Riksdagens protokoll 1980/81:133

Torsdagen den 7 maj

Kl. 12.00

1 § Anmälan om kompletteringsval till utskott

Anf. 1 TALMANNEN:

Socialdemokratiska riksdagsgruppen har som ny suppleant i justifie- och jordbruksutskotten efter Maja Ohlin anmält Ulla-Britt Åbark.

Talmannen förklarade vald till

.suppleant i justitieutskottet Ulla-Britt Åbark (s)

suppleant i jordbruksutskottet Ulla-Britt Åbark (s)

2 § Justerades protokollet för den 28 april.

3 § Föredrogs och hänvisades Motionerna 1980/81:2176-2179 dll civilufskoffef

4 § Föredrogs och bifölls Interpellationsframställning 1980/81:138

5§ Ekonomisk-politiska åtgärder (forts.)

Fortsattes överläggningen om finansutskottets betänkande 1980/81:30, skatteutskottets betänkande 1980/81:44, jordbruksutskottets betänkande 1980/81:26, civilutskottefs betänkande 1980/81:30 och socialutskottets betänkande 1980/81:28.

Nr 133 Anf. 2 ULLA TILLÄNDER (c):

Torsdipen den Herr talman! De problem som flerbarnsfamiljer länge har brottats med

7 mai 1981 ' "" inför om inte en slutgiltig lösning sä i alla fall en bra dellösning. Det

_____________ förslag som socialministern presenterar i sin proposition och som innebär

Fkonomisk-noli- '''ra barnbidrag fr. o. m. tredje barnet betyder aft denna speciella kategori
tiska åteärder '" uppmärksammats och att en rejäl insats görs mot den ekonomiska kris

som fakfiskt funnits mycket länge, långt innan begreppet ekonomisk kris blev vardagsvara när det gäller landets ekonomi.

Det är inte alltid sant, som det ofta sägs, att hälsan tiger still. Man kan tystna i resignation över aft ingenting görs. Då och då har visserligen en debatt flammat upp, ofta i samband med siffror som antytt en kris i befolkningsfrågan, som tämligen enstämmigt konstaterat hursvårt det ärför föräldrar som har tre, fyra eller fler barn att få det att gå ihop.

Men def är som om denna insikt, alltså insikten om sambandet mellan många barn och svag ekonomi, infe haft förmåga atf slå igenom, inte lett fill politisk handling, inte kunnat rubba de cirklar, dvs. polifiska beslut, strukturer och attityder, som på olika sätt försvårar en familjebildning i dagens samhälle och som gör aff många vänfar med atf skaffa sig det första barnet, tvekar inför ett andra barn och ens knappast kan drömma om ett tredje, ännu mindre ett fjärde.

Det är nog många som har hört unga föräldrar förklara, aft fler än två barn klarar de infe av. För aff klara familjens ekonomi måste båda arbeta. Skall man på morgonen göra i ordning tre eller fyra barn som skall till daghem, fritidshem eller skola samfidigt som föräldrarna måste arbeta heltid, blir arbetsbördan orimlig, i all synnerhet som det återstår en hel del arbete när kvällen kommer.

Det är alltså i den situationen som samhället har ställt många föräldrar. Och def är en vikfig grupp eftersom önskan att skaffa barn återspeglar framstegstro - något som efterlyses - vittnar om tilltro till samhället och om en inställning som förstår atf värdesätta livsvärden, som väljer barn, inte bara prylar. Allt deffa är dokumenterat i den rapport som avlämnats av familjeekonomiska kommittén.

Flerbarnsfamiljerna behöver alltså samhällets stöd därför atf vårt samhälle skulle behöva den tilltro till framtiden som viljan att skaffa fler barn är ett gott tecken på. Därför borde samhället i sin helhet, i eget intresse, se till att förutsättningarna för flerbarnsfamiljerna förbättrades.

Det skulle vara en god och säker prognos, som har ett klart samband med att de snåla ekonomiska förutsättningarna för flerbarnsfamiljerna förbättrades.

Det är mot den här bakgrunden som socialministerns proposifion om stöd till flerbarnsfamiljerna är så viktig.

När flerbarnsfamiljernas situafion diskuteras, inställer sig vanemässigt två lösningar. Man säger: Bygg fler daghem och ge stöd åt låginkomstfamiljer-na!

I bästa välmening har man med ett sådant rutinmässigt tänkande mycket
6 litet eller inte alls bidragit med någon lösning, för egentligen är def ett sätt att

dölja det verkliga problemet, att i stället för atf göra en analys genom slentrian sopa det egentliga problemet under mattan.

Def visar sig nämligen vid närmare eftertanke aft låginkomstbegreppet inte alls är så entydigt som vi så länge har trott och slagit oss till ro med. Def är i högsta grad relativt. Def enkla förhållandet att inkomstens nivå står i ett direkt och ofrånkomligt förhållande fill hur många munnar som skall mättas och hur många kroppar som skall kläs har man förunderligt nog nästan helt bortsett från. Det skulle ju annars inte behövas någon speciell skarpögdhet, någon speciellt djupgående vetenskaplig forskning eller någon särskilt lång erfarenhet för att upptäcka def.

Om man besinnar det här förhållandet att inkomstens nivå är beroende av hur många som skall leva av den, så kullkastas det grundläggande låginkomstbegreppet.

En flerbarnsfamilj med en låg inkomst är alltid en låginkomstfamilj, men en flerbarnsfamilj med en höginkomsttagare kan, paradoxalt nog, också vara en låginkomstfamilj.

Ett exempel kan belysa detta. Låt oss jämföra två fyrabarnsfamiljer. I den ena familjen arbetaren av makarna, i den andra båda två. Hur mycket måste familjen med en inkomst tjäna för att uppnå existensminimum enligt konsumentverkefs och statistiska centralbyråns normer? Hur mycket måste de två makarna i den andra familjen tillsammans tjäna för aft uppnå samma nivå?

Familjen med en inkomst måste tjäna 125 000 kr., medan den andra familjen med två inkomster totalt måste tjäna ihop 75 000 kr.

Det här visar alltså hur relativt låginkomstbegreppet egentligen är i detta sammanhang.

Just på denna punkt vill jag också säga att jag är litet förvånad över Anita Bråkenhielms inlägg i debatten med Rune Gustavsson i går kväll, när hon kallade vår reservafion om vårdnadsersättning för publikfrieri.

De familjer vi här talar om, nämligen flerbarnsfamiljerna, lever alltså i många fall under existensminimum. Flerbarnsstödet är bra, för def far hänsyn till antalet barn i familjen. Men det ger ingen kompensation för de fall där en av föräldrarna på grund av för stor arbetsbörda under några år måste avstå från förvärvsarbete.

För att komma fram till aft man vill värdera detta arbete, alltså det arbete som utförs med små barn i hemmet, behövs ingen utredning. Om man är dagbarnvårdare och passar fyra främmande barn i sitt hem får man lön och ATP, men om en av föräldrarna väljer att under några år stanna hemma missgynnas man av det ekonomiska systemet. Av ekonomiska skäl borde man förvärvsarbeta, men av praktiska skäl kan man infe göra det. Det är naturiigt aft samhället värderar detta arbete i hemmet. Det sker enligt vår uppfattning bäst genom en vårdnadsersättning.

Båda familjerna i det exempel jag nämnde har alltså bara existensminimum. Familjen med 125 000 kr. får inget bostadsbidrag. Därför är inkomsten ett missvisande mått på den ekonomiska bärkraften. Att, som socialdemokraterna gör, lägga bostadsbidragen som grund för extra bidrag har sina

Nr 133

Torsdagen den 7 maj 1981

Ekonomisk-politiska åtgärder

Nr 133

Torsdagen den 7 maj 1981

Ekonomisk-politiska åtgärder

påtagliga brister. Det är bättre att göra det via barnbidragen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservafion 2 med Rune Gustavsson som första namn och för övrigt bifall till utskottets hemställan.

Anf. 3 GABRIEL ROMANUS (fp):

Herr talman! Anita Bråkenhielm företrädde socialutskottets majoritet i går, och jag har inget atf fillägga fill vad hon sade. Jag instämmer i yrkandet om bifall till socialutskottets hemställan på alla punkter.

Jag skall i stället ta tillfället i akt att anknyta fill den tidigare debatten under gårdagen som ju framför allt handlade om två teman - dels diskuterades den överenskommelse som har träffats i skattefrågan, dels diskuterades mera allmänt behovet av och villkoren för samförstånd i svensk politik.

Överenskommelsen mellan centerpartiet, folkpartiet och socialdemokraterna beskrevs av talare från moderata samlingspartiet, framför allt Lars Tobisson, som en kapitulation av mittenparfierna. Tidigare har man sagt aff vi skulle ha gått över till att bedriva socialdemokratisk polifik. Jag har t. o. m. sett moderata affischer där man talat om att vårt ställningstagande skulle vara ett uttryck för socialism.

Def kan naturligtvis vara möjligt för moderaterna att skapa en viss oro omkring överenskommelsen nu, innan innebörden av den är klart utarbetad. Men jag tror att moderaterna då löper samma risk som pojken i fabeln, som ropade: Vargen kommer! Såsom för pojken försvinner förtroendet för moderaterna, när människor upptäcker aft vargen infe kommer. De kommer att tycka alt det är en konstig form av socialism att marginalskatterna sänks fill 50 % för de flesta heltidsarbetande, vilket för många människor betyder 10-20 % marginalskattesänkning. De kommer atf tycka atf det är en ny typ av socialism att inflationsskydd i någon form bibehålls i skattesystemet. De kommer naturligtvis också att upptäcka att vanliga villaägare inte kommer atf drabbas på det sätt som moderaterna skapar intryck av.

Väljarnas minne är inte så kort. När de får se hur den här reformen fungerar i prakdken, kommer de att ställa frågan; Hur kom det sig att moderaterna spräckte regeringen på grund av delta? Jag tror också aff många väljare kommer att erinra sig vad socialdemokraternas skaftepolifik tidigare har inneburit och konstatera att detta innebär en väsentlig förändring, som jag naturligtvis inte har någon anledning att kritisera.

Jag tycker mig ha förstått att Lars Tobisson har någon form av akademisk examen, och man kunde kanske därför vänta sig aff det hos en sådan person fanns en viss känsla för källkritik. Men när Lars Tobisson i går gav sig in i ett replikskifte om innebörden av skattereformen, byggde han hela sin framställning på eff citat ur A-pressen. Plötsligt har de socialdemokrafiska tidningarna blivit ett slags sanningsvittne för moderaterna. Jag undrar hur länge det varar.

Lars Tobisson läste upp en liten anekdot, som står på omslaget till den moderata skriften om skatteuppgörelsen. Enligt den anekdoten skulle det ha varit så, att Rolf Wirtén natten fill den 25 april hade gått med på aft avskaffa indexregleringen - att han sagt ja och amen till detta. Det var alltså Lars

Tobissons bevisföring i den här frågan. Men om man nu läser denna skrift, så finner man på s. 32 atf def som sades i anekdoten dementeras. Där framgår det att det i förslaget som Rolf Wirtén lade fram som ett resultat av förhandlingarna står, att indexregleringens närmare utformning kommer att ses över. Redan del som står i moderaternas egen skrift visar alltså att def som Lars Tobisson sade här i kammaren i går inte var riktigt. Man borde kanske ha kunnat vänta sig av en företrädare för dem som sägs stå för ridderlighet och ha en rakryggad hållning i politiken, aft vederbörande hade beklagat sin förlöpning. Han hade ju tillfälle till det. Men så skedde inte.

Den här skriften har kallats för en vitbok. Det är, herr talman, ett grovt missbruk av ordet. Det brukar ju användas när man talar om skildringar där man försöker vara opartisk och objektiv och där man presenterar dokument. I det här fallet är det fråga orn en pamflett, en pamflett med inbyggda motsättningar.

Här har också talats om värdet av samförstånd. Redan i sin regeringsförklaring uttalade trepartiregeringen atf den skulle arbeta för ett så brett samförstånd som möjligt och föra en polifik i hela folkets intresse. Def citatet ur regeringsförklaringen finns inte med i den moderata skriften, trots att det är detta som legal till grund för hela regeringens arbete, även i skattefrågorna. Det finns inte heller med något citat ur regeringens handlingsprogram där man just talar om inbjudan till samförstånd.

Det bör emellertid vara klart för alla att det som varit utgångspunkten för folkpartiets medverkan i trepartiregeringen liksom för folkpartiefs arbete med skattefrågorna hela fiden har varit önskan om ett samförstånd. Redan på den socialdemokratiska regeringens tid kritiserade vi tendenser atf regera på grundval av halva riksdagen och aft lämna hälften av folkefs företrädare utanför inflytandet. Det gjordes såvitt jag vet även från moderat håll, från högerpartiet. Men då skall man infe uppträda likadant när man själv får ansvar, utan då skall man uppträda så som man har begärt av den andra sidan.

Är det just nu ett särskilt behov av samförstånd? Ja, jag tror det, framför allt därför att de ekonomiska problem som vårt land står inför är så allvarliga och av en sådan art aft de infe kan lösas enbart genom klubbslag här i riksdagen. Nej, för att vi skall faen ekonomisk utveckling som kan vända det hela rätt fordras det gemensamma insatser från näringslivet, från löntagarorganisationer, från landsting och kommuner och från enskilda människor. Det behövs att man frivilligt tar ett större ansvar - både individer och organisationer. Och det kan man infe uppnå i en anda av konfrontation, av häftiga strider, där två halvor av folket står rakt emot varandra och bekämpar varandra med all kraft. Det är därför det är särskilt viktigt atf just nu arbeta för samförstånd. Vi har på alla håll ansett det nödvändigt alt få en marginalskatfesänkning. Det ligger i sakens natur att den ger den största skattesänkningen för dem som har höga inkomster. Det går inte aft sänka marginalskatten på något annat sätt. Samtidigt vet vi atf vi måste spara på de offentliga utgifterna och på det sättet skära ned på sådant som, också av naturliga skäl, i första hand går till människor som har det sämre ställt. Vi tar

Nr 133

. Torsdagen den 7 maj 1981

Ekonomisk-politiska åtgärder

Nr 133

Torsdagen den 7 maj 1981

Ekonomisk-politiska åtgärder

inte på oss offentliga utgifter i första hand för dem som redan har def bra utan för de andra. Men att klara denna process i en anda av konfrontation, där man inte visar aft också de som har det bra ställt skall vara med och lämna sitt bidrag, det är infe möjligt. Om vi skulle genomföra en skattereform och inte göra någonfing åt avdragen för människor som med utgångspunkt från våra fördelaktiga avdragsbestämmelser har skaffat sig stora lån och köpt, för att ta ett exempel, stora segelbåtar som kostar 150 000-200 000 kr., så att resultatet av denna reform för deras del inte blir något annat än jättelika skattesänkningar - hur skulle vi då kunna skapa förståelse hos de breda grupperna i samhället för att besparingar är nödvändiga inom skolan, socialsektorn, kulturen osv.? Def är omöjligt. Det är därför detta samförstånd och denna avdragsrättsreform är så viktiga.

Hur får man då till stånd ett samförstånd? Det är två grundläggande krav härvidlag. Def ena är att vi är beredda aff gå varandra till mötes. Moderaterna var med på att inbjuda socialdemokraterna till överläggningar. Men def som man måste fråga sig nu är; Var inte denna inbjudan allvarligt menad? Var det fråga om aft inbjuda socialdemokraterna aft skriva under regeringens proposition eller politik? På sådana villkor får man inget samförstånd, utan vi måste vara beredda aft gå varandra fill mötes på punkter där det känns. Så är det i livet i övrigt och så är det också här i riksdagen. Det är klart att om man skall föra en samförståndspolitik, kan det inte bli en ytterkantspolitik. Det ligger i sakens natur. Jag säger inte att moderata samlingspartiet har något sämre värde för det, men det är uppenbart alt om man skall föra en samförståndspolitik, så kommer den att ligga i det politiska mittfältet. Def är kanske där, djupare sett, som orsaken till att moderaterna nu bryter upp är atf söka.

Def andra kravet som man måste uppfylla för alt det skall bli samförstånd är att vi visar varandra förtroende - atf vi inte misstror varandra alltför mycket. Låt mig ta ett konkret exempel. Var skall den övre inkomstgränsen ligga för 50 % marginalskatt? Det är inte fastlagt i överenskommelsen. På s. 35 i den moderata skriften står def;

"När det gäller omfattningen av de grupper som skulle omfattas av 50 procents marginalskatt konstaterades, att regeringen talat om en övre gräns vid 115 000 kronor, medan socialdemokraterna angivit ett intervall mellan 90 000 och 100 000 kronor. Då det icke fanns någon vilja från socialdemokraternas sida till preciseringar utöver detta, inskränkte man sig till att konstatera att gränsen borde gå mellan regeringens siffra och den lägsta siffra som socialdemokraterna angivit." Gränsen skulle alltså gå mellan 90 000 och 115 000 kr. Men i bil. 1 till skriften, där moderaterna kommenterar uppgörelsen, sägs så här; "Bokstavligen innebär överenskommelsen knappast mer än att socialdemokraterna utfäsl sig att medverka till att marginalskatten sänks till ca. 50 procent mellan 10 och 12 basenheter, d. v, s, för inkomster i skiktet 64 000-76 800 kronor. De har på intet sätt bundit sig för skatteskalans utformning i övrigt."

Detta är naturligtvis rikligt om det bara är 50 eller 51 % av de heltidsarbetande som skall få 50 % marginalskatt. Men vid överläggningarna

har socialdemokraterna sagt 90 000 kr., och bara för att det inte står på papperet skall det alltså inte gälla.

Det är den typ av misstänkliggörande som man skall undvika om man vill ha samförstånd, och det är den typ av misstänkliggörande som man skall ägna sig åt om man vill försvåra samförståndet. Jag menar alltså aft def måste finnas ett visst förtroende. Def är klart att man skall skriva så mycket som möjligt på papper, så aft man inte blir oense om vad man kommit överens om. Men vi måste också kunna lita på varandra i viss utsträckning - annars går det inte att komma överens. Eftersom inget parti har majoritet och eftersom vi behöver ett brett samförstånd, måste även detta inslag av förtroende finnas.

Jag kan belysa def här ytterligare.

Innan Lars Tobisson talade i går talade Kjell-Olof Feldt. Han sade mycket som jag inte gillar - det är ganska naturligt - men han sade också att sanningen om skatteuppgörelsen mellan mittenpartierna och socialdemokraterna är att den leder till rejäla sänkningar av marginalskatterna, ungefär av den storlek och i den omfattning som också moderaterna talat om. Detta sade alltså Kjell-Olof Feldt som talesman för socialdemokraterna här i går. Sedan tillade han aff genom den nya konstruktion för skatteavdragen som ingår i överenskommelsen leder sänkningarna av marginalskatterna inte till de sfora sänkningar av inkomstskatten för de högre inkomsttagarna som Gösta Bohman lovat sina väljare. Men den första meningen som jag återgav är ytterligare ett bevis för överenskommelsens faktiska innebörd.

Herr falman! Förtroendet för politikerna är inte alltid så stort i Sverige som vi som tillhör den gruppen skulle önska. Del finns kanske många skäl tilldel, men ett av dem tror jag är atf vi ständigt ägnar oss åt aft misstänkliggöra avsikterna hos de andra politikerna. Effekten av det blir inte atf vi själva framstår som ljusefs änglar, utan effekten blir att alla polifiker smutsas ner.

Låt mig, herr talman, slutligen ge uttryck åt min förhoppning att skatteöverenskommelsen skall innebära ett genombrott för något av en ny anda i svensk politik. Jag tror def är nyttigt för svenska folket att höra Thorbjörn Fälldin i TV säga att han litar på socialdemokraterna. Jag vill gärna tillägga: Jag litar också på moderaterna. När man kommit överens med företrädare för moderata samlingspartiet, så håller det. Rolf Wirtén sade här i går - och jag instämmer i det - att detta gäller oberoende av parti i Sveriges riksdag.

Vi står nu inför en svår tid, där smärtsamma omprövningar blir nödvändiga. Då behövs en anda av samförstånd. Det saknas inte avskräckande exempel ute i världen på hur det går om politikerna dröjer för länge med aff ur sina skyttegravar gå över till ett konstruktivt samarbete.

Nr 133

Torsdagen den 7 maj 1981

Ekonomisk-politiska åtgärder

Nr 133 i debatten i går. Jag menar atf om vi på nytt skulle ta upp den debatten skulle

Torsdaeen den P '* märkligt sätt förrycka den avsedda uppläggningen av hela

7 mai 1981 diskussionen om detta ärende. Meningen är ju att vi i dag skall diskutera

_____________ socialutskottets betänkande 28 och de familjepolitiska frågorna. Jag har

Ekonomisk-Doli- också anmält mig till debatten med anledning av en motion om familjepo-
tiska åtgärder ''iken som jag har väckt.

Intresset för de familjepolitiska frågorna tycks ha ökat under den senaste tiden, och man börjar i allt högre grad ifrågasätta den inriktning som de senaste årtiondenas familjepolitik fåll. Värdet av familjen som en bärande enhet i samhället aktualiseras starkare och i vissa sammanhang från sådant håll som man tidigare inte kunnat vänta sig. Detsamma gäller då helt naturligt det samhällsekonomiska stödet till familjerna och den effekt detta kan få i fråga om familjefunktionen som sådan.

Enligt moderat uppfattning utgör familjen en viktig hörnsten i vårt samhälle. Familjen har också av tradition en ovärderlig ställning i hela det västerländska kulturmönster som vi tillhör. Förutsättningarna för familjerna har ändrats markant under årens lopp. Omflyttningarna, urbaniseringen, den ekonomiska politiken, ja, flera orsaker till förändringarna kan här anges. Även värderingsmässigt har familjen utsatts för kritik och ifrågasättande från skilda radikala grupper och företrädare. Vi vet dock att inget kan ersätta familjens speciella kärlek och omtanke. Inom familjekretsen fostras också fram en känsla av hänsyn och ansvar, och detta är egenskaper som sedan räcker längre än enbart inom den snäva familjekretsen. Dessa egenskaper har också ett stort värde i den breda samhällskontaklen.

Vår samlade familjepolitiska syn återspeglar också väldigt mycket av känslan för barnen och barnens förutsättningar. I dessa sammanhang gäller inte alltid rationella bedömningsgrunder. Barn är olika, och även barnen inom samma familj är olika - det är något som vi som har barn verkligen kan vidimera.

Oftast hör man också att vi lever i ett barnfientligt samhälle, och detta kan säkert vara rätt, om man utgår från def faktum atf barnvänligheten åsidosätts i skilda hänseenden. Även härvidlag måste man sätta in familjen i sitt rätta sammanhang. Föräldrarnas och familjens ansvar kan aldrig ersättas av ett kollektivt eller institutionellt ansvar.

Enligt moderat uppfattning är valfriheten för familjen viktig. Den är en bärande och övergripande målsättning. Deffa är angeläget, inte minst med anledning av att ingen annan än föräldrarna och familjemedlemmarna själva känner de behov och förhållanden som råder i familjekretsen. Jag har med utgångspunkt från min motion 434 pekat på vissa grunder som kan förbättra möjligheten atf öka valfriheten för familjerna i vårt land.

Det första som jag vill framhålla gäller den samlade lagstiftningen. Där är
det mycket angeläget atf inte familjelagstiftningen och annan lagstiftning
diskriminerar äktenskapet som samlevnadsform. Många människor väljer i
dag andra samlevnadsformer, och det är en självklar rättighet, när detta
ställningstagande grundas på en livsåskådning eller sakuppfattning. Det är
12 däremot felaktigt om vi har ett samlat skatte-, socialförsäkrings- eller

bidragssystem som gynnar andra samlevnadsformer på äktenskapefs bekostnad och om detta sedan påverkar valet av samlevnadsform.

En annan viktig valfrihetsfråga gäller huruvida båda makarna vill förvärvsarbeta eller om någon väljeratt vårda små barn i hemmet. Här har vi i dag stora orättvisor inbyggda i det familjepolitiska systemet. De utredningar som utskottet hänvisat till i samband medbehandlingen av min mofion skall ju också belysa just detta problem. Enligt min uppfattning måste en uppvärdering av hemarbetet komma till stånd i de fall föräldrarna väljer denna form av barntillsyn. Vi vet också atf väldigt många, framför allt flerbarnsföräldrar, önskar ha barnen i hemmiljön medan de är små. Hemarbete och vård av egna barnärgivetvisen lika samhällsnytfig insats som värd av andras barn på daghem eller inom ramen för annan barntillsyns-form.

Enligt min uppfattning är det nödvändigt att man ser över familjepolidken utifrån en helhetsbedömning, där vissa målsättningar ligger fill grund för denna bedömning. Förslaget om ett högre barnbidrag vid ökat antal barn innebär givetvis inget hinder för en sådan helhetsbedömning. Det är intressant atf notera aft vi moderater fått rätt på den här punkten. Så sent som 1978 krävde vi i en partimotion aft ett flerbarnstillägg kulle utgå fr. o. m. tredje barnet. Då sade övriga partier nej. Det är kanske särskilt intressant att notera centerns motivering, som innebar att man inte delade vårt resonemang i den här frågan.

Centerns uppfattning framfördes då av Rune Gustavsson, som också i går försökte ge centern äran av det förslag till flerbarnstillägg som vi nu behandlar. Jag tycker det är bra att centern har ändrat sakuppfattning, men det är litet förmätet att samtidigt försöka ta åt sig äran i sakfrågan. Trots allt var moderaterna först på den här punkten. Men låt oss, Rune Gustavsson, inte gräla om detta. Sakfrågan och resultatpolitiken är ju som bekant det viktigaste i de här dagarna.

Skaft efter bärkraft, där hänsyn tas fill familjens försörjningsbörda utifrån antalet barn, är en vikfig del i detta sammanhang. I dag missgynnas barnfamiljerna ur skaftesynpunkt. En flerbarnsfamilj som har en inkomst på ca 80 000 kr. får erlägga 7 000-8 000 kr. mera i skatt än makar behöver göra som tjänar 40 000 kr. vardera. Kanske en frivillig tudelningsprincip kunde vara ett sätt att komma fill rätta med denna orättvisa. En annan väg vore måhända att införa en konsumtionsenhetsbeskaltning. Det förefaller mig väldigt angeläget att en utredning snarast belyser de här frågorna.

Problemet med skatteorättvisan aktualiseras ytterligare om man kombinerar det här med formerna för barntillsynen.

Enligt Kommunförbundefs beräkningar var den genomsnittliga kostnaden 1980 per plats i kommunal barnomsorg följande: daghem 41500 kr., familjedaghem 32 000 kr. för barn i åldrarna 9 månader-16 år. fritidshem 29 800 kr.

Om samtliga barn i vårt land i åldrarna 9 månader-10 år skulle beredas plats inom ramen för kommunal barntillsyn enligt nuvarande fördelning mellan daghem och familjedaghem, skulle den samlade kostnaden för

Nr 133

Torsdagen den 7 maj 1981

Ekonomisk-politiska åtgärder

Nr 133________ samhället bli ca 31 miljarder kronor mot ca 8,6 miljarder kronor 1980. Denna
Torsdagen den_ beräkning är baserad på nuvarande åldersfördelning. Eftersom de fillkom-
7 imi 1981_____ mande barnen troligen är i de lägi-e åldrarna skulle totalkostnaden
_____________ förmodligen öka i icke ringa omfattning, då barntillsynen oftast är dyrast för

Ekonomisk-poli- '"'"''" barnen.

tiska åteärder "" talman! Jag vill på detta sätt understryka att jag inte är negativ till

kommunal barntillsyn. Denna tillsynsform har kommit för att stanna. Men samtidigt är det viktigt att vi satsar på alternativa barntillsynsformer och aft vi på så vis inte bygger oss fast i den dyraste formen av barntillsyn. Genom atf satsa på alternafiv kan vi faktiskt få fram ökade möjligheter till barntillsyn totalt sett, och detta skulle i sin tur innebära positiva effekter även ur jämsfälldhefssynpunkt och valfrihefssynpunkf vad gäller möjligheterna att få arbete utanför hemmet. En annan vikfig faktor, ja, rent av den viktigaste, är att infe alla barn passar inom ramen för den kollektiva barntillsynsformen. Barn är olika och kan därför inte stöpas i samma form eller fostras på samma sätt. En ökad valfrihet, inbegripet ökade möjligheter aft vårda barn i hemmet, skulle därför vara av stor betydelse inte minst för barnen. Jag tror att vi alla kan vara överens om att barnen är den vikfigaste tillgång vi har.

Till sist vill jag sammanfattningsvis understryka tre punkter som är viktiga inom ramen för helhetssynen beträffande familjepolitiken:

att äktenskapet inte skall urholkas som samlevnadsform till följd av vårt skatte- och bidragssystem,

att i samband med beskattningen hänsyn måste fas till skatt efter bärkraft och familjens storlek, samt

att en reell valfrihet skapas vad gäller valet av barntillsynsformer, inbegripet även vård av barnen i det egna hemmet.

Herr talman! Med anledning av vad utskottet har anfört förutsätter jag att del inte skall dröja alltför lång tid innan vi återigen kan diskutera de här frågorna i kammaren - då utifrån konkreta förslag som framställts i samband med utredningar och annat som pågår.

Jag har inget annat yrkande än om bifall till utskottefs hemställan.

Anf. 5 RUNE GUSTAVSSON (c) replik;

Herr talman! Jag vet inte hur det förhåller sig: om Göte Jonsson inte lyssnade på mitt anförande i går kväll eller om det var så, att han blev litet felinformerad här strax innan han gick upp i talarstolen. Jag försökte nämligen inte alls att vinna äran för det förslag som nu har lagts fram. Vad jag i gar kväll konstaterade i milt huvudanförande var ordagrant följande:

'T ett resonemang om familjepolifikens fördelningspolifiska effekter
måste även flerbarnsfamiljerna nämnas. Tveklöst är def så att den
ekonomiska situationen försämras ju fler barn det finns i en familj. Även här
gäller givetvis aft det är allra svårast i de familjer där def bara finns en
förvärvsinkomst och där den andra föräldern vårdar egna barn i hemmet. I
skattesystemet tas mycket liten hänsyn fill försörjningsbördan i flerbarnsfa-
14 miljer. Därför har det varit en självklar sak för oss i centern att i vår

familjepolitiska motion "- dén motion som i detta sammanhang har

behandlats i socialutskottet -" föra fram kravet på särskilt stöd åt Nr 133
flerbarnsfamiljerna." Torsdagen den

Jag kan i dag med glädje konstatera att regeringen redan har tillgodosett -j ppj \gg\

vår motion på den punkten genom förslaget om flerbarnstillägg. Därmed har __

det öppnats en viktig möjlighet att stödja flerbarnsfamiljerna. Det är min Ekonomisk-poli-förhoppning atf flerbarnstilläggets nivå successivt skall kunna höjas och atf ijka åteärder det skall kunna omfatta även ungdomar som passerat 16 års ålder.

1979, Göte Jonsson, uttalade sig ett enigt socialutskott och en enig riksdag för att en utredning skulle tillsättas med uppgift att behandla flerbarnsfamiljernas situation. Jag erinrade också om detta vid en sen timme i debatten i går kväll.

Anf. 6 GÖTE JONSSON (m) replik:

Herr talman! Jag är glad över att Rune Gustavsson här säger, och sade i debatten i går, aft def nu är en självklar sak för centern atf se till aft i första hand flerbarnsfamiljerna gynnas. Jag ville bara påpeka, herr talman, att detta tydligen infe var lika självklart 1978, då den moderata partimofion behandlades som just förde fram tankegångar i den här riktningen. Jag konstaterar än en gång med tillfredsställelse atf vi fått räff på den här punkten. Jag vet att centern och moderaterna när def gäller familjepolitiken ligger nära varandra. Jag hälsar med tillfredsställelse atf vad som inte var helt självklart för centern 1978 nu är det. Def borgar för atf vi kan arbeta konstruktivt i fortsättningen när det gäller familjepolitiken.

Anf. 7 ANN-CATHRINE HAGLUND (m):

Herr talman! Inte heller jag tänker bemöta Gabriel Romanus försök att förklara folkpartiets agerande den senaste tiden, eftersom den debatten fördes i går.

Socialutskottets betänkande 28 behandlar motion 704, där jag och mina medmotionärer far upp frågan om en vårdnadsersättning till barnfamiljer.

Moderata samlingspartiet har i många år hävdat atf en vårdnadsersäftning skulle ge ökad valfrihet åt barnfamiljerna och ökad rättvisa mellan olika familjer och barnomsorgsformer. En vårdnadsersättning skulle också markera att vård av barn är en samhällsnytfig insats, och den skulle ge ett ekonomiskt stöd till familjer som vill eller måste leva på en inkomst.

Beräkningar visar att bruttokostnaderna för en nytillkommen daghemsplats för de minsta barnen under år 1981 kan vara närmare 70 000 kr. Def statliga bidraget är 18 100 kr. per plats. Det kommunala stödet kan uppgå till 40 000 kr.

Detta statliga och kommunala stöd till barnomsorgen tillfaller endast dem som har plats i kommunal barnomsorg. Delta upplevs naturligtvis som orättvist av alla de familjer som får ordna sin barnomsorg på egen hand.

Vård av barn är en samhällsnyftig insats, oavsett var vården sker. De
insafsersom stat och kommun gör bör tillfalla alla barn likvärdigt. Samma typ
av barnomsorg passar inte alla barn. Barn är olika, och familjer är olika.
Dessutom är inte barnomsorgen tillgänglig för alla. 15

Nr 133

Torsdagen den 7 maj 1981

Ekonomisk-politiska åtgärder

Den som får en plats i kommunal barnomsorg får en betydande kommunal och statlig subvention, medan den som själv ordnar sin barnomsorg eller som avstår från förvärvsarbete- och därmed också från lön - infe får någonting. Detta medför naturligtvis också en större efterfrågan på kommunal barnomsorg än vi förmodligen skulle ha med en rättvisare fördelning av stödet fill barnfamiljerna.

Införandet av en vårdnadsersättning skulle utjämna den stora skillnaden i stöd mellan familjer som får kommunal barnomsorg och familjer som ej vill ha eller ej kan få kommunal barnomsorg. Vårdnadsarbete i hemmet skulle därmed också bli uppvärderat.

Som anförs i mofion 704 bör målet vara en vårdnadsersättning till alla familjer med barn i förskoleåldern av en sådan storlek att vård av egna barn skulle kunna likställas med annat arbete. Detta är dock orealistiskt inom en rimlig framfid. Ett första delmål bör då vara en vårdnadsersäffning till alla familjer med barn under tre år och som en fortsättning på föräldraförsäkringen. Den bör motsvara minst garantinivån i föräldraförsäkringen och utbetalas till och beskattas hos den förälder som helt eller delvis avstår från förvärvsarbete eller har den lägsta inkomsten. Vårdnadsersättningen bör kombineras med införande av avdragsrätt för styrkta barntillsynskostnader orsakade av föräldrarnas förvärvsarbete, studier eller liknande.

I och med att en vårdnadsersättning införs och om den kombineras med styrkta barnfillsynskostnader bör man justera avgiftssäftningen i den kommunala barnomsorgen för den som har vårdnadsersättning. På def sättet åstadkoms större valfrihet och en större likställdhet mellan olika barnomsorgsformer. Vi skulle också få ett klarare begrepp om efterfrågan och behovet av kommunal barnomsorg, särskilt spädbarnsomsorg.

Det viktigaste skälet för en vårdnadsersäftning är att den skapar förutsättningar för familjerna atf välja den livsform som passar familjen och barnen bäst. Barn behöver trygghet och fostran, dvs. kärlek och engagemang, omsorg, stöd och ledning. Detta har vi alltför litet insett, vi vuxna. En av de grundläggande orsakerna till aff så många barn och ungdomar har problem, bl. a. missbruksproblem, är med största sannolikhet att vi vuxna av olika skäl inte givit tillräckligt med trygghet, kärlek och fostran. Familjepo-. litiken måste ge familjerna möjlighet att välja den livsform och den barnomsorg som gör det möjligt för dem att ta god vård om sina barn. Familjepolifiken måste också ge möjlighet alt förena vårdansvar med verksamhet utanför familjen på eff sådant sätt, att den som behöver vård och omsorg får största möjliga trygghet. Del måste alltid finnas flera olika barnomsorgsformer och valfrihet och ekonomisk rättvisa dem emellan. Den ensidiga subventioneringen av kommunal barnomsorg styr familjerna och upplevs som orättvis. En vårdnadsersäffning skulle öka valfriheten och medföra en rättvisare fördelning av familjestödef.

Utskottet säger i betänkande 28 att familjeekonomiska kommittén skall göra en översyn av det ekonomiska stödet till barnfamiljerna och aft det ligger inom kommitténs ram aff ta upp förslagen i motion 704. Jag anser det självklart att frågan om ett införande av en vårdnadsersäftning måste utredas

i detta sammanhang liksom hur den i detalj skall utformas och finansieras. En samlad avvägning är nödvändig. Förstärkningen av stödet till flerbarnsfamiljerna är inget hinder för detta.

Med fillfredsställelse konstaterar jag att utskottet förutsätter aff kommittén prövar frågan i hela dess vidd om hur familjestödet bör vara utformat för att skapa rättvisa mellan olika barnfamiljer samt att det är av vikt att kommittén arbetar med snabbhet.

Herr falman! Med def anförda yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Nr 133

Torsdagen den 7 maj 1981

Ekonomisk-politiska åtgärder

Anf. 8 GABRIEL ROMANUS (fp):

Herr falman! I mitt inlägg nyss anknöt jag fill gårdagens debatt, som bl. a. handlade en del om skattefrågan. Jag reagerade mot det misstänkliggörande av andra som kännetecknar den stridsskrift som moderata samlingsparfiet har gett ut om skattefrågan. Jag konstaterade att Lars Tobisson här i kammaren hade åberopat, som bevis för hur det hela gått fill, en uppenbart propagandistisk skildring i socialdemokratisk press som dementeras redan av innehållet i moderaternas egen skrift. Jag konstaterade att han inte hade tagit def tillfälle som han hade atf beklaga sin förlöpning.

Jag kan nu konstatera att ytterligare två moderater har talat i denna debatt utan att använda sig av möjHgheten att återföra sin egen skildring av skattefrågorna till en mer saklig nivå. Om det är så som moderater vill bedriva politisk debatt beklagar jag det. Jag kan bara säga: Kom inte och framställ er själva som mer rakryggade och ridderliga än andra.

Finansutskottets betänkande 1980/81:30

Mom. 1 (inriktningen av det ekonomiska handlingsprogrammet)

I en förberedande votering biträddes reservationen av Paul Jansson m. fl.

med 145 röster mot 16 för motion 2038 av Lars Werner m. fl. i motsvarande

del. 158 ledamöter avstod från att rösta. I huvudvoteringen bifölls utskottets hemställan med 161 röster rnot 158 för

reservationen av Paul Jansson m. fl. 1 ledamot avstod från aft rösta.

Mom. 2 (uttalande mot privafisering av den offendiga sektorn) Utskottets hemställan bifölls med 303 röster mot 16 för motion 368 av

Carl-Henrik Hermansson i motsvarande del. 1 ledamot avstod från att

rösta.

Mom. 3-6

Utskottets hemställan bifölls.

2 Riksdagens protokoll 1980/81:133-135

Nr 133 Skatteutskottets betänkande 1980/81:44

Torsdagen den

7 mai 1981 Mom. 1 (kostnader för resor fill och från arbetet)

_____________ I en förberedande votering biträddes reservation 1 av Erik Wärnberg m. fl.

med 149 röster mot 16 för mofion 2038 av Lars Werner m. fl. i motsvarande

del. 154 ledamöter avstod från aft rösta.

I huvudvoteringen bifölls utskottets hemställan med 161 röster mot 158 för

reservation 1 av Erik Wärnberg m. fl. 1 ledamot avstod från atf rösta.

Mom. 2 (stimulans av skogsavverkningar)

Utskottets hemställan bifölls med 160 röster mot 143 för reservafion 2 av Erik Wärnberg m. fl. 17 ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 4 (skogsvårdsavgiften)

Utskottets hemställan bifölls med 161 röster mot 158 för reservation 3 av Erik Wärnberg m. fl. 1 ledamot avstod från att rösta.

Mom. 5 A (energibeskattningen)

Utskottets hemställan bifölls med 302 röster mot 16 för utskottets hemställan med den ändring däri som föranleddes av bifall till motion 2038 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del. 1 ledamot avstod från att rösta.

Mom. 5 B 1 (produktionsavgift på vattenkraft in. m.) Utskottets hemställan bifölls med 303 röster mot 16 för mofion 1100 av Eivor Marklund m. fl. 1 ledamot avstod från att rösta.

Mom. 8 (förmögenhetsskatten)

I en förberedande votering biträddes reservation 4 av Erik Wärnberg m. fl. med 157 röster mot 16 för motion 1559 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del. 146 ledamöter avstod från aft rösta.

1 huvudvoteringen bifölls utskottets hemsfällan med 161 röster mot 158 för reservation 4 av Erik Wärnberg m. fl. 1 ledamot avstod från att rösta.

Mom. 9 och 10 (skatterna på arv och gåva m. m.) Utskottets hemställan bifölls med 303 röster mot 16 för motion 1559 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del. 1 ledamot avstod från atf rösta.

Mom. 11 (skattesparande m. m.)

I en förberedande votering biträddes reservation 5 av Erik Wärnberg m. fl. med 152 röster mot 16 för motion 1559 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del. 150 ledamöter avstod från att rösta.

I huvudvoteringen bifölls utskottels hemställan med 161 röster mot 158 för reservation 5 av Erik Wärnberg m. fl. 1 ledamot avstod från atf rösta.

Mom. 12-16
18 Utskottels hemsfällan, som ställdes mot motion 1559 av Lars Werner m. fl.

i motsvarande del, bifölls med acklamation.

Civilutskottets betänkande 1980/81:30

I en förberedande votering biträddes reservationen av Per Bergman m. fl. med 145 röster mot 16 för motion 2038 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del. 159 ledamöter avstod från att rösta.

I huvudvoteringen bifölls utskottets hemsfällan med 161 röster mot 158 för reservationen av Per Bergman m. fl. 1 ledamot avstod från att rösta.

Socialutskottets betänkande 1980/81:28

Punkt 1

Mom. 1 (avslag på regeringens förslag till särskilt stöd till flerbarnsfamiljer och höjning av det allmänna barnbidraget m. m.)

Utskottets hemställan bifölls med 299 röster mot 16 för mofion 2038 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del. 4 ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 2 och 3 (avslag på regeringens förslag fill särskilt stöd fill flerbarnsfamiljer och begäran om höjning av def statliga bostadsbidraget till sådana familjer)

Utskottets hemställan bifölls med 161 röster mot 158 för reservation 1 av Göran Karlsson m. fl. 1 ledamot avstod från att rösta.

Mom. 5 (vårdnadsersättning)

Utskottets hemställan bifölls med 258 röster mot 59 för reservafion 2 av Rune Gustavsson m. fl. 2 ledamöter avstod från aft rösta.

Övriga punkter och moment

Utskottets hemställan bifölls.

Stöd till dagspressen m. m.

Utskottets hemsfällan återfanns i konsfifufionsufskoffets betänkande 1980/81:19.

Mom. 2 (stöd till organisationstidskrifter)

Utskottets hemställan bifölls med 161 röster mot 158 för reservationen av Hilding Johansson m. fl. i motsvarande del. 1 ledamot avstod från att rösta.

Mom. 4 (stöd till dagspressen)

Utskottets hemställan bifölls med 161 röster mot 158 för reservadonen av Hilding Johansson m. fl. i motsvarande del. 1 ledamot avstod från att rösta.

Mom. 6 b (utredning angående användningen av pressens lånefond) Utskottefs hemsfällan bifölls med 161 röster mot 158 för reservationen av

Hilding Johansson m. fl. i motsvarande del. 1 ledamot avstod från atf

rösta.

Övriga moment

Utskottets hemsfällan bifölls.

7 § Kommunalekonomiska frågor

Föredrogs finansutskottefs betänkande 1980/81:31 om kommunalekonomiska frågor m. m. (prop. 1980/81:100 och

1980/81:116) och

konstitutionsutskottets betänkande

1980/81:22 om grundlagsenligheten av lagstiftning om kommunalf skattetak.

Anf. 12 PAUL JANSSON (s):

Herr talman! Den numera sönderfallande borgerliga regeringen fortsätter sina attacker mot landets kommuner och landsting. De senaste åren har man ständigt fått höra att kommunerna expanderar för mycket, och de flesta inser väl aft det nu inte går att fortsätta i samma takt som hittills. Men man har fått ett intryck av att de borgerliga regeringarna försökt skylla en stor del av de ekonomiska problem vi har i detta land just på kommunernas expansion.

Man brukar, herr talman, säga att man inte skall kasta sten när man sitter i glashus. En regering som fullständigt har tappat greppet över ekonomin bör inte beskylla andra för ekonomiskt lättsinne.

Det är helt uppenbart atf många landstings- och kommunalmän runt om i landet upplever det som både egendomligt och orättvist att de skall bestraffas för att de har skött sin ekonomi vida bättre än regeringen skött sin. Detta fick vi höra i klarspråk när finansutskottet för en tid sedan besökte Västerås kommun.

I den socialdemokratiska pardmodonen om den kommunala ekonomin för 1982 framhöll vi att vi inte kunde la ställning till regeringens förslag i proposifion 116. Utan den ekonomiska information som regeringen borde presentera i kompletteringspropositionen om samhällsekonomin i stort - och om den kommunala ekonomin i synnerhet - borde riksdagen inte nu ta ställning dll dessa frågor. Vi begärde i utskottet atf man skulle skjuta på dessa ställningstaganden dll dess att kompletteringspropositionen låg på riksdagens bord. Detta yrkande från vår sida avstyrktes av utskotfsmajoriteten.

När vi nu har sett innehållet i komplefferingsproposifionen har vi kanske litet större förståelse för majoritetens inställning. Kompletteringspropositionen innehåller inte någon som helst ytterligare information om kommunernas ekonomi för 1982. De ekonomiska bedömningarna för 1982 är över huvud taget mycket ofullständiga. Man kan fråga sig om den nu avgångne ekonomiministern började trappa ner sin verksamhet redan i april månad.

Vi finner det alltså utomordentligt anmärkningsvärt att utskotfsmajoriteten på så ofullständigt underlag tar ställning till åtgärder som får avsevärda effekter på kommunernas ekonomi. I proposition 116 föreslås att utbetalningarna av kommunalskaftemedel för 1982 skall reduceras med 2,8 miljarder kronor. Samtidigt har statsmakterna ålagt kommunerna uppgifter, som enligt Svenska kommunförbundets beräkningar kostar ca 2 miljarder kronor. Detta motsvarar 3,5 % av den kommunala konsumtionen. Dessa kostnadsuppskattningar har regeringen infe på något sätt redovisat för riksdagen.

Man beskär alltså kommunernas inkomster med ett belopp som motsvarar ungefär en krona per skattekrona, samfidigt som kommunernas kostnader ökar med ungefär lika mycket. Man kan ju fråga sig hur detta skall gå ihop.

Statsrådet Wirtén, numera budget- och ekonomiminister, säger i propo
sition 116; "-- förutsätter jag samfidigt att kommunerna endast om

synnerliga skäl föreligger kompenserar bortfallet av inkomster genom

Nr 133

Torsdagen den 7 maj 1981

Kommunalekonomiska frågor

Nr 133

Torsdagen den 7 maj 1981

Kommunalekonomiska frågor

höjning av kommunalskatten." - Del hade onekligen varit intressant, om utskotfsmajoriteten på något sätt hade beskrivit hur detta skall gå ihop.

De åtgärder regeringen föreslår kommer aft frambringa stora skattehöjningar, om ingenfing annat görs. Därför är det kanske inte så förvånande att utskottsmajoritefen - moderater, folkpartister och centerpartister - nu tassar litet försiktigt kring eff moderat motionsyrkande om kommunalf skaftetak. Utskotfsmajoriteten säger nämligen aft deninte nu är beredd atf utarbeta ett lagförslag om kommunalt skattetak. Man undrar vad som ligger bakom detta "nu". Vad har man i bakfickan i de här avseendena?

Skall man tolka budgetministerns avslutande uttalande om riktlinjerna för den kommunala ekonomin i det reviderade budgetförslaget så, aff ett sådant förslag kan komma i höst? Han säger nämligen följande pä s. 32 i det reviderade budgetförslaget: "Jag avser aft återkomma med förslag fill ytterligare åtgärder om del i höstens budgetarbete i kommuner och landstingskommuner finns indikationer på att här föreslagna åtgärder inte räcker till för att begränsa volymökningen till ca 1 % år 1982."

Vad händer i landets kommuner, om även möjligheten att öka skaften täpps fill, när skafteunderlaget redan har begränsats och möjligheterna aft begränsa utgifterna har förhindrats av regeringen? Den enda finansierings-väg som då återstår för kommunerna är ju atf låna sig fram. Men den väg som borgerliga regeringar slagit in på för sitt statliga fögderi, att låna var tredje krona för sina utgifter, kan endast tjäna som avskräckande exempel. Jag tror inte några ansvariga kommunalmän ute i landet är beredda aff beträda den vägen.

Utskotfsmajoriteten har i det betänkande som nu behandlas helt förlitat sig på aft de åtgärder som aviseras i kompletferingspropositionen skall bringa ordning såväl i de borgerliga partiernas argumentation i de här avseendena som i. kommunernas ekonomi. När vi nu fått ta del av innehållet i kompletteringsproposilionen tvingas vi konstatera aft oredan blir än värre.

I propositionen anges inte med eff ord hur man bedömer kommunernas ekonomi för år 1982, men konsumfionstakfen måste begränsas fill 1 % för 1982 och för åren därefter, säger man från regeringens sida. Detta skall ske genom att man omprövar olika kommunala verksamheter. På punkt efter punkt säger budget- och ekonomiministern aff han skall lägga fram förslag om besparingsåtgärder i andra sammanhang. När def gäller införandet av exempelvis socialtjänstlagen, fillsyn enligt miljöskyddslagen m. m., säger han i det reviderade budgetförslaget endast aft det inte är avsikten atf komimunernas resursanvändning skall öka genom dessa åtgärder. Men den nya socialtjänstlagen har ju redan kostat pengar för kommunerna, och den kommer att kosta ytterligare. Svenska kommunförbundet har beräknat kostnaderna till mellan 500 och 600 milj. kr.

Även vi anser att den kommunala expansionen måste dämpas. Den kan inte fortsätta att öka i samma takt som hittills. En dämpning har också skett det senaste året. År 1980 ökade konsumtionen med 3,5 %, och för innevarande år bedöms ökningen stanna ■ vid 3%. För år 1982 bör

konsumtionen, enligt vår bedömning, kunna begränsas till ca 2 %. Ansvariga i Kommunförbundet och Landstingsförbundet har sagt all det finns en möjlighet för kommunerna aft hjälpligt klara sig inom den ramen. Skulle man gå hårdare fram och dra ned konsumtionstillväxten i kommunerna, måste det ske i sådana former atf redan gjorda investeringar och planeringar inte sätts i fara. Vi har f. n. inte råd atf slösa bort resultatet av sådana åtgärder.

Vi för vår del kan inte acceptera att tillväxten sätts så lågt som fill 1 %, om kommunerna skall kunna fullgöra sina uppgifter utan att deras planering alldeles raseras. Vi kan inte heller bortse från att den konjunktursvacka som nu kan skönjas kommer att resultera i avtagande sysselsättning under vintern 1981-1982. Drar man då ned alltför kraftigt på den kommunala verksamheten, kommer situationen atf förvärras ytterligare. Def innebär bara att ytterligare miljarder, utöver dem som nu föreslås i kompletteringspropositionen, måste tillföras arbetsmarknadsmyndigheterna. Det gagnar varken samhällsekonomin eller statsfinanserna om nedskärningar fill kommunerna måste kompenseras med ökade kostnader för arbetsmarknadspolitiken. Det framstår som helt uppenbart.

Jag skulle bara vilja säga ett par ord i övrigt om förslagen till begränsningar av det kommunala skafteunderlaget samt om motionsyrkandet om kommunalt skattetak.

Enligt de bestämmelser som finns i grundlagen får kommunerna ta ut skatt för skötseln av sina uppgifter (RF 1 kap. 7 §). Det är hörnstenar i den kommunala självbestämmanderätten. Grunderna för den kommunala beskattningen bestäms genom lag (RF 8 kap. 3 §). Lag stiftas som bekant av riksdagen.

I proposition 116 föreslås att utbetalningen av förskott på kommunalskatt 1982 skall grundas på ett beskattningsunderlag som skiljer sig från det underlag som de skaftskyldiga betalar skaft på. Enligt lagförslaget skall skatteunderlaget justeras till det som kan beräknas ha påförts, om grundavdraget för fysiska personer varit 7 000 kr. För övriga skattskyldiga skall skatteunderlaget reduceras.med 20 %. Regeringen har ännu inte lagt fram något förslag om ändringar i beskattningen av de skattskyldiga på det sätt som förutsatts vid beräkningen av förskottsmedel av kommunalskatt. Enligt vår mening bör riksdagen först, såsom grundlagen stadgar, fatta beslut om def kommunala beskattningsunderlaget. Först därefter bör riksdagen pröva i vilken takt eventuella förändringar i beskattningsunderlaget bör få återverka på utbetalningarna av kommunalskaftemedel. Det kan i och för sig finnas skäl att låta förändringar i den kommynala beskattningen få snabbare genomslag än vad som nu är fallet. En grundläggande princip härvidlag måste dock vara att det är den skatt som fas ut av skattskyldiga som också skall tillföras kommunerna som kommunalskaft. Löser man upp detta samband, riskerar man att den kommunala beskattningsrätten egentligen blir en chimär.

När det slutligen gäller det moderata motionsyrkandet om kommunalt skattetak anser även vi reservanter att den redovisning som konstitutions-

Nr 133

Torsdagen den 7 maj 1981

Kommunalekonomiska frågor

Nr 133

Torsdagen den 7 maj 1981

Kommunalekonomiska frågor

utskottet har gjort på många sätt är klarläggande i dessa frågor. Grundlagsregleringen av den kommunala självbeskaftningsräffen innebär aft kommunerna ges en reell frihet att bestämma skattens storlek. Eventuella begränsningar i beskattningen måste göras med försiktighet. Konstitutionsutskottet drar slutsatsen atf ingrepp i kommunernas beskattningsrätt bör undvikas. Eftersom jag vet att Hilding Johansson senare under debatten kommer att närmare beröra dessa frågor, skall jag infe gå närmare in på den problemafiken. Tillåt mig bara aft säga att vi från socialdemokratiskt håll i utskottet är litet bekymrade över atf mittenpartierna i sina skrivningar på denna punkt har gått moderaterna för långt fill mötes. Det som jag tidigare berörde upplever vi som eff hot atf man kan vara beredd atf tillgripa sådana här åtgärder. Vi tycker det är synd atf mittenpartierna - när de nu lyckats frigöra sig ur moderaternas järngrepp i en annan skattefråga - skall sitta fast i det här sammanhanget. Här finns tydligen risk för återfall.

Begränsningen av den kommunala expansionen bör i stället ske genom att de uppgifter som statsmakterna och statliga myndigheter lägger på kommunerna begränsas. Med eff sådant förfaringssätt minskar behovet av skattehöjningar.

Låt mig sedan, herr falman, slå fast att när våra landsfing och kommuner snart tvingas atf höja kommunalskatterna på löpande band - och kommunalskaften drabbar ju i första hand de lägsta inkomsttagarna i samhället - då är def de fre borgerliga partier som har regerat landet under några år som bär def fulla ansvaret för den utvecklingen.

Herrfalman! Jag yrkar bifall till de till finansutskottets betänkande fogade reservafionerna.

Anf. 13 PER ISRAELSSON (vpk):

Herr falman! I finansutskottets betänkande 31 behandlas ju kommunalekonomiska frågor. Där behandlas också vpk:s partimotion 2058.1 mofionen yrkar vi på att regeringens proposition 1980/81:116 avslås, utom i vad gäller förslaget atf fullfölja 1979 års beslut om en skatteutjämningsreform. På denna vår mofion och den socialdemokratiska motionen 2055, som i flera avseenden går i samma riktning, yrkar nu finansutskottets majoritet avslag. Mofiveringen för avslag är det statsfinansiella läget och nödvändigheten att spara också på det kommunala området.

Låt oss först konstatera att den service som ges människorna här i landet från primärkommuner och landsting är betydelsefull och ligger de enskilda människorna nära. Den kommunala servicen, bl. a. i form av sjuk- och socialvård, är allra betydelsefullast för de ekonomiskt svaga i samhället, som infe kan köpa sig en sådan service utan är hänvisade till den service som samhället kan ge. Gjorda undersökningar visar också att just vården är det serviceområde på vilket skattebetalarna är mest villiga aft lägga sina skattepengar.

Men vi har två skilda beskattningar där beskattningsrätten ligger på samma ställe som beslutanderätten. Eller rättare sagt: Def var meningen att det skulle vara så. Den valda församling som beslutar om en kostnadskrävande verksamhet skall också genom skatteuttag finansiera den. Så är det tänkt, men sedan länge förhåller det sig inte på det sättet. Kommuner och landsting har sedan många år ålagts uppgifter genom statliga beslut," men staten har bara delvis eller inte alls åtagit sig att finansiera den verksamhet som man ålagt kommuner och landsting. Det har lett till en kosfnadsövervällring från staten till kommunerna, en kosfnadsövervältring som vi från vpk sedan många år motsatt oss. Vi har motsatt oss den därför att de två skilda skattesystemen verkar olika.

Staten tar uf en progressiv skaft, som åtminstone är avsedd att fördela skattebördan efter bärkraft. Den kommunala skaften är proportionell och utgår med viss procent, oberoende av den beskattningsbara inkomstens storlek. Effekten av detta blir att kommunalskatten är en skaft som känns hårdast för låginkomsttagarna, medan statsskatten känns hårdast för dem som har högre inkomster. Genom senare års justeringar i den statliga skafteskatan har statsskatten för verkliga låginkomsttagare blivit förhållandevis låg. Kommunalskatten däremot ligger kvar med oförändrad tyngd för de sämst ställda. Nu har kommunalskatten nått en sådan höjd att def ter sig svårt att höja den ytterligare. Ca 30 % av den beskattningsbara inkomsten går till kommunalskatt. Det är mot denna bakgrund som vi motsätter oss att staten fortsätter att lägga över kostnader på kommunerna, och det är därför som vi från vpk aktualiserat slopandet av den nuvarande formen av kommunalskatt och velat införa en sfatskommunal enhetsskatt, som fördelar skattebördan efter bärkraft och som fördelar kommunernas finansiering på ett sätt som leder till en jämn kommunal service var man än bor i landet.

Så över till de frågor som tas upp i finansutskottets belänkande. Rent allmänt anser vi för vår del att det inte går atf spara sig ur krisen. Det är självfallet inte något fel att vara sparsam. Sparsamhet uppfattas fortfarande av många som en dygd - så också av oss. Men det sparande som vi kan stödja skall vara klokt, och vi anser det inte vara klokt att på det sätt som föreslås i propositionen och i utskottsbetänkandet strama åt den kommunala sektorn. En sådan åtstramning riskerar i stället all medföra ett dåligt utnyttjande av kommunala resurser som redan är uppbyggda, till stora kostnader. Att dessa resurser inte kan utnyttjas till fullo leder till vad vi vill kalla en social nedrustning. Vi är gärna med och diskuterar en nedrustning, men då skall det gälla det militära området och inte del sociala. Vi är också gärna med om alt begränsa den offentliga sektorn, men då skall det handla om att minska på onödig byråkrati och på dubbelarbete. Den socialt nyttiga delen av den offentliga sektorn vill vi i stället bygga ut, även om det under en period som denna kanske måste ske i en lugnare takt än vad vi tidigare varit vana vid. Detta gäller vår allmänna utgångspunkt.

Men kan då ett sådant resonemang vara försvarligt när vi har ett jätteunderskott i statsbudgeten? Jo, det anser vi, trots delta förhållande. Vi tror inte atf detta problem kan lösas genom oklokt sparande, utan del måste

Nr 133

Torsdagen den 7 maj 1981

Kommunalekonomiska frågor

Nr 133

Torsdagen den 7 maj 1981

Koinmunalekono-iniska frågor

lösas genom en offensiv näringspolitik, där alla som kan arbeta sätts i arbete och där man samtidigt sparar på ett klokt sätt. Det finns en massa umbärliga ting och företeelser i samhället som vi skulle kunna spara på. och vad vi alls inte har råd med är att låta folk gå utan arbete.

För några år sedan tillsattes en kommunalekonomisk utredning, som hade till uppgift att se över kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna. Utredningens förslag uppfattades som positiva av kommunalmännen ute i landet. Men den borgerliga regeringen har fördröjt genomförandet. I del nu föreliggande utskotfsbefänkandet är man äntligen beredd atf ta det sista steget i denna vikfiga utjämningsreform. Detta sista steg beräknas betyda att en miljard överförs från staten fill kommuner och landsting. Men samtidigt föreslås i betänkandet atf staten skall fa fillbaka 2,8 miljarder, varför nettoeffekten för kommunerna blir atf deras ekonomiska handlingsutrymme i stället krymps med 1,8 miljarder. Som jag redan utvecklat är detta en som vi ser det oklok sparlinje, som vi bestämt motsätter oss.

I utskottsbetänkandet sägs det att kommunalskatten nu nått en sådan höjd alt det måste vara utomordentligt svårt all motivera ytterligare höjningar för kommuninvånarna. Det kan jag instämma i, och just därför är det ytterst viktigt att inte staten lägger ytterligare bördor på kommuner och landsfing.

Man erkänner i betänkandet att man redan lagt på bördor av det slaget. Man räknar upp utbyggnaden av gymnasieskolan, grundskolans nya läroplan, socialtjänstlagen, den samlade skoldagen, arbetstidsförkortning för brandmän, förbättring av lokal och regional kollektivtrafik m. m. Man säger aft dessa nya uppgifter lett fill nya kostnader för kommunerna på ca 2 miljarder kronor per år och att det motsvarar 3,5 % av den kommunala konsumtionen. Vi finner det som sagt inte välbetänkt att man i det läget tar 1,8 miljarder av kommunerna.

I utskotlsbetänkandet hänvisar man till vad föredraganden uttalar i propositionen 116. Där sägs att den kommunala konsumtionen inte bör tillåtas öka med mer än 1 % under år 1982. Man förordaren mycket hårdhänt omprioritering när man, nedtill på s. 7 i utskottsbetänkandel, säger: "Sålunda måste även utbyggnaden av de prioriterade områdena barnomsorg och långtidssjukvård stoppas såvida inte utrymme kan skapas genom neddragning av annan befintlig verksamhet." Här redogörs i klartext för den sociala nedrustningen. Def är för oss självklart atf infe följa en sådan linje.

Men höjningen av det kommunala grundavdraget då, är det något som vi kan ansluta oss till? Tyvärr måste vi också här säga nej. En höjning av det kommunala grundavdraget skulle ha kunnat försvaras om förslaget hade presenterats i ett annat sammanhang. Del ger ju en lättnad för låginkomsttagarna. Vi anser också att del är biittre med avdrag direkt från skatten, i form av en skattereduktion, än avdrag från inkomsten. Här minskar man i stället den bättre skattereduktionen och ökar grundavdraget. Det betyder atf pengar förs över från kommunerna till staten. Det är tvärtemot vår linje, och därför måste vi avvisa också detta förslag. Med i huvudsak samma mofivering

avvisar vi också förslaget om minskat kommunalt skatteuttag från juridiska personer.

I utskotfsbefänkandet säger man på s. 8:

"Def är enligt utskottet angeläget all åtgärder vidtas så snart som möjligt för att bringa ned den kommunala expansionen till en takt som står i överensstämmelse med vad den samhällsekonomiska balansen kräver." Det ser jag som ett uttryck för ett enbart defensivt tänkande som inte är inriktat på all öka antalet sysselsatta och att därmed ge skatteunderlag för en bättre balans. Att kapitalismen som sysfem fungerar dåligt är vi inte beredda atf bara helt passivt acceptera. Vi vill ha offensiva satsningar på näringsliv och sysselsättning för att åstadkomma ett bättre underlag för den kommunala sektorn. Vi tror att det då måste sättas in eff åtgärdsprogram som kan komma att gå utanför det kapitalistiska samhällets vanliga ram.

Slutligen några ord om reservationerna till utskotfsbefänkandet som alla är socialdemokratiska. I reservation 1 framför man kritik mot propositionen för att denna lagts fram utan aft en allmän bedömning av samhällets och kommunernas ekonomi samfidigt presenterats. Man vill skjuta på ett beslut i frågan till dess aft komplefleringspropositionens analys föreligger. Man säger atf beslut ändå hinns med i tid. På den punkten finns del inte några större meningsskiljaktigheter. Längre fram i reservationstexfen däremot, som om den vinner riksdagens bifall skall ges regeringen till känna, säger man: "Utskottet anser att en neddragning av den kommunala konsumtions-ökningen till 2 % skulle bättre än regeringens påbud göra det möjligt för kommunerna att fullgöra sina arbetsuppgifter utan atf alldeles rasera deras planering."

I reservationens hemsfällan yrkas sedan avslag på vår motion nr 2058. Vid den kommande voteringen kommer vi i vanlig ordning att först rösta på vår motion, men när den, som troligt är, har fallit kommer vi att rösta på reservafionen, som då får åtminstone en chans att vinna. Aft avstå från att rösta kan innebära att vi indirekt stöder enprocentslinjen för den kommunala konsumtionsökningen. Jag vill säga detta och få det fört till protokollet för att klargöra att vår röst för reservation 1 inte innebär aft vi utan vidare accepterar 2 % som en godtagbar nivå i den kommunala konsumtionsutvecklingen.

Reservationerna 2 ger oss inte samma problem som reservation 1; det är mer självklart att vi kommer att stödja dem.

Herr falman! Med det anförda yrkar jag bifall till vpk:s partimotion 2058.

Nr 133

Torsdagen den 7 maj 1981

Kommunalekonomiska frågor

Nr 133

Torsdagen den 7 maj 1981

Kommunalekonomiska frågor

Utskottet konstaterar att den kommunala verksamheten de senaste åren har expanderat i en högre takt än vad som varit samhällsekonomiskt acceptabelt. Under senare delen av 1970-talet har den kommunala konsumtionen ökat med mellan 4 och 5 % per år. Samtidigt har antalet anställda i kommuner och landsting ökat med drygt 40 000 personer per år. Detta skall då jämföras med def totala tillskottet av arbetskraft, som är endast 35 000 per år.

1960- och 1970-talen präglades av en mycket kraftig utbyggnad av den offentliga sektorn. Många menar att utbyggnaden kanske gick snabbare än vad den ekonomiska utvecklingen i övrigt egentligen gav utrymme för. Samtidigt kan man konstatera aff utbyggnaden till stor del var motiverad av de växande behoven, inte minst på vård- och omsorgsomrädena. Utbyggnaden kom också att bli kraftig på grund av att man i stor utsträckning vägleddes av en övertro pä insfifutionslösningar och stordriffsfänkande.

Av den offentliga verksamheten svarar kommuner och landsting för ungefär 70%. Kommunerna tar i anspråk närmare en fjärdedel av bruttonationalprodukten. Detta, herr talman, är två grundläggande förhållanden som gör def nödvändigt för varje regering och varje polifisk meningsriktning att ägna den kommunala ekonomin ett betydande intresse.

Kommunernas anpassning till den samhällsekonomiska utvecklingen har stor, för att inte säga avgörande, betydelse för strävandena att nå ekonomisk balans. Det är därför nödvändigt med ett fungerande samspel mellan staten och regeringen å ena sidan och kommunerna och landstingen å den andra. I princip bör det vara så att en uppgörelse om utrymmet för kommunal expansion helst skall vara klar och redovisad i den finansplan som regeringen varje år förelägger riksdagen. När kommunalekonomiska utredningen i början och mitten på 1970-talet diskuterade dessa frågor var def ett av utredningens viktigaste förslag. Det systemet har till en del utvecklats och förverkligats under loppet av de senaste åren. Det är ju fråga om ansvaret både för landets ekonomi och för den kommunala verksamheten, som ju är av stor vikt när det gäller omsorgen om de enskilda människorna.

Medvetandet om den totala ekonomiska situationen växer sig allt starkare också inom den kommunala sektorn. Deffa visas inte minst av aff kommunerna i betydande utsträckning lyckats bromsa expansionstakten de senaste åren. För 1980 redovisades knappt 4 % och för innevarande år beräknas expansionstakfen ligga under 3 %. Men den ligger fortfarande för högt, mot bakgrund av den samhällsekonomiska utvecklingen. För de kommande åren är det därför nödvändigt att dämpa den kommunala expansionstakfen ytterligare. Det är dock vikfigt att komma ihåg, när man diskuterar dessa frågor, att det fortfarande är fråga om ökad kommunal verksamhet. I de allra flesta fall handlar det om neddragning av ökningstakten. Det är alltså inte fråga om stagnation.

Långtidsutredningens bedömning är att I % i kommunal volymökning är vad vi bör anpassa oss till de närmaste åren. Detta behövs för att industrin skall få utrymme för de investeringar som kan garantera oss välstånd i

framliden. Regeringen har anslutit sig till långtidsutredningens bedömningar på denna punkt. Detta är också bakgrunden till de kommunala inslagen i regeringens ekonomiska åtgärdspaket.

I proposifion 116 anger föredragande statsråd åtgärder som begränsar de finansiella ramarna för kommunerna 1982. Det föreslås att utbetalningar av förskottsmedel av kommunalskatt 1982 skall reduceras genom att grundavdraget höjs med 1 000 kr. för fysiska personer och skatteunderlaget för juridiska personer begränsas med 20%. Dessutom föreslås atf vissa specialdestinerade statsbidrag slopas. Detta innebär, såsom framhållits här tidigare, atf kommunernas inkomster reduceras med 2,8 miljarder kronor. Det motsvarar 1 kr. i kommunal utdebitering. Samfidigt ger sista etappen av skatteutjämningsreformen kommunerna en inkomstförstärkning av 1 miljard kronor.

I motion 2055 från socialdemokraterna finns egentligen inget förslag utan socialdemokraterna hänvisar till att de vill avvakta komplefteringspropositionen innan de tar ställning i sak. Jag har svårt aft förstå den motiveringen, eftersom socialdemokraterna i motionen och sedan även i reservafionen i finansutskottet pekat på nödvändigheten av aff begränsa def kommunalekonomiska konsumtionsufrymmef.

Det finns, enligt finansutskottets majoritet, ingen anledning atf skjuta på ställningstagandet. Vi visste, när utskottet behandlade proposifionen, aft def finansiella utrymmet för kommunerna infe skulle förbättras under tiden fram till den tidpunkt då kompletteringspropositionen skulle läggas fram. Detta har vi också fått bekräftat när nu kompletferingspropositionen har lagts fram. Vi fär under större delen av 1980-falet räkna med en mycket låg tillväxttakt för den kommunala sektorn. Det är lika bra att inse detta och rätta mun efter matsäcken.

Def är helt klart aft statsmakterna har ett stort ansvar, och staten är också skyldig till mycket av den kommunala konsumtionen genom aft reformer ålagts kommunerna - kanske utan att staten grundligt analyserat de ekonomiska konsekvenserna av beslutade reformer. Utskottet har vid ett flertal tillfällen betonat atf reformer som kommunerna ålagts att genomföra också måste finansieras. För att klara begränsningen av det ekonomiska utrymmet blir det nödvändigt atf ompröva redan beslutade reformer.

Utskottet anser här att de kalkyler som kommunalekonomiska arbetsgruppen (KEA) räknat fram innebär, att den enda utvägen för alt utan kraftiga utdebiteringshöjningar klara också en till 1 % sänkt konsumtionstillväxt 1982 är atf stalmakten omprövar flertalet av de reformer som berör den kommunala verksamheten under de närmaste åren. Genomförandet av en rad av de reformer som beslutats av riksdagen på senare tid måste enligt utskottets mening därför skjutas på framtiden om de angivna målsättningarna skall kunna uppfyllas.

Sedan säger utskottet, och del ärviktigt, aff det närmare får prövas i vilken omfattning och takt dessa reformer skall genomföras när kommunförbundens synpunkter har inhämtats och när ett fullständigare underlag presenterats i kompletferingspropositionen beträffande kommunernas ekonomiska situafion de närmaste åren.

Nr 133

Torsdagen den 7 maj 1981

Kommunalekonomiska frågor

Nr 133

Torsdagen den 7 maj 1981

Kommunalekonomiska frågor

Def är alltså ingen lösning av detta kommunalekonomiska problem atf höja skaften. Vi måste helt enkelt begränsa konsumtionsökningen - både den privata och offentliga. Därför avstyrker utskottet motionerna 2055 och 2058.

I tre motioner av moderata ledamöter tas frågorna om kommunalt skattetak och anställningsstopp upp.

Utskottet har remitterat Joakim Ollens motion till konstitutionsutskottet för att utröna grundlagsbestämmelserna och de bakomliggande övervägandena i samband med förfatlningsförändringarna när det gäller den kommunala självbestämmanderätten. Konstitutionsutskottet konstaterar att en lagstiftning om kommunalt anställningsstopp infe är förenlig med def uttalande om den kommunala självstyrelsen som gjordes i samband med författningsreformen.

I likhet med konsfifufionsutskoffet avstyrker finansutskottet motion 406. En lag om anställningsstopp skulle - bortsett frän de konstitutionella betänkligheter en sådan skulle väcka - fungera som ett mycket trubbigt instrument gentemot kommunerna. Def är också troligt atf ett anställningsstopp skulle verka konserverande pä den kommunala verksamheten och därigenom motverka de angelägna omprioriferingarna mellan olika verksamheter.

I mofion 1903 av Lennart Blom yrkas aft en utredning skall tillsättas med uppgift atf lägga fram förslag till lagstiftning om kommunalt skattefak.

Konsfifufionsutskoffet har i sitt betänkande 1980/81:22 behandlat motion 1904 av samma motionär. Utskottet framhåller att def infe behövs någon grundlagsändring för ett kommunalt skattefak.

Finansutskottet anser det klarläggande som konstitutionsutskottet gjort värdefullt. Men skulle man begränsa den kommunala beskattningsrätten skulle man också urholka def ansvar som därmed följer för kommunens hela ekonomi.

Nej. när statsmakterna nu omprövar de uppgifter som senast lagts på kommunerna, skapas ett minskat tryck på kommunerna. Utskottet anser det därför möjligt att komma överens med kommunförbunden genom frivilliga uppgörelser. Något skaltetak är det därför inte aktuellt att införa. Utskottet avstyrker därför motionen.

Socialdemokraterna har reserverat sig mot de motiveringar som majoriteten anför. Jag anser det överdrivet av socialdemokraterna att avge en reservation, när det klart framgår att utskottsmajoriteten avstyrker motionen om införande av ett skattetak.

Lika klåfingrigt tycker jag moderaternas särskilda yttrande i samma fråga är. Det är tydligt att man till varje pris vill profilera sig. Moderaterna har i fråga om kommunalt skaftetak hela tiden haft en benägenhet att försöka pä något vis förverkliga en sådan lagregel.

Från centerns sida-och i den frågan kan jag tala också för folkpartiet-har vi starkt betonat sambandet mellan kommunal demokrati och egen beskattningsrätt. Denna inställning står fast, Paul Jansson.

Ett antal motioner som behandlar skatteutjämningsbidragen till kommunerna har också väckts.

Finansutskottet hänvisar till att det nya skatteutjämningssystemet verkat Nr 133

sä kort lid atf någon ändring nu inte är påkallad. Dessutom pågår en del Torsdaeen den

utvärderingar och utredningar i syfte aft förbättra skatteufjämningssysfemet. -j „-. goj

Det gäller inte minst den inomregionala skatteutjämningen inom storstads-___ ___

Kommunalekono-

kommunerna.

Med detta, herr talinan, yrkar jag bifall till finansutskottets hemställan på tniska fråeor samtliga punkter och avslag på reservationen.

Anf. 16 PAUL JANSSON (s) replik:

Herr talman! Rolf Rämgård säger atf alla partier nu måste inse att den kommunala expansionen inte kan fortsätta som hittills. Jag sade också i mitt tidigare anförande att vi är medvetna om att def inte går att ha en volymökning på 3, 4 eller 5 % som vi har haft under de .senaste åren. T. o. m. Per Israelsson var inne på den linjen aft åtgärder måste vidtas. Men de måste vidtas på ett sådant sätt att de inte får orimliga sociala konsekvenser.

Jag vet inte varifrån Rolf Rämgård har fått den tanken att man skulle kunna klara en hygglig standard i kommunerna med de åtaganden som de redan har, om den kommunala verksamhetens volym inte får öka med mer än 1 %. När Rolf Rämgård en gång får se facit kommer han atf finna att def inte har lyckats. De ansvariga i landsfing och kommunförbund har sagt atf "får vi öka volymen med 2 % har vi en chans att i någon mån vidmakthålla vår nuvarande standard". Det blir ingen ökning av standarden, men det blir möjligt att på ett socialt vettigt sätt upprätthålla den service som finns i kommunerna.

Det var synd att Rolf Rämgård inte var närvarande i finansutskottet i dag, då Bengt Westerberg från budgetdeparfementet var där. Han redogjorde för situationen och kommenterade den nya kompletferingspropositionen. Av vad han sade framgick att han inte själv längre trodde på de tankegångarna. Också han såg framför sig så stora problem att man kunde ifrågasätta om det var möjligt att nå enprocentsmålet.

Rolf Rämgård säger att vi måste ägna ett betydande intresse åt kommunernas ekonomi. Självfallet måste vi göra det. Men statsmakterna och olika myndigheter, som har lagt på kommunerna så stora uppgifter, borde ha bromsat tidigare! De borgerliga har ändå haft regeringsmakten i snart fem år, och under den fiden borde man ha kunnat vidta några åtgärder som skulle ha kunnat underlätta för kommunerna all klara sina uppgifter i stället för aft lägga tyngre bördor på dem.

Av kompletteringspropositionen framgår att hemkunskap skall införas i kommunerna endast om det går aft klara det med befintliga resurser, att man kan acceptera kommunal vuxenutbildning och en rad sådana ting. Men kommunerna får inga ökade resurser för att klara uppgifterna. Det är orimligt.

Anf. 17 PER ISRAELSSON (vpk) replik:

Herr talman! Rolf Rämgård säger aft det inte är fråga om en stagnation utan om en minskad ökningstakt. Och volymökningen skall enligt betänkan-

Nr 133

Torsdagen den 7 maj 1981

Kommunalekonomiska frågor

det vara högst 1 %. Som jag tidigare har sagt kan det innebära att redan uppbyggda resurser i kommuner och landsting inte kan utnyttjas på avsett sätt. Det är heller ingen enkel sak atf utan vidare bromsa upp en expansionsfakt på3eller4 % och få ned den till 1 %. Def går inte utan vådor atf göra det på en gång. Däremot är det kanske tänkbart atf def går att hjälpligt hanka sig fram med en volymökning på 2 %, som Paul Jansson nämnde.

Sedan säger Rolf Rämgård en annan intressant sak. nämligen att staten infe har analyserat de ekonomiska konsekvenserna av beslutade reformer. Det tycker jag nog all man borde göra. Det måste helt enkelt vara slut med aft föra över kostnader från stat till kommuner och landsting, som tidigare har skett. Beslutar vi om reformer måste vi också anvisa medel uppifrån så att säga, för kommunerna kan inte klara detta.

Rolf Rämgård säger också aft centern och folkpartiet slår vakt om den kommunala beskattningsrätten.

Han säger också atf utskottet har gått emot tanken på ett skattefak. Skaftetak nämnde jag inte ens i mitt första anförande, därför aft def är så självklart för oss atf inte gå med på ett sådant. Å andra sidan måste vi inse att vi i realiteten ändå har ett skattetak därigenom alt kommunalskatten är så hög som den är. Det går inte atf komma mycket längre, även om vi har tänjt på det genom åren.

När man för 10-15 år sedan frågade en kommunalman var han ansåg atf taket låg för eff möjligt uttag av kommunalskaften, svarade han 20 kr., kanske 25 kr. Nu ligger vi omkring 30 kr. men det börjar i alla fall i praktiken på aff vara eff tak.

Som jag sade tidigare, ser vi som en lösning på längre sikt aft det sker en total omläggning av kommunernas finansiering genom ett centralt uttag av skatt som har en annan bas än den nuvarande proportionella kommunalskatten. Men ett sådant system har vi infe ännu.

Anf. 18 ROLF RÄMGÅRD (c) replik:

Herr talman! Paul Jansson säger atf def är en omöjlighet att klara den neddragning som föreslås i utskoffsbefänkandef. Def rör sig om 1 %, vilket är i enlighet med regeringens förslag och långtidsutredningens prognos. Paul Jansson hänvisar då till aff man har lagt på kommunerna så många uppgifter.

Det är klart att det alltid är besvärligt när man skall försöka dämpa ökningstakten. Men som jag framhöll i mitt inledningsanförande är det ju den kommunålekonomiska arbetsgruppens uppgift aff försöka finna former för aft senarelägga de reformer som vi har beslutat, så atf man kan balansera den kommunala utgiftsökningen mot de samhällsekonomiska förutsättningarna.

Lyssnar man till Paul Jansson, Per Israelsson och andra, när de diskuterar den kommunala ekonomin, får man intryck av atf regeringen håller på att försätta kommunerna i en situation där det råder armod. Så är naturligtvis

inte fallet. Vi kan ju gå tillbaka några år i fiden och titta pä vad som har förts över från stat fill kommun.

Åren 1976-1980 har statsbidragens andel av de kommunala bruftoutgif-terna ökat med närmare tre procentenheter. Sammanlagt beräknas statens transfereringar till kommunerna år 1980 uppgå till ca 37,8 miljarder kronor, och för 1981 beräknas de ligga på 43,8 miljarder kronor.

Till den kraftiga ökningen av statsbidragen skall också läggas andra åtgärder som har förbättrat kommunernas ekonomiska situation. Som exempel på detta kan jag nämna borttagandet av den allmänna arbetsgivaravgiften. Om den funnits kvar i dag, skulle den ha belastat kommuner och landsting med drygt 2,5 miljarder kronor.

Av statens transfereringar av medel till kommunsektorn under de senaste åren är det i första hand skatteutjämningsbidragen som har utvecklats ordentligt. 1976 var de 2,6 miljarder kronor och för 1981 blir de ca 9 miljarder kronor. Skatteutjämningsbidragen har i det närmaste fyrdubblats sedan regeringen Fälldin tillträdde 1976. Detta kommer i första hand de resurssvaga kommunerna till del.

Den kraftiga förstärkningen av skatteutjämningsbidragen skall också ses som ett medvetet led i en aktiv decentraliseringspolitik, som framför allt centern har verkat för i regeringsställning - kommunerna får möjlighet att själva bestämma utan statlig styrning.

Nr 133

Torsdagen den 7 maj 1981

Kommimalekono-miska frågor

Anf. 19 PAUL JANSSON (s) replik:

Herr talman! Rolf Rämgård menar atf man kan senarelägga en del reformer, om man infe har råd atf betala dem nu. Men vad är det som säger att den ekonomiska situationen är bättre om några år? Då är frågan; Hur länge skall man behöva slira på en tänkt reform av de här orsakerna, om Rolf Rämgård tror atf det är en lösning i en besvärlig situafion? Om beslut är fattade och skall genomföras, brukar det inte bli billigare att vänta, i varje fall inte om det gäller investeringar, byggande osv. Vi har erfarenhet av att det bara blir dyrare, ju längre man vänfar. Def är alltså infe någon särskilt bra lösning som Rolf Rämgård nu rekommenderar.

Då säger Rolf Rämgård: Titta nu på hur mycket kommunerna har fått i statsbidrag, skatteutjämningsbidrag osv.! Det är fråga om en tredubbling, menar han. O. K., men vi har varit överens om skatteutjämningen fill kommunerna. Däremot var vi infe överens med er när ni ville halvera den första delen av utbetalningen. Det gick vi emot. Nu skall def här steget genomföras, men vad händer då? Jo, då säger regeringen att det skall neutraliseras, och så drar man in andra statsbidrag i stället när man fullföljer skatteutjämningen. Det är ett faktum, och då kan vi inte räkna med att det blir särskilt mycket lättare för kommunerna att klara sina uppgifter.

När Rolf Rämgård nu räknar på hur det här bidraget har fördubblats osv., kan han ju också komma ihåg aft sedan de borgerliga regeringarna trädde till har inflationen här i landet mer än fördubblats. Def gräver naturligtvis också ur värdet av åtgärderna.

Jag vill bara säga ytterligare en sak fill Rolf Rämgård beträffande

Nr 133

Torsdagen den 7 maj 1981

Kommunalekonomiska frågor

skattetaket; jag kan inte komma ifrån def. Han uttalar med emfas att del ligger fast att det inte skall vara något kommunalf skattefak, för centern står vid sina löften. Men varför skriver man då i utskottels betänkande att man infe nu vill ha en beredskapslagstiftning på def här området? Vi saft i utskottet, som Rolf Rämgård kanske kommer ihåg, och filade bort ett antal "nu" som ni hade i era skrivningar, men det sista skulle ni till varje pris ha kvar, för tog man bort det också, skulle kanske moderaterna ändra sitt särskilda yttrande till en reservation. Kvar står ändå i utskottets skrivning att man inte nu vill ta ställning fill detta förhållande. Där ligger ett hot om atf ni kan vara beredda att göra det senare.

Anf. 20 PER ISRAELSSON (vpk) replik:

Herr talman! Också jag är klar över aft man inte kan sitta i kommunerna och landstingen och besluta om skaftesatser helt oberoende av det underlag som finns för skatteuttaget. Det är man tvungen att anpassa sig till.

Jag ser det som helt avgörande atf själva underlaget för uttagande av kommunal skatt enligt nuvarande sysfem inte försämras utan i stället förbättras. Skall det kunna ske, måste det föras en offensiv, aktiv näringspolitik. Det är det absolut viktigaste för både kommunerna och landstingen. En kommun som nästan helt förlorar sin enda indusfri, som exempelvis Storfors, får enorma svårigheter. Det är def som är avgörande.

Jag inser väl att man måste dra ner ökningstakten i sådana här tider, men det får ha vissa gränser. Och det kan finnas saker som man rent av förlorar på. Om man minskar utbyggnaden av barnomsorgen, så aff kvinnorna inte kan jobba utan går hemma i stället, får ju kommunen mindre inkomster. Det kan för resten lika gärna gälla män, om man skall se det ur jämlikhetssynpunkt. Vad händer, om vi inte kan få långvårdsplalser fill def ökande antalet åldringar? Det kan leda till atf människor får gå hemma och passa gamla föräldrar, vilket de borde ha hjälp av samhället med; det anses ju naturligt i våra dagar.

Med det sagda vill jag slutligen slå fast aff det primära är atf förbättra skatteunderlaget genom en aktiv, offensiv näringspolitik. Man får inte spara på ett så oklokt sätt atf man faktiskt hindrar folk atf arbeta. Det väsentligaste av allt är att människor har jobb så atf de kan betala skatt till kommun och landsting.

Anf. 21 ROLF RÄMGÅRD (c) replik:

Herr talman! Det är def sista som herr Israelsson var inne på som också är det väsentligaste, nämligen möjligheterna att i detta läge föra över ekonomiska resurser för investeringar vilka gör del möjligt att satsa pä en aktiv näringspolitik. Härigenom skapas förutsättningar för all kommunerna och den offentliga sektorn i övrigt skall kunna klara sina serviceåtaganden gentemot de enskilda medborgarna. Det är också detta resonemang som präglar utskoftsbetänkandef och proposifionen.

Paul Jansson frågar hur länge man skall skjuta upp reformen - det kan ju

bli dåliga tider igen. Så illa skall vi väl infe tro att def blir. Konjunktursvackor och konjunkturtoppar avlöser varandra, och medan man väntar på att en konjunkturförbätfring skall inträffa och ge fart åt de industriella verksamheterna i vårt land måste man ha möjligheter aft investera och förbereda sig för denna uppgång på annat sätt, framför allt genom att ha arbetskraft till förfogande inom den offentliga sektorn, där man, som jag nämnde i mitt inledningsanförande, totalt sett i landet i alltför stor utsträckning har lagt betoningen på den kommunala sektorn.

Visst har man haft tillgång till sysselsättning-en ökningstakt om I % inom den kommunala sektorn motsvarar 10 000 arbetstillfällen, vilket är en tillgång i sig - men man kan inte fortsätta att bygga uf sysselsättningen på detta sätt inom denna sektor. I stället måste man föra över sysselsättningsmöjligheter till den industriella sektorn. Det är en av grundorsakerna till att man vill bromsa upp ökningstakten inom kommunsektorn.

Nr 133

Torsdagen den 7 maj 1981

Kommimalekono-miska frågor

Anf. 22 LENNART BLOM (m):

Herr talman! Utskoltels talesman Rolf Rämgård belyste med flera välvalda exempel den stora och ökande betydelse som den kommunala sektorn har i vår samhällsekonomi. Man kan belysa detta på många olika sätt. Man kan t. ex. notera att de sfora transfereringarna från staten till kommunerna betydligt överstiger vad staten får in i inkomstskatt. Som påpekades här av herr Rämgård har dessa transfereringar beloppsmässigt också ökat stadigt.

Denna sammanvävning är särskilt intressant när vi befinner oss i ett allmänt utsatt ekonomiskt läge. Här finns eff samband som infe så starkt har betonats av någon av de föregående talarna, men som vi för vår del finner vara av avgörande betydelse. Det påpekas i kompletferingspropositionen aft 1 % kommunal konsumtionsökning jämfört med ett oförändrat läge leder fill en så stor lönesänkning som en 1/2 %.

När man talar om procentenheter i detta sammanhang skall man vara medveten om att mycket sfora delar av vår befolkning f. n. har sjunkande reallöner, av det enkla skälet att vi har levt över våra tillgångar, vilket inte längre kan fortsätta. Vi beklagar atf def ännu icke, efter alla de varningssignaler som kommit under många åi, blivit en mera allmänt omfattad mening atf man bör ta i litet hårdare mot kommunerna än vad man är beredd att göra, till förmån för övriga delar av samhället som konkurrerar om samma kaka, och se till att kommunerna håller sig mera på sin kant. Detta är ju ingen nyhet. Under hela 1970-falet, även på den s. k. urgamla socialdemokratiska regeringens tid, hade man varje eller vartannat år återkommande överläggningar med kommunförbunden. Det konstaterades i samförstånd att expansionen varförsnabb och skattehöjningarna gick för fort, men ingenfing hände. Kommunalskatterna steg under 1970-falet från drygt 20 % till knappt 30, Detta underminerade f. ö. mycket av den statliga skaffesänkningspolitik

Nr 133

Torsdagen den 7 maj 1981

Kommunalekonomiska frågor

som ändå genomfördes. Därför är denna koppling av utomordentligt stor betydelse. Den kommunala expansionen har tillåtits gå så långt och .så snabbt att den på ett avgörande sätt bidragit till def allmänna krisfillstånd som råder i detta land och som bl. a. avspeglar sig i ett orimligt högt skattetryck.

Från moderat hål! har vi inte ansett det erforderligt att i detta sammanhang göra någon särskild markering. Jag yrkar alltså bifall till finansutskoliets hemställan på samtliga punkter. Men på en punkt har vi i ett särskilt uttalande återkommit fill ett problem som vi har aktualiserat flera gånger tidigare. Vi menar alt det finns behov av någon form av lagstiftning, så aff därmed lagliga förutsättningar skapas att ingripa mot kommunernas skattehöjningar, om den situationen inträffar att det blir oundgängligen nödvändigt.

Ett argument, som litet vårdslöst använts i debatten, har varit atf en sådan lagstiftning infe skulle vara förenlig med gällande grundlag. Som nämnts fidigare har denna fråga blivit prövad av konsfitutionsutskoftet. Vi noterar med stor tillfredsställelse atf frågan nu har klariagts och att detta argument har underkänts.

Vi är emellerfid alla angelägna aff konstatera att ingrepp i kommunernas beskattningsrätt i def allra längsta bör undvikas. Där finns inga delade meningar.

Med vår motion har vi huvudsakligen velat uppnå atf man förbereder en lagsfiftning, så alt den finns utarbetad och till reds. Hur den sedan sätts i kraft beror på hur man konstruerar den, men lagstiftningen kommer ju inte till utan att riksdagen för sin del antagit den.

Jag vill understryka de utomordentligt sfora svårigheter som föreligger aff på ett bra och ur rättssäkerhetssynpunkt tillfredsställande sätt åstadkomma en sådan lagreglering. Vi rör oss här på eff ömtåligt och svårt fäll. Detta konstaterade redan kommunalekonomiska utredningen, som inte ansåg sig ha vare sig resurser eller riktigt intresse för saken.

Vi har velat uppnå att man inte skall komma i def läget-vilket vi tyvärr infe håller för uteslutet - att man inte har en ordentligt genomarbetad lagstiftning, närdet behövs. Manskall inte behöva ta till improvisationer som ställer till stor oreda för kommunerna och leder till nya orättvisor.

Utskottet har infe velat acceptera detta betraktelsesätt. Vi beklagar det. Vi har inte kunnat förstå att man inte kunnat säga ja till detta utredningsuppdrag, utan alltfort hävdar att man är utomordentligt tveksam till hela åtgärden. Vi anser emellertid atf det är ett rättssäkerhetsinfresse, och vi ämnar återkomma.

Herr Rämgård förebrådde oss nästan att vi återkommit även i år. Jag vill emellertid påpeka atf vi denna gång varit något blygsammare i våra önskemål. Tidigare år har vi varit direkt inställda på aft erhålla ett positivt beslut som syftar fill ett skattefak. Så är alltså icke fallet denna gång. men inte ens nu har del gått att få någon överenskommelse.

Herr Rämgård sade att vi hela tiden velat förverkliga denna tanke, och han tycktes närmast rikta det som en förebråelse mot oss. Vi har kanske den

talangen i vårt parti att stå fast vid synpunkter år från år, ja t. o. m. från februari till maj.

I reservation 2 motsätter sig socialdemokraterna, vilket Paul Jansson här har utvecklat, hela tanken pä ett kommunalt skattefak. När man läser vad som där anförs, blir man betänksam av del skälet alt det igenom alltihop egentligen lyser ett mycket svagt krismedvetande. Socialdemokraterna noterar bara aft, om det fanns ett kommunalt skattetak, skulle kommunerna inte kunna höja skatten, och eftersom kommunerna tydligen blir tvungna atf höja skatten, måste de få lov atf göra det. Detta ger uttryck för en långtgående passivitet, som i och för sig är begriplig från sådana partiers sida som är kollektivisfiskt inriktade och som till varje pris vill utöka den offentliga sektorn. Men det är för oss-och lorden stora opinion i detta land som menar atf många av våra problem beror på aff den offentliga sektorn alltför länge har fått breda ut sig ohämmat - en attityd som inte kan godtas. Det är bara att notera att vi här har olika meningar.

Jag erkänner samtidigt villigt - jag har själv varit kommunalman i 20 år -att det odiskutabelt har skett en övervältring av kostnader. Från detta rum. särskilt under tidigare år, har def skett en övervältring av kostnader pä kommunerna, och dessa har följaktligen utsatts för en press. Men samtidigt måste vi i ärlighetens namn notera atf kommunalmännen har varit alldeles osedvanligt energiska när det gäller aff tolka rekommendationer från centrala verk som tvång. Det gäller t. ex. utbyggnaden av barnomsorgen, då det inte tillräckligt underströks att det var fråga om en rekommendation. Kommunerna har också - det är i och för sig inte deras fel, utan beror på konstruktionen av statsbidragsbestämmelserna - nödgats atf ge sig in på den i särklass dyraste formen av barnomsorg, medan billigare lösningar på skilda sätt inte har uppmuntrats.

Detta är atf notera mera i marginalen. Vad jag ville påpeka var att ett krismedvetande, som det talas så mycket om i samhället, trots allt också måste innebära atf man är medveten om aft def måste bli fråga om standardsänkningar även på den kommunala sidan, om vi inte skall drabbas av utomordentligt kraftiga reallönesänkningar utöver dem som vi redan får. Def är nämligen samma kaka som vi skall ta denna konsumtion från. Detta är ett påpekande som enligt min mening hittills inte har fått den plats i kammarens debatt som det rätteligen borde ha.

Jag vill, herr talman, avslutningsvis något tillspetsat säga: Den kommunala självstyrelsen är utomordentligt värdefull. Den är emellertid något mycket mer än den obegränsade rätten atf höja skaften.

Nr 133

Torsdagen den 7 maj 1981

Kommunalekonomiska frågor

Nr 133

Torsdagen den 7 maj 1981

Kommunalekonomiska frågor

som måste förenas. Def går infe aff skilja uf den ena rättigheten. Om kommunerna inte har beskattningsrätten, har de inte heller den fundamentala självbestämmanderätten. Därför avvisar vi fortfarande en lagstiftning om kommunalt skattefak. Här är vi lika konsekventa och har lika stora talanger som ni moderater.

Rent praktiskt skulle def också möta betydande svårigheter aff konstruera en sådan här lag som def går att tillämpa. På vilken nivå skulle ett skattetak ligga? Det går ju infe aft frysa en utdebitering på den nuvarande nivån, eftersom skillnaderna mellan kommunerna är så sfora och förhållandena varierar från kommun till kommun. Jag är övertygad om att ett skattestopp riskerar atf ge upphov till en mycket omfattande byråkrati, exempelvis när det gäller ansökan om dispenser.

Nej, enligt centerns mening är den riktiga vägen att gå atf fa till vara det engagemang och de initiafiv som alltmer växer fram bland de kommunala förtroendemännen och tjänstemännen. Det är genom atf ta till vara denna del som man kan ge bättre möjligheter till en minskning, hushållning och framför allt rationalisering inom den kommunala sektorn. Det gör man lättare om denna initiativkraft finns i kommunerna. Det bästa sättet för staten att hjälpa till är alt undanröja kostnadsdrivande detaljregleringar. Sädana förslag har framförts och utvecklats och kommer atf utvecklas ytterligare.

Anf. 24 PAUL JANSSON (s) replik:

Herr talman! Lennart Blom säger atf våra skrivningar i reservafionen beträffande motiveringarna för aft infe gå med på ett skattefak vittnar om eff svagt utvecklat krismedvetande. Nej, Lennart Blom, det gör de inte. Vi är mycket väl medvetna om den enorma ekonomiska kris som de borgerliga regeringarna med Gösta Bohman som ekonomiminister har ställt till i detta land. Det var alltså ett dåligt argument som Lennart Blom hittade.

Vi har samma uppfattning, om def är sant som herr Rämgård slår fast, nämligen atf man står fast vid ståndpunkten aft vi inte skall ha ett skattetak. trots att man har detta "nu" med i sin skrivning. Vi tycker att om man skall ha kommunal självbestämmanderätt, så är beskattningsrätten den grundläggande hörnstenen. Därför vill vi inte vara med om aff rucka på detta system. Det blir infe kommunalt självstyre och kommunal självbeskatlningsrätt om infe kommunerna skall ha rätten atf ta ut den skatt de behöver för aff vårda sina uppgifter, som det heter.

Om man snävar in för kommunerna dels genom sämre statsbidrag, dels genom att bromsa kommunernas möjligheter att ta uf skatter, vilket man nu manipulerar med i skatteunderlagsberäkningar och annat, skulle effekten kunna bli att staten får ta ett större ansvar för kommunernas inkomster och ekonomi-som vi framhåller i reservationen. Def aren utveckling som vi inte tycker skulle vara särskilt lycklig. Jag föreställer mig atf Lennart Blom kanske också har den uppfattningen.

Vi har självstyre i kommunerna i detta land. Vi har infe det system som man har i vissa västeuropeiska länder, där staten lägger fast ramar, varefter

Anf. 25 LENNART BLOM (m) replik;

Herr talman! Till Paul Jansson vill jag egentligen bara säga atf den förebråelse han riktade mot moderata samlingsparfiet för att vi inte har medverkat till en ekonomisk sanering låter egenartad, när den kommer från en representant för ett parfi som i stort sett har sagt nej till alla besparingar, lagt fram överbud på miljarder och nu menar att åtstramning i kommunerna på sin höjd kan vara 2 % i stället för 1 %.

Jag återkommer till den fråga jag tog upp tidigare; Är det inte litet besvärande för socialdemokraterna att gå ut till människorna och säga att deras ja fill en kommunal expansion innebär all reallönesänkningarna blir ännu större än de eljest skulle ha behövt bli?

För herr Rämgård vill jag understryka betydelsen av prioriteringsuppgiften hos kommunalmän. Det är en begränsning i den kommunala självstyrelsen alt införa restriktioner på skattesidan. Men det är ju inte fråga om att ta bort den kommunala beskattningsrätten, vilket man stundom får ett intryck av när man hör företrädarna för de andra partierna. Det är fråga om en begränsning. Jag är alldeles övertygad om att den nödvändiga prioriteringen och den nödvändiga rationaliseringen inte kommer till stånd förrän man har kniven på strupen. Infe minst därför är en reglering av värde.

Herr Rämgård sade att detta var ett stort problem - det kan leda till både def ena och del andra, del är svårt att skilja mellan olika kommuner etc. Jag ger honom fullkomligt rätt. Men säger man nej till en utredning, då kommer man ständigt att vara okunnig, och då får man inget bra underlag för beslut här i kammaren.

Kommunalekonomiska frågor

Anf. 26 HILDING JOHANSSON (s):

Herr talman! Milt inlägg knyter an till konstitutionsutskottets nu behandlade betänkande, som också utgör grundtexten när det gäller diskussionen om ett kommunalt skaftetak. Även om konsfitufionsutskottets framställning är nyanserad mynnar den dock uf i en slutsats. Bakom denna slutsats står ett samlat utskott. Utskottet skriver nämligen:

"Principerna om den kommunala självstyrelsen som de kommer till uttryck i RF och dess motiv leder enligt utskottets mening till slutsatsen atf ingrepp i kommunernas beskattningsrätt bör undvikas."

Efter denna slutsats från konstitutionsutskottets sida vågar man påstå atf dörren har slagits igen för alla tankar på ett statligt skattetak för kommunerna. Nu försöker moderaterna i konstifutionsutskottet att komma bakom dörren genom ett särskilt yttrande. Men del lyckas de inte med. De har själva byggt upp det hinder som konstitutionsutskottets betänkande utgör.

Moderaterna i finansutskottet har i sitt särskilda yttrande med åberopande av konstitutionsutskottet kommit till den slutsatsen, att man bör ha en

Nr 133

Torsdagen den 7 maj 1981

Kommunalekonomiska frågor

beredskapslagstiftning på det här området. Det är verkligen en glidning. Formellt ansluter sig moderaterna fill konstifufionsutskotfefs ståndpunkt, men man refererar denna ståndpunkt felaktigt för atf komma fill den slutsats man hamnat på. Det står nämligen: "Vi ansluter oss fill ståndpunkten atf ingrepp i kommunernas beskattningsrätt i och för sig bör undvikas."

Men så skriver inte konstitutionsutskottet. "I och för sig" är en uppfinning av moderaterna inom finansutskottet. Via denna glidning hamnar man på sin ståndpunkt.

Nog är def minst sagt en egendomlig slutsats att begära en beredskapslagstiftning, även om det inte sker i en att-sats, när man samtidigt deklarerar att man bör undvika en sådan lagstiftning.

Utgångspunkten för konstitutionsutskottet har varit regeringsformen. 1 dess portalkapilel finns en bestämd deklaration om den kommunala självstyrelsen. Det sägs nämligen aff den svenska folkstyrelsen förverkligas "genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse".

Detta innebär att man jämställer den kommunala självstyrelsen med det representativa systemet och pariamentarismen. Det är sålunda en väsentlig del av det svenska folkstyret. Detta utvecklas vidare i andra paragrafer och i motivfexter. Här slås också den kommunala beskattningsrätten fast. I 1 kap. 7 § heter def: "Kommunerna får taga ut skatt för skötseln av sina uppgifter."

Denna beskattningsrätt är inte bara formell. Den har en mycket reell innebörd. Går man igenom förarbetena, kan man konstatera att grundlags-stiftarna gång efter annan kommit fram till den reella innebörden av denna beskattningsrätt.

Det finns sålunda en frihet garanterad i grundlagen för kommunerna att bestämma på detta område. Det måste alltid finnas en fri sektor för den kommunala verksamheten, där kommunerna själva kan ta initiativ. Det får sålunda infe bli på det sättet aft man sätter in eff skattefak som leder till aff kommunen kan klara de utgifter som följer av de uppgifter som staten har lagt på dem men inte mer. Då har kommunerna förlorat sin frihet.

Nu gör man från moderat håll ett försök att framställa def så atf situationen är en annan under kristider. Detta skall så att säga dispensera från dessa allmänna regler i regeringsformen. Detta är fel. Grundlagen gäller i alla situationer. När vi skrev den var vi angelägna om atf få den så utformad aft den kunde uppehållas även i kristider. Den rättssäkerhet som Lennart Blom med all rätt talade om bör ju särskilt uppehållas i tider av kriser. Då är riskerna störst för att rättssäkerheten skall sättas åsido, och då behöver man grundlagen alt falla tillbaka på som eti värn för rättsäkerheten.

När man nu vill ha en beredskapslagstiftning på detta område, vill jag peka på tre faktorer utöver dem som tidigare falare varit inne på.

Den första är aft kommunerna har, med den frihet de äger enligt grundlagen, rätt att välja mellan olika former för att täcka sina utgifter. Det kan ske via skatter. Det kan även ske genom avgifter. Och kommunerna kan fa upp lån. Inför man ett skattefak kan def hända att kommuner som har

möjlighet därtill lånar upp mer för atf täcka sina utgifter. Det kan hända alt de höjer olika avgifter. Nästa steg kan då bli - om moderaterna har något inflytande - atf man också inför en lagsfiftning som hindrar kommunerna att höja avgifter eller fa upp lån, ja, kanske t. o. m. den vilda tanke som spökat här om anställningsstopp skulle komma igen i debatten.

För det andra innebär den kommunala självstyrelsen aft ansvaret i dessa frågor ligger hos kommunen. Det är farligt alt lyfta ansvaret från kommunerna och flytta över det till staten. Ledamöterna i kommunstyrelser och kommunfullmäktige skall ha en frihet på detta område. Men de skall också bära ansvaret för sina beslut. Ett kommunalt skattefak innebär att man flyttar detta ansvar från landsting och kommunfullmäktige in hit i riksdagen. Jag antar atf ingen ändå vill atf man skall ge fullmakter åt regeringen aft besluta om detta, än mindre att regeringen skall ha rätt atf uppdra åt tjänstemän i departementet att införa kommunala skaftetak. Jag utgår ifrån alt det ändå är riksdagen som skall besluta. Men det betyder atf riksdagerl också får ta ansvar för den kommunala ekonomin på ett sätt som inte sker nu.

För det tredje hör detta i stor utsträckning samman med var kunskaperna om förhållandena i kommunerna ligger. Def är väl inget tvivel om aft kommunfolket kan mycket mer om de egna kommunerna än vad vi kan här i riksdagen, även om vi betraktar oss som kunniga på skilda områden. Vi har en bättre överblick över landets ekonomi i allmänhet, men vi känner inte till förhållandena i de enskilda kommunerna - de skiftar ju väldigt mycket. Denna kunskapernas fördelning är ytterligare ett skäl fill aft man inte skall ha kommunala skaltetak.

Lennart Blom lät förstå att kommunalmännen behöver känna kniven på strupen innan de handlar pä det sätt han önskade. Min erfarenhet från kommunerna talar ett annat språk. Nu måste väl både Lennart Blom och jag i betydande utsträckning betrakta oss som f. d. kommunalmän - jag är endast fullmäktigeordförande i min kommun. Så dåliga erfarenheter av kommunalmännens förmåga och vilja har vi väl inte.

Det är ingen tvekan om att ett skattefak innebär en mycket stark begränsning av den kommunala självbestämmanderätten och friheten. Ett enhälligt konstitutionsutskott har förklarat: "Ett ingrepp i kommunernas hittillsvarande rätt att fritt bestämma utdebiteringens storlek innebär uppenbarligen aft den kommunala friheten beskärs hårt i förhållande till nuläget."

Detta är vi alla överens om i konstitutionsutskottet. Jag för min del vill inte på några villkor vara med om en sådan beskärning. Friheten bör vi slå vakt om. Och menar vi allvar med atf vi skall lägga uf uppgifter på kommunerna, att vi skall decentralisera, att vi skall ha närdemokrafi -eller vilket ord man än använder - får vi också ge ansvar åt kommunerna, och detta ansvar förutsätter frihet. Därför har ett enhälligt konstitutionsutskott kommit till slutsatsen att "ingrepp i kommunernas beskattningsrätt bör undvikas".

Jag uppmärksammade att Rolf Rämgård i en replik här ställde sig helt avvisande till tanken på en lagstiftning på detta område. Den socialdemo-

Nr 133

Torsdagen den 7 maj 1981

Kommunalekonomiska frågor

Nr 133

Torsdagen den 7 maj 1981

Kommunalekonomiska frågor

kratiska ståndpunkten är helt klar. Moderalslåndpunkten är väl också helt klar - man vill ha en lag, även om man för dagen bara arbetar ut ett förslag som skall hållas i beredskap. Skulle infe finansutskottets ärade folkpartistiska ordförande nu kunna träda upp och säga atf också folkpartiet far avstånd från en lagstiftning på detta område? Då skulle def här bli en markering av samma slag som gjordes häromveckan. Och låt mig fillägga atf den kommunistiska ståndpunkten är också helt klar.

Det är självklart att Per Israelsson, som inte deltagit i utskottsbehandlingen av denna fråga, inte behövde ge sig in på saken.

Mot denna bakgrund måste jag säga till dem som sitter i kanslihuset: Lek infe längre med tanken pä kommunalt skattefak!

Med delta, herr talman, yrkar jag bifall fill hemsfällan i konstitutionsutskottets betänkande.

Anf. 27 LENNART BLOM (m) replik:

Herr talman! Rätteligen bör kanske en hel del av den här debatten föras mellan konstifufionsutskotfefs ledamöter.

Men jag vill, eftersom man i vissa uttalanden direkt vänt sig mot vad jag sagt, helt kort replikera. Jag konstaterar aft det ju är precis som def sägs, att konstitutionsutskottets uttalande är nyanserat. Det är t. o. m. så nyanserat att man, när man redovisar del, skulle kunna redovisa även de olika nyanserna. Def står nämligen aft skyddet för den kommunala självbeskaftningsräffen har principkarakfär och inte ovillkorligt hindrar en lagreglering av typ "skattetak".

Det värdefulla är, som jag sade i mitt huvudanförande, att just få klarlagt att ett skattetak icke är oförenligt med gällande grundlag.

När sedan nyansernas mästare läste ur betänkandet sade han all utskollets slutsats var att "ingrepp i kommunernas beskaf tningsrätt bör undvikas". Och def står inte "skall undvikas" utan just "bör undvikas". Det är en ståndpunkt som vi i och för sig kan ansluta oss till. Vad vi har fått klarlagt är att ett sådant ingrepp inte är oförenligt med grundlagen.

Jag skall avstå, herr talman, från atf i övrigt diskutera kommunalmännens olika roller. Jag noterar enbart att det förvånar mig att det sägs atf dörren har slagit igen. Den har ju tvärtom öppnats, sä till vida aft det har fastslagits att ett sådant här ingrepp inte är oförenligt med grundlagen.

Anf. 28 ERIC ENLUND (fp) replik:

Herr falman! På Hilding Johanssons direkta fråga vill jag ge följande svar: Finansutskottets betänkande bygger på den slutsats som man kommit fram fill i konstitutionsutskottets betänkande 22. Därav framgår klart att vi har den uppfattningen att restriktioner i den kommunala beskattningsrätten måste utformas med stor försiktighet.

Vi säger också aft def är nödvändigt atf den kommunala utdebiteringen inte utvecklas på ett sådant sätt aft angelägna skattereformer skulle kunna bli verkningslösa. Men när jag hörde Lennart Blom i hans första inlägg gjorde jag också den reflexionen att han drog litet för stora växlar på konstitutionsutskottets betänkande.

Anf. 32 KURT OVE JOHANSSON (s):

Herr talman! Regeringens proposition med förslag om höjt grundavdrag och minskning av skatteunderlaget för juridiska personer slår hårt mot kommunerna.

För Malmös del innebär regeringsförslaget alt kommunen går miste om kommunalskatteinläkter på 92 milj. kr., vilket motsvarar 1:17 kr. i höjd skatt. Göteborg skulle behöva höja skatten med 1:08 kr. för att neutralisera effekterna av regeringens förslag. Både Göteborg och Malmö har en kommunalskatt på 30 kr., alltså över riksgenomsnittet. Andra kommuner som drabbas hårt är Stenungsund, med 1:05 kr. per skattekrona och Burlöv, för att ta ett annat exempel, med 65 öre per skaftekrona.

Två konstateranden är på sin plats.

För def första; Regeringens förslag ökar allvarligt riskerna för kommunala skattehöjningar, och detta i kommuner där skattenivån redan nu överstiger riksgenomsnittet.

För det andra: Det kan inte vara acceptabelt att genomföra statliga åtgärder, som leder till kommunalskattehöjningar och rycker undan förutsättningarna för en kommunalekonomisk långtidsplanering. .

Nu säger regeringen i sin proposition - och det instämmer finansutskottels majoritet i - alt regeringsförslaget inte bör leda till att kommunerna kompenserar sig genom skattehöjningar. Man ger också anvisningar om atf den kommunala volymtillväxten bör begränsas till 1 %. Dessa båda uttalanden visar enligt min mening aft regeringen och finansutskottels majoritet tar alltför lätt på kommunernas problem.

En kommun som Malmö har två alternativ. Man kan alltså höja skatten

Nr 133

Torsdagen den 7 maj 1981

Kommunalekonomiska frågor

med 1:20 kr. eller också minska den kommunala volymen genom att pruta 6 % på befintlig verksamhet och kraftigt dra ner på investeringarna.

Konsekvenserna om man väljer det sistnämnda alternativet blir svåra, och man kan med fog fråga sig hur de kommuner skall klara sig som drabbas hårdast av de här åtgärderna, hur def skall gå med barnomsorgen samt åtagandena när det gäller handikappade, äldre och långtidssjuka, för atf ta några exempel.

I syfte aff något mildra effekterna föreslår nu regeringen atf 100 miljoner skall avsättas för fördelning fill ekonomiskt svaga kommuner, i samband med prövning av extra skatteutjämningsbidrag. Utskottet säger i anslutning till delta atf den speciella situationen för Malmö och Göteborg bör beaktas vid fördelningen av dessa medel. Del är min förhoppning att utskottet med detta uttalande menar att Malmö och Göteborg Skall ha del av dessa pengar. Menar man någonting annat, borde det i så fall sägas klart ut här i dag.

Det kommunala skatteufjämningssysfemet syftar ju fill atf skapa likvärdiga förutsättningar för kommunal service i olika delar av landet. Skatteutjämningsbidraget baseras i huvudsak på kommunernas skattekraft samt i någon mån på geografiskt läge och befolkningsstruktur. Men skattekraften, dvs. den beskattningsbara inkomsten per invånare, framstår som ett allt trubbigare fördelningsinstrumenf. Den säger egentligen ingenfing om en kommuns ekonomiska situation. En kommun som har relativt hög skattekraft kan samtidigt ha höga kostnader och låg skatteunderlagstillväxt.

Visserligen vägs i dag andra faktorer än skattekraften in i systemet, men fördelningen av medel visar alt skallekraften är den tyngsta faktorn. I framtiden måste därför större hänsyn tas fill en kommuns kostnadsbild, och skattekraftens betydelse måste i motsvarande mån reduceras. Annars kommer kommuner som står utanför systemet att missgynnas och kraftiga skattehöjningar i dessa kommuner atf bli nödvändiga.

Herr talman! Finansutskottet har i sitt betänkande nr 31 medgivit att def finns kostnader som är specifika just för storstadskommunerna och som skulle kunna beaktas i skatteufjämningssysfemet. Utskottet nämner också att kommunalekonomiska utredningen menade att dess förslag borde bli föremål för översyn efter förslagsvis fem år. Man säger vidare: "Utskottet anser det för sin del infe uteslutet att en översyn kan påbörjas vid en tidigare tidpunkt."

Med dessa två uttalanden som grund kan vi motionärer inte förstå varför utskottet avstyrkt vår motion. Vårt motionskrav innebär ju inget annat än atf riksdagen nu skall uttala att en översyn av skatfeutjämningssystemet är påkallad.

Med def anförda ber jag, herr falman, atf få yrka bifall fill mofion 1132.

Finansutskottets betänkande 1980/81:31

Punkt A

Mom. 1 (den kommunala ekonomin inför år 1982)

I en förberedande votering biträddes reservation 1 av Kjell-Olof Feldt m. fl. med 144 röster mot 16 för mofion 2058 av Lars Werner m. fl. i motsvarande del. 154 ledamöter avstod från att rösta.

1 huvudvoteringen bifölls utskottefs hemställan med 158 röster mot 155 för reservation 1 av Kjell-Olof Feldt rn. fl. 1 ledamot avstod från atf rösta.

Nr 133

Torsdagen den 7 maj 1981

Planering och anslag för det militära försvaret, m. m.

Mom. 3 (utredning av kommunalt skattetak)

Utskottets hemsfällan med godkännande av utskottets mofivering bifölls med 158 röster mot 155 för utskottets hemställan med godkännande av den i reservation 2 av Kjell-Olof Feldt m. fl. anförda mofiveringen. 1 ledamot avstod från atf rösta.

Punkt B 1 (skatteunderlag och skatteutjämning)

Utskottets hemställan bifölls med 158 röster mot 155 för reservation 3 av Kjell-Olof Feldt m. fl. 1 ledamot avstod från aft rösta.

Punkt B 3

Mom. 5

Utskottets hemställan, som ställdes mot utskottefs hemsfällan med den ändring däri som föranleddes av bifall till mofion 1132 av Lars-Erik Lövdén m. fl., bifölls med acklamation.

Övriga punkter och moment

Utskottets hemställan bifölls.

Konsfitutionsutskottets betänkande 1980/81:22

Utskottets hemställan bifölls.

8 § Planering och anslag för det militära försvaret, m.m.

Föredrogs försvarsutskottets betänkande 1980/81:19 om planering och anslag för det militära försvaret, m, m. (prop. 1980/81:100 och 1980/ 81:124).

Anf. 33 TREDJE VICE TALMANNEN;

I fråga om detta betänkande hålls gemensam överläggning för samtliga punkter. Under den gemensamma överläggningen får yrkanden framställas beträffande samtliga punkter i betänkandet.

Nr 133

Torsdagen den 7 maj 1981

Planering och anslag för det militära försvaret, m. m.

Anf. 34 ERIC HOLMQVIST (s):

Herr talman! Def skall onekligen bli mycket intressant atf se om moderaternas brådstörtade uppbrott från regeringsbestyren kommer att medföra några förändringar i fråga om regeringens inställning till försvarets utveckling och kostnadsramar.

Eric Krönmark har nu återtagit sin plats i kammaren. I vissa avseenden har han varit en mycket stark talesman för försvaret. Jag har vid ett fidigare tillfälle givit uttryck för min respekt för hans förmåga atf som moderat försvarsminister hålla försvaret utanför den hemsökelse som nu så hårt drabbar andra huvudtitlar i syfte aft bota den miserabla ekonomi som drabbat landet sedan vi fått borgerligt styre.

Jag ser atf Eric Krönmark i en avskedsintervju har strukit under att han emellanåt fått föra en hård kamp.

Samtidigt som jag erinrar om detta vill jag tala om aft Eric Krönmark också varit med om att försvaga landets självständighet och handlingskraft. Under de år vi haft en borgerlig regering har vårt beroende av utlandet i ekonomiskt avseende blivit allt större. Fortsätter vi på den här vägen står vi snart i en situation där vi inte längre har en reell handlingsfrihet, något som är nödvändigt för alt ett land som vill stå utanför allianser och bindningar verkligen skall kunna föra en självständig politik. Def är en mycket allvarlig utveckling. Här växer fram ett hot som vi hittills varit helt befriade från här i landet.

Jag vet inte om Anders Dahlgren, som nu sköter försvarsministerns uppgifter som en bisyssla vid sidan om jordbruket, över huvud taget följer den här debatten eller tänker sig ha något inflytande över besluten. Vi har väl alla förhoppningen atf det skall bli ett mycket kort gästspel Anders Dahlgren gör som försvarsminister - inte på grund av hans person utan därför atf vi önskar en förändring. Men han hade ju faktiskt haft tillfälle aff nu träda in och återställa centerns försvarspolitik som den var under åren innan man kom under beroende av moderaterna. Det har varit en gammal tradition inom centern - jag kan säga inom svensk bondeklass - atf alltid se mycket kritiskt på försvaret och ifrågasätta kostnaderna för det. Detta har saknats under de senare åren.

Vi socialdemokrater har i oppositionsställning fortsalt att föra samma politik som vi stod för dä vi var i regeringsställning. Jag är angelägen om att framhålla det, eftersom det ibland har beskrivits som om vi i dag skulle vara mindre intresserade av atf upprätthålla ett förhållandevis starkt totalförsvar. Elf sådant påstående är fullständigt felaktigt. Vi för samma politik som tidigare. Det försvarsanslag som vi anslöt oss till 1977 för den femårsperiod som fortfarande gäller innebar att försvaret skulle få samma resurstilldelning som det hade fått under den tidigare femårsperioden. Det förslaget har vi också stått för hela tiden.

1 en trepartiregering får man ge och ta -det har vi blivit väl informerade om under de senaste dagarna. När det gäller försvaret har det faktiskt, menar jag, varit moderaterna som har tagit och centern och kanske också folkpartiet som har givit. Det visar utvecklingen.

Det budgetår som vi nu behandlar är det sista för femårsperioden. Vid periodens ingång räknade man med att omkring 50 miljarder kronor skulle tillföras försvaret under perioden. På grund av penningvärdets förändring blir det nu omkring 75 miljarder kronor som tillförs försvaret. Regeringen föreslår en besparing på 300 milj. kr. för det sista budgetåret. Def är en besparing som är nästan helt betydelselös när vi far hänsyn till vilka summor det gäller. Jag skall gärna erkänna att den besparing som vi vill genomföra inom försvaret och som skulle ge en miljard fill statskassan också kan ses som ganska blygsam i def perspektiv som jag har tecknat över femårsperioden.

Den situation som vi har i dag när def gäller statsbudgeten visar emellertid aft def vore oerhört betydelsefullt aft få def tillskott som faktiskt är möjligt att fä från försvarets huvudtitel. Bristen i statsbudgeten beräknas nu fill någonsfans mellan 75 och 80 miljarder kronor. Def rör sig alltså om en brist som är lika stor som alla de pengar som vi har lagt ned på vårt totalförsvar under fem år. Med denna sfora brist i statskassan står vi verkligen inför ett allvarligt problem, och vi är då skyldiga atf se fill på vilket sätt vi kan lösa det.

Jag har redan i en föregående debatt diskuterat den situation som har uppstått för försvaret genom atf kompensationen för kostnadsutvecklingen har blivit så kraftig under den senare delen av femårsperioden att försvaret nu tillförsmycket pengar. Regeringen räknar inte med att kunna'göra av med de pengarna. Det blir ett överskott av oförbrukade medel. Redan under innevarande budgetår tycks detta överskott, om jag har förstått de beräkningar som vi har haft tillgång till, bli ungefär en halv miljard kronor-pengar som inte kommer aff kunna användas.

Enligt försvarsufredningens förslag, som fastställdes av riksdagen 1977, skulle högst 2 % av försvarsanslaget få överflyttas från ett budgetår till ett följande och då läggas ovanpå den ordinarie anvisning som man fick enligt planen.

Det är en alldeles speciell ordning som gäller för försvaret. Det finns infe någon motsvarighet inom andra huvudtitlar. Visserligen finns det reservationsanslag - def känner jag väl till - men om det uppkommer reservationer på dem, anvisas del i allmänhet inte nya pengar. I varje fall skär man ner de nya anslagen så atf myndigheten i fråga så att säga ändå kommer atf i realiteten få betala in beloppet till statskassan.

Jag vill erinra om att bestämmelsen om dessa 2 % vår eff avsteg från de allmänna principer som gäller och ingick som en del i den försvarsuppgörelse och det beslut som träffades 1977. Del beslutet har vi också respekterat vart och ett av de gångna åren. Men nu. inför det sista budgetår som omfattas av beslutet, vill man bryta upp den här bestämmelsen och ställer riksdagen inför förslaget atf 4 % skall få stjälpas över från ett budgetår till ett annat.

Jag tycker att def ärsynnerligen märkligt att man tillgripit en sådan åtgärd. Varför infe hålla fast vid beslutet? Varför inte säga att det skall respekteras även det sista budgetåret? När vi nu verkligen behöver förstärka statskassan, när det gäller att spara och skära ner på alla andra områden, varför skall man

Nr 133

Torsdagen den 7 maj 1981

Planering och anslag för det militära försvaret, m. m.

Nr 13

Torsdagen den 7 maj 1981

Planering och anslag för det militära försvaret, m. m.

då göra delta underliga arrangemang i fråga om försvaret?

Läget inom socialsektorn är ju så pressat aft man diskuterar att pä nytt starta frivilliginsamlingar för de handikappade-jagsågatt det var ett aktuellt ämne i går. Jag såg också atf en av deltagarna i den diskussionen, kanslichefen Rolf Utberg, sagt så här; Låt oss inte göra frivilliginsamlingar när del gäller de handikappade. Låt oss i stället göra frivilliga insamlingar till försvaret.

Jagar inte beredd att ansluta mig till sådana tankar, och jaglror inte någon av oss socialdemokrater är det. Men i den situation där landet befinner sig är vi inte heller med på ett sådant jippo som det innebär att plötsligt förelägga riksdagen ett helt nytt förslag när det gäller möjligheterna aft disponera över pengar som man tydligen inte kunnat förbruka i den löpande verksamheten.

Och så en sak till, som jag gärna vill peka på. Jag förstår aft jag med den här argumenteringen inte kan påverka Eric Krönmark och kamraterna i försvarsutskottet på den borgerliga linjen, men nog måste def finnas här i riksdagen mänga människor som har ett något bredare perspektiv pä dessa frågor och som verkligen är beredda att försöka värdera det ena i förhållande till det andra.

Vad jag tycker är mest uppseendeväckande i det här sammanhanget är att tidigare har det rört sig om 2 % av basbeloppet, dvs. det belopp som är beslutat vid ingången av budgetåret, men nu har regeringen föreslagit att de 4 procenten skall avse, som man säger, genomförandeprisläget, dvs. ett belopp som har räknats upp på grund av penningvärdets förändringar under budgetåret, På det viset är det icke en fördubbling av de medel som kan överföras, utan det är i verkligheten en betydligt kraftigare uppräkning. Det kan röra sig om maximalt 650 milj. kr. som på det här sättet, om kammaren biträder propositionens och den borgerliga ufskoitsmajorifetens förslag, stannar inom försvaret och infe kommer statskassan till godo och därmed inte kan användas för att så att säga nedbringa den brist på pengar vi har.

Jag vill gärna säga till både Eric Krönmark och andra aft jag ser det som en svårighet när def gäller framtida uppgörelser om försvarets prisregleringssystem all man så här frankt bryter mot den uppgörelse som har träffats inom en parlamentarisk kommitté. Jag tolkar vad som har föreslagits på det sättet att det infe finns något önskemål från borgerligt håll aff bevara en sådan enighet. Visst har vi tvistat ibland om ramarna, men vi har kunnat vara överens om det tekniska arrangemanget, om hur det skall gå till. Nu går man ifrån även en sådan sak som har funnits i uppgörelsen, bara för att del skall bli möjligt att slussa över betydligt mer pengar än vad som eljest skulle bli fallet.

Efter detta, fru talman, ber jag att få säga några ord i anslutning till grunderna för vår säkerhets- och försvarspolitik, där vi socialdemokrater också ansett oss nödsakade aff avge en reservation.

I propositionen anges aft den storpolitiska utvecklingen ställer allt större krav på den svenska säkerhetspolitiken. Man skulle då ha väntat sig ett vidgat perspektiv i beskrivningen av de åtgärder som från svensk sida krävs för att vi

skall få fred och avspänning. Men departementschefen konstaterar endast att de båda maktblocken inte ser utvecklingen i Norden som isolerad från utvecklingen i Europa i övrigt. Och så kommer det: I denna situation måste vi från svensk sida med fasthet uppfylla våra säkerhetspolitiska förpliktelser i Norden. Sedan följer, närmast som en bisats, att vi gör detta genom en konsekvent neutralitetspolitik och genom att upprätthålla ett försvar som även i framliden kan medverka till fred och stabilitet i det nordiska området.

Det finns naturligtvis inte skäl för aft man varje budgetår i ingressen till försvarets huvudtitel skall upprepa allt vad som har angivits som målsättning för landefs säkerhets- och försvarspolitik. Men def är lika viktigt att man, i den mån man finner det lämpligt atf uttrycka sig i andra ordalag än de vanliga, gör det på ett sådant sätt atf det inte kan skapa missförstånd.

Uttrycket säkerhetspolitiska förpliktelser kan ge intrycket att det finns några förpliktelser för vårt lands säkerhetspolitik utöver dem som kan härledas ur folkrätten - krav som vi i def sammanhanget är skyldiga atf uppfylla.

Både från socialdemokratiskt håll och av eenterledamöter har det i motioner påpekats att uttrycket förpliktelser är illa valt och all det kan misstolkas. Dessutom har den folkpartistiske utrikesministern, som jag kan anta också har ett visst ansvar när def gäller landets säkerhetspolitik, för någon fid sedan i en utrikespolitisk debatt klart gett till känna att han anser formuleringen vara mindre lyckad.

Både utskottets majoritet och vi socialdemokrater som står bakom reservation 1 anser också atf uttrycket kan missförstås. De borgerliga har emellertid nöjt sig med atf, sedan detta uttalats, förklara - och det är rätt intressant- att ansvaret för fortsatt lugn och stabilitet i de nordiska länderna vilar såväl på oss som på våra grannländer och på andra stater som skulle kunna påverka utvecklingen där.

Man kanske skulle kunna tycka aft svensk säkerhetspolitik har utvecklats på ett sådant sätt aff knappast någon kan ifrågasätta vårt intresse för en lugn och stabil utveckling. Jag vill ändå i deffa sammanhang erinra om aft Norden visserligen är ett område där intresset av fred säkert är lika stort hos alla folk men där länderna valt olika vägar för sin säkerhetspolitik. Detta förhållande föranledde försvarsminister Krönmark att vid försvarsbeslutet 1977 uttala, liksom också tidigare försvarsministrar hade gjort, aft även om stater eller områden i vår närhet skulle dras in i en konflikt mellan stormaktsblocken, behöver detta inte oundvikligen leda till att också Sverige dras in.

Det är nödvändigt atf påpeka detta för att infe "ansvarsfagandel" skall bli liktydigt med "förpliktelser" i delta sammanhang. Vad som hittills har uttalats och som vi nämner i vår reservafion är att Sveriges alliansfria utrikespolitik, stödd på ett efter våra förhållanden starkt totalförsvar, också bidrar fill en lugn och stabil situation i Norden.

Vi har således inte iklätt oss vare sig förpliktelser eller något särskilt ansvarstagande. Vi har vall vår egen väg, och vi har också funnit - för att återigen citera vad försvarsministern skrev 1977 - "att vår utrikespolitik och

4 Riksdagens protokoll 1980181:133-135

Nr 133

Torsdagen den 7 maj 1981

Planering och anslag för det militära försvaret, m. m.

Nr 133

Torsdagen den 7 maj 1981

Planering och anslag för det militära försvaret, m. m.

vårt totalförsvar spelar en viktig roll för att vidmakthålla stabiliteten i det nordiska området. Sveriges alliansfria ställning förhindrar att maktblocken här ställs direkt mot varandra. En fast och konsekvent utrikes- och försvarspolitik främjar freden och stabiliteten i Norra Europa."

Jag skulle sätta mycket stort värde på om förre försvarsministern ville bekräfta att han egentligen inte åsyftat något annat än att vi skall slå kvar vid den deklarafion som gjordes 1977 och som alla då slöt upp bakom.

Fru falman! Jag har här nöjt mig med aff beröra två av de reservafioner som är fogade vid betänkandet och som avgivits av mig, Gudrun Sundström, Åke Gustavsson och övriga socialdemokrater i försvarsutskottet. Andra av mina partikamrater kommer i den följande debatten att beröra de reservationer jag gått förbi. Jag ber dock fill sist aft få yrka bifall till samtliga de socialdemokratiska reservationerna vid betänkandet.

Anf. 35 OSWALD SÖDERQVIST (vpk):

Fru talman! Det råder inga delade meningar om atf spänningarna i världen har ökat de senaste åren. Vi vet alla att rustningarna återigen visar en kraftigt stegrad ökningstakt och atf nya och alltmer dyrbara och tekniskt fulländade vapen och vapensystem fas fram i en allt snabbare takt. Samtidigt ökar bristen på livsmedel och viktiga råvaror. Energiförsörjningen befinner sig i kris. Den industrialiserade västvärlden blir alltmer beroende av import för aft kunna hälla sina slösaktiga samhällen i gång, och dessas sårbarhet för störningar av alla slag ökar. Alla dessa problem medför svårigheter även för stora stater, med en omfattande del av världsekonomin och världsproduk-lionen inom sina egna gränser. Rustningsbördan blir allt tyngre att bära, genom att omsättningen av dyra system går allt fortare och varje ny generation av vapen kräver allt större insatser, både ekonomiskt och när def gäller andra resurser.

Det är mot den bakgrunden, fru talman, som vi måste se på våra egna säkerhets- och försvarsproblem. Vi är en liten nation med ett extremt utlandsberoende på både export- och importsidan. Vi har hamnat i ett större beroende än vad som är nödvändigt, på grund av atf privata affärs- och vinstintressen har drivit fram en utveckling i Sverige som på många områden skulle ha kunnat undvikas eller åtminstone kunnat bli mindre katastrofal, om olika regeringar under tidigare perioder hade haft den polifiska viljan aft ingripa mot utvecklingstendenser som uppenbart har varit skadliga för landet. Det gäller inte minst socialdemokratiska regeringar under olika ledning, som under det långa maktinnehavet låtit sig styras av industriella vinstintressen och militära och militaristiska idéer i alltför stor omfattning när def gäller den svenska säkerhets- och försvarspolitiken. Det är emellerfid glädjande att nu höra Eric Holmqvist här i debatten inta en annan ståndpunkt till dessa fenomen och verkligen framföra att det är en försvagning av den svenska ställningen att vår självständighet hotas av sådana bindningar på

framför allt den ekonomiska sidan.

Nu står vi emellertid här med det s. k. "arvet". Vi står med en stor, dyrbar Och klumpig militär organisation som är dåligt skickad aff möta de hot och angrepp som kan bli aktuella i vår lid. Den är sårbar, därför alt hela det svenska samhället blir alltmera sårbart för varje år som går. Dess förmåga til! snabba insatser vid angrepp minskar, beroende på alt del är omöjligt för eff litet land att hänga med i den tekniska och ekonomiska utvecklingen på vapenområdet, så länge man envisas med atf försöka upprätthålla samma organisation som stormakterna fastän i lilleputtskala. Det betyder aff vi får allt färre vapensystem, typ moderna flygplan och stridsvagnar, och atf deras prestanda jämförda med prestanda i omvärldens vapensystem också minskar. Def blir således en försämring både när det gäller kvantitet och kvalitet.

Uthålligheten i den svenska, militära organisationen har också minskat kraftigt och fortsätter atf minska i allt snabbare takt. Den är redan nu i många avseenden under all kritik. Det är ett av de mest förvånande och upprörande inslagen i svensk försvarsdebatf att så litet uppmärksamhet ägnas åt frågan om uthållighet och underhåll av den militära organisation som sä många med stor lidelse påstår att vi måste ha.

Vi kan infe ersätta eff enda flygplan, en enda stridsvagn eller eff enda örlogsfartyg genom egen produktion när ett krig en gång har startat. Vi har def vi har, och - som jag påpekade tidigare - vi har allt mindre av allting, beroende på aft vi inte har vare sig råd eller tekniska resurser aft skaffa mera. Också underhållet i övrigt för den stora militära organisation som det anses bra för oss att ha lämnar mycket övrigt att önska.

Hur länge räcker drivmedlen fill stora mekaniserade förband, typ pansarbrigader och flygdivisioner? Kommer de aff finnas på rätt plats, eller hur distribueras de dit när transportsystemet brakar ihop? Vad händer när ammunitionen tar slut eller inte kommer fram i rätt tid till rätt plats? Också i det fallet rör def sig om jättelika transportbehov i fråga om både vikt och volym. Hur skall reservdels- och reparationsbehovet kunna täckas fill den alltmer högmekaniserade organisationen, när den minsta störning redan i fredstid åstadkommer svårigheter?

Hur skall samtidigt det civila samhällets och civilbefolkningens skydd och försörjning ordnas? Nu handlar ju inte dagens debatt om civilförsvar och ekonomiskt försvar, men vi kan inte bara bryta ut det militära försvarets organisation och tala om den utan att låtsas om atf det finns ett samhälle och en verklighet runt omkring. Def kan ju i och för sig vara bekvämt, om man vill undvika de väsentliga problemen i försvarsdebatten, att bara tala om def militära försvarefs stridsvagnar och flygplan, som om de skulle användas och verka i något slags militärt vakuum, skilda från samhället i övrigt.

Hur skall sålunda energiförsörjningen lösas med def extremt stora elbehov som vi inom kort kommer att ha på grund av det vansinniga beslutet om utbyggnad av kärnkraften? Reaktorerna skall ju enligt uppgift kanske stängas av redan i ett beredskapsläge. Hur skall bortfallet av dessa stora mängder elström ersättas? Denna elström är vi beroende av till transporter.

Nr 133

Torsdagen den 7 maj 1981

Planering och anslag för det militära försvaret, rn. rn.

Nr 133

Torsdagen den 7 maj 1981

Planering och anslag för det militära försvaret, m. m.

till den produktion som kan hållas i gång och till uppvärmning av våra bostäder och andra lokaler. Hur skall livsmedelsförsörjningen ordnas, när vi vet aft stora delar av landet och befolkningen redan nu är beroende av dagliga, stora tilltransporter av mat för att klara grundläggande behov? Delta är en viktig fråga, så mycket mer som den militära organisationen kommer att kräva stora tillskott i. områden där det i fredstid inte finns några behov.

Hur skall slutligen sjukvård och vård av sårade och skadade, både militärer och civila, kunna klaras av med de resurser som hittills ställts till förfogande? Vi vet ju alla atf socialstyrelsen inför det kommande försvarsbeslutet nästa år har uttalat atf beredskapen inom sjukvårdsområdet ligger långt under vad som kan anses vara ett minimikrav.

Det är, fru talman, om dehär problemen vår säkerhets-och försvarsdebatf måste handla. Hitfills har den inte gjort def på något grundligt och avgörande sätt. De s. k. försvarsvännerna, med framför allt moderaterna i spetsen, uppehåller sig vid det militära försvarets problem, med organisations- och materielanskaffningsfrågor som de sfora huvudnumren. Varje miljon i minskade anslag till det militära försvaret framställs som en försvagning av vår värnkraft och vår säkerhetspolitiska situation. Varje ökning av de militära anslagen betraktas som en stärkning av värnkraften. Det är en märklig debatt, som förs liksom vid sidan av den verklighet som vi har runt omkring oss. För vad hjälper något tiotal, eller t. o. m. något hundratal ytterligare flygplan, stridsvagnar eller andra dyrbara, högt utvecklade vapensystem, om den grund på vilken varje sådan här organisation måste vila, dvs. samhällsstrukturen, inte förmår bära upp dem eller ersätta dem efter hand som de förbrukas i strid?

Svensk försvarspolitik står nu inför en skiljeväg. Sverige har länge, på grund av gynnsamma förutsättningar, kunnat upprätthålla en försvarsorganisation långt utöver vad andra stater av motsvarande storlek orkat med. Dessa förutsättningar, fru talman, är inte längre för handen! Nu måste vi välja, och def har sedan länge stått klart aft det finns två tydligt urskiljbara linjer. Det rör sig om en högerinriktad, militaristisk, alliansbunden upprustningslinje och en vänsterinriktad, antimilitaristisk, alliansfri nedrustnings- och omrustningslinje. Jag vill citera vad vpk i sin motion 701 har sagt om inriktningen av dessa två olika linjer:

"Högerlinjen innebär fortsatta och t. o. m. ökande stora satsningar på aft bygga upp ett försvar av den typ vi har i dag. Den militära sektorn skall få 97-98 % av försvarsanslagen, nya 'krigsmaskiner" som flygplan, stridsvagnar och ubåtar skall anskaffas, en inhemsk, tung krigsmaterielindusfri skall vidmakthållas och vapenexporten ökas. Detta går inte aff genomföra om man samfidigt vill bibehålla eff folkförsvar byggt på allmän värnplikt och en alliansfri och neutral försvars- och utrikespolitik. Man måste välja, och högerlinjens företrädare har redan valt. De väljer aft offra den allmänna värnpliktens princip genom aft göra långtgående kategoriklyvningar i utbildning och förmåner. Redan falas def om att vissa delar av varje årsklass skall undantas från utbildning eller korffidsutbildas.

Eftersom Sverige inte har ekonomiska och tekniska förutsättningar att

ensamt konstruera och tillverka de 'krigsmaskiner' som man vill ha, väljer högerlinjen aff gå in i långtgående samarbete med de kapitalistiska staterna i Västeuropa och med USA, för utveckling och samproduktion av dessa maskiner. Detta samarbete är redan i full gång inom flygplansfillverkningen och i viss omfattning inom andra områden. Det binder upp Sverige till väsfalliansen, NATO, i än större omfattning än vad som hitfills skett, och def är redan illa nog. Men detta utgör ingen källa till oro för högerlinjen. Tvärtom ser de som företräder denna linje en sådan utveckling som en fördel. Def är också enbart om man tar i beaktande denna underförstådda, men outtalade målsättning som det blir begripligt varför högutbildade, välorien-terade militära chefer kan förorda ett svenskt försvar enligt högerlinjens modell. Om man ser det inte som ett neutralitetsförsvar, obundet och självständigt så långt det är möjligt, ulan som en framskjuten styrka inom NATO, då blir det logik i galenskapen. Då blir det förståeligt med en satsning på ell flygvapen som vi ensamma inte har några möjligheter att underhålla och ersätta i händelse av krig. Då blir det begripligt aft ha ett pansarvapen som vi vet snabbt kommer att slås ut utan att vi har möjligheter alt ersätta förlorade vagnar. Då står det klart varför vapen och vapenkalibrar, när det gäller både lättare och tyngre vapen, så nära överensstämmer med beväpningen inom NATO. Högerlinjen i försvarspolitiken innebär kort sagt ett hot mot Sveriges självständighet och ett uppgivande av neutralitelsprin-cipen.

Vänsterlinjen innebär ett slut på den högmekaniserade, dyrbara utveckling som pågått inom det svenska militära försvaret under de senaste decennierna. Den kräver en återgång till ett militärt försvar som bygger mera på egna resurser och minskar beroendet av utländska samarbefsprojekt. Den vill minska flygvapnets roll till en spanings- och övervakningsstyrka och säger nej till fortsatt tillverkning av militärflygplan i Sverige. Den säger nej till tunga och dyrbara pansarbrigader och till ett dyrt och sårbart ubåtsvapen. Den kräver framför allt en omprövning av de hotbilder som målas upp av den militära expertisen och realistiska och konkreta beskrivningar av vad Sverige kan göra eller inte kan göra i olika lägen. Den kräver en återgång till folkförsvarstanken, som högerlinjen vill överge. Denna betyder folkefs deltagande och insyn på alla plan i form av allmän värnplikt eller försvarsplikt.

Vänsterlinjen vill öka ansträngningarna för aff skydda civilbefolkningen och säkerställa folkförsörjningen."

Fru talman! Jag har tjänstgjort i den svenska armén i 24 år, från 1945 fill 1969, under 1960-talel i förvaltnings- och stabstjänst i övre Norrland och vid Milostab Öst här i Mellansverige. Jag arbetar fortfarande inom totalförsvaret, på civilförsvarssidan. Jag har sett många chefer komma och gå. Jag har hört regementschefer, militärbefälhavare, arméchefer och överbefälhavare hålla sina genomgångar och lägga ut texten om Sveriges säkerhetspolitiska och militärpolifiska läge.

Ända sedan slutet av 1940-talet och fram till mitten av 1960-talef ansågs def som en självklarhet för militära chefer att framhålla att det svenska försvaret.

Nr 133

Torsdagen den 7 maj 1981

Planering och anslag för det militära försvaret, m. m.

Nr 133

Torsdagen den 7 maj 1981

Planering och anslag för det militära försvaret, m. m.

om inte formellt så dock informellt, var att betrakta som en del av NATO. Det gällde att, som det hette, hålla ut till dess NATO hunnit ladda upp på Själland och i Nordnorge. Jag nämner detta som en bakgrund till den beskrivning av högerlinjen som jag nyss citerade ur vpk:s motion.

Efter 1965-1966 var det inte längre så opportunt atf gå uf med sådana påståenden. Det kom protester från folk som tyckte def stämde dåligt med svensk neutralitetspolitik, det blev skriverier i pressen och annat sådant. Då klagade många chefer över att det inte var tillåtet atf sprida försvarsupplysning längre, som de uttryckte saken.

1 Jag vet inte hur läget är i dag, men min erfarenhet säger mig att det antagligen infe har skett så stora förändringar.

Jag har också, fru talman, sett många försvarsministrar komma och gå, alltifrån den beskedlige Allan Vought på 1940-falet fill Eric Krönmark nu på 1980-talel - en person som enligt min mening förtjänar andra epitet. Jag gör mig inga illusioner om hans värderingar och syn på vad Sveriges neutralitet egentligen är värd. Högern här i landet har alltid strävat efter att binda upp Sverige till de för tillfället mest reaktionära staterna och statsgrupperingarna. Det har bara skiftat från Tyskland på 1930- och 1940-talet till USA och EG från 1950-talet och framåt.

Men vi har ju en annan f. d. försvarsminister här, Eric Holmqvist, som sysslat med försvarsfrågor och försvarspolitik i många decennier. Jag vill först återigen säga atf def gläder mig aft socialdemokraterna på ett mera bestämt sätt än tidigare är beredda atf ifrågasätta fortsatta höga anslag till det militära försvaret. De anger också tydligt atf "säkerhetspolitiska, tekniska och ekonomiska motiv talar för atf starkare än tidigare omstrukturera def militära försvaret till ett folkförsvar, som tar till vara de personella tillgångarna inom landet och de möjligheter som den tekniska utvecklingen ger". Men jag skulle vilja fråga Eric Holmqvist i hans egenskap av f. d. försvarsminister apropå det jag nyss relaterade om svenska militära chefers syn på den svenska neufralitetsprincipen; Är Eric Holmqvist och den socialdemokratiska ledningen medvetna om den syn på det svenska försvarets relationer till NATO som så många höga militära chefer under årens lopp klart och tydligt har gett uttryck åt? Vad anser Eric Holmqvist om sådana uttalanden från höga militära chefers sida?

Fru talman! Vpk:s förslag angående det militära försvaret skall ses mot den bakgrund som jag här har redovisat. Det är ett mycket viktigt vägval som nu förestår. Och även om de förslag som vi har aff fa ställning till här i dag endast berör det sista budgetåret i den snart avslutade femåriga programplanen, så får de betydelse också längre fram. För ju längre vi skjuter den nödvändiga omdaningen av det svenska försvaret framför oss. desto svårare blir det atf ändra riktning. Och vi kommer inte undan ett sådant beslut.

Vänsterpartiet kommunisterna anser att det svenska militära försvaret bör ingå som en viktig komponent i en samlad totalförsvarspolitik. Men vi anser också att det är meningslöst att år efter år kasta bort miljarder i försvarsanslag på en organisation vars styrka och förutsättningar atf på ett effektivt sätt hävda en svensk neutralitetspolitik mer och mer urholkas på

grund av samhällsutvecklingen och omvärldens rustningar, som vi infe har några som helst möjligheter att hänga med i.

Vi måste överge de dyrbara och sårbara komponenterna, som vi inte har några möjligheter aft framställa själva till rimliga priser och i rimligt antal. Vi måste bibehålla den allmänna värnplikten och inrikta vår vapenanskaffning på de moderna, defensiva typer av vapen som ger en försvarare stora fördelar och som kan anskaffas i stort antal. Jag tänker då på olika typer av robotvapen, som nu finns i ett otal variationer. Och vi måste först och främst stärka samhällets motståndskraft på alla plan, så atf allt slags försörjning och skydd av befolkningen säkerställs så långt som möjligt.

Vpk har föreslagit en frysning av utgifterna för det militära försvaret på 1980 års nivå. Det betyder en minskning med 1,9 miljarder för det kommande budgetåret jämfört med regeringens förslag. Det är ändå oerhört mycket pengar försvaret får om man jämför med vad andra områden i samhället får vidkännas av nedräkningar och minskade anslag. 1 regeringens anvisningar för perspektivplaneringen, fas 2, för nästa femårsperiod anges en lägsta nivå med en ram på 13 miljarder. Denna nivå bör vara en god utgångspunkt för att påbörja den nödvändiga omstruktureringen av det militära försvaret i framtiden.

Jag vill med detta, fru talman, yrka bifall fill vpk-motionerna 701 och 2042.

Vpk har vidare i en särskild motion krävt en omorganisation av den militära underrättelsetjänsten. Detta krav har sin grund i avslöjandena i den s. k. IB-affären i början av 1970-falet. Kravet är fortfarande lika aktuellt.

Utskottet avvisar motionen på ett par rader med motivet atf utskottet har fått redovisning. Men det räcker infe. Det är inte intressant om utskottet har fått redovisning. Så hette det också när det gällde alla turerna i IB-affären, och faktum var att försvarsutskottet inte hade en aning om allt som pågick. Def är just detta som vpk kritiserar, att denna s. k. kontroll inte är tillräcklig.

Det finns i årets budgetproposition ett ytterligare intressant faktum när def gäller den här frågan. Anslaget Insatsberedskap, bakom vilket den här verksamheten väl fortfarande döljer sig, har kraftigt ökats - från 50 975 000 för 1980/81 till 71 992 000 för 1981/82. Överbefälhavaren har begärt 65 390 000.

Jag vill fråga utskottets talesman och också föredraganden Eric Krönmark; Vad är det här för en kraftig ökning? Varför höjs anslaget till Insafsbered-skap med 21 miljoner- och med mer än vad ÖB har begärt? Har något särskilt inträffat, som i dessa sparsamhetens tider motiverar så kraftiga utgifisstegringar inom det här området?

Med det här, fru talman, yrkar jag också bifall till vpk:s motion 700.

Nr 133

Torsdagen den 7 maj 1981

Planering och anslag för det militära försvaret, m. m.

Nr 133

Torsdagen den 7 maj 1981

Planering och anslag för det militära försvaret, m. m.

Betänkandet skall ses som ett fullföljande av riksdagens ställningstagande vid 1977 års femåriga försvarsbeslut. Jag vill erinra bl. a. Eric Holmqvist om alt bakom 1977 års femåriga försvarsbeslut stod moderaterna, folkpartiet och centerpartiet. Beslutet byggde på ett ställningstagande av moderaterna, folkpartiet och centerpartiet i 1974 års försvarskommilté, där socialdemokraterna hade en annan mening - i strid med vad företrädarna för dessa tre partier ansåg och även nu anser.

Tyvärr har det tidiga 1970-falets förhoppningar om avspänning mellan öst och väst förbytts i tilltagande spänning och ökande osäkerhet i världen, såväl politiskt som ekonomiskt. Kapprustningen mellan världens sfora har ökat trots alla pågående konferenser om rustningskonlroll och nedrustning.

Samtidigt har den militärtekniska utvecklingen medfört att områden i vårt lands närhet fåll ökad strategisk betydelse, vilket stegrat de sfora makternas intressen i det nordiska området.

Den militära uppladdningen i vårt närområde har fortsatt. Kolahalvön med Murmansk är ett viktigt sovjetiskt militärt område. Den norska regeringen har 1980 fattat principbeslut om förhandslagring av NATO;s militära utrustning i mellersta Norge. Kärnvapenbärande sovjetiska ubåtar patrullerar i Östersjön. Ingen vet i dag hur oron i och kring Polen kommer alt utvecklas eller - förhoppningsvis - avvecklas. Ser vi längre bort, till Mellanöstern och oljeländerna, vet vi att kriget i Iran-Irak ännu pågår. Afghanistan är fortfarande Sovjetockuperat. Oron kring Israel består. Även oroshärdarna i Bortre Asien, södra Afrika och Mellanamerika inger oro. Supermakterna anses ha motstående intressen att bevaka även där. En öppen konflikt mellan öst och väst var som helst i världen medför risker för freden i vårt närområde på grund av områdets stora strategiska betydelse för såväl öst som väst.

Fru falman! De säkerhetspolitiska bedömningar som gjordes inför 1977 års femåriga försvarsbeslut var tyvärr för optimistiska. Utvecklingen såväl i vårt närområde som i världen i stort har varit sämre än den vi allmänt hoppades på före 1977. Jag beklagar aff Eric Holmqvist i sitt anförande infe sade något om denna skärpning av läget, som också har bekräftats i uttalande från 1978 års försvarskommitté.

Hur bedöms då utvecklingen av vårt lands försvarskraft efter 1977 i förhållande till vad som avsågs med femårsbeslutet?

I korthet kan konstateras att den ekonomiska ram som beslutet innebar inte räckt till. Maferielanskaffning och repetitionsövningar har inte kunnat fullföljas enligt planerna, trots atf löneutvecklingen i förhållande till den allmänna prisutvecklingen samt ökade överföringsramar senare år medfört atf det varit möjligt aff planera in viss förstärkning beträffande repetitionsutbildning och materiel under det kommande budgetåret.

Sammanfattningsvis: Förhoppningarna inför 1977 års beslut om fortsatt avspänning mellan världens stora har inte infriats. I stället har krigs- och oroshärdarna i världen blivit fler. Försvaret har inte fullt ut fått den styrka som 1977 års riksdagsbeslut avsåg. Trots detta, och det framgick ju tydligt av Eric Holmqvists anförande, vill socialdemokraterna minska försvarets

resurser ytterligare. Jag beklagar detta. I vårt lilla fredsälskande land behöver vi en bred uppslutning kring en uthållig uppbyggnad av ett starkt, krigsavhållande försvar. Def är särskilt angeläget när en ekonomiskt besvärlig tid sammanfaller med ökad spänning och ökat slormaktsintresse i vår nära omvärld. Ett militärt försvagat Sverige ökar krigsriskerna för värt land och i vår del av världen, bl. a. därför att försvagningen medför en försämring av försvarsviljan. Ett svagt militärt försvar påverkar negativt de värnpliktigas, ja, hela svenska folkets försvarsvilja. För aft försvarsviljan skall kunna vara den bästa, måste vi ha tilltro fill vårt eget försvars förmåga aft möta en angripare. Utländska bedömare iakttar också hur vjirt försvars styrka påverkar svenska folkefs försvarsvilja.

Som framgick av Oswald Söderqvists anförande har vpk i vanlig ordning yrkat på en stark sänkning av försvarsanslagen. 1 år vill vpk sänka anslagen till det militära försvaret med 1 900 milj. kr. Oswald Söderqvist, som själv har tjänstgjort i försvaret, är ju klart medveten om att det inte finns några praktiska möjligheter atf under det budgetår som börjar om någon månad sänka försvarefs kostnader med så stora belopp, om man över huvud taget vill behålla anställningstryggheten inom försvaret.

Vad föreslår då vpk? Jo, vpk vill att man ur försvarsorganisationen skall ta bort pansarförbanden och senare också infanferibrigaderna. Vidare vill vpk stoppa anskaffningen av nya ubåtar och avveckla ubåtsvapnet. Vpk vill också bromsa arbetet på en utveckling av ett svenskt flygplan.

Oswald Söderqvist talade om en s. k. vänsterlinje. Med de erfarenheter som jag har av försvarsfrågor och arbetet i försvarsutskottet måste jag säga att vänslerlinjen är utomordentligt smal. om man skall gå efter Oswald Söderqvists beskrivning. Def rör sig om vpk:s linje. I försvarsutskottet och i riksdagen har vi beslutat om beställningsbemyndiganden för modernisering av stridsvagnar, och vi har också gått in för att påbörja anskaffning av nya ubåtar.

Vad sedan gäller Oswald Söderqvists resonemang om det framtida försvaret vill jag erinra om aft det pågår arbete i 1978 års försvarskommitté. Försvarskommittén arbetar nu för att kunna lägga fram förslag till 1982 års femårsbeslut om totalförsvaret. Jag räknar med aft vi då får större anledning att diskutera hur def framtida försvaret bör vara utformat.

Socialdemokraterna har till betänkandet fogat ett dussin reservationer. Tidigare har jag i någon mån berört reservationer som går ut på att socialdemokraterna vill minska försvarets resurser. Eric Holmqvist tog också upp frågan om utvecklingen från 2 % till 4 % när det gäller möjligheterna att överföra betalningsmedel till kommande budgetår. Ingen, inte heller Eric Holmqvist. kan bestrida att man, trots möjligheterna att föra över pengar från ett budgetår till nästa, inte kunnat uppnå vad som avsågs med 1977 års försvarsbeslut, detta helt enkelt därför att nettoprisindex under de tidigare åren under femårsperioden gav för klen täckning med hänsyn till kostnadsökningarna. Det har blivit litet bättre under de senaste åren, men sammanfattningsvis kan man säga att försvaret fortfarande inte har fått de resurser som skulle ställas till förfogande enligt femårsbeslutet 1977.

Nr 133

Torsdagen den 7 maj 1981

Planering och anslag för det indi-tära försvaret, m. m.

Nr 133

Torsdagen den 7 maj 1981

Planering och anslag för det militära försvaret, m. m.

På vissa områden vill dock socialdemokraterna ha mera pengar inom sina lägre anslagsramar. De vill ha mer pengar fill dagersättning till de värnpliktiga - 1 kr. mer om dagen samt ökad förplägnadsersättning. Därtill vill de ha 50 000 kr. mer till den värnpliktiga arbetsgruppen i fråga om värnpliktigas medinflytande. De värnpliktiga vill egentligen ha 30 kr. per dag, men de får ändå orsak att tacka socialdemokraterna för den krona som dessa ökar på regeringens förslag om 17 kr. per dag.

Som Eric Holmqvist vet pågår def under ÖB:s överinseende en utredning om de värnpliktigas ekonomiska förhållanden, och det är aviserat en proposifion i de frågorna redan under def här året. Det är därför vi i utskoftsmajorifeten nu följer regeringens förslag.

När det gäller information om säkerhetspolitiken säger utskottets majoritet aff medel finns tillgängliga för detta - det gäller ju ett förslagsanslag. Men socialdemokraterna vill ändå nu ha ett beslut om höjda anslag.

I fråga om lekmän i försvaret på regional och lokal nivå föreslår regeringen aft man, i avvaktan på 1982 års femåriga försvarsbeslut och för aff spara pengar, bör uppskjuta beslutet. Socialdemokraterna vill ha beslut nu.

I en annan reservation vill socialdemokraterna, med anledning av en mofion, ha ett tillkännagivande om fortifikafionsförvaltningens framtida organisation och utnyttjande av konsulter- detta trots att denna fråga just nu är under utredning av 1978 års försvarskommitté, där bl. a. sex socialdemokratiska ledamöter ingår.

Socialdemokraterna har också en reservation i vilken de kräver mera pengar dll de frivilliga försvarsorganisationerna. Det gör man trots att utskoftsmajorifeten ger fill känna att om anslagen fill frivilligorganisafioner-na visar sig vara otillräckliga, bör regeringen i samband med prisregleringen medge överskridande av anslagen. Jag tror att det blir svårt för socialdemokraterna att marknadsföra aft de är mer välvilligt inställda till försvarets frivilligorganisafioner än vad regeringsparfierna är.

Enligt min mening visar många av de reservafioner som jag här återgivit att socialdemokraterna nära nog har eftersträvat aft redovisa särmeningar i fråga om försvaret, även där det enligt min mening borde finnas samförstånd.

Det gäller också socialdemokraternas reservafion i fråga om skrivningen om säkerhets- och försvarspolitiken. Socialdemokraterna har hängt upp sin reservation på en formulering som finns i regeringens budgetproposifion, där det sägs aft vi måste "från svensk sida med fasthet uppfylla våra säkerhetspolitiska förpliktelser i Norden". Socialdemokraterna säger med anledning av detta att det inte behövs några nya uttryck för att bekräfta att vi genom vår alliansfria utrikespolitik, stödd på ett efter våra förhållanden starkt totalförsvar, också bidrar till en lugn och stabil situation i Norden.

Jag kan i och för sig hålla med om att det inte behövs några nya uttryck för att beskriva vår säkerhets- och försvarspolitik. Def uttryck som nu så hårt upprört socialdemokraterna fanns med också i förra årets budgetproposifion. Formuleringen "våra säkerhetspolitiska förpliktelser i Norden" förekom såväl i propositionen som i recifen till försvarsutskottets betänkande 13

förra året. Utskottets och sedan riksdagens enhälliga beslut blev att lämna denna formulering jämte det övriga som def föredragande statsrådet anfört om säkerhetspolitiken utan erinran. Formuleringen är således infe ny. Den har tidigare passerat riksdagen utan anmärkning. Efter den näraliggande tidpunkt, i januari i år, då formuleringen vållat diskussion, har regeringspartiernas och socialdemokraternas ledamöter i 1978 års försvarskommitté enats i sin syn på och sina uttryck för att beskriva den svenska säkerhetspolitiken. Även detta visar att enighet föreligger mellan riksdagens fyra sfora partier om vårt lands säkerhetspolitik.

Utskottet fastslår att det infe råder något motsatsförhållande mellan å ena sidan våra åtgärder i fråga om internafionelll samarbete för atf på sikt undanröja konfliktorsaker och minska rustningarna i världen och å andra sidan våra åtgärder för att trygga vår egen säkerhet och bidra fill fortsatt stabilitet i vårt närområde. Det finns heller ingen motsättning mellan vår beslutsamhet atf slå vakt om Sveriges säkerhet och vår vilja aft ta hänsyn till de övriga nordiska ländernas intressen samt fill den hävdvunna säkerhetspolitiska situationen i Norden.

Några förpliktelser i form av fraktat eller andra bindande löften att ta hänsyn fill finns självfallet inte. Ordet "förpliktelser" kan möjligen ändå missförstås. Utskottet fastslår därför ånyo att det inte råder några delade meningar om svensk säkerhetspolitik. Ansvaret för fortsatt lugn och stabilitet i det nordiska området vilar såväl på oss som på våra grannländer och på andra stater som skulle kunna påverka utvecklingen i detta område. Sverige tar sitt ansvar genom aft föra en konsekvent neutralitetspolitik och genom att upprätthålla ett försvar som även i framtiden kan medverka till fred och stabilitet i det nordiska området.

Fru talman! Med hänvisning fill det anförda yrkar jag bifall till utskottets hemställan på samtliga punkter i betänkandet, med undantag av punkt 13 -försvarets personalvårdsnämnd - där jag yrkar bifall till reservation nr 10.

Nr 133

Torsdagen den 7 maj 1981

Planering och anslag för det militära försvaret, m. m.

Anf. 37 ERIC HOLMQVIST (s) replik:

Fru talman! Det är bara på ett par punkter som jag har.anledning aft gå emot vad utskottets ordförande här har framhållit. Först vill jag understryka alt jag reagerar mot att man skulle införa en ny regel när def gäller överföring av medel från ett budgetår till ett annat. Då replikerar Per Petersson mig genom att säga alt vi socialdemokrater inte var med om försvarsuppgörelsen. Men faktum är att vi var representerade i en parlamentarisk kommitté som utarbetade så att säga hela det system som vi sedan blev överens om. Jag tror aft det allra viktigaste när det gäller försvarsuppgörelser är hur man skall kompensera när det gäller penningvärdeförändringen. Partierna blev överens också på den punkten. Kommitténs förslag var ute på remiss och olika myndigheter har tagit ställning. Jag medger atf vi socialdemokrater icke var med om själva beslutet när det gällde penningbeloppen. Vi hade ju föreslagit en något lägre nivå. Men närdet gällerde tekniska arrangemangen gjordes det inte några invändningar från vårt håll. Därför menar jag aff man

Nr 133

Torsdagen den 7 maj 1981

Planering och anslag för det militära försvaret, m. m.

här nu går ifrån det som vi hittills har varit överens om.

Jag vill gärna framhålla - och jag har redan antytt det - att när man agerar på det här sättet finns det tydligen infe längre något intresse av att bli överens om sådana här saker. Vi får naturligtvis bara notera detta - vilken vägledning det nu kan ge oss för framtiden återstår att se.

Det är riktigt atf jag kanske inte i så stor utsträckning utnyttjade min talefid till att beskriva läget i vår omvärld. Jag avstod från det. Naturligtvis hade jag kunnat göra det, men å andra sidan är ju vårt försvar uppbyggt på det sättet atf vi har beredskapsanordningar som träder i kraft vid behov. Det behöver således i och för sig inte påverka vår debatt om de mera långsiktiga ställningstagandena. Därför gick jag inte in på dessa saker.

Slutligen något om uttrycken när det gäller att beskriva våra säkerhetspolitiska mål. Ordet "ansvar" är också något nytt i detta sammanhang. Jag skall inte gå in i en diskussion om def, men jag vill ändå framhålla aft man aldrig tidigare uttryckt sig på def sättet aft Sverige skulle ha ett speciellt ansvar när det gäller åtagandena i Norden - och det är väl. Det har jag försökt atf betona i mitt huvudanförande, vilket Per Petersson gärna kan läsa.

Jag har försökt framhålla det som tidigare varit en självklarhet för oss. Vi konstaterar atf Sverige, med def försvar som vårt land har, bidrar till säkerheten. Men det finns inte vare sig några förpliktelser eller något speciellt ansvar.

Anf. 38 OSWALD SÖDERQVIST (vpk) replik:

Fru talman! Det är utomordentligt lätt att instämma i det som Per Petersson sade om säkerhetspolitiken och Nordens förändrade situation i det sammanhanget. Jag har inte alls något att erinra mot beskrivningen aft det nordiska området de senaste åren på ett helt annat sätt än tidigare har dragits in i de globala spänningarna. De kriser som på 1950-talet förekom på olika håll i världen drog inte alls på samma sätt som i dagens läge in Skandinavien. Den förändrade situationen är beroende på ändrade förhållanden, på vapenutvecklingen, på de olika stormakternas framskjutna positioner m. m. Jag håller med om allt detta. Det intressanta blir ju då - och det har vi debatterat många gånger förut - om det svenska försvar som vi är överens om atf vi skall ha skall utformas på def sätt och se ut så som Per Petersson och försvarsutskottet år efter år pläderat för - i år med en viss opposition från socialdemokratiskt håll, som jag noterar med tacksamhet.

Vad tjänar det till aff försöka upprätthålla detta försvar, när vi inte kan hålla det i gång särskilt länge på grund av uthållighelsbrister och underhålls-brister? Def går infe atf lyfta ut def militära försvaret, Per Petersson, vid sidan av samhället i övrigt och tala om det som om det inte hängde ihop med samhället och samhällsutvecklingen. Vi måste välja - def vet Per Petersson lika bra som jag. Och valet står nu mellan atf anfingen satsa på ett försvar med den struktur som det har eller spola den allmänna värnplikten och inrikta försvaret på en teknisk uppbyggnad. Def är vad def handlar om, och det är det jag har försökt föra fram. Men den diskussionen är def väldigt svårt att få i gång.

När det gäller detta med olika linjer tror jag infe aff vänsterlinjen är särskilt smal, men den har väl ännu inte tillräckligt kraftigt slagit igenom i den svenska riksdagen och andra församlingar. Def finns en utbredd medvetenhet hos svenska folket om dessa problem, om def svenska samhällets sårbarhet och om def militära svenska försvarefs sårbarhet. Vi kan aldrig begära att det svenska folket skall känna tilltro till och hysa förtroende för def svenska försvaret, om försvaret inte på ett kraftfullt sätt är underbyggt av en samhällsstruktur som kan bära upp det.

Sedan några ord om ekonomin. Vi har begärt prutningarmed 1,9 miljarder kronor. Det är naturligtvis svårt atf genomföra dessa prutningar - jag håller med om det också. Men def är möjligt att genomföra dem. Eric Holmqvist har här påpekat aft överskott uppstått till följd av olika beräkningssäff. Det är ju fråga om ganska invecklade beräkningar. Vi véf aff indexregleringen har gynnat försvarsanslagen - man har fått pengar över. Det var inte länge sedan - bara ett par dagar sedan - jag såg en notis om flyget i en fidning, där man sade att man kunde spara åtskilligt genom att f. ex. inställa vissa flygningar med Viggen och flyga med lättare plan. Många andra områden -def sociala området m. fl. - har fått vidkännas hårda prutningar. Def har i det här landet lagts ned företag som fått till följd aft befolkningen i hela bygder ställts utan arbete och försörjning. Det går aft spara ganska kraftigt också inom försvaret. Per Petersson.

Nr 133

Torsdagen den 7 maj 1981

Planering och anslag för det militära försvaret, m. m.

Anf. 39 PER PETERSSON (m) replik:

Fru talman! Låt mig först säga aff jagar angelägen aff komma överens med Eric Holmqvist och andra socialdemokrater om både svensk säkerhetspolitik och svensk försvarspolitik, för jag anser atf def skulle vara av värde. Men samtidigt har jag den bestämda meningen aft vi måste ha ett försvar av go'd styrka för att vi skall kunna bevara landets framtida fred och frihet.

När Eric Holmqvist så hårt angriper deri ökade möjligheten aft överföra pengar från ett budgetår fill ett annat tycker jag att han bortser från att det bärande i 1977 äfs femåriga försvarsbeslut var att vi skulle ställa de resurser till förfogande som vi räknade med aft beslutet 1977 omfattade. Utvecklingen av nettoprisindex under de tidigare åren av den här femårsperioden har varit sådan att man inte har kunnat fullfölja planeringen enligt 1977 års försvarsbeslut. Med hänsyn till det och till den ökade spänningen i världen och i vårt kringområde tycker jag att det är värdefullt all regeringen kunnat enas om att göra det bästa möjliga just för aff fullfölja tankarna i det femårsbeslut som riksdagen fattade 1977.

Vårt land är enligt min mening beroende av att ha ett förtroendeingivande totalförsvar - både det militära försvaret och de andra komponenterna - och för att klara den uppgiften behöver man också betydande resurser. Atf som Oswald Söderqvist säga atf man håller med om atf spänningen i världen och i vårt närområde har ökat och sedan i nästa mening säga aft vi skall spara 1 900 milj. kr. i försvarsanslag, det är inte trovärdigt.

Nr 133

Torsdagen den 7 maj 1981

Planering och anslag för det militära försvaret, m. m.

Anf. 40 OSWALD SÖDERQVIST (vpk) replik:

Fru falman! Per Petersson och jag befinner oss på de här olika ståndpunkterna när det gäller utformningen av det svenska försvaret, och jag hävdar fortfarande att det inte ger något förtroende alt hålla på och bygga upp ett försvar av den struktur vi har i dag. Det inger inget förtroende i omvärlden. Vi vet mycket väl att vårt lands presumtiva angripare vet lika bra som vi själva vad vi har, vad vi förmår, vilka resurser vi har. De gör sina beräkningar. De är mycket väl medvetna om hur det svenska försvaret är uppbyggt, hur def svenska samhället fungerar och hur def skall störas på det mest effekfiva sättet.

Det är där den stora konflikten uppkommer. På 1950-talet hade vi förutsättningar all på ell helt annat sätt upprätthålla den här typen av försvar. Vi var gynnade och hade bättre förutsättningar - men de förutsättningarna har hela tiden ändrats, och de har ändrats drastiskt under de allra senaste åren av 1970-talef. Vi har alltså infe möjlighet atf upprätthålla eff förtroendeingivande försvar om vi fortsätter på den linje som vi hittills har följt. Vi måste erkänna det och komma fram till någonting annat istället. Vill man inte erkänna det utan bara talar om att vi måste ha fler miljoner till det militäraförsvaret, fler stridsvagnar, fler flygplan osv. -och inte tar hänsyn till aft vi inte har uthålligheten, inte har underhållssäkerhefen, inte har förutsättningar för att upprätthålla denna apparat - då inger vårt försvar inget förtroende, Per Petersson. Def är det som är kruxet, och det är ingenfing som är märkvärdigt. Alla militärsfrafegiska forskare och bedömare kan klara ut precis vad vi har och inte har. Därför måste vi ändra strukturen på def svenska försvaret, och det ställningstagandet måste vi ta nu på 1980-talet. Vi har inte råd att fortsätta som hittills. Vi måste välja, och då blir det ■ antingen den högerlinje jag har beskrivit tidigare eller en ny, vänsterinriktad linje, som bygger mer på egna resurser inom landet och som återför tankarna fill eff folkförsvar.

Anf. 41 ERIC HOLMQVIST (s) replik:

Fru falman!.Det förefaller mig som om Per Petersson inte riktigt har salt sig in i vad det rör sig om i fråga om medelsöverföringen. Jag är säker på att statsanställda och de som sysslar med förvaltningsfrågor inser hur värdefull den här konstruktionen redan tidigare varit för försvaret och inser aft det blir en ytterligare betydande favorisering om man följer den borgerliga linjen. Det borde vara alldeles uppenbart aff frågan på sin fid var en del av försvarskommifléns förslag.

Nu säger Per Petersson att annat tar över, aft vi kan glömma detta med rätten att överföra medel, eftersom det finns andra saker som. enligt honom, kan sättas upp som mer betydande riktpunkter. Men det är ju ett helt fritt val som Per Petersson där gör - vilka delar av försvarsbeslutet skall vi egentligen respektera och vad kan man sätta sig över eller förändra. Där har vi alltså olika uppfattningar.

Jag vet inte vad inom försvaret som har blivit eftersatt under de fem åren. Jag avslöjar väl inga hemligheter när jag säger att vi i försvarsutskottet till

militärledningen har ställt frågan, vad som har blivit eftersatt, och bett den inkomma med en beskrivning av vad som fatfas och också av vad som har fidigarelagts. Man har kanske inte fått tid atf göra den beskrivningen-vi häri varje fall infe fått dessa uppgifter.

Jag har def bestämda intrycket atf man i stort sett har kunnat följa 1977 års försvarsbeslut som det var tänkt. Def kan ha skett förskjutningar, någonting kan ha tagits fram tidigare och annat kan ha fått stå fillbaka. Men ännu har vi i alla fall infe fått besked om atf det skulle föreligga några väsentliga avvikelser - det vill jag gärna ha sagt.

Nr 133

Torsdagen den 7 maj 1981

Planering och anslag för det militära försvaret, m. m.

Anf. 42 PER PETERSSON (m) replik:

Fru talman! Först fill Oswald Söderqvist.

Jag är helt medveten om att ett förtroendeingivande totalförsvar måste innehålla ett militärt försvar av en viss styrka, så aff def är krigsavhållande. Vi måste ha eff befolkningsskydd som är gott. Vi måste också ha en god försörjningsberedskap. Försvaret måste också vara så sammansatt atf det stärker det svenska folkefs försvarsvilja.

Eric Holmqvist har bitit sig fast vid frågan om 2 eller 4 %. När vi träffar ett femårigt försvarsbeslut eftersträvar vi ju att få planeringssäkerhef. så aft vi när vi fattar beslutet också vet vad vi faktiskt får för de pengar vi då räknar med. Vi har använt olika indexserier för aft försöka säkra realvärdet under en femårsperiod.

Eric Holmqvist vet lika väl som jag atf man i den nu arbetande försvarskommittén, 1978 års försvarskommiffé, är medveten om att nettoprisindex inte har varit ett tillfredsställande index. Det har under vissa perioder blivit för liten täckning, under andra perioder en tillfredsställande täckning. Därför håller man nu på och arbetar fram eff nytt indexsysfem.

Men vad som är ostridigt är aft även med den ökade möjligheten atf överföra pengar - aft man behöver detta beror på inflationsutvecklingen -har man inte fullt ut kunnat fullfölja 1977 års försvarsoeslut, alltså ge försvaret den styrka som man avsåg när man fattade beslutet 1977. Eric Holmqvist vet att spänningen i världen har ökat sedan 1977. Det har också redovisats av 1978 års försvarskommilté.

Anf. 43 GUDRUN SUNDSTRÖM (s):

Fru falman! Jag skall koncentrera mig på en del av de informationsfrågor .som berörs i försvarsutskottets betänkande.

Många är beroende av en mer fördjupad information i säkerhets- och försvarsfrågorna än man kan få i massmedias stora informationsflod. Ofta är dessa frågor komplicerade och svåra att ta ställning till. Sakförhållandena kan också många gånger vara mycket svåra att beskriva. Dessa frågor är vidare av sådan art att de bör slippa behandlas i sensationsartiklar, där man ofta stannar inför s. k. udda frågor.

Vi har kunnat konstatera ett större intresse för säkerhets- och försvarsfrågorna i samhället. Därför är def vikfigt aff vi kan möta detta intresse med en saklig och begriplig information.

Nr 133

Torsdagen den 7 maj 1981

Planering och anslag för det militära försvaret, m. m.

Inom försvarskommittén och försvarsutskottet har vi haft många diskussioner om hur vi skall få ut en bra och saklig upplysning i de här frågorna. En särskild expertgrupp har också framlagt förslag till försvarskommittén i informationsfrågan. Förslaget hade dessförinnan varit föremål för ett remissförfarande. Av remissvaren kan man utläsa att det finns ett stort intresse för en förbättrad information. Målsättningen har försvarskommittén beskrivit i sitt betänkandet 1980:2:

"Informationen bör syfta fill att stimulera den allmänna säkerhetspolitiska debatten genom att bl. a. ställa sakligt underlag till förfogande. Strävan bör vara att få en sådan bredd på debatten att den inte endast engagerar ett redan välinformerat fåtal.

Informationen skall också tjäna till aff belysa bakgrund och motiv för de
mål och den inriktning som statsmakterna givit för säkerhets- och försvars
politiken. För den enskilde är det angeläget att få en god kunskap om varför
hon eller han kan tas i anspråk för utbildning eller annan tjänstgöring enligt
någon av pliktlagarna. Inte minst är det angeläget för den enskilde att inse
vilka påfrestningar som kan drabba fredssamhället och medborgarna i
händelse av kriser och krig och vad som görs för atf möta dessa påfrestningar.
Def är också ett allmänt intresse att få en god information om hur de
allmänna medel används som satsas på försvars- och säkerhetspolitiska
åtgärder.---

Detta mål bör kunna förverkligas genom en kombination av åtgärder:

- Alla människor bör så långt möjligt nås med en grundläggande information.

- De tillfällen då säkerhetspolitiken är en viktig politisk fråga utnyttjas för att sfimulera debatt och intresse.

- I övrigt skapas intresse genom att anknyta till aktuella händelser och ge olika åsikter möjligheter att komma fill tals.

- Informationsmaterial ges ut kontinuerligt i syfte att nå dem som är särskilt intresserade."

I betänkandet tar kommittén upp t. ex. hur man skall kunna informera i säkerhets-och försvarsfrågorna i skolan, vilka upplysningar som kan vara bra aft ge de värnpliktiga och dem som är inkallade fill repetifionsövningar. Man tar upp frågan om särskilda journaliststipendier för vidareutbildning pä det säkerhetspolitiska området. Men man har också tagit upp folkrörelsernas roll när det gäller att föra en debatt om försvars- och säkerhetsfrågorna.

Av egna erfarenheter från folkrörelserna vel jag hur mycket t. ex. Folk och Försvar har kunnat hjälpa oss vid konferenser - man har givit ut skrifter som har varit ett stöd när det gällt att få i gång en bredare diskussion om försvarsfrågorna.

Vi socialdemokrater har accepterat kommitténs tankegångar. Därför har vi föreslagit ett höjt anslag till Folk och Försvar. Vi anser det viktigt atf fä i gång en bredare debatt i säkerhets- och försvarsfrågorna och att få ut en bra och lättförstådd information till människorna.

Det finns ytterligare några skäl som motiverar ett höjt anslag till Folk och Försvar.

Inför ett nytt försvarsbeslut, som skall träda i kraft efter 1982, är def viktigt med en ökad information i säkerhets- och försvarsfrågorna. Vi vet atf den allmänna penningbristen medför förändringar, både för dem som arbetar inom försvaret och för dem som tillhör frivilligorganisationerna, och def har kommit fram nya tankegångar om hur vi på ett bättre sätt än tidigare skall kunna utnyttja samhällets civila resurser vid ett eventuellt krigs- eller krisförhållande.

Vi är inom vårt parti väl medvetna om att alla de här områdena säkerligen får egna beskrivningar. Skälet fill att vi är angelägna om att Folk och Försvar får ökade resurser är aft vi därigenom får en bredare debatt. Vi får en möjlighet atf nå ut fill grupper av människor som annars kanske inte sysslar med de här frågorna - ungdomsorganisationer, kvinnoorganisationer, osv.

Just den form som Folk och Försvar använder sig av - att förmedla falare, att ge ekonomiskt stöd och att komma ut med upplysningsskriffer - har betytt och kommer säkerligen aff i framtiden betyda mycket för att få i gång en bred diskussion.

Fru falman! Jag behöver inte mera motivera betydelsen av ökad information före ett nytt försvarsbeslut. Vi har i våra motioner understrukit att denna information bör ges nu och bör komma många dll del.

Jag vill också med några ord beröra frivilligorganisationerna inom försvaret. Vi är inte, som utskottets värderade ordförande tror, ute och valfiskar bland organisationernas medlemmar. Vi som tillhör försvarsutskottet eller försvarskommittén är ofta ute hos de här organisationerna för att informera, och vi ser då att de gör ett oerhört betydelsefullt arbete. Överbefälhavaren hade i sin promemoria begärt mera pengar fill utbildning av den här kategorin, och därför tycker vi att det inte är obefogat att vi ställer upp för dessa organisationer.

Kanske blir det i framtiden en nedskärning av regementen, vilket skulle kunna medföra aff frivilligorganisationerna får en annan och sämre ställning. De kanske drabbas av atf få mindre personligt stöd, och kanske får de infe heller lokaler till sitt förfogande i samma utsträckning som de är vana vid f. n.

Fru talman! Med det sagda vill jag yrka bifall till de reservationer som socialdemokraterna har fogat till försvarsutskottets betänkande.

Nr 133

Torsdagen den 7 maj 1981

Planering och anslag för det militära försvaret, m. m.

Anf. 44 PER PETERSSON (m) replik:

Fru talman! Jag är uppriktigt glad över Gudrun Sundströms välvilliga intresse för de frivilliga försvarsorganisationerna och för att hon vill att man skall ge Folk och Försvar behövliga resurser för dess angelägna informationsarbete. Därvidlag finns det ingen motsättning mellan Gudrun Sundström och mig i sakfrågan.

Låt mig läsa in två korta stycken från försvarsutskottets betänkande nr 19:

"Liksom försvarsministern och motionärerna vill utskottet framhålla angelägenheten av information och debatt om säkerhetspolitiken och

Nr 133

Torsdagen den 7 maj 1981

Planering och anslag för det militära försvaret, m. m.

totalförsvaret inför nästa försvarsbeslut. Def är också viktigt att sprida lättillgänglig information om beslutet sedan def är fattat.

Utskottet kan för sin del godta att försvarskommifléns förslag om information och debatt underställs riksdagen i samband med övriga förslag från kommittén. Från regeringens sida finns uppenbarligen både vilja och handlingsberedskap aft stödja organisationer och projekt som syftar till att sprida kunskap om säkerhetspolitiken och totalförsvaret. Medel finns tillgängliga under anslaget Vissa nämnder m. m., som är ett förslagsanslag", dvs. ett anslag som kan överskridas.

Anf. 47 ERIC KRÖNMARK (m);

Fru talman! Min situation är något egenartad, eftersom jag är politiskt ansvarig för den proposition som riksdagen nu behandlar men inte har möjlighet att försvara den från regeringsbänken. Jag avser att ge en allmän syn på försvarspolitiken, men innan jag går in på denna ber jag aft något få kommentera vad min högt värderade företrädare som försvarsminister Eric Holmqvist har framfört i debatten.

Låt mig börja med den formulering som har diskuterats angående säkerhetspolitiken, nämligen atf vi skall uppfylla våra säkerhetspolitiska förpliktelser i Norden. Jag vill här deklarera alt för mig är ingen formulering någon prestigefråga. I den mån en formulering skulle kunna ge intryck av tvetydighet är det beklagligt. Jag kan bara konstatera att uttrycket som sådant är tidigare använt. 1 den proposition som låg fill grund för riksdagens försvarsbeslut 1968-ett av de stora försvarsbesluten i modern tid- skrev den dåvarande regeringen:

Sveriges neutralitetspolitik förutsätter aft försvarspolitiken styrs bl. a. av de förpliktelser som vi ikläder oss genom atf förklara oss neutrala i en konflikt mellan andra stater. Vid ett krig i Europa som Sverige inte är inblandat i föreligger skyldighet för Sverige aft avvisa företag från de krigförandes sida som kränker det svenska territoriet.

Jag tycker att det här är en alldeles utomordentlig formulering, och jag beklagar atf den sedan kom bort i hanteringen. Jag vill betyga aft jag inte ser någon som helst skillnad i uppfattning i den här frågan mellan vad den socialdemokratiska regeringen sade 1968 och vad jag sade i propositionen 1977. Def är uttryck för precis samma inställning men, som sagt, ingen

prestige i det här! I och med aft debatten hardragits upp vill jag betona att här inte föreligger någon som helst skillnad i uppfattningar när del gäller den viktiga frågan om den säkerhetspolitiska innebörden.

Eric Holmqvist talar om ekonomiska ramar. Jag vill då påpeka aff vi inför budgetåret 1980/81 kunde bedöma att bristen i försvarsbeslutet var ca 3 miljarder kr. gentemot vad som avsågs 1977. Vad som sedan har hänt är aff en viss återhämtning skett på grund av den dämpade reallöneutvecklingen. Det gör att brisfen i förhållande fill försvarsbeslutet inte kommer att bli 3 miljarder utan mellan I och 2 miljarder kronor. Till övervägande del beror denna på att man inställt planerad repetitionsutbildning, som icke kan fas igen annat än på ganska lång sikt.

Det har dock förelegat tillfälle atf göra en återhämtning av säkerhetspolitisk betydelse, genom att vi har kunnat tillföra krigsorganisationen materiel. Jag vill nämna att det har varit möjligt att genom regeringens förslag på denna väg bereda sysselsättning inom svensk industri för mellan 5 000 och 10 000 årsarbetare. Ett bifall fill den socialdemokratiska reservationen skulle alltså innebära minskad industrisysselsäftning. Detta skall inte vara avgörande när man fattar försvarspolitiska och säkerhetspolitiska beslut, men jag vill ändå dra fram i ljuset den effekt som den linje som Eric Holmqvist här har förordat skulle få.

Låt mig härefter, fru talman, gå in på mera principiella överväganden.

Frågor av omedelbar och direkt betydelse för Sveriges säkerhetspolitik får oftast tyvärr mycket litet utrymme i den offentliga diskussionen. Det är en tradition vi infe bara borde beklaga utan också göra något åt. Men vi har också ett värdefullt arv att förvalta: den breda enighet som av tradition gällt den svenska neutralitetspolitiken - och med denna som utgångspunkt vår syn på utrikespolitiska och försvarspolitiska frågor.

Om ett år skall riksdagen fatta nästa femåriga totalförsvarsbeslut. Def internationella klimatet är i dag väsentligt annorlunda än del var då det förra försvarsbeslutet fattades 1977. De då ännu rådande förhoppningarna om fortsatt avspänning har inte uppfyllts. I stället har den internationella utvecklingen kommit att karakteriseras av djupnande motsättningar. Det gäller både förhållandet mellan sformaktsblocken och regionala konflikter på olika håll.

Till följd av denna utveckling är den tendens mot ökande rustningar vi kan bevittna. Samtidigt måste vi konstatera aff många av de rustningskontroll-förhandlingar som inleddes på 1970-talet tycks ha gått i stå. Bl. a. gäller detta SALT-samtalen mellan supermakterna om en begränsning av de strategiska vapnen, liksom även Wiensamtalen om styrkereduktion i Centraleuropa och förhandlingarna om ett fullständigt provstopp för kärnvapen. Även def andra uppföljningsmötet till den europeiska säkerhetskonferensen har präglats av de skärpta motsättningarna. Vi hoppas ändå att förutsättningar föreligger för att konferensen skall kunna leda till positiva resultat. Det finns också tecken som tyder på atf amerikansk-sovjetiska samtal om begränsning av s. k. eurosfrategiska vapen kan återupptas under 1981, vilket måste betecknas som en mycket positiv utveckling.

Nr 133

Torsdagen den 7 maj 1981

Planering och anslag för det militära försvaret, m. m.

Nr 133

Torsdagen den 7 maj 1981

Planering och anslag för det militära försvaret, m. m.

Försvarskommittén noterar i sitt i februari avgivna betänkande de risker som regionala konflikter medför för internafionell fred och stabilitet. Kriget mellan Iran och Irak och den senaste tidens utveckling har härvidlag särskilt riktat uppmärksamheten kring Gulfen. med dess centrala roll för världens oljeförsörjning.

Kommittén noterar också inomregionala utvecklingstendenser, t. ex. den i Polen. Händelserna där har framhävt betydande spänningar i Östeuropa, vilka kan komma atf påverka den politiska situationen i Europa i dess helhet.

Beträffande förhållandet mellan öst och väst, som för svensk säkerhetspolitik fortfarande måste bedömas vara det helt grundläggande säkerhetsperspektivet, drar kommittén en enligt min mening tungt vägande slutsats; kommittén framhåller aff förhållandet öst-väst i högre grad än tidigare kan komma atf präglas av återkommande växlingar mellan skeden av ökade spänningar och skeden av samarbetsförsök. Mot bakgrund av denna bedömning framstår det som särskilt angeläget aff vi fortsätter att föra en konsekvent och långsiktig säkerhetspolitik. Kortare perioder av minskad spänning bör infe tas till inläkt för att det skulle vara möjligt för oss att ge avkall på våra säkerhetspolitiska ambitioner. Lika litet bör vi under perioder av ökade motsättningar mellan supermakterna, som den vi nu genomgår, föranledas att vidta förhastade eller överdrivna åtgärder.

Det nordiska områdets strategiska betydelse har av flera skäl ökat under senare år. De kärnvapenbärande ubåtarnas viktiga roll för att upprätthålla den strategiska balansen mellan USA och Sovjetunionen och Murmanskom-rådefs vitala betydelse för den sovjetiska sidan är det främsta skälet. Men vi har också utvecklingen av ubåtsjaktvapnen som leder till intensifierad spaning mot ubåtar och utveckling av marina styrkor för aft skydda dessa. Den nya, oceangående sovjetiska marinen har behov av aft få tillträde till Atlanten, och NATO har behov av aft skydda sina egna, vitala transatlantiska förbindelselinjer. Redan i inledningen av ett krig i Europa kan vi alltså befara en kamp om herraväldet över havs- och landområden i vår närhet.

I samband därmed kan vi räkna med en omfattande flygoperativ verksamhet som kan leda till kränkning av svenskt luftrum.

Om kriget trappas upp fill kärnvapennivå kan omfattande kränkningar med kärnvapenbärande flygplan och kryssningsrobotar förekomma.

Allt detta tyder på att inom vårt totalförsvar kommer luftförsvaret aft få en växande betydelse för atf hävda vårt territoriums integritet. Vi får infe låta flygdivisionernas antal sjunka ytterligare. Vi måste satsa på aft upprätthålla deras kvalitet.

Kommittén är enig i sin slutsats att så länge risken för ett krig i Europa inte kan uteslutas, måste vi vidmakthålla ett efter våra förhållanden starkt totalförsvar på den allmänna värnpliktens och övriga pliktlagars grund. Vi måste göra detta dels för att begränsa konsekvenserna av ett sådant krig för våregen del, om det trots allt skulle komma, dels för aft fortsatt kunna bidra till lugn och stabilitet i vår del av världen.

Denna slutsats är kanske infe direkt överraskande. Jag vill dock hävda att

den nu har en särskild tyngd eftersom kommittén mycket seriöst övervägt de kritiska synpunkter som framförts i anslutning till kommitténs första, säkerhetspolitiska betänkande. Jag tänker då särskilt på den krifik som ifrågasatt värdet av ett starkt konventionellt försvar i kärnvapnens tidevarv. I debatten har hävdats att skyddet mot ABC-stridsmedel kommit i skymundan.

De senaste årens internationella utveckling, med pågående eller förestående kärnvapenmoderniseringar inom sformaktsallianserna, är en del av bakgrunden till diskussionerna. Verkningarna av kärnvapenkrig har kommit upp till ny debatt genom FN:s kärnvapenstudie, som ju genomförts nyligen på svenskt initiativ med omfattande svensk medverkan.

Det är def allra vikfigaste målet för vår säkerhets- och försvarspolitik aft hålla vårt land utanför en konflikt mellan sformaktsblocken, som ju skulle kunna utvecklas till en nukleär slagväxling. Hela vår alliansfria polifik, stödd på eff efter våra förhållanden starkt konventionellt försvar, har ju detta mål.

Det kan självfallet inte kategoriskt uteslutas atf en storkonflikt skulle kunna inledas direkt med kärnvapeninsats. Men stormakternas doktriner och mycket omfattande konventionella rustningar - som ju drar huvuddelen av deras försvarskosfnader - talar starkt för atf en eventuell storkonflikt inleds med konventionella vapeninsafser. Det är i detta läge vårt konventionella försvar har sin roll atf hålla oss utanför konflikten.

Lyckas vi häri bedömer jag, liksom försvarskommittén, risken som ganska liten atf Sverige skulle utsättas för direkt kärnvapenbekämpning i ett på ett senare stadium upptrappat krig. För i ett sådant läge står supermakternas överlevnad på spel inom loppet av timmar eller t. o. m. minuter. Atf man då skulle komma på tanken atf öppna en ny front mot Sverige förefaller närmast befängt. Ingen kan utfärda några absoluta garantier. Men även i dessa sammanhang måste vi försöka tänka rationellt. Motsatsen kan endast leda till elt: handlingsförlamning.

Min slutsats är alltså, atf ett starkt, fredsbevarande konventionellt försvar är vår väsentligaste åtgärd för alt hålla oss utanför de ohyggliga verkningarna av ett kärnvapenkrig. Men ett sådant försvar utgör naturligtvis ingen absolut garanti mot kärnvapeninsatser mot vårt land.

Även om vi står utanför konflikten, skulle vi i ett omfattande kärnvapenkrig kunna drabbas av radioaktivt nedfall.

Ett väl förberett totalförsvar är vår andra försvarslinje mot kärnvapenkrigets verkningar. Civilförsvaret och det ekonomiska försvaret kommer i centrum i ett sådant läge.

Jag håller med dem som anser att skyddet mot ABC har fått alltför liten uppmärksamhet under det senaste årtiondet. Det är nödvändigt att totalförsvaret har förmåga att indikera radioaktivt nedfall samt larma och leda befolkningen i sådana lägen. Och man måste kunna utnyttja alla de skyddsanordningar som finns i samhället, i form av skyddsrum, skyddade utrymmen, tunnelbanestationer, garage och källare. Tillsammans representerar dessa en mycket omfattande skyddsresurs. För atf ta till vara dem

Nr 133

Torsdagen den 7 maj 1981

Planering och anslag för det militära försvaret, m. m.

Nr 133

Torsdagen den 7 maj 1981

Planering och anslag för det militära försvaret, m. m.

behövs ökad information till befolkningen och en effektiv ledning i krig. Myndigheten har i uppdrag atf skyndsamt undersöka behovet av åtgärder och kostnaderna för dessa.

Skulle direkta kärnvapeninsatser ske mot vårt land. måste självfallet alla våra resurser kunna sättas in i undsättningen av de drabbade. Vid sidan av civilförsvarets egna styrkor utgör i detta läge de militära förbanden med sina kvalificerade lednings- och transportresurser den viktigaste tillgången. Jag skall senare mer utförligt återkomma fill civilförsvarsfrågorna.

Försvarskommitténs analys av de både teoretiskt och känslomässigt mycket svåra kärnvapenfrågorna utmynnar alltså i slutsatsen: ett vidmakthållande av ett efter våra förhållanden starkt totalförsvar främst inriktat för konventionellt krig är alltjämt ett av de viktigaste säkerhetspolitiska medlen aff bidra fill fortsatt stabilitet i fred och att skydda vårt oberoende i kris och krig.

Även på def konventionella området sker en snabb utveckling som kräver en kontinuerlig anpassning av våra försvarsansträngningar. Denna anpassning är nödvändig av två skäl: dels på grund av den strategiska utveckling som innebär atf det nordiska, eller snarare nordatlantiska, området kommit mer i fokus för stormakternas militära intresse, dels på grund av den militärtekniska utvecklingen.

Den strategiska utvecklingen innebär ökade risker för att Sverige skulle kunna komma att beröras av krigshandlingar redan i ett europeiskt krigs inledande skede; den militärtekniska utvecklingen medför atf de militära resurserna för snabba, överraskande operationer i vårt närområde genomgår en långsam men kontinuerlig förbättring. Jag kan exempelvis peka på den snabba utvecklingen av mekaniserade enheter, förbättringen av transportmedlen till sjöss och i luften samt utvecklingen då det gäller flygstridskrafterna.

Därtill bör, enligt min mening, läggas den viktiga faktor som försvarskommittén pekat på, nämligen utsikten av motsägelsefulla och snabba variationer i det storpolitiska mönstret, vilket kan medföra att det blir svårare att dra korrekta slutsatser av utrikespolitiska skeenden. Att falla beslut om exempelvis beredskapshöjningar i en situafion som karakteriseras av ofta motstridiga signaler kan därmed bli än svårare i framtiden.

Slutsatsen av detta är att totalförsvarets insatsberedskap och förmåga till snabb sfyrketillväxt måste förbättras. Skall försvaret kunna fylla sin fredsbevarande och krigsavhållande uppgift måste våra militära styrkor vara omedelbart stridsberedda och snabbt kunna förflyttas till hotade delar av landet. Motsvarande gäller de civila totalförsvarsgrenarna. Vi kan inte planera med någon nådatid, för då skapar vi blottor.

Därtill kommer aff vi i framtiden måste finna former som gör det lättare att genomföra begränsade beredskapshöjningar i svårtolkade s. k. skymningslägen. Även med relativt begränsade beredskapsåtgärder kan vi åstadkomma en hög krigsavhållande effekt, bl. a. därför att en fortsalt mobilisering blir så mycket lättare atf genomföra om läget så skulle kräva. Det pågår ett omfattande planeringsarbete i denna fråga. Jag bedömer dock att arbetet

skulle behöva konkretiseras snabbare.

Jag vill i sammanhanget framhålla alt den proposition som vi nu behandlar innehåller förslag på flera punkter som förbättrar vår insatsberedskap och uthållighet i olika tänkbara situationer.

Det är med stor fillfredsställelse jag konstaterar aft försvarskommittén är enig i sin analys av den säkerhetspolitiska och militärpolifiska utvecklingen och de grundkrav som därmed ställs på totalförsvaret. Detta gäller även om det finns vissa nyansskillnader i ansatserna beträffande inriktningen av försvarsuf vecklingen.

Anpassningen av försvaret i takt med de nya krav som ställs kommer givetvis att medföra kostnader - det är ofrånkomligt. Som bekant är den samhällsekonomiska och statsfinansiella situationen ansträngd. Trots atf försvaret som enda del av den offentliga sektorn minskat .sin verksamhet under 1970-talef måste denna återhållsamhet också prägla utvecklingen beträffande försvarsanslagen. I största möjliga omfattning gäller det därför att pressa kostnaderna för den fredstida driften för att frigöra resurser till utbildning och maferielanskaffning, dvs. sådant som ger utslag i krigsorganisationens styrka.

Eff problem härvidlag är aft den hårda kostnadspress som försvaret varit utsatt för under 1970-talet har medfört atf många av de enkla rationaliseringarna redan genomförts. De fortsatta rationaliseringarna kommer därför sannolikt atf bli svårare, och ibland smärtsammare, än tidigare. Försvarets försprång i detta hänseende jämfört med övriga samhällssektorer, som nu måste börja spara, är därför en tvivelaktig tillgång; övriga samhällssektorer kan åtminstone inledningsvis så att säga skumma grädden av mjölken.

Jag vill i sammanhanget nämna alt andra sektorer, enligt min mening, har mycket att lära av försvarssektorn. Genom sitt planeringssystem förmår försvaret formulera långsiktiga mål och sedan planmässigt genomföra dem.

Även om systemet ingalunda är perfekt, vill jag hävda att ingen annan offentlig samhällssektor har tillgång till instrument som på motsvarande sätt möjliggör intelligenta besparingar. Och med intelligenta besparingar menar jag aft kostnaderna har kunnat hållas nere samtidigt som försvarseffekten drabbats av mer måttliga neddragningar.

Vad jag här sagt om den nödvändiga utvecklingen inom försvaret och den ekonomiska krisen ger en antydan om de mycket svåra avvägningsproblem som försvarskommittén står inför i sitt fortsatta arbete.

För det militära försvarets del gäller def bl. a. fredsorganisationen, flygplansfrågan och utformningen av priskompensationssystemet. Utan atf vilja föregripa kommitténs överväganden och förslag skall jag något behandla dessa frågor samt också något behandla vissa fofalförsvarsfrå-gor.

En fråga som tilldrar sig särskild uppmärksainhet i dessa dagar gäller fredsorganisationen. Bakgrunden till det arbete som i dag bedrivs av myndigheterna och försvarskommittén är den rådande obalansen mellan freds- och krigsorganisation. Fredsorganisationen är för stor i förhållande fill

Nr 133

Torsdagen den 7 maj 1981

Planering och anslag för det militära försvaret, m. m.

Nr 133

Torsdagen den 7 maj 1981

Planering och anslag för det militära försvaret, m. m.

det antal krigsförband vi ställer upp. Jag vill i sammanhanget beklaga alt flera av de beslut om neddragningar och sammanläggningar som förbereddes redan i början på 1970-talet inte verkställdes. Hade så skett, hade försvarets ekonomiska problem och behovet av omfattande strukturförändringar varit mindre.

Omfattningen av de nödvändiga förändringarna framgår bl. a. av ÖB:s i tisdags framlagda plan för fredsorganisationen. 6 000 fast anställda förutsätts försvinna inom 10 år, samfidigt som ett stort antal myndigheter läggs ned eller slås samman.

Som det samhällsekonomiska läget är i dag är dessa förändringar helt nödvändiga redan på grund av def tidigare överskottet av utbildningsplatser. Därfill kommer aft krigsorganisationen reduceras under 1980-talet och atf antalet värnpliktiga män som uppnår värnpliktsålder minskar kraftigt fram till mitten av 1990-talet. Även oberoende av ekonomiska krav bör fredsorganisationen alltså minska.

I sammanhanget vill både försvarskommittén och regeringen förorda ett ännu starkare minskningstryck på de centrala myndigheterna än vad som kom till uttryck i överbefälhavarens perspektivplan. Trycket är så hårt aft det måste sägas ligga pä gränsen till vad som är möjligt med tanke på statens ansvar som arbetsgivare. I sammanhanget bör framhållas att just inom den centrala administrationen är stora rationaliseringar redan beslutade och på väg aft genomföras.

Därmed är också sagt att banfningar centralt inte kan bytas ut mot bevarandet av fredsförband. Vi måste eftersträva en effektiv och balanserad organisation över hela linjen. Def kan också vara värt att framhålla i denna debatt att centrala myndigheter på inget sätt skall förväxlas med myndigheter i Stockholm. Tvärtom har dessa myndigheter tusentals anställda på andra platser i Sverige.

Flygplansfrågan haren särskild dimension i försvarsdebatten, bl. a. därför att varje beslut får myckel långsiktiga verkningar, men också därför att den har stor betydelse i andra avseenden än de direkt försvarspolitiska.

Det står helt klart att vi måste skaffa en ny generation stridsflygplan för att ersätta de Viggenplan som börjar falla för åldersstrecket i början på 1990-talet. Försvarskommittén har, som jag tidigare nämnt, särskilt riktat uppmärksamheten på luftförsvaret i framtiden. I ljuset av den militärtekniska utvecklingen och läget i det nordiska området är denna aspekt särskilt viktig bl, a. för aft skapa respekt för Sveriges vilja och förmåga att hålla fast vid vår deklarerade neutralitetspolitik.

Deffa innebär aff def goda luftförsvar vi har i dag måste bibehållas. Ett JAS-system skulle därtill bli ett mer flexibelt användbart system än dagens specialiserade flygplan. Detta är av stort värde exempelvis i en neutralitets-situation, då vi skulle kunna kraftsamla till jaktfunktionen.

Jag håller fast vid den ståndpunkt jag många gånger tidigare uttalat, aff det är de säkerhetspolitiska och rfiilifära skälen som måste få bli avgörande då vi väljer mellan ett svenskt och ett utländskt JAS-system i framtiden. Om knappt en manad skall den svenska flygindusirin, som gått ihop i

Industrigruppen JAS, lämna sin offert på ett i huvudsak svenskutvecklat system. Det är min förhoppning aft deffa alternativ skall visa sig vara tekniskt och ekonomiskt konkurrenskraftigt i jämförelse med utländska medtävlares.

Min förhoppning dikteras inte minst av nya utredningsresultat som kommit fram. Valsituationen mellan å ena sidan ett svenskt och å andra sidan eff utländskt alternativ har visat sig bli mer tillspetsad än vad många bedömare hitfills trott.

Det förefaller nämligen som om mellanformer i anskaffningshänseende knappast är genomförbara av främst ekonomiska skäl. Kvalificerad licenstillverkning ställer sig exempelvis mycket dyrbarare än något annat alternafiv.

Valsituationen kan alltså enkelt beskrivas sa;

Det första alternativet är att vi väljer ett utländskt syslem. Det skulle innebära atf svensk flygindustri praktiskt laget försvinner på kort tid och att drygt 6 000 arbetstillfällen går förlorade enbart på den militära sidan, vartill kommer att ett stort antal arbetstillfällen försvinner också på den civila sidan. Den påbörjade svenska civila utvecklingen och produktionen bedöms nämligen också upphöra i händelse av uteblivna militära beställningar.

Det andra alternativet är atf svensk flygindustri får en militär beställning. Detta skulle på sikt visserligen ge färre arbetstillfällen inom den militära sektorn än man har i dag. Men genom att de påbörjade civila satsningarna skulle kunna fullföljas och vidareutvecklas kunde den totala sysselsättningsnivån hållas uppe. Härtill kommer naturligtvis de industriella fördelarna i form av tekniskt kunnande och annat samt de säkerhetspolitiska aspekterna.

Flygplansfrågan har i några fall diskuterats i egendomliga termer. Utgångspunkten måste självfallet vara de krav som ställs på försvaret. Då och då ställs dock framtida flygplansanskaffning i motsats till andra ting, exempelvis värnpliktens utformning.

Jag har tidigare i kammaren påvisat det felaktiga i sådana synsätt. Genom aft välja ufländska flygplansalternafiv och därmed skjuta kostnaderna på framtiden skapar man i teorin måhända en politiskt lättvindig väg att slippa ta ställning fill svåra frågor. Sakligt vore dock en sådan väg helt förödande. Som försvarskommittén visat kommer vi även på 1990-falet och därefter att behöva stridsflygplan. Väljer vi i höst att anskaffa utländska plan uppstår med automatik stora betalningspucklar på 1990-talet, då vi inom loppet av eff fåtal år skall betala för ett stort antal flygplan - på en gång för både utvecklingskostnaderna och kostnaderna för produktionen.

Väljer vi den vägen, måste vi se till alt övriga försvarsgrenar under 1980-falet kommer i så gott skick att de på 1990-talet kan starkt reducera sin maferielanskaffning.

Slutsatsen av detta är således att om vi väljer ett utländskt alternativ så skärps kraven på en tidig, och i vissa fall för fidig, strukturomvandling inom armén och marinen under 1980-falef samtidigt som deras materielanskaff-ning forceras. Samtidigt uppstår naturligtvis stora problem inom de

Nr 133

Torsdagen den 7 maj 1981

Planering och anslag för det militära försvaret, m. m.

Nr 133

Torsdagen den 7 maj 1981

Planering och anslag för det militära försvaret, rn. m.

försvarsindustrier som således måste bygga upp sin kapacitet på 1980-talet när beställningarna på 1990-talet dras ned mycket drastiskt.

Detta kortfattade resonemang kan på sitt sätt sägas illustrera nödvändigheten av ett långsiktigt tänkande inom försvarspolitiken. Långsiktighefen i försvarsplaneringen är väsentlig för försvarets effektivitet och därmed också för stabiliteten i vår förda säkerhets- och försvarspolitik.

Systemet med fleråriga planeringsramar och en metod för prisreglering är en förutsättning för detta. Jag konstaterar med tillfredsställelse att försvarskommittén i enighet slår vakt om att vi även fortsättningsvis skall tillämpa ett sådant förfarande.

I tider av kraftig inflation har det nu tillämpade NPl-systemet lett till alltför stora osäkerheter både när det gäller vilka totala resurser som disponeras under en beslutsperiod och när def gäller den årliga variationen av disponibla medel. Kommitténs eniga förslag om att göra om kompensationssystemet hälsar jag därför med tillfredsställelse. Jag hoppas att regering och riksdag i det kommande försvarsbeslutet skall kunna ta ställning till ett kompensationssystem som bättre svarar mot den verkliga pris- och löneutvecklingen inom försvaret.

Vi står inför en period där vi redan i planeringen måste förutsätta hårda ingrepp av rationaliseringskaraktär. Jag syftar då i första hand på de hårda ingrepp i fredsorganisationen och i fråga om fortsatta personalminskningar som försvarskommittén föreslår i sitt betänkande. Def är då desto mer angeläget aff vi får ett kompensationssystem som beaktar redan intecknade rationaliseringsvinster.

Jag övergår så till atf beröra några frågor rörande totalförsvarefs civila delar.

1978 års försvarskommitté har i sitt senaste belänkande redovisat en grundsyn rörande samhället i kris och krig. Kommittén trycker särskilt hårt på att del är samhället som helhet, omställt till kris- eller krigsförhållanden, som är vårt totalförsvar. I sammanhanget vill jag också uttrycka min förundran över vissa inslag i den aktuella debatten. Det framförs ibland uppfattningar vars innebörd är att de civila delarna av samhället skulle kunna hållas fullständigt åtskilda från krigshandlingar. I själva verket är begreppet totalförsvar ett uttryck för nutida krigs totala karaktär.

En utgångspunkt måste vara aff vi far till vara det fredstida samhällets resurser i så hög grad som möjligt. Detta blir möjligt, om vi beaktar krigs- och krisfrågor redan i fredstid och om vi förbereder oss väl att leda verksamheten på alla nivåer.

Principen atf en verksamhet i fred skall pågå i kris och krig så långt möjligt direkt och oförändrat ger också förutsättningar för oss atf även när det gäller de civila grenarna av totalförsvaret möta överraskande inledda angrepp. 1978 års försvarskommitté har på ett par områden lämnat nya förslag till inriktning av de civila totalförsvarsgrenarnas verksamhet.

När det gäller det ekonomiska försvaret innebär förslagen att vi fortsättningsvis bör prioritera åtgärder som ger oss möjligheter att under lång tid klara en nivå i vår levnadsstandard som kan betecknas som "överlev-

nadsnivå". Sådana varor och tjänster som fordras för individens och samhällets överlevnad och för understöd av försvarsmakten föreslås bli prioriterade. En inriktning som syftar till att förbereda varierande omställningar av vårt näringsliv kan jämfört med tidigare planering på olika områden leda fill en annorlunda syn på lagring av skilda förnödenheter. Detta relativt nya betraktelsesätt måste nu ligga till grund för myndigheternas planering, så atf regering och riksdag i det kommande försvarsbeslutet kan ta ställning mot bakgrund av ett konkretiserat underlag.

För civilförsvarsverksamheten har 1978 års försvarskommitté varit särskilt angelägen att peka på det förhållandet att begreppet civilförsvar skall beteckna en verksamhet och inte en organisation.

I fred byggda skyddsrum är av grundläggande betydelse för befolkningens skydd i krig. Men skydd kan dessutom åstadkommas genom att man utnyttjar vissa förberedda skyddade utrymmen eller genom aft man söker endast tillfälligt skydd. Effekten av fientliga stridshandlingar kan därutöver minskas genom lokala omflyttningar till mindre utsatta områden eller genom att i vissa situationer särskilt hotade områden utryms. I fråga om avvägningen mellan olika slag av åtgärder vill jag framhålla atf de infe ersätter varandra ulan närmast bör komplettera varandra i olika situationer, exempelvis så att begränsad omflyttning får väga upp brister i tillgången på skyddsrum och andra skydd. Handlingsfrihet och förmåga aft besluta helt efter den rådande situationen är därför viktiga inslag.

Ledningsorganisationen på olika nivåer för civilförsvarsverksamheten måste också ha förmåga atf leda utrymningar av olika omfattning samt ha beredskap för att ta hand om spontana befolkningsomflyflningar som kan uppstå t. ex. i anslutning fill omfattande markstrider.

Den inriktning av civilförsvarsverksamheten som försvarskommittén angivit, med en stark betoning av ledningsorganisationens förmåga atf handla med anledning av det aktuella, eller förutsedda, läget och aff utnyttja de samlade resurserna för befolkningens skydd, innebär att ett visst skydd kan uppnås även mot sådana hot som anses mindre sannolika. Detta kan gälla de fall där civilbefolkningen utsätts för direkt bekämpning. Detta kräver dock att det finns en beredskap hos ledningsorganisationen all hantera även dessa svåra fall. Ett kärnvapenanfall utan några begränsningar har vi lika litet som någon annan knappast resurser att skydda oss mot.

Försvarskommittén har föreslagit åtgärder som bör kunna leda till en förbättring av civilförsvarets personalsituation. Jag ser de åtgärderna som angelägna, inte minst därför att utbildningsbehoven i fred därigenom kan begränsas.

Kommittén bedömer aft riskerna för aff kemiska stridsmedel kan komma till användning är större än tidigare. Man föreslår atf målsättningen för skyddsanskaffning bör förändras därhän att skyddsmasker anskaffas i fred för hela befolkningen. Detta mål bör enligt kommitténs mening kunna nås inom en tioårsperiod.

Vad kommittén föreslagit rörande skyddsmaskanskaffningen står helt i överensstämmelse med vad regeringen beslutade i december 1980 rörande

Nr 133

Torsdagen den 7 maj 1981

Planering och anslag för det militära försvaret, m. m.

Nr 133

Torsdagen den 7 maj 1981

Planering och anslag för det militära försvaret, m. m.

ökade ekonomiska resurser för ändamålet. Budgetproposifionen ger på denna punkt uttryck för samma sak.

Jag noterar atf flera av försvarskommifféns förslag beträffande civilförsvarets framfid syftar fill aft ge civilförsvaret en fastare lokal förankring. Jag tänker bl. a. på förslagen att knyta samman freds- och krigsräddningstjäns-ten fastare och tankarna på en s. k. hemskyddsorganisation, liknande vad som fanns under andra världskriget.

Jag är övertygad om det berättigade i de tankegångarna. Det svenska civilförsvaret är - trots den med internationella mått mycket långtgående satsningen på främst utbyggnad av skyddsrum och ledningsresurser - en nära nog okänd, eller misskänd, resurs hos sfora medborgargrupper i vårt land. Jag håller med försvarskommittén om att viss kritik kan vara berättigad, exempelvis beträffande tillgången på skyddsmasker bl. a. för barn. Men den helt avgörande brisfen är enligt min uppfattning att ett så litet antal av medborgarna lokalt i sina kommuner kommer i kontakt med civilförsvaret.

Enligt min mening krävs alltså förändringar i syfte att stärka civilförsvarets lokala förankring väsentligt. Det bör enligt min uppfattning prövas om de lokala instanserna kan få en viktigare roll, inte bara då det gäller rekrytering och övningar för krigsorganisationen.

Jag anser också att en generösare attityd i framtiden bör intas till den utbildning i självskydd m. m. som de lokala civilförsvarsförbunden m. fl. tillhandahåller. Det är en rimlig ambition att sådan utbildning skall kunna tillhandahållas medborgarna i den utsträckning de efterfrågar en sådan.

Vi genomlever nu en period med stora ekonomiska svårigheter i hela samhället. Def kommer också att påverka totalförsvarefs framfida utformning. Det är enligt min mening viktigt att man i denna situation målmedvetet prioriterar krigsorganisationerna. Det kan bli smärtsamt för många, men vi får aldrig lämna ur sikte det övergripande målet: att ställa upp ett totalförsvar som inger respekt i omvärlden. Det är en förutsättning för oss i en spänningsfylld värld att vi kan hävda vår frihet och vårt oberoende. Det finns dessvärre ingen annan väg. Historien läross vadsom kan ske med länder som ensidigt förlitar sig på andra säkerhetspolitiska medel.

Vi måste och skall genomföra omfattande rationaliseringar, men vi måste också se till att 1982 års försvarsbeslut medför atf våra mobiliseringsstyrkor upprätthålls och vidareutvecklas i takt med de krav som vår säkerhetspolitik ställer.

både Eric Krönmark och jag kanske ha anledning atf erinra oss vad som har varit.

Eric Krönmark menade att man på 1970-talef infe lade ned förbanden vid den tidpunkt då det borde ha skett. Jag vet inte om han syftade på mig eller min företrädare Sven Andersson, som naturligtvis gjorde rätt noggranna överväganden i sådana sammanhang. Å andra sidan måste jag säga aft varken Eric Krönmark eller någon annan har velat skynda på när det gällt förbandsnedläggningar. Jag erinrar mig det stora bekymmer som jag hade att dras med då det gällde att avveckla två flygflottiljer. Om jag infe minns fel var Eric Krönmark en av dem som kämpade mycket intensivt för atf Kalmar-flottiljen skulle få vara kvar. Jag fick "bibbor" och pärmar fulla med framställningar, av vilka framgick att moderaterna i bygden verkligen hade engagerat sig i den frågan. Tiotusentals människor skrev under listor, där man uttryckte aff något sådant infe fick ske. Så nog finns def försyndelser på ömse håll, om vi nu skall plocka fram sådana.

Men jag tror - och det har säkert Eric Krönmark i egenskap av försvarsminister också insett - att det ändå var klokt atf vi gjorde den anpassningen inom flyget.

Flygplansfrågan skall jag faktiskt inte nu gå in på.

När def gäller totalförsvaret skall jag gärna erkänna aff försvarsministern inte är ensam om att bära ansvaret. Beträffande mycket av den krifik som vi har satt in och mycket av def som vi tidigare diskuterat här i kammaren i fråga om totalförsvaret, så vidhåller jag att det fortfarande finns betydande brister som vi måste komma till rätta med. När det gäller det ekonomiska försvaret, vilket utsätts för särskilt stark kritik i dag, känner jag ett visst behov av att få säga atf jag faktiskt tror att den nya ledningen - jag avser bäde styrelsen och dem som har de verkställande uppgifterna - verkligen har gått in för aff komma till rätta med de problem som kan finnas inom den sektorn. Det är naturligtvis ytterst angeläget med tanke på vår försörjning.

Till sist: De förpliktelser som Eric Krönmark talar om härleder sig ur folkrätten, vilken vi fakfiskt berört i vår motion. Det var således icke något svar i den debatt som vi har förf här tidigare. På den punkten är vi helt överens.

Nr 133

Torsdagen den 7 maj 1981

Planering och anslag för det militära försvaret, m. m.

Anf. 49 OSWALD SÖDERQVIST (vpk) replik:

Fru falman! Def är inget fel på Eric Krönmarks analys av det säkerhetspolitiska läget. Men mycket halfar när det gäller att dra slutsatser därav. Tänk rationellt, uppmanade Eric Krönmark här, och sedan talade han om totalförsvaret. I och med det uppenbarade sig ju det ologiska i resonemanget. Eric Krönmark och andra talar ofta om ett välbalanserat totalförsvar. Men det är ju just det som vi i Sverige saknar. Vad beror det på? Jo. def beror på att den militära sektorn år efter år, decennium efter decennium fått ta i anspråk merparten av medlen - 97 %, 98 % och ibland mer än 98 % av de samlade anslagen. Därigenom har vi fått de urgröpningar och motsättningar som sä tydligt kommer fram när Eric Krönmark fortsätter sitt anförande. Han kommer in på civilförsvarets brister- de är oerhört stora. Han talar om

Nr 133

Torsdagen den 7 maj 1981

Planering och anslag för det militära försvaret, m. m.

skyddet mot ABC-stridsmedel. vilket återigen helt plötsligt har blivit aktuellt. I 20 år har nämligen infe en enda människa varit intresserad av frågan om skyddet mot ABC-stridsmedel. Ingen har visat sig intresserad av att stiga fram här i riksdagen eller någon annansfans och äska medel eller forskningsresurser eller någonting annat när det gäller detta skydd. Sådant lade man åt sidan på 1950-talet.

Vad är det för totalförsvar ni talar om? Märker infe Eric Krönmark def ologiska i sitt eget resonemang? Han går upp här och talar om förstärkningar av def militära försvaret, om behovet av fler flygplan osv., men i nästa andetag framhåller han hur sårbart def svenska samhället och därmed hela det svenska totalförsvaret är.

När skall vi föra en verklig debatt och inte en pseudodebatt, där vi bryter ut den militära sektorn och talar om den utan aft fa hänsyn till samhällets sårbarhet i övrigt?

Vi måste, som jag sade fidigare. välja nu. Def går inteaff få både-och. utan vi måste välja. Det vet vi allihop. Def går inte. Eric Krönmark. att både bibehålla allmän värnplikt och skaffa nya stridsflygplan. Vi har inte råd att i fortsättningen upprätthålla ett sådant flygvapen som Eric Krönmark önskar sig, om vi infe skall utkräva oerhört kraftigt ökade försvarsutgifter, vilket def infe torde finnas något gehör för hos svenska folket.

Anf. 50 ERIC KRÖNMARK (m) replik:

Fru talman! Låt mig först till Eric Holmqvist säga att mitt yttrande om att det var beklagligt atf man infe hade gjort sammanläggningar och indragningar i början på 1970-talel inte var ämnat som någon kritik vare sig mot Sven Andersson eller Eric Holmqvist. Def var bara ett konstaterande, och även jag är beredd att ta mitt ansvar för att vi i det läget inte såg utvecklingen så långsikfigf som vi borde ha gjort. Alla politiker gör sina misstag, och def har fidigare försvarsministrar också gjort. Inte heller jag hade da de kunskaper som jag nu förskaffat mig.

Eric Holmqvist talade om bristerna inom överstyrelsen för ekonomiskt försvar. Jag tror att en av grundorsakerna till att det blivit som det blivit är atf man pä det området inte har haft samma planering och ekonomiska ramar som man haft inom de övriga totalförsvarsgrenarna. Därför har man alltså inom överstyrelsen för ekonomiskt försvar inte tvingats till samma noggranna prioritering. Jag har också stort förtroende för den nuvarande ledningen och för dess möjligheter att rätta till förhållandena.

Sedan till Oswald Söderqvist. Vi brukar ofta föra sådana här dialoger, ljudliga dialoger mellan döva så att säga. för vi har sä totalt olika syn på verkligheten. Def förefaller som om vi levde i olika världar.

Lät mig bara säga att vi skall ha ett balanserat totalförsvar. För Oswald Söderqvist är det synonymt med att breda ut resurserna jämnt över alla delar avförsvaret. Det är inte så enkelt. Det viktigaste är att se till att vi inte utsätts för krigshandlingar. Därvid har olika faktorer olika tyngd och olika betydelse. Det militära försvaret iir. sett ur det säkerhetspolitiska perspektivet och med hänsyn till den krigsavhållande effekten, den svagaste länken.

om jag får använda def uttrycket. Man kan nämligen inte utnyttja några civila funktioner, utan def måste vara en organisation som är avsedd just för en sådan abnorm situafion. Det går därför inte atf resonera så lättvindigt som Oswald Söderqvist gör och hävda att man skall föra över resurser från det militära försvaret för att täcka brister inom andra totalförsvarssektorer. Verkligheten är inte sådan. Det är inte så att del gäller att välja mellan flygplan och värnpliktiga. Vi tvingas att ha båda delar. Jag hoppas och tror atf det genom rationaliseringar är möjligt att få ett balanserat militärt försvar, som kan följa med i den teknologiska utvecklingen utifrån våra speciella förutsättningar, samtidigt som vi behåller den allmänna värnplikten och utnyttjar all den försvarsvilja som finns hos våra medborgare.

Nr 133

Torsdagen den 7 maj 1981

Planering och anslag för det militära försvaret, m. m.

Anf. 51 OSWALD SÖDERQVIST (vpk) replik;

Fru falman! Vi kanske infe lever i skilda världar, men vi försöker nog bedöma de här sakerna från skilda utgångspunkter. Jag har aldrig sagt att vi inte skall ha ett så starkt militärt försvar som möjligt. Det anser jag atf vi bör ha. Jag har sagt upprepade gånger i försvarsdebatfer i denna kammare atf den struktur som vårt försvar nu har och som var ganska effektiv relativt omvärldens på 1950-talet numera inte har samma effekt. Det beror på att vi inte orkar följa med ekonomiskt och infe heller har de tekniska resurserna att hänga med i forskningen på området och i den utveckling av vapen och vapensystem som förekommer inom stormakterna. Det har jag gång på gång försökt påvisa, Det är det som är den springande punkten, och vare sig Eric Krönmark tycker illa om det eller inte blir han och andra tvungna att välja mellan flygplan och värnpliktiga - för atf nu förenkla problemafiken. Det är inte bara def som def gäller utan hela inriktningen av försvaret. Vi kommer infe att ha råd med bådadera om vi inte kräver att svenska folket skall satsa oerhört mycket mer på försvarskostnader än i dag. Samtidigt blir det svenska samhället, precis som andra industrisamhällen, mer och mer sårbart för alla slags störningar t. o. m. i fredstid. Hur skall man kunna upprätthålla några verksamheter, allra minst militära, som fordrar oerhörda resurser i sådana lägen?

Vi måste titta på detta och infe bara tala om det svenska militära försvarefs viktiga roll och sådana saker. Den viktiga rollen undergrävs hela tiden av samhällsutvecklingen. Vare sig ni som sitter hiir- herr Krönmark och andra-vill det eller inte. så blir vi tvungna att göra det förr eller senare. Det vore bättre att göra det förr än att göra det senare.

Anf. 52 ERIC HOLMQVIST (s) replik;

Fru falman! Eric Kröiimark var vänlig och gav mig en fotokopia av propositionen frän 1968 där det talades om förpliktelser. Hur mycket jag än läser den kan jag inte komma fram till annat än att vad det där talas om är den förpliktelse en stat som vill vara neutral i en konflikt har enligt folkrättsliga begrepp - att man skall kunna avvisa kränkningar, infe tillåta överflygningar som den ena av de stridande parterna kan utnyttja sig av, och hela den mängd tänkbara problem som kan uppkomma.

Nr 133

Torsdagen den 7 maj 1981

Planering och anslag för det militära försvaret, m. m.

Där har vi förpliktelser, och det måste vi ha, eftersom vi själva har varit med och aktivt arbetat för atf få fram en rättslig reglering i sådana här sammanhang. Det kan vi mycket väl fala om som förpliktelser, men det är någonting annat än att använda ordet i sammanhang där det inte finns någon som helst anledning aft göra def.

Jag skall inte fortsätta den här debatten. Jag har faktiskt blivit nöjd med det besked som Eric Krönmark gav på denna punkt, nämligen att han står kvar vid de deklarationer som tidigare har givits, däribland det som anfördes 1968.

Anf. 53 ERIC KRÖNMARK (m) replik:

Fru talman! Jag skall inte heller fortsätta förpliktelsedebatten. Men såsom jag tolkar skrivningen i nuvarande budgetproposition avses just den folkrätfsliga aspekten - även om Norden nämns. Några andra förpliktelser har vi infe. Utöver de områden som Eric Holmqvist nämnde - och där är vi helt överens - kanske vi har ytterligare ansvar, om jag får använda det uttrycket; att våra grannländer skall kunna lita på att svenskt territorium inte skall utnyttjas för anfall mot dem. Det är precis vad alla politiska parfier har sagt under hela efterkrigstiden, och jag kan här konstatera att det infe i sak finns någon som helst spricka i Våra uppfattningar. - Därmed tycker jag att vi skall avlysa den debatten.

Så till Oswald Söderqvist. Han upprepar i dag del tema som han brukar föra fram, nämligen atf Sverige är eff litet land som inte orkar hänga med i den tekniska utvecklingen. Det är klart att vi aldrig kommer aft orka med aff ha ett stormakfsförsvar. Men Sverige har en speciell militärgeografisk situafion och speciella geografiska förhållanden, vilket innebär att vi kan konstruera speciella tekniska lösningar och därigenom få fram system med effekter likartade effekterna hos de sysfem som stormakterna kan prestera-men till en mycket lägre kostnad.

Och detta - att vi skall vara skickliga och intelligenta och utnyttja vår teknologi - förutsätter en inhemsk vapenindustri. Det är det som gör aff vi har möjlighet att fortsätta vara en alliansfri nation och föra neutralitetspolitik. Del är för mig och mitt parti och för övriga demokratiska parfier här i riksdagen det väsentligaste. Jag vet inte vad herr Söderqvist har för uppfattning i den här frågan, men det verkar scim om han infe prioriterade dessa saker lika hårt. Jag kan bara upprepa: Man kan inte ställa flygplan mot allmän värnplikt. Hur många gånger herr Söderqvist än står här i kammaren och säger detta blir det inte mer sant för det. Det är en felsyn.

Förste vice falmannen anmälde att Oswald Söderqvist anhållit att till protokollet fa antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

inget tvivel om alt arbetarrörelsen slår vakt om den allmänna värnplikten. Debatten i sak får vi tillfälle att återkomma fill vid en senare tidpunkt.

Jag kan inte underlåta att något kommentera Eric Krönmarks diskussion om den rådande obalansen inom försvaret. Eric Krönmark beklagar att vi inte lagt ned flera förband än vi gjort och menar aft det blir nödvändigt att göra kraftiga banfningar för framtiden. Dessutom säger han alt man inte kan byta ut banfningar lokalt mot banfningar centralt när man skall spara pengar.

Jag tar mig. trots Eric Krönmarks påståenden, friheten atf hävda aft def finns en viss utbytbarhet, allra helst som det är i högsta grad diskutabelt om man verkligen gör några ekonomiska vinster vid omfattande nedläggningar. Det skall utredas och undersökas noggrannare, men jag skall anföra ett exempel som visar hur det har varit tidigare.

När S 1 flyttade från Uppsala till Enköping beräknade man investeringskostnaden till 180 milj. kr. Kostnaden blev 280 milj. kr. Man gjorde en beräkning av flyttningskostnaden till 20 milj. kr. Den blev 120 milj. kr. För flyttningen av ett förband blev def alltså en sammanlagd kostnadsökning på 200 milj. kr.

När man beräknade besparingarna av F 9:s nedläggning kom man fram till att man skulle tjäna 85 milj. kr. Det blev en besparing på 20 milj. kr.

När man konfronteras med verkligheten undrar man vad besparingen kommer all bli vid nedläggningen av Lv 4 i Malmö och Lv 5 i Sundsvall.

Har man den här erfarenheten må det ursäktas aft man intar en ganska kritisk attityd när överbefälhavaren och en del politiker slår på stora trumman och säger all vi nu skall låta en omfattande regementsdöd drabba landet. Jag vägrar i varje fall att spänna mig för den vagnen. Jag hävdar aff det finns möjligheter atf i större utsträckning skära ned de centrala myndigheterna.

En annan jämförelse: I Finland finns någonting som kallas för huvudsfa-ben för försvarsmaktens ledning. Den består av 700 personer. Den motsvarar den svenska arméstaben, försvarsstaben, fortifikationsförvaltningen, försvarets materielverk och försvarefs forskningsanstalt. Dessa centrala myndigheter i Sverige har ungefär tio gånger sä många anställda som den finska försvarsmaktens huvudstab, dvs. drygt 7 000. Också detta, menar jag, talar för att man bör kunna finna ganska hyggliga rationaliseringsmöjligheter på de centrala myndigheterna.

Manskall vara rädd om förbanden ute i landet av flera skäl. Ett viktigt skäl är värnpliktssocialt; förankringen i hembygden. Def andra skälet flyter in i. detta: När man slåss för ett folkligt förankrat försvar skall man hälla i minnet att försvarefs förankring för den enskilda människan i stor utsträckning representeras av det förband som finns på orten eller i närheten.

Det slutliga skälet är: Det är tvivelaktigt om man i själva verket gör några besparingar.

Fru talman! Detta var egentligen en parentes i diskussionen, som jag i varje fall för den här gången avslutar.

1 försvarsutskottets betänkande finns några reservationer som jag vill

Nr 133

Torsdagen den 7 maj 1981

Planering och anslag för det militära försvaret, m. m.

Nr 133

Torsdagen den 7 maj 1981

Planering och anslag för det militära försvaret, m. m.

kommentera. En reservafion gäller lekmännen inom försvaret. Det finns flera och starka motiv för aff få ett lekmannainflytande inom försvaret. Det är viktigt att man från det militära försvarets sida visar öppenhet, att man motverkar risker för isolering. Det är viktigt aft det militära försvaret i större utsträckning får möjlighet aft tillgodogöra sig erfarenheter från det civila samhället. Jag tror man kan säga att inom övriga myndigheter - också lokala myndigheter, exempelvis länsstyrelser - har man som en allmän princip accepterat lekmannainflyfandef, ofta i form av en lekmannastyrelse. Försvarsmaktens ledningsutredning föreslog att man under en begränsad tidsperiod skulle påbörja en försöksverksamhet i detta avseende. Detta har den borgerliga majoriteten i utskottet sagt nej till utan aff kunna ange några som helst sakliga skäl härför. Man kan knappast hävda att ett lekmannainflytande är en ekonomisk belastning för försvaret. Jag skall citera vad utredningen sade, vilket också de borgerliga ledamöterna i utredningen skrev under på;

"Enligt vår uppfattning finns del flera fördelar med ett lekmannainflytande inom försvarsmakten. Vi ser det som ett led i den allmänna demokrali-seringsprocessen i syfte alt ge ökad medborgerlig insyn i och möjlighet till inverkan på den statliga verksamheten. Försvarsmakten bör inte ställas utanför denna utveckling. Den folkliga förankringen understryks och eff stort antal politiker får en bättre kunskap om försvarsmaktens uppgifter och problem. Ett lekmannainflytande kan bidra till all sanrihällets resurser utnyttjas effektivare i fredsverksamheten. Det ger också ökade personliga kontakter mellan politiker och företrädare för försvarsmakten."

Uppriktigt sagt tycker jag def är ganska svagt att den tidigare trepartiregeringen - jag vet inte vad som händer nu vid voteringen - infe har kunnat förmå sig till att ställa upp bakom detta förslag.

Jag ber alltså atf få yrka bifall fill reservation 5 vid försvarsutskottets betänkande.

Nästa socialdemokrafiska reservation som det kan finnas anledning att kommentera handlar om de värnpliktigas ekonomi och sociala förmåner.

Vi har nu under en tid väntat på att få en utredning just om de värnpliktigas ekonomi och sociala situation. Nu sägs det aft den kommer om någon vecka. Tyvärr hinner man av det skälet infe ta hänsyn till resultaten vid de beslut som vi nu skall fatta, och därför har man tvingats avslå en del i och för sig vettiga motionsyrkanden. Till dem hör kravet pä slopandet av värnpliktstian och införandet av fria resor för de värnpliktiga. Dessa frågor får vi anledning aft återkomma till.

Vad som är helt uppenbart - och jag är övertygad om att den värnpliktssociala utredningen kommer att visa def - är atf de värnpliktiga drabbas av ett oerhört starkt ekonomiskt bakslag i samband med inryckningen. I de centrala avtalen på exempelvis tjänstemannaområdet ligger den lägsta lönen på 4 150 kr. i månaden. Inom LO-kollektivet ligger den lägsta lönen pä ungefär4 700 kr. Den värnpliktige får nu 480 kr. i månaden i form av dagersättning. De värnpliktiga får alltså en tiondel så stor dagersättning som de lägst avlönade. De bor visserligen gratis, de får mat osv., men ändå är det

uppenbart att de får vidkännas en allvarlig standardförsämring.

En annan punkt, där def finns anledning att vara kritisk mot myndigheternas handläggning, gäller, inom familjebidragens ram, def mycket rigida sätt på vilket försvarets civilförvaltning tillämpar sexmänadersregeln i fråga om bostadsbidragen. Man gör det på ett stelbent och byråkratiskt sätt, och jag menar alt man juridiskt sett gör alltför snäva tolkningar av bestämmelserna. Genom en större smidighet skulle man ge ett bättre stöd till de värnpliktiga, varigenom många sociala tragedier kunde undvikas.

Jag ber att få yrka bifall till reservation nr 7.

Till slut: Värnplikts-Nytt är uppe på tapeten med jämna mellanrum. Historien om Värnplikts-Nytt har egenfligen varit en historia om moderaternas ständiga försök aft bekämpa tidningen. Innan landet första gången i modern tid drabbades av en borgerlig regering, försökte några moderata riksdagsmän, med Eric Krönmark i spetsen, t. o. m. lägga ner tidningen.

Nu återkommer det en moderat motion, där det påstås att tidningen har ett dåligt läsvärde och att man bör ompröva tidningens roll. Utskottets majoritet försöker ge redaktionen en åsnespark just genom att hänvisa till det påstådda dåliga läsvärdet. Detta påstående är infe sant.

En läsvärdesundersökning som tidningen Värnplikts-Nytt gjorde för något år sedan gav följande resultat; 44 % av de värnpliktiga läste varje nummer av tidningen, 18 % läste vartannat nummer och 12 % vart tredje. Det betyder att det kan sägas aff ungefär 75 % regelbundet läser tidningen. Jag skulle vilja att Per Petersson eller någon annan från majoriteten i utskottet pekade på någon fidning som har högre låsvärde, en tidning som man alltså infe prenumererar på utan som man får sig tillsänd ändå.

Jag vill med detta, fru talman, yrka bifall till reservadon nr 11.

Nr 133

Torsdagen den 7 maj 1981

Planering och anslag för det militära försvaret, m. m.

Nr 133

Torsdagen den 7 maj 1981

Meddelande om frågor

10 § Meddelande om frågor

Meddelades att följande frågor framställts

den 7 maj

1980/81:399 av Lars-Erik Lövdén (s) till socialministern om bibehållande av rönlgenarkivet i Malmö:

Enligt nu gällande bestämmelser arkiveras röntgenfilm under tio år. Denna rekommendation torde följas av i princip samtliga sjukvårdshuvudmän med undantag av Malmö. I Malmö har t. v. arkiverats den totala röntgendokumentationen.

Rönlgenarkivet i Malmö är därför unikt inte bara i Sverige utan också i världen. Det är en utomordentligt viktig informationskälla och till stort gagn för studier av sjukdomar betingade bl. a. av miljöfaktorer.

Arkivet har emellertid växt till en sådan omfattning att kommunen infe anser sig kunna driva def vidare med enbart kommunala medel. För aft klara arkivfrågan erfordras statsbidrag.

Med hänvisning till del anförda hemställer jag att fä ställa följande frågor fill socialministern:

Anser regeringen def värdefullt att rönfgenarkivet i Malmö bibehålles?

Kommer regeringen atf tillstyrka Malmö kommuns framställan om statsbidrag till arkivet?

1980/81:400 av Lahja Exner (s) till statsrådet Karin Andersson om åtgärder för att förkorta handläggningstiden i utlänningsärenden hos regeringen:

De långa handläggningstiderna i fillsfåndsärenden utgör elt allvarligt problem. För den enskilde sökanden innebär det stora påfrestningar och för samhället betydande merkostnader. De långa handläggningstiderna utgör också ett hot mot tilltron fill vår invandrarpolitik.

Med hänvisning till det anförda vill jag ställa följande fråga fill statsrådet;

Är statsrådet beredd atf redovisa vilka åtgärder regeringen avser vidtaga för aff förkorta handläggningstiden i utlänningsärenden hos regeringen?

1980/81:401 av Ake Andreasson (c) fill justitieministern om villkoren för provborrningar av Svensk Kärnbränsleförsörjning (SKBF);

I slutet av april framkom via massmedia att kärnkraftbolagen genom Svensk Kärnbränsleförsörjning (SKBF) planerar provborrningar för en afomsopsfation på flera platser i Västsverige. Berörda kommuner sades vara Alingsås, Vårgårda, Borås, Härryda och Kungsbacka, eventuellt också Mark och Vänersborg. Totalt planerades undersökningar pä ett tjugofemial platser i hela landet. För att dessa provborrningar skulle kunna startas måste markägarna ha gett tillstånd. Svar begärdes fill den 8 maj. Om markägarna

givit tillstånd kan borrningarna påbörjas omedelbart. Kommunen och dess företrädare kan alltså inte själva avstyra detta.

För ett år sedan försökte man starta provborrningar på Kynnefjäli i norra Bohuslän, men detta har stoppats av lokalbefolkningen. Tanum, Dals-Ed och Munkedals kommuner, som är de fre närmast berörda kommunerna, har alla uttalat sig emot provborrningar.

Det råder stor oro bland människorna i de nu hotade kommunerna i Västsverige. Det är natursköna bygder med en på senare år ökande befolkning - både på landsbygd och i tätorter. Såvitt jag känner fill har man från SKBF:s sida infe tagit någon som helst kontakt med berörda kommuner. Kommunala förtroendemän och tjänstemän blir nerringda av en orolig allmänhet. I alla andra sammanhang yrkas på medbestämmande i den beslutsprocess som formar framtidens samhälle.

Min fråga till statsrådet är: Hur vill statsrådet medverka fill atf SKBF i fortsättningen, innan man vidtar anstalter för provborrningar, tar kontakt med, förutom markägare, också vederbörande kommun?

Nr 133

Torsdagen den 7 maj 1981

Meddelande om frågor