 20
december.

Erforderlig ledighet beviljades.

Tredje vice talmannen anmälde att Barbro Nilsson (m) fr. o. m. den 13 november skulle tjänstgöra som ersättare för Allan Hernelius.

4§ Upplästes följande inkomna ansökan:

Till riksdagen

Undertecknad anhåller om tjänstledighet för FN-uppdrag från den 17 november fram till juluppehållet 1980. Stockholm den 11 november 1980 Maj Britt Theorin

Kammaren biföll denna ansökan.

Tredje vice talmannen anmälde atl Anita Modin (s) under denna lid skulle tjänstgöra som ersättare för Maj Britt Theorin.

Nr 23

Torsdagen den 13 november 1980

121

Nr 23

Torsdagen den 13 november 1980

Om utformningen av deklarationsblanketten för 1981 års fastighetstaxering

5 § Svar på fråga 1980/81:79 om utformningen av deklarationsblanketten för 1981 års fastighetstaxering

Anf. 1 Budgelministern ROLF WIRTÉN;

Herr talman! John Andersson har med anledning av utformningen av deklarationsblanketten för fastighetstaxering i fråga om köksinredning, innertak och golv frågat mig varför ett enda material, i detta fall trä, betecknats som lyx.

Vid fastighetstaxeringen skall ett taxeringsvärde fastställas som motsvarar 75 % av marknadsvärdet. Taxeringsvärdet skall bestämmas med utgångspunkt i riktvärden som i sin tur skall bestämmas för kombinationer av värdefaktorer. I fråga om småhus utgör standarden en sådan värdefaktor. Standarden skall bestämmas med hänsyn till småhusels byggnadsmaterial och utrustning.

I den proposition (1979/80:40) som låg till grund för den nya fastighets-taxeringslagen uttalade min företrädare beträffande de olika uppgifter om standard som skall lämnas i faslighetsdeklarationerna, atl man här måste göra en avvägning mellan å ena sidan önskemålet om atl få fullständigaste möjliga underlag för värderingen och å andra sidan viklen av att inte driva detaljeringen så långt att allmänhetens förståelse för behovet av uppgifterna hotas. Den sista omständigheten betonades särskilt. Detta innebär att en begränsning måste göras i fråga om vilka faktorer som lämpligen bör tas med i deklarationsblanketten. Den närmare bestämningen av vilka uppgifter som bör infordras och som har betydelse för värdet är enligt fastighetstaxerings-förordningen emellertid en sak för riksskatteverket.

122

Anf. 2 JOHN ANDERSSON (vpk):

Herr talman! Jag ber först all få lacka budgelministern för svaret. Jag kan väl även erkänna atl del är en något knepig fråga som jag har ställt.

Anledningen till frågan är atl jag tror all utformningen av taxeringsbestämmelserna måste ses över, eftersom den tydligen har fått en mängd konsekvenser som enligt min mening är besynnerliga. Jag vill först poängtera att jag naturligtvis inte är ute efter atl belöna användningen av lyxinredning-ar, men jag kommer inle ifrån den tanken atl del här finns saker som måste rättas till.

Trä är en inhemsk vara som utgör en viktig förutsättning för vidareförädling, inte minst i Norrlandslänen. Taxeringsbeslämmelserna har fått till följd att t. ex. tillverkare av gipsskivor med påklistrad trämönstrad plasttapet redan har gått ul och marknadsfört sin produkt som "lakpanelen som inte höjer taxeringsvärdet". Enligt uppgifter som jag har fått är det på det sättet, atl anskaffningskostnaden för ell trägolv, när golvet är inlagt och lackat, är lägre än för ett spånskivegolv belagt med helläckningsmalta. Det mest orimliga inträffar om trägolvet läcks med en heltäckningsmatla, för då sker inte denna slraffbeskallning. Del påslås atl villaägarföreningar funderar på all hyra heltäckningsmatlor för all sänka taxeringsvärdet.

Jag är medveten om alt det kanske finns problem med att få så rättvisa

bestämmelser som möjligt, men jag tror det är risk för atl felaktigheterna är så stora alt del är nödvändigt med en översyn. Jag vill därför fråga budgetministern om han ämnar vidta några åtgärder för att en sådan översyn kommer till stånd. En så viktig bransch som träbranschen kan ju få det sämre, och 1. ex. våra småindustrier i Norrland kan komma i ett besvärligt läge just på grund av dessa bestämmelser.

Anf. 3 Budgelministern ROLF WIRTÉN:

Herr talman! Vid fastighetstaxeringen är ju marknadsvärdet utgångspunkten, som jag har angivit i milt svar. Del är alltså detta värde som det är intressant att» se på, och det viktiga är hur det kan påverkas av olika faktorer.

Som jag också har sagt i milt svar är det en mycket svår uppgift att göra avvägningen mellan önskemålet om att få fram meningsfulla uppgifter, för att man skall kunna göra den rätta värderingen, och viklen av alt inle driva detaljredovisningen för långt, så atl den som fyller i dessa blanketter tappar förtroendet för verksamheten. Det måste göras en avvägning, och enligt förordningen är det riksskatteverket som skall göra den. Den uppgiften har verket naturligtvis också inför kommande laxeringar, och jag är övertygad om atl man där kommer alt la vara på de erfarenheter man får i denna omgång, och göra det på ett klokt sätt, så atl blanketterna blir än bättre utformade nästa gång del är aktuellt.

Nr 23

Torsdagen den 13 november 1980

Om de homosexuellas villkor inom statsförvaltningen

Anf. 4 JOHN ANDERSSONl (vpk):

Herr talman! Jag sade redan i mitt första inlägg att jag är medveten om att det här är svåra saker. Men del är orimligt att om man har ett trägolv och lägger på en heltäckningsmalta, som är tre gånger dyrare, så minskar värdet och man får lägre taxering. Del är just sådana konsekvenser som jag tycker är helt orimliga. Jag hoppas alt riksskatteverket ser över bestämmelserna. Om det inte är möjligt all gå in i varje detalj, så måste det ändå vara möjligt att se över sådant som jag har pekat på här. Man skulle ju nästan kunna tänka sig att använda heltäckningsmatfa enbart när man fyller i blanketter och sedan lyfta ut mattan från sitt trägolv. Man skulle t. o. m. kunna låna heltäckningsmattan. Del är just med tanke på sådana orimliga konsekvenser som man måste rätta till bestämmelserna.

6 § Svar på fråga 1980/81:58 om de homosexuellas villkor inom statsförvaltningen

Nr 23

Torsdagen den 13 november 1980

Om de homosexuellas villkor inom statsförvaltningen

verkningar som äktenskap. Det gäller t. ex. i fråga om rätlen till den gemensamma bostaden. Del gäller också i fråga om familjebidrag, bostadsbidrag, bosältningslån m. m. Och om parterna har gemensamma barn jämställs de numera i en rad andra hänseenden med makar.

Även när del rör anställningsvillkoren i statlig tjänst är en del speciella förmåner knutna till alt arbetstagaren bor samman med någon annan person under äktenskapsliknande förhållanden .Detta uttryck tolkas så, alt det bara avser sammanboende som är av olika kön. Det gäller här extra förmåner inom ramen för t. ex. tjänstledighet, traktamente, flytlningsersättning, bosladsanskaffningslån, perspnskadeförsäkring och grupplivförsäkring. De här anställningsvillkoren följer av kollektivavtal och författningar.

Principiellt delar jag uppfattningen atl även samlevnad mellan två parter av samma kön är en från samhällets synpunkt fullt acceptabel samlevnadsform - en uppfattning som riksdagen också har gett uttryck åt (LU 1973:20).

Men riksdagen har också uttalat alt förutsättningar för mer genomgripande reformer på särskilda områden knappast är för handen förrän huvudlinjerna beträffande den civilrällsliga regleringen av parternas inbördes förhållanden vid homosexuell samlevnad har klarnat (LU 1975:8). Man syftade därvid på alt familjelagssakkunniga (Ju 1970:52) avser alt la upp även vissa rättsliga problem som aktualiseras vid samboende mellan homosexuella.

Utredningen (S 1977:21) om de homosexuellas situation i samhället behandlar dessutom bl. a. sådana förmånsfrågor som Jan Bergqvist tar upp.

Jag vill slutligen framhålla alt frågor om anställningsförmåner i statlig tjänst huvudsakligen löses av parterna vid förhandlingar. Men sådant material som kan komma fram genom de nämnda båda utredningarna kan naturligtvis i del här speciella fallet komma atl påverka och underlätta parisarbetet.

124

Anf. 6 JAN BERGQVIST (s):

Herr talman! Jag ber alt få tacka Olof Johansson för svaret.

Bakgrunden till min fråga är denna: Om man är anställd i utrikesförvaltningen får man flytta mellan olika huvudstäder i världen, vilket kanske går bra om man är ensamstående. Men om man är gift eller om man sammanbor med någon, så kan del bli problem därför alt den medföljande som regel inle kan få något jobb. Del bästa är naturligtvis om arbete kan ordnas också för den som följer med, men i många länder verkar delta vara något som är omöjligt atl uppnå inom överskådlig lid. I sådana fall måste utrikesförvaltningen kunna kompensera ekonomiskt - det kan ske i form av flyttningsbidrag eller genom andra förmåner. Så sker också i dag när det gäller gifta makar och heterosexuella sammanboende, även om de fackliga organisationerna ingalunda anser all den här frågan har fåll en bra lösning. När del däremot gäller homosexuella sammanboende utgår inget som helst stöd vid en sådan här besvärlig flyltningssilualion. Det finns de som säger all de på

grund av delta upplever en helt ohållbar situation, där det blir svårt för dem atl upprätthålla sin tjänst med de flyttningar som denna ofrånkomligen kräver, såvida de inte bryter en relation som de absolut inte vill bryta.

Det finns i avtalet en bestämmelse som säger: "Vid tillämpning av bestämmelserna i denna del skall med make likställas person med vilken tjänstemannen sammanbor under äktenskapsliknande förhållanden sedan minst ett år. Arbetsgivaren får besluta alt även annan person än som nu har sagts skall likställas med make."

Här finns det alltså en paragraftext som man kunde tycka skulle kunna klara ul sådana här saker, men de konkreta fall som finns har visat atl arbetsgivaren har varit stark motståndare till att göra någonting åt detta.

I direktiven till den utredning som Olof Johansson talade om står det alt utvecklingen f. n. går mot ett successivt avskaffande av den särbehandling som finns kvar beträffande heterosexuella samboende utan barn. Del är väl rikligt, men när det gäller just utrikesförvaltningen kan man inte räkna med all utvecklingen kommer atl bli denna inom rimlig lid, ulan det kommer att finnas behov av särskilda åtgärder. Därför är del viktigt atl regeringen klargör sin inställning i den här principiella frågan. Olof Johansson sade att homosexuell samlevnad är en från samhällets synpunkt fullt acceptabel samlevnadsform. Men han borde också kunna uttrycka den meningen all del är självklart atl anställningsvillkoren skall vara likvärdiga.

Nr 23

Torsdagen den 13 november 1980

Om de homosexuellas villkor inom statsförvaltningen

Anf. 7 Statsrådet OLOF JOHANSSON:

Herr talman! Så som frågan är ställd tror jag alt del är viktigt atl klargöra att det inle finns någon principiell skillnad i fråga om homosexuella och icke homosexuella när det gäller stafliga anställningsvillkor. Vissa skillnader uppstår först när den familjerällsliga anknytningen bedöms. Då har vi renodlat problemet. Men då kommer man också in på frågor om hur man kan konstatera alt samlevnaden sker och hur man kan kontrollera den, liksom också dess varaktighet. Jag tror säkert alt Jan Bergqvist erkänner att det finns gränsdragnings- och kontrollproblem beträffande olika kategorier av samboende, i del här fallet när det gäller personer av samma kön. Detta är bakgrunden till varför det behövs ett utredningsunderlag. Man skall kunna bedöma del enskilda fallet och undvika all behandla människor olika. Därvidlag har det, enligt min mening, ingen betydelse om vederbörande arbetar utomlands eller här hemma.

Genom de här utredningarna, t. ex. utredningen om de homosexuellas situation i samhället, har jag fåll veta att man överväger atl föreslå att samboende i olika sammanhang i fortsättningen skall syfta också på homosexuellas samlevnad under äktenskapsliknande förhållanden. Man överväger också att föreslå någon form av registrering, eventuellt i form av anmälan till äktenskapsregistret e. d. Därmed skulle man kunna dra en gräns, t. ex. när det gäller samlevnad avseende en förälder och ell barn.

125

Nr 23

Torsdagen den 13 november 1980

Om sammansättningen av utvecklingsbolagens styrelser i Jämtlands och Västerbottens län

Anf. 8 JAN BERGQVIST (s):

Herr talman! Jag har försökt ta reda på hur länge det dröjer innan utredningen är klar. Vissa tecken lyder på alt den kanske blir klar om ungefär två år, vilket skulle innebära alt ett riksdagsbeslut inle kan fattas förrän tidigast 1983. Del är en lång lid. Bl. a. därför är del viktigt att regeringen redan nu klargör sin principiella inställning. Det är klart att jag inte begär atl Olof Johansson skall redogöra för hur man skall registrera och kontrollera. Men får jag uppfatta Olof Johanssons uttalande som alt han inte bara säger all samlevnad beträffande två parter av samma kön är en från samhällets synpunkt fullt acceptabel samlevnadsform ulan alt han också menar all det är självklart all sådana förmåner som jag berörde skall vara likvärdiga i både det homosexuella och det heterosexuella fallet?

Anf. 9 Statsrådet OLOF JOHANSSON;

Herr talmän! Under förutsättning all man har ett kontrollsystem som fungerar likvärdigt för alla statsanställda är jag beredd att ställa upp bakom den principen, vilket också ligger i mitt svar. Det är bara det att vi inte har 'något generellt kontrollsystem i dag, och ett sådant tror jag är nödvändigt. Sedan är det här ju saker som naturligtvis kan tas upp mera akfivt av parterna än hitfills och regleras i avtal. Jag sade inledningsvis i svaret att det här är fråga om att i samboendefall reglera extra anställningsförmåner. De finns reglerade i författningar, men i praktiken grundar de sig också i allt väsentligt på förhandlingsöverenskommelser med de fackliga organisationerna. Och den vägen finns det naturligtvis en möjlighet att reglera de här sakerna. Mol bakgrund av de svar jag har gett principiellt, utan atl binda mig för en speciell kategori statsanställda, finns del naturligtvis här en positiv attityd till atl lösa den här sorlens problem.

Anf. 10 JAN BERGQVIST (s):

Herr talman! Då tycker jag alt jag kan vara helt nöjd när det gäller Olof Johanssons och därmed regeringens inställning i den principiella frågan.

Vad sedan gäller de konkreta problem som i dag föreligger, är del alltså i första hand en angelägen uppgift för de fackliga organisationerna och avtalsparterna att försöka få lösningar till stånd.

7 § Svar på fråga 1980/81:61 om sammansättningen av utvecklingsbolagens styrelser i Jämtlands och Västerbottens län

glesbygdslänen erinra om den ambitiösa jämställdhelssyn som karakteriserar regionalpolitiken i stort. För företag som erhåller regionalpolitiskt stöd gäller att minst 40 % av det antal arbetsplatser som tillkommer på grund av slödel skall förbehållas vartdera könet. Det är min förhoppning att de nämnda utvecklingsbolagen kommer all stimulera den industriella tillväxten och i samband därmed även bidra till att den regionalpolitiska medelsarsenalen utnyttjas. Därigenom kommer arbetstillfällen atl skapas för både män och kvinnor.

Utvecklingsbolagens styrelser har getts en regional förankring. På grundval av riksdagens beslut (prop. 1979/80:125, AU 1979/80:29, rskr 1979/80:362) är styrelserna sammansatta av två ledamöter som företräder landsfingen, tre ledamöter med industrikunnande och tre ledamöter som representerar löntagarorganisationer. Vidare ingår i styrelsen verkställande direktören för resp. regional utvecklingsfond samt en ledamot som företräder staten.

För atl markera bolagens regionala karaktär tillsattes landstings- och industrirepresentanterna efter förslag från landstingen i de båda länen. Löntagarrepresentanterna tillsattes efter förslag från resp. organisafioner. Vid urvalet av dessa personer hade förslagsställarna att beakta behovet av en styrelse med bl. a. regionalt kunnande, industriell erfarenhet och kännedom om utvecklingsarbete i mindre förelag.

Jag medger alt sammansättningen av de regionalt förankrade styrelserna inte tillgodoser kravet på en ur jämslälldhelssynpunkt önskvärd könsfördelning. Jag har dock inte ansett mig kunna påverka förslagsställarna när det gäller personvalet.

Nr 23

Torsdagen den 13 november 1980

Om sammansättningen av utvecklingsbolagens styrelser i Jämtlands och Västerbottens län

Anf. 12 KARIN AHRLAND (fp);

Herr talman! Jag tackar för svaret. Jag konstaterar att jag fick svar på min första fråga och att Nils Åsling och jag är ense om atl sammansättningen av de här styrelserna i dag inte tillgodoser kravet på en önskvärd könsfördelning. Men jag hade faktiskt ställt två frågor, just därför atl jag på den första frågan fick ett svar som innebär atl industriministern håller med mig.

Min andra fråga var: Vad ämnar industriminislern göra för alt glesbygdslänens kvinnor skall få något inflytande i utvecklingsbolagen? Nu säger herr Åsling att han inle ansett sig kunna påverka förslagsställarna när det gäller personval. Naturligtvis kan inle herr Åsling ringa upp och säga till landstinget: Ni skall välja fru X och fröken Y. Det vet jag också. Inle heller går det alt ringa till arbetsmarknadens parter. Men industriminislern kan ändå som statsråd bilda opinion för att vi skall få en ändring till stånd och mycket väl låta hälsa förslagsställarna alt det finns myckel kvinnor också i glesbygdslänen, alt det är fler kvinnor där än män som behöver få nya arbetsfillfällen och all med kvinnor i styrelserna skulle vi ha en bättre garanfi för att utvecklingsbolagen också skall upptäcka den saken och ta sitt ansvar.

Könskvoleringen inom det regionalpolifiska stödet är bra och har bidragit till sysselsättningen. Det håller vi med om. Men glesbygdens kvinnor

127

Nr 23

Torsdagen den 13 november 1980

Om sammansättningen av utvecklingsbolagens styrelser i Jämtlands och Västerbottens län

behöver få vara med också i besluten, om vi skall vara säkra på nya arbetstillfällen.

I regeringsskrivelsen om fortsatt jämställdhelsarbete står det att det statsfinansiella läget inte ger utrymme för kostnadskrävande förslag. Det är tråkigt, men då får man använda sin fantasi i stället och ta fram sådana reformer som inle kostar så myckel pengar. Man får inle vara fantasilös. Det gäller atl välja reformer som innebär alt man använder mänskliga resurser på ett annat sätt än i dag. En reform som inle skulle kosta ett enda öre vore en bättre kvinnorepresentafion i olika statliga styrelser.

Det sägs att vi behöver ett nytänkande i vårt land när det gäller industrin. Det är rätt. Men det kan vi inle få, om vi inle låter nya friska hjärnor få vara med. Jag tror atl sådana finns hos bl. a. kvinnorna i glesbygdslänen.

Nu undrar jag: Skall jag tolka industriministerns svar - atl sammansättningen av styrelserna inle var så lyckad och att han inte kunnat påverka förslagsställarna när det gäller personvalet - så atl industriministern inte vill göra någonting ål del i fortsättningen heller?

Skulle det vara omöjligt för industriministern atl, när ni ber om förslag från organisationerna i liknande fall, be om förslag på två namn, en kvinna och en man? Jag ställer den frågan som en komplettering, och del gör jag därför att utvecklingsbolagens styrelser ju inte är de enda som tillsätts av industriministern.

Jag kan inte annat än ställa en fråga till: Anser inte industriministern atl det finns kvinnor med regionalt kunnande, industriell erfarenhet och kännedom om utvecklingsarbete i mindre förelag, någonstans i något av de här två länen?

Anf. 13 Industriminislern NILS ÅSLING;

Herr talman! Får jag försäkra Karin Ahrland atl jag visst är övertygad om alt del finns kvinnor i de här två länen som vore väl skickade att ingå i de styrelser vi nu diskuterar. Jag har emellertid utgått från den principen atl de organ - landstingen och facken bl. a. - som har att nominera har kompetens alt bedöma detta och även delar min värdering om nödvändigheten av en allsidig representation. Jag har alltså inle haft anledning all gå in och dirigera den nomineringsverksamhet som har bedrivits. Men jag vill också samtidigt, som en komplettering till mitt svar, säga alt jag i framtiden naturligtvis kommer alt välkomna förslag till kvinnliga styrelseledamöter från berörda parter och även, när det gäller statens representant, överväga möjligheterna alt utse kvinnor.

ledamöterna i styrelsen, om han utan vidare bara tar dem som kommer på förslag. Då kan vi lika gärna säga atl det skall vara landstingen som filisätter dem. Det här handlar ju bara om vem som skall betala arvodet. Det kan staten göra ändå.

Jag hoppas emellertid alt Nils Åsling - som han nyss sade - verkligen funderar på förslaget om två namn. Det förslaget prakfiseras i Norge och har inneburit en mycket stor förändring där. Jag hoppas särskilt atl Nils Åsling gör del när del gäller glesbygdslänen - del borde kanske en företrädare för glesbygdslänen tänka på. Jag vill erinra om hur den geografiska fördelningen av arbetstillfällen för kvinnorna ser ul i Sverige i dag.

Anf. 15 Industriministern NILS ÅSLING:

Herr talman! Jag är myckel väl medveten om bristerna i sysselsättnings-fördelningen här i landet. De har, som Karin Ariand också har noterat, lett till den aktivitet vi har inom regionalpolitiken.

När det sedan gäller nomineringen är min principiella syn den att man, om man har ett nomineringsförfarande, också måste anse att den nominerande myndigheten-organisationen är kompetent att nominera. Därför är systemet med all först nominera två ledamöter för atl sedan den beslutande instansen skall välja en av dem, ur min synpunkt, dubiöst. Jag tycker att Karin Ahrland och jag tillsammans skall försöka bilda opinion, bl. a. hos landstingen i de berörda länen, så att landstingen inte bara i det här sammanhanget utan också i andra beaktar behovet av atl ge kvinnorna ökat inflytande.

Anf. 16 KARIN AHRLAND (fp):

Herr talman! Jag skall gärna ställa upp för atl fortsätta alt bilda opinion på den punkten, och jag tycker det är roligt att Nils Åsling vill vara med.

Får jag bara säga all jag tycker att vi skall bilda den opinionen inte bara hos landstingen, utan lika mycket hos arbetsmarknadens parter.

Får jag dessutom erinra Nils Åsling om alt en av styrelserepresentanterna är utsedd enbart av staten.

8 § Svar på fråga 1980/81:66 om ökad satsning på Norrbottens exportindustri

Anf. 17 Industriministern NILS ÅSLING:

Herr talman! Eivor Marklund har frågat mig dels vilket initiativ jag tänker ta i fråga om en eventuell export av järnvägsräls till Sovjetunionen, dels hur jag ser på den nu uppkomna möjligheten till en mer differentierad exportmarknad.

Jag har inhämtat följande från SSAB, Svenskt Stål AB.

En allmän diskussion om förutsättningarna för handel med SEV-länderna har förts i bolagets styrelse mot bakgrund av ett möjligt behov av järnvägsräls i Sovjetunionen. Någon förfrågan från Sovjetunionen om rälsleveranser har

Nr 23

Torsdagen den 13 november 1980

Om ökad satsning på Norrbottens exportindustri

Nr 23

Torsdagen den 13 november 1980

Om ökad satsning på Norrbottens exportindustri

130

SSAB emellertid inle erhållit. Del är alltså inle rikligt att en jätleorder håller på all gå förlorad.

Anf. 18 EIVOR MARKLUND (vpk); . Herr talman! Det är inte riktigt att en jälteorder håller på att gå förlorad, säger Nils Åsling. Är det då inle heller riktigt alt Statsföretags chef har besökt Sovjetunionen i syfte att göra PR för Statsförelag och därvid fått besked om att det där finns intresse för handel av del slag som jag redovisat i min fråga?

Är del inte heller riktigt alt privata ägarintressen har ställt sig kallsinniga till sådana möjligheter vid de diskussioner om förutsättningarna som Nils Åsling hänvisar till i sitt svar?

Det är alltså så att SSAB i Luleå enligt planerna skall sätta i gång med rälsfillverkning 1983-1984 och producera ca 250 000 årslön, motsvarande arbete för dem det berör i ett par år.

Även om verket i fråga främst är avsett för den nordiska marknaden, är det naturligt att de anställda ser chansen - jag betonar ordet chansen - till en jätteorder från Sovjetunionen som säkerhet för en bra start och möjligheter till en god utveckling. Det kommer alltså snart att finnas en vara som behöver köpare, och det finns intresse för varan hos en köpare med stora utbyggnadsplaner på järnvägssidan. Men de två pusselbitarna skall alltså inte få passas ihop, eftersom några kapitalägare ger sig till att såga hack i bitarna. Det är inte alt undra på att stålarbetarna efterlyser något slags förnuft.

Jag skulle vilja fråga industriminister Nils Åsling hur han själv ser på de här åtminstone skisserade möjligheterna till en mer differentierad exportmarknad och om Nils Åsling ser dessa som någonting positivt.

Anf. 19 Industriministern NILS ÄSLING;

Herr talman! Självfallet ser jag det som mycket positivt om vi kan differentiera och öka handeln med öststaterna. Det slumpar sig också så att jag är ordförande i den blandade kommission som har att utveckla del industriella och tekniska samarbetet med Sovjetunionen. Så sent som i september i år hade jag ett sammanträde i Sovjetunionen med kommissionen. På sedvanligt sätt gick vi där noggrant igenom på vilka sektorer samarbetet och handelsutbytet skulle kunna ökas. Jag kan då berätta för Eivor Marklund att just den här speciella produkten, dvs. järnvägsräls, från sovjetrysk sida inte bedömdes som intressant i sammanhanget. Däremot finns det en rad andra intressanta samarbelsområden, som jag tror på sikt kommer att leda fill ett väsentligt ökat handelsutbyte med Sovjetunionen.

Får jag också för Eivor Marklunds information nämna att SSAB;s produktionskapacitet när det gäller räls är 60 000 lon per år. Den rälsen tillverkas vid Domnarvet, och kapaciteten är nu avpassad till SJ:s och de norska statsbanornas efterfrågan. Som Eivor Marklund sade är det inle aktuellt att flytta till Luleå förrän någon gång omkring 1984. I varje fall till dess - det är vi övertygade om - är det så att den överkapacitet som finns i

Östeuropa, i SEV-länderna, inte gör det meningsfullt atl bedriva några förhandlingar med Sovjetunionen om just den här produkten.

Anf. 20 EIVOR MARKLUND (vpk):

Herr talman! Jag har tagit järnvägsrälsen som utgångspunkt för den nu aktuella frågan, men jag noterar i och för sig med glädje atl Nils Åsling i sitt andra svar talade om vidgade möjligheter till handel österut. Det har vi länge förespråkat. Men del är inte bara vi som gjort del. Jag kan erinra om att Bertil Olsson på en Nordkalotlkonferens i augusti 1978 på tal om möjligheten att ändra förutsättningarna för en regions näringsliv väldigt starkt betonade handeln österut som en möjlighet att mildra verkningarna av Nordkalottens perifera geografiska läge och därmed öka förutsättningarna att få företags-elableringar på Nordkalotten. Jag noterar delta som positivt i Nils Åslings svar.

Del som Nils Åsling sade om den nuvarande produktionskapaciteten när det gäller räls och om avsättningsmöjligheterna för det som nu produceras är väl riktigt. Men med den situation vi har i Norrbotten, något som Nils Åsling och jag haft tillfälle atl diskutera flera gånger, känner man ett behov av att flytta fram siktet litet grand och diskutera vad som kan hända med en planerad produktion om några år. Där är detta projekt intressant. Det är jag inle ensam om atl tycka. En orsak till alt jag ställt frågan är att man på fackligt håll så väldigt starkt driver detta. Det sker inte bara i Luleå, Nils Åsling, ulan även på andra stålörter i landet. Därför är jag litet besviken över Nils Åslings ljumma intresse för just detta projekt. Jag hoppas att intresset blir varmare.

Nr 23

Torsdagen den 13 november 1980

Om ökad satsning på Norrbottens exportindustri

Anf. 21 Industriminislern NILS ÅSLING:

Herr talman! Jag kan försäkra Eivor Marklund att så snart det finns ett aktivt intresse från köparparten, dvs. Sovjetunionen, så är vi självfallet beredda att gå in i reella förhandlingar. Men såvitt vi kan bedöma är del, som jag nyss sade, en så pass betydande överkapacitet när det gäller räls inom SEV-blocket att man realisfiskt bedömt inte kan vänta sig en förfrågan ännu på några år.

Jag vill emellertid vitsorda och understryka vad jag tidigare sade, nämligen atl vi är myckel angelägna om att utveckla det industripolitiska och handelspolitiska samarbetet med Sovjetunionen. Det Brandl-kommissions-möle som just har ägt rum visade på, som jag ser det, lovande och intressanta möjligheter. Den enda begränsande faktorn i det här sammanhanget är ju det ibland återkommande kravet på motköpsprestationer, dvs. att man från motpartens sida ställer villkor att export till Sovjetunionen skall motsvaras av likvärdiga köp i Sovjetunionen. Det kan, med tanke på den svenska industrins struktur, skapa problem, men vi är beredda att försöka klara de problemen.

131

Torsdagen den 13 november 1980

Om arbetarkooperativ

Anf. 22 Industriminislern NILS ÅSLING:

Herr talman! Sven Henricsson har frågat mig vilken den praktiska innebörden var av mitt positiva uttalande om arbetarkooperativ i den allmänpolitiska debatten den 15 oktober 1980.

Sven Henricsson har ställt sin fråga mol bakgrund av alt de anställda vid det konkursdrabbade AB Lättmetallverket i Långsele förklarat sig villiga atl i någon form av arbetarkooperativ ta över företagel sedan andra lösningar av ägandefrågan inle har kunnat genomföras.

Kooperalionsutredningen har i ett delbetänkande (SOU 1980:36) föreslagit en utvidgning äv den försöksverksamhet med service och annat stöd till bildandel av arbetskooperativa företag som bedrivits av statens industriverk och vissa utvecklingsfonder. Vidare föreslås bl. a. ett centralorgan för kunskapsuppbyggnad och informafion om dessa frågor. Förslaget remissbehandlas i. n.

Jag ser positivt på försöksverksamheten med stöd till arbelskooperativ. När remissbehandlingen av kooperationsulredningens förslag är klar kommer regeringen att la ställning till en eventuell utvidgning av verksamheten.

De planer för fortsatt verksamhet för AB Lättmetallverket i Långsele som under hand har presenterats för industridepartementet bedöms f. n. inte kunna leda fill alt företaget blir lönsamt och därmed kan ge varaktig sysselsättning åt de anställda.

132

Anf. 23 SVEN HENRICSSON (vpk):

Herr talman! Jag lackar industriministern för svaret på min fråga.

En utredning som förelogs vid Umeå universitet visade att i oktober 1979 fanns det 60 löntagarägda förelag med sammanlagt 2 000 anställda och en omsättning på ca 347 milj. kr. i landet. Endast ett fåtal av de här 60 företagen är arbelskooperativ i en djupare kooperativ mening, även om man mer eller mindre i samtliga företag har kooperativa principer med i någon form. Företagen har för del mesta kommit fill på grund av hotet om nedläggning av någon anledning - ibland har det varit generationsskifte.

Nu kan man också iaktta ett växande intresse från fackföreningsfolk atl underifrån la initiafiv, bilda kommittéer och arbetsgrupper för att söka utveckla offensiv akfivilet i nedläggningshotade bygder med ofta stagnerande näringsliv. Detta kan f. ö. antyda den nödvändiga framtida förändringen till en mera socialt inriktad produktion, med ett ökat engagemang från de i företaget verksamma.

Anledningen till min fråga är ett besök vid det krisdrabbade AB Lätlmetallverket i Sollefteå för en tid sedan. Produktionen hade upphört men arbetarna sysslade med avstädningsarbeten. En mycket deprimerad stämning rådde och stor bitterhet uttrycktes från fackligt håll. Från de anställdas sida hade man förklarat sig beredd atl överta företagel under branschkunnig ledning. Man hade sökt stöd hos industridepartementet för

rekonstruktion och fortsatt drift men därvid fått avslag. Man ansåg sig också ha presenterat en realistisk driflkalkyl som efter ett förlustår skulle innebära lönsam drift för förelaget.

På det hela taget kunde inte förutsättningarna anses sämre här än i andra liknande fall där lönlagarna själva tagit över företagel och framgångsrikt drivit detta vidare.

Nu kan man anföra - och del har väl skett i olika sammanhang - att den plan som föreslogs från de anställdas sida var bristfällig, ett förhållande som med tanke på de begränsade erfarenheterna nog måste anses vara förklarligt. Men då inställer sig frågan vilka möjligheter det finns alt få hjälp med all sälla i gång sådana här företag. Kooperalionsutredningen talar, som det också slår i svaret, om alt del skall skapas ett organ på det här området, och när remissbehandlingen är klar skall regeringen ta ställning till detta. Men visar inte utvecklingen i dag alt det är aktuellt att på ett bättre sätt kunna hjälpa i gång sådana här verksamheter, där facket eller de anställda är aktiva för all utveckla och försöka ta över ell förelag?

Jag skulle vilja fråga industriministern om man inle redan på dagens premisser kan utveckla en bättre aktivitet inom industridepartementet för atl akfivt hjälpa sådana här företag, där de anställda är på väg att la över.

Nr 23

Torsdagen den 13 november 1980

Om arbetarkooperativ

Anf. 24 Industriministern NILS ÅSLING:

Herr talman! Jag vill instämma med Sven Henricsson när del gäller angelägenheten av all hitta också nya former för atl främja enskildas engagemang och ansvarstagande i produktionslivet. Därför hoppas jag atl inom en inle alltför avlägsen framlid kunna framlägga ett förslag för riksdagen om utökad försöksverksamhet med arbelskooperativ. Därvid kommer jag också all la upp den fråga som Sven Henricsson var inne på senast, nämligen vilka organisatoriska former som bör skapas för alt underlätta verksamheten. Som delnuärhar fyra utvecklingsfonder i uppdrag atl genomföra försöksverksamheten tillsammans med industriverket. Mina ambitioner är atl vidga försöksverksamheten till alt omfatta hela landet för att skapa bred erfarenhet.

Beträffande situationen vid Lältmetallverkel i Långsele vill jag säga följande. Staten har där, med de stödformer som slår till förfogande, framför allt av regionalpolitisk karaktär, sträckt sig mycket långt, men situationen har inle kunnat klaras ul. Förutsättningen för ett förnyat statligt engagemang är att del finns en förelagsledning och en uppbyggnad av företagel som ger anledning förmoda, alt man kan bryta den olyckliga trend som rått under många år. Ulan att det kommer till något nytt moment som kan visa alt företagel har möjligheter för framtiden kan vi dess värre inte gå in ytterligare. Den kalkyl som presenterats för oss visar atl delta vore att handla på lösa boliner, något som också skulle misskreditera den arbetskooperativa formen.

133

Nr 23

Torsdagen den 13 november 1980

Om arbetarkooperativ

Anf. 25 SVEN HENRICSSON (vpk):

Herr talman! Just del, herr industriminister. Kalkylen var kanske bristfällig, men jag ville peka på att staten redan nu borde ha möjlighet alt gå in mer bestämt och aktivt för att hjälpa till att ordna upp förhållandena, så alt de planer som görs upp blir realistiska.

När mitt besök i Sollefteå var slut satt jag och tänkte över vad jag hade sett. Jag hade sett moderna, tomma industrilokaler-fast inte lomma på maskiner, fördefannsdär-bådei Junsele och Långsele. Dessutom var jag på Eiseroch träffade de anställda där. De sade att avsikten är att om ett år eller så också dessa lokaler skall stå öde och tomma. Del är fråga om stora, fina, moderna industrilokaler som skall tömmas - i en bygd som har mycket svåra sysselsättningsförhållanden. Det måste göras någonfing ål delta. Vi kan inle acceptera en sådan kapitalförstöring.

Det finns enligt uppgifter i pressen framskridna planer från länels utvecklingsfond på alt - och jag ber er lägga märke till del - starta en ny och betydligt större verksamhet i lätlmelallbranschen, nämligen i Härnösand. Av uppgifterna att döma bör industridepartementet vara insatt i dessa planer. Med hänsyn till situationen för Lätlmetallverket, som jag här försökt skissera och som industriministern är väl medveten om, kan man inte förvåna sig över om folk i allmänhet och Sollefteå kommun i synnerhet ställer sig undrande och frågar: Borde inte den redan påbörjade lällmetallindustrin i Sollefteå hjälpas i gång ordenfligt, innan ny och mer omfattande verksamhet av i stort sett samma slag dras i gång? Den frågan tarvar ett svar.

Anf. 26 Industriministern NILS ÅSLING:

Herr talman! Får jag understryka i detta sammanhang atl om tanken på arbetskooperativa företag skall vinna gehör och utbredning i landet, vilket jag hoppas, förutsätter del alt även dessa företag byggs upp på ett realistiskt sätt, atl de kan vinna lönsamhet och den vägen också erbjuda trygga jobb för de anställda eller delägarna. Varje försök att förbigå dessa krav och bygga uppförelag ulan realistiska förutsättningar kommer ju ofelbart all skada den här tanken.

1 fallet Lätlmetallverket i Långsele vill jag med skärpa understryka alt staten genom industridepartementet har sträckt sig mycket långt när del gällt att ta ekonomiska risker och försökt hjälpa detta företag över dess svårigheter under ett antal år. Men de förutsättningar beträffande produktivitet och lönsamhet som till sist ändå måste uppställas har inte uppfyllts. Då är del beklagliga resultatet det som vi ser i dag.

hangel. Varför kan vi inle få reda på om man kan inordna aktiviteten där i en lättmelallverksamhet i hela länet?

Anf. 28 Industriministern NILS ÅSLING:

Herr talman! Låt mig för tydlighetens skull säga: Detta sista projekt är jag inle underrättad om, och jag kan alltså inte svara på den frågan.

10 § Svar på fråga 1980/81:75 om lokaliseringsbidraget till viss nyetablering i Älvkarleö

Anf. 29 Industriministern NILS ÅSLING:

Herr talman! Oswald Söderqvist har frågat jordbruksministern om det är välbetänkt att för erhållande av ett fåtal arbetstillfällen sätta stora natur- och fritidsmöjligheter på spel, då dessa på sikt erbjuder betydligt bättre förutsättningar både ur ekonomi- och sysselsättningssynpunkt.

Frågan har överlämnats till mig för besvarande.

Bakgrunden till frågan är atl regeringen den 23 oktober 1980 beviljade Isolerprodukler i Älvkarleö AB ett lokaliseringslån på 12,4 milj. kr. för anskaffning av maskiner och komplettering av lokaler för bolagets planerade mineralullstillverkning.

Oswald Söderqvist tar upp två olika aspekter på den aktuella företags-etableringen. Den ena avser om etableringen är förenlig med gällande bestämmelser till skydd för miljön. Den andra gäller etableringens betydelse från sysselsättningssynpunkt.

Vad beträffar miljöaspekten vill jag erinra om att regeringen redan i juni 1979 anslutit sig till koncessionsnämndens uppfattning atl något hinder inle föreligger enligt miljöskyddslagen mot mineralullsfabriken i Älvkarleö.

När del gäller sysselsättningsaspekten innebär etableringen att Älvkarleby kommun får ett lillskotl på 52 nya arbetstillfällen, ett välkommet tillskott till en kommun där enligt Länsplanering 1980 antalet arbetstillfällen beräknas minska med 400 från 1975 till år 1990.

Vad beträffar konkurrensfrågan vill jag påpeka att den mängd mineralull som bolaget avser att tillverka f. ö. utgör endast 2 % av mineralullsmarknaden och därför endast marginellt påverkar situationen för övriga företag inom branschen.

Nr 23

Torsdagen den 13 november 1980

Om lokaliseringsbidraget till viss nyetablering i Älvkarleö

Anf. 30 OSWALD SÖDERQVIST (vpk):

Herr talman! Jag tackar industriministern för svaret på min fråga.

Som sägs i svaret kan man se frågan från två olika aspekter, och det är det som gör den intressant.

Jag ställde en fråga om den här lilla fabriken - som i och för sig kan tyckas marginell mol bakgrund av vad som händer i Sveriges industri i dag - till förre jordbruksministern Enlund för mer än ett år sedan, när etableringsfrågan var aktuell.

Nedre Dalälvsområdet är - för att rekapitulera litet - ett av de få fina

135

Nr 23

Torsdagen den 13 november 1980

Om lokaliseringsbidraget till viss nyetablering i Älvkarleö

områdena här i Mellansverige för rekreation, framför allt fiske av flod- och älvfisk som lax och laxöring. Där finns tusentals fiskare under laxsäsongen i maj-juni. Där ligger dessutom en sedan 30 år mycket berömd och väletablerad laxodling, laxforskningsinslitutet i Älvkarleby. Där har funnits planer på utvidgning av verksamheten. All mäta del antal arbetstillfällen som kan bli en följd av tillströmningen av fiskeintresserade är naturligtvis mycket svårt.

Turismen ger alltså tillskott till kommunen, i rent mätbara tal när det gäller laxforskningsstationen, laxodlingen, där del redan finns 35-40 anställda. Där har i varje fall fram till nu funnits planer på en utvidgning.

Mot detta skall ställas de drygt 50 nya arbetstillfällen som den här lilla mineralsullsfabriken skulle ge. Den skulle placeras uppströms detta område, alltså ovanför laxodlingen, och ovanför laxforskningsinstitutet, ovanför de rika fiskevattnen nedströms Älvkarleby kraftverk!

Det har varit stora stridigheter om detta. Det är inle så enkelt att koncessionsnämnden bara sagt ja. Det har förekommit överklaganden, som industriministern säkert känner fill. Naturvårdsverket överklagade, laxforskningsanstalten överklagade givetvis, andra sakägare på platsen överklagade och fiskeristyrelsen överklagade beslutet. Det fanns alltså ett stort motstånd mot de här planerna. Ändå har man nu fått pengarna, och fabriken skall byggas. Orsaken till att jag tar upp det här nu är den andra aspekten. Vi vet atl Rockwool, som är en av de stora mineralullsproducenlerna här i landet, brottas med stora svårigheter för sina fabriker, inte bara i Gimo i Uppsala län utan också i Hällekis. Delsamma gäller för den andra stora fabrikanten, Gullfiber. Det finns stor risk alt den här lilla fabriken lar ul de statliga anslagen och sedan inte kommer att leva vidare. Efter ett lag kommer det att bli som vanligt - kommunen slår där med fabriken på halsen och man får en förlust.

Som en uppföljning vill jag fråga: Har regeringen övervägt möjligheterna för tillverkare av isolerprodukler all överleva i del hårdnande konkurrensklimatet? Det är inte intressant när det gäller de stora producenterna, Rockwool och Gullfiber - de klarar sig nog. Men vilka överväganden har regeringen gjort av den lilla fabrikens möjligheter att i det här hårda klimatet överleva?

136

Anf. 31 Industriministern NILS ÅSLING:

Herr talman! Jag har ingen anledning att spekulera över eller värdera den förre jordbruksministerns bevekelsegrunder för att bevilja ansökan om den här etableringen. Men eftersom miljöfrågorna i sammanhanget särskilt har uppmärksammats finns det all anledning att förutsätta att uppställda villkor för etableringen noggrant kommer att bevakas och efterlevas.

Lokahseringsärendet grundar sig på ett beslut i miljöfrågan, där man haft att bedöma den här etableringens värde från sysselsättningssynpunkt. Låt mig då säga att detta av kommunen och länsmyndigheterna har betraktats som en synnerligen angelägen etablering. Sysselsätlningslillskottet får ses mot bakgrund av situationen i kommunen och de alternativa elablerings-

möjligheter som föreligger.

Vår uppfattning är alt företaget bör ha en god möjlighet all överleva, atl bli konkurrensdugligl. Det är t. o. m. vällovligt atl få någon ytterligare tillverkare på den här starkt koncentrerade marknaden. Konkurrens är som bekant nyttigt.

Anf. 32 OSWALD SÖDERQVIST (vpk):

Herr talman! Den här synen på fabrikens etablering ur sysselsättningssynpunkt kan jag helt hålla med industriministern om. Men jag kan också säga att varken i kommunen eller på länsplanel har det funnits en enhetlig syn på dessa frågor.

Man har inte, tycker jag, i regeringsbeslutet tillräckligt beaktat att viktiga sysselsättningstillfällen kommer i farozonen. Säg att det misslyckas med kontrollen av utsläpp. Vi vet ju att även om man förutsätter atl ett företag sköter alla sina åligganden enligt lagen, så händer det titt och tätt att del sker oförutsedda utsläpp vid sådana här tillverkningar. Del är fråga om fenoler av olika slag. Det är detsamma som fiskdöd.

Det finns inga möjligheter att skydda laxodlingen eller forskningsinsfitu-tet, om det kommer ut fenoler i älven. Då kanske de arbetstillfällen som finns där går i stöpet, och det är detta som den stora debatten har gällt i kommunen - man skall väga sysselsättning mol sysselsättning.

Därfill kommer den andra frågeställningen: Hur skall förelaget kunna klara sig på marknaden? Vad finns del för undersökningar som visar alt den här lilla fabriken kan klara sig mot jättarna Rockwool och Gullfiber, som producerar på lager och fyller parkeringsplatser och andra områden med varor som de inte kan sälja?

I detta läge säger alltså industriministern att han vill öka konkurrensen på marknaden genom att det fillkommer en liten fabrik med en marginell produkfion. Jag tycker atl del är dålig samstämmighet här, att man inte har tillräckligt beaktat sysselsättningseffekterna och de ekonomiska effekterna av den verksamhet som redan finns på platsen och som bygger på naturliga förutsättningar.

Givetvis hoppas jag med industriministern atl del här förelaget skall klara sig. Men hade det inte varit bättre atl satsa pengarna på en annan verksamhet som det finns naturliga förutsättningar för i stället för att som nu satsa på ett litet företag som verkar ha ytterst små chanser alt överleva i en hårdnande konkurrens?

Nr 23

Torsdagen den 13 november 1980

Om ingripanden mot miljöaktivister i andra länder

Nr 23

Torsdagen den 13 november 1980

Om ingripanden mot miljöaktivister i andra länder

Frågan har överlämnats fill mig.

Bakgrunden till frågan är att ett antal fordon som fillhör det norska civilförsvaret men som fillfälligl har lånats ul fill den norska polisen under veckohelgen den 18-19 oktober fördes genom norra Sverige på väg mot Älta i Nordnorgé.

Av allmänna folkrättsliga principer följer all ingen främmande stat utan tillstånd får utöva offentlig myndighet eller göra ivångsingripanden mot enskild på vårt territorium. Något sådant har det inte heller varit fråga om i det aktuella fallet.

Eftersom det här enligt vad som har upplysts var fråga om medborgare i ett nordiskt grannland som kom in i riket över godkända gränsövergångsställen, skulle det enligt gällande regler inle ha funnits anledning för svenska myndigheter att vidta några åtgärder annat än om förare och passagerare i de aktuella fordonen hade burit militär uniform eller de svenska trafikförfattningarnas bestämmelser hade satts åsido. Enligt vad jag har inhämtat var detta inte förhållandet.

Något fillstånd från svensk myndighet till transporten har inte heller fordrats. Den omständigheten alt transporten till en del gått över svenskt territorium kan sålunda inte innebära att Sverige har medverkat vid något polisingripande i Norge.

138

Anf. 34 OSWALD SÖDERQVIST (vpk):

Herr talman! Jag tackar justitieministern för svaret på min fråga.

Denna fråga är mera intressant än vad det något slätstrukna svaret ger sken av. Det framgår kanske också av den behandling som frågan fått, eftersom den tydligen cirkulerat mellan en rad olika departement innan justitieministern har fåll uppdraget att ta hand om den.

Del är ju inte så enkelt som juslilieministern vill framställa del i sitt svar. Jag tycker det är en anrrtärkningsvärd sak som inträffat. Här kommer alltså om inte militära, så ändå paramilitära fordon med personal in över svenska gränsen, passerar svenskt territorium och går över gränsen igen på ett annat ställe. Det är ganska anmärkningsvärt. Man kan inle tala om norska medborgare eller norska fordon i allmänhet. Del är inte vilka norska medborgare eller fordon som helst - det är norska statens fordon, civilförsvarets fordon, och de är klart och tydligt avsedda alt sällas in i den då tänkta aktionen mot miljöaktivisterna i Alla.

Detta är fakta. Saken har också debatterats i norska stortinget, där motsvarande frågor ställts.

Man har tydligen inte frågat den svenska regeringen. Det föranleder mig att tycka atl den svenska regeringen i så fall borde ha vänt sig till den norska regeringen i denna sak. Min första följdfråga till justitieministern blir: Har den svenska regeringen på något sätt tagit upp denna fråga med den norska regeringen eller med norska myndigheter?

Jag anser att det är den svenska regeringens skyldighet att göra delta. Man kan inte bara säga att det gäller norska medborgare och norska fordon som passerat godkända gränsövergångar. Det kan inte gälla i det här fallet.

På tal om fordon är det också rätt anmärkningsvärt att för flyg och fartyg har vi mycket stränga bestämmelser när det gäller militära eller kanske t. o. m. paramilitära vehiklar av olika slag. Jag vet atl man i Finland har mycket stränga lagbestämmelser för gränspassager med fordon av det här slaget. Det ger mig anledning alt ställa min andra följdfråga: Finns det några planer härvidlag eller har regeringen på grund av det inträffade föranstaltat om någon förändring av kontrollen av militära fordon eller skall man också i fortsättningen bara kunna komma med civil personal och köra in över våra gränsövergångar?

Det tycker jag är en ganska intressant frågeställning.

Anf. 35 Jusfitieministern HÅKAN WINBERG:

Herr talman! Inga regler har överskridits, och därför finns det, som jag ser det, ingen anledning för regeringen att la upp detta med den norska regeringen.

Det finns särskilda bestämmelser om under vilka förutsättningar utländska örlogsfarlyg och militära luftfartyg kan få tillträde till svenskt territorium, men del finns inte några regler för den här typen av fordon.

Jag kan säga att de bestämmelser som reglerar övervakningen vid gränserna sedan en tid fillbaka är föremål för översyn i en särskild kontaktgrupp som tillkallats av överbefälhavaren och består av företrädare för olika myndigheter. Detta har inget som helst samband med den här aktuella händelsen, men jag kan alltså säga att det f. n. övervägs om bestämmelserna behöver kompletteras.

Nr 23

Torsdagen den 13 november 1980

Om ingripanden mot miljöaktivister ' i andra länder

Anf. 36 OSWALD SÖDERQVIST (vpk):

Herr talman! Bestämmelserna har inte överskridits, säger justitieministern, och därför finns det ingen anledning för den svenska regeringen att reagera.

Jag tycker det är att ta litet för lätt på det hela, när man inte på något sätt gör en framställning till den norska regeringen om saken, som av lätt förklarliga skäl väckt oerhört stort uppseende i Norge. Norrmännen är naturligtvis myckel mer berörda än den allmänna svenska opinionen varit.

Det är också anmärkningsvärt att om inte svenska civilpersoner och så småningom pressen uppe i Norrbotten uppmärksammat del här, hade det aldrig kommit till den svenska allmänhetens kännedom. Man hade fritt kunnat fara fram med dessa fordon.

Vad blir nästa steg, om vi utan att reagera från svensk sida fillåter sådana här gränsövergångar?

Jag tycker atl frågan är mycket allvarligare än justitieministern här vill framställa den som. Detta kan bU ett slags prejudikat i framliden - norska medborgare, finska medborgare, norska militära fordon och finska militära fordon går över vid godkända gränsövergångar, osv. Är det så enkelt och så lätt all avfärda alt man inle på något sätt skall reagera på svensk sida? Jag anser att regeringen skulle ha reagerat och sagt att den inte gillade att man

139

Nr 23

Torsdagen den 13 november 1980

Om förhållandena vid allmänna häktet i Helsingborg

kör in med militärfordon och militär personal - eller åtminstone paramililära fordon och paramilitär personal - på svenskt område utan fillstånd av svenska myndigheter eller av den svenska regeringen. Länsstyrelsen i Norrbotten och andra myndigheter där uppe visste ingenting. Det tycker jag är ett anmärkningsvärt förhållande.

Anf. 37 Justifieministern HÅKAN WINBERG:

Herr talman! När det gäller militär personal i uniform behövs ju f. n. tillstånd. Vad vi diskuterar nu- och vad frågan gäller- är ju dessa fordon, och jag har sagt atl vi ser på den saken på litet längre sikt.

Rent allmänt vill jag säga atl jag har den uppfattningen att vi skall ha - och har- ett förtroendefullt samarbete med våra nordiska grannländer på många områden, och det bör gälla också här. Vi får väl utgå ifrån att de bedömningar som myndigheter i andra nordiska länder gör är riktiga. I del här fallet har heller inte några svenska regler överskridits.

Anf. 38 OSWALD SÖDERQVIST (vpk):

Herr talman! Det är självklart att vi skall försöka upprätthålla del förtroendefulla nordiska samarbetet. Men jag tycker alltså atl norrmännen här har syndat emot det förtroendefulla samarbetet med Sverige - eller rättare sagt norska myndigheter och den norska regeringen, i den mån de nu är inblandade. Norska statsråd har stått upp i det norska stortinget och sagt sig inle vela just någonting alls om delta. Del är en annan sida av saken.

Om man skall tala om hänsyn och respekt för del nordiska samarbetet, så tycker jag alltså atl del är norska myndigheter - vilka det nu är som har gjort detta - som har brutit mot det förtroendefulla samarbetet. Därför borde man reagera och säga ifrån till dem. Del är ju inle Sverige som skall förklara: Vi är för del nordiska samarbetet och därför skall vi inte säga någonting när norska myndigheter gör sådana här saker.

Jag tycker att detta är en mycket viktig aspekt på del nordiska samarbetet -atl den svenska regeringen här borde ha reagerat i någon form och sagt ifrån. I Norge har del varit en mycket stor debatt om delta, beroende på de stora intressen som finns när det gäller motståndet mol utbyggnaden av Altaälven. Vi vet nu inle hur det går med det, men det hänger alltså ihop med denna fråga. Därför är det en viktig fråga, och del inträffade borde alltså ha föranlett en bättre reaktion från den svenska regeringens sida.

12 § Svar på fråga 1980/81:76 om förhållandena vid allmänna häktet i Helsingborg

Den ökande tillströmningen av häktade personer har medfört bl. a. alt de 128 häktesplatser som finns i kriminalvårdens Malmöregion (Skåne och Blekinge) inte täcker behovet där. Situafionen har förvärrats ytterligare genom den höga beläggningen på kriminalvårdsanstalterna. Denna har inneburit att dömda som är intagna på häktena inte kunnat föras över till någon anstalt för straffverkställighet omedelbart efter del att domen har vunnit laga kraft. I vissa fall har väntetiden för placering på slutna riks- och lokalanslaller uppgått till omkring två veckor. Under den senaste liden har därför platser i polisarrester utnyttjats för anhållna och häktade personer, tio platser i Helsingborg och fyra i Ängelholm.

Jag har från kriminalvårdsstyrelsen inhämtat att styrelsen har för avsikt att i dagarna komma in med en framställning fill regeringen med förslag fill en lösning av problemen på kort sikt. Styrelsen kommer att föreslå att ytterligare ett tiotal platser las i anspråk i polisarreslen i Ängelholm och åtta platser i polisarreslen i Kristianstad. Dessa platser kommer inte att skilja sig från vanliga häktesplalser. Genom en sådan lösning skulle de sämre platserna i polisarreslen i Helsingborg inle behöva utnyttjas annat än undanlags vis och för mycket korta vistelser.

De åtgärder som Hans Petersson har efterlyst är alltså på väg.

Nr 23

Torsdagen den 13 november 1980

Om förhållandena vid allmänna häktet i Helsingborg

Anf. 40 HANS PETERSSON i Röslånga (fp):

Herr talman! Platsbristen vid allmänna häktet i Helsingborg har varat sedan i somras. Självfallet förstår jag att del från och till kan bli överbeläggning på en del av våra häkten. Jag förstår också atl man fillfälligtvis - och då under korta perioder - tvingas använda andra lokaler i de olika polishusen. Däremot saknar jag fullständigt förståelse för att man i dagar och kanske upp till en veckas lid förvarar människor i celler som är avsedda för berusade personer, dvs. de celler som i dagligt tal går under benämningen fylleceller.

Polispersonalen i Helsingborg har också starkt reagerat mol den, som de säger, omänskHga behandling som förekommer. Var och en som vet hur dessa celler ser ut och fungerar har myckel lätt atl instämma i denna krifik. Även anhållna och omhändertagna har rätt till en anständig behandling, vare sig de råkar vara skyldiga eller t. o. m. oskyldiga. Och hos de utlänningar som har mött Sverige i en sådan cell - i något fall under en veckas fid - har säkert drömbilden om del humana Sverige försvunnit för gott.

I justitieministerns svar redovisas en konkret åtgärd som tillfälligt kan lösa problemet. Tyvärr är lösningen inte särskilt rationell. Att transportera människor från Helsingborg upp fi)) Kristianstad torde inte vara en särskilt lyckad lösning.

Jag tror för min del att man skulle vinna mycket på alt öka utredningskapaciteten i Helsingborg, kanske genom att där tillfälligt omplacera utredare. Man skulle på det sättet få en mycket snabbare omloppstid. En annan lösning, som dock inte avhjälper den nu akuta krisen, är att man skär ned tiden för häktning och anhållande. Ett förslag med denna innebörd tror jag kommer i den proposition som har aviserats av justitieministern och som

141

Nr 23

Torsdagen den 13 november 1980

Om förfarandet vid verkställighet av utvisningsbeslut

enligt uppgifter skall avlämnas i december månad. Jag ber att få tacka för svaret.

Anf. 41 Justitieministern HÅKAN WINBERG:

Herr talman! Hans Petersson omnämnde i slutet av sill anförande den eventuella propositionen i häktesfrågan. Jag vill för dagen inte yttra mig om vad den kommer att innehålla.

När det gäller polisarresterna i Helsingborg instämmer jag helt i vad Hans Petersson säger. Jag besökte i förra veckan Helsingborg och dessa celler i polisarreslen, och jag delar Hans Peterssons uppfattning att de inte är lämpliga och inte bör användas annat än i undantagsfall, och då under mycket korta tider. Men som jag nämnde i svaret kan polisen i Helsingborg nu räkna med en lösning, genom att man kan använda ett antal celler i Ängelholm och Kristianstad som uppfyller de krav när det gäller inredning som normall ställs på rum och celler där man förvarar häktade.

142

13 § Svar på fråga 1980/81:78 om förfarandet vid verkställighet av utvisningsbeslut

Anf. 42 Justitieministern HÅKAN WINBERG:

Herr talman! Karl-Erik Svartberg har frågat invandrarministern om hon anser det vara rimligt alt kräva personlig inställelse av en utvisningshotad utlänning för bedömning av nya fakta i samband med verkställighet av ett utvisningsbeslut.

Frågan har överlämnats til! mig-

Enligt utlänningslagen ankommer del på polismyndigheterna all i vissa fall verkställa beslut om avvisning och utvisning.

Om uflänningen i samband rned verkställigheten åberopar all han i del land till vilket han skall sändas bl. a. löper risk alt bli utsatt för politisk förföljelse, skall ärendet ay polismyndigheten överlämnas till statens invandrarverk, såvida inle utlänningens påstående är uppenbart oriktigt eller de åberopade skälen redan har prövats.

Redan i samband med att polisen verkställer en s. k. grundutredning, dvs. den första utredning som görs av polisen, uppmanas utlänningen framföra samtliga de skäl som han eller hans offentliga biträde önskar åberopa.

Om utlänningen därefter i verkställighetsskedel åberopar nya skäl, måste polismyndigheten få de nya sKälen belysta. I allmänhet blir det då nödvändigt att låta utlänningen själv berätta orn de nya skälen för att man rätt skall kunna bedöma deras värde och sanningshalt.

Som svar på Karl-Erik Svartbergs fråga vill jag alltså säga atl jag anser att det i allmänhet är rimligt oeh nödvändigt alt polisen kräver personlig inställelse av den som är berörd.

Anf. 43 KARL-ERIK SVARTBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka justitieministern för svaret. Det är inte vad jag hade hoppats på. Jag själv kan väl stå ut med att vara besviken, men jag tror det är värre för alla de människor som berörs av detta svar,

Enligt den gamla utlänningslagen kunde en utlänning som drabbades av beslut om utvisning vända sig direkt till regeringen och begära överprövning av beslutet, om han kunde redovisa nya skäl för sin ansökan om uppehållstillstånd. Jag har talat med många uflänningar och också med deras advokater, och från deras utgångspunkt såg man inga problem med den ordningen. Några krav på personlig inställelse i sådana fall känner jag inte till.

Nu ligger alltså bedömningen av de nya skäl som anförs på polismyndigheten. I cirkulär till polismyndigheterna har meddelats att man bör kräva personlig inställelse för bedömning av de skäl som anförts. Jag kan inte finna att det finns något stöd i den nya utlänningslagen för en sådan åtgärd. Vilket stöd kan åberopas för en cirkulärskrivelse med krav på personlig inställelse i utvisningsärenden av det här slaget?

Vissa fall har släppts igenom utan krav på personlig inställelse, men nu tycks en skärpning ha inträtt - alla skall tydligen inställa sig,

Både den föregående chefen för tillslåndsbyrån på invandrarverket och den nuvarande hävdar att polisen har fel. Man skall kunna göra en bedömning av de nya skälen på basis av utredningen. Är utredningen oklar blir läget självfallet annorlunda. Jag vill därför fråga jusfitieministern: Finns det saklig grund för att kräva personlig inställelse av utvisningshotade i alla fall där nya skäl åberopas för omprövning? Justitieministern säger "i allmänhet" - hur skall det tolkas?

Jag har en fråga till, och den är mycket viktig. Den socialdemokrafiska regering som fanns fram till oktober 1976 verkställde aldrig utvisningsbeslut, om det gällde en utvisning fill krigförande land. Hur gör den nuvarande regeringen?

Nr 23

Torsdagen den 13 november 1980

Om förfarandet vid verkställighet av utvisningsbeslut

Anf. 44 Justitieministern HÅKAN WINBERG:

Herr talman! Jag har litet svårt alt förstå Karl-Erik Svanbergs negativa inställning till att man skall höra vederbörande personligen. Det är en regel som vi har i många sammanhang där någon skall berätta om sin situation. Och vem kan göra det bäst gm inle vederbörande själv? Det gäller i rättegångar, och det kan gälla i andra sammanhang.

Det görs alltså först en grundutredning, där uflänningen skall berätta om sin situation. Efter utredningen fallas ett beslut. När beslutet skall verkställas kan utlänningen, i sådana fall som frågan gällde, anföra att det har kommit till nya skäl, som gör att utvisningen inte bör verkställas. Såyilt jag kan förstå är del den som bäst kan redovisa de nya skälen som skall redogöra för dem och få dem beaktade, om de är bärande, och det måste vara vederbörande person själv. Om han inte gör del skall det ske genom ett ombud, dvs. en tredje person som i sin lur fått vetskap om skälen. Den legala grunden för detta har vi både i utlänningslagen och i förvaltningslagen, som säger att

143

Nr 23

Torsdagen den 13 november 1980

Om förfarandet vid verkställighet av utvisningsbeslut

144

myndighet kan begära personlig inställelse.

Jag skulle därför vilja säga att det är i vederbörandes eget intresse som detta kan ske. Sedan kan del naturligtvis finnas sådana fall där delta inle är nödvändigt, och det var därför jag använde uttrycket "i allmänhet". Det måste alltså ske en bedömning i det konkreta fallet.

Anf. 45 KARL-ERIK SVARTBERG (s):

Herr talman! Det måste ändå stå klart för regeringen all många flyktingar som söker uppehållstillstånd har en väldigt svår situation. Justitieministern framhåller i svaret att del är viktigt all få fram alla fakta, men de här människorna ställer sig frågan: Hur myckel vågar jag berätta? De måste också fråga sig; Hur mycket kan jag styrka?

Det är ju en orimligt svår situation för människor som kommer från diktaturländer. Jag har själv varit inkopplad på några ärenden som jag bedömer som rena flyktingärenden. I ett fall blev det avslag på ansökan, eftersom skälen inte ansågs räcka. När då flyktingen i fråga redovisar nya skäl, efter alt ha vänt ut och in på sig själv och röjt förhållanden som skulle vara förödande för hans möjligheter att leva i det land han kommer ifrån, är del enligt min mening uppenbart orimligt att utöver detta kräva all han personligen skall infinna sig på en polisstafion, där han i princip löper risk att bli tagen i förvar. Det är ju denna risk som gör det så svårt för dessa människor att infinna sig på polisstationen för att ställa upp för förhör. Jag tror att om justitieministern i samråd med polismyndigheten kunde göra klart atl en utlänning som får sitt ärende prövat inle kommer all tas i förvar i samband med att han inställer sig för en utredning, då skulle vederbörande komma. Har justitieministern någon kommentar till detta?

Anf. 46 Justitieministern HÅKAN WINBERG:

Herr talman! Vi måste ju följa gällande regler, och det finns vissa regler för hur man från polisens sida skall agera när del gäller sådana situationer där vederbörande inte skall få stanna kvar här - den situationen har vi ju också.

Jag vill säga med anledning av Karl-Erik Svartbergs senaste inlägg att det är riktigt att det ofta framförs från vederbörande uflänning att han från hemlandet har negativa erfarenheter av polisen och att han därför är rädd att berätta om sina förhållanden. Men kom då ihåg, alt här har personen i fråga som regel hjälp av ett offentligt biträde som kan förklara hur våra rättsregler är och som sedan kan framföra de tillkommande skälen i samband med utredningen. Men jag har svårt atl se varför vederbörande inte redan i samband med den första utredningen framför alla skäl som han har för att få stanna här. Jag är medveten om atl del kan komma till nya skäl, som hänför sig till händelser som inträffat efter den första utredningen, men i det övervägande antalet fall skulle jag tro att sakläget är precis detsamma i samband med grundutredningen som vid den utredning som sker inför verkställighelssladiet.

Jag vidhåller faktiskt min uppfattning att detta är en rättighet som

vederbörande utlänning har och att det är till fördel för honom att få komma och berätta själv. Jag förstår att den här rädslan kan finnas, men jag tror att det är fel atl ha den och jag tror att både Karl-Erik Svartberg och jag kan genom den här debatten bidra till att undanröja den.

Anf. 47 KARL-ERIK SVARTBERG (s):

Herr talman! Det är naturligtvis riktigt som justitieministern säger om det juridiska biträdel. Jag vet ju att det finns advokater som verkligen ställer upp och försöker förklara både för flyktingarna och för myndigheterna hur det hela hänger ihop. Men flyktingarna ställer sig som sagt frågan: Hur mycket vågar vi berätta? Det är bara att konstatera att när man har kontakter med flyktingar, så får man det bestämda intrycket att de helst inte vill berätta allt de har att berätta. I vissa fall får de vända ut och in på sig själva, och det kan bli förödande för dem - vi vet ju hur många av de länder som dessa människor kommer från agerar.

Det är klart att om den här debatten på något sätt kunde lugna dessa människor, så att de med större förtroende kom för att lämna uppgifter i samband med dessa personliga utredningar, är jag beredd att ställa upp på det. Men det är väl justitieministern som kan lugna dem, och vi får avvakta att det sker.

Nr 23

Torsdagen den 13 november 1980

Om åtgärder för att förhindra införsel av hasch över Helsingborg

Anf. 48 Justitieministern HÅKAN WINBERG:

Herr talman! Jag försökte göra det bl. a. genom att säga att såvitt jag kan se är det i deras eget intresse som det här institutet med personlig inställelse finns.

Anf. 49 KARL-ERIK SVARTBERG (s):

Herr talman! Justifieministern känner ju också till att det har förekommit vissa uppgifter om spioneri i poliskretsar, innefattande information till diktaturer m. m. Det är ju detta som skapar oro. Jag vill här inle gå in på frågan om hur pass korrekta dessa uppgifter är, men det skapas ju en rädsla bland flyktingarna att direkt vända sig till polismyndigheten. Flyktingarna kan inte mobilisera det förtroende som justifieministern och jag har för svenska polismyndigheter. Skillnaden i det avseendet beror på att vi är fostrade i ett annat land och under andra förhållanden än flyktingarna som kommer hit och som är pressade av myndigheterna och förhållandena i sina hemländer.

Nr 23

Torsdagen den 13 november 1980

Om åtgärder för att förhindra införsel av hasch över Helsingborg

Vid ett besök i Helsingborg i förra veckan fick jag informafion om narkotikasituafionen där. Jag fick då veta att fidningsuppgifterna om en haschvåg över Helsingborgslraklen enligt polisens bedömning är överdrivna, låt vara att en ökning av antalet missbrukare i de yngre åldersgrupperna har kunnat märkas. Som är väl känt går emellertid större delen av den narkofika som kommer till Sverige genom Helsingborg. Resurser måste sättas in mot denna trafik. I första hand ankommer detta på tull och polis.

Tullen har när det gäller att bekämpa narkofikasmuggling en central roll och har under de senaste åren förstärkts i den södra regionen. Delta har också fått till följd att antalet beslag av narkotika under senare år har ökat. F. n. görs i Helsingborg ett par beslag av narkofika varje dag.

Polisen har också under de senaste åren filldelats betydande resurser för att bekämpa narkofikabrottsligheten. Bl. a. har narkotikaroflar inrättats i 24 polisdistrikt i landet. Dessa rotlar skall inte bara vara verksamma i det egna polisdistriktet utan arbeta i hela länet. I några län har det inrättats flera rotlar. Ett sådant exempel är Malmöhus län där narkotikaroflar finns i Malmö, Lund och Helsingborg.

Trots det kärva ekonomiska läget har Helsingborgs narkofikarotel under de tre senaste åren på grund av det allvarliga läget på narkotikafronten fått inte mindre än åtta nya kriminalinspektörstjänster.

Det är emellertid inte bara narkotikaroteln som har fått ökade resurser. Antalet tjänster hos poHsen för kontroll av resandeströmmen har också ökats kraffigt, och innevarande budgetår har regeringen tillskapat en särskild utlänningsavdelning i Helsingborgs polisdistrikt.

Det är tyvärr omöjligt att helt stoppa införseln av narkotika till Sverige. Helsingborg har en åriig resandefrekvens på över 17 miljoner människor. Det är mot den bakgrunden man skall se de åtgärder som jag har nämnt i det föregående. Jag vill också understryka viklen av det goda samarbete som finns med myndigheterna på den danska sidan.

146

Anf. 51 BERIT MOHLIN-ERBEUS (m):

Herr talman! Jag tackar justitieministern för svaret.

De problem som jag har tagit upp i min fråga finns alldeles säkert på flera andra håll i landet, men de är mycket kännbara i den region som jag kommer ifrån, alltså nordvästra Skåne. Det står heh klart atl orsaken är närheten till Danmark - den korta sträckan mellan Helsingör och Helsingborg.

Helsingborg har blivit inkörsporten för den haschvåg som nu är så förfärande aktuell i våra trakter. Till skillnad från justitieministern har inte jag fått uppgift om att tidningarnas skriverier skulle vara överdrivna. Det verkligt alarmerande är ju att i gruppen missbrukare - en grupp som vi inte känner till storleken på- ingår många skolungdomar. Många är väldigt unga -13 år och uppåt, och kanske också nedåt. Det är alltså det som är det värsta i situafionen, att missbruket är på väg nedåt i åldrarna. Eleverna skolkar från skolan för att få tid att röka hasch och för att få tid att skaffa hasch. En del av dem åker på leden Helsingborg-Helsingör som knarkkurirer. Det är lätt att förstå att de här eleverna inte klarar sin skolsituation - varken prestations-

mässigt eller relationsmässigt.

Det finns ett annat rätt olustigt inslag i den här bilden, nämligen att en del elever är så förslagna att de kan utnyttja svagare kamrater för kurirjobbet, och sedan förtjänar de själva pengar på försäljningen.

Alla mänskliga och sociala problem har också en ekonomisk sida, och det här kostar pengar. Just nu arbetar man i Helsingborgs kommun med ett åtgärdsprogram som skall ha förebyggande verkan, och kostnadsramen för detta är 300 000 kr. Men det är ju bara en liten del av olika kostnader som samhället har för omhändertagande. Därtill kommer ju också att alla former av missade insatser i skola och arbetsliv också är en ekonomisk förlust.

Det finns alltså goda skäl att efterlysa åtgärder.

I sitt svar säger nu jusfitieministern att tullen har fått förstärkta resurser, polisen har fått förstärkta resurser. Och det är mycket tacknämligt. Det har säkert haft sin verkan.

Får jag då ställa en följdfråga fill justifieministern: Skall jag tolka detta så att ytterligare förstärkningar av resurserna inte är tänkbara i nuvarande läge?

Nr 23

Torsdagen den 13 november 1980

Om åtgärder för att förhindra införsel av hasch över Helsingborg

Anf. 52 Justitieministern HÅKAN WINBERG:

Herr talman! Den senaste frågan kan jag inte svara på direkt. Förstärkningar är nog tänkbara, men frågan är var man efter en allmän bedömning kan sätta in resurser och inte. Frågeställaren känner kanske till den allmänna ekonomiska situationen i landet. Får jag bara trycka på att det primära ansvaret för att narkotika inte förs in ligger just på tullen, och tullen har faktiskt fått ordentlig förstärkning och för en intensiv kamp just mot den olovliga införseln av hasch. Jag vet att man från tullen ger narkotikabekämpningen en hög prioritet.

Låt mig också säga att bekämpningen av narkotikaproblemen fordrar åtgärder på många områden, som till stor del ligger utanför kriminalpolitiken. Det gäller - som väl frågeställaren också var inne på - uppfostran, familjen, skolorna, bostäderna, arbetsmarknaden, organisationerna osv. Det fordras alltså åtgärder på ett brett fält, och jag vill påstå att samhället också för kampen på det sättet. Regeringen har vidtagit olika åtgärder inom många olika sektorer just för att komma till rätta med problemet. Det är ett problem, men vi löser det inte omedelbart. Vi gör så gott vi kan och måste ständigt arbeta på olika sätt och aldrig ge upp den här kampen.

Anf. 53 BERIT MOHLIN-ERBEUS (m):

Herr talman! Även om jag liksom jusfitieministern betraktar just detta med förstärkta resurser för polisen och tullen som mycket viktigt, så finns det en annan sida som jag tror är minst lika viktig, nämligen att vi måste försöka medverka till att man får en annan syn i Danmark på hanteringen, både innehav och försäljning, av hasch. Det är ju faktiskt så att det är mycket lätt att få tag i hasch både i Helsingör och i Köpenhamn, och dessutom är det billigt. Jag menar att vi måste försöka att på alla nivåer och i alla sammanhang där det är möjligt förhandla och argumentera och övertyga, så att man i

147

Nr 23

Torsdagen den 13 november 1980

Om åtgärder för att förhindra införsel av hasch över Helsingborg

Danmark får en syn som mer motsvarar den vi själva har.

Jag frågar då avslutningsvis justitieministern om han delar min uppfattning och också är beredd att medverka till alt sådana förhandlingar kommer till stånd överallt där det är möjligt.

Anf. 54 Justitieministern HÅKAN WINBERG:

Herr talman! Jag vill till Berit Mohlin-Erbeus säga att jag vid mitt besök i Helsingborg också hade ett sammanträffande med polismästaren i Helsingör, och vi hade ett öppet resonemang just om de här frågorna. Jag vet att det förekommer diskussioner mellan myndigheterna. Det är en fråga som också diskuteras på de nordiska justitieministermötena.

Får jag också - eftersom Berit Mohlin-Erbeus förut tog upp problemet med att narkotika brukas i så låga åldrar - påpeka att jag fidigare har sagt, och gärna vill upprepa det i den här debatten, att det inte finns något utrymme för polisen att meddela rapporteftergift ens för innehav av mycket små mängder narkotika. Jag hävdar att det för att upprätthålla laglydnaden är alldeles nödvändigt att polisingripanden alltid görs när någon anträffas med narkotika på sig, hur litet det än är. Jag tror att detta kan medverka till att, till en del i varje fall, stävja missbruket hos ungdom.

148

Anf. 55 BERIT MOHLIN-ERBEUS (m):

Herr talman! Jag sade visserligen i mitt förra inlägg "avslutningsvis", men jag vill ändå passa på att uttala att jag uppfattar det så att justitieministern har stor förståelse för dessa problem och att vi alltså är överens om att allt måste göras, både när det gäller resurser och när det gäller förhandhngar.

15 § Föredrogs och hänvisades
Propositionerna

1980/81:59 till finansutskottet 1980/81:65, 69 och 70 till skatteutskottet

16 § Föredrogs och bifölls Interpellationsframställning 1980/81:40

17 § Anmäldes och bordlades Proposition

1980/81:57 om hälso- och sjukvården i krig m. m.

18 § Anmäldes och bordlades
Motionerna

1980/81:113 av Olof Palme m.fl. 1980/81:114 av Lars Werner m. fl.

med anledning av proposition 1980/81:30 om Bromma och Arlanda flygplatser m. m.

den 13 november

1980/81:41 av Bonnie Bernström (fp) till socialministern om aborlrådgivning-en:

Landstingen har med abortrådgivningen en lika viktig som känslig uppgift. Kvinnor som söker kontakt med en abortkurator behöver all tänkbar rådgivning och hjälp, samtidigt som rådgivningen måste ske med utgångspunkten att det inte är någon annan än kvinnan själv som skall fatta beslutet. Därför är skräckpropaganda eller oetisk information oacceptabla inslag i abortrådgivning.

I flera länder har de senaste åren ett organiserat motstånd mot fria aborter växt fram. Samtidigt uttalar allt fler sitt starka stöd för en fri abort. Del har lett till en djupt olycklig polarisering i abortfrågan som främst går ut över kvinnorna. I USA har abortfrågan varit som mest inflammerad. Abortkliniker har bränts ner. Abortsökande kvinnor har väntats ut utanför klinikerna och sedan trakasserats med telefonterror. Detta mot kvinnor som behöver stöd.

Det organiserade motståndet i USA har främst "Pro Life"-rörelsen stått för. Enligt uppgifter i massmedia har Pro Life-rörelsen startat egen abortrådgivning även i Sverige.

Mot bakgrund av detta vill jag fråga socialministern:

Är socialministern beredd att utforma etiska regler för hur abortrådgivning skall få bedrivas i Sverige?

Är socialministern beredd att la avstånd från den skräckpropaganda kring aborterna som bedrivs?

Anmälan av interpellationer

1980/81:42 av Raul Blucher (vpk) till statsrådet Britt Mogård om sociala förmåner vid genomgång av gymnasieskolans yrkesintroduktionskurser:

Att landets arbetslösa 16-17-åringar skulle få påtagliga ekonomiska försämringar i samband med att de utspärras från beredskapsarbeten och arbetsmarknadsutbildning och förs över till yrkesintroduktionskurser inom gymnasieskolan framgick redan av proposition 1979/80:145.1 stället för att få lön för beredskapsarbete eller kontant arbetsmarknadsstöd tvingas berörda ungdomar klara sig på 233 kr. per månad.

När nu åtgärder för främjande av ungdomars utbildning i gymnasieskolan vidtas i landets kommuner i enlighet med propositionen, framträder en rad problemvållande oklarheter om de nya "elevernas" ställning i förhållande till skola och de företag som benyttar dem som arbetskraft. Yrkesintroduktionskurserna får enligt uppgift inte räknas in i resp. skolas poängtal. Detta medför t. ex. att kurserna inte kommer att administreras av någon

149

Nr 23

Torsdagen den 13 november 1980

Meddelande om frågor

studierektor. Ekonomin för kurserna är knapp. Andra följder av alt skolorna inte får poängtalstillskott för yrkesintroduktionskurserna är att elevernas sociala och ekonomiska situation ytterligare undergrävs. Det är oklart huruvida skolans försäkringar gäller för eleverna när de utbildas på arbetsplatser. I kontrakt mellan företag och skola skrivs in atl skolan svarar för elevens försäkringsskydd, men giltigheten av denna klausul är i högsta grad tvivelaktig. Eleverna saknar tillgång till skolläkare, skolsköterska eller kurator, emedan de inte räknas som elever vid skolan. I åtskilliga fall saknas möjlighet för elev att få kostnadsfri lunch hos företaget. Skolan saknar samtidigt möjlighet att betala kostnadsersättning till elev.

Genom att skolan inte kan ställa studierektor till förfogande för yrkesintroduktionskurs torde också kursplanering och handledning inom företagen bli eftersatta.

Mot bakgrund av nu anförda synpunkter vill jag ställa följande frågor till statsrådet:

1. Ämnar statsrådet vidta åtgärder för att klarlägga den försäkringsrättsliga ställningen för elever i yrkesintroduktionskurser inom gymnasieskolan?

2. Kommer departementet att ombesörja atl nya direktiv utfärdas så att berörda skolenheter tillförs erforderliga resurser för yrkesintroduktionskurserna?

3. Ämnar statsrådet vidta åtgärder för att säkerställa introduktionskursernas elevers likaberättigande med övriga gymnasieelever i fråga om skolluncher och andra sociala rättigheter?

20 § Meddelande om frågor

Meddelades att följande frågor framställts

den 12 november

1980/81:102 av Sven Munke (m) till industriministern om sysselsättningsgaranti för anställda vid Öresundsvarvet:

Ställer statsrådet fortfarande upp på de försäkringar om sysselsättningsgaranti vid Öresundsvarvet som statsrådet lämnade i kammardebatlen den 5 juni?

Är statsrådet - trots förlorad votering - beredd att på nytt erbjuda de generösa awecklingsvillkor som utlovades i nämnda debatt?

Anser justitieministern att ärendet beretts på ett sätt som är förenligt med allmänna krav på rättssäkerhet?

1980/81:104 av Kjell-Olof Feldt (s) till ekonomiministern om energiprisernas inverkan på basbeloppet:

I den s. k. besparingspropositionen motiverar regeringen urholkningen av basbeloppet med att vi i Sverige inte kan kompensera oss för höjda oljepriser. Förslaget innebär dock att alla energipriser i index låses vid nivån i oktober 1980.

Mot denna bakgrund vill jag fråga ekonomiministern:

1. Vilka kontakter hade regeringen tagit med expertis på området, t. ex. den till statistiska centralbyrån knutna indexnämnden, innan propositionen lades fram?

2. Vilka motiv föreligger för att basbeloppet i framtiden skall bygga på ett index där energipriserna har låsts på 1980 års nivå?

Nr 23

Torsdagen den 13 november 1980

Meddelande om frågor

1980/81:105 av Kjell-Olof Feldt (s) till ekonomiministern om basbeloppets betydelse för försäkringsavtal, m. m.:

Den urholkning av basbeloppet som regeringen föreslår får långtgående konsekvenser inom försäkringsväsendet. Både personförsäkringar och sakförsäkringar har i fråga om bl. a. självrisk- och förmånsbelopp i allt högre grad anknutits till basbeloppet.

Jag vill därför fråga ekonomiministern:

1. Vilka kontakter hade ägt rum med försäkringsbranschen innan propositionen lades fram?

2. Vilka är regeringens motiv för att föreslå en åtgärd som på ett långtgående sätt ändrar innehållet i ett stort antal försäkringsavtal?

3. Anser ekonomiministern att det är förenligt med rimliga krav på rättssäkerhet att försäkringstagare som erlagt fulla premier för en värdebeständig försäkringsförmån i framtiden får se denna urholkas till följd av den revidering av basbeloppet som regeringen föreslår?

1980/81:106 av Hans Gustafsson (s) till kommunministern om basbeloppets betydelse för kommunernas verksamhet, m.m.:

Den urholkning av basbeloppet som regeringen föreslår kommer att på olika sätt påverka kommunernas och landstingens verksamhet. Jag vill därför fråga kommunministern:

1. Vilka kontakter hade regeringen tagit med företrädare för Kommunförbundet och Landstingsförbundet innan propositionen lades fram?

2. Kommer en urholkning av basbeloppet att på något sätt påverka olika statsbidrag som i dag utgår till kommuner och landsting?

3. Vilka konsekvenser kommer en urholkning av basbeloppet att få för kommunernas sociala verksamhet?

4. Vilka konsekvenser kan en urholkning av basbeloppet få för avtal på det civilrättsliga området som kommuner och landsting slutit?

151

Nr 23

Torsdagen den 13 november 1980

Meddelande om frågor

1980/81:107 av Lars Ulander (s) till arbetsmarknadsministern om basbeloppels betydelse för avtalsförsäkringarna, m. m.:

Den urholkning av basbeloppet som regeringen lagt fram förslag om i sin s. k. besparingsproposition innebär att också avtalsförsäkringarna påverkas. De privatanslällda arbetarna kommer alt drabbas hårdast av dessa försämringar.

Jag vill därför fråga arbetsmarknadsministern:

1. Vilka kontakter hade ägt rum med arbetsmarknadens parter före besluten i proposifionen?

2. Vilka motiv föreligger enligt regeringen för att avtalsförsäkringarna skall påverkas negativt och att de förändringarna skall slå hårdast mot de privatanslällda arbetarna?

152

1980/81:108 av Sven Aspling (s) till socialministern om basbeloppets betydelse för ATP;

ATP-reformen genomfördes efter en hård politisk strid. Efter några år förklarade dock även motståndarna att beslutet skulle respekteras. I proposition 1980/81:20 föreslår dock socialministern, ulan något som helst förarbete i form av utredningar, att grunderna för värdesäkringen inom ATP skall ryckas undan.

Jag vill därför fråga socialministern:

Vilka motiv föreligger för att riva upp ATP-reformen, och vilka konsekvenser kommer de föreslagna förändringarna att medföra?

den 13 november

1980/81:109 av Thure Jadestig (s) till socialministern om ändrade direktiv till samordningsorganet för alkoholfrågor:

Socialminister Karin Söder tillkallade den 14 maj 1980 ett samordningsorgan för alkoholfrågor (Dir 1980:47). Beslutet grundade sig på riksdagens begäran.

Av direktiven framgår att förslag från samordningsorganet inle får medföra några nya kostnader för staten. Därigenom inskränks möjligheterna, och man kan befara att samordningsorganet endast kan komma med förslag till restriktiva åtgärder. Dagens allvarliga läge inom alkoholområdet kräver emellertid en hel rad positiva åtgärder. Jag vill i delta sammanhang hänvisa till de förslag som framförts från socialdemokratiskt håll i ett flertal riksdagsmotioner.

Med hänvisning till det anförda får jag hemställa att till socialministern få ställa följande fråga:

Är socialministern beredd att ge samordningsorganet för alkoholfrågor nya direktiv så att organet blir oförhindrat atl lägga fram de förslag som kan anses nödvändiga i nuvarande svåra situation på alkoholområdet?

1980/81:110 av Karin Ahrland (fp) till budgetministern om skattekontrollen av traktamenten:

Redovisningen av traktamenten i samband med deklarationen har på senare tid varit föremål för stor uppmärksamhet. Mol bakgrund av den senaste tidens diskussion vill jag ställa följande frågor till budgetministern:

1. Fungerar skattekontrollen tillfredsställande när det gäller de traktamenten som betalas ut av organisationer och företag?

2. Anser statsrådet att reglerna om beskaftning och kontroll av traktamenten behöver ses över?

Nr 23

Torsdagen den 13 november 1980

Meddelande om frågor

1980/81:111 av Frida Berglund (s) till kommunminislern om ekonomisk kompensation till Luleå kommun för del uteblivna Stålverk 80:

Den borgerliga regeringen uppträder i massmedia (exempelvis i TV l:s Pejling den 15 oktober 1980) och skryter över att ha stoppat investeringarna i Stålverk 80, som riksdagen tidigare i stor enighet hade beslutat. Man talar mindre om vilka negativa ekonomiska konsekvenser den insatsen fick för Luleå kommun och dess innevånare. Regeringen har icke fullt ul tagit konsekvenserna av investeringsstoppet. De ekonomiska sviterna av det är inte över för Luleå kommun. Del visar exempelvis kommunens långfidsbud-get för 1980-1985.

Regeringen bör rimligen ta konsekvenserna av sitt handlande oeh se fill att kommunmedborgarna i Luleå inte utsätts för större påfrestningar än vad som är nödvändigt. Kommunministern har således ett stort ansvar atl minska följderna av regeringens investeringsstopp.

Med hänvisning fill det anförda hemställer jag alt till kommunminislern få ställa följande fråga:

Vad avser kommunminislern göra för att eliminera de ekonomiska skadeverkningar som stoppandet av investeringarna i Stålverk 80 fortfarande medför för Luleå kommun?

1980/81:112 av Daniel Tarschys (fp) till handelminislern om tullarna på frukt och grönsaker:

I en promemoria, daterad den 7 november 1979, har 1974 års trädgårdsnäringsutredning föreslagit höjda tullar på en lång rad frysta och inlagda grönsaker, bär, marmelader, safter etc. Tullförändringarna avser bl. a. jordgubbar, gurkor, rödbetor, rödkål, syltlök, pickles, ärter, bönor, haricots verts, svampar, grönsaksblandningar, sylter, fruktgeléer, fruktmos, svartvinbärssaft och äppelsaft.

Enligt pressuppgifter har handelsdepartementet inlett förhandlingar med EG om ändrade svenska tullbestämmelser för beredningar av frukt och grönsaker. Överiäggningar med övriga imporfländer anslutna till GATT har också aviserats. Förhandlingarna beräknas vara avslutade vid årsskiftet.

Enligt andra pressuppgifter har handelsministern i ett anförande i

153

Nr 23

Torsdagen den 13 november 1980

Meddelande om frågor

Göteborg nyligen varnat för en tilllagande protekiionism och manat till

uppslutning kring frihandelns principer. Mot denna bakgrund ber jag att få ställa följande fråga: Är handelministern beredd att även i handling verka för att den

konkurrens som ännu finns inom Hvsmedelsförsörjningen befästes och atl

kraven på förstärkt tullskydd avvisas?

1980/81:113 av Gabriel Romanus (fp) fill budgelministern om basbeloppets betydelse för socialt svaga grupper:

Den teknik som regeringen har valt i sparplanen för att åstadkomma en långsammare uppräkning av pensionerna - att indirekta skatter, energiprishöjningar m. m. inte skall påverka basbeloppet - innebär atl också andra förhållanden i samhället som är beroende av basbeloppet påverkas, t. ex. existensminimum vid beskattning. Det kan inte ha varit avsikten, då regeringen uttalat att sparåtgärderna inle skall drabba svaga grupper. Med anledning härav ber jag att få fråga budgetministern: Vad tänker regeringen göra för atl förslaget i sparplanen angående basbeloppet inte skall drabba svaga grupper genom t. ex. förändring av gränserna för existensminimum vid beskattning?

21 § Kammaren åtskildes kl. 13.42.

In fidem

BERTIL BJÖRNSSON

/Solveig Gemert