Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Regeringens proposition

1980/81:90

om riktlinjer för energipolitiken;

beslutad den 29 januari 1981.

Regeringen förelägger riksdagen vad som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag för de åtgärder eller det ändamål som framgår av föredragandenas hemställan.

På regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN

CARL AXEL PETRI

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till riktlinjer för energipolitiken fram till omkring år 1990.

Det betonas att energipolitiken skall skapa förutsättning för ekonomisk och social utveckling. Tillgängliga energikällor skall utnyttjas på bästa möjliga sätt. Effektiv hushållning skall främjas. Miljön skall värnas. I propositionen understryks att ett centralt mål för energipolitiken är ett kraftigt minskat oljeberoende. Vidare framhålls att förutsättningar skall skapas för en avveckling av kärnkraften enligt riksdagens beslut.

En successiv utveckling skall enligt propositionen ske mot ett energisy­stem i huvudsak baserat på varaktiga, helst förnybara och inhemska, energikällor med minsta möjliga miljöpåverkan.

Oljeimportens stora ekonomiska betydelse behandlas särskilt. Det fram­hålls att vi genom att minska oljeanvändningen kan förbättra våra möjlig­heter att nå full sysselsättning vid stabila priser.

1 propositionen redovisas riktlinjer och styrmedel för ett program för energihushållning under 1980-talet. Det betonas att tyngdpunkten i pro­grammet bör ligga på åtgärder som sparar olja och som verkar på kort och medellång sikt. Styrmedel som priser samt rådgivning, utbildning och information betonas.

En omprövning av programmet föreslås ske omkring år 1985.

En viktig del i energihushållningsprogrammet för industrin är att föra ut kunskap om energibesparande åtgärder. För rådgivning till bl. a. mindre och medelstora företag samt till energiinriktad utbildning av yrkesverk-1    Riksdagen 1980181. I saml. Nr 90

Prop. 1980/81:90

 

Prop. 1980/81:90                                                      2

samma beräknas pn ram om sammanlagt 65 milj. kr. för den närmaste treårsperioden. För energirådgivning inom jordbruk och trädgårdsnäring föreslås 9 milj. kr. för tnotsvarande period.

Energianvändningen beräknas uppgå till 400-430 TWh år 1990. Det innebär att den genopisnittliga årliga förändringen av användningen av energi under perioden 1979—1990 beräknas till mellan en minskning med 0,2% och en ökning med 0,5%. Det framhålls att detta är en väsentligt lägre ökningstakt än vad andra industriländer räknar med.

I propositionen betonas att det är nödvändigt att energiförsörjningen dimensioneras så att det finns utrymme för den snabba industriella tillväxt som fordras för att det under 1980-talet skall vara möjligt att uppnå balans i Sveriges ekonomi. Pet framhålls att energitillförselsystemet bör planeras så att en användningsnivå kring den övre gränsen av det angivna intervallet skall kunna tillgodoses.

Ett program för oljeersättning läggs fram. Programmet består av tre delar, nämligen åtgärder med anledning av förslag frän oljeersättningsdele-gationen, åtgärder grundade på elanvändningskommitténs förslag och åt­gärder för att minska pljeanvändningen i Storstockholmsområdet. Oljeer­sättningen beräknas bli ca 9 milj. ton per år vid slutet av 1980-talet.

I propositionen redovisas de olika bränslenas förutsättningar och kvali­teter och den roll som de därmed bör spela i energiförsörjningen.

Prissättningen sorn ett medel i den statliga oljepolitiken behandlas. Det framhålls att en friare prispolitik skulle kunna bidra till att mildra försörj­ningsproblemen under perioder med knapphet på olja.

Svenska Petroleum AB:s roll som instrument för den statliga oljepoliti­ken behandlas. Ett kapitaltillskott till bolaget på 225 milj. kr. föreslås.

En höjning föreslås av den särskilda beredskapsavgiften för oljepro­dukter med 4 kr. per m motorbrännolja, eldningsolja och bunkerolja. Medlen disponeras för att medge förstärkt stöd till prospektering efter olja, naturgas och kol. Vidare föreslås en höjning av ramen för statliga kredit­garantier för oljeutvinning m. m. med 2000 milj. kr. till 4000 milj. kr.

Möjligheterna till ökad användning av naturgas i Sverige behandlas. Ett lån till Swedegas AB av 22 milj. kr. för fortsatt utrednings- och förhand­lingsarbete föreslås.

En försiktig kolintroduktion förordas. Riktlinjer som innebär skärpta miljökrav vid kolelcjning redovisas. En aktiv kolförsörjningspolitik före­språkas. Stöd till kolprpspektering föreslås.

Frågor om utveckling och introdiiktion av inhemska bränslen behandlas i propositionen. Det framhålls att en målsättning är att ersätta 3 milj. ton olja med framför allt skogsavfall och torv.

I propositionen aviseras ett uppdrag till statens vattenfallsverk att utreda förutsättningarna för att uppföra några eldningsanläggningar för torv i södra och mellersta Sverige. Vidare redogörs för vidtagna förenklingar i handläggningen av ärenden om torvkoncessioner enligt lagen om vissa mineralfyndigheter.

 

Prop. 1980/81:90                                                      3

Riktlinjer för uranförsörjningen redovisas.

En introduktionsplan för alternativa drivmedel läggs fram. Planen består av dels en omfattande satsning pä utveckling och införande av fordon för drift med s.k. M 100-bränsle, dels en intensifierad verksamhet för att klarlägga de närmare förutsättningarna för introduktion av btandbränsle.

1 propositionen läggs fram förslag till lag om utförande av eldnirigsan läggningar för fast bränsle. Förslaget innebär att eldningsanläggningar som årligen förbrukar 180 TJ bränslen, motsvarande ca 5000 m tung eldnings­olja, skall utföras så att de kan eldas med fast bränsle. Mindre eldningsan­läggningar skall enligt förslaget utföras så att de utari omfattande ombygga nadsarbeten eller kompletteringar kan eldas med inhemskt fast bränsle. Enligt lagförslaget skall anläggningshavaren då det gäller större eldnings­anläggningar före val av fast bränsle samråda med den myndighet som regeringen bestämmer. Myndigheten avses därvid verka för att inhemskt bränsle används före kol om det inte framstår som olämpligt av ekonomis­ka eller andra skäl.

Åtgärder för finansiering av fjärrvärmeutbyggnaden med hänsyn till den föreslagna lagen om fastbränsleeldning redovisas i propositionen.

I propositionen lämnas riktlinjer för den fortsatta utbyggnaden av fjärr­värme. Vidare behandlas särskilt storstadsregionernas värmeförsörjning.

Förslag till lag om ändring i lagen om vissa rörledningar läggs fram. Ändringen innebär att rörledningslagens koncessionskrav kommer att gälla också Qärrvärmeledningar av större omfattning.

Generella villkor för installation av direktverkande elvärme med elradia­torer föreslås i propositionen.

Behovet av elkraft beräknas i propositionen komma att uppgå till ca 134 TWh år 1990.

Utbyggnaden av vattenkraft föreslås få en sådan omfattning att bidraget från vattenkraften år 1990 uppgår till 65 TWh vid normal tillrinning. År 1983 bör en uppföljning av lämnade tillstånd göras i syfte att bedöma om eftersträvade tillskott från vattenkraft kommer att uppnås.

Därutöver föreslås i propositionen att i första hand kraftvärmeverk eldade med fasta bränslen byggs ut från slutet av 1980-talet.

I propositionen betonas behovet av planering för de elproduktionsan­läggningar som skall ersätta kärnkraften. Behovet av att kraftföretagen bygger upp erforderliga projektreserver framhålls.

I propositionen behandlas åtgärder för att ytterligare höja säkerheten vid de svenska kärnkraftverken. Ett förslag till lag om finansiering av framtida kostnader för hantering av använt kärnbränsle m. m. läggs fram. Vidare föresläs att en ny myndighet inrättas den I juli 1981 för att svara för den verksamhet som ankommer pä staten när det gäller hantering av använt kärnbränsle.

I propositionen framhålls att kommunernas roll i energipolitiken bör inriktas främst pä åtgärder som får betydelse för att minska oljeberoendet

 

Prop. 1980/81:90                                                                     4

under 1980-talet. En förändring föreslås i lagen om kommunal energipla­nering. Enligt förslaget skall kommunerna senast den 1 juli 1982 upprätta planer för att minska användningen av olja. Planen skall antas av kommun­fullmäktige.

I propositionen läggs vidare fram riktlinjer för en omorganisation av myndigheter m.fl. organ inom energiområdet. För övergripande plane­ringsfrågor, forsknings- och utvecklingsverksamhet vad gäller energitill­försel på kort och medellång sikt, kommunal energiplanering, information och utbildning, råd, föreskrifter och tillsynsfrågor m.m. föresläs att en myndighet, statens energiverk, bildas. Vid sidan härav föreslås att den nya organisationen bör bestå av ytteriigare tvä organ dels den nyligen inrättade oljeersättningsfonden, dels ett organ för långsiktiga och övergripande upp­gifter vad gäller energiforskning. Den nya organisationen bör träda i funk­tion den 1 juli 1982. I propositionen anmäls att en organisationskommitté kommer att tillkallas för att lägga fram förslag till detaljutformning av den nya organisationen.

Förslag läggs fram om ett nytt - det tredje - treårigt energiforsknings­program med en kostnadsram om 1400 milj. kr. för treårsperioden 1981/ 82-1983/84. En huvuddel av resurserna satsas på sädana energikällor, främst inhemska, som ersätter olja och oljeprodukter. Stora satsningar med det syftet görs på bl. a. teknik för produktion av skogsbränslen, torv och energiskog samt miljövänliga och effektiva förbränningsanläggningar. Stora insatser görs också på förädling av inhemska bränslen och kol och på utveckling av motorer för användning av alternativa drivmedel, bl. a. ren metanol. Även utveckling av solvärme-, värmepumps- och energilagrings­teknik samt teknik för effektivare energianvändning och oljeersättning i industriella processer samt i jordbruk och trädgårdsnäring får en stor del av resurserna.

Det nu pågående vindkraftprogrammet fullföljs.

Bevakning av den tekniska utvecklingen på långsiktigt betydelsefulla områden bibehålls för att bidra till långsiktig energipolitisk handlingsfrihet. Sådana bevakningsinsatser görs både genom ökad satsning på grundforsk­ning och genom målinriktade insatser pä energianvändnings- och energitill­förselområdena.

Finansieringen av energiforskningsprogrammet läggs om och sker fr.o.m. nästa budgetår genom en höjning av den särskilda beredskapsav­giften på oljeprodukter med 19 kr. per m' motorbrännolja, eldningsolja och bunkerolja.

Förslag läggs också fram om anslag under fjortonde huvudtiteln för budgetåret 1981/82 under littera E. Energi och till Studsvik Energiteknik AB m.m.

I propositionen behandlas också beredskapen mot omgivningskonsek­venser vid olyckor i kärnkraftverk. Förslagen innebär att beredskapen effektiviseras och att beredskapsplaneringen även skall beakta mycket

 

Prop. 1980/81:90                                                      5

stora olyckor. Handlingsberedskapen hos de närmast berörda organen föreslås bli förstärkt genom bl. a. en systematiserad utbildning av besluts­fattarna, en ständigt fungerande personal bered skåp samt ett säkerställt telesamband.

Inom närområdet till kärnkraftverk, den s.k. inre beredskapszonen, behövs enligt förslaget en i förväg genomförd detaljplanering av skyddsåt­gärder. Denna planering avses omfatta bl. a. information till allmänheten, förberedelser för alarmering, utrymningsplanering och förhandsutdelning av jodtabletter.

För beslut om olika skyddsåtgärder vid en olycka behövs vidare bl. a. mätningar, s. k. indikering, av strålningsniväer och därmed hälsorisker. Av detta skäl förordas att en indikeringsorganisation upprättas inom en vid­sträckt indikeringszon.

Beredskapsorganisationen föreslås byggas ut successivt under de när­maste åren. Kostnaderna, som föreslås finansieras med avgifter som tas ut av kraftföretagen, beräknas för budgetåret 1981/82 till 16,7 milj. kr.

En revidering föreslås av löpande oljelagringsprogram 1978-1984 inne­fattande en ändring av sammansättningen av tvångslagren att genomföras fram t. o. m. utgången av år 1986. En statlig inlagring av ytterligare 4,5 milj. m' råolja och ca 250000 m' oljeprodukter föreslås fram t.o. m. år 1984. Detta innebär en minskad inlagring av bl. a. ca 3 milj. m' råolja i förhållan­de till löpande oljelagringsprogram.

En ändring i användningen av oljelagringsfonden förordas så att samtliga driftkostnader, exkl. räntekostnader, för delprogrammet Bränslen och drivmedel m.m. under trettonde huvudtitelns anslag F 2. Drift av bered­skapslager skall finansieras över oljelagringsfonden.

Vidare hemställs om medel för budgetåret 1981/82 för delprogrammet Bränslen och drivmedel m.m. under anslagen F 2. Drift av beredskaps­lager och F 3. Beredskapslagring och industriella åtgärder.

 

Prop. 1980/81:90                                                                     6

Utdrag

PROTOKOLL

vid regeringssammanträde

1981-01-29

Närvarande: statsministern Fälidin, ordförande, och statsråden Ullsten, Bohman, Wikström, Friggebo, Mogård, Åsling, Söder, Krönmark, Buren­stam Linder, Johansson, Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Winberg, Adel-sohn, Danell, Petri, Eliasson.

Föredragande: statsråden Petri, Åsling, Söder och Burenstam Linder.

Proposition om riktlinjer för energipolitiken

Statsråden Petri, Åsling, Söder och Burenstam Linder anmäler sina förslag. Anförandena redovisas i underprotokollen för industri-, jordbruks-resp. handelsdepartementet.

Statsrådet Petri hemställer att regeringen i en proposition förelägger riksdagen vad han och statsråden Åsling, Söder och Burenstam Linder har anfört för de åtgärder eller det ändamål som framgår av föredragandenas hemställan.

Regeringen ansluter sig till föredragandenas överväganden och beslutar att genom proposition förelägga riksdagen vad här har anförts för de åtgärder eller det ändamål som framgår av föredragandenas hemställan.

Regeringen beslutar att de anföranden och förslag som redovisas i un­derprotokollen skall bifogas propositionen som bilagorna 1-3.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet          I

Bilaga 1

Utdrag
INDUSTRIDEPARTEMENTET                     PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1981-01-29 Föredragande:    statsrådet Petri, såvitt avser kapitel 1-14, statsrådet Åsling, såvitt avser kapitel 15.

Anmälan till proposition om riktlinjer för energipolitiken såvitt avser indu­stridepartementets verksamhetsområde

Föredraganden

1  Inledning

Energipolitiken skall skapa förutsättning för ekonomisk och social ut­veckling. Detta ställer krav på tryggad energiförsörjning och god energi­hushållning. En väl avvägd energipolitik är nödvändig för att centrala välfärdsmål skall nås till lägsta möjliga samhällsekonomiska kostnader.

Tillgängliga energikällor skall utnyttjas på bästa möjliga sätt. Effektiv hushållning skall främjas. Miljön skall värnas.

Ett centralt mål för energipolitiken är ett kraftigt minskat oljeberoende. Förutsättningar skall skapas för en avveckling av kärnkraften enligt riksda­gens beslut.

Övergång till fasta bränslen skall främjas. En successiv utveckling skall ske mot ett energisystem i huvudsak baserat på varaktiga, helst förnybara och inhemska, energikällor med minsta möjliga miljöpåverkan.

Med utgångspunkt häri lägger jag i det följande fram förslag till riktlinjer för energipolitiken fram till omkring år 1990. Som en följd av mina ställ­ningstaganden föreslår jag också viss lagstiftning. Lagförslagen bör fogas till detta regeringsprotokoll som bihang enligt följande:

Förslag till

1. lag om utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle (bihang A)

2.    lag om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m. m. (bihang D)

3.    lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370) (bihang G)

4.    lag om ändring i lagen (1973:1216) om särskild beredskapsavgift för oljeprodukter (bihang H)

5.    lag om ändring i lagen (1978: 160) om vissa rörledningar (bihang I)

6.    lag om ändring i lagen (1942:335) om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar m. m. (bihang J)

2  Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 90

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet               2

7.    lagom ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar (bihang K)

8.    lag om ändring i lagen (1977:439) om kommunal energiplanering (bihang L)

Över förslagen 1 och 2 har lagrådets yttrande' inhämtats. Regeringspro­tokoll med lagrådsremiss samt lagrådets yttrande bör fogas till detta rege­ringsprotokoll såvitt avser förslaget 1 som bihang B resp. bihang C och såvitt avser förslag 2 som bihang E resp. bihang F.

Inledningsvis vill jag i det följande lämna en kort redogörelse för utveck­lingen inom energiområdet under senare tid.

Riksdagen beslutade år 1975 (prop. 1975:30 bil. 1. NU 1975:30 rskr, 1975:202) om riktlinjer för energipolitiken för tiden till omkring år 1985. Utgångspunkten för det program som i sina huvudpunkter då antogs med stor majoritet var att den energipolitiska planeringen skulle förbättras och utvidgas till att i princip omfatta hela energiområdet. Detta innebar att programmet inriktades starkt på hushållning med energi och planering för inte bara tillförseln utan även användningen av energi.

År 1979 tog riksdagen ställning till den dåvarande regeringens förslag till riktlinjer för energipolitiken (prop. 1978/79: 115). Förslagen grundade sig i huvudsak pä resultatet av det arbete som energikommissionen (I 1976:05) hade bedrivit. Förslagen, som i första hand avsåg tiden fram till omkring år 1990, utformades i syfte.att möjliggöra en successiv utveckling mot ett energisystem i huvudsak baserat på uthålliga, helst förnybara och inhems­ka, energikällor med minsta möjliga miljöpåverkan.

Det framhölls att en central energipolitisk uppgift för vårt land var att stegvis förbättra vårt försörjningsläge genom att minska det stora oljebe­roendet. I propositionen redovisades ett flertal åtgärder för att begränsa energianvändningen. Omfattande insatser för att ersätta olja med andra energislag föreslogs. Trots dessa åtgärder bedömdes oljan under hela den aktuella perioden komma att lämna det största bidraget till landets energi­försörjning.

Riksdagen beslöt (NU 1978/79:60, rskr 1978/79:429) dels om principer och styrmedel för energihushållning samt riktlinjer för försörjning med bl. a. olja och naturgas, dels om uppskov med behandlingen av prop. 1978/ 79:115 jämte motioner i de delar som berörde eller hade nära samband med kärnkraften. Regeringen återtog senare prop. 1978/79:115 i dessa delar.

Bakgrunden till beslutet om uppskov var att det reaktorhaveri som inträffade den 28 mars 1979 vid det amerikanska kärnkraftverket Three Mile Island nära Harrisburg, Pennsylvania, hade lett till en överenskom­melse mellan riksdagspartierna om att en rådgivande folkomröstning rö­rande kärnkraftens roll i den framtida energiförsörjningen skulle hållas. I december 1979 lade regeringen fram förslag till lag om folkomröstning i

' Beslut fattat vid regeringssammanträde den 4 resp. 11 december 1980.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet                3

kämkraftsfrågan (prop. 1979/80:75). Förslaget antogs av riksdagen (NU 1979/80:26, rskr 1979/80:141). Folkomröstning hölls den 23 mars 1980.

Efter folkomröstningen förelade regeringen riksdagen proposition 1979/ 80:170 om vissa enerjgifrågor, vari behandlades vissa allmänna riktlinjer för energipolitiken med utgångspunkt bl. a. i resultatet av folkomröstning­en. I propositionen betonades behovet av att minska oljeberoendet och betydelsen av energihushållning. Ett program för fortsatt energihushåll­ning aviserades i propositionen liksom en fond för investeringar i energi­teknik som snabbt kan ersätta olja. Åtgärder för att införa fasta bränslen förordades. Eltillgången föreslogs enligt propositionen användas för att bl. a. ersätta olja. Det skulle dock ske utan läsning till ett ökat elutnytt-jande i framtiden och/eller försvårande av introduktion av andra energikäl­lor. I propositionen behandlades också förslag till åtgärder för att höja säkerheten i de svenska kärnkraftverken. Slutligen lades i propositionen fram vissa riktlinjer för genomförandet av det s.k. Sydgasprojektet. I propositionen angavs att mer omfattande och detaljerade riktlinjer för den framtida energipolitiken skulle läggas fram under riksmötet 1980/81.

Riksdagen beslutade i enlighet med förslagen (NU 1979/80:70, rskr 1979/ 80:410).

I december 1980 beslutade riksdagen om stöd för åtgärder för att ersätta olja, m.m. (prop. 1980/81:49, NU 1980/81:19, rskr 1980/81:100). Bestäm­melser om stödet finns i förordningen (1980: 1085) om statligt stöd för åtgärder för att ersätta olja, m. m. Den nya stödverksamheten, som admi­nistreras av delegationen (I 1980:08) för uppbyggnad av en oljeersättnings­fond, inleddes den 1 januari 1981 och finansieras genom den särskilda beredskapsavgiften för oljeprodukter. För den första treårsperioden beräk­nas stödet uppgå till 1 700 milj. kr.

Mina förslag i det följande är utformade i syfte att möjliggöra en kraftig minskning av oljeberoendet och att skapa förutsättningar för en avveckling av kärnkraften.

Som underlag för mina ställningstaganden ligger utredningsbetänkan-den, rapporter m. m. enligt följande sammanställning. I de fall remissbe­handling har skett ingår i bilagan en sammanställning av remissyttrandena.

Kommitté eller            Betänkande/Rapport/PM                 Remiss-      Bilaga

motsvarande                                                    behandlats

Statens industriverk   Energi på 80-talet. (SIND                Nej 1.1

1980: 17)

Energiprovningsutred-                                     Provning för bättre energi-      Ja         1.2

ningen (1 1978:06)    hushållning (Ds I 1980: 12)

Statens industriverk   Försökskurser och utred-                Nej 1.3

ningsarbete vid statens in­dustriverk 1979/80 rörande energihushållningsarbete

Statens Industriverk  Energikonsulenter vid regio-      Ja  1.4

nala utvecklingsfonder

Energisparkommittén (I        Energi och förpackningar.     Ja   1.5

1974:05)                    ESK1979:01

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet

Kommitté eller motsvarande

Betänkande/Rapport/PM

Remiss-behandlats

Bilaga

 

Oljeersättningsdelega-tionend 1979:01) Oljeersättningsdelega-tionen

Oljeersättningsdelega-tionen(I 1979:01) Utredningen om omställ­bara eldningsanläggning­ar (I 1977: 11) Statens industriverk

Storstockholms Energi AB och statens vatten­fallsverk

Elanvändningskommit­tén (I 1980:05) Industridepartementet

Statens industriverk

Riksrevisionsverket Statens industriverk

Reaktorsäkerhetsutred-ningen (I 1979:07) Ångexplosionskommit-tén(I 1980:06) Utredningen om kärn­kraftens radioaktiva av­fall - organisations- och finansieringsfrågor (1 1978:07)

Utredaren av myndig­hetsorganisationen inom energiområdet, m. m. (I 1979:10) Statens industriverk

Program för oljeersättning. Ds I 1980:23

Promemoria frän oljemark­nadsgruppen

Introduktion av alternativa drivmedel. Ds I 1980: 19 Övergång till fasta bränslen. SOU 1980:9

Storstockholms fjärrvärme-försörjning. SIND 1979:4 Fjärrvärme från Forsmark

El och olja. Ds I 1980:22

Koncessionsplikt för vissa fjärrvärmeledningar Bidragsgivning till små vat­tenkraftverk. SIND PM 1980:23

Översyn av expeditionsav­gifter inom elområdet Utredning om differentiering av koncessionsavgifter pä elområdet

Säker kärnkraft? SOU 1979:86

Ångexplosioneri lättvatten-reaktorer. Ds I 1980:27 Kärnkraftens avfall, organi­sation och finansiering. SOU 1980:14

De statliga energimyndighe­terna - arbetsfördelning och samverkan. Ds I 1980: 16

Rapporter om kommunal en­ergiplanering

 

Nej

1.6

Nej

1.7

Ja

1.8

Ja

1.9

Ja

1.10

Nej

1.11

Ja

1.12

Ja

1.13

Ja

1.14

Ja

1.15

Ja

Nej Ja

1.16 1.17 1.18

Ja

Ja

1.19 1.20

Jag har dessutom tagit del av en stor mängd synpunkter och förslag rörande åtgärder inom energiområdet frän kommuner, organisationer, fö­retag och enskilda.

Chefen för industridepartementet grundar sina ställningstaganden på bl. a. följande utredningsbetänkanden.

Kommitté eller motsvarande

Betänkande/Rapporl/PM

Remiss-behandlats

Bilaga

 

Delegationen för energi­forskning (I 1975:02) R 2-utredningen (I 1978:08)

Energi i utveckling. SOU Ja

1980:35(EFUD81)

Fortsatt verksamhet vid R 2-      Ja

reaktorn i Studsvik

1.21

1.22

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet              5

Som underlag för ställningstagande rörande framställning av etanol finnes följande betänkande.

Kommitté eller            Betänkande/Rapport/PM                 Remiss-      Bilaga

motsvarande                                                    behandlats

Etanolutredningen (Jo                                      Etanol ur jordbrukspro-           Ja         2.11

1979:05)                    dukter. Ds Jo 1980:7

I prop. 1980/81:100 (bil. 17 s. 114-115 och s. 142-143) har regeringen föreslagit riksdagen att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1981/82 beräkna

1.   till Statens vattenfallsverk: Kraftstationer m.m. ett reserva­tionsanslag av 1 750 milj. kr.,

2.   till Statens elektriska inspektion ett förslagsanslag av 6317000 kr.,

3.   till Statens kärnkraftinspektion: Förvaltningskostnader ett för­slagsanslag av 1000 kr.,

4.   till Statens kärnkraftsinspektion: Kärnsäkerhetsforskning ett re­servationsanslag av I 000 kr.,

5.   till/wo.j/«a(/er/ör v(55a nämwt/er ett förslagsanslag av 165000 kr.,

6.   till Vissa utbildningsåtgärder m.m. i energibesparande syfte ett reservationsanslag av 1 000 kr.,

7.   till Främjande av landsbygdens elektrifiering ett reservationsan­slag av 4,5 milj. kr.,

8.   till Åtgärder för hantering av radioaktivt avfall m. m. ett reserva­tionsanslag av 1000 kr.,

9.   till Medelstillskott till Svenska Petroleum Exploration AB ett reservationsanslag av 7 milj. kr.,

10.           till Solmätning vid Sveriges meteorologiska och hydrologiska
institut ett reservationsanslag av 1 736000 kr.,

11.           till Energiforskning ett reservationsanslag av 1 000 kr.,

12.           till Bidrag till verksamheten vid Studsvik Energiteknik AB ett
reservationsanslag av I 000 kr.

Jag anhåller att nu få ta upp även frågorna under p. 1-10. Chefen för industridepartementet återkommer i det följande (kapitel 15) till frågorna under p. 11 och 12.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet         6

2    Den internationella bakgrunden

2.1  Energipolitik i ett internationellt perspektiv

Tillgången till billig energi i form av importerad olja under de första årtiondena efter andra världskriget har varit en av förutsättningarna för den välståndsökning som Sverige har upplevt. Utvecklingen har emellertid också lett till ett stort utlandsberoende. För att vi skall kunna nå angelägna samhällsmål som ekonomisk utveckling, god resurshushållning, full syssel­sättning, regional balans, social och ekonomisk utjämning och god miljö är vi beroende av en säker energiförsörjning på rimliga villkor och därmed av stabila förhållanden på den internationella oljemarknaden. Oljeberoendet innebär att vi i hög grad påverkas av beslut och händelser i vår omvärld över vilka vi inte har någon kontroll. Detta är, med de framtidsperspektiv vi nu kan skönja och med tanke pä risken för störningar i oljetillförseln, en bräcklig grund för vår välfärd.

Enligt min mening är det en väsentlig uppgift för energipolitiken att nära följa och förutse utvecklingen i vår omvärld i energihänseende och att anpassa inriktningen av vår energipolitik därefter. Vi måste försöka skapa oss en bild av hur den internationella energisituationen kommer att se ut mot slutet av detta århundrade. På grundval av våra bedömningar av energisituationen måste vi redan nu. med tanke pä den tid det tar att genomföra förändringar i energisystemet, vidta åtgärder för att trygga en energiförsörjning på rimliga villkor. Härtill kommer att vi i den energipoli­tiska planeringen måste räkna med plötsliga och oförutsedda störningar i den internationella oljeförsörjningen. Erfarenheterna från 1970-talet har tydligt visat vikten av att vi bygger upp ett energisystem som gör oss mindre sårbara mot sådana störningar.

Jag vill i sammanhanget erinra om att regeringen i januari 1981 har bemyndigat mig att tillkalla en särskild utredare för att analysera Sveriges möjligheter att tillgodose sina behov av importerad energi mot bakgrund av utvecklingen på de internationella energimarknaderna. En viktig uppgift för den nya myndighetsorganisation inom energiområdet som jag kommer att föreslå i det följande (kapitel 11) blir att följa den internationella utveck­lingen och tillhandahälla underlag i dessa avseenden för energipolitiska beslut.

2.2  Internationella utvecklingstendenser

2.2.1. Allmänt

I de allmänna riktlinjer för energipolitiken som statsmakterna har fast­ställt våren 1980 (prop. 1979/80:170. NU 1979/80:70, rskr 1979/80:410) understryks att energipolitiken måste utformas i fullt medvetande om de stora problem som väriden står inför inom energiområdet samt att vi i dag

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet              7

befinner oss i en helt ny energisituation jämfört med den som rådde under 1950-och 1960-talen.

I flertalet prognoser rörande världens energisituation pä läng sikt dras likartade slutsatser. Energibehoven kommer att växa, inte minst i u-län-derna, även om tillväxten sker i långsammare takt än under tiden före åren 1973-1974. Utvinningen av olja kommer pä sikt inte att ske i en takt som tillgodoser de väntade behoven. Produktionen av energi från andra energi­källor kommer sannolikt inte att bli tillräcklig för att negativa konsekven­ser i form av höjda reala priser pä olja och därmed också lägre ekonomisk tillväxt skall kunna undvikas. Skillnaden mellan förväntad efterfrågan och förväntat utbud på energi vid en given tidpunkt i framtiden uttrycks ofta som ett teoretiskt "gap" mellan utbud och efterfrågan på olja. dvs. som ett efterfrågeöverskott pä detta energislag vid ett givet pris.

Världen står inför en betydande omställning inom energiförsörjningen där huvudinslaget måste bli en minskad oljeandel. 1970-talets oljekriser, den ökade medvetenheten oni de långsiktiga energiproblemen samt de under det senaste årtiondet begynnande strukturella förändringarna i en­ergisystemet utgör vändpunkter i detta avseende. Det ligger i hög grad i Sveriges intresse att omställningen sker smidigt och successivt och att balans pä oljemarknaden inte skapas genom snabba ökningar i realpriset på olja. Det ligger därför också i hög grad i vårt intresse att andra länder begränsar sitt oljeberoende, hushållar med energitillgångarna samt utveck­lar andra energikällor och nya energisystem. Den svenska politiken måste självfallet utformas i enlighet med dessa krav som vi verkar för i internatio­nella sammanhang.

Jag avser att i det följande kortfattat redovisa huvuddragen i den energi­politiska utvecklingen i vår omvärld, med utgångspunkt framför allt i en sannolik utveckling av energisituationen inom olika ländergrupper under de kommande årtiondena. Jag avser också, på grundval av denna redovis­ning, ytterligare något diskutera de slutsatser som bör dras härav på lång sikt, både ur global synvinkel och för svenskt vidkommande.

2.2.2 lEA'-länderna

Risken för störningar i oljetillförseln, de kraftiga höjningarna av oljepri­set samt utsikterna när det gäller priser och tillgång på olja pä lång sikt har lett till att industriländerna under 1970-talet gett ökad prioritet åt åtgärder inom energipolitiken. Huvudmålet för åtgärderna är att minska beroendet av olja, främst importerad olja. Den vikt som fästs vid en målmedveten och förstärkt energipolitik får ses mot bakgrund av den betydelse som utveck-

' 1EA= International Energy Agency. lEA har upprättats inom OECD:s ram för att genomföra det s. k. internationella energiprogrammet, lEP. Riksdagen beslöt våren 1975 att godkänna Sveriges anslutning till lEP (prop. 1975:42. NU 1975:29. rskr 1975: 180). lEA har numera 21 medlemsländer sedan Portugal anslutit sig till organi­sationen i april 1980. De OECD-länder som står utanför lEA är Finland. Frankrike och Island.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet        8

lingen inom energiområdet har för uppnåendet av ekonomisk-politiska mål om ekonomisk tillväxt, full sysselsättning, balans i utrikesbetalningar och prisstabilitet.

Inriktningen av de åtgärder som i-länderna koncentrerat sig på illustre­ras bäst av de principer för energipolitiken som antogs vid ett ministermöte inom det internationella energiorganet lEA i oktober 1977. Vid samma tillfälle antogs ett s. k. gruppmål för begränsning av medlemsländernas samlade oljeimport år 1985.

De energipolitiska principerna kan sammanfattas i följande punkter:

- fortsatt utveckling av energipolitiken i varje medlemsland med så preci­
serade mål som möjligt för en begränsning av oljeimporten genom
hushållning, oljeersättning samt utveckling av inhemska energikällor;

- beaktande av aspekter rörande miljö, hälsa och säkerhet, samt frågor
rörande regional balans och beredskap;

-     energipriser på en sådan nivå att hushållning och utveckling av alterna­tiv till olja uppmuntras;

-     kraftigt förstärkta åtgärder rörande energihushållning i syfte att begrän­sa ökningen i efterfrågan på energi i förhållande till den ekonomiska tillväxten;

-     gradvis ersättning av olja i fjärrvärmenät och i industrisektorn m. m. samt för produktion av elkraft;

-     kraftiga satsningar på ökad kolanvändning och kolhandel;

-     koncentration av användningen av naturgas till kvalificerade ändamål;

-     kontinuerlig expansion av kärnkraft";

-     kraftiga satsningar på forskning, utveckling och demonstration;

-     skapandet av ett gynnsamt klimat för energiinvesteringar;

-     formuleringen av alternativa strategier i energipolitiken som inte inne­bär ökad oljeanvändning;

- samarbete med andra i-länder och u-länder samt med internationella
organisationer.

Den allmänna inriktningen av energipolitiken inom lEA-länderna som dessa principer är ett uttryck för har bekräftats vid en rad tillfällen i både nationella och internationella sammanhang. Vid IEA:s ministermöte i de­cember 1979 antogs nationella mål för en begränsning av oljeimporten är 1985. Samtidigt sänktes det s.k. gruppmålet för oljeimporten år 1985 till 26,2 milj. fat per dag (inkl. bunkers), motsvarande I 290 milj. ton per år. Vid ett följande ministermöte i maj 1980 överenskoms att oljeimporten år 1985 borde ligga väsentligt under denna nivå, samt att det borde vara möjligt att minska oljans andel i lEA-ländernas totala användning av energi frän 52% idag till omkring 40% år 1990. lEA-ländernas oljeimport år 1979

- Formuleringen i principen om kärnkraft fick en sådan utformning att Sverige och flera andra länder anmälde reservationer vid beslutets antagande.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga!    industridepartementet              9

låg på ca 24,5 milj. fat per dag (1208 milj. ton). Grupperis oljeimport beräknas år 1980 ha sjunkit till 21,7 rhilj. fat per dag (I 069 milj. töri).

Mellan åren 1960 och 1973 ökade lEA-Jändernas energianvändning i ungefär samma takt som ökningen i bfuttönationalprodukteni dvs. tned ca 5% årligen. Användningen av olja ökade med hela 7.6% péf år under samma period. Under perioden 1973—1978 ökade dessa länders energian­vändning med endast 0,8% årligeh; De hade under samma tid en äriig ekonomisk tillväxt på 2,5%. Öljekörisumtionen ökade med endast 0,7% per är.

Prognoser över tillväxten i lÉA-läiidernas efterfrågan pä energi under perioden fram till är 1990 hai" kontinuerligt reviderats under dé senaste åren, främst som en följd av att förväntningarna sänkts rörande den ekono­miska tillväxten och som en följd av ehergiprishöjningarnas efterfrägedäm-pade effekt. Det förutses att högre energipriser och åtgärder för att använ­da energi mer effektivt kommer att leda till en väsentlig förändring i det traditionella sambandet mellan ekoriorhisk tillväxt och tillväxt i energian­vändning. Vid IEA:s ministermöte i niäj 1980 gjordes bedömningen ätt det borde vara möjligt att minska förhållandet mellan tillväxt i energikonsum­tion och tillväxt i bruttonationalprodukt under 1980-talet till 0,6. Med en genomsnittlig årlig ekonomisk tillväxt av exempelvis 3,5% skulle detta innebära en årlig ökning av den totala energikonsumtionen med 2*1 %. Vid en lägre årlig ekonomisk tillväxt än 3.5% skulle tillväxten i energiföfbruk-ningen bli ännu lägre - kanske ned mot 1,5% per är under l98Ö-talet. Elanvändningen kan dock väntas öka snabbare än den totala energian­vändningen, bl. a. eftersom minskningen i oljeanvändningen delvis sker genom ökad elanvändning.

Osäkerheterna när det gäller utvecklingeh av energianvändningen under 1980-talet inom olika samhällsektorer är givetvis stora. Det förefaller dock sannolikt och möjligt att lEA-ländernas oljeanvändning inom industrin kan ligga kvar på ungefär oförändrad nivå fram till år 1985 för att därefter sjunka. Oljeanvändningen inom "övrigsektorn" förutses kunna minskas relativt kraftigt. Utvecklingen inom transportsektorn är mer osäker -medlemsländerna själva förutser en icke oväsentlig ökning men mycket talar för att prognosen kan komma att revideras. Användningen av olja för att generera elektricitet förväntas minska under 1980-talet och oljans rela­tiva andel i lEA-ländernas totala elproduktion kan sjunka frän ca 22% idag till omkring 10% år 1990. Totalt kan lEA-ländernas oljeanvändning för­utses komma att minska långsamt under 1980-talet, möjligen i något snab­bare takt under den senare hälften av årtiondet än under den förra.

Under 1980-talet förutses lEA-ländérnas produktion av kärnkraft och kol komma att öka medan naturgasproduktionen förväntas ligga kvar på ungefär samma nivå som nu.

Oljeproduktionen inom lEA-länderna uppgick till ca 704 milj. ton år 1979 och kan väntas sjunka till ca 650 milj. ton år 1990, främst till följd av en

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet              10

sjunkande produktion i Förenta staterna. Att finna nya oljetillgängar inom lEA-länderna är i dag en utomordentligt angelägen uppgift om medlems­ländernas oljeproduktion skall kunna upprätthållas på sikt.

Kol svarar i dag för närmare 30% av lEA-ländernas energiförsörjning. En stark vilja att öka utnyttjandet av kol i syfte att minska oljeberoendet har uttalats frän samtliga lEA-länders sida. Efter de senaste två årens höjningar av oljepriset har det också blivit allt mer ekonomiskt att använda kol i stället för olja. Omfattande åtgärder har vidtagits i snart sagt samtliga lEA-länder i syfte att ersätta olja med kol inom olika användningsområ­den, att ta fram miljömässigt mer acceptabla kolteknologier och att effekti­visera produktions- och distributionsleden. lEA-länderna förfogar över närmare 40% av världens tekniskt och ekonomiskt utvinningsbara kolre­server.

Prognoserna för utbyggnaden av kärnkraft inom lEA-länderna har konti­nuerligt reviderats de senaste åren. Så sent som år 1977 uppskattades att medlemsländerna år 1990 skulle ha en kärnkraftskapacitet pä 410 GW medan en bedömning i dag ger en sannolik siffra pä kanske 250 GW. Även denna kapacitet representerar dock en kraftig ökning jämfört med de 102 GW som fanns tillgängliga i 162 kärnkraftverk i slutet av år 1979. Kärnkraf­tens andel i lEA-ländernas elproduktion skulle med en sådan utbyggnad öka från ca 11 % i dag till ca 20%' år 1990. Kärnkraften inom lEA represen­terar i dag en energiproduktion motsvarande 125 milj. toe och kan väntas representera 315 milj. toe år 1990.

En viktig del av den energipolitik som lEA-länderna har formulerat under 1970-talet har varit kraftigt ökade satsningar på forskning, utveck­ling och uppförande av demonstrationsanläggningar. Anslagen för dylika ändamål har i reala termer ökat med 130% under perioden 1974-1979 och satsningar på förnybara energikällor spelar härvid en viktig roll. Samtidigt förutses att bidragen till energiförsörjningen frän förnybara energikällor (sol, vind, geotermisk energi, biomassa och minivattenkraft) endast kan bli marginella år 1990 - kanske någon procent av lEA-ländernas totala ener­gibehov. Enligt lEA-sekretariatets bedömning torde denna andel kunna komma att öka under 1990-talet och möjligen nå ca 10% vid sekelskiftet.

Analyser av lEA-ländernas aktuella prognoser när det gäller utbud och efterfrågan pä energi ger vid handen att lEA-länderna som grupp skulle ha ett behov av importerad olja är 1985 som något överskrider det s.k. gruppmål på 26,2 milj. fat per dag som jag tidigare har redogjort för. Samtidigt har dock medlemsländerna enligt lEA-sekretariatets uppfattning sannolikt varit alltför optimistiska i uppskattningarna av de framtida eko­nomiska tillväxten, något som kan ha lett till en överskattning av importbe­hoven. lEA-sekreteriatet har uppskattat att det borde vara möjligt, med hänsyn härtill och till ytterligare möjliga energipolitiska åtgärder, att be­gränsa gruppens oljeimport till 22,9 milj. fat per dag år 1985.

Vad gäller år 1990 har lEA-sekretariatet ansett det möjligt att minska

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet        II

gruppens oljeimport till ca 20 milj. fat per dag, eller 1 000 milj. ton per är. Summan av medlemsländernas egna prognoser av importbehovet detta år ligger f. n. väsentligt högre, eller pä 26 milj. fat per dag.

2.2.3 U-länderna (exkl. OPEC)

Energikonsumtionen i u-länderna utgör en liten del av världens totala energikonsumtion men har växt i mycket snabbare takt än denna. Enligt Världsbanken kan u-ländernas användning av kommersiell energi väntas öka med 6,2 % äriigen under 1980-talet. Under perioden före är 1973 växte energianvändningen i u-länderna snabbare än deras samlade bruttonatio­nalprodukt. Det finns skäl att förmoda att samma relation kommer att gälla även under 1980-talet.

Kategorin u-länder som inte tillhör OPEC innefattar länder med mycket skilda förhållanden i energihänseende och i ekonomiskt hänseende. I grup­pen finns ett antal länder som är betydande oljeproducenter, t. ex. Mexico. Ungefär 80 % av de icke OPEC-anslutna u-ländernas oljeproduktion är 1979 pä ca 5 milj. fat per dag härrörde från nio länder. Gruppen innehåller emellertid främst ett stort antal mycket fattiga länder som för sin försörj­ning med kommersiell energi och för sin utveckling är höggradigt beroende av importerad olja - flertalet till över 75 %.

Dessa länder har drabbats utomordentligt hårt av de senaste årens prishöjningar pä olja. Kostnaden för de oljeimporterande u-ländernas ol­jeimport har nästan tio-dubblats i reala termer under 1970-talet. Den ut­veckling av den globala energisituationen som nu ter sig sannolik ger anledning till allvarliga farhågor för de oljeimporterande u-ländernas möj­ligheter att uppnå sina ekonomiska och sociala mål, om inte massiva insatser görs för att utnyttja energi mer effektivt och för att utveckla inhemska energikällor. Samtidigt står det klart att varje åtgärd som vidtas någonstans i det internationella energisystemet för att minska oljeanvänd­ningen och därmed minska efterfrågetrycket på olja ligger i de oljeimpor­terande u-ländernas intresse.

De icke OPEC-anslutna u-ländernas nettoimport av olja var år 1979 2,4 milj. fat per dag (120 milj. ton). Denna siffra döljer dock omfattningen av oljeimporten och oljeberoendet hos flertalet länder inom gruppen eftersom en betydande oljeexport till OECD-länderna äger rum frän ett litet antal icke OPEC-anslutna oljeproducerande u-länder. Omfattningen härav var år 1979 ca 2 milj. fat per dag.

Oljeproduktionen i de u-länder som inte tillhör OPEC väntas öka frän ca 5 milj. fat per dag år 1979 till kanske 8-9 milj. fat per dag år 1985 och mer än 10 milj. fat per dag är 1990. Huvuddelen av denna produktion väntas fortfarande äga rum i ett begränsat antal länder, även om förutsättningarna finns för ett antal "nya" oljeproducenter att minska sitt importberoende avsevärt eller t. o. m. bli nettoexportörer. Övriga u-länder — kanske ett 90-tal - är i huvudsak hänvisade till OPEC-olja.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet        12

De icke OPEC-anslutna u-lähdernas samlade efterfrågan på olja under 1980-tälét väntas, som jag har konstaterat i det föregående, växa snabbt, dock möjligen inte fullt så snabbt som produktionen i dessa länder. En viss föfbättrihg i gruppens försörjningssituation bedöms därför som möjlig un-def detta årtionde, jag vill dock återigen understryka att det överväldi­gande flertalet u-länder väntas förbli i stor utsträckning hänvisade till inipöttérad olja och att de däfined befinner sig i en utomordentligt besvär­lig situation genom de förändringar som förväntas äga rum när det gäller priséi" och tillgäng på detta energislag.

Världsbanken har uppskattat att de oljeimporterande u-ländernas behov äv importerad olja kommer att växa från 4,5 milj. fat per dag år 1980 till kanske 7 milj. fat per dag år 1990. En sådan ökning skulle innebära en avsevärd belastning för dessa länders ekonomier, med en kostnad för oljeimporten i fasta priser som skulle öka från 50 miljarder dollar är 1980 till det dubbla år 1990.

I ett längre perspektiv - år 2000 och därefter — finns det anledning att förmoda att u-ländernas mycket stora energibehov på grund av befolk­ningsökning, urbanisering och behov av ekonomisk tillväxt kommer att utgöra det allt överskuggande globala energiproblemet.

Inom World Energy Conference (WEC) har följande tabell tagits fram för att illustrera möjliga utvecklingstendenser rörande befolkning, total energikonsumtion samt energikonsumtion per capita i i-länder och u-länder år 1976 och år 2020. Tabellen bygger på antaganden om en årlig tillväxt av energianvändningen i u-länder om 4,2 % och i i-länder om 2,3 %.

 

 

1976

 

 

2020

 

 

 

Befolk-

Energi-

Energi-

Befolk-

Energi-

Energi-

 

ning

behov

behov

per

capita

nmg

behov

behov

per

capita

 

miljarder

miljarder toe

toe

miljarder

miljarder toe

toe

Industriländer

1,1

5,0

4.4

1,5

9.6

6,4

Utvecklingsländer

3,0

1.7

0,6

6.8

10.4

1.5

Världen totalt

4,1

6,7

 

8,3

20,0

 

Av tabellen framgår att energikonsumtionen per capita i u-länderna år 2020 trots en relativt snabb tillväxt i den totala energianvändningen fortfa­rande förväntas bli mycket låg, eller ca 1,5 toe per capita. Denna siffra kan jämföras med t. ex. energikonsumtionen i dag i i-länderna pä i genomsnitt ca 4,4 toe per capita och i Sverige på ca 6 toe.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet             13

2.2.4    Öststaterna och Kina

Sovjetunionen är världens största oljeproducent med en produktion år 1978 pä 572 milj. ton (11,44 milj. fat per dag). Av den sammanlagda exporten detta är på 160 milj. ton gick ca 70 milj. ton till de övriga SEV-länderna' medan återstoden exporterades till Västeuropa,

Sett i ett globalt perspektiv är SEV-ländernas framtida situation i oljeför-sörjningshänseende av stort intresse. Officiella sovjetiska siffror som nyli­gen har redovisats i en rapport från FN:s ekonomiska kommission för Europa (ECE) tyder pä en oljeproduktion år 1990 på 620—700 milj. ton, vilket med ett antagande om en inhemsk konsumtion på 534 milj. ton ger en exportpotential pä 86-166 milj. ton. Om exporten till de europeiska SEV-länderna antas ligga kvar på en nivå kring 80 milj. ton skulle 6-86 milj. ton återstå för export till övriga länder.

Vissa bedömare har emellertid gjort gällande att den sovjetiska oljepro­duktionen kommer att nå en topp på kanske 600 milj. ton de närmaste åren för att sedan gradvis minska. En sådan utveckling skulle ha betydelsefulla konsekvenser för läget på den internationella oljemarknaden.

De östeuropeiska ländernas problem pä energiområdet är desamma som lEA-ländernas och samma typer av åtgärder är aktuella för båda länder-grupperna. Hög prioritet har av de östeuropeiska regeringarna givits ät åtgärder för att främja en effektiv energihushållning och för att utveckla till oljan alternativa energikällor. Fortsatta satsningar på kol och en mycket kraftig expansion av kärnkraft är enligt de östeuropeiska regeringarna väsentliga inslag i en strategi för att möta de framtida energibehoven. En kraftig ökning av den sovjetiska gasproduktionen och gasexporten väntas äga rum under 1980-talet.

Kinas oljeproduktion uppgick är 1979 till ca 110 milj. ton varav ca 16 milj. ton exporterades. Betydande osäkerhet råder om den framtida ex­portpotentialen men de tidigare mycket optimistiska bedömningarna synes nu ha reviderats, bl. a. pä grund av växande behov av olja för internt bruk och ökande problem med den inhemska energiproduktionen. Vissa bedö­mare förutser att Kina kan komma att bli nettoimportör av olja mot mitten av 1980-talet.

2.2.5    OPEC

Den utsträckning i vilken OPEC-länderna kan och vill producera och exportera olja är av avgörande betydelse för världens situation i energiför­sörjningshänseende och för läget i världsekonomin. OPEC svarar i dag för 50 % av världens oljeproduktion och för ca 80 % av världshandeln med olja.

' SEV = Rådet för ömsesdigl ekonomiskt bistånd. Följande länder är aktiva med­lemmar i SEV: Bulgarien, Polen, Rumänien. Sovjetunionen. Tjeckoslovakien. Ung­ern. Östtyskland. Mongoliet. Kuba och Vietnam.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet             14

OPEC:s oljeproduktion uppgick år 1979 till 31,5 milj. fat per dag. Härav exporterades 28,7 milj. fat per dag. Produktionen år 1980 uppskattas till 26,6 milj. fat per dag. OPEC:s oljeproduktion under sista kvartalet 1980 uppskattas till ca 24,5 milj. fat per dag, bl. a. till följd av kriget mellan Iran och Irak.

Tidigare prognoser rörande OPEC:s oljeproduktion tydde på en icke oväsentlig ökning fram till perioden 1985-1990. Dagens bedömningar ger vid handen att möjligheten är stor att OPEC aldrig mer kommer att produ­cera och exportera sä mycket olja som man gjorde år 1979.

Det finns flera anledningar till denna förändring i synen på omfattningen av OPEC:s framtida oljeproduktion. Den viktigaste är kanske att hänsyn tagits till OPEC-regeringarnas växande oro inför vad som har uppfattats som en alltför snabb utvinningstakt med hänsyn till långsiktiga nationella och ekonomiska intressen, kombinerat med ett allt starkare inflytande från OPEC-regeringarnas sida över oljeproduktionen och oljehandeln. Plane­ringen för den tid då oljetillgångarna sinar är för många OPEC-länder en realitet. Eftersom oljan är dessa länders viktigaste, i många fall enda, naturresurs samt eftersom uppgiften att bygga upp en diversifierad ekono­mi och att åstadkomma en social anpassning härtill är tidskrävande och förenad med stora problem, är det naturiigt att man kan vilja föredra en mer utsträckt produktionsperiod med en långsammare utvinningstakt. Dessa tendenser har givetvis förstärkts genom de senaste två årens drastis­ka höjning av oljepriset. Sedan slutet av år 1978 har råoljepriset genom­snittligt gått upp med ca 175 % och en lägre produktion krävs alltså för att finansiera ett konstant importbehov. För vissa s. k. lågabsorberande OPEC-länder — som dessutom på det hela taget är de som har de största reserverna — tillkommer att man har svårt att av infrastrukturella skäl tlnna lönsamma investeringsobjekt för de inkomster som oljeförsäljningen genererar samt att de överskott som man placerar i i-länderna tenderar att urholkas av inflationen. För dessa länder kan det framstå som mer lönsamt att begränsa produktionen och behålla oljan i marken än att skaffa sig finansiella tillgångar som bedöms ge sämre avkastning. De s. k. högabsor-berande OPEC-länderna, vilka i princip har ett intresse av ökad export och högre priser, är samtidigt också i stor utsträckning de som har relativt små reserver. I dessa länder är också den inhemska konsumtionen av olja snabbt växande.

Fysiska möjligheter till högre produktion än den som ägde rum år 1979 finns dock pä sikt och kapacitetstillskott kan tänkas ske i t.ex. Saudiara­bien och Irak. I den rapport rörande OPEC:s långsiktiga strategi, som har diskuterats inom organisationen under senare tid, sägs emellertid att OPEC:s produktionskapacitet år 1985 kommer att vara ca 35 milj. fat per dag och att en ökning av denna siffra är osannolik.

Hur mycket olja som OPEC kommer att producera i framtiden bestäms dock som jag har antytt i det föregående i många fall i mindre utsträckning

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet              15

av den tillgängliga fysiska produktionskapaciteten. I stället spelar viljan att producera — mot bakgrund av överväganden av den typ som jag här har redovisat - en alltmer framträdande roll. En annan betydelsefull faktor att beakta vid uppskattningar av OPEC:s framtida oljeproduktion är också effekterna av politiska kriser och förändringar, såsom har illustrerats av revolutionen i Iran och kriget mellan Iran och Irak. Det har hävdats att det finns en risk att viss del av OPEC:s produktionskapacitet permanent kan komma att vara "utslagen" av dylika orsaker. Ytteriigare en aspekt att beakta i ett längre perspektiv är möjligheten att viss prioritet ges åt andra u-länder när det gäller oljeleveranser från OPEC.

Även om osäkerheterna är betydande synes det mot denna bakgrund realistiskt och klokt för oljeimporterande länder att räkna med en sjun­kande oljeproduktion inom OPEC under 1980-talet jämfört med nivån är 1979. Minskningen av OPEC:s export torde bli ännu snabbare på grund av de växande behoven att tillgodose inhemsk efterfrågan. OPEC:s inhemska konsumtion uppgick år 1979 till ca 2,3 milj. fat per dag. Nivån år 1990 kan komma att ligga kring 5,4 milj. fat per dag.

Hur mycket OPEC:s export kommer att minska är naturligtvis omöjligt att förutsäga. Vissa bedömare har angett att en minskning från 28,7 milj. fat per dag år 1979 till ca 23 milj. fat per dag år 1990 och ca 17 milj. fat per dag år 2000 är sannolik.

2.2.6 Den globala energisituationen på sikt

Varje prognos över den globala energisituationen pä sikt är förenad med osäkerheter. Den redovisning som jag nu har lämnat torde dock medge att vissa allmänna slutsatser dras vilka utgör en utgångspunkt för den svenska energipolitiken.

Utvecklingen under senare delen av 1970-talet har inneburit att en peri­od av omställning mot minskad oljeandel i världens energiförsörjning har inletts. Prognoser över 1980-talet ger dock vid handen att de åtgärder som har vidtagits inte är tillräckliga och att det finns en risk att de väntade energibehoven med en rimlig utveckling av energipriserna och med en rimlig ekonomisk tillväxt inte helt kommer att kunna täckas mot mitten av årtiondet. Övervägande skäl talar för att resten av 1900-talet kommer att karakteriseras av en tilltagande knapphet på energi och av en tilltagande konkurrens om begränsade tillgångar på olja. Därmed är sannolikheten stor för fortsatta ökningar av oljepriset med åtföljande effekter pä betal­ningsbalanser och på världsekonomin.

För att en sådan situation skall kunna undvikas är beslutsamma åtgärder nödvändiga i alla länder för att minska oljekonsumtionen, främja effektivi­teten i energianvändningen, ersätta olja med andra energikällor och ut­veckla till oljan alternativa energikällor.

Två faktorer kommer att dominera utsikterna för 1980-talet när det gäller utbud och efterfrågan på energi. Den ena är vilken kvantitet olja som

 

Prop, 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet         16

OPEC-länderna kan tänkas exportera. Den andra är i-|än4ernas ekonomis­ka utveckling och energipolitik. Ett särskilt ansvar för att övergängen till en förändrad struktur i energiförsörjningen äger rum pä ett smidigt sätt och utan störningar på världsekonomin åvilar därmed givetyjs i-länderna och OPEC-länderna.

Jag vill emellertid understryka att en faktor av största vikt att beakta när det gäller den globala energisituationen under 1980-ta!et är riskerna för störningar j pljetillförseln til' följd av politiska kriser och förändringar.

Som jag nyss har framhållit framstår i ett längre tidsperspektiv u-länder­nas energisituation som det centrala energiproblemet. Energiförsörjningen blir därmed en internationell fräga av stor dignitet, med omfattande åter­verkningar på förhållandet meNan rika och fattiga länder och pä ekonomisk och social utveckling pol) stabilitet.

Behovet av internationellt samarbete och samförstånd för att åstadkom­ma de nödvändiga förändringarna äf stort. Det finns ett gemensamt intres­se hos alla länder att föräncjringarna sker utan ejconomiskt och socialt negativa konsekvenser,

Dessa gemensarnma intressen har kommit till uttryck i ett avsnitt i den strategi för FNjS tredje iJtvecklingsärfipnde som antogs av generalförsam­lingen hösten 1980. Detta avsnitt har fpljande lydelse:

"I syfte att skapa mer gynnsamma förutsättningar för utveckling och för tillväxten i yärldsekonprnin måste anstrångningarna förstärkas för att söka långsiktig lösningar på energiproblemet. Världssamfundet måste göra omfattande och snabba framsteg i övergången från en internationell ekono­mi sorn huviidsakligen är baserad på olja och gas. Den måste i ökad Utsträckning förlita sig på nya och förnybara energikällor och ansträng­ningar måste göras att reservera användningen av olja och gas för icke-energiändaniårpch för ändamål där de inte kan ersättas av andra energikäl­lor. Mpt bakgrund av förhållandet att fossila bränslen utgör en ändlig resurs i världsekonpmin och det pftg slösaktiga och ineffektiva sätt på vilket dessa rgsurser används måste effektiva åtgärder snabbt vidtas och/ eller förbättras inpm energihushåljningsomrädet, i synnerhet i i-länder­na vjlica Konsumerar den störst dejen av världens olje- och gasproduk­tion ,,,"

För svenskt vidkommande vi|l jag mpt denna bakgrund understryka att en politik spm syftar ti|| ett kraftjgt minskat pljeberoende inte bara är ett första rangens natipnellt intresse av försörjningstrygghetsskäl och av eko­nomiska skäl. En sådan inriktning av politiken är också ett internationellt intresse. Sverige måste axla sin del av ansvaret i den globala omställning som förestår - och detta ansvar är betydande på grund av vår höga oljekonsiJmtipn.

Enligt mjn rnening är också en kraftfull politik för att minska oljekon­sumtionen en fråga pm solidaritet med de oljeimporterande u-länderna. Ju mindre olja som efterfrågas på världsmarknaden av Sverige och de andra i-

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet             17

länderna desto större är utsikterna att energipriser och energitillgång inte kommer att lägga en hämsko pä u-ländernas ekonomiska och sociala utveckling. Jag anser att det är angeläget att frågan om utnyttjandet av energikällor som kan ersätta olja ses också i detta perspektiv. Särskilt relevanta ter sig överväganden av denna u-landspolitiska karaktär mot bakgrund av de mycket stora energibehoven som u-länderna kommer att ha på lång sikt för att ge sina växande befolkningar en dräglig tillvaro.

Jag vill också för svenskt vidkommande återigen understryka att vårt försörjningsläge är utsatt och att den nuvarande situationen innebär oac­ceptabla risker för vår ekonomi och för vår välfärd. Vi är för vår energiför­sörjning i dag till nära 70% beroende av olja, och av oljeimporten härrör 65-75% från Mellanöstern och Afrika. Händelser under senare tid har visat hur politiska kriser har direkta konsekvenser för vår försörjning med energi. Enligt min mening måste en ansvarsfull energipolitik beakta möjlig­heten av ytterligare kriser i bl. a. Mellanöstern med konsekvenser för Sveriges oljeförsörjning. Verkligt förbättrad försörjningstrygghet kan där­för enbart åstadkommas om oljans andel i vår energiförbrukning väsentligt minskas.

2.3 Internationellt energisamarbete

Av vad jag nyss har anfört om energipolitiken i ett internationellt per­spektiv framgår att ökad vikt måste läggas vid det internationella energi­samarbetet. Vi står inför växande behov inte bara av informationsutbyte utan också av samförstånd och gemensamt handlande mellan alla länder när det gäller de framtida energiförsörjningsproblemen. Inte minst angelä­get är det internationella energisamarbetet för ett land som Sverige som är starkt beroende av energiimport och utrikeshandel. Också hänsyn till u-ländernas energiproblem talar för ett utvidgat sådant samarbete.

Särskilt viktigt synes det vara att få till stånd ett nära och förtroendefullt samarbete mellan oljeimporterande och oljeexporterande länder. Sedan Conference on International Economic Cooperation i Paris åren 1975-1977 har endast små framsteg gjorts när det gäller frågan om FN-systemets behandling av övergripande energipolitiska frågeställningar.

FN:s generalförsamling har emellertid fattat principbeslut om att en s. k. global förhandlingsrond omfattande råvaror, energi, handel, utveckling samt monetära och finansiella frågor, skall äga rum inom FN-systemet. Förberedelsearbetet har ännu inte slutförts men förhandlingsronden kan förhoppningsvis inledas inom de närmaste månaderna. Energifrågorna väntas komma att spela en viktig roll i denna förhandling. Enligt min mening är det önskvärt att den globala rondens energidel leder till största möjliga enighet om sädana överenskommelser eller principer som främjar stabilitet och förutsebarhet inom energiområdet och förbättrar försörj­ningstryggheten. Allmänt sett är det angeläget att främja kontakterna mel-3    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 90

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet              18

lan olika ländergrupper i övergripande och långsiktiga energipolitiska frå­gor så att grunden kan läggas för ett brett samförstånd om de åtgärder som erfordras. Förstärkta åtgärder för att bistå de oljeimporterande u-länderna i deras ansträngningar att öka sin energiproduktion bör också utgöra en viktig del av energidiskussionerna inom ramen för den globala förhand­lingsronden. 1 dessa diskussioner bör också den analys och de förslag som framförts i rapporten från den s. k. Brandt-kommissionen spela en viktig roll.

FN:s generalförsamling har beslutat att en FN-konferens om nya och förnybara energikällor skall äga rum i Nairobi den 10-21 augusti 1981. Konferensen kommer att ägna särskild uppmärksamhet åt åtgärder för att främja utvecklingen av nya och förnybara energikällor i u-länder och förutses komma att anta en s. k. världsplan med denna inriktning.

En särskild kommitté har tillkallats för att förbereda det svenska delta­gandet i konferensen. Jag hoppas att Nairobi-konferensen skall leda till åtgärder, både nationellt och internationellt, som förbättrar u-ländernas energisituation.

I sammanhanget vill jag erinra om att ett ökat intresse vuxit fram i i-länder. u-länder och inom internationella organisationer för ett vidgat bistånd till u-länder inom energiområdet. Inom Världsbanken diskuteras t. ex. ett utvidgat program för finansiering av energiinvesteringar. För svenskt vidkommande har särskilda riktlinjer för energibistånd antagits av styrelsen för internationell utveckling (SIDA). I dessa riktlinjer prioriteras svenskt stöd till energiplanering, utbyggnad av vattenkraften, bättre ut­nyttjande av skogstillgångarna och samarbete för att utveckla nya och förnybara energikällor.

Sveriges deltagande i internationellt energipolitiskt samarbete koncen­treras i hög grad till det internationella energiorganet, lEA. Arbetet inom lEA har under senare år dominerats av åtgärder dels för att minska effekterna av plötsliga störningar i tillförseln av olja. dels för att åstadkom­ma ett långsiktigt minskat beroende av importerad olja.

Vid lEA:s ministermöte i maj 1980 överenskoms om ett system för uppskattningar av och tak för medlemsländernas oljeimport. Överenskom­melsen innebär alt lEA-sekretarialet skall i kontakt med varje land konti­nuerligt utarbeta uppskattningar av oljeimporten för innevarande och på­följande kalenderår. Under normala förhållanden skall dessa uppskattning­ar tjäna som måttstockar på vilka framsteg som görs i strävandena att minska oljeimporten. Om man vid ett ministermöte anser att situationen på oljemarknaden så kräver, skall ministrarna ta ställning till om individuella tak för oljeimporten skall tillämpas som ett instrument att förbättra balan­sen. Dessa tak skall i så fall fastställas efter förhandlingar som delvis baseras på de nämnda uppskattningarna. Vidare överenskoms vid samma tillfälle om att ett system för konsultationer rörande medlemsländernas lagerpolitik skulle etableras. Vid organisationens ministermöte i december

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet             19

1980, vilket främst ägnades åt situationen på oljemarknaden som en följd av kriget mellan Iran och Irak, överenskoms att det i det läge som då var för handen inte fanns anledning att fastställa individuella importtak. I stället fattades beslut om en rad andra åtgärder för att minska risken för oljeprishöjningar.

Vad gäller den långsiktiga energisituationen har lEA-länderna, som jag fidigare har redogjort för, vid upprepade tillfällen betonat problemens allvar och nödvändigheten av en förstärkt energipolitik för att undvika negativa konsekvenser för den ekonomiska tillväxten.

Jag har tidigare också berört frågan om de nationella mål för en begräns­ning av oljeimporten år 1985 som fastställdes vid IEA:s ministermöte i december 1979. För svenskt vidkommande anmäldes vid detta tillfälle att något mål inte kunde preciseras med hänsyn till den då förestående folk­omröstningen om kärnkraft och att det svenska målet skulle fastställas vid ett senare tillfälle.

Jag återkommer senare (avsnitt 5.2) till frågan om oljeimportmål för Sverige för år 1985. Ett mål bör enligt min mening anges också för år 1990.

För att främja strukturella förändringar som leder till minskat oljebe­roende har inom lEA särskild uppmärksamhet ägnats energisparande och kol. Jag återkommer senare till vad som har gjorts i dessa avseenden (kapitel 4, 7).

De årliga analyserna av varje medlemslands energipolitik utgör ett vik­tigt element i lEA-samarbetet. Analyserna syftar till att utvärdera framste­gen i medlemsländernas ansträngningar att minska beroendet av importe­rad olja och att formulera rekommendationer för fortsatta åtgärder. Resul­taten sammanfattas i rapporter som tillsammans med en sammanfattande bedömning årligen publiceras. Separata undersökningar görs av politiken när det gäller forskning, utveckling och demonstration inom energiområ­det.

Vad gäller forskning, utveckling och demonstration har ett mycket om­fattande och konkret internationellt samarbete växt fram inom lEA. Sveri­ge deltar i huvuddelen av de aktuella projekten. Vidare har en för lEA-länderna gemensam gruppstrategi för forskning, utveckling och demon­stration utarbetats. Strategin antogs vid ministermötet i maj 1980 som vägledning vid planering av nationella energiforskningsprogram. Chefen för industridepartementet kommer senare i dag att ytterligare beröra forsk­ningssamarbetet inom lEA vid behandlingen av förslag till ett fortsatt energiforskningsprogram.

Jag vill också nämna att ett intensifierat samarbete etablerats inom OECD/IEA rörande införande av lovande ny energiteknik. En särskild arbetsgrupp inom OECD/IEA lade i april 1980 fram förslag rörande ett utvidgat samarbete inom detta område. Som ett resultat av gruppens arbete har upprättats en särskild högnivågrupp för införande av energitek­nologi med uppgift att bl. a. främja konkreta samarbetsprojekt.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet       20

Min uppfattning är att samarbetet inom lEA är av betydande värde för Sverige, inte minst för utformningen av vår långsiktiga energipolitik. Orga­nisationen är det effektivaste instrument vi har för att i samverkan med andra länder verka för en förbättrad global hushållning med energire­surser. Som källa till information om utvecklingen i vår omvärld i energi­hänseende är lEA av stor betydelse eftersom våra egna resurser för att följa denna utveckling är begränsade. Organisationens mål såsom de fast­lagts i lEP-avtalet står i allt väsentligt i överensstämmelse med Sveriges energipolitiska mål. Jag vill särskilt understryka vad jag redan har framhål­lit i det föregående, nämligen att energipolitikens utveckling i andra länder är av stor betydelse för vår egen energisituation och att vi har ett starkt intresse av att alla länder begränsar sitt oljeberoende genom hushållning och genom ökat utnyttjande av andra energikällor än olja. Medlemskapet i lEA innebär en möjlighet att framföra synpunkter pä andra länders energi­politik. Det innebär också att vi själva får vara beredda att ta emot synpunkter på vår egen politik.

Det Internationella atomenergiorganet i Wien (lAEA) har i dag 110 medlemsstater. Tyngdpunkten i organisationens verksamhet ligger på kon­troll av att avledning av klyvbart material för framställning av kärnvapen inte äger rum.

Jag kommer senare (avsnitt 7.6.3) att ta upp frågan om internationellt samarbete beträffande kontroll av klyvbart material.

Under år 1980 undertecknade och ratificerade Sverige en internationell konvention angående fysiskt skydd av nukleärt material.

Under senare år har inom organisationen ökad vikt lagts på kärnsäker­hetsåtgärder.

Den första fasen av programmet för kärnsäkerhetsstandards (Nuclear Safety Standards Programme, NUSS), avses bli avslutad är 1982. Då har fem säkerhetskoder och ca 50 säkerhetsguider givits ut. En genomgripande översyn av IAEA:s riktlinjer för säkra transporter av radioaktivt material pågår f. n. och avses resultera i utgivandet av ett reviderat dokument år 1983.

På den svenska regeringens inbjudan höll lAEA en större konferens angående kärnkraftssäkerhet i Stockholm den 20-24 oktober 1980. Konfe­rensen, som var organiserad i en plenarsession och två parallella tekniska sessioner, samlade 560 deltagare och 80 observatörer från 44 länder. Vid konferensen lämnades beskrivningar över tekniska förbättringar inom kärnsäkerhetsområdet samt gavs tillfälle till diskussion och aktuell utvär­dering av bl. a. säkerhets- och beredskapsfrågor vid drift av kärnkraftverk. För de svenska förberedelserna för konferensen svarade en särskild kom­mitté (I 1980:01).

Inom OECD:s kärnenergiorgan NEA har tyngdpunkten i arbetet legat på erfarenhetsutbyte i fråga om föreskrifter på kärnenergiomrädet. NEA:s arbete är organiserat i fyra huvudkommittéer, en för strålskyddsfrågor, en

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet       21

för säkerhetsfrågor, en för frågor om radioaktiv avfallshantering och en för kärnbränslecykelfrågor. Samordnande kommitté är Steering Committee for Nuclear Energy.

Enligt min mening är ett förstärkt internationellt samarbete inom kärnsä­kerhetsområdet av väsentlig betydelse. Erfarenhetsutbytet inom NEA är av stor vikt för svenska myndigheter som statens kärnkraftinspeklion och statens strälskyddsinstitut. Det utvidgade arbetet inom lAEA på säker­hetsområdet har aktivt stötts frän svensk sida.

lAEA bör ytterligare aktivera sin roll på kärnsäkerhetsområdet, bl. a. genom utveckling av arbetet på kärnsäkerhetsstandards. Organisationen borde särskilt kunna intensifiera insatser för informations- och erfaren­hetsutbyte i kärnsäkerhetsfrågor. Ett särskilt område där vissa förslag redan har lagts fram inom lAEA gäller eventuella gränsöverskridande effekter av drift av kärnkraftverk. Arbete bör vidare inriktas pä större internationell samstämmighet i synen på kärnsäkerhetsfrågor och utvidgat internationellt säkerhetssamarbete. I detta sammanhang kan ökad har-monisering av säkerhetskriterier och möjligheten av nya internationella överenskommelser om minimikriterier för kärnsäkerhetsarbete diskuteras. Därutöver skulle naturligtvis nationella myndigheter föreskriva ytteriigare säkerhetsvillkor betingade av t. ex. lokala förhållanden.

Det nordiska energisamarbetet har under senare tid intensifierats. Vid ett möte mellan de nordiska ländernas statsministrar i Reykjavik i mars 1980 beslutades att uppdra åt energiministrarna att undersöka förutsätt­ningarna för en utbyggnad av det energipolitiska samarbetet i Norden och av det nordiska samrådet inför energidiskussioner i internationella organi­sationer. Vissa riktlinjer för det nordiska energipolitiska samarbetet fast­ställdes vid ett energiministermöte i april 1980. Särskild uppmärksamhet ägnas fortlöpande ät frågor om bl. a. energihushållning, energiforskning, introduktion av nya och förnybara energikällor, energisystemanalys, olja och gas samt kol.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet       22

3    Den ekonomiska bakgrunden

God tillgång till energi är en grundläggande förutsättning för ekonomisk och social utveckling. De högutvecklade industriländerna använder, som jag redan har nämnt, mångdubbelt större energimängder per invånare än u-länderna. Jag har tidigare redogjort för aktuella bedömningar av den lång­siktiga internationella utvecklingen på energiområdet. Jag strök därvid under behovet av en kraftfull energipolitik inriktad på ett minskat svenskt oljeberoende med hänsyn både till solidariteten med de oljeimporterande u-länderna och till vårt eget utsatta försörjningsläge.

Energipolitiken måste också vara förenlig med de samhällsekonomiska förutsättningarna och bedrivas i samverkan med den ekonomiska politi­ken. Som jag avser redovisa närmare senare utgör vårt oljeberoende dess­utom en viktig bestämningsfaktor för den ekonomiska politikens utform­ning. Målmedvetna och effektiva insatser för att nedbringa oljeimporten utgör väsentliga inslag i en ekonomisk politik som syftar till att komma till rätta med den nuvarande obalansen i den svenska ekonomin.

Jag kommer senare också att lämna en översiktlig redogörelse för den ekonomiska utvecklingen hittills, de aktuella problemen och de krav som kommer att ställas pä den ekonomiska politiken under 1980-talets första hälft och för att den skall leda utvecklingen in på en väg mot ekonomisk jämvikt. Jag kommer särskilt att fästa uppmärksamheten på den roll ol­jeimporten och de ökade oljepriserna har spelat och förutses spela i framti­den. Jag baserar i allt väsentligt framställningen pä den i december 1980 presenterade långtidsutredningen LU 80 (SOU 1980:52).

För industriländerna innebar den ekonomiska utvecklingen under 1950-och 1960-talen en tillväxt utan motstycke. Den genomsnittliga BNP-till-växten i industriländerna var under 1950-talet något över 4 % per år, medan den under 1960-talet låg nära 5 % per år. Detta skall jämföras med att genomsnittet tidigare under 1900-talet knappast överstigit 2 %. Efter­krigstiden har också kännetecknats av en stor stabilitet i olika avseenden, såsom jämna och regelbundna konjunkturcykler och en lugn utveckling av den allmänna prisnivån. Inom ramen för denna stabila utveckling var det möjligt att bedriva en framgångsrik stabiliseringspolitik, som möjliggjorde att den snabba kapaciletstillväxten också kunde utnyttjas för en snabb produktionstillväxt.

Hög tillväxt, god stabilitet, högt kapacitetsutnyttjande och full syssel­sättning samverkade alltså till 1950- och 1960-talens snabba ekonomiska utveckling i industriländerna. En rad yttre faktorer möjliggjorde denna utveckling. Hit hör den snabba produktivitetstillväxt som kunde komma till stånd dels genom att övriga industriländer drog nytta av teknologi som redan var etablerad i den i teknologiskt hänseende mer avancerade ameri­kanska ekonomin, dels genom att arbetskraft kunde föras över från jord­brukssektorn till förhållandevis högproduktiv industri. Den amerikanska

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet             23

ekonomins dominans bidrog under perioden till stabiliteten i hela det internationella ekonomiska systemet och yttrade sig, med fä undantag, i genomgående låg inflation i industriländerna, stabila växelkurser och små påfrestningar på betalningsbalanserna. Handelsliberaliseringen efter kriget bidrog till världshandelns snabba utveckling.

En annan väsentlig faktor var stabila priser på råvaror och olja. Medan råvarupriserna med smärre fluktuationer nära nog följde priserna på bear­betade varor sä sjönk det relativa priset pä olja. Detta bidrog till låg inflationstakt och stabila relativpriser samtidigt som nedgången i oljepri­serna bidrog till att priserna på industriländernas importvaror kom att sjunka i förhållande till deras exportvaror. Tillgängen pä råvaror och billig energi drev på utvecklingen mot att ersätta arbetskraft med kapital i industriell produktion, som ofta är energikrävande. Detta bidrog till en snabb investerings- och produktivitetsutveckling.

De sjunkande oljepriserna bidrog till att sänka transportkostnaderna, vilket i sin tur underlättade den snabba tillväxten i världshandeln.

Inom ramen för den höga produktionstillväxten och det förbättrade bytesförhållandet i utrikeshandeln var det möjligt att undvika fördelnings-konflikter inom industriländerna. Det gick därför att kombinera en snabb reallönetillväxt med en god vinstutveckling. Det var också möjligt att kombinera en god utveckling av reallönen efter skatt med en snabb tillväxt i den offentliga sektorn. Detta bäddade dels för låga nominella löneavtal, vilket bidrog till en låg inflationstakt, dels till en god räntabilitet i företa­gen, vilket i sin tur bidrog till snabba investeringsökningar. Till investe­ringsutvecklingen bidrog också den stabila situationen på prissidan.

Den svenska ekonomins utveckling under efterkrigstiden anslöt sig i mänga avseenden till den internationella bilden. Sålunda upplevde även Sverige under 1950- och 1960-talen en period av unik materiell tillväxt. 1 jämförelse med utvecklingen i övriga OECD-omrädet under samma period motsvarar den svenska ungefär ett genomsnitt. Detsamma gäller utveck­lingen av industriproduktion och handel. Detta medförde en kraftig ökning av energianvändningen. Inom industrin bidrog en teknisk utveckling un­derstödd av en förmånlig prisutveckling på energi i förhållande till andra insatsfaktorer verksamt till detta. Den materiella standardutvecklingen innebar också en allt energiintensivare konsumtion bland hushällen, som bl. a. tog sig uttryck i en ökad personbilsanvändning.

Den snabba ökningen av energiförbrukningen under dessa år åtföljdes av en övergäng från fasta till flytande bränslen. I mitten av 1950-talet svarade oljan för ca 45 % av den totala energitillförseln. År 1973 hade dess andel stigit till ca 73 %. I motsvarande mån minskade tillförseln av fasta bränslen — särskilt av kol.

När det gäller användningen av resurstillväxten tillhör Sverige den grupp av länder som har satsat på en snabb tillväxt av offentlig konsum­tion. Till denna bild hör också att Sverige i högre grad än de flesta

 

prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet       24

industriländer prioriterat den fulla sysselsättningen. Med denna priorite­ring är det inte onaturiigt att den svenska inflationstakten under 19.50- och 1960-talen låg något över OECD-genomsnittet.

Under senare delen av 1960-talet inträffade i flera europeiska länder kraftiga löneökningar som inte var förenliga med den låga inflationstakt som ekonomierna dittills uppvisat. Efter en lång period där den materiella utvecklingen överträffat förväntningarna blev efter den mycket snabba tillväxten under perioden 1960-1965 förhållandet det omvända. Det skärpte fördelningskonflikterna.

1 början av 1970-talet rycktes en av grundförutsättningarna för den gynnsamma 1950- och 1960-talsutvecklingen undan, nämligen de stabila energi- och råvarupriserna. Dåliga skördar i Sovjet och Kina m.fl. länder tvingade dessa till stora köp av vete på den internationella spannmålsmark­naden. Därmed började livsmedelspriserna stiga kraftigt från år 1972. Senare under konjunkturuppgången steg priserna pä metaller och övriga råvaror. Slutligen påbörjades hösten 1973 den dramatiska oljeprisstegring som kom att innebära ett fyrfaldigande av de nominella priserna på råolja inom loppet av mindre än ett är. Den utlösande faktorn var kriget i Mellersta Östern och de därav följande störningarna i vissa arabländers oljeexport till Förenta Staterna och Västeuropa. 1 den knapphetssituation som uppstod lyckades de oljeproducerande länderna inom OPEC ta över kontrollen av prissättningen på råolja från de internationella oljebolagen. Oljeprisökningarna bidrog till att öka inflationstrycket i västekonomierna och till att konjunkturnedgången åren 1974 och 1975 blev den kraftigaste under hela efterkrigstiden.

I början av 1970-talet går således en skiljelinje mellan en period av lugn prisutveckling och en av kraftiga prisstegringar. Inom detta mönster fram­träder två tendenser av särskild vikt. För det första förekom över huvud taget inga cykliska variationer i oljepriserna under 1960-talet och endast jämförelsevis små cykliska rörelser i råvarupriserna. Detta kontrasterar mot 1970-talet där oljepriser och råvaror fått ett utpräglat cykliskt förlopp anknutet till industrikonjunkturen. Mönstret med kraftiga prisstegringar pä råvaror och olja i anslutning till slutfasen av konjunkturuppgången år 1973 upprepades åren 1978 och 1979. Även denna gäng förelåg ett samband med politiska oroligheter i Mellanöstern genom att revolutionen i Iran hade medfört en drastisk nedgång i oljeleveranserna från detta land. Sammanta­get innebar utvecklingen under 1970-talet en relativprisförskjutning till färdigvarornas nackdel. Tidigare hade förhållandet varit det omvända.

En annan viktig orsak till oljeprisernas uppgång är att den amerikanska oljeimporten började öka kraftigt vid slutet av 1960-talet. Därutöver kom en restriktivare utvinningspolitik hos många producentländer att efterhand spela en ökande roll.

Oljeprisstegringarna har haft flera fundamentala effekter på den ekono­miska utvecklingen i industriländerna. Dessa har fått ett försämrat bytes-

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet             25

förhållande gentemot omväriden vilket har medfört att det potentiella utrymmet för realinkomstökningar har minskat. Vidare har OECD-län­derna tenderat att fä bestående underskott i bytesbalansen, vilket har medfört en växande skuldbörda för området i dess helhet. OPEC-länderna har däremot fått stora överskott och snabbt växande finansiella tillgångar. Vidare har olje- och råvaruprisstegringarna bidragit till att höja inflations­trycket i OECD-länderna.

De nämnda effekterna kan alla sägas vara av stabiliseringspolitisk natur. I ett längre perspektiv kommer också den förändring i relativpriserna på energi som oljeprishöjningarna har inneburit att ge djupgående förändring­ar i de existerande mönstren av energiproduktion och energianvändning. Delvis har denna process påbörjats genom att åtgångstalen för energi har sänkts och att oljans relativa betydelse på tillförselsidan har tenderat att minska under 1970-talet. Anpassningsproblemen i denna omställning har emellertid visat sig vara mycket stora.

Den produktionsapparat och den kapitalutrustning som industriländerna förfogade över i början av 1970-talet var avpassad för 1960-talets relativ­priser på energi och olja. En omställning till de nya priserna, och till i övrigt ändrade förutsättningar i form av bl. a. konkurrens frän de s. k. nya industriländerna, kräver omfattande nyinvesteringar och omflyttningar frän gamla till nya produktionsprocesser. En sådan omställning har emel­lertid visat sig vara oväntat svår att genomföra i det depressiva ekonomis­ka klimat som oljeprishöjningarna har bidragit till att skapa.

Slutresultatet av detta har blivit kvarstående strukturella problem i industriländerna med låg eller ingen lönsamhet i de branscher som är särskilt utsatta för de ändrade villkoren. Samtidigt har subventioner eller protektionistiska åtgärder satts in för att skydda branscherna från interna­tionell konkurrens. Detta har fördröjt en långsiktig nödvändig anpassning till de nya konkurrens- och efterfrägeförhållandena. Ändå har det inte varit möjligt att förhindra en betydande regional arbetslöshet i områden där dessa branscher är betydelsefulla.

En viktig orsak till den ökade ekonomiska instabiliteten under 1970-talet har varit de kraftiga oljeprishöjningarna. För Sveriges del har det stora oljeberoendet i hög grad försämrat förutsättningarna för en god ekonomisk utveckling under denna tid. Oljeprisökningarna har under 1970-talet bidra­git till att importpriserna årligen ökat 2,7 procent snabbare än exportpri­serna. Därmed har vårt bytesförhållande försämrats med 17 %. Sett som andel av BNP har det reala resursutrymmet därmed minskat med 5 %.

Oljeprishöjningarna har också försvårat stabiliseringspolitiken. Samti­digt som oljeprishöjningarna verkar inflationsdrivande och försämrar bytesbalansunderskottet sä verkar de aktivitets- och sysselsättningsned-dragande genom att de reducerar realinkomsterna i den svenska ekono­min. I Sverige har under 1970-talet förts en expansiv ekonomisk politik för att hålla uppe aktivitetsnivån och sysselsättningen. Därmed har emellertid inflationstrycket och bytesbalanspåfrestningarna förstärkts.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet             26

Oljeprishöjningarna åren 1973 och 1974 och den därpå följande utveck­lingen medförde tidigare osedda behov av industripolitiska stödåtgärder. Totalt kan den statsfinansiella kostnaden för extraordinära åtgärder av denna karaktär under 1970-talet beräknas till inte mindre än 26 miljarder kr. Merparten härav utgick under 1970-talets senare hälft. För arbetsmark­nadspolitiska m. fl. åtgärder riktade i huvudsak till industrin har därutöver 49 miljarder kr. disponerats under 1970-talet. Härtill kommer utställda garantier till mycket betydande belopp. Syfiet med statens insatser har varit att göra det möjligt för nedläggningshotade företag, som ofta haft en sysselsättningsmässigt central ställning pä sin ort eller inom en region, att i socialt acceptabla former genomföra en nödvändig anpassning till ändrade pris- och konkurrensförhållanden på världsmarknaden. 1 andra fall har insatserna syftat till att bevara industriell kapacitet som kunde väntas ha långsiktig konkurrenskraft.

Produktionstillväxten har varit mycket svag under andra hälften av 1970-talet. Resursutrymmet har ytterligare knappats in av den försämring i värt bytesförhållande som oljeprishöjningarna gav upphov till. Mellan åren 1973 och 1979 steg sålunda det svenska importpriset på olja med ca 200 % jämfört med index för svensk export. Detta tillsammans med övriga pris­rörelser försämrade vårt bytesförhållande med totalt drygt 10 % under perioden 1973-1979.

Den svaga resurstillväxten motsvarades inte av en nedgång i konsum­tionen. I stället byggdes upp ett gap mellan konsumtionstillväxt och resurs­tillväxt som senare inte har slutits. En pådrivande faktor har varit den komunala konsumtionstillväxten som uppgått till 4,1 % om året i genom­snitt under 1970-talet, medan motsvarande siffra för den statliga konsum­tionen är 1,7 % per är.

På efteriVågesidan har också den offentliga utgiftstillväxten kommit att spela en alltmer dominerande roll under 1970-talet. Den trendmässiga tillväxten i de totala offentliga utgifterna har sedan 1960-talets början legat kring 6 % per är realt. Eftersom BNP-tillväxten varit långsammare har den offentliga sektorns utgifter fortgående ökat sin andel av BNP sä att denna 1979 uppgick till 62 %.

Med en dämpad BNP-tillväxt under 1970-talet samt en fortsatt trend­mässig utgiftslillväxt i offentlig sektor kom utgiftsökningen att ta omkring 80 % av hela BNP-ökningen i anspråk. Vissa år har den offentliga utgifts­ökningen t. o. m. överstigit BNP-tillväxten.

Den låga tillväxttakten i ekonomin under 1970-talet och det ökande realpriset pä energi har givetvis haft återverkningar pä energianvändning­en. Medan tillväxten under perioden 1965-1973 i genomsnitt uppgick till 3,5 % per år var den 0,7% per år under perioden 1973-1979. Även energianvändningens sammansättning har präglats av prisutvecklingen. Inom ramen för ett stigande realpris på energi har relativpriset på olja höjts kraftigt i förhållande till el under 1970-talet. Detta har inneburit en viss övergång från olja till el.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet             27

De övergripande målen för den ekonomiska politiken är full sysselsätt­ning, god hushållning med tillgängliga resurser, stabila priser, god tillväxt, rättvis inkomstfördelning och regional balans. För att på lång sikt kunna uppfylla dessa mål är det nödvändigt att nå extern balans. Jag har i det föregående pekat på att vi under 1970-talet fått växande underskott i bytesbalansen, att tillväxten i ekonomin varit låg och att inflationstakten varit hög. Den fulla sysselsättningen har däremot kunnat upprätthällas till priset av mycket stora underskott i statsbudgeten.

De anpassningskrav som nu vilar på den svenska ekonomin kommer, enligt vad som sägs i LU 80, att innebära en stagnation av den totala konsumtionen i samhället. För att varaktigheten av denna stagnation skall kunna begränsas krävs en ökning av produktion och investeringar.

I LU 80 redovisas tvä huvudalternativ för landets ekonomiska utveck­ling under den första hälften av 1980-talet.

Det ena huvudalternativet (alternativ 1) beskriver ett scenario för den ekonomiska utvecklingen som innebär att våra balansbrister minskas och i vilket det är möjligt att uppnå de centrala målen för den ekonomiska politiken. I detta alternativ anges en väg till balans för den svenska ekono­min inom ramen för de restriktioner som bl. a. den internationella utveck­lingen och den möjliga kapacitetstillväxten förutses utgöra. Nödvändiga inslag i en utveckling mot balans är enligt LU att underskottet i bytesbalan­sen reduceras så att balans uppnås senast år 1990. Underskottet i statsbud­geten måste också minskas genom återhållsamhet i de offentliga utgifterna. Realkapitalbildningen måste öka så att en långsiktig tillväxt med i storleks­ordningen 2,5 % per är möjliggörs. Vidare är det nödvändigt att industrin stärks genom att dess konkurrenskraft och finansiella situation förbättras. Detta alternativ innebär ett klart brott mot utvecklingen under 1970-talet.

I det andra huvudalternativet (alternativ 2) analyserar LU 80 en utveck­ling som innebär att de nuvarande utvecklingstendenserna i ekonomin i stort sett består även under första hälften av 1980-talet. En sådan utveck­ling skulle enligt utredningen innebära att utgångslägets kraftiga obalanser förvärras och att näringslivet stagnerar med bl. a. den konsekvensen att den fulla sysselsättningen inte kan upprätthållas.

Efter remissbehandling av LU 80 avser regeringen lägga fram sin syn på de ekonomiska problemen i 1981 års reviderade finansplan. Jag vill dock, i avvaktan härpå, erinra om vad som anfördes i fråga om den ekonomiska politiken i prop. 1980/81: 20 om besparingar i statsverksamheten m. m. (s. 7-47). Chefen för ekonomidepartementet anförde där bl. a. att den nuva­rande ekonomiska utvecklingen måste brytas, att underskottet i bytesba­lansen måste nedbringas och jämvikten i ekonomin på sikt återställas. Han strök också under att svårigheterna att komma till rätta med problemen blir större ju längre de skjuts pä framtiden. Med hänvisning härtill finner jag, efter samråd med chefen för ekonomidepartementet, att energipolitiken i sina huvuddrag bör läggas upp sä att den bidrar till att skapa förutsättning-

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet       28

ar för att genomföra en ekonomisk politik som syftar till att under 1980-talet återställa balansen i den svenska ekonomin.

Det är mot bakgrund av vad jag nu har anfört av särskilt intresse att notera vilka förutsättningar alternativ 1 i LU 80 bygger på i fråga om energianvändning och energitillförsel.

Realpriset på olja ökade med drygt 47 % mellan åren 1979 och 1980. Den lägre tillväxt som kan förutses i industriländerna under de närmaste åren -och som förutom av hänsynen till de interna inflationsproblemen i hög grad betingas av rädslan för att utlösa kraftiga höjningar av oljepriset - talar för en lugnare oljeprisutveckling framöver. OPEC-länderna kan å andra sidan antas föra en relativt stram utbudspolitik - innefattande direkta nedskär­ningar av produktionen i vissa situationer - i syfte att upprätthålla en fortsatt realprisökning på olja och motverka en snabb uttömning av oljetill­gångarna. Sammantaget har mot bakgrund av dessa bedömningar realpri­set på olja av LU 80 antagits öka med i genomsnitt endast 2 % per är 1980-1985.

Jag finner för egen del detta vara en rimlig bedömning, framför allt i ett något längre perspektiv än det LU 80 arbetar med, men vill samtidigt stryka under att osäkerheten om den framtida utvecklingen på oljemarkna­den är mycket stor. Risken för utbudsstörningar - vilken f. n. pä ett mycket påtagligt sätt illustreras av kriget mellan Irak och Iran - är bety­dande. Störningar av detta slag kan ge upphov till betydligt kraftigare prisökningar. Samtidigt bör påpekas att inte heller perioder med fallande reala oljepriser kan uteslutas i samband med att efterfrågan på olja sjunker till följd av en utbredd lågkonjunktur i industriländerna.

I LU 80:s alternativ 1 har förutsatts att realprishöjningen på olja får slå igenom i konsumentledel. Det har också förutsatts att den tidigare utveck­lingen av relativpriset på olja i förhållande till el kommer att fortsätta under 1980-talet. Det innebär att de tendenser när det gäller energianvändningen och dess sammansättning som har konstaterats under 1970-talet också kan väntas fortsätta under 1980-talet. Vidare förutsätts en minskad total ener­gianvändning i förhållande till BNP liksom en fortsatt övergång från olja till bl. a. el. I alternativ 1 fortsätter ökningen av andelen el- och fjärrvärmean­slutna bostäder.

Den genomsnittliga specifika energiförbrukningen i bostadsbeståndet beräknas minska med ca 3 % per år. Härvid förutses att statsmakterna kommer att föra en sådan politik att bl. a. de energibesparingar som anta­gits bli uppnådda i den s.k. energisparplanen för befintlig bebyggelse realiseras. Det kräver att bostadssektorns årliga investeringar i energibe­sparingar mer än fördubblas under prognosperioden. Även i transportsek­torn och industrisektorn förväntas den specifika energianvändningen mins­ka och oljans andel i den totala användningen antas gå ned. För att få till stånd den angivna utvecklingen krävs i alla sektorerna en ökad investe­ringsaktivitet.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet              29

Den totala energianvändningen i alternativ 1 beräknas minska med 1,9% per år i förhällande till en given BNP-nivä. Samtidigt förutsätts oljeanvänd­ningen minska med 4,3 % per år i förhållande till en given BNP-nivå. Detta innebär en kraftig ambition pä oljebesparingssidan i jämförelse med 1970-talet.

Till LU 80:s förutsättningar i alternativ 1 hör också en viss ökning av kolanvändningen.

Oljeandelen i den totala energiförsörjningen skulle enligt förutsättningar­na i detta alternafiv minska från 68% år 1979 till 61 % år 1985. Oljan ersätts i detta tidsperspektiv genom en betydande ökning av mängden kärnkraft-producerad elenergi samt i någon mån också av en ökad tillförsel av fasta bränslen. Oljans dominerande roll kvarstår dock i.allt väsentligt ännu år 1985.

I fräga om investeringsutvecklingen är det i ett femärsperspektiv enligt LU mest angeläget att öka industriinvesteringarna och de investeringar som bidrar till att minska oljeberoendet. De senare investeringarna åter­finns i energisektorn pä produktionssidan men också i alla övriga sektorer på energianvändningssidan. Investeringarna syftar i det senare fallet till besparingar i energianvändningen och till substitution i användningen mot billigare energislag.

Jag finner för egen del att de energipolitiska målen, som jag kommer att utveckla närmare i det följande, och kraven på insatser för att komma till rätta med landets ekonomiska problem ställer i stort sett sammanfallande anspråk på en kraftfull energipolitik som syftar till att minska vårt oljebe­roende.

Oljeberoendet är, som framgår av vad jag här har redovisat, inte bara en energipolitisk fråga utan också i högsta grad en ekonomisk-politisk fräga. Genom att minska oljeanvändningen ger vi värt bidrag till en stabilisering av det internationella ekonomiska läget. Samtidigt förbättrar vi våra egna möjligheter att nå full sysselsättning vid stabila priser och att utveckla en internationellt konkurrenskraftig teknik. Vikten av att minska oljeberoen­det understryks av den utveckling i vissa av de oljeproducerande länderna som vi just nu bevittnar.

Jag vill stryka under att det i det tidsperspektiv som LU 80 har arbetat med, dvs. den första hälften av 1980-talet, endast finns begränsade möjlig­heter att ändra energiproduktionssystemet. I detta perspektiv måste därför insatserna för att minska energianvändningen genom sparande spela den största rollen. Härtill kommer dock betydande möjligheter att ersätta olja med el, vilket kommer att närmare framgå av min fortsatta framställning.

I ett något längre perspektiv spelar en ökad användning av fasta bränslen och investeringar i ny energiteknik en viktigare roll. Jag räknar med att den nyligen inrättade oljeersättningsfonden skall bli ett verksamt medel för att skynda pä denna utveckling.

Där det är tekniskt och ekonomiskt rimligt bör bland de fasta bränslena i

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet             30

första hand de inhemska nyttjas med hänsyn till såväl betalningsbalans som försörjningstrygghet. Användningsområdet för dessa begränsas emel­lertid bl. a. av att tillgångarna av energirävara. dvs. i första hand torv, flis, skogsavfall och andra biobränslen, till stor del är belägna pä för långt avstånd frän tätorter där stora bränslebehov finns för uppvärmningsända­mål. Dessa bränslen är nämligen i förhällande till sitt energiinnehåll skrym­mande, vilket innebär att transportkostnaderna blir höga om de inte kan utnyttjas i närheten av de platser där de förekommer. När det gäller skogsråvara begränsas dessutom den för energiändamål tillgängliga kvanti­teten av skogsindustrins rävarubehov.

Där oljan inte kan ersättas med inhemska fasta bränslen är det f. n. till buds stående alternativet kol. För framför allt flertalet av de större städer­nas uppvärmning får man enligt min mening räkna med att oljan till stor del kommer att ersättas med kol. Kol är liksom oljan ett bränsle som måste importeras. Jämfört med olja svarar dock bränslekostnaden i koleldade anläggningar för en väsentligt lägre andel av den totala energiproduktions­kostnaden. Med nuvarande priser på kol och olja, och med beaktande av att energiinnehållet per ton bränsle är lägre för kol än för olja. kan man grovt räkna med att kostnaden för bränsleimport, och därmed belastningen pä betalningsbalansen, halveras när olja ersätts med kol. För varje miljon ton olja som ersätts med kol innebär detta en minskning av importkostna­den med omkring 500 milj. kr. Detta gäller både när kol används för enbart hetvattenproduktion och när det används för samtidig produktion av el och värme i kraftvärmeverk.

Ibland förs även naturgas fram som ett alternativ när det gäller att ersätta den tjocka eldningsolja som används i fjärrvärmesystemen för uppvärmningsändamål. Det finns därför skäl att här påpeka att naturgas av kostnadsskäl utgör ett alternativ främst till lättare oljeprodukter och el­energi för direkt användning i bostäder och industrier. Inom sädana an­vändningsområden kan gasen, under förutsättning av att en rimlig försörj­ningstrygghet kan uppnäs på tillräckligt lång sikt för att försvara de med gasintroduktion förenade stora investeringarna, erbjuda ett miljövänligt alternativ till en rimlig kostnad. Med hänsyn till naturgasens användnings­område pä kontinenten och det därav bestämda marknadspriset är emeller­tid importkostnaden högre än för tjockoljan. Om naturgas skulle användas som bränsle i fjärrvärmesystemen skulle betalningsbalansen påverkas i negativ riktning samtidigt som de totala kostnaderna för uppvärmningen skulle öka.

Utöver de insatser jag redan har nämnt för att i ett kort- och medelfristigt tidsperspektiv ersätta oljan räknar jag med att utnyttjandet av värmepum­par, solenergi och annan förnybar energi efter hand ökar i betydelse. Dessa energislag bygger på teknik som förutsätter höga investeringsutgifter men relativt eller mycket låga rörliga kostnader. F. n. pågår en betydande teknisk utveckling och demonstrationsverksamhet inom dessa områden.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet             31

Det finns i detta sammanhang skäl att stryka under vikten av att stödja utvecklingen av svensk teknologi inom dessa områden så att vi kan undvi­ka ett importberoende när dessa tekniker kommer till bredare användning. För detta talar såväl försörjningstrygghetsskäl som industripolitiska och betalningsbalansmässiga skäl.

Genom att främst inrikta stödet till energiteknisk forskning och utveck­ling mot områden som bedöms kunna uppnå kommersiell mognad redan på kort och medellång sikt bör det vara möjligt att samtidigt pä tvä olika vägar främja en utveckling mot ekonomisk balans. Dels kan härigenom kostna­derna för oljeimporten minskas i takt med att oljan ersätts med andra bränslen och energiformer, dels skapas förutsättningar för svensk industri att utveckla ny energiteknik som bör vara begäriig inte bara för svenskt vidkommande utan även i andra länder som är beroende av olja. Vid en framgångsrik teknisk utveckling kan med denna inriktning nya exportmöj­ligheter öppnas för svensk industri.

De åtgärder jag här har nämnt för att under 1980-talet spara och ersätta olja, och därigenom minska belastningen på bytesbalansen ställer samtliga krav på investeringar i ny utrustning och nya processer såväl inom de energianvändande sektorerna som inom energiproduktionssystemet. De ligger därmed också i linje med den av LU 80 förordade vägen mot balans i samhällsekonomin. Jag tänker här speciellt på kravet att göra sädana investeringar i det svenska näringslivet att en ökad andel av de framställda produkternas förädlingsvärde skapas inom landet.

Genom en kraftfull satsning pä investeringar i energisektorn bör det också vara möjligt att stärka den svenska industrins ställning både pä den svenska marknaden och inom vissa exportmarknader. Utnyttjande av inhemska bränslen och förädling av dem bör vidare kunna skapa förutsätt­ningar för produktiv sysselsättning inom näringslivet i glesbygdsområden och pä mindre tätorter med i övrigt begränsade sysselsättningsmöjligheter. Genom målmedvetna satsningar inom energisektorn kan således betydan­de insatser göras för att stimulera stora delar av svensk industri, öka sysselsättningen och förbättra betalningsbalansen.

Utöver den allmänna inriktning av insatserna för att minska oljeimpor­ten som jag här har redovisat vill jag framhålla att det finns vissa möjlighe­ter att inom ramen för utnyttjandet av resp. bränsle göra en avvägning mellan bränslekvalitet och investeringar i förbränningsteknik. Det är såle­des möjligt att t. ex. uppfylla ett givet miljökrav i form av restriktioner pä utsläpp från en energiproduktionsanläggning antingen genom att utnyttja ett rent, men förhållandevis dyrt, bränsle och relativt enkla reningsanord­ningar vid förbränningen eller genom att använda ett mindre rent men billigare bränsle i en mera avancerad förbränningsanläggning med långtgå­ende reningsutrustning. Häri ligger alltså en möjlighet att, utan att göra avkall på miljökraven, välja en medveten strategi som ytterligare bidrar till att förbättra betalningsbalansen samtidigt som den ökar försörjnings­tryggheten.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet  32

4 Energihushållning

4.1 Energianvändningens struktur och utveckling

Den slutliga energianvändningen i Sverige uppgår f. n. till ca 416 TWh el-och värmeenergi per år'. Användningen av olja för icke energiändamål uppgår till ca 11 TWh.

Den totalt tillförda energin uppgår till 473 TWh.

Förlusterna vid omvandling av energi och vid överföring och distribu­tion av energi uppgår alltså till 46 TWh.

Av den totala slutliga användningen är ca 85 TWh el och 331 TWh bränslen, främst oljeprodukter. Jag kommer i det följande (kapitel 7) att redogöra för användningen av bränslen inom olika områden.

Energianvändningen brukar delas in i sektorerna industri, transporter och bostäder, service m.m. Inom den sistnämnda sektorn ryms energian­vändningen inom bl. a. områdena bostäder, handel och hantverk, offentlig förvaltning, byggnadsverksamhet samt jordbruk, skogsbruk och fiske. Den största delen av energin inom denna sektor används för uppvärmning av bostäder och lokaler. Industrin svarar f. n. för knappt 40 % av den slutliga energianvändningen. Motsvarande andel för resp. transportsektorn och sektorn bostäder, service, m. m. är ca 20 % och drygt 40 %.

Energianvändningens storlek påverkas av många olika faktorer. I fråga om industrisektorn är det framför allt industriproduktionens storlek och sammansättning samt energiåtgången per producerad enhet som har bety­delse.

För transportsektorns energibehov är storleken av det totala trafikarbe­tet i landet, val av transportmedel och transportmedlens energieffektivitet viktiga faktorer.

Energibehovet inom bostäder, service m. m. domineras av bostädernas och andra lokalers uppvärmningsbehov och påverkas därmed framför allt av antalet bostäder och lokaler samt dessas storlek och standard, värt klimat och hushållens förbrukningsvanor.

Sedan år 1945 har användningen av energi i Sverige mer än trefaldigats. Några viktiga faktorer, som har påverkat utvecklingen av energianvänd­ningen under denna tid, är industriproduktionens starka uppgång, inrikt­ningen på energiintensiva branscher, den ökade förädlingsgraden bl. a. till följd av ökad mekanisering och automatisering, den kraftiga ökningen av antalet personbilar samt ökningen av bostadsvolymen och av energian­vändningen per volymenhet.

Energianvändningen för transporter ökade under denna tid snabbare än användningen inom övriga sektorer. Detta har medfört att transportsek-

' Uppgifterna avser icke temperaturkorrigerade preliminära siffror för år 1979. De inkluderar energi för bunkring för utrikes sjöfart och flyg men inte oljeanvändning för icke energiändamål.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet        33

torns andel av den totala energianvändningen har ökat under denna tid medan industrins andel har minskat och .andelen för bostäder, service m.m. har varit i stort oförändrad.

Samtidigt med den snabba ökningen av energianvändningen under efter­krigstiden skedde en övergäng frän fasta bränslen till olja. Detta kan illustreras av att oljan i mitten av 1950-talet svarade för ca 45 % av den totala energitillförseln medan andelen år 1973 hade stigit till 73 %. I mot­svarande mån minskade tillförseln av fasta bränslen - särskilt av kol.

Utgångspunkten i 1975 års energipolitiska beslut (prop. 1975:30, NU 1975:30, rskr 1975:202) var att de energipolitiska strävandena skulle vid­gas till att i princip omfatta hela energiområdet. Inte bara tillförseln utan även användningen av energi är numera föremål för statsmakternas över­väganden. Som mål sattes att energikonsumtionens ökningstakt skulle begränsas till högst 2 % i genomsnitt per år för perioden 1973-1985 jäm­fört med en genomsnittlig årlig ökningstakt pä ca 4,5 % under efterkrigsti­den. För tiden därefter skulle en ytterligare minskning av tillväxten efter­strävas så att om möjligt landets totala energikonsumtion skulle stabili­seras på en konstant nivå omkring år 1990. Det uppställda målet beräkna­des motsvara en total slutlig energianvändning om ca 500 TWh och en total energitillförselnivå om 540 TWh år 1985.

Inom ramen för tväprocentmälet angavs dels som en realistisk målsätt­ning för industrins energianvändning en ärlig ökning med ca 3 % t. o. m. år 1985, dels ett särskilt mål avseende elkonsumtionens ökning. Målet inne­bar en årlig genomsnittlig ökning av elförbrukningen under perioden 1973-1985 med ca 6 % mot 7-8 % per år under 1960-talet.

Av tabell 4.1 framgår den totala slutliga energianvändningen av el och bränsle åren 1965, 1973 och 1979. Uppgifterna i tabellen bygger i huvudsak pä rapporten (SIND 1980: 17) Energi på 1980-talet från statens industriverk (SIND).

Av tabell 4.1 framgår bl. a. att den totala slutliga energianvändningen har ökat under perioden 1973 — 1979 med endast 0,6% i genomsnitt per år. Motsvarande ökningstal under perioden 1965-1973 var 3,4 %.

Användningen av el och bränslen utvecklades olika under perioden 1973-1979. Sålunda uppgick den genomsnittliga årliga ökningen av elan­vändningen till 3,5 % medan bränsleanvändningen praktiskt taget inte förändrades alls.

Utvecklingen skiljer sig också åt mellan sektorerna. Medan den slutliga användningen av energi inom industrisektorn har minskat med i genom­snitt 0,6 % per år under nämnda period har energianvändningen ökat med i genomsnitt 1,5 % per år inom trcinsportsektorn. För sektorn bostäder, service m.m. är den genomsnittlig;a årliga ökningen 1,3 %. Om 1979 års siffra korrigeras för det onormalt kalla vädret under detta är kan den genomsnittliga årliga ökningen av energianvändningen i sistnämnda sektor under perioden 1973-1979 beräknas till 0,5% och den genomsnittliga 4    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 90

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet             34

Tabell 4.1 Energianvändningen i Sverige åren 1965, 1973 och 1979

 

Förbruknings­kategori

Energiai TWh'

nvändning

 

Genomsnittlig ärlig pro­centuell förändring'

 

1965

1973

1979'

1965-

1973   1973-1979

Industri varav el

bränsle

122 27 95

160

38

122

154 40 114

3.4 4,4 3,2

-0.6

0.9

-1,1

Transporter varav el

bränsle

58

2

56

73

2

71

80

2 78

2.9 0,0 3,0

1.5 0.0 1,6

Bosläder, service m. ni. varav el

bränsle

126

13

113

168 29 139

182 43 139

3,7 10,6 2,6

1.3 6,8 0,0

Total slutlig användning varav el

bränsle

306

42 264

401

69

332

416

85 331

3,4

6,4 2,9

0,6

3,5 0.0

Överförings- och omvandlingsför­luster

20

42

46

9,7

1,5

Total tillförd energi

326

443

462

3,9

0,7

Temperatur-korrigerat"

323

443

453

4,0

0,4

' Avrundade värden. Värdena angivna exkl. oljeanvändning för icke-energiändamål och olja för beredskapslagring, men inkl. energi för bunkring för utrikes sjöfart och

flyg- '

' Preliminära värden.

' Beräknat efter avrundade värden.

" Total tillförd energi vid normal temperatur under året.

ökningen av den totala slutliga energianvändningen till 0,2 % per år under samma period. Tillgängliga uppgifter tyder pä att en lageruppbyggnad av eldningsolja — utöver det normala — skedde hos energianvändarna under år 1979. Denna kan enligt uppgifter från Överstyrelsen för ekonomiskt försvar beräknas till motsvarande ca 3 TWh. Om hänsyn tas till detta blir den beräknade genomsnittliga ökningen av energianvändningen under pe­rioden 1973—1979 lägre än de uppgifter som jag nyss har nämnt.

Efter oljekrisen 1973-1974 har sålunda ökningstakten i energianvänd­ningen avtagit väsentligt. Orsaken till detta är till stor del den svaga ekonomiska utvecklingen efter är 1973 jämfört med perioden före detta år, vilken jag tidigare har redogjort för. Bruttonationalprodukten ökade med i genomsnitt endast 1,8% per år under perioden 1973-1979 medan ökningen var ca 3,3% per år under perioden 1965-1973. Samhällsekonomin är i obalans. Vi konsumerar mer än vad vi producerar. Industriproduktionen ökade med endast 0,4 % per år i genomsnitt under perioden 1973-1979 jämfört med ca 4% per år under perioden 1965-1973. Även strukturella förändringar inom industrin, innebärande en minskad andel av produk-

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet        35

tionen från de energiintensiva branscherna, har bidragit till att industrins energianvändning har minskat under den senaste perioden.

De kraftiga realprisstegringarna på energi efter är 1973, särskilt på olje­produkter, och de statliga styråtgärder som har satts in har medfört att energihushällningsåtgärder har vidtagits i stor omfattning. Som exempel på detta kan nämnas att de åtgärder som har genomförts inom näringslivet med stöd av statliga bidrag lämnade under perioden juli 1974-juni 1980 beräknas medföra en årlig energibesparing och oljeersättning motsvarande sammanlagt ca 1,3 milj. ton olja.

Energihushällningsdelegationen (Bo 1978:03) har i rapporten (SOU 1980:43) Program för energihushållning i befintlig bebyggelse beräknat att de åtgärder som har genomförts i byggnader - exkl. näringslivets byggna­der - med statligt ekonomiskt stöd lämnat under perioden juli 1974-december 1979 leder till en årlig energibesparing motsvarande närmare 450000 ton olja.

Inom såväl industrin som i byggnader tillkommer spareffekterna från åtgärder som har vidtagits utan statligt stöd.

Inom sektorn bostäder, service m. m. torde förutom vidtagna hushäll-ningsåtgärder det ringa nybyggandet under de senaste åren ha bidragit till den låga ökningstakten av energianvändningen.

Inom transportsektorn har inte ökningstakten i energianvändningen minskat lika markant som inom de båda andra sektorerna. Den upp-bromsning av ökningstakten som ändå har noterats inom denna sektor torde hänga samman med en långsammare ökning av godstransportvoly­men än under perioden 1965—1973. De kraftigt höjda bensinpriserna torde också ha bidragit till den lägre ökningstakten.

Jag går nu över till att redogöra för det material som ligger till grund för mina överväganden om den framtida energianvändningen.

SIND bedriver fortlöpande prognosarbete inom energiområdet. Verket har i december 1980, i rapporten Energi på 80-talet, presenterat en prognos över energiutvecklingen fram till år 1990. En sammanfattning härav redo­visas i bilaga 1.1. Verket har också medverkat i arbetet med den i decem­ber 1980 presenterade långtidsutredningen LU 80 (SOU 1980:52) genom att beräkna energiutvecklingen fram till år 1985 i LU 80:s två huvudalter­nativ för ekonomisk utveckling.

Det bör framhållas att karaktären av de beräkningar som SIND har gjort för åren 1985 och 1990 skiljer sig åt. Beräkningarna för år 1990 represen­terar sålunda en av verket bedömd sannolik utveckling mot bakgrund av dels kända politiska beslut, dels bedömningar i LU 80 om den ekonomiska utvecklingen under hela 1980-talet. Beräkningarna för år 1985 utgör resul­tatet av en studie över hur energianvändningen och energitillförseln kom­mer att bli vid de i LU 80 presenterade tvä huvudalternativen för den ekonomiska utvecklingen.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet       36

Bland de antaganden som har legat till grund för SIND:s prognos till år 1990 kan nämnas följande. Energipriserna ökar realt under perioden 1980-1990. Den genomsnittliga ärliga ökningen beräknas för råolja och oljepro­dukter till realt 2 % per år. För kol, el och Qärrvärme är motsvarande siffra resp. 2-3 %, 1 % och 2 %. Uppgifterna avser priset hos konsumenten.

Kalkylerna i LU 80 visar att den inhemska produktionskapaciteten måste öka snabbt för att klara de uppsatta målen i samhällsekonomin. Det innebär bl. a. krav på en snabb ökning av näringslivets investeringar och en minskad ökningstakt i såväl privat som offenflig konsumtion. Näringslivets investeringar antas öka med 4,2 % per år under perioden 1979-1990 jäm­fört med endast 1,7 % per år under perioden 1970-1979. Den totala kon­sumtionens ökningstakt antas förändras från 2,4 % i genomsnitt under sistnämnda period till endast 0,9 % per år under perioden 1979-1990.

Enligt LU 80 krävs alltså stora förändringar för att balans skall kunna nås i den svenska ekonomin vid slutet av 1980-talet. Detta påverkar inrikt­ning och omfattning av energianvändningen.

SIND har räknat med att den specifika energiåtgängen, dvs. energian­vändningen i förhållande till produktionen, per lägenhet etc. minskar bl. a. på grund av att hushällningsåtgärder kommer att vidtas. Verket har också räknat med att olja i ökad utsträckning kommer att ersättas med andra bränslen som kol, flis och torv samt med el. Jag kommer senare (avsnitt 4.6) att behandla frågan om värt energibehov i framtiden.

4.2 Energihushållningsprogram — Mål och medel

4.2,1 Principer och inriktning

Åtgärder för att minska oljeberoendet är en huvuduppgift för vår energi­politik. Oljeberoendet kan minskas genom hushållning med energi och genom att ersätta olja med andra energislag.

I prop. 1979/80: 170 om vissa energifrågor (NU 1979/80:70, rskr 1979/ 80:410) har jag framhållit att energihushällningsåtgärder inom samhällets olika delar bör samordnas, planeras och avvägas i ett program för energi­hushållning. Jag framhöll att förslag rörande ett sådant program bör kunna läggas fram till riksmötet 1980/81 och att programmet bör ses som ett led i strävandena att minska oljeberoendet och att begränsa ökningen i använd­ningen av energi.

Jag återkommer nu till denna fråga.

Jag har därvid samrått med cheferna för kommunikations-, ekonomi-, budget-, utbildnings-, jordbruks-, handels-, bostads- och industrideparte­menten.

En rad åtgärder för att hushålla med energi har vidtagits under 1970-talet. Våra kunskaper om effekten av och kostnaden för olika åtgärder för energihushållning har ökat under detta decennium. Samtidigt har insikten om att det är nödvändigt att hushålla med energi fått allt vidare spridning.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet             37

Dessa kunskaper och erfarenheter ger oss en grund för att utforma ett energihushållningsprogram för 1980-talet.

Målet för detta program bör vara att — med beaktande av samhälleliga mål och ekonomiska förutsättningar - nä lägsta möjliga nivå på energian­vändningen. Ansträngningarna bör särskilt riktas in på att minska oljean­vändningen.

En riktpunkt bör - med de förutsättningar som har givits - vara att inte överstiga de användningsniväer som jag kommer att ange i det följande.

Jag övergår nu till de principer och riktlinjer som jag ansep bör tillämpas för energihushållningen under 1980-talet.

God tillgång till energi är en nödvändig förutsättning för att nå angelägna samhällsmål som t. ex. god tillväxt, full sysselsättning och regional balans. Energipolitiken — och därmed hushällningsprogrammet som en del därav - bör utformas så att uppnåendet av dessa mål underlättas. Vad jag nu hai" sagt innebär bl. a. att en ökad energianvändning för en ökad industripro­duktion för att t. ex. nå god tillväxt eller för regional balans inte står i strid mot våra strävanden för en god energihushållning.

Hushållningsprogrammet bör utformas bl. a. under hänsynstagande till de svaga grupperna i samhället. Vidare bör åtgärderna inom programmet medverka till bl. a. god miljö.

Programmet för energihushållning bör omfatta åtgärder som syftar till att nödvändig energi utnyttjas så rationellt och effektivt som möjligt. Av grundläggande betydelse för en framgångsrik energihushållning är att ut­nyttja energislag anpassade för sina användningsområden.

En väsentlig princip för energihushållning är att så länge kostnaden för att spara en enhet energi inte är högre än kostnaden för att tillföra en enhet bör sparande väljas före tillförsel. Inom energipolitikens ram bör därför åtgärder för energihushållning avvägas mot åtgärder för tillförsel. Erfaren­heter visar att det ofta kan kosta mindre att spara en enhet energi än att tillföra den. Därtill kommer att åtgärder för hushållning ofta leder till snabbare resultat än tillförselätgärder.

Avvägningen mellan åtgärder för tillförsel och hushållning måste i stor utsträckning ske med hänsynstagande till de förhållanden som råder på lokal nivå. I kommunerna görs också fortlöpande avvägningar av detta slag.

Avvägning av hushållningsåtgärder i byggnader mot åtgärder för tillför­sel kan vara aktuell t. ex. när möjlighet finns att utnyttja spillvärme för uppvärmning av byggnader. Motsvarande kan gälla sparinsatser i byggna­der i sådana områden som försörjs eller kan väntas försörjas med fjärr­värme särskilt när värmeproduktionen sker med kraft värme verk.

Energihushållningsprogrammet bör omfatta energianvändningen inom alla samhällssektorer. Det bör vidare omfatta både nya och befintliga byggnader, anläggningar m. m. Programmet bör också omfatta åtgärder för att ta fram och introducera ny teknik för energihushållning.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet       38

Energihushällningssynpunkter bör också få en vidgad betydelse för sam­hällsplaneringen i stort. Detta innebär bl. a. att vi bör försöka åstadkomma en sådan lokalisering av bostadsområden och arbetsplatser att transportar­betet för arbets- och serviceresor blir sä litet som möjligt utan att detta inkräktar pä möjligheterna att få till stånd en god boendemiljö eller ända­målsenlig regional utveckling.

Tyngdpunkten i hushållningsprogrammet bör mot bakgrund av nödvän­digheten att snabbt minska oljeberoendet ligga på åtgärder med effekt på kort- och medellång sikt. Möjligheter till hushållning genom enkla åtgärder av drifts- och underhållskaraktär bör tas till vara. Dessa möjligheter är särskilt stora inom byggnader och näringslivets processer.

De mest långsiktiga åtgärderna vidtas inom ramen för det statliga energi­forskningsprogrammet för att ta fram ny energisnål teknik. Det är angelä­get att de hushållningsåtgärder som genomförs under 1980-talet underlättar möjligheterna att senare införa sådan teknik.

En väsentlig del av hushällningsprogrammet bör vara att nya byggnader, anläggningar, motorfordon m. m. uppförs eller tillverkas under beaktande av de energihushållningskrav som ställs mot bakgrund av förutsedda kost­nader för energi. Särskilt väsentligt är att detta arbete kommer igång snabbt beträffande byggnader och anläggningar, som har läng livslängd och som uppförs i stort antal samt där mera väsentliga hushållningsresultat kan uppnås. Detta innebär att sådana åtgärder är särskilt betydelsefulla inom sektorn bostäder, service, m. m. där energin huvudsakligen används för uppvärmning av byggnader vilka i regel har en betydligt längre livs­längd än anläggningarna m. m. inom andra sektorer.

Överstyrelsen för ekonomiskt försvar m.fl. myndigheter planerar de åtgärder som bör vidtas vid ett plötsligt avbrott i vår energitillförsel. Dessa åtgärder, som har karaktären av krisåtgärder, ingår inte i det energihushåll­ningsprogram som jag nu föreslår.

Förutsättningarna för energihushållning inom användningssektorerna är olika. Detta bör beaktas vid utformningen av hushållningsprogrammet. Inom industrin och bostäder, service m. m. finns stora möjligheter till energihushållning. Tyngdpunkten i det samlade programmet bör därför -vad avser åtgärder med befintlig teknik - ligga på dessa sektorer. De resurser som satsas bör givetvis sättas in där de får störst effekt. Inom transportsektorn finns goda möjligheter att spara energi. Genom 1979 års trafikpolitiska beslut har riksdagen lagt fast riktlinjer för energihushållning­en inom denna sektor. Jag återkommer senare (avsnitt 4.5) till dessa riktlinjer och hur de bör utvecklas.

Inom de olika användningssektorerna bör programmet inriktas mot föl­jande områden.

Möjligheterna att hushälla med energi inom näringslivet är goda. Upp­gifter från SIND tyder på att årsförbrukningen av olja kan minskas med ytteriigare 1 milj. ton fram till är 1985.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet       39

Det är viktigt att nya byggnader och anläggningar inom industrin utförs så att god energihushållning uppnäs. Stora möjligheter till ökad energihus­hållning finns vid byte av utrustning m. m. Det är därför av vikt att ny energisnål teknik tas fram och introduceras så att näringslivet kan öka energieffektiviteten i produktionsapparaten vid nyanskaffningar av utrust­ning.

Erfarenheter frän industriverkets rådgivningsverksamhet visar på stora möjligheter att hushålla med energi genom åtgärder av bl. a. drift- och underhållskaraktär. Arbetet för energihushållning inom industrin och nä­ringslivet i övrigt bör inriktas mot åtgärder som ger effekt på kort- och medellång sikt och mot att ta fram och introducera ny teknik.

Inom sektorn bostäder, service m. m. utnyttjas den huvudsakliga delen av den använda energin för uppvärmning av byggnader. Oljeberoendet för hela sektorn är drygt 70 %. För enbart uppvärmning är oljeberoendet ännu större. En viktig del av energihushållningsprogrammet bör avse åtgärder för att säkerställa att ny bebyggelse uppförs sä energisnål som möjligt.

Flertalet av de byggnader som vi använder i dag kommer att användas i många år. Stora möjligheter att spara energi, särskilt olja, finns i det befintliga byggnadsbeståndet. Detta framgår av energihushållningsdelega­tionens rapport Program för energihushållning i befintlig bebyggelse. En väsentlig del i hushållningsprogrammet bör därför gälla åtgärder i befintliga byggnader.

Inom transportsektorn är möjligheterna att genom investeringar minska energianvändningen mindre än inom övriga sektorer. Användningen av energi sker framför allt i personbilar och lastbilar, vilka jämfört med t. ex. byggnader har en relativt begränsad livslängd. Inom sektorn är huvudpro­blemet det nästan fullständiga oljeberoendet. Åtgärderna inom denna sek­tor bör mot bakgrund härav inriktas på att minska transportarbetet genom bättre organisation av transporterna och bättre planering av resandet, vilket kan resultera i bl. a. ökad samåkning. Åtgärderna bör också inriktas mot att begränsa energianvändningen genom övergång till mer energieffek­tiva transportmedel samt bättre framförande och underhäll av fordonen. Vidare bör åtgärder vidtas avseende tekniska förändringar i fordonens drivsystem och utrustning.

4.2.2 Styrmedel

Olika styrmedel kan sättas in för att påverka energianvändningen. Styr­medlen kan delas in i fyra huvudgrupper, nämligen dels direkt prispäver-kande medel som taxor, skatter och subventioner, dels administrativa styrmedel som direkt eller indirekt reglerar resurstilldelning och/eller re­sursanvändning, dels direkt statliga resursinsatser som t. ex. insatser för forskning och utveckling, dels informafion, utbildning och rådgivning.

Åtgärder som syftar till att förändra attityder verkar starkast på längre sikt. Restriktioner och förbud beträffande bl. a. hushållens och företagens

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet        40

energianvändning kan användas som medel bl. a. för styrning pä kort sikt, exempelvis vid försörjningskriser. Regleringar - i form av t. ex. normer -avseende byggnaders och anläggningars energiegenskaper verkar också på kort sikt, men spareffekterna uppkommer framför allt pä längre sikt allt eftersom andelen byggnader m.m. som har uppförts enligt de nya reglerna blir större.

Redan nedlagda resurser i byggnader, maskiner, apparater och trans­portmedel skapar bindningar. De medför att det inte lönar sig att göra omställningar vid prisändringar som betraktas som tillfälliga. Även anpass­ning till bestående förändringar i priser och produktionskostnader sker relativt långsamt. Prisstyrning inom energisektorn torde således påverka energianvändningen framför allt på medellång och lång sikt. Senare års undersökningar tyder emellertid pä att energiefterfrågans priskänslighet är högre än vad man tidigare har antagit. Internationellt anses antaganden om en priselasticitet på 0,15 på kort sikt och minst 0,5 på längre sikt som rimliga. Att priskänsligheten har ökat är också naturligt med hänsyn till att energikostnadernas andel av de totala kostnaderna vuxit markant. Prisin­strumentet blir därmed ett viktigt medel i energipolitiken.

En fördel med prisstyrning genom t. ex. skattebelastning är att energian­vändarna får möjlighet att själva ta ställning till om energihushållningsåt­gärder skall vidtas eller inte och var eventuella åtgärder skall vidtas genom att väga kostnaderna för åtgärderna mot värdet av effekterna av dessa.

De styrmedel, som har använts hittills i Sverige, har i huvudsak varit prispäverkande åtgärder - framför allt ekonomiskt stöd till energibespa­rande åtgärder — statliga resursinsatser samt information. En regleringsåt­gärd har varit införandet av bestämmelserna om energihushållning i Svensk byggnorm 1975 (SBN 1975). De skatter som finns inom energiom­rådet var under lång tid motiverade av andra skäl än energipolitiska. Under senare tid har dock förändringar av energiskatten i allt högre utsträckning genomförts för att stimulera hushållning med energi.

Jag går nu över till att behandla de styrmedel som jag anser bör användas för energihushållningen under 1980-talet.

Det pris som energianvändarna får betala för att utnyttja olika energislag har stor betydelse för benägenheten att vidta energihushållningsåtgärder. Därvid har — förutom kunskap om dagens energipriser inkl. skatt -bedömningar av den framtida prisutvecklingen betydelse.

Enligt min mening bör en viktig utgångspunkt för energihushållningen under 1980-talet vara att energianvändarna får betala ett pris för att utnytt­ja olika energislag vilket sä mycket som möjligt avspeglar de samhällseko­nomiska kostnaderna för produktion och distribution av energin. Även sådana samhällsekonomiska kostnader för energianvändningen som inte drabbar användaren direkt bör så långt möjligt inkluderas. Det bör emeller­tid framhållas att det kan vara svårt att fastställa de samhällsekonomiska kostnaderna. Strävan bör dock vara att genomföra de energihushållnings-åtgärder, som är samhällsekonomiskt motiverade.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet       41

Ur energianvändarnas synvinkel är det naturligtvis summan av pris och skatt som är den relevanta kostnaden för energianvändningen. Underiag för beslut om energiskattens utformning och taxe- och prissättning inom energiområdet tas f. n. fram av två utredningar, nämligen utredningen (B 1979:06) om beskattningen av energi och utredningen. (1 1980:07) om principerna för taxe- och prissättning inom energiområdet. Jag återkom­mer till dessa frågor i det följande (avsnitt 4.2.3).

Under 1980-talet bör enligt min mening priset användas mer medvetet för att uppnå en god energihushållning. Flera bedömare anser att vi måste räkna med en genomsnittlig ärlig real ökning av priset på energi, framför allt på olja, under 1980-talet. Industriverket räknar med en genomsnittlig real oljeprisstegring av 2 % per år. Motsvarande bedömning för el är I % per år. Jag finner inte skäl att frångå denna bedömning. Av uttalanden i prop. 1979/80: 150 med förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1980/81, m.m. (bil. I s. 20) framgår att regeringen avser att med hjälp av beskattningen åstadkomma en successivt höjd prisnivå på energi. Genom att energianvändarna informeras om att energin successivt kommer att bli allt dyrare, oavsett eventuella tillfälliga variationer i t. ex. oljepriserna, skapas en stabil grund för deras planering av fortsatta insatser för energihushållning. Jag kommer i det följande (avsnitt 7.2.5) att föreslå att den särskilda beredskapsavgiften på motorbrännolja, eldningsolja och bunkerolja höjs. Enligt vad jag har erfarit kommer också chefen för bud­getdepartementet att i annat sammanhang föreslå höjning av den allmänna energiskatten på olja. Jag räknar med att dessa höjningar stimulerar till ökad energihushållning och användning av andra bränslen än olja. Jag återkommer till frågan om skatten pä energi (avsnitt 4.2.3).

Effekterna pä energianvändningen av förändringar i priser och skatter på energi uppkommer, som jag har framhållit, framför allt på medellång och lång sikt. De stora prishöjningar som har skett pä framför allt olja sedan oljekrisen 1973—1974 har påverkat energianvändningen under 1970-talet och kan tillsammans med förväntade framtida höjningar av priset väntas ge allt större effekt pä energianvändningen under 1980-talet.

Jag har tidigare framhållit betydelsen av att nya byggnader, anläggning­ar, transportmedel m. m. utformas med beaktande av krav på god energi­hushållning. Detta utgör en viktig del av hushällningsprogrammet under 1980-talet. Ett styrmedel för att säkerställa detta - i de fall ökade priser inte kan väntas ge erforderliga resultat - är någon form av reglering. Regleringen kan vara tvingande eller t. ex. ske i form av frivilliga överens­kommelser.

Ny industriell verksamhet, liksom väsentlig utvidgning av sådan verk­samhet, är sedan den 1 juli 1975 prövningspliktig också från energihushäll-ningssynpunkt enligt 136 a § byggnadslagen (1947:385, paragrafen ändrad senast 1976:213). Staten kan enligt denna lag pröva bl.a. energihushåll­ningen hos vissa större energianvändare vid nyanläggning eller utvidgning

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet       42

av verksamheten. Även energiomvandlande anläggningar omfattas av prövningsplikten. I juli 1979 tillkallades en särskild utredare (1 1979: 13) för att se över de administrativa styrmedlen rörande näringslivets energihus­hållning. Utredaren har bl. a. att pröva och lägga fram förslag till en särskild lag för energihushållning inom näringslivet. Om utredaren finner att en sådan lag bör komma till stånd bör enligt direktiven den nuvarande energihushällningsprövningen inordnas i denna lag. Enligt vad jag har erfarit planerar utredaren att redovisa resultatet av sitt arbete under andra halvåret 1981.

En tvingande regleringsåtgärd för byggnader är införandet av bestäm­melserna om energihushållning i SBN 1975. Dessa regler trädde i kraft år 1977.

En regleringsåtgärd av frivillig karaktär är de riktlinjer om nya personbi­lars bränsleförbrukning varom riksdagen fattade beslut våren 1979. Tran-sporträdet har med anledning härav fått regeringens uppdrag att inleda förhandlingar med personbilsleverantörer. Förhandlingarna är inriktade pä att ingå överenskommelser med personbilsleverantörerna som möjliggör att den genomsnittliga bränsleförbrukningen för nya personbilar år 1985 inte överstiger ca 0,85 liter per mil.

Stora bindningar skapas vid uppförande, tillverkning och inköp av nya byggnader, anläggningar och transportmedel. Det är därför en väsentlig uppgift för ansvariga myndigheter att se till att gällande bestämmelser och anvisningar m.m., som syftar till att nya byggnader och anläggningar m. m. blir så energisnåla som möjligt, löpande ses över.

Forskning och utveckling som syftar till att ta fram ny energieffektiv teknik är också en väsentlig uppgift under 1980-talet. Chefen för industri­departementet kommer i det följande (kapitel 15) att lägga fram förslag om ett omfattande program för forskning och utveckling inom energiområdet. Programmet omfattar betydande resurser för forskning och utveckling för effektivare energianvändning inom olika samhällssektorer.

För energihushållning i befintliga byggnader och anläggningar bör inrikt­ningen av styrmedlen vara följande.

De kraftiga prisstegringarna pä olja under 1970-talet har medfört att allt fler hushällningsåtgärder har blivit lönsamma. Dessa prisstegringar medför också att många åtgärder som tidigare inte har bedömts vara lönsamma kan bli aktuella för genomförande. Energiprisnivån och förväntningarna om den framtida prisutvecklingen torde påverka energianvändningen inom industrin i högre grad än inom sektorerna för transport och bostäder, service m. m. Industrins benägenhet att vidta energihushållningsåtgärder påverkas i stor utsträckning av bedömingar om energipriset. Detta gäller särskilt de energiintensiva branscherna, vilka svarar för större delen av industrins energianvändning. De risker som det stora oljeberoendet med­för borde också få företagen att i allt högre grad betrakta investeringar och andra åtgärder, som kan minska känsligheten för prishöjningar och för

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet        43

störningar i tillförseln av olja, som strategiska och av betydelse för företa­gets överlevnad på sikt. Detta innebär att lägre krav pä lönsamhet än eljest bör kunna accepteras för sädana investeringar och att ekonomiskt stöd för investeringar inte längre är nödvändigt i samma utsträckning som tidigare. Riksdagen har mot denna bakgrund beslutat (prop. 1980/81:20 bil. 13, NU 1980/81:18, rskr 1980/81:99) att det slag av bidrag som har utgått sedan är 1974 för energibesparande åtgärder inom näringslivet inte skall lämnas för huvudparten av åtgärder som rör byggnader och processer efter utgången av år 1980. Utgångspunkten bör vara att näringslivet självt tar ett ökande ansvar för sin energihushållning.

Genom de insatser som hittills har vidtagits för att hushålla med energin har vidare avsevärda kunskaper och erfarenheter samlats om olika hus­hållningsåtgärder och om möjligheterna att genomföra åtgärder inom olika branscher m. m. Ett led i en ändrad inriktning av statens stöd till energibe­sparande åtgärder inom näringslivet bör därför vara att stödet i ökad utsträckning förs över till insatser för att öka intresset för energihushåll­ning samt sprida insamlade kunskaper och erfarenheter bl. a. genom infor­mation, rådgivning och utbildning. Denna verksamhet får särskilt stor betydelse för mindre och medelstora företag vilkas energikostnader i regel utgör en mindre andel av företagets totala kostnader och vilkas möjligheter att hälla egen personal för energihushällningsuppgifter är mer begränsade.

De statliga styrmedlen bör för industrin också inriktas på att stödja införandet och kommersialisering av ny teknik som snabbt kan minska oljeberoendet. Riksdagen har bl.a. mot bakgrund härav nyligen (prop. 1980/81:49, NU 1980/81:19, rskr 1980/81:100) fattat beslut om stöd för åtgärder för att ersätta olja, m. m. Stödet skall finansieras genom en avgift på oljeprodukter. Stödet omfattar bl. a. prototyper och demonstrationsan­läggningar som är inriktade på att ersätta olja eller spara energi och fullskaleanläggningar.

De styrmedel som jag nu föreslår torde enligt vad som f. n. kan bedömas i huvudsak inte behöva ändras innan hushållningsprogrammet i sin helhet omprövas. Jag föreslår i det följande att omprövningen skall ske omkring år 1985.1 samband med ställningstaganden till de förslag, som utredningen om styrmedel rörande näringslivets energihushållning m. m. kan komma att lägga fram, bör enligt min mening en översyn av styrätgärderna ske.

Inom sektorn bostäder, service m. m. svarar uppvärmning av byggnader för den huvudsakliga delen av energianvändningen. Styrmedlen för hus­hållning i befintliga byggnader bör därför rikta sig till främst fastighetsäga­re och boende. Kommunerna har viktiga uppgifter för genomförandet av energisparandet i befintlig bebyggelse. Kommunernas arbete måste under­lättas.

De stigande energipriserna medför att mänga hushällningsåtgärder är lönsamma. Energihushållningsdelegationen konstaterar bl. a. i rapporten Program för energihushållning i befintlig bebyggelse att resultatet av flera

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet              44

undersökningar som har initierats av delegationen tyder på att den fastig­hetsekonomiska lönsamheten för energisparande åtgärder i byggnader nu­mera är relativt god även utan bidrag. En rad sparåtgärder är såväl fasfig-hetsekonomiskt som samhällsekonomiskt lönsamma. Bidrag till energibe­sparande åtgärder i byggnader behövs därför enligt delegationen inte längre. Vid rådande läge på kapitalmarknaden med knapphet på kapital särskilt för hushållens investeringar kan dock många energihushällningsåt­gärder komma att hindras på grund av finansieringssvårigheter. Chefen för bostadsdepartementet kommer mot bakgrund härav enligt vad jag har erfarit att lämna förslag till förändringar av energisparstödet.

Liksom inom näringslivssektorn gäller att den kunskap som har samlats under 1970-talet om möjligheterna att genomföra åtgärder för energi­hushållning och åtgärdernas effekter bör föras ut till dem som kan påverka energianvändningen. Detta gäller - inom sektorn bostäder, service m.m. - framför allt dem som arbetar med förvaltning och drift av byggnader. Dessutom är det viktigt att största möjliga effekt av det statliga ekonomis­ka stödet erhålls. Detta kan åstadkommas bl. a. genom att råd och informa­tion ges till energianvändarna om de mest lämpliga hushållningsätgär-derna. Chefen för bostadsdepartementet kommer, enligt vad jag har in­hämtat, att senare föreslå åtgärder inom dessa områden i syfte att öka effektiviteten i energisparandet i bostäder m. m.

Viktiga åtgärder för energihushållning inom transportsektorn liksom inom övriga energianvändningsområden är - förutom ändamålsenliga energipriser - informations- och rädgivningsätgärder.

Stat och kommun har - när det gäller energihushållningen - ett dubbelt ansvar genom att de dels genom sina beslut kan påverka förutsättningarna för energianvändning i hela samhället, dels ansvarar för att energianvänd­ningen inom egna verksamheten är så effektiv som möjligt samt för att pröva ny teknik. Kommunernas arbete har stor betydelse för möjligheter­na att genomföra planerade åtgärder för energihushållning inom befintlig bebyggelse.

Inriktningen av styrmedlen för 1980-talets energihushållning kan sam­manfattas på följande sätt. Utgångspunkten bör vara en prissättning -inkl. skatt - som speglar målen inom energipolitiken. Därutöver bör tyngdpunkten ligga på rådgivning, utbildning och information, ekonomiskt stöd för sparåtgärder i befintlig bebyggelse och stöd till introduktion och kommersialisering av ny energihushållande teknik. Även styrmedel av regleringskaraktär bör kunna utnyttjas bl. a. för att säkerställa att nya anläggningar m.m. uppförs så energisnåla som möjligt. Restriktioner och förbud däremot bör användas med yttersta sparsamhet. Under krisperio­der kan dock givetvis åtgärder av denna typ bli aktuella. Detta innebär att inriktningen av styrmedlen ändras så att prisstyrning samt rådgivning, utbildning och information får större tyngd framöver.

Stöd till forskning och utveckling av ny energihushållande teknik bör

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet             45

också lämnas. Dessa insatser torde dock ha sin största betydelse för energianvändningen framför allt efter 1980-talet. Jag återkommer i det följande till bl. a. frågor rörande utbildning, provning och skatter inom energiområdet.

Jag återkommer också i det följande (kapitel 12) till kommunernas upp­gifter inom ramen för bestämmelserna i lagen (1977:439) om kommunal energiplanering.

Det energihushållningsprogram, som jag föreslår, bör gälla under 1980-talet. Energipolitiken bedrivs i en dynamisk omgivning. Det innebär att en fortlöpande uppföljning av programmet är nödvändig för att garantera att det står i överensstämmelse med de energipolitiska målen. Denna kan bl. a. ske i samband med den årliga budgetprövningen. För att ytterligare garantera att de resurser som satsas på programmet ger uttryck för en rimlig avvägning bör en omprövning av programmet ske omkring år 1985. Detta bör också ske mot bakgrund av att inriktningen i programmet kan behöva stämmas av mot ändrade förhållanden inom energiområdet m. m.

Energihushällningsprogrammet omfattar flera åtgärder som administre­ras av olika myndigheter. Det bör ingå som en naturlig del i dessa myndig­heters ordinarie verksamhet att dels löpande följa programmet, dels ta fram underlag för utvärdering av energihushållningsåtgärderna så att mate­rial för omprövning av programmet finns tillgängligt i sådan tid att denna kan ske omkring år 1985.

Det är väsentligt att uppgifter om olika styrmedels effekter på energian­vändningen och också andra effekter tas fram inför utvärderingen. Likaså bör uppgifter om uppskattade kostnader för aktuella åtgärder, eventuella övriga synpunkter och förslag till förändringar tas fram.

En del av utvärderingsarbetet bör bestå i att ta fram statistiska uppgifter om effekterna på energianvändningen av hushållningsarbetet. Jag behand­lar frågan om behovet av bättre statistik inom energiområdet i det följande (avsnitt 5.3).

Många industriländer har under 1970-talet gett ökad prioritet åt åtgärder för att minska sitt behov av importerad olja. En åtgärd härvidlag är att hushålla med energin. Sveriges internationella samarbete om energi­hushållning sker framför allt inom ramen för arbetet inom det internatio­nella energiorganet lEA.' De s. k. principer för energipolitiken som antogs vid ett ministermöte inom organisationen i oktober 1977 omfattar, vilket framgår av vad jag tidigare har nämnt (avsnitt 2.2), bl. a. att hälla energipri­serna på en sådan nivå att energihushållning och utveckling av alternativ till oljan uppmuntras samt kraftigt förstärkta åtgärder rörande energi­hushållning i syfte att begränsa ökningen i efterfrågan pä energi i förhållan­de till den ekonomiska tillväxten.

lEA = International Energy Agency (jfr avsnitt 2.2)

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet       46

Samarbete rörande energihushållning pågår löpande inom lEA. Sverige deltar i detta arbete. Samarbetet omfattar utarbetande av förslag till rikt­linjer, informationsutbyte och konkreta samarbetsprojekt. Särskilda rikt­linjer för en förstärkt energihushållning har antagits av ministermötet i december 1980 och en rapport rörande energihushållning publiceras inom kort.

Samarbete med andra länder i energihushållningsfrågor pågår också inom andra internationella organ såsom t. ex. ECE.'

Genom en ökad samverkan med våra grannländer kan många värdefulla erfarenheter inom energihushållningsområdet tas till vara. Under är 1980 har det nordiska samarbetet rörande olika delar av energiområdet intensi­fierats. Enligt de riktlinjer, som de nordiska energiministrarna har lagt fast för detta samarbete, pågår inom energihushållningsområdet bl. a. arbete med att sammanställa de olika slag av styrmedel som de nordiska länderna har infört och de erfarenheter av dessa styrmedel som har vunnits.

Jag anser att ett samarbete med andra länder för ökad energihushållning är värdefullt. Det fortsatta arbetet för att spara energi i Sverige bör bedri­vas i internationell samverkan.

Jag går nu över till att beröra vissa frågor om utbildning och provning inom energiområdet.

Frågan om utbildning inom energiområdet har behandlats av bl. a. utred­ningen om myndighetsorganisationen inom energiområdet i betänkandet (Ds I 1980:16) De statliga energimyndigheterna - arbetsfördelning och samverkan och av energihushållningsdelegationen i rapporten Program för energihushållning i befintlig bebyggelse.

I det förstnämnda betänkandet föresläs bl. a. att regeringen bör uppmana de myndigheter som är ansvariga för det allmänna utbildningsväsendet att verka för att aktuell kunskap om energifrågor fortlöpande förs in i läropla­ner och motsvarande. I betänkandet betonas också betydelsen av tillgång­en på kvalificerade forskare. Det framhålls att denna tillgång är och kom­mer att bli mycket begränsad pä flera områden. Universiteten och högsko­lorna bör därför bl. a. uppmuntras till ökad forskarutbildning inom aktuella ämnesområden. Styrelsen för teknisk utveckling och naturvetenskapliga forskningsrådet bör vidare enligt utredningen känna ett ansvar att stimule­ra och stödja den långsiktiga kunskapsuppbyggnaden för energiområdet.

Energihushållningsdelegationen framhåller i sin rapport bl. a. att ökade utbildningsinsatser erfordras för att möjliggöra uppbyggnaden av resurser för planerings-, besiktnings- och rådgivningsverksamhet samt för genom­förande av energisparåtgärder. Behovet av insatser gäller bl. a. driftteknisk utbildning i gymnasieskolan och högskoleutbildning för driftpersonal.

Förslag rörande fort- och vidareutbildning inom energiområdet har ock­så lagts fram av bl. a. myndighetsorganisationsutredningen och energi­hushållningsdelegationen .

 ECE = Economic Commission for Europé

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet       47

De remissinstanser som har yttrat sig över förslagen rörande utbildning frän myndighetsorganisationsutredningen framhåller i regel betydelsen av utbildning i energifrågor.

För egen del bedömer jag att utbildningsfrågorna har stor betydelse för möjligheterna att nå energihushållningsmälen. Ett ökat utnyttjande av nya energislag såsom fasta bränslen och solvärme kan också komma att kräva utbildningsinsatser. Utvecklingen beträffande teknik, utrustning, nya energislag m. m. har varit och förväntas bli snabb inom energiområdet. Stora behov av utbildning finns därför. Behov finns pä alla utbildningsni­våer. Utbildning behövs bl. a. dels för yrkesverksamma som arbetar med att uppföra nya byggnader och anläggningar, dels för dem som arbetar med drift och underhåll av byggnader, anläggningar och utrustning, dels för dem som arbetar med forsknings- och utvecklingsarbete inom energiområ­det inkl. energirelaterad grundforskning. Dessutom behöver olika slag av beslutsfattare, som kan påverka utformningen av byggnader och utrust­ning, drift och underhåll, fortbildas i energihushållningsfrågor. Härutöver finns ett behov av att utbilda allmänheten till att använda energi rationellt. Mot bakgrund härav ser jag en ändamålsenlig utbildning på alla nivåer som en viktig del i energihushållningsprogrammet.

Efter det att regeringen har fastställt läroplaner för grundskolan och gymnasieskolan och därvid angivit mål och riktlinjer för verksamheten ankommer det på skolöverstyrelsen att tillse att utbildningen ifråga om innehåll och metoder fortlöpande förnyas och utvecklas i takt med utveck­lingen inom samhället. Skolöverstyrelsen har vidtagit olika åtgärder mot bakgrund av att energifrågorna har fått ökad tyngd. Enligt vad jag har inhämtat är överstyrelsens arbete inriktat på att dels ta fram nya energiin-riktade utbildningslinjer m.m., dels anpassa befintliga utbildningar sä att grundläggande energiutbildning införs i ökad utsträckning i aktuella yrkes­utbildningar och tekniska utbildningar samt att successivt öka medveten­heten hos eleverna om energifrågornas betydelse.

För grundskolan gäller en ny läroplan fr.o.m. läsåret 1982/83. Denna innebär en förstärkning av de naturvetenskapliga och tekniska ämnena jämfört med fidigare läroplan. Eleverna skall fä kunskap bl. a. om vår energiförsörjning, olika energiformer och energiomvandlingar samt tek­niska tillämpningar.

På gymnasieskolan har en ny tvåårig drift- och underhällsteknisk linje inrättats fr. o. m. läsåret 1978/79. Merparten av platserna pä linjen avser en energiteknisk gren där utbildningen specialiseras mot kraft- och värmetek­nik, fastighetsteknik samt vatten- och avloppsteknik. Förslag om att inrät­ta en särskild VVS-teknisk gren på gymnasieskolans fyraåriga tekniska linje har också lagts fram av skolöverstyrelsen och ytterligare förslag förbereds. Fortbildning i energifrågor av lärare i naturvetenskapliga ämnen planeras. Av vad jag nu har anfört framgår att arbete pågår med att anpassa utbildningen i grund- och gymnasieskolan till energifrågornas ökade aktua-

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet              48

litet. Enligt vad jag har inhämtat har en utbildning för drifttekniker och driftingenjörer också startats på högskolenivå fr. o. m. läsåret 1980/81.

Det är enligt min mening av stor vikt att - som nu sker - arbete med att föra in energifrågorna i utbildningen bedrivs fortlöpande så att nya rön och erfarenheter kontinuerligt kan föras in i utbildningen.

Det är också viktigt att de som har lämnat skolan och är yrkesverk­samma kan bibringas energikunskap. Detta gäller särskilt dem som arbetar inom områden där nya bestämmelser, anvisningar, ny teknik m.m. har kommit fram med anledning av utvecklingen inom energiområdet under 1970-talet. Det föreligger därför stora krav på resurser för fort- och vidare­utbildning. Jag kommer i det följande (avsnitt 4.3.3) att lägga fram förslag om ett program för sådan utbildning.

Chefen för industridepartementet kommer i det följande (avsnitt 15.2.4.1) att beröra frågan om resurser på forskarnivå.

Chefen för bostadsdepartementet kommer vidare enligt vad jag har erfarit att senare behandla frågan om eneriginriktad utbildning inom bebyg­gelsesektorn och lägga fram förslag som syftar till att förbättra denna utbildning.

Provning av olika tekniska egenskaper hos energisparande utrustning kan vara ett viktigt inslag i vissa av de nämnda styrmedlen för energihus­hållning. Sådan provning kan t. ex. ge underlag för konsumentinriktad information om olika produkter eller vara en förutsättning för typgodkän­nande av en produkt. Utvecklingen inom energiområdet kan väntas medfö­ra att behovet av sådan provning ökar genom att ett stort antal nya produkter avsedda såväl för industriella tillämpningar som för enskilda konsumenter kan väntas komma fram inom energiområdet under en följd av år framöver.

Mot den bakgrunden tillsattes i november år 1978 en särskild utredare med uppdrag att bl. a. bedöma behovet av metoder, kompetens och re­surser för provning inom det energitekniska området samt lämna förslag till eventuella erforderliga åtgärder frän samhällets sida. Utredaren antog namnet energiprovningsutredningen. Uppdraget redovisades i juni 1980 i betänkandet (Ds I 1980:12) Provning för bättre energihushållning. En sam­manfattning av betänkandet och av remissinstansernas synpunkter fram­går av bilaga 1.2.

Energiprovningsutredningen har bedömt det angeläget att energiegen­skaperna hos olika produkter kan fastställas och redovisas på ett objektivt sätt, särskilt när det gäller att utvärdera nya produkter som introduceras på marknaden för att spara energi eller ersätta olja.

I många fall saknas f. n. metoder för att prova energiegenskaper liksom erforderliga ekonomiska resurser för att utveckla sådana metoder. Utred­ningen har mot denna bakgrund föreslagit att särskilda medel ställs till förfogande för utveckling av energitekniska provningsmetoder inom de ramar som anvisas för stöd till energiteknisk utveckling och demonstration

 

Prop. 1980/81:90   Bilaga 1    Industridepartementet      49

samt till energibesparande åtgärder. Medlen bör även täcka framtagning av prototyper Ull provningsutrustning.

Medelsbehovet bedöms av utredningen vara störst inom bygg- och vvs-sektom och beräknas där uppgå till 15 milj. kr. under treårsperioden 1981/ 82-1983/84. Förutom denna sektor behandlar utredningen transport- och industrisektorn samt jordbruk och trädgårdsnäring. Det totala medelsbe­hovet för utveckling av provningsmetoder uppskattas till 18,6 milj. kr. under nämnda period.

Som exempel på angelägna provningsmetoder inom bygg- och vvs-sektorn nämner utredningen enkla metoder för fältprovning av värmeiso­lering och lufttäthet i byggnader, metoder och utrustning för provning av förseglade fönsterrutor, värmepumpar, sol värmesystem, värmelager och värmekulvertar m. m. Inom industrisektorn finns enligt utredningen ett behov av enhetliga fältprovningsmetoder för att kunna utvärdera och do­kumentera olika energibesparande åtgärder. Vidare bedömer utredningen att det finns behov att nyutveckla och komplettera befintliga provningsme­toder när det gäller bl. a. energibesparande tillbehör till personbilar och lastbilar. Behov av metoder och utrustning för bl. a. kvalitetsbestämning av biobränslen förutses också.

Ansvaret för beställning av och fördelning av medel för utveckling av provningsmetoder bör enligt utredningen läggas på statens råd för bygg­nadsforskning när det gäller bygg- och vvs-sektorn, på statens industriverk när det gäller industriell utrustning, biobränslen, jordbruk och trädgårds­näring samt pä transportrådet när det gäller transportmedel. Metodutveck­lingen bör i första hand genomföras vid statliga provningsinstitutioner och i andra hand vid statliga eller enskilda forskningsorgan, företag eller branschorgan.

Utredningen föreslår vidare att planering och initiering av metodutveck­ling inom resp. sektor bör ske i samarbete mellan föreskrivande myndighe­ter, introduktionsstödjande och forskningsplanerande organ samt prov­ningsinstitutioner. Vissa samordningsuppgifter bör dessutom tilldelas ett organ för varje område för att underlätta dels genomförandet av metod­utvecklingen och resursuppbyggnaden för energiprovningen, dels den lö­pande energiprovningen. Utredningen föreslår att statens provningsanstalt och AB Svensk Bilprovning ges sådana uppgifter för bygg- och vvs-sektorn resp. transportsektorn.

Ett samarbete med andra länder är enligt utredningen väsentligt för att skapa förutsättningar dels för en rationell arbetsfördelning mellan olika länder, dels för en internationell samordning av provningsmetoder.

När det gäller finansiering av investeringar i provningsutrustning och principer för täckning av kostnaderna för energiprovning lämnar utred­ningen inte några förslag till ändring av den ordning som gäller för annan motsvarande provning i statlig regi.

Remissinstanserna bedömer provning som ett betydelsefullt medel för 5    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 90

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet        50

att åtgärder för energihushållning och de omställningar inom energiområ­det, som är att vänta, skall bli effektiva. Samtliga remissinstanser instäm­mer i utredningens bedömning att energiprovningsmetoder behöver ut­vecklas och är positiva till att särskilda medel avsätts härför. Behovet av en ökad konsumentupplysande provning för att minimera risken för den enskilde att göra felinvesteringar i produkter, som uppges ha vissa angivna egenskaper framhålls av bl. a. energisparkommittén, oljeersättningsdelega-tionen och Lantbrukarnas riksförbund. Nämnden för energiproduktion­forskning framför att avsaknaden av provning i mänga fall kan vara ett hinder för införande av ny energiteknik.

Inga remissinstanser reser några invändningar mot energiprovningsut-redningens förslag till finansering av metodutvecklingen. Bl. a. riksrevi­sionsverket tillstyrker förslaget att medel ställs till förfogande genom mot­svarande omfördelning frän andra direkta bidrag till energibesparande åtgärder. Verket konstaterar härvid att den föreslagna provningsmetodut­vecklingen berör såväl industri-, som jordbruks-, bostads- och kommuni­kationsdepartementens verksamhetsområden.

Behovet av harmonisering av krav och provningsmetoder mellan olika länder understryks av bl.a. konsumentverket, statens planverk, statens väg- och trafikinstitut och statens institut för byggnadsforskning. Energi­sparkommittén och AB Svensk Bilprovning instämmer i utredningens syn­punkter vad gäller fördelning av utvecklingsarbetet mellan olika länder.

Flertalet remissinstanser anser i likhet med utredningen att behov av utveckling av provningsmetoder föreligger inom främst bygg- och vvs-sektorn. Bl. a. bedöms utvecklingen av fältprovningsmetoder som angelä­gen och väsentlig för att kontrollera att god energihushållning uppnäs i de färdiga byggnaderna.

För egen del anser jag att det är angeläget att den betydande tekniska omställningen som sker och kan väntas ske under de närmaste åren inom energiområdet äger rum med effektivt utnyttjande av tillgänglig teknik och under hushållning med resurser av olika slag. Ett hjälpmedel för att åstad­komma detta är enligt min uppfattning en väl fungerade teknisk provnings-och kontrollverksamhet.

Teknisk provning förekommer inom energiområdet i flera olika samman­hang. Resurser för sådan provning har byggts upp i samhällets regi vid bl. a. statens provningsanstalt. Utvecklingen inom energiområdet kommer emellertid att ställa delvis nya krav på provningsresurser och provnings­metoder.

Mot denna bakgrund delar jag utredningens allmänna bedömning att särskilda insatser behöver göras i första hand för att utveckla nya prov­ningsmetoder och prototyper till provningsutrustning. Särskilda medel bör därför ställas till förfogande för ändamålet ur de ramar som görs tillgäng­liga för energiteknisk forskning och utveckling och för energihushållnings-åtgärder inom olika samhällssektorer. I likhet med utredningen anser jag

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet             51

att verksamheten bör ges en energipolitisk inriktning och samordnas med övriga energipolitiskt inriktade åtgärder inom resp. sektor. De förslag i övrigt beträffande uppläggning, inriktning och samordning av verksamhe­ten som framförts av utredningen finner jag i huvudsak välgrundade. I denna fräga har jag samrätt med cheferna för kommunikations-, jord­bruks-, handels-, bostads- och industridepartementen. Jag återkommer härtill i det följande (avsnitt 4.3 och 4.4). Chefen för industridepartementet kommer i det följande (avsnitt 15.2.3.8) att i samband med sin redovisning av sitt förslag till nytt treårigt energiforskningsprogram behandla frågan om stöd till utveckling av energiprovningsmetoder inom ramen för detta program.

Chefen för bostadsdepartementet kommer senare att ta upp frågan om medel för utveckling av provningsmetoder m. m. inom bygg- och vvs-sektorn.

4.2.3 Energibeskattningen

Det pris energianvändarna får betala för att utnyttja olika energislag har stor betydelse för deras benägenhet att hushålla med energi framför allt på något längre sikt.

Såväl prisnivå som tariffstruktur bestäms i princip av varje enskilt före­tag som säljer eller distribuerar energi. Staten har således med gällande ordning inte möjlighet att direkt besluta om hur taxor, priser och tariffer inom energiområdet skall utformas. Prissättningen inom energiområdet kan därför inte med gällande ordning ses som ett energipolitiskt styrmedel som står till statsmakternas förfogande. Priset sätts av de företag som tillhandahäller energin. Att staten genom sådana instrument som prisöver­vakning eller prisreglering har vissa generella möjligheter att påverka prisbildningen, vilka givetvis utnyttjas även inom energiområdet, ändrar inte detta grundläggande förhållande.

Ur energianvändarnas synvinkel och frän energisparsynpunkt är det summan av pris och skatt som är den relevanta kostnaden för energian­vändningen. Energibeskattningen utgör till skillnad från prissättningen ett energipolitiskt styrmedel som staten direkt förfogar över.

I skattesystemet ingår ett flertal indirekta skatter som rör energiområ­det. Denna beskattning omfattar f. n. allmän energiskatt på bensin, motor­brännolja, eldningsolja, kolbränslen och elkraft, särskilda skatter pä ben­sin och gasol, mervärdeskatt pä vissa andra bränslen än sädana som omfattas av den allmänna energiskatten, kilometerskatt som har ersatt skatter som tidigare har utgått på motorbrännolja, samt slutligen särskild beredskapsavgift på bensin och mineraloljor.

Energiskatten har f. n. väsentligen en av statsfinansiella skäl motiverad utformning. Ursprungligen infördes skatter på motorbränslen liksom på innehav av motorfordon för att finansiera vägväsendets utbyggnad och underhäll. Den allmänna energiskatten infördes är 1957 av delvis energipo-

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet             52

litiska skäl, men den är numera närmast att betrakta som ett komplement till mervärdeskatten.

Den särskilda beredskapsavgiften har till syfte att finansiera beredskaps­lagring av oljeprodukter, stöd till prospektering efter olja och naturgas samt stöd för åtgärder för att ersätta olja.

Skatten på energi är en kostnad för alla energianvändare. Energiskattens fördyrande effekt på näringslivets bränsle- och elförbrukning har dock minskats genom en särskild lagstiftning om nedsättning av energiskatt för trädgårdsnäringen och industrin. Trädgårdsnäringen har enligt gällande bestämmelser nedsättning till 15% av skatten pä elkraft och bränslen. För industriell tillverkning innebär nedsättningen att skattebeloppet inte får överstiga 3% av de tillverkade produkternas försäljningvärde fritt fabrik. Föreligger särskilda skäl kan regeringen för visst företag medge nedsätt­ning utöver vad som följer av treprocentsregeln. De mest energikrävande industriernas skattebelastning har genom sädana beslut av regeringen i praktiken begränsats till f. n. 1,3% av försäljningsvärdet. Dessutom gäller att industrins förbrukning av elkraft utöver 40 000 kWh per är belastas med energiskatt om 3 öre per kWh mot 4 öre för annan förbrukning. Minskning­en av skattebelastningen genom olika nedsättningsregler minskar motiven för energihushållning.

Det ankommer pä regeringen att besluta om förändringar av gränsen för nedsättning av energiskatt för industrin utöver den lagstadgade gränsen på 3%. Som ett sätt att stärka incitamenten för industrins energihushållning kan övervägas att begränsa den nuvarande nedsättningen enligt regering­ens beslut. Ett sådant övervägande bör dock ske i anslutning till övervä­ganden om industri- och regionalpolitik. Jag har erfarit att chefen för budgetdepartementet avser att ta upp denna fräga vid beredning av ären­den om sådan nedsättning för kommande år.

På elenergi och bränslen, som används som material för reduktionsända-mäl eller för andra ändamål som innebär att de råvaror som utnyttjas i en process omvandlas till produkter med högre energiinnehåll, utgår inte energiskatt.

De nu gällande skattesatserna för de viktigare energibärarna framgår av tabell 4.2.

Tabell 4.2 Energiskatter och beredskapsavgifter

 

Energibärare

Bensinskatt m.m.

Energiskall

Beredskaps­avgift

Summa

Bensin

113 öre/I

34 öre/1

17 öre/1

164 öre/1

Motoralko-

39 öre/1

34 öre/1

 

73 öre/1

holer

 

 

 

 

Stenkol

 

12 kr./ton

 

12 kr./ton

Stenkols-

 

6 kr./ton

 

6 kr./lon

stybb 0. d.

 

 

 

 

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet

53

Energibärare        Bensinskatt       Energiskatt        Beredskaps-      Summa
m. m.                              avgift

Koks och koksbri­ketter Motor-brännoljor, eldnings-och

bunkeroljor Gasol Elektri­citet

29 öre/1

14 kr./ton

14 kr./ton

130 kr./m'   66 kr./m'      196 kr./m'

53 öre/1 4 öre/kWh'

82 öre/1 4 öre/kWh'

' 3 öre/kWh för den andel av elförbrukningen inom industriell tillverkning som överstiger 40000 kWh per år.

För att belysa energibeskattningens relativa effekt för olika grupper av användare och för kostnaden för att utnyttja olika energislag är det nöd­vändigt att räkna om skattebelastningen till ett enhetligt mått. Av tabell 4.3 framgår dels hur hög skatten ungefärligen är i procent av priset före skatt på de vikfigare energislagen, dvs. i hur hög grad den ökar energianvändar­nas kostnader, dels skattens storlek i förhållande till energiinnehållet, räknat i kilowattimmar, hos olika energibärare.

Tabell 4.3 Energiskatt i förhållande till energipris och energiinnehåll

 

Energislag

Pris

Energiskattens

Energiskatt

 

före

ungefäHiga

i öre per kWh

 

skatt

storiek i % av priset på olika energislag före skatt

energiinnehåll

Bensin

162 öre/1

ca 101 (ca 90)'

18,7(16,8)'

Stenkol

270 kr./ton

ca 4

0,2

Motorbrännoljor,

 

 

 

eldningsoljor

957- 1408

14-20(9-14)

ca 1,9

och bunkeroljor

kr./m

 

(ca 1,3)'

Elektricitet

 

 

 

(hushållsabonnenter)

18-27 öre/kWh

15-22

4,0

' Siffrorna inom parentes avser skatt exkl. beredskapsavgifl.

Jag kommer i det följande (avsnitt 7.2.5) att föreslå att den särskilda beredskapsavgiften på motorbrännolja, eldningsolja och bunkerolja höjs med 23 kr. per m.

Som framgår av uppgifterna i tabell 4.3 är skatten i förhällande till energiinnehåll f. n. högre för el än för andra oljeprodukter än bensin. Det är enligt vad jag framhåller i det följande (avsnitt 8.3.2 och 8.5) önskvärt att en utjämning sker. Chefen för budgetdepartementet kommer att i annat sammanhang föreslå en höjning av den allmänna energiskatten på olja. Genomförande av förslagen kommer att leda till att den nuvarande skillna­den i beskattning i förhällande till energiinnehåll minskar. Jämförelserna

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet             54

försvåras bl. a. av att energiförlusterna i användningsledet vid el och oljas omvandling till värme skiljer sig ät. Investeringskostnaderna för oljeba-serad uppvärmning och elvärme skiljer sig också ät.

En väl avvägd energibeskattning utgör enligt min mening ett av de övergripande styrmedel som erbjuder goda möjligheter att främst pä något längre sikt påverka energianvändning och energitillförsel. Den nuvarande utformningen av energiskatten är, som jag redan har påpekat, väsentligen motiverad av statsfinansiella skäl och innebär inte att möjligheterna att stödja de energipolitiska strävandena tas till vara särskilt väl. För att ge energibeskattningen en utformning som ger bästa möjliga energipolitiska styrfunktion samtidigt som de statsfinansiella intressena beaktas, har che­fen för budgetdepartementet tillkallat en kommitté med uppgift att utreda beskattningen av energi, m. m. Kommittén skall enligt sina direktiv arbeta skyndsamt och bl. a. lägga fram konkreta förslag till en skatteomläggning som innebär att det energiskattebelagda området inryms under mervärde­skatten och att en av energipolitiska skäl betingad och samhällsekonomiskt avvägd energiskatt i import- och producentledet införs.

Pris och skatt på energi måste, som jag redan har påpekat, ses i ett sammanhang när det gäller att analysera energibeskattningens effekter pä bl. a. energianvändningen. Utredningen om taxe- och prissättning inom energiområdet har i uppdrag att beskriva hur priserna f. n. bildas pä viktiga energiprodukter och vilka principer som ligger till grund för prissättningen. Utredningen skall enligt sina direktiv arbeta i nära kontakt med utredning­en om beskattning av energi och sträva efter att lägga upp arbetet så att resultatet därav successivt kan utnyttjas i övervägandena om energiskat­tens utformning. Utredningen skall enligt direktiven redovisa sitt arbete senast den I juni 1981.

I utredningens uppdrag ingår bl. a. att belysa energiprisernas inverkan på den regionala utvecklingen. Av bl. a. klimatologiska skäl är energikost­naderna i dag högre i landets norra delar än i de södra. Samtidigt har landets norra delar traditionellt ett betydande överskott av elenergi som överförs till Syd- och Mellansverige. Det faktum att höga energikostnader kan motverka strävandena att nå regional balans är ett viktigt skäl för att få dessa frågor belysta i det pågående utredningsarbetet.

4.2.4 Sammanfattning

Jag förordar att regeringen föreslår riksdagen att godkänna de riktlinjer för energihushållningen som jag nu har redogjort för.

4.3 Energihushållningsprogram för industrin

Jag har tidigare redogjort för riktlinjerna för energihushållningen. Jag kommer i det följande att informera om den närmare inriktningen av ett energihushällningsprogram för industrin och vissa övriga delar av närings­livet under 1980-talet.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet            55

4.3.1 Nuvarande energianvändning

Av landets totala slutliga energianvändning svarar industrin för knappt 40 %. Under år 1979 uppgick industrins energianvändning till totalt ca 154 TWh. Härav avser ca 61 TWh olja, ca 53 TWh övriga bränslen och ca 40 TWh el.

I industrins bränsleanvändning ingår i stort sett all kol och koks som används i Sverige. Vidare finns ett stort inslag av inhemska bränslen genom framför allt massaindustrins lutar. Dessa svarar för ungefär hälften av energitillförseln till denna bransch. Mellan 10 och 15 % av industrisek­torns hela energianvändning bedöms gå till uppvärmning och ventilation av byggnader samt varmvattenberedning.

I tabell 4.4 redovisas de olika industribranschernas andel av industrins energianvändning, förädlingsvärde och sysselsättning.

Tabell 4.4 Industribranschernas andel av industrins energianvändning, förädlings­värde och antal arbetstimmar år 1979, %

 

Bransch

Energian-

Föräd-

Arbets-

 

vändning

lingsvärde'

timmar

Gruvor och mineral-

3,5

2,5

1,6

brott

 

 

 

Livsmedelsindustri

4,9

10,3

8,6

Textil- och konfek-

1,3

3,8

5,0

tionsindustri

 

 

 

Massa- och pappers-

 

 

 

industri

41,5

10,3

6.3

Övrig träförädlings-

 

 

 

industri

5,3

8,1

9,5

Grafisk industri

0,6

6,0

6,3

Kemisk industri

7,4

8,8

7,2

Jord- och stenindustri

6,2

3,1

3,1

Järn- och stålindustri

18,9

5,1

6,6

Verkstadsindustri

9,6

39,4

41,8

exkl. varv

 

 

 

yarv

0,7

1,9

3,2

Övrig tillverknings-

 

 

 

industri

0,1

0,7

0,8

 

100,0

100,0

100,0

' Till faktorpris, dvs. priset på produktionsfaktorerna arbetskraft och kapital.

Som framgår av uppgifterna i tabell 4.4 svarar massa- och pappersindu­strin samt järn- och stålindustrin för ca 60 % av den totala energianvänd­ningen i industrin medan deras andelar av industrins förädlingsvärde och sysselsättning är betydligt lägre. Det motsatta förhållandet gäller verk­stadsindustrin.

Energianvändningen inom industrin är inte bara koncentrerad till vissa branscher utan också till ett mindre antal arbetsställen. De 100 frän energi­synpunkt största arbetsställena använder således över hälften av sektorns energi. Motsvarande uppgift för de 400 största energianvändarna är 80 %.

Faktorer som påverkar energianvändningen inom industrisektorn är i

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet       56

första hand industriproduktionens storlek och sammansättning. Produk­tionens storlek under enskilda år påverkas i sin tur i hög grad av konjunk­turläget, som särskilt påverkar de energitunga basindustrierna. Av stor betydelse för energiåtgängen är också den specifika energiåtgängen, dvs. energianvändningen per producerad enhet. En sänkning av energiåtgängen i befintlig utrustning m. m. kan åstadkommas genom olika slag av energi­sparande åtgärder. Energiåtgängen påverkas också - särskilt pä längre sikt - av i vilken takt maskiner m. m. byts ut mot energisnålare utrustning. I den mån möjligheterna att minska energianvändningen är knutna till en ny teknik, leder sålunda en snabbare ekonomisk tillväxt till ett snabbare införande av nyare och energisnålare tillverkningsmetoder och utrustning.

Energiprisnivån och förväntningarna om den framtida energiprisutveck­lingen torde påverka energianvändningen inom denna sektor i högre grad än inom sektorerna för transporter och för bostäder, service m.m. Indu­strins benägenhet att vidta olika energisparande åtgärder beror i stor utsträckning pä bedömningar om energipriset. De förslag om höjning av skatt och avgift på olja som jag tidigare (avsnitt 4.2.3) har redogjort för torde därför komma att påverka industrins energihushållning liksom benä­genheten att tillgodose energibehoven med annat än olja.

Industriproduktionens volym har under efterkrigstiden fram till mitten av 1970-talet ökat fortlöpande samtidigt som produktionsmetoderna har utvecklats mot bl. a. ökad mekanisering och automatisering. Vissa energi­tunga branscher har ökat sin produktion kraftigt, bl. a. genom ökad föräd­ling av produkterna. Detta har lett till att energianvändningen inom indu­strin har ökat kraftigt. Lågkonjunktur i kombination med strukturkriser inom flera viktiga industribranscher har emellertid medfört att in­dustriproduktionen har minskat under perioden 1975-1978, vilket har lett till en dämpning av efterfrågan på energi. Under perioden 1973-1979 har energianvändningen inom industrin minskat med i genomsnitt 0,6 % per år. Industriproduktionen har under samma period ökat med i genomsnitt 0,4 % per år.

Den specifika energiåtgången inom industrin har under perioden 1967-1979 minskat inom flertalet branscher. Samtidigt har en övergång skett frän olja till el.

4.3.2 Hittillsvarande åtgärder för energihushållning

Statsbidrag för att stimulera till energibesparande investeringar inom näringslivet infördes våren 1974. Inledningsvis avsåg stödet endast åtgär­der i näringslivets byggnader. I samband med 1975 års energipolitiska beslut utvidgades stödet till att omfatta även industriella processer samt vissa prototyper och demonstrationsanläggningar m.m. SIND har haft i uppdrag att administrera stödverksamheten utom vad gäller den del av stödet som avser trädgårdsnäringen. Denna del administreras av lant­bruksstyrelsen. De regionala utvecklingsfonderna, som har en naturlig

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet        57

kontaktväg till de mindre och medelstora tillverkande företagen, har hante­rat en del av bidragsverksamheten, främst rörande mindre åtgärder i före­tagens byggnader.

Statsbidrag med högst 35 % av godkända merkostnader har t.o.m. år 1980 lämnats för åtgärder som syftar till bättre hushållning med energi eller användning av annat bränsle än olja inom bl. a. industriella processer och industribyggnader. Sådana bidrag har också lämnats till åtgärder inom näringslivets övriga byggnader, spillvärmeutnyttjande, utbyggnad av indu­striellt mottryck och - under en treårig försöksperiod som löper ut i och med juni I98I — till vissa mindre vattenkraftverk.

Statsbidrag har lämnats även för att stimulera bl. a. industrin att ta fram anläggningar som demonstrerar tillämpningen av ny teknik för en bättre energihushållning. Bidrag med högst 50% av godkända kostnader har lämnats till framtagande av prototyper eller demonstrationsanläggningar med inriktning på effektivare energianvändning inom industrin eller inom transport och samfärdsel samt inom trädgårdsnäringen, återvinning av energikrävande varor eller energi ur avfall, användning av annat bränsle än olja eller effektivare Qärrvärmedistribution. Bidrag har också lämnats till sådana anläggningar för energiproduktion som innebär tillämpning av tek­nik som kan antas komma att bli lönsam. Vidare har bidrag under senare tid kunnat lämnas även till åtgärder som syftar till att praktiskt pröva eller demonstrera metoder eller system för att ersätta olja eller oljeprodukter med annan energiråvara, t. ex. metanol.

Stödet till prototyper och demonstrationsanläggningar har sedan den 1 januari 1981 kompletterats med en lånemöjlighet. Stödet finansieras från samma tidpunkt via oljeersättningsfonden, som jag strax skall återkomma fill.

Stöd till energibesparande åtgärder i trädgårdsnäringens byggnader läm­nas enligt reglerna i förordningen (1979:428) om statsbidrag till energibe­sparande åtgärder inom trädgårdsföretag. Bidragsandelen uppgår även för dessa byggnadsåtgärder till högst 35 %.

Vid två tillfällen har statsmakterna beslutat om ett särskilt tidsbegränsat tillägg utöver bidraget om högst 35% till vissa energibesparande åtgärder inom industriella processer. Våren 1977 beslutades om ett tilläggsbidrag om 20% (prop. 1976/77:95 bil. 3, NU 1976/77; 38, rskr 1976/77; 298) i syfte att ~ förutom att spara energi - få till stånd tidigareläggning av företagens energisparande investeringar och därmed stimulera industriproduktionen. Under våren 1979 lämnades tilläggsbidrag om 15% till vissa mera omfat­tande energisparåtgärdef (prop. 1978/79:46, NU 1978/79:13, rskr 1978/ 79:121). Avsikten härmed var att stimulera till tidigareläggning av energi-sparinvesteringar.

Stödet till energibesparande omställningsåtgärder i näringslivets befint­liga byggnader pch processanläggningar bör enligt uttalanden i bl. a. prop. 1978/79; 115 (bil. 1 s. 94) successivt trappas ned. Enligt de riktlinjer för

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet        58

energipolitiken som har antagits av riksdagen (prop. 1979/80:170, NU 1979/80:70, rskr 1979/80:410) bör de åtgärder som hittills har vidtagits för att underlätta industrins anpassning till förändringar på energiområdet successivt ändra inriktning. Stödet till dessa omställningsåtgärder bör i ökad utsträckning föras över till att genom information, utbildning och rådgivning fä näringslivet självt att ta ett ökande ansvar för att hushälla bättre med energin. Enligt förslag i propositionen om besparingar i stats­verksamheten, m. m. (prop. 1980/81; 20 bil. 13 s. 11) har riksdagen beslutat att verksamheten med statsbidrag till energibesparande åtgärder i närings­livets byggnader och processer skall upphöra fr. o. m. den 1 januari 1981. Detta gäller dock inte bidragen till trädgårdsnäringens byggnader och små vattenkraftverk. Jag återkommer till energianvändningen inom trädgårds­näringen och till stöd till små vattenkraftverk längre fram (avsnitt 4.4.3 resp. 9.3).

Sedan statsbidragen till energibesparande åtgärder inom näringslivet infördes har riksdagen anvisat sammanlagt 1393 milj. kr. för detta stöd inkl. kostnaderna för att administrera stödet. Av de anvisade medlen har -efter avdrag med sammanlagt 40 milj. kr. som enligt förslagen i den s. k. besparingspropositionen skall föras över till statsbudgetens inkomstsida -979 milj. kr. beräknats för åtgärder i företagens byggnader, processer m.m. samt åtgärder rörande små vattenkraftverk, 342 milj. kr. för proto­typer och demonstrationsanläggningar m. m., 29 milj. kr. för åtgärder inom trädgårdsnäringens byggnader och 3 milj. kr. för prototyper och demon­strationsanläggningar inom trädgårdsnäringen.

Sammanlagt har sedan stödet infördes t.o. m. juni 1980 bidrag beviljats fill ca 7500 projekt i näringslivets byggnader, ca 1 100 i industriella pro­cesser m.m. och 175 prototyper eller demonstrationsanläggningar. För trädgårdsnäringen har omkring 1 200 projekt beviljats bidrag.

Vad gäller fördelningen av beviljade bidrag på branscher kan konstate­ras att de mest energiintensiva branscherna har fått det största stödet. Massa- och pappersindustrin samt trävaruindustrin har under den nämnda perioden beviljats bidrag med sammanlagt ca 436 milj. kr. eller ca 40% av totalt beviljade bidrag och den kemiska industrin med sammanlagt ca 132 milj. kr. eller ca 12%. Järn- och stålindustrin har fått sammanlagt ca 83 milj. kr. motsvarande knappt 8% i energisparande stöd medan verkstads­industrins andel av beviljade energisparbidrag uppgår till nära 4% eller 42 milj. kr.

Det genomsnittliga bidraget per projekt för åtgärder i byggnader är avsevärt lägre än för åtgärder i processer eller prototyper och demonstra­tionsanläggningar. Sammanlagt 160 milj. kr. har t. o. m. budgetåret 1979/80 beviljats till byggnadsåtgärder, 694 milj. kr. till processåtgärder m.m. och 229 milj. kr. till prototyper och demonstrationsanläggningar. För träd­gårdsnäringens byggnader har beviljats 18 milj. kr. i bidrag och för proto­typer och demonstrationsanläggningar inom trädgårdsnäringen har under de två år som stödet funnits bidrag beviljats med ca 2 milj. kr.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet       59

De beräknade årliga energibesparingarna av byggnadsåtgärderna beräk­nas motsvara ca 108000 ton olja. Som energibesparing räknas i detta sammanhang även övergång från olja till annat bränsle. Besparingarna av processåtgärderna m. m. beräknas uppgå till motsvarande ca 1 milj. ton olja per år. Stödet till prototyper och demonstrationsanläggningar beräk­nas medföra en besparing motsvarande knappt 200000 ton olja per år i de anläggningar som har fått stöd. Besparingen blir avsevärt större om man tar hänsyn till spridningseffekter genom att andra företag beräknas tilläm­pa den demonstrerade tekniken.

Den direkta elbesparingen, som har räknats in i de nyss nämnda bespa­ringsuppgifterna, är relativt låg. Om man till elbesparingen räknar produk­tionen av el i de 24 mottrycksanläggningar och i de drygt 50 små vatten­kraftanläggningar som under perioden har fått stöd beräknas emellertid elbesparingen uppgå till drygt 2 TWh per år.

Inom trädgårdsnäringen är det nästan uteslutande olja som har sparats. Bidragen beräknas ha medverkat till en besparing om ca 17500 ton olja per är.

Totalt har alltså sedan stödet infördes t.o. m. juni 1980 bidrag beviljats med drygt 1 100 milj. kr. De åtgärder som har fått stöd beräknas samman­lagt medföra en energibesparing motsvarande ca 1 320000 ton olja per är, vilket motsvarar drygt 15 TWh.

Det genomsnittliga statliga bidraget för att spara 1 ton olja per år inom näringslivet kan uppskattas till ca 835 kr. Bidragskostnaden per inbesparat ton olja per år skiljer sig avsevärt mellan olika typer av åtgärder. Den genomsnittliga kostnaden per sparat ton olja för åtgärder i näringslivets byggnader uppgår till I 481 kr. medan den för trädgårdsnäringens byggna­der är lägre, 1028 kr. För processätgärderna, som svarar för över 60% av totalt beviljade bidrag, uppgår denna kostnad till 694 kr. Prototyper och demonstrationsanläggningar har en genomsnittlig bidragskostnad per spa­rat ton olja om 1 174 kr. Dä har emellertid, i enlighet med vad jag nämnde tidigare, hänsyn inte tagits till de besparingar som uppstår i efterföljande anläggningar som tillämpar den teknik m.m. som man har avsett att demonstrera.

Genom den hittills bedrivna verksamheten med statsbidrag till energibe­sparande investeringar i näringslivets byggnader och inom olika industriel­la processer beräknas per den 1 juli 1980 nästan 50% av den till är 1985 uppskattade besparingspotentialen ha uppnåtts. För näringslivets byggna­der är motsvarande andel väsentligt lägre, ca 30%, medan andelen för industriella processer är drygt 50%. Den besparingspotential som beräkna­des år 1976 och 1977 och som jag strax skall återkomma till avsäg åtgärder som erfordrade statliga stödåtgärder för att komma till stånd. Mänga sparåtgärder som räknades in i besparingspotentialen har under senare år - med anledning av de alltmer stigande oljepriserna - blivit så lönsamma att de har kommit till utan statsbidrag. En störte andel av den beräknade

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet        60

besparingspotentialen än den nämnda torde alltså ha tagits tillvara. Å andra sidan har potentialen - med anledning av de höjda energipriserna -utökats genom att åtgärder som tidigare varit alltför olönsamma nu kan räknas in i denna.

Statsbidrag till omställningsåtgärder i näringslivets byggnader och inom olika industriella processer har enligt min mening varit ett verksamt medel för att få företagen att spara energi eller gå över till ett annat bränsle än olja. Oljeprisökningarna har ökat den företagsekonomiska avkastningen av och intresset för investeringar i oljebesparande syfte. Detta har - som jag tidigare har anfört vid min anmälan till propositionen om besparingar i statsverksamheten, m.m. (prop. 1980/81:20 bil. 13 s. 11) - medfört att företagen har fått goda incitament att genomföra sådana investeringar utan stöd i form av bidrag.

Intresset för att investera i prototyper och demonstrationsanläggningar har ökat under senare år. Trots statsbidrag motsvarande hälften av inves­teringskostnaden har det i flera fall varit svårt att finansiera projekt av detta slag som skulle kunna ge goda resultat frän energisynpunkt. Stödet till prototyper och demonstrationsanläggningar har därför som jag tidigare har nämnt förstärkts med en lånemöjlighet.

Stöd till utbildningsåtgärder i energibesparande syfte infördes våren 1974 och avsåg inledningsvis statsbidrag till kurser för fastighetsskötare inom det uppvärmningstekniska området. Verksamheten utvidgades enligt förslag i 1975 års energiproposition (prop. 1975:30 bil. 1 s. 355) till att omfatta främst olika typer av driftpersonal med anknytning till såväl indu­stri- som bostads- och förvaltningslokaler. Speciell uppmärksamhet skulle därvid ägnas åt de mindre och medelstora företagen. Vidare beslutades om stöd till utbildningsinsatser som siktade på att minska energianvändningen inom olika industriprocesser. Kurserna skulle kanaliseras genom olika kursarrangörer såsom dåvarande SIFU-enheten vid SIND, Kommunför­bundet, studieförbunden och HSB. SIND gavs det övergripande ansvaret för verksamheten.

Sedan verksamheten inleddes har sammanlagt drygt 16 milj. kr. anvisats för dessa utbildningsändamål. T.o. m. budgetåret 1979/80 har SIND bevil­jat bidrag till kurser i vilka totalt omkring 20000 yrkesverksamma har deltagit.

Hösten 1979 redovisade SIND i en utredning (SIND PM 1979:9) Statens stöd till energihushållning inom näringslivet att behovet av energiinriktad utbildning hos yrkesverksamma inom olika områden är mycket stort. SIND presenterade i anslutning härtill en plan för den fortsatta utbildnings­verksamheten. Planen omfattade åtgärder för att under en begränsad peri­od kunna täcka en stor del av utbildningsbehovet. Enligt planen skall bransch- och intresseorganisationer med viss utbildningserfarenhet och med en lokal eller regional organisation ges resurser för att bygga upp och organisera utbildningen. Under budgetåret 1979/80 har SIND bedrivit en

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet       61

försöksverksamhet med utbildning enligt den modell som angavs i planen. I bilaga 1.3 redovisas en rapport om denna försöksverksamhet och om utredningsarbete vid SIND rörande energihushållningsutbildning.

Verksamheten med rådgivning i energifrågor inleddes år 1975. I över­ensstämmelse med riktlinjerna i 1975 års energipolitiska proposition (prop. 1975:30 bil. I s. 356) är rådgivningen av uppsökande karaktär och i första hand inriktad mot de mindre och medelstora företagen. Huvudansvaret för rådgivningen åvilar SIND som kanaliserar verksamheten via de regionala utvecklingsfonderna.

SIND har prövat olika vägar för att förmedla råd i energisparfrägor. Detta redovisas i bilaga 1.4. En försöksverksamhet med gratis konsultbe­sök, vilken ledde till att över 1 000 företag fick en dags konsultbesök, visade sig vara otillräcklig för att ta tillvara de möjligheter till energi­hushållning som fanns i företagen. En ny typ av försöksverksamhet inled­des därför våren 1979. Vid fyra av de regionala utvecklingsfonderna har en energikonsulent placerats. I konsulentens uppgifter ingår bl. a. - förutom direkt rådgivning till företagen - informations- och utbildningsåtgärder. En uppgift för konsulenterna har t. ex. varit att fä företagen att utse en energiansvarig som bl. a. skall fungera som konsulentens kontaktman för företagets energifrågor. Energikonsulentverksamheten har vidare i vissa fall kompletterats med direkta konsultbidrag för en djupare analys av energiaspekterna i anslutning till energisparåtgärder i företagen.

Mera branschinriktad energirädgivningsverksamhet förekommer också. SIND har medverkat till att särskilda branschkonsulter har engagerats inom några branscher, t, ex. inom järn- och stålindustrin. Vidare har SIND låtit utarbeta särskilda energisparhandböcker för olika branscher. SIND har dessutom utarbetat en mera generellt inriktad energisparhandbok för industrin.

Under hösten 1979 hade SIND i uppdrag att — som ett led i en särskild energisparkampanj — bedriva en intensifierad rådgivningsverksamhet i energifrågor. Rådgivningen var inriktad på åtgärder som på relativt kort sikt skulle ge besparingseffekter. Kampanjen, som genomfördes i samar­bete med de regionala utvecklingsfonderna, ledde till att över 900 företag besöktes. Sammanlagt påvisades möjliga åtgärder som skulle kunna ge en besparing motsvarande ca 40000 m olja per är. Kostnaden för att hjälpa företagen att hitta dessa besparingsmöjligheter uppgick till ca 50 kr. per

Att bedöma energispareffekterna av åtgärder för att genom information, utbildning och rådgivning höja kunskapen i energifrågor är betydligt svåra­re än för investeringsätgärder till vilka bidrag har lämnats. Undersökning­ar, som SIND har gjort, tyder emellertid pä att bidragskostnaden för de energibesparingar som har uppnåtts som en följd av utbildning i energi­frågor är relativt låg i förhållande till värdet av energibesparingen. Andra undersökningar som SIND har gjort visar att rådgivning är ett verksamt

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet       62

medel för att göra företagen uppmärksamma på företagsekonomiskt lön­samma energisparåtgärder.

SIND har sedan år 1975 regeringens uppdrag att i samarbete med berör­da näringslivsorganisationer bedriva kontinuerlig utredningsverksamhet omfattande all industriell energianvändning. I utredningarna (SIND 1976: 3) Tätorterna och den tunga industrins energiförsörjning och (SIND 1977:6) Industrins energihushållning har SIND bedömt möjligheterna att spara energi inom industrin fram till år 1985. I utredningen (SIND 1979:1) Utvärdering av statsbidragen till energibesparande åtgärder i näringslivet har SIND sammanfattat den bedömda besparingspotentialen enligt de båda tidigare utredningarna. I anslutning till sitt förslag till plan för den fortsatta verksamheten med stöd till energibesparande åtgärder, vilken redovisas i utredningen Statens stöd till energihushållning i näringslivet, har SIND -bl. a. mot bakgrund av erfarenheterna från bidragsverksamheten — gjort en bedömning av rimligheten i den tidigare beräknade energibesparingspoten­tialen. SIND har därvid bedömt att det med hjälp av statliga styrmedel eller genom höjda oljepriser bör vara möjligt att fä till stånd åtgärder som från det energisparstödet infördes till är 1985 ger en ärlig energibesparing och oljeersättning i de industriella processerna om ca 1,3 milj. ton olja och ca2,5-3 TWhel. Detta motsvarar sammanlagt ca 1,9 milj. ton olja per är.

För näringslivets byggnader har SIND, mot bakgrund av en studie av olika undersökningar om möjligheterna att spara energi i dessa byggnader, beräknat att besparingspotentialen för energisparätgärder som faller inom ramen för bidragsreglerna motsvarar ca 360000 ton olja per år räknat från det stödet infördes till år 1985.

Ett mera långsiktigt perspektiv på energisparåtgärder har studerats i SIND:s utredning (SIND 1978:6) Prototyper och demonstrationsanlägg­ningar för bättre energihushållning. I utredningen redovisas att betydande energibesparingar kan åstadkommas genom att i olika prototyper och demonstrationsanläggningar demonstrera ny energisnål teknik, som där­igenom kan få en vidare spridning.

För att diskutera frågor som rör industrins energihushållning har jag i maj 1980 haft överläggningar med representanter för berörda branschorga­nisationer, fackliga organisationer samt övriga intressenter. I anslutning till dessa överläggningar redovisade de inbjudna organisationerna sina erfarenheter när det gäller energihushållning inom näringslivet och även vidtagna och planerade åtgärder m. m. Vid överläggningarna fördes tanken fram att näringslivet självt genom sina organisationer skulle kunna bidra till arbetet med att ta fram underiag till ett program för energihushållning.

Överiäggningarna har följts upp med en av Näringslivets Energidelega­tion och SIND anordnad konferens i oktober 1980. Syftet med konferensen var att belysa förutsättningar och utvecklingslinjer för ett fortsatt energi­hushållningsprogram inom näringslivet. Vidare har många branschorgani­sationer inför denna konferens till industridepartementet redovisat vad

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet       63

man inom resp. bransch avser att göra för att dels hushålla med energi, dels övergå till andra bränslen än olja. Vissa andra uppgifter beträffande utvecklingstendenser när det gäller bl. a. produktionens omfattning och inriktning samt synpunkter på statsmakternas åtgärder har också lämnats i detta sammanhang.

Ett administrativt styrmedel för energihushållning inom industrin utgörs av den energiprövning som sker beträffande nybyggnad och utbyggnad av vissa större anläggningar. Sedan den 1 juli 1975 finns i 136a§ byggnads­lagen en bestämmelse om krav pä fillstånd av regeringen för tillkomsten och lokaliseringen av industriell eller liknande verksamhet av väsentlig betydelse för hushållningen med energi. Motivet var enligt föredragande statsrådet att det var önskvärt att med hänsyn till landets energihushållning ge samhället möjlighet att pä ett bättre sätt än tidigare kunna bedöma och planera de stora energianvändarnas energihushållning.

Sedan bestämmelsen infördes har i ca 25 ärenden, varav ungefär hälften gäller utbyggnader inom skogsindustrin, särskilda villkor beträffande ener­gihushållning föreskrivits. Bl. a. har meddelats villkor om installation av anläggning för generering av mottryckskraft, utformning av anläggningar, utredningar bl. a. om spillvärmeutnyttjande, särskild redovisning till SIND eller samråd med SIND beträffande vissa åtgärder rörande energihushåll­ningen i anläggningen. Under senare tid har för ett antal anläggningar för fliseldning föreskrivits att erfarenheterna frän driften från energiförsörj­ningssynpunkt skall redovisas till SIND.

Jag har erfarit att SIND f. n. gör en systematisk uppföljning av de åtgärder som har vidtagits för att uppfylla de villkor som har getts från energihushållningssynpunkt och av samrädsförfarandet. Jag utgår frän att SIND kan redovisa resultatet av denna översyn senast i samband med anslagsframställningen för budgetåret 1982/83.

I olika sammanhang har förslag om att förändra prövningen lagts fram. SIND angav i rapporten Industrins energihushållning tvä tänkbara alterna­tiv för prövningen. Det ena alternativet innebär att den koncessionspröv­ning enligt miljöskyddslagen (1969:387, ändrad senast 1978: 161) som nu sker utökas till att omfatta också prövning av energihushållningen. I det andra alternativet föreslås att företagen i beslut med anledning av prövning enligt 136a§ byggnadslagen regelmässigt åläggs att samråda med SIND i detaljfrågor om energihushållningen vid anläggningen. SIND framhöll i rapporten att det andra alternativet inledningsvis är att föredra bl. a. av det skälet att det kan genomföras utan krävande administrativa insatser.

Frågan om energiprövning enligt 136a§ byggnadslagen behandlades också av energikommissionen i betänkandet (SOU 1978:17) Energi. Kom­missionen föreslog en översyn av prövningen. Därvid bör enligt kommis­sionen övervägas att utsträcka prövningen till att omfatta såväl nya som befintliga anläggningar.

Remissopinionen var delad vid behandlingen av dessa förslag. Några

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet       64

remissinstanser framhöll att möjligheten till samordning med prövningen enligt miljöskyddslagen bör övervägas. Från näringslivets sida framfördes att energiprövningen bör avskaffas.

Mot bakgrund av bl. a. vad jag nu har anfört tillkallade regeringen år 1979, som jag tidigare har nämnt, en särskild utredare med uppgift att se över frågan om styrmedel för näringslivets energihushållning m. m.

Utredaren skall bl. a. överväga det närmare behovet av och lämna för­slag till utformningen av en energihushällningslag gällande näringslivet. En lag med denna inriktning bör enligt direktiven utformas sä att den ger möjlighet till löpande anpassning av kraven pä god energihushållning till vunna erfarenheter och ändrade omständigheter t. ex. att nya tekniska metoder har kommit fram.

Utredaren skall också se över de nuvarande reglerna om prövning enligt 136a§ byggnadslagen av energihushållningen vid nyanläggning eller ut­byggnad av viss industriell eller liknande verksamhet. Bl. a. bör kriterierna för vilka anläggningstyper som bör prövas frän energihushällningssyn-punkt övervägas. De förslag till förändring av prövningen som har lagts fram av SIND och energikommissionen liksom av remissinstanserna i yttranden över de tidigare nämnda rapporterna bör enligt direktiven över­vägas. Detta gäller bl. a. alternativet att ge SIND möjlighet att avgöra vissa frågor som är av betydelse frän energihushållningssynpunkt men som inte är av sådan övergripande karaktär att det bör ankomma på regeringen att besluta därom. Om utredaren finner att en särskild energihushållningslag bör komma till bör energihushållningsprövningen inordnas i denna lag. Enligt vad jag har erfarit kommer utredaren att slutföra sitt arbete under andra hälften av är 1981.

Omfattande insatser görs inom energiforskningsprogrammet för att fä fram nya bl. a. energisnåla processer inom industrin. Dessa insatser torde på längre sikt bidra till att ytterligare sänka den specifika energiåtgängen inom industrin. De största forsknings- och utvecklingsinsatserna inom detta område avser pappers- och massaindustrin samt järn- och stålindu­strin. Inom trä-, massa- och pappersindustrin har en viktig grund för att förbättra energiekonomin lagts genom bl. a. forsknings- och utvecklings­insatser rörande fiberfriläggning och torkning. Inom järn- och stålindustrin pågår utvecklingsarbete som bl. a. syftar till ett minskat behov av högkvali-tativt värme i valsverken. Inom andra branscher har verksamheten hitulls främst bestått av kartläggning av de mest lovande områdena för energitek­nisk utveckling samt forskning och utveckling i inledande skeden.

De styrmedel m.m. i energihushållande syfte som hittills har använts inom industrin är alltså kartläggningar av och utredningar om industrins möjligheter att spara energi, statsbidrag till åtgärder för att minska ener­giåtgängen i befintlig utrustning m.m., stöd till företag som vill pröva ny energisnål teknik genom att uppföra prototyper eller demonstrationsan­läggningar, prövning av tillkomsten, lokaliseringen och utformningen av

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet        65

energikrävande verksamhet samt information, rådgivning och utbildning rörande energihushållning. Omfattande satsningar har också gjorts inom ramen för energiforskningsprogrammet för att få fram ny energisnål tek­nik.

4.3.3 Program för industrins energihushållning under 1980-talet

Inom industrin finns tekniska möjligheter att på relativt kort sikt spara energi och gä över till andra bränslen än olja. SIND;s tidigare nämnda utredningar om industrins energianvändning och erfarenheterna från den hittills bedrivna verksamheten med statsbidrag till energibesparande åtgär­der tyder pä att det till år 1985 skulle vara tekniskt möjligt att spara energi eller ersätta olja motsvarande ytterligare över I milj. ton olja per år inom industriella processer och i näringslivets byggnader. De oljeprisökningar som har skett sedan SIND:s utredningar genomfördes torde ha ökat denna sparpotential.

Oljeprishöjningarna under de senaste åren har ökat den företagsekono­miska avkastningen av och därmed intresset för investeringar i oljebespa­rande syfte. Utgångspunkten för energihushällningspolitiken inom närings­livet bör därför — som jag tidigare har anfört vid min anmälan till prop. 1979/80; 170 (s. 11) - vara att näringslivet självt tar ett ökande ansvar för att spara energi eller ersätta olja. Frågor om energihushållning bör enligt min mening ingå som ett naturligt inslag i den löpande verksamheten inom industrin och inom näringslivet i övrigt. Flera branscher, särskilt de ener­giintensiva basindustrierna, har under de senaste åren ägnat dessa frågor ett stort intresse och de har också genomfört åtskilliga energisparätgärder. Detta framgår bl. a. av de uppgifter som har lämnats till mig i anslutning till mina överläggningar med representanter för näringslivet m. fl. om närings­livets energihushållning. Ytterligare åtgärder bör dock vidtas.

Som jag tidigare har anfört bör strävan vara att genomföra de energihus­hållningsåtgärder som är samhällsekonomiskt motiverade. Detta gäller såväl investeringar som åtgärder rörande drift och skötsel samt tillvarata­gande av spillvärme. Jag återkommer till frågan om spillvärmeutnyttjande (avsnitt 8.3.4). Vidare bör nya metoder och ny teknik för att öka effektivi­teten vid industrins energiomvandling och energianvändning utvecklas och introduceras på marknaden för att ytterligare sänka den specifika energiåt­gången inom industrin och för att ersätta olja med andra bränslen.

För att åtgärder för energisparande skall genomföras måste de också vara företagsekonomiskt lönsamma. Statliga styrmedel kan behövas.

De statliga styrmedlen för energihushållning inom industrin och övriga delar av näringslivet bör enligt min mening i första hand - förutom en ändamålsenlig prissättning på energi - inriktas på att föra ut kunskap om företagsekonomiskt motiverade energisparåtgärder, att utveckla metoder och teknik för en effektivare energianvändning eller övergäng till annat bränsle än olja och att stimulera introduktion av sädana metoder och sådan 6   Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 90

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet        66

teknik. De statliga åtgärderna bör genomföras i samverkan med näringsli­vet.

För mindre energikrävande företag ter sig ofta andra åtgärder än de som kvantitativt eller kvalitativt påverkar produkfionen som mindre angelägna. Ofta är man inte heller medveten om de energisparinvesteringar som med rimlig lönsamhet kan genomföras eller dé förändringar i drift och skötsel som kan medföra energibesparingar. Statliga insatser för att öka kunska­perna om energihushållning är därför särskilt motiverade för dessa företag.

För de energiintensiva företagen utgör energin en väsentlig produktions­faktor. Dessa företag kan därför ha störte anledning än andra företag att betrakta energisparande eller oljeersättande investeringar som strategiska investeringar eller som en försäkringspremie för en viktig produkfionsre-surs och därmed för sin fortlevnad.

Energiprisnivån och förväntningarna om den framtida energiprisutveck­lingen bör påverka industrins - särskilt de energiintensiva företagens -benägenhet att vidta åtgärder för energisparande och oljeersättning.

Det program för industrins energihushållning som jag nu föreslår kom­mer i vissa delar att omfatta andra delar av näringslivet än industrin, bl. a. handel och servicenäringarna. Ett viktigt underlag för mina förslag har redovisats av branschorganisationer m.fl. Detta skedde i anslutning till dels mina överiäggningar i våras med representanter för näringslivet och de fackliga organisafionerna m.fl., dels den efterföljande konferens om näringslivets energihushållning under 1980-talet som i oktober 1980 anord­nades av Näringslivets Energidelegation och SIND.

För bl. a. industrin gäller som jag tidigare har nämnt särskilda regler enligt lagen (1974:992) om nedsättning av allmän energiskatt (omtryckt 1975; 273, ändrad 1979: 306), vilka innebär att energiskatten på bränsle och elkraft inte skall överstiga 3 % av de tillverkade produkternas försäljnings­värde fritt fabrik. Regeringen har enligt reglerna möjlighet att medge ytter­ligare nedsättning för visst företag om det föreligger särskilda skäl. Med stöd härav medgavs de mest energikrävande industrierna nedsättning av energiskatten till 1 % av försäljningsvärdet t.o.m. är 1976. Under åren 1977-1981 har enligt regeringsbeslut på motsvarande sätt medgivits ned­sättning till 1,3 %.

Jag har tidigare betonat betydelsen av att energibeskattningen utformas sä att den ger bästa möjliga energipolifiska styrfunktion samtidigt som de statsfinansiella aspekterna beaktas. Genom nuvarande nedsättningsregler avseende industrins energiskattebelastning är det till stor del bara inrikt­ningen och fördelningen av hushållens energianvändning som har påver­kats av de skattehöjningar som har genomförts under senare tid.

Jag vill härvid erinra om att det ankommer på regeringen att besluta om förändringar av gränsen för nedsättning av energiskatt utöver den lagstad­gade gränsen på 3 %. Som ett sätt att stärka incitamenten för industrins energihushållning kan - som jag tidigare nämnt - övervägas att begränsa

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet       67

den nuvarande nedsättningen enligt regeringens beslut. Ett sådant övervä­gande bör dock ske i anslutning till överväganden om industri- och regio­nalpolitik. Jag har erfarit att chefen för budgetdepartementet avser att ta upp denna fråga vid beredning av ärenden om sådan nedsättning för kommande år.

Som jag tidigare har nämnt bör en omprövning av energihushållnings­programmet ske omkring år 1985. Mindre förändringar i anslutning till en fortlöpande uppföljning bör ske i samband med den årliga budgetprövjiing-en. Därutöver bör en översyn av styrätgärderna ske i samband med ställ­ningstagandena till de förslag som utredningen om styrmedel för näringsli­vets energihushållning m. m. kan komma att lägga fram. Jag har erfarit att utredningen planerar att redovisa resultatet av sitt arbete under andra halvåret 1981.

För att få till stånd en effektiv energianvändning och ett kraftfullt energi­sparande krävs att energianvändarna har goda kunskaper dels om egenska­per hos och skötsel av produktionsutrustning, dels om nya material och metoder m. m. Utvecklingen av teknik m. m. inom energihushållningsom­rådet har sedan mitten av 1970-talet varit mycket snabb. Detta ställer krav pä att energianvändarnas kunskaper utökas och förnyas löpande. Som jag tidigare har nämnt bedömer jag att utbildningsfrågorna har stor betydelse för möjligheterna att nå energihushållningsmålen. Jag har fidigare också påtalat betydelsen av att man tar hänsyn till energihushällningsaspekterna vid utformningen av läroplaner m. m. inom det allmänna skolväsendet. För de redan yrkesverksamma är det nödvändigt med särskilda utbildningsåt­gärder.

SIND redovisade hösten 1979 i utredningen Statens stöd till energihus­hållning inom näringslivet att behovet av energiinriktad fortbildning för yrkesverksamma inom olika områden är mycket stort. SIND presenterade också en plan för hur man med ett betydande statligt stöd både till mate-rialframtagning och kursgenomförande skulle kunna tillgodose en stor del av detta behov under en begränsad period. De flesta av remissinstanserna uttalade sig — som jag redovisade i förra årets budgetproposition (prop. 1979/80:100 bil. 17 s. 200) — positivt om den organisatoriska uppläggning­en av den föreslagna utbildningen. Behovet av samordning mellan olika utbildningsprogram och organ betonades dock särskilt.

För egen del var jag dä inte beredd att ta ställning till planen i sin helhet. Den behövde - som SIND också hade påpekat - ses över ytteriigare. SIND har bedrivit en försöksverksamhet enligt den modell som har före­slagits i planen.

I en skrivelse den 6 november 1980, vilken återges i bilaga 1.3, har SIND redovisat en utvärdering av försöksverksamheten. Mot bakgrund av resul­tatet av denna utvärdering har SIND lagt fram ett förslag till hur den fortsatta verksamheten med energiinriktad fortbildning bör inriktas och bedrivas under den närmaste femårsperioden. SIND föreslår att verksam-

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet              68

heten byggs upp successivt och till en sådan omfattning att - under en femårsperiod - sammanlagt över 100000 personer kan genomgå någon form av fortbildning. Verksamheten bör planeras så att den dels täcker ett initialt utbildningsbehov, dels utvecklar resurser för fortsatt utbildnings­verksamhet efter denna period.

De målgrupper som enligt SIND i första hand bör omfattas är yrkesverk­samma som dagligen befattar sig med anläggningar för bl. a. energiproduk­tion, ventilation etc, bl.a. maskinister, fastighetsskötare och driftper­sonal. Tjänstemän som bereder energitekniska beslut samt personer i företagsledande ställning och förtroendevalda är andra viktiga målgrupper.

SIND konstaterar att utbildningen för energisparande redan nu nått en sådan volym att ökad samverkan mellan skilda organisationer och kursgi­vare är motiverad. SIND anser att en organiserad samverkan med tyngd­punkten förlagd till SIND:s verksamhet på området är ett tillräckligt steg i denna riktning.

När utbildningsresurserna byggs upp bör man enligt SIND eftersträva att kursverksamheten i största möjliga utsträckning skall kunna genomfö­ras lokalt eller regionalt. Erfarenheterna från det senaste årets verksam­het, då SIND har marknadsfört stödet till energiutbildning mera aktivt, har visat på svårigheter att få till stånd ett intresse för att delta i utbildningen. För att övervinna dessa svårigheter bör stödet enligt SIND förstärkas och utökas. Företagens kostnader för löner och uppehälle under utbildningsti­den bör dock enligt SIND inte omfattas av stödet.

Behovet av en fortlöpande utvärdering av verksamheten betonas. SIND anser att en sådan utvärdering är nödvändig bl. a. för att säkerställa att utbildningens tekniska och pedagogiska kvalitet hålls på en rimligt hög nivå och för att återföra information till statsmakterna inför framtida omprövningar av mål och resurser för utbildningsverksamheten.

Både utredningen om myndighetsorganisationen inom energiområdet och energihushällningsdelegationen har som jag tidigare har nämnt (avsnitt 4.2.2) tagit upp frågan om energiinriktad fortbildning.

I betänkandet De statliga energimyndigheterna - arbetsfördelning och samverkan framhåller utredningen att SIND i fortsättningen inte bör ha något övergripande ansvar för den energiinriktade utbildningen inom lokal-uppvärmningsområdet. Ansvaret för denna utbildning bör i stället åvila resp. sektormyndighet, dvs. SIND, planverket och transporträdet. Utred­ningen föreslär att regeringen utfärdar anvisningar rörande obligatoriskt samråd mellan dessa myndigheter i fräga om deras anslagsframställningar för energiutbildningsinsatser.

Flera av de remissinstanser som har uttalat sig i denna fråga instämmer i utredningens bedömning att ansvaret för utbildningsåtgärderna bör åläggas sektormyndigheterna. Energihushållningsdelegationen betonar emellertid betydelsen av en övergripande samordning av utbildningsaktiviteterna. SIND och VVS-Tekniska föreningen anser att utredningen inte tillräckligt

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet       69

har beaktat frågan om utbildning av yrkesverksamma. Enligt Lantbrukar­nas riksförbunds uppfattning bör även arbetsmarknadsutbildningen kunna användas för att åstadkomma ökad energikunskap och bättre energihante­ring i näringslivet.

Energihushållningsdelegationen föreslår i sitt betänkande Program för energihushållning i befintlig bebyggelse att berörda myndigheter ges i uppdrag att utarbeta ett program för att tillgodose behovet av energiinrik­tad utbildning inom bebyggelsesektorn. Av speciellt intresse är därvid enligt delegationen att behovet av fort- och vidareutbildning för berörda yrkesgrupper tillgodoses i ett sådant program.

För egen del får jag anföra följande. Fortbildning av yrkesverksamma inom energiområdet är en angelägen uppgift. Verksamheten bör vara inrik­tad mot dem som i sin yrkesverksamhet direkt eller indirekt kan påverka energianvändningen. Även om energiinriktad utbildning till viss del tillhan­dahålls av olika utbildningsorganisationer visar erfarenheterna från den verksamhet som SIND hittills har bedrivit att statligt stöd krävs för att fä till stånd utbildning i den omfattning som behövs. Det är viktigt att insatser görs för att övervinna de svårigheter att få till stånd ett intresse för att nå ut med utbildningen som SIND har visat på. Stödet bör anpassas för att övervinna dessa svårigheter. Krav ställs bl. a. på initierande verksamhet från den myndighet som har ansvaret för stöd till energihushällningsinrik-tad fortbildning. Omfattningen av insatserna för fortbildningen bör avvä­gas mot omfattningen av den energihushållningseffekt som utbildningen kan tänkas leda till. SIND anser det motiverat att öka det statliga stödet till hela kostnaden för utveckling och genomförande av utbildningen i stället för som tidigare i genomsnitt halva kostnaden. Enligt min mening bör som hittills gälla att stödandelen inte skall sättas högre än vad som erfordras för att den aktuella utbildningen skall komma att genomföras. Utbildnings­verksamheten bör byggas ut successivt.

Det är viktigt att utbildningsverksamheten följs upp löpande och anpas­sas till vunna erfarenheter, nya rön m.m. inom energiområdet. En mera genomgripande utvärdering bör göras efter en treårsperiod.

SIND bör under nästa budgetår ha det övergripande ansvaret för utbild­ningsinsatserna.

SIND bör ha ansvaret för att initiera och lämna stöd för den energiinrik­tade utbildningen av olika kategorier av yrkesverksamma. Detta bör gälla all utbildning som inte har en direkt anknytning Ull endast en viss sektors verksamhet. Sålunda bör SIND ha ansvar för stöd till utbildning av den personal som handhar drift och förvaltning av byggnader eftersom såväl industrisektorn som bostadssektorn berörs. Planverket bör ha ansvar för sådan utbildning som har direkt anknytning till byggnadsverksamheten.

SIND:s ansvar bör omfatta även ansvar för att göra skolöverstyrelsen, universitets- och högskoleämbetet och andra utbildningsplanerande organ uppmärksamma på olika energifrågor till vilka hänsyn bör tas vid utarbe-

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet        70

tände av läroplaner m. m. I det övergripande ansvaret bör också ingå att skaffa en översiktlig kännedom om energiutbildning och behov av sådan utbildning inom olika områden och att samordna olika myndigheters verk­samhet med energiutbildning.

Statligt ekonomiskt stöd till fortbildning inom energiområdet har läm­nats via SIND sedan år 1975. Detta stöd bör enligt min mening utökas fr.o.m. budgetåret 1981/82. Som jag tidigare har anfört (prop. 1980/81:49 s. 26) bör stödet till den utbildning som SIND administrerar fr.o.m. budgetåret 1981/82 inte längre finansieras över statsbudgeten utan via oljeersättningsfonden. Behovet av medel för denna verksamhet kommer jag i det följande att beräkna till 7 milj. kr. för nästa budgetär. Jag återkom­mer strax till behovet av medel för den närmaste treårsperioden.

Jag kommer i det följande (kapitel 11) att föreslå att en energimyndighet inrättas den 1 juli 1982. 1 energimyndighetens uppgift bör ingå bl. a. vissa samordnande och verkställande uppgifter inom informations- och utbild­ningsområdet. Det fortsatta ansvaret för de utbildningsinsatser SIND för det kommande budgetåret bör ha att handlägga bör övervägas närmare inom den organisationskommitté som jag i annat sammanhang avser före­slå.

Jag går nu över till att redogöra för den del av energihushållningspro­grammet som gäller särskilda insatser för att genom rådgivning få företa­gen att spara energi.

I utredningen Statens stöd till energihushållning inom näringslivet pre­senterade SIND hösten 1979 en plan för rådgivning rörande energihushåll­ningsfrågor till framför allt de mindre och medelstora företagen. Den ökade betydelse som erfarenhetsåterföring m. m. får när kunskapen om energibe­sparingsmöjligheterna ökar samt den service i dessa avseenden som fram­för allt de mindre företagen behöver var det centrala motivet för den av SIND föreslagna planen. Huvudpunkten i planen var att rådgivningskom­petens i energifrågor skulle byggas upp vid de regionala utvecklingsfon­derna. SIND föreslog i utredningen en successiv utbyggnad av denna rådgivningsverksamhet till att fullt utbyggd omfatta i princip en energikon­sulent vid varje regional utvecklingsfond. Stödet föreslogs utgå som ett ramanslag — för en konsulent med möjlighet att anlita regional experthjälp och annan nödvändig central service - Ull av SIND programskriven verk­samhet vid resp. utvecklingsfond.

En utbyggnad av rådgivningsverksamheten har bedömts som positiv av samtliga remissinstanser. Enligt riksrevisionsverkets uppfattning torde dock förutsättningarna för en effektiv energirådgivning vara större om erfarenheterna från olika företag inom samma bransch tas till vara än frän olika företag inom samma region.

I förta årets budgetproposition (prop. 1979/80; 100 bil. 17 s. 220) betona­de jag att det för de mindre och medelstora företagen är särskilt angeläget med uppsökande rådgivningsverksamhet avseende energihushållning. Jag

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet       71

framhöll att försöksverksamheten med energikonsulenter vid de regionala utvecklingsfonderna borde kunna vidareutvecklas. Jag anförde vidare att jag såg positivt på att SIND på olika sätt prövar vilken form av rådgivning som är mest effektiv. Beträffande mera branschanknuten rådgivning kon­staterade jag att ett visst stöd från statens sida, särskilt i ett uppbyggnads­skede, är motiverat. Ansvaret för sådan rådgivning måste dock i första hand åvila industrin själv.

SIND har - mot bakgrund av erfarenheterna av den hittills bedrivna försöksverksamheten med olika former av energirådgivning - under är 1980 presenterat ett program för den fortsatta verksamheten. Programmet är utformat enligt i huvudsak samma principer som den plan som presente­rades hösten 1979. Målet för programmet är att skapa ett effektivt rådgiv­ningssystem genom bl. a. samordnade rådgivningsinsatser via de regionala utvecklingsfonderna och olika branschorganisationer. I programförslaget ingår också insamling och bearbetning av erfarenheter och uppgifter röran­de energihushållning.

Till grund för SIND:s programförslag ligger bl. a. en utvärdering av en försöksverksamhet med energikonsulenter placerade vid några regionala utvecklingsfonder. En sammanfattning av utvärderingen och SIND:s för­slag till framtida rådgivningsverksamhet samt av remissyttranden häröver återges i bilaga 1.4.

Remissinstanserna ser i huvudsak positivt på en ökad statlig insats för att spara energi i de mindre och medelstora företagen. Vissa invändningar mot SIND;s förslag till uppläggning och organisation av verksamheten förs dock fram.

Utvecklingsfonden i Malmöhus län tror inte att behovet av energiråd­givning är sä stort och sträcker sig över sä lång tid att det är motiverat med särskild personal vid fonden för dessa uppgifter. Man bör enligt fonden överväga om inte företagen själva bör stå för kostnaderna för rådgivning­en, alternativt för delar av den.

Utvecklingsfonden i Jönköpings län anser att man har största möjlighe­ten att påverka energianvändaren via entreprenör- och konsultledet. Rik­tade insatser för att höja konsultföretagens och entreprenörernas kunska­per i kombination med branschrådgivare och branschvisa energisparhand­böcker torde ge stora positiva effekter. Fonden ifrågasätter dock om en fast organisation skall byggas upp för detta ändamål.

Utredningen om styrmedel för näringslivets energihushållning, m. m. framhåller att frågan om organisation och styrning av verksamheten inte bör överbetonas på bekostnad av konkret rådgivning. Både utredningen och utvecklingsfonden i Malmöhus län betonar vikten av att verksamheten anpassas till de speciella förhållanden - bl. a. rörande näringslivsstruktur — som råder i de olika länen.

Vad gäller målgrupper för verksamheten anser utvecklingsfonden i Stockholms län att även större företag i viss utsträckning bör kunna

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet       72

omfattas av rådgivningen. Utredningen om styrmedel för näringslivets energianvändning, m. m. anser att man bör överväga att vidga verksamhe­ten även till servicenäringarna.

Energihushållningsdelegationen har i sitt betänkande Program för ener­gihushållning i befintlig bebyggelse framhållit att kraftfulla insatser inom områdena besiktning, rådgivning och utbildning avseende energihushåll­ning i befintlig bebyggelse måste göras. Delegationen har också framhållit vikten av att den av de regionala utvecklingsfonderna bedrivna verksam­heten samordnas med den av kommunerna bedrivna besiktnings- och rådgivningsverksamheten.

I betänkandet De statliga energimyndigheterna - arbetsfördelning och samverkan konstaterar utredningen att det är av vikt att rådgivarna vid de regionala utvecklingsfonderna i sitt arbete samverkar med övriga energi­rådgivare inom samma region.

Erfarenheterna av bl. a. den hittills bedrivna verksamheten med energi­rådgivning visar att man inom mänga företag inte är medveten om vilka företagsekonomiskt motiverade energisparåtgärder som kan genomföras. Insatser för rådgivning är därför enligt min mening motiverade. De bör inriktas mot framför allt de mindre och medelstora företagen och de företag i vilka energin endast utgör en mindre del av produktionsresur­serna. De större, mera energiintensiva företagen påverkas mera direkt av förändringar i priset på energi och har därför ett störte eget intresse av att undersöka möjliga åtgärder för att minska energikostnaderna. Så sker också i stor utsträckning.

Rådgivningsverksamheten bör byggas ut i huvudsak i enlighet med SIND:s förslag, dvs. med energikonsulenter placerade vid de regionala utvecklingsfonderna och med branschanknutna energiexperter vid vissa branschorganisationer. Utvecklingsfonderna är i sin ordinarie verksamhet inriktade i huvudsak mot den mindre och medelstora tillverkande indu­strin. Fondernas energirådgivningsverksamhet bör emellertid avse inte bara dessa företag utan även handel och övriga servicenäringar m. m. samt de störte företag som bedriver mindre energikrävande verksamhet. Jag anser i likhet med energihushållningsdelegationen och utredningen om myndighetsorganisationen inom energiområdet att det är angeläget att energikonsulenterna samverkar med de kommunala energispartådgivarna. Detta gäller särskilt den uppsökande verksamheten som avser små företag som har sina lokaler i byggnader där det huvudsakligen finns bostäder.

Verksamheten bör i första hand vara av initierande och uppsökande karaktär och organiseras så att en energikonsulent knyts till varje utveck­lingsfond. För att energikonsulenten skall fungera effektivt erfordras dess­utom särskilda resurser både regionalt för t. ex. särskilda konsulUnsatser eller specialprojekt och centralt hos SIND för service och samordning av verksamheten. Samordningsverksamheten bör emellertid inte överbetonas på bekostnad av den direkta rådgivningsverksamheten.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet        73

Energikonsulentverksamheten bör byggas ut successivt och bör efter en treårsperiod omfatta samtliga utvecklingsfonder. Verksamheten måste na­turligtvis anpassas till företagsstrukturen i resp. län. Det betyder att råd­givningen kan vara av något olika omfattning och inriktning inom olika län.

Jag anser att det är angeläget att snabbt komma i gång med en mera omfattande rådgivningsverksamhet på energiområdet. SIND har i sitt för­slag angett att åtta energikonsulenter bör kunna inleda rådgivningsverk­samhet under nästa budgetår. För egen del anser jag att det bör vara möjligt att etablera energikonsulentverksamhet i ytterligare några län re­dan nästa budgetär.

SIND har tagit upp frågan om att komplettera utvecklingsfondernas företagarregister med olika typer av energiuppgifter som bl. a. energikon­sulenterna skulle kunna använda i sin verksamhet. Jag har erfarit att utredningen om styrmedel för näringslivets energianvändning, m.m. f.n. studerar i vilken omfattning man bör kräva energiredovisning av olika typer av företag. I avvaktan på eventuella förslag från utredningen och ställningstagande till dessa bör enligt min mening inga särskilda resurser satsas för att komplettera företagarregistren med energidata.

Verksamheten med energikonsulenter bör i enlighet med SIND:s förslag kompletteras med branschkunniga energiexperter för vissa branscher. Som jag tidigare har anfört bör ansvaret för detta slag av energirådgivning i första hand åvila näringslivet självt. Inledningsvis anser jag emellertid att visst statligt stöd behövs för att etablera verksamheten.

SIND har i anslutning till den tidigare bedrivna verksamheten med statsbidrag till energibesparande åtgärder utarbetat energisparhandböcker avseende olika branscher och en för industrin mera allmänt inriktad energi­sparhandbok. Det är en angelägen uppgift för SIND att även fortsättnings­vis ta fram material av detta slag. Materialet torde utgöra ett viktigt hjälpmedel i rådgivningsverksamheten. I fortsättningen bör därför sådant arbete finansieras inom ramen för de medel som avsätts för energirådgiv­ningen.

Mot bakgrund av energiprovningsutredningens förslag, som jag tidigare har redovisat (avsnitt 4.2.2), anser jag att SIND bör ha möjlighet att stödja utveckling av energitekniska provnings- och mätmetoder, inkl. utveckling av provningsutrustning härför, inom områdena industriell utveckling och biobränslen. SIND bör därvid från energihushållningssynpunkt avväga behovet av stöd fill utveckling av sådana metoder mot behovet av stöd till andra åtgärder för energihushållning som enligt mina förslag skall finansi­eras inom ramen för resurserna avseende energirådgivning. Kostnaderna för detta stöd bör därför bestridas inom denna ram.

Det är enligt min mening en viktig uppgift att även fortsättningsvis dels samla in kunskap om hur man kan spara energi eller ersätta olja med andra bränslen inom industrins olika branscher och näringslivet i övrigt, dels föra ut dessa kunskaper till energianvändarna genom information, utbildning

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet        74

och rådgivning. Sådana kunskaper är också värdefulla bl. a. vid bedöm­ningar om framtida energitillförselbehov. Ansvaret för att samla in och sprida dessa uppgifter till företagen anser jag — i likhet med vad föredra­ganden anförde i 1979 års energiproposition (prop. 1978/79:115 bil. 1 s. 92) - i första hand åvilar näringslivet självt. Viss statlig medverkan är emeller­tid befogad. Viktig basinformation om utvecklingen inom industrisektorn finns i den reguljära officiella statistiken. De utredningar om industrins energianvändning som SIND har i uppdrag att kontinuerligt bedriva är en viktig del av statens insatser. En annan viktig del är att samla in och till företagen sprida de erfarenheter om olika energisparande åtgärder som har vunnits i anslutning till den energibidragsverksamhet som SIND har bedri­vit. Näringslivets organisafioner har också i anslutning till mina överlägg­ningar med dem våren 1980 utfäst sig att bidra med att sprida sådan information. Det nämnda utredningsarbetet hänger nära samman med SIND;s uppgifter rörande energirådgivningsverksamheten. Utrednings­verksamheten och övriga uppgifter som rör utvecklingen av energianvänd­ningen inom olika industribranscher bör därför fortsättningsvis ses som en av SIND;s ordinarie uppgifter. Kostnaderna för verksamheten bör bestri­das inom den medelsram som bör avsättas för energirådgivning till närings­livet.

Som jag fidigare har anfört bör stödet till rådgivning i energifrågor på samma sätt som för utbildningsåtgärder finansieras via oljeersättningsfon­den. Behovet av medel för den rådgivningsverksamhet m. m. jag nu har beskrivit kommer jag i det följande att beräkna till 9 milj. kr. för nästa budgetår.

Jag har nyss nämnt att energikonsulentverksamheten bör byggas ut under en treårsperiod. Medelsbehovet för denna verksamhet samt övrig rådgivningsverksamhet, stöd till utveckling av energitekniska provnings­metoder m. m. och till den utbildningsverksamhet jag nyss har beskrivit kommer jag i det följande (kapitel 14) att beräkna till sammanlagt 65 milj. kr. för den första treårsperioden.

Därefter bör för rådgivningsverksamheten m.m. - på samma sätt som jag nyss har förordat beträffande utbildningsverksamheten - en mera genomgripande utvärdering av verksamheten genomföras. Därmed bör man få ett värdefullt underlag inför den omprövning av energihushållnings­programmet som bör ske i mitten av 1980-talet.

Vid mina överläggningar med representanter för näringslivet och de fackliga organisationerna m. fl. framfördes önskemål om mera regelbundna diskussioner eller andra kontakter mellan staten och näringslivet rörande näringslivets energihushållning. Det bör ankomma på SIND att upprätthål­la sådana kontakter. Enligt vad jag har erfarit överväger SIND f. n. en lämplig form härför. Detta skulle exempelvis kunna ske genom att man pä lämpligt sätt kompletterar redan befintliga samarbets- eller informations­grupper. Sådana arbetsformer bör möjliggöra att åtgärder för näringslivets energihushållning utformas i nära samverkan med näringslivet.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet       75

Enligt 136 a § byggnadslagen kan, som jag nyss har nämnt, bl. a. energi­hushållningen hos vissa störte energianvändare prövas vid nyanläggning eller utbyggnad av verksamheten. En översyn av 136 a § byggnadslagen sker f. n. inom regeringskansliet bl. a. mot bakgrund av rapporten (Ds Bo 1980:2) Tillåtlighetsprövning av viss industriell verksamhet m.m. Frågan om formerna för energihushällningsprövning kommer vidare att övervägas sedan utredningen om styrmedel för näringslivets energihushållning, m. m. har avslutat sitt arbete.

Riksdagen har nyligen fattat beslut om ett nytt statligt stödsystem avse­ende åtgärder för att ersätta olja eller spara energi (prop. 1980/81:49, NU 1980/81:19, rskr 1980/81: 100). Stödet ersätter i vissa delar det tidigare bidragssystemet för energibesparande investeringar inom näringslivet. Syftet med det nya stödet är i första hand att stimulera introduktion och kommersialisering av åtgärder som snabbt kan minska oljeberoendet. Stö­det är inriktat på åtgärder som kan få effekt redan under 1980-talet och åren närmast efter är 1990. Stödet lämnas fr. o. m. den I januan' 1981.

Stödet, som även är en viktig del i det program för oljeersättning som jag i det följande (kapitel 6) kommer att föreslå, är inriktat på teknik som baseras pä varaktiga, helst inhemska och förnybara, energikällor med minsta möjliga miljöpåverkan. Verksamheten finansieras genom en avgift på oljeprodukter. Avgiften, som filiförs en särskild fond - oljeersättnings­fonden -, är 24 kr. per m olja och beräknas medföra att ca 500 milj. kr. ställs till förfogande för stödverksamheten under det första året. För den första treårsperioden beräknas stödbehovet uppgå till 1 700 milj. kr.

Stöd kan enligt reglerna i förordningen (1980: 1085) om statligt stöd för åtgärder för att ersätta olja, m. m. lämnas till prototyper och demonstra­tionsanläggningar, investeringar i fullskaleanläggningar med stora kom­mersiella risker, speciella investeringar i fullskaleanläggningar med mått­liga risker samt vissa energibesparande åtgärder i befintliga byggnader och processer i näringslivet.

Ett väsentligt inslag i stödgivningen är att stödet inte skall vara den enda finansieringskällan i ett projekt. För prototyper och demonstrationsanlägg­ningar kan stöd lämnas med högst 75% av totalinvesteringen, varav högst 50% kan utgöra bidrag. För övriga åtgärder lämnas lån med högst 50% med i vissa fall villkorlig äterbetalningsskyldighet.

Som jag tidigare har anfört är det av vikt att ny teknik för energihushåll­ning tas fram och introduceras inom näringslivet och att de statliga styr­medlen för energihushållning inom industrin inriktas mot att bl. a. stödja införande och kommersialisering av ny teknik som snabbt kan minska olje­beroendet. Den beslutade förstärkningen av stödet till prototyper och demonstrationsanläggningar ser jag som ett verksamt medel för att nå dessa syften. Det blir också en viktig del av rådgivningsverksamheten att föra ut de kunskaper som genom bl. a. stödverksamheten inhämtas om ny teknik.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet        76

Från fonden kan lån vidare lämnas till vissa större spillvärmeprojekt. Jag återkommer härtill i det följande (avsnitt 8.3.4).

Stödverksamheten administreras f. n. av en särskild delegation (I 1980:08) för uppbyggnad av en oljeersättningsfond. Jag återkommer i det följande (avsnitt 11.4.3) till frågan om den framtida administrationen av denna verksamhet.

En viktig del av de styrmedel som främst på längre sikt kan påverka energianvändningen inom industrin är de insatser som görs för forskning och utveckling. Insatserna inom detta område syftar bl. a. till att komplet­tera företagens och branschorganens egen utvecklingsverksamhet för att förändra produktionsprocesserna med hänsyn till ökade energipriser och för att gå över till andra bränslen än olja.

De insatser för energiteknisk forskning och utveckling under den när­maste treårsperioden som chefen för industridepartementet efter samråd med mig i det följande kommer att förorda (avsnitt 15.2.3.6) innebär en koncentration av det statliga stödet till områden där stora mängder energi, främst olja, kan sparas genom införande av ny teknik. Han kommer därför att förorda att omfattande utvecklingsinsatser även fortsättningsvis görs inom områdena trä, massa och papper samtjärn och stål. Inom verkstads-och kemiindustrierna förutses en något snabbare utveckling under 1980-talet än inom övriga branscher. Detta innebär att investeringar i produk­tionsutrustning m.m. inom dessa branscher kan komma att ske snabbare än inom övriga branscher. Det är därför viktigt att även inom dessa områden utveckla och introducera ny teknik.

Resultat i form av minskad oljeförbrukning och effektivare energian­vändning i övrigt av nu nämnda insatser bör i huvudsak kunna föreligga från senare delen av 1980-talet och framåt.

Sammanfattningsvis innebär vad jag nu har anfört om ett program för industrins och vissa delar av det övriga näringslivets energihushållning under 1980-talet följande. Företagens ansvar för en bättre energihushåll­ning betonas. Förutom prispåverkan är vissa andra styrmedel nödvändiga. Jag har framhållit att dessa styrmedel bör bestå av en ökad satsning på att föra ut kunskap om bl. a. möjliga energi sparåtgärder genom statligt stöd till utbildning och rådgivning. De viktigaste styrmedlen bör därutöver vara ekonomiskt stöd från oljeersättningsfonden till vissa åtgärder för att spara energi och till prototyper och demonstrationsanläggningar samt stöd till forskning och utveckling. Huvuddelen av stödverksamheten bör finansi­eras genom avgifter pä oljeprodukter.

4.3.4 Energibehov år 1985 och 1990

Industrins energianvändning påverkas av den ekonomiska utvecklingen inom och utom landet.

LU 80 presenterar två huvudalternativ för den ekonomiska utvecklingen i Sverige under perioden 1979-1985. Industrin spelar en avgörande roll för

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet       77

möjligheterna att uppnå den utveckling tillbaka mot extern balans i svensk ekonomi som anges i LU 80:s alternativ 1. I detta alternativ förutsätts en genomsnittlig årlig ökning av industrins bruttoproduktion på 3,6% medan motsvarande ökning i alternativ 2 endast uppgår till 0,8%. I alternativ 1 möjliggörs därigenom en snabbare omvandling av industristrukturen än i alternativ 2.

Utvecklingen av industrins investeringar skiljer sig också mycket mellan de två alternativen. I alternativ I förutsätts investeringarna öka med i genomsnitt 8% per år under perioden 1979—1985, medan de beräknas minska med 1,8% per år i alternativ 2. En högre investeringstakt medger som regel snabbare införande av ny teknik. Industrins energieffektivitet förväntas därför öka snabbare i alternativ 1 än i alternativ 2.

De olika förutsättningarna beträffande industrins utveckling leder till att energianvändningsnivåerna i de två alternativen skiljer sig åt kraftigt. Enligt SIND;s beräkningar blir industrins energianvändning år 1985 25 TWh högre i alternativ 1 än i alternativ 2. Den högre energianvändningen i alternativ 1 beror på den högre industriproduktionen och en större andel energiintensiv industri, vilka faktorer dock motverkas av den högre ener­gieffektiviteten i detta alternativ.

I LU 80 framhålls att möjligheterna försvåras att nå balans under 1980-talet om inte en förändring av utvecklingen mot ökad balans i samhällseko­nomin startar redan under 1980-talets första hälft. De största ökningarna av t. ex. näringslivets investeringar och bruttonationalprodukten måste ske under denna tid. De energianvändningsnivåer som jag kommer att beräkna för industrin för år 1985 och 1990 speglar därför inte en jämn utveckling av energianvändningen under 1980-talet.

SIND:s prognos till år 1990 baseras på bedömningar i LU 80-arbetet om industrins utveckling under 1980-talet. Beräkningarna baseras på en ge­nomsnittlig årlig ökning av produktionsvolymen inom industrin på 3,4%. Det är framför allt den kemiska industrin och verkstadsindustrin som beräknas öka sina andelar av den totala industriproduktionen. Skogsindu­strin samtjärn- och stålindustrin väntas också öka sina andelar något.

SIND räknar i prognosen med att den specifika energiåtgången, dvs. energianvändningen i förhållande till produktionen, minskar med i genom­snitt 1,2% per år under perioden 1978/79-1990. För el beräknas en ökning på 0,2% per år medan motsvarande förändring för oljeätgången anges bli en minskning på 3,3% per år. Utvecklingen varierar mellan olika bran­scher. Kraftiga minskningar av den specifika oljeåtgången beräknas ske i skogsindustrin och den kemiska industrin.

SIND räknar med att den antagna energieffektiviseringen sammanlagt leder till att industrins energianvändning år 1990 blir ca 25 TWh lägre än om ingen effektivisering äger rum. SIND räknar också med att en omfat­tande substitution av olja kommer att ske inom industrin. År 1990 beräknas denna uppgå till ca 16 TWh, varav kol svarar för ungefär hälften. Resten

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet             78

avser torv, skogsavfall, naturgas och el. Sammanlagt innebär SIND:s antaganden om effektivisering och substitution att industrins användning av olja beräknas bli ca 3,3 milj. ton lägre än om dessa antaganden inte hade gjorts.

SIND har också beräknat energianvändningen i ett alternativ med lägre tillväxt inom industrin. Beräkningarna omfattar alternativa bedömningar om tillväxten inom vissa branscher. Bl.a. antas en betydande minskning jämfört med i LU 80 av produktionsvolymen för gruvor samt järn- och metallverk.

SIND beräknar energianvändningen inom industrin år 1990 till 192 TWh i sin huvudprognos. I alternativet med lägre tillväxt beräknas energian­vändningen bli 175 TWh eller 17 TWh lägre.

Stora krav kommer att ställas på industrin för att vi skall kunna nå balans i svensk ekonomi under 1980-talet. Den utveckling av exportindu-trin som följer av kravet pä extern balans nödvändiggör en snabb industri­tillväxt. Enligt uppgifter i LU 80 kan, som jag har anfört tidigare idag, t. ex. verkstadsindustrin och den kemiska industrin väntas öka sin andel av den totala industriproduktionen.

Det är enligt min mening av stor vikt att industrin kan fä tillgång till den energi den behöver för sin tillväxt. Knapphet pä energi får inte hindra en eljest möjlig produktionsökning. Samtidigt är det nödvändigt att effektivi­teten i energianvändningen ökas. Effektiva åtgärder för energihushållning och oljeersättning inom industrin bör genomföras under 1980-talet. Sädana åtgärder kan också medverka till att på sikt stärka industrins konkurtens-kraft.

Utveckling av ny teknik m.m. för energihushållning och oljeersättning kan också leda till industriella utvecklingsmöjligheter för bl. a. verkstads­industrin.

Enligt min bedömning anser jag det rimligt att räkna med en energian­vändningsnivå är 1985 pä 170-185 TWh, varav 47-55 TWh el. För år 1990 bedömer jag att nivån bör vara 175-190 TWh, varav 53-59 TWh el.

Med dessa användningsnivåer skulle energianvändningen öka med resp. knappt 2% och drygt 3% per år i genomsnitt under perioden 1979-1985 och med resp. drygt 1 % och knappt 2% per år under perioden 1979-1990. För el och andra bränslen än olja beräknas ökningstakten bli högre. An­vändningen av olja beräknas minska.

4.4 Energihushållningsprogram för bostäder, service m. m.

Jag kommer i det följande att informera om den närmare utformningen av energihushållningsprogrammet för sektorn bostäder, service m. m. samt att närmare ange vissa riktlinjer för rådgivning för att spara energi inom jordbruk och trädgårdsnäring.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet              79

4.4.1 Nuvarande energianvändning

Drygt 40% av den totala energianvändningen i landet eller drygt 170 TWh, varav ca 40 TWh el, avser användningen inom sektorn bostäder, service m.m.' Denna energianvändning omfattar all energianvändning utanför industrin och transportområdet, dvs. användningen i förutom bo­städer, bl. a. den offentliga sektorn, handel, byggnadsverksamhet, jord­bruk, skogsbruk och fiske m. m.

Energianvändningen inom sektorn avser framför allt uppvärmning av bostäder och lokaler. Sammanlagt åtgår ca 80 % av energianvändningen för detta inkl. varmvattenberedning. Jag kommer i det följande (kapitel 8) att redovisa energianvändningen för uppvärmning. Användningen av elenergi för hushållsapparater och belysning i bostäder utgör ca 8% av den totala energianvändningen inom sektorn bostäder, service, m. m.

Energianvändningen inom sektorn påverkas framför allt av antalet bo­städer och lokaler samt dessas beskaffenhet och skötsel. Vidare har natur­ligtvis klimatet stor betydelse, liksom även brukarbeteenden. Det sätt på vilket bostäderna m. m. uppvärms har betydelse bl. a. för andelen el i den totala energianvändningen.

Under efterkrigstiden har energianvändningen inom denna sektor liksom inom andra sektorer ökat kraftigt. Antalet bostäder och deras volym samt värmestandarden har ökat väsentligt under denna tid. Under perioden 1965-1973 beräknas energianvändningen inom sektorn ha ökat med i genomsnitt 3,7% per är. Under perioden 1973- 1979 har användningen av energi ökat med i genomsnitt 0,5% per år räknat pä temperaturkortigerade värden. Som jag tidigare har anfört tyder tillgängliga uppgifter på att en lageruppbyggnad - utöver det normala - skedde hos energianvändarna under år 1979. Om 1979 års användningssiffra konigeras härför blir den genomsnittliga ökningen under perioden 1973-1979 mindre än 0,5% per är. Användningen av bränsle har minskat medan elanvändningen har ökat kraftigt under perioden.

Utvecklingen av energianvändningen under de senaste åren torde bero på flera faktorer. Sannolikt torde den dämpade realinkomstutvecklingen till viss del ha påverkat energianvändningen. Stor betydelse torde också effekten av genomförda energisparätgärder ha haft. Oljekrisen 1973-1974 med åtföljande kraftiga oljeprishöjningar ledde till en ökad energimedve­tenhet och till ökad lönsamhet för energihushållande åtgärder. Detta till­sammans med insatta åtgärder, bl. a. statligt stöd för energisparande inves­teringar, har lett till att ett stort antal energihushållande åtgärder har vidtagits i bostäder och andra byggnader.

Jag kommer först att behandla frågor om energihushållning i byggnader och går därefter över till att behandla andra frågor om energihushållning inom sektorn samt vissa informationsfrågor.

' Uppgifterna avser preliminära och temperaturkorrigerade värden förär 1979.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet       80

4.4.2 Byggnader

Staten har sedan år 1974 vidtagit omfattande åtgärder för energihushåll­ning i byggnader.

För nybyggnad finns sedan år 1975 krav i byggnadsstadgan (1959:612, omtryckt 1972:776, ändrad senast 1980:408) pä att byggnad skall utföras sä att den möjliggör god energihushållning (44 a §). Vidare finns krav på att byggnad eller del av byggnad, som har uppförts i enlighet med bestämmel­serna om god energihushållning, skall underhållas så att möjligheterna till god energihushållning i skälig utsträckning bibehålls (50 §). I tillämpnings­föreskrifterna till byggnadsstadgan. Svensk byggnorm (SBN), finns vidare föreskrifterna som reglerar byggnaders och installationers utformning m. m. vid ny-, om- eller tillbyggnad. Energianvändningen i byggnader som uppförs enligt de nya bestämmelserna beräknas uppgå till i genomsnitt hälften av energianvändningen i byggnader uppförda i början av 1970-talet. Under är 1980 har en begränsad revision av SBN genomförts vilken bl. a. medfört en skärpning av kraven på värmeisolering i vissa typer av industri­byggnader.

Statliga lån och bidrag lämnas sedan år 1974 för energibesparande åtgär­der i befintliga bostäder m. fl. byggnader. Under perioden den 1 juli 1974-den 31 december 1979 har sammanlagt ca 4000 milj. kr. beviljats i stöd till energisparande åtgärder i byggnader exkl. näringslivets byggnader. Hu­vuddelen av det totala stödet avser lån. Mer än 90% av det totala stödet avser bostäder. De åtgärder i bostäder samt statliga och kommunala bygg­nader som har erhållit stöd beräknas medföra en energibesparing på sam­manlagt drygt 5 TWh per år. Bostäderna svarar för ca 3 TWh härav. Jag kommer strax att också redovisa det energisparande som har skett i stat­liga och kommunala byggnader.

Riksdagens beslut våren 1978 med anledning av förslaget till energispar­plan för befintlig bebyggelse (prop. 1977/78:76, CU 1977/78: 31, rskr 1977/ 78: 345) innebar att riksdagen slog fast en hög ambitionsnivå för ett pro­gram för energibesparande åtgärder inom befintlig bebyggelse. Målet for­mulerades sä att riktpunkten skall vara att nettoenergiförbrukningen i det befintliga byggnadsbeståndet skall vara ca 35 TWh lägre år 1988 än vid beslutstillfället. En omprövning av programmet förutsattes ske inför bud­getåret 1981/82. En speciell delegation, energihushållningsdelegationen, tillkallades för att bl. a. följa och samordna arbetet med energisparplanens genomförande och utvärdering.

Andra åtgärder som har vidtagits för att spara energi i byggnader avser information, rådgivning och utbildning. Bl. a. har mänga kommuner med hjälp av statligt stöd byggt upp en organisation för rådgivning och besikt­ning avseende energihushållning i byggnader.

Satsningar har också gjorts inom energiforskningsprogrammets ram för att ta fram ny energisnål teknik. Arbetet har hittills varit inriktat bl. a. på att ta fram energisparande teknisk utrustning. Åtgärderna har avsett bl. a.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet       81

isolerings- och tätningsteknik, reglersystem, venfilationsteknik med vär-meätervinning och utrustning för styrning och reglering av klimathällning-en. Vidare har betydande insatser gjorts beträffande utnyttjande av sol­värme, värmepumpar och värmelager.

Sedan år 1977 lämnas stöd till forskningsriktat experimentbyggande. Detta stöd har betydelse för att bl. a. föra ut forskningsresultaten till praktisk användning.

Flera förslag har under den senaste tiden lagts fram som rör energihus­hållningen i byggnader.

Energihushållningsdelegationen har i rapporten Program för energihus­hållning i befintlig bebyggelse lagt fram underlag för statsmakternas om­prövning av energisparplanen. Delegationen har härvid lagt fram förslag om framtida program för energihushållning i befintlig bebyggelse. Delega­tionen föreslår bl. a. att som riktmärke för energisparverksamheten sätts en nivå som motsvarar alternativ III i energisparplanen. Delegationen understryker dock att omfattningen av och avvägningen mellan olika åtgär­der självfallet måste bestämmas i ljuset av övergripande samhällsekono­miska bedömningar. Delegationen föreslår vidare att genomförandet av sparplanen sker i tre samordnade program nämligen ett energisparpro-gram, ett ombyggnadsprogram och ett program för användning av alterna­tiva energikällor i byggnader. Vidare föreslås förändringar i det ekonomis­ka stödsystemet bl. a. borttagande av bidrag till flertalet energibesparande åtgärder och stöd till vissa åtgärder som inte får stöd enligt nu gällande regler. Till dessa åtgärder hör bl. a. övergäng till fastbränsleeldning i mind­re anläggningar samt övergång till uppvärmning och varmvattenberedning med el om denna inte är s. k. direktverkande. Vidare föreslär delegationen bl.a. att besiktning fr.o.m. den 1 juli 1982 skall utgöra villkor för att erhålla energisparstöd till bostadshus samt att regelbunden besiktning av i första hand värmeanläggningar genomförs.

Elanvändningskommittén (ELAK) har i sitt betänkande (Ds I 1980:22) El och olja lagt fram förslag som syftar till ökad användning av el vid uppvärmning av byggnader och flexiblare värmesystem i byggnader vad avser utnyttjade energislag. Dessa förslag behandlar jag i det följande (avsnitt 8.5).

Efter samråd med chefen för bostadsdepartementet vill jag anföra föl­jande.

En aktiv och ambitiös energihushållning är ett grundläggande krav för att nå en ökad försörjningstrygghet inom energiområdet. Stora möjligheter till besparingar finns inom bebyggelsesektorn.

Chefen för bostadsdepartementet kommer enligt vad jag har erfarit att efter samråd med mig senare att lägga fram förslag angående energihus­hållning i byggnader under 1980-talet. Hon kommer därvid bl. a. att be­handla förslagen från energihushållningsdelegationen och vissa förslag från ELAK. Riktlinjerna och styrmedlen för energihushållningen kommer en-7    Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 90

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet        82

ligt vad jag har erfarit att ligga i linje med de riktlinjer och styrmedel som jag tidigare har föreslagit bör gälla för hushållning inom sektorn bostäder, service, m. m.

Energihushållningsåtgärder i byggnader bör avvägas mot åtgärder för tillförsel. Insatserna för att spara energi bör enligt min mening stämmas av mot kostnaderna för att värma upp byggnader. Detta innebär bl. a. att vid planeringen av energisparandet i byggnader hänsyn måste tas till befintliga och planerade värmeförsörjningssystem inom området. Detta gäller som jag fidigare har framhållit särskilt när dessa system bygger på möjligheter­na att utnyttja kraftvärme eller spillvärme.

När det gäller de statliga styrmedlen bör utgångspunkten vara en pris­sättning inkl. skatt som speglar målen inom energipolitiken. Vidare bör rådgivning, besiktning, utbildning och information få en allt störte tyngd framöver. Chefen för bostadsdepartementet kommer också att föreslå förändringar av det ekonomiska stödet till energisparande åtgärder.

Betydande satsningar bör också göras för att ta fram och pröva ny teknik för energihushållning i byggnader. Chefen för industridepartementet kom­mer i det följande (avsnitt 15.2.3.8) att lägga fram förslag om insatser för forskning och utveckling rörande energihushållning i befintliga byggnader. Insatserna, som avser industriellt utvecklingsarbete, omfattar åtgärder inom bl. a. områdena värmeåtervinning och isolering samt styr- och regler-teknik.

Chefen för bostadsdepartementet kommer vidare att senare lägga fram förslag om fortsatta resurser till energiinriktad utvecklings- och demon­strationsverksamhet rörande bebyggelsen och till utveckling av energitek­niska provningsmetoder samt om lån till experimentbyggande m. m.

4.4.3 Övrigt

Energianvändningen inom sektorn bostäder, service m. m. omfattar -förutom energianvändningen för uppvärmning av byggnader - använd­ningen av energi för andra ändamål hos hushållen, den del av näringslivet som inte är industri, t. ex. handel, servicenäringar, jordbruk, skogsbruk och fiske samt statlig och kommunal verksamhet.

Konsumentverket arbetar löpande med frågor om bl. a. hushållens ener­gihushållning. Verkets åtgärder inom energiområdet omfattar bl. a. prov­ning - i samarbete med andra berörda organ - av olika produkter inom energiområdet t. ex. av tätningslister, braskaminer, oljeeldade villapannor och solfångare. Verket bevakar också frågor om vilseledande och över­drivna löften om energispartesultat vid marknadsföring av olika produkter. Reglerna i marknadsföringslagen (1975:1418) ger möjlighet att kräva att företagen ger konsumenterna sådan produktinformation som har väsentlig betydelse för konsumenterna. Inom ramen för dessa regler har verket är 1977 träffat en överenskommelse med bilbranschen om riktlinjer för infor­mation om nya personbilars bränsleförbrukning. Riktlinjerna, som har

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet             83

omarbetats är 1979, omfattar regler om hur och var information skall lämnas. Underlag för informationen skall enligt riktlinjerna tas fram genom provning.

Konsumentverket har vidare fastställt riktlinjer för information om ener­giförbrukningen hos vissa hushållsapparater såsom kylar, frysar och hus­hållsugnar. Riktlinjerna har trätt i kraft under år 1980. Verkets fortsatta arbete med energideklarationer omfattar, enligt vad jag har inhämtat, bl. a. disk- och tvättmaskiner samt fritidsbåtar. En utredning (H 1979:05), varu-provningskommittén, har i uppgift att bl. a. utvärdera den hittillsvarande varuprovningsverksamheten samt att inventera de provningsmetoder och resurser som finns på olika håll i samhället och hur de används i konsu­mentinformationen. Utredningens arbete bör fä betydelse även för prov­ning av energitekniska egenskaper.

Konsumentverkets olika åtgärder bör ses som en stimulans för att få fram energisnåla produkter och information till framför allt hushållen om dessa. Konsumentverkets arbete inom detta område häri prop. 1980/81: 20 om besparingar i statsverksamheten, m.m. (bil. 10, NU 1980/81:28, rskr 1980/81: 134) angetts som en av de arbetsuppgifter som verket bör priori­tera.

Åtgärder för att hushälla med energi har vidtagits inom stat och kom­mun. För att ge en samlad bild av vidtagna åtgärder redovisar jag även åtgärder som avser uppvärmning av statliga och kommunala byggnader.

Inom statsförvaltningen har bl. a. byggnadsstyrelsen, vars främsta upp­gift är att anskaffa och förvalta lokaler ät civila statliga myndigheter, sedan år 1974 genomfört energibesparande åtgärder i de byggnader som förvaltas av styrelsen. Den genomsnittliga specifika energianvändningen för styrel­sens fastigheter har till följd härav under perioden fram till juli 1979 -enligt uppgifter i energihushållningsdelegationens rapport Program för energihushållning i befintlig bebyggelse - minskat med närmare 20%. Energibesparande åtgärder har också vidtagits i de byggnader som förval­tas av fortifikationsförvaltningen. Byggnadsstyrelsen har vidare bedrivit informationskampanjer vilka har riktats till alla anställda i statlig förvalt­ning. Liknande åtgärder har vidtagits också inom försvarets anläggningar.

Genom förordningen (1976:757) om vissa åtgärder inom statsförvalt­ningen för att minska förbrukningen av energi (ändrad 1979: 735) har vidare regler avseende energihushållning i de statliga myndigheternas verksamhet utfärdats. År 1979 ändrades reglerna i förordningen bl. a. i syfte att förstär­ka de initierande och rapporterande funktionerna. Bl. a. infördes regler om att energisparkommittén efter samråd med byggnadsstyrelsen skall lämna föreskrifter om arbetet för av myndigheten utsedda energisparledare eller energigrupper. Enligt vad jag har erfarit kommer sådana föreskrifter att utfärdas inom kort. Dessa regler torde bidra till förbättrade insatser för energihushållning inom de statliga myndigheterna.

Kommuner och landsting har också, bl. a med statligt ekonomiskt stöd.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet             84

vidtagit en rad energihushållande åtgärder i sina byggnader. Den åriiga bruttoenergibesparingen av de åtgärder som har fått stöd under perioden juli 1974 - december 1979 beräknas enligt energihushållningsdelegatio­nens rapport till ca 2 TWh. De flesta åtgärderna har genomförts i skolor, sjukhus m.m. och kontor. Många kommuner har också bildat energispar-kommittéer för att stimulera energihushållningen bl. a. inom kommunens egna byggnader och förvaltningar. Föreskrifter om energihushållningen inom kommunernas förvaltningar har också utfärdats inom ett antal kom­muner. Kommunerna vidtar härutöver en rad åtgärder för att stimulera energihushållningen hos fastighetsägare, hushåll m.fl.

Enligt min mening har det offentliga ett stort ansvar bl. a. när det gäller att hushälla med energi. Det gäller naturiigtvis i all synnerhet statens och kommunernas egna byggnader och verksamheter. Arbetet för energihus­hållning inom dessa områden bör därför bedrivas kraftfullt under 1980-talet.

Energianvändningen inom jordbruk och trädgårdsnäring uppgår till to­talt ca 15 TWh varav ca 7 TWh avser uppvärmning m.m. av bostäder. Användningen motsvarar ca 4% av den totala slutliga energianvändningen i landet. Energianvändningen avser drivmedel för lantbrukets maskiner, elenergi för drift av maskiner och bränslen för uppvärmning och torkning av spannmål m. m. Som bränsle används huvudsakligen olja. Möjligheter­na är dock goda att för uppvärmningsändamål m.m. inom jordbruket ersätta olja med inhemska bränslen genom att sådana finns tillgängliga inom lantbruket i betydande utsträckning.

Statliga bidrag till energibesparande åtgärder inom jordbruk och träd-gärdsnäring infördes år 1974. Bidragen till åtgärder i jordbruket har liksom bidragen till övriga åtgärder i näringslivets byggnader och processer upp­hört vid utgången av år 1980. Bidrag till åtgärder i trädgårdsnäringens byggnader lämnas dock även under första halvåret 1981. Stöd till proto­typer och demonstrationsanläggningar kan lämnas från oljeersättningsfon­den fr. o. m. den 1 januari 1981. Av tillgängliga uppgifter framgår att SIND har beviljat bidrag till åtgärder i jordbruket med sammanlagt ca 5,6 milj. kr. t.o.m. den 30 juni 1980. För bidrag till åtgärder inom trädgårdsnäringen har riksdagen enligt vad jag har nämnt i det föregående anvisat sammanlagt 32 milj. kr. Sammanlagt har hittills beviljats bidrag till ca 1 200 energibe­sparande projekt och till vissa prototyper och demonstrationsanläggningar inom trädgårdsnäringen.

Efter samråd med chefen för jordbruksdepartementet vill jag ta upp vissa frågor om energianvändningen inom lantbruket och trädgårdsnäring­en.

Energihushållning inom lantbruket är inte bara en fräga om att spara energi utan även en strävan att gå över till nya energisnålare tekniker liksom att utveckla och utnyttja förnybara energitillgångar såsom skogsrå­vara, halm, torv och särskilda energigrödor samt solvärme, vindkraft och spillvärme.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet             85

Det finns enligt min mening goda möjligheter att spara energi och att gå över till andra bränslen än olja inom lantbruket och trädgårdsnäringen. För att möjliggöra detta behöver energianvändarna bl. a. fä kunskap om de energibesparande åtgärder som kan vidtas och hur dessa bör utföras. Statens åtgärder för energihushållning inom jordbruket och trädgårdsnä­ringen bör därför inriktas mot information och rådgivning. Som jag anförde i propositionen om stöd för åtgärder för att ersätta olja m. m. (prop. 1980/ 81:49) finns det goda skäl för en betydande satsning pä rådgivning inom energiområdet vad gäller främst mindre och medelstora företag. Jag fram­höll vidare att principen bör vara att stöd till utbildning och rådgivning i energibesparingssyfte bör finansieras från oljeersättningsfonden. Detta gäller även rådgivning till företag inom jordbruk och trädgårdsnäring. Jag har tidigare betonat att näringslivet bör ha ett ansvar för att föra ut kunskap om en rationell energianvändning. Detta bör givetvis gälla också den del av näringslivet som avser jordbruk och trädgårdsnäring. Enligt vad jag har erfarit har ett stort intresse visats från näringarnas sida för dessa frågor. Vissa statliga insatser är dock nödvändiga.

Av vad jag nu har anfört framgår att jag anser det angeläget med energirådgivning inom jordbruk och trädgårdsnäring. Lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna bedriver rådgivning för att effektivisera jordbru­ket och trädgårdsnäringen. Kunskaper och erfarenheter om jordbruks- och trädgårdsföretag finns samlade hos dessa myndigheter. Det är därför na­turligt att de svarar för den statliga rådgivningsverksamhet inom energiom­rådet som är inriktad mot företag inom jordbruk och trädgårdsnäring. Rådgivningen bör inriktas mot områden där goda möjligheter finns till energihushållning samt övergång till andra energislag än olja och där goda resultat kan åstadkommas snabbt. Det är vidare viktigt att den sakkunskap och de erfarenheter som finns samlade hos de rådgivande organen för näringslivets energihushållning i övrigt och för energihushållning i bostä­der m. m. tas till vara och att ett meningsfullt samarbete utvecklas mellan de rådgivande instanserna.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört bör särskilda medel för energiråd­givning till jordbruk och trädgårdsnäring avsättas. Verksamheten bör - i likhet med energirådgivningen till näringslivet i övrigt - finansieras via oljeersättningsfonden. Jag beräknar behovet av medel för rådgivningsverk­samheten till 9 milj. kr. för treårsperioden 1981/82-1983/84. För budget­året 1981/82 kommer jag i det följande att beräkna behovet av medel för verksamheten Ull 3 milj. kr.

Jag återkommer i det följande till dessa frågor vid min behandling av anslagsfrågorna.

Mot bakgrund av vad jag tidigare har anfört om behovet av stöd till utveckling av metoder m. m. för provning inom energiområdet föreslår jag att lantbruksstyrelsen får disponera medel för sådant stöd från tionde huvudtitelns anslag B 8.  Bidrag till trädgårdsnäringens rationalisering.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet       86

m. m. Jag återkommer till denna fråga i samband med min behandling av övriga anslagsfrågor.

Fortsatta insatser för energiteknisk forskning och utveckling inom jord­bruk och trädgårdsnäring kommer i det följande (avsnitt 15.2.3) att behand­las av chefen för industridepartementet när han tar upp frågan om ett nytt treärsprogram för energiforskningen. Insatserna inom jordbruket inriktas mot bättre klimathållning och torkningsmetoder samt inom trädgårdsnä­ringen mot energisnålare växthus. Erfarenheter från solvärmefillämpning-ar kan därvid vara av intresse. Härutöver föreslås inom tillförselområdet betydande insatser avseende utnyttjande av energiinnehållet i lantbrukets produkter.

När det gäller trädgårdsnäringen vill jag härutöver anföra följande. Växthusodlingen inom trädgårdsnäringen har i flera avseenden en särställ­ning i energihänseende bland våra näringar. Odlingen bygger på möjlighe­terna att ta till vara solenergi och på att under tiden då denna inte räcker till, komplettera den med energi i form av främst olja. Kostnaderna för den tillförda energin uppgår idag till mellan 30 och 50% av de totala kostna­derna i produktionen.

Sedan oljekrisen 1973-1974 har växthusodlingen haft ekonomiska pro­blem vilka har medfört omfattande förändringar i odlingsinriktning och företagsstruktur. Statsmakterna har vid ett flertal tillfällen de senaste åren genom särskilda län och bidrag stött företagens anpassning till nya mark­nads- och produktionsförhållanden. Som jag tidigare (avsnitt 4.2.3) har anfört har trädgårdsnäringen enligt gällande bestämmelser nedsättning av energiskatten på elkraft och bränslen. Stöd till energibesparande åtgärder i trädgårdsnäringen lämnas f. n. enligt förordningen (1979:428) om statsbi­drag till energibesparande åtgärder inom trädgårdsföretag. Stödet har haft stor betydelse för att underlätta företagens anpassning till höjda energi­priser och har haft en god spareffekt. Energibesparingarna har kunnat åstadkommas till förhållandevis låga kostnader. Ett omfattande forsk­nings- och utvecklingsarbete pågår och har resulterat i en helt ny teknik i fråga om både byggande och produktion. Omfattande investeringar för energihushållning behövs inom näringen.

För att åstadkomma en tidigareläggning av dessa investeringar bör bi­drag fill energibesparande åtgärder lämnas även under budgetåret 1981/82. Bidragsgivningen under detta år bör ses som en avtrappning av bidrags­verksamheten. Bidrag bör inte lämnas efter utgången av budgetåret 1981/ 82.

Bidrag bör få beviljas med sammanlagt högst 5 milj. kr. under budgetåret 1981/82. Jag återkommer i det följande till frågan vid min behandling av anslagsfrågorna.

De statliga satsningarna på information m.m. inom energihushållnings­området sker främst genom energisparkommitténs verksamhet. Energi­sparkommittén (I 1974:05) tillkallades i november 1974 med uppgift att

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet       87

handha bl. a. en energisparkampanj vintern 1974-1975. Kommittén har senare genom tilläggsdirektiv fått sitt uppdrag förlängt och utvidgat till att omfatta bl. a. samordning av och stöd till myndigheternas information om energisparande vid sidan av egna informationsåtgärder. Kommittén har vidare i uppdrag att i samråd med SIND fortlöpande följa energikonsum­tionens utveckling och när det är motiverat, offentligt redovisa sina be­dömningar samt att undersöka förutsättningar för att under icke krisförhål­landen införa direkta restriktioner eller förbud mot vissa slag av energian­vändning. En annan uppgift för kommittén är att efter samråd med bygg­nadsstyrelsen lämna föreskrifter för statliga energisparledares arbete och att samordna rapporteringen angående energihushållningsarbetet inom de statliga myndigheterna. Kommitténs informationsarbete är inriktat på att utarbeta informationsmaterial som vänder sig till olika målgrupper och att sfimulera bl. a. kommuner, organisationer och företag att bedriva aktivi­teter som leder till att allmänheten, företag m.fl. genomför energihushäl-lande åtgärder. Kommittén har också bedrivit projektverksamhet inom olika områden.

Inom ramen för uppdraget rörande restriktioner eller förbud har kom­mittén även utrett sådana områden där andra styrmedel än restriktioner m. m. kan komma att bli aktuella. Kommittén lämnade i en rapport till regeringen redan år 1976 en lägesbeskrivning avseende uppdraget. I rap­porten konstaterade kommittén att det har visat sig vara mycket svårt att finna områden där restrikfioner och förbud för icke krislägen kan föreslås. Ett konkret förslag lades dock fram, nämligen att krav på obligatorisk startklocka vid användandet av motor- och kupévärmare övervägs. Vidare har kommittén lagt fram förslag om bl. a. åtgärder för energihushållning inom förpackningssektorn.

Enligt mina förslag om styrmedel för energihushållningsprogrammet under 1980-talet bör inriktningen vara att restriktioner och förbud används med yttersta sparsamhet. Under krisperioder blir dock givetvis åtgärder av denna typ aktuella. Mot bakgrund av vad jag nu har anfört anser jag det inte ändamålsenligt att utreda frågor rörande restriktioner eller förbud för vissa slag av energianvändning annat än för krissituationer. Jag avser därför föreslå regeringen att energisparkommittén inte längre skall ha detta uppdrag.

Enligt min mening har energisparkommitténs informationsåtgärder un­der 1970-talet — tillsammans med energiprishöjningar och andra faktorer -otvivelaktigt lett till ett ökat medvetande om behovet av energihushåll­ningsåtgärder och ökat kunskaperna om sådana åtgärder.

Åtgärder för att spara energi, ersätta olja med andra energislag och införa ny teknik behöver genomföras under 1980-talet för att vi skall kunna minska oljeberoendet. Medverkan frän mänga olika människor, myndighe­ter, kommuner, organisationer m. fl. krävs för att vi skall röna framgång i ansträngningarna. Det är därför enligt min mening väsentligt att resurser

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet             88

finns för en aktiv och snabb information till energianvändarna m. fl. Staten och kommunerna bör till stor del ta på sig ansvaret för denna information.

Det finns mot denna bakgrund behov av en sammanhållen statlig infor­mationsfunktion inom energiområdet. Denna bör ha energipolitiska be­dömningar som grund för sin verksamhet. En del av verksamheten bör vara att samordna och stödja informationsinsatser vid myndigheter som arbetar med energihushållningsfrågor. Den informationsverksamhet som hittills har bedrivits av energisparkommittén bör utgöra en del av arbets­uppgifterna för den nya energimyndighet som jag i det följande kommer att föreslå skall inrättas fr. o. m. den 1 juli 1982. Grundprincipen för ansvars­fördelningen avseende informationen inom energihushållningsområdet bör, liksom hittills, vara att ansvaret åvilar de myndigheter som arbetar med energihushållning. Mitt förslag innebär att den nya myndigheten i huvudsak tar över de uppgifter som energisparkommittén f. n. har. Energi­sparkommittén bör därmed upphöra den 1 juli 1982.

De ställningstaganden som jag nu har redovisat innebär att jag, i likhet med flertalet remissinstanser, inte kan stödja det förslag som utredningen om myndighetsorganisationen inom energiområdet har lagt fram om att ombilda energisparkommittén till en energisparnämnd. Jag återkommer i det följande till denna fråga (avsnitt 11.4.5).

Den nya energimyndigheten föresläs inrättas den 1 juli 1982. Under budgetåret 1981/82 bör energisparkommittén bedriva verksamheten enligt de riktlinjer som har gällt hittills. Kommittén bör dock, enligt vad jag har anfört, inte ha i uppdrag att utreda frågor rörande restriktioner eller för­bud. Chefen för industridepartementet har i budgetpropositionen 1981 (prop. 1980/81: 100 bil. 17) efter samråd med mig beräknat 15 milj. kr. för kommitténs verksamhet under nästa budgetår.

Jag går nu över till att behandla energisparkommitténs förslag om start­klockor för elektriska motorvärmare och om energibesparingar inom för­packningssektorn.

Beredningen av kommitténs förslag om startklockor har visat att säkra uppgifter om bl. a. möjlig energibesparing, antalet berörda bilar och lämp­lig typ av klocka inte föreligger. Prisökningarna på el under 1980-talet och det ökade energimedvetandet torde tillsammans med informationsåtgärder leda till att de reduceringar av elanvändningen som kan åstadkommas genom att begränsa inkopplingstiden för elektriska motorvärmare i till­räcklig utsträckning tas till vara utan att förbud eller restriktioner införs.

Jag har tidigare anfört att restriktioner och förbud bör användas med yttersta sparsamhet. Mot denna bakgrund anser jag att förslaget om att införa krav på obligatorisk startklocka vid användande av motor- och kupévärmare inte bör genomföras.

I rapporten (ESK 1979:01) Energi och förpackningar föreslår energi­sparkommittén olika åtgärder för att minska energiåtgången inom för­packningsområdet. Åtgärderna avser användning av oblekt papper för

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet        89

förpackningar, övergäng till returnerbara dryckes- och transportförpack­ningar samt register över.förpackningars energibehov som grund för ener­gideklaration. Rapporten har i de delar som rör frågor om returglas och engångsförpackningar för drycker överlämnats till utredningen (Jo 1980:05) om återvinning av vissa dryckesförpackningar. I det följande kommer jag därför att uppehålla mig vid de delar i rapporten som rör övergång till oblekt papper i förpackningar, returnerbara transportförpack­ningar och energideklaration av förpackningar. En sammanfattning av förslagen och remissyttrandena över dessa delar av rapporten redovisas i bilaga 1.5.

Energisparkommittén föreslår att man frän svensk sida initierar ett inter­nationellt samarbete för att undanröja konkurtensnackdelar vid övergäng till oblekt papper och anmäler att kommittén avser att initiera förhandling­ar med producenter med dominerande marknadsställning för sina pro­dukter i Sverige i syfte att påskynda en övergång till oblekt papper i produkternas förpackningar. Kommittén föreslär också att något lämpligt organ får i uppdrag att initiera ett samarbete med berörda intressenter i syfte att förbättra och till nya varugrupper utvidga befintliga system för returnerbara transportförpackningar. Slutligen föreslås att ett offentligt register över olika förpackningars energibehov upprättas under en försöks­period av fem år som underlag för energideklaration av förpackningar.

Ett flertal remissinstanser anser att det är nödvändigt att spara energi på alla områden och ställer sig positiva till de strävanden som kommit till uttryck i rapporten. De påpekar emellertid också att den energibesparing som bedöms kunna uppnås om förslagen i rapporten genomförs utgör en förhållandevis liten del av landets totala energianvändning. En del remiss­instanser ställer sig helt avvisande eller tveksamma till vissa delar av de förslag som redovisas och framhåller att ytterligare underlag måste tas fram innan beslut kan fattas.

Av uppgifterna i energisparkommitténs rapport framgår att spareffek­terna av de föreslagna åtgärderna uppskattas till förhållandevis låga värden och att sparresultaten i hög grad är beroende av vad som är praktiskt möjligt att genomföra. I likhet med ett stort antal remissinstanser anser jag att det är angeläget att spara energi pä alla områden. Det är emellertid nödvändigt att väga möjliga besparingar mot de insatser som behövs för att nä besparingarna.

Jag utgår frän att de möjligheter till energibesparingar som kan finnas genom övergäng från blekt till oblekt papper i förpackningar bevakas av berörda branscher. Av rapporten framgår att en övergång frän blekt till oblekt papper i förpackningar kan innebära en försämrad konkurrenssitua-fion för svenska förpackningsproducenter i förhållande till producenter i utlandet och att därför denna fråga bör tas upp till behandling i internatio­nella organ för att undanröja sådana nackdelar. Enligt min mening bör vi frän svensk sida stimulera till att dessa frågor diskuteras i internationella sammanhang.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet              90

Vi bör också försöka ta tillvara de möjligheter till användning av oblekt papper i förpackningar för produkter där företagens internationella kon-kurtenssituation inte påverkas. Energisparkommittén bör i detta syfte ta upp överläggningar med sädana producenter på den svenska marknaden som har en dominerande marknadsställning i syfte att verka för en över­gång till oblekt papper i förpackningar.

I rapporten framhålls att inte oväsentliga energivinster kan göras genom att öka användningen av returnerbara transportförpackningar. Remissin­stanserna pekar bl. a. pä att det behövs ytterligare faktaunderlag för att belysa bl. a. eventuella kostnadsbesparingar. Vidare framgår av yttrande­na att en omfattande standardisering av transportförpackningar har ägt rum och att arbetet härmed alltjämt pågår.

För egen del anser jag det vara önskvärt att en ytteriigare standardise­ring av transportförpackningarna kommer till stånd om man därigenom kan bidra till besparing av energi fill rimliga kostnader. Jag utgår frän att intressenterna inom aktuella branscher bevakar dessa frågor och vidtar de åtgärder de anser befogade.

Syftet med energisparkommitténs förslag om register över förpackning­ars energibehov är att inrikta tillverkning och användning av förpackningar mot energisnålare sådana. Mot bakgrund av att det finns ett stort antal olika processer för att framställa förpackningar och olika material i för­packningarna anser jag att möjligheterna att åstadkomma rättvisande be­räkningar av energiåtgången i olika förpackningar måste betraktas som små. Genomförande av förslaget kan också leda till ett betungande upp-giftslämnande. Det är vidare väsentligt att man i detta sammanhang beak­tar förbrukningen av även andra resurser i samhället än energi. Bl. a. mot bakgrund härav är jag, i likhet med flertalet remissinstanser, inte beredd att förorda att energisparkommitténs förslag genomförs. Jag räknar med att berörda branscher vidtar de åtgärder som de anser ändamålsenliga inom detta område.

4.4.4 Energibehov år 1985 och 1990

Utvecklingen av den framtida energianvändningen inom sektorn bostä­der, service m. m. beror bl. a. på förändringar i antalet lägenheter, dessas storlek och standard, fördelningen av lägenheterna pä småhus och flerfa­miljshus och utvecklingen av lokalbeståndet.

Fördelningen på uppvärmningsform påverkar, som jag tidigare har nämnt, också storleken av den slutliga energianvändningen inom denna sektor. En övergång Ull el- eller Qärtvärme minskar den redovisade an­vändningen genom att energiomvandlingsföriusterna efter en sådan över­gång redovisningsmässigt sett hamnar utanför sektorns energianvändning. Dessutom kan en övergång till el- eller fjärrvärme i sig innebära en förbätt­rad energihushållning genom högre verkningsgrad i anläggningarna för produktion av Qärtvärme än i enskilda pannor.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet       91

För hushållens användning av energi till annat än uppvärmning har bl. a. inkomstutvecklingen betydelse.

Som jag tidigare har nämnt har SIND dels gjort en prognos över den sannolika utvecklingen av energianvändningen till år 1990, dels beräknat energiutvecklingen i LU 80:s två huvudalternativ för ekonomisk utveck­ling till är 1985. Bostads- och lokalbeständen antas utvecklas likartat i de tvä alternativen. Energisparandet beräknas lyckas bättre i alternativ 1 än-» alternativ 2. SIND:s beräkningar visar pä en minskning av energianvänd­ningen inom bostäder, service m. m. pä 2,1 % per är i genomsnitt i alterna­tiv 1 och 1,3 % i alternativ 2 under perioden 1979-1985. Om korrigering sker för att år 1979 var kallare än normalt, blir den beräknade årliga minskningen resp. 1,2 % och 0,4 % under perioden.

SIND:s beräkningar av bostadsbeståndets utveckling följer i prognosen för perioden 1979-1990 i stort de bedömningar som har gjorts av LU 80 för hela 1980-talet. SIND räknar med att antalet lägenheter i småhus ökar med i genomsnitt 1,4 % per år - motsvarande 23000-24000 lägenheter - och i flerbostadshus med 0,4 % per är - motsvarande 9000-10000 lägenheter - till år 1990. Andelen småhus beräknas alltså öka under perioden, vilket leder till att den genomsnittliga energianvändningen per lägenhet i nya bostäder ökar. En viss tillväxt av lokalbeståndet antas också i beräkningar­na.

För nya hus som uppförs enligt reglerna i SBN beräknas, som jag tidigare har anfört, energiåtgängen bli ungefär hälften mot energiåtgängen i hus uppförda i början av 1970-talet. Mänga hus som uppförs uppfyller med god marginal kraven i nu gällande bestämmelser. SIND antar att åtgångs-talen i nya bostäder minskar ytterligare något mot slutet av perioden till är 1990 pä grund av effekter av ökade energipriser.

Den genomsnittliga energiåtgången i befintliga byggnader påverkas bl. a. av resultatet av energisparandet i befintlig bebyggelse.

SIND räknar i sin prognos till år 1990 inte med att sparåtgärder kommer att vidtas i befintliga byggnader i sådan utsträckning att så mycket energi sparas som omfattas av den av riksdagen beslutade ambitionsnivån för energisparandet i befintlig bebyggelse. Verket räknar dock med en sänk­ning av den specifika energianvändningen både i bostäder och lokaler.

Andelen el- eller fjärtvärmda småhus beräknas enligt SIND:s prognos öka från 34 % till 54 % under perioden 1979- 1990. Motsvarande uppgift för flerbostadshus är 45 % till 68 %. En övergång till el- eller fjärtvärme beräknas alltså ske både i småhus och flerbostadshus. Andelen enskild oljeuppvärmning minskar i motsvarande grad. Jag kommer senare i dag att behandla frågor om värmeförsörjning (kapitel 8). Av vad jag dä kommer att framhålla framgår att jag räknar med en större övergång till el- och Qärr-värme än vad SIND har gjort.

Utvecklingen av den privata konsumtionen påverkar den framtida ener­gianvändningen hos hushållen. Under 1970-talet ökade denna konsumtion

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet              92

med i genomsnitt 2 % per är. Under 1980-talet väntas ökningstakten bli betydligt mindre. Detta torde begränsa hushållens användning av energi.

Energianvändningen inom sektorn beräknas enligt SIND minska under perioden 1979-1990 med i genomsnitt 0,8 % per är. Om energianvändning­en år 1979 temperaturkorrigeras beräknas minskningen bli i genomsnitt 0,3 % per år. Oljeanvändningen beräknas minska medan användningen av el och andra bränslen än olja beräknas öka. Oljans andel av den totala energianvändningen inom sektorn beräknas enligt SIND minska från 71 % år 1979 fill 54% år 1990.

Mot bakgrund av nyssnämnda prognoser och beräkningar samt de spar-program som föresläs för 1980-talet finner jag efter samråd med chefen för bostadsdepartementet det rimligt att räkna med en användningsnivå för bostäder, service m.m. år 1985 på 150-160 TWh, varav 60-52 TWh el och år 1990 på 140-155 TWh, varav ca 66-60 TWh el. De undre gränserna i intervallen har satts med beaktande av de förslag till besparingar som chefen för bostadsdepartementet kommer att lägga fram senare.

Fördelningen mellan el och bränslen inom denna sektor bestäms framför allt av industrins elbehov. Vid en låg industriell tillväxt och därmed ett lågt elbehov inom industrin finns större möjligheter att använda el för att ersätta olja inom sektorn bostäder, service m. m. Därför är inte t. ex. en låg energianvändningsnivå inom bostäder, service m. m. nödvändigtvis för­bunden med en låg elanvändningsnivä.

De användningsnivåer som jag nu har angett innebär en genomsnittlig ärlig minskning av energianvändningen inom sektorn bostäder, service m.m. med 3,2-2,1 % under perioden 1979-1985 och med 2,4-1,4% under perioden 1979-1990. Användningen av bränsle beräknas minska medan elanvändningen beräknas öka. Om uppgifterna för är 1979 tempera­turkorrigeras beräknas den genomsnittliga årliga minskningen av energian­vändningen till 2,3-1,3% under perioden 1979-1985 och till 1,9-1 % under perioden 1979-1990.

4.5    Energihushållningsprogram för transportsektorn

Jag skall nu informera om riktlinjerna för energihushållning inom trans­portsektorn och om hur dessa riktlinjer bör utvecklas.

4.5.1 Nuvarande energianvändning

Närmare 20 % av den totala energianvändningen och 30 % av den slut­liga användningen av olja i landet avser transportsektorn. All energian­vändning för inrikes trafik samt den bunkring för utrikes sjöfart och flyg som sker i Sverige räknas in i sektorns energianvändning. De inrikes transporterna svarar för 84 % och bunkring för utrikes sjöfart och luftfart för 16 % av transportsektorns energianvändning.

Den övervägande delen av energianvändningen avser biltrafiken. Per-

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet             93

sonbilarna svarar för drygt 60 % och lastbilarna för drygt 20 % av de inrikes transporternas energianvändning. Järnvägar och bussar svarar sammanlagt för 6 %, sjöfarten 2 % och flyget 2 % av inrikestrafikens energiförbrukning.

Sektorn är till 97 % beroende av oljeprodukter. Endast den spårbundna trafiken, dvs. järnväg, tunnelbana och spårväg, använder elenergi.

Energiåtgängen för transporter har vuxit snabbt under efterkrigstiden. Den genomsnittliga årliga ökningstakten har varit störte än för övriga sektorer vilket har lett till att transportsektorns andel av den totala ener­gianvändningen har ökat. Sektorns energianvändning beräknas under pe­rioden 1973-1979 ha ökat med 1,5 % per är från 73 TWh till 80 TWh.

Den snabba tillväxten av transportsektorns energianvändning har fram­för allt berott på en kraftig ökning av personbilarnas transportarbete och i viss mån på en successiv utveckling mot tyngre fordon med högre bränsle­förbrukning. Tätortsbebyggelsen har blivit alltmer utspridd med ett ökat trafikarbete som följd. De senaste åren har emellertid medfört förändring­ar. Bilbeståndet har inte ökat i någon störte utsträckning sedan år 1976 och förbrukningen av bensin har minskat under den senaste tiden.

4.5.2 Program för energihushållning inom transportsektorn under 1980-talet

I riksdagens trafikpolitiska beslut våren 1979 (prop. 1978/79:99, TU 1978/79: 18, rskr 1978/79:419) angavs riktlinjer för ett energihushållnings­program inom transportsektorn. Målet för de åtgärder som föreslogs var att minska energianvändningen inom transportsektorn med 4-5 % i förhäl­lande till en beräknad energianvändning för år 1990. Som en allmän ut­gångspunkt betonades att valet av energibesparande åtgärder måste grun­das pä en helhetssyn, varvid inte enbart transportmedlens energianvänd­ning beaktas.

I det trafikpoliuska beslutet angavs olika vägar för att åstadkomma energibesparingar. Bl. a. pekades på möjligheterna att minska trans­portbehovet och trafikarbetet genom t. ex. bebyggelseplaneringen, bättre resandeplanering och effektivare transportorganisation. Vidare förordades en övergång till mer energieffektiva transportmedel där kollektivtrafikens betydelse och samåkningen betonades. Tekniska förändringar av fordonen liksom ett bättre framförande och underhåll av fordonen borde också enligt beslutet medverka till en minskad energianvändning. De åtgärder som därvid anvisades var bl. a. riktlinjer för nya bilars bränsleförbrukning och förbättrad information till bilisterna.

Bilbranschens utpräglade internationella karaktär samt industri- och handelspolitiska överväganden utgjorde en vikfig grund för åtgärdsför­slagen. I beslutet betonades att skärpta krav beträffande avgasutsläpp och trafiksäkerhet i vissa fall inverkar negativt på bränsleförbrukningen. Hän­syn skulle tas inte bara till bränsleförbrukningen utan också till miljö- och säkerhetskrav vid valet av åtgärder på personbilsområdet.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet       94

Riktlinjerna för energihushållningsprogrammet har följts upp genom en rad insatser. Det har enligt min mening inte sedan våren 1979 framkommit något nytt underlag som motiverar en omprövning av de riktlinjer som då angavs. Jag kommer därför, efter samråd med chefen för kommunikations­departementet, att i det följande föreslå dels vissa preciseringar av riktlin­jerna, dels ytterligare insatser som jag bedömer nödvändiga.

Energianvändningen inom transportsektorn består nästan helt av olje­produkter. Det är angeläget med åtgärder som minskar oljeanvändningen. Detta kan åstadkommas bl. a. genom bättre energihushållning och utveck­ling av alternativa drivsystem. Jag återkommer i det följande till transport­sektorns bränsleförsörjning (kapitel 7) och chefen för industridepartemen­tet till frågan om alternativa drivsystem (avsnitt 15.2.3.7).

Det stora oljeberoendet gör transportsektorn mycket sårbar för störning­ar i drivmedelstillförseln. Utbytbarheten mellan olja och annan energian­vändning inom transportsektorn är åtminstone på kort sikt mycket begrän­sad. Transporträdet (TPR) har nyligen presenterat en rapport om åtgärder avsedda att möta kortsiktiga störningar i energitillförseln (TPR 1981:1), Beredskap för drivmedelskriser. Rapporten behandlar tänkbara åtgärder som kan sättas in vid tillfälliga drivmedelskriser.

Jag anser det nödvändigt att ha ett förberett handlingsprogram för att möta snabbt uppkommande och kraftiga störningar i vår drivmedelstillför­sel och TPR;s rapport ger enligt min mening ett bra underlag för en bättre beredskap vid hastigt uppkommande drivmedelskriser. TPR:s arbete med beredskapsfrågorna är ett viktigt komplement till de mera långsiktiga insat­serna för att spara energi.

Förutsättningarna för ett effektivt arbete med energihushållning inom transportsektorn har förbättrats sedan riksdagen fattade beslutet våren 1979 genom att ett sammanhållande ansvar har ålagts en särskild myndig­het. TPR skall i enlighet med sin instruktion och i den mån det inte ankommer på någon annan myndighet, svara för frågor som rör energihus­hållningen inom transportsektorn. I rådets uppgifter ingår att planera, samordna och följa upp energihushållningen.

Inom TPR pågår arbete med ett program för att på längre sikt åstadkom­ma en dämpad utveckling av energianvändningen inom transportsektorn. I programmet kommer TPR att belysa effekterna av olika åtgärder med avseende på bl. a. besparingspotential och förutsättningarna för ett genom­förande. Därvid skall de problem som kan uppstå vid en långsiktig anpass­ning studeras, bl. a. med avseende pä positiva och negativa sidoeffekter.

Jag fäster stor vikt vid TPR:s programarbete och det bör fortsätta i enlighet med de riktlinjer för energihushållningen inom transportsektorn som angavs i riksdagsbeslutet våren 1979. Jag vill därtill anföra följande.

Energieffektiviteten för transportmedlen ökar med ett ökat utnyttjande av kapaciteten. Tillgängliga passagerar- och godsmängder bestämmer vilka transportlösningar som är mest energieffektiva. Alla dagens transportme-

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet             95

del har sina företräden med hänsyn till de olika krav och förutsättningar som föreligger i skilda transportsituationer. Transportmedelsvalet kan dock inte göras enbart med hänsyn till energieffekUviteten utan måste ses i ett brett trafikpolitiskt sammanhang.

Enligt min bedömning finns därför inga enkla lösningar till en bättre energihushållning inom transportsektorn genom att ensidigt gynna eller satsa pä något visst transportmedel. Energihushällande insatser behövs som jag ser det inom ett brett fält. Alla transportmedel måste beröras och strävan bör vara att finna rimliga avvägningar mellan transportmedlen.

Som tidigare har redovisats svarar personbilarna för en mycket stor del av den totala energianvändningen inom transportsektorn. Personbilstrafi­kens utveckling framöver är därför av avgörande betydelse för möjlighe­terna att inom transportsektorn hushålla med energi. Sedan några är tillba­ka har antalet personbilar i trafik varit i stort sett oförändrat och det har skett en stark nedgång i nyinköpen av bilar. Bakom denna utveckling ligger enligt min bedömning både ökade bensinpriser och en begränsad ökning av hushållens inkomster.

Prisinstrumentet har i flera sammanhang visat sig effektivt på transport­området. Jag tänker främst pä det ökade kollektiva resandet med järnväg och flyg sedan lägprissatsningarna inleddes under år 1979. Statens järnvä­gars (SJ) lägprissatsning har medfört ett ökat järnvägsresande och ett bättre utnyttjande av resurserna. Antalet resande har ökat med 30 %. Av de fillkommande järnvägstrafikanterna valde 70% tåget i stället för bilen. Sex av tio inom denna grupp uppgav att SJ:s sänkta priser var skälet till deras val, medan resten i första hand åberopade de höjda bensinpriserna. Lågpriserna pä flyget har medfört att antalet passagerare har ökat med närmare 20 %. Med ett bättre utnyttjande av kapaciteten har också ener­gianvändningen per resande minskat. Även inom den lokala och regionala trafiken har på många håll antalet kollektivresenärer ökat sedan taxorna har reformerats.

Jag har redan tidigare framhållit att priset bör användas som styrmedel för energihushållningen under 1980-talet. Detta bör också gälla privatbilis­men. Enligt min mening tyder den senaste tidens utveckling av bilresandet och det ökade intresset för bensinsnåla fordon på att bilisterna är prismed­vetna.

Vägtrafikskatteutredningen (B 1977:05) har i ett delbetänkande (Ds B 1980:13) Översyn av vägtrafikbeskattningen föreslagit att fordonsskatten slopas för vissa fordon och att skattebortfallet ersätts genom en höjning av drivmedelsbeskattningen. Utredningen anser att en sådan skatteomlägg­ning skulle kunna ge vissa ene.-gispareffekter. De kilometerskattepliktiga fordonen omfattas dock inte av förslaget. I utredningens uppdrag ingår dock även att utvärdera kiiometerskattesystemet. Utredningens förslag bereds f. n. inom regeringskansliet.

När det gäller elbilar har vägskatteutredningen i tilläggsdirektiv fått i

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet             96

uppdrag au finna en skattekonstruktion som jämställer eldrivna fordon med likvärdiga, konventionellt drivna fordon.

Jag har tidigare anfört att en väl avvägd energibeskattning är ett viktigt styrmedel för att påverka bl. a. energianvändningen. Energiskatteutred­ningen har i uppgift att lämna förslag till framtida utformning av energiskat­tesystemet.

Jag går härefter över till att behandla olika delar i ett energihushällnings­program för transportsektorn.

Samhällets bebyggelsemönster är av stor betydelse för transportar­betets omfattning och därmed drivmedelsförbrukningen. Under de senaste decennierna har den geografiska spridningen och separeringen av bo­stads-, arbets- och serviceområden ökat. Resorna till arbete och service har blivit längre. En allt mindre del av förflyttningarna sker till fots eller med cykel medan bilar och bussar har fått en större betydelse.

En rad ekonomiska och sociala faktorer måste beaktas i bebyggelsepla­neringen. Det är emellertid enligt min mening väsentligt att man vid lokali­seringen och utformningen av nya bostads- och arbetsplatsområden efter­strävar att minska transportarbetet bl. a. genom goda förutsättningar för en effektiv kollektivtrafik. Målet måste vara att finna sådana bebyggelselös­ningar att önskemålen om t. ex. en god bostadsmiljö kan förenas med energisparmälen. I riksdagens beslut om en ny trafikpolitik framhölls att det är av största vikt att det i den fysiska planeringens alla skeden klargörs hur den kollektiva trafikförsörjningen skall utformas - vilken trafikstan­dard som skall väljas, vilka investeringar som krävs och vad trafiken kommer att kosta. Möjligheterna att kunna försörja ett område med kollek­tivtrafik bör därför enligt min uppfattning uttryckligen anges som en faktor i bebyggelseplaneringen. Enligt lagen om kommunal energiplanering skall kommunerna i sin planering främja hushållningen med energi. Jag vill också erinra om det arbete som f. n. pågår inom regeringskansliet med en ny plan- och byggnadslagstiftning.

Även med en given samhällsstruktur kan transportsystemet utvecklas eller förändras så att energianvändningen minskas. En bättre framkom­lighet minskar sålunda i regel energiåtgängen för alla trafikmedel. Likaså kan ett effektivare utnyttjande av befintliga fordon medverka till att spara energi.

Bilen har spelat en stor roll för såväl samhällsbyggandet som enskilda personers möjligheter att resa. Den är i många fall oöverträffad som färdmedel. Men för att minska energianvändningen inom transportsektorn krävs effektivisering av personbilstrafiken. Det bör i första hand ske ge­nom att statsmakterna med hjälp av prisinstrumentet påverkar den enskil­de bilisten att bl. a. planera sitt resande bättre.

Bilen bör även kunna användas mer energieffektivt genom att fler åker i samma bil. I glesbygden framstår samåkning i många fall som ett värdefullt alternativ till kollektiv trafik och till egen bil för arbetsresor. För dem som

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet       97

saknar bil kan samåkning också vara det enda sättet att färdas till arbetet. Samåkning bör som jag ser det även kunna vara ett alternativ i tätorterna, bl. a. då det gäller resor från spridd villabebyggelse eller då det är fråga om resor där kollektivtrafik saknas.

En rad försök med samäkning har bedrivits och f. n. bedrivs försöks­verksamhet med bl. a. statligt stöd på några platser i landet. Det är ännu för fidigt att dra några definitiva slutsatser om möjligheterna att få till stånd en mer organiserad form för samåkning. Jag vill dock framhålla att en faktor som har verkat återhållande på samåkningen är de nuvarande reglerna för avdrag vid inkomstbeskattningen för arbetsresor i bil. Dessa avdragsmöj­ligheter medför att många bilägare har förhållandevis låga kostnader för bilutnyttjandet. Det finns därför risk för att de inte beaktar de verkliga kostnaderna för bilresande.

Cykeltrafiken har på vissa håll ökat kraftigt under de senaste åren, men den varierar starkt mellan säsongerna. Lokala trafiksaneringar har under­lättat cykeltrafiken. Statliga bidrag kan fr.o.m. år 1980 lämnas till cykel­leder. Det finns från samhällssynpunkt flera skäl, inte minst energi- och besparingsskäl, att ägna gång- och cykeltrafikmiljön fortsatt uppmärksam­het.

En utbyggd och förbättrad kollektivtrafik är ett viktigt medel för att uppnå en bättre energihushållning inom transportsektorn. Förutsättningen är emellertid att de kollektiva trafikmedlens högre kapacitet utnyttjas. För att kunna utgöra ett konkurtenskraftigt alternativ till bilen bör kollektivtra­fiken ges en hög standard främst vad gäller tillgänglighet till arbetsplatser och service. Ett ökat resande med kollektiva färdmedel ger också förbätt­ringar i trafiksäkerhet och miljö.

När det gäller tätortstrafiken bör åtgärder vidtas som bl. a. förbättrar kollektivtrafikens framkomlighet. Det kan gälla byggande av särskilda bussleder, anordnande av reserverade körfält, trafiksignaler som priori­terar kollektiv trafik och infartsparkeringar i anslutning till de kollekfiva transportmedlen. I de störte tätorterna kan också en spridning av arbetsti­derna medverka till att bättre utnyttja kollektivtrafikens kapacitet.

En särskild kollektivtrafikberedning (K 1979:07) har tillkallats för att i mer samlade former analysera behovet av nya trafiklösningar på kollektiv­trafikområdet. Beredningen skall initiera, följa upp och utvärdera försöks­verksamhet med nya trafiksystem för den kollektiva trafikförsörjningen i tätorter av olika struktur. En viktig uppgift för beredningen är att över­brygga svårigheter när det gäller att ge forskningsresultaten en praktisk tillämpning.

Genom att utnyttja tele- och postkommunikationerna väsentligt mera än f. n. bör antalet tjänsteresor kunna minskas.

Bl. a. pågår en vidareutveckling av dagens telefonkonferenssystem för att kunna erbjuda en attraktiv sammanträdesform.

Även på godstransportområdet bör möjligheterna att hushålla med ener-8    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 90

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet              98

gi genom att effektivisera transportapparaten utnyttjas. Bl. a. bör samord­nade transporter eftersträvas sä att tillgänglig lastkapacitet kan användas rationellt.

Järnvägen kommer främst till sin rätt vid transporter av stora gods­mängder över långa avstånd. En utveckling av systemtransporter pågår inom SJ. Vidare kan SJ genom kombinerad tåg- och biltransport ge en god transportservice även till kunder som saknar industrispår. Den snabba kostnadsstegringen, främst till följd av ökade drivmedelspriser, har med­fört att transportförmedlare och åkare har visat ett markant ökat intresse för kombinerade transporter. Jag utgår ifrån att samarbetet mellan SJ och transportförmedlingsföretagen kommer att vidareutvecklas under 1980-talet.

Sjöfarten är i mänga sammanhang ett energisnålt transportmedel. Ofta talar också miljö- och trafiksäkerhetsskäl för att en störte del av transport­arbetet övertas av sjöfarten. Under hösten 1980 tillkallades en särskild utredare (K 1980:03) för att se över närsjöfartens möjligheter och pro­blem. Utredaren skall bl. a. söka fastställa i vad mån de förutsättningar under vilka sjöfarten arbetar är riktigt utformade med beaktande av sam­hällsekonomiska fördelar av miljö-, energi- och beredskapspolitisk art.

Den tekniska utformningen av fordonen påverkar i hög grad bränsleät-gången. Utvecklingen mot en ökad andel tyngre fordon under de senaste decennierna har medfört en genomsnittligt ökande drivmedelsförbrukning per mil och bil. Under de närmaste 10—15 åren finns anledning att räkna med en snabb teknisk utveckling, där bilarnas bränsleförbrukning kommer att ägnas störte intresse än tidigare. I huvudsak torde förbättringar av bränsleeffektiviteten under denna tidsperiod komma att uppnäs genom vidareutveckling av dagens teknik beträffande drivsystem och fordonsut­formning.

Regler omfattande krav på mer bränslesnåla bilar har införts i flera länder. Även om dessa regler inte automatiskt leder till att mer bränsle-snåla bilmodeller säljs pä den svenska marknaden kommer de på ett genomgripande sätt ändå att påverka det svenska bilsortimentet. För att i möjligaste män ytterligare säkerställa att de bränsleeffektiva bilar som biltillverkarna nu utvecklar tillförs även den svenska marknaden har TPR våren 1980 fått regeringens uppdrag att inleda förhandlingar med person­bilsleverantörer rörande nya bilars bränsleförbrukning. Förhandlingarna skall drivas med sikte på att ingå sådana överenskommelser med leveran­törerna som möjliggör att den vägda genomsnittliga bränsleförbrukningen för nya personbilar i Sverige år 1985 inte överstiger ca 0,85 liter per mil. År 1979 uppgick motsvarande bränsleförbrukning till ca 0,93 liter per mil.

Enligt vad jag har erfarit har överenskommelser med denna innebörd nyligen träffats med de störte personbilsleverantörerna. TPR fortsätter förhandlingarna och jag räknar med att även övriga personbilsleverantörer ingår sådant avtal. Förutsättningarna för att uppfylla riktlinjerna för nya

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet       99

bilars bränsleförbrukning vid mitten av 1980-talet är därmed enligt min bedömning goda. TPR skall i enlighet med uppdraget också utreda förut­sättningarna för att ingå överenskommelser om ytterligare sänkning av bränsleförbrukningen för nya personbilar fram till är 1990. Jag räknar med att bilindustrin även i fortsättningen i enlighet med konsumenternas önske­mål starkt kommer att prioritera åtgärder som reducerar bränsleförbruk­ningen, varvid den genomsnittliga bränsleförbrukningen för nya'personbi-lar kan minskas ytteriigare under den senare delen av 1980-talet.

TPR har också fått i uppdrag att genomföra ett frivilligt sparprogram för lastbilstrafiken. Efter vad jag har erfarit har TPR upprättat ett åtgärdspro­gram för att spara energi inom lastbilstrafiken. Programmet omfattar frågor om bl. a. fordonskonstruktion och underhåll, körteknik samt transport-planering. Jag räknar med att programmet inom kort skall kunna börja genomföras i samarbete mellan TPR och berörda intresseorganisationer. Jag vill i sammanhanget erinra om att i 1979 års trafikpolitiska beslut förutsattes att kostnaderna för information etc. i samband med program­mets genomförande skulle finansieras med medel från energisparkommit­tén.

Tekniska åtgärder kan också vidtas beträffande järnvägarna för att upp­nå energibesparingar. Ett kontinueriigt arbete pågår inom SJ. En förbätt­ring av omformarnas verkningsgrad minskar energiförbrukningen för samt­liga eldrivna tåg. Likaså kan besparingar uppnås vid ombyggnader genom kurvrätningar och linjeomläggning.

De snabbt ökade oljepriserna har påverkat sjöfarten. Drivmedlen (bunkers) har sedan oljekrisen 1973/74 blivit ca tio gånger dyrare och utgör nu ofta mer än hälften av ett fartygs driftskostnader. Därtill kommer att allt sämre bunkerkvalitéer har använts. De bedöms i framtiden bli än sämre då kravet pä att ta ut fler lättare beståndsdelar ur oljan växer.

Ett utvecklingsarbete pågår inom sjöfartsnäringen för att möta de vänta­de svårigheterna pä drivmedelssidan. Fartygsmotorer byggs numera för betydligt sämre bunkerkvaliteter än dagens. Större fartyg byggs om från turbindrift till motordrift trots att man därmed får ge avkall på snabbheten. Olika system för att ställa in motorerna pä den mest bränslesnåla marsch­farten med hänsyn tagen till nödvändig gängtid har arbetats fram.

Efter de kraftiga prishöjningarna på flygbränsle utgör bränslekostna­derna 20-30% av de totala kostnaderna för reguljärflygföretagen. En utveckling pågår med att ta fram effektivare flygplansmotorer och förbätt­ra den aerodynamiska utformningen av flygplanen. Sänkta hastigheter har dock gett den största energibesparingen. Men också åtgärder att minska flygplanens vikt och bättre underhåll har betydelse för energianvändning­en. Flygföretagen kan påverka bränsleförbrukningen genom att köpa bränsleeffektivare flygplan, men detta får effekter först på längre sikt. Pä kort sikt kan dock på vissa sträckor byte ske till mer bränsleeffektiva flygplanstyper.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet            100

Internationellt ägnas stor uppmärksamhet åt frågan om vilka möjligheter som finns att förkorta flygvägarna och undvika onödiga väntetider. I Sverige pågår ett arbete mellan luftfartsverket och flygföretagen som berör luftrumssystemet och trafikledningen. Detta arbete syftar ytterst till att förkorta flygvägar och ge möjlighet till så direkta in- och utflygningar i terminalområdena som möjligt till och från en flygplats.

Enligt min bedömning kommer de ökade bränslepriserna att vara ett starkt incitament för tillverkare att konstruera bränslesnålare transportme­del. Det bör gälla såväl landtransporter som sjö- och luftfarten. Lättare fordon och fordon med lägre motorstyrka är t. ex. generellt sett bränsle-snålare. En ökad användning av mer energieffektiva fordon och motorer är nödvändig för att åstadkomma en god energihushållning inom transport­sektorn.

Bränsleåtgången för ett enskilt fordon påverkas i hög grad av körsätt och underhåll. Lägre hastigheter för biltrafiken sänker energiförbruk­ningen. Ett bättre körsätt kan medföra upp till 10—20% lägre bränsleför­brukning och en dåligt justerad motor kan förbruka 10% mer bränsle och har dessutom större avgasutsläpp än normalt. Fordonsutrustning, som vinterdäck och takräcke, medför ökad bränsleförbrukning medan använd­ning av luftplogar s. k. spoilers kan minska förbrukningen.

Jag anser att information till bilisterna om nödvändigheten av att spara energi är väsentlig. De insatser som härvid redan har gjorts har enligt min bedömning varit värdefulla. Regleringar och tvångsåtgärder bör enligt min mening undvikas. Den enskilde bilisten kan själv i betydande utsträckning påverka drivmedelsförbrukningen. Det är viktigt att olika råd om energi­sparande förmedlas till bilisterna när del gäller körsätt, underhåll, hastig­het, bilmodell etc. Jag förutsätter att bilbranschen tar ett stort ansvar i det fortsatta informationsarbetet med dessa frågor. Vissa statliga insatser är dock befogade och jag förutsätter här en nära samverkan mellan TPR och energisparkommittén.

Del bör också enligt min uppfattning finnas ett utrymme för ökade utbildningsinsatser i dessa frågor. Motororganisationerna har här en viktig roll att spela. Jag förutsätter att större vikt läggs inom körkortsundervis­ningen och yrkestrafikutbildningen vid att visa hur körsätt, hastighet och underhåll minskar bränsleförbrukningen.

Som jag tidigare har framhållit kommer chefen för industridepartementet i det följande (kapitel 15) att lägga fram förslag om fortsatta insatser för forskning och utveckling inom energiområdet.

Förslaget omfattar bl. a. insatser för energihushållning inom transport­området. Ett område för dessa insatser är anpassning av drivsystem till alternativa drivmedel. Ett annat område omfattar åtgärder för teknisk utveckling av fordon i syfte att göra dem betydligt energieffektivare än f. n. Ytterligare ett område omfattar studier av sambandet mellan åtgärder i transportsystemet och transportsektorns energibehov.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      101

I ett tidsperspektiv som sträcker sig fram till är 1990 kommer petroleum-baserade drivmedel att vara dominerande. Den olja som vi på ett försörjningstryggt sätt kan fä tillgång till bör reserveras främst för trans­portsektorn. Jag återkommer i det följande (kapitel 7) till de åtgärder som bör vidtas för att skapa en tryggare försörjning med drivmedel.

När det gäller alternativa system vill jag även erinra om att flerbränsle-motorer av typerna gasturbin och Stirling samt eldrift på lång sikt kan spela en roll för att minska oljeberoendet. Jag vill särskilt framhålla att elektriskt drivna vägfordon med fördel kan användas i vissa begränsade fall. De har förutom sitt oberoende av olja ett flertal goda miljö- och driftegenskaper. Försök med moderna trädbussar planeras i några kommuner i samarbete med svensk industri och kollektivtrafikberedningen. Deras användnings­område begränsas till mycket trafikstarka linjer där den relativt dyra kon-takttrådanläggningen kan uttnyttjas väl. Användningsområdet kan dock ökas om fordonen utformas med alternativa drivkällor.

Elbilar för person- och godstransporter måste baseras pä batteridrift. En klar begränsning för användningen är därför deras relativt korta körsträcka mellan laddningstillfällena. Men elfordon bör vara av intresse vid trafik över korta avstånd där miljöegenskaperna kommer till sin rätt, t. ex. vid city- och inomhustrafik.

Elfordon är till följd av små tillverkningsserier betydligt dyrare i anskaff­ning än konventionella fordon med motsvarande prestanda. Infrastruktur i form av laddare, batteribyten och service är inte allmänt utbyggd. Elbils­användningen är mot denna bakgrund av blygsam omfattning men kan även om den tillväxer inte bidra till att minska vårt oljeberoende annat än marginellt. Eftersom elfordon är helt oljeberoende finns det dock från beredskapssynpunkt intresse av att sätta in dem i vissa nyckeluppgifter.

Chefen för industridepartementet kommer senare (kapitel 15) att redovi­sa förslag till ett energiforskningsprogram där ett delprogram omfattar alternativa drivsystem. Jag vill också erinra om att medel från den oljeer­sättningsfond som jag tidigare har redovisat även kan finansiera demon­strationsprogram och fullskaleförsök på transportområdet.

Staten bör således enligt min uppfattning kunna bistå i utvecklingen av elfordon när det gäller forskning och utveckling och att utveckla standard. Det måste dock vara fordonsanvändarna själva som tar initiativ till elfor­dons drift och som påverkar uppbyggnaden av den infrastruktur som behövs för sådan drift.

Sammanfattningsvis anser jag att de riktlinjer som har lagts fast av riksdagen genom 1979 års trafikpolitiska beslut för energihushållningen inom transportsektorn bör gälla även fortsättningsvis. Av vad jag har anfört i det föregående framgår att jag därutöver har betonat prisstyrning­ens betydelse för att stimulera energihushållningen. Jag har vidare strukit under att kapacitetsutnyttjandet har stor betydelse för olika transportme­dels energieffektivitet.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      102

4.5.3 Energibehov år 1985 och 1990

I LU 80 redovisas bl. a. framtidsbedömningar av person- och godstrans­porter avseende i första hand perioden fram till är 1985. TPR har i samband med anslagsframställningen för budgetåret 1981/82 lämnat rapporten (TPR 1980:3) Prognos för transportutvecklingen under 1980-talet. Vidare har SIND i sin prognos Energi pä 80-talet, gjort bedömningar om utvecklingen inom transportområdet fram till är 1990.

De framtidsbedömningar av utvecklingen på transportområdet som har utförts av LU 80, TPR och SIND är i väsentliga avseenden likartade. Av dessa bedömningar framgår följande.

Persontransporternas snabba tillväxt under efterkrigstiden har dämpats under 1970-talet till en genomsnittlig ärlig tillväxt på ca 2% per år. En ytteriigare minskning av ökningstakten väntas under 1980-talet. Den årliga tillväxten antas bli knappt 1 %. Arbetsresorna kan komma att öka medan fritidsresornas andel av resandet väntas minska. Resandet med kollektiva färdmedel väntas öka. Den största ökningen väntas falla på busstrafiken som en följd av utbyggnaden av landsbygdstrafiken genom tillkomsten av de nya länshuvudmännen. Vidare förutses en förbättring av personbilarnas energieffektivitet under 1980-talet.

För godstransporterna har det under 1970-talet skett en förskjutning mellan olika transportmedel. Sjötransporterna har tappat marknadsandelar till landtransporterna. Lastbilen har ökat sin marknadsandel på järnvägens bekostnad, även pä mycket långa avstånd. Efterfrågan på godstransporter är starkt beroende av den ekonomiska utvecklingen och har nära samband med bl. a. utvecklingen av industriproduktionen och utrikeshandeln. Un­der 1980-talet bedöms järnvägens marknadsandelar öka på bekostnad av lastbitarna. Den genomsnittliga ökningstakten för järnvägstransporterna beräknas ligga pä ca 2% per är. Sjötransporterna bedöms behälla sin andel eller minska något.

I SIND:s prognos antas en genomsnittlig årlig ökning av energianvänd­ningen inom transportsektorn (inkl. bunkring) med 0,7% under perioden 1979-1990. Denna ökningstakt innebär en väsentligt minskad ökningstakt jämfört med under perioden 1973-1979. SIND räknar i sin prognos med en oförändrad energianvändning för persontransporterna. Personbilarnas en­ergiförbrukning antas minska medan en ökad användning väntas för de kollektiva transportmedlen. Vidare antar SIND att energianvändningen för godstransporter ökar under 1980-talet.

SIND bedömer transportsektorns energianvändning år 1990 till 86 TWh (inkl. bunkring för utrikes sjö- och luftfart). Energianvändningen, exkl. bunkring för utrikes sjöfart, år 1985 beräknas enligt LU 80 till ca 73 TWh i alternativ 1 och ca 71 TWh i alternativ 2. Om energianvändningen för nämnda bunkring inkluderas kan användningen uppskattas till resp. ca 84 TWh och ca 81 TWh.

Utvecklingen pä transportområdet styrs i hög grad av utvecklingen inom

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      103

andra områden. Samhället är starkt beroende av transporter av gods och personer. Arbetsresorna är en avspegling av bl. a. vår bebyggelsestruktur och godstransporterna är starkt kopplade till näringslivets aktiviteter. I de tidigare redovisade framtidsbedömningarna antas att ökningstakten i trans­portarbetet och framför allt i energianvändningen kommer att dämpas betydligt jämfört med den senaste tioårsperioden.

Jag har fidigare redogjort för de möjligheter som finns att spara energi inom transportsektorn. Min allmänna bedömning är att det kommer att krävas en rad åtgärder för att begränsa energianvändningen till den nivå som SIND redovisar i sin prognos. Drivmedelsförbrukningen för personbi­lar bör kunna minskas under 1980-talet. Godstransporternas energian­vändning är dock enligt min uppfattning svårare att begränsa dä den är starkt beroende av den ekonomiska aktiviteten inom näringslivet. Åtgär­der som hämmar näringslivets utveckling och därmed sysselsättningen bör undvikas.

Mot denna bakgrund är det enligt min mening rimligt att räkna med en total energianvändning inom transportområdet (inkl. bunkring för utrikes sjö- och luftfart) för år 1985 pä 80-85 TWh, varav 2 TWh el och är 1990 på ca 85 TWh, varav 3 TWh el.

De användningsnivåer som jag nu har angett innebär en genomsnittlig årlig ökning med 0-1% under perioden 1979—1985 och med ca 0,6% under perioden 1979-1990.

4.6 Energibehovet i framtiden

4.6.1 Energiprognos till år 1985 och 1990

I det föregående har jag redovisat de energianvåndningsnivåer som jag anser man bör kunna räkna med år 1985 och år 1990. Utgångspunkten för beräkningarna är bedömningar om den ekonomiska utvecklingen under 1980-talet, om utvecklingstendensen inom olika användningssektorer och om möjliga hushållningsåtgärder m. m.

De energianvändningsnivåer som jag har angett bör ligga till grund för dels det fortsatta arbetet inom energihushällningsområdet, dels planering av energitillförseln. Nivåerna skall naturligtvis vara sä realistiska som möjligt, samtidigt som de ändå bör uttrycka en långtgående ambition att hushålla med energi. Vid planering och dimensionering av energitillförseln måste å andra sidan utgångspunkten vara att det framtida energibehovet kan tillgodoses med rimlig säkerhet. Detta innebår att en säker energiför­sörjning måste kunna åstadkommas även om de eftersträvade använd­ningsnivåerna skulle överskridas till följd av exempelvis att sparansträng-ningarna inte lyckas fullt ut eller att den ekonomiska utvecklingen och samhällsutvecklingen får ändrade förlopp. Särskilt viktigt är att tillgången på energi inte blir hämmande för den ekonomiska utveckling som behövs för att balansen i Sveriges ekonomi skall kunna återställas och fortsatt

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet            104

ekonomisk utveckling tryggas. Mot bakgrund av vad jag nu har sagt bör nivåerna beträffande energianvändningen anges i form av intervall, där intervallets undre gräns lämpligen representerar en hög sparambition. En användningsnivå kring den övre gränsen bör representera ett energibehov som skall kunna tillgodoses.

De nivåer som jag har föreslagit i tidigare avsnitt sammanfattas i tabell 4.5.

Tabell 4.5 Energianvändningsnivåer år 1985 och 1990, TWh

(inkl. bunkring för utrikes sjöfart och flyg exkl. olja för icke energiändamål)

 

Användningssektor

1985

 

 

1990

 

 

 

el

bräns­len

totalt

el

bräns­len

totalt

Industri

Transporter

Bostäder, service m.m.

Totalt

47-55

2

60-52

109'

123-130 78- 83 90-108

291-321

170-185

80- 85

150-160

400-430

53-59

3

66-60

122'

122-131 ca 82 74- 95 278-308

175-190 ca 85 140-155 400-430

' Motsvarar en elenergiproduktion av 120 resp. 134 TWh.

De föreslagna energianvändningsnivåerna innebär en genomsnittlig årlig förändring av energianvändningen under perioden 1979-1985 på resp. en minskning med ca 0,7% och en ökning med ca 0,6%. Under perioden 1979-1990 innebär de angivna nivåerna en genomsnittlig åriig förändring på resp. en minskning med ca 0,4% och en ökning med ca 0,3%. Om uppgifterna om energianvändningen år 1979 temperaturkorrigeras blir mot­svarande förändring resp. en minskning med ca 0,3% och en ökning med ca 0,9% för perioden 1979-1985 och resp. en minskning med ca 0,2% och en ökning med 0,5% för perioden 1979-1990. Användningen av el väntas öka medan användningen av bränslen väntas minska. Av vad jag i det följande (kapitel 5) kommer att anföra framgår att användningen av olja beräknas minska och användningen av andra bränslen öka.

Den genomsnittliga ökningen av energianvändningen för medlemslän­derna inom lEA beräknas under perioden 1979-1990 till totalt omkring 1,6 % per år. De siffror som jag nu har redovisat ligger alltså lågt interna­tionellt sett.

Intervallen har satts med utgångspunkt i de energianvändningsnivåer som SIND har beräknat. Vid min beräkning av de undre gränserna för intervallen har jag räknat med bl. a. de förslag till energibesparingar som chefen för bostadsdepartementet kommer att lägga fram senare. Jag har vidare räknat med en störte övergång från enskild uppvärmning till el- eller Qärtvärme än vad SIND har gjort vilket i sig - som jag tidigare har redogjort för — redovisningsmässigt sett leder till en lägre nivå på den slutliga energianvändningen. De angivna nivåerna bör kunna ge utrymme för en ekonomisk utveckling som enligt LU 80 krävs för att balans skall nås i samhällsekonomin.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       105

De undre gränserna för intervallen för de angivna energianvändningsni­våerna speglar en hög ambition beträffande energihushållning. För att detta skall uppnås inom ramen för en utveckling mot ökad samhällsekono­misk balans enligt LU 80:s alternativ 1 krävs att den inhemska resursan­vändningen ytterligare begränsas så att utrymme skapas för de merinveste-ringar i besparingsutrustning m. m. som den lägre energianvändningen förutsätter. Detta illustrerar att energianvändningsniväerna inte kan ses som absoluta mål utan måste inordnas i övervägandena om den allmänna inriktningen av den ekonomiska politiken för att de grundläggande ekono-miskt-politiska målen skall uppnås.

Relafionen mellan dels den genomsnittliga årliga ökningstakten för brut-tonafionalproduktionen (BNP), dels motsvarande förändring av energian­vändningen framgår av tabell 4.6.

 

Tabell 4.6 Förändring av energianvändningen GenomsniUlig ökning, % per år

och av BNP.

 

 

Period

1965-1973

1973-1979

1979-

1990

(1)       Energianvändning            3,4

(2)       BNP                                 3,3
(l)/(2)                                   1,0

0,6 1,8 0,3

-0,4-

2,3

-0,2-

-0,3 -0,1

Av uppgifterna i tabell 4.6 framgår att ökningstakten i BNP under perioden 1965-1973 åtföljdes av en motsvarande ökningstakt i energian­vändningen. Ett sådant samband föreligger inte för tiden efter denna peri­od. För perioden 1979-1990 väntas en genomsnittlig årlig ökning av BNP på 2,3 % kunna Ullgodoses genom en genomsnittlig ärlig ökning av den slutliga energianvändningen pä högst 0,3 %. Som jag tidigare har framhållit gjordes vid IEA;s ministermöte i maj 1980 bedömningen att det borde vara möjligt att minska förhällandet mellan tillväxt i energikonsumtion och tillväxt i BNP under 1980-talet ull 0,6. De i tabell 4.6 angivna värdena för perioden 1979-1990 ligger lägre än detta.

Prognoser baseras på antaganden om utvecklingen av olika förhållanden i samhället. Många faktorer om vilka kunskapen är begränsad påverkar prognosresultatet, som därmed blir behäftat med osäkerhet. De viktigaste faktorerna som bestämmer den framtida energianvändningens storlek är den samhällsekonomiska utvecklingen sådan den tar sig uttryck i industri­produktionens storlek och sammansättning, transportarbetet, bostadsbe­ståndet osv. samt utvecklingen beträffande specifika ätgängstal, dvs. ener­gianvändningen i förhällande till produkfionens storlek i industrin, drivme-delsåtgång per km körsträcka, energianvändning per bostadslägenhet osv. Av betydelse vid bedömningarna om energianvändningens storlek är dels hur varje faktor för sig utvecklas, dels hur de olika faktorerna samvarierar. SIND har i sin prognos räknat med att sparande och oljeersättning i stort

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       106

följer omsättningshastigheten i befintlig utrustning och normal teknisk utveckling. Detta innebär att de antaganden som görs beträffande den ekonomiska utvecklingen har mycket stor betydelse för bedömningarna av framtida energianvändningsnivåer. Antaganden om t. ex. en ökad industri­produktion leder - vid oförändrad produktionsstruktur - till ett ökat energibehov. Denna ökning motverkas dock av att energisnål teknik kan införas snabbare och resultera i en lägre användning av energi i förhållande till producerad mängd än vid en långsammare produktionsutveckling. Lik­nande förhållande gäller inom övriga användningssektorer. Industripro­duktionens tillväxt och sammansättning har dock särskilt stor betydelse för energiefterfrågan.

Bl. a. med hänsyn till dessa förhållanden har SIND, som jag har redovi­sat i det föregående, beräknat energianvändningen i ett alternativ med lägre tillväxt inom vissa branscher.

Förutom osäkerheten om den ekonomiska utvecklingen råder också osäkerhet om utvecklingen av den specifika energiåtgången. SIND fram­håller att verket i sin prognos till år 1990 har räknat med att åtgångstalen för den sammanlagda energianvändningen sjunker med i genomsnitt 1 — 2 % per år under perioden 1979-1990.

SIND framhåller att en felbedömning av enbart åtgångstalen med 0,3 procentenheter per år leder till ett fel i nivån avseende den totala energian­vändningen pä ca 3,5 %, vilket motsvarar ca 15 TWh för år 1990 i verkets huvudprognos.

Osäkerhet råder också om effekten av insatta styrmedel för energihus­hållning och om energiprisutvecklingen.

För att belysa hur bedömningar om framtida energibehov varierar med olika prognosantaganden vill jag peka på att bedömningen i SIND:s senas­te prognos över energianvändningen år 1990 ligger ca 25 % lägre än den användningsnivå som beräknades i den första officiella energiprognosen för år 1990, redovisad av energiprognosutredningen år 1974 i betänkandet (SOU 1974:64) Energi 1985-2000. Detta beror framför allt på kraftigt höjda oljepriser och på de ändrade bedömningar om den ekonomiska utveckling­en som bl. a. har förorsakats av dessa höjningar.

Av min redogörelse framgår att betydande osäkerhet råder om den framtida energianvändningens nivå. Det finns därför anledning att fortlö­pande följa utvecklingen. Detta blir en viktig uppgift för den nya statliga energimyndighet som jag kommer att föreslå i det följande (kapitel II).

4.6.2 Utvecklingstendenser efter år 1990

Osäkerheten i bedömningar av energiefterfrägans utveckling är givetvis betydligt störte i tidsperspektivet efter år 1990.

Avgörande är bl. a. den ekonomiska tillväxtens storlek, hur produk­tions- och konsumtionsmönstret förändras samt den tekniska utveckling­en.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           107

Utvecklingen av priset på olika energislag och hur denna påverkar energianvändningen är också av stor vikt. Med de antaganden om ener­giprisutvecklingen som SIND har gjort i sin prognos räknar verket med att merparten av sparmöjligheterna är uttömda år 1990. Av betydelse är också hur vi lyckats med att ta fram och införa ny teknik för energisparande och oljeersättning.

Industrins sammanlagda energianvändningsnivå påverkas starkt av hur industrin är strukturerad på olika branscher. LU 80 räknar med att de energitunga branscherna får en ökad andel i industriproduktionen under perioden 1979—1990. Det är främst den kemiska industrin som antas öka sin andel av industriproduktionen. Viss ökning beräknas också ske av andelarna för träförädlingsindustrin och järn- och metallverk. Verkstadsin­dustrin som är mindre energiintensiv än de nu nämnda branscherna antas också öka sin andel kraftigt.

Faktorer som ökad förädlingsgrad och energiintensivare produktionsme­toder har också betydelse för utvecklingen. Enligt vad jag har erfarit planerar exempelvis massa- och pappersindustrin för en ökad förädling av massaproduktionen till papper. Detta kan komma att leda till ett ökat energibehov.

När det gäller produktionsmetoder är bl. a. fördelningen mellan kemisk och mekanisk pappersmassa av betydelse. En större andel mekanisk mas­sa kan vara betingad av ett behov av bättre råvaruutnyttjande. För peri­oden fram till år 1990 räknar pappers- och massaindustrin med att öka andelen mekanisk massa i produktionen. En fortsättning av en sådan utveckling efter är 1990 leder till en ökad andel elenergi i branschens energianvändning.

Ny teknik kan väntas ge möjligheter till effektivisering av energianvänd­ningen inom industrin efter år 1990. Den ekonomiska utvecklingen och investeringstakten i industrin har stor betydelse för möjligheterna att infö­ra ny teknik. Ökad mekanisering och höjda arbetsmiljökrav kan leda till ökad efterfrågan pä energi.

Inom transportområdet blir utvecklingen av drivmedelsanvändningen av stor betydelse. Av vikt blir bl. a. hur ansträngningarna att få nya bilar energieffektiva lyckas. En begränsning av ökningstakten för drivmedel till personbilar kan komma att uppvägas av en ökad förbrukning för gods­transporter. Denna är nämligen i hög grad avhängig av produktionsutveck­lingen inom industrin.

Dagens samhällsplanering har också betydelse för energianvändningen inom transportsektorn under 1990-talet och framöver. En planering som mer än hittills är inriktad på att tillgodose intresset att hushälla med energi, dvs. med inriktning på att underlätta kollektivtransporter och minska avståndet mellan arbete, bostad, service och platser för fritidsaktiviteter, leder till en dämpning av energibehovet inom transportområdet. Av bety­delse för en sådan utveckling blir resultatet av planeringen av olika verk­samheter i kommunerna.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      108

Avgörande för energianvändningens utveckling inom sektorn bostäder, service m. m. är bostads- och lokalbeståndets utveckling och hur dess utrustnings- och isoleringsstandard utvecklas. Stor betydelse har också utvecklingen av beteendet hos dem som brukar bostäderna och lokalerna. Effekterna av energisparåtgärderna inom ramen för energisparplanen för befintlig bebyggelse är av väsentlig betydelse. Takten i nybyggnad och ombyggnad av byggnader påverkar möjligheterna att få byggnadsbeståndet energisnålt även om det åriiga nettotillskottet av nya byggnader utgör en mycket liten andel av det totala beståndet på grund av byggnaders långa livslängd. Av betydelse för behovet av externt tillförd energi för byggnads­uppvärmning är också hur vi lyckas med våra ansträngningar att utnyttja ny teknik avseende t. ex. solenergi och värmepumpar.

Hushållens energianvändning påverkas av utvecklingen av den privata konsumtionen.

De energianvändningsnivåer som jag har redovisat i det föregående innebär en genomsnittlig årlig förändring av energianvändningen under perioden 1979-1990 på resp. en minskning med 0,2% och en ökning med 0,5% om 1979 års förbrukning temperaturkorrigeras. Vår ambition bör vara att från 1990-talets början försöka hälla energianvändningen på en oförändrad nivå.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet            109

5    Energitillförsel

5.1 Sammanfattning av energitillförsel

Jag har tidigare (kapitel 4) angivit de energianvändningsnivåer som jag anser man bör kunna räkna med år 1985 och år 1990. Dessa nivåer är grund för dels våra energihushållningssträvanden, dels bedömningar om behovet av energitillförsel. Pä grundval av nivåerna och de överväganden och förslag beträffande oljeersättning, bränslen samt värme- och elförsörjning­en, som jag senare skall redovisa, kan energibalanser för åren 1985 och 1990 skisseras enligt tabell 5.1. I tabellen anges även värden för år 1979. Dessa är inte temperaturkorrigerade. Eftersom år 1979 var.ett onormalt kallt år är värdena för detta år höga jämfört med ett normalt år. Som jag tidigare har anfört tyder också tillgängliga uppgifter på att en lagerupp­byggnad av eldningsolja - utöver det normala - skedde hos energianvän­darna under år 1979. Temperaturkorrigeringen år 1979 har beräknats till 9 TWh. Lageruppbyggnaden har enligt uppgifter från överstyrelsen för eko­nomiskt försvar beräknats till motsvarande ca 3 TWh.

Syftet med energibalanserna är i första hand att på ett översiktligt sätt illustrera tänkbara utfall av den inriktning av energipolitiken som jag förordar. Av balanserna framgår den omfattande oljeersättning som bör kunna åstadkommas genom det program för oljeersättning som jag senare (kapitel 6) kommer att behandla och hur denna oljeersättning kan tänkas bli fördelad pä olika energislag.

Energipolitiken måste successivt omprövas allt eftersom erfarenheter vinns och förutsättningarna förändras. Tekniska och ekonomiska villkor kan förändra förutsättningarna för enskilda energislag. Det innebär att de tillförselnivåer som anges i balanserna inte skall betraktas som mål som bör eftersträvas oberoende av utvecklingen. De tidigare angivna nivåerna för energianvändning och de här angivna nivåerna för tillförsel kan mot bakgrund av den fortsatta utvecklingen inom energiområdet eller inom samhällsekonomin i stort komma att visa sig varken möjliga att uppnå eller lämpliga att sträva efter.

Jag övergår nu till att kortfattat kommentera energibalanserna. De av mig angivna tillförselniväerna innebär en genomsnittlig årlig förändring av den tillförda energin under perioden 1979-1990 med resp. en minskning med 0,2% och en ökning med 0,4%. Som jag redan tidigare har framhållit speglar de lägre användningsniväerna en hög ambition att hushålla med energi. De innebär en sänkning av såväl användning som tillförsel jämfört med nuläget. För att tillgängen på energi inte skall vara begränsade för en önskvärd ekonomisk utveckling måste emellertid till grund för tillförsel­planeringen läggas en användningsnivå kring den övre gränsen.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      110

Tabell 5.1 Totala energibalanser, TWh, år 1979, 1985 och 1990.

 

 

 

År 1979

År 1985

 

År 1990

 

 

Lägre

Högre

Lägre

Högre

 

 

användningsnivå

användni

ngsnivå

Olja och oljeprodukter

295

229

256

160-140

191-171

Kol

3

12

12

31-45

31-45

Kol och koks för

 

 

 

 

 

melallurgiskt ändamål

18

15

17

17

17

Naturgas

-

0

0

4-9

4-9

Motoralkoholer

-

-

-

1-3

1-3

Bark och lular

36

.f6

38

42

42

Skogsenergi, m. m.'

7

17

17

25-30

25-30

Torv

0

1

1

6-11

6-11

Solvärme-

-

0-1

0-1

1-3

1-3

Spillvärme'

T

3

3

3-4

3-4

Vattenkraft

öö-*

63

63

65

65

Vindkraft

-

0

0

0-1

0-1

Kärnkraf! (el)'

22

48

48

56

56

Kärnkraft (värme j*

-

-

-

9

9

Summa lillförsel för

 

 

 

 

 

energiändamål

443

424

455

428

459

Därav omvandl. och

 

 

 

 

 

distr. förl. inom el

 

 

 

 

 

och fjärrvärme

27

24

25

28

29

Summa användning

416

400

430

400

430

Därav bunkring för

utrikes sjöfart           10       10          II           11          II

Tillkommer Olja och oljeprodukter för raffinaderibränsle

inkl. asfalt, m.m.           18      21          21          21         21

Gas och koksverk          II                      I            0            0

Olja för icke energiändamål    II          11          12          12    12

Summa tillförsel       473    457       489       461       492

' Skogsavfall, ved. tlis, energiskog, halm, m, m.

- Därutöver ulnylljas värmepumpar i kombination med naturligt lagrad solenergi.

■' Inkl. sopförbränning.

■* 61-62 TWh vid normal vattentillrinning.

 Inkl. stationernas energiförbrukning (bruttoproduktion).

'' Om värmeavtappning i kärnkraftsblockel Forsmark 3 inte kommer lill stånd ökar

elproduktionen från kärnkraft med ca 3 TWh. Denna el kan eventuellt komma au

användas för drift av värmepumpar i Stockholm. Storstockholms fiärrvärmeförsörj-

ning kan också grundas på kol. Dä ökar mängden kol i balanserna år 1990 med ca 11

TWh.

Den lägre användningsnivån är beräknad som ett resultat av låg tillväxt­takt i industriproduktionen och ett högt energisparande. Med en svag ekonomisk utveckling torde det inte finnas utrymme för såväl ett högt energisparande som en kraftig satsning pä oljeersättning. Den lägre an­vändningsnivån kan därför inte kombineras med den övre intervallgränsen för de energiråvaror och energislag som kan ersätta olja.

Det är vidare varken vid den lägre eller högre användningsnivån möjligt att samtidigt utnyttja alla de energislag som kan ersätta olja i en omfattning

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet            111

som motsvaras av den övre intervallgränsen. Skälet härt"ör är att använd­ningsområdena är begränsade och gemensamma för de olika energislagen. Således torde t. ex. en lägre användning av inhemska fasta bränslen leda till en högre användning av kol. Om värmeöverföring frän Forsmark till Stockholm inte kommer till stånd, leder det sannolikt till en ökad använd­ning av kol eller av eldrivna värmepumpar.

Jag har för tillförseln av olika energirävaror och energislag bl. a. utgått frän de bedömningar som oljeersättningsdelegationen har redovisat i rap­porten Program för oljeersättning. Med hänsyn till osäkerhet i prognosut­fallet och i tillförseln av olika energirävaror och energislag har jag i balan­serna angett oljetillförseln som ett intervall.

Jäg räknar med att det under 1980-talet skall vara möjligt att påtagligt minska oljeberoendet. I det program för oljeersättning som jag senare kommer att redovisa räknar jag med att ca 9 milj. ton olja skall kunna ersättas genom insatser av skilda slag. Målsättningen bör vara att oljetill­förseln för energiändamål vid den högre användningsnivån år 1990 begrän­sas Ull 171-191 TWh, dvs. 14-17 milj. ton, jämfört med 295 TWh, dvs. ca 26 milj. ton år 1979.

Huvuddelen av de tidigare angivna värdena för temperaturkorrigering och den onormalt stora lageruppbyggnaden år 1979 torde kunna hänföras till oljeprodukter. Möjligen kan temperaturkortigeringen för elenergi upp­gå till ca 2 TWh. Därmed skulle oljetillförseln för energiändamål år 1979 under normala förhållanden ha uppgått till ett lägre belopp än 285 TWh. Till detta kommer som framgår av tabellen förluster i raffinaderier och användning av olja utanför energisektorn.

För att den nyss nämnda oljeersättningen skall vara möjlig att uppnå fordras insatser inom skilda områden och en satsning på ett flertal olika energiråvaror och energislag.

Kol är en kommersiellt tillgänglig energiråvara som är ekonomiskt för­delaktig i många tillämpningar, framför allt i större pannor inom tjärrvär-mesektorn och inom industrin. För att det skall vara möjligt att påtagligt minska oljeanvändningen inom dessa sektorer fordras en introduktion av kol. Jag räknar med att det genom skärpta miljökrav skall vara möjligt att använda kol på ett sådant sätt att den totala miljöpåverkan blir mindre än vid oljeanvändning. Det bör vara möjligt att år 1990 använda kol motsva­rande 31-45 TWh, dvs. 4-6 milj. ton. En sådan försiktig introduktion av kol i den svenska energibalansen är en viktig förutsättning för möjligheter­na att minska oljeberoendet och bör ge oss möjligheter att bygga upp ett tekniskt kunnande inom landet för att kunna delta i utveckling av ny kolteknik.

Inom ramen för det s. k. Sydgasprojektet har avtal träffats med Danmark om leverans och transport av naturgas från den 1 oktober 1985. Efter fem år uppgår leveranserna till 200 milj. m' om året eller under vissa förutsätt­ningar till 440 milj. m' om året. Transportavtalet ger den svenska avtals-

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet            112

parten Swedegas rätt att transportera 2 miljarder m' om året över det planerade danska ledningssystemet. Energiinnehållet i 440 milj. m' natur­gas är ca 4 TWh, vilket motsvarar ca 400000 m-* olja. Jag räknar i balan­serna med att naturgasen år 1990 skall svara för 4-9 TWh.

Under 1980-talet kommer en introduktion av alternativa drivmedel, i första hand metanol och etanol, att påbörjas. Introduktionen av motar-alkoholer bygger främst pä en kraftfull satsning pä utveckling och använd­ning av motorer för drift med ett 100-procentigt motoralkoholbränsle. Jag räknar i balanserna med att motoralkoholer motsvarande 1-3 TWh kom­mer att utnyttjas år 1990.

Inom massa- och pappersindustrin tillgodoses en betydande del av ener­gibehovet genom användning av bark och lutar. Jag räknar med att denna användning skall fortsätta på ungefär samma nivå, ca 40 TWh per år, under 1980-talet.

Idag beräknas användningen av skogsenergi uppgå till 3-7 TWh per år, främst i form av helved och flis i småhus. Oljeersättningsdelegationen (OED) bedömer att det till år 1990 skall vara möjligt att öka användningen med 18-27 TWh. Jag delar OED:s bedömning av möjligheterna att öka användningen av skogsenergi. Jag räknar med att det år 1990 skall utnytt­jas 25-30 TWh skogsenergi, m. m.

Innan torv kan börja.användas fordras relativt tidskrävande förberedel­ser i form av undersökningar, utdikning och andra förberedelser på mos­sarna. Detta förhållande innebär att torvanvändningen inte kan öka nämn­värt redan de närmaste åren. Under senare delen av 1980-talet bör dock en relativt omfattande torvanvändning kunna komma till stånd. OED har bedömt att det är 1990 skall vara möjligt att använda torv motsvarande 6-11 TWh. Jag instämmer i OED:s bedömning.

Jag avser att senare (avsnitt 8.7) redovisa min syn på utvecklingen av solvärme. Jag räknar med att solvärme kan svara för 1-3 TWh år 1990. Eldrivna värmepumpar i små och medelstora anläggningar bedöms år 1990 ge ett bidrag på 7 TWh per år. Därigenom kan solenergin då beräknas svara för 10 TWh inkl. den drivenergi som går ät för värmepumparna. I energiba­lanserna har hänsyn till värmepumparna tagits genom en sänkning av användningsnivän år 1990.

Potentialen för industriell spillvärme är betydande. Lönsamheten är styrande för i vilken grad spillvärme kan utnyttjas. Jag räknar med att spillvärme inkl. sopförbränning skall svara för 3-4 TWh år 1990.

Vattenkraften kan idag vid normal tillrinning svara för 61-62 TWh per år. Pågående utbyggnader motsvarar ca 1 TWh. Mina förslag syftar till att vi år 1990 skall nå en vattenkraftproduktion på ca 65 TWh.

Inom ramen för energiforskningsprogrammet satsas f. n. betydande be­lopp för utveckling av vindkraften. Bl. a. håller tvä fullskaleprototyper på att byggas. Dessa anläggningar som tas i drift under åren 1981 och 1982 skall därefter utvärderas under en tvåårsperiod. Utvärderingen bör göra

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       113

det möjligt att säkrare bedöma vindkraftens framtida roll i svensk energi­försörjning. Jag räknar tills vidare med att vindkraften år 1990 kan svara för 0-1 TWh.

Kärnkraftens användning i Sverige är fastställd av riksdagen efter den rådgivande folkomröstningen i kärnkraftsfrågan. Högst tolv reaktorer får användas under sin tekniska livslängd. Senast år 2010 skall den sista reaktorn avvecklas. Kärnkraftverk kan användas för enbart elproduktion eller för samtidig produktion av el och värme. Jag har i balanserna räknat med att kärnkraftsblocket Forsmark 3 utförs för värmeavtappning och att anläggningen från år 1988 i sex till nio år används för produktion av ca 3 ■ TWh el och 9 TWh värme per är. Därmed minskar kärnkraftens bidrag till landets elbalans med ca 3 TWh per år i förhållande till om samtliga kärnkraftblock utförs för enbart elproduktion. Om värmeavtappning inte kommer till stånd bör Storstockholms Qärtvärmeförsörjning grundas pä ett annat alternativ som ger en lika stor oljeersättning vilket kan innebära en ökad användning av kol, ca 1,5 milj. ton per år, eller användning av eldrivna värmepumpar som totalt behöver ge 9 TWh värme per är.

Med de förutsättningar som jag har räknat med blir oljeanvändningen år 1990 i absoluta tal väsentligt mindre än i dag. Jag anser emellertid att alla ekonomiskt rimliga vägar bör prövas för att ytterligare reducera oljebe­roendet.

Det är vidare angeläget att den utveckling för att ersätta olja som inleds under 1980-talet även fortsätter pä 1990-talet. Flera av de energirävaror och energislag som introduceras under 1980-talet bör under 1990-talet kunna svara för en växande andel av den totala energitillförseln. De inhemska fasta bränslena bör år 1990 befinna sig i ett expansivt skede för att under 1990-talet kunna svara för en störte andel av den totala energitill­förseln. Även på kolområdet pågår utvecklingen av ny teknik.

Naturgas kan fä större betydelse under 1990-talet. Utvecklingen är dock beroende av om Norge påbörjar utvinning nort om 62:a breddgraden. Solvärme, värmepumpar och vindkraft bör kunna öka förutsatt att utveck­lingsarbetet och introduktionen ger goda erfarenheter. OED har framhållit att vi för att kunna kraftigt minska oljeberoendet och genomföra avveck­lingen av kärnkraften måste basera 60—70% av vår energiförsäljning i början av 2000-talet pä sådana energikällor som f. n. används endast mar­ginellt eller inte alls. Detta understryker betydelsen av att utveckling och introdukfion av de nya energikällorna ger goda erfarenheter.

Jag förordar att regeringen föreslår riksdagen att godkänna de angivna riktlinjerna för energiullförsel fram till år 1990.

5.2 Mål för oljeimporten

Inom ramen för arbetet inom International Energy Agency (lEA) (jfr kapitel 2) lämnar Sverige uppgifter om användning och tillförsel av energi. 9   Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 90

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet             114

Medlemsländerna i lEA har beslutat att anta nationella mål för importen av olja och oljeprodukter. Sverige skall inom ramen för detta åtagande lämna sådana uppgifter för år 1985. I prop. 1979/80; 170 (s. 8) har jag anmält att jag avser att ta upp frågor om mål för import och användning av olja även förär 1990.

Vid planeringen av varje tillförselsystem tillämpas någon form av kriteri­um för att utifrån en pä prognoser baserad energianvändningsnivå beräkna energitillförseln med hänsyn till osäkerhet i prognosutfallet och i tillförseln av olika energiråvaror och energislag.

I de energibalanser som jag här har skisserat ingår ett flertal olika energiråvaror och energislag, vars utveckling och användning präglas av mer eller mindre stora osäkerheter. Vidare kommer energibehovet i hög grad att styras av den ekonomiska utvecklingen. Det finns mot denna bakgrund enligt min mening skäl att tillämpa den nyss beskrivna principen för beräkning av energitillförsel då ett mål för oljeimporten åren 1985 och 1990 skall fastställas.

Man bör därför utgå från den högre användningsnivån inkl. raffinaderi­förluster och användning för icke energiändamål. Med hänsyn härtill bör oljeimportmälet är 1985 och år 1990 sättas till 290 TWh resp. 225 TWh motsvarande resp. 25 och 19 milj. ton. Uppgifterna är angivna exkl. den mängd olja som vi normalt exporterar. Härutöver kan olja behöva importe­ras för lagring för beredskapsändamål. År 1979 uppgick vår oljeimport (exkl. för export och beredskapslagring) till ca 28 milj. ton.

5.3 Energistatistik

Statistiska centralbyrån (SCB) samlar löpande in uppgifter om tillförsel och användning av energi i Sverige. Bl. a. kartläggs energileveranserna till olika sektorer i samhället samt hushållens energianvändning. Vissa upp­gifter om byggnadsbeståndet samlas också in av riksskatteverket i sam­band med pågående fastighetstaxering.

I 1975 års energiproposition (prop. 1975; 30 bil. 1 s. 337) anmäldes behov av förbättrad och utvidgad statistik inom energiområdet. Sedan dess har SCB tillsammans med andra myndigheter och organisationer arbetat med att förbättra energistatistiken.

De åtgärder som har vidtagits har inneburit dels detaljförbättringar av befintlig statistik dels utvecklingar av helt ny statistik. Ökad detaljerings-grad har sålunda införts i den kortperiodiska bränslestatistiken - bl. a. redovisas levererade oljeprodukter på regional nivå - samt i den årliga el-och fjärrvärmestatistiken. Åtgärder har vidtagits för att kartlägga energian­vändningen inom sektorerna bostäder, service m.m. Detta sker bl.a. genom årliga undersökningar av energianvändningen i småhus, flerbo­stadshus och lokaler. Särskilda undersökningar har genomförts av hushål­lens energianvändning. Sådana undersökningar kommer enligt vad jag har

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet            115

inhämtat att ingå i SCB:s ordinarie verksamhet framöver. Ytteriigare arbe­te med att utveckla statistiken pågår inom SCB. Detta arbete omfattar bl. a. förbättringar av statistiken pä regional nivå och av metoderna för temperaturkorrigering.

Energifrågorna har bl. a. genom de kraftiga oljeprisökningarna fått en allt större betydelse för samhällsutvecklingen. Trots att en del förbättring­ar av energistatistiken har skett bör enligt min mening ytterligare åtgärder vidtas inom detta område. Jag vill nämna några områden där jag anser att behov av åtgärder föreligger. Jag har därvid samrått med chefen för ekono­midepartementet.

Uppgifterna om användningen av bränsle för uppvärmningsändamål ba­serar sig i huvudsak på uppgifter om levererat bränsle. Tillfälliga sväng­ningar i lagren hos hushållen försvårar därför möjligheterna att bedöma den faktiska användningen under en viss period. Särskilt besvärande är detta när problem med oljetillförseln råder eller befaras uppkomma. Kon­sumenterna tenderar då att öka sina lager, vilket i statistiken redovisas som en ökad energianvändning. Detta har bidragit till den höga oljetillför­seln år 1979 vilket framgår av den tillförselbalans som jag har redovisat.

Det är angeläget att uppgifter om användningen av energi för uppvärm­ningsändamål blir utförligare belyst inom energistatistiken. Jag anser det vidare av vikt att SCB fortsätter arbetet med att ta fram tillförlitliga metoder för temperaturkorrigering av energiförbrukningsuppgifterna.

En kontinuerlig uppföljning av energihushållningen förutsätter att ener­gistatistiken ger möjlighet att följa energianvändningens utveckling inom skilda sektorer. Dessutom behövs b. a. uppgifter om hur energianvänd­ningen fördelar sig på olika ändamål. Information behövs om t.ex. hur industrins energianvändning fördelar sig på klimathållning och processän­damål och om hur hushållens energianvändning fördelar sig på uppvärmn­ing, beredning av tappvarmvatten, drift av hushållsapparater och belys­ning. Även om svårigheter här kan föreligga att ta fram säkra uppgifter bör ändå en strävan vara att sä långt möjligt ta fram sådana uppgifter.

SCB:s statistik över energianvändningen är f. n. ofullständig vad gäller användningen av ved och flis för uppvärmning. Med hänsyn till att jag räknar med en kraftig ökning av användningen av inhemska bränslen anser jag det väsentligt att statistiken beträffande både tillförsel och användning av dessa bränslen kan förbättras.

Energitillskott frän solfångare och värmepumpar kan antingen räknas som energihushållning vilket ger en sänkning av användningsnivån eller som energitillförsel varvid användningsnivån inte påverkas medan tillför­seln av andra energislag minskas.

Under alla omständigheter måste drivenergin för värmepumpar tas upp i energitillförseln. Hur denna fråga bör behandlas i energibalanserna är också en fråga som bör läggas fast.

Jag räknar med att SCB vid sitt fortsatta arbete med att utveckla energi-

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      116

statistiken tar upp de frågor som jag nu har nämnt. Av vikt är att arbetet bedrivs efter samråd med avnämarna, bl. a. statens industriverk. Det är angeläget att SCB inom ramen för oförändrade totala resurser beaktar behovet av förbättrad statistik för energiområdet.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      117

6   Program för oljeersättning

Jag har i det föregående (kapitel 2) beskrivit den långsiktiga utvecklingen i världen pä energiområdet. Jag framhöll därvid att energibehoven kommer att öka, inte minst i u-länderna, och att utvinningen av olja inte kommer att kunna ske i sådan takt att behoven kan tillgodoses.

Världen står därmed inför en betydande omställning inom energiförsörj­ningen. Huvudinslaget i denna omställning måste bli en minskad oljean­vändning i i-länderna. 1970-talets oljekriser, den ökade medvetenheten om de långsiktiga energiproblemen samt de begynnande strukturella föränd­ringarna under det senaste årtiondet utgör en vändpunkt i denna omställ­ning. Det ligger i hög grad i Sveriges intresse att omställningen sker smidigt och stegvis och inte genom en direkt fysisk brist pä energi framöver. Det är också viktigt att omställningen inte fördröjs.

Jag framhöll också att den labila situationen pä oljemarknaden skapar en avsevärd otrygghet för ett land som Sverige, vars energiförsörjning till nära 70% grundas på importerad olja.

Jag har i det föregående (kapitel 3) redogjort för den ekonomiska utveck­lingen i Sverige under senare år, den nuvarande ekonomiska obalansen och den roll som vår stora oljeimport spelar härför. Jag drog härav slutsat­sen att målmedvetna och effektiva insatser för att minska oljeimporten utgör ett viktigt inslag i en ekonomisk politik som syftar till att komma till rätta med obalansen i ekonomin. Användningen av olja måste därför minskas genom energihushållning och ersättning med andra energikällor och energiråvaror.

Jag har mot denna bakgrund lagt fram förslag till ett program för energi­hushållning. Jag kommer i det följande (avsnitt 7.2) att redogöra för de fortsatta insatser som krävs för att skapa en tryggare försörjning av den olja som vi behöver. Dessa åtgärder bör kombineras med ett program för oljeersättning under 1980-talet. Jag kommer här att redogöra för den inrikt­ning ett sådant program enligt min mening bör ha.

Programmet består av tre delar, nämligen förslag som delegationen (I 1979; 01) för solvärme och bränslen som kan ersätta olja, oljeersättningsde­legationen (OED), och utredningen (I 1977:11) om omställbara eldningsan­läggningar (OEA) har lagt fram, förslag från kommittén (I 1980:05) om vissa frågor om elanvändning, elanvändningskommittén (ELAK), samt åtgärder för att basera Storstockholmsområdets värmeförsörjning på annat än olja. Detta kan ske på olika sätt. Två alternativ baserade på värmeöver­föring från kärnkraftverket i Forsmark resp. pä koleldade kraftvärmeverk i Storstockholmsområdet har redovisats av Storstockholms Energi AB (STOSEB) och statens vattenfallsverk i en skrivelse till regeringen i de-

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       118

cember 1980. Ett annat alternativ skulle kunna bygga på främst stora värmepumpar,

OED:s förslag har redovisats i rapporten (Ds I 1980:23) Program för oljeersättning. En sammanfattning härav återfinns i bilaga 1.6. Förslagen grundar sig pä det arbete som har bedrivits i bl. a. de grupper för ökad användning av torv, skogsenergi resp. solvärme som OED har tillsatt. Resultatet av arbetet i dessa grupper har publicerats och varit föremål för remissbehandling. Remissynpunkterna har av OED beaktats vid utform­ningen av förslagen.

I rapporten sammanfattas de hinder mot oljeersättning som OED anser föreligga. Väsentliga hinder är av ekonomisk art, bl. a. dålig eller osäker lönsamhet, hög räntekostnad vid nuvarande marknadsräntor, svårigheter att finansiera investeringarna samt osäkerhet om priserna för alternativa bränslen i relation till olja. Osäkerheten om vilka miljökrav som kommer att gälla och de ekonomiska konsekvenserna av sädana krav upplevs enligt OED också som hinder. Vidare framhålls att kommuner och företag inte alltid har samma incitament att agera för oljeersättning som vad staten har. OED framhåller också att störte förändringar av energisystemet kräver en samordning så att samtidiga beslut fattas av många parter med skilda värderingar och bedömningar. Dessutom finns det rent praktiska hinder -oljan är lätthanterlig och bekväm jämfört med många av alternativen. OED anser att det på grund av dessa och även andra hinder inte är möjligt att uppnå de angivna målen för oljeersättning om inte samhälleliga insatser av olika slag görs.

Statsmakternas insatser bör enligt OED syfta till att ställa krav på oljeersättning och skapa rimliga förutsättningar för dess genomförande. Delegationen framhåller att det är nödvändigt att statsmakterna sanktio­nerar en plan för oljeersättningen för att erforderliga beslut skall fattas på alla nivåer i samhället.

OED föreslår att mål för omställning frän olja i olika tidsperspektiv skall läggas fast. Därvid bör enligt OED syftet vara både att nå en betydande oljeersättning pä kort sikt och att säkerställa att förutsättningar skapas för en betydligt större oljeersättning på längre sikt.

OED anser att målet bör vara att öka användningen av solvärme och fasta bränslen till är 1985 med ca 30 TWh (exkl. metallurgiskt kol och massaindustrins lutar), vilket motsvarar ca 2,5 milj. ton olja och till är 1990 med ca 85 TWh (exkl. drivenergi för värmepumpar), vilket motsvarar drygt 7 milj. ton olja. OED bedömer att å ena sidan de inhemska bränslena inkl. solvärme och å andra sidan kol vardera kan svara för ungefär hälften av oljeersättningen är 1990. Detta innebär en mycket hög ambitionsnivå när det gäller utveckling och introduktion av inhemska bränslen.

OED föreslår lagstiftning samt åtgärder av ekonomisk och organisato­risk karaktär för att nä oljeersättningsmålet.

Den viktigaste lagstiftningsåtgärden gäller det förslag till lag om utföran-

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      119

de av eldningsanläggningar för fast bränsle som har lagts fram av OEA. Förslaget innebär att pannor som byts ut eller tillkommer inom anläggning­ar (system) som förbrukar minst 50000 MWh per år skall utformas så att eldning med fasta bränslen kan ske. Detta krav gäller för nya eller utbytta anläggningar tills minst 75% av totalt tillförd energi för hela systemet baseras på annat än olja.

OED förslår vidare en översyn av lagstiftningsfrågor i samband med solvärmeutnyttjande, i första hand vattenlagen, naturvårdslagen, lagen om allmänna fjärtvärmeanläggningar samt lagen om kommunal energiplane­ring. OED understryker behovet av att alla eventuella lagändringar blir gjorda i sådan tid att inte teknikintroduktionen pä solvärmeområdet för­hindras eller försenas.

Vidare föreslås att tiderna för handläggning av ansökningar om torv­koncessioner enligt lagen om vissa mineralfyndigheter förkortas avsevärt genom att förenklingar i förfarandet vidtas och genom att beslutanderätten delegeras. Genom dessa åtgärder skulle enligt OED introdutionen av torv påskyndas.

OED framhåller att utformningen av miljöföreskrifterna är av stor bety­delse för om oljeersättningsprogrammet skall kunna genomföras. Detta bedöms gälla särskilt för möjligheterna att ersätta olja med kol. Den allvarliga försurningssituationen i landet gör det enligt OED rimligt att skärpa kraven pä högsta tillåtna svavelutsläpp. OED framhåller dock att en skärpning inte bör ske alltför språngartat utan i stället genomföras successivt för att inte oljeersättningen skall äventyras.

Flera ekonomiska styrätgärder ingår i OED:s program, bl. a. det förslag om en fond för oljeersättning som OED tidigare har lagt fram. Denna fond är avsedd att genom förmånliga lån och i vissa fall bidrag stimulera åtgär­der som medför oljeersättning.

Övergång till fasta bränslen kommer att ställa stora anspråk på investe­ringsmedel, bl. a. eftersom fastbränsleeldade anläggningar är dyrare att uppföra än oljeeldade anläggningar. OED anser att investeringar i sädana anläggningar bör bli ett prioriterat område på kapitalmarknaden.

Osäkerheten om den framtida utvecklingen av bränslepriserna verkar enligt OED ofta som ett hinder mot oljeersättningsåtgärder. Denna osäker­het kan minskas genom en lämplig utformning av energibeskattningen. OED redovisar därvid två metoder, dels en realprissättning på olja som upphäver prisfluktuationerna, dels en utformning av energibeskattningen så att erforderliga prisskillnader mellan olja, kol och inhemska bränslen åstadkoms. Frågor av denna karaktär behandlas av främst utredningen (B 1979:06) om beskattning av energi m. m.

En rad organisatoriska åtgärder föreslås. OED framhåller att den statliga myndighetsfunktionen inom energiullförselområdet måste förstärkas för att de angivna målen för oljeersättning skall nås. Myndighetsfunktionen behövs enligt OED för att genomföra närmare planering av oljeersättnings-

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      120

åtgärderna, ta erforderliga initiativ för att genomföra programmet, utöva tillsyn i samband med den föreslagna lagstiftningen om fastbränsleeldning, svara för låne- och bidragsgivning till investeringar i ny energiteknik som medför oljeersättning samt utvärdera mål och styrmedel för oljeersätt­ningsarbetet.

OED framhåller den avgörande betydelse som kommunernas insatser har för oljeersättningen inom uppvärmningssektorn. Enligt lagen (1977:439) om kommunal energiplanering skall kommunerna i sin planering både främja hushållningen med energi och verka för en säker och tillräcklig tillförsel av energi. Enligt OED:s mening uppfyller inte energitillförseln lagens krav att vara säker om den baseras på huvudsakligen olja.

OED förordar att kommunerna inom ramen för den kommunala energi­planeringen redovisar program för oljeersättning, som fastställs av de beslutande kommunala organen. Programmen föreslås bygga på en genom­gäng av bl. a. bränslebehov, möjligheter till omställning, försörjning med energiråvaror samt utnyttjande av solvärme. Behovet av samordning med andra kommuner och med industrin bör enligt förslaget beaktas. OED;s förslag överensstämmer i princip med det förslag som statens industriverk (SIND) har lagt fram i bl. a. rapporten (SIND 1980:15) Kommunal energi­planering — sammanfattning och förslag till slutsatser.

Organisatoriska åtgärder krävs enligt OED för att snabbt fä till stånd torvanvändning i landet. För de fyra nordligaste länen har statens vatten­fallsverk på regeringens uppdrag närmare utrett förutsättningarna för torv-produktion och torvanvändning på vissa orter. Behovet av åtgärder gäller enligt OED nu främst i södra och mellersta Sverige. Delegationen pekar pä den metodstudie som SIND bedriver avseende planeringen för att få till stånd regionalt samarbete rörande förutsättningarna för torvproduktion och torvanvändning.

Delegationen lämnar också förslag beträffande standardisering samt ut­bildning, rådgivning och information inom oljeersättningsområdet. När det gäller introduktion av alternativa drivmedel hänvisar delegationen till det förslag till strategi som har lagts fram i rapporten (Ds I 1980:19) Introduk­tionen av alternativa drivmedel.

OED framhåller att det mål som föreslås, dvs. en oljeersättning om drygt 7 milj. ton år 1990, bygger på en rimlighetsbedömning mot bakgrund av den förutsedda utvecklingen på energiområdet. Delegationen diskuterar därut­över extraordinära åtgärder för oljeersättning. Sädana åtgärder kan enligt OED övervägas om riskerna för en mycket kraftig prisökning på olja eller för längre akuta oljebrister under 1980-talet bedöms som mycket stora.

Bland dessa åtgärder finns t. ex. förtida skrotning av oljeeldade pannor, krav på fastbränsleeldning även i nya mindre pannor, dvs. pannor som förbrukar mindre än 50000 MWh per är, samt utnyttjande av fasta bränslen även i anläggningar med korta drifttider.

Sådana åtgärder bedöms kunna medföra en oljeersättning om ytterligare

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      121

ca 3,5 milj. ton år 1990. De styrmedel som kan bli aktuella är lagstiftning med mer långtgående krav och komplettering av de ekonomiska styrmed­len. Dessa extraordinära åtgärder har behandlats endast översiktligt av OED, som senare kommer att redovisa ett mer utföriigt förslag i denna fråga.

För egen del anser jag de åtgärder som OED har redovisat i sitt huvud­förslag bör utgöra väsentliga delar av ett oljeersättningsprogram för 1980-talet. OED;s förslag är enligt min mening i huvudsak väl avvägda. Jag kommer i det följande (kapitel 7, 8, 11 och 12) att närmare utveckla hur dessa förslag bör behandlas. Jag kommer därvid att förorda bl. a. att en lag införs om utförande av vissa eldningsanläggningar för fast bränsle, att en ny energimyndighet med uppgifter rörande bl. a. tillförselfrågor inrättas och att kommunerna åläggs att inom ramen för den kommunala energipla­neringen lägga fast en plan för att minska oljeanvändningen i kommunerna. Jag kommer vidare att redovisa riktlinjer för åtgärder mot svavelutsläpp vid användning av kol, åtgärder för att förenkla handläggningen av ansök­ningar om torvkoncessioner enligt lagen om vissa mineralfyndigheter och åtgärder för att snabbt få till stånd en ökad torvanvändning i södra och mellersta Sverige. Tidigare (avsnitt 4.3.3) har jag föreslagit förstärkta insatser för utbildning och rådgivning. Dessa åtgärder är främst inriktade på energihushållningsområdet men kan även avse tillförselområdet. Jag kommer också att redovisa de åtgärder som har vidtagits för att genom bl.a. de s.k. fjärrvärmelånen tillgodose finansieringsbehovet vid utbygg­nad av fastbränsleeldade anläggningar. Förslag till plan för introduktion av alternativa drivmedel kommer också att läggas fram. En fond för investe­ringar i oljeersättande teknik i huvudsak i enlighet med OED:s tidigare förslag har inrättats den I januari 1981 (prop. 1980/81:49, NU 1980/81:19, rskr 1980/81: 100).

Jag räknar liksom OED med att ett genomförande av dessa åtgärder kan komma att medföra en oljeersättning om ca 7 milj. ton är 1990. Jag har i beräkningen inte inkluderat åtgärder i Storstockholmsområdet som jag strax återkommer till.

Den fördelning mellan inhemska bränslen och kol som OED har föresla­git finner jag vara väl avvägd. Förslaget innebär att inhemska bränslen och kol vardera skulle kunna svara för en oljeersättning om ca 3 milj. ton år 1990. Alternativa drivmedel och solvärme inkl. främst mindre värmepum­par beräknas kunna medföra en oljeersättning om sammantaget ca 1 milj. ton i början av 1990-talet.

Den andra delen av det program för oljeersättning som jag förordar består av de åtgärder som har föreslagits av ELAK i rapporten (Ds I 1980:22) El och olja. Den tillgängliga elkapaciteten bör enligt förslaget utnyttjas för att ersätta olja vid uppvärmning. I första hand föreslås den dyrare lätta eldningsoljan ersättas.

En omfattande konvertering till el bör enligt ELAK ske av medelstora

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      122

oljepannor och oljeeldade pannor i småhus. Bl. a. föreslås lån för installa-fion av elpatron, elkassett och varmvattenberedare samt för byte av olje­panna till panna för andra bränslen. Installation av s.k. kombinations­panna, dvs. panna för el och fasta bränslen, bör enligt förslaget stimuleras genom bidrag.

Vidare föreslås installation av störte elpannor i fjärrvärmeverk och industrier. Möjligheterna att stimulera sådana åtgärder genom skattere­duktioner bör enligt förslaget utvecklas.

ELAK bedömer att de åtgärder för konvertering från olja till el som föreslås kan resultera i en minskad förbrukning av olja, huvudsakligen lätt eldningsolja, om ca 1,5 milj. ton år 1990. Åtgärderna föreslås bli utformade så att de ger flexibilitet vid valet av energikälla i framtiden.

Remissinstanserna är i huvudsak positiva till ELAK:s förslag vad gäller konvertering från olja till el. Flertalet remissinstanser tillstyrker att försla­gen genomförs.

Jag återkommer i det följande (avsnitt 8.5) med en mer utförlig redogö­relse för ELAK:s förslag, remissynpunkterna och de åtgärder som enligt min mening bör genomföras med anledning härav.

Jag vill i detta sammanhang framhålla att jag finner att åtgärder för att ersätta olja med el bör vidtas i huvudsak enligt ELAK;s förslag. Därmed utnyttjas den nationella resurs som den tillgängliga elproduktionskapacite­ten utgör för att spara olja under främst 1980-talet. Jag räknar med att konverteringen från olja till el skall medföra en oljeersättning om ca 1 milj. ton år 1990. Jag har därvid räknat med att eltillgången kan bli något lägre än vad ELAK har räknat med genom att block 3 i kärnkraftverket i Forsmark kan komma att utnyttjas för hetvattenproduktion för Storstock­holms behov. Jag har vidare räknat med att eltillgången kommer att använ­das som drivenergi för värmepumpar i enlighet med OED;s förslag. Den oljeersättning som därvid erhålls har inkluderats i den oljeersättning som jag i det föregående har beräknat att ett genomförande av OED:s förslag kommer att medföra.

Den tredje delen av förslaget till oljeersättningsprogram består av åtgär­der för att åstadkomma ett värmeförsörjningssystem för Storstockholms­området, som ej är baserat på olja. Detta kan ske genom hetvattenöverfö­ring från kärnkraftverket i Forsmark, genom värmeproduktion i närför-lagda koleldade kraftvärmeverk eller genom ett mycket omfattande utnytt­jande av stora värmepumpar.

STOSEB och statens vattenfallsverk har redovisat ett förslag till vär­meavtappning i Forsmark. Värmeeffekten skulle bli 2000 MW. Värmen skulle överföras till Stockholmsområdet genom en 120 km lång ledning från Forsmark till Åkalla. Värmeleveranserna bedöms kunna påbörjas år 1988.

Hetvattenöverföring från Forsmark skulle medföra en oljebesparing på ca 1 milj. ton per år i jämförelse med den nuvarande värmeförsörjningen i

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      123

regionen. Kostnaden för oljeimporten skulle vid de nuvarande priserna därmed minska med ca 1 miljard kr. per år.

Med närförlagda koleldade kraftvärmeverk skulle en snabb minskning av oljeanvändningen i området åstadkommas. En förutsättning är att kom­munerna kan finna lämpliga platser för att lokalisera anläggningarna. För att ersätta 1 milj. ton olja erfordras drygt 1,5 milj. ton kol.

Även möjligheterna till ett störte utnyttjande av stora värmepumpar bör beaktas inför ett ställningstagande till hur Storstockholmsområdet skall värmas. Sådana värmepumpar skulle till att börja med kunna drivas med elenergi för att sedan övergå till bränsledrift. Därmed föreligger samma lokaliseringsförutsättningar som i kraftvärmealternativet. Flera faktorer för ett värmepumpsalternativ är ännu osäkra, bl. a. kostnaderna.

Jag återkommer i det följande (avsnitt 8.3.5) med en mer utförlig redogö­relse för Storstockholmsområdets värmeförsörjning. Jag vill i detta sam­manhang dock framhålla att jag anser att en oljeersättning på ca 1 milj. ton per år är fullt möjlig att uppnå till år 1990. Jag har därför i oljeersättnings­programmet räknat med att en sådan minskning av oljeanvändningen kom­mer till stånd.

Det program som jag här förordat skulle kunna medföra en oljeersättning om ca 9 milj. ton olja år 1990. År 1985 skulle oljeersättningen kunna uppgå till ca 3,5 milj. ton. De angivna kvanUteterna utgör mål för oljeersättningen och kräver en ambitiös politik med omfattande insatser för att kunna nås. Jag finner det angeläget att mål av det slag jag har angivit läggs fast och att åtgärder successivt vidtas med anledning härav.

OED:s s.k. extraordinära åtgärder, som skulle kunna ge ytteriigare oljeersättning, bör enligt delegationen studeras närmare innan ställning tas till dem. Jag finner det angeläget att sä sker. OED bör sä snart som möjligt redovisa sina förslag i detta avseende.

Jag vill i detta sammanhang påpeka att möjligheterna att snabbare ersät­ta olja med inhemska bränslen inte torde begränsas av i första hand tillgången pä energiråvara utan av ekonomiska skäl, bl.a. skulle en för­tidsskrotning av pannor behöva ske.

Jag räknar med att en mer omfattande översyn av oljeersättningspro­grammet skall ske senast till år 1985. Det bör åligga den nya energimyn­dighet som jag i det följande (kapitel 11) kommer att föreslå att i samråd med andra berörda myndigheter svara för samordning, närmare planering och uppföljning av programmet. I avvaktan på att den nya myndigheten inrättas bör OED på motsvarande sätt svara för denna uppgift.

Tillsammans med det energihushållningsprogram som jag tidigare har redovisat (kapitel 4) innebär oljeersättningsprogrammet en avsevärd minskning av oljeanvändningen. Om alla dessa åtgärder ger resultat i enlighet med målen kan användningen av olja för energiändamål komma att minska med ca 12 milj. ton till år 1990 trots att energianvändningen beräknas öka. Programmen ger förutsättningar för en ytterligare minskning av oljeanvändningen under 1990-talet.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      124

Det är således ett mycket ambitiöst oljeersättningsprogram som jag nu förordar. Anledningen härtill är självfallet att det krävs långtgående insat­ser för att en verklig minskning av oljeanvändningen skall ske. Jag vill särskilt fästa uppmärksamheten på vad OED har påpekat, nämligen att vi för att kunna kraftigt minska oljeberoendet och genomföra riksdagens beslut om avvecklingen av kärnkraften måste basera 60-70% av vår energiförsörjning i början av 2000-talet pä sådana energikällor som f. n. används endast marginellt eller inte alls.

Jag förordar att regeringen föreslår riksdagen att godkänna det program för oljeersättning som jag här har redogjort för.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       125

7    Bränslen

7.1 Förutsättningar för bränslepolitiken

Jag kommer i det följande att redogöra för de åtgärder som enligt min mening krävs för att trygga försörjningen av bränslen till värt energi­system. Som en bakgrund till mina förslag lämnar jag inledningsvis en översiktlig redogörelse för den nuvarande bränsleanvändningen inom olika sektorer och för de olika bränslenas förutsättningar och kvaliteter i olika avseenden samt för den roll som de därigenom bör spela för vår framtida energiförsörjning. Jag behandlar i detta sammanhang inte uran, vars ut­nyttjande i Sverige har lagts fast genom riksdagens beslut efter folkomröst­ningen i kämkraftsfrågan den 23 mars 1980.

Oljan svarar för den helt övervägande delen av vår energiförsörjning. Oljans andel av den primärt tillförda energin vårär 1979 ca 68%. Sverige är därmed ett av världens mest oljeberoende länder. Våra miljöskyddsbe­stämmelser ställer dessutom särskilda kvalitetskrav pä den olja som vi importerar.

Den största mängden olja används inom sektorn bostäder, service m. m., dvs. för uppvärmning av bostäder, affärs- och servicelokaler m. m. Inom denna sektor användes ca 11 milj. ton olja år 1979. Oljan svarar för ca 85% av energianvändningen för uppvärmningsändamål. Av oljeanvänd­ningen inom sektorn utgjordes ca 4,5 milj. ton av tjock eldningsolja, som utnyttjas främst i kraftvärmeverk och störte hetvattencentraler, dvs. i områden med utbyggda fjärrvärmesystem, medan 6,5 milj. ton utgjordes av tunn eldningsolja, som används främst i villor och i flerfamiljshus med mindre panncentraler. Det föreligger en betydande prisskillnad mellan tjock och tunn eldningsolja. Under senare år har den tunna eldningsoljan normalt varit 30—40% dyrare än den tjocka eldningsoljan. Prisskillnaden kan komma att minska.

Under senare år har skett en tämligen snabb utveckling av användningen av elvärme. F. n. används 13 TWh el för uppvärmning. Orsaken till den snabba utvecklingen torde vara att elvärmen kräver små investeringar för användaren och är bekväm att använda samt att vi genom bl.a. en stor andel vattenkraft har kunnat producera billig elkraft.

Under senare tid har också skett en ökning av användningen av ved för uppvärmning av enskilda hus, främst i glesbygden. Ett skäl härtill torde vara att beskattningsreglerna har ändrats sä att uttag av brännved ur egen skog inte längre beskattas.

Inom industrin används årligen ca 5,5 milj. ton olja vilket utgör ca 40% av energianvändningen inom sektorn. Nästan enbart tjock eldningsolja används. Fasta bränslen, främst bark och lutar inom skogsindustrin, sva-

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet            126

rar för ca 35 % av energianvändningen. Den svenska industrin har pä grund av sin struktur också en hög andel elkraft i energianvändningen.

För kraftproduktionen används förhållandevis lite olja i Sverige. I ge­nomsnitt svarar oljebaserade anläggningar, främst kraftvärmeverk och industriella mottryckskraftverk, för ca 13% av elproduktionen under ett är. Vattenkraften svarar f. n. för ca 65% och kärnkraften f. n. för ca 22% av elproduktionen. Sverige har därmed ett vid en internationell jämförelse ekonomiskt mycket fördelaktigt elproduktionssystem. Att vi under en lång tid har kunnat producera elkraft till lågt pris har varit en komparativ fördel för vår industri.

Transportsystemet är i allt väsentligt beroende av importerad olja eller importerade oljeprodukter. Oljan svarar för hela 97% av energianvänd­ningen inom transportsektorn. Ca 65% av den bensin och ca 55% av den dieselolja som används i Sverige framställs vid raffinaderier inom landet, medan återstoden importeras. Vill man öka andelen inhemskt framställda oljeprodukter krävs investeringar i de svenska raffinaderierna.

Användningen av olja i Sverige och andra länder har etablerats under läng tid. En omställning till andra bränslen kräver olika lång tid och varierande resursinsatser för att genomföras inom de olika delområdena.

De bränslen som på medellång sikt, dvs. fram till omkring år 1990, kan komma i fråga för användning i Sverige är olja, naturgas, motoralkoholer, kol, skogsbränslen, torv och skiffer. Dessutom kan solvärme komma att utnyttjas i större skala mot slutet av 1980-talet.

Väsentliga skillnader föreligger när det gäller bränslenas förutsättningar och kvaliteter i skilda avseenden. De försörjningsmässiga aspekterna ut­görs av faktorer som tillgång, varaktighet och försörjningstrygghet, pris och prisutveckling samt bekvämlighet och flexibilitet i användningen. Andra faktorer av stort intrtcsse är miljöeffekter vid utnyttjandet, syssel­sättningseffekter i Sverige, regionalpolitiska aspekter och möjligheterna till annan, konkurrerande användning.

Olja har länge haft väsentliga fördelar, vilket självfallet är orsaken till den mycket omfattande användning som oljan har fått. Olja är en koncen­trerad energiråvara med hög energitäthet. Den är vidare lätthanteriig och bekväm att använda. Oljeeldade anläggningar kräver förhållandevis små investeringar.

Oljan ger liksom andra fossila bränslen upphov till negativa miljö­effekter. Vidare finns andra användningsområden än inom energisektorn där oljans egenskaper behöver utnyttjas, t. ex. inom det kemiska området.

Den snabba prisutvecklingen på olja sedan 1973-74 års oljekris har helt förändrat oljans kon ku rtens kraft. Oljan har blivit dyr samtidigt som mark­nadsstörningar under vissa perioder har förekommit. Som jag tidigare (kapitel 3) har redovisat räknar jag med en fortsatt långsiktig realprissteg­ring på olja. Motiven för att minska oljeanvändningen genom energihus­hållning och genom införande av andra bränslen är således dels av försörj­ningskaraktär, dels av ekonomisk karaktär.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       127

Den tjocka eldningsoljan kan lättast ersättas. På de områden där tjock eldningsolja används, dvs. främst i fjärrvärmesystem och industrier, kan inhemska bränslen och kol relafivt snabbt fä stor betydelse.

För de lättare oljeprodukterna är det svårare att snabbt hitta ersättnings­bränslen. Detta gäller i synnerhet för bensin och dieselolja. Samtidigt är det just på de områden där dessa produkter används, dvs. inom transport­sektorn, som det värde, som oljan har genom sin energitäthet och lätthan­terlighet, kan bäst tas till vara. Det är således för främst sådan användning som oljan bör reserveras framöver. Arbetet med att snabbt åstadkomma oljeersättning bör därmed främst inriktas på områden där oljans särskilda egenskaper inte utnyttjas, dvs. där vanligtvis tjock eldningsolja nu an­vänds. Jag anser att detta är en långsiktigt riktig inriktning av energipoliti­ken i denna del. Denna inriktning bör följas även om tillfälliga marknads­svängningar och därav följande överskott i vissa fall kan ge incitament till en något annorlunda politik.

En sådan inriktning kräver en ökad förädling av oljan. För Sveriges del står valet mellan att låta förädlingen ske utomlands, dvs. att importera en ökad andel raffinerade produkter och att genom investeringar i raffinade­rierna i Sverige öka utbytet av sådana produkter från importerad råolja.

I ett raffinaderi skiljs olika fraktioner i råoljan ut för att möta noga preciserade kvalitetskrav på varje enskild oljeprodukt. Ett annat syfte med bearbetningen kan vara förändra den kemiska sammansättningen hos råol­jans komponenter. För att fä fram exempelvis bensin med tillräckligt högt oktantal måste man bearbeta den fraktion, nafta, som normalt används för bensinframställning. Detta sker i en s. k. reformeranläggning.

En annan, mer omfattande, bearbetning krävs om man vill omvandla de mer svårflyktiga delarna av råoljan, som normalt används till tjocka eld­ningsoljor, till mer flyktiga produkter, t. ex. bensin och lätt eldningsolja. En sådan bearbetning kan utföras på olika sätt. Den vanligast förekom­mande metoden är s. k. termisk krackning. För en mer omfattande om­vandling är katalytisk krackning den vanligaste processen.

De flesta raffinaderierna i Västeuropa är byggda för att bearbeta främst relativt lätt råolja som ger ett högre utbyte än tyngre råoljor av de mest värdefulla produkterna, dvs. bensin och lätt eldningsolja. Man har tidigare däremot inte investerat i krackningsanläggningar i sä stor utsträckning i Västeuropa som i Förenta staterna, där efterfrågan på framför allt bensin har varit stor. Vid ett genomsnittligt raffinaderi i Förenta staterna fram­ställs ca 45 % bensin ur en viss mängd råolja medan bensinutbytet i raffina­derierna i Västeuropa f. n. är ca 22%. I de svenska raffinaderierna är bensinutbytet i genomsnitt knappt 20%.

F. n. pågår eller planeras emellertid i Västeuropa en snabb utbyggnad av raffinaderierna i syfte att skapa möjlighet att omvandla en större del av de tyngre oljeprodukterna till bensin och dieselolja. Denna utbyggnad kan komma att leda till en viss överkapacitet för bensinframställning vid mitten

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      128

av 1980-talet, varigenom utbudet av lätta produkter pä den europeiska marknaden skulle komma att ökas. Utvecklingen inom området är dock svår att bedöma f.n.

Samtidigt som förbrukningen förskjuts mot en ökad andel lättare pro­dukter beräknas den råolja som utvinns i väriden bli bl. a. allt tyngre och svavelrikare. Merparten av de nu kända oljetillgängarna är av tyngre typ med relativt hög svavelhalt. Av de kända och utvinningsvärda råoljetill­gångarna består över 50% av råolja med minst 1,5 viktprocent svavel. Flera av de äldre produktionsområdena för lättare råoljor, bl. a. Nordafri­ka, har otillräckliga reserver för att öka eller t.o.m. för att bibehålla nuvarande produktionsnivå. Vid längsiktskontrakt rörande leveranser från Saudiarabien måste också köp av en viss del tyngre, högsvavlig råolja inkluderas vid sidan av den normalsvavliga arabiska oljan, Arabian Light. Motsvarande förhällande gäller vid långsiktiga avtal med Mexico, som f. n. ställer krav på att ca hälften av den levererade råoljan skall vara av den tunga, högsvavliga s. k. Maya-oljan.

Delvis kan denna utveckling kompenseras för Västeuropas del av att produktionen ökar av den lätta, lägsvavliga Nordsjöoljan. I världen som helhet måste dock en anpassning ske till ett större utnyttjande av de tunga, högsvavliga råoljorna. Ytterligare en faktor av betydelse är att priset på lägsvavlig råolja kan komma att öka snabbare än priset pä normalsvavlig och högsvavlig råolja. Under senare år har prisskillanden varit 10-20%.

En betydande del av världens återstående oljetillgångar består av s.k. okonventionella resurser, varmed avses olja som förekommer i trögfly­tande eller t.o.m. fast form. Exempel härpå är tjärsand, oljeskiffrar och s. k. extra tunga råoljor. Dessa råvaror kan på sikt bli av väsentlig betydel­se för världens oljeförsörjning. Det krävs dock en utveckling av utvin­ningstekniken för att de okonventionella råoljetillgångarna skall kunna utnyttjas i störte skala. Dessutom krävs investeringar i raffinaderier och eldningsanläggningar.

I raffinaderierna erhålls en rest, s.k. restolja, som består av tjocka, svavelrika fraktioner. Denna olja exporteras f.n. för svensk del eftersom den inte får utnyttjas inom landet på grund av gällande lag och förordning om svavelhaltigt bränsle. Pä sikt bedöms dock möjligheterna till sådan export komma att begränsas samtidigt som mängderna restolja kan komma att öka. Om t. ex. en krackningsprocess installeras vid ett raffinaderi för att öka konverteringen av svårflyktiga delar av råoljan till lätta fraktioner kan samtidigt restoljeandelen öka något.

Restoljor och tunga råoljor kan behandlas pä flera sätt, bl. a. kan de utnyttjas för förgasning. En annan metod är avsvavling eller hydrering, varvid råolja tillförs vätgas som bl. a. tvättar bort svavlet.

Den utveckling som jag här har beskrivit, dvs. en relativt sett ökad efterfrågan på lätta produkter och en ökad tillgång på tyngre och svavelri­kare råoljor, påverkar starkt den svenska försörjningssituationen. Särskil-

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           129

da förhållanden i Sverige har också stor betydelse. F. n. måste de svenska raffinaderierna använda i genomsnitt ca 40% lägsvavlig råolja pga. gällan­de krav beträffande svavelhalt i eldningsolja. De svenska bestämmelserna kommer att skärpas den 1 oktober 1981 och den 1 oktober 1984, då hela Sverige kommer att omfattas av förbudet att bränna tjock eldningsolja med mer än 1 % svavelhalt. Som en följd härav måste andelen lägsvavlig råolja dä uppgå till ca 60% av räoljeimporten om nuvarande raffinaderistruktur behålls. Sveriges importkostnader ökas därmed, eftersom den lägsvavliga råoljan är dyrare än den högsvavliga.

Den svenska svavellagstiftningen gör att det finns skäl att överväga investeringar i en anläggning, exempelvis en s. k. hydreringsanläggning, som breddar försörjningsbasen genom att möjliggöra att råoljor av sämre kvalitet, t. ex. med hög svavelhalt, kan utnyttjas.

Det förhållande att endast ca 60% av den bensin och dieselolja som används i Sverige framställs vid raffinaderier inom landet motiverar insat­ser för att öka försörjningstryggheten inom drivmedelsomrädet. Detta kan ske pä olika sätt. En möjlighet är att investera i en s. k. krackningsanlägg-ning som ökar utbytet av lätta produkter, främst bensin, frän den råolja som importeras till Sverige. Långsiktigt inriktade kontrakt om import av drivmedel från länder med egen råoljeutvinning, främst Norge, skulle också kunna ge en trygg försörjning. Även andra möjligheter kan finnas.

Naturgas har stora likheter med olja. Naturgasen utvinns i stort sett inom samma geografiska områden som oljan. Nära hälften av all naturgas beräknas förekomma som s.k. associerad gas, dvs. direkt tillsammans med olja. Naturgasen i världen beräknas också ha ungefär samma varak­tighet som oljan. Gasen är emellertid betydligt miljövänligare, bl. a. inne­håller naturgas endast obetydliga mängder svavel.

Naturgasen kräver för anskaffning och distribution ett omfattande led­ningsnät. Betydande investeringar krävs i distributionssystem för gas, såväl i transport- som i användningsledet. Detta förhållande torde vara en anledning till att gas tidigare i stor utsträckning facklades bort. dvs. brän­des pä oljefälten utan att energiinnehållet togs till vara. Behovet av inves­teringar i distributionssystemen är också en anledning till att huvuddelen av den naturgas som utvinns används direkt i producentländerna. Endast ca 10% av den utvunna gasen exporteras f.n. Andelen exporterad gas väntas dock öka.

Under senare tid har betydande naturgasfynd gjorts i Nordsjön. Därmed skulle på sikt kunna skapas bättre förutsättningar för försörjning av gas till Sverige.

Naturgas har tidigare betraktats närmast som en biprodukt vid oljeutvin­ningen. Gasen har i länder med inhemsk produktion ofta använts för okvalificerade ändamål, t. ex. som kraftverksbränsle i stället för tjock eldningsolja eller kol. Samtidigt som gasen i ökad utsträckning har blivit en internationell handelsvara har det skett en betydande höjning av gaspriset 10    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 90

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       130

jämfört med priset på olja. För Sveriges del innebär denna utveckling att naturgas som kan komma att importeras inte bör användas som ersättning för tjock eldningsolja. Det högre priset för gasen innebär att användningen bör inriktas på sådana användningsområden där gasens speciella egenska­per, främst renhet, kan utnyttjas.

Motoralkoholer, dvs. främst metanol och etanol, torde på kort och medellång sikt komma att framställas ur naturgas, restoljor och kol (me­tanol) eller ur jordbruksprodukter (etanol). Tillgängligheten blir således beroende av tillgängligheten till dessa råvaror. Pä lång sikt kan framställ­ning ur cellulosahaltigt material bli kommersiellt möjlig. Ur metanol kan syntetisk bensin framställas.

Framställningen av motoralkoholer sker under betydande energiförius-ter. Energiutbytet vid framställning av metanol ur naturgas är omkring 50-65% av råvarans energiinnehåll. Övrig energi förloras till omgivningen som relativt lågvärdig värme, om den inte tas till vara för t. ex. fjärrvärme­leveranser.

Motoralkoholerna har lägre energitäthet än bensin och dieselolja. Ener­giinnehållet i metanol och etanol är ungefär hälften resp. två tredjedelar av energiinnehållet i bensin. Det gör att kostnaderna för transport och distri­bution blir högre. Samtidigt kan motoralkoholer ge väsentliga miljöfördelar jämfört med bensin och dieselolja.

Tillverkning av metanol ur fossila bränslen ger - bl. a. pä grund av omvandlingsförlusterna — priser som överstiger priserna pä bensin. Eta­nol, som kan framställas ur inhemska och förnybara råvaror, är f.n. dyrare att producera. Prisutvecklingen pä längre sikt är svår att bedöma eftersom det krävs utvecklingsarbete för att få fram metoder som gör att produktion av motoralkholer från fasta bränslen kan ske till konkurrenskraftiga priser.

Kol har nästan lika stor betydelse som olja för världens energiförsörj­ning. Kol har emellertid långt störte varaktighet och bör kunna importeras under större försörjningstrygghet. Det finns inte anledning att reservera kolet för annan användning eftersom någon sådan åtminstone f. n. inte tycks finnas.

F. n. är kolpriset mycket lågt i förhällande till oljepriset. Skillnaden kommer sannolikt att minska något framöver men över tiden finns det inte anledning att räkna med någon direkt koppling av priset på kol till priset på olja. Mot att en sådan koppling skulle uppstå talar bl. a. det förhållande att koltillgångarna är spridda över hela världen och att de finns i länder med vitt skilda politiska och ekonomiska system.

Användningen av kol i förbränningsanläggningar medför liksom använd­ningen av olja negativa miljöeffekter. Effekterna härvidlag skiljer sig inte principiellt. Pä grund av bl. a. det lägre energiinnehållet i kol krävs störte investeringar i bl. a. eldningsanläggningar för att kol skulle kunna utnytt­jas.

Kol bör åtminstone inledningsvis användas för att substituera tjock

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      131

eldningsolja, främst i större eldningsanläggningar knutna till fjärtvärme­system och i störte industrier.

Tillgången på skogsenergi framöver är svår att bedöma. Den blir i hög grad beroende av om rationella och ekonomiskt rimliga metoder kan ut­vecklas för tillvaratagande av hyggesavfall, röjningsvirke, skräpskog och lövskogsöverskott, så att råvarubasen för skogsenenergi kan utökas utan att konkurtera med behovet av råvara för industriell förädling. Ett effekti­vare utnyttjande av totala skogsproduktionen kan bidra till att i dag olön­samma skogsbestånd kan avverkas med rimlig lönsamhet.

Pä längre sikt kan en omfattande odling av energiskog komma att ge god tillgång av detta bränsle. Denna fråga studeras f. n. inom ramen för det statliga energiforskningsprogrammet. Lyckas ansträngningarna att utveck­la energiskog bör konkurrensen om råvaran kunna undvikas. En betydan­de odling av energiskog skulle dock kunna ställa anspråk på markområden som i dag används för andra ändamål, bl. a. jord-och skogsbruk. Av vikt är vidare att miljöeffekterna kan bemästras.

Skogsbränslen är en inhemsk energiråvara, vars utnyttjande kan bidra till att skapa många nya arbetstillfällen i Sverige. I ett nationellt perspektiv kan skogsbränslen bedömas som en försörjningstrygg energiråvara. Skogs­bränslen har inte samma höga energitäthet som kol och framför allt olja. Detta gäller särskilt det klenvirke som utgör ett viktigt skogsbränsle. Det gör att transporterna blir dyra, varför länga transporter av råvaran inte ter sig ekonomiskt försvarbara. Liksom vid kolanvändning krävs större inve­steringar i bl. a. eldningsanläggningar än vad som är fallet vid utnyttjande av olja. Prisutvecklingen för skogsenergi är f. n. svär att bedöma eftersom någon egentlig marknad ännu inte har etablerats. I samband med prishöj­ningen pä olja åren 1973-1974 och är 1979 skedde kraftiga höjningar av priset på såväl massa som ved.

Den osäkerhet som f.n. vidlåder de framtida villkoren av bl.a. ekono­misk natur för användning av skogsbränslen gör det svårt att nu närmare ange det framtida användningsområdet. Med hänsyn till begränsad tillgäng och långa transportavstånd torde inte någon större användning av skogs­bränslen i våra storstadsområden komma i fråga. I första hand torde skogsbränslen komma att användas i mindre och medelstora orter och i industrier med råvaran inom rimligt transportavstånd. Lokal tillgång, för­mänliga skatteregler och insats av eget arbete kan göra det lämpligt för enskilda hushåll att utnyttja detta bränsle.

Torv har betydande likhet med skogsbränslen när det gäller energitäthet och därmed transportkostnader liksom när det gäller investeringskostna­der och osäkerhet om prisutvecklingen. Något större behov av torv för andra ändamål finns dock inte. En mer omfattande torvexploatering kan förorsaka miljöskador.

Det finns faktorer som talar för att användningen av torv bör ske i nära samband med utvinningen, bl. a. det förhållandet att det krävs betydande

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       132

investeringar för att börja utvinna torv samtidigt som några längre trans­portavstånd inte kan bäras ekonomiskt. Det är därför osäkert när någon omfattande marknad för torv kommer att utvecklas. En möjlighet är att innehavaren av en eldningsanläggning deltar i utvinningen av råvaran vilket skulle kunna ge en hög grad av försörjningstrygghet inte bara i naUonellt perspektiv som för alla inhemska bränslen utan även direkt för företagets del.

Såvitt nu kan bedömas kommer torvanvändningen främst att ske i me­delstora eldningsanläggningar i torvrika delar av vårt land. Under de närmaste åren behöver prototyp- och demonstrationsanläggningar byggas för att ge bättre underiag för bedömning av möjligheterna aU utnyttja torv under skilda förutsättningar.

Skiffer har stora likheter med torv, framför allt genom det förhållande att tillgångarna är mycket stora men till viss del svåra att utnyttja och i allt väsentligt ännu outnyttjade i Sverige. Skiffertillgängarna är dock geogra­fiskt mycket koncentrerade vilket i kombination med de sannolikt höga transportkostnaderna torde göra att detta bränsle knappast kan få större nationell betydelse.

Av vad jag hittills har anfört framgår att de bränslen som är eller kan bli aktuella för svensk energiförsörjning i väsentliga avseenden har olika kvaliteter, vilket gör att de till stor del bör ha olika användningsområden. Jag kommer i det följande att mot denna bakgrund ange vilken roll de olika bränslena i princip bör spela i vårt energisystem.

Det är frän energiförsörjningssynpunkt angeläget att minska beroendet av olja, i första hand sådan olja som importeras under osäkra förhållanden. Det innebär att frän denna utgångspunkt behöver inriktningen åtminstone f. n. inte vara att minska utnyttjandet av sådan olja som vi kan erhålla med god försörjningstrygghet under relativt lång tid, exempelvis genom lång­tidsavtal med Norge eller genom svenskt produktionsengagemang i Nord­sjön. Sådan olja kan ge lika stor eller i vissa fall t. o. m. större försörjnings­trygghet än t. ex. gas eller kol frän länder som inte är lika politiskt stabila.

Från ekonomisk utgångspunkt kan det däremot finnas skäl att eftersträ­va en mer generell minskning av oljeimporten eftersom importerad olja betingar ett mycket högt pris och i hög grad bidrar till att försämra den ekonomiska situationen. Oljan bör således ersättas med billigare bränslen. Som exempel kan nämnas att om 4 milj. ton olja ersäUs med 6 milj. ton kol sä minskar kostnaderna för bränslet med ca 2 miljarder kr. per är vid nuvarande priser.

Även starka miljöskäl talar för en minskad oljeförbrukning.

Ytteriigare en utgångspunkt är att en ökad diversifiering i energitillför­seln bör eftersträvas rent generellt. Vår nuvarande energiförsörjningssitua­tion med en nära 70-procentig oljeandel skapar en i alltför hög grad sårbar situation. Allmänt gäller att en ökad diversifiering i stället för en stark koncentration till den billigaste energikällan medför högre kostnader. Sä-

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      133

dana kostnadshöjningar kan dock till en del vara motiverade om en större försörjningstrygghet erhålls.

De utgångspunkter, som jag här har angivit, leder till slutsatserna att vi bör inrikta oss pä att minska importen av främst sådan olja som importeras pä osäkra villkor och att oljan bör ersättas med flera olika energislag, som kan bedömas vara fördelaktigare än olja vad gäller försörjningstrygghet och/eller ekonomi. Den olja som vi kan erhålla med god försörjnings­trygghet bör användas främst för sådana ändamål där oljans särskilda egenskaper i form av lätthanterlighet och stor energitäthet kan utnyttjas. Det finns således anledning att ha olika inriktning och ambition i oljeersätt-ningssträvandena inom olika användningsområden.

Inom kraftproduktionen är försörjningssituationen god pä kort och me­dellång sikt. Några större produktionstillskott erfordras inte f. n. Planering av ny elproduktionskapacitet måste dock ske. Samtidigt krävs forskning och utveckling för att skapa nya möjligheter till ersättande kraftproduktion när kärnkraften skall avvecklas. Av de bränslen som nu används torde främst kol bli aktuellt för elproduktion. Extra tjock råolja och restoljor frän raffinaderierna kan också komma att användas. I mindre kraftvärmeverk och i industriella mottryckskraftverk bör skogsbränslen och torv kunna utnyttjas. På sikt kan vindkraft och nya energitekniker möjligen bli kom­mersiellt tillgängliga.

Inom indtistrisektorn kan många bränslen komma att användas. För störte industrier torde främst fasta bränslen som skogsbränslen, torv och kol komma att utnyttjas. I mindre industrier kan finnas förutsättningar att utnyttja naturgas, dels därför att det kan bli möjligt att dra naturgasledning­ar till områden i vissa delar av landet där sädana industrier finns, dels därför att gasanvändning skulle kunna medföra processtekniska fördelar för vissa användare inom industrin. Naturgasen skulle då främst ersätta gasol och tunn eldningsolja.

Inom sektorn bostäder, service m.m. är de flesta bränslen möjliga att använda. En snabb utbyggnad av fjärrvärmesystemen bör, som jag senare kommer att närmare redovisa, äga rum även fortsättningsvis. I fjärtvär-meområdena används f. n. tjock eldningsolja som bränsle. I framtiden kan i första hand kol och i samhällen i inlandet skogsenergi och torv användas för fjärtvärmeproduktion.

Det finns emellertid en gräns för möjligheterna att bygga ut fjärtvärme­systemen. Genom en medveten bebyggelseplanering kan denna gräns pä lång sikt förskjutas. I de större tätorternas ytterområden stiger kostna­derna för fjärtvärme brant. Det finns också många mindre samhällen där det saknas tillräckligt underlag för Qärtvärmesystem. I sådana områden används f. n. tunn eldningsolja i stor utsträckning. El är här under hela 1980-talet ett alternativ. Områden av sådant slag kan också i vissa delar av landet vara lämpliga för avsättning av naturgas under förutsättning att marknaden blir tillräckligt stor.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      134

I glesbygdsområden används f.n. i stor utsträckning tunn eldningsolja för uppvärmning. Det innebär att oljan kan ersättas med tämligen högkvali­tativa bränslen utan att kostnaderna ökar. De långa transporter som det här blir fräga om ställer dock krav på att bränslet skall vara lätt och billigt att transportera. Detta kan tillgodoses vid utnyttjande av elvärme, värme­pumpar och på sikt möjligen också solvärme. I stora delar av Sveriges glesbygder finns också möjligheter att utnyttja skogsenergi för enskild uppvärmning.

Inom transportsektorn utnyttjas oljans egenskaper bäst. Samtidigt är det svårare att finna ersättningsbränslen inom detta område än inom de andra områden som jag har berört. De alternativa drivmedel som f. n. befinner sig närmast ett introduktionsskede har inte lika stor energitäthet som bensin och dieselolja samtidigt som de förutsätter betydande omställning­ar, som kan vara svära att få till stånd inom ett energianvändningsområde med den struktur som finns inom transportsektorn. Den olja som vi för­sörjningstryggt kan fä tillgång till bör mot denna bakgrund reserveras främst för transportsektorn, medan oljeersättningsätgärderna bör inriktas mot främst andra sektorer.

Tillgången av drivmedel bör på medellång sikt kunna tryggas genom en aktiv svensk oljeförsörjningspolitik av det slag jag nyss har berört.

Med hänsyn till den långa omställningstid som krävs inom transportsek­torn är det dock angeläget att redan nu inleda ett arbete som syftar till att på sikt introducera alternativa drivmedel. Jag återkommer senare till den­na fråga.

7.2 Olja

7.2.1 Den internationella oljemarknaden

Utvecklingen pä den internationella oljemarknaden påverkar i olika avseenden den svenska energiförsörjningen och samhällsekonomin i stort. Jag har tidigare (kapitel 2, 3) haft anledning att översiktligt beröra dessa frågor. Jag skall nu närmare redogöra för några aktuella utvecklingsten­denser på oljemarknaden. Redogörelsen utgör en bakgrund till mina över­väganden om den svenska oljepolitiken.

Under 1970-talet har de oljeproducerande länderna skaffat sig kontroll över utnyttjandet av sina råoljetillgångar. Detta har skett i tre olika hänse­enden. Det första genombrottet skedde i samband med 1973-1974 års oljekris och avsåg kontrollen över prissättningen. Sedan dess har priset på råolja fastställts ensidigt av producentländerna i form av officiella noteringar. Riktmärket för prissättningen inom samarbetsorganisationen OPEC har varit den dominerande saudiarabiska oljekvaliteten Arabian Light, som under perioden januari 1973-januari 1981 har stigit från ca 2 till 32 US dollar per fat. Kring denna notering har övriga råoljepriser gruppe­rats. Betydande avvikelser uppåt från priset pä Arabian Light har före-

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      135

kommit beroende på kvalitetsskillnader och marknadsläge men också på att vissa producentländer har fört en mindre återhållsam prispolitik än Saudiarabien. Även priserna på andra råoljor som säljs pä världsmarkna­den, t. ex. råoljor från Nordsjön och Mexico, har anpassats till OPEC-priserna.

För det andra har OPEC-länderna successivt övertagit kontrollen över den producerade råoljan, som de internationella oljebolagen tidigare hade förfoganderätten till på grundval av särskilda koncessioner. Denna pro­cess, som började redan före 1973-1974 års kris, har i stort sett fullbor­dats. De nationella oljebolagen i OPEC-länderna är nu ägare till huvudde­len av den råolja som utvinns i dessa länder. De kan också reglera produk­tionsnivån med hänsyn till nationella intressen. En liknande process har för övrigt ägt rum också i producentländer utanför OPEC, såsom Norge och Storbritannien.

För det tredje har producentländerna börjat ta en aktiv del i marknads­föringen av råolja genom direkt försäljning till olika oljeföretag i konsu­mentländerna. Delvis har detta skett inom ramen för bilaterala överens­kommelser på regeringsnivå.

Producentländernas engagemang i försäljningen av råolja var, med vissa undantag, obetydligt fram till år 1978. Även sedan de internationella olje­bolagen hade berövats den formella äganderätten till oljan tilläts de t. v. att pä relativt fördelaktiga villkor köpa huvuddelen av produktionen och marknadsföra den genom sina världsomfattande system. De internationel­la bolagen behöll alltså till synes ett dominerande inflytande över oljemark­naden.

En vändning skedde under är 1978. Händelserna i Iran hösten 1978 innebar att den iranska råoljeexporten praktiskt taget helt upphörde under några månader. Samtidigt förlorade de internationella oljebolagen i ett slag sin tidigare ställning i Iran. När den iranska oljeexporten efter hand åter­upptogs på en lägre nivå våren 1979 skedde det helt genom det iranska nationella oljebolaget.

Bortfallet av den iranska råoljeproduktionen ledde till kraftiga prishöj­ningar. Det officiella priset på Arabian Light höjdes under år 1979 frän 13 till 26 dollar per fat. Större prishöjningar ägde rum för andra råoljor, i synnerhet vid försäljning på den s.k. spotmarknaden för råolja. Vissa producentländer utnyttjade denna marknad för att avsätta en del av sin produktion till högre priser än de officiella. Andra länder lade på särskilda premier. Härigenom nådde råoljepriserna i vissa fall nivån 40 dollar per fat.

På spotmarknaden för raffinerade produkter skedde en liknande prisut­veckling. Särskilt för lätta produkter som bensin och tunn eldningsolja var prishöjningarna mycket starka. De s. k. Rotterdamnoteringarna för sist­nämnda produkt höjdes med nära 200 % under perioden juni 1978-juni 1979.

Under år 1979 uppstod alltså ett betydande gap mellan å ena sidan de

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      136

officiella eller kontraktsbundna råoljepriserna, som alltjämt tillämpades för huvuddelen av den internationella oljehandeln, och å andra sidan spot-marknadspriserna pä såväl råolja som produkter. Denna prissplittring fick betydande konsekvenser för den svenska oljemarknaden. Jag återkommer till denna fråga.

Utvecklingen under år 1979 påskyndade de förändringar i den internatio­nella oljemarknadens struktur som inleddes i början av 1970-talet. Mark­nadsläget gjorde det möjligt för producentländernas nationella oljebolag att i betydande utsträckning överta försäljningen till konsumentländerna av den råolja som tidigare hade förmedlats av de internationella bolagen. I samband därmed uppstod en rad störningar pä marknaden. De råoljekö­pare som tidigare hade baserat sin försörjning på de internationella bolagen måste i viss utsträckning skaffa sig nya leverantörer. Även flera av de internationella bolagen förvandlades från säljare till köpare av råolja. Nya parter uppträdde på oljemarknaden vilket ledde till minskad effektivitet i transport- och raffineringsleden liksom till ett ökat behov av lagerhållning. Detta verkade i sin tur uppdrivande på priserna.

Dessa strukturförändringar har tagit sig uttryck i en minskning av de stora internationella oljebolagens andel av tillförseln av råolja till västvärl­den utom Nordamerika från 60-70 % i början av 1970-talet till knappt 40 % år 1980. En motsvarande ökning har skett av andelen direktförsälj­ning från producentländer till konsumentländer. Köpare är främst statliga och privata oljeföretag med egen raffinering och distribution. Producent­länderna tillämpar i ökande utsträckning kontraktsvillkor som begränsar köparnas frihet att anpassa volymerna till variationer i behovet eller som föreskriver en viss fördelning mellan olika råoljekvaliteter. Även s. k. destinationsklausuler, som innebär tvång att raffinera i köparlandet och som förbjuder reexport, blir allt vanligare.

I slutet av år 1979 stabiliserades oljemarknaden, vilket tog sig uttryck i fallande spotmarknadspriser för såväl råolja som raffinerade produkter. Under sommaren 1980 föll noteringarna på Rotterdammarknaden för pro­dukter så markant att försäljning till dessa noteringar inte gav täckning för ratTinaderiföretagens kostnader vid räoljeanskaffning till officiella priser. Detta innebar en återgång till den marknadssituation som rådde åren 1975-1978 men på en väsentligt högre prisnivå. Anledningen var främst en nedgång i efterfrågan till följd av konjunkturnedgången i OECD-länderna. En bidragande orsak var att den lageruppbyggnad som skett under hela är 1979 upphörde.

Kriget mellan Irak och Iran, som bröt ut i september 1980, medförde att marknadsläget åter förändrades. Båda ländernas oljeexport upphörde prakfiskt taget helt. Bortfallet, som motsvarade 10-15% av råoljan i världshandeln, har i betydande utsträckning kompenserats genom en ök­ning av produktionen i andra länder och genom den låga förbrukningen. Vissa konsumentländer, som importerade en stor del av sitt totala råolje-

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       137

behov från Irak eller Iran, har emellertid tvingats att söka andra leverantö­rer. Oron för att konflikten skall spridas har fidvis drivit upp spotmark-nadspriserna.

Inom International Energy Agency (lEA) har man strävat efter att motverka en upprepning av 1979 års prisutveckling, som mindre betinga­des av ett faktiskt utbudsunderskott än av lageruppbyggnad med spekula-fiva inslag. Det har ansetts särskilt viktigt att förhindra en stark höjning av spotmarknadsprisnivån för råoljor, som erfarenhetsmässigt för med sig en höjning också av de officiella råoljepriserna. Oljebolagen har uppmanats fill återhållsamhet vid sina köp pä spotmarknaden. En viss lageravveckling har också förordats, vilket får ses mot bakgrund av att oljelagren inom lEA-länderna alltjämt ligger på en mycket hög nivå.

Dessa åtgärder i förening med den svaga konjunkturen synes ha haft en återhållande effekt på prisutvecklingen. En bidragande orsak torde också vara att exporten från Irak och även Iran har återupptagits i viss omfatt­ning. Vid OPEC:s ministermöte i Bali den 15-16 december 1980 överens­koms en höjning av de officiella råoljepriserna med 2-4 dollar per fat. De olika länderna har ett betydande utrymme för individuella prisbeslut. Man räknar med att prisnivån genomsnittligt kommer att höjas med ca 10 %.

Vid ingången av år 1981 är läget pä oljemarknaden synnerligen oklart. Å ena sidan verkar minskande efterfrågan för en stabilisering av prisnivån eller t.o.m. fallande realpriser under den närmaste tiden. Å andra sidan kvarstår uppenbara risker för nya störningar av tillförseln, och oron härför präglar i hög grad marknadens beteende.

Det är i denna situation inte meningsfullt att göra några förutsägelser beträffande marknadsutvecklingen på kort sikt. Jag skall emellertid för­söka ange några av de problem som de tre huvudparterna på oljemarkna­den ~ dvs. producentländer, internationella oljebolag och konsument­länder - står inför under de närmaste åren.

Producentländernas huvudproblem är att förvalta exploateringen av den ändliga tillgång som oljan utgör på ett sätt som leder till en varaktig uppbyggnad av andra produktiva resurser. Problemet är särskilt akut för de OPEC-länder för vilka oljan utgör den huvudsakliga tillgången. Inom OPEC synes man i dag söka lösa problemet efter två olika vägar. Den första gäller prispolitiken. OPEC:s kommitté för långsiktig strategi före­slog år 1980 en prisformel som är avsedd att säkra en viss minsta åriig höjning av realpriserna pä råolja. En sådan formel skulle enligt kommitténs uppfattning leda till en jämnare prisutveckling än under 1970-talet, som kännetecknats av två sprängvisa höjningar av prisnivån med en mellanlig­gande period av fallande realpriser. Kommitténs förslag förutsätter en mer systematisk produktionskontroll än vad som hittills har tillämpats inom OPEC. Något beslut med anledning av förslaget har ännu inte fattas av OPEC.

Den andra vägen är att använda leveranser av olja som ett medel att

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       138

uppnå direkt samarbete med regeringar eller företag i industriländerna. Samarbetet kan innebära såväl investeringar i OPEC-länderna som över­föring av teknik och kunskaper. Eftersom det första steget mot industriali­sering i de oljeproducerande länderna oftast utgörs av förädling av olja och gas ställer dessa länder också krav pä att industriländerna öppnar sina marknader för bl. a. raffinerade oljeprodukter och produkter från den petrokemiska industrin.

Det föreligger ingen enhetlig politik från OPEC;s sida när det gäller krav på direkt samarbete. Kraven förs i dag inte fram med samma styrka av alla producentländer. Tendensen mot en fortsatt bilateral inriktning av råol­jeexporten med förbigående av de internationella bolagen är dock klar. Producentländerna räknar med att sådana direkta förbindelser kan ge ett långsiktigt utbyte i form av medverkan från industriländernas sida till producentländernas utveckling.

Som redan framhållits har de internationella oljebolagens andel av världshandeln med råolja minskat under hela 1970-talet och särskilt snabbt under de två senaste åren. De internationella bolagens tillgång till råolja har inte bara minskat volymmässigt, den har också ändrat karaktär. Bola­gen har i stor utsträckning förlorat sin tidigare förmånsställning som råolje­köpare och de tvingas nu konkurtera med andra köpare.

I marknadsledet har de internationella oljebolagen alltjämt en domine­rande ställning i många konsumentländer. Denna ställning, som grundas pä stora investeringar i raffinering och distribution, kan emellertid utgöra en belastning för bolagen i en situation då deras tillgång till råolja minskar och väntas minska ytterligare under kommande år. Mot bakgrund härav synes flera av de internationella bolagen sträva efter att anpassa sin verksamhet i marknadsledet till en nivå som bättre svarar mot deras långsiktigt säkrade råoljetillgång, i första hand på grundval av egen produktion.

De internationella oljebolagen synes alltså nu vara på väg att förlora sin traditionella roll som förmedlare av oljan från producentland till konsu­mentland. Därmed minskar också deras möjligheter att utöva en balans-funktion på oljemarknaden genom att kontinuerligt anpassa tillgång till efterfrågan. De internationella bolagens resurser är dock alltjämt mycket stora. De bedriver bl. a. en intensiv prospektering efter nya olje- och naturgasUllgångar på olika håll i världen. De söker också bredda sin verksamhet till nya områden, såsom utvinning av andra energislag, främst kol.

Konsumenttänderna har i olika utsträckning drabbats av de tvä senaste årens omvälvningar på oljemarknaden, beroende på bl. a. skillnader i eko­nomisk styrka och importmönster. Flertalet länder har på olika sätt sökt att anpassa sig till de ändrade marknadsförutsättningarna. Även länder som tidigare har låtit de internationella bolagen svara för tillförseln av olja har upprättat direkta kanaler till producentländerna. I Västeuropa gäller detta bl. a. Belgien, Danmark och Förbundsrepubliken Tyskland. 1 vissa

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      139

fall har regeringarna medverkat aktivt genom att träffa bilaterala avtal med olika producentländer, i andra fall har nationella företag verkat på kom­mersiell nivå.

På många häll har utvecklingen mot bilateralisering av oljehandeln väckt oro. Man har pekat på den minskade flexibilitet som följer av den ökande andelen direkta avtal. Det befaras att sådana avtal också kan utnyttjas för politiska påtryckningar mot enskilda konsumentländer.

Dessa frågor har diskuterats ingående inom lEA. I det fördelningssys­tem, som medlemsländerna enligt gällande överenskommelse skall tilläm­pa vid en tillförselkris, förutsätts att de internationella bolagen kan verk­ställa fördelningen. En ökad tillförsel till lEA-länderna på bilateral grund gör det svårare för bolagen att fullgöra denna uppgift. För att motverka denna negativa effekt på fördelningssystemets effektivitet har flertalet direktimporterande nationella oljeföretag åtagit sig att biträda vid fördel­ning av olja i en eventuell krissituation. Destinationsklausuler i oljekon­trakten kan dock begränsa deras möjligheter härtill.

Inom konsumentländernas krets finns det stora skillnader i inställningen till bilaterala oljeavtal beroende på bl. a. marknadsstruktur. Vissa länder söker aktivt främja direkta förbindelser med oljeproducenter, andra söker i möjligaste mån slå vakt om de internationella bolagens fortsatta närvaro. Även de senare länderna har emellertid sett sig nödsakade till olika slag av bilaterala artangemang. Ett gemensamt uppträdande frän konsumentlän­dernas sida för att bryta utvecklingen mot en alltmer bilateral oljehandel kan alltså knappast väntas.

7.2.2 Den svenska oljemarknaden

Utvecklingen på den internationella oljemarknaden under de senaste åren har fått stora återverkningar också på marknaden i Sverige. Innan jag går in härpå skall jag lämna vissa allmänna uppgifter om den svenska oljemarknaden.

Fördelningen av Sveriges oljeimport på ursprungsområden åren 1974 och 1979 framgår av tabell 7.1.

Tabell 7.1 Sveriges import av råolja och oljeprodukter

 

 

1974

 

1979

 

 

milj. ton

%

milj. ton

%

Västeuropa

13,1

45

13,6

42

Afrika

3,1

II

2,6

8

Mellanöstern

5,9

20

8,2

25

Sydamerika

1,7

6

2.5

8

Sovjetunionen

3,3

11

4,5

14

Övriga

2,2

7

1,2

3

Totalt

29,3

100

32,6

100

Därav råolja

10,2

35

16,2

50

Export

1,5

 

3,7

 

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      140

Beroendet av import från Mellanöstern är betydligt störte än vad som framgår av tabellen. Huvuddelen av den import som redovisas från Väst­europa utgörs nämligen av raffinerade produkter på grundval av råolja från Mellanöstern. Om man tar hänsyn till såväl den direkta som den indirekta importen torde detta område under hela perioden ha svarat för ca 60 % av Sveriges tillförsel. Det kan vidare noteras att andelen råoljeimport har ökat starkt beroende bl. a. pä ökad raffineringskapacitet i Sverige. Den viktigas­te leverantören är Saudiarabien med nära 50 % av den totala kvantiteten år 1980. Samma år kom ca 15 % av råoljan från Nordsjön.

Den svenska raffineringskapaciteten motsvarar ca 70 % av förbrukning­en av oljeprodukter inom landet. De olika anläggningarna redovisas i tabell 7.2.

Tabell 7.2 Raffineringskapaciteten år 1980

 

 

Nominell kapacitet

 

milj. ton/år

BP, Göteborg

5,0

Nynäs Petroleum, Nynäshamn

2,6

Nynäs Petroleum, Göteborg

0,3

Nynäs Petroleum, Malmö

0,2

Shell, Göteborg

4,7

Scanraff, Lysekil

10,0

Totalt                             22,8

AB Nynäs Petroleums raffinaderier i Göteborg och Malmö producerar huvudsakligen asfalt. Scanraff ägdes från starten år 1975 gemensamt av Oljekonsumenternas förbund (OK) och Texaco Oil AB. År 1980 förvär­vade det statliga Svenska Petroleum AB 14 % av aktierna i Scanraff. Samma år förvärvade Svenska Petroleum 22 % av BP-raffinaderiet i Göte­borg.

Utnyttjandet av raffineringskapaciteten har under senare år varierat starkt. Under åren 1975-1978 då priserna på Rotterdammarknaden var låga kunde import av färdiga produkter ske till lägre kostnad än import av råolja till kontraktspriser och raffinering i Sverige. Detta ledde till ekono­miska svårigheter för raffinaderiföretagen och ett lågt kapacitetsutnytt­jande. Under år 1979 och delvis även under år 1980 har förhållandet varit omvänt.

I tabell 7.3 redovisas den inhemska raffineringens andel av tillförseln av de viktigaste produkterna.

Av tabellen framgår att behovet av bensin till ca tvä tredjedelar täcks genom raffinering i Sverige. För eldningsoljor är importbehovet betydligt störte. Detta gäller särskilt lägsvavlig tjock eldningsolja beroende på de svenska bestämmelserna om högsta tillåten svavelhalt. Med nuvarande råoljeimport och raffinaderistruktur kan mindre än hälften av behovet av sådana eldningsoljor tillgodoses genom raffinering inom landet.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet

141

Tabell 7.3 Sveriges försörjning med oyeprodukter år 1979

 

 

Inhemsk

Netto

Summa

Raffine-

 

raffine­ring

import

till­försel'

ring i % av lillförsel

 

milj. m

milj. m'

milj. m

 

Motorbensin

3,3

1,6

4,9

67

Övriga lätt- och mellanoljor Dieselbrännolja och eldningsolja 1 Eldningsolja 2-5

0,6

6,3

7,3

2,0

5,4 5,4

2,6

11,7 12,7

23

54

57

Totalt

17,5

14,4

31,9

55

'Exkl. asfalt, smöriolja, gasol etc.

Av betydelse för försörjningsmönstret är inte bara oljans geografiska ursprung och produktsammansättningen utan även de vägar på vilka den tillförs den svenska marknaden. Tidigare svarade de internationella oljebo­lagen med verksamhet i Sverige delvis också för leveranser av råolja och produkter till både störte och mindre svenskägda företag. Därjämte köpte dessa företag i betydande utsträckning färdiga oljeprodukter frän olika västeuropeiska raffinaderier och från Sovjetunionen, i allmänhet till priser som var anknutna till Rotterdamnoteringarna. Vissa storförbrukare impor­terade eldningsoljor på samma villkor.

Det svenska beroendet av spotmarknaden för produkter ökade under åren 1975-1978, då produktpriserna var låga och då raffinering av råolja i Sverige visade dålig lönsamhet. Vissa beräkningar tyder på att beroendet är 1977 kan ha uppgått till i genomsnitt ca 30%, medan andelen för lägsvavlig tjock eldningsolja var nära 60%. Parallellt med det ökade spot-marknadsberoendet minskade flera av de stora internationella oljebolagen sina marknadsandelar. En motsvarande ökning skedde för ett antal mindre produktimporterande företag med regional distribution av främst eldnings­oljor.

Denna utveckling mot ökande köp pä spotmarknaden bröts år 1979. Som tidigare redovisats utlöste krisen i Iran hösten 1978 en omsvängning av det internationella marknadsläget med stora prishöjningar i första hand på spotmarknaden. Regeringen införde prisstopp, senare ersatt med högst-priser, för flertalet oljeprodukter. Prisregleringen fick till följd att de olje­företag som baserade sin verksamhet på köp av produkter till spotmark­nadspriser riskerade stora förluster vid anskaffning av produkter för för­säljning i Sverige. Några av de internationella oljebolagen skar ned leve­ranserna till sina svenska kunder. För flera av de mindre svenskägda oljeföretagen uppstod akuta svårigheter.

Under våren 1979 försämrades det svenska försörjningsläget snabbt beroende bl. a. på en onormalt kall vinter. Ett antal kommuner och indu­striföretag drabbades av begränsade eller inställda oljeleveranser. Oljehan-

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet            142

delns lager minskade under föreskriven beredskapsnivå, särskilt för tunn eldningsolja. I syfte att nå en anpassning till marknadsläget och därmed trygga försörjningen höjde regeringen successivt högstpriserna. Anpass­ningen underlättades av att marknaden under hösten stabiliserades, vilket tog sig uttryck i ett minskat gap mellan spotmarknadspriser och officiella råoljepriser.

Under krisperioden arbetade Svenska Petroleum på att i möjligaste män ersätta bortfallet av leveranser från andra oljeföretag. Detta lyckades i betydande utsträckning genom att bolaget fick leveranser av råolja från olika oljeproducerande länder. Raffinering av oljan kunde till stor del ske i Sverige med utnyttjande av kapacitet i bl. a. BP-raffinaderiet och Scanraff. Som jag har nämnt förvärvade Svenska Petroleum senare andelar i dessa raffinaderier. Även OK bidrog verksamt till att förbättra försörjningsläget genom ökad räoljeimport och raffinering.

Utvecklingen under år 1979 fick vissa återverkningar på den svenska oljemarknadens struktur. Den sedan mitten av 1960-talet pågående minsk­ningen av de internationella oljebolagens marknadsandelar fortsatte. Ett fätal produktimporterande mindre företag föll bort, medan andra företag i denna kategori lade om sin varuförsörjning till Svenska Petroleum genom fleråriga leveransavtal. Import av produkter pä spotmarknadsvillkor kom härigenom att ersättas med import av råolja och raffinering inom landet.

Dessa strukturförändringar återspeglas i tabell 7.4. I tabellen har oljeföretagen delats in i tre grupper, dels svenskägda raffinaderiföretag, dels utlandsägda integrerade företag med raffinaderier inom eller utom landet, dels övriga företag.

Tabell 7.4 Oljebolagens marknadsandelar, %

Nynäs Petroleum

OK

Svenska Petroleum

BP

Esso

Gulf

Shell

Texaco

ARA, Fina, Mobil

Övriga Totalt

 

1974

1979

1980

l:a

halvåret

II

12

8

14

15

16

—

10

14

25

37

38

16

14

14

7

5

5

6

6

6

13

II

10

12

7

6

7

8

9

61

52

51

14

II

II

100

100

100

Som framgår av tabellen har marknadsandelarna för de internationella företagen och för kategorin övriga företag minskat under perioden, medan

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      143

OK och särskilt Svenska Petroleum har ökat sina andelar. Den ökade råoljeimporten och raffineringen inom landet har inneburit ett minskat beroende av spotmarknaden. Detta gäller särskilt beträffande tunn eld­ningsolja, medan däremot spotmarknadsberoendet alltjämt är starkt be­träffande lägsvavlig tjock eldningsolja.

Utvecklingen under är 1979 medförde en betydande förbättring av det ekonomiska resultatet för raffinaderiföretagen i Sverige, även om förbätt­ringen till stor del utgjordes av lagervinster till följd av prishöjningar. Företagen har dock inte till fullo kunnat kompensera sig för föriusterna under åren 1975-1978. Under år 1980 synes en resultatförsämring pä nytt ha skett för flera av företagen beroende på låga spotmarknadspriser under en del av året.

Oljebranschen i Sverige har sedan början av 1970-talet arbetat pä en stagnerande och efter hand krympande marknad. Denna för branschen negativa utveckling kan väntas fortsätta under hela 1980-talet. Ett problem för mänga företag är att distributionssystemet i form av depåer, tankbilar och bensinstationer m. m. är överdimensionerat i förhållande till nuvaran­de och än mer till kommande behov.

Inom branschen söker man komma till rätta med dessa problem genom raUonalisering, ofta i samverkan mellan flera företag. Exempel härpå är samarbetet mellan BP och Svenska Petroleum i lagrings- och distributions­ledet inom ramen för Svensk Oljedistribution AB (ODAB). Som redan har framgått samarbetar Svenska Petroleum med BP även i raffineringsledet, medan de tre företagen OK, Svenska Petroleum och Texaco gemensamt äger Scanraff. När det gäller råoljeinköp förekommer ett visst samarbete mellan de tre svenskägda företagen OK, Nynäs Petroleum och Svenska Petroleum.

Slutligen kan nämnas att Svenska Petroleum, Volvo Energi AB och det norska statsägda företaget Statoil har företagit en gemensam studie av möjligheterna att samarbeta rörande marknadsföring av bensin och andra oljeprodukter i Sverige. Bakgrunden till studien är Statoils planer på ökad raffinering och försäljning av oljeprodukter på grundval av norska råolje­tillgångar. De tre företagen avser att inom kort ta ställning till om det finns underlag för att inleda ett samarbete. Frågan har ett nära samband med de pågående överläggningarna om ett svenskt-norskt industri- och energisam­arbete.

7.2.3 Oljemarknadsgruppens promemoria

Oljeprisernas uppgång under 1970-talet har i hög grad påverkat världs­ekonomins och därmed även den svenska ekonomins utveckling. För vår del har höjningen av oljeprisnivån vållat stabiliseringspolitiska problem i form av ökad inflation och försämrad extern balans. Jag har tidigare redogjort härför (kapitel 3). De starka variationerna i oljeprisernas utveck­ling och den splittring i flera prisnivåer som tidvis har uppstått har också

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      144

haft effekter pä försörjningssäkerheten, bl. a. genom att mönstret för olje­tillförseln till den svenska marknaden har ändrats.

Dessa frågor har under det senaste året varit föremål för diskussion inom regeringskansliet i en interdepartemental arbetsgrupp, den s. k. oljemark­nadsgruppen. Syftet har varit att klargöra mål och medel för den svenska oljemarknadspolitiken. Diskussionen har sammanfattats i en promemoria (bilaga 1.7). Som utgångspunkt för mina överväganden om oljepolitiken skall jag nu lämna en kort redogörelse för innehållet i promemorian.

I promemorian anges tre mål för oljemarknadspolitiken, nämligen mins­kat oljeberoende totalt sett, inriktning av tillförseln på långsiktigt säkra leveranskällor samt en jämnare inhemsk utveckling av oljepriserna. Det framhålls att den allmänna energipolitiken innefattar en rad medel som syftar till att nå dessa mål. I promemorian koncentreras emellertid diskus­sionen till de olika ekonomisk-politiska instrument som mera direkt påver­kar skeendet på oljemarknaden. Därvid betonas prisbildningens avgörande betydelse för oljemarknadens funktion.

I promemorian framhålls att den i Sverige hittills tillämpade oljeprispoli­tiken har bidragit till en relativt låg prisnivå över tiden. Samtidigt har den emellertid tidvis lett till ett ökat beroende av spotmarknaden och minskad försörjningstrygghet. I perioder av överskott på världsmarknaden med låga spotmarknadspriser har den förda prispolitiken missgynnat oljeföretag med långsiktigt säkra leveranskällor. I knapphetslägen med höga spot­marknadspriser har dessa företag genom prisreglering hindrats från att till fullo kompensera sig. I första hand är det de internationella oljebolagen och svenska företag med raffineringskapacitet som har missgynnats av denna prispolitik.

Det påpekas i promemorian att den minskning av spotmarknadsberoen­det som skedde år 1979, bl. a. genom ökad räoljeimport och inhemsk raffinering, var en följd av de speciella marknadsförhållanden som rådde detta är. Det finns alltjämt risk för förnyad konkurrens från spotmarkna­den för färdiga produkter mot den på råoljekontrakt och raffinering basera­de tillförseln om spotmarknadspriserna under längre tid åter kommer att ligga under kontraktsnivän.

Mot denna bakgrund bör enligt promemorian avvägningen mellan intres­set av en låg prisnivå och försörjningstrygghet förskjutas i försörjnings­trygghetens favör. Prisreglering i form av högstpriser bör i princip tilläm­pas endast i det fall att oljepriserna i Sverige tenderar att klart överstiga den prisnivå som etableras på andra jämförbara marknader. Genom en friare prissättning bör en långsiktigt säkrare bas för oljeförsörjningen ska­pas.

I promemorian redovisas också andra, mera ambitiösa system för utjäm­ning av kostnaderna för olika slag av oljeimport som har diskuterats inom oljemarknadsgruppen. Exempel på sådana system är ett referenspris byggt på en prisformel, en av staten garanterad försöijningsagentur och ett

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet            145

monopol på oljeimporten av det slag som finns i Finland m. fl. länder. Med utgångspunkt i svenska förhållanden har emellertid gruppen funnit att alla dessa system skulle innebära olägenheter av olika slag.

I promemorian anges vidare som ett viktigt mål för oljemarknadspoliti­ken att oljepriset så långt möjligt hålls stabilt kring en långsiktigt stigande trend även i perioder av konstanta eller fallande internationella realpriser på olja. Som skäl härför anförs att fluktuationerna i den inhemska prisni­vån dels har drivit på inflationen och därmed ytterligare har försvårat för stabiliseringspolitiken, dels har inneburit ett osäkrare underlag för inve­steringsplanering och energisparande. Det påpekas att beskattning redan har använts som instrument för att motverka en väntad sänkning av den inhemska oljeprisnivån, senast vid den höjning av energiskatten på olja som skedde hösten 1980 (prop. 1980 U; 1, SkU 1980 U: 2, rskr 1980 U: 2).

Slutligen framhålls att även oljelager eventuellt skulle kunna användas för att stabilisera den inhemska oljeprisutvecklingen. Frågan utreds f. n. av 1980 års oljelagringskommitté (H 1980:01).

7.2.4 Medel för den statliga oljepolitiken

De ändrade förhållandena på den internationella oljemarknaden har utgjort bakgrunden till den statliga oljepolitik som har utformats i Sverige sedan mitten av 1970-talet. Målet för oljepolitiken är att nå ökad säkerhet i oljeförsörjningen på både kort och lång sikt. Medlen för att nå detta mål är bl. a. statlig beredskapslagring av olja för s. k. fredskriser, stöd till svenska företags deltagande i oljeprospektering och oljeutvinning samt det statliga oljebolaget Svenska Petroleum AB.

I samband med 1979 års beslut om energipolitiken uppmärksammades särskilt de grundläggande strukturproblemen inom den svenska oljeindu­strin. I sin redovisning av dessa problem pekade föredraganden (prop. 1978/79:115 bil. I s. 137) bl. a. på de svenskägda oljeföretagens osäkra råoljeförsörjning, den svaga lönsamheten vid raffinering i Sverige och det sedan mitten av 1970-talet ökande beroendet av spotmarknaden för färdiga produkter. Det framhölls att dessa strukturproblem borde angripas av staten och de olika marknadsparterna i samverkan. Denna samverkan borde grundas på en klar rollfördelning. Statens egen verksamhet borde således inriktas främst på att skapa sådana allmänna villkor för oljeindu­strin att denna kan uppfylla rimliga krav på trygghet i försörjningen. Riksdagen hade intet att erinra mot vad föredraganden hade anfört (NU 1978/79:60, rskr 1978/79:429).

I nämnda proposition anmäldes också att överläggningar pågick om en närmare samverkan mellan staten och vissa oljeföretag. Dessa överlägg­ningar övergick sedan till förhandlingar, i vilka statens kommersiella intressen företräddes av Svenska Petroleum. Resultatet av dessa förhand­lingar utgjordes av avtal mellan dels Svenska Petroleum och Svenska BP, dels Svenska Petroleum, OK och Texaco. Dessa avtal innebar bl. a. att 11    Riksdagen 1980/81. I samt. Nr 90

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet            146

Svenska Petroleum förvärvade andelar i BP-raffinaderiet i Göteborg resp. Scanraff i Lysekil. Därmed skapades förutsättningar för ett bättre utnytt­jande av raffinaderikapaciteten i landet. Genom beslut av riksdagen (prop. 1979/80:33, NU 1979/80:25, rskr 1979/80:134) tillfördes Svenska Petro­leum nytt kapital för att genomföra förvärven. Överläggningarna om sam­verkan ledde vidare till avtalet mellan de tre svenskägda oljeföretagen Nynäs Petroleum, OK och Svenska Petroleum om samordning av företa­gens långsiktiga anskaffning av råolja och produkter från oljeproducerande länder.

De oljepolitiska ställningstagandena i samband med 1979 års beslut om energipolitiken fick sin prägel av de allvarliga störningarna pä oljemarkna­den till följd av krisen i Iran. Som jag nyss har redovisat tog sig störning­arna uttryck i bl. a. stora skillnader mellan de officiella råoljepriserna och priserna på spotmarknaden för råolja och raffinerade produkter. Försöken att genom prisreglering hindra den höga prisnivån på spotmarknaden från att slå igenom i Sverige ledde till ett bortfall i tillförseln, som återhämtades i full utsträckning först sedan den internationella marknaden hade stabili­serats. De negativa effekterna på tillförseln till Sverige av prisregleringen kunde dock i viss mån uppvägas genom att de svenskägda raffinaderiföre­tagen, framför allt Svenska Petroleum men även OK, ökade råoljeimpor­ten genom direkta kontrakt med vissa oljeproducerande länder. Ett antal mindre distributörer av färdiga produkter, som tidigare hade baserat sin försörjning på import på spotmarknadens villkor, kom i stället att anknytas till Svenska Petroleums och OK:s försörjningssystem.

Den förda prispolitiken kom därigenom att få konsekvenser också för marknadsstrukturen i Sverige. En ökande andel av oljetillförseln baseras nu på direkta avtal med oljeproducerande länder. Det tidigare starka beroendet av spotmarknaden för färdiga produkter har minskat. Från försörjningssynpunkt kan denna utveckling anses som positiv. Samtidigt kan emellertid strukturändringarna ha inneburit en viss fortsatt minskning av de internationella oljebolagens marknadsandelar.

Mot bakgrund av de senaste årens erfarenheter har den s. k. oljemark­nadsgruppen analyserat den internationella oljeprisutvecklingens effekter på svensk ekonomi och svensk oljemarknad. Särskild uppmärksamhet har ägnats åt de problem som följer av de olika prisnivåerna för kontraktsba-serad råolja och för färdiga produkter på spotmarknadsvillkor. Gruppen har funnit att den förda prispolitiken under 1970-talet har missgynnat de företag som baserar sin verksamhet på långsiktig försörjning, dvs. de internationella oljebolagen och svenskägda företag med raffinaderikapaci­tet. Genom att prisreglering har införts under två perioder med mycket höga spotmarknadspriser. dvs. 1973-1974 och 1978-1979, har dessa före­tag hindrats från att kompensera sig för förluster under perioder med låga spotmarknadspriser och fri prissättning i Sverige. På grundval av en analys av olika medel för att lösa dessa problem förordar gruppen en återhållsam

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      147

användning av prisreglering under perioder med höga spotmarknadspriser.

Efter samråd med cheferna för ekonomi- och handelsdepartementen vill jag anföra följande. De oljeföretag i Sverige som baserar sin verksamhet på långsiktig försörjning har under 1970-talet haft en oförmånlig konkurtenssi-tuation, bl. a. som följd av den förda prispolitiken. Enligt min mening är det inte minst från försörjningssynpunkt angeläget att dessa företag i fortsättningen kan nä en godtagbar lönsamhet för sin verksamhet.

Detta gäller såväl de utlandsägda som de svenska företagen. Jag-änser det önskvärt att en viss balans kan upprätthällas i den svenska oljeförsörj­ningen genom att båda dessa kategorier av företag arbetar på marknaden. De svenska dotterbolagen till de internationella oljebolagen har genom sina moderbolag alltjämt tillgång till ett diversifierat försörjningssystem. Till­försel genom dessa företag kan därför innebära mindre risker för störning­ar till följd av politiska beslut än tillförsel direkt frän producentländer. De internationella bolagens fortsatta närvaro i Sverige förutsätter emellertid att de kan arbeta här pä villkor som är jämförbara med dem som de möter på andra marknader. Dessa bolag kan inte i samma utsträckning som tidigare kompensera sig för förluster i marknadsledet genom stora vinster i råoljeledet.

Som har framgått av min tidigare redovisning måste man emellertid räkna med att producentländerna kommer att styra en ökande del av sin oljeexport till nationella oljeföretag i konsumentländerna. Detta innebär för Sveriges del att sådana företag kan komma att få ett allt större ansvar för den svenska oljeförsörjningen. Dessa företag har redan nu begränsade finansiella resurser i förhällande till de ekonomiska risker som de löper i sin verksamhet. Marginella ändringar i anskaffningskostnaderna för råolja i förhållande till importpriserna för raffinerade produkter kan få stora återverkningar på företagens resultat. Beroendet av räoljeavtal med ett fåtal länder innebär också försörjningsrisker. En förbättrad lönsamhet som ger möjlighet till konsolidering skulle kunna ge dessa företag bättre förut­sättningar att planera råoljeförsörjningen med hänsyn till långsiktig trygg­het genom riskspridning.

Jag anser vidare att en friare prispolitik skulle kunna bidra till att mildra försörjningsproblemen under perioder av marknadsstörningar med knapp­het på olja. Enligt min mening bör emellertid en friare prisbildning under sådana perioder inte heller tillåtas leda till prishöjningar, som innebår markanta avvikelser från prisbilden i andra jämförbara länder. Regeringen har fortsatt ansvar för att så inte blir fallet. Regeringen kommer därför att uppmärksamt följa utvecklingen på oljemarknaden och dess effekter på såväl priser som marknadsstruktur i Sverige.

Som nämnts har Sveriges beroende av spotmarknaden under det senaste året minskat. Svenska raffinaderiföretag har i dag en stor del av den inhemska marknaden och deras försörjning är till övervägande del baserad på råoljekontrakt. Enligt vad jag har erfarit erbjuder några av dessa företag

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      148

återförsäljare och störte kunder fleråriga leveranser till priser som i huvud­sak baseras på de faktiska kostnaderna för råoljeanskaffningen. Därmed kan köparna i viss utsträckning gardera sig mot prishöjningar, även om de samtidigt får avstå från möjligheterna till inköp på spotmarknadsvillkor när detta är fördelaktigare. Jag anser det särskilt önskvärt att storförbrukare inom den offentliga sektorn och industrin utnyttjar möjligheterna att teck­na sädana kontrakt. Därmed minskar riskerna för att höjningar i spotmark-nadspriserna slår igenom i den allmänna prisnivån, samtidigt som säkerhe­ten i den svenska oljeförsörjningen förbättras.

Jag har hittills berört huvudsakligen prissättningen som medel i den statliga oljepolitiken. I arbetet med att ge svensk oljeförsörjning tillräcklig långsiktighet och bredd förfogar staten även över andra oljepolitiska me­del. Jag har nämnt stödet till oljeprospektering och oljeutvinning m.m. i form av bidrag och kreditgarantier. Dessa stödsystem syftar till att under­lätta de svenska oljeföretagens strävanden efter att skaffa sig en säkrare råoljebas i form av egen produktion. Stödsystemen bör nu förstärkas. Jag återkommer till denna fråga (avsnitten 7.2.5 och 7.2.6).

Av skäl som jag har redovisat är direkta förbindelser med oljeproduce­rande länder ett nödvändigt inslag i svensk oljepolitik. Regeringen har under de senaste åren tagit ett antal initiativ på området. Därvid har bl. a. beaktats intresset av att bredda den nuvarande försörjningen, som är starkt beroende av import från Mellanöstern, genom ökad tillförsel från Nordsjön och andra områden.

Initiativen har haft olika karaktär beroende på förhållandena i resp. producentland. Prioritet har getts åt strävandena att säkra långsiktiga oljeleveranser från Norge inom ramen för ett brett samarbete mellan de två länderna på industri- och energiområdena. Överläggningar i frågan pågår pä regeringsnivå. Det är enligt min mening önskvärt att ett sådant samarbe­te kan komma till stånd. Jag vill också peka på vikten av att flera svenska energi- och oljeföretag har möjlighet att delta i samarbetet. Viss kommer­siell försäljning till svenska företag av norsk råolja och produkter från norska raffinaderier sker redan nu. Som jag har nämnt förs även diskussio­ner mellan svenska och norska oljeföretag om samarbete vid marknadsfö­ring av oljeprodukter i Sverige.

Storbritannien, som är det andra stora producentlandet i Nordsjöområ-det, spelar en betydande roll för svensk oljeförsörjning. Detta sker som ett resultat av såväl brittiska företags engagemang på den svenska marknaden som kommersiella avtal mellan svenska och brittiska företag. Därtill kom­mer att svenska företag i betydande omfattning har lyckats förvärva koncessioner för oljeletning på brittiskt kontinentalsockelområde. Huvud­delen av den svenska prospekteringsinsatsen väntas under de närmaste åren komma att ske där med ekonomiskt stöd av svenska staten.

Regeringen har tagit initiativ till samarbete även med andra oljeprodu­cerande länder. Det finns anledning att särskilt peka på Mexico, som är på

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           149

väg att bli en betydande råoljeexportör. Inom ramen för ett åtagande av mexikanska regeringen att ställa till förtbgande en råoljekvantitet av 3,5 milj. ton om året har OK och Svenska Petroleum nyligen tecknat kontrakt med det nationella oljebolaget Pemex om vissa leveranser till Sverige.

Jag har tidigare berört de strukturförändringar som pågår på den svenska oljemarknaden. De sker inom ramen för en krympande total marknad, där samtidigt konsumtionen förskjuts från tyngre till lättare oljeprodukter. En liknande utveckling pågår i Västeuropa. Det program för oljeersättning som jag tidigare har redovisat (kapitel 6) siktar till en snabb minskning av oljeanvändningen i Sverige under 1980-talet med särskild inriktning på tjock eldningsolja, som lättast kan ersättas med inhemska fasta bränslen och kol.

Samtidigt som oljeförbrukningen internationellt och i Sverige förskjuts mot lättare produkter minskar den relativa tillgängen på lätta och svavel­fattiga råoljor. Jag har nyss (avsnitt 7.1) berört den utbyggnad av raffina­derikapaciteten i Västeuropa som pågår med syfte att öka utbytet av lätta produkter. I Sverige pågår studier av frågan om en anpassning av de svenska raffinaderierna till de ändrade förutsättningarna i fråga om tillför­sel och marknad. Som jag redan framhållit är en för vårt land specifik faktor de svenska bestämmelserna om högsta tillåtna svavelhalt i eldnings­oljor, som ställer krav på antingen en mycket hög andel lägsvavlig råolja vid raffineringen eller ändringar i raffinaderiernas nuvarande utformning.

I syfte att ge ett allmänt underlag för en bedömning av dessa frågor utreder statens industriverk f. n. förutsättningarna för Sveriges försörjning med råolja och oljeprodukter under 1980-talet. Resultat frän utredningen väntas komma att bli redovisade inom kort. Även på företagsnivå pågår studier av dessa frågor. År 1979 gjorde OK, Svenska Petroleum och Texaco en gemensam utredning av olika möjligheter att öka utbytet av lätta produkter, särskilt bensin, vid Scanraff. På grundval av denna utred­ning utför nu OK på egen hand en förprojektering av en sådan anläggning, en s.k. katalytisk kracker. Arbetet väntas komma att bli redovisat hösten 1981.

Inom Svenska Petroleum pågår en parallell studie av andra typer av anläggningar, bl. a. för avsvavling i syfte att ge förbättrade möjligheter att importera tunga och svavelrika råoljor. Jag har redan (avsnitt 7.1) berört betydelsen härav från såväl miljö- som försörjningssynpunkt.

Även inom övriga raffinaderiföretag i Sverige torde liknande studier pågå eller planeras.

Frågan om behovet av investeringar i den svenska raffinaderiindustrin har såväl kommersiella aspekter som försörjningsaspekter. Enligt min mening ankommer det i första hand pä de berörda företagen att ta fram underiag för beslut om eventuella investeringar. Jag anser det emellertid önskvärt att detta sker i nära samverkan mellan företagen med syftet att nå samlade lösningar. Som en följd av Svenska Petroleums engagemang i flera

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      150

av raffinaderierna sker ett kontinuerligt samråd mellan bolaget och övriga företag om investeringsbehoven på längre sikt.

Frågan om investeringar i de svenska raffinaderierna i syfte att öka utbytet av vissa oljeprodukter bör vägas mot alternativa åtgärder för att tillgodose behovet av samma produkter. Således importeras en betydande del av den svenska marknadens behov av bensin och dieselolja från raffi­naderier i våra grannländer. Planer på att utvidga raffinaderikapaciteten i Norge föreligger f. n. mot bakgrund av den ökande norska råoljeproduk­tionen. För Sveriges del skulle leveranser från norska raffinaderier till den svenska marknaden inom ramen för ett fast samarbete kunna utgöra en väsentlig förbättring av försörjningstryggheten. Som jag redan har nämnt pågår överläggningar härom mellan svenska och norska företag. Liknande samarbete kan komma att bli aktuellt även med andra producentländer.

Den volymmässigt krympande verksamheten inom oljebranschen i Sve­rige kan komma att föranleda olika strukturåtgärder även i distributionsle­det. I viss utsträckning har sädana åtgärder redan vidtagits. Jag ser det inte minst från försörjningssynpunkt angeläget att de företag som är verk­samma på den svenska marknaden kan bevara sin kommersiella livskraft genom en anpassning till ändrade förutsättningar.

Jag skall nu något beröra frågan om Svenska Petroleums roll i den statliga oljepolitiken. Som en följd av händelserna på marknaden under år 1979 utvecklades bolaget till ett av de volymmässigt största oljeföretagen i Sverige. Svenska Petroleum lyckades på kort tid träffa avtal om ökade leveranser av råolja och efter raffinering avsätta oljan pä den svenska marknaden. Därvid utnyttjade bolaget i stor utsträckning befintliga distri­butionskanaler genom samarbete med olika branschföretag. Den del av utbytet från raffineringen som bolaget självt inte kunde få avsättning för på detta sätt överläts till andra i Sverige verksamma oljeföretag eller exporte­rades.

Enligt de riktlinjer för Svenska Petroleums verksamhet som fastställdes av riksdagen år 1976 (prop. 1975/76: 124, NU 1975/76:44, rskr 1975/76:262) skulle bolaget kunna snabbt utvidga sin verksamhet så snart detta motive­rades av försörjningsläget. Bolagets expansion i det allvarliga läge som uppstod år 1979 skedde i överensstämmelse med dessa riktlinjer. Emeller­tid har bolagets snabba tillväxt i förening med den successiva höjningen av oljeprisnivän ställt stora finansieringsanspråk. Hösten 1979 beslöt riksda­gen (prop. 1979/80: 33, NU 1979/80:25, rskr 1979/80:134) att tillskjuta 300 milj. kr. i nytt kapital till bolaget genom dess ägare, dvs. statens vatten­fallsverk och Statsföretag AB. Tillskottet motiverades bl.a. av de avtal som Svenska Petroleum hade träffat om förvärv av raffinaderikapacitet. Ägarna har nu föreslagit ett nytt tillskott av 350 milj. kr. för att anpassa bolagets kapital till den omsättningsökning som har skett till följd av oljeprishöjningarna under år 1980 och rörelsens fortsatta expansion.

De särskilda omständigheterna vid bolagets expansion har också innebu-

 

Prop. 1980/81:90    6ilaga 1    Industridepartementet    151

rit att verksamheten har fått en från kommersiella synpunkter mindre lämplig struktur. Produktutfallet från den stora råoljeimporten kan endast delvis avsättas genom egna kanaler pä den svenska marknaden, vilket innebär stora förlustrisker under perioder dä priserna på spotmarknaden är låga. För år 1980 väntas bolaget till följd härav komma att redovisa ett betydande underskott.

Denna ogynnsamma struktur har betingats av Svenska Petroleums för­sörjningsroll. Bolaget har haft som huvuduppgift att öppna nya kanaler för tillförseln av råolja till Sverige. Denna uppgift har fullgjorts med framgång. Enligt min mening bör emellertid bolaget sträva efter att begränsa de ekonomiska risker som är förenade med den nuvarande verksamhetsinrikt­ningen. Bl. a. bör bolagets fortsatta räoljeanskaffning anpassas till vad som kan avsättas med godtagbart ekonomiskt resultat.

Detta bör kunna ske utan att bolagets möjligheter att fungera som instrument för den statliga oljepolitiken begränsas. Som har framgått av min redogörelse spelar Svenska Petroleum en central roll i strävandena att anpassa den svenska oljebranschens struktur till ändrade marknadsförut­sättningar. Det är särskilt angeläget att bolaget kan fortsätta arbetet med att skapa en långsiktigt säker grund för råoljeförsörjningen, bl.a. genom ökad riskspridning vid val av leverantörer.

Jag vill i sammanhanget peka på Svenska Petroleums roll i samband med de pågående överläggningarna om ett industri- och energisamarbete med Norge. Bolaget har bl. a. medverkat aktivt vid tillkomsten av ett antal industriprojekt som kan komma att utgöra viktiga element i ett sådant samarbete. Därtill framstår Svenska Petroleum som en naturlig partner för norska företag vid marknadsföring av norsk olja i Sverige. Det är enligt min mening angeläget att bolaget även i fortsättningen kan spela en sådan roll.

Jag återkommer till frågan om kapitaltillskott till Svenska Petroleum vid min anmälan av anslagsfrågorna i det följande (avsnitt 14).

7.2.5 Höjning av avgiften titt oljeprospektering

År 1978 infördes statligt stöd till prospektering efter olja och naturgas (prop. 1977/78; 128, NU 1977/78; 70, rskr 1977/78:343). Stödet utgör ett led i en aktiv statlig oljepolitik med sikte bl. a. pä att trygga den långsiktiga försörjningen med råolja.

Stödet lämnas i form av bidrag till kostnaderna för prospekteringspro-jekt efter beslut av regeringen i varje särskilt fall. Det finns två former av bidrag, dels allmänna bidrag med högst 50% av kostnaderna, dels särskilda bidrag med 100% av kostnaderna. Särskilda bidrag beviljas endast till de stafliga bolagen Svenska Petroleum AB och Svenska Petroleum Explora­tion AB. De syftar till att möjliggöra viss från nationell försörjningssyn­punkt angelägen prospektering. Bidrag skall normalt förenas med villkor om bl. a. hemtagning till Sverige av råolja vid eventuell utvinning.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           152

Bidragssystemet finansieras genom att en del av inkomsterna av den särskilda beredskapsavgiften för oljeprodukter tillförs en särskild fond, oljeprospekteringsfonden. Sedan bidragssystemet infördes den 1 juli 1978 har uttaget uppgått till 4 kr. per kubikmeter för motorbrännolja, eldningsol­ja och bunkerolja. Motorbensin belastas inte för detta ändamål.

År 1978 bedömdes att de dåvarande svenska prospekteringsinsatserna av 30—40 milj. kr. om året, inkl. vissa enskilda insatser, genom bidrags­systemet skulle kunna öka till 100 milj. kr. om året efter två ä tre år. Ett avgiftsuttag av 4 kr. per kubikmeter på de nämnda oljeprodukterna beräk­nades med ledning av de då aktuella förbrukningsprognoserna kunna ge tillräckliga inkomster för att täcka behovet av bidragsmedel för en verk­samhet av nämnda omfattning.

Till utgången av år 1980 har ca 180 milj. kr. tillförts oljeprospekterings­fonden. Bidrag har beviljats med ca 115 milj. kr., varav ca 70 milj. kr. har betalats ut. Huvuddelen har avsett särskilda bidrag för projekt utom lan­det, främst i Nordsjön och Tunisien. Särskilda bidrag har också beviljats för den inhemska prospekteringen inom ramen för Oljeprospektering AB (OPAB).

En verksamhetsplan för SP Exploration åren 1980-1984 redovisades i 1980 års budgetproposition (prop. 1979/80: 100 bil. 17 s. 227). I planen antogs att den nämnda ambitionsnivån 100 milj. kr. om året skulle kunna nås under planperioden. Det förutsattes att bolaget skulle komma att svara för den övervägande delen av dessa insatser och att kostnaderna skulle komma att täckas huvudsakligen med särskilda bidrag.

SP Exploration har åren 1979 och 1980 lyckats förvärva andelar i ett antal koncessioner i lovande områden, framför allt den brittiska delen av Nordsjön. Bolaget deltar nu i sammanlagt tio prospekteringsprojekt, som beräknas leda till ca tolv provbortningar åren 1981 och 1982. För dessa två är räknar bolaget med kostnader av sammanlagt ca 200 milj. kr. i löpande priser för pågående projekt. Därtill kommer kostnader för det inhemska prospekteringsprogrammet som utförs som uppdrag ät OPAB. 1 beloppet ingår emellertid inte kostnader för nya projekt, som kan komma att bli aktuella om SP Exploration som ett resultat av ingivna ansökningar bevil­jas ytterligare koncessioner i bl. a. Nordsjöområdet.

Flera enskilda svenska företag planerar att i ökad utsträckning satsa pä oljeprospektering utomlands. Volvo Energi AB innehar en andel i en koncession på norskt kontinentalsockelområde nort om 62:a breddgraden, och företaget har nyligen tilldelats en andel på brittiskt område. Också A Johnson Oil AB och OK deltar i verksamheten i brittiska Nordsjön. Andra svenska företag bedriver oljeprospektering i olika delar av världen.

Jag finner det önskvärt att den svenska oljeprospekteringen utomlands breddas genom att flera företag deltar i verksamheten. Vissa av de enskilda insatser som jag nu har nämnt väntas komma att leda till anspråk på statliga bidrag. Genom bidragssystemet ges vissa möjligheter att inrikta

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       153

verksamheten på projekt av värde för landets försörjning. I den mån bidrag förenas med villkor om hemtagning ökar också sannolikheten för att ut­vunnen olja i framtiden kommer att tillföras den svenska marknaden.

Sedan år 1978 har kostnaderna för att bedriva oljeprospektering i bl. a. Nordsjön mer än fördubblats. Detta beror på såväl allmänna kostnadsök­ningar som svårare förhållanden och höjda miljö- och säkerhetskrav. In­komsterna till oljeprospekteringsfonden har däremot minskat sedan bi­dragssystemet infördes beroende pä minskande oljeförbrukning. Detta innebär att de nu kända anspråken på prospekteringsbidrag inte kan tillgo­doses vid oförändrat uttag av avgifter.

Enligt min mening bör oljeprospekteringsfonden tillföras ökade inkoms­ter genom en avgiftshöjning. Behovet av bidragsmedel åren 1981 och 1982 för pågående projekt, främst i Nordsjöområdet, uppskattar jag till ca 300 milj. kr. Om hänsyn tas till behållningen på fonden skulle fonden genom avgiftshöjning behöva tillföras ca 80 milj. kr. under åren 1981 och 1982 utöver beräknade inkomster vid nuvarande avgift.

I syfte att åstadkomma det angivna tillskottet av medel till oljeprospek­teringsfonden förordar jag efter samråd med chefen för budgetdepartemen­tet att den särskilda beredskapsavgiften för oljeprodukter från den I juli 1981 höjs med 4 kr. per kubikmeter för motorbrännolja, eldningsolja och bunkerolja. Uttaget för prospekteringsändamäl uppgår därmed till 8 kr. per kubikmeter. De inkomster som svarar mot avgiftshöjningen bör avskiljas och tillföras oljeprospekteringsfonden.

Ett prospekteringsprojekt pågår ofta under en period av flera år. Bevil­jade bidrag till ett projekt betalas ut successivt under perioden allteftersom arbetena fortskrider. Enligt min mening bör regeringen bemyndigas att genom bidragsbeslut göra ekonomiska åtaganden som sträcker sig över hela projektperioden utan att därmed motsvarande medel på oljeprospek­teringsfonden behöver avsättas för ändamålet. Vid bifall till vad jag har förordat beträffande avgiftshöjningen räknar jag med att 250 milj. kr. utgör en lämplig ram för de sammanlagda åtagandena enligt fattade bidragsbe­slut. Jag förordar alltså att regeringen inhämtar riksdagens bemyndigande att t. v. intill ett belopp av 250 milj. kr. bevilja bidrag till prospektering efter olja och naturgas. I och med att beviljade bidrag betalas ut bör utrymme för nya åtaganden frigöras inom denna ram.

Jag kommer i det följande (avsnitt 7.4.3) att redovisa min syn pä behovet av en aktiv kolförsörjningspolitik. Därvid kommer jag att förorda att det nuvarande stödet till prospektering efter olja och naturgas utvidgas till att omfatta även kol. Behovet av bidragsmedel för en sådan utvidgning beräk­nas till 5-7 milj. kr. om året under de närmaste åren. Den höjning av den särskilda beredskapsavgiften för oljeprodukter som jag nyss har förordat beräknas kunna ge tillräckligt utrymme även för ett stöd till kolprospekte-ring av denna omfattning.

Principiella skäl talar för att bidrag till kolprospektering finansieras

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet            154

genom en avgift på förbrukningen av kol. Emellertid utgår f. n. ej någon avgift för kol som motsvarar den särskilda beredskapsavgiften för oljepro­dukter. Frågan övervägs av 1980 års oljelagringskommitté i samband med frågan om att införa lagringsskyldighet för kol. I avvaktan pä ställningsta­gandet till utredningens förslag bör bidrag till kolprospektering kunna finansieras genom den nuvarande särskilda beredskapsavgiften.

Den särskilda beredskapsavgiften för oljeprodukter används för att fi­nansiera den statliga beredskapslagringen av olja, stödet till oljeprospek­tering och från den 1 januari 1981 även det nya stödsystemet för oljeersät­tande åtgärder (prop. 1980/81:49, NU 1980/81: 19, rskr 1980/81: 100). För dessa tre ändamål tas avgift f. n. ut med 38, 4 resp. 24 kr. per kubikmeter, dvs. sammanlagt 66 kr. per kubikmeter, på motorbrännolja, eldningsolja och bunkerolja. Dessutom tas för beredskapslagringen ut en avgift av 17 öre per liter på bensin.

Chefen för industridepartementet kommer i det följande (avsnitt 15.2.7) att förorda att även energiforskningsprogrammet finansieras genom en höjning från den 1 juli 1981 av den särskilda beredskapsavgiften. Efter samråd med honom beräknar jag behovet av avgiftshöjning för detta ända­mål till 19 kr. per kubikmeter pä motorbrännolja, eldningsolja och bunker­olja, utöver den av mig nyss förordade höjningen med 4 kr. per kubikmeter för oljeprospekteringen. Därmed skulle avgiften på de nämnda oljeproduk­terna komma att uppgå till sammanlagt 89 kr. per kubikmeter.

I enlighet med vad jag har anfört har inom industridepartementet upprät­tats förslag fill lag om ändring i lagen (1973: 1216) om särskild beredskaps-avgift för oljeprodukter. Förslaget har upprättats i samråd med chefen för budgetdepartementet. Med hänsyn till frågans beskaffenhet är det enligt min mening inte motiverat att inhämta lagrådets yttrande om lagförslaget. Förslaget bör fogas till protokollet i detta ärende som bihang H.

I samband med förslaget om införandet av stödet för oljeersättande åtgärder anförde jag (prop. 1980/81:49 s. 28) att de regler om nedsättning av energiskatt som gäller viss tyngre industri inte borde tillämpas beträf­fande den del av beredskapsavgiften som avsågs finansiera stödet. Samma bör enligt min mening gälla den nu förordade höjningen av avgiften som avser oljeprospekteringen och energiforskningen. Det ankommer på rege­ringen att besluta härom.

7.2.6 Höjning av ramen för statlig garantiför oljeutvinning m. m.

År 1975 infördes en statlig garanti för oljeutvinning m. m. (prop. 1975; 30 bil. 1, NU 1975:30, rskr 1975:202). Syftet med garanUn var främst aU underlätta finansieringen av sådana investeringar i utvinning, transport och lagring av olja som bedöms värdefulla från svensk försörjningssyn­punkt. Bakgrunden till att garantisystemet infördes var närmast att bidrag till att finansiera utbyggnaden av oljefält i bl. a. Nordsjön antogs kunna ge möjlighet till långtidsavtal om leveranser av utvunnen råolja från resp. fält.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet

155

Garantiramen fastställdes till 2000 milj. kr. Garanti ställs av fullmäktige i riksgäldskontoret efter hemställan av regeringen.

Därefter har användningsområdet för garantin vid två tillfällen vidgats. År 1976 (prop. 1975/76: 124, NU 1975/76:44, rskr 1975/76:262) infördes en möjlighet att använda garantin även för att finansiera förvärv av andelar i konstaterade fyndigheter. År 1979 (prop. 1978/79:115 bil. 1, NU 1978/ 79:60, rskr 1978/79:429) tillkom tvä nya användningar, nämligen finansi­ering av aktieförvärv i bolag med verksamhet huvudsakligen inom oljeut­vinning och säkring av svenska företags betalningsförpliktelser i samband med avlyft av råolja inom ramen för långsiktiga leveranskontrakt.

Garantins användning är inte begränsad till olja. Garanti får ställas på motsvarande sätt för utvinning m. m. av naturgas och kol.

En förutsättning för att utnyttja garantin är att verksamheten i fråga är av väsentlig betydelse för den svenska energiförsörjningen. Staten bör tillförsäkras option på hela den eventuella produktionen eller del därav. Garanti får ställas i utländsk valuta.

Garanti har hittills ställts i sex fall. Det ianspråktagna garantibeloppet uppgår till sammanlagt ca 1 650 milj. kr. Därav utgörs ca 475 milj. kr. av en garanti för Svenska Petroleum AB:s finansiering av utbyggnaden av etapp A av Valhallfältet på norskt kontinentalsockelområde i Nordsjön enligt avtal i mars 1978 med Norwegian Oil Consortium A/S & Co (NOCO).

Det hittills största garantiåtagandet avser Svenska Petroleum Explora­tion AB:s förvärv av en andel i det s. k. Braefältet på brittiskt kontinental­sockelområde i Nordsjön enligt ett avtal med det kanadensiska företaget Kaiser Resources Ltd. Avtalet ger SP Exploration en egen andel av 5,4% av fältet med rätt att köpa produktionen också från Kaisers återstående andel på 2,3%. SP Exploration skall som motprestation finansiera bl. a. Kaisers fortsatta deltagande i utbyggnaden av fältet. Beslut om utbyggnad har hittills fattats endast beträffande den södra delen av fältet, South Brae, som enligt planerna skall tas i produktion år 1983. SP Exploration beräknas genom avtalet fä tillgång till sammanlagt minst 1,4 milj. ton råolja frän denna del av Brae. Borrningar pågår i andra delar av fältet, där ytterligare flera lovande fynd har gjorts.

SP Explorations upplåningsbehov för den nu aktuella utbyggnaden av Braefältet beräknas till 350 milj. US dollar. Regeringen har i januari 1981 beslutat om en kreditgaranti för lån av högst 250 milj. dollar som motsvarar ca 1 125 milj. kr. Återstående upplåning avses ske utan garanti genom s. k. projektfinansiering.

Av den ursprungliga garantiramen på 2000 milj. kr. återstår nu endast ca 350 milj. kr. outnyttjade.

Enligt min mening har garantin visat sig vara ett verksamt medel för att säkra den långsiktiga försörjningen med råolja. Det bör också betonas att de projekt för vilka garanti har ställts väntas fä god lönsamhet. Kravet pä statsgaranti är en följd av att upplåningsbehoven är stora i förhållande till

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet            156

de svenska företagens finansiella resurser. Trots att betydande risker är förenade med projekten, särskilt innan produktionen har kommit igång, får det anses osannolikt att det ekonomiska resultatet kommer att försämras så kraftigt att statsgarantin i framtiden behöver infrias.

Enligt vad jag har erfarit kan flera nya oljeutvinningsprojekt komma att bli aktuella under den närmaste tiden. Jag finner det angeläget att svenska företag även i fortsättningen ges möjlighet att engagera sig finansiellt i sädana projekt. Garantiramen bör därför nu höjas.

Med hänsyn till såväl höjda oljepriser som ökade utvinningskostnader beräknar jag behovet av ramhöjning till 2000 milj. kr. Jag förordar alltså att garantiramen nu fastställs till 4000 milj. kr. Jag räknar med att det inom denna ram kommer att finnas utrym.me även för vissa engagemang beträf­fande utvinning m. m. av naturgas och kol. En ny ramhöjning kan komma att bli aktuell senast är 1983 som följd av de åtaganden som staten har gjort i samband med beslutet om genomförande av Sydgasprojektet (prop. 1979/ 80: 170 s. 63, NU 1979/80:70, rskr 1979/80:410).

Samma förutsättningar som f. n. bör gälla för utnyttjandet av garantier­na. 1 fråga om användningen på kolområdet bör dock en smärre justering göras. Som jag återkommer till i det följande (avsnitt 7.4.3) förordar jag att en viss förekomst av kokskol i en fyndighet som till övervägande del består av ångkol inte bör förhindra att garanti ställs. Det ankommer på regeringen att meddela närmare föreskrifter.

7.3 Naturgas

7.3.1 Internationell bakgrund

Verksamheten inom naturgasområdet i Sverige under år 1980 har bedri­vits mot bakgrund av en dynamisk internationell utveckling. Här skall tecknas några drag i denna utveckling, med särskild tonvikt på faktorer som inverkar på Sveriges möjligheter att importera naturgas. Det är därvid naturiigt att se i första hand till utvecklingen i Nordsjöområdet.

I Danmark pågår förberedelserna för introduktion av naturgas åren 1982-1984 planenligt. Underiaget för denna introduktion är vissa gasfyn-digheter i den danska sektorn i Nordsjön. Fortsatt prospektering bedrivs efter nya fynd.

I Norge har den dominerande frågan på naturgasområdet under senare tid gällt avsättningen av den naturgas som utvinns samtidigt med oljan frän Statfjordfältet. Det rör sig om ca 4 miljarder m' om året från är 1986. varav ca 1 miljard m är s.k, våtgas och återstoden torr gas. Ett intensivt utredningsarbete har ägt rum rörande bl. a. olika möjligheter att använda gasen som underlag för utbyggnad av norsk petrokemisk industri. Förslag har nu lagts fram för norska regeringen av innebörd att gasen från Stattjord m.fl. fält förs med rörledning till Västnorge. där våtgasen avskiljs medan torrgasen förs till kontinenten genom en ledning till Ekofiskfältet och därifrån vidare genom den befintliga gasledningen till Emden.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet            157

Prospekteringen efter olja och gas pä norsk kontinentalsockel söder om 62;a breddgraden har resulterat i flera nya fynd. Man räknar nu med att block 31/2 med angränsande block omfattar Nordsjöns största gasfält med utvinningsvärda tillgångar av 800— 1 500 miljarder m'. Det pågår undersök­ningar rörande möjligheterna att finna en lösning av transportfrägan för gasen frän bl. a. denna fyndighet.

Vid ett danskt-norskt statsministermöte i februari 1980 förklarade man sig på norsk sida beredd att samarbeta med Danmark och Sverige med sikte på en samlad kartläggning och värdering av möjliga lösningar som kan tillgodose nordiska marknadsintressen inom ramen för ett större fram­tida naturgasprojekt. Därefter har överläggningar ägt rum mellan de tre ländernas statliga gasbolag.

Vidare har under år 1980 borrningar nort om 62:a breddgraden börjat. Spår av olja och gas har påträffats men inga kommersiella fynd har ännu konstaterats. Bortningarna kommer att fortsätta under år 1981.

På norskt initiativ har Nordiska ministerrådet beslutat om en utredning av möjligheterna till nordiskt samarbete på Nordkalotten om utnyttjandet av eventuella olje- och gasfyndigheter utanför Nordnorge. Utredningens arbete inriktas främst pä frågan om att utnyttja naturgas pä Nordkalotten och att transportera gasen genom en rörledning söderut till kontinenten. Utredningen väntas lägga fram resultatet av sitt arbete under år 1981.

Beträffande verksamheten inom Nordsjöområdet i övrigt kan nämnas att beslut har fattats om att bygga ett stort gasledningssystem för att transpor­tera gas från ett antal fält på brittiskt område till Storbritannien. Eftersom Storbritannien saknar anknytning till det kontinentala gasnätet har dock detta projekt endast indirekt betydelse för övriga Västeuropas försörjning med naturgas.

Denna grundas alltjämt i stor utsträckning på naturgas från Nederlän­derna. Av kontinentala Västeuropas nuvarande naturgasförbrukning av ca 200 miljarder m' om året utgörs nära hälften av holländsk gas. Nederlän­derna strävar dock efter att i huvudsak ha avvecklat sina exportåtaganden till mitten av 1990-talet.

I övriga länder i Västeuropa är den inhemska gasproduktionen långt mindre än förbrukningen. Det finns därför ett starkt behov av att finna nya försörjningskällor för att konsumtionen skall kunna upprätthållas. Sovjet­unionen har under senare är levererat betydande gaskvantiteter fill bl. a. Tyskland och Italien. Under är 1980 har offentliggjorts planer pä ett nytt gasexportprojekt, innebärande leveranser till Västeuropa från år 1985 av ca 40 miljarder m om året genom en ny ledning frän Sibirien. Förhandling­ar om villkoren för leveranserna pågår med ett antal länder.

Även Algeriet planerar att öka exporten av naturgas till Västeuropa. F. n. sker exporten i form av kondenserad gas (LNG). Emellertid har Algeriet beslutat att i fortsättningen satsa främst på export genom rörled­ningar. En ledning över Medelhavet till Italien byggs nu. År 1990 beräknas exporten till Västeuropa uppgå till totalt minst 50 miljarder m'.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet            158

Avtal om leveranser från Nigeria till Västeuropa av LNG har träffats under år 1980. På längre sikt skulle det kunna bli aktuellt med leveranser av LNG till Västeuropa från Canadas arktiska områden. Iran, som tidigare hade planer på omfattande gasexport, synes f. n. inte komma i fråga som leverantör.

Gaspriset vid försäljning över gränserna har tidigare i regel varit knutet till priset pä eldningsoljor, främst tjock eldningsolja. Hos naturgasprodu­centerna finns emellertid en strävan efter att höja prisnivån på gasen med målet att nå paritet med råoljepriset. Motivet härför är gasens goda miljö­egenskaper och den leveranssäkerhet som följer av långa kontraktspe­rioder, i regel 20 år. På köparsidan avvisar man dessa prisanspräk med hänvisning bl. a. till att gasen måste kunna avsättas också för mindre kvalificerade ändamål för att uppnå en jämn belastning i gassystemen. De gaskontrakt som har tecknats eller omförhandlats under år 1980 visar dock en tendens mot stigande priser.

7.3.2 Sydgasprojektet

I juni 1980 godkände riksdagen (prop. 1979/80: 170, NU 1979/80:70, rskr 1979/80:410) ett avtal mellan Sveriges regering och Danmarks regering om naturgassamarbete jämte vissa riktlinjer för genomförande av det s. k. Sydgasprojektet. Därmed togs ett avgörande steg mot användning av na­turgas i Sverige.

Sydgasprojektet siktar till aU bygga upp en distribution av 440 milj. m' naturgas om året i västra Skåne. Projektet grundas på två avtal om trans­port resp. leverans av naturgas som har träffats inom regeringsavtalets ram mellan Swedegas AB och Dansk Olie & Naturgas A/S (DONG). Transport­avtalet ger Swedegas rätt att transportera högst 2 miljarder m-* naturgas om året i 20 år frän den 1 oktober 1985 över det beslutade danska ledningssy­stemet. Som förskousbetalning har Swedegas eriagt 220 milj. danska kr. till DONG. Medel härför har anvisats under ett särskilt förslagsanslag till förskottsbetalning för transport av naturgas.

Leveransavtalet innbär ett åtagande från DONG att i 18 år från den 1 oktober 1985 leverera sammanlagt 3 105 milj. m' naturgas. Från den 1 oktober 1990 uppgår leveranserna till 200 milj. m om året. DONG har åtagit sig att under vissa förutsättningar öka leveranserna till 440 milj. m"* om året, vilket motsvarar behovet för det fullt utbyggda Sydgasprojektet. Därjämte har Swedegas en första förhandlingsrätt avseende danskprodu-cerad naturgas upp till en total volym av 2 miljarder m-' om året i den mån det finns ledig kapacitet för transport till Sverige inom ramen för transport­avtalet.

Swedegas har genom särskilt avtal med Ruhrgas AG tillförsäkrat sig kompletterande leveranser av sammanlagt 900 milj. m under de första fem åren.

Enligt de av riksdagen godkända riktlinjerna för Sydgasprojektet skall

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet            159

det statliga Swedegas svara för tillförseln av naturgas till Sverige och även för huvudledningarna inom landet. Marknadsföringen skall ske genom det regionala bolaget Sydgas AB, som ägs av Malmö, Helsingborgs och Lunds kommuner samt Sydkraft AB. Det förutsätts att ett avtal om leverans av gas under 20 år från den 1 oktober 1985 skall träffas mellan Swedegas och Sydgas enligt vilket Swedegas åtar sig att leverera hela behovet av gas för Sydgasprojektet. 1 princip skall Swedegas få sina kostnader för leveranser­na täckta av Sydgas. Dock har de ekonomiska riskerna för Sydgas begrän­sats. Sydgas har nämligen rätt att vid en oförmånlig utveckling av projektet begära förhandling med sikte på att projektet totalt sett, dvs. vid avtalspe­riodens slut, inte skall leda till förlust för intressenterna. Därjämte har staten gjort vissa åtaganden bl. a. om finansiering av projektet genom statliga kreditgarantier.

Det bör framhållas att Sydgasprojektet vid förutsedd utveckling antas komma att bli konkurtenskraftigt och ge tillfredsställande förräntning pä insatt kapital. Statens ekonomiska åtaganden får ses mot bakgrund bl. a. av att projektet utgör ett första steg för att införa en ny energikälla i Sverige. När naturgasen väl har etablerats på den svenska marknaden antas förhållandet mellan Swedegas och resp. regionala distributör bli reglerat pä sedvanliga kommersiella grunder.

Investeringsbehovet för Sydgasprojektet exkl. förskottsbetalningen till DONG i 1980 års penningvärde uppskattas till totalt ca 900 milj. kr., varav ca 600 milj. kr. hänför sig till Sydgas kostnader för distributionssystem m. m. och ca 300 milj. kr. till Swedegas kostnader för Öresundsledningen och huvudledningen. Av sistnämnda belopp avser ca 120 milj. kr. merin-vesteringen för att dimensionera de nämnda ledningarna för en kapacitet av 2 miljarder m' om året, vilket svarar mot den maximala volymen enligt transportavtalet med DONG. Syftet med denna överdimensionering är att minska kostnaderna för en eventuell senare ökning av gasdistributionen i första hand i södra och västra Sverige. Avsikten är att frågor om finansi­eringen av Sydgasprojektet m.m. skall tas upp under år 1982, dä en närmare beräkning av investeringsbehoven väntas föreligga.

I samband med godkännandet av riktlinjerna för genomförande av Syd­gasprojektet godkände riksdagen även att Swedegas blev ett helägt dotter­bolag till det statliga oljebolaget Svenska Petroleum AB.

7.3.3 Pågående verksamhet i Sverige

F. n. pågår arbetet med att förbereda introduktionen av naturgas i västra Skåne. Marknadsförberedelser och projektering av ett regionalt distribu­tionsnät handhas av Sydgas. Av praktiska skäl har Swedegas uppdragit åt Sydgas att svara även för projektering, byggande och drift av Öresundsled­ningen och huvudledningen i Skåne. Ansökningar om koncession enligt lagen (1978:160) om vissa rörledningar avses komma att inges under år 1981.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet            160

Undersökningar rörande gasmarknad och ledningsnät m.m. i västra Sverige bedrivs inom Västgas AB, som f.n. ägs av Göteborgs kommun. Verksamheten finansieras huvudsakligen genom län frän Swedegas. En liknande regional utredningssamverkan avses komma att ske i södra Norr­land med deltagande av Gävle. Sundsvalls och Östersunds kommuner jämte Swedegas.

Swedegas verksamhet är inriktad bl. a. pä att följa upp de avtal som träffades våren 1980 med DONG och Ruhrgas. Förhandlingar pågår mellan företagen beträffande Swedegas deltagande i de investeringar som behövs för att koppla samman det nordtyska gasnätet med det planerade danska nätet. Det pågår också förhandlingar mellan Swedegas och Sydgas rörande villkoren för Sydgas övertagande av den kontrakterade gasen.

Swedegas studerar även möjligheterna till ökad import från Nordsjöom­rådet, i första hand genom köp av norsk gas för avsättning i södra och västra Sverige.

Vidare har Swedegas börjat undersöka möjligheterna att importera gas från Sovjetunionen via Finland med anledning av ett sovjetiskt erbjudande om leveranser från mitten av 1980-talet. Erbjudandet sammanhänger med de nämnda sovjetiska planerna på att öka exporten av naturgas till Västeu­ropa. Diskussioner har förts med Sojuzgazexport om villkoren för eventu­ella sovjetiska leveranser till Sverige och med Neste Oy om möjigheterna till transitering av gasen genom Finland. Diskussionerna gäller leverans av I miljard m om året med möjlighet att senare öka volymen till högst 3 miljarder m'. Från svensk sida kan ställning tas till frågan om ett sådant importprojekt först när marknaden för naturgas i östra Sverige har blivit närmare kartlagd. Denna fråga kommer nu att bearbetas av Swedegas i samarbete med bl. a. statens vattenfallsverk och berörda kommuner.

Swedegas verksamhet har hittills finansierats huvudsakligen genom stat­liga lån med villkorlig återbetalningsskyldighet. Budgetåren 1976/77-1978/ 79 anvisades sammanlagt 40 milj. kr. för ändamålet under ett särskilt investeringsanslag. Swedegas har nu hemställt om ytterligare 22 milj. kr. för att finansiera verksamheten t.o.m. budgetåret 1981/82. Jag återkom­mer härtill vid min anmälan av anslagsfrågorna i det följande.

Slutligen bör nämnas att ett antal svenska företag nyligen har beslutat att gä samman i en industrigrupp med uppgift att allmänt stödja introduk­tionen av naturgas i Sverige och förbereda sig för verksamhet i samband med uppbyggnad av naturgassystemen. Gruppen avser även att verka för ett samarbete med norska intressenter i frågan. I syfte att underlätta en samordning av gruppens arbete med de förhandlingar som bedrivs av Swedegas har bolagets ägare Svenska Petroleum erbjudit företrädare för gruppen att ingå i styrelsen för Swedegas.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      161

7.3.4 Naturgasens roll i energiförsörjningen

Efter genomgången av det aktuella läget på naturgasområdet skall jag redovisa min syn på naturgasens roll i den framtida svenska energiförsörj­ningen. Denna redovisning anknyter till de principiella synpunkter på inriktningen av bränslepolitiken som jag har lämnat i det föregående (av-sniu 7.1).

Tidigare försök att introducera naturgas i Sverige har inte lett till resultat beroende bl. a. på att de ekonomiska förutsättningarna har varit ogynn­samma. Jämfört med mänga andra länder i Västeuropa har Sverige långa transportavstånd för gasen och därmed behov av stora initialinvesteringar. Priserna på konkurterande energislag, framför allt el, är också relativt låga i Sverige. Samtidigt är förutsättningarna för utbyggnad av fjärrvärmesy­stem i många tätorter goda, vilket minskar utrymmet för distribution av naturgas.

På senare tid har emellertid möjligheterna att introducera naturgas i Sverige förbättrats i olika avseenden. Stora naturgasfynd i Nordsjöområ­det väntas innebära ett ökat utbud av gas i vår närhet. Vidare har kostnads­strukturen för naturgas, liksom för olja, ändrats radikalt. Genom de kraf­tiga höjningarna av priset hos producenten utgör kostnaderna för transport och distribution, dvs. främst fasta kostnader för rörledningar, en mindre del av priset hos gaskonsumenten än tidigare. Därmed spelar dessa kostna­der inte längre samma avgörande roll som tidigare för projektekonomin.

Sydgasprojektet visar således att även ett ganska litet importprojekt kan bära betydande initialinvesteringar. En förutsättning för projektets lön­samhet är dock att en betydande del av gasen kan avsättas till kunder vilkas alternativkostnad är relativt hög. Enligt planerna skall nära 30 % av gasen ersätta tunn eldningsolja huvudsakligen för uppvärmning av småhus, medan återstoden skall avsättas som bränsle inom industrin. Gasen kom­mer däremot normalt inte att användas i stora värmeverk eller kraftvärme­verk, vilkas betalningsförmåga bestäms av priset på tjockolja eller kol.

Från försörjningssynpunkt innebär Sydgasprojektet att en del av oljeför­brukningen i västra Skåne ersäUs med gas från relativt närbelägna källor på grundval av långsiktiga avtal. Kvantitativt innebär emellertid projektet ett ringa bidrag till landets försörjning. Fullt utbyggt svarar projektet för en energianvändning av endast ca 4 TWh. De möjligheter till ökad import som inryms i avtalen med Danmark motsvarar ytterligare ca 16 TWh. Som har framgått kommer en viss överdimensionering av tillförselsystemet att ske så att dessa möjligheter kan utnyttjas utan stora tilläggsinvesteringar.

Enligt min mening.bör det finnas goda utsikter för att leveranser av gas upp till denna nivå kommer att kunna kontrakteras under de närmaste åren. Det torde också finnas möjlighet att avsätta ökade gasvolymer i södra Sverige. De undersökningar som har gjorts av Västgas tyder på att det även i västra Sverige kan finnas förutsättningar för gasdistribution på kommersiella villkor. Mot bakgrund härav finner jag det rimligt att anta att 12    Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 90

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       162

naturgasen skulle kunna lämna ett störte bidrag till energiförsörjningen än vad som följer av det nu beslutade Sydgasprojektet, i första hand genom att möjligheterna till gasimport enligt avtalen med Danmark utnyttjas. Med hänsyn till den tid som krävs för marknadsuppbyggnad räknar jag dock inte med att en avsättning av 2 miljarder m' om året kommer att kunna nås redan år 1990. Som redan har framgått (avsnitt 5.1) har jag i energibalansen för år 1990 tagit upp ett bidrag frän naturgas av upp till 9 TWh, vilket motsvarar knappt I miljard m. Praktiskt taget hela denna energimängd antas ersätta oljeprodukter.

Att ersätta import av olja med import av naturgas från närbelägna leverantörer kan innebära en förbättrad leveranssäkerhet och uthållighet i energiförsörjningen, åtminstone om tillförseln av gas sker från flera håll. Därtill kommer de betydande miljöfördelar som gasen erbjuder. Frän andra synpunkter framstår gasen som ett mindre fördelaktigt alternativ till oljan. De internationella gaspriserna är nära kopplade till oljepriserna. Som redan nämnts finns det också en tendens mot höjning av gaspriserna. Från ekonomisk synpunkt framstår därför inte användning av gas som lämplig i fall då andra alternativ till fortsatt oljeanvändning med väsentligt lägre kostnader står till buds, främst inhemska bränslen och kol. Om man ser till effekterna på betalningsbalansen innebär import av naturgas i stort sett samma belastning som import av olja.

Det finns starka energipolitiska skäl att ge prioritet åt utbyggnaden av flärtvärmesystem. I sådana system finns det goda möjligheter att gå över från olja till inhemska bränslen, kol eller spillvärme. De ger dessutom underlag för ökad mottrycksproduktion av elkraft, vilket med hänsyn till den framtida elförsörjningen framstår som angeläget. Jag återkommer se­nare (avsnitt 8.3) till dessa frågor.

Naturgas kommer av kostnadsskäl inte i fräga som bränsle i kraftvärme­verk och större värmeverk eller i stora industripannor, annat än för be­lastningsutjämning eller under ett uppbyggnadsskede. Naturgasens särskil­da egenskaper, såsom renhet och god reglerbarhet, kommer till sin rätt framför allt när den används för uppvärmning av småhus och i olika industriella processer. Inom sädana användningsområden konkurrerar ga­sen främst med lätta oljeprodukter och elkraft, vilket innebär att kunder­nas betalningsförmåga är relativt hög.

Frågan om en väsentligt ökad naturgasanvändning i Sverige är alltså avhängig av möjligheterna att finna en tillräckligt stor och kvalificerad marknad för gasen. Inom uppvärmningssektorn begränsas dessa möjlighe­ter främst av fjärtvärmens utbyggnad. Som jag nyss nämnt bör denna ges hög prioritet. I vissa delar av landet skulle emellertid gasen under vissa förutsättningar kunna komma att utgöra ett alternativ till inhemska bräns­len, elvärme eller individuell oljeuppvärmning i bostäder. Också inom industrin kan det finnas en betydande potential för naturgasanvändning.

Översiktliga bedömningar inom Swedegas pekar på att den marknad i

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           163

Sverige som skulle kunna erbjuda underlag för en ekonomisk avsättning av naturgas som bränsle mot slutet av 1990-talet uppgår till inemot 5 miljarder m' om året, motsvarande ca 50 TWh. Detta inkluderar Sydgasprojektet. Frågan är emellertid mycket svårbedömd. Det finns en rad faktorer, bl. a. prisutvecklingen för andra bränslen och el, som kan komma att påverka gasmarknaden i positiv eller negativ riktning. En annan faktor är huruvida norsk naturgas i framtiden kan komma att transporteras genom en ledning över Sverige till kontinenten. Detta väntas kunna komma i fråga tidigast under senare delen av 1990-talet. En sådan ledning skulle kunna väsentligt förbättra möjligheterna att använda naturgas i vårt land, i synnerhet om det då finns behov av att ersätta elvärme med andra uppvärmningsformer.

Med hänsyn till att gasen således kan utgöra ett alternativ i vår framtida försörjning anser jag det önskvärt att förberedelserna för ökad naturgasan­vändning fortsätter. Jag vill särskilt peka på vikten av att marknadsfrå­gorna bearbetats effektivt. Kommunerna har en central roll i detta sam­manhang. Den organisation på naturgasområdet som stadfästes av riksda­gen år 1980 innebär att kommunerna får ett avgörande inflytande i de regionala bolag som skall svara för marknadsföringen av gas inom resp. del av landet.

I samband med beslutet om Sydgasprojektet framfördes från intressen­ternas sida önskemål om att staten skulle ställa lämpliga styrmedel till förfogande för att underlätta den avsedda gasintroduktionen (prop. 1979/ 80:170 s. 59). Man avsåg i första hand styrmedel liknande dem som f.n. finns för att främja anslutning till fjärrvärme. Frågan bereds inom rege­ringskansliet. Jag räknar med att förslag kommer att kunna föreläggas riksdagen under innevarande år.

7.4 Kol

7.4.1 Framlida kolanvändning i Sverige

Världens koltillgångar är mycket stora. De totala tillgångarna av stenkol och brunkol har på grundval av allmängeologiska förhållanden uppskattats till ca 20000 miljarder ton. Härav är mer än 10000 miljarder ton kända tillgångar, dvs. utgör vad som brukar beteckna resurser.

Enbart en mindre del av de kända koltillgångarna är ekonomiskt bryt-värda, dvs. utgör s.k. reserver. I den internationella studien World Coat Study som publicerades år 1980 redovisas följande beräkning av världens koltillgångar.

I andra studier anges något annorlunda beräkningar av väridens koltill­gångar. Studierna har dock alla det gemensamt att de redovisar mycket stora tillgångar av kol. Vid nuvarande kolkonsumtion i väriden räcker de nu tekniskt och ekonomiskt brytvärda reserverna i flera hundra är.

Koltillgångarna är spridda över hela världen och finns i länder med skilda politiska och ekonomiska system. Det gör att kolmarknaden ser ut

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet            164

Tabell 7.5 Kolresurser och kolreserver i de största kolproducerande länderna (mtce')

Land                                                    Kända           Reserver

geologiska
______________________________ resurser____________

600000

32 800

323 036

4 242

1438045

98883

246800

34419

81019

12427

139 750

59600

72000

43 000

190000

45 000

2 570389

166950

4860000

109900

229 164

55 711

Australien

Kanada

Folkrepubliken Kina

Förbundsrepubliken Tyskland

Indien

Polen

Sydafrikanska republiken

Storbritannien

Förenta staterna

Sovjetunionen

Övriga länder

Totalt    10750212  662932

Källa: Coal-Bridge to Ihe fulure. Report of the Worid Coal Sludy. ' milj. ton kolekvivalenler

och med all sannolikhet även i framtiden kommer att se ut på ett helt annat sätt än oljemarknaden. Det torde på varken kort eller lång sikt knappast bli aktuellt med t. ex. kartellbildning bland kolexportörerna. Det hindrar dock inte att utbudet av kol pä kort och medellång sikt kan begränsas av att tillräckliga investeringar i produktions- och distributionsledet inte kommer fill stånd i takt med att efterfrågan ökar. Jag återkommer senare till beho­vet av att mot denna bakgrund föra en aktiv kolförsörjningspolitik frän svensk sida.

F.n. utnyttjas ca 2,7 miljarder ton kol årligen i väriden. Kolet täcker därmed ca 30 % av världens energikonsumtion. Av elproduktionen svarar kolet för ca 50%.

Den internationella handeln med kol är ännu liten. Den allra största delen av det kol som produceras används lokalt eller regionalt. Endast ca 200 milj. ton kol går f. n. i internationell handel. Härav är ca 70 milj. ton ångkol, som används för energiändamål, medan ca 130 milj. ton utgörs av kokskol, som används för att producera bl. a. koks.

F. n. planeras en stark ökning av kolanvändningen i flertalet länder, bl. a. i Förenta staterna. Japan och EG-länderna. I exempelvis Danmark beräknas kolanvändningen, som f.n. är ca 7,5 milj. ton per år, att mer än fördubblas till år 1990.1 Finland beräknas kolkonsumtionen öka frän ca 4,5 milj. ton per år f. n. till ca 7,5 milj. ton är 1990.

I studien Steam Coal Prospects to 2000, som publicerades år 1978 av det internationella energiorganet lEA, bedömdes kolanvändningen i OECD-länderna komma att öka med minst 110 % till är 2000. I World Coal Study beräknas den åriiga konsumtionen för OECD-länderna öka på motsvaran­de sätt. För hela världen väntas en ökning till 2,5 — 3 gånger nuvarande konsumtion fram till sekelskiftet. Kolet kommer därmed att svara för störte delen av ökningen av energianvändningen under resten av inneva-

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      165

rande århundrade. Världshandeln med ängkol beräknas öka till en nivå 10-15 gånger högre än dagens nivå.

Vid ett energiministermöte i maj 1979 inom lEA antogs dokumentet Principles for lEA Action on Coal. Principerna grundas på slutsatsen att en kraftig ökning av kolanvändningen erfordras för att världens på kort och medellång sikt ökade energibehov skall kunna tillgodoses. Del framhålls att en klarlagd kolpolitik nu erfordras för att produktionen av kol skall ökas för att tillgodose efterfrågan framöver. Vidare framhålls att en noggrann planering krävs redan nu för att försäkra att den ökande kolanvändningen, -handeln och -produktionen äger rum på ett sätt som är acceptabelt från miljövärdssynpunkt.

Enligt de antagna principerna bör oljeanvändningen för elproduktion minskas till ett minimum, energipriserna utformas så att kolets möjligheter tas till vara, den nationella politiken på kolomrädet klarläggas så att osä­kerhet härom inte verkar hindrande, forskning och utveckling och snabb kommersialisering av nya koltekniker ges hög prioritet samt noggrann uppmärksamhet ägnas åt miljöaspekterna.

Inom lEA har inrättats ett rådgivande organ pä kolområdet, Coal In-dustry Advisory Board, (CIAB), vars första rapport publicerades i decem­ber 1980.

Den svenska kolkonsumtionen är f. n. liten. I Sverige används årligen ca 2 milj. ton kokskol och koks i främst järn- och stålindustrin och ca 0,5 milj. ton ängkol. Kolimporten under 1970-talet framgår av tabell 7.6.

Tabell 7.6 Import av kol och koks 1970-1979 (milj. ton)

 

År

koks, kokskol

Ångkol

Totalt

1970

2,3

0,5

2,9

1971

2.2

0,4

2.6

1972

1,9

0,3

2,2

1973

2,1

0,4

2,5

1974

2,3

0,8

3.1

1975

2,5

0,3

2.8

1976

2,7

0,4

3,1

1977

1,8

0,4

2,2

1978

1,7

0,3

2,0

1979

2,3

0,4

2,7

Källa: Statistiska Centralbyrån

Till Sveriges importerades tidigare betydligt större mängder kol. Under 1930-talet uppgick importen av kol och koks till ca 7 milj. ton per är. Kolet svarade då för mer än 50 % av landets energiförsörjnig. Så sent som pä 1950-talet uppgick kolanvändningen till 5-6 milj. ton per år. Kol är således ett bränsle som tidigare har utnyttjats i tämligen stor utsträckning i det svenska energisystemet.

Under senare år har i flera sammanhang bedömningar gjorts av den framtida kolanvändningen i Sverige. Energikommissionen räknade i sina

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      166

energialternativ med att 45—55 TWh motsvarade 6-7 milj. ton kol skulle komma att utnyttjas är 1990. Kommissionens expertgrupp för energitillför­sel visade att det skulle vara möjligt att använda betydligt större kolkvanti­teter.

I prop. 1978/79: 115 om riktlinjer för energipolitiken gjordes bedömning­en att det skulle vara möjligt att öka kolanvändningen till 6-9 milj. ton år 1990 för att därigenom ersätta olja. Föredragande statsrådet påpekade att en förutsättning för att kol skulle kunna utnyttjas i denna utsträckning är bl. a. att miljöproblemen kan bemästras. Riksdagen hade inget att erinra mot de bedömningar som gjordes rörande den framtida kolanvändningen.

OED har i rapporten (Ds I 1979:9) Förutsättningar för ökad kolanvänd­ning i Sverige bedömt möjligheterna att snabbt ersätta olja med kol. 1 delegationens s. k. basalternativ beräknades kolanvändningen år 1990 kun­na uppgå till ca 10 milj. ton (exkl. kokskol), varav huvuddelen för värme­försörjningen och inom industrin. I konsekvensutredningens avvecklings­alternativ, dvs. då en avveckling av kärnkraften till år 1990 förutsattes, bedömdes ångkolskonsumtion i början av 1990-talet vara ytterligare 7-10 milj. ton, dvs. sammanlagt 17-20 milj. ton ångkol per år.

OED har i det s. k. basalternativet i den nämnda rapporten förutsatt att all oljeersättning skall ske genom ökad användning av kol. I delegationens program för oljeersättning, som jag tidigare har redogjort för, förutsätts en kraftig satsning på introduktion av inhemska bränslen. Användningen av ängkol för oljeersättning bedöms som ett resultat härav kunna begränsas.

För egen del vill jag framhålla följande. Kol är liksom olja ett import­bränsle, vilket har betydelse från försörjnings- och trygghetssynpunkt. Kol är vidare en icke-förnybar energiråvara, vilket innebär att det inte tillhör de energikällor som vi på lång sikt bör basera huvuddelen av vår energiför­sörjning på.

Å andra sidan är kol världens största fossila energireserv. En betydligt ökad användning av kol måste komma till stånd i världen för att behovet av energi skall tillgodoses. Jag har i det föregående visat att konsumtionen av olja i den industrialiserade delen av världen måste minskas genom en kraftfull oljeersättningspolitik för att bl. a. u-ländernas ekonomiska och sociala utveckling skall tryggas.

OED:s förslag till program för oljeersättning visar att också Sverige måste utnyttja kol för att kunna minska oljeberoendet. Som jag har fram­hållit i det föregående (kapitel 3) är en övergäng till bl. a. kol också av stor betydelse för att minska underskottet i vår handelsbalans.

Jag förespråkar mot denna bakgrund en försiktig kolintroduktion i Sveri­ge. Jag räknar med att 4-6 milj. ton ångkol skall komma att utnyttjas vid slutet av 1980-talet för att ersätta 2,5-4 milj. ton olja. Vi skulle med denna försiktiga kolintroduktion om ca 10 är komma att använda ungefär lika mycket kol i Sverige som vi gjorde under 1950-talet. Kolanvändningen kommer emellertid att ske med bättre teknik, med mer avancerade miljö-

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           167

skyddsåtgärder och med utnyttjande av ett från miljösynpunkt bättre kol.

Kolet kommer i en första fas att användas i främst hetvattencentraler och kraftvärmeverk. Jag räknar med att 3-4 milj. ton kol kommer att utnyttjas i sådana anläggningar år 1990. Jag har då räknat med att Stock­holmsområdets värmeförsörjning i stor utsträckning baseras pä värmeav­tappning från Forsmarks kraftstation eller på ett system bestående av främst stora värmepumpar. Ett annat alternativ är koleldade kraftvärme­verk, vilket skulle öka kolförbrukningen år 1990 med ca 1,5 milj. ton, om en lika stor oljeersättning skall erhållas.

Inom industrin kommer enligt mina beräkningar att användas 1-2 milj. ton kol är 1990.

Det är emellertid angeläget att inte förhindra eller minska användning av inhemska bränslen där dessa kan utnyttjas med rimlig ekonomi. Jag räknar med att det samrädssystem vid uppförande av nya eldningsanlåggningar, som jag i det följande kommer att redogöra närmare för (avsnitt 7.5), skall vara ett verksamt instrument för att förhindra en oönskad utveckling i detta avseende.

Det finns anledning att noga följa frän vilka länder importen av kol sker och vilken kvalitet, särskilt från miljösynpunkt, som det importerade kolet har. Detta kan ske på grundval av de uppgifter rörande utrikeshandeln som lämnas till tullverket och som sammanställs och redovisas av statistiska centralbyrån.

7.4.2 Miljöaspekter

Som jag har framhållit är den nuvarande användningen av ångkol myc­ket liten i Sverige. Även vid en ökning till 4-6 milj. ton, som jag har beräknat i det föregående, kommer vi vid en internationell jämförelse att använda små mängder kol år 1990. Exempelvis beräknas användningen av ångkol i Danmark år 1990 att vara nästan tre gånger så stor som den beräknade svenska användningen.

Kolets miljöaspekter har kommit att tilldra sig betydande intresse i vårt land. De bör jämföras med miljöeffekterna vid användning av olja som det skall ersätta och vid utnyttjande av skogsbränslen och torv som också utgör alternativ till olja.

Kolförbränning medför i likhet med oljeförbränning utsläpp av luftför­oreningar som koldioxid, kväveoxider, svaveldioxid, tungmetaller och ofullständigt förbrända, s.k. polyaromatiska kolväten. Problemen med utsläpp av kvicksilver och kadmium är allvarligare vid kolförbränning. Utsläppen av vanadin och nickel är ä andra sidan större vid oljeförbrän­ning. Någon avgörande skillnad mellan kol och olja existerar inte i dessa avseenden. Kolet ger upphov till större avfallsproblem. En väsentlig fördel vid användning av kol är dock att det inte föreligger några risker för allvarliga skador i vatten och på land under transport.

Förbränning av biomassa ger liksom förbränning av kol utsläpp av

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      168

kväveoxider, tungmetaller och ofullständigt förbrända kolväten. Däremot är utsläppen av svavel obetydliga.

Torv är ett bränsle av samma karaktär som kol. Torven kan sägas utgöra första steget mot kolbildning i naturen. Det innebär att torv är ett material med lägre energitäthet än kol. Gjorda utredningar visar att torvförbränning ger utsläppsproblem av likartad karaktär som förbränning av olja och kol. Dock är utsläppen av svavel i allmänhet mindre. Därtill kommer vid utnyttjande av torv liksom vid användning av biomassa att uttag och produktion kan ge problem i naturmiljön. Jag återkommer till dessa frågor i det följande (avsnitt 7.5).

Denna översiktliga genomgäng visar att kolets miljöeffekter inte princi­piellt skiljer sig från andra fossila bränslens. Detta förhållande utgör enligt min uppfattning dock inte anledning att underiåta att försöka minska de miljöproblem som är förknippade med kolanvändning. Av störst betydelse är härvid att försöka minska svavelemissionerna. Eftersom kol från många länder innehåller mindre svavel än t.o.m. lägsvavlig eldningsolja finns förutsättningar att förbättra den allvariiga försurningssituationen i Sverige vid en kolintroduktion.

Möjligheterna finns att genom effektiva miljöskyddsåtgärder väsentligt minska miljöeffekterna vid kolanvändning. Exempelvis finns högeffektiva stoftavskiljare som elfilter och slangfilter, som enligt resultat från under­sökningar som har genomförts under senare tid även kan avskilja en stor del av tungmetallerna. Tungmetallutsläppen kan även påverkas genom val av en god kolkvalitet. Kväveoxidutsläppen kan minskas genom olika för­bränningstekniska åtgärder. Kolet kan, där så är erforderligt med hänsyn till t. ex. omgivande bebyggelse, hanteras i slutna transportörer för att undvika dammspridning. Den aska som erhålls vid koleldning kan delvis återanvändas genom att t. ex. blandas in i byggnadsmaterial. När depone­ring av aska och slagg behöver ske bör det vara möjligt att finna sådana platser och använda sådana metoder att förorening av yt- och grundvatten undviks.

Krav på effektiva skyddsåtgärder av detta slag bör fastställas vid sed­vanlig prövning enligt gällande lagstiftning av tillkommande koleldade anläggningar.

Av stor betydelse i detta sammanhang är projekt Kol Hälsa Miljö, det s. k. KHM-projektet, som statens vattenfallsverk har fått regeringens upp­drag att genomföra i samarbete med berörda kraftföretag och kommuner samt övriga intressenter. I detta projekt studeras och prövas vilka tekniska åtgärder som erfordras för att minska hälso- och miljöeffekterna vid kol­eldning. Arbetet är uppdelat i fem programområden, nämligen arbetsmiljö och transporter, förbränning och rökgasrening, avfall, miljöeffekter samt hälsoeffekter. Enligt uppdraget skall en fortlöpande redovisning lämnas av de resultat som erhålls i arbetet.

Den allvarliga försurningssituationen i stora delar av vårt land gör att

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet             169

kraftfulla åtgärder måste vidtas för att minska svavelutsläppen. Ett särskilt problem utgörs av att huvuddelen, omkring tre fjärdedelar, av det svavel som faller ned över Sverige beräknas härtöra frän utländska källor. Det är därför av största vikt att möjligheterna att genom internationellt samarbete minska nedfallet av svavel i landet tas till vara. Sverige har ratificerat den inom FN:s ekonomiska kommission för Europa (ECE) framförhandlade konventionen om långväga gränsöverskridande luftföroreningar. En förut­sättning för ett kraftfullt svenskt agerande inom denna konventions ram är att vi i värt land för en svavelpolitik som understryker vår bedömning av försurningsproblemets allvar.

I detta sammmanhang bör beaktas att vi i Sverige sedan länge har utvecklat ett elproduktionssystem, som har stora fördelar med hänsyn till utsläppen av försurande ämnen. I övriga europeiska länder används fossila bränslen i stor utsträckning för elproduktion i kondenskraftverk, vilket ger stora svavelutsläpp per producerad mängd nyttig energi. I vårt land svarar sådana bränslen för endast ca 10 % av elproduktionen, varav huvuddelen i kraftvärmeverk som har hög verkningsgrad. Dessutom är värt värmeför­sörjningssystem till tämligen stor del grundat pä Qärtvärme, varvid bräns­leanvändningen har centraliserats till kraftvärmeverk och störte hetvatten­centraler, vilket är av stort värde frän bl. a. lokal miljösynpunkt även om de totala utsläppen av försurande ämnen inte minskar nämnvärt.

I sammanhanget bör också beaktas att vi i Sverige ännu har liten erfaren­het och kunskap inom kolområdet och att vi har ett klimat som kräver särskilda åtgärder vid kolanvändning. Dessa förhållanden gör det moti­verat att genomföra en successiv teknikutveckling och skärpning av miljö­vårdskraven vid koleldning i landet.

F. n. pågår betydande utvecklingsarbete, bl. a. i Sverige, rörande teknik för avsvavling av rökgaser. Ett omfattande arbete bedrivs för att utveckla och införa andra tekniker än den s. k våta metoden, som till allra största delen har använts hitUlls och som ger stora avfallsmängder. Bl. a. pågår utveckling och införande av s. k. vättort avsvavlingsmetod, som ger mind­re avfallsmängder och kan komma att visa sig vara mindre kostsam.

Regeringen har nyligen vid beslut enligt 136 a § byggnadslagen rörande övergång från oljeeldning till koleldning vid kraftvärmeverket i Västerås föreskrivit att avsvavlingsutrustning eller annan likvärdig teknik skall an­vändas för att nedbringa utsläppen av svavel från kraftvärmeverket. Sva­velutsläppen från anläggningen kommer därmed att reduceras väsentligt. Med hänsyn till den pågående tekniska utvecklingen fann regeringen det inte lämpligt att nu ta ställning till det närmare valet av teknik för att minska utsläppen av svavel.

Regeringen har också beslutat ge tillstånd till en koleldad hetvattencen-tral i Södertälje. Kommunen krävde i detta fall som villkor för sin tillstyr­kan att pannorna skulle förses med utrustning för avsvavling av rökga­serna. Regeringen lämnade i sitt beslut föreskrifter för anläggningen i enlighet med kommunens villkor.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet            170

Utsläppen av svavel kan nedbringas genom användning av lågsvavligt kol. I studien Kol 90 som har genomförts av statens vattenfalls verk, Luossavaara-Kiirunavaara AB (LKAB) och Sydkraft AB redovisas sva­velhalten i koltillgångarna i några av de länder som anses i första hand aktuella för kolleveranser till Sverige.

Tabell 7.7 Andelen kol med viss högsta svavelhalt i några exportländer

Klassifi-     Ungefärlig procentandel

Land/region                    ceringsbas      med svavelhalt

 

 

 

0,8 %

=S0,8 %

1 %

Australien/New South Wales

Resurser

40-

-45

90-

-95

 

Australien/Queensland

Resurser

12-

-14

90-

-95

 

Canada

Reserver

8

 

90

 

 

USA/Appalacherna

Reserver

 

 

 

 

25

USA/Mellanvästern

Reserver

 

 

 

 

2

USA/Västern

Reserver

 

 

50

 

99

Colombia

Reserver

 

 

99

 

 

Polen

Resurser

 

 

1

 

90

Källa; Kol 90

' Närmare uppgifter saknas. Del är f. n. oklart om en sådan svavelhalt kan garante­ras.

Av tabell 7.7 framgår att merparten av det kol som har studerats håller en svavelhalt som inte överstiger ca 0,8 %, vilket anses motsvara lägsvav­lig olja, dvs. olja med svavelhalt på 1,0 %.

Kol 90-studien visar också att om krav på högsta genomsnittlig svavel­halt skulle sättas till 0,6 % minskar försörjningsbasen, bl. a. genom att en import av polskt kol ytterligare försvåras. Vidare minskar urvalet av kol från Förenta staterna med ca hälften. Däremot påverkas försörjningsbasen mindre när det gäller Canada och i endast obetydlig utsträckning när det gäller Australien. Jag vill dock påpeka att det här är fråga om teoretiska beräkningar. De verkliga möjligheterna att erhålla kommersiella långtids­avtal innehållande garantier om lägsta svavelhalt är sannolikt mindre än vad som framgår av tabellen.

De nuvarande svenska bestämmelserna rörande utsläpp av svavel från bl. a. förbränning av olja och kol grundar sig på den lag om svavelhaltigt bränsle som riksdagen antog år 1976 (prop. 1976/77:3, JoU 1976/77:4, rskr 1976/77:24). I lagen bemyndigas regeringen att meddela föreskrifter. Be­stämmelserna återfinns i förordningen (1976: 1055) om svavelhaltigt bräns­le. F. n. omfattas hela södra och mellersta Sverige upp till Mälardalen samt Örebro och Värmlands län av förbud att förbränna tjock eldningsolja med en svavelhalt överstigande 1 %, vilket motsvarar 0,24 g svavel per MJ bränsle. Förbudet utvidgas den 1 oktober 1981 till aU gälla också Uppsala, Västmanlands, Kopparbergs och Gävleborgs län och den 1 oktober 1984 till att gälla hela landet. De svenska bestämmelserna är vid en internatio­nell jämförelse att betrakta som långtgående i strävan att skydda miljön. Försurningseffekterna är svårare i Sverige än i flertalet andra länder pä grund av den låga naturliga kalkhalten i naturen.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      171

OED har i sin rapport (Ds I 1980: 23) Program för oljeersättning framhål­lit att en alltför snabb kraftig skärpning av utsläppskraven för svavel skulle medföra en allvarlig risk för att angelägna oljeersättningsprojekt läggs ned eller skjuts på en obestämd framtid.

OED anser det rimligt att skärpta krav på svavelutsläpp frän energipro­duktionsanläggningar övervägs som en del av ett program för att avhjälpa försurningssituationen i landet. Delegationen framhåller dock att en sådan skärpning nu bör göras stegvis för att det oljeersättningsmål OED har föreslagit inte skall äventyras. Med en skärpning av kravet till ätt motsvara 0,6% svavelhalt i tillfört kol finns enligt OED möjligheter till import av lågsvavligt kol så att detta alternativ blir tillfredsställande frän försörj­ningssynpunkt. Därmed skulle inte krav på rökgasavsvavling behöva stäl­las på de anläggningar som nu är aktuella för uppförande. Man löper därmed inte risk att läsa sig vid en teknik som senare kan visa sig olämplig. Mot mitten av 1980-talet, då ytterligare erfarenhet har vunnits, bör enligt delegationen en ytterligare skärpning kunna övervägas. Åtgärder i form av bl. a. markreservationer bör enligt förslaget vidtas i aktuella anläggningar som förberedelse.

Jag vill i denna fråga anföra följande. OED:s program för oljeersättning visar att vi måste använda kol i vårt energiförsörjningssystem för att minska oljeberoendet i den utsträckning som erfordras. Den ökade kolan­vändningen får emellertid inte innebära ökade miljöproblem. Möjligheten att förbättra miljösituationen bör tas till vara vid kolintroduktionen. Det är en fråga för regeringen och berörda statliga myndigheter att beakta detta vid prövning av koleldade anläggningar enligt gällande lagstiftning. Med hänsyn till den betydelse som den närmare utformningen av miljöskydds­kraven enligt min bedömning har för möjligheterna att introducera kol anser jag emellertid att riksdagen bör informeras om de riktlinjer som härvidlag bör gälla. Jag har samrätt med chefen för jordbruksdepartemen­tet och statsrådet Danell vid utarbetandet av riktlinjerna.

Vid eldningsanläggningar med stor effekt och med läng eller medellång drifttid bör en gräns läggas fast för högsta tillåtna utsläppsmängd av sva­vel. Vid sådana eldningsanläggningar finns i regel ekonomiska förutsätt­ningar för att bära de ökade kostnader som ett sådant krav för med sig. Det är emellertid viktigt att de stränga miljöskyddskraven inte utformas så att de leder till att den även från miljövårdssynpunkt angelägna fjärrvärmeut­byggnaden och koncentrationen till större eldningsanläggningar förhind­ras.

Jag finner mot denna bakgrund att en eldningsanläggning bör tillåtas släppa ut högst 2 100 ton svavel per är vid en för en längre tidsperiod genomsnittlig drifttid. Beräknas utsläppen blir större bör rökgasavsvavling installeras eller andra åtgärder vidtas så att utsläppsmängderna inte över­stiger 2 100 ton per år. Anläggningsinnehavaren har därmed möjlighet att välja den metod som är lämpligast i det enskilda fallet. Exempelvis kan

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      172

särskilt lågsvavligt kol utnyttjas om en tillfredsställande långsiktig försörj­ning härav kan åstadkommas.

Det krav jag här har angivit innebär att för ett normalstort kraftvärme­verk i några av våra större städer erfordras mer långtgående åtgärder än vad som följer av förordningen (1976:1055) om svavelhaltigt bränsle.

Senare bör kraven skärpas ytteriigare genom att gränsen för högsta till-låtna utsläpp sänks till I 600 ton svavel. Denna skärpning bör beslutas i god tid för att erforderiiga planeringsförutsättningar skall erhållas.

Enligt min bedömning är det under 1980-talet inte aktuellt att ta något kolkondenskraftverk i drift. Som jag senare kommer att utveckla närmare bör en planering ske av elproduktionskapacitet för 1990-talet. Om kolkon­denskraftverk då blir aktuella bör planeringen inriktas på att rökgas­avsvavling eller annan likvärdig teknik kommer att erfordras oavsett an­läggningens storlek.

Syftet med de förhållandevis stränga miljöskyddskrav pä koleldade an­läggningar som jag anser bör gälla är dels att åstadkomma en ytterligare minskning av de svenska svavelutsläppen, dels att ge trovärdighet ät det svenska agerandet internationellt i denna fråga. Om övriga länder i Europa skulle fastställa lika stränga miljöskyddskrav, skulle en väsentlig förbätt­ring av försurningssituationen erhållas.

Jag vill vidare erinra om att möjlighet nyligen har skapats att ekonomiskt stödja framtagning och kommersialisering av miljövänlig kolteknik och miljöskyddsåtgärder vid koleldning. Sädana åtgärder kan erhålla stöd från den oljeersättningsfond som har inrättats den I januari 1981. Det är angelä­get att praktiska erfarenheter erhålls frän drift av någon eller några anlägg­ningar försedda med rökgasavsvavling, sä att dessa erfarenheter kan ut­nyttjas i det fortsatta arbetet. Det är vidare angeläget att ett intensivt forsknings- och utvecklingsarbete bedrivs rörande miljövänlig kolteknik.

I tillståndsbeslut rörande större koleldade anläggningar kan mot den bakgrund jag här har angivit föreskrivas att de åtgärder, som behövs för att inte högsta tillåtna utsläppsmängd skall överskridas, skall vidtas när t. ex. reningstekniken har utvecklats längre och drifterfarenheter från några anläggningar har erhållits. Regeringens beslut rörande kraftvärmeverket i Västerås innehåller ett sådant villkor.

Vid nya anläggningar med en bränsleeffekt över ca 150 MW bör, där så är lämpligt, mark reserveras för anläggning för avsvavling av rökgaserna och andra förberedande åtgärder vidtas.

Vid mindre anläggningar bör användning av kol med låg svavelhalt eftersträvas. Gällande bestämmelser innebär att endast kol med en svavel­halt på högst 0,8% får användas i södra och mellersta Sverige. Fr.o.m. den 1 oktober 1984 gäller detta krav hela landet.

Som jag har redogjort för kan det finnas möjlighet att med bibehållen försörjningstrygghet ytterligare skärpa miljövårdskraven i detta avseende, genom att utnyttja kol med en genomsnittlig svavelhalt på högst 0,6%

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet            173

svavel. Detta skulle innebära en minskning av svavelutsläppen med unge­fär 25% i förhållande till utsläppen vid användning av lägsvavlig eldnings­olja. Jag anser att en sådan ytterligare begränsning av svavelhalten i kol bör eftersträvas. Med hänsyn till vår begränsade erfarenhet av kolmarkna­den och det förhållande att kommersiella kontakter inom området har kunnat utvecklas endast i ringa utsträckning ännu bör dock ett generellt krav på användning av sådant kol inte ställas f. n. Större svensk erfarenhet av kolmarknaden erfordras innan en sådan skärpning kan ske. En förut­sättning för detta är att en aktiv kolförsörjningspolitik bedrivs från svensk sida.

Jag räknar med att vi om några år skall få tillräcklig erfarenhet av kolmarknaden för att kunna avgöra när ett generellt krav på ett kol med en genomsnittlig svavelhalt på högst 0,6 % skall kunna införas i Sverige. Regeringen bör därför återkomma till riksdagen med en redovisning i denna fråga senast år 1983. Som riktpunkt bör t. v. gälla att skärpningen skall träda i kraft senast under år 1988. Då bör också den sänkning till 1 600 ton per år, som jag nyss har nämnt, av gränsen för högsta tillåtna utsläpp av svavel från eldningsanläggningar träda i kraft. Miljöskäl talar för att kraven behöver skärpas ytteriigare under 1990-talet.

De riktlinjer som jag här har redogjort för innebär att möjlighet skapas att införa kol för att ersätta olja i den utsträckning som krävs för att förverkliga det föreslagna programmet för oljeersättning. Riktlinjerna inne­bär samtidigt att ytterligare förbättringar genomförs för att skydda och bevara vår miljö. Jag fäster stort avseende vid att en kolintroduktion enligt dessa riktlinjer ger en minskning av svavelutsläppen, så att den allvarliga försurningssituationen i landet kan förbättras.

7.4.3 Riktlinjer för kotförsörjningen

Sveriges koltillgångar är små och av dålig kvalitet. Egentliga fyndigheter finns endast i Skåne, under slättlandet mellan Ängelholm och Helsingborg. Den brytbara mängden har uppskattats till ca 30 milj. ton med ett energiin­nehåll om ca 150 TWh. Under åren 1940-1945 var brytningen i genomsnitt drygt en halv miljon ton per år. Denna brytning har nu i stort sett upphört. En smärte kvantitet, ca 15000 ton per år, erhålls dock som biprodukt vid lerbrytning. En viss ökning av kolbrytningen kan komma att ske som en följd av ökad lokal efterfrågan.

Försörjningen med kol för användning i Sverige måste i allt väsentligt ske genom import. Jag har tidigare redogjort för de mycket stora koltill­gångar som finns i världen och visat på det förhållande att tillgångarna är väl spridda mellan länder med skilda politiska och ekonomiska system. Trots detta är emellertid urvalet av kol för export till Sverige i vissa avseenden begränsat.

Som jag tidigare har nämnt beräknas efterfrågan på kol öka väsentligt under de närmaste årtiondena. Även om en mycket stor ökning av produk-

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet            174

tionen kan ske är det bara några länder som under 1980-talet och kanske också under 1990-talet har möjlighet att exportera stora mängder kol. Flera kolimporterande länder har sedan länge aktivt arbetat för att försäkra sig om erforderliga mängder kol framöver från dessa exportländer. T. ex. Japan och Sydkorea bedriver f. n. en aktiv verksamhet för att köpa andelar i koltillgångar i Australien och västra Canada. Importavtal med Canada och Förenta staterna har nyligen slutits av länder som själva är kolprodu­center, t. ex. Storbritannien och Förbundsrepubliken Tyskland. Även statshandelsländer är aktiva när det gäller att engagera sig i kolgruvepro­jekt och försäkra sig om långsiktiga leveranskontrakt.

Detta förhällande begränsar i viss mån möjligheterna för Sverige att nu trygga sin försörjning.

Begränsande inverkan pä möjligheterna att förse Sverige med kol utgör också det förhållande att vi endast kan acceptera kol av från miljösynpunkt god kvalitet. Av stor betydelse är härvid svavelhalten i kolet.

Vidare har värt geografiska läge betydelse när det gäller import av kol från bl. a. Australien och västra Canada. Som exempel kan nämnas att för kol från Australien utgör sjötransportkostnaden ca en tredjedel av kostna­den för kolet i Sverige.

Slutligen bör vi som jag senare kommer att utveckla närmare undvika att bli beroende av kolimport från Sydafrikanska republiken.

Den nuvarande internationella ångkolsmarknaden, som är mycket liten, kännetecknas av relativt fasta bindningar mellan producent och konsu­ment, dvs. leveranserna sker inom ramen för långtidskontrakt i någon form. Det finns en s. k. spolmarknad, som kan komma alt öka i volym när den internationella handeln med ångkol ökar. I stor utsträckning torde dock den framtida kolhandeln komma att baseras pä längtidskontrakt.

I studien Kol 90 har de tre intressenterna LKAB, statens vattenfallsverk och Sydkraft AB gjort en genomgång av vilka länder som kan bli aktuella för export av kol till Sverige. Enligt denna studie är de i första hand intressanta kolleverantörsländerna fram till slutet av seklet sådana där det redan existerar en viss kolproduktion och kolexport, dvs. där en grundläg­gande infrastruktur för produktion, landtransport och skeppning finns.

Australien, Canada, Polen och möjligen även Colombia utgör enligt studien de sannolika kolförsörjningsländerna för svensk del. Vidare be­döms även Förenta Staterna bli en betydande exportör av ångkol i framti­den och därmed också få betydelse för den svenska kolimporten. Den energipolitiska situationen i detta land är dock något oklar. En ökad ambition från Förenta Staternas sida att bli mer självförsörjande med energi kan, framför allt under vissa perioder, fä effekter genom att landet inte kan öka sin kolexport. Pä längre sikt kan, enligt Kol 90, även Kina och vissa utvecklingsländer, t. ex. Mogambique, bli aktuella som exportörer.

I Kol 90-studien redovisas också, som jag tidigare har redogjort för, svavelhalten i koltillgångarna i några av de länder som anses i första hand

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet            175

aktuella för export till Sverige. Som framgår härav är det möjligt att förse Sverige med kol som i detta avseende motsvarar lägsvavlig olja. Vidare framgår av Kol 90-studien att det kan finnas möjlighet att genom import av särskilt lågsvavligt kol ytterligare minska utsläppen av svavel.

Föregen del vill jag framhålla följande. Den bild jag här har tecknat visar att det finns möjlighet att tillgodose Sveriges försörjning med kol i erfor­derlig utsträckning, dvs. vid en konsumtionsnivå om 4-6 milj. ton år 1990. Samtidigt framgår dock att ett flertal konsumentländer kommer att efter­fråga det kol som blir tillgängligt under de kommande årtiondena och att vi har anledning att ställa särskilda krav på det kol som vi skall importera, bl. a. med hänsyn till miljön.

I denna situation krävs att vi för en aktiv kolförsörjningspolitik från svensk sida. Inriktningen bör vara att vi genom långsiktsavtal och engage­mang i kolgruvor försöker åstadkomma ett försörjningssystem som starkt präglas av leveranstrygghet. Vi kan inom detta område inte acceptera att bli beroende av en osäker s. k. spotmarknad, så som har varit fallet inom oljeförsörjningen.

Erfarenheter från bl. a. oljeområdet har dock visat att det kan vara svårt att genom direkta engagemang i produktionsledet säkra tillförseln. Emel­lertid är sådana engagemang enligt min uppfattning angelägna att uppnå, då delägarskap i kolproducerande företag och i kolgruvor kan ge större för­sörjningstrygghet än leveranskontrakt. Delägarskap kan också på sikt fä ekonomisk betydelse samt innebära att värdefull erfarenhet och kunskap inom området vinns. Den internationella konkurrensen inom området har dock ökat väsentligt under senare tid. Det krävs därför ett snabbt handlan­de från svensk sida för att möjligheterna till engagemang i kolproduktion under 1980-talet skall kunna tillvaratas.

En betydande del av kolimporten till Sverige torde emellertid komma att ske utan direkt engagemang i kolproduktionen. I dessa fall bör försörjning­en så långt möjligt baseras på långsiktiga avtal. Möjligheterna att uppnå fördelaktiga sådana avtal torde vara störst om köpet gäller stora kvanti­teter. En samordning av de svenska inköpen av kol är med hänsyn till bl. a. detta förhällande fördelaktigt.

EFO Oil AB, LKAB, statens vattenfallsverk och Sydkraft AB har nyligen bildat ett bolag. Svenskt Kolkonsortium AB, med uppgift att bl. a. lägga fram förslag om särskilda projekt och kommersiella åtgärder för att trygga intressenternas kolförsörjning (jfr prop. 1980/81:25 s. 47). Bolaget avses också bl. a. fungera som organ för sådan gemensam anskaffning av kol varom två eller flera intressenter enas. Jag framhöll vid min anmälan att det nya bolaget därmed kan skapa en grund för samarbete om kolinköp på den internationella marknaden samt att det är angeläget att detta samar­bete kommer till stånd och vidareutvecklas så att ett handlingskraftigt organ för försörjning av kol till Sverige skapas. Därmed ökar enligt min mening möjligheterna till en långsiktigt tryggad försörjning av de kolkvan-

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet            176

titeter som kommer att erfordras för vår energiförsörjning. Ett sådant samarbete, byggt på långsiktiga kontrakt och engagemang i utländska gruvprojekt, torde också underlätta ansträngningarna att försörja Sverige med kolkvantiteter med låga halter av svavel och tungmetaller.

Riksdagen godkände i december 1980 det av parterna upprättade kon-sortialavtalet för bolaget (NU 1980/81:23, rskr 1980/81: 112). Det nu bil­dade bolaget torde komma att svara för en betydande del av den svenska kolimporten framöver. Det beräknas därmed kunna byggas upp till tillräck­lig storlek och styrka för att kunna göra sig gällande pä den internationella kolmarknaden. Jag ser därför bildandet av detta bolag som en viktig del i strävandena att skapa en trygg försörjning av kol till Sverige.

Jag vill i sammanhanget också erinra om att regeringen i prop. 1979/ 80: 170 om vissa energifrågor har framhållit att energiförsörjningens stora betydelse för samhällsutvecklingen motiverar att samhället har betydande insyn i och inflytande över tillförseln av energi. Riksdagen hade vid sin behandling av propositionen inget att erinra häremot.

Vad jag nu har sagt utesluter givetvis inte att även andra företag med långsiktig inriktning kan svara för kolförsörjning till den svenska markna­den. Företag, som har tillgång till eget kol eller som har annan möjlighet att med stor försörjningstrygghet svara för långsiktiga kolleveranser, bör kun­na spela en betydelsefull roll på den svenska marknaden.

Ett instrument för en aktiv kolpolitik är den statsgaranti för bl. a. kolut­vinning som infördes är 1975. Inom kolområdet kan garantin användas för finansiering av investeringar i utvinning, transport och lagring av kol, för förvärv av intresseandelar i kolfyndigheter, för förvärv av aktier i kolpro­ducerande företag och för svenska företags betalningsförpliktelser i sam­band med avlyft av kol inom ramen för långsiktiga leveranskontrakt.

Svenskt Kolkonsortium AB har anmält att bolaget förutser ett behov av att utnyttja ca 1000 milj. kr. inom ramen för detta system under de närmaste åren. Jag har vid min beräkning i det föregående (avsnitt 7.2.6) av behovet av att utvidga ramen förutsatt att behov av att utnyttja kreditga­rantin kommer att uppstå även inom kolomrädet.

Kreditgarantin gäller endast kol för användning för energiändamål, s. k. ångkol. Under senare tid har frågan väckts om att utnyttja den statliga kreditgarantin i syfte att underlätta försörjningen med kokskol för fram­ställning av koks för järn- och stålindustrin. Enligt min mening bör emeller­tid garantins användning på kolområdet begränsas till ångkol. Garantin bör således inte få användas för ändamål utanför det egentliga energiområdet. Emellertid kan förekomma att en fyndighet som till övervägande del består av ångkol innehåller kokskol till viss del. En sådan viss förekomst av kokskol bör som jag tidigare (avsnitt 7.2.6) har nämnt inte medföra att kreditgarantimöjligheten inte får utnyttjas. En förutsättning är dock att fyndigheten kan antas innehålla ångkol till övervägande del.

Den statliga kreditgarantin för investeringar i utvinning m. m. av energi-

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      177

råvaror gäller olja, naturgas och kol. Stöd till det tidigare ledet, dvs. prospektering och förundersökning, finns dock endast för olja och natur­gas.

OED har i rapporten Förutsättningar för ökad kolanvändning i Sverige föreslagit att stöd till prospektering inom kolområdet införs. Regeringen har i prop. 1979/80: 170 om vissa energifrågor anmält att frågan bör tas upp i samband med de energipolitiska förslagen under riksmötet 1980/81.

Svenskt Kolkonsortium AB har i en skrivelse till regeringen föreslagit att prospekteringssystemet för olja och naturgas utvidgas till att gälla också kol. Bolaget framhåller att kol är lättare att hitta än olja p.g.a. att kotförekomsterna ofta har en stor geografisk utsträckning men att svårig­heterna är störte när det gäller att bedöma framtida brytvärdhet, kvalitet, användningsområde och total kostnadstruktur för kolfyndigheter. Stödet föreslås gälla utvärderingsbormingar, kvalitetsanalyser och tvättningsför­sök, liksom provbrytning och provuttag samt transportstudier. Det finns enligt bolaget inte möjlighet att projektfinansiera sådan verksamhet efter­som osäkerheten om fyndigheten är betydande i detta skede. En lämplig omfattning av prospekteringsarbetet bedöms med hänsyn till den svenska marknadens förväntade storlek vara arbete till en kostnad av 10-15 milj. kr. per år under första hälften av 1980-talet.

Bolaget anser att stödet till kolprospektering bör utformas i enlighet med de regler som gäller för allmänna bidrag till prospektering efter olja och naturgas. Man framhåller dock att det bör övervägas om inte en högre bidragsandel är motiverad med hänsyn till kolprojektens komplexitet.

För egen del anser jag att en prospektering efter kol är angelägen för att vi skall få till stånd en långsiktigt tryggad försörjning med kol av sådan kvalitet som bör användas på den svenska marknaden, bl. a. för att uppfyl­la våra högt ställda miljökrav. Det nuvarande stödet till prospektering efter olja och naturgas bör därför utvidgas till att gälla också kol. De regler som nu gäller för allmänna bidrag bör tillämpas, dvs. stöd bör utgå med 50% av kostnaden. Stödvolymen beräknas då bli 5-7 milj.kr per år under de närmaste åren.

Kostnaderna för stödet till kolprospektering bör täckas genom att en avgift tas ut på kol som säljs i Sverige. Som jag har redogjort för i det föregående (avsnitt 7.2.5) bör dock under en övergångsperiod bidraget till kolprospektering av administrativa skäl finansieras via den särskilda avgif­ten för oljeprodukter. Kostnaderna har inkluderats i det medelsbehov för prospekteringsverksamheten som jag redovisat i det föregående.

Vid valet av länder för export av kol till Sverige bör en spridning geografiskt och politiskt eftersträvas. Som anges i Kol 90-studien torde i första hand de länder, som f. n. har stor kolproduktion och som nu expor­terar kol, bli aktuella som exportländer under den närmaste tioårsperio­den. Jag vill dock framhålla betydelsen av att samarbete sker med även andra länder med koltillgångar, t. ex. utvecklingsländer. Det bör också 13    Riksdagen 1980/81. I samt. Nr 90

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       178

betonas att även länder med stor kolproduktion i vissa fall kan vara mindre lämpliga som leverantörer. Ett exempel härpå är Sydafrika, som genom sin apartheidpolitik har orsakat betydande politiska motsättningar inom landet och i hela södra Afrika. Enligt min bedömning är dessa motsättningar av den arten att det vore oförenligt med rimliga krav på försörjningstrygghet att göra Sverige beroende av kolimport från Sydafrika. Jag anser därför att vi t. v. bör inrikta oss på att inte köpa kol frän Sydafrika.

Jag vill i detta sammanhang nämna att det finns andra länder i södra Afrika som har koltillgångar av god kvalitet men vars infrastruktur ännu inte har utvecklats tillräckligt. Bl. a. pågår sedan en tid tillbaka inom ramen för den svenska biståndsverksamheten ett arbete för att utveckla kolpro­duktionen i Mogambique. F.n. bedrivs prospektering efter kol i landet. Målet är att förutsättningarna för att starta kolbrytning i de områden som studeras skall ha klarlagts under år 1982. Nyligen har från dansk och finsk sida anmälts intresse för att delta i detta arbete.

Jag övergår nu till att behandla frågan om utbyggnad av en stor import­hamn för kol i Sverige. Denna fråga har utretts av OED i rapporten (Ds I 1980; 15) Import och distribution av kol.

OED har belyst två huvudalternativ för ett system för import och distri­bution av kol i Sverige, nämligen dels ett alternativ uppbyggt kring en svensk omlastningshamn för transoceant kol, vilket benämns central-hamnsalternativet, dels ett system utan en omlastningshamn i Norden.

OED har i denna studie haft som grund för sina beräkningar antagandet att Sverige år 1990 skulle komma att importera ca 10 milj. ton kol, varav 2 milj. ton till kustlokaliserade kondenskraftverk med egna mottagningsmöj­ligheter. Ingenting har framkommit i utredningen som talar emot att denna kvantitet kol kan införas och vidaredistribueras i landet år 1990.

Enligt de beräkningar som OED har redovisat är medeltransportkostna­den klart lägre i centralhamnsalternativet, främst beroende på att fraktav­stånden med kusttonnage minskar väsentligt. Investeringskonstnaden för en centralhamn med en årsomsättning på 5 milj. ton har grovt uppskattats Ull 200-500 milj. kr. Med de angivna förutsättningarna finner OED att en svensk centralhamn år 1990 kan vara ekonomiskt motiverad i ett nationellt perspektiv.

Vidare kan enligt OED andra synpunkter än ekonomiska läggas på valet av transportalternativ. En stor inhemsk kolimporthamn medför att en störte del av transportkedjan kan kontrolleras, vilket kan ha betydelse från försörjningstrygghetssynpunkt. Dessutom kan möjligheterna att blanda skilda kolkvaliteter och att vidareförädla kolet till mer lätthanterliga eller användbara bränslen öka om det kan göras i en stor omlastningshamn.

Ett principbeslut om byggande av en central importhamn för kol skulle enligt OED underlätta planeringen av kolhamnsutbyggnaden i övriga lan­det.

Frågan om var en central omlastningshamn i Sverige bör lokaliseras har endast behandlats översiktligt.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet            179

OED framhåller att man, om en störte kolförbrukning än 10 milj. ton i Sverige år 1990 anses mindre sannolik, kan dra slutsatsen att en hamn med omsättningskapaciteten 5 milj. ton knappast behövs före är 1990. Det bedöms dröja fem till sju år från det att beslut har fattats till det att en sådan omsättning kan uppnås. Därmed ges utrymme för mer detaljerade studier av ekonomi etc. för utbyggnad av infrastruktur, bl. a. importham­nar. Byggandet av en stor omlastningshamn har i de studerade alternativen angivits ta tre till fem år i anspråk.

OED:s rapport har utarbetats för att utgöra underlag för ett pågående utredningsarbete rörande gemensam kolimport inom Nordiska ministerrå­dets ämbetsmannakommitté för energi- och industripolitik. Arbetet är inriktat på att klarlägga förutsättningarna för gemensam kolimport, främst hamntillgångarna och då särskilt möjligheterna att gemensamt utnyttja befintliga och kommande kolhamnar i Norden. Arbetet genomförs under tiden 1979-1982 i samarbete mellan Danmark, Finland, Norge och Sveri­ge.

Frågan om en central kolimporthamn har också behandlats i Kol 90-studien. Man har där funnit att det, med den ångkolskonsumtion som har förutsetts under 1980-talet, inte förefaller att finnas tillräckliga ekonomiska skäl för att bygga en ny terminal för kolimport för det nu existerande största tonnaget. För att en terminal av detta slag skall vara ekonomiskt motiverad krävs enligt studien en betydande omsättning och trafik med stortonnage.

Efter samråd med chefen för kommunikationsdepartementet vill jag anföra följande. En central svensk importhamn för kol skulle, enligt vad OED har visat, vara lönsam vid en stor svensk kolimport. Också från andra utgångspunkter skulle en central importhamn vara av värde vid en stor kolimport, bl. a. med hänsyn till möjligheterna att blanda skilda kol­kvaliteter och att lagra kolet.

Som jag tidigare har framhållit bör emellertid en försiktig introduktion av kol äga rum i Sverige. Det innebär att de kolvolymer, som kan bli aktuella att importera vid slutet av 1980-talet, endast är ungefär hälften av vad OED har haft som grund för sina beräkningar. Som sjöfartsverket har påpekat i den nyligen avlämnade rapporten Perspektivplanering för hamnväsendet finns möjlighet att t. v. bygga ut befintliga hamnar i takt med att behovet av kolimport ökar. Något statligt engagemang i en centralhamn för kolimport är mot denna bakgrund inte motiverat.

En central kolimporthamn är mest motiverad om en betydande förbruk­ning sker i anslutning till hamnen.

7.4.4 Forskning och utveckling

Ett betydande arbete pågår för att utveckla miljöskyddstekniken vid koleldning. F. n. sker exempelvis, bl. a. i Sverige, utveckling och införande av den s.k. våttorta metoden för avsvavling. Vid denna metod sprutas

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      180

vattendroppar med kalk in i rökgaserna för att där absorbera svaveldioxid och torka. Därmed reduceras de stora avfallsmängder som erhålls vid den s, k. våta metoden, som tidigare har utnyttjats i de flesta fall där avsvavlingsutrustning vid koleldning har installerats. Annat pågående forsknings- och utvecklingsarbete inom området gäller bl.a. metoder för alt minska utsläppen av kvicksilver. Som jag har framhållit tidigare är det s. k. KHM-projektet av väsentlig betydelse för arbetet med att studera och pröva de tekniska åtgärder som erfordras för att bemästra hälso- och miljöproblem vid koleldning.

Under senare tid har ett ökat intresse knutits till användningen av kol-vätskeblandningar, som innebär att kol i finfördelad form blandas in i en vätska som vanligtvis är olja. Genom utnyttjande av kol-vätskeblandningar kan en snabb ersättning ske av en del av oljan i befintliga anläggningar. En förutsättning är dock att anläggningarna är försedda med effektiv stoftav-skiljning. Inom det internationella energiorganet lEA har forskningssamar­bete inom detta område pågått under en tid. I bl. a. Förenta staterna har insatserna rörande kol-vätskeblandningar snabbt ökat. F. n. prövas olika blandningar i såväl kraftverk som industripannor. I Sverige studeras några metoder. I ett fall arbetar man med en blandning bestående av 70% kol och 30% vatten medan man i ett annat fall har gjort försök med en kol-olje-vattenblandning. Ytterligare metoder beräknas komma att provas. Kol-vätskeblandningar kan komma att spela en betydelsefull roll i arbetet för alt ersätta olja, främst i sådana fall där fasta bränslen inte kan utnyttjas på annat sätt.

Det pågår också ett omfattande förbränningstekniskt utvecklingsarbete inom kolomrädet. Exempelvis utvecklas i flera länder, bl. a. i Sverige, den s.k. virvelbäddstekniken, som innebär att bränslet hålls svävande i en luftström samtidigt som förbränningen sker vid låg temperatur. Svavlet i bränslet kan bindas genom att kalksten tillsätts. Flera experimentanlägg­ningar av mindre storlek är f. n. under uppförande eller har varit i drift en tid men mer omfattande drifterfarenheter saknas ännu.

På längre sikt kan förgasning och förvätskning av kol bli kommersiellt tillgängligt. Utvecklingen av dessa tekniker tilldelas omfattande resurser i bl. a. Förenta staterna och Förbundsrepubliken Tyskland. Tre principiellt olika förgasningsprodukter kan erhållas, nämligen högvärdesgas, s. k. syn­tetisk naturgas, mellanvärdesgas, som kan användas för framställning av flytande bränslen eller kemiska råvaror, och lågvärdesgas, som främst används för elproduktion.

Förvätskning av kol sker för framställning av främst syntetiska oljepro­dukter, bl. a. syntetisk bensin. Förvätskningstekniken har varit känd sedan länge, bl.a. utnyttjades den under andra väridskriget för produktion av bensin. Kostnaderna för de framställda produkterna är dock höga, bl. a. som en följd av att energiutbytet är endast 50-70%. I takt med att. oljepriserna stiger och tekniken utvecklas ytterligare kan dock förvätsk­ning av kol komma att bli en ekonomiskt konkurrenskraftig teknik.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet

181

Av min redovisning framgår att ett omfattande arbete pågår för att utveckla tekniken för kolanvändning. I de flesta fall krävs del dock bety­dande ytterligare arbete innan en kommersiell tillämpning kan ske. Ofta torde de nya teknikerna åtminstone inledningsvis komma att utnyttjas inom vissa speciella användningsområden, t. ex. där särskilt långtgående miljöskyddsåtgärder erfordras.

Det är enligt min mening angeläget att vi i värt land aktivt deltar i det utvecklingsarbete som pågår inom kolområdet. Genom vårt kunnande på miljöskyddsområdet finns en förutsättning för ett framgångsrikt svenskt utvecklingsarbete.

Det finns anledning att bl. a. inom ramen för det statliga energiforsk­ningsprogrammet satsa betydande resurser för att utveckla ny miljövänlig och för våra förhållanden anpassad kolteknik. Vi kan emellertid inte till­ägna oss ny kolteknik enbart genom att satsa på forskning och utveckling. För att kunna medverka i teknikutvecklingen krävs att vi i värt land skaffar oss egen erfarenhet och kunnighet inom kolområdet genom att själva använda kol som bränsle. Den försiktiga kolintroduktion som jag har förordat i det föregående ger förutsättningar härför.

Chefen för industridepartementet kommer i det följande (kapitel 15) att närmare redogöra för de insatser för att utveckla koltekniken som bör göras inom energiforskningsprogrammet. Han kommer därvid att föreslå en betydande ökning av insatserna rörande miljövänlig teknik för kolan­vändning. Arbetet koncentreras på bränsleförädling, förbränning i s.k. virvelbädd och miljöskyddsteknik.

Kommersialisering av teknik för kolanvändning kan stödjas genom den nyligen inrättade oljeersättningsfonden.

7.4.5 Sammanfattning.

Jag har i det föregående redogjort för min syn på kolets roll i energiför­sörjningen under 1980-talet. Jag förordar att regeringen föreslår riksdagen att godkänna dels de riktlinjer för introduktionen av kol som jag här har redogjort för, dels att stöd får lämnas till prospektering efter och utvinning av kol i de former och med den finansiering som jag har förordat.

7.5 Inhemska bränslen

7.5.1 Skogsenergi och torv

Övergång till fasta bränslen skall främjas. En successiv utveckling skall ske mot ett energisystem i huvudsak baserat på varaktiga, helst inhemska och förnybara, energikällor med minsta möjliga miljöpåverkan. Av de inhemska bränslena är det främst skogsavfall och torv som kan ge betydan­de bidrag till vår energiförsörjning före år 1990. Med skogsavfall menar jag främst avverkningsrester och röjningsved. Därutöver finns ett visst över-

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet            182

skott av lövved. För andra inhemska bränslen såsom odlad energiskog återstår ett utvecklings- och utvärderingsprogram innan säkra bedömning­ar kan göras om möjliga bidrag till energiförsörjningen. Jag återkommer i det följande till detta.

F.n. används 3-7 TWh skogsenergi för uppvärmning av småhus, hu­vudsakligen på landsbygden, vidare förbränns ca 7 TWh bark och vedspill inom pappers- och massaindustrin och en viss mängd träspill och flis även i kommunala fjärrvärmeverk.

Den årliga skogstillväxten beräknas vara ca 75 milj. skogskubikmeter (m' sk). Avverkningens storlek bestäms i huvudsak av skogsindustrins behov av råvara.

Det avfall som uppstår vid skogsavverkningen utnyttjas redan i dag i betydande utsträckning som energirävara. Bark och annat skogsavfall och massaindustrins lutar är viktiga bränslen i skogsindustrins processer. Vär­mevärdet härav uppgår f. n. till knappt 40 TWh per år.

Under senare år har förutsättningarna för användning av skogsenergi i Sverige behandlats i ett flertal utredningar. 1 rapporten (Ds I 1980:4) Förutsättningar för användning av skogsenergi m.m. i Sverige redovisar OED:s arbetsgrupp för skogsenergi sin bedömning av dels vilken nivå skogsenergiförbrukningen kan nå år 1990, dels tillgängliga kvantiteter som kan utnyttjas för energiändamål.

I rapporten har arbetsgruppen beräknat att den årliga volymen av skogs­energi i form av kvarlämnade träd och trädrester från olika typer av avverkningar och skogsvårdsåtgärder inkl. det s.k. lövvirkesöverskottet' har ett bränslevärde motsvarande ca 8—9 milj. ton olja. Den potentiellt uttagbara volymen reduceras dock av olika restriktioner som hänsyn till miljöskydd och naturvärd, ekologiska, tekniska och ekonomiska begräns­ningar m. m.

I dag beräknas användningen av skogsenergi uppgå till 3-7 TWh per år främst i form av helved och flis i småhus. OED bedömer att det till år 1990 skall vara möjligt att öka användningen med 18-27 TWh. Jag delar OED:s bedömning av möjligheterna att öka användningen av skogsenergi. Jag räknar med att det är 1990 skall utnyttjas 25-30 TWh skogsenergi. Jag räknar dessutom med att det efter är 1990 skall vara möjligt att ytterligare öka användningen av skogsenergi.

SIND och skogsstyrelsen har i sin rapport (SIND PM 1980:2) Ökad eldning med skogsråvara — möjligheter och konsekvenser, redovisat en bedömning av den framtida användningen av skogsenergi. Verken beräk-

' Lövvedsöverskotlel är det lövträdsvirke som med hänsyn till skogspolitiken och tillväxten borde eller bör men inte har eller kommer all avverkas under 1970- och 1980-talen. Storleken av överskottet som är beroende av industristrukturen kan beräknas till 5,3-6,9 milj. m' sk per år under 1980-talet. Om denna kvantitet förbrukas kommer det inte all finnas något överskott under 1990-lalel.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       183

nar att storförbrukarna kommer att kunna öka sin förbrukning av skogs­energi till ca 15 milj. kubikmeter fast mätt (m' f), motsvarande ca 33 TWh.

I prop. 1978/79; 115 om riktlinjer för energipolitiken gjordes bedömning­en att det skulle vara möjligt att öka skogsenergianvändningen till 12-30 TWh till år 1990. Detta beräknades innebära ett bidrag till den totala energitillförseln på mellan 2—4%. Riksdagen hade inget att erinra mot de bedömningar som gjordes rörande den framtida skogsenergianvändningen.

SIND har under är 1979 samlat in uppgifter om energiplaneringsläget i kommunerna. Detta material har redovisats i en rapport (SIND PM 1980:5) Kommunernas energiplanering - redovisning av planeringssitua­tioner. I rapporten redovisas bl. a. att över hälften av de kommuner som besvarat enkäten har uppgett att de har planer på användning av inhemska bränslen. Jag återkommer till denna fråga i samband med min redogörelse för kommunernas roll i energipolitiken (kapitel 12).

Av Sveriges yta utgörs 10-15% eller ca 5 milj. hektar av torvmossar. Bedömningar av den totala förekomsten av tekniskt och ekonomiskt bryt­värda torvmängder är mycket osäkra. Inventeringar av svenska torvtill­gångar pågår f. n. av Sveriges geologiska undersökning (SGU).

Torv används redan nu som bränsle i relativt stor skala i Sovjetunionen, Irland och Finland. Den nuvarande globala utvinningen av torv torde uppgå fill ca 250 milj. ton per år. Härav svarar Sovjetunionen för ca 95% och Irland för ca 3%.

På Irland har torv använts som bränsle för elproduktion sedan år 1950. Fram till 1967 hade 370 MW installerats i torveldade kondensanläggningar vilket innebär att en inte oväsentlig del av landets elproduktion baserades på torv vid denna tidpunkt. F. n. planeras fyra nya torveldade kraftverks­block på vardera 40 MW.

Torv har sedan länge använts som bränsle i Finland. Den största för­brukningen sker i dag i medelstora och större äng- och hetvattencentraler samt i fyra kraftvärmeverk.

I nuvarande planering förutsätts en ytterligare ökad bränntorvproduk-tion i Finland under den närmaste tioårsperioden. Flera nya kraft värme­verk byggs eller planeras. Ett torvbaserat koksverk för den metallurgiska industrin har startats år 1976.

Det land som bryter mest torv i världen är Sovjetunionen. Totalproduk­tionen av torv uppgick år 1975 till omkring 200 milj. ton. Av denna produktion var 70 ä 80 milj. ton bränntorv, vilket motsvarade omkring 2 % av landets totala energibehov. Resten används huvudsakligen för jordför­bättringsändamål.

Av bränntorven används drygt en tredjedel i kraftverk. Totalt uppges 76 kondenskraftverk och kraftvärmeverk vara utrustade för eldning med torv. Effekten i dessa kraftverk uppgår till omkring 3 500 MWe.

Den totala torvanvändningen bedömer OED i sitt program för oljeer­sättning kan motsvara minst 3 TWh år 1986-1987. För är 1990 bedömer

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       184

OED denna användning ha ökat ytterligare och totalt uppgå till mellan 6-11 TWh. För egen del instämmer jag i delegationens bedömning.

Som jag redan har framhållit är det väsentligt att åstadkomma en oljeer­sättning redan under 1980-talet. Målet är att till år 1985 fä erfarenheter från användningen av de inhemska energikällor som skall ersätta importerad olja samt att påbörja uppbyggnaden av en marknad för alternativen till olja. De insatser och investeringar som görs under den kommande femårsperi­oden måste också ligga i linje med den målsättningen som finns för en mer omfattande oljeersättning under resten av 1980-talet och tiden därefter.

I energipropositionen som förelades riksdagen våren 1980 (prop. 1979/ 80: 170, NU 1979/80: 70, rskr 1979/80:170) aviserade regeringen att mål för användning av inhemska bränslen år 1990 skulle fastläggas. Som riktpunkt skulle t. v. gälla den användningsnivå som delegationen (I 1975:02) för energiforskning i rapporten Förnybara energikällor - en sammanställning av aktuella bedömningar (DFE-rapport nr 21 och 22) har bedömt vara möjligt att nå, dvs. motsvarande 3 milj. ton olja per är.

OED föreslår som jag tidigare redogjort för vissa mål för omställning från olja i olika tidsperspektiv. Vid målsättningen har OED syftat både till att nå en betydande oljeersättning på kort sikt och skapa förutsättningar för en betydligt större oljeersättning på längre sikt.

Som jag tidigare har nämnt anser OED att målet till är 1985 bör vara att öka användningen av solvärme och fasta bränslen med ca 30 TWh, mot­svarande 2,5 milj. ton olja. Till år 1990 bör ökningen motsvara drygt 7 milj. ton olja. OED bedömer att de inhemska bränslena kan svara för nära hälften av den totala oljeersättningen år 1990.

De största möjligheterna till oljeersättning under 1980-talet finns inom uppvärmningssektorn, främst när det gäller fjärrvärme och för industrins processvärme.

De bästa utsikterna att kunna ersätta olja med skogsenergi torde finnas inom massa- och pappersindustrin samt inom den träbearbetande indu­strin. Användning av skogsenergi för uppvärmning i enskilda hushåll bör enligt OED kunna öka. Även i gruppcentraler bör en viss användning av skogsenergi kunna komma till stånd.

OED bedömer vidare att torvanvändning i huvudsak kommer att bli aktuell inom fjärtvärmesektorn och industrisektorn under 1980-talet. F. n. finns en torveldad anläggning i drift i Sverige, nämligen Lövholmens bruk i Piteå. Brikett- eller pelletstillverkning från torv kan dessutom ge förutsätt­ningar för torvutnyttjande inom gruppcentraler och hushållssektorn. Till­verkning av torvbriketter ökar energitätheten och minskar transportkost­naderna, samt ökar torvens användbarhet som bränsle.

Torvtillgången i Sverige är mycket stor. En kraftfull satsning på torv kan bidra till att förbättra den svenska ekonomin genom minskad oljeimport, samt främja en regionalt mycket värdefull sysselsättning.

För egen del anser jag i likhet med OED att en ökad användning av

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       185

inhemska bränslen i form av skogsavfall och torv är ytterst angelägen för att minska användningen av olja. Framför allt skogsavfall är av intresse redan på kort sikt. Relafivt omfattande och tidskrävande förberedelser fordras innan användning av torv kan komma till stånd. Detta innebär att torvanvändningen inte kan öka redan de närmaste åren. Jag räknar dock med att ett expansivt skede kommer till stånd på både torv- och skogsener­giområdet under senare delen av 1980-talet.

Med hänsyn till storleken på landets torvtillgångar och tillgången på skogsavfall och lövved samt till att det i stor utsträckning redan i dag existerar ett tillämpbart kunnande, som gör det möjligt att i ökad omfatt­ning använda skogsavfall och torv som bränsle, bedömer jag att bidraget från de inhemska energikällorna år 1985 till vår energiförsörjning skulle kunna uppgå till sammanlagt 18 TWh och till år 1990 fill sammanlagt 31-41 TWh.

Mot bakgrund av vad jag nyss har anfört bör en målsättning utformas för hur mycket olja som kan ersättas med inhemska bränslen till år 1990. Enligt min uppfattning bör som riktpunkt gälla 3 milj. ton olja. Detta innebär en mycket hög ambitionsnivå när det gäller utveckling och intro­duktion av inhemska bränslen. Denna mycket ambitiösa inriktning syftar redan på kort sikt till att skapa förutsättningar för en ännu större oljeer­sättning på längre sikt.

Jag kommer i det följande att redogöra för de åtgärder som bör vidtas på kort sikt för att vi skall få till stånd en ökad användning av inhemska bränslen.

Jag vill i detta sammanhang nämna de överläggningar jag haft i maj 1980 med representanter för berörda branschorganisationer inom industrin, fackliga organisationer samt övriga intressenter. Överläggningarna har följts upp med en av Näringslivets Energidelegation och statens industri­verk samordnad konferens, som ägde rum i oktober 1980. Många av branschorganisationerna har inför denna konferens till industrideparte­mentet redovisat vad man inom resp. bransch avser att göra för att bl. a. övergå till andra bränslen än olja.

Bl. a. har Lantbrukarnas riksförbund och Svenska Cellulosa- och pap­persbruksföreningen redovisat att det finns stora möjligheter att ersätta olja med inhemska bränslen, framför allt skogsenei-gi och torv.

OED föreslår olika typer av styrmedel för att nå det angivna målet som t. ex. administrativa styrmedel i form av lagstiftning, föreskrifter och normer, ekonomiska styrmedel och slutligen organisatoriska styrmedel.

På grundval av förslag från utredningen (I 1977:11) om omställbara eldningsanläggningar (OEA) föreslår jag i det följande (avsnitt 8.2) en lag om utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle. Den föreslagna lagen innebär att vissa eldningsanläggningar för framställning av hetvatten, ånga m. m. skall utföras för eldning med fasta bränslen.

För att stimulera användningen av inhemska bränslen föreslås att an-

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      186

läggningshavaren före val av bränsle skall samräda med den myndighet som regeringen bestämmer innnan utformningen av anläggningen bestäms med avseende på val av fast bränsle.

Myndigheten avses därvid verka för att inhemskt bränsle används, om inte det framstår som olämpligt av ekonomiska eller andra skäl. Inhemska bränslen kan i vissa fall framstå som olämpliga t. ex. genom konkurrens med industrin om vedråvara eller genom att bränslet med större fördel kan användas på annan plats. För att undvika konkurtens med industrin skall för uppvärmningsändamål i första hand användas sådan skogsråvara och andra inhemska bränslen som industrin inte kan tänkas göra anspråk på.

Den föreslagna lagen bör enligt min mening få betydande effekt pä användningen av inhemska bränslen.

För torvbrytning i syfte att utvinna energi krävs koncession enligt lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter. Fråga om koncession prövas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Bearbetnings­koncession meddelas f. n. av regeringen. Koncessionsplikten ger möjlighet att styra brytningen av bränntorv bl. a. i syfte att reducera skadeverkning­arna från naturvårds- och miljösynpunkt. Denna reglering ansåg riksdagen vara nödvändig när lagen antogs (prop. 1974:146, NU 1974:59, rskr 1974:397) eftersom man bedömde att det för energiproduktion i sådan skala att det kunde påverka den svenska energiförsörjningen skulle krävas mycket stora mängder bränntorv. Värdestegringen på grund av energiinne­hållet tillkommer enligt lagen staten, som har rätt att begära viss produk­tionsavgift av exploatören. I de fall det har varit aktuellt att besluta om sådan avgift har regeringen, i syfte att underlätta torvhanteringen, beslutat att avgift skall utgå först efter år 1988. Därefter får frågan bedömas mot bakgrund av de ekonomiska erfarenheterna av torvutvinning i landet. En utgångspunkt för bedömningen då har angetts vara att endast del i vinst bör kunna utgå.

Undantagna från koncessionsplikt är fastighetsägare som utan konces­sion för husbehov får utnyttja torv så länge annan inte har bearbetnings­koncession avseende fyndigheten. Skulle sådan konkurrens uppstå kan i koncessionsvillkoren göras undantag för husbehovstäkten eller kan sär­skilt avtal träffas mellan intressenterna om t. ex. fortsatt leverans av bränntorv eller ekonomisk ersättning av den som erhåller koncession.

Koncession kan också meddelas för undersökning av fyndigheters bryt­värdhet. Undersökningar kan annars göras endast efter medgivande av fastighetsägaren. Undersökningskoncessioner meddelas sedan den 1 juli 1980 i allmänhet av statens industriverk.

Utöver koncession krävs också täkttillstånd enligt naturvårdslagen (1964:822). Sådana tillstånd beviljas av länsstyrelserna. Denna reglering är relativt detaljerad och tar i första hand sikte på landskaps- och naturvår­den.

Antalet koncessionsansökningar har under det senaste året ökat mycket

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       187

kraftigt. I syfte att undanröja och lokalisera onödiga hinder för en torvin-troduktion föreslog OED:s torvgrupp våren 1980 ett antal åtgärder bl. a. för att förenkla tillståndsgivningen, framför allt pä industriverket. Samtliga dessa förslag har nu genomförts och haft till effekt att handläggningstiden för ärendena minskat kraftigt. Det finns dock ytterligare möjligheter att förenkla tillståndsgivningen, bl. a. genom att låta en och samma myndighet fatta beslut enligt både minerallagen och naturvärdslagen. Cheferna för jordbruks-, kommun- och industridepartementen avser inom kort att före­slå regeringen att länsstyrelsen fr.o.m. den I juli 1982 blir beslutande myndighet för både undersöknings- och bearbetningskoncession i fräga om torv. Med hänsyn till de betydande ingrepp i miljön som kan förorsakas av torvtäkt bör statens naturvårdsverk få rätt att fullfölja talan mot beslut om bearbetningskoncessioner till regeringen. Det är angeläget att visst förbe­redelsearbete och utbildning kan genomföras inom berörda länsstyrelser innan en delegering av beslutsrätten träder i kraft. Den angivna tidpunkten har därvid bedömts vara lämplig.

Det finns även skäl överväga möjligheten till förenkling och delegering av vissa enklare koncessionsärenden. Denna fråga liksom frågan om hur regeringen bäst ska kunna stimulera bl. a. småskaliga lokala engagemang i torvbrytning utreds f. n. inom regeringskansliet. Jag tänker då i första hand på torvsamfälligheter som genom det gemensamma ägandet kan bilda grundval för fleras husbehov men där själva brytningen lättare kan utföras i någon lokalt anpassad företagsform. Jag tänker emellertid också på enskilt ägda torvmossar i allmänhet. Det är av värde både för energi och regionalpolitiska synpunkter att skapa förutsättningar för kombinationer av torv verksamhet med annan liknande verksamhet framför allt i jord- och skogsbruk. En möjlig avgränsning mot koncessionspliktiga torvtäkter skul­le kunna vara att stadga en viss övre arealgräns, men även andra möjlighe­ter kan övervägas. De nämnda frågorna bör vara utredda, ev. lagändringar genomföras innan länsstyrelserna tar över beslutet.

Efter samråd med chefen för jordbruksdepartementet vill jag anföra att fossila bränslen som olja, kol och naturgas liksom andra bränslen som biomassa och torv ger i vissa avseenden upphov till likartade miljöeffekter. Vid förbränning erhålls i varierande mängder utsläpp av kväveoxider, tungmetaller och ofullständigt förbrända kolväten. Utsläpp av svavel­dioxid från naturgas och biomassa är i stort sätt försumbara. Även torv ger mindre svavelutsläpp än kol- och oljeeldning.

Takt av torv kan frän naturvårdssynpunkt inte alltid godtas då den medför att den ursprungliga naturtypen försvinner. Vid ett mer omfattande torvutnyttjande kan framför allt problem i naturmiljön uppstå genom utdik­ning och dränering av mossar och myrar. Dessutom kan torvbrytning ge vissa effekter pä grundvattnet och på växt- och djurlivet. Många våtmarker är av stort naturvetenskapligt intresse. Om metoder för utvinning av me­tangas ur torv utan brytning som nu utvecklas kommer att visa sig tekniskt

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      188

och ekonomiskt tillämpbara i stor skala, så kommer naturingreppen att minska, vilket kan göra fler torvmarker utvinningsbara. Arbetsmiljöpro­blem förekommer främst genom dammning vid frästorvhantering. Efter att torvförekomsten helt eller delvis har utvunnits kan, beroende på dräne­ringsmöjligheterna, marken emellertid användas för exempelvis skogsbruk eller jordbruk. Det är således, mot bakgrund av vad jag har anfört, av stor betydelse att miljöproblemen i samband med torvutvinning och förbrän­ning kan lösas på ett acceptabelt sätt. I sammanhanget måste också beak­tas i vad mån torvutvinning kommer att innebära intrång i samernas rätt till renskötsel enligt 1971 års rennäringslag. Ingående studier av miljö- och markanvändningsproblemen behövs därför. Det är därmed angeläget med ett brett upplagt forsknings- och utvecklingsarbete samt försöksverksam­het rörande konsekvenserna av ett ökat torvutnyttjande. Sädana studier pågår f. n. inom ramen för bl. a. energiforskningsprogrammet.

Det är också viktigt att sädana studier utförs i samband med de torvut-vinningsprojekt som kommer att genomföras under de närmaste åren. Jag vill i detta sammanhang också nämna det uppdrag att från naturvårdssyn­punkt inventera landets våtmarker som regeringen år 1977 har givit natur­vårdsverket. Inventeringen syftar till att ge en mer detaljerad kunskap om våtmarkerna, deras naturvärden och betydelse. Genom de studier och den inventeringsverksamhet som nu bedrivs bör successivt ett bättre underlag för bedömningar av olika våtmarkers skyddsvärde kunna tas fram. Jag vill i detta sammanhang framhålla att den torvbrytning jag nu räknar med endast kommer att ta i anspråk en mycket begränsad del av landets torvtillgångar. Jag räknar därför med att denna brytning skall kunna ske utan att de från naturvårdssynpunkt mest skyddsvärda områdena kommer att beröras.

Det är också viktigt med ett utvecklingsarbete rörande en systematisk vegetationskartering i syfte att kartlägga landets torvförekomster. Efter samråd med chefen för jordbruksdepartementet vill jag anföra att luftut­släpp erhålls vid förbränning av skogsavfall m. m. som jämfört med oljeför­bränning ger störte utsläpp av stoft och oförbrända kolväten men i stort sett inga svavelutsläpp. Flera forskningsprojekt har påbörjats för att klar­lägga emissioner från träbränsleeldade anläggningar. Chefen för industri­departementet kommer senare i dag att ytterligare beröra detta i samband med sin redogörelse för energiforskningsprogiammet (kapitel 15).

Jag vill också erinra om att vissa miljöskyddsåtgärder inom energiområ­det kan stödjas inom ramen för oljeersättningsfonden.

Frågor beträffande markanvändning av nationellt intresse, miljösitua­tionen i stort i landet och effekter på mark- och vattenområden behandlas också inom ramen för den fysiska riksplaneringen.

I bostadsdepartementets rapport (SOU 1979:54, 55) Hushållning med mark och vatten 2 har mark- och vattenanvändningskonsekvenser av ett ökat ianspråktagande av i första hand torv, vind och energiskog behand-

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet            189

lats. Skäl till att dessa energislag behandlas i den översiktliga fysiska planeringen är att en introduktion i stor skala erfordrar betydande mark­områden och i vissa fall kan medföra inte obetydliga miljöstörningar. Det är mot denna bakgrund viktigt att den fysiska planeringen ger en sådan handlingsberedskap att en introduktion av inhemska bränslen inte förse­nas.

I rapporten framhålls bl. a. att olika myndigheter bör sammanställa kunskaper, ge exempel på hur fysisk planering för ianspråktagande av nya energikällor kan ske samt initiera planeringsinsatser och ytterligare utred­ningsinsatser på regional och lokal nivå. Jag kan härvid nämna som exem­pel på pågående studier den tidigare nämnda vätmarksinventeringen, SGU:s torvinventering och den utredningsverksamhet som sker inom ra­men för nämndens för energiproduktionsforskning arbete. Vidare bedriver statens planverk en metodstudie om hur energikällorna torv, vind och energiskog bör behandlas i den fysiska planeringen.

För att påskynda introduktionen av inhemska bränslen har flera ekono­miska styrätgärder vidtagits frän statsmakternas sida. Bl. a. har industri­verket lämnat stöd till övergäng till eldning med fasta bränslen. Statsbidrag för att stimulera till energibesparande investeringar inom näringslivet in­fördes våren 1974.

Sedan bidragsgivningen startade, och till dess den upphörde den 1 janua­ri 1981, har ca 600 projekt syftande till ökad eldning med fasta bränslen fått stöd. Bidragsvolymen för dessa uppgår till sammanlagt ca 400 milj. kr. Nästan alla större flis- och torveldningsprojekt liksom flertalet barkpannor som har installerats i landet har fått bidrag.

Jag har tidigare framhållit att de statliga styrmedlen för industrin bör inriktas på bl. a. att stödja införande och kommersialisering av ny teknik som snabbt kan minska oljeberoendet. Riksdagen har nyligen (prop. 1980/ 81:49, NU 1980/81:19, rskr 1980/81:100) fattat beslut om stöd för åtgärder för att ersätta olja, m. m. Bestämmelser om stöd finns i förordningen (SFS 1980:1085) om Statligt stöd för åtgärder för att ersätta olja m.m. Utökat ekonomiskt stöd kan utgå till prototyper och demonstrationsanläggningar och stöd till fullskaleanläggningar för teknik som baseras på varaktiga, helst inhemska och förnybara energikällor med minsta möjliga miljöpåver­kan.

Jag vill också peka på att stödet omfattar alla delar av ett energitillförsel­system från utvinning av råvaror till produktion och distribution. Därmed avses dels anläggningar för omvandling och distribution av energi, dels anläggningar och utrustning för utvinning, bearbetning och hantering av olika energislag, inkl. investeringar i infrastruktur samt i vissa fall också användning av energi.

Bedömningen av den framtida prisutvecklingen på bränslen påverkar starkt lönsamhetsförväntningarna. Bränslepriset har stor betydelse för hela det ekonomiska resultatet för en anläggning eftersom bränslekostna-

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      190

den ofta svarar för mer än hälften av totalkostnaden vid värmeproduktion med fasta bränslen.

Övergång till fasta bränslen kommer att ställa stora anspråk på investe­ringsmedel, bl. a. eftersom fastbränsleeldade anläggningar är dyrare att uppföra än oljeeldade anläggningar. OED anser att investeringar i fast-bränsleanläggningar bör bli ett prioriterat område på kapitalmarknaden.

Osäkerheten om den framtida utvecklingen av bränslepriserna verkar enligt OED ofta som ett hinder mot oljeersättningsåtgärder. Denna osäker­het kan minskas genom en lämplig utformning av energibeskattningen. OED redovisar därvid två metoder, dels en realprissättning på olja som upphäver prisfluktuationerna, dels en utformning av energibeskattningen sä att den erforderliga prisskillnaden mellan olja, kol och inhemska bräns­len upprätthålls.

För att få analys och redovisning av energiprisernas effekter i olika avseenden av de priser och tariffer som f. n. tillämpas för olika energislag fillkallade jag hösten 1980 en kommitté (I 1980:07) med uppgift att se över principerna för taxe- och prissättning inom energiområdet. Kommittén skall enligt sina direktiv redovisa sitt arbete senast den 1 juni 1981. Dessut­om har chefen för budgetdepartementet fillkallat en kommitté (B 1979:06) med uppgift att utreda beskattningen av energi m. m. Kommittén skall enligt sina direktiv arbeta skyndsamt och lägga fram konkreta förslag till bl. a. en skatteomläggning som innebär att det energiskattebelagda områ­det inryms under mervärdeskatten.

För att organisera tillförseln av inhemska bränslen behöver organ för råvaruutvinning och handel bildas. Förutsättningarna för detta är olika för skogsenergi och torv.

För skogsenergi finns redan i dag några bolag. Som exempel kan nämnas Nydo Energi som bygger pä samarbete mellan Nynäs Petroleum och Domänverket. Dess verksamhet avser.upphandling och marknadsföring av inhemska bränslen. Det finns också andra bolagsbildningar där skogsäga­reföreningar är delägare.

För torv finns f. n. ingen motsvarande organisation för handel och distri­bution. Förberedande insatser har dock gjorts på vissa håll, bl. a. inom det nämnda Nydo Energi och ett regionalt bolag i Västerbottens län.

OED påpekar att statliga engagemang i uppbyggnaden av en marknads­organisation för inhemska bränslen kommer att erfordras vid ett forcerat införande. Jag vill härvid erinra om att stöd för uppbyggnaden av en marknadsorganisation för inhemska bränslen kan erhållas från den tidigare nämnda oljeersättningsfonden. Det är enligt min mening inte nödvändigt att dessa bolag blir likformiga över hela landet. Det kan i stället vara väsentligt att ta vara pä de särdrag som finns för varje region.

Enligt OED:s arbetsgrupp för kraftvärme och Qärtvärme finns f. n. långt framskridna planer på torvanvändning i flera orter i Nortland. I södra och mellersta Sverige finns såvitt framgår av arbetsgruppens rapporter där­emot inte några långt komna planer.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet            191

Även om ytterligare några torvprojekt planeras utöver de som omfattas av arbetsgruppernas undersökning är den planerade nivån, 1,25 TWh, för landets torvförbrukning inom den närmaste tioårsperioden långt under vad OED bedömer som rimligt och önskvärt, dvs. 6-11 TWh. Bristen pä planer för att utnyttja torv är särskilt påfallande i södra och mellersta delarna i landet.

Statens vattenfallsverk erhöll i juni 1978 regeringens uppdrag att utreda förutsättningarna för torvproduktion inom de fyra nordligaste länen i het­vattencentraler eller kraftvärmeverk. Enligt uppdraget skulle vattenfalls­verket samråda med berörda kommuner och andra intressenter samt ingå behövliga preliminära överenskommelser med kommunala organ. I fyra av orterna är den nu planerade torvförbrukningen ett resultat av detta upp­drag, nämligen i Umeå, Gällivare, Östersund och Boden.

OED föreslår att åtgärder snarast vidtas för att få igång verksamheten på torvområdet även i Syd- och Mellansverige. Inrikningen bör enligt OED vara att så snabbt som möjligt få till stånd utnyttjande av bränntorv i fem ä sex orter i Syd- och Mellansverige. OED föreslår därför att minst fem till sex hetvattencentraler i olika storleksklasser och ett par mindre kraftvär­meverk med torvanvändning kommer till stånd fram till år 1986-1987. OED föreslår vidare att för att få mer erfarenhet av utnyttjande inom industrisektorn åtminstone fem till sex anläggningar för torveldning kom­mer till stånd.

För egen del anser jag att det är nödvändigt att få en bred erfarenhet av anvädningen av torv i skilda miljöer. Detta kräver bl. a. att torv utnyttjas inom olika sektorer, i pannor av olika storleksklasser samt i olika regioner av landet. Jag anser därför i likhet med OED att särskilda insatser måste vidtas för att fä betydligt fler projekt till stånd i Syd- och Mellansverige.

Jag delar OED:s uppfattning att liksom i de fyra nordligaste länen bör förutsättningarna för konkreta projekt avseende produktion och använd­ning av torv utredas närmare. Inriktningen bör vara att sä snabbt som möjligt uppföra några torveldade kraftvärmeverk och/eller hetvattenen­heter i Syd- och Mellansverige. Även möjligheterna att använda torv som bränsle i industrin bör utredas.

Jag anser att det vore en fördel om den kompetens som statens vatten­fallsverk erhållit inom området i samband med det tidigare uppdraget kunde utnyttjas. Jag kommer därför att inom kort föreslå regeringen att ge vattenfallsverket i uppdrag att utreda förutsättningarna för att uppföra några sådana anläggningar i Syd- och Mellansverige.

Jag vill i detta sammanhang nämna det uppdrag att utreda frågor rörande tillgång och behov av skogsavfall som regeringen den 20 mars 1980 har givit samtliga länsstyrelser. I uppdraget ingår även att kartlägga sysselsätt­ningseffekterna av en ökad användning av skogsenergi. Tio länssstyrelser har fått i uppdrag att även utreda motsvarande frågor beträffande torv. Resultatet av utredningsarbetet skall redovisas till regeringen senast den

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       192

31 mars 1981. Vidare pägärf. n. vid statens industriverk en metodstudie för analys av regionala förutsättningar för användning av skogsenergi och torv som bränslen och hur dessa med hjälp av lokala och regionala planeringsin­satser ska introduceras. Jag vill även erinra om att regeringen tidigare givit statens järnvägar (SJ) i uppdrag att utreda förutsättningarna för att utnyttja järnvägen för transport av torv till de tidigare nämnda av statens vatten­fallsverk planerade fyra anläggningarna i norra Sverige. SJ redovisade sitt uppdrag i december 1980. Av SJ:s utredning framgår att järnvägen med fördel kan användas om det går att få en rationell terminalhantering samt om transportvolymerna och transportavstånden blir tillräckligt stora.

7.5.2 Energiskog

Energiskog har under senare år rönt ett betydande intresse som en potentiell inergiråvara. Snabbväxande skog odlas f. n. inte för energiända­mål i kommersiell skala i något land. Betydande forsknings- och utveck­lingsinsatser inom området görs dock i flera länder, däribland Sverige. De svenska insatserna omfattar hela kedjan frän odling till användning av bränslet i förbränningsanläggningar. Tekniken för odling av energiskog befinner sig dock ännu i ett tidigt utvecklingsskede, varför ytterligare forskning och demonstrationsverksamhet kommer att krävas innan en kommersiell produktion kan bli möjlig. Sverige deltar sedan år 1978 i ett samarbete på energiskogsomrädet inom det internationella energiorganet, lEA, bl.a. såsom s.k. operating agent för en samordnad planering av. forskningsprojekt mellan ett antal deltagarländer.

Råvaran kan primärt, i likhet med skogsavfallet, utnyttjas som bränsle i form av flis eller i senare skeden eventuellt som förädlat fast bränsle. F. n. kan dock inga säkra bedömningar göras av årligt energibidrag från energi­skog. DFE framhåller i rapporten Förn\ bara energikällor - en samman­ställning av aktuella bedömningar (DFE-rapport nr 21 och 22) att energi­skog år 1990 kan väntas bli odlad på några tusen eller möjligen tiotusen hektar.

Efter samråd med chefen för jordbruksdepartementet vill jag anföra att nyttjande av energiskog för energiproduktion medför i likhet med förbrän­ning av skogsavfall m. m. större utsläpp av stoft och oförbrända kolväten än vid oljeeldning men i stort sett inga svavelutsläpp.

Odling av energiskog torde kräva avsevärda arealer om den skall lämna något väsentligt bidrag till landets energiförsörjning. I första hand torde nedlagd jordbruksmark och liknande komma i fråga. Liksom när det gäller utvinning av torv för energiändamål torde dock anspråk komma att riktas också mot landets våtmarker. Detta kan vid en omfattande uppodling medföra förändring av den ursprungliga vattenbalansen i markerna. Dik­ning och vattenreglering som erfordras vid plantering och odling av energi­skog leder till att den ursprungliga naturtypen försvinner. Användning av gödsel kan leda till risker för övergödning av närbelägna sjösystem. Odling

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet            193

av energiskog skapar barriärer i landskapet och kan därigenom medföra konflikter med friluftsliv och naturvård.

För egen del anser jag att odlad energiskog på längre sikt kan komma att erbjuda betydande möjligheter att ersätta olja. Hur stort energibidraget kan bli och när det kan förverkligas är dock f. n. mycket osäkert. Med de stora försök som påbörjats redan och som påbörjas under de närmaste åren kommer man att efter några år ha betydligt större förutsättningar att bedöma energiskogens möjligheter. För att skapa ökad klarhet torde därför ytterligare försökserfarenheter erfordras. Det är därför angeläget att fort­sätta med ett brett upplagt forsknings- och utvecklingsarbete samt försöks­verksamhet rörande konsekvenserna av nyttjande av energiskog i stor skala. Förslag till fortsatta forskningsinsatser på detta område kommer i det följande att läggas fram av chefen för industridepartementet (kapitel 15).

7.5.3 Övriga inhemska bränslen

Efter samråd med chefen för jordbruksdepartementet vill jag anföra att jordbruket är en näring som kan producera stora mängder energiråvara: Tillväxten av halm beräknas uppgå till ca 5 milj. ton per år motsvarande ca 2 milj. ton olja. Halmskördens storlek varierar dock mycket mellan olika år. Jordbrukets eget behov av halm beräknas vara av storleksordningen 1 milj, ton per år. I Danmark utnyttjas halm som bränsle i ett värmeverk och ett stort antal pannor för enskilda gärdar och småhus. Inom ramen för energiforskningsprogrammet pågår vissa teknikutvecklingsprojekt och i samband med detta studeras förutsättningar för ett mer allmänt utnyttjan­de av halm som energiråvara i Sverige.

Det finns i dag en rad problem vid utnyttjande av halm som energikälla. Bl. a. erhålls hela kvantiteten under en kort skördeperiod då arbetskraften i jordbruket har full sysselsättning. Dessutom finns ekonomiska och orga­nisatoriska problem samt vissa lagringsproblem. OED:s skogsenergigrupp uppskattar att den totala tillgängliga kvantiteten halm skulle kunna ge ett energitillskott om högst 1 TWh per år till är 1990 motsvarande 100000 ton olja. Delegationen för energiforskning har bedömt att en total halman­vändning för energiändamål skulle kunna omfatta högst 2,5 TWh år 1990.

För egen del anser jag att det f.n. inte är möjligt att göra en närmare uppskattning på hur stor kvantitet av framför allt halm som är möjlig att använda som energirävara till är 1990. Osäkerheten gäller framför allt utvecklingen beträffande centraliserade skördesystem, som medger ett effektivare uttag av halm och kostnader för nyttiggörande av halmens energiinnehåll, främst kostnaden för hopsamling, transport och lagring. Andra inhemska bränslen såsom olika energigrödor och vass kan på sikt ge bidrag till energiförsörjningen i Sverige. Bl. a. det utredningsarbete som f. n. bedrivs på uppdrag av NE kommer tillsammans med successiv intro­duktion i liten skala att ge säkrare underlag för bedömningen av dessa frågor. 14   Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 90

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      194

Organiskt avfall kan jäsas, varvid man erhåller metangas. De finns i dag några anläggningar i drift i Sverige och i bl. a. Förenta Staterna och Kina utnyttjas enklare och billigare tekniker som kan bli ekonomiskt intres­santa. Fortfarande återstår dock ett betydande forsknings- och utveck­lingsarbete inom området innan några säkra bedömningar kan göras beträf­fande bidraget till Sveriges energibalans. På längre sikt skulle sådan gas kunna få viss betydelse regionalt och lokalt. Chefen för industrideparte­mentet kommer i det följande att beröra denna fråga i samband med förslag till forskningsprogrammet.

Hushållsavfall m.m. ger endast marginella tillskott i ett nationellt per­spektiv men kan ha större betydelse regionalt och lokalt. Det kan därför finnas anledning att ta vara på dessa energiråvaror.

I Sverige finns ett flertal sopförbränningsanläggningar för energiproduk-fion varav de största finns i Lövsta och Högdalen i Stockholm samt Sävenäs i Göteborg.

Förbränningsanläggningarna är kapitalkrävande och ger höga driftkost­nader. Det ställs dessutom stora krav på förbränningsanordningarnas ut­formning, eftersom avfallets sammansättning och värmevärde kan vara mycket skiftande.

Av energiinnehållet i hushållsavfallet kan av olika skäl endast en del utnyttjas. Av det totala energiinnehållet har i nuvarande avfallsmängder ca 25 % bedömts som potentiellt utnyttjningsbar energimängd motsvarande ca 250000 ton olja.

Energibidraget från sopor, avfall m. m. beräknas f. n. uppgå till ca 3 TWh. Enligt OED planeras den totala användningen till ca 6 TWh år 1990.

De svenska a\unskiffrårna innehåller olika värdefulla beståndsdelar som är sammanbundna av den organiska substansen kerogen. Varierande mängder uran förekommer i skiffrarna. Jag behandlar i detta sammanhang enbart det organiska innehållet i skiffertillgångarna. Frågor om uranutvin­ning kommer jag att redogöra för senare (avsnitt 7.6).

Alunskiffer förekommer i större mängd i främst södra och mellersta Sverige. Skiffertillgängar finns också i landets norra delar där de dock är mindre kartlagda och undersökta.

Det uppskattade innehållet av kerogen i de svenska skiffrarna är mycket stort. Halten kerogen i skiffrarna är dock låg, vanligtvis mellan 10 och 20 %, vilket gör utvinningen dyr.

Skifferbrytning kan lokalt påverka landskapsbilden i betydande grad. Vidare kan läckage av metaller m.m. ske om inte tillfredsställande meto-, der används för deponering av det avfall som uppstår sedan de värdefulla komponenterna har utvunnits.

Som jag kommer att närmare redogöra för i det följande finns det åtminstone f. n. inte förutsättningar för en lönsam utvinning av uran ur de svenska skiffrarna. Det är vidare osäkert om en utvinning av enbart kero­gen skulle kunna ske till konkurrenskraftiga priser under 1980-talet. Jag är

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet            195

därför inte beredd att nu göra någon kvantitativ bedömning av möjligheter­na att utnyttja kerogenet för vår energiförsörjning under 1980-talet. Jag har därför i energibalanserna för år 1990 inte räknat med något nämnvärt bidrag härifrän. Pä något längre sikt kan dock det organiska innehållet i Sveriges skiffrar komma att spela en större roll som bränsle, t. ex. genom att förgasning för direktförbränning eller vidareförädling till flytande bränsle sker.

7.5.4 Forskning och utveckling

Ett omfattande forsknings- och utvecklingsarbete pågår för att uveckla system och teknik som är erforderlig för ett utökat utnyttjande av inhems­ka bränslen. Chefen för industridepartementet kommer senare (kapitel 15) att närmare redogöra för utvecklingsinsatserna inom energiforskningspro­grammet. Han kommer därvid att föreslå en kraftig ökning av insatserna inom delprogrammen Skogsbränslen, torv och Energiodling för treårspe­rioden 1981/82-1983/84 jämfört med den föregående treårsperioden.

En samverkan mellan den tidigare nämnda oljeersättningsfonden och forsknings- och utvecklingsverksamhet kan bli aktuell i vissa fall när utvecklingsarbetet ger underlag för en snabb praktisk tillämpning.

En ökad delfinansiering från industrin av energiforskningsprogrammets riktlinjer vad avser teknik som är nära introduktion är väsentligt för att teknik snabbt skall nå prototyp- och demonstrationsstadiet. I och med att detta skede uppnås kan stöd ges från oljeersättningsfonden vars syfte är att ge stöd åt teknik som snabbt kan ersätta olja.

Större försök med bl. a. integrerad energiskogsodlingssystem och olika slag av förbränningsteknik förbereds nu. Större försök rörande omvand­ling till flytande bränslen kan också bli aktuella.

För egen del anser jag i likhet med chefen för industridepartementet att med hänsyn till biomassans långsiktiga potential som energiråvara det är av stor vikt att verksamheten inom de nämnda delprogrammen fortsätter med hög ambitionsnivå. Vi kan härigenom bl. a. snabbt erhålla ett fullständigare underlag rörande osäkra faktorer och då vara i stånd att bedöma biomassans förutsättningar och överblicka vilka åtgärder som kan behövas för att påskynda införandet av inhemska bränslen i det svenska energiförsörjningssystemet.

Den av mig tidigare förordade ökade avändningen av inhemska energi­källor ställer krav på ökade kunskaper av vissa naturresurser. Jag vill efter samråd med chefen för industridepartementet och statsrådet Danell fram­hålla vikten av att det inom energiforskningsprogrammet bl. a. utvecklas teknik och metoder för att klarlägga tillgången på olika inhemska energi­slag.

Forskning och utveckling rörande utnyttjande av de betydande svenska skiffertillgångarna bedrivs främst av det av LKAB och Boliden AB gemen­samt bildade AB Svensk Alunskifferutveckling. som f.n. disponerar sär-

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet            196

skilda lånemedel för ett treårigt program för processutveckling i Ranstad i Västergötland (jfr prop. 1977/78:124, NU 1977/78:342). Verksamheten innefattar bl. a. utveckling av teknik för förgasning av skifferns kerogenin-nehåll samt för återställning av landskapet efter skifferbrytning och be­gränsning av övriga miljöeffekter i samband med skifferbrytning. Med hänsyn till den stora roll som skifferns organiska innehåll kan komma att spela som bränsleråvara anser jag det vara värdefullt med forskning och utvecklingsarbete inom området. På sikt är därvid dels teknikutveckling för förgasning, dels forskning och utvecklingsarbete rörande miljöfrågorna viktig. Chefen för industridepartementet kommer i det följande (kapitel 15) att redovisa sina förslag rörande forskningsinsatser i fräga om skiffer.

7.5.5 Sammanjätlning

Jag har i det föregående redogjort för min syn pä användningen av inhemska bränslen fram till år 1990. Jag förordar att regeringen föreslår riksdagen att godkänna den av mig föreslagna ambitionen att fram till nämnda tidpunkt ersätta 3 milj. ton olja med i huvudsak skogsenergi och torv.

7.6 Uran

Kärnkraftverkens bränsleförsörjning utgörs av flera olika led och pro­cesser. För de i Sverige använda lättvattenreaktorerna är de viktigaste av dessa led utvinning av naturligt uran, anrikning av uranet för att höja halten av isotopen U-235 och tillverkning av bränsleelement. Jag kommer nu att behandla dessa frågor samt frågor som rör upparbetning av använt kärnbränsle. Frågor rörande hantering av det använda bränslet och slutförvaring av det använda bränslet eller av radioaktivt avfall återkom­mer jag till i det följande (avsnitt 10.3).

7.6.1 Riktlinjer för uranförsörjningen

Riksdagens belslut angående det svenska kärnenergiprogrammets om-fauning (prop. 1979/80:170, NU 1979/80:70, rskr l979/80:4IO)gör att förut­sättningar nu finns för fastare planering av de svenska kärnkraftverkens försörjning med kärnbränsle.

Som en bakgrund till mina överväganden vill jag lämna några allmänna uppgifter om den internationella uranmarknaden.

De uppskattade urantillgångarna i världen exklusive statshandelslän-derna framgår av tabell 7.8.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet

197

Tabell 7.8 Uppskattade urantillgångar per kontinent exkl. statshandelsländerna,

1000 lon

 

Kontinent

Tämligen sÉ

ikra resurser

Uppskattade yllerl

igare resurser

 

Brytningskoslnad

Brytningskostnad

Brytningskostnad

Brytningskostnad

 

upp till $ 80/kg U

$ 80-$ 130/kg U

upp till

$ 80/kg U

$ 80-$ 130 kg/U

Nordamerika

752

 

224

1 145

 

759

Afrika

609

 

167

139

 

124

Australien

290

 

9

47

 

6

Europa

66

 

325

49

 

49

Asien

40

 

6

1

 

23

Sydamerika

97

 

5

99

 

6

Summa

1850

 

740

1480

 

970

Källa: NEA/IAEA "Uranium resources, Production and Demand 1979".

Tillgångarna är lokaliserade till ett fåtal länder. Av tabell 7.9 framgår den beräknade uranproduktionen år 1979.

Tabell 7.9 Uranproduktion år 1979 exkl. statshandelsländerna (ton)

 

Australien

600

Kanada

6900

Frankrike

2 180

Gabon

1000

Namibia

3 692

Niger

3 300

Sydafrikanska republiken

5 195

Förenta staterna

14 800

Övriga

712

Summa

38379

Den enligt OECD:s kärnenergiorgan NEA maximalt uppnåeliga produk­tion år 1979 låg på cirka 44000 ton.

Den av International Nuclear Fuel Cycle Evaluation (INFCE) uppskat­tade maximala uranproduktionen fram till år 2010 framgår av tabell 7.10.

Tabell 7.10 Maximalt  uppnåelig produktionskapacitet från kända urantillgångar (1000 ton)

 

 

1980

1990

2000

2010

Australien

0,6

20,0

10,0

_

Kanada

7,2

15,5

12.5

10.7

Frankrike

3,5

4,4

1,6

-

Namibia

4,1

5.0

4,6

-

Sydafrika

6,5

10,4

10,0

10.0

USA

19,9

40,8

51.6

40,7

Niger

4,0

8,5

5,5

-

Övriga

3,0

6,3

11,0

9,5

Summa

48,8

110,9

106,8

70,9

Från fosfalutvinning

1,0

5,0

8,0

12,0

Summa

49,8

115,9

114,8

82,9

Källa: INFCE, Rapport frän arbetsgrupp I.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet            198

Det är viktigt att framhålla att maximalt uppnåelig produktionskapacitet inte är detsamma som planerad eller sannolik produktion. Hur stor den verkliga uranutvinningen blir beror på bl a tillståndsgivning, utvinningspo­litik och uranprisets utveckling. Tillgängligheten kan således vara väsent­ligt lägre än tillgången på uran.

Ett antal prognoser över kärnkraftsutbyggnaden i världen har gjorts under senare år. För närvarande finns cirka 120 GW installerad kärnkraft, som väntas öka till 290-300 GW år 1985 när de reaktorer som nu är under byggnad färdigställts.

INFCE beräknar den installerade effekten i världen exkl. statshandels­länderna år 1985 till 245 GW (låg utbyggnadstakt) eller 274 GW (hög utbyggnadstakt), till 373 GW resp. 462 GW år 1990 och till 1300 GW resp. 2150 GW år 2010.

Prognoser inom OECD:s kärnenergiorgan Nuclear Energy Agency (NEA) och inom Worid Energy Conference ligger över INFCE-låg och i några fall även över INFCE-hög. Mot bakgrund av de förseningar som har inträffat för flera stora nationella kärnenergiprogram bedömer jag det som osannolikt att utbyggnadstakten för installerad kärnkraft under 1980-talet kommer att överskrida INFCE-låg.

Behovet av uran beror bl. a. pä antalet reaktorer i drift, använd reaktor­typ och huruvida återföring av vid upparbetning separerat uran eller plu­tonium äger rum.

NEA beräknar i sin årsrapport för år 1979 att uranbehovet i världen utanför statshandelsländerna skall öka från 28000 ton år 1980 till 60000 ton år 1990 med en kärnkraftsutbyggnad enligt INFCE-låg - under förutsätt­ning att lättvattenreaktorer dominerar och återföring ej sker. Med en utbyggnad enligt INFCE-hög skulle uranbehovet komma att öka från 32000 ton år 1980 till 88000 ton år 1990. Efter år 1990 är prognoserna självfallet osäkra. Med en kärnkraftsutbyggnad enligt INFCE-låg och en reaktorsammansättning med 10 % bridreaktorer, 80 % lättvattenreaktorer och 10 % tungvattenreaktorer kommer uranefterfrågan att öka till 110000 ton år 2000 och 190000 ton år 2025.

Vid en jämförelse mellan prognoser över tillgång och efterfrågan pä uran konstateras i INFCE:s sammanfattande rapport att inga större svårigheter bör föreligga alt tillgodose uranbehovel fram till år 2000 under förutsätt­ning att nödvändig utvinning och erforderliga investeringar verkligen kom­mer till stånd.

Enligt den NEA/IAEA rapport angående urantillgångar som jag tidigare har nämnt beräknas uranproduktionen tillgodose efterfrågan eller ligga över denna under 1980-talet. Situationen bedöms dock kunna komma att ändras omkring år 1990.

Jag ansluter mig till bedömningen att tillgången på uran kommer att vara god under 1980-talet. Såvida inte betydande nya produktionsanläggningar tas i drift inom kort kan dock en brist uppkomma mot slutet av detta sekel.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet            199

Som jag tidigare har framhållit återfinns urantillgångarna i ett fåtal länder, vilket innebär att hela marknadsbilden kan ändras om endast ett eller ett par länder ändrar sin utvinningspolitik eller beslutar sig för att knyta nya villkor till sin uranexport. Tillgängligheten pä uran kan av politiska och ekonomiska skäl snabbt komma att ändras även om tillgången är god. Dessa faktorer gör att ett alltför stort beroende av import från ett eller ett par länder från försörjningssynpunkt bör undvikas.

Priset pä nalururan på världsmarknaden var lågt i början av 1970-talet men steg kraftigt omkring år 1975 för att stagnera kring 43 $ per pund uranoxid (vilket motsvarar ungefär 475 kr. per kg uran) under åren 1976-1979, för att därefter sjunka till omkring 30-35 $ per pund. Långa försörj­ningskontrakt kan ha helt andra priser. Uranmarknadens karaktär med få avslut och få säljare gör det emellertid svårt att ange marknadspriser.

Förutom ca 200 ton uran som har utvunnits i anslutning till verksamhe­ten i Ranstad har allt uran för de svenska kärnkraftverken importerats. För närvarande importeras allt kärnbränsle till svenska kärnkraftverk. Import­värdet vid ett års behov på 1 300 ton och ett uranpris på 450 kr./kg uppgår till ca en halv miljard kronor för natururanet.

För upphandling av uran och tjänster inom kärnbränslecykeln samarbe­tar kärnkraftförelagen i det gemensamt ägda företaget Svensk Kärn­bränsleförsörjning AB (SKBF).

F. n. har svenska kraftförelag kontrakt med uranleverantörer i Frankri­ke (uran från Niger och Gabon), Canada och Förenta Staterna. SKBF och kraftförelagen räknar med att förutom i dessa länder nya inköpskonlrakt kan tecknas i Australien.

Förutom tidigare nämnda länder är Sydafrikanska republiken och Nami­bia stora exportörer av uran. Inom Förenta Nationerna har del vid ett flertal tillfällen framhållits att köp av uran från Namibia är en plundring av landets naturtillgångar eftersom landet i strid med olika FN-resolutioner ockuperas av Sydafrikanska republiken.

I en resolution som med svenskt stöd har antagits av FN:s generalför­samling uppmanas FN:s medlemsländer att avslå från inköp från Sydafri­kanska republiken av bl.a. uran. I olika sammanhang har framhållits det olämpliga i att med nuvarande politiska förhållanden i Sydafrikanska re­publiken öka handelsutbytet med detta land. Jag vill erinra om det förbud mot svenska investeringar som är i kraft. Även om något förbud enligt lag inte finns måste det anses oacceptabelt om svenska kraftföretag skulle köpa uran frän Sydafrikanska republiken eller Namibia, så länge det är ockuperat av Sydafrikanska republiken.

Jag övergår nu till att redovisa behovet av uran med det av riksdagen fastlagda kärnkraftsprogrammet, vilket omfattar tolv aggregat att använ­das under sin livslängd. Denna uppskattas till ca 25 år. Den sista reaktorn skall tas ur drift senast år 2010.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      200

Tabell 7.11 Behov av naturligt uran per år, kommersiell drift

 

Aggregat

Ton uran per år

Kommersiell start

Oskarshamn 1

65

1972

Oskarshamn 2

85

1975

Ringhals 1

110

1976

Ringhals 2

100

1975

Barsebäck 1

94

1975

Barsebäck 2

94

1977

Forsmark 1

125

1980

Forsmark 2

125

1981

Ringhals 3

125

1981

Ringhals 4

125

1982

Forsmark 3

145

1985

Oskarshamn 3

145

1986

Summa

1338

 

Med hänsyn tagen till uppskattade driftperioder och bränsle till första härd vid idrift tagning beräknar jag behovet av uran till ca 12000 ton under 1980-talet, ca 13000 ton under 1990-talet och ca 8000 ton år 2000-2010. Behovet av uran mellan är 1980 och år 2010 uppskattas således till sam­manlagt ca 33000 ton.

Behovet av uran kan variera med många olika faktorer. Det kan exem­pelvis öka om isotopanrikningsanläggningarna drivs med högre halt uran-235 i utarmat uran, om antalet drifttimmar per år blir högre än beräknat eller om 18-månaders driftperiod används för aggregaten. I det senare fallet ökar antalet drifttimmar per är samtidigt som det reaktorfysikaliskt möjliga utnyttjandet av uranet försämras. F.n. tillämpas i huvudsak 12-månaders driftperiod.

I tidigare nämnt uranbehov ingår ett extra behov av 500 ton uran för att bygga upp ett reservlager av anrikat uran. 1975 års oljelagringskommitté (H 1975:03) föreslog att ett beredskapslager för främst fredskriser av ett års behov av ersättningsbränsle för varje reaktor skulle byggas upp. Frå­gan om beredskapslagring av kärnbränsle studeras av 1980 års oljelagrings­kommitté (H 1980:01).

De svenska kraftföretagen och SKBF har kontrakterat samt redan fått ca 4300 ton uran levererat för perioden 1980-1985.

Det icke intakta behovet av uran under perioden 1980-2010 uppskaUas således till drygt 28000 ton.

Den prospekteringsinsats ifråga om uran som i någon form har finansi­erats av staten angavs år 1978 till ca 80 milj. kr. i löpande penningvärde. Därav har Sveriges geologiska undersökning (SGU) under de tio senaste åren stått för prospektering uppgående till ca 70 milj. kr. SGU:s av stats­medel finansierade verksamhet för uranprospektering uppgick til ca 12 milj. kr. budgetåret 1978/79 och 13,4 milj. kr. 1979/80, 1980/81 beräknas ca 14,5 milj. kr. förbrukas. För budgetåret 1981/82 har regeringen föreslagit att 5,8 milj. kr. skall anslås till verksamheten.

SGU:s uranprospekteringsanslag har i huvudsak använts till tvä pro­gram:

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      201

1   Utvärdering av kända uranuppslag i huvudsak i Norrbotten och norra Västerbotten.

2   Regionala undersökningar av det naturliga radioaktiva fältet genom mätning av radioaktiv markstrålning vid flygmätning över större områden.

SKBF träffade år 1976 ett femårsavtal med SGU avseende prospekte­ring i Södra Norrland. Årsinsatserna rör sig om 10 milj. kr. i 1976 års penningvärde.

Efter samråd med chefen för industridepartementet anser jag att det bör ankomma på konsumenterna av uran, dvs. kraftföretagen och SKBF, att finansiera den uranprospektering som de finner vara erforderlig.

Innan uran kan användas som bränsle i de i Sverige använda lättvatten­reaktorerna måste det bl. a. konverteras och anrikas. Dessa processer kan inte ske i landet utan måste kontrakteras utomlands. Kraftföretagen för­utser inga svårigheter att kontraktera erforderiiga konverteringstjänster.

Behovet av anrikningstjänster är idag i huvudsak intäckt. Överskott av anrikningstjänster i världen väntas föreligga under överskådlig tid fram­över.

Kraftföretagen har s.k. behovskontrakt med Förenta staternas energi­departement för anrikning för reaktorblocken Oskarshamn 1 och 2, Ring­hals 1 och 2 samt Barsebäck 1 och 2. SKBF är svensk kontraktspart för s.k. kvantitetskontrakt - innebärande fasta åtaganden under en tioårspe­riod - för blocken Ringhals 3 och 4, Forsmark 1, 2 och 3. Under 1979 erhölls en större grad av flexibilitet i dessa kontrakt.

Med Techsnabexport i Sovjetunionen har SKBF kontrakt om dels 300 ton anrikningsarbete 1980, 300 ton 1982-1983 och det åriiga behovet för ett aggregat under perioden 1981-2000.

I Europa finns förutom i Sovjetunionen leverantörer av anrikningsarbete i Frankrike (Eurodif), Nederländerna (Urenco) och Storbritannien (Urenco).

Tillverkning av bränsleelement sker i bl. a. ASEA-ATOM:s fabrik i Västerås. Någon kapacitetsbrist förutses inte inom detta område.

Jag anser det betydelsefullt att inköp av uran sprids på olika källor så att en trygg försörjning kan upprätthållas även om uranexporten skulle upphö­ra från något av de större producentländerna.

Uranförekomster finns i Sverige dels i skiffer bl. a. i Skaraborgs, Jämt­lands och Örebro län dels i form av mineraliseringar i Norrbottens, Väster­bottens, Jämtlands, Gävleborgs och Västernorrlands län.

Uranhalten i skiffer är störst i området kring Ranstad i Västergötland (ca 300 g uran per ton skiffer). Sammanlagt cirka 300000 ton uran skulle teoretiskt kunna brytas inom detta område. LKAB ansökte är 1977 om tillstånd enligt 136 a § byggnadslagen för brytning och bearbetning av 1 milj. ton skiffer per år, vilket skulle ge cirka 200 ton uran per år jämte vissa mängder molybden, vanadin och kalinärsalter. Regeringen lämnade i janu­ari 1978 ansökan utan bifall sedan Skövde och Falköpings kommuner

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      202

beslutat att ej tillstyrka ansökan. Kommuns beslut är bindande för rege­ringen vid prövning enligt 136 a § byggnadslagen.

Den I juli 1978 inleddes ett treårigt forskningsprogram i Ranstad med statligt finansieringsstöd om sammanlagt 128 miljoner kr. i form av huvud­sakligen villkorliga lån. Verksamheten bedrivs genom Ranstads Skifferak­tiebolag (RSA) som ägs till 60% av AB Svensk Alunskifferutveckling (ASA) (ägs i sin tur till 50% av Boliden AB och till 50% av LKAB) till 20% av LKAB och till 20% av Studsvik Energiteknik AB. RSA och ASA har efter förhandlingar med kärnkraftföretagen konstaterat att ekonomiska förutsättningar för en kommersiell uranutvinning i Ranstad inte föreligger och RSA har därför beslutat att upprätta en plan för avveckling av projekt­arbete och beredskapshållning i Ranstad. Verksamheten skall i huvudsak vara avslutad per den 31 december 1981. Utvinning av uran i Ranstadsom-rådet är således inte aktuellt.

Av uranmineraliseringarna i norra Sverige övertogs den hittills bästa fyndigheten, Pleutajokk i Arjeplogs kommun, av LKAB år 1976. Under­sökningarna i Pleutajokk har bl. a. inkluderat ca 43000 borrmeter och avtäckning av en yta av 7000 m.

LKAB har hos regeringen ansökt om tillstånd att utvinna uran i Pleuta-jokk-området. Regeringen har beslutat pröva ansökan enligt 136 a § bygg­nadslagen. Remissbehandling pågår f. n. Efter avslutad remissbehandling kommer regeringen att ta ställning till ansökan.

7.6.2 Upparbetning

Motivet för upparbetning är att utnyttja energiinnehållet i det uran och plutonium som ingår i det använda bränslet samt erhålla avfall som inne­håller mindre mängder av ämnen som är radioaktiva under läng tid.

Oskarshamnsverkets Kraftgrupp AB (OKG) har ett upparbetningsavtal med British Nuclear Fuels Ltd (BNFL) i Storbritannien om upparbetning av sammanlagt 140 ton använt kärnbränsle.

SKBF har under perioden 1977-1980 slutit tre kontrakt med det statliga franska företaget COGEMA om upparbetning av nominellt totalt 722 ton använt kärnbränsle.

I Frankrike och Storbritannien pågår projektering av nya upparbetnings-anläggningar för använt bränsle frän lättvattenreaktorer. Nu planerad ka­pacitet torde vara kontrakterad.

Jag återkommer i det följande (avsnitt 10.3) till frågor rörande hantering av använt bränsle och slutförvaring av radioaktivt avfall. Tillräckligt mate­rial både nationellt och internationellt föreligger enligt min mening ännu inte för att det skall vara möjligt att ta ställning till huruvida hantering och slutförvaring av allt svenskt radioaktivt avfall bör inkludera upparbetning eller inte.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           203

7.6..? Internationellt samarbete och kontroll av klyvbart material

Ett omfattande internationellt samarbete äger rum inom kärnenergiom­rådet. Mycket av detta samarbete ägnas åtgärder i syfte att förhindra att klyvbart material avleds och används för framställning av kärnvapen.

INFCE som genomfördes under åren 1977-1980 med deltagande av experter från 59 länder och sex internationella organisationer hade till uppgift att utvärdera åtgärder för att minimera risken för spridning av kärnvapen utan att kärnenergiutveckling för fredliga ändamål äventyras. Utredningen utarbetade ett omfattande rapportmaterial som utgör grund för fortsatt mellanstatligt arbete i dessa frågor.

Det internationella atomenergiorganet i Wien (lAEA) har till uppgift bl. a. att kontrollera att avledning av klyvbart material inte äger rum. IAEA:s styrelse tillsatte i juni 1980 en särskild kommitté, i vilken Sverige deltar, med uppgift att utarbeta förslag till åtgärder för att öka leverans­tryggheten på kärnkraftsområdet samtidigt som krav på icke-spridnings-garantier uppfylls. Kommittén hade sitt konstituerande sammanträde i september 1980. Arbetet väntas bedrivas under minst ett par års tid.

Inom IAEA:s ram arbetar en internationell expertgrupp på att utarbeta förslag till organisation och överenskommelse för internationell förvaring av plutonium.

En annan arbetsgrupp inom lAEA har tillsatts för att utreda förutsätt­ningarna för internationell förvaring av använt kärnbränsle.

Avsikten med nyss nämnda arbete inom lAEA och arbetet inom INFCE har varit att finna internationellt omfattande lösningar för ökade ickesprid-ningsgarantier, vilka dels tillgodoser krav i leverantörsländer som Förenta Staterna, Canada och Australien, dels kan accepteras av konsumentlän­derna. I de senare har man i vissa fall upplevt bilateralt ställda krav som administrativt betungande och som försvårande för en långsiktig planering av kärnbränsletillförseln.

15 länder med egen verksamhet på kärnenergiomrädet, däribland Sveri­ge, enades år 1975 om riktlinjer för export av kärnteknisk utrustning och klyvbart material, de s.k. London-riktlinjerna. Den svenska regeringen beslöt i mars 1976 att tillämpa dessa riktlinjer vid eventuell export av klyvbart material eller utrustning för utvinning av kärnenergi.

Sverige har sedan läng tid tillbaka ett starkt engagemang för icke-sprid-ningsfrågorna. Ett intensivt arbete har bedrivits från svensk sida för att få till stånd fungerande och effektiva kontrollåtgärder sä att tillräckliga garan­tier erhålls för att någon avledning av klyvbart material inte äger rum. Grunden för detta arbete är 1970 års icke-spridningsfördrag och IAEA:s kontroll. Målsättningen är att en världsomfattande anslutning till fördraget skall ske. Tyvärr står fortfarande flera viktiga länder utanför detta.

I augusti-september 1980 ägde icke-spridningsfördragets andra gransk­ningskonferens rum i Geneve. De deltagande länderna kunde inte enas om en slutdeklaration till följd av motsättningar vad gäller stormakternas

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           204

åtaganden på nedrustningsområdet. Därigenom omintetgjordes möjlighe­ten för konferensen att formellt anta vissa kompromisslösningar som låg inom räckhåll på kärnenergi- och ickespridningsområdet.

Frän svensk sida har vi självfallet accepterat och också arbetat för internationellt uppställda krav på kontroll av kärnenergiverksamhet från icke-spridningssynpunkt. Däremot anser jag att det kan försvåra en ratio­nell hantering och långsiktig planering av verksamheten med avgöranden av utförselfrägor m. m. fall för fall i andra länder. Vi bör därför sträva efter internationella lösningar och i våra bilaterala avtal eftersträva godkännan­de av hantering och utförsel inom ramen för vårt kärnenergiprogram.

Med den australiska regeringen har förhandlingar nyligen slutförts om ett kontrollavtal som innehåller ett principgodkännande frän australisk sida av bränslehanteringen inom ramen för det svenska kärnenergipro­grammet. Med den canadensiska regeringen finns ett kontrollavtal från år 1977.

Med Förenta Staterna finns ett avtal från år 1966. På amerikanskt inifiativ har överläggningar inletts om ett nytt avtal. Grunden för den amerikanska icke-spridningspolitiken lades fast i den i mars 1978 antagna Nuclear Non-Proliferation Act. I denna uppdrogs åt administrationen att omförhandla alla samarbets- och kontrollavtal med andra länder samtidigt som nya villkor uppställdes.

Frän framför allt amerikansk sida har rests krav på bilateralt godkännan­de fall för fall vid upparbetning, utförsel etc. av bränsle anrikat i Förenta Staterna eller framställt av i Förenta Staterna utvunnet uran. Handlägg­ningen av ansökningar om tillstånd för utförsel har som regel tagit mycket lång tid.

Målsättningen för förhandlingar med andra regeringar inom detta områ­de är att lösningar erhålls som medger långsiktig planering av frågor rörande tillförsel av kärnbränsle och tjänster inom kärnbränslecykeln.

Sverige är f. n. representerat i IAEA:s styrelse vilket ger oss förstärkta möjligheter att arbeta för bl. a. en ökad internationell kontroll och skapan­det av ett effektivt system för internationell förvaring av plutonium.

7.7 Alternativa drivmedel

Det svenska transportsystemet är - frånsett den spårbundna trafiken -i allt väsentligt beroende av importerad råolja eller importerade oljepro­dukter. Oljan svarar för 97% av energianvändningen inom transportsek­torn. Såväl bensin- som dieselbränslen är s.k. lätta petroleumfraktioner, dvs. de framställs ur råoljornas mest lättflyktiga del. Ca 65 % av den bensin och ca 55% av den dieselolja som används i Sverige raffineras här. Ca 40% av drivmedlen importeras således f.n. i form av färdiga produkter. Det finns mot denna bakgrund starka skäl att vidta åtgärder för att förbättra försörjningstryggheten inom drivmedelsektorn. Jag kommer i det följande

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           205

att lämna förslag till sädana åtgärder. Som en bakgrund till mina förslag lämnar jag inledningsvis en kort redogörelse för åtgärder som har vidtagits i några andra länder.

Intresset för s.k. alternativa drivmedel, främst syntetisk bensin och motoralkoholer, har under senare år ökat i många länder.

I ett land har man beslutat sig för en generell introduktion av motoralko­holbränslen, nämligen i Brasilien, som genom bl. a. sin sockerrörsodling har speciella förutsättningar i detta avseende. Sedan mycket länge har man i detta land blandat in etanol i bensin till ca 5%, närmast som ett stöd för den inhemska sockerindustrin. I de flesta områden i Brasilien innehåller bensinen nu ca 20% etanol. Etanolen svarade år 1979 för ca 14% av drivmedlen i s. k. ottomotorer, dvs. vanliga förbränningsmotorer i person­bilar.

Nyligen har den brasilianska regeringen träffat överenskommelse med den inhemska bilindustrin, varvid regeringen garanterar att s. k. renetanol-bränsle, dvs. bränsle bestående av 100% etanol, finns tillgängligt och distribueras i landet mot att bilindustrin åtar sig att tillverka fordon som är konstruerade för detta bränsle. Enligt överenskommelsen skall bilindustrin producera ca 900000 sädana fordon under åren 1980-82.

I Förenta staterna har den stora efterfrågan på bensin jämfört med andra produkter gjort att man framför allt har satsat på att utveckla raffinade­rierna, sä att en större andel av råoljan kan omvandlas till bensin. Detta har skett genom investeringar i bl.a. s.k. krackningsanläggningar, som ökar utbytet av lätta fraktioner. Raffinaderierna i detta land producerar ca 45 % bensin ur en given mängd råolja, medan de svenska raffinaderierna produ­cerar knappt 20% bensin.

Sedan några år används i Förenta staterna s. k. gasohol, dvs. bensin med en inblandning av ca 10% etanol framställd genom jäsning av jordbruks­produkter. Ett omfattande arbete pågår också för att framställa flytande drivmedel ur kol. Den amerikanska kongressen har nyligen antagit ett program för att utveckla och införa alternativa drivmedel. Huvuddelen av insatserna gäller utvinning av drivmedel ur kol och oljeskiffer.

I Nya Zeeland har man beslutat att uppföra en anläggning för framställ­ning av ca 700000 m' syntetisk bensin per är ur inhemsk naturgas. Anlägg­ningen planeras bli tagen i drift vid mitten av 1980-talet. Man kommer därigenom att snabbt kunna ersätta stora mängder importerad bensin.

I Sydafrikanska republiken har man på grund av den oljebojkott, som landet omfattas av, sedan länge utvecklat metoder för produktion av syntetisk bensin. En anläggning för tillverkning av 250000 ton syntetisk bensin och dieselolja per år ur kol är sedan länge i drift. En andra anlägg­ning har nyligen tagits i drift.

I Europa har Förbundsrepubliken Tyskland kommit längst i utvecklings­arbete av och försök med alternativa drivmedel. Ett flertal anläggningar för förgasning och förvätskning av kol uppförs eller planeras f. n. Ett omfat-

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       206

tände försök med distribution och användning av metanol och metanol-blandad bensin bedrivs under perioden 1979-82.1 försöket, som beräknas kosta ca 200 milj. DM, deltar ca 1 200 fordon, varav 100 fordon skall drivas med ett bränsle helt bestående av metanol, s. k. M 100-bränsle. Avsikten är att detta försök år 1982 skall ge underlag för fortsatt verksamhet rörande eventuell introdukton av alternativa drivmedel.

Jag övergår nu till att behandla utvecklingen i Sverige. Motoralkoholer, huvudsakligen etanol, användes under bl. a. 1940-talet som drivmedel i Sverige. Också den verksamhet som under senare år har bedrivits inom området alternativa drivmedel har i stor utsträckning varit inriktad på motoralkoholer. Arbetet har i huvudsak haft karaktären av forskning och utveckling, främst rörande teknik för användning av motoralkoholer i traditionella motortyper och teknik för inhemsk produktion av motoralkol-holer. Finansiering av verksamheten har huvudsakligen skett via det stat­liga energiforskningsprogrammet. Ca 60 milj. kr. har hittills anslagits inom ramen för detta program.

Under de senaste åren har också bedrivits arbete av utredningskaraktär rörande alternativa drivmedel. Arbetsgruppen för blyfri bensin har i betän­kandet (Ds Jo 1979: 11) Bensin utan bly behandlat möjligheterna att ersätta bly i bensin med bl. a. motoralkoholer. Bilavgaskommittén (Jo 1977:8) har genom tilläggsdirektiv (Dir. 1979; 29) fått i uppdrag att föreslå de åtgärder som behövs för att en övergång till blyfritt bränsle skall kunna genomföras. Oljeersättningsdelegationen (I 1979:01) (OED), har utarbetat ett förslag till strategi för införande av alternativa drivmedel. Etanolutredningen (Jo 1979: 05) har studerat förutsättningarna för tillverkning av etanol ur främst sockerbetor och andra jordbruksprodukter.

Riksdagen har nyligen uttalat (NU 1979/80:35, rskr 1979/80:234) att det är nödvändigt att det arbete som f. n. bedrivs inom området kan leda fram till att alternativa drivmedel med det snaraste införs i Sverige. Ett program härför bör enligt uttalandet utan dröjsmål upprättas i anslutning till de utredningar och den övriga verksamhet som pågår inom området.

Riksdagen har nyligen även uttalat (JoU 1980/81: 14, rskr 1980/81: 137) att snara och verkningsfulla åtgärder bör vidtas mot bilavgasernas hälso-och miljöeffekter. Därvid framhålls att det är angeläget att åtgärderna för att minska bilavgasernas miljöstörningar genomförs samtidigt med införan­de av alternativa drivmedel och att övergång till qblyad bensin sker senast i detta sammanhang. Riksdagen framhöll att den tidplan som arbetsgruppen för blyfri bensin har angivit bör vara utgångspunkt för regeringens bedöm­ning härvidlag.

OED:s förslag till introduktionsplan återfinns i rapporten (Ds I 1980:19) Introduktion av alternativa drivmedel. En sammanfattning av rapporten jämte remissyttrandena däröver återfinns i bilaga 1.8.

Enligt OED kan på lång sikt flera olika möjligheter att ersätta olja komma fram. Dessa nya möjligheter kan bestå av såväl andra drivmedel

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      207

som nya typer av motorer. Mycket stora utvecklingsinsatser görs inom båda dessa områden i de stora industriländerna. Det är enligt delegationen inte möjligt att f. n. göra några säkra förutsägelser om vilket alternativt drivmedel som på sikt kan komma att bli internationellt dominerande.

OED anser emellertid att målmedvetna och samordnade insatser trots denna osäkerhet bör vidtas med inriktningen att oljeberoendet inom trans­portsektorn skall kunna minskas redan under 1980-talet. Det mest realis­tiska alternativet i detta perspektiv bedöms vara metanol. Metanol har också fördelen att ha en långsiktligt mycket stor utvecklingspotential i form av 100-procentigt metanolbränsle samtidigt som betingelser för pro­duktion baserad pä inhemska råvaror kan finnas i ett längre perspektiv.

OED anser mot denna bakgrund att statsmakterna snarast bör ta ställ­ning till införande av alternativa drivmedel i Sverige. Detta ställningstagan­de bör enligt OED;s mening innebära principiellt val av metanol som huvudlinje, beslut om och genomförande av ytteriigare detaljutredningar samt försök och förberedande introduktionsåtgärder under en begränsad tidsperiod efter vilken beslut om fullföljande, modifiering eller avbrytande av metanolinförandet kan fattas. Metanolen föreslås bli kompletterad med etanol allt efter fillgång.

Delegationen framhåller dock att det f. n. inte finns förutsättningar för att göra en säker ekonomisk kalkyl av effekterna av en metanolintroduk­tion. Därför föreslås fortsatt utvecklingsarbete och också konkreta åtgär­der med inriktning på en introduktion för att ge underlag för en närmare precisering av kostnaderna.

I rapporten redovisas förslag till en etappvis plan för introduktion av metanol. För att skapa en metanolmarknad och bygga upp ökad svensk kunskap om inköp och praktisk hantering av metanol bör, enligt förslaget, inledningsvis inriktningen vara att en inblandning av 15% metanol i bensin skall ske. Därvid erhålls ett s.k. M15-bränsle. OED framhåller att denna inblandning knappast är motiverad i sig själv utan måste ses i perspektivet av ett mer omfattande metanolutnyttjande på längre sikt. Knappt 200000 m' bensin per år bedöms kunna ersättas ungefär år 1990 genom en sådan inblandning.

Etapp 1 av introduktionsplanen föreslås omfatta distributionsförsök, förhandlingar om metanolimport, utredningar om kostnaderna för anpass­ning av raffinaderi-, lagrings- och distributionssystemen liksom för anpass­ning av fordonen, ytterligare miljöundersökningar, utarbetande av bränsle­specifikationer, fordonsföreskrifter och styrmedel samt förhandlingar om frivilliga överenskommelser rörande anpassning till M15-bränsle av distri­butionssystem och fordon. Etapp 1 föreslås vidare innehålla arbete inriktat på framtida drift med M 100-bränsle, bl.a. intensifierat utvecklingsarbete av motorer för drift med detta bränsle, fortsatt projektarbete rörande meta­nolproduktion baserad på förgasning av kol och restoljor samt arbete för en demonstrationsanläggning m. m. för förgasning av torv och ved.  I

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      208

etappen föreslås också ingå utvärdering av etanolens ekonomiska möjlig­heter och därefter eventuellt byggande av försöksanläggningar för etanolframställning.

Etapp 2, som av OED föreslås starta år 1982, innebär att ytteriigare bindningar för införande av bensin med 15% metanol görs. I etappen ingår beslut om bränslespecifikation för biandbränslet och om fordonsföre­skrifter och styrmedel. Beslut om etapp 2 innebär att mer omfattande investeringar för anpassning till ett blandbränsle måste ske, bl. a. i raffina­deri-, lagrings- och distributionssystemen.

Remissinstanserna understryker i allmänhet att åtgärder måste vidtas för aU skapa en tryggare drivmedelsförsörjning på sikt och för a» förbättra beredskapen inom området. Många anser att oljeersättning inom denna sektor är mycket angelägen medan några remissinstanser är av uppfatt­ningen att oljeersättning inom transportsektorn ej får kosta mer än olje­ersättning inom andra sektorer.

De flesta remissinstanser delar OED:s uppfattning att metanol är det alternativa drivmedel som nu bör väljas. Bl. a. Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges Kemiska Industrikontor framhåller dock att etanolen har vissa viktiga fördelar. Bl. a. nämnden för energiproduktionsforskning an­ser det angeläget att betydande arbete även fortsättningsvis ägnas andra alternativ, t. ex. syntetisk bensin.

Huvuddragen i OED:s förslag till introduktionsplan tillstyrks av många remissinstanser. Betydande tveksamhet redovisas dock när det gäller bin­dande beslut om introduktion. Bl. a. statens industriverk. Svenska Petro­leuminstitutet och de motororganisationer som har yttrat sig avstyrker att ett oåterkalleligt introduktionsbeslut fattas nu. Många remissinstanser an­ser det nödvändigt med en mer långtgående samordning än vad OED har föreslagit med utvecklingen av utnyttjande av alternativa drivmedel i andra europeiska länder. En mer markerad satsning på utveckling av MIOO-motorer förordas av bl. a. styrelsen för teknisk utveckling och statens naturvärdsverk.

Den första etappen av OED:s förslag till introduktionsplan har till viss del redan inletts. Bl. a. har, enligt vad jag har erfarit, förhandlingar om framtida leveranser av metanol bedrivits mellan svenska och norska före­tag. Förhandlingarna har syftat till att säkra långsiktiga leveranskontrakt för metanol, framställd ur naturgas från norska delen av Nordsjön. Under hösten 1980 startades vidare ett omfattande försök med distribution, han­tering och använding av ett M15-bränsle. Omkring 1000 fordon och 17 bensinstationer deltar i försöket som skall pågå under tre är.

OED genomför f.n. en utredning om kostnaderna för anpassning av distributionssystemet till ett bränsle innehållande motoralkoholer. Enligt vad jag har erfarit föreligger en preliminär beräkning av kostnaderna för att utforma distributionssystemet så att ett M15-bränsle kan användas. Inves­teringskostnaden härför beräknas bli ca 750 milj. kr, varav större delen faller på bensinstationerna.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      209

Etanolutredningen har i betänkandet (Ds Jo 1980:7) Etanol ur jordbruks­produkter redovisat de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för produktion av etanol ur sockerbetor och andra produkter. En sammanfatt­ning av rapporten jämte remissyttrandena däröver återfinns i bilaga 2.11.

Utredningen bedömer det vara möjligt att producera ca 400000 m"* etanol per år ur sockerbetor och spannmål vid slutet av 1980-talet utan att livsmedelsproduktionen påverkas. Produktionskostnaden beräknas till 2:20-2: 50 kr. per liter under förutsättning att priset på råvaran sätts så att jordbruksprisregleringen inte påverkas. Etanol skulle därmed räknat per energienhet kosta ca 40% mer än importerad metanol gjord på naturgas. Utredningen konstaterar att ekonomiska förutsättningar f.n. saknas för användning av etanol som drivmedel i större skala. Utredningen framhåller dock att prisrelationerna pä sikt kan komma att förändras till etanolens fördel. Etanolen bedöms ha betydande potentiella möjligheter som drivme­del och kemirävara. Utredningen anser det därför vara angeläget med en utökning av etanolproduktionen i landet. Vidare framhålls att möjligheter­na att exportera teknik inom området bör tas till vara. Utredningen betonar också att ny teknik bör provas i prototyp- och demonstrationsanläggning­ar.

Kapitalbehovet för uppförande av produktionsanläggningar för att nå den produktionsnivå som bedöms vara möjlig, dvs. ca 400000 m' etanol per år, uppskattas till ca 1 miljard kr. Utredningen framhåller att storleken av den framtida produktionen bör bli beroende av ertarenheterna från den inledande produktionen.

Mänga remissinstanser är positiva till utredningens förslag att etanolpro­duktionen bör utökas. De flesta remissinstanser delar därvid utredningens förslag att erfarenheter från de inledande försöken bör avvaktas innan ställning tas till produktionens omfattning. Några remissinstanser, bl. a. statens industriverk, anser att man av kostnadsskäl inte bör bygga anlägg­ningar för etanolproduktion.

För egen del vill jag anföra följande beträffande introduktionen av alter­nativa drivmedel. Det nästan totala beroendet av olja inom transportsek­torn skapar en otrygg försörjningssituation f. n. Det krävs därför att åtgär­der vidtas för att skapa en tryggare drivmedelsförsörjning.

Först vill jag därvid nämna den möjlighet som ligger i en utveckling av de svenska raffinaderierna så att andelen bensin som framställs ur en viss mängd råolja ökar. Jag har tidigare berört denna fråga. Som jag tidigare har nämnt har investeringar gjorts i raffinaderierna i exempelvis Förenta sta­terna så att bensinutbytet ur en viss mängd råolja där är i genomsnitt nära tre gånger så stort som vid raffinering i Sverige. En anledning härtill är att den amerikanska marknaden i förhållande till den svenska har efterfrågat de lättare oljeprodukterna, dvs. bensin och dieselolja, i betydligt större utsträckning än de tyngre produkterna. En liknande utveckling har börjat i Västeuropa, där utbyggnad av flera raffinaderier med bl. a. krackningsan-15    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 90

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       210

läggningar f. n. sker. Utvecklingen av den svenska energianvändningen gör att en allt större andel lätta produkter kommer att efterfrågas även här. Som jag tidigare har nämnt (avsnitt 7.1) finns det av detta skäl anledning att överväga vilka åtgärder som erfordras för att trygga försörjningen av drivmedel till den svenska marknaden.

Möjligheterna att införa s.k. alternativa drivmedel, dvs. andra drivme­del än bensin och dieselolja utvunna ur råolja, är begränsade på kort och medellång sikt. Bl. a. distributionssystemets utformning i Sverige och bi­larnas livslängd gör att en omställning till ett nytt drivmedel kräver avse­värd tid. Det förhållande att den svenska bilmarknaden är en liten del av den internationella bilmarknaden har också betydelse härvidlag. Av dessa skäl kan inte någon mer betydande oljeersättning uppnäs inom denna sektor till år 1990.

Strävan att utveckla och införa alternativa drivmedel är emellertid inte främst betingad av den oljeersättning som kan uppnås under en tioårsperi­od. Motivet är i stället dels att den långa omställningstiden för att introdu­cera alternativa drivmedel gör att utvecklingen måste inledas tidigt, dels att en introduktion av sådana drivmedel kan medverka till att höja försörj­ningsberedskapen inom drivmedelsområdet. En förutsättning för det sist­nämnda är dock att introduktionen sker på ett sådant sätt att denna aspekt beaktas. Ett annat motiv är att förbättringar frän miljösynpunkt kan erhål­las. Jag kommer i det följande att lägga fram förslag till en introduktions­plan för alternativa drivmedel som är utformad med utgångspunkt i dessa motiv. Jag har samrått med chefen för jordbruksdepartementet när det gäller miljöfrågor och frågor om framställning av etanol samt med cheferna för handels- och industridepartementen beträffande beredskaps- resp. forsknings- och utvecklingsaspekterna pä introduktionsplanen.

Vid utformningen av förslaget till introduktionsplan har jag beaktat att det pågår en omfattande utveckling av alternativa drivmedel i världen och att det f. n. inte kan avgöras vad denna utveckling kommer att resultera i. En plan för introduktion av alternativa drivmedel måste därför i nuvarande skede utformas så att inte alltför långtgående bindningar till en enda utvecklingslinje görs.

Den plan som jag ämnar föreslå skiljer sig något från OED: s förslag genom att större vikt läggs vid utveckling och användning av motorer för drift med ett bränsle bestående av enbart motoralkoholer.

I likhet med OED och flertalet remissinstanser anser jag att det alterna­tiva drivmedel som f. n. kan bedömas vara lämpligast för introduktion i Sverige är metanol. Jag har då beaktat förutsättningarna för att tämligen snabbt införa ett nytt drivmedel, de beräkningar som har gjorts av kostna­derna för metanol i förhållande till andra alternativa drivmedel, möjlighe­terna att erhålla en trygg försörjning under 1980- och 1990-talen och möjlig­heterna att på lång sikt tillverka metanol ur inhemska råvaror.

OED konstaterar i sin rapport att etanol är dyrare än metanol gjord på

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           211

naturgas och att en utvärdering av etanolens ekonomiska möjligheter bör göras. En sådan utvärdering har gjorts av etanolutredningen som bekräftar dessa prisrelationer mellan etanol och metanol. Utredningen påpekar dock att vissa faktorer kan motivera ett högre pris pä etanol, t. ex. del förhällan­de att inhemska råvaror används. Utredningen framhåller också att det är nödvändigt att tillämpa och pröva ny teknik för etanoltillverkning i s.k. prototyp- och demonstrationsanläggningar.

Jag delar uppfattningen att de höga kostnader som tycks vara förenade med framställning av etanol gör att någon omfattande användning inte kan komma till stånd f. n. Emellertid kan etanol tidigare än metanol tillverkas av förnybara råvaror. Vidare kan prisrelationerna mellan etanol och me­tanol liksom mellan motoralkoholer och oljeprodukter förändras framöver sä att bättre förutsättningar att utnyttja etanol erhålls. Det är därför angelä­get att ett fortsatt utvecklingsarbete bedrivs inom detta område.

Mina förslag i det följande kommer att behandla introduktion av främst metanol. Förslagen är dock av sådan karaktär att de i stor utsträckning kan gälla också etanol. Det är enligt min uppfattning angeläget att även etano­len beaktas i det kommande arbetet, så att det finns möjlighet att utnyttja etanol som drivmedel om de ekonomiska förutsättningarna skulle komma att finnas.

Det långsiktiga målet är enligt OED att ett drivmedel bestående av 100% metanol, skall utnyttjas. Delegationen föreslår därför dels att motorer för användning av detta drivmedel skall utvecklas, dels att en inblandning av metanol i bensin skall göras, bl, a. för att erfarenhet av metanolanvändning skall erhållas.

Några remissinstanser, bl. a. delegationen för energiforskning och sta­tens naturvårdsverk, framhåller dock att det finns skäl som talar för ett forcerat införande av M 100-bränsle i begränsade s.k. fordonsflottor som ett alternativ till strategin byggd på biandbränsle följt av MIOO. Jag delar denna uppfattning.

Genom att intensifiera utvecklingen av motorer för MlOO-drid och ut­nyttja dem i geografiskt och på annat sätt begränsade fordonsflottor skulle vi enligt min bedömning kunna ta ett första steg mot en mera omfattande användning av metanol som drivmedel. En introduktion av metanol i begränsade flottor skulle ge den erfarenhet och kunskap som behövs för det fortsatta arbetet. Samtidigt bör kostnaderna för omställning m. m. kunna begränsas under de första skedena av introduktionen, om den sker på detta sätt. Jag ser det senare som viktigt för att tillgodose det krav på flexibilitet som, enligt min uppfattning, på nuvarande stadium måste ställas på en introduktionsplan för alternativa drivmedel. En introduktion utfor­mad enligt denna modell skulle vidare snabbare kunna ge beredskapsförde­lar genom att vissa fordon, t. ex. utryckningsfordon, distributionsfordon och kollektivtrafikfordon, skulle kunna bli helt oberoende av importerad olja. Sådana beredskapsfördelar erhålls inte vid blandbränsledrift, då ju

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           212

fordonen fortfarande är beroende av betydande mängder bensin eller die­selolja. Denna aspekt bör enligt min mening tillmätas vikt vid utformning­en av introduktionsplanen. Jag vill dock framhålla att de positiva bered-skapseffektena av en introduktion av alternativa drivmedel erhålls först på något längre sikt. Den nuvarande beredskapsplaneringen, som främst grundas på ett utnyttjande av gengasmotorer, påverkas således inte f. n.

Ett starkt skäl för att välja denna modell för introduktion av metanol är också de miljöfördelar som kan erhållas. Som naturvårdsverket har fram­hållit är M 100-bränsle ett från miljö- och hälsosynpunkt betydligt fördelak­tigare bränsle än bensin eller blandbränsle, t. ex. MI5-bränsle. Utsläppen av koloxid, kolväten och kväveoxider blir lägre men utsläppen av alde-hyder blir större än vid biandbränslen. Förutsättningar finns att vid MIOO-drift använda avancerad avgasrening och därmed eliminera aldehydutsläp-pen.

För att påskynda utvecklingen av motorer för drift med M 100-bränsle fordras en utökad statlig forsknings- och utvecklingssatsning i samarbete med de svenska motorfabrikanterna. Chefen för industridepartementet behandlar denna fråga i det följande (kapitel 15). Han kommer därvid att redovisa att han avser att ta upp överläggningar med de svenska biltillver­karna om förutsättningarna för en gemensam utvecklingssatsning. Sedan utvecklingsläget har klarnat kan en statlig upphandling av fordon och motorer avsedda för drift med M 100-bränsle bli aktuell. Stöd från den nyligen inrättade oljeersältningsfonden kan erhållas för sådan verksamhet. I utvecklingsarbetet bör, som jag tidigare har framhållit, även etanol beak­tas om de ekonomiska förutsättningarna härför skulle komma att finnas.

De fordon som i första hand bör komma i fråga för drift med M 100-bränsle är sådana som ingår i flottor med begränsad geografisk rörlighet. T. ex. har statens vägverk i remissyttrande över OED: s förslag framhållit att verket är positivt till att utnyttja fordon med motorer för drift med M 100-bränsle. Jag har erfarit att också postverket är intresserat härav. Liknande möjligheter bör finnas vid andra statliga och kommunala verk och bolag. Vidare bör utnyttjas fordon där det frän miljösynpunkt är angeläget att ett renare bränsle kommer till användning, t. ex. bussar och taxibilar i storstäderna. Enligt vad jag har erfarit kommer OED att i det fortsatta arbetet närmare utreda vilka flottor som i första hand kan komma i fråga för drift med M 100-bränsle.

Den tunga vägtrafiken baseras i Sverige liksom i större delen av världen pä dieselmotordrift. De tyngsta fordonen har numera genomgående s.k. turboladdade motorer. Från beredskapssynpunkt har detta ökat vår sår­barhet, eftersom en turboladdad motor inte kan drivas med gengas utan att turboladdningen tas bort, varvid motoreffekten sänks kraftigt. För att i någon mån bredda drivmedelsbasen för motorer av denna typ har vid AB Volvo utvecklats en dieselmotor med dubblerat bränslesystem. Under drift tillgodoses motorns energibehov huvudsakligen med metanol medan

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      213

tomgångseffekten upprätthålls med dieselbrännolja. Bussar med denna typ av motor prövas f. n. av Storstockholms Lokaltrafik AB.

Jag räknar med att kunna återkomma till frågan om ev. särskilda åtgär­der för att säkra den tunga trafikens drivmedelsförsörjning sedan ytterliga­re erfarenhet har vunnits av tväbränslesystemet och sedan vissa studier har genomförts vad gäller inriktningen av utvecklingsarbete på en MIOO-motor.

Jag övergår nu till att behandla frågor om htandbränslen. Som OED har visat är det bränsle som i första hand bör komma i fråga bensin med 15% metanolinblandning, s.k. M15-bränsle. Om etanol utnyttjas kan en in­blandning upp till 22% ske.

MI5-bränsle fordrar anpassning av bilarnas konstruktion för att kunna användas utan problem. Dels måste detaljer i bränslesystemet bytas dä vissa material som idag används inte tål högre halter av framför allt metanol. Vidare måste motorns förgasare eller insprutningssytem anpas­sas till det nya bränslet för att körbarhets- och kallstartsproblem skall undvikas och för att bl. a. avgasreningskraven skall klaras. Om nya bilar anpassas till MI5-bränsle blir utsläppen av koloxid, kolväten och kväve­oxider i stort sett desamma som vid bensindrift. Utsläppen av formaldehyd ökar dock. Ett införande av ett M15-bränsle nu skulle innebära ett ytterli­gare avsteg från gemensamma europeiska bestämmelser för bilar. Bilindu­strins möjligheter att klara ytterligare svenska särbestämmelser bör under­sökas noggrant innan sådana införs.

Mot bakgrund härav och med hänsyn till att osäkerhet råder bl. a. beträffande utvecklingen av alternativa drivmedel i andra länder bör en allmän omställning av fordonen till ett blandbränsle inte ske f. n. Ett annat skäl är, som jag har redovisat i det föregående, att mycket betydande kostnader för att ställa om distributionssystemet skulle uppstå. Ytterligare ett skäl är att förslagen från bilavgaskommittén bör avvaktas.

Jag delar således den uppfattning som har framförts av flera remissin­stanser, bl. a. statens industriverk och nämnden för energiproduktions­forskning, att bindande beslut om introduktion av ett blandbränsle vid en viss tidpunkt inte bör fattas nu. Underlaget för ett så långtgående beslut med betydande ekonomiska konsekvenser är f. n. otillräckligt.

Som flera remissinstanser har framhållit är det vidare angeläget att en samordning på detta område kan ske med utvecklingen i andra europeiska länder, främst i Förbundsrepubliken Tyskland. Jag har tidigare redogjort för de omfattande försök rörande MIOO- och M15-bränslen som pågår i detta land. Försöken väntas pågå till år 1982, vilket är ungefär lika länge som det svenska försöket med distribution och användning av ett MI5-bränsle beräknas pågå. Bl. a. resultatet av dessa försök bör enligt min mening avvaktas innan bindande beslut om introduktion av ett bland­bränsle fattas. Det finns också anledning att ytterligare utreda bl. a. miljö­aspekterna vid en övergäng till blandbränsledrift.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       214

Den'omfattande satsning pä utveckling och introduktion av motorer för drift med M 100-bränsle som jag har föreslagit kommer enligt min uppfatt­ning att ge den kunskap och erfarenhet som behövs för det fortsatta arbetet. Därmed bortfaller i viss mån motivet för en satsning på introduk­tion av blandbränsle, som enligt OED bör införas för att ge sådan erfaren­het. Jag finner det emellertid angeläget att arbetet i den första etappen av OED:s introduktionsplan drivs vidare. Motivet härför är dels att möjlighet då kan finnas till en introduktion av metanol genom både MIOO- och M15-bränsle. dels att en kompletterande introduktionsstrategi finns att tillgå om utvecklingen och införandet av motorer för drift med M 100-bränsle skulle möta problem som inte nu kan förutses.

Jag finner således att under åren 1981-82 bör detaljerade utredningar om bl. a. anpassning av distributionssystem och fordon bedrivas, varvid bl.a. kostnaderna härför bör klarläggas närmare. Det pågående distribu­tionsförsöket är av stort värde för att ge erfarenhet. I det fortsatta arbetet bör vidare utformas förslag till bränslespecifikation, fordonsföreskrifter och styrmedel.

OED har inte tagit ställning Ull frågan om blyhalten i ett framtida bland­bränsle. Bensinen i Sverige är f.n. lågblyad, dvs. den innehåller 0,15 g bly per liter. Frågan behandlas av flertalet remissinstanser, bl. a. av statens naturvårdsverk, som anser att ett M15-bränsle bör vara blyfritt, bl. a. för att avancerad avgasreningsteknik skall kunna utnyttjas i framtiden. Sveri­ges bilindustri- och bilgrossistförening m.fl. organ med anknytning till motorbranschen anser att utvecklingen i Förbundsrepubliken Tyskland är av avgörande betydelse i denna fråga. Skulle man i detta land välja att introducera ett lägblyat M15-bränsle krävs enligt föreningen att Sverige gör detsamma om inte väsentliga extrakostnader, handelspolitiska konse­kvenser och större otrygghet i drivmedelsförsörjningen skall uppstå.

Jag vill i denna fråga anföra följande. Det finns starka skäl som talar för att ett M15-bränsle ej bör innehålla blytillsatser. Därigenom skulle en ytterligare sänkning av blyutsläppen frän trafiken kunna åstadkommas, samtidigt som möjlighet skapas för att senare införa långtgående avgasre­ning, t.ex. s.k. katalytisk avgasrening som förutsätter bensin utan bly. Målsättningen bör därför vara att blyfri bensin skall införas i Sverige. Emellertid föreligger som jag tidigare har nämnt ett betydande behov av samordning med andra europeiska länder för att en omställning till ett M15-bränsle skall kunna genomföras till rimliga kostnader, för att trafik över statsgränserna skall kunna ske obehindrat etc. Om enbart Sverige skulle utnyttja ett bränsle utan blytillsatser skulle vi hamna i en besvärlig situation, eftersom vi då skulle behöva dels utveckla och använda en annorlunda basbensin, dels utforma fordonen speciellt för den svenska marknaden. Innan närmare beslut har fattats om vilken inriktning som skall väljas i de i sammanhanget betydelsefulla länderna bör därför de båda alternativ som jag har nämnt studeras under den första etappen av OED:s

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      215

introduktionsplan. Bl. a. bör specifikationer utarbetas för båda bränslena. Jag räknar med att det till år 1983 skall finnas ett bättre underiag för vidare beslut i frågan. Då väntas också resultat föreligga av arbetet inom bilavgas­kommittén.

Naturvårdsverket har också berört frågan om omställning till bland­bränsledrift av fordon som inte har utrustats och ställts in för detta bränsle. Verket framhåller att dagens förgasare är precisionsinstrument som inte kan förväntas komma att generellt fungera lika bra efter isärtagning och utbyte av delar i ordinär verkstadsmiljö som vid serieproduktion av förga­sare. Därmed finns enligt verket risk för att avgasutsläppen ökar efter en omställning. Det finns enligt verket också risk för att motorerna då kom­mer att justeras så att ett mindre luftunderskott än vid bensindrift erhålls liksom för att vissa bilar som ställts in för M15-drift skulle köras på bensin i vissa situationer. Därmed skulle högre föroreningsutsläpp och även högre drivmedelsförbrukning erhållas. Verket avråder mot denna bakgrund be­stämt frän en allmän introduktion av M15-bränsle i befintlig bilpark.

Dessa aspekter är enligt min mening väsentliga för utformning och bedömning av en M15-introduktion. Ett sådant blandbränsle bör självfallet inte införas på ett sådant sätt att det därigenom skulle föreligga allvarlig risk för att föroreningsutsläppen skulle öka och även för att drivmedelsför­brukningen skulle öka. I det fortsatta arbetet bör därför dessa frågor närmare klariäggas.

Jag räknar med att det organ som skall leda arbetet med introduktions­planen kommer att nära samarbeta med statens naturvårdsverk när frågor rörande miljöeffekter av alternativa drivmedel behandlas.

Låginblandning av metanol och etanol, dvs. inblandning till ca 5 %, bedöms inte medföra behov av omställning. Den ringa inblandningsgraden gör emellertid att oljeersättningseffekten blir liten. Låginblandning kan dock vara en möjlighet att under i första hand ett inledningsskede åstad­komma en utjämning mellan tillgång och efterfrågan på motoralkoholer. En förutsättning skulle därmed finnas för att så snart som möjligt starta produktion i begränsad omfattning av motoralkoholer, vilket skulle kunna vara värdefullt för att bl. a. utveckla produktionsmetoderna.

Det är f.n. inte helt klarlagt vilken inblandningsgrad som man utan omställning kan använda i drivmedel för fordon som säljs i Sverige. Det är också osäkert vid vilken inblandningsprocent som mer omfattande om­ställning av distributionssystemet behöver vidtas. Särskilt metanol har korroderande verkan i cisterner och drivmedelstankar av nuvarande ut­formning. Jag räknar med att utredningsarbetet under etapp 1 skall ge ett bättre underlag för att bedöma denna fråga. Då bör också miljöaspekterna vid användning av ett drivmedel med låginblandning av motoralkoholer klarläggas närmare.

Enligt vad jag har erfarit är Oljekonsumenternas förbund (OK) berett att pröva låginblandning av etanol inom en begränsad del av sitt distributions-

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           216

område. Verksamheten skall enligt planerna baseras på produktion av ca 6000 m' etanol per är i en försöksanläggning. En sådan introduktion av bensin med låginblandning av etanol skulle kunna ge värdefulla erfarenhe­ter för det fortsatta arbetet samtidigt som en viss oljeersättning skulle ske. Det vore mot denna bakgrund värdefullt om den planerade verksamheten kom till stånd. Jag återkommer i det följande till produktionen av etanol.

Sammanfattningsvis föreslär jag således en introduktionsplan för alter­nativa drivmedel bestående av dels en omfattande och kraftfull satsning på utveckling och införande av fordon för drift med M 100-bränsle, dels en intensifierad verksamhet för att närmare klarlägga förutsättningarna för en introduktion av blandbränsle. bl. a. genom praktiska prov med användning av blandbränsle. Jag räknar med att regeringen kan återkomma med en redovisning av det arbete som har bedrivits och med förslag till fortsatt inriktning senast under år 1983.

Den introduktionsplan för alternativa drivmedel som jag har föreslagit bör enligt min bedömning kunna medföra en oljeersättning år 1990 om 1-3 TWh per år.

För att genomföra den plan jag har föreslagit krävs förutom insatser för utveckling av nya motorer också förstärkta utrednings- och myndighetsre­surser. Jag kommer i det följande (kapitel 11) att föreslå att en ny energi­myndighet bildas. En viktig uppgift för denna myndighet blir att verka för utveckling och introduktion av alternativa drivmedel. Myndigheten kom­mer naturligen att fä ansvaret för att närmare planera och leda genomfö­randet av den introduktionsplan som läggs fast. I avvaktan pä att den nya myndigheten inrättas har OED ansvaret för denna verksamhet. Delegatio­nen kommer att få utökade sekretariatsresurser härför. Enligt vad jag har erfarit kommer delegationen inom kort att bilda en särskild arbetsgrupp för dessa frågor.

En betydande resurs inom detta område utgörs av Svensk Metanolut­veckling AB (SMAB), som ägs av Studsvik Energiteknik AB (80 %). Svenska Petroleum AB (10 %) och Volvo Energi AB (10 %). Bolaget, som bildades år 1975, har i det tidiga inledningsskede, som vi har befunnit oss i på detta område, svarat för varierande arbetsuppgifter rörande alternativa drivmedel. När nu en introduktionsplan för alternativa drivmedel läggs fast samtidigt som en väsentlig förändring sker av myndighetsorganisationen på energiområdet är det naturligt att SMAB:s insatser koncentreras till sådana uppgifter, där bolagets arbetsformer och kompetens kan utnyttjas bäst.

SMAB bör kunna åta sig att genomföra försök och tekniska utredningar, som ingår i introduktionsplanen och i energiforskningsprogrammet. Bola­gets verksamhet bör därvid gälla utredningsarbete rörande främst utveck­ling och anpassning av motorer. Därmed utnyttjas den fördel som det innebär att en svensk motortillverkare ingår bland bolagets ägare. SMAB bör också kunna delta med teknisk expertis i utrednings- och utvecklings-

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      217

arbete rörande produktion av motoralkoholer. För bolagets basverksam­het finns, som chefen för industridepartementet närmare kommer att redo­visa, en av regeringen godkänd plan för åren 1979-1981. Jag räknar med att bolaget för de närmast följande åren kommer att redovisa en motsva­rande plan, så utformad att verksamheten inriktas på att stödja genomfö­randet av introduktionsplanen för alternativa drivmedel och på att genom­föra insatser inom energiforskningsprogrammet som chefen för industride­partementet strax kommer att föreslå. Jag har i denna fråga samrätt med honom.

Jag övergår nu till att behandla frågor om försörjning med motoralko-holer. På medellång sikt måste de mängder metanol, som kommer att behövas för användning i Sverige, importeras eller framställas i landet ur importerade råvaror, främst kol eller s. k. restoljor från raffinaderierna.

Vid eventuell import bör med hänsyn till försörjningstryggheten främst metanol framställd av naturgas, som på ett försörjningstryggt sätt kan erhållas från närliggande områden, komma i fråga. Som jag tidigare har nämnt har förhandlingar inletts mellan svenska och norska företag om framtida leveranser av metanol.

Enligt vad jag erfarit kan ytterligare framställning av metanol bli aktuell vid mitten av 1980-talet genom tillkomst av ytteriigare en produktionsen­het vid en nuvarande metanolanläggning i Holland. Produktionen baseras pä naturgas som transporteras i rörledning från norska delen av Nordsjön. Om ilandföring av naturgas i Norge kommer att ske torde viss produktion av metanol härav vara sannolik. En anläggning i Norge kan bli aktuell om sju fill åtta år.

De stora gasmängder som under senare tid har påträffats i Nordsjön gör att metanol gjord pä naturgas härifrån kan bli ett försörjningssäkert och varaktigt alternativ. Jag vill dock framhålla att den prisutveckling, som har skett på naturgas under senare tid, har försämrat möjligheterna att utnyttja etanol som ersättning för bensin och dieselolja. Detta gäller särskilt med tanke pä att omvandlingen till metanol sker med betydande energiförlus­ter. De största möjligheterna att erhålla metanol till sådana priser att metanol kan konkurrera med bensin och dieselolja torde finnas om fram­ställning kan ske ur naturgas, som saknar annat primärt användningsområ­de, t. ex. genom att den utvinns i områden där gasledningar saknas.

På längre sikt - enligt OED tidigast omkring är 1990 - kan det finnas möjlighet att framställa metanol ur inhemska råvaror. Under senare tid har möjligheterna till metanolframställning ur syntesgas framställd genom för­gasning av ved och torv utretts. Några av de remissinstanser som har yttrat sig över OED:s rapport påpekar att en konkurrens om vedråvaran mellan olika användarintressen kommer att uppstå i framtiden. Bl. a. delegationen för energiforskning framhåller de fördelar som skiffer har i förhållande till ved och torv som råvara för metanolframställning.

Frågan om produktion av metanol ur inhemska bränslen är f.n. av

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       218

forsknings- och utvecklingskaraktär. Frågan har under tämligen lång tid inget samband med försörjningen av metanol för användning i Sverige. Chefen för industridepartementet kommer senare denna dag att redovisa de förslag, som har kommit fram i fråga om ytterligare utvecklingsinsatser rörande teknik för produktion av drivmedel ur inhemska bränslen. I flera länder, bl. a. i Förbundsrepubliken Tyskland, har ett omfattande arbete bedrivits för att utveckla metoder för förgasning av fasta bränslen. Ett nära samarbete med dessa länder bör därför eftersträvas.

Etanol har f.n. de bästa förutsättningarna för produktion ur inhemska råvaror. De tekniska och ekonomiska förutsättningarna för etanolproduk­tion ur sockerbetor och andra produkter har, som jag tidigare har redovi­sat, behandlats av etanolutredningen. Utredningen framhåller att storleken av den framtida etanolproduktionen bör bli beroende av erfarenheterna från inledande produktion av etanol. Flertalet remissinstanser delar denna uppfattning. Det kan således vara motiverat att uppföra en prototyp- och demonstrationsanläggning för framställning av etanol, om den teknik som skall användas bedöms kunna medföra väsentliga minskningar av kostna­derna, så att produktionen på sikt blir lönsam. Av stort intresse är härvid det s. k. Skaraborgsprojektet, som skulle kunna medföra en produktion av ca 6000 m-* etanol per år. Som jag tidigare har redovisat är OK bereU aU utnyttja etanolen genom att blanda den i nuvarande kvalitet för s. k. regularbensin. Frågor om stöd till en anläggning av detta slag prövas av delegafionen (I 1980:08) för uppbyggnad av en oljeersäUningsfond.

Etanolutredningen har även studerat möjligheterna att bygga om det nedläggningshotade sockerbruket i Karpalund för etanolproduktion. Jag konstaterar att Svenska Sockerfabriks AB i sitt remissyttrande över utred­ningens betänkande har förklarat sig berett att utföra detaljprojektering av etanolproduktion vid denna anläggning.

Jag vill i sammanhanget erinra om de förändringar av uttagna skatter och avgifter på motoralkoholer som nyligen har vidtagits. Riksdagen beslöt i december 1980 (prop. 1980/81:49, NU 1980/81:19, rskr 1980/81:100) aU särskild beredskapsavgift inte skall erläggas för motoralkoholer. Motivet härför är att det f.n. saknas skäl att beredskapslagra sädana drivmedel. Som en följd av denna åtgärd ändrades skatten pä motoralkoholer till sammanlagt 73 öre per liter, vilket är ungefär hälften av den skatt som erläggs för bensin. Det innebär att skatteuttaget på metanol, som per liter har hälften så stort energiinnehåll som bensin, blir detsamma som skatteut­taget på bensin räknat per energiinnehåll.

Det förhållande att metanol och etanol har belagts med lika stor skatt per liter innebär att den skatt som tas ut pä etanol räknat per energiinnehåll är ca 25 % lägre än skatten på metanol och bensin. Denna skillnad i beskatt­ning skulle kunna vara motiverad av försörjningstrygghetsskäl om etanol framställs i landet av inhemska råvaror och om dessa kan påräknas vid t. ex. avspärrning medan metanol importeras på ett sådant sätt att en lägre

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           219

grad av försörjningstrygghet erhålls. Hur försörjningen av motoralkoholer till en svensk marknad skall ske i framtiden är emellertid av naturliga skäl ännu inte klarlagt. Det saknas därför f. n. närmare underiag för att ta ställning till om den rådande skillnaden i beskattningen av metanol och etanol är energipolitiskt motiverad. Jag vill erinra om att kommittén (B 1979:06) om beskattning av energi m. m. f. n. utreder möjligheterna att ge energibeskattningen en utformning, som ger bästa möjliga energipolitiska styrfunktion. Enligt direktiven skall utredningen behandla även beskatt­ningen av alternativa drivmedel. Det finns därför anledning att återkomma till denna fråga när energiskatteutredningen har redovisat resulatet av sitt arbete.

Jag övergår nu till att behandla andra utvecklingslinjer inom detta områ­de. Stort intresse bland de alternativa drivmedlen tilldrar sig syntetisk bensin, som skulle kunna utnyttjas i befintliga distributions- och lagrings­system och i befintliga fordon utan större förändringar eller omställningar. Betydande arbete rörande framställning av syntetisk bensin bedrivs f. n. pä olika håll i världen. Exempelvis har man, som jag tidigare har nämnt, i Nya Zeeland beslutat att uppföra en anläggning för framställning av tämli­gen stora mängder syntetisk bensin ur naturgas. Det arbete som pågår inom detta område måste dock ännu betecknas som främst försöksverk­samhet. Såvitt nu kan bedömas kan syntetisk bensin knappast vara kom­mersiellt tillgänglig i stor skala i Sverige förrän tidigast mot slutet av 1980-talet.

Det förhällande att syntetisk bensin kan utnyttjas i befintliga fordon och distributionssystem utgör en väsentlig fördel för detta drivmedel. Detta förhällande kan komma att motivera användning av syntetisk bensin fram­ställd ur bl. a. metanol. Det finns därför stor anledning att inom ramen för bl. a. energiforskningsprogrammet noga följa den internationella utveck­lingen rörande framställning och användning av syntetisk bensin. Chefen för industridepartementet kommer i det följande (kapitel 15) att föreslå utvecklingsinsatser härvidlag.

Motorgas, främst gasol, förekommer som drivmedel i flera länder. En viss användning av motorgas har också börjat ske i Sverige, bl. a. som en följd av att skatten pä gasol är lägre än skatten på bensin. Ett växande utbud av motorgas kan förutses på världsmarknaden, bl. a. som en följd av att stora mängder gas erhålls vid utvinning i Nordsjön.

Jag ser den ökande användningen av motorgas som fördelaktig dä den vidgar basen för vår drivmedelsförsörjning. Dessutom har motorgasen betydande fördelar från miljö- och hälsosynpunkt. Även om detta drivme­del inte utgör något långsiktigt alternativ till bensin bör det betraktas som ett värdefullt komplement för att något öka vår försörjningstrygghet inom drivmedelsområdet. Användning av motorgas torde av bl. a. distributions­tekniska skäl främst komma att ske i fordonsflottor med begränsad geogra­fisk rörlighet, t. ex. fordon som bara används i storstadstrafik.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           220

På längre sikt kan bl. a. elfordon och vätgasfördon komma att användas. Viss försöksverksamhet med elfordon pågår f.n. vid bl.a. några statliga verk. Utvecklingen i andra länder inom dessa områden följs bl. a. inom ramen fördel statliga energiforskningsprogrammet. Ett svenskt kunnande inom området kan komma att bli av betydelse. Det finns därför anledning att se positivt pä det arbete som sker inom bl. a. industrin härvidlag.

Jag har nu redovisat min syn pä den roll som alternativa drivmedel bör ha i energipolitiken under 1980-talet. Jag förordar att regeringen föreslår att riksdagen godkänner den introduktionsplan för sädana drivmedel som jag har redogjort för.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           221

8    Värmeförsörjning

8.1 Inledning

Ungefär 40 % av landets totala slutliga energianvändning går åt för att värma upp byggnader och tillgodose behovet av ventilation och varmvat­ten i byggnaderna. Utvecklingen inom uppvärmningssektorn är således av avgörande betydelse för den svenska energiförsörjningen.

Under senare år har leveranserna av fjärtvärme och el för uppvärm­ningsändamål ökat snabbt. Uppvärmning med enskilda oljepannor har minskat i omfattning men har fortfarande dominerande betydelse. Upp­värmning med ved- och fliseldade pannor har ökat men är fortfarande obetydlig i jämförelse med uppvärmning med oljeeldade pannor. Ungefär 64 % av uppvärmningsbehovet täcks f. n. med enskilda pannor i vilka bränslet i helt dominerande grad utgörs av olja. Fjärrvärmen täcker 24 % av uppvärmningsbehovet medan elvärmen svarar för resterande 12 % (se tabell 8.1). Ökningen av andelen fjärrvärme och elvärme sker dels genom övergång i befintlig bebyggelse från uppvärmning med enskilda oljepannor till uppvärmning med fjärrvärme och elvärme, dels genom att nytillkom­mande bebyggelse direkt ansluts till fjärrvärme eller elvärme. Fjärrvär­mens marknadsandel i nybyggda flerfamiljshus har under senare år varit ca 60 % medan elvärmens andel i nytillkommande småhus har varit ca 65 %. Övergången frän olja till elvärme låg för några år sedan på en mycket låg nivå bl. a. av ekonomiska skäl samt på grund av osäkerhet om den framtida tillgängen pä elektrisk kraft. Det senaste året har de kraftiga prishöjningar­na på olja samt resultatet av folkomröstningen medfört att övergången till elvärme har ökat.

Kommunernas möjligheter att finansiera fjärrvärmeutbyggnader var tidi­gare mindre tillfredsställande bl. a. beroende på kommunlånens korta amorteringstider i förhållande till fjärrvärmeanläggningarnas tekniska livs­längd. Länemöjligheterna har numera väsentligt förbättrats. Behovet av investeringsmedel kommer i framtiden att öka, bl. a. om det förslag till lag om utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle som jag senare skall återkomma till, genomförs. Jag återkommer senare (avsnitt 8.3.3) till frå­gan om finansiering av Ijärrvärmeutbyggnader.

Med stöd av regeringens bemyndigade den 22 december 1977 tillkallades en kommitté (I 1977:11) om omställbara eldningsanläggningar (OEA). Kommitténs främsta uppgift var enligt direktiven att belysa de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för att utföra värmeproducerande och fossilbaserade elproducerande anläggningar för drift med fasta bränslen under normala förhållanden och att överväga behovet av lagstiftning eller andra föreskrifter som ger vidgad möjlighet att föreskriva att nya eldnings­anläggningar utformas så att de kan eldas med fasta bränslen. Kommittén avlämnade i januari 1980 betänkandet (SOU 1980:9) Övergång till fasta

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           222

bränslen. Betänkandet har remissbehandlats. En redogörelse för kommit­téns förslag och remissinstansernas synpunkter härpå redovisas i bilaga 1.9. Jag återkommer senare (avsnitt 8.2) till denna fräga.

Storstädernas värmeförsörjning är idag nästan helt grundad pä olja. Användning av spillvärme från kärnkraftverken har i flera omgångar utretts för Stockholms, Göteborgs och Malmös värmeförsörjning.

Våren 1979 utredde statens industriverk (SIND) Storstockholms fjärr­värmeförsörjning. Utredningen som redovisades i rapporten (SIND 1979:4) har remissbehandlats. En redogörelse för utredningens förslag och remissinstansernas synpunkter härpå redovisas i bilaga 1.10.

Under hösten 1980 har statens vattenfallsverk och Storstockholms Ener­gi AB (STOSEB) på nytt studerat möjligheterna att använda värme från kärnkraftverket i Forsmark för Storstockholms Qärrvärmeförsörjning. Re­sultatet har redovisats i utredningen Fjärrvärme från Forsmark (bilaga 1.11). Utredningen visar att projektet bör vara tekniskt genomförbart och att ekonomin är fördelaktig jämfört med andra alternativ för Storstock­holms värmeförsörjning.

Enligt vad jag har erfarit avser STOSEB och Forsmarks Kraftgrupp AB att ta upp förhandlingar om möjligheterna att utnyttja värme från kärn­kraftverket i Forsmark. Under förutsättning att projektet kan genomföras på kommersiella grunder och de STOSEB-kommuner som berörs av pro­jektet bestämmer sig för detta alternativ har jag inget att erinra mot att Storstockholms huvudsakliga fjärtvärmeförsörjning grundas pä värme från Forsmark.

Jag är däremot av olika skäl tveksam till att på motsvarande sätt utnyttja kärnkraftverken i Ringhals och Barsebäck för Göteborgs- resp. Malmö-Lundregionens värmeförsörjning. Jag återkommer senare (avsnitt 8.3.5) till denna fråga.

Med stöd av regeringens bemyndigande den 17 april 1980 tillkallades en kommitté (I 1980:05) om vissa frågor om elanvändning, elanvändnings­kommittén (ELAK). Kommitténs uppgifter var enligt direktiven att utar­beta förslag till förbud mot direktverkande elvärme med elradiatorer i viss tillkommande permanentbebyggelse samt att ange hur elenergi kan använ­das för att spara olja utan att det uppstår låsningar till ett ökat elutnyttjande i framtiden.

Kommittén avlämnade sitt betänkande (Ds 1 1980:22) El och Olja i oktober 1980. Kommitténs förslag har remissbehandlats. En redogörelse för kommitténs förslag och remissinstansernas synpunkter härpå redovisas i bilaga 1.12. Jag återkommer till denna fråga i samband med behandlingen av elvärme (avsnitt 8.5).

Den enskilda uppvärmningen är som jag tidigare har nämnt praktiskt taget helt baserad på olja, företrädesvis lätt eldningsolja. Fjärrvärmen är f. n. nästan helt beroende av tung eldningsolja.

Detta innebär sammantaget att oljeberoendet inom uppvärmningssek­torn är nära 90 %. Ett så högt oljeberoende på ett område av central

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           223

betydelse finner jag oacceptabelt. Att reducera detta beroende kommer att kräva ett långvarigt och målmedvetet arbete med insatser av varierande karaktär. Det är angeläget att dessa insatser inleds snarast och att arbetet koncentreras till åtgärder som redan under 1980-talet påtagligt kan minska oljeberoendet.

Ett sätt att minska oljeanvändningen inom uppvärmningsområdet är att spara energi. Jag har tidigare redovisat åtgärder i detta syfte. Chefen för bostadsdepartementet kommer senare att lägga fram förslag om åtgärder för förbättrad energihushållning inom byggnadssektorn. Av väsentlig bety­delse såväl från energiförsörjningssynpunkt som från miljösynpunkt är också att i snabb takt minska användningen av enskild oljepanna för uppvärmning. Jag återkommer till detta i samband med behandlingen av ELAK:s förslag (avsnitt 8.5).

Jag vill understryka att en övergång till Qärrvärme inte innebär någon väsentlig minskning av oljeberoendet, såvida inte värmetillförseln grundar sig på spillvärme, solvärme, utnyttjande av värmepumpar eller andra ener­giråvaror än olja, t. ex. kol, torv eller flis. En lag om utförande av eldnings­anläggningar för fast bränsle skulle kunna medverka till att påtagligt mins­ka oljeberoendet inom Ijärrvärmesektorn. Ett annat styrmedel är den nyligen inrättade oljeersättningsfonden. Genom en kraftig satsning på forskning, utveckling och demonstration av solvärmeanläggningar samt insatser för att introducera och sprida solvärmetekniken, som jag senare (avsnitt 8.7) skall återkomma till, läggs en grund för ett framtida utnyttjan­de av solenergi för uppvärmningsändamål.

Jag grundar mina bedömningar av uppvärmningssektorns användning av olika bränslen och energislag på bl. a. det program för oljeersättning som presenterats av oljeersättningsdelegationen (I 1979:01) och ELAK:s för­slag.

Tabell 8.1    Nettoenergibehovet fördelat på uppvärmningsform, TWh

 

 

1979

 

1985

 

1990

 

 

högre använd-

lägre använd-

högre använd-

lägre använd-

 

 

nings-

nmgs-

nmgs-

nings-

 

 

nivå

niva

niva

nivå

Fjärrvärme Elvärme

26 13

37 20-30

35 20-30

46 26-32'"

40 26-32*"

Solvärme"'

-

-

-

0-1

0-1

Övrig upp­värmning

70

47-37

42-32

30-23

24-17

 

109

104

97

102

90

"' Solvärme till ett större belopp (0-1 TWh år 1985 och 1-2 TWh år 1990) ingår

underrubriken Fjärrvärme. Här redovisas enbart enskild soluppvärmning.

' Varav drivenergi till värmepumpar. 3 TWh,

' Industrins byggnader ingår ej. frånsett den del som värms med Ijärrvärme.

" Energibehovet exkl. omvandlingsföriusler. Förlusterna i 1. ex. enskilda oljepannor

ingår således ej.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet

224

Jag har tidigare (avsnitt 4.6) redovisat de energianvändningsnivåer som jag anser rimliga att räkna med år 1985 och 1990. För uppvärmningssek­torn', bedömer jag att nettoenergibehovet-, fördelar sig på uppvärmnings­form enligt tabell 8.1.

De intervall som anges speglar dels svårigheterna att bedöma utfallet av besparingsåtgärderna och dels svårigheten att bedöma de olika uppvärm­ningssättens andelar av den totala uppvärmningen.

Värmebehovet i fjärrvärmesystemen vid den högre användningsnivän bedömer jag kunna tillgodoses enligt tabell 8.2. Jag har därvid räknat med att värmeavtappning från Forsmark 3 kommer till stånd. Om så inte sker ökar mängden olja och fasta bränslen i kraftvärmeverk och hetvattencen­traler eller mängden elenergi för drift av värmepumpar.

Tabell 8.2    Värmeproduktion i fjärrvärmesystem, TWh

1979

1985

1990

 

Kraftvärmeverk Olja Fasta bränslen

Helvattencenlraler Olja Fasta bränslen

Värme från kärn­kraftverk

Övrig spillvärme, inkl. sopförbränning

Solvärme

El

Summa värmeproduktion (inkl. distributions-förluster)

 

15,8 0.5

10

2

 

4 14

11.7 0

16-

7

15

9-3 8-12

-

-

 

9

1.5

3 0-

3

1

3-4 1-2

41

51

29,5

8.2 Lag om utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle

Som jag tidigare nämnt utförs i dag nästan alla eldningsanläggningar så att endast olja kan användas som bränsle. För att det skall vara möjligt att genomföra det mycket ambitiösa programmet för oljeersättning som jag tidigare (kapitel 6) har redogjort för måste större eldningsanläggningar utföras för andra bränslen än olja.

Mot denna bakgrund har inom industridepartementet, efter förslag från utredningen (I 1977: 11) om omställbara eldningsanläggningar (OEA). utar­betats ett förslag till lag om utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle. Lagförslaget tillställdes lagrådet genom lagrådsremiss efter beslut vid regeringssammanträde den 4 december 1980.

Förslaget, som lämnats utan erinran av lagrådet, bör föreläggas riksda­gen och fogas till protokollet i detta ärende som bihang A. Utdrag ur regeringsprotokoll med lagrädsremiss samt lagrådets yttrande bör fogas till protokollet i detta ärende som bihang B och bihang C.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      225

En av lagrådets ledamöter har ansett att lagförslagets straffbestämmelse bör utgå. För egen del anser jag dock i likhet med lagrådets övriga leda­möter, att lagen bör innehålla en sådan bestämmelse.

Som framgår av min anmälan vid lagrådsremissen ingår som ett viktigt led i oljeersättningspolitiken att eldningsanläggningar utförs så att annat bränsle än olja kan användas. Enligt den föreslagna lagen skall större eldningsanläggningar i fortsättningen utföras sä att de kan eldas med fast bränsle och mindre anläggningar sä att de kan eldas med fast inhemskt bränsle utan omfattande ombyggnadsarbeten eller kompletteringar. Grän­sen mellan störte och mindre anläggningar sätts vid en beräknad årlig bränsleförbrukning om 180 terajoule, motsvarande ca 5000 m' tjockolja.

Lagen gäller flertalet eldningsanläggningar för byggnadsuppvärmning, elproduktion eller användning i industriella processer.

Kravet på utförande för fastbränsleeldning gäller nytillkommande an­läggningar. Även befintliga anläggningar omfattas så snart pannan byts ut vilket innebär att alla anläggningar efter hand kommer att omfattas. Möjlig­het till undantag finns från kravet på utförande för eldning med fast bränsle, t. ex. vid särskilt höga kostnader för fastbränsleeldning eller vid stora miljöproblem beroende på t. ex. olämplig lokalisering. Lagen avses träda i kraft den 1 januari 1982.

I fråga om bakgrund och motiv till den föreslagna lagen vill jag hänvisa till min anmälan vid lagrådsremissen. Jag framhöll emellertid dä att jag skulle återkomma till vissa frågor i energipropositionen. Jag vill med anledning härav anföra följande.

Vid remitteringen av OEA:s betänkande (SOU 1980:09) Övergång till fasta bränslen framförde flera remissinstanser att finansieringen måste vara ordnad innan en lag om utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle införs. Jag kommer senare (avsnitt 8.3.3) att redovisa min syn på finansiering av fjärrvärmeutbyggnader. Riksbanken har ställt sig positiv till att investeringar i eldningsanläggningar för fast bränsle skall kunna finansi­eras inom ramen för de s.k. fjärrvärmelånen. Remissinstansernas syn­punkter vad gäller finansieringsmöjligheterna torde därmed vara tillgodo­sedda.

Några remissinstanser anförde att miljökrav för användning av fasta bränslen måste vara uppställda innan lagstiftningen genomförs. Det är av stor vikt att effektiva miljöskyddsåtgärder tillämpas vid en övergäng till fasta bränslen så att en försämring av miljöförhållandena undviks. Jag anser att de miljökrav som bör ställas vid användning av fasta bränslen tillfredsställande kan tillgodoses inom ramen för gällande miljölagstiftning. Jag har tidigare (kapitel 7) redogjort för min syn pä miljöfrågorna vid användning av fasta bränslen.

Vid lagrådsremissen anförde jag att fjärrvärmens konkurrenskraft gent­emot mindre oljeeldade anläggningar kan påverkas negativt av kravet pä fastbränsleeldning. Jag anförde därvid att dispensgivningen skall vara yt-16    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 90

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           226

terst restriktiv om en mindre anläggning finns i ett område där fjärrvärme distribueras eller avses bli distribuerad och den aktuella fastigheten är lämpad att anslutas till Qärrvärmesystemet.

Vid lagrådsremissen anförde jag även att inom områden där naturgas distribueras eller avses bli distribuerad bör mindre eldningsanläggningar för naturgas generellt undantas frän lagens krav på att mindre eldningsan­läggningar utan omfattande ombyggnadsarbeten eller kompletteringar skall kunna eldas med inhemskt fast bränsle. För att möjliggöra en senare användning av andra uppvärmningsformer finns det dock skäl att ställa vissa krav på byggnader som uppvärms med naturgas. Chefen för bostads­departementet kommer senare att lägga fram förslag till krav på byggnader som uppvärms med naturgas eller elenergi.

8.3 Fjärrvärme

8.3.1 Inledning

Fjärrvärme distribueras i Sverige genomgående i form av hetvatten. Hetvattnet matas vid en temperatur av 90°C-120°C från produktionsan­läggningen in i ett slutet ledningssystem till konsumenterna och tillbaka till anläggningen, där temperaturen på hetvattnet har sjunkit till 60°C-50°C. Fjärrvärme finns f. n. utbyggt i större eller mindre omfattning i ett 80-tal kommuner och ytterligare ett 10-tal har planer på utbyggnad. Fjärrvärme utnyttjas främst i tätorternas centrala delar och det är där i första hand flerfamiljshus, industrier, sjukhus, skolor o. s. v. som ansluts. F. n. värms ungefär hälften av landets flerfamiljshus med fjärrvärme. Som jag tidigare har nämnt svarar fjärrvärme för 24 % av nettoenergibehovet för upp­värmning i landet. Den anslutna effekten till fjärrsystemen uppgick år 1979 till ca 13000 MW och har under senare är ökat med i runda tal I 000 MW per är. Den årliga ökningen motsvarar ca 2 TWh värmeenergi eller ca 2 % av dagens uppvärmningsbehov.

Fjärrvärme uppvisar i förhållande till enskild uppvärmning fördelar från såväl miljösynpunkt som energipolitisk synpunkt. Fördelarna från miljö­synpunkt består i att utsläppen koncentreras till några få utsläpp som genom höga skorstenar sker på hög höjd.

En övergäng till fjärrvärme innebär i allmänhet en energibesparing ge­nom ätt eldningsanläggningar i fjärrvärmesystem har högre verkningsgrad än enskilda pannor. I eldningsanläggningar som ingår i fjärrvärmesystem är det möjligt att använda mindre förädlade oljeprodukter än i små enskilda pannor. Ett fjärrvärmesystem är flexibelt pä så sätt att det möjliggör värmeproduktion med hjälp av flera olika energiråvaror. Man kan alltså utan radikala förändringar i distributionssystemet successivt anpassa ett fjärrvärmesystem från oljeeldning till eldning med fasta bränslen, t.ex. kol, torv eller flis. Det finns också möjligheter att med relativt enkel teknik ta till vara vissa bidrag från solvärme i de befintliga Ijärrvärmesystemen.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           227

Ett välutbyggt fjärrvärmenät är vidare nödvändigt för att det skall vara möjligt att tillgodogöra sig spillvärme frän industrier, värme från sopför­bränningsanläggningar och värme från kärnkraftverk. Det kan vidare un­derlätta introduktionen av solvärme. Det är ett viktigt led i arbetet att skapa en god energihushållning att utnyttja sådana möjligheter där det är tekniskt och ekonomiskt rimligt.

Välutbyggda fjärrvärmenät är även en förutsättning för att bygga ut kraftvärmeverk för samtidig produktion av el och värme i de stora tätorter­na. Jämfört med fossileldade kondenskraftverk är kraftvärmeverken över­lägsna från energihushållningssynpunkt. Som jag senare (avsnitt 9.9) kom­mer att behandla mer utförligt kommer riksdagsbeslutet om avvecklingen av kärnkraften att ställa stora krav på planering för och utbyggnad av ersättande kraftproduktion. För att kärnkraften skall kunna avvecklas utan en mycket omfattande utbyggnad av fossileldade kondenskraftverk måste välutbyggda fjärrvärmenät som kan ge underlag för elproduktion i kraft­värmeverk byggas ut under 1980-talet. Enbart genom en fortsatt och om­fattande utbyggnad av fjärrvärmenäten skapas förutsättningar för en fram­tida ambitiös kraftvärmeutbyggnad. Lägre vattentemperaturer i Ijärrvär­mesystemen skulle öka utbytet av elenergi i kraft värme verk.

Det är angeläget att det inom ramen för den kommunala energiplanering­en tillses att omfattningen av lämpliga fjärrvärmeområden inte onödigtvis minskas genom att individuella uppvärmningsformer används inom dessa områden.

Enligt min uppfattning är det önskvärt med en utbyggnad av fjärrvärme i en takt av ca I 000 MW per år under 1980-talet. Därmed skulle man nä en ansluten effekt av ca 23000 MW år 1990. Detta år skulle fjärrvärmen i så fall svara för 46 miljarder kilowattimmar värme eller ungefär hälften av landets behov av uppvärmning av bostäder, lokaler och övriga byggnader.

Under 1980-talet bedöms tillgången på elproduktionskapacitet komma att bli god. Det innebär att det inte kommer att finnas behov av nya kraftvärmeverk under 1980-talets första hälft. Skäl kan därför enligt min mening framföras för att under första halvan av 1980-talet satsa på hetvat­tencentraler för värmeproduktion. Mot slutet av 1980-talet bör några nya kraftvärmeverk komma till stånd. Även värmepumpar kan då få betydelse. Den stora satsningen under 1980-talet på utbyggnad av Qärrvärmenäten bör under 1990-talet kunna följas av en omfattande utbyggnad av kraft vär­meverk. Jag återkommer senare (avsnitt 9.6 och 9.9.) till detta.

1 enlighet med vad jag tidigare har anfört om omställbara eldningsanlägg­ningar skall produktionsanläggningar byggas för fasta bränslen.

Jag anser det i första hand att vara angeläget att Ijärrvärme införs eller expanderar i sådana tätorter som har en bebyggelsestruktur och en omfatt­ning som dels gör tjärrvärmeutbyggnad ekonomiskt motiverad och dels ger ett värmeunderiag av sådan storlek att kraftvärmeverk av ekonomisk storlek senare kan introduceras.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           228

Däremot anser jag att återhållsamhet nu bör iakttas då det gäller att utsträcka fjärrvärmenäten till glesare bebyggelse i etablerade fjärrvär­meorter. Skälen härför är bl. a. att energibesparingen med fjärrvärme i sådana områden kan vara obetydlig eller rent av negativ och att en fjärrvär­meutbyggnad med konventionell distributionsteknik i sädana områden kan innebära en låsning som medför att exempelvis introduktion av ny teknik försvåras. I sådana områden bör elvärme, individuell vedeldning och inom vissa områden på sikt gasvärme kunna erbjuda fördelar jämfört med fjärr­värme. Jag är också tveksam till en omfattande introduktion av fjärrvärme med konventionell distributionsteknik i tätorter som inte är sä stora att kraftvärmeverk senare kan introduceras med rimlig ekonomi. Kommuner­na bör ha goda förutsättningar att bedöma hur de nödvändiga avvägningar­na skall göras.

Fjärrvärmesystem dimensioneras f.n. för relativt höga temperaturer. Framledningstemperaturen är i allmänhet ca I20°C på vintern och ca 90°C på sommaren. Dessa höga temperaturnivåer innebär att möjligheterna att pä ekonomiskt rimliga villkor utnyttja exempelvis solvärme, värmepumpar och spillvärme är begränsade. En tänkbar möjlighet är dock att använda solvärme för att höja returvattentemperaturen i fjärrvärmenäten. De tem­peraturer som fordras för att uppvärma de enskilda fastigheterna är väsent­ligt lägre än framledningstemperaturen i fjärrvärmenäten. Detta skapar förbättrade förutsättningar för att reducera temperaturnivåerna i fjärrvär­mesystemen, vilket i sin tur skulle underlätta en framtida introduktion av lägtempererade värmekällor.

Jag finner det angeläget att möjligheterna att introducera solvärme, spillvärme och värmepumpar i fjärrvärmesystemen i större utsträckning än hittills undersöks vid planeringen av nya. framförallt mindre tjärrvärmenät och vid ombyggnad av befintliga system.

Inom energiforskningsprogrammets ram bedrivs arbete för att utveckla ny distributionsteknik för varmvatten. Det är angeläget att ta fram billiga lösningar som dels kan motivera att fjärrvärme utsträcks till glesare bebyg­gelse, dels kan göra en sänkning av temperaturnivåerna attraktiv frän ekonomisk synpunkt. 1 det program för energiforskning för treårsperioden 1981/82-1983/84 som chefen för industridepartementet senare (avsnitt 15.2.3.8) kommer att föreslå ingår en ökad insats inom detta område. 1 jämförelse med energiforskningsprogrammet för föregående treårsperiod år det områdena värmepumpar och distributionsteknik som får den största ökningen av anslagen.

Kommunerna har genom lagen om kommunal energiplanering ålagts ett ansvar för att främja hushållningen med energi. Med hänsyn till att kom­munerna ofta är direkt engagerade inom värmeförsörjningen och med hänsyn till värmeförsörjningens stora betydelse i landets energibalans är kommunernas insatser på detta område av särskild vikt. Kommunerna har en rad instrument till sitt förfogande för att kunna förverkliga intentionerna

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           229

i den kommunala energiplaneringen. Som exempel kan nämnas byggnads­lagstiftningen, lagen om allmänna fjärrvärmeanläggningar och den i ellagen införda befrielsen för eldistributören att leverera el för uppvärmningsända-mål inom fjärrvärmeområden. Dessa instrument möjliggör bl. a. en ratio­nell planering av fjärrvärmenätens utsträckning. Bostadslån utgår under förutsättning bl. a. av att huset ansluts till befintlig fjärrvärmeanläggning eller annan kollektiv värmeanläggning, om sådan anslutning är möjlig och om särskilda skäl däremot inte föreligger. Det kommunala förmedlingsor­ganet skall yttra sig över ansökningen om bostadslän. Även härigenom kan kommunerna styra utvecklingen sä att en anslutning av områden, som frän samhällsekonomisk synpunkt lämpligen bör fjärrvärmas, verkligen kom­mer till stånd.

Statligt ekonomiskt stöd för anslutning av en byggnad till fjärrvärme lämnas vidare inom ramen för reglerna om energisparstöd.

Kommunerna har också viktiga uppgifter när det gäller genomförandet av energisparandet inom ramen för den av riksdagen beslutade energispar­planen för befintlig bebyggelse. Som jag har framhållit tidigare (avsnitt 4.4.2) bör åtgärder för energihushållning avvägas mot åtgärder för tillförsel av energi. Insatserna för att spara energi bör enligt min mening stämmas av mot kostnaderna för att värma upp byggnader. Detta innebär bl. a. att vid planeringen av energibesparandet i byggnader hänsyn måste tas till befint­liga och planerade värmeförsörjningssystem inom området. Detta gäller som jag tidigare (avsnitt 4.2.1) har framhållit särskilt när dessa system bygger på möjligheterna att utnyttja kraftvärme eller spillvärme.

Det kommunala förmedlingsorganet skall enligt förordningen (1980: 334) om statsbidrag till energibesparande åtgärder i bostadshus m.m. avge yttrande i ärenden om stöd enligt förordningen. Förmedlingsorganet har därvid möjlighet att mot bakgrund av t. ex. planer om värmeförsörjningen i kommunen avstyrka sädana ansökningar. Denna möjlighet är ett medel för kommunerna att styra energisparandet i bebyggelsen så att en lämplig avvägning mot åtgärder för tillförsel nås. Det är av vikt att kommunerna tar till vara denna möjlighet.

I kommunernas ansvar ingår också att välja lämpliga lösningar vad beträffar distributionssystemet för fjärrvärme och att välja lämpliga bräns­len eller andra energikällor för värmeproduktion i sådana system. Kommu­nernas åtgärder har härigenom en avgörande betydelse för våra möjlighe­ter att minska oljeberoendet inom uppvärmningssektorn. Jag vill i detta sammanhang erinra om att kommunerna enligt lagen om kommunal energi­planering förutom att i sin planering främja hushållningen med energi även har att verka för en säker och tillräcklig energitillförsel. Jag kommer senare (kapitel 12) att lämna vissa förslag rörande innehållet i och inriktningen av den kommunala energiplaneringen.

Det är vidare angeläget att kommunerna i den fysiska planeringen beak­tar frågan om lokalisering av kraftvärmeverk.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      230

8.3.2 Fjärrvärmesystemens försörjning med bränslen

Som jag tidigare har nämnt baseras fjärrvärmeproduktionen i landet nästan helt på olja. Normalt är de fjärrvärmeproducerande anläggningarna byggda så att endast olja kan användas som bränsle utan genomgripande och tidskrävande ombyggnader. Fjärrvärmeförsörjningen är därmed sår­bar.

Vid en långvarig kris i oljetillförseln kan därför de som bor i fjärrvärmda hus komma att fä störningar i sin uppvärmning. Vidare finns risken för betydande framtida prisstegringar på olja. Hänsynen till fjärrvärmekonsu-menterna gör det därför nödvändigt att andra energikällor än olja tas i anspråk i stor omfattning för fjärrvärmeförsörjningen. En utbyggnad av fjärrvärme i den omfattning jag har föreslagit skulle inte kunna accepteras om olja skulle utgöra det huvudsakliga bränslet.

Jag har tidigare föreslagit lagstiftning om att alla tillkommande större eldningsanläggningar skall utformas så att de kan eldas med fasta bränslen. Denna lag kommer som jag tidigare framhållit att beröra fjärrvärmesektorn i hög grad. Jag räknar med att nästan all fjärrvärmeutbyggnad i fortsätt­ningen kommer att grundas på fasta bränslen. Det nästan 100 procentiga oljeberoendet inom fjärrvärmesektorn bör därför år 1990 ha reducerats till 14-25%. Detta kan uppnås genom en målmedveten satsning på ett flertal bränslen samt utnyttjandet av spillvärme och solvärme direkt eller med hjälp av värmepumpar och användning av elpannor i Ijärrvärmesystemen sommartid.

Som jag återkommer till i avsnittet om storstädernas värmeförsörjning räknar jag med att Stockholmsregionen från slutet av 1980-talet kommer att försörjas med värme från kärnkraftverket i Forsmark eller genom något annat försörjningsalternativ som är likvärdigt eller bättre såväl från ekono­misk synpunkt som från oljeersättningssynpunkt.

Som jag tidigare har framhållit grundar jag mina bedömningar av fjärr­värmesystemens bränsleförsörjning på oljeersättningsdelegationens pro­gram för oljeersättning. De bränslen som kommer att användas i fjärrvär­mesystemen är flis, torv och kol. Flis och torv används lämpligen på orter med i förhällande till tillgången på dessa bränslen fördelaktigt läge. Flis och torv torde vidare främst komma att användas i mindre hetvattencen­traler och något eller några mindre kraftvärmeverk.

1 orter med stora värmebehov är det som jag tidigare framhållit fördelak­tigt såväl från energiförsörjningssynpunkt som frän miljösynpunkt att byg­ga sammanhängande fjärrvärmenät med stora hetvattencentraler och kraft­värmeverk. I sädana system är kol ofta del fördelaktigaste bränslet.

Vad gäller användning av torv i hetvattencentraler och kraftvärmeverk har statens vattenfallsverk inlett ett samarbete med Gällivare, Bodens, Umeå och Östersunds kommuner med syfte att få till stånd två hetvatten­centraler och tvä kraftvärmeverk. Denna form av samarbete anser jag vara

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           231

av stor betydelse för möjligheterna att få igång en utveckling pä torvområ­det. Jag räknar med att alla dessa anläggningar ska vara i drift senast år 1987.

Naturgas bör, med hänsyn till vad jag tidigare (avsnitt 7.3) har anfört beträffande de indikationer om prissättningen som vi f. n. har, inte använ­das som bränsle i fjärrvärmesystemen annat än möjligen för belastningsut­jämning eller under ett uppbyggnadsskede. Användning av naturgas för basproduktion i fjärrvärmesystem skulle leda till stora höjningar i upp­värmningskostnad för framför allt hyresgäster.

Jag har tidigare framhållit det önskvärda i att kommunerna planerar sä att individuell eldning och användning av elvärme inte kommer att onödigt­vis minska omfattningen av lämpliga fjärrvärmeområden. Däremot bör individuell eldning, t. ex. med ved och inom vissa områden på sikt natur­gas, samt användning av elvärme komma till stånd i områden som inte är lämpliga för fjärrvärmebyggnad.

Under 1980-talet kommer det att finnas elproduktionskapacitet tillgäng­lig med relativt låga röriiga kostnader. Elanvändningskommittén (ELAK) har i sitt betänkande (Ds I 1980: 22) El och Olja angett hur den tillgängliga kapaciteten bör användas för att spara olja.

ELAK:s förslag kommer senare (avsnitt 8.5) att behandlas mera utför­ligt. Jag vill dock redan nu ta upp de av ELAK;s förslag som har anknyt­ning till Qärrvärmesektorn.

ELAK föreslär bl. a. att elpannor installeras i fjärrvärmesystem. Avsik­ten är att elpannorna skall användas under perioder då elbehovet tillgo­doses helt med vattenkraft och kärnkraft. Sådana perioder kan under 1980-talet beräknas uppkomma sommartid.

ELAK anger att den nuvarande beskattningen på olja och el missgynnar el på ett påtagligt sätt. Eftersom frågan om energibeskattning f. n. utreds av utredningen (B 1979:06) om beskattning av energi m.m., ansåg sig ELAK förhindrad att föreslå en höjning av oljeskatten för att få en neutral beskattning vid användning av olja och el för uppvärmningsändamål. ELAK föreslår istället att jämkning av elskatten skall kunna ske vid användning av el i elpannor i fjärrvärmenät och inom industrin. Detta förfarande tillämpas redan i dag.

ELAK föreslår - för att underlätta skattejämkning, administrativa frå­gor och driften av elpannorna - att kraftföretagen skall äga pannorna och leverera värme till kommunen eller industrin för en kostnad som något understiger kostnaden för oljeproducerad värme. Om kommunen eller industrin själv vill äga pannorna bör det enligt ELAK inte finnas några hinder för detta. Enda skillnaden jämfört med om kraftföretagen äger pannorna är att priset på den levererade elenergin måste sättas lägre för att räntor och amorteringar skall kunna betalas. Remissinstanserna är överlag positiva till ELAK:s förslag vad avser användning av elenergi i stora elpannor för att spara olja. Svenska kommunförbundet och Svenska vär­meverksföreningen anför att kommuner bör äga elpannorna.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      232

För egen del anser jag att den tillgängliga elproduktionskapaciteten bör användas för att så effektivt som möjligt ersätta olja. Ett sätt att ersätta olja är att använda elpannor i fjärrvärmenät och inom industrin under perioder då elbehovet tillgodoses helt med vattenkraft och kärnkraft. Det är där­emot olämpligt att använda elpannor i fjärrvärmesystem om man samtidigt täcker någon del av landets elbehov med oljeeldade kraftvärmeverk och mottrycksanläggningar. Skälet är att man då inte sparar någon olja efter­som verkningsgraden i en hetvattencentral är lika hög som i ett kraftvärme­verk och att distributionsförluster för elenergin tillkommer.

Även jag anser att den nuvarande beskattningen på olja och el är ett hinder för en övergång från olja till el. Jag anser därför en utjämning av skatterelationen på olja och el angelägen. Jag har tidigare föreslagit att beredskapsavgiften på vissa oljeprodukter skall höjas med 23 kr/m'. Detta är dock inte tillräckligt för att uppnå neutralitet i beskattningen på olja och el. Chefen för budgetdepartementet kommer att i annat sammanhang före­slå en höjning av den allmänna energiskatten på olja.

Som framgår av ELAK:s förslag fordrar användning av elpannor för att ersätta tung eldningsolja i fjärrvärmesystem och inom industrin att elskat­ten jämkas. Centrala driftledningen (CDL) har i december 1980 till budget­departementet inkommit med en skrivelse i detta ärende. CDL anser att det nuvarande systemet för jämkning av elskatt är krångligt och att det bör kunna förenklas. För egen del anser jag efter samråd med chefen för budgetdepartementet att elskatten bör jämkas vid användning av elpannor i Qärrvärmesystem och inom industrin. Även jag anser att det nuvarande systemet för jämkning av elskatt bör kunna förenklas. Chefen för budget­departementet har nyligen remitterat CDL:s skrivelse till riksskatteverket, statens vattenfallsverk, svenska kommunförbundet, svenska kraftverks­föreningen och till Sveriges industriförbund. Därefter kommer regeringen att kunna ta ställning till hur den föreslagna jämkningen skall utformas.

Jag anser liksom ELAK att introduktionen av elpannor i fjärrvärmesy­stem skulle underlättas om även kraftföretagen kan stå som ägare till pannorna. Kraftföretagen har möjlighet att bestämma den från kraftbalans-synpunkt lämpliga kapaciteten med beaktande av olika tillrinning och tillgänglighet. Som jag senare (kapitel 13) skall återkomma till avser jag att föreslå att statens vattenfallsverk får disponera medel för investeringar i dylika elpannor. Om kommuner och företag själva vill äga elpannorna är det naturligtvis inget som hindrar detta.

Jag räknar med att Ijärrvärmenäten år 1990 kommer att behöva en bränsletillförsel av ca 57 TWh. Industriell spillvärme inkl. sopförbränning bör kunna svara för 3-4 TWh, fasta bränslen som flis, torv och kol för 26-30 TWh, solvärme för 1-2 TWh, hetvaUen från kärnkraftverk för ca 9 TWh samt elenergi för ca 3 TWh. Oljan skulle därmed svara för endast 9-15 TWh. Om värmeavtappning från Forsmark 3 inte kommer till stånd bör Storstockholms fjärrvärmeförsörjning ordnas så att åtminstone lika stor oljeersättning erhålls.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      233

8.3.3 Finansiering av ftärrvärmeutbyggnader

Utbyggnad av Qärtvärme finansieras sedan år 1977 till största delen genom de s.k. fjärrvärmelånen. Riksbanken lämnar emissionstillstånd för obligationslån för tillkommande utbyggnad av anläggningar för produktion och distribution av fjärtvärme. Obligationerna emitteras av kommunlåne­instituten, dvs. Kommunlåneinstitutet AB och Kommunkredit AB, som sedan genom sina resp. banker lämnar krediter till sökande kommuner. Det totala lånebehovet som ligger till grund för riksbankens dimensione­ring av obligationslånen bestäms med ledning av en enkät som industride­partementet tillställer kommunerna. Utöver fjärrvärmelånen svarar AP-fonden för viss direktutlåning till Qärrvärmeverksamhet. Fjärrvärmelånen är i princip specialdestinerade och påverkar därigenom icke direkt övrig kommunal upplåning.

Storstadskommunerna Stockholm, Göteborg och Malmö saknar möjlig­het att få del av kommunläneinstitutens fjärrvärmelän eftersom dessa kommuner kan få direkta emissionstillstånd från riksbanken.

Fjärtvärmelånen var t. o. m. år 1979 annuitetslån med en löptid på 23 år. Lånen hade således jämfört med tradtitionella kommunlån lång genom­snittlig löptid. Räntan var 0,5 % högre än räntan för traditionella kapital­marknadslån till kommunerna.

Efter överläggningar mellan riksbanken och företrädare för industride­partementet år 1979 ställde sig riksbanken positiv till att permanenta fjärr­värmelånen. Dessa överiäggningar resulterade också i, vilket jag senare (avsnitt 9.5) kommer att utveckla närmare, att viss del av finansieringen av kraftvärmeverk kan ordnas inom ramen för fjärrvärmelånen.

Riksbanken bestämde år 1980 att lånen till viss del skulle utgöras av utlandslån. Av det totala beloppet detta år på 400 milj. kr. togs 120 milj. kr. upp utomlands. De utländska länen fick en löptid av ca 10 är. Genom anpassning av amorteringsplanen med hjälp av delen svenskt obligations­lån kunde kommunlåneinstituten erbjuda län med en löptid av 20 år.

Den lag om utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle som jag tidigare (avsnitt 8.2) har föreslagit kommer, vid bifall till lagförslaget, att i betydande grad styra utbyggnaden av produktionsanläggningar inom fjärt­värmesektorn. Kravet på att eldningsanläggningar skall utföras sä att de kan eldas med fast bränsle medför att behovet av investeringsmedel ökar påtagligt. Som jag tidigare har framhållit framfördes, vid remittering av betänkandet (SOU 1980:9) Övergång till fasta bränslen, frän flera remiss­instanser att finansieringsfrågan måste få en tillfredsställande lösning innan en lag om utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle kan införas.

Oljeersättningsdelegationen (I 1979:01) har i en rapport (Ds I 1980:23) Program för oljeersättning framfört bl. a. att en övergäng till fasta bränslen kommer att ställa stora anspråk på kapital. Delegationen framhåller att statsmakterna, om de anser att en övergång till fasta bränslen är angelägen.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      234

bör verka för att investeringar i eldning med fasta bränslen skall bli ett prioriterat område på kapitalmarknaden. Enligt delegationen är investe­ringar i fjärtvärme att jämställa med produktiva industriinvesteringar. Så­dana investeringar bör däiför särskiljas från investeringar i annan kommu­nal verksamhet.

För egen del anser jag att fjärrvärmelånen är ett uttryck för att statsmak­terna funnit det angeläget att underiätta finansieringen på kapitalmarkna­den av investeringar i Qärrvärme. Jag delar uppfattningen att finansiering­en av anläggningar för såväl produktion som distribution av fjärtvärme måste ordnas i samband med att en lag om utförande av eldningsanlägg­ningar för fast bränsle införs.

Efter samråd med cheferna för ekonomi- och budgetdepartementen vill jag framhålla att utrymme på kapitalmarknaden bör skapas för att finansi­era investeringar i anläggningar av nämnt slag. Det är därvid av vikt för den kommunala planeringen att särskilda fjärrvärmelän kan finnas tillgäng­liga under viss tid. I första hand bör de utgå för den närmaste tioårsperio­den. Den kommunala likviditeten har ökat mycket kraftigt de senaste åren och är f.n. ungefär 25 miljarder kr. Det föreligger dock betydande skill­nader mellan olika kommuner. Vid bedömning av de enskilda kommuner­nas lånebehov för här berörda ändamål bör enligt min mening hänsyn i fortsättningen tas till kommuns likviditet och möjlighet till egenfinansie-ring. Utrymmet på den svenska kapitalmarknaden torde under 1980-talet bli begränsat. Vid behov bör därför en del av Qärrvärmelånen utgöras av utlandslån.

Efter överläggningar med riksbanken får jag meddela att den har ställt sig positiv till att investeringar i eldningsanläggningar för fast bränsle skall kunna finansieras inom ramen för fjärrvärmelånen i enlighet med vad jag nyss anfört. Något förslag till riksdagen i denna fråga torde därför inte behövas.

8.3.4 Industriell spillvärme

Genom samarbete mellan industrier och fjärrvärmeverk finns möjlighet att från industrin ta till vara olika former av energi som där saknar lämplig alternativ användning. Det kan gälla värme vid såväl relativt höga som låga temperaturer och överskottsgas från industriella processer.

Spillvärmeleveranser från industrier förekommer idag i några kom­muner, bl. a. i Helsingborg, Luleå, Sundsvall, Oxelösund och Göteborg. Spillvärmeleveranserna uppgår totalt till drygt 1 TWh och innebär en åriig oljebesparing pä ca 125 000 ton. Statens industriverk har beviljat bidrag med ca 125 milj. kr. för sådana projekt.

Potentialen för ytterligare utnyttjande är betydande. Nämnden för ener­giproduktionsforskning (NE) anger i en rapport (NE 1980:6) tillgången på industriell spillvärme med temperatur över 40°C till ca 17 TWh per år. Om endast spillvärme med temperatur över 65°C beaktas är tillgången ca 7,5

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           235

TWh per år. NE har härvid endast tagit hänsyn till sådan spillvärme som är belägen högst 10 km frän potentiella förbrukare.

För egen del anser jag att industriell spillvärme bör tas tillvara där det är ekonomiskt rimligt. Industrin bör därvid beakta möjligheterna att utnyttja även spillvärme med lägre temperaturer. Största hindret för att ta tillvara ytterligare spillvärme torde alltjämt vara lönsamheten. Långa överförings­avstånd för relativt små värmemängder försämrar ekonomin påtaligt. Ut­nyttjande av spillvärme kan vidare förutsätta ingrepp i produktionsproces­sen.

Höga lönsamhetskrav med återbetalningstider på 1 -2 år gör att projekt som är samhällsekonomiskt lönsamma kanske aldrig kommer till stånd för att de inte klarar de företagsekonomiska kraven.

För egen del anser jag att företagen bör beakta följande vid kalkyler om energibesparande åtgärder och oljeersättande teknik, t. ex. spillvärmele­veranser. Priset på energi och framförallt olja torde komma att stiga realt sett. Kalkylerna bör beakta riskerna med och kostnaderna för framtida brist resp. prishöjningar på olja. Det gör att företagen å eget intresse bör se investeringar i oljeersättande teknik som strategiska och av betydelse för företagets överlevnad på sikt.

För kommunala investeringar i distributionssystem i samband med spill­värmeprojekt kan de särskilda lånen för fjärrvärmeutbyggnad utnyttjas. Vidare kan speciella lån till både kommunernas och industrins investering­ar i spillvärmeprojekt lämnas av oljeersättningsfonden. De ekonomiska stimulansmedlen är således betydande. Jag vill erinra om att det enligt 2§ lagen om kommunal energiplanering åligger kommunen att vid sin plane­ring undersöka förutsättningarna för att genom samverkan med bl. a. pro­cessindustrin gemensamt lösa frågor som har betydelse för hushållningen med energi eller för energitillförseln. Finns förutsättningar för sådan ge­mensam lösning, skall den tas till vara vid planeringen.

Enligt 3 § samma lag skall på begäran bl. a. den som driver verksamhet i vilken används större mängd energi lämna kommun de uppgifter som behövs för planeringen.

8.3.5 Storstädernas värmeförsörjning

Värmebehovet i Ijärrvärmesystemen i storstadsområdena Stockholm, Göteborg och Malmö uppgår f. n. till ca 10 TWh. År 1990 kan värmebeho­vet beräknas uppgå till drygt 20 TWh. Detta motsvarar ungefär 20% av det totala värmebehovet i landet och nästan hälften av värmebehovet inom Ijärrvärmesektorn. Utformningen av värmeförsörjningen i de tre storstä­derna påverkar därigenom i betydande grad landets värmebalans. Utred­ningar har genomförts beträffande den framtida värmeförsörjningen i alla tre storstadsregionerna. Det är nu angeläget att skyndsamt fatta beslut om dessa regioners värmeförsörjning. Dessa beslut får stor betydelse för lan­dets energiförsörjning. Storstädernas värmeförsörjning bör därför enligt

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      236

min mening betraktas inte bara som en lokal och regional utan även som en nationell angelägenhet.

1 de tre storstadsregionerna finns möjlighet att bygga ut landets tre största sammanhängande fjärrvärmenät. Dessa fjärrvärmenät skulle på sikt kunna ge underlag för ca 10 TWh elenergi producerad i kraft värme­verk. Jag har tidigare (avsnitt 8.3.1) påtalat behovet av att under 1980-talet bygga ut fjärrvärmen. Den stora möjligheten till elproduktion i kraftvärme­verk i storstadsregionerna gör det speciellt angeläget att i dessa regioners fjärrvärmeomräden bibehålla möjligheterna till kraftvärmeproduktion.

Gemensamt för de tre storstadsområdena är att inhemska bränslen som torv och flis eller användning av solvärme endast kan svara för en mindre del av värmeförsörjningen under det här seklet. Gemensamt för de tre storstadsområdena är också att värmeöverföring från kärnkraftverk är ett tänkbart alternativ för värmeförsörjningen i fjärrvärmesystemen, liksom koleldade hetvattencentraler och kraftvärmeverk. Stora värmepumpar kan också visa sig vara ett alternativ.

I prop. 1979/80: 170 om vissa energifrågor uttalade jag att jag då inte var beredd att ta ställning till frågan om värmeavtappning från kärnkraftverken utan att frågan borde tas upp i de energipolitiska förslag som skulle föreläg­gas 1980/81 års riksmöte. Jag anförde samtidigt att närmare riktlinjer därvid borde kunna läggas fram för hur storstadsregionernas värmeför­sörjning skall utformas. Riksdagen (NU 1979/80:70. rskr 1979/80:410) underströk att det är angeläget att regeringen snarast fattar beslut om riktlinjer för storstädernas värmeförsörjning. Jag återkommer nu till denna fråga.

Jag skall först allmänt redogöra för möjligheten att utnyttja värme frän kärnkraftverken. Därefter övergår jag till att behandla de akutella värme­försörjningsfrågorna i de tre regionerna.

Samtliga svenska kärnkraftblock är f.n. utförda för s.k. kondensdrift, vilket innebär att den del av kärnbränslets energiinnehåll som tekniskt utnyttjas men som inte omvandlas till el. dvs. ca 67%, inte får någon nyttig användning utan överförs till omgivningen via kraftverkens kylvatten. Genom fjärrvärmeöverföring av hetvatten i kulvert till Ijärrvärmesystem kan värmen nyttiggöras.

Olje- och koleldade hetvattencentraler i fjärrvärmesystem som utnyttjar kärnkraftvärme skulle normalt hållas avställda och endast utnyttjas för topp- och reservändamål. Dimensioneringen måste vara sådan att reserv­centralerna har sådan kapacitet att värmeleveranserna till förbrukarna kan upprätthållas även om hetvattenleveransen frän kärnkraftverket avbryts, t. ex. till följd av avställning för revision eller fel i anläggningen.

Värmeavtappning från ett kärnkraftblock medför att dess elproduktion minskar. T. ex. i Forsmark får man vid s. k. direktavtappning uppoffra en enhet el för att kunna tillgodogöra sig ca tre enheter värme.

Investeringen i kärnkraftverket för värmeavtappning och investeringen i

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           237

överföringsledningen tillsammans med kostnaden för den minskade elpro­duktionen får vägas mot värdet av det för uppvärmningsändamål nyttig­gjorda hetvattnet för en bedömning av lönsamheten för värmeavtappning. Hetvattnets värde bestäms av kostnaden för alternativa möjligheter att producera värme, t. ex. med olja och kol.

Regeringen gav den 22 februari 1979 Statens industriverk (SIND) i uppdrag att utreda frågor om fjärrvärmenätens försörjning med värme i södra Storstockholmsomrädet inkl. Södertälje mot bakgrund av förhållan­dena i Storstockholmsområdet som helhet. SIND redovisade sitt uppdrag i juni 1979 i rapporten (SIND 1979:4) Storstockholms fjärrvärmeförsörj­ning. I rapporten konstateras inledningsvis att inhemska bränslen som flis, torv och hushållsavfall liksom solenergi och användning av värmepumpar inte kan svara för huvuddelen av regionens fjärrvärmeförsörjning. Mot denna bakgrund studerades tre alternativ för regionens Qärrvärmeförsörj-ning nämligen värmeöverföring frän kärnkraftverket i Forsmark, närför­lagda koleldade kraftvärmeverk samt koleldat kraftvärmeverk på södra Näslandet vid Himmerfjärden i Botkyrka kommun.

Närföriagda koleldade kraftvärmeverk uppvisade bättre lönsamhet än alternativet med koleldat kraftvärmeverk vid Himmerfjärden. Lönsamhe­ten för värme från Forsmark i jämförelse med närförlagda koleldade kraft­värmeverk varierade beroende pä elbehovets och bränsleprisernas utveck­ling. Eftersom alternativet med närförlagda koleldade kraftvärmeverk av utredningen bedömdes ge den snabbaste minskningen av oljeberoendet, var billigast samt medgav handlingsfrihet att pä 1990-talet utnyttja värme från Forsmark föreslog SIND att alternativets inledningsskede skulle ge­nomföras.

SIND föreslog vidare att regeringen skulle ge verket i uppdrag att samråda med berörda kommuner för att utröna möjligheterna att snabbt få igång en utveckling enligt alternativet med närförlagda koleldade kraftvär­meverk. Regeringen uppdrog i september 1979 åt SIND att samråda med berörda kommuner. Med skrivelse i februari 1980 redovisade verket resul­tatet av detta samråd. Utredningen har varit föremål för remiss. En redo­visning av SIND:s förslag och remissinstansernas synpunkter på detta redovisas i bilaga 1.10.

Remissinstanserna är överlag positiva till utredningens förslag. Flertalet remissinstanser förordar en utveckling enligt alternativet med närförlagda koleldade kraft värme verk. Ungefär hälften av dem som förordar detta alternativ däribland Stockholms kommun och Storstockholms Energi AB (STOSEB) gör det därför att möjligheten att senare erhålla värme från Forsmark hålls öppen. Behovet av ytterligare utredning kring alternativet med värme från Forsmark påtalas. STOSEB anförde att oljebesparingar i storleksordningen en miljon ton per år kan uppnås genom överföring av hetvatten frän Forsmark. Denna oljebesparing ger en minskad oljekostnad motsvarande ca 1 000 milj. kr. per år. På några år kan därför enligt STO-

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      238

SEB såväl överföringsledningen som ombyggnaden i Forsmark vara betal­da. Riksdagens beslut våren 1980 att kärnkraften skall avvecklas har delvis förändrat förutsättningarna i förhållande till vad som gällde för SIND:s utredning.

STOSEB har därefter i samarbete med statens vattenfallsverk under sommaren och hösten 1980 studerat ett alternativ med värme från Fors­mark (Forsmarksalternativet) och jämfört detta med ett alternativ med koleldade kraftvärmeverk i Stockholmsregionen (fossilalternativet) när­mast motsvarande det i SlND:s utredning studerade Himmerfjärdsalterna-tivet. Med skrivelse men utan eget ställningstagande överlämnade STO­SEB i november 1980 utredningen Fjärrvärme från Forsmark. Utredning­en redovisas i bilaga 1.11.

I utredningen anförs att beroendet av importerad olja för Storstock­holms värmeförsörjning måste minskas. Förutom att oljan är försörjnings-mässigt osäker är den dyr. Ständiga oljeprisstegringar medför stora kost­nadsökningar för bl. a. hyresgäster och villaägare. Storstockholms tjärr-värmeförsörjning måste i framtiden baseras på andra och fördelaktigare alternativ än olja.

Uppvärmning i fjärrvärmesystem med naturgas blir enligt utredningen dyrare än med olja eftersom oljebaserad fjärrvärme använder tung eld­ningsolja och naturgasen pä den internationella marknaden numera pris­sätts i huvudsak som lätt eldningsolja eller råolja. Om naturgas används direkt för uppvärmning av Storstockholm undandras enligt utredningen landets största sammanhängande underlag för elproduktion i kraftvärme­verk. Elproduktion grundad på naturgas blir orimligt dyr och är för övrigt med undantag av vissa OPEC-länder under avveckling i de länder där man har sådan elproduktion.

Förnybara energikällor som sol, vind och biomassa torde enligt utred­ningen endast kunna svara för en mindre del av Storstockholms värmeför­sörjning under innevarande sekel. Därför finns enligt utredningens bedöm­ningar endast två möjligheter för Storstockholms huvudsakliga fjärrvärme­försörjning, nämligen värme från Forsmark eller koleldade anläggningar i Storstockholmsregionen.

Det i utredningen studerade Forsmarksalternativet skiljer sig från tidi­gare utredningar. I STOSEB:s och vattenfallsverkets utredning har endast block 3 i Forsmark förutsatts bli utförd för värmeproduktion. Vidare förutsätts Forsmark 3 inte användas för värmeproduktion under blockets hela livslängd. När elbehovet enligt utredningen blir sådant att det inte kan tillgodoses genom utbyggnad av kraftvärmeverk och mottrycksanläggning­ar i andra delar av landet övergår Forsmark 3 till enbart elproduktion. Värmeproduktionen bör då enligt utredningen ske i ett koleldat kraftvär­meverk i Forsmark.

Fossilalternativet har beräkningsmässigt baserats på utbyggnad av två koleldade kraftvärmeblock pä vardera 380 MW el och 690 MW värme på

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           239

södra Näslandet vid Himmerfjärden i Botkyrka kommun och ett koleldat kraftvärmeblock på 205 MW el och 330 MW värme i Lövsta. Om fossilal­ternativet skall ligga till grund för Storstockholms fjärrvärmeförsörjning får alternativet med hänsyn till anläggningarnas lokalisering senare utfor­mas mera i detalj.

I utredningen har två alternativ för värmeavtappning i Forsmark stude­rats. Forsmark 3 kan utföras för värmeproduktion dels genom s. k. direkt­avtappning, dels genom att en ny mottrycksturbin installeras. I båda fallen förutsätts en värmeproduktion pä ca 2000 MW. Vid direktavtappning kan man samtidigt fä ut 300 MW el jämfört med 1 060 MW el vid enbart elproduktion. Med en mottrycksturbin blir elproduktionen 500 MW el. Värmeleverans från Forsmark bör kunna påbörjas under år 1988. Båda alternativen bedöms vara tekniskt genomförbara.

Kärnsäkerheten torde enligt utredningens bedömningar inte påverkas. Lösningen med mottrycksturbin medför högre investeringsutgift. Vilken lösning som väljs är därmed en fråga om värdet av den ytterligare elpro­duktion som erhålls genom installation av en ny mottrycksturbin.

Värmen överförs till Stockholm genom en 120 km läng ledning från Forsmark till Åkalla. Ledningen utförs i form av två isolerade stålrör 1,5 m i diameter och läggs i bergtunnlar och betongkulvertar.

Forsmarksalternativets lönsamhet relativt fossilalternativet är framför­allt beroende på vilka antaganden som görs om elbehovets och bränslepri­sernas utveckling. Vid en elanvändningsnivå pä 115 TWh (motsv. en produktion om 127 TWh) år 1990 och med en tillväxt på 2.5 TWh per år därefter är Forsmarksalternativet lönsammare än fossilalternativet. Om elanvändningen däremot blir 125 TWh (motsv. en produktion av 138 TWh) år 1990 och tillväxten därefter blir 2,5 TWh per är är fossilalternativet lönsammare.

Dessa slutsatser gäller vid bränslepriser såväl enligt de antaganden som gjordes av konsekvensutredningen (1 1979: 08), dvs. vid bränslepriser som stiger realt med ca 3%/år, som vid bränslepriser som stiger realt ca 4,5%/ år. Lönsamheten för Forsmarksalternativet blir bättre ju snabbare bräns­lepriserna stiger.

Forsmarksalternativet medför enligt utredningen både för Stockholms­regionen och för landet totalt en förbättrad miljö genom en mindre sam­manlagd förbränd bränslemängd under den period, 6-9 år, som Forsmark 3 beräknas användas för värmeavtappning.

Både Forsmarksalternativet och fossilalternativet innebär enligt utred­ningen en kraftigt ökad försörjningstrygghet jämfört med dagslägets stora oljeberoende. Under den tid som Forsmark 3 används för värmeproduk­tion sparas inemot 1 miljon ton olja per år.

STOSEB, som genom sina medlemskommuner har ansvaret för Stor­stockholms energiförsörjning, framhåller i utredningen följande. Värme­försörjningen är f. n. i mycket stor utsträckning baserad pä oljeprodukter.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           240

En mycket angelägen uppgift för STOSEB är därför att förbättra försörj­ningstryggheten inom uppvärmningssektorn. Mot bakgrund härav och med hänsyn till de framkomna utredningsresultaten och särskilt erfarenheterna av 1970-talets kraftiga oljeprisstegringar samt STOSEB:s bedömning av den framtida prisutvecklingen på olja och kol vill STOSEB genom förhand­lingar med berörda intressenter slutligt pröva Forsmarksalternativets genomförbarhet.

Vattenfallsverket är berett att medverka till att STOSEB kan genomföra Forsmarksalternativet. Detta får dock enligt verket inte medföra att möj­ligheterna att försörja egna abonnenter med el till lägsta möjliga kostnad försämras.

Mot bakgrund av föreliggande utredningsresultat anser sålunda vatten­fallsverket och STOSEB att förhandlingar med sikte pä att genomföra projektet snarast bör inledas mellan ägarna av Forsmarksanläggningen -Forsmarks Kraftgrupp AB - och STOSEB.

För egen del anser jag att åtgärder snarast måste vidtas för att minska det oroväckande stora oljeberoendet i Stockholmsregionens värmeförsörj­ning. Det är angeläget att den pågående utbyggnaden av fjärrvärme fortsät­ter. Därigenom skapas på sikt underlag för en elproduktion i kraftvärme­verk pä ca 5 TWh. Detta förutsätter att andra uppvärmningsformer som elvärme och individuell eldning med olja eller andra bränslen inte minskar fjärrvärmenätets omfattning.

Jag vill betona att det ankommer på kommunerna att fatta de för regio­nens fjärrvärmeförsörjning nödvändiga besluten. Det har dock från olika håli. framförallt frän kommunerna, framförts krav på att statsmakterna skall redovisa sin principiella syn på frågan om Storstockholms fjärrvärme-försörjning.

Jag skall i det följande belysa tre alternativa lösningar på frågan om Storstockholms fjärrvärmeförsörjning. Innan jag går in på dessa vill jag nämna att AB Nynäs Petroleum i en skrivelse till regeringen i december 1980 har redovisat ett projekt som har utarbetats av en arbetsgrupp med representanter frän Nynäs, Svensk Metanolutveckling AB, STOSEB och Sydkraft AB. Projektet som beräknas kunna starta år 1987 avser en anlägg­ning för kombinerad produktion av metanol, bränslegas och hetvatten. Produktionen baserar sig på förgasning av kol och högsvavlig restolja. Projektet förutsätter emellertid en mer omfattande efterfrågan på metanol än vad jag bedömer kan komma till stånd. De tre alternativen för Stor­stockholms fjärrvärmeförsörjning är värmeöverföring frän kärnkraftverket i Forsmark, närförlagda koleldade kraftvärmeverk samt ett alternativ där stora värmepumpar svarar för den huvudsakliga värmeförsörjningen.

Föregen del vill jag framhålla följande med anledning av STOSEB:soch vattenfallsverkets utredning.

Genom Forsmarksalternativets utformning med ett koleldat kraftvärme­verk som tar över värmeproduktionen i Forsmark när Forsmark 3 behövs

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           241

för enbart elproduktion, vilket beräknas ske under perioden 1994-1998 kommer värmeavtappning inte att innebära någon ytteriigare bindning till kärnkraften. Det är för projektet utomordentligt viktigt att kärnsäkerheten inte bedöms påverkas.

Projektets lönsamhet är som tidigare framhållits starkt beroende av elanvändningens utveckling. Som jag senare (avsnitt 9.2) skall återkomma till anser jag att elanvändningens utveckling på längre sikt kan påverkas i betydande grad. Även om elanvändningen exkl. överföringsföriuster år 1990 med hänsyn till användning av el för att spara olja kommer aU bli 120-125 TWh bör lönsamheten för värmeavtappning relativt det studerade HimmerQärdsalternativet bli god.

Utredningen har belyst bränsleprisernas inverkan på Forsmarksalterna­tivets lönsamhet. För egen del räknar jag med att bränslepriserna kommer att stiga i reala termer under 1980-talet. LU-80 har räknat med en realpris­stegring pä ca 2% per år. Även detta talar för lönsamhet vid värmeav­tappning.

Värmeavtappning i Forsmark innebär en oljebesparing på ca 1 miljon ton olja per år i förhållande till dagens värmeförsörjning i regionen. Vid dagens oljepriser innebär det en minskad åriig belastning pä betalningsbalansen med ca 1000 milj. kr. Ett genomförande av värmeavtappning i Forsmark skulle således bidra till att minska värt betydande underskott i bytesbalan­sen på ett påtagligt sätt.

Värmeavtappning i Forsmark är dessutom i allt väsentligt en svensk lösning. Samtliga komponenter i form av utrustningen för värmeavtapp-ningen i Forsmark, stålrör för hetvattentransporten och den senare kolel­dade anläggningen i Forsmark kan tillverkas inom landet. Projektet medför också ett stort antal arbetstillfällen inom byggnads- och anläggningsverk­samhet. Detta skulle sammantaget enligt min mening innebära en betydan­de stimulans för svenskt näringsliv.

Ett alternativ med närförlagda koleldade kraftvärmeverk kan enligt min mening innebära fördelar genom att det i detta alternativ bör vara möjligt att uppnå den snabbaste minskningen av oljeberoendet. Enligt vad jag erfarit kan detta ske genom en snabb utbyggnad av koleldade ångpannor som i ett första skede används för värmeproduktion. Senare kan turbin och generator installeras varefter anläggningarna används för samtidig produk­tion av el och värme.

En förutsättning är dock att kommunerna kan finna någon eller några lämpliga platser att lokalisera anläggningarna till. Som framgår av SIND:s utredning har avståndet till de tätbefolkade delarna av regionerna där det huvudsakliga värmebehovet finns avgörande betydelse för lönsamheten för olika alternativ med koleldade anläggningar. Ett alternativ med närför­lagda koleldade kraftvärmeverk kan i fullt utbyggt skede någon gång på 1990-talet bestå av fem ä sex kraftvärmeblock på vardera ca 200 MW el och 330 MW värme. Därmed kommer alternativet att ge en oljeersättning 17    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 90

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           242

av samma storleksordning som Forsmarksalternativet. Alternafivet torde innebära en väsentligt lägre total kostnad än dagens värmeförsörjning i Storstockholm och liksom Forsmarksalternativet innebära en stimulans för svenskt näringsliv.

Närförlagda koleldade anläggningar kan dock enligt vad som framkom vid remitteringen av SIND:s utredning vara sämre än Forsmarksalternati­vet frän miljösynpunkt för Stockholmsregionen. För egen del anser jag att alternativets nackdelar frän miljösynpunkt bör kunna bemästras med tek­niska åtgärder. Genom inbyggnad av kollager, m. m. torde eventuell dam-ning och buller kunna begränsas. I de anläggningar som skulle bli aktuella om STOSEB väljer detta alternativ bör det finnas goda möjligheter att med tekniska åtgärder begränsa utsläppen av svavel och andra föroreningar. Vidare ger höga skorstenar utsläpp på hög höjd vilket bör medföra att olägenheter för de närmast boende inte uppstår. Den visuella påverkan som anläggningar av den här typen ger upphov till kan jämföras med annan industriell verksamhet och får tillsammans med övriga faktorer vägas mot den ökade trygghet i värmeförsörjningen som uppstår. Alternativet kan emellertid visa sig sämre än Forsmarksalternativet om lokaliseringspro­blem skulle försena alternativets utbyggnad.

Såväl Forsmarksalternativet som närförlagda koleldade kraftvärmeverk kan enligt STOSEB kombineras med andra möjligheter att producera värme. Enligt vad jag erfarit planerar STOSEB att utanför fjärrvärmeom­rådet satsa på andra former av uppvärmning, t. ex. värmepumpar och gruppcentraler för fasta bränslen. STOSEB planerar vidare att genom värmepumpar utnyttja värme från avloppsvatten och därigenom täcka en del av fjärrvärmesystemets värmebehov. Sopförbränning och pä sikt ut­nyttjande av solvärme bedöms också kunna ge vissa tillskott. Genom dessa åtgärder kan det vara möjligt att tillgodose ett värmebehov motsva­rande värmebehovet under sommartid.

Värmepumpar uppvisar fördelar i olika avseenden. Genom att värme­pumpar fordrar distributionssystem för låga temperaturer kan de stimulera en framtida användning av solvärme. Värmepumpar utnyttjar tillförd ener­gi på ett effektivt sätt och möjliggör utnyttjande av lokala tillgångar på spillvärme. Mot denna bakgrund anser jag att STOSEB inför ett ställnings­tagande till hur Storstockholm skall minska oljeberoendet bör beakta även möjligheterna till väsentligt större användning av värmepumpar. Detta kan innebära betydande bränslebesparingar och ett effektivt utnyttjande av disponibel elenergi, samt ge en väsentlig sysselsättningseffekt och stimu­lans för svenskt näringsliv. Lägre vattentemperaturer innebär också att fjärrvärmesystemet på sikt kan utnyttjas med högre utbyte av elenergi i kraftvärmeverk.

Värmepumparna som till att börja med drivs med elenergi bör lokali­seras så att de senare kan övergå till bränsledrift. I detta skede är det lämpligt att kraftvärmeverk lokaliseras i anslutning till värmepumparna.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           243

Driften av värmepumpar och kraftvärmeverk kan, om värmeunderlaget i fjärrvärmesystemet så medger och om det visar sig ekonomiskt rimligt, kombineras genom mekanisk kraftöverföring frän kraftvärmeverkets tur­bin till värmepumpens kompressor eller genom att värmepumpen drivs med den elström som produceras i kraftvärmeverket. Väljes det senare alternativet föreligger större frihet vid lokalisering av såväl värmepumpar som kraftvärmeverk. I annat fall gäller för värmepumpalternativet samma principiella förutsättningar beträffande lokaliseringsfrågor som för fossilal­ternativet. Kraftvärmeverken kommer på sikt att behövas för att tillgodose landets elbehov. Ett alternativ med värmepumpar får därför inte minska den möjliga elproduktionen i kraftvärmeverk. Hur värmepumpar inverkar pä den nationella elbalansen är fortfarande oklart. Andra oklara faktorer är kostnaderna för värmepumpar och tillgången i Stockholm pä olika värme­källor t. ex. spillvärme. Jag tänker här även på möjligheten att utnyttja sjövatten som värmekälla. Under förutsättning att de oklarheter beträffan­de värmepumpar som jag har redovisat kan lösas torde värmepumpsalter­nativet kunna anpassas till olika framtida utvecklingslinjer och olika el­strömsbehov genom kombination med närföriagda koleldade kraftvärme­verk.

STOSEB har i skrivelse till regeringen i december 1980 framhållit att man ser det som angeläget att regeringen nu håller möjligheten öppen att grunda huvuddelen av Storstockholms fjärrvärmeförsörjning på överföring av värme från Forsmark. STOSEB avser att genom överläggningar med statens vattenfallsverk och Forsmarks Kraftgrupp AB utröna förutsätt­ningarna för projektets genomförande.

Under förutsättning att detaljprojektering visar att projektet fortfarande är intressant, att erforderliga tillstånd kan erhållas samt att parterna pä den kommunala sidan och inom Forsmarks Kraflgrupp AB kan komma över­ens om projektets genomförande pä kommersiella grunder ser jag inget hinder för att Storstockholms fjärrvärmeförsörjning huvudsakligen grun­das på fjärrvärme från Forsmark enligt det i utredningen presenterade alternativet. Jag gör samma bedömning vad gäller de båda andra alternati­ven.

Oavsett vilket alternativ som STOSEB efter de fortsatta övervägandena väljer att genomföra bör det enligt min mening leda till en oljeersättning på ca 1 milj. ton per år. Det alternativ som väljs måste dock innebära att kraven pä en god miljö i Storstockholmsområdet blir tillgodosedda. Dess­utom måste självfallet de anläggningar som skall byggas prövas pä vanligt sätt enligt gällande lagstiftning, bl. a. miljöskyddslagen.

Som jag senare (avsnitt 8.4) skall komma till avser jag att föreslå att lagen (1978: 160) om vissa rörledningar, den s.k. rörledningslagen, utvid­gas till att även omfatta rörledningar för transport av hetvatten. Härigenom skapas förutsättningar för en mer sammanhållen myndighetsprövning av projekt som avser fjärröverföring av hetvatten.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           244

Även frågan om Göteborgs värmeförsörjning har varit föremål för om­fattande utredningsarbete under en följd av år. Energiverken i Göteborg ansökte i januari 1979 om tillstånd enligt 136a S byggnadslagen till nylokali-sering av ett kraftvärmeverk eldat med olja alternativt kol och olja. Ansö­kan, som omfattar tvä mottrycksaggregat om vardera 205 MW el och 330 MW värme, har remissbehandlats. Den fortsatta prövningen vilar dock i avvaktan på slutligt yttrande från kommunen.

Regeringen gav i juni 1979 statens industriverk i uppdrag att följa det pågående utredningsarbetet och föreslå konkreta åtgärder som snabbt kan bidra till att minska oljeberoendet.

Statens vattenfallsverk bedriver i samarbete med SP Technology AB utveckling av ett projekt för förgasning av tunga restoljor från oljeraffina­derier och förbränning av gasen i ett s.k. kombikraftverk. Ett sådant kraftverk kan även byggas som kraftvärmeverk för samtidig produktion av el och värme. Projektet som går under namnet gasification combined cycle (GCC) är enligt min mening mycket intressant. Förgasning av tunga restol­jor erbjuder en miljövänlig användning av olja som annnars inte skulle fä förbrännas i Sverige. Projektet skulle om det visar sig genomförbart från teknisk och ekonomisk synpunkt vara ett intressant alternativ för Göte­borgs fjärrvärmeförsörjning.

Energiverken i Göteborg har med skrivelse i november 1980 tillställt industridepartementet utredningar om el- och värmeförsörjningen i Göte­borg. Utredningarna visar att koleldade hetvattencentraler eller kraftvär­meverk är mest fördelaktiga frän ekonomisk synpunkt. Värmeavtappning i Ringhals och överföring av hetvatten därifrån till Göteborgs tjärrvärmenät uppvisar liksom ett alternativ med ett kraftvärmeverk eldat med förgasade restoljor från raffinaderier sämre ekonomi än kolalternativen.

Statens industriverk har i skrivelse i november 1980 lämnat en lägesrap­port i uppdraget om Göteborgs värmeförsörjning. Industriverket bedömer att koleldade anläggningar från ekonomisk synpunkt är det fördelaktigaste alternativet för 1980-talets värmeförsörjning i Göteborg. Kraftvärmeverk för förgasade restoljor kan enligt industriverket inte ligga till grund för 1980-talets värmeförsörjning och är liksom värme från Ringhals sämre från ekonomisk synpunkt än kolalternativet. Enligt statens vattenfallsverk finns goda förutsättningar att genomföra ett kraftvärmeprojekt baserat på restoljor med acceptabel lönsamhet med idrifttagning år 1986.

För egen del anser jag att Göteborgs värmeförsörjning snarast måste komma att grundas på andra bränslen än olja. Fjärrvärmen bör byggas ut för att på sikt ge underlag för elproduktion i kraftvärmeverk. För använd­ning av naturgas gäller i stort samma förutsättningar som i Stockholm. Det innebär att under förutsättning att ett naturgasnät utsträcks till Göteborgs­regionen skulle naturgas kunna komma till användning i vissa områden i regionen som inte lämpar sig för fjärrvärme.

F. n. tillgodoses en relativt betydande del av Göteborgs Ijärrvärmeför-

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      245

sörjning med spillvärme från Shells raffinaderi. Samarbete pågår mellan Volvo och BP:s raffinaderi om utnyttjande av spillvärme. Genom den erfarenhet av spillvärmeutnyttjande som finns i Göteborg torde kommunen i sin fortsatta planering noga beakta möjligheter till ytteriigare spillvär­meutnyttjande, t. ex. genom användning av värmepumpar.

För att snabbt minska oljeberoendet bör i Göteborg en koleldad hetvat­tencentral byggas redan de närmaste åren. Mot slutet av 1980-talet bör andra lösningar komma till användning. Hetvattencentralen övergår dä till att svara för reserv och topplast. De lösningar som mot slutet av 1980-talet skulle kunna tänkas svara för huvuddelen av Göteborgs fjärrvärmeför-sötjning är värme från Ringhals, ökat utnyttjande av spillvärme, koleldat kraftvärmeverk eller kraftvärmeverk eldat med förgasad restolja från raf­finaderier.

Värmeavtappning i Ringhals fordrar ingrepp i en redan idrifttagen kärn­kraftanläggning. Ombyggnaden skulle därför enligt vad jag erfarit från statens vattenfallsverk bli komplicerad. Enligt vattenfallsverket kan en sådan ombyggnad medföra risk för driftstörningar och plötsliga stora pro­duktionsbortfall vilket i sin tur kan påverka reaktorsäkerheten. Om det bortfall av elproduktion som erhålls vid värmeavtappning inte skall behöva ersättas med kolkondens måste ett kraftvärmeverk uppföras i Göteborg eller i Ringhals på samma sätt som i Forsmark till den tidpunkt då kolkon­dens annars skulle behövas för landets elförsörjning. Från utrymmes- och tillståndssynpunkt är en sådan lösning enligt vattenfallsverket svår att genomföra i Ringhals. Mot bakgrund härav ställer jag mig tveksam till värmeavtappning i Ringhals. Jag förordar att Göteborgs kommun väljer någon annan lösning för sin Qärrvärmeförsörjning.

Jag har tidigare framhållit att Göteborgs kommun enligt min mening omgående bör bygga en koleldad hetvattencentral. Fjärrvärmeförsörjning­en bör frän slutet av 1980-talet klaras av ett koleldat kraftvärmeverk, av ett kraftvärmeverk eldat med förgasad restolja eller genom ett ökat utnyttjan­de av spillvärme med hjälp av värmepumpar.

Även för området Malmö/Lund har omfattande utredningsarbete bedri­vits för att finna en regional lösning av värmeförsörjningsfrågorna. Fjärr­värmeförsörjningen är sä gott som uteslutande beroende av olja. Det s. k. sydgasprojektet innebär leverans av naturgas till industrier och småhusbe­byggelse. De alternativ för fjärrvärmeförsörjningen som studerats på sena­re år är värme från kärnkraftverket i Barsebäck och koleldade anläggning­ar i Malmö och Lund.

För värme från Barsebäck till Malmö och Lund, det s. k. Sydvärmepro-jektet, förelåg våren 1979 en utredning. Syd värmeprojektet visade sig lönsamt i förhållande till lokala kraftvärmeverk om elbortfallet vid vär­meavtappning i Barsebäck ersätts med ny kärnkraft. Om kärnkraftsut­byggnaden däremot begränsas till tolv block bör enligt utredningen värme­behovet i Malmö och Lund täckas genom utbyggnad av koleldade kraftvär-

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      246

meverk. Sydkraft AB, Malmö industriverk och Lunds tekniska verk har även utrett huruvida kraftvärmeverk bör byggas både i Malmö och i Lund eller om kraftvärmeverk endast skall byggas i Malmö. En lösning med kraftvärmeverk i Malmö och med en hetvattenledning till Lund synes enligt utredningen vara att föredra såväl från ekonomisk som från miljö­mässig synpunkt. Sydkraft ansökte i november 1979 om tillstånd enligt 136a§ byggnadslagen till ett kol- och oljeeldat kraftvärmeverk i Malmö. Blockets produktionskapacitet är 340 MW el vid kondensdrift eller 290 MW el och 490 MW värme vid mottrycksdrift. Vid remissbehandlingen har Malmö kommun ännu inte yttrat sig i ärendet. En förnyad utredning har enligt vad jag erfarit påbörjats av Malmö och Lunds kommuner och Syd­kraft i syfte att på nytt pröva de olika alternativen för Malmö och Lunds fjärrvärmeförsörjning.

För egen del anser jag att fjärrvärmeförsörjningen i Malmö och Lund snarast måste komma att grundas på andra bränslen än olja. En regional lösning verkar tilltalande såväl frän ekonomisk som frän miljömässig syn­punkt. Avgörande är dock att beslut om att genomföra projektet snarast kan fattas.

Om sydgasprojektet kommer att expandera frän den första etappens 0,44 miljarder m' per år till upp mot 0,77 miljarder m per år bör denna ökade naturgasanvändning i enlighet med vad jag tidigare (avsnitt 7.3) anfört i största möjliga grad ersätta lätt eldningsolja. Härigenom kommer naturga­sen inte att nämnvärt påverka Qärrvärmeutbyggnaden i Malmö och Lund.

Barsebäck är p.g.a. hamnförhällandena, m.m. en mindre lämplig plats för lokalisering av koleldade anläggningar. Värmeavtappning i Barsebäck fordrar liksom i Ringhals ingrepp i en kärnkraftanläggning som är i drift. Som jag senare (avsnitt 10.2) skall återkomma till bör ett program för säkerhetshöjande åtgärder genomföras vid kärnkraftverket i Barsebäck. Detta program innebär relativt omfattande byggnadsarbeten. Jag ställer mig tveksam till att samtidigt med detta genomföra ombyggnad för vär­meavtappning särskilt med hänsyn till den relativt korta tid som Barsebäck ändå skulle användas för värmeavtappning. Det bör enligt min mening i stället finnas goda förutsättningar för att bygga koleldade anläggningar i Malmö-Lund för att tillgodose regionens Ijärrvärmebehov. Även i denna region finns anledning att beakta möjligheter att utnyttja spillvärme genom användning av värmepumpar.

8.3.6 Sammanfattning

Jag har i det föregående redogjort för min syn på fjärrvärme och vissa därtill hörande frågor. Jag förordar att regeringen föreslår riksdagen att godkänna där angivna riktlinjer för fjärrvärmeutbyggnaden och fjärrvärme­systemens försörjning med bränslen.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      247

8.4 Fjärröverföring av hetvatten

Den 1 maj 1978 trädde lagen (1977: 160) om vissa rörledningar, den s. k. rörledningslagen, i kraft. Rörledningslagen innebär att rörledning för trans­port av råolja, naturgas eller liknande produkter under vissa förutsättning­ar inte får dras fram eller begagnas utan särskilt tillstånd (koncession). Sådan koncessionsplikt finns inte beträffande rörledning för transport av hetvatten för uppvärmning.

I samband med utskottsbehandlingen i riksdagen av regeringens propo­sition 1977/78:86 med förslag till lag om vissa rörledningar m.m. anförde näringsutskottet (NU 1977/78:47 s. 3) bl. a. att utskottet utgick från att, om så visade sig motiverat, regeringen skulle föranstalta om en komplettering av koncessionssystemet enligt rörledningslagen så att det också kom att omfatta rörledningar för transport av hetvatten. Riksdagen följde utskottet (rskr 1977/78:210).

Frågan om lagstiftning för längre hetvattenledningar har, som jag tidi­gare berört, aktualiserats bl. a. genom de utredningar som färdigställts eller påbörjats beträffande möjligheterna att förse storstadsområdena med vär­me från kärnkraftverken i Barsebäck, Forsmark och Ringhals.

Storstockholms Energi AB och statens vattenfallsverk framför i utred­ningen Fjärtvärme från Forsmark att en samlad prövning av hetvattenled­ningen är önskvärd. Detta skulle enligt utredningen underlättas om rörled­ningslagen ändrades så att även hetvattenledningar blir koncessionsplik­tiga.

Inom industridepartementet har upprättats en promemoria med förslag till ändring av 1 § rörledningslagen. Promemorian, som också innehåller en redogörelse för gällande rätt på området och för vissa tekniska förhållan­den, har remissbehandlats (bilaga 1.13).

Genom rörledningslagen har samhället getts möjlighet att på ett tidigt stadium samlat pröva tillkomsten och förläggningen av mera omfattande rörledningar för transport av bl. a. olja eller naturgas.

Skälen för en sådan samlad prövning var i huvudsak följande. Rörled­ningar för transport av olja eller naturgas kommer genom sin stora trans­portkapacitet att avsevärt ingripa i bestående förhållanden inom transport­sektorn. Anläggandet kan vidare komma i konflikt med natur- och miljövårdsintressen liksom med gällande planbestämmelser. Ledningen kan också få stor betydelse från försvarssynpunkt. Den ställer normalt också krav på stora kapitalinsatser. Innehav och drift medför slutligen omfattande förpliktelser av olika slag, varför det är angeläget att tillse att anläggningens ägare har resurser, som garanterar kontinuerlig drift samt tillgångar att fullgöra eventuellt uppkommande skadeståndsskyldighet gentemot tredje man.

Som anförs i promemorian kan liknande skäl också åberopas i fråga om sådana mera omfattande fjärrvärmeledningar, som nu kan bli aktuella. Jag

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      248

ansluter mig därför till förslaget att rörledningslagens koncessionskrav görs tillämpligt också på sådana ledningar.

Rörledningslagens koncessionskrav gäller inte för ledning som har eller avses fä en längd av högst 20 kilometer, huvudsakligen skall utnyttjas för att tillgodose enskilda hushälls behov eller uteslutande skall nyttjas inom hamn- eller industriområde. Dessutom har regeringen möjlighet att för visst fall medge undantag från koncessionsplikt. 1 promemorian föreslås att dessa undantag också skall gälla fjärrvärmeledningar. Några remissin­stanser har riktat kritik mot detta. Det har därvid anförts bl. a. att avgräns-ningen är alltför vag och kan innebära t. ex. att kommunala fjärrvärmenät blir koncessionspliktiga, vilket är obehövligt.

Det är också min uppfattning att det inte föreligger något behov att införa koncessionsplikt för rent lokala fjärrvärmeledningar, t. ex. kommu­nala tjärrvärmenät. Det är givetvis svårt att finna ett helt oantastbart kriterium för avgränsningen. Jag anser emellertid att den avgränsning som nu finns i 1 § rörledningslagen är väl lämpad för syftet att frän koncessions­plikt undanta dessa lokala nät. Även i övrigt framstår den som ändamåls­enlig. Jag ansluter mig således till promemorieförslaget i detta hänseende.

Några anmärkningar har framförts mot förslaget i promemorian att ock­så övriga bestämmelser i rörledningslagen skall gälla i fräga om fjärrvärme­ledningar. Från några håll har sålunda påpekats att reglerna om villkor i 6§ i vissa hänseenden inte bör gälla sådana ledningar. Det har också anförts att reglerna om återställningsarbeten bör vara lindrigare för fjärrvärmeled­ningar.

I dessa hänseenden vill jag anföra följande.

I 6§ första stycket rörledningslagen sägs att koncession skall förenas med de villkor som behövs för att skydda allmänna intressen eller enskild rätt medan andra och tredje styckena innehåller exempel på villkor som får föreskrivas. Behovet av villkor kan självfallet variera från fall till fall. Bestämmelsen är så utformad att villkoren kan anpassas allt efter behov och lämplighet i det enskilda fallet. Enligt min mening föreligger därför inte något behov av ändring av paragrafen i fråga. Jag anser inte heller bärande skäl tala för någon särbehandling för fjärrvärmeledningar vad gäller kraven på återställningsarbeten. Även i övrigt är de nuvarande reglerna i rörled­ningslagen väl lämpade för fjärrvärmeledningar.

I promemorian lämnas inte något förslag till särskild skadeståndsregle­ring när det gäller drift av fjärrvärmeledningar. Enligt förslaget bör denna fråga övervägas i anslutning till frågan om ansvarighet för skada vid drift av naturgas- eller oljeledningar, vilken av skäl som närmare anges i prome­morian kommer att tas upp i ett senare sammanhang. Eftersom någon drift av sådana fjärrvärmeledningar som nu föreslås bli koncessionspliktiga inte är aktuell förrän om några år, kan det enligt min mening inte föreligga några betänkligheter mot att inte nu ta ställning till frågan om skadestånds­reglering.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet            249

Jag vill avslutningsvis behandla en fråga beträffande vilken jag inte kan ansluta mig till promemorieförslaget. Förslaget innebär att koncessions­pliktiga fjärtvärmeledningar kommer att omfattas av lagen (1942:335) om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar (krigsskyddslagen). Denna lag är nämligen tillämplig på alla rörledningar som kräver konces­sion enligt rörledningslagen. Vissa frågor enligt krigsskyddslagen prövas av krigsskyddsnämnden för kraftanläggningar. Nämnden har avstyrkt för­slaget i denna del. I huvudsak har nämnden därvid anfört att dess prövning är helt inriktad på skyddsåtgärder m. m. som syftar till att tillgodose landets behov av elektrisk energi i krigstid medan frågan om utförande, skydd m. m. av hetvattenledningar för värmeleverans helt ligger vid sidan av nämndens nuvarande verksamhet. Nämnden föreslår i stället att de föreskrifter som kan behövas för att tillgodose krigsskyddets intresse vad gäller sådana ledningar meddelas i samband med koncessionen efter hö­rande av exempelvis överbefälhavaren och civilförsvarsstyrelsen.

Enligt min mening är nämndens anmärkningar välgrundade. Lagen om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar bör därför inte göras tillämplig pä koncessionspliktiga fjärrvärmeledningar. I stället bör konces­sionsbeslutet innehålla erforderiiga föreskrifter för krigsskyddet.

I övriga hänseenden ansluter jag mig till promemorieförslaget och de motiv som har anförts till stöd för detta.

På grund av det anförda förordar jag att den föreslagna ändringen av 1 § rörledningslagen genomförs samt att i samband därmed krigsskyddslagen ändras så att den inte kommer att omfatta fjärrvärmeledningar.

I enlighet härmed har inom industridepartementet upprättats förslag till lag om ändring i lagen (1978: 160) om vissa rörledningar och förslag till lag om ändring i lagen (1942: 335) om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraft­anläggningar m.m. Lagförslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bihang I och bihang J. Förslagen är inte av sådan beskaffenhet att lagrådets yttrande behöver inhämtas.

8.5 Elvärme

Eluppvärmning kan ske pä flera olika sätt antingen som s.k. direktver­kande elvärme bestående av elradiatorer eller liknande anordningar, t. ex. takvärme, eller som vattenburen elvärme där uppvärmningen sker med hjälp av elpanna eller elpatron. Elvärme kan även vara ackumulerande varvid värme lagras nattetid för att successivt avges.

Andelen småhus med elvärme har ökat starkt under den senaste tioårs­perioden. F.n. förses ca 65% av antalet nybyggda småhus med elvärme. Under 1970-talets första hälft installerades så gott som uteslutande s.k. direktverkande elvärme med elradiatorer. De senaste åren har installation av vattenburna elvärmesystem blivit allt vanligare. Under år 1979 såldes i Sverige 625000 elradiatorer och 50000 elpannor. Det betyder att det under detta år installerades vattenburen elvärme i ungefär samma omfattning som direktverkande elvärme med elradiatorer.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      250

Elvärme är ett flexibelt uppvärmningssystem i den meningen att ett flertal energiråvaror och energikällor kan användas för att producera den el som erfordras. Detta accentueras av förhållandet att elsystemet är helt integrerat och att därför elproducerande anläggningar kan lokaliseras över hela landet med hänsyn bl. a. till miljöförhållanden. Den höga driftsäkerhe­ten i det svenska kraftnätet gör att sannolikheten för utebliven elleverans under en längre tid är mycket låg. Elvärmen är bekväm för användarna, lätt att reglera och ger ingen lokal miljöbelastning.

Värmesystem som grundas pä cirkulerande vatten ger i princip möjlighet att grunda uppvärmningen på fjärrvärme, el eller pannor utformade för olika bränslen. Därmed kan vattenburen elvärme sägas uppvisa större flexibilitet än elvärme med elradiatorer. Denna ökande flexibilitet uppnås till priset av högre investeringskostnader och en något högre energiför­brukning.

Vattenburen elvärme - liksom andra vattenburna värmesystem - kan om systemet dimensioneras för låg framledningstemperatur utan genom­gripande insatser i själva radiatorsystemet anpassas så att alternativa upp­värmningsformer t. ex. solvärme och/eller värmepump, senare kan införas om så skulle visa sig lämpligt. Statens planverk har i en utredning om anpassningsbara uppvärmningssystem föreslagit att alla tillkommande vat­tenburna uppvärmningssystem skall dimensioneras för en framlednings­temperatur inte överstigande 50°C.

Mot bakgrund av resultatet i folkomröstningen om kärnkraft våren 1980 tillkallades med stöd av regeringens bemyndigande den 17 april 1980 en kommitté (I 1980:05) om vissa frågor om elanvändning. Kommitténs upp­gifter var enligt direktiven att ange hur elenergi kan användas för att spara olja utan att det uppstår låsningar till ett ökat elutnyttjande i framtiden samt att utarbeta förslag som gör det möjligt att förhindra användning av direktverkande elvärme med elradiatorer i viss tillkommande permanent­bebyggelse.

Kommittén som tog namnet elanvändningskommittén (ELAK) avläm­nade sitt betänkande (Ds I 1980:22) El och olja i oktober 1980.

Betänkandet innehåller ett stort antal förslag. Jag kommer i det följande att redogöra för vissa av kommitténs förslag och därefter ge min syn på dessa. De av kommitténs förslag som jag inte tar upp i den fortsatta framställningen finner jag inte f.n. bör föranleda någon åtgärd frän rege­ringens sida.

Kommittén har föreslagit att den kommunala energiplaneringen bör förstärkas och att kommunerna för olika planomräden bör ta ställning till aktuella och framtida uppvärmningsformer. Till detta förslag återkommer jag senare (kapitel 12) då jag behandlar den kommunala energiplaneringen.

ELAK anser att den tillgängliga elkapaciteten bör användas för att ersätta olja vid uppvärmning. Detta kan enligt ELAK ske dels genom att elenergi används i stora elpannor i ijärrvärmenät och inom industrin under

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           251

perioder då enbart vattenkraft och kärnkraft svarar för elförsörjningen, dels genom att fastigheter med idag oljeeldade små och medelstora pannor övergår till vattenburen elvärme. Även värmepumpar kan komma i fråga, framförallt i form av ytjordvärmepumpar i större en- och tvåfamiljsfastig-heter.

Som utgångspunkt för sina bedömningar har ELAK haft en preliminär version av den energiprognos (SIND 1980: 17) som statens industriverk presenterat hösten 1980. ELAK har kommit fram till att det, utöver den elvärme år 1990, ca 3 TWh, som kommittén bedömer tillkomma i nya byggnader, finns utrymme för att använda 13-20 TWh elenergi år 1990 för att ersätta olja detta år.

ELAK anser att dessa konverteringar är samhällsekonomiskt lön­samma. Det är dock enligt ELAK i vissa fall betydande skillnad mellan samhällsekonomisk och privatekonomisk lönsamhet. Huvudorsaken till denna bristande överensstämmelse är den nuvarande beskattningen på olja och el. Med hänvisning till att en översyn av energibeskattningen f. n. görs av utredningen (B 1979:06) om beskattning av energi ansåg sig ELAK förhindrad att lägga fram förslag till en förändring av relationen i skatt på el och olja.

För att stimulera installation av stora elpannor i fjärrvärmenät och inom industrin föreslår ELAK som jag tidigare (avsnitt 8.3.2) har nämnt att jämkning av elskatten skall vara möjlig vid användning av sådana elpannor under perioder då enbart vattenkraft och kärnkraft svarar för elförsörjning­en. ELAK anser att det kan finnas skäl för att kraftföretagen står som ägare till elpannorna och säljer värme till ett pris som något understiger kostnaden för oljeproducerad värme.

För att stimulera övergång från olja till el i fastigheter med små och medelstora pannor föreslår ELAK lån och i vissa fall bidrag. Lån bör beviljas för installation av elpatron, elkassett och varmvattenberedare samt för kostnader för byte av oljepanna till panna för andra bränslen. Pannbyte till kombinationspanna bör stimuleras genom förmånligare lån och genom bidrag om högst 3000 kr. beräknat på restvärdet av den befint­liga oljepannan. ELAK föreslår också att energisparlån skall kunna för­enas med villkor om konvertering till el med elpatron eller motsvarande. För att undvika en oekonomisk utbyggnad av distributionsnät bör enligt ELAK lån och bidrag kräva godkännande från eldistributören. Byggnads­lov skall enligt ELAK krävas för att man i befintlig byggnad skall fä väsentligt ändra eller införa helt nytt uppvärmningssystem.

ELAK anser att information om tekniska möjligheter och ekonomiska villkor är ett väsentligt medel för att snabbt få igång en konvertering från olja till el. En prövning av de föreslagna styrmedlen bör enligt ELAK genomföras senast år 1985.

ELAK påpekar att en god tillgång pä el kan minska utrymmet för nya energikällor. För att sä inte skall bli fallet fordras enligt ELAK en framät-syftande statlig och kommunal energiplanering.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      252

ELAK:s andra huvuduppgift var som jag tidigare har framhållit att lägga fram förslag till förbud mot direktverkande elvärme med elradiatorer i viss ny permanentbebyggelse.

ELAK föreslår att förbud med vissa undantag införs den 1 januari 1982. Särskilt uppvärmningssnåla byggnader föresläs fä utföras med elradia­torer. En byggnad är enligt ELAK att anse som särskilt energisnål om behovet av elenergi för radiatorer och tappvarmvatten är 40% lägre än behovet för radiatorerna för byggnader byggda enligt SBN 75. 1 ett andra steg vid mitten av 1980-talet bör kraven skärpas. Denna skärpning bör utgå från den kunskap som då föreligger och det samhällsekonomiskt optimala. Ett riktmärke för andra steget bör enligt ELAK vara en minskning med 70% frän SBN 75. ELAK föreslår att från ett förbud mot elradiatorer därutöver undantas tillfälliga byggnader och byggnader som värms upp tillfälligt, t. ex. flertalet fritidshus och vissa samlingslokaler, tillverknings­lokaler inom industrin, jordbruket och trädgårdsnäringen, kulturhistoriskt värdefulla byggnader samt att undantag i övrigt medges där ett förbud framstår som uppenbart orimligt. ELAK föreslår att förbudet införs som ett tillägg i byggnadsstadgans bestämmelser om uppvärmning av innebörd att elradiatorer inte får installeras utan särskilda skäl. Vad som utgör särskilda skäl och därmed berättigar till installation av elradiatorer avses blir preciserat i de tillämpningsföreskrifter som statens planverk utfärdar i Svensk Byggnorm. Prövningen binds till hanteringen av byggnadslovs­ärenden.

Lånebestämmelserna bör enligt ELAK ändras så att uppvärmningssnåla byggnader med elradiatorer kan finansieras på lika villkor som övriga byggnader. ELAK föreslår att nytillkommande småhus som skall värmas med vattenburen el bör förberedas så att skorsten m. m. senare kan instal­leras. I byggnader som kommer att värmas med elradiatorer bör förbere­delser göras vid planeringen sä att ett inre distributionssystem senare kan införas.

Ett förbud mot elradiatorer kan medföra en ökad installation av pannor för enbart olja. ELAK föreslår därför att kostnaden för oljetank och oljebrännare inte skall få räknas in i läneunderlaget för statliga län till bostadsbyggande. För installation av villapannor som kan eldas med olja bör enligt ELAK krävas att pannan är förberedd för användning av el­energi.

ELAK tar även upp förslaget om s.k. lågtemperatursystem från plan­verkets utredning om anpassningsbara uppvärmningssyslem och föreslår därvid att tillkommande vattenburna system dimensioneras enligt normen 60-40°C.

ELAK:s betänkande har varit föremål för remissbehandling. En redo­visning av kommitténs förslag och remissinstansernas synpunkter härpå redovisas i bilaga 1.12.

Det överväldigande flertalet remissinstanser är positiva till att el an­vänds för att ersätta olja pä det sätt som ELAK har föreslagit.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      253

För egen del anser jag att den tillgängliga elkapaciteten bör användas för att på effektivast möjliga sätt ersätta olja vid uppvärmning. Den för detta ändamål tillgängliga kapaciteten bestäms som jag senare (avsnitt 9.2) när­mare kommer att redogöra för i första hand av hur industrins framtida elbehov utvecklas och den tillgängliga produktionskapaciteten.

Jag har tidigare (avsnitt 8.3.5) redogjort för min syn på att utnyttja kärnkraftverk för värmeproduktion. Värmeavtappning i block 3 i kärn­kraftverket i Forsmark minskar den år 1990 tillgängliga elproduktionskapa­citeten med ca 3 TWh. Om värmeavtappning kommer till utförande finner jag att den av ELAK föreslagna omfattningen av övergängen från olja till el bör minskas med ca 3 TWh. Mot bakgrund av vad jag tidigare (avsnitt 4.6) har anfört om det framtida energibehovet finner jag att elenergi utöver elvärme i nya hus bör kunna användas för att ersätta olja i storleksordning­en 5-13 TWh är 1985 och 10-16 TWh är 1990. Det bör vara möjligt att redan från är 1985 årligen använda ca 3 TWh el i stora elpannor i fjärrvär­menät och inom industrin under perioder dä enbart vattenkraft och kärn­kraft svarar för elproduktionen. År med riklig vattentillgång och särskilt hög tillgänglighet i kärnkraftverken bör en större mängd elenergi kunna användas för detta ändamål. Stora elpannor som ersätter tung eldningsolja bör dock användas endast i den mån vattenkrafts- och kärnkraftsproduk­tionen inte helt erfordras för elvärme som ersätter lätt eldningsolja.

El bör således kunna ersätta olja i små och medelstora pannor i en omfaUning av 2-10 TWh år 1985 och 7-13 TWh år 1990. Till detta kommer ca 3 TWh elvärme i nya hus år 1990. Den kraft som det här är frågan om är till största delen den idag oljebaserade mottryckskraften. Alternativet till att utnyttja denna kraft för att ersätta lätt eldningsolja vid uppvärmning är att stänga av kraftvärmeverken. Härigenom skulle tung eldningsolja sparas. Högre verkningsgrad i kraftvärmeverken än i villapan­nor och prisskillnaden mellan lätt och tung eldningsolja medför att det är samhällsekonomiskt lönsamt att utnyttja mottryckskraften för att ersätta lätt eldningsolja. Härigenom bör enligt min mening också skapas incita­ment för att bygga om mottrycksverken till eldning med fasta bränslen.

Användning av el för uppvärmning av bostäder och lokaler som i dag uppvärms med olja innebär att el används på ett sådant sätt att låsningar till ett framtida högt elutnyttjande inte uppstår. I jämförelse med t. ex. elan­vändning inom industrin kan den här föreslagna formen av behov enklare ersättas av andra energislag.

Jag anser det väsentligt att övergången från olja till el kommer igång snabbt. Jag kan även instämma i den av ELAK föreslagna strategin som innebär att konverteringarna inriktas på den högre nivån. Det är enligt min mening lättare att vid behov minska konverteringstakten än att öka den om det visar sig finnas utrymme för en större mängd konverteringar.

Såväl ELAK som flera remissinstanser har betonat behovet av att beak­ta eldistributionsnätens kapacitet vid övergången från olja till el för upp-

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      254

värmningsändamål. Jag anser att eldistributören inom ramen för den nya inriktningen av den kommunala energiplaneringen, som jag senare (kapitel 12) kommer att föreslå, bör få möjlighet att påverka övergången från olja till el. Möjlighet att ta ut anslutningsavgift vid konvertering till elvärme bör övervägas.

ELAK har liksom vissa remissinstanser påpekat att en omfattande kon­vertering från olja till el kan minska utrymmet för alternativa energikällor under 1980-talet. Föregen del vill jag anföra att de alternativa energikällor som står närmast ett kommersiellt genombrott är de inhemska bränslena flis och torv. Solvärmen kommer under 1980-talet som jag senare (avsnitt 8.7) skall återkomma till, att befinna sig i ett utvecklingsskede där utprov-ning av lämplig utrustning kommer att ske, samt där underiag för en större komponenttillverkning kommer att behövas. Av de värmebalanser (avsnitt 8.1) och de totala energibalanser (avsnitt 5.1) som jag har redovisat fram­går att jag räknar med en mycket omfattande introduktion av flis och torv redan under 1980-talet samt att jag räknar med att solvärme skall kunna införas med 1—3 TWh till år 1990. De satsningar pä nya energikällor som jag här har redovisat måste betraktas som mycket ambitiösa. Jag anser således att det finns utrymme för såväl elvärme som de nya energikällorna.

Flertalet remissinstanser framför att skatterelationen olja och el bör göras neutral för att stimulera en övergång från olja till el. Även jag anser att den nuvarande beskattningen på olja och el innebär ett hinder för att få till stånd en omfattande övergång. Jag har tidigare (avsnitt 8.3.2) redogjort för min syn på användning av stora elpannor i Ijärrvärmenät och inom industrin. Jag redogjorde därvid för min syn pä beskattningen pä olja och el och nämnde att chefen för budgetdepartementet i ett annat sammanhang kommer att lägga fram förslag till höjning av den allmänna energiskatten på olja.

För att få till stånd en övergång från olja till el i små och medelstora pannor föreslår ELAK lån och i vissa fall bidrag. Chefen för bostadsdepar­tementet kommer att i ett annat sammanhang ta upp dessa frågor.

ELAK:s förslag till förbud mot direktverkande elvärme avstyrkes av flertalet av remissinstanserna. De skäl som åberopas mot ett förbud är att det inte är visat att uppvärmning med elradiatorer skulle vara mindre flexibelt än t. ex. vattenburen elvärme, att stora kostnadsökningar skulle bli följden av ett förbud och att ett förbud enligt ELAK:s förslag skulle leda till omfattande byråkratiskt krångel. Flera remissinstanser föreslår att val av uppvärmningssystem i olika typer av bebyggelse skall ske inom ramen för den kommunala energiplaneringen.

Enligt ELAK är merkostnaden för att i efterhand installera ett vatten­buret system ca 3000 kr i ett genomsnittligt småhus. Detta visar enligt bl.a. Svenska kraftverksföreningen att detta inte som ELAK påstår kan vara en betydande tröskel vid en framtida omställning, speciellt mot bak­grund av att byte av uppvärmningssystem dessutom fordrar installation av ny panna, skorsten, lagerutrymmen m.m.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           255

Enligt ELAK behöver elradiatorsystemet användas under en period av 5-8 år innan övergång till ett vattenburet system kan ske utan merkostnad jämfört med att redan från början installera ett vattenburet system.

Statens industriverk, statens råd för byggnadsforskning och statens planverk anser att eventuella restriktioner för val av uppvärmningssystem bör utformas med utgångspunkt i lokala förhållanden. Härigenom skulle enligt planverket vissa uppvärmningssystem förbjudas endast i de fall där ett från samhällets synpunkt bättre alternativ kan erbjudas. Planverket föreslär att förbudet utformas så att det endast kommer att gälla i områden där fastigheterna kan anslutas till ett befintligt eller planerat centraliserat värmeförsörjningssystem.

Flera remissinstanser anser att den av ELAK föreslagna gränsen för när ett hus är att betrakta som särskilt energisnålt, dvs. då behovet av elenergi för radiatorer och tappvarmvatten minskar med 40% av behovet för radia­torerna om byggnaden byggdes enligt SBN 75, kommer att bli svär att nå.

Flera remissinstanser, däribland kammarrätten i Stockholm, anser att ett förbud enligt ELAK:s förslag inte kan genomföras redan 1 januari 1982 med hänsyn till att normer behöver utarbetas och att byggnadsindustrin måste få skälig tid att anpassa sig till de nya normerna.

Rörfirmornas riksförbund, VVS-tekniska föreningen och VVS-inlbrma-tion anser att förbudet mot direktverkande elradiatorer bör utformas med färre undantag och att större krav bör ställas pä byggnadernas utformning.

För egen del anser jag att det i vissa avseenden skulle kunna vara en fördel med att eventuella restriktioner mot vissa uppvärmingsformer utfor­mas mot bakgrund av lokala förhållanden. Ett sådant synsätt skulle kunna ligga i linje med det förslag till ökat kommunalt ansvar för energiförsörj­ningen som jag senare (kapitel 12) kommer att återkomma till. Jag har emellertid funnit skäl för alt de villkor som bör gälla för installation av elradiatorer bör utformas i enlighet med ELAK:s förslag.

Riksdagens beslut att kärnkraften skall avvecklas medför att elanvänd­ningspolitiken bör inriktas på att i första hand tillgodose sädana elbehov där elenergi har de största fördelarna och endast med mycket stora svårig­heter kan ersättas av andra energislag. Jag tänker då närmast på använd­ning av el för drift och belysning inom industrin och övriga samhällssek­torer. Uppvärmning av bostäder och lokaler kan däremot ske med andra energislag. Elenergi bör emellertid även kunna få användas för uppvärm-ningsändamäl. Detta förutsätter dock enligt min mening att det sker på ett sådant sätt att det senare är möjligt att övergå till andra uppvärmnings­former.

Jag har tidigare redogjort för användningen av elenergi för uppvärmning av byggnader som idag uppvärms med olja. Då det gäller installation av elvärme i nya byggnader kan detta ske genom installation av s.k. vatten­buren elvärme eller genom elradiatorer eller liknande. Sedan elradiatorer

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           256

väl installerats torde det finnas en betydande tröghet mot att övergå till annan uppvärmningsform även om, som ELAK har visat, det i och för sig är möjligt att först installera elradiatorer och senare vid behov installera ett vattenburet system. Om däremot elradiatorer skulle förbjudas generellt finns som ELAK framhåller en stor risk för att utvecklingen av uppvärm­ningssnåla byggnader skulle upphöra. Jag anser därför att elradiatorer eller liknande kan tillåtas om byggnaderna utförs så att användningen av elener­gi för sådan uppvärmning endast marginellt påverkar den nationella elba­lansen eller direktverkande elvärme av särskilda skäl bör installeras. Jag ansluter mig därför efter samråd med chefen för bostadsdepartementet i princip till ELAK:s förslag beträffande vilka villkor som bör gälla för användningen av direktverkande elvärme. Uppvärmningssnåla byggnader bör få värmas med direktverkande elradiatorer om behovet av elenergi för radiatorer och tappvarmvatten genomsnittligt kan minskas med 40 % av behovet för radiatorerna om byggnaden varit utförd enligt minimikraven på värmeisolering och luftomsättning i SBN 75. Det kan finnas skäl att påpeka att bostadskonsumenterna därigenom får en lägre elförbrukning och en däremot svarande lägre driftskostnad, medan däremot investerings­kostnaden blir högre.

1 ett andra steg bör kraven skärpas. Vid mitten av 1980-talet bör en omprövning genomföras mot bakgrund av den kunskap som då föreligger och vad som är att anse som samhällsekonomiskt optimalt.

Jag finner remissinstansernas påpekande angående restriktionernas ikraftträdande rimligt. Jag anser att de föreslagna villkoren för installation av elradiatorer bör träda i kraft den I januari 1983.

Chefen för bostadsdepartementet kommer senare att närmare ta upp frågor om de särskilda villkoren för installation av elradiatorer. Hon kom­mer därvid även att ta upp vissa frågor om lånebestämmelser och åtgärder för att underlätta senare övergång till uppvärmning med andra energislag.

Jag förordar att regeringen föreslår riksdagen att godkänna de riktlinjer för användning av el för att ersätta olja som jag nu har redogjort för.

8.6 Värmepumpar

Värmepumpstekniken gör det möjligt att ur en värmekälla med låg temperatur utvinna värmeenergi och utnyttja denna vid en högre tempera­turnivå för värmning av t. ex. ett radiatorsystem. Som värmekälla kan t. ex. uteluft, spillvärme, jord, avloppsvatten eller sjövatten fungera. Vär­mepumpar kan också användas i kombination med solfångare. Vid s.k. ytjordvärme utnyttjas upplagrad solvärme i marken via nedgrävda slingor.

Värmepumpar kan ge 2 ä 3 gånger mer nyttig energi än vad som tillförs värmepumpens kompressor. Värmepumpar kan i princip drivas med el

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       257

eller bränsle. F. n. utnyttjas praktiskt taget uteslutande el. Liksom vid solvärme erfordras i de flesta fall tillskottsvärme för att klara uppvärm­ningsbehovet under den kallaste årstiden. Tillskottet kan tillföras genom t. ex. olja eller el. Kombinafionen solvärme och värmepump kan visa sig bli en gynnsam lösning på uppvärmninsfrågan, särskilt vid något större projekt. Oljeersättningsdelegationens (I 1979:01) arbetsgrupp för solvärme har i en rapport (Ds I 1980:10) Förutsättningarna för ökad användning av solvärme i Sverige bl. a. angivit potentialen för värmepumpar av olika slag. De potentialer som anges är betydande. Bl. a. bör det enligt gruppen finnas möjlighet att installera 175000 ytjordvärmepumpar och 800000-950000 luftvärmepumpar i småhus. Värmepumpar i andra byggnader än småhus och i centrala system bör enligt gruppen kunna installeras i en omfattning motsvarande ca 30 TWh värme per år.

ELAK anger i betänkandet (Ds I 1980:22) El och olja att det f. n. finns ungefär 10000 mindre värmepumpar installerade. År 1979 försågs 3 % av de nybyggda småhusen med värmepump. Gjorda utvärderingar av bespa­ringseffekterna med olika typer av värmepumpar har enligt ELAK visat att ytjordvärmepumpar normalt ger en besparing pä 50 % av behovet för värme och varmvatten. Längtidserfarenheter saknas dock ännu. Ekolo­giska förhållanden i marklagren återstår också att studera. Besparingsef­fekterna med luftvärmepumpar är däremot mycket olika från fall till fall. Ibland har besparingseffekten varit god medan den i andra fall har varit obetydlig eller t. o. m. obefintlig. En besparingseffekt på 30 % av uppvärm­ningsbehovet kan troligen uppnås i genomsnitt vid användning av luftvär­mepumpar. En speciell tillämpning är små luftvärmepumpar för upp­värmning av tappvarmvatten. Sädana har normalt bättre besparingseffekt beroende på att ventilationsluft med högre och jämnare temperatur än uteluften utnyttjas som värmekälla. Stora värmepumpar i centraliserade system väntas ge bätte besparingseffekt än små värmepumpar för enstaka hus.

De flesta värmepumpar finns i nya stora enfamiljshus som trots bra isolering och täthet har höga värmebehov. Den bästa spareffekten med värmepump uppnäs dock enligt ELAK i äldre dåligt isolerade hus, där installationen kan ses som ett alternativ till byggnadstekniska åtgärder. Det effektivaste sätter att spara olja med värmepumpar torde vara att i första hand installera ytjordvärmepumpar i befintliga större en- och tväfa-miljsfastigheter.

Värmesystemen kräver högre framledningstemperatur med sjunkande utetemperatur. Värmepumpar, som ger sämre besparingseffekt vid ökande skillnad mellan temperaturnivån pä värmekällan och framledningstempe­raturen, bör därför enligt ELAK anslutas till värmesystem som är dimen­sionerade för låg framledningstemperatur.

För egen del anser jag att utvecklingen på värmepumpsområdet bör stimuleras. Värmepumpar som utnyttjar s. k. ytjordvärme verkar stå nära 18    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 90

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           258

ett omfattande kommersiellt genombrott. Värmepumpar som utnyttjar vat­ten med en relativt hög och jämn temperatur, t. ex. avloppsvatten verkar också fungera tillfredsställande.

Värmesystem i småhus med luftvärmepumpar fungerar enligt vad jag erfarit dåligt. Den främsta anledningen är dock inte bristfällig funktion på värmepumpen utan svårigheter att samordna värmepumpen med övriga installationer. Den stora potentialen för sådana värmepumpar motiverar dock ett fortsatt utvecklingsarbete. Luft värmepumpar av större storlek synes kunna ge problem med buller. För att de ska få någon allmän utbredning måste dessa problem lösas.

Förutom utveckling av olika typer av värmepumpar pågår arbete av skiftande slag inom värmepumpsområdet, t. ex. med att studera inverkan på kraftsystemet av en större satsning pä värmepumpar. Sådana studier anser jag vara mycket värdefulla därför att de kan ge underlag för val av strategi vid introduktion av värmepumpar framför allt beträffande val av tillsatsenergi.

Jag anser att det är angeläget att satsningar görs på skilda områden för att skapa bästa möjliga beslutsunderlag för en större introduktion av vär­mepumpar. Jag tänker då förutom på utveckling och introduktion av olika typer av värmepumpar på utveckling av distributionssystem för låga tem­peraturer.

Chefen för industridepartementet kommer senare idag att redovisa för­slag till insatser inom det statliga energiforskningsprogrammet under tre­årsperioden 1981/82-1983/84 och därvid i samråd med mig att bl. a. föreslå omfattande insatser för stöd till teknisk forskning och utveckling inom värmepumpsomrädet. Den satsning på utveckling av solvärmetekniken som han kommer att föreslå innebär att resurser kommer att tillföras utveckling av värmepumpsystem, eftersom många solvärmetillämpningar som en viktig del innehåller värmepumpar.

Utöver det statliga energiforskningsprogrammet bedrivs omfattande ut­vecklingsverksamhet på detta område av en mängd företag. T. ex. telever­ket och statens vattenfallsverk bedriver sedan några år tillbaka ett mycket värdefullt arbete med att prova och utveckla olika typer av värmepumpar och system.

Jag räknar med att värmepumpar ska utvecklas i en sådan takt att de år 1990 ska kunna ge ett inte oväsentligt bidrag till energibalansen. Sålunda räknar jag med att det år 1990 genom en insats av 3 TWh drivenergi ska vara möjligt att erhålla ca 7 TWh värme frän värmepumpar, vilket motsva­rar ca 10 TWh olja i pannor för småhus. Skulle stora eldrivna värmepum­par komma att utnyttjas i fjärrvärmesystem skulle ytterligare kvantiteter olja kunna ersättas genom användning av värmepumpar.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           259

8.7 Solvärme

8.7.1 Inledning

Solen är en förnybar energikälla som i framtiden i betydande grad bör kunna bidra till att minska vårt oljeberoende, särskilt när det gäller upp­värmning av byggnader. Redan nu bör vi genom åtgärder av skilda slag förbereda oss för ett ökat utnyttjande av solvärme.

Vissa av de åtgärder jag i det följande kommer att behandla ligger inom bostadsdepartementets ansvarsområde. Pä dessa punkter har jag samrått med chefen för bostadsdepartementet och min framställning är därvid tämligen översiktlig. Chefen för bostadsdepartementet kommer inom kort att lägga fram förslag till de åtgärder inom solvärmeområdet som ligger inom hennes ansvarsområde.

De åtgärder som hittills har vidtagits för att spara energi i befintliga byggnader, bl. a. den av riksdagen beslutade energisparplanen för befintlig bebyggelse, är inriktade på energibesparingar under den närmaste tioårs­perioden. Även om de ambitioner vad avser sparande och oljeersättning som jag tidigare har redovisat infrias kommer, enligt de bedömingar som jag i det föregående har redovisat (avsnitt 3.1), oljeberoendet inom upp­värmningssektorn att uppgå till ca 40% år 1990.

Pä längre sikt måste vi därför gå vidare i våra ansträngningar att minska oljeberoendet pä detta område. Vid sidan av att ersätta olja med inhemska bränslen, kol, spillvärme m.m. öppnar den tekniska utvecklingen inom solvärmeområdet lovande möjligheter. Förutom att solvärme är en förny­bar energikälla bygger den på en teknik som, frånsett markbehov och därmed sammanhängande eventuell påverkan på landskapet, saknar nämnvärda nackdelar från hälso- och miljösynpunkt. Inte heller medför den några betydande miljörisker utanför det lokalt avgränsade systemet. Solvärmesystem med vissa typer av energilager kan däremot medföra ekologiska problem och kemiska miljörisker. Dessa risker synes dock måttliga jämfört med konventionell teknik. Även det samhällsekonomiska och industripolitiska värdet av att utveckla en inhemsk tillverkning av solvärmeteknikens olika komponenter är av intresse i sammanhanget.

Det finns flera möjligheter att utnyttja solvärme för byggnadsuppvärm­ning. Hittills har mest uppmärksammats soluppvärmning av enskilda små­hus eller grupper av småhus. Utvecklingen visar dock att det finns möjlig­heter att utnyttja solvärmen även för flerbostadshus m.m., t. ex. i s.k. gruppcentraler, och t. o. m. i fjärrvärmesystem. Även en del torkpro­cesser, t. ex. av spannmål och stråfoder inom jordbruket eller av torv och flis för förbränningsändamål kan vara av intresse. Detta framgår bl. a. av den redogörelse som har lämnats av Lantbrukarnas riksförbund i anslut­ning till uppföljningen av mina tidigare nämnda överiäggningar med nä­ringslivet m.fl.

Solvärmetekniken bygger pä infångning, distribution och i vissa fall

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           260

lagring av värme vid förhållandevis låga temperaturer. Värmepumpar och olika typer av värmeavgivningssystem som är anpassade för låga tempera­turer ingår därför i flera systemlösningar för soluppvärmning.

Solvärmetekniken befinner sig idag på olika utvecklingsstadier vad gäl­ler såväl skilda tillämpningar som komponenter i solvärmesystemen. Vär­mepumpsystemen är redan under introduktion på marknaden och solfång-arsystem för tappvarmvatten är på väg mot praktisk tillämpning. Även passiva solvärmesystem kan tillämpas redan nu. Det är här inte fråga om system av tekniska utrustningar i vanlig mening utan snarare ett sätt att arrangera en byggnad och dess beståndsdelar så att största möjliga mängd solenergi tas tillvara.

Till teknik som ännu är i ett utvecklingsskede hör bl. a. det som vanligen åsyftas med begreppet solvärmesystem, nämligen kombinationer av stora solfångarytor med korttids- eller säsonglager för värme. Möjlighet till någon form av värmelagring vidgar avsevärt den mängd solvärme som kan utnyttjas. Lagring i stora vattentankar har prövats i några större försöksan­läggningar. F.n. undersöks bl.a. vattenlagring i bergrum samt lagring i mark m.m. Kemisk lagring av värme befinner sig i forskningsskedet men kan senare eventuellt öppna stora möjligheter.

Omfattande forsknings- och utvecklingsinsatser inom solvärmeområdet görs av industriföretag, högskolor och forskningsinstitut i olika länder. 1 Sverige har också vidtagits en rad åtgärder inom detta område. Betydande statligt stöd lämnas t. ex. till forskning, utveckling och försök med solvär­meteknik inom ramen för energiforskningsprogrammet och det forsknings-inriktade experimenlbyggandet.

Inom energiforskningsorganisationer är statens råd för byggnadsforsk­ning (BFR) programansvarigt organ för forskning, utveckling och demon­stration rörande solvärme. Styrelsen för teknisk utveckling (STU) svarar för industriellt utvecklingsarbete och innovationsinriktade projekt på om­rådet. Nämnden för energiproduktionsforskning (NE) är också verksam inom området. Chefen för industridepartementet kommer i det följande att lämna förslag till fortsatta insatser beträffande solvärme inom energiforsk­ningsprogrammet under tidsperioden 1981/82-1983/84.

I propositionen om stöd för åtgärder för att ersätta olja. m. m. (prop. 1980/81:49) anförde jag att den nya oljeersättningsfonden skulle inriktas på att stödja teknik baserad på varaktiga, helst inhemska och förnybara, energikällor med minsta möjliga miljöpåverkan, t. ex. solenergi. Fondens verksamhet kommer enligt min mening, tillsammans med energiforsk­nings- och experimentbyggnadsinsatserna, att utgöra ett kraftfullt samhäl­leligt stöd till utvecklingen, introduktionen och kommersialiseringen av solvärmetekniken.

Av vad jag nu har anfört framgår att solvärmetekniken på längre sikt erbjuder ett flertal olika möjligheter att ytterligare minska behovet av tillförd energi i bebyggelsen samtidigt som mer konventionella åtgärder

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       261

vidtas, t. ex. ökad isolering, bättre reglersystem, värmeåtervinning, spill­värmeutnyttjande osv. Det står samtidigt klart att viktiga forsknings- och utvecklingsproblem återstår att lösa, vad avser t. ex. prisbilliga lagrings­system, driftsäkerhet och livslängd hos de olika komponenterna. Det är därför viktigt med kraftfulla satsningar inom forsknings- och utvecklings­programmet. Chefen för industridepartementet återkommer i det följande (avsnitt 15.2.2.8) till denna fråga.

8.7.2 Sol85-programmet

I prop. 1978/79: 115 om riktlinjer för energipolitiken redovisade föredra­gande statsrådet förslag till ett brett och målinriktat solvärmeprogram kallat Sol 85. Programmet innehöll förslag till åtgärder inom samtliga led av utvecklingskedjan frän forskning till allmän användning av solvärmetekni­ken. Riksdagen anslöt sig till de överväganden som redovisades i proposi­tionen (NU 1978/79:60, rskr 1978/79:429). I det följande kommer jag att kortfattat redovisa vilka åtgärder inom det föreslagna solprogrammet som har vidtagits eller som nu förbereds.

Sol 85 omfattar åtgärder inom bl. a. följande områden:

—      kraftigt ökade insatser på forskning, utveckling och experimentbyg­
gande

— uppbyggnad av kompetens och resurser för att förbättra våra kunskaper om solförhällandena i olika delar av landet

— utnyttjande av solvärme i offentliga byggnader som ett instrument för att introducera solvärmetekniken på marknaden

— successivt ökande utrymme för solvärmeteknik i den statliga och kom­munala utbildnings-, rådgivnings- och informationsverksamheten inom energiområdet

— uppbyggnad av kompetens och resurser för teknisk provning av solvär­mekomponenter och solvärmesystem

— anpassning av byggnormer och bidrags- och låneregler för att främja spridning av solvärmetekniken

— kommunal planering för att underlätta införande av solvärme i bebyggel­sen

— samordnande ansvar för solvärmeprogrammet hos oljeersättningsdele­gationen.

Oljeersättningsdelegationen (OED) har enligt sina direktiv till uppgift att verka för en samordning av insatserna för introduktion av solvärme och bränslen som kan ersätta olja. OED skall vidare föreslå åtgärder för att sådana energikällor och energibärare lättare skall kunna införas i energiför­sörjningssystemet. Tyngdpunkten skall ligga i åtgärder med verkan inom den närmaste tioårsperioden.

OED tillsatte under åren 1979-1980 arbetsgrupper för resp. kol, torv, skogsenergi m.m., alternativa drivmedel samt solvärme. Arbetsgrupper för kraftvärmeverk och hetvattencentraler har också tillsatts.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      262

Solvärmegruppens uppgift var enligt direktiven att analysera hinder och föreslå åtgärder för att undanröja hinder vid införandet av solvärmetekno­logi. Gruppen avgränsade sitt arbete genom att inrikta det på två i tiden relativt näraliggande sätt att använda solenergi, nämligen dels värmepump­system som nyttiggör solvärme naturligt lagrad i mark, vatten/bottensedi­ment eller luft och solfångarsystem som använder den direkta solstrålning­en och omvandlar den till värme med eller utan särskild teknisk utrustning (aktiva system), dels genom att byggnaden arrangeras på lämpligt sätt (passiva system).

Solvärmegruppens förslag som har redovisats i rapporten (Ds I 1980: 10) Förutsättningar för ökad solvärme i Sverige är huvudsakligen koncentre­rade till styrmedel för solvärmeintroduktion. I rapporten anges att åtgär­derna syftar fill ett solvärmeutnyttjande på ca 10 TWh år 1990 och ca 30-35 TWh år 2000. Av detta svarar värmepumpar för 7 resp. 15-20 TWh. Det betyder att åtgången av drivenergi kan beräknas till ca 3 resp. 6-8 TWh. Bidraget från solfångare beräknas av solvärmegruppen till 3 TWh år 1990 och 15 TWh år 2000. Jag vill dock framhålla att det ännu råder viss osäkerhet om vilka lösningar som på sikt kommer att visa sig mest lön­samma. Jag har i mina beräkningar av värmebalanser (avsnitt 8.1) och i mina beräkningar av totala tillförselbalanser (kapitel 5) markerat denna osäkerhet genom att ange det beräknade bidraget från solvärme via sol­fångare år 1990 till mellan 1 och 3 TWh, dvs. samma nivå som angavs i prop. 1978/79; 115.

8.7.3 Åtgärder för ett ökat solvärmeutnyttjande

De åtgärder som behövs för att öka utnyttjandet av solvärme bör enligt min mening syfta till att stimulera snabb utveckling och introduktion av ny teknik. Detta ställer stora krav på statens system för stöd och kontroll av den nya tekniken. Jag har tidigare nämnt den nya oljeersättningsfonden, som skall kunna utnyttjas bl. a. för finansiering av solenergiprojekt.

Solvärmegruppen sammanfattar erforderiiga åtgärder enligt följande.

För solfångarområdet gäller det att minska kostnaderna för hela system och installationer samt för komponenter t. ex. genom serietillverkning av solfångare. Samtidigt måste tillföriitligheten och verkningsgraden öka. Möjligheterna att utnyttja användningsområden där kombination med sä­songslagring inte är nödvändig i uppbyggnaden av en solfångarmarknad och vid industriellt utvecklingsarbete bör tas tillvara.

Som jag tidigare har påpekat är lagringsmöjligheterna för värme av stor betydelse för utnyttjandet av solvärme. Lagring av värme i bergrum m. m. kräver stora anläggningar för att hålla kapitalkostnader och värmeföriuster låga. Samtidigt blir då ett omfattande distributionsnät nödvändigt. Strävan bör vara att finna lagrings- eller distributionssystem med lägre anläggnings­kostnader. Genom lagring med kemiska metoder undviks delvis dessa problem, och området ägnas därför stor uppmärksamhet i det forsknings-

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           263

och utvecklingsprogram för värrrielagring som chefen för industrideparte­mentet kommer att redovisa i det följande (avsnitt 15.2.2.8). Intressanta möjligheter i dessa avseenden kan också komma att öppnas om de forsk­nings- och utvecklingsinsatser pä värmelagring i olika typer av mark som f. n. pågår och planeras blir framgångsrika.

För att solvärmetekniken skall fungera i praktiken måste enligt solvär­megruppen organisationen för förvaltning och service förbättras. Detta kan vara svårt att åstadkomma därför att en rad faktorer som bransch­struktur, arbetsmarknad, utbildning och introduktionsförlopp måste sam­ordnas.

Solvärmegruppen påpekar nödvändigheten av att fä till stånd en succes­sivt växande marknad för solvärmetekniken. Därigenom stimuleras såväl industriell utveckling och serieproduktion av komponenter som utbyggnad av serviceorganisationen. Nyckeln till detta är att organisera en effektiv teknikupphandling.

En annan möjlighet skulle enligt solvärmegruppen kunna vara leasing­verksamhet där t. ex. kommunala energiverk svarar för uthyrning och service av ny energiteknik i mindre fastigheter. Försöksverksamhet av detta slag bör enligt gruppen på den statliga sidan planeras och samordnas av statens vattenfallsverk.

Solvärmegruppen påpekar vikten av att den fysiska planeringen och energiplaneringen i kommunerna mer än hittills inriktas på solvärmepro­blemen, bl. a. måste möjligheterna till framtida introduktion av ny teknik hållas öppna. Gruppen föreslår att berörda statliga verk tillsammans utar­betar råd till kommunerna om vad som bör beaktas vid planeringen.

En inte oväsentlig del av den nya energitekniken kommer att ha karaktär av konsumentvara. Därmed blir också marknadsföringslagen tillämpbar. Riktlinjer för information till köparna bör enligt solvärmegruppen utarbe­tas med stöd av den nämnda lagen.

Enskilda konsumenter i egenskap av fastighetsägare behöver emellertid också mer långtgående hjälp. Till en del kan de kommunala rådgivarna tillgodose behovet. I många fall måste dock upphandling av ny teknik till fastigheten föregås av sakkunnig projektering som omfattar dels systemut­formning, dels utarbetande av upphandlingsunderlag. Viss kontroll behövs också. Möjligheterna för särskilt de mindre fastighetsägarna att få sakkun­nig hjälp är idag små. Solvärmegruppen föreslär att OED tar upp överiägg­ningar med berörda parter om möjligheterna att finna praktiska lösningar på detta problem.

Solvärmegruppen pekar på behovet av en förstärkning av utbildningen på alla nivåer, framför allt behovet av starkt ökad tillgång till välutbildad personal inom områdena förvaltning och service.

Solvärmegruppen föreslår att statens institut för byggnadsforskning (SIB) ges i uppdrag att utföra en förnyad studie av bebyggelsemassan. Denna studie bör enligt gruppen inriktas mot lägesfaktorer, tillgång till

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           264

mark för placering av nya komponenter, geologiska förhållanden m. m. och ges en sådan bredd att den kan användas för bedömningar för även annan teknik än solvärmeutnyttjande.

8.7.4 Styrmedel för att främja solvärmeintroduktion

Ett antal intressenter har fått tillfälle att till OED inkomma med syn­punkter på solvärmegruppens förslag. OED:s ställningstagande till försla­gen redovisas i rapporten (Ds I 1980:23) Program för oljeersättning. Det är i första hand denna rapport som ligger till grund för mina överväganden inom solvärmeområdet.

Det avgörande motivet för oljeersättning grundas pä oljans antagna prisutveckling och framtida bristande tillgänglighet. I Sverige föreligger en allmän enighet om det nödvändiga i att minska oljeberoendet genom hus­hållning och övergång till alternativ till olja. Viss oljeersättning har redan åstadkommits.

OED bedömer dock att en rad hinder av olika slag riskerar att medföra att oljeersättningen inte blir så långtgående eller sker så snabbt som önsk­värt. Därför måste, som jag tidigare har nämnt (kapitel 6), en plan utarbe­tas och ett program för oljeersättning genomföras.

OED anser att målet bör vara att öka användningen av solvärme och fasta bränslen så att den år 1985 svarar för ytterligare ca 30 TWh/år (exkl. metallurgiskt kol och lutar), vilket motsvarar drygt 2,5 milj. ton olja. Till år 1990 bör ökningen motsvara ca 85 TWh (7,5 milj. ton olja).

För solvärme är målet att inom programmet för oljeersättning år 1985 i marknadsmässig skala tillämpa solvärme för tappvarmvatten och som tillskott i fjärrvärmesystem. Målet är också att industrin skall kunna sänka kostnaderna för solfångare genom tillverkning i långa serier. Till detta kommer utvecklingsinsatser i fullskaleanläggningar för lagring och värme­försörjning i enskilda hus och centrala anläggningar.

Sammanfattningsvis omfattar OED:s program följande typer av åtgärder för oljeersättningsprogrammets genomförande:

-     lagstiftning, föreskrifter och normer

-     ekonomiska styrmedel

-     organisatoriska åtgärder

-     utbildning och information.

OED;s solvärmegrupp har föreslagit att en utredning tillsätts för att se över lagstiftningsfrågor av betydelse för solvärmeutnyttjande. Detta gäller i första hand vattenlagen, naturvårdslagen, lag om allmänförklaring av fjärtvärmeanläggningar och lagen om kommunal energiplanering. Även frågor om allmänförklaring av mindre anläggningar än vad som normalt avses med fjärrvärmesystem bör enligt gruppen utredas. OED tillstyrker gruppens förslag om utredning och understryker behovet av att eventuella lagändringar görs i sådan tid att inte teknikintroduktionen försenas. Änd­ringar av byggnormen och införande av krav på s. k. lågtemperatursystem i byggnader har föreslagits av statens planverk.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      265

OED:s solvärmegrupp har påpekat att teknikupphandling är en väsentlig metod för att få till stånd en successivt växande marknad för solvärmetek­nik. Gruppen har på grundval av en idé från Svenska Riksbyggen föreslagit att en form av utvecklingsavtal introduceras mellan staten och stora kom­petenta bygghertar/förvaltare. Både statliga och kommunala myndigheter och stora bostadsföretag bör stimuleras att medverka. Syftet med avtalet är dels att skydda konsumenterna frän de största ekonomiska riskerna, dels att överbrygga svårigheterna i övergången frän vetenskapliga experi­ment till full marknadsmässig tillämpning genom att säkerställa att en viss mängd av ny teknik introduceras i nybyggande och i befintlig bebyggelse. Riskerna skall delas mellan staten, avtalspartern ifråga och den tillver­kande industrin. Avtalen föreslås bli tidsbegränsade.

OED har ansett förslaget vara av stort intresse och har medverkat till att överläggningar kommit till stånd mellan Svenska Riksbyggen, SIND och bostadsstyrelsen (BoS). Förutsättningarna för detta projekt och hur den statliga insatsen kan förenas med befintliga stödformer utreds f.n. av SIND och BoS. Riksbyggens förslag har remitterats av bostadsdeparte­mentet. Yttranden har lämnats av bl. a. OED, BoS och BFR. Den av SIND och BoS företagna utredningen har bifogats BoS yttrande.

I OED:s program för oljeersättning anförs vidare följande.

Statliga myndigheter, större byggföretag och fastighetsförvaltare med egen god kompetens bör ha möjlighet att vara föregångare när det gäller att introducera solvärmeteknik som har lämnats forsknings- och utvecklings­stadiet. Myndigheterna bör i sin ny- och ombyggnadsverksamhet beakta möjligheterna att tillämpa olika slag av solvärmeteknik och installera låg­temperatursystem som underiättar konvertering till solvärmeutnyttjande. Byggnadsstyrelsen och fortifikationsförvaltningen har i sina remissvar pä solvärmegruppens rapport anmält sitt intresse i dessa frågor. Det bör också finnas goda förutsättningar att på motsvarande sätt introducera fastbränsleeldning.

Teknikupphandling bör enligt OED:s mening kunna tillämpas även inom andra delar av energiområdet. Den kan t. ex. vara ett komplement till gängse insatser för prototyp- och demonstrationsanläggningar eller ett led i standardisering av pannanläggningar. Teknikupphandlingen bör också vara ett arbetssätt för oljeersättningsfonden i samverkan med berörda parter.

OED;s programförslag kräver betydande utbildningsinsatser. På solvär­mesidan kommer nya krav att ställas på bl. a. konsulter, entreprenörer samt drift- och underhällspersonal. För solvärme är behovet av kompetent personal särskilt stort när det gäller förvaltning och service.

Flera av de förslag som har presenterats av OED:s solvärmegrupp bedömer jag som intressanta. En del av dem behöver dock utredas vidare. Jag tänker t. ex. på att erfarenheterna har visat att det i ett skede när en ny teknik introduceras i praktisk tillämpning ofta kommer ut produkter pä

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       266

marknaden som är otillräckligt utprovade och har otillräckliga prestanda. Detta kan både skada de enskilda konsumenternas intressen och leda till att en från samhällets synpunkt önskvärd vidare spridning av tekniken fördröjs. Det är därför av stor betydelse i samband med introduktionen av ny teknik att skilda tillverkares produkter kan värderas och jämföras på ett objektivt sätt.

I detta sammanhang vill jag framhålla att typgodkännande, eller motsva­rande, ofta är ett formellt villkor för att energisparstöd skall erhållas för vissa produkter, bl. a. värmepumpar och solfångare. Statens planverk utarbetar f. n. regler för typgodkännande av dessa komponenter. Ett rela­tivt stort behov av nya provningsmetoder föreligger till följd av det på­gående normarbetet, men även för utvecklingsprovning. Energiprovnings­utredningen har mot bakgrund härav, som jag tidigare har redovisat (av­snitt 4.2), föreslagit att särskilda medel avsätts för utveckling av energitek­niska provningsmetoder inom bl. a. solvärmeområdet. Jag har berört den­na fräga ytteriigare vid min behandling av energihushållningsprogrammet för bostäder, service m. m. (avsnitt 4.4). Chefen för industridepartementet kommer i det följande (kapitel 15) att behandla frågan om stöd till utveck­ling av energitekniska provningsmetoder inom ramen för energiforsknings­programmet. Denna fråga bör givetvis beaktas även när det gäller intro­duktionen av solvärmetekniken. Jag förutsätter att OED i sitt fortsatta arbete inom solvärmeområdet kommer att vidareutveckla de förslag som solvärmegruppen har lagt fram.

Jag har i det föregående behandlat olika möjligheter att från statens sida främja själva introduktionen av solvärmetekniken. Staten förfogar också över olika styrmedel för utformningen av bebyggelsen m.m., vilka bör kunna utnyttjas för att stimulera den vidare spridningen av solvärmetekni­ken. Exempel på sådana styrmedel är föreskrifter om byggnaders utform­ning, låne- och bidragsbestämmelser, lagen om kommunal energiplanering m. m.

Staten kan också med andra medel främja introduktionen av solvärme­teknik. Jag vill i sammanhanget nämna att försök med solvärmeteknik och uppbyggnad av projekteringskompetens pågår inom statens vattenfalls­verk. Försöken förefaller lovande. Jag bedömar att verket kommer att bli i stånd att på eget initiativ eller på uppdrag aktivt medverka till introduktion av solvärmeteknik. Verket bör också samla drifterfarenheter av solvär­meanläggningar och verka för att dessa tas till vara vid fortsatt utvecklings­arbete. Verket kan på så sätt främja en snabb kommersiell mognad för olika solvärmekomponenter och -system. I sin anslagsframställning för budgetåret 1981/82 anger verket bl. a. att laboratoriet i Älvkarleby skall byggas ut med en ny hall för praktiska prov och försök med solvärme och värmepumpar. Avsikten är att fördjupa de grundläggande studier som erfordras för introduktion av solvärme och värmepumpar pä kommersiell bas men också att understödja arbetet med experimentanläggningar samt

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      267

att organisera en systematisk uppföljning och mätning. Verket har vidare för avsikt alt etablera ett betydande samarbete med komponenttillverkare. Vattenfallsverket bör kunna utgöra ett verksamt instrument för att i olika avseenden främja den utveckling inom energiområdet som eftersträvas. Insatser inom solvärmeområdet är enligt min uppfattning ett viktigt led i en sådan utveckling.

8.7.5   Solmätningsverksamhet vid Sveriges meteorologiska och hydrolo­
giska institut

Vissa mätningar av solinstrålning m. m. görs av Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI) pä uppdrag av BFR inom ramen för energiforskningsprogrammet. Härutöver anvisas fr. o. m. budgetåret 1979/ 80 medel över ett särskilt anslag under fjortonde huvudtiteln. Solmätning vid Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, för denna verksam­het i enlighet med riksdagens beslut (prop. 1978/79:115, NU 1978/79:60, rskr 1978/79:429) som ett led i strävandena att bygga upp erforderiig kompetens på området och säkerställa tillräckligt långa mätserier frän olika delar av landet. Ansvaret för att hos SMHI beställa de mätningar som erfordras åvilar OED, som också har att besluta om utbetalning av anslags­medel. SMHI har i samråd med BFR och NE utarbetat en långsiktig plan för mätningar. Planen har godkänts av OED och verksamheten fortskrider i enlighet med denna. Jag återkommer i det följande (kapitel 14) till denna fråga och föreslår ett anslag om 1 050000 kr. för denna verksamhet under budgetåret 1981/82. När det gäller solmätningsverksamheten vid SMHI har jag samrätt med chefen för kommunikationsdepartementet.

8.7.6   Samordning av Sol 85-programmet

Som har framgått av det föregående kan och bör åtgärder av skilda slag vidtas inom solvärmeområdet. Åtgärderna berör olika statliga myndighe­ter, företag, kommunala organ m.m. Om staten och kommunerna aktivt skall kunna förbereda och främja ett successivt införande av solvärme måste åtgärderna samverka så att inte avsaknad av eller otillräckliga åtgär­der inom ett eller flera områden fördröjer en eftersträvad utveckling. En effektiv samordning är således en väsentlig förutsättning för att solvärme­programmet skall kunna förverkligas. Det är också angeläget att insatserna inom programmet samordnas med t. ex. andra oljeersättande åtgärder och programmet för energihushållning. Jag finner det angeläget att en samlad utvärdering av insatserna inom solvärmeområdet kan göras med början år 1985.

Jag finner det naturligt att ansvaret för att följa solvärmeprogrammet och föreslå eventuella nya åtgärder för att främja introduktion och vidare spridning av solvärmeteknik bör åvila den nya energimyndighet som jag i det följande (kapitel 11) kommer att föreslå. I avvaktan på detta bör OED även fortsättningsvis ha detta ansvar. Det är viktigt att arbetet bedrivs i

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      268

samarbete med övriga organ, främst BFR, STU och NE, som har uppgifter inom området.

8.8 Övrig enskild uppvärmning

Såsom jag tidigare har framhållit har antalet bostäder med enskild olje-värmning minskat under senare år. Fortfarande svarar dock detta upp­värmningsform för ca 60 % av nettouppvärmningsbehovet. Detta innebär att över 2 milj. lägenheter uppvärms med enskild oljepanna. De senaste åren har emellertid användningen av ved ökat och uppgick år 1979 till ca 7 TWh.

För att kunna nedbringa oljeberoendet påtagligt erfordras en övergång från enskild uppvärmning med olja till fjärrvärme, elvärme och värmepum­par och pä något längre sikt även solvärme. Av detta skäl har jag tidigare behandlat frågan om finansiering av tjärrvärmeanläggningar, användning av elenergi för att spara olja, värmepumpar samt ett forcerat utvecklingsar­bete för att skapa förutsättningar för en snabbare introduktion av sol­värme.

I dag utförs nästan alla pannor för småhus som s. k. kombinationspan­nor, dvs. pannor som kan använda olja, fast bränsle och el. Sådana pannor har stora fördelar från energipolitisk synpunkt. Medelstora pannor för flerfamiljshus och i s. k. blockcentraler utförs däremot vanligen enbart för eldnig med olja. I den mån sädana pannor inte senare kan ersättas genom att fastigheterna ansluts till fjärrvärme är de mindre lämpliga eftersom de befäster oljeberoendet. Blockcentraler som är anpassade till solvärme eller värmepump med oljeeldning endast som tillsatsvärme har däremot självfal­let ett berättigande om de uppfyller rimliga tekniska och ekonomiska villkor.

Energihushållningsdelegationen har i rapporten (SOU 1980:43) Program för energihushållning i befintlig bebyggelse föreslagit att ekonomiskt stöd skall lämnas inom ramen för reglerna om stöd till energibesparande åtgär­der för övergång från enskild värmeanläggning till gemensam värmecen-tral. Denna fråga kommer senare att behandlas av chefen för bostadsde­partementet.

Jag har tidigare (avsnitt 8.2) behandlat ett förslag till lag om utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle. För mindre pannor i småhus och medelstora pannor i flerfamiljshus och i s.k. blockcentraler skall enligt föreslaget gälla att de utan omfattande ombyggnadsarbeten eller komplet­teringar skall kunna ställas om till eldning med inhemskt fast bränsle. Jag räknar med att nettoenergibehovet inom sektorn övrig uppvärmning skall minska från 70 TWh år 1979 till 17-30 TWh år 1990. Denna minskning uppnås genom sparande samt övergång till fjärrvärme, elvärme och värme­pumpar. Användningen av inhemska fasta bränslen inom sektorn övrig uppvärmning bedöms öka till 9-13 TWh år 1990.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           269

8.9 Industrins värmeförsörjning

Energi används inom industrin med i huvudsak tre syften, nämligen för att förse processerna med värme, för att driva motorer och för att värma lokaler, kontor m.m. Av industrins totala bränsleanvändning år 1979 om ca 120 TWh svarade oljeprodukter för ca 64 TWh. Bark och lutar, som används inom massa- och pappersindustrin, svarade för knappt 40 TWh och metallurgiskt kol för ca 20 TWh.

Beroende på produktionsprocessernas karaktär varierar den totala ener­gianvändningen och användningen av olika bränslen kraftigt mellan olika branscher. Energiåtgången inom träförädlingsindustrin, dvs. sågverk samt massa- och pappersindustrin, motsvarar ca 45 % av hela industrins ener­gianvändning. Ungefär hälften av energibehovet täcks med interna bräns­len, dvs. bark och lutar. Järn- och metallverk svarar för ca 20 % av industrins totala energianvändning. Branschens förbrukning av koks, som används av processtekniska skäl, är något större än oljeförbrukningen. I övriga industribranscher är oljan det klart dominerande bränslet.

Övergång frän olja till andra bränslen inom industrin begränsas i viss mån av processtekniska förhållanden. Massa- och pappersindustrin har genom besparingar och övergång från olja till bark och lutar redan minskat sin oljeförbrukning i betydande grad sedan år 1973. Om den specifika oljeförbrukningen år 1979 hade varit densamma som år 1973 hade bran­schens oljeförbrukning varit ca 400000m-' högre. Jag vill här framhålla att branschen lämnat värdefulla uppgifter i samband med de överläggningar om näringslivets energihushållning som jag har haft med bl. a. företrädare för näringslivet.

Inom industrin användes år 1979 0,8 milj. m' lätt eldningsolja. Den lätta eldningsoljan används främst i mindre pannenheter och för direkteldade ugnar vilka inte lämpar sig särskilt väl för fasta bränslen. Däremot kan i princip all lätt eldningsolja ersättas med el och naturgas. Inom industrin förbrukades år 1979 4,5 milj. m tung eldningsolja. Ungefär hälften av industrins förbrukning av tung eldningsolja kan ersättas med andra bräns­len. Ca 30 % av den tunga eldningsoljan skulle kunna ersättas med el.

Industrins energianvändning bestäms naturligtvis i hög grad av industri­produktionens utveckling. Som jag tidigare (avsnitt 4.3.4) har redovisat har statens industriverk presenterat två alternativa prognoser för industrins energianvändning år 1990, 175 resp. 192 TWh. Därav anges bränslen svara för 122 resp. 133 TWh.

Oljeersättningsdelegationen (I 1979:01) räknar i rapporten (Ds I 1980:23) Program för oljeersättning med att det år 1990 skall vara möjligt att inom industrin öka användningen av fasta bränslen med 23 TWh.

För egen del anser jag att det är nödvändigt att oljeberoendet inom indutrin minskas. Ambitionen bör vara - förutom att ersätta olja med el i vissa fall - att gå över från eldningsolja till inhemska bränslen och kol där förhållandena medger det. I samband med de tidigare nämnda överlägg-

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       270

ningarna om näringslivets energihushållning framkom att inom många branscher har en rad åtgärder vidtagits för att ersätta olja och att ytterliga­re åtgärder planeras. Jag räknar med att industrin genom sin kostnadsan­passning snabbt kommer att reagera på höjda oljepriser och börja använda energiråvaror med en stabilare prisutveckling.

I det s. k. Sydgasprojektet avsätts ca 2 TWh naturgas inom industrin. Jag har tidigare (avsnitt 7.3) beskrivit en användningspolitik för naturgas. 1 denna ingår användning av naturgas för industriellt ändamål som en vä­sentlig komponent. Vid en eventuell större introduktion av naturgas bör ett användningsområde kunna bli att ersätta olja inom industrin som inte kan ersättas med fasta bränslen av processtekniska skäl.

Den tidigare (avsnitt 8.2) föreslagna lagen om utförande av eldningsan­läggningar för fast bränsle torde fä en avgörande betydelse för i vilken takt övergången från olja till fasta bränslen inom industrin kommer att ske i nya anläggningar. Jag räknar i likhet med oljeersättningsdelegationen med att ytteriigare 23 TWh fasta bränslen skall användas inom industrin är 1990. I alternativet med en snabb industriell tillväxt bör det dock var möjligt att utnyttja en ännu större mängd fasta bränslen.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           271

9   Elförsörjning

9.1 Inledning

F.n. täcks vid normal vattentillrinning och normalt utnyttjande av kärnkraftverken ca 65% av elkonsumtionen med vattenkraft och ca 25% med kärnkraft. Resterande 10% täcks med oljebaserad el i huvudsak från mottrycksverk. Den installerade effekten i oljekondenskraftverk. som f. n. uppgår till ca 3 000 MW har under senare är behövt utnyttjas endast i ringa omfattning.

Elanvändningen inkl. överföringsföriuster uppgick till 93,7 TWh är 1979. Detta motsvarar en ökning pä 4,8% i förhållande till närmast föregående år. Under perioden 1973 till 1979 har elanvändningen ökat med i genom­snitt drygt 3% per år. Preliminärt redovisas elanvändningen inkl. överfö­ringsförluster under år 1980 till 93,8 TWh. Därmed var elförbrukningen i stort sett oförändrad i förhållande till närmast föregående år.

Kraftsystemet dimensioneras för att en viss leveranssäkerhet skall upp­rätthällas. Med normal leveranssäkerhet avser jag den leveranssäkerhet som legat till grund för kraftföretagens planering under senare år. dvs. att risken för elransonering inte får vara större än 3%, motsvarande ransone­ring ungefär en gäng pä 30 år. Denna norm för planeringen, har framkom­mit genom bedömning av de samhällsekonomiska kostnaderna för brist pä el. En brist av sådan storiek att industrin drabbas i form av driftinskränk­ningar skulle bli mycket kostsam för hela samhällsekonomin.

Tillgången pä maskineffekt är f. n. god i det svenska kraftsystemet. Med den produktionskapacitet som är i drift är det möjligt att innevarande driftär täcka en större elanvändning med tillfredsställande leveranssäker­het. Den marginal som sålunda finns i elproduktionsapparaten har upp­kommit till följd av den under senare är effektivare energianvändningen och den oförutsett låga ökningstakten i samhällsekonomin och därmed i elanvändningen jämfört med tidigare prognoser. De kraftverk som tagits i drift under 1970-talet och för vilka utbyggnadsbeslut fattades under slutet av 1960-talet har alltså varit avsedda att tillgodose det betydligt större elbehov som skulle ha förelegat om 1960-talets förväntningarom industri­ell utveckling och ekonomisk tillväxt hade infriats. Det förtjänar dock att påpekas att en högre elförbrukning under år 1979 skulle ha behövt täckas med oljekondenskraft och gasturbiner, dvs. med mycket dyr kraft.

De rörliga kostnaderna i oljekondenskraftverk uppgår nämligen till drygt 20 öre/kWh och i gasturbinkraftverk till ca 50 öre/kWh.

Den marginal som f. n. finns i det svenska kraftsystemet innebär med andra ord att oljeförbrukningen för elproduktion kan hållas pä en låg nivå.

10       TWh el producerad i oljekondenskraftverk skulle innebära en oljeför-

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           272

brukning på drygt 2 milj. ton till en kostnad av ca 2000 milj. kr. När samma mängd elenergi produceras i kärnkraftverk uppgår bränslekostnaden till ca 400 milj. kr.

Kostnaderna för att producera elenergi kan indelas i fasta och rörliga delar. Den fasta delen, som är oberoende av om kraftverken används eller inte och av i vilken grad de används, består huvudsakligen av kapitalkost­nader och personalkostnader. Den rörliga kostnaden består huvudsakligen av bränslekostnader. Vattenkraften karakteriseras av hög fast kostnad men i gengäld av en mycket låg, i det närmaste försumbar, rörlig kostnad. Kärnkraften har en relativt hög fast kostnad och en låg rörlig kostnad. Oljebaserad mottryckskraft från kraftvärmeverk har en fast kostnad som är något lägre än kärnkraftens medan den rörliga kostnaden för oljebaserad mottryckskraft, sedan värmeproduktionen betalat sin del av bränslekost­naderna, vid dagens bränslepriser är ungefär dubbelt sä hög som kärnkraf­tens rörliga kostnad. Oljebaserad kondenskraft har lägre fast kostnad än mottryckskraften från kraftvärmeverk medan den rörliga kostnaden är dubbelt så hög, f.n. drygt 20 öre/kWh. Gasturbiner, som endast används tillfälligt, har som jag tidigare nämnt en bränslekostnad som f. n. uppgår till ca 50 öre/kWh. Den fasta kostnaden är dock låg.

Produktionsresurserna i kraftsystemet utnyttjas med hänsyn till efterfrå­gans nivå i princip i den ordning jag har räknat upp de olika kraftslagen. Genom möjligheterna att magasinera vatten utnyttjas emellertid en del av vattenkraftens produktionsförmåga för att utjämna variationer i efterfrå­gan.

Under 1980-talet kommer sex nya kärnkraftsblock att tas i kommersiell drift. Forsmark 1 togs i kommersiell drift i december 1980. Ringhals 3 beräknas inom kort tagas i kommersiell drift och Forsmark 2 kommer att tas i kommersiell drift senare under år 1981 medan Ringhals 4 kommer in under år 1982, Forsmark 3 under år 1985 och Oskarshamn 3 under år 1986. Dessa sex nya kärnkraftsblock har en produktionskapacitet på tillsammans 5 700 MW. Energiproduktionen frän dessa block kan beräknas till ca 34 miljarder kilowattimmar (34 TWh) per år. Förutsättningarna för att tillgo­dose elbehovet under 1980-talet med en låg andel oljebaserad kraft är härigenom mycket goda.

9.2 Elanvändningspolitiken

Riksdagen har beslutat att kärnkraften skall avvecklas i den takt som är möjligt med hänsyn till behovet av elektrisk kraft för att upprätthålla sysselsättning och välfärd. Under 1980-talet torde tillgången på elenergi vara god. Detta innebär att elkraften under 1980-talet kan användas för att pä effektivast möjliga sätt spara olja. Detta bör ske så att det inte uppstår låsningar till ett framtida högt elutnyttjande eller försvårar introduktionen av andra energislag.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           273

Den långsiktiga elförsörjningen bör inriktas främst på att tillgodose behov av el för drift och belysning inom industrin, i transportsektorn och i bostäder och lokaler. Ett eventuellt ökat behov av el för sädana ändamål under 1990-talet kan tillgodoses genom konvertering till andra energi­former av den under 1980-talet uppbyggda användningen av el för bl. a. uppvärmningsändamål, dvs. genom övergång till bränsleanvändning, eller genom utbyggnad av nya produktionsresurser, i första hand kraftvärme­verk och mottrycksanläggningar eldade med fasta bränslen. Nya produk­tionsresurser bör finnas tillgängliga i tid för att ersätta kärnkraften när den skall avvecklas. Jag återkommer senare (avsnitt 9.9) till frågan om plane­ring för den kraftproduktion som skall ersätta kärnkraften.

Under 1980-talet bör således den tillgängliga elkraften, sedan svårersätt-liga behov inom industrin, i transportsektorn och i bostäder och lokaler tillgodosetts, användas för att spara olja vid uppvärmning.

En speciell form av elanvändning är att uppoffra el frän kärnkraftverk för att erhålla värme som kan försörja fjärrvärmenät. Denna form av elanvändning skapar inte framtida läsningar eftersom värmeproduktionen, när elenergi behövs för t. ex. industrins behov, kan tas över av andra typer av produktionsanläggningar. Jag har tidigare (avsnitt 8.3.5) redovisat min syn på användning av kärnkraftverk för värmeproduktion.

Med det här redovisade synsättet kan den tillgängliga elproduktionska­paciteten utnyttjas för att under ett 1980-tal med förmodade mycket stora ekonomiska problem hjälpa oss en bit på vägen mot samhällsekonomisk balans.

Elanvändningskommittén (ELAK) har studerat hur elenergi kan använ­das för att spara olja. 1 betänkandet (Ds I 1980:22) El och olja lämnar ELAK förslag till hur den tillgängliga elproduktionskapaciteten bör använ­das. Jag har tidigare (avsnitt 8.3 och 8.5) redovisat min syn på hur elenergi bör användas för uppvärmningsändamål.

Statens industriverk (SIND) har, som jag tidigare (avsnitt 4.1) har re­dovisat, lämnat en prognos över energiförbrukningen under 1980-talet. 1 prognosen anges två olika utvecklingar för industrins elefterfrågan. An­vändningen av elenergi inom samfärdselsektorn och den s. k. övrigsektorn förutsätts vara lika i båda alternativen. För att beräkna den elanvändning som är att beteckna som mer eller mindre nödvändig för att upprätthålla sysselsättning och välfärd räknar jag bort all efter är 1980 tillkommande elvärme från industriverkets prognos. Beroende på industriproduktionens utveckling bedömer jag att den svårersättliga slutliga elanvändningen år 1990 blir 103-109 TWh, dvs. motsvarande en produktionskapacitet om 113-120 TWh.

Storieken pä det för oljesparande elanvändning tillgängliga utrymmet bestäms av det svårersättliga elbehovet och produktionsapparatens kapa­citet. Utgångspunkten bör därvid vara att oljekondenskraftverk och gas­turbiner normalt inte skall användas. 19    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 90

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           274

Avvecklingen av kärnkraften kräver att nya produktionsanläggningar tas i drift från 1980-talets slut och därefter. Exklusive oljekondens och gastur­biner bör produktionskapaciteten under medelårsförhållanden år 1990 kun­na uppgå till 132-138 TWh. Det motsvarar en nivå för slutlig elanvändning på 120-125 TWh.

Med en produktionskapacitet år 1990 på 134 TWh fördelad på olika kraftslag enligt tabell 9.1 kan 13-19 TWh, som ett led i elanvändningspoli­tiken, användas för att spara olja pä det sätt som jag tidigare (avsnitt 8.3 och 8.5) har redovisat.

Förutom ett fullföljande av pågående utbyggnad av kärnkraften till tolv block och en viss utbyggnad av vattenkraft, vilken jag senare (avsnitt 9.3) skall återkomma till. räknar jag endast med smärre produktionstillskott under 1980-talet. Dessa utgörs av 500 MW fastbränsleeldad mottryckskraft i kraftvärmeverk, 100-200 MW fastbränsleeldad industriell mottrycks­kraft samt 0-350 MW vindkraft. Samtliga tillskott i form av mottrycks­kraft och vindkraft bör komma in mot slutet av 1980-talet. Jag räknar däremot med en omfattande ombyggnad av de idag oljeeldade kraftvärme­verken till eldning med fast bränsle. År 1990 bör ungefär två tredjedelar vara ombyggda till eldning med kol, torv eller flis.

Jag förordar att regeringen föreslår riksdagen att godkänna de nu an­givna riktlinjerna för elförsörjningen.

Tabell 9.1 Elproduktionssystemet år 1979, 1985 och 1990. Installerad effekt i MW och elproduktion i TWh.

 

 

1979

 

1985

 

1990

 

 

MW

TWh

MW

TWh

MW

TWh

Vallenkraft

15 000

60,2

15 800

63

16 500

65

Kärnkraft, kondens

3 750

20,1

8400

47

8400

51

Kärnkraft med värme

 

 

 

 

 

 

avtappning

-

-

-

-

300

3

Industriellt mol-

 

 

 

 

 

 

lryck

800

 

800

4

1 000-900

6-5

Kraflvärme

 

9,2

 

 

 

 

Olja

2 150

 

1950

5

650

2

Kol, torv, flis

-

 

250

1

2000

7

Fossilkondens

 

 

 

 

 

 

Olja

3 000

2,9

2 850

-

2 500

-

Kol

-

-

—

-

_

-

Gasturbiner

1800

0,1

1800

-

1800

-

Vindkraft

-

-

-

-

0-350

0-1

Import/Export (+/-)

-

1,3'

-

-

-

-

Summa användning inkl

 

 

 

 

 

 

överföringsföriuster

26500

93,8

31850

120

33150-33400

134

' På grund av kraftbalanssilualionen i Sverige under år 1979 importerades 1,3 TWh främst från Norge och Danmark. Om denna import inte hade skett hade en ökad mängd oljekondens använts. I ett längre lidsperspektiv räknas i balansen med all export och import skall ta ut varandra. I verkligheten kommer enskilda är all uppvisa endera import eller export. I vart fall under 1980-talel kan det finnas utrymme för en svensk nettoexport.

' Om värmeavtappning i kärnkraftsblocket Forsmark 3 inte kommer lill stånd ökar elproduktionen från kärnkraft med ca 3 TWh är 1990.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           275

9.3 Vattenkraft

Vattenkraftproduktionen i Sverige uppgår f. n. till ca 61 -62 TWh under ett år med normal vattentillrinning. Detta motsvarar tvä tredjedelar av den totala elproduktionen i landet. Den tillgängliga vattenkraften kan dock variera påtagligt frän det ena året till det andra beroende på nederbördsför­hållandena. Anläggningar med en sammanlagd produktion av ca en TWh per år befinner sig under utbyggnad. Utbyggd och lovgiven vattenkraft uppgår därför till 62-63 TWh. Den tekniskt utbyggbara vattenkraften har uppskattats motsvara en årlig energiproduktion av ca 130 TWh. De utbygg­nadsvärda vattenkraftresurserna - dvs. de resurser som kan tillgodogöras i rationella anläggningar - har bedömts uppgå till ca 95 TWh per är. Ca 45 % av den tekniskt utbyggbara vattenkraften eller ca 65 % av den utbygg­nadsvärda vattenkraften är således utnyttjad f. n. Av de återstående ut­byggnadsvärda vattenkraftsresurserna faller hälften eller ca 17 TWh per år på de fyra outbyggda huvudälvarna i Norrland, dvs. Torne. Kalix och Pite älvar samt Vindelälven.

1 statsmakternas beslut är 1975 om energihushållning m.m. (prop. 1975:30, CU 1975:28, NU 1975:30, rskr 1975:202 och 203) behandlades bl. a. vattenkraftens roll i energiförsörjningen. Pä grundval av betänkandet (SOU 1974:22) Vattenkraft och miljö från utredningen rörande vatten­kraftutbyggnader i södra Norrland och norra Svealand angav regeringen i propositionen vissa älvsträckor i södra Norrland och norra Svealand för vilka t. v. inga beslut beträffande utbyggnad borde fattas. För norra Norr­land fanns inte underlag för att göra motsvarande urval av älvsträckor, eftersom utredningen om vattenkraftutbyggnad i norra Norriand ännu inte hade lagt fram sitt betänkande (SOU 1976:28) Vattenkraft och miljö 3.

Energibalansen år 1985 skulle enligt 1975 års riksdagsbeslut innehålla 66 TWh vattenkraft. Näringsutskottet konstaterade att det rådde viss tvek­samhet om möjligheterna att fram till år 1985 öka vattenkraftproduktionen från 61 till 66 TWh per är. Civilutskottet anförde att slutliga beslut rörande vattenkraftens roll i försörjningen med elenergi fram till år 1985 borde grundas på det ytterligare underlag som skulle komma fram genom utred­ningen om vattenkraftutbyggnad i norra Norrland.

De båda utredningar om vattenkraft som jag har nämnt har inventerat de möjligheter till ytterligare kraftutbyggnader i norra Svealand samt i Norr­land som de berörda kraftföretagen bedömer som ekonomiskt utbyggnads­värda inom överskådlig tid. De utbyggnadsmöjligheter som behandlas motsvarar en vattenkraftproduktion av ca 19 TWh per är.

Pä grundval av ett omfattande material från dem som företräder utbygg­nadsintressena resp. bevarandeintressena har utredningarna genom en rangordning sökt ange vilka älvsträckor som vid ytterligare vattenkraftut­byggnad i första hand bör komma i fräga och vilka älvsträckor som är minst lämpade för utbyggnad. Projektens värde från bevarandesynpunkt

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet            276

och från kraftekonomisk synpunkt har vägts samman och projekten ord­nats i en slutlig rangordning. I den högsta klassen i den slutliga rangord­ningen — klass 4 - ingår älvsträckor med mycket stora bevarandevärden. 1 den lägsta klassen - klass I - ingår älvsträckor där en utbyggnad skulle beröra små eller mättliga bevarandevärden. Sistnämnda älvsträckor är i regel starkt påverkade av tidigare vattenkraftutbyggnad. 1 en särskild klass O återfinns om- och tillbyggnadsprojekt i beflntliga kraftstationer som inte har undersökts närmare av utredningarna. Utredningarnas resultat sammanfattas i tabell 9,2.

Tabell  9.2 Vattenkraftutbyggnader   rangordnade  enligt   SOU   1974; 22  och  SOL 1976:28, TWh/är

7.5 2.4 3.9 2.8 1.0 1.2

6.3                     12.5                          18.8

Totalt

Klass

Södra

N.

orrland

Norra Norrland

 

och

 

 

 

 

 

Norra

Svealand

 

4

1,8

 

 

 

5.7

3 b

1.0

 

 

 

1.4

3a

1.1

 

 

 

2.8

1

0.8 0.7

 

 

 

2.0 0.3

0

0.9

 

 

 

0.3

På grundval av bl. a. de båda tidigare nämnda betänkandena och remiss­instansernas synpunkter på dessa fattade statsmakterna hösten 1977 beslut om riktlinjer i den fysiska riksplaneringen för vattendrag i norra Svealand och Norriand (prop. 1977/78:57. CU 1977/78:9. rskr 1977/78:100). I beslutet anges vilka vattendrag och älvsträckor som man då ansåg tills vidare borde undantas från fortsatt vattenkraftutbyggnad. Förutom de fyra s.k. huvud­älvarna och samtliga objekt i klass 4 undantogs enligt beslutet också sådana älvar och älvsträckor i övriga klasser som det från översiktliga planeringssynpunkter ansågs finnas särskilda skäl att bevara. Detta inne­bär att från utbyggnad tills vidare har undantagits bl.a. alla älvsträckor i obrutna fjällområden samt större sammanhängande, i huvudsak opåver­kade älvsträckor som har stor betydelse för den vetenskapliga naturvär­den, kulturminnesvärden, friluftslivet, fisket, rennäringen samt jordbruket och skogsbruket.

Undantagen bör enligt riktlinjerna inte innebära att smärre åtgärder som hänför sig t. ex. till redan företagen reglering helt skall förhindras. Beslutet innebär också att ett effektivare utnyttjande av vattenkraften i redan exploaterade älvar skall eftersträvas. Föredraganden framhöll att det finns fler älvsträckor än de som undantagits som har höga bevarandevärden och att det vid prövning enligt vattenlagen kan visa sig att utbyggnader inom sådana älvsträckor inte bör tillåtas.

Genom riksdagsbeslut åren 1979 och 1980 har undantag gjorts även för Västerdalälven uppströms Hummelforsen (prop.  1978/79:213, CU 1979/

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           277

80:6, rskr 1979/80: 87) och Ljungan uppströms Storsjön (prop. 1980/81: 26, CU 1980/81:3, rskr 1980/81:12).

Utredningen om överledning för vattenkraftändamål av vatten från Pi-teälven och Vindelälven, den s.k. Vattenöverledningsutredningen, har redovisat sitt arbete i betänkandet (SOU 1979:39) Vattenkraft och miljö 4. Utredningen har haft i uppgift att utreda kraftnytta och skadeverkningar av överiedning av vatten från Piteälven lill Skellefteälven. från Laisälven till Skellefteälven och från Vindelälven till Umeälven och därvid särskilt att bedöma om överledning kan ske utan att Piteälvens och Vindelälvens vattensystem åsamkas sådana skador att syftet med beslutet att undanta älvarna frän vattenkraftutbyggnad äventyras.

Utredningen konstaterade att ett genomförande av överledningsprojek­ten i hög grad skulle ändra de hydrologiska förhållandena och därmed också betingelserna för bl. a. växt- och djurliv. Därmed skulle enligt utred­ningen syftet med beslutet att undanta älvarna frän vattenkraftutbyggnad äventyras. Särskilt påtagliga skulle verkningarna bli på de älvsträckor som ligger närmast nedströms de tilltänkta överledningspunkterna. Utredning­en bedömde således att alla de redovisade överledningsprojekten skulle ge upphov till sädana skador på älvarnas miljö att de inte är förenliga med gällande riktlinjer för älvarnas utnyttjande.

Mot bakgrund av vad som sålunda hade framkommit om effekterna av överledningar fann regeringen inte skäl föreligga att ytterligare överväga dessa projekt.

Riksdagen framhöll med anledning av regeringens proposition 1975:30 att den i princip ställde sig positiv till en tillbyggnad av Vietas kraftstation och anläggande av en kraftstation i Jaurekaska i Lule älv och att ytterligare undersökningar av förutsättningarna härtor borde göras (NU 1975:30, rskr 1975:202). Med anledning av riksdagens uttalande uppdrog regeringen i juni 1976 åt statens vattenfallsverk att utreda förutsättningarna för och konsekvenserna av de aktuella utbyggnaderna i Lule älv.

Vattenfallsverket har nu genomfört utredningen och jag vill här i korthet redogöra för vad som därvid har framkommit.

Utredningen berör Stora Lule älv från Suorvamagasinet till Lulejaure. Med undantag för fallhöjden i Jaurekaska. ca 3 m. har fallhöjden på denna sträcka byggts ut i Vietas kraftstation. En eventuell ytterligare utbyggnad måste därför utföras som en separat anläggning. Effekten blir 275 MW och det årliga energitillskottet 84 GWh. Som en första etapp i en sådan utbygg-nade kan en tilloppstunnel utföras och anslutas till den befintliga tillopps­tunneln varigenom fallförlusterna i Vietas kraftstation kan minskas med 55 GWh per år.

Vad beträffar Jaurekaska redovisas dels möjligheten att anlägga en kraft­station med anslutande jorddammar och utskovsparti, dels möjligheten att utföra en sänkningskanal för att öka fallhöjden i Vietas kraftstation. Ge­nom att bygga en ny kraftstation kan ett maximalt effektuttag om 25 MW

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           278

och ett nettoenergitillskott om 44 GWh per är uppnås. Enbart en sänk­ningskanal beräknas ge ett årligt energitillskott om 31 GWh.

Av utredningen framgår att de olika tänkbara utbyggnaderna vid Vietas och Jaurekaska kan kombineras på ett flertal sätt. Vidare behandlas inver­kan av de olika utbyggnadsalternativen på mark och bebyggelse, fiske, renskötsel, samfärdsel och turism.

Utredningen visar att såväl en tillbyggnad av Vietas med ytterligare ett aggregat som en utbyggnad av Jaurekaska skulle innebära stora investe­ringar med dålig lönsamhet.

Med hänsyn till att det är angeläget att skapa ytterligare arbetstillfällen i området föreslog vattenfallsverket att utförandet av en ny tilloppstunnel till Vietas kraftstation trots bristande lönsamhet skulle övervägas ytterliga­re.

1 prop. 1979/80:33 (s. 19-21) föreslogs, efter förslag frän vattenfallsver­ket i anslagsframställningen för budgetåret 1980/81, att en ny tilloppstunnel skulle byggas till Vietas kraftstation. En förutsättning för att så skulle kunna ske var att nödvändiga tillstånd erhölls. Förutom tillstånd enligt vattenlagen krävdes att riksdagen medgav visst intrång i Stora sjöfallets nationalpark. Riksdagen beslutade i enlighet med förslaget (NU 1979/ 80:25, rskr 1979/80:134). Genom beslut den 3 december 1980 har riksdagen bemyndigat regeringen att medge det erforderliga intrånget i nationalpar­ken (prop. 1980/81:19. JoU 1980/81:11, rskr 1980/81:48). Regeringen har härefter i beslut den 18 december 1980 medgett utbyggnaden. Arbetena med tilloppstunneln beräknas vara avslutade är 1986.

Vattenfallsverket har vidare hos vattendomstolen ansökt om att vid Jaurekaska få utföra en sänkningskanal med regleringsdamm. Jag räknar med att regeringen återkommer till frågan om utförandet av en sänknings­kanal efter att den har behandlats av vattendomstolen.

När det gäller utbyggnad för vattenkraftändamål av övre delen av Åsele-grenen i Ängermanälven, och utnyttjande av Vojmsjöns vatten, har olika alternativ övervägts. I april 1978 uppdrog regeringen åt statens vattenfalls­verk och statens industriverk att projektera och utvärdera två alternativa utbyggnader, nämligen dels utbyggnad av en kraftstation i Vojmän, dels överledning av vatten från Vojmsjön till Maljomaj. Vattenfallsverket skul­le enligt uppdraget utreda förutsättningarna för och konsekvenserna av de båda alternativa utbyggnaderna vad avser energi- och effekttillskott, sys­selsättning, miljöpåverkan, lönsamhet m.m. medan industriverket skulle göra en jämförande samhällsekonomisk bedömning av dem.

Vattenfalls verket konstaterade i sin utredning, som redovisades i januari 1979, att utbyggnad av en kraftstation i Vojmän kunde ske med rimlig lönsamhet medan överledningsalternativet skulle ge ett otillfredsställande resultat.

Industriverket, som redovisade sin utredning i juni 1979, förordade en utbyggnad enligt överledningsalternativet med hänvisning till att det pro-

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           279

jektet är det mest lönsamma från samhällsekonomisk synpunkt även om viss tveksamhet enligt verket kan råda i fråga om värderingen av projek­tens miljöpåverkan.

Regeringen uppdrog därefter åt vattenfallsverket att snarast fullfölja projekteringen av överledningsalternativet för att få detta prövat av vatten­domstol. Regeringen motiverade sitt ställningstagande med att det, med hänvisning till de besvärande sysselsättningsförhållanden som förutses i samband med att pågående kraftverksbyggen i området slutförs, var ange­läget att projekteringsarbetet för en eventuell fortsatt utbyggnad fullföljs och att prövning enligt vattenlagen kan komma till stånd. I fräga om valet av utbyggnadsalternativ fann regeringen att övervägande skäl talar för att alternativet att,bygga en kraftstation i Vojmän inte bör utredas vidare.

Vattenfallsverket kommer enligt vad jag har erfarit inom kort att lämna in ansökan till vattendomstolen om överledningsalternativet.

Statens vattenfallsverk har vidare i en rapport redovisat vilka statliga vattenkraftutbyggnader som kan tänkas komma till utförande under 1980-talet. Av rapporten framgår att utrymmet för energitillskott frän nya stat­liga vattenkraftutbyggnader är ytterst begränsat inom ramen för de av riksdagen fastlagda riktlinjerna för vattenkraftutbyggnad. Samtliga an­givna utbyggnadsprojekt skulle tillsammans kunna bidra med högst 0,7 TWh.

Potentialen för produktionstillskott i små vattenkraftverk (mindre än 1500 kW) är jämfört med nuläget ca I TWh per är. Våren 1978 fattade statsmakterna beslut om stöd till små vattenkraftverk, m.m. (prop. 1977/ 78:131, NU 1977/78:61, rskr 1977/78:303). Stöd utgår med högst 35 procent av kostnaderna för åtgärder som syftar till att vidmakthålla, öka eller få till stånd elproduktion i kraftverk med en effekt av 1 500 kW eller lägre. Statens industriverk SIND har i en utredningsrapport (SIND PM 1980:23) redovisat erfarenheterna av stödet till små vattenkraftverk och föreslagit en annan utformning av det framtida stödet. Jag återkommer till denna fråga sedan jag har behandlat förutsättningarna i övrigt för vattenkraftens bidrag till elförsörjningen.

Vattenfallsverket har på regeringens uppdrag utrett möjligheterna att vidta åtgärder för bättre utnyttjande av de befintliga energiproduktions-och distributionsanläggningarna. Resultatet har redovisats i november 1980 i en rapport benämnd Energibesparingsåtgärder i kraftsystemet.

En genomgång har gjorts av möjligheterna till energibesparing inom vattenfallsverkets vattenkraftanläggningar, värmekraftanläggningar, över­föringsnät och övriga kraftnät. Inom vattenkraftområdet har, i samarbete med Svenska Kraftverksföreningen, en genomgång gjorts av hela landets besparingspotential.

De åtgärder som enligt utredningen kan komma ifråga för att åstadkom­ma en ökad vattenkraftproduktion är av både juridisk och teknisk karak­tär. Bland juridiska åtgärder kan nämnas förändring av tappningsbestäm-

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           280

melser, som medför minskning av vattenspill m. m. De tekniska åtgärderna består av bl. a. minskning av fallförluster genom vidgning av vattenvägar, installation av ytteriigare aggregat eller ökning av regleringsmagasinens volym samt förnyelse av maskinutrustning.

Som ett led i utredningen har en detaljstudie avseende Umeälven ge­nomförts. Umeälven valdes enligt utredningen därför att förhållandet mel­lan utvunnen elenergi och vattnets lägesenergi syns vara lågt i denna älv. Förutsättningarna för att förbättra kraftutbytet borde därför vara relativt goda.

Resultatet av den genomförda detaljstudien visar att den utvunna elener­gin från Umeälven för 1979 var ca 7400 GWh. medan vattnets lägesenergi ovanför kraftstationerna uppgick till ca 8950 GWh. Skillnaden utgörs av förluster av olika slag såsom maskinföriuster (ca 10%), friktionsförluster (ca 2%), spill (ca 3%), magasinsavsänkning (ca 1%) och tvångstappning (ca 1%).

Vissa åtgärder har i utredningen bedömts möjliga att genomföra för att minska dessa förluster. Genom minskning av spill, utbyte av gamla aggre­gat, vidgning av vattenvägar m. m. bedöms sammanlagt ca 370 GWh kunna vinnas. Ca hälften av denna energimängd beror på åtgärder som uppges vara ekonomiskt rimliga att genomföra.

Detta innebär att en ökning av elproduktionen i Umeälven med 2-3 procent ligger inom det möjligas gräns.

Förutom detaljstudien av Umeälven har utredningsarbetet inriktats mot att översiktligt bedöma vad som sammantaget är möjligt att åstadkomma med rimliga insatser. Resultatet av hittills utförda studier m.m. tyder pä att gränsen för energitillskottet under medelår ligger under 2.2 TWh. Fördelningen på olika åtgärdstyper, juridiska och tekniska, framgår av det följande.

På grund av domstolsföreskrifter sker i dag i mänga fall vattentappning förbi kraftstationerna för att tillgodose flottnings-, fiske- och naturintres­sen. Genom att slopa tvångstappningarna skulle enligt utredningen elpro­duktionen kunna öka med ca 300 GWh.

De nu befintliga vattenkraft- och regleringsanläggningarna har tillkom­mit successivt under olika tidsperioder när uppfattningen om elproduktio­nens framtida värde har växlat. Varje anläggning har utformats efter samti­da ekonomiska bedömningar. Om värdet på elproduktionen ändras väsent­ligt sedan en anläggning har tagits i drift, kan det bli aktuellt att vidga vattenvägar, installera nya aggregat etc. för att minska spill m.m. Ett genomförande av dessa åtgärder medför dock förutom stora investerings­kostnader också produktionsbortfall under ombyggnadstiden. Detta pro­duktionsbortfall kan i vissa fall bli avsevärt större än den beräknade energivinsten och värdet av den förlorade produktionen kan komma att uppgå till belopp som överstiger investeringskostnaden. Den ökning av energiproduktionen som kan uppnäs med dess åtgärder torde inte enligt

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      281

utredningen överstiga 1 600 GWh. Härav torde åtgärder som skulle kunna tänkas uppfylla godtagbara lönsamhetsvillkor kunna ge ca 450 GWh.

Moderna aggregat har i regel bättre verkningsgrad än gamla, speciellt sådana som är äldre än ca 30 år. Den totala energivinsten vid byte av löphjul som installerats före 1956 har översiktligt uppskattats till ca 200 GWh.

Med ledning av de erfarenheter som nu finns om möjligheterna att få tillstånd till utbyggnader, omprövning av tappningsbestämmelser m.m. görs i utredningen den bedömningen att åtgärder i vattenkraftanläggningar motsvarande en besparing under medelåret av högst en TWh kan vara möjliga att genomföra.

Vattenkraften bygger på en väl beprövad teknik och är den förnybara energikälla av större betydelse som är bäst utvecklad. Vattenkraften är frän hälsosynpunkt överlägsen alla andra energislag som f.n. används i vårt land. Den är vidare en helt och hållet inhemsk energiresurs och kan därför inte överträffas i fråga om försörjningstrygghet. Den är lätt att reglera efter elefterfrågans variationer och är därför särskilt värdefull jämfört med annan kraftproduktion som inte lika lätt kan regleras. Den har hög tillförlitlighet och är av utomordentligt stor betydelse för leverans­säkerheten i elkraftsystemet vid störningar i stamnätet och vid plötsliga bortfall av stora värmekraftaggregat. Vattenkraften kan dessutom i allmän­het byggas ut med god ekonomi.

Enligt min uppfattning finns det således från energipolitisk synpunkt flera starka skäl för att utnyttja vattenkraften så mycket som möjligt. Vattenkraften har vidare den fördelen jämfört med de flesta andra energi­källorna att den inte avger luftföroreningar eller medför avfallsproblem. Utbyggnaden av vattenkraften innebär emellertid i mänga fall ingrepp i naturmiljön och förlust av trevnadsvärden. Den kan medföra betydande skador för rennäringen och fisket liksom på skogs- och jordbruksmark samt bebyggelse. Bevarandeskäl talar därför många gånger mot utbygg­nad. Förutom att den fortsatta utbyggnaden av vattenkraften måste ske inom ramen för de av riksdagen antagna riktlinjerna måste även i övrigt hänsyn tas fill dessa bevarandeintressen på det sätt som förutsätts i vatten­lagens tillåtlighetsregler.

Utbyggnadsmöjligheter finns inom ramen för gällande riktlinjer enligt tabell 9.3. Bland de i tabellen redovisade utbyggnadsmöjligheterna finns även en del projekt som inte är tillräckligt bearbetade för att en utbyggnad skall hinna genomföras under 1980-talet.

Sammanlagt finns alltså vattenkraftprojekt med en årsproduktion på drygt fyra TWh i älvsträckor som inte har undantagits från utbyggnad enligt gällande riktlinjer. Härav hänför sig en TWh till s. k. effektutbygg­nader, dvs. utbyggnader med obetydlig energiproduktion. Med hänsyn till det låga värdet av sådana effektutbyggnader i det svenska kraftsystemet under 1980-talet kommer denna typ av projekt i allmänhet att vara mycket

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      282

Tabell 9.3 Möjlig vattenkraftutbyggnad enligt gällande riktlinjer utöver nu pågående utbyggnader, GWh/år

 

Klass'

Södra

och

Norra

Norrland Svealand

Norra

Norrland

Totalt

3b

230

 

450

 

680

3a

210

 

0

 

210

2

570

 

1300

 

1870

1

200

 

240

 

440

0

770

 

260

 

1030

Ej klassificerat

0

 

50

 

50

Avrundad summa

 

 

 

 

4 280

' Klassindelningen anges enligt utredningarna SOU  1974:22 och 1976:28. Någon justering med hänsyn till remissutfallet har inte gjorts.

olönsamma under denna period. Hänsyn har i tabellen inte tagits till i vilket planeringsstadium de olika projekten befinner sig. Det kan därför ta lång tid innan underlag för prövning finns för en del av dem. Vidare får man räkna med att en del av de potentiella utbyggnaderna inte kan genomföras till följd av att hinder möter med hänsyn till särskilda bevarandeintressen.

Jag anser det mot denna bakgrund vara rimligt att räkna med och sträva efter att utbyggnader av nya vattenkraftstationer motsvarande ett produk­tionstillskott av tvä till tre TWh inleds under 1980-talet utöver redan pågående eller beslutande utbyggnader. I denna utbyggnad inkluderar jag även tillskotten från små vattenkraftverk med en effekt av 100-1 500 kW. Jag räknar dessutom med att ett tillskott av ca en TWh kan åstadkommas genom ett effektivare utnyttjande av de befintliga vattenkraftstationerna. Den totala vattenkraftproduktionen skulle när dessa anläggningar har ta­gits i drift därigenom, vid normalårstillrinning, komma att uppgå till om­kring 66 TWh. En del av de utbyggnader som krävs för att nå upp till denna nivå torde dock inte hinna fullföljas till år 1990. För detta år räknar jag därför med ett tillskott från vattenkraften på 65 TWh.

För alt denna utbyggnad skall komma till stånd under 1980-talet fordras att åtskilliga av de projekt som kommer att aktualiseras under perioden även kommer till utförande. De övergripande bevarandeintressena har beaktats i samband med att riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen för fortsatt vattenkraftutbyggnad lades fast. Jag finner det mot den bakgrun­den angeläget och rimligt att det långsiktiga kraftförsörjningsintresset till­mäts så stor vikt vid avgörandet av de vattenkraftsärenden som under 1980-talet kommer att aktualiseras i älvsträckor som inte har undantagits frän prövning att den utbyggnad jag har förordat verkligen kommer till stånd. En uppföljning av lämnade tillstånd till utbyggnader bör i detta syfte göras år 1983. Skulle det visa sig nödvändigt kommer regeringen då att förelägga riksdagen kompletterande förslag sä att det av mig föreslagna tillskottet från vattenkraften år 1990 kan uppnäs. Jag har i denna fråga samrått med chefen för jordbruksdepartementet.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      283

De uppgifter jag här har angett om vattenkraftens nuvarande bidrag till elförsörjningen, och beräknade framtida bidrag om den av mig förordade begränsade utbyggnaden genomförs, avser den s. k. medelärsproduk-tionen. Som jag redan har påpekat kan vattenkraftproduktionen variera påtagligt frän det ena året till det andra beroende på bl. a. nederbördsför­hållandena. Dessa variationer beaktas vid dimensioneringen av kraftpro­duktionssystemet genom tillämpning av normer (se avsnitt 9.1). Jag vill emellertid peka på att en viss osäkerhet kan råda i fräga om medelårspro­duktionens nivå i de befintliga vattenkraftverken. Enligt vad jag har erfarit tyder studier av statistiken över de vattenkraftproducerande älvarnas me-delvattenföring på att en svagt nedåtgående trend har gjort sig gällande under de senaste 30 åren. Takten i nedgången anges dock vara osäker och trenden kan vara en del av en svängning med så stor våglängd att den inte kan iakttas i tillgänglig statistik. Det kan emellertid visa sig vara befogat att justera ned nu tillämpade uppgifter om medelårsproduktion. Om fortsatta studier bekräftar den utveckling jag här har antytt finns det skäl att åter­komma med en utförligare redovisning liksom att överväga konsekvenser­na härav för elförsörjningen.

Vid sin prövning enligt vattenlagen av en föreslagen vattenkraftutbygg­nad kan regeringen, om företaget är av synnerlig betydelse från allmän synpunkt, lämna medgivande till det även om hinder möter mot företaget från allmän planeringssynpunkt eller med hänsyn till tillåtlighetsreglerna i 2 kap. vattenlagen. Härigenom kan regeringen ta hänsyn till bl. a. energi­försörjningsbehovet. Vid tillåtlighetsprövningen kan således beaktas det ökade värde som vattenkraften kommer att få för landets energiförsörjning i samband med att kärnkraften framgent skall avvecklas och till följd av ökade oljepriser. Samtidigt måste naturiigtvis beaktas de intressen som i det aktuella fallet talar mot utbyggnad. Den vattenlag som avses att träda i kraft den 1 januari 1983 kommer inte att medföra några förändringar i detta hänseende.

Underlag för regeringens tillätlighetsprövning inhämtas förutom från vattendomstolen också genom remissbehandling. Det ankommer härefter på regeringen att göra den avvägning som måste göras mellan främst energiförsörjningsintressen, å ena sidan, och motstående närings- eller bevarandeintressen, ä den andra sidan.

En del av vattenkraftutbyggnaderna kan vidare komma att spela en viktig roll för att mildra de struktur- och sysselsättningsproblem som uppstår såväl hos vattenfallsverket som på annat håll bl. a. till följd av att utbyggnaden av större vattenkraftstationer slutförs. Jag tänker bl. a. på de strukturproblem som en alltför snabb nedtrappning av vattenkraftutbygg­naderna medför för vissa orter i Norrland. Det är därför viktigt att utbygg­nader förläggs så i tiden att såväl vattenfallsverkets som de berörda orter­nas strukturomvandling kan ske i en acceptabel takt. För att uppnå detta måste en del vattenkraftutbyggnader komma till stånd tidigare än vad som

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           284

blir fallet om enbart de kraftekonomiska förutsättningarna blir avgörande. Ett exempel härpå utgör den beslutade utbyggnaden av ytteriigare en tilloppstunnel till Vietas kraftstation.

Ett särskilt problem med vattenkraftutbyggnad är i detta sammanhang den långa förberedelsetid som krävs för bl. a. prövningsförfarandet enligt vattenlagen. För att kunna anpassa tidpunkterna för vattenkraftutbygg­nader till sysselsättningsförhållandena måste därior stora krav på plane­ring ställas på kraftproducenterna, vilket konkret innebär bl. a. att utbygg­naderna bör förberedas och ansökan inlämnas till vattendomstol tidigare än vad som skulle ske om enbart behovet av krafttillskott beaktas.

Sedan den I juli 1978 har statsbidrag kunnat utgå med maximalt 35 procent av kostnaderna för nyanläggning eller upprustning av små vatten­kraftverk med en effekt av 100-1 500 kW. För prototyper och demonstra­tionsanläggningar inom området har bidrag utgått sedan den I juli 1975.

Statens industriverk (SIND) har i en utredningsrapport (SIND PM 1980:23) redovisat erfarenheterna från bidragsgivningen till små vatten­kraftverk t.o.m. augusti 1980. 1 rapporten föreslås också förändringar i stödets utformning.

Totalt har enligt SIND ca 44,7 milj. kr. utgått i statligt stöd till nyanlägg­ning eller upprustning av 57 små vattenkraftanläggningar. Dessutom har bidrag lämnats till fem ej direkt elproducerande projekt såsom rusnings-vakt, glasfibertub m. m.

De aktuella vattenkraftanläggningarna har en installerad effekt av 26355 kW och den beräknade elproduktionen uppgår till ca 110 GWh per år.

Fram till den I september 1980 har 74 ansökningar om konventionella energisparbidrag inkommit varav 40 beviljats bidrag med ca 36.2 milj. kr.

SIND har stött framtagandet av standardaggregat med en effekt mellan 100 och I 500 kW. Statsbidrag har också utgått till framtagande och uppfö­rande av enkla och billiga s. k. microkraftverk (

Erfarenheterna från bidragsgivningen visar enligt SIND att fortsatt stat­ligt stöd till små vattenkraftverk är motiverat frän samhällsekonomisk synpunkt. Den långsiktiga marginalkostnaden för elproduktion från små vattenkraftverk är 8- 12 öre/kWh vilket är konkurrenskraftigt i förhällande till andra kraftslag.

Det största hindret för en fortsatt upprustning respektive nyanläggning av små vattenkraftverk är enligt SIND finansieringssvårigheterna. Även efter 35-procentiga statsbidrag blir kapitalkostnaden för hög med den fi­nansiering som i dag står till förfogande på den vanliga kreditmarknaden.

SIND föreslär därior att ett fortsatt statligt stöd till små vattenkraftverk utformas så att finansieringsmöjligheter erbjuds för dem pä samma villkor som för övriga kraftslag. Län bör enligt SIND erbjudas ur den s. k. oljeer-

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           285

sättningsfonden med upp till 90% av de kostnader som uppstår efter förprojektering och vattendomsbehandling. Därutöver föresläs att SIND ges möjligheter att dels aktivt verka för byggandet av små vattenkraftverk i form av målinriktade resursinventeringar av vattenkraftstationer, dels sva­ra för rådgivnings- och informationsverksamhet till kraftverksägare.

SIND:s rapport har remissbehandlats. En sammanfattning av rapporten och remissinstansernas synpunkter på denna finns i bilaga 1.14.

Remissinstanserna har i allmänhet inget att invända mot SIND:s redogö­relse för de små vattenkraftverkens situation. Förslagen till åtgärder till­styrks eller lämnas utan erinran av den övervägande delen av remissinstan­serna. Ett par remissinstanser framhåller att ytterligare energiproduktion kan byggas ut i de större vattendragen och att detta kan ske utan några statliga subventioner. Några remissinstanser pekar på vikten av att ränta, amortering och avbetalningstid anpassas till de speciella förhållandena för de små vattenkraftverken. Det är främst fritidsfiskets intressen som anförs som skäl mot att stöd utgår till byggande av små vattenkraftverk.

Oljeersättningsfondens stödsystem enligt förordningen (1980: 1085) om statligt stöd för åtgärder för att ersätta olja, m. m. syftar till att stimulera bl. a. introduktion av åtgärder som snabbt kan minska oljeberoendet. Stö­det är inriktat pä teknik som baseras på varaktiga, helst inhemska och förnybara, energikällor med minsta möjliga miljöpåverkan. Stödet utgår normalt i form av län med förmånliga villkor. Bidrag kan utgå när den tekniska risken för en åtgärd är hög, dvs. för prototyper och demonstra­tionsanläggningar. För prototyper och demonstrationsanläggningar kan stödets andel av den totala finansieringen uppgå till högst 75 %. varav högst 50 % i form av bidrag. För övriga åtgärder kan stödet endast ges i forma av lån, vilka kan uppgå till högst 50 % av den totala finansieringen.

Amorteringen av lånen fastställs med hänsyn till den beräknade ström­men av intäkter eller kostnadsminskningar av en åtgärd. Ränta på länen utgår med 4 % över gällande diskonto. I en del fall föreligger möjlighet till befrielse från ränta eller anstånd med amortering och ränta för viss tid.

Min syn pä den framtida utbyggnaden av vattenkraften har jag tidigare redovisat. Av redovisningen framgår att potentialen i små vattenkraftverk jämfört med nuläget är ca 1 TWh per år. Även om detta energitillskott är av måttlig omfattning anser jag att det bör tas till vara där det kan ske utan större konflikt med motstående intressen. För att stimulera att sä sker anser jag att statligt ekonomiskt stöd till investeringar även i fortsättningen bör lämnas till sådana små vattenkraftverk som uppfyller nu gällande krav för erhållande av bidrag.

Enligt min mening bör stödet till små vattenkraftverk utgå från oljeer­sättningsfonden och lämnas enligt samma grunder som för andra åtgärder som kan få stöd från fonden. Jag förordar att regeringen inhämtar riksda­gens godkännande i detta hänseende.

1 likhet med SIND anser jag det vara viktigt att ägaren till ett vattenkraft-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1    Industridepartementet    286

verk visar sin tro på och intresse för åtgärden. Stöd till kostnader för behandling vid vattendomstol och förprojektering av ett vattenkraftverk bör mot denna bakgrund inte utgå. Stöd kan - i likhet med vad som gäller för övriga åtgärder som kan stödjas från oljeersättningsfonden - lämnas till förprojektering av prototyper och demonstrationsanläggningar. Med hänsyn till att tekniken för utnyttjande av vattenkraften är väl känd be­dömer jag emellertid att denna del av stödverksamheten blir mycket be­gränsad.

9.4 Kärnkraft

F. n. finns i Sverige sju kärnkraftverk i kommersiell drift. Den samman­lagda installerade effekten uppgår till ca 4600 MW. Den första anläggning­en, Oskarshamn 1, togs i drift år 1972. Under perioden december 1974 till januari 1976 påbörjades driften vid ytterligare fyra block nämligen Oskars­hamn 2, Barsebäck 1 samt Ringhals 1 och 2. Barsebäck 2 togs i drift år 1977. Formark 1 togs i kommersiell drift i december 1980.

Ytterligare fem block är färdigställda eller under byggnad. F.n. pågår provdriften av Ringhals 3 och Forsmark 2. Ringshals 4 beräknas i stort sett bli färdigställd under innevarande år för att tas i drift under år 1982. Slutligen beräknas Forsmark 3 och Oskarshamn 3 bli tagna i kommersiell drift vid mitten av 1980-talet.

Idrifttagningsär och nettoeffekt för de olika kärnkraftblocken framgår av tabell 9.4.

Tabell 9.4 Kärnkraftblocken

 

Kärnkraflblock

Idrifttagningsär (kommersiell drift)

Nettoeffekt i MW

Oskarshamn 1

1972

450

Oskarshamn 2

1975

570

Barsebäck 1

1975

570

Ringhals 2

1975

800

Ringhals 1

1976

750

Barsebäck 2

1977

570

Forsmark 1

1980

900

Ringhals 3

1981

915

Forsmark 2

1981'

900

Ringhals 4

1982'

915

Forsmark 3

1985'

1060-

Oskarshamn 3

1986'

1060

' Enligt gällande tidplan.

- Om reaktorn ulnylljas för hetvallenproduklion kommer eleffeklen under den

perioden all vid maximal värmeproduktion begränsas lill 300 MW.

Den debatt om vår framtida elförsörjning, och särskilt om kärnkraftens roll, som har förts under de senaste åren har medfört osäkerhet om hur elförsörjningssystemet skall utformas och svårigheter att bedriva en ända­målsenlig planering inom området. Den folkomröstning som hölls i mars

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      287

1980 har dock medfört klarhet i fräga om kärnkraftsprogrammets omfatt­ning. Resultatet av omröstningen, som har redovisats tidigare (prop. 1979/ 80: 170 s. 3-4, NU 1979/80:70, rskr 1979/80:410), innebär att blocken nummer elva och tolv i det svenska kärnkraftprogrammet kan byggas färdigt. Högst tolv kärnkraftsblock kan därmed utnyttjas under sin tek­niska livslängd, som bedöms vara ca 25 år från idrifttagningen. Ingen kärn­kraftsutbyggnad därutöver skall ske. Säkerhetsaspekter skall avgöra i vil­ken ordningsföljd kärnkraftsblocken skall tas ur drift. Den sista reaktorn i Sverige skall stängas senast år 2010.

Kärnkraftens bidrag till elproduktionen år 1979 och dess beräknade bidrag åren 1985 och 1990 framgår av tabell 9.5.

 

Tabell 9.5 Kärnkraftsproduktionen i

i TWh

 

 

År

1979

1985

1990

Kraftproduktion

20,1

47,3

54,5

Jag har i tabellen räknat med att Forsmark 3 kommer att utföras för en värmeavtappning om 2000 MW. Om värmeavtappningen inte kommer till stånd blir den beräknade kärnkraftsproduktionen år 1990 57,5 TWh.

Det rådrum som behövdes i fräga om laddning av kärnkraftsreaktorer som dittills inte hade tillförts kärnbränsle i avvaktan på folkomröstningen om kärnkraften skapades med stöd av rädrumslagen. Som jag har redovi­sat närmare i prop. 1980/81:25 (bil. 9 s. 52-61) har idrifttagningen av fyra kärnkraftsblock blivit försenad till följd härav; Ringhals 3 och Forsmark I, som vid lagens tillkomst var färdigställda, och Ringhals 4 och Forsmark 2, som enligt kraftföretagens planer skulle bli färdigställda under hösten 1979. Enligt rådrumslagen är innehavarna av de reaktorer som omfattades av lagens förbud mot att tillföra reaktorer kärnbränsle berättigade till ersätt­ning för de föriuster som uppstår genom att reaktorernas idrifttagande har fördröjts. Som framgår av propositionen har de ersättningar som staten beräknas fä betala ut till Forsmarks Kraftgrupp AB och statens vattenfalls­verk som kompensation för merkostnaderna till följd av de fyra reaktorer­nas försening beräknats ligga i intervallet 1 280- 1 880 milj. kr. De exakta ersättningsbeloppen, som kan fastställas först i efterhand, beror framför allt på om kraftbalansen under förseningstiden har varit eller blir sådan att den uteblivna kärnkraftsproduktionen ersätts med mottryckskraft eller med kondenskraft. Detta beror i sin tur bl. a. på om det under den aktuella perioden blir riklig eller knapp tillgång till vattenkraft samt på elefterfrå­gans utveckling.

Jag vill i detta sammanhang också erinra om att staten via vattenfallsver­ket tidigare har åtagit sig att ersätta FKA för merkostnader som föranleds av den neddragning av utbyggnadstakten för det tredje blocket i Forsmarks kraftstation som har skett genom särskilda beslut av regeringen (prop. 1979/80:33, s. 13-15, NU 1979/80:25, rskr 1979/80: 134).

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           288

Som jag anförde redan i prop. 1979/80: 170 (s. 8) anser jag att de särskilda krav som, med hänsyn till energiförsörjningens stora betydelse för sam­hällsutvecklingen, måste ställas på elförsörjningen utgör skäl för att sam­hället bör ha ett övergripande ansvar för produktion och distribution av elektrisk kraft.

Av de i landet verksamma fyra kärnkraftsföretagen är ett helstatligt. I ytterligre två har stat och kommun ett avgörande inflytande genom majori-tetsägande. Endast ett av de fyra företagen. Oskarshamnsverkets Kraft­grupp AB (OKG), är således till mer än 50 procent ägt av privata intressen­ter. I detta senare företag svarar intressenter med enskild ägarmajoritet för 55 procent av ägandet medan 45 procent ägs av Sydkraft AB och AB Svarthälsforsen. Sydkraft AB ägs till ca 60 procent av ett antal kommuner i södra Sverige och AB Svarthälsforsen är helägt av Stockholms kommun.

Även näringsutskottet har. med anledning av vad som anfördes i motio­nen 1979/80: 2056 om ägarförhållandena i OKG, tagit upp frågan (NU 1979/ 80:70 s. 25-26). I motionen begärs att regeringen skyndsamt skall tillsätta en förhandlingsman som får i uppdrag att ta upp överläggningar med OKG i syfte att samhället blir majoritetsägare. Utskottet anslöt sig till uppfatt­ningen att samhället bör ha ett övergripande ansvar för produktion och distribution av elektrisk kraft. Regeringen har enligt utskottet ett ansvar för att frågan om samhällets inflytande i OKG får en tillfredsställande lösning. Det är enligt utskottet därför väsentligt att regeringen snarast tar upp nödvändiga överläggningar med OKG i syfte att samhället skall få ägarmajoritet i företaget. Riksdagen har som sin mening gett regeringen till känna vad utskottet anfört om överläggningar med OKG med anledning av motionen 1979/80:2056.

En särskild statlig förhandlare har utsetts i början av september 1980, Överläggningar pågår f.n. med intressenterna i OKG i syfte att samhället skall fä ägarmajoritet i företaget. Jag avser att återkomma med en redogö­relse för resultatet av dessa överläggningar.

9.5 Övrig kondenskraft

Den installerade effekten i oljekondenskraftverk uppgår f. n. till ca 3000 MW. Härav finns 1000 MW i Karishamnsverket och 850 MW i Stenung-sundsverket. Kondenskraftverk - med undantag av kärnkraftverk - för andra bränslen än olja finns f. n. inte i landet. Verkningsgraden i denna typ av kraftverk är förhållandevis låg - endast ca 40 % av bränslets energiin­nehåll omvandlas till el. Kondenskraftverkens utnyttjningstid har hittills varierat kraftigt från år till år bl. a. beroende på vattentillgängen. Under åren 1976 och 1977. som var år med relativt låg valtenkraftproduktion. producerades 7 resp. 8 TWh oljekondenskraft. Under år 1979. som var ett år med större vattenkraftproduktion var oljekondensproduktionen låg. ca 3 TWh,

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      289

CDL redovisade år 1978 i studien Lokalisering av kustförlagda kolel­dade värmekraftverk förutsättningarna för att placera koleldade kondens­kraftverk vid den svenska kusten. I studien, som ingår som ett led i den fysiska riksplaneringen, uttalas inte någon rekommendation att bygga kol­eldade kraftverk. I rapporten diskuteras de miljöproblem som är förenade med koleldade kraftverk och vilka krav som måste ställas på lägen för framtida kolkraftverk.

I rapporten framhålls att det främst är kraftöverföringssynpunkter och miljöpåverkan av svavelutsläpp som är styrande för val av lämpliga lägen. På grund härav anges att de i rapporten prioriterade lägena på ostkusten, dvs. Tunaberg i Oxelösundstrakten, Sunnäs vid Söderhamn och Åseborn vid Mönsterås f. n. är att föredra framför lägen på västkusten.

Frågor om lokalisering av kolkondenskraftverk har även behandlats i bostadsdepartementets rapport (SOU 1979:54, 55) Hushållning med mark och vatten 2 som f. n. bereds i regeringskansliet. Därefter har statens naturvårdsverk överlämnat den kompletterande rapporten (SNV PM 1358) Lokalisering av kolkondenskraftverk som f.n. är föremål för remissbehandling. Enligt naturvärdsverket är antalet tänkbara lägen för lokalisering av kolkondenskraftverk begränsat från miljösynpunkt. Frågor om lägen för kolkondenskraftverk bereds i arbetet med en proposition om mark och vatten som avses att läggas fram under innevarande år.

Som jag tidigare har framhållit räknar jag med att oljekondenskraftver-ken inte skall behöva användas vid medelärsförhållanden. Koleldade kon­denskraftverk har fördelar genom att de på grund av sin storlek kan byggas Ull förhållandevis låg kostnad. Storleken gör också att kondenskraftverk lättare kan bära kostnaden för miljöskyddsutrustning, framförallt för av­svavling, än vad mindre kraftvärmeverk kan göra. En fördel är också att kondenskraftverk kan lokaliseras långt från tätbefolkade regioner.

Kondenskraftverk har dock flera nackdelar. Storleken medför att stora landområden måste tas i anspråk för kraftverket, för deponering av aska samt för deponering av slam från rökgasavsvavling. Utsläpp av kylvatten är visserligen ett mindre problem i Sverige än i många andra länder p. g. a. våra goda tillgångar på havsvatten, men en lokal påverkan från sådana utsläpp kan inte undvikas helt. Den låga verkningsgraden i förhållande till kraftvärmeverk medför att i stort sett dubbelt sä mycket bränsle per producerad enhet el förbrukas. Därmed blir utsläppen av koldioxid, sva­vel, kväveoxider och tungmetaller störte om inte speciellt stränga krav på begränsning av dessa utsläpp ställs för kondenskraftverk.

Ny elproduktionskapacitet bör som jag tidigare har framhållit i första hand utgöras av kraftvärmeverk och mottrycksanläggningar eldade med fasta bränslen. Jag vill dock framhålla att kraftföretagen bör bedriva en sådan planering att tillgången på elektrisk kraft i framtiden inte blir begrän­sande för sysselsättning och välfärd. En projektreserv av lämplig storlek och omfattning är angelägen för att senare kunna trygga elförsörjningen. 20   Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 90

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      290

Det borde enligt min mening vara möjligt att förbereda nya elproduktions­anläggningar sä långt att lokaliseringsort bestäms, projektering genomförs och erforderliga tillstånd för utbyggnad inhämtas även innan det är nöd­vändigt att fatta bindande beslut om anläggningarnas tillkomst. Om till­ståndsprövningen för tillkommande anläggningar kan ske även innan det går att fastställa exakt när det finns behov av att ta dem i drift bör det vara möjligt att bättre anpassa utbyggnadstakten till behoven än om prövningen kan ske först i samband med att bindande beslut om utbyggnaderna måste fattas. Det finns skäl att i detta sammanhang erinra om att tillstånd enligt 136 a § byggnadslagen regelmässigt utformas så att de gäller under en begränsad tid under vilken utbyggnaden måste ha påbörjats.

9.6 Kraft värme verk

Med kraftvärmeverk avses anläggningar i vilka el och Qärrvärme kan produceras samtidigt. Det vatten som cirkulerar i fjärrvärmenätet används som kylmedium i kraftverket. Härigenom kan det bränsle, som tillförs kraftverket, utnyttjas i väsentligt högre grad än i ett kondenskraftverk, där en stor del av den tillförda energin förloras i kylvattnet. Processens verk­ningsgrad blir ungefär dubbelt så hög i ett verk med kombinerad el- och fjärrvärmeproduktion som i ett kondenskraftverk. Den totala verknings­graden i ett kraftvärmeverk uppgår till ungefär 85 % räknat pä energiinne­hållet i tillfört bränsle. Kraftvärmeverk benämns också mottrycksverk.

F.n. är den installerade mottryckseffekten i landets kraftvärmeverk ca 2000 MW el och den ärliga elproduktionen ca 5 TWh. Kraftvärmeverk finns i tolv kommuner. Större kraftvärmeanläggningar finns bl. a. i Malmö, Norrköping, Stockholm, Uppsala och Västerås.

Utredningar om utbyggnad av kraftvärmeverk har genomförts eller på­går i åtskilliga kommuner. Emellertid har under de senaste åren få beslut fattats om utbyggnad av nya kraftvärmeverk. F. n. pågår utbyggnad endast i Helsingborg, Sundsvall och Luleå.

Regeringen har nyligen gett Västerås Stads Kraftvärmeverk tillstånd enligt 136 a § BL att bygga om ett befintligt oljeeldat kraftvärmeaggregat till eldning med kol. Vidare finns ansökningar enligt 136 a § BL rörande utbyggnad av koleldade kraftvärmeverk i Göteborg och Malmö.

År 1977 tillsattes en informell arbetsgrupp med representanter för indu­stridepartementet, Svenska kommunförbundet. Svenska kraftverksför­eningen. Svenska värmeverksföreningen, statens industriverk och statens vattenfallsverk med uppdrag att kartlägga problem i samband med kraft-värmeutbyggnader och att föreslå åtgärder för att främja fortsatt utbygg­nad.

Av gruppens arbete framkom bl. a. följande. Utvecklingen på fjärrvär­meområdet är av avgörande betydelse för möjligheterna att bygga kraftvär­meverk eftersom ett tillräckligt stort värmeunderlag är en förutsättning för att bygga kraftvärmeverk.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      291

Det grundläggande hindret för en mer omfattande utbyggnad av kraft­värmeverk torde enligt arbetsgruppen under perioden fram till mitten av 1980-talet vara att behovet av ytterligare produktionsresurser är begränsat eftersom elförbrukningens ökningstakt har minskat väsentligt jämfört med tidigare prognoser. Nu pågående och beslutad övrig kraftutbyggnad är så omfattande i förhållande till den förbrukning som nu kan förutses att behovet av ytterligare kraftvärmeverk - utöver de beslutade - är litet.

Den väntade lägre ökningen av elförbrukningen medför också vissa lönsamhetsproblem för sådana nya kraftvärmeprojekt som inte har ett väl utbyggt värmeunderlag och som därmed inte får tillräckligt länga drifttider under de första årens drift.

Arbetsgruppen tog vidare upp bl.a. vissa samarbetshinder. Enligt ar­betsgruppen behöver ett kommunalt kraftföretag med kraftvärmeverk slu­ta avtal med sin kraftleverantör om bl. a. maskinskadekraft, komplette­ringskraft och samkörningsprinciper. Olikheter i utgångspunkter, värde­ringar m. m. kan göra det svårt att nå för båda parter acceptabla överens­kommelser. Även frågan om värmefallsersättning, dvs. fördelning av even­tuell samproduktionsvinst mellan kraftföretag och kommun, har angivits vara en stötesten för kraftvärmeprojekt. Arbetsgruppens slutsatser är dock att förutsättningar finns för att denna typ av svårigheter kan lösas genom förhandlingar mellan parterna.

Arbetsgruppen pekade vidare pä att finansieringsproblem medför bety­dande svårigheter för utbyggnaden.

Långfristiga lån med anläggningen som säkerhet kan i allmänhet erhållas med ett belopp motsvarande 70—75% av investeringen. Långivaren är bl. a. allmänna pensionsfonden. De tidigare nämnda Qärrvärmelånen (av­snitt 8.3.3) kunde redan tidigare användas för finansiering av den del av investeringen i kraftvärmeverket som motsvarar värmeproduktionen. Un­gefär en tiondel av kostnaden för ett kraftvärmeverk kan därigenom finan­sieras på detta sätt. Finansieringsproblemet gäller således främst resteran­de 15-20% av investeringen.

Kommunerna är enligt arbetsgruppen i allmänhet inte beredda att med egna medel svara för någon del av investeringar i kraftvärmeverk där de förutsätts ingå som ägare helt eller delvis. De är inte heller beredda att ta upp län för ändamålet om deras lånemöjligheter i övrigt skulle begränsas därigenom. Detta beror enligt arbetsgruppen på att kommunerna har att finansiera en lång rad andra verksamhetsgrenar än elproduktion.

Arbetsgruppen framhöll att utbyggnaden av kraftvärmeverk skulle un­derlättas väsentligt om län pä samma villkor som för fjärrvärmelänen kunde disponeras till en del även för utbyggnaden av kraftvärme.

Finansieringssvårigheterna för kommunerna gäller dock enligt arbets­gruppen inte generellt. Kommuner med etablerad produktion har möjlighet att utnyttja avskrivningsmedel från befintliga anläggningar för att finansi­era en ökning av produktionskapaciteten, i den mån medlen inte behöver

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      292

tas i anspråk för amortering av befintliga lån eller reinvesteringar i anlägg­ningarna.

Kommunernas lånemöjligheter borde enligt arbetsgruppen ökas sä att de kan få lån upp till 100% av investeringen i kraftvärmeverk. För att avse­värda likviditetsproblem inte skall uppstå under de första driftåren bör lånen till så stor del som möjligt utgå i form av annuitetslån. Det är vidare av vikt att lånen är långfristiga.

Riksbanken ställde sig våren 1979 positiv till att finansieringen av kom­munernas andel av kraftvärmeverk ordnas på det sätt som arbetsgruppen föreslog.

För egen del anser jag det väsentligt för möjligheterna till kraftvärmepro­duktion att fjärrvärmeutbyggnaden stöds genom att finanseringen tillgo­doses på lång sikt. Denna fråga har jag tidigare (avsnitt 8.3.3) behandlat.

Jag har i samband med behandlingen av värmeförsörjningen (avsnitt 8.3) berört olägenheterna med fjärrvärmeförsörjningens oljeberoende. Det ka­pital som är bundet i ett kraftvärmeverk är betydande. Kostnaderna för att bygga om anläggningarna till fasta bränslen är avsevärda. I vissa fall kan en omställning till fasta bränslen vara olämplig med hänsyn till anläggningens läge. Jag vill dock framhålla att det är angeläget att befintliga kraftvärme­verk byggs om till fastbränsleeldning där förhållandena medger det. Jag har i de elbalanser som tidigare (avsnitt 9.2) redovisats antagit att ungefär två tredjedelar av de idag oljeeldade kraftvärmeverken byggs om till eldning med fasta bränslen.

Nya kraftvärmeverk kommer i enlighet med det förslag till lag om utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle som jag tidigare (avsnitt 8.2) har lagt fram endast att kunna byggas för eldning med fasta bränslen. Därvid bör anläggningarna givetvis utföras på ett sådant sätt och förläggas till sådan plats att fastbränsleeldning kan godtas enligt miljöskyddslagen och från kommunens sida.

Under senare delen av 1980-talet är som jag tidigare har redovisat en viss utbyggnad av kraftvärme motiverad. Åtminstone två torveldade kraftvär­meverk, det ena i Umeå och det andra i Östersund, torde komma till stånd vid miUen av 1980-talet.

Jag har till år 1990 räknat med en utbyggnad av fastbränsleeldade kraft­värmeverk med en effekt av ca 500 MW el.

Jag har tidigare redogjort för möjligheterna att finansiera de ökade investeringar som en lag om utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle medför. Även fortsättningsvis kommer kommunernas andel i kraft­värmeverk att kunna finansieras på det sätt som den tidigare nämnda arbetsgruppen föreslog. Något förslag till riksdagen i denna fråga torde därför inte behövas.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       293

9.7 Industriellt mottryck

S.k. industriella mottrycksanläggningar baseras på att avloppsångan från turbinen direkt används för uppvärmning av olika apparater i en industriell process. Sädana anläggningar finns särskilt inom massa- och pappersindustrin. Liksom i kraftvärmeverk uppnår man i sådana verk en hög verkningsgrad, ca 85%. Elutbytet blir dock något lägre än vid kraft-värmedrift, eftersom ångans energiinehåll efter turbinen är något högre.

F. n. finns en installerad effekt i industriella mottryckskraftverk om ca 800 MW i landet. Jag räknar med att det under slutet av 1980-talet kan tillkomma 100-200 MW. Med en uttnyttjningstid av ca 6000 timmer per år skulle i så fall år 1990 5-6 TWh el produceras i industriella mottrycksan­läggningar.

Det är enligt min mening angeläget att ett ökat utnyttjande av andra bränslen än olja kommer till stånd också i mottrycksanläggningar. Vid utbyte av pannan i en befintlig mottrycksanläggning och vid installation av ny mottrycksanläggning inkl. panna kommer kraven i lagen om utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle att styra bränslevalet.

Jag anser att de idag oljeeldade mottrycksanläggningarna under 1980-talet så långt möjligt bör övergå till andra bränslen än olja. Jag vill i sammanhanget nämna att utbyte av pannor i sådana anläggningar tillhör de objekt som kan fä stöd frän den nyligen inrättade oljeersättningsfonden.

För att få till stånd den utbyggnad av industriell mottryckskraft som jag har förordat bör kraftföretag och industrier överväga om inte kraftföreta­gen skulle kunna ha en roll i utbyggnaden av industriell mottryckskraft pä samma sätt som för kommunal kraftvärme. Jag tänker närmast på att kraftföretagen skulle kunna medverka till investering i, eller eventuellt helt eller delvis äga, mottrycksturbin med tillhörande generator och annan elektrisk utrustning.

9.8 Vindkraft

Vindkraften befinner sig, när det gäller vindkraftaggregat av en storlek som bedöms vara intressant frän energiförsörjningssynpunkt, i dag på utvecklings- och försöksstadiet. Stora vindkraftaggregat har ännu inte tagits i kommersiell drift i något land.

I Sverige genomförs inom ramen för det av riksdagen beslutade energi­forskningsprogrammet ett omfattande utvecklings- och försöksprogram inom vindkraftområdet. Hittills har inom ramen härför bl. a. utförts vissa systemstudier samt uppförts ett försöksaggregat pä 50 kW i trakten av Älvkarleby i norta Uppland. Denna provanläggning har varit i drift sedan år 1977 och fram till september månad år 1980 då maskinhuset förstördes som en följd av ett kranhaveri då ett planerat utbyte av blad skulle genom­föras. Under år 1979 har två prototypanläggningar i full skala beställts.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet            294

Dessa får vardera en elektrisk effekt av 2-4 MW. Leverantörer är Kari-skronavarvet AB och KAMEWA AB. Dessa anläggningar som skall pla­ceras i Skåne och på Gotland och drivas av Sydkraft AB resp. statens vattenfallsverk, som ombud för nämnden för energiprodukUonsforskning (NE), skall stå färdiga år 1981 resp. 1982. Försöksdrift beräknas pågå under perioden 1982-84. Under budgetåret 1984/85 bör en utvärdering av erfarenheterna från försöksdriften kunna genomföras.

NE har med skrivelse till regeringen i oktober år 1980 överlämnat en promemoria i vilken redovisas NE:s syn på hur en industriell vindkraft­satsning bör genomföras. I promemorian anges att de företag som arbetar med konstruktion och tillverkning av de nämnda prototyperna inte kan sysselsätta de personer som är engagerade i verksamheten under försöks­perioden 1982-84 om inte beställning av ytterligare aggregat erhålls under denna tid. NE framhåller även att det synes finnas möjligheter till export av svensk vindkraftsteknik. Dessa möjligheter skulle dock enligt NE starkt förbättras om order även kunde erhållas från den svenska marknaden.

Ett handlingsprogram för en svensk industriell vindkraftsatsning kan enligt NE utformas på följande sätt. Kraftproducenterna åtar sig att redan nu påbörja projektering och lokaliseringsförberedelser för en eller flera demonstrationsgrupper med tre till fem vindkraftverk av i huvudsak sam­ma typ som de nämnda prototyperna. Den tillverkade industrin påbörjar redan nu offertarbete. Under år 1982 påbörjar kraftproducenterna en upp­handling under förutsättning att de första drifterfarenheterna av prototy­perna är goda. NE föreslär i skrivelsen att företrädare för NE, SIND, kraftproducenter och utrustningstillverkande företag kallas till överlägg­ningar för att klarlägga de faktiska förutsättningarna för att genomföra ett handlingsprogram enligt NE:s förslag.

NE:s skrivelse har remitterats. Yttranden har inkommit från statens vattenfallsverk, delegation (I 1975:02) för energiforskning. Svenska Varv AB, Sydkraft AB, KAMEWA AB och Svenska kraftverksföreningen.

Samtliga remissinstanser förklarar sig beredda att delta i överläggningar om det fortsatta arbetet på vindkraftsområdet.

Svenska Varv AB och KAMEWA AB anser att beställningar av vindkraftaggregat utöver de två prototyperna bör göras under perioden 1982-85. De skäl som anges härför är det annars blir svårt att behålla den kompetens som nu finns och att möjligheten till export av svenska vind­kraftverk annars försämras.

Delegationen för energiforskning anser att det energipolitiska behovet av att upprätthålla industriell kompetens fram till ett ställningstagande vid mitten av 1980-talet bör klarläggas liksom om det finns andra möjligheter att göra detta än genom projektering och byggande av en demonstrations­grupp. Vidare bör enligt delegationen de industripolitiska motiven för att stärka den svenska vindkraftindustrins internationella konkurrenskraft klarläggas.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet            295

Svenska kraftverksföreningen anser att alltför komplicerade lösningar och därmed höga kostnader har kännetecknat mänga av de vindkraftan­läggningar som projekterats. Kraftverksföreningen har därför tagit intiativ till ett vindkraftprogram vars syfte är att få fram förenklade och billigare anläggningar.

Statens vattenfallsverk och Sydkraft AB avser att på egen bekostnad genomföra lokaliseringsstudier och förprojektering för vindkraftverk i grupp. Vattenfall avstyrker en upphandling av en grupp vindkraftverk så fidigt som 1982. Sydkraft anger att sä snart beslutsunderlag med rimlig grad av säkerhet föreligger bör beställning av ett antal aggregat snarast möjligt övervägas. Om ett sådan beslut skall tas redan år 1982 kan, enligt Sydkraft, ett av statsmakterna garanterat energipris vara en framkomlig väg. Sydkraft vill dock varna för en alltför storskalig satsning pä en teknik som ännu inte är fullt utprovad.

Vattenfallsverket och Sydkraft är således tveksamma till en ytteriigare upphandling av vindkraftaggregat innan erfarenheter vunnits från provdrif­ten av prototyperna. En noggrann uppföljning av internationella erfarenhe­ter bör enligt de båda kraftföretagen också genomföras.

Vattenfallsverket framför vidare att det pågår utredningverksamhet för att klargöra vindkraftsproduktionens s. k. sammanlagring samt dess inver­kan på produktionssystemet och på kraftnätet.

För egen del vill jag framhålla att flera faktorer vid sidan av bl. a. utvecklingsarbetets framgång och de därmed sammanhängande kostna­derna för vindkraftgenerad el, kan komma att bli avgörande för möjlighe­terna att utnyttja vindenergin.

Möjligheterna att inom kraftsystemet till en rimlig kostnad åstadkomma produktionsutjämning över perioder med varierande vindförhållanden är av stor betydelse för möjligheterna att utnyttja vindkraften för energipro­duktion. Såvitt nu kan bedömas kommer en mycket storskalig utbyggnad av vindkraften att fordra utbyggnad av andra produktionsanläggningar eller lagringskapacitet för att utjämna variationer i vindkraftens produk­tionsförmåga. Jag anser att den av vattenfallsverket nämnda utrednings­verksamheten härvidlag är av stort värde. Jag vill även framhålla att även om de rent fysiska vindtillgängarna är goda så kan olika markområdens tillgänglighet för vindkraft komma att sätta en gräns för utbyggnadsmöj­ligheterna. Den markyta som undandras annan användning är visserligen liten men vindkraftaggregaten kommer att påverka landskapsbilden inom vida områden. Om vindkraften skall kunna byggas ut så krävs att befolk­ningen accepterar denna inverkan. Dessutom medför vindkraften genom den korta utnyttjningstid som sådan kraftproduktion har att behovet av kraftledningar blir störte än vad det blir med produktionsanläggningar med längre utnyttjningstid. De i det föregående nämnda lokaliseringsstudierna bör kunna klarlägga detta närmare.

Enligt behandlingen i riksdagen av motion 1977/78:852 (CU 1978/79:1)

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       296

bör byggandet av vindkraftverk föregås av ytterligare översiktliga studier och bedömningar av intressekonflikter. I rapporten (SOU 1979:54, 55) Hushållning med mark och vatten har översiktligt studerats konflikter med motstående markanvändningsintressen vid lokalisering av i första hand störte vindkraftverk. Vindkraftverk inverkar bl. a. på landskapsbilden. En omfattande introduktion av vindkraftverk måste därför föregås av övervä­ganden i kommunernas fysiska planering. I regeringens proposition 1980/ 81:99 föreslås krav på byggnadslov för vissa slag av vindkraftverk.

Jag anser således att flera frågor fortfarande återstår att lösa innan frågan om vindkraftens möjligheter att i framtiden på ett avgörande sätt bidra till vår elförsörjning kan besvaras. Jag är därför efter samråd med chefen för industridepartementet inte beredd att redan nu ta ställning till en ökad utbyggnad av vindkraft utöver de tvä prototyper som skall byggas inom ramen för energiforskningsprogrammet. Mot bakgrund av vad jag här har anfört räknar jag sålunda med att beslut om att bygga en eller flera grupper av vindkraftverk inte kan fattas förrän erfarenheter har erhållits från provdriften av de två prototyperna. Påbörjade forsknings- och utveck­lingssatsningar bör därför fullföljas med målsättning att senast till mitten av 1980-talet ge underiag för vidare bedömningar rörande vindkraftens möjligheter. Vi bör givetvis också aktivt följa den forsknings- och utveck­lingsverksamhet inom vindkraftområdet som bedrivs utomlands. Chefen för industridepartementet återkommer senare (avsnitt 15.2.3.9) vid sin behandling av frågor om forskning och utvecklingsarbete inom energiom­rådet till de närmare riktlinjerna för verksamheten inom delprogrammet Vindenergi. Han anmäler därvid att han senare under år 1981 avser att ta upp överläggningarna med berörda företag och myndigheter om industrins fortsatta engagemang i utvecklingen inom vindkraftområdet.

När det gäller storleken av vindkraftens eventuella bidrag till den framti­da svenska energiförsörjningen vill jag framhålla att det ännu är för tidigt att, innan bl. a. den nyss nämnda utvärderingen av prototy­perna har genomförts, göra någon närmare bedömning. 1 elbalansen för är 1990 har jag dock räknat med upp till en miljard kilowattimmar från vindkraft.

I sammanhanget bör också nämnas att visst bidrag från vindkraften kan erhållas genom att utnyttja små lokala vindkraftaggregat. Energibidraget från sådana lokala aggregat torde bli av mindre betydelse för energiförsörj­ningen totalt sett. För elförsörjning av enskilda fastigheter i vissa delar av landet kan de små vindkraftaggregaten däremot vara av stort intresse.

9.9 Planering för ersättande kraftproduktion

Riksdagens beslut att kärnkraften skall avvecklas senast år 2010 ställer särskilda krav pä planering för de kraftproduktionsanläggningar som skall ersätta kärnkraften. Jag redovisar i det följande min syn på denna fråga.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       297

Behovet av elektrisk kraft för att upprätthålla sysselsättning och välfärd under 1990-talet och under den period som kärnkraften avvecklas bestäm­mer den takt i vilken nya elproduktionsanläggningar behöver tas i drift.

Vidare innebär riksdagens beslut att kärnkraften skall avvecklas att energiförsörjningssystemet och särskilt elförsörjningen måste utformas på ett sådant sätt att avvecklingen inte försvåras eller förhindras. Övervägan­den av detta slag kommer att tillhöra arbetsuppgifterna för den nya energi­myndighet som jag senare (kapitel 11) skall återkomma till.

Såsom jag tidigare har framhållit anser jag att tillkommande elproduk­tionsanläggningar i första hand bör utgöras av kraftvärmeverk och mot­trycksanläggningar eldade med fasta bränslen. Dessa anläggningar bör tas i drift från slutet av 1980-talet.

Utbyggnad av kraftvärmeverk på ett flertal orter ställer särskilda krav på planeringen. Kommunerna har de för kraftvärmeprodukion nödvändiga värmeunderlagen men saknar möjligheter att bedöma vid vilken tidpunkt anläggningarna kommer att behövas för landets elförsörjning. Vilken eller vilka kommuner som vid vilken tidpunkt bör bygga kraftvärmeverk kan inte avgöras enbart på den kommunala nivån. Risk för underskott eller överskott i kraftvärmekapaciteten kan inte uteslutas. För att få till stånd en samordnad utbyggnad av kraftvärme på ett flertal orter torde därför ford­ras ett nära samarbete mellan kommunerna och de störte kraftföretagen. Det är också angeläget att kommunerna i sin fysiska planering beaktar behovet av lägen för kraftvärmeverk.

Vindkraftens förutsättningar och problem har jag tidigare berört. Som jag då framhöll fordrar en stor utbyggnad av vindkraft utbyggnad av kompletterande produktionsresurser eller lagringskapacitet för att utjämna variationer i vindkraftens produktionsförmåga. Det torde ankomma på kraftföretagen att inför en eventuell större satsning på vindkraft sköta denna planering inom sina resp. system.

Brist i tillgången på elenergi kan medföra att sysselsättning och välfärd hotas. Kraftföretagen bör som jag tidigare (avsnitt 9.5) har framhållit upprätthälla en sådan planering att detta inte behöver inträffa. Jag framhöll då även det väsentliga i att kraftföretagen ges möjlighet att bygga upp en projektreserv av lämplig storlek för att vid behov snabbare kunna bygga ut nya anläggningar.

Sammanfattningsvis anser jag att den planering jag har berört kommer att ställa stora krav på alla inblandade parter. Det är väsentligt att elför­sörjningen på sikt tryggas och att detta samtidigt kan ske på ett från miljösynpunkt acceptabelt sätt och till så låga kostnader som möjligt.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      298

9.10 Kraftöverföring och eldistribution

Kraftöverföring

Grundläggande bestämmelser om att dra fram och begagna starkströms­ledningar finns i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar (ellagen) och kungörelsen (1957:601) om elektriska starkströmsanläggningar. Därtill kommer de starkströmsföreskrifter enligt vilka SIND meddelar närmare föreskrifter om utförande och skötsel av elektriska anläggningar.

Enligt ellagen krävs tillstånd och koncession för att dra fram eller begag­na elektrisk starkströmsledning. Sådant tillstånd meddelas av regeringen eller av SIND. Avsikten med koncessionsplikten är att staten skall ta till vara det allmännas intressen och utöva kontroll över kraftföretagen så att inte enbart företagsekonomiska synpunkter bestämmer planeringen, samt kontrollera att kraven på säkerhet är tillgodosedda.

De flesta elproduktionsanläggningar av betydelse är anslutna till det riksomfattande stamnätet, som består av ledningar och transformatorsta­tioner för 220 kV och 400 kV. Stamnätet utnyttjas för överföringen av elenergi på störte avstånd mellan produktionsanläggningar och konsum­tionsområden. Stamnätet är vidare en förutsättning för samkörningen mel­lan kraftföretagen, som gör det möjligt att utnyttja den totala elproduktionsapparaten på ett ekonomiskt optimalt sätt. Störte delen av stamnätet ägs av statens vattenfalls verk. Tillfälliga störningar i produk­tionssystemet liksom fel på störte ledningar m. m. kan i de allra flesta fall klaras utan avbrott för abonnenterna under förutsättning att stamnätet är rätt dimensionerat. En ändamålsenlig utbyggnad av stamnätet är sålunda ett villkor för en säker och ekonomisk framtida elförsörjning.

Utbyggnad och drift av stamnätet ombesörjs av vattenfallsverket i sam­råd med de övriga kraftföretag som utnyttjar stamnätet. Villkoren för överföring på stamnätet är reglerade i ett avtal mellan vattenfallsverket och ett antal kommunala och enskilda kraftföretag.

Den regionala kraftöverföringen från kraftverk och från Uttagspunkter på stamnätet (stamstationer) till storkonsumenter och återdistributörer ombesörjs av vattenfallsverket samt kommunala och privata kraftföretag.

Planverket har gemensamt med naturvårdsverket, SIND och vattenfalls­verket gjort en utredning om kraftledningar i fysisk planering. Syftet med Utredningen har varit att ge information och förslag till samordningsrutiner av ömsesidigt intresse för kraftindustrin och den statliga och kommunala planeringen med anknytning till markanvändning och naturtesursfrågor. Utredningsarbetet har redovisats i rapporten Kraftledningar i fysisk riks­planering, som har överlämnats till bostadsdepartementet vid planverkets rapportering till regeringen i samband med den fysiska riksplaneringens planeringsskede. Regeringen har i anslutning till sitt beslut den 7 septem­ber 1978, med uppdrag till vissa myndigheter att medverka i den fortsatta

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       299

fysiska riksplaneringen, angett att den av verken föreslagna handlägg­ningsordningen bör vara vägledande vid planering av kraftledningar.

Inom bostadsdepartementet bereds dels betänkandet (SOU 1979:65, 66) med förslag till ny plan- och bygglag, dels förslagen i rapporten Hushåll­ning med mark och vatten (SOU 1979:55, 56). Inom ramen för dessa arbeten bör en del av de brister som i olika sammanhang påtalats beträffan­de planläggningen och handläggningen av koncessionsärenden enligt el­lagen kunna avhjälpas. Det kan emellertid också bli erforderligt att göra ändringar i ellagen. SIND har den 27 augusti 1980 till regeringen överläm­nat ett förslag till vissa ändringar i ellagen m. m. som redovisats i SIND PM 1980:9 DistribuUon och överföring av elkraft. Även i bostadsdepartemen­tets rapport Hushållning med mark och vatten behandlas frågor om plane­ring av främst stamlinjenätet. I SIND:s promemoria redovisas bl.a. ver­kets syn på frågor om hur planeringen av ledningsnätens utbyggnad skall kunna ske för att kraven på bättre samordning med andra samhällsintres­sen skall kunna tillgodoses. SIND förordar i detta syfte en ordning med frivilligt samråd mellan berörda kraftföretag, myndigheter och övriga in­tressenter. SIND;s förslag är f.n. föremål för remissbehandling. Jag är därför inte nu beredd att ta upp förslaget.

Det svenska kraftöverförings- och eldistributionssystemets känneteck­nas vid en internationell jämförelse bl. a. av en hög driftssäkerhet i elleve-ranserna till såväl storförbrukare som övriga elkonsumenter. Kraftöverfö­ringssystemet byggs upp och drivs på sådant sätt att enstaka fel i lednings­nätet - som normalt inträffar många gånger per år - inte påverkar el-leve-ranserna till abonnenterna. I vissa fall kan emellertid mer omfattande störningar ge upphov till avbrott i eldistributionen. Erfarenhetsmässigt är störningar av stöne omfattning ytterligt sällsynta och är i allmänhet kort­variga.

Jag anser att det är angeläget att driftsäkerheten i elkraftssystemet även fortsättningsvis hålls på en mycket hög nivå med hänsyn till den centrala betydelse som elenergin har för samhällets funktion. En ändamålsenlig utbyggnad av kraftöverföringssystemet är därför nödvändig. En övergång till ledningar med högre spänning eller kraftigare dimensionering minskar överföringsförlusterna. Utbyggnad och ombyggnad av ledningssystemet blir härigenom även ett led i en förbättrad energihushållning.

Ledningssystemet dimensioneras med viss marginal för att kunna över­föra kraft då belastningen är som högst. En kall vinterdag år belastningen avsevärt högre än vad den är på sommaren. En utjämning av belastningen borde enligt min mening minska behovet av utbyggnad av kraftledningar.

Regeringen har genom beslut den 7 september 1978 om fullföljande av fastlagda riktlinjer för hushållning med mark och vatten uppdragit åt plan­verket att efter samråd med naturvårdsverket, SIND, vattenfallsverket och berörda länsstyrelser lämna regeringen en översiktlig redogörelse för konsekvenserna från markanvändningssynpunkt av att bygga ett 800 kV

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      300

nät för eldistribution. Resultatet av detta arbete har planverket redovisat för regeringen i december 1979 i rapporten (49/1980) 800 kV ledningars markanvändningskonsekvenser.

Frågan om ett system för 800 kV spänning har också aktualiserats genom att regeringen haft att ta ställning till två ansökningar av vattenfalls­verket om koncession för en ledning med nämnda spänning från Fors­marks kraftstation till Odensala i Stockholmsregionen. Enligt vattenfalls­verket skall ledningssträckningen förlängas från Odensala till Hall utanför Södertälje.

Vid sin bedömning av vattenfallsverkets ansökningar har regeringen haft att väga de fördelar som är förknippade med en ledning för 800 kV mot att verkningarna av en sådan ledning på hälsa och miljö ännu inte är tillräckligt kända. Härvid har regeringen inte kunnat medge att ett överföringssystem med 800 kV nu införs. I stället har regeringen genom beslut den 11 septem­ber 1980 givit vattenfallsverket tillstånd att bygga tvä stycken ledningar för 400 kV. Sträckningen blir densamma som för den planerade ledningen för 800 kV. Ledningarna skall utföras som en dubbelledning och vara upp­hängda i s. k. portalstolpar.

Eldistribution

Distributionsnäten omfattar högspänningsledningar för 20,10 och 6 kV och lägspänningsledningar för 380/220 volt.

Distributionen av elström till Sveriges över fyra miljoner abonnenter sköts i dag av drygt 400 företag. Mer än hälften av dessa är privatägda och förser 21 % av abonnenterna med elenergi, medan kommunerna svarar för 68 % och vattenfallsverket för 11 %.

Under den senaste 20-ärsperioden har eldistributionen genomgått en kraftig strukturförändring som har medfört att inte mindre än 1 600 företag har upphört. Huvudparten av landets eldistributörer har ingen egen elpro­duktion utan elenergin levereras från någon av de större elproducenterna. Större industrier inom ett distributionsområde får ofta elenergi direkt från kraftleverantören.

Riksdagen fastställde våren 1976 riktlinjer för strukturomvandlingen pä eldistribufionsomrädet (prop. 1975/76: 100 bil. 15 s. 158, NU 1975/76:45, rskr 1975/76:263). Dessa innebär att rationaliseringen i huvudsak skall fortgå på frivillig väg och att den bör ske med utgångspunkt i att huvudan­svaret för distributionens ordnande åvilar det allmänna. De enskilda elkon-sumenterna skall tillförsäkras gynnsamma distributionsförhållanden och kommunerna skall som företrädare för lokala intressen ges ett större inflytande på eldistributionen. Vattenfallsverket förutsätts komma att ak­tivt medverka till en rationell utveckling på området och även framdeles fortsätta att bedriva en inte oväsentlig distributionsverksamhet.

Distributionsföretag skall, där så bedöms lämpligt, föras samman eller gå upp i företag som medger rationell verksamhet med tillgodoseende av

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       301

konsumenternas krav på driftsäkerhet, störningsberedskap, elkvalitet och service. Uppmärksamhet bör fästas vid behovet av en rationell samord­ning mellan eldistributionen och den allmänna kommunala verksamhets-och samhällsplaneringen.

Andra krav som bör tillgodoses i samband med strukturomvandlingen är bl. a. att möjligheterna till taxeutjämning tas till vara. Vidare är det enligt riktlinjerna önskvärt att så långt som möjligt söka uppnå enhetliga lokala distributionsförhållanden genom en samordning av tätorts- och lands-bygdsdistribufion.

För att uppnå dessa mål genomfördes vissa ändringar i ellagen. Vidare infördes lagen (1976:240) om förvärv av eldistributionsanläggning m.m. som innebär att koncessionsmyndigheten fått bättre möjligheter att följa och påverka strukturomvandlingen.

Som jag tidigare nämnt har SIND redovisat sina förslag till vissa änd­ringar i ellagen m.m. (SIND PM 1980:9) Distribution och överföring av elkraft. Av redogörelsen framgår bl. a. att det alltjämt finns en del företag som har påtagliga svårigheter att tillgodose konsumenternas krav på drift­säkerhet, störningsberedskap, elkvalitet och service.

Genom utredningar, förhandlingar och ekonomiska stödåtgärder med­verkar SIND till frivilliga överenskommelser som i många fall leder till rationalisering av olönsam och undermålig distribution.

I promemorian tar SIND också upp frågan om skyldighet att motta elkraft från lokala elproducenter. Verket erinrar om att Svenska Elverks­föreningen utarbetat rekommendationer till sina medlemsföretag om de ekonomiska villkoren för samköming mellan mindre produktionsanlägg­ningar och eldistributörer. SIND kommer att göra en studie av den prak­tiska effekten på prisbildningen av dessa rekommendationer. Innan resul­tatet därav föreligger är verket inte berett att lägga fram något förslag i frågan.

Om verkets studie visar att effekterna av Elverksföreningens rekom­mendationer för samköming mellan mindre produktionsanläggningar och eldistributörerna avsevärt försvårar möjligheterna att ta tillvara den el­ström som produceras i mindre anläggningar kommer jag att överväga frågan.

SIND förordar att vissa ändringar görs i ellagen. Ändringarna syftar bl. a. till att ge koncessionsmyndigheten bättre underlag för sina ställnings­taganden i koncessionsärenden och förhindra åtgärder som kan leda till att myndighetens behandling av sådana ärenden föregrips. Av den tidigare redogörelsen framgår att SIND:s förslag remissbehandlas f.n. och att jag därför inte är beredd att nu ta upp förslagen.

Staten har sedan länge med olika stödåtgärder medverkat till utbyggna­den av eldistributionsanläggningar på landsbygden. En närmare redogörel­se för denna verksamhet och mina förslag såvitt avser verksamhetens omfattning kommer jag att lämna i det följande (kapitel 14).

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet

302

Avgifter på elområdet

Enligt expeditionskungörelsen (1964:618) utgår avgifter för koncession för framdragande eller begagnande av elektrisk starkströmsledning, drift-tillstånd, meddelat av tillsynsman för starkströmsanläggning, bevis om behörighet som elektrisk installatör och beslut av statens prisreglerings­nämnd för elektrisk ström.

Enligt 8 § expeditionskungörelsen är staten och kommunerna fria från avgift.

Avgifterna tas f. n. ut vid industridepartementet, SIND, statens elektris­ka inspektion och statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström.

Riksrevisionsverket (RRV) har på uppdrag av regeringen genomfört en taxeöversyn vid SIND:s energibyrå. Resultatet har den 7 december 1978 redovisats i en promemoria Översyn av expeditionsavgifter på elområdet.

RRV föreslår att nu utgående avgifter, som tas ut med stöd av expedi­tionskungörelsen och som är av mer schablonmässig karaktär, avskaffas. I stället bör det införas särskilda avgifter enbart för koncession och behörig­het som elektrisk installatör. Dessa avgifter bör enligt förslaget syfta till att täcka SIND:s kostnader för handläggning av dessa ärenden. Förslaget innebär bl. a. att avgiften för linjekoncession differentieras efter system­spänning samt att en fast avgift införs för områdeskoncession, ändring av koncessionsgräns och för behörighet som elektrisk installatör.

Grundläggande för RRV:s förslag är att den som erhåller en prestation från det allmänna eller på annat sätt förorsakar viss statlig verksamhet skall bidra till finansieringen av verksamheten. Därför bör också enligt RRV den som erhåller en koncession för en elektrisk ledning svara för statsverkets kostnader för prövning av koncessionsansökningar.

Kostnaden för att handlägga koncessionsfrågor vid SIND utgör enligt RRV endast två promille av de totala investeringskostnaderna för överfö­rings- och distributionssystemet. Avgifter motsvarande full kostnadstäck­ning som tas ut vid SIND torde därför enligt RRV inte komma att påverka utbyggnaden av överförings- och distributionssystemet.

SIND har på regeringens uppdrag överarbetat RRV:s förslag i den del detta hänför sig till de föreslagna koncessionsavgifterna. SIND har redovi­sat sitt förslag i en skrivelse i mars 1980.

SIND framhåller i sin skrivelse att koncessionshanteringen är en integre­rad del i den övriga samhällsplaneringen, vilket innebär att elanläggningar anpassas till samhällets olika krav. Koncessionshanteringen är sålunda ett styrinstrument även för andra intressen än dem som kraftindustrin repre­senterar. Det kan därför sättas i fråga om kraftföretagen skall bestrida samhällets kostnader för hanteringen av koncessionsärenden. Verket an­ser vidare att det är förenat med vissa svårigheter att utforma ett rättvist och konkurtensneutralt avgiftssystem för handläggning av koncessions­ärenden. Med hänvisning härtill anser SIND att ett system med avgifter som skall täcka verkets kostnader för det administrativa förfarandet inte

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      303

bör införas. Skulle ett avgiftssystem likväl införas förordar verket ett differentierat system i huvudsak byggt på systemspänning, ledningslängd och abonnentantal på sätt som närmare framgår av SIND;s skrivelse.

Yttranden över RRV;s och SIND;s förslag har avgetts bl. a. av statens vattenfallsverk. Riksförbundet eldistributörerna-REL, Svenska Elverks­föreningen, Svenska kommunförbundet, Svenska Kraftverksföreningen och Sydkraft AB.

De i ärendet inkomna yttrandena hänför sig i huvudsak till förslaget om koncessionsavgifter. Övervägande antalet remissinstanser ställer sig avvi­sande till ett sådant system och anför därvid bl. a. sådana synpunkter som kommit till uttryck i SIND:s skrivelse. Om eU sådant system ändock skall införas förordar ett par remissinstanser en lägre avgiftsnivå som täcker kostnaderna endast delvis.

En sammanfattning av RRV:s promemoria och SIND:s skrivelse samt remissinstansernas synpunkter härpå lämnas i bilaga 1.15.

Enligt min uppfattning talar ytterst starka skäl för att det nuvarande systemet på elområdet med expeditionsavgifter ersätts med ett system med särskilda avgifter för att täcka kostnaderna för handläggningen. Som bl.a. SIND anfört är det visseriigen svårt a« åstadkomma ett från alla synpunkter helt perfekt system i detta hänseende. Dessa svårigheter skall emellertid inte överdrivas. Inte minst SIND:s eget förslag till avgiftssy­stem visar att det mycket väl går att åstadkomma ett lämpligt avvägt sådant system. Jag förordar därför en övergång till ett avgiftssystem av det slag som berörts. Den närmare utformningen av detta bör ankomma på regeringen. Riksdagens bemyndigande att meddela föreskrifter i ämnet måste inhämtas. Bemyndigandet kan lämpligen lämnas genom en komplet­tering av den bemyndiganderegel pä elområdet som finns i 15 § lagen (1902:71, s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggning­ar.

I enlighet med vad jag nu anfört har inom industridepartementet upprät­tats förslag till lag om ändring i nämnda lag. Förslaget bör fogas som bihang till regeringsprotokollet i detta ärende. Med hänsyn till frågans beskaffenhet är det enligt min mening inte motiverat att inhämta lagrådets yttrande om lagförslaget.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet            304

10    Kärnkraftssäkerhet, m.m.

10.1 Kärnkraftssäkerhetsarbetets utveckling i Sverige

Alla energiomvandlingsprocesser är förenade med risker för människan och miljön. Detta gäller även användningen av kärnenergi. Jämfört med andra typer av energiomvandling är de speciella förhållanden som råder vid elkraftproduktion i kärnkraftverk i mänga avseenden unika. Detta är fallet t. ex. när det gäller förekomsten av omfattande joniserande strålning, konsekvenser av en stor olycka, hantering av det radioaktiva avfallet och risken för kärnvapenspridning.

De speciella risker som är förenade med energiproduktion i kärnkraft­verk har inneburit att verksamheten från början har blivit föremål för en omfattande kontroll. Således har speciella tillsynsmyndigheter skapats för att säkerställa att säkerheten hålls på högsta möjliga nivå.

Innan jag närmare behandlar det framtida kärnsäkerhetsarbetet vill jag kort redogöra för utvecklingen av kärnsäkerhetsarbetet i Sverige.

Den första kraftproducerande svenska reaktorn, Ågesta, togs i drift år 1964. Vid denna tidpunkt var resurserna hos tillsynsmyndigheterna inom kärnenergiområdet mycket begränsade. Tillsyn enligt atomenergilagen (1956:306) utövades av delegationen för atomenergifrågor. Delegationen, som bestod av fem ledamöter, var direkt knuten till handelsdepartementet i form av en kommitté. Senare ombildades den till en särskild myndighet den nuvarande statens kärnkraftinspektion (SKI). Dessa förhållanden lade grunden för ansvarsfördelningen mellan myndigheter och kraftindustrin pä kärnkraftsområdet i vårt land. Den kom att innebära att myndigheten formulerar mål och kriterier för säkerhetsarbetet medan kraftindustrin i samarbete med leverantörerna utarbetar förslag till hur målen i detalj skall uppnås. Förslagen underställs myndigheten för godkännande. Denna roll­fördelning har lett till att kraftindustrin och leverantörer i Sverige tvingats till ett aktivt säkerhetstänkande som gjort att man i flera avseenden har förekommit den internationella utvecklingen.

Även vid arbetet med Marvikenreaktorn, som dock aldrig togs i drift, utvecklades ett säkerhetstänkande som senare blev till nytta vid byggandet av andra reaktorer.

År 1965 beställde Oskarshamns Kraftgrupp AB kärnkraftsblocket Os­karshamn 1 av AB ASEA ATOM. Reaktorn är en lättvattenreaktor av kokartyp (BWR). De säkerhetskriterier som styrde konstruktionen var i stort sett baserade på dåvarande amerikanska föreskrifter. Vid den lö­pande säkerhetsgranskningen under byggnadsskedet fann man att elförsörjningens och kontrollutrustningens utförande utgjorde svaga punk­ter i säkerheten hos kärnkraftsblocket. I samråd med delegationen för atomenergifrågor och reaktortillverkaren vidtogs omfattande åtgärder för att höja säkerheten på dessa punkter. Även med numera gällande värde­ringar uppfyller Oskarshamn 1 därigenom höga säkerhetskrav.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       305

Utförandet av kärnkraftsblocket Ringhals 1, som också är en BWR, baserade sig på erfarenheter från Oskarshamn 1 utom vad gäller elsystemet som försörjer säkerhetsutrustningen. Statens vattenfallsverk som äger Ringhals 1 hade på basis av erfarenheter från konstruktionsarbetet pä Marvikenreaktorn och nya utländska erfarenheter identifierat elsystemens separering och tillförlitlighet som centrala från säkerhetssynpunkt. Ut­formningen av elsystemen grundades pä resultaten från tillförlitlighetsana­lyser och har sedan med endast smärte modifieringar använts i efterföl­jande svenska reaktorkonstruktioner.

Vid konstrukfionen av kärnkraftsblocken Oskarshamn 2, Barsebäck I och Barsebäck 2 - samtliga av BWR-typ - utnyttjades vunna erfarenheter frän Oskarshamn 1 och separationen av kraftförsörjningen och kontroll­utrustningen blev mycket konsekvent genomförd. Det bör noteras att motsvarande principer då ännu inte hade gjort sig gällande vid konstruk­tion av t. ex. amerikanska kärnkraftverk. De stränga svenska kraven har i huvudsak grundat sig på probabilistisk analys eller som det också kallas kvantitativa tillförlitlighetsberäkningar, som visade att risken för reaktor­olyckor inte i första hand sammanhängde med stora rörbrott utan snarare med störningar i reaktorblockets samfunktioner.

Tryckvattenreaktorerna (PWR) i kärnkraftsblocken Ringhals 2, 3 och 4 levererades av amerikanska Westinghouse. Emellertid accepterades sta­tens vattenfallsverk inte det amerikanska standardutförandet av kraft- och kontrollutrustningen. Dessa delar kom att utföras enligt i stort sett samma principer som i Ringhals 1.

Separationen av säkerhetssystemen har drivits längst för de tre BWR i Forsmark där samtliga säkerhetsfunktioner finns i var och en av fyra parallella kretsar, som i mycket stor utsträckning är helt skilda från var­andra. Energikommissionen lät göra en probabilistisk analys av Forsmark 3. Analysen följde i fråga om metod, antaganden och databas den ameri­kanska s.k. Rasmusenstudien. Sannolikheten för stora olyckor vid Fors­mark 3 är enligt energikommissionens studie omkring tio gånger lägre än vad den är för den reaktor som analyserats i Rasmusenstudien. Det som sagts gäller även Oskarshamn 3. Denna skillnad illustrerar till en del utvecklingen av säkerheten på kärnkraftsområdet.

Allt sedan idrifttagningen av Ågesta finns hos de svenska kraftföretagen och hos tillsynsmyndigheten en tradition att löpande bearbeta säkerhets­frågorna.

Varje kraftföretag i Sverige bedriver en egen oberoende säkerhets­granskning via en säkerhetskommitté som direkt rapporterar till kraftföre­tagens ledning. Säkerhetskommittérna granskar fortlöpande alla händelser av säkerhetsmässig betydelse vid anläggningarna och står i nära kontakt med varandra.

En motsvarighet till kraftföretagens säkerhetskommittéer finns hos den svenska reaktortillverkaren AB ASEA-ATOM i dess säkerhetsgrupp. 21    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 90

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet            306

Nära samarbete mellan den svenska tillverkaren och kraftföretagen består även efter det att anläggningsägaren har övertagit ansvaret för driften. Kraftföretagens säkerhetskunnande, som härtör bl. a. frän den direkta drifterfarenheten, kommer på så sätt det fortsatta konstruktionsarbetet tillgodo samtidigt som kraftföretagen drar nytta av tillverkarens tekniska kunnande och analyskapacitet för att säkerställa driften.

Kraftverken drivs i enlighet med de s. k. säkerhetstekniska föreskrifter (STF) som kraftföretagen utarbetar förslag till och som efter granskning och godkännande av SKI uppsatts som villkor för driften. STF är mer strikta än den amerikanska motsvarigheten. De utgör underlag för ett säkerhetsrelaterat beslut i kontrollrummet på relativt detaljerad nivå. Deras aktualitet följs fortlöpande upp av kraftföretagen och SKI.

Utvecklingen på reaktorsäkerhetsområdet visar enligt min mening att det i Sverige, trots begränsade resurser, har utvecklats ett effektivt och konstruktivt system för samverkan mellan tillsynsmyndigheter och kraftindustrin. Det system som har etablerats och som innebär en dialog mellan tillsynsmyndigheten och kraftverksinnehavaren bör bibehållas. Ett bibehållande av detta system i kombination med ett system för samverkan mellan kärnkraftsinnehavarna sinsemellan utgör, som jag ser det en garanti för fortsatt hög säkerhet vid kärnkraftverken.

Tillsynsmyndigheternas verksamhet måste dock ske på ett sådant sätt att inga bindningar gentemot kraffindustrin uppstår. Kostnaderna för kon­troll och tillsyn skall bäras av koncessionsinnehavarna.

10.2 Utvecklingen av kärnkraftssäkerheten efter haveriet vid kärnkrafts­reaktorn Three Mile Island 2

10.2.1 Vidtagna åtgärder efter haveriet vid kärnkraftsreaktorn Three Mile Island 2

Det är tveksamt om något enstaka haveri i teknikens historia har ägnats så stor uppmärksamhet som haveriet vid kärnkraftsreaktorn Three Mile Island block 2 (TMI 2), Förenta staterna den 28 mars 1979. Haveriet kom att initiera förnyade studier av reaktorsäkerheten i så gott som varje land som utnyttjar kärnenergi i någon form.

Speciellt i Förenta staterna innebar haveriet vid TMI att stora resurser avsattes för att dels se över säkerheten vid kärnkraftverken, dels studera tillsynsmyndigheternas roll och funktion. Dessa studier gjordes av såväl kraftindustrin själv som av speciella, av presidenten och federala och delstatliga myndigheter tillsatta utredningar.

Även i Europa och Japan initierades studier av säkerheten inom kärn-kraftsomrädet och av tillsynsmyndigheternas roll för säkerhetsarbetet.

Med anledning av resultaten av dessa studier har såväl kraftindustrin som tillsynsmyndigheterna så snart som relevant information har förelegat vidtagit åtgärder för att undvika ett upprepande av händelserna som bidrog

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet            307

fill att haveriet kunde ske. I Sverige har kärnsäkerhetsarbetet efter have­riet vid TMI kommit att ägnas fortsatt stor uppmärksamhet och såväl kraftindustrin som tillsynsmyndigheterna har ökat sina resurser för att bibehålla och öka säkerheten vid produktion av kärnenergi. Den stora betydelse som dessa insatser tillmätts framgår bl. a. av bildandet av Rådet för Kärnkraftssäkerhet (RKS), som är ett för kärnkraftföretagen gemen­samt organ för kärnsäkerhetsfrågor. SKI har genomfört en organisations­översyn och hos regeringen hemställt om ökade resurser för att möta de ökade krav som ställs pä SKI. Jag återkommer i det följande till SKI:s hemställan.

De konkreta åtgärderna som har vidtagits i Sverige på kärnkraftssäker­hetens område efter TMI har i stort följt de riktlinjer som föreslogs i reaktorsäkerhetsutredningens betänkande (SOU 1979:86) Säker kärn­kraft?. Jag har tidigare redogjort för dessa riktlinjer i propositionen 1979/ 80: 170 om vissa energifrågor. En sammanfattning av betänkandet läm­nades i propositionen 1979/80:75 om folkomröstning i kärnkraftsfrågan.

Relativt snart efter haveriet vid TMI vidtog reaktorinnehavaren och SKI en granskning av kärnkraftsblocket Ringhals 2, som i likhet med TMI 2 är en s. k. tryckvattenreaktor, för att undersöka om denna reaktor hade liknande svagheter i konstruktionen som TMI 2. Vissa modifieringar vid­togs med anledning av denna granskning. Senare har även de andra svens­ka kärnkraftsblocken granskats för att finna eventuella förbisedda händel­sekedjor som skulle kunna leda till haverier av samma slag som inträffade vid TMI 2. Säkerhetsarbetet bedrivs i nära samarbete mellan kärn­kraftsinnehavarna och tillsynsmyndigheterna.

SKI inledde omedelbart efter haveriet vid TMI 2 studier av haverier och dess orsaker. Vidare föreskrev SKI också alt vissa åtgärder skulle vidtagas vid de svenska tryckvattenreaktorerna för alt undvika att situationer lik­nande dem som uppstod under haveriet vid TMI 2 skall kunna uppstå vid de svenska reaktorerna.

SKI inledde också vissa mera långsiktiga arbeten. Efter del att reaktor-säkerhetsutredningen framlagt sitt betänkande uppdrog regeringen ät SKI att upprätta ett åtgärdsprogram för säkerhetshöjande åtgärder i svenska kärnkraftverk. SKI överlämnade ett sådant program till regeringen i april 1980. Programmet ansluter till reaktorsäkerhetsutredningens förslag. In­spektionen har sedan programmet överlämnades inriktat sin verksamhet i enlighet med vad som angivits i programmet. SKI:s långsiktiga verksamhet med att höja säkerheten vid de svenska kärnkraftverken är alltså inriktad på följande områden: rollfördelning och organisation, konstruktion och utförande, konsekvenslindrande och utsläppsbegränsande åtgärder männi­ska-maskinfrågor, personalens rekrytering och utbildning, kärnkraftver­kens normaldrift, haveriberedskap samt erfarenhetsåterföring.

Ett fortlöpande arbete på att höja säkerheten vid våra svenska kärnkraft­verk är enligt min mening av stor betydelse.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet            308

Jag ser därför med tillfredsställelse pä de åtgärder som kärnkraftinspek­tionen och kraftföretagen vidtagit och planerar att vidta för att öka och vidmakthålla en hög säkerhet på kärnkraftsområdet.

Enligt min mening torde bakgrunden och orsakerna till händelseförlop­pet vid haveriet vid TMI 2 nu vara så väl kända att det är möjligt att se haveriet och de åtgärder som föranleddes av detta i sitt rätta perspektiv. Det torde vara möjligt att utifrån det nuvarande kunskapsläget fastlägga de åtgärder som är nödvändiga för att om möjligt undvika ett upprepande av de förbiseenden som ledde till haveriet vid TMI 2 och vidta åtgärder av annat slag för att ytterligare höja säkerheten vid kärnkraftverken.

10.2.2 Reaktorsäkerhetsutredningen m.m.

I prop. 1979/80: 170 om vissa energifrågor redogjorde jag utförligt för de förslag som reaktorsäkerhetsutredningen (RSU) lämnade i sitt betänkande (SOU 1979:86) Säker kärnkraft? Jag redogjorde även i detta sammanhang för det förslag till program för säkerhetshöjande åtgärder i svenska kärn­kraftverk som SKI överlämnade till regeringen i april 1980. I programmet lämnade SKI också sina synpunkter på reaktorsäkerhetsutredningens för­slag.

Såväl betänkandet Säker kärnkraft? som SKI:s förslag till program för säkerhetshöjande åtgärder har under sommaren och hösten 1980 remitte­rats för yttrande till berörda myndigheter, företag och organisationer.

Jag vill inledningsvis sammanfatta de områden som berörs i betänkandet och i SKI:s program.

Den vidgade tolkning av säkerhetsbegreppet som reaktorsäkerhets­utredningen har gjort har inneburit att utredningen har indelat områden för säkerhetshöjande åtgärder enligt följande

-     rollfördelning och organisation

-     konstruktion och utförande

-     konsekvenslindrande eller utsläppsbegränsade åtgärder

-     människa—maskinfrägor

-     personal - rekrytering och utbildning

-     normaldrift

-     haveriberedskap

-     händelseuppföljning, felanalys och erfarenhetsåterföring

-     kärnsäkerhetsforskning

Som en bakgrund till de ställningstaganden till kärnsäkerhetsarbetet som jag återkommer till i det följande vill jag här kort redogöra för de remissyn­punkter som inkommit. En remissammanställning återfinns i bilaga 1.16.

Det av RSU utförda arbetet får överlag stort erkännande av remissin­stanserna. De framlagda förslagen får också stöd i stort. Merparten av remissinstanserna ställer sig således bakom RSU:s grundläggande värde­ringar, vad gäller säkerheten i kärnkraftverken samt utredningens övervä­ganden och förslag. De punkter där SKI:s program väsentligen skiljer sig

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      309

från RSU:s förslag tas upp till diskussion av ett stort antal av remissinstan­serna.

Ingen av remissinstanserna har något att invända mot den rollfördelning mellan tillsynsmyndigheterna och innehavarna av kärnkraftverk som an­getts av RSU. Ett antal remissinstanser pekar dock på oklarheter vad gäller rollfördelning och organisation. Detta gäller särskilt tillsynsmyn­digheterna inbördes samverkan och hithörande gränsdragningsproblem.

Vad gäller konstruktion och utförande diskuterar ett antal av remissin­stanserna i sina yttranden användandet av statistiska metoder vid kon­struktion och säkerhetsanalys av kärnkraftverk. Diskussionen gäller hu­vudsakligen användandet av probabilistiska eller som de också kallas kvantitativa tillförlitlighetsberäkningar vid säkerhetsanalys av kärtikraft-verk. Delade meningar råder om lämpligheten att använda sådana metoder pä det sätt som varit fallet inom vissa områden av reaktorsäkerhetsarbetet.

RSU lämnade i sitt betänkande förslag till ett antal åtgärder för att höja säkerheten på kärnkraftsområdet i Sverige. Bl. a. föreslog utredningen att ökade resurser skulle ägnas åt utsläppsbegränsande åtgärder. RSU före­slog vidare att man skulle fatta ett principbeslut om att ytterligare utsläpps-begränsade åtgärder skulle vidtas samt att initiativ snarast skulle tas för att ytterligare studera tänkbara tekniska lösningar. RSU framhöll dock att man även fortsättningsvis borde ägna stor uppmärksamhet ät även haveri­förebyggande åtgärder. Som exempel på utsläppsbegränsande åtgärder angav RSU bl. a. anordningar för s. k. filtrerad ventilation av reaktorinne-slutningarna. En majoritet av remissinstanserna stödjer utredningens för­slag på dessa punkter. Ett antal remissinstanser framhåller därutöver vik­ten av att åtgärder snarast genomförs vid kärnkraftverken.

Vikten av en ökad satsning på människa—maskin-frågor betonas av ett flertal remissinstanser.

Bland remissinstanserna föreligger enighet om att personalens rekryte­ring och utbildning har stor betydelse för kärnkraftverkens säkerhet och att detta område av den anledningen bör ägnas omfattande uppmärksam­het.

RSU föreslog i sitt betänkande att en särskild "generalklausul" skulle införas i de säkerhelstekniska föreskrifterna. Innebörden av denna klausul skulle vara att en kärnreaktor bringas till ett säkert avställt tillstånd så snart något inträffar som inger tveksamhet om driftens fortsatta förtopp. Bland remissinstanserna finns varierande uppfattningar om detta förslag.

Vad gäller haveriberedskapen koncentrerar sig remissinstanserna främst på organisationen av kärnkraftverkets haveriberedskap samt på kontroll­rumspersonalens roll i haveriberedskapen.

Vikten av ett väl utbyggt system för erfarenhetsåterföring betonas av ett flertal remissinstanser.

De flesta av remissinstanserna har yttrat sig över de förslag rörande forskningen på kärnsäkerhetsområdet som lämnats av RSU och SKI.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet            310

Remissinstanserna betonar behovet av en fortsatt intensiv forskning. Sär­skilt betonas vikten av att en bred kunskapsbas på området bibehålls.

Remissopinionens ställningstagande till det remitterade materialet inne­bär enligt min mening att ett starkt stöd för de föreslagna åtgärderna föreligger. Det torde nu finnas underlag för att ta ställning till kärnkraftssä­kerhetsarbetet inom ramen för det svenska kärnkraftsprogrammet. Jag återkommer i det följande till dessa frågor.

10.2.3  Angexplosionsutredningen

Regeringen bemyndigade mig den II september 1980 att tillkalla en kommitté för att utreda sannolikheterna för och effekterna av s. k. ångex-plosioner i kärnkraftkverk. Kommittén' antog namnet ångexplosionskom-mittén. Kommittén har i december 1980 redovisat sitt uppdrag i betänkan­det (Ds I 1980:27) Ångexplosioner i lättvattenreaktorer. Kommitténs slut­satser och rekommendationer återfinns som bilaga 1.17.

Anledningen till att ångexplosionskommittén tillkallades var de delade meningar som kom till uttryck om möjligheterna för ångexplosioner med anledning av statens strålskyddsinstituts rapport Effektivare beredskap.

Stora ångexplosioner i kärnreaktoranläggningar och de utsläpp av ra­dioaktiva ämnen som dessa kan ge upphov ull är ett av de allvarligaste olycksförloppen som i olika haveristudier angetts som tänkbara i dessa anläggningar. Denna typ av olycksföriopp väntas, om de kan inträffa, kunna ge upphov ull sådana typer av radioaktiva utsläpp att stora markom­råden blir belagda med radioaktivt material.

Ångexplosionskommittén framhåller i sitt betänkande att kommittén inte funnit några beskrivningar av händelseförlopp grundade på ingående tekniskt-fysikaliska analyser enligt vilka ångexplosioner i samband med reaktorhaverier kan leda till brott pä reaktortank och inneslutning. Jag finner detta klarläggande mycket betydelsefullt. Jag ansluter mig till kom­mitténs rekommendationer att man bör fortsätta att studera små ängexplo­sioner och deras betydelse för haveriförloppet vid en härdsmälta.

10.2.4  Utgångspunkter för och ställningstagande till kärnkraftssäkerhets­
arbetet inom ramen jör det svenska kärnkraftsprogrammet

Under den senaste tiden har ett antal utredningar om kärnkraftens säkerhet presenterats i olika länder. Av dessa kan nämnas den stora tyska säkerhetsstudien Deutsche Risikostudie Kernkraftwerke. Gemensamt för de framlagda säkerhetsstudierna är att de till övervägande del framhåller att de risker som är förknippade med utnyttjande av kärnkraft torde ha överskattats i äldre säkerhetsstudier. Detta gäller speciellt nyare reaktor­konstruktioner.

' Kommittén har bestått av professorn Ingvar Jung, orförande, professorerna Kurt Becker, Janne Carlsson och Arne Hedgran.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      311

De höga krav som ställs på säkerhetsnivån och pä säkerhetsarbetet vid utnyttjandet av kärnkraft saknar motsvarighet inom de flesta andra sek­torer i samhället. Detta har även lett till att en utomordentligt stor upp­märksamhet har riktats på kärnkraften och dess säkerhet. Kärnkrafts­anläggningarnas riskpotential är dock inte enastående. Anläggningarnas speciella karaktär har emellertid lett till att de utsätts för en omfattande kontroll. Anläggningarnas särart hänför sig till förekomsten av omfattande joniserande strålning, konsekvenser av en stor olycka, hantering av det radioaktiva avfallet och risken för kärnvapenspridning.

Jag vill fastslå att de principer för ansvarsfördelning och den metod för samverkan som tillämpas på kärnkraftsområdet i Sverige mellan tillsyns­myndigheter och kraftindustrin är ändamålsenliga och även fortsättnings­vis bör gälla. Det innebär bl. a. att ansvaret för kärnkraftssäkerhetsarbetet, liksom ansvaret för att säkerheten på det kärntekniska området hålls på en så hög nivå det är praktiskt möjligt, åvilar såväl anläggningsinnehavarna som tillsynsmyndigheterna. Den form för samverkan mellan parterna som uppkommit genom det delade ansvaret för säkerheten vid kärnkraftverken bör även fragment bibehållas. Denna typ av samverkan som kan beskrivas som en löpande dialog, ger bättre förutsättningar för ett effektivt säker­hetsarbete än en mer formalistisk arbetsform där tillsynsmyndigheten ensi­digt utformar föreskrifter som verkställs av anläggningsinnehavarna. Jag vill dock understryka att det direkta ansvaret för kärnkraftverkens säker­het åvilar anläggningsinnehavaren.

Tillsynsmyndigheterna har en betydelsefull roll när det gäller säkerheten på kärnkraftsområdet. Det är enligt min mening viktigt att tillsynsmyndig­heterna statens kärnkraftinspektion och statens strålskyddsinstitut (SSI) samordnar sina insatser så att de i sitt arbete utgår frän en gemensam grundsyn på kärnkraften och dess risker. Detta är viktigt för att de resurser som står till buds för myndigheterna skall kunna användas på ett ur säkerhetssynpunkt optimalt sätt. En gemensam grundsyn underlättar ock­så för tillsynsmyndigheterna att relatera säkerhetsarbetet till övriga risker som finns i samhället och de åtgärder som vidtas för att minska eller undanröja dessa.

För att anpassa sin verksamhet till det nu aktuella kärnenergiprogram­met har SKI begärt ökade personella resurser. Jag återkommer här till SKI vid min anmälan av anslaget E2. Statens kärnkraftinspektion: Förvalt­ningskostnader.

Vid remissbehandlingen av reaktorsäkerhetsutredningens tidigare nämnda betänkande och SKI:s förslag till program för säkerhetshöjande åtgärder framkom kritik från bl. a. statistiska centralbyrån (SCB) mot användningen av probabilistiska eller som de också kallas kvantitativa sannolikhetsbedömningar vid uppskattningen av kärnkraftens risker. And­ra remissinstanser som AB ASEA-ATOM framhåller att kvantitativa san­nolikhetsbedömningar är ett utmärkt hjälpmedel när det gäller att jämföra

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      312

tillförlitligheten hos olika konstruktioner. För egen del anser jag det ange­läget att användandet av statistiska metoder vid säkerhetsanalys ytteriiga­re studeras för att utröna vari meningsskiljaktligheterna om användandet av sådana metoder grundar sig. Enligt vad jag erfarit har sådana kontakter redan tagits mellan SKI och SCB.

Vad gäller konsekvenslindrande system och utsläppsbegränsande åtgär­der utgick RSU när man utformade sina förslag från möjligheten att ett haveri kan leda till sådan tryckuppbyggnad i reaktorinnestutningen att denna sprängs, med stora okontrollerade radioaktivitetsutsläpp som följd. Som en möjlig motåtgärd föreslog utredningen kontrollerad tryckavlast­ning genom en "säkerhetsventil" kopplad till ett filtersystem som kvar-hållerde radioaktiva ämnena. Flera alternativa system skisserades. Utred­ningen fann dock att underlaget inte medgav ett definitivt ställningstagande till vilka detaljerade åtgärder som bör vidtas. För detta krävdes enligt utredningen ytterligare studier.

Sedan utredningens ställningstagnde har SKI i samverkan med kraftfö­retagen, AB ASEA-ATOM och Studsvik Energiteknik AB påbörjat ett projekt, FILTRA, som syftar till att säkerhetsmässigt värdera filtrerad ventilation av reaktorinneslutningarna. Enligt vad jag har erfarit, har inget hittills framkommit inom denna studie som tyder på att riskerna för stora utsläpp inte skulle minskas med den föreslagna modifieringen av reaktorin-neslutningen. Trots att det i de redan nu befintliga reaktoranläggningarna föreligger ytterst små risker för okontrollerade utsläpp av stora mängder radioaktivt material, som ger upphov till radioaktiv markbeläggning, anser jag att alla möjligheter bör tas till vara för att ytterligare minska riskerna för sådana utsläpp. Detta gäller särskilt för de närförlagda reaktorerna som t. ex. de vid Barsebäcksverket. Sådana åtgärder bör vidtags även om de, i förhällande till den minskning av riskerna för utsläpp som de ger upphov till, innebär en icke oväsentlig kostnad för anläggningsinnehavaren. Fil­trerad ventilation av reaktorinneslutningarna vid Barsebäcksverket bör vara klara att tas i bruk senast år 1985 eller efter närmast därefter följande revisionsperioder. Det ankommer på regeringen att utfärda närmare före­skrifter härom.

Också för reaktorinneslutningarna i Ringhals, Oskarhamn och Forsmark kan filtrerad ventilation bli aktuell. Viktigt är emellertid att erfarenheterna från Barsebäck liksom den teknikutveckling som f. n. pågår inom området kan tillgodogöras. Även de riktlinjer som är under utarbetande av andra länder som utnyttjar kärnkraft, bl. a. USA, när det gäller åtgärder för att minska riskerna för radioaktiv markbeläggning bör om möjligt kunna beak­tas vid utformningen av kraven på de senare reaktorerna. Om det försatta utredningsarbetet visar på att andra metoder än filtrerad ventilation av reaktorinneslutningarna ger en med denna metod jämförbar minskning av riskerna för stora utsläpp av radioaktivt material eller om riskbilden vad gäller olyckor som leder till stora utsläpp av radioaktivt material väsentligt

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       313

avviker från den nuvarande bör säkerhetsvillkoren för kärnkraftverken i Ringhals, Oskarshamn och Forsmark anpassas härtill. Ställning till dessa frågor bör tas vid en sådan tidpunkt att de åtgärder som skall vidtas är genomförda före år 1989.

SKI:s ökade insatser vad gäller människa-maskin-frägor och kraftverks­personalens utbildning finner jag vara av stor vikt. I sitt arbete på detta och andra områden som är av betydelse på lång sikt för säkerheten på kärn­kraftsområdet, bör inspektionen medverka till att kompetens byggs upp och behålls vid de tekniska högskolorna och universiteten i Sverige. Detta för att i möjligaste mån ha tillgång till såväl de utbildnings- som de andra personella resurser inom landet som behövs för att kunna bibehålla en hög säkerhet pä kärnkraftsområdet.

Kvalitetssäkringsarbetet framhölls av RSU som ett område där insatser kunde göras för att höja säkerheten vid kärnkraftverken. Enligt vad jag erfarit har kontakter tagits mellan SKI och kärnkraftindustrin i denna fråga. Det är av stor vikt att dessa kontakter resulterar i en anpassning av kvalitetssäkringsarbetet till de förhållanden som gäller det svenska kärn­kraftsprogrammet, dvs. kvalitetssäkringsarbetet bör anpassas till drift och underhåll av redan befintliga anläggningar.

RSU framförde som ett av sina huvudförslag att en s.k. "generalklau­sul" borde införas i de säkerhetstekniska föreskrifterna (STF). Syftet med klausulen skulle vara att klarare styra driftpersonalens agerande vid stör­ningar i kärnkraftverkens drift. SKI konstaterar efter konsultationer med kraftindustrin att det syfte som RSU hade med förslaget till generalklausul kan uppnäs med en komplettering av texten i de generella föreskrifterna i STF. Jag utgår ifrån att inspektionen verkar för att en sådan komplettering snarast sker.

Chefen för jordbruksdepartementet kommer denna dag att redovisa de åtgärder han anser behövliga för att säkerställa att beredskapsorganisa­tionen utanför kärnkraftverken skall fungera tillfredsställande.

Det är av största vikt att den del av beredskapsorganisationen som berör de tekniska förloppen vid reaktoranläggningarna i haverisituationer funge­rar tillförlitligt. En översyn av SKI;s och kraftföretagens beredskapsor­ganisation för att hantera allvarligare driftstörningar och haverier har in­letts. Jag anser det angeläget att denna översyn ges hög prioritet. Det system med tekniska stödcentraler som SKI f. n. planerar anser jag viktigt att det snarast genomförs. Vidare är det viktigt att SKI verkar för att ett tillförlitligt kommunikationssystem upprättas mellan kärnkraftverken och inspektionen. Jag finner det vikfigt att SKI vidtar åtgärder för att upprätta en intern beredskapsorganisation. Denna beredskapsorganisation bör ges en utformning så att SKI vid allvarliga driftstörningar och haverier kan biträda såväl reaktorinnehavarna som beredskapsorganisationen utanför kärnkraftverket i sädana frågor där SKI har att fatta beslut liksom i övriga frågor där SKI besitter kompetens. I detta sammanhang kan också nämnas

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      314

att SKI nyligen tillsatt en särskild, från linjeorganisationen fristående, utredningsgrupp för att utreda och analysera allvarliga tillbud och driftstör­ningar.

SKI lägger stor vikt vid erfarenhetsåterföring i sitt säkerhetsarbete. Särskilt eftersträvar SKI en stark koppling mellan anläggningsanknutna probabilistiska säkerhetsanalyser, tillbudsrapportering och tillbudsanalys samt erfarenhetsåterföring. Denna koppling ges stor betydelse vid gransk­ningen av kraftföretagens verksamhet vad gäller erfarenhetsåterföring. Med utgångspunkt i den ökade erfarenhet frän drift av kärnkraftverk som nu successivt erhålls i Sverige och utomlands bör enligt min mening SKI upprätta ett program som syftar till att varje svenskt kärnkraftblock under sin tekniska livslängd om möjligt skall genomgå minst tre fullständiga säkerhetsgranskningar liknande den som föregår meddelandet av tillstånd att för första gången ta reaktoranläggningen i drift. En sådan granskning bör alltså ske vart åttonde till tionde år. Den utförda granskningen bör redovisas för regeringen. Det ankommer på regeringen att ge behövliga föreskrifter.

Slutligen vill jag framhålla vikten av att det program som inspektionen framlagt i sin promemoria om Förslag till program för säkerhetshöjande åtgärder i svenska kärnkraftverk fullföljs även vad gäller de inte här särskilt behandlade frågorna och att identifierade problemområden ytterli­gare studeras.

Jag återkommer till den forsknings- och utvecklingsverksamhet, som stöds av SKI i samband med anslagen för inspektionens verksamhet.

Jag förordar att regeringen inhämtar riksdagens godkännande av de av mig givna rikfiinjerna.

10.3 Använt kärnbränsle och radioaktivt avfall från kärnteknisk verksam­het

10.3.1 Allmänt

I den lagrådsremiss med förslag till lag om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m.m., som fogats till protokollet i detta ärende som bihang E, har jag utförligt beskrivit uppkomsten och hantering­en av använt kärnbränsle och radioakuvt avfall. Jag ger därför endast en kortfattad översikt här.

Radioaktiva restprodukter i form av använt kärnbränsle och annat aktivt avfall från kärnteknisk verksamhet uppkommer i Sverige huvudsakligen vid framställning av energi i kärnkraftverk med lättvattenreaktorer. Till kärnteknisk verksamhet som ger upphov till likartade radioaktiva restpro­dukter kan därutöver hänföras driften av forskningsrektorer och viss där­till knuten forskning om kärnbränsle, konstruktionsmaterial och säkerhet.

Vid sidan av den kärntekniska verksamheten uppkommer radioaktiva restprodukter från olika verkamheter vid sjukhus, industrier och forsk­ningsinstitutioner som använder radioaktiva ämnen.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      315

De radioaktiva restprodukternas sammansättning och egenskaper varie­rar i hög grad. Detta beror bl. a. på deras ursprung. En följd härav är att de tekniska och säkerhetsmässiga krav som ställs pä restprodukternas hante­ring, behandling och förvaring också varierar mycket. Frågor rörande radioaktivt avfall som härtör frän annat än använt kärnbränsle och ra­dioaktivt avfall från detta, rivning av kärnkraftverk och anläggningar för hantering av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall frän detta tar jag inte upp i detta sammanhang. Sådant avfall får behandlas i särskild ord­ning.

Som utgångspunkter för mina överväganden rörande hantering och om­händertagande av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall från detta vill jag anföra följande.

Regeringens beslut under våren år 1980 att medge start av kärnkraftsan­läggningarna Ringhals 3 och 4 samt Forsmark 1 och 2 samt tillstånd att uppföra och driva ett centrallager för använt kärnbränsle innebär ett ställ­ningstagande för att den hittills av Projekt Kärnbränslesäkerhet (KBS) redovisade hanteringen och förvaringen av använt kärnbränsle och högak-tivt avfall är möjliga att tillämpa.

Kraftindustrins utvecklingsprojekt och delutredningar är alla huvudsak­ligen inriktade på fördjupade studier av barriärer mellan avfall och biosfär.

Det förslag som har tagits fram genom bl. a. KBS avser omhänderta­gande av restprodukter i ett kärnkraftprogram med 13 reaktorer, som är i drift så länge som tekniska och ekonomiska krav medger det. Riksdagens ställningstagande med anledning av prop. 1979/80: 170 om vissa energifrå­gor (NU 1979/80:70, rskr 1979/80:410) innebär en begränsning av kärn­kraftprogrammet till tolv reaktorer. Denna begränsning ändrar inte nämn­värt förutsättningarna för den lösning av frågor om hantering och förvaring av de radioaktiva restprodukterna som KBS presenterat.

KBS:s förslag är utförligt redovisat i nyss nämnda lagrådsremiss med förslag till lag om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m.m., varför jag inte redogör för det här.

Varje kraftföretag som har kärnkraftproducerande anläggningar har, enligt min mening, ansvaret för att godtagbar hantering sker av använt bränsle och reaktoravfall från företagets anläggningar. Kraftföretagen räk­nar i sina priskalkyler och i sina bränslekostnader vid elproduktion i kärnkraftsanläggningar även med de kostnader som uppkommer efter el­produktion för använt bränsle. Detta är nödvändigt dels för att få täckning för och en riktig fördelning på elabonnenterna av kostnaderna för hante­ring av använt bränsle, dels för att ekonomiskt säkerställa erforderlig behandling av det använda bränslet. Som en följd av detta gör de kraftföre­tag som driver kärnkraftsanläggningar särskilda avsättningar i sina räken­skaper för framtida kostnader för hantering av utbränt bränsle. Sådana avsättningar krävs enligt gällande bokföringslag och god redovisningssed. Detta krav innebär att avsättning skall göras öppet och i separat post med en rubricering som anger karaktären av avsättningen.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet             316

Regeringen har av denna anledning och efter framställning från kärn­kraftsföretagen i prop. 1978/79:39 föreslagit en ändring i kommunalskat­telagen som innebär att belopp som i räkenskaperna avsatts för att täcka framtida utgifter för hantering av utbränt kärnbränsle och dylikt skall vara avdragsgillt vid inkomsttaxeringen. Riksdagen har beslutat i enlighet med förslaget i propositionen (SkU 1978/79; 18, rskr 1978/79:88). Ändringen i kommunalskattelagen tillämpades första gången vid 1979 års taxering.

Regeringen har i januari 1979 utfärdat förordningen (1979:27) med be­myndigande för riksskatteverket att utfärda föreskrifter för beräkning av avdrag för framtida utgifter för hantering av utbränt kärnbränsle m. m. Riksskatteverket har den 15 mars 1979 utfärdat sådana föreskrifter. Enligt dessa får avdrag för avsättning för framtida utgifter för hantering av ut­bränt kärnbränsle, radioaktivt avfall och dylikt inte överstiga 8 kr. per kärnkraftproducerad megawattimme som är intäktsredovisad under be­skattningsåret eller tidigare. Föreskrifterna tillämpades vid 1979 års taxe­ring. För tillämpning vid 1980 års taxering har det medgivna avdraget höjts till 9 kr. per megawattimme.

Det hittills gällande systemet är inte helt tillfredsställande. Av denna anledning har regeringen låtit utreda frågan om organisation och finansie­ring av omhändertagande av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall.

10.3.2 Utredning om kärnkraftens radioaktiva avfall, organisations- och finansieringsfrågor

Regeringen bemyndigade den 30 november 1978 statsrådet Tham att tillkalla en särskild utredare med uppgift att lämna förslag till en samlad framtida lösning av organisations- och finansieringsfrågorna för hantering­en och förvaringen av radioaktivt avfall och använt kärnbränsle.

Utredaren' överiämnade i april är 1980 till regeringen sitt betänkande (SOU 1980; 14) Kärnkraftens avfall - organisation och finansiering.

Betänkandet har remissbehandlats. En sammanfattning av betänkandet och remissyttrandena återfinns i bilaga 1.18.

Utredaren föreslår att den egentliga hanteringen och förvaringen av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall i huvudsak bör samlas i en organisation med gemensam ledning för de skilda leden i verksamheten. Detta föreslär utredaren skall åstadkommas genom att ett aktiebolag och en myndighet bildas inom området.

Aktiebolaget bör samordna, planera och vidta åtgärder för att åstadkom­ma en säker hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall. I verksamheten bör i första hand utnyttjas den kompetens och de resurser som disponeras av delägarna, kärnkraftföretagen.

Företaget bör varje år ställa samman ett program för verksamheten och dess finansiering. Detta skall underställas myndigheten för bedömning och godkännande.

Landshövdingen Bertil Löfberg

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       317

Aktiebolaget bildas i samverkan mellan alla kärnkraftsföretagen, som också svarar för att verksamheten upprätthålls sä länge som behövs.

Till grund för företaget och dess verksamhet föreslås ligga ett konsortial-avtal som godkänns av regeringen. Medverkan av kärnkraftsföretagen skall vara en förutsättning för att driva kärnkraftverk.

Den myndighet som har föreslagits av utredaren avses vara central förvaltningsmyndighet för hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall. Den föreslås enligt utredaren ha tillsyn över hela den verksamhet som bedrivs inom landet och ha befogenhet att vidta eller föreslå de åtgärder som behövs för att åstadkomma en säker hantering och förvaring av de radioaktiva restprodukterna. Detta föreslås i första hand ske genom bedömning och godkännande av det program för verksamheten som aktiebolaget föreslås böra tillställa myndigheten.

Myndigheten skall svara också för att viss forskning och visst utveck­lingsarbete inom området bedrivs.

Det av utredaren föreslagna systemet för finansiering av kärnkraftens restkostnader innebär i korthet följande.

Kärnkraftsföretagen och det av dem ägda gemensamma företaget för hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall svarar själva för att erforderiiga medel för att bestrida kärnkraftens restkostnader avsätts och förvaltas så att de finns tillgängliga när de behövs.

Den föreslagna statliga myndigheten utövar allmän tillsyn över finansi­eringen och påverkar den genom att godkänna eller på annat sätt ta ställning till vissa åtgärder m. m.

Kraftföretagen avsätter årligen i sina bokslut de belopp som erfordras enligt aktuella beräkningar av de samlade restkostnaderna. De årliga av­sättningarna redovisas av varje företag i resultaträkningen. De ackumule­rade avsättningarna redovisas i balansräkningen under en särskild rubrik.

De belopp som avsatts i boksluten förvaltas av kärnkraftsföretagen själva. För de avsatta medel som kärnkraftsföretagen placerar i egna investeringar eller lånar ut till sina ägare bör ges fullgoda säkerheter.

Belopp som kärnkraftsföretagen i boksluten sätter av för att bestrida kärnkraftens restkostnader bör vara avdragsgilla vid inkomsttaxeringen. Avkastningen av placerade medel beskattas i likhet med övriga intäkter.

De instanser som yttrat sig i samband med remissbehandlingen av utre­darens förslag har överiag biträtt de principer som redovisas i förslaget. Vad gäller den föreslagna organisationen liksom förvaltningen av de medel som behöver avsättas har skilda åsikter redovisats av remissinstanserna.

10.3.3 Ansvarsfördelning och organisation

För egen del vill jag anföra följande vad gäller hantering och omhänder­tagande av de radioaktiva restprodukterna.

Sedan 1950-talet har i Sverige liksom i andra industriländer stora re­surser lagts ner på att utveckla kärnenergi för civila ändamål. Utvecklings-

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      318

arbetet har i huvudsak inriktats på att öka produktionen av elkraft i kärnreaktorer och att fortlöpande förbättra reaktorerna med avseende på effekt och driftsäkerhet. På senare år har de problem och risker som är förbundna med kärnkraften och dä inte minst med hanteringen av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall alltmer kommit att uppmärksammas. I Sverige har detta tagit sig uttryck i bl. a. tillkomsten av lagen (1977: 140) om särskilt tillstånd att tillföra kärnreaktor kärnbränsle, m.m., den s.k. villkorslagen, och ändringen av atomenergilagen (1956:306) år 1978 (1978:281). Ändringen innebär att uppförande, innehav och drift av en anläggning för bearbetning, lagring eller förvaring av använt atombränsle eller radioaktivt avfall som uppkommer vid användning av atombränsle eller vid bearbetning av använt atombränsle faller inom atomenergilagens tillämpningsområde.

Den nyss nämnda villkorslagen tillkom för att i lag reglera de villkor som bör ställas på hanteringen av det använda kärnbränsle och högaktiva avfall som erhålls vid drift av kärnkraftsreaktorer. Villkorslagen gäller de kärn­reaktorer för vilka tillstånd har meddelats enligt 2 § atomenergilagen och vilka inte har Ullförts kärnbränsle före den 8 oktober 1976. Detta innebär att endast reaktorerna nummer 6-12 i det svenska kärnkraftsprogrammet omfattas av lagen. Lagen innebär i korthet att särskilt tillstånd får medde­las endast om reaktorinnehavaren har företett avtal, som på ett betryggan­de sätt tillgodoser behovet av upparbetning av använt kärnbränsle, och har visat hur och var en helt säker slutlig förvaring av det vid upparbetningen erhållna högaktiva avfallet kan ske. Om använt kärnbränsle inte avses bli upparbetat, krävs för tillstånd att reaktorinnehavaren har visat hur och var en helt säker slutlig förvaring av det använda kärnbränslet kan ske.

För att visa hur villkorslagens krav beträffande använt kärnbränsle och aktivt avfall kan uppfyllas, inledde kärnkraftsindustrin, som jag tidigare nämnt, under våren 1977 projekt KBS. KBS-projektet har resulterat i två rapporter. Kärnbränslecykelns slutsteg, förglasat avfall från upparbetning och Kärnbränslecykelns slutsteg, slutföring av använt kärnbränsle. Den förstnämnda rapporten har av statens vattenfallsverk och Forsmarks kraft­grupp AB åberopats vid ansökan enligt villkorslagen om tillstånd att tillfö­ra kärnreaktorerna Ringhals 3 och 4 och Forsmark 1 och 2 kärnbränsle. I samband därmed har den remissbehandlats.

Regeringen har som jag nyss nämnt meddelat vattenfallsverket och Forsmarks kraftgrupp AB tillstånd enligt villkorslagen att tillföra kärn­kraftreaktorerna Ringhals 3 och 4 och Forsmark 1 och 2 kärnbränsle.

Rapporten Kärnbränslecykelns slutsteg, slutförvaring av använt kärn­bränsle har även den varit föremål för remissbehandling.

F. n. räknar kärnkraftsindustrin med att låta upparbeta en del av det använda kärnbränsle som tas ur kärnkraftsreaktorerna fram till år 1990. För detta ändamål har kärnkraftsindustrin tecknat ett antal kontrakt om upparbetning av använt kärnbränsle m. m.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       319

Regeringen har givit Svensk Kärnbränsleförsörjning AB (SKBF) nödiga tillstånd för att uppföra ett centralt lager för använt kärnbränsle i anslut­ning till Oskarshamns kärnkraftstation. Centrallagret, som är projekterat för att kunna ta emot 3000 ton uranbränsle, skall användas för att lagra använt kärnbränsle i avvaktan på upparbetning eller, om sådan inte kom­mer till stånd, i avvaktan på slutlig förvaring.

Centrallagret beräknas kunna tas i drift i början av år 1985. Uppförandet av ett centrallager är enligt min mening viktigt eftersom det bevarar hand­lingsfriheten inför valet av metod att omhänderta det använda kärnbräns­let.

Även om hantering av använt kärnbränsle och aktivt avfall ännu inte har nått någon större omfattning i Sverige, anser jag att det finns behov av att formerna läggs fast för finansiering och ansvarsfördelning m. m. för denna verksamhet. Innan jag närmare går in på de organisatoriska och finansiella lösningar jag förordar när det gäller hantering av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall från detta vill jag ånyo ta upp de grundläggande princi­perna för denna hantering, vilka regeringen tidigare angett i lagrådsremis­sen med förslag till lag om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m. m.

En grundläggande princip är att kostnaderna för verksamheten skall täckas av intäkterna från den produktion av energi som har gett upphov till dem. Med hänsyn till de långa tidsperioder som krävs för hantering och förvaring kommer utgifter att uppstå långt efter att produktionen vid en anläggning, som de radioaktiva restprodukterna direkt kan hänföras till, har upphört. Därmed finns heller inte några löpande inkomster att dispone­ra för att bestrida utgifterna. Till hanteringen av restprodukter hänförs i detta sammanhang även avveckling och rivning av den anläggning där produktionen har ägt rum.

Dessa förhållanden innebär att medel för att bestrida framtida utgifter för verksamheten fortlöpande måste tas ur intäkterna från energiproduk­tionen och hållas samlade på ett säkert sätt för att successivt kunna disponeras för sitt ändamål. Dispositionen av medlen sker såväl under den tid som produktionen pågår som under avsevärd tid därefter.

En annan grundläggande princip är att den som bedriver verksamhet, där radioaktiva restprodukter uppkommer, har att svara för att dessa restprodukter tas om hand på ett säkert sätt. Det innebär att företagen m.fl. inte endast har att tillhandahålla medel härför, utan även har att svara för att erforderliga åtgärder faktiskt kommer till stånd. De måste ombesörja att tekniskt kunnande, kompetens, utrustning, handläggning m. m. finns tillgängliga i erforderlig utsträckning och utnyttjas. Det kan ske såväl inom kärnkraftsproducenternas egna organisationer som genom köp av erforderliga tjänster.

En tredje grundläggande princip är att staten har ett övergripande ansvar för det radioaktiva avfallet. Det långsiktiga ansvaret för hantering och

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           320

förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall bör ligga hos staten. Ansvaret för verksamheten bör således fördelas mellan kraftföretagen och staten i enlighet med vad jag har anfört.

Som en konsekvens av de grundläggande principerna bör organisationen för hantering och förvaring av radioaktivt avfall bygga pä nära samverkan mellan staten och kärnkraftsföretagen. Statens medverkan bör därvid i första hand avse övergripande frågor och insyn i den direkta verksamhe­ten, vilken främst bör ankomma pä kraftföretagen.

För att staten skall få infiytande över verksamheten måste den statliga verksamheten grundas på ingående kunskap om de förutsättningar och krav som gäller för verksamheten. Den måste också förfoga över effektiva medel att påverka den i önskvärd riktning. Förfogandet över de ekonomis­ka resurser som har avsatts för verksamheten är enligt min mening en faktor av stor betydelse för inflytande över verksamheten.

Skälen för att kraftföretagen i första hand bör svara för den direkta verksamheten följer som jag ser det inte endast av den allmänna principen, att den som driver en industriell verksamhet också skall ta ansvaret för att de problem som verksamheten ger upphov till kan lösas. Från praktisk synpunkt är det också väsentligt att kraftföretagen i första hand besitter den kompetens och har de resurser som krävs för att så effektivt och säkert som möjligt genomföra den tekniskt avancerade och komplicerade verk­samheten. De metoder som förutses för hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall innebär till stor del tillämpning av teknik och användning av utrustning av samma eller likartat slag som den som används i produktionen av kärnenergi.

Organisationen för hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall från detta bör utformas så att den så långt som möjligt underlättar, att tillgänglig kompetens och tillgängliga resurser hos kärn­kraftföretagen kan utnyttjas även för hantering och förvaring av restpro­dukterna.

Hanteringen och förvaringen av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall från de olika kärnkraftsföretagen förutsätts bli i allt väsentligt den­samma när det gäller val av metoder, utformning av anläggningar m. m. Hittills genomförda utredningar och projekteringar av anläggningar har i stor utsträckning bedrivits gemensamt av de olika företagen.

Ekonomiska, rationella och säkerhetsmässiga skäl talar för att koncen­trera hanteringen och förvaringen härav i ett fåtal gemensamma anlägg­ningar. Härigenom kan uppnås att verksamheten i dessa får ett så tillfreds­ställande underlag som möjligt, samtidigt som det undviks att verksamhe­ten sprids till fler platser än nödvändigt.

Jag bedömer att en förutsättning för utformningen av organisationen för hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall bör vara att organisationen kan skall svara för hantering och förvaring av restprodukter från den samlade kärnenergiproduktionen i landet.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       321

Jag vill framhålla att hantering och förvaring av de radioaktiva restpro­dukterna är en process som sträcker sig över tidsperioder som är väsenfiigt längre än de planeringsperioder som är vanliga i annan industriell verksam­het. Ett genomförande av ett kärnkraftsprogram som omfattar 12 reaktorer kan med nu förutsatt teknik förutses innebära, att alla radioaktiva restpro­dukter har tagits om hand och placerats i slutligt förvar först omkring år 2060.

Efter det att slutförvaret har tillslutits torde krävas att någon form av ansvar för och tillsyn av förvaret kan upprätthållas under avsevärd tid.

En organisation för hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall som enbart bygger på den samlade kärnkraftindustrins åtaganden och ansvar torde enligt min mening inte kunna ge tillfredsstäl­lande säkerhet för att verksamheten fullföljs i detta tidsperspektiv. När det gäller det mer långsikuga ansvaret för slutförvaringen, dvs. för tidsperi­oden efter år 2010, kan enligt mitt förmenande endast ett direkt statligt engagemang vara tillfredsställande.

Remissinstanserna har i sina yttranden ifrågasatt behovet av en ny central statlig myndighet för att fullgöra statens åtaganden sä som de skisserats av utredaren. Ett antal av instanserna rekommenderar i stället att statens verksamhet skall utföras av ett mindre organ t. ex. en statlig nämnd.

Vad gäller organisationen pä den privata sidan har kärnkraftsföretagen i sina remissyttranden anfört att det av dem gemensamt ägda företaget SKBF kan vara lämpligt att bedriva verksamheten inom kärnkraftsavfalls­området.

Mot bakgrund av det anförda finner jag det lämpligt att för hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall kraftföretagen sam­ordnar verksamheten och att det skapas en organisation som består dels av ett företag som drivs gemensamt av kraftföretagen, dels av en statlig myndighet som kan utöva ett från kraftföretagen fristående inflytande över verksamheten. Därutöver bör SKI och SSI pä samma villkor som nu sker utöva en oberoende tillsyn och säkerhetsmässig kontroll av verksamheten.

Det av kraftföretagen gemensamt drivna företaget avses svara för alla erforderliga åtgärder för hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall från detta, som inte är direkt knutna till verksamhe­ten i kärnkraftstationerna. Till åtgärder för hantering och förvaring av radioakfiva restprodukter bör hänföras också avveckling och rivning av kärnkraftverk och sädana andra kärntekniska anläggningar som används i samband med hantering och lagring av radioaktiva restprodukter före dessas placering i slutförvar.

Staten bör genom en särskild myndighet utöva bl.a. vissa styrande, övervakande och kontrollerande funktioner i verksamheten för hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall. Den statliga myndigheten kan också komma att överta ansvaret för de tillslutna slutför­varen. Jag förordar alltså att en sådan myndighet inrättas den 1 juli 1981. 22    Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 90

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      322

Kostnaderna för den samlade verksamheten i den gemensamma organi­sationen och för de statliga insatserna för styrning, kontroll, tillsyn m.m. av verksamheten skall enligt den nyss nämnda lagrädsremissen helt bestri­das av kraftföretagen. Jag återkommer senare till formerna för finansi­eringen av verksamheten.

Jag skall nu närmare behandla organisationen och uppgifterna för de organ som avses ha hand om verksamheten.

En samordning mellan kärnkraftsföretagen inom ramen för ett gemen­samt företag gör det möjligt att på ett ändamålsenligt sätt samla all verk­samhet för hantering av radioaktiva restprodukter till gemensamma an­läggningar som drivs av företagen. På ett gemensamt företag kan läggas uppgiften att planera och vidtaga åtgärder för att fullgöra kärnkraftsföreta-gens skyldigheter enligt lagrådsremissen att svara för en säker hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioakfivt avfall från detta. I verksamheten kan i första hand utnyttjas den kompetens och de resurser som disponeras av delägarna.

Den planering som utförs av företaget torde avse såväl övergripande och långsiktiga förhållanden som direkt åtgärdsinriktade och kortsiktiga insat­ser för utformning av metoder för hantering, anläggningar, transportsy­stem m.m. samt den löpande driften. Som underlag för planeringen och därefter följande projektering av anläggningar m. m. bör företaget för kärnkraftsföretagen bedriva sådan forskning och utveckling som behövs för att få fram de mest säkra och praktiska lösningarna för hanteringen och förvaringen. En väsentlig uppgift gäller planeringen av verksamhetens finansiering. Företagets roll blir därvid att fortlöpande följa denna och som underlag till det statliga organets verksamhet utarbeta underlag rörande de avsättningar som bör göras för framtida kostnader inom området. Plane­ringen skall enligt lagrådsremissen årligen resultera i ett program för verk­samheten och dess finansiering.

Den dominerande uppgiften för företaget blir att svara för forskning och teknikutveckling inför uppförande av erforderliga anläggningar m. m. samt uppförandet av dem samt att svara för genomförande av den löpande verksamheten.

Det av kraftföretagen gemensamt ägda företaget kan på kraftföretagens vägnar söka de tillstånd enligt atomenergilagen som fordras för verksam­hetens bedrivande. För egen del anser jag en sådan samordning lämplig.

Den statliga myndighet som fillsammans med det av kärnkraftsföretagen gemensamt ägda företaget skall svara för hantering och förvaring av an­vänt kärnbränsle och radioaktivt avfall bör som jag nämnt inrättas den 1 juli 1981. Jag använder i det följande beteckningen nämnd på denna myn­dighet. Nämnden bör administrativt knytas till industriverket och senare till den energimyndighet som jag i det följande kommer att föreslå inrättas den 1 juli 1982. Nämnden skall tillvarata statens övergripande ansvar för hanteringen av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall från detta. Dess

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           323

huvudsakliga arbetsuppgifter blir att följa arbetet i det av kärnkraftsinne­havarna gemensamt ägda bolaget vad gäller hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall frän detta, att beräkna storleken av de avsättningar för verksamheten som är nödvändiga samt att förvalta de fonder som byggs upp av dessa avsättningar. Nämnden bör även svara för viss forskning rörande hantering och omhändertagande av använt kärn­bränsle och radioakuvt avfall från detta. Den forskning som nämnden avses svara för bör ses som ett komplement till den forskning som bedrivs av kraftindustrin. Denna verksamhet som främst torde utgöras av övergri­pande studier kompletterade med viss forskning syftar fill att bredda statens beslutsunderlag. En liknande verksamhet bedrivs f. n. av program­rådet för radioaktivt avfall (PRAV). PRAV:s verksamhet bör därför över­föras till den föreslagna nämnden i de delar som inte ankommer pä kärn­kraftsföretagen. PRAV:s verksamhet kan alltså upphöra i samband med att nämnden inrättas. I nämndens forskningsverksamhet kommer att ingå även viss forskning som f.n. stöds av nämnden för energiproduktions­forskning. Jag återkommer i det följande till detta när jag behandlar frågan om anslag till nämnden.

Basen för samordning av arbetet inom nämnden och företaget bör utgö­ras av en ärlig rapportering från företaget. Den avses omfatta dels en redogörelse för det gångna årets verksamhet, dels av en plan för framtida verksamhet, mer detaljerad för det närmaste året och mer översiktlig för senare perioder. Detta innebär att ekonomisk rapportering och förslag till avsättningar också kommer att lämnas. Planen kommer naturiigen att tjäna som en ram för kraftföretagens handlande liksom för nästföljande års utgifter.

Enligt min mening bör målet för nämndens verksamhet vara att som företrädare för samhällets intressen medverka till att en säker och optimal hantering och slutförvaring av det radioaktiva avfallet och det använda kärnbränslet från detta uppnås. Detta innebär också att nämnden kommer att få en viktig uppgift när det gäller information om verksamheten till berörda statliga och kommunala organ och till allmänheten.

Som jag tidigare framfört är det viktigt att tillsynsmyndigheternas, SKI och SSI, tillsyn och kontroll bör vara fri och oberoende i förhällande till den verksamhet som bedrivs av nämnden och det för kärnkraftsföretagen gemensamma företaget.

10.3.4 Lag om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m. m.

Med utgångspunkt i betänkandet (SOU 1980; 14) Kärnkraftens avfall -organisation och finansiering, har inom industridepartementet utarbetats ett förslag till lag om finansiering av framtida utgifter för använt kärn­bränsle m.m. Regeringen har den II december 1980 beslutat att inhämta lagrådets yttrande över förslaget. Lagrådet har yttrat sig över förslaget den 29 december 1980.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet            324

Lagförslaget, med de ändringar som föranletts av lagrådets granskning, återfinns som bihang D. Utdrag av regeringsprotokoll med lagrädsremiss samt lagrådets yttrande över förslaget återfinns som bihang E och bihang F.

Jag kommer i det följande att ta upp vissa frågor med anledning av lagrådets yttrande.

Lagrådets påpekanden är huvudsakligen av lagteknisk och redaktionell natur. På några punkter vill jag kommentera lagrådets yttrande.

Lagrådet uttalar i anslutning till 1 § att i uttrycket "svara för" bör läggas en skyldighet, inte enbart att vidta och bekosta de faktiska åtgärder som krävs utan också att ansvara med återstoden av företagets förmögenhet för kostnader som staten skulle kunna ådra sig för sådana åtgärder, om staten nödgas vidta dem. Jag instämmer i det av lagrådet gjorda uttalandet. I likhet med lagrådet anser jag att ett förtydligande, utöver ett motivutta­lande, inte är behövligt.

I det remitterade förslaget upptas i 2 § andra stycket en bestämmelse om att, vad gäller använt kärnbränsle, skyldigheten att svara för kostnaderna för fidigare angivna åtgärder skall avse de kostnader som är förenade med bränslet sedan detta har förts bort från reaktoranläggningen. Lagrådet anser att den begränsning av kostnadsansvaret som här avses synes hänfö­ra sig enbart till skyldigheten att betala avgift. Bestämmelsen bör därför enligt lagrådet lämpligen tas upp i 5 §, som föreskriver skyldighet för reaktorinnehavaren att erlägga avgift till staten.

Lagrådets förslag innebär att den i 2 § andra stycket det remitterade förslaget upptagna bestämmelsen om begränsning av kostnadsansvaret ersätts av en bestämmelse som gäller endast skyldigheten att betala avgift. Jag har inte någon erinran mot detta. Lagrådets förslag medför justeringar i 5 och 9 §§ samt i fråga om hänvisningarna i 4 och 6 §§.

17-9 §§ det remitterade förslaget ges bestämmelser om avgiftsmedlens inbetalning och placering, användningen av medlen, inbegripande lån till en reaktorinnehavare, och villkoren för ett sådant lån. Enligt lagrådet är den i 8 § behandlade frågan om reaktorinnehavarens möjlighet att få låna tillbaka inbetalade medel till sin art skild frän den i samma paragraf upptagna frågan om avgiftsmedlens användning. Den först nämnda frågan gäller de inbetalade medlens placering och står sålunda nära den fråga som behandlas i 7 § medan regeln i övrigt i 8 § gäller medlens slutliga disposi­tion, m.a.o. deras förbrukning. Lagen skulle enligt lagrådets mening vinna i överskådlighet genom en viss omdisposition. Så kan i paragrafen närmast efter 7 §, dvs. i 8 §, behandlas frågan om reaktorinnehavarens möjlighet att erhålla lån av inbetalade avgifter, inbegripande även de i det remitterade förslagets 9 § upptagna bestämmelserna om villkoren för sådant lån. I den därpå följande paragrafen, 9 §, kan enligt lagrådet upptas reglerna om den slutliga dispositionen av avgiftsmedlen.

Genom den av lagrådet förordade omdispositionen av 8 och 9 §§ får

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      325

visseriigen föreskriften om reaktorinnehavarens möjlighet att erhålla lån av inbetalade avgifter en framskjuten ställning i förhållande till den viktiga­re bestämmelsen om avgiftsmedlens slutliga disposition. Lagrådets dispo­sition har emellertid förtjänster. Med understrykande av vad jag nyss har sagt om betydelsen av ifrågavarande föreskrifter är jag därför beredd att godta den av lagrådet förordade omdispositionen.

Med de kommentarer som jag nu har gjort godtar jag de förslag till ändringar som lagrådet föreslagit i sitt yttrande. Härutöver bör en viss redaktionell jämkning vidtas. Jag förordar att regeringen föreslår riksdagen att anta det av lagrådet granskade förslaget till lag om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m. m. med vidtagna ändringar.

I detta sammanhang vill jag göra några ytteriigare kommentarer till lagförslaget.

Enligt min mening bör kostnaderna för omhändertagande av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall betalas av elkonsumenterna.

Avgifterna bör i princip beräknas så att de varje år motsvarar samtliga kostnader för att omhänderta den mängd bränsle som används under året. Varje års avgifter fördelas på motsvarande energiproduktion. Härvid er­hålls en beräknad kostnad för varje under året producerad enhet elenergi. Möjligheter bör därutöver finnas att anpassa avgifterna så att de ackumule­rade inbetalningarna vid varje tillfälle svarar mot kostnaderna för den ackumulerade mängden använt bränsle.

Avgifternas storlek beror naturligen pä antaganden om framtida kostna­der för använt bränsle och värde på återvunnet material, på använd kalkyl­ränta m. m. Kostnaderna för hantering av använt kärnbränsle och därvid även avgifternas storlek är individuella för varje kärnkraftblock.

I beräkningarna av avgifterna bör däremot inte tas med kostnader för hantering av använt bränsle och avfall vid kärnkraftverken. Det räknas normalt som en del av produktionskostnaderna. Inte heller bör kostna­derna för grundforskning tas med.

De inbetalade avgiftsmedlen bör utbetalas till det av kraftindustrin ge­mensamt ägda företaget för kontrakterade tjänster, investeringar för om­händertagande av använt kärnbränsle samt den forskningsverksamhet som är nödvändig för ett säkert hanterande av använt kärnbränsle och radioak­tivt avfall från detta. Medlen bör användas även för att täcka kostnaderna för avveckling och rivning av kärnkraftverk, liksom för att täcka kostna­derna för rivning och avveckling av de anläggningar som behövs för att hantera och förvara det använda kärnbränslet och det radioaktiva avfallet. De inbetalade medlen bör också användas för att finansiera den statliga nämndens verksamhet och den forskningsverksamhet som denna nämnd bedriver. De avsatta medlen bör även kunna användas för den verksamhet för hantering och förvaring av använt kärnbränsle m.m., som för kärn­kraftsföretagens räkning bedrivs av det gemensamma företaget.

Kärnkraftsföretagen bör beredas möjlighet till att låna inbetalda avgifts-

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      326

medel. Sådana lån bör få ske i proportion till andelen inbetalade avgifter. För lån från de inbetalade avgiftsmedlen bör reaktorinnehavarna ställa säkerhet. Räntan på de lånade medlen bör motsvara inkomstränta pä det räntebärande kontot i riksbanken. Lån bör ges till bl. a. investeringar i energiomvandlingsanläggningar och anläggningar för energidistribution samt till investeringar i samband med åtgärder för ökad säkerhet i kärn­kraftverken. Även kärnkraftsföretagens ägare bör via reaktorinnehavaren beredas tillfälle att låna medel från fonderna. Detta under förutsättning att samtliga delägare kan enas om hur återlånet skall ske.

Vid beräkning av avgiften bör hänsyn tas till de medel som redan avsatts inom kraftföretagen och som är avsedda för att täcka framtida kostnader för hantering och omhändertagande av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall. Dessa bör tas i anspråk innan de medel som, i form av avgifter, inbetalats till staten tas i anspråk. Det bör ankomma på den av mig förordade nämnden att, efter hörande av kärnkraftsföretagen, närmare utforma systemet för detta. När det gäller såväl villkoren för återlån av avgiftsmedel som utnyttjandet av de i kraftföretagen redan fonderade medlen bör detta bli en uppgift för den tidigare förordade nämnden att handlägga dessa frågor. Det ankommer på regeringen att utfärda föreskrif­ter om detta.

Det nu beskrivna avgiftssystemet innebär inte att staten övertar det ekonomiska ansvaret för hantering och omhändertagande av använt kärn­bränsle och radioaktivt avfall. Detta ligger primärt kvar hos kärnkraftsfö­retagen. Företagen har emellertid rätt att uppbära ersättning från staten i takt med att de - enligt 1 och 2 §§ lagförslaget - belastats med utgifter för det använda bränslet m. m. Huvudsyftet med de hos nämnden ackumulera­de avgiftsmedlen är således att säkerställa att företagen har ekonomiska resurser att genomföra de nödvändiga åtgärderna.

De avgifter som kärnkraftsföretagen betalar till nämnden är avdragsgilla vid inkomsttaxeringen. Ersättningar som utgår till kärnkraftsföretagen från nämnden skall skattemässigt behandlas som statsbidrag enligt åttonde stycket av anvisningarna till 19 § kommunalskattelagen. På dessa punkter krävs inte någon ändring i skattelagstiftningen. Det nya avgiftssystemet synes däremot påverka kärnkraftsföretagens behov av avsättningar enligt punkt I b av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen, dvs. avsättning­ar för att bestrida framtida utgifter för hantering av använt kärnbränsle m.m. Det är enligt min mening rimligt att företagen vid beräkning av avsättningarnas storlek beaktar att staten kommer att lämna bidrag för huvuddelen av de framtida utgifterna. Efter samråd med chefen för budget­departementet förordar jag att en föreskrift om detta tas in i nämnda anvisningspunkt (Bihang G). Ändringen är inte av sådan natur att lagrådet behöver yttra sig över den.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           327

10.3.5 Vissa riktlinjer för den framtida verksamheten rörande hantering av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall från detta

I samband med det förslag till organisation och finansiering av hantering och omhändertagande av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall från detta som jag nu har redovisat, finner jag det angeläget att fastslå vissa riktlinjer för den framtida verksamheten inom området. Härvid vill jag anmärka att slutligt ställningstagande till val av metod för omhänderta­gande av det använda kärnbränslet inte bör tas f. n. Enligt min mening föreligger med hänsyn till teknikutvecklingen på området ännu inte till­räckligt underlag för ett sådant ställningstagande.

Riktlinjerna bör utgå från de grundläggande principer och det förslag till organisation som jag tidigare har redovisat.

Den organisation jag tidigare har förordat utgör enligt min mening en god utgångspunkt för ett ansvarsfullt och säkert omhändertagande av det an­vända kärnbränslet och det radioaktiva avfallet från detta. Det är emeller-fid av största vikt att de förordade organen bereds möjlighet att bedriva den verksamhet som är nödvändig för att åstadkomma ett säkert omhän­dertagande av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall frän detta.

De tillstånd enligt villkorslagen (1977; 140) som har meddelats för kärn­kraftblocken Ringhals 3 och 4 samt Forsmark 1 och 2 innebär som jag fidigare har nämnt att regeringen har funnit det av kärnkraftinnehavarna framtagna förslaget till förvaring av högaktivt avfall vara möjligt att tilläm­pa. Om det använda kärnbränslet som har producerats i de fyra kärnkraft­block som erhållit tillstånd enligt villkorslagen skall kunna omhändertas i enlighet med det presenterade och av regeringen godkända förslaget krävs dock att ytteriigare undersöknings- och utvecklingsarbete utförs. F. n. är denna verksamhet i praktiken delad mellan PRAV och kraftindustrin. Ansvaret för verksamheten ligger dock på kraftindustrin och bör framgent ankomma på denna. Ur säkerhetssynpunkt är det av största vikt att nöd­vändigt forsknings- och utvecklingsarbete kommer till stånd och kan full­följas. Detta gäller bl. a. undersökningarna för att kunna lokalisera lämplig berggrund för ett slutförvar för använt kärnbränsle. De berggrundunder­sökningar som har planerats av och som genomförs av PRAV har hittills mötts av ringa förståelse hos allmänheten. Enligt min mening är det av största vikt att de åtgärder som vidtas för att omhänderta använt kärn­bränsle kan komma till stånd. De tillstånd som meddelats enligt villkorsla­gen fömtsätter att lämpliga bergkroppar för slutförvaring av det använda kärnbränslet lokaliseras. Sökanden har visat att sådana kroppar finns. Närmare undersökningar för att kartlägga bergformationer behövs. Det arbete som f. n. sker avser undersökningar i nämnda avseende. Platsen för förvaring av använt kärnbränsle beslutas senare i särskild ordning. Avfall som måste förvaras finns redan. För att öka förståelsen för de åtgärder som måste vidtagas bör en omfattande information lämnas till såväl den berörda allmänheten som till berörda kommuner och länsstyrelser.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      328

Enligt min mening är det viktigt att de insatser som görs av kärnkraftfö­retagen på avfallsområdet är av sådan art att handlingsfriheten bevaras ytterligare en tid inför val av metod för att omhänderta använt kärnbränsle eller radioaktivt avfall från detta. Sålunda anser jag att även andra lösning­ar än de i ansökningarna enligt villkorslagen seriöst bör studeras. Detta för att bl. a. vidga den kunskap som erfordras för att göra det möjligt att fatta ett definitivt beslut om val av hanterings- och förvaringsmetoder. Sådana metoder kan avse t. ex. förvaring i kristallina bergarter, torrförvaring osv.

Som jag tidigare nämnt uppkommer radioaktivt avfall också från annan verksamhet än drift av kärnkraftverk och därmed förbunden verksamhet. Detta avfall kräver samma eller liknande hantering som använt kärn­bränsle och radioaktivt avfall från detta. Det avfall som nu är i fräga kan enligt min mening förvaras i de faciliteter som uppförs av det av kraftindu­strin gemensamt ägda företaget. Avfallet, som faller utanför den modell för finansiering av hanteringen jag tidigare redogjort för, bör kunna omhänder­tas mot erläggande av en engångssumma av den som innehar avfallet. Ansvaret för avfallet bör därvid övergå till innehavaren av avfallsförvaret. Detta kan föreskrivas som ett villkor vid tillståndsprövningen enligt atom­energilagen av slutförvaret. Underlag för beräkning av avgiften kan tillhan­dahållas av det av kärnkraftinnehavarna gemensamt ägda företaget.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       329

11    Myndighetsorganisationen inom energiområdet

11.1 Utgångspunkter

I det föregående har jag framhållit att en offensiv energipolitik är nöd­vändig för att minska oljeberoendet. Frågor om energitillförsel och energi­hushållning är centrala i en sådan polifik. Utredningar och bedömningar av den framtida tillförseln och användningen av energi behövs som undertag för beslut om hur energipolitiken skall inriktas. För att ett tillfredsställande beslutsunderlag skall kunna tas fram, krävs en myndighetsorganisation som är väl anpassad för denna uppgift. En effektiv myndighetsorganisation är också en nödvändig förutsättning för att verkställa de energipolitiska besluten.

Åtskilliga myndigheter och andra statliga organ är f. n. verksamma inom energiområdet. I det följande beskriver jag vissa av dessa organ och deras huvudsakliga arbetsuppgifter.

Statens vattenfallsverk skall enligt sin instruktion (1974:798), ändrad senast 1977:922) handha statens kraftverksrörelse och verka för en ratio­nell elenergiförsörjning i riket. Förutom att verket producerar, distribuerar och säljer elkraft samt svarar för handhavandet av stamnätet bedriver det en omfattande anläggningsverksamhet genom att svara för byggande av produktionsanläggningar för eget och dotterbolags bruk. Vidare bedriver eller deltar verket i viss utsträckning i verksamhet inom energisektorn som inte enbart avser elförsörjningen, bl. a. kraftvärmeutbyggnad och vissa mera utvecklingsbetonade aktiviteter. Härutöver företräder verket genom olika dotterbolag vissa statliga intressen avseende bl. a. bränsleförsörj­ning. Vattenfallsverket arbetar på affärsmässig grund. Inslaget av myndig­hetsutövning är begränsat till uppgiften att svara för beredskapsplanlägg­ning av landets elenergiförsörjning.

Statens industriverk (SIND) är enligt sin instruktion (1974:476, om­tryckt 1977:443, ändrad senast 1979:987) central förvaltningsmyndighet för bl. a. ärenden som rör energiförsörjning. SIND:s huvudsakliga upp­gifter inom energiområdet handläggs inom SIND i första hand av energi­byrån.

I SIND;s arbetsuppgifter ingår bl. a. att utarbeta energiprognoser, bedri­va utredningsverksamhet och administrera stöd till viss kurs- och rådgiv­ningsverksamhet inom energiområdet. Vidare ingår bedömningar av indu­strins energihushållning vid prövning enligt I36a§ byggnadslagen (1947:385, 136a§ ändrad senast 1976:213) samt det centrala myndighets­ansvaret i frågor i anslutning till lagen (1977:439 ändrad senast 1980:242) om kommunal energiplanering.

SIND:s uppgifter inom området för överföring och distribution av energi innefattar frågor om linje- och områdeskoncessioner samt vissa prisregle­ringsuppgifter enligt lagen (1902:71 s. I), innefattande vissa bestämmelser

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       330

om elektriska anläggningar, beslut om bidrag enligt förordningen (1959:369, omtryckt 1977:348) om statligt stöd åt landsbygdens elförsörj­ning och om tillstånd enligt lagen (1976:240) om förvärv av eldistributions­anläggning m.m. samt beslut om allmänförklaring av Qärtvärmeanlägg-ningar enligt lagen (1976:838) om allmänna fjärrvärmeanläggningar. Till detta kommer ärenden om tillstånd att förlägga ledningar för transport av olja eller naturgas enligt rörledningslagen (1978:160). Till SIND är knutet ett råd för att bistå verket vid behandling av ärenden som hör samman med eldistributionen.

Uppgifterna inom elsäkerhetsområdet innefattar bl. a. att meddela före­skrifter om elektriska starkströmsanläggningar, elektrisk materiel och om provning av sådan materiel samt fastställande av föreskrifter om åtgärder mot bl. a. radiostörningar. SIND meddelar vidare behörighet enligt elin­stallatörsförordningen (1975:967) samt för statistik över olycksfall och bränder förorsakade av elström.

SIND är dessutom chefsmyndighet för statens elektriska inspektion, som enligt sin instruktion (1965:647, omtryckt 1977:229, ändrad senast 1977: 1171) är den lokala statliga organisationen för ärenden om tillsyn över elektriska starkströmsanläggningar.

Inom energiområdet finns också vissa nämnder, såsom statens prisreg­leringsnämnd för elektrisk ström, krigsskyddsnämnden för kraftanlägg­ningar och nämnden för värdering av eldistributionsanläggning m. m.

Energisparkommittén (I 1974:05) tillkallades i november 1974 för att handha bl. a. en energisparkampanj vintern 1974-1975. Kommittén har senare genom tilläggsdirektiv fått sitt uppdrag förlängt och utvidgat. Kom­mitténs uppgifter framgår av vad jag tidigare (avsnitt 4.4.3) har anfört.

Bostadsstyrelsen och för bostadshus också länsbostadsnämnderna och de kommunala förmedlingsorganen handhar stödet till energibesparande åtgärder i bostadshus enligt bl. a. förordningen (1980: 334) om statligt stöd till energibesparande åtgärder i bostadshus m. m., till allmänna samlingslo­kaler enligt 38a§ kungörelsen (1973:400, omtryckt 1976:794, 38 § ändrad senast 1980:336) om statsbidrag till allmänna samlingslokaler samt till kommunala och landstingskommunala byggnader enligt förordningen (1979:816, omtryckt 1980: 335) om statsbidrag till energibesparande åtgär­der i kommunala och landstingskommunala byggnader m. m. och bostads­finansieringsförordningen (1974:346, omtryckt 1980: 329).

Statens planverk är enligt sin instruktion (1967:329, omtryckt 1978:848, ändrad senast 1980:409) central förvaltningsmyndighet för ärenden om plan- och byggnadsväsendet. Verket utfärdar enligt byggnadsstadgan (1959:612) bl. a. föreskrifter, råd och vägledning inom plan- och byggnads­området. Det åligger verket att verka för samordning av planverkets och andra myndigheters råd och vägledning inom plan- och byggnadsväsendet. Dessutom skall verket verka för samordning med andra myndigheter när det gäller insamling och bearbetning av kunskaper som rör mark och

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       331

vatten. Verket svarar också för typgodkännande av konstruktion eller frågor rörande utförande i övrigt av byggnader och andra anordningar som byggnadsstadgan reglerar. Ett råd för energihushållning är knutet till ver­ket för att bistå verket i frågor av störte vikt angående förbättrad hushåll­ning med energi i samband med planläggning och byggande.

Statens råd för byggnadsforskning (BFR) har vad gäller energiområdet, förutom uppgifter inom energiforskningsprogrammet, ansvaret för energi­inriktad utvecklings- och demonstrationsverksamhet och för forskningsin-riktat experimentbyggande.

Transportrådet har på energiområdet till uppgift att planera, samordna och följa upp energihushållningen inom transportsektorn.

Konsumentverket arbetar enligt vad jag tidigare har anfört (avsnitt 4.4.3) löpande med frågor om hushållens energihushållning.

Energihushållningsdelegationen (Bo 1978:03) följer och samordnar arbe­tet med genomförandet av den tioåriga plan för att spara energi i befintlig bebyggelse som riksdagen antog våren 1978 (prop. 1977/78:76, CU 1977/ 78: 31, rskr 1977/78:345).

Riksdagen har år 1977 beslutat om riktlinjer för en ny organisation av överstyrelsen för ekonomiskt försvar - ÖEF — (prop. 1976/77:74 bil. 2, FöU 1976/77:13, rskr 1976/77:311). ÖEF är enligt sin instrukfion (1978:291) central myndighet för den ekonomiska försvarsberedskapen. ÖEF samordnar planeringsverksamheten inom hela det ekonomiska för­svaret som avser flera olika områden bl. a. energiområdet. Inom detta område svarar ÖEF för bl. a. samordning av beredskapsplaneringen och beredskapslagring av bl. a. olja och kol samt förberedelser för åtgärder vid kris. I samband med beslutet om ändrad organisation behandlades bl. a. frågor om ansvars- och arbetsfördelning mellan ÖEF och SIND.

Delegationen (I 1979; 01) för solvärme och bränslen som kan ersätta olja, oljeersättningsdelegationen (OED), har till uppgift att bl. a. verka för en samordning av och föreslå åtgärder som kan öka utnyttjandet av solvärme och bränslen som kan utgöra alternativ till oljan.

Inom kärnsäkerhetsområdet finns, som jag tidigare har nämnt (kapitel 10) ett antal myndigheter och andra organ.

När det gäller forskning, utveckling och demonstration inom energiom­rådet innebar 1975 års energipolitiska beslut (prop. 1975:30 bil. 1, NU 1975:30, rskr 1975:202) bl. a. väsentligt ökade statliga insatser för forsk­ning och utveckling inom energiområdet. Beslut fattades att ett treårigt Huvudprogram Energiforskning skulle genomföras under budgetåren 1975/ 76-1977/78. Våren 1978 beslutade riksdagen om ett nytt treårigt Huvud­program Energiforskning att genomföras under budgetåren 1978/79-1980/ 81 (prop. 1977/78: 110, NU 1977/78:68, rskr 1977/78:341).

Delegationen (I 1975:03) för energiforskning (DFE) har i betänkandet (SOU 1980:35) Energi i utveckling lagt fram förslag till program för forsk-

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet

332

ning, utveckling och demonstration inom energiområdet. Chefen för indu­stridepartementet tar upp DFE:s förslag i det följande (kapitel 15).

Den nuvarande organisationen av energiforskningsprogrammet åskåd­liggörs i följande figur.

Ener­gianv. i driv­sy­stem

Program-ansvarigt organ

Program

TFD Transport-forsknings­delegationen

Energianv, för trans­porter och samfärdsel

Åtgär­der i

trans-port-

syste-met

STU Styrelsen för teknisk utveckling

Energi­användning i industriella processer mm

Samordning, underlag för övergnpande planering, uppföljning och utvärdering

BFR Statens råd

för byggnads­forskning

NE Nämnden för energi­produktions-forskning

Energi­användning

för bebyggelse

Energi­produktion

Indu­striellt

Övrig' FoU

ut-veck-lings-arbete

DFE Delegationen för energi­forskning

Allmänna energi-system­studier

n

 

 

1---

1 1

 

~ T

 

NFR'

STU

Studs­vik'

 

Energi-relaterad

grund­forskning

 

' Naturvetenskapliga forskningsrådet.

■Studsvik Energiteknik AB (f d AB Atomenergi).

'Inkl planering och uppföljning av forskningsinriktat experimentbyggande.

Huvudprogram Energiforskning är indelat i sex program. De flesta av dessa är i sin tur indelade i delprogram. För fem av programmen finns, som framgår av figuren, programansvariga organ som svarar för planering av programmet samt beslutar om stöd till forskning och utvecklingsarbete. Som exempel kan nämnas nämnden för energiproduktionsforskning (NE) som är programansvarigt organ för energiproduktionsprogrammet. Själva forsknings- och utvecklingsarbetet utförs inte hos programorganen utan av andra myndigheter, högskolor, forskningsinstitut, företag, uppfinnare, konsulter etc. För det sjätte programmet, Energirelaterad grundforskning, gäller att medel härför fördelas av naturvetenskapliga forskningsrådet och styrelsen för teknisk utveckling (STU) och även anvisas till Studsvik Energiteknik AB. För programmet Energianvändning för transporter och samfärdsel har ansvaret för de två delprogrammen uppdelats på transport-forskningsdelegationen resp. STU. Stöd till industriellt utvecklingsarbete inom programmet Energianvändning för bebyggelse administreras av STU. Organisationen av energiforskningsprogrammet tas upp närmare av chefen för industridepartementet i det följande (avsnitt 15.2.5).

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       333

DFE har, förutom att vara programansvarigt organ för Allmänna energi­systemstudier, till uppgift att verka för samordning av den totala forsk­nings- och utvecklingsverksamheten inom energiområdet och ta fram un­derlag för planering av forskning och utveckling inom energiområdet i ett långsiktigt perspektiv. En viktig del av DFE:s arbete är att följa utveck­lingen inom och utom landet och speciellt att utvärdera den verksamhet som bedrivs inom energiforskningsprogrammet.

Förutom de statliga myndigheter och organ som jag nu har nämnt finns flera andra som också är verksamma inom energiområdet. Det gäller bl. a. statens pris- och kartellnämnd som inom ramen för sin prisövervakning överlägger med bl. a. oljeföretag och kraftproducenter inför planerade prisändringar, byggnadsstyrelsen, som ansvarar för energibesparande åt­gärder i civila statliga byggnader och statens naturvärdsverk, som handläg­ger bl. a. frågor om miljöpåverkan av energitillförsel. Därutöver finns ett antal kommittéer med tillfälliga uppgifter inom energiområdet, t. ex. ener­giskatteutredningen (B 1979:06) och utredningen (I 1979: 13) om styrmedel för näringslivets energihushållning, m. m.

Kommunerna är enligt lagen om kommunal energiplanering skyldiga att i sin planering främja hushållningen med energi samt verka för en säker och tillräcklig energitillförsel. Bestämmelserna i lagen innebär bl.a. att kom­munerna i all planering som är av betydelse för energianvändningen skall överväga och ta tillvara möjligheterna att främja hushållningen med energi.

Enligt riktlinjerna för den av riksdagen antagna planen för energispa­rande i befintlig bebyggelse har kommunerna en central roll vid genomfö­randet av energisparandet. Det bör enligt uttalanden i prop. 1977/78:76 med energisparplan för befintlig bebyggelse bl. a. ankomma på kommuner­na att genom planering klarlägga vilka områden och byggnader som i första hand bör komma i fråga för energibesparande åtgärder av olika slag. I prop. 1978/79: 115 om riktlinjer för energipolitiken (bil. 3 s. 22-23) har föredraganden framhållit att kommunernas insatser i inledningsskedet hu­vudsakligen består i att skaffa sig kunskap om byggnadsbeståndet inom kommunen. 1 betänkandet (SOU 1980:43) Program för energihushållning i befintlig bebyggelse diskuterar energihushållningsdelegationen kommu­nernas roll i detta sammanhang. Chefen för bostadsdepartementet åter­kommer senare till dessa frågor.

I prop. 1978/79: 115 om riktlinjer för energipolitiken (bil. 1 s. 47) framhöll föredraganden att den av honom förordade inriktningen av energipolitiken kunde leda till att myndighetsorganisationen inom energiområdet behöver ses över och göras mer ändamålsenlig. Mot denna bakgrund tillkallades sommaren 1979 en särskild utredare (I 1979: 10) för att klariägga vissa frågor om den statliga organisationen av myndigheter m. m. inom ener­giområdet. I utredningens uppdrag ingick även att klarlägga vissa frågor rörande statens vattenfallsverks framtida uppgifter och organisation.

Utredningens arbete redovisades i betänkandet (Ds I 1980:16) De stat­liga energimyndigheterna - arbetsfördelning och samverkan.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet            334

Betänkandet har remissbehandlats. En sammanfattning av betänkandet och en sammanställning av remissyttrandena häröver redovisas i bilaga 1.19.

Under efterkrigstiden har flera utredningar behandlat frågan om den statliga organisationen på energiområdet. Innan jag går in på det nu ak­tuella förslaget, gör jag - för att få en bredare bakgrund till mina övervä­ganden och förslag - en sammanfattning av tidigare framförda förslag.

11.2 Tidigare utredningar

1951 års bränsleutredning lade år 1956 fram betänkandet (SOU 1957:46) Bränsleförsörjningen i atomäldern. I betänkandet framför utredningen att en aktiv energipolitik är en ovillkorlig förutsättning för en fortsatt väl­ståndsutveckling. I denna aktiva energipolitik skulle enligt utredningen ingå bl. a. ett bränsleprogram.

Huvudpunkterna i bränsleprogrammet var å ena sidan att, så långt detta är ekonomiskt, rationalisera användningen av importbränslen i riktning mot minskad förbrukning och ökad förädling och å andra sidan att med lämpliga medel förstärka beredskapen mot störningar i bränsleimporten för att därigenom avlägsna eller åtminstone begränsa de allvarligaste olägen­heterna av importberoendet på energiförsörjningens område. De materiella åtgärderna för att genomföra detta program hänförde sig till dels använd­ningsområdet för bränslen, särskilt inom byggnadsuppvärmning och indu­striell användning, dels ökad lagring av importbränslen, dels forsknings-och utvecklingsarbete för utarbetande av lämpliga metoder för en produk­tionsberedskap grundad på ved-, torv- och skifferbränslen samt dels fort­satt utbyggnad av torv- och skifferindustrierna, i den mån detta - med beaktande av dessa industriers beredskapsvärde - befanns ekonomiskt försvarligt.

Genomförandet av bränsleprogrammet måste enligt utredningen betrak­tas som ett hela samhållets trygghetsintresse, och ansvaret för att program­met genomförs måste fördelas på stat, landsting och kommuner, på impor­törer och distributörer av bränslen samt på konsumenterna.

Väsentliga statliga uppgifter i programmet borde enligt utredningen vara att planlägga och bygga upp produktionsberedskapen för ersättningsbräns­len. Därutöver borde staten ha hand om vissa centrala uppgifter i fråga om utredning, forskning och försöksverksamhet. Utbildningsfrågor inom ra­men för programmet borde också enligt utredningen väsentligen bli en statlig angelägenhet liksom allmän upplysningsverksamhet.

Utredningen föreslog att ett särskilt organ benämnt statens bränsledele­gation skulle bildas för detta ändamål.

Bränsledelegationens huvuduppgift skulle enligt utredningen vara att följa bränslebehovets och bränslemarknadernas utveckling samt att ställa prognoser för framtiden till tjänst för intresserade myndigheter samt indu-

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet            335

strier och andra bränslekonsumenter. Delegationen skulle vara remissin­stans i bränslefrågor men också fungera som initiativtagare och förslags­ställare i fräga om användningen av tillgängliga medel för forskning, för­söksverksamhet och andra åtgärder pä bränsleomrädet.

Delegationen skulle också ha till uppgift att ta initiativ och ge råd i fråga om att stärka den inhemska bränsleproduktionen, övervaka och samordna det av statliga medel stödda forsknings- och utvecklingsarbetet på bräns­leområdet liksom upplysnings- och propagandaverksamheten samt följa utbildningsbehovet för bränsle- och värmetekniker på olika stadier och verka för erforderlig komplettering av utbildningen. Delegationen skulle ha skyldighet att följa bränsleberedskapens uppbyggnad, förberedelserna för import- och konsumtionsreglering samt åtgärderna för att genomföra pro­grammen för lagring och produktionsberedskap. Den skulle ha tillgång till den statistik, som på olika håll inom den statliga verksamheten insamlas på bränsleområdet, och skulle samtidigt ha skyldighet att föreslå lämpliga åtgärder för att rationalisera statistiken i syfte att göra denna inriktad pä praktiska uppgifter och snabbt tillgänglig för prognosändamäl. Delegatio­nen skulle biträda vederbörande myndigheter i den utländska kontaktverk­samheten på bränsleområdet genom att förse utsedda delegerade med arbetsmaterial, prognoser och annan bearbetning av statistik m. m.

Energikommittén fick år 1969 i uppdrag att kartlägga energiförsörjnings­läget och överväga bl. a. organisatoriska åtgärder. Kommittén föreslog i betänkandet (SOU 1970: 13) Sveriges energiförsörjning Energipolitik och organisation att ett centralt energiorgan skulle inrättas med uppgift att utgöra statens utrednings-, berednings- och tillsynsorgan för energifrågor. Kommittén föreslog att det nya organet skulle ha följande huvuduppgifter:

-     Utförande av mål/medelanalyser och samhällsekonomiska bedömningar av energipolitiska åtgärder och energimarknadens funktionssätt.

-     Upprättande och publicerande av balanser och prognoser på energiom­rådet samt analyser härav, deltagande i utformningen av energistatistik-verksamheten samt utredningar i anslutning härtill såsom prognosmeto­dik m.m.

-     Övrig löpande bevakning av den inhemska utvecklingen inom energi­sektorn i syfte att vid behov initiera forskning, försöksverksamhet och utredningar samt att framlägga därav föranledda förslag.

-     Uppföljning av den internationella utvecklingen på området, utredning­ar m. m. i samband med beredning av ärenden och remissyttranden rörande det internationella energisamarbetet samt informations- och dokumentationsverksamhet i anslutning därtill.

-     Tillämpning av koncessionslagstiftning, som i den mån regeringen för­behållit sig att besluta innefattar beredning av ansökningar samt yttran­den till regeringen.

-     Tillämpning av lagstiftning om värmeplaner.

-     Reglering i vissa fall av pris och andra villkor för ledningsbundna energi-

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           336

leveranser mot bakgrund av pris- och strukturutvecklingen på ener­giområdet. - Utfärdande och tillsyn av säkerhetsföreskrifter m.m. för energianlägg­ningar.

Till dessa uppgifter kunde läggas även samarbete med och bistånd, avseende bl. a. prognoser och utredningar, till den eller de myndigheter som ansvarar för energiberedskapsätgärder, eller planering och genomfö­rande av energiberedskapsätgärder.

Eliitredningen (I 1971:01) lämnade år 1975 förslag till riktlinjer för en omorganisation av eldistributionen (PM 1975.01.20).

Utredningen diskuterade olika alternativ till organisation av eldistribu­tionen som medger såväl kostnadsutjämning som rationell drift. Utred­ningen fann det önskvärt - men inte nödvändigt - att samma huvudman inom ett område svarar för distribution och produktion av ledningsbunden energi. Det ansågs angeläget att även råkraftleverantörerna medverkar till att bygga ut och rationellt utnyttja kraftvärmeverk. Enligt utredningen borde distributionen skötas av regionala enheter där kommunen ges stort inflytande.

Energiprognosutredningen (1 1972:03) tillkallades våren år 1972 för att analysera energiförbrukningens utveckling i Sverige fram till mitten på 1980-talet med en översiktlig bedömning fram till 1995—2000. 1 utredning­ens direktiv anfördes att utredningens arbete skulle läggas upp så att en övergång till en mer permanent organisationsform kunde ske smidigt. Utarbetandet av energiprognoser fördes år 1974 över till SIND som hade bildats år 1973.

Energiprogramkommittén hade till uppgift att föreslå ett förbättrat stöd till forskning och utveckling m.m. inom energiområdet. Kommittén före­slog att ett särskit huvudprogram för energiforskning skulle inrättas. Kom­mittén hade inte till uppgift att föreslå organisatoriska förändringar men presenterade en idéskiss som sedan utvecklades i en departementsprome­moria (Ds 1 1974: 10). I denna föreslogs att två principer skulle vara vägledande för organiserandet av energiforskningsprogrammet. För det första skulle man så långt som möjligt anknyta till redan existerande sektororgan för stöd till forskning och utveckling m.m. För det andra skulle man organisatoriskt skilja på den verksamhet som innebär att stödja forskning och utveckling m. m. och den verksamhet som innebär utförande av forskning och utveckling m. m.

Energikommissionen (I 1978:17) tillkallades är 1976 med uppgift att bl. a. utarbeta alternativa förslag till energipolitikens utformning för tiden fram till år 1990. Kommissionen hade inte till uppgift att behandla organisationsfrågor. I anslutning till de synpunkter som kommissionen lämnade på förslaget till energiforskningsprogram för perioden 1978- 1981 (EFUD 78) framhöll dock kommissionen vikten av att finna goda samar­betsformer mellan myndigheter, forskningsorganisationer och industrin.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet            337

Energikommissionen ansåg att detta kunde ställa krav- på en ändrad och mera samlad statlig organisation inom energiområdet.

Konsekvensutredningen hade i uppdrag att redovisa konsekvenserna av en avveckling av kärnkraften i Sverige. I en rapport (Ds I 1979: 19) till utredningen påpekades att det är angeläget att en fastare organisation skapas för en mer metodisk och varaktig genomlysning och uppföljning av oljeförsörjningsfrågorna. En sådan internationellt orienterad insats bör som ett inslag beröra de grundläggande internationella frågorna om oljetill-gångamas storlek, produktionskapaciteter, investeringsbeslut och andra faktorer som påverkar de praktiska förutsättningarna för utbudet av olja. Även den politiska och ekonomiska utvecklingen inom de viktigaste pro­ducentländerna bör följas och analyseras. Samtidigt är det uppenbart att de ekonomiska förutsättningarna för utvecklingen i olika industriländer på­verkas starkt av oljeprisutvecklingen och av riskerna för framtida störning­ar. Detta motiverar enligt rapporten en fortsatt uppföljning och utvärdering av vilka besparings- och omställningsåtgärder som genomförs i olika länder och hur detta påverkar deras framtida efterfrågan på olja.

Genom en sådan fördjupad analys av den internationella utvecklingen av utbud och efterfrågan kombinerat med motsvarande faktainsamling och analys av det politiska skeendet i de för oljeförsörjningen mest väsentliga producentländerna kan ett säkrare underlag skapas för bedömning och beslut som berör Sveriges löpande och framtida oljetillförsel och därmed ekonomiska utveckling.

Informationen bör enligt rapporten samtidigt vara av värde för avväg­ningar och beslut om behoven av oljeersättande energiproduktion och av insatser för att säkra den nödvändiga oljetillförseln.

Den genomgång av tidigare förslag inom området som jag nu har gjort visar att behovet av en mer sammanhållen statlig organisation inom ener­giområdet har betonats vid skilda tillfällen. Behovet av en sådan organisa­tion har enligt min mening accentuerats allteftersom energifrågorna har blivit mer komplicerade och fått en större betydelse för samhällsutveck­lingen. De snabba förändringarna särskilt under 1970-talets senare hälft har emellertid medfört att behovet av verkningsfulla åtgärder har fått tillgo­doses genom att statsmakterna i hög utsträckning har bildat mer eller mindre tillfälliga organ för att verkställa dessa åtgärder.

I det följande tar jag upp det förslag som utredningen om myndighetsor­ganisationen inom energiområdet har lämnat.

11.3 Principiell utformning av myndighetsorganisationen inom energiområ­det

Direktiven till utredningen om myndighetsorganisationen innehåller tre frågor:

- är nuvarande organisation för statens handhavande av energifrågorna 23   Riksdagen 1980/81. I samt. Nr 90

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1    Industridepartementet    338

ändamålsenligt utformad med hänsyn till energipolitikens krav under 1980-talet,

-    vad kan statliga myndigheter (och statens vattenfallsverk) göra för att främja kommunernas arbete med energifrågorna samt

-    statens vattenfallsverks framtida arbetsuppgifter, arbetskraft och orga­nisatoriska utformning.

I det här sammanhanget behandlar jag utredningens förslag när det gäller den första och delvis den andra punkten. Utredningens förslag i övrigt återkommer jag till i det följande (kapitel 13).

Utredningen diskuterar alternativa organisationslösningar för tre funk­tioner hos en myndighetsorganisation inom energiområdet, nämligen över­gripande planering, stöd till energiforskning m. m. samt energisparinforma-tion till allmänheten.

När det gäller övergripande planering bör denna enligt förslaget handhas av ett nyinrättat energiinstitut.

Till detta institut förs DFE:s och energihushållningsdelegationens re­surser samt prognosverksamheten vid SIND och vissa resurser från OED. Därutöver tillförs vissa nya resurser.

Förändringarna inom området stöd till energiforskning, m.m. som ut­redningen förespråkar innebär främst aU NE förs över till SIND.

Energisparinformationen föreslås bli organiserad sä att energisparkom­mittén ombildas till en ny myndighet, energisparnämnden. SIND föreslås bli chefsmyndighet för nämnden.

I ett särskilt kapitel behandlar utredningen samverkan mellan de statliga myndigheterna och kommunerna.

Utredningen betonar kravet på att kommunal energiplanering integreras i annan kommunal planering. Mot den bakgrunden är det enligt utredning­en angeläget att statliga stödåtgärder för kommunernas energiplanering inte strider mot andra statliga stödåtgärder för kommunal planering. Detta ställer enligt utredningen krav på att i första hand SIND:s och planverkets insatser härvidlag samordnas mer än hittills. Även transportrådet kan mot bakgrund av vikten av en effektiv kommunal trafikplanering behöva delta i en mer systematisk samordning av de statliga insatserna. För att få bättre garantier för aU en sådan samordning kommer till stånd mellan SIND, planverket och transportrådet föreslår utredningen att bestämmelser av denna innebörd tas in i förordningen (1977:440) om kommunal energipla­nering. Utredningen anser att fler möjligheter till samverkan bör prövas när mer ertarenhet har vunnits.

Utöver de förslag som nu har nämnts redovisar utredningen även vissa överväganden och förslag när det gäller utbildning och rådgivning, kom­munal energiplanering samt lokalisering av de statliga energimyndig­heterna.

Den nya organisationen bör enligt utredningen träda i kraft den 1 juli 1982.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       339

Sju särskilda yttranden har med anledning av utredningens förslag av­lämnats av sammanlagt tre sakkunniga och sju experter.

Remissinstanserna är i huvudsak negativa till utredningens förslag till myndighetsorganisation. Remissopinionen rörande enskilda förslag är i flertalet fall splittrad.

För egen del vill jag anföra följande.

De flesta myndigheter och andra organ som nu är verksamma inom energiområdet har skapats eller fått sina uppgifter väsentligt ändrade sedan 1973-1974 års oljekris. Dessa förändringar av den statliga organisationen har skett för att möta de problem som har varit aktuella vid varje givet tillfälle. Så småningom har organisationen blivit alltmer splittrad. Detta aktualiserar enligt min mening organisatoriska åtgärder både inom rege­ringskansliet och myndighetsorganisationen. Vad gäller regeringskansliet anser jag att det är angeläget att en översyn görs av organisationen av huvuddelen av energifrågorna i syfte att åstadkomma en ökad samordning av energifrågor som idag handläggs inom olika departement. Åtgärder för att uppnå en sådan samordning bör enligt min mening vidtas i anslutning fill att myndigheter m. fl. organ ombildas i enlighet med vad jag kommer att förorda i det följande.

En kraftfull energipolitik i syfte att minska oljeberoendet ställer stora krav på en effektiv organisation. En sådan organisation måste enligt min uppfattning innehålla bl. a. en myndighet för framför allt energitillförselfrå­gor. Jag förordar att en sådan myndighet inrättas den I juli 1982. En lämplig benämning på denna myndighet är statens energiverk. Denna myndighet bör ha den dubbla uppgiften att dels verkställa statsmakternas intentioner inom stora delar av energiområdet, dels kontinuerligt ge stats­makterna ett underlag för energipolifiska beslut.

Vid sidan härav bör den nya organisationen bestå av två ytterligare organ, dels den nyligen inrättade oljeersättningsfonden, dels ett organ för långsiktiga och övergripande uppgifter vad gäller energiforskning.

Den huvudprincip som bör gälla för den nya myndighetsorganisationen är att planering och verkställighet av uppgifter inom energitillförselom­rådet bör ske i nära samverkan.

Väsentliga uppgifter för statens energiverk blir följande:

-     planering och utredningsverksamhet som underlag för politiska beslut

-     forsknings- och utvecklingsverksamhet vad gäller energitillförsel som har betydelse för energiförsörjningen på både kort och medellång sikt

-     kommunal energiplanering

-     information och utbildning

-  råd, föreskrifter, riktlinjer, tillsyns- och tillståndsfrågor.
Oljeersättningsfondens främsta uppgift blir stödgivning enligt förord­
ningen (1980: 1085) om stöd för åtgärder för att ersätta olja, m.m., dvs.
stöd för introduktion och kommersialisering av åtgärder som snabbt kan
ersätta olja eller spara energi.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           340

Det nya organet för långsiktiga och övergripande energiforskningsupp­gifter bör handha frågor om bl. a. långsiktig forskning och utvärdering inom energiforskningsområdet.

Utöver vad jag nu har anfört bör energiverket ha vissa övergripande uppgifter när det gäller energianvändning som underlag för planering av energitillförseln och inifiativ inom energihushällningsområdet i förhållande till sektormyndigheter och regeringskansli. Detta innebär inte att verket i något avseende skulle vara överordnat någon annan myndighet. Ansvaret för planeringen av energianvändningen bör således liksom nu åvila resp. sektor.

I det följande anger jag med utgångspunkt i utredningens förslag och remissinstansernas synpunkter mer preciserade riktlinjer för organisatio­nen inom energiområdet.

När det gäller genomförandet av den nya organisationen bör detta ske under så kort tid som möjligt för att minska de omställningssvårigheter som är förknippade med varje omorganisation. Organisationen bör påbörja sin verksamhet den 1 juli 1982. För att detta skall vara möjligt kommer jag senare att hemställa att regeringen bemyndigar mig att tillkalla en särskild organisationskommitté med uppgift a« lämna förslag till detaljutformning­en av den nya organisationen.

Organisationskommitténs arbete bör i en första etapp bestå i att studera olika organisationslösningar för att - vid riksdagens bifall till regeringens förslag - senast den 1 september 1981 lägga fram förslag till organisations­plan, förslag till lokalisering och översiktlig anslagsframställning för ener­giverket och det särskilda organet för energiforskning. Kommittén bör därvid även lägga fram förslag till en permanent organisation för oljeersätt­ningsfonden. En central uppgift för kommittén i den första etappen bör vara att finna ändamålsenliga samverkansformer för energiverket, fonden och det särskilda organet för energiforskning. I en andra etapp - till den 1 juli 1982 - bör kommittén närmare förbereda den nya organisationen. Jag avser att bereda huvudorganisationerna inom det statliga området tillfälle att följa organisationskommitténs arbete.

11.4 Uppgifter för statens energiverk och övriga organ inom energiområdet

11.4.1 Planering och utredningsverksamhet som underlag för politiska beslut

Energipolifiken kommer enligt utredningen successivt att behöva modi­fieras och utvecklas med hänsyn till kortsiktiga och långsiktiga utveck­lingstendenser i fråga om tillförsel och energianvändning samt till plötsliga förändringar i den internationella råvarumarknaden och distributionen av energiråvaror. Statsmakterna behöver därför en fortlöpande förnyelse av underiaget för energipolitiken. Enligt utredningen arbetar i dag alltför många statliga organ med att ta fram delar av detta underlagsmaterial. En kontinuerlig övergripande energiplaneringsverksamhet måste enligt utred-

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           341

ningen anförtros en eller ett fätal energimyndigheter. Utredningen diskute­rar tvä alternativa organisationslösningar. Ett alternativ innebär att en myndighet inom var och en av sektorerna industriella processer och tillför­sel, bebyggelse och transporter utför planeringsarbetet. Det andra alterna­tivet innebär att all övergripande energiplanering samlas inom en myndig­het.

I det första alternativet läggs ett samlat ansvar för den övergripande planeringen på tre myndigheter, en i vardera sektorn industriella processer och tillförsel, bebyggelse samt transporter.

Tillförselfrågorna kommer enligt denna modell att behandlas samlat inom SIND. Detta innebär också att utredningsverksamheten avseende de internationella energimarknadernas uveckling, som omfattar bedömningar av utbud och efterfrågan, bör ingå i SlND:s uppgifter. Vidare bör ingå bedömningar av hur energimarknadernas utveckling i olika tidsperspektiv påverkar Sveriges ekonomi och energiförsörjning.

Energianvändningsfrägorna behandlas enligt denna modell av alla tre sektormyndigheterna, dvs. enligt utredningens förslag av SIND, planver­ket och transportrådet. Eftersom den övergripande energiplaneringen dels förutsätter en samlad analys även av hela användningsfunktionen, dels förutsätter att åtgärder för tillförsel avvägs mot åtgärder för användning i energibalanserna, måste sektormyndigheterna inte bara samarbeta utan också göra utredningar, analyser och förslag gemensamt. En myndighet måste enligt utredningen emellertid vara huvudansvarig för gemensamt metodarbete samt prognos- och sammanställningsarbete. Det är enligt utredningen naturligt att detta ansvar läggs på SIND med hänsyn till dagens ansvars- och arbetsfördelning mellan de aktuella myndigheterna.

Enligt det andra alternativet läggs hela ansvaret för den övergripande energiplaneringen pä en myndighet. Samtliga energimyndigheter måste enligt denna modell bistå den ansvariga myndigheten med ett ganska omfattande underlagsmaterial. Denna myndighet blir däremot ensamt an­svarig för all analys och allt sammanställningsarbete samt metodutveck­lingsarbetet och för samordning av det statistiska underlaget för såväl tillförsel som användning.

SIND är enligt utredningen den myndighet som utan större förändringar av gällande uppgiftsfördelning bör kunna ges uppgiften att ensam svara för den övergripande planeringen vid sidan av sina övriga uppgifter inom energiområdet.

Ett alternativ till att ge SIND denna uppgift är enligt utredningen att en ny fristående myndighet inrättas, benämnt energiinstitutet. Denna myndig­het skulle enbart syssla med den övergripande energiplaneringen. Därmed skulle den inte löpa risken att splittra sitt intresse och sina resurser på övergripande planeringsfrågor och tillsynsfrågor. Den principiellt viktigas­te fördelen med detta alternativ är, enligt utredningen, dock att en myndig­het utan tillsynsuppgifter kan genomföra den övergripande planeringen helt oberoende av ställningstaganden i tillsynsfrågor.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       342

Utredningen föreslär vidare att energiinstitutet skall utarbeta underiag för de successiva energipolitiska ställningstagandena. Institutet föreslås överta DFE:s och energihushållningsdelegationens uppgifter.

Ett stort antal remissinstanser har yttrat sig beträffande utredningens förslag om att förbättra organisationen för övergripande energiplanering. Det övervägande antalet är emellertid negativa till förslaget att inrätta ett särskilt energiinstitut.

Till de remissinstanser som är positiva till förslaget om ett energiinstitut hör bl. a. bostadsstyrelsen, statens råd för byggnadsforskning (BFR) och Värmeverksföreningen, planverket, länsstyrelsen i Östergötlands län, länsstyrelsen i Södermanlands län. Gasföreningen, Nyköpings och Umeå kommuner samt energihushållningsdelegationen.

För att riksdag och regering skall kunna föra en kraftfull energipolitik är det i detta sammanhang enligt BFR viktigt att det finns ett väl genomarbe­tat sammanvägt underlag att grunda de politiska besluten pä. Det föreslag­na energiinstitutet bör kunna vidareföra och utveckla det grundläggande utredningsarbete och den överblick inom energiområdet som under 1970-talet har handhafts av en serie utredningar, delegationer m. m. BFR finner det angeläget att insfitutet görs till eU litet, framåtblickande, överblickande och sammanhållande organ och befrias från allt tillsyns- eller stödansvar. En sådan uppläggning gör det också möjligt att behålla energifrågorna inom varje sektor i övrigt.

De flesta av de remissinstanser som är negativa till förslaget om ett energiinstitut förordar en mer samlad organisatorisk lösning av myndig­hetsuppgifterna inom energiområdet. Andra vill ha ansvaret utspritt pä flera myndigheter. Några är negativa eller tveksamma till institutet men förordar ingen bestämd lösning av organisationen för övergripande energi­planering.

Många av dem som förordar en mer samlad lösning menar att det är viktigt att funktionerna planering och verkställighet inte utförs åtskilda från varandra. Naturvärdsverket anser t. ex. aU funktionen övergripande planering och direkta myndighetsuppgifter som utarbetande av råd och riktlinjer, prövning. Ullsyn m.m. enligt olika lagar bör hällas samman organisatoriskt. Institutets föreslagna arbetsuppgifter bör enligt verket samordnas i en myndighet som också hanterar andra löpande myndighets­uppgifter inom energiområdet i den omfattning ärendena inte är av depar-temental karaktär.

Tjänstemännens centralorganisation (TCO) anser att det är viktigt, med hänsyn till 1980-talets problem, att energifrågorna kan skötas så effektivt som möjligt. Detta fordrar en kraftigt markerad koncentration av de stat­liga resurserna på myndighetssidan. Fortsatt uppdelning på olika organ leder enligt TCO till att kompetensen och erfarenhetsbasen hos dessa organ blir för låg och att den samlade myndighetsorganisationens möjlighe­ter att hävda statens intressen blir onödigt svag.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      343

Det är också nödvändigt att snarast ge så goda förutsättningar som möjligt för en kraftsamling. Detta kan enligt TCO ske genom att skapa en särskild energimyndighet vars uppgifter mera i detalj bör övervägas ytterii­gare i en organisationskommitté eller motsvarande, men där mycket av den verksamhet som i dag finns hos SIND:s energibyrå, NE, DFE, energi­sparkommittén och OED hör hemma och därför bör samlas.

Likartade synpunkter med krav på en mer sammanhållen egen organisa­tion t. ex. genom inrättande av en särskild myndighet eller genom att SIND förstärks eller på utredning av detta alternativ förs bl. a. fram av utredning­en om styrmedel för näringslivets energihushållning, Malmö kommun, Stockholms kommun, Riksförbundet eldistributörerna. Kraftverksför­eningen, vattenfallsverket, OED och SIND.

Ett antal remissinstanser, som avstyrker förslaget om ett energiinstitut är i stället positiva till att de olika sektorsmyndigheterna får ett störte ansvar för övergripande planering. Till dessa remissinstanser hör bl. a. transportrådet, Landsorganisationen i Sverige (LO), kommerskollegium. Landstingsförbundet, näringslivets energidelegation, transportforsknings-delegationen och STU.

Näringslivets energidelegation anser i detta sammanhang att planerings­funktionen bör skötas av regeringen. Den sakkunskap som regeringen behöver kan vid behov samlas i en flexibel projektorganisation som t. ex. energikommissionen på sin tid utgjorde. Denna avvecklas sedan efter fullgjort uppdrag. Sektorvis planering sker hos sektormyndigheterna.

Flera remissinstanser är negativa eller tveksamma till förslaget om ett institut men förordar ingen bestämd lösning av organisationen för övergri­pande energiplanering. Bland dessa remissinstanser kan nämnas konsu­mentverket, statistiska centralbyrån, överstyrelsen för ekonomiskt för­svar, riksrevisionsverket (RRV), Skellefteå kommun och elverksförening­en.

När det gäller förslaget om att föra in DFE i energiinstitutet anser flera remissinstanser, t. ex. forskningsrådsnämnden, planverket, länsstyrelsen i Östergöfiands län, VVS-Tekniska föreningen och företagsekonomiska in­stitutionen vid Stockholms universitet att om institutet inrättas det är rimligt att DFE förs dit. SIND och statskontoret föreslår att DFE förs till SIND.

LO anser att när det gäller mer långsiktig forskning inom det vidsträckta och något obestämt avgränsade energiområdet fordras en central, sam­manhållande insats av ett organ, antingen ett energiforskningsråd eller den nuvarande formen med en delegation. OED framför att väsentliga avväg­ningsproblem i fortsättningen i ökande utsträckning kommer att gälla av­vägningar mellan forskningsinsatser och statliga stödåtgärder för mark­nadsintroduktion m. m. inom resp. sektor mera än avvägningar mellan forskningsinsatser inom olika sektorer. Mot den bakgrunden ifrågasätter OED det långsiktiga behovet av den samordningsverksamhet som nu be­drivs av DFE.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       344

DFE framhåller att med hänsyn till energiforskningens strategiska bety­delse under 1980-talet torde insatserna för planering, samordning och utvärdering av denna behöva vara av minst samma omfattning som hittills. Detta gäller särskilt insatserna för utvärdering. Att låta energiinstitutet överta DFE:s arbetsuppgifter torde såldes inte innebära något minskat resursbehov.

Flera remissorgan bl. a. RRV, Riksbyggen, DFE, universitets- och hög­skoleämbetet (UHÄ) och olika universitetsorgan framhåller att en forsk­ningsorganisation inte bör knytas till energiinstitutet. UHÄ framför att det med en sådan lösning finns stora risker för att forskningen får en alltför beroende och kortsiktig inriktning. Därmed uppkommer också en risk för att forskningsuppgifter av betydelse för den långsiktiga energiförsörjning­en försummas.

Många remissinstanser bl. a. skogsstyrelsen, forskningsrådsnämnden, DFE, LfHÄ och olika universitetsorgan framhåller vikten av att program­met allmänna energisystemstudier även i fortsättningen får en långsiktig inriktning. I sammanhanget framförs en oro över att långsitiga och breda analyser kommer att skjutas i bakgrunden om programmet allmänna ener­gisystemstudier förs till energiinstitutet. Detta kan innebära en risk för att forskningsuppgifter av stor betydelse för den framtida energiförsörjningen försummas.

Knappast någon remissinstans har uttalat sig i frågan om att föra över energihushållningsdelegationens uppgifter till energiinstitutet. Energihus­hållningsdelegationen har inget att invända mot att dess uppgifter förs över till institutet.

För egen del vill jag framhålla följande.

Det är väsentligt att energipolitiken grundas pä ett allsidigt och genomar­betat beslutsunderlag, både när det gäller tillförsel och användning av energi. Den omställning av tillförselsystemet från olja till andra bränslen och energikällor som måste ske under 1980-talet och därefter ställer ökade krav på insatser från staten, kommuner och landstingskommuner samt företag och enskilda. En stor del av åtgärderna inom detta område kommer att inriktas på att genomföra det program för oljeersättning som jag tidigare har presenterat (kapitel 6). Stor betydelse får också de åtgärder som kommer att vidtas för att skapa förutsättningar för en avveckling av kärn­kraften enligt riksdagens beslut.

En förutsättning för att åstadkomma ett fullgott underlag för politiska beslut är att den planering som utgör en del av detta underlag kan ske i nära anslutning till att besluten verkställs.

För att den nödvändiga omställningen av vårt energisystem skall kunna genomföras, krävs att kunskaper om dels vidtagna åtgärders effekter, dels förväntade utvecklingstendenser kan göras tillgängliga för alla dem som har att träffa avgöranden som påverkar våra möjligheter att säkra en nödvändig tillgång på energi. Viktiga uppgifter för den statliga myndighets-

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       345

organisaUonen är därvid att ta fram bl. a. analyser och bedömningar av utvecklingen på internationella marknader för olika bränslen, bedömningar från energipolitiska utgångspunkter av risker för leveransstörningar, utred­ningar om hur energitillgång och priser påverkar landets ekonomi i stort samt energiprognoser grundade på sektormyndigheternas bedömningar av samhällsutvecklingen inom olika områden. Därutöver bör ingå bedömning­ar och bevakning av i första hand sådan teknik som snabbt kan bidra till att ersätta olja, men även av sådan teknik som kan få betydelse för energitill­förseln på längre sikt. En mycket viktig del i arbetet blir vidare att analyse­ra och utvärdera effekten av stathga styrmedel som underlag för beslut och revideringar av dem.

Resurser för dessa planerings- och utredningsuppgifter bör föras över till det nya energiverket från SIND, OED och NE. När det gäller SIND bör de uppgifter föras över som avser energistafisfik och energiprognoser samt . utredningsverksamhet i anslutning härtill.

OED;s uppgifter har hittills i hög grad omfattat utrednings- och plane­ringsuppgifter som i huvudsak har gällt tillförselfrägor. Tyngdpunkten i OED:s arbete förskjuts emellertid alltmer mot verkställande uppgifter i syfte att stimulera åtgärder som kan ersätta olja. OED:s funktioner får en betydelsefull roll i energiverket, både när det gäller övergripande analyser och vid verkställandet av olika åtgärder. OED har t. ex. ansvaret för att fullfölja Sol 85-programmet och föreslå eventuella åtgärder för introduk­tion av solvärmeteknik. OED:s resurser bör i dess helhet föras över Ull energiverket.

I energiverket får uppgiften att planera och ge stöd till forskning och utveckling inom tillförselområdet som kan ge resultat på främst kort och medellång sikt stor betydelse i ansträngningarna att minska oljeberoendet. Även viss bevakning av mera långsiktiga möjligheter är av intresse som underlag för den övergripande energiplaneringen. Jag återkommer strax till denna fråga.

NE;s nuvarande uppgifter ligger inom området stöd till tillförselforsk­ning. Det är emellertid väsentligt att de kunskaper och erfarenheter som successivt vinns i NE:s verksamhet kan tillföras analys- och planerings­verksamheten. Omvänt gäller naturligtvis att denna verksamhet kommer att ha stor betydelse för inriktningen av forskningen. Mot denna bakgrund bör resurser som nu används för administration av stöd till forskning kunna utnyttjas även för planeringsuppgifter.

Den inriktning av analys- och planeringsverksamheten vid energiverket som jag nu har angett innebär en inriktning mot tillförselområdet men med vissa övergripande uppgifter när det gäller energianvändning som underiag för planering av energitillförseln och initiativ inom energihushållningsom­rådet i förhållande till sektormyndigheter och regeringskansli. Ansvaret för planeringen av energianvändningen bör emellertid liksom nu åvila resp. sektor.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       346

II .4.2 Forskning och utveckling

Utredningen har övervägt en lösning där programorganen inom energi­forskningsprogrammet slås samman till ett enda energiforskningsråd. En annan lösning som diskuteras är att låta stödet till forskning m.m. ges av de myndigheter som svarar för verkställande uppgifter. Det betyder att för sektorn industriella processer och tillförsel skulle SIND få ansvar för nuvarande verksamhet vid NE och de delar av STU:s verksamhet som avser energianvändning i industriella processer. Inom bebyggelsesektorn får planverket ansvaret för de delar av BFR som arbetar med energiforsk­ning och inom transportsektorn tar transportrådet över energifrågorna från transportforskningsdelegationen.

Utredningen konstaterar att en mycket slagkraftig organisation för att införa nya metoder för energitillförsel skapas om SIND - förutom verk­samheten med stöd till prototyper och demonstrationsanläggningar - får handha de uppgifter som OED i ökad utsträckning har börjat arbeta med, NE:s uppgifter och administrationen av oljeersättningsfonden. En sådan lösning skulle innebära att den del av forskningsprocessen som ligger närmast det kommersiella produktionsstadiet ytterligare betonas. Utred­ningen föreslår att nuvarande ansvar och arbetsuppgifter för NE tas över av SIND.

Flera remissinstanser är negativa eller tveksamma till att genomföra förändringar i energiforskningsorganisationen. Detta gäller bl. a. RRV, UHÄ, ÖEF, statens institut för byggnadsforskning, DFE, utredningen om styrmedel för näringslivets energihushållning. Elverksföreningen, Riks­byggen, Stockholms kommun, Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag (SABO), Vetenskapsakademien och skogsstyrelsen.

SABO anför att stödet till energiforskningen skall, som alltid när det gäller forskningsstöd, överbrygga något av en inbyggd motsättning. Å ena sidan finns önskemål om största möjliga frihet för forskarna och å andra sidan finns samhällets önskan om en målinriktad styrning av forskningen. Det är naturligt om ett snabbt expanderande forskningsområde har vissa brister. Att dessa motiverar akuta organisatoriska ingripanden har enligt SABO föga utvecklats i betänkandet. SABO anser dock att förtitsättning-arna för att samla all energiverksamhet bl. a. stöd till energiforskning till en stark energimyndighet bör utredas.

Enligt skogsstyrelsens mening är det angeläget att organisationen av energiforskningen utformas på ett sådant sätt att den mera långsiktiga forskningen ägnas tillräcklig uppmärksamhet. I institutioner med löpande rutinuppgifter och mera närliggande problem torde långsiktiga uppgifter erfarenhetsmässigt fä stå tillbaka till förmån för mera kortsiktiga åtgärder.

När det gäller NE:s organisation är, förutom de remissinstanser som är tveksamma till förändringar i energiforskningsorganisationen över huvud taget, bl. a. statskontoret, BFR, STU, Vetenskapsakademien, Landstings­förbundet, Tekniska högskolornas energiarbetsgrupp och Umeå kommun

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet            347

negativa eller tveksamma till en omorganisation av NE. Statskontoret anser att ytterligare underlag bör redovisas innan några förändringar vid­tas. Liknande synpunkter anförs av VVS-Tekniska föreningen.

STU anser att statsmakternas behandling av NE:s verksamhet fram­deles skulle kunna utgå från följande synsätt. I den takt som tillförselområ­dena mognar, tas beslut av statsmakterna i fråga om införandet samt i vad män särskilda styrmedel behövs för att främja en introduktion. NE:s ansvar för berört tillförselområde byggs ut eller lyfts över till andra organ, varvid ansvaret för stödet till den mer grundläggande forskningen förs över pä STU resp. naturvetenskapliga forskningsrådet på det sätt som utred­ningen har förordat. Vid överväganden om hur införandeverksamheten bör genomföras och vem som skall åläggas ansvaret är SIND ett alternativ men det kan på förhand inte uteslutas att andra alternativ kan vara lämpligare för viss tillförselteknik.

Av de remissinstanser som särskilt har kommenterat denna fråga är naturvårdsverket, SIND, NE, vattenfallsverket, OED, LO, Kraftverksför­eningen, Värmeverksföreningen och TCO positiva till en förändring av NE:s organisation nu eller framöver. Skellefteå kommun redovisar också positiva synpunkter på en förändring.

LO anser att SIND bör handha vissa i införandestadiet aktuella forsk­ningsfrågor rörande energiproduktion. TCO menar att NE bör inordnas i en särskild energimyndighet. Vattenfallsverket tillstyrker att NE förs över till en ny energimyndighet, när de praktiska förutsättningarna är för han­den.

NE har av utredningen ansetts arbeta något annorlunda än övriga pro­gramorgan och ligga betydligt närmare oljeersättningsfondens verksamhet. I viss mån kan detta enligt NE vara riktigt. Beröringspunkterna mellan NE och fonden torde dock enligt NE komma att gälla endast en mindre del av NE:s resp. fondens arbetsområden. Kopplingen mellan NE:s verksamhet och planeringen av energitillförseln är väl så väsentlig.

NE anser vidare att den erfarenhet och kompetens, som i dag finns vid NE av att få till stånd energitekniskt utvecklingsarbete inom företag, förbättrar möjligheterna att snabbt införa ny energiteknik. Skulle stats­makterna skapa en myndighetsfunktion för tillförsel med genomföran­deuppgifter bör NE på sikt ingå i denna för att säkerställa en maximalt kraftfull organisation.

NE anser emellertid att det är utomordentligt angeläget att den pågående energiproduktionsforskningen får fullföljas med den nuvarande organisa­tionen. En fortsatt utveckling av NE:s arbetsformer kan äga rum under denna period. NE avser även att ytterligare utveckla samarbetet med övriga organ, främst SIND, som ansvarar för närliggande myndighetsupp­gifter inom tillförselomrädet.

Att låta NE, med den av utredningen förordade tidplanen, uppgå i någon annan myndighet, skulle enligt NE:s mening kraftigt störa verksamheten

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       348

och innebära en risk för att den sedan år 1975 uppbyggda kompetensen hos NE skingras. Skulle statsmakterna ändå nu besluta om en förändrad myn­dighetsorganisation bör NE även i detta fall ges möjlighet alt fullfölja pågående verksamhet. Först mot slutet av energiforskningsperioden 1981/ 82-1983/84 kan en omfattande förändring av NE:s organisatoriska tillhö­righet genomföras utan allvarliga men för verksamheten. Beslut om en ny organisation bör enligt NE fattas i god tid innan den avses genomföras.

Utredningens förslag att NE skall upphöra redan år 1982 kritiseras av några av de organ som tillstyrker att NE skall föras över till SIND. eller till en särskild energimyndighet eller motsvarande. SIND anser att en sam­manslagning bör ske i samband med kommande omprövning av forsk-ningsgprogrammets inriktning för perioden 1984/85-1986/87. SIND:s mo­tiv härför är att det kan vara ändamålsenligt med en speciell organisation såsom NE under en viss tidsperiod när mycket stora och speciella forsk­nings- och utvecklingsinsatser krävs för att klara landets långsiktiga ener­giförsörjning. RRV menar att ingen ändring bör beslutas så länge frågan om ansvarigt organ för tillförselsidan inte är löst. Kommunförbundet fin­ner att en översyn av organisationsstrukturen vad avser NE bör anstå till år 1985, eftersom nämndens uppgifter kan fä en delvis annan inriktning efter riksdagens beslut om den framtida energipolitiken. VVS-Tekniska föreningen anför att det inte finns några bärande motiv för att överföra en fungerande och nu utbyggd organisation till en myndighet om inte samti­digt radikala förändringar görs.

SACO/SR hävdar att NE bör behållas ännu en tid eftersom det kan uppstå behov av koncentrerade insatser. Landstingsförbundet menar att någon reell bedömning nu inte är möjlig i fråga om NE:s uppgående i SIND.

Några remissinstanser, bl. a. forskningsrådsnämnden, anser att utred­ningen borde ha prövat ett alternativ som innebär att NE förs över till STU. Planverket anser att forskningsuppgifterna beträffande fillförselsi-dan bör skötas av STU och NE.

Några remissinstanser, bl. a. DFE, STU. BFR och forskningsrådsnämn­den menar i motsats till utredningen att NE;s roll inte ligger närmare den roll som den aviserade oljeersättningsfonden kan väntas få än den roll övriga programorgan inom energiforskningsprogrammet f.n. har. Dessa remissinstanser betonar i stället behovet av långsiktiga forskningsinsatser. Enligt STU och DFE har i dagsläget endast ett par teknikområden nått införandeskedet, främst uytnyttjande av skogsenergi och torv.

Flera remissinstanser framför att det är stora risker för att forskningen blir alltför beroende av kortsiktiga hänsyn om NE förs över till SIND, bl. a. UHÄ, skogsstyrelsen, STU, DFE och VVS-Tekniska föreningen.

För egen del vill jag framhålla att riksdagens beslut (prop. 1979/80:170, NU 1980/81:70, rskr 1979/80:410) om vissa allmänna riktlinjer för energi­politiken innebär bl. a. att det finns skäl för en betydande satsning på den

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      349

statliga energiforskningen. Av vikt är enligt riksdagsbeslutet därvid att samla huvuddelen av insatserna pä ett mindre antal, för vår energiförsörj­ning angelägna och fruktbara, utvecklingslinjer med förutsättningar att uppnå ett kommersiellt utnyttjande och ge betydelsefulla bidrag till energi­försörjningen redan på kort och medellång sikt. Samtidigt bibehålls bevak­ning på andra områden som främst på lång sikt kan få betydelse för vår energisituation. Denna inriktning av insatserna kommer till uttryck i det förslag till energiforskningsprogram för perioden 1981/82-1983/84 som chefen för industridepartementet lägger fram i det följande (avsnitt 15.2).

Om NE;s verksamhet förs in i statens energiverk betonas den allmänna inriktning av energiforskningen som riksdagen har beslutat om.

Mot den bakgrunden anser jag i likhet med utredningen och vissa remiss­instanser att huvuddelen av NE:s uppgifter bör föras till en myndighet med uppgifter inom energitillförselområdet, dvs. enligt mitt förslag till energi­verket. Den kompetens och de resurser som finns hos NE kommer att ge energiverket goda möjligheter att fylla en väsentlig energipolitisk roll. De resurser som sålunda tillförs verket bör fördelas så att en rimlig balans erhålls gentemot de uppgifter som åläggs verket. De resurser som förs över från NE kan därvid komma att utnyttjas för uppgifter rörande såväl forsk­nings- och utvecklingsarbete inom energitillförselområdet som t. ex. plane­ring och utredningsverksamhet. För frågor om stöd till forskning bör en särskild organisatorisk enhet bildas inom verket. De närmare detaljerna kring organisationen i detta avseende bör prövas av organisationskommit­tén.

Flera remissinstanser har fört fram synpunkten att NE inte bör föras över till en annan myndighet redan är 1982. För egen del anser jag att de olägenheter som kan uppkomma vid omorganisationen bör kunna hanteras genom noggranna förberedelser inom ramen för den nyss aviserade organi­sationskommitténs arbete.

En väsentlig fråga i detta sammanhang är den uppfattning som har förts fram om att den långsiktigt inriktade verksamheten vid NE och DFE samt den övergripande funktion som i dag fylls av DFE skulle komma i skymun­dan om NE och DFE förs in i ett verk där åtgärder på kort och medellång sikt prioriteras. Jag delar i allt väsenfiigt denna uppfattning. En genomgång bör därför ske av vilka delar av NE:s verksamhet som är långsiktiga och vilka som syftar till en tillämpning på kort och medellång sikt. Härvid bör beaktas att verksamheter som i och för sig kommer att få betydelse främst på längre sikt ofta kan utgöra ett väsentligt underlag för den kortsiktigt inriktade verksamheten. Den genomgång som jag nu har beskrivit bör ske inom ramen för organisationskommitténs arbete. De resurser för mer långsiktigt inriktad verksamhet som finns vid NE och som inte bör föras till energiverket bör, i likhet med hela DFE, föras ull ett särskilt organ för långsiktiga och övergripande energiforskningsfrågor. Jag förordar således att ett sådant organ inrättas den 1 juli 1982. Detta organ bör få i uppgift att

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1    Industridepartementet    350

bevaka forskningsfrågor av långsiktigt intresse inom hela energiområdet, planering av och lämnande av stöd till viss långsiktig forskning vad gäller energitillförsel, ansvaret för programmet Allmänna Energisystemstudier, frågor om former för och inriktning av fortsatt forskning och utveckling inom energiområdet samt fortlöpande utvärdering av energiforskningen. Det bör bli en uppgift för organisationskommittén att lägga fram mer detaljerade förslag till det nya energiforskningsorganets omfattning och uppgifter.

I olika sammanhang har framförts att NE:s ledningsfunktion har stor betydelse för den nuvarande verksamheten. Uppfattningen har framförts att de i plenum fattade besluten har haft en avgörande betydelse för NE:s arbetssätt. Enligt min uppfattning är det väsentligt att de särskilda intres­sen som finns av energiforskning kan tillgodoses sä långt det är möjligt. Detta kan ske genom att beslut i löpande ärenden rörande energiforskning i energiverket inte fattas av verkets styrelse utan av en särskild nämnd. Om en sådan nämnd kan vara ändamålsenlig för att tillgodose de särskilda intressen som finns när det gäller energiforskning bör prövas av organisa­tionskommittén.

Övriga myndigheter som inom resp. sektor är verksamma inom energi­forskningsprogrammet påverkas inte av förslaget.

11.4.3 Introduktion och kommersialisering av teknik som snabbt kan er­sätta olja eller spara energi

I utredningens förslag behandlas inte närmare det stöd för åtgärder för att ersätta olja, m.m. som riksdagen nyligen har fattat beslut om (prop. 1980/81:49, NU 1980/81: 19, rskr 1980/81:100). Utredningen anser emeller­tid att om SIND, förutom sin verksamhet med prototyper och demonstra­tionsanläggningar, får till uppgift att handha de uppgifter som OED nu i ökad utsträckning har börjat arbeta med samt även handha NE:s uppgifter och oljeersättningsfonden, skapas förutsättningar för en mycket slagkraftig organisation för att initiera nya metoder för energitillförsel. I utredningens remissyttrande över OED:s förslag Ull det nämnda stödsystemet förordade utredningen - i likhet med flertalet remissinstanser - att det nya stödsy­stemet skulle handhas av SIND.

Oljeersättningsfondens verksamhet skall enligt riksdagens beslut inrik­tas på åtgärder som snabbt kan ersätta olja. Detta innebär att verksamhe­ten skall inriktas på åtgärder som får betydelse för att minska oljeberoen­det från nu t.o.m. år 1990 och de närmaste åren därefter. Teknik som befinner sig i ett så tidigt utvecklingsskede att detta krav inte uppfylls skall inte stödjas av fonden. Detta ger en avgränsning mot energiforskningspro­grammet. En samverkan mellan fondens verksamhet och energiforsknings­programmet och annat tekniskt utvecklingsarbete inom energiområdet kan bli aktuell i vissa fall när utvecklingsarbetet ger underlag för en praktisk tillämpning. Detta bör huvudsakligen gälla i fräga om prototyper och demonstraUonsanläggningar.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       351

Stödverksamheten från fonden handhas t. v. av delegationen (I 1980:08)
för uppbyggnad av en oljeersättningsfond. Enligt min mening är det angelä­
get att fondens verksamhet i hög grad inriktas mot verksamheter som
snabbt kan få betydelse för att minska oljeberoendet. Den övergripande
planeringen och bedömningen av inom vilka områden som resursinsatser
frän fonden kan ge störst effekt i fråga om att ersätta olja bör ankomma på
energiverket i nära samverkan med oljeersättningsfonden. I den situation
som råder f.n., där kraftfulla insatser för att minska oljeberoendet är
ytterst angelägna, finns det enligt min mening skäl att skilja den konkreta
bedömningen av olika projekt från planeringen. Projektbedömningen bör
enligt min mening ske inom ett mindre, oberoende och relativt starkt
specialiserat organ, som självständigt fattar beslut inom ramen för gällande
planer och riktlinjer.                                                  . .

Mot denna bakgrund anser jag att fondens verksamhet inte bör föras in i energiverket. Jag anser emellertid att det är nödvändigt att finna former som gör en nära samverkan mellan fonden och energiverket möjlig. Hur denna samverkan konkret bör utformas samt hur fonden slutligt skall organiseras bör prövas av organisationskommittén.

11.4.4 Kommunal energiplanering

Utredningen behandlar bl. a. de statliga myndigheternas samverkan med kommunerna. Utredningen beskriver i detta sammanhang de krav som den anser bör ställas på vattenfallsverket när det gäller samarbetet med kom­munerna. Utredningen föreslår att vattenfallsverket bör få vidgade upp­gifter inom värmeförsörjningen och att organisatoriska förutsättningar och former för samverkan mellan vattenfallsverket och kommunerna bör ska­pas. Jag återkommer fill utredningens förslag i detta avseende (kapitel 13).

Utredningen betonar kravet att den kommunala energiplaneringen inte­greras i annan kommunal planering. Mot den bakgrunden är det enligt utredningen angeläget att statliga stödåtgärder för kommunernas energi­planering inte strider mot andra statliga stödåtgärder för kommunal plane­ring. Detta ställer enligt utredningen krav på att i första hand SIND:s och planverkets insatser härvidlag samordnas mer än hittills. Även transport­rådet kan mot bakgrund av vikten av en effektiv kommunal trafikplanering behöva delta i en mer systematisk samordning av de statliga insatserna. För att få bättre garanfier för att en sådan samordning kommer till stånd mellan SIND, planverket och transportrådet föreslår utredningen att be­stämmelser av denna innebörd tas in i förordningen (1977:440) om kommu­nal energiplanering. Utredningen anser att fler möjligheter till samverkan bör prövas när mer erfarenhet har vunnits.

Kommunernas roll inom energiområdet och kommunal energiplanering tas upp av åtskilliga remissinstanser.

SIND framför att det inte föreligger några reella samverkansproblem mellan de myndigheter som på olika sätt är verksamma inom detta område.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       352

SIND anser emellertid att det finns ett behov av att närmare precisera olika myndigheters uppgifter och ansvar inom ramen för den kommunala energiplaneringen.

OED instämmer i utredningens bedömning att SIND;s uppföljande och initierande uppgift inom kommunal energiplanering är angelägen och mås­te kunna bedrivas kraftfullt. Liknande synpunkter anförs av IVA och Kommunförbundet.

BFR och planverket anser att myndighetsansvaret för den kommunala energiplaneringen bör överföras från SIND till planverket. Bostadsstyrel­sen anför liknande synpunkter. BFR anför i detta sammanhang att det är angeläget att sektormyndigheterna inom byggnadsområdet ges ett vidgat ansvar för införande av energihushållning och närproduktion. Tillsynsan­svaret för teknisk utformning och planering ligger naturligt på planverket medan finansieringsfrågorna naturligen handhas av bostadsstyrelsen. Fjärrtillförsel av energi bör liksom nu handhas av SIND. Med en sådan uppläggning är det naturligt att föra över tillsynsansvaret för den kommu­nala energiplaneringen frän SIND till planverket.

Enligt RRV:s mening beaktas inte i utredningens analys och förslag om den statliga organisationen är lämpligt utformad med hänsyn till kommu­nernas roll inom energiområdet. Kommunerna borde t. ex. ha bättre förut­sättningar än de stora centrala statliga myndigheterna att främja olika småskaliga energilösningar, som ju måste bygga på lokala förutsättningar. Det är också först på den kommunala nivån som väsentliga energifrågor i praktiken kan behandlas som en helhet i beslutssammanhang.

Ett antal remissinstanser tar upp frågan av en statlig regional organisa­tion inom energiområdet, bl. a. lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna i Öster­götlands och Kristianstads län samt LRF vilka anser att det finns behov av ett statligt regionalt organ inom energiområdet och att länsstyrelserna är det lämpligaste organet för detta. Liknande synpunkter anförs av kom­merskollegium.

Länsstyrelsen i Kristianstads län framhåller att länsstyrelserna har fått ansvar för energifrågor i olika sammanhang. Sålunda uppdrog regeringen år 1980 åt länsstyrelserna att utreda de regional- och sysselsättningspoli­tiska effekterna av en ökad användning av de inhemska bränslerna skogs­avfall och torv. Länsstyrelsen framför också att det torde bli svårt för de centrala organen att upprätthålla en nödvändig och effektiv kontakt med alla landets 279 kommuner. Den myndighet som på regional nivå är mest lämplig att handha det övergripande ansvaret för energifrågor är enligt länsstyrelsen länsstyrelserna och deras planeringsavdelningar.

Kommunerna har enligt min uppfattning en väsentlig betydelse för ut­vecklingen inom energiområdet. Det är i stor utsträckning i kommunerna som de energipolitiska riktlinjerna förverkligas. Jag tar senare (kapitel 12) upp kommunernas roll i energipolitiken. Därvid behandlar jag även sam­spelet mellan staten och kommunerna.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet            353

Jag kommer därvid bl. a. att behandla den kommunala energiplaneringen och dess roll i ansträngningarna att minska oljeberoendet. Jag vill emeller­tid redan nu betona betydelsen av att den kommunala energiplaneringen så långt möjligt är samordnad med annan planering på lokal nivå. När det gäller statens uppgifter i samband med den kommunala energiplaneringen vill jag anföra följande.

De uppgifter som avser energitillförsel och övergripande energifrågor och som f.n. handhas av SIND har enligt min uppfattning stor betydelse både för planering och genomförande av åtgärder om energiförsörjning på lokal nivå. Starka samband finns också mellan den lokala planeringen och den nationella politiken på energiområdet. Mot denna bakgrund finner jag det naturligt att SIND;s uppgifter och resurser vad gäller kommunal ener­giplanering förs över till statens energiverk.

Enligt min mening bör en nära samverkan ske mellan energiverket och de myndigheter som har ett ansvar för frågor om energianvändning inom resp. sektor. Detta bör i särskilt hög grad gälla kommunal energiplanering där flera myndigheter är verksamma. För egen del är jag emellertid inte beredd att föreslå att samarbetet mellan olika myndigheter på just detta område formaliseras genom ändring av förordningen om kommunal energi­planering, vilket utredningen har föreslagit.

Några remissinstanser, bl. a. RRV och BFR, har tagit upp frågan att införandet av nya energikällor kan komma att ställa krav pä förändrad ansvarsfördelning mellan statliga myndigheter. Det är enligt min mening betydelsefullt att verkningsfulla insatser kommer till stånd i de områden där uppvärmningen inte kan ske genom fjärrvärme. De avvägningar som bör bli aktuella i dessa sammanhang har jag redovisat tidigare (kapitel 8) i samband med mina förslag om värmeförsörjningen. Användningen av nya energikällor kommer att öka i takt med att dessa blir tekniskt och kommer­siellt mogna. Därvid blir avvägningar mellan användning av nya och mer konventionella energikällor nödvändiga. Ur den synvinkel finns det emel­lertid enligt min uppfattning inga skäl för att ändra ansvaret för den kommunala energiplaneringen. Däremot är det angeläget att frågor om introduktion av alternativa energikällor ägnas en stor uppmärksamhet inom den nya organisationen.

Vad gäller frågan om regional myndighet för energifrågor kan konstate­ras att det befintliga regionala energisamarbetet t. ex. när det gäller eldistri­bution eller distribution av olja vanligen inte ansluter sig till länen eller andra administrativa indelningar av landet. Inte heller för energikällor som naturgas, kol och inhemska bränslen finns det anledning att förmoda att valet av samarbetsform i väsenfiig grad skulle grundas på den administrati­va indelning av landet som länen utgör. De faktorer som avgör vilka samarbetsformer som kan bli aktuella är i hög grad olika energiformers distributions- och transportekonomi i förhållande till de olika tätorternas utbredning och andra störte energianvändares lokalisering. 24   Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 90

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       354

En uppfattning om lämpliga samarbetsformer och en lämplig regional indelning för energisamarbetet måste enligt min mening grundas på en analys av förhållandena för varje energiform och för de regioner som kan komma i fråga för denna energiform. Med hänsyn till de skiftande förhål­landena för olika energiformer och i olika regioner inom energiområdet torde det såvitt jag kan bedöma vara svårt att ens efter en sådan analys finna enhetliga lösningar för hela landet.

På grund härav bedömer jag att det inte är lämpligt att nu bygga upp en regional statlig nivå inom energiområdet.

Länsstyrelserna har bl. a. att bedöma om kommunernas underlag för planeringen av energiförsörjningen stämmer med de mål och riktlinjer som gäller för samhällsutvecklingen i övrigt i länet. För att öka länsstyrelsernas möjligheter att fullgöra denna uppgift skall de uppgifter som SIND inhäm­tar med stöd av lagen om kommunal energiplanering delges länsstyrelser­na. Länsstyrelserna har därvid möjlighet att till berörda kommuner och SIND lämna bl. a. de synpunkter som föranleds av hänsyn till samhällspla­neringen i övrigt.

Av vad jag nu har anfört kan konstateras att det kan ha ett betydande värde att länsstyrelserna utifrån den regionala planeringen på olika sätt medverkar i frågor som rör samverkan över kommungränserna inom ener­giområdet när detta är lämpligt med hänsyn till omständigheterna.

11.4.5 Information och utbildning

Utredningen anser att den föreslagna energisparnämnden bör ansvara för att utarbetande av informations- och rådgivningsmaterial från bostads­styrelsen, planverket och konsumentverket så långt möjligt samordnas.

När det gäller den energisparrådgivning som SIND bedriver betonar utredningen att det är väsentligt att denna verksamhet sker i samverkan med övriga energirådgivare i samma region.

Utredningen lägger förutom vissa allmänna rekommendationer om ut­bildning i energifrågor också fram förslag om obligatoriskt samråd mellan SIND, planverket och transportrådet i utbildningsfrågor som gäller olika yrkeskategorier inom energiområdet.

Utredningens förslag vad gäller information koncentreras till frågan om energisparinformation till allmänheten. Utredningen anser att det finns starka skäl för att hålla samman energisparinformationen till allmänheten. Utredningen föreslär att energisparkomittén även fortsättningsvis handhar energisparinformation till allmänheten. Utredningen anser emellertid att verksamheten i fortsättningen bör organiseras i myndighetsform. Mot den­na bakgrund föreslär utredningen att ett nytt statligt organ inrättas, energi­sparnämnden. Utredningen föreslår att SIND skall bli chefsmyndighet för nämnden.

Jag har tidigare (kapitel 4) tagit upp frågor om utbildning, rådgivning och information inom energiområdet och därvid även redovisat mina ställ-

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       355

ningstaganden och förslag med anledning av utredningens förslag och remissinstansernas synpunkter. Jag har därvid förordat att energiverket bör ha vissa samordnande och verkställande uppgifter vad gäller energiin­riktad utbildning. När det gäller informafion har jag därvid förordat att energiverket bör ha huvudansvaret för denna verksamhet. Jag redovisar remissinstansernas synpunkter och mina ställningstaganden till denna frå­ga mer ingående i det följande.

Ett stort antal remissinstanser har yttrat sig i frågan om hur energisparin­formationen bör organiseras. Endast ett fåtal remissinstanser är posifiva fill utredningens förslag om att energisparkommittén omvandlas till en energisparnämnd. Till dessa hör ÖEF och energisparkommittén, vilka båda dock anser att nämnden inte behöver någon chefsmyndighet. Trans­portrådet och länsstyrelsen i Östergötlands län är också positiva till försla­get om en energisparnämnd. Länsstyrelsen delar utredarens förslag om att SIND skall vara chefsmyndighet. Energisparkommittén menar att - oav­sett vilka organisatoriska former i övrigt som väljs — bör informations­verksamheten samlas i en organisatorisk sammanhållen enhet. Att över­föra verksamheten till en sektormyndighet eller dela upp den på flera skulle enligt kommitténs mening innebära att möjligheterna att minska energianvändningen med hjälp av information kraftigt försämras. Även statskontoret, nämnden för samhällsinformation, skogsstyrelsen och Landstingsförbundet anser att informationsverksamheten bör hållas sam­man.

Flera remissinstanser anser att energisparkommitténs verksamhet helt eller delvis bör inordnas i konsumentverkets verksamhet. Till dessa hör konsumentverket, bostadsstyrelsen, BFR, planverket, länsstyrelsen i Väs­terbottens län. Kommunförbundet, Näringslivets energidelegafion. Vär­meverksföreningen samt Stockholms och Storumans kommuner.

Konsumentverket menar i detta sammanhang att mycket talar för att verket ges utökade uppgifter när det gäller energisparinformation till all­mänheten. Verket har särskilda förutsättningar för att sprida information om energisparande inom hem-, fritids- och bilsektorerna. Verket anser att det skulle medföra stora fördelar om energisparkommitténs verksamhet och resurser vad gäller information om energifrågor till allmänheten inord­nas i konsumentverket. Konsumentverket har sålunda inte endast kunska­per och erfarenheter av information utan också tekniska kunskaper att ta fram underlag för informafion om energi, t. ex. genom provningar.

Bostadsstyrelsen anser att vissa av energisparkommitténs resurser bör överföras till bl. a. styrelsen. Planverket framhåller att konsumentverket inte förfogar över teknisk sakkunskap inom t. ex. bebyggelseområdet eller trafikområdet, varför verket måste etablera ett nära samarbete med berör­da sektorsmyndigheter för sitt informationsarbete.

Några remissinstanser, bl. a. SIND, vattenfallsverket och naturvårds­verket anser att informationsfrågor bör handhas inom resp. sektor. Ett

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           356

mindre antal remissinstanser anser att beslut om energisparkommitténs organisation inte bör fattas nu. Bland dessa kan nämnas RRV, Umeå kommun och TCO.

Jag har tidigare (avsnitt 4.4.3) redovisat mina ställningstaganden avseen­de bl. a. organisationen av informationen inom energihushällningsområdet. Jag har framhållit att det behövs en sammanhållen statlig informations­funktion och att denna bör ha energipolitiska bedömningar som grund för sin verksamhet. Jag har vidare förordat att energiverket i huvudsak tar över de informationsuppgifter som energisparkommittén har f. n. Vad jag nu har framfört innebär att huvuddelen av energisparkommitténs verksam­het bör föras över till energiverket. Ett eventuellt överförande av resurser för information till övriga myndigheter med informationsuppgifter bör prövas av organisationskommittén.

11.4.6 Tillståndsfrågor för energisystem, råd, riktlinjer samt föreskrifter och tillsynsfrågor

Vissa myndighetsuppgifter inom tillförselomrädet har inte behandlats närmare av utredningen eller remissinstanserna. Detta gäller frågor om linje- och områdeskoncessioner, reglering av pris och villkor för leverans av elenergi enligt lagen (1902: 71 s. 1), innefattande vissa bestämmelserom elektriska anläggningar, beslut om bidrag enligt förordningen (1959:369, omtryckt 1977: 348) om statligt stöd åt landsbygdens elförsörjning, om tillstånd enligt lagen (1976:240) om förvärv av eldistributionsanläggning m.m., om koncessioner enligt lagen (1978: 160, ändrad senast 1980:246) om vissa rörledningar samt beslut om allmänförklaring av fjärrvärmean­läggningar enligt lagen (1976: 838) om allmänna fjärrvärmeanläggningar.

Inom elsäkerhetsområdet innefattas bl. a. följande uppgifter: meddelan­de av föreskrifter om elektriska starkströmsanläggningar enligt stark­strömskungörelsen (1957:601), föreskrifter om elektrisk materiel och om provning av sådan materiel enligt elmaterielförordningen (1977: 585), med­delande av behörighet enligt elinstallatörsförordningen (1975:967) samt fastställande av föreskrifter enligt kungörelsen (1972: 384) om åtgärder mot radiostörningar.

Till dessa uppgifter bör läggas även verksamheten vid statens elektriska inspektion som enligt sin instruktion (1965:647, omtryckt 1977:229, änd­rad senast 1977: 1171) är den lokala statliga organisationen för ärenden om tillsyn över elektriska starkströmsanläggningar.

Inom energiområdet finns också vissa nämnder med speciella uppgifter, såsom statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström, krigsskyddsnämn­den för kraftanläggningar och nämnden för värdering av eldistributionsan­läggning m. m. Dessa har inte heller omfattats av utredningens övervägan­den enligt förslag.

De uppgifter som jag nu har redovisat har starka samband med övriga frågor rörande tillförsel och användning av energi. De bör mot denna

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      357

bakgrund föras över till energiverket. Det bör ankomma på organisations­kommittén att föreslå hur dessa uppgifter skall hanteras i det nya verket. Utöver de verkställighetsuppgifter som jag nu har nämnt kommer andra att tillkomma om regeringen och riksdagen bifaller mina förslag. Jag tänker därvid på de uppgifter som jag har berört i fräga om prövningsförfarandet enligt förslaget till lag om utförande av eldningsanläggningar för fast bräns­le (avsnitt 8.2). I sammanhanget bör också nämnas den nämnd för hante­ring av använt kärnbränsle som, vilket jag tidigare (avsnitt 10.3) har föror­dat, bör administrativt knytas till energiverket.

De närmare organisationsfrågorna vad gäller de uppgifter som jag nu har tagit upp får behandlas av organisationskommittén.

11.4.7 Resursbehov och konsekvenser för befintliga myndigheter

Om uppbyggnaden av organisationen inom energiområdet sker i enlighet med de riktlinjer som jag har angett kommer inga nya resurser att behövas för den nya organisationen. Sektormyndigheterna, förutom SIND, berörs endast marginellt av förändringarna. Det innebär att bostadsstyrelsen, planverket och transportrådet i huvudsak inte berörs på annat sätt än att de kommer att lämna underiag för den övergripande planeringen till energi­verket. Vad gäller energiforskningen påverkas inte verksamheten vid STU, BFR eller transportforskningsdelegationen. Långsiktigt inriktad verksamhet vid NE förs samman med DFE till det nya organet för energi­forskning. Energisparkommittén, OED, DFE och NE bör alltså upphöra den Ijuli 1982.

Vad gäller SIND förs samtliga resurser för planering och prognoser inom energiområdet, kommunal energiplanering, uppgifter i fråga om råd, tillsyn och prövning m.m. som rör energitillförsel över till energiverket. Från SIND förs också över huvuddelen av verksamheten med stöd till utbild­ningsåtgärder i energibesparande syfte. Detsamma gäller vissa centrala resurser för administration. SIND bör dock även i fortsättningen ha ansva­ret för frågor rörande energihushållning inom industrin. Det innebär att verket bör även i fortsättningen svara för frågor om industrins energian­vändning och rådgivning och information riktad till industrin. Oljeersätt­ningsfonden får en organisafion som är skild från energiverket, men där verksamheten sker i nära samverkan med verket.

Som jag tidigare har anfört bedömer jag att den nya organisationen av myndigheter m. fl. organ kan byggas upp inom ramen för de resurser som i dag disponeras för motsvarande uppgifter. Den nya organisationens re­sursbehov bör närmare beräknas av organisationskommittén. Därvid bör beaktas att organisationen kommer att ha vissa uppgifter som inte utförs f. n. Å andra sidan räknar jag med att bildandet av den nya organisationen möjliggör vissa rationaliserings- och effektivitetsvinster. Vissa uppgifter torde vidare avta i betydelse framöver.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      358

11.4.8 Lokalisering

Utredningen föreslår att de myndigheter som skulle bildas vid ett ge­nomförande av utredningens förslag skall lokaliseras i anslutning till SIND:s lokaler på Liljeholmen i Stockholm.

Utredningens förslag har kommenterats av ett fåtal remissinstanser. SCB anser härvid att det av utredningen föreslagna energiinstitutet bör lokaliseras till Storstockholmsomrädet. Länsstyrelsen i Södermanlands län och Nyköpings kommun anser att institutet bör lokaliseras till Ny­köpings kommun.

I denna fråga har kommit in flera skrivelser med förslag om lokalisering av myndigheter inom energiområdet eller hemställan om utredning av lokaliseringsfrägan.

För egen del vill jag anföra följande.

Alla de funktioner som jag nyss har föreslagit skall ingå i myndighets­organisationen inom energiområdet ligger nu i Stockholmsområdet. Den omorganisation som enligt min mening bör ske innebär alltså inte att någon ny verksamhet kommer att byggas upp annat än i mycket begränsad omattning. Omorganisationen måste alltså betraktas som en rationalisering av en befintlig struktur snarare än som en ny verksamhet.

Därutöver tillkommer att den myndighetsorganisation som nu föreslås har mycket nära kontakt med andra myndigheter, t. ex. med myndigheter som är verksamma med frågor om energianvändning (bostadsstyrelsen, planverket, transportrådet och SIND) och forskning om energianvändning (BFR, STU och transportforskningsdelegationen). Dessa myndigheter är samtliga lokaliserade till Stockholm. Jag vill också peka på att det från allmänt energipolitiska utgångspunkter är angeläget att nära kontakter kan upprätthällas mellan energiverket och regeringskansliet.

Enligt min mening är det angeläget att energiverket kan påbörja sit arbete så snart som möjligt. Den inriktning på arbetet med omorganisa­tionen som jag nyss har förordat tar fasta pä detta.

Med utgångspunkt i vad jag nu har anfört bör lokaliseringen av myndig­heter m.fl. organ inom energiområdet som omfattas av omorganisationen prövas. Detta bör enligt min mening ske genom att organisationskommit­tén ges i uppdrag att utreda och lägga fram förslag härom.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      359

12    Kommunerna i energipolitiken

12.1 Utgångspunkter

Kommunerna har ett omfattande ekonomiskt och administrativt infly­tande över väsentliga delar av samhället. Detta kommer bl. a. till uttryck i att kommunerna har ett ansvar för samhällsplaneringen på lokal nivå. Kommunernas handlande påverkar därigenom i hög grad användningen av och försörjningen med energi. Kommunernas åtgärder har i flera avseen­den stor betydelse för utvecklingen pä energiområdet för landet som hel­het.

När det gäller energihushållningen har staten och kommunerna ett dub­belt ansvar genom att de dels genom sina beslut kan påverka förutsättning­arna för energianvändningen i hela samhället, dels ansvarar för att ener­gianvändningen inom egna verksamheter är så effektiv som möjligt.

Riksdagen beslutade våren 1978 (prop. 1977/78:76, CU 1977/78: 31, rskr 1977/78:345) om en tioårig energisparplan för befintlig bebyggelse. Kom­munerna har enligt denna viktiga uppgifter vad gäller planering och genom­förande av energisparande åtgärder i bebyggelsen. Kommunerna förutsätts bl. a. bygga upp en besiktnings- och rådgivningsverksamhet för genomfö­randet av dessa åtgärder.

Energisparkommittén (I 1974:05), vilken jag tidigare har redogjort för (avsnitt 4.4.3), syftar i sin informafionsverksamhet bl. a. till att påverka kommuner så att dessa i sin verksamhet stimulerar allmänhet, företag, m.fl. att verka för förbättrad energihushållning. Många av landets kom­muner har, bl. a. efter initiativ från energisparkommittén, bildat egna lo­kala energisparkommittéer. Dessa arbetar framför allt med att få till stånd energibesparande åtgärder inom kommunernas egen verksamhet men ock­så med utåtriktad informationsverksamhet. Energisparkommittén har vi­dare tagit initiativ fill bildandet av en samordningsgrupp med representan­ter från bostadsstyrelsen. Kommunförbundet och kommittén för energiin­riktad prototyp- och demonstrafionsverksamhet (EPD-kommittén) för att samordna dessa organs service gentemot kommunerna i fråga om utåtrik­tad imformations verksamhet.

När det gäller bränsleförsörjningen är kommunerna i dag stora förbruka­re av eldningsoljor, framför allt tjock eldningsolja för användning i kraft­värmeverk och hetvattencentraler. Genom utbyggnad av fjärrvärmesyste­men väntas kommunernas andel av marknaderna för olika bränslen kom­ma att öka. Den inköpsverksamhet som kommunerna bedriver får därmed allt större betydelse från försörjningssynpunkt. Introduktionen av alterna­tiva bränslen och användning av elenergi för att ersätta olja blir som en följd härav alltmer betydelsefull för kommunerna.

Värmeförsörjningen i landet sker framför allt i form av fjärrvärme, elvärme och enskild oljeuppvärmning. F. n. tillgodoses ca 25% av värme-

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet            360

behovet i landets bostäder och övriga byggnader med fjärrvärme. Fjärrvär­meutbyggnaden har möjliggjorts genom stora kommunala engagemang. Kommunerna svarar för praktiskt taget all försörjning med fjärrvärme både vad avser produktion och distribution.

Kommunerna har ett dominerande inflytande inom eldistributionen i landet. De distribuerar sålunda elektrisk ström till ca 70% av landets elabonnenter. Motsvarande andelar för vattenfallsverket och privata före­tag är resp. 10% och 20%. Riksdagen har år 1976 (prop. 1975/76: 100 bil. 15 s. 150, NU 1975/76:45, rskr 1975/76:263) godkänt vissa riktlinjer för den fortsatta strukturomvandlingen pä eldistributionsområdet. Enligt riksda­gens beslut är en av huvudprinciperna för den fortsatta strukturomvand­lingen att huvudansvaret för eldistributionen skall åvila det allmänna. En annan är att konsumenterna, genom kommunerna skall ha ett inflytande över eldistributionen.

Kommunernas ansvar inom energiområdet regleras sedan är 1977 i lagen (1977:439) om kommunal energiplanering. Enligt denna lag skall kommu­nerna i sin planering främja hushållningen med energi samt verka för en säker och tillräcklig energitillförsel. Det åligger vidare kommunerna att undersöka förutsättningarna för att genom samverkan med annan kommun eller betydande intressent på energiområdet gemensamt lösa frågor som har betydelse för hushållningen med energi eller för energitillförseln, t. ex. nyttiggörande av spillvärme.

Kommunernas planeringsansvar gäller den egna verksamheten, i vilken de är skyldiga att beakta de konkreta möjligheter till förbättrad energihus­hållning som finns i kommunernas egna byggnader, anläggningar eller fordon. Planeringsansvaret gäller också kommunernas samhällsplanering där energihushållningsaspekterna bör beaktas när frågor om markhushåll­ning, bebyggelseplanering, kommunikationsleder m. m. behandlas. 1 bygg­nadstadgan (1959:612 ändrad senast 1980; 408) föreskrivs att planläggning­en skall ske sä att den främjar en god energihushållning. Vidare föreskrivs att en byggnad skall utföras så att den möjliggör en god energihushållning. Utanför den kommunala energiplaneringen faller enskilda kommuninvå­nares och företags egen energianvändning.

Kommunerna och landstingskommunerna har också ansvaret för den lokala och regionala kollektiva persontrafikförsörjningen och därmed möj­lighet att exempelvis påverka energianvändningen inom transportområdet genom utformningen av kollektivtrafiken.

Av vad jag nu har anfört framgår att kommunerna har ett betydande ansvar både när det gäller tillförsel och användning av energi. Det är i kommunerna som en väsentlig del av de energipolitiska riktlinjerna verk­ställs. Kommunerna kommer också, som jag tidigare har anfört, att få en allt väsentligare roll för introduktionen av alternaUva bränslen och en elanvändning som kan minska oljeberoendet. Kommunernas ökande bety­delse för energipolitikens genomförande ställer enligt min mening krav på

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       361

en fungerande kommunal energiplanering. Förslag som har beröring med denna har under senare tid lagts fram av statens industriverk (SIND), oljeersättningsdelegationen (I 1979:01, OED), elanvändningskommittén (I 1980:05), utredningen (I 1979:10) om myndighetsorganisationerna inom energiområdet och energihushållningsdelegationen (Bo 1978:03).

Jag har tidigare behandlat utredningens om myndighetsorganisationen förslag i fråga om kommunal energiplanering (avsnitt 11.4.4). I det följande tar jag upp övriga förslag till förändringar som berör denna fråga.

12.2 Planeringsläget

SIND har enligt förordningen (1977:440) om kommunal energiplanering att inom ramen för lagen om kommunal energiplanering bistå kommunerna inom detta område.

SIND lämnade i början av år 1980 en första samlad redovisning (SIND PM 1980:5) av planeringsläget i kommunerna. Redovisningen grundas på uppgifter som kommunerna har lämnat i enkäter. I redovisningen konstate­ras bl. a. att den kommunala energiplaneringen som instrument betraktat f. n. inte kan anses ha den utformning och omfattning som behövs för att lagens intentioner - att åstadkomma en god energihushållning och tryggad energiförsörjning - skall kunna uppfyllas. Bl. a. saknas enligt SIND i flertalet små och medelstora kommuner tillräcklig kompetens och resurser för att kartlägga energiförsörjningen och inventera olika utvecklingsmöjlig­heter.

Även inom den fysiska planeringen saknas enligt redovisningen tillräck­liga kunskaper och metoder för hur energiaspekterna på lämpligt sätt skall beaktas i den normala planeringsprocessen.

Enligt SIND planerar kommunerna för en omfattande utbyggnad av fjärrvärme. I fråga om potentialen för kraftvärmeverk framgår att visst värmeunderlag finns utöver tidigare bedömningar.

Planer för en stor ökning av utnyttjande av spillvärme redovisas under perioden 1979-1983. Det är huvudsakligen ett fåtal större projekt som svarar för denna ökning. Av rapporten framgår att ett flertal huvudsakligen små projekt, kvarstår att genomföra.

Ett stort antal kommuner har enligt redovisningen uppgett att de plane­rar att använda skogsråvara, t. ex. flis, som bränsle. I ett introduktions­skede torde enligt SIND råvaran vara tillräcklig såväl för uppvärmningsän­damål som till den etablerade skogsindustrin. På sikt kan emellertid kon­flikt mellan olika användare uppstå. Former för att balansera behoven av träråvara för värmeproduktion och skogsindustrin måste därför enligt SIND:s uppfattning utvecklas.

Enligt redovisade uppgifter förekommer samarbete i något avseende mellan ca 30% av landets kommuner. Samarbete i form av konkreta projekt där fler än två kommuner deltar, t. ex. integration av fjärrvärmenät

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet            362

förekommer i enstaka fall. Samarbetet mellan kommun och industri sker huvudsakligen i form av leveranser av spillvärme till kommunala fjärtvär­menät, gemensamma inköp av olja och samordning avseende oljelagring samt flisleveranser.

Vad gäller energibesparingspotential framgår av redovisningen att kom­munerna har en klar uppfattning om denna, företrädesvis sä vitt avser egna fastigheter och anläggningar. Av redovisningen framgår i detta samman­hang bl. a. att kontakter i frågor om energihushållning är mycket ovanliga med både företrädare för landstingskommunerna och staten (t. ex. bygg­nadsstyrelsen och fortifikationsförvaltningen) pä regional nivå.

Endast en fjärdedel av kommunerna anger att de har någon form av plan för råvarutillförsel vid fredskris. Av redovisade uppgifter framgår också att de tekniska möjligheterna att snabbt gå över till inhemska bränslen är relativt små.

12.3 Förändringsförslag

Med utgångspunkt i SIND:s redovisning av planeringsläget i kommuner­na gav regeringen i juni år 1980 SIND i uppdrag att se över vissa frågor inom ramen för den kommunala energiplaneringen. Därvid framhölls att den framtida inriktningen av den kommunala energiplaneringen nu borde övervägas. I sammanhanget borde särskilt prövas möjligheterna att kon­centrera planeringen till ett begränsat antal frågor som har väsentlig bety­delse för möjligheterna att minska oljeberoendet. I uppdraget ingick vidare att SIND borde kartlägga och analysera förekomsten av kommunala vär­meplaner och planer för att minska oljeberoendet.

Under hösten år 1980 har SIND redovisat dels en utredning (SIND PM 1980:15) med slutsatser och förslag till framtida inriktning av den kommu­nala energiplaneringen, dels resultatet av det nyss nämnda uppdraget. Dessa båda rapporter har remissbehandlats. En sammanställning av re­missyttrandena över rapporterna redovisas i bilaga 1.20. I november är 1980 kom SIND in med ytterligare en skrivelse med anledning av regering­ens uppdrag.

Som utgångspunkt för övervägandena om kommunal energiplanering beskriver SIND följande slag av planer:

— energiplaner (energiöversikter) som omfattar all verksamhet inom hela kommunen,

— värmeplaner som kan vara geografiskt avgränsade och avgränsade till uppvärmningsområdet,

— energisparplaner som inriktas på att sänka nivån på energianvändning­en, och

— oljereduktionsplaner som koncentreras till användningen av olja och möjligheter att genom hushållning och substitution minska behovet av olja.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           363

Som underlag för sina slutsatser och förslag har SIND genomfört en undersökning som omfattar en tredjedel av landets kommuner. Resultatet av undersökningen kan kort sammanfattas på följande sätt.

Ungefär en Qärdedel av kommunerna har färdiga värmeplaner. Energi­sparplaner finns eller utreds i flertalet kommuner. Energiplaner finns i ca en femtedel av kommunerna. Ett relativt betydande antal kommuner har angett att energiplaner förbereds eller håller på att utarbetas.

För samtliga planeringsformer har konsulter en betydande roll.

När det gäller planernas förankring i kommunen framgår att det för alla fyra planeringsformerna är relativt ovanligt att planen har antagits av kommunfullmäktige. Program för att praktiskt genomföra planerna är ock­så relativt ovanliga, med undantag för energisparplanerna.

Kvantitativa mål i form av minskad oljeförbrukning är mycket ovanliga.

Energianvändningen brukar delas in i sektorer. Sektorerna är transport­sektorn, industrisektorn samt sektorn bostäder, service m.m. I flertalet fall omfattar den nuvarande planeringen inte transportsektorn. Som skäl för detta anges framför allt att kommunerna saknar styrmedel för att påverka resvanorna eller att det i glesbygden är svårt att bygga upp en fungerande kollektivtrafik. Kommunerna anser emellertid att en satsning på kollektivtrafik är det främsta medlet som en kommun har för att påver­ka oljeförbrukningen inom transportområdet. Allmänt anser flertalet kom­muner att transportsektorn är svär att påverka.

Även industrin utelämnas i regel vid energiplaneringen. Det vanligaste skälet till detta anges vara att industrin är kostnadsmedveten och själv vidtar de hushållnings- och oljeersättningsåtgärder som behövs. EU ytterii­gare skäl är aU kommunerna anser sig sakna styrmedel.för aU påverka industrin. Däremot är det en relativt vanlig uppfattning att industrin är relativt lätt att påverka om de åtgärder som diskuteras är lönsamma. Exempel på åtgärder som har diskuterats mellan kommuner och industrier är spillvärmeprojekt och möjligheter att ansluta industrier till fjärrvärme.

Sektorn bostäder, service m. m. är oftast med helt eller delvis i plane­ringen, i första hand energisparplaneringen. Vanliga åtgärder som behand­las i denna typ av planering är besiktning, rådgivning och utbildning, fjärrvärmeanslutning och utnyttjande av spillvärme. I sammanhanget kan noteras att energisparande uppges vara betydligt vanligare i denna sektor än oljeersättning.

Ett stort antal problem och hinder för en utvecklad energiplanering har kommit fram i undersökningen. Bland dessa kan nämnas brister när det gäller tillgång på information som underlag för planeringen, t. ex. brist på statistik, avsaknad av metodkunskaper och teknisk kompetens, otillräcklig samordning mellan olika organisationer som är inblandade i planeringen, otillräckliga styrmedel samt otillräcklig förankring på den politiska nivån.

Ett stort antal synpunkter och förslag om statens roll i energiplaneringen har också förts fram i undersökningen av företrädare för kommunerna.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet            364

Bland dessa kan nämnas vikten av att staten tar fram ett underlag för planeringen, t. ex. i form av statistik, prognoser och kalkylmetoder och ekonomiska stimulansåtgärder.

Andra åtgärder som staten kan vidta för att förbättra kommunernas energiplanering är fastställandet av en mer preciserad energipolitik, infor­mation om motiven för energiplanering, erfarenhetsåterföring mellan kom­munerna samt tvingande lagstiftning om energiplanering och oljeersättning m. m.

SIND:s förslag i dessa rapporter gäller dels planeringsprocessen, dels genomförandet av planeringen.

När det gäller planeringsprocessen anser verket att det med hänsyn till den relativt korta tid som lagen om kommunal energiplanering har varit i kraft och till de stora skillnader som föreligger mellan olika kommuner är naturiigt att planeringen i kommunerna befinner sig pä olika utvecklings­stadier. Energiförsörjningssituationen har emellertid accentuerat behovet av planeringsinsatser. En sådan förändring av planeringens inriktning kan t. ex. ske genom att kommunerna koncentrerar sin planering till att upprät­ta planer för att minska oljeanvändningen.

Enligt SIND är det angeläget att kommunerna skapar en översiktlig bild av tillförsel och användning av energi inom kommunen. I detta samman­hang är det väsentligt att riktlinjer för planeringen formuleras i samråd med framför allt företrädare för industrin och bostadssektorn i kommunen. Det är också enligt SIND angeläget att kommunerna utformar ett politiskt förankrat energipolitiskt handlingsprogram.

När det gäller genomförandet av planeringen är det enligt SIND väsent­ligt att framhålla att lagen om kommunal energiplanering endast ålägger kommunerna ett planeringsansvar. Något i lag stadgat ansvar för att ge­nomföra de handlingsprogram som en väl utförd planering bör leda till finns inte.

Vid genomförandet av handlingsprogrammen bör huvudinriktningen en­ligt SIND vara att minska oljeberoendet inom uppvärmningsområdet. In­riktningen i genomförandet bör vara att hushållningsinsatser omfattar egna byggnader och anläggningar samt rådgivning och information till allmänhe­ten. När det gäller de egna anläggningarna bör fastbränsleeldning eftersträ­vas både vid uppförande av nya anläggningar och vid ersättning av uttjänta anläggningar.

I likhet med vad som gäller för planeringen bör initiativ enligt SIND tas till överläggningar med representanter för industri- och bostadssektorn i kommunen beträffande det konkreta genomförandet av framtida bränsle­försörjnings- och hushällningsåtgärder.

Med utgångspunkt i de synpunkter som SIND för fram om inriktningen av den kommunala energiplaneringen diskuterar SIND hur staten kan bidra till att förbättra planering och genomförande av de åtgärder som därigenom fastställs.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      365

SIND anser att statliga åtgärder för att stödja planeringsprocessen bör innefatta dels information och rådgivning, dels ekonomisk stöd.

Information och rådgivning bör enligt SIND innebära att SIND bidrar till att lämna ett underlag för planeringen genom att konkretisera nationella riktlinjer för energipolitiken, allmän metodutveckling, information om ut­veckling av marknaderna för olja och andra bränslen i framtiden, utarbe­tande av förutsättningar för olika tekniska system vid användning av inhemska bränslen och kol samt utveckling av olika slag av avtal för användning av andra bränslen än olja.

Det ekonomiska stöd som SIND föreslår bör enligt SIND utformas som bidrag till kommunerna för att utarbeta energiplaner (energiöversikter) och utreda möjligheter till samverkan över kommungränserna.

I fråga om genomförandet av planeringen skiljer SIND mellan admini­strativt och finansiellt stöd. Det administrativa stödet föreslås omfatta att bl. a. riktlinjer när det gäller miljökrav konkretiseras, initiativ tas till sam­arbetsprojekt som gäller kommuner, förutsättningar för kommunernas framtida bränsleförsörjning tas fram genom regionala energibalanser och initiativ tas till deltagande i överläggningar mellan näringsliv och kom­muner.

Det ekonomiska stöd som SIND tar upp i detta sammanhang är den stödverksamhet som riksdagen nyligen har fattat beslut om med anledning av propositionen om stöd för åtgärder för att ersätta olja, m.m. (prop. 1980/81:49, NU 1980/81:19, rskr 1980/81:100). Stödet handhas av delega­tionen (I 1980:08) för uppbyggnad av en oljeersättningsfond.

SIND anser utöver vad som nyss har nämnts att det förefaller att finnas vissa brister i utformningen av lagen om kommunal energiplanering. Dessa brister består enligt SIND bl. a. i att kraven på dokumentation och plane­ringsresultat inte har preciserats i lagen så att tillräcklig vägledning ges för planeringen.

Det borde enligt SIND övervägas att ge lagen en klarare formulering i dessa avseenden genom att i lagen ange plantyper, krav på planinnehåll samt förfarande för att anta planer m. m.

SIND föreslår att utökade resurser ställs till förfogande för att utveckla den kommunala energiplaneringen. SIND föreslär att sammanlagt åtta tjänster inrättas vid verket under år 1981 och 1982 för information och rådgivning inom ramen för den kommunala energiplaneringen och för verksamhet som är inriktad på bl. a. samverkan över kommungränserna. SIND föreslår vidare att 5,7 milj. kr. ställs till SIND:s förfogande för utredningar om förutsättningar för kommunernas framtida bränsleförsörj­ning på regional nivå och för överläggningar med företrädare för kom­muner och industrier om alternativa sätt att lägga upp bränsleförsörjning­en. Vidare föreslås att ett ekonomiskt stöd till kommunerna införs för att upprätta energiöversikter och oljereduktionsplaner. Behovet av medel för ett sådant stöd beräknar verket till 3 milj. kr. för budgetåret 1981/82 och 6 milj. kr. för budgetåret 1982/83.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      366

OED förordar i delrapporten (Ds I 1980:23) Program för oljeersättning att kommunerna redovisar program för oljeersättning som fastställs av de beslutande kommunala organen. Programmen bör enligt OED bygga pä en genomgång av bl. a. bränslebehov, möjligheter fill omställning, försörjning med energiråvaror samt utnyttjande av solvärme. Behovet av samordning med andra kommuner och industriföretag bör enligt OED beaktas i detta sammanhang. I delrapporten instämmmer OED i SIND:s förslag beträffan­de den kommunala energiplaneringens inriktning och understryker det angelägna i att erforderliga resurser ställs till förfogande för att genomföra verksamheten.

I energihushållningsdelegafionens (EHD) betänkande (SOU 1980:43) Program för energihushållning i befintlig bebyggelse tas upp bl. a. kommu­nernas roll vad gäller genomförandet av sparplanen för befintlig bebyggel­se.

Därvid konstaterar EHD bl. a. att den framtida inriktningen av den kommunala energiplaneringen nu bör övervägas. Planer som enligt EHD kan bedömas vara aktuella i detta sammanhang är kommunala värme­planer och planer för att minska oljeberoendet. Det står i och för sig enligt EHD kommunen fritt att f.n. själv bedöma om energiplaneringen skall presenteras i en särskild handling.

Kommunerna har enligt energisparplanen för befintlig bebyggelse vikti­ga uppgifter vad avser planering av energibesparande åtgärder och förut­sätts vidare bl. a. bygga upp en besiktnings- och rådgivningsverksamhet. I den kommunala energiplaneringen kan enligt EHD ingen exakt skiljelinje dras mellan energihushållning och energitillförsel. Genom samordning sär­skilt med värmeförsörjningsplaneringen blir det enligt EHD möjligt att överväga behovet av energisparåtgärder i förhållande till värmeförsörj­ningen från kraft värme verk eller med spillvärme. Att samordna energispa­rande insatser med utbyggnad av Qärtvärmenät är också angeläget.

Inom ramen för arbetet med den kommunala energiplaneringen är det därför enligt EHD nödvändigt att planeringen av energisparverksamheten utförs i nära samband med kommunernas uppvärmningsplanering. Tillför­sel och hushållning med energi bör enligt delegationen ses som integrerade delar av den kommunala energiplaneringen. Likaså är enligt EHD en helhetssyn på den kommunala energiplaneringen av största vikt. Det är därför enligt EHD nödvändigt att energisparinsatser görs med hänsyn till annan kommunal verksamhet t. ex. planering för bostadsförsörjning, pla­nering för kulturminnesvård och fysisk planering.

Enligt vad jag har erfarit kommer chefen för bostadsdepartementet inom kort att återkomma till frågan om kommunernas roll vid genomförandet av sparplanen.

Elanvändningskommittén tillkallades i april år 1980 för att utreda vissa frågor om elanvändning. Jag har tidigare (avsnitt 8.5) behandlat kommit­téns huvudförslag. Remissinstansemas synpunkter på kommitténs förslag

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       367

redovisas i bilaga 1.12. Kommittén har därutöver i sitt betänkande (Ds I 1980:22) El och olja tagit upp frågan om kommunernas roll vid val av uppvärmningssätt.

Kommittén konstaterar att vad kommunerna har ålagts enligt lagen om kommunal energiplanering är att inom ramen för den planering som de eljest bedriver ta särskild hänsyn till den aspekt som energihushållningen och en säker och tillräcklig tillförsel av energi utgör. Några närmare föreskrifter om planering av byggnadernas uppvärmning och om val av uppvärmningsformer finns inte. Valet av uppvärmningsform är enligt kom­mittén en betydelsefull del av den energipolitiska planeringen. Planeringen av hur uppvärmningen av bostäder och andra byggnader skall ordnas bör enligt kommittén ske parallellt med bebyggelseplaneringen. Man kan förut­se att det blir nödvändigt att kommunerna för olika planområden tar ställning till uppvärmningsformer och även anger hur uppvärmningen skall kunna ordnas för framtiden. Detta gäller enligt kommittén även vid ändring av befintliga bebyggelseplaner för förtätning eller förnyelse av områdena. Kommittén anför vidare att om man vid detaljplaneringen alltid försöker planera den framtida energiförsörjningen för ett område får också bygg­nadsnämnden och den enskilde byggaren ett bättre underlag för att ta ställning till lämplig utformning av en byggnads uppvärmningssystem och till vilka åtgärder som kan fordras för en framtida omställning. En framsynt planering kan medföra att kostnaderna för omställningsförberedelserna kan hållas nere.

I 16 § byggnadsstadgan (1959:612, omtryckt 1972:776, ändrad senast 1980:408) föreskrivs att förslag till byggnadsplan, när det överlämnas till kommunal eller statlig myndighet för antagande eller fastställelse, skall vara åtföljt av vissa handlingar. I dessa skall bl. a. ingå beskrivning över förslaget med erforderlig motivering och utredning angående de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för planens genomförande med beak­tande särskilt av grundens beskaffenhet, trafikförhållandena ävensom möj­ligheterna att ordna vattenförsörjning och avlopp samt att tillgodose vat­tenvårdsintresset.

Enligt elanvändningskommittén bör i 16 § byggnadsstadgan införas en föreskrift om att en plan också skall åtföljas av en redogörelse för de överväganden om planområdets energiförsörjning som har gjorts under planarbetet. Om man skall få en effektiv planering i kommunerna är det enligt kommitténs mening nödvändigt att staten ger konkreta råd till kom­munerna om hur energiplaneringen skall bedrivas och om hur frågor om produktion, distribution och användning av energi till uppvärmning kan och bör lösas rationellt för olika fall. Kommittén anser att denna verksam­het bör knytas till lagen om kommunal energiplanering. Industriverket bör få i uppdrag att efter samråd med planverket och överstyrelsen för ekono­miskt försvar utarbeta en handlingsplan som kommunerna kan lägga till grund för utformning och genomförande av sin energiplanering.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      368

12.4 Kommunal energiplanering för att minska oljeberoendet

Jag har tidigare tagit upp flera frågor där kommunernas ansvar i an­strängningarna att minska oljeberoendet betonas. Detta gäller bl.a. mina förslag till en lag om utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle (avsnitt 8.2) och om ökad övergäng från olja till el (avsnitt 8.5). I det följande behandlar jag med utgångspunkt i de förslag som jag nyss har beskrivit och remissinstansernas synpunkter härpå, hur jag anser att den kommunala energiplaneringen bör läggas upp för att minska oljeberoendet.

När det gäller SIND:s olika rapporter är flertalet remissinstanser i all­mänhet positiva till vad verket framför.

Bostadsstyrelsen, statens planverk och EHD betonar sambandet mellan kommunal energiplanering och annan kommunal planering. Planverket förordar i sitt yttrande en stegvis uppbyggnad av planeringen. Verket pekar i sitt yttrande på att det finns risk att energiplaneringen utvecklas till en självständig verksamhet i kommunerna med dålig samordning med övriga planeringsformer. Det är vidare enligt planverket viktigt att precise­ra vilka lokala uppgifter staten behöver för sin planering så att begränsade kommunala resurser inte behöver användas till oklart formulerade behov av information. Hyresgästernas riksförbund framhåller att för att uppsatta nationella mål över huvud taget skall kunna nås måste en kompetent kommunal energiplaneringsorganisation finnas. Kiruna och Kristianstads kommuner betonar att lagen om kommunal energiplanering är en ramlag och därför allmänt hållen. Några remissinstanser anger att skälen till att energiplaner av olika slag ännu inte har utarbetats beror på att några sådana inte krävs i lagen om kommunal energiplanering. Till detta kommer att lagen ännu har varit i kraft relativt kort tid. Därutöver framförs att avsaknaden av preciserade beslut på nationell nivå t. ex. inom miljövårds­området har gjort det svårt att utforma planer.

Som jag inledningsvis har anfört har kommunernas handlande stor bety­delse för utvecklingen på energiområdet för landet som helhet. Detta gäller både för energihushållningen, där kommunerna har väsentliga uppgifter inom ramen för energisparplanen för befintlig bebyggelse, och för produk­tion och distribution av energi, i vilken kommunerna ofta har ett betydande engagemang.

Den kommunala planeringen är numera högt utvecklad inom många sektorer. Detta har medverkat till att skapa ett vidgat och fördjupat under­lag för beslut på både lokal och nationell nivå. Utvecklade planeringssy­stem inom olika samhällssektorer kräver en god samordning för att genom­förandet av olika åtgärder skall kunna ske på ett smidigt sätt. Mot den bakgrunden vill jag i likhet med några remissinstanser betona behovet av samordning av den kommunala energiplaneringen med andra planerings­former i kommunerna, t. ex. med den fysiska planeringen. Denna samord­ning bör enligt min mening ske i sådana former att hänsyn kan tas till de

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1    Industridepartementet    369

omständigheter som föreligger i olika fall. Jag vill även understryka bety­delsen av att den kommunala energiplaneringen sker utifrån en helhetssyn på både tillförsel och användning av energi.

SIND och flera remissinstanser framför att orsakerna fill att kommunala energiplaner inte har utarbetats i någon störte utsträckning beror pä bl. a. att lagen om kommunal energiplanering har varit i kraft kort tid och att några krav på hur planeringen skall gä till inte anges i lagen. Jag delar denna uppfattning. Inom andra områden är den kommunala planeringen reglerad i betydligt störte utsträckning än som gäller för energiplaneringen. Detta gäller t. ex. bebyggelseplanering och i något mera begränsad ut­sträckning planeringen för bostadsförsörjningen.

Att den kommunala energiplaneringen till form och innehåll hittills inte har varit närmare reglerad har enligt min mening haft vissa fördelar. Det har bl. a. gjort det möjligt för kommunerna att pröva olika slag av lösningar som har kunnat anpassas till lokala behov och förutsättningar. Detta har också gjort det möjligt för SIND att samla och bearbeta erfarenheter av olika slag av utformning av planeringen. Dessa erfarenheter ligger i bety­dande utsträckning till grund för det planeringssystem som SIND har skisserat.

SIND har med utgångspunkt i sina erfarenheter i detta avseende föresla­git att planeringen formaliseras i högre grad än som nu är fallet. Bl. a. för att undvika en onödig byråkratisering är jag emellertid inte beredd att förorda en långtgående formalisering av den kommunala energiplanering­en. Jag anser att det fortfarande i betydande utsträckning bör vara kommu­nerna som bestämmer form och innehåll i den kommunala energiplane­ringen med utgångspunkt i de varierande förutsättningar som kan föreligga i olika kommuner. Huvuduppgiften i den kommunala energiplaneringen bör vara att ge underlag för kommunala beslut inom energiområdet. Där­igenom bör kommunerna kunna förse staten med ett underlag för den nafionella energipolitiken.

SIND beskriver ett planeringssystem där energiplaner, värmeplaner, energisparplaner och oljereduktionsplaner utgör väsentliga delar. Ett fåtal remissinstanser har kommenterat dessa planeringsformer. Kiruna kom­mun anser att det inte finns skäl att forcera kommunernas arbete med kommunal energiplanering på ett sådant sätt som SIND föreslår. Enligt RRV förutsätter SIND att planer för att minska oljeanvändningen måste utgå från en totalinventering av all tillförsel och användning av energi inom kommunen. Denna totalinventering utgör sedan underlag för en politiskt förankrad energipolicy som skall resultera i åtgärdsprogram. Enligt RRV;s mening ger en sådan planeringsprocess ett gott underlag för oljereduk­tionsplaner. Emellertid torde meningsfulla planer av detta slag kunna utarbetas även med ett mer avgränsat underlag. Därför bör, enligt RRV, kraven på kommunerna inte ställas högre än att upprätta oljereduktions­planer som utgår från kommunala värmeplaner. 25   Riksdagen 1980181. I samt. Nr 90

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       370

Kommunförbundet anser att kommunernas energiplaneringsarbete bör koncentreras till frågor som avser användning av andra bränslen än olja för uppvärmning av byggnader och inom industrins verksamhet. Däremot är det enligt Kommunförbundet tveksamt om planeringen bör omfatta trans­portsektorn.

SIND framhåller betydelsen av att planer utmynnar i konkreta åtgärds­program och att de är politiskt förankrade i kommunerna. Denna uppfatt­ning delas av bl. a. RRV och Hyresgästernas Riksförbund.

Enligt min uppfattning bör den kommunala energiplaneringen nu inriktas främst på åtgärder som får betydelse för att minska oljeberoendet under 1980-talet. Detta bör ske genom att kommunerna i lagen om kommunal energiplanering åläggs att senast den 1 juli 1982 upprätta planer som kan tjäna detta syfte. Med utgångspunkt i det planeringssystem som indu­striverket har skisserat redogör jag i det följande närmare för hur detta åläggande bör utformas.

Vid riksdagens bifall till de riktlinjer för energipolitiken som jag förordar erhålls enligt min mening ett gott underlag för en konkret planering inom kommunerna i syfte att bryta oljeberoendet. Kraven på denna planering bör enligt min mening emellertid inte ställas så höga som SIND har beskri­vit. I enlighet med vad RRV och Kommunförbundet har anfört bör plane­ringen koncentreras till frågor som har väsentlig betydelse för att minska oljeberoendet. Planer som är aktuella i detta sammanhang är kommunala värmeplaner och planer för att minska oljeberoendet. Sådana planer kan enligt min mening ha följande innehåll;

Värmeplaner bygger pä att vart och ett av uppvärmningsalternativen individuell värme och fjärtvärme vardera har sitt naturliga användnings­område. Fjärtvärme har sin plats i de störte tätorternas centrala delar och individuell uppvärmning i ytterområdenas glesare småhusbebyggelse och i mindre områden där fjärtvärme inte kommer i fråga av ekonomiska skäl. Av en värmeplan bör framgå vilka områden som bör reserveras för Qärt­värme och vilka som bör komma i fråga för annan uppvärmning, t.ex. elvärme eller individuell uppvärmning baserad på fasta bränslen.

En värmeplan visar bl. a. hur mycket av oljeanvändningen i en kommun som kan ersättas med andra energislag, t. ex. el eller fasta bränslen. Den blir därmed en del av ett underlag för en plan för att minska oljeanvändningen i kommunen. En sådan plan bör innehålla ett program för hur olja för uppvärmning av bebyggelse skall kunna ersättas genom dels energihushållning, dels användande av elvärme, solvärme eller andra bränslen än olja, t. ex. kol, torv och skogsavfall. Det bör härvid, som EHD anför i sitt betänkande Program för energihushållning i befintlig bebyggel­se, vara möjligt att överväga behovet av energisparåtgärder i förhållande till värmeförsörjning från kraftvärmeverk eller med spillvärme. En rikt­punkt för planeringen kan vara att användningen av olja för uppvärmning bör ha minskats med 25-50 % fram till år 1985 och med 50-75 % till år

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       371

1990. Dessa riktpunkter kan behöva varieras med hänsyn till de förutsätt­ningar som kan föreligga i olika kommuner.

Vad jag nyss har anfört som exempel på innehåll i värmeplaner och planer för att minska oljeberoendet kan tjäna som utgångspunkter för kommunernas överväganden i denna fråga. Värmeplaner bör därvid ses som ett underlag för planer för att minska oljeanvändningen. Enligt SIND;s rapporter är behovet av råd, metodutveckling m. m. för den kom­munala energiplaneringen stort. Vid regeringens och riksdagens bifall till de riktlinjer jag förordar avser jag att uppdra åt SIND att i samråd med Kommunförbundet och övriga berörda organ utarbeta råd för hur kommu­nerna närmare kan utforma värmeplaner och planer för att minska använd­ningen av olja.

Det är angeläget att de nämnda planerna får en bred politisk förankring i kommunerna. För att uppnå detta föreslår jag att en bestämmelse tas in i lagen om kommunal energiplanering som innebär att planer för att minska oljeanvändningen skall vara antagna av kommunfullmäktige.

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom industridepartementet upprättats förslag till lag om ändring i lagen (1977:439) om kommunal energiplanering. Förslaget har upprättats i samråd med chefen för kom­mundepartementet. Förslaget bör tagas till protokollet som bihang L.

Utanför den kommunala energiplaneringen i dess nuvarande utformning faller som jag tidigare nämnt enskilda kommuninvånares och företags användning av energi. Denna energianvändning har emellertid betydelse för försörjningen med energi i kommunerna och därmed ett samband med den kommunala energiplaneringen.

Jag är emellertid inte beredd att förorda en utvidgning av planeringen till att generellt omfatta transportsektorn och energianvändning i näringslivets processer. Vad gäller transportsektorn vill jag erinra om att kommunerna genom samhällsplaneringen har inflytande över faktorer som påverkar transportbehovet och därmed behovet av energi t. ex. genom bebyggelsens utformning och genom beslut om kollektivtrafikens omfattning.

I fråga om industrin gäller att uppvärmningen av industrins byggnader omfattas av den kommunala energiplaneringen i dess nuvarande utform­ning. Kommunerna saknar emellertid vanligen möjlighet eller skäl att engagera sig i energianvändningen i industriella processer. Användningen av energi i industrins verksamhet bör mot denna bakgrund normalt inte omfattas av planerna för att minska oljeberoendet. Detta utesluter givetvis inte att kommunerna tar in bedömningar och analyser av industrins ener­gianvändning i planerna t. ex. när förutsättningar finns för olika slag av samarbete mellan företag och kommun. I sådana fall kan planeringen ske i nära samverkan mellan kommunen och näringslivet.

Den ändring av lagen om kommunal energiplanering som jag förordar bör ha det dubbla syftet att dels tjäna som en utgångspunkt för kommuner­nas egna överväganden och åtgärder för att minska oljeberoendet dels

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           372

utgöra underlag för åtgärder på central nivå. För att detta skall kunna uppnås krävs en nära samverkan mellan centrala myndigheter och kommu­nerna. För att konkretisera hur denna samverkan kan gå till kommer jag senare att ta initiativ till överläggningar med företrädare för kommunerna.

När det gäller statens roll i detta sammanhang anför SIND att verket bör kunna bidra till att lämna ett underlag för planeringen genom att konkreti­sera nationella riktlinjer för energipolitiken, allmän metodutveckling och lämna information om utveckling av marknaderna för olja och andra bräns­len i framfiden m. m.

SIND föreslår att SIND skall ge ett administrativt stöd till genomföran­det av planeringen. Detta stöd föresläs omfatta bl. a. att riktlinjer när det gäller miljökrav konkretiseras, initiativ tas till samarbetsprojekt som gäller kommuner, framtagande av förutsättningar för kommunernas framtida bränsleförsörjning genom regionala energibalanser och initiativ till delta­gande i överläggningar mellan näringsliv och kommuner. För att kunna genomföra sina förslag begär SIND vissa resursförstärkningar. Den upp­läggning som SIND har angett tillstyrks i sina huvuddrag av de remissin­stanser som har yttrat sig i denna fräga. Förslaget att SIND skall få i uppgift att verka för ett regionalt samarbete mellan kommuner m.m. tillstyrks av DFE. Förslaget avstyrks av Kristianstads kommun och Kom­munförbundet. Kommunförbundet anser härvidlag att kommunerna själva har förmåga att utveckla metoder för planeringen och finna lämpliga former för regionalt samarbete. Länsstyrelserna i Malmöhus och Väster­bottens län är kritiska till förslaget. Länsstyrelsen i Malmöhus län fram­håller att länsstyrelsens uppgift att svara för samordningen av kommunala planer på regional nivå, skulle i hög grad underlättas om de kommunala energiplanerna kontinuerligt redovisades till denna. Länsstyrelsen kan då värdera energiplanerna mot bakgrund av de regionala planer som gäller för övriga samhällssektorer i länet. Denna värdering kan sedan enligt länssty­relsen tillsammans med energiplanerna översändas till regeringen. SIND:s uppgift bör vara att som fackorgan på riksnivå svara för sammanställningar och analyser av planmaterialet. I denna fråga har länsstyrelsen i Kristian­stads län inkommit med en skrivelse. I skrivelsen framförs att länsstyrel­sen på uppdrag av det s. k. sydlänsmötet - som omfattar företrädare för Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Kristianstads, Malmöhus och Hallands län lämnar sypunkter på SIND:s förslag. Länsstyrelsen framför bl. a. syn­punkter på den regionindelning som SIND har angett för regionala energi­balanser.

RRV anser att en viss ökning av det centrala stödet kan vara befogat, speciellt vad gäller rådgivning och erfarenhetsåterföring. Bostadsstyrelsen anser att frågan om resursförstärkning inom detta område inte bör behand­las innan beslut om myndighetsorganisationen har fattats. Byggforsknings­rådet anser att ansvaret för den kommunala energiplaneringen bör föras från SIND till planverket.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       373

Det är enligt min mening av stor betydelse att särskilt små och medel­stora kommuner kan få råd, information m. m. som stöd för verksamheten med att bygga upp energiplaneringen och upprätta planer för att minska användningen av olja. Mot den bakgrunden är jag positiv till den allmänna uppläggning av denna verksamhet som SIND har presenterat. Den upp­läggning av planeringen som jag nyss har föreslagit är emellertid mindre långtgående än den som SIND har förordat. Härav följer också att SIND:s verksamhet bör bedrivas inom ramen för befinfiiga resurser. Budgetåret 1982/83 kommer verksamheten med kommunal energiplanering enligt vad jag tidigare har anfört (avsnitt 11.4.4) att ingå i statens energiverk. Medels­behovet för kommunal energiplanering för detta budgetår bör av den anledningen föreslås av den organisationskommitté som jag avser föreslå regeringen att bemyndiga mig att tillkalla för att förbereda omorganisation av myndigheter m.fl. vissa organ inom energiområdet.

Jag har tidigare (avsnitt 11.4.4) vid mina överväganden om den framtida organisationen inom energiområdet tagit upp frågan om regional samver­kan. En utgångspunkt för mina ställningstaganden i detta sammanhang är att en sådan samverkan bör komma till stånd i de former som är lämpliga i resp. region och för resp. fråga. Detta innebär att det kan ha ett betydande värde att kommuner, länsstyrelser, landstingskommuner, SIND och andra organ deltar i ett konstruktivt samarbete inom energiområdet när detta är lämpligt med hänsyn till omständigheterna. Mot bakgrund av vad jag nu har anfört är jag inte beredd att förorda en formalisering av det regionala samarbetet i energifrågor.

Planeringssystemet för att ge underiag för åtgärder för att minska oljean­vändningen bör innebära att kommunerna efter den 1 juli 1982 redovisar sina planer i här berört avseende till det föreslagna statens energiverk. Med ledning av de analyser och bedömningar som görs av detta material kan överläggningar ske mellan kommunerna och staten som underlag för beslut om åtgärder. Först därefter kan det bli aktuellt att överväga om något regelbundet inhämtande av uppgifter skall ske från kommunerna eller om detta skall begränsas Ull de tillfällen när det förefaller att finnas ett behov av ett sådant underlag. Vad jag nu har anfört innebär att det inte f. n. finns skäl att överväga en sådan uppläggning av den kommunala energi­planeringen som bl. a. förordas av länsstyrelsen i Malmöhus län.

Det projektstöd som SIND föreslår skall utgå till kommunerna för att upprätta olika slag av energiplaner fillstyrks av flera remissinstanser. Någ­ra remissinstanser anser att stödet är alltför knappt tilltaget. Kommunför­bundet anser att det är administrativt enklare om staten avstår från att avveckla andra bidrag till kommunal verksamhet i motsvarande grad eller att kommuner med begränsade ekonomiska resurser får statligt stöd i generella former. Energihushållningsdelegationen och planverket anser inte att statligt stöd är nödvändigt.

Den uppläggning av den kommunala energiplaneringen som jag nyss har

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      374

förordat ställer inte väsentligt högre krav på kommunerna än den planering som de f. n. utför eller avser att utföra. Verksamheten bör också vara av betydande värde för kommunerna eftersom den kan medverka fill att förbättra kommunernas möjligheter att bygga upp en energiförsörjning som blir mindre känslig för olika slag av störningar. Med utgångspunkt häri är jag inte beredd att förorda ett särskilt stöd till kommunerna i detta avseende.

Vad jag har förordat i det föregående innebär att den kommunala energi­planeringen under de närmaste åren riktas in på åtgärder för att minska oljeberoendet. Detta bör i betydande utsträckning kunna ske inom ramen för den planering som kommunerna f. n. utför inom olika sektorer. På sikt kan det givetvis bli aktuellt att ändra uppläggning och inriktning av plane­ringen inom detta område. I så fall bör prövas hur energiplaneringen förhåller sig till andra former av planering i kommunerna och hur samspe­let mellan staten och kommunerna bör gå fill.

Den förändring av 16 § byggnadsstadgan som elanvändningskommittén föreslår har tillstyrkts av flertalet remissinstanser, bl. a. statens planverk, RRV, SIND, energisparkommittén, Oxelösunds, Skellefteå och Örebro kommuner, HSB:s riksförbund och DFE.

Elverksföreningen och Svenska Gasföreningen framför invändningar mot förslaget. Båda dessa remissinstanser anför som skäl mot utredning­ens förslag att det skulle komma i konflikt med eller försvåra arbetet enligt lagen om kommunal energiplanering.

För egen del vill jag anföra följande. F. n. ingår överväganden om ett områdes energiförsörjning självfallet som ett integrerat led i den planering som föregår en utbyggnad. Avsikten med kommitténs förslag är att marke­ra betydelsen av dessa överväganden genom att krav på redovisning ställs.

En sådan formalisering är enligt min mening inte nödvändig. Mot bak­grund härav är jag efter samråd med statsrådet Danell inte beredd att förorda ett sådant tillägg till 16 § byggnadsstadgan som elanvändningskom­mittén har förslagit.

Kommitténs förslag att staten skall ge konkreta råd till kommunerna beträffande hur energiplaneringen m. m. skall bedrivas avvisas av Kom­munförbundet och vissa kommuner. Jag har tidigare redovisat min uppfatt­ning om hur staten bör medverka för att stödja den kommunala energipla­neringen. Den uppläggning som jag har förordat innebär att statens med­verkan anpassas till de förutsättningar som kan råda i olika kommuner.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           375

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen dels att godkänna de riktlinjer som jag har förordat för

1.    energihushållning (avsnitt 4.2.4)

2.    energitillförsel (avsnitt 5! 1)

3.    oljeersättning (kapitel 6)

4.    bränslepolitiken (avsnitt 7.1)

5.    introduktion av kol (avsnitt 7.4.5)

6.    ersättning av olja med inhemska bränslen (avsnitt 7.5.5)

7.    introduktion av alternativa drivmedel (avsnitt 7.7)

8.    Qärrvärmeutbyggnad och fjärrvärmesystemens försörjning med bränslen (avsnitt 8.3.6)

9.    användning av el för att ersätta olja (avsnitt 8.5)

 

10.   elförsörjning (avsnitt 9.2)

11.   stöd till små vattenkraftverk (avsnitt 9.3)

12.   kärnsäkerhetsarbetet inom ramen för det svenska kärnkrafts-programmet (avsnitt 10.2.4)

13.   den framtida verksamheten rörande hantering av använt kärn­bränsle och radioaktivt avfall från detta (avsnitt 10.3.4)

dels att besluta att

14.   en central myndighet med uppgifter inom det energipolitiska området enligt de riktlinjer som jag har förordat (avsnitt 11.3) inrättas den Ijuli 1982

15.   ett organ för långsiktiga och övergripande uppgifter inom ener­giforskningsområdet enligt de riktlinjer som jag har förordat (avsniu 11.3) inrättas den I juli 1982

16.   en myndighet med uppgifter rörande hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall frän detta enligt de riktlinjer som jag har förordat (avsnitt 10.3) inrättas den 1 juli 1981

dels att godkänna

17.   de grunder för stöd till prospektering efter kol som jag har förordat (avsnitt 7.4.5)

18.   alt fonderade medel för stöd lill prospektering efter olja och naturgas samt kreditgaranti för oljeulvinning m. m. får använ­das i fråga om kol på det sätt som jag har förordat (avsnitt 7.4.5)

dels att bemyndiga

19.   regeringen att bevilja bidrag till prospektering efter olja och naturgas intill ett belopp av högst 250000000 kr. i enlighet med vad jag har förordat (avsnitt 7.2.5)

20.   fullmäktige i riksgäldskontoret att i enlighet med vad jag har förordat (avsnitt 7.2.6) ikläda staten garanti, inkl. tidigare läm-

Karlong:S. 376, rad 1 Slår: 4000000kr. Rättat lill: 4000000000 kr.

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           376

nat bemyndigande, med sammanlagt högst 4000000000 kr. i samband med åtaganden för utvinning m. m. av olja, naturgas eller kol dels att antaga förslaget till

21.    lag om utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle (av­snitt 8.2)

22.    lag om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m. m. (avsnitt 10.3)

23.    lag om ändring i kommunalskallelagen (1928: 370) (avsnitt 10.3)

24.    lagom ändring i lagen (1973: 1216) om särskild beredskapsavgift för oljeprodukter (avsnitt 7.2.5)

25.    lag om ändring i lagen (1978: 160) om vissa rörledningar (avsnitt 8.4)

26.    lag om ändring i lagen (1942:335) om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar m. m. (avsnitt 8.4)

27.    lagom ändring i lagen (1902: 71 s. 1), innefattande vissa bestäm­melser om elektriska anläggningar (avsnitt 9.10)

28.    lag om ändring i lagen (1977:439) om kommunal energiplanering (kapitel 12)

dels att

29. bereda riksdagen tillfälle att ta del av vad jag i övrigt har anfört
om energipolitiken.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           377

13    Statens vattenfallsverk

E 1. Statens vattenfallsverk: Kraftstationer m.m.

1979/80 Utgift   1962749775         Behållning           543087333

1980/81 Anslag       1750000000 1981/82 Förslag      2498000000

Statens valtenfallsverk inrättades som affärsdrivande verk år 1909 och fick sin nuvarande organisation efter beslut av 1961 och 1974 års riksdagar (prop. 1961; 168. SU 1961; 162, rskr 1961:368 och prop. 1974; I bil. 15 s. 211, NU 1974:26, rskr 1974:198).

Valtenfallsverket handhar statens kraftverksrörelse och kanalrörelsen vid Trollhätte kanalverk samt verkar för en rationell elenergiförsörjning i riket. Verket ombesörjer också beredskapsplanläggning av rikets elenergi­försörjning.

Vattenfallsverket beslutar om leverans av elenergi från verkets anlägg­ningar och fastställer avgifter för sådan leverans. .Anläggningar och bygg­nader som behövs för verksamheten uppförs av verket.

Utgifterna för vattenfallsverkets investeringar bestrids f.n. dels från reservationsanslaget Statens vattenfallsverk: Kraftstationer m.m., dels genom medel som i övrigt ställs till verkets förtbgande.

Valtenfallsverket förvaltar statens aktier i elproduktionsbolagen Bastu­sels Kraft AB, Bergeforsens Kraft AB. Bråvallakraft AB. Forsmarks Kraftgrupp AB, Fyriskraft AB, AB Grytforsen, AB Kattstrupeforsen. Rebnis Kraft AB, Stockholms Kraftgrupp AB. Söderfors Kraft AB och AB Umeforsen.

Valtenfallsverket förvaltar dessutom direkt eller indirekt genom förvall-ningsbolaget Svensk Energiverksgrupp AB statens aktier i distributionsbo­lagen AB Alebygdens Elverk. AB Boxholms Elverk, Bodens Energiverk AB, Domneåns Kraft AB, AB Finspångs Elverk. Gotlands Energiverk AB, Kolbäcks Belysnings AB. Luleå Energiverk AB. Motala Ströms Kraft AB. Piteortens Eldistributions AB. Rönninge Elektriska AB. AB Skil-lingaryds Electriciletsverk, AB Stenungsunds Elverk. Umeå Elektriska Distributions AB. Valbo Kraft AB, Vikbolandets Elektriska Kraft AB, Vingåkers Elverk AB, Viskans Kraft AB. AB Värmdö Elverk, AB Ange Elverk och Östhammars Energiverk AB. Härutöver innehar vattenfalls-verket aktier i Götakraft AB. AB Kärnkraftutbildning, Svenska Petroleum AB. Svensk Kärnbränsleförsörjning AB, SwedPower AB och Östgas AB.

Ekonomisk översikt m. m.

Tillgångarna i statens vattenfallsverks fond uppgick den 30 juni 1980 till sammanlagt ca 28 179 milj. kr., varav ca 20985 milj. kr. hänförde sig till

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           378

naturtillgångar och anläggningar, ca 2 370 milj. kr. till inventarier och förråd och återstoden till poster av finansiell natur. Sedan skulderna frän-räknats var fondens kapitalbehållning ca 26560 milj. kr. inkl. balanserade överskottsmedel.

Kraftverksrörelsens restiltaträkning för de tre senaste budgetåren fram­går av följande sammanställning (i milj. kr.).

1977/78    1978/79    1979/80

4016.1

4 863.0

6058..*5

-1965.0

-2416.4

-3 240.5

2 051,1

2446,6

2818,0

-   962.1

-1019.3

-l.M)2.7

1 089,0

1 427,3

1515,3

Rörelseinlåkler Driftkostnader Rörelseresultat före avskrivningar

Avsättning för förnyelse

Rörelseresultat

Finansiella och extraordinära
inläkter och kostnader, nello           43.5          70.7        '399.6

Resultat före boksluts-
dispositioner och skatter               1132,5      1498,0      1914,9

16.5

-   1.54.7

-395.0

50.4

-   146.0

-172.0

1 065,6

1 197,3

1347,9

8.25%

8.75%

9.25 %

Boksluisdisposilioner Kommunalskatter

Ränta på disponerat statskapital

Överskoll av i medeltal disponerat statskapital

' Här ingår 200 milj, kr, i ersättning för försenad idrifttagning av Ringhals 3,

Den totala kraftförsäljningen blev under budgetåret 1979/80 ungefär så hög som hade beräknats i driftstalen. Försäljningen av fast kraft blev något lägre än beräknat medan försäljningen av tillfällig kraft blev betydligt högre.

Rörelseintäkterna för budgetåret uppgick till 6059 milj. kr., en ökning med 800 milj. kr. jämfört med driftslaten. Fast engrosförsäljning gav trots den lägre försäljningsvolymen högre intäkter än beräknat. Ökningen beror främst på höjda index- och energipristillägg. Intäkterna av detaljförsälj­ningen och den tillfälliga kraftförsäljningen översteg beräkningarna i drift­staten beroende på volymökning.

Driftkostnaderna blev 67 milj. kr. högre än i driftslaten och uppgick lill 3 241 milj. kr. Kostnaderna för inköpt kraft översteg de beräknade med 251 milj. kr., medan kostnaderna för drift och underhåll samt bränsle blev lägre än beräknat.

Sammantaget blev rörelseresultatet före avskrivningar 2818 milj. kr., en resultatförbättring med 733 milj. kr. jämfört med driftstaten.

Efter avskrivningar, finansiella poster, bokslutsdispositioner, kommu­nala skatter m. m. erhölls ett rörelseresultat av I 348 milj. kr., vilket svarar mot en förräntning av 9.25% pä det disponerade statskapitalet.

Antalet anställda i tjänst hos valtenfallsverket är ca 11 300.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet            379

Den för vattenfallsverket totala belastningen och totalt disponibla ener­gin under de tre senaste budgetåren framgår av följande sammanställning.

 

 

1977/78

1978/79

1979/80

Belastning (i GWh')

 

 

 

Fasta leveranser:

 

 

 

Industri

10920

II 150

11380

Kommunikationer

1430

1520

1540

Kraflföretag

22980

24 890

25 460

Egen delaljdistribulion

2950

3 240

3 200

(Dvriga konsumenter

430

370

340

Överföringsföriuster och reservkraft

2 540

3060

2980

Summa fasta leveranser

41250

44230

44900

Leveranser av tillfällig kraft

 

 

 

inom och utom landet inkl.

 

 

 

överföringsförluster

3 050

2 570

3 730

Total belastning

44300

46800

48630

Disponibel energi (i GWh')

 

 

 

Vallenkraft

28210

30220

31350

Värmekrafi exkl. kärnkraft

1520

1630

940

Kärnkraft

8450

7 720

7920

Import

1630

2760

3 650

Inköpt kraft från svenska

 

 

 

leverantörer

4490

4 470

4 770

Total disponibel energi

44300

46800

48630

Vattenfallsverkets fasta elleveranser uppgick under budgetåret 1979/80 till 44,9 TWh' och ökade därmed med 1,5% jämfört med budgetåret 1978/79. De totala leveranserna exkl. export av tillfällig kraft ökade med 1,8% fill 45,9 TWh.

Vattenfallsverkets leveranser till industrin ökade med 2% mellan bud­getåren 1978/79 och 1979/80. Uppgången ligger helt på grupperna malmgru­vor, som ökade med 25,8%, samt kemisk industri som ökade med 2%. Leveranserna till övriga industrigrupper var oförändrade eller lägre än under budgetåret 1978/79. Inom gruppen kommunikation var förbrukning­en 1,2% högre under budgetåret 1979/80 än under budgetåret 1978/79.

Leveranserna till kraftföretag ökade under budgetåret 1979/80 med 2,3%. Leveranserna till återdistributörer, som är den dominerande kund­kategorin, ökade med 2,1%. Inom verkets egna detaljdistributionsomrä-den minskade förbrukningen med 1,3%.

Produktionen av elenergi i vattenfallsverkets egna vattenkraftanlägg­ningar uppgick under budgetåret 1979/80 till 31,3 TWh mot 30,2 TWh budgetåret innan. Produktionen i kärnkraftverken uppgick till 7,9 TWh. Produktionen av kraft i egna fossileldade anläggningar var den lägsta under de senaste tio åren och uppgick till 0,9 TWh. Nettoimporten under budget­året 1979/80 utgjorde 0,4 TWh.

'TWh (terawattimme) =   1000 GWh (gigawattimme) =   1000 milj, kWh (kilo­wattimmar).

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet            380

Vattenfallsverkets investeringsanslag och medelsförbrukning de tre se­naste budgetåren redovisas i följande sammanställning (i I 000-tal kr.).

Ingående                            Medelstor-     Utgående

behållning     Anslag           brukning        behållning

1977/78    245227          2661.500'      2438350       468377

1978/79    468377          2310000       2 102540      675837

1979/80    675 837         1830000       1962 750      543087

' Exkl. 100 milj. kr. som överfördes lill budgeluljämningsfonden (prop, 1976/77: 150 bil. 2 s. 9, FiU 1976/77: 30, rskr 1976/77: 341).

Frän investeringsanslaget Kraftstationer m. m. hade för budgetåret 1979/ 80 anvisats 1830 milj. kr. (prop. 1978/79:115, NU 1978/79:60, rskr 1978/ 79:429). Den för samma år fastställda investeringsramen var 2 186 milj. kr. Beloppet bestod, förutom av föreslagen ram om I 836 milj. kr. i prop. 1978/ 79:115, reserverade medel från budgetåret 1978/79 om 200 milj. kr. samt under budgetåret 1979/80 beviljat kapitaltillskott till Svenska Petroleum AB om 150 milj. kr. (prop. 1979/80:33, NU 1979/80:25, rskr 1979/80: 134). Av detta tillskott skulle 90 milj. kr. tillföras det förräntnings-pliktiga statskapitalet, dock med förräntningskravet t. v. eftergivet, medan 60 milj. kr. skulle skrivas av direkt.

I beslut den 5 december 1980 har regeringen medgivit att det förränt-ningspliktiga statskapitalet hos vattenfalls verket får sättas ned med 60 milj. kr. per den 1 juli 1980 och att verket t. v. inte levererar in ränta pä ett belopp om 90 milj. kr. som ingår i verkets förräntningspliktiga statskapital. Vattenfallsverket fick dessutom ta i anspråk 18,4 milj. kr. ur den under investeringsanslaget Kraftstationer m.m. disponibla medelsreserven för att tidigarelägga vissa investeringar av sysselsättningsskäl.

Statens valtenfallsverk Allmänna energifrågor

I anslagsframställningen för budgetåret 1981/82 behandlar statens vat­tenfallsverk inledningsvis vissa allmänna energifrågor.

Sedan riksdagen våren 1980 beslutade att 12 kärnkraftsblock får utnytt­jas bedömer vattenfallsverket att produktionstillgångarna i det statliga kraftsystemet enligt nuvarande planering är tillräckliga under praktiskt taget hela 1980-talet. Förutsättningarna har, enligt verket, avsevärt för­bättrats för att planera och bygga ut elförsörjningssystemet för att tillgodo­se elefterfrågan på längre sikt.

Förutom pågående kärnkraftutbyggnad ingår i verkets planering för 1980-talet endast begränsade utbyggnader av vattenkraft och kraftvärme. Vissa kompletterande utbyggnader erfordras av de kommunala och privat­ägda produktionssystemen för att upprätthälla önskvärd leveranssäkerhet.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           381

Vid bedömning av utbyggnadsbehovet på 1990-talet förutsätter verket att de oljeeldade kondensanläggningar som finns idag finns kvar under 1980- och 1990-talen med undantag för de äldsta. Även befintliga gastur­biner beräknas bibehållas som effektreserv under tidsperioden.

I prop. 1978/79:115 föreslogs en ram om 65 TWh för vattenkraftutbygg­naderna. Vattenfallsverket framhåller att det är tveksamt om ens denna kvantitet kommer att uppnås. Eftersom utbyggnad av oljeeldade kraftverk inte skall ske, återstår utbyggnad av produktionsanläggningar eldade med kol, eller inom landet tillgängliga bränslen såsom torv och flis. Utbyggnad av vindkraft kan också tänkas om pågående utvecklingsarbete ger tillfreds­ställande resultat.

Kol, torv och flis bör, enligt verkets uppfattning, i första hand användas i kraftvärmeverk för att på bästa sätt utnyttja bränslet. Utbyggnadspoten­tialen för kraftvärmeverk har av Värmeverksföreningen beräknats uppgå Ull5000MWeleffekt.

Även om utvecklingsarbetet med vindkraft leder till att en kommersiell utbyggnad kan inledas under 1980- och 1990-talen kan vindkraften inte tillgodose hela det resterande behovet av produktionstillskott. Det är där­för, enligt verket, nödvändigt att räkna med en utbyggnad av kolkondens under 1990-talet.

Ett grundläggande problem vid planeringen av den framtida kraftförsörj­ningen är att den tid som går åt vid tillkomsten av nya produktionsanlägg­ningar är betydande; mellan 5 och 10 år. Enligt verkets uppfattning bör en beredskap åstadkommas genom en projektreserv av lämplig storlek och sammansättning. De anläggningar som skall ingå i projektreserven bör bearbetas så att lokaliseringen av kraftstationerna är bestämd och projek­teringen genomförd. Dessutom bör samtliga tillstånd för utbyggnad av anläggningen finnas.

Vattenfallsverket har under lång tid försökt att på detta sätt skapa en projektreserv. Det har emellertid visat sig vara svårt att fullfölja intentio­nerna, eftersom nödvändiga tillstånd inte har kunnat erhållas. Detta beror, enligt verkets uppfattning, huvudsakligen på att berörda myndigheter inte anser sig kunna medverka till att miljöstörande anläggningar kommer fill stånd om inte behovet är akut. Bostadsdepartementets rapport Hushåll­ning med mark och vatten 2 innehåller ett förslag om att samråd för stamnätsledningar inte skall fä ske förtån behovet av de eventuella framti­da ledningarna har prövats av central instans. Om förslaget genomförs kommer detta enligt verket att försvåra verkets möjligheter att planera såväl för distributions- som produktionsanläggningar. För att förbättra möjligheterna att anpassa utbyggnaderna efter behovet anser verket att riksdag och regering bör utfärda direktiv som gör det möjligt att skapa en projektreserv.

Vid uppbyggnad av en sådan projektreserv måste även behovet av nya kraftledningar och andra åtgärder för det ökade kraftöverföringsbehovet beaktas.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet            382

För hanteringen av kraftledningsfrägor i anslutning till en projektreserv för produktionssystemet är det, enligt verket, ett minimikrav att tidigt samråd kring erforderliga ledningars sträckning får komma till stånd. Ver­ket kommer att genomföra sådant samråd med berörda kommuner m.fl. för de ledningar som aktualiseras av projektreserven. Till vissa delar kan det bli nödvändigt att fastlägga ledningssträckningar och göra markreser­vationer i den kommunala markplaneringen.

I sin anslagsframställning redovisar vattenfallsverket även sysselsätt­ningsutvecklingen inom verkets område. Antalet anställda har under perio­den 1975-1980 varit nästan konstant. Verket beräknar att antalet anställda under 1980-talet kommer att minska med ca 2200 personer, huvudsakligen beroende på att anläggningsverksamheten för elproduktionsanläggningar kommer att minska kraftigt. Verket planerar att göra kraftfulla insatser för att erbjuda berörd personal alternativa sysselsättningar. Exempel på så­dana insatser är omplaceringar och olika former av utbildning samt ett intensifierat samarbete med arbetsmarknadsstyrelsen och statens arbets­marknadsnämnd. Trots dessa åtgärder bedömer verket att det blir nödvän­digt att entlediga en del av anläggningspersonalen eller att underlätta förtida avgång. Antalet övertaliga inom anläggningsverksamheten under 1980-talet uppgår till ca 900 personer.

I detta sammanhang kan nämnas att verket har engagerat sig i en särskild utredning för att utröna vilka åtgärder verket kan vidtaga i syfte att till Jokkmokks kommun förlägga aktiviteter som motverkar eller mildrar följ­derna av nedgången i sysselsättningen inom kraftverksbyggena i kom­munen. Bland de projekt som verket bedriver för att skapa sysselsättning kan nämnas ombyggnad av gamla ställverksbyggnaden i Porjus, nybygg­nad av kontors- och förtådslokaler i Jokkmokks centralort, förläggning till Jokkmokk av grundutbildning av drift- och underhällspersonal för nort-ländska vattenkraftstationer, etablering av företagshälsovårdscentral för centralorten, fiskefrämjande och naturvårdande åtgärder m.m. samt ut­veckling av mineralfyndigheter.

I anslagsframställningen redovisar vattenfallsverket också sin syn på frågor rörande bränsleförsörjningen och anför bl. a. följande.

Enligt statsmakternas energipolitiska intentioner skall övergäng från olja till fasta bränslen ske i den utsträckning som det är tekniskt och ekono­miskt genomförbart. Vattenfallsverket samarbetar med ett antal kommu­nala energiföretag för att få till stånd torv- och fliseldade kraftvärmeverk och hetvattencentraler samt koleldade kraftvärmeverk. Verkets strävan är att öka sin verksamhet på detta område.

Trots den goda elförsörjningssituationen under 1980-talet bör, enligt verkets uppfattning, projekten avsedda för fasta bränslen fullföljas enligt gällande tidplaner för att minska oljeberoendet.

Utbyggnad av koleldade kraftvärmeverk och hetvattencentraler har hit-fills inte kunnat ske på grund av koleldningens befarade inverkan på

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           383

miljön. Det är därför, enligt verket, nödvändigt att klargöra kolanvänd­ningens miljökonsekvenser och tillämpa sådana lösningar att kol blir ett acceptabelt bränsle för de större städernas värmeförsörjning.

Regeringen gav i juli 1979 vattenfallsverket i uppdrag att i samarbete med berörda intressenter - övrig kraftindustri, kommunerna och industrin - utreda kolanvändningens hälso- och miljökonsekvenser. Projektet har antagit namnet Projekt Kol-Hälsa-Miljö (Projekt KHM). Enligt direktiven skall en huvudrapport lämnas till regeringen den 1 oktober 1981 och slutrapporten ett år därefter.

Möjligheterna att bygga om Forsmarks och Ringhals kärnkraftverk för värmeavtappning och överföra hetvatten till Uppsala/Stockholm resp. Gö­teborg har studerats i ett antal utredningar under senare delen av 1970-talet.

Verket påpekar att ombyggnaden av kärnkraftverken och utbyggnaden av hetvattenledningarna inte kan vara genomförd förrän mot slutet av 1980-talet. Vid denna tidpunkt beräknas att nu befintliga och beslutade elproduktionstillgängar behövs för att klara den prognoserade elkonsum­tionen.

Ombyggnaden till kombinerad el- och värmeproduktion innebär en radi­kal förbättring av totalverkningsgraden i anläggningarna. Värmeuttaget medför dock en minskning av elproduktionen, som måste ersättas med nya elproduktionsanläggningar, t. ex. kolkondensanläggningar. Ombyggnad av block som är i drift ger dessutom besvärande störningar under ombygg­nadstiden.

En särskild arbetsgrupp har under hösten 1980 undersökt möjligheterna att genomföra projektet med värmeöverföring från Forsmark. Resultatet av gruppens arbete har redovisats i det föregående (kapitel 8).

En betydande del av det svenska bostadsbeståndet uppvärms idag med lätt eldningsolja. Svårigheterna att skaffa sådan olja i framtiden bedöms bli störte än för den tunga oljan. Priset är dessutom avsevärt högre. En del av dessa bostäder kan anslutas till fjärtvärmesystem, vilket underlättar över­gång till fasta bränslen. I många områden är elvärme, eventuellt komplet­terad med andra uppvärmningsformer, i huvudsak det enda alternativet till den lätta eldningsoljan. Under 1980-talet kommer det att finnas en bety­dande elproduktionskapacitet som bör kunna användas för att ersätta olja.

Den stora ökningen av kombinationspannor där el är ett av energialter­nativen innebär möjligheter att snabbt minska oljeanvändningen. Detta förhållande bör, enligt verket, beaktas av eldistributörerna och kraftföreta­gen så att överbelastning av kraftnät och produktionssystem kan undvikas. Utformningen av uppvärmningssystemen bör göras så att effektivare an­vändning av el, t. ex. med värmepumpar, inte utesluts.

Vattenfallsverket har i anslagsframställningen föreslagit att ett antal elpannor skall anskaffas och installeras i fjärrvärmesystem och processin­dustrier i syfte att minska oljeförbrukningen under de perioder under 1980-

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet             384

talet då kraftbalansen så medger. Verket bedömer, bl. a. efter diskussioner med ett antal kommuner och industriföretag, det vara möjligt att inom verkets distributionsområde installera elpannor med en sammanlagd effekt av omkring 400 MW. För budgetåret 1980/81 begär vattenfallsverket att få disponera 5 milj. kr., motsvarande investeringar för en panneffekt av omkring 50 MW, för detta ändamål. För budgetåret 1981/82 beräknar verket ett medelsbehov om 35 milj. kr. för samma ändamål.

Verket fick hösten 1979 i uppdrag av regeringen att utreda och lägga fram förslag om åtgärder som syftar till bättre utnyttjande av verkets befintliga anläggningar.

Utredningarna med anledning av regeringens uppdrag omfattar vatten­kraft, värmekraft, stamnätet och regionala och lokala kraftnät. En första etapp av utredningen har redovisats.

Enligt den senaste femårsplanen för forskning, utveckling och demon­stration kommer vattenfallsverket att under perioden 1980/81-1984/85 satsa ca 400 milj. kr. pä forskning och utveckling.

Arbetet inom solvärme- och värmepumpområdena har intensifierats. Beslut har träffats om utbyggnad av laboratoriet i Älvkarleby för praktiska prov med solvärme och värmepumpar. Vattenfallsverket har också för avsikt att etablera samarbete med komponenttillverkare.

Beslut har träffats om en utbyggnad i Avesta av ett bergrumslager för 15000 m' varmvatten. Under perioden 1982-1985 skall ett program ge­nomföras för att klarlägga möjligheterna till lagring i bergrum.

Verket bedriver vidare försöksverksamhet med värmepumpar i bl. a. Sala, Sundsvall och Linköping. Dessutom utreder och projekterar verket ett antal försöksanläggningar, ofta i samarbete med kommuner som t. ex. i Göteborg och Eskilstuna. I laboratoriet i Älvkarleby har en värmepump med en effekt av 150 kW som utnyttjar isbildningsvärme tagits i drift. Om resultaten blir framgångsrika planeras installation av en väsentligt större anläggning baserad på samma princip i Göteborg.

I Älvkarleby uppförs vidare ett par extremt energisnåla enfamiljsvillor utrustade med små värmepumpar. Avsikten är att försöka få fram nya hustyper med effektivare energiutnyttjning än de som f. n. finns.

Arbetena tillsammans med Södertälje kommun för uppvärmning av ca 500 lägenheter i Järna med solenergi har fortsatt med ytterligare projekte­ring. Förutsättningarna för ett genomförande får bedömas som goda även om det knappast är att förvänta att solvärmen där skall vara kommersiellt lönsam jämfört med konventionell fjärrvärme vid dagens oljepriser. Arbe­tets stora värde ligger i att det ger väsentliga erfarenheter för såväl kom­ponenttillverkare som för byggnadsföretag av det praktiska utförandet av solenergi- och värmepumpanläggningar. Ett eventuellt beslut om utbygg­nad kan väntas tidigast under år 1983.

Inom vindkraftområdet samarbetar vattenfallsverket med nämnden för energiproduktionsforskning (NE) vid byggandet av ett vindkraftaggregat

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           385

på Gotland. Utvecklingsarbetet innebär för verkets del bl. a. klariäggande av hur vindens variationer i tid och rum påverkar anläggningarnas lokalise­ring och utformning, vindkraftproduktionens återverkan på kraftsystemets produktionsreglering och överföringsbehov.

Vattenfallsverket har tidigare redogjort för de studier som verket har bedrivit tillsammans med dåvarande Statsraff AB i syfte att klarlägga de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för att bygga en anläggning för kraftproduktion baserad på förgasning av svavelrika bränslen, bl. a. rest­oljor, det s. k. POX-projektet. Projektet kallas numera Gasification Com­bined Cycle (GCC). Anläggningen kan också ges kraft värmeutförande. Kompletterande undersökningar har utförts för att bl. a. klariägga bränsle­försörjningen, miljöfrågor och vissa tekniska problem. Verket har träffat en överenskommelse med Svenska Petroleum AB, i vilket Statsraff AB numera ingår som dotterföretag under namnet Svenska Petroleum Techno­logy AB, om gemensam projektering av anläggningen. Beslut om att upp­föra en första anläggning kan fattas tidigast år 1981.

Transportsektorn är mycket energikrävande och det helt dominerande drivmedlet utgörs av oljeprodukter. Inom vattenfallsverket har slutförts en studie beträffande teknik och utvecklingsmöjligheter för eldrivna fordon. Resultatet visar att el för användning till fordonsdrift är energiekonomiskt fördelaktigt samtidigt som de miljömässiga fördelarna är påtagliga.

På kärnsäkerhetsområdet har vattenfallsverket gjort en översyn av den för säkerheten styrande förtagspolicyn. En mycket hög säkerhet hos de kärnkraftverk som verket har ansvar för eftersträvas. Erforderliga resurser skall finnas för ett effektivt säkerhets- och kvalitetsarbete. Teknisk ut­veckling och erfarenhetsåterföring inom säkerhetsområdet skall bedrivas systematiskt. För att ge reaktorsäkerhetsfrågorna en central roll har en särskild organisation med ett trettiotal anställda bildats inom verket, det s. k. kärnreaktorsäkerhetsprojektet (KSP).

Vidare har verket tillsammans med övriga kärnkraftföretag i Sverige inrättat Rådet för Kärnkraftsäkerhet. Detta började sin verksamhet den 1 april 1980 och har tilldelats viktiga uppgifter vad gäller erfarenhetsåterfö­ring, säkerhetsanalys, forskning och utveckling, utbildning, kvalitetssäk­ring och haveriberedskap.

F.n. pågår en säkerhetsstudie för Ringhals 1 och under våren 1981 startar motsvarande studie för Ringhals 2.

Världsmarknadspriset på uran har sjunkit de senaste åren. Priset beräk­nas under de närmaste åren komma att stabiliseras vid nuvarande nivå. Vattenfallsverkets och Forsmarks Kraftgrupp AB:s behov av uran är täckt t.o.m. är 1984. Marknaden bedöms gynnsam för kompletterande upp­handling. Verket har tillsammans med Svensk Kärnbränsleförsörjning AB (SKBF) regelbundna kontakter med leverantörer i bl a. Kanada och Au­stralien. Verket strävar efter att få spridning av bränsletillverkningen pä olika leverantörer för att uppnå högre leveranssäkerhet. Utvecklingsarbete 26   Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 90

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet             386

inom kärnbränsleområdet bedrivs i samverkan med bl. a. Studsvik Energi­teknik AB.

Vattenfallsverkets inköp av oljeprodukter sköts av Svenska Petroleum AB, som ägs av verket och Statsföretag AB. Under år 1979 nådde företaget en marknadsandel av oljeprodukter på ca 10% och svarade för ca 15% av den råolja och de oljeprodukter som tillfördes Sverige.

Problemen med oljeförsörjningen och utvecklingen på energiområdet i allmänhet gör, enligt verket, en återintroduktion av kol på den svenska energimarknaden angelägen. Förutsättningarna belyses bl. a. i en under våren 1980 offentliggjord internationell kolstudie (WOCOL - Coal bridge to future) och i en rapport från det av vattenfallsverket tillsammans med Luossavaara-Kiirunavaara AB (LKAB) och Sydkraft AB genomförda pro­jektet Kol 90.

Enligt denna rapport bör kolimporten grundas på en långsiktigt säkrad tillförsel genom leveransavtal med och produktionsdeltagande i länder som från försörjningssynpunkt betraktas som stabila. Samarbetsformer bör skapas mellan svenska kolkonsumenter och kolintressenter. Vattenfalls­verket har föreslagit att ett kolbolag med medverkan från statliga, kommu­nala och privata intressenter skall bildas i enlighet med vad jag har redo-ort för i min anmälan till tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1980/81 (prop. 1980/81:25bil. 9, NU 1980/81:23, rskr 1980/81:112).

I anslutning till att vattenfallsverkets utredning om torveldade anlägg­ningar lämnades våren 1979 startade inventering och undersökning av torvmossar i Umeåområdet. Undersökningarna har utgjort underlag dels för de ansökningar att bearbeta torv som lämnades vid halvårsskiftet 1980, dels för anbudsförfrågan till tänkbara torvproducenter. Inkomna anbud har utvärderats under hösten 1980 för att avtal skall kunna slutas samtidigt som beslut fattas om utbyggnad av ett torveldat kraftvärmeverk i Umeå. Inventering av torvmossar pågår också i Östersundsområdet och i Boden­området, där torvförsörjningsmöjligheterna till en planerad hetvattencen­tral undersöks.

LKAB startade, redan före vattenfallsverkets torvutredning, undersök­ningar av möjligheten att starta torvproduktion i Gällivare. Förhandlingar om villkoren för leverans av torv till den planerade hetvattencentralen pågår.

Elförsörjningen

Elkonsumtionen i landet inkl. överföringsförluster var 0,9% högre under budgetåret 1979/80 än under budgetåret 1978/79 och uppgick till 93,5 TWh. Exporten steg med ca 25 % till 3,9 TWh.

Industrins elkonsumtion ökade något snabbare än den totala förbruk­ningen eller med 1 % och uppgick till 40,4 TWh. Ökningen kan till största delen hänföras till gruvindustrin samt pappers- och papptillverkningen.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet            387

Kemisk massa samtjärn-, stål- och metallverk minskade sin förbrukning. Konflikten på arbetsmarknaden under våren 1980 medförde en temporär minskning på inemot 1 TWh eller ca 2% av elförbrukningen inom främst industri- och kommunikationssektorerna.

Ökningstakten för elförbrukningen inom gruppen hushåll, handel m.m. blev avsevärt lägre än under budgetåret 1978/79 eller ca 0,2%. Orsaker till detta kan, enligt vattenfallsverket, vara den högre genomsnittstempera­turen samt nedgången av bostadsbyggandet. Andra tänkbara orsaker är de senaste årens prishöjningar på elkraft samt en ökad sparbenägenhet hos abonnenterna.

Av följande tabell framgår hur den totala tillgången på elkraft har förde­lat sig mellan olika kraftslag och import under de två senaste budgetåren.

1978/79                1979/80

 

TWh

%

TWh

%

Vattenkraft Kärnkraft Övrig kraft Import

Total krafllillgäng

57.8

20,9

13,2

3,9

95,8

60

22 14 4

100

60,5

21,9

9,8

5,2

97,4

62 23 10

5

100

Under budgetåret 1979/80 färdigställdes nya vattenkraftanläggningar motsvarande en årsproduktion av 0,2 TWh. Den totala produktionen av vattenkraft var 2,7 TWh högre än under budgetåret 1978/79 främst beroen­de pä viss avsänkning av regleringsmagasinen. Vattenkraftproduktionen var trots detta ca 1 % lägre än hittills tillämpade värden för normal produk­tion.

Kärnkraften svarade under budgetåret 1979/80 för 23% av den totala krafttillgången i landet jämfört med 22% budgetåret innan. Produktionen i de sex idrifttagna kärnkraftblocken motsvarar 96% av energimängden vid förväntad tillgänglighet.

Tack vare ökad vatten- och kärnkraftproduktion samt en ökad import blev det möjligt att ytterligare sänka produktionen av oljebaserad värme­kraft med drygt 3 TWh jämfört med 1978/79. Oljebesparingen motsvarar ca 500000 ton olja.

Elkonsumtionens utveckling på längre sikt är beroende av bl. a. tillväx­ten i ekonomin, tillväxtens fördelning på olika näringsgrenar och industri­branscher, prisutvecklingen på elektricitet och olja, befolkningsutveck­lingen och bostadsbyggandet.

Den genomsnittliga ökningstakten under perioden 1973-1979 har varit 3,5% per år. Den s.k. övrigsektorn, dvs. hushåll, handel m.m., har ökat med 6,5% per är och har svarat för praktiskt taget hela tillväxten. Indu­strins elkonsumtion befann sig vid periodens slut på ungefär samma nivå som vid dess början. Förändringen frän det ena året till det andra har dock

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       388

varierat avsevärt bl. a. till följd av konjunktur- och temperaturvariationer.

Enligt statens industriverks (SIND) båda elprognoser från hösten 1977, vilka utgjorde underlag för energikommissionens arbete, beräknades el­konsumtionen år 1985 uppgå till resp. 124 TWh och 127 TWh. Den genom­snittliga elkonsumtionstillväxten till år 1985 beräknades sålunda bli drygt 4% per år.

Hösten 1978 avgav SIND en energiprognos avseende tiden 1977-1983 till 1978 års långtidsuUedning. Bedömningarna utgår från de i långtidsut­redningen angivna förutsättningarna rörande samhällsekonomin. Resulta­tet, såvitt gäller efterfrågan på el, ligger praktiskt taget helt i linje med den högre av SIND:s prognoser från år 1977.

De beräkningar för elanvändningen under perioden 1978-2000 som kon­sekvensutredningen presenterade inför folkomröstningen om kärnkraften gjordes med utgångspunkt i 1978 års långtidsutredning. Vid en jämförelse mellan utredningens kalkyler enligt referensalternativet och prognosen för elanvändningen enligt prop. 1978/79: 115 är skillnaden på totalnivå liten och ligger sannolikt inom osäkerhetsintervallet. I propositionen angavs för år 1990 ett intervall på 124-127 TWh medan utredningens beräkningar anger 125 TWh. Den totala belastningsnivån inkl. överföringsförluster blir för propositionens prognos 136-140 TWh och för utredningens prognos 138 TWh. För 1990-talet pekar utredningens uppskattningar på en fortsatt ökning av elanvändningen med ca 2% per år jämfört med en ökningstakt på 3,5%-för perioden 1978-1990.

Vattenfallsverket finner det rimligt att räkna med en sådan utveckling av elförbrukningen. Liksom förra året vill vattenfallsverkel emellertid under­stryka osäkerheten hos de refererade bedömningarna. Bland de osäker­hetsfaktorer som verket då pekade pä var risken för att den framtida produktionstillväxten bedöms alltför pessimistiskt efter perioden 1973-1978, som har kännetecknats av en industriell stagnation, och att optimis­men beträffande möjligheterna att spara energi kan visa sig ha varit alltför stor. Dessa osäkerhetsfaktorer kvarstår. Till detta kommer att akuta stör­ningar i oljetillförseln och kraftiga höjningar av oljepriserna på kort tid kan öka efterfrågan pä elektrisk energi, särskilt för uppvärmning. Osäkerheten innebär givetvis också att elförbrukningen kan bli mindre än vad dessa prognoser innebär.

Pä grundval av uppgifter från flertalet egna industriabonnenter och åter­distributörer har vattenfallsverket gjort en prognos över den egna kraftför­säljningen under den närmaste tioårsperioden. Enligt denna prognos kom­mer verkets fasta leveranser inkl. överföringsförluster att årligen öka med 3,9% till 53,4 TWh under perioden 1978/79-1983/84 och 3,6% till 61,7 TWh under perioden 1983/84-1987/88. Under kalenderåret 1985 beräknas således förbrukningen nu bli 56,3 TWh. Med antagande om linjär tillväxt erhålls för kalenderåret 1990 enligt den senaste prognosen en förbrukning av ca 67 TWh.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet

389

Med antagandet att vattenfallsverket kommer att behålla sin marknads­andel svarar verkets prognos mot en elförbrukning inkl. överföringsförlus­ter i hela landet om 141 TWh år 1990.

Utbyggnadsprogram

Under budgetåret 1979/80 färdigställdes det första aggregatet i ombygg­naden av Näs kraftstation i Dalälven samt utbyggnaden i Porjus kraftsta­tion i Luleälven.

Tidigare beslutade och nu föreslagna kraftproduktionsanläggningar framgår av följande sammanställning.

 

Utbyggnads-

Förlägg-

Planerad

Redovisad i

 

 

objekt

ningsort/ älv

idrift­tagning budgetår

proposition

 

 

Harspränget 5

Luleälven

1980/81

1975:30

bil.

1

Granboforsen

Indalsälven

1980/81

1977/78: 125

bil.

11

Näs 2

Dalälven

1980/81

1977/78:25

bil.

11

Åsele

Ångerman-älven

1980/81

1974:1

bil.

15

Lilla Edel 4

Göla älv

1981/82

1976/77; 100

bil.

17

Ligga 3

Luleälven

1981/82

1975:30

bil.

1

Harspränget,

Luleälven

1982/83

1979/80: 100

bil.

17

tunnel

 

 

 

 

 

Messaure 3

Luleälven

1983/84

1977/78: 116

 

 

Stenkullafors

Ångerman-älven

1983/84

1974: 1

bil.

15

Vietas, tunnel

Luleälven

1985/86

1979/80: 33

 

 

Kärnkraft

Forsmark 1

1980/81

1973: 1

bil.

15

Kärnkraft

Ringhals 3

1980/81

1972: 1

bil.

15

Kärnkraft

Forsmark 2

1981/82

1973: 1

bil.

15

Kärnkraft

Ringhals 4

1982/83

1973: 1

bil.

15

Kärnkraft

Forsmark 3

1985/86

1975/76: 100

bil.

15

Slornorrfors 4

Umeälven

1985/86

Föreslagen

 

 

Utbyggnadsprogrammet föresläs bli kompletterat med ett fjärde aggre­gat i Stornorrfors kraftstation i Ume älv med planerad idrifttagning under budgetåret 1985/86.

Stornorrfors togs i drift år 1958. Stationen är utrustad med tre aggregat med en sammanlagd effekt av 410 MW och förberedd för ett fjärde aggre­gat. Energiproduktionen i stationen uppgår till ca 2 160 GWh/år. Fallhöj­den är 75 m och utbyggnadsvattenföringen 700 mVs. Stornorrfors är den nedersta av kraftstationerna i Umeälven. Även vattnet från Vindelälven passerar stationen. Eftersom Vindelälvens vatten inte är årsreglerat upp­kommer spill vid Stornorrfors under flöden i Vindelälven.

Den nu föreslagna tillbyggnaden innebär att den totala utbyggnadsvat­tenmängden ökar med 275 till 975 mVs. Maximieffekten ökar till 580 MW och energiproduktionen med 130 till 2290 GWh/år. Tillskottet i produktion beror huvudsakligen på att det vatten som eljest skulle spillas under

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       390

sommaren kommer att ledas genom stationen, men till en del på att det nya aggregatet kommer att få bättre verkningsgrad än de gamla. Tillbyggnaden bedöms uppfylla lönsamhetskraven genom att behovet av dyrare kraftpro­duktion i befintliga oljeeldade anläggningar minskas. Inverkan pä mot­stående intressen är ringa, bl. a. eftersom dämningsgränsen inte kommer att ändras. Utöver arbeten i maskinsal, intag och sugrör planeras inga permanenta byggnadsåtgärder. Projektet ger en sysselsättning på platsen motsvarande ca 225 årsverken. Arbetena beräknas pågå ca fyra och ett halvt år. De egentliga byggnadsarbetena kan påbörjas redan under inneva­rande budgetår om erforderliga tillstånd erhålls. Investeringen beräknas till 215 milj. kr.

Regeringen har förklarat utbyggnaden av Messaure kraftstation med ett tredje aggregat tillåtlig enligt vattenlagen. Beslut om eventuella särskilda villkor i samband med tillståndet har liksom för effektutbyggnaderna Por­jus 12, Harspränget 5 och Ligga 3 inte fattats.

Eftersom vattenfallsverket är angeläget att i möjligaste mån upprätthälla sysselsättningen i Norrbotten har tillstånden tagits i anspråk utan att avvakta regeringens beslut om särskilda villkor. I den utsträckning dessa kommer att öka medelsbehovet och/eller väsentligt minska projektens lönsamhet avser vattenfallsverket att återkomma i ärendet.

I äldre vattenkraftstationer är kompletteringar och successiv förnyelse av vissa anläggningsdelar nödvändiga bl.a. med hänsyn till personsäker­hets- och miljökrav samt till krav på anpassning till modern teknik. Exem­pel på sådana åtgärder som ingår i verkets utbyggnadsplan är bullerbe­kämpning, tryckluftsbromsning, kylvattenreglering, bärlagersmörjning, in­stallation av brandlarm, tyristormagnetisering, utbyte av diverse elektriska och mekaniska anläggningsdelar samt upprustning av byggnadsbeståndet.

Regeringen meddelade den 27 mars och den 10 april 1980 att Ringhals 3 och Forsmark 1 resp. Forsmark 2 och Ringhals 4 skall få tillföras kärn­bränsle utan hinder av vad som föreskrevs i lagen (1979:335) om förbud mot att under viss tid tillföra kärnreaktorer kärnbränsle, den s. k. rådrums­lagen. Tillstånden avser den tidsperiod under vilken giltigt upparbetnings­avtal finns tecknat, vilket för Ringhals 3 och Forsmark 1 innebär t. o. m. är 1990 resp. för Ringhals 4 och Forsmark 2 t. o. m. år 1986.

Den av riksdagen godkända överenskommelsen om begränsning av ut­byggnadstakten för Forsmark 3 som träffades mellan delägarna i Fors­marks Kraftgrupp AB upphörde att gälla i och med utgången av budgetåret 1979/80 (prop. 1979/80:33 s. 14-15, NU 1979/80:25, rskr 1979/80:134). Tidplanen för det fortsatta arbetet på Forsmark 3 innebär att blocket kan tas i drift under hösten 1985. Mot denna bakgrund och med hänsyn tagen till den tid som går ät för att tillföra reaktorerna bränsle samt rekrytera och utbilda personal gäller följande tidpunkter för kommersiell idrifttagning av ännu inte idrifttagna kärnkraftblock:

Forsmark 1 den 1 februari 1981

Ringhals 3 den 1 februari 1981

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet

391

Forsmark 2 den I augusti 1981

Ringhals 4 den 1 november 1982

Forsmark 3 den 1 augusti 1985

Enligt rådrumslagen är innehavare av kärnreaktor berättigad till ersätt­ning av staten för förlust som har uppkommit genom all idrifttagandet av reaktor har fördröjts till följd av lagen. Förhandlingar om ersättning inled­des i maj 1979 sedan en statlig förhandlare hade utsetts. Resultatet av dessa överläggningar har presenterats i prop. 1980/81: 25 bil. 9.

Övriga anläggningar i utbyggnadsplanen antas bli färdigställda i enlighet med de planer som tidigare har redovisats.

Med befintliga anläggningar, beslutade och föreslagna utbyggnader samt prognosticerad elefterfrågan erhålls energi- och effektbalanser i det statliga kraftsystemet enligt följande sammanställningar.

Energibalanser budgetåren 1981/82-1987/88 (i TWh)

 

 

81/82

82/83

83/84

84/85

85/86

86/87

87/88

Primaförbrukning

 

 

 

 

 

 

 

enligt normalärs-

 

 

 

 

 

 

 

prognosen inkl.

 

 

 

 

 

 

 

tillkommande pri-

 

 

 

 

 

 

 

maförbrukning

 

 

 

 

 

 

 

(0,5 TWh) vid

 

 

 

 

 

 

 

exceptionella

 

 

 

 

 

 

 

torrärsförhål-

 

 

 

 

 

 

 

landen

50,3

52,0

53,9

55,6

57.9

60.1

62.2

Försäljning lill

 

 

 

 

 

 

 

andra kraflföre-

 

 

 

 

 

 

 

tag inkl. export

2,8

3,3

3,6

2,6

1,5

1,3

1,2

Summa förbrukning

53,1

55,3

57,5

58,2

59,4

61,4

63,4

Krafllillgång

 

 

 

 

 

 

 

från egna befint-

 

 

 

 

 

 

 

liga, beslutade

 

 

 

 

 

 

 

och föreslagna

 

 

 

 

 

 

 

valtenkraftanlägg-

 

 

 

 

 

 

 

ningar, medelår

30,2

30,2

30,4

30,5

30,5

30.7

30,7

Krafllillgång

 

 

 

 

 

 

 

från egna befint-

 

 

 

 

 

 

 

liga och beslutade

 

 

 

 

 

 

 

värmekraflanlägg-

 

 

 

 

 

 

 

ningar vid medel-

 

 

 

 

 

 

 

tillgänglighet

 

 

 

 

 

 

 

fossileldad

 

 

 

 

 

 

 

kraft

12,1

12,1

12,1

12,1

12,1

12,1

12,1

kärnkraft

20,6

25,4

27,4

28,3

32,5

33,7

34,1

Köp från andra

 

 

 

 

 

 

 

kraftföretag

 

 

 

 

 

 

 

inkl. import

4,3

4.3

4,3

4.2

4,2

4,0

4,0

Summa kraftlill-

 

 

 

 

 

 

 

gång enligt

 

 

 

 

 

 

 

energikriteriel'

57,4

61,7

63,7

64,5

68,3

69,4

69,7

Brist enligt

 

 

 

 

 

 

 

energikriteriet

-

-

-

-

-

-

-

' Energikriterium: Total produktionsförmåga = 0,8xvaltenkraftproduktion -l-0,9xvärmekraflproduktion.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet

392

Effektbalanser budgetåren 1981/82-1987/88 (i MW)

81/82      82/83      83/84      84/85      85/86      86/87   87/88

Den primära för­brukningens maximalvärde

Försäljning lill andra kraflföre­tag inkl. export

Summa belastning

Installerad effekt i egna befintliga, beslutade och före­slagna vattenkraft-anläggningar, medelår

Installerad effekt i egna befintliga och beslutade vär-mekraflanlägg-ningar

fossileldad kraft kärnkraft

Köp från andra kraftförelag

Summa installe­rad effekt

Effeklreserv

Dito i % av primaförbruk­ningens maxi­malvärde

9200      9500      9900     10200     10600     11000  11400

120     380      360     210       60       60        60

9320       9880     10260     10410     10660     11060 11460

7652      7824      8020      8020      8 190      8218    8218

2440 2440

5 500    5 500

137 137

16295      16295

5 235    4 835

2440       2 440       2 440       2 440       2440 3 805      4 720      4 720      4 720      5 500

180

180

165

165

180

14077     15164     15360     15345     16295

4757       5284      5 100      4935       5635

47.6     42.4

51,7        55,6        51,5        48,4        53,2

Som framgår av sammanställningen kan den beräknade energiförbruk­ningen tillgodoses med önskad leveranssäkerhet t.o.m. budgetåret 1987/ 88 med hittills beslutade och nu föreslagna produktionsanläggningar. Även från effektsynpunkt väntas leveranssäkerheten bli tillfredsställande under samtliga redovisade budgetår.

De överskott pä produktionsresurser som balanserna antyder utgör en­ligt vattenfallsverket en säkerhet mot oförutsedda elbehov och gör det möjligt att begränsa användningen av olja till ett minimum.

Av vad vattenfallsverket har anfört följer att något beslut om nya pro­duktionsanläggningar inte behöver fattas under innevarande budgetår för att kraftförsörjningen inom det statliga avsättningsområdet på fastlandet skall kunna klaras fram till slutet av 1980-talet.

Av andra än omedelbara elförsörjningsskäl kan emellertid ytterligare produktionsenheter komma att färdigställas under den berörda perioden. Utöver tillbyggnaden av Stornorrfors gäller detta t. ex. på kraftvärmeom-rådet där verket tillsammans med vissa kommuner f.n. projekterar nya anläggningar för fasta bränslen.

I de redovisade balanserna mellan produktionsresurser och efterfrågan pä el har Västerås kondenskraftstation inte medräknats. Stationen, som är

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       393

oljeeldad, är gammal och delvis i sådant skick att betydande ombyggnads-och reparationsarbeten erfordras för att få anläggningen i driftdugligt skick. Utredningar har visat att fortsatt produktion eller produktionsbe­redskap i stationen inte kan ekonomiskt motiveras. Vattenfallsverket räk­nar inte heller med att staUonen skall erfordras under 1980-talet för att upprätthålla erforderlig leveranssäkerhet. Dä ett stort antal av den nu befintliga personalen kommer att avgå av åldersskäl har vattenfallsverket fattat principbeslutet att avveckla stationen. En avveckling bedöms i dags­läget kunna vara genomförd till sommaren 1983.

Vattenfallsverkets projekteringsplaner omfattar ytterligare ett antal vat­tenkraftutbyggnader, en kolkondensanläggning i Söderhamn alternativt Oxelösund, de tidigare nämnda torveldade anläggningarna för kraftvärme, GCC-anläggningen i Lysekil och hetvattencentralerna samt koleldade kraftvärmeverk i Göteborg och Stockholmsområdet.

Vid prövningen enligt vattenlagen av Sädva kraftstation jämte utökad reglering av Sädvajaure i Skellefteälven har regeringen föreskrivit särskil­da villkor beträffande vattentappning m. m. Riksdagen har beslutat att medge det intrång i Pieljekaise nationalpark som regleringen orsakar. Det är alltjämt oklart huruvida de tilltänkta samarbetsparterna Skellefteå kom­mun, Boliden AB och vattenfallsverket önskar fullfölja projektet. Vatten­fallsverket avser att slutföra samarbetsförhandlingarna sä snart konse­kvenserna av nämnda villkor har utretts. Anläggningen bedöms numera kunna bli färdigställd tidigast under budgetåret 1985/86.

Vattenfallsverket lämnade våren 1980 in ansökan till vattendomstolen om att få bygga ytteriigare ett aggregat i vardera av de två stationerna Porsi och Laxede och att få ökad rätt fill korttidsreglering i Luleälvens nedre del. Vattendomstolen kommer att överlämna ärendet till regeringen för pröv­ning. Genomförs projekten blir sysselsättningsökningen pä platsen ca 560 årsarbeten. Förutsättningen för att investeringen skall kunna förräntas av vattenfalls verket är att rätt till ansökt korttidsreglering erhålls.

Regeringen uppdrog i september 1979 åt vattenfallsverket att fullfölja projekteringen av överledning av vatten från Vojmsjön till Malgomaj. Projektet kallas Fatsjö kraftstation. Projekteringen utförs i samråd med länsstyrelsen i Västerbottens län och Vilhelmina kommun. Ansökan till vattendomstolen beräknas bli inlämnad under första kvartalet 1981. Vat­tenfallsverket planerar att redogöra för projektet i anslagsframställningen för budgetåret 1982/83.

Projekteringen av ett kraftvärmeverk i Göteborg för eldning med såväl kol som olja har utförts fram till underlag för lokaliseringsansökan. Lokali­seringsansökan har inlämnats till regeringen av Energiverken i Göteborg. Ärendet vilar i avvaktan på ett ställningstagande från kommunens sida.

Beslut om ett flertal värmeproducerande anläggningar i Storstockholms­området måste fattas inom de närmaste åren. SIND redovisade i juni 1979 en slutrapport om södra Storstockholms värmeförsörjning inkl. Södertälje.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       394

Utredningen avsåg att redovisa hur värmeförsörjningen inom detta område bör lösas under 1980-talet samt belysa möjliga, inte oljebaserade, alterna­fiv för regionens Qärrvärmeförsörjning. Utredningen förordade ett alterna­tiv som bl. a. innebär utbyggnad av sju lokala koleldade kraftvärmeblock under 1980- och 1990-talen med lokalisering till Igelsta i Södertälje, Fittja, Lövsta och Vårtan.

Efter att ha samrått med berörda kommuner har SIND rekommenderat att kolbaserade kraftvärmeverk uppförs i Augustendal för att förse Nacka och Stockholm med värme samt i Fittja för att förse Botkyrka, Huddinge och Södertälje med värme. Resterande värmebehov under 1980-talet i södra regionen bör klaras med koleldade värmecentraler i Igelsta.

Vattenfallsverket har fört långt framskridna förhandlingar med Södertäl­je energiverk om ett koleldat kraftvärmeverk i Igelsta. Det planerade kraftvärmeverket kommer nu att ersättas med en utbyggnad av fyra kolel­dade hetvattencentraler. Förhandlingar om Fittjaverket kan återupptas sä snart ett klarläggande om den fortsatta inriktningen föreligger. Verket framhåller det angelägna i att ett klart ställningstagande sker i frågan om Storstockholmsområdets värmeförsörjning.

Arbetet med projektering av ett första koleldat kondenskraftverk har påbörjats och är inriktat på möjlig idrifttagning under år 1989. Kontakter har upptagits med berörda kommuner för lokalisering av blocket till Oxelö­sund alternativt Söderhamn.

Ifråga om distributionsanläggningar anför vattenfallsverket bl.a. föl­jande. Det svenska kraftsystemet utgör en del i ett sedan långt tid relativt väl integrerat nordiskt system. Det nordiska samarbetet på elförsörjnings­området innebär för alla parter väsentliga fördelar, inte minst från ekono­misk synpunkt. Grunden för kraftsamarbetet inom och mellan de nordiska länderna är väl utbyggda nationella stamnät och starka samkörningsförbin-delser mellan de olika stamnäten. Avtal har träffats mellan vattenfallsver­ket. Sydkraft AB och det danska ELKRAFT om en andra 400 kV förbin­delse Sverige-Själland (jft prop. 1979/80: 100 bil 17 s. 160).

Oavsett de nordiska kraftutbytena måste det svenska kraftledningsnätet, såväl stamnät som regionala och lokala nät byggas ut i takt med elkonsum­tionens tillväxt.

Upprustningen av äldre stamnätsanläggningar fortsätter och tar nu i anspråk betydande resurser.

För Gotland, som utgör ett separat system, erfordras särskilda övervä­ganden vid bedömning av utbyggnadsbehovet. Utredningar visar, enligt vattenfallsverket, att kraftsystemet på ön behöver förstärkas vid mitten av 1980-talet. Detta accentueras av att den befintliga likströmslänkens tek­niska livslängd beräknas vara slut vid denna tidpunkt. En ekonomisk jämförelse mellan en ny likströmslänk från fastlandet och en kolkondens­anläggning på Gotland visar att det förstnämnda alternativet bör väljas. Arbetet inriktas mot idrifttagning under budgetåret 1984/85 eller om möjligt tidigare.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           395

I anslagsframställningen begär verket dels 51,2 milj. kr. på tilläggsbudget för innevarande budgetår för en ny likströmsförbindelse till Gotland, dels 24 milj. kr. för samma ändamål för budgetåret 1981/82. Totalt beräknas förbindelsen medföra en investering pä 240 milj. kr. uttryckt i prisnivå juli 1980.

Vid min anmälan till tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1980/81 (prop. 1980/81: 25 bil. 9) har jag behandlat denna fråga och därvid föreslagit att ytteriigare 51,2 milj. kr. skall ställas till verkets förfogande för detta ändamål under budgetåret 1980/81.

För de regionala och lokala distributionsnäten följer investeringsvoly­men för nyanslutningar och förstärkningsbehov den belastningsutveckling som förväntas. Det upprustnings- och förnyelsebehov som är nödvändigt framför allt ur person- och driftsäkerhetssynpunkt är större än tidigare. De nät som är aktuella för sådana ombyggnader är oftast över 30 ä 40 är.

Utbyggnaden av driftövervakningsanläggningar är inne i ett expansivt skede.

Stora driftstörningar som har ägt rum under senare är bekräftar nödvän­digheten av bättre driftövervakningssystem för att därigenom öka driftsä­kerheten i näten.

Medelsförbrukning

Vattenfallsverkets investeringsram för budgetåret 1980/81 är fastställd till 2096,9 milj. kr. (prop. 1979/80: 100 bil. 17 s. 169, NU 1979/80:70, rskr 1979/80:410). I beloppet ingår, utöver vad som har upptagits i budgetpro­positionen 1980, 150 milj. kr. som regeringen har medgett verket att föra över frän budgetåret 1979/80. Tillsammans med outnyttjad del av ur kon­junkturreserven anvisade medel under budgetåret 1979/80, 7,2 milj. kr., blir den totala investeringsramen för budgetåret 1980/81 2 104,1 milj. kr.

För budgetåret 1981/82 har vattenfallsverket beräknat ett medelsbehov av 2 535 milj. kr. Beloppet har beräknats med marginal för erfarenhetsmäs-siga kostnadsförändringar under perioden fram t. o. m. det nya budgetåret. Fördelningen på olika typer av investeringsobjekt framgår av följande sammanställning som också visar den verkliga medelsförbrukningen för budgetåret 1979/80 och det beräknade medelsbehovet för budgetåret 1980/ 81.

 

 

 

Verklig förbruk­ning 1979/80

Beräknad me förbrukning

idels-

 

1980/81'

1981/82

Vattenkraftanläggningar Kärnkraftanläggningar Övriga värmekraftanläggningar Värmeproduklionsanläggningar Dislributionsanläggningar Övriga ändamål

477.8 655,3 198,0

507.1 124.5

1962,7

638.6 377,4 31,1 6,5 796,1 310,6

2 160,3

737,2

626,7

18.2

35,6

1023,6

93,7

2 535,0

' Fr.o.m budgetåret 1980/81 tillkommer vissa utgifter i det invesleringsbegrepp som ligger lill grund för medelsberäkningen under anslaget (prop. 1979/80: 100 bil. 17

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet

396

För vattenkraftanläggningar föreslår vattenfallsverket följande investe­ringsprogram (i milj. kr.).

Medelsförbrukning

t.o, m. 1979/80

beräknad för

1980/81      1981/82

 

/. Förelag påljörjade före 1980-07-01 Harsprångets kraftstation, aggregat 5 Ligga kraftstation, aggregat 3 Messaure kraftstation, aggregat 3 Övre Åseleälven

Näs kraftstation, ombyggnad aggregat 2 Lilla Edels kraftstation, aggregat 4 Kapitaltillskott för ersättningskrafl m. m. Anläggningsmedel till regleringsföretag Eflerarbeten och skaderegleringar Kompletteringar och småkraftverk Projekteringsplan

//. Företag som påbörjas efter 1980-07-01 Vietas kraftstation, tilloppstunnel 3 Harsprångets kraftstation,

utvidgning av avloppslunnel Stornorrfors kraftstation, aggregat 4

 

436,1

74,8

22,6

162,7

108,8

118,3

23,0

28,9

42,7

223,3

173,8

180,0

117,1

20,7

3,9

70,3

53,1

62,7 4,0

 

7,9

10,4

 

63,6

47,8

 

69,8

92,9

 

10,7

10,9

1,2

22,3

78,2

 

4,2

30,9 31,9

 

638,6

737,2

Medlen behövs för att fullfölja pågående utbyggnader samt för att ge­nomföra erforderliga efterarbeten och kompletteringar i idrifttagna sta­tioner.

För kärnkraftanläggningar föreslår vattenfallsverket följande investe­ringsprogram (i milj. kr.).

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Medelsförbru

kning

 

 

 

 

beräknad för

 

 

1980/81

1981/82

Ringhals kraftstation

101.6

133,6

Efterarbeten

 

 

 

107.4

173.2

Kärnbränsle

 

 

 

3.8

5.6

Kapilallillskoll lill Forsmarks

Kraflgry

ipp

AB

 

 

block 1 och 2

 

 

 

35.0

 

block 3

 

 

 

127.1

302.8

AB Kärnkraflsulbildning

 

 

 

2.5 377,4

11,5 626,7

Medelsbehovet hänför sig till färdigställandet av Ringhals kraftstation inkl. erforderliga efterarbeten. Angivet behov omfattar också erforderliga kapitaltillskott till Forsmarks Kraftgrupp AB. Medelsbehovet för kapital­tillskott bygger på förutsättning av normal lånefinansiering av Forsmarks-byggnationen, för vilken borgen erfordras av statens vattenfallsverk.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       397

Medelsbehovet för kärnbränsle uppgår till 5,6 milj. kr. och avser initial­bränsle till Ringhals 3 och 4. Anskaffning av ersättningsbränsle finansieras med vid kärnkraftproduktionen erhållna intäkter motsvarande bränsle­kostnaden. Dessutom ingår medel för kapitaltillskott till AB Kärnkraftut­bildning (AKU).

För övriga värmekraftanläggningar uppgår medelsbehovet till 18,2 milj. kr. och avser medel för kompletterings- och projekteringsarbeten. I komp­letteringsarbeten ingår kvalitetsförbättrande åtgärder vid Stenungsunds-verket samt fortsatt förbättring av standard och arbetsmiljö i anläggningar­na pä Gotland. Projekteringskostnaderna hänför sig till ett flertal nya projekt för el- och värmeproduktion.

I medelsbehov för värmeproduktionsanläggningar upptas medel för pro­jektering, anskaffning och installation av elpannor med 35,6 milj. kr.

Medelsbehovet för distributionsanläggningar beräknar vattenfallsver­ket till 1023,6 milj. kr., varav 85,7 milj. kr. för driftövervakningsanlägg­ningar, 474,9 milj. kr. för stamnätsanläggningar, 303 milj. kr. för regionala nät och 160 milj. kr. för lokala nät. Utbyggnadsplanerna grundas pä ver­kets tidigare redovisade prognos över belastningsutvecklingen, aktuella utbyggnadsplaner för produktionsanläggningar m. m.

Medelsbehovet för tidigare inte redovisade, nu föreslagna arbeten fram­går av följande sammanställning (i milj. kr.).

 

 

Beräknad total-

Beräknad utgift

 

kostnad

1981/82

Driftövervakningsanläggningar m. m.

 

 

Komplettering av driftdatanätet

-

9,1

Nytt kontor i Jokkmokk

10,3

4,6

Stamnät

 

 

220 kV ledning Gulsele-Långbjörn

13,9

1,0

Shuntreaktor i Borgvik

3,5

1,0

Ny 400 kV förbindelse Skåne-Själland

56,5

3,3

Ny likströmslänk Gotland-fastlandet

274,3

24.1

Hjälla 400 kV ställverk: nya reläskydd

5,5

4,2

Horndal: Förstärkning av 220 kV ställ-

 

 

verk och ledning m. h. t. otillräcklig

 

 

felslrömskapacitel

8,8

4,6

Hamra: Spänningsregleringsulrustning

8,2

-5,5

Förstärkning av 220 kV ledning kring

 

 

Stadsforsen m. h. t. otillräcklig fel-

 

 

strömskapacitet

14,4

0,8

Kilforsen: Förstärkning av 400 kV

 

 

ställverk och 400 kV ledning mot

 

 

Lasele m.h.t. otillräcklig fel-

 

 

slrömskapacitel

9,3

4,6

Förstärkning av 400 kV ledningar

 

 

längs Lule älv m.h.t. otillräcklig

 

 

felslrömskapacitel

13,7

2,3

Ospecificerade utbyggnader saml

 

 

projektering

-

5,9

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet

398

 

Beräknad total­kostnad

Beräknad utgift 1981/82

 

Regionala nät

Ombyggnad av 130 kV ledningen Lexlorp-Moholm samt ombyggnad i Gölene Iransformalorslalion Nytt 20 kV ställverk i Skövde transformatorslalion Modernisering av likströmssyslem och kontrollanläggningar i Skövde Installation av 130/40 kV trans­formator i Klerebo Anslutning av ny 400/130 kV sta­tion pä Hisingen Nybyggnad av 130 kV ledning Alingsås-Sjömarken Anslutning av Torslanda 130 kV station samt installation av ny Iransformering i stationen Installation av två 130 kV led­ningsfack i Sävenäs Iransforma-torstation

Ombyggnad och förnyelse av 40 och 20 kV stationer inom Trollhätte Kraftverk

Bohus

Surte

Ljung

Limmared

Dalum Ny 130/40 kV station i Båberg inkl. anslutningsledningar Förstärkning och ombyggnad av Säffle 130/20 kV station Ny 70 kV ledning Skärplinge—Forsmark Ny 200/20 kV station i Edinge (Faringe)

Ny 220/70 kV station i Heby, ny 70 kV ledning Heby-Österväla, nytt 70 kV ställverk i Tierp samt komp­lettering av 70 kV ställverket i Östervåla

Ny 70/20 kV station i Lilslena Installation av 70/20 kV transfor­mator i Spillersboda Ny 130 kV ledning Frövi-Linde samt ny 130 kV station i Linde Ny 130 kV ledning Norrtorp-Vingåker Utbyte av transformatorer i Sköldinge

Utbyte av transformator i Eksund Ny 130/20 kV transformator i Porsi Ny 40 kV ledning Öbergel-Laisvall Ny 40 kV ledning Volgsjöfors-Stenkullafors Diverse utbyggnader

Lokala nät

Ospecificerade upprustningar, nyanslutningar och förstärknings-åtgärder

Totalt

 

6,9

1,1

3,5

2,4

2,5

1,1

3,0

2,5

3,4

1,1

0,7

9,1

4,0

9,6

1,4

4,1

 

1,9

0,2

1,5

1.1

2,0

-

1,3

—

1,7

1,3

4,9

2,3

8,3

1,7

3,8

3.4

8,6

14,3

 

19,2

6,5

14,5 3,9

2,6

1,7

17,1 9,1

13,6

5,7

5,0

3,7 3,7 3,8

2,6 2,1

1.5 2,5

6,3

4,8 2,8

74,4 242,4

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      399

Medelsbehovet för övriga ändamål har vattenfallsverket beräknat till 93,7 milj. kr. Häri ingår medel för inköp och kompletteringar av fastighe­ter, förvärv och finansiering av eldistributionsföretag samt investeringar i kanalanläggningar. I beloppet ingår bl. a. erforderliga medel för kontors­byggnader i Luleå och Trollhättan, 38,4 milj. kr., inkl. tomtkostnad. Där­jämte ingår medelsbehov för ombyggnader inom Råckstakontoret samt medel för förvärv av fallrätter i vattendrag, som väntas bli möjliga att bygga ut, medel för förvärv av eldistributionsföretag i strukturrationalise­ringssyfte samt för utlåning till dessa och tidigare förvärvade företag.

Borgen

Riksdagen har bemyndigat regeringen att teckna borgen för lån till bolag i vilka vattenfallsverket förvaltar statens aktier intill sammanlagt 7113 milj. kr., varav högst 160 milj. kr. för lån till eldistributionsföretag. Av ramen har 6530 milj. kr. motiverats av behov av borgensteckning för lån som Forsmarks Kraftgrupp AB tar upp på den allmänna kapitalmarkna­den. Verkets borgensteckning för detta bolag utgjorde 5071 milj. kr. per den 30 juni 1980, varav 750 milj. kr. avsåg block 3.

Finansieringsbehovet för block 1 och 2 under budgetåret 1980/81 beräk­nas uppgå till 347 milj. kr. Av detta medelsbehov beräknas 35 milj. kr. täckas genom delägarlån från vattenfallsverket och 300 milj. kr. upplånas externt i utlandet, varför hela beloppet skall täckas av erhållen borgens­ram.

För budgetåret 1981/82 beräknas inte något finansieringsbehov för block 1 och 2, då även block 2 beräknas vara i kommersiell drift fr. o. m. första delen av detta budgetår.

För Forsmark block 3 beräknas ett totalt finansieringsbehov för budget­året 1980/81 om 1 171 milj. kr., varav 1000 milj. kr. har förutsetts kunna upplånas externt och 171 milj. kr. genom delägarlån. Vattenfallsverkets andel av delägarlånen uppgår till 127 milj. kr.

För budgetåret 1981/82 beräknas det totala kapitalbehovet för block 3 till I 289 milj. kr. Av detta avses 389 milj. kr. finansieras genom delägarlån, varav vattenfallsverkets del uppgår till 302,8 milj. kr. och 900 milj. kr. genom upptagande av externa lån med borgensteckning. Verkets andel av denna borgensteckning har beräknats till 725 milj. kr.

Erfarenhetsmässigt kan emellertid förändringar och förskjutningar av såväl kapitalbehov som utlåningstidpunkter förekomma. Eventuellt kan också en förändring av den externa låneandelen och andelen utländska lån bli aktuell. För att kunna möta sådana modifieringar är det väsentligt att ha viss marginal i ramen för borgensteckning. Mot bakgrund av detta föreslås att borgensteckningsramen härför höjs med 900 milj. kr.

AB Kärnkraftutbildning (AKU), som till 50 % ägs av vattenfallsverket, avser att anskaffa en simulator för Forsmark 3/Oskarshamn 3. Totala

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           400

investeringskostnaden för denna har beräknats till 75-80 milj. kr. Finansi­eringen har förutsatts ske dels med delägarlån, dels med extern upplåning. Verkets andel av delägarlån bedöms bli 14 milj. kr. och andelen borgens­teckning 30 milj. kr. Borgensteckningen avses ske under budgetåren 1981/ 82-1983/84.

Vattenfallsverket, Sydkraft AB och Oskarshamnsverkets Kraftgrupp AB har överenskommit att inom ramen för Svensk Kärnbränsleförsörjning AB:s (SKBF) verksamhet projektera och uppföra ett centrallager för an­vänt kärnbränsle, det s.k. CLAB-projektet. CLAB-projektet avses bli finansierat genom förskott eller lån från intressenterna samt genom län på allmänna kapitalmarknaden. För att finansiera kostnaderna för hantering av använt kärnbränsle sätter kärnkraftföretagen av medel i sina räkenska­per. För vattenfallsverkets del är avsikten att kapitaltillskott/förskott till CLAB-projektet skall finansieras med sådana medel, varför nämnda kapi-taltillskott/förskoU inte behöver belasta statsbudgeten.

Verksamheten inom verkets eldistributionsbolag skall i första hand fi­nansieras med bolagens egna medel och - i den mån dessa inte räcker för erforderiiga investeringar - med upplåning på allmänna kapitalmarkna­den. För bolag som bedriver verksamhet inom expansiva områden och för bolag, inom vilka mer omfattande upprustningsåtgärder erfordras av distri­butionsanläggningar, blir upplåning ofrånkomlig. I den mån extern upplå­ning inte är möjlig, kan delägariån bli nödvändiga.

Vid lån på allmänna kapitalmarknaden krävs oftast borgen av bolagets ägare som säkerhet för lånen. Genom bildandet av Svensk Energiverks­grupp AB (SEAB), (prop. 1978/79:115 bil. 1 s. 324-326, NU 1978/79:60, rskr 1978/79:429), till vilket flertalet av verkets aktieposter i eldistribu­tionsbolag har överförts, bör emellertid verkets borgensteckning kunna begränsas genom att i stället SEAB inträder som borgenstecknare för nya borgensåtaganden.

För vissa eldistributionsbolag, vars aktier ägs av SEAB, kan det emel­lertid bli nödvändigt med statlig borgen vid extern finansiering. Detta gäller för bl. a. Gotlands Energiverk AB, som planerar utbyggnad av fjärrvärmeanläggningar i Visby. För att klara finansieringen härför avser bolaget att söka ytterligare lån från allmänna pensionsfonden, för vilket krävs statlig borgen.

Ramen för vattenfallsverkets borgensåtaganden gentemot eldistribu­tionsbolag utgör 160 milj. kr. Den utnyttjade delen av ramen var den 30 juni 1980 148,6 milj. kr. Under budgetåret 1980/81 förutses av verket erforderliga borgensåtaganden uppgå till 11 milj. kr. Motsvarande behov under budgetåret 1981/82 beräknas uppgå till 19,5 milj. kr. Med hänvisning härtill föreslår vattenfallsverket att ramen för län till eldistributionsföretag ökas till 180 milj. kr.

Verkets förslag innebär sammanfattningsvis att borgensramen skall ökas med 950 milj. kr. fill 8046 milj. kr., varav ramen för län Ull eldistributions­företag föreslås ökas från 160 milj. kr. till 180 milj. kr.

 

Prop. 1980/81:90   Bilaga 1    Industridepartementet          401

Remissyttranden

Riksrevisionsverket (RRV) har granskat vattenfallsverkets anslagsfram­ställning vad avser frågor av principiell natur rörande redovisning och finansiering. Granskningen föranleder ingen kommentar från verkets sida.

SIND framhåller att förutsättningarna beträffande den ekonomiska ut­vecklingen under 1980-talet och utvecklingen av elvärmen är mycket osäkra. Detta leder till att osäkerhetsintervallet för elanvändningens ut­veckling blir stort. För år 1990 får man enligt SIND därför räkna med en användningsnivå mellan 110 och 125 TWh eller eventuellt ännu mera.

Med hänsyn till osäkerheten i fråga om oljemarknadens och elefterfrå­gans utveckling instämmer SIND i vattenfallsverkets uppfattning om ange­lägenheten av en lämplig projektreserv för produktionsanläggningar. Vad avser frågan om att inkludera kraftledningar i en projektreserv pekar SIND på vikten av att vattenfallsverket genomför samråd med berörda kom­muner m. fl. om aktuella nya ledningar i god tid före koncessionsprövning­en för att underlätta denna och därigenom möjliggöra kortare handlägg­ningstid. De sammanställningar om stamlinjenätets utbyggnad, som SIND avser att göra, bör bli ett värdefullt underlag för vattenfallsverkets samråd pä regional nivå.

Det är enligt SIND:s uppfattning positivt att vattenfallsverkets anslags­framställning innehåller projekt också inom värmeförsörjningsområdet. SIND understryker emellertid vikten av att vattenfallsverkets kompetens ställs till kommunernas förfogande för bl. a. energiplanering, pä helt kom­mersiell basis.

SIND ser vidare positivt på vattenfallsverkets initiativ att minska olje­beroendet genom att föreslå installation av elpannor i Qärtvärmesystem och processindustrier. Verket utgår ifrån att detta engagemang kommer att ske i form av kommersiella uppgörelser med berörda industrier och kom­muner.

SIND noterar med tillfredsställelse att i vattenfallsverkets projektplan ingår ett antal torveldade anläggningar. Projekten förutsätter samarbete med berörda kommuner.

Delegationen för energiforskning (DFE) har inget att erinra mot vatten­fallsverkets verksamhet inom forskning, utveckling och demonstration. DFE förutsätter att Kol-Hälsa-Miljö-projektet fullföljs enligt gällande plan och eventuellt vidareförs. Verkets planerade verksamhet på solvärme- och värmepumpsområdet bör enligt DFE komplettera energiforskningspro­grammet väl.

Beträffande utformningen av uppvärmningssystem betonar verket att den bör göras så att inte effektiv användning av el utesluts. Enligt DFE:s bedömning talar detta för dels distributionssystem med tillräckligt låg temperatur, dels effektiv styr- och reglerteknik så att behovsreglering möjliggörs och tillvaratagandet av överskottsvärme och passiv solvärme ökar. 27    Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 90

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet            402

I verkets anslagsframställning framförs förslag att använda el för bygg­nadsuppvärmning för att därigenom minska oljeförbrukningen. DFE anser att elenergi på lång sikt bör användas för byggnadsuppvärmning huvudsak­ligen när den ersätter lätt eldningsolja. På kort och medellång sikt kan emellertid, enligt DFE:s uppfattning, elgenererad fjärrvärme vara ett lämp­ligt sätt att använda det förutsedda elenergiöverskottet.

Vattenfallsverkets förslag att installera elpannor i fjärrvärmesystem och processindustrier bygger på förutsättningen att den förbrukade elenergin befrias från elskatt under en tidsperiod. DFE bedömer att en sådan gene­rell skattebefrielse kommer att försvåra en introduktion och vidareutveck­ling av alternativa system med t. ex. värmepumpar, solvärme och fasta bränslen.

Föredraganden

Landets totala elkonsumtion uppgick under budgetåret 1979/80 till 93,5 TWh, vilket är 1 % mer än under föregående budgetår. Statens vattenfalls­verk svarade budgetåret 1979/80 för 45,9 TWh eller ca 49% av de totala elleveranserna i landet. Verkets fasta leveranser inkl. överföringsförluster ökade jämfört med föregående budgetår från 44,2 TWh till 44,9 TWh eller med 1,6%. Tillfälliga leveranser inkl. export uppgick till 3,7 TWh.

Av de 48,6 TWh som vattenfallsverket totalt levererade under budget­året 1979/80 inkl. export svarade vattenkraft för 31,3 TWh, värmekraft exkl. kärnkraft för 0,9 TWh och kärnkraft för 7,9 TWh medan 8,4 TWh köptes in frän andra svenska och utländska leverantörer. Jämfört med föregående budgetår ökade vattenkraftproduklionen och inköpen från and­ra kraftföretag medan den oljebaserade kraftproduktionen minskade och kärnkraftproduktionen låg på ungefär samma nivå.

Innan jag går in på vattenfallsverkets förslag till investeringsbudget för budgetåret 1981/82 vill jag ta upp de förslag rörande verkets framtida verksamhetsinriktning och organisationsutveckling som har redovisats av utredningen (I 1979; 10) om myndighetsorganisationen inom energiområdet i betänkandet (Ds I 1980: 16) De statliga energimyndigheterna - arbetsför­delning och samverkan.

Utredningen har i fråga om vattenfallsverket i huvudsak föreslagit att verkets uppgifter vidgas till att omfatta även värmeförsörjning, att verket skall ställa sina resurser till förfogande för medverkan i den kommunala energiplaneringen, att verket skall bredda och fördjupa sina forsknings-, utvecklings- och demonstrationsinsatser (FUD) inom såväl el- som vär­meområdet samt att verket skall öka sina insatser för omskolning, fortbild­ning och övriga rörlighetsstimulerande åtgärder centralt och lokalt. Utred­ningen föreslår vidare att vattenfallsverkets instruktion skall ändras i enlig­het med den föreslagna verksamhetsinriktningen. För att den nya verk­samhetsinriktningen skall kunna förverkligas snabbt och effektivt bör en­ligt utredningen vattenfallsverkets planeringsfunktioner och organisatio­nen för forskning, utveckling och demonstration förstärkas. Vidare bör

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet            403

organisatoriska former skapas för samverkan med kommunerna och för ökad delegering av ansvar och befogenheter till regional nivå. Lednings­funktionen pä regional nivå föreslås bli förstärkt. Utredningen förordar att vattenfallsverket självt skall svara för att genomföra erforderliga organisa­tionsförändringar enligt en av regeringen godkänd plan.

Utredningens förslag om att vattenfallsverkets verksamhetsområde skall utökas till att omfatta även värmeförsörjning och att verket skall medverka i den kommunala energiplaneringen, bl. a. som konsult, har fått ett blandat mottagande av remissinstanserna. Flertalet av dem som har yttrat sig över förslagen i denna del har dock varit övervägande positiva till tanken på ökade insatser från vattenfallsverkets sida inom dessa områden. Till dessa hör bl. a. SIND, domänverket, statskontoret, vattenfallsverket, kommers­kollegium. Ingenjörsvetenskapsakademien och de fackliga centralorgani­sationerna. Bland dem som är avvisande eller negativa återfinns bl. a. Svenska Kommunförbundet, RRV, HSB:s riksförbund, Sveriges Allmän­nyttiga bostadsföretag (SABO), nämnden för energiproduktionsforskning. Svenska värmeverksföreningen och flera av de kommuner som har yttrat sig i frågan.

För en mera utförlig redovisning av utredningens förslag och övervägan­den samt remissinstansernas synpunkter får jag hänvisa till den samman­fattning av utredningen och den remissammanställning som fogas som bilaga 1.19 till protokollet i detta ärende.

Det ankommer enligt lagen (1977:439) om kommunal energiplanering på kommunerna att i sin planering främja hushållningen med energi samt att verka för en säker och tillräcklig energitillförsel. En central uppgift är i det sammanhanget att planera för en rationell uppvärmning av byggnadsbe­ståndet. Kommunerna svarar dessutom för praktiskt taget all försörjning med Qärrvärme både vad avser produktion och distribution. Vid min bedömning av vilken roll statens vattenfallsverk framgent kan komma att spela för värmeförsörjningen utgår jag från att det även fortsättningsvis är kommunerna som skall ha det huvudsakliga ansvaret för att förutsättningar skapas för en rationell värmeförsörjning. Det står i detta sammanhang givetvis varje enskild kommun fritt att avgöra om planeringen skall genom­föras med utnyttjande av enbart egen kompetens eller om konsult skall anlitas, och i det senare fallet att välja konsult enligt eget gottfinnande. På motsvarande sätt ser jag det som naturiigt att varje kommun med utgångs­punkt i de lokala förutsättningarna och med beaktande av koncessionsbe­stämmelser o.d. tar ställning till i vilken utsträckning den själv skall engagera sig i produktion och distribution av värme. Kommunerna har härigenom att ta ställning till om och i vilka former samarbete kan komma ifråga med t. ex. ett kraftföretag.

Utredningens förslag om att vidga vattenfallsverkets uppgifter till att omfatta även värmeförsörjning bör ses mot den bakgrund jag här har redovisat. Det ligger då väl i linje med min egen uppfattning. Jag har i annat

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           404

sammanhang (bl. a. prop. 1979/80: 170 s. 21) pekat pä att utvecklingen kan förutses komma att medföra att tillkommande elproduktionskapacitet i stor utsträckning baseras på kraftvärmeverk och mottrycksanläggningar eldade med andra bränslen än olja. Dessa anläggningar kommer all bli dimensionerade med hänsyn till olika tätorters eller industriers värmebe­hov. Det är därför av största vikt att frågor om el- och värmeförsörjning inte behandlas åtskilda. För att den kraftvärmeutbyggnad som jag har förordat i det föregående (kapitel 8) skall komma till stånd är det nödvän­digt att för elproduktion utnyttja det värmeunderlag som finns i tätorterna. Detta ställer krav pä kommunerna att i planeringen av värmeförsörjningen beakta även förhållanden som rör elförsörjningen. Det är mot den bakgrun­den enligt min mening nödvändigt att utöka samarbetet mellan kommuner­na och kraftföretagen. Jag vill i sammanhanget betona att samarbetet bör ske på kommersiella villkor i fri konkurrens med andra möjliga intressen­ter.

Som har framgått av det jag tidigare (kapitel 8) har anfört är det höga oljeberoendet inom byggnadsuppvärmningen mycket otillfredsställande frän försörjningssynpunkt. Det är därför angeläget att tillgängliga resurser utnyttjas pä bästa sätt för att nedbringa detta beroende. Samordningen av de insatser som krävs härför bör enligt min mening i första hand ske inom ramen för den kommunala energiplaneringen med utgångspunkt i lokala förutsättningar. Det är emellertid dessutom viktigt att staten med till buds stående medel stöder kommunerna i detta arbete. Jag har tidigare redogjort för det stöd som utgår för rådgivnings- och besiktningsverksamhet, för­månliga lån frän den s.k, oljeersältningsfonden för vissa åtgärder, energi­sparkommitténs verksamhet m.m. Jag finner det naturligt all också den statliga resurs som vattenfallsverket utgör utnyttjas för att främja över­gången frän oljeanvändning till användning av andra bränslen eller upp­värmningsformer. I första hand bör verkets insatser inriktas pä uppvärm­ningsteknik som har samband med elproduklionsteknik eller elanvänd­ning. Fjärrvärmedistributionen bör alltjämt förbli en kommunal angelägen­het.

Några remissinstanser har ifrågasatt vattenfallsverkets förmåga att an­passa sina insatser till de lokala förutsättningarna på olika orter. Vatten­fallsverkets storlek kan i detta sammanhang givetvis medföra både fördelar och nackdelar. En viss stelhet eller trögröriighet kännetecknar t. ex. ofta större organisationer till följd av bl. a. längre beslutsvägar och krav på samordning. Denna fråga bör beaktas i den kommande organisationsöver­synen inom verket. Jag har också förståelse för synpunkten att det för mindre och medelstora kommuner primärt kan te sig naturligare att i frågor om energiförsörjning och energianvändning anlita andra konsulter än den egna råkraftleverantören. Jag vill dock understryka att förhållanden som dessa till stor del är en fråga om att anpassa organisation och befogenhets­fördelning inom vattenfallsverket till det aktuella verksamhetsområdet. Samarbete bör enligt min mening i många fall lämpligen kunna ske genom

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       405

att bolag bildas i vilka vattenfallsverket medverkar som delägare. Härige­nom tillförsäkras kommunen ett inflytande över den lokala utvecklingen samtidigt som vattenfallsverkets resurser och kompetens kan tillföras verksamheten i kommersiella former.

Det bör också framhållas att det i frågor om värmeförsörjningen finns funktionella samband och samordningskrav mellan lokala förutsättningar och rationella försörjningsintressen som måste beaktas oavsett vilka orga­nisationer som är direkt engagerade i olika former av energiproduktion.

Utredningen har även tagit upp frågan att i annat sammanhang överväga att särskilt se över de organisatoriska formerna för samverkan mellan staten och kommunerna, när dessa delar huvudmannaskapet för en viss verksamhet. Jag instämmer i utredningens överväganden att frågan om lämpliga verksamhetsformer kan behöva ses över.

Till vattenfallsverkets styrkefaktorer räknar jag ett samlat energitekniskt kunnande som jag bedömer vara av stort värde för att göra nya energitek­niker kommersiellt tillgängliga. De insatser verket har genomfört under senare tid för att få till stånd torveldade kraftvärmeverk och hetvaltencen-traler, uppföra och prova vindkraftverk, lösa miljö- och hälsoproblem vid kolanvändning, utveckla värmepumps- och solvärmeteknik m.m. utgör exempel på detta kunnande. Genom medverkan från vattenfallsverket i pilotprojekt och demonstrationsanläggningar bör det vara möjligt att på­skynda en geografisk spridning av framgångsrik ny teknik.

Mänga remissinstanser har betonat att insatser från vattenfallsverkets sida inom värmeförsörjningen eller inom andra områden som omfattas av den kommunala energiplaneringen bör ske pä kommersiella villkor. Jag delar denna uppfattning. Det jag i det föregående har anfört om förutsätt­ningarna för att vattenfallsverket skall kunna bidra till ett minskat oljebe­roende inom uppvärmningsseklorn är inte ägnat all rubba de affärsmässiga grunderna för vattenfallsverkets rörelse. Till dessa hör bl.a. att ge en av regeringen fastställd förräntning på det disponerade statskapitalet.

Ett engagemang inom värmeförsörjningen i enlighet med vad jag har skisserat i det föregående förutsätter att gällande förräntningskrav bedöms kunna bli uppfyllt. Vad jag nu har sagt innebär givetvis inte att vattenfalls­verket är förhindrat att delta i projekt som är förknippade med tekniska eller kommersiella risker som kan resultera i att enstaka projekt inte uppfyller kravet på förräntning.

En del remissinstanser har föreslagit att vattenfallsverkets insatser i form av konsult- och entreprenadverksamhet inom värmeförsörjningens område redovisningsmässigt skall avskiljas helt från övrig verksamhet, lämpligen genom att bedrivas i bolagsform. Av vad jag nyss har anfört framgår att det är nödvändigt att redovisningsmässigt kunna skilja mellan verksamhet inom olika områden. Konsult- och entreprenadverksamheten bör givetvis bedrivas så att den är självbärande och inte belastar vatten­fallsverkets övriga verksamhet. Frågan om huruvida det är lämpligt att bilda ett särskilt bolag för konsult- och entreprenadverksamhet måste dock

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      406

bedömas även från andra aspekter. Jag är f. n. inte beredd att ta ställning i denna fråga men finner förslaget värt att pröva närmare i det fortsatta arbetet med organisationsutvecklingen inom vattenfallsverket.

Flertalet remissinstanser tillstyrker utredningens förslag om att vatten­fallsverket bör bredda och fördjupa sina FUD-insatser. Av det jag har anfört i det föregående om medverkan från vattenfallsverket när det gäller att införa och sprida användadet av ny teknik och bränslen som kan ersätta olja, följer att även jag i stort ansluter mig till utredarens förslag i denna del. Av kravet på affärsmässighet följer emellertid också att det primärt måste ankomma på vattenfallsverket självt att styra FUD-insatserna mot sådana tillämpningsområden där de bedöms kunna bidra till att skapa eller vidmakthålla förutsättningar för en kommersiell verksamhet i konkurrens med andra energiproducenter.

När det gäller vattenfallsverkets anläggningsverksamhet konstaterar ut­redningen att man måste räkna med en nedgång i sysselsättningen under 1980-talet. Hur stor nedgången blir beror dock på i vilken omfattning verket blir engagerat i insatser för att minska oljeberoendet inom uppvärm­ningssektorn.

Som har framgått i det föregående delar jag utredningens uppfattning att vattenfallsverket bör kunna göra en betydande insats inom det området. Omfattningen av sådana insatser blir dock, vilket utredningen också har påpekat, ytterst beroende av i vilken utsträckning samarbete kommer till stånd mellan vattenfallsverket och kommunerna. Det är därför av största vikt att så goda förutsättningar som möjligt kan skapas inom verket för ett konkurrenskraftigt agerande inom värmeförsörjningen pä regional och lo­kal nivå.

Under alla omständigheter får man dock, såvitt nu kan bedömas, räkna med nedgång i anläggningsverksamheten inom vissa regioner och för vissa yrkesgrupper. Jag räknar härvid med att vattenfallsverket planerar för denna utveckling och utnyttjar till buds stående personaladministrativa åtgärder och styrmedel för att så långt möjligt underiätta omställningen för berörda personalgrupper. Jag anser även att de olika investeringsprojek­tens förläggning i tiden i rimlig utsträckning bör anpassas till sysselsätt­ningsförhållandena.

När det gäller utvecklingen av vattenfallsverkets organisation har utred­ningen föreslagit bl. a. att ansträngningarna för att decentralisera verksam­het till regionala organ skall fortsätta, att kraven på anläggningsverksam­heten samt dessas organisatoriska och personella konsekvenser skall ana­lyseras ytterligare, att ökat intresse och resurser skall ägnas åt att samord­na strategin för FUD-verksamhet, personalplanering, informationsverk­samhet och organisationsplanering och att formerna för samarbetet med kommunerna skall prövas och utvecklas förutsättningslöst.

Jag finner att utredningens förslag i fråga om organisationsutveckling i allt väsentligt bör kunna tjäna som vägledning i arbetet med en närmare översyn av vattenfallsverkets organisation. Riktlinjerna för en sådan över-

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       407

syn kan dock enligt min mening behöva kompletteras i en del avseenden. Det kan t. ex. finnas skäl att förutsättningslöst pröva verkets indelning i huvudavdelningar med hänsyn till bl. a. de ändrade förutsättningar för anläggningsverksamheten som jag nyss har berört.

Andra väsentliga utgångspunkter bör vara dels att entydiga ansvarsför­hållanden och betryggande kompetens finns inom driften av i första hand kärnkraftverk, dels strävan att decentralisera verksamheten till regionala organ.

Det ankommer på regeringen att ange de närmare riktlinjerna för en översyn av vattenfallsverkets organisation, att besluta om i vilken form översynen bör ske liksom att se över och anpassa verkets instruktion i enlighet med vad jag här har anfört om vattenfalls insatser inom värmeför­sörjningens område.

Jag går nu över till att behandla vattenfallsverkets förslag till investe­ringsbudget för budgetåret 1981/82.

I sin anslagsframställning redovisar vattenfallsverket inledningsvis vissa tendenser i den globala energiförsörjningen som bakgrund till Sveriges situation och förutsättning för den egna verksamheten.

Det beslut som har fatlats om kärnkraftens användning i Sverige har för vattenfallsverkets vidkommande gjort det möjligt att med större säkerhet än tidigare planera den framtida elförsörjningen. Det medför också enligt verket att förutsättningar har skapats för en tillfredsställande elproduk­tionskapacitet under 1980-talet. Trots detta föreligger större risk än nor­malt för störningar inom elförsörjningen till följd av att koncessionsbe­handlingen för vissa kraftledningar, främst av betydelse för Storstock­holmsområdet, har tagit mycket lång tid och medfört att delar av kraftnätet är underdimensionerat.

Enligt vattenfallsverket fordras utbyggnad av kolkondensverk som kom­plement till fastbränsleeldade kraftvärmeverk för att tillgodose den beräk­nade elefterfrågan under 1990-talet. Verket anser att en projektreserv bör skapas för att i framtiden bättre kunna anpassa utbyggnaderna efter beho­vet. Nuvarande regler för prövning av tillstånd för nya anläggningar har hittills inte gjort det möjligt för verket att skapa en sådan projektreserv.

Vattenfallsverket avser att fullfölja planerade torveldade anläggningar (avsnitt 7.5) och syftar till att utvidga programmet. I de större städerna anser verket dock att kol bör vara det fasta bränsle som kommer i fråga för kraftvärmeverk och hetvattencentraler.

Produktionstillgångarna under 1980-talet medför att betydande produk­tionsresurser finns tillgängliga för lokaluppvärmning med el. Detta bör enligt vattenfallsverket ske i bostadsområden där fjärrvärme inte kan kom­ma i fråga. Elvärmen bör i första hand användas i vattenburna system som möjliggör användning av t. ex. värmepumpar.

Enligt verkets femärsplan för forskning, utveckling och demonstration kommer under perioden 400 milj. kr. att satsas på sådana ändamål. FUD-verksamheten finansieras med rörelseinkomster.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      408

FUD-verksamheten inom bl. a. solvärme- och värmepumpområdet har intensifierats. Vidare har verket beslutat att pröva ett antal eldrivna fordon för att bidra till att klargöra förutsättningarna för att använda sådana. Vattenfallsverket har också träffat en överenskommelse med Svenska Petroleum AB om att projektera en anläggning för kraftproduktion baserad på förgasning av svavelrika bränslen, bl. a. restoljor, vars användningsom­råde annars är begränsat av miljöskäl.

Vattenfallsverket har vidare redovisat försörjningsläget vad gäller kärn­bränsle, olja, kol och torv. De närmaste årens försörjning med naturligt uran liksom tillgången till anrikningstjänster och kapaciteten för bränsle­tillverkning anses vara tillfredsställande. När det gäller försörjningen med kol har verket föreslagit att det skall medverka som en av intressenterna i ett speciellt bolag för kolimport. Detta förslag har jag behandlat i prop. 1980/81:25 (bil. 9 s. 47). Förslaget har godtagits av riksdagen (NU 1980/ 81:23, rskr 1980/81:112).

I vattenfallsverkets projekteringsplan ingår enligt anslagsframställning­en ett antal ny- och tillbyggnader av vattenkraftanläggningar, ett antal fastbränsleeldade värmekraft- och kondenskraftanläggningar samt några torveldade hetvattencentraler.

Som jag tidigare har framhållit är det angeläget att vattenfallsverket bidrar till att utveckla teknik som gör det möjligt att minska, och på sikt avveckla, uppvärmningssektorns oljeberoende. Det är dessutom nödvän­digt att bedriva planeringen av den framtida elförsörjningen så att kärn­kraftens avveckling underiättas. Jag finner vattenfallsverkets FUD-insat­ser och projekteringsplaner i huvudsak vara ändamålsenligt inriktade för att nä dessa syften.

Vattenfallsverket bör, inte minst genom sina regionala förvaltningar, kunna bidra till att sprida ny teknik och användande av fasta bränslen. Som jag redovisat i det föregående (avsnitt 7.5) avser jag föreslå regeringen att vattenfallsverket får i uppdrag att utreda förutsättningarna för att upp­föra ytterligare ett antal torveldade anläggningar i Syd- och Mellansverige.

Med hänsyn till den långa förberedelse- och utbyggnadstid som krävs för större energiproduktionsanläggningar är det enligt min mening nödvändigt att redan nu planera för anläggningar som, såvitt nu kan bedömas, inte behöver tas i drift före 1990-talet. Jag tänker härvid främst på vattenfalls­verkets planer på ett koleldat kondenskraftverk. Jag vill i detta samman­hang också tillfoga att jag delar valtenfallsverkets uppfattning om att det är angeläget att söka skapa en projektreserv av lämplig storlek och omfatt­ning. Det borde enligt min mening vara möjligt att förbereda nya energipro­duktionsanläggningar så långt att lokaliseringsort bestäms, projektering genomförs och erforderiiga tillstånd för utbyggnad inhämtas även innan det är nödvändigt att fatta bindande beslut om anläggningarnas tillkomst. Om tillståndsprövningen för tillkommande anläggningar kan ske även in-

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       409

nan det går att fastställa exakt när det finns behov av att ta dem i drift bör det vara möjligt att bättre anpassa utbyggnadstakten till behoven än om prövningen kan ske först i samband med att bindade beslut om utbyggna­derna måste fattas.

I anslagsframställningen redovisar också vattenfallsverket sin syn på elanvändningens utveckling under 1980-talet. Verket hänvisar därvid till de prognoser som har redovisats i prop. 1978/79:115 om riktlinjer för energipolitiken och av konsekvensutredningen (SOU 1979:83). I proposi­tionen bedömdes att elanvändningen exkl. överföringsföriusten är 1990 skulle ligga i intervallet 124-127 TWh vilket motsvarar en kraftproduktion av 136-140 TWh. Konsekvensutredningen räknade i sitt referensalterna­tiv, vilket förutsatte en betydande övergång från individuell oljeeldning till elvärme, med en elanvändning av 125 TWh år 1990. Detta motsvarar en produktionsnivå av 138 TWh. De båda prognoserna, som således samman­faller väl, innebär för 1980-talet en åriig ökning av omkring 3,5%. Vatten­fallsverket finner det rimligt att räkna med den utvecklingstakt för hela landet som dessa prognoser anger, men stryker under osäkerheten i be­dömningarna.

Vattenfallsverket har för egen del utarbetat en prognos över kraftförsälj­ningen inom det egna avsättningsområdet under den närmaste tioårsperio­den. Prognosen bygger på uppgifter som verket har inhämtat vid kontakter med flertalet egna industriabonnenter och större återdistributörer. Verkets fasta leveranser inkl. överföringsföriuster och oförutsett beräknas öka från 44,2 TWh under budgetåret 1978/79 till 53,4 TWh under budgetåret 1983/84 och 61,7 TWh under budgetåret 1987/88. Det motsvarar en årlig tillväxt av 3,9% under den första femårsperioden och 3,6% under den andra. Vid linjär ökning svarar prognosen mot en förbrukning av 67 TWh under kalenderåret 1990. Med antagande om oförändrad marknadsandel för vat­tenfallsverket under 1980-talet svarar prognosen mot elförbrukning inkl. överföringsförluster i hela riket av 141 TWh år 1990.

Vattenfallsverket påpekar att produktionskapaciteten i befintliga och beslutande anläggningar överstiger den prognostiserade elförbrukningen under hela tiden t.o.m. budgetåret 1987/88 varför prognosen har ringa betydelse för beslut om nya anläggningar.

Jag får för egen del hänvisa till de bedömningar av hur elanvändningen kommer att utvecklas under 1980-talet som jag har redovisat i det föregå­ende i samband med mina förslag till riktlinjer för elförsörjningen (avsnitt 9.1).

För innevarande budgetår har under reservationsanslaget Statens vat­tenfallsverk: Kraftstationer m.m. anvisats 1801,2 milj. kr., varav 51,2 milj. kr. pä tilläggsbudget 1 (prop. 1979/80:100 bil. 17 s. 175, NU 1979/ 80:70, rskr 1979/80:410 och prop. 1980/81:25 bil. 9 s. 41-48, NU 1980/81:23 rskr 1980/81:112). Anslaget är beräknat med beaktande av att en marginal bör finnas för att möjliggöra en sådan ökning av vattenfallsverkets investe-

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       410

ringar under löpande budgetår som kan påkallas från kraftförsörjningssyn-punkt. Vattenfallsverkets investeringsram uppgår till 2 155,3 milj. kr. I beloppet ingår utöver vad som har tagits upp i budgetpropositionen dels 150 milj. kr. som verket har medgetts föra över från investeringsramen för budgetåret 1979/80 till följd av förskjutningar i investeringsprogrammet, dels 7,2 milj. kr. som utgör outnyttjad del av medel som har anvisats ur konjunkturreserven under budgetåret 1979/80, dels 51,2 milj. kr. som har anvisats på tilläggsbudget för att påbörja arbeten med en ny likströmsför­bindelse till Gotland.

Jag går nu över till att redovisa mina förslag i fråga om vattenfallsverkets utbyggnadsprogram, medelsbehov m.m. under budgetåret 1981/82. För detta budgetår förordar jag en investeringsram av 2509,8 milj. kr. Ramen är beräknad med beaktande av sådana kostnadsförändringar som erfaren­hetsmässigt kan beräknas ske till det nya budgetårets början.

Av följande sammanställning framgår hur vattenfallsverkets medelsför­brukning ungefär torde komma att fördela sig på olika objektsgrupper budgetåret 1981/82. Som jämförelse redovisas utfallet budgetåret 1979/80 och den beräknade medelsförbrukningen budgetåret 1980/81 (i milj. kr.).

 

 

1979/80'

1980/81

1981/82

 

 

Ulfall

Beräknad

Verket

Föredra­ganden

Vattenkraftanläggningar

477,8

638,6

737,2

737,2

Kärnkraflanläggningar

651.4

373,6

621,1

621,1

Kärnbränsle

3,9

' 3,8

5,6

5,6

Övriga värmekraflanläggningar

198,0

31,1

18,2

18,2

Värmeproduklionsanläggningar

-

1,5

35,6

40,6

Dislributionsanläggningar

507,1

796,1

1 023,6

910,0

Övriga ändamål

124,5

310,6

93,7

177,1

 

1962,7

2 155,3

2535,0

2509,8

' Beloppen för budgetåret 1979/80 är inte direkt jämförbara med beloppen för budgetåren därefter till följd av de förändringar som genomfördes i det statliga budgetsystemet fr. o. m ingången av budgetåret 1980/81. Konsekvenserna härav har för valtenfallsverkets vidkommande redovisats i budgetpropositionen 1980 (prop. 1979/80: 100 bil. 17 s. 161-162).

Medelsförbrukningen för vattenkraftanläggningar beräknar jag till 737,2 milj. kr. Medlen är beräknade så att tidigare beslutade utbyggnads- och ombyggnadsarbeten vid Vietas, Harspränget, Ligga och Messaure i Lu­leälven, Åsele och Stenkullafors i Ångermanälven, Näs i Dalälven samt Lilla Edet i Göta älv skall kunna fortsätta planenligt. För dessa arbeten har jag beräknat 539,3 milj. kr. Jag har också räknat in 4 milj. kr. som avser kapitaltillskott för ersättningskraft m. m., 10,4 milj. kr. som avser anlägg­ningsmedel till regleringsföretag, 47,8 milj. kr. för efterarbeten och skade­regleringar för idrifttagna vattenkraftanläggningar, 92,9 milj. kr. för kom­pletteringar och småkraftverk samt 10,9 milj. kr. för projekteringsarbeten rörande vattenkraftanläggningar.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet            411

Vattenfallsverket har föreslagit att Stornorrfors kraftstation i Ume älv skall byggas ut med ett fjärde aggregat. Stornorrfors togs i drift är 1958. Stationen är utrustad med tre aggregat med en sammanlagd effekt av 410 MW och förberedd för ett Qärde aggregat. Energiproduktionen i stationen uppgår till ca 2 160 GWh/år. Fallhöjden är 75 m och utbyggnadsvattenfö­ringen 700 mVs. Stornorrfors är den nedersta av kraftstationerna i Umeäl­ven. Även vattnet från Vindelälven passerar stationen. Eftersom Vindeläl­vens vatten inte är årsreglerat uppkommer spill vid Stornorrfors under flöden i Vindelälven.

Den nu föreslagna tillbyggnaden innebär att den totala utbyggnadsvat­tenmängden ökar med 275 till 975 mVs. Maximieffekten ökar till 580 MW och energiproduktionen med 130 GWh till 2 290 GWh/år. Tillskottet i produktion beror huvudsakligen pä att det vatten som annars skulle spillas under sommaren kommer att ledas genom stationen, men till en del pä att det nya aggregatet kommer att fä bättre verkningsgrad än de gamla. Till­byggnaden bedöms uppfylla lönsamhetskraven genom att behovet av dyra­re kraftproduktion i befintliga oljeeldade anläggningar minskas. Inverkan på motstående intressen bedöms av vattenfallsverket bli ringa, bl. a. därför att dämningsgränsen inte kommer att ändras. Utöver arbeten i maskinsal, intag och sugrör planeras inga permanenta byggnadsåtgärder. Projektet beräknas ge en sysselsättning på platsen motsvarande ca 225 årsverken. Arbetena beräknas pågå ca fyra och ett halvt är. Investeringen beräknas till 215 milj. kr.

Som jag har framhållit i det föregående (avsnitt 9.2) anser jag det vara angeläget att ta till vara såväl möjligheterna till effektivisering av befintliga vattenkraftstationer som möjligheterna till ytterligare tillskott inom ramen för gällande riktlinjer i den fysiska riksplaneringen. I linje härmed förordar jag att Slornorrfors kraftstation kompletteras med ett fjärde aggregat enligt vattenfallsverkets förslag. För detta ändamål har jag tagit upp 31,9 milj. kr. för budgetåret 1981/82. En förutsättning för att utbyggnaden skall kunna genomföras är givetvis att vattenfallsverket erhåller nödvändiga tillstånd enligt vattenlagen. Vattendomstolen har funnit anläggningen tillåtlig enligt vattenlagen och med eget yttrande i november 1980 underställt företaget regeringens prövning.

För kärnkraftanläggningar och kärnbränsle har jag för nästa budgetår tagit upp 626,7 milj. kr. Medlen fördelar sig med 306.8 milj. kr. på Ringhals kraftstation, varav 173,2 milj. kr. till efterarbeten, 302,8 milj. kr. till block 3 i Forsmarks kärnkraftstation, 5,6 milj. kr. lill kärnbränsle och 11,5 milj. kr., som avser kapitaltillskott till AB Kärnkraftutbildning.

Medelstillskottet till AB Kärnkraftutbildning, i vilket bolag vattenfalls­verket äger 50% av aktierna, är motiverat av att bolaget avser att anskaffa en simulatoranläggning för utbildning av driftpersonal till kärnkraftblocken Forsmark 3 och Oskarshamn 3. Den totala investeringskostnaden för den­na har beräknats till 75-80 milj. kr. Finansieringen förutsätts ske dels med

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           412

tillskott frän delägarna, dels med lån på den allmänna kapitalmarknaden.

Medelsbehovet/or övriga värmekraftanläggningar beräknar jag till 18.2 milj. kr. Medlen fördelar sig med 7,9 milj. kr. pä kompletteringar, företrä­desvis kvalitetsförbättrande åtgärder vid Stenungsundsverket och arbeten på Gotland, och 10,3 milj. kr. på projekteringsarbeten för ett flertal projekt för el- och värmeproduktion.

För värmeproduktionsanläggningar tar jag upp 40,6 milj. kr. Med un­dantag för 600000 kr. som är avsedda för projekteringsarbeten avser beloppet utgifter för att anskaffa och installera elpannor i fjärrvärmesy­stem och processindustrier i syfte att minska oljeförbrukningen under de perioder under 1980-talet då kraftbalansen sä medger. Jag räknar härvid med att det under budgetåret 1981/82 skall vara möjligt att, utöver vad vattenfallsverket har föreslagit för detta budgetår, öka den installerade elpannekapaciteten med de elpannor som enligt verkets förslag borde ha installerats redan under innevarande budgetår. Användningen av elpannor i det här aktuella syftet har även föreslagits av elanvändningskommittén vars förslag jag har behandlat närmare i det föregående (avsnitt 8.5). Jag får därför hänvisa till vad jag dä anförde som motiv för att utnyttja elpan­nor under 1980-talet.

För investeringar i distributionsanläggningar har jag beräknat samman­lagt 910 milj. kr. Beloppet avser investeringar i driftövervakningsanlägg­ningar, stamnätsanläggningar, regionala nät och lokala nät. Merparten av investeringskostnaderna hänför sig till tidigare påbörjade arbeten.

Min beräkning av medelsbehovet för distributionsanläggningar ligger lägre än vattenfallsverkets men möjliggör ungefär samma reala investe­ringsvolym som under innevarande budgetår. Genom att en del av de planerade arbetena förskjuts något i tiden räknar jag med att den förut­sedda nedgången i vattenfallsverkets anläggningsverksamhei kan dämpas, varigenom omställningsproblemen bör bli mindre.

Medelsbehovet för övriga ändamål beräknar jag till 64,6 milj. kr. I beloppet ingår 32,1 milj. kr. för inköp och kompletteringar av fastigheter, 30 milj. kr. för förvärv och finansiering av eldistributionsföretag, samt 2,5 milj. kr. för investeringar inom kanalrörelsen.

I beloppet för övriga ändamål har jag vidare inkluderat 112,5 milj. kr. som utgör vattenfallsverkets andel av det medelstillskott lill Svenska Pe­troleum AB som jag avser föreslå i det följande i samband med behandling­en av fjortonde huvudtitelns anslag E 14. Lån till aktieteckning m.m. i Svenska Petroleum AB. För en redogörelse för bakgrunden till och syftet med det föreslagna tillskottet får jag hänvisa till vad jag anför i det sam­manhanget (kapitel 14). Det föreslagna tillskottet frän vattenfallsverket till bolaget fördelar sig med 50 milj. kr. på nytt aktiekapital, varav 7,5 milj. kr. utgör överkurs, och med 62,5 milj. kr. på ett förlagslån. Medelstillskottet bör t. v. inte tillföras vattenfallsverkets förräntningspliktiga kapital.

Med hänvisning till mina ställningstaganden förordar jag att reserva-

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      413

tionsanslaget Statens vattenfallsverk: Kraftstationer m.m. för budgetåret 1981/82 tas upp med 2498 milj. kr. Beloppet har beräknats med beaktande av att en marginal utöver investeringsramen bör finnas för att göra det möjligt att öka vattenfallsverkets investeringar under löpande budgetår om det är påkallat från kraftförsörjningssynpunkt. Investeringar i sysselsätt­ningsfrämjande syfte bör däremot finansieras över finansfullmakten (prop. 1979/80:100 bil. 2 s. 32, FiU 1979/80:15, rskr 1979/80:157). Med det anslagsbelopp som jag har förordat kan medelsreserven, med beaktande av att ingående behållning på anslaget kan beräknas fill ca 138 milj. kr., i bprjan av nästa budgetår beräknas uppgå till ca 126 milj. kr.

■ Regeringen har bemyndigande att teckna borgen för företag i vilka statens vattenfallsverk förvaltar statens aktier intill f.n. sammanlagt 7 113 milj. kr., varav högst 160 milj. kr. för lån till eldistributionsföretag (prop. 1979/80: 100 bil. 17 s. 175, NU 1979/80:70, rskr 1979/80:410).

Av den totala borgensramen har 6530 milj. kr. beräknats för Forsmarks Kraftgrupp AB:s upplåning. Den av vattenfallsverket och riksgäldskon­toret tecknade statliga borgen för detta bolag uppgick den 31 december 1980 till 5 509 milj. kr. Under våren 1981 räknar vattenfallsverket med att statlig borgen behöver tecknas för lån om ytteriigare 762 milj. kr. för att finansiera utbyggnaden av block 3 i Forsmarks kärnkraftstation. Någon ytteriigare borgensteckning för finansiering av block I och block 2 beräk­nas däremot inte behövas.

Under budgetåret 1981/82 har vattenfallsverket räknat med att statlig borgen behöver tecknas för lån om ytteriigare 725 milj. kr. avsedda för finansiering av block 3.

Behovet av statlig borgensteckning för Forsmarks Kraftgrupp AB t.o.m. utgången av budgetåret 1981/82 har således beräknats till (5 509-I-762-H 725=) 6996 milj. kr. vilket belopp med 466 milj. kr. över­stiger det som har beräknats för detta bolag inom den nu gällande totalra­men. Med tanke på att förändringar och förskjutningar av såväl kapitalbe­hov som upplåningstidpunkter kan uppkomma föreslår jag att borgensra­men räknas upp med 700 milj. kr.

Som jag nyligen har nämnt avser AB Kärnkraftutbildning anskaffa ytter­ligare en simulatoranläggning. Finansieringen kommer delvis att ske ge­nom lån på kapitalmarknaden mot borgen från bolagets ägare. Vattenfalls­verket har beräknat sin andel av denna borgensteckning till 30 milj. kr. Jag räknar med att verkets borgensteckning för detta ändamål ryms inom den ramökning jag har föreslagit.

Av den ram om 160 milj. kr. som gäller för borgensåtaganden gentemot eldistribufionsföretag hade den 31 december 1980 ca 149 milj. kr. utnyU-jals. Under våren 1981 förutses behov av borgensteckning om ytterligare ca II milj. kr. Motsvarande behov under budgetåret 1981/82 beräknar vattenfallsverket till 19,5 milj. kr. För att erforderligt utrymme skall finnas förordar jag, i enlighet med vad vattenfallsverket har föreslagit, att ramen

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       414

för borgensåtaganden gentemot eldistributionsföretag höjs med 20 milj. kr. fill 180 milj. kr.

I enlighet med vad jag här har anfört förordar jag att regeringen inhämtar riksdagens bemyndigande att teckna borgen för lån intill sammanlagt (7 113+ 700-I-20=) 7833 milj. kr., varav 180 milj. kr. för lån till eldistribu­tionsföretag.

Sedan år 1963 har regeringen av riksdagen medgetts att, utöver för län pä kapitalmarknaden, teckna borgen för vissa andra åtaganden av företag i vilka statens vattenfallsverk förvaltar statens aktier (prop. 1963: I bil. 8, SU 1963:9, rskr 1963:86). Som exempel på situationer där behov av sådan borgensteckning föreligger angavs i propositionen bl. a. den säkerhet ett kraftföretag kan behöva lämna i samband med att vattendomstolarna i domar lämnar verkställighetstillstånd att utföra byggnads- eller dämnings-åtgärder innan den därmed förknippade ersättningen har blivit slutligt fastställd. Regeringen har utnyttjat detta bemyndigande till att medge vattenfallsverket att teckna borgen enligt bestämmelserna i 11 kap. 67§ och 14 kap. 8§ vattenlagen till förmån för Söderfors Kraft AB i mål om Söderfors Kraftverk i Dalälven.

Med hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att

1.    bemyndiga regeringen att teckna borgen för lån till bolag i vilka statens vattenfallsverk förvaltar statens aktier intill sammanlagt 7833000000 kr., varav högst 180000000 kr. för lån till eldistribu­tionsföretag,

2.    till Statens valtenfallsverk: Kraftstationer m.m. för budgetåret 1981/82 under fjortonde huvuduteln anvisa ett reservationsan­slag av 2498000000 kr.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           415

14    Övriga anslagsfrågor för budgetåret 1981/82

Tionde huvudtiteln

B. JORDBRUKETS RATIONALISERING M. M.

B 1. Lantbruksstyrelsen B 2. Lantbruksnämnderna

I budgetpropositionen 1981 (prop. 1980/81:100 bil. 13 s. 17-18) har regeringen föreslagit riksdagen att under dessa anslagsrubriker för budget­året 1981/82 anvisa tvä förslagsanslag av resp. 39010000 kr. och 198504000 kr.

Med hänvisning till vad jag nyss har anfört (avsnitt 4.4.3) förordar jag att — utöver vad chefen för jordbruksdepartementet fidigare har beräknat -högst 3 milj. kr. får disponeras från dessa anslag under budgetåret 1981/82 för rådgivning i energibesparande syfte inom lantbruk och trädgårdsnäring. Medlen bör tillföras anslaget frän den oljeersättningsfond som riksdagen nyligen har beslutat om (prop. 1980/81:49, NU 1980/81:19, rskr 1980/ 81:100).

Jag hemställer - efter samråd med chefen för jordbruksdepartementet -att regeringen med ändring av sitt förslag i budgetpropositionen föreslår riksdagen

att godkänna vad jag har förordat om användningen av förslagsans­lagen Lantbruksstyrelsen och Lantbruksnämnderna för budget­året 1981/82.

B 8. Bidrag till trädgårdsnäringens rationalisering, m. m.

I budgetproposifionen 1981 (prop. 1980/81: 100 bil. 13 s. 28) har regering­en föreslagit riksdagen att under denna anslagsrubrik för budgetåret 1981/ 82 anvisa ett förslagsanslag av 2 milj. kr.

Med hänvisning till vad jag nyss har anfört (avsnitt 4.4.3) förordar jag att medel från detta anslag får disponeras för stöd till utveckling av energitek­niska provningsmetoder m. m.

Jag förordar vidare - med hänvisning till vad jag tidigare anfört (avsnitt 4.4.3) - att för statsbidrag till energibesparande åtgärder inom trädgårds­näringen högst 5 milj. kr. får disponeras under budgetåret 1981/82.

Jag hemställer - efter samråd med chefen för jordbruksdepartementet -att regeringen med ändring av sitt förslag i budgetpropositionen föreslår riksdagen att

1. medge att under budgetåret 1981/82 statsbidrag beviljas till ener­gibesparande åtgärder inom trädgårdsnäringen med sammanlagt högst 5000000 kr..

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       416

2. godkänna vad jag har förordat om användningen av förslagsan­slaget Bidrag till trädgårdsnäringens rationalisering, m.m. för budgetåret 1981/82.

Fjortonde huvudtiteln

E. ENERGI M.M.

E 2. Statens elektriska inspektion

 

1979/80

Utgift

5613481

1980/81

Anslag

6137000

1981/82

Förslag

6818000

Statens elektriska inspektion är den lokala statliga organisationen för ärenden om tillsyn över elektriska starkströmsanläggningar och därmed sammanhängande frågor.

Inspektionen är organiserad pä fem distrikt. Expeditionerna är förlagda för övre norra distriktet i Skellefteå, för nedre norra distriktet i Hudiksvall, för östra distriktet i Skärholmen i Stockholms kommun, för västra distrik­tet i Kristinehamn och för södra distriktet i Hässleholm. I varje distrikt finns en överinspektör.

Statens industriverk är chefsmyndighet för inspektionen. Industriver­kets energibyrå och elektriska inspektionen har ett nära samarbete som syftar till att säkerställa en över hela landet likformig behandling av elsä-kerhetsfrägor.

 

 

 

1980/81

Beräknad ändring 1981/82

 

SIND

Före-

 

 

 

 

draganden

Personal

 

 

 

 

Handläggande personal

25

 

+ 2

]

Övrig personal

15 40

 

of. 3-2

1°'

Anslag

 

 

 

 

Lönekostnader

4 850000

-1-

873 000

-1-430000

Sjukvård

10000

-1-

1400

-1-     1000

Reseersättningar

495 000

+

309.500

+ 23 000

därav utrikes resor

(10000)

i +

1000)

(-1-    1000)

Lokalkostnader

697 000

+

34810

-1- 30000

Expenser

265000

+

225 510

-1-  17 000

därav engångsulgifter

-

( +

1390001

-

 

6317 000

-1-1444220

4-501 000

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet            417

Statens industriverk

Användning av elektrisk energi ökar fortfarande med en faktor som innebär en fördubbling vart tionde år. I takt därmed ökar antalet elektriska anläggningar, apparater och bruksföremål.

Antalet rapporterade elolycksfall 1970-79 har varit ca 2 300 varav 198 dödsfall. Motsvarande antal för perioden 1960-69 var 2296 resp. 249. Antalet sjukdagar per elolycksfall är i genomsnitt betydligt störte än för andra typer av olycksfall.

Rutiner avseende tillämpning av starkströmsföreskrifternas bestämmel­ser om anläggningars skötsel har undersökts hos ett flertal störte eldistri­butörer. Genomgången har resulterat i förelägganden i samtliga fall.

Stickprovskontroll hos små eldistributionsföretag har visat stora brister i elanläggningarnas utförande, i allmänhet orsakade av bristande underhåll och avsaknad av egen tekniskt kunnig personal.

Stickprovskontroll vid ett antal explosionsfarliga anläggningar har visat att flertalet har felaktiga elinstallationer, som i flera fall utgjorde en uppen­bar explosionsrisk.

Stickprovskontroll vid ett antal brandfarliga anläggningar har visat en otillfredsställande standard på elanläggningarna.

Stickprovskontroll pä tillfälliga anläggningar har visat brister i planering, installation och underhåll.

På grund av långtidssjukdom och vakanser har resurserna för fälttillsyn varit kraftigt begränsade varför tillsynen endast motsvarar ca 25% av tillgänglig handläggartid.

Då elektriska inspektionen har erhållit tre nya handläggartjänster den 1 juli 1980 (jfr avsnitt 3 ovan) kommer ytterligare resurser att kunna avsättas för fälttillsyn under budgetåret 1980/81.

För budgetåret 1981/82 bör verksamheten bedrivas i stort som budget­året 1980/81. För att detta skall låta sig förenas med en fortsatt satsning pä ökad fälttillsyn äskar industriverket två nya handläggartjänster till inspek­tionerna i nedre resp. övre norta distriktet. Industriverkets förslag till budget för budgetåret 1981/82 innebär i korthet följande

1.    Pris- och löneomräkning (3-719220 kr.)

2.    Under anslagsposten lönekostnader föreslås två nya tjänster (-f 266000 kr.)

3.    Under anslagsposten Reseersättningar föreslås ytteriigare medel med 260000 kr.

4.    Under anslagsposten Expenser föreslås ytterligare medel med 199000 kr.

Föredraganden

Med hänvisning till sammanställningen beräknar jag anslaget till elektris­ka inspektionen för budgetåret 1981/82 till 6818000 kr. Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att till Statens elektriska inspektion för budgetåret 1981/82 anvisa ett förslagsanslag av 6818000 kr. 28    Riksdagen 1980/81. 1 samt. Nr 90

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet

418

E 3. Statens kärnkraftinspektion: Förvaltningskostnader

 

1979/80 Överskon

3332921'

1980/81 Anslag

1000

1981/82 Förslag

1000

' Utgifterna för verksamheten har uppgått till 11 631 756 kr.

Statens kärnkraftinspektion är enligt sin instmktion (1974:427) tillsyns­myndighet enligt atomenergilagen (1956; 306).

Inspektionen leds av en styrelse. Chef för inspektionen är en generaldi­rektör.

Till inspektionen är knutna tre rådgivande nämnder: reaktorsäkerhets-nämnden, safeguardnämnden och forskningsnämnden.

Beslut om organisation för inspektionen fattades våren 1980 (prop. 1979/ 80; 170 s. 45, NU 1979/80:70, rskr 1979/80:40). Statskontoret har nyligen lämnat förslag fill detaljutformning av organisafionen. Arbetet med att införa den nya organisationen pågår.

Inspektionens verksamhet finansieras med avgifter enligt förordningen (1975:421, ändrad senast 1979:1033) om vissa avgifter till statens kärnkraftinspektion. Avgifterna avses medföra full kostnadstäckning för såväl förvaltningskostnader som kärnsäkerhetsforskning. Anslaget förs därför upp med ett formellt belopp av 1000 kr.

 

 

 

1980/81

Beräknad ändring 1981/82

 

Inspek­tionen

Före­draganden

Personal

 

 

 

Handläggande personal Övrig personal

51 13

-1-18

+ 5

-HI4 -1-   1

 

64

-1-23

-1-15

Anslag

 

 

 

Utgifter

 

 

 

Lönekostnader

Sjukvård

Reseersättningar

(även för utrikes resor) Lokalkostnader Expenser

därav engångsulgifter

15531000

11000

698000

743000 939000

-1-3 466000 +      7000 -f  415 000

-1-  472000 -1-   547000

-1-2414000 -h      5 000 -1-   190000

-1-   250000

+  251000

(+    75000)

 

17922000

4-4907000

-1-3110000

U ppbördsmedel

 

 

 

Tillsyn av atomenergi­anläggningar m. m. Nettoulgift

17921000 1000

-h 4 907 000 of.

-1-3 110000 of.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      419

Statens kärnkraftinspektion

Vad gäller reaktorsäkerhet konstaterar inspektionen att verksamheten under budgetåret 1979/80 starkt har präglats av uppföljning och utvärde­ring av reaktorolyckan på Three Mile Island, Förenta staterna, och de utredningar om höjd reaktorsäkerhet som en följd av denna olycka, även­som den under år 1980 genomförda folkomröstningen om kärnkraftens användning i Sverige.

Under året har sex kärnkraftaggregat varit i rutinmässig drift. Fyra aggregat har varit i olika stadier av icke nukleär provdrift. Sedan regering­en, i anledning av resultatet av folkomröstningen om kärnkraft gett ladd­ningstillstånd till aggregaten Forsmark I den 28 mars 1980 och Ringhals 3 den 18 juni 1980 har beträffande Forsmark 1 nukleär provdrift redan startats. För Ringhals 3:s del påbörjades laddningen den 1 juli 1980. Bygg­nadsarbeten har bedrivits på Forsmark 3. Vidare har byggnadsarbeten på Oskarshamn 3 påbörjats.

Den inspekterande verksamheten har under huvuddelen av budgetåret inriktats pä reaktorer i drift. Mot slutet av året har dock mycket arbete nedlagts på kontroll av de reaktorer som har stått klara för laddning.

Särskild uppmärksamhet har ägnats åt människa-maskinproblemen. Under budgetåret 1979/80 har en utredning om kompetensuppföljning av driftpersonal i kärnkraftverk slutförts och inspektionen har den 23 juli 1980, med stöd av föreskrifter i 4 och 6 §§ atomenergilagen, fastställt "Föreskrifter för kompetensuppföljning av driftpersonal" att tillämpas fr.o.m. den Ijuli 1980.

Arbetet med säkerhetshöjande åtgärder har under budgetåret 1979/80 bedrivits i enlighet med utarbetad plan och i samråd med kraftverken. En ny teknik för säkerhetsarbetet, tillförlitlighetstekniken, har börjat tilläm­pas i större omfattning. Den bedrivs som ett särskilt projekt med uppgift att göra en kvalificerad analys av inträffade händelser, att utveckla analys­metoder genom bl. a. internationellt kunskapsbyte, att göra risktypografi-studier, att identifiera svaga punkter för att initiera säkerhetshöjande åt­gärder och att genomföra probabilistisk analys av samtliga reaktoranlägg­ningar.

Verksamheten vad gäller kontroll av klyvbart material har under budget­året varit omfattande.

Regeringen gav den 13 december 1979 AB ASEA-ATOM tillstånd till fortsatt drift av sin bränsleelementfabrik i Västerås. I samband med be­handlingen av ärendet ålade inspektionen AB ASEA—ATOM att utarbeta en komplett och uppdaterad säkerhetsredovisning. Sådan redovisning har i allt väsentligt ingivits fill inspektionen. Granskningen, som blir mycket omfattande, har påbörjats och beräknas pågå större delen av budgetåret 80/81.

I samband med att Studsvik Energiteknik AB erhöll förlängning av drifttillståndet för reaktoranläggningen R2 i Studsvik föreskrevs att vissa system skall ses över och eventuellt kompletteras. Detta arbete, som avsåg

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           420

systemen för bl. a. elutrustning, nödkylning, neutronövervakning och brandlarm har nu avslutats och redovisats till inspektionen.

Regeringen lämnade den 16 mars 1980 visst tillstånd till Ranstad skiffer-oljeaktiebolag avseende fortsatt provdrift av Ranstadsanläggningen. Här­vid uppdrogs åt inspektionen att lämna nödvändiga villkor för anläggning­ens säkra drift. Sådana villkor har lämnats.

Svensk kärnbränsleförsörjning AB (SKBF) har bl.a. till kärnkraftin­spektionen inkommit med en preliminär säkerhetsrapport avseende före­slaget transportsystem för använt kärnbränsle. Granskningen har inletts och bl. a. har inspektionen i yttrande till statens sjöfartsverk konstaterat sig inte ha något att erinra mot användningen av ett föreslaget specialfar­tyg-Inspektionen utfärdade i januari 1979 anvisningar för säkerhetsskyddet vid kärnkraftreaktorer. Som en följd härav har under hösten 1979 kärn­kraftföretagen lämnat förslag till hur säkerhetsskyddet vid resp. kärnkraft­aggregat skall vara utformat.

I fråga om kontroll av det klyvbara materialet har arbetet under budget­året 1979/80 i huvudsak varit inriktat på en fortsatt anpassning till det reviderade nationella kontrollsystemet.

Inspektionen av anläggningar för använt kärnbränsle och radioaktivt avfall fortsätter att vara en viktig del av inspektionens arbete.

Regeringen gav den 2 augusti 1979 tillstånd för Oskarshamnsverkets Kraftgrupp AB att driva bergrumsanläggning för lagring av låg- och medel-aktivt avfall. Inflyttning av betongkokiller och betongtankar i bergrummet har kunnat ske på ett planenligt sätt ulan säkerhetsmässiga problem.

Den 23 augusti 1979 beviljade regeringen SKBF tillstånd att uppföra och driva ett centralt lager för använt kärnbränsle i Simpevarp. Enligt regering­ens beslut har markarbetena kunnat påbörjas efter 1 maj 1980.

Under budgetåret 1979/80 har förbränningsanläggningen för lågaktivt avfall i Studsvik tagits i drift efter installationen av utrustning för rening av avgaser. Anläggningen är den enda i Sverige, där lågaktivt avfall kan förbrännas.

Studsvik Energiteknik AB har under budgetåret 1979/80 givit in en ansökan om fortsatt drift av avfallsanläggningarna i Studsvik i enlighet med kraven i atomenergilagen. Behandlingen av ärendet är inte slutförd.

Ett registrerings- och dokumenteringssystem för radioaktivt avfall har tagits i bruk vid kärnkraftstationerna och i Studsvik. Systemet omfattar central dokumentering vid respektive verk och i Studsvik samt kvartalsvis och årsvis rapportering till kärnkraftinspektionen. Enligt inspektionens krav mäts och registreras nu allt radioaktivt avfall vid verken och i Studs­vik.

I de avtal om upparbetning av använt kärnbränsle, som träffals mellan Svensk Kärnbränsleförsörjning AB och det franska företaget Compagnie General des Matiéres Nucléaires, har förutsatts att en överenskommelse

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       421

också skulle träffas mellan de svenska och franska regeringarna om vissa frågor i anslutning till avtalen. Samarbete mellan svenska och franska kärnsäkerhetsmyndigheter har också förutsatts och preliminära överlägg­ningar har ägt rum mellan kärnkraftinspektionen och den franska intermi-nisteriella kärnsäkerhetsmyndigheten. En serie kontakter förutses för de kommande åren.

Kärnkraftinspektionens förslag till förändringar i budgeten inför budget­året 1981/82 innebär i korthet följande.

1. Pris- och löneomräkning (-(-1 561 000 kr.)

2.    Den närmare utformningen av den beslutade organisationen för inspek­tionen har lett till förslag om ökad personal med 23 tjänster, bestående av fyra enhetschefer, fjorton handläggare och fem assistenter (-1-3 200000 kr.)

3.    Ökade kostnader för avgifter och drift av inspektionens datorutrustning på grund av behov att ersätta befintlig utrustning med ny som har störte kapacitet (-1-115000 kr.)

4.    Till följd av att ökad personalomsättning ökar behovet av annonsering av lediga tjänster föreslås anslagsposten Expenser höjd med 25000 kr. (4-25000 kr.)

Föredraganden

Statskontoret har, som jag inledningsvis nämnt, nyligen till regeringen redovisat ett förslag till detaljutformning av organisationen för kärnkraftin­spektionen. Detta förslag kommer att bli föremål för ställningstagande senare under våren I98I. Vid genomgång av det av statskontoret redovi­sade förslaget har framkommit att enheten för information lämpligen bör inrättas som ett stabsorgan snarare än en särskild enhet. Jag avser att föreslå regeringen att göra den ändringen när slutlig ställning tas till ut­formningen av organisationen. Jag har tidigare redogjort för kärnsäkerhetsarbetet i Sverige och de riktlinjer som bör gälla för detta. Riktlinjerna berör i stor utsträckning även kärnkraftinspektionens arbete. Detaljförslaget till organisation för inspektionen som nu föreligger möjlig­gör också för inspektionen att bättre fullgöra sina uppgifter inom ramen för dessa riktlinjer.

Som framgår av sammanställningen beräknar jag utgifterna för inspek­tionen under detta anslag till 21 032000 kr. för nästa budgetår. Inspektio­nen har begärt 23 nya tjänster i sin anslagsframställning. Jag finner det inte meningsfullt att redan nu ge inspektionen detta stora tillskott av nya tjänster utan att den nya organisationen bör byggas upp successivt. Jag beräknar därför medel för 15 nya tjänster vid inspektionen för budgetåret 1981/82. Ställning till eventuellt ytterligare tjänster vid inspektionen får tas när erfarenheter av den nya organisationen föreligger. Vid min medelsbe­räkning har jag utgått från att ökningen av inspektionens egna resurser kommer att leda till en minskning av behovet av externa konsulter.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att till Statens Kärnkraftinspektion: Förvaltningskostnader för bud­getåret 1981/82 anvisa ett reservationsanslag om 1 000 kr.

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           422

E 4. Statens kärnkraftinspektion: Kärnsäkerhetsforskning

1979/80 Överskott        4173578'   Reservation           22838649

1980/81 Anslag            1000

1981/82 Förslag          1000

' Utgifterna för verksamheten har uppgått lill 24604422 kr.

Statens kärnkraftsinspektion har ansvaret för att beställa det forsknings-och utvecklingsarbete som inspektionen finner nödvändigt för att trygga säkerheten i beslutade kärnkraftanläggningar. Det åligger dessutom kärn­kraftsinspektionen att pröva behovet av forsknings- och utvecklingsarbete av mer långsiktig karaktär.

Verksamheten finansieras med avgifter enligt förordningen (1975:421, ändrad senast 1979:1033) om vissa avgifter till statens kärnkraftsinspek-tion. Anslaget förs därför upp med ett formellt belopp av 1000 kr. Det får inte belastas.

Statens kärnkraftinspektion

Resultaten av den forskning som kärnkraftinspektionen finansierar är i första hand avsedda att användas i dess tillsyns- och kontrollverksamhet. I forskningsprogrammet ingår också insatser med längre tidsperspektiv. Dessa ger inspektionen beredskap för framtida granskningsarbeten. Säker­hetsfrågor kan därigenom diskuteras innan de blir tillståndsärenden.

Forskningsprogrammets utformning påverkas av återföring av drifterfa­renheter, av förslag från tillverkare, kraftföretag och forskningsutförande organisationer samt genom samordning med verksamhet i utlandet. Det senare kan ske genom deltagande i olika internationella arbetsgrupper. Exempel är den internordiska gruppen för kontrollrumsutformning, OECD/NEA:s ad hoc-grupp för forskning föranledd av olyckan i Three Mile Island 2 samt EG:s arbetsgrupp för säkerhetsforskning. Deltagande i utländska forskningssymposier ger också nödvändig information för denna samordning. En annan betydelsefull faktor är reaktorsäkerhetsutredningen som avslutade sitt arbete i slutet av är 1979. Efter diskussion i inspektio­nens forskningsnämnd samt med dess tjänstemän och andra sakkunniga bryts ramprogrammet ner i preciserade projekt. Under budgetåret 1979/80 har pågått ca 130 projekt.

Sådana forskningsprojekt prioriteras, som kan ge en höjning av säkerhe­ten ifråga om haveriförebyggande och haveribekämpande åtgärder och system. Alla bartiärer för skydd av omgivningen måste förstärkas, varför även konsekvenslindrande konstruktionsprinciper studeras.

Verksamheten under 1979/80 med dess fortsättning 1980/81 omfattar i huvudsak följande områden:

Människa-maskinproblem, hållfasthets- och materialfrågor, bränsle­problem, värmetekniska försök, komponentprovning och instrumentering, haveri- och säkerhetsanalys, reaktorövervakning, verksamhet i Marviken-anläggningen, seismologiska mätningar samt avfallshantering.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           423

Under budgetåret 1979/80 har inspektionen beställt forskning till ett sammanlagt belopp av 30615 kr. För budgetåret 1980/81 är den planerade beställningsramen 26 milj. kr. Inspektionen har redan fattat beslut om forskningsuppdrag intill ett sammanlagt belopp av 7235000 kr.

Av de medel som ursprungligen anslogs för svenska arbeten i samband med International Fuel Cycle Evaluation har inspektionen under 1979/80 använt 889000 kr.

Inspektionen har under budgetåret 1979/80 utbetalat 500000 kr. för att täcka av de kostnader som är förenade med Arne Hedgrans personliga professur i kärnkraftsäkerhet. Samma belopp förutses för 1980/81.

För budgetåret 1980/81 erfordras enligt inspektionen en uppräkning av kostnadsramen med 3 milj. kr. till 30 milj. kr.

Lokala säkerhetsnämnder vid kärnkraftverken

Frågan om inrättande av lokala säkerhetsnämnder vid kärnkraftverken har tidigare utföriigt redovisats (prop. 1980/81:25 s. 48-51, NU 1980/ 81:23, rskr 1980/81:112). Instmktion för nämnderna har nyligen fastställts (1981; 10) Nämnderna beräknas inleda sitt arbete våren 1981. För inneva­rande budgetår har för deras verksamhet under detta anslag beräknats 400000 kr.

Föredraganden

Statens kärnkraftinspektion har ansvar för att beställa det forsknings-och utvecklingsarbete som inspektionen finner nödvändigt för att trygga säkerheten i beslutade kärnenergianläggningar. Detta ansvar innefattar också säkerhetsinriktat forsknings- och utvecklingsarbete avseende kärn­bränsle och radioaktivt avfall.

Vid sidan härav bedrivs visst forsknings- och utvecklingsarbete av mer långsiktig karaktär vilket inte direkt kan utnyttjas för att förbättra säkerhe­ten hos de anläggningar som nu är i drift eller under uppförande. Denna verksamhet finansieras med medel frän energiforskningsprogrammet över anslaget F 13. Energiforskning, inom ramen för bl. a. ett särskilt delpro­gram benämnt Lättvattenreaktorer, och vad beträffar viss forskning inom området radioaktivt avfall, med bidrag från kärnkraftproducenterna via programrådet för radioaktivt avfall (PRAV).

Det stöd till det långsiktiga forsknings- och utvecklingsarbetet inom kärnkraftområdet som f.n. utgår över anslaget Energiforskning och via PRAV kommer till stor del att upphöra med utgången av budgetåret 1980/ 81. Vad gäller den forskning som har stötts av PRAV samt viss kärnavfalls-inriktad forskning inom delprogrammet Lättvattenreaktorer kommer den att stödjas inom ramen för den nya organisation inom kärnavfallsområdet som jag tidigare har redogjort för. Chefen för industridepartementet kom­mer i det följande (avsnitt 15.2.3.4) att förorda att delprogrammet Lättvat­tenreaktorer utgår ur energiforskningsprogrammet fr.o.m. budgetåret 1981/82. Delprogrammet Lättvattenreaktorer innehåller f.n. vissa projekt av intresse för kärnkraftsinspektionens verksamhet.

Kartong: S. 424, näst sista raden Tillkommer: Kärnsäkerhetsforskning

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      424

Jag finner det därtör lämpligt att inspektionen ges resurser för att driva denna verksamhet vidare. För detta ändamål beräknar jag att medelsramen för kärnsäkerhetsforskning bör räknas upp med 5,9 milj. kr. utöver de 3 milj. kr. som inspektionen begärt till 35,9 milj. kr. för budgetåret 1981/82. I dessa medel är inbegripet 1,9 milj. kr. för finansiering av den del av Haldenprojektet som f.n. finansieras över energiforskningsprogrammet. Det ankommer på inspektionen att ta erforderlig kontakt med berörda myndigheter och andra organisationer inför övertagandet av ansvaret för berörda projekt. Inspektionens samlade ansvar för kärnsäkerhetsforsk­ningen ger goda möjligheter att överblicka pågående och planerad forsk­ningsverksamhet. En sådan överblick ger i sin tur grund för att samordna och prioritera sådant forskningsarbete som är av särskild vikt för inspek­tionens tillsyns- och kontrollverksamhet.

Den av inspektionen initierade forskningsverksamheten är mot denna bakgrund en av förutsättningarna för att inspektionen skall kunna bedriva en effektiv tillsynsverksamhet.

En faktor av stor betydelse för säkerheten vid kärnkraftverken är till­gången på bl. a. forskningsresurser inom de olika discipliner som berör kärnkraftverksamheten. Jag vill i detta sammanhang särskilt betona att möjligheter ges för utbildning av nya forskare så att det på läng sikt inte uppstår brist på kompetent personal för forskningsverksamheten. Jag vill i sammanhanget erinra om riksdagens beslut våren 1979 (prop. 1978/79: 119, UbU 1978/79:44, rskr 1978/79: 391) att högskolan skall svara för en väsent­lig del av den sektoriella forskningen. Inom vissa områden har dock särskilda statliga forskningsorgan inrättats för att bl. a. fullgöra uppgifter som svårligen kan utföras inom högskolans ram. Inspektionen bör i anslut­ning till riksdagens beslut ta ett särskilt ansvar för att forskningsuppdrag som erfordras inom inspektionens verksamhetsområde också kan medver­ka till erforderlig kompetensutveckling inom området. För övrigt delar jag i stort kärnkraftinspektionens bedömning av säkerhetsforskningens inrikt­ning för budgetåret 1981/82.

För säkerhetsnämnder vid kärnkraftverk beräknar jag för nästa budgetär ett sammanlagt medelsbehov av 800000 kr.

De ställningstaganden som jag har redovisat innebär sammanfaUningsvis att jag för den verksamhet som finansieras över anslaget under budgetåret 1981/82 beräknar totalt 36,7 milj. kr. Anslaget tillförs som jag redan nämnt medel från kärnkraftproducenterna genom avgifter. Det bör därför liksom för innevarande budgetår föras upp med ett formellt belopp av 1 000 kr. för nästa budgetår.

Med hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen

att  till  Statens kärnkraftinspektion:  Kärnsäkerhetsforskning för budgetåret 1981/82 anvisa ett reservationsanslag av 1 000 kr.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           425

E 5. Kostnader för vissa nämnder

 

1979/80 Utgift

164459

1980/81 Anslag

165000

1981/82 Förslag

165000

Från anslaget bestrids kostnader för statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström, krigsskyddsnämnden för kraftanläggningar och nämnden för värdering av eldistributionsanläggning m. m. Prisregleringsnämnden tar upp de prisfrågor rörande strömleveranser som statens industriverk över­lämnar till nämnden. Krigsskyddsnämnden behandlar frågor rörande bl. a. kraftanläggningars skydd mot brand- och bombskador samt rörande skydd åt personal som är sysselsatt vid kraftanläggningar. Värderingsnämnden har till uppgift att på begäran av part yttra sig i fråga om ekonomiska villkor i samband med överlåtelse av eldistributionsanläggning eller av eldistributionsrörelse.

För budgetåret 1979/80 uppgick kostnaderna för prisregleringsnämnden till 77853 kr., för krigsskyddsnämnden till 85 383 kr. och för värderings­nämnden till 1 223 kr.

Nämnderna

Krigsskydds- och prisregleringsnämndernas verksamheter förutses un­der budgetåret 1981/82 bli i stort sett oförändrade jämfört med innevarande budgetår. Det är dock sannolikt att antalet prisregleringsärenden kommer att bli något större än innevarande år.

Elvärderingsnämnden inrättades den 1 juli 1976. Vid tillkomsten upp­skattades antalet värderingsärenden till fyra ä fem per budgetår. Ännu vid föregående års anslagsframställning hade nämnden inte fått något ärende hänskjutet till sig. Under budgetåret 1979/80 har nämnden fått ett ärende hänskjutet till sig.

Nämnderna beräknar kostnaderna för budgetåret 1981/82 till oförändrat belopp.

Föredraganden

Anslaget bör nästa budgetår föras upp med 165000 kr. Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att till Kostnader jör vissa nämnder för budgetåret 1981/82 anvisa ett förslagsanslag av 165000 kr.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           426

E 6. Utbildning och rådgivning m, m. för att spara energi

1979/80 Utgift      6819117'           Reservation           3684 340'

1980/81 Anslag    6000000'

1981/82 Förslag         1000

' Anslaget Vissa utbildningsåtgärder m, m, i energibesparande syfte.

Från detta anslag, som disponeras av statens industriverk (SIND), be­strids f. n. kostnader för statliga bidrag till kurser rörande uppvärmning och ventilation samt förbättrad energihushållning i industriella processer och för statligt stöd till energirådgivning som kanaliseras via de regionala utvecklingsfonderna, m.m. Frän anslaget bestrids även industriverkets kostnader för administration av verksamheten.

Riktlinjer för verksamheten har angivits i prop. 1975:30 (bil. I s. 355, NU 1975:30, rskr 1975:202) i prop. 1977/78:100 (bil. 17 s. 196, NU 1977/78:42, rskr 1977/78:207) och i prop. 1978/79; 115 (bil. I s. 263, NU 1978/79:60, rskr 1978/79:429).

 

 

 

1980/81

Beräknad ändr

ing 1981/82

 

SIND

Före-

 

 

 

draganden

Utgifter

 

 

 

1.  Utbildningssålgärder i  syfte

 

 

 

all minska energianvändningen

 

 

 

vid lokaluppvärmning och inom

 

 

 

olika industriprocesser

3 500000

-1- 8 500000

+ 3 500000

2. Rådgivningsverksamhet i

 

 

 

energifrågor m. m.

2500000

-1- 5 500000

+ 6500000

 

6000000

-1-14000000

-1-10000000

Finansiering

 

 

 

Medel som tillförs anslaget från

 

 

 

oljeersältningsfonden

-

—

16000000

Statens industriverk

I anslagsframställningen hänvisar SIND till sin plan (SIND PM 1979:9) Statens stöd till energihushållning inom näringslivet. Verket framhåller därvid att den framtida satsningen för energihushållning bör innebära att rådgivning och utbildning på energiområdet prioriteras.

Vad gäller utbildningsåtgärder i energibesparande syfte föreslogs i planen att ett sammanhållet och förhållandevis omfattande utbildningspro­gram drivs under en begränsad period med betydande statligt stöd både för att ta fram material och för att genomföra kurser.

I anslagsframställningen preciserar SIND kostnaderna för de olika ele­menten i planen. SIND föreslär att stödet till traditionella kurser fortsätter. Detta innebär att statsbidrag bör kunna lämnas till olika kursarrangörer såsom exempelvis Stiftelsen SIFU, bostadsföretag och branschorganisa-

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       427

tioner för energiinriktade kurser för fastighetsskötare, driftpersonal och beslutsfattare m.fl. Tyngdpunkten i verksamheten bör emellertid enligt SIND förskjutas mot bl. a. mera utvecklingsintensiva kurser samt i viss mån stöd för kompetensuppbyggnad och kompetensbevarande. Medelsbe­hovet för denna del av utbildningsverksamheten uppgår till 3,5 milj. kr. för nästa budgetår enligt SIND:s bedömning.

För stöd till kurser som behandlar produktutveckling med hänsyn till energifrågor beräknar SIND 650000 kr.

Vidare beräknar SIND 2350000 kr. för vissa bidrag till branschorganisa­tioner för att bygga upp energisparinriktad verksamhet av intresse för branschen.

Företag som önskar samla befattningshavare vid företaget till en intern energikurs bör kunna ges stöd.

Genom att ta till vara erfarenheter från sådana företagsinterna kurser kan SIND effektivare styra utbildningsbidragen till angelägna områden. För denna verksamhet räknar SIND med ett medelsbehov om 1,5 milj. kr.

För stöd till branschvisa energisparanalyser och kurser kring detta tema erfordras enligt verket I milj. kr.

Lärarkåren, speciellt på gymnasienivå, har små möjligheter till fortbild­ning. SIND räknar därför med att 500000 kr. behövs för att stimulera till att denna yrkeskår får lämplig energiinformation för sin egen undervisning.

För löpande uppföljning, analys och planering samt för utveckling av utbildningsmodeller m. m. erfordras 2,5 milj. kr.

Sammanlagt uppgår medelsbehovet för utbildningsåtgärder i energibe­sparande syfte till 12 milj. kr. för nästa budgetår enligt SIND;s bedömning.

SIND har med en skrivelse den 6 november 1980 överlämnat en rapport. Försökskurser och utredningsarbete vid statens industriverk 1979/80 rö­rande energihushällningsutbildning. 1 rapporten har SIND bearbetat de Utredningar om försöksverksamheten med energiutbildning som SIND har låtit utföra. I rapporten redovisas förslag till att SIND skall bygga upp fort-och vidareutbildning rörande energisparande under en period om fem är. Det närmare innehållet i skrivelsen och rapporten framgår av bilaga 1.3.

SIND konstaterar i skrivelsen att utbildning för energisparande har fått en sådan volym att ökad samverkan mellan skilda organisationer och kursgivare är motiverade. SIND anser att en organiserad samverkan med tyngdpunkten förlagd till SIND:s energiutbildningsprogram f. n. är ett till­räckligt steg i denna riktning.

Ett mål för verksamheten bör enligt SIND vara att den utbildning skall genomföras som totalt i samhällsekonomin leder till att den ekonomiska vinsten av energisparåtgärder som blir en följd av utbildning skall vara störte än kostnaderna för denna utbildning. Detta mål motiverar att 30000 personer per år utbildas och varje individ vart femte år i ett framtida fortvarighetsfillstånd. Utbildningsvolym och resurser för denna bör byggas upp under en femårsperiod.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet            428

De målgrupper som i första hand avses nås är yrkesverksamma som dagligen befattar sig med energiproduktion, ventilationsanläggningar och andra anläggningar, bl. a. maskinister, fastighetsskötare och driftpersonal i industrin tillhör denna huvudgrupp. En annan viktig huvudgrupp är tjäns­temän som bereder energitekniska beslut samt företagsledningar och för­troendevalda.

En ökning av antalet personer som utbildas från f. n. ca 5000 per år till 30000 per år är en kraftig expansion, påpekar SIND. Det är naturiigt att utbildningsverksamheten genomförs i samarbete med teknisk expertis vid universitet och högskolor och i bransch- och intresseorganisationer.

En sä kraftig expansion av energiutbildningen som det redovisade beho­vet medför måste fortlöpande följas upp och utvärderas bl. a. för att säkerställa art utbildningens tekniska och pedagogiska kvalitet upprätthälls och för att återföra information till statsmakterna för att göra det möjligt att ompröva mål och resurstilldelning.

SIND anser det motiverat att mot bakgrund av nödvändigheten att undanröja hinder och trögheter öka det statliga stödet så att hela kostnaden i stället för som nu omkring halva kostnaden för utveckling och genomfö­rande av utbildningen kan bestridas med bidrag. Kostnaden för de utbil­dades företag i form av löner och uppehållskostnader kan beräknas till omkring det dubbla av utvecklings- och genomförandekostnaderna.

Den plan för utbildningen som SIND nu har upprättat innebär att 110000 personer kan få en första utbildning under en femårsperiod. Därefter kan de resurser som har skapats användas för utbildning av 30000 yrkesverk­samma per år. Planen syftar sålunda både till att täcka ett initialt utbild­ningsbehov och till att utveckla resurser för eU fortvarighetsfillstånd efter femårsperioden.

Medelsbehovet beräknar SIND i enlighet med anslagsframställningen till 12 milj. kr. för budgetåret 1981/82. För de följande budgetåren anger verket ett medelsbehov om 18, 23, 27 resp. 30 milj. kr., dvs. sammanlagt 110 milj. kr. för femårsperioden.

I medelsbehovet för energiutbildning är bl. a. kostnaderna för admini­stration och utvärdering av verksamheten inkluderade. För att genomföra den femåriga energihushållningsutbildningen krävs att de centrala resur­serna hos SIND utökas.

För rådgivningsverksamheten bör enligt SIND:s anslagsframställning en regional organisafion med energikonsulenter byggas upp vid utvecklings­fonderna i de olika länen. SIND föreslås fungera som en central servicein­stans för verksamheten. Budgetåret 1981/82 beräknar SIND aU åtta konsu­lenter skall kunna placeras vid vissa utvecklingsfonder. För att genomföra rådgivningen erfordras stödresurser för bl. a. särskilda konsultinsatser och information. Stödresurserna avses uppdelas i en regional basresurs till resp. konsulent och en central del som fördelas efter resp. utvecklings­fonds program och behov. För verksamheten beräknar SIND 4 milj. kr. för budgetåret 1981/82.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      429

Energikonsulentverksamheten bör enligt SIND kompletteras med branschkonsulenter för vissa branscher. SIND räknar med att efter för­handlingar med branschorganisationerna kunna etablera energirådgivning inom minst tre branscher för en kostnad av 1 milj. kr. budgetåret 1981/82.

Vidare räknar SIND med att 1 milj. kr. erfordras för en utbildningskon­sulent, som skall samarbeta med energikonsulenterna och ge utbildning till konsulenterna, till konsulter som är verksamma inom energiområdet och till branschernas rådgivare.

För centrala kostnader i inledningsskedet avseende t. ex. utarbetande av handböcker, kursmaterial, utredningar och specialisthjälp beräknar SIND 2 milj. kr.

Totalkostnaden för rådgivningsverksamheten uppskattar SIND till 8 milj. kr. för budgetåret 1981/82.

I en skrivelse den 27 oktober 1980 har SIND redovisat ett detaljerat program för en successiv uppbyggnad av rådgivningsverksamheten under de närmaste åren.

Till grund för detta program ligger bl. a. en rapport om försöksverksam­het med regionala energikonsulenter. Rapporten innehåller också en be­skrivning av SIND:s framtida verksamhet på energirådgivningsområdet. En sammanfattning av rapporten samt remissyttranden över den och an­slagsframställningen återfinns i bilaga 1.4. I bilagan återges också pro­gramskriften, som innehåller även en beskrivning av den hittillsvarande rådgivningsverksamheten.

För budgetåret 1981/82 skisseras i programmet en verksamhet i huvud­sak av den omfattning som beskrivs i anslagsframställningen. För nästföl­jande budgetår bör ytterligare åtta konsulenter anställas och ytterligare minst tre branschrådgivare etableras för en sammanlagd kostnad om 12 milj. kr. Under budgetåret 1983/84 räknar SIND med att återstående åtta konsulenter skall anställas på kvarvarande utvecklingsfonder. Ytterligare minst fyra branschrådgivare bör etableras så att det totalt finns minst tio. Kostnaderna för denna verksamhet beräknas till 16 milj. kr. Den fortsatta rådgivningsverksamheten bör stanna vid en årlig kostnad av denna stor­leksordning. Under budgetåret 1984/85 bör rådgivningsverksamheten ut­värderas.

Föredraganden

Verksamheten med stöd till kurser i energifrågor avseende uppvärmning av byggnader inleddes våren 1974 (prop. 1974:69, CU 1974:21, rskr 1974:180). Genom 1975 års energibeslut (prop. 1975:30 bil. 1 s. 355, NU 1975:30, rskr 1975; 202) utvidgades verksamheten till att omfatta stöd även till kurser om god energihushållning i industriella processer och till rådgiv­ning i energifrågor till framför allt de mindre och medelstora företagen. Sedan verksamheten inleddes har sammanlagt 16105000 kr. anvisats för utbildningsåtgärder. För rådgivningsverksamheten, som kanaliseras via de

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       430

regionala utvecklingsfonderna, har sammanlagt 8645000 kr. anvisats. Där­utöver har sammanlagt 1 milj. kr. anvisats för att av SIND fördelas mellan utbildnings- eller rådgivningsinsatser. Vidare har 2 milj. kr. anvisats för en särskild rådgivningskampanj hösten 1979.

Med hänvisning till vad jag tidigare (avsnitt 4.3.3) har anfört beräknar jag behovet av medel för verksamheten under treårsperioden 1981/82-1983/84 till sammanlagt 65 milj. kr. Härav beräknar jag för nästa budgetär samman­lagt 16 milj. kr. Av detta belopp beräknar jag 7 milj. kr. för utbildnings­verksamhet och 9 milj. kr. för rådgivningsverksamhet m. m. Vid medels­beräkningen har jag tagit hänsyn även till kostnaderna för att administrera verksamheten. Genom den satsning på stöd till utbildning och rådgivning m. m. för att spara energi som jag nu har föreslagit kommer de administra­tiva resurserna vid SIND att behöva förstärkas. Det bör ankomma på regeringen att besluta härom.

Vid min beräkning av beloppet till utbildningsåtgärder har jag inte beräk­nat några medel för särskilda insatser för lärarkåren.

Vid min beräkning av beloppet till rådgivningsverksamhet m.m. har jag vidare tagit hänsyn till kostnader för dels stöd till utveckling av energitek­niska provningsmetoder, dels utarbetande av energisparhandböcker m. m. Jag har inte beräknat några medel för någon utbildningskonsulent.

Med hänsyn till den verksamhet som avses bestridas från detta anslag bör anslagets benämning ändras till Utbildning och rådgivning m. m. för att spara energi.

Verksamheten bör, som jag tidigare har föreslagit, finansieras från ol­jeersättningsfonden. Från fonden bör därför nästa budgetår 16 milj. kr. tillföras detta anslag. Anslaget bör i statsbudgeten för nästa budgetår föras upp med ett formellt belopp av 1 000 kr.

Den reservation som vid utgången av budgetåret 1980/81 kan finnas under fjortonde huvudtitelns anslag Vissa utbildningsåtgärder i energibe­sparande syfte m. m. bör tillföras det här aktuella anslaget.

Med hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag att regeringen föreslär riksdagen

att till Utbildning och rådgivning m.m. för att spara energi för budgetåret 1981/82 anvisa ett reservationsanslag av I 000 kr.

E 7. Främjande av landsbygdens elektrifiering

1979/80 Utgift     8921612        Reservation        13857429

1980/81 Anslag    4500000

1981/82 Förslag   4500000

Från anslaget bestrids utgifter enligt förordningen (1959: 369) om statligt stöd åt landsbygdens elförsörjning (omtryckt 1977: 348). Stöd kan beviljas

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      431

till nyanläggning och upprustning av elektriska distributionsnät på lands­bygden inbegripet anläggningar för lokala elverk, såsom vattenkraftverk och dieselaggregat vid avsides belägna fastigheter. Stöd kan utgå i form av bidrag och lånegarantier. Beslut om sådant stöd fattas av statens industri­verk.

Från anslaget bestrids också kostnader för arvoden till ledamöter i rådet för eldistributionsfrägor och ersättning för resor m.m. för rådets ledamöter samt övrig expertis i elkraftfrågor och andra utredningskostnader i sam­band med industriverkets verksamhet pä området.

Riksdagen fastställde våren 1976 riktlinjer för strukturomvandlingen på eldistributionsområdet (prop. 1975/76:100 bl. 15 s. 150-165. NU 1975/ 76:45, rskr 1975/76: 263). Riktlinjerna innebär bl. a. att rationaliseringen av eldistributionen bör bedrivas utifrån förutsättningen att de enskilda elkon­sumenterna skall tillförsäkras gynnsamma distributionsförhållanden.

Riksdagen godtog våren 1979 nya riktlinjer för den fortsatta stödverk­samheten (prop. 1978/79: 115 bil. 1 s. 245-250, NU 1978/79:60 s. 53-60, rskr 1978/79:429). Dessa innebär bl. a. att även nyetableringar undantags­vis skall omfattas av bidragssystemet och att statliga bidrag till upprustning av nedslitna och oräntabla elnät i vissa speciella fall skall kunna utgå även framdeles. Så skall kunna ske i glesbygdsområden som saknar inslag av tätare bebyggelse och där huvudsakligen mindre, ekonomiskt svaga distri­butionsföretag är verksamma. Bidrag avses kunna utgå till svaga lokala och kommunala företag som har tagit över eller står i begrepp att ta över dåliga företag.

Statens industriverk

Under budgetåret 1979/80 har bidrag till nyelektrifieringar beviljats med 4,9 milj. kr. och därmed har ytterligare 72 helårsbebodda fastigheter fått tillgång till el. Trots omfattande insatser från samhällets sida saknar fortfa­rande några hundra helårsbebodda fastigheter elström.

Statsbidrag för uppmstning av nedslitna och underdimensionerade elnät utgör en verksam stimulans i syfte att förmå bärkraftiga företag att överta lönsamma företag. Till upprustning av sådana elnät har under budgetåret 1979/80 beviljats 2,9 milj. kr.

Industriverket framhåller att ramen såvitt avser uppmstningsbidragen är otillräcklig.

Med hänsyn till nedskärningen av anslaget för uppmstning av nedslitna elnät är det risk för att angelägna nätuppmstningar och stmkturförändring-ar inte kommer till stånd i önskad takt. I nuvarande ekonomiska läge måste emellertid en långsammare takt i stmkturarbetet godtagas. För att effektivt utnyttja de av statsmakterna anvisade medelsramarna hemställer industri­verket att verket får bemyndigande att till nyanläggning och upprustning av elnätet få disponera totalt 35 milj. kr. under den närmaste sjuårsperio­den.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           432

Industriverket hemställer att verket skall få bemyndigande all fördela bidragen mellan nyanläggning och upprustning. För budgetåret 1981/82 begär industriverket ett anslag av 5 milj, kr.

Föredraganden

I prop. 1978/79: 115 (bil. 1 s. 245-250) redovisades principerna för den fortsatta stödverksamheten.

Såvitt avser stödverksamhetens omfattning bedömde jag (prop. 1979/ 80: 100 bil. 17 s. 223-224) det återstående behovet av statliga bidrag till upprustningar av nedslitna och oräntabla nät till sammanlagt 10 milj. kr. Vidare ansåg jag att sådana bidrag borde lämnas under fem budgetär att utgå med 2 milj. kr. per budgetår. Enligt min mening borde bidrag för nyanläggningar fortsättningsvis lämnas under en tioårsperiod med 2,5 milj. kr. per budgetår. Riksdagen hade intet att erinra häremot (NU 1979/ 80: 36 s. 7-9, rskr 1979/80: 248).

Med hänvisning till det anförda beräknar jag anslaget för nästa budgetår fill (2,0-1-2,5=) 4,5 milj. kr.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att till Främjande av landsbygdens elektrifiering för budgetåret 1981/82 anvisa ett reservationsanslag av 4500000 kr.

E 8. Åtgärder för hantering av radioaktivt avfall

1979/80 Överskott        2 143 107  Reservation            5313367

1980/81 Anslag            1000

1981/82 Förslag           1000

Över anslaget som tas upp med ett formellt belopp av 1 000 kr. finansi­eras f.n. verksamheten vid programrådet för radioaktivt avfall (PRAV). När en ny organisation för hantering av kärnkraftens högaktiva avfall träder i kraft kommer PRAV att upphöra med sin verksamhet. Detta avses ske i och med utgången av budgetåret 1980/81.

Jag har tidigare (avsnitt 10.3.3) förordat att en ny myndighet inrättas den 1 juli 1981 för att fullgöra de uppgifter som skall ankomma på ett statligt organ i anslutning till hantering av använt kärnbränsle. Myndigheten skall ledas av en styrelse. Jag beräknar ett behov av tre tjänster för handläggare och en tjänst för biträde hos myndigheten.

För den föreslagna myndighetens verksamhet beräknar jag för budget­året 1981/82 ett medelsbehov av totalt 8.5 milj. kr. Dessa medel beräknas bli fördelade på i huvudsak följande sätt:

Lönekostnader                                                            700000 kr.

Övriga administrationskostnader                                 160000 kr.

Projektmedel                                                             7640000 kr.

Eventuella icke förbrukade medel från budgetåret 1980/81 hos PRAV

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet            433

bör överföras till myndigheten. I de projekt som myndigheten väntas driva ingår även viss verksamhet som f. n finansieras från anslaget F 13. Energi­forskning. För dessa projekt har beräknats 1 milj. kr. Behovet av projekt­material kan väntas minska när av PRAV påbörjade arbeten blir färdig­ställda.

Enligt de principer som gäller för hantering av kärnkraftens radioaktiva avfall bör samtliga kostnader för avfallets hantering bäras av dem som ger upphov till dessa, dvs. kraftindustrin. Detta gäller även statens kostnader för hanteringen. Till dessa kostnader räknas även den föreslagna nämnden och dess verksamhet. Enligt OKA-utredningens betänkande (SOU 1980:14) bör avsättningarna per producerad kWh i kärnkraftverken för hantering av använt kärnbränsle vara 1,4 öre /kWh för att full kostnads­täckning skall erhållas. De reella avsättningarna som är individuella för de olika kärnkraftförelagen torde hittills ha varit betydligt lägre. Med ledning av de av OKA-utredningen gjorda beräkningarna torde avgiften för kalen­deråret 1982 preliminärt utgå med 1,2 öre/kWh levererad elkraft från reaktoranläggningarna. Avgiften kommer senare att anpassas till den nivå som medför full kostnadstäckning för resp. reaktorblock. En avgift om 1,2 öre/kWh torde år 1982 motsvara totalt ca 400 milj. kr. De avsättningar som redan nu är gjorda och som förvaltas av kraftbolagen skall, i likhet med vad jag tidigare har redovisat i huvudsak användas innan avgiftsmedlen får tas i bmk.

Med hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen

att till Åtgärder för hantering av radioaktivt avfall för budgetåret 1981/82 anvisa ett reservationsanslag av I 000 kr.

E 9. Medelstillskott till Svenska Petroleum Exploration AB

1979/80 Utgift        7000000

1980/81  Anslag     7000000

1981/82 Förslag     7000000

Från anslaget tillskjuts medel för att täcka kostnader för allmän admini­stration m. m. inom Svenska Petroleum Exploration AB (SP Exploration). Bolaget bildades år 1979 som ett helägt dotterbolag till Svenska Petroleum AB i samband med att en ny organisation för den statliga oljeprospekteringen beslutades (prop. 1978/79: 115 bil. L NU 1978/79:60, rskr 1978/79:429). SP Exploration har övertagit de resurser som tidigare byggts upp inom de båda halvstatliga företagen Oljeprospektering AB (OPAB) och Petroswede AB.

I prop. 1979/80: 100 (bil. 17 s. 227) redovisades en verksamhetsplan för SP Exploration för åren 1980-1984. 1 planen förutsattes att bidrag för att täcka bolagets administrationskostnader skulle komma att lämnas av sta­ten t.o.m. budgetåret 1983/84. 29    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 90

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet             434

Anslaget bör tas upp med oförändrat belopp. Jag hemställer att regering­en föreslår riksdagen

att till Medelstillskott till Svenska Petroleum Exploration AB för budgetåret 1981/82 anvisa ett reservationsanslag av 7000000 kr.

E 10. Soimätning vid Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut

Reservation             2 667000

1979/80 Utgift

-

1980/81 Anslag

1 786000

1981/82 Förslag

1050000

Från detta anslag, som disponeras av oljeersättningsdelegationen (OED), bestrids kostnader för uppbyggnad och drift av ett stationsnät för solmätning enligt förslag frän OED i skrivelse till regeringen den 31 okto­ber 1979. Förslaget omfattade ett nät med automatiska fältstationer med dataöverföring över telefonnätet till Sveriges meteorologiska och hydrolo­giska instituts (SMHLs) befintliga centraldator.

OED beräknade kostnaderna för befintlig solmätningsverksamhet vid SMHI ull sammanlagt 2,5 milj. kr. för femårsperioden 1979/80-1983/84. Kostnaderna för utbyggnad och merkostnader för drift av systemet beräk­nades till sammanlagt 8668000 kr. under samma tidsperiod. OED beräkna­de vidare att statens råd för byggnadsforskning (BFR) och nämnden för energipioduktionsforskning (NE) under samma period skulle komma att lägga uppdrag om solmätningar pä SMHI uppgående till sammanlagt 1 560000 kr. För femårsperioden skulle enligt OED erfordras, utöver me­del för befintlig verksamhet, ytteriigare medel om 7 108 000 kr.

I OED;s förslag förutsattes att uppbyggnaden av nätet i huvudsak skulle vara färdigställd under budgetåren 1979/80 och 1980/81. Medel för åter­stående tre år avsåg att täcka driftkostnader.

Regeringen har i förordning (1980; 700) med taxa för Sveriges meteorolo­giska och hydrologiska institut angivit att SMHLs tillägg för allmänna administrations-, expens- och lokalkostnader får uppgå till 135 % av det sammanlagda beloppet för lön, lönetillägg och lönekostnadspålägg. Den nya taxan medför ökade kostnader även för solmätningen. Jag beräknar medelsbehovet för budgetåret 1981/82 fill 1050000 kr.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att till Solmätning vid Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut för budgetåret 1981/82 anvisa ett reservationsanslag av 1050000 kr.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           435

Eli. Lån till förprojektering av naturgasledningar ni. m.

NyU anslag (förslag)   22000000

Anslag för detta ändamål har tidigare anvisats med sammanlagt 40 milj,kr. budgetåren 1976/77-1978/79 (prop. 1978/79: 25 bil. II. NU 1978/ 79: 16, rskr 1978/79: 122), Medlen har ställts till förfogande för Swedegas AB i form av lån med villkoriig återbetalningsskyldighet för att täcka utrednings- och förprojekleringskostnader m. m. rörande import av natur­gas till Sverige. Det har förutsatts att lånen skall skrivas av om ifrågavaran­de importprojekt inte kommer lill stånd.

Swedegas bildades år 1976 för planering och samordning m. m. av åtgär­der syftande till att främja landets försörjning med naturgas. Från den I juli 1980 är bolaget ett helägt dotterbolag till Svenska Petroleum AB (prop. 1979/80: 170. NU 1979/80:70. rskr 1979/80:410).

Swedegas har under år 1980 träffat avtal om bl.a. import av naturgas frän Danmark. En redogörelse härf"ör och för verksamheten i övrigt på naturgasområdet har lämnats i det föregående (avsnitt 7.3).

Swedegas AB

Swedegas räknar med att av tidigare beviljade lån på 40 milj. kr. ca 25 milj. kr. har förbrukats per den I januari 1981. Därtill har 7 milj. kr. lånats ut till Sydgas AB för detta bolags projekteringsarbete.

Swedegas verksamhet under de närmaste åren kommer att avse projek­terings-, utrednings- och förhandlingsverksamhet. Intäkter av gasförsälj­ning beräknas börja inflyta först vid årsskiftet 1985-1986. Intill denna tidpunkt måste bolagets verksamhet finansieras i första hand genom an­slag, lån och ägarbidrag.

För första halvåret 1981 och för budgetåret 1981/82 räknar bolaget med utgifter av totalt 33,4 milj. kr. Härav avser 4.8 milj. kr. projektering av gasledningar i Skåne m.m.. 9 milj. kr. undersökningar rörande underjor­disk lagring av gas och 13,2 milj. kr. marknadsanalyser och utredningarom tillförsel av gas m. m. För bolagets administration beräknas 6,4 milj. kr.

Efter avdrag av återstående lånemedel och inkomsträntor m.m. utgör rnedelsbehovet t. o. m. budgetåret 1981/82 22 milj. kr. Swedegas hemställer att beloppet ställs till bolagets förfogande i form av ett lån med villkorlig återbetalningsskyldighet.

Föredraganden

Jag har tidigare (avsnitt 7.3.4) redogjort för min uppfattning om naturga­sens möjligheter att spela en ökad roll i den svenska energiförsörjningen. Swedegas bör ges tillräckliga resurser för all bedriva en fortsatt utred­nings- och förhandlingsverksamhet med inriktning på att klarlägga dessa möjligheter. Bolaget bör därvid samarbeta nära med berörda kommuner och även med industriföretag som kan bidra till genomförande av ett gasprojekt.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           436

Det erbjuder stora svårigheter att i dag närmare beräkna behovet av medel för de olika ändamål som Swedegas har angett i sin anslagsfram­ställning. Resultaten av pågående förhandlingar kan påverka inriktningen och omfattningen av det fortsatta arbetet. Trots denna osäkerhet förordar jag att 22 milj. kr. anvisas i enlighet med bolagets hemställan. Liksom tidigare bör medlen anvisas i form av lån med villkorlig återbetalningsskyl­dighet. Lånet bör efterges i den mån medlen används för verksamhet som inte ger underlag för senare kommersiell naturgasimport. Det ankommer på regeringen att meddela närmare villkor för lånet.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att till Lån till förprojektering av naturgasledningar m. m. för bud­getåret 1981/82 anvisa ett reservationsanslag av 22000000 kr.

E 12. Ersättning för försenad idrifttagning av kärnreaktorer

1980/81 Anslag       lOOOOOOOOO' 1981/82 Förslag        100000000 ' Anvisat på tilläggsbudget I

I min anmälan till tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1980/ 81 har jag redovisat beräkningsprinciper för och kalkyler över de ersätt­ningar som staten beräknas få betala ut till statens vattenfallsverk för försening av kärnreaktorerna Ringhals 3 och Ringhals 4 och till Forsmarks Kraftgrupp AB för försening av kärnreaktorerna Forsmark I och Fors­mark 2. Regeringen förslog därvid bl. a. att riksdagen skulle dels bemyn­diga regeringen att godkänna en överenskommelse mellan staten och Fors­marks Kraftgrupp AB om ersättning till bolaget, dels godkänna vad jag hade anfört om ersättning till statens vattenfallsverk. Riksdagen beslutade i enlighet med regeringens förslag (prop. 1980/81:25 bil. 9 s. 52-61, NU 1980/81:23, rskr 1980/81: 112).

Som framgår av redovisningen i prop. 1980/81:25 kommer medel att erfordras för att utbetala ersättning även under budgetåret 1981/82. Ersätt­ningsbeloppet har för detta budgetår beräknats ligga i intervallet 40-200 milj. kr. 100 milj. kr. bör tas upp under detta anslag för budgetåret 1981/82.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen

att till Ersättning för försenad idrifttagning av kärnreaktorer för budgetåret 1981/82 anvisa ett förslagsanslag av 100000000 kr.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           437

E 13. Visst internationellt energisamarbete

NyU anslag (förslag)    6100000

Från anslagsposten 7. Övrig verksamhet under reservationsanslaget F 13. Energiforskning bestrids bl. a. Sveriges medlemsavgift i Internatio­nella Atomenergiorganet (lAEA), resekostnader i samband med deltagan­de i IAEA:s arbete, kostnader för deltagande i IAEA:s dokumentations­system INIS och kostnader för Sveriges deltagande i Nordiska kontaktor­ganet för Atomenergifrågor (NKA).

Efter samråd med chefen för industridepartementet förordar jag att medel för dessa ändamål fr.o.m. budgetåret 1981/82 anvisas under ett särskilt förslagsanslag till visst internationellt energisamarbete.

Jag beräknar medelsbehovet för nästa budgetår under detta nya anslag fill 6,1 milj. kr.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att till Visst internationellt energisamarbete för budgetåret 1981/82 anvisa ett förslagsanslag av 6 100000 kr.

E 14 Lån till aktieteckning m. m. i Svenska Petroleum AB

NyU anslag (förslag) 112500000

Svenska Petroleum AB bildades år 1975.1 samband med 1976 års oljepo­litiska beslut (prop. 1975/76; 124, NU 1975/76:44, rskr 1975/76:262) god­kände statsmakterna vissa riktlinjer för bolagets verksamhet. Bolaget till­delades därvid en central roll som kommersiellt instrument för statens oljepolitik, med uppgift att bedriva verksamhet inom olika från försörj­ningssynpunkt betydelsefulla led av oljehanteringen.

Svenska Petroleums kapital höjdes i två etapper till 50 milj. kr. genom aktieteckning av bolagets ägare, statens vattenfallsverk och Statsföretag AB. Dessa innehar hälften var av aktierna i Svenska Petroleum och skall i enlighet med gällande konsortialavtal bidra till finansieringen av bolagets verksamhet i proportion till sina andelar.

Till följd av utvecklingen på oljemarknaden under år 1979 skedde en snabb expansion av Svenska Petroleums verksamhet. I syfte att förbättra landets försörjningssituation träffade bolaget råoljeavtal med olika oljepro­ducenter. Andelar i två svenska raffinaderier förvärvades. Bolagets för­säljning på den svenska marknaden ökade också kraftigt. Mellan åren 1978 och 1979 sjufaldigades omsättningen.

Mot denna bakgmnd beslöts hösten 1979 (prop. 1979/80:33. NU 1979/ 80; 25, rskr 1979/80:134) om eU kapitaltillskott till Svenska Petroleum med 300 milj. kr. Tillskottet skedde i form av dels aktieteckning med 180 milj. kr. dels ett särskilt ägartillskott med 120 milj. kr., att hos bolaget redovisas

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet            438

som en beskattad fri reserv. Motivet för sistnämnda tillskott var att bolaget av försörjningsskäl hade expanderat mycket snabbare än vad som från företagssynpunkt hade varit naturligt.

Medel för Statsföretags aktieteckning anvisades i form av ett förlagslån på 90 milj. kr. För detta lån förutsattes i princip förräntningsplikt sä snart utdelning lämnas på aktierna i Svenska Petroleum. För Statsföretags del av det särskilda ägartillskottet anvisades 60 milj. kr. i form av ett anslag utan krav pä avkastning.

Medel för vattenfallsverkets tillskott anvisades från investeringsanslaget Kraftstationer m. m. På motsvarande sätt som för Statsföretag föreskrevs i princip förtäntningsplikt för de medel som användes för aktieteckningen, medan de medel som användes för det särskilda ägartillskottet skrevs av direkt.

Efter de nämnda kapitaltillskotten uppgår Svenska Petroleums egna kapital till 350 milj. kr., varav aktiekapital 190 milj. kr., reservfond 40 milj. kr. och fri reserv 120 milj. kr.

Beträffande Svenska Petroleums verksamhet kan följande nämnas. Bo­laget har råoljeavtal med de nationella oljebolagen i vissa oljeproducerande länder, bl. a. Mexico. Nigeria och Saudiarabien. Därtill har avtal träffats med BP och med Norwegian Oil Consortium (NOCO) om leveranser av olja från Nordsjön. Den totala råoljekvantitet som f.n. disponeras enligt dessa avtal motsvarar netto ca 6 milj. ton om året.

Knappt hälften av råoljan raffineras i BP-raffinaderiet och Scanraff. i vilka Svenska Petroleum har ägarandelar av 22 resp. 14 %. Återstående behov av kapacitet tillgodoses f.n. genom legoraffinering i Sverige, Fin­land, Norge och Storbritannien. Huvuddelen av Svenska Petroleums leve­ranser till kunder i Sverige distribueras genom det med Svenska BP sam­ägda bolaget ODAB.

Under år 1980 har Svenska Petroleums försäljning av oljeprodukter till svenska förbrukare uppgått till ca 3,8 milj. m, jämfört med ca 2,6 milj. m' år 1979. Denna försäljning innebär en marknadsandel av ca 15 % är 1980, jämfört med ca 10 % år 1979. Därutöver sker en betydande försäljning till andra oljeföretag, främst inom ramen för fleråriga kontrakt.

Bolagets egen försäljning utgörs i huvudsak av eldningsoljor. Någon detaljdistribution av bensin sker f. n. inte.

Försäljningsvärdet beräknas år 1980 ha uppgått till ca 9900 milj. kr., jämfört med ca 3 200 milj. kr. år 1979. Resultaträkningen för år 1980 väntas redovisa ett underskott av ca 275 milj. kr., jämfört med ett överskott av ca 240 milj. kr. år 1979.

Svenska Petroleum är moderbolag i SP-koncernen. Helägda dotterbolag är Svenska Petroleum Exploration AB, Swedegas AB, Svenska Petroleum Technology AB och VISAB Värmecenter i Sverige AB. SP Exploration bedriver prospektering och utvinning av olja. Swedegas inlemmades i koncernen år 1980 (prop. 1979/80:170, NU 1979/80:70, rskr 1979/80:410).

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           439

Bolaget, som svarar för den svenska utrednings- och förhandlingsverksam­heten rörande naturgas, har träffat avtal om leveranser av bl. a. dansk naturgas till Skåne från år 1985, det s. k. Sydgasprojektet. SP Technology, tidigare Statsraff AB, arbetar med större tekniska projekt inom bränsleom­rädet. VISAB marknadsför främst lätta eldningsoljor till mindre förbrukare genom agenter och återförsäljare i hela landet.

Dessutom är Svenska Petroleum delägare i Oljeprospektering AB (OPAB) med 60 %, Svensk Oljedistribution AB (ODAB) med 35 %, BP Raffinaderi AB med 22 %, Skandinaviska Raffinaderi AB Scanraff med 14 % och Svensk Metanolutveckling AB med 10 %.

Antalet anställda i koncernen är f. n. ca 125, varav i moderbolaget ca 75.

Aktieägarnas framställningar

Statens vattenfallsverk framhåller att Svenska Petroleum på några år har utvecklats till ett delvis integrerat oljeföretag med ansvar för en betydande del av svensk oljeförsörjning. Räoljeimporten svarar mot ca en fjärdedel av den svenska totalkonsumtionen av olja. Av råoljan säljs ca 20 % vidare till andra svenska raffinaderiföretag, medan återstoden raffineras i bolagets egen verksamhet. Av produktutfallet härifrån jämte kompletterande köp av färdiga produkter går ca en tredjedel via egen lagerhandel med eldnings­oljor ut på detaljmarknaden, medan ca två tredjedelar försäljs genom s. k. cargohandel till oljeföretag, kommuner, industri och andra storförbrukare. Produkter som inte kan avsättas på den svenska marknaden exporteras. Detta gäller främst svavelrika tjocka eldningsoljor och restoljor som er­hålls vid raffineringen men även bensin och nafta.

Endast en mindre del av den totalt omsatta volymen utgörs således av egen detaljdistribution. Vattenfallsverket påpekar att detta innebär en i jämförelse med andra oljeföretag mycket begränsad marknadsintegralion. En kommersiell effekt härav är att Svenska Petroleum inte i full utsträck­ning kan tillgodogöra sig vinstmöjligheter i detaljhandel med olika pro­dukter, bl. a. bensin. Samtidigt är försäljningen med den stora andelen cargohandel mycket känslig för prissvängningarna på Rotterdammarkna­den.

Vattenfallsverket övergår härefter till frågan om behovet av kapitaltill­skott. Verket konstaterar att utvecklingen under det senaste året har resulterat i en omsättningsökning som vida överstiger de bedömningar som låg till grund för beslutet om kapitalhöjning år 1979. Ökningen beror såväl på de fortsatta prishöjningarna som på högre volymer än vad som tidigare antagits. Det är i första hand cargohandeln som svarar för den stora volym­ökningen.

De mest kapitalkrävande rörelsegrenarna är råoljeköpen och lagerhan­deln genom krav på lagerhållning och i det senare fallet även krediter. Den högre omsättningen i dessa grenar kräver ökad upplåning för rörelsekapi­tal. Vid utgången av år 1980 beräknas mer än 2000 milj. kr. av upplånat kapital vara bundet i lagerhållning.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      440

Mot denna bakgrund framstår enligt vattenfallsverkel en kapitalför­stärkning som angelägen. Med utgångspunkt i gängse anspråk på soliditet för branschen anses tillskottet böra uppgå till 350 milj. kr. Som lämplig fördelning anges 160 milj. kr. i form av aktiekapital. 30 milj. kr. att tillföras reservfonden och 160 milj. kr. i form av förlagslän från delägarna.

Beträffande villkoren för kapitaltillskottet avseende utdelning och åter­betalning anför vattenfallsverket följande. Svenska Petroleum är under­kastat krav på både försörjningssäkerhet och företagsmässig lönsamhet. I ett längre tidsperspektiv innebär detta ingen motsägelse. Pä kort sikt och särskilt i ett skede av snabb uppbyggnad kan emellertid lönsamhetskravet komma att behöva eftersättas av försörjningshänsyn. Vattenfallsverket pekar bl. a. på att bolaget kan tvingas avstå från att utveckla särskilt vinstgivande rörelsegrenar. Obalansen mellan råolje- och produktmarkna­derna innebär också betydande lönsamhetsrisker. Utifrån ett mer kortsik­tigt företagsekonomiskt synsätt skulle inköpen av råolja sannolikt ha be­gränsats samtidigt som en vidgad verksamhet på marknaden hade efter­strävats på en lägre avsättningsnivå. Vattenfallsverket framhåller emeller­tid vikten av att genom avtal om räoljeleveranser bygga upp fasta förbin­delser med producentländer med tanke även på framtida leveransbehov.

Vattenfallsverket drar slutsatsen att man på längre sikt och över längre tidsperioder har anledning att räkna med att det i Svenska Petroleum insatta kapitalet skall kunna ge en stabil och tillfredsställande avkastning. På kort sikt och under fortsaU uppbyggnad bedöms möjligheten till avkast­ning mera tveksam. Överskott bör t. v. utnyttjas för konsolidering genom kapitaluppbyggnad i bolaget. Något krav på utdelning, återbetalning eller ränta antas därför inte komma att hävdas av ägarna under de närmaste åren.

För vattenfallsverkets del föreslås kapitaltillskottet utgöras av 95 milj. kr. för nyteckning av aktier till ett nominellt värde av 80 milj. kr. samt ett föriagslån av 80 milj. kr. Verket förutsätter att reservationsanslaget Kraft­stationer m. m. får användas för både aktieteckning och lån. I enlighet med vad som har anförts om ägarnas anspråk på utdelning m. m. utgår vatten­fallsverket från att verkets tillskott på sammanlagt 175 milj. kr. till Svenska Petroleum t. v. inte tillförs verkets förräntningspliktiga kapital.

Statsföretag AB ansluter sig fill vattenfallsverkets beskrivning och be­dömning av utvecklingen inom Svenska Petroleum. Statsföretag fram­håller att förslaget om kapitalhöjning och förlagslån avser att ge Svenska Petroleum en sådan finansiell ställning att aktuella upplåningsbehov för den nuvarande verksamheten inom oljehandeln kan tillgodoses. Statsföre­tag kan emellertid inte ikläda sig några nya finansiella åtaganden gentemot Svenska Petroleum. Med hänsyn härtill föreslår Statsföretag aU ett belopp motsvarande Statsföretags del av aktiekapitalhöjningen inkl. överkurs, dvs. 95 milj. kr., tillförs Statsföretag i form av ägarfillskott från staten. Ett

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           441

belopp motsvarande Statsföretags del av förlagslånet till Svenska Petro­leum, dvs. 80 milj. kr., föreslås bli tillfört i form av ett efterställt förlagslån till Statsföretag.

Föredraganden

Som jag tidigare har anfört (avsnitt 7.2.4) kan Svenska Petroleum AB:s expansion under de senaste två åren ses som en konsekvens av de struktu­rella förändringar som har inträffat på oljemarknaden såväl internationellt som i Sverige. Bolaget här spelat en avgörande roll för att snabbt upprätta direkta affärsförbindelser med råoljeproducenter och för att avsätta råolje­leveranserna från dessa producenter på den sveiiska marknaden.

I enlighet med de riktlinjer för bolagets verksänrihet Som fastställdes av statsmakterna år 1976 har bolaget vid sin etablering på inarknaden utnytt­jat sådana resurser som finns tillgängliga som en följd av överkapaciteten i branschen. Detta gäller såväl i raffineringsledet som i distributionsledet.

Samarbete har sökts med olika parter, såväl enskilda och kooperativa företag som kommuner. Svenska Petroleum har endast i begränsad omfatt­ning satsat på försäljning från lager till slutliga förbrukare. I enlighet med vad som fömtsattes vid 1976 års beslut har bolaget avstått från detaljdistri­bution av bensin, vilket torde utgöra den genomsnittligt lönsammaste delen av marknaden. Försäljning av eldningsoljor till andra oljeföretag och storförbrukare har svarat för den största delen av omsättningen. Denna försäljning sker i viss utsträckning till priser som är knutna till Rotterdam­noteringarna.

Nuvarande inriktning av verksamheten innebäi" alltså att Svenska Petro­leum i högre grad än andra oljeföretag är exponerat för förlustrisker. Om Rotterdampriserna sjunker i förhållande till kontraktspriserna på råolja ger detta ett starkt utslag i bolagets resultat. Detta visade sig under tredje kvartalet 1980, då det rådde överskott på marknaden. Inte heller i nuvaran­de marknadsläge ger rörelsen ett godtagbart ekonomiskt resultat.

Enligt min mening är det ofrånkomligt att de särskilda uppgifter på försörjningsområdet som Svenska Petroleum har tilldelats innebär vissa begränsningar i företagets kommersiella handlingsfrihet. Bolagets ägare, dvs. ytterst staten, har tagit vederbörlig hänsyn härtill bl. a. när det gäller kraven på avkastning på investerat kapital. Emellertid anser jag det angelä­get att verksamheten ges en sådan inriktning att risken för underskott kan begränsas.

1 detta syfte kan enligt min mening åtgärder vidtas efter två alternativa linjer. En förbättrad marknadsintegration skulle kunna näs vid nuvarande nivå på råoljeinköpen. Detta skulle kunna kräva en utökad detaljdistribu­tion och sannolikt betydande investeringar i marknadsledet, med bl. a. en ytteriigare ökning av bolagets marknadsandel som följd. Ett alternativ är att anpassa bolagets råoljeåtaganden så att de motsvarar en balanserad verksamhet på den svenska marknaden vid ungefär nuvarande nivå.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      442

Jag anser att en lösning bör sökas efter den senare linjen. Därvid bör hänsyn så långt möjligt tas till vikten av att upprätthålla affärsförbindelser med de oljeproducenter som för framtiden kan bedömas som särskilt betydelsefulla för svensk försörjning. Detta utgör alltjämt en huvuduppgift för bolaget. När det gäller verksamheten på den svenska marknaden bör bolaget sträva efter att begränsa de höga förlustrisker som följer av nuva­rande inriktning. Det ankommer på bolaget att vidta de åtgärder som bedöms nödvändiga.

Som jag nyss har nämnt har Svenska Petroleum ingen egen marknadsfö­ring av bensin. Enligt min mening bör dock bolaget efter bedömning från fall till fall kunna medverka som intressent i sådant samarbete med oljepro­ducenter rörande distribution av drivmedel i Sverige som kan bidra till försörjningstryggheten pä området. Jag vill i detta sammanhang erinra om de överläggningar som pågår mellan Svenska Petroleum, Volvo Energi och det norska statliga oljebolaget Statoil. Överiäggningarna utgör ett led i strävandena att få till stånd ett långsiktigt samarbete mellan Sverige och Norge på energi- och industriområdena. Jag räknar med att återkomma till frågan senare för det fall att överläggningarna leder till resultat.

Jag övergår nu till frågan om kapitaltillskott till Svenska Petroleum. I slutet av år 1979 beslöts att tillföra bolaget 300 milj. kr. genom aktieägarna statens vattenfallsverk och Statsföretag. Bakgrunden till beslutet var bola­gets ökade ansvar för svensk oljeförsörjning, som bl. a. innebar stora råoljeköp och förvärv av andelar i två rafflnaderier.

Under år 1980 har såväl prishöjningarna på olja som en fortsatt volym­mässig ökning av Svenska Petroleums verksamhet medfört ett ökat länebe­hov för bolaget. Aktieägarna har med hänvisning härtill hemställt om medel för att möjliggöra kapitaltillskott med ytterligare 350 milj. kr., varav 190 milj. kr. som nytt aktiekapital inkl. överkurs och 160 milj. kr. som efterställt föriagslån. Aktieägarnas bedömningar av kapitalbehovet grun­das pä kraven på en väl avvägd soliditet. Vidare har antagits en fortsatt volymmässig tillväxt även år 1981.

Jag har nyss redovisat min syn pä inriktningen av bolagets verksamhet, som innebär att en bättre marknadsanpassning bör eftersträvas. Med hän­syn härtill och till det statsfinansiella läget anser jag aU kapitaltillskottet till bolaget bör begränsas till 225 milj. kr. Syftet med ett sådant tillskott är aU åstadkomma en förbättrad soliditet vid nuvarande verksamhetsnivå. Här­igenom och genom bolagets ägarförhållanden bör kraven på säkerhet vid bolagets upplåning på kapitalmarknaden inom och utom landet kunna tillgodoses. Vid min beräkning av behovet av tillskott har jag inte tagit hänsyn till sådana behov som kan komma att uppstå som följd av de nämnda överläggningarna om Svenska Petroleums medverkan vid distri­bution av norska oljeprodukter i Sverige.

Jag förordar alltså ett tillskoU av 225 milj. kr. till Svenska Petroleum, att lämnas genom statens vattenfallsverk och Statsföretag med 112,5 milj. kr.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      443

var. Tillskottet bör tillföras bolaget i form av nytt aktiekapital med 100 milj. kr., varav 15 milj. kr. utgör överkurs, och efterställt förlagslän med 125 milj. kr.

Statsföretag har framhållit att det inte kan ikläda sig några finansiella åtaganden gentemot Svenska Petroleum. Med hänsyn härtill har Statsföre­tag hemställt att medel för dess del av aktieteckningen ställs till förfogande som ett ovillkorat ägartillskott.

I samband med 1979 års beslut om kapitaltillskott till Svenska Petroleum framhöll föredraganden (prop. 1979/80:33 s. 11) att en aktieteckning i Svenska Petroleum får betraktas som en investering som i princip bör kunna väntas ge normal avkastning. I enlighet härmed lämnades statens fillskott till Statsföretag för aktieteckningen i form av ett förlagslån, varvid dock förutsattes att förräntningsplikt t. v. inte skulle gälla. Samma förfa­rande bör enligt min mening tillämpas nu.

Den del av tillskottet som skall lämnas till Svenska Petroleum i form av förlagslån bör av staten ställas till Statsföretags förfogande i samma form. Det blir alltså fråga om två förlagslån till Statsföretag av 50 resp. 62,5 milj. kr., dvs. sammanlagt 112,5 milj. kr. Jag förordar att medel för båda länen anvisas under ett nytt reservationsanslag benämnt Lån till aktieteckning m. m. i Svenska Petroleum AB. Det ankommer på regeringen att föreskri­va villkoren för lånen.

Beträffande vattenfallsverkets del av kapitaltillskottet till Svenska Pe­troleum har jag vid anmälan av reservationsanslaget Kraftstationer m.m. förordat att anslaget får belastas med 112,5 milj. kr. för aktieteckning och lån.

Med hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen

att lill Lån till aktieteckning m.m. i Svenska Petroleum AB för budgetåret 1981/82 anvisa ett reservationsanslag av 112500000 kr.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet             444

15    Forskning och utveckling inom energiområdet m. m.

15.1 Inledning och översikt

Forskning och utveckling inom energiområdet är ett viktigt led i energi­politiken. Omfattande insatser görs i statlig regi.

Delegationen (I 1975:02) för energiforskning (DFE) har. i enlighet med tilläggsdirektiv den 7 juni 1979 (dir. 1979:61). redovisat förslag till fortsatta insatser inom Huvudprogram Energiforskning i betänkandet (SOU 1980:35) Energi i utveckling - Program för forskning, utveckling och demonstration inom energiområdet 1981/82-1983/84 (EFUD 81). Betän­kandet har remissbehandlats. Sammanfattning av och sammanställning av remissyttranden över betänkandet återtmns i bilaga 1.21.

De programansvariga organen inom huvudprogrammet har ingivit an­slagsframställningar avseende budgetåret 1981/82 samt redovisat lämnade projektstöd och gjorda ekonomiska åtaganden inom huvudprogrammet.

Nämnden för energiproduktionsforskning (NE) har inkommit med skri­velser rörande dels industriell vindkraftsatsning, dels ansvarsfördelningen mellan NE och statens naturvårdsverk (SNV) i fråga om energitillförselns miljökonsekvensforskning.

R2-utredningen (1 1978:08) tillkallades med stöd av regeringens bemyn­digande den 21 december 1978 (dir. 1978: 101) med uppdrag att utreda frågan om den fortsatta verksamheten vid R2-reaktorn i Studsvik.

Utredningen har i maj 1980 avlämnat betänkandet (Ds I 1980: 9) Fortsatt verksamhet vid R2-reaktorn i Studsvik. Betänkandet har remissbehand­lats. Sammanfattning av och sammanställning av remissyttranden över betänkandet återfinns i bilaga 1.22.

Studsvik Energiteknik AB har ingivit anslagsframställning för budget­året 1981/82 ochjörslag till treårsplan för verksamheten i Studsvik budget­åren 1981/82-1983/84.

Yttranden över planen har avgivits av försvarets forskningsanstalt (FOA), naturvetenskapliga forskningsrådet (NFR). statens strål­skyddsinstitut (SSI). statens vattenfallsverk. statens kärnkraftinspektion (SKI). styrelsen för teknisk utveckling (STU). NE. programrådet för ra­dioaktivt avfall (PRAV). DFE. AB Asea-Atom samt Sveriges Industriför­bund.

Studsvik Energiteknik AB har i augusti 1980 till industridepartementet inkommit med en skrivelse rörande bidrag för avveckling av reaktorn Rl.

Efter remiss har yttranden över skrivelsen avgivits av SSI och SKI,

Studsvik Energiteknik AB har i augusti 1980 lill industridepartementet inkommit med en skrivelse rörande län för finansiering av investeringar i bolagets avfallsanläggningar samt anmälan om vissa följdinvesleringar.

Efter remiss har yttranden över skrivelsen avgivits av SSI. SKI och PRAV.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           445

Studsvik Energiteknik AB har vidare i särskild ordning lill industri­departementet överlämnat en strategisk plan jör botagets verksamhet un­der treårsperioden 1981/82-1983/84.

AB Svensk Alunskifferutveckling (ASA) har hemställt om anslag för förgasning av alunskiffer för utvinning av skifferns organiska energiinne­håll.

Efter remiss har yttranden i ärendet avgivits av överstyrelsen för ekono­miskt försvar (ÖEF), statens industriverk (SIND), NE, DFE, oljeersätt­ningsdelegationen (OED) och Studsvik Energiteknik AB. Dessutom har Skövde Miljöforum inkommit med synpunkter i ärendet.

Direktör Kjell Håkansson har biträtt inom industridepartementet med förhandlingar i syfte att utarbeta förslag till erforderliga överenskommelser för att möjliggöra uppförande av en försöksanläggning för produktion av syntesgas för framställning av metanol baserad på inhemsk råvara. Ett flertal kommuner, länsstyrelser och företag har inkommit med skrivelser i ärendet.

Det underiag som jag nu har redovisat kompletteras av vissa rapporter m. m., vilka jag kommer att nämna i det följande.

I prop. 1980/81: 100 (bil. 17 s. 142) har regeringen föreslagit riksdagen att, i avvaktan pä särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1981/82 beräkna

1. till Energiforskning ett reservationsanslag av 1 000 kr.

2. till Bidrag till verksamheten vid Studsvik Energiteknik AB ett
reservationsanslag av 1 000 kr.

Jag anhåller att nu fä ta upp dessa frågor.

Samordnade statliga insatser på forskning och utveckling inom ener­giområdet har bedrivits inom ramen för Huvudprogram Energiforskning i en första treårsperiod under budgetåren 1975/76-1977/78. En fortsättning med en andra treårsperiod har beslutats av riksdagen år 1978 (prop. 1977/ 78: 110. NU 1977/78:68, rskr 1977/78:341) och löper efter vissa av riks­dagen beslutade förändringar (prop. 1978/79:115 bil. I, NU 1978/79:60, rskr 1978/79:429, prop. 1979/80:100 bil. 17, NU 1979/80:70. rskr 1979/ 80:410) ut i och med utgången av detta budgetår,

DFE har, som jag nyss nämnde, lämnat förslag om fortsatta insatser inom huvudprogrammet under en tredje treårsperiod. DFE:s förslag har remissbehandlats och har bemötts i huvudsak positivt av remissinstanser­na.

Efter samråd med cheferna för kommunikations-, utbildnings-, jord­bruks- och bostadsdepartementen samt statsrådet Petri förordar jag med utgångspunkt från DFE:s förslag att ett nytt Huvudprogram Energiforsk­ning genomförs under budgetåren 1981/82-1983/84. Jag kommer i det följande (avsnitt 15.2) att närmare redogöra för mina förslag beträffande huvudprogrammet.  Jag kommer därvid  också att  redovisa  mina syn-

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           446

punkter på internationellt samarbete inom området, på högskolans roll för kunskapsuppbyggnaden, på utvecklingen av energiforskningen efter ut­gången av den föreslagna treårsperioden samt på organisationen för ge­nomförande av huvudprogrammet.

Därefter tar jag upp frågan om verksamheten i Studsvik (avsnitt 15.3) och vissa frågor rörande projekt för förgasning av inhemska bränslen i syfte att framställa syntetiska drivmedel (avsnitt 15.4).

Vid behandlingen av prop. 1978/79:123 om riktlinjer för industripolitiken m.m. förordade näringsutskottet med anledning av motionerna 1978/ 79:1010, 1495, 1652, 2020 och 2427 att nationella utvecklingsbolag skulle inrättas inom områdena energi, miljövård och transportsystem. Riksdagen beslöt (NU 1978/79:59, rskr 1978/79:415) i enlighet med utskottets hemstäl­lan att som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet hade anfört.

Vid behandling av frågan om anslag till Studsvik Energiteknik AB för budgetåret 1979/80 gjorde näringsuiskouet (NU 1978/79: 60) vissa uttalan­den om bl. a. samarbete mellan Studsvik Energiteknik AB och det före­slagna utvecklingsbolaget för energiområdet. Riksdagen beslöt (rskr 1978/ 79:429) alt som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet hade anfört.

För att lämna närmare förslag om inriktning och utformning av de angivna bolagens verksamhet har planeringschefen Jan Olof Carlsson bi­trätt inom industridepartementet. Hans förslag har remissbehandlats. Med hänsyn till att frågan om allmänna riktlinjer för denna verksamhet bör behandlas i ett sammanhang kommer jag att ta upp denna fräga i samband med att jag inom kort redovisar mina förslag vad gäller stöd till teknisk Utveckling m. m. inom ramen för förslag till riktlinjer för industripolitiken.

15.2 Huvudprogram Energiforskning

15.2.1 Nuvarande verksamhet

15.2.1.1 Energiforskningsprogrammet 1978/79-1980/81

Riksdagen beslutade år 1975 (prop. 1975:30 bil. I, NU 1975:30, rskr 1975:202) att genomföra ett treårigt Huvudprogram Energiforskning. Till grund för beslutet låg energiprogramkommitténs förslag i betänkandet (SOU 1974:72) Energi — program för forskning och utveckling. För huvud­programmet anvisades en ram om 366 milj. kr.

Våren 1978 beslutade riksdagen, som jag har nämnt, om en förlängning av huvudprogrammet med tre år. Förslag om ett sådant program lämnades av DFE i betänkandet (SOU 1977:56) Energi - program för forskning, utveckling, demonstration (EFUD 78).

Huvudprogrammet är uppdelat i sex program. Programansvaret är för­delat mellan STU, transportforskningsdelegationen (TFD), statens råd för byggnadsforskning (BFR), NE och DFE. Vissa medel för energirelaterad grundforskning fördelas dessutom av STU och NFR och anvisas till Studs-

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           447

vik Energiteknik AB. DFE har förutom programansvar till uppgift alt verka för samordning av och att ta fram underlag för övergripande plane­ring av den totala forsknings- och utvecklingsverksamheten inom ener­giområdet. Själva forsknings- och utvecklingsarbetet utförs inte av de programansvariga organen utan av andra myndigheter, högskolor, forsk­ningsinstitut, företag, uppfinnare, konsulter etc.

Kännetecknande för verksamheten under innevarande treårsperiod 1978/79-1980/81 är för flertalet program bl.a. att insatserna successivt koncentreras och att en klarare profil håller på att utvecklas genom all många projekt som igångsattes vid energiforskningsprogrammets början antingen har avvecklats eller fortsalts i större skala. Inom vissa områden har tekniken t. o. m. nått introduklionsstadiel.

Resultat från den hittillsvarande verksamheten m.m. inom de olika programmen har presenterats i ett stort antal rapporter. Som exempel härpå kan nämnas följande redogörelser och rapporter, som under de senaste åren har utgivits av programorganen inkl. DFE.

Energianvändning under utveckling - Volym 1 och II (STU Energiinfor­mation nr 188 och 189-1980)

Styrning av energianvändningen i transportsektorn (TFD 1979:4)

Energieffektiviteten för person- och godstransporter i Sverige - en jämförande analys (TFD 1979:1 och TFD 1979:2)

Termokemisk energilagring (BFR G28:1980)

Energiplanering (BFR G30:1980)

Energi och bebyggelse i ett långsiktigt perspektiv (BFR G3I:I980)

Solfångare (BFR G32:1980)

Värmepumpar (BFR G33:1980)

Gruppcentraler för småskalig Ijärrvärme (BFR G34;I980)

Solvärmt tappvatlen (BFR G35:1980)

Den framtida bränslemarknaden i Sverige (NE 1980:2)

Publicerade bedömningar av bidrag från nya energikällor (NE 1980:3)

Hetvattenteknik (NE 1980:6)

Strukturering och kartläggning av metoder för omvandling av biomassa (NE 1980:13)

Miljökonsekvenser vid energiproduktion ur torv. biomassa och kol (NE 1980:15)

Förnybara energikällor - en sammanställning av aktuella bedömningar (DFE-rapporter nr 21 och 22)

Sveriges deltagande i forskningssamarbetet inom International Energy Agency (lEA) och annat internationellt energiforskningssamarbete - en sammanställning (DFE-rapport nr 24)

Biomassa som energiresurs (DFE-rapport nr 27)

Forskningsprogrammet Allmänna Energisystemstudier (DFE-rapport nr 28)

Att styra energianvändningen (DFE-rapport nr 34).

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet

448

I tabell 15.1 redovisas forskningsprogrammets omfattning under treårs­perioden 1978/79-1980/81 uppdelat på program och delprogram. Av tabel­len framgår också hittills under programperioden disponerade medel samt med stöd av givna bemyndiganden gjorda åtaganden för budgetåren 1981/ 82 och 1982/83. Beloppen avser läget den 31 oktober 1980.

Tabell 15.1 Anvisade och disponerade medel inom Huvudprogram Energiforskning under treårsperioden 1978/79-1980/81. Läget per den 31 oktober 1980 (milj. kr.)

 

 

.Anvisat

Disponer avseende

ade medel budgetår"

1980-10-31

 

1978/79-

 

 

 

 

1980/81

1978/79-1980/81

1981/82

1982/83''

Huvudprogram Energiforskning

 

 

 

 

Energianvändning i iiidiislrielUi

 

 

 

 

processer m. m.

99

84.4

6,/

0.9

varav

 

 

 

 

Allmänna studier

4.5

4.4

0

0

Trä, massa och papper

36.6

33.6

3.9

0.4

Järn och stål

29.7

24.9

0.7

0

Övriga processer inom industrin

9.9

8.0

0

0

Jordbruk och trädgårdsnäring

4.5

4.3

0.6

0

Samhällets varuflöden

13.8

9.2

0.9

0.5

Energianvändning för transporter o(

■h

 

 

 

samfärdsel

35.3

29.4

0.6

0.1

varav

 

 

 

 

Åtgärder i transportsystemet

8

7,9

0

0

Energianvändning i drivsysterti

27.3

21.5

0.6

0.1

Energianvändning för bebyggelse

154.5

138.1

18.4

5.0

varav

 

 

 

 

Effektivare energianväiidning

24

23.3

1.1

0

Värmepumpar

26.7

22.2

3.6

0.5

Solvärmesyslem    och    energilagrit

Ig

 

 

 

m.m.

87,8

76.6

13.7

4.5

Planering, styrfaktorer, statistik

3"

3

-

-

Brukarkrav

2"

2

-

-

Planering och uppföljning av

 

 

 

 

forskningsinriktat experiment-

 

 

 

 

byggande

11"

11

-

-

Energiproduktion

458.75

392.0

65,5

27,6

varav

 

 

 

 

Inhemska bränslen

115,7

108,6

8.4

0.1

Kol

28,5

18.8

l.l

0.1

Syntetiska drivmedel

37,85

35,1

7,3

0

Lättvattenreaktorer

45,0

34,9

0.4

0

Hetvattenteknik m.m.

21.7

18,7

1,3

1,0

Vindenergi

105

96.1

45,7

26,4

Avancerad teknik

40

31,5

1,6

0

Fusionsenergi

65

48,3

0

0

" Ingår fr. o, m. budgetåret 1979/80 inte i huvudprogrammet.

'' Ingår fr.o.m. budgetåret 1979/80 i beloppen för delprogrammen Värmepumpar och Solvärmesyslem och energilagring m. m.

*■' I disponerade medel 1980-10-31 ingår hela den beräknade kanslikostnaden m.m, förbudgelåren 1978/79-1980/81.

'' 1 disponerade medel avseende budgetåret 1982/83 ingår även åtaganden för bud­getåret 1983/84 (totalt 0.7 milj. kr.).

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet

449

 

 

 

Anvisat

Disponerade medel

1980-10-31

 

1978/79-1980/81

avseende budgetär*

 

 

1978/79-1980/81

1981/82

1982/83"

Allmänna energisystemstudier m. m.

27

24.2

0,2

0

varav

Allmänna energisyslemsludier

Programsamordning m. m.

15 12

12,3 11,9

0,2

0

Energirelaterad grundforskning

30,5

30,4

1,3

0,3

varav

Naturvetenskapliga forsknings­rådet

Styrelsen för teknisk utveckling Studsvik Energiteknik AB

15,75 7,25 7,5

15,7

7,2 7,5

0.4 0,9

0 0,3

Totalt för huvudprogrammet

805,05

698,5

92,4

33,9

Med huvudprogrammet samman­hängande insatser

varav

29,95

 

 

 

Internationellt samarbete

23.45

 

 

 

Anvisat till Studsvik Energi­teknik AB

6,5

 

 

 

Total ram

835

 

 

 

15.2.1.2 Angränsande insatser

Statens totala stöd till forskning, utveckling och demonstration inom energiområdet uppgår för perioden 1978/79-1980/81 till ca 1440 milj. kr. Drygt hälften härav kanaliseras via energiforskningsprogrammet. De övri­ga insatserna har huvudsakligen karaktären av demonstrationsstöd. Så­dant stöd administreras av SIND, lantbruksstyrelsen och BFR. SIND har svarat för det stöd till prototyper och demonstrationsanläggningar för effektivare energianvändning eller oljeersättning inom industrin, transport- sektorn och energiproduktionsanläggningar som har funnits t. o. m. den 31 december 1980. Lantbruksstyrelsen administrerar motsvarande stöd inom trädgårdsnäringen. BFR svarar för stöd till energiinriktad utvecklings- och demonstrationsverksamhet (EUD), huvudsakligen avseende energisparåt­gärder i befintliga byggnader, samt för lån till fördyrade byggnadskost­nader i samband med forskningsinriktat experimentbyggande på energiom­rådet. Stöd utgår också i särskild ordning till verksamhet vid Studsvik Energiteknik AB.

Statens vattenfallsverk bedriver, liksom andra kraftföretag, forsknings-och utvecklingsverksamhet, som finansieras med rörelseintäkter. Totalt har 145 milj. kr. budgeterats för budgetåren 1978/79-1980/81. Därvid har inte inräknats verkets del i finansieringen av projektet Kol-Hälsa-Miljö (KHM). Verksamheten inriktas huvudsakligen på teknik för elproduktion och därtill hörande insatser. Förutom vattenkraft- och kärnkraftanlägg-30   Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 90

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       450

ningar omfattar den fossileldade kraftverk (kol, torv) samt solenergi, vindkraft, energilagring och torvutvinningsmetoder. Vidare görs insatser för rationell energianvändning i industriella processer, för fordon samt för lokaluppvärmning. Kärnkraftproducenterna finansierar därutöver kärnsä­kerhets- och strålskyddsforskning liksom den verksamhet som bedrivs av PRAV. Under treårsperioden 1978/79-1980/81 omfattar dessa insatser för vattenfallsverket sammanlagt ca 120 milj. kr.

Vidare bedrivs inom det av vattenfallsverket på regeringens uppdrag igångsatta projekt Kol-Hälsa-Miljö (KHM) verksamhet för att utreda och redovisa miljövänlig kolteknik som kan tillämpas under 1980-talet. Projek­tet påbörjades år 1979 och beräknas pågå under en treårsperiod. Kostna­derna är beräknade till ca 36 milj. kr. För budgetåret 1980/81 har medelsbe­hovet beräknats till ca 16 milj. kr.

Projekt Kärnbränslesäkerhet (KBS) igångsattes av kärnkraftproducen­terna i samband med den s.k. villkorslagens tillkomst för att visa hur lagens krav beträffande använt kärnbränsle och radioaktivt avfall kan uppfyllas. T.o.m. år 1980 har KBS-projektet disponerat ca 120 milj. kr., varav ca 27 milj. kr. för år 1980.

Utveckling av processer för utvinning av alunskifferns energi- och mi­neralinnehåll genomförs av ASA. ASA har för treårsperioden 1978/79-1980/81 erhållit statliga lån om 128 milj. kr.

Härutöver bedrivs betydande egenfinansierad forskning och utveckling på energiområdet inom industrin. Säkra uppgifter om kostnaderna härför saknas f. n: Jag har dock erfarit att DFE förbereder åtgärder för att förbätt­ra kännedomen härom.

15.2.1.3 Energiforskning i andra länder, internationellt samarbete m. m.

Ett omfattande forsknings- och utvecklingsarbete bedrivs inom ener­giområdet i flertalet industriländer, huvudsakligen i syfte att öka graden av självförsörjning med energi. Även i vissa utvecklingsländer pågår utveck­lingsverksamhet för att bl. a. på sikt kunna ersätta olja.

Under senare år har ett antal globala långsiktiga energisystemstudier presenterats. WEC-studien ("World Energy-Looking ahead to 2020'), som publicerades år 1978 och IIASA-studien ('Energy in a Finite World'), som enligt vad jag har erfarit kommer att publiceras inom kort, täcker tidspe­rioden till år 2020 resp. 2030. De beskriver de problem som uppstår vid en omställning av energisystemet från huvudsakligt beroende av olja och naturgas till omfattande utnyttjande av kol, kärnkraft och förnybara ener­gikällor. Vidare har 16 kolanvändande och kolproducerande länder gemen­samt genomfört en global kolstudie ('Worid Coal Study'). Internationella energiorganet (lEA) har genomfört ett systemanalytiskt projekt, i vilket har studerats hur det framtida energisystemet till år 2020 påverkas av införande av ny energiteknik på tillförsel- och användningssidan. Resulta­ten av dessa studier presenteras kortfattat av DFE i EFUD 81 (s. 62-65).

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           451

lEA har granskat medlemsländernas politik och program för forskning, utveckling och demonstration pä energiområdet och har funnit att de sammanlagda statliga insatserna ökade med 12,5% i fast penningvärde mellan åren 1978 och 1979. Insatserna pä kärnenergi och fossila bränslen är fortfarande dominerande men insatserna på energibesparing och förnybara energikällor har ökat. Av tabell 15.2, hämtad ur EFUD 81, framgår de statliga insatserna inom lEA, Förenta Staterna, Förbundsrepubliken Tysk­land, Sverige och den europeiska ekonomiska gemenskapen (EG) förde­lade på olika teknikområden.

Tabell 15.2 Totala statliga insatser på forskning, utveckling och demonstration inom energiområdet år 1979 och fördelningen på olika teknikområden (i procent)

 

 

lEA"

Förenta Staterna

Förbunds­republiken Tyskland"

Sverige

EG

Totalt miljarder kr.

30,4

16,3

4,5

0,5

1.2

Energibesparing

6,5

5,5

4

32

3,5

Olja och gas

3,5

4

1

-

14,5

Kol

11

14

16

2,5

10

Konventionell kärnenergi

25

10,5

40

12,5''

34,5

Bridreaktorer

19,5

20

19,5

-

-

Fusion

10,5

12,5

5

5

26,5

Förnybara energikällor

12,0

16,5

4,5

30

6,5

Övriga energikällor

0,5

0,5

1

2

3

Stödleknik (transmission,

 

 

 

 

 

lagring, systemstudier m. m.)

11,5

16.5

9

16

1,5

" Exkl. EG:s energiforskningsprograrri på I 200 milj. kr./år.

'' Inkl. visst basstöd till Studsvik Energiteknik AB, men exkl. avgiftsfinansierad

kämsäkerhelsforskning.

Sveriges medverkan i internationellt forsknings- och utvecklingssamar­bete pä energiområdet sker främst inom ramen för lEA och i samarbete med de nordiska länderna. Dessutom deltar Sverige sedan år 1976 i den europeiska atomenergigemenskapens (Euratom) samarbetsprogram på fu­sionsenergiområdet. Härutöver förekommer på vissa områden bilateralt samarbete.

lEA-samarbetet har under de senaste åren växt kraftigt och ytterligare projekt förbereds. Detta samarbete har spelat en betydande roll för plane­ring och genomförande av det svenska energiforskningsprogrammet. En ingående s. k. examination av Sveriges energiforsknings-, utvecklings- och demonstrationsverksamhet och energipolitik genomfördes i lEA:s regi under år 1979.

Forsknings- och utvecklingssamarbete på energiområdet inom Norden administreras av eller genomförs inom ramen för flera olika organisationer.. Nordisk Industrifond arbetar bl. a. med planering av samarbetsprojekt inom energiforskningsområdet som berör flera nordiska länder. En rad nordiska fackorgan, såsom nordiska byggforskningsorganens samarbets-

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           452

grupp (NBS) och NORDEL, bedriver sedan lång tid tillbaka forsknings-och utvecklingsarbete inom energiområdet. Olika initiativ har också tagits under de senaste åren för att främst på informell väg ytterligare stärka det nordiska samarbetet på energiforskningsomrädet.

Inom lEA/OECD presenterades våren 1980 två energistrategier för indu­striländerna, nämligen dels lEA;s gruppstrategi för forskning, utveckling och demonstration baserad pä resultat frän det nyss nämnda systemanalys­projektet, dels International Energy Technology Group's (lETG) strategi för kommersialisering av lovande ny energiteknik. Den förstnämnda är bl. a. avsedd att ge vägledning vid utformningen av nationella strategier och utvecklingsprogram. lEA har gjort en prioritering av olika typer av ny teknik på grundval av möjliga energibidrag och tidpunkter för införande, osäkerheten i nuvarande kunskap om tekniska och ekonomiska karakteris-tika samt den betydelse tekniken kan ha som ett "säkerhetsalternativ" vid en oväntad utveckling på energiområdet. För svensk del bör enligt DFE observeras bl. a. att solvärme, kolförvätskning och alternativa drivmedel har placerats i högsta prioritetsklass. Jag har erfarit att DFE avser att inom kort presentera en till svenska förhållanden anpassad strategirapport, ba­serad på lEA: s systemanalysarbete, gruppstrategin samt de övriga strate­giska överväganden som har gjorts i samband med utarbetandet av EFUD 81. Systemanalysarbetet har nyligen fortsatts som ett reguljärt samarbets­projekt inom lEA. DFE har av regeringen utsetts att även i fortsättningen svara för den svenska medverkan i samarbetet. Jag återkommer (avsnitt 15.2.3.3, 15.2.3.12) till mina synpunkter på betydelsen av det fortsatta sy slemanalysarbetet.

15.2.2 Redovisade förslag

15.2.2.1  DFE:s förslag till energiforskningsprogram 1981/82-1983/84

DFE behandlar i EFUD 81 en tredje treårsperiod, 1981/82-1983/84, av det samlade statliga programmet för forskning, utveckling och demonstra­tion inom energiområdet. Utgångspunkterna är energipolitiska riktlinjer och direktiv, givna av regering och riksdag, energisituationen internatio­nellt och inom landet, samhällsekonomi, naturresurser, miljörestriktioner, kunskaps- och utvecklingsläge saml resurser för utveckling och förändring inom energisystemet. Huvuduppgiften är att bygga upp kunskaper och att delta i den process som omsätter dem till praktisk verksamhet för att förändra vårt energisystem.

Faktorer med starkt styrande inverkan på forskningsprogrammet anges vara följande:

— Utvecklingen på de internationella energirävarumarknaderna,

— Sveriges nuvarande stora oljeberoende, återspeglat i höga kostnader och sårbarhet vid störningar i tillförseln,

— miljöpåverkan och miljörestriktioner.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           453

— politiska beslut rörande inriktning och begränsningar i utnyttjandet av vattenkraft och kärnenergi samt långsiktig inriktning på varaktiga, helst inhemska och förnybara energikällor,

— utvecklingen av energianvändningen inom industri, transport och be­byggelse,

— tillgången på och utvinningen av inhemska energirävaror,

— samverkan och konkurrens mellan organisationer och företag inom den statliga, kommunala och privata sektorn,

— mekanismer för resultatutnyttjande och genomförande av förändringar samt

— internationell utvecklingssamverkan.

DFE redovisar tre programförslag för perioden 1981/82- 1983/84:

— Ett huvudförslag som bygger på att nuvarande målsättningar för verk­samheten inom olika programdelar bibehålls. Under programperioden förutses därvid ökade kostnader i förhällande till innevarande period.

— Ett förslag inom den lägre ekonomiska ram som svarar mot insatserna under budgetåret 1980/81. Målsättningarna måste därvid sänkas i förhäl­lande till innevarande period.

— Programorganens förslag på högre ekonomisk nivå än i DFE:s huvud­förslag.

Därutöver redovisas i enlighet med direktiven dels en forcering av de på kort och medellång sikt viktigaste områdena, dels en sänkning av ambi­tionsnivån för de mest kostnadskrävande delarna.

De tre alternativens ekonomiska omfattning sammanfattas i tabell 15.3.

Tabell 15.3 DFE:s förslag till resurstilldelning for budgetåren 1981/82-1983/84 (milj. kr.)

 

Program

Huvud-

Lägre

Program-

 

förslag

nivå

organens högre förslag

Energianvändning:

 

 

 

i industriella processer m. m.

230

150

314

för transporter och samfärdsel

60

50

83

för bebyggelse

270

230

368

Energitillförsel

780

520

1 170

Allmänna energisyslemsludier

30

25

33

Energirelaterad grundforskning

55

40

99

Samordning m. m.

15

15

15

 

1440

1030

2082

Huvudförslaget inrymmer utveckling och demonstration för att pä kort och medellång sikt bidra till effektivare energianvändning och ersättning av olja och för att ge vägledning vid beslut med långsiktig räckvidd som måste fattas under 1980-talet. Parallellt därmed ingår forskning och ut­veckling för att på medellång och läng sikt omvandla energisystemet så att det med hög effektivitet och i stor omfattning kan utnyttja förnybar energi.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet            454

Grunden för arbetet har lagts under föregående och innevarande treårspro­gram. På grund av att ett flertal insatsområden går in i resurskrävande utvecklingsskeden ligger huvudförslagets ekonomiska nivå över det nuva­rande programmets.

Förslaget på den lägre nivån svarar mot en prolongering av den ekono­miska ramen för budgetåret 1980/81, men mefdför att ambitionsnivån och målen för programmen under innevarande period inte kan hållas fast. DFE har valt att så långt möjligt bibehålla nivån på de programdelar, där forskningsprogrammet är den främsta drivkraften i utvecklingen. En följd härav är att nedskärningar sker främst i stödjande program. Sådana är främst de som avser näraliggande utnyttjande av sparmöjligheter och in­hemska energikällor. Trots att forsknings- och utvecklingsintensiva pro­gram sålunda har prioriterats befarar DFE att förseningar a* kunskapsun­derlag och introduktion av ny teknik uppstår samt att risken kan komma att öka för felsatsningar till följd av bristande kunskapsuppbyggnad.

Programorganens förslag till ökade insatser har, utan att DFE har gjort egna avvägningar, summerats i ett ytterligare alternativ. Förutsättningar skapas genom detta alternativ, enligt DFE:s bedömning, för att fördjupa utvecklingsresultaten och därigenom öka säkerheten i beslutsunderiaget när det gäller att förbättra energielTektiviteten på kort och medellång sikt och att snabbare ta nya energikällor i bruk. Samtidigt kan insatser för grundläggande och långsiktig forskning ökas.

15.2.2.2 Allmänna remissynpunkter pä DFE:s förslag

DFE:s betänkande har i huvudsak bemötts positivt av remissinstanser­na.

Energiförsörjningssituationen och det aktuella forskningsläget som bak­grund till de avvägningar som DFE har haft att göra anses vara i huvudsak korrekt beskrivna. Som lämplig ekonomisk ram för verksamheten anger många remissinstanser en nivå ej understigande DFE:s huvudförslag.

Det viktigaste målet är enligt remissinstansernas uppfattning att snabbt ersätta den ekonomiskt betungande och otrygga oljeanvändningen. En klar opinion framträder i remissvaren för en offensiv satsning pä teknisk ut­veckling som kan bidra till en snar lösning av angelägna energiförsörjnings­problem. Tiden bedöms på många områden nu vara mogen att lämna ett utredande skede och att välja väg i sådana fall där flera alternativ hittills har hållits öppna. Från flera håll uttrycks önskemål om en koncentration av verksamheten. En sådan kraftsamtling bör, enligt flera remissinstansers uppfattning, dra fördel av de möjligheter som öppnar sig genom internatio­nellt samarbete och leda till en koncentration till områden där värt land har särskilda behov, t. ex. på grund av vårt klimat eller vår industriella profil. Flera instanser påminner om att även industripolitiska motiv bör vara bärande för inriktningen av utvecklingsarbetet.

 

Prop, 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      455

I DFE:s förslag har en vägledande princip varit att, där forskningsbeho­vet är större än tillgängliga resurser, prioritera områden där energiforsk­ningsprogrammet är den främsta drivkraften för utvecklingen och inte enbart kompletterar verksamhet som bedrivs t. ex. inom industrin. Denna princip godtas av de flesta remissinstanserna. Då det gäller resurserna för att genomföra ett omfattande forskningsprogram påpekas i några remiss­svar att det finns vissa begränsningar, åtminstone på kortare sikt. Dels kan forskningens kvalitet bli lidande vid en alltför kraftig ekonomisk förstärk­ning, dels måste det undvikas att andra tekniska forskningsområden utar­mas på kvalificerad personal. En bättre kartläggning av resurs- och utbild­ningssituationen efterlyses av några remissinstanser.

Från flera håll framförs att överväganden om det fortsatta energiforsk­ningsprogrammet borde ha kunnat ske mot bakgmnd av utvärderingar och resultatredovisning från genomförd och pågående verksamhet men att sådant underlag saknas.

DFE:s förslag till insatser för industrins energianvändning stöds av bl. a. branschorgan för cellulosa- och stålindustrin.

Ett relativt stort antal remissinstanser uttrycker oro över transportsek­torns oljeberoende. Insatser anges som viktiga när det gäller utveckling av transportsystem och pä kortare sikt framför allt fordonssidan.

Förslagen beträffande bebyggelsens uppvärmning har behandlats utför­ligt av remissinstanserna. Det framförs bl. a. som angeläget att få fram en säker grund för att ange hur uppvärmningsfrägan skall lösas med minsta möjliga oljeanvändning i olika kategorier av bebyggelse.

Inom tillförselsektorn har en särskilt ingående granskning gjorts av de delar av förslaget som avser övergången till inhemska bränslen, såväl produktion av dessa bränslen som deras omvandling till andra bränslen, värme och el. Ett flertal konkreta påpekanden görs, men överlag godtas förslagets huvudinriktning. Vikten av att hålla fullgod bevakning av teknik­områden med tillämpning först pä längre sikt framhålls också.

Programförslagen för Allmänna energisystemstudier och Energirela­terad grundforskning tillstyrks genomgående av remissinstanserna.

15.2.2.3 Anslagsframställningar avseende budgetåret 1981/82

Programorganen inom energiforskningsprogrammet, dvs. STU, TFD, BFR, NE och DFE, samt NFR och Studsvik Energiteknik AB har ingivit anslagsframställningar för budgetåret 1981/82 avseende sina ansvarsområ­den inom energiforskningsprogrammet. Föreslagna belopp framgår av ta­bell 15.4.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet

456

Tabell 15.4 Av programorganen m. fl. föreslagna anslag för budgetåret 1981/82 (milj. kr.).

 

 

Program etc. (program-

Anvisat

 

Programorganens

 

ansvarigt organ och

1980/81

 

förslag 1981/82

 

 

motsv.)

 

 

 

 

 

 

 

 

Huvud-

 

Lägre

 

 

 

 

förslag

 

nivå

 

1. Energianvändning i

 

 

 

 

 

 

industriella processer

 

 

 

 

 

 

m.m, (STU)

 

41.0

 

92.0

 

84.0

2. Energianvändning för

 

 

 

 

 

 

transporter och samfärdsel.

 

14.3

 

21.0

 

17,1

varav

 

 

 

 

 

 

- Åtgärder i transport-

 

 

 

 

 

 

systemet (TFD)

2,8

 

4.0

 

3.1

 

- Energianvändning i

 

 

 

 

 

 

fordon m. m, (STU)   ,

11.5

 

17.0

 

14.0

 

3.  Energianvändning för

 

 

 

 

 

 

bebvggelse (BFR)'

 

57,5

 

110.4

 

81.4

4. Energitillförsel (NE)

 

164.2

 

295.0

 

295.0

5, Allmänna energisystem-

 

 

 

 

 

 

studier (DFE)

 

5.5

 

8.0

 

7,5

6.  Energirelaterad grund-

 

 

 

 

 

 

forskning

 

11.0

 

29.0

 

21.3

varav

 

 

 

 

 

 

- NFR

5.75

 

14.0

 

6.3

 

- STU

2.5

 

7.0

 

7.0

 

- Studsvik Energiteknik AB

2J5

293,5

8.0

555,4

8.0

506,3

' STU disponerar medel för stöd till industriellt utvecklingsarbete och innovations-inriktad verksamhet inom programmet. Dessa medel har inräknats i de i samman­ställningen angivna beloppen.

Programorganen har även hemställt om bemyndiganden att under bud­getåret 1981/82 fä göra åtaganden avseende stöd till forskning och utveck­lingsarbete under budgetåren 1982/83. 1983/84 och 1984/85.

Programorganens anslagsframställningar har utformats mot bakgrund av DFE:s förslag i EFUD 81. Följande kommentarer till de föreslagna belop­pen bör dock göras. De av STU föreslagna anslagsbeloppen ligger även i den lägre nivån över DFE:s huvudförslag. TFD:s förslag i den lägre nivån står - liksom BFR:s - i överensstämmelse med DFE:s huvudförslag. BFR:s förslag innefattar även medel för stöd till industriellt utvecklingsar­bete och innovationsinriktade projekt inom programmet Energianvändning för bebyggelse. Medel för sistnämnda ändamål disponeras enligt gällande regler av STU. NE har i sina beräkningar av medelsbehovet antagit att ansvaret för den verksamhet på områdena Lättvattenreaktorers säkerhet samt Upparbetning och avfallshantering som bedrivs inom det nuvarande delprogrammet Lättvattenreaktorer fr. o. m. budgetåret 1981/82 inte längre skall vila på NE. NE utgår i sin medelsberäkning från DFE:s huvudförslag utom för delprogrammen Skogsenergi, torv m.m. och Vindenergi. För dessa delprogram föreslår NE en större medelstilldelning med hänvisning

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       457

främst till goda samverkansmöjligheter med olika intressenter inom berör­da branscher.

DFE har beräknat medelsbehovet för programmet Allmänna energisys­temstudier i enlighet med sitt huvudförslag resp. förslag i lägre nivå i EFUD 81 och har därvid räknat in medel för vissa med programmet sammanhängande kanslikostnader. NFR:s förslag ligger avsevärt över ni­vån i DFE:s huvudförslag. Studsvik Energiteknik AB har för sin del av programmet Energirelaterad grundforskning beräknat ett drygt dubbelt så stort medelsbehov som i DFE:s huvudförslag.

DFE har också ingivit anslagsframställning avseende kostnaderna för sin egen verksamhet i övrigt (programsamordning m. m.). DFE anger bl. a. att utvärdering och uppföljning äv treårsprogrammet 1978/79-1980/81 kommer att bli en viktig arbetsuppgift under det kommande budgetåret. Jag har i prop. 1980/81: 100 (bil. 17 s. 15) för budgetåret 1981/82 beräknat 4,6 milj. kr. för DFE:s verksamhet under anslaget A 3. Kommittéer m. m.

15.2.3 Treårsprogram 1981/82-1983/84 15.2.3.1 Övergripande mål och riktlinjer m. m.

Ett centralt mål för energipolitiken är ett kraftigt minskat oljeberoende. Förutsättningar skall skapas för en avveckling av kärnkraften enligt riksda­gens beslut. Övergäng till fasta bränslen skall främjas. En successiv ut­veckling skall ske mot ett energisystem i huvudsak baserat på uthålliga, helst förnybara och inhemska, energikällor med minsta möjliga miljöpåver­kan. Det statliga energiforskningsprogrammet, som nu har löpt i snart sex år, är ett viktigt medel för att förverkliga denna utveckling .

Efter samråd med statsrådet Petri vill jag anföra följande.

Som övergripande mål för insatserna inom energiforskningsprogrammet bör fortsättningsvis gälla att de i huvudsak koncentreras till sådana för vår energiförsörjning angelägna och fruktbara utvecklingslinjer som kan leda till ett kommersiellt utnyttjande och ge betydelsefulla bidrag till energiför­sörjningen redan pä kort och medellång sikt. Forskning och utvecklingsar­bete för att kunna utnyttja sådana energikällor som ersätter olja och oljeprodukter bör få ta i anspråk en huvuddel av resurserna inom program­met under treårsperioden. Samtidigt bör bevakning av den tekniska ut­vecklingen, nationellt och internationellt, bibehållas så att kompetens vid­makthålls på områden som främst på lång sikt kan få betydelse för vår energisituation. En genomgående strävan i verksamheten inom program­met bör vara att utnyttja de möjligheter till en effektiv internationell arbetsfördelning som bjuds.

Energiforskningen bör vidare - inom ramen för de allmänna energipoli­tiska målen och riktlinjerna - ge kunskaper som förbättrar möjligheterna att möta framtida problem och utnyttja framtida möjligheter för den erfor­derliga omställningen av energisystemet samt underlag i olika avseenden

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      458

för beslut rörande ny teknik eller nya systemlösningar för energitillförsel och energihushållning. Den bör också stimulera och stödja teknikutveck­ling och därmed i viss utsträckning introduktion av ny teknik och nya systemlösningar. Det bidrag till det industriella utvecklingsarbetet i Sveri­ge som energiforskningen härigenom ger bör kunna medverka till att öka svensk industris internationella konkurrenskraft. Vad jag nu har nämnt har jag beaktat i mina överväganden om energiforskningsprogrammets närma­re inriktning och avvägning under dess tredje programperiod, budgetåren 1981/82-1983/84.

Vissa ytterligare allmänna överväganden har legat till grund för avväg­ningen mellan olika programdelar och den närmare inriktningen av insat­serna. Staten bör sålunda i vissa fall ta på sig en roll som beställare av forskning och utvecklingsarbete inom för den framtida energiförsörjningen viktiga områden där naturliga beställare saknas eller det i något avseende saknas erforderliga resurser. Detta gäller sådana områden där den tekniska utvecklingen behöver påskyndas, där tidsperspektivet i forskningen och utvecklingsarbetet är mycket långt eller där de eftersträvade kunskaperna är av en art som i huvudsak inte kan utnyttjas kommersiellt. Vidare har vid avvägningen av de olika insatserna beaktats att en forskningssatsning av energiforskningsprogrammets storiek har kommit att fä en alltmer viktig forskningspolitisk roll.

En ny energiteknik kan behöva genomgå olika skeden innan den är etablerad på marknaden. DFE skiljer på utvecklings- och introduktions­skedena samt det kommersiella skedet. Forsknings- och utvecklingsarbete kan, som DFE påpekar, i olika grad vara erforderligt i samtliga dessa skeden. Det statliga energiforskningsprogrammets väsentliga uppgifter bör dock ligga i de tidiga skedena.

Jag fäster, från bl. a. industripolitiska utgångspunkter, stor vikt vid det kommersiellt inriktade utvecklingsarbetet som drivkraft i den tekniska omdaningen av energisystemet. Industrins engagemang och insatser inom det energitekniska området bör kunna ge betydande bidrag till den indu­striella förnyelsen i landet. Verksamheten inom energiforskningsprogram­met bör därför, där det är lämpligt, i ökande utsträckning läggas upp så att industriella och andra intressenter successivt kan ta över ansvaret för att driva utvecklingen vidare. Särskilt angeläget är detta i samband med bl. a. upphandling av större försöksanläggningar. Ett intimt samarbete med in­dustrin bör etableras inom hela energiforskningsprogrammet för att tek­niskt kunnande och praktiska erfarenheter skall kunna tillgodogöras.

Inom energiforskningsprogrammet kan stöd lämnas i olika former, allt­efter behoven i de enskilda fallen. Stor flexibilitet i stödformerna eftersträ­vas. De är bl. a. anpassade för att underlätta industrins engagemang i utvecklingsarbetet. Detta har särskilt markerats i den förordning (1979; 319) om statligt stöd till energiforskning som regeringen har utfärdat för verksamheten inom energiforskningsprogrammet.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet            459

Genom ett ökat utnyttjande av denna flexibilitet skapas förutsättningar för att lägga upp verksamheten inom olika delområden så att ny teknik snabbare när introduktionsskedet. I och med att detta skede nås kan stöd ges från det nya stödsystem för oljeersättande åtgärder m.m., oljeersätt­ningsfonden, som riksdagen nyligen har beslutat om (prop. 1980/81:49, NU 1980/81:19, rskr 1980/81:100). Dess syfte är bl. a. att genom bidrag och lån, i vissa fall med villkorlig återbetalningsskyldighet, till prototyper och demonstrationsanläggningar underlätta introduktion av teknik som snabbt kan ersätta olja.

Samverkan mellan insatserna inom energiforskningsprogrammet och andra former för stöd och stimulans på energiområdet, främst det nyss nämnda stödsystemet, är av stor betydelse. Sådan samverkan kan bli aktuell i vissa fall där utvecklingsarbetet ger underlag för en snabb praktisk tillämpning. I princip bör dock, som anges i nyss nämnda proposition (s. 11), en gräns upprätthållas gentemot denna verksamhet genom att projekt som erhåller stöd inom energiforskningsprogrammet normalt innehåller betydande inslag av forskning eller tekniskt utvecklingsarbete. Principen bör också vara att åtgärder, där tekniken har nått en sådan teknisk och kommersiell mognad att de kan stödjas frän fonden, inte bör ges stöd inom energiforskningsprogrammet. Jag återkommer till dessa frågor vid min behandling i det följande (avsnitt 15.2.3.6—15.2.3.11) av insatserna inom vissa viktiga områden.

Utöver vad jag nu har anfört erinrar jag om att huvudregeln enligt nämnda förordning är att de resultat som nås inom energiforskningspro­grammet görs allmänt tillgängliga. Jag anser, mot bakgrund av att många avnämare har intresse av att följa verksamheten inom huvudprogrammet, att stor uppmärksamhet bör ägnas ät att löpande ge såväl allmän och översiktlig som mer specialiserad information om verksamhet och resultat inom de olika programmen. Detta bör därt"ör ingå som en normal del i de programansvariga organens och DFE:s uppgifter. Som jag strax skall återkomma till, har jag också tagit hänsyn härtill vid mina medelsberäk­ningar för de olika programmen.

De övergripande mål och riktlinjer för energiforskningsprogrammet som jag nu har angivit innebär att insatserna till övervägande del liksom hittills bör ha karaktär av målstyrt utvecklingsprogram med såväl kort- som långsiktiga inslag. De mål för program och delprogram som jag kommer att förorda i det följande har till syfte att ge underlag för erforderlig styrning av insatserna. En fortlöpande utvärdering av verksamheten är också betydel­sefull för att säkerställa en inriktning av insatserna som svarar mot de uppställda målen.

15.2.3.2 Allmänna avgränsningar

Jag övergår nu till att ytterligare behandla allmänna avgränsningar mel­lan energiforskningsprogrammet och vissa andra statliga energipolitiskt inriktade stödåtgärder m. m.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1    Industridepartementet         460

Jag vill efnellertid dessförinnan erinra om att statligt stöd som i första hand syftar till ätt främja svensk industris allmänna innovationsförmåga och tekniska kvalitet m.m. är en av STU:s huvuduppgifter. Medel för detta stöd anvisas under anslaget Fl. Styrelsen för teknisk utveckling: Teknisk forskning och utveckling. Projekt som stöds under nämnda anslag resp. inom energiforskfiingsprogrammet kan i många fall komplettera och förstärka varandra när det gäller näringslivets tekniska förnyelse. Jag har i mina övervägandet! rörande energiforskningspfogrammet utgått från att STU beaktar detta i sin planering av stödverksamheten. Huvudregeln bör, liksom hittills, vata att dé energipolitiska inotiven är styrande för den verksamhet som finansieras inom energiforskningsprogrammet. Jag vill i detta sammanhang även erinra om vad jag anförde vid min anmälan till budgetpropositionen 1980 (prop. 1979/80: 100 bil. 17 s. 258) angående STU:s möjligheter att med medel från anslaget Fl. Styrelsen för teknisk utveckling: Teknisk forskning och utveckling stödja industriella utveck­lingsprojekt med energitéknisk anknytning. Jag avser inom kort föreslå regeringen att lägga fram förslag om bl. a. STU:s verksamhet under treårs­perioden 1981/82-1983/84.

Inom ramen för det nya stödsystem för åtgärder för att ersätta olja m.m. som riksdagen nyligen har godkänt kan stöd lämnas till bl.a. proto­typer och demonstrationsanläggningar. Avgränsningen mot och samver­kan mellan detta stödsystem och verksamheten ihorn energiforskningspro­grammet har jag nyss behandlat. Härtill vill jag i detta sammanhang lägga att en samplanering mellan verksamheten inom ramen för det nya stödsys­temet och energiforskningsprogrammet pä vissa områden kan vara en lämplig väg för att driva på en energipolitiskt angelägen utveckling. Jag bedömer att en sådan samplanering är särskilt viktig för vissa av insatsom­rådena inom programmen Energianvändning för bebyggelse och Energitill­försel till vilka jag strax återkommer.

Forskning och utveckling kring miljö-, hälso- och säkerhei.sfrågor samt utveckling av ny emissionsbegränsande teknik m.m. inom energiområdet bör, i enlighet med vad som nu gäller (jfr prop. 1977/78:110 s. 123) ingå som en integrerad del av satsningarna inom energiforskningsprogrammet i de fall ansvaret härtor inte faller inom t. ex. tillsynsmyndigheternas verk­samhetsområden. Det sistnämnda gäller främst för i dag tillgänglig energi­teknik och i dag använda energikällor. Detta innebär att gränsen för den verksamhet rörande dessa frågor som bör ingå i energiforskningsprogram­met förskjuts allteftersom ny teknik och nya energikällor tas i bruk i vårt land. Ett nära och fortlöpande samråd i dessa frågor mellan energilorsk-ningsprogrammets programansvariga organ och tillsynsmyndigheterna, främst SNV och arbetarskyddsstyrelsen, är därför nödvändigt. Jag åter­kommer till dessa frågor i samband med mina kommentarer till medelsbe­räkningarna för vissa av delprogrammen (avsnitt 15.2.3,9).

Nära anknutet till de insatser som jag kommer att förorda inom program-

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           461

met Energianvändning för bebyggelse är det stöd lill forskningsinriktat experimentbyggande som utgår frän anslag under bostadsdepartementets huvudtitel. Redogörelser för avgränsningar m.m. härvidlag har lämnats tidigare Gfr bl. a. prop. 1977/78: 110 s. 136 och prop. 1978/79: 115 bil. 1 s. 279). Avgränsningarna innebär i huvudsak att medel för län till experiment-betingade merkostnader i samband mec| experimentbyggande anvisas un­der bostadsdepartementets huvudtitel och utbetalas av bostadsstyrelsen efter beslut av BFR. Medel för planering och uppföljning av experiment­byggandet samt för därtill anknutet forsknings- och utvecklingsarbete ut­går inom energiforskningsprogrammet. Dessa avgränsningar bör i princip alltjämt gälla. Jag återkommer, i min redogörelse för programmet Ener­gianvändning för bebyggelse, till frågan om hur energiforskningsprögram-met, det forskningsinriktade experimentbyggandet och det nya stödsyste­met för oljeersättande åtgärder m.m. bör samverka för att bl.a, på bästa sätt underbygga och stödja introduktion av värmepumpar och solvärme­teknik i vissa tillämpningar.

Riksdagens beslut våren 1979 om ökade insatser för energihushållning i bebyggelsen innebar bl. a. att flera olika forsknings-, utvecklings- och demonstrationsinsatser, som huvudsakligen avsåg energihushållande åt­gärder i befintliga byggnader, samlades i en särskild verksamhet, benämnd Energiinriktad utvecklings- och demonstrationsverksamhet (EUD) och fi­nansierad från anslag under bostadsdepartementets huvudtitel (jfr prop. 1978/79: 115 bil. 3. CU 1978/79: 37, rskr 1978/79: 394). Huvuduppgiften för EUD angavs vara att stödja genomförandet av energisparplanen för befint­lig bebyggelse (jfr prop. 1977/78:76, CU 1977/78:31. rskr 1977/78:345). DFE har gemensamt med BFR kommit fram till att en gränsdragning mot energiforskningsprogrammet i kategorierna ny resp. befintlig bebyggelse inte är tillräcklig. DFE föreslär därför en precisering av avgränsningen med utgångspunkt i bl. a. distinktionen mellan nya värmetillförselsätt och energihushällande åtgärder. Enligt förslaget skall insatserna inom energi­forskningsprogrammet omfatta nya värmetillförselsätt med tonvikt på Iot kala energikällor, medan EUD skall omfatta energihushällande åtgärder i både ny och befintlig bebyggelse saml installationsteknik anpassad till nya värmetillförselsätt. Vidare skall energiforskningsprogrammet omfatta in­dustriellt utvecklingsarbete avseende effektivare energianvändning. Jag finner efter samråd med chefen för bostadsdepartementet att den av DFE och BFR föreslagna principen fortsättningsvis bör vara vägledande föf avgränsningen och kommer att beakta den vid mina medelsberäkningar för programmet Energianvändning för bebyggelse.

Energiprovningsutredningen har, som statsrådet Petri nyss har anmält (avsnitt 4.2.2), i betänkandet (Ds I 1980: 12) Provning för bättre energihus-. hällning föreslagit bl. a. att särskilda medel skall ställas till förfogande för utveckling av energitekniska provningsmetoder. Efter samråd med che­ferna för kommunikations-, jordbruks-, handels- och bostadsdepartemen-

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      462

ten samt statsrådet Petri har jag beräknat medel inom energiforskningspro­grammet för utveckling av sådana provningsmetoder som är avsedda att tillämpas på utrustningar eller system som i övrigt utvecklas med stöd från programmet. Behovet av sådan utveckling av energiprovningsmetoder föreligger främst inom bebyggelseområdet. Jag återkommer härtill i det följande (avsniU 15.2.3.8).

15.2.3.3 Avvägningar inom huvudprogrammet

Jag kommer nu att redovisa mina överväganden i stort när det gäller avvägningar av insatserna inom huvudprogrammet.

En omfattande teknisk omställning och anpassning av energisystemet måste ske för att vi skall kunna nå de nu uppställda målen för energipoliti­ken. De krav på teknisk utveckling och fördjupning av kunskaperna på olika områden som detta ställer har varit vägledande vid utformningen av mitt förslag till energiforskningsprogram.

Statliga åtgärder av olika slag vidtas för att komplettera och styra den spontana anpassningen av olika delar av energisystemet hos kommuner, företag och enskilda i de fall där anpassningen kan väntas antingen inte leda mot de energipolitiska målen eller inte göra det tillräckligt snabbt.

En viss, ibland avsevärd, tid behöver oftast förflyta från det att forsk­nings- och utvecklingsverksamhet påbörjas inom ett område till dess nyut-vecklad teknik kan införas i energisystemet. Forskningsprogrammet måste i inledande skeden hälla en viss bredd för att med rimlig säkerhet omfatta de utvecklingslinjer som senare visar sig vara värda fortsatt utveckling och införande. Olika områdens tillförsel- eller besparingspotential har därvid självfallet stor betydelse för prioriteringarna.

Jag har i det sammanhanget även beaktat vissa resultat från den tidigare nämnda systemanalys som, inom ramen för lEA-samarbetei, har genom­förts av det svenska energisystemets utveckling under olika antaganden för tiden fram till år 2020. Systemanalysen, som bygger pä vissa specifice­rade antaganden om resultaten av forsknings- och utvecklingsarbetet, vi­sar på mycket betydande oljeersättningsmöjligheter i detta tidsperspektiv under förutsättning att bl. a. utvecklingen och införandet av ny teknik på från energiförsörjningssynpunkt strategiska områden forceras. lEA-län-dernas energiministrar har i maj 1980 antagit en på resultaten av systeman­alysen grundad gruppstrategi, innebärande bl. a. en forcering av forsk­nings-, utvecklings- och demonstrationsinsatserna, som allmän vägledning vid dimensioneringen och prioriteringen av de nationella insatserna. Den­na strategi har utgjort ett viktigt underiag för DFE:s överväganden i EFUD 81 om avvägningar mellan olika programdelar och utgör därför en grund också för mitt förslag härtill.

De allmänna principer som jag just har angivit har varit vägledande då

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           463

jag har vägt forsknings- och utvecklingsinsatser på olika områden mot varandra. Jag skall i det följande översiktligt redovisa hur jag har tillämpat sådana överväganden på några av de resursmässigt tyngsta delarna av energiforskningsprogrammet. Avvägningar av insatser för grundforskning och övergripande systemstudier måste, som jag skall återkomma till. emel­lertid grundas på särskilda bedömningar.

Stödet till energiteknisk utveckling av industrins processer avser att komplettera insatser som görs av företag och branschorgan. De statliga insatserna blir därför i flera fall av jämförelsevis långsiktig karaktär. Moti­ven för insatserna växlar mellan branscherna. Den stora besparingspoten­tialen inom främst cellulosaindustrin motiverar omfattande utvecklings­satsningar under treårsperioden 1981/82-1983/84. Inom t. ex. kemi- och verkstadsindustrierna har preliminära bedömningar visat på möjligheter till energieffektiviseringar som ger anledning till en relativt betydande verk­samhet inom energiforskningsprogrammets ram, åtminstone i form av fortsatta studier samt inledande utveckling av ny teknik.

Inom transportsektorn är oljeberoendet ett centralt problem i energiav­seende. Staten har en framträdande roll som sammanhållande och vägle­dande främst på området alternativa drivmedel. När det gäller övriga insatser på fordonsområdet har staten en i förhållande till bilindustrin närmast kompletterande roll. Insatserna inom energiforskningsprogram­met har där mera långsiktig karaktär och t. v. relativt begränsad omfatt­ning.

Inom behyggelseområdet finns en mycket betydande potential för alt spara och ersätta olja redan pä kort sikt. Investeringar i bebyggelse och uppvärmningssystem har lång livslängd och ger därför upphov till långsik­tiga tekniska läsningar. Även på detta område har staten en sammanhål­lande och vägledande roll vilket medför ett ansvar för att ta fram forsk­ningsresultat som underlag för överväganden och beslut. En sådan aktiv roll tillkommer staten bl. a. när det gäller oljeersättande teknik som är förenlig med en strävan att på sikt kunna utnyttja en störte andel inhemska och förnybara energikällor, bl. a. solvärme. Betydande satsningar på olika teknikområden är motiverade även som stöd för att kunna kraftfullt ge­nomföra de av statsrådet Petri redovisade energihushållnings- och oljeer-sättningsprogrammen.

På tillförselsidan motiverar oljeersättningsmålet betydande kortsiktiga satsningar på utveckling av kol och inhemska bränslen. Teknikutveck­lingsstöd för att ta tillvara skogsbränslen och utnyttja torv är motiverat med hänsyn till behovet att forcera etablering av fungerande marknader för inhemska bränslen. För utveckling av metoder för odling av energiskog och andra energigrödor är statens ansvar ännu mera markerat, vilket motiverar omfattande insatser, även om resultaten kommer att föreligga först på längre sikt. För att kunna utnyttja de inhemska bränslena samt kol behövs anpassningar även i förädlings- och slutanvändningsleden. För

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet            464

kvalificerade ändamål, t. ex. drivmedel, är utveckling av långtgående förädlingsteknik motiverad, medan i andra fall, t. ex. i kraft- och värme­produktion, teknikutveckling för själva anläggningarna kan vara mera eko­nomisk.

Insatser med karaktär av grundläggande och långsiktig forskning eller övergripande systemstudier låter sig, som jag nyss har framhållit, inte enkelt vägas mot andra de|ar av programmet utifrån sådana överväganden som jag har gjort rörande de resursmässigt tyngre teknikområdena. De långsiktiga prpgramdelarpa är nödvändiga för att bl. a. säkerställa erforder­lig bred kompetens inom landet för att följa den internationella utveckling­en på avancerade forsknings- och teknikområden och i vissa fall ge bidrag till denna utveckling. Det är också av vikt att en kvalificerad och obunden forsknings och studiekompetens finns tillgänglig för att fortlöpande kunna underbygga beslut i frågor av långsiktig karaktär.

Inom. energiforskningsprogrammet är programmen Allmänna energisys­temstudier och Energirelaterad grundforskning i sin helhet av dessa slag. Även inom de andra programmen finns delar som måste bedömas på motsvarande grunder, t. ex, delprogrammen Åtgärder i transportsystemet och Teknikbevakning. Långsiktiga delar av väsentlig betydelse finns även inom andra delprogram, t. ex. när det gäller kemisk värmelagring och alternativa drivsystem. Jag har i mina överväganden i dessa fall utgått från att resultaten av verksamheten kan få en avgörande betydelse för den långsiktiga energipolitiska handlingsfriheten och från att insatserna på dessa områden måste ha en viss kontinuitet och minsta omfattning för att vara meningsfulla.

15.2.3.4 Programstruktur m. m.

Energiforskningsprogrammet bör. med de övergripande mål och rikt­linjer m.m. samt allmänna avgränsningar som jag har angivit, alltjämt betraktas som ett sammanhållet Huvudprogram Energiforskning. Del bör i enlighet med DFE:s förslag indelas i följande sex program.

1. Energianvändning i industriella processer m. m.

2.    Energianvändning för transporter och samfärdsel

3.    Energianvändning för bebyggelse

4.    Energitillförsel

5.    Allmänna energisystemstudier

6.    Energirelaterad grundforskning

Denna programindelning är i stort densamma som den som gäller under innevarande treårsperiod, Det nuvarande programmet Energiproduktion avses dock fr. o. m. budgetåret 1981/82 benämnas Energitillförsel.

Avgränsningarna mellan de olika programmen bör också vara i huvud­sak desamma som under innevarande treårsperiod. På två punkter har DFE föreslagit smärre justeringar. All forskning och utveckling inom om­rådena solvärme, värmepumpar, värmelagring och värmedistribution före­slås således hänföras till programmet Energianvändning för bebyggelse.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet            465

vilket innebär att viss verksamhet som under innevarande treårsperiod bedrivs inom programmet Energiproduktion i fortsättningen byter huvud­man. Vidare föreslås uppvärmning m. m. av industrins s. k. processpeci-fika lokaler hänföras till programmet Energianvändning i industriella pro­cesser m. m. i stället för som nu till programmet Energianvändning för bebyggelse. Jag biträder i princip DFE;s förslag härvidlag. Det får ankom­ma på berörda programansvariga organ att, i samband med fortlöpande planering av insatserna inom de olika programmen, närmare komma över­ens om tillämpningen av den sålunda justerade programindelningen.

Den närmare indelningen av de olika programmen i delprogram föreslås i flera fall ändras för att ge en bättre överblick och överensstämmelse med aktuella energipolitiska behov. DFE har sålunda föreslagit att delprogram­indelningen inom programmen Energianvändning i industriella processer m.m.. Energianvändning för transporter och samfärdsel. Energianvänd­ning för bebyggelse samt Energitillförsel ändras i förhållande till vad som nu gäller. Jag har, som kommer att framgå närmare i det följande, gjort vissa ändringar i indelningen i eller av benämningen av delprogram i förhållande till DFE:s förslag beträffande industri-, transport- och tillför­selprogrammen. I övrigt biträder jag DFE:s förslag. Det bör ankomma på regeringen att, i likhet med vad som nu gäller, besluta om den närmare indelningen av programmen i delprogram.

Under innevarande treårsperiod bedrivs, med medel från huvudpro­grammet, viss verksamhet rörande lättvattenreaktorers säkerhet, uppar­betning av utbränt kärnbränsle samt hantering av radioaktivt avfall m. m. inom ramen för det nuvarande delprogrammet Lättvattenreaktorer. Inom ramen för huvudprogrammet finansieras också kostnader för visst interna­tionellt kärnenergisamarbete. Chefen för jordbruksdepartementet och statsrådet Petri förordar under andra avsnitt i denna proposition, efter samråd med mig, att kostnaderna för nämnda verksamhet fortsättningsvis finansieras i annan ordning. Mitt förslag i det följande innebär därför, all medel härför inte bör utgå ur den treårsram för Huvudprogram Energi­forskning m.m. som jag kommer att förorda. Detta innebär också, vilket DFE särskilt har påpekat, att erforderiig hög kompetens inom kärnener­giområdet fortsättningsvis bör tillgodoses genom olika insatser utanför energiforskningsprograinmet. Betydelsen av att hög kompetens inom om­rådet bibehålles har vid remissbehandlingen av DFE:s förslag framhållits av bl. a. NFR, statens vattenfallsverk, SKI och PRAV.

Den princip tör fördelning av ansvar för planering, initiering och uppfölj­ning m. m. av forsknings- och utvecklingsarbete inom de olika program­men (programansvar) .som hittills har gälh bör i huvudsak bibehållas. Statsrådet Petri har emellertid i det föregående (kapitel 11) förordat föränd­ringar av myndighetsorganisationen på energiområdet, vilka även berör fördelningen av programansvar inom energiforskningsprogrammet. Jag återkommer av det skälet i det följande med en närmare behandling av vissa organisationsfrågor (avsnitt 15.2.5). 31    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 90

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga i    Industridepartementet           466

Under innevarande treårsperiod har till regeringens förfogande stått en vid programperiodens ingång ofördetad reserv inom huvudprogrammet. Reserven har använts i huvudsak för stöd till större utvecklings- och försöksprojekt m.m., vilka vid programperiodens början inte kunde kost­nadsberäknas eller tidsbestämmas med erforderlig noggrannhet. Erfaren­heterna av denna ordning har varit positiva. Den har bl. a. möjliggjort en viktig flexibilitet i resursfördelningen inom huvudprogrammet. Uppbygg­naden av energiforskningsprogrammet har nu fortskridit så långt att en betydande del av insatserna gäller storförsök, större försöksanläggningar och utvecklingsprojekt m.m. Jag har i mina medelsberäkningar i det föl­jande utgått från att behovet av medel härför i huvudsak skall kunna täckas inom de ramar jag anger för olika program och delprogra.m. För projekt som inte nu kan förutses eller kostnadsberäknas och tidsbestämmas med godtagbar noggrannhet förutser jag härutöver även under kommande tre­årsperiod behov av en t. v. ofördelad reserv inom huvudprogrammet. Från denna reserv bör finansieras även vissa andra kostnader som är svåra att nu beräkna, bl. a. för eventuella statliga bidrag till basverksamheten vid Svensk Metanolutveckling AB samt för visst internafionellt samarbete. Härtill återkommer jag i det följande.

Av bl. a. det underlag som DFE har redovisat framgår att behovet av medel i en reserv för nu nämnda ändamål är betydande. Jag har i mina medelsberäkningar avsatt 113 milj. kr. inom den medelsram för treårspe­rioden 1981/82-1983/84, som jag kommer att förorda, till en t. v. ofördelad reserv i enlighet med vad jag har angivit. Det bör ankomma pä regeringen att fördela dessa medel.

15.2.3.5 Medelsram och finansiering för treårsperioden 1981/82- 1983/84

Den omställning av vår energiförsörjning som vi nu står inför ställer betydande krav på insatser från samhällets sida. En kiaftig minskning av oljeberoendet med böljan redan under 1980-talet och, pä längre sikt. en avveckling av kärnkraften förutsätter att ny energiteknik och nya energirä­varor successivt tas i anspråk i alla led av energisystemet. Omfattande målinriktade och statligt stödda insatser på forskning och utveckling inom energiområdet är nödvändiga för att underbygga och möjliggöra en genom­gripande teknisk omdaning inom detta för samhället vitala område. Hu­vuddelen av dessa insatser sker inom ramen för Huvudprogram Energi­forskning. Mot bakgrund av vad jag har angivit beträffande övergripande mål och riktlinjer, avgränsningar m.m. för energiforskmngsprogramrnet förordar jag, med utgångspunkt i DFE:s huvudförslag, en medelsram om 1400 milj. kr. för huvudprogrammet under treårsperioden 1981/82-1983/ 84. Detta innebär en betydande ökning i förhållande till insatserna under innevarande treårsperiod.

Av tabell 15.5 framgår den beräknade medelsfördelningen på de olika programmen m. m.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           467

Tabell 15.5 Beräknad medelsfördelning under treårsperioden 1981/82-1983/84 (milj. kr.)

DFE:s huvud-l98l/82   1981/82-

förslag                        1983/84

1981/82-

1983/84  beräknar föredraganden

Huvudprogram Energiforskning

Energianvändning i industriella

processer m, m.                        230          50              171

Energianvändning för transporter

60

23

70

270

75

256

780

200

700

30

7

25

55

15

50

-

25,4

113

15

4.6

15

1440

400

1400

och samfärdsel

Energianvändning för bebyggelse

Energitillförsel

Allmänna energisyslemsludier

Energirelaterad grundforskning

Reserv för senare fördelning

Samordning m. m. av huvudprogrammet

Summa för huvudprogrammet

Det nya stödsystem för åtgärder för att ersätta olja m. m. som riksdagen nyligen har beslutat om finansieras genom en höjning av den särskilda beredskapsavgiften för oljeprodukter. Höjningen skedde den 1 januari 1981. De influtna avgiftsmedlen tillförs en särskild fond, oljeersättnings­fonden, hos riksgäldskontoret. Denna ordning har motiverats bl. a. med att avgiften kan betraktas som en försäkringspremie, som gör det möjligt för oss att öka tryggheten i vår energiförsörjning genom en övergång till andra bränslen än olja och en minskad energianvändning. I propositionen om det nya stödsystemet (prop. 1980/81:49 s. 29) berördes även finansieringen av statens stöd till energiforskning m.m. och angavs att jag senare skulle återkomma till denna fråga i samband med att förslag läggs fram om ett nytt energiforskningsprogram.

Med anledning härav vill jag nu anföra följande.

Vid min redogörelse för övergripande mål och riktlinjer m. m. för energi­forskningsprogrammet angav jag (avsnitt 15.2.3.1) bl. a. aU forskning och utvecklingsarbete för att kunna utnyttja sådana energikällor som ersätter olja och oljeprodukter bör få ta i anspråk en huvuddel av resurserna inom programmet under treårsperioden. Jag angav då också bl. a. att samverkan mellan insatserna inom energiforskningsprogrammet och andra former för stöd och stimulans på energiområdet, främst det nyss nämnda stödsyste­met, är av stor betydelse.

Vad jag sålunda har anfört innebär att energiforskningsprogrammet, som är inriktat på forskning om och utveckling av ny energiteknik, och det nya stödsystemet för oljeersättande åtgärder, som syftar till att stimulera intro­duktion och kommersialisering av åtgärder för att ersätta olja eller spara energi, i grunden har likartade syften. Det som skiljer är främst energi-

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           468

forskningsprogrammets längre tidsperspektiv samt, som jag också har angivit, det förhållandet att projekt som stöds inom energiforskningspro­grammet normalt innehåller betydande inslag av forskning eller tekniskt utvecklingsarbete. Samma betraktelsesätt bör därför enligt min mening kunna tillämpas när det gäller finansieringen av de båda verksamheterna.

Mot denna bakgrund är det enligt min uppfattning lämpligt att energi­forskningsprogrammet fortsättningsvis finansieras på motsvarande sätt som det nya stödsystemet för oljeersättande åtgärder m.m. Jag förordar därför, efter samråd med cheferna för handels- och budgetdepartemenlen samt statsrådet Petri. att även energiforskningsprogrammel finansieras genom en höjning av den särskilda beredskapsavgifien på oljeprodukter. De inkomster som svarar mot avgiftshöjningen bör avskiljas och tillföras en särskild fond hos riksgäldskontoret, benämnd energiforsknings-fonden. Medel från fonden bör tillföras reservationsanslaget F 13. Ener­giforskning, vilket bör disponeras av programansvariga organ m.fl. pä motsvarande sätt som under innevarande budgetår (jfr avsnitt 15.6).

Som framgår av den nyss redovisade sammanställningen, beräknar jag medelsbehovet för energiforskningsprogrammet till 400 milj. kr. under nästa budgetår. För att läcka detta medelsbehov har statsrådet Petri, efter samråd med mig, förordat (avsnitt 7.2.5) en höjning av den särskilda beredskapsavgiften för oljeprodukter med 19 kr. per kubikmeter för motor­brännolja, eldningsolja och bunkerolja frän den 1 juli 1981. Vid sin beräk­ning av den erforderiiga avgiftshöjningen har han tagit hänsyn till att det är svårt att nu exakt beräkna inkomsterna pä fonden. Han har också anfört att de regler om nedsättning av energiskalt som gäller för viss tyngre industri inte bör tillämpas i detta sammanhang. Det ankommer på regering­en att besluta härom.

Jag kommer i det följande att ange preciserade mål för verksamheten inom olika program såväl som delprogram samt även redovisa mina beräk­ningar av medelsbehoven inom de olika delprogrammen. 1 mina medels­beräkningar inkluderar jag därvid kostnaderna dels för sådana informa­tionsåtgärder som sammanhänger med forsknings- och utvecklingsverk­samheten inom de olika programmmen. dels för administration av pro­grammen. Det ankommer på regeringen alt. vid riksdagens bifall till det förslag om medelsram som jag nyss har redovisat, besluta om den närmare fördelningen av medel mellan olika program och delar därav liksom om den närmare programindelningen. Jag vill understryka att de medelsbehov som anges för program och delprogram för hela treårsperioden får ses som preliminära beräkningar och att justeringar och omfördelningar kan kom­ma att aktualiseras mot bakgrund av erfarenheter och underiag som suc­cessivt kommer fram under programperioden.

15.2.3.6 Energianvändning i industriella processer m. m.

Programmet omfattar forskning och utveckling avseende dels den direk­ta energianvändningen vid produktion inom industrin saml inom jordbruk

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet     469

och trädgårdsnäring, dels den direkta och indirekta energibesparing som kan erhållas genom utnyttjande av energiinnehållet i avfall och genom återvinning av energikrävande material. Forskning och utveckling avseen­de energianvändning för uppvärmning, ventilation och belysning av indu­strins lokaler har hittills i sin helhet förts till programmet Energianvänd­ning för bebyggelse. Dessa områden för jag fortsättningsvis hit i den mån lokalernas uppvärmnings-, ventilations- eller belysningssystem är särskilt utformade med hänsyn till den industriella verksamheten, s. k. processpe-cifika lokaler. Insatser rörande drivmedelsanvändning hänförs till pro­grammet Energianvändning för transporter och samfärdsel.

Inom de näringar som berörs av programmet används omkring 40 % av den totalt i landet använda energin. Energianvändningen är, som framgår av tabell 15.6, i hög grad koncentrerad till vissa branscher:

Tabell 15.6 Energianvändning år 1977 inom industrigrenar m. m. som berörs av programmet Energianvändning i industriella processer m. m.

 

 

el

 

olja, gas

annat bränsle

 

TWh

TWh

Mtoe

TWh

Mtoe

Trä, massa och papper

15.7

26,1

2.2

36,2

3.1

därav massa och papper

14,2

21,9

1,9

32,8

2,8

Järn och stål m.m.

13,9

20,9

1.8

12,6

1,1

därav järn- och stålindustri verkstadsindustri och gjuteri

3,6 4,9

7.8 10,1

0,7 0,9

9,7 0,4

0,8 0,03

Kemi- och livsmedelsindustri m.m.

9,2

32,9

2,8

3.4

0,3

därav   kemi- och livsmedels­industrierna

7,1

24,8

2,1

1,3

0,1

Jordbruk och trädgårdsnäringar

/

7,7

0.7

-

-

Industri och Jordbruk totalt

39,8

87,6

7,5

52,5

4,5

Inom industrin sker f.n. en anpassning till höjda energipriser genom omläggning av processer, förbättrad processreglering m.m. Icke obetyd­liga mängder energi har sparats härigenom. Staten har vidtagit en rad åtgärder för att underlätta anpassningen. Statsrådet Petri har nyss (avsnitt 4.3) redogjort för av riksdagen redan beslutade stödformer och för sina förslag om bl. a. insatser för utbildning och rådgivning inom området. I första hand vilar ansvaret för att erforderiigt forsknings- och utvecklingsar­bete för energihushållning och oljeersättning kommer till stånd på industrin och dess organisationer. Ett omfattande arbete med detta syfte pågår också inom industrin.

I vissa fall är dock teknisk utveckling för energieffektivisering eller oljeersättning förenad med stora ekonomiska risker eller att avkastning av

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      470

gjorda insatser kommer först efter lång tid. De företagsekonomiska moti­ven för industrin att i egen regi genomföra utvecklingsarbetet kan då bli för svaga för att i och för sig goda energisparmöjligheter skall kunna utnyttjas. Statligt stödd forskning och utveckling kan därvid vara ett medel att få erforderligt utvecklingsarbete till stånd. Det finns också motiv för statligt initierad och finansierad utvecklingsverksamhet i de fall där den spontana anpassningen till höjda energipriser inte leder i en för samhället i övrigt önskvärd riktning med avseende pä miljöverkningar, användning av in­hemska energikällor m. m.

DFE har i sitt betänkande beskrivit de i energihänseendc viktigare branschernas produktionsvärde, sysselsättning m. m. samt användning av energi i olika former. Mot bakgrund av utvecklingsläget på olika områden har DFE föreslagit ett i förhållande till innevarande programperiod utökat program för stöd till forskning och utveckling för energieffektivare produk­tionsmetoder.

Remissinstanserna har som regel inte rest allvarliga invändningar mot förslaget. SIND anser att programmet innehåller flera viktiga insatsområ­den och framhåller viklen av alt delprogrammen inrymmer möjligheter till storskaliga försöks- och demonstrationsanläggningar om det under peri­oden anses befogat. Denna uppfattning delas av Sveriges civilingenjörsför­bund och Jernkontoret.

För egen del vill jag anföra följande.

Från industrins samt även jordbmkets och trädgårdsnäringens synpunkt kan inte målet för utvecklingsarbete som berör energianvändning ensidigt vara att spara energi. Målet är snarare i allmänhet att uppnå låga samman­lagda kostnader vid rådande eller väntade marknadspriser för resursinsat­ser i produktionen, varav energi dock utgör en viktig del. Av delta skäl bör insatserna inom programmet planeras och genomföras i nära kontakt med annan verksamhet för utveckling av industrins produktionsmetoder. Sär­skild vikt fäster jag vid att nära samarbete sker mellan verksamheten inom programmet och övrigt stöd till teknisk utveckling som administreras av STU. Jag erinrar om vad jag nyss (avsnitt 15.2.3.2) anförde i denna fråga. Det är vidare av vikt att verksamheten bedrivs i nära kontakt med indu­strin.

Målet för programmet bör mot den bakgrunden allmänt vara att kom­plettera energiteknisk kompetensuppbyggnad och utvecklingsverksamhet inom industrin samt jordbruket och trädgårdsnäringen, sä att tekniska möjligheter till effektivare energianvändning snabbare kan utnyttjas på områden med betydande energisparmöjligheter och så att beroendet av olja kan minskas.

Som jag inledningsvis angav (avsnitt 15.2.3.1) bör insatserna inom ener­giforskningsprogrammet koncentreras mot områden som kan ge resultat redan på kort och medellång sikt. Därvid bör särskilt eftersträvas ersätt­ning och sparande av olja som energiråvara. Härtill kommer de allmänna

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           471

överväganden rörande statligt stöd till energiforskning inom industrin som jag nyss har utvecklat. Från dessa utgångspunkter har jag vid min avväg­ning av insatserna inom programmet främst betonat områden där möjlighe­terna att spara energi eller ersätta olja är goda och kan utnyttjas redan på kort eller medellång sikt. Energiforskningsprogrammeis stöd bör däremot inte sättas in på områden däi- marknadskrafter utgör en tillräcklig drivkraft för önskvärd utveckling eller där andra stödformer, som verkar senare i utvecklingskedjan, kan bedömas fä bättre effekt.

DFE har föreslagit att programmet indelas i delprogrammen Samhällets varuflöden m.m., som omfattar även det nuvarande delprogrammet All­männa studier. Trä, massa och papper. Järn och stål m. m.. Övrig industri samt Jordbruk och trädgårdsnäring. Därutöver föresläs en reserv för större försöksanläggningar. För egen del anser jag, som jag tidigare har redovisat, att en sådan reserv bör vara gemensam för hela energiforskningsprogram­met. Insatser rörande verkstadsindustrin, som under innevarande treårs­period har förts till delprogrammet Övriga processer inom industrin, har jag fört till delprogrammet Järn och stål m. m. Insatserna för övriga pro­cesser inom industrin bör. som jag senare skall motivera, koncentreras till kemi- och livsmedelsbranscherna. Delprogrammet avses i enlighet härmed benämnas Kemi- och livsmedelsindustri m. m. De insatser, som hittills har samlats till delprogrammet Allmänna studier, får fortsättningsvis genomfö­ras inom ramen för övriga delprogram.

Min medelsberäkning för programmet framgår av följande sammanställ­ning (milj. kr.):

1981/82     1981/82-

1983/84

Energianvändning i industriella processer m.m.          50 171

varav

Trä. massa och papper                                                 65

Järn och stål m. m.                                                      61

Kemi- och livsmedelsindustri m.m.                                21

Jordbruk och trädgårdsnäring                                        11

Samhällets varuflöden                                                 13

Trä. massa och papper

Till delprogrammet Trä, massa och papper hänför jag insatser avseende främst massa- och pappersindustrin. I enlighet med DFE:s förslag räknar jag hit även vissa insatser avseende skogsbruk, sågverk, hyvlerier och skivindustri.

Massa- och pappersbranschen hör till våra viktigaste exportnäringar. Del är av väsentligt intresse att bevara dess internationella konkurrens­kraft. Energianvändningen inom branschen är betydande och utgör ca 45% av industrins totala energianvändning. 1 stor utsträckning används internt genererad energi från bark och lutar. Stora kvantiteter av bl. a. olja

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet            472

måste dock tillföras utifrån. Energikostnaderna har kommit att utgöra en allt större del av produktionskostnaderna. Branschen har därför dels ge­nomfört en rad oljebesparande åtgärder, dels satsat betydande medel på forskning och utveckling inom energiområdet.

Under innevarande programperiod genomförs i samverkan med bran­schen ett forsknings- och utvecklingsprogram, som syftar till dels förbätt­rad kunskap om energianvändningen i tillverkningsprocesserna, dels ut­veckling av ny teknik för energieffektivare produktion. Bl. a. är en större experimentpappersmaskin, delvis finansierad inom delprogrammet, under uppbyggnad vid Svenska träforskningsinstitutet. Energitekniskt utveck­lingsarbete inom branschen avser i flera fall teknik som inom energiforsk­ningsprogrammel berörs av programmet Energitillförsel. Ett exempel här­på är ökad användning av fasta bränslen för att alstra processvärme. Inom branschen pågår i övrigt utveckling av teknik i syfte att öka förädlingsgra­den och i ökad utsträckning kunna marknadsanpassa produkterna. Sam­verkan mellan programmet och branschens övriga egenfinansierade forsk­nings- och utvecklingsverksamhet fungerar, enligt vad jag har erfarit, väl.

DFE har i sitt betänkande utförligt belyst utvecklingslaget och behovet av fortsatt forsknings- och utvecklingsverksamhet. Enligt huvudförslaget bör de största insatserna inom delprogrammet avse massa- och pappersin­dustrin. DFE har därvid räknat med betydande insatser för bl. a. fiberfri­läggning vid massaproduktion och avvattning vid papperstillverkning. 1 förslaget pä lägre nivå minskas resp. senareläggs den planerade verksam­heten.

Remissinstanserna har inte haft något att erinra mot DFE:s förslag för delprogrammet.

För egen del anser jag att betydande forsknings- och utvecklingsinsatser för effektivisering av energianvändningen och ökad bränsleflexibililet inom trä, massa- och pappersbranschen är motiverade. Härför talar såväl goda möjligheter att minska branschens totala oljeanvändning som beho­vet att motverka energikostnadernas negativa inverkan pä den företags­ekonomiska lönsamheten.

Målet för insatserna inom delprogrammet bör mot den bakgrunden vara att stödja teknisk utveckling som gör det möjligt att med effektivt utnytt­jande av vedråvaran minska eller ersätta användningen av utifrån tillförd energi, främst olja. och alt genom effektivisering och internt spillvärmeul-nyttjande minska nettokostnaden för energi i tillverkningen. Verksamhe­ten bör i första hand koncentreras på lovande utvecklingslinjer inom mas­sa- och pappersbranschen. Jag har utgått från detta vid min beräkning av medelsbehovet för delprogrammet.

Jag räknar med att insatserna under perioden 1981/82-1983/84 inriktas mot bl. a. fiberfriläggning i massaprocessen, mekanisk och termisk avvatt­ning samt styr- och reglertekniska tillämpningar. Jag utgår också från att

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           473

det etablerade forsknings- och utvecklingssamarbetet med företag och branschorganisationer förs vidare.

Järn och ståt m.m.

Till delprogrammet Järn och stål m. m. hänför jag, liksom under inneva­rande programperiod, insatser avseende järn- och stålverk. Som jag har angivit räknar jag hit även vissa insatser rörande verkstadsindustri och övrig metallindustri som under innevarande programperiod hänförs till delprogrammet Övriga processer inom industrin.

Delprogrammet berör de näst efter massa- och pappersbranscherna mest energiintensiva industrigrenarna. Oljeanvändningen är betydande, t. ex. för värmning av material inom valsverken.

Lönsamheten är i många fall otillfredsställande '\nom järn- och stålver­ken. Energikostnaderna utgör en betydande andel av de totala kostna­derna. Åtgärder som kan bidra till att på kort sikt dämpa energianvänd­ningen särskilt när det gäller energislag med höga kostnader är därför angelägna.

Inom verkstadsindustrin utgör energikostnaderna en relativt sett mindre del av samtliga kostnader. På grund av den expansion som bör vara möjlig för branschen är det dock sammanlagt en betydande mängd energi som framdeles bör kunna sparas genom effektivare utnyttjande.

DFE har i sitt huvudförslag räknat med omfattande fortsatta insatser på området järn- och stålverk. Enligt förslaget boren huvudinriktning vara att förbättra masugnsprocessen och göra den mera flexibel med avseende på energiråvaror. På valsverksområdet föreslås bl. a. utveckling av teknik som gör det möjligt att minska antalet uppvärmningstillfällen. DFE före­slår även att brett upplagda insatser rörande verkstadsindustrin sätts in och att insatser skall påbörjas inom gruvindustrin samt ferrolegerings- och ickejärnmetallverk. I DFE:s förslag på lägre nivå minskas de mera långsik­tiga insatserna inom stålverk, verkstadsindustri och övrig metallindustri.

Remissinstanserna har inte rest invändningar mot DFE:s förslag. Jern­kontoret ger programförslaget sitt stöd och påpekar att insatser även på tillförselsidan, närmast inom delprogrammet Bränsleförädling vari ingår bl. a. kolförgasning, har betydelse för utveckling av de metallurgiska processerna.

Jag bedömer mot denna bakgrund att betydande fortsatta forsknings-och utvecklingsinsatser för energieffektivisering och oljeersättning inom främst järn- och stålverken är motiverade. Målet bör vara att stödja ut­vecklingsinsatser för att genom effektivisering av energiutnyttjandet och genom oljeersättning bidra till god energiekonomi och därmed motverka höjda produktionskostnader och minska branschens oljeberoende. Inom områdetjärn- och stålverk bör, i enlighet med DFE:s förslag, eftersträvas att göra vissa resultat tillgängliga redan pä kort sikt.

Insatserna bör i första hand koncentreras till järn- och stålindustrin.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      474

Jag har utgått från att ett viktigt insatsområde är att förbättra energi­ekonomin i masugnsprocessen och att ersätta olja i denna. Detsamma gäller fullföljandet av redan pågående insatser i syfte att möjliggöra konti­nuerligt varma materialflöden i stålverken. Jag har också räknat med att större försöksanläggningsprojekt i begränsad omfattning kan finansieras inom delprogrammets ram. Vad gäller del utvecklingsarbete rörande nya metoder för räjärnsframställning som bedrivs inom järn- och stålbranschen av andra än främst energiekonomiska skäl har jag räknat med att bevak­ning av energiaspekter skall kunna ske genom insatser inom delprogram­met.

Även utvecklingsarbete rörande verkstadsindustrin bör bedrivas inom områden där goda energibesparingsmöjligheter föreligger.

Kemi- och livsmedelsindustri m. m.

Till delprogrammet Kemi- och livsmedelsindustri m. m. hänför jag insat­ser rörande kemisk industri, inkl. cement- och kalkindustrin, livsmedelsin­dustrin samt övriga industrigrenar som inte berörs av andra delprogram. Delprogrammet benämns i DFE:s förslag Övrig industri. Då insatserna enligt min uppfattning främst bör avse kemi- och livsmedelsindustrierna har jag emellertid ändrat delprogrammets beteckning i enlighet därmed.

Den sammanlagda energianvändningen inom kemi- och livsmedels­branscherna, inkl. nyss nämnda övriga industrigrenar, är betydande och kan till sin storleksordning jämföras med energianvändningen inom järn-och stålindustrin inkl. verkstadsindustrin. En avsevärd del av energian­vändningen avser olja. Petroleumprodukter är dessutom en viktig insats­vara inom den kemiska industrin.

DFE:s huvudförslag innefattar stöd till utveckling inom livsmedelsin­dustrin för att bl. a. effektivisera energikrävande processer som avvattning och konservering. För den kemiska industrins vidkommande föreslår DFE, med hänvisning till att besparingsmöjligheterna kan vara betydande, att studier, forskning och utveckling i Udiga skeden sätts i gång. Insatser fömtses även för övriga industribranscher. Förslaget på lägre nivå innebär att insatsernas tyngdpunkt förskjuts till kemi- och livsmedelsindustrin och till ett kortare tidsperspektiv. Remissinstanserna har inte rest några in­vändningar mot DFE;s förslag.

Jag bedömer att insatser inom delprogrammet är motiverade främst mot bakgmnd av den stora användningen av energi, särskilt olja, inom några av de berörda branscherna. Målet bör för kemiindustrins vidkommande i första hand vara att snabbt identifiera lovande områden där teknisk ut­veckling kan möjliggöra energibesparing. För insatserna inom livsmedels­industrin bör målet vara att göra energibesparande teknik Ullgänglig redan på kort och medellång sikt.

Insatserna inom delprogrammet bör under perioden  1981/82-1983/84

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           475

koncentreras till kemi- och livsmedelsbranscherna. Inom kemiindustrin bör inriktningen inledningsvis vara att genomföra studier som underlag för igångsättning efter hand av vidare utvecklingsinsatser.

För livsmedelsindustrins vidkommande räknar jag med att bl. a. utveck­ling av energieffektiva avvattnings- och konserveringsmetoder genomförs. Möjligheterna till internationellt samarbete inom främst lEA bör tas till­vara inom delprogrammet såsom f.n. sker beträffande bl.a. cementindu­strin.

Jordbruk och trädgårdsnäring

Till delprogrammet Jordbruk och trädgårdsnäring hänför jag, liksom hittills, insatser för utveckling av energisparande teknik inom jordbruk och trädgårdsnäring.

Inom jordbruket har oljeberoendet genom den fortgående mekanisering­en kommit att bli stort. Detta gäller i hög grad för de motordrivna jord­bruksredskapen men även för utmstning för klimathållning och torkning. Även framställning av handelsgödsel är energikrävande. Inom trädgårds­näringen är kostnaderna för uppvärmning av växthus mycket kännbara. Samtidigt bör möjligheterna att minska uppvärmningskostnaderna, bl. a. genom enkla solvärmetillämpningar, vara relativt goda. Verksamhet i detta syfte pågår f. n. inom delprogrammet.

DFE:s huvudförslag inrymmer som väsentliga delar teknikutveckling för klimathållning och torkning för jordbrukets speciella behov. För trädgårds­näringens vidkommande föreslås insatser för att förbättra uppvärmnings­ekonomin för växthus.

Remissinstanserna har i flera fall pekat på det angelägna i att minska jordbrukssektorns oljeberoende. Lantbruksstyrelsen påpekar att lantbru­karnas intresse för energifrågor bör kunna utnyttjas för att pröva tekniska lösningar i praktisk verksamhet.

För egen del ansluter jag mig till DFE:s huvudförslag. Målet för delpro-graminet bör vara alt utveckla teknik som möjliggör minskad oljeanvänd­ning inom de berörda näringsgrenarna.

Jag räknar med att insatserna under perioden 1981/82-1983/84 inriktas inom jordbruket mot teknikutveckling för klimathållning och torkning och inom trädgårdsnäringen mot förbättring av växthusen i energiavseende. Solvärmetillämpningar är därvid av särskilt intresse.

Insatser för att nyttiggöra energiinnehållet ur gödsel och jordbruksavfall, t.ex, genom jäsning till metangas eller direkt förbränning, hänförs till delprogrammet Samhällets varuflöden eller, främst vad gäller utnyttjandet av jordbruksavfall i stor skala, till programmet Energitillförsel. Även od­ling och användning av energigrödor inom jordbruket hänför jag till pro­grammet Energitillförsel.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           476

Samhällets varujlöden

Till delprogrammet Samhällets varuflöden hänför jag liksom hittills in­satser för att göra det möjligt att återvinna eller minska det energiinnehåll som binds i varuflödet från primär råvara till avfallshantering och eventuell återföring till produktionen.

Mycket stora energimängder åtgår för produktion av de material och varor som används i vårt samhälle. Den genomsnittliga energiåtgången i vår konsumtion av varor kan i princip sänkas genom förändringar i varor­nas utformning samt återanvändning av material eller återvinning av energi från avfall. Särskilt stora energimängder finns i bl. a. trä- och jordbruksav­fall samt hushållsavfall och papper. De svårigheter som föreligger att i stor utsträckning nyttiggöra denna energi har sin grund i bl, a, våra vanor och institutionella förhållanden. Återvinningen kan också vara oekonomisk vid de priser som råder. Nya tekniska system bör dock kunna förbättra förut­sättningarna. Frän industrins sida har i flera fall återvinningsutrustning utvecklats och demonstrerats.

DFE har i sitt huvudförslag utgått från att insatser bör göras främst pä områden där betydande energisparmöjligheter föreligger. DFE understry­ker vikten av samordning med dels insatser för ätervinningsteknik utifrån andra mofiv än energiåtervinning, dels studier av miljömässiga följdverk­ningar. 1 förslaget på lägre nivå sker en koncentration lill kortsiktigt inriktade utvecklingsinsatser. Remissinstanserna har inte särskilt kom­menterat förslagen beträffande delprogrammet.

För egen del anser jag att målet för delprogrammet bör vara att komplet­tera den utveckling som sker inom industrin där del erfordras för att samhällsekonomiskt lönsamma återvinningsmöjligheter med betydande energivinster skall kunna tas till vara. Inriktningen under perioden 1981/ 82-1983/84 bör främst vara att påvisa möjligheter som kan utnyttjas redan på kort sikt.

Jag vill erinra om att insatser avseende återvinning görs även av andra skäl än att spara energi, t. ex. av miljövärdsskäl eller för hushållning med andra resurser än energi. Jag utgår från att insatserna inom delprogrammet begränsas till sådana områden där klara energisparmöjligheter föreligger och alt de nära samordnas med bl. a. STU:s övriga insatser inom området miljövårdsteknik.

15.2.3.7 Energianvändning för transporter och samfärdsel

Programmet omfattar insatser rörande den direkta energianvändningen för transporter och samfärdsel.

För transportsektorns direkta energiförsörjning, inkl. bunkring för utrikes sjö- och luftfart, åtgick år 1979 ca 80 TWh eller nära 7 Mtoe, vilket motsvarar ca 20% av den totala energianvändningen i landet. Ett utmär­kande drag är det nästan totala oljeberoendet. 97%. inom sektorn. De senaste årens prishöjningar på drivmedel medför betydande ekonomiska

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet            477

belastningar för samhälle och enskilda. Transportsektorns sårbarhet vid eventuella störningar i oljetillförseln utgör också ett allvarligt problem för samhället.

Vissa tecken på en spontan anpassning av såväl fordonsparken som dess utnyttjande till de höjda drivmedelspriserna kan numera skönjas. Utveck­lingen mot ökad total drivmedelsförbrukning inom transportsektorn har brutits. Förändringar i utbudet av nya bilar i riktning mot mera energisnåla fordon medför på sikt en lägre drivmedelsåtgång.

Inom energiforskningsprogrammet bedrivs f.n. forskning rörande sam­bandet mellan trafikpolitiska åtgärder m. m. ä ena sidan och förändringar i transportsektorns energibehov å den andra. På den fordonstekniska sidan bedrivs dels forsknings- och utvecklingsarbete rörande nya typer av för­bränningsmotorer och elektrokemiska drivsystem, dels forskning och ut­veckling för att stödja införandet av alternativa drivmedel. Insatserna på sistnämnda område avser hantering och distribution av drivmedlen, deras användning i fordon samt härmed sammanhängande miljö- och hälsofrå­gor.

En omfattande verksamhet inom området alternativa drivmedel bedrivs f.n. genom Svensk Metanolutveckling AB (SMAB), som bildades år 1975 med det statliga Berol Kemi AB och AB Volvo som delägare. Enligt ett avtal mellan ägarna och staten avsattes för åren 1975- 1977 20 milj. kr. för bolagets verksamhet. Verksamhetsperioden utsträcktes senare till att om­fatta även år 1978. Den I januari 1979 övertogs aktiemajoriteten i bolaget av Studsvik Energiteknik AB. Minoritetsandelar kvarstod hos AB Volvo och hos Statsföretag AB. De sistnämnda bolagens andelar har senare överförts till Volvo Energi AB resp. Svenska Petroleum AB. För åren 1979-1981 finns en av regeringen godkänd plan för bolagets basverksam­het med en budgeterad kostnad av 10 milj. kr. Statens andel härav, 8,5 milj. kr., bestrids inom energtforskningsprogrammet. Som har framgått av statsrådet Petris anförande (avsnitt 7.7) bör det vara möjligt för SMAB att mot bakgmnd av bl. a. den introduktionsplan för alternativa drivmedel som har föreslagits och de mål och riktlinjer för energiforskningsprogram­met, som jag strax kommer att förorda, utarbeta förslag till en motsvaran­de verksamhetsplan för åren 1982-1984 så utformad att bolagets verksam­het inriktas på att stödja införandet av introduktionsplanen och energi­forskningsprogrammet i de delar som avser alternativa drivmedel. Som jag nyss (avsnitt 15.2.3.4) angav har jag för kommande programperiod räknat med att ett eventuellt statligt bidrag till bolagets basverksamhet skall komma att utgå från den t. v. ofördelade reserven till regeringens förfogan­de.

DFE föreslår för perioden 1981/82-1983/84 att den nu pågående verk­samhetens inriktning i stora drag bibehålls. Mot bakgrund av OED:s för­slag att införa först metanolblandad bensin och senare ren metanol har DFE dock angivit en mera preciserad målsättning för forsknings- och

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           478

utvecklingsverksamheten inom området alternativa drivmedel. Vidare har DFE i sina överväganden angivit all forsknings- och utvecklingsinsatserna på transportområdet är otillräckliga och rekommenderat att området un­derkastas en särskild analys, som skulle kunna leda till en omprövning av insatserna inom programmet under perioden.

För egen del anser jag att betydande målinriktade forsknings- och ut­vecklingsinsatser är motiverade pä området. Mulet bör allmänt vara att genom forskning och utveckling bidra till att minska oljeberoendet inom transportsektorn. För att nå detta bör insatserna inriktas främst på stöd till införande av alternativa drivmedel men även på utveckling av annan fordonsteknik, som i framtiden kan väsentligt minska beroendet av frän försörjningssynpunkt otrygga drivmedel. Insatserna bör också inriktas på att underbygga överväganden om trafikpolitiska åtgärder med syfte att minska oljeberoendet inom transportsektorn.

DFE har föreslagit att programmet liksom hittills indelas i två delpro­gram, nämligen Åtgärder i transportsystemet och Energianvändning i for­don m. m. Jag anser emellertid, mot bakgrund av de åtgärder för införande av alternativa drivmedel som statsrådet Petri har förordat (avsnitt 7.7), alt det stöd i form av forskning och utveckling som införandet förutsätter bör föras till ett särskilt delprogram benämnt Användning av alternativa driv­medel. Övrig fordonsteknisk utveckling inom det hittillsvarande delpro­grammet Energianvändning i fordon m. m. bör, som jag i det följande skall redovisa närmare, koncentreras främst till forskning och utveckling röran­de nya typer av drivsystem och samlas inom ett delprogram benämnt Alternativa drivsystem m. m. Programansvar för dessa tvä delprogram bör åvila STU.

Min medelsberäkning för programmet framgår av följande sammanställ­ning (milj. kr.).

1981/82    1981/82-

1983/84

Energianvändning för transporter och samfärdset 23                    70
varav för

Åtgärder i transportsystemet                                  10

Användning av alternativa drivmedel                       40

Alternativa drivsystem m. m.                                    20

Det nu beräknade medelsbehovet för delprogrammen Användning av alternativa drivmedel och Alternativa drivsystem m.m. betraktar jag som preliminärt. Justeringar av medelstilldelningen till dessa delprogram kan komma att aktualiseras beroende på bl.a. utfallet av pågående och kom­mande försöksverksamhet på området. Jag räknar vidare med att DFE kommer att ta initiativ till den särskilda analys av området som delegatio­nen har rekommenderat och att också denna analys kan komma att ge ytterligare underlag för sådana justeringar.

 

Prop, 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           479

Åtgärder i transportsystemet

Till delprogrammet Åtgärder i transportsystemet hänför jag liksom hit­tills studier och undersökningar av transportsystem i vid bemärkelse. Inom delprogrammets ram studeras bl. a. institutionella frågor och verkan av styrmedel och stimulansåtgärder samt genomförs systemstudier, energi­analyser etc.

Den långsiktiga utbyggnaden och utformningen av kollektivtrafiksys-lem. andra trafikpolitiska åtgärder och regleringar samt bebyggelse­mönstrets utveckling påverkar behovet av transporter och har därigenom betydelse för drivmedelsförbrukningen. Kännedom om de samband som råder härvidlag kan underbygga överväganden hos stat och kommuner i fråga om trafikpolitik och samällsplanering. F.n. föreligger vissa teoretis­ka studieresultat beträffande sädana samband. DFE föreslår att dessa studier förs vidare och i viss utsträckning kompletteras med praktiska försök. Remissinstanserna har inte rest invändningar mot förslaget.

Jag ansluter mig till DFE:s huvudförslag för delprogrammet. Målet för insatserna bör vara att, i syfte att få underiag för åtgärder på statlig, kommunal och enskild nivå, dels vinna ökad kunskap om hur transportsys­temens utformning påverkar drivmedelsförbrukningen och sårbarheten vid störningar i drivmedelstillförseln, dels studera möjliga förändringar i trans­portsystemen. Insatserna under perioden 1981/82-1983/84 bör inriktas dels mot fortsatta modellstudier m.m.. dels pä medverkan i praktiska försök för att vinna fullständigare kunskap om praktiska begränsningar, bieffekter m.m. vid genomförandet av förändringar. Medverkan inom delprogrammets ram bör därvid begränsas till uppföljning och utvärdering av resultaten av sädana försök.

Jag vill i sammanhanget erinra om att studier av de slag som genomförs inom delprogrammet i flera fall har beröringspunkter med programmet Allmänna energisystemstudier. Jag räknar med att möjligheterna till sam­verkan med det senare programmet utnyttjas.

Användning av alternativa drivmedel

Till delprogrammet Användning av alternativa drivmedel hänför jag forsknings- och utvecklingsinsatser som underlag för beslut om och som stöd för införande av alternativa drivmedel. Hit hör insatser rörande driv­medlens hantering och distribution, deras användning i fordon och emis­sionsfrågor i samband därmed samt utveckling eller anpassning av motorer för dessa nya drivmedel. Med alternativa drivmedel avser jag här andra energibärare än petroleumprodukter, vilka kan användas i fordonsmotorer av i huvudsak dagens typer.

OED har utarbetat förslag om en strategi för införande av alternativa drivmedel, inledningsvis baserad på 15-procentig inblandning av metanol i bensin. Ett annat alternativ som tekniskt sett ligger nära till hands och som

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           480

i OED:s förslag anges som ett nästa steg, är drift med ren alkohol, i första hand metanol.

Inom det nuvarande delprogrammet Energianvändning i drivsystem ge­nomförs forskning och utveckling rörande användning av alkoholblandad bensin och ren alkohol som drivmedel. En väsentlig del av insatserna utförs genom Svensk Metanolutveckling AB:s försorg. Hittills har bl. a. körbarhets- och emissionsfrägor studerats liksom problem i samband med hantering och distribution av aktuella drivmedelstyper. Inom landet har utvecklats ett tvåbränslesystem för tyngre dieselmotorer, i vilket del vä­sentliga energibidraget härrör från ren metanol.

På det internationella planet pågår i ett antal länder försök med fordons­drift med flera olika bränslen i skilda motortyper. För dieselmotorer pro­vas främst dels alkoholer med ländförbättrande tillsatsmedel, dels olika vegetabiliska oljor. I dieselmotorer som försetts med glöd- eller tändstift görs försök med drift med ren alkohol. I otiomolorer ("bensinmotorer") används huvudsakligen alkohol-bensinblandningar. I Brasilien och Nya Zeeland har beslut om introduktion av nya drivmedel fattats (etanol resp. syntetisk bensin).

I sina förslag till insatser under nästa treårsperiod har DFE angivit att emissionsegenskaper hos drivmedel och andra för främst blandbränslein-troduktion viktiga frågor bör studeras ytterligare och att motorer för renal-koholdrift bör utvecklas och provas. 1 sitt underlag till DFE har STU. som har programansvar för fordonsteknisk utveckling, även redovisat en höjd ambitionsnivå genom provdrift med renalkoholmotor. Vidare har DFE undersökt möjligheterna till en forcerad utveckling av och prov med mo­torer för renmetanoldrift. En första etapp skulle då pågå till år 1982 och en utprövad renalkoholmotor kunna finnas tillgänglig tidigast år 1987.

Som jag tidigare har nämnt, har remissinstanserna visat stort intresse för transportsektorns problem och därvid inte minst pekat på vikten av att komma bort från oljeberoendet.

Statsrådet Petri konstaterade (avsnitt 7.7) att en intensifierad utveckling av renalkoholmotorer. till en början för användning i begränsade fordons­flottor, skulle erbjuda betydande fördelar. Bland annat skulle på sikt kunna uppnäs ett verkligt oljeoberoende för delar av transportapparaten. Vidare torde renalkoholdrift ge väsentliga miljöfördelar jämfört med blandbränsle­drift. Hans förslag till introduktionsplan för alternativa drivmedel baseras bl. a. på denna bedömning.

För egen del finner jag i anslutning till statsrådet Petris förslag motiven vara mycket starka för att bedriva utökat utvecklingsarbete i samarbete med motorfabrikanterna för att påskynda utvecklingen av motorer för renalkoholdrift. Eftersom forskningsstödet rörande blandbränslefrågor en­dast behöver vara av begränsad omfattning bör enligt min mening en kraftsamling kunna ske till motorutveckling m.m. för användning av ren metanol som drivmedel. Jag är härvid beredd att förorda insatser av större omfattning än vad DFE har utgått från i sitt huvudförslag.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet            481

Målet för delprogrammet bör mot den bakgmnden vara att genom stöd fill forskning och utvecklingsarbete undanröja tekniska hinder för och osäkerheter vid introduktion av alkoholdrivmedel. Inledningsvis räknar jag med att frågor om bl. a. vilken eller vilka typer av motorer som utvecklingsarbetet i första hand bör inriktas mot behöver klariäggas. Gmndläggande tekniska konceptstudier bör genomföras skyndsamt. Vi­dare bör ytterligare insatser göras för att studera emissions- och hälsofrå­gor vid blandbränsle- och renalkoholdrift.

Inriktningen under programperiodens senare del bör preciseras på grundval av resultat från utvecklingsarbetenas inledande fas. Koncentra­tion av forskningsstödet till en bestämd handlingslinje för drivmedelsintro­duktion torde då bli möjlig. Jag vill i sammanhanget erinra om att den av OED föreslagna drivmedelsstrategins inledande etapp avslutas under den kommande treårsperioden, varvid beslut rörande strategi för introduktion av alternafiva drivmedel fömtsätts fattas. Härvid torde även resursbeho­vet för fortsatt verksamhet komma att påverkas. Jag är mot den bakgrun­den beredd att föreslå justeringar av medelstilldelningen till delprogram­met, genom omfördelningar inom energiforskningsprogrammet, sedan kostnader och övriga fömtsättningar har klariagts. För att möjliggöra en snabb utveckling av renalkoholmotorer kommer jag inom kort att ta initia-fiv till överiäggningar med de svenska biltillverkarna, STU och SMAB om förutsättningarna för en gemensam utvecklingssatsning. Sedan utveck­lingsläget har klarnat kan en statlig upphandling av fordon och motorer för ren alkoholdrift bli aktuell. Stöd från det nya stödsystemet för oljeersät­tande åtgärder m. m. kan erhållas för sådan verksamhet.

Planering och genomförande av insatserna bör samordnas med de övriga åtgärder som vidtas för införandet av alternativa drivmedel. Ett nära samarbete förutsätts därför ske med OED som har ansvaret för sådana åtgärder. Det är vidare av stor vikt att utvecklingen i omväriden på detta område bevakas fortlöpande och att möjligheterna till samarbete med andra länder tas tillvara. Vissa resurser kan behöva avsättas för svensk uppföljning härav, inkl. viss svensk försöksverksamhet.

Utveckling av drivsystem av väsentligt annan grundtyp än dagens otto-och dieselmotorer hänförs fill delprogrammet Alternativa drivsystem m. m. Vidare vill jag erinra om att forskning och utveckling rörande pro­duktion ur inhemska råvaror och kol av de drivmedel som berörs ingår i programmet Energitillförsel.

Alternativa drivsystem m.rn.

Till delprogrammet  Alternativa drivsystem m.m.  hänför jag sådan främst långsiktig energiteknisk forskning och utveckling rörande fordon och farkoster, som inte i första hand avser stöd till införandet på kort och medellång sikt av alternativa drivmedel. 32   Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 90

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet             482

Som jag tidigare har antytt har de höjda drivmedelspriserna lett till att de bilar som nyanskaffas är alltmer bensinsnåla. Jag ser detta som eU uttryck för marknadens förmåga att reagera på prisförändringar och åstadkomma anpassningar till dem. Förändringarna är dock att beteckna som måttliga och sker inom ramen för en i allt väsenfiigt etablerad fordonsteknik.

Mera genomgripande minskning av energiförbrukningen kräver som re­gel gmndläggande nykonstruktioner i drivsystemen. Utvecklingsarbete i detta avseende har i huvudsak långsiktig karaktär. Staten har här en viktig uppgift att komplettera den företagsfinansierade utvecklingen genom att stödja sådan teknikbevakning och kompetensuppbyggnad som kan vara nödvändig för att det skall vara möjligt att inom landet följa med i den internationella utvecklingen. Inom landet pågår verksamhet av denna art, både inom och utanför energiforskningsprogrammet, i syfte att undersöka alternativ till dagens konventionella fordonsmotorer. Exempel på sådana alternativ är elektriska drivsystem samt förbränningsmotorer av flerbräns-letyp, dvs. motorer som inte ställer krav på drivmedel av noggrant specifi­cerat slag.

Utveckling av stirlingmotorer för fordonstillämpningar har sedan 1970-talets början med visst statligt stöd bedrivits av K B United Stiriing (Sweden) A B & Co i Malmö. Av intresse i sammanhanget är bl. a. sfirlingmotorns stora bränsleflexibilitet. Med stöd av regeringens bemyndi­gande uppdrog jag den 15 april 1980 åt Fonden för industriellt utvecklings­arbete att yttra sig över de svenska stirlingmotorprojektens marknadsför­utsättningar och konkurtensläge gentemot andra motorer. Yttrande i ären­det avgavs i september 1980. Frågan bereds f. n. inom industridepartemen­tet.

Elfordon har sedan lång tid utnyttjats för speciella tillämpningar där deras fördelar med avseende på bl. a. låg bullernivå, jämn gång och obe­tydlig miljöpåverkan är av särskild betydelse. Det har däremot visat sig vara förenat med stora svårigheter och kostnader att ge sådana fordon räckvidd och andra prestanda jämförbara med fordon drivna med förbrän­ningsmotorer. F. n. bedrivs försöksverksamhet, bl. a. med 14 elfordon hos televerket. Enligt vad jag har erfarit kommer STU inom kort att redovisa en studie av marknadsförutsättningar för elfordon. Även bilbranschrådet har lämnat medverkan till denna studie

DFE föreslår insatser för att på medellång och lång sikt skapa en kun­skapsbas för nyutveckling av komponenter, motorer och fordon med bätt­re egenskaper än i dag i fråga om bränsleflexibilitet, verkningsgrad och miljöpåverkningar. Remissinstanserna har inte rest några invändningar mot förslagens inriktning och understryker betydelsen av insatser på hithö­rande områden.

För egen del anser jag att insatser inom delprogrammet är motiverade som komplettering till den svenska bilindustrins egna utvecklingsprogram för att därmed skapa breddat beslutsunderlag. Målet bör, i enlighet med

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       483

DFE:s förslag, vara att genom bevakning av den tekniska utvecklingen i andra länder och visst inhemskt utvecklingsarbete skapa en kunskapsbas för utveckling av drivsystem som avsevärt skiljer sig från dagens huvud­typer och förenar högre effektivitet eller flexibilitet vid drivmedelsutnytt­jandet med goda miljöegenskaper. Inriktningen bör därvid vara att studera främst alternativa förbränningsmotorer, elektrokemiska system och avan­cerade batterier samt s. k. hybridsystem.

I min medelsberäkning har jag inte räknat med nämnvärda insatser inom delprogrammet pä andra fordon än vägfordon eller på effektivisering och förbättring av befinfiiga motortyper m. m.

15.2.3.8 Energianvändning för bebyggelse

Till programmet hänför jag forsknings- och utvecklingsinsatser avseende den direkta energianvändningen, främst för uppvärmning, i bebyggelse av olika slag. Programansvarigt organ för hela programmet är BFR. STU svarar för den konkreta planeringen och handläggningen av stödet lill industriellt forsknings- och utvecklingsarbete avseende komponenter i energisystem t. o. m. prototypskedet inom de olika delprogrammen. STU;s verksamhet på detta område sker inom ramen för BFR:s övergripande planering på delprogramnivå. STU ansvarar vid sidan härav för den kon­kreta planeringen och handläggningen av innovationsinriktade projekt inom programmet, vilka här definieras som ej konventionella tekniska lösningar för komponenter, delsystem och system. BFR och STU dispone­rar var för sig medel för sin verksamhet inom programmet.

I förhållande till innevarande programperiod har jag fört insatser rörande klimathållning i industrins lokaler, i den mån lokalerna är särskilt utfor­made med hänsyn till industriell verksamhet, s. k. processpecifika lokaler, till programmet Energianvändning för industriella processer m.m. Vidare har jag till förevarande program fört huvuddelen av de insatser för heivat-tendistribution och värmelagring som nu bedrivs inom programmet Energi­produktion. Jag återkommer till frågan om programmets indelning i delpro­gram.

Nära samordnad med insatserna inom programmet är den från anslag under bostadsdepartementets huvudtitel finansierade forskningsinriktade experimentbyggnadsverksamheten. Chefen för bostadsdepartementet kommer inom kort att lämna förslag beträffande anslag för denna verksam­het.

Det stora oljeberoendet för bebyggelsens uppvärmning ger upphov till dels en betydande ekonomisk belastning för samhället och enskilda, dels sårbarhet vid tillförselslörningar. Åtgärder för att häva oljeberoendet inom bebyggelseområdet är därför väsentliga. Statsrådet Petri har nyss (kapitel 8) redogjort för möjligheterna att redan under 1980-talet minska oljebe-

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           484

roendet i bebyggelsesektorn och även angivit en serie åtgärder från statens sida för att med användning av nu tillgänglig teknik säkra tillförseln av energi för uppvärmning. Han har därvid (avsnitt 8.3) också bl. a. framhållit vikten av insatser för att utveckla solvärme-, värmepumps- och distribu­tionstekniken i syfte att lösa uppvärmningsproblem även i mindre tät bebyggelse, där dagens fjärtvärmesystem inte blir ekonomiska. Chefen för bostadsdepartementet kommer inom kort att lägga fram förslag också om stödåtgärder för energihushållning inom befintlig resp. tillkommande be­byggelse.

Utöver användning av befintlig teknik bör goda förutsättningar finnas för att utnyttja ny teknik i samband med uppvärmning av bebyggelse. En gynnsam faktor härvidlag är att den tillförda energin kan vara av relativt låg kvalitet (värme av låg temperatur), vilket gör att ett flertal energikällor kan användas. Tack vare detta kan t. ex. redan på kort sikt, dä eltillgången beräknas vara god, värmepumpar och på något längre sikt solvärme kom­ma att ersätta olja. Dessa möjligheter ökar betydligt om värme kan lagras mellan varma och kalla perioder.

De nya tillförselsätten kan behöva användas i kombination med varand­ra för att utnyttjas på ett ekonomiskt sätt. Hur sammansättningen sker av energikälla, eventuell lagringsmetod samt distributionsnät för värme kan därvid variera mellan olika fall, t. ex. mellan tät och gles bebyggelse, och bero på lokala förutsättningar i övrigt.

God förståelse för såväl de nya tillförselsättens egenskaper som deras samverkan i värmeförsörjningssystem är nödvändig vid planering av infö­randet. Felaktiga eller inflexibla installationer kan innebära nackdelar för lång tid framöver. Staten har här en ledande roll när det gäller alt initiera studier och forskning som underlag för rekommendationer och beslut.

Verksamheten inom energiforskningsprogrammet faller f.n. på detta område i betydande utsträckning inom ramen för det s. k. Sol 85-program­met (jfr prop. 1978/79: 115 bil. 1, NU 1978/79:60, rskr 1978/79:429) som har till syfte att bl. a. underbygga beslut om fortsatt verksamhet på områ­dena solvärme, värmepumpar m. m. DFE föreslår att de forsknings- och utvecklingsinsatser som krävs för att uppfylla målet för Sol 85-programmet skall fullföljas. Därutöver föreslår DFE att utveckling skall bedrivas av ny teknik för värmepumpar, värmelagring och värmedistribution.

Remissinstanserna har i sin granskning av DFE:s betänkande givit stort utrymme åt bebyggelsesektorn och förslaget till forskningsprogram. Ett flertal konkreta påpekanden görs vad gäller såväl avvägningen mellan olika programdelar som behandlingen av enskilda teknikområden. Statens plan­verk anser att forskning och utveckling rörande kompletta uppvärmnings­system för bebyggelse av olika slag bör ges hög prioritet. Bostadsstyrelsen delar DFE:s bedömning om de stora besparingsmöjligheterna i bebyggel­sen.

För egen del anser jag. mot den bakgmnd som jag nu har angivit, att

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet                   485

forskning och utveckling rörande bebyggelsens värmeförsörjning är av mycket stor betydelse. Målet för programmet Energianvändning för be­byggelse bör allmänt vara att genom teknisk forskning och utveckling bidra till att snabbt kunna minska oljeanvändningen samt att finna långsiktigt användbara lösningar på uppvärmningsproblemen i olika typer av bebyg­gelse. Resultaten av verksamheten inom programmet bör bl. a. kunna utnyttjas för att successivt ge underlag för skilda beslut om införande av solvärme och värmepumpar i olika systemkombinationer. Det är vidare, som statsrådet Petri har anfört, angeläget att en samlad utvärdering av insatserna inom solvärmeområdet kan göras med början år 1985. Insatser­na bör inriktas dels pä utveckling av och försök med sådana komponenter i uppvärmningssystem som jag nyss har angivit, dels på att genom studier och försök ge underlag för val av kombinationer som är lämpliga under olika förutsättningar.

Forsknings- och utvecklingsstödet till den med även andra styrmedelsin­satser understödda tekniska omdaningen av bebyggelsens värmeförsörj­ning bör till en början ha sin tyngdpunkt i bl. a. sådan solvärme-, värme­pumps- och distributionsteknik som ger oljeersättningsmöjligheter redan pä kort sikt resp. styr de tekniska och ekonomiska fömtsättningarna för den vidare utvecklingen av värmeförsörjningssystemen. På längre sikt bör eftersträvas mera betydande resultat från bl. a. utvecklingen av solvärme­teknik i förening med värmelager för kort- och långtidslagring.

DFE har föreslagit en ändrad indelning av programmet i delprogrammen Solvärmeteknik, Värmepumpar, Värmelagring, Värmedistribution m.m.. System- och genomförandefrågor samt Energihushållning. Syftet med den­na nya delprogramindelning är att tydligare markera de olika teknikområ­dena och deras samverkan i uppvärmningssystem. Jag ansluter mig till DFE:s förslag i detta avseende. För det sista delprogrammet har jag dock bibehållit den nuvarande benämningen. Effektivare energianvändning. Min beräkning av medelsbehovet för de olika delprogrammen framgår av följande sammanställning (milj. kr.). Det ankommer på regeringen att i enlighet med vad jag har angivit meddela närmare föreskrifter beträffande tilldelningen av medel till BFR resp. STU.

1981/82    1981/82-
1983/84

Energianvändning för bebyggelse                 75             256

varav

Solvärmeteknik                                                            37

Värmepumpar                                                              56

Värmelagring                                                               92

Värmedistribution m. m.                                                34

Syslem- och genomförandefrågor                                  20

Effektivare energianvändning                                         17

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           486

Jag har vid min medelsberäkning för de fyra första delprogrammen, vilket jag tidigare har berört, även förutsett behov av medel för utveckling av nya provningsmetoder i huvudsak i enlighet med energiprovningsutred­ningens förslag (Ds I 1980:12).

Jag har tidigare berört även vissa principer när det gäller avgränsningar­na mellan insatser inom energiforskningsprogrammet och vissa andra stöd­former. En samverkan mellan insatserna inom energiforskningsprogram­mel beträffande solvärme, värmepumpar och värmelagring m.m. och verksamheten inom ramen för det nya stödsystemet för oljeersättande åtgärder m. m. bör i enlighet härmed eftersträvas i de fall där utvecklings­arbetet inom programmet ger underlag för en snabb praktisk tillämpning. En sådan samverkan är angelägen också för det forskningsinriktade experimentbyggandet inom energiområdet. I dessa frågor har jag samrått med chefen för bostadsdepartementet och med statsrådet Petri.

Solvärmeteknik

Till delprogrammet Solvärmeteknik hänför jag. i enlighet med DFE:s förslag, insatser rörande solfångare, studier av solinstrålning, system föi" solvärmt tappvatten samt solvärme i fjärrvärmenät.

Solvärmeteknik finns i flera tillämpningar redan tillgänglig på markna­den. På vissa håll i utlandet förekommer t. ex. allmänt soluppvärmning av tappvatten. För de från energiförsörjningssynpunkt mera betydelsefulla tillämpningarna i vårt land är dock flera viktiga frågor sammanhängande med klimatförhållandena ännu inte tillräckligt väl besvarade. Korrosions-problem och därmed frågan om livslängd för solfångare behöver sålunda studeras ytterligare. En betydande del av det möjliga energitillskotlet från solvärme förutsätter stor värmelagringskapacitet för att kunna utnyttjas. Användning av solvärme som tillsatsvärme utan lagring eller med lager av begränsad kapacitet är föremål för försök på flera håll och kan erbjuda driftsekonomi i vissa tillämpningar. Bl. a. här möjligheten att pä detta sätt värma upp returvatten i fjärrvärmenät bedömts som intressant.

DFE anger i sitt huvudförslag en inriktning av insatserna mot främst utveckling och provning för att fä fram solfångare med goda långtidsegen­skaper och låga tillverkningskostnader. Remissinstanserna reser inte några invändningar mot DFE:s förslag i dessa avseenden men påpekar i några fall att solvärmetekniken inte kan väntas bli introduktionsmogen på kort sikt.

För egen del anser jag att insatser för utveckling av solvärmeteknik, i huvudsak enligt DFE:s förslag, är motiverade som ett led i utvecklingen mot ett energiförsörjningssystem så långt möjligt baserat på förnybara energikällor. Målet bör vara att dels bidra till det underlag som krävs för ett fullföljande av Sol 85-programmet, dels påskynda utvecklingen av komponenter som redan på relativt kort sikt kan möjliggöra en mera omfattande användning av solvärme.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           487

Insatserna bör under perioden 1981/82-1983/84 inriktas i enlighet med DFE:s förslag. Särskilt bör uppmärksammas den stora potential som kan tillvaratas och den lägre kostnad per kvadratmeter solfångaryta som är möjlig att nå om värme av låg temperatur kan utnyttjas. Jag räknar med att insatserna i huvudsak kommer att avse dels utveckling av solfångare som har goda långtidsegenskaper, kan tillverkas till konkurrenskraftiga kostna­der och anpassas till såväl befintliga som nya byggnader, dels förbättring av beslutsunderlaget för bedömning av solfångare i fjärrvärmenät och i solvärmesystem för beredning av tappvarmvatten, dels stöd till industriellt utvecklingsarbete för solfångare av nya typer.

S.k. passiv solvärmeanvändning innebär att byggnader utformas och orienteras för att i stor utsträckning ta till vara solstrålning som faller direkt mot huskroppen. Utvecklingsinsatser i detta avseende faller inom ramen för den frän anslag under bostadsdepartementets huvudtitel finansi­erade energiinriktade utvecklings- och demonstrationsverksamheten. Frå­gor angående systemutformning vid sammansättning av solfångare med andra komponenter i ett uppvärmningssystem behandlar jag inom delpro­grammet System- och genomförandefrägor.

Värmepumpar

Till delprogrammet Värmepumpar hänför jag forsknings- och utveck­lingsinsatser avseende värmepumpteknik för tillämpningar som avser be­byggelsens värmeförsörjning. Till delprogrammet för jag även insatser rörande de värmeupptagande systemen. Kemiska värmepumpar för jag dock till delprogrammet Värmelagring. Studier av hur värmepumpar i kombination med andra tillförselsätt m.m. kan utnyttjas i olika typer av byggnader och bebyggelse hänför jag till delprogrammet System- och genomförandefrågor.

Värmepumpar erbjuder möjligheter att redan på kort sikt minska oljean­vändningen genom att ta till vara lågtemperaturkällor i form av t. ex. spillvärme och solvärme. Inom industrin pågår omfattande utvecklingsar­beten pä värmepumpsystem för skilda tillämpningar. Intressanta möjlighe­ter till utveckling av ny teknik för både inhemsk och utländsk användning kan här komma att öppna sig. Insatser inom området kan således få stor industripolitisk betydelse.

Ett flertal olika typer av värmepumpar finns redan tillgängliga pä mark­naden, framför allt mindre, eldrivna ytjordvärmepumpar för småhus. Till­förlitlighet och värmefaktor kan dock ännu inte anses vara tillfredsställan­de demonstrerade. Ett intressant tillämpningsområde är, enligt DFE, kom­binationsanläggningar där en värmepump kombineras med en värmepanna som svarar för tillsatsvärme och utgör reserv. Värmepumpar för stora värmeelTekter är under snabb utveckling och kan bli betydligt fördelaktiga­re vad gäller kostnader och prestanda än de mindre. Statsrådet Petri har (avsnitt 8.6) redogjort för möjligheterna att införa värmepumpsteknik för uppvärmningsändamål och pekat på behovet av förbättrat beslutsunderlag härvidlag.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet            488

Insatserna inom delprogrammet har hittills till stor del inriktats på att klarlägga värmepumpars prestanda. Eldrivna värmepumpar har därvid utgjort ett huvudalternativ. Att pröva andra drivsystem och andra värme­källor än uteluft har också varit ett viktigt område för forsknings- och utvecklingsinsatser.

DFE har beskrivit utvecklingsläget för olika värmepumpsystem och föreslagit att verksamheten inriktas på bl. a. enkla marknadsanpassade värmepumpar som kan utgöra ett komplement till befintliga oljepannor. En satsning på värmepumpar bedöms av remissinstanserna vara välmoti­verad. Konsumentverket, statens vattenfallsverk. Svenska kraftverksföre­ningen och Svenska elverksföreningen ser en betydande oljebesparings­potential genom införande av värmepumpar.

För egen del bedömer jag mot bakgrund av vad jag har anfört att det är betydelsefullt att värmepumpteknik för uppvärmning av bebyggelse genom utveckling och försök snabbt når tillräcklig mognad för att kunna introdu­ceras på bred front. Delprogrammet bör därför även i fortsättningen svara för en betydande del av de totala insatserna inom programmet. Målet bör vara att dels utvärdera och stödja utvecklingen av sådana värmepumpsy­stem som är nära introduktionsskedet, dels bidra Ull fullföljandet av Sol 85-programmet genom bl. a. utveckling av nya typer av värmepumpar. Av särskild vikt i sistnämnda sammanhang är att snabbt klargöra i vilka tillämpningar och under vilka fömtsättningar värmepumpar av olika stor­lek och av olika typer kan ge påtagliga energibesparingar.

Inriktningen av insatserna under treårsperioden 1981/82—1983/84 bör i huvudsak följa DFE:s förslag. Jag anser det väsentligt att insatser görs även rörande nya typer av värmepumpar som på längre sikt kan få avse­värt bättre egenskaper än dagens. Jag har räknat med att insatser under programperioden behöver göras beträffande enkla luft/vatten-värmepum­par som kan införas som ett komplement till befintliga oljepannor i såväl småhus och flerbostadshus som större panncentraler. Dessutom räknar jag med att viktiga insatser rörande större värmepumpar, med olika värmekäl­lor och även för bränsledrift, kan inrymmas. Vad gäller små eldrivna värmepumpar nära införandeskedet utgår jag från att stödet begränsas till uppföljning och utvärdering.

När det gäller integrering av värmepumpar med byggnaders inre värme­försörjning fömtsätter jag att insatserna samordnas med den nyss nämnda energiinriktade utvecklings- och demonstrationsverksamheten samt det forskningsinriktade experimentbyggandet. Att en samordning sker med de insatser avseende störte värmepumpar som kan komma att stödjas genom medel från oljeersättningsfonden är vidare väsentligt, liksom att möjlighe­ter lill internationellt samarbete las tillvara.

Värmelagring

Till delprogrammet Värmelagring hänför jag insatser rörande värmelag­ring i samband med bebyggelsens värmeförsörjning. Jag har hit fört även insatser rörande s.k. kemiska värmepumpar.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      489

Värmelagring kan möjliggöra ett ökat utnyttjande av energiflöden vars effekter varierar i tiden på ett sätt som inte överensstämmer med behovet av värmetillförsel. Exempelvis kan möjligheterna att utnyttja solvärme och spillvärme ökas avsevärt. Såväl korttidslagring (dygns- eller veckovis) som säsonglagring kan därvid få intressanta tillämpningar.

Energilagring kan ske på ohka sätt. Aktuella utvecklingsområden är bl. a. lagring i vatten, lagring i och värmeutvinning ur mark samt kemisk lagring. Inom det nu löpande energiforskningsprogrammets ram pågår ett flertal, i vissa fall storskaliga, försök på dessa områden. Då det gäller värmelagring med kemiska metoder ligger Sverige, enligt vad jag har erfarit, internationellt sett långt framme.

DFE föreslår insatser främst vad gäller värmelagring i vatten och för att klarlägga möjligheterna att lagra i och utvinna värme ur mark. Insatserna omfattar utvecklingsarbete och försök samt studier av miljöverkningar m. m. Vidare föreslås insatser rörande kemisk lagring, inkl. kemiska vär­mepumpar, i första hand för att undersöka vilka utvecklingslinjer som är framkomliga. Remissinstanserna har i allmänhet inte rest några invänd­ningar mot DFE;s förslag. Statens vattenfallsverk anser att kemisk lagring erbjuder stora möjligheter i vissa tillämpningar och att satsningar därför är angelägna.

Mot denna bakgmnd anser jag att verksamheten på området värmelag­ring även fortsättningsvis bör ges en relativt bred inriktning. När det gäller forskningsinriktat experimentbyggande avseende större försöksanlägg­ningar bör en klar koncentration ske till de i ett brett värmeförsörjningsper­spektiv mest intressanta tillämpningarna. I denna fråga har jag samrått med chefen för bostadsdepartementet.

Målet för delprogrammet bör vara att bidra fill genomförandet av Sol 85-programmet samt att stödja utveckling av de mest intressanta lagringskon­cepten. Insatserna bör inriktas mot värmelagring i vatten, huvudsakligen i form av bergmmslagring, samt lagring i och värmeutvinning ur mark. Verksamheten inom området kemisk energilagring bör inriktas på att ta fram underlag för att göra kvalificerade beömningar av den framtida poten-fialen för kemisk energilagring och kemiska värmepumpar samt att utveck­la teknik och ange tänkbara utvecklingslinjer.

Vad gäller anläggningar för energilagring i fullstor eller nära fullstor skala hänvisar jag till vad jag har anfört i det föregående (avsnitt 15.2.3.2) beträffande avgränsning mot och samverkan med andra stödformer. Jag räknar vidare med en nära samverkan med de insatser som stöds inom programmet Energitillförsel i fråga om lagring av energi.

Värmedistribution m. m.

Till delprogrammet Värmedistribution m. m. hänför jag insatser rörande distributionsteknik för vattenburet värme inkl. småskalig Qärrvärme, s. k. gruppcentralteknik.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       490

DFE pekar i sitt betänkande på att den yttre distributionstekniken är av strategisk betydelse för utnyttjandet av nya värmekällor. Användning av bl. a. inhemska bränslen sker lämpligast i anläggningar av inte alltför liten storlek och förutsätter därför distribution av värme genom ett yttre distri­butionsnät. Samtidigt finns det för värmeförsörjning av fastighetsbeståndet i gles bebyggelse ett behov av att utveckla billigare distributionsmetoder än dagens fjärtvärmenät, vilka är ekonomiska främst i tät bebyggelse. En viktig forskningsuppgift härvidlag är provning av olika rör- och kulvertma-terials hållbarhetsegenskaper. Statsrådet Petri har (avsnitt 8.3) redovisat riktlinjer för den fortsatta fjärrvärmeutbyggnaden och därvid pekat på behovet av att i vissa fall utforma distributionssystem för låg framlednings­temperatur och förenklad kulvertteknik.

DFE föreslår i sitt huvudalternativ kraftigt ökade insatser på i huvudsak de områden som jag nu har berört. Remissinstanserna har i stora drag anslutit sig till förslaget. Svenska värmeverksföreningen ställer sig dock tveksam till Qärrvärmeutbyggnad i mindre energitäta områden och be­dömer möjligheterna att utveckla kulvertsystem som radikalt skulle ändra de ekonomiska fömtsättningarna härför som mycket små.

För egen del anser jag, mot bakgrund av vad jag har anfört, att betydan­de insatser för att utveckla värmedistributionsmetoder är angelägna redan i ett kort tidsperspektiv med hänsyn till de stora uppbindningar som görs i uppvärmningssystemen. Jag ansluter mig därför till DFE:s huvudförslag. Målet bör vara att dels utveckla system och teknik som förbättrar förut­sättningarna att införa centrala värmeförsörjningssystem, t. ex. gruppcen­traler, i bebyggelse med låg energitäthet, dels ta fram värmedistributions­system för låg framledningstemperatur som är anpassningsbara till framti­da värmeförsörjningsteknik. Jag har härvid fömtsatt att en nära samord­ning sker med den forsknings- och utvecklingsverksamhet som stöds inom programmet Energitillförsel, som jag strax återkommer till.

System- och genomförandefrågor

Till delprogrammet System- och genomförandefrägor hänför jag dels insatser för att studera samverkan mellan olika tillförsel-, lagrings- och distributionssystem för värmeförsörjning i olika typer av bebyggde, dels vissa insatser för att sammanställa basdata och underlag inom ramen för Sol 85-programmet.

Som jag tidigare har anfört innebär införande av nya energitillförselsätt i bebyggelsen att nya frågeställningar aktualiseras rörande olika kombina­tioner av bl.a. solvärme och värmepumpar med värmelager, bränsleut­nyttjande och distributionsnät för värme. Systemutformningen beror här­vid bl. a. på lokala förhållanden. Teoretiska metoder för analys och prak­tiska erfarenheter av uppvärmningssystem med flera komponenter förelig­ger i dag bara i liten utsträckning. Det är viktigt att tillgodose flexibilitets­krav i värmeanläggningarnas utformning så att införande av nya tillförsel-

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       491

sätt inte leder till olämpliga bindningar. Det är därför nödvändigt att studera hithörande problem både teoretiskt och praktiskt.

DFE anger i sitt huvudförslag att verksamhet bör bedrivas på områdena systemuppbyggnad, kommunal energiplanering, information om nya ener­gitillförselsätt samt framtagning av basdata. Flera remissinstanser har, utan att närmare beröra innehållet i DFE:s förslag, ansett systemstudier på bebyggelseområdet vara angelägna.

För egen del anser jag att särskilda insatser för att underbygga bl. a. överväganden om strategier vid införande av ny lokal värmetillförselteknik är väl motiverade. Målet för insatserna bör vara att ge kunskapsmässigt underlag dels för överväganden om hur olika nya tekniska komponenter skall sättas samman till uppvärmningssystem i olika typer av bebyggelse, dels för bedömningar av förutsättningarna för införande av olika system i skilda delar av landet, dels för inriktningen av det tekniska och industriella utvecklingsarbetet. Även långsiktiga systemstudier av strategisk karaktär är angelägna och bör bedrivas i samverkan med insatserna inom program­met Allmänna energisystemstudier.

Effektivare energianvändning

Till delprogrammet Effektivare energianvändning hänför jag stöd fill industriellt utvecklingsarbete rörande byggnads- och installationsteknik för effektivare energianvändning i bebyggelse.

DFE:s förslag omfattar stöd till utveckling av energibesparande teknik inom byggnads- och installationsområdet. DFE har föreslagit även vissa insatser på övrig energianvändning, bl. a. inom hushållen och den kommu­nala sektorn med syfte att skapa överblick över möjligheterna till energihushållning och stödja angelägen industriell utveckling samt ge un­derlag för eventuella statliga åtgärder.

För egen del anser jag att delprogrammet bör utgöra ett viktigt komple­ment till den energiinriktade utvecklings- och demonstrationsverksamhe­ten. Målet för delprogrammet bör vara att påskynda utvecklingen av teknik för energihushållning och för uppvärmnings- och ventilationssystem som underlättar införande av nya värmetillförselsätt. Stödet bör avse industriellt utvecklingsarbete och huvudsakligen inriktas mot komponent­utveckling samt mot annan behövlig utveckling som kommer fram inom den energiinriktade utvecklings- och demonstrationsverksamheten. Jag räknar med att det sker en nära samverkan med och anpassning av verk­samheten inom delprogrammet till denna verksamhet.

Jag har räknat med att insatserna omfattar områdena uppvärmnings- och ventilationssystem, styr- och reglerteknik samt värmeisolering och täthet. Jag räknar även med vissa utvecklingsinsatser avseende miljövänlig och enkel förbränningsteknik för småskaliga tillämpningar, t. ex. i villapannor.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      492

När det gäller energianvändning i hushållsmaskiner och liknande utgår jag från att den tillverkande industrins egen produktutveckling verkar i för energisparandet gynnsam riktning. Vid min medelsberäkning har jag därför inte räknat med några insatser inom delprogrammet på detta område.

15.2.3.9 Energitillförsel

Programmet omfattar forskning och utveckling rörande utvinning av energi från energiråvaror och energikällor i naturen samt omvandling av den utvunna energin till energibärare.

Olja svarar för närmare 70% av Sveriges primära energitillförsel. Som statsrådet Petri har framhållit är det ett av energipolitikens viktigaste mål att minska denna andel. Som ett led i strävan att minska oljeberoendet har riksdagen bl.a. beslutat (prop. 1980/81:49, NU 1980/81:19, rskr 1980/ 81: 100) om ett nytt stödsystem för oljeersättande åtgärder m. m.

För att uppnå en kraftig minskning av oljeberoendet är det nödvändigt att införa energikällor som i dag används endast marginellt eller inte alls. Kunskapen om utnyttjande av dessa energikällor är av naturiiga skäl i vissa fall liten. Energiforskningsprogrammel har här en viktig roll all spela för att förbättra kunskapsnivån och utveckla teknik som är erforderiig för ett utökat utnyttjande av i första hand försörjningstrygga, främst inhemska bränslen. Stora ansträngningar bör också göras för att fördjupa de biologis­ka kunskaperna om de s. k. biobränslenas produktion och användning.

I takt med prishöjningarna på olja blir andra energiråvaror såsom kol, skogsbränslen och torv alltmer attraktiva alternativ. För dessa alternativ gäller dock att det råder varierande grad av osäkerhet beträffande faktorer som tillgänglighet, teknisk genomförbarhet, kostnader, hälso- och miljöef­fekter samt andra bieffekter. Energiforskningsprogrammet har en viktig uppgift när det gäller att klarlägga dessa faktorer. Under de hittillsvarande verksamhetsperioderna har ett omfattande arbete satts igång inom ramen för energiforskningsprogrammet dels för klarläggande av de faktorer som jag har nämnt, dels avseende teknikutveckling.

DFE:s förslag inrymmer mycket omfattande utvecklingsinsatser för ol­jeersättning, företrädesvis med inhemska bränslen på kort och medellång sikt. Vad gäller ny långsiktigt användbar energiteknik bör enligt DFE den internationella utvecklingen bevakas och, när det bedöms gynnsamt, över­föras och anpassas till svenska förhållanden.

Förslaget får uttryckligt stöd av remissinstanserna, som i flera fall före­språkar en koncentration till tidsmässigt näraliggande teknik. DFE:s prio­ritering av insatser avseende bränslen som kan ersätta olja, främst inhems­ka fasta bränslen, tillstyrks av bl. a. SIND och OED. Föreslagna insatser för att klarlägga miljö- och hälsoeffekter vid produktion och användning av olika energiråvaror får stöd av så gott som samtliga remissinstanser.

Statsrådet Petri har redovisat förslag till mål för Sveriges energiförsörj­ning med bl. a. riktlinjer för hur olja skall kunna ersättas. Han har därvid

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      493

föreslagit att olja bör ersättas med flera olika energislag samt att den olja som kan erhållas med god försörjningstrygghet bör användas främst för sådana ändamål där oljan frän hanterings- eller ekonomisynpunkter m. m. är svårast att ersätta. Mot bakgmnd av detta och av vad jag själv har angivit förordar jag en kraftigt utökad satsning på utveckling av teknik för bränslen m. m. som på kort och medellång sikt kan ersätta olja.

Det nuvarande programmet Energiprodukfion har hittills haft stor bredd när det gäller att utvärdera möjligheterna att införa olika energiråvaror eller energikällor i vårt energisystem. Bredden bör enligt min mening i viss utsträckning bibehållas, men en koncentration bör ske till de från oljeer­sättningssynpunkt mest lovande utvecklingslinjerna. Målet för program­met bör vara att utveckla teknik samt klarlägga kostnader och övriga fömtsättningar för att utnyttja varaktiga, helst inhemska och förnybara, energikällor för energiproduktion på både kort och lång sikt. Under peri­oden 1981/82—1983/84 bör verksamheten inriktas främst mot insatser som kan bidra till oljeersättning redan på kort och medellång sikt och en störte grad av utbytbarhet mellan olika energiråvaror. Vidare bör långsiktiga utvecklingslinjer av intresse för vår energiförsörjning bevakas och erfor­derlig kompetens på dessa områden skapas och bibehållas.

Jag anser att insatser bör göras avseende uppbyggnad av tillämplig bl. a. biologisk kunskap samt relevant teknikutveckling och genomförande av de försök som krävs för att få ett säkrare beslutsunderlag för väsentliga förändringar i den svenska energitillförseln. Därvid förutsätter jag att samverkan i behövlig omfattning sker dels med de statliga och kommunala organ som kan väntas komma att använda eller reglera nya energitillförsel­sätt, dels med näringslivets organisafioner och företag som kan väntas komma att spela en väsentlig roll vid utveckling och introduktion av ny energiteknik. Jag räknar med att delar av verksamheten dessutom sker i internationellt samarbete för att höja effektiviteten och minska kostna­derna i programgenomförandet.

DFE har, som jag har nämnt, föreslagit en ny programbenämning och en förändrad indelning i delprogram. Jag har, i enlighet med DFE;s förslag, indelat programmet i följande delprogram: Skogsbränslen-Torv, Energiodling, Bränsleförädling, Förbränningsanläggningar, Vindenergi, Teknikbevakning, Tillförselsystem och Fusionsenergi. Delprogrammet Förbränningsanläggningar har av DFE föreslagits benämnas Produktions­anläggningar. Mot bakgrund av att delprogrammet huvudsakligen innehål­ler förbränningsrelaterade insatser föredrar jag dock den förstnämnda be­nämningen. Motivet för en ändring av delprogramindelningen är bl. a. att särskilja insatser av kort- och långsiktig karaktär. En markerad gränsdrag­ning görs härmed också mellan områden där Sverige bör bedriva egen utveckling och sådana områden där vi främst bör följa pågående utveckling utomlands. För jämförelse mellan den tidigare och den av mig använda delprogramindelningen hänvisar jag till EFUD 81 (s. 127).

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           494

För de fyra första delprogrammen förordar jag en kraftig ökning av insatserna jämfört med innevarande treårsperiod. I huvudsak baseras me­delsberäkningarna för dessa delprogram på DFE:s huvudförslag. Min me­delsberäkning för programmet i dess helhet framgår av följande samman­ställning (milj. kr.).

1981/82        1981/82-

1983/84

Energitillförsel                                                     200   700
varav

Skogsbränslen-Torv                                            125

Energiodling                                                          95

Bränsleförädling                                                  117

Förbränningsanläggningar                                    60

Vindenergi                                                           150

Teknikbevakning                                                   50

Tillförselsyslem                                                      13

Fusionsenergi                                                       90

Mina förslag till insatser rörande kol, som under innevarande program­period hänförs till ett särskilt delprogram, redovisar jag under delprogram­men Bränsleförädling och Förbränningsanläggningar. De totala satsning­arna på kol innebär en klar ökning jämfört med innevarande programperi­od och är ett led i den utökade långsikfiga satsning pä utveckling av kolteknik som aviserades i budgetpropositionen 1980 (prop. 1979/80: 100 bil. 17 s. 302, NU 1979/80:70, rskr 1979/80:410). Mina förslag innebär aU under treårsperioden ca 75 milj. kr. kommer att avse insatser rörande kol som energiråvara. Arbetet kommer därvid att koncentreras på bränsleförädling, förbränning i s.k. virvelbädd och miljöskyddsteknik.

Ett ökat engagemang från bl. a. industrins sida när det gäller utveckling av teknik som är nära introduktion är, som jag har framhållit, väsentligt för att tekniken snabbt skall kunna nå prototyp- och demonstrationsskedet. I och med att detta skede uppnås kan stöd ges från det nya stödsystemet för oljeersättande åtgärder m. m. Samverkan mellan detta stödsystem och energiforskningsprogrammet kan bli aktuell i vissa fall när utvecklingsar­betet ger underlag för en snabb praktisk tillämpning.

Jag har nyss (avsnitt 15.2.3.1) berört gränsdragningen mellan energi­forskningsprogrammet och det nyss nämnda stödsystemet. Jag har vid mina medelsberäkningar i det följande utgått från denna gränsdragning.

Skogsbränslen — Torv

Till delprogrammet Skogsbränslen - Torv hänför jag forsknings- och utvecklingsinsatser avseende såväl produktion och bränsleberedning som handel med och distribution av skogs- och torvbränslen samt förbränning av samtliga biobränslen i små och medelstora anläggningar.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           495

I dag används årligen ca 7 TWh (motsvarande ca 4 miljoner m-* f ved) skogsbränslen, dvs. hyggesrester, gallrings- och röjningsvirke, rötter m. m. för uppvärmning av bostäder pä landsbygden samt knappt 40 TWh bark, lutar och vedspill inom industrin. Torv används f. n. huvudsakligen för jordförbättringsändamäl. En ökad användning för energiändamål kan förutses. Flera förbränningsanläggningar för torv är under planering, upp­byggnad eller redan igångsatta. Inhemsk torvbrytning planeras för detta ändamål.

DFE behandlar i EFUD 81 utvecklingsmöjligheterna när det gäller skogsbränsle- resp. torvutnyttjande i framtiden. DFE redovisar också de eventuella hinder som den ekologiska balansen och andra miljöproblem i samband med produktion av skogs- och torvbränslen kan innebära liksom emissionsproblem samt hälso- och miljökonsekvenser som kan uppstå genom en omfattande användning av dessa bränslen. DFE:s huvudförslag innebär en kraftig ökning av medelstilldelningen jämfört med innevarande programperiod. En stor del av de föreslagna insatserna gäller utveckling av metoder och teknik för produktion resp. användning av skogs- och torv­bränslen. En kraftfull och intensifierad satsning enligt DFE:s huvudförslag tillstyrks av bl.a. domänverket, lantbruksstyrelsen. Svenska kraftverks­föreningen och Hyresgästernas riksförbund.

DFE redovisar dessutom alternativa förslag på lägre resp. högre ekono­misk nivå. För det högre alternativet anger DFE att det är svårt att bedöma hur insatserna påverkar utvecklingen inom skogsindustrin och därmed tillgången på vedbränslen. Skogsstyrelsen har i sitt remissvar pekat pä att ansträngningarna att minska oljeberoendet inte får undanskymma betydel­sen av att bl. a. produktion av värdefullt industrivirke vidmakthålls.

I strävan att minska oljeanvändningen tillhör enligt min uppfattning torv och skogsbränslen de mest intressanta av de inhemska alternativ som pä kort och medellång sikt kan ersätta olja. Statsrådet Petri har framhållit att det är angeläget att användningen av inhemska bränslen stimuleras. Han har i det syftet bl. a. förordat att en lag antas med krav på att förbrännings­anläggningar med en viss minsta kapacitet utförs för fastbränsleeldning samt skyldighet för anläggningsinnehavaren att samråda med den myndig­het som regeringen bestämmer, när det gäller vilket slag av fast bränsle anläggningen skall utföras för.

Sverige kan inte passivt avvakta den internationella utvecklingen när det gäller skogs- och torvbränslen utan bör självt svara för stor del av den erforderliga teknikutvecklingen. Jag bedömer mot denna bakgmnd och efter samråd med statsrådet Petri, att en målmedveten och kraftfull sats­ning är motiverad för att fä fram system och teknik för en snar introduktion av skogs- och torvbränslen. Verksamheten inom delprogrammet bör där­för forceras under treårsperioden 1981/82-1983/84. Därefter kan den kom­ma att avta i omfattning i samband med ökad kommersiell användning av dessa bränslen. Målet bör vara att utveckla teknik, genomföra försök samt

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           496

klarlägga kostnader, miljöeffekter och övriga förutsättningar för en ökad användning av skogs- och torvbränslen. Därvid bör bl. a. uppmärksammas vikten av att en rimlig balans upprätthålls mellan skogsindustrins behov av råvara och en ökad användning av skogsbränslen. Jag återkommer strax till avgränsningsfrågor vad gäller forskning och utveckling rörande miljöef­fekter vid användning av konventionell teknik.

Verksamheten inom delprogrammet bör genomföras i nära samarbete med skogsbrukets organisationer och med industrin, vilket bör kunna underlätta en snar introduktion av utvecklad teknik. Vidare har jag förut­satt att insatserna, i de fall där utvecklingsarbetet ger underlag för en snabb praktisk tillämpning, samordnas med verksamheten inom ramen för det nya stödsystemet för oljeersättande åtgärder m. m. Sådan samordning har tidigare i vissa fall skett mellan NE:s verksamhet och SIND:s stöd till prototyper och demonstrationsanläggningar. Det internationella samarbete som pågår bör också fortsätta och i vissa fall kanske utökas.

Jag har vid min medelsberäkning huvudsakligen följt DFE;s huvudför­slag. Jag har därvid räknat med att vissa insatser avseende mer konventio­nell och introduktionsnära teknik skall kunna finansieras genom det nya stödsystemet i enlighet med vad jag nyss har angivit.

Jag har indelat verksamheten inom delprogrammet i fyra insatsområden, nämligen systemfrågor, skogsbränsleproduktion, torvproduktion och för­bränning. Systemfrågor omfattar övergripande förutsättningar och pro­blem förknippade med torv- och skogsenergiutnyttjandet, utvärdering av insatser inom delprogrammet samt vissa informationsinsatser. I min me­delsberäkning har jag härvid beaktat att viss verksamhet pågår utanför energiforskningsprogrammet, framför allt vad gäller informationsfrågor.

Inom området skogsbränsleproduktion räknar jag med att studier avse­ende tekniska system för ett utökat skogsbränsleutnyttjande inryms samt att erforderlig teknikutveckling och försöksverksamhet bedrivs i syfte att bidra till det mål för introduktion av skogsbränslen i det svenska energiför­sörjningssystemet, som statsrådet Petri har angivit.

Det framhävs i flera remissyttranden, bl. a. från statens råd för skogs-och jordbmksforskning och Lantbmkarnas Riksförbund, att av de poten-fiella tillgångarna på skogsbränslen mer än 60% torde finnas inom privat-skogsbmket. Jag har därför räknat med insatser pä produktionsmetoder för skogsbränslen när det gäller både små- och storskalig produktion.

Torvproduktion och torvförbränning pågår i stor Skala i bl. a. Finland, Sovjetunionen och Irländska Republiken. Konventionell sådan teknik om­fattas inte av energiforskningsprogrammet. Jag har däremot räknat med vissa utvecklingsinsatser inom delprogrammet på torvinventering, olika torvutvinningsmetoder för åretmntbmk samt avvattningsteknik för torv. Jag har också räknat med att verksamheten i viss utsträckning bedrivs i internationellt samarbete.

Inom områdena skogsbränsle- och torvproduktion har jag också räknat med vissa insatser på bränsleförädling för produktion av olika typer av standardiserade inhemska fasta bränslen såsom pellets, briketter m.fl.

Inom omrÅået förbräitning räknar jag med vissa insatser som syftar till att främja vidareutveckling på kort sikt av effektiva och miljövänliga

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet            497

förbränningsanläggningar för torv, skogsbränslen, halm, vass och odlade energiråvaror m. m. Jag har här utvidgat insatsområdet i förhållande till DFE:s huvudförslag till att fömtom medelstorskalig omfatta även småska­lig värmeproduktion. Insatser avseende förbränningsteknik för villapannor och liknande hänför jag dock till programmet Energianvändning i bebyg­gelse. Gränsen i fråga om förbränning mellan delprogrammen Skogs­energi—Torv resp. Förbränningsanläggningar har jag dragit så att det sist­nämnda delprogrammet innefattar mer avancerad förbränningsteknik för bl. a. inhemska bränslen.

Jag har redan (avsnitt 15.2.3.2) berört gränsdragningen, vad gäller forsk­ning och utveckling kring miljö-, hälso- och säkerhetsfrågor, mellan ener­giforskningsprogrammet och fillsynsmyndigheternas ansvarsområden. Jag anförde därvid att principen bör vara att inom de sistnämnda faller frågor kring i dag tillgänglig energiteknik och i dag använda energikällor och att detta innebär att gränsen mellan ansvarsområdena förskjuts allteftersom ny teknik och nya energikällor tas i bruk i vårt land. NE har, som ett resultat av överläggningar mellan NE och SNV, inkommit till industride­partementet med en skrivelse med synpunkter på ansvarsfördelningen mellan NE och SNV när det gäller energitillförselns miljökonsekvens­forskning. Enligt skrivelsen bör SNV i princip ha huvudansvar för sådan forskning, inkl. emissionsmätningar, när det gäller konventionell teknik för produktion av skogsbränslen och torv samt förbränning av ved, torv och kol. Detta överensstämmer väl med den princip som jag har angivit. Jag har dock, i enlighet med NE;s och SNV:s förslag, övergångsvis beräknat medel inom delprogrammet för att fullfölja vissa av NE igångsatta projekt inom de angivna områdena. I denna fråga har jag samrått med chefen för jordbmksdepartementet.

Vad gäller miljö- och hälsoeffekter samt arbetsmiljöfrågor i övrigt har jag, i enlighet med NE;s förslag och den angivna principen, beräknat medel inom delprogrammet för forskning och utvecklingsarbete som hänger sam­man med ny teknik för produktion och förbränning av skogsbränslen och torv. Forskning och utvecklingsarbete rörande miljö- och hälsoeffekter i samband med ny teknik för omvandling till flytande och gasformiga bräns­len resp. avancerad förbränningsteknik har jag fört till delprogrammen Bränsleförädling resp. Förbränningsanläggningar. Jag har utgått från att ett nära samarbete sker med SNV och arbetarskyddsstyrelsen när det gäller frågor kring miljö- och hälsoeffekter.

Energiodling

Delprogrammet Energiodling omfattar forskning och utveckling avseen­de produktion av de på främst medellång och lång sikt intressanta inhems­ka, odlade energiråvarorna energiskog, energigrödor, vass, alger m. m.

Odlad energiskog kan i framtiden bli en mycket stor energiresurs. Osä­kerheterna om dess möjligheter är dock i vissa avseenden ännu betydande. Tillväxttakten beror av växtplats och skötselåtgärder. DFE redovisar be­dömningar av den årliga arealavkastningen för energiskog, halm, energi­grödor, vass och alger samt skisserar ett tänkbart utvecklingsperspektiv för biomasseanvändning.

DFE föreslår en kraftig ökning av insatserna jämfört med innevarande programperiod. Energiskogsodling utgör härvid det största delområdet. 33   Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 90

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      498

Denna prioritering får stöd av remissinstanserna, vilka också förordar satsningar på storförsök. Skogsstyrelsen pekar på att det är osäkert om man utifrån en enstaka omloppsperiod av energiskogsodling redan år 1985 kan göra en säker bedömning av möjligheterna att producera energiskog på åkermark och skogsmark. Några remissinstanser framför också visst tvivel på de av DFE redovisade bedömningarna av avkastning från olika typer av marker. Bl. a. Lantbmkarnas riksförbund och Sveriges skogsägareföre­ningars riksförbund anser att en betydande del av insatserna bör inriktas på småskalig energiskogsodling.

Om odlad energiskog på sikt skall kunna nå ett kommersiellt stadium och därmed bidra till energiförsörjningen krävs enligt min uppfattning ett aktivt statligt engagemang för att dels utveckla produktionsteknik, dels närmare klarlägga fömtsättningarna för sådan odling i olika delar av lan­det. Målet bör mot den bakgrunden vara att klarlägga fömtsättningar och metoder samt utveckla erforderlig teknik för att producera odlad energi främst på medellång och lång sikt.

Jag har i min medelsberäkning huvudsakligen följt DFE;s huvudförslag. Tyngdpunkten i delprogrammet bör ligga pä ehergiskogsodling, speciellt i form av storförsök för att ge underlag för bedömning av konsekvenserna av utnyttjande av energiskog i stor skala. Jag räknar med att sådana försök görs på olika typer av marker såsom nedlagd åker, skogsmark och myr­mark. Försök bör också göras med metoder för småskalig energiodling. Stöd till erforderlig maskinutveckling bör därutöver ingå liksom studier av de ekologiska konsekvenserna och miljöefiekterna av energiskogsodling. För vissa långsiktiga utvecklingslinjer har jag räknat med att insatserna under perioden 1981/82-1983/84 får bedrivas på en något lägre nivå än i DFE:s huvudförslag.

För energigrödor inkl. vass- och algodling har jag räknat med att insat­serna t. v. i huvudsak begränsas till analyser och bedömningar av odlings­potential, produktionsteknik, ekonomi, miljökonsekvenser m.m. Maskin­utveckling och försök kan härvid bara ingå i begränsad utsträckning.

Bränsleförädling och förbränning av odlade energiråvaror har jag hän­fört till delprogrammet Skogsbränslen-Torv vad avser produktion av fasta handelsbränslen och förbränning med enkel teknik, till delprogrammet Bränsleförädling vad gäller produktion av flytande och gasformiga bräns­len, samt till delprogrammet Förbränningsanläggningar vad gäller förbrän­ning med mer avancerad teknik.

Jag räknar med ett utökat industriellt engagemang även inom detta delprogram, speciellt när det gäller maskinutveckling, storförsök m. m. Jag har erfarit att lEA-samarbete pågår och att nya samarbetsprojekt planeras för området energiskogsodling. Jag ser positivt på detta försök att gemen­samt med andra länder klarlägga förutsättningarna för energiskogsodling.

Bränsleförädling

Till delprogrammet Bränsleförädling hänför jag forskning och utveckling företrädesvis rörande förädling till flytande eller gasformiga bränslen av

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           499

inhemska energiråvaror, såsom skogs- och torvbränslen och skiffer, samt kol.

Möjligheterna att ersätta olja med andra energiråvaror ökar om råvaror­na utan betydande kostnadsökningar kan förädlas till högvärdiga handels­bränslen, dvs. bränslen med högt energiinnehåll samt jämn och känd kvalitet liksom goda transport-, lagrings- och miljöegenskaper. De tek­niska möjligheterna är många och de relativa för- och nackdelar som är förknippade med en viss förädlingsteknik i det svenska energisystemet behöver ytterligare klarläggas. Detta tillhör energiforskningsprogrammets viktigaste uppgifter under de närmaste åren.

En sektor som i betydande utsträckning är beroende av högt förädlade bränslen är transportsektorn, vilken i dag till ca 97 % utnyttjar petroleum­produkter. Flera alternativa drivmedel kan i framtiden bli aktuella som ersättning för petroleumbaserade drivmedel, exempelvis metanol, etanol och syntetiska kolväten. Processteknik för storskalig produktion av dessa drivmedel baserad på våra inhemska råvaror finns, med undantag för etanol ur socker och stärkelse, inte kommersiellt tillgänglig i dag.

Statsrådet Petri har i avsnitt 7.1 framhållit att oljan bör reserveras främst för transportsektorn, där oljans specifika egenskaper bäst kan utnyttjas. Ett första steg mot en användning av ett alternativt drivmedel, metanol, kan enligt vad han har framhållit vara en introduktion av ren metanol i vissa fordonsflottor.

En annan möjlighet att snabbt ersätta en del av den använda oljan med kol och inhemska fasta bränslen i energisystemet är att blanda dessa med olja eller vatten för att därmed erhålla ett pumpbart och på andra sätt fördelaktigt bränsle som kan utnyttjas i existerande förbränningsanläggni­ngar. Sådana blandningar kan komma att spela en betydelsefull roll.

Produktion av förädlade bränslen behöver inte syfta endast till att mins­ka behovet av främst de lätta och mest förädlade petroleumprodukterna, dvs. drivmedel och lätt eldningsolja, utan även till att möjliggöra ett mer miljövänligt utnyttjande av vissa bränsleråvaror. Jag hänför därför utöver insatser för bränsleförädling i egentlig mening även vissa satsningar på kolkunskap och ny teknik för kolrening till detta delprogram.

Under innevarande treårsperiod genomförs ett forsknings- och utveck­lingsprogram som förutom till uppbyggnad av kolkunskap och försök med vissa bränsleblandningar även syftar till utveckling av förgasnings- och förvätskningsteknik för vedbränslen och torv. En försöksanläggning (PDU) för förgasning är under uppbyggnad vid Studsvik Energiteknik AB.

DFE föreslår i sitt huvudförslag insatser på områdena kolkunskap, kol­rening, bränsleblandningar, förgasning, alkoholteknik, förvätskning samt systemstudier och kombinationsanläggningar. Bränsleblandningar liksom produktion av alternativa drivmedel tilldrar sig stort intresse bland remiss­instanserna, som anger dessa områden som angelägna ur bl. a. försörj­ningssynvinkel. Sveriges civilingenjörsförbund anser det angeläget att

Kartong: S. 510, tabellen, rad 7 Står: 10,5 Rättat till: 11.5

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           500

prioritera framtagning av sådana bränslen som är lätt anpassningsbara lill det befintliga energisystemet.

Mot denna bakgrund bör målet för delprogrammet vara att klarlägga vilka tekniska möjligheter till förädling som är ändamålsenliga i det svens­ka energisystemet samt att utveckla teknik i den utsträckning det behövs för att klargöra väsentliga tekniska, ekonomiska eller miljömässiga frågor. Jag anser att verksamheten i stor utsträckning, speciellt vad gäller insatser­na på kol, bör kunna bedrivas i internationellt samarbete.

Statsrådet Petri har i avsnitt 7.5 redovisat sin syn på skiffer som energirävara. Jag har mot bakgrund härav beräknat visst utrymme inom delprogrammet för studier avseende förutsättningarna för att utnyttja det organiska innehållet i de svenska skiffrarna. Studierna bör därvid omfatta såväl teknik för förgasning av skiffer som miljöfrågor i samband med skifferutnyttjande.

I min medelsberäkning för delprogrammet har jag i huvudsak utgått från DFE:s huvudförslag.

Under perioden 1981/82-1983/84 bör insatserna inom delprogrammet främst inriktas mot utveckling aw förgasnings- och förvätskningsprocesscv med utnyttjande av inhemska råvaror, såsom torv och vedbränslen, samt omfatta vissa insatser på kol.

Jag har inom förgasningsområdet beräknat medel för bl. a. den påbör­jade försöksanläggningen (PDU-projektet) för förgasning av ved och torv. Jag återkommer i det följande (avsnitt 15.4) till frågan om vissa projekt rörande större försöksanläggningar för förgasning av ved. torv och skiffer.

Vid förvätskning erhålls vanligtvis ett spektrum av produkter. Föräd­lingsgraden, dvs. mängden lätta fraktioner, varierar från process till pro­cess. Jag räknar med att insatserna inriktas på forskning och utveckling rörande teknik för att ur inhemska fasta råvaror producera substitut till främst de lättare petroleumprodukterna, huvudsakligen i form av alkohol och syntetisk bensin. Vad gäller förvätskningsteknik för kol som råvara räknar jag med att den internationella utvecklingen noga följs.

Inom området alkoholteknik har jag räknat med insatser för framställ­ning av metanol och etanol. Metanol från fasta råvaror framställs i två steg, varvid det första är förgasning och det andra omfattar omvandling av erhållen syntesgas till metanol. Vad gäller etanolproduktion bör insatserna inom delprogrammet inriktas huvudsakligen mot etanolframställning från cellulosaråvaror.

Pä nu nämnda områden har jag beräknat medel också för vissa sysiem-stiidier avseende strategi för flytande bränslen och optimal utformning av omvandlingsprocesser så att slutprodukternas fördelning svarar mot an­vändarnas behov. Jag har också räknat med vissa begränsade insatser avseende studier av och försök i s.k. kombinationsanläggningar som producerar en kombination av flytande bränslen, gas, värme etc. Jag har vidare räknat med att miljöfrågorna vid produktion av förädlade bränslen behandlas som en integrerad del av insatserna inom varje teknikområde.

Vidare har jag räknat med vissa grundläggande insatser för utveckling av svenskt kolkunnande. Vad gäller kolrening syftar insatserna till att ta fram underlag rörande främst avancerad kolreningsteknik för olika kolsorter.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet            501

Jag fömtsätter därvid att industrin svarar för huvuddelen av insatserna beträffande kolrening.

Insatserna på bränsleblandningar är av relativt kortsiktig karaktär. Jag bedömer att flera sådana bränslen, baserade både på kol och på inhemska energiråvaror, vid positiva resultat av utvecklingsarbetet bör kunna vara kommersiella vid mitten av 1980-talet.

Lagring, distribution och användning av olika syntetiska drivmedel har jag hänfört till programmet Energianvändning för transporter och samfärd­sel.

Förbränningsanläggningar

Delprogrammet Förbränningsanläggningar omfattar områdena ny för­bränningsteknik, miljöteknik, värmeteknik samt fillförlitlighet och effekti­vitetshöjning i första hand för tillämpningar i värme- och kraftvärmeverk för såväl inhemska bränslen som kol.

Osäkerheten i samband med användning av kol och i viss mån inhemska bränslen gäller i stor utsträckning miljöfrågorna. Miljöproblemen kan be­mästras på flera sätt, t. ex. genom kemisk rening av bränslet, miljövänlig förbränning eller rökgasrening. Förbränning i svävbädd kan av bl. a. mil­jöskäl bli ett intressant alternativ till konventionell förbränning.

Under innevarande programperiod bedrivs forsknings- och utvecklings­insatserna på kolområdet i stor utsträckning i internationellt samarbete inom lEA. Den svenska projektverksamheten har härvid i flera fall ingått som Sveriges bidrag i lEA-projekt.

DFE redovisar i sitt huvudförslag insatser på samtliga nämnda områden. Insatserna är dock i huvudsak koncentrerade till förbränningsteknik och miljöteknik. Miljöfrågorna tilldrar sig stort intresse bland remissinstanser­na. SNV anser att miljöfrågorna i samband med fastbränsleutnyttjande har stor aktualitet och att det därför är väsentligt att behovet av eventuella restriktioner fastläggs så snart som möjligt. Verket tillstyrker mot denna bakgrund satsningarna på miljöområdet.

Statsrådet Petri har förordat att en försiktig kolintroduktion skall äga rum i Sverige. Denna utökade kolanvändning förutsätter visst grundläg­gande kolkunnande. Det är därför väsentligt att betydande insatser av både grundforsknings- och produktionsinriktad karaktär görs på kol som ener­giråvara. Forsknings- och utvecklingsinsatserna inom området bör därför utökas jämfört med innevarande programperiod. Insatser rörande föräd­ling av kol samt uppbyggnad av kolkunnande har jag behandlat inom delprogrammet Bränsleförädling.

Jag anser att målet för delprogrammet bör vara att utveckla och pröva ny teknik sä att kol och inhemska bränslen kan utnyttjas i främst medel­stora och stora anläggningar på ett miljövänligt och energiekonomiskt sätt. Verksamheten bör vad gäller kol koncentreras till forsknings- och utveck­lingsinsatser rörande sådan för svenska förhållanden och svenska miljö­krav anpassad kolteknik som skulle kunna bli tillgänglig främst i tidsper-

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet            502

spektivet efter år 1990. Insatserna bör, särskilt vad gäller kol, även fort­sättningsvis genomföras i internationellt samarbete.

I min medelsberäkning har jag i huvudsak följt DFE;s huvudförslag, som jag anser ligga på en väl avvägd nivå i förhållande till den verksamhet som bedrivs utanför energiforskningsprogrammet. Ett betydande intresse finns inom industrin, kommuner m.fl. för en utökad användning av kol och inhemska bränslen. Jag förutsätter därför att verksamheten genomförs i samverkan med industrin och kommunala intressenter samt att en samord­ning sker med andra statliga insatser på området, främst inom projektet Kol-Hälsa-Miljö (KHM) och SNV.

Insatserna under perioden 1981/82-1983/84 bör inriktas främst på ny förbrännings- och miljöskyddsteknik.

Ny förbränningsteknik omfattar insatser på avancerad förbränning av både kol och inhemska bränslen, exempelvis i s. k. virvelbädd. Uppmärk­samhet bör ägnas miljöfrågor och teknik för att reducera miljöutsläppen. Härvid förutsätter jag att insatser avseende kväveoxider, polycykliskt or­ganiskt material (POM) samt kvicksilver och andra tungmetaller ges stort utrymme. Vidare räknar jag med att vissa insatser kan behöva göras inom det materialtekniska området.

Därutöver har jag beräknat vissa medel för grundläggande insatser för utveckling av svenskt förbränningskunnande. Vad gäller värmeteknik lik­som tillförlitlighet och effektivitetshöjande åtgärder i anslutning till produktionsanläggningar för el och värme har jag endast räknat med be­gränsade insatser. Erforderiig verksamhet på det sistnämnda området för­utsätter jag till viss del kan genomföras utanför energiforskningsprogram­met.

Huvuddelen av insatserna vad gäller värmelagring och värmedistribu­tion har jag hänfört till programmet Energianvändning i bebyggelse som jag nyss har behandlat. Inom programmet Energitillförsel bör dock systemstu­dier och viss teknikutveckling kunna bedrivas avseende sådan värmelag­ring och -distribution som dels underlättar ett utnyttjande av spillvärme, dels understödjer produktion i värme- och kraftvärmeverk.

Vitdenergi

Delprogrammet Vindenergi omfattar forsknings- och utvecklingsinsatser rörande främst större nätanslutna vindkraftaggregat samt därtill ankny­tande försöksverksamhet.

Ett antal stora (2-3 MW) horisontalaxlade prototyper till vindkraftverk är nu under uppförande eller planeras i länder som Förenta staterna, Förbundsrepubliken Tyskland, Danmark och Sverige. Intresse finns även i andra länder med gynnsamma lokala förutsättningar. DFE konstaterar att kostnadsuppskattningarna för produktion av elenergi från vindkraftverk varierar men att vindkraften på det hela taget bedöms kunna bli konkur­renskraftig. Om utvärderingen av vindkraftprototyperna i Sverige och utomlands utfaller positivt kan enligt DFE en introduktion i Sverige börja efter år 1985.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      503

Under innevarande programperiod genomförs inom energiforsknings­programmet forsknings- och utvecklingsinsatser som syftar dels till uppfö­rande och senare utvärdering av två stora vindkraftprototyper, dels till kunskapsuppbyggnad på olika delområden.

DFE:s huvudförslag innefattar fullföljande av uppbyggnaden och drift­försöken med de två fullskaleprototyperna enligt nu gällande planer. Dess­utom ingår vissa insatser på systemstudier, vindprospektering, alternativa utformningar m. m. Reaktionen bland remissinstanserna beträffande för­slagen till vindkraftssatsningar är blandad. Flertalet anser det viktigt att det påbörjade vindenergiprogrammet fullföljs. Visst tvivel på vindenergins betydelse framförs av Sveriges civilingenjörsförbund och Svenska elverks­föreningen, som anser att det tekniska kunnandet till stora delar bör förvärvas utomlands.

Målet för insatserna inom delprogrammet bör enligt min mening alltjämt (jfr prop. 1978/79: 115 s. 284) vara att till år 1985 ta fram erforderiigt underlag för vidare bedömningar rörande vindkraften. Jag anser att detta mål bör kunna uppfyllas inom ramen för DFE:s förslag på den lägre nivån. Den ekonomiska uppbindningen för de två prototyperna och därmed sam­manhängande studier av vindförhållanden, kraftsystemintegrering m. m. är betydande och jag anser att insatserna i huvudsak bör koncentreras till dessa. Kostnaderna härför faller till sin huvuddel på de två första åren av programperioden. Jag har härutöver räknat med utrymme för viss begrän­sad kunskapsuppbyggnad avseende alternativa utformningar.

Jag räknar med att verksamheten inom delprogrammet även i fortsätt­ningen bedrivs i nära kontakt med den internationella utvecklingen på detta område.

Uppläggningen av vindkraftprogrammet innebär att de företag som arbe­tar med konstruktion och tillverkning av de två prototyperna inte kommer att kunna sysselsätta all engagerad personal med verksamhet inom vind­energiprogrammet under perioden 1982-1984, då prototyperna skall ut­värderas. Detta kan självfallet innebära vissa problem för de berörda företagen. I sammanhanget bör dock nämnas att vissa exportorder avseen­de svensk vindkraftteknologi redan har erhållits och att ytterligare order kan bli aktuella. Jag betraktar detta som en från industripolitisk synpunkt intressant utveckling.

NE har föreslagit att möjligheten att med medel utanför energiforsk­ningsprogrammet finansiera uppförande av någon eller några grupper om 3-5 vindkraftaggregat bör prövas. Detta skulle kunna ge ett bättre erfaren­hetsunderlag att grunda beslut om vidare införande på. NE har i en särskild skrivelse redovisat ett förslag till hur en industriell vindkraftsatsning skulle kunna utformas för att upprätthålla kompetensen hos tillverkande företag i väntan på utvärderingen av prototypaggregaten. Enligt förslaget skulle kraftproducenterna redan nu åta sig att påbörja projektering och lokalise­ringsförberedelser för en eller flera demonstrationsgmpper, varvid den

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      504

utmstningstillverkande industrin, om vissa garantier ges, skulle kunna påbörja förberedelser och offertarbete på dessa grupper.

NE:s skrivelse har remissbehandlats. Statsrådet Petri har i avsnitt 9.8 närmare redogjort för remissutfallet. Av de berörda kraftföretagen av­styrker vattenfallsverket att en upphandling av en demonstrationsgrupp påbörjas redan år 1982. Sydkraft AB anser att sä snart beslutsunderiag med rimlig grad av säkerhet föreligger, beställning av ett antal aggregat för driftsättning snarast möjligt bör kunna övervägas. Båda kraftföretagen anser att bl. a. de tvä prototyperna bör utvärderas innan nya beställningar görs. Båda företagen avser dock att utföra lokaliseringsstudier och förpro­jektering av gmpper av vindkraftverk samt studier av vindkraftens sam­spel med kraftsystemet.

Jag avser all inom kort la upp överläggningar med kraftförelagen, den utrustningstillverkande industrin samt berörda myndigheter om industrins fortsatta engagemang i utvecklingen inom vindkraftområdet.

Teknikbevakning

Delprogrammet Teknikbevakning omfattar olika slag av insatser inom energitekniska tilllämpningsområden som kan få betydelse på i huvudsak lång sikt såsom solkraft (solceller, solkraftverk m. m.), akvatisk energi, geotermisk energi, avancerade processer, energibärare och energilagring samt ny kärnteknik. Kompetensuppehållande bevakning inom dessa områ­den sker under innevarande treårsperiod inom delprogrammet Avancerad-energiteknik.

DFE;s huvudförslag omfattar fortsatta insatser pä samtliga dessa områ­den, varvid solkraft och avancerade processer föreslås få det största utrymmet. Några remissinstanser framför tvivel rörande vissa energikäl­lors - bl. a. solkraft och vågenergi - möjligheter att ge något betydelse­fullt tillskott till energiförsörjningen. Andra anser det vara väl motiverat med leknikbevakande studier med långsiktig inriktning och förordar alt utvecklingen sker i internationellt samarbete.

För egen del anser jag att Sverige bör följa utvecklingen av långsiktiga alternativ, som vid framgångsrika resultat kan bidra till energiförsörj­ningen kring kommande sekelskifte. Verksamhet som är av så långsiktig betydelse kan inte påräkna någon störte utvecklingsinsats från industrins egen sida, varför ett statligt stöd är motiverat. Målet bör vara att bedriva en ändamålsenlig kompetensutvecklande bevakning av sådan teknisk ut­veckling som kan bli av väsentlig betydelse på lång sikt för den svenska energiförsörjningen. Detta kan t. ex. ske genom att kompetenta svenska forskare och tekniker ges möjlighet att följa eller delta i internationellt bedrivet utvecklingsarbete.

Inriktningen av verksamheten inom de olika områdena bör följa DFE;s huvudförslag. I min medelsberäkning ansluter jag mig till detta sånär som på en föreslagen reservpost för ökad insats på något område. När det gäller eventuella ofömtsedda medelsbehov för större försöksprojekt m.m. hän-

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       505

visar jag till vad jag har angivit om en t. v. ofördelad reserv till regeringens förfogande.

Vad gäller akvatisk energi räknar jag således med att insatserna på vågenergi inriktas mot att till slutet av år 1981 ha utvärderat den hittillsva­rande verksamheten. Därefter har jag beräknat medel endast för insatser på bevakningsnivå. Om någon vidareutveckling av vågkraftverk skulle bli aktuell får i första hand en omprioritering inom delprogrammet göras. Området akvatisk energi kan också inrymma vissa insatser avseende s. k. saltgradientenergi.

Solkraft utgör i DFE:s förslag det största området. Jag räknar med dels fortsatt deltagande i ett lEA-projekt med två termiska solkraftverk i Spa­nien, dels bevakning och utvärdering av den internationella utvecklingen på solceller samt anpassning till för Sverige intressanta tillämpningar och systemutformningar. Insatser rörande solvärme har jag behandlat inom programmet Energianvändning i bebyggelse.

Hittills genomfört utvecklingsarbete inom området geotermisk energi visar att fömtsättningar finns för utvinning av värme ur geotermalvatten i Skånes sedimentära berglager. Uppförande av en eventuell försöksan­läggning för sådan utvinning får, anser jag, finansieras utanför energiforsk­ningsprogrammet. Jag räknar med att insatserna inom delprogrammet är av bevakande karaktär och främst avser värmeutvinning ur varm berg­grund och kross- och sprickzoner, som enligt DFE bedöms ha en intres­sant potential på vissa platser.

Insatserna på avancerade processer omfattar avancerad teknik, t. ex. bränsleceller, s. k. termojonisk omvandling etc, för att höja effektiviteten vid produktion av el och värme från bränslen. Inom området energibärare och energilagring studeras sådana lagringsbara energibärare, främst väte, som inte behandlas inom andra delprogram.

Insatserna inom området ny kärnteknik bör liksom under innevarande treårsperiod genomföras främst i syfte att följa den internationella utveck­lingen inom området som underlag för bl. a. Sveriges internationella enga­gemang i nedmstnings- och säkerhetsfrågor. Jag har därvid räknat med vissa insatser rörande nya kärnreaktorer, nya bränslecykler samt effekti­vare urananvändning.

Tillförselsystem

Till delprogrammet Tillförselsystem hänför jag studier som avser hela energitillförselområdet eller som faller utanför andra delprogram inom programmet Energitillförsel. Denna typ av studier stöds redan nu av NE.

DFE har i sitt huvudförslag räknat med insatser dels på tekniska och ekonomiska systemaspekter, dels avseende faktorer som hindrar eller un­derlättar etablering av nya energimarknader och införande av ny energi­teknik, dels på regionala systemstudier. I förslaget har utrymme även beräknats för framtagning av planeringsunderlag för prioritering mellan delområden och utvecklingslinjer inför nästkommande treårsperiod 1984/ 85-1986/87.1 DFE:s förslag på den lägre nivån koncentreras insatserna till de viktigaste studierna avseende tekniska och ekonomiska systemaspekter och uppbyggnad av nya energimarknader saml planeringsunderlag för prioritering inom programmet. Systemstudier och övergripande studier har fått stöd bland remissinstanserna.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       506

För egen del anser jag det väsentligt att bl. a. en kontinuerlig utvärdering och planering genomförs i syfte att på bästa sätt utnyttja de filldelade medlen inom programmet Energitillförsel. Målet för delprogrammet bör vara att genomföra studier som rör samspelet mellan olika tillförselsätt samt att ta fram planeringsunderlag för inriktningen av insatserna inom programmet. Uppmärksamhet bör ägnas åt olika systemsamband vid pro­duktion och omvandling av olika energibärare.

Insatserna under treårsperioden 1981/82—1983/84 bör koncentreras på de tekniska och ekonomiska systemaspekterna liksom framtagning av underlag för planering av insatserna inom programmet samt på vissa över­gripande frågor av betydelse för programmet. Jag utgår därvid från all NE i sin planering så långt som möjligt utnyttjar material från myndigheter och utredningar som har ansvaret för bl. a. introduktionsfrågor inom energitill­förselområdet. Vissa begränsade studieinsatser vad gäller nya energimark­nader bör också kunna ingå.

Fusionsenergi

Praktiskt taget alla insatser av betydelse vad gäller utveckling av teknik för utnyttjande av fusionsenergi görs inom fyra stora utvecklingsprogram i Förenta staterna, Sovjetunionen, Japan och Västeuropa. Satsningarna mo­tiveras av de stora energiförsörjningsbidrag som fusionsenergin kan kom­ma att ge i framtiden. Under de senaste åren har fusionsforskningen gjort viktiga framsteg, men ännu återstår många problem att lösa innan en kraftproducerande fusionsreaktor kan förverkligas. En demonstrationsan­läggning torde kunna komma till stånd först omkring år 2000.

Riksdagen godkände år 1976 (prop. 1975/76:86, NU 1975/76:29, rskr 1975/76; 172) ett avtal om fusionsforskningssamarbete mellan Sverige och den europeiska atomenergigemenskapen (Euratom). Sverige deltar också sedan är 1978 inom ramen för detta avtal och på samma villkor som EG-länderna i det s.k. JET-projektet. Detta projekt avser uppförande av en gemensam anläggning av s. k. Tokamaktyp och är Euratomsamarbetets största enskilda projekt.

I DFE:s huvudförslag bibehålls fusionsforskningen och Euratomsamar-betet inom energiforskningsprogrammet. I förslaget på den lägre nivån utgår däremot dessa satsningar. Med hänsyn till fusionsforskningspro­grammets särskilda karaktär bör enligt DFE frågan om svenskt engage­mang på sikt prövas i ett vidare perspektiv än energiforskningsprogram­met. Flertalet remissinstanser som yttrat sig stöder ett bibehållande av fusionsforskningen enligt DFE:s huvudförslag.

För egen del anser jag att Sverige även fortsättningsvis bör delta i Euratomsamarbetet och att fusionsforskningen därvid bör ingå i energi­forskningsprogrammet. Utvecklingen av fusionsenergi är en uppgift av mycket stora dimensioner. För alt ett litet land som Sverige på ett me­ningsfullt sätt skall kunna delta i det målinriktade utvecklingsarbetet är det nödvändigt all det sker i internationellt samarbete. Svenska forskare har

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       507

skaffat sig god kompetens och goda internationella relationer inom områ­det. Sverige bör i den situationen som ett led i en internationell arbetsför­delning ta ett medansvar för utvecklingen inom ett område som internatio­nellt bedöms som mycket betydelsefullt för den långsiktiga energiförsörj­ningen. Målet bör mot den bakgrunden vara att utforma den svenska verksamheten så att den utgör ett effektivt bidrag till och ger erforderlig insikt i Euratomprogrammet.

Uppskattningen av kostnaderna för Sveriges bidrag till Euratomsam­arbetet under treårsperioden 1981/82—1983/84 är behäftad med osäkerhet. Såvitt nu kan bedömas erfordras för detta och för bibehållen omfattning av den svenska verksamheten inom huvudprogrammet totalt 90 milj. kr. för treårsperioden 1981/82-1983/84. Härutöver har under nionde huvudtitelns anslag Naturvetenskapliga forskningsrådet föreslagits vissa medel för svensk fusionsforskning.-Denna andel har chefen för utbildningsdeparte­mentet beräknat till 4,8 milj. kr. för budgetåret 1981/82 (jfr prop. 1980/ 81; 100 bil. 12 s. 583).

15.2.3.10 Allmänna energisystemstudier

Programmet omfattar forskning och studier som analyserar energipoliti­kens möjligheter och begränsningar och sätter in forsknings- och utveck­lingsinsatserna inom energiområdet i ett energipolitiskt sammanhang. Verksamheten inom programmet sker inom en vidare ram än system­studier inom de program jag tidigare har behandlat genom att den bl. a. behandlar problem och fenomen som berör mer än ett av dessa program.

Enligt DFE kan urskiljas två huvudgrupper av problem som Allmänna energisystemstudier har till uppgift att belysa, nämligen dels inre och yttre förutsättningar för energisystemets utveckling, dels medel för att påverka denna utveckling. Under de drygt fem år som verksamheten inom pro­grammet hittills har pågått har en förhållandevis omfattande verksamhet inom dessa områden satts igång. Inom det förstnämnda området pågår bl. a. energiframtidsstudier, forskning om långsiktiga omställnings­problem, det s. k. kris- och anpassningsprojektet, medverkan i systemana­lysarbetet inom det internationella energioganet, lEA, utveckling av kvan­titativa metoder för studier av energiförsörjning och av energihushållning samt studier av internationella energimarknader. Inom det andra området är insatserna f. n. mer blygsamma och inriktade pä bl. a. forskning rörande beslutsprocesserna och de institutionella förhållandena samt ekonomiska styrmedel.

DFE;s huvudförslag omfattar insatser inom de båda områdena utveck­lingsförutsättningar, dvs. forskning om inre och yttre förutsättningar för energisystemets utveckling och förändringsmedel, dvs. forskning om me­del för att påverka energisystemets utveckling. Verksamheten föreslås dessutom dels innefatta ett större sammanhållet projekt, av DFE benämnt moderprojekt, för analys av kunskapsbehov samt sammanställning, syste-

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           508

matisering och spridning av resultat av verksamheten inom programmet, dels ge visst utrymme {or forskarinitierade projekt.

Remissinstanserna ger uttryck för allmänt stöd för insatser inom pro­grammet och förordar i flera fall ökade satsningar. Bl. a. statens institut för byggnadsforskning och Sveriges civilingenjörsförbund anser att verksam­heten bör inriktas på sektorövergripande, långsiktiga frågeställningar och på att ta fram underlag för olika energipolitiska avvägningar. Försvarets forskningsanstalt ser den särskilda sammanhållande funktionen, det s.k. moderprojektet, som mycket värdefull. Statens institut för byggnads­forskning anser vidare att insatserna bör inriktas på sektorövergripande och långsikfiga frågeställningar men finner DFE:s resonemang om pro­grammets mål och inriktning ofullständiga. Institutet framhåller att det finns en risk att resultaten från studierna kommer att väga lätt i förhållande till resultat från övriga program med påföljd att helhetsgreppet om energi­politiken inte blir tillräckligt starkt.

För egen del anser jag att forskning och studier inriktade pä att förbättra insikterna om energipolitikens möjligheter och begränsningar och på att bredda kunskapsunderlaget för inriktningen av energiforskningsinsatserna är en betydelsefull del av energiforskningsprogrammet. Programmets mål bör således vara att förbättra kunskapsgrunden för energipolitiska beslut. Verksamheten under treårsperioden 1981/82-1983/84 bör innefatta de de­lar som DFE har föreslagit men i högre grad koncentreras på att samman­ställa studier rörande energisystemets långsiktiga utvecklingsmöjligheter och göra resultaten tillgängliga för beslutsfattarna m.fl. Särskild vikt bör härvid läggas vid det nämnda moderprojektet och den systemanalys som numera bedrivs i anslutning till ett särskilt samarbetsprojekt inom lEA.

Jag räknar med att medelsbehovet för denna verksamhet är större än under innevarande treårsperiod och beräknar, mot bakgrund av DFE:s förslag, för treårsperioden 1981/82-1983/84 25 milj. kr. Jag har härvid räknat med att verksamheten inom programmet kompletterar och nära samordnas med dels liknande arbeten inom övriga program, dels verksam­het som bedrivs utanför energiforskningprogrammet vid myndigheter och organisationer m. m.

Jag vill erinra om att programmet väsentligen har två skilda uppgifter. En betydande del av verksamheten är således inriktad på att bidra till att förse främst politiker, myndigheter med ansvar inom energiområdet, före­tag m.fl. med allsidigt kunskaps- och beslutsunderiag för såväl övergri­pande planering som verkställande uppgifter. Andra delar av programmet avser främst allmänt energipolifisk och mer långsiktig kunskaps- och kom­petensuppbyggnad, stöd ät kritisk och obunden utvärderande forskning m. m. Vad jag nu har anfört innebär att båda slagen av insatser bör ha en given plats i en nationell energiforskningssatsning. I anslutning till att ansvaret för programmet, vilket jag strax (avsnitt 15.2.5) återkommer till, förs över till det särskilda organ för långsiktiga och övergripande energi­forskningsfrågor som statsrådet Petri har förordat skall inrättas, kan det

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      509

finnas skäl att se över programmets inriktning mot bakgrund av det nya organets uppgifter.

15.2.3.11 Energirelaterad grundforskning

Programmet omfattar sådan grundforskning som har direkt anknytning till energiområdet, men som ej stöds inom ramen för övriga program. Medlen inom programmet har under innevarande treårsperiod fördelats av NFR och STU samt anvisats direkt till Studsvik Energiteknik AB.

Kännetecknande för grundforskning med nya inriktningar är bl. a. den långa tid det tar att bygga upp kompetens inom ett visst område. Verksam­heten inom programmet är fortfarande till viss del i sitt inledningsskede och kontinuitet i forskningsarbetet är därför angelägen.

DFE redovisar förslag till insatsprogram för NFR, STU och Studsvik Energiteknik AB. En fördelning av forskningsorganens egna förslag till insatser har härvid gjorts av DFE i syfte att undvika dubbelarbete.

DFE;s förslag innebär att NFR huvudsakligen inriktar insatserna på områdena miljöeffekter av olika energiformer, elektrokemi, grundforsk­ning i samband med energiutvinning ur biomassa, enzym- och cellteknik samt ytfysik och katalys.

STU bör enligt DFE stödja grundläggande ytfysikaliska och ytkemiska studier, grundläggande förbränningsteknisk forskning, grundläggande stu­dier av selektiv Ijusabsorbtion och ljustransmission, studier av ytkatalyse-rade kemiska reaktioner samt grundläggande studier syftande till ny sepa­rationsteknik.

Verksamheten vid Studsvik Energiteknik AB inriktas i DFE:s förslag på olika energiproduktionsmetoders hälso- och miljöproblem samt emissions­mätningsmetodik, kemiska metoder för energilagring och energiomvand­ling, solenergiforskning, effekter av erosion på materials makro- och mik­rostruktur samt reaktionskinetik i förbränningssystem.

Inga invändningar har rests mot förslaget bland remissinstanserna. Be­hovet av långsiktig forskning som komplement till den mer tillämpade betonas i flera fall. Några remissinstanser ifrågasätter dock motiven för att filldela Studsvik Energiteknik AB särskilda medel för ändamålet. Jag åter­kommer i avsnitt 15.3 till verksamheten vid Studsvik Energiteknik AB.

Den energirelaterade grundforskningen kan liksom resultat från bl. a. delprogrammet Teknikbevakning inom programmet Energitillförsel bidra till att öppna på lång sikt lovande utvecklingsmöjligheter. Någon nämn­värd satsning på denna typ av verksamhet görs f.n. inte utanför energi­forskningsprogrammet och tillräckliga långsiktiga icke-statliga satsningar kan knappast väntas i framtiden. Mot denna bakgrund bör verksamheten även fortsättningsvis ges ett stort utrymme inom energiforskningsprogram­met.

Målet bör vara att stödja naturvetenskaplig och teknisk grundforskning av högt vetenskapligt värde inom vissa prioriterade områden av stor rele­vans för den långsiktiga energiforskningen. Insatserna bör sikta till en

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      510

långsiktig, vetenskaplig kunskaps- och kompetensuppbyggnad samt där­igenom i viss män stöd till forskarutbildningen inom energiområdet. Det är härvid väsentligt att skapa förutsättningar för skickliga forskare till utveck­lingsmöjligheter och internationellt kunskapsutbyte. Kunskapsuppbyggna­den inom högskolan återkommer jag till i det följande. Programmet utgör ett komplement till övriga program inom huvudprogrammet samt till NFR:s och STU:s verksamhet utanför energiforskningsprogrammel. Re­surstilldelningen till Studsvik Energiteknik AB utgör ett stöd till den grundforskning som bolaget bedriver som bas för sin övriga verksamhet.

Jag beräknar, som framgår av följande sammanställning, medelsbehovet för programmet till 50 milj. kr. för treårsperioden 1981/82-1983/84. Jag har därvid beaktat att medel från programmet kan komma att erfordras också för förstärkning av högskolornas basresurser inom energitekniska ämnes­områden. Behovet härav har jag preliminärt beräknat till 4 milj. kr. för treårsperioden. Med hänsyn till att bättre underlag rörande detta behov torde komma att föreligga först under nästa budgetär räknar jag med att medlen kan tas i anspråk först under budgetåren 1982/83 och 1983/84. Jag återkommer strax (avsnitt 15.2.4.1) härtill. 1 denna fräga har jag samrått med chefen för utbildningsdepartementet. Det bör ankomma pä regeringen att meddela erforderiiga föreskrifter rörande fördelning av medel inom programmet.

1981/82              1981/82

1983/84

Energirelaterad grundforskning   15                      50

varav

NFR                                                                   24

STU                                                                   10,5

Studsvik Energiteknik AB                                     11,5

Förstärkning av högskolornas basre­
surser inom energitekniska ämnesområ­
den                                                                   4

Då insatserna inom detta program till sin karaktär bör vara mindre starkt målstyrda än inom de övriga programmen, finner jag ingen anledning att i detalj gå in pä inriktningen av verksamheten hos de olika organ, genom vilka medel fördelas och utnyttjas inom programmet. Jag förutsätter emel­lertid att verksamheten drivs i nära samråd med övriga programorgan på sådana områden, exempelvis förbränningsområdet, där liknande insatser görs inom andra program.

15.2.3.12 Internationellt samarbete m. m.

Det internationella samarbetet pä energiforskningsområdet är livaktigt.

Samarbetet inom det internationella energiorganet, lEA, härtill syfte att bl. a. möjliggöra en ändamålsenlig internationell arbetsfördelning i det omfattande forsknings- och utvecklingsarbetet på energiområdet. Hittills­varande erfarenheter av samarbetet har givit vid handen att vi genom ett

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet            511

aktivt deltagande har kunnat bredda basen för forsknings- och utvecklings­verksamheten inom landet och för våra egna energipolitiska bedömningar. Av den årsrapport (Annual report on Energy Research, Development and Demonstration, AcUvities of the lEA 1979- 1980, OECD, Paris 1980) över energiforskningssamarbetet inom lEA som nyligen har publicerats framgår att Sverige deltar i organiserat samarbete pä så gott som samtliga de områden där vi bedriver en egen nationell verksamhet. Inom flera av dessa samarbetsomräden deltar svenska organ eller myndigheter som ledande och verkställande organ (operating agents). Inom ytteriigare ett stort antal områden befinner sig nya samarbetsprojekt på olika stadier av förberedel­ser.

Jag avstår från att här lämna någon närmare redogörelse för samarbetet inom lEA och hänvisar i stället till dels nämnda rapport, dels de redogö­relser för uppläggningen av forskningssamarbetet inom lEA och princi­perna för det svenska deltagandet som tidigare har lämnats (jfr bl. a. prop. 1976/77:100 bil. 17 s. 158 och prop. 1977/78:110 s. 92).

Viktiga element i samarbetet inom lEA är, utöver samarbetsprojekten, främjandet av väl avvägda nationella energiforskningsprogram genom re-gelbunda granskningar av medlemsländernas energiforskningssatsningar samt utvecklingen av en gemensam gmppstrategi för forskning, utveckling och demonstration inom energiområdet. En gemensam gruppstrategi har publicerats och i maj 1980 antagits av energiministrarna inom IEA:s med­lemsländer som en allmän vägledning vid dimensionering och prioritering av de nationella energiforskningssatsningarna. Jag har i det föregående berört detta närmare och även vilken betydelse strategin har haft för mina överväganden rörande avvägningarna inom det svenska energiforsknings­programmet. Jag räknar med att samarbetet inom lEA kring systemanalys rörande energiteknik, som efter publiceringen av gruppstrategin genom­förs i form av ett särskilt samarbetsprojekt, kommer att fortsätta att ge underlag för inriktning och avvägning av våra energiforskningssatsningar.

Sveriges samarbete med den europeiska atomenergigemenskapen (Eur­atom) har jag berört vid min behandling av verksamheten inom delpro­grammet Fusionsenergi (avsnitt 15.2.3.9).

Vad gäller det nordiska energiforskningssamarbetet utanför kärnener­giområdet vill jag utöver vad jag nyss redovisade nämna följande. Diskus­sioner har under de senaste åren i olika sammanhang förts om lämplig form för samarbete mellan främst programansvariga organ. Frågan har behand­lats bl. a. inom den nordiska ämbetsmannakommittén för industri- och energipolitik. Under år 1980 har hämtöver, på initiativ av de nordiska energiministrarna, satts i gång ett program för ökat nordiskt samarbete inom energiområdet. Inom energiforskningsområdet diskuteras således f. n. bl. a. målsättning och former för närmare samarbete avseende energi­systemanalys samt nya och förnybara energikällor. En serie samnordiska seminarier kring ett antal för samordningen av forskningsprogrammet vä-

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet            512

sentliga områden har under år 1980 påbörjats med ett symposium i mars månad i Stockholm om energisystemanalys.

Bilateralt samarbete kompletterar på vissa områden det internationella samarbetet. Under programperioden har sålunda ett visst samarbete eta­blerats med bl. a. Förenta staterna. Frankrike, Kanada och Förbundsrepu­bliken Tyskland. Även inom Norden bedrivs visst, huvudsakligen infor­mellt, bilateralt samarbete för samordning av insatserna inom olika delar av energiforskningsprogrammet.

Till vad jag nu har anfört om det internationella energiforskningssamar­betet vill jag lägga följande.

Att utnyttja det internationella kunskapsutbytet är en naturlig del i ett program med energiforskningsprogrammets karaktär. Verksamheten inom landet bör därvid inriktas främst pä sådana områden där utländska erfaren­heter inte kan utnyttjas, där det krävs nationella insatser för att en viss teknik skall kunna utnyttjas eller där de svenska förutsättningarna är gynnsamma och strävan efter en effektiv internationell arbetsfördelning motiverar svenska insatser. Utgångspunkten för bedömning av i vilken utsträckning och i vilka former Sverige bör delta i internationellt energi­forskningssamarbete bör, liksom under innevarande programperiod, vara en strävan att uppnå en effektiv internationell arbetsfördelning som är förenlig med målen för det svenska energiforskningsprogrammet.

DFE har i sin anslagsframställning för budgetåret 1981/82 aviserat en utvärdering av det internationella energiforskningssamarbetets betydelse för Sverige. Jag ser positivt på detta initiativ och räknar med att det kommer att kunna ge underlag för överväganden rörande inriktningen av det fortsatta internationella samarbetet.

DFE behandlar också energiforskningssamarhete med utvecklings­länder. Det bör enligt DFE, i den mån det uppfyller kravet all vara till nytta för bägge parter, i princip kunna behandlas som normalt internatio­nellt forsknings- och utvecklingssamarbete i enlighet med vad jag nyss har redovisat. DFE framhåller därutöver att energiforskningsprogrammet och de personer som utför forsknings- och utvecklingsinsatser inom program­met utgör en resursbas för samverkan med utvecklingsländer och alt biståndsorganen, med stöd av de programansvariga organen inom energi­forskningsprogrammet, aktivt bör bevaka möjligheterna till samarbete på energiforskningsområdet med utvecklingsländer. I vissa situationer bör enligt DFE förutsättningarna för detta vara gynnsamma. Energiforsknings­organen har härvidlag en uppgift att sammanställa och förmedla informa­tion om den svenska resursbasen och innehållet i energiforskningspro­grammel.

I sammanhanget vill jag även erinra om alt styrelsen för internationell utveckling, SIDA, i januari 1980 har utgivit särskilda riktlinjer för energi­bistånd. I SIDA:s riktlinjer framhålls att energiplanering, ny och förnybar energi samt kol, olja och gas är områden där aktiva insatser, med hänsyn

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet            513

till den svenska resursbasen, bedöms vara möjliga. Ett ökat behov av samarbete och samråd med bl. a. statliga organ inom Sverige förutses därvid.

Sverige har vid flera tillfällen i olika internationella sammanhang fram­hållit industriländernas ansvar för att medverka till en lösning av utveck­lingsländernas energiförsörjningsproblem. I det energiforskningsprogram som jag förordar ingår forskning kring alternativa energikällor och teknik som bör kunna anpassas till dessa länders speciella behov och fömtsätt­ningar. Det är enligt min uppfattning därför angeläget att de betydande forskningsinsatserna inom energiområdet kan utnyttjas även för att i sam­arbete med utvecklingsländer medverka till en lösning på dessa länders långsiktiga energiproblem. Bl. a. de principer och överväganden som har redovisats av DFE bör därvid kunna vara vägledande. I den t. v. oförde­lade reserv fill regeringens förfogande som jag har avsatt har jag beräknat medel för vissa mindre samarbetsinsatser utöver vad som ingår i de skilda programmen och delprogrammen.

15.2.3.13 Sammanfattning

Av mig beräknade medel för forskning och utveckling m. m. inom ener­giområdet under budgetåren 1981/82-1983/84 framgår sammanfattningsvis av följande sammanställning (milj. kr.).

1981/82        1981/82-

1983/84

Huvudprogram Energiforskning

Energianvändning i industriella

processer m. m.                           50                           171

varav

Trä, massa och papper                                65

Järn och stål                                                61

Kemi- och livsmedelsindustri m. m.              21

Jordbruk och trädgårdsnäringar                  11

Samhällets varuflöden                                 13

Energianvändning för transporter och

samfärdsel                                   23                             70

varav

Åtgärder i transportsystemet                      10

Användning av alternativa drivmedel          40

Alternativa drivsystem m. m.                       20

Energianvändning för bebyggelse 75                           256
varav

Solvärmeleknik                                            37

Värmepumpar                                              56

Värmeiagring                                               92

Värmedistribulion                                        34

System- och genomförandefrågor               20

Effektivare energianvändning                     17

34    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 90

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1    Industridepartementet

514

 

1981/82

1981/82-

 

1983/84

Energitillförsel                                                     200

700

varav

 

Skogsbränslen-Torv

125

Energiodling

95

Bränsleförädiing

117

Förbränningsanläggningar

60

Vindenergi

150

Teknikbevakning

50

Tillförselsystem

13

Fusionsenergi

90

Allmänna energisyslemsludier                               7

25

Energirelaterad grundforskning                           15

50

varav

 

NFR

24

STU

10.5

Studsvik Energiteknik AB

11,5

Förstärkning    av    högskolornas    basresurser

 

inom energitekniska ämnesområden

4

Reserv för senare fördelning                                25.4

113

Samordning m.m. av huvudprogrammet             4,6

15

Summa för huvudprogrammet                           400

1400

15.2.4 Energiforskningen på längre sikt

15.2.4.1  Kunskapsuppbyggnad inom högskolan m. m.

De forsknings- och utvecklingsinsatser som jag nu har förordat kommer att ställa krav på medverkan från högskolornas, och dä främst de tekniska fakulteternas, sida. Industriföretag, kommuner m.fl. kommer att i ökad omfattning behöva repliera på högskolans basresurser och kommer i sin verksamhet att efterfråga bl. a. tekniker och naturvetare som har fått sin utbildning inom högskolan. Dessa anspråk har blivit svårare att möta från högskolans sida allteftersom samhällets insatser på målinriktad forskning och utveckling har ökat i omfattning och den tekniska omställningen .av energisystemet har tagit fart. Detta framgår klart av bl. a. flera remissytt­randen över DFE:s förslag.

Dessa frågor berörs rjckså av utredaren av myndighetsorganisationen inom energiområdet i betänkandet (Ds I 1980: 16). De statliga energimyn­digheterna - arbetsfördelning och samverkan. Han framhåller bl. a. all staten har huvudansvaret för att tillgången på kvalificerade forskare inom energiområdet ökar i relativt snabb takt. Det är enligt utredaren därför angeläget att bl. a. de programansvariga organen inom energiforsknings-programmet noga följer utvecklingen i fråga om tillgång och efterfrågan på högt kvalificerade forskare och uppmuntrar universitet och högskolor till ökad forskarutbildning. Flera remissinstanser tar upp denna fråga och instämmer i utredarens synpunkter. Särskilt betonas behovet av forskar­tjänster och anställningstrygghet för forskare samt sektorsansvariga myn­digheters uppgift att bl. a. förse statsmakterna med erforderligt beslutsun­deriag i dessa frågor.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      515

DFE behandlar dessa frågor endast översiktligt men anmäler sin avsikt att initiera en närmare studie av frågorna i samarbete med bl. a. UHÄ. DFE anger vidare i anslagsframställningen för sin egen verksamhet under hudgetåret 1981/82 att delegationen räknar med att behöva initiera en analys av framtida krav pä inhemsk kompetens inom energiområdet med hänsyn till internationella samarbetsmöjligheter och konkurtensförhållan-den. DFE motiverar detta med att de inhemska kunskaperna och kompe­tensen är en avgörande faktor vid bedömning av på vilket sätt introduktion av ny energiteknik kan ske.

För egen del vill jag understyka att en viktig förutsättning för att de satsningar inom olika områden som jag nyss har förordat i längden skall bli effektiva är att kunskaps- och kompetensbasen inom främst landets hög­skolor tas tillvara och vidareutvecklas med hänsyn härtill. För detta krävs en samordnad planering och anslagstilldelning för energiforskningspro­grammet ä den ena sidan och forskning och utbildning inom främst de matematisk-natiirvetenskapliga och tekniska fakulteterna samt sektorn för utbildning för tekniska yrken inom högskolan å den andra. De betydande projektinriklade insatser som görs inom bl. a. programmen Allmänna energisystemstudier och Energirelaterad grundforskning utgör härvidlag ett bidrag till den allmänna kunskapsuppbyggnaden vid våra högskolor. Jag räknar emellertid med att åtgärder härutöver, inom tilldelade ramar, kan vara befogade för att säkerställa den långsiktiga kompetens- och kunskapsuppbyggnaden inom det energitekniska området. Jag har nyss (avsnitt 15.2.3.11) redovisat att jag preliminärt har beräknat vissa medel härför inom energiforskningsprogrammet. Det är angeläget att fördelning av medel för ändamålet kan grundas på ett väl genomarbetat underlag. Jag avser därför inom kort föreslå regeringen att uppdra åt DFE att i samarbete med UHÄ närmare undersöka behovet av åtgärder med det angivna syftet. Jag anser, efter samråd med chefen för jordbruksdepartementet, att under­sökningen skall utföras i samarbete även med Sveriges lantbruksuniversi­tet, som planerar och bedriver omfattande forskning inom energiområdet. Chefen för utbildningsdepartementet tog i prop. 1978/79:119 om vissa frågor rörande forskning och forskamtbildning upp frågan om övergri­pande forskningsplanering och angav att han avsåg att närmare belysa denna i en forskningspolitisk proposition som han ämnar föreslå regering­en att förelägga riksdagen våren 1982. Resultatet av undersökningen bör vara färdigt vid en sådan tidpunkt att det kan redovisas bl. a. i samband med sistnämnda proposition. I dessa frågor har jag samrått med chefen för utbildningsdepartementet.

Den tidsbegränsade karaktären hos flertalet projekt inom energiforsk­ningsprogrammet har framhållits som en faktor som försvårar kontinuitet i forskningsarbetet och ett långsiktigt engagemang av kompetenta forskare. Jag vill emellertid erinra om att målen för många av programmen och delprogrammen i realiteten förutsätter mångåriga insatser från forskarnas sida liksom en viss kontinuitet i samhällets stöd till forskningen. Dessutom

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           516

bör framhållas att de ansvariga myndigheterna enligt gällande ordning har givits rätt att inom samtliga program fatta beslut om projektsstöd med bindande verkan för inte bara det pågående budgetåret utan även ytterliga­re tre budgetår. Avsikten med denna ordning, som enligt vad jag förordar skall bestå t. v., är självfallet att möjliggöra just den i detta sammanhang nödvändiga kontinuiteten.

Jag vill också erinra om att chefen för utbildningsdepartementet, bl. a. i de senaste budgetpropositionerna, har pekat på att högskolorna har vissa möjligheter att själva, med de medel som anvisas under utbildningsdepar­tementets huvudtitel, inrätta tjänster huvudsakligen under professorsni­vån. Vad gäller professorstjänster har han strukit under de möjligheter till anpassning till aktuella behov som uppstår i samband med återbesättande av sådana tjänster. I budgetpropositionen 1981 (jfr prop. 1980/81: 100 bil. 12 s. 545) har regeringen t. ex. föreslagit att två tjänster som professor vid Chalmers tekniska högskola ges en ändrad inriktning som väl överens­stämmer med de ökande behoven inom det energitekniska ämnesområdet.

Utöver vad jag nu har angivit vill jag, vilket särskilt har betonats också i betänkandet (Dsl 1980: 16) De statliga energimyndigheterna - arbetsför­delning och samverkan, framhålla att det ankommer även på de ansvariga myndigheterna inom energiforskningsprogrammet, bl.a. NFR och STU, att uppmärksamt följa utvecklingen inom detta område och att ta initiativ för att på olika sätt stödja och stimulera långsiktig kunskapsuppbyggnad inom sina respektive ansvarsområden.

15.2.4.2 Energiforskningen efter budgetåret 1983/84

Jag övergår nu till att översiktligt redovisa min bedömning av utveck­lingen inom de viktigare insatsområdena efter den 30 juni 1984. då det program jag nu har förordat löper ut.

Energiforskningsprogrammet kommer att lämna vissa betydelsefulla re­sultat som redan på kort sikt, till mitten av 1980-talet. kan möjliggöra olje­ersättning. Av insatserna under den kommande treårsperioden bör t. ex. utvecklingen av teknik för användning av skogsbränslen och möjligen kol-vätskeblandningar kunna ge resultat för kommersiell användning under 1980-talets första hälft. Insatserna rörande värmepumpar av konventionell typ bör redan under den kommande treårsperioden kunna bidra till ett snabbt införande i vissa typer av bebyggelse. Insatserna på värmepumps­området bör därefter kunna inriktas huvudsakligen på förbättringar av vär­mepumpstekniken. Vidare bör forsknings- och utvecklingsarbetet rörande alkoholer och alkholblandningar som drivmedel kunna ge underlag för energipolitiska beslut under den kommande perioden.

För vissa av de tyngre insatserna inom programmet gäller, att resultaten kan väntas leda till införande först under senare delen av 1980-talet och åren närmast därefter. Fortsatta utvecklingsinsatser kommer att krävas omkring och efter mitten av 1980-talet om oljeersättning genom förädling av inhemska bränslen och kol till flytande och gasformiga bränslen samt

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           517

drivmedel skall bli möjlig. För att säkra ett kommersiellt införande kan i detta skede även stöd till demonstration och introduktion komma att behöva sättas in. Av stor betydelse för forskningsbehovet i Sverige är de erfarenheter som under de kommande åren kan komma att göras i andra länder.

Insatser kommer att behövas under resten av 1980-talet även för att kunna tillräckligt väl bedöma energiskogsodlingens möjligheter och för att utveckla teknik och metoder härför.

Även för att införa alternativa drivmedel krävs teknikutveckling under tiden närmast efter den kommande treårsperioden. Av största betydelse för introduktionen är givetvis även administrativa och ekonomiska styrme­del.

För att utnyttja den stora oljeersättningspotentialen i samband med bebyggelsens uppvärmning görs i det program som jag har förordat bety­dande insatser inom områdena solvärmeteknik, värmelagring och distribu­tionsteknik. Jag räknar med att insatser av olika slag behöver göras även under resten av 1980-talet på främst områdena solvärme och värmelagring samt, som jag nyss framhöll, vissa former av värmepumpsteknik. Fram­steg på dessa områden innebär viktiga steg i riktning mot ett energisystem med inhemska, förnybara energikällor med minsta möjliga miljöpåverkan.

Insatserna rörande industrins energianvändning torde även framgent komma att behålla sin karaktär av komplement till den av företagen och branscherna själva initierade utvecklingsverksamheten.

En avveckling av kärnkraften enligt riksdagens beslut kräver nytillskott i fråga om kapaciteten för elproduktion från 1990-talet och framåt. Därvid behöver såväl inhemska bränslen som kol utnyttjas. För att möjliggöra detta behöver problem lösas rörande miljövänlig teknik för användning av dessa bränslen i storskalig kraft- och värmeproduktion. En fast gmnd för hithörande insatser läggs i den kommande programperioden i ett särskilt delprogram. Förbränningsanläggningar, inom programmet Energitillförsel. Insatser inom området torde bli behövliga även under tiden efter den kommande programperioden. Det är därvid angeläget att samverkan sker med intressenter från kommunala och privata energiföretag i fråga om större försök, prototyper och demonstrationsanläggningar.

Insatserna inom delprogrammet Vindenergi är inriktade på att omkring år 1985 kunna ge underlag för vidare bedömningar rörande vindkraften. Blir resultaten positiva, bör utvecklingsarbetet rörande stora horisontalax­lade aggregat därefter i stort sett kunna utgå ur energiforskningsprogram­met och föras vidare av bl. a. kraftindustri och utmstningstillverkare.

Det är en av energiforskningsprogrammets viktigaste uppgifter att spåra och utveckla nya möjligheter för energitillförsel och användning som byg­ger på i dag väsentligen okänd teknik. Internationellt satsas avsevärda resurser på grundforskning som kan tänkas resultera, i vissa fall först efter lång tid, i nya, resurs- och miljömässigt fördelaktiga metoder för tillförsel, lagring, distribution eller effektiv användning av energi. Inom energiforsk-

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet            518

ningsprogrammet stöds en aktiv bevakning av sådana forskningsområden dels inom programmet Energirelaterad grundforskning, dels inom delar av de övriga programmen, bl. a. delprogrammen Alternativa drivsystem m. m. och Teknikbevakning. Jag har nyss (jfr. bl. a. avsnitt 15.2.3.3) redo­gjort för motiven att hålla tillräcklig omfattning och hög kvalitet hos denna verksamhet.

Det ligger i sakens natur att endast vissa av de forskningsområden som på detta sätt bevakas kommer att kunna följas av mera målinriktad forsk­ning och utveckling med sikte på ett senare införande i det svenska energi­systemet. Vilka områden som detta kan gälla, och när mera omfattande insatser kommer att behöva göras, kan inte i dag förutses. Jag vill därför i detta sammanhang endast erinra om att gmndläggande forskningsinsatser pågår bl. a. inom materialvetenskaperna och biokemin, särskilt beträffande fotosyntesen, med hänsyn tagen till energitillämpningar. Vidare bevakas sådana områden som avancerade metoder för energilagring och energitran­sport. Genombrott på något av dessa områden eller inom fusionsenergin kommer att få stor betydelse och motivera avsevärda insatser för att möjliggöra praktiska tillämpningar.

Av det jag här har anfört framgår, att energiforskningsprogrammel har viktiga uppgifter för att stödja ansträngningarna att minska oljeberoendet. Det tjänar även, och i successivt ökande grad, till att öppna nya utveck­lingsvägar för energisystemet och därigenom bidra till att säkerställa den energipolitiska handlingsfrihet som vi behöver för att nå våra långsiktiga energipolitiska mål. Denna breda satsning på teknisk forskning och ut­veckling ligger också väl i linje med övriga ansträngningar för att åstad­komma en långsiktig industriell förnyelse i vårt land.

15.2.5 Organisation jör genomförande av huvudprogrammet

En ändamålsenlig organisation och ansvarsfördelning är av avgörande betydelse för att det program jag har förordat skall kunna bli effektivt genomfört och spela avsedd roll inom energipolitiken. En redogörelse för den nuvarande organisationen och de principer den bygger på har lämnats i 1978 års proposifion om energiforskning (jfr. prop. 1977/78: 110 s. 160).

Huvudprincipen för den nuvarande organisationen är i korthet att pro­gramansvar skall vila på myndigheter som har dels kompetens rörande forskning, utveckling och innovationsarbete, dels överblick över behoven av energitéknisk utveckling inom resp. sektor. Detta programansvar å ena sidan och forskningsutförande funktioner å den andra skall vidare vila på skilda organisationer.

Den nuvarande organisationen har fullgjort omfattande och sv,åra arbets­uppgifter. Den har bl. a. svarat för att de betydande insatser som har gjorts inom energiforskningsprogrammet under snart sex år - kostnaderna här­för uppgår till uppemot 1 200 milj. kr. - har präglats av såväl energipolitisk målinriktning som vetenskaplig kvalitet. Stora krav kommer att ställas även vid genomförandet av programmet under nästa treårsperiod.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           519

Ökade krav kommer framöver att ställas pä den statliga organisationen inom energiområdet i dess helhet när det gäller planering och utrednings­verksamhet som underlag för politiska beslut, introduktion och kommer­sialisering av teknik som snabbt kan ersätta olja eller spara energi, kommu­nal energiplanering och energiförsörjning på lokal nivå, information och utbildning samt råd, riktlinjer och tillståndsfrågor. Statsrådet Petri har därför förordat (kapitel II) att en ny organisation för myndigheter m.fl. organ inom energiområdet införs den 1 juli 1982. I den nya organisationen föreslås bl. a. ingå en myndighet — statens energiverk — med uppgift att svara främst för frågor rörande energitillförsel och övergripande energi­planering. Efter samråd med mig har han också förordat dels att den nya myndigheten skall överta huvuddelen av ansvaret för forskningen och utvecklingsarbetet inom energitillförselområdet, dels att bevakning m.m. av långsiktiga och övergripande energiforskningsfrågor, ansvaret för pro­grammet Allmänna energisystemstudier, frågor om former för och inrikt­ning av fortsatt energiforskning samt utvärdering av energiforskningsinsat­serna skall föras till ett särskilt organ för långsiktiga och övergripande energiforskningsfrågor. Vidare har han förordat att ett särskilt organ inrät­tas för att handha det nya stödsystem för oljeersättande åtgärder m. m. som finansieras genom den nyinrättade oljeersättningsfonden. Han har också anmält att han kommer att föreslå regeringen att bemyndiga honom att tillkalla en organisationskommitté för att ta fram förslag till detaljut­formning av den nya organisationen. En central uppgift för kommittén kommer inledningsvis bl. a. att vara att finna ändamålsenliga samverkans­former för energiverket och de särskilda organen för oljeersättningsfonden resp. långsiktiga och övergripande cnergiforskningsfrågor.

Till följd av vad jag nu har redovisat kommer följande att gälla för den organisation som skall genomföra det treärsprogram jag har förordat.

Den huvudprincip i fråga om kompetenskrav samt ansvarsfördelning mellan programansvariga och forskningsutförande organisationer som nu gäller bör fortfara att gälla. STU bör således alltjämt ha programansvar för programmet Energianvändning i industriella processer m. m. samt, som jag nyss har förordat, delprogrammen Användning av alternativa drivmedel och Alternativa drivsystem m. m. inom programmet Energianvändning för transporter och samfärdsel. STU bör därutöver fortfara att ansvara för konkret planering och beslut om stöd till industriellt forsknings- och ut­vecklingsarbete och innovationsinriktade projekt inom programmet Ener­gianvändning för bebyggelse. TFD bör alltjämt ha programansvar för del­programmet Åtgärder i transportsystemet inom programmet Energian­vändning för transporter och samfärdsel och BFR för programmet Ener­gianvändning för bebyggelse. Något samlat programansvar för program­met Energirelaterad grundforskning kommer inte att vila på något visst organ.

När det gäller programansvaret för programmet Energitillförsel, kom­mer det fram till den I juli 1982 att åvila NE. Programansvaret för program-

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           520

met Allmänna energisystemstudier samt nuvarande samordningsuppgifter kommer likaledes att fram till samma tidpunkt åvila DFE. Under tiden fram till den 1 juli 1982 kommer strävan att vara att på olika sätt åstadkom­ma en successiv och mjuk övergång till den nya organisationen. Den 1 juli 1982 kommer NE och DFE att upphöra. Den större delen av NE:s upp­gifter kommer dä att överföras till statens energiverk. Återstoden av NE:s uppgifter, som avser viss långsiktig forskning inom energitillförsel­området, samt de övriga uppgifter som jag har nämnt kommer som jag nyss har berört att vid samma tidpunkt föras till det nya organet för långsiktiga och övergripande cnergiforskningsfrågor.

Detaljerna i den nya organisationen liksom formerna för övergången från den nuvarande ankommer på organisationskommittén att utarbeta och på regeringen att besluta om. Följande bör dock i stort gälla beträffande de delar av NE:s resurser och nuvarande arbetsuppgifter som förs över till statens energiverk.

De personalresurser som tillförs statens energiverk skall fördelas sä att en balans erhålls, totalt sett, gentemot de uppgifter som åläggs det nya verket. De resurser som förs över från NE kan därvid komma att utnyttjas för uppgifter rörande såväl forsknings- och utvecklingsarbete inom energi­tillförselområdet som t. ex. planering och utredningsverksamhet. För frå­gor om stöd till forskning och utvecklingsarbete inom energitillförselområ­det kommer att bildas en särskild organisatorisk enhet inom verket.

För beslut i löpande projektstödsärenden inom de delar av programmet Energitillförsel som i enlighet med vad jag nu har anfört kommer alt höra till det nya verkets ansvarsområde bör det, som statsrådet Petri har angi­vit, prövas av organisationskommittén om det är ändamålsenligt att inrätta en särskild nämnd vid verket.

Det nya organet för långsiktiga och övergripande energiforskningsfrågor kommer, som jag nyss berörde, att få arbetsuppgifter som omfattar bevak­ning av forskningsfrågor av långsiktigt och övergripande intresse inom hela energiområdet samt stöd till viss långsiktig forskning inom programmet Energitillförsel, ansvaret för programmet Allmänna energisystemstudier, frågor om former för och inriktning av fortsatt forskning och utveckling inom energiområdet samt fortlöpande utvärdering av energiforskningen. Det får, som statsrådet Petri har anfört, ankomma på den nämnda organi­sationskommittén att göra en genomgång av bl. a. vilka delar av program­met Energitillförsel som sålunda bör ligga inom det nya organets ansvars­område. Det kan därvid bli nödvändigt att göra vissa justeringar i den av mig använda indelningen av detta program. Det får också bli en uppgift för organisationskommittén att lägga fram mer detaljerade förslag beträffande det nya organels omfattning och uppgifter.

De förändringar som nu föreslås innebär att styrkan i den statliga organi­sationen inom energiområdet kommer att öka. Detta gäller också för energiforskningsområdet bl. a. genom den närmare samordning och sam­verkan med verksamheten inom andra betydelsefulla områden av energi­politiken som bör kunna uppnås.

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      521

15.3 Verksamheten vid Studsvik Energiteknik AB

Studsvik Energiteknik AB, tidigare AB Atomenergi, är statens största samlade resurs för energitekniskt forsknings- och utvecklingsarbete. Bola­get har ca 900 anställda i Studsvik och Nyköping. Inom svenska dotterbo­lag och delägda bolag, bl. a. Svensk Metanolutveckling AB och Alnor Instmment AB arbetar omkring 60 personer. En detaljerad redovisning av bolagets situation lämnades i prop. 1977/78: 110 om energiforskning m. m. (s. 96 och s. 163). Föredraganden beräknade då behovet av statsanslag till bolaget under treårsperioden 1978/79-1980/81 till sammanlagt 140 milj. kr. För budgetåren 1978/79, 1979/80 och 1980/81 har mot bakgrund härav anvisats 46, 47 resp. 47 milj. kr.

Studsvik Energiteknik AB anmälde i en skrivelse till regeringen den 24 november 1978 bolagets resultat för verksamhetsåret 1977/78 och framhöll att dess budget för 1978/79 pekade mot ett fortsatt otillfredsställande rörelseresultat. Våren 1979 gjordes en genomgång av bolagets ekonomiska situation. Arbetet resultaterade i en omfattande åtgärdsplan för vilken vissa kostnader för såväl ekonomisk rekonstruktion av bolaget som för ökade utvecklingsinsatser på nya tekniska områden inte kunde rymmas inom de ramar som tidigare hade angivits för statsanslaget till bolaget. Bolaget hemställde därför om särskilda bidrag till verksamheten samt om kapitaltillskott för rekonstmktion av bolagets finansiella ställning. I prop. 1979/80; 18 föreslog regeringen att bolaget under budgetåren 1979/80 och 1980/81 skulle tillföras dels särskilda medel för täckning av beräknat rörel­seunderskott m.m. med sammanlagt 55,2 milj. kr., dels medelsfillskott med 40 milj. kr. för egna utvecklingsinsatser. Regeringen föreslog vidare eftergift av statliga lån till bolaget med drygt 11 milj. kr. Riksdagen biföll regeringens förslag (NU 1979/80:7, rskr 1979/80:40). Bolaget skulle under sommaren 1980 redovisa det då kända utfallet av verksamheten budgetåret 1979/80.

Öhrlings Revisionsbyrå AB har sommaren 1980 på bolagets uppdrag redovisat en uppföljning av resultat och ställning inom Studsvik Energitek­nik AB mot bakgrund av det statliga stöd som har erhållits enligt tvåårs­planen i prop. 1979/80: 18. Uppföljningen visar att bolaget i stort sett har kunnat följa planerna och att resultatet i huvudsak motsvarar prognoserna.

Bolagets bokslut för 1979/80 och budget för 1980/81 framgår av följande sammanställning (moderbolaget, milj. kr.).

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet            522

 

 

1979/80 (resultat)

1980/81 (budget)

Rörelsens intäkter

(varav statsanslag Rörelsens kostnader

189,5

64.0

-186,4

238,0

60.0)

-228,0

 

3,1

10,0

Avskrivningar

Personalanpassning

Resullatrisk

-    19,1

-     3.3

-          19.6

-           7.0

-           3.0

 

- 19,3

-  19,6

Finansnello

0,0

-    1.0

 

-  19,3

- 20,6

Medelstillskotl, rörelsen Medelslillskotl, förelagsutveckling Kostnader för företagsutveckling Eftergift av län Extra avskrivningar Avsättning för förelagsutveckling

+ 37,6 +  15,0'

+  11,1

-    16,0

-    15.0

-1-  17.6 + 21.0

-          11.0

-          10.0

 

13,4

-    3,0

Skatt

-    0,5

-    0.6

Resultat före boksluisdisposilioner och skall

12,9

-    3,6

' Härutöver 4 milj. kr. som redovisas som rörelseintäkter.

Studsvikskoncernens balansräkning per den 30 juni 1980 visas i följande sammanställning (milj. kr.).

lillgångar

Omsättningslillgängar                      151,6

Anläggningstillgångar                      126,4

278,0

Skulder och eget kapital

Kortfristiga skulder                       115,2

Långfristiga skulder                        58,6

Obeskattade reserver                     58.2

Minorilelsinlresse                              5,3

Aktiekapital                                     30,0

Balanserat resultat                          -5,0

Årets resultat                                  15.6

278,0

R2-reaktorn i Studsvik togs i drift år 1960. Den är i huvudsak en rnate-rialprovningsreaktor men utnyttjas också för bl. a. isotopproduktion och för reaktorkemiska experiment samt som neutronkälla för allmänna forskningsändamål. Reaktorn ägs och drivs av Studsvik Energiteknik AB. Frågan om den fortsatta verksamheten vid R2-reaktorn i Studsvik har behandlats av en särskild utr.'.dare' (1 1978:08) i betänkandet (Dsl 1980:9)

' Professorn Sune Berndt.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet            523

Fortsatt verksamhet vid R2-reaktorn i Studsvik. Utredarens överväganden och förslag samt en sammanställning av remissyttrandena häröver åter­finns i bilaga 1.22.

Studsvik Energiteknik AB

I sin anslagsframställning för budgetåret 1981/82 redovisar Studsvik Energiteknik AB en plan för treårsperioden 1981/82-1983/84. Planen byg­ger vidare på intentionerna i nyss nämnda tvåårsplan för 1979/80- 1980/81. Bolagets verksamhet har vidare varit föremål för ingående analyser ur strategisk synvinkel och resultatet av dessa har inarbetats i det nya.ireårs-programmet.

Bolagsledningen avser att fortsätta ett systematiskt arbete med att om­strukturera företaget samt att kontinuerligt konsolidera verksamheten ge­nom rationaliseringar och en specialisering på områden med behov av kvalificerad kompetens.

Bolaget ser som sin uppgift att utveckla ny, förbättrad och anpassad teknologi med särskild inriktning på energiteknik. Verksamheten speciali­seras på områden av stor principiell betydelse för Sveriges energiförsörj­ning och näringslivet inom energisektorn samt pä avsnitt som ger nationell och internationell konkurrenskraft vid utnyttjande av bolagets kompetens.

För att kunna genomföra detta vill bolaget engagera sig i

-  framtagning av teknik genom forskning och utveckling,

-  införande av teknik, t. ex. genom framställning och drift av prototyp-,
försöks- och demonstrationsanläggningar,

-  exploatering av de tekniska resultaten vid utnyttjande av tekniken.
Bolaget bör kunna engagera sig också i liknande uppgifter utanför ener­
giområdet om detta innebär väsentliga synergieffekter av teknisk-ekono­
misk art.

Därutöver vill bolaget verka för att Studsviksområdets infrastruktur utvecklas och utnyttjas av andra intressenter. Pä ägarens uppdrag skall bolaget dessutom kunna utföra uppgifter som kan komma att ingå i en avveckling av anläggningarna Rl och Ågesta samt eventuella återställ­ningsarbeten i Ranstad.

Inom divisionen för kärnteknik bedrivs verksamhet inom områdena bränsle-, avfalls-, reaktor- samt säkerhetsteknik. Prioritet kommer att ges åt områdena bränsle- och avfallsteknik. Vad gäller det förstnämnda läggs tonvikten på att kraftfullt vidareutveckla divisionens internationellt sett unika kompetens och rationella organisation. Inom avfallstekniken plane­ras en upprustning av såväl personella som anläggningstekniska resurser i Studsvik med speciell inriktning pä områdena låg- och medelaktivt avfall. Inom reaktorteknik och säkerhetsteknik kommer verksamheten att speci­aliseras på uppdrag som är av väsentlig betydelse för den svenska markna­den och myndigheterna i Sverige och för vilka en tillräcklig efterfrågan finns för bibehållen och vidareutvecklad kompetens.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      524

För divisionen för ny energiteknik läggs tonvikten vid de tekniska disciplinerna termisk omvandling, speciellt förbränning och förgasning, energitransport och lagring saml energihushållning. Denna inriktning kompletteras med kraftfulla insatser på områdena miljö- och bränslekemi samt materialteknik. Hög prioritet kommer att ges åt kol samt biomassa och torv. Andra viktiga områden är solenergi och fjärrvärme samt industri­ell energianvändning.

För båda divisionerna gäller att stor vikt kommer att läggas vid alt föra ut resultaten av forskningsverksamheten samt att ställa enheternas kompe­lens lill näringslivets förfogande.

För den löpande verksamheten redovisar bolaget följande.

Ett särdrag i bolagets struktur är de tunga kärntekniska resurserna -forskningsreaktorerna, de aktiva laboratorierna, avfallshanteringen och strålskyddsberedskapen. Möjligheterna att snabbt påverka kostnaderna för anläggningskapital och drift är mycket begränsade.

Bolaget har under en följd av år med stor framgång bedrivit en interna­tionell marknadsföring av sina tjänster pä det kärntekniska området. Där­igenom erhåller bolaget väsentliga bidrag till täckande av kostnaderna. Det internationella arbetet har gett möjlighet att bygga upp en tekniskt ledande marknadsposition inom området bränsleteknik. Bolaget framhåller att del är av vital betydelse att denna marknadsposition kan försvaras och fram­gångsrikt vidareutvecklas. Forskningsreaktorn R2 har därför en central, strategisk roll för divisionen för kärnteknik. Den utgör basen för dess internationella marknadsposition pä bränsleområdet och har dessutom kraftigt samband med övrig kärnteknisk kompetens, utan vilken divisio­nens verksamhet stegvis skulle stå inför en avveckling.

Bränslelaboratoriet är ett nödvändigt komplement med stor betydelse för den svenska marknaden. Det är också nödvändigt för att den interna­tionella positionen inom bränsletekniken skall kunna hållas.

Studsvik Energiteknik betonar alt den senaste lidens debatt ytterligare har understrukit behovet av strålskyddsverksamheten och den därtill knutna nationella radiologiska beredskapen. Det är väsentligt att bolaget kan fä en sådan ersättning för dessa tjänster att resurserna - personella och materiella - kan bibehållas i en form och omfattning som är anpassad inte endast för företagets interna behov.

Verksamheten inom divisionen för ny energiteknik är under snabb upp­byggnad. Laboratorierna utrustas med tung experimentell utrustnipg för provning och utveckling av ny teknik. Vad gäller förbränning inriktas arbetet bl. a. på virvelbädd-teknik. Regeringen har nyligen godkänt ett beslut att i Studsvik bygga en försöksanläggning (PDU) för förgasning, som väntas få stor betydelse för möjligheterna att systematiskt anpassa utländsk teknik till inhemska bränslen och utveckla kompletterande teknik byggd på idéer hos svenska forskare. Samarbete har i sådant syfte etable­rats med de tekniska högskolorna i Stockholm och Lund.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      525

Den tillämpade verksamheten inriktas i första hand pä kol och inhemska bränslen. Bolaget framhåller att det breda kunnandet i Studsvik inom miljö- och bränslekemi samt materialteknik ger unika möjligheter att angri­pa problem tvärvetenskapligt.

Vissa resultat frän bolagets satsning på solenergi börjar nu få praktisk tillämpning i experimentbyggnationen.

Den löpande verksamheten inom divisionen för ny energiteknik kräver enligt bolaget inte några särskilda statsanslag, eftersom kostnaderna täcks av berörda programorgan och andra intressenter.

Studsviks bibliotek fungerar i ökad omfattning som en nationell biblio­teksenhet med specialisering inom energiteknik. Arbetet inom detta av­snitt av verksamheten är numera den dominerande delen.

Sammanfattningsvis anser bolaget att de riktlinjer som angavs i bolagets skrivelse av den 26 juni 1979 (återgiven som bilaga till prop. 1979/80; 18) för en förbättring och konsolidering av rörelseresultatet följs planenligt. Studsvik Energiteknik förutser ej några nya tillskott av medel för att täcka underskott i verksamheten för den nya treårsperioden. Bolaget framhåller dock att denna bedömning självfallet förutsätter att verksamhetens omfatt­ning och inriktning väsentligen kan följa en av bolaget uppställd strategisk plan som separat har redovisats för industridepartementet.

I fråga om bolagets egen forsknings- och utvecklingsverk­samhet redovisar bolaget följande:

Bolaget finner det viktigt att markera skillnaden mellan den forskning och utveckling som utförs av Studsvik på uppdrag av programorganen och den som utgör insatser som erfordras för att nå de mål som uppsatts för bolagets verksamhet.

Uppdragsforskningen för programorganen ger en viktig del av bolagets löpande intäkter och bolaget utgör inom sina specialområden ett instru­ment för genomförandet av programorganens planer.

Satsningen inom företaget på forskning och utveckling anges därutöver ha tre huvuduppgifter:

—att bygga upp den kunskapsbas och kompetens som sedan i form av tjänsteproduktion utgör företagets mest betydelsefulla kommersiella prestation,

—att utgöra den insats från statlig sida som i branschrelaterad forskning och utveckling erfordras som komplement till insatser från grupper av företag,

—att utgöra bolagets insats av riskkapital i utvecklingsprojekt som drivs i samarbete med industriföretag eller genomförs i egen regi.

Medan projekten inom uppdragsforskningen bestäms av programorga­nens prioriteringar och värderingar kommer insatserna inom företagets ram att väljas så att Studsvik Energiteknik AB;s långsiktiga inriktning och förutsättningar för överlevande tillgodoses.

Bolaget understryker vikten av att den energirelaterade grundforskning-

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      526

en inte får vara för snävt inriktad på de tillämpningsområden som i ett kortare perspekfiv ges prioritet. Bolaget bedömer all sammanlagt 27 milj. kr. erfordras härför under treårsperioden.

Det industriella samarbetet inom kärnkraftområdet är sedan många år väl etablerat. Gällande regler har förutsatt en 50-procentig finansiering frän industriparterna. Under senare år har dessutom ett omfattande bransch­samarbete etablerats utanför kärnkraftssektorn. Branschsamarbetet har gett viktiga resultat, som nu ligger till grund för fortsatt utveckling inom företagen och som också har lett fill ett fördjupat samarbete mellan Studs­vik och individuella företag i branschen.

Bolaget föreslår en fortsatt kraftfull satsning på branschrelaterad forsk­ning och utveckling och beräknar behovet för treårsperioden till 68 milj. kr., varav 29 milj. kr. för ny energiteknik. Bolaget förklarar sig berett att på statens uppdrag förvalta medlen och redovisa för deras användning i projekt av kollektiv eller bilateral karaktär.

Bolaget anser att den branschrelaterade forskning och utveckling sorn under innevarande treårsperiod bedrivs med medel ur energiforsknings­programmet, dvs. utveckling av lättvattenreaktorers säkerhet m.m. (del­programmet Lättvattenreaktorer) bör fortsätta i oförminskad omfattning under kommande treårsperiod. Övervägande delen av uppdragen har ut­förts av bolaget och det är angeläget att den kompetens som eribrdras inom området tryggas för framtiden. Bolaget äskar 13 milj. kr. för budgetåret 1981/82 och anmäler ett totalt medelsbehov om 41 milj. kr. för verksamhe­ten för treårsperioden.

I enlighet med vad som föreslogs i prop. 1979/80; 18 har under tvåårsperioden 1979/80-1980/81 ställts sammanlagt 40 milj. kr. till bolagets förfogande för kompetensuppbyggnad och egna utvecklingsinsatster. Bo­laget anser att medel av denna typ är nödvändiga om Studsvik skall fungera som ett företag med kommersiell inriktning.

Tillgången till egna medel är också en väsentlig förutsättning för att bolaget i störte utsträckning skall kunna gå in i ett direkt samarbete med industrin. Bolaget förutser ett fortsatt behov av denna typ av satsningar och hemställer om ägartillskott på 10 milj. kr. för budgetåret 1981/82. Medelsbehovet för kommande treårsperiod anges till totalt 30 milj. kr.

Bolagets beräkning av anslagsbehov m. m. för budgetåret 1981/82 resp. för treårsperioden 1981/82-1983/84 framgår av följande tabell (milj. kr.).

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           527

1981/82    1981/82-

1983/84

Löpande verksamhet

36,0

123.0

11,0

36.0

6,0

21.0

2,0

7.5

1,0

3,0

Drift av forskningsreaktorerna R2 och R2-0

Drift av bränslelaboraloriet

Drift av avfallsanläggningar

Nationell radiologisk beredskap

Lokaliseringsbetirtgade kostnader

56,0     190,5

Bibliotek                                                                          4.0    13.5

Forskning och samarbete

Energirelaterad grundforskning                                        8,0 27.0

Branschinriktad forskning och utveckling

-   icke-nukleär energiteknik

-   kärnteknik

-   lättvattenreaktorer m, m.
Förelagsrelalerad utveckling

7.0 12,0 13,0 10,0

29,0 39,0 41.0 30,0

 

50,0

166,0

Totalt

110,0

370,0

Studsvik Energiteknik AB har också begärt medel för basverksamheten vid Svensk Metanolutveckling AB med 5,1 milj. kr. för budget­året 1981/82 och anmält ett medelsbehov för treårsperioden på 17,5 milj. kr. Dessa frågor har jag tagit upp i avsnitt 15.2.3.4 och 15.2.3.7.

Remissyttranden

Förslaget fill Ireårsplan för Studsvik Energiteknik AB har remissbe­handlats. Yttrande har avgivits av försvarets forskningsanstalt (FOA), naturvetenskapliga forskningsrådet, statens strålskyddsinstitut (SSI), sta­tens vattenfallsverk, statens kärnkraftinspektion (SKI), styrelsen för tek­nisk utveckling (STU), nämnden för energiproduktionsforskning (NE), programrådet för radioaktivt avfall (PRAV), delegationen för energiforsk­ning (DFE), AB Asea-.\tom och Sveriges Industriförbund.

Flertalet remissinstanser, däribland DFE, NE och STU, ställer sig posi­fiva fill ett fortsatt statligt stöd till Studsvik Energiteknik AB eftersom bolaget i stor utsträckning producerar kunskap och forskningsresultat av allmänt intresse och är en nationell resurs av största betydelse på det energitekniska området. Vidare stöder bl.a. AB Asea-Atom, PRAV och Sveriges Industriförbund bolagets anslagsbegäran mot bakgrund av dels den roll kärnkraften kommer att ha i den framtida svenska energiförsörj­ningen under lång tid framöver, dels de höga krav som kommer att ställas på reaktorsäkerhetsarbetet.

STU anser att verksamhetens inriktning bör beskrivas mer distinkt och föreslär att bolagets uppgift skall vara att utveckla ny, förbättrad och anpassad teknologi inom energiområdet. Bolaget skall också kunna enga­gera sig i framtagning av teknik genom forskning och utveckling i de fall då den direkta anknytningen till området energiteknik är begränsad men där

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      528

ett engagemang kan visas innebära väsentliga synergieffekter för de inblan­dade teknik- eller forskningsområdena. STU anser att bolaget på detta sätt får möjligheter att koncentrera sina krafter på centrala delar inom energiteknikområdet i tider då en sådan kraftsamling är extra angelägen.

DFE hävdar aU det föreligger en målkonflikt mellan å ena sidan Studsvik Energitekniks eget ansvar för att långsiktigt planera utvecklingen av perso­nal, utmstning och anläggningar på etl rationellt sätt och å den andra statens önskemål att genomföra ett allsidigt, flexibelt och dynamiskt ener­giforskningsprogram. Därför utgår DFE från att betydande statliga medels­fillskott går till Studsvik utanför energiforskningsprogrammets ram för aU möjliggöra bolagets kompetensutveckling m.m. Även A' framhåller att det är önskvärt med en klar åtskillnad mellan Studsviks verksamhet och Huvudprogram Energiforskning och att de beröringspunkter som finns inte motiverar en föreslagen anslagsmässig samhörighet.

NE tillstyrker att bolaget tillförs medel för den löpande kärntek­niska verksamheten och betonar att det är väsentligt att Studsviks kärntekniska verksamhet dimensioneras efter en avvägning av bolagets egna ambitioner mot kärnkraftproducenternas, den utrustningstillver­kande industrins och tillsynsmyndigheternas anspråk på Studsviks tjäns­ter. Ambitionsnivån för kärnteknisk forskning utöver de sistnämnda intressenternas önskemål bör i första hand komma till uttryck genom en avvägning inom Huvudprogram Energiforskning.

Beträffande divisionen för ny energiteknik välkomnar STL? kraft­fulla satsningar på de angivna energitekniska delområdena, särskilt förgasningsteknik och energilagring. STU anser dock att miljökemi och materialteknik är exempel på sådana områden som inte direkt ingår i begreppet energiteknik men som kar. antas ge synergieffekter. Om dessa kan anses vara väsentliga måste avgöras i det enskilda fallet. STU anser exempelvis kärnenergiteknikens materialproblem oupplösligt förknippade med kärnenergiproblematiken och därför väsentliga. Ambitionen att lägga stor vikt vid resultatöverföring samt att ställa kompetens till näringslivets förfogande anser STU synneriigen lovvärd.

SKI, DFE och NE betonar aU driften av Studsviks vetenskapliga bib­liotek är en värdefull fillgång för landets energiforskning. NE avser att, liksom hiuills har skett sedan budgetåret 1975/76, genom uppdrag till Studsvik säkerställa aU biblioteket inom området ny energiteknik kan fortsätta aU spela den nationella och internationella roll som det har i dag.

Vad beträffar posten energirelaterad grundforskning konstaterar DFE, NE och FOA att Studsvik Energiteknik AB i sin anslagsframställning på en del punkter hemställer om högre belopp än vad som tas upp i förslaget i betänkandet (SOU 1980:35) Energi i utveckling (EFUD 81) utan tillräcklig precisering.

Beträffande icke-nukleär energiteknisk branschinriktad forsk­ning och  utveckling har NE inga erinringar mot att medel direkt

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           529

ställs till Studsviks förfogande i stället för det nuvarande systemet, där anslaget formellt disponeras av NE. Beträffande kärnteknisk branschinrik­tad forskning och utveckling (inkl. lättvattenreaktorer) är Studsviks fram­ställning i direkt konflikt med NE;s och DFE;s förslag i EFUD 81. NE avstyrker därför att anslag ges på det sätt och med de belopp Studsvik begär. NE har dock inga erinringar mot att övergångsvis vissa medel ställs till förfogande med hänvisning till ansvar för befintlig personal.

Forsknings- och utvecklingsinsatser beträffande lättvattenreak­torer föreslås i EFUD 81 utgå ur energiforskningsprogrammet. SKI och statens vattenfallsverk stöder därför förslaget att Studsvik tilldelas medel att fortsätta verksamheten och att en rullande långsiktig planering upprät­tas i direkt samverkan med berörda parter. Naturvetenskapliga forsk­ningsrådet påpekar att en fortsatt satsning på säkerhetsområdet bör över­vägas, eftersom det här gäller ett för 12-reaktorsprogrammets genomföran­de viktigt forskningsområde. Rådet tar dock inte ställning till om denna forskning skall bedrivas inom energiforskningsprogrammet eller i annan ordning.

Studsvik Energiteknik AB har föreslagit medel för förelagsrela­lerad utveckling för kompetensuppbyggnad och egna utvecklingsin­satser, som anges vara en väsenfiig fömtsättning för att bolaget i större utsträckning skall kunna gå in i ett direkt samarbete med industrin. NE tillstyrker att ett betydande belopp utgår för detta ändamål. Även statens vattenfallsverk ställer sig positivt till detta förslag men anser att bolaget på sikt självt bör generera kapital för dessa ändamål.

STU instämmer i bolagets strävanden att successivt vidareutveckla kompetens mot långsiktiga och tunga projekt som demonstrafionsanlägg-ningar för införande av ny energiteknik i samhället. Enligt STU är en fömtsättning därvid att Studsvik samfinanserar projekten med annan indu­stri samt i övrigt biträder med sin kompetens som konsult eller projektle­dare etc. för samhällets räkning.

Ekonomisk analys av bolagets situation

Studsvik Energiteknik AB har redovisat vissa närmare beräkningar av kostnaderna vid bl. a. R2-reaktom och bränslelaboratoriet. Industridepar­tementet har med anlitande av särskild expertis dessutom närmare låtit analysera bolagets beräknade ekonomiska situation för den tid bolagets framställning avser. Des.sa analyser ligger till grund för min bedömning i det följande av behovet av statliga medel till bolaget.

Föredraganden

I prop. 1979/80; 18 (s. 3) konstaterade föredraganden hösten 1979 att Studsvik Energiteknik AB under de senaste åren successivt hade utvidgat sin verksamhet utanför det kärntekniska området samtidigt som kärnener-35    Riksdagen 1980/81. I samt. Nr 90

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1    Industridepartementet    530

giverksamheten inom bolaget delvis hade fått bedrivas med osäkerhet om den långsikliga inriktningen, vilket i sin tur hade inneburit stora påfrest­ningar för bolaget. Bl. a. mot den bakgrunden tillfördes bolaget för budget­åren 1979/80 och 1980/81, utöver de resurser som beräknades för treårs­perioden 1978/79-1980/81 i prop. 1977/78:110, dels särskilda medel för täckning av beräknat rörelseunderskott m.m. med sammanlagt 55,2 milj. kr., dels ett aktieägartillskott om 36 milj. kr. för att möjliggöra egna utvecklingsinsatser inom bolaget. För sistnämnda ändamål har bolaget därutöver filiförts 4 milj. kr. för projekt inom Huvudprogram Energi­forskning.

Studsvik Energiteknik AB har med sin anslagsframställning för budget­året 1981/82 redovisat ett förslag till treårsplan för verksamheten inom bolaget och i anslutning därtill också redogjort för strategiska analyser som har gjorts inom bolaget med inriktning på verksamheten under 1980-talet.

Med hänsyn till energiteknikens stora betydelse för samhällsutveckling­en anser jag det nödvändigt all vi i Sverige kan vidmakthålla en samlad, stark och kompetent utvecklingsresurs inom området. Samtidigt är det väsentligt att verksamhetens inriktning kontinuerligt prövas mot bakgrund av den tekniska och samhälleliga utvecklingen. Jag ansluter mig till bola­gets önskan att fortsätta ett systemafiskt arbete att omstrukturera företaget och att kontinuerligt konsolidera verksamheten genom rationaliseringar och specialisering på områden med behov av kvalificerad kompetens. Denna inriktning har också vunnit remissinstansernas stöd.

Bolaget har i sitt förslag till treårsplan tagit upp ä ena sidan behovet av kostnadstäckning för de tunga kärntekniska resurserna i Studsvik - forsk­ningsreaktorerna, de aktiva laboratorierna, avfallshanteringen och strål­skyddsberedskapen - och å andra sidan forsknings- och utvecklingsverk­samheten. Flera remissorgan har i likhet med bolaget påpekat dualiteten mellan ä ena sidan Studsvik Energiteknik AB:s företagsintressen att bl. a. långsiktigt kunna planera utvecklingen av personal, utrustning och anlägg­ningar på ett rationellt sätt och å andra sidan statens och myndigheternas önskemål atl genomföra ett allsidigt, flexibelt och dynamiskt energiforsk­ningsprogram. Vid mina överväganden har jag försökt beakta behovet av intresseavvägning i båda dessa avseenden.

I prop. 1979/80: 18 framhöll föredraganden (s. 7) att ett bolag av Studs­viks karaktär inte kan beräknas uppnå företagsekonomisk lönsamhet i gängse bemärkelse utan att de krav som staten i sin egenskap av ägare bör ställa på bolaget bör uttryckas dels i termer av bidrag lill den tekniska utvecklingen inom energiområdet, dels i form av att planer och budget följs. Av de strategiska analyser som har legat lill grund för bolagets förslag till treårsplan framgår att bolaget vill se som sin uppgift dels aU mot ersättning ställa materiella och personella resurser till förfogande för det svenska kärnkraftprogrammet och det svenska energiforskningsprogram­met, dels alt på eget ansvar med lönsamhetskrav och i samarbete med

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           531

svensk industri bedriva utvecklingsarbete i syfte att få fram industriellt användbara produkter.

Jag kan ansluta mig till detta synsätt som ett uttryck för en mer nyanse­rad målsättning för företaget. Den är också väl förenlig med de grundläg­gande krav som angavs i prop. 1979/80: 18. Uppgiften att ställa resurser till förfogande för kärnkraftprogrammet och energiforskningsprogrammet för­utsätter enligt min mening en nära samverkan mellan bolaget och myndig­heter, kraftförelag m. fl. som har behov av och kan ta på sig kostnader för dessa resurser. Jag vill i sammanhanget också erinra om föredragandens uttalande i prop. 1979/80; 18 (s. 5) om behovet av en anpassning av bola­gets resurser till den beräknade långsiktiga efterfrågesituationen.

Det svenska kärnkraftprogrammets tekniska uppbyggnadsfas är snart avslutad och verksamheten är etablerad som en del av det svenska energi­försörjningssystemet. NE och andra remissinstanser har framhållit att Studsviks kärntekniska verksamhet bör dimensioneras efter en avvägning mellan bolagets egna ambitioner och kärnkraftproducenternas, den utrustningstillverkande industrins och tillsynsmyndigheternas anspråk på Studsviks tjänster. Enligt min uppfattning bör i denna situation de för kärnkraftprogrammet nödvändiga basresurserna inte längre finansieras med statliga anslag. Driften av R2-reaktorn och vissa andra resurser i Studsvik, främst bränslelaboratoriet, finansieras f.n. till stor del över statsbudgeten. R2-utredningen har funnit att övervägande skäl talar för fortsatt drift av reaktorn under 1980-talet och har också föreslagit fortsatta statsanslag för detta ändamål. Remissorganen har i allt väsentligt instämt i utredningens förslag. Flera remissorgan, särskilt tillsynsmyndigheterna, har därutöver betonat R2-reaktorns allmänna betydelse för att vidmakthål­la en teknisk kompetens, "infrastruktur", inom kärnenergiområdet i Sve­rige. Efter samråd med chefen för budgetdepartemenlet har jag funnit att kostnader för sådana kärntekniska resurser som ertordras för det svenska kommersiella kärnenergiprogrammet bör bäras av kärnkraftprogrammet. Jag kommer inom kort att ta initiativ till överläggningar med kraftföretagen och tillsynsmyndigheterna i dessa frågor för att bl. a. närmare klariägga resursbehovet. I avvaktan härpå är jag nu beredd att ta ställning till frågan om statliga medel för verksamheten i Studsvik endast för budgetåret 1981/ 82.

Bolagets löpande verksamhet

Bolaget har för budgetåret 1981/82 redovisat ett totalt medelsbehov om 56 milj.kr. för drift av forskningsreaktorer, bränslelaboratorium och avfallsanläggningar samt för nationell radiologisk beredskap och vissa lokaliseringsbetingade kostnader. Vad gäller driften av de tunga kärntek­niska resurserna har bolaget i kostnaderna inräknat även bl. a. ränta på anläggningskapitalet. Mot bakgrund av att staten, som tidigare i allt vä­sentligt har finansierat anläggningarna, inte ställer några krav på avkast-

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet            532

ning från bolagets verksamhet inom detta område, är jag inte beredd att ta hänsyn till dessa kostnader vid min medelsberäkning.

Chefen för jordbruksdepartementet kommer senare i dag att anmäla vissa frågor om beredskapen mot olyckor i kärnkraftverk m. m. mot bak­grund av bl. a. förslag i strälskyddsinstitutets rapport Effektivare bered­skap. I Studsvik bedrivs ett relativt omfattande radiologiskt arbete som i sig kräver viss beredskapshållning. Frågan om ett vidmakthållande av en nationell beredskapsresurs i Studsvik måste däremot enligt min uppfatt­ning prövas i samband med att statsmakterna lägger fast riktlinjer för den samlade nationella beredskapen inom området. Kostnaderna för en sådan beredskap bör fortsättningsvis bestridas inom beredskapsorganisationens ram och jag vill därför inom bidragsanslaget till Studsvik bara övergångsvis beräkna medel härför. Jag har i denna fråga samrätt med chefen för jordbruksdepartementet.

Jag beräknar medelsbehovet för den löpande kärntekniska verksamhe­ten i Studsvik till 50 milj.kr. för budgetåret 1981/82. Härutöver beräknar jag för driften av Studsviks bibliotek, som har karaktär av nationalbiblio-tek inom sitt område, 4 milj.kr.

Forskning och utvecklingsverksamhet

Under denna rubrik har bolaget äskat medel för verksamhet som f. n. finansieras dels inom anslaget Energiforskning (delprogrammet Lättvat­tenreaktorer samt programmet Energirelaterad grundforskning), dels an­slaget Bidrag till verksamheten vid Studsvik Energiteknik AB, dels ansla­get Energiteknisk forskning och utveckling vid Studsvik Energiteknik AB, dels anslaget Medelstillskott till Studsvik Energiteknik AB, i sistnämnda fall för ägartillskott för nya satsningar.

För att Studsvik Energiteknik AB långsiktigt skall kunna bibehålla kom­petens och konkurrenskraft inom sitt verksamhetsområde är det enligt min uppfattning nödvändigt att bolaget disponerar resurser för forsknings- och utvecklingsarbete som kan utnyttjas av bolaget inom ramen för statsmak­ternas allmänna riktlinjer för bolagets verksamhet. Studsvik Energiteknik AB har under denna rubrik begärt medel dels för energirelaterad grund­forskning, dels för branschinriktad forskning och utveckling, dels för före­tagsutveckling. Inom ramen för den branschinriktade verksamheten har bolaget särskilt begärt att medel skall ställas till förfogande för den verk­samhet som hittills har omfattats av delprogrammet Lättvattenreaktorer inom energiforskningsprogrammet. Som statsrådet Petri tidigare har re­dovisat (avsnitt 14) bör emellertid frågan om fortsatta insatser i fråga om lättvattenreaktorer prövas av tillsynsmyndigheterna, statens kärnkraftin­spektion och statens strålskyddsinstitut samt det föreslagna organet på kärnavfallsområdet, inom ramen för deras av kärnkraflproducenterna fi­nansierade verksamhet. Jag finner dock att bolaget övergångsvis, som bl. a. NE har framhållit, av hänsyn dels till allmänna utvecklingsintressen, dels till behovet av kontinuitet i personalplaneringen bör ges möjlighet alt

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet            533

under budgetåret 1981/82 i viss omfattning fullfölja pågående arbeten även om tillsynsmyndigheterna inte kan medverka lill fortsatt finansiering.

Särskilda aktieägartillskott har under budgetåren 1979/80 och 1980/81 anvisats för bolagets utveckling. Bolaget framhåller den betydelse sådana medel har för att ge ökad handlingskraft inför snabbt uppkommande situa­tioner. Med hänsyn till att behovet av eventuellt ytterligare medelstillskott till bolaget f.n. inte kan överblickas är jag inte beredd att föreslå något sådant tillskott. Jag bedömer däremot att resurser bör ställas till förfogan­de för dels grundläggande forsknings- och utvecklingsarbete av betydelse för bolagets långsiktiga utveckling, dels bolagets utvecklingssamarbete med svensk industri. Som har framgått av min tidigare redovisning har jag även för kommande treårsperiod beräknat vissa medel till Studsvik Energi­teknik AB under programmet Energirelaterad grundforskning. För forsk­nings- och utvecklingsarbete under budgetåret 1981/82 beräknar jag därut­över medelsbehovet till 26 milj.kr. Del bör ankomma på regeringen att meddela erforderliga föreskrifter för användningen av dessa medel.

Bidraget till Studsvik Energiteknik AB för budgetåret 1981/82 skulle i enlighet med vad jag nu har förordat komma alt uppgå till totalt (50-l-4-l-26)80milj.kr.

Kostnader för hantering och lagring av radioaktivt avfall i Studsvik

Den kärntekniska verksamheten i Studsvik har under ca 20 år produ­cerat radioaktivt avfall från främst R2-reaktorn och bränslelaboralorierna. Detta avfall har behandlats och lagrats i Studsviks avfallsanläggningar. Studsvik Energiteknik AB har vidare sedan länge tagit emot avfall frän isotopanvändning och förbmkade strålkällor m. m. från högskolor och institutioner samt frän sjukhus och svenska industrier.

Studsvik Energiteknik AB

I en rapport frän SSI "Förslag fill riktlinjer för omhändertagande av radioaktivt avfall" (SSI 1972:019) föreslogs att alla typer av radioaktivt avfall frän .sjukhus, forskningsinstitutioner och industrier skall omhänder­tas vid en central avfallsanläggning. Studsvik angavs som det bästa för­läggningsalternativet för en sådan anläggning.

Medel för att täcka kostnaderna för långsiktig lagring och framtida slutförvaring har inte reserverats för det avfall som har producerats i Studsviks kärntekniska forskningsverksamhet. Bolaget konstaterar att det inte har haft möjlighet att fondera medel för framtida investeringsbehov. Motsvarande gäller för sådant radioakfivt avfall som har uppkommit utan samband med kärnkraftprogrammet.

Regeringen uppdrog den 14 december 1978 ät SKI att till industridepar­tementet inkomma med en redovisning av de krav på åtgärder som enligt inspektionen bör ställas enligt atomenergilagen i fräga om bearbetning.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet            534

lagring och förvaring av radioaktivt avfall i Studsvik. I sin redovisning konstaterade inspektionen att den nuvarande hanteringen i Studsvik av vissa vätskor och slam inte längre är acceptabel. Vidare framhöll inspek­tionen att bolaget borde ta fram en totalplan för hantering och lagring av det aktiva avfallet. Härvid borde möjligheten att bygga ett underjordslager noga undersökas.

För att bolaget skall kunna planera och verkställa de kortsiktiga och långsikfiga åtgärder som har begärts av SKI och SSI har bolaget påbörjat ett projekt för modernisering av avfallsanläggningarna i Studsvik. Under våren 1980 har ett mellanlager för låg- och medelaktivt avfall i Studsvik förprojekterats. Den totala anläggningskostnaden för avfallsanläggningen beräknas till ca 35 milj. kr.

Remissyttranden

SSI framhåller att de avfallsanläggningar som i dag finns i Studsvik är gamla och inte fyller de krav som i dag ställs på dylika anläggningar, både i fråga om säkerhets- och strålskyddsaspekter. Detta gäller även förvaring­en av behandlat avfall. SSI konstaterar därför att det i dag från strål­skyddssynpunkt finns ett starkt önskemål att den mer långsiktiga förvaringen av radioaktivt avfall vid Studsvik Energiteknik AB förbättras.

SSI tillstyrker att Studsvik Energiteknik AB beviljas medel till projekte­ring och byggande av ett bergrum för förvaring av radioakfivt avfall. Institutet förutsätter att bolaget snarast tar fram en plan för den fullständi­ga hanteringen av radioaktivt avfall inom Studsvik Energiteknik AB. Hän­syn bör då tas även till det avfall som uppstår vid en nedläggning av Rl-reaktorn och till hur en mer långsiktig nedläggning av R2-reaktorn kan komma att påverka utformningen och dimensioneringen av avfallsanlägg­ningarna.

PRAV rekommenderar att ett förenklat alternativ till den föreslagna avfallsanläggningen utreds tekniskt, tidsmässigt och ekonomiskt innan beslut fattas om utförande och finansiering.

PRAV konstaterar att Studsviks avfallsanläggning är avsedd att vara enbart ett mellanlager. Det planeras bli taget i drift år 1984. Dess kapacitet måste motsvara den beräknade avfallsmängden är 1990 med någon margi­nal för eventuell försening i färdigställandet av det av kärnkraftföretagen planerade centrala slutlagret för låg- och medelaktivt kärnkraftavfall, ALMA. Uppehållstiden för Studsviksavfallet i det nya lagret blir kortva­rig, högst 5 ä 10 år. Efter ALMA:s färdigställande blir Studsvikslagret huvudsakligen ett buffertlager till ALMA. Detta gör att lagringen bör kunna göras väsentligt billigare men ändå fylla de krav man kan ställa pä säkerhet vid hantering och lagring.

SKI framhåller att Studsviks avfallsanläggningar är slitna och i behov av upprustning, att anläggningarna ofta inte motsvarar de krav man numera ställer på anläggningar av motsvarande typ, att behovet av långtidsförva-

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           535

ring för aktivt avfall inte är tillgodosett samt att Studsviks anläggningar för aktivt avfall inte kan betraktas isolerat utan på något sätt måste inordnas i ett system som beaktar behovet av avfallshantering och avfallsanläggning­ar för hela landet. Vidare framhåller SKI att den totala översyn av avfalls­anläggningarna i Studsvik, som inspektionen gör med anledning av företa­gets begäran om tillstånd till fortsatt drift av avfallsanläggningarna i Studs­vik enligt bestämmelserna i atomenergilagen, ännu inte är färdig.

Föredraganden

Enligt min mening står det klart att vissa åtgärder för modernisering av avfallsanläggningarna i Studsvik behöver vidtas och att särskilda medel kommer att behöva anvisas härför. Remissinstanserna har emellertid inte entydigt velat förorda den av Studsvik Energiteknik AB föreslagna lös­ningen att bygga etl bergrumslager. Frågan har också samband med frågan om i vilken utsträckning anläggningarna i Studsvik skall utnyttjas för att ta omhand radioaktivt avfall från kärnkraftverk och forskningsinstitutioner, sjukhus m.m. Statsrådet Petri kommer därför inom kort att, efter samråd med mig, föreslå regeringen att uppdra ät PRAV att i samverkan med Siudsvik Energiteknik AB göra det ytteriigare utredningsarbete som er­fordras för ställningstagande i denna fråga. Jag avser att därefter åter­komma med förslag om medelsanvisning.

Avveckling av forskningsreaktorn Rl

Den första svenska forskningsreaktorn, Rl, togs i drift år 1954 och avstängdes slutligt år 1970. Reaktorn ligger nedsprängd i ett bergrum vid Drottning Kristinas väg i Stockholm. Den ägs av Studsvik Energiteknik AB.

Studsvik Energiteknik AB

SSI begärde år 1978 att Studsvik Energiteknik AB skulle presentera ett långsiktigt åtgärdsprogram för den nedlagda reaktorn. En utredning om nedläggning av Rl-reaktorn inkl. en kartläggning av kvarvarande radioak-fivitet färdigställdes av bolaget i mars 1980. Avvecklingen av Rl har preliminärt beräknats kunna genomföras på knappt två år. Den totala kostnaden har uppskattats till ca 25 milj. kr. I beloppet ingår utrednings­kostnader samt kostnaderna för avfallstransport till Studsvik men inte kostnader för mellan- och slutlagring av avfallet.

Siudsvik Energiteknik AB framhåller att de tidigare beviljade anslagen för drift av Rl-reaktorn inte har avsetts kunna täcka kostnaden för framti­da avveckling. Bolaget hemställer därför att ett anslag om 10 milj. kr. anvisas för budgetåret 1981/82 för avveckling av Rl-reaktorn och att 15 milj. kr. reserveras för kostnader under budgetåret 1982/83.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      536

Remissyttranden

SSI tillstyrker i sitt yttrande bolagets ansökan om medel för nedläggning av Rl-reaktorn. Institutet har dock ingen möjlighet att bedöma rimligheten av de begärda beloppens storiek. Institutet anser även att innan arbetet kan starta, är viss komplettering av den gjorda utredningen erforderlig. SSI påpekar vidare att förutom de av Studsvik Energiteknik AB redovisade kostnaderna tillkommer kostnader för eventuell behandling samt kostna­der för mellan- och slutlagring av avfallet. Erforderliga medel för dessa kostnader, inkl. lagringsutrymme, måste enligt SSI säkerställas innan en slutlig nedläggning av Rl-reaktorn kan få påbörjas.

SKI framhåller att från de synpunkter SKI har att beakta förefaller bolagets förslag till fullständig avveckling riktigt. Härigenom uppnås att bergrummet kan disponeras för annat ändamål utan att hänsyn behöver tas till dess tidigare användning. Vidare ger detta erfarenhet inom landet från arbeten i samband med nedläggning, som kan nyttiggöras vid större an­läggningar.

SKI har inte haft möjlighet att bedöma frågan om den erforderliga ersättningens storlek.

Föredraganden

Byggandet av Sveriges första forskningsreaktor, Rl-reaktorn i Stock­holm, finansierades i början av 1950-talet med statliga anslag till dåvarande AB Atomenergi, vilka redovisades under handelsdepartementets huvudti­tel. Anläggningen togs i drift år 1954 och utnyttjades under en period av ca 15 år dels i bolagets verksamhet, dels av andra svenska forskare. Verksam­heten finansierades i allt väsentligt med statliga anslag dels till AB Atom­energi, dels i form av forskningsrådsmedel.

Jag ansluter mig till Studsvik Energiteknik AB;s och tillsynsmyndighe­ternas bedömning att reaktoranläggningen Rl nu bör slutligt avvecklas. En sådan avveckling innebär dels att behovet av fortsatt tillsyn elimineras, dels alt svenska tekniker och de svenska tillsynsmyndigheterna kan göra värdefulla om än begränsade erfarenheter av avveckling av kärnteknisk verksamhet. Kostnaderna för arbetet bör bestridas genom ett särskilt statligt anslag till Studsvik Energiteknik AB, som innehar koncession för anläggningen. Bolaget har beräknat att avvecklingen skall kunna genomfö­ras under en tid av ca två år och till en kostnad av ca 25 milj. kr. men det ligger i sakens natur att kostnadsuppskattningar av detta slag kan vara behäftade med betydande osäkerhet. I enlighet med bolagets framställning förordar jag att 10 milj. kr. anvisas för ändamålet för budgetåret 1981/82. En fömtsättning bör vara att bolaget bedriver avvecklingsarbetet på ett sådant sätt att kostnaderna i möjligaste män begränsas. Jag räknar med att bolaget i samband med sin anslagsframställning för budgetåret 1982/83 skall kunna redovisa en genomarbetad kalkyl för hela avvecklingen.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       537

15.4 Försöksanläggningar för förgasning av inhemska bränslen

Inledning

Genom upphettning med eller utan tillsats av vattenånga och luft eller syrgas kan fasta eller flytande bränslen förädlas och med vissa energiför­luster överföras till gasform. Gasen kan sedan antingen förbrännas eller användas som råvara för kemiska processer t. ex. framställning av me­tanol. Speciellt bedöms förgasning vara av intresse för bränslen som vid direkt förbränning ger svåra miljöpåverkningar.

För svenskt vidkommande skulle förgasning av sådana råvaror som skiffer, skogsavfall och andra biobränslen samt torv kunna vara av särskilt intresse.

Svensk Metanolutveckling AB (SMAB) föreslog våren 1979 i samverkan med Stora Kopparberg AB att en demonstrationsanläggning skulle upp­föras för förgasning av torv- och vedråvara i syfte att framställa metanol för användning som drivmedel. Nämnden för energiproduktionsforskning (NE) avgav i december 1979 rapporten (NE 1979:5) Demonstrationsan­läggning för metanolproduktion baserad på inhemsk råvara. Direktören Kjell Håkansson har på mitt uppdrag biträtt inom industridepartementet med förhandlingar för att utarbeta förslag till erforderliga överenskom­melser för att möjliggöra uppförande av en försöksanläggning för produk­tion av syntesgas för metanolframställning med användning av en modi­fierad s. k. Winkler-teknik. Ett flertal kommuner, länsstyrelser och företag har inkommit med skrivelser i ärendet. Håkansson har den 22 december 1980 redovisat det material som har framkommit i hans arbete.

AB Svensk Alunskifferutveckling (ASA) har hemställt om anslag för förgasning av alunskiffer för utvinning av skifferns organiska energiinne­håll. Efter remiss har yttranden i ärendet avgetts av överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF), statens industriverk (SIND), NE, delegationen för energiforskning (DFE), oljeersättningsdelegationen (OED) och Studs­vik Energiteknik AB. Dessutom har Skövde Miljöforum inkommit med synpunkter i ärendet.

Försöksanläggning för skifTerförgasning

ASA bildades år 1977 i syfte att utveckla processer för fullutvinning, dvs. en total utvinning, av den svenska alunskifferns samtliga värdebe­ståndsdelar. Forsknings- och utvecklingsarbetet bedrivs huvudsakligen vid ASA:s dotterbolag Ranstad Skifferaktiebolag (RSA) i Ranstad.

Kostnaderna för verksamheten bestrids enligt riksdagens beslut genom villkoriiga statliga lån om totalt 128 milj. kr. för treårsperioden 1978/79-1980/81 (prop. 1977/78:124, NU 1977/78:69, rskr 1977/78:342). Verksamhe­ten har uppdelats i tvä områden, dels termisk processutveckling, som inriktas mot förbränning och förgasning av lakrest, skiffer och skifferkero-genkoncentrat, dels kemisk processutveckling för utvinning av metaller och kemiska ämnen.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet            538

ASA och RSA har konstaterat att fömtsättningar inte föreligger för att fä till stånd en kommersiell uranutvinning i Ranstad när det pågående utveck­lingsprogrammet avslutas beroende pä det låga uranpriset på världsmark­naden. Det finns däremot enligt bolagen resultat som tyder på att det tekniskt och ekonomiskt kan vara möjligt att utnyttja alunskifferns kero-geninnehåll i en förgasningsprocess för t. ex. metanolproduktion.

Skiffer som energiråvara har under treårsperioden 1978/79-1980/81 be­handlats utanför energiforskningsprogrammet och ingår bara i begränsad utsträckning i det förslag som delegationen för energiforskning (DFE) har redovisat för kommande treårsperiod 1981/82-1983/84. ASA har därför i skrivelse den 15 augusti 1980 föreslagit uppbyggnad av en försöksanlägg­ning för skifferförgasning och hemställt om anslag med 93 milj. kr. fördetta ändamål för treårsperioden 1981/82-1983/84. F.n. föreligger två olika förslag till processkoncept, virvelbäddsteknik resp. s. k. flashförgasning i en flamsmältkammare. Val mellan dessa metoder samt val av lokalise­ringsort (Kvarntorp eller Ranstad) förutsätts göras inom ramen för nu gällande budget för ASA:s arbete. Av kostnaderna för kommande period avser 62 milj. kr. investerings-och startkostnader och 31 milj. kr. driftkost­nader för ett år.

Remissyttrandena

Flertalet remissinstanser uppmärksammar skifferns stora potential som energiråvara. SIND anser att Sveriges oljeberoende gör det nödvändigt att så långt det är tekniskt och ekonomiskt möjligt utnyttja Sveriges samtliga energitillgångar. Verket ställer sig därför positivt till ett fortsatt statligt engagemang för att ta fram beslutsunderlag för eventuellt utnyttjande av skiffrarnas energiinnehåll.

Med hänsyn till den stora fossila energiresurs som skiffrarna utgör anser OED det angeläget att villkoren för utnyttjande av alunskiffrarna som energiråvara i den framfida svenska energiförsörjningen snarast klarläggs och definieras. OED anser det också viktigt att forsknings- och utveck­lingsarbete som berör nyttiggörande av svensk alunskiffer fortskrider. Det av ASA föreslagna projektet bör emellertid enligt OED anstå till dess att villkoren för skifferutnyttjandet har klarlagts, varefter en förnyad prövning bör göras. NE framför liknande synpunkter och framhåller att förutsätt­ningarna därvid bör klargöras för utvinning av såväl organiskt energiinne­håll som mineraler.

ÖEF framhåller att introduktion av metanol som drivmedel förutsätter användning av skiffer som råvara för att beredskapsfördelarna med me­tanol skall bli påtagliga. Beslut om metanolproduktion bör därför åtföljas av en omfattande försöksverksamhet med skifferförgasning. ÖEF menar att energiproduktion från sUiffer naturligen ingår i energiforskningspro­grammet och att ställning bör tas till de berörda projekten i den avvägning som görs där. NE anser däremot att den avgörande frågan för ställningsta-

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      539

gande till ASA:s ansökan inte är projektets kvalitet utan huruvida staten överhuvudtaget bör stödja utveckling av skifferförgasningsteknik de när­maste åren.

Med hänsyn till de stora utvecklingsinsatser pä bl. a. förgasningsområ­det som görs i andra länder borde enligt SIND de svenska insatserna begränsas till en bevakning av utländsk teknik, de specifika problem som gäller de svenska skiffrarna samt till eventuellt lovande svensk teknik för ohka processteg. Den av Boliden AB utvecklade flamsmällkammaren före­faller i detta sammanhang intressant. Möjligheterna borde enligt verket prövas att utnyttja befintlig utrustning av detta slag vid MEFOS i Luleå för ett fortsatt program till lägre kostnad än föreslagna 93 milj. kr.

DFE påpekar att det hade varit värdefullt om ASA hade redovisat de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för alternativ användning av den organiska delen (kerogendelen) i skiffer. Delegationen konstaterar vidare att såvitt kan bedömas av tillgängligt material är skiffer det klart fördelaktigaste alternativet för metanolproduktion ur inhemska råvaror. Det är även enligt DFE:s ekonomiska jämförelse billigare än framställning från importerat kol och än dagens kostnad för importerad metanol från naturgas. När det gäller framtida metanolproduktion från inhemsk råvara anser DFE att skifferförgasning i större försöksskala bör prioriteras före förgasning av skogsenergi. OED har avvikande uppfattning. Mot bakgrund av de osäkerheter som f. n. råder för skifferbrytning anser OED att förgas-ningsprojekt i första hand bör inriktas pä torv och vedråvaror.

Skifferns potentiella värde som en av de mest betydelsefulla råvarukäl­lorna för syntesgasproduktion framhålls av Studsvik Energiteknik AB. Bolaget ansluter sig till ASA:s förslag att ta fram tekniskt-ekonomiskt underlag för skifferförgasning men framhåller att det så långt möjligt är önskvärt med samordning med andra aktuella förgasningsprojekt i större försöksskala.

NE påpekar att de föreslagna förgasningsprocesserna, baserade på vir­velbäddsteknik resp. flashförgasning i flamsmältkammare, är utformade utan att hänsyn har tagits till uranutvinning och att de t. o. m. innebär att den bearbetade skilTern knappast kan användas som uranråvara. Enligt DFE kan Ranstads virvelbäddsteknik för skiffer och HTW (Hög-Tempera-tur-Winkler)-tekniken för torv och biomassa ses som tvä alternativ av samma utvecklingslinje. Beträffande flamsmältmetoden anför DFE att det är för tidigt att nu bygga en stor försöksanläggning för förgasning av skiffer på denna princip. Fortsatta försök bör med tanke på teknikens utveck­lingsläge i stället bedrivas inom ramen för energiforskningsprogrammet.

DFE:s ekonomiska och tekniska bedömning av förgasningsprocesser baserade på olika inhemska råvaror leder enligt delegationen till att den s. k. PDU-teknik för biomassa och torv som utvecklas vid Studsvik Ener­giteknik AB och flamsmälttekniken för skiffer bör behandlas inom energi­forskningsprogrammet, medan virvelbäddstekniken utvecklad i Ranstad

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet            540

för skiffer och HTW-tekniken för biomassa och torv är mogna att prövas i störte försöksanläggningar.

Om ett positivt beslut tas är det enligt DFE:s mening nödvändigt med parallella studier av miljö- och markfrågor. Det ger också enligt delegatio­nen en möjlighet att bevara kompetensen för förgasning av skiffer. Verk­samheten kan utvidgas till alt omfatta biomassa och torv. Någon irrepara-bel förlust av kompetens uppstår inte, enligt NE:s bedömning, om beslut om förgasningsförsöken uppskjuts något. NE bedömer att det mycket begränsade antalet nyckelpersoner med fördel temporärt bör kunna utnytt­jas med utveckling av förgasningsteknik för biomassa och torv eller inom andra eventuellt tillkommande projekt med kol eller kolreningsavfall som råvara.

Skövde Miljöforum anser att ASA:s ansökan bör avslås med anledning av de väntade miljökonsekvenserna av brytning och utnyttjande av skiffer.

Försöksanläggning för förgasning av torv och vedråvaror

Direktören Kjell Håkansson har i sitt arbete bearbetat två alternativa handlingslinjer, nämligen dels den ursprungligen av SMAB lanserade ut­vecklingen av HTW-tekniken för torv och biobränslen (flis, skogsavfall, energiskog), dels en kombination av denna utveckling med utveckling av teknik för förgasning av skiffer. Han förordar i första hand det sistnämnda alternativet.

För HTW-projektet föreslås lokalisering till Kvarntorp och anges föl­jande kostnader för olika lokaliseringsalternativ (milj. kr. i 1980 års priser exkl. moms).

Kvarntorp'     Skoghall       Söderhamn-    Sandviken

Investeringar          86,5          88             87.8         101.5

Drift, per är             24             32,5          36,6          36.3

Totalt. 3 driflsår      158,5        185,5        197,6        210,4

' Baserat på anlagande om all ett särskilt försökscenlrum kommer lill stånd i Kvarntorp och tillhandahåller viss "infrastruktur". Kostnaderna härför ingår ej i de angivna beloppen. - Förkalkyl, ej förhandlad med eventuellt inlressenlförelag.

För ett kombinerat projekt anges följande kostnadsuppskattning (milj. kr.).

Kvarntorp'

 

Investeringar

116.5

Drift, per år

24-27

Totalt, 4 driflsår

218,5

Se föregående tabell not 1.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           541

Någon uppgörelse med de tyska rättighetshavarna har ännu inte kunnat nås i fråga om tillgången till för långsiktig användning av HTW-tekniken erforderligt tekniskt know-how.

För att närmare underbygga projekteringen av en stor försöksanläggning pågår f.n. vissa kompletterande tekniska försök. Resultaten av dessa beräknas föreligga hösten 1981.

Föredraganden

Frågorna om förgasning av skiffer resp. torv och vedrävaror har flera samband sinsemellan och med annan aktuell eller föreslagen verksamhet.

I Studsvik byggs f. n. upp en mindre försöksanläggning, PDU, för för­gasning av torv och biomassa enligt en svensk metod. Resultat från projek­tet, som kan kostnadsberäknas till ca 50 milj. kr., kan väntas omkring år 1984.

Statens vattenfallsverk och Svenska Petroleum AB har föreslagit en anläggning för kombinerad el- och värmeproduktion i Göteborg. Den före­slås baseras på förgasning av restoljor men avses också förses med en mindre kolförgasningsreaktor för försöksverksamhet. Projektkostnaden torde kunna uppskattas till i storieksordningen 500-1000 milj. kr.

Nynäs Petroleum AB har föreslagit en anläggning för kombinerad pro­duktion av syntetiskt drivmedel, bränngas och fjärrvärme baserad på för­gasning av kol och restoljor.

Sedan år 1978 genomför ASA ett omfattande forskningsprogram med långsiktig inriktning mot allsidigt utnyttjande av alunskiffer. En utförlig redogörelse för verksamheten, som finansieras med statliga lån, har läm­nats i prop. 1977/78:124. Den kemiska processutvecklingen, som omfattar utvinning av metaller och kemiska ämnen, beräknas kunna vara avslutad och resultaten dokumenterade kring årskiftet 1981-1982. Till följd av sjunkande uranpriser och beroende pä uranets dominerande betydelse för metallutvinningens ekonomi är det inte längre motiverat att lämna fortsatt särskilt stöd till denna forskning efter del att nuvarande program avslutas. Den termiska processutvecklingen, som i första hand är inriktad mot utnyttjande av det fossila bränsleinnehållet i skiffern, har däremot fått ökande betydelse.

För utvinning av skifferns organiska energiinnehåll har ASA hittills inom ramen för det fastställda försöksprogrammet genomfört försök med virvel-bäddsförgasning i Ranstad och s. k. flashförgasning vid MEFOS i Luleå. För att den sistnämnda metoden skall kunna utvärderas behövs ytterligare försök, som enligt vad jag har erfarit skulle kunna utföras vid den försöks­anläggning för järnframställning enligt den s. k. Inred-processen som nu är under uppförande vid MEFOS men som inte beräknas stå färdig förtån under år 1982. Enligt min uppfattning ligger de förgasningsförsök som ASA önskar genomföra vid den nya anläggningen väl i linje med syftet med det fastställda programmet. De ryms inom ramen för anvisade lånemedel för

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      542

budgetåret 1980/81 (prop. 1979/80:100 bil. 17 s. 126, NU 1979/80:49, rskr 1979/80:322). Detta innebär att den slutliga utvärderingen av programmet kan ske först vid utgången av år 1982. Det ankommer på regeringen att fatta beslut om villkoren för ASA:s disposition av de anvisade lånemedlen. Det beslutsunderlag som nu föreligger för frågorna om större försöksan­läggningar på detta område är ännu inte fullständigt utan behöver komplet­teras på flera punkter. Jag är därför inte beredd att nu förorda beslut om ytterligare satsningar på dessa områden utöver vad jag nyss har anfört och vad som ingår i Huvudprogram Energiforskning (avsnitt 15.2.3.9). Bered­ningen av frågorna fortsätter emellertid inom industridepartementet. Rege­ringen bör bereda riksdagen tillfälle att ta del av vad jag nu har anfört om försöksanläggningar för förgasning av inhemska bränslen.

15.5 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag aU regeringen dels föreslår riksdagen att beträffande Huvudprogram Energiforskning

1. godkänna de riktlinjer för omfattning, inriktning och genomfö­
rande av verksamheten inom huvudprogrammet som jag har
förordat,

2.    medge att under budgetåren 1981/82-1983/84, utöver under bud­getåret 1980/81 ej disponerade medel, 1 400000000 kr. får använ­das för huvudprogrammet,

3.    medge att de inkomster, som svarar mot den del av den föreslag­na höjningen av den särskilda beredskapsavgiften för oljepro­dukter som avses finansiera kostnaderna för huvudprogrammet får fonderas hos riksgäldskontoret och disponeras i enlighet med vad jag har förordat,

dels bereder riksdagen tillfälle

att ta del av vad jag har anfört om försöksanläggningar för förgas­ning av inhemska bränslen.

15.6 Anslagsfrågor för budgetåret 1981/82

Fjortonde huvudtiteln

F. Teknisk forskning och utveckling

F 13. Energiforskning

1979/80 Utgift   300186899        Reservafion        61581843

1980/81 Anslag  301500000

1981/82 Förslag        1000

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           543

Som har framgått av min tidigare redogörelse har jag för Huvudprogram Energiforskning förordat en ram av 1400 milj. kr. under treårsperioden 1981/82-1983/84. För nästa budgetär har jag för detta ändamål beräknat (avsnitt 15.2.3.5) 400 milj. kr. Härvid beräknar jag att 395,4 milj. kr. utgår över detta anslag. Vidare avses, som jag har nämnt (avsnitt 15.2.2.3) 4,6 milj. kr. utgå från anslaget A 3 Kommittéer m. m. för att täcka kostnaderna för DFE:s uppgifter avseende programsamordning m. m. inom huvudpro­grammet.

Jag har redan förordat (avsnitt 15.2.3.5) att huvudprogrammet skall finansieras genom en höjning av den särskilda beredskapsavgiften för oljeprodukter. Jag förordade då också att de inkomster som svarar mot avgiftshöjningen avskiljs och tillförs en särskild fond hos riksgäldskon­toret, energiforskningsfonden, och att medel ur denna fond skall tillföras detta anslag. Anslaget bör därför föras upp med ett formellt belopp av 1 000 kr. för nästa budgetår.

De programansvariga organen har för sin planering och organisation av insatserna behov av att kunna göra fleråriga åtaganden. För innevarande budgetår har regeringen, i likhet med tidigare budgetår, av riksdagen bemyndigats att i samband med stöd till forskning och utveckling inom energiområdet göra åtaganden för de tre närmast följande budgetåren.

Det underlag som har redovisats av de programansvariga organen visar att de behöver kunna göra fleråriga åtaganden även under treårsperioden 1981/82-1983/84. Vid riksdagens bifall till förslaget om medelsram för hela perioden erfordras därvid inte något särskilt bemyndigande från riksdagen när det gäller åtaganden avseende budgetåren 1982/83 och 1983/84. För åtaganden avseende tiden efter treårsperioden 1981/82-1983/84 fordras dock särskilt bemyndigande av riksdagen. Jag förordar mot den bakgrun­den att regeringen nu inhämtar sådant bemyndigande för budgetåret 1981/ 82. Jag beräknar behovet härav till 130 milj. kr. för åtaganden avseende budgetåret 1984/85. Lämnas bemyndigande ankommer det på regeringen att meddela de närmare föreskrifter som erfordras.

Det ankommer vidare på regeringen att i anslutning till de riktlinjer och pä det sätt jag har förordat besluta om fördelning av medel mellan olika program och delprogram.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att

1.    bemyndiga regeringen att under budgetåret 1981/82, i enlighet med vad jag har anfört, ikläda staten ekonomisk förpliktelse i samband med stöd till forskning och utveckling inom energiom­rådet som innebär åtaganden om högst 130000000 kr. för budget­året 1984/85

2.    till Energiforskning för budgetåret 1981/82 anvisa ett reserva­tionsanslag av I 000 kr.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet            544

F 14. Bidrag till verksamheten vid Studsvik Energiteknik AB

1979/80 Utgift                                                              47000000

1980/81 Anslag                                                            47000000

1981/82 Förslag                                                           80000000

Enligt vad jag nyss har redovisat (avsnitt 15.3) bör anslaget för budget­året 1981/82 föras upp med 80 milj. kr. Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att till Bidrag till verksamheten vid Studsvik Energiteknik AB för budgetåret 1981/82 anvisa ett reservationsanslag av 80000000 kr.

Avveckling av forskningsreaktorn Rl

Nytt anslag (förslag)    10000000

Med hänvisning till vad jag nyss har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen

att till Avveckling av forskningsreaktorn Rl för budgetåret 1981/82 anvisa ett reservationsanslag av 10000000 kr.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet            545

Bihang A

1    Förslag till

Lag om utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle

Härigenom föreskrivs följande.

1 § En eldningsanläggning, som inte är tillfällig, skall enligt vad som
föreskrivs i denna lag uppföras eller installeras (utföras) så att den kan
eldas med fast bränsle och därefter bibehållas i ett sådant utförande så
länge den är i bmk.

Med eldningsanläggning avses i lagen en eldningsanläggning i vilken varmvatten, hetvatten, ånga eller hetolja framställs för byggnadsuppvärm­ning, elproduktion eller användning i en industriell process.

2 § En eldningsanläggning i vilken den åriiga bränsleförbrukningen kan
beräknas normalt uppgå till minst 180 terajoule skall utföras för eldning
med fast bränsle och därefter bibehållas i ett sådant utförande så länge den
är i bmk.

Detsamma gäller en eldningsanläggning med lägre bränsleförbrukning i ett system i vilket varmvatten, hetvatten, ånga eller hetolja framställs för sådant ändamål som anges i 1 § andra stycket, om

1.    den årliga bränsleförbmkningen i systemet kan beräknas normalt uppgå till minst 180 terajoule och

2.    systemets ärliga behov av energi annars inte till minst 75 procent kan tillgodoses på annat sätt än genom användning av gas eller av olja eller annat flytande bränsle.

Innan ägaren eller den som annars förfogar över en eldningsanläggning som avses i'första eller andra stycket bestämmer för vilket slag av fast bränsle anläggningen skall utföras, skall han samråda med den myndighet som regeringen bestämmer.

3 § Andra eldningsanläggningar än som avses i 2 § skall utföras så att de
utan omfattande ombyggnadsarbeten eller kompletteringar kan eldas med
inhemskt fast bränsle;. De skall därefter bibehållas i ett sådant utförande så
länge de är i bruk.

Inom områden där naturgas distribueras eller avses bli distribuerad gäller första stycket inte anläggningar för eldning med naturgas.

4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med­
ge undantag i särskilt fall från 2 § första eller andra stycket.

Undantag från 3 § första stycket får regeringen föreskriva för särskilt fall eller för ett visst slag eller en viss grupp av eldningsanläggningar. Rege­ringen får också överlåta åt byggnadsnämnden eller annan myndighet att i särskilt fall medge undantag från 3 § första stycket.

5 § Är en eldningsanläggning undantagen enligt 4§ från vad som före­
skrivs enligt 2 eller 3 § om utförande för eldning med fast bränsle och skall
en panna bytas i anläggningen, skall lagen i sin helhet åter tillämpas på
anläggningen. Därvid skall vad som anges i 2 eller 3 § om utförande i stället
avse ändring av anläggningen.

36   Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 90

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       546

6   § Tillsyn över efterlevnaden av denna lag utövas enligt regeringens bestämmande av byggnadsnämnden eller annan myndighet.

7   § Den som äger eller annars förfogar över en eldningsanläggning är skyldig att på anfordran av tillsynsmyndigheten lämna myndigheten de upplysningar och handlingar och det tillträde till anläggningen som behövs för tillsynen. Polismyndigheten skall lämna tillsynsmyndigheten det biträ­de som behövs för att tillträdesrätten skall kunna utövas.

8   § Tillsynsmyndigheten får meddela den som äger eller annars förfogar över en eldningsanläggning de förelägganden som behövs för att åstadkom­ma rättelse, om anläggningen inte uppfyller vad som krävs enligt 2§ första eller andra stycket eller 3 § första stycket. Ett föreläggande får förenas med vite.

Ett utdömt vite får inte förvandlas.

9 § Om ägaren eller den som annars förfogar över en eldningsanläggning
uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot vad som gäller enligt 2§
första eller andra stycket eller 3 § första stycket, skall han dömas till böter.

10 § Beslut av tillsynsmyndigheten om anfordran enligt 7§ eller om
föreläggande enligt 8 § första stycket överklagas hos kammartätten genom
besvär. Om byggnadsnämnden har utsetts till tillsynsmyndighet, överkla­
gas dock dess beslut hos länsstyrelsen genom besvär. Länsstyrelsens
beslut överklagas hos kammarrätten.

Tillsynsmyndigheten får föreskriva att ett beslut omedelbart skall lända till eftertättelse.

1.    Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982.

2.    Lagen gäller inte en eldningsanläggning som är uppförd eller installe­rad före ikraftträdandet.

3.    Har uppförande eller installation av en eldningsanläggning eller byte av en panna påbörjats men inte slutförts före ikraftträdandet, får uppföran­det, installationen eller pannbytet slutföras på det sätt som har avsetts utan hinder av bestämmelserna i denna lag.

4.    Byts efter ikraftträdandet en panna i en anläggning som avses i 2 eller 3, gäller dock lagen. Därvid skall vad som anges i 2 eller 3 § om utförande i stället avse ändring av anläggningen.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       547

Bihang B

Lagrådsremiss med förslag till lag om utförande av eldningsanlägg­ningar för fast bränsle

beslutad den 4 december 1980.

Regeringen överlämnar för lagrådets yttrande det förslag som har uppta­gits i bifogade utdrag av regeringsprotokollet.

På regeringens vägnar CARL AXEL PETRI

Per Nyqvist

Lagrådsremissens huvudsakliga innehåll

Lagrådsremissen innehåller förslag till lag om utförande av eldningsan­läggningar för fast bränsle.

Den föreslagna lagen utgör ett led i strävandena att ersätta olja med andra bränslen och därigenom minska vårt lands oljeberoende. Enligt lagen skall större eldningsanläggningar i fortsättningen utföras så att de kan eldas med fast bränsle och mindre anläggningar så att de kan eldas med fast inhemskt bränsle utan omfattande ombyggnadsarbeten eller komplet­teringar. Gränsen mellan större och mindre anläggningar sätts yid en beräknad årlig bränsleförbrukning om 180 terajoule, motsvarande ca 5 000 m' tjockolja.

Lagen gäller flertalet eldningsanläggningar för byggnadsuppvärmning, elproduktion eller användning i industriella processer.

Kravet på utförande för fastbränsleeldning gäller nytillkommande an­läggningar. Även befintliga anläggningar omfattas så snart pannan byts ut. Möjligheter till undantag finns.

För att möjligheterna att använda inhemska bränslen i större anläggning­ar skall tas till vara pä bästa sätt föreslås innehavaren bli skyldig att samråda med statlig myndighet om val av bränsle innan anläggningens utförande bestäms.

Lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1982.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet            548

Utdrag
INDUSTRIDEPARTEMENTET                     PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1980-12-04

Närvarande: statsministern Fälidin, ordförande, och statsråden Ullsten, Bohman, Wikström, Friggebo, Mogård, Dahlgren, Söder, Krönmark, Bu­renstam Linder, Johansson, Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Winberg, Danell, Petri, Eliasson

Föredragande: statsrådet Petri

Lagrådsremiss med förslag till lag om utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle

1    Inledning

Viktiga uppgifter för energipolitiken är att minska Sveriges beroende av olja och att avveckla kärnkraften. Oljeberoendet medför en stor belastning på vår ekonomi och stora risker för försörjningstryggheten. Åtgärder för att ersätta olja med andra bränslen ingår därför som ett väsentligt led i den proposition om energipolitiken som f.n. förbereds inom industrideparte­mentet och som jag räknar med atl regeringen kan förelägga riksdagen i början av år 1981.

Som underiag för proposilionsarbetet finns bl. a. åtskilliga utrednings­förslag. Ett av dem "fäller krav på utförande av vissa eldningsanläggningar så att även annat bränsle än olja kan användas. Ett förslag till lag med sådan innebörd har lämnats av utredningen (I 1977: II) om omställbara eldningsanläggningar' i betänkandet (SOU 1980:9) Övergång till fasta bränslen. Kommitténs lagförslag och en sammanfattning av betänkandet bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga I.

Över betänkandet har efter remiss yttranden avgetts av fortifikationsför­valtningen, byggnadsstyrelsen, statens naturvärdsverk, överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF), statens råd för byggnadsforskning, statens planverk, statens industriverk (SIND), nämnden för energiproduktions­forskning (NE), statens vattenfallsverk, domänverket, 1980 års oljelag­ringskommitté (H 1980: 1). oljeersättningsdelegationen (1 1979:01) (OED),

' Generaldirektören Sigvard Tomner. ordförande, direktörerna Karl Axel Förslberg och Erik Lundh. kommunalrådet Rune Malmros samt vice ordföranden i Skellefteå kommunstyrelse Sverker Lindberg.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      549

utredningen (I 1979:13) om styrmedel för näringslivets energihushållning. Botkyrka, Gävle, Göteborgs, Linköpings. Stockholms, Umeå, Västerås, Växjö och Östersunds kommuner. Svenska Kommunförbundet, Lands­tingsförbundet, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens cen­tralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Hyresgästernas riksförbund, centrala driftledningen (CDL), Jernkontoret, Näringslivets energidelegation (NED), Svenska cellulosa- och pappersbruksföreningen (SCPF), Svenska Gasföreningen, Svenska Petroleuminstitutet (SPI), Svenska Värmeverksföreningen, Sveriges allmännyttiga bostadsföretag (SABO) samt VVS-tekniska föreningen.

Härutöver har i anslutning till remissen inkommit yttrande från Riksför­bundet Energi och Samhälle (REOS).

En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.

Frågan om lagstiftning på grundval av betänkandet bör redan nu tas upp till behandling med hänsyn till att lagrådets yttrande bör inhämtas. Jag räknar med att sedan så skett förslag till lag kan förläggas riksdagen i samband med den inledningsvis nämnda propositionen om energipolitiken.

2     Föredraganden

2.1 Allmänna synpunkter

Vår nuvarande energianvändning karaktäriseras av etl mycket stort beroende av importerad olja. Sveriges totala användning av olja och olje­produkter var 1979 ca 300 TWh, vilket motsvarar ca 70 procent av den totala energianvändningen. Av den totala tillförseln om 473 TWh svarade är 1979 oljeprodukter för 323 TWh, kol och koks för 21 TWh samt inhems­ka bränslen som massaindustrins lutar och bark för 46 TWh. Vattenkraft­produktionen uppgick till 60 TWh och kärnkraftproduktionen till 20 TWh.

Oljeanvändningen avser till största del eldningsoljor. År 1979 hänförde sig 85 TWh till läU eldningsolja (Eo 1) och 137 TWh till tjocka eldningsoljor (Eo 2—5). Eo 1 används till helt övervägande del i små pannor för upp­värmning av bostäder, m.m., medan Eo 2-5 till största delen används i störte pannor inom industri, elproduktion och Ijärrvärmeproduktion.

En övervägande del av oljan används således som bränsle i pannor av olika slag. Ett viktigt led i oljeersättningspolitiken är därför att få till stånd en övergång till andra bränslen i sådana pannor. En nödvändig förutsätt­ning för detta är att pannorna är utförda pä sådant sätt att alternativa bränslen kan användas. Även om en viss utbyggnad av eldningsanordning­ar för fasta bränslen har påbörjats, utförs i dag den helt övervägande delen av alla större eldningsanordningar sä att endast olja kan användas som bränsle.

Att elda med olja och att elda med fasta bränslen ställer olika krav på

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           550

den panna som skall användas. Bl. a. kräver eldning med fasta bränslen andra anordningar för bränslehantering, större eldstadsvolym och rökka­naler, störte avstånd mellan panntuberna samt effektivare utrustning för stoftavskiljning. Vidare kan eldning med fasta bränslen inte ske med så­dana brännare som konstruerats för oljeeldning. Eldning med fasta bräns­len fordrar dessutom särskilda anordningar för askhantering. Allt detta medför att anläggningskostnaderna blir väsentligt högre. De åtgärder som krävs för att ställa om en anläggning byggd för enbart oljeeldning till eldning med fasta bränslen skiljer sig betydligt mellan olika anläggningar. Ofta är åtgärderna så omfattande och kostsamma att det är fördelaktigare att bygga en ny anläggning. Ett krav på övergång från olja till andra bränslen måste därför i första hand inriktas på nytillkommande anläggning­ar.

Utredningen om omställbara eldningsanläggningar (OEA) har mot denna bakgrund haft i uppdrag att utreda frågan om att utforma främst nytillkom­mande större eldningsanordningar för drift med andra bränslen än olja. Arbetet har redovisats i betänkandet Övergång till fasta bränslen.

OEA har inriktat sitt arbete främst på pannor för produktion av hetvat­ten till fjärrvärmesystem samt av ånga för elproduktion och för industriellt bruk. Även industriugnar har omfattats av arbetet. I dessa slag av anlägg­ningar är som nämnts tjockolja det dominerande bränslet. De svarar för ungefär 80 procent av Sveriges totala tjockoljeförbrukning. I sådana större anläggningar sker också nästan all förbrukning inom landet av inhemska bränslen samt av kol och koks.

OEA har funnit att det med nuvarande bränslepriser i stor utsträckning torde vara lönsamt att bygga nya anläggningar för koleldning trots merin-vesteringen samt att i vissa fall också inhemska bränslen som torv och skogsbränslen kan vara ekonomiskt konkurrenskraftiga. OEA har trots detta ansett att särskilda styråtgärder behövs för att få till stånd en omfat­tande övergång från tjock eldningsolja till fasta bränslen. Fastbränslealter­nativet kan i vissa fall bereda svårigheter av bl. a. miljöskäl, brist pä lämplig plats eller transportproblem. Annat som kan utgöra hinder är t. ex. osäkerhet om bränsleprisutvecklingen, benägenhet alt välja den billigare investeringen, höga förtäntningskrav och osäkerhet inför en mera kompli­cerad förbränningsteknik som man saknar erfarenhet av. Som styrmedel har OEA förordat lagstiftning med krav pä omställbarhet av vissa eldnings­anläggningar till fasta bränslen. I huvudsak innebär OEA:s lagförslag föl­jande.

Eldningsanläggningar, vars bränsleförbrukning beräknas uppgå till minst 50000 MWh (180 terajoule, TJ) per år, skall i fortsättningen utföras för eldning med fast bränsle. Kravet gäller också när pannan i en befintlig anläggning byts ut. Även mindre anläggningar omfattas av kravet om de ingår i ett system vars bränsleförbrukning beräknas uppgå till den angivna energimängden. Det är dock tillräckligt om 75 procent av årsbehovet i ett sådant system kan produceras utan oljepannor.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet            551

Vad som krävs är att anläggningen skall vara utförd så att fast bränsle kan användas. Det är alltså tillåtet att också ha en oljebrännare och att elda med olja. Om en så stor anläggning byggs för fastbränsleeldning, talar emellertid normalt ekonomiska skäl för att också driva anläggningen med fast bränsle.

Befintliga anläggningar omfattas således inte av kravet på fastbräns­leeldning. Undantag görs vidare för eldningsanläggningar i transportmedel, t. ex. i fartyg, och anläggningar som är tillfälliga. Vidare undantas indu­striugnar.

Undantag från kravet förutsätts kunna meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. Tillsyn över lagens efterievnad skall utövas av myndighet som regeringen bestämmer.

OEA föreslår också att i lagen tas in bestämmelser om eldningsanlägg­ningar med lägre bränsleförbrukning. Den avses således gälla eldningsan­läggningar av tidigare nämnt slag oberoende av bränsleförbrukning. 1 Svensk Byggnorm 1975 (Statens planverks författningsamling 1978:1) föreskrivs i fräga om uppvärmningsanordningar i byggnader för permanen­ta bostäder, arbetslokaler m. m. att de skall utformas så att omställning till eldning med fast inhemskt bränsle kan genomföras utan omfattande om­byggnadsarbete, såvida inte särskilda skäl till undantag föreligger. Att bestämmelsen efterlevs tillses i samband med byggnadslov. Sådant krävs dock inte f. n. när befintliga pannor byts. OEA föreslår att i den nya lagen tas in ett krav på att mindre eldningsanläggningar skall utföras så att de-kan ställas om till eldning med inhemskt fast bränsle utan omfattande ombygg­nadsarbeten och kompletteringar. Enligt OEA bör tillämpningsföreskrif­terna till bestämmelsen även i fortsättningen återfinnas i Svensk Byggnorm och byggnadsnämnden vara dispens- och tillsynsmyndighet.

Merparten av remissinstanserna tillstyrker OEA:s förslag eller har små eller inga erinringar. Några remissinstanser avstyrker lagförslaget med motiveringen att den eftersträvade övergången till fasta bränslen är lönsam och därför kommer att ske spontant. Slutligen avstyrker några förslaget med hänvisning til risker för bindningar eller framtvingande av investering­ar som kan visa sig felaktiga.

Vissa remissinstanser tillstyrker förslaget under förutsättning att vissa frågor kan lösas. Det gäller krav på att handelsled och distributionsvägar för fasta bränslen etableras, att miljökrav utarbetas för såväl koleldade anläggningar som anläggningar för eldning med inhemska bränslen, att lagstiftningen kombineras med ekonomiska styrmedel eller finansierings­garantier eller att fjärrvärmens konkurtcnskraft inte minskas i förhållande till mindre oljeeldade anläggningar.

De remissinstanser som tillstyrker förslaget anger försörjningstrygghe­ten som huvudskäl för ett krav på övergång till fasta bränslen. Statens vattenfallsverk påpekar att oljeberoendet f. n. är lika stort som i början av 1970-talet, vilket tyder på att det inte kan minskas nämnvärt med frivilliga insatser.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      552

För egen del vill jag instämma i vattenfallsverkets bedömning. Det är ett oeftergivligt krav att värt oljeberoende snabbt minskas för att vi skall förbättra försörjningstryggheten och göra det möjligt att till rimlig kostnad kunna upprätthälla värmeleveranser och industriell produktion även vid störningar i oljetillförseln. Att häva oljeberoendet är också på sikt nödvän­digt om vi vill behålla vår handlingsfrihet i politiskt och ekonomiskt avse­ende. För att minska oljeberoendet krävs enligt min mening tvingande åtgärder och jag anser inte de argument som framförts mot lagstiftning vara tillräckligt starka. Jag anser således att lagregler behövs som åstadkommer ökad fastbränsleeldning. OEA:s förslag har fått ett i huvudsak positivt mottagande och är enligt min mening väl ägnat att läggas till grund för en sådan lagstiftning.

Vad angår de förbehåll för lagstiftningens genomförande som vissa re­missinstanser framfört vill jag säga följande. Det är riktigt att det f. n. i stor utsträckning saknas handelsled och distributionsvägar för fasta bränslen. En förutsättning för att sådana skall etableras är emellertid att det finns en marknad för dessa bränslen. Genom lagstiftningen skapas efter hand en sådan marknad. Frågan- är därför i första hand ett övergångsproblem. Skulle det visa sig svårt att klara försörjningen med i första hand inhemska bränslen, kan den oljeersättningsfond som regeringen föreslagit bli inrättad från den 1 januari 1981 (se prop. 1980/81:49 som f. n. behandlas av riksda­gen) stödja åtgärder för att stimulera produktion och distribution av sådana bränslen. En övergäng till fasta bränslen måste ske med beaktande av rimliga krav på lönsamhet. Frågan om hur investeringarna skall finansieras blir dock avgörande. Här torde oljeersättningsfonden komma att spela en avgörande roll. Till frågan om finansiering av fjärrvärmeanläggningar avser jag återkomma i den energipolitiska propositionen. Jag förutsätter att denna kan lösas på sådant sätt att statsbudgeten inte belastas.

Till de ekonomiska styrmedel som bör användas för att bl.a. främja användandet av fasta bränslen hör också energiskatten. Denna ses f.n. över av energiskattekommittén (B 1979:06). I kommitténs direktiv fram­hålls bl. a. att den särskilt bör undersöka möjligheterna att utforma skatten så att den främjar användning av sådana energiråvaror som ersätter olja.

I den energipolitiska propositionen kommer jag alt närmare redovisa min syn på miljöfrågorna vid användning av fasta bränslen. Jag kan dock redan nu konstatera att en övergång lill fasta bränslen inte får medföra någon försämring av miljösituationen. Det innebär att krav på effektiva miljöskyddsåtgärder kommer att ställas vid prövningen enligt miljöskydds­lagen och på annat sätt. All anläggningar är ogynnsamt lokaliserade ur miljösynpunkt kan, vill jag också nämna, utgöra skäl för undantag från kravet på utförande för fastbränsleeldning. Frågan om Ijärrvärmens kon­kurrenskraft i förhållande till mindre anläggningar kommer jag att beröra i avsnitt 2.3.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       553

I fråga om de mindre anläggningarna finns som nämnts redan i dag föreskrifter om omställbarhet. Dessa har medfört att nytillkommande små-pannor i praktiken uppfyller kraven i den nya lagen. Lagen innebär emel­lertid för vissa anläggningar ökade krav, som kan föranleda merkostnader. Ett minskat oljeberoende torde emellertid vara till fördel även för inneha­varna av sådana anläggningar och jag vill framhålla alt förutsättningar saknas för att subventionera eventuella rrierkostnader med statliga bidrag. Att kravet på fastbränsleeldning blir oskäligt betungande utgör emellertid som jag återkommer till i specialmotiveringen skäl för undantag.

Jag behandlar i det följande huvuddragen i den lag som jag föreslår. I förhållande till OEA:s förslag föreslår jag fömtom ändringar av redaktio­nell natur vissa sakliga tillägg och modifieringar. Lagens rubrik anser jag bör vara lag om utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle. Därige­nom anges tydligare lagens innehåll. Den nya lagen bör träda i kraft den 1 januari 1982.

2.2 Större anläggningar

Kravet på utförande för fastbränsleeldning bör i enlighet med OEA:s förslag gälla störte anläggningar. Vid eldning med fasta bränslen i mindre anläggningar blir såväl kapitalkostnaderna som personal- och underhålls­kostnaderna jämförelsevis betungande. Även om kostnaden för kol eller annat fast bränsle är lägre än oljekostnaden, kan i vissa fall övriga kostna­der göra att fastbränslealternativet i mindre anläggningar blir betydligt dyrare än motsvarande oljealternativ.

Den av OEA föreslagna gränsen vid en beräknad bränsleförbrukning av 180 TJ per år bör enligt min mening godtas, även om några remissinstanser har velat sätta den lägre. 180 TJ motsvarar knappt 5 000 m' tjock eldnings­olja. Gränsen har valts med utgångspunkt frän de nyssnämnda ekonomiska kriterierna. Som OEA framhåller bör syftet med kravet på omslällbarhet vara att eldningsanläggningarna skall drivas med fasta bränslen även under normala förhållanden. Det är med hänsyn till detta av betydelse om mer­kostnaden för olja som bränsle är tillräcklig för att väga upp kostnaden för övriga driftkostnader, främst personalkostnaderna, vid eldning med fasta bränslen.

Vid fastbränsleeldning av panna med en effekt av 30-50 MW eller lägre spelar pannstorleken ingen nämnvärd roll för personalbehovet. Däremot har det stor betydelse om fast bränsle eller olja används. Fastbränslepan­nor behöver normalt ständig bemanning, medan oljepannor kan drivas obemannade.

Trots att det medför vissa avgränsningssvårigheter bör som OEA före­slår gränsen bestämmas med utgångspunkt i den beräknade bränsleför­bmkningen under ett år. Det skulle visserligen från avgränsningssynpunkt vara av värde att direkt från pannans konstruktion kunna avgöra om den

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       554

omfattas av lagens krav på omslällbarhet. Kravet bör dock inte gälla om pannan är av sådan storlek eller används under så begränsad tid under året att bränsleförbrukningen understiger 180 TJ. Normalt har en panna med en sådan bränsleförbrukning en effekt av 10-20 MW.

Jag kan också ansluta mig till OEA:s förslag i fråga om mindre anlägg­ningar som ingår i ett system med en bränsleförbrukning som överstiger gränsen.

Inom industrin finns f. n. ca 2200 oljeeldade pannor med en sammanlagd installerad effekt av ca 13000 MW. Av dessa har inemot 2000 en effekt av högst 10 MW och därmed i praktiken en lägre bränsleförbrukning än 180 TJ per år. Ca 300 pannor finns för produktion av elkraft och fjärtvärme. Deras effekt uppgår till minst 10 MW. Det är således ett relativt litet antal pannor som kravet pä fastbränsleeldning i praktiken gäller. De svarar emellertid för den övervägande delen av tjockoljeförbrukningen. År 1978 förbrukades inom industrin ca 4,9 milj. m tjockolja, varav ca 1,1 milj. i anläggningar med lägre årsförbrukning än 5000 m'. För kraftvärmeverk och hetvatten­centraler var motsvarande siffror ca 3,3 milj. m resp. 0,4 milj. m. Detta innebär att de pannor som förbrukar mindre än 5000 m-* per år endast svarar för 14% av den totala förbrukningen.

Som OEA föreslår bör processugnar inte omfattas av lagstiftningen. Till stor del kan oljeförbrukningen i industriella processugnar av tekniska skäl f.n. inte ersättas av fasta bränslen. Den totala oljeförbrukningen i dessa ugnar är vidare av begränsad omfattning. Tillämpningsområdet för lagen bör bestämmas i saklig överensstämmelse med OEA:s förslag. Det innbär att alla inte tillfälliga eldningsanläggningar för framställning av varmvatten, hetvatten, ånga eller hetolja som i fortsättningen installeras i en byggnad eller uppförs kommer all innefattas och alt kravet även gäller när pannan i en befintlig anläggning byts ut. För att klargöra tillämpningsområdet bör i lagtexten anges att framställningen av varmvatten, hetvatten, ånga eller hetolja skall ske för byggnadsuppvärmning, elproduktion eller användning i en industriell process. Eftersom inget krav ställs på ombyggnad av befinfiiga anläggningar, blir bestämmelsernas praktiska effekt i fråga om fastbränsleanvändning beroende av behovet av ökad panneffekt och av pannbyten. OEA har på grundval av vissa antaganden beräknat utrymmet för användning av fasta bränslen år 1990 till sammanlagt 55 TWh, varav 20 TWh i nytillkommande pannor och 35 TWh i pannor som förnyas.

Som OEA anger bör möjlighet till undantag införas. Det finns utan tvivel fall där kravet på utformning för fastbränsleeldning ter sig orimligt ur praktisk eller ekonomisk synvinkel. Med hänsyn till att kraven riktas mot förhållandevis stora anläggningar som normall bör kunna drivas med fast bränsle bör emellertid starka skäl krävas för att medge undantag. Frågan om undantag får prövas från fall till fall. Jag kan dock i stort ansluta mig till vad OEA har anfört om tänkbara grunder för undantag. Sådana kan finnas t. ex. vid särskilt höga kostnader för fastbränsleeldning beroende på ovan-

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      555

ligt svårt läge från transportsynpunkt eller vid stora miljöproblem beroen­de på t. ex. olämplig lokalisering. Ett skäl för undantag kan vidare vara att anläggningen eller systemet utnyttjas endast under en mycket kort tid av året. I fräga om anläggningar för förbränning av förgasade s. k. restoljor från raffinaderier och extra tunga oljor med hög svavelhalt bör undanlag normalt kunna beviljas. Detsamma bör gälla om det i framtiden skulle bli aktuellt att elda med sådana oljor. Jag återkommer till dispensfrågan i specialmotiveringen.

OEA tar som ett fall för undantag också upp anläggningar för använd­ning av naturgas. En oljepanna kan med jämförelsevis ringa tilläggskost­nad utrustas så att den också kan eldas med naturgas. Enligt OEA bör för sådana pannor undantag beviljas, om gasförsörjningen kan bedömas vara ordnad på tillfredsställande sätt. Riksdagen har våren 1980 beslutat om introduktion av naturgas i Sverige (prop. 1979/80:170, NU 1979/80:70, rskr 1979/80:410). Introduktionen gäller det s. k. Sydgasprojektet i Skåne. Om naturgas introduceras i störte skala, bör den i första hand användas för att ersätta lätt eldningsolja. Därmed kommer naturgas knappast att perma­nent användas i större pannor i Ijärrvärmesystem eller inom industrin, möjligen med undantag för vissa processtekniska tillämpningar. Undantag av det slag OEA avser blir sålunda mycket sällan aktuella. Däremot har frågan betydelse i samband med mindre anläggningar och jag återkommer till den i avsnitt 2.3.

OEA:s lagförslag lämnar valet fritt mellan olika fasta bränslen. Det har från olika håll framförts att detta kan leda till en alltför stor användning aV kol. Det är enligt min mening angeläget att användningen av inhemska fasta bränslen stimuleras på olika sätt. Denna fråga kommer att behandlas i den kommande propositionen om energipolitiken. Då nu krav ställs på fastbränsleeldning, är det angeläget att möjligheterna att utnyttja fasta bränslen före kol tas till vara i rimlig utsträckning. Jag föreslår därför att i lagen tas in en skyldighet för anläggningshavaren alt samråda med den myndighet som regeringen bestämmer, innan utformningen av anläggning­en bestäms med avseende på val av fast bränsle. Myndigheten avses därvid verka för att inhemskt bränsle används, om inte det framstår som olämpligt av ekonomiska eller andra skäl. Inhemska bränslen kan i vissa fall framstå som olämpliga t. ex. genom konkurrens med industrin om vedråvara eller genom att bränslet med större fördel kan användas på annan plats. För att undvika konkurrens med industrin bör för uppvärm­ningsändamål i första hand användas sådan skogsråvara och andra inhems­ka bränslen som industrin inte kan tänkas göra anspråk på.

2.3 Mindre anläggningar

De störte eldningsanläggningarna skall enligt lagen byggas så att de så gott som omedelbart kan eldas med fasta bränslen. I fråga om andra

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       556

eldningsanläggningar bör kraven inte ställas så högt. Mindre anläggningar bör som OEA föreslår vara så utförda att de kan ställas om till drift med inhemskt fast bränsle vid avbrott i oljetillförseln och så att en senare övergång till permanenteldning med fast bränsle underlättas. I lagen ut­trycks detta så att omställning skall kunna ske till inhemskt fast bränsle utan omfattande ombyggnadsarbeten eller kompletteringar. Däri ligger att pannan skall kunna färdigställas för sådan eldning på en förhållandevis kort tid. Till vad som konkret bör fordras återkommer jag i specialmotive­ringen.

Statistiken är osäker i fråga om antalet mindre pannor för oljeanvänd­ning i landet. Men har uppskattat antalet villapannor till ca 700000, antalet fastighetspannor (60-600 kW) till ca 100000 och antalet värmecentraler (600-2000 kW) som inte ingår i fjärrvärmesystem till 10000-20000. I fråga om lokaler, exklusive industrilokaler, gäller att drygt hälften, mot­svarande en yta av ca 56 milj. m", uppvärms med egen oljepanna. I flertalet av villapannorna används enbart olja. I inemot hälften av dem finns dock möjlighet att använda ved. Ett mindre antal pannor är utfor­made för olja och el, vilket innebär att en elpatron eller elkassett anslutits till en oljepanna. Större pannor däremot eldas oftast med enbart olja.

Utformningen av bestämmelsen i fräga om de mindre eldningsanlägg­ningarna anknyter till föreskriften i Svensk Byggnorm 1975 enligt vilken uppvärmningsanordningar i byggnader för permanenta bostäder och ar­betslokaler m. m. skall utformas sä att omställning till eldning med in­hemskt fast bränsle kan genomföras utan omfattande ombyggnadsarbeten, såvida inte särskilda skäl till undantag föreligger. Flertalet av de mindre eldningsanläggningarna är uppvärmningsanordningar som omfattas av den nämnda bestämmelsen. Att denna efterlevs kontrolleras i samband med byggnadslov. Något krav på byggnadslov finns emellertid inte när befint­liga pannor byts. I praktiken har kravet på omställbarhet, i förening med bl. a. konsumenternas ovilja att göra sig beroende av enbart olja som bränsle, medfört att det på marknaden knappast längre finns småpannor för enbart olja. Däremot dominerar oljepannor, när det gäller litet större pannor.

I fråga om pannor i fristående värmecentraler har bestämmelsen i Svensk Byggnorm endast indirekt betydelse i så måtto att byggnadsnämn­derna vid prövningen av byggnadslov för fastigheter som skall anslutas till en värmecentral har möjlighet att beakta dess flexibilitet vid avspärrning. I praktiken torde del dock knappast förekomma atl byggnadslov vägras på denna grund.

Byggnadsnämnderna prövar således redan nu från flera synpunkter frå­gor om uppvärmningsanordningar, däribland även med hänsyn till behovet av beredskap vid minskad eller utebliven tillförsel av importbränsle. Det får därför anses naturligt att byggnadsnämnden får i uppdrag att ha hand om dispensgivning enligt den föreslagna lagen när det gäller eldnings-

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       557

anläggningar för uppvärmningsändamål av den mindre storleken. Jag an­sluter mig således till OEA:s förslag i den delen.

De nu föreslagna reglerna om omställbarhet bör som OEA anger åtmins­tone i fråga om uppvärmningsanordningar även i fortsättningen återfinnas i Svensk Byggnorm, eftersom reglerna främst aktualiseras i samband med uppförande av byggnader. Det bör ankomma på regeringen att se till atl den behövliga samordningen med på byggnadslagstiftningen grundade fö­reskrifter kommer till stånd.

Liksom när det gäller de större anläggningarna bör möjlighet till undan­tag finnas. Eftersom de mindre anläggningar som omfattas av lagen uppgår till ett mycket stort antal, bör bemyndigande ges för regeringen att före­skriva om undantag även i generella fall. Jag återkommer till dessa frågor i specialmotiveringen. En viktig dispensfråga vill jag dock ta upp här. Det gäller uppvärmningsanordningar i Qärrvärmeområden. Kravet pä fast­bränsleeldning för Qärrvärmeanläggningar kan medföra att fjärrvärmens konkurtenskraft gentemot mindre oljeeldade anläggningar påverkas nega­tivt. Det är därför viktigt att dispensgivningen blir ytterst restriktiv, om anläggningen finns i ett område där fjärtvärme distribueras eller avses bli distribuerad och den aktuella fastigheten är lämpad atl anslutas till Qärr-värmesystemet. Frågor av detta slag bör behandlas i den kommunala energiplaneringen, vilken jag avser att återkomma till i energiproposi­tionen.

Jag vill slutligen ta upp frågan om undantag för naturgas. Som jag nämnde tidigare har riksdagen beslutat om introduktion av naturgas i Sverige. Naturgas distribueras i ett rörledningssystem till de fastigheter som skall uppvärmas. Gasen förbränns där i speciella gasbrännare. För en villapanna för olja räcker det oftast att byta ut oljebrännaren mot en gasbrännare. I nya installationer monteras utrustning speciellt anpassad för naturgas. Sådan utrustning kräver litet utrymme, är billig och effektiv. Sålunda behöver skorstenen inte utföras lika värmebeständig som för eldning med fasta bränslen. Vidare behöver inte utrymme i samma omfatt­ning planeras för eldningsanordning och bränslelager. Enligt min mening är det inte ekonomiskt rimligt att ställa samma krav på förberedelser för fastbränsleeldning i dessa fall. Inom områden där naturgas distribueras eller avses bli distribuerad bör därför mindre eldningsanläggningar för naturgas generellt undantas. För att möjliggöra en senare användning av andra uppvärmningsformer finns det dock skäl att ställa vissa krav på byggnader som uppvärms med naturgas. Jag vill därvid särskilt peka pä det förslag i fråga om förberedelser för annan uppvärmning av eluppvärmda byggnader som elanvändningskommittén (I 1980:05) har lagt fram i betän­kandet (Ds I 1980:22) El och olja. Det förslaget föreslås genomfört genom en ändring i byggnadsstadgan (1959:612). Enligt min mening finns skäl atl vid ställningstagandet till elanvändningskommitténs förslag i dessa delar behandla även naturgasfrågan. Jag räknar med att det kan ske i den kommande energipropositionen.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       558

2.4 Tillsyn m. m.

Som OEA föreslår bör i lagen tas upp regler om tillsyn, straff och besvär m. m. Jag återkommer till dessa frågor i specialmotiveringen och skall här endast kortfattat beröra några av dem.

I remissbehandlingen har från flera häll understrukits vikten av att byggnadsnämnderna får de tillsynsuppgifter som OEA förutsätter. Jag vill i anslutning till detta framhålla alt jag delar OEA:s principiella syn på hur tillsynen bör utformas. Jag är emellertid inte beredd att nu i detalj ta ställning till hur tillsynsuppgifterna skall fördelas, bl. a. beroende pä att frågan om myndighetsorganisationen på energiområdet är under bered­ning.

Som OEA föreslår bör brott mot kravet på utförande för fastbränsleeld­ning vara belagt med bötesstraff.

Vidare bör tillsynsmyndigheten få meddela de förelägganden som be­hövs och få förena sådana förelägganden med vite.

Enligt OEA:s förslag skall tillsynsmyndighetens beslut överklagas hos kammarrätten och detta även om byggnadsnämnden har utsetts till till­synsmyndighet. Planverket har häremot invänt att beslut av byggnads­nämnden bör följa besvärsgången enligt byggnadslagstiftningen, vilket in­nebär att besvären skall prövas av länsstyrelsen och först därefter i kam­martätten. Jag delar planverkets uppfattning i denna fråga.

Övergångsbestämmelserna får en något annoriunda utformning än i OEA:s förslag med hänsyn till vissa skillnader i strukturen på de materiella bestämmelserna.

3 Upprättat lagförslag

I enlighet med det anförda har inom industridepartementet upprättats förslag lill lag om utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle. Samråd har därvid skett med chefen för bostadsdepartementet. Förslaget bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.

4   Specialmotivering

1 § En eldningsanläggning, som inte är tillfällig, skall enligt vad som föreskrivs i denna lag uppföras eller installeras (utföras) så att den kan eldas med fast bränsle och därefter bibehållas i ett sådant utförande så länge den är i bruk.

Med eldningsanläggning avses i lagen en eldningsanläggning i vilken varmvatten, hetvatten, ånga eller hetolja framställs för byggnadsupp­värmning, elproduktion eller användning i en industriell process.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      559

I paragrafen, som har motsvarighet i 1 § i utredningsförslaget, anges lagens grundläggande krav på eldningsanläggningar och preciseras vilka eldningsanläggningar som omfattas av lagen.

I en eldningsanläggning ingår en panna eller en ugn som en del. Förutom pannan eller ugnen ingår i en eldningsanläggning tillbehör såsom rörled­ningar, skorsten, styr- och reglemtmstningar och anordningar för askut­matning eller bränslehantering. Anläggningen kan ingå i en byggnad eller utgöra en fristående byggnad. En eldningsanläggnings uppgift är att över­föra energi från en form till en annan. I samband med förbränning i en panna överförs värmeenergi frän bränslet till etl energiupptagande medi­um, värmebäraren. Denna är vanligen vatten, ofta i ängform, men även olja förekommer vid krav på höga processtemperaturer.

Av paragrafens första stycke framgår det grundläggande krav på möjlig­het till eldning med fast bränsle som lagen ställer på eldningsanläggningar. Bestämmelsen får dock här ingen självständig betydelse, eftersom kravet anges gälla "enligt vad som föreskrivs i denna lag". Av materiell betydelse är däremot undantaget för tillfälliga anläggningar. Detta innebär atl anlägg­ningar, som t. ex. skall vara i drift under högst etl par års tid för något särskilt ändamål, är undantagna från lagens tillämpning.

En ny eldningsanläggning kan uppföras på plats eller installeras i mer eller mindre färdigt skick i en befintlig byggnad. Pannan i en anläggning torde så gott som alltid tillverkas någon annanstans och installeras i anlägg­ningen i färdigt skick. Av första stycket framgår att i lagen används termen "utföra" en eldningsanläggning i betydelsen uppföra eller installera. Alt en anläggning skall "utföras" för fastbränsleeldning innebär att den vid idrift­tagandet skall ha sådant utförande att eldning med fast bränsle är möjlig. Däremot omfattas inte tillverkare av pannor och annan utrustning av kravet pä sådant utförande. För tydlighets skull anges också att kravet på Utförande för fastbränsleeldning kvarstår så länge anläggningen är i bruk.

2 § En eldningsanläggning i vilken den ärliga bränsleförbrukningen kan beräknas normalt uppgå till minst 180 terajoule skall utföras för eldning med fast bränsle och därefter bibehållas i ett sådant utförande så länge den är i bruk.

Detsamma gäller en eldningsanläggning med lägre bränsleförbrukning i ett system i vilket varmvatten, hetvatten, ånga eller hetolja framställs för sådant ändamål som anges i 1 § andra stycket, om

1.    den årliga bränsleförbrukningen i systemet kan beräknas normalt uppgå till minst 180 terajoule och

2.    systemets årliga behov av energi annars inte till minst 75 procent kan tillgodoses på annat sätt än genom användning av gas eller av olja eller annat flytande bränsle.

Innan ägaren eller den som annars förfogar över en eldningsanläggning som avses i första eller andra stycket bestämmer för vilket slag av fast bränsle anläggningen skall utföras, skall han samråda med den myndighet som regeringen bestämmer.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       560

Paragrafen motsvarar i sak utredningens förslag. I tredje stycket har dock en samrädsbestämmelse tillagts.

I första stycket föreskrivs att en eldningsanläggning skall utföras och bibehållas för eldning med fast bränsle, om bränsleförbrukningen för an­läggningen kan beräknas uppgå till minst 180 terajoule per år.

Enligt andra stycket ställs motsvarande krav också pä eldningsanlägg­ningar med lägre bränsleförbrukning än 180 terajoule per år, om de ingår i system med så stor sammanlagd bränsleförbrukning. Med ett system avses ett antal sammankopplade energianläggningar. Ett undantag finns emeller­tid. Kravet på utförande för fastbränsleeldning gäller inte för en sådan anläggning, om systemets ärliga behov av energi efter uppförandet av den nya anläggningen kan läckas lill minst 75 procent genom användning av annat än gas eller olja eller annat flytande bränsle. Tre fjärdedelar av den årliga produktionen av varmvatten, hetvatten, ånga eller hetolja skall således kunna tillgodoses på annat sätt än genom att använda oljepannor. Detta kan ske genom att använda fastbränslepannor men också produktion som baseras pä t. ex. solvärme eller spillvärme får inräknas. I praktiken kan emellertid huvuddelen av anläggningarna i ett system vara utformade enbart för oljeanvändning. Det gäller om årsproduktionen är mycket ojämnt fördelad över året, som t. ex. i fjärrvärmeanläggningar. Ju större variationen är i efterfrågan på energi, desto större blir andelen anläggning­ar som endast används vid toppeffekt och som därigenom kan utformas för oljeanvändning.

Ägaren eller den som annars förfogar över eldningsanläggningen eller systemet skall svara för den beräkning av bränsleförbrukningen eller pro­duktionen av varmvatten, hetvatten, ånga eller hetolja som behövs för att avgöra om 2 § är tillämplig. En sådan beräkning skall avse en genomsnittlig normal förbrukning under en längre period och hänsyn skall tas till anlägg­ningens effekt och beräknade användning. Normalt bör ägarens uppfatt­ning godtas. Endast om den ter sig orimlig, t. ex. på grund av en uppenbar missbedömning av den beräknade användningen eller en felaktig beräkning av bränsleförbrukningen, bör tillsynsmyndigheten försöka åstadkomma rättelse. Beräkningen måste givetvis göras före installationen eller uppfö­randel. Byts pannan i en anläggning som utförts för fastbränsleeldning, skall även den nya pannan ha sådant utförande. Detta framgår av kravet i första stycket på att en eldningsanläggning skall bibehållas i utförande för eldning med fast bränsle. Av 5 S och övergångsbestämmelserna framgår att krav på utförande för fastbränsleeldning uppkommer, när en panna byts i en befintlig anläggning som saknar sådant utförande.

Kravet att en anläggning skall vara utförd för eldning med fast bränsle innebär att anläggningen så gott som omedelbart skall kunna eldas med sådant bränsle. Det är i och för sig tillåtet aU elda en anläggning som omfattas av kravet med olja, men samtliga anordningar som fordras för en övergäng till fastbränsleeldning skall finnas i anslutning till anläggningen.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       561

För t. ex. sådana fastbränslealternativ som kol- eller torvpulvereldning innebär det sagda att pannan, med brännare, rökkanaler, filter, fläktar etc, skall medge kol- eller torveldning utan ombyggnader eller anskaffning av ny utmstning. Kvarnar och anordningar för askutmatning skall finnas på plats. Vidare skall anordningar och utrymme för bränslehantering finnas. Några ytterligare investeringar i utrustning skall sålunda inte fordras. Däremot uppställs inte något krav på att bränsle skall finnas omedelbart tillgängligt.

I paragrafen anges endast att de eldningsanläggningar som omfattas av denna skall utföras för fastbränsleeldning. Valfrihet föreligger således i fråga om för vilket fast bränsle utförandet skall ske. Det finns en stor mängd fasta bränslen att välja mellan, bl. a. stenkol, som är ett import­bränsle. Inhemska fasta bränslen är skogsprodukter, exempelvis energi­skog och skogsavfall som bark, lövved, röjnings- och gallringsvirke, top­par, grenar och stubbar. Torv finns i betydande mängder och kan utvinnas och förbrännas med tillgänglig teknik. Hushållsavfall utnyttjas som bränsle i flera kommuner. Jordbruksavfall såsom halm kan komma att användas i viss utsträckning. I tredje stycket finns en bestämmelse av innebörd att ägaren eller den som annars förfogar över anläggningens utformning, innan valet av eldningsanläggning görs, skall samråda med den myndighet som regeringen bestämmer. Bestämmelsen syftar lill att användning av inhems­ka bränslen skall övervägas innan anläggningar för enbart eldning med importbränsle, t. ex. kol, byggs. Myndigheten skall ha möjlighet att argu­mentera med ägaren eller innehavaren. Syftet är att denne skall välja ett utförande för något inhemskt fast bränsle, när det är tekniskt och ekono­miskt rimligt.. Kravet pä samråd är uppfyllt, när myndigheten har redovisat sin uppfattning och skälen för denna.

3 § Andra eldningsanläggningar än som avses i 2§ skall utföras sä att de utan omfattande ombyggnadsarbeten eller kompletteringar kan eldas med inhemskt fast bränsle. De skall därefter bibehållas i ett sådant utförande så länge de är i bruk.

Inom områden där naturgas distribueras eller avses bli distribuerad gäller första stycket inte anläggningar för eldning med naturgas.

I sak överensstämmer denna paragraf huvudsakligen med utredningens förslag. I andra stycket har tillagts en bestämmelse om undantag för anläggningar som eldas med naturgas i vissa områden.

Eldningsanläggningar som inte omfattas av 2 § skall utföras så att de kan ställas om till eldning med inhemskt fast bränsle utan omfattande ombygg­nadsarbeten eller kompletteringar. Detta innebär att pannan skall vara dimensionerad och utförd så att den efter omställningen kan stadigvarande eldas med sådant fast bränsle med en för sitt ändamål tillfredsställande effekt. Komplettering med t. ex. förugn för fastbränsleeldning är en så omfattande åtgärd att en panna som fordrar sådan komplettering inte kan 37   Riksdagen 1980/81. 1 samt. Nr 90

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet             562

godtas. Kravet att ombyggnads- och kompletteringsåtgärderna inte får vara omfattande medför att pannan bör kunna färdigställas för eldning med fast bränsle på förhållandevis kort tid. Pannorna skall förberedas så att gällande miljökrav kan uppfyllas. Tillräckligt utrymme skall finnas vid pannan för hantering av bränsle och aska. I praktiken medför kravet på omställbarhet att den som vill installera en oljepanna i ett småhus är tvungen att direkt välja en kombinalionspanna.

I den allmänna motiveringen har behandlats bestämmelsens anknytning till beredskapsbestämmelsen i Svensk Byggnorm 1975 (45:8). Denna fråga behandlas också under 4 §.

I andra stycket undantas eldningsanläggningar som utformats för natur­gas i områden där naturgas distribueras eller avses bli distribuerad. Be­gränsningen till distributionsområden för naturgas är gjord med hänsyn till att en anläggning för eldning med naturgas kan användas för oljeeldning. I områden där naturgas inte distribueras skulle installation av en sådan anläggning vara ett sätt att kringgå kravet på omställbarhet. För att avgöra om naturgas avses distribueras i ett område bör krävas att introduktions­frågan passerat utredningsstadiet och att ett principbeslut om uppbyggnad av ett naturgassystem har fattats. De närmare orsakerna till undantaget behandlas i den allmänna motiveringen, avsnitt 2.3.

4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med­ge undantag i särskilt fall från 2 § första eller andra stycket.

Undantag från 3 § första stycket får regeringen föreskriva för särskilt fall eller för ett visst slag eller en viss grupp av eldningsanläggningar. Rege­ringen får också överiåta åt byggnadsnämnden eller annan myndighet att i särskilt fall medge undantag från 3 § första stycket.

Denna paragraf har i förhållande till utredningsförslaget utökats med en bestämmelse om att regeringen skall fä medge generella undantag från kraven i 3§. Att undantag får förenas med villkor behöver inte anges i lagen.

I första stycket föreskrivs att regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får medge undantag från 2 § första eller andra stycket i enskilda fall.

Regeringen får enligt andra stycket medge generella undantag från kra­ven i 3 § första stycket. I fråga om dessa krav får regeringen även överlåta åt byggnadsnämnd eller annan myndighet all medge undantag i enskilda fall.

Som framgår av den allmänna motiveringen omfattas flertalet av de pannor som avses i 3§ första stycket av krisreglerna i Svensk Byggnorm. Eftersom byggnadsnämnderna i samband med byggnadslovsprövning av nya byggnader redan nu tar in uppgifter om uppvärmningsanordningar i byggnader, har det ansetts lämpligt att ge regeringen möjlighet atl uppdra åt byggnadsnämnd att pröva frågor om undantag när det gäller enskilda

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       563

anläggningar. Det bör överiåtas till regeringen att avgränsa byggnadsnämn­dens ansvarsområde.

Med hänsyn till att kraven i 2 § riktas mot förhållandevis stora anlägg­ningar som normalt bör kunna drivas med fast bränsle måste starka skäl krävas för att medge undantag. En generös användning av möjligheterna att göra undantag skulle kunna göra det omöjligt att nå de nivåer för fastbränsleeldning som krävs för en påtaglig minskning av oljeberoendet.

Det finns dock vissa fall dä undantag frän kraven i 2 § bör komma i fråga. Av den allmänna motiveringen framgår att naturgas knappast kommer att annat än undantagsvis användas i större eldningsanläggningar. I den mån så sker kan emellertid finnas skäl att undanta en sådan anläggning från kravet på utförande för eldning med fast bränsle. En förutsättning bör då vara att sådan garanti för gasleveranser finns att gasförsörjningen kan anses ordnad på betryggande sätt. Det kan finnas skäl att överväga frågan om beredskapsåtgärder för anläggningen i samband med beslutet. Ett annat särskilt skäl till undantag kan vara att anläggningen beräknas ha kort utnyttjningstid. Flertalet sådana anläggningar kan antas vara pannor för toppeffekt eller reservpannor i stora system och därigenom falla under undantaget i 2§ andra stycket, men ytterligare undantag kan behöva med­delas i särskilda fall. Det kan t. ex. gälla förenklade ångkraftaggregat som planeras att användas vid belastningstoppar eller som reserv. Kraftpro­duktionen i sådana anläggningar är liten under normalår. Vissa industri­pannor utnyttjas också regelmässigt under kort tid beroende pä den varu­produktion pannan behövs för. I vissa fall kan undantag också vara moti­verat om en anläggning måste förläggas till en viss plats och kostnaderna för transport av fasta bränslen därför blir orimligt höga eller miljöverkning­arna av fastbränsleeldning svära. Vid utbyte av en panna kan i vissa fall pä grund av lokaliseringen och utrymmet på platsen stora problem uppkomma att ordna transporter och hantering av fasta bränslen. Också i sådana fall kan skäl föreligga för undantag. Även i övrigt bör möjlighet till undantag föreligga i fall där ett krav på fastbränsleutförande av en eldningsan­läggning skulle bli oskäligt ekonomiskt eller praktiskt betungande för ägaren eller andra som berörs. I det fall en eldningsanläggning inrättas för bränsleblandningar med olja bör undantag kunna medges om blandningen huvudsakligen innehåller fast bränsle. Detsamma bör gälla för en anlägg­ning för eldning med pulvriserat fast bränsle som slammats upp i en vätska.

Bestämmelserna i 3 S omfattar anläggningar av rätt skilda slag som tillgodoser många olika ändamål. Vad som har sagts om undantag för stora anläggningar kan i huvudsakliga delar tillämpas även när det gäller undan­tag frän kraven i 3§. Såvitt avser eldningsanläggningar för naturgas i områden där naturgas distribueras eller avses bli distribuerad undantas de generellt i 3§ andra stycket. I fråga om eldningsanläggningar i mindre värmecentraler eller villapannor i områden där fjärrvärme distribueras eller avses distribueras bör, som framhållits i den allmänna motiveringen i 2-800743

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       564

avsnitt 2.3, mycket starka skäl krävas för att undantag skall medges. Eftersom omställbarhetskravet främst har ställts med hänsyn till krissitua­tioner, bör undantag kunna medges när anläggningen utan större problem kan ställas av under en inte alltför kort tid. Detta torde vara fallet med vissa pannor i industrin. Undantag bör även kunna medges för anläggning­ar för uppvärmning som inte behöver användas i krissituationer, t. ex. i fritidshus.

Regeringen skall ha möjlighet att medge generella undantag. Det innebär att undantag exempelvis skall kunna medges för ett visst slag av eldnings­anläggningar eller områdesvis om eldningsanläggningar av visst slag är anslutna till centrala system, motsvarande naturgassystem. Möjlighet bör också finnas att generellt undanta eldningsanläggningar i vissa byggnader.

5 § Är en eldningsanläggning undantagen enligt 4§ från vad som före­
skrivs enligt 2 eller 3 § om utförande för eldning med fast bränsle och skall
en panna bytas i anläggningen, skall lagen i sin helhet åter tillämpas på
anläggningen. Därvid skall vad som anges i 2 eller 3 § om utförande i stället
avse ändring av anläggningen.

Paragrafen, som har viss motsvarighet i 1 S i utredningens förslag, inne­håller en bestämmelse om verkan av ett pannbyte i en eldningsanläggning som undantagits från lagens krav pä utförande för eldning med fast bräns­le.

När en eldningsanläggning ändras genom att panna byts, blir lagens krav om utförande för fastbränsleeldning tillämpliga. Sker pannbytet i en an­läggning som omfattas av 2 eller 3 §, gäller enligt dessa paragrafer att anläggningen skall bibehållas i utförandet för fastbränsleeldning. Sker pannbyte i en vid lagens ikraftträdande befintlig eldningsanläggning eller en eldningsanläggning som påbörjats före ikraftträdandet men inte färdig­ställts förrän därefter, gäller enligt övergångsbestämmelserna att lagens bestämmelser blir tillämpliga med förtydligandet att kravet på utförande i stället skall avse ändring av anläggningen så att den kan eldas med fast bränsle.

I 5 § behandlas situationen att pannbyte sker efter det att undantag har medgetts generellt eller i särskilt fall enligt 4 § från kravet på utförande för eldning med fast bränsle. Ett sådant undantag upphör atl gälla vid pann­byte och lagens bestämmelser blir åter tillämpliga. Även i detta fall gäller givetvis kravet att anläggningen skall ändras så atl fastbränsleeldning blir möjlig. Också 4 § gäller i den nya situationen. Omfattas anläggningen efter pannbytet av ett generellt undantag, gäller naturligtvis inte kravet. 1 andra fall kan för anläggningen på nytt medges undantag, om innehavaren begär det.

6 § Tillsyn över efterlevnaden av denna lag utövas enligt regeringens
bestämmande av byggnadsnämnden eller annan myndighet.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       565

Paragrafen, som i huvudsak överensstämmer med utredningsförslaget, innehåller bestämmelser om tillsyn över lagens efterlevnad. Det åligger den statliga myndighet som regeringen bestämmer att utöva tillsynen över efterlevnaden av lagen om utformningen av eldningsanläggningar. Rege­ringen kan också överiåta till byggnadsnämnd att vara tillsynsmyndighet.

Som framgår av den allmänna motiveringen finns i landet endast några hundra eldningsanläggningar av sådan storlek att de omfattas av 2 §. Åtskilliga av dem innehas av kommuner. Redan nu har statliga myndighe­ter en god överblick över dessa anläggningar och några svårigheter för tillsynsmyndigheten att få en sådan överblick bör inte finnas.

Beträffande de mindre anläggningarna är läget annorlunda. Det rör sig om ett ganska stort antal medelstora pannor och ett mycket stort antal småpannor. Som berörts i den allmänna motiveringen finns starka skäl att uppdra ät byggnadsnämnderna att utöva tillsyn, eftersom de i de flesta fall har att pröva frågan om byggnadslov i samband med att anläggningen utförs. Det är emellertid endast i begränsad del genom tillsyn från myndig­hets sida som bestämmelserna får genomslagskraft. Den betydelsefulla faktorn är i stället den marknadsanpassning som kan förutsättas ske.

7 § Den som äger eller annars förfogar över en eldningsanläggning är
skyldig att på anfordran av tillsynsmyndigheten lämna myndigheten de
upplysningar och handlingar och det tillträde till anläggningen som behövs
för tillsynen. Polismyndigheten skall lämna tillsynsmyndigheten det biträ­
de som behövs för att tillträdesrätten skall kunna utövas.

I paragrafen, som i sak i allt väsentligt överensstämmer med utredning­ens förslag, finns bestämmelser om skyldighet för ägaren eller annan som förfogar över en eldningsanläggning att lämna tillsynsmyndigheten e lipp-lysningar eller handlingar som myndigheten behöver för att utöva till­synen. Vidare föreligger en skyldighet för ägaren eller innehavaren att låta tillsynsmyndigheten bese anläggningen. I paragrafen har efter mönster av 24 § lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m. införts en bestämmelse om biträde av polismyndigheten.

8 § Tillsynsmyndigheten får meddela den som äger eller annars förfogar
över en eldningsanläggning de förelägganden som behövs för att åstadkom­
ma rättelse, om anläggningen inte uppfyller vad som krävs enligt 2 § första
eller andra stycket eller 3 § första stycket. Ett föreläggande får förenas
med vite.

Ett utdömt vite får inte förvandlas.

Paragrafen skiljer sig från utredningens förslag bl. a. genom att ett andra stycke med förbud mot förvandling av vite införts. Motsvarande gäller enligt 29 § lagen om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m. I paragrafens första stycke ges tillsynsmyndigheten möjlighet att utfärda de förelägganden som behövs för att få ägaren eller den som annars

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       566

förfogar över en eldningsanläggning att vidta rättelse så att anläggningen uppfyller vad som krävs enligt 2 § första eller andra stycket eller 3 § första stycket. Bestämmelsen täcker gjvetvis även de fall dä 2 och 3 §§ tillämpas vid pannbyte. I förhållande lill utredningsförslaget har en precisering gjorts i fräga om vad föreläggandet får avse.

9 § Om ägaren eller den som annnars förfogar över en eldningsanläggning
uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot vad som gäller enligt 2 §
första eller andra stycket eller 3 § första stycket, skall han dömas till böter.

Paragrafen har i förhållande till utredningsförslaget ändrats genom att bestämmelsen i andra stycket om att böter och vilen inte får kombineras har tagits bort. Något hinder mot en sådan kombination finns således inte. Detta är inte ovanligt i modern lagstiftning. Ansvarsbestämmelsen i para­grafen riktar sig mot den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot vad som gäller om utförande av en eldningsanläggning. I 2 § första och andra stycket förutsätts att ägaren eller anläggningens innehavare själv skall bedöma att kraven i 2 § är tillämpliga på den tilltänkta anläggningen. För att någon skall fällas till ansvar för brott mot bestämmelserna om utförande av en eldningsanläggning i sådana fall måste det därför framstå som uppenbart att skyldighet förelegat att utföra anläggningen för eldning med fast bränsle.

I 3 § första stycket ställs som krav pä utförandet att anläggningen utan omfattande ombyggnadsarbeten eller kompletteringar skall kunna eldas med fast bränsle. Också i sådana fall bör av naturliga skäl straff utdömas endast vid klara fall av överträdelse. För att brott mot bestämmelsen skall anses föreligga krävs att anpassningen är så dålig att anläggningen t.ex. måste kompletteras med förugn för att fastbränsleeldning skall kunna ske.

Straffbestämmelsen omfattar givetvis också de fall då 2 och 3 §§ tilläm­pas vid pannbyte.

Ansvarsbestämmelsen skall förhindra att en ägare till eller innehavare av en eldningsanläggning avvaktar ett vitesföreläggande, innan åtgärder vid­tas för att fullgöra kraven i lagen.

10 § Beslut av tillsynsmyndigheten om anfordran enligt 7 § eller om
föreläggande enligt 8 § första stycket överklagas hos kammarrätten genom
besvär. Om byggnadsnämnden har utsetts till tillsynsmyndighet, överkla­
gas dock dess beslut hos länsstyrelsen genom besvär. Länsstyrelsens
beslut överklagas hos kammarrätten.

Tillsynsmyndigheten får föreskriva att ett beslut skall omedelbart lända till eftertättelse.

Paragrafen skiljer sig från utredningens förslag på så sätt att instansord­ningen för besvär över byggnadsnämnds beslut har ändrats.

Enligt paragrafen kan ett beslut av tillsynsmyndigheten i vilket upp­gifter, handlingar eller tillträde enligt 7§ begärs överklagas. Detsamma gäller ett beslut om föreläggande enligt 8 § första stycket.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      567

Enligt andra stycket får tillsynsmyndigheten föreskriva att etl icke la-gakraftvunnet beslut skall fä omedelbar verkan. Bestämmelsen skiljer sig i denna del från utredningsförslaget, som innebar att ett beslut skulle få omedelbar verkan om inte annat föreskrevs.

Övergångsbestämmelserna

1.  Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982.

2.  Lagen gäller inte en eldningsanläggning som är uppförd eller installe­rad före ikraftträdandet.

3.  Har uppförande eller installation av en eldningsanläggning eller byte av en panna påbörjats men inte slutförts före ikraftträdandet, får uppföran­det, installationen eller pannbytet slutföras på det sätt som har avsetts utan hinder av bestämmelserna i denna lag.

4.  Byts efter ikraftträdandet en panna i en anläggning som avses i 2 eller 3, gäller dock lagen. Därvid skall vad som anges i 2 eller 3 § om utförande i stället avse ändring av anläggningen.

Genom punkterna 2 och 3 undantas från lagens tillämpning äldre anlägg­ningar och anläggningar som påbörjats men inte slutförts före ikraftträdan­det. Byts efter ikraftträdandet en panna i en sådan anläggning, blir dock enligt punkt 4 lagen tillämplig. Det innebär att till slut alla anläggningar blir berörda. Vad som gäller vid olika fall av pannbyte har behandlats vid 5 §. I punkt 3 behandlas också det fallet att ett pannbyte påbörjats men inte slutförts före ikraftträdandet.

För att en installation, ett uppförande eller ett pannbyte skall anses ha påbörjats bör krävas att det direkta arbetet på platsen har inletts. Det räcker således inte med att avtal om uppförande, installation eller pann­byte har träffats. Fall där avtal har träffats men arbetet inte påbörjats vid ikraftträdandet omfattas således av kraven i 2 och 3 §§. Omständigheterna i ett enskilt fall kan givetvis vara sådana att en tillämpning av kraven medför orimliga ekonomiska följder. Detta får då lösas genom undantag enligt 4 §.

5   Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslaget till lag om utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle.

6   Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       568

Bilaga I Kommitténs förslag

Författningsförslag

Förslag till

Lag om utförande av vissa eldningsanläggningar

Härigenom föreskrivs följande

1   § Denna lag är tillämplig när fasta eldningsanläggningar för framställ­ning av varmvatten, hetvatten, ånga eller hetolja uppförs eller installeras samt när pannan i en sådan eldningsanläggning byts ut. Anläggningar som är endast tillfälliga omfattas dock inte av lagen.

2   § En eldningsanläggning vars bränsleförbrukning kan beräknas uppgå fill minst 50000 megawatttimmar per år skall utföras för eldning med fast bränsle. Detta skall också gälla en mindre eldningsanläggning som skall ingå i ett system för framställning och distribution av varmvatten, hetvat­ten, ånga eller hetolja om den sammanlagda bränsleförbrukningen i syste­mets pannor beräknas uppgå till minst 50000 megawatttimmar per år. Om systemets årliga behov av varmvatten, hetvatten, ånga eller hetolja efter det att anläggningen uppförts kan täckas till minst 75 procent genom produktion i anläggningar som drivs med fast bränsle, eller med spill­värme, solvärme el.dyl. får dock anläggningen utföras för eldning med enbart olja.

3   § Andra eldningsanläggningar än som avses i 2 § skall utföras så att de kan ställas om till eldning med inhemskt fast bränsle utan omfattande ombyggnadsarbeten och kompletteringar.

4   § Regeringen eller statlig myndighet som regeringen bestämmer får, om det föreligger särskilda skäl, medge undanlag från 2 och 3§§. Från kraven i 3 § får efter regeringens bestämmande även byggnadsnämnd med­ge undantag, om särskilda skäl föreligger. Beslut om undantag får förses med villkor.

5   § Tillsynen över efterlevnaden av denna lag och de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen utövas av statlig myndighet som regering­en bestämmer. Regeringen kan också uppdra åt byggnadsnämnd att utöva tillsyn.

6   § Tillsynsmyndigheten har rätt att efter anfordran erhålla de upplys­ningar och handlingar som behövs för tillsynen enligt denna lag. Tillsyns­myndigheten äger också rätt till tillträde till eldningsanläggningar som omfattas av lagen.

7   § Tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden som behövs för att denna lag skall efterlevas. Föreläggande kan förenas med vite.

 

Prop. 1980/81:90   Bilaga 1    Industridepartementet     569

8 § Om en eldningsanläggning utförs i strid mot denna lag skall ägaren
dömas till böter.

Den som inte har efterkommit vitesföreläggande döms inte till ansvar för gärning som omfattas av föreläggandet.

9 § Beslut av tillsynsmyndighet enligt 5 § kan överklagas hos kammarrät­
ten genom besvär. Beslut skall gälla utan hinder av anförda besvär, om inte
annat föreskrivs.

10 § Ytterligare föreskrifter för verkställighet av denna lag meddelas av
myndighet som regeringen bestämmer.

Denna lag träder i kraft ...

Har uppförande eller installation av eldningsanläggning som omfattas av lagen påbörjats före ikraftträdandet får anläggningen uppföras utan hinder av bestämmelserna i 2 och 3 §.

 

Prop. 1980/81:90   Bilaga 1    Industridepartementet     570

Sammanfattning av betänkandet (SOU 1980:9) Övergång till fasta bränslen

Av hänsyn till försörjningssäkerhet och ekonomi måste landets oljeför­brukning begränsas. I stället för olja måste andra bränslen användas i ökad omfattning.

De flesta störte eldningsanläggningar i landet har byggts enbart för oljeeldning. Utredningen om omställbara eldningsanläggningar (OEA) fö­reslår därför åtgärder för att störte eldningsanläggningar i framtiden skall utformas så att de har tekniska förutsättningar för att omedelbart kunna drivas med fasta bränslen som kol, torv och skogsbränslen.

Som exempel på sådana anläggningar som avses kan nämnas hetvatten­centraler, industrins ångpannor och eldningsanläggningar för elproduk­tion.

OEA föreslår att det genom lagstiftning slås fast att eldningsanläggningar för framställning av hetvatten, ånga m. m. skall utföras för eldning med fast bränsle.

Lagstiftningen bör gälla när sådana anläggningar uppförs och när pannan i en anläggning byts ut. Av praktiska, ekonomiska och miljömässiga skäl bör inte krävas i lagstiftning att befintliga ej uttjänta anläggningar byggs om till fastbränsleeldning. F. n. undersöks möjligheterna att bränna blandning­ar av finfördelade fasta bränslen och olja i befintliga anläggningar som då måste kompletteras i begränsad omfattning. Om resultaten av undersök­ningarna, som kan vara färdiga inom några år, blir gynnsamma kan denna metod användas för att delvis ersätta olja med fasta bränslen i dessa anläggningar.

Vid eldning med fasta bränslen i mindre anläggningar blir såväl kapital­kostnaderna som personal- och underhällskostnaderna jämförelsevis be­tungande. Även om kostnaden för kol eller annat fast bränsle är lägre än oljekostnaden kan i vissa fall övriga kostnader göra att fastbränslealternati­vet i mindre anläggningar blir betydligt dyrare än motsvarande oljealterna­tiv.

OEA anser att kraven på utförande för eldning med fast bränsle bör begränsas av detta skäl.

OEA förordar därför att endast anläggningar som beräknas förbruka minst 50000 megawatfimmar bränsle per år (motsvarande ungefär 5000 m tjock eldningsolja) eller som skall ingå i sammanhängande system (t. ex. Qärtvärmesystem) med minst den förbrukningen, omedelbart skall kunna drivas med fasta bränslen. Det kan antas att anläggningar som är byggda för fasta bränslen normalt också kommer att drivas med sådana bränslen. Genom att en löpande tillförsel av fasta bränslen därigenom kommer lill stånd förbättras försörjningssäkerheten väsentligt.

Att bygga pannor för toppeffekt och reserveffekt för fasta bränslen

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      571

framstår inte som nödvändigt med tanke på den ringa bränsleförbrukning del rör sig om i dessa fall. Om behovet av ånga, hetvatten m.m. i ett system efter det en ny eller utbytt anläggning är färdig kan täckas till minst 75% med annat än olja (t. ex. fasta bränslen, solenergi eller spillvärme) bör anläggningen få utföras för enbart oljeeldning.

Dispens för anläggning för enbart oljeeldning bör kunna medges om anläggningens eller systemets årliga utnyttjningstid är osedvanligt kort.

Dispens bör också kunna medges om det är klarlagt att anläggningen kommer att få leveranser av naturgas.

Dispens bör vidare undantagsvis kunna medges t. ex. vid särskilt höga kostnader för fastbränsleeldning beroende på ovanligt svårt läge från trans­portsynpunkt eller vid särskilt stora miljöproblem. Problemen är som regel större för fastbränsleeldade anläggningar än för oljeeldade. För att motive­ra dispens bör svårigheterna vara stora jämfört med vad som är normalt för just fastbränsleeldade anläggningar.

OEA:s lagförslag lämnar valet fritt mellan olika fasta bränslen.

Beroende på prisutvecklingen kan kol i stor utsträckning komma att väljas framför inhemska bränslen. De senare finns inte heller allmänt tillgängliga i tillräckliga mängder i alla delar av landet, särskilt inte i de mest tätbefolkade delarna.

OEA:s förslag kan därför leda till att kolanvändningen ökar väsentligt. Statsmakterna kan emellertid stanna för att en sådan ökning inte bör ske av hälso- och miljöskäl. I så fall bör inte lagförslaget genomföras med dess nuvarande utformning.

Nya anläggningar under gränsen 50000 megawatfimmar, som alltså inte omedelbart skall kunna eldas med fasta bränslen, bör förberedas så att de kan ställas om till eldning med inhemska bränslen utan omfattande om­byggnadsarbeten och kompletteringar.

OEA framhåller avslutningsvis, utan att lämna preciserade förslag, att utom lagstiftning även vissa andra åtgärder bör övervägas. För att bl. a. motverka snedvridning av konkurrensen mellan fjärrvärme och annan uppvärmning kan lagstiftningen behöva kompletteras med statligt stöd till investeringar i fastbränsleeldade fjärrvärmeanläggningar. Ekonomiska styråtgärder kan även behövas för att förbättra konkurrensläget för in­hemska bränslen i förhållande till kol.

Vidare påpekar OEA att kostnaderna för anskaffning av oljelager är avsevärda. Det kan därför vara förmånligt för en anläggningsinnehavare som själv har att svara för erforderligt oljelager att i stället investera i fastbränsleeldning. Bestämmelserna om oljelagring bör enligt OEA i högre grad än hittills utformas sä atl de tjänar som en stimulans att satsa på andra bränslen. OEA förordar atl närmare förslag härom utarbetas av den s.k. kontrollstation som skall se över det löpande oljelagringsprogrammet.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       572

Bilaga 2

Remissyttrandena 1    Remissförfarandet

Efter remiss av betänkandet (SOU 1980:9) Övergång till fasta bränslen har yttranden avgetts av fortifikationsförvaltningen, byggnadsstyrelsen, statens naturvårdsverk, överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF), sta­tens råd för byggnadsforskning, statens planverk, statens industriverk (SIND), nämnden för energiproduktionsforskning (NE), statens vatten­fallsverk, domänverket, 1980 års oljelagringskommitté (H 1980: 1), oljeer­sättningsdelegationen (I 1979:01) (OED), utredningen (I 1979: 13) om styr­medel för näringslivets energihushållning. Botkyrka, Gävle, Göteborgs, Linköpings, Stockholms, Umeå, Västerås, Växjö och Östersunds kom­muner. Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Landsorgani­sationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Cen­tralorganisationen SACO/SR, Hyresgästernas riksförbund, centrala drift­ledningen (CDL), Jernkontoret, Näringslivets energidelegation (NED), Svenska cellulosa- och pappersbruksföreningen (SCPF), Svenska Gasför­eningen, Svenska Petroleuminstitutet (SPI), Svenska Värmeverksför­eningen, Sveriges allmännyttiga bostadsföretag (SABO) samt VVS-tek­niska föreningen.

Härutöver har i anslutning till remissen inkommit yttrande från Riksför­bundet Energi och Samhälle (REOS).

Svenska Elverksföreningen har avstått från atl yttra sig.

2    OEA:s överväganden och förslag

2.1 Allmänna synpunkter

Det av utredningen utförda arbetet får överlag stort erkännande av remissinstanserna. Merparten av remissinstanserna är positiva till, har inget att erinra mot eller är i princip positiva till alt en lagstiftning om krav på fasta bränslen i huvudsak enligt OEA:s förslag genomförs.

Statens planverk, som i allt väsentligt delar utredningens bedömningar, anför i sitt yttrande:

Planverket delar kommitténs bedömning att en lagstiftning rörande s. k. eldningsanläggningar erfordras i syfte att minska oljeförbrukningen för uppvärmning och annan energiprodukfion. Enligt planverkets uppfattning bör vid utformningen av lagreglerna vissa frågor ytterligare övervägas, främst när det gäller uppvärmning av byggnader.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet            573

Statens vattenfallsverk, Botkyrka kommun och TCO ställer sig positiva till att en lagstiftning i huvudsak enligt OEA:s förslag genomförs. Vattenfallsverket anför i sitt yttrande:

Behovet av att minska landets oljeberoende har varit uppenbart i varje fall from 1973—74 när det första stora oljeprisstegringen pä senare tid inträffade. Trots detta är oljeberoendet f.n. i stort sett lika stort som i början av 1970-talet. Detta tyder pä att oljeberoendet inte kan minskas nämnvärt genom frivilliga insatser. Vattenfall anser därför att det är fullt befogal att tillgripa lagstiftning för att konkreta åtgärder skall komma till stånd för att minska oljeberoendet.

Botkyrka kommun anför:

Störte hetvattenpannor för baslastproduktion (50 MW och större) är visserligen vid normala miljökrav och med dagens prisrelationer mellan olja och kol ekonomiska att utföra för koleldning. För denna kategori eldningsanläggningar har alltså lagen i dag ingen betydelse med hänsyn till ekonomin men kan påskynda beslutsprocessen.

TCO delar utredningens uppfattning att en snabb minskning av oljeför­brukningen inte kan väntas utan särskilda åtgärder från samhällets sida. TCO, som inte har några väsentliga invändningar mot de överväganden som utredningen redovisat, anför;

En lag som den föreslagna skulle — förutsatt att den inte sätts ur spel genom dispenser -■ underlätta införandet av nya bränslen, vilket är mycket angeläget både från energipolitiska och allmänekonomiska utgångspunkter (energiområdet erbjuder angelägna investeringsmöjligheter som bör tas tillvara snarast). Frågan om att införa en energihushållningslag utreds f. n. I vissa avseenden kan en sådan lag komma att beröra här aktuella frågor. Det kunde därför förefalla rimligt att avvakta med införandet av en lag om vissa eldningsanläggningar. TCO vill dock avvisa en sådan argumentering. Utredningar pågår sedan åtskilliga år på energiområdet och denna situation kan väntas bestå. Samtidigt framstår oljeförsörjningen nu alltmer uppen­bart som ett problem både från ekonomiska och fysiska utgångspunkter. Ett ytterligare uppskov med välmotiverade åtgärder förlänger bara den handlingsförlaming som f. n. präglar svensk energipolitik. Delta måste undvikas. Mot denna bakgrund tillstyrker TCO införandet av en lag med den föreslagna utformningen. Denna bör kunna medverka till att eldnings­anläggningar utformas så att det svenska oljeberoendet kan minskas. La­gen bör införas utan dröjsmål.

Även ÖEF, SIND, NE, OED, Linköpings, Vä.xjö och Umeå kommuner, CDL, SACO/SR och Hyresgästernas Riksförbund tillstyrker att den före­slagna lagstiftningen genomförs.

Byggnadsstyrelsen anser det väsentligt att en övergång till fastbräns­leeldning främjas och har i princip inget att erinra mot lagstiftning i detta syfte.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet             574

SABO delar utredningens uppfattning att det mot bakgrund av oljans dominerande roll i svensk energiförsörjning är angeläget att finna alterna­tiv till oljan för att pä så sätt förbättra landets försörjningstrygghet och ekonomi. När det gäller lagstiftningens utformning finner SABO utred­ningsförslaget i stort rimligt.

Stockholms kommun som är tveksam till den föreslagna lagstiftningen anför:

Det bör emellertid inte uteslutas, atl den föreslagna lagstiftningen kan påskynda effektiva åtgärder för att dämpa vårt oljeberoende. Mot denna bakgrund bör inte förslaget om lagstiftning avvisas.

Utredningen om styrmedel för näringslivets energihushållning, LO och Landstingsförbundet ansluter sig i princip till förslaget att genom lagstift­ning tvinga fram en möjlighet till användning av andra bränslen än olja men anser att det finns skäl att vänta med lagens ikraftträdande. Utredningen om styrmedel för näringslivets energihushållning anför:

Idag finns på många håll ett intresse att övergå till fasta bränslen i stället för olja - och då främst kol - och detta oberoende av någon lagstiftning. Lagen kan komma att bli en ytterligare stimulans till övergång till kol. Det av statsmakterna formulerade målet för energipolitiken är övergång från olja till uthålliga, helst inhemska och förnybara, energislag med minsta möjliga miljöpåverkan.

Varje typ av fast bränsle kräver enligt betänkandet särskild utrustning för att kunna användas. Eftersom lagförslaget i sin nuvarande utformning förutses leda till att kol i stor utsträckning kommer att föredras framför inhemska bränslen kan man ifrågasätta om inte lagen i tillämpningen kom­mer att få till följd att målet - helst inhemska och förnybara energislag -kommer att bli svårare att uppnå.

Vi delar vidare OEA;s bedömning att lagförslaget inte bör genomföras i dess nuvarande utformning om statsmakterna finner att en ökning av kolanvändningen förorsakad av lagen inte bör ske av hälso- och miljöskäl. Innan statsmakterna tagit ställning från miljösynpunkt till formerna för kolanvändning i större skala kan man annars riskera att miljöskyddslagen och denna lag kan komma i kollision.

LO som i likhet med Landstingsförbundet anser att lagen ej bör träda ikraft förtån miljöregler utarbetats och införts ansluter sig i princip till förslaget att en särskild lag tillskapas med syfte att direkt styra inriktningen av nya eldningsanläggningar samt valet av panntyp och bränsle vid utbyte av förslitna pannor. En lag om fastbränsleanvändning pä det föreslagna sättet kan enligt LO leda till snabbare övergång till långsiktigt billigare eldningssyslem.

Fastbränsleeldning skulle menar LO i nuvarande situation innebära att i första hand kol kommer till användning som bränsle pä grund av rådande prisrelafioner. LO anser att avgörande miljöskäl talar för att den nämnda lagen om utförande av vissa eldningsanläggningar för fasta bränslen inte

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      575

skall sättas i kraft förrän miljöskyddsregler och gränsvärden fastställts för fastbränsleanvändning, däribland också torv och skogsbränslen. LO anser att en från samhällets sida styrd övergång till fasta bränslen måste förenas med garantier för att miljöbelastningarna inte ökar och för att en medveten naturvårdspolitik med avseende pä energisektorn möjliggörs.

LO anser att den föreslagna lagens ikraftträdande bör anstå tills tillräck­liga miljöregler utarbetats och införts. Det senare bör enligt LO ske så tidigt som möjligt.

Gävle kommun är positiva fill grundtankarna i det framlagda förslaget men anser att innan något lagförslag beslutas måste bland annat nedan­stående punkter få en genomgripande belysning och en för samhället godtagbar lösning:

- Riksomfattande energiresursinventering

—Total samordning av energiresurserna dvs. central fördelning av ener-gislagsanvändning regionall sett (för regionen lämpligaste energislag). Därav följer att olika regioner ej skall behöva "slåss" om samma bräns­le.

—Principbeslut ur miljösynpunkt skall fattas på departementsnivå dvs. regionala anläggningshavare skall ej behöva förhandla med naturvårds­verk etc. angående emissions omfattning.

—Behovet av transportapparat och konsekvenserna därav fastställas.

 

-    Leveransen av fastbränsle måste säkras. Exempelvis ägandeförhållande vad gäller torvtäkt löses. Leveranser av vedbränsle säkras t. ex. med kvotavverkning.

-    Ekonomiska konsekvenser, behov av stödåtgärder, styrmedel vad gäl­ler investeringar, enhetligt energipris. Geografiskt läge eller annat skäl (regionalt energislag) skall ej betyda skillnader i energipris mellan regio­nerna.

Göteborgs kommun som instämmer i betänkandets allmänna värdering­ar om nödvändigheten av att minska vårt oljeberoende i uppvärmningen genom övergång till fasta bränslen anför:

Det framlagda lagförslaget kan enligt utredningen leda till att kolanvänd­ningen ökar väsentligt och accepterar inte statsmakterna en sådan ökning av hälso- och miljöskäl kan inte lagförslaget genomföras. Genomförandet är således beroende av ett klarläggande av de miljö- och hälsorisker som finns och de miljökrav man vill ställa vid fastbränsleeldning. För kommu­nens planering och byggnadslovsgivning är det av stor vikt att mera preci­serade miljökrav framtages.

Svenska kommunförbundet motsätter sig inte utredningens förslag under förutsättning att lönsamheten vid fastbränsleeldning garanteras och anför:

Med garantier för krediter och lönsamhet samt beslut om vilka miljöre­striktioner som skall gälla borde det enligt förbundsstyrelsens mening vara möjligt att uppnå en tillräckligt snabb övergäng till fastbränsleeldning utan

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet            576

lagstiftning. Möjligen kan lokala opinioner av rädsla för ogynnsamma miljöeffekter fördröja främst kommunala beslut att använda fasta bränslen. En lagstiftning kan i så fall verka pådrivande och dessutom markera statens ansvar för energiförsörjningen. Förbundsstyrelsen motsätter sig därför inte den föreslagna lagstiftningen under förutsättning att lönsamhe­ten garanteras.

Den utveckling utredningen vill framtvinga har enligt SCPF redan på­börjats inom massa- och pappersindustrin. SCPF som därför anser att det inte är nödvändigt att lagstifta anför:

Det kan dock ligga något i utredningens tanke att det kan finnas en viss tröghet i övergången till fasta bränslen beroende på bl. a. de högre investe­ringskostnaderna, miljöskäl och kunskapsbrist. Därför vill vi inte katego­riskt motsätta oss alt lagstiftning tillgrips vid nybyggnader för att snabbare reducera landets oljeberoende. De undantag och dispensmöjligheter som utredningen föreslår är också enligt vår mening tillräckliga för att förhindra orimliga kostnadseffekter av omställning från olja till fast bränsle.

Svenska värmeverksföreningen som inte vill motsätta sig en lagstiftning i huvudsak enligt OEA:s förslag anför följande förutsättningar för sin till­styrkan:

-     Lagen utformas så att alla nytillkommande eldningsanläggningar, obero­ende av storlek, omfattas av samma villkor. Nödvändiga dispensregler utarbetas.

-     Särskilt statsbidrag utgår till fastbränsleeldade ijärrvärmeanläggningar om så visar sig nödvändigt för att upprätthålla konkurrensförmågan gentemot individuella oljeeldade anläggningar.

-  Fjärrvärmelånen utvidgas så att de ökade investeringskostnaderna för
fastbränsleeldade anläggningar, utöver eventuella statsbidrag, kan
täckas till rimliga villkor.

-  Statens planverk och de kommunala byggnadsnämnderna skärper kon­
trollen av mindre enskilda pannanläggningar, så atl lagens krav på dessa
efterföljs. Dispensmöjligheter tillämras restriktivt.

-  Tolkningen av lagens bestämmelser och dispenser bör lämnas av lokal
byggnadsnämnd. Sådan dispens skall vara knuten till den lokala energi­
planeringen. Överklaganderätt bör föreligga. Detta särskilt mot bak­
grund av önskemålet om en aktiv kommunal energiplanering.

-     1977 års tillägg i ellagen tillämpas utan väsentliga undantag, dvs. el för uppvärmningsändamål levereras ej till områden som har eller planeras fä Qärrvärme. Undantag bör endast medges för elleverans i avvaktan på Ijärrvärmeanslutning.

-     Kartläggning av tillgångarna pä skogsenergi och torv slutförs skynd­samt.

-     Miljökraven på fastbränsleeldade anläggningar fastläggs.

-     Utbildningen av driftpersonal utvidgas.

-  Lagen träder i kraft tidigast eldningssäsongen 1984/85.

Statens naturvårdsverk förordar att en övergång till fasta bränslen sker försiktigt. Härigenom kan man enligt verket dra nytta av den forskning som f. n. bedrivs vad gäller både miljöförhållanden och tekniska åtgärder.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet            577

Statens råd för byggnadsforskning som anser att lagförslaget måste omarbetas anför;

Tillämpning av det framlagda lagförslaget i dess nuvarande form skulle leda till att risken för bindningar till storskaliga energisystem skulle öka. Enligt rådets uppfattning måste lagförslaget kopplas till ett kompletterande lagförslag. Detta skall behandla frågan om styrning av utvecklingen av såväl produktionsanläggningar som distributionssystem för värme mot en ökad flexibilitet vad gäller användningen av skilda typer av energiförsörj­ning. Av väsentlig betydelse är därvid att beakta sambandet mellan centra­lens storlek och möjlig bränsleanvändning, val av temperaturnivå i distri­butionssystemet samt möjligheter att sänka denna nivå genom framtida konvertering. Även ledningsnätets dragning, som skall tillåta skilda storie-kar för värmecentraler, samt inverkan av energihushållningsåtgärder i bebyggelsemassan skall beaktas.

Domänverket, Östersunds kommun, Jernkontoret, SPI samt VVS-Tek­niska Föreningen avstyrker att den föreslagna lagstiftningen genomförs. Jernkontoret, SPI och VVS Tekniska Föreningen anser att den eftersträ­vade övergången till fasta bränslen kommer att ske spontant. Domänver­ket som i likhet med Östersunds kommun anser att ekonomiska styrmedel är att föredra framför lagstiftning anför:

Domänverket delar icke utredningens uppfattning om lämpligheten av en lagstiftning. Utöver de risker som tidigare framhållits innebärande att en lagstiftning framtvingar satsningar och investeringar i en snabbt föråld­rad teknik, vill verket framhålla följande.

Pä grund av att det tar längre tid alt etablera ett rationellt flöde och rationell förbränning av inhemska fasta bränslen än motsvarande hantering av kol, där det redan finns beprövad, äldre teknik för brytning, distribution och förbränning, skulle en lagstiftning medföra bred satsning pä kol även inom områden där det efter några år visar sig att det både ur företags- och samhällsekonomisk synpunkt hade varit mera ändamålsenligt att satsa på inhemska bränslen. Är investeringarna en gång gjorda blockeras möjlighe­terna att utnyttja inhemska bränslen.

Om det efter några år visar sig ätt oljepannorna går att elda med förga­sade fasta bränslen eller med blandningen olja-finmalda fasta bränslen kan det också visa sig att man p.g.a. lagstiftningen tvingats till felaktiga investeringar.

Domänverket vill bestämt avstyrka att i nuvarande utvecklingsskede utnyttja lagstiftning som styrätgärd enligt utredningens förslag. Domänver­ket vill i stället förorda fortsatta, lämpligt insatta ekonomiska och admini­strativa styråtgärder som syftar till introduktion av fasta bränslen framför olja och av inhemska bränslen framför importerade.

2.2 Försörjningstrygghet

Flertalet av de remissinstanser som är positiva eller i princip positiva till OEA:s förslag anger försörjningstryggheten som tillräckligt motiv för lag­stiftning. 38   Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 90

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet            578

ÖEF anser att det är av stor betydelse för både försörjningstrygghet och försörjningsberedskap att det mål för utvecklingen av fastbränsleutnytt­jande under 1980-talet som statsmakterna lade fast 1979 verkligen nås.

SIND delar utredningens uppfattning att det är väsentligt att sä snabbt som möjligt minska det stora oljeberoendet och att en övergång till eldning med fasta bränslen därför bör eftersträvas.

Oljelagringskommittén delar OEA:s uppfattning att försörjningssäker­heten har stor betydelse. Ökad användning av fasta bränslen, särskilt ved och torv, skulle otvivelaktigt på sikt medföra en förbättring av försörj­ningsberedskapen. Ökad användning av kol, som är ett importerat bränsle, kan också höja försörjningssäkerheten i vissa krissituationer dels genom riskspridning, dels genom att risken för störningar i tillförseln av kol kan bedömas vara mindre än tillförselstörningar i fräga om olja. Mot denna bakgrund anser oljelagringskommittén att det från försörjningsberedskaps-synpunkt vore fördelaktigt om de större eldningsanläggningarna kunde anordnas för eldning med fasta bränslen. Fräga bör emellertid prövas även i ett vidare energipolitiskt perspektiv än det oljelagringskommittén har att företräda.

2.3 Bränslen

Flertalet remissinstanser framför att en förutsättning för fastbränsleeld­ning är att produktion, handelsled och distributionsvägar för fasta bränslen etableras.

Byggnadsstyrelsen (KBS) anför:

Enligt KBS mening är en väsentlig förutsättning för fastbränsleeldning att anläggningarna görs omställbara. En annan väsentlig JTörutsättning är att produktion, lokala handelsled och distributionsvägar etableras. Flera försök pågår och idéer testas inom detta område med statliga bidrag. En tänkbar väg att utveckla dessa försök är atl statliga byggnader inom ett avgränsat område samordnas och att en plan upprättas för omställning av eldningsanläggningar. Upphandling av bränsle bör sedan göras från flera leverantörer på relativt långsiktiga kontrakt och så att bränslekvalitéer kan blandas. KBS är för sin del berett att på statsmakternas uppdrag vidareut­veckla ett mer detaljerat förslag i frågan.

Statens planverk som liksom SIND och domänverket för fram liknande

tankegångar anför:

Innan slutgiltigt ställningstagande tas till den föreslagna lagen, bör ytter­ligare klarläggas hur bränsle för fastbränsleeldning skall produceras, lagras och distribueras, varvid även andra bränsleslag än kol beaktas, såsom ved, flis och torv. Utredningen synes främst ha studerat konsekvenserna inom panncentraler vid övergång till fastbränsle och koncentrerat utredningsar­bete till kolalternativet.

Umeå kommun tar liksom Botkyrka, Gävle och Växjö kommuner och Svenska kommunförbundet upp bränslefrågan och understryker bränslets

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           579

avgörande roll i ekonomiskt hänseende. För en större oljeeldad hetvatten­central, som drivs som baslastenhet, motsvarar enligt Umeå kommun anläggningskostnaden endast 1/2-1 års bränslekostnad. Kommunen som vidare vill peka på skillnaden mellan ä ena sidan de regionala bränslena -torv och flis — och å andra sidan kol anför:

Kostnaderna för de regionala bränslena är osäkra. Denna osäkerhet förstärks ifråga om torv av statens krav på ospecificerade torvbrytningsav­gifter. Härtill kommer atl de regionala bränslena är skrymmande, vilket medför höga transportkostnader och en begränsning till lokala, ofullstän­diga marknader. Även om den framtida kostnaden för kol är högst osäker, är del dock för detta bränsle fräga om en bred internationell marknad med för dagen väl definierade priser.

Avgörande för de regionala bränslenas användning i större centraler är deras ekonomiska konkurrenskraft gentemot kol och de miljökrav som ställs på sistnämnda bränsle. Man måste härvid räkna med en utveckling även på reningssidan. Om man önskar en utveckling av de regionala bränslena bör villkoren för dessa snarare förbättras än försämras.

Enligt kommunen skulle följande åtgärder kunna underlätta de regionala bränslenas introduktion:

i)     snabbare tillståndsförfarande för torvkoncessioner ii)    befrielse från statliga avgifter för de första 10 åren vid torvbrytning iii)   befrielse från tillstånd enligt BL § 136a.

Umeå kommun anser det vidare som självklart att sopor bör räknas som fast bränsle, och att detta bör framgå av lagen. Kommunen vill vidare framhålla att med de strängare krav som ställts på de elproducerande anläggningarna sä bör även el räknas som fast bränsle.

Svenska kommunförbundet anför:

Att bedöma behovet av fasta bränslen kan anses ingå i kommunernas skyldigheter enligt lagen om kommunal energiplanering. I fräga om lokala energitillgängar ligger det nära till hands att kommunerna engagerar sig i utvinning, lagring, förädling och transporter av fasta bränslen. Samverkan mellan flera kommuner kan i detta avseende visa sig fördelaktig.

Det är styrelsens uppfattning att en omfattande övergång till användning av fasta bränslen förutsätter ett aktivt statligt engagemang för att trygga försörjningen med sådana bränslen

Svenska värmeverksföreningen motiverar sin åsikt att en lag bör träda ikraft tidigast 1984/85 bl. a. med bränslevalsfrågan och anför:

För mindre hetvattenpannor torde ved eller torv vara det lämpligaste fasta bränslet. Här ger emellertid i allmänhet oljeeldning fortfarande bästa ekonomi, och tekniskt återstår mycket arbete med utveckling och prov­ning av komponenter för förbränning, hantering, lagring och transport av inhemska fasta bränslen.

En lagstiftning enligt OEA:s förslag kan således - om den genomförs alltför snabbt — medföra dyrbara investeringar i icke färdigutvecklad tek­nik. Dessutom synes tillgången på inhemska bränslen inte vara fullt klar-

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet             580

lagd ännu; en planering på regional nivå måste genomföras. Oljeersätt­ningsdelegationens fortsatta arbete samt Statens Industriverks och Skogs­styrelsens utredning om tillgången på skogsråvara för eldningsändamål bör avvaktas.

SCPF tar upp frågan om konkurrerande användning av skogsbränslen och anför:

1 de kostnadskalkyler som redovisas på sid. 34 i betänkandet framgår atl kol då är det billigaste alternativet. Vid andra kostnadsrelationer än dem som utredningen antagit, t. ex. om den av utredningen framförda tanken på stimulans av förbrukningen av inhemska fasta bränslen genomförs, kan kolets kostnadsfördel snabbt komma att minska. Med tanke på ett den ekonomiskt tillgängliga tillgången på torv är begränsad kan vedeldning då bli ett ekonomiskt alternativ. Regionalt i landet är detta redan fallet. Eftersom skogsbränsle (gallrings- och hyggesavfall m. m.) troligtvis under avsevärd tid kommer att vara ett dyrare bränsle än flis frän rundved, exempelvis björkmassaved, är det en uppenbar risk för att en knapp fiberråvara kommer att eldas upp, vilket delvis också sker i de nya anlägg­ningar som ursprungligen byggts för att utnyttja skogsbränsle. Se t. ex. SIND PM 1980: 2. "Ökad eldning med skogsråvara. Möjligheter och kon­sekvenser." Ur skogsindustrins synpunkt är det synnerligen angeläget att detta faktum uppmärksammas och åtgärdas. Eventuellt statligt stöd till eldningsanläggningar som skall eldas med träfiberråvaror måste ovillkorii-gen utformas så att inte skogsindustrin berövas viktiga delar av sitt råvaru-underlag.

Vi vill i detta sammanhang erinra om det förslag till ny byggnadslag som Bostadsdepartementet lagt fram. Den paragraf som bl. a. reglerar förbruk­ningen av fiberrävara (136a§ BL) föreslås ändrad så att gränsen för pröv­ning höjs från nuvarande 10000 mY till 25000 m'f fiberråvara. En sådan förändring skulle innebära att ett stort antal planer och projekt på relativt stora eldningsanläggningar inte längre skulle prövas med uppenbar risk för atl dessa anläggningar kan komma att elda massaved i stället för skogs­bränsle.

Vår uppfattning är att prövningen antingen bör bibehållas vid nuvarande gräns, 10000 mf, elieratt kompletterande regler, som motverkar en sådan utveckling, införes i den nya lagstiftningen. Branschen kommer att närma­re utveckla sina synpunkter i denna fråga i det svar över promemorian Tillåtlighetsprövning av viss industriell verksamhet m.m. (DsBo 1980:2), som skogsindustrin genom Skogsindustriernas Samarbetsutskott (SISU) avger till Bostadsdepartementet. Vi ber i denna fråga få hänvisa till SISUs yttrande som lämnas medio oktober.

ÖEF som behandlar bränslefrågan från beredskapssynpunkt anför:

En ökad användning av inhemska bränslen i normala tider förbättrar vår försörjningstrygghet eftersom den sårbara delen av vår energiförsörjning minskar. Genom en normalt etablerad inhemsk verksamhet skapas en bättre bas för åtgärder i situationer med akuta störningar i vår bränsle­import, dvs vår beredskap inför kriser ökas. Även behovet av särskilda beredskapsåtgärder, t. ex. oljelagring, minskar. Alla möjligheter till in­hemskt energiutnyttjande bör därför tas tillvara.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       581

Också ökad användning av kol förbättrar vår försörjningstrygghet och beredskap jämfört med nuvarande starka oljeimportberoende. Visserligen är också kol ett importbränsle, men genom ökat kolutnyttjande kommer bränsleimporten att spridas på ett större antal länder. Genom detta mins­kar konsekvenserna av importstörningar som beror pä händelser i ett enstaka bränsleexporterande land. I den mån kolpannor utformas på så­dant sätt atl de är lättare att ställa om till inhemskt bränsle än oljepannor ökar också beredskapen inför störningar i bränsleimporten.

ÖEF konstaterar att behovet av beredskapåtgärder kvarstår även efter en övergång till kol. Åtgärderna kan avse bl. a. förberedelser för omställ­ning fill inhemskt bränsle och bereskapslagring av kol.

OEA har inte särbehandlat bränsleblandningar och förgasning av tunga restoljor och andra bränslen. Detta tas upp av NE, Statens vattenfallsverk, OED, CDL och NED.

Vattenfallsverket, som arbetar med att utveckla partialförgasning av tunga restoljor enligt den s. k. GCC-processen anför:

Det är viktigt att blivande åtgärder med anledning av föreliggande utred­ning ej lägger hinder i vägen för anläggningar som baseras på GCC-processen och andra liknande metoder utan att tvärtom åtgärder vidtages för att underlätta genomförandet av projekt som med ny miljövänlig teknik vidgar basen för primärbränslen.

Verket anför vidare:

Arbete pågår i Sverige för att utveckla flytande bränslen som i varieran­de utsträckning baseras på kol. Ett sådant bränsle kan komma att framstäl­las ur kol så att en tjockoljeliknande konsistens erhålles. Förslaget i utred­ningen bör utformas så att anläggningar utförda för flytande bränslen som huvudsakligen baseras på kol får uppföras oberoende av bränsleförbruk­ning och drifttid.

Redan i dag provas i Sverige bränslen som består av en blandning av kol och olja bl. a. i avsikt att reducera oljeberoendet. Det kan inte uteslutas att sådant bränsle i framtiden kan bli aktuellt såväl vid ombyggnad som vid nybyggnad av el- och värmeproducerande anläggningar. Dispens bör kun­na medges för sådana anläggningar speciellt i det fall att kolandelen i bränslet är hög.

NE anser att del mycket väl kan bli ekonomiskt intressant att ersätta upp till 40% eldningsolja med kol eller inhemska bränslen i blandningar som kan eldas i befintliga oljepannor. På något längre sikt kan enligt NE blandningar som innehåller mindre än 10% olja och resten kol samt något vatten komma till användning. Om biandbränslen utnyttjas bör deras fast-bränsleandel enligt NE räknas in i systemets totala fastbränslekapacitet.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet             582

2.4 Miljökrav

Flertalet remissinstanser tar upp frågor om miljökrav vid fastbränsle­eldning.

Statens naturvårdsverk anför:

En övergång till fasta bränslen medför att nya miljöproblem skapas jämfört med oljeeldning. Utsläppen av stoft och svaveldioxid torde minska med användning av i dag känd teknik, medan utsläppen av kväveoxider, kvicksilver och polycykliskt organiskt material kommer att öka kraftigt. Avfallsmängderna kommer dessutom att mångdubblas. Fastbränsleeldning kan också skapa problem med närmiljön för vissa dåligt lokaliserade an­läggningar.

Naturvårdsverket tar speciellt upp frågan om emission av polycykliskt

organiskt material (POM) vid fastbränsleeldning och anför därvid:

Naturvårdsverket vill understryka att fortsatt uppmärksamhet behöver ägnas åt utsläpp av cancerogena ämnen som polycykliskt organiskt materi­al (POM) till följd av fastbränsleeldning. Mindre pannor har högre specifikt utsläpp än större enheter och utsläppen är i hög grad beroende av förbrän­ningsförhållandena. Låg fukthalt i bränslet samt hög förbrännings­temperatur minskar utsläppen av POM. Enstaka mätningar visar att ut­släppen av POM frän olje- och kolpulvereldade pannor med jämförbara storlekar blir av samma storleksordning. Förbränning av ved och torv ger betydligt större utsläpp. Utsläpp vid förbränning av kol i rosteldade pannor är ännu ej studerat. Överhuvudtaget är storleken på utsläppen osäkra.

Inom ramen för naturvårdsverkets NE-projekt och Kol-Hälsa-Miljöproj-ektet behandlas dessa frågor, där en biologisk och kemisk karakterisering av utsläppen kommer att genomföras.

I avsaknad av eriorderliga underiag kan naturvårdsverket nu ej bedöma vilka hälsO' och miljöeffekter en ökad emission av POM kommer att medföra till följd av fastbränsleeldningen. Tekniska åtgärder för begräns­ning av dessa utsläpp bör emellertid kunna genomföras och naturvårdsver­ket avser att återkomma i frågan när ovanstående utredningar genomförts.

Naturvårdsverket är vidare kritiskt till användning av fastbränsle i små­pannor och anför:

Användning av fasta bränslen i småpannor medför miljöproblem. En centralisering av värmeanläggningar innebär stora fördelar härvidlag. Na­turvårdsverket förordar att fasta bränslen till en början används i stora anläggningar där effektiv rening och tillsyn lättare kan bäras ekonomiskt.

ÖEF, som liksom SIND och NE anser att miljökraven vid fastbränsle­eldning måste fastställas snarast anför:

Lagstiftning är emellertid inte fillräckligt. F.n. råder oklarhet bl.a. om vilka miljökrav som ställs beträffande såväl koleldade anläggningar som anläggningar för eldning med inhemska bränslen. Detta leder inte bara till långdragna och osäkra tillståndsprövningar utan också till svårigheter att bedriva projekteringsarbete och all göra rikliga investeringskalkyler. Den­na typ av problem måste snarast lösas om övergång till fastbränsleeldning skall realiseras inom rimlig tid.

Samma krav riktas frän Botkyrka, Gävle, Göteborgs och Växjö kom-

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       583

Botkyrka kommun anför;

Miljökraven vid fastbränsleeldning är ännu inte fastlagda. Detta är för närvarande en källa till stor osäkerhet vid projektering av nya eldningsan­läggningar. Särskild är det utrustning för rökgasavsvavling samt elektro-filter/spärrfilter vid koleldning och vid små eldningsanläggningar för ved/ flis/torv som höjer kostnaden för fastbränsleeldning. Det är nödvändigt att dessa frågor avgörs innan eventuell lag om fastbränsleeldning träder i kraft. Dessutom finns anledning att förmoda atl strängare miljökrav kom­mer att ställas på större anläggningar än pä mindre. De högre miljökraven samt fastbränslekravet för större fjärrvärmesystem skulle, om inte andra åtgärder vidtages, kunna innebära att utbyggnaden av fjärrvärme försvä­ras. Uppvärmning kan dä komma att ske i mindre lokala oljeeldade värme­centraler, varigenom lagen kommer att motverka sitt eget syfte. Detta skulle kunna elimineras genom en strängare formulering av lagförslagels § 3.

Svenska kommunförbundet som liksom SCPF för fram liknande tanke­gångar anför:

Miljörestriktioner för fastbränsleeldning och planerade ändringar av energiskatten kan i hög grad påverka kostnaderna. Statliga besked härige­nom saknas. Det är därför förklarligt att kommuner och andra stora ener­gianvändare hittills inte varit beredda att göra de betydande investeringar som krävs för eldning med fast bränsle. Det råder för närvarande stor osäkerhet om vilka miljövårdskrav som gäller för fastbränsleeldning. En fömtsättning för övergång fill sådan eldning är därför att dessa krav fast­ställs. Detta gäller oberoende av vilka styrmedel som används för atl åstadkomma övergången. Staten måste således klargöra om några geogra­fiska områden av miljövårdsskäl måste undantas från eldning med viss typ av fast bränsle, t. ex. kol. Dessutom är det nödvändigt att fastställa de varierande villkor för fastbränsleeldning som skall gälla för olika orter och bränslen så att planering, projektering och uppförande av eldningsanlägg­ningar snabbt kan komma igång.

Svenska värmeverksföreningen anför i samma fråga:

Föreningen finner det mycket beklagligt att miljökraven vid fastbränsle­eldning ännu inte är fastlagda. Detta är en källa till stor osäkerhet hos värmeverken vid projekteringar av nya eldningsanläggningar. Särskilt gäl­ler det utrustning för rökgasavsvavling vid koleldning samt elektrofilter/ spärrfilter, även vid små eldningsanläggningar för ved/flis/torv, som kan skapa driftproblem och som ytterligare höjer kostnaden för fastbränsle­eldning. Det är ett krav från värmeverken att dessa frågor avgörs innan en eventuell lag om fastblränsleeldning träder i kraft. Miljökraven bör därvid baseras på mätning av faktiska imissionsförhällanden i orter med fast­bränsleeldade anläggningar i drift, t. ex. Stockholm/Hässelby, Växjö och Knivsta.

Stockholms kommun anser att staten bör utarbeta provisoriska normer för kolhantering vilka kan gälla i avvaktan på resultat av projektet Kol-Hälsa-Miljö.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       584

NED som liksom LO och Jernkontoret anser att den föreslagna lagstift­ningen inte kan genomföras innan projektet Kol-Hälsa-Miljö har redovisat sitt uppdrag anför:

En annan viktig synpunkt är huruvida kravet på fastbränsleeldning är i linje med statsmakternas föreskrifter och agerande på miljöskyddsområ­det. Det är väsentligt att miljölagstiftningen är utformad på ett sådant sätt att den avsedda användningen av alternativa bränslen inte försvåras. Här bör man kanske avvakta och ta del av vad projektet KOL-HÄLSA-MILJÖ kan komma fram till för slutsatser beträffande just miljöeffekter av fast­bränsleeldning. Risk föreligger annars att en eventuell lagstiftning idag ej överensstämmer med dessa utredningsslutsatser och alt man på så sätt är låst i förväg.

2.5 Ekonomiska styrmedel

OEA har inte haft i uppgift att föreslå ekonomiska styrmedel. Enligt flertalet remissinstanser behöver lagstiftningen kombineras med ekono­miska styrmedel eller finansieringsgarantier, exempelvis genom en utök­ning av de s. k. fjärrvärmelånen.

Statens industriverk tar upp frågan om en avgift på olja för alt finansiera fasta bränslen och anför:

Oavsett hur lagen utformas kommer det atl erfordras myckel pengar för kartläggning av bränsleförsörjning, utveckling av bränsleproduktionsme­toder och för finansiering av eldningsanläggningar, kolhamnar m.m. En möjlighet att ytterligare öka incitamentet att minska oljeförbrukningen är att en succesivt ökande avgift för oljeeldning införes och att dessa pengar användes fill att subventionera ovan nämnda kostnader.

Industriverket anför vidare:

För att underlätta detta bör man emellertid beslutsamt stödja utveckling­en av nya metoder för att producera bränslefiis och torv sä alt de kan framställas i tillräcklig mängd och så billigt att de kan konkurrera med oljan. En kraftig satsning på prototyp- och demonstrationsbidrag erfordras i detta skede. Även för kolanvändning behövs ett massivt utvecklingsstöd så att nya miljövänliga metoder snabbt kommer fram. Samfidigl fordras regionala kartläggningar av tillgången till lämpligt fastbränsle i hela landet.

OED behandlar i sitt yttrande fördelning mellan olika fasta bränslen och anför;

Utredningen behandlar ej de ekonomiska stödåtgärder som kan vara nödvändigt att vidtaga för att få i gång en kommersiell marknad för fasta bränslen. OED anser att dessa styrmedel kan behövas för atl en anläggning som kan använda fasta bränslen även kommer att göra det. Ekonomiska styrmedel kan även behövas för att få till stånd en lämplig fördelning mellan olika fastbränslen. OED arbetar för närvarande med dessa frågor och avser att komma med förslag inom den närmaste tiden.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet            585

Utredningen om styrmedel för näringslivets energihushållning anför i samma fråga;

OEA har pekat på behovet av åtgärder för att styra mellan kol och inhemska bränslen och anser, mot bakgrund av bl. a. den skiftande tillgången till sådana bränslen i olika regioner, att den styrningen lämpligen bör göras med ekonomiska styrmedel. Vi vill till detta foga den kommenta­ren att sådana styrmedel i dag inte står till förfogande, utom när det gäller stöd till prototyper och demonstrationsanläggningar. De ekonomiska styr­medel som för närvarande övervägs är dels den aviserade fonden för investeringar i energiteknik som snabbt kan ersätta olja, dels energibe­skattningen som är föremål för utredning.

SABO som liksom NE, Hyresgästernas riksförbund och Landstingsför­bundet anser att generella ekonomiska styrmedel kan komma att behövas anför:

Kravet att eldningsanläggningar skall utföras så, att de kan eldas med fasta bränslen kommer att medföra betydande investeringar framför allt för fjärrvärmeanläggningar. För att inte fjärtvärmens konkurtenskraft ska för­sämras, måste därför lagen kompletteras med statliga bidrag och finansie­ringsmöjligheter. Detta är också nödvändigt för att inte de boende i det allmännyttiga bostadsbeståndet, som till ungefär 50% försörjs via Qärr­värme, ska behöva bära merparten av kostnaderna för en fastbränsleeld­ning som kan innebära fördelar för landet i sin helhet.

SABO förutsätter därför att de investeringar som lagen kan medföra kan täckas med statliga lån och bidrag. Detta är också enligt utredningen rimligt med tanke på atl fastbränsleeldning tjänar samma syfte som energi-hushållande åtgärder, nämligen att minska landets oljeberoende. Om lag­förslaget inte åtföljs av fördelaktiga lån och bidragsmöjligheter är risken stor, att pannbyten som från energihushållningssynpunkt är angelägna, skjuts upp. Detta är också ett tungt vägande skäl till att statligt stöd bör utgå oavsett eldningsanläggningens storlek.

Umeå, Växjö, Gävle, Östersunds, Botkyrka, Västerås och Göteborgs kommuner samt Svenska värmeverksföreningen behandlar behovet av stöd för att upprätthålla fjärrvärmens konkurrenskraft.

Göteborgs kommun anför;

För kommunens del är det av särskilt stor betydelse att klarhet vinnes om hur det ökade behovet av investeringsmedel skall kunna tillgodoses vid övergång till fastbränsle. Redan idag föreligger betydande svårigheter att finansiera angelägna Qärrvärmeprojekt.

Växjö kommun anför:

Kommunen delar helt utredningens uppfattning att det erfordras statliga bidrag för att kompensera de kostnader som är förenade med kraven pä fastbränsleeldning i fjärrvärmeverkens produktionsanläggningar så att

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       586

konkurrensförmågan gentemot värmeproduktionsanläggningar i oljeeldade mindre pannor inte försämras, vilket skulle kunna stoppa Qärrvärmens vidare utbyggnad. Alternativet till detta är att verken måste allmänförklara sina distributionsområden enligt lagen om allmänna flärrvärmeanläggning-ar. Dessutom måste sannolikt det avtal som gäller mellan Svenska Värme­verksföreningen och hyresmarknadens parter beträffande högsta uttagbara avgifter sägas upp för reglering till en högre nivå.

Svenska kommunförbundet kräver som tidigare nämnts garanfier att olja långsiktigt inte skall bli lönsammare än andra bränslen och anför därvid;

Enligt förbundsstyrelsens uppfattning är det nödvändigt att genom stat­liga beslut klargöra att fasta bränslen måste användas i betydande utsträck­ning. Antingen fastbränsleanvändningen sker frivilligt eller till följd av lagstiftning bör staten långsiktigt garantera att olja inte blir lönsammare än andra bränslen beroende på ändrade prisrelationer eller miljökrav.

Kommunförbundet anför vidare;

Det är inte möjligt eller nödvändigt att avgöra vilken metod som bör användas för att garantera lönsamheten för fastbränsleeldning jämfört med oljeeldning förrän energiskatteutredningen genomfört sina analyser. Det förefaller dock administrativt enklare att utforma energiskatten så att användning av fasta bränslen stimuleras än att ge bidrag och fördelaktiga lån Ull faslbränsleanläggningar.

Västerås kommun, statens vattenfallsverk och CDL behandlar i sina yttranden energibeskattningen. Västerås kommun anför:

Där man står inför eventuella beslut om övergång till alternativbränsle har frågan om framtida energibeskattning — vid sidan om miljöföreskrifter - en stor betydelse. Det är därför angeläget att man i detta avseende snarast fastlägger en långsiktig statlig energipolitik.

Vattenfallsverket som liksom CDL förordar en höjning av skatten på olja anför:

En ökad beskattning på olja är en styråtgärd som diskuteras i utredning­en. En särskild utredning, energiskattekommittén, behandlar emellertid f.n. beskattning av energi. Utredningen går därför inte närmare in på frågan. Statsmakterna har uttalat att det är mycket angeläget att reducera oljeberoendet. Samtidigt kan elförsörjningssituationen under den närmaste 1 O-årsperioden sägas vara god. Vattenfall anser att det mot denna bak­grund är nödvändigt att ändra nuvarande diskriminering av elenergin från beskattningssynpunkt. I avvaktan på energiskattekommitténs behandling av frågan om energins inlemmande i mervärdesskattesystemet kan detta ske genom höjning av oljeskatten.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      587

2.6 Beredskapslagring

OEA uttalar mot bakgrund av beräknade tider för ombyggnad av värme­verk till drift med inhemskt bränsle att det finns skäl att öka beredskaps­lagren av olja för att fä en bättre överensstämmelse mellan omställningstid och oljelagring. OEA anser att bl. a. denna fråga bör tas upp av den s. k. kontrollstationen, dvs. oljelagringskommittén. Omställningstiden för stora eldningsanläggningar är ofta längre än den uthållighet som planeringen av försörjningsberedskapen på oljeområdet utgår från.

ÖEF instämmer i OEA:s uppfattning att reglerna för beredskapslagring av olja skall i största möjliga utsträckning utformas så att anläggningsinne­havaren får incitament att övergå från olja till fasta bränslen. ÖEF anser också att regler för beredskapslagring av kol bör utformas så alt inhemska bränslen gynnas på samma sätt.

Även Växjö kommun delar utredningens uppfattning pä denna punkt under förutsättning att beredskapslagrets storlek bestämts med hänsyn till anläggningens oljebehov under en kris och ej baseras på de senaste årens genomsnittliga oljeförbrukning under normala förhållanden som sker för närvarande. Även de gemensamma beredskapslagren av olja bör enligt kommunen kunna minska. Växjö kommun anser att den minskning av samhällets kostnader som uppstår på detta sätt bör överföras till anlägg­ningsägaren i form av anläggningsbidrag för ombyggnaden.

Oljelagringskommittén, SPI och SCPF delar inte OEA:s uppfattning om en förändring i bestämmelserna för oljelagring. Oljelagringskommittén an­för:

Med anledning härav vill oljelagringskommittén anmäla att i det delbe­tänkande som kommittén avser framlägga inom kort, behandlas frågan om behov av beredskapslager av olja i olika kristyper. Kommittén erinrar om att erforderlig uthållighet beräknas med utgångspunkt i säkerhetspolitiska överväganden och inte med utgångspunkt i tekniska omställningstider för vissa eldningsanläggningar. Prövningen av frågor rörande försörjningsbe­redskapen på oljeområdet bör anstå till dess oljelagringskommittén i dessa delar har slutfört sitt arbete.

SPI anför:

OEA har slutligen också tagit upp frågan om bestämmelserna avseende beredskapslagring av olja inte kan utformas så, att de stimulerar använd­ningen av fasta bränslen. Institutet vill i anslutning härtill endast framhålla, att den uppbyggnad av beredskapslager i fråga om eldningsoljor som ägt mm och som förbrukarna fått betala genom högre oljepriser saknar mot­stycke i fråga om övriga importbränslen. En ökad kolanvändning borde, enligt Institutels uppfattning, medföra, att motsvarande krav på bered­skapslagring, som gäller för olja, ställes i fråga om kol. Denna fråga kommer atl bli föremål för övervägande i 1980 års Oljelagringskommitté, vari Institutet är representerat.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet            588

SCPF anför:

För all stimulera utvecklingen mot användning av fasta bränslen antyder utredningen höjd skatt och ändrade beredskapslagringsbestämmelser för olja. Dessa förslag vill vi bestämt avvisa med motiveringen att det skulle slå ojämnt och ytterligare höja energikostnaden och försämra konkurrens­kraften för företag som inte har behov av eller av andra anledningar inte är beredda att investera i nya ångpannor. Om statsmakterna av försörjnings­skäl önskar tvinga fram en övergång till fasta bränslen vid befintliga an­läggningar bör detta i stället åstadkommas med positiva ekonomiska styr­medel, t. ex. bidrag som täcker merinvesteringen.

2.7 Lagförslagets 2 §, gränsen 50000 MWh

OEA har i lagförslagets 2§ föreslagit att eldningsanläggningar vars bränsleförbrukning kan beräknas uppgå till minst 50000 MWh per är skall utföras för eldning med fast bränsle. Detta skall också gälla en mindre eldningsanläggning som skall ingå i ett system om den sammanlagda bräns­leförbrukningen i systemets pannor beräknas uppgå till minst 50000 MWh per år. Om systemets årliga behov av varmvatten, hetvatten, ånga eller hetolja efter det att anläggningen uppförts kan täckas till minst 75 procent genom produktion i anläggningar som drivs med fast bränsle, spillvärme, solvärme el. dyl. får dock anläggningen utföras för eldning med enbart olja.

Byggnadsstyrelsen (KBS) anser att gränsen 50000 MWh valts för låg och anför:

För KBS del ligger inga anläggningar inom aktuellt område. De största enheterna är i storleksordningen 10 MW och flertalet enheter inom inter­vallet några hundra kW upp till 2 ä 3 MW. Verket vill likväl påpeka atl gränsvärdet valts mycket lågt. För byggnadsuppvärmning synes det rimligt att ca 75% av totala energibehovet täcks med fastbränsle m.h.t. ekonomi och reglerbarhet. Vid ett totalt effeklbehov av 25 MW skulle fastbränsle­pannorna behöva dimensioneras för ca 8 ä 10 MW effekt. Detta innebär att gränsvärdet lagts på storlekar som är mindre än de alternativ som jämförs i utredningen. Även om kalkylerna över totalkostnader i utredningen godtas betyder detta att påstående om lönsamhet för fastbränsleeldning faller. KBS tillmäter valet av gränsvärde betydelse då de ekonomiska konsekven­serna rimligen bör vara större om en aktuell anläggning ligger på en bråkdel av gränsvärdet eller i samma storleksordning som gränsvärdet.

Byggforskningsrådet som anser att man genom att sätta gränsen till 50000 MWh hindrar utvecklingen mot små lokala värmesystem anför:

Rådet anser att lagförslagets gräns vid 50000 MWh är ofullständigt motiverad och att gränsvärdet 75% för när oljeeldning får användas är tveksamt och kan leda till orimliga konsekvenser. Gränsen 50000 MWh är vald strikt enligt ekonomiska kriterier vad gäller värmecentral och anord­ningar för hälso- och miljöskydd uppbyggda enligt dagens teknik. Den tar inte hänsyn till önskemål om framtida flexibilitet. En av konsekvenserna

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           589

vid tillämpning av ett sådant gränsvärde skulle enligt rådets mening kom­ma att bli att värmeunderlaget för framtida värmepump- och solvärmesy­stem reduceras kraftigt. Dylika system synes enligt dagens kunskapsnivå bli mest ekonomiska inom området 5000 till 100000 MWh äriig energi.

OED anser det hade varit värdefullt om utredningen hade redovisat de ekonomiska och oljeersättningsmässiga konsekvenserna av alt välja några alternativa förbmksnivåer som lägsta gräns.

Hyresgästernas riksförbund anför:

Det verkar för närvarande rimligt att anläggningar vars bränsleförbruk­ning är minst 50000 MWh per är utgör en lämplig gräns för lagstiftning om att eldningsanläggningar omedelbart kan drivas med fasta bränslen. Utred­ningens förslag alt fjärrvärmesystems energibehov till 75 procent av årsbe­hovet kan täckas med fast bränsle, för att på så sätt minska de ökade kapitalkostnaderna, anser förbundet ligga i konsumenternas intresse.

Enligt ÖEF har OEA satt gränsen 50000 MWh per år med försiktighet sä att inte höga kostnader för fastbränsleeldade anläggningar skall leda till ekonomiska svårigheter när förutsättningarna är ogynnsamma.

Statens industriverk som i likhet med VVS-tekniska föreningen antyder att gränsen kunnat väljas lägre anför:

Den föreslagna gränsen för lagens tillämpning — anläggningar > 50000 MWh dvs. 10 — 20 MW - kan starkt ifrågasättas. Med de högre energi­kostnader som faslbränsleanläggningar skulle medföra finns risk att önsk­värd utveckling mot störte fjärrvärmeanläggningar bromsas till förmån för oljeeldade småpannor. Då det dessutom visat sig att mindre anläggningar för fliseldning - 5 MW eller mindre - ofta är lönsammare än de större bl. a. på grund av kortare transportavstånd för flisen eller längre ut-nyttjningsfid av pannan finns ingen saklig grund att sätta gränsen här. Även för mycket små pannor, t. o. m. villapannor torde det så småningom med ny teknik t. ex. med hjälp av brännare för flis- eller torv-pellets bli möjligt att elda fast bränsle ulan ökade kostnader, då man här utbyter Eo 1 mot fast bränsle.

Statens vattenfallsverk föreslår att gränsen för tillfört bränsle skall anges i joule i stället för i megawattimmar.

2.8 Lagförslagets 3§, mindre anläggningar

OEA föreslår i 3 § att andra eldningsanläggningar än som avses i 2 § skall utföras så att de kan ställas om till eldning med inhemskt fast bränsle utan omfattande ombyggnadsarbeten och kompletteringar.

Beträffande nya mindre anläggningar anför Byggnadsstyrelsen: KBS berörs endast av § 3 i lagförslaget som innebär krav på i stort omedelbar möjlighet att ställa om till inhemska bränslen. Utredningen har för de mindre anläggningarna valt att koppla ihop de nya kraven med

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      590

gällande krav i byggnormen om omställbarhet till inhemska bränslen i ett krisläge. Denna koppling synes naturiig. Förslaget framställs som om inga nämnvärda kostnadskonsekvenser inträffar. Enligt KBS mening är detta synsätt mycket diskutabelt av följande skäl.

I etl krisläge måste förutsättas att speciella förhållanden råder vilka möjliggör att utrymmen i garage, källare, gårdar, parkering m.m. kan användas som bränsleupplag, att personella resurser långt över ordinarie driftspersonal kan mobiliseras m. m. I utredningen måste rimligen ha förut­satts att kravet på omställbarhet skall medge en i stort omedelbar övergäng till inhemska bränslen när bränsleprisrelationerna är lämpliga. KBS hävdar att detta inte kan ske med mindre än att betydande kostnadsökningar uppstår jämfört med gällande beredskapsbestämmelser. Som exempel kan nämnas

-    utbildning av driftspersonal,

-    utökning av driftspersonal,

-    inköp av truckar och lyftanordningar,

-    annan planering av utrymmen t. ex. kan inte alternativanvändning av vissa utrymmen tillåtas,

-    skorstenshöjder ändras och rökgasreningsutrustning för stoft erfordras sannolikt (miljökrav i samband med fastbränsleeldning är f. n. oklara). Beträffande bränsleval godtas i beredskapsbestämmelserna ved saml

eventuellt flis samt el fram till 1981. Även i föreliggande utredning har en begränsning gjorts till inhemska bränslen. I vissa speciella fall kan man även för mindre anläggningar tänka sig alternafiv till ved och flis, t. ex. torv, koks, vissa avfallsprodukter. Det väsentliga torde enligt KBS vara att omställningen till annat bränsle från olja (och El?) skall kunna ske. Enligt KBS mening bör därför detta krav direkt anges i lagtexten.

Byggnadsstyrelsen behandlar även befinfiiga små anläggningar och an­för därvid:

Utredningens förslag till §3 i lagtexten innebär att i princip samma krav som för nybyggnad gäller vid byte av oljeeldad panna. Beträffande bered­skapsbestämmelserna är byggnormen i detta avseende oklar. I praktiken torde i flertalet fall pannbyte uppfattas som en underhållningsåtgärd där byggnadslovsprövning inte erfordras. En stor del av marknaden för mindre pannor avser f. n. utbyte av förslitna pannor. En tillämpning av det nya lagförslaget får i många fall orimliga kostnadskonsekvenser främst p.g.a. bristande utrymmen, transportvägar och upplagsplatser. Aktuella pannbyten fram till 90-talet omfattar installationer gjorda på 60-talet och början på 70-talet - en period av byggandet dä både beredskapsbestäm­melserna och tillämpning av dessa var eftersatt.

KBS har för egen del översiktligt inventerat pannbeståndet m.h.t. om­ställningsmöjligheter vid en eventuell kris. Sammanfattningsvis kan om denna studie sägas att omställningsmöjligheterna f. n. är mycket begränsa­de på kort sikt. Förbättringar kan åstadkommas bl. a. i samband med underhållningsarbeten men i många fall kan man inte för rimliga kostnader komma i den nivå som förutsätts i föreliggande utredning.

OED som anser att man på sikt bör kunna ställa samma krav på mindre anläggningar anför:

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       591

OEA pekar på att vid eldning med fasta bränslen i mindre anläggningar blir såväl kapitalkostnaderan som personal- och underhållskostnaderna så höga, att sådana anläggningar ej kan ifrägakomma för fastbränsleeldning. OED instämmer i dessa bedömningar men anser att ett intensifierat ut­vecklingsarbete inom området skulle på sikt kunna leda till att även mindre eldningsanläggningar kan drivas med fasta bränslen. Även mindre anlägg­ningar skulle därefter kunna åläggas krav på långtgående förberedelser för eldning med fasta bränslen. Frän vilken undre konsumtionsnivå detta krav skall gälla bör utredas.

Statens industriverk som anser kravet i 3 § olämpligt anför:

Förslaget i §3 att mindre anläggningar skall utföras så att de lätt kan ställas om till eldning med inhemskt fast bränsle, är olämpligt av flera skäl. De blir 2 till 3 gånger dyrare på detta sätt och får ofta sämre verkningsgrad än om de utförts för ett bränsleslag. Detta medför förhöjd oljeåtgång. För företaget är alternativet att efter nödtorftig upprustning behålla den gamla pannan ytterligare ett antal år, vilket också medför förhöjd oljeåtgång p. g. a. den sämre verkningsgraden hos en gammal panna. Beredskapsef­fekten torde ej heller vara särskilt stor, då man inte kan börja elda fast bränsle i en aldrig så väl förberedd panna, om man inte har frågan om bränsleleveranser löst dessförinnan. För flis tar detta upp till ett år alt ordna och för torv 2—3 år i bästa fall. Kolalternativet finns som regel ej för dessa mindre anläggningar.

Oljelagringskommittén har inget att erinra mot förslaget enligt 3 § och anför:

OEA föreslår också att andra, dvs. mindre, nytillkommande eldningsan­läggningar skall utföras så att de kan ställas om till eldning med inhemskt fast bränsle utan omfattande ombyggnadsarbeten och kompletteringar. Innebörden av förslaget är i praktiken att skyldigheten enligt Svensk Byggnorm avseende möjlighet till uppvärmning av bostäder m.m. vid utebliven tillförsel av importbränsle vidgas till att även omfatta mindre eldningsanläggningar för industriändamål m. m. Oljelagringskommittén har intet att erinra mot detta förslag.

NE har ingen uppfattning i frågan om en avgränsning krävs i den före­slagna lagstiftningen. Det är dock menar NE väsentligt att lagen formule­ras och tillämpas på ett sådant sätt att fastbränsleeldning kommer till stånd, eller långtgående förbereds, i alla fall där detta är realisfiskt. Det är enligt NE också väsentligt att undvika en situation där små lokala oljeel­dade uppvärmningssystem ses som ett sätt att komma undan kravet på fastbränsleeldning.

Umeå kommun som i likhet med Botkyrka kommun önskar en skärpning i kraven för mindre anläggningar anför:

En fjärtvärmeleverantör, som baserar sin produktion på fasta inhemska bränslen använda i nya anläggningar med stränga miljökrav, kan få svårt

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           592

att ekonomiskt konkurrera med individuella oljeeldade anläggningar med en beräknad förbrukning av strax under 50 GWh/år om kraven på omställ­ning "till fasta bränslen utan omfattande ombyggnadsarbeten och komplet­teringar" tolkas liberalt. Styrelsen skulle därför här gärna se en strängare skrivning som t. ex. "utan nämnvärda ombyggnadsarbeten eller komplet­teringar". Möjligheten för byggnadsnämnd att medge dispens enligt §4 kvarstår ju.

Svenska värmeverksföreningen anser som tidigare har nämnts att sam­ma villkor skall gälla för alla anläggningar oberoende av storlek och anför:

Om inte särskilda åtgärder vidtas finns en uppenbar risk för att tillkom­mande men även vissa befintliga Qärrvärmeabonnenter i stället vill välja enskild oljeeldning eller elvärme. Lagen skulle därmed komma att motver­ka sina egna syften. Med anledning härav anser föreningen att den nedre slorleksgränsen för eldningsanläggningar som anses i lagförslagets 2§ bör elimineras saml atl förslagets 3 § bör utgå. Lagen skulle därmed omfatta samtliga nytillkommande anläggningar, oberoende av storlek. I gengäld kunde dispensmöjligheterna enligt 4§ göras något liberalare.

2.9 Lagförslagets 4 §, dispens

I lagförslaget 4§ anges att regeringen eller statlig myndighet som rege­ringen bestämmer får, om det föreligger särskilda skäl, medge undantag från 2 och 3 §§. Från kraven i 3 § får efter regeringens bestämmande även byggnadsnämnd medge undantag om särskilda skäl föreligger. Beslut om undantag får förses med villkor.

Statens planverk som liksom byggnadsstyrelsen, Umeå, Göteborgs och Östersunds kommuner samt Svenska värmeverksföreningen utgår från att dispens medges för provisoriska centraler och pannor för toppeffekt anför:

I fråga om pannor för toppeffekt och reserveffekt anför utredningen att det - med tanke på den ringa bränsleförbrukningen det rör sig om i dessa fall - inte framstår som nödvändigt att anordna pannorna för fasta bräns­len. Planverket ansluter sig till denna uppfattning. I vissa fall kan det emellertid enligt planverkets mening finnas särskild anledning, t. ex. svå­righeter att klara oljetransporter på ett betryggande sätt, som motiverar att även pannor för topp- eller reserveffekt anordnas för fasta bränslen. Plan­verket förutsätter att i sädana fall möjligheterna att ge dispens enligt 4 § tillämpas med återhållsamhet.

Östersunds kommun anför:

Utbyggnad av fjärrvärme sker ofta i relativt små områden som så små­ningom byggs samman till större system. Vid en sådan utbyggnad sker uppvärmning hittills alltid i oljeeldade transportabla värmecentraler som nyttjas i mellan 5- 10 år. Enligt lagförslaget skall även sådana små anlägg­ningar försörjas med fast bränsle när de ingår i ett större system så vida det

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       593

inte är toppbelastanläggningar. För alt inte tjärtvårmebolagen skall få en försämrad konkurtenskraft och därmed mindre total utbyggnad bör di­spensen för tillfälliga anläggningar förlängas lill åtminstone 5 år.

När det gäller lagstiftningens utformning finner SABO utredningsförsla­get i stort rimligt. SABO vill dock utvidga dispensmöjligheten för mindre eldningsanläggningar (mindre än 50000 MWh), i vilka endast enstaka pannbyten sker. I de fall där inte utrymmet i det befintliga pannmmmet medger fastbränsleeldning och kostnaderna för en utvidgning blir orimligt höga, bör enligt SABOs mening dispens kunna medges.

Statens naturvårdsverk anför:

Utredningen föreslår att undantag från lagstiftningen kan lämnas av miljöskäl. Regeringen har nyligen ändrat miljöskyddskungörelsen. För­bränningsanläggningar med en tillförd effekt större än 50 MW måste ha fillstånd eller dispens, oavsett bränsleslag. Anläggningar störte än 10 MW bränsleeffekt skall anmälas till länsstyrelsen innan anläggningarna uppförs. Dessa regler gäller även ändring av befintliga enheter, exempelvis över­gång från olja till fasta bränslen. Genom denna ändring blir det möjligt för miljömyndigheterna att föreskriva skyddsåtgärder för de anläggningar som omfattas av utredningens förslag. Naturvårdsverket förutsätter dock att undantag från den av utredningen föreslagna lagstiftningen automatiskt lämnas i de fall där myndighet med stöd av miljöskyddslagstiftningen meddelat förbud mot fastbränsleeldning.

OEA föreslår att dispens från fastbränslekravet bör kunna medges vid användning av naturgas.

Svenska gasföreningen som finner förslaget rimligt anför:

En av förutsättningarna för naturgasintroduktion är att bränsleförsörj­ningstryggheten därigenom ökas. Motivet för krav på omställbarhet av eldningsanläggningar för fasta bränslen försvagas därför väsentligt för anläggningar som försörjes med eller kan beräknas komma atl försörjas med naturgas. Ett krav på omställbarhet skulle å andra sidan försvåra en ur försörjningssynpunkt önskvärd övergång till naturgas eller i varje fall möj­ligheterna att utnyttja gasen på ett energiekonomiskt optimalt sätt. För­eningen vill av den anledningen understryka vikten av utredningens förslag till regler för dispens från kravet på fastbränsleeldning för det fall en anläggning har eller beräknas få tillgång till naturgas.

ÖEF som anser att hänsyn till beredskapsfrågor skall tas vid dispenser anför:

Användning av naturgas medför även ytterligare problem från bered­skapssynpunkt. Pannor för naturgas torde vara svårare att ställa om till inhemskt bränsle än både kol- och oljepannor.

Vid importbortfall av kol och olja kan kvarstående tillförsel av dessa bränslen lätt fördelas över hela landet. Om Sverige har flera naturgasnät så 39   Riksdagen 1980/81. 1 samt. Nr 90

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet             594

kan däremot inte ett bortfall i ett nät kompenseras genom överföring från ett annat nät. Vid minskad fillförsel av energiråvara fill stadsgasnät upp­kommer risk för explosioner i nätet när inte trycket kan hållas uppe. Liknande problem torde kunna uppstå i naturgasnät. Användning av natur­gas ställer således särskilda krav på beredskapsåtgärder. ÖEF anser därför att OEA:s förslag i detta avseende är väl motiverat.

Växjö kommun anser att även naturgaseldade anläggningar i en kris kan behöva eldas med inhemska bränslen.

Svenska värmeverksföreningen och Umeå kommun anser att de kommu­nala byggnadsnämnderna skall ha ett avgörande inflytande i dispensären­den även vad gäller anläggningar som avses i 2 §.

2.10 Lagförslagets 5 §, tillsynen

I 5 § anges att tillsynen över efterievnaden av lagen och de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen utövas av statlig myndighet som regeringen bestämmer. Regeringen kan också uppdra åt byggnadsnämnd atl utöva tillsyn.

Statens planverk anser att lagförslaget bör ändras så att det klart framgår att byggnadsnämnden skall vara tillsynsmyndighet i fråga om uppvärm­ningsanordningar som regleras genom byggnadslagstiftningen.

Umeå kornmun som förordar att byggnadsnämnden anförtros den 5 § angivna tillsynen anför:

Energiverksstyrelsen vill understryka vikten av att de lokala byggnads­nämnderna anförtros den i § 5 angivna tillsynen. En sådan tillsyn i kombi­nation med dispensrätten enligt § 4 förutsätter god lokalkännedom och god kunskap om den aktuella kommunala energiplaneringen inkl. planerade fjärrvärmeutbyggnader. Det torde vara orealistiskt anta att en statlig myn­dighet skulle besitta dessa kunskaper. Energiverksstyrelsen har inget emot att statens planverk i sina bestämmelser tar in relevanta delar av den föreslagna lagen, men anser att dennas tillämpning har en starkare anknyt­ning till den kommunala energiplaneringen inkl. fjärrvärmeutbyggnader och till statens energipolitiska mål än till de egentliga byggnadsbestämmel­serna. Enligt styrelsens uppfattning bör tillämpningen utöver vad som avses i planverkets bestämmelser anförtros industriverket.

Göteborgs kommun anser att för att byggnadsnämnden skall kunna fullgöra sin roll som tillsynsmyndighet bör byggnadslagen kompletteras så att byte av panna, eldstad eller annan eldningsanläggning görs byggnads-lovspliktig.

2.11 Lagförslagets 9 §, överklaganden

I 9 § anges att beslut av tillsynsmyndigheten enligt 5 § kan överklagas hos kammarrätten genom besvär. Beslut skall gälla utan hinder av anförda besvär, om inte annat föreskrivs.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      595

Statens planverk som anser denna ordning vara mindre lämplig i det fall byggnadsnämnden är tillsynsmyndighet anför;

Andra beslut av byggnadsnämnden som kan bli föremål för förvalt­ningsbesvär prövas i första hand av länsstyrelsen, i andra hand av kam­martätten. Detta bör gälla även beslut enligt den nu föreslagna lagen, bl. a. med tanke på att överträdelser av lagen samtidigt kan innebära överträ­delser av bestämmelser inom byggnadslagstiftningens ram och därför krä­ver ingripande enligt lagen om påföljder och ingripanden vid olovligt byg­gande m. m.

Planverket anför vidare:

Vid genomförandet av den föreslagna lagen bör uppräkningen i bygg­nadsstadgans 56 § 1 mom. av författningar som skall beaktas vid byggnads­lovsprövningen kompletteras med den nya lagen.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           596

Bilaga 3 Det remitterade förslaget

Förslag till

Lag om utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle

Härigenom föreskrivs följande.

1 § En eldningsanläggning, som inte är tillfällig, skall enligt vad som
föreskrivs i denna lag uppföras eller installeras (utföras) så att den kan
eldas med fast bränsle och därefter bibehållas i ett sådant utförande så
länge den är i bruk.

Med eldningsanläggning avses i lagen en eldningsanläggning i vilken varmvatten, helvatten, ånga eller hetolja framställs för byggnadsuppvärm­ning, elproduktion eller användning i en industriell process.

2 § En eldningsanläggning i vilken den årliga bränsleförbrukningen kan
beräknas normalt uppgå till minst 180 terajoule skall utföras för eldning
med fast bränsle och därefter bibehållas i ett sådant utförande så länge den
är i bruk.

Detsamma gäller en eldningsanläggnig med lägre bränsleförbrukning i etl system i vilket varmvatten, hetvatten, ånga eller hetolja framställs för sådant ändamål som anges i 1 § andra stycket, om

1.    den årliga bränsleförbrukningen i systemet kan beräknas normalt uppgå till minst 180 terajoule och

2.    systemets åriiga jbehov av energi annars inte till minst 75 procent kan tillgodoses på annat sätt än genom användning av gas eller av olja eller annat flytande bränsle.

Innan ägaren eller den som annars förfogar över en eldningsanläggning som avses i första eller andra stycket bestämmer för vilket slag av fast bränsle anläggningen skall utföras, skall han samråda med den myndighet som regeringen bestämmer.

3 § Andra eldningsanläggningar än som avses i 2 § skall utföras så att de
ulan omfattande ombyggnadsarbeten eller kompletteringar kan eldas med
inhemskt fast bränsle. De skall därefter bibehållas i ett sådant utförande så
länge de är i bruk.

Inom områden där naturgas distribueras eller avses bli distribuerad gäller första stycket inte anläggningar för eldning med naturgas.

4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med­
ge undantag i särskilt fall från 2 § första eller andra stycket.

Undanlag från 3 § första stycket får regeringen föreskriva för särskilt fall eller för ett visst slag eller en viss grupp av eldningsanläggningar. Rege­ringen får också överlåta åt byggnadsnämnden eller annan myndighet att i särskilt fall medge undantag från 3 § första stycket.

5 § Är en eldningsanlåggning undantagen enligt 4§ från vad som före­
skrivs enligt 2 eller 3 § om utförande för eldning med fast bränsle och skall
en panna bytas i anläggningen, skall lagen i sin helhet äter tillämpas på
anläggningen. Därvid skall vad som anges i 2 eller 3 § om utförande i stället
avse ändring av anläggningen.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      597

6   § Tillsyn över efterlevnaden av denna lag utövas enligt regeringens bestämmande av byggnadsnämnden eller annan myndighet.

7   § Den som äger eller annars förfogar över en eldningsanläggning är skyldig att på anfordran av tillsynsmyndigheten lämna myndigheten de upplysningar och handlingar och det tillträde fill anläggningen som behövs för tillsynen. Polismyndigheten skall lämna tillsynsmyndigheten det biträ­de som behövs för att tillträdesrätten skall kunna utövas.

8   § Tillsynsmyndigheten får meddela den som äger eller annars förfogar över en eldningsanläggning de förelägganden som behövs för att åstadkom­ma rättelse, om anläggningen inte uppfyller vad som krävs enligt 2 § första eller andra stycket eller 3 § första stycket. Ett föreläggande får förenas med vite.

Ett utdömt vite får inte förvandlas.

9 § Om ägaren eller den som annars förfogar över en eldningsanläggning
uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot vad som gäller enligt 2 §
första eller andra stycket eller 3 § första stycket, skall han dömas till böter.

10 § Beslut av tillsynsmyndigheten om anfordran enligt 7§ eller om
föreläggande enligt 8 § första stycket överklagas hos kammarrätten genom
besvär. Om byggnadsnämnden har utsetts till tillsynsmyndighet, överkla­
gas dock dess beslut hos länsstyrelsen genom besvär. Länsstyrelsens
beslut överklagas hos kammartätten.

Tillsynsmyndigheten får föreskriva att ett beslut skall omedelbart lända till eftertättelse.

1.    Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982.

2.    Lagen gäller inte en eldningsanläggning som är uppförd eller installe­rad före ikraftträdandet.

3.    Har uppförande eller installation av en eldningsanläggning eller byte av en panna påbörjats men inte slutförts före ikraftträdandet, får uppföran­det, installationen eller pannbytet slutföras på det sätt som har avsetts utan hinder av bestämmelserna i denna lag.

4.    Byts efter ikraftträdandet en panna i en anläggning som avses i 2 eller 3, gäller dock lagen. Därvid skall vad som anges i 2 eller 3 § om utförande i stället avse ändring av anläggningen.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet             598

Bihang C

Utdrag
LAGRÅDET                                              PROTOKOLL

vid sammanträde 1980.12.16

Närvarande: f. d. justitierådet Petrén, regeringsrådet Hilding, justitierådet Vängby.

Enligt lagrådet den 11 december 1980 tillhandakommet utdrag av proto­koll vid regeringssammanträde den 4 december 1980 har regeringen på hemställan av statsrådet Petri beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till lag om utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle.

Förslaget har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Per Erik Lindeberg.

Det antecknas, att föredragningen inför lagrådet påbörjats innan lagför­slaget fått slutlig utformning och att vissa under föredragningen framförda jämkningsförslag av lagteknisk natur beaktats i del förslag som genom remissen överlämnats till lagrådet.

Förslaget föranleder följande yttrande:

Lagrådet: Förslaget lämnas utan erinran.

Vängby är såtillvida av skiljaktig mening att han i fråga om 9§ anför följande:

I förevarande paragraf föreslås att ägaren eller den som annars förfogar över en eldningsanläggning skall dömas till böter, om han uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot vad som gäller enligt 2 § första eller andra stycket eller 3§ första stycket. En bötessanktion synes emellertid i före­varande sammanhang få osedvanligt liten effekt. Når det gäller småpannor och andra mindre eldningsanläggningar som säljs i standardulförande kan man med hänsyn till den marknadsanpassning som lagen kommer att medföra förvänta sig att inte några andra pannor kommer alt försäljas än sädana som utan omfattande ombyggnadsarbeten eller kompletteringar kan eldas med inhemskt fast bränsle. Såvitt angår tillämpningen av 3§ första stycket kan bötessanktion därför över huvud taget inte väntas bli aktuell. När det gäller de stora anläggningar som avses i 2§ första och andra styckena slår så stora ekonomiska värden pä spel, att en bötessank­tion ter sig helt otillräcklig och därför meningslös. För att bevara straffets trovärdighet som sanktionsform är det nödvändigt att undvika en urskill­ningslös kriminalisering, när andra och bättre påföljder står till buds. Den mest ändamålsenliga sanktionen i detta fall år den som föresläs i 8§,

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      599

nämligen möjligheten alt genom vitesföreläggande framtvinga rättelse, sär­skilt som man bör kunna vänta sig en effektivisering av vitessanktionen sedan viteskommittén slutfört sitt arbete. De ekonomiska konsekvenserna av en framtvingad rättelse blir sädana, att man torde kunna bortse från risken för överträdelser. På grund av det anförda förordar jag att 9§ får utgå ur förslaget.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       600

Bihang D

2    Förslag till

Lag om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m.m.

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Den som har tillstånd enligt atomenergilagen (1956:306) att inneha
eller driva en kärnreaktor för kraftproduktion (reaktorinnehavaren) skall
svara för att

1.    i reaktorn använt kärnbränsle och radioaktivt avfall som härrör från detta hanteras och slutförvaras på ett säkert sätt,

2.    reaktoranläggningen avvecklas och rivs på ett säkert sätt och

3.    den forsknings- och utvecklingsverksamhet bedrivs och de åtgärder i övrigt vidtas som behövs för att vad som föreskrivs i I och 2 skall kunna fullgöras.

2 § Utöver de kostnader som följer av reaktorinnehavarens skyldighet
enligt 1 § svarar han även för de kostnader som staten har för att

1. komplettera forsknings- och utvecklingsverksamhet som avses i 1 § 3,

2.    pröva frågor som avses i 5 § andra stycket eller 10 § och

3.    övervaka och kontrollera slutförvar.

3 § Reaktorinnehavaren skall i samråd med övriga reaktorinnehavare
upprätta eller låta upprätta en plan för den forsknings- och utvecklings­
verksamhet och de övriga åtgärder som anges i I §. Planen skall dels
innehålla en översikt över samtliga de åtgärder som kan bli behövliga, dels
närmare ange de åtgärder som avses bli vidtagna inom en tidrymd om
minst fem år. Planen skall årligen ses över.

Planen skall varje år insändas till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

4   § Den myndighet som regeringen bestämmer skall upprätta en plan för de åtgärder som avses i 2§ I och 3.

5   § För att säkerställa att medel finns tillgängliga för att betala de kostna­der som följer med reaktorinnehavarens skyldighet enligt 1 § och de kost­nader som avses i 2 § skall reaktorinnehavaren ärligen, så länge reaktorn är i drift, erlägga en avgift till staten. Såvitt angår kostnaderna för hantering och slutförvaring av använt kärnbränsle skall skyldigheten att betala avgift avse de kostnader som är förenade med bränslet sedan detta har förts bort från reaktoranläggningen. Avgiften utgår i förhållande till den från reaktor­anläggningen levererade energin.

Avgiftens storlek fastställs årligen för nästföljande kalenderår av rege­ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Den årliga avgiften skall bestämmas så att de sammanlagda avgiftsbelop­pen som erläggs under reaktorns drifttid täcker de kostnader som avses i första stycket.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       601

6 § Den årliga avgiften bestäms med ledning av de planer som avses i 3
och 4§§ och med hänsyn till de beräknade utgifterna för åtgärder som
avses i 1 och 2 §§. I fråga om åtgärder som avses i 1 § skall härvid beaktas
tidigare vidtagna åtgärder för omhändertagande av använt kärnbränsle och
radioaktivt avfall som härtör från detta, reaktoranläggningens beskaffen­
het och övriga omständigheter som kan påverka avgiftsberäkningen.

Om uppgifter saknas eller är så bristfälliga att de inte kan läggas till grund för avgiftsberäkningen, bestäms avgiften till skäligt belopp.

7   § Avgiften skall inbetalas till den myndighet som regeringen bestäm­mer. Avgiftsmedlen skall av myndigheten sättas in på räntebärande konto i riksbanken. Upplupen ränta skall läggas till kapitalet.

8   § Av avgifter som en reaktorinnehavare betalat in kan lån meddelas reaktorinnehavaren. För sådant lån skall ställas säkerhet.

På lånet utgår ränta som svarar mot lägst den inlåningsränta som riks­banken erlägger för där insatta avgiftsmedel. Räntan sätts in på konto som sägs i 7 § och läggs till kapitalet.

Lånet skall i övrigt förenas med de villkor som behövs för att säkerställa att medel finns tillgängliga för ändamål som avses i 9 §.

9 § Avgifter som en innehavare av en reaktor betalat in får användas för
att ersätta reaktorinnehavaren för hans kostnader för åtgärder som avses i
1 § med den begränsning som följer av 5 § första stycket andra meningen
och för att bestrida statens kostnader för åtgärder enligt 1 och 2 §§ hänför­
liga till reaktorn eller förenade med bränsle som använts i reaktorn.

10   § Frågor om kompletterande forsknings- och utvecklingsverksamhet, övervakning och kontroll av slutförvar, utlåning till reaktorinnehavaren av inbetalade avgifter och villkoren för sådant lån samt användande av inbeta­lade avgifter prövas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

11   § Reaktorinnehavaren skall på anfordran lämna de upplysningar och tillhandahålla de handlingar som behövs för att regeringen eller den myn­dighet som regeringen bestämmer skall kunna fastställa avgift enligt 5§ andra stycket och pröva frågor som avses i 10 §. I den mån det behövs för nyss angivna ändamål skall reaktorinnehavaren på anfordran även lämna tillträde till anläggningar eller platser där använt kärnbränsle eller radioak­tivt avfall som härtör från detta förvaras eller hanteras.

12   § Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift eller på annat sätt åsidosätter sina skyldigheter enligt 11 § döms till böter, om ej gärningen är belagd med straff i brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981. Bestämmelserna i 5§ första stycket tillämpas första gången för kalenderåret 1982.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      602

Bihang E

Lagrådsremiss

med förslag till lag om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m. m.

beslutad den 11 december 1980.

Regeringen överlämnar för lagrådets yttrande det förslag som har uppta­gits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar

CARL AXEL PETRI

Per Nyqvist

Lagrådsremissens huvudsakliga innehåll

Lagrådsremissen innehåller förslag till lag om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m. m.

I lagen slås fast att den som har tillstånd att inneha eller driva en kärnreaktor skall svara för att det i reaktorn använda kärnbränslet och det radioaktiva avfall som härtör från detta hanteras och slutförvaras och reaktoranläggningen avvecklas och rivs på ett säkert sätt. Av denna skyl­dighet följer en skyldighet att svara för de kostnader som är förenade med det använda bränslet m. m.

Lagen innebär vidare att reaktorinnehavaren årligen, så länge reaktorn är i drift, skall erlägga en avgift till staten. Avgiften avser att säkerställa att pengar finns tillgängliga för att betala kostnaderna för de åtgärder som måste vidtas för att uppfylla nyss angivna skyldigheter och för att täcka vissa statliga kostnader. Avgiftsmedlen skall inbetalas till den myndighet som regeringen bestämmer och av denna sättas in på räntebärande konto i riksbanken.

I lagen ges också föreskrifter om hur avgiftsmedlen får användas.

Lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1981. Skyldighet att första gången erlägga avgift föresläs inträda för år 1982.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       603

Utdrag
INDUSTRIDEPARTEMENTET              PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1980-12-11

Närvarande: statsministern Fälidin, ordförande, och statsråden Ullsten, Bohman, Wikström, Mogård, Dahlgren, Åsling, Söder, Krönmark, Buren­stam Linder, Johansson, Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Winberg, Adel-sohn, Danell, Petri, Eliasson

Föredragande: statsrådet Petri

Lagrådsremiss med förslag till lag om Finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m. m.

1    Inledning

Inom industridepartementet förbereds f.n. en proposition om energipo­litiken, som jag räknar med att regeringen kan förelägga riksdagen i början av år 1981.

I min anmälan till den energipolitiska propositionen avser jag att ta upp bl. a. frågor som rör verksamheten på kärnenergiområdet. En sådan fråga gäller finansieringen av kostnaderna för hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall. Ett förslag som behandlar denna fråga har lämnats av en särskild utredare' i betänkandet (SOU 1980: 14) Kärn­kraftens avfall - organisation och finansiering. En sammanfattning av betänkandet i de delar som här är av intresse har upprättats inom industri­departementet. Sammanfattningen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av försvarets forskningsanstalt, statskontoret, riksrevisionsverket, riksskatteverket, statens naturvårdsverk, statens strålskyddsinstitut, Sveriges geologiska undersökning, nämnden för energiproduktionsforskning, statens industri­verk, statens vattenfallsverk, statens kärnkraftinspektion, styrelsen för teknisk utveckling, programrådet för radioaktivt avfall, länsstyrelserna i Uppsala, Kalmar, Malmöhus och Hallands län, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret. Allmänna pensionsfonden, första, andra och tredje fondstyrelserna, Studsvik Energiteknik AB, Forsmarks Kraft-

' Landshövdingen Bertil Löfberg.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      604

grupp AB, Ingenjörsvetenskapsakademien, Landsorganisationen i Sveri­ge, Näringslivets energidelegation. Oskarshamnsverkets Kraftgrupp AB, Svensk industriförening. Svensk Kärnbränsleförsörjning AB, Sveriges ci­vilingenjörsförbund. Sydkraft AB och Tjänstemännens centralorganisa­tion.

Härutöver har yttranden inkommit från statens provningsanstalt och Svensk Bankförening.

En sammanställning av remissyttrandena bör fogas fill protokollet i detta ärende som bilaga 2.

Frågan om lagstiftning på grundval av betänkandet bör redan nu tas upp fill behandling med hänsyn till att lagrådets yttrande bör inhämtas. Jag räknar med att sedan så skett förslag fill lagstiftning kan föreläggas riksda­gen i samband med den inledningsvis nämnda propositionen om energipoli­tiken.

2   Använt kärnbränsle och radioaktivt avfall från kärnteknisk verk­samhet

Radioaktiva restprodukter i form av använt kärnbränsle och annat aktivt avfall från kärnteknisk verksamhet uppkommer i Sverige huvudsakligen vid framställning av energi i kärnkraftverk med lättvattenreaktorer. Till kärnteknisk verksamhet som ger upphov till likartade radioaktiva restpro­dukter kan därutöver hänföras driften av forskningsreaktorer och viss därtill knuten forskning om kärnbränsle, konstruktionsmaterial och säker­het.

Vid sidan av den kärntekniska verksamheten uppkommer radioaktiva restprodukter från olika verksamheter vid sjukhus, industrier och forsk­ningsinstitutioner som använder radioaktiva ämnen.

Radioaktiva restprodukter från kärnkraftverken varierar i hög grad i fråga om sammansättning och egenskaper. I betänkandet. 3 kapitlet, har översiktligt redogjorts för de olika slagen av restprodukter, deras upp­komst, förekomst och egenskaper. Vidare har översiktligt redovisats de förslag till former för hantering och förvaring av restprodukter som blivit resultatet av det i Sverige bedrivna utvecklingsarbetet.

En sammanfattning av redogörelsen i betänkandet har upprättats inom industridepartementet. Sammanfattningen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.

Använt kärnbränsle och radioaktivt avfall uppkommer främst från de tolv reaktorer som innefattas i det svenska kärnkraftprogrammet. Av de tolv reaktorerna är tio i drift för kraftproduktion, under idrifttagning eller färdigbyggda. Två reaktorer är under uppförande.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      605

Kärnreaktorer i drift, under byggnad eller beställda

Netto eleffekt MW

Oskarshamn 1                450

Oskarshamn 2                580

Oskarshamn 3                1000 (beräknad effekt)

Barsebäck 1                  580

Barsebäck 2                  580

Ringhals 1                     760

Ringhals 2                     820

Ringhals 3                     900

Ringhals 4                     900

Forsmark 1                    900

Forsmark 2                    900

Forsmark 3                    1000 (beräknad effekt)

Riksdagen har uttalat (NU 1979/80:70, rskr 1979/80:410) aU. samtliga reaktorer skall ha tagits ur drift är 2010.

3   Föredraganden

Sedan 1950~talet har i Sverige liksom i andra industriländer stora re­surser lagts ned på utveckling av kärnenergi för civila ändamål. Utveck­lingsarbetet har i huvudsak inriktats pä att öka produktionen av elkraft i kärnkraftreaktorer och att fortlöpande förbättra reaktorerna med avseende på effekt och driftsäkerhet. På senare tid har de problem och risker som är förbundna med kärnkraften och då inte minst hantering av använt kärn­bränsle och radioaktivt avfall allt mer kommit att uppmärksammas.

Verksamheten på kärnenergiomrädet regleras främst av atomenergila­gen (1956: 306). Lagen tillkom i samband med att riktlinjer för utvecklings­arbetet pä kärnenergiområdet fastställdes. Endast smärre ändringar och tillägg har gjorts under de snart 25 år som lagen har varit i kraft.

Enligt atomenergilagen krävs fillstånd för förvärv, innehav, överlåtelse och bearbetning av eller annan befattning med bl. a. uran, plutonium eller annat ämne som används som kärnbränsle i kärnreaktor liksom kärn­bränsle som använts i kärnreaktor (1 §). Vidare behövs tillstånd till utförsel av kärnbränsle eller ämne som kan omvandlas till kärnbränsle samt för utförsel av använt kärnbränsle.

Enligt 2§ atomenergilagen krävs tillstånd för att uppföra, inneha och driva kärnreaktor eller, vilket tillagts genom en lagändring år 1978 (1978:281), anläggning för bearbetning, lagring eller förvaring av använt kärnbränsle m.m.

 

Prop. 1980/81:90   Bilaga 1    Industridepartementet     606

Vid meddelande av tillstånd liksom under tillstånds giltighetstid får uppställas sådana villkor som är påkallade av säkerhetsskäl eller annars frän allmän synpunkt (4§). Möjligheten att föreskriva nya eller ändrade villkor under tillstånds giltighetstid har tillkommit med hänvisning till att den snabba tekniska utvecklingen på kärnenergiområdet gör att det kan uppkomma behov av att uppställa villkor som inte var aktuella när tillstånd meddelades (prop. 1956:178 s. 26). Ett meddelat tillstånd kan återkallas, om uppställt villkor inte iakttas eller annars synnerliga skäl föranleder därtill.

Atomenergilagen innehåller också ansvarsbestämmelser samt föreskrif­ter om förverkande, vite och besvär över Ullsynsmyndighets beslut.

Enligt förordningen (1976; 12) om tillsynsmyndighet enligt atomenergila­gen m.m. utövar statens kärnkraftinspektion tillsynen över efterlevnaden av 1 -3 §§ atomenergilagen samt av villkor som har meddelats med stöd av 4 § samma lag. Inspektionen får meddela de föreskrifter som behövs för att säkerställa efterlevnaden av föreskrivna villkor.

Frågor om skydd mot strålningsskador regleras med stöd av strålskydds­lagen (1958: 110). Tillstånd enligt denna lag krävs inte för vad som omfattas av tillstånd enligt atomenergilagen, om inte annat föreskrivs i det fillstån-det (2 § femte stycket). När tillstånd har beviljats enligt atomenergilagen får emellertid, utöver de för tillståndet gällande villkoren, meddelas sådana särskilda föreskrifter som behövs för strålskyddet. Frågor om tillstånd prövas och särskilda föreskrifter meddelas av strålskyddsmyndigheten. Strälskyddsmyndighet är statens strålskyddsinstitut. Institutet utövar ock­så tillsyn över efterlevnaden av strålskyddslagen och de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. Dessa föreskrifter har sin grund i interna­tionella rekommendationer, främst av Internationella strålskyddskommis­sionen och Förenta nationernas vetenskapliga strålningskommitté.

Uppmärksammandet av de problem och risker som är förbundna med använt kärnbränsle och radioaktivt avfall har tagit sig uttryck i bl. a. tillkomsten av lagen (1977; 140) om särskilt tillstånd att tillföra kärnreaktor kärnbränsle, m.m., den s.k. villkorslagen. Genom denna lag ställs krav i fråga om hanteringen av det använda kärnbränsle och det s. k. högakfiva avfall som erhålls vid drift av kärnkraftreaktorer. Lagen innebär i korthet att tillstånd att tillföra kärnbränsle får meddelas endast om reaktorinneha­varen har företett avtal, som på ett betryggande sätt tillgodoser behovet av upparbetning av använt kärnbränsle, och har visat hur och var en helt säker slutlig förvaring av det vid upparbetningen erhållna högaktiva avfal­let kan ske. Om använt kärnbränsle inte avses bli upparbetat, krävs för tillstånd att reaktorinnehavaren har visat hur och var en helt säker slutlig förvaring av det använda kärnbränslet kan ske.

De krav som villkorslagen uppställer har medfört att kärnkraftindustrin under våren 1977 har inlett det s.k. projekt Kärnbränslesäkerhet (KBS). KBS-projektet har presenterat två rapporter. Kärnbränslecykelns slutsteg.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      607

förglasat avfall från upparbetning och Kärnbränslecykelns slutsteg, slut­förvaring av använt kärnbränsle. Den först nämnda rapporten har legat till grund för regeringens prövning och tillståndsbeslut vad gäller att tillföra kärnreaktorerna Ringhals 3 och 4 och Forsmark 1 och 2 kärnbränsle.

Båda rapporterna har remissbehandlats. Remissinstanserna har funnit att de förslag som rapporterna innehåller lämpligen kan tjäna som utgångs­punkt för det fortsatta arbetet när det gäller att bestämma en metod för att omhänderta förglasat högaktivt avfall och använt kärnbränsle. Jag delar denna uppfattning. Men enligt min mening är det f.n. inte lämpligt att slutligt fastlägga den teknik som skall tillämpas vid omhändertagande av det högaktiva förglasade avfallet och det använda kärnbränslet.

Varje kraftföretag, som har kärnkraftproducerande anläggningar, har ansett sig ha ansvar för att använt kärnbränsle och reaktoravfall frän företagets anläggningar hanteras på ett godtagbart sätt. Kraftföretagen medräknar i sina priskalkyler och sina bränslekostnader vid elproduk­tionen i kärnkraftanläggningarna även de kostnader som uppkommer för det använda bränslet. Detta beräkningssätt är nödvändigt dels för att få täckning för och en riktig fördelning på elabonnenterna av kostnaderna för hantering av använt kärnbränsle m. m., dels för att säkerställa erforderlig behandling av detta. Som en följd härav gör de kraftföretag som driver kärnkraftanläggningar särskilda avsättningar i sina räkenskaper för framti­da kostnader för hanteringen av det använda bränslet. Sådana avsättningar krävs enligt bokföringslagen (1976:125) och enligt god redovisningssed. Kravet innebär att avsättning skall göras öppet och som en separat post med rubricering som anger karaktären av avsättningen.

Riksdagen har med anledning av prop. 1978/79:39 beslutat om en änd­ring i kommunalskattelagen (1928:370) (SkU 1978/79:18, rskr 1978/79:88). Ändringen, som avsåg anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen, inne­bär att företag, som driver kärnkraftanläggning, får avdrag för belopp som i räkenskaperna för beskattningsåret avsätts för att täcka företagets utgifter för framtida hantering av utbränt kärnbränsle, radioaktivt avfall o.d. Be­stämmelsen tillämpades första gången vid 1979 års taxering.

Regeringen har bemyndigat riksskatteverket att utfärda föreskrifter vad gäller kraftföretagens avsättningar för hantering av utbränt kärnbränsle. Riksskatteverket har den 15 mars 1979 utfärdat sådana föreskrifter. Enligt dessa får avdrag för avsättning för framtida utgifter för hantering av ut­bränt kärnbränsle, radioaktivt avfall o. d. inte överstiga 8 kr. per kärnkraft-producerad megawattimme (MWh) som är intäktsredovisad under beskatt­ningsåret eller tidigare. Föreskrifterna tillämpades vid 1979 års taxering. För tillämpning vid 1980 års taxering har det medgivna avdraget höjts till 9 kr. per MWh.

Kostnaderna för hantering av använt kärnbränsle faller såväl under kärnkraftreaktorernas drifttid som under lång tid därefter. Ett av pro­blemen när det gäller hantering och förvaring av radioaktivt avfall och

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      608

använt kärnbränsle är att säkerställa att medel finns tillgängliga för ett säkert omhändertagande av det använda kärnbränslet och det radioaktiva avfallet under den mycket långa tidsrymd som det är fråga om. Även efter slutförvarets tillslutande, d. v. s. ca femtio år efter det att driften av kärn­kraftreaktorerna har upphört, behövs vissa åtgärder som medför kostna­der. Det problem jag nyss har berört tas bl. a. upp till behandling i betän­kandet (SOU 1980: 14) Kärnkraftens radioaktiva avfall, organisation och finansiering. I betänkandet föreslås bl. a. att, i likhet med vad som f. n. är fallet, medel även fortsättningsvis skall avsättas av kraftföretagen för hantering av det radioaktiva avfallet och att dessa avsättningar skall stanna i företagen. Enligt utredarens förslag skall de avsatta medlen få tas i anspråk för investeringar för andra än dessa ändamål om säkerhet ställs.

De förslag som framförs i betänkandet om kärnkraftens avfall avser använt kärnbränsle och radioaktivt avfall från detta. Hit hänförs i betän­kandet också de produkter som uppstår vid avveckling och rivning av reaktoranläggningar och anläggningar för hantering av radioaktivt avfall och använt kärnbränsle.

Utredarens förslag vad gäller bl. a. avsättningarna och förvaltningen av de använda medlen har mötts av en splittrad remissopinion. Vissa remiss­instanser godtar förslaget medan andra anser att större trygghet bör skapas för att avsatta medel kan användas för avsett ändamål.

För egen del vill jag anföra följande.

De stora mängderna kärnbränsle och radioaktivt avfall uppkommer vid kärnreaktorer, avsedda för energiproduktion. Det är enligt min mening de frågor som sammanhänger med omhändertagandet av detta avfall som måste lösas i första hand.

Härutöver finns också radioaktivt avfall som inte härrör direkt från driften av kärnkraftverk, t. ex. radioaktivt avfall från viss forskningsverk­samhet och radioaktivt sjukhusavfall.

Även drift av forskningsreaktorer ger upphov till använt kärnbränsle, låt vara i mindre omfattning. Detta avfall bör tas om hand på samma sätt som motsvarande avfall från kärnkraftreaktorer, eftersom samma krav på sä­kerhet måste gälla för denna typ av avfall. De speciella förutsättningarna som gäller för drift av forskningsreaktorer liksom den ringa mängd avfall som genereras vid dessa innebär emellertid enligt min uppfattning att avfallet från dessa anläggningar kan behandlas i särskild ordning. De ekonomiska problemen i samband med denna hantering är vidare enligt min mening inte av samma art som när det gäller använt kärnbränsle och radioaktivt avfall frän kraftproducerande reaktorer.

Det låg- och medelaktiva avfallet kräver betydligt kortare förvarings­tider och ställer betydligt lägre krav beträffande omhändertagande, hante­ring och förvaring. Hanteringen av detta avfall sker vidare till övervägande del under den fid kärnkraftanläggningen är i drift. Denna typ av avfall kan därför lämnas åsido i detta sammanhang.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       609

Med hänsyn till vad jag anfört begränsar jag mig i det följande till frågor om åtgärder för och finansiering av omhändertagande, hantering och slut­förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall från de kraftprodu­cerande reaktorerna. I detta sammanhang avser jag att ta upp också frågor om åtgärder och kostnader för att avveckla och riva reaktorerna. I de kostnader som är förenade med det använda kärnbränslet ingår också kostnaderna för att avveckla och riva de anläggningar som hör samman med omhändertagande, hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall.

För att bredda beslutsunderiaget när det gäller omhändertagande av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall bör regeringen, eller den myndig­het regeringen bestämmer, ha möjlighet att bedriva viss verksamhet som kompletterar det projektinriklade arbete som kraftinduslrin förväntas be­driva. Denna verksamhet, som främst torde utgöras av övergripande stu­dier kompletterade med viss forskning, bör även den inbegripas i kostna­derna för hantering och omhändertagande av använt kärnbränsle och ra­dioaktivt avfall. Härtill kommer vissa kostnader av administrativ natur för staten och kostnader som blir behövliga för övervakning och kontroll av slutförvar.

Innan jag närmare redogör för de finansiella lösningar jag förordar när det gäller hantering av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall från upparbetning av använt kärnbränsle vill jag fastlägga de grundläggande principer som bör gälla för denna hantering.

En grundläggande princip bör vara att kostnaderna för verksamheten skall täckas av intäkterna från den produktion av energi som har gett upphov till dem. Med hänsyn till den långa tid som krävs för hantering och förvaring, kommer utgifter att uppstå långt efter det att produktionen vid en anläggning, som de radioaktiva restprodukterna direkt kan hänföras till, har upphört. Därmed finns inte heller några löpande inkomster att dispone­ra för att bestrida utgifterna. Till hanteringen av restprodukter hänförs i detta sammanhang även avveckling och rivning av den anläggning där produktionen har ägt rum.

Dessa förhållanden innebär att medel för att bestrida framtida utgifter för verksamheten forfiöpande måste tas ur intäkterna från energiproduk­tionen och hållas samlade på ett sådant sätt att de säkert successivt kan disponeras för sitt ändamål. Dispositionen av medel sker såväl under den tid produktionen pågår som under avsevärd tid därefter.

En annan gmndläggande princip bör vara att den som bedriver verksam­het, där radioaktiva restprodukter uppkommer, har att svara för att dessa restprodukter tas om hand på ett säkert sätt. Det innebär alt de företag som bedriver sådan verksamhet inte endast har att tillhandahålla finansiella medel härför, utan även har att svara för att erforderliga åtgärder faktiskt kommer till stånd. De måste ombesörja att tekniskt kunnande, kompetens, utmstning, anläggningar m.m. finns tillgängliga i erforderlig utsträckning 40   Riksdagen 1980/81. I samt. Nr 90

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      610

och utnyttjas. Det kan ske såväl inom den egna organisationen som genom köp av erforderliga tjänster.

En tredje gmndläggande princip bör vara att staten har ett övergripande ansvar för det radioaktiva avfallet. Det långsiktiga ansvaret för hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall bör ligga hos staten. Ansvaret för verksamheten bör således fördelas mellan kraftförela­gen och staten.

Organisafionen för hantering och förvaring av radioaktivt avfall bör utgå från dessa grundläggande principer. Den bör således återspegla ansvars­förhållandena men också möjliggöra nära samverkan mellan staten och kärnkraftföretagen.

I betänkandet föreslås ett system med avsättningar. Jag delar bedöm­ningen att kraftföretagen liksom f. n. bör göra avsättningar för de kostna­der som är förenade med omhändertagande, hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall. I betänkandet föreslås alt de avsatta medlen skall få finnas kvar i kärnkraftföretagen och disponeras av dem i deras rörelse. Om medlen investeras skall enligt förslaget säkerhet ställas.

Vad gäller var medlen skall finnas och under vilka förutsättningar de skall få utnyttjas har remissinstanserna redovisat skilda uppfattningar.

För egen del vill jag i dessa frågor anföra följande. När det gäller medlens användning måste hänsyn tas till dels den länga tid över vilken verksamheten sträcker sig, dels behovet av värdesäkring av medlen.

Riksdagens beslut med anledning av resultatet av folkomröstningen i kärnkraftsfrågan som hölls våren 1980 innebär att kärnkraft inte skall utnyttjas i Sverige efter år 2010. Detta innebär att de tre aktiebolag som nu endast har lill uppgift att driva kärnkraftreaktorer inte, med de förutsätt­ningar som gäller beträffande nuvarande verksamhet, kommer att bedriva någon intäktsgivande verksamhet efter detta år. Att i denna situation ställa krav på dessa företag som innebär att de skall fondera medel för en verksamhet som beräknas pågå till år 2060 finner jag direkt olämpligt. Såväl det direkta som det övergripande ansvaret för verksamheten torde vid denna tidpunkt helt ha övergått till staten.

Det synes mig också osäkert om kraftföretagen eller deras dotterbolag kan ställa sådana säkerheter atl de framtida finansieringsbehoven i alla situationer kan tillgodoses.

Med hänsyn till vad jag nu har anfört anser jag att de kostnader som är förenade med hanteringen av det använda kärnbränslet och med de övriga åtgärder som jag har angett bör finansieras genom att medel härför uttas genom en avgift till staten. Avgiften bör erläggas till den myndighet som regeringen bestämmer och av denna insättas på räntebärande konto i riksbanken. Räntan som utgår på medlen bör läggas till kapitalet. Härige­nom erhålls en viss värdesäkring av medlen.

Avgiftsmedlen bör få användas till att läcka kostnader för åtgärder för

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       611

omhändertagande, hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall från delta. Medlen bör även få användas för kostnader i samband med avveckling och rivning av kärnkraftverk och anläggningar som uppförts för hantering och omhändertagande av det använda kärn­bränslet och det högaktiva avfallet. Skulle behov uppstå bör, i mån av fillgång, inbetalade medel också kunna lånas ut för andra än här angivna ändamål, t. ex. till investeringar i andra typer av elproduktionsanläggning­ar, till den kraftproducent som gjort inbetalningarna. Med hänsyn till syftet med inbetalningarna bör härvid erforderlig säkerhet ställas. Ränta bör utgå. Eftersom ränta utgår medan medlen står pä kontot i riksbanken, bör återiåningsränlan inte bestämmas lägre.

Den skyldighet att erlägga avgift som jag föreslär skall åläggas innehava­ren av ett kärnkraftverk för att täcka kostnaderna för omhändertagande, hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall bör beräknas på levererad energi. Eftersom kostnaderna kan förväntas bli olika stora för olika kärnkraftreaktorer, anser jag att avgifterna bör be­stämmas för varje reaktor enskilt. Härigenom erhålls ett mått på den mängd kärnbränsle som används i reaktorn. Det innebär bl. a. att, t. ex. vid ett långvarigt driftstopp dä något kärnbränsle inte används i reaktorn, avgiften kommer att utgå med hänsyn härtill. Ansvaret för avgiftens inbe­talande bör ligga på den som fått tillstånd enligt atomenergilagen att inneha eller driva kärnkraftreaktorn.

Avgiften bör beräknas så att den inbegriper samtliga kostnader för att utanför reaktorblocket ta hand om, hantera och slutförvara i reaktorn använt kärnbränsle och det radioakliva avfallet frän detta.

När avgiften beräknas bör alltså kostnaderna för forsknings- och utveck­lingsinsatser för omhändertagande av kärnbränsle, transporter, byggande och drift av avfallsanläggningar liksom kostnaderna för inköp av för avfallshanteringen nödvändiga tjänster beaktas.

Härutöver bör de kostnader som staten får med anledning av verksam­heten inbegripas i avgiften.

I avgiften bör vidare ingå kostnader för åtgärder som blir nödvändiga för att avveckla och riva reaktorn och övriga anläggningar som uppförts för att omhänderta det använda kärnbränslet och det radioaktiva avfallet från detta. Sådana kostnader kan t. ex. vara rengöring och dekontaminering av radioaktiva delar i anläggningarna, nedmontering och deponering av sä­dana anläggningar som inte längre kan utnyttjas samt omhändertagande av radioaktiva komponenter i sådana anläggningar som kan utnyttjas till an­nat.

Vid beräkning av avgiften bör hänsyn tas till de medel som redan avsatts inom kraftföretagen och som är avsedda för att täcka framtida kostnader för hantering och omhändertagande av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall. De redan avsatta medlen bör tas i anspråk innan de medel som, i form av avgifter, inbetalats till staten tas i anspråk. Det ankommer på regeringen alt utfärda föreskrifter om detta.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      612

De skyldigheter som jag nu har förordat skall åvila reaktorinnehavarna vad avser att vidta och bekosta åtgärder för omhändertagande av använt kärnbränsle och därav härrörande radioaktivt avfall saknar uttrycklig mot­svarighet i vad som f. n. gäller. Atomenergilagen uppställer krav pä till­stånd i olika skeden av verksamheten och ger möjlighet alt föreskriva villkor som finns påkallade av säkerhetsskäl eller eljest ur allmän syn­punkt. Sådana villkor har dock inte föreskrivits vad gäller använt kärn­bränsle och radioaktivt avfall från detta. De skyldigheter som jag nu föreslår är långtgående. De möjligheter som i och för sig kan föreligga att föreskriva vissa av skyldigheterna som villkor för givna tillstånd enligt atomenergilagen bör enligt min mening inte komma i fräga. Jag anser att skyldigheterna bör föreskrivas i lag.

Atomenergilagen är tillämplig på hela den s. k. kärnbränslecykeln. Den avser alt trygga en säker befattning, hantering och drift i kärnbränslecy­kelns samtliga led. Den tillsyn som sker enligt atomenergilagen är anpas­sad härefter.

De av mig förordade skyldigheterna att vidta och bekosta åtgärder för omhändertagande av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall från detta avser endast de slutliga leden i kärnbränslecykeln. De principer som jag har angett som grund för skyldigheterna tar främst sikte på dessa. De allmänna grundsatser som gäller i fråga om kärnenergin som helhet måste med nödvändighet vara vidare.

De nu ifrågavarande skyldigheterna att svara för använt kärnbränsle och radioaktivt avfall från detta samt för avveckling och rivning av reaktoran­läggningen är inte omedelbart förknippade med driften av reaktorn eller med de skyldigheter som tillsynen enligt atomenergilagen omfattar ulan avser kommande behov. Atomenergilagen och de föreskrifter som medde­lats med stöd av denna lag avser åtgärder som är förenade med driften. Föreskrifterna meddelas av tillsynsmyndigheterna. Tillsynen sker beträf­fande den tekniska sidan av verksamheten av statens kärnkraflinspektion och vad avser strålskyddet av statens strälskyddsinstitut. Dessa myndig­heter meddelar de föreskrifter för verksamheten som behövs. Detta följer av meddelat tillstånd enligt atomenergilagen att driva reaktorn. Vid brist i något hänseende som hör till driften åligger del reaktorinnehavaren att följa de föreskrifter som tillsynsmyndigheterna kan utfärda. Ytterst kan det bli fråga om att stoppa driften.

Den skyldighet att vidta åtgärder som nu föreslås bli ålagd en reaktorin­nehavare går således längre än vad som följer av det sätt pä vilket atomen­ergilagen hittills har tillämpats. Vad gäller använt kärnbränsle avses här de åtgärder och kostnader som är förenade med bränslet sedan detta har förts bort frän reaktoranläggningen. Som jag tidigare har nämnt bör åtgärderna säkerställas genom att medel finns tillgängliga för atl täcka kostnaderna härför. Detta föreslås ske genom en avgift. Denna bör avse också de åtgärder som medför kostnader för staten.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      613

De skyldigheter som nu föreslås synes svårligen kunna inarbetas i atom­energilagens nuvarande regelsystem. Lagens uppbyggnad medger inte att skyldigheterna tas in i lagen utan omfattande systematisk omarbetning av denna. Den nuvarande lagstiftningen inom atomenergiomrädel ses f.n. över av en särskilt tillkallad kommitté, atomlagstiftningskommiltén (I 1979:05).

Med hänsyn till det anförda anser jag att de skyldigheter som jag föreslår skall åläggas reaktorinnehavarna tas upp i en särskild lag.

Till ledning för avgiftens bestämmande bör de åtgärder som behövs för att omhänderta använt kärnbränsle och radioaktivt avfall från detta och för att avveckla och riva reaktoranläggningen anges. Detta bör ske i en plan. I lagen bör en skyldighet att upprätta en sådan plan föreskrivas. Också i fråga om åtgärder som kan medföra kostnader för staten bör en plan upprättas.

I den föreslagna lagen bör vidare föreskrifter lämnas om bestämmande och beräkning av avgiften. Denna bör bestämmas årligen för nästföljande år. Härigenom kan avgiften anpassas allteftersom underlaget för dess beräkning ändras. Utgångspunkten för avgiftsberäkningen måste vara att de sammanlagda avgiftsbelopp som erläggs under en reaktors drifttid täcker kostnaderna för de åtgärder som behövs för att i reaktorn använt kärnbränsle och radioaktivt avfall från detta skall kunna hanteras och slulförvaras och reaktoranläggningen avvecklas och rivas pä ett säkert sätt. Hänsyn bör härvid tas till sådana omständigheter som kan påverka avgiftsberäkningen. Med hänsyn till behövliga åtgärder och kostnaderna för dessa och fill reaktorns beräknade drifttid bestäms avgiften i förhållan­de till den från reaktoranläggningen levererade energin. Om underiaget för avgiftsberäkningen är bristfälligt eller uppgifter i något hänseende saknas, bör avgiften bestämmas till skäligt belopp.

Vidare bör i den föreslagna lagen tas in föreskrifter om inbetalning av avgifter, användning av dessa och om utlåning till reaktorinnehavaren. I lagen bör också anges de villkor som bör gälla för reaklorinnehavarens lån av avgiftsmedel.

Det bör ankomma på regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att pröva de frågor som uppkommer i samband med finansi­eringen av framtida utgifter för använt kärnbränsle m. m. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör härvid ha rätt att få de upplysningar, del av de handlingar och det tillträde som behövs för att kunna fullgöra uppgifterna. En skyldighet i dessa hänseenden bör åläggas reaktorinnehavaren. Straff bör kunna följa om skyldigheterna åsidosätts. Vad jag nu anfört bör tas upp i lagen.

Lagen bör träda i kraft den 1 juli 1981. Skyldighet att erlägga avgift första gången bör inträda för år 1982. En föreskrift härom bör tas in i lagens övergångsbestämmelser.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet            614

4    Upprättat lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom industridepartementet upprättats förslag till

lag om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m. m. Förslaget bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga 4.

5    Specialmotivering

I §

I paragrafen läggs fast vissa grundläggande principer om ansvaret för hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall. Prin­ciperna, som får anses vara allmänt accepterade och som i sak svarar mot vad som f. n. anses gälla, tar sikte på den s. k. kärnbränslecykelns slutsteg och på kärnkraftanläggningar som har tagits ur drift.

I enlighet med de överväganden som har redovisats i den allmänna motiveringen föreskrivs skyldighet för reaktorinnehavaren att svara för att det kärnbränsle som använts i en reaktor och det radioakliva avfall som härrör från det använda kärnbränslet hanteras och slutförvaras pä ett säkert sätt. Föreskrifterna avser alltså det s.k. högaktiva avfallet. Före­skrifterna utgår från principen att den som driver industriell verksamhet också skall ansvara för att de problem som verksamheten ger upphov till kan lösas. Denna princip ligger till grund för bl. a. lagen (1977: 140) om särskilt tillstånd att tillföra kärnreaktor kärnbränsle, m.m., den s.k. vill­korslagen (prop. 1976/77:53 s. 17). Som framgår av vad som uttalas i förarbetena till denna lag måste de krav som ställs på omhändertagande av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall frän detta med nödvändighet vara mycket långtgående.

I paragrafen föreskrivs vidare en skyldighet att svara för att reaktoran­läggningen avvecklas och rivs på ett säkert sätt. Skälen härtill har redovi­sats i den allmänna motiveringen. Skyldigheten avser fullständig demon­tering och bortforsling av reaktorn och de övriga anordningar som ingår i reaktoranläggningen.

Paragrafen innebär också att reaktorinnehavaren är skyldig att vidta alla de åtgärder som behövs för att använt kärnbränsle och radioaktivt avfall från detta skall kunna hanteras och slutförvaras och reakloranläggningen avvecklas och rivas på ett säkert sätt. Häri ligger bl. a. etl ansvar för att klarlägga vilka åtgärder som behövs och hur dessa åtgärder skall kunna vidtas. Det innebär att en reaktorinnehavare är skyldig att bedriva den forsknings- och utvecklingsverksamhet som behövs för att det använda kärnbränslet och det radioaktiva avfall som härrör från delta skall kunna hanteras och slutförvaras på ett säkert sätt. Motsvarande skyldighet gäller i fråga om avveckling och rivning av reaktoranläggningen. Reaktorinneha-

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       615

våren är vidare skyldig att ombesörja att bl. a. tekniskt kunnande, kompe­tens, utrustning och anläggningar finns tillgängliga i behövlig utsträckning och också utnyttjas.

Reaktorinnehavaren behöver emellertid inte själv bedriva forsknings-eller utvecklingsverksamhet eller annars vidta åtgärder. Det kan ske inom ett av kärnkraftproducenterna ägt bolag eller en av dem upprättad organi­sation eller genom köp av tjänster. Ansvaret ligger dock hos reaktorinne­havaren. Detta har i paragrafen uttryckts så att reaktorinnehavaren skall svara för de i punkterna 1-3 angivna åtgärderna.

De åtgärder som behövs i fråga om använt kärnbränsle och radioaktivt avfall från detta skiljer sig från de åtgärder som behövs för avveckling och rivning av reaktoranläggningar. Ämnen som ingår i den först nämnda kategorien måste med hänsyn till den strålning som ämnena avger hållas avskilda frän organiskt liv under mycket lång tid. För produkter från avveckling och rivning av en reaktoranläggning krävs endast för vissa av produkterna att de hålls isolerade. Isolering behövs för betydligt kortare tid beträffande dessa jämfört med vad som krävs beträffande ämnen som hör till den först nämnda kategorien.

De skyldigheter som nu har angetts åvilar som nämnts dem som har tillstånd enligt atomenergilagen att inneha eller driva kärnkraftreaktorer, reaktorinnehavarna. Tillstånd som här avses har meddelats för Forsmarks Kraftgrupp AB (3 reaktorer). Oskarshamnsverkets Kraftgrupp AB (3 reak­torer), statens vattenfallsverk (4 reaktorer) och Sydsvenska Värmekraft AB (2 reaktorer). Skyldigheterna är således begränsade till innehavare av reaktorer som är avsedda för kraftproduktion. De gäller inte innehavare av tillstånd, som avser reaktorer som används för annat än kärnkraftproduk­tion, t. ex. forskningsreaktorer, eller som avser annan verksamhet på kärnenergiområdet. Ansvaret är inte begränsat till den tid varunder till­ståndet gäller eller kärnkraftreaktorn faktiskt drivs. Ansvaret avser dock enbart det bränsle som förts bort från reaktoranläggningen under reaktor­innehavarens innehavartid.

2 §

I skyldigheten enligt 1 § att svara för åtgärderna beträffande använt kärnbränsle och radioaktivt avfall från bränslet ligger också en skyldighet att svara för kostnaderna för åtgärderna. Härutöver föreskrivs i paragrafen en skyldighet att svara för vissa statliga kostnader. Kostnader för staten uppkommer huvudsakligen i tre fall. Den reaktorinnehavaren åvilande skyldigheten att bedriva forsknings- och utvecklingsverksamhet kan behö­va kompletteras med insatser från statens sida. Vidare uppkommer vissa administrativa kostnader för staten genom den verksamhet som behövs med anledning av reaktorinnehavarens skyldighet att vidta åtgärder och för att säkerställa att medel finns tillgängliga för att bestrida kostnaderna för åtgärderna. Slutligen beräknas kostnader uppstå för åtgärder som be-

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      616

höver vidtas till följd av statens övergripande ansvar för hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall. Sådana åtgärder kan bli behövliga främst vid slutförvaring av det använda kärnbränslet och det radioaktiva avfall som härrör från detta.

I paragrafens andra stycke anges vad gäller använt kärnbränsle vilka kostnader reaktorinnehavaren har att svara för.

När kärnbränsle som har använts i en reaktor las ur denna, förvaras det en tid för att svalna i de vattenbassänger som ingår i reaktoranläggningen. Detta förfarande ingår som ett normalt led i driften av reaktorn. En ny situation kan sägas uppstå när det använda kärnbränslet tas ur bassängerna och förs bort från anläggningen. I paragrafens andra stycke anknyts till denna tidpunkt. Det föreskrivs att skyldigheten att svara för de kostnader som är förenade med det använda kärnbränslet gäller sedan bränslet har förts bort från reaktoranläggningen. Skyldigheten omfattar samtliga de kostnader som är förenade med det använda kärnbränslet, dvs. kostnader för hantering, lagring, upparbetning, annan bearbetning och slutförvaring,. Häri ingår också kostnader för det radioaktiva avfall som härrör frän det använda kärnbränslet, t. ex. sådant radioaktivt avfall som uppkommer vid upparbetning av bränslet.

Den föreskrivna skyldigheten att svara för de kostnader som är förenade med använt kärnbränsle gäller i fråga om allt det bränsle som har använts i reaktorn under dennas drifttid, förutsatt att reaktorinnehavaren har haft tillstånd enligt atomenergilagen att inneha reaktorn under denna tid.

3 §

I förevarande paragraf föreskrivs att reaktorinnehavaren skall upprätta eller låta upprätta en plan för den forsknings- och utvecklingsverksamhet och de övriga åtgärder som anges i I S.

Skyldigheten att upprätta en plan syftar till att klargöra vilka åtgärder som måste vidtas och vilka problem som dessa ger upphov till. Problemen är i allmänhet gemensamma för samtliga reaktorinnehavare. Vidare kan åtgärderna antas vara sådana att de med avseende på t. ex. omfattningen av insatser lämpligen bör vidtas gemensamt av reaktorinnehavarna. Upp­rättande av en gemensam plan synes således kunna ha fördelar. En sådan plan kan också läggas till grund för en samlad bedömning av behovet av åtgärder och av forsknings- och utvecklingsinsatser. Möjlighet att upprätta en gemensam plan ges genom föreskriften att en reaktorinnehavare skall upprätta eller låta upprätta en åtgärdsplan i samråd med övriga reaktorin­nehavare. Llikhet med vad som gäller i fräga om skyldigheten att vidta åtgärder är en reaktorinnehavare inte skyldig att själv upprätta planen. Reaktorinnehavaren svarar dock för att en plan upprättas.

I planen skall anges vilka åtgärder som bedöms bli behövliga att vidta för att hantera och förvara använt kärnbränsle och radioaktivt avfall som härtör från detta samt för att avveckla och riva reaktoranläggningen.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       617

Bedömningen skall göras dels på lång, dels på kort sikt. Den senare tidrymden anges till minst fem år. Planen skall alltså innehålla en översikt­lig del i vilken anges samtliga de åtgärder som kan antas bli behövliga att vidta och en mera detaljerad del som behandlar de åtgärder som avses bli vidtagna inom en period om minst fem år.

På grundval av de i planen lämnade uppgifterna kan en uppskattning göras av de kostnader som är förenade med åtgärderna. Den teknik och de tekniska lösningar som åtgärderna ger uttryck för kan emellertid komma att ändras. Ny teknik och nya lösningar kan framkomma. Planen skall därför ses över varje år.

Planen skall varje år insändas fill regeringen eller till myndighet som regeringen bestämmer.

4 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om att en plan äriigen skall upprät­tas för den kompletterande statliga forsknings- och utvecklingsverksamhe­ten och för de åtgärder som staten skall vidta för övervakning och kontroll av slutförvar.

5 §

I paragrafen föreskrivs skyldighet för en reaktorinnehavare alt eriägga avgift till staten. Frågor som hänger samman med avgiftsskyldigheten har behandlats i den allmänna motiveringen.

Som tidigare har anförts kommer utgifter för åtgärder för att hantera och slutförvara använt kärnbränsle och radioaktivt avfall från detta att uppstå långt efter det att produkfionen har upphört i den reaktor, där bränslet har använts. Det är i viss mån fallet också när det gäller åtgärder för att avveckla och riva reaktorn. Därmed saknas löpande inkomster som kan disponeras för att bestrida utgifterna. Det innebär att medel för dessa framtida utgifter fortlöpande måste tas av intäkterna från energiproduk­tionen. Medlen måste vidare hållas samlade på ett säkert sätt för att efter hand kunna användas för sitt ändamål. Medlen kommer att användas såväl under den tid som produktionen pågår som under avsevärd tid därefter.

Med hänsyn till det anförda har föreskrivits att reaktorinnehavaren skall vara skyldig att så länge reaktorn är i drift årligen erlägga en avgift till staten. Syftet med avgiften är att säkerställa att medel finns tillgängliga för att betala de kostnader som avses i 2 §.

Med att reaktorn är i drift förstås att den används för energiproduktion. Tillfälliga avbrott i driften för t. ex. underhåll eller reparation medför inte avgiftsbefrielse.

Kostnaderna som är förenade med det använda kärnbränslet sedan detta förts bort från reaktoranläggningen kan variera mellan olika reaktorer. Motsvarande gäller i fråga om kostnaderna för avveckling och rivning av reaktoranläggningen. För atl fä till stånd en rättvisande fördelning av

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           618

avgifterna bör dessa bestämmas med beaktande av förhållandena vid varje enskild reaktor. Alt avgifterna skall bestämmas på detta sätt framgår av ordalydelsen i paragrafens första och tredje stycken.

Den ärliga avgiften skall bestämmas så att de avgiftsbelopp som erläggs under en reaktors drifttid sammantagna täcker de kostnader som avses i 2§.

Avgiften utgår i förhållande till den från reaktoranläggningen levererade energin. Den energimängd som produceras i reaktorn är större än den energimängd som levereras från reaktoranläggningen. Skillnaden består i omvandlingsförluster och egen förbrukning. Eftersom reaktorinnehavaren får ersättning endast för den energimängd som lämnar reaktoranläggningen skall avgiften beräknas med hänsyn härtill. Avgiften utgår således med visst belopp per levererad kWh. Avgiftens storlek, dvs. avgiftsbeloppet, fastställs årligen för nästföljande kalenderår av regeringen eller den myn­dighet som regeringen bestämmer.

§ 6

I paragrafen ges föreskrifter om hur den årliga avgiften skall beräknas.

Utgångspunkten för avgiftsberäkningen är de planer som enligt 3 och 4 §§ skall upprättas för åtgärderna. Med ledning av dessa beräknas de utgifter som blir nödvändiga för att genomföra åtgärderna. Härvid beräk­nas utgifterna för använt kärnbränsle på allt det bränsle som används i en reaktor under den tid som den är i drift. Den årliga avgiften bestäms genom att beräknade utgifter för använt kärnbränsle och för avveckling och riv­ning av reaktoranläggningen slås ut på det antal år som reaktorn beräknas ännu vara i drift. De sammanlagda avgiftsbelopp som erläggs under reak­torns drifttid skall täcka kostnaderna för de åtgärder som behöver vidtas. En föreskrift härom ges i 5 §.

Vid beräkning av den årliga avgiften skall hänsyn tas till omständigheter som kan påverka avgiftens storlek. Det kan gälla åtgärder som reaklorin-nehavaren tidigare har vidtagit för att ta hand om använt kärnbränsle. Sådana åtgärder kan vara t. ex. att avtal om upparbetning av det använda kärnbränslet har träffats eller att ett centrallager för använt bränsle har uppförts. Andra omständigheter som kan påverka avgiftens storiek är omfattningen av en reaktoranläggning och de anordningar som finns inom anläggningen.

I paragrafens andra stycke ges en föreskrift om att den årliga avgiften skall bestämmas till skäligt belopp om uppgifter saknas eller är så bristfäl­liga att de inte kan läggas till grund för avgiftsberäkningen. Detta är fallet bl. a. om den plan som reaktorinnehavaren skall upprätta och som skall läggas till grund för avgiftsberäkningen inte har upprättats eller om den saknar vissa uppgifter eller annars är bristfällig.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet            619

7 §

I paragrafen föreskrivs att avgift enligt 5 § skall inbetalas till myndighet som regeringen bestämmer. Avgiftsmedlen skall sältas in på räntebärande konto i riksbanken.

Genom systemet med avgifter säkerställs att medel finns tillgängliga för att betala kostnaderna för de åtgärder som behövs för att omhänderta i en reaktor använt kärnbränsle och radioaktivt avfall från detta och för att avveckla och riva reaktoranläggningen. Medel kommer också att finnas tillgängliga för att läcka statens kostnader enligt 2 § första stycket. Genom avgiftssystemet uppnås vidare att medlen hålls samlade på ett säkert sätt för att successivt kunna utbetalas för sitt ändamål. Det innebär bl.a. att medlen inte kan tas i anspråk för reaktorinnehavarens förbindelser.

Avgiftsmedlen kan komma att innestå på konto i riksbanken under avsevärd tid. Genom alt ränta utgår på kontot och upplupen ränta skall läggas till kapitalet uppnäs en viss värdesäkring av de insatta medlen.

8 §

I paragrafen ges bestämmelser om användningen av avgiftsmedlen. Frågan har behandlats i den allmänna motiveringen.

Syftet med avgiftssystemet är, som tidigare har sagts, att säkerställa att medel finns tillgängliga och att de hålls samlade för att successivt utbetalas för sitt ändamål. Avgiftsmedlen skall alltså användas för att betala kostna­derna som avses i 2 § efter hand som kostnaderna uppkommer.

För användning av avgiftsmedlen för åtgärd enligt I § krävs ett särskilt medgivande. Frågor om medgivande prövas enligt 10 § av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

I paragrafen öppnas vidare en möjlighet för en reaktorinnehavare att, om t. ex. ett tillfälligt behov av medel skulle uppkomma hos denne, få det tillgodosett med de avgiftsmedel som han har inbetalat. Detta sker genom att avgiftsmedel lånas ut till reaktorinnehavaren. I nästföljande paragraf ges föreskrifter om de villkor som härvid skall gälla.

9 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om villkor för lån till en reaktorin­nehavare. För ett sådant lån skall ställas säkerhet. I övrigt får frågor om säkerhetens utformning och beskaffenhet bedömas i det enskilda fallet.

På lånet skall vidare utgå ränta. Denna skall bestämmas sä att den inte understiger den ränta som utgår när medlen är insatta på konto i riksban­ken. Om det i övrigt krävs villkor för att tillgodose syftet med avgiftssyste­met, skall sådana villkor uppställas för lånet.

10 §

Enligt paragrafen ankommer det pä regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att pröva frågor om kompletterande forsknings- och

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           620

utvecklingsverksamhet, övervakning och kontroll av slutförvar, medgi­vande att använda inbetalade avgifter samt villkor för lån till reaktorinne­havaren. Att det också ankommer på regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att fastställa avgiftens storlek framgår av 5 §.

11 §

De uppgifter som ankommer på regeringen eller myndighet som rege­ringen bestämmer förutsätter, främst när det gäller att fastställa avgifternas storlek, rätt att få vissa upplysningar av och tillgång till vissa handlingar hos reaktorinnehavarna och att få tillträde till anläggningar eller platser där använt kärnbränsle eller radioaktivt avfall som härrör från detta hanleras eller förvaras. Genom föreskrifterna i denna paragraf åläggs reaktorinne­havaren skyldighet att på anfordran lämna de upplysningar och låta rege­ringen eller myndighet som regeringen bestämmer ta del av de handlingar som behövs för alt kunna fastställa avgift. Reaktorinnehavaren skall också lämna tillträde till anläggningar eller platser där använt kärnbränsle eller radioaktivt avfall från detta hanteras eller förvaras.

12 §

I paragrafen ges bestämmelser om straff för den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift eller på annat sätt åsidosätter sina skyldigheter enligt 11 §. Straffet är böter. Om gärningen är belagd med straff i brottsbalken, döms inte till straff enligt denna paragraf.

Övergångsbestämmelser

Skyldigheten att erlägga avgift inträder för kalenderåret 1982. Härige­nom ges tid att vidta de förberedande åtgärder som behövs för avgiftssys­temets införande.

Plan som anges i 3 § och som skall insändas till regeringen eller myndig­het som regeringen bestämmer kan år 1981 antas bli upprättad i förenklad form. Enligt 6 § andra stycket skall avgiften bestämmas till skäligt belopp, om uppgifter saknas eller är så bristfälliga atl de inte kan läggas till grund för avgiftsberäkningen.

6   Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslaget till lag om finansiering av framfida utgifter för använt kärnbränsle m. m.

7    Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      621

Bilaga 1

Sammanfattning av betänkandet (SOU 1980:14) Kärn-liraftens avfall, organisation och finansiering

Regeringen bemyndigade den 30 november 1978 statsrådet Carl Tham att tillkalla en särskild utredare med uppgift atl lämna förslag till en samlad framtida lösning av organisations- och finansieringsfrågor rörande hante­ring och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall.

Som särskild utredare förordnades landshövdingen Bertil Löfberg. Utre­daren överiämnade i april 1980 sitt betänkande (SOU 1980:14) Kärnkraf­tens avfall - organisation och finansiering.

I betänkandet föreslås att den egentliga hanteringen och förvaringen av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall i huvudsak skall samlas i en organisation med gemensam ledning för de skilda leden i verksamheten. Detta kan åstadkommas genom ett aktiebolag med ansvar för den direkta hanteringen och förvaringen av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall och en ny myndighet för vissa styrande och kontrollerande uppgifter.

Aktiebolaget skall enligt förslaget samordna, planera och vidta åtgärder för att åstadkomma en säker hantering och förvaring av använt kärn­bränsle och radioaktivt avfall. I verksamheten skall i första hand utnyttjas den kompetens och de resurser som disponeras av delägarna, kärnkraft­företagen.

Företaget skall varje år ställa samman ett program för verksamheten och dess finansiering. Detta skall underställas myndigheten för bedömning och godkännande.

Aktiebolaget skall bildas i samverkan mellan alla kärnkraftförelagen, som också svarar för att verksamheten upprätthålls så länge som behövs.

Till grund för företaget och dess verksamhet skall ligga ett konsortialav­tal som godkänns av regeringen. Medverkan i företaget skall vara en fömtsättning för att ett kraftföretag skall få driva kärnkraftverk.

Myndigheten skall enligt förslaget vara central förvaltningsmyndighet för hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall. Den skall ha tillsyn över hela den verksamhet som bedrivs inom landet och befogenhet att vidta eller föreslå de åtgärder som behövs för alt åstadkom­ma en säker hantering och förvaring av de radioaktiva restprodukterna. Detta avses i första hand ske genom bedömning och godkännande av det program för verksamheten som bolaget skall tillställa myndigheten.

Myndigheten skall även bedriva visst forsknings- och utvecklingsarbete inom området.

Det föreslagna systemet för finansiering av kärnkraftens restkostnader innebär i korthet följande.

Kärnkraftföretagen och det av dem ägda gemensamma företagel för hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall svarar själva för att erforderliga medel för att bestrida kärnkraftens restkostnader avsätts och förvallas så att de finns tillgängliga när de behövs.

Den föreslagna statliga myndigheten utövar allmän fillsyn över finansi­eringen och påverkar den genom att godkänna eller på annat sätt la ställning till vissa åtgärder m. m.

Kraftföretagen avsätter årligen i sina bokslut de medel som erfordras enligt aktuella beräkningar av de samlade restkostnaderna. De åriiga av­sättningarna redovisas av varje företag i resuhaträkningen. De ackumule-

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      622

rade avsättningarna redovisas i balansräkningen under en särskild rubrik.

De avsatta medlen förvaltas av kärnkraftföretagen själva. De avsatta medlen skall härvid i första hand användas för investeringar i företagets egen verksamhet eller lånas ut till företagets ägare.

I den mån så inte sker skall medlen placeras på bankkonto eller räntebä­rande konto i riksbanken eller riksgäldskonloret. För de avsatta medlen som kärnkraftföretagen placerar i egna investeringar eller lånar ut till sina ägare skall ställas fullgoda säkerheter. Placeringen av avsatta medel skall ske i samråd med myndigheten som skall godkänna de säkerheter som kan erbjudas.

Medel som kärnkraftföretagen sätter av för att bestrida kärnkraftens restkostnader skall vara avdragsgilla vid inkomsttaxeringen. Avkastningen av placerade medel beskattas.

De avsatta medlen tas i anspråk för att bestrida de kostnader som uppkommer för olika åtgärder i hanteringen och förvaringen av kärnkraf­tens avfall.

Kärnkraftföretagen betalar en avgift för att finansiera statlig insyn och kontroll genom myndigheten och viss forskning och visst utvecklingsarbe­te. Avgiften debiteras och uppbärs av myndigheten.

Kraftföretagens årliga avsättningar bestäms till ett visst belopp per kilowattimme (kWh) elenergi som har levererats från kärnkraftverket. För fiden t.o.m. år 1980 bör avsättningarna motsvara 1,4 öre/kWh. Beloppet per kWh skall i framtiden korrigeras med hänsyn till resultaten av nya beräkningar av kostnaderna.

Avgiften för statlig tillsyn m. m. och viss forskning och visst utvecklings­arbete bestäms också för varje år till ett visst belopp per kWh. Om den skulle ha utgått för år 1980 skulle den behöva vara 0,1 öre/kWh.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      623

Bilaga 2

Remissyttrandena

Allmänna överväganden

Av de instanser som yttrat sig har statens naturvärdsverk och styrelsen för teknisk utveckling förklarat sig inte ha några synpunkter atl framföra.

Statens strålskyddsinstitut (SSI) och Studsvik Energiteknik AB (STUDSVIK) framhåller att det är viktigt att man snarast finner en lösning på organisations- och finansieringsfrågorna vad gäller icke kärnkraftbun-del avfall.

Svensk Kärnbränsleförsörjning AB (SKBF) anför i sitt yttrande att det för genomförandet av ett system liknande det som skisserats i betänkandet krävs vissa ändringar i gällande lagar och förordningar. Del är enligt SKBF särskilt angeläget att påpeka att sådana ändringar bör genomföras så snabbt att full avdragsgillhet för avsättningar för hantering och förvaring av radioaktivt avfall kan tillämpas vid 1981 års taxering.

Organisation för hantering och förvaring av kärnkraftens radioaktiva avfall

I betänkandet föreslås en organisafion för hanteringen av kärnkraftens radioaktiva avfall som innebär att de fyra organisationerna som driver kärnkraftverk bildar ett gemensamt ägt aktiebolag som skall samordna, planera och vidtaga åtgärder för att åstadkomma en säker hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall. Statens del av ansvaret för hanteringen skall enligt betänkandet utövas av en särskild statlig myndighet som endera kan vara ett verk eller en statlig nämnd. Denna myndighet skall utöva parlamentarisk insyn och kontroll inom området för hantering och förvaring av radioaktiva restprodukter.

Flertalet av remissinstanserna däribland länsstyrelserna i Uppsala och Kalmar län, statens industriverk. Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisafion (TCO), Sveriges civilingenjörsför­bund (CF), SKBF och STUDSVIK stöder huvuddragen i det framlagda förslaget.

SKBF anför därutöver att det är av stor vikt att klara riktlinjer anges för gränsdragningen mellan å ena sidan statens kärnkraftinspektion (SKI) resp. SSI:s kompetensområden och kompetensområdet för den statliga myndighet som har skisserats av utredaren.

När det gäller fördelning av arbetsuppgifter och kompetensområden anför statskontoret följande i sitt yttrande: Statskontoret avstyrker att en särskild nämnd inrättas för kontroll av den verksamhet som bedrivs av aktiebolaget och SKI. Klar ansvarsfördelning bör råda mellan aktiebola­get, SKI och regeringskansliet. En nämnd utan klart definierade verksam­hetsområden kan skapa oklarhet i ansvarsfördelningen.

De prövningar som måste göras bör därför ske inom ramen för departe­mentsbehandlingen. Med hänsyn till ärendenas karaktär finner statskon­toret det naturligt att berört departement förstärker sina resurser för detta ändamål. Om man anser sig behöva beredning på myndighetsnivå är det i så fall i första hand statens industriverk som bör komma i fråga. Ärenden rörande finansieringen av verksamheten och kärnkraftföretagens fonde­ringar för detta bör också handläggas inom regeringskansliet. I den mån

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      624

särskild expertis erfordras, bör detta tillgodoses genom en förstärkning av berört departements resurser.

Försvarets forskningsanstalt (FOA) anför följande angående det statliga programansvaret: Det övergripande, statliga programansvaret kan begrän­sas till dels utformning av regler om hur fonderna skall byggas upp och användas samt tillsyn och revision av fondförvaltningen, dels periodisk översyn av inriktningen i stort av avfallshanteringsprogrammet inkl. tillhö­rande forskning och utveckling.

Statens valtenfallsverk avstyrker bestämt de förslag som utredaren läm­nat om att det centrala statliga organet även skall kunna utföra egna revisioner hos kärnkraftföretagen.

Utredarens förslag om att kärnkraftsindustrin bör bilda ett gemensamt ägt bolag för att svara för hantering och förvaring av utbränt bränsle och radioaktivt avfall stöds av en majoritet av remissinstanserna, t. ex. SKI, SSI, Sveriges geologiska undersökning (SGU), programrådet för radioak­tivt avfall (PRAV), fullmäktige i riksbanken och länsstyrelsen i Hallands län. Fullmäktige i riksbanken framhåller därutöver att befintliga resurser inom SKBF bör utnyttjas och i mån av behov byggas ut i stället för att ett nytt bolag bildas.

Även kärnkraftförelagen själva stöder utredarens förslag att ett för kärnkraftinnehavarna gemensamt ägt bolag bildas för att handha hante­ringen av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall.

De förslag som utredaren framfört om att ett nytt statligt verk bildas för alt bevaka statens övergripande ansvar inom kärnavfallsområdet stöds av SGU, PRAV och nämnden för energiproduktionsforskning (NE). NE tar dock inte ställning lill om myndighetsfunktionen med nödvändighet behö­ver utövas av en helt ny myndighet. NE kan även tänka sig att SKI kan utöva den myndighetsfunktion som utredaren föreslagit.

En majoritet av remissinstanserna vänder sig emot bildandet av en ny statlig myndighet på kärnavfallsområdet. Sålunda anför t. ex. statens provningsanstalt (SP) att de av utredningen redovisade motiven för att skapa en ny myndighet framstår som oklara och delvis motsägande.

SKI och SSI framhåller var för sig att myndighetsuppgifterna kunde uppdras åt redan befintliga myndigheter. Enligt SSI är det principiellt viktigt alt uppgifterna läggs utanför tillsynsmyndigheterna. Även länssty­relserna i Uppsala och Kalmar län, TCO och CF ställer sig tveksamma till tillskapandet av en ny central förvaltningsmyndighet.

Svensk Bankförening framhåller i sitt yttrande atl föreningen finner utredarens förslag om tillskapandet av en ny myndighet för avfallshante­ringen mindre välbetänkt. Enligt bankföreningens mening borde ifrågava­rande övervakningsuppgifter handläggas inom ramen för redan befintliga myndigheter och statliga organ.

Svensk Industriförening intar en liknande ståndpunkt och anför: När det gäller organisationsformen för de aktuella uppgifterna föreslår utredaren att en särskild myndighet inrättas. Detta är och kommer att i vårt genom­institutionaliserade och överbyråkratiserade samhälle vara i högsta grad diskutabelt.

Statens industriverk framhåller i sitt yttrande: Verket delar inte utre­darens huvudförslag att en ny statlig myndighet eller överstyrelse skapas för all vid sidan av SKI och SSI utöva kontroll och fillsyn av verksamheten i både finansiellt och tekniskt avseende. I stället ansluter sig verket till utredarens alternativa förslag och förordar att den tekniska kontrollen och tillsynen utövas av SKI medan den finansiella utövas av en särskild expert­nämnd knuten till statens industriverk.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet

625

SKBF och kraftföretagen anför i sina yttranden att utredningens önske­mål om en central förvaltningsmyndighet för insyn och kontroll av verk­samheten inom kärnavfallsområdet bäst tillgodoses om det statliga organet får formen av en huvudsakligen parlamentariskt sammansatt, av regering­en utsedd nämnd. SKBF:s och kärnkraftindustrins gemensamma förslag till organisation inom området framgår av figuren nedan.

Figur A.

REGERINGEN

Nännd för radio aktivt avfall

R.ippcrtcr inr,

S>*npunkter

Erinrinc.lr

 

 

1

 

 

 

 

sv

OKG

sv;-.B

fk;.

_

SKBF

 

Sekretariat

Tekniskt-veten­skapliga rid-3ivare

Ekononiiska r*idaivare

SV    =  Statens  Vattenfallsverk

OKG =  Oskarshamnsvcrkets  Kraftgrupp AB

SVAB    =         Sydsvenska Vämekraft AB

FKA  =■ Forsmarks  Kraftgrupp AB

I stället för att inrätta en ny central förvaltningsmyndighet för tillsyn och kontroll av avfallshanteringen inom kärnkraftsområdet föreslår ett flertal remissinstanser bl. a. FOA, statskontoret, länsstyrelserna i Kalmar och Hallands län. Svensk Industriförening, fullmäktige i riksbanken, fullmäk-fige i riksgäldskontoret och riksrevisionsverket (RRV) att SKI bör ges rollen som central förvaltningsmyndighet.

Den forskning som behövs att säkerställa en tillfredsställande hantering av det utbrända kärnbränslet och det radioaktiva avfallet från kärnkraft­industrin har kommenterats av några remissinstanser. STUDSVIK fram­håller vikten av att kontinuiteten bibehålls när programansvaret för forsk­ningsverksamheten flyttas i enlighet med vad utredaren föreslagit. Ingen­jörsvetenskapsakademien (IVA) framhåller i sitt yttrande följande: Den kontinuerliga forskning som bedrivs inom kärnkraftbolagen, deras nu exi­sterande gemensamma bolag för kärnbränsle och statliga inspektioner bör i framtiden organiseras så att forskning och utveckling som direkt samman­hänger med hantering och förvaring av utbränt kärnbränsle och övriga restprodukter utförs av det planerade gemensamma bolaget för dessa frågor. De statliga inspektionerna fortsätter sin forskning i syfte att säkra kompetensen för kontroll av säkerheten.

Även SGU kommenterar forskningsverksamheten och säger: Den över­vakande myndigheten skall följa och utvärdera den fou som bedrivs på

41    Riksdagen 1980181. 1 samt. Nr 90

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       626

annat håll inom och utom landet. Vidare anser SGU, liksom utredaren, det vara mycket att den övervakande myndigheten får resurser för att initiera och bedriva en sådan allmän forskning och utveckling av gmndforsknings-karaktär inom området att en så allsidig belysning av problemkomplexet om möjligt kan komma lill stånd. Denna forskning bör utföras vid sidan av den mera direkt tillämpningsinriktade forskning och utveckling som ge­nomförs av aktiebolaget.

PRAV konstaterar i sitt yttrande att utredaren föreslår att programrådet avvecklas samtidigt med att den nya organisationen börjar verka. I detta sammanhang framhåller PRAV att de forskningsarbeten som rådet finansi­erar i många fall inte kan planeras att upphöra vid denna tidpunkt. Rådet fömtsätter därför att de medel som uppbundits för slutförande av utlagda arbeten överförs till den nya organisation som utredaren föreslagit tillsam­mans med ansvaret för administration och betalning av återstående insat­ser.

Såväl SP som SKBF anser det viktigt atl tillsynsmyndigheterna även framledes bör ha det samlade övergrtpande ansvaret för tillstånd och tillsynsfrågor enligt gällande lagstiftningar och således i framtiden förbli de enda myndigheterna med ansvar för sådana frågor.

Finansiering av omhändertagande, hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall

Utredaren framhåller som en grundläggande princip att kostnaderna för hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall från kärnkraftverken helt skall täckas av intäkter från den produktion av energi som har gett upphov till avfallet. Till denna princip ansluter sig bl. a. SSI, länsstyrelsen i Uppsala län, LO, Svensk Industriförening samt SKBF och kärnkraftföretagen.

Utredaren föreslår att de medel som avsätts för framtida kostnader för omhändertagande, hantering och förvaring av använt kärnbrärisle och radioaktivt avfall skall fonderas i kärnkraftföretagen. Utredaren föreslår också att de fonderade medlen skall få användas fill investeringar hos kärnkraftföretagen eller deras delägare om de kan ställa säkerheter för ianspråktagna medel. Ett flertal remissinstanser, t. ex. SKBF och kärn­kraftföretagen, IVA och Svensk Bankförening, instämmer i utredarens förslag pä denna punkt. Kärnkraftföretagen avstyrker emellertid genom SKBF de krav på ställande av säkerhet för avsatta medel som utredaren förordar.

Som argument mot ställande av säkerheter anför kraftbolagen att ut­ländska långivare idag lämnar kärnkraftförelagen lån mot s. k. negativ klausul. Att framgent på detta sätt låna, vare sig på den utländska eller den inhemska lånemarknaden, utan säkerhet skulle med all sannolikhet vara omöjligt om inte svenska staten visar samma förtroende för kärnkraftföre­tagen och dessas ägare som de utländska längivarna gör.

Statens vattenfallsverk framför i sitt yttrande att ett system för fondering av avsatta medel för vattenfalls del kan utformas så att medlen sätts in på konto hos riksgäldskontoret.

Avvikande mening gentemot utredaren då det gäller hur de avsatta medlen skall förvaltas framförs av bl. a. fullmäktige i riksbanken, fullmäk­tige i riksgäldskontoret och riksskatteverket (RSV). Fullmäktige i riksban­ken anför följande i sitt yttrande: Fullmäktige ställer sig starkt skeptisk till den förordade lösningen. Den innebär att ett statligt organ åläggs att

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      627

kontrollera hur de enskilda företagen placerar sina finansiella överskott. Att granska de säkerheter företagen ställer för den interna användningen av fonderade medel och de säkerheter företagen erhåller för utlämnade lån till sina ägare skulle bli mycket besvärligt och en sådan granskning är knappast tillbörlig. Enligt fullmäktiges mening bör en annan lösning för finansieringsfrågorna väljas. Fullmäktige avstyrker således utredarens för­slag att avsatta medel skall förvaltas inom företaget och förordar en lösning enligt vilken medlen insätts i riksbanken, alternativt riksgäldskontoret för att utnyttjas när den statliga myndigheten så medger.

Fullmäktige i riksgäldskontoret säger i sill yttrande: Fullmäktige anser att systemet med fonderingar inom kärnkraftföretagen skulle innebära att man på så sätt skulle skapa en mycket betydande - av allmänheten tillskjuten - finansieringskälla till vilken dessa företag skulle ha prioritet. De avsatta medlen bör istället fonderas och insättas på räntebärande konto i riksgäldskontoret på samma sätt som föreslås för statens vattenfallsverk. I båda fallen bör dessutom medlen särredovisas och inte, som utredaren föreslår, få disponeras utan vidare för att täcka behovet av rörelsekapital.

I ett särskilt yttrande som fogats till länsstyrelsens i Hallands läns yttrande uttalar landshövdingen Johannes Antonsson m.fl. att kärnkraft­företagets avsättningar bör göras till en särskild statlig fond.

RSV anför i sitt yttrande angående fonderingen av avsatta medel föl­jande: För att undanta avkastningen av de avsatta medlen från beskattning föreslås att dessa inbetalas till en fond som också förvaltar medlen. Av­kastningen av fonden skulle genom en särskild föreskrift i kommunalskat­telagen kunna undantas från beskattning i likhet med bl. a. nortlandsfon-den och fonden för industriellt utvecklingsarbete.

Länsstyrelsen i Kalmar län förordar ett system i vilket de olika kärn­kraftföretagen årligen inlevererar gjorda avsättningar till det gemensamma akfiebolag som praktiskt skall hantera kärnkraftens restprodukter och att detta bolag placerar medlen samt att det från statsmakternas sida formule­ras bestämda likviditetsregler.

Utredaren föreslår att kostnader för omhändertagande av avfall m. m. skall göras genom att avsättningar görs per kilowattimme levererad el­energi. CF och Svensk Industriförening förordar att avsättningen istället skall göras proportionell mot mängden bestrålat kärnbränsle vilket enligt dessa remissinstanser skulle vara mer anpassat till de verkliga förutsätt­ningarna. Svensk Industriförening anför dämtöver följande: Föreningen anser att utredaren inte tillräckligt seriöst eller grundligt tacklat bl. a. frågorna om värdesäkrandet av de medel som måste samlas och fonderas i långa tider.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      628

Bilaga 3

Sammanfattning av lapitel 3 i betänkandet (SOU 1980:14) Kärnkraftens avfall, organisation och finansiering Klassificering av radioaktiva restprodukter

De radioaktiva restprodukternas sammansättning och egenskaper vari­erar i hög grad. Det beror bl. a. på deras ursprung. En följd härav är att del tekniska och säkerhetsmässiga krav som ställs pä restprodukternas hante­ring, behandling och förvaring också varierar mycket.

En allmängiltig indelning av de radioaktiva restprodukterna saknas. Del går därför inte att pä ett enkelt och entydigt sätt ange produkternas all­männa eller speciella egenskaper och ställa krav på deras säkra hantering och förvaring. De radioaktiva restprodukterna kan klassificeras på olika sätt. Etl sätt är att utgå från aktiviteten i dem. Detta sätt tar sikte på främst behoven av strålskärmning och kylning av produkterna under hantering och förvaring. Aktivitetsnivån är i sig emellertid inte en tillräcklig grund för att bestämma riskerna med olika restprodukter. Faktorer som måste beaktas för hantering och förvaring av dem är också bl. a. arten och varaktigheten hos den strålning som produkterna avger och förmågan hos de ämnen som ingår i restprodukterna att nå levande organismer och bli kvar i dem. Ett annat sätt att klassificera restprodukterna utgår mera härifrån och avser den tid som produkterna måste hållas isolerade och de krav i övrigt som måste ställas pä isoleringen vid bl. a. den slutliga förva­ringen.

Ett tredje sätt att klassificera de radioaktiva restprodukterna är att utgå från deras ursprung. Detta kan vara lämpligt när det gäller att bedöma frågor om fördelning av ansvar m. m. för olika åtgärder avseende hantering och förvaring.

Det vanligaste sättet att indela de radioaktiva restprodukterna är emel­lertid att utgå från deras aktivitet. De betecknas härvid som högakliva, medelaktiva och lågaktiva. Denna indelning innebär i huvudsak följande.

Högaktivt avfall har så hög koncentration av radioaktiva ämnen och sä stark värmeutveckling alt det förutom effektiv strålskärmning till en början även kräver kylning för att kunna lagras på ett säkert sätt. Med hänsyn till strålningen måste det hållas avskilt från organiskt liv under mycket lång tid. Som högaktivt avfall betecknas främst de klyvningsprodukter som finns i använt kärnbränsle eller avskiljs ur sådant genom upparbetning av bränslet.

Medelaktivt avfall måste strålskärmas men behöver inte kylas för atl kunna hanteras på ett säkert sätt. Det lågaktiva avfallet kan hanteras och lagras i förpackningar av konventionell typ utan särskilda skyddsåtgärder i övrigt. I vissa fall behöver även låg- och medelaktivt avfall lagras under mycket lång tid innan det kan betraktas som inaktivt. Det medelaktiva avfallet utgörs bl.a. av filter och s.k. jonbylarmassor som används för reningsändamål i reaktordriften samt utbytta konstmklionsdetaljer från reaktorhärden.

Delar av reaktortanken med innehåll och den närliggande betongen, som tas ut när anläggningen rivs, blir också medelaktivt avfall. Sådant avfall uppkommer också vid upparbetning av använt kärnbränsle.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      629

Material som används inne i lokaler där radioaktivitet kan förekomma betraktas som lågaktivt avfall. Det gäller t. ex. skyddskläder, tyg, arbets­material och olika slag av sopor som inte klart kan visas vara inaktiva.

Uppkomst och förekomst av radioaktiva restprodukter

Ett vanligt sätt alt beskriva förekomst av radioaktiva restprodukter från energiframställning i kärnkraftreaktorer är alt knyta an till de olika stegen i kärnbränslegången eller i kärnbränslecykeln.

De viktigaste stegen i bränslegången är

—utvinning av uran ur malmer inom gruvbrytning och därtill knutna processer med mineralberedning, lagring, vätskelösning m. m. vid uran­gruvor och uranverk

—omvandling (konvertering) av uran till den gasformiga förening uran-hexafluorid vid konverteringsanläggningar

—ökning av halten uran -235 genom anrikning enligt olika metoder vid anrikningsanläggningar

—tillverkning av bränsleelement, genom omvandling av uran-uranhexa-fluorid till uranoxid, sammanpressning av uranoxidpulver till små cylindriska s.k. kutsar och inkapsling av kutsarna i rör av zirkaloy vid bränslefabriker

—användning av bränslet i en reaktor vid ett kärnkraftverk

—upparbetning av använt bränsle vid en upparbetningsanläggning, varvid uran och plutonium återvinns och kan användas för ny bränslefram­ställning, eller direkt omhändertagande av del använda bränslet

—lagring och slutförvaring av restprodukter frän upparbetningen eller av det direkt omhändertagna använda bränslet i lagringsanläggningar och slutförvar.

Utan direkt samband med kärnbränslegången kommer stora mängder radioaktiva restprodukter att erhållas vid nedläggning eller rivning av kärnkraftverk.

Inom det svenska kärnenergiprogiammet är det endast i de tre senare leden i kärnbränslegången som radioaktivt avfall av sådan art uppkommer att det måste hållas avskilt från allt mänskligt liv under mycket lång tid. Dessutom torde vissa delar av det radioakliva material som erhålls vid rivning av kärnkraftverk komma att behöva hållas avskilt från organiskt liv under mycket lång tid. Radioaktivt avfall från dessa steg i kärnbränsle­gången torde därför behöva bli föremål för särskilda åtgärder. Framställ­ningen koncentreras fortsättningsvis på dessa steg.

Driften av en kärnkraftreaktor ger upphov till relativt stora mängder radioaktiva restprodukter. Vid den kärnklyvning som sker i bränslesta­varna bildas klyvningsprodukter. Samtidigt uppstår aktiveringsprodukter i reaktortanken, betongväggarna m. m. De olika delar av reaktortanken med innehåll och den närliggande betongen i reaktorinneslutningen som har aktiverats kommer att utgöra medelaktivt avfall när anläggningen rivs.

Klyvningsprodukterna i det använda bränslet har den största aktiviteten och klassas som högaktivt avfall. Använt bränsle tas ut ur reaktorn genom bränslebyte vilket sker ungefär en gång per år under reaktorns hela livs­längd. Vissa reaktorkomponenter som används för övervakning och styr­ning av kärnklyvningen förbrukas eller skadas och måste ersättas eller bytas ut vid olika tidpunkter under driften. De utgör då medelaktivt avfall. Under reaktordriften uppstår vidare avfall vid rening av reaktorvatten och andra processvätskor. Vid driften av ett kärnkraftverk uppkommer dess­utom många andra typer av låg- och medelaktivt avfall.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      630

Upparbetning är en process där man på kemisk väg skiljer de olika delarna i det använda bränslet. Härvid får man uran, plutonium och högak­tivt avfall som består av en blandning av olika klyvningsprodukter. Det högaktiva avfallet utgör ca 3% av det använda bränslet. Det högaktiva avfallet utvinns i flytande form men kan överföras till fast form genom olika metoder.

Vid upparbetning uppkommer, utöver det högaktiva avfallet, också me­del- och lågaktivt avfall.

Direkt lagring och slutförvaring av det använda kärnbränslet är ett alternativ till upparbetning. Det använda kärnbränslet betraktas då i sin helhet som högaktivt avfall.

Lagring och slutförvaring under kontrollerade former är lika nödvändiga för såväl det högaktiva avfallet från upparbetning som det direkt omhän­dertagna, använda kärnbränslet.

Vid nedläggning och rivning av ett kärnkraftverk uppkommer stora mängder radioaktiva restprodukter. Det gäller bl. a. skrot från reaktorn och från annan utrustning. Vidare uppstår avfall frän olika slag av rengö­ring av anläggningarna som ingår i demontering och rivning. De största aktiviteterna finns i reaktortank och reaktorinneslutning. Restprodukter härifrän kan huvudsakligen betecknas som medelaktivt avfall. Övrigt skrot från byggnader och utrustning, rengöringsavfall m. m. blir främst lågaktivt avfall och kan eventuellt klassas som icke aktivt avfall.

Annan kärnteknisk verksamhet i Sverige, huvudsakligen drift av forsk­ningsreaktorer, ger i princip samma slag av radioaktiva restprodukter som verksamhet från framställning av energi i kärnkraftreaktorer. Därutöver uppkommer även visst radioaktivt avfall vid tillverkning och användning av radiofarmaka vid sjukhus o. dyl.

Allmänna principer för hantering av radioaktiva restprodukter

För flera led i hanteringen av framförallt högaktiva restprodukter från kärnteknisk verksamhet fram till slutlig förvaring saknas f. n. praktiska erfarenheter. Olika tekniska lösningar har dock prövats praktiskt för stora delar av hanteringen. Därutöver pågår ett omfattande utvecklingsarbete i de länder som utnyttjar kärnkraft i nämnvärd omfattning och även inom olika internationella samarbetsorgan.

Högaktiva restprodukter - huvudsakligen använt kärnbränsle och avfall från upparbetning av detta - avger sådan strålning att de måste hållas skilda från allt organiskt liv genom avskärmning under mycket lång tid. Till en början alstrar det radioaktiva sönderfallet även värme som måste kylas bort.

När det använda bränslet tas ur reaktorn avskärmas det och kyls i vattenbassänger vid kärnkraftverket. Bränslet får svalna i bassängen under åtminstone tre månader. I praktiken förvaras det betydligt längre vid kärnkraftverket. Någon övre tidsgräns för förvaring i vattenbassänger har inte kunnat fastställas. Hitfills finns erfarenheter av förvaring i vattenbas­sänger sedan år 1950. För högutbränt bränsle från lättvattenreaktorer finns omkring tio års erfarenheter. Även förvaring av det använda kärnbränslet kan vara ett möjligt alternativ. En relativt lång förvaring före upparbetning underiättar i flera avseenden upparbetningen och hanteringen av bränslet i övrigt.

Använt kärnbränsle, som skall upparbetas, transporteras i avskärmade behållare till en särskild upparbetningsanläggning. Före upparbetningen förvaras bränslet i vattenbassänger även vid upparbetningsanläggningen.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           631

De högaktiva restprodukterna från upparbetning är i flytande form. De är svåra att förvara och transportera och bör därför överföras i fast form, solidifieras, för den fortsatta hanteringen. Solidifieringen syftar till att ge en fast produkt som har en god förmåga att motstå mekaniska angrepp. F. n. är förglasning den bäst utvecklade metoden.

Det solidifierade avfallet lagras under fortlöpande övervakning under lång tid. Lagring kan till en början ske vid upparbetningsanläggningen för att därefter flyttas till en särskild lagringsanläggning. Lagret måste vara avskärmat och kylt.

Om det använda kärnbränslet inte upparbetas, bör det efter den begrän­sade förvaringen vid kärnkraftverken föras direkt till övervakad lagring i särskilda anläggningar.

Slutgiltig förvaring av de högaktiva restprodukterna föreslås ske i stabila geologiska formationer. De tidrymder som krävs för avfallets ostörda förvaring är mycket långa i förhållande till mänsklig erfarenhet men korta i ett geologiskt perspektiv.

För avfall från upparbetning av använt kärnbränsle gäller en förvarings­tid av 1000-tals år. För använt bränsle som inte upparbetas blir det fråga om 100000-tals år. Förvaret måste utformas med hänsyn till de mycket långa tidrymder som är aktuella.

Låg- och medelaktiva restprodukter från kärnteknisk verksamhet kräver också särskilda åtgärder för strålskärmning och förvaring. Dessa åtgärder kan göras betydligt enklare än vad som är fallet för de högaktiva produk­terna.

Nuvarande hantering av radioaktiva restprodukter från kärnteknisk verk­samhet i Sverige

De radioaktiva restprodukter frän kärnteknisk verksamhet som f. n. är aktuella för hantering och förvaring i Sverige är huvudsakligen använt kärnbränsle, högaktivt avfall från upparbetat kärnbränsle samt driftsavfall från kärnreaktorer.

Hantering av använt kärnbränsle

Använt kärnbränsle som har tagits ut ur kärnkraftreaktorerna i Sverige har hittills endast till en liten del sänts till upparbetning utomlands.

Det gäller en del av bränslet från två reaktorer, Oskarshamn 1 och 2, som har transporterats till en upparbetningsanläggning i Windscale i Stor­britannien.

I övrigt lagras använt kärnbränsle i vattenbassänger vid de tre kärnkraft­verk, Oskarshamn, Ringhals och Barsebäck, som har reaktorer i drift. Lagringskapaciteten vid kärnkraftverken beräknas efter viss utökning vara sådan att borttransport av använt bränsle inte behöver ske förtån tidigast år 1984 eller år 1985 om de avtal om upparbetning som träffats för bl. a. dessa bränslen utnyttjas på lämpligt sätt.

I bassängerna för använt kärnbränsle vid kärnkraftverken lagras också sådana komponenter med hög radioaktivitet som har tagits ut vid underhåll eller reparation av reaktorerna.

Upparbetning av använt kärnbränsle

För upparbetning av använt kärnbränsle har avtal slutits mellan Oskars­hamnsverkets Kraftgmpp AB och British Nuclear Fuels Ltd (BNFL) och

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           632

mellan Svensk Kärnbränsleförsörjning AB (SKBF) och det franska företa­get Compagnie Générale des Matiéres Nucléaires (COGEMA). Avtalet med BNFL gäller 140 ton bränsle som tas ur två reaktorer, Oskarshamn 1 och 2. Mellan SKBF och COGEMA finns tre upparbetningsavtal. Två avtal, de s. k. sjuttiotalsavtalen, avser cirka 55 ton använt kärnbränsle som tas ur svenska reaktorer t.o.m. år 1979. Det tredje avtalet, det s.k. åttiotalsavtalet, gäller 620 lon använt kärnbränsle som tas ur svenska reaktorer under åren 1980-1990. Enligt avtalet med BNFL åtar sig detta företag att ta hand om det högaktiva avfallet från upparbetningen. Enligt avtalen med COGEMA har detta företag rätt att påfordra att avfall från upparbetning motsvarande avfallet från den mängd använt kärnbränsle som svenska kraftföretag har låtit upparbeta hos COGEMA skall sändas tillbaka till Sverige för slutförvaring.

Radioaktiva restprodukter från annan kärnteknisk verksamhet, m. m.

Kärnteknisk verksamhet som ger upphov till radioaktiva restprodukter av samma slag som från kärnkraftreaktorer förekommer vid de anläggning­ar i Studsvik som drivs av Studsvik Energiteknik AB.

Radioaktiva restprodukter från nedläggning av kärntekniska anläggning­ar förekommer f. n. endast i relativt begränsad omfattning. De härrör från Ågesta kraftvärmeverk och forskningsreaktorn Rl i Stockholm.

Förutsättningar för framtida hantering och förvaring av radioaktiva restpro­dukter

De förslag som har kommit fram genom arbete inom ramen för projekt kärnbränslesäkerhet (KBS) och det arbete som utförts av programrådet för radioaktivt avfall (PRAV) gör det möjligt att ange en relativt fullständig modell för hur hantering och förvaring av kärnkraftens radioaktiva restpro­dukter i Sverige kan komma att ske i framtiden.

Forskning och utveckling inom avfallsområdet

Kärnkraftföretagens insatser rörande forskning och utveckling är till stor del gemensamma och sker inom ramen för KBS. Den forskning och utveckling som har skett inom KBS har kommit lill stånd i syfte att uppfylla de krav i fråga om hantering och slutförvaring av använt kärn­bränsle eller högaktivt avfall som anges i lagen (1977: 140) om särskilt tillstånd att tillföra kärnreaktor kärnbränsle, m. m., den s. k. villkorslagen.

Resultatet av arbetet i KBS har redovisats i bl. a. två rapporter. I december 1977 publicerades rapporten Kärnbränslecykelns slutsteg -förglasat avfall från upparbetning och i oktober 1978 rapporten Kärnbräns­lecykelns slutsteg — slutförvaring av använt kärnbränsle.

I rapporten om förglasat avfall från upparbetning föreslås en hantering som i korthet innebär följande.

Det använda bränslet upparbetas utomlands. Det högaktiva avfallet från upparbetningen förglasas och sänds tillbaka till Sverige. Detta sker tidigast under 1990-talet. Det förglasade avfallet, som är inneslutet i behållare av rostfritt stål, lagras i cirka 30 år i ett s. k. mellanlager i väntan på slutlig förvaring.

Efter ytterligare inneslutning i en ytterkapsel läggs avfallet ner i ett slutförvar som byggs på cirka 500 meters djup i berg med låg genomsläpp-lighet för vatten. När slutförvaret är fyllt tillsluts alla tunnlar.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       633

Rapporten om slutförvanng av använt kärnbränsle innehåller förslag som i korthet innebär följande.

Det använda kärnbränslet transporteras till etl centralt lager för använt bränsle, där det förvaras i cirka 40 år. Därefter skiljs bränslestavarna från bränsleelementens övriga delar. Stavarna innesluts i kapslar som placeras på motsvarande sätt som kapslarna med förglasat avfall i slutförvar på cirka 500 meters djup i urberg. Förvaret tillsluts på samma sätt som förvaret för högakUvt avfall.

Givna tillstånd

Med stöd av bl. a. rapporten om förglasat avfall från upparbetning an­sökte statens vattenfallsverk och Forsmarks Kraftgrupp AB år 1977 re­spektive 1978 om fillstånd att starta de nyuppförda reaktoranläggningarna Ringhals 3 och Forsmark 1. Regeringen remitterade ansökningarna för yttrande till myndigheter och andra organisationer såväl inom som utom Sverige. Efter viss komplettering av ansökningarna från kraftbolagen med­delade regeringen i juni 1979 de begärda tillstånden.

Under år 1979 sökte statens valtenfallsverk och Forsmarks Kraftgrupp AB fillstånd enligt villkorslagen att starta också de då färdigställda kärn­kraftblocken Ringhals 4 och Forsmark 2. Också i dessa ansökningar åbero­pades bl. a. rapporten om förglasat avfall från upparbetning. Regeringen meddelade i april 1980 de begärda tillstånden.

Också i fråga om rapporten om slutförvaring av använt kärnbränsle har regeringen inhämtat yttranden från olika svenska och utländska myndighe­ter, institutioner och organ.

I förslaget från KBS om system för omhändertagande av högaktivt avfall och använt kärnbränsle ingår även ett centralt lager för använt kärn­bränsle. Regeringen har efter prövning enligt byggnadslagen, miljöskydds­lagen och alomenergilagen givit SKBF tillstånd att uppföra och driva ett sådant céntrallager.

Underlag för framtida ställningstaganden rörande högaktivt avfall och an­vänt kärnbränsle

Regeringens beslut att medge start av kärnkraftanläggningarna Ringhals 3 och 4 samt Forsmark 1 och 2 och tillståndet att uppföra och driva centrallagret för använt kärnbränsle innebär ett ställningstagande för att hittills framtagna förslag till lösningar för hantering och förvaring av hög­aktivt avfall är möjliga att tillämpa.

Kraftinduslrins utvecklingsprojekt och delutredningar är alla huvudsak­ligen inriktade på att fullfölja och komplettera de lösningar som redan har föreslagits från KBS.

De förslag som har tagits fram genom bl. a. KBS avser omhändertagande av restprodukter i ett kärnkraftprogram med 13 reaktorer, som är i drift sä länge som tekniska och ekonomiska krav medger, vilket för en reaktor beräknas vara ca 30 år. De förslag som lades fram i proposition 1979/ 80: 170 om vissa energifrågor (NU 1979/80:70, rskr 1979/80:410) innebäj; en begränsning av kärnkraftprogrammet lill tolv reaktorer. Denna begräns­ning ändrar inte nämnvärt på förutsättningarna för den lösning av frågor om hantering och förvaring av de radioaktiva restprodukterna som KBS har presenterat.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet  634

KBS:s förslag för hantering och förvaring

KBS;s förslag för hantering och förvaring av kärnkraftens radioaktiva restprodukter kan sammanfattas enligt följande. Som tidigare har nämnts har KBS utarbetat två förfaranden om omhändertagande av det använda kärnbränslet. De båda förfarandena är upparbetning av bränslet och slutlig förvaring av det förglasade avfallet från upparbetning samt slutlig förvaring av det använda bränslet utan föregående upparbetning.

När det gäller upparbetning och slufiig förvaring av det förglasade avfal­let kan detta förfarande i korthet beskrivas som följer.

—Det använda kärnbränslet lagras efter det att det har tagils ut ur kärn-reaktorn vid kärnkraftverket eller i ett centralt lager för använt bränsle.

—Bränslet upparbetas. Upparbetningen sker normalt 2-10 är efter det att bränslet har tagits ut ur reaktorn. Avfall från upparbetningen kan kom­ma att sändas till Sverige tidigast under 1990-talet.

—Det förglasade avfallet lagras i ett mellanlager i avvaktan på att placeras i ett slutförvar. Lagringstiden är cirka 30 år.

—Avfallet kapslas in i etl långlidsbeständigt material.

—Kapslarna placeras i ett slutförvar pä cirka 500 meters djup i urberget.

—Slutförvaret förseglas.

Efter det att slutförvaret förseglats krävs ingen bevakning av förvaret förutom en viss kontroll av att ingen onormal radioaktivitet förekommer.

I förfarandet med slutförvaring av det använda kärnbränslet utan föregå­ende upparbetning kan stegen i bränslets väg till slutförvaring i korthet beskrivas enligt följande.

—Det använda kärnbränslet lagras i kärnkraftverken under minst sex månader och förs därefter till ett centralt lager för använt kärnbränsle.

—Bränslet lagras i detta centrala bränslelager i 40 år.

—Bränslet förs till en inkapslingsstation där bränslestavarna skiljs från bränsleelementens övriga delar och kapslas in.

—Kapslarna placeras i ett slutförvar på cirka 500 meters djup i urberg.

—Slutförvaret förseglas.

Det förseglade slutförvaret kräver samma tillsyn som förvaret för ra­dioaktivt avfall.

När det gäller avveckling av kärnkraftverk finns flera olika tillväga­gångssätt. Något stort kärnkraftverk har ännu inte avvecklats. Praktisk erfarenhet finns ännu bara för avveckling av mindre kärnreaktorer, huvud­sakligen forskningsreaktorer. Avvecklingsarbetet kan indelas i följande tre skeden.

—Kärnkraftverket ställs av, det använda kärnbränslet förs bort, radioak­tiva delar av de olika systemen innesluts och hela anläggningen konser­veras och försluts.

—Radioaktiva system och byggnadsdelar nedmonteras och förs samman i en avgränsad del av anläggningen. Denna förstärks så atl radioaktivitet inte sprids och tillträde hindras. Anläggningen i övrigt rengörs, kontrol­leras och kan antingen rivas eller användas för andra ändamål.

—Anläggningen rivs eller rengörs helt så att anläggningsområdet och eventuella kvarvarande byggnader kan användas för andra ändamål utan begränsningar.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       635

Bilaga 4

Förslag till

Lag om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m.m.

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Den som har tillstånd enligt atomenergilagen (1956:306) att inneha
eller driva en kärnreaktor för kraftproduktion (reaktorinnehavaren) skall
svara för att

1. i reaktorn använt kärnbränsle och radioaktivt avfall som härtör frän
detta hanteras och slutförvaras på ett säkert sätt,

2.    reakloranläggningen avvecklas och rivs på ett säkert sätt och

3.    den forsknings- och utvecklingsverksamhet bedrivs och de åtgärder i övrigt vidtas som behövs för att vad som föreskrivs i 1 och 2 skall kunna fullgöras.

2 § Reaklorinnehavaren skall svara inte bara för de kostnader som följer
av hans skyldighet enligt 1 § utan även för de kostnader som staten har för
att

1. komplettera forsknings- och utvecklingsverksamhet som avses i 1 § 3,

2.    pröva frågor som avses i 5 § andra stycket eller 10 § och

3.    övervaka och kontrollera slutförvar.

Vad gäller använt kärnbränsle avser skyldigheten de kostnader som är förenade med bränslet sedan detta har förts bort från reaktoranläggningen.

3 8 Reaktorinnehavaren skall i samråd med övriga reaktorinnehavare
upprätta eller låta upprätta en plan för den forsknings- och utvecklings­
verksamhet och de övriga åtgärder som anges i 1 §. Planen skall innehålla
en översikt över behövliga åtgärder och närmare ange de åtgärder som
avses bli vidtagna inom en tidrymd av minst fem år. Planen skall årligen
ses över.

Planen skall varje år insändas till regeringen eller myndighet som rege­ringen bestämmer.

4   § Myndighet som regeringen bestämmer skall upprätta en plan för de åtgärder som avses i 2§ första stycket 1 och 3.

5   § För att säkerställa att medel finns tillgängliga för att betala de kostna­der som avses i 2§ skall reaktorinnehavaren årligen, så länge reaktorn är i drift, erlägga en avgift lill staten. Avgiften utgår i förhållande till den från reaktoranläggningen levererade energin.

Avgiftens storlek fastställs årligen för nästföljande kalenderår av rege­ringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

Den årliga avgiften skall bestämmas så att de sammanlagda avgiftsbelop­pen som erläggs under reaktorns driftlid täcker de kostnader som avses i första stycket.

6 § Den årliga avgiften bestäms med ledning av de planer som avses i 3
och 4§§ och med hänsyn lill de beräknade utgifterna för åtgärder som

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       636

avses i 1 § och 2§ första stycket. I fråga om åtgärder som avses i 1 § skall härvid beaktas tidigare vidtagna åtgärder för omhändertagande av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall som härrör från detta, reaktoranlägg­ningens beskaffenhet och övriga omständigheter som kan påverka avgifts­beräkningen.

Om uppgifter saknas eller är så bristfälliga att de inte kan läggas till gmnd för avgiftsberäkningen, bestäms avgiften till skäligt belopp.

7   § Avgiften skall inbetalas till myndighet som regeringen bestämmer. Avgiftsmedlen skall sättas in på räntebärande konto i riksbanken. Upplu­pen ränta skall läggas till kapitalet.

8   § Avgifter som en reaktorinnehavare har betalat in får efter särskilt medgivande användas för att betala de kostnader som uppkommer för reaktorinnehavaren för åtgärder som anges i 1 § eller för att lånas ut till reaktorinnehavaren.

9   §    För lån till reaktorinnehavaren skall ställas säkerhet.

På lånet utgår ränta som svarar mot lägst den inlåningsränta som riks­banken erlägger för där insatta avgiftsmedel.

Lånet skall i övrigt förenas med de villkor som behövs för att säkerställa att medel finns tillgängliga för avsett ändamål.

10   § Frågor om kompletterande forsknings- och utvecklingsverksamhet, övervakning och kontroll av slutförvar, medgivande att använda inbetala­de avgifter och villkor för lån till reaktorinnehavaren prövas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

11   § Reaktorinnehavaren skall på anfordran lämna de upplysningar och tillhandahålla de handlingar som behövs för att regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer skall kunna fastställa avgift enligt 5 § andra stycket och pröva frågor som avses i I0§ samt lämna tillträde till anlägg­ningar eller platser där använt kärnbränsle eller radioaktivt avfall som härrör från delta förvaras eller hanteras.

12   § Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktig upp­gift eller på annat sätt åsidosätter sina skyldigheter enligt 11 § döms till böter, om ej gärningen är belagd med straff i brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981. Bestämmelserna i 5§ första stycket tillämpas första gängen för kalenderåret 1982.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       637

Bihang F

Utdrag
LAGRÅDET                                    PROTOKOLL

vid sammanträde 1980-12-29

Närvarande: f. d. justitierådet Petrén. regeringsrådet Hilding, justitierådet Vängby.

Enligt lagrådet den 16 december 1980 tillhandakommet utdrag av proto­koll vid regeringssammanträde den 11 december 1980 har regeringen på hemställan av statsrådet Petri beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till lag om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m. m.

Förslaget har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Staffan Laurén.

Förslaget föranleder följande yttrande av lagrådet:

1 §

Enligt förevarande paragraf skall reaktorinnehavaren "svara för" bl. a. att använt kärnbränsle m. m. hanteras och slutförvaras pä säkert sätt och att reaktoranläggningen avvecklas och rivs pä etl säkert sätt. Enligt lagrå­dets mening bör häri läggas en skyldighet, inte enbart att vidta och bekosta de faktiska åtgärder som krävs utan även att ansvara med återstoden av företagets förmögenhet för kostnader som staten skulle kunna ådra sig för sådana åtgärder, ifall reaktorinnehavaren skulle underlåta all fullgöra sina skyldigheter och staten därför nödgas vidtaga åtgärderna. Den ersättnings­skyldighet som enligt lagen (1973: 1198) om ansvarighet för oljeskada till sjöss åvilar ett fartygs ägare anses omfatta även stats och kommuns kost­nader för sanering av oljeskador. För att undanröja den tvekan som kan föranledas av rättsfallet NJA 1950:610 har i 2§ nämnda lag som ett tredje stycke tagits in en bestämmelse av innebörd att ersättning för åtgärder med anledning av oljeskada utgår enligt lagen även dä skyldighet alt vidta åtgärderna förelegat enligt lag eller annan författning (se prop. 1973:140 s. 53). Något liknande förtydligande synes inte erforderligt i förevarande sammanhang utan det får anses tillräckligt att uttrycket "svara för" genom motivuttalanden ges den innebörd som förut anförts.

2 §

Reaktorinnehavaren skall enligt första stycket av denna paragraf svara "inte bara för de kostnader som följer av hans skyldighet enligt I §" ulan

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       638

även för vissa särskilda kostnader som uppkommer för staten. Samman­hanget mellan det citerade uttrycket och I § framstår som oklart. Inled­ningen till förevarande paragraf synes lämpligen böra ges följande lydelse: "Utöver de kostnader som följer av reaklorinnehavarens skyldighet enligt

1 § svarar han även för de kostnader som staten har för  ".

Den i andra stycket upptagna bestämmelsen synes sakna samband med innehållet i övrigt av förevarande paragraf. Den begränsning i kostnadsan­svaret för använt kärnbränsle som här föreskrivs synes enbart hänföra sig fill skyldigheten att betala avgift. Bestämmelsen bör därför lämpligen upptas i 5§.

3 §

Syftet enligt motiven att planen skall bestå av två delar, en med bedöm­ning på lång sikt och en avseende de närmaste åren, kan inte anses ha kommit till uttryck med önskvärd tydlighet i lagtexten. Lagrådet förordar att andra meningen i första stycket av förevarande paragraf ges följande lydelse: "Planen skall dels innehålla en översikt över samtliga de åtgärder som kan bli behövliga dels närmare ange de åtgärder som avses bli vid­tagna inom en tidrymd om minst fem år."

4 §

Genomförs lagrådets förslag att andra stycket i 2 § utgår, skall i föreva­rande paragraf hänvisningen till 2 § första stycket 1 och 3 i stället avse 2 § 1 och 3.

5 §

Godtas det förslag till ändrad lydelse av inledningen till 2§ som förts fram i det föregående, bör första stycket första meningen av förevarande paragraf ges följande lydelse: "För att säkerställa att medel finns tillgäng­liga för att betala de kostnader som följer med reaktorinnehavarens skyl­dighet enligt 1 § och de kostnader som avses i 2§ skall reaktorinnehavaren årligen, så länge reaktorn är i drift, erlägga en avgift till staten."

Som ett nytt stadgande bör i paragrafen tas upp en motsvarighet till den i 2§ andra stycket av det remitterade förslaget intagna bestämmelsen om begränsning av kostnadsansvaret för använt kärnbränsle. Stadgandet -som lämpligen kan skjutas in som en ny andra mening i första stycket -bör ges följande lydelse: "Såvitt angår kostnader för hantering och slutför­varing av använt kärnbränsle skall skyldigheten att betala avgift avse de kostnader som är förenade med bränslet sedan detta har förts bort från reaktoranläggningen."

Det bör understrykas att avgiften skall beräknas så att den är tillräcklig

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      639

för atl täcka statens kostnader även för avveckling och rivning av de anläggningar som används för hanteringen av använt kärnbränsle, t. ex. anläggningar för mellanlagring, även om sådana anläggningar tillhör annan juridisk person än reaktorinnehavaren och denne sålunda inte själv kan vidta åtgärder för att avveckla och riva anläggningarna i fråga.

6 §

Om, såsom lagrådet föreslagit, andra stycket i 2§ utgår, skall hänvis­ningen i förevarande paragrafs första mening till I § och 2 § första stycket i stället gälla 1 och 2§§.

Stadgandet i förevarande paragraf skulle enligt lagrådets mening vinna i tydlighet om i andra meningen direkt anges att myndigheten skall sätta in avgiftsmedlen på räntebärande konto i riksbanken.

8 och 9 §§

De inbetalade avgifterna utgör staten tillhöriga medel. Avsikten är att medlen skall vara reserverade för att användas för vissa bestämda ändamål nämligen för de kostnader som är förenade med använt kärnbränsle sedan detta förts bort från reaktoranläggningen, kostnader för avveckling och rivning av reaktorn, viss forsknings- och utvecklingsverksamhet samt kostnader för uppgifter som enligt 2§ ankommer på staten. I 8§ i det remitterade förslaget regleras - utom möjligheten att placera medlen ge­nom utlåning till reaktorinnehavaren - dennes rätt att ur medlen få ersätt­ning för kostnader för sådana åtgärder som medlen är avsedda för. Där­emot behandlas ingenstädes i lagen att medlen kan tagas i anspråk för att bestrida statens kostnader. Dessa kan avse inte blott åtgärder som avses i 2§. Om reaktorinnehavaren - t. ex. därför att rättssubjektet upphört att finnas till - inte kan fullgöra de uppgifter som enligt 1 § rätteligen ankom­mer på detta, måste staten rycka in och svara för att erforderliga åtgärder vidtages. Uppenbarligen bör staten för kostnader för sädana åtgärder äga tillgodogöra sig ifrågavarande medel. Det kan sägas att eftersom medlen redan är statens i lagen ej behöver anges för vilka ändamål staten kan disponera dem. Från reaktorinnehavarens synpunkt måste det dock vara av värde om i lagen anges att ianspråktagande av medlen för kostnader som staten haft är begränsat till kostnader för sådana åtgärder som nyss nämnts. Lagrådet förordar att så sker.

Genom 8 § i det remitterade förslaget öppnas vidare möjlighet för reak­torinnehavaren att få låna tillbaka inbetalade medel. Denna fråga är till sin art skild från den nyss behandlade; den gäller frågan om de inbetalade

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           640

medlens placering och står sålunda nära den fråga som behandlas i 7 8. medan regeln i övrigt i 8 § gäller medlens slutliga disposition, m. a .o. deras förbrukning. Lagen skulle enligt lagrådets mening vinna i överskådlighet genom en viss omdisposition. Sä kan i paragrafen närmast efter 7§. dvs. i 8§, behandlas frågan om reaktorinnehavarens möjlighet att erhålla län av inbetalade avgifter, inbegripande även de i det remitterade förslagels 9S upptagna bestämmelserna om villkoren för sådant lån. I den därpå följande paragrafen, 9§, kan upptagas reglerna om den slutliga dispositionen av avgiftsmedlen.

Vad gäller de i 9 § av det remitterade förslaget upptagna bestämmelserna synes lämpligt att, för att uppnå parallellism med reglerna i 7§, införa en föreskrift om att räntan på lånet skall insättas pä konto som sägs i 7§ och läggas till kapitalet.

Under hänvisning till det anförda förordar lagrådet att 8 och 9 S§ erhåller följande lydelse:

"8 §

Av avgifter som en reaklorinnehavare betalat in kan lån meddelas reak­torinnehavaren. För sådant lån skall ställas säkerhet.

På lånet utgår ränta som svarar mot lägst den inlåningsränta som riks­banken erlägger för där insatta avgiftsmedel. Räntan sätts in på konto som sägs i 7§ och läggs till kapitalet.

Länet skall i övrigt förenas med de villkor som behövs för atl säkerställa atl medel finns tillgängliga för ändamål som avses i 9 §.

9 §

Avgifter som en innehavare av en reaktor betalat in får användas för att ersätta reaktorinnehavaren för hans kostnader för åtgärder som avses i 1 S med den begränsning som följer av 5 § första stycket andra meningen och för att bestrida statens kostnader för åtgärder enligt I och 2§§ hänförliga till reaktorn eller förenade med bränsle som använts i reaktorn."

10 §

Förslaget till omformulering av 8 och 9 §§ föranleder att viss justering av förevarande paragraf bör göras. Det föreslås att paragrafen gives följande lydelse: "Frågor om kompletterande forsknings- och utvecklingsverksam­het, övervakning och kontroll av slutförvar, utlåning till reaktorinneha­varen av inbetalade avgifter och villkoren för sådant lån saml användande av inbetalade avgifter prövas av regeringen eller myndighet som regering­en bestämmer."

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       641

11 §

Skyldigheten enligt förevarande paragraf att lämna tillträde till anlägg­
ningar m. m. kan ej antagas avse annat ändamål än det för vilket reaktorin­
nehavaren skall lämna upplysningar och tillhandahålla handlingar och som
anges i den tidigare delen av paragrafen. I förtydligande syfte föreslås att
regeln om skyldighet att lämna tillträde tages upp i en särskild andra
mening som kan inledas på följande sätt; "I den mån det behövs för nyss
angivna ändamål skall reaktorinnehavaren på anfordran även lämna tillträ­
de till etc.-- ."

42   Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 90

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet

642

Bihang G

3   Förslag till

Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)

Härigenom föreskrivs att punkt I b av anvisningarna till 41 § kommu­nalskattelagen (1928: 370) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande txdelse

Föreslagen lydelse

Anvisningar

fill 41 §

I.b. Företag, som driver kärn­kraftsanläggning, får avdrag för be­lopp som i räkenskaperna för be­skattningsåret avsätts för att täcka företagets utgifter för framtida han­tering av utbränt kärnbränsle, ra­dioaktivt avfall o. d. Avdrag med­ges dock endast för den del av han­teringsutgifterna som belöper på den verksamhet som bedrivits un­der beskattningsåret eller tidigare. Regeringen eller efter regeringens bemyndigande riksskatteverket ut­färdar årligen föreskrifter för beräk­ning av avdraget. Medgivet avdrag skall återföras till beskattning näst­följande beskattningsår.

l.b. Företag, som driver kärn­kraftsanläggning, får avdrag för be­lopp som i räkenskaperna för be­skattningsåret avsätts för att täcka företagets utgifter för framtida han­tering av utbränt kärnbränsle, ra­dioakfivt avfall o.d. Avdrag med­ges dock inte för hanteringsutgifter som belöper på verksamhet som bedrivs efter beskattningsårets ut­gång och inte heller för hanterings­utgifter för vilka företaget kan på­räkna ersättning enligt 9 § lagen (1981:00) om finansiering av fram­tida utgifter för använt kärnbränsle m.m. Regeringen eller efter rege­ringens bemyndigande riksskatte­verket utfärdar årligen föreskrifter för beräkning av avdraget. Medgi­vet avdrag skall återföras till be­skattning nästföljande beskatt­ningsår.

Vad i föregående stycke sagts gäller även i fråga om företag, som icke driver kärnkraflsanläggning, såvida företaget mot förskottsbetalning åtagit sig att svara för framtida utgifter för hantering av utbränt kärnbränsle, radioakfivt avfall o. d.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981 och tillämpas första gången vid 1983 års taxering.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       643

Bihang H

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1973:1216) om särskild beredskapsavgift för oljeprodukter

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1973; 1216) om särskild beredskaps­avgift för oljeprodukter' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                              Föreslagen lydelse

2                                        S-
Särskild beredskapsavgift utgår Särskild beredskapsavgift utgår
för bensin med sjutton öre för liter för bensin med sjutton öre för liter
och för motorbrännolja, eldningsol- och för motorbrännolja, eldningsol­
ja och bunkerolja med sextiosex ja och bunkerolja med åttionio kro-
kronor för kubikmeter.                         nor för kubikmeter.

Denna lag träder i kraft den I juli 1981.

Senaste lydelse av lagens rubrik 1975: 275. ■ Senaste lydelse 1980: 1083.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet 644

Bihang I

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1978:160) om vissa rörledningar

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1978:160) om vissa rörledningar skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

Rörledning för transport av Rörledning för transport av fiärr-
råolja, naturgas eller produkt av värme, råolja, naturgas eller pro-
råolja eller naturgas eller av annan dukt av råolja eller naturgas eller av
vätska eller gas som är ägnad att annan vätska eller gas som är ägnad
användas som bränsle får ej utan att användas som bränsle får ej utan
särskilt tillstånd (koncession) fram- särskilt tillstånd (koncession) fram­
dragas eller begagnas.                   dragas eller begagnas.

Koncession kräves icke för ledning som

1. har eller avses få en längd av högst 20 kilometer,

2. huvudsakligen skall nytttjas för tillgodoseende av enskilda hushålls
behov eller

3. uteslutande skall nyttjas inom hamn- eller industriområde.
Regeringen får i visst fall medge undantag från koncessionsplikt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981.

 

Prop. 1980/81:90   Bilaga 1    Industridepartementet

645

Bihang J 6   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1942:335) om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar m. m.

Härigenom föreskrivs att 2 och 12 §§ lagen (1942:335)' om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar m. m. skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 §

Med anläggning, som i 1 § sägs, avses

1)   elektriskt kraftverk, som är avsett för generatoreffekt av minst tjugofemtusen kilovoltampére;

2)   anläggning för fillgodogörande av vattenkraft genom vattenregle­ring, om vattenmagasinet är avsett att rymma minst etthundra miljoner kubikmeter;

3)   elektrisk ledning, som är av­sedd för spänning av minst två­hundra kilovolt mellan två ledare;

4)   transformator- eller kopp-lingsstafion, vilken är avsedd för spänning av minst sjuttio kilovolt mellan två ledare och en genom­gångseffekt av minst tjugofemtusen kilovoltampére; samt

5)   rörledning för vilken kräves koncession enligt lagen (1978:160) om vissa rörledningar.

Med anläggning, som i 1 § sägs, avses

1)   elektriskt kraftverk, som är avsett för generatoreffekt av minst tjugofemtusen kilovoltampére;

2)   anläggning för tillgodogörande av vattenkraft genom vattenregle­ring, om vattenmagasinet är avsett att rymma minst etthundra miljoner kubikmeter;

3)   elektrisk ledning, som är av­sedd för spänning av minst två­hundra kilovolt mellan två ledare;

4)   transformator- eller kopp­lingsstation, vilken är avsedd för spänning av minst sjuttio kilovolt mellan två ledare och en genom­gångseffekt av minst tjugofemtusen kilovoltampére; samt

5)   rörledning för vilken krävs koncession enligt lagen (1978:160) om vissa rörledningar, dock ej rör­ledning för transport avfiärrvärme.

12 §

Mål om tillstånd enligt vattenla­gen (1918:523) till anläggning, som under 2 § 1) eller 2) sägs, eller till väsentlig ombyggnad, ändring eller utvidgning av sådan anläggning må ej avgöras med mindre krigs-skyddsnämndens utlåtande förelig­ger.

Mål om tillstånd enligt vattenla­gen (1918:523) till anläggning, som under 2 § 1) eller 2) sägs, eller till väsentlig ombyggnad, ändring eller utvidgning av sådan anläggning må ej avgöras med mindre krigs-skyddsnämndens utlåtande förelig­ger.

' Lagen omtryckt 1978:163.

43   Riksdagen 1980/81. I samt. Nr 90

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet

646

 

Nuvarande lydelse

Vad i första stycket är stadgat gäller ock ärende angående tillstånd enligt 2 § lagen (1902:71 s. 1), inne­fattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, till utföran­de av elektrisk ledning som under 2 § 3) i denna lag sägs samt ärende angående koncession enligt lagen (1978: 160) om vissa rörledningar.

Föreslagen lydelse

Vad i första stycket är stadgat gäller också ärende angående till­stånd enligt 2 § lagen (1902; 71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, till ut­förande av elektrisk ledning som under 2 § 3) i denna lag sägs samt ärende angående koncession enligt lagen (1978; 160) om vissa rörled­ningar, dock ej om ärendet avser rörledning för transport av fiärr-

Denna lag träder i kraft den I juli 1981.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet            647

Bihang K

7    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmel­ser om elektriska anläggningar

Härigenom föreskrivs alt 15 § lagen (1902:71 s.l), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

15§'
Regeringen bemyndigas att med-        Regeringen bemyndigas alt med­
dela föreskrifter som angår elek-     dela föreskrifter
trisk anläggning, anordning som är  1) som angår elektrisk anlägg-

avsedd att anslutas till sådan an- ning, anordning som är avsedd att
läggning, elektrisk materiel eller anslutas till sådan anläggning,
elektrisk installation.                    elektrisk materiel eller elektrisk in-

stallation,

2) om avgifter för ansökningar i ärenden enligt denna lag eller en­ligt föreskrifter, som meddelats med stöd av denna lag.

Regeringen får överlåta åt förvaltningsmyndighet att meddela föreskrif­ter som avses i första stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1981.

Senaste lydelse 1975:68.

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet            648

Bihang L

8   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1977:439) om kommunal energiplanering

Härigenom  föreskrivs  i  fråga om  lagen  (1977:439)  om  kommunal

energiplanering dels att nuvarande 3 och 4 §§ skall betecknas 4 respektive 5 §, dels att nya 5 respektive 7 § skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 3 §, av nedan angivna

lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

3 §

I varje kommun skall det ftnnas en aktuell plan för att minska ol­jeanvändningen i kommunen.

Planen beslutas av kommunfull­mäktige.

5                                                   §'
Fullgöres ej uppgiftsskyldighet Fullgörs ej uppgiftsskyldighet en-
enligt 3 §, får länsstyrelsen vid vite ligt 4 §, får länsstyrelsen vid vite
kalla den uppgiftsskyldige till över- kalla den uppgiftsskyldige till över­
läggning med kommunen, om den- läggning med kommunen, om den­
na begär det.                                                        na begär det.

7 J Kommun är skyldig att på begä- Kommun är skyldig att på begä­ran av myndighet som regeringen ran av myndighet som regeringen bestämmer lämna myndigheten bestämmer lämna myndigheten uppgifter om fullgörandet av kom- uppgifter om fullgörandet av kom­munens skyldighet enligt / eller2 §.     munens skyldighet enligt /, 2 eller

3§.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1982.

Förutvarande 5 § upphävd genom 1980: 242.

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet            649

Energienheter m. m.

Energi

Gmndenheten för energi enligt det internationellt fastställda Sl-systemet är joule (J). Ännu används dock i Sverige ofta enheterna kalorier (cal) och wattimmar (Wh). Både kalorier och wattimmar används som beteckning för värmemängd. Wattimmar används som beteckning för elenergimängd.

1000 Wh = 1 kWh = 3600000 J = 859,2 kcal.

Bränslen mäts i regel i vikt eller volym, vilket från jämförelsesynpunkt kan vara opraktiskt. Värmevärdet, dvs. energiinnehållet per vikt- eller volymenhet är olika för olika bränslen. Bränslemärigden anger man därför ofta genom att referera till den kvantitet av ett bränsle som motsvarar samma energiinnehåll. Vanligtvis används därvid energiinnehållet i 1 ton olja, ton-olje-ekvivalent (toe).

Effekt

Effekt är energi per fidsenhet, dvs. energi = effekt x fid.

Ett kraftverks eleffekt mäts i watt (eller mulfiplar därav). Även värmeef­fekt kan mätas i watt.

Multipelenheter

Mulfipelenheter erhåller man genom att kombinera enheten med ett
prefix, varvid enheten multipliceras med en viss talfaktor (tiopotens).

k (kilo)    = 10   =                                                                 1000

M(mega) = lO*   =                                                          1000000

G (giga)   = 10'   =                                                  lOOOOOOOOO

T (lera)   = lO' =                                                   1000000000000

P (peta)   =10"=                                              1000000000000000

Enheter och beteckningar för skogsbränslen

mf     = m-* fast mått (virkets volym vid 100% fast massa)

msk   = skogskubikmeter (avser volymen av hel trädstam inkl. topp och

bark) TS       = tortsubstans

Omvandling mellan energienheter

Följande samband gäller mellan de i energiförsörjningssammanhang vanligaste enheterna; 1 PJ     = 0,2778 TWh = 0,0239 Mtoe 1 TWh = 3,6 PJ = 0,0860 Mtoe lMtoe= 41,87 PJ= 11,63 TWh 1GJ    = 277,8 kWh = 0,0239 toe Itoe    = 41,87 GJ= 11630 kWh

 

Prop. 1980/81:90   Bilaga 1    Industridepartementet     650

1 fat olja =158,981

1 fat per dag (eng. bpd) = ca 50 ton per år

Ungefärliga omräkningsfaktörer mellan vissa energibärare

Råolja               1 Mton = 1,16 Mm = 11 TWh = 42 PJ

Lätt eldningsolja  I Mton = 1,20 Mm'' = 12 TWh = 43 PJ

Tung eldningsolja 1 Mton = 1,06 Mm = 11 TWh = 41 PJ

Naturgas           1 Gm' = 9,5 TWh = 34 PJ

Kol                   1 Mton = 7-8 TWh = 25-30 PJ

Skogsbränsle      1 Mton TS = 5-5,5 TWh = 18-20 PJ

Torv (50 % fukthalt) 1 Mton = 2,5-3 TWh = 9-11 PJ

Motorbensin       , 1 Mton =1,37 Mm' = 12 TWh = 43 PJ

Metanol             1 Mton = 1,27 Mm'= 5,5 TWh = 21 PJ

Etanol               I Mton = 1,27 Mm' = 8 TWh = 29 PJ

Index för olika energiformer

Ibland markeras energiformen med ett index: Följande index används: Elektrisk energi; e eller el Värme (termisk energi): th eller v

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet    651
Innehåll

Föredraganden

1      Inledning    ...................................................................       I

2      Den internationella bakgrunden   ................................      6

 

2.1       Energipolitik i ett internationellt perspektiv   .........      6

2.2       Internationella utvecklingstendenser   ..................      6

 

2.2.1       Allmänt   .......................................................      6

2.2.2       I-länderna   ..................................................      7

2.2.3       U-länderna (exkl. OPEC) ..............................      Il

2.2.4       Öststaterna och Kina   .................................    13

2.2.5       OPEC    ........................................................ .. 13

2.2.6       Den globala energisituationen på sikt   ....... ... 15

2.3  Internationellt energisamarbete ...........................    17

3      Den ekonomiska bakgrunden   .................................... ... 22

4      Energihushållning   ......................................................    32

 

4.1       Energianvändningens struktur och utveckling   .....    32

4.2       Energihushållningsprogram - mål och medel   .......    36

 

4.2.1       Principer och inriktning   ..:...........................    36

4.2.2       Styrmedel   .................................................. .. 39

4.2.3       Energibeskattningen    ................................ .. 51

4.2.4       Sammanfattning .......................................... .. 54

4.3  Energihushällningsprogram för industrin .............. .. 54

4.3.1       Nuvarande energianvändning   ....................    55

4.3.2       Hittillsvarande åtgärder för energihushållning                56

4.3.3        Program för industrins energihushållning under 1980-talet                   65

4.3.4       Energibehov år 1985 och 1990.....................    76

4.4  Energihushållningsprogram för bostäder, service m.m             78

4.4.1       Nuvarande energianvändning   ...................    79

4.4.2       Byggnader.................................................... .. 80

4.4.3       Övrigt    .......................................................    82

4.4.4       Energibehov år 1985 och 1990....................    90

4.5  Energihushållningsprogram för transportsektorn ..    92

4.5.1       Nuvarande energianvändning   ....................    92

4.5.2        Program för energihushållning inom transportsektorn under 1980-talel                        93

4.5.3       Energibehov är 1985 och 1990..................... 102

4.6  Energibehovet i framtiden   ................................... 103

4.6.1        Energiprognos till år 1985 och 1990   ......... 103

4.6.2        Utvecklingstendenser efter år 1990   .......... 106

5   Energitillförsel    ........................................................... 109

5.1       Sammanfattning av energitillförsel   ...................... 109

5.2       Mål för oljeimporten   ............................................ 113

5.3       Energistatistik ....................................................... 114

 

6      Program för oljeersättning    ........................................ 117

7      Bränslen   ..................................................................... 125

 

7.1       Förutsättningar för bränslepolitiken    ................... 125

7.2       Olja    .................................................................... 134

 

7.2.1       Den internationella oljemarknaden   ........... 134

7.2.2       Den svenska oljemarknaden   ..................... 139

7.2.3       Oljemarknadsgruppens promemoria   ......... 143

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           652

7.2.4       Riktlinjer för den statliga oljepolitiken   .......   145

7.2.5       Höjning av avgiften till oljeprospektering    .   151

7.2.6        Höjning av ramen för statlig garanti för oljeutvinning m.m                     154

7.3    Naturgas   .............................................................   156

7.3.1       Internationell bakgrund   .............................   156

7.3.2       Sydgasprojektet    .......................................   158

7.3.3       Pågående verksamhet i Sverige   ................   159

7.3.4       Naturgasens roll i energiförsörjningen ........   161

7.4  Kol   ....................................................................... . 163

7.4.1       Framtida kolanvändning i Sverige   ..............   163

7.4.2       Miljöaspekter     ........................................... . 167

7.4.3       Riktlinjer för kolförsörjningen ....................... . 173

7.4.4       Forskning och utveckling.............................. . 179

7.4.5       Sammanfattning ..........................................   181

7.5  Inhemska bränslen ...............................................   181

7.5.1       Skogsenergi och torv   ................................. . 181

7.5.2       Energiskog   .................................................   192

7.5.3       Övriga inhemska bränslen   ......................... . 193

7.5.4       Forskning och utveckling.............................. . 195

7.5.5       Sammanfattning ..........................................   196

7.6  Uran    ...................................................................   196

7.6.1       Riktlinjer för uranförsörjningen   ..................   196

7.6.2       Upparbetning    ............................................ . 202

7.6.3        Internationellt samarbete och  kontroll av klyvbart material                  203

7.7  Alternativa drivmedel   .......................................... . 204

8  Värmeförsörjning   ....................................................... . 221

8.1       Inledning   ............................................................. . 221

8.2       Lag om utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle   224

8.3       Fjärrvärme    ......................................................... . 226

 

8.3.1        Inledning    .................................................. . 226

8.3.2        Fjärrvärmesyslemens försörjning med bränslen   ....     230

8.3.3        Finansiering av Ijärrvärmeutbyggnader.......   233

8.3.4        Industriell spillvärme   .................................   234

8.3.5        Storstädernas värmeförsörjning   ................ . 235

8.3.6        Sammanfattning .......................................... . 246

 

8.4       Fjärröverföring av hetvatten   ............................... . 247

8.5       Elvärme    .............................................................. . 249

8.6       Värmepumpar ........................................................ . 256

8.7       Solvärme   ............................................................. . 259

 

8.7.1       Inledning    .................................................. . 259

8.7.2       Sol 85-programmet   .................................... . 261

8.7.3       Åtgärder för ett ökat solvärmeutnyttjande   . 262

8.7.4       Styrmedel för att främja solvärmeinlroduktion                264

8.7.5       Solmätningsverksamhet vid Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut                        267

8.7.6       Samordning av solvärmeprogrammet   ........ . 267

 

8.8       Övrig enskild uppvärmning   .................................. . 268

8.9       Industrins värmeförsörjning .................................. . 269

9  Elförsörjning   ............................................................... 271

9.1       Inledning   ............................................................ 271

9.2       Elanvändningspoliliken .......................................... 272

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet      653

9.3       Vattenkraft   ............................................ . 275

9.4       Kärnkraft ...................    ........................... . 286

9.5       Övrig kondenskraft   ................................... . 288

9.6       Kraftvärmeverk..........................................   290

9.7       Industriellt mottryck   .................................   293

9.8       Vindkraft    ...............................................   293

9.9       Planering för ersättande kraftproduktion .........   296

9.10    Kraftöverföring och eldistribution   ................   298

10                                                  Kärnsäkerhet m. m                            304

10.1   Kärnsäkerhetsarbetets utveckling i Sverige   ... . 304

10.2   Utvecklingen på kärnsäkerhetsområdet efter haveriet vid kärnkraftreaktorn Three Mile Island 2          .............................................................. 306

 

10.2.1   Vidtagna åtgärder efter haveriet vid kärnkraftreak­torn Three Mile Island 2           306

10.2.2   Reaktorsäkerhetsutredningen m.m..........   308

10.2.3   Angexplosionsutredningen   ..................                310

10.2.4   Utgångspunkter för och ställningstagande till kärn-säkerhetsarbetet inom ramen för det svenska kärn­ kraftprogrammet...........................   310

10.3.............................................................. Använt kärnbränsle och radioaktivt avfall från kärnteknisk
verksamhet   ............................................   314

10.3.1   Allmänt.............................................   314

10.3.2   Utredning om kärnkraftens radioaktiva avfall, organi­sations- och finansieringsfrågor                  316

10.3.3   Ansvarsfördelning och organisation ........   317

10.3.4   Lag om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m.m                    323

10.3.5   Vissa riktlinjer för den framtida verksamheten röran­de hantering av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall från detta   ................   327

11                                                                     Myndighetsorganisationen inom energiområdet              329

11.1.............................................................. Utgångspunkter                       329

11.2   Tidigare utredningar.................................... . 334

11.3   Principiell  utformning av  myndighetsorganisationen inom energiområdet           337

11.4   Uppgifter för statens energiverk och övriga organ inom ener­giområdet              340

 

11.4.1   Planering och utredningsverksamhet som underlag för politiska beslut                  340

11.4.2   Forskning och utveckling......................   346

11.4.3   Introduktion och kommersialisering av teknik som snabbt kan ersätta olja eller spara energi                                                                350

11.4.4   Kommunal energiplanering..................... 351

11.4.5   Information och utbildning   ..................   354

11.4.6   Råd, riktlinjer och tillståndsfrågor  .........   356

11.4.7   Resursbehov och konsekvenser för befintliga myndig­heter                        357

.    11.4.8 Lokalisering   ................................. . 358

12                                                                     Kommunerna i energipolitiken               359

12.1   Utgångspunkter   ...................................... . 359

12.2   Planeringsläget   ........................................ 361

12.3   Förändringsförslag...................................... . 362

12.4   Kommunal energiplanering för att minska oljeberoendet    ..         368

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet            654

Hemställan   ......................................................................

13                                                                   Statens vattensfallsverk          '              377

E1.    Kraftstationer m.m...........................................   377

14                                                                                       Övriga anslagsfrågor för budgetåret 1981/82                  415

Tionde huvudtiteln   ......................................................   415

B. Jordbrukets rationalisering m. m............................... . 415

Bl.    Lantbruksstyrelsen   ........................................   415

B2.    Lantbruksnämnderna    ..................................   415

B8.    Bidrag lill trädgårdsnäringens rationalisering, m. m.   ...    415

Fjortonde huvudtiteln ..................................................   416

E. Energi m. m............................................................... . 416

E2.    Statens elektriska inspektion   .......................   416

E3.    Statens kärnkraftinspektion: Förvaltningskostnader  ...    418

E4.    Statens kärnkraftsinspektion: Kärnsäkerhetsforskning     422

E5.    Kostnader för vissa nämnder  .........................   425.

E6.    Utbildning och rådgivning m. m. för att spara energi    ..   426

E7.    Främjande av landsbygdens elektrifiering   .... . 430

E8.    Åtgärder för hantering av radioaktivt avfall   .. . 432

E9.    Medelstillskott till Svenska Petroleum Exploration AB        433
ElO.  Solmålning vid Sveriges meteorologiska och hydrolo­
giska institut   .......................................................... . 434

Eli.  Lån till förprojektering av naturgasledningar m.m.   435

E12.  Ersättning för försenad idrifttagning av kärnreaktorer   .  436

E 13.  Visst internationellt energisamarbete   .......... . 437

E14.  Län till aktieteckning m.m. i Svenska Petroleum AB   ..      437

15                                                                                       Forskning och utveckling inom energiområdet m.m              444

15.1   Inledning och översikt ...........................................    444

15.2   Huvudprogram Energiforskning   ...........................    446

15.2.1.................................................................... Nuvarande verksamhet      446

15.2.1.1       Energiforskningsprogrammet         1978/79— 1980/81                        446

15.2.1.2       Angränsade insatser   ....................   449

15.2.1.3       Energiforskning i andra länder, internafio­nellt samarbete                    450

15.2.2.................................................................... Redovisade förslag                       452

15.2.2.1       DFE:s förslag fill energiforskningsprogram 1981/82-1983/84                  452

15.2.2.2       Allmänna remissynpunkter på DFE:s för­slag     ,              454

15.2.2.3       Anslagsframställningar   avseende   budget­året 1981/82           455

15.2.3.................................................................... Treårsprogram 1981/82-1983/84                457

15.2.3.1       Övergripande mål och riktlinjer m.m    457

15.2.3.2       Allmänna avgränsningar .................    459

15.2.3.3       Avvägningar inom huvudprogrammet    ...   462

15.2.3.4       Programstruktur m.m.      ................    464

15.2.3.5       Medelsram och finansiering för treårsperio­den 1981/82-1983/84           466

15.2.3.6       Energianvändning i industriella processer m.m    468

15.2.3.7       Energianvändning för transporter och sam­färdsel           476

15.2.3.8       Energianvändning för bebyggelse ..    483

 

Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet            655

15.2.3.9       Energitillförsel     ............................ . 492

15.2.3.10    Allmänna energisystemstudier   .....   507

15.2.3.11    Energirelaterad grundforskning   ...   509

15.2.3.12    Internationellt samarbete m. m...... . 510

15.2.3.13    Sammanfattning .............................   513

15.2.4.................................................................... Energiforskningen på längre sikt                           514

15.2.4.1  Kunskapsuppbyggnad     inom     högskolan

m. m................................................   514

15.2.4.2                                                           Energiforskningen efter budgetåret 1983/84      516

15.2.5                                                                       Organisation för genomförande av huvudprogrammet   518

15.3   Verksamheten vid Studsvik Energiteknik AB   .......   521

15.4   Försöksanläggningar för förgasning av inhemska bränslen   . 537

15.5   Hemställan   ..........................................................   542

15.6   Anslagsfrågor för budgetåret 1981/82    ..............   542

Fjortonde huvudtiteln   ..........................................   542

F. Teknisk forskning och utveckling    .................... . 542

F 13. Energiforskning ........................................   542

F 14. Bidrag till verksamheten vid Studsvik Energiteknik

AB    ..........................................................   544

Bihang A      Förslag till lag om utförande av eldningsanläggningar för

fast bränsle   ...................................................    545

Bihang B     Lagrådsremiss  med förslag till  lag om utförande av

eldningsanläggningar för fast bränsle   ...........    547

Bihang C     Lagrådets yttrande över lagrådsremiss med förslag till

lag om utförande av eldningsanläggningarförfast bränsle 598

Bihang D     Förslag till lag om finansiering av framtida utgifter för

använt kärnbränsle m. m.................................. 600

Bihang E      Lagrådsremiss med förslag lill lag om finansiering av

framtida utgifter för använt kärnbränsle m.m...    602

Bihang F Lagrådets yttrande över lagrädsremiss med förslag till
lag om finansiering av framtida utgifter för använt kärn­
bränsle m. m.....................................................    637

Bihang G     Förslag   till   lag   om   ändring   i   kommunalskattelagen

(1928:370)   ....................................................    642

Bihang H Förslag till lag om ändring i lagen (1973: 1216) om sär­
skild beredskapsavgifl för oljeprodukter   ........    643

Bihang I      Förslag till lag om ändring i lagen (1978: 160).om vissa

rörledningar...................................................... 644

Bihang J Förslag till lag om ändring i lagen (1942: 335) om särskil­da skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar m.m.  ...   645

Bihang K Förslag till lag om ändring i lagen (1902:71 s. I), innefat­tande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar    .   647

Bihang L Förslag till lag om ändring i lagen (1977:439) om kommu­
nal energiplanering .........................................    648

Energienheter m.m............................................................    649

 

Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepai-tementet           656

Bilagor till bilaga I, ingår i separat bilagedel

Bilaga 1.1 Energi på 80-talel. Sammanfattning av en rapport (SIND 1980: 17) från statens industriverk om energiförsörjningen på 1980-lalet.

Bilaga 1.2 Sammanfattning av och sammanställning av remissyttranden över energiprovningsutredningens betänkande (Ds I 1980: 12) Provning för bättre energihushållning med Bilagedel (Ds I 1980:13).

Bilaga 1.3 Försökskurser och utredningsarbete vid statens industriverk 1979/80 rörande energihushållningsutbildning. Rapport utar­betad av statens industriverk.

Bilaga 1.4 Energikonsulenter vid regionala Utvecklingsfonder, program för energirådgivning. Sammanfattning av och remissyttran­den över statens industriverks rapport Energikonsulenter vid regionala utvecklingsfonder Utvärdering av en försöksverk­samhet. Industriverkets förslag till program för energiråd­givning.

Bilaga 1.5 Energi och förpackningar. Sammanfattning av och remissytt­randen över energisparkommitténs rapport ESK 1979:01.

Bilaga 1.6 Program för oljeersättning. Sammanfattning av oljeersätt­ningsdelegationens rapport (Ds I 1980:23).

Bilaga 1.7     PM angående oljemarknadspolitiken.

Bilaga 1.8 Introduktion av alternativa drivmedel. Sammanfattning av och remissyttranden över oljeersättningsdelegationens rap­port (Ds I 1980; 19).

Bilaga 1.9 Övergäng till fasta bränslen. Sammanfattning av och remiss­yttranden över betänkande av utredningen om omställbara eldningsanläggningar (SOU 1980:9).

Bilaga 1.10 Sammanfattning av statens industriverks utredning om Stor­stockholms fjärrvärmeförsörjning, SIND 1979:4, och indu­striverkets samråd med berörda kommuner och myndigheter samt remissyttranden över utredningen.

Bilaga 1.11 Fjärrvärme från Forsmark. Rapport från Storstockholms Energi AB (STOSEB) och vattenfall 1980-11-28.

Bilaga 1.12 El och Olja. Sammanfattning av och remissyttranden över betänkande av elanvändningskommittén (Ds 1 1980:22).

Bilaga 1.13 Koncessionsplikt för vissa fjärrvärmeledningar. PM utarbe­tad inom industridepartementet samt remissyttranden här­över.

Bilaga 1.14 Bidragsgivning till små vattenkraftverk, utvärdering. Sam­manfattning av och remissyttranden över statens industri­verks rapport SIND PM 1980:23.

Bilaga 1.15 Expeditions- och koncessionsavgifter. Sammanfattning av och remissyttranden över dels riksrevisionsverkets (RRV) promemoria Översyn av expeditionsavgifter inom elområdet, dels statens industriverks (SIND) utredning om differentie­ring av koncessionsavgifter på elområdet.

Bilaga 1.16 Remissyttranden över reaktorsäkerhetsutredningens betän­kande (SOU 1979:86) Säker kärnkraft? m.m.

Bilaga 1.17 Sammanfattning av ångexplosionskommitténs betänkande Ångexplosioneri lättvattenreaktorer. Ds I 1980:27.

 

Prop. 1980/81:90   Bilaga 1    Industridepartementet     657

Bilaga 1.18 Kärnkraftens avfall, organisation och finansiering. Samman­fattning av och remissyttranden över utredningen om kärn­kraftens radioaktiva avfall - organisations- och finansierings­frågor, SOU 1980; 14.

Bilaga 1.19 Sammanfattning av och remissyttranden över utredarens om myndighetsorganisationen inpm energiområdet betänkande (Ds I 1980; 16). De statliga energimyndigheterna - arbetsför­delning och samverkan.

Bilaga 1.20 Sammanställning av och remissyttranden över statens indu­striverks rapporter om kommunal energiplanering.

Bilaga 1.21 Sammanfattning av och sammanställning av remissyttranden över betänkandet (SOU 1980:35) Energi i utveckling (EFUD 81).

Bilaga 1.22 Fortsatt verksamhet vid R2-reaktorn i Studsvik. Sammanfatt­ning av och remissyttranden över R2-utredningens betänkan­de (Ds I 1980:9).

 

 

 

Prop. 1980/81:90   Bilaga 2   Jordbruksdepartementet          I

Bilaga 2

Utdrag
JORDBRUKSDEPARTEMENTET            PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1981-01-29

Föredragande: statsrådet Söder

Anmälan till proposition om riktliujer för energipolitiken såvitt avser jord­bruksdepartementets verksamhetsområde

Beredskapen mot olyckor i kärnkraftverk 1    Inledning

Jag kommer i det följande att lägga fram förslag om beredskapen mot omgivningskonsekvenser vid olyckor i kärnkraftverk. Mina förslag utgår i huvudsak från strålskyddsinstitutets rapport Effektivare beredskap och remissyttrandena över rapporten. En sammanfattning av rapporten och remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.1 och 2.2.

Som underlag för mina ställningstaganden har jag också haft ett flertal kompletterande rapporter som utarbetats efter uppdrag från regeringen. Regeringens beslut om dessa uppdrag samt sammandrag av rapporterna bör fogas till regeringsprotokollet som bilagor, nämligen

beslut av regeringen den 26 juni 1980 och den 23 oktober 1980 angående beredskapen mot kärnkraftolyckor {bilaga 2.3),

rapport från strälskyddsinstitutet rörande jodtabletter samt anordnande av telekommunikationer mellan kärnkraftverken och berörda länsstyrelser {bilaga 2.4),

rapport från televerket rörande telefonalarmering (bilaga 2.5),

rapport från räddningstjänstkommittén rörande larm med tyfoner {bi­laga 2.6),

rapport från överbefälhavaren om utnyttjande av försvarets telenät (bi­laga 2.7),

rapport frän lantbmksstyrelsen rörande problem för jordbmket {bilaga 2.8) sam.t

rapport från brandnämnden rörande utbildningsfrågor (bilaga 2.9).

Jag lägger i det följande fram förslag till lag om ändring i lagen (1960; 331) om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m. m. Mitt förslag bör fogas till detta regeringsprotokoll som bihang. 44    Riksdagen 1980181. 1 samt. Nr 90

 

Prop. 1980/81:90   Bilaga 2   Jordbruksdepartementet      2

Förslagen i det följande berör i delar försvars-, social-, kommunika­tions-, industri- och kommundepartementen. Mina förslag i det följande framläggs efter samråd med resp. departementschef och med statsrådet Petri.

Vid min redovisning av olika prakfiska beredskapsåtgärder m. m. be­handlar jag vissa frågor som inte är av den karaktären att de kräver beslut av riksdagen. Jag har emellertid ansett det angeläget att inriktningen av den fortsatta beredskapsplaneringen mot kärnkraftsolyckor skall kunna redovisas i ett sammanhang.

Föredragandens överväganden

2    Allmänna utgångspunkter för planering av beredskapen mot kärnkraftsolyckor

2.1 Inledning

Ett omfattande material som belyser hälso- och miljöproblemen vid användning av olika energislag har tagits fram under senare år genom arbetet i bl. a. energikommissionen och energi- och miljökommittén. Mate­rialet redovisades i prop. 1978/79:115 om riktlinjer för energipolitiken.

Energislag som skulle kunna ge mera väsentliga bidrag till vår energiför­sörjning är förenade med risker för hälsa, miljö och säkerhet. Användning av fossila bränslen medför utsläpp av föroreningar som visserligen kan minskas med reningsteknik etc. men inte helt elimineras. Även förbrän­ning av biomassa kan ge utsläpp av skadliga ämnen. Utbyggnad av vatten­kraft medför ingrepp i naturen. Användning av kärnenergi medför bl.a. radioaktivt avfall och risker för olyckor med stora konsekvenser för om­givningen, även om sannolikheten för sådana olyckor är liten.

I föreliggande sammanhang begränsas redovisningen till de risker för olyckor och utsläpp som sammanhänger med användningen av kärnkraft. Som statsrådet Petri tidigare denna dag framhållit är, jämfört med andra typer av energiomvandling, de speciella förhållanden som råder vid el­kraftproduktion i kärnkraftverk i många avseenden unika. Detta är fallet t. ex. när det gäller förekomsten av omfattande joniserande strålning, konsekvenser av en stor olycka, hantering av det radioaktiva avfallet och risken för kärnvapenspridning. De speciella risker som är förenade med energiprodukfion i kärnkraftverk har inneburit att verksamheten frän bör­jan varit föremål för en omfattande kontroll.

Genom folkomröstningen om kärnkraften och därpå följande riksdags­beslut med anledning av prop. 1979/80: 170 om vissa energifrågor har fömtsättningarna angivits för den fortsatta användningen av kärnkraften i Sverige. Beslutet innebär att ingen ytterligare kärnkraftsutbyggnad skall

 

Prop. 1980/81:90   Bilaga 2   Jordbruksdepartementet           3

förekomma utöver de tolv reaktorer som är i drift, färdiga eller under arbete. Kärnkraften skall avvecklas i den takt som är möjlig med hänsyn till behovet av elektrisk kraft för alt upprätthålla sysselsättning och väl­färd. Säkerhetssynpunkter bör vara avgörande för i vilken ordningsföljd reaktorerna skall tas ur drift. Den sista reaktorn skall stängas senast år 2010.

Vid fullföljandet av det kärnkraftsprogram för vilket ramarna nu beslu­tats måste en allmän utgångspunkt vara att mycket höga säkerhets- och miljökrav skall upprätthållas.

Utgångspunkten för överväganden om såväl reaktorsäkerhetsålgärder som beredskapsfrågor måste utgöras av en uppskattning av kärnkraftens risker i olika hänseenden i förhållande till andra risker. Ett viktigt inslag i en sådan analys är jämförande studier av risker förknippade med andra energislag. En avvägning mellan sannolikhet och konsekvenser är nödvän­dig för att säkerhetsresurser skall kunna satsas på effektivast möjliga sätt. Men också avvägningen av de olika säkerhets- och beredskapsåtgärder som bedöms nödvändiga för användning av kärnenergin måste göras på ett sådant sätt att säkerheten blir den största möjliga. Med denna utgångs­punkt är det naturligt att säkerhets- och beredskapsåtgärderna påverkas om större förändringar i synen på olika händelsers sannolikhet och/eller föriopp inträffar.

Det är min bedömning att beredskapen vid svenska kärnkraftverk behö­ver förstärkas. Jag vill samtidigt understryka att de åtgärder jag i det följande kommer att redovisa utgår från den kunskap som i dag finns tillgänglig.

Gmndläggande för säkerhetsarbetet är de säkerhetsåtgärder som vidtas i kärnkraftverken. Syftet med dessa åtgärder måste vara att så långt det är möjligt förebygga utsläpp av radioaktiva ämnen i omgivningen. Säkerhets­arbetet vid kärnkraftverken måste således inriktas på att förhindra att olyckor över huvud taget inträffar. Statsrådet Petri har tidigare denna dag lagt fram förslag om ytteriigare insatser när det gäller det förebyggande säkerhetsarbetet.

Även om omfattande åtgärder vidtas i syfte atl minska riskerna för olyckor i kärnkraftverken och därav följande radioaktiva utsläpp går det emellertid inte att helt utesluta möjligheten av att en olycka inträffar som kan få mycket omfattande konsekvenser för omgivningen. Det är därför nödvändigt att säkerhetsarbetet inom kärnkraftverken kompletteras med en effektiv beredskap för att skydda i första hand befolkningen om en olycka ändock skulle inlräfta.

Genom strålskyddsinstitutets rapport, remissbehandlingen därav och de kompletterande utredningar som därefter genomförts har ett omfattande underlag tagits fram för de beslut, som nu behöver fattas om en effektivi­sering av beredskapen som i första hand kommit att inriktas på att möta de situationer som kan uppstå vid begränsade olyckor. På grundval av detta

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2   Jordbruksdepartementet     4

underlag kommer jag i det följande att förorda en rad åtgärder som syftar fill en förbättrad beredskap mot kärnkraftsolyckor. Det är angeläget att denna effektivisering av beredskapen kan genomföras så snart som möj­ligt. Jag vill också framhålla att beredskapsplaneringen fortlöpande behö­ver ses över mot bakgrund av de praktiska erfarenheter som görs och de nya kunskaper om risker och konsekvenser som kommer fram.

2.2 Kärnkraftens riskbild

Planeringen av beredskapen mot kärnkraftsolyckor måste naturligtvis göras med utgångspunkt i en bedömning av de olycksrisker som driften av kärnkraftsreaktorer kan medföra. Följande mycket översiktligt tecknade riskbild bör utgöra underlag för övervägandena om beredskapsplanering­en.

I kraftreaktorers bränsle bildas under drift stora mängder radioaktiva ämnen. Kommer dessa ämnen ut i omgivningen kan omfattande och lång­variga skador uppstå på människor, djur och miljön i övrigt. Stora utsläpp kan ske främst från kraftreaktorer under drift. För att reaktorn skall kunna alstra ånga för drift av turbin och generator krävs att den arbetar vid högt tryck och hög temperatur. Under reaktorns drift finns följaktligen krafter upplagrade som, om de frigörs på ett okontrollerat sätt, kan sprida de radioaktiva ämnena i omgivningen.

Säkerhetsåtgärder i kärnkraftverken är i första hand inriktade på att förebygga sådana fel som skulle kunna leda till allvarliga reaktorskador eller omgivningskonsekvenser. Bland förebyggande åtgärder i detta syfte kan nämnas dubblering av vikUga säkerhetssystem, skilda funktionsprin­ciper för olika delsystem, en ingående kvalitetskontroll samt utbildning av driftpersonalen så att den skall kunna hantera även icke förutsedda situa­tioner. Omfattande tekniska åtgärder har också vidtagits för att förhindra eller begränsa omgivningsverkningarna om en allvarlig reaktorskada trots allt skulle uppstå. I första hand är det reaktorns inneslutningsbyggnad med dess hjälpsystem som har denna funktion.

Säkerhetsåtgärderna vid kärnkraftsreaktorer av sådana typer som är aktuella i vårt land har hittills varit framgångsrika. Så vitt känt har inget haveri inträffat någonstans i världen som lett fill allvarliga omgivningskon­sekvenser. Haveriet vid Three Mile Island, USA, innebar enligt den s.k. Kemenykommissionen att huvuddelen av de radioaktiva ämnena stannade i inneslutningen trots allvarliga skador på anläggningen och att de faktiska utsläppen fick försumbar inverkan på människors fysiska hälsa. Samtidigt har detta haveri bekräftat att allvarliga reaktorolyckor inte är uteslutna och att förloppen vid dessa inte i alla delar kan fömtses.

Enligt strålskyddsinstitutet kan de olika typer av olyckor som institutet redovisar med avseende på omgivningskonsekvensema grovt indelas i tre olyckskategorier, nämligen sådana som medför

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2    Jordbruksdepartementet    5

—utsläpp av enbart ädelgaser,

—utsläpp av ädelgaser samt begränsade mängder jod och cesium m. m.,

—utsläpp av ädelgaser samt stora delar av härdens innehåll av jod och långlivade ämnen som cesium och tellur m. m.

Den första olyckstypen innebär enligt institutet endast mycket små hälsorisker i omgivningen. Utsläpp av begränsade mängder jod och cesium anges däremot vålla betydande problem. Jod kan förorena betesmarker och därmed mjölk pä stora avstånd. Den tredje olyckskategorin kan enligt institutet få mycket allvarliga och beroende på väderförhållandena vid­sträckta konsekvenser samtidigt som denna kategori av olyckor bedöms som mycket osannolik. Enligt energi- och miljökommittén, som åberopats av strålskyddsinslitutet, skulle en mycket svår olycka som inträffar under ogynnsamma väder- och vindriktningsförhållanden efter hand kunna ge upphov till många tusen cancerfall. Antalet ärftliga skador skulle sannolikt bli mindre än antalet cancerfall. Antalet dödsfall till följd av akuta slrålska-dor skulle sannolikt också bli mindre än antalet cancerfall, men ändå i ogynnsammaste fall kunna uppgå till något eller några tusental. Beläggning med radioaktiv jod skulle kunna göra mjölken skadlig att dricka under någon månad. En beläggning med radioaktivt cesium skulle begränsa markanvändningen i berörda områden under lång fid och kräva omfattande och svårgenomförbara saneringsåtgärder.

Strålskyddsinstitutet framhåller att riskerna för skada eller död för en given enskild individ är mycket små även vid allvarliga olyckor. Men för reaktorlägena vid västkusten kan de sammantagna skadorna och därmed de sociala och ekonomiska konsekvenserna för samhället bli stora.

Den riskbild som refererats ovan utgår från teoretiska analyser. Det föreligger därför osäkerhet såväl när det gäller de möjliga typerna av reaklorskador som beträffande utsläpps- och spridningsprocesserna för de radioaktiva ämnena vid sådana skador. Genom fortsatta utredningar m. m. bör kunskaperna om många av de faktorer som är av betydelse för bedöm­ningen av olycksriskerna fortlöpande kunna förbättras. Nyligen har t. ex. den s. k. ångexplosionskommittén (Ds I 1980:28) redovisat sin bedömning att ångexplosioner knappast kan vålla de reaktorskador som hittills anta­gits.

Jag kommer i det följande att redovisa de beredskapsåtgärder som är motiverade mot bakgmnd av den riskbild jag nu tecknat. Skulle utveck­lingen inom reaktorsäkerhetsområdet eller erfarenheter från inträffade olyckor efter hand motivera en väsentligt förändrad riskbild bör bered­skapsåtgärderna självfallet anpassas härtill.

2.3 Konsekvenser av utsläpp och allmänna skyddsåtgärder

Innan jag närmare tar upp beredskapsplaneringen vill jag ytterligare något beskriva dels den risksituation som skulle uppstå vid ett allvariigt haveri, dels de allmänna skyddsåtgärder för befolkningen som kan vara

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2    Jordbruksdepartementet    6

aktuella i anledning av ett sådant haveri. Redovisningen grundas i huvud­sak på strålskyddsinstitutets rapport.

Omfattande utsläpp av radioaktiva ämnen kan inträffa när reaktorbräns­let överhettas kraftigt, dvs. vid en s. k. härdsmälta. Efter det att en ur-sprtinglig skada uppstått i reaktorn står viss tid till förfogande innan härden hunnit smälta, reaktorns inneslutning eventuellt genomträngts och utsläpp till omgivningen börjat ske. Denna s.k. fördröjningstid kan vara allt från några timmar upp till över ett dygn. För kokarreaktorer, såsom i Barse­bäck, Simpevarp och Forsmark, anger den s.k. Rasmussenrapporten en fördröjningstid av 30 timmar för de flesta svära utsläppsfallen. För tryck-vatlenreaktorer såsom i Ringhals är tiden kortare. Själva utsläppet kan sedan i sin helhet ske praktiskt taget omedelbart eller vara utdraget över några timmar.

Vid ett utsläpp sprids de radioaktiva ämnena i vindriktningen på i huvud­sak likadant sätt som rök från en fabriksskorsten. Det utspridda materialet antas bestå dels av ämnen i gasform, dels av små partiklar som sakta sjunker mot marken samtidigt som de förflyttas i vindriktningen. Det är främst dessa partiklar som ger upphov till radioaktiv markbeläggning vid en allvarlig olycka och som förutsätter att särskilda indikeringsmetoder utnyttjas.

Utspridningen i atmosfären innebär dels en uttunning, dels en ytterligare fördröjning. Väderbetingelserna i form av vindriktning och vindstyrka, nederbördsförhållanden samt temperaturfördelning mellan olika skikt av atmosfären är av avgörande betydelse för konsekvenserna av ett utsläpp.

Strålningen från de radioaktiva ämnena kan nå människan på olika vägar. Den som vistas inuti eller nära ett radioaktivt moln bestrålas utifrån i större eller mindre utsträckning. Den som befinner sig oskyddad inne i molnet kommer dessutom att inandas radioaktiva ämnen, som fill en del fastnar i luftvägar och lungor. Från mark, där beläggning med radioaktiva partiklar ägt mm, erhålls en bestrålning som bestäms bl. a. av de radioak­tiva ämnenas avklingningstid. Denna tid kan vid mycket stora olyckor vara många år för viktiga ämnen, vilket innebär att långvariga vistelsereslrik-tioner kan krävas för att begränsa doserna. Slutligen kan radioaktiva ämnen nå människan via näringskedjorna. Här är det dock, med undantag främst för mjölken, fråga om långa fördröjningstider, från veckor upp till flera år vilket ger gott utrymme för mätningar och skyddsåtgärder.

De viktigaste biologiska strålverkningarna är enligt strålskyddsinstitutet dels skador av "akut" typ, dvs. akut strålsjuka, lunginflammation och nedsatt sköldkörtelfunktion, dels fosterskador i form av utvecklingsmbb-ningar, dels s. k. sena skador, dvs. cancer eller ärftliga skador. Skador av akut typ uppträder när stråldosen överstiger vissa relativt höga tröskelvär­den. Inom de första timmarna kan de drabbade må illa och kräkas, men de tillfrisknar sedan tillfälligt för att åter bli sjuka efter två til! tre veckor, när antalet livsviktiga blodkroppar har minskat till farligt låga värden och

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2    Jordbruksdepartementet         7

kroppens motståndskraft mot infektioner därför är nedsatt. Eftersom den kritiska tidpunkten kommer först efter ett par veckor finns lid för att förbereda vården av patienter med akut strålsjuka.

Vid stora olyckor finns risk att inandade radioaktiva ämnen vid höga doser framkallar skador i lungvävnaden. Dessa skador kan leda till en svår lunginflammation som uppträder först efter flera månader. Höga stråldoser i sköldkörteln kan leda lill nedsättning eller förstöring av sköldkörtelns funktion, s. k. hypotyreos som emellertid inte är livshotande men kräver regelbunden tillförsel av hormontabletter. Den huvudsakliga källan till höga stråldoser i sköldkörteln är radioaktiv jod. Vid samma mängd jod i luften blir stråldosen högre för barn. Intag av inaktiv jod, exempelvis i form av kaliumjodid, blockerar sköldkörteln så all den inte förmår ta upp ytteriigare jod och därmed inte heller den radioaktiva.

Riskerna för fosterskador anses vara störst under havandeskapets första två månader. Vad gäller cancerriskerna anses att cancer kan framkallas redan vid låga stråldoser, utan något tröskelvärde under vilket sannolikhe­ten är noll. Risken för ärftliga skador, dvs. genetiska skador på könsceller, anses också öka med ökande stråldos.

Jag övergår härefter till att kortfattat referera vilka direkta skyddsåt­gärder som enligt strålskyddsinslitutet närmast kan vara aktuella i olika situationer. Vid en mycket lindrig olycka är skyddsåtgärder knappast befogade. De viktigaste skyddsåtgärderna i ett första skede efter en allvar­lig olycka är inomhusvistelse, användning av andningsskydd, intagande av jodtabletter samt utrymning. Åtgärderna kompletterar varandra och får bestämmas efter den situation som föreligger.

Skydd inomhus är en snabb och viktig åtgärd för att minska stråldosen från moln och markbeläggning. Redan vistelse i etl mindre trähus kan minska dosen till mindre än hälften av utomhusvärdet, medan vistelse i flerfamiljshus kan minska dosen ned till 1/50. Vid vistelse i skyddsrum kan doserna minskas ned till 1/100 eller 1/1000. Vistelse inomhus är följaktli­gen en av de väsentligaste omedelbara skyddsåtgärderna. Det är enligt institutet klarlagt att inomhusvistelse också ger visst skydd mot inandning av radioaktiva partiklar. Användning av enkla andningsskydd exempelvis näsduk ger också ett visst skydd mot inandning av partiklar.

Utrymning kan enligt strålskyddsinstitutet i vissa lägen vara befogad för att i en hotsituation, dvs. före utsläpp, ge befolkningen i kärnkraftverkets närområde en säkrare uppehällsplats. Utrymningen kan emellertid innebä­ra en risk för ökad stråldos om utsläppet kommer under själva förflytt­ningsskedet. De meteorologiska förhållandena m. m. kan också vara så­dana att den nya vistelseorten inte innebär någon förbättring av skyddet. Utrymning efter ett utsläpp kan enligt institutet vara motiverad när det gäller områden där markbeläggning uppstått. En fömtsättning för utrym­ning är i detta fall att åtminstone en grov indikering av beläggningsfältet genomförts. Annars kan utrymningen öka riskerna för befolkningen i stål-

 

Prop. 1980/81:90   Bilaga 2   Jordbruksdepartementet      8

let för att minska dem. Utrymning efter indikering kan enligt institutet vid stora utsläpp och extrema väderförhållanden i vissa fall också vara aktuell i en smal sektor ut till mycket stora avstånd. På sådana avstånd är det önskvärt att utrymning kan genomföras inom något dygn. I kärnkraftver­kets närområde kan snabbare utrymning behövas.

Vid sidan av nu angivna direkta åtgärder för människomas omedelbara skydd kan enligt institutet också bl. a. begränsningar i livsmedelsdistribu­tion och -konsumtion bli aktuella. Detta gäller områden med markbelägg­ning, där substanser av typ radioaktiv jod och cesium via växande grödor kan föras in i näringskedjorna. Snabba beslut främst med hänsyn till risker för radioaktiv jod i mjölk kan behöva fattas på gmndval av grova bedöm­ningar av beläggningsfältets utsträckning.

3   Nuvarande beredskap

Den nuvarande beredskapen mot atomolyckor gmndas i huvudsak på riksdagens beslut år 1960 i anledning av prop. med förslag fill lag om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m.m. (prop. 1960:139, LU 1960:45, rskr 1960:34). Författningsbestämmelser rörande bered­skapsåtgärder finns dels i atomenergilagen (1956:306), dels i lagen (1960; 331) om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m. m., van­ligen kallad atomskyddslagen. Med stöd av atomenergilagen ställs krav på kraftföretaget bl. a. beträffande åtgärder och organisation för haveribe­redskap. Atomskyddslagen reglerar främst ansvar och befogenheter vad avser åtgärder utanför kreiftanläggningen i samband med en olycka.

1960 års proposition föregicks av ett omfattande utredningsarbete som redovisades i betänkandet (SOU 1959; 38) Beredskap mot atomenergi­olyckor. Där behandlades bl. a. frågor om den joniserande strålningens hälsofarlighet, olycksrisker i atomanläggningar, erforderliga skyddsåt­gärder vid en olycka, beredskap i detta syfte samt erforderlig lagstiftning. Propositionen följde i huvudsak utredningens förslag.

Utredarna var medvetna om att en mycket svår olycka skulle kunna få allvarliga omgivningskonsekvenser. Det största problemet förknippades med strålningen från det radioaktiva molnet, dvs. den luftburna akfivite-ten. Däremot uppfattades den radioakfiva markbeläggningen som ett mera begränsat problem än vad som motsvarar den bedömning som strålskydds­institutet nu gjort. I fråga om risken för en allvarlig olycka sades att denna allmänt av sakkunskapen ansågs vara mycket liten. Samtidigt påpekades dock osäkerheten i alla närmare omdömen om olycksriskerna. De åtgärder som år 1960 ansågs tänkbara för allmänhetens skydd skiljer sig föga från vad jag fidigare har redovisat, nämligen bl. a. vistelserestriktioner, utrym­ning och livsmedelsrestriktioner.

1960 års beslut innebär att länsstyrelsen i län med kärnkraftverk har

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2   Jordbruksdepartementet     9

ansvaret för skyddsåtgärderna utanför kärnkraftverket vid en atomolycka. Därigenom skiljer sig beredskapen mot atomolyckor från övrig räddnings­tjänst, där kommunerna och deras brandförsvar har det primära ansvaret. Länsstyrelsen har genom atomskyddslagen skyldighet att upprätta en plan för skyddsåtgärder. Lagen ger också länsstyrelsen befogenhet att i en olyckssituation genomföra skyddsåtgärder.

I fråga om ambitionen för länsstyrelsens beredskap uttalade utredningen att en realisfisk bedömning av riskerna borde eftersträvas, så att organisa­tionen inte dimensionerades med sikte på sådana svåra och avlägsna verkningar av en olycka som visserligen teoretiskt lät sig tänkas, men som i praktiken vari det närmaste uteslutna. Departementschefen tog i proposi-fionen inte ställning till denna begränsning, men den har i praktiken blivit styrande för ambifionen.

I nuvarande organisation finns vid länsstyrelser i län med kärnkraftverk en särskild befattningshavare, oftast försvarsdirektören, och ersättare för denne som skall kunna handla i länsstyrelsens ställe vid en olycka. Någon formaliserad beredskap är dock inte organiserad och någon särskild läng­sta fid från det larm går till dess att länsstyrelsen är bemannad finns därför inte f. n. Vissa skyddsåtgärder kan dock utlösas från kärnkraftverket utan ingripande från länsstyrelsen. För genomförandet svarar en fältorganisa­tion, som till en del träder i funktion automatiskt efter i förhand uppgjorda planer så snart larm går om en olycka som kan beröra allmänheten. Fältorganisationen utgörs främst av de lokala polisdistrikten, det kommu­nala brandväsendet samt kustbevakningen.

Befattningshavarna vid länsstyrelsen har hittills utbildats endast i myc­ket ringa omfattning. Deltagandet i de senaste årens studier och utredning­ar om beredskapen torde dock ha gett de närmast inblandade en ökad insikt om problemen.

En rådgivande expertkommission finns sedan lång tid organiserad under namnet beredskapsnämnden mot atomolyckor. I den ingår representanter för strålskyddsinstitutet, kärnkraftinspektionen och ett flertal andra myn­digheter. Beredskapsnämnden organiseras av strålskyddsinstitutet. Någon myndighet med ansvar för att samordna beredskapsfrågorna finns dock inte utsedd. Formell beredskapstjänstgöring förekommer inte vid bered­skapsnämnden, men genom att telefonlistor hålls aktuella fömtsätts att ett tillräckligt antal experter alltid skall kunna inställa sig inom acceptabel fid.

De praktiska beredskapsåtgärderna mnt kraftverken skiljer sig något mellan de olika kärnkraftverken. Befolkningen i en närzon vars utsträck­ning kan uppgå fill mellan 2 och 5 km kan i allmänhet varnas med tyfon­larm. Dessutom kan telefonlarm utnyttjas på många orter. Beredskap finns för att befolkningen skall kunna nås med närmare anvisningar via lokalra­dion. Jodtabletter finns lagrade men är inte utdelade. Detaljerade utrym­ningsplaner har upprättats för några av kärnkraftslägena. Planeringen sträcker sig som mest ut till 10 km eller i något fall till 15 km avstånd.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2   Jordbruksdepartementet    10

Strålningsindikering genom brandförsvarets försorg är förberedd ut till mellan 8 och 12 km från kraftverken.

Ansvaret för beredskap inom kärnkraftverken, liksom för åtgärder inom verket vid ett haveri, vilar på anläggningsägaren. Den skiftgäende persona­len förstärks vid ett haveri med bl. a. en vakthavande ingenjör, som kan inställa sig med relativt kort varsel. En av hans huvuduppgifter är att svara för de externa kontakterna bl. a. med länsstyrelse och centrala myndighe­ter. Vakthavande ingenjören har ofta men inte alltid strålskyddsutbildning. I en utdragen haverisituation kommer ytterligare personal efter hand att förstärka organisationen.

4   Huvudinriktning av den framtida beredskapen

Jag tar nu först kortfattat upp vad strålskyddsinstitutet och remissinstan­serna framfört beträffande beredskapens inriktning i stort.

Strålskyddsinstitutet framhåller inledningsvis att de mycket svära olyc­korna hittills inte legat till gmnd för beredskapsplaneringen. I stället har beredskapen inriktats på sådana mindre omfattande olyckor som inte ger upphov till långvarig markbeläggning med radioaktiva ämnen. Strål­skyddsinstitutet diskuterar sedan huruvida beredskapen nu bör utsträckas till att omfatta även de mycket stora olyckorna. Institutet anser för egen del en sådan ändring av inriktningen rimlig, men framhåller samtidigt alt ett beslut härom måste fattas mot bakgmnd av en helhetssyn på risk- och beredskapsproblematiken i samhället. Strålskyddsinstitutet menar att man nu ser avsevärt allvarligare på konsekvenserna av en svår olycka. För mycket osannolika händelser med mycket stora konsekvenser är det enligt institutet vanligt att man lägger extra vikt vid den stora konsekvensen. Institutet pekar även på att händelser som senare visar sig förhållandevis begränsade från omgivningssynpunkt inledningsvis kan ställa krav på myn­digheternas beredskap för evakuering även pä stora avstånd. Institutet anför också att en effektiv beredskap är ett starkt allmänt önskemål, inte minst innan man kunnat genomföra sådana säkerhetshöjande åtgärder som förordas av reaktorsäkerhetsutredningen.

Strålskyddsinstitutet anför att en vidgning av beredskapen till att omfat­ta mycket stora olyckor kan innebära en utsträckning av beredskapsområ­det till mellan 40 och 80 km. Detta skulle medföra framför allt behov av utbildning och övning av ett stort antal personer som kan väntas medverka i skyddsarbetet vid en olycka. Därtill kommer förhöjda kostnader för larmanordningar m. m. samt för sambandsmedel. Institutet betecknar sina kostnadsuppskattningar som relativt osäkra, men bedömer att dessa åtgär­der skulle kräva en engångskostnad av knappt 30 milj. kr. och en åriig kostnad av nära 13 milj. kr. utöver kostnaderna för en förbättrad bered­skap med nuvarande syfte som beräknas till ca 9 milj. kr. i engångskostnad och ca 5 milj. kr. i årlig kostnad.

 

Prop. 1980/81:90   Bilaga 2   Jordbruksdepartementet          II

Ett flertal remissinstanser har direkt eller indirekt kommenterat frågan om beredskapens syfte. Kraftförelagen menar att rapportens riskbild inte kan ligga till gmnd för beredskapsplaneringen och att man borde tillgodo­göra sig ufiändska erfarenheter från sådan planering. Företagen finner det motiverat med en förbättrad beredskap inom en närzon på 10-15 km, men hävdar att särskilda beredskapsåtgärder inom ett störte område inte är motiverade.

Länsstyrelserna i län med kärnkraftverk betonar bl. a. att kärnkraftens beredskapsplanering måste ses i ett allmänt räddningstjänstperspektiv. Vidare understryks betydelsen av säkerhetshöjande åtgärder vid kraftver­ken. Länsstyrelsen i Kalmar län menar att en förhöjd kärnkraftssäkerhet snarast borde minska kraven på omgivningsberedskap. Länsstyrelserna ställer sig principiellt bakom kraven på en förbättrad beredskap men preci­serar i allmänhet inte omfattningen av denna. Länsstyrelsen i Uppsala län förklarar dock att man inte bör stanna vid enbart förbättringar av den nuvarande beredskapen utan att man även bör genomföra en organisation för verksamheten vid eventuella stora olyckor. Samtidigt framhålls att det liksom vid annan beredskapsplanering inte är möjligt att skapa en organisa­tion som helt kan lösa alla problem.

För egen del vill jag i frågan om beredskapens inriktning i stort anföra följande. En allvarlig olycka i ett kärnkraftverk kan inte uteslutas även om sannolikheten för att den skall inträffa kan bedömas som synnerligen liten. Konsekvenserna i omgivningen skulle i värsta fall kunna bli mycket omfat­tande och långvariga. I första hand är det nödvändigt att långtgående åtgärder vidtas vid kärnkraftverken för att förebygga olyckor och mildra deras konsekvenser. Men det krävs också en väl fungerande beredskap för att i görligaste mån lindra omgivningskonsekvenserna om en olycka som medför utsläpp av radioaktiva ämnen skulle inträffa. Beredskapsplanering­en måste därvid i princip beakta alla typer av olyckor, alltifrån sådana med mycket obetydliga omgivningskonsekvenser fill de största haverierna. Det är enligt min mening inte rimligt att lämna de sistnämnda helt obeaktade under hänvisning till deras låga sannolikhet. Samtidigt är det här såsom inom andra samhällsområden inte realistiskt att bygga upp bered­skapsresurserna så att full säkerhet garanteras i varje situation för varje enskild medborgare.

För att de krav på beredskapen som jag här har angivit skall tillgodoses måste den nuvarande beredskapsplaneringen förbättras. Förstärkningen av beredskapen bör ske enligt följande huvudlinjer.

Handlingsberedskapen hos de viktigaste organen bör stärkas så att alla typer av haverier kan beaktas. I detta syfte vidtas åtgärder för en syste­matiserad utbildning av beslutsfattarna, en ständigt fungerande personal­beredskap samt ett säkerställt telesamband. Förbättringar i dessa avseen­den är enligt min uppfattning nödvändiga för att det skall vara möjligt för ansvariga myndigheter att alltefter läget kunna vidta åtgärder till allmänhe­tens skydd vid olyckor av olika slag.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2   Jordbruksdepartementet    12

Beredskapen behöver emellertid förbättras också på annat sätt. I en olyckssituation måste beslut om skyddsåtgärder snarast möjligt kunna underbyggas av mätningar, s. k. indikering, av strålningsnivåerna och där­med hälsoriskerna. Genom en snabbt fungerande indikering kan skyddsåt­gärderna koncentreras fill de områden där de mest påtagliga riskerna föreligger. Därigenom kan de sociala och ekonomiska bi verkningarna.av skyddsåtgärderna reduceras. Jag förordar mot denna bakgrtind att en snabbt fungerande, yttäckande indikeringsorganisation upprättas inom en vidsträckt indikeringszon.

Inom närområdet till kärnkraftverket ställs, med hänsyn till riskerna för högre strålningsniväer och den kortare förvarningen, högre krav på en i förväg genomförd detaljplanering av skyddsåtgärderna och på anordningar för att omgående varna och informera befolkningen. Jag anser därför att en inre beredskapszon bör fastställas för varje kärnkraftverk. Inom denna bör en mera detaljerad åtgärdsplanering genomföras, för atl exempelvis en snabb utrymning skall kunna genomföras efter beslut från fall till fall. Inom den inre beredskapszonen bör allmänheten också få särskild information om de viktigaste åtgärderna vid en olycka. Vidare bör ett larmsystem byggas upp med syftet att omgående kunna påkalla allmänhetens uppmärk­samhet. Jag anser det också lämpligt att förhandsutdelning av jodtabletter sker inom denna zon.

Följande allmänna riktlinjer bör vara vägledande när det gäller bered­skapsområdenas utsträckning. En grundläggande förutsättning är att något exakt största avstånd för en viss typ av risk inte går att fastlägga. Med undantag för någon mycket osannolik vädersituation bör emellertid en indikeringszon på ca 50 km kunna anses täcka det område inom vilket akuta livshotande skador kan tänkas uppkomma vid en stor olycka. Jag bedömer att detta är en lämplig grund för utsträckning av indikerings­zonen. Utsträckningen av den inre beredskapszonen bör främst styras av behovet av att befolkningen snabbt skall kunna larmas samt en utrymning på kortare tid än något dygn skall kunna genomföras. En sådan utrymning av medelstora och störte tätorter kräver en relativt detaljerad planering. Jag bedömer, efter att ha tagit del av strålskyddsinstitutets utredning och remissinstansernas kommentarer, att en inre beredskapszon med en ut­sträckning av minst 12 km och i allmänhet upp fill 15 km bör tillgodose de väsentligaste behoven i detta avseende.

Jag vill framhålla att den inre beredskapszonen bör ses som det område inom vilket en beredskapsplanering särskilt inriktad på att möta olyckor i kärnkraftverk skall finnas. Även utanför detta område bör, om en olycka skulle inträffa, sådan beredskapsplanering som skett för andra ändamål eller tillgängliga resurser i övrigt som kan vara av betydelse i sammanhang­et utnyttjas i den utsträckning som bedöms lämplig. Vid en svår olycka måste givetvis alla samhällets resurser kunna utnyttjas för att genomföra de skyddsåtgärder som behövs såväl inom som utom beredskapszonen.

 

Prop. 1980/81:90   Bilaga 2   Jordbruksdepartementet     13

Jag räknar bl. a. med att den civilförsvarsplanering som är genomförd främst i störte tätorter verksamt skall kunna bidra härfill.

Det ankommer på regeringen att med stöd av atomskyddslagen fastställa den detaljerade utsträckningen av de två zonerna. Indelningen bör där så är lämpligt följa administrativa gränser mellan kommuner eller församling­ar.

5    Lagfrågor

Beredskapen mot omgivningskonsekvenser i samband med reaktor­olyckor regleras som jag tidigare nämnt i lagen (1960:331) om skyddsåt­gärder vid olyckor i atomanläggningar m. m., den s. k. atomskyddslagen.

Slrålskyddsinstitutets förslag aktualiserar behovet av vissa ändringar i lagen för aU möjliggöra en effektivare planering och ett kraftfullt agerande om olyckor hotar. Dessutom anförs att ett utnyttjande av civilförsvarsper­sonal vid olyckor kan kräva särskild lagstiftning. Institutet framhåller aU vissa av lagfrågorna kräver skyndsamma åtgärder.

Lagstiftningen inom atomenergiområdet ses f.n. över av atomlagstift­ningskommiltén (I 1979:05). Kommittén skall enligt sina direktiv (dir. 1978: 18) även beakta samordningen mellan atomenergilagstiftningen och lagstiftningen inom andra områden, t. ex. brandskyddet. Vidare utreder räddningstjänstkommittén (Kn 1979:01) i enlighet med riksdagens hem­ställan fömtsäUningslöst frågan om huvudmannaskapet för den framtida räddningstjänsten. Kommitténs arbete syftar till att göra samhällets rädd­ningstjänst mer effektiv och att ompröva nuvarande verksamheter. En fräga som kommittén enligt direktiven skall uppmärksamma särskilt är behovet av samordning av räddningsarbete som berör stora geografiska områden. Räddningstjänslkommitténs arbete är samordnat såväl i sak som i tid med 1978 års försvarskommittés (Fö 1978:02) arbete med frågan om kommunanknutet civilförsvar. Jag ser det emellertid som nödvändigt att sådana lagfrågor som har direkt samband med den höjning av beredska­pens effektivitet som här behandlas tas upp nu. De frågor jag åsyftar är möjligheterna att ingripa i hotsituationer, ansvarsfördelningen över läns­gränser, kommunernas medverkan i planeringen samt regeringens möjlig­heter att ingripa vid en olycka.

Atomskyddslagen i dess nuvarande lydelse ger inte länsstyrelsen möjlig­het att agera i situationer där utsläpp inte skett men där hot om utsläpp föreligger. I specialmotiveringen fill 1960 års lag anförde departementsche­fen bl. a.; "Den av några remissmyndigheter utvecklade tanken, att möjlig­het bör finnas att vidtaga skyddsåtgärder med stöd av lagen så snart omedelbar fara uppstått för att radioaktiva ämnen skall spridas från en atomenergianläggning, ligger onekligen nära till hands. Givet är att ett allvarligt tillbud vid driften av en atomenergianläggning genast bör rappor-

 

Prop. 1980/81:90   Bilaga 2   Jordbruksdepartementet          14

teras till länsstyrelsen, och det kan förväntas atl länsstyrelsen vid en dylik undertättelse ofördröjligen gör sig redo att ingripa. Det är emellertid, enligt vad som upplysts från sakkunnigt håll, osannolikt att mer skulle medhin­nas, innan antingen olyckan avvärjts eller radioaktivitet redan frigjorts från anläggningen." Departementschefen ansåg därför att ett tillgodoseende på ifrågavarande punkt av remisskritiken knappast var påkallat för att ge ökad säkerhet.

Jag kan konstatera att uppfattningen om hur stora olyckor förlöper i tiden har förändrats väsentligt sedan atomskyddslagen kom Ull. Enligt nu tillgängliga analyser dröjer det, som jag tidigare har anfört, troligen timmar fill dygn mellan den ursprungliga reaktorskadan och ett utsläpp Ull omgiv­ningen. Under en sådan tidsperiod hinner viktiga åtgärder för att skydda befolkningen vidtas. Häri ingår också utförlig information till allmänheten. Haveriet vid Three Mile Island belyser för övrigt i hög grad behovet av att kunna vidta åtgärder i en hotsituation. Strålskyddsinstitutets förslag att länsstyrelsen skall ges möjligheter alt agera i situationer med hot om utsläpp har inte mött några invändningar hos remissinstanserna. För egen del förordar jag mot denna bakgmnd att 1 § atomskyddslagen ändras så att länsstyrelsen skall kunna vidta nödvändiga skyddsåtgärder redan vid över­hängande fara för sådana utsläpp som anges i lagen. Det är inte möjligt att här ge generella anvisningar till ledning för länsstyrelsens bedömning av olika uppkommande situationer. Länsstyrelsernas ställningstaganden kan emellertid underlättas avsevärt genom att den underrättelseskyldighet som innehavarna av kärnkraftverken har enligt atomskyddslagen utvecklas och preciseras närmare. Jag återkommer i ett följande avsnitt till frågan om formerna för undertättelser från kraftverk till länsstyrelse. Jag räknar vidare med att länsstyrelsen i en hotsituation nästan alltid skall hinna konsultera kärnkraftinspekfionen och strålskyddsinstitutet före ett beslut om skyddsåtgärder.

I fråga om fördelningen av ansvaret för skyddsåtgärder enligt atom­skyddslagen mellan olika länsstyrelser vill jag anföra följande. Åtgärder till skydd för allmänheten kan i de flesta fall begränsas till det län där kärn­kraftverket är beläget. Vid stora olyckor kan åtgärder dock behöva vidtas även i angränsande län. Dessutom bör som jag fidigare har anfört indike-ringsorganisafionen byggas ut i en vidsträckt zon, som i flera fall sträcker sig över länsgränser. Starka skäl talar för ett samlat ansvar för vidtagandet av skyddsåtgärder i synnerhet i det inledande skedet efter en olycka. Ingen oklarhet bör råda om ansvarsfördelningen. Samtidigt är det av resursskäl inte rimligt att detaljkunskaper och en kostnadskrävande beredskapsor­ganisation byggs upp vid flera länsstyrelser än nödvändigt. Jag förordar därför att länsstyrelserna i län där kärnkraftverk är belägna skall kunna ges ansvar även för vissa skyddsåtgärder i närbelägna län. För att åstadkomma en sådan ansvarfördelning bör regeringen ges rätt att föreskriva eller i ett särskilt fall besluta att en länsstyrelses åligganden enligt atomskyddsla-

 

Prop. 1980/81:90   Bilaga 2   Jordbruksdepartementet     15

gen skall fullgöras av länsstyrelsen i ett annat län. Ett sådant bemyndi­gande kan lämpligen föras in i 13 § lagen.

Jag vill därefter ta upp frågan om kommunernas medverkan i bered­skapsplaneringen mot atomolyckor. I atomskyddslagen föresknvs att kommun är skyldig att lämna länsstyrelsen bistånd för skyddsåtgärder som avses i lagen. Det har av strålskyddsinstitutet framförts som en brist att lagen inte klart uttalar kommuns skyldighet att även medverka i planering­en av skyddsåtgärder samt i utbildning och övning i anslutning härtill. Många remissinstanser har stött denna uppfattning. Jag utgår från atl det är ett egenintresse för såväl primärkommuner som landsting att medverka i beredskapsplaneringen, men bedömer ändock att det kan vara lämpligt att närmare reglera kommunernas medverkan. Det bör ankomma på regering­en att bestämma omfattningen av denna medverkan. Jag föreslår därför att i 9 § atomskyddslagen tas in ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om kommunernas bistånd också vid planering av skyddsåt­gärder enligt lagen. För de särskilda kostnader kommunerna har för sin medverkan i beredskapsplaneringen bör ersättning utgå. Kommunal med­verkan torde främst bli aktuell när det gäller utrymningsplanering och uppbyggnad av en vidgad indikeringsverksamhet. För utrymningsplane­ringen krävs bl. a. uppgifter om personfördelning och transportresurser. Däremot anser jag det inte rimligt att med kommunernas medverkan bygga upp en särskild för kärnkraftsolyckor anpassad inkvarteringsplanläggning. Jag utgår här från att civilförsvarsplaneringen vid behov skall kunna ut­nyttjas. Indikeringsverksamheten kommer att beröra brandförsvaret i ett relativt stort antal kommuner och kräver bl. a. utbildning och övning av berörd personal.

Jag vill slutligen ta upp frågan om regeringens roll vid en atomolycka. Nuvarande lagstiftning lägger ansvaret på länsstyrelsen att sörja för åtgär­der vid en olycka i en svensk atomanläggning, medan ansvaret vid exem­pelvis olyckor i utländska atomanläggningar åvilar regeringen eller myn­dighet som regeringen bestämmer. Vid mera omfattande olyckor inom landet kan det förutses att vissa åtgärder från regeringens sida blir aktuella. Det kan exempelvis bli nödvändigt för regeringen att genom särskilda beslut ställa resurser och medel till förfogande. Del direkta ansvaret för att erforderliga skyddsåtgärder vidtas enligt atomskyddslagen bör emellertid normalt ligga kvar på vederbörande länsstyrelse.

Även om ansvaret att sörja för åtgärder vid en olycka i en svensk atomanläggning sålunda i princip bör ligga på vederbörande länsstyrelse bör lagstiftningen på området göra det möjligt att anpassa skyddsåtgär­derna efter skilda situafioner. Såsom jag tidigare har berört bör regeringen kunna bestämma att en länsstyrelses åligganden enligt lagen helt eller delvis skall fullgöras av länsstyrelsen i ett annat län. I extrema situationer kan dessutom ett samordnat nationellt agerande krävas. Den formella grunden för ett sådant agerande bör finnas i lagstiftningen. Jag förordar

 

Propl 1980/81:90   Bilaga 2   Jordbruksdepartementet      16

därför att det i 13 § atomskyddslagen förs in en bestämmelse som innebär att regeringen i stället för länsstyrelsen får meddela sådana förordnanden och föreskrifter som avses i 4, 5, 6 eller 7§ lagen. Jag vill betona att bestämmelsen är avsedd enbart för sådana extrema situationer som jag nyss har nämnt och naturligtvis inte skall tillämpas så att vederbörande länsstyrelse fråntas den mer operativt betonade delen av verksamheten.

Med hänsyn till att de föreslagna lagändringarna är okomplicerade är det enligt min mening inte motiverat att inhämta lagrådets yttrande.

6   Ansvarsförhållanden för verksamheten vid en olycka

Jag har tidigare redogjort för fördelningen av ansvaret för åtgärder vid en olycka, såsom den framgår av 1960 års proposition och lag. Strålskyddsin-sfitutet har i sin utredning utgått från att denna fördelning skall bestå. Av remissinstanserna har överbefälhavaren och försvarets forskningsanstalt uttalat sig i frågan. Man anser att nuvarande fördelning av åtgärdsansvar är lämplig. Jag delar denna uppfattning, men konstaterar att det inom denna ryms alternativa praktiska lösningar. Jag vill därför kommentera ansvars-och organisationsfrågorna ytterligare i vissa avseenden.

Ett relafivt stort antal myndigheter m.fl. blir berörda som rådgivare till länsstyrelsen i en olyckssituation. Flertalet av dessa myndigheter är repre­senterade i beredskapsnämnden mot atomolyckor som organiseras av sta­tens strålskyddsinstitut. Denna konstmktion möjliggör en viss under­handssamordning av myndigheternas handlande. Erfarenheterna från ha­veriet vid Tjiree Mile Island visar nödvändigheten av en effektiv samord­ning. Det är av särskild vikt att strålskyddsinsfitutet och kärnkraftinspek­tionen i en olyckssituation heU samordnar sina åtgärder i syfte att skydda allmänheten och att de båda organisafionerna övas härför. Jag anser i likhet med utredningen och flera remissinstanser att strålskyddsinstitutet och kärnkraftinspektionen bör ha möjligheter att snabbt förflytta sin rådgi­vande funkfion fill aktuell länsstyrelse vid en olycka. Jag delar samtidigt försvarets forskningsanstalts uppfattning att planeringen bör syfta lill en handlingsfrihet att genomföra förflyttningen om läget motiverar detta. Någon automatisk utflyttning bör således inte komma i fråga.

Beträffande indikeringsfunktionen bör följande ansvarsfördelning enligt min uppfattning gälla. Länsstyrelsen bör i samråd med strålskyddsinstitu­tet svara för att en organisation upprättas för snabba mätinsatser och för inrapportering av data som underlag för länsstyrelsens omedelbara skyddsåtgärder. Strålskyddsinstitutet bör svara för sådan mera kvalifi­cerad sammanställning och analys av data som kan behövas som underlag för länsstyrelsens fortsatta skyddsåtgärder. Länsstyrelsen har självfallet alltid att pröva om skyddsåtgärder behöver vidtas. Särskilt i inledningsske­det vid en störte olycka kan beslut om skyddsåtgärder behöva fattas innan indikeringsresultat föreligger.

 

Prop. 1980/81:90   Bilaga 2   Jordbruksdepartementet     17

Vid den följande behandlingen av olika praktiska beredskapsåtgärder tar jag upp ytterligare en rad frågor som rör ansvarsfördelningen mellan olika myndigheter. Jag vill redan här framhålla att det därvid varit min strävan att välja sådana organisationsformer och åtgärder som så långt möjligt innebär samutnyttjande av samhällets resurser. Viktiga exempel härpå är förslagen om utnyttjandet av försvarsmaktens och länsalarmeringscentra-lemas sambandsresurser och statens brandnämnds utbildningskapacitet. Jag vill understryka vikten av att en motsvarande strävan präglar det fortsatta praktiska arbetet med att förverkliga den organisation och de åtgärder som nu föreslås. Jag utgår således bl. a. från att de tekniska och personella resurser som finns inom totalförsvaret utnyttjas så långt det är möjligt.

7   Praktiska åtgärder

I det följande kommer jag att uppehålla mig relativt utförligt vid olika prakfiska beredskapsåtgärder. Skälet härfill är bl. a. att åtskilliga myndig­heter är berörda av planering och genomförande och att flera av dessa inte normalt sysslar med beredskapsfrågor. Vissa allmänna riktlinjer behövs därför av samordningsskäl. De betydande kostnader som delvis är förknip­pade med åtgärderna är ett ytterligare motiv. Jag vill framhålla att vissa av de åtgärder som jag här förordar är preliminära till sin omfattning och inriktning och att en successiv uppföljning och utvärdering av beredskaps­planeringen därför krävs. Jag återkommer senare till formerna härför.

7.1 Kärnkraftverkens beredskap

Beredskapen inom kärnkraftverken regleras i huvudsak genom de koncessionsvillkor som med stöd av atomenergilagen meddelas för varje verk och genom de detaljerade anvisningar som meddelas av kärnkraftin­spektionen. Jag inskränker mig därför i detta sammanhang fill att ta upp vissa frågor som har direkt samband med kraftföretagets åligganden enligt atomskyddslagen. Jag har tidigare berört nödvändigheten av ett snabbt handlande från kraftföretagets sida vid händelser som innebär risk för utsläpp. Därvid krävs bl. a. att länsstyrelsen undertättas. I ett första med­delande till myndigheterna från kärnkraftverket vid en olycka bör enligt min mening inte bara lämnas uppgifter om vad som hänt i själva kärnkraft­verket. För en bedömning av behovet av omedelbara skyddsåtgärder är det också nödvändigt med en översikfiig meteorologisk och radiologisk information. Sådan information kan knappast erhållas från annat håll än från kraftverket i det första skedet efter olyckan. Jag bedömer det därför som nödvändigt att kraftföretaget har utmstning och kompetens för att omedelbart kunna ställa sådant underlag till förfogande. Detta torde bl. a. 45   Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 90

 

Prop. 1980/81:90   Bilaga 2   Jordbruksdepartementet     18

kräva att en strålskyddsspecialist är tillgänglig på mycket kort tid, såsom påpekas av strålskyddsinstitutet. Ett sätt att lösa denna fråga är enligt vissa remissinstanser att jourtjänstgöring för en vakthavande ingenjör in­förs. Kärnkraftinspektionen och strålskyddsinstitutet bör enligt min upp­fattning utforma närmare anvisningar rörande lämpliga praktiska lösningar av dessa problem. Enligt vad jag inhämtat har inspektionen redan aktuali­serat frågan med anläggningsinnehavarna.

7.2 Länsstyrelsens uppgifter, organisation och beredskap

Uppgifterna för länsstyrelserna i län med kärnkraftverk har redan be­rörts i anslutning till lagfrågorna. Hit hör frågorna om åtgärder i hotsitua­tioner, om planering och genomförande av skyddsåtgärder över läns­gränser samt om kommuners skyldighet att biträda vid planeringen. Jag vill här ta upp ytterligare ett antal frågor.

Länsstyrelsernas personalberedskap har tagits upp i slrålskyddsinstitu­tets utredning och av remissinstanserna samt i det särskilda underlag som länsstyrelserna därefter tagit fram på regeringens uppdrag. Institutet me­nar att en höjd personalberedskap bör krävas om beredskapsplaneringen skall omfatta även stora olyckor. De remissinstanser som berört frågan anser mera allmänt att en förbättrad personalberedskap är motiverad med hänsyn till länsstyrelsernas åligganden i nödlägen. Man refererar därvid även till länsstyrelsens skyldigheter enligt brandlagens 12 § och pekar på behovet av en samlad syn på beredskapen mot olika typer av stora olyc­kor. Vid redovisningen av de särskilda uppdragen från regeringen har länsstyrelserna senare lämnat förslag till organisation av personalbered­skapen. Länsstyrelserna menar att beredskapstjänstgöring i allmänna ar­betstidsavtalets mening bör inrättas för tre befattningshavare vid varje berörd länsstyrelse, varav en beslutsfattare, en handläggare och ett biträ­de.

Regeringens beslut i juni 1980 innebär redan att personalberedskapen vid länsstyrelserna i län med kärnkraftverk skall förbättras. Jag delar länsstyrelsernas uppfattning att viss beredskapstjänstgöring i allmänna arbetstidsavtalets mening nu bör införas vid de berörda länsstyrelserna. Därmed kan man räkna med en inställelsetid om högst någon timme efter larm, vilket får anses godtagbart mot bakgmnd av den riskbild jag tidigare refererat. Då det gäller omfattningen av den omedelbara förstärkningen av beredskapstjänstgöringen bör enligt min mening bl. a. beaktas att frågor om samhällets beredskap i allmänhet mot svåra olyckor kommer att be­handlas av räddningstjänstkommittén. I avvaktan härpå förordar jag dels att beredskapstjänstgöring för en beslutsfattare nu organiseras vid berörda länsstyrelser, dels att länsstyrelsernas samverkan med resp. länsalarme-ringscentral väsentligt förbättras, dels vissa andra åtgärder som jag åter­kommer till senare. Därmed bör enligt min mening de väsentligaste beho-

 

Prop. 1980/81:90   Bilaga 2   Jordbruksdepartementet     19

ven av lednings- och sambandskapacitet kunna tillgodoses även i inled­ningsskedet av en plötsligt uppkommande olyckssituation. Vid en mera utdragen olycka kommer självfallet en betydande del av länsstyrelsens personalresurser efter hand att stå till förfogande för olika uppgifter.

Redan i 1960 års proposition diskuterade departementschefen vilka per­soner som var tänkbara att ingå i länsstyrelsens beredskapsorganisation för olyckor och pekade på möjligheten att även personer som inte var anställda vid länsstyrelsen skulle kunna utnyttjas. Frågan skall ses mot bakgmnd av att den beredskapsuppgift det här är fråga om väsentligt skiljer sig från arbetsuppgifterna för de flesta tjänstemän vid länsstyrelser. För egen del anser jag också att länsstyrelserna bör kunna knyta personal utifrån till beredskapsorganisationen. Speciellt bör medverkan av kvalifi­cerade brandingenjörer från de störte kommunernas brandförsvar kunna bidra till en vidgad kompetens och en effektiv personalberedskap.

En vidgad indikeringsorganisation bör enligt min uppfattning byggas upp i första hand med de kommunala brandförsvarens resurser. Jag räknar med att brandförsvaret skall kunna utnyttja mätapparalur som f.n. finns till­gänglig inom totalförsvaret, varför inga särskilda resursbehov uppstår i detta avseende. Däremot krävs utbildning och övning av organisationen.

Berörda länsstyrelser får genom den vidgade beredskapen en ökad be­lastning. Jag återkommer till frågan om ökade resurser under avsnittet Anslagsfrågor.

7.3 Beredskap vid centrala myndigheter

Som jag tidigare har uttalat bör det också i fortsättningen ankomma på strålskyddsinstitutet och dess beredskapsnämnd mot atomolyckor att sva­ra för en sammanhållen, rådgivande funktion gentemot länsstyrelsen i en olyckssituation.

I likhet med strålskyddsinslitutet och flera remissinstanser anser jag att det bör finnas en överensstämmelse mellan institutet och dess beredskaps­nämnd samt länsstyrelserna när det gäller personalberedskapen. Följaktli­gen bör institutets beredskap organiseras så att för omedelbar rådgivning nödvändig personal är tillgänglig inom någon eller hägra timmar. Detta innebär krav på expertis främst inom områdena radiofysik, meteorologi, befolkningsskydd och reaktorteknologi. Förutom institutet bör främst kärnkraftinspektionen och Sveriges meteorologiska och hydrologiska in­stitut (SMHI) men även andra myndigheter och organ kunna bidra till uppbyggnaden av den grupp som behöver finnas tillgänglig med mycket kort varsel. Utöver denna centrala grupp bör beredskapsnämnden ha fillgång till expertis inom andra delområden som kan aktualiseras efter hand vid en olycka. Kraven på inslällelsetid kan dock sättas lägre i sådana fall.

Som jag tidigare har anfört bör ett samordnande ansvar för indikerings-

 

Prop. 1980/81:90   Bilaga 2   Jordbruksdepartementet     20

verksamheten läggas på strålskyddsinstitutet. Detta bör gälla såväl i pla­neringshänseende som i fråga om väsentliga delar av verksamheten vid en olycka. Som ett led i planeringen bör det sålunda ankomma på institutet att ange riktlinjer för den regionalt organiserade indikeringsverksamheten kring kärnkraftverken och ge underlag för utbildningen. Insfitutet bör också svara för att de tillgängliga resurserna för mera kvalificerade mät­ningar upprätthålls på en godtagbar nivå i kvalitets- och beredskapshän­seende samt vid behov föreslå åtgärder för att främja detta. I samband med en olycka bör institutet svara för analys och slutsatser utifrån den grundin­formation som tillhandahålls från länsstyrelserna. Jag räknar med att vissa tekniska hjälpmedel kommer att krävas för att organisationen skall arbeta fillräckligt snabbt och säkert. Vid en olycka bör institutet också föreslå länsstyrelsen inriktningen av den fortsatta indikeringsverksamheten på kort och lång sikt samt svara för att erforderliga specialistresurser ställs till länsstyrelsens förfogande.

Kvalificerade meteorologiska gmnddata och analyser är myckel viktiga element i den samlade bedömningen vid en olycka. Personal från SMHI bör därför medverka i beredskapsnämnden i enlighet med vad strålskydds­insfitutet föreslagit i rapporten. En säker överföring av lokala väderdata till SMHI bör kunna ske inom ramen för det förbättrade sambandssystem som föreslås i det följande. I vad mån denna överföring skall göras automatisk eller andra kompletteringar vidtas bör övervägas ytterligare bl. a. med hänsyn till kostnaderna och säkerheten vid alternativa förfaranden.

Sambandstjänsterna för strålskyddsinsfitutet bör så långt möjligt kunna tillgodoses genom länsalarmeringscentralen i Stockholm såsom institutet föreslagit. Därmed finns inget behov av en ständig bemanning vid institu­tets telefonväxel. Institutet framhåller i sin rapport att de ökade uppgif­terna för beredskapen kräver ytterligare tjänster vid institutet. Insfitutet har under innevarande budgetår förstärkts med fem nya tjänster för tillsyn av kärnkraftens säkerhets- och miljöfrågor. Förstärkningarna är dock en­dast till en del avsedda för beredskapsområdet. Jag återkommer i det följande till frågan om vilka ytterligare förstärkningar som behövs vid institutet.

7.4 Telekommunikationer

Strålskyddsinstitutet understryker i sin rapport betydelsen av goda tele­kommunikationer inom ledningsorganisationen samt bifogar ett omfat­tande underlag som institutet dock inte tar ställning fill. Många remissin­stanser stöder uppfattningen att teleförbindelserna bör förbättras avsevärt. Flera instanser pekar på möjligheterna att utnyttja redan existerande sam­bandsfunktioner, exempelvis försvarets telenät. SOS Alarmering AB, Svenska kommunförbundet m.fl. påpekar att ett samband med flertalet räddningstjänstorgan kan tillgodoses genom samarbete med resp. länsalar-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2    Jordbruksdepartementet   21

meringscentral. Länsstyrelserna har dock riktat kritik mot sistnämnda förslag.

Jag delar uppfattningen att säkra telekommunikationer är en förutsätt­ning för en väl fungerande beredskap och finner att väsentliga förbättringar i förhållande till nuläget är nödvändiga. På regeringens uppdrag har ett kompletterande underlag för praktiska åtgärder utarbetats av överbefälha­varen, televerket och strålskyddsinstitutet. Med utgångspunkt i förslagen från dessa myndigheter förordar jag i huvudsak följande riktlinjer för en förbättring av telekommunikationerna mellan de viktigaste berörda instan­serna, dvs. kärnkraftverken, länsstyrelserna i län med kärnkraftverk, strål­skyddsinstitutet, kärnkraftinspektionen, SMHI, lokala och regionala rädd­ningstjänstorgan såsom brandförsvar, polis m.tl. samt lokalradion. För att en avsevärt förbättrad sambandssäkerhet snabbt skall uppnås bör de ordi­narie teleförbindelserna till kärnkraftverken, länsstyrelserna i län med kärnkraftverk och de berörda myndigheterna förstärkas enligt televerkets förslag. Vidare bör dessa abonnenter anslutas till resp. länsalarmerings-central eller motsvarande enligt förslaget. Samband till lokala räddnings­tjänstorgan över länsalarmeringscentralerna finns redan i dagsläget men kan behöva kompletteras i begränsad utsträckning. Möjligheter att via resp. länsalarmeringscentral nå lokalradion behöver säkerställas. Ytterli­gare förbindelsesäkerhet bör på sikt uppnås genom att kärnkraftverken samt länsstyrelserna i berörda län ansluts till försvarets fasta radiolänknät enligt överbefälhavarens förslag.

De riktlinjer jag här angivit innebär att länsalarmeringscentralerna får en viktig roll i sambandssystemet. Härigenom säkerställs samordning mellan olika sambandsmedel, successiv teknisk förnyelse och underhåll samt en genom den dagliga verksamheten konfinuerligt pågående övningsverksam­het. På sikt torde dessutom väsenfiiga besparingar vara möjliga i förhållan­de fill andra lösningar.

7.5 Underrättelse och alarmering

Jag tar i detta avsnitt upp frågor om underrättelseskyldighet och alar­mering, dvs. dels i vilka lägen kärnkraftverket skall undertätta myndighe­terna, dels i vilka av dessa fall allmänheten skall undertättas. För att alarmeringen skall vara effektiv krävs ett antal tekniska åtgärder som jag också behandlar.

7.5.1 Underrättelse från kärnkraftverket

Atomskyddslagens bestämmelser syftar bl. a. till att innehavaren av kärnkraftverk genast skall undertätta myndigheterna såväl vid haverier som vid allvarliga tillbud. Jag vill understryka nödvändigheten av att myndigheterna omgående undertättas även i situafioner som inte innebär någon omedelbar fara för allmänheten men som senare möjligen kan ut-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2    Jordbruksdepartementet        22

veckla sig i denna riktning. Därigenom får myndigheterna möjlighet att höja sin interna beredskap och vid behov förbereda vissa åtgärder så att de vid en eventuell, allvarlig utveckling av händelseförloppet kan handla omedelbart. Jag är medveten om att detta kan leda till att ledningsorganisa­tionen aktiveras i onödan. Olägenheten härav kan dock godtas med hänsyn till den ökade effektiviteten i beredskapsorganisationen om händelsen senare visar sig få konsekvenser för allmänheten. En annan inte oväsentlig omständighet är atl beredskapsorganisationen erhåller viss övning. Jag förordar därför att kraftföretagen liksom i dagsläget skall kunna underrätta myndigheterna på ett efter omständigheterna anpassat sätt. Det är för detta syfte nödvändigt att utnyttja minst två typer av meddelanden, det ena med syfte alt enbart aktivera myndigheternas beredskap, det andra med inne­börd att beredskapsorganisationen skall aktiveras och omedelbara skydds­åtgärder för allmänheten skall vidtas. Jag har för avsikt att senare föreslå regeringen att bemyndiga strålskyddsinstitutet att efter samråd med kärn­kraftinspektionen meddela närmare regler för när och hur meddelanden skall avges från kärnkraftverket.

I fråga om inträffade händelser i kärnkraftverket i Barsebäck bör läns­styrelsen i Malmö hålla berörda danska myndigheter kontinueriigt infor­merade om sina bedömningar och åtgärder. Det kan vidare förutsättas att myndigheterna i Danmark kommer att undertättas omgående direkt från kärnkraftverket.

7.5.2 Principer för alarmering

I fråga om alarmeringen av allmänheten är det enligt strålskyddsinslitu­tet svårt att utnyttja flera typer av signaler. Risken för missuppfattningar är påtaglig. En geografisk uppdelning av alarmeringen anses däremot vara möjlig. Institutet anför vidare att varje höjning av beredskapen vid länssty­relsen också automatiskt bör utlösa alarmering till allmänheten. Annars skulle allmänhetens förtroende för myndigheterna kunna försvagas.

Uppfattningen att alarmeringssignalerna måste vara mycket enkla stöds allmänt av remissinstanserna. Flera av dem menar att en enda typ av signal borde kunna användas för såväl kärnkraftsolyckor som andra allvarliga olyckor. Möjligheter till geografisk uppdelning av alarmeringen bör enligt flera myndigheter finnas om alarmeringsområdet utvidgas i förhållande till nuläget. I frågan om mtinmässig alarmering till allmänheten vid varje beredskapshöjning hos länsstyrelsen är rikspolisstyrelsen och försvarets forskningsanstalt kritiska. En sådan automatik skulle enligt dessa organ kunna göra kraftverkspersonalen mindre benägen att ta kontakt med myn­digheterna i gränsfall.

Räddningstjänstkommittén har på regeringens uppdrag ingående be­handlat vissa alarmeringsfrågor, främst avseende utomhusalarmeringen. Kommittén understryker behovet av enkelhet i alarmeringssystemet och menar att detta skall ha som huvudfunktion att få befolkningen att lyssna

 

Prop. 1980/81:90   Bilaga 2   Jordbruksdepartementet     23

på radio. Därmed skulle enligt kommittén samma signal kunna användas för flera ohka typer av allvarliga olyckor, dvs. inte enbart i kärnkraftssam­manhang.

Jag delar myndigheternas uppfattning att endast en typ av alarmering till allmänheten bör förekomma, med innebörden att den som uppfattar signa­len skall vidta vissa gmndläggande skyddsåtgärder såsom att bege sig inomhus samt lyssna på radio. Eftersom den inre beredskapszonen och därmed alarmeringsområdet nu föreslås bli avsevärt utvidgad torde det vara ändamålsenligt att alarmeringsområdet indelas i en central alarme-ringszon med en utsträckning av 5-10 km, saml ett antal utanför denna liggande alarmeringssektorer. Länsstyrelsen bör besluta om områdenas närmare avgränsning såvitt möjligt utgående från administrativa gränser.

1 frågan om mtinmässig alarmering vid varje beredskapshöjning hos myndigheterna delar jag i och för sig uppfattningen att ett frångående härav skulle kunna påverka allmänhetens förtroende i vissa situationer. Mot detta står emellertid att det är ett oavvisligt intresse att kraftföretaget genast meddelar sig med myndigheterna även i situationer som för stunden inte innebär fara men på sikt eventuellt kan kräva åtgärder. Redan möjlig­heten att ett sådant meddelande till länsstyrelsen skulle kunna fördröjas till följd av att kraftföretaget anser att situEitionen inte kräver att allmänheten automatiskt larmas är enligt min uppfattning tillräcklig för alt förorda en lösning utan ett automatiskt samband mellan beredskapshöjning vid myn­digheterna och alarmering till allmänheten. Självklart står det myndighe­terna i varje situation fritt att allt efter omständigheterna alarmera allmän­heten eller lämna sådan annan information som bedöms lämplig.

Ansvaret för alarmeringen till allmänheten, liksom för andra skyddsåt­gärder, bör som jag tidigare har berört åvila länsstyrelsen. F.n. kan alar­mering till allmänheten inom området närmast kärnkraftverket utlösas från kraftverket. Även om det i första hand ankommer på länsstyrelsen att fatta beslut om alarmering är det vikfigt att möjligheten att genom kraftverket utlösa alarmering i brådskande fall kan utnyttjas också i fortsättningen.

7.5.3 Teknik för alarmering

För att praktiskt genomföra alarmeringen finns väsentligen två metoder, nämligen telefonalarmering och lyfonalarmering. Systemen har delvis oli­ka egenskaper. Telefonalarmering lämpar sig väl för såväl tätorter som glesbygd. Den når emellertid endast befolkning inomhus. Den är delvis redan utbyggd i tätorterna. Tyfonalarmering är kostnadsmässigt fördelak­tig framför allt i tätorter. Den når befolkning såväl utomhus som inomhus. Tyfonsystem finns åtminstone delvis utbyggda i de flesta större tätorter.

Strålskyddsinstitutet förordar en utbyggnad främst av telefonlarm med viss komplettering av civilförsvarets tyfonsystem. Institutets uppfattning delas av länsstyrelserna i län med kärnkraftverk. Televerket har i ett särskilt underlag redovisat utbyggnadsmöjligheter för telefonlarmsystemet

 

Prop. 1980/81:90   Bilaga 2   Jordbruksdepartementet     24

intill en radie av ca 20km. Räddningstjänstkommittén har redovisat ett utförligt förslag med tyfoner ut till ungefär 15 km från kärnkraftverken. Kommitténs förslag innebär att de viktigaste områdena täcks, men att vissa glesbefolkade områden även relativt nära kärnkraftverken lämnas utan sådana larmanordningar.

Enligt min mening måste stora krav ställas på säkerheten när det gäller alarmeringen. Jag anser därför att alarmeringssystemet bör byggas ut inom den inre beredskapszonen genom användning av såväl telefonlarm som tyfonlarm. Genom kombinationen av dessa båda system blir alarmeringen rimligtvis mycket tillförlitlig oberoende av väder, tid på dygnet och de enskilda människomas vistelseförhållanden. Redan existerande resurser, exempelvis civilförsvarets larmanordningar, bör utnyttjas så långt det är möjligt vid uppbyggnaden. Telefonalarmeringen bör sålunda göras heltäc­kande inom den inre beredskapszonen. Jag anser däremot inte att s.k. trafikbegränsning enligt televerkets förslag nu bör införas. Denna syftar till att säkerställa vissa viktiga teleförbindelser som efter larm riskerar att tillfälligt slås ut till följd av överbelastning av telenätet. Jag räknar härvid med att de åtgärder jag tidigare förordat för att förstärka sambandsresur­serna skall medföra att nödvändiga samband kan upprätthållas. Därigenom kan avsevärda besparingar uppnås jämfört med televerkets förslag utan att effektiviteten i alarmeringen minskar. Tyfonalarmeringen bör med utvidg­ning av räddningstjänstkommitténs förslag utföras med ett tillräckligt antal tyfoner inom den centrala alarmeringszonen.

Jag utgår från att existerande alarmeringsanordningar även på störte avstånd från kärnkraftverken skall kunna utnyttjas för alarmering av be­folkningen öm en stor olycka skulle inträffa. Sådana larmanordningar för civilförsvarsändamål finns i ett stort antal tätorter.

Det bör ankomma på televerket att i samråd med länsstyrelsen förbättra telefonlarmsystemet och på länsstyrelsen att i samråd med bl. a. civilför­svarsstyrelsen och statens brandnämnd samt i samverkan med berörda kommuner genomföra den närmare planeringen av utbyggnaden av alar­mering med tyfoner. Därvid bör möjligheterna att i första hand låta kraft­företagen själva svara för utbyggnaden av tyfonlarmsystemen undersökas.

7.6 Anvisningar till allmänheten vid en olycka

Strålskyddsinstitutet liksom de flesta remissinstanserna berör ytterst kortfattat frågan om information till allmänheten under ett olycksförlopp. Enligt min uppfattning är detta emellertid en mycket viktig fråga. Allmän­heten måste i en olyckssituation dels få upplysningar om erforderliga skyddsåtgärder, dels erhålla allmänna lägesöversikter med avseende på själva olyckan, dess konsekvenser på kortare och längre sikt samt de åtgärder som vidtas. Det av mig tidigare redovisade systemet för alarme­ring med tyfoner och telefoner fömtsätter att den enkla signal som larmet

 

Prop. 1980/81:90   Bilaga 2   Jordbruksdepartementet     25

innebär så snabbt som möjligt kompletteras med en utföriigare information främst genom radion.

Jag vill i detta sammanhang hksom Sveriges Radio AB och räddnings­tjänstkommittén understryka lokalradions betydelse för informationen fill allmänheten vid en olycka. Lokalradion har den snabbhet och enkelhet som krävs för förmedling av information även vid ett snabbt olycksför­lopp. Det är därför av stor vikt att berörd personal vid lokalradion utbildas och övas i likhet med annan nyckelpersonal i beredskapsorganisationen. Även sambändsfrågorna mellan länsstyrelse och lokalradio är, som jag fidigare har berört, av stor vikt.

Med hänsyn till frågans betydelse finns det enligt min mening anledning att ytterligare granska hur radion, särskilt lokalradion, bäst skall utnyttjas för att informera allmänheten vid katastrofer. Det bör ankomma på rädd­ningstjänstkommittén att i samverkan med bl. a. Sveriges Radio AB utföra denna granskning. Behovet av eventuella kompletterande åtgärder för att säkerställa radions tillgänglighet i nödsituationer bör därvid också övervä­gas.

7.7 Utrymning

Strålskyddsinstitutet diskuterar relativt utförligt i vilka situafioner en utrymning kan bli aktuell. Enligt institutet är utrymning i allmänhet inte en lämplig åtgärd under pågående utsläpp. Däremot kan utrymning komma i fråga såväl i en hotsituation, dvs. före utsläpp, som i en senare situation, dvs. efter utsläpp, som medför t. ex. radioaktiv markbeläggning. I det senare fallet krävs dock enligt insfitutet indikering före utrymningen. Strål­skyddsinstitutet behandlar också frågan om vilka stråldoser som kan moti­vera ett utrymningsbeslut.

I fråga om planeringsbehovet framhåller institutet att en fullständig utrymning även av störte tätorter troligen kan genomföras inom något dygn även om ingen förhandsplanering sker. Störte delen av befolkningen kan utrymmas med egna transportmedel betydligt snabbare än så, och för övriga gmpper hinner man inom denna tidsrymd vidta åtgärder allt efter situationen. Värdet av en planering ligger enligt institutet följaktligen främst i att tiden för utrymning av svårrörliga befolkningsgrupper såsom sjuka och handikappade kan kortas av, exempelvis till mellan fem och tio timmar.

Bland remissinstanserna framhåller civilförsvarsstyrelsen liksom läns­styrelsen i Malmöhus län att civilförsvaret numera har en restriktiv inställ­ning fill utrymning och ställer större krav på efter läget anpassade åtgärder. Detta överensstämmer enligt civilförsvarsstyrelsen väl med de riktlinjer insfitutet redovisar. Länsstyrelsen i Malmöhus län menar att största möj­liga samordning med civilförsvarets planering bör eftersträvas.

Jag är beredd att godta strålskyddsinstitutets allmänna syn på när utrym-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2   Jordbruksdepartementet    26

ningar bör komma i fråga. Jag delar också institutets och remissinstanser­nas uppfattning att planeringen när det gäller utrymning mera måste syfta till en handlingsberedskap hos berörda organ när det gäller olika tänkbara åtgärder än till att mfinmässigt fastställa och inöva bestämda handlings­mönster. Av bl. a. detta skäl anser jag inte att ställning här bör tas till de dosnivåer för utrymning som institutet redovisat. Vid ett beslut om utrymning måste uppenbarligen en sammanvägning ske av alla i den ak­tuella situationen viktiga omständigheter såsom å ena sidan t. ex. strål­ningsriskerna om en utrymning inte sker och å andra sidan bl. a. de förvän­tade negativa effekterna, exempelvis i form av olycksrisker och sociala biverkningar, av en utrymning.

När det gäller den närmare förhandsplanering som behöver göras anser. jag att en detaljplanering är motiverad främst beträffande grupper som är svåra att snabbt transportera bort. Av denna anledning krävs framför allt en kartläggning av vistelseplatser för sådana grupper samt inventeringar av transportresurser m. m.

7.8 Jodtabletter

I utsläpp från kärnkraftverk kan ingå radioaktiv jod. Joden är lätlflyktig och upptas i kroppen genom inandning. Därefter ansamlas den främst i sköldkörteln, som vid höga stråldoser kan skadas allvarligt. Upptag av radioaktiv jod i sköldkörteln kan förebyggas effektivt genom tillförsel av inaktiv dvs. vanlig jod i form av jodtabletter i samband med eller strax efter inandningen av den radioaktiva joden.

Enligt strålskyddsinstitutet bör en utdelning av jodtabletter ske i förväg. Vid en olycka är det nämligen enligt institutet inte möjligt att hinna med utdelning annat än inom smärre områden. Institutet förordar därför en utdelning av jodtabletter till samtliga hushåll inom en radie av lOkm från kärnkraftverken, men tar inte ställning till om en utdelning bör ske även utanför detta område.

Remissinstanserna delar i allmänhet uppfattningen att en utdelning av tabletter bör ske i förväg. Några remissinstanser anser dock att frågan bör utredas ytterligare. Olika meningar finns om utdelningsområdets storlek. Socialstyrelsen förordar förutom utdelning inom 10-km området en kraftigt decentraliserad lagerhållning. Socialstyrelsen framhåller vidare tillsam­mans med länsstyrelsen i Hallands län att jodtableUerna bör delas ut, fömtom ull hushållen, också till exempelvis skolor, daghem och arbets­platser. Länsstyrelsen stöder också institutets tanke all jodtabletter bör finnas fillgängliga för frivilligt anskaffande.

Regeringen har senare uppdragit åt strålskyddsinstitutet att i samråd med socialstyrelsen och berörda länsstyrelser närmare utreda frågan om utdelning av jodtabletter inom 10-20 km från kärnkraftverken. Myndighe­terna understryker vid redovisningen av uppdraget att utdelningen bör

 

Prop. 1980/81:90   Bilaga 2   Jordbruksdepartementet     27

utsträckas över samma område som telefonalarmeringen. Tabletterna be­räknas behöva förnyas med tvä till tre års intervall. Distributionen föreslås delvis ske via apoteken, som också föreslås tillhandahålla tabletter för allmän försäljning.

Jag delar uppfattningen att en kostnadsfri utdelning i förväg av jodtablet­ter bör äga mm inom närområdet som bör sammanfalla med den inre beredskapszonen. Utdelning bör förutom till hushållen även ske till bl. a. daghem, skolor, sjukhus och arbetsplatser. Befolkningen inom den inre beredskapszonen bör också kostnadsfritt kunna komplettera sitt innehav. Tabletter bör därutöver finnas till försäljning vid apotek utanför denna zon. Socialstyrelsen bör svara för att preparatet tillhandahålls vid apotek samt i samråd med länsstyrelserna svara för distributionen inom den inre beredskapszonen.

Hämtöver bör enligt min uppfattning lagerhällas en viss reserv av lämp­ligt förpackade jodtabletter avsedda för att inför en olycka kunna komplet­tera tidigare genomförd utdelning inom den inre beredskapszonen. Även en selektiv utdelning inom indikeringszonen runt resp. kärnkraftverk bör kunna genomföras från denna reserv. Socialstyrelsen bör i samråd med strålskyddsinstitutet och länsstyrelserna svara för att en sådan reserv skapas i lämpliga former.

7.9 Utbildning och övning av personal

Situationen vid en reaktorolycka, vare sig olyckan är liten eller stor, ställer stora krav på beredskapsorganisationen. All personal i denna orga­nisation behöver därför ha en för resp. uppgifter anpassad kunskap.

Strålskyddsinstitutet konstaterar i sin rapport att den nuvarande utbild­ningen har åtskilliga brister och föreslår etl utbildningsprogram för perso­nal främst vid länsstyrelser, brandförsvar, polis och kustbevakning men även i kommuner, landsting, inom jordbrukssektorn m.m. Utbildningen föreslås omfatta mellan 1 och 15 utbildningsdagar beroende på funktion i beredskapsorganisationen. Strålskyddsinslitutet föreslår också att en plan för återkommande övningar upprättas för beredskapsorganisationen och att en central organisation för planering av utbildning och övningar skapas. Enligt strålskyddsinslitutet kan en sådan organiseras gemensamt av insti­tutet, kärnkraftinspektionen, länsstyrelserna och kraftverksbolagen och arbeta under överinseende av institutet.

Remissinstanserna är i allmänhet positiva såväl till en vidgad utbild­nings- och övningsverksamhet som till att ett särskilt planeringsorgan skapas. Riksrevisionsverket påpekar dock att planeringsorganet alterna­tivt kan inordnas i strålskyddsinslitutet.

Regeringen har senare uppdragit åt statens brandnämnd att i samverkan med vissa andra myndigheter ytterligare utreda utbildnings- och övnings­verksamheten. Brandnämnden har i december 1980 överlämnat en rapport

 

Prop. 1980/81:90   Bilaga 2   Jordbruksdepäftementet     28

med en överarbetning och konkretisering av strålskyddsinstitutets förslag. Nämnden föreslår att utbildningen skall administreras av brandnämnden med stöd av en ledningsgrupp. Utbildningen kan enligt brandnämnden bygga i huvudsak på existerande resurser, varför en omfattande personal­utbyggnad vid brandnämnden inte krävs. Utbildningen kan till en del bedrivas regionalt eller lokalt. Brandnämnden understryker dock önsk­värdheten av en så långt möjligt enhetlig utbildning för de olika kärnkrafts­lägena.

Jag bedömer att en god utbildning och eri återkommande övning av beredskapsorganisationen är av avgörande betydelse för beredskapens effektivitet. Resurserna för dessa ändamål bör förstärkas. Det bör ankom­ma på brandnämnden, som ansvarar för annan räddningstjänstutbildning, att organisera och administrera utbildningen i huvudsak enligt de förslag som lagts fram i de nämnda rapporterna. Med hänsyn till de speciella förhållandena i jämförelse med annan räddningstjänst finner jag det lämp­ligt att brandnämnden biträds av en särskild ledningsgmpp vid planeringen av utbildningsverksamheten. I denna ledningsgrupp bör fömtom brand­nämnden bl. a. strålskyddsinstitutet, de närmast berörda länsstyrelserna, kärnkraftinspektionen samt Svenska kommunförbundet vara representera­de. Ledningsgmppen bör ha till uppgift att bl. ä. ange de närmare riktlinjer­na för utbildning och övning samt att särskilt Under de första åren utvärde­ra verksamheten och pröva behovet av förändringar av denna. Det ankom­mer på regeringen att precisera ledningsgmppens närmare arbetsformer.

Jag delar brandnämndens uppfattning att en enhetlig planering och i anslutning härtill en enhetlig utbildning så långt möjligt bör känneteckna verksamheterna i de olika länen med kärnkraftverk. Utbildningen bör utgå från deti inriktning i stort av beredskapen som jag tidigare har berört. De viktigaste beslutsfattarna bör följakfiigen erhålla en allsidig kompetens rörande handlandet vid olika typer av olyckor. Vid brandförsvar, polis och kustbevakning inom den inre beredskapszonen bör personal ges en med hänsyn till uppgifterna anpassad utbildning. Vidare behöver personal vid vissa andra, bl. a. kommunala, organ erhålla en mera översiktlig informa­fion och utbildning. Inom indikeringszonen behöver i första hand brandför­svarets personal utbildning. Dessutom kan personal vid vissa, bl. a. regio­nala, organ inom t. ex. sjukvården, transportväsendet och lantbmket behö­va en översiktlig utbildning. Detta kan gälla personal verksam såväl inom som utanför den inre beredskapszonen.

Totalt föreligger således ett omfattande utbildningsbehov. Under en treårsperiod kan omkring 5500 personer behöva erhålla utbildning. Jag finner det angeläget att utbildningen av den för beredskapen viktigaste personalen i samtliga berörda län prioriteras.

Den förstärkta utbildnings- och övningsverksamheten kommer att med­föra en ökad arbetsbelastning vid vissa myndigheter. Jag återkommer vid min behandling av anslagsfrågorna till behovet av resursförstärkningar för

 

Prop. 1980/81:90   Bilaga 2   Jordbruksdepartementet     29

detta ändamål liksom till kostnaderna för utbildningsprogrammets genom­förande. Jag fömtsätter därvid att vissa på andra håll tillgängliga utbild­ningsresurser, t. ex. vissa instmment inom totalförsvaret, kan disponeras av brandnämnden.

7.10 Förhandsinformation till allmänheten

För en effektiv beredskap krävs viss information i förväg till allmänhe­ten. Det är av stor vikt att denna information som berör innebörden av larmsignaler och de gmndläggande skyddsåtgärderna är allmänt tillgänglig. Strålskyddsinstitutet berör i sin rapport innehållet i informationen och formerna för att sprida den. Institutet anser att denna grundinformation till allmänheten om vad som omedelbart behöver iakttas vid en olycka bör kompletteras med en mer allmän bakgmndsinformation beträffande strål­ning, radioaktivitet och strålverkningar. Som informationskanaler nämner institutet fömtom speciella informafionsbroschyrer även massmedia och telefonkatalogen.

Remissinstanserna instämmer allmänt när det gäller behovet av en för­bättrad gmndinformation. Lämpligheten av information också om bered­skapsplaneringen berörs. Landsorganisationen framhåller att de lokala säkerhetsnämnderna vid kärnkraftverken bör behandla även beredskaps­frågorna. Civilförsvarsstyrelsen och försvarets forskningsanstalt påpekar att en väg att förbättra informationen fill allmänheten är den självskyddsut-bildning som bedrivs i civilförsvarets regi.

Jag vill för egen del framhålla att jag delar strålskyddsinstitutets syn på vikten av att information om skyddsåtgärder på lämpligt sätt ges i förväg till befolkningen inom den inre beredskapszonen och att denna information hålls aktuell. Förslaget att också ta med viss bakgrundsinformation om strålning m. m. synes välmotiverat. Det bör ankomma på strålskyddsinsti­tutet att i samråd med länsstyrelserna ta fram erforderligt informationsma­terial och på länsstyrelserna att svara för att informationen sprids fill allmänheten. Jag vill i detta sammanhang också framhålla betydelsen av att informationsfrågorna beaktas vid utbildning och övning av beredskapsor­ganisationen.

Jag instämmer i landsorganisationens uppfattning att de lokala säker­hetsnämnderna är ett lämpligt fomm för information om och synpunkter på beredskapsplaneringen. Det väsentligaste skälet för min uppfattning är det starka kommunala intresse för beredskapsfrågorna som kommit till uttryck inte minst i remissyttrandena från de närmast kärnkraftverken belägna kommunerna. En vidgad information och diskussion om beredskapen är under alla omständigheter nödvändig och det förefaller ändamålsenligt att diskussionen förs i det fomm som redan skapats för att behandla kärnkraft­verkens säkerhetsfrågor. Jag vill i sammanhanget förorda att övriga kom­muner inom den inre beredskapszonen ges möjlighet att delta i den lokala

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2    Jordbruksdepartementet   30

säkerhetsnämnden för varje kärnkraftverk vid sidan om den kommun där kärnkraftverket är beläget.

Jag vill också uttala mitt principiella stöd för tanken att ta in skyddet mot kärnkraftsolyckor i civilförsvarets självskyddsutbildning. Eftersom även andra risker i fredssamhället kan behöva beaktas i självskyddsutbildningen förordar jag dock att denna fråga övervägs ytterligare av statens brand­nämnd och civilförsvarsstyrelsen.

7.11 Beredskapsfrågor rörande sjukvårdssektorn

Sjukvårdssektorn är berörd av kärnkraftsolyckor dels såsom vårdresurs, dels med hänsyn till att sjukhus och liknande inrättningar kräver särskild uppmärksamhet vid planering och genomförande av en utrymning. Utrym­ningsfrågorna har redan tidigare behandlats och jag kan därför här begrän­sa mig till vårdberedskapen.

Enligt strålskyddsinstitutet är den medicinska vårdberedskapen inte nå­got allvarligt problem vid beredskapsplaneringen. Bristande utbildning och information har dock enligt institutet lett till att vårdpersonal ofta känner sig osäker om vad en kärnkraftsolycka skulle innebära. Det är därför enligt institutet viktigt att personalen inom sjukvården är tillräckligt väl informe­rad i strålskyddsfrågor så att inte strålrisker, som annars lätt kan överskat­tas, hindrar en snabb, konventionell behandling av vanliga olycksfallsska­dor. Den medicinska behandlingen av allvarliga strålskador blir enligt institutet i huvudsak aktuell först någon eller några veckor efter en olycka och kommer vid ett större antal skador främst att avse sekundära verk­ningar i form av infektioner. För enstaka svårt skadade personer, exempel­vis bland personal vid kärnkraftverk kan även annan vård komma i fråga. Vid sidan om den medicinska vården kan en ökad rådgivning beträffande risker för fosterskador och eventuell abort bli aktuell. En effektiv indike­ring av strålningen i aktuella vistelseområden torde, enligt institutet, till­sammans med grundläggande kunskaper hos läkarna om riskerna vara det väsentligaste underlaget för en sådan rådgivning.

Socialstyrelsen påpekar i sitt remissyttrande att kunskapen hos berörd personal om vård av strålskadade är bristfällig. Den kompletterande ut­bildningen bör enligt styrelsen ske i sjukvårdshuvudmännens regi som del av den katastrofmedicinska utbildningen och krigsberedskapsutbildning-en. Landstingsförbundet anför att den beredskap som finns för sistnämnda syften i stort tillgodoser kraven i samband med en reaktorolycka men att viss komplettering i särskilda avseenden kan krävas.

Jag delar myndigheternas uppfattning att informationen till och utbild­ningen av sjukvårdspersonal om strålskador, skadornas behandling och eventuella risker för vårdpersonal i samband därmed bör kompletteras. Erforderligt material för sådan information och utbildning håller f.n. på att utarbetas av socialstyrelsen i samråd med strålskyddsinstitutet.

 

Prop. 1980/81:90   Bilaga 2   Jordbruksdepartementet          31

7.12 Beredskapsfrågor rörande lantbrukssektorn

Lantbmket ställs inför särskilda problem vid en allvarlig kärnkrafts­olycka bl. a. genom att en eventuell utrymning kan försvåra eller omöjlig­göra djurskötsel och genom att restriktioner kan krävas för konsumtion av livsmedel från vissa områden. Bland livsmedlen är mjölken särskilt känslig eftersom betande djur lätt upptar radioaktiv jod som överförs till mjölken.

I strålskyddsinstitutets rapport berörs framför allt problemen kring ra­dioaktivjod i mjölk. Regeringen har senare uppdragit åt lantbruksslyrelsen atl kartlägga de särskilda problem som kan uppkomma inom jordbruket vid en olycka. Den rapport som lantbruksstyrelsen med anledning härav av­lämnat ger i många avseenden ett underlag som direkt kan utnyttjas i beredskapsplaneringen och för utformning av information inom jordbruks­sektorn. Dessutom redovisas ett antal områden där ytterligare forskning och utredningar fordras. Lantbmksstyrelsen anser att det vid de flesta typer av olyckor bör vara möjligt för den djurskötande personalen all åtminstone under begränsade perioder vistas i området. En förutsättning är dock att strålningsinlensileten på olika platser kan indikeras som under­lag för bedömning av hälsoriskerna. Ett alternativ när det gäller skötseln skulle enligt styrelsen kunna vara att särskilda katastrofpatruller med speciell utbildning och utrustning upprättades. Dessa skulle också vid behov kunna svara för transporter, slakt och avlivning. Lantbruksstyrel­sen föreslår fortsatt utredning av denna fråga. Styrelsen framhåller vidare att livsmedelsrestriktioner kan komma i fråga inom ett långt större område än det inom vilket andra åtgärder behövs och understryker därför betydel­sen av pågående översyn av anvisningarna för sådana restriktioner.

Av lantbruksstyrelsens rapport framgår att vid stora olyckor skulle särskilt utegående djur kunna drabbas av akuta strålskador och dö inom fyra till sex veckor. En massavlivning skulle i ett sådant läge kunna vara den lämpliga åtgärden. Den innebär dock enligt styrelsen en mängd hygi­eniska och andra problem. Lantbruksstyrelsen föreslår därför liksom Lantbrukarnas riksförbund att dessa problem utreds vidare. Styrelsen framhåller vikten av goda mätresurser så att de områden där långtgående åtgärder krävs klart kan avgränsas.

En stor olycka skulle enligt de redovisade rapporterna också kunna leda till en mycket långvarig markbeläggning av främst radioaktivt cesium. Lantbruksstyrelsen redovisar ett antal tänkbara åtgärder för att lindra effekterna härav, men framhåller att ytterligare forskning krävs beträffan­de nyttan av djupplöjning och metoder härför.

Lantbmksstyrelsen framhåller att en ökad information till lantbrukare samt till personal vid mejerier och slakterier bör lämnas. Speciellt lantbm-karna i närområdet behöver få utförlig information.

Jag ansluter mig i allt väsentligt till lantbruksstyrelsens bedömningar. En vidgad information till lantbrukare och annan personal inom lantbmksnä-

 

Prop. 1980/81:90   Bilaga 2   Jordbruksdepartementet     32

ringarna och livsmedelsindustrin är således nödvändig. Detta gäller främst inom den inre beredskapszonen. En översiktlig information bör dock till­handahållas även inom indikeringszonen. Strålskyddsinstitutet bör i sam­arbete med bl. a. lantbmksstyrelsen och berörda länsstyrelser svara för att informationen tas fram. Jag har tidigare understmkit betydelsen av en fungerande indikeringsorganisation. Särskilt bör strålskyddsinstitutet i samarbete med livsmedelsverket och lantbruksstyrelsen överväga vilka resurser som behövs inom landet för mjölkkontroll. Forskning och utred­ningar bör enligt min uppfattning genomföras i huvudsak enligt lantbruks­styrelsens förslag. Samråd bör ske mellan lantbmksstyrelsen och strål­skyddsinsfitutet beträffande forskningens närmare inriktning.

8   Forskning och studier rörande beredskapsfrågorna

Jag har i föregående avsnitt berört behovet av forskning inom lantbruks­sektorn. Strålskyddsinstitutets rapport och remissinstansernas synpunkter visar emellertid att det finns ytterligare frågor av betydelse för beredska­pens inriktning på längre sikt och för förbättrad effektivitet i beredskapsor­ganisationen, där fortsatta forskningsinsatser eller andra särskilda studier behöver göras.

Jag har redan i avsnittet om kärnkraftens riskbild framhållit att nuvaran­de föreställningar om sannolikheten av olika haverilyper samt konsekven­serna av dessa haverier kan komma att förändras i framtiden. Det är därför av stor vikt att berörda myndigheter kontinuerligt följer internafionell forskning och utveckling inom området och från tid till annan systematiskt ser över riskbilden. Det bör vara en uppgift för kärnkraftinspekfionen att svara för denna uppföljning i vad avser säkerhetsutvecklingen vid kärn­kraftverken, och för kärnkraftinspektionen tillsammans med strålskydds­institutet att följa utvecklingen beträffande haveri- och utsläppsförlopp från kraftverken. Det är också angeläget att SMHI tillsammans med strål­skyddsinstitutet mera ingående söker värdera de meteorologiska sprid­ningsprocesserna.

Då det gäller de direkta skyddsåtgärderna har framhållits att skyddsmöj­ligheterna mot luftburet radioakfivt stoft är förhållandevis ofullständigt kända. Skyddsnivån i olika byggnader och möjligheterna att ytteriigare förbättra denna kan därför behöva studeras ytterligare. Dessutom bör skyddseffekten av enkla andningsskydd utvärderas mera ingående. Sane­ring m. m. av jordbmksmark har redan berörts. Det är angeläget att mot­svarande forskning kommer till stånd även beträffande sanering i tätorter.

För att ytterligare studier och forskning rörande främst de frågor som jag nu har berört skall kunna påbörjas bör vissa särskilda medel härför anvi­sas. Jag återkommer härtill vid min behandling av anslagsfrågorna. Slrål-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2    Jordbruksdepartementet   33

skyddsinstitutet bör ha det samordnande ansvaret för den fortsatta forsk­nings- och undersökningsverksamhet som behövs för beredskapsplane­ringen.

9    Uppföljning och samordning av beredskapsplaneringen

Jag har i det föregående redovisat en rad förslag till åtgärder som nu bör vidtas för att beredskapen mot kärnkraftsolyckor skall effektiviseras. Åt­gärderna innebär förändringar i förhällande till vad som gäller f. n. och kommer till vissa delar att få genomföras stegvis under de närmaste åren. Åtgärderna berör också ett flertal myndigheter och andra organ.

Ansvaret för beredskapsplaneringens praktiska genomförande ligger f.n. på länsstyrelserna i län med kärnkraftverk. Detta ansvarsförhållande förändras inte genom de förslag som jag nu har lagt fram. Det blir således en uppgift för resp. länsstyrelse alt svara för att de beredskapsplaner som finns för de olika kärnkraftverken revideras i enlighet med de förslag till beredskapshöjande åtgärder som jag här redovisat. Jag avser att, sedan riksdagen behandlat förslagen, återkomma till regeringen i fråga om de uppdrag som behöver ges till länsstyrelserna och andra berörda myndighe­ter för att åtgärderna skall kunna genomföras.

Jag vill emellertid redan nu framhålla alt jag ser det som nödvändigt att särskilda åtgärder vidtas för att säkerställa en samordning och en uppfölj­ning av de olika åtgärder som nu skall vidtas för att effektivisera beredska­pen. Många av de åtgärder jag föreslagit, t. ex. förstärkningen av indike­ringsverksamheten, kräver samverkan mellan en rad organ såväl på det lokala och regionala som på det centrala planet. Vissa åtgärder, t. ex. utbildningen av berörd personal, bör planeras för samtliga berörda län gemensamt. I många avseenden torde beredskapen vinna i effektivitet genom att åtgärder planeras och vidtas enhetligt i de olika länen.

F. n. finns ingen central rådgivande och samordnande funktion för pla­neringen av beredskapen mot kärnkraftsolyckor. Den beredskapsnämnd mot atomolyckor som är knuten till strålskyddsinstitutet har endast till uppgift att fungera som rådgivande expertorgan när en olycka har inträffat. Jag ser det som mycket angeläget att också arbetet med att bygga upp en effektivare beredskapsplanering nu kan samordnas och följas upp. Jag vill i detta sammanhang erinra om vad jag inledningsvis har anfört om nödvän­digheten av att beredskapen fortlöpande ses över mot bakgrund av de praktiska erfarenheter som görs och de nya kunskaper som kommer fram. Jag förordar därför alt en särskild, central funktion nu tillskapas för sam­ordning och uppföljning av beredskapsplaneringen. Denna funktion bör innebära dels rådgivande och samordnande uppgifter gentemot länsstyrel­serna och övriga berörda myndigheter vid den utbyggnad av beredskapen som nu skall ske, dels uppgiften att fortlöpande följa upp beredskapspla-46   Riksdagen 1980/81. 1 samt. Nr 90

 

Prop. 1980/81:90   Bilaga 2   Jordbruksdepartementet     34

neringen och därvid bl.a. för regeringen sammanställa och redovisa de förändringar och kompletteringar av beredskapen som kan visa sig nöd­vändiga. Jag vill understryka att tillkomsten av en sådan central funktion som jag nu har berört inte förändrar det ansvar för beredskapsplaneringen som ligger på länsstyrelserna i de län där kärnkraftverk finns.

Den centrala funktionen för samordning och uppföljning av beredskaps­planeringen mot kärnkraftsolyckor som jag nu har förordat bör enligt min uppfattning läggas på strålskyddsinstitutet. Inom institutet bör uppgiften organisatoriskt tillgodoses dels genom att den nuvarande beredskaps­nämnden mot atomolyckor ombildas och ges utvidgade uppgifter, dels genom vissa personalförstärkningar vid institutet. För vissa speciella frå­gor, exempelvis inom sambandsområdet, bör särskild expertis också kun­na anlitas. Till frågan om behovet av resursförstärkningar vid institutet återkommer jag vid min behandling av anslagsfrågorna. Jag vill i detta sammanhang erinra om att de förslag jag i det föregående redovisat innebär utökade arbetsuppgifter på beredskapsområdet för strålskyddsinstitutet också i andra avseenden. Sammantaget är de nya uppgifter som nu föreslås läggas på institutet av den omfattningen att de aktualiserar en översyn av de delar av institutets organisation som avser kontrollen av kärnkraftsan­läggningar. Jag avser att senare återkomma till regeringen i denna fråga.

Jag vill i detta sammanhang ta upp frågan om beredskapsplaneringen i Södermanlands län avseende forskningsreaktorn i Studsvik. Enligt strål­skyddsinstitutet finns här inte något skäl för en vidgning av beredskapens syfte. Däremot finns enligt institutet skäl att överväga utformningen av beredskapsorganisationen mot mindre olyckor. Jag delar strålskyddsinsti­tutets uppfattning att också beredskapsplaneringen för forskningsreaktorn i Studsvik bör ses över. Strålskyddsinstitutet bör, som ett led i den all­männa uppföljning av beredskapsplaneringen som institutet enligt vad jag nu förordat bör svara för, tillsammans med länsstyrelsen i Södermanlands län se till att denna översyn kommer till stånd.

10    Anslagsfrågor

Jag har i det föregående behandlat frågor om åtgärder för att förstärka beredskapen vad gäller omgivningskonsekvenser vid olyckor i kärnkraft­verk. Jag tar nu upp de anslagsfrågor som blir aktuella med anledning härav.

Statens strålskyddsinstitut har under innevarande budgetår förstärkts personellt för tillsyn av kärnkraftens säkerhets- och miljöfrågor. Förstärk­ningarna är dock endast fill en del avsedda för beredskapsområdet. Jag bedömer att den nu föreslagna vidgade beredskapen tills vidare kräver ett tillskott vid institutet med ytterligare fyra tjänster. (-1- 530000kr.)

Statens brandnämnd får enligt förslaget ansvaret för organisation och

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2   Jordbruksdepartementet    35

administration av utbildning och övning av beredskapsorganisationen. Brandnämnden bör härför förstärkas med en kvalificerad handläggare och en assistent. (3- 260000kr.)

Länsstyrelserna i län med kärnkraftverk får, som jag tidigare har anfört, genom den vidgade beredskapen en ökad belastning. I avvaktan på rädd­ningstjänstkommitténs förslag rörande eventuell beredskap även mot and­ra typer av olyckor bedömer jag atl det redan nu krävs en personalför­stärkning med en handläggare inom varje här aktuell länsstyrelse för att handlägga beredskapsfrågor, (i- 530000kr.)

För berörda myndigheters kostnader sammanhängande med bered­skapstjänstgöring samt för ökade expens- och resekostnader till följd av nya tjänster beräknar jag för budgetåret 1981/82 460000 kr.

För den föreslagna indikeringsorganisationen beräknar jag för budget­året 1981/82 en engångskostnad av 700000kr. för utmstning och konsultin­satser i uppbyggnadsskedet.

Som jag tidigare har framhållit är säkra telekommunikationer en förut­sättning för en väl fungerande beredskap. I de förslag som lämnats av överbefälhavaren, televerket och strålskyddsinstitutet har investerings­kostnaderna under de tre närmaste åren beräknats till ca 5,7 milj. kr. och de åriiga driftskostnaderna till ca 0,8 milj. kr. För budgetåret 1981/82 bör anvisas 1850000kr. för investeringar i och drift av förbättrade telekom­munikationer. Jag har därvid beräknat medel dels för genomförande av televerkels förslag, dock med viss reducering av antalet förbindelser, dels för vissa kompletteringar av sambandscentraler m. m. och dels för särskild teleförbindelse med Danmark från länsstyrelsen i Malmö. Den del av investeringskostnaderna som avser anslutning av kärnkraftverken samt länsstyrelserna i berörda län till försvarets fasta radiolänknät enligt över­befälhavarens förslag, ca 4 milj. kr., torde bli aktuell först under budget­året 1982/83.

Utbyggnaden av telefonlarmsystem inom inre beredskapszonen bör ske i huvudsak i enlighet med televerkets förslag. Det i förslaget angivna trafikbegränsningssystemet bör dock som jag tidigare har anfört inte nu införas. Uppbyggnaden av telefonlarmsystemet bör i huvudsak kunna ske under budgetåret 1981/82. För budgetåret 1981/82 beräknar jag för angivet ändamål 4 milj. kr. Jag har därvid inte räknat med att den föreslagna utbyggnaden av ett tyfonlarmsystem kommer att medföra några kostnader som bör belasta nu aktuellt anslag under budgetåret 1981/82. Investerings­kostnaderna härför kan beräknas till sammanlagt 6milj. kr. och de årliga driftskostnaderna till 200000kr.

En väl anpassad utbildning av den i beredskapsorganisationen ingående personalen är, som jag tidigare har anfört, av avgörande betydelse. Utbild­ningen bör i princip genomföras i enlighet med statens brandnämnds för­slag. Dock bör i förhällande till nämnda förslag dels deltagarantalet och kurstidens längd minskas för vissa kurser, dels föreslagen utbildning för

 

Prop. 1980/81:90   Bilaga 2   Jordbruksdepartementet     36

polispersonal inom indikeringszonen tills vidare slopas. Den totala kostna­den för utbildning enligt vad ovan sagts kan för de tre närmaste budgetåren beräknas fill 7330000 kr. För budgetåret 1981/82 bör för utbildning och övning anvisas 4270000 kr. Jag har därvid räknat medel för särskilda övningskostnader för strålskyddsinslitutet.

Inköp och distribution av jodtabletter liksom uppbyggandet av en reserv i lager i enlighet med vad jag tidigare har förordat bör kunna ske under nästkommande budgetår. För budgetåret 1981/82 beräknar jag 2,6 milj. kr. för detta ändamål. Jag har därvid även beräknat 470000 kr. för informa-fionsinsatser såväl allmänt om beredskapsfrågor som om jodtabletternas användning.

För stöd till forskning m. m. av betydelse för beredskapen beräknar jag för budgetåret 1981/82 1,5 milj. kr.

Sammanlagt innebär här föreslagna åtgärder för en effektivare bered­skap kostnader under budgetåret 1981/82 av 16,7 milj. kr.

Enligt min mening bör de berörda kärnkraftsföretagen ytterst svara för kostnaderna för beredskapen mot kärnkraftsolyckor. Kraftföretagen finan­sierar i dag genom avgifter vissa kostnader för beredskapsfunktioner. Kostnaderna för den nu föreslagna, utvidgade beredskapen bör på samma sätt finansieras genom att avgifter tas ut av de berörda kraftföretagen. Regeringen bör inhämta riksdagens bemyndigande att ta ut sådana av­gifter.

Det är enligt min mening lämpligt att ifrågavarande kostnader, åtminsto­ne under ett uppbyggnadsskede, redovisas över ett särskilt anslag på statsbudgeten. Möjlighet bör föreligga att reservera medel fill kommande budgetår. Ett särskilt reservationsanslag, benämnt Beredskap mot kärn­kraftsolyckor, bör därför föras upp på statsbudgeten för budgetåret 1981/ 82. Eftersom verksamheten helt skall finansieras med avgifter och inte kräva något tillskott av statsmedel, bör dessa avgifter tillföras anslaget, som förs upp med ett formellt belopp av 1000 kr.

Jag vill i detta sammanhang anmäla frågan om fortsatta medel för viss forskning rörande kärnkraftens omgivningseffekter. Inom energiforsk­ningsprogrammet stöds sedan budgetåret 1977/78 verksamhet med inrikt­ning på nuvarande reaktortyper inom delprogrammet Lättvattenreaktorer. Ansvaret för planering av och finansiellt stöd till verksamheten vilar på nämnden för energiproduktionsforskning. Statens strålskyddsinstitut har haft nämndens uppdrag att medverka vid den närmare planeringen av vissa forskningsinsatser inom strålskyddsområdet. De medel som på detta sätt tillförts strålskyddsforskningen från energiforskningsprogrammet har i ge­nomsnitt uppgått till ca 2 milj. kr. per budgetår. Delegationen för energi­forskning har föreslagit att ansvaret för sådan forskningsverksamhet som bedrivits inom delprogrammet Lättvattenreaktorer skall överföras till resp. myndighet.

Det är angeläget att ifrågavarande forskningsverksamhet kan fullföljas.

 

Prop. 1980/81:90   Bilaga 2   Jordbruksdepartementet    37

Kostnaderna härför kan för budgetåret 1981/82 beräknas till 2250000 kr. Strålskyddsinstitutet har det allmänna ansvaret för målinriktad forskning inom strålskyddsomrädet. Den del av denna forskning som har anknytning till kärnkraftsproduktionen finansieras genom avgifter som inbetalas av kärnkraftsföretagen. Medlen redovisas på anslaget Slrålskyddsforskning under tionde huvudtiteln. Enligt min uppfattning bör strålskyddsinstitutet i fortsättningen ha ansvaret också för fullföljandet av den särskilda forsk­ningsverksamhet som hittills finansierats inom energiforskningsprogram­met i den del som rör strålskyddsfrågor med anknytning till kärnkraftspro­duktionen. Anslaget Strålskyddsforskning för budgetåret 1981/82 bör med anledning härav tillföras 2250000 kr. utöver vad som redovisats i prop. 1980/81:100 (bil. 13 sid. 138). Jag avser att senare föreslå regeringen att i enlighet med vad jag nu har anfört höja de avgifter som tas ut av kärn­kraftsföretagen för strålskyddsforskning med anknytning till kärnkrafts-produktionen.

11    Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har Einföri hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att

1.    antaga förslaget till lag om ändring i lagen (1960; 331) om skydds­åtgärder vid olyckor i atoman/äggningar m. m.,

2.    bemyndiga regeringen alt besluta om föreskrifter rörande av­gifter för beredskapsåtgärder i enlighet med vad jag har förordat,

3.    till Beredskap mot kärnkraftsolyckor för budgetåret 1981/82 un­der tionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 1000 kr.

 

Prop. 1980/81:90   Bilaga 2   Jordbruksdepartementet          38

Bihang

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1960:331) om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m.m.

Härigenom föreskrivs att 1, 9 och I3§§ i lagen (1960:331) om skyddsåt­gärder vid olyckor i atomanläggningar m.m. skall ha nedan angivna ly­delse.

Nuvarande lydelse

Utspridas från atomreaktor eller annan atomanläggning, belägen inom riket, radioakfiva ämnen i så­dan mängd att särskilda åtgärder påkallas för att skydda allmänhe­ten, skall länsstyrelsen sörja för att erforderliga åtgärder vidtagas.

Föreslagen lydelse

I §

Utsprids från atomreaktor eller annan atomanläggning, belägen inom riket, radioaktiva ämnen i så­dan mängd att särskilda åtgärder påkallas för att skydda allmänheten eller föreligger överhängande fara för sådan utspridning, skall läns­styrelsen sörja för att erforderliga åtgärder vidtas.

9 §

Kommunal myndighet åligger att         Kommunal myndighet åligger att

på begäran lämna länsstyrelsen er­forderligt bistånd för skyddsåt­gärder som avses i denna lag.

på begäran lämna länsstyrelsen er­forderligt bistånd för skyddsåt­gärder som avses i denna lag och enligt de föreskrifter som meddelas av regeringen biträda vid plane­ringen av sådana åtgärder.

13 §'

Erfordras vid utspridning av ra­dioaktiva ämnen i annat fall än som avses i 1 § särskilda åtgärder för att skydda allmänheten, äger regering­en eller myndighet som regeringen bestämmer meddela sådana förord­nanden och föreskrifter som i 4, 5 eller 6 § sägs. Därvid skall i tillämp­liga delar gälla vad i övrigt stadgas i lagen.

Erfordras vid utspridning av ra­dioaktiva ämnen i annat fall än som avses i 1 § särskilda åtgärder för att skydda allmänheten, äger regering­en eller myndighet som regeringen bestämmer meddela sådana förord­nanden och föreskrifter som i 4, 5 eller 6 § sägs. Därvid skall i tillämp­liga delar gälla vad i övrigt stadgas i lagen. Regeringen får bestämma att en länsstyrelses åligganden en­ligt denna lag helt eller delvis skall fullgöras av länsstyrelsen i ett an­nat län. Regeringen får i stället för länsstyrelsen meddela sådana för­ordnanden och föreskrifter som avses 14, 5, 6 eller 7§.

Denna lag träder i kraft den 1 juli I98I. ' Senaste lydelse 1977:277.

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2   Jordbruksdepartementet         39

Innehåll

1 Inledning    ....................................................     1

Föredragandens överväganden

2 Allmänna   utgångspunkter  för  planering  av   beredskapen   mot
kärnkraftsolyckor   ..........................................     2

2.1    Inledning   .................................................     2

2.2    Kärnkraftens riskbild   ..................................     4

2.3    Konsekvenser av utsläpp och allmänna skyddsåtgärder                5

 

3   Nuvarande beredskap .......................................     8

4   Huvudinriktning av den framtida beredskapen   ......    10

5   Lagfrågor   .....................................................    13

6   Ansvarsförhållanden för verksamheten vid en olycka              16

7   Praktiska åtgärder    ........................................    17

 

7.1       Kärnkraftverkens beredskap   .......................    17

7.2       Länsstyrelsens uppgifter, organisation och beredskap                 18

7.3       Beredskap vid centrala myndigheter   ............    19

7.4       Telekommunikationer    ...............................    20

7.5       Undertättelse och alarmering   ..................... .. 21

 

7.5.1    Undertättelse från kärnkraftverket   ....... .. 21

7.5.2    Principer för alarmering    ......................    22

7.5.3    Teknik för alarmering    ........................ .. 23

 

7.6       Anvisningar till allmänheten vid en olycka   .....    24

7.7       Utrymning    .............................................    25

7.8       Jodtabletter    ..........................................    26

7.9       Utbildning och övning av personal    ..............    27

7.10    Förhandsinformation till allmänheten   ............    29

7.11    Beredskapsfrågor rörande sjukvårdssektorn......    30

7.12    Beredskapsfrågor rörande lantbrukssektorn    ..    31

 

8   Forskning och studier rörande beredskapsfrågorna                 32

9   Uppföljning och samordning av beredskapsplaneringen           33

 

10   Anslagsfrågor    .............................................. .. 34

11   Hemställan   ...................................................    37

Bihang Förslag fill Lag om ändring i lagen (1960:331) om skyddsåt­
gärder vid olyckor i atomanläggningar m.m.......    38

 

 

 

Prop. 1980/81:90

Bilaga 3

Utdrag
HANDELSDEPARTEMENTET                     PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1981-01-29

Föredragande: statsrådet Burenstam Linder

Anmälan till proposition om riktlinjer för energipolitiken såvitt avser handelsdepartementets verksamhetsområde.

1 Inledning

I propositionen om inriktningen av säkerhetspolifiken och totalförsvarets fortsatta utveckling (prop. 1976/77:74 bil. 2) lämnades förslag fill ett oljelagringsprogram för åren 1978-1984. Jag uttalade mig samtidigt för en s. k. kontrollstation vid lämplig tidpunkt under programperioden. Vid kontrollstationen skulle mot bakgrund av konsumtionsutvecklingen och eventuella olika energipolitiska beslut revideringar kunna göras av de beräknade lagringsbehoven och de åtaganden som erfordras för att lagringsmålen skall kunna uppnås. Jag var då inte beredd att närmare ange tidpunkten för kontrollstationen. Riksdagen lämnade vad som anförts utan erinran (FöU 1976/77:35, rskr 1976/77:311).

Överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF) föreslog i skrivelse den 8 november 1979 till regeringen att en kontrollstation skulle inrättas samt lämnade förslag till de uppgifter som därvid borde behandlas. För att eventuella ändringar av oljelagringsprog:rammet skulle kunna beaktas inom ramen för pågående uppbyggnad av beredskapslagringen och samordnas med övrig planeringsverksamhet inom det ekonomiska försvaret föreslog ÖEF att kontrollstationen skulle inrättas snarast.

Med stöd av regeringens bemyndigande den 20 december 1979 tillkallade jag den 25 januari 1980 en utredning med sju ledamöter för att se över oljelagringsprogrammet för perioden 1978-1984.

Utredningen som antog namnet 1980 års oljelagringskommitté' överläm­nade den 15 oktober 1980 sitt delbetänkande (SOU 1980:41) Olja för krisfid. En sammanfattning av deibetänkandet bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3:1.

' F.d. landshövdingen Erik Huss, ordförande, ledamöterna av riksdagen Lennart Blom och Essen Lindahl, kommunalrådet Perolof Holst, direktörerna Torslen Andersson och Bo Helmerson samt ulredningssekreleraren Gösta Dahlström.

1 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 90

Prop.  1980/81:90                                                                    2

Efter remiss har yttranden över delbetänkandet avgetts av kammarrätten i Stockholm, överbefälhavaren (ÖB), 1978 års försvarskommitté (FK78), sjöfartsverket, luftfartsverket, transportrådet, riksrevisionsverket (RRV), riksskatteverket, statens jordbruksnämnd (JN), statens naturvårdsverk, kommerskollegium (KK), statens pris- och kartellnämnd (SPK), konsument­verket, överstyrelsen för ekonomiskt försvar, bostadsstyrelsen, statens industriverk, statens vattenfallsverk, energisparkommittén (ESK), oljeer­sättningsdelegationen (OED), Landstingsförbundet, Lantbrukarnas riksför­bund (LRF), Scandinavian Airlines System (SAS), Svenska arbetsgivarefö­reningen (SAF), Svenska kommunförbundet. Svenska Petroleum Institutet (SPI), Svenska värmeverksföreningen, Sveriges hantverks- och industriorga­nisation Familjeföretagen (SHIO-Familjeföretagen), Sveriges industriför­bund, Sveriges redareförening. Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjän­stemännens centralorganisation (TCO), länsstyrelsen i Västerbottens län. Svenskt kolkonsortium AB, Svenska Byggnadsentrepenörföreningen (SBEF). Industriförbundet och SAF har bifogat ett yttrande från Svenska cellulosa- och pappersbruksföreningen.

En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3:2.

2 Föredragandens överväganden 2.1 Bakgrund

Beredskapslagren av olja för krigs- och avspärrningssituationer har byggts upp i landet under fyra decennier. Den helt övervägande delen har formen av tvångslager hos större säljare och förbrukare av olja. Den snabba ökning av konsumtionen av flytande drivmedel och bränslen som skedde under efterkrigstiden medförde behov av förstärkt beredskapslagring. Genom beslut av 1957 års riksdag fastställdes ett program för lagring av mineraloljor under femårsperioden 1958-1962. Programmet reglerades genom förord­ningen (1957:343) om oljelagring m. m. och innebar att det tidigare systemet med lagring av viss procentuell andel av föregående års försäljning ersattes med ett system med fasta lagringsmäl för skilda oljeslag. Lagringsmålen fastställdes med beaktande av dels de mängder som i krig bedömdes komma att erfordras (krigsreserven), dels vad som kunde behövas med hänsyn till tänkbara störningar i oljetillförseln under fred (försörjningsreserven). Krigsreserven skulle tillgodose behoven för totalförsvaret och samhället i övrigt under krig. Försörjningsreservens storlek bestämdes till vad som ansågs erforderligt för att trygga försörjningen under vintrar med svåra isförhållanden och beräknades motsvara behoven under en normal vinter. De lagringsskyldiga gavs möjlighet att minska den mängd eldningsolja som skulle lagras, den s. k. vinterdispensen.

I stort gäller fortfarande samma principer för beredskapslagringen av oljeprodukter.  I 1963-1969 års oljelagringsprogram övergick försörjnings-

 

Prop.  1980/81:90                                                                    3

reserven till att vara en avspärrningsreserv och utökades betydligt. Avspärr­ningsreserven skulle vid ett totalt avbrott i tillförseln täcka en starkt beskuren konsumtion under en för alla oljeprodukter i princip lika lång tidsperiod och hade en klart säkerhetspolitisk motivering.

En fortsatt ökning av lagringen för avspärrning och krig skedde genom 1970-1976 års oljelagringsprogram, vilket sedermera förlängdes med ett år.

Ett första steg i planeringen av oljeförsörjningsberedskapen inför fred­skriser togs av 1973 års kontrollstation för oljelagringsprogrammet 1970-1976 som föreslog inrättande av ett statligt fredskrislager av råolja. Riksdagen beslöt hösten 1973 (prop. 1973:194, FöU 1973:27, rskr 1973:366) att staten skulle lagra 3 milj. m' råolja lör fredskriser.

Mot bakgrund av erfarenheterna av den s. k. oljekrisen vintern 1973-1974 intensifierades planeringen för fredskriser. Inom Organisationen för ekono­miskt samarbete och utveckling (OECD) utformades ett internationellt energiprogram (lEP). OECD:s råd beslöt år 1974 att upprätta ett interna­tionellt energiorgan, International Energy Agency (lEA) med uppgift att genomföra energiprogrammet. Medlemmar av lEA är ett tjugotal industri­länder, däribland Sverige. lEP-avtalet avser bl. a. att tillförsäkra de avtalsslutande länderna en rättvis fördelning av knappa oljetillgångar i händelse av en oljekris. Varje land har åtagit sig att fr. o. m. år 1980 hålla en försörjningsberedskap i form av särskilda lager motsvarande 90 dagars konsumtion. Vidare har varje land åtagit sig att vid varje tidpunkt kunna vidtaga erforderliga konsumtionsbegränsande åtgärder för att i en kris minska förbrukningen av olja.

Riksdagen beslöt våren 1977 om ett oljelagringsprogram för åren 1978-1984 innebärande bl. a. uppbyggnad av råoljelager omfattande 9,6 milj. m\ Fram till sommaren 1980 har 2 milj. m' råolja inlagrats. Till grund för oljelagringsprogrammet ligger bl. a. energiprognoser som byggde på bedömningar i prop. 1975:30 angående energihushållning m. m. samt i 1975 års långtidsutredning (SOU 1975:89). De förutsättningar som gällde för dessa prognoser är nu till väsentlig del inaktuella.

Med anledning av bl. a. utvecklingen i Iran präglades den internationella oljemarknaden under hösten 1978 och år 1979 av oro med snabbt stigande priser på råolja och oljeprodukter samt osäkerhet om de kort- och långsiktiga fillförselmöjligheterna. Detta innebar att samfidigt som riskerna för stör­ningar i oljetillförseln ökade så steg kostnaderna för att genom ökad beredskapslagring möta denna utveckling.

Mot denna bakgrund ansåg jag det hösten 1979 vara angeläget att dimensioneringen och utformningen av det nu löpande oljelagringsprogram­met skulle prövas. En särskild utredning, 1980 års oljelagringskommitté, tillkallades för ändamålet.

I enlighet med direktiven lämnade kommittén uppdrag till statens industriverk att ta fram energiprognoser för åren 1985 och 1990. Mot

1* Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 90

 

Prop. 1980/81:90                                                                     4

bakgrund av dessa prognoser och förnyade bedömningar avseende behov av och tillgång på energi i olika slag av krissituationer har kommittén gjort en översyn av gällande försörjningsplan på energiområdet och av de lagringsmål som riksdagen har fastställt. Härvid har hänsyn tagits till Sveriges interna­tionella åtaganden och fill kostnaderna för att upprätthålla erforderlig försörjningsberedskap. Underlag för dessa bedömningar har inhämtats från ÖEF.

Med utgångspunkt i denna översyn föreslår kommittén en förändring av oljelagringsprogrammet.

Kommittén har dessutom i enhghet med direktiven lämnat förslag till hur utnyttjandet av den rörliga krediten (prop. 1974:8, FöU 1974:8, rskr 1974:34) bör avvecklas.

2.2 Förutsättningar

Innan jag lämnar förslag till utformningen av ett reviderat lagringsprogram vill jag kommentera några av de förutsättningar för lagringsprogrammet som kommittén har granskat och som ingående diskuterats av remissinstanser­na.

2.2.1 Risk för störningar i oljetillförseln

Sveriges energitillförsel utgörs till nära 70 % av importerad olja. Om ett betydande avbrott i oljetillförseln hastigt inträffar får detta genomgripande effekter på produktion, sysselsättning, export och konsumfion. Även uthålligheten inom öyriga delar av totalförsvaret påverkas.

Den långsikfiga energipolitiken i Sverige inriktas bl. a. på att minska importberoendet. Även om denna strävan blir framgångsrik kommer enligt tillgängliga prognoser, oljan ännu år 1990 att svara för en betydande del av energitillförseln. Sårbarheten för störningar kommer därmed under över­skådlig framtid att vara mycket hög.

Risken för störningar i oljetillförseln till följd av händelser i Mellersta östern är stor. Även genom oljemarknadens ändrade struktur har riskerna ökat. Före år 1974 svarade de internationella oljebolagen så gott som helt för den internationella handeln med olja. En växande del av världshandeln sker numera mellan nafionella, ofta statliga, bolag i export- respektive import­länderna. Detta har ökat risken för att enstaka konsumentländer skall utsättas för leveransstörningar.

Riksdagen har beslutat att lager av viss omfattning skall byggas upp för att möta störningar i tillförseln av olja i samband med krig, avspärrning och fredskriser. Om andra kriser, t. ex. längre avspärrningar än som f. n. beräknas, läggs till grund för planeringen kan ytterligare åtgärder bli nödvändiga. Kommittén anser det rimligt att t. v. basera planeringen för

 

Prop. 1980/81:90                                                                     5

energiprogrammet pä de tre hittills använda kristyperna. De krav som långa försörjningskriser medför kan dock enligt kommittén senare behöva prövas.

Flera remissinstanser, bl. a. ÖB, ÖEF och FK 78, bedömer att framtida försörjningskriser kan bli mer omfattande och långvariga än vad som tidigare antagits. Detta bör enligt deras mening beaktas i planeringen för det framtida oljelagringsprogrammet. För egen del anser jag det för tidigt att nu ta ställning till en ändring av tillämpade krisfall. Efter samråd med chefen för försvarsdepartementet vill jag framhålla att remissinstansernas synpunkter kommer att prövas i samband med överväganden om totalförsvarets utveckling efter år 1982.

2.2.2    Kostnader

Kostnaderna för att genomföra det år 1977 beslutade oljelagringsprogram­met för perioden 1978-1984 har ökat från då beräknade 5 ä 6 miljarder kr. till nu drygt 12 miljarder kr. Orsaken härtill är framförallt en tredubbling av priset på råolja och en fördubbling av priserna på oljeprodukter sedan programmet kostnadsberäknades. Den allmänna prisnivån har under samma tid ökat med ca 30 %. En väsentlig, relativ prisstegring på olja har alltså skett, vilket lett till minskad konsumfion. Då avspärrningsreserven delvis och fredskrislagret i sin helhet är relaterade till fredskonsumtionen av olja kan kravet på det totala beredskapslagrets storlek enligt kommitténs mening därmed minskas.

Jag instämmer i detta synsätt.

2.2.3    Nya prognoser för ettergianvändningen

Statens industriverk har sett över föreliggande energiprognoser för åren 1985 och 1990. De nya prognoserna har baserats på den ekonomiska utveckling som 1980 års långtidsutredning anger i sitt högsta alternativ.

I nedanstående tabell jämförs industriverkets prognos för 1985 med den prognos som 1975 års oljelagringskommitté (OLK-75) använde.

Energitillförsel år 1979 och 1985 TWH

Olja och oljeprodukter Kol och koks Övrigt

Summa lillförsel                               441           547                                                       463

Energiråvaror

 

Prel.

utfall

Prognos

1985

1979

 

 

 

 

OLK-75

Statens

 

 

 

industri-

 

 

 

verk

293

 

347

263

20

 

39

31

128

 

161

169

 

Prop.  1980/81:90                                                                    6

Det finns enligt kommittén skäl att betona osäkerhetsmomenten i prognoserna. Dessa avser främst omfattningen av den framtida kolanvänd­ningen, utnyttjandet av el för uppvärmningsändamål och den allmänna industriella utvecklingen i landet. Även de resultat som kan nås i fråga om energisparande i bostäder är svåra att bedöma.

Kommittén anser det likväl lämpligt att bedömningen av behovet av beredskapslager av olja baseras på industriverkets prognoser över energitill­förseln m. m. då förutsättningarna för dessa ingår i en samlad beskrivning av en framtida ekonomisk utveckling i Sverige.

Remissinstanserna har inget att invända mot detta men understryker osäkerheten i prognoserna. ÖEF påpekar dessutom att små variationer i prognoserna ger ett stort genomslag på lagerbehovet.

Statsrådet Petri har tidigare i dag redovisat prognoser över energianvänd­ningen och totala energibalanser för åren 1985 och 1990 enligt ett lägre och ett högre alternativ, av vilka det senare antas ligga till grund för tillförselplaneringen. I båda alternativen förutsätts bl.a. en omfattande ersättning av olja med andra bränseln. Beträffande olja och oljeprodukter innebär den högre användningsnivån en tillförsel år 1985 av 256 TWh, dvs. något lägre än enligt industriverkets prognos. Med hänsyn till osäkerheten i prognoserna utgår jag emellertid från samma antagande i fråga om energitillförseln som kommittén.

2.2.4 Försörjningsplanen på energiområdet

I proposition 1916/17:74 bil. 2 föreslogs lagringsmål för energiprogrammet inför olika kris- och angreppsfall. Riksdagen godkände förslagen (FöU 1976/77:35, rskr 1976/77:311). Kommittén har haft i uppgift aU göra en översyn av gällande försörjningsplan och lagringsmål. Den har funnit att den modell för beräkning av behovet av beredskapslager som användes av OLK-75 är väl lämpad för sitt ändamål. Modellen har därför utnyttjats som underlag för kommitténs förslag. 1 modellen beaktas på ett systematiskt och kvantifierat sätt de bedömda behoven i en krissituation och de tillgångar som bedöms finnas i en sådan. Beräkningarna görs för varje krisfall och produktslag för sig och resultaten samlas sedan till en försörjningsplan. I det följande diskuteras vissa i beräkningsmodellen ingående förutsättningar.

Konsumtionen av olja påverkas direkt av de ransoneringsåtgärder som vidtas i en kris. Kommittén bedömer att nu befintliga ransoneringssystem för bränsle- och drivmedel har möjlighet att fungera i enlighet med de förutsättningar som ingår i beräkningsmodellen, om ansvariga instanser i en kris snabbt, kraftfullt och framsynt fattar nödvändiga beslut. Dock bedöms möjligheterna till besparing inom uppvärmningsseklorn i en krissituation vara mindre än vad som tidigare förutsatts eftersom inomhustemperaturen numera generellt sett är lägre. Detta medför ett ökat lagringsbehov med ca 900 000 m' eldningsolja i förhållande till gällande oljelagringsprogram.

 

Prop. 1980/81:90                                                                     7

ÖEF anser det orealistiskt att förutsätta att ransoneringsåtgärderna har effekt redan från krisens början eftersom detta i sin tur kräver att statsmakterna har fattat beslut i ett ännu tidigare skede. Åtgärder som kan höja beredskapen att fatta tidiga beslut om bl. a. konsumtionsbegränsning förordas av FK 78.

För egen del anser jag att en kontinuerlig översyn av befintliga ransoneringssystem är nödvändig. Jag delar dock kommitténs bedömning att befintliga system har möjlighet att fungera enligt beräkningarna under förutsättning att beslut om ransoneringsåtgärder fattas i ett tidigt skede av en kris.

Kommersiella lager av olja finns hos importörer, oljehandel och industri samt i fastigheter och gårdscisterner. När en försörjningskris inträffar kan sådana lager med hjälp av olika regleringsåtgärder disponeras för av statsmakterna bestämda ändamål. De ses därför som tillgångar vid beräk­ningen av behovet av beredskapslager. Kommittén beräknar dessa lager till sammanlagt 5,4 milj. m'. I nuvarande försörjningsplan har lagren bedömts uppgå till ca 2,7 milj. m'.

De remissinstanser som uttalat sig i denna fråga menar att kommittén har överskattat de kommersiella lagrens storlek inför en kris.

Jag finner i likhet med kommittén att de kommersiella lagren har ökat under senare år, dock med undantag av år 1979. Erfarenheterna visar emellertid att de kommersiella lagren minskar succesivt i inledningen av en oljekris. I ett läge dä ingripande av statsmakterna blir nödvändigt är det sannolikt att de kommersiella lagrens storlek har reducerats. Jag anser det därför motiverat att dessa tillgångar för närvarande beräknas fill ca 3,8 milj. m'. Detta innebär att behovet av beredskapslager ökar i motsvarande mån.

Kommittén föreslår att de kommersiella lagren bör räknas som en tillgång i återkommer jag senare.

Kommittén förutsätter att möjlighet finns att i en kris ersätta 1,5 milj. m- tunn och 1,3 milj. m' tjock eldningsolja för uppvärniningsändamål med ved, el och kol.

Vissa remissinstanser menar att kommitténs förutsättning i detta avseende är alltför optimistisk. En övergång till alternativa energislag tar längre tid än vad som beräknats.

Ett flertal remissinstanser stöder en satsning på åtgärder för övergång till andra bränslen än olja, särskilt sådana som kan förkorta omställningstider­na.

Bostadsstyrelsen, statens vattenfallsverk och Svenska cellulosa- och papperbruksföreningen redogör i sina remissyttranden för åtgärder som i framtiden kan komma att leda till minskad oljeanvändning.

För egen del menar jag att den aktiva politik för att ersätta olja som regeringen bedriver bör kunna leda till sådana resultat att kommitténs förutsättning i huvudsak kan anses vara realistisk. Jag hänvisar såväl till det

1** Riksdagen 1980/81. 1 samt. Nr 90

 

Prop.  1980/81:90                                                                    8

stöd till åtgärder för att ersätta olja och spara energi som har införts från den 1 januari 1981 (prop. 1980/81:49, NU 1980/81:19, rskr 1980/81:100) som till de ytterligare åtgärder som statsrådet Petri tidigare idag har förordat.

I detta sammanhang vill jag ta upp två frågor som ligger utanför oljelagringskommitténs förslag. Dessa gäWer förberedelser för att i en kris gå över till eldning med inhemskt bränsle.

ÖEF har i skrivelse den 23 april 1980 till regeringen hemställt att få disponera högst 1 600 000 kr. från clearingfonden för bidrag till Örebro kraftvärmeverk AB för projektering av omställning till inhemskt bränsle. Projekteringen avses ingå som ett led i ÖEF:s strävan att minska omställningstiden för oljeeldade fjärrvärmeverks övergång till eldning med inhemskt bränsle i en krissituation.

ÖEF har i det ekonomiska försvarets perspektivstudie del 2, som överlämnades till regeringen den 13 juni 1980, föreslagit att en planering vid landets fjärrvärmeverk för en sådan omställning skall drivas så långt att omställningsarbeten kan påbörjas omedelbart efter statsmakternas beslut. Kostnaderna för planeringen, som föreslås genomföras inom ramen för den kommunala beredskapsplaneringen, beräknas till 55-65 milj. kr.

Perspektivstudien utgör en del av underlaget inför det beslut som riksdagen våren 1982 kommer att fatta om totalförsvaret. Jag anser att intill dess beslut inte bör fattas om bidrag till enstaka värmeverks kostnader för projektering till eldning med inhemskt bränsle och är därför inte beredd att tillstyrka framställningen.

Genom beslut den 19 juli och den 23 augusti 1979 beslöt regeringen att vid eldning i försvarsmaktens anläggningar under eldningssäsongen 1979-1980 olja i viss utsträckning skulle ersättas med inhemskt bränsle.

Regeringen uppdrog den 19 juni 1980 åt fortifikationsförvaltningen att under eldningssäsongen 1980-1981 dels fortsätta den under föregående eldningssäsong påbörjade eldningen med flis vid I 16, dels vid två anlägg­ningar elda med hel ved.

I en rapport som överlämnades till regeringen den 25 september 1980 redovisar förvaltningen vissa erfarenheter av eldning med inhemskt bränsle säsongen 1980-1981. Enligt rapporten har helvedseldning medfört en väsentligt högre årskostnad än eldning med flis och olja. Årskostnaden för fliseldning var i stort sett lika med årskostnaden för oljeeldning.

2.3 Förslag till lagringsprogram

Jag har tidigare kommenterat vissa förutsättningar som ligger till grund för mitt förslag till lagringsprogram. Jag vill nu först ta upp frågan om behovet av en särskild reserv för att täcka osäkerheter i nämnda förutsättningar samt användningen av ett redan nu befintligt överskott i krigsreserven.

 

Prop. 1980/81:90                                                                     9

2.3.1 Särskild reserv för att täcka osäkerheter i förutsättningarna.

Den framtida utvecklingen i fred eller kris kommer självfallet inte att motsvara varje enskilt antagande som använts i planeringen. Det är emellertid enligt kommittén knappast troligt att alla eventuella avvikelser kommer att vara till nackdel för försörjningsberedskapen.

Sedan oljelagringsprogrammet 1978-1984 fastställdes har kunskapen och medvetenheten om energifrågor ökat, vilket bör medverka till att våra möjligheteratt klara en tillfällig försörjningskris på oljeområdet blivit större. Vissa energi- och oljebesparande åtgärder har dock redan vidtagits, vilket har begränsat utrymmet för ytterligare minskningar av oljeförbrukningen.

Med hänsyn till den stora betydelse energiberedskapen har föf samhälls­livet och totalförsvaret är det enligt kommitténs mening rimligt att till det beräknade behovet av beredskapslager lägga en särskild reserv, en s. k. beräkningsreserv, uppgående till 1,5 milj. m' olja för att täcka en något ogynnsammare situation än den som förutsättningarna ger uttryck för.

De beräkningsmetoder och förutsättningar som användes av OLK-75 för nu gällande försörjningsplan innebar att behovet av lager för krig minskade påtagligt jämfört med tidigare beräkningar. Med hänsyn till osäkerhetsmo­menten beslöts dock att lagringsmälen för krigsreserven skulle kvarstå oförändrade. Det innebär att utöver beräknade behov redan nu lagerhålls ett överskott i krigsreserven av 1,1 milj. m' färdigprodukter, främst eldningsol­ja.

Kommittén förordar att krigsreserven dimensioneras enligt de resultat som beräkningarna har gett och att överskottet betraktas som en fillgång i det samlade beredskapslagret. I stället anser kommittén, som tidigare nämnts, att en reserv på 1,5 milj. m' olja skall inlagras för att täcka osäkerheter gällande alla krisfall.

Vissa remissinstanser menar att den av kommittén föreslagna reserven bör vara större än 1,5 milj. m' med hänsyn bl. a. till den osäkerhet som vidlåder ett flertal förutsättningar. Andra remissinstanser finner däremot en sådan reserv omotiverad och att den leder till ökade kostnader.

Jag är enig med kommittén om att det till behovet av beredskapslager bör läggas en särskild reserv på ca 1,5 milj. m' olja med hänsyn till förutsättningarnas osäkerhet och till de negativa effekter som en ogynnsam­mare utveckling än vad som förutsetts skulle ha på samhället. Denna reserv bör inlagras i form av 1,5 milj. m' råolja.

De remissinstanser som uttalat sig i frågan om överskottet i krigsreserven menar att osäkerheten fortfarande är stor beträffande beräkningarna av storleken och föreslår därför att krigsreserven bibehålls i nuvarande omfattning.

Jag anser att den del av överskottet i krigsreserven som ligger i befintliga skyddade och särskilt lokaliserade lagringsanläggningar även i framtiden bör

 

Prop. 1980/81:90                                                                    10

ligga kvar, men att överskottet bör räknas som en tillgång även i avspärrningsreserven att utnyttjas i princip först när övriga tillgångar i avspärrningsreserven är förbrukade. Skulle krigstillstånd inträda tidigare än vad som förutsätts i gällande planering övergår nämnda lager automatiskt till att utgöra en extra krigsreserv. Jag är därmed inte beredd att ansluta mig till kommitténs förslag att betrakta överskottet i krigsreserven som en tillgång att användas även i en fredskris.

2.3.2 Sammansättning av beredskapslager

Erforderligt beredskapslager av olja kan antingen bestå av färdigproduk­ter, råolja eller av en kombination av dessa. Avvägningen mellan lagring av färdigprodukter och råolja görs på grundval av främst beredskapsmässiga, lagringstekniska och ekonomiska överväganden.

Risken för förstöring av raffinaderierna har uteslutit att försörjningen för krigssituationer till någon del skall få baseras på råolja. Hela krigsreserven består därför av konsumtionsfärdiga produkter. Drivmedel förvaras i bombskyddade anläggningar i konsumtionsområdena. Enligt kommitténs mening finns det inte skäl aft ändra lagringsformen för krigssituationer. Jag är av samma uppfattning.

I det nu löpande lagringsprogrammet avses ca 25 % av avspärrnings­reserven hällas i form av råolja. Denna avvägning baseras på att en betydande raffinaderikapacitet numera finns i landet, att tillräcklig trans­portkapacitet finns fillgänglig samt att kusttankfartyg förutses kunna passera Öresund eller Bälten under i vart fall en del av krisen. Jag har gjort en likartad avvägning i mitt förslag till reviderat lagringsprogram.

Krigs- och avspärrningsreserven hålls så gott som helt i form av tvångslager hos större säljare och förbrukare av olja.

I syfte att anpassa tvångslagringen till föreliggande behov föreslår kommittén följande förändring av sammansättningen

-     Tvångslagren av tjock eldningsolja minskas med 500 000 m'

-     Tvångslagren av motorbensin ökas med 300 000 m'

-    Tvångslagren av motorbrännolja och tunn eldningsolja ökas med 50 000 m' resp. 150 000 m'

-    Tvångslagren av fotogen och lättbensin minskas med 5 000 m' resp. 10 000 m'

Kommittén föreslår att minskningen av lagringsskyldigheten för tjock eldningsolja genomförs successivt med 125 000 m' per år räknat första gången den 1 januari 1983. Hela reduktionen är då genomförd till den 1 januari 1986. En motsvarande tidsplan bör gälla för utbyggnaden av tvångslager av motorbensin, motorbrännolja och tunn eldningsolja. Minsk­ningen av lagringsskyldigheten för lättbensin och fotogen bör enligt kommittén träda i kraft fr. o. m. den 1 januari 1983.

 

Prop. 1980/81:90                                                                    11

Inga remissinstanser har väsentliga invändningar mot den föreslagna ändringen av sammansättningen av tvångslagren eller tidpunkterna för genomförandet.

Jag biträder förslagen om ändring av sammansättningen av tvångslagren. Kommitténs förslag till tidpunkter för genomförandet bör gälla beträffande reduktionen av tjock eldningsolja och fotogen. I frågan om lagring av lättbensin vill jag erinra om att volymen fastställs i procent av föregående års förbrukning. Till tidsplanen för utbyggnaden av tvångslagren av motorben­sin, motorbrännolja och tunn eldningsolja återkommer jag då jag behandlar frågan om finansiering av oljelagringsprogrammet.

Beredskaplagret för fredskriser avses enligt nu löpande oljelagrings­program bestå av 80 % råolja och 20 % färdigprodukter. Kommittén har funnit att den svenska raffinaderikapaciteten i vissa fredskrissituationer med stort bortfall av oljeprodukter kan begränsa möjligheterna att utnyttja beredskapslagrad råolja. Beredskapsmässiga skäl talar alltså för att bered­skapslager för fredskriser om möjligt utgörs till en något mindre del av råolja än vad som nu planeras. Jag delar kommitténs uppfattning och har i mitt förslag till reviderat lagringsprogram tagit hänsyn till detta.

Lagringstekniska och ekonomiska skäl talar för att de statliga beredskapslagren till så stor del som möjligt hålls i form av råolja. Kostnaderna för de stora bergrummen är förhållandevis låga och råolja behöver inte omsättas. Beredskapsmässiga hänsyn sätter dock vissa grän­ser.

Enligt kommitténs mening bör mängden råolja för avspärrnings- och fredskrisfallen sammantaget helst inte översfiga cirka 8 milj. m'. Häri innefattas både statliga beredskapslager och kommersiella lager av råolja vid raffinaderierna. Jag ställer mig bakom de av kommittén framförda synpunk­terna på fördelning mellan råolja och produkter. I det av mig förordade lagringsprogrammet kommer den totala mängden råolja att utgöra högst 7,5 milj. m', varav högst 6,5 milj. m' i statliga lager.

2.3.3 Behov av beredskapslager

1980 års oljelagringskommitté föreslår att den statliga oljelagringen i förhållande till läget sommaren 1980 skall utökas med 3,1 milj. m' råolja och ungefär 250 000 m' färdigprodukter. Detta skulle innebära en minskad lagring av bl.a. 4,5 milj. m' råolja i förhållande till löpande oljelagringspro­gram. Med hänvisning till sin riskbedömning föreslår kommittén atl den statliga lageruppbyggnaden skall ske så snabbt detta är praktiskt möjligt. Inriktningen bör därför enligt kommittén vara att uppbyggnaden genomförs före utgången av kalenderåret 1983.

Det förslag till uppbyggnad av beredskapslagren som kommittén förordar innebär att de stathga råoljelagren kominer att uppgå till sammanlagt 5,1

 

Prop.  1980/81:90                                                                   12

milj. m'. De lagringsutrymmen för råolja som färdigställs under budgetåret 1981/82 tillsammans med tidigare färdigställda och uppfyllda anläggningar medger lagring av drygt 6,5 milj. m' råolja. Omkring 1,5 milj. m' lagringsutrymmen skulle därmed bli outnyttjade. Kommittén menar att när det föreslagna lagringsprogrammet är slutfört statsmakterna kan pröva om risksituationen gör det önskvärt och det samhällsekonomiska läget det möjligt att fylla råoljeanläggningarna med beredskapslager. Statsmakterna behåller då full handlingsfrihet och behöver inte nu binda sig för ett visst handlande i mitten av 1980-talet.

Vissa remissinstanser, bl. a. FK 78, ansluter sig till synpunkten att en ny prövning bör ske efter att det den av kommittén förordade lageruppbygg­naden är avslutad.

ÖEF anser att ett bibehållande av krigsreservens storlek och en rimlig gardering för osäkerheter av skilda slag motiverar en ökning av lagerupp­byggnaden med ca 2 milj. m' utöver vad kommittén föreslagit. Även LRF och TCO förordar en höjd målsättning för oljelagringen.

Endast en remissinstans motsätter sig en ökning av den volymmässiga beredskapslagringen av olja med motiveringen att ett genomförande av kommitténs förslag skulle medföra kostnadshöjningar och motverka möjlig­heterna att uppnå balans i den svenska ekonomin.

De flesta remissinstanserna anser dock att de lagringsutrymmen som är under byggnad bör fyllas med beredskapslager av råolja.

Jag har fidigare framhållit riskerna med att i planeringen utgå från att stora kommersiella lager disponeras av statsmakterna vid en kris och har därför i mina beräkningar reducerat dessa lagers storlek. Jag har i mina beräkningar i likhet med kommittén gjort ett tillägg till behovet av beredskapslager med 2 % för krigs- och avspärrningsreserven och med 5 % för fredskrislagret. Detta skall täcka oåtkomliga kvantiteter i form av bottensats samt eventuellt spill vid distribufionen. Mot bakgrund av vad jag nu har anfört anser jag att följande ökningar i förhållande till läget i januari 1981 bör genomföras i det statliga beredskapslagret av olja.

Tm', gasol kton

Produkt                                                     Statligt lageröknings-

behov

Motorbensin                                                415

Flygdrivmedel                                               70
Motorbrännolja      1

Tunn eldningsolja  J                                          '

Tjock eldningsolja                                     1 800

Totalt                                                      3 300

Gasol                                                           3.S

 

Prop. 1980/81:90                                                                   13

Med beaktande av möjlig produktutvinning ur råolja kan detta behov täckas med en inlagring av 3 milj. m' råolja, 70 000 m' flygdrivmedel, 150 000 m' motorbrännolja/tunn eldningsolja* och 20 kton gasol.

Därutöver bör, som jag tidigare anfört i samband med behovet av en särskild reserv, inriktningen vara att ytterligare 1,5 milj. m' råolja skall inlagras.

Detta innebär att totalt 6,5 milj. m' råolja skulle komma att inlagras och att de under byggnad varande lagringsanläggningarna för råolja fill fullo kommer att utnyttjas. Det lagringsprogram jag nu förordar innebär vid en jämförelse mellan det totala behovet av produkter i beredskapslager och den möjliga produktutvinningen av 6,5 milj. m' råolja att den särskilda reserven för att täcka osäkerheter i förutsättningarna framförallt kommer att bestå av motorbrännolja och tunn eldningsolja. Jag anser detta vara en fördel då dessa produkter är sådana som i en kris är särskilt svåra att anskaffa och ersätta.

Beträffande fidsplanen för genomförandet av det statliga lagringsprogram­met vill jag anföra följande. Jag instämmer med kommittén i att lagerupp­byggnaden bör genomföras så snabbt som möjligt. Med hänsyn till bl. a. marknadsförhållandena och de tillägg i lagringsprogrammet som jag förordar kan uppbyggnaden dock inte genomföras så snabbt som kommittén önskar, dvs. före utgången av år 1983. För egen del anser jag det önskvärt att den statliga delen av oljelagringsprogrammet är avslutad före utgången av år 1984. Emellertid kan med anledning av marknadsmässiga och statsfinansiella skäl inlagringsperioden behöva utsträckas något, dock längst till utgången av år 1986.

Det förslag till oljelagringsprogram som jag förordar bygger i huvudsak på underlag som tagits fram och bedömningar som gjorts under år 1980. Det är självfallet inte möjligt att förutse vilka förändringar av betydelse i sammanhanget som kan komma att inträffa under de närmast kommande åren. Betydande osäkerheter gäller, som jag tidigare anfört, bl. a. beträf­fande förhållandena på den internationella oljemarknaden. Förändringarna inom näringslivet medför osäkerheter beträffande användning, lagerhållning m.m. inom landet. Ändrade förutsättningar i dessa avseenden kan komma att ställa krav på ytterligare justeringar av oljelagringsprogrammet. Mot denna bakgrund anser jag det önskvärt att bibehålla en viss handlingsfrihet inom ramen för den nu föreslagna revideringen av programmet. Regeringen bör därför bemyndigas att vid behov besluta om mindre förändringar av icke principiell natur i genomförandet av det föreslagna revideringen. Med anledning av det kommande försvarsbeslutet och osäkerheter bl. a. om den framfida energikonsumtionen och energitillförseln samt om de kommersiella lagrens storlek anser jag vidare att en ytterligare översyn av programmet bör vidtas före utgången av år 1983.

• Denna mängd är förvärvad under budgetåret 1980/81 i enlighet med regeringsbeslut 1981-01-29.

 

Prop. 1980/81:90

14

Jag vill slutligen kommentera den föreslagna lagringen av flygdrivmedel. Kommittén har mot bakgrund av luftfartsverkets beräkningar föreslagit en väsentligt lägre lagring av flygdrivmedel för civil luftfart än vad som gäller i nu löpande oljelagringsprogram. Kommittén menar dock att det bör prövas om inte viss ytterligare lagring är motiverad. Luftfartsverket har inte räknat med någon reserv, men anför i sitt remissyttrande att en sådan kan vara motiverad med hänsyn till osäkra antaganden om framförallt de utländska flygbolagens behov av flygdrivmedel i kriser.

ÖB anser att lagringen av flygdrivmedel inte bör minskas så som det föreslagits av kommittén mot bakgrund av totalförsvarets bedömda ökade utnyttjande av civila flygtransportmedel.

Även SAS framhåller vikten av att lagerhållningen av flygdrivmedel ökar i takt med stigande konsumtion.

ÖEF menar att en ytterligare utredning snarast bör ske beträffande behovet av lager av flygdrivmedel.

För egen del är jag beredd att t. v. acceptera kommitténs förslag till minskat lagringsmål men vill jag understryka att flyg- och jetbensin inte i dag utvinns ur råolja vid svenska raffinaderier. Kommittén och remissinstanser­na uttalar tveksamhet beträffande storleken av behovet av flygdrivmedel. Detta motiverar enligt min uppfattning ytterligare överväganden. Jag avser återkomma till regeringen i denna fråga.

2.3.4 Lagringsanläggningar

Oljelagringsprogrammet 1978-1984 innebar att sammanlagt 11,6 milj. m' lagringsutrymmen för olja skulle anskaffas. I följande tabell sammanfattas utbyggnadsläget under sommaren 1980 för statliga lagringsanläggning-

Tm

 

Produkt

Anläggningar som är klara eller under byggnad

Inlagrad volym

Återstående

ouppfylld

lagringsvolym

Råolja

Flygdrivmedel Motorbrännolja och tunn eldningsolja Tjock eldningsolja

6 550 91

381 108

 

2 000 270

4.550 310

Totalt

7 130

 

2 270

4 860

För att färdigställa de råoljeanläggningar som är under byggnad krävs under budgetåret 1981/82 ca 20 milj. kr. Anläggningarna kommer att behöva utnyttjas för det av mig föreslagna oljelagringsprogrammet.

Erforderliga lagringsanläggningar för tvångslager finns med undantag av en skyddad anläggning som dock inom kort är färdig att tas i bruk.

 

Prop. 1980/81:90                                                                    15

2.3.5    Återbetalning av den rörliga krediten

Regeringen disponerar en rörlig kredit i riksgäldskontoret att användas vid krig, krigsfara eller annan omständighet av synnerlig vikt för rikets försvarsberedskap. Den har utnyttjats för inköp av oljeprodukter i samband med dels oljekrisen 1973-1974 och dels Iran-krisen 1978-1979 enligt följande

Inköp     Avlyft*   Återstår Kostnader milj. kr.               Saido

tm'      tm       im---------------------------------------------   per

Vara       Avlyft* 'Återstår Ränta     Om-   80-06-30

kostn.

1761       1109      652                  1205      412 793     116     48        957

* till oljelagringsprogram 1968-1977 och 1978-1984

Kommittén föreslår att krediten återbetalas genom att medel tillförs från oljelagringsfonden. Återbetalning bör ske i takt med att medel finns fillgängliga i fonden och vara helt genomförd före utgången av budgetåret 1981/82.

Jag instämmer i detta förslag.

Den fysiska avvecklingen av de produkter som anskaffats genom den rörliga krediten bör enligt komrhittén ske i samband med att råolja anskaffas och inlagras i statliga anläggningar.

ÖEF och transportrådet invänder mot att produkterna säljs ut. ÖEF menar att man bör avvakta tills frågan om buffertlager i prisstabiliserande syfte har behandlats. Transportrådet vill vänta tills bättre möjligheter föreligger att få ut en större andel lätta produkter vid raffinering av råolja.

Jag anser att de förvärvade produkterna bör avvecklas under budgetåren 1982/83 och 1983/84.

Jag övergår nu till att behandla åtgärder som kan medverka till att öka säkerheten för att beredskapslagren av olja hos näringslivet är intakta inför krissituationer.

2.3.6    Den s. k. vinterdispensen

Ända sedan 1958-1962 års oljelagringsprogram har det funnits en s. k. vinterdispens vid lagring av eldningsolja. Innebörden härav är att säljare och storförbrukare som är lagringsskyldiga enligt lagen om oljelagring m. m. (1957:343, omtryckt 1977:939, ändrad senast 1980:181) genom särskilda regeringsbeslut har getts möjlighet att under vintermånaderna successivt minska den mängd eldningsolja som de eljest är skyldiga att lagra. Endast i januari behöver hela den lagringspliktiga volymen finnas i lager. Den i 1958-1962 års oljelagringsprogram ingående försörjningsreserven hade inte något uttalat säkerhetspolitiskt syfte. Den ansågs kunna trygga försörjningen

 

Prop. 1980/81:90                                                                   16

under vintrar med svåra isförhållanden och skulle motsvara behoven under en normal vinter. Med hänsyn till motivet för försörjningsreserven och på det sätt vilket storleken beräknades framstod ordningen med vinterdispens som naturiig. Trots att försörjningsreserven i och med 1963-1969 års oljelagrings­program fick benämningen avspärrningsreserv och en klar säkerhetspolitisk motivering behölls ordningen med vinterdispens oförändrad.

Den nu gällande vinterdispensen

Lag-

rings-

skvl-

dig-

het

100%

90%

80%

Jan      Feb        Mars       April        Maj      Juni       Juli        Aug        Sept       Okt

Jag vill framhålla att den grundläggande principiella svagheten med vinterdispensen är att försörjningsuthålligheten varierar över året. Enligt kommitténs mening är det önskvärt att dämpa denna negativa verkan. Den föreslår därför att vinterdispensen vid lagring av eldningsolja begränsas så att tvångslagret inte under någon månad skall utgöra mindre än 80 % av lagringsskyldigheten. Förslaget föreslås träda i kraft fr. o. m. den 1 januari 1983.

Flertalet remissinstanser har intet att erinra mot kommitténs förslag till sänkt vinterdispens.

Vissa remissinstanser avstyrker dock förslaget bl. a. mot bakgrund av de kostnadshöjningar det skulle medföra.

I likhet med kommittén anser jag att den säsongsmässiga svagheten i försörjningssäkerheten bör reduceras. Jag ansluter mig således till kommit­téns förslag att tvångslagren under månaderna april-juli bör utgöra minst 80 % av lagringsskyldigheten i januari samma år. För övriga månader på året föreslår jag, i likhet med kommittén, ingen ändring i gällande ordning. Jag återkommer senare till den finansiella innebörden av förslaget.

 

Prop. 1980/81:90                                                                    17

2.3.7 Oljeavgift och vitesföreläggande

Kommittén har i enlighet med direktiven gjort en översyn av sanktions­reglerna om oljeavgift och vitesföreläggande i lagen (1957:243, omtryckt 1977:939, ändrad senast 1980:181) om oljelagring i syfte att för framtiden förhindra att de lagringsskyldiga gör otillåtna uttag ur föreskrivna lager på så sätt som skedde under år 1979.

Kommittén föreslår att oljeavgiften något mer än fördubblas. Vitesföre­läggande bör i fortsättningen, enligt kommittén, användas för att påskynda återfyllnad av ofillåtet ianspråktagna tvångslager.

Förslaget om höjd oljeavgift stöds av remissinstanserna.

Frågan om skärpningen av sanktionssystemet i oljelagringslagen och avvägningen mellan oljeavgift och vitesföreläggande kräver ytterligare överväganden innan förslag till ändring kan läggas fram. Jag avser emellertid att snarast återkomma till regeringen i denna fråga.

Kammarrätten förordar i sitt remissyttrande en fortsatt översyn av de nuvarande bestämmelserna om lagringsskyldighet vid överlåtelse av anlägg­ning. Jag utgår från att kommittén kommer att behandla denna fråga i den andra utredningsetappen.

2.3.8 Andra frågor

Kommittén föreslår två ändringar i synen på beredskapslagren. Det första förslaget gäller de kommersiella lagrens utnyttjande i kriser. När behovet av beredskapslager för avspärrningssituationer har beräknats har befintliga kommersiella lager beaktats och tillåfits reducera behovet. Om en fredskris inträffar kommer de kommersiella lagren att förbrukas först. Hinder föreligger nämligen inte för näringslivet att sälja eller använda dessa lager. Enligt kommittén är det därför lämpligt att i fortsättningen betrakta den del av de kommersiella lagren som finns hos raffinaderier och oljehandel som en fillgång i fredskrissituationer och således minska behovet av särskilt anordnade fredskrislager. En sådan ordning är förenlig med bestämmelserna i International Energy Program (lEP). Däremot bör även fortsättningsvis kommersiella lager hos storförbrukare räknas som en tillgång i avspärrnings­situationer med hänsyn fill lEP-bestämmelserna. De samlade fillgångarna av beredskapslager för krigs-, avspärrnings- och fredskrissituationer påverkas ej av denna förändring. Säkerheten ökar för att nödvändiga lager för avspärrningssituationer verkligen finns tillgängliga.

Jag delar kommitténs uppfattning att man i fortsättningen bör betrakta den del av de kommersiella lagren som finns hos raffinaderier och oljehandel som en tillgång i fredskrissituationer och att således behovet av särskilt anordnade fredskrislager minskar. Samma förhållande bör enligt min mening även gälla för kommersiella lager hos storförbrukare. I tillämpningen av lEP-bestämmelserna görs nämhgen inte någon skillnad mellan lager som finns i

 

Prop.  1980/81:90                                                                   18

oljehandeln och hos storförbrukare. Genom att hänföra samtliga dessa kommersiella lager fill fredskrislagren och i motsvarande grad höja lagringsmålet för avspärrningsreserven ökar säkerheten ytterligare utöver kommitténs förslag för att nödvändiga lager för avspärrningssituationer verkligen finns tillgängliga när denna typ av kris inträffar. I den av mig fidigare förordade revideringen har denna förändrng genomförts.

Det andra förslaget avser utnyttjandet av beredskapslagren. För fredskriser beredskapslagras stora kvantiteter råolja. Denna måste raffineras innan den kan nyttiggöras i en kris. De svenska raffinaderiernas kapacitet motsvarar 50-75 % av konsumtionen i landet och varierar mellan olika produkter. I vissa typer av fredskriser är det tänkbart att raffinering av råolja under krisen inte förslår för att ge landet förutsatt konsumtionsstandard för alla produkter. I en sådan situafion anser kommittén att det kan vara lämpligt att ta i anspråk konsumtionsfärdiga produkter som ingår i avspärrningsreserven och att omföra en motsvarande kvanfitet av fredskrislagret av råolja till avspärrningsreserven. Raffinering av denna senare kvantitet bör genomföras så snart detta är möjligt. Kommittén erinrar om att riksdagen vid olika fillfällen har uttalat (FöU 1975/76:35, rskr 1975/76:298 och FöU 1976/77:13, rskr 1976/77:311) att det bör vara en strävan från statsmakternas sida att inte på grund av fredskris minska den beredskap som är motiverad av vår säkerhetspolitik.

Jag delar kommitténs uppfattning i denna fråga. Mot bakgrund av vad riksdagen uttalat bör dock detta uttag endast få ske i begränsad utsträckning och under en kortare tid. Uttaget bör under alla förhållanden ej tillåtas överskrida 25 % av de produkter som är beräknade för avspärrningssitua­tioner.

2.3.9 Finansieringen

Medelsbehovet för att finansiera det av mig förordade reviderade oljelagringsprogrammet uppgår för statens del till ca 5 200 milj. kr. i prisläget sommaren 1980. Från juU 19801, o. m. december 1984 kan med nu gällande avgifter och föreliggande förbrukningsprognoser drygt 7 000 milj. kr. avsedda för försörjningsberedskapsändamål förväntas inflyta fill oljelag­ringsfonden. Utöver oljelagring finansieras även vissa andra investeringar för försörjningsberedskapen över oljelagringsfonden, främst beredskapsla­ger av petrokemikalier. Sådana investeringar för omkring 1 000 milj. kr. ingår f. n. i planeringen. Medelsbehovet från oljelagringsfonden för det ekonomiska försvaret skulle därmed sammantaget uppgå till 6 200 milj. kr. Föreslaget oljelagringsprogram synes alltså kunna finansieras fill utgången av år 1984 med beräknade inkomster även om vissa prisstegringar på olja skulle inträffa.

Den ändrade sammansättningen av tvångslagren samt den sänkta vinter­dispensen innebär investeringskostnader för de lagringsskyldiga uppgående

 

Prop. 1980/81:90                                                                   19

till 548 milj. kr. netto i prisläget sommaren 1980. De årliga driftkostnaderna kommer att öka med 84 milj. kr.

Kostnaderna för den tvångslagring som säljare och förbrukare av olja genomför bestrids i första ledet av de lagringsskyldiga. Enligt kommitténs mening bör de ökade kostnaderna för ändringarna i tvångslagringen finansieras genom de priser som lagringsskyldiga tar ut av konsumenterna. Detta motsvarar en prishöjning med 1,5 öre per liter bensin, 6 kr. per m' tunn eldningsolja och 3 kr. per m' dieselolja. För tjockolja motsvarar det en kostnadsminskning med ungefär 2 kr. per m'.

Det kan dock, enligt kommitténs mening, finnas skäl för statsmakterna att underlätta för de lagringsskyldiga att genom lån anskaffa kapital för de nödvändiga investeringarna.

SPI anför att de finansiella kraven på oljeföretagen blir oskäligt höga med en ökad lagring av bensin och destillat. Man understryker att statsmakterna bör underlätta kapitalanskaffningen för dessa investeringar. Om detta inte sker avstyrker SPI bestämt att den föreslagna ökningen av produktinlagring­en läggs på oljeföretagen.

Jag är inte beredd att förorda att statsmakterna skall underlätta kapitalanskaffningen. Däremot anser jag det lämpligt att -tidsplanen för utbyggnaden av tvångslagren av motorbensin, motorbrännolja och tunn eldningsolja förlängs med ett år i förhållande fill kommitténs förslag. Den utbyggnad som kommittén föreslagit bör då vara genomförd före utgången av 1986.

2.4 Oljelagringsfondens användning

Regeringen har av riksdagen fått i uppdrag att närmare överväga om det är lämpligt och medför besparingar att låta driftkostnader för oljelagring helt eller delvis bestridas från oljelagringsfonden. Därvid bör särskilt beaktas principiella och budgettekniska synpunkter (FöU 1980/81:10, rskr 1980/ 81:69).

Oljelagringsfonden inrättades genom beslut av regeringen den 26 juni 1975. Fonden är räntelös och förvaltas av riksgäldskontoret. Till fonden förs huvuddelen av inkomsterna av den avgift som tas ut av konsumenterna i samband med köp av olja och bensin med anledning av bestämmelserna i lagen (1973:1216, ändrad senast 1980:1083) om särskild beredskapsavgift för oljeprodukter.

Från oljelagringsfonden rekvirerar ÖEF medel för att genomföra av statsmakterna beslutad lageruppbyggnad av råolja och petroleumprodukter i övrigt. Från oljelagringsfonden har hittills i huvudsak rekvirerats medel för investeringar i varor och anläggningar.

Medel från oljelagringsfonden har i vissa fall i begränsad omfattning använts för driftkostnader i anslutning till oljelagringen (kostnader för inlagring) samt efter riksdagens medgivande till industristöd inom det

 

Prop. 1980/81:90                                                                   20

petrokemiska området (prop. 1979/80:101, FöU 1979/80:11, rskr 1979/ 80:188). De löpande driftkostnaderna för den verksamhet som finansierats med investeringsmedel över oljelagringsfonden bestrids dock över statsbud­geten.

Enligt vad som inhämtats från ÖEF är en finansiering av vissa driftkost­nader över oljelagringsfonden möjlig. En förändring av finansieringskällan innebär dock ingen besparing i fräga om driftkostnadernas totala storlek. Enligt ÖEF:s uppfattning föreligger det vissa svårigheter att finna en direkt koppling mellan finansieringen av investeringarna och de driftkostnader som följer härav. En uppdelning av driftkostnaderna på olika finansieringskällor blir därför till viss del godtycklig och medför ett budget- och redovisnings-tekniskt merarbete. Om en ändring av nuvarande principer för finansiering av driftkostnaderna skall ske föreslår ÖEF i första hand att driftkostnaderna exkl. räntekostnader och personalkostnader för delprogrammet Bränslen och drivmedel m. m. under anslaget F2. Drift av beredskapslager förs över fill fondfinansiering. Övriga kostnader under anslaget bör som hittills bestridas över statsbudgeten. ÖEF har även framhållit att om driftkostna­derna för oljelagringen skall finansieras över oljelagringsfonden måste lagen ändras så att fonden permanentas.

För egen del anser jag det principiellt riktigt att driftkostnaderna för oljelagringen i likhet med investeringarna får bestridas över oljelagringsfon­den. En förändring av finansieringsprinciperna i sådan riktning måste emellertid genomföras så att den budgettekniska hanteringen och överskåd­ligheten i systemet blir så enkel som möjligt. Jag förordar därför att samtliga driftkostnader exklusive räntekostnader för delprogrammet Bränslen och drivmedel m.m. under anslaget F2. Drift av beredskapslager förs över till fondfinansiering så länge oljelagringsfonden finns. Överföringen bör således även omfatta driftkostnaderna för de lager som inte finansierats över oljelagringsfonden. Driftkostnaderna för de lager inom delprogrammet Kemiska produkter m.m. som finansierats ur oljelagringsfonden är så begränsade och redovisningsmässigt svåra att avskilja att jag anser att de även fortsättningsvis bör finansieras över statsbudgeten. Beträffande ränte­kostnaderna vill jag framhålla att de endast är bokföringsmässiga transak-fioner på statsbudgetens utgifts- resp. intäktssidor och att dessa i enlighet med de principer som gäller för kapitalkostnadsberäkningar bör ligga kvar på statsbudgeten. En ändring av finansieringen i enlighet med vad jag här har förordat innebär i sig ingen besparing av de totala kostnaderna för lagringen, utan endast att statsbudgeten avlyfts ett belopp av samma storlek som oljelagringsfonden påförs. För budgetåret 1981/82 uppgår detta belopp enligt det budgetförslag jag lämnar i det följande till drygt 17,7 milj. kr.

 

Prop. 1980/81:90                                                                21

3 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att

1.     godkänna de riktlinjer för ett reviderat program tör bered­skapslagring av råolja och oljeprodukter t. o. m. år 1986 som jag har förordat,

2.     godkänna de ändringar för oljelagringsfondens användning som jag har förordat.

4 Anslagsfrågor för budgetåret 1981/82 ELFTE HUVUDTITLEN

F. EKONOMISKT FÖRSVAR

Med anledning av den genomförda översynen av det löpande oljelagrings­programmet anmäldes i 1981 års budgetproposition (prop. 1980/81:100, bil. 14) under denna rubrik att huvuddelen av delprogrammet Bränslen och drivmedel m. m. utbrutits ur budgetpropositionen och att regeringen senare skulle återkomma med förslag beträffande den fortsatta utbyggnaden av oljelagringen. I budgetpropositionen lämnades förslag i anslagsfrågorna för delprogrammet Bränslen och drivmedel m. m. under anslaget F 1. Översty­relsen för ekonomiskt försvar: Förvaltningskostnader samt till viss del under anslaget F3. Beredskapslagring och industriella åtgärder. Mot bakgrund av vad jag fidigare anfört beträffande den fortsatta utbyggnaden av oljelagring­en återkommer jag nu till medelsbehovet i övrigt för budgetåret 1981/82 under anslagen F2. Drift av beredskapslager och F3. Beredskapslagring och industriella åtgärder.

F2. Drift av beredskapslager

Anslaget omfattar driftkostnader för beredskapslagring, exklusive cent­rala myndighetskostnader.

 

1000-tal kr.

 

 

Delprogram/Finansiering

1980/81 Anslag

1981/82 beräknar föredraganden

Bränslen och drivmedel m. m.

Avgår:

Från oljelagringsfonden

Övriga intäkter

178 696

-      1025

-      6 546

268 360

-    17 733

-      6 215

Anslag

171 125

244 412

 

Prop. 1980/81:90                                                                   22

Samtliga driftkostnader utom räntekostnader finansieras genom medel från oljelagringsfonden. Räntekostnaderna som beräknas uppgå fill drygt 250 milj. kr. finansieras över statsbudgeten.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag anfört i det föregående och med hänvisning till anslagsberäkningen hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen

att till Drift av beredskapslager för budgetåret 1981/82 anvisa ytteriigare 244 412 000 kr.

F3. Beredskapslagring och industriella åtgärder

Anslaget omfattar samtliga investeringar i varor och förråd, engångsan-visningar för inlagringskostnader för vaminvesteringar samt olika former av industristöd. De poster som under innevarande budgetår redovisas under anslagen F3. Beredskapslagring och F4. Industriella åtgärder är sammanför­da under ett anslag F3. Beredskapslagring och industriella åtgärder för att möjliggöra en flexibel avvägning av nämnda beredskapsåtgärder.

 

1000-tal kr.

 

 

Delprogram/Finansiering

1980/81 Anslag

1981/82 beräknar föredraganden

Bränslen och drivmedel m. m.

Avgår:

Från oljelagringsfonden

387 531 -387 530

1 669 705 - 1 669 705

Anslag

1

-

Från oljelagringsfonden, beräknas efter beslut av regeringen, tas i anspråk 1 669 705 milj. kr. för investeringar i varor och anläggningar.

Därav beräknas ca 1 639 milj. kr. för inköp av varor, varav 1 620 milj. kr. avses för uppfyllnad av färdigställda råoljeanläggningar och ca 16 milj. kr. för uppfyllnad av lagringsanläggningar för flygdrivmedel. Inlagringskostnader­na uppgår fill 2,9 milj. kr.

För investeringar i anläggningar för lagring har beräknats 30,6 milj. kr. enligt följande investeringsplan.

 

Prop. 1980/81:90

Investeringsplan för anläggningar (1 000-tal kr.)

23

 

Byggnadsobjekl

Kostnadsram

1979-07-01    1980-07-01

Medelsförbrukning

Bygg-     Färdig-

----------------------    slart       ställande

Faktisk   Kalkylmässigt       år-mån   år-mån t. o. m.   beräk­nad

1979/80  -----------

1980/81   1981/82

 

Objekt under byggnad etter objekt för vilka byggstart berä­knas under budgetåret 19801 81

Råoljeanläggning, Göteborg, BI

Råoljeanläggning, Brofjor­den, A3 + B3

Råoljeanläggning, Nynäs, A2 + B2

Råoljeanläggning, Nynäs, C2

Summa

Flygdrivmedelsanläggning IV Flygdrivmedelsanläggning VII

Summa

Motorbrännolja/eldningsolja 1-2, anläggning 5, Västerås

Summa

Eldningsolja 3-5, anläggning

1

Eldningsolja 3-5, anläggning 2

Summa

Objekt för vitkel byggstart be­räknas under budgetåret 1981/ 82

Anläggning 101:1'

Summa TOTALT

83 250    92 060    55 850 25 480  5 520 78-05  81-06

194 240   208 530   157 000 41400  9 800 77-02  81-12

61280    61490    59 300  800    - 76-06  79-09(81-06) 54 400    63 840    44 000 16 500  5 430 78-09  81-08

393 170   425 920  316 150 84 180 20 750

24 280    24 890     24 290 600    - 76-08  78-10(81-06)

12 500            - 5 900  3 800 81-10  83-08

24 280    37 390     24 290 6 500  3 800

14 300    14 800      9 300 5 000   500 79-09  81-06

9 300 5 000

500

14 800

5 300 3 640

14 300

4 900  400    - 79-09  80-12 80 1 590  2 050 81-05  82-10

5 300 3 250

4 980 1 990  2 050

8 940

5 800

3 500 82-01  83-01

-  3 500 97 670 30 600

5 800

8 550

I Reviderings- och ombyggnadsarbete.

 

Prop. 1980/81:90                                                                    24

I sammanhanget vill jag efter samråd med statsrådet Petri ta upp frågan om överstyrelsens för ekonomiskt försvar upphandling av råolja. År 1979 beslöt riksdagen (prop. 1978/79 115 bil. 1, NU 1978/79:60, rskr 1978/79:429) att Svenska Petroleum AB skulle svara för denna upphandling. ÖEF har nu anmält att ett samarbetsavtal har träffats mellan överstyrelsen och bolaget i vilket regleras frågor om bolagets medverkan vid inköp för den statliga beredskapslagringen. Såvitt avser upphandling av råolja innebär avtalet att överstyrelsen äger rätt att vända sig till annan leverantör om bolaget inte med leveranser ur sina långtidsavtal kan åta sig inköpsuppdraget. Enligt min mening utgör detta en lämplig ordning. Frågan bör nu underställas riksdagen.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag anfört i det föregående och med hänvisning till anslagsberäkningen hemställer jag att regeringen föreslär riksdagen

1.     att bemyndiga regeringen att besluta om byggnadsarbeten för förrådsanläggningar inom de kostnadsramar som jag föror­dat.

2.     godkänna ett mellan överstyrelsen för ekonomiskt försvar och Svenska Petroleum AB träffat samarbetsavtal i vad avser rätt för överstyrelsen att vid upphandling anlita annan leveran­tör.

 

Prop. 1980/81:90                                                                  25

Innehåll

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde...............        1

1          Inledning................................................................... ....... 1

2          Föredragandens överväganden................................ ....... 2

 

2.1          Bakgrund.......................................................... ....... 2

2.2          Förutsättningar...........................................    ...       4

 

2.2.1          Risk för störningar i oljetillförseln........... ....... 4

2.2.2          Kostnader.............................................. ....... 5

2.2.3          Nya prognoser för energianvändningen ....... 5

2.2.4          Försörjningsplan på energiområdet ...... ....... 6

 

-    ransoneringsåtgärder......................... ....... 6

-    kommersiella lager.............................. ....... 7

-    möjlighet att ersätta olja med ved, el och kol         7

2.3    Förslag till lagringsprogram..............................         8

2.3.1          Särskild reserv för att täcka osäkerheter i förut­sättningarna                        9

2.3.2          Sammansättning av beredskapslagren       10

2.3.3          Behov av beredskapslager....................       11

2.3.4          Lagringsanläggningar............................ ..... 14

2.3.5          Återbetalning av den rörliga krediten....       15

2.3.6          Den s.k. vinterdispensen ...................... ..... 15

2.3.7          Oljeavgift och vitesföreläggande...........       17

2.3.8          Andra frågor..........................................       17

2.3.9          Finansiering........................................... ..... 18

2.4    Oljelagringsfondens användning......................       19

3          Hemställan................................................................       21

4          Anslagsfrågor för budgetåret 1981/82 .................... ..... 21

Bilagor till bilaga 3 ingår i separat bilagedel

Bilaga 3:1 Sammanfattning av delbetänkandet (SOU 1980:41) Olja för kristid

Bilaga 3:2 Sammanställning av remissyttrandena över delbetänkan­det (SOU 1980:41) Olja för kristid

 

 

 

Prop. 1980/81:90   Bilaga 1.1    Industridepartementet         1

Bilaga 1.1

Energi på 80-talet

Sammanfattning av en rapport (SIND 1980:17) från statens industri­verk om energiförsörjningen på 1980-talet

Innehåll

1   Inledning    .....................................................

2   Den internationella situationen    ......................... ... 2

 

2.1    Olja    ........................................................ ... 3

2.2    Kol   .......................................................... ... 6

2.3    Naturgas   .................................................. ... 7

2.4    Elenergi  .................................................... ... 7

 

3   Fömtsättningar för beräkningarna ........................ ... 7

4   Energianvändning och energitillförsel    ................. . 10

5   Sammanfattande slutsatser   ..............................   14

 

5.1       Oljeersättning med kol   ............................... . 16

5.2       Oljeersättning med inhemska bränslen.............. . 17

5.3       Elförsörjningen ........................................... . 18

5.4       Uppvärmning av bostäder och lokaler    ........... . 19

5.5       Energihushållning   ...................................... . 22

5.6       Den ekonomiska utvecklingens betydelse    ...... . 23

5.7       Oljeförsöijningen   ....................................... . 23

5.8       Oljemarknadens förändrade stmktur   .............. . 24

5.9       Tjock eldningsolja   ..................................... . 24

5.10    Lägsvavlig olja   ......................................... . 25

6 Sammanfattning ............................................... . 26

I    Riksdagen 1980/81. I .saml. Nr 90. Bilagedel

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.1    Industridepartementet        2

1    Inledning

Den långsiktiga planeringen av energiförsörjningen måste utformas som en strategi där dagens beslut kan klara näraliggande försörjningsproblem ulan att samfidigt leda lill långsiktiga bindningar. Den kan inte formuleras med utgångspunkt i någon entydig och säker bedömning av samhällsut­vecklingen och energianvändningen. I del långa perspektiv som är nödvän­digt för energiplaneringen blir antalet möjliga utvecklingsalternativ mycket stort. Sannolikheten är för mänga av alternativen ungefär lika stor, samti­digt som de kan ha mycket varierande konsekvenser för energiförsörjning­en.

Som underlag vid utformningen av en strategi, liksom för successiva omprövningar av fattade beslut, är en rullande planering av stort värde. Den verksamhet som statens industriverk (SIND) bedriver på detta områ­de skall ses i ett sådant sammahang.

Senast SIND gjorde en övergripande studie av den långsiktiga utveck­lingen av energiförsörjningen var 1977 i samband med energikommissio­nens arbete. Sedan dess har utvecklingen pä den internationella oljemark­naden genomgått kraftiga förändringar med en fördubbling av oljepriserna under 1978 och 1979. Vidare har riksdagen på basis av utslaget i folkom­röstningen om kärnkraften fattat beslut om den framtida omfattningen av kärnkraften.

Dessa faktorer samt en översyn av den svenska ekonomins utveckling har motiverat att utvecklingstendenserna pä energiområdet i sin helhet ånyo granskas. Under arbetets gång har preliminära bedömningar tillställts bland annat 1980 års oljelagringskommitté och den s.k. elanvändnings­kommittén. Dessutom har kalkyler för perioden fram till 1985 avrapporte­rats till 1980 års långtidsutredning.

Vid sidan av förutsättningarna gällande de framtida energipriserna och den ekonomiska tillväxten utgår beräkningarna från den nuvarande energi­politiken. Det innebär att våra bedömningar skall ses som ett försök att beskriva en sannolik utveckling med utgångspunkt i den energipolitik som gäller idag.

Kopplingen till 1980 års långtidsutredning, som utformats med sikte att nå vissa samhällekonomiska mål, gör dock redovisningen betingad av hur den ekonomiska politiken kommer att föras. För att belysa känsligheten i resultaten med avseende på denna centrala förutsättning har beräkningar­na kompletterats med ett alternativ som innebär en långsammare produk­tionstillväxt i industrin.

Det finns också skäl att redan inledningsvis peka pä några särskilda svårigheter vad gäller bedömningarna av den framtida energianvändning­en. Miljökraven för alternativa bränslen som skall ersätta olja är ännu inte fastlagda. Användningen av kol och inhemska bränslen som torv och flis kan av detta skäl inte anges med någon större precision. Osäkerheten om

 

Prop. 1980/81:90   Bilaga 1.1    Industridepartementet     3

vilka restriktioner som kommer att gälla för direktverkande elvärme inne­bär en motsvarande svårighet att bedöma elanvändningens utveckling. När riktlinjerna på dessa avgörande områden har lagts fast ökar möjligheterna att göra tillförlitliga bedömningar.

Det bör också påpekas att beräkningarna inte har beaktat konsekvenser­na för Sveriges energiförsörjning av "överraskande händelser" som utrikes- eller handelspolitiska kriser. Frågor som berör energiberedskap och dess beroende av utvecklingen i omvärlden har senast behandlats av 1980 års oljelagringskommitté.

2    Den internationella situationen

Den ekonomiska utvecklingen i vår omvärid kommer nu liksom tidigare i stor utsträckning att bli avgörande för hur den svenska energiförsörjningen utvecklas i framtiden. Priserna på olja och andra importbränslen bestäms bl. a. av tillgång och efterfrågan på den internationella marknaden. De ekonomiska förhållandena i den internationella handelsgemenskap som Sverige tillhör styr i hög grad vår ekonomi och därmed vårt behov av energi.

Figur 1. Eneriglillförseln inom lEA 1973-1990.

5000 -

-•   200 -

100

1973

1980

1990

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.1    Industridepartementet    4

För väriden som helhet har energianvändningen sedan lång tid utveck­lats parallellt med den ekonomiska tillväxten. Under 1950- och 1960-talen ökade användningen av energi snabbare än ekonomin i sin helhet. Till största delen skedde detta genom ökad oljeanvändning. Sedan början av 1970-talet har ökningstakten minskat till följd av en lägre ekonomisk till­växt och höjda oljepriser. I figur I visas utvecklingen av energiförsörjning­en fram till slutet av 1970-talet för medlemsländerna i International Energy Agency (lEA) dvs. flertalet länder i Västeuropa och Nordamerika samt Japan, Nya Zeeland och Australien.

1 figuren redovisas också utvecklingen under 1980-talet enligt en sam­manställning som gjorts av lEA på grundval av bedömningar från med­lemsländerna. Redovisningen är en blandning av planer och prognoser. Den bygger bl. a. på förutsättningar om en relativt kraftig ekonomisk återhämtning under 1980-talet.

Tillväxten i energitillförseln bedöms totalt sett bli lägre än den ekono­miska ökningstakten under 1980-talet. Oljeanvändningen väntas stagnera under decenniet. Kol är den energikälla som antas öka mest och överta en allt större del av oljans roll. Kärnkraften väntas öka kraftigt procentuellt sett men fortfarande svara för en liten del av energiförsörjningen 1990.

lEA har också gjort en sammanställning av hur energianvändningen inom olika samhällssektorer väntas utveckla sig. Denna redovisas i figur 2. Den största procentuella ökningen genomsnittligt sett för hela perioden

Figur 2. Energianvändningen inom lEA-Europa 1973-1990.

400

300

200

MÖ

ti\

 

100

1973

1978

1990

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.1    Industridepartementet          5

svarar transportsektorn för. Sammanställningen visar också på att en kraftig återhämtning inom industrin förutses under första hälften av 1980-lalel.

2.1 Olja

Olja väntas svara för den dominerande delen av de västliga industrilän­dernas energiförsörjning under 1980-talel. SIND arbetar f. n. med en studie av oljemarknadens utveckling. I det följande behandlas några av de frågor som tas upp i denna studie (SIND PM 1980:27, publiceras i december).

På grund av de hittillsvarande prisökningarna på råolja (se figur 3) och en lägre ekonomisk tillväxt i industriländerna jämfört med tiden före 1974 kommer sannolikt oljeanvändningens ökning att fortsätta att dämpas eller till och med vändas till en minskning under 1980-talet. Det bör noteras att lEA-sammanställningen baseras på bedömningar som gjordes före de kraf­tiga oljeprisökningarna under 1979. Efterfrågan har därför sannolikt över­skattats.

Den nuvarande produktionskapaciteten i OPEC bedöms tillsammans med den planerade kapacitetsutbyggnaden i andra länder vara tillräcklig för atl möta efterfrågan under första hälften av 1980-talet. Balansen är emellertid känslig och kan allvarligt rubbas om

-    USAs oljeimport fortsätter att öka som under 1970-talet

-    de östeuropeiska länderna ökar sitt importbehov

-    tillfälliga bortfall av större produktionsanläggningar inträffar t. ex. på grund av politiska kriser

Figur 3. Råoljeprisets utveckling i 1980 års penningvärde 1970-1980.

1970

1980

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.1    Industridepartementet    6

- den internationella konjunkturen går upp hastigt - de kraftiga oljepris­ökningarna 1973 skedde just i en sådan situation

Totalt sett bedöms under 1980-talet OPECs andel av världsproduktionen av olja minska något. För Västeuropas del kommer dock OPEC att spela en helt dominerande roll för oljeförsörjningen.

Av stor betydelse för den svenska oljeförsörjningen är hur den interna­tionella tillgången och efterfrågan på olika oljeprodukter - bensin, diesel­olja, eldningsolja m. m. - utvecklas. I första hand är det utvecklingen i Västeuropa som är intressant. Denna fråga kommer atl behandlas i SINDs särskilda oljesludie.

På grund av en fortsatt - om än i lägre takt - ökande bilism bedöms efterfrågan på bensin öka. Som följd av den ökande kolanvändningen och kärnkraftutbyggnaden antas behovet av tjock eldningsolja minska. En motsvarande anpassning av oljeindustrin i Västeuropa förutses. Detta innebär att produktionen av tjock eldningsolja kommer att minska. Hur detta kommer att påverka den svenska försörjningen med tjock eldningsol­ja är osäkert. Antagligen kommer den tjocka eldningsoljans karaktär av överskottsprodukt att bli mindre markerat och prisgapet mellan tjock och lätt eldningsolja att krympa.

Ytteriigare en faktor som är av betydelse för vår oljeförsörjning gäller svavelhalten i olja. På sikt blir den råolja som utvinns allt mer svavelhaltig. För Västeuropas del kompenseras denna tendens under 1980-talet till viss del av att utvinningen av lägsvavlig Nordsjöolja ökar. Sammantaget inne­bär dessa förhållanden att prisskillnaden mellan hög- och lägsvavlig eld­ningsolja sannolikt kommer alt öka under 1980-talet.

2.2 Kol

Av världens totala energianvändning svarar kol för ca 30 procent. Den allra största delen används nära kolbrytningen och bara 8 procent går i internationell handel. Kolhandeln har i flera avseenden en annan karaktär än oljehandeln. Den sker till stor del genom långsiktiga kontrakt direkt mellan kolproducenten och kolanvändaren. I den internationella kolhan­deln utgör vidare transport och hantering av kol den dominerande kost­nadsposten. Kolproducentens pris vid utskeppning utgör bara en mindre del av kolanvändarens kostnader.

Enligt figur 1 väntas en kraftig ökning av kolanvändningen i industrilän­derna. Enligt den nyligen genomförda studien World Coal Study kommer ökningen inom lEA-länderna att bli 1,75-2.5 procent per år. Under alla förhållanden kommer enligt vår bedömning kolbrytningen och kolhandeln att bli tillräckligt omfattande för att möjliggöra svensk kolimport under 1980-talet.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.1    Industridepartementet    7

2.3      Naturgas

Förutsättningarna för användning av naturgas i Sverige beror på längre sikt i hög grad på hur gasförsörjningen i Västeuropa utvecklas. Där finns en omfattande gasdistribution och gasanvändning. Som framgår av figur I förväntas gasanvändningen i Västeuropa öka under 1980-talet. Samtidigt kommer gasutvinningen på kontinenten att minska. Importbehovet kom­mer därför sannolikt att öka relativt kraftigt. Detta planerar man att täcka genom import från Nordsjön, Östeuropa och till viss del genom import av flytande naturgas (LNG). Eftersom det finns utbyggd gasdristibution och gasanvändning på kontinenten kan man räkna med att betalningsförmågan där är högre än i områden där sådan inte finns.

Med hänsyn till dessa förhållanden har vi räknat med att naturgasen i Nordsjön i första hand kommer alt föras till det kontinentala Europa eller Storbritannien. Först när behovet i detta område är täckt kan man enligt vår bedömning räkna med någon större utbyggnad av gasförsörjningen i Sverige eller andra länder som ligger långt ifrån etablerade gasnät.

2.4 Elenergi

Även om elenergi inte är någon stor internationell handelsvara kan det ändock vara av intresse att studera den internationella utvecklingen för att sätta in den svenska elsituationen i ett vidare perspektiv. I de flesta andra inustriländer har liksom i Sverige prognoserna över elbehovet successivt justerats nedåt under 1970-talet. Den huvudsakliga förklaringen till delta är att den ekonomiska tillväxten blivit lägre än under 1960-talet. Takten i utbyggnaden av elkraftverk har minskal i takt med de ändrade bedömning­arna av elbehovets utveckling. Detta har lett till att utbyggnaden av främst kärnkraft men även kol- och oljekraft minskat. Utvecklingen i Sverige har således i stort sett följt samma mönster som i andra industriländer.

3    Förutsättningar för beräkningarna

Utvecklingen pä den internationella energimarknaden har varit en cen­tral utgångspunkt för det föreliggande arbetet. Prisutvecklingen på oljepro­dukter avgör hur konkurrensdugligheten för de alternativa energikällorna kommer att utvecklas.

Den beskrivning av den internationella utvecklingen som lämnats i före­gående avsnitt har antagits medföra atl oljemarknaden utvecklas förhållan­devis lugnt. Vi har valt att utgå från att de reala oljepriserna ökar med 2% per år under 1980-lalet. Den strukturförändring som pågår kan förväntas leda till att nuvarande överskottssituation för tjocka oljekvaliteter pä sikt elimineras. I våra kalkyler har vi antagit att den långsiktiga prisutveckling-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.1    Industridepartementet          8

en för olika produkter är likartad. Dessa sammanhang är dock myckel vanskliga atl bedöma och diskuteras därför ytterligare i ett följande av­snitt.

Den siffermässiga precisionen i antagandet om oljeprisutvecklingen är emellertid främst motiverad av kalkylskäl och får inte dölja den osäkerhet som här råder. Sannolikheten för språngvisa höjningar av oljepriset av det slag som världen erfarit under 1970-talet torde inte vara obetydlig. Det är dock näst intill omöjligt att förutsäga vilken produktions- och prispolitik som de oljeproducerande länderna kommer att föra. Oenigheten inom OPEC-kartellen gör inte den uppgiften lättare.

Den antagna oljeprisutvecklingen under 1980-talet saml ett beaktande av de kraftiga prishöjningarna under 1978-1980 gör åtminstone att kol redan med dagens teknik kan vara konkurrensdugligt med olja inom vissa an­vändningsområden. För inhemska bränslen blir en sådan slutsats mer tveksam.

De prisjämförelser som gjorts mellan olja och inhemska bränslen har ofta utgått från de produktions- eller utvinningskostnader i liten skala som ännu så länge existerar. Ett faktiskt marknadspris för exempelvis flis kan ännu inte anges med säkerhet. Industriverket har i sin bidragsverksamhet till prototyp- och demonstrationsanläggningar fått del av de offertpriser som bifogats ansökningarna. De visar att priset på flis följer priset på det ersatta bränslet, tjock eldningsolja, relativt nära. I sina bedömningar av introduktionstakten för inhemska bränslen har industriverket vid sidan av detta även låtit institutionella faktorer väga tungt som t. ex. osäkerheten om de kommande miljökraven.

Elpriserna kan anges med en någorlunda säkerhet för 1980-talet, förut­satt att de nuvarande principerna för prissättning kommer alt vara avgö­rande. Det fastlagda programmet för kärnkraftsutbyggnaden har föranlett Vattenfall som prisledare att revidera sina eltariffer. Råkraftspriset på el kan förväntas stiga med i genomsnitt I % realt till 1990. För de närmaste åren kan en viss realprissänkning bli aktuell som dock övergår till realpris­höjningar när de två sista kärnkraftsaggregaten tas i drift under andra hälften av 1980-talet. Sammantaget förutsätts sålunda energipriserna stiga realt under 1980-talet. I förhällande till 1970-talel blir dock höjningarna något mindre starka.

Vid sidan av antagandena om energipriserna spelar förutsättningarna om samhällsekonomins utveckling en central roll för beräkningsresultaten. Den svenska ekonomin kännetecknas för närvarande av en betydande obalans - underskottet i de löpande utlandstransaktionerna är stort samti­digt som inflationstakten är hög. För att klara de uppsatta målen för den ekonomiska politiken måste resurstillväxten under 1980-talet avsättas till investeringar i näringslivet och export för att bland annat betala ökande reala kostnader för oljeimporten och växande räntor pä utlandsskulden. Utrymmet för ökad konsumtion blir härigenom mycket begränsat vilket kommer att ställa den ekonomiska politiken inför stora svårigheter.

 

Prop. 1980/81:90   Bilaga 1.1    Industridepartementet           9

Vi har i våra kalkyler utgått ifrån att tillväxten i den svenska ekonomin blir 2 ä 2 1/2 % per år vilket är något högre än genomsnittet under 1970-talet. (Se tabell I).

Tabell 1 Försörjningsbalans 1979-1990

Åriig procentuell volymförändring

1979-1990

Total konsumtion                                     0.8

därav: privat                                            0.6

Totala investeringar                                3,2

därav: näringslivet                                  4,2

bostäder                                         2,5

Export                                                     5,6

Import                                                     2.8

Bruttonationalprodukt                             2,5

Osäkerheten om hur pass framgångsrik den ekonomiska politiken kom­mer att vara är naturiigtvis stor. Det har därför ansetts nödvändigt att belysa känsligheten i beräkningarna för ett alternativt antagande om den ekonomiska tillväxten. Detta har skett på så sätt atl produktionstillväxten inom industrin nedjusterats i några viktiga industribranscher som gruvin­dustrin respektive järn- och metallindustrin. Energianvändningen inom industrin 1990 anges sålunda med ett intervall. Beträffande elanvändning­en har detta bland annat tagits till utgångspunkt för de överväganden som elanvändningskommittén gjort.

Till den uppsättning viktiga förutsättningar för arbetet som här redo­gjorts för bör också fogas vilka utgångspunkter som gällt ifråga om energi­politiken. Huvudprincipen har varit ett antagande om oförändrad politik vilket innebär att endast i dag kända och fattade beslut beaktas.

Några exempel på utredningar vilkas förslag på ett eller annat sätt kommer att påverka energiförsörjningen under 1980-talet kan anges. Ener­gihushållningsdelegationen (EHD) har nyligen i ett betänkande redovisat ett program för energihushållning i befintlig bebyggelse. Detta är en upp­följning av den s.k. sparplanen som löper fram till 1988. Vidare har oljeersättningsdelegationen (OED) nyligen lagt fram ett samlat förslag i vilket mål och medel för de alternativa energikällorna anges. Dessutom har den redan omnämnda elanvändningskommittén (ELAK) i sitt betänkande givit förslag på hur den temporära överskottssituationen i elsektorn bör utnyttjas.

Statsmakternas ställningstagande till dessa förslag kan väntas under våren 1981.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.1    Industridepartementet   10

4.    Energianvändning och energitillförsel

Fram till början av 1970-talet kännetecknades energianvändningen av en snabb tillväxt. Bakom den observerade utvecklingen låg i första hand en gynnsam inkomslutveckling i samhället och förmånliga prisförhållanden för energi. Den särskilt kraftiga ökningen av elanvändningen kunde åter­föras på en teknisk utveckling samt efter hand allt mer skärpta miljökrav.

Sedan 1973 har utvecklingen gått in i nya banor beroende på höjda realpriser på energi, framför allt olja. Delvis som en konsekvens av detta har den ekonomiska tillväxten också blivit mer blygsam jämfört med tidigare.

Under perioden 1965-1973 ökade den totala energianvändningen med 3,4 % per år med en relativt sett något snabbare ökning inom uppvärm­ningsseklorn i förhållande lill industri och samfärdsel. Efter 1973 har ökningstakten i energianvändningen legat kring 0,7 % per år - inom indu­strin har den till och med sjunkit. Del är endast för transportändamål som förbrukningen av energi fortsatt atl stiga märkbart.

En analys av den historiska utvecklingen har varit utgångspunkt för de bedömningar av energianvändningen på 1980-talet som industriverket re­dovisar i denna rapport. Av det skälet finns det anledning att ange några av de övervägande som ansetts vara avgörande för hur användningen av energi inom företag och hos hushåll utvecklar sig.

Den påverkan på energianvändningen som kan härledas från produk­tionsaktiviteten i samhället är uppenbar. Däremot är inte energiprisernas inverkan lika klarlagd. Sålunda finns inte några säkra uppskattningar av hur pass priskänslig energieftertVågan är. 1 regel har höjda energipriser en liten effekt på förbrukningen på kort sikt. Efter hand som tiden för anpass­ning ökar slår dock priserna igenom i en betydande omfattning.

En prisstegring på energi kan föväntas utlösa anpassningsåtgärder av olika slag. Vissa av dem är enkla och kan genomföras på kort tid; andra tar längre tid och kräver ofta kompletterande utrustning. Ett viktigt skäl för den observerade trögheten är givetvis att energianvändningen är starkt kopplad till befintlig utrustning. På kort sikt kan därför energianvändning­en i huvudsak endast sänkas genom ett mindre utnyttjande av maskiner, apparater och transportmedel. På längre sikt föreligger stora omställnings-möjligheter men kostnaderna för dessa måste ställas mot uppnådda energi­besparingar och mot andra investeringsbehov.

Inom industrin uppgår kostnaderna för inköpt energi i genomsnitt till endast ett par procent av saluvärdet. Även om förhållandena varierar mellan företag och branscher följer av detta att prisstegringarna på energi måste vara mycket kraftiga för atl styra företagens agerande. Delta kan också uttryckas så alt företagens strävan att minimera sina totala kostna­der endast i undantag innebär att kostnaderna för energi samtidigt blir de lägsta möjliga.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.1    Industridepartementet         11

Om utvecklingen före och efter 1973 jämförs ligger det nära till hands att förutsätta en ökad energieffektivitet inom industrin. Höjda energfpriser kompletterade med statliga bidrag borde ha verkat-Ten riktningen. En närmare granskning av tillgängligt material visar emellertid att effektivise-ringen av energianvändnjngen inom industrin som helhet legat så gott som stilla efter 1973. Detta visar vilken betydelse för utvecklingen som det låga kapacitetsutnyttjandet och den svaga investeringsverksamheten haft.

Under dessa år har dock förskjutningar i användningen mellan olika energislag inträffat. Elandelen har genomgående ökat samtidigt som olja ersatts med fasta bränslen i inte ringa utsträckning. Inom några branscher som jord- och stenindustrin beror det på ett byte av produktionsmetod som innebär atl olja ersatts med kol.

Mot bakgrund av denna beskrivning av förhållandena under senare år finns det skäl att fråga sig om utvecklingen av industrins energianvändning under 1980-talet kan väntas gå in i andra banor. Med de förutsättningar för produktion och energipriser som legat till grund för arbetet är svaret på denna fråga nekande. Den huvudsakliga bedömningen är att införandet av ny och energisnål teknik kommer att följa den normala takt med vilken produktionsutrustning byts ut.

Om genomsnittsåldern för industrianläggningar kan antas vara ca 10 är och den ekonomiska livslängden ca 20 år kommer ungfär hälften av anlägg­ningarna att bytas ut under 1980-talet. En snabbare utveckling skulle bl. a. kräva en mycket kraftig ökning av industriinvesteringarna, något som torde förutsätta att tillväxten av industriproduktionen blir avsevärt högre än vad som här har förutsatts.

För hushållens del har, genom de kraftiga prishöjningarna på energi, kostnaderna för uppvärmning och resande stigit betydligt. I förhållande till den allmänna prisnivån steg priserna pä villaolja med 90 % och priserna pä motorbensin med 20% från 1973 till 1979. Effekterna på den inhemska prisnivån av prishöjningarna på råolja under 1979 kan dessutom ännu inte antas ha slagit igenom till fullo.

Denna utveckling har utlöst anpassningsåtgärder av flera slag. Den ökade lönsamheten av olika besparingsåtgärder har lett till en omfatllande isolerings- och ombyggnadsverksamhet - delvis understödd av statliga lån och bidrag. Dessutom tycks hushållen ha strävat efter en breddning i sin bränsleanvändning. Idag finns indikationer pä att bl. a. användningen av träbränslen ökat kraftigt.

Höjningen av drivmedelspriserna har inte heller lämnat omfattningen och inriktningen av persontransporterna opåverkad. Tillgängligt statistiskt underlag antyder dock att hushållen reagerat med en viss fördröjning. En ändring av inköpsvanorna för personbilar förefaller ha inträffat först under de allra senaste åren. Vilken tolkning som skall ges åt detta är svårt att avgöra. Framgången för de s.k. lågprislinjerna visar dock på en ökad medvetenhet om relativa resekostnader. Det är dock för tidigt att säga om

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.1    Industridepartementet        12

detta är ett uttryck för etl ändrat beteende eller ej. Den framtida energian­vändningen för transportändamål måste därför anges med stor försiktighet.

På basis av dessa överväganden saml detaljerade förutsättningar om bl. a. industriproduktion och bostadsbyggande har energianvändningen be­räknats för ett fyrtiotal sektorer. Sammanfattningsvis har kalkylerna resul­terat i att den totala energianvändningen kan väntas öka med 0.3-0,6 % per år från 1979-1990. Det angivna intervallet skall inte uppfattas som ett mått på den totala osäkerheten utan hör ihop med de två alternativen för industrins produktionstillväxt (se tabell 2).

I det högre alternativet ökar energianvändningen inom industrin med 2 % per år och i det lägre med 1,2 %. Elanvändningen stiger enligt beräk­ningarna med 2,5-3,5 % per år vilket motsvarar en ökning från dagens förbrukningsnivå på 40 TWh till mellan 53-60 TWh. Användningen av oljeprodukter minskar medan användningen av övriga bränslen stiger be­tydligt. Förutsättningarna för det senare varierar givetvis från bransch till bransch. Processtekniska aspekter liksom lokaliseringen kommer dock att ha en stor betydelse för valet av alternativa bränslen till olja.

Inom transportsektorn väntas en uppbromsning i ökningstakten för energianvändningen ske. Sedd i skenet av den mycket expansiva utveck­lingen under de senaste 20 åren måste den uppskattade årliga ökningen på 0,7 % anses vara låg.

Tabell 2. Total slutlig energianvändning 1965-1990.

TWh

1965     1973     1979     1990

Industri Transporter Övrigt Summa

därav el

olja övrigt

 

122

160

154

175-192

48

60

70

75

126

168

182

167

296

388

406

417-434

42

69

85

110-117

200

264

259

214-218

54

55

62

93-99

En avgörande roll för beräkningsresultatet spelar antagandet om en mycket begränsad tillväxt för privatbilismen. Den något förbättrade aktivi­teten i näringslivet medför att energianvändningen för godstransportända­mål beräknas stiga relativt sett något snabbare än för persontransportända-mål.

Inom uppvärmningssektorn, den s.k. övrigsektorn, förutses en totalt sett fallande energianvändning. Bostads- och lokalbeståndet beräknas sti­ga något vilket motverkas av de antagna förbättringarna av hushållningen med energi - främst till följd av höjda energipriser. En betydande över­gång från oljeuppvärmning till uppvärmning med el och fjärrvärme har förutsatts bli genomförd. Användningen av fasta bränslen som brännved kan också väntas fortsätta i snabb takt under kommande år. Delta innebär

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.1    Industridepartementet   13

atl oljans andel av den totala uppvärmningen minskar från 85 % i dagsläget till 65 % omkring år 1990.

Om den slutliga energianvändningen kompletteras med uppgifter över viss övrig användning som bunkring och naftainsats i petrokemisk industri samt förluster i omvandlings- och distributionsleden erhålls etl mått på den totala energianvändningen. För perioden 1979-1990 har denna beräknats öka med mellan 10 till 35 TWh — beroende på hur industrins energian­vändning kan komma att utveckla sig. Under alla förhållanden innebär detta en klar uppbromsning av den totala energianvändningen jämfört med utvecklingen under efterkrigstiden.

Sedd i relation till tidigare prognoser för 1990 innebär även våra beräk­ningsresultat i sin helhet en nedjustering. För att förstå detta är det viktigt att påminna om de nedrevideringar av den framtida ekonomiska tillväxten som successivt skett sedan början av 1970-talet - för den totala produk­tionsnivån 1990 gör det sig om en neddragning med ca 30 %. Tar man dessutom i beaktande att både de faktiska och förväntade priserna på energi fortlöpande höjts är inte de ändrade framtidsbedömningarna om energianvändningens utveckling förvånande.

För att fullständiga redovisningen av beräkningsresultaten anges avslut­ningsvis även de bedömningar som gjorts angående energitillförseln (se tabell 3.).

På tillförselsidan förutses en betydande omstrukturering äga rum. Elpro­duktionen i de tolv beslutade kärnkraftverken, som alla antagits vara i drift 1990, medför inklusive en marginell utbyggnad av vattenkraften en ökning av elandelen i den totala energitillförseln från 18 till 25 % motsvarande ett tillskott på 44 TWh energi.

Tabell 3. Energitillförsel 1965-1990.

TWh

 

 

1965

1973

1979

1990

Vallen- och kärnkraft

47

62

82

126

Nettoimport av el

-1

1

1

-2-0

Spillvärmeleveranser

-

-

0

3

Bränsletillförsel

283

394

390

356-379

därav: inhemska bränslen

32

38

46

58-59

kol- 0 koks

25

19

21

31-38

naturgas

-

-

-

4

oljeprodukter

226

337

323

266-278

Summa tillförd energi

329

457

473

486-508

varav omvandlings- och

 

 

 

 

dislributionsförluster

20

42

46

46-51

bunkring för utrikes sjöfart

10

13

10

11-11

användning för

 

 

 

 

icke-energiändamäl

3

14

11

12-12

Summa slutlig energianvändning

296

388

406

417-434

Tillskottet av produktionskapacitet för elenergi, som sålunda överstiger den förutsedda totala användningsökningen, innebär ett minskat bränsle-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.1    Industridepartementet        14

behov 1990 i förhållande till 1979. Användningen av kol har bedömts kunna i det närmaste fördubblas från dagens nivå vilket innebär en användnings­nivå på ca 5 milj. ton 1990. En sådan utveckling, som främst kan väntas komma till stånd i värmeverken, förutsätter dock att miljökraven i sam­band med användningen av kol inte blir strängare än de som kommer att gälla för olja.

För användningen av inhemska bränslen har bedömningarna resulterat i en ökning på ca 30 % för perioden 1979-1990. Användningen av brännved antas fortsätta öka bland hushållen. Inom träförädlingsindustrin förutsätts dessutom vissa oljekvanliteter ersättas med flis. En ökad flisanvändning kommer också i gång bland värmeverken. Ett par värmeverk med långt framskridna planer antas börja använda torv som bränsle.

Den beskrivna oljeersättningen samt en ökad hushållning leder samman­taget till ett minskat behov av oljeprodukter i storleksordningen 4-5 milj. ton under 1980-talet. Oljans andel av den totala energiförsörjningen skulle därmed minska från nuvarande knappa 70% till 55% år 1990. Oljans dominerande roll i energiförsörjningen skulle sålunda kvarstå ännu om tio år med de förutsättningar vi arbetat med.

Av de sektorvisa beräkningar som bygger upp den totala bilden av försörjningsutvecklingen kan man också dra några slutsatser beträffande den framtida oljeanvändningen. Den största minskningen pä oljesidan gäl­ler de tjocka produkterna liksom mellandestillat som villaolja. För de lätta oljekvaliteterna är minskningstendenserna inte lika starka och för några produkter som dieselbrännolja kan en ökad användning emotses.

Sammanfattningsvis pekar sålunda de redovisade kalkylerna på en stag­nerande eller svagt stigande energianvändning. På tillförselsidan sker en inte obetydlig omstrukturering genom att olja kan väntas blir ersatt med el och i viss mån även fasta bränslen som kol och flis.

Denna beskrivning av försörjningsulvecklingen har utgått från etl anta­gande om att dagens politik ej kommer att förändras. De konsekvenser och möjligheter för energipolitiken på 1980-talet som kan bli aktuella disku­teras i det följande avsnittet.

5    Sammanfattande slutsatser

Den i föregående avsnitt beskrivna utvecklingen av energiförsörjningen sammanfattas i figur 4. Den totala energitillförselns ökning väntas under 1980-talet bli lägre än den ekonomiska tillväxten i Sverige. Oljeförbruk­ningen minskar medan kärnkraft, kol, vattenkraft och ved i tur och ordning svarar för de största ökningarna i energiförsörjningen. Gränsen mellan 1970- lill 80-talen skulle vara en definitiv vändpunkt när det gäller oljeför­brukningens utveckling sedan 1940-talet.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.1    Industridepartementet

15

Figur 4. Energitillförselns utveckling i Sverige. 1974-1990

500

TWH PER AR

TOfAlT

300

200

100

VATTENKRAFT

50

30

20

 

 

10      '-äil 1974

1980

1990

En viktig utgångspunkt i våra bedömningar har varit att de ekonomiska förutsättningarna för olika energiformer och teknisk utrustning i hög grad är föränderliga och beroende av varandra. När priset på olja förändras kommer också priset på andra bränslen och på energiteknisk utrustning att påverkas.

En oljeprisökning leder till att kol blir mycket attraktivt med ökad efter­frågan som följd. Ökad kolproduktion kräver emellertid att nya investe­ringar genomförs och att ny arbetskraft anställs. För att locka kapital fordras hög avkastning och för att få över arbetskraft från andra sysselsätt­ningar krävs på motsvarande sätt högre löner. Förhållandena är liknande

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.1    Industridepartementet   16

inom andra delar av kolhanteringen. Motsvarande förhåltanden gäller även för inhemska bränslen och energibesparande teknik. Det faktum att oljeer­sättning och oljebesparing i de allra flesta fall är kapitalkrävande bör också beaktas.

Utvecklingen efter 1973/74 visar tydligt hur priser och kostnader för bränslen och energiteknik påverkar varandra. Oljeprisökningen och den allmänna inflationen utlöste efter en tid stora kostnadshöjningar för kärn­kraften. Kolpriset ökade sä småningom så att den ursprungliga prisdiffe­rensen till olja kraftigt minskade. Priset på ved ökade mycket kraftigt i Sverige både efter 1974 och i samband med de senaste oljeprisökningarna 1978/79. Kostnaderna för energisnålare teknik och för fastbränsleutrust-ning har i flera fall också ökat kraftigt.

Utvecklingen grundas således på att det som regel fordras kraftiga ekonomiska incitament för att få till stånd nya investeringar och locka arbetskraft frän en verksamhet fill en annan. Det innebär att konkurrens­förhållanden mellan olja, andra bränslen och energisnål teknik har en tendens alt utjämna prisdifferenserna. På lång sikt kommer emellertid skillnaderna i kostnad för ökad produktion av olja och andra bränslen att bli avgörande för utvecklingen.

5.1 Oljeersättning med kol

Av de olika bränslen som kan ersätta olja under 1980-talet är det kol som har de bästa och säkraste förutsättningarna. Såväl kol som utrustning för kolanvändning är kommersiell. Trots detta har vi kommit fram till att kolanvändningen sannolikt - med de allmänna förutsättningar som gällt för vårt arbete - kommer att öka ganska långsamt under 1980-talel.

En förklaring till detta är de rent ekonomiska förhållandena. Del är med nuvarande pris på kol och olja sällan av ekonomiska skäl motiverat att bygga om en fungerande oljeanläggning för koleldning. När en ny eldnings­anläggning skall byggas eller en uttjänt äldre anläggning skall ersättas med en ny tyder de nuvarande erfarenheterna på att kol i flera fall erbjuder den bästa ekonomin - i första hand för större anläggningar. Takten i utbyggna­den av nya anläggningar och utbytet av uttjänta är emellertid ganska låg och ersättning av olja med kol kan därför förväntas gå ganska långsamt. Detta är den huvudsakliga grunden för vår bedömning av utvecklingen i detta avseende på 1980-lalet.

Förutsättningarna för ersättning av olja kan emellertid förändras om det inträffar ytterligare kraftiga ökningar av oljepriset. Erfarenheterna från de stora oljeprishöjningarna 1973/74 och 1978/79 både i Sverige och utom­lands visar dock som vi nämnt ovan att konkurrensförhållandena mellan olja och andra bränslen har en tendens att utjämnas.

En svårighet vid bedömningen av kolanvändningens utveckling gäller som nämnts tidigare miljöskyddskraven. De krav beträffande koleldade

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.1    Industridepartementet        17

anläggningar som naturvårdsverket avviserat innebär bl.a. alt man för varje ton kol som förbränns inte får släppa ut mera än ca 3 kg svavel i röken (0,1 gram per megajoule bränsle). Detta medför i praktiken atl kolanläggningar måste utrustas med rökgasrening. Kostnaderna för sådan utrustning motsvarar uppskattningsvis en merkostnad på 75-150 kr per ton kol - en ökning med 25-50 procent med nuvarande kolpris. Det är således fråga om en avsevärd merkostnad. För befintliga oljeeldade an­läggningar tillåts avsevärt högre svavelutsläpp. Genom att motsvarande krav inte ställs på oljeeldade anläggningar innebär således kravet beträf­fande svavelhalt vid kolförbränning atl konkurrensläget mellan olja och kol kraftigt mbbas.

Följden härav kan bli att ingen ersättning av olja med kol kommer till stånd. Därmed kommer heller inte möjligheten att ersätta en frän svavel­synpunkt sämre teknik med en bättre att kunna utnyttjas. 1 det samman­hanget måste man också beakta att kravet pä att bara olja med mindre än 1 procent svavel får användas i Sverige inte i sig har någon effekt på de totala svavelutsläppen utan bara medför att förbränningen av den högsvavliga oljan och därmed svavelutsläppen flyttas utomlands. Rökgasrening inne­bär däremot att svavlet innehalls och inte sprids i atmosfären.

De kommande strängare miljöskyddskraven på nya eldningsanläggning­ar bör så långt som möjligt utformas på så sätt att konkurrensförhållandena mellan olika bränslen inte rubbas. För kolets del gäller det att ge miljö­skyddskraven en sådan utformning att kolet inte diskrimineras mera än vad som är motiverat med hänsyn till dess miljöeffekter jämfört med andra bränslen. Delta är enligt vår mening en av de viktigaste åtgärderna för att åstadkomma en successiv oljeersättning under 1980-talet. SIND har i sin bedömning av kolanvändningens utveckling utgått från att de nya miljö­skyddskraven utformas pä detta sätt. Skulle miljöskyddskraven på kol bli strängare är det sannolikt att en kolintroduktion avsevärt bromsas eller helt stoppas.

5.2 Oljeersättning med inhemska bränslen

Jämfört med kol är förutsättningarna för ett ökat utnyttjande av ved och torv i energiförsörjningen ännu förhållandevis osäkra - generellt sett. (Det bör dock påpekas att användningen av brännved - framför allt i enskilda hushåll - tidigare har underskattats som framgår av SINDs nu föreliggan­de rapport). För brännved finns ingen etablerad marknad. Någon brytning av bränntorv har ännu inte kommit igång i Sverige. Del återstår därför en lång väg innan en mera omfattande användning av dessa bränslen kan bli verklighet.

En realistisk uppfattning om förutsättningarna för inhemska bränslen måste ta hänsyn till att även marknaden för dem och för den utrustning som de fordrar är föränderlig. Som beskrivits tidigare krävs i en marknads-2    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 90. Bilagedel

 

Prop. 1980/81:90   Bilaga 1.1    Industridepartementet         18

ekonomi som vår ofta kraftiga ekonomiska incitament för att förändringar av det slag det här är fråga om skall komma till stånd. En ökad utvinning av brännved och torv fordrar investeringar och omställning av arbetskraft. Ju snabbare omställningen skall ske desto större ekonomiska incitament krävs.

Mot den bakgrunden är teoretiska beräkningar av kostnaderna för ut­nyttjande av ved och torv av begränsat värde. Det är vidare viktigt att beakta att fömtsättningarna för att utnyttja brännved och torv är mycket mer varierande än t. ex. för olja. Kostnaderna för att bygga och driva oljeeldade anläggningar varierar förhållandevis litet mellan olika anlägg­ningar. För ved och torv och i viss utsträckning även för kol är de ekonomiska förutsättningarna ofta vitt skilda beroende på anläggningens storlek, geografisk belägenhet och användningsområde.

Hur omfattande användningen av inhemska bränslen kan bli är beroende av den energipolitik som kommer att föras. Med hänsyn till de osäkerheter som finns kan enligt vår mening energipolitiken inte grundas på förutsätt­ningen att de inhemska bränslena skall svara för någon större del av oljeersättningen under 1980-talet. Statens insatser bör i första hand inriktas på atl få igång praktisk verksamhet inom de olika leden av bränslehante­ringen. Syftet skall vara att få sådan erfarenhet att de som svarar för energiförsörjningen skall få underlag för ekonomiska bedömningar, att successivt skapa förtroende för de olika inhemska bränslena och att etable­ra en verksamhetsbas för utvecklingsarbetet. Beträffande det sista är det viktigt att det kommer igång verksamhet i sådan skala att det finns en tillräckligt stor bas för det tekniska utvecklingsarbetet.

5.3 Elförsörjningen

Den kraftiga utbyggnaden av elproduktionskapaciteten under 1980-talet leder till att det 1990 kommer att finnas en produktionskapacitet i våra vatten-, kärn- och mottryckskraftverk som motsvarar en användningsnivå på ca 125 Twh per år. Med nuvarande bränslepriser är produktionskostna­derna ca 10 öre per kWh i mottrycksverken och lägre i vatten- och kärn­kraftverken. Utöver denna produktionskapacitet finns en betydande kapa­citet i oljebaserade kondenskraftverk och gasturbiner. Produktionskostna­den i dessa är emellertid avsevärt högre. Inom kapaciteten på 125 TWh per år finns utrymme för att utnyttja en del elenergi för ersättning av olja. Med de angivna elproduktionskostnaderna är det ekonomiskt fördelaktigt att utnyttja elkapaciteten för att ersätta olja. Detta gäller i särskilt hög grad om den kan utnyttjas för att ersätta lätt eldningsolja.

Hur mycket elenergi som kan utnyttjas för detta ändamål beror i hög grad på industriutvecklingen under 1980-talet. Med utgångspunkt i det alternativ som innebär en högre tillväxttakt i industrin skulle ca 5 TWh elenergi per år finnas tillgängligt. Med en något lägre industriell tillväxt och

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.1    Industridepartementet

19

en annorlunda utveckling av de mest elkrävande industribranscherna blir resultatet en betydligt mindre ökning av industrins elanvändning. I detta fall skulle ca 15 TWh elenergi per år kunna utnyttjas för oljeersättning. Sannolikheten för den lägre ökningen av industrins elbehov bedöms vara störte. Tillsammans med kol erbjuder denna tillgång på "billig" elenergi under 1980-talet de bästa möjligheterna alt ersätta olja. De närmare förut­sättningarna härför beror bl. a. på hur tillgång och efterfrågan varierar över året. Dessa faktorer har analyserats av den s. k. elanvändningskommittén och har därför inte studerats närmare i vårt arbete. 1 figur 5 beskrivs utvecklingen i grova drag med antagandet om en begränsad ersättning av olja med el. Skillnaden mellan kapacitelskurvan och kurvan för använd­ning utgör en potential för ytterligare ersättning av olja med elenergi.

5.4 Uppvärmning av bostäder och lokaler

Den hittillsvarande utvecklingen när det gäller uppvärmning har karak­täriserats av ökad fjärrvärme och ökad elvärme. Uppvärmningen med pannor i enskilda fastigheter har minskat. Denna utveckling har bl. a. lett till effektivare uppvärmningssystem och dessutom en väsentligt förbättrad luftmiljö i tätare bebyggelse.

För fjärrvärmen (se figur 6) förutses en långsammare ökning under 1980-talet jämfört med 1970-talet. Det beror dels på att man nu byggt ut fjärr-

Figur5. Elförsöriningens utveckling 1965-1990.

120

100

1965

1970

1980

1990

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.1    Industridepartementet

20

värme i den tätare bebyggelsen där den erbjuder bästa ekonomin, dels på att ökad energihushållning försämrat de ekonomiska förutsättningarna för tjärrvärmeutbyggnad och dels på att bostadsbebyggelsen blir allt mer ut­spridd. Ytterligare en faktor som kan påverka utbyggnadstakten är osäker­heterna om bränsleförsörjningen och förutsättningarna för ulnyitjandet av fasta bränslen i fjärrvärme verk.

För elvärmen är grunden för vår bedömning mycket osäker beroende pä den politiska osäkerheten om vilka restriktioner som kommer att gälla för denna uppvärmningsform i framtiden. Vi har valt atl basera vår bedömning på de senaste årens utvecklingstendenser när del gäller val av uppvärm­ningsform och konverteringstakl. Del har lett till resultatet att elvärmen skulle öka från 13 TWh per år 1979 lill ca 21 TWh per år 1990. Som beskrivits av elanvändningskommittén finns möjlighet att utnyttja elpro­duktionskapaciteten för en ytterligare ökning av elvärme till 1990. Utrym­met härför är 5-15 TWh enligt den ovanstående redovisningen. Detta förutsätter ett omfattande utbyte av oljevärme mot elvärme i den befintliga bebyggelsen. De närmare förutsättningarna för detta har vi emellertid som nämnts inte studerat.

Vi vill också beröra den långsiktiga utvecklingen på detta område med hänsyn till möjligheterna att minska oljeanvändningen. Möjligheterna atl bygga ut centraliserade fastbränsleeldade uppvärmningssystem är på sikt

Figur 6. Olika uppvärmningsformers andel av totala uppvärmningsbehovel 1965-1990

100

%

VILLAPANNOR MM

50

%

1970

1980

1990

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.1    Industridepartementet   21

begränsade på grund av bebyggelsestrukturen. I viss typ av glesare bebyg­gelse finns möjlighet att ersätta olja med ved eller torv i villapannor och andra små pannor. Möjligheterna beror dels på tillgången på bränsle och dels på vilka miljöskyddskrav som kommer att gälla för denna typ av förbränning. Om kraven kommer att innebära förbud att elda med fasta bränslen i tätortsområden återstår en mycket stor del av bebyggelsen som varken har förutsättning att anslutas till fjärrvärme eller tillåts utnyttja fastbränsleeldade pannor. Alternativen blir då fortsatt uppvärmning med olja - i huvudsak lätt eldningsolja - eller elvärme. På lång sikt kan kanske teknik för billigare hetvattendistribution utvecklas som möjliggör fjärr­värme i glesare bebyggelse än för närvarande. Vidare kan solvärmeteknik utvecklas. Osäkerheterna här är emellertid ännu stora.

I vår bedömning har vi räknat med att användningen av lätt eldningsolja för uppvärmningsändamäl skall minska från ca 80 TWh per år till 50 TWh 1990. Den kommer således atl fortfarande svara för en stor del av vårt totala oljebehov. Möjligheterna att minska användningen ytterligare ge­nom att ersätta den med inhemska bränslen är begränsade. Dessa förhål­landen är enligt vår mening viktiga alt beakta och fordrar större uppmärk­samhet i energipolitiken.

Figur 7. Energianvändningens utveckling 1965-1990 500 —I  TWH PER ÅR

TOTALT.

400 —

300

200 —

HUSHÅLL.M.M

100 —

.PORTER.

1970

1980

1990

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.1    Industridepartementet        22

5.5 Energihushållning

Som framgår av figur 7 förutses en viss minskning av energianvändning­en inom hushåll, service, m.m. (övrigsektorn). För industrin väntas atl energianvändningen skall öka som en följd av den fömtsatta industriella expansionen på 1980-talet. Energianvändningen för transporter antas öka mycket långsamt under decenniet.

När det gäller industrin bedöms förutsättningarna för en anpassning till ändrade energipriser pä det hela vara goda. En stor del av industrin arbetar under hård konkurrens. Den tvingas därför i regel snabbt utnyttja de möjligheter till kostnadsminskningar som finns t. ex. genom att minska oljeanvändningen när oljepriset ökar.

Avkastningskraven på investeringar i industrin är emellertid i genom­snitt höga. Trots de kraftigt ökade oljepriserna ger ofta inte energibespa­rande investeringar tillräcklig avkastning för att de skall kunna konkurrera med andra investeringar - t. ex. för rationaliseringar eller ökad produk­tionsvolym. Avkastningen som grund för prioritering av investeringarna är fundamental för näringslivets funktionssätt. Dessa förhållanden är av grundläggande betydelse vid bedömningar av möjligheterna för energihus­hållning inom industrin.

En ytterligare viktig faktor för utvecklingen av industrins energian­vändning gäller förnyelsetakten och strukturförändringarna. Det är i regel bara i samband med att nya anläggningar byggs eller ny utrustning installe­ras som energisnål teknik eller energisnåla metoder kan utnyttjas. Del innebär att takten i industrins anpassning till högre oljepriser i myckel hög grad blir beroende av den industriella utvecklingen och expansionen. En låg tillväxt i industrin medför att införandet av energisnål teknik går lång­samt.

På sikt har vidare industrins struktur en avgörande betydelse för ener­gianvändningen totalt. Under 1970-talel har del skett en minskning av energianvändningen i förhållande till hur myckel industrin producerar. Denna minskning är helt beroende på att verkstadsindustrins produktion och andra mindre energikrävande branscher har ökat sin produktion mera än de energitunga branscherna - såsom stål- och pappersindustrin. Sam­ma typ av strukturförändring förutses under 1980-talet med en successivt minskande andel energitung industri. Se t. ex. SIND:s höstrapport (SIND 1980: 12).

För övrigsektorn svarar uppvärmning för den större delen av energibe­hovet. Jämfört med industrin är förhållandena inom denna sektor i några avseenden väsentligt annorlunda. Förnyelsetakten i lokalbeståndel är av­sevärt lägre än i industrins anläggningar. Eftersom större minskningar i energibehovet för uppvärmning i regel bara kan göras i samband med nybyggnad eller större ombyggnad kommer det att ta lång tid innan lokal­beståndet är modernt frän energisynpunkt. Den nuvarande - jämfört med tidigare - låga nybyggnadstakten för bostäder sätter i stor utsträckning

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.1    Industridepartementet   23

gränsen för hur snabbt anpassningen till högre energipriser kan ske. På bostadssidan hänger därför bostadspolitikens mål om förnyelse av bo­stadsbebyggelsen och energipolitikens mål nära samman och korrespon­derar i hög grad med varandra.

Resultatet av vår bedömning när det gäller övrigsektorns energian­vändning innebär en långsam minskning under nästa decennium.

För det befintliga byggnadsbeståndet är dock minskningslakten lägre än den som angavs som mål i statsmakternas energisparplan för befintlig bebyggelse från 1978.

På transportområdet är personbilsutvecklingen i hög grad avgörande för hur energibehovet utvecklas. Här finns dock även de största osäkerhe­terna. Del gäller i första hand hur personbilbeståndet kommer att utveck­las och om bilresandet kommer att förändras på grund av de kraftigt ökade bränslepriserna. Liksom för övriga samhällssektorer gäller sålunda att transportpolitikens mål nära överensstämmer med de energipolitiska må­len. Det handlar i båda fallen i stor utsträckning om att effektivisera transporterna - dvs. att åstadkomma ett visst transportarbete med så lite trafik som möjligt.

5.6 Den ekonomiska utvecklingens betydelse

Vi har i det föregående pekat på vilken betydelse förnyelsetakten och strukturförändringen i industrin har för dess energihushållning. Motsva­rande gäller även för ersättning av olja med andra bränslen i industrin. En låg förnyelsetakt och en långsam strukturförändring medför atl anpass­ningen till ökade oljepriser går långsamt. Liknande förhållanden gäller för övriga delar av näringslivet och för bosladssektorn. Förnyelsen av den fysiska samhällsbyggnaden och samhällsorganisationen skapar således de grundläggande förutsättningarna för förändringar av energiförsörjningen. Förnyelsen beror av en stor mängd olika faktorer inom och utom landet varav de ändrade villkoren för energiförsörjningen bara är en. För statens del innebär detta att den ekonomiska politiken lägger grunden för en framgångsrik energipolitik.

5.7 Oljeförsörjningen

I SINDs rapport förutses oljebehovet minska med ca 15-20 procent till 1990. Oljan kommer därför att spela en visserligen mindre men ändå helt dominerande roll i energiförsörjningen under den närmaste tioårsperioden. Försörjningen med råolja och oljeprodukter kommer därför att bli en huvudfråga även under 1980-talet. Några av de problem som därvid aktua­liseras diskuteras i en kommande studie (SIND PM 1980; 27) och kan här endast redovisas preliminärt.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.1    Industridepartementet  24

5.8       Oljemarknadens förändrade struktur

Utvecklingen under 1970-talel har inneburit en genomgripande omstruk­turering av marknaden som särskilt tagit fart de två senaste åren. De stora internationella oljebolagen har från att helt ha dominerat den internationel­la råoljeförsörjningen fått en ställning som främst avnämare av OPEC-ländernas produktion av råolja.

Genom en tilltagande direkt handel mellan konsument- och producent­länder och statliga bolag i dessa (bilateralisering) har de stora internationel­la bolagens andel av den internationella råoljehandeln minskat från 75 lill 42 procent mellan 1973 och 1979. Även om konsekvenserna av detta förlopp ännu ej helt kan överblickas torde man kunna dra slutsatsen atl bindningar av denna typ ger upphov till en mindre flexibilitet i enskilda konsumentländers råoljelorsörjning än tidigare. Det gäller exempelvis sva­velhalt och andel av lätta resp. tunga fraktioner, särskilt i de fall alt avtalen förutsätter att vidare försäljning av råoljan ej får ske.

Anpassningen av produktutfallei vid raffinering till efterfrågemönslret kan därigenom försvåras, vilket dock kan motverkas genom en utbyggnad av konverterings- och krackningskapaciteten i raffinaderiledei och en ökad handel med oljeprodukter. Den ökade bilaterala handeln kan även komma att innebära en ökad risk för störningar av politisk art samt en fortsatt prissplillring för likvärdiga oljor. De internationella bolagen har hittills genom sitt världsomspännande produktions- och distributionsnät kunnat utjämna effekten av produktionsminskningar i enskilda länder och konti­nueriigt anpassa produktion och raffinering lill tillfälliga varitioner i efter­frågans sammansättning.

Den ökade bilaterala handeln har minskat möjligheterna atl u"denna stabiliserande funktion. De stora oljebolagen torde dock under överskådlig tid komma atl spela en viktig roll i oljeförsörjningen.

5.9       Tjock eldningsolja

Som nämnts tidigare kommer i Västeuropa en allt större del av råoljan att omvandlas till bensin och andra lätta oljeprodukter medan andelen av tjock eldningsolja kommer alt minska. Sverige har i förhållande till sin totala oljeförbrukning en stor import av tjock eldningsolja som tidigare i stor utsträckning köpts på den s.k. spotmarknaden. Under 1980-talet förutses en viss ökning av andelen bensin och minskning av andelen tjock eldningsolja i Sveriges oljeförbrukning. Andelen tjock eldningsolja bedöms dock även framdeles vara större än för Västeuropa i genomsnitt.

Marknadsutvecklingen i Västeuropa kan leda lill att prisskillnaden mel­lan lätta oljeprodukter och tjock eldningsolja kan komma atl minska, kanske redan under första delen av 1980-lalet. För Sveriges del skulle detta betyda att våra oljekostnader kommer alt öka mera än vad som motsvarar prisökningen på råolja. Möjligheterna att köpa tjock eldningsolja på spöt-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.1    Industridepartementet        25

marknaden kan vidare minska. En sådan utveckling med minskat utbud och ökade kostnader för tjock eldningsolja innebär förstärkta ekonomiska motiv för att ersätta olja med fasta bränslen.

Den ovan beskrivna omstruktureringen av råoljehandeln jämte en för­väntad förskjutning av produktefterfrågans sammansättning mot en större andel lätta produkter har medfört krav på ökad flexibilitet hos raffinaderi­industrin i Västeuropa. Den utbyggnad av bensinproduktionen som nu pågår grundas på tidigare bedömningar av hur efterfrågan på bensin och andra lätta oljeprodukter kommer att utvecklas. Under det senaste året har det emellertid skett en dämpning av bensinefterfrågan bl. a. som en följd av de kraftiga prisökningarna 1978 och 1979. Om detta är ett uttryck för en långsiktig trendförändring är ännu osäkert.

Vissa bedömare anser emellertid att den hittills beslutade utbyggnaden kommer att leda till en viss överkapacitet i bensinproduktionen mot mitten av 1980-talet. Frågan om en ev. ökning av bensinproduktionen i Sverige med en s. k. krackeranläggning bestäms i hög grad av hur den västeurope­iska marknaden utvecklas i dessa avseenden. Förutsättningarna för en utbyggnad av produktionskapaciteten för bensin i Sverige under 1980-talet är mot den bakgrunden för närvarande osäkra och måste analyseras när­mare.

5.10 Lägsvavlig olja

En annan viktig faktor för oljeförsörjningen gäller svavelhalten i oljan. Som nämnts i det föregående kommer i Sverige enbart olja med lägre svavelhalt än 1 procent att få utnyttjas efter 1984. För närvarande måste de svenska raffinaderierna använda drygt 40 procent lägsvavlig råolja för att de nu gällande kraven för svavelhalt skall uppfyllas. När de strängare kraven träder i kraft måste den lägsvavliga råoljans andel öka till 60 procent. Den lägsvavliga råoljans högre pris motsvarade för Sveriges del en årlig merkostnad på 500 milj. kronor under 1979.

På grund av att de återstående oljereserverna i världen är allt svavelri­kare, kommer på sikt svavelhalten i den råolja som utvinns att bli allt högre. Även om denna tendens för Västeuropas del kompenseras av att produktionen av lägsvavlig Nordsjöolja ökar kommer sannolikt priset att öka mera på lägsvavlig än högsvavlig råolja. Detta förhållande kommer tillsammans med de strängare svavelkraven sannolikt att medföra en för­dyring av vår oljeimport under 1980-talet utöver den som orsakas av ökade priser på råolja.

Mot den bakgrunden finns det skäl att överväga att bygga ut kapaciteten för avsvavling av olja. Sett i ett vidare perspektiv är detta också nödvän­digt för att svavelutsläppen totalt skall minska. Enbart stränga krav i Sverige medför ju bara att den högsvavliga oljan förbränns någon annan­stans - utanför Sverige. Oljemarknadens utveckling under 1980-lalet och i

 

Prop. 1980/81:90   Bilaga 1.1    Industridepartementet         26

synnerhet dess utveckling på längre sikt samt de skärpta svavelkraven ökar således motiven ytterligare för en utbyggnad av avsvavlingskapacite-ten i de svenska raffinaderierna.

6   Sammanfattning

Den grundläggande förutsättningen för anpassningen till ökade energi­priser är att vi har en ekonomisk tillväxt som möjliggör att beståndet av byggnader, industrier och transportapparat förnyas. Utan denna förnyelse av den fysiska samhällsbyggnaden och samhällsorganisationen är vi för lång tid bundna vid ett samhällssystem som är omodernt från energisyn­punkt. Ett belysande exempel på betydelsen av dessa förhållanden är det faktum att industrin som helhet inte har förbättrat sin energieffektivitet sedan början av 1970-talet. Detta kan till stor del tillskrivas den låga tillväxttakten i industrin.

Energianvändningen väntas öka långsammare under 1980-talet än tidi­gare och möjligen stagnera.

Oljeanvändningen förutses minska under 1980-talet - vi har uppskattat minskningen till 15-20 procent. Den kommer dock fortfarande att vara den helt dominerande energikällan 1990.

Kol är det bränsle som har de bästa förutsättningarna atl ersätta olja under 1980-talet. Kolanvändningen ökar emellertid ganska långsamt pä grund av långa omställningstider.

Förutsättningarna för att utnyttja ved och torv i energiförsörjningen är ännu förhållandevis osäkra. Endast marginella bidrag är troliga till 1990.

För att inte onödigt försvåra eller helt stoppa ersättning av olja med kol och inhemska bränslen bör miljöskyddskraven utformas så att inte dessa bränslen diskrimineras i förhållande lill olja mera än vad som motiveras av dess miljöeffekter.

Vid sidan av kol erbjuder tillgången på elenergi under 1980-talet de bästa möjligheterna att ersätta olja.

Ett successivt införande av energisnålare teknik och metoder och ett ökande energimedvetande förutses inom de flesta samhällssektorer. När det gäller energianvändningen i befintlig bebyggelse är det dock inte sanno­likt att målen för det statliga programmet från 1978 kommer att uppnås.

Utvecklingen på den internationella oljemarknaden kan medföra att priset på tjock eldningsolja ökar mera än priset på andra oljeprodukter. Detta kan få ekonomiska konsekvenser för Sverige med sin stora använd­ning av tjock eldningsolja.

Sannolikt får vi också räkna med kraftigare prisökningar på lägsvavlig olja. De ekonomiska konsekvenserna blir särskilt påtagliga när de nya kraven att all olja skall vara lägsvavlig träder i kraft 1984. Detta innebär att motiven för att bygga ut kapaciteten för avsvavling av olja ökar.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.2    Industridepartementet  27

Bilaga 1.2

Sammanfattning av och sammanställning av remissytt­randen över energiprovningsutredningens betänkande (Ds 11980:12) Provning för bättre energihushållning med Bilagedel (Ds I 1980:13)

1    Utredningsarbetet, remissförfarandet m.m.

Med stöd av regeringens bemyndigande den 2 november 1978 tillkallade dåvarande statsrådet Tham en särskild utredare, energiprovningsutred­ningen, med uppdrag att utreda vissa frågor rörande provning inom ener­giområdet.

Energiprovningsutredningen' redovisade sitt uppdrag den lOjuni 1980 i betänkandet (Ds I 1980: 12) Provning för bättre energihushållning med Bilagedel (Ds I 1980: 13).

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av transportrådet, statens väg- och trafikinstilut, riksrevisionsverket (RRV), universitets-och högskoleämbetet (UHÄ) efter hörande av tekniska fakulteter, lant­bruksstyrelsen, statens maskinprovningar, statens naturvårdsverk (SNV), jordbrukstekniska institutet, kommerskollegium, konsumentverket, arbe­tarskyddsstyrelsen, bostadsslyrelsen, statens råd för byggnadsforskning (BFR), statens institut för byggnadsforskning (SIB), statens planverk, statens industriverk (SIND), styrelsen för teknisk utveckling (STU). sta­tens provningsanstalt (SP), nämnden för energiproduktionsforskning (NE), SIS-Standardiseringskommissionen i Sverige (SIS), energisparkom­mittén, delegationen för energiforskning (DFE), delegationen för frågor om energihushållning i befintlig bebyggelse (EHD), oljeersättningsdelega­tionen (OED), AB Svensk Bilprovning, Ingenjörsvelenskapsakademien, Sveriges Industriförbund, Svenska Värmeverksföreningen, Svenska El­verksföreningen. Studsvik Energiteknik AB. Svenska Elektriska Materiel-kontrollanstalten AB (SEMKO) och Svenska kommunförbundet.

Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) har därutöver avgivit synpunkter på utredningen.

I det följande redovisas under resp. avsnitt dels en sammanfattning av utredningens betänkande, dels en sammanställning av remissinstansernas synpunkter.

' Civilingenjör Sigfrid Wennerberg.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.2    Industridepartementet  28

2    Allmänna  överväganden  rörande energiprovningens  betydelse m.m.

Med energiprovning avser utredningen provning av dels energiegen­skaper hos olika produkter med betydelse för energianvändningen, dels säkerhets-, hälso- och miljöegenskaper hos nya produkter vilkas syfte är alt spara energi eller ersätta olja. Sådan provning utgör, eller kan utgöra, ett betydelsefullt inslag i följande energipolitiska styrmedel och stimulans­åtgärder:

-    Stöd till utveckling och introduktion av produkter som leder till en rationellare energianvändning. Provning är etl hjälpmedel för atl utvär­dera utvecklingsresultat och ge underlag för inriktningen av stöd till energiteknisk utveckling och energibesparande åtgärder.

-    Information om produkter och egenskaper som har betydelse för ener­gianvändningen. Sådan information ger köpare möjlighet all välja pro­dukter med goda energiegenskaper och kan undanröja osäkerheter om nya produkter som syftar lill alt spara energi eller ersätta olja. Provning ger underlag till informationen.

-    Krav och normer rörande produkter och egenskaper som har betydelse för energianvändningen. Provning är ett viktigt hjälpmedel för att verifl-era att krav uppfylls.

Omfattningen och inriktningen av energiprovningsverksamheien är en­ligt utredningen beroende av dels i vilken utsträckning dessa styrmedel och stimulansåtgärder utnyttjas, dels vilken ambitionsnivå för provningsinsal-serna som väljs inom ramen för dessa.

Utredningen utgår från atl statligt .??<><:/ //// i/iveckliiig och introduktion kommer att lämnas även fortsättningsvis. Under budgetåret 1979/80 har ca 2000 milj. kr gjorts tillgängliga i form av lån och bidrag för energitéknisk forskning, utveckling och demonstration samt energibesparande åtgärder.

Statliga initiativ för att ta fram och sprida information om piodukier och egenskaper i energipolitiskt syfte väntas få ökad betydelse. Etl kraftigt ökat utbud av nya energitekniska produkter, för vilka konsumenterna saknar brukseri"arenhet. kan göra sådan information särskilt värdefull.

Anlaganden om i vilken utsträckning statliga krav och normer kommer alt reglera produkter inom utredningens område har gjorts enligt följande.

Säkerhets-, hälso- och miljöegenskaper är föremål för lagstiftning inom samtliga områden som utredningen har behandlat. Efter hand som nya produkttyper introduceras utfärdas tillämpningsföreskrifter i den mån riks­dag och regering ger förtattningsmässigt stöd härför och i den omfallning föreskrivande myndigheter bedömer erforderligt.

Energiegenskaper är i dag föremål för lagstiftning endast inom bygg- och VVS-sektorn. Byggnader svarar för en stoi' del av landels energianvänd­ning. Energiegenskaperna hos en byggnad och dess installationer får stor betydelse pä läng sikt eftersom en byggnads livslängd är mycket lång.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.2    Industridepartementet        29

Under dess livstid kan stora förändringar inträffa i fråga om energipriser och tillgång till olika energislag. För den enskilde konsumenten eller de olika mellanhänderna är det myckel svårt både att ställa de rätta kraven på energiegenskaper och att sedan verifiera dem. Utredningen har erfarit att de tillämpningsföreskrifter som reglerar energiegenskaperna hos byggna­der och bygginstallalioner kan komma att utvidgas och även omfatta krav på underhållsåtgärder i energibesparande syfte. Förslag väntas också inom kort att i princip alla produkter som skall berättiga till energisparstöd måste vara typgodkända eller motsvarande.

Industrins produktionsutrustning har också stor betydelse för energian­vändningen. Industrin torde dock ha förulsällningar alt själv ställa krav på energiegenskaperna tack vare tillgången till hög teknisk kompetens och ett företagsekonomiskt synsätt. Utredningen bedömer därför att tvingande statliga energiegenskapskrav f. n. inte kommer att bli aktuella för enskilda utrustningar i industrin. Om det från samhällsekonomisk synpunkt skulle finnas motiv att verka för ytterligare förbättrade energiegenskaper utöver vad företagsekonomiska bedömningar ger vid handen finns andra styrme­del att tillgripa (såsom energiskatter eller stöd till energibesparande åtgär­der).

Transportmedel och hushållsapparater torde enligt utredningen inte komma att omfattas av tvingande energiegenskapskrav som föranleder provning.

Ambitionsnivån för provningsinsatserna bestäms av dels den enskilda provningens kvalitet (vilka egenskaper som provas och med vilken nog­grannhet saml hur de yttre betingelserna varieras), dels provningens kvan­titet (hur många exemplar av ett objekt som provas).

Utredningen anser att utgångspunkten vid valet av ambitionsnivå för provningsinsatserna bör vara ett samhällsekonomiskt lönsamhetskrav. Det saknas emellertid i dag metoder och underlag för att genomföra samhälls­ekonomiska lönsamhetskalkyler för provning. Utredningen redovisar emellertid den diskussion som har förts inom utredningen när det gäller svårigheter, möjligheter och osäkerheter i samband med samhällsekono­miska bedömningar av energiprovningens ambitionsnivå.

Det finns enligt utredningen flera skäl som talar för atl staten aktivt stöder och deltar i utveckling av energitekniska provningsmetoder:

-     Statliga myndigheter är ofta beroende av provningsmetoder för att kun­na formulera krav och normer, verifiera att kraven är uppfyllda och genomföra provningar i konsumentupplysande syfte.

-     Statligt deltagande skapar förutsättningar för att metoderna blir enhet­liga, allmänt tillgängliga, opartiska och tillämpbara på olika tillverkares produkter.

-     Tillgång till ändamålsenliga provningsmetoder bidrar lill hög produkt­kvalitet och främjar därigenom landets industriella utveckling.

Av de bedömningar som har redovisats i utredningen framgår att beho-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.2    Industridepartementet        30

vet av nya energitekniska provningsmetoder är stort. Stigande energipriser har gjort goda energiegenskaper till ett allt tyngre vägande argument vid marknadsföringen av många produkter. Det är därför angeläget att upp­gifter om energiegenskaper kan relateras till allmänt vedertagna och ända­målsenliga provnings- och mätmetoder. Det är enligt utredningen också viktigt att sådana provningsmetoder utvecklas med god framförhållning. Framförhållningen gör det möjligt att i ett tidigt skede av en produkts introduktionsfas genomföra provningar i konsumentupplysande syfte.

Remissinstanserna har funnit den allmänna kartläggning och analys av behovet av energiprovning som utredningen har genomfört vara värdefull. Energiprovning bedöms vara en viktig och betydelsefull komponent för att energihushållning och de omställningar inom energiområdet, som kommer att ske under 1980-talet, skall bli effektiva.

Flertalet av remissinstanserna instämmer också i att utgångspunkten vid valet av ambitionsnivå för provningsinsatserna bör vara en samhällsekono­misk bedömning. RRV anser att denna bedömning bör komma in såväl vid uppbyggandet av nya resurser som vid utformningen av den konkreta provningen. SIB framför att den stora bristen pä kunskap om effekterna av provningsverksamhet är en mycket viktig fråga, som måste framhållas tydligare. Det hade därför enligt SIB varit önskvärt att utredningen varit mer konstruktiv och föreslagit utvärderingsförsök som ett sätt alt förbättra underlaget för bestämning av ambitionsnivån. SP hävdar att ett visst underlag för samhällsekonomiska bedömningar av provning finns inom SP:s verksamhet. Statens planverk konstaterar i fråga om det samhällseko­nomiska lönsamhetskravet att energiprovning inte ensamt medför energi­besparingar, utan att den ingår som en viktig del i normgivningen rörande god energihushållning.

Behovet av en ökad konsumentupplysande provning för att minimera risken för den enskilde att göra felinvesteringar i produkter som uppges ha vissa angivna energibesparande egenskaper, framhålls bl. a. av energispar­kommittén, OED och LRF. NE framför att avsaknaden av provning kan vara etl hinder för införande av ny energiteknik.

EHD konstaterar:

Statliga myndigheter måste kunna fastställa vad som har betydelse för säkerhet, miljö eller effektiv energianvändning. Detta för att försäkra sig om att säkerhetsföreskrifter är uppfyllda eller avgöra vilka produkter som bör få energisparstöd.

En förutsättning för mer omfattande provningsverksamhet är atl nya energitekniska provningsmeloder utvecklas. Behov av och efterfrågan på energiprovning väntas främst på byggområdet som underlag för planver­kets typgodkännanden av uppvärmningssystem, ventilationssystem och reglersystem.

Enligt energihushållningsdelegationens mening är typgodkännande av byggprodukter en av de viktiga grunderna för energisparstödet i framtiden. Det är därför av stor betydelse att provningsmeloder utvecklas så att merparten av aktuella byggprodukter kan typgodkännas.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.2    Industridepartementet        31

SIS delar utredningens syn att andra än tvingande styrmedel bör utnytt­jas när det gäller produkters energiegenskaper och ser SIS-märkning som ett alternativ, innebärande avsevärda såväl samhällsekonomiska som före­tagsekonomiska fördelar. SIS menar också att ett lämpligt sätt att göra provningsmetoder allmänt tillgängliga är atl ge ut dem som svensk stan­dard. En något annoriunda bedömning gör SP som anger att den officiella provningen inom energiområdet kan komina alt få en större omfattning än den som utredningen har förutsett. SP framför också att del som regel är svårt att nä full kostnadstäckning för uppdragsverksamhet i samband med frivillig provning.

Energitekniskt centrum vid Chalmers tekniska högskola framhåller ris­ken för att all uppmärksamhet har fästs endast vid energiaspekten. Andra aspekter såsom energisparandets hälsoeffekter, tekniska komplikationer m. m. måste på ett tydligare sätt vägas in i bedömningen. Beträffande åtgärder för förbättrad arbetsmiljö erinrar arbetarskyddsstyrelsen om att energiförbrukande system och komponenter i första hand måste bedömas med avseende på funktionen från arbetsmiljösynpunkt och i andra hand från energiförbrukande synpunkt.

3    Medelsbehov för metodutveckling m. m.

Enligt utredningen saknas idag provningsmetoder för en rad objekt och egenskaper som har betydelse för landets energianvändning. Provningsme­toder saknas också i stor utsträckning för en rad energitekniska produkter som väntas bli introducerade under 1980-talel.

Det relativt omfattande utvecklingsarbete som är nödvändigt för atl möta behovet av energitekniska provningsmetoder torde enligt utredning­en inte kunna genomföras med de resurser som f. n. har avdelats för detta ändamål. 1 dag bekostas utvecklingen av metoder för energiprovning hu­vudsakligen genom de respektive provningsinstitutionernas statsanslag el­ler genom riktade bidrag. Inom energiforsknings- och experimentbygg-nadsprogrammet har i vissa fall stöd utgått för utveckling av provningsme­toder om detta varit en förutsättning för att genomföra etl visst projekt. Statsmakterna har dock med undantag för 2 milj. kr som har anvisats till SP för budgetåret 1980/81 hittills inte avsatt särskilda medel för utveckling av provningsmetoder på energiområdet.

Utredningen har funnit att särskilda medel behöver avdelas för att möj­liggöra en mer omfattande utveckling under en begränsad tidsperiod. Me­delsbehovet för detta har beräknats enligt följande sammanställning. Be­räkningarna avser det behov som inte kan täckas genom befintliga anslag och bidrag. Medlen bör enligt utredningen även täcka framtagning av prototyper till den provningsutrustning som är nödvändig för att genomfö-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.2    Industridepartementet

32

ra provningar enligt en viss utvecklad metod. Behovet under den första treårsperioden har kunnat bedömas med relativt god noggrannhet. Utred­ningen påpekar atl framtida energipolitiska åtgärder, som inte kan förutsä­gas i dag. kan komma att ändra förutsättningarna för de båda senare treårsperioderna.

Medelsbehov för utveckling av provningsmetoder (milj. kri

 

Område/Period

81/82-83/84

84/85-86/87

87/88-89/90

Byggnader och byggnadsdelar

.*i.O

 

3.5

 

3.5

Uppvärmningssyslem

6.2

 

5.8

 

5.1

varav

 

 

 

 

 

pannanläggningar

 

1.5

 

1.2

1,0

värmepumpsystem

 

\.5

 

1.2

0.8

solvärmesyslem

 

1.5

 

1.5

1.0

värmelager

 

1.0

 

1.5

2.0

vindkraflsystem

 

0.2

 

0.1

-

värmedislribulionssyslem

 

0.5

 

0.3

0.3

Venlilalionssyslem

1.5

 

1.5

 

1.0

Reglersystem för VVS

1.5

 

1.0

 

1.0

Vallen- och avloppssystem

0.8

 

0.7

 

0.7

Transportmedel

0.3

 

0.3

 

0.3

Industriell utrustning

2.0

 

3.0

 

4.0

Jordbruk och trädgårdsnäring

0.3

 

0.3

 

0.4

Biobränslen

1.0

 

0.5

 

-

Totalt

18.6

 

16.6

 

16.0

Samtliga remissinstanser är positiva till utredningens förslag om att energiprovningsmetoder behöver utvecklas och att särskilda medel avsätts härför.

DFE anser att man vid stöd till utveckling av energiprovningsmetoder bör prioritera de områden där produkterna dels är långlivade, ger starka bindningar eller svarar för en viktig samhällelig funktion, dels svarar för en väsentlig del av energitillförseln resp. energianvändningen.

/?/?Vanför:

RRV delar utredningens uppfattning alt det är angeläget att få ökade möjligheter att bedöma effekterna av planerade och redan genomförda åtgärder i energibesparande syfte. Del föreslagna stödels omfattning skulle om det genomförs inom ramen för det totala statliga stödet för olika insatser i syfte att åstadkomma en effektivare energihushållning endast utgöra en mindre del av delta stöd.

SP delar i allt väsentligt de uppfattningar som utredningen har givit uttryck för beträffande insatser för provning inom energiområdet och påpekar atl de föreslagna åtgärderna bör säkerställa att det omfattande behovet av nya energitekniska provningsmetoder tillgodoses. SP betonar att en viktig förutsättning för att utredningens program skall kunna genom­föras och få avsedd effekt också är att den erforderliga utbyggnaden av nuvarande provningsresurser kommer till stånd.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.2    Industridepartementet        33

I betänkandet behandlas huvudsakligen produkter i konsumentledet. SIND anser att begränsningen kan ifrågasättas med hänsyn till behovet av energihushållning även i fråga om energiproduktion, energiöverföring och transportsystem i leden före konsumenterna. Fördelningen av medelsbe­hovet för metodutveckling mellan olika sektorer har kommenterats av Studsvik Energiteknik AB. Bolaget anser att man har fåll en snedbalans i förhållande till energihushållningsaspekten, då merparten av föreslagna medel för metodutveckling tillförs byggnads- och VVS-sektorn medan sektorn endast står för 40 % av energianvändningen. Behovet av energi­provning är enligt bolaget, per produkt räknat, av samma storleksordning i samtliga branscher. AB Svensk Bilprovning menar att den föreslagna för­delningen av metodutvecklingsinsatser inte får tolkas som alt den största energisparpotentialen skulle finnas inom byggnads- och lokaluppvärm-ningssektorn. Den bör i stället ses som ett uttryck för utredningens bedöm­ning av var åtgärder på energiprovningsområdet kan ge bäst effekt.

Enligt utredningsdirektiven skulle en inventering av de resurser för energiprovning som finns tillgängliga i dag göras inom såväl den offentliga som den privata sektorn. SIS framför kritik mot att utredningen ej har genomfört denna inventering i vad avser den privata sektorn. 1 anslutning härtill framför arbetarskyddsstyrelsen:

Arbetarskyddsstyrelsen konstaterar att utredningen anser alt det förelig­ger behov av metodutveckling som möjliggör provning av produkter med avseende på såväl energiegenskaper som säkerhets-, hälso- och miljö­egenskaper men finner samtidigt att utredningen inte redovisat den omfat­tande forsknings- och utvecklingsverksamhet som äger rum dels vid arbe­tarskyddsstyrelsens arbetsmedicinska avdelning, dels genom anslag från arbetarskyddsfonden till institutioner, företag och enskilda forskare. I icke oväsentlig grad har nämnda verksamhet också givit upphov till ett bety­dande referensmaterial i form av metoder och resurser för provning av energiförbrukande system och produkter. Därvid har arbetsmiljösyn­punkter utgjort utgångspunkten.

Arbetarskyddsstyrelsen anser det nödvändigt att sådana erfarenheter tas tillvara och får utgöra grund för bedömning av möjligheterna till energi­besparing och därur uppkommande behov av provningsmetoder.

Remissinstanserna framför också mer detaljerade synpunkter på utred­ningens förslag till metodutvecklingsinsatser inom de olika sektorerna.

3.1 Bygg-och VVS-sektorn

Den tekniska utvecklingen på energiområdet sker enligt utredningen mycket snabbt vad gäller nya byggprodukter och installationssystem. I många fall blir dessa alltmer komplicerade och svåra att bedöma och kontrollera för byggnadsnämnderna. Med anledning av detta framför sta­tens planverk följande; 3    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 90. Bilagedel

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.2    Industridepartementet        34

Inom planverkets ansvarsområde föreligger ett stort behov att klariägga inriktningen på de föreskrifter som på sikt bör styra kravet på god energi­hushållning under samtidigt beaktande av de generella kraven på god miljö och beständighet hos byggnaderna. Energihushållningen påverkas framför allt av byggnadens utförande - väggars, taks och bjälklags konstruktion, relationen väggarea/fönslerarea. uppvärmnings- och inslallalionsanord-ningars utformning etc. - samt av hur byggnaden med installationer an­vänds och sköts. Det är därför komplicerat att avgöra pä vilka grunder sådana krav rörande energisparåtgärder skall baseras och ingående studier erfordras för att klarlägga hur föreskrifterna skall utformas och anknytas till lämpliga verifikationsmetoder. Inte minst den senaste tidens utveckling har visat på betydelsen av att dessa problem studeras närmare. Detta bör beaktas då konkreta åtgärder för att genomföra utredningens förslag över­vägs och beslutas.

Flertalet remissinstanser vitsordar behovet av utveckling av provnings­metoder inom bygg- och VVS-sektorn. Provning av enskilda komponenter är angelägen, men utveckling av fältprovningsmetoder bedöms vara minst lika väsentligt för att kontrollera att god energihushållning uppnås i de färdiga byggnaderna. Detta understryks av bl. a. statens planverk, energi­sparkommittén, SIB och Svenska Elverksföreningen. Statens planverk anser alt objektiva provningsmetoder snabbt bör tas fram och dokumente­ras som underlag för verkets fastläggande av lämpliga kravnivåer och av regler för verifikation av kraven. De nya provningsmetoderna bör gälla både mer omfattande metoder som anges i typgodkännanderegler och enklare metoder som kan tillämpas vid lillverkningskontroll och byggkon-troll. Energisparkommittén bedömer att det finns ett stort behov av tillför­litliga, men enkla, mätutrustningar som kan användas av de kommunala energirådgivarna vid besiktningsverksamhet avseende befintlig bebyggel­se. Svenska elverksföreningen menar att provningsresurserna i högre grad än vad som framgår av betänkandet bör användas för energitéknisk ulvecklingsprovning av hela system för tillvaratagande av lågtempererad energi och spillvärme inom lokalkomfortsektorn, för tappvarmvatten och för industriella processer.

Statens planverk framför också att vid utarbetande av metoder för kontroll av energihushållning i byggnader de möjligheter bör beaktas som utvecklingen på elektronikomrädet och av reglersystem kan erbjuda.

Energitekniskt centrum vid Chalmers tekniska högskola noterar atl frå­gor rörande det inre värmedistributionssystemet inte har behandlats i utredningen. Det är av stor vikt att metoder för provning av det inre värmesystemet tas upp till behandling då införande i stor skala av nya värmesystem, t. ex. lågtemperatursystem för såväl luft som vatten, är alt vänta.

En ökad användning av fasta bränslen för byggnadsuppvärmning för­utses i framliden. Från miljösynpunkt är det därvid enligl utredningen angeläget att åstadkomma en så god förbränning som möjligt. Därigenom minskar emissionerna av skadliga organiska ämnen. SNV pekar på angelä-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.2    Industridepartementet        35

genheten att utveckla system för mätning av koloxidhalten, som utgör en god indikation på mängden bildad POM (polycykliskt organiskt material). SNV framför också att SNV och statens planverk avser ta fram ett under­lag för att kunna precisera miljöskyddskrav i Svensk Byggnorm för fast­bränsleeldade pannor med mindre än 10 MW effekt. I samband med detta torde typgodkännandeverksamhet även från miljöskyddssynpunkt vara angelägen. Verket anser att dess synpunkter härvidlag bör beaktas vid den av utredningen föreslagna medelstilldelningen.

Några få erinringar mot utredningens bedömning av medelsbehovel har också framförts. BFR anser sålunda att underiag för en säkrare bedömning skulle ha erhållits om en kartläggning av verksamhetens nuvarande ekono­miska omfattning och effekter hade gjorts inom utredningen. SP anger att beräkningarna för den första treårsperioden förefaller vara realistiska men anser att behovet under de följande två treårsperioderna sannolikt kommer att visa sig vara större än vad utredningen har bedömt.

3.2       Industrisektorn

Utredningen bedömer att det finns skäl att utveckla provningsmetoder för energiförbrukande produkter av standardtyp, bl. a. i syfte alt göra det lättare för mindre industrier utan egna provningsmöjligheter att väga in energiegenskaperna vid investeringsbeslut. DFE menar att insättande av styrmedel bör inriktas i första hand på att göra den energibesparande utrustning som redan nu finns attraktiv för industrin.

När det gäller utveckling av metoder för provning av energiegenskaper hos industriell produktionsutrustning bedömer utredningen att det inte föreligger något behov av särskilda statliga medel. Energisparkommittén delar denna beömning. DFE. Ingenjörsveicnskupsakudeinien och Studsvik Energiteknik AB anser dock att de möjligheter som finns för provning i samband med företagens egen utvecklingsverksamhet inte är tillräckliga. DFE föreslår därför att särskilda medel för detta utgår direkt lill bl. a. statens provningsanslalt.

3.3       Transportsektorn

Energiprovning inom transportsektorn förekommer i flera sammanhang. Utredningen förutser ett behov att ytterligare utveckla och komplettera provningsmetoder bl. a. när det gäller energibesparande tillbehör till per­sonbilar och lastbilar samt alternativa drivmedel för fordon. Transportrå­det, konsumentverket, energisparkommittén och Studsvik Energiteknik AB instämmer allmänt i atl det föreligger behov av provning, men anser atl medelsbehovet för provningsmetodutveckling är underskattat. AB Svensk Bilprovning konstaterar att föreslagna 0.9 milj. kr. för en nioårsperiod inte ger utrymme för mer än mycket begränsade och målinriktade insatser, men

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.2    Industridepartementet        36

anser det ändå vara riktigt atl inte göra större satsningar på transportsek­torn. Bolaget lämnar i samband med detta följande synpunkter:

Bolaget anser alt man vid bedömningen av behovet av åtgärder för all åstadkomma bränslebesparingar inom transportsektorn bör la hänsyn lill en rad faktorer, varav endast några få kan sägas utgöra tecken på att positiva energieffekter skulle kunna uppnås genom insatser på energiprov-ningssidan. Bl.a. innebär prishöjningarna på bränslet att bilägarnas med­vetenhet kan förväntas öka vad gäller bränsleförbrukningen hos den egna bilen. Kravet på tillverkardeklaralioner av bränsleförbrukningsvärden torde också bidra till detta. Då bilens bränsleekonomi till rätt stor del beror pä ett antal relativt enkla och ej alltför kostnadskrävande serviceålgärder såsom justering av förgasare, byte av tändstift och lufifilter. finns anled­ning anta att bilägarna i allt större utsträckning självmant håller kontroll över bränsleförbrukningen och vidtar åtgärder för atl minska den om den skulle tendera att stiga.

Studier som gjorts på olika håll i världen under senare lid pekar pä alt energisparpotentialen genom tekniska åtgärder på befintliga fordon är täm­ligen obetydlig (några få procent) och åtkomlig först genom relativt stora insatser. Å andra sidan finns en stor energisparpotential i ändrat körsält. minskad användning och bättre planerad användning av fordonen. Vissa försöksresultat antyder alt stora energibesparingar kan åstadkommas ge­nom enbart information till fordonsförarna. Upp till 15 — 20% minskad bränsleförbrukning genom ändrat körsätt har rapporterats från amerikans­ka undersökningar. Även om dessa siffror i praktiken skulle bli väsentligt reducerade, så antyder det atl samhället kan få ut bättre spareffekter inom transportsektorn genom andra insatser än genom åtgärder för alt utveckla energiprovningssidan.

Utredningen bedömer atl transportsektorn inte torde komma atl omfat­tas av tvingande energiegenskapskrav som föranleder provning. Trans­portrådet menar att denna fråga måste hållas öppen t. v. med hänsyn lill förestående förhandlingar med bilfabrikanter angående personbilurs bräns­leförbrukning.

3.4 Övriga områden

Hushållsapparater

Vad beträffar utvecklingsprovning av hushållsapparater anser utred­ningen att ytterligare statliga insatser knappast är motiverade utöver den verksamhet som konsumentverket bedriver. BFR:s uppfattning är emeller­tid alt hushållssektorns relativa betydelse kommer atl växa i takt med alt energibehovet för bostadsuppvärmning minskar, varför en utveckling av provningsmetoder måste äga rum. Ytteriigare medel borde därför till­skjutas till de ekonomiska ramar som utredningen har angivit. Svenska Elverksföreningen menar däremot att en minskad energiförbrukning hos exempelvis lampor och hushållsapparater innebär enbart marginella ener­gibesparingar eftersom härigenom sparad energi  under uppvärmnings-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.2    Industridepartementet        37

säsongen, förutsatt att värmeregleringen är snabb och effektiv, ofta måste tillföras på annat sätt för att bibehålla värmebalansen i byggnaden.

BFR och Svenska Elrerk.\föreningen framför vidare atl en eventuell energiprovningsverksamhet för hushållsapparater bör knytas till konsu­mentverkets provningsverksamhet som omfattar mer än enbart energide­klarationer.

Jordbruk, skogsbruk och trädgårdsnäring

Under den senaste liden har enligt utredningen en relativt stor efterfrå­gan på rådgivning i energifrågor uppställ inom lantbruket, vilket delvis torde bero på jordbruksnäringens möjligheter alt producera sin egen ener­gi. Laittbruksstyrelsen framhåller att tillgäng till objektiva provningsresul­tat skulle medföra en avsevärd förbättring av rådgivningen. Provningen borde enligt styrelsen också kunna innefatta teknik och arbetsmetoder för att utnyttja konstgödselenergi på optimalt sätt.

Del moderna lantbruket är starkt beroende av tillgång pä drivmedel. En utvidgning av den nystartade provningen vid statens maskinprovningar avseende vegetabiliska oljor som bränsle i dieselmotorer lill att även omfatta andra alternativa system föreslås av LRF. Delta underslykes också av statens maskinprovningar och jordbrukstekniska institutet, som framför att om ett introduktionsbeslut fattas om metanol och etanol som drivmedel bör dessa drivmedel provas även i lantbrukets maskiner.

LRF framför också att laboratoriestudier måste kompletteras med prov­ningar under praktiska driftsförhållanden och påpekar därvid att det är angeläget att mobila provningsutrustningar tas fram.

Statens maskinprovningar och LRF anser att medelsbehovet för prov­ningsmetodutveckling inom lantbrukssektorn och trädgårdsnäringen är un­derskattat. Statens maskinprovningar baserar denna bedömning pä sin erfarenhet av metodutvecklingsarbete inom nya områden, specifika för de nordiska förhållandena, med därav följande begränsingar när det gäller att dra nytta av internationellt utvecklingsarbete. Jordbrukstekniska institutet anser att det är svårt att ange behovet inom jordbruks- och skogsbrukssek­torn och påpekar atl det längre fram kan visa sig nödvändigt med resursför­stärkningar.

Skogsenergi, energiskog och andra biobränslen

Bristen på provningsmetoder för kvalitetsbeslämning och klassificering av biobränslen uppfattas enligt utredningen som ett introduktionshinder. Statens maskinprovningar, OED och LRF instämmer i detta. LRF under­stryker också vikten av att metoder för provning av hela system för framtagning av råvaror, såsom flis, helved, halm och torv. utvecklas ytterligare.

Statens maskinprovningar konstaterar därutöver att utredningen inte har behandlat energiprovning för entreprenad- och byggmaskiner. för vilka energibesparingspotentialen betecknas som hög.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.2    Industridepartementet  38

4    Myndighetsansvar, samordning m. m.

Ansvaret för fördelningen av särskilda medel för olika metodulveck-lingsprojekl bör enligt utredningen läggas pä organ som har teknisk kompe­tens och förutsättningar för att kunna bedöma marknadens utveckling inom respektive område. Organen i fräga bör också ha erfarenhet av att planera och fördela stöd till forsknings- och utvecklingsprojekt eller stöd till introduktion av ny teknik. Mot denna bakgrund föreslår utredningen följande.

Statens råd för byggnadsforskning ges ansvar för fördelningen av medel för utveckling av provningsmetoder inom områdena

-     Byggnader och byggnadsdelar

-     Uppvärmningssystem

-     Venfilalionssysiem

-     Reglersystem för VVS

-     Vatten- och avloppssystem

Statens industriverk ges motsvarande ansvar för områdena

-     Industriell utrustning

-     Jordbruk och trädgårdsnäring

-     Biobränslen

Transportrådet ges motsvarande ansvar för området transportmedel.

Den utveckling av provningsmetoder som har förslagits och den utökade provningsverksamhet som förutses inom energiområdet bedömer utred­ningen möjlig att genomföra utan organisatoriska förändringar. Utredning­en framför dock vissa förslag när del gäller samordning av energiprovning.

Vid planeringen av insatser för utveckling av energitekniska provnings­metoder är det väsentligt att såväl föreskrivande myndigheter, introduk­tionsstödjande och forskningsplanerande organ som provningsorgan inom respektive område deltar. Delta kan ske genom mer eller mindre formalise-rat samråd.

Utredningen föreslår att anslagsäskanden för utveckling av energitek­niska provningsmetoder görs efter följande samråd.

-     Statens råd Jör byggnadsforskning bör samråde med planverket, bo­stadsstyrelsen, statens provningsanstalt och styrelsen för teknisk ut­veckling.

-     Statens industriverk bör samråda med styrelsen för teknisk utveckling och statens provningsanstalt.

-     Transportrådet bör samråda med AB Svensk Bilprovning, transport-forskningsdelegationen och styrelsen för teknisk utveckling.

1 syfte att underlätta dels genomförandet av metodutveckling och plane­ringen av resursuppbyggnad för energiprovning dels den löpande energi­provningen, bör en instans finnas för varje provningsomräde som kan ha överblick över och på begäran informera myndigheter och förelag om befintliga och planerade statliga resurser för energiprovning saml verkar

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.2    Industridepartementet        39

för att provningsmetoder görs allmänt tillgängliga genom publicering som t ex SP-metod, NORDTEST-metod eller Svensk standard.

Utredningen föreslår att sådana uppgifter tilldelas statens provnings­anstalt för områdena Byggnader och byggnadsdelar. Uppvärmningssy­stem, Ventilationssystem, Reglersystem för VVS och Vatten- och av­loppssystem samt AB Svensk Bilprovning för Transportmedel.

Utredningen avstår från att lämna motsvarande förslag för områdena Industriell utrustning. Jordbruk och trädgårdsnäring samt Biobränslen. Denna fråga bör enligt utredningen prövas i ett skede då provningen inom dessa områden kommit igång i större omfattning.

Utredningen berör också frågan om samordning av den löpande prov­ningsverksamheten inom det energitekniska området. Produkters energi­egenskaper kommer sannolikt endast marginellt atl omfattas av krav på officiell provning under 1980-talet. Huvuddelen av energiegenskapsprov-ningen förutses ske i form av frivillig typprovning, bl a som underlag för typgodkännande enligt Svensk Byggnorm. En viss del av den säkerhetsin-riktade provningen är däremot officiell och skall normalt utföras vid riks-provplats. Eftersom typgodkännande torde komma att utnyttjas i stor omfattning, särskilt i fråga om VVS-produkter samt för fönster m m, är det angeläget alt alla provningar som utgör underlag för lypgodkännandei kan ske samordnat och pä ett för tillverkarna rationellt sätt. Det bör enligt utredningen ankomma på statens provningsanstalt (som samordnar den officiella provningen) att verka härför. E)etsamma gäller provningar och annan kontroll som ingår i den tillverkningskontroll som är ett villkor för typgodkännandet.

Konsumentupplysande provning av nya energitekniska produkter vän­tas få ökad omfattning. Utredningen anser att sådan provning så långt som möjligt bör samordnas med provning sorn genomförs i syfte att verifiera statliga krav beträffande säkerhets-, hälso- och miljöegenskaper.

Den samordning som föreslås torde enligt utredningen kunna genomfö­ras inom ramen för befintliga resurser vid berörda organ.

I samband med planeringen av insatserna och medelsberäkningen för utveckling av provningsmetoder under de båda senare treårsperioderna bör enligt utredningen en utvärdering av den föregående treårsperioden göras.

Utredningen föreslår alt delegationen för energiforskning (DFE) - eller motsvarande organ - ges denna uppgift. DFE samordnar planeringen av insatserna inom energiforskningsprogrammet och torde därior vara lämp­lig även för denna uppgift.

Myndighetsansvar för stöd lill metodutveckling

Flertalet remissinstanser har inga invändningar mot utredningens förslag att fördelning av de särskilda medlen för stöd lill utveckling av energiprov­ningsmetoder sker via BFR. SIND och transporträdet. Några framför dock

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.2    Industridepartementet        40

förslag till förändringar. RRV anser att för objektområdena Industriell utrustning. Jordbruk och trädgårdsnäring saml Biobränslen inom nuvaran­de organisatoriska ram STU och DFE synes ligga närmast till hands som ansvariga myndigheter. SIND föreslår atl området Jordbruk och träd­gårdsnäring åläggs lantbruksslyrelsen. Konsumentverket ifrågasätter om transportrådet besitter de betydande tekniska baskunskaper som eifordras hos den medelstilldelande myndigheten. Verket förordar all medlen för transportsektorn tillförs STU, som sedan lång tid arbetar med motsvaran­de frågor och har betydande teknisk kompelens.

NE menar att man inte nu bör ta ställning till organisatoriska frågor i samband med energiprovning och motiverar detta med alt en anpassning måste ske lill övriga aktuella organisatoriska åtgärder rörande de statliga myndigheterna på energiområdet. DFE framför liknande synpunkter och föreslår samtidigt att för resp. sektor den myndighet som handhar stöd till införande av ny energiteknik eller lämnar förslag lill införandeåtgärder bäst bör kunna avgöra vad som är ändamålsenligt stöd till provningsutveckling.

Svenska värmeverksföreningen knyter an till förslagen i MOE-utred-ningens betänkande (Ds I 1980: 16) De statliga energimyndigheterna -arbetsfördelning och samverkan och framhåller därvid:

Utredningen föreslår vidare att ansvaret för utveckling av provningsme­toder bör läggas på statens råd för byggnadsforskning, vad gäller bl. a. uppvärmningssystem. Med hänvisning till MOE-utredningen "De statliga energimyndigheterna - arbetsfördelning och samverkan" (Ds I 1980: 16) anser föreningen att forskning och utveckling inom energiområdet bör sammanhållas seklorsvis. Inom sektorn ""Industriella processer och ener­gitillförsel"" bör ansvaret samlas på statens industriverk. SIND. Större uppvärmningssyslem. såsom fjärrvärmesystem, ingår därvid i begreppet ""Energilillförser". För ett konsekvent genomförande av tankegångarna i MOE bör således, enligl föreningens mening, även ansvaret för utveckling av provningsmetoder beträffande uppvärmningssyslem läggas på SIND. Provning som huvudsakligen berör enskilda byggnader och byggnadsdelar, såsom abonnentcentraler i fjärrvärmesystem, ventilationssystem, vissa reglersystem för VVS saml vatten- och avloppssystem, hänförs dock lämpligen till statens råd för byggnadsforskning.

Samordning

Vid planeringen av insatser för utveckling av energitekniska provnings­metoder är det enligt utredningen väsentligt att såväl föreskrivande myn­digheter, introduktionsstödjande och forskningsplanerande organ som provningsorgan inom resp. område deltar. Utredningen har inte preciserat hur samordning och samråd skall genomföras i det praktiska arbetet. STU föreslår alt dessa frågor ytterligare övervägs varvid särskilt angivna bud­getramar och föreskrifter i regleringsbrev kan vara en modell. Enligt bo­stadsslyrelsen kan en viss ökning av resurserna för att utarbeta regler för typgodkännande och för prövning av sådana ärenden erfordras.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.2    Industridepartementet        41

Utredningen föreslår alt vissa särskilda samordningsuppgifter tilldelas statens provningsanstalt för bygg- och VVS-sektorn och AB Svensk Bil­provning för fordon. Därutöver föreslär utredningen alt det bör ankomma på statens provningsanstalt att verka för att alla provningar som utgör underlag för typgodkännande av en produkt kan ske samordnat och på etl för tillverkarna rationellt sätt. AB Svensk Bilprovning anser att de särskilda samordningsuppgifterna inte innebär några särskilda svårigheter för bola­get, eftersom samordningsfunktionen såsom den formulerats redan kan anses tillhöra uppgifter som naturligen tillkommer riksprovplatserna.

SP anser att den praktiska utformningen av samordningen måste penet­reras ytterligare innan beslut fattas om samordningsuppgifterna och fram­håller alt ett nära samarbete mellan myndigheter och provningsorgan är nödvändigt inte bara i anslagsframställningsskedet, utan även i det löpande arbetet med fördelning av projektmedel. SP framför därvid:

Ett sådant arbetssätt bör kunna leda till en övergripande planering, vilket är viktigt av tvä skäl. För det första ökar möjligheterna att prov­ningsinsatserna kan vägas mot andra slag av åtgärder. För det andra kan tillgängliga resurser för utveckling av provningsmetoder och därav föl­jande rutinprovning utnyttjas effektivare. Det sista är särskilt viktigt efter­som det av utredningen skisserade programmet för metodutveckling inne­bär att mycket stor del av tillgänglig kompetens och andra resurser kom­mer att behöva tas i anspråk under den behandlade perioden.

RRV anser att de av utredningen föreslagna särskilda samordningsupp­gifterna i sin helhet bör förläggas till SP. Verket anför vidare:

Vid förvaltningsrevisionen av SP har f'RV kunnat iaktta att det förelig­ger en betydande överkapacitet inom provningsområdel och ofta förluster för de organ som inte är helt anslagsfinansierade. Vid de provande organen har genomförts kapitalintensiva investeringar som kräver en hög belägg­ning för att inte leda till alltför höga utnyttjandekostnader. Värdet av konkurrens mellan olika med statliga medel finansierade organ är därt"ör av underordnad betydelse jämfört med behovet av ett högt utnyttjande.

Det sagda pekar enligt RRV:s mening på behovet av en bättre samord­ning av med statliga medel helt eller delvis finansierade investeringar inom provningsområdel.

LRF påpekar att utredningen inte lämnat något förslag till samordnings-ansvarig inom lantbrukssektorn. Enligt LRF:s mening är det naturiigt om detta ansvar läggs på statens maskinprovningar.

Utvärdering

Ingen remissinstans har haft några invändningar mot all DFE får i uppdrag att, i samband med planeringen av insatserna och medelsberäk­ningen under de båda senare treårsperioderna, utvärdera den första treårsperioden. DFE har. förutsatt att nuvarande organisation på ener­giområdet bibehålls, inte heller några erinringar mot förslaget.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.2    Industridepartementet        42

SIB framhåller att utvärderingen bör göras av ett helt fristående organ, för att undanröja risken för att utvärderingar av provningsverksamheten påverkas av partsintressen från provningsmyndigheten eller dess avnä­mare.

5    Provningsorgan

Utredningen konstaterar att den kapacitet som i dag finns vid de statliga provningsinstitutionerna i vissa fall är otillräcklig för att genomföra en satsning av den omfattning som föreslagits. I sådana fall bör därför även energiteknisk kompetens utanför de ordinarie provningsinstilutionerna kunna utnyttjas. Utredningen föreslår att utvecklingen av de provnings­metoder, för vilka särskilda medel har föreslagits, genomförs

-    i första hand vid sådan statlig provningsinstitution, annat statligt företag eller forskningsinstitut som bedöms vara lämpligt att utföra den eventu­ella löpande provning som kan komma i fräga,

-    i andra hand vid sådant statligt eller enskilt forskningsorgan, företag eller branschorgan som bedöms lämpligt att genomföra ett visst projekt. Initiativet all genomföra en viss metodutveckling bör enligt utredningen

kunna tas på olika sätt. Ett sätt kan vara genom ansökan från en projekt-genomförare lill det medelsfördelande organet. Ett annat sätt kan vara genom en beställning från del medelsfördelande organet till en viss projekt-genomförare. Dessutom bör föreskrivande myndigheter och andra myn­digheter inom området kunna ta initiativ genom att vända sig till lämplig projektgenomförare eller till det medelsfördelande organet.

För anskaffning och drift av statliga resurser för energiprovning föreslår utredningen följande riktlinjer.

-    Rutinmässig energiprovning bör bedrivas främst vid organ som har provning som sin huvuduppgift. Detta är fallet med bl. a. statens provningsanstalt, statens maskinprovningar och AB Svensk Bilprov­ning. Rutinmässig provning utgör också en del av verksamheten vid bl. a. Studsvik Energiteknik AB. statens väg- och trafikinstitut och konsumentverket.

-    Vid statliga forskningsinstitut och högskolor bör rutinmässig provning inte bedrivas annat än i undantagsfall - om t. ex. en viss utrustning eller kompetens är unik. Däremot bör deras resurser och kompetens kunna utnyttjas för energitéknisk utvecklingsprovning om detta är förenligt med den egna forskningsverksamheten.

När det gäller finansiering av investeringar och täckning av provnings-kostnader finner utredningen ingen anledning att man frångår de principer som gäller för annan motsvarande provning i statlig regi.

Bl. a. UHÅ, SP, SIS och SIB instämmer i att rutinmässig provning bör bedrivas vid institutioner som har provning som sin huvudsakliga uppgift.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.2    Industridepartementet        43

UHÅ framhåller emellertid att vid utveckling av mer kvalificerade prov­ningsmetoder befintlig kompetens och befintliga resurser inom högskolan bör utnyttjas i de fall detta ter sig ekonomiskt fördelaktigt. Ett sådant utvecklingsarbete torde i mänga fall kunna genomföras i samarbete med den provningsinstitution som avses utföra den löpande provning som kan komma i fråga. SIB delar denna åsikt och menar att högskolor kan och bör delta i utveckling av provningsmetoder då det ligger i linje med deras forskningsverksamhet. SP framför därvid:

SP vill framhålla vikten av att det organ som skall svara för den löpande provningsverksamheten inom ett visst område också aktivt medverkar i metodutvecklingsarbetet. Man får dä kontinuitet i arbetet och sannolikhe­ten ökar för att provningsmetoderna blir utformade med särskild hänsyn till de krav som ställs på en rationell och effektiv provningsverksamhet. 1 de fall metodutvecklingen görs av rena forskningsinstitutioner kommer kontinuiteten att brytas dä arbetet övergår i provningsskedet, dvs. man måste utbilda helt ny personal och bygga upp ny utrustning.

Studsvik Energiteknik AB påpekar att kopplingen mellan forskning och provning är dåligt penetrerad i utredningen. Bolaget anför vidare:

I ett forsknings- och utvecklingsprojekt ingår mätning och utvärdering till en andel som ofta överstiger 50 %. Detta innebär att inom de statligt finansierade forskningsprogrammen ingår en betydande resursuppbygnad på provningsområdel. Detta gäller såväl anskaffande av utrustning som personal. Dessa resurser borde kunna användas också för den kommande energiprovningen och därmed minska behovet av samhällsinsatser. En förutsätlning för att detta skall vara möjligt är alt provningen inte blir officiell. Med nuvarande regler får man inte kombinera produktutveckling och officiell provning. I praktiken går det ofta att genomföra en opartisk energiprovning i samband med energideklarationer och detta till en lägre kostnad än exakt samma officiella provning. Nuvarande reglersystem med typgodkännanden o.d. förefaller något oklar och borde förändras så all den reellt viktiga energideklarerande provningen framgår tydligare.

Vad gäller utredningens förslag beträffande genomförandet av utveck­lingsarbetet föreslår BFR att valet mellan provningsorgan och forsknings­organ bör kunna göras utan andra prioriteringar än BFR:s bedömningar av resp. organisations lämplighet och skicklighet för aktuell uppgift.

Provning utgör som regel en integrerad del i tillverkarens produktut­veckling och kvalitetskontroll och dess omfattning bör enligl SIS i princip bestämmas av köparens och säljarens behov av information om produk­terna. SIS framhåller att parternas ömsesidiga krav att de uppgifter som motparten tar fram skall vara tillförlitliga och riktiga kan tillgodoses genom att provningstjänster tillhandahålls av en tredje part som kan garantera opartiskhet och frihet från bindningar till någondera parten. Institutioner som säljer provningstjänsler kan enligl SIS vara antingen fristående enskil­da förelag eller offentliga provningsinstitut.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.2    Industridepartementet        44

SEMKO framför att för sådana produkter, för vilka riksprovplalser finns utsedda, i första hand dessa bör utföra energiprovningen. Endast när riksprovplatsen icke är lämplig samt när provningsresurser och lämplig kompelens finns på annat håll, bör enligt SEMKO provning förläggas på annat håll. Skall nya resurser byggas upp. är riksprovplatsen den naturliga platsen för delta, menar SEMKO.

6    Finansiering av utredningens förslag

Utredningen föreslår alt särskilda medel för utveckling av energiprov­ningsmetoder avdelas inom de ramar som görs tillgängliga av statsmak­terna för stöd till energiteknisk utveckling och demonstration, energiinrik-tat experimentbyggande samt för energibesparande åtgärder. Inga remiss­instanser har haft några invändningar mot detta. Bl. a. RRV tillstyrker förslaget att medel ställs lill förfogande genom motsvarande omfördelning från andra direkta bidrag till energibesparande åtgärder och konstaterar härvid att den föreslagna provningsmelodutvecklingen berör såväl indu­stri- som jordbruks-, bostads- och kommunikationsdepartementens verk­samhetsområden.

Av stor betydelse är enligt konsumentverket atl medel finns även fiir utnyttjande av provningsresurserna för att konkreta resultat skall kunna uppnås. RRV påpekar också att statliga bidrag för täckande av underskott i den löpande uppdragsverksamheten för energiprovning kan behövas för atl nå full kostnadstäckning.

DFE påpekar att utredningen inte har angivit om den aviserade ""olje-ersättningsfonden"" skall kunna utnyttjas för stöd till utveckling av prov­ningsmetoder. Eftersom provning har sin största betydelse för introduk­tionsskedet, anser DFE atl utveckling av provningsmetoder lill stor del bör kunna stödjas via denna fond. Den bör därvid i första hand avse utveckling av metoder inom områden där energideklarerande. konsumentupplysande och säljfrämjande provning blir betydelsefull. DFE framför vidare:

Beträffande stöd till utveckling av provningsmeloder inom områden där tekniken är under utveckling anser DFE all sådant stöd bör utgöra en integrerad del av energiforskningsprogrammel. Programorganen bör där­för fortsättningsvis uppmärksamma behovet av sådan provningsutveckling och vid sin programplanering särskilt avdela medel för detta.

7    Internationellt samarbete och handel

Utredningen anser det angelägel att möjligheterna atl fördela utveck­lingsarbete och utvecklingskostnader över gränserna tas till vara.

Mellan de nordiska ländernas provningsanslaller barett väl fungerande

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.2    Industridepartementet        45

samarbete etablerats inom ramen för NORDTEST. Det finns enligt utred­ningen flera faktorer som gör att samarbete vid utveckling av energitek­niska provningsmetoder har förutsättningar att bli fruktbärande. De nor­diska länderna uppvisar stora likheter när det gäller i.ex. klimat, energi­system och teknologisk nivå. Utredningen förutsätter därför atl samarbets­möjligheterna inom NORDTEST m.fl. nordiska organ tas till vara vid utvecklingen av energitekniska provningsmetoder.

På det internationella och europeiska planet finns ännu inte något fastare samarbete mellan statliga provningsanstalter. Utredningen anser att det finns etl behov av ett mer målinriktat internationellt och europeiskt samar­bete mellan statliga provningsinstitutioner och -myndigheter. Det är ange­läget alt landels provningsinstilutioner uppmärksammar denna fråga. Det torde enligl utredningen vara lämpligt atl frågan om ett vidgat internatio­nellt samarbete när det gäller utveckling av energitekniska provnings­metoder också behandlas inom NORDTEST.

Samarbete vid utvecklingen av provningsmetoder skapar också förut­sättningar för en internationell samordning av provningsmetoder. Detta i sin tur underlättar en harmonisering av olika länders myndighetskrav och -bestämmelser varigenom den internationella handeln underlättas. Har­moniserade krav gör det också möjligt att fördela själva provningsarbetel genom att olika länder godtar utländska provningsresultat.

Utredningen anser det viktigt att de berörda svenska myndigheterna, provningsorganen och forskningsorganen samverkar i syfte att inom ener­gitekniken främja en samordning av provningsmetoder över gränserna. Härvid bör även medverkan från standardiseringsorganen eftersträvas. De medel som har föreslagits för utveckling av nya provningsmetoder bör därför, i begränsad omfattning, kunna användas för att täcka omkostnader vid provningsinstitutioner inom den statliga sektorn för dellagande i sådant internationellt samarbete som syftar till samordning av energitekniska provningsmetoder.

Vikten av harmonisering av krav och provningsmetoder mellan olika länder understryks av bl. a. konsumentverket, statens planverk, statens väg- och trafikinstilut och SIB. Möjligheten till viss fördelning av utveck­lingsarbetet mellan olika länder, kanske framför allt mellan de nordiska länderna, påtalas också av energisparkommittén och AB Svensk Bilprov­ning. Ett samordningsarbete pågår redan inom Norden på flera områden, vilket omnämns av några remissinstanser.

Konsumentverket och SIS framhåller att det är angeläget att medel finns till förfogande för ett deltagande i det internationella samarbetet.

Svenska Elverksföreningen anser atl förutom att enhetliga typprovnings-bestämmelser tillämpas målsättningen bör vara atl godkänd lypprovning, utförd av ett lands riksprovplats, skall kunna ligga till grund för typgod­kännande även inom övriga länder utan extra provning eller omfattande kontroll. Föreningen framför vidare alt även typefterkontroll bör ordnas

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.2    Industridepartementet   46

genom internationella överenskommelser så att nationell (om)-provning kan undvikas.

Kommerskollegium pekar på de stadganden som gäller enligt de interna­tionella överenskommelserna på det handelspolitiska planet och då fram­för allt GATT-överenskommelsen om tekniska handelshinder. Sveriges Industriförbund understryker vikten av alt standardiserade energiprov­ningsmetoder utarbetas med hänsyn till GATT-överenskommelsens hän­visning till ISO-standards och varnar för att i Sverige utarbeta egna meto­der som kan ge upphov till handelshinder.

Kommerskollegium påminner också om skyldigheten för myndighet att underrätta kommerskollegium om den utfärdar föreskrift eller allmänt råd i fråga om teknisk utformning eller beskaffenhet i övrigt, märkning, prov­ning eller godkännande av en vara som är föremål för internationell handel.

Statens planverk framför att det samarbete som har etablerats inom ILAC (International Laboratory Accreditation Conference) och Riiem (Réunion International du Laboratoire Essai de Materiaux) bör kunna utnyttjas för att initiera ett mer konkret samarbete mellan officiella prov­ningsorgan.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.3    Industridepartementet   47

Bilaga 1.3

Försökskurser och utredningsarbete vid statens industri­verk 1979/80 rörande energihushållningsutbildning

Rapport utarbetad av statens industriverk.

Innehåll

Skrivelse 1980-11-06 från statens industriverk (SIND) med överläm­nande   av   rapporten   och   redovisning   av   förslag   till   plan   för

utbildningsverksamheten.......................................    48

Industriverkets rapport Försökskurser och utredningsarbete vid sta­
tens industriverk 1979/80 rörande energihushållningsutbildning              52

1   Förord    .........................................................    52

2   SIND:s uppgift..................................................    52

3   SIND:s verksamhet   .........................................    53

4   Ekonomisk utvärdering av SIND;s energiutbildning   .    56

5   Utvärdering av energisparinriktad kursverksamhet   . .. 59

6   Fömtsättningarna för SIND:s insatser för energisparande genom utbildning               64

7   Mål för utbildningen under en femårsperiod, förslag        72

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.3    Industridepartementet  48

Skrivelse 1980-11-06 från statens industriverk (SIND) med överläm­nande av rapporten Försökskurser och utredningsarbete vid statens industriverk 1979/80 rörande energihushållningsutbildning och redo­visning av förslag till plan för utbildningsverksamheten

I anslagsframställningen för bå 1981/82 (1980-08-29) redovisade statens industriverk att verket bedömde atl medelsbehovet för energiutbildning var 12 Mkr. Till grund för denna bedömning låg bland annat en utvärdering av utbildningen under 1979/80 som helt naturligt inte kunnat slutrappor­teras när anslagsframställningen gjordes.

En rapport ""Försökskurser och utredningsarbete vid statens industri­verk 1979/80 rörande energihushållningsutbildning" har nu sammanställts som härmed översändes.

I samband härmed vill SIND anföra följande.

Det är uppenbart att utbildning är ett viktigt led i hushållningen med energi. SIND har sedan budgetåret 1974/75 ett övergripande centralt an­svar för utbildning för energisparande.

Även om utbildning sålunda säkert är betydelsefullt är därmed inte sagt att all utbildning som kan föreslås är nödvändig eller ändamålsenlig för energihushållningen. SIND har därför sedan 1974/75 inom ramen för till­gängliga resurser drivit energihushållningsutbildningen mot bakgrunden av fem hypoteser:

1.   En del organisationer och kursgivare har redan viss erfarenhet av energisparutbildning och angränsande kunskapsområden även om de senare årens utveckling ställer tillkommande krav på utbildningens tekniska och pedagogiska kvalitet. Bidrag borde utgå lill utbildning som har kunnat bedömas vara effektivt utformad med hänsyn lill de mål­grupper den riktas till. Kurser för yrkesgrupper med direkt kontakt med energianvändning i fastigheter och industrier har främst kommit ifråga.

2.   En viss beredskap för en utökad utbildning för energisparande fanns bland organisationer och hos kursgivare. Denna kom till uttryck i all­männa uttalanden om villighet till medverkan i utbildningen. Därmed var emellertid inte säkerställt att de nämnda organisationerna skulle vara villiga till eller ha resurser för en snabb expansion av sin utbild­ningsverksamhet.

3.   De målgrupper som efter sparutbildning kan effektivt medverka till energibesparingar har inte varit väl kända. Utredningar borde genomfö­ras i avsikt att klariägga skilda målgrupper, storlek och utbildningsbe­hov.

4.   Även om det övergripande ansvaret för energisparutbildningen förlagts till SIND kunde man vänta att utbildning i energisparsyfte skulle initi­eras inom skilda samhällssektorer och av skilda organisationer utan att initiativ och planer skulle komma till SIND:s kännedom förrän utbild­ningen genomfördes. SIND:s energisparsektion borde fortlöpande hälla sig underrättad om sådana aktiviteter och i största möjliga utsträckning hämta erfarenheter från dem.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.3    Industridepartementet        49

5. Effekterna av energisparutbildningen på energiförbmkningen var otill­räckligt kända. Försök borde göras att utvärdera utbildningen i detta hänseende.

Den under punkt 1 nämnda bidragsgivningen redovisas i den här bilagda rapporten. En detaljerad redovisning återfinns i bilaga I till rapporten.

Bidragen har i huvudsak kunnat ges till utveckling och genomförande av kurser för målgrupper som yrkesmässigt arbetar med energiförsörjning och energihushållning. Särskilt bör nämnas driftpersonal i fastigheter, anlägg­ningar och industrier.

Under de senaste åren och särskilt under budgetåret 1979/80 har SIND ökat sina ansträngningar att förmå organisationer och kursgivare atl utöka sin utbildning för energisparande. Icke obetydliga hinder och irögheter har därvid observerats (se punkt 2), som motiverar att de statliga energisparin-satserna ökas i avsikt att eliminera hindren.

Som framgår av rapporten och som nämnts i SIND PM 1979:9 har en sådan karlläggning kunnat göras som nämnts under punkt 3 av för energi­sparandet betydelsefulla målgrupper. Denna är ännu inte uttömmande. Fler grupper än dem som utretts har utbildningsbehov. Kartläggningen är emellertid tillräcklig som underiag för ett i förhållande till nuvarande verksamhet betydligt utökat program. En del av detta bör ägnas åt en fortsatt kartläggning av målgrupper och dessas utbildningsbehov.

Den utbildningsverksamhet vid sidan av den av SIND finansierade som omnämns i punkt 4 har utvecklats kraftigt. Den är för närvarande av större ekonomisk volym än SIND:s totalt sett och förhållandevis splittrad. En del målgrupper förses med utbildning av skilda slag från flera olika håll. Samtidigt är det inte helt klarlagt huruvida det finns målgrupper för vilka inte någon myndighet eller organisation utvecklar behövlig utbildning. Dessa grupper torde ej vara mycket stora, men de kan vara av tillräcklig omfattning för att utbildning av dem skall få icke försumbara spareffekter.

Hittills har det inte funnits anledning att avsätta omfattande resurser för den samordning och den styrning av utbildningen för energisparande som är förenade med SIND;s övergripande ansvar för denna. Det har varit födelaktigt alt låta många initiativ prövas och atl avstå från att använda SIND:s begränsade ekonomiska resurser för samordning och styrning.

Utbildningen för energisparande har nu fått en sådan volym att ökad samverkan mellan skilda organisationer och kursgivare är motiverad. In­dustriverket anser att rapportens förslag om en organiserad samverkan med tyngdpunkten förlagd till SIND:s energiutbildningsprogram för närva­rande är ett tillräckligt steg i denna riktning.

Viss utvärdering har såsom nämnts i rapporten kunnat göras av utbild­ningens energispareffekter. Denna har utnyttjats för att formulera målet att strävan skall vara atl utbildning skall genomföras som totalt i samhällseko­nomin leder till att den ekonomiska vinslen av energisparåtgärder som bygger på utbildning skall vara större än kostnaderna för samma utbild­ning. 4    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 90. Bilagedel

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.3    Industridepartementet   50

Detta mål motiverar att omkring 30000 personer utbildas varje år och att varje individ därvid genomgår utbildning vart femte år i ett framtida fort­varighetsfillstånd. Utbildningsvolym och resurser för denna bör byggas upp under en femårsperiod.

De målgrupper som i första hand skall nås är yrkesverksamma som dagligen befattar sig med energiproduktion, ventilationsanläggningar och andra anläggningar. Bland annat maskinister, fastighetsskötare och drift­personal i industrin tillhör denna huvudgrupp.

En annan viktig huvudgrupp är tjänstemän som bereder energitekniska beslut, företagsledningar och förtroendevalda.

För närvarande utbildas omkring 5000 personer årligen i energispa­rande. En succesiv ökning till 30000 per år under fem år är en kraftig expansion. Det är naturligt atl den genomförs i samarbete med teknisk expertis vid högskolor och i bransch- och intresseorganisationer. Likaså bör arbetet drivas i samarbete med bransch-, intresse- och arbetsmark­nadsorganisationer samt fastighetsförvaltande organisationer i avsikt att tillgodose dessa och deras medlemmars speciella behov av energiutbild­ning.

En så kraftig expansion av energiutbildningen som det redovisade beho­vet medför måste fortlöpande utvärderas bland annat för att säkerställa att utbildningens tekniska och pedagogiska kvalitet hålls på en rimligt hög nivå och för att återföra information till statsmakterna som möjliggör omprövningar av mål och resurstilldelning.

Särskilt det senaste årets verksamhet då SIND i större utsträckning än tidigare aktivt marknadsfört bidragen till energiutbildning har visat pä hinder och trögheter som om de inte övervinnes torde lägga hinder i vägen för att det uppställda målet skall kunna nås. Det är därför motiverat att öka det statliga stödet så att hela kostnaden i stället för som tidigare omkring halva kostnaden för utveckling och genomförande av utbildningen kan bestridas med bidrag. Kostnaden för de utbildades företag i form av löner och uppehållskostnader kan beräknas till omkring det dubbla av utveck­lings- och genomförandekostnaderna.

Den plan för utbildningen som upprättats redovisas i nedanstående tabell. Den medför alt 110000 personer kommer att få en första utbildning under femårsperioden. Därefter kan de resurser som skapats användas för utbildning av 30000 yrkesverksamma per år. Planen syftar sålunda både till att täcka ett initialt utbildningsbehov och att utveckla resurser för ett fortvarighetstillstånd efter femårsperioden.

De i tabellen redovisade medelsbehoven liksom det medelsbehov som angivits i anslagsframställningen för 1981/82 baseras på ett förväntat pen­ningvärde december 1981 såsom det kunnat beräknas våren 1980.

1 medelsbehovet för energiutbildning är kostnaderna för administration, samverkan med tekniker och organisationer samt utvärdering inkluderade. Som framgår av tabellen har den totala kostnaden för utveckling, genomfö-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.3    Industridepartementet        51

rande, administration, samverkan och utvärdering beräknats till I 000 kro­nor per kursdeltagare. Det bör observeras att denna siffra är osäker inte enbart på grund av att den framtida inflationen inte är känd. Den kommer att påverkas bland annat av hur den genomsnittliga kurstiden utvecklas. En ökning av denna i avsikt att ge kurserna ökad energi spareffekt kommer att öka kostnaderna samtidigt som den svarar mot atl statsmakternas övergripande energisparmål bättre tillgodoses.

Utbildningsbehov och medelsbehov

 

År

1981/82

1982/83

1983/84

1984/85

1985/86

Antal deltagare.

 

 

 

 

 

tusental

12

18

23

27

30

Medelsbehov, Mkr*)

12

18

23

27

30

Procentuell ökning

 

 

 

 

 

antal utbildade

100

50

28

17

15

*) 1981/82 års penningvärde (penningvärdet 31 december 1981).

För att genomföra den 5-åriga energihushållningsutbildningen krävs atl de centrala administrativa resurserna hos SIND utökas. Främst avses dessa användas som projektledningsförstärkning då SIND i stor utsträck­ning ämnar köpa externa tjänster.

Slutförandet av utvärderingen av utbildningsverksamheten för 1979/80 har som även framgår av tabellen inte motiverat en revidering av det medelsbehov 12 Mkr som finns angivet i anslagsframställningen för 1981/ 82.

Beslut i detta ärende har fattats av industriverkets styrelse. Därvid har deltagit ordföranden Eric Pettersson samt ledamöterna Folke Källberg. Gunnar Söder, Lars Eriksson, Ingvar Pelzäll, Gunnar Andersson, Sven Olof Träff, Jon Personne och Marie-Louise Morath.

I handläggningen har dessutom deltagit byråchefen Östen Johansson. Lars-Olof Södergren samt byrådirektören Björn Sandström föredragande.

Till yttrandet fogas reservation av ledamöterna Pelzäll och Träff.

Eric Pettersson Generaldirektör

Björn Sandström

Byrådirektör

Energihushållningsuthildning

Reservation av Ingvar Pelzäll och Sven Olof Träff

Den föreslagna omfattningen av energihushållningsutbildningen förefal­ler orealistiskt hög både med tanke på efterfrågan och tillgängliga utbild­ningsresurser. Till dess en grundlig utvärdering av hittillsvarande insatser skett bör ifrågavarande utbildning bibehållas pä ungefär oförändrad nivå och med oförändrade bidragsvillkor.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.3    Industridepartementet  52

Försökskurser och utredningsarbete vid statens industriverk 1979/80 rörande energihushållningsutbildning

I    Förord

Föreliggande arbete avrapporterar energihushållningsutbildningen inom ramen för SIND:s energihushållningsprogram till och med budgetåret 1978/80; bland annat en försöksverksamhet under detta budgetår med speciella kurser.

Försöksverksamheten har utvärderats och dokumenterats i särskilda rapporter. Dessa och övrig aktuell information har bearbetats i denna rapport som mynnar ut i förslag att SIND skall bygga upp fort- och vidareutbildning rörande energisparande under én initieringsperiod om fem år till kapaciteten 30000 kursdeltagare per år. Därigenom ges under fempårsperioden omkring 100000 yrkesverksamma en första utbildning för energisparande. Vidare bedöms utbildningskapaciteten 30000 deltagare per är svara mot del fortlöpande behovet efter inilieringsperioden av utbildning för med energianvändning yrkesmässigt sysselsatta.

Statens industriverk, oktober 1980

Eric Pettersson

Björn Sandström

2   SIND:s uppgift

Statligt stöd till energisparande åtgärder i näringslivets byggnader inför­des budgetåret 1974/75 (prop. 1974:69). Statens industriverk gavs möjlig­het att inom ramen för anslagna medel även bevilja bidrag till utbildning med syfte att minska energibehovet för lokaluppvärmning.

Anslagens utveckling och användning från och med budgetåret 1974/75 t. o. m. 1979/80 redovisas i detalj i bilaga 1.

Energipolitiska propositioner och riksdagsbeslut har utgjort utgångs­punkter vid sammanställningen av denna rapport. Den i tiden närmast liggande utgångspunkten har varit propositionen 1979/80: 100 i vilken före­dragande statsråd anför följande rörande utbildning för energihushållning och dennas samband med investeringar i energiteknik som snabbt kan minska oljeberoendet:

Genom en god utbildning kan man på sikt åstadkomma åtskilliga energi­besparingar inom lokalområdet och inom industriella processer. Planen'

' Stalsriidel syftar här på den plan för energiutbildning för vissa målgrupper som SIND presenterat i SIND PM 1979:9.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.3    Industridepartementet        53

behöver emellertid - såsom också industriverket påpekar - ses över ytterligare. Den försöksverksamhet som verket f. n. bedriver kommer att ge underlag härför. Jag är därför inte beredd att nu ta ställning till planen i dess helhet. För nästa budgetår beräknar jag, i avvaktan på ett fullständi­gare underlag, en viss ökning av anslaget. Vad gäller verksamheten för de följande åren har jag för avsikt att senare la upp frågan om en utvidgning av verksamheten under en begränsad period i samband med frågan om finan­siering av stöd till åtgärder för att bl.a. underlätta investeringar i ny energiteknik som snabbt kan minska oljeberoendet.

Föredraganden anför vidare:

Statens industriverk har det övergripande ansvaret för stödet till utbild­ningsåtgärder i syfte att minska energianvändningen i byggnader och inom industriella processer. Frågor rörande olika former av energiinriktad ut­bildning handläggs av flera statliga organ bl. a. statens råd för byggnads­forskning och statens planverk. Behovet av samordning av verksamheten är därför stort, vilket också har påpekats av industriverket och flera av remissinstanserna.

SIND:s försöksverksamhet med energihushållningskurser 1979-1980 har med dessa utgångspunkter förenats med utrednings-, karlläggnings-och utvärderingsarbete. I föreliggande rapport sammanfattas försökets resultat. Därutöver redovisas även aktuella beräkningar av behov som gjorts vid sidan av försöksverksamheten.

3    SIND:s verksamhet

Sedan 1974 har SIND beviljat anslag till utveckling av kursmateriel och direkt kursgenomförande samt i egen regi låtit göra utredningar kring utbildningsbehov som underlag till ett detaljerat program för den fortsatta verksamheten. Vidare har SIND sökt utreda metoder att värdera energi-sparresultal av samhällets utbildningsinsatser.

Den övervägande delen av stödet har gått till att täcka utvecklingskost­nader och genomförandekostnader. I genomsnitt torde detta stöd ha med­fört att kursarrangörerna ungefär kunnat halvera sina kursavgifter.

Kursinriktning - deltagare — ktasarrangörer

Exempel på kurser som erhållit ekonomiskt genomförandebidrag från staten är OLJEELDNINGSTEKNIK, VÄRMEAUTOMATIK och DRIFT OCH SKÖTSEL AV VENTILATIONSANLÄGGNINGAR. Kursdeltagare vid dessa har varit driftpersonal från såväl bostads- som industrisektorn.

Under senare år har också kurser för industrins ÅNGPANNESKÖT-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.3    Industridepartementet        54

SEL-personal som ansvarar för FASTBRÄNSLEELDNING bl.a. ved, sopor, flis och kol, utvecklats och genomförts med ekonomiskt stöd. SIND anser detta vara angelägen uppgift speciellt som de nämnda grupperna i industrin ofta saknar basutbildning inom sitt ansvarsområde.

Den kompetenshöjning, som kurserna ger är en förutsättning för att driftpersonalen skall kunna fortsätta att utveckla drift och skötsel vid den egna anläggningen, ibland av egen kraft, i vissa fall tillsammans med utomstående. Det har bl. a. i en enkät med SIFU:s kursdeltagare, som närmare berörs i det följande, visat sig att förslag till energisparande åtgärder från kursdeltagare som i sitt dagliga arbete sysslar med värme och ventilation ofta inte genomförs. En orsak härtill kan vara att företagsledare och förtroendemän i företag och organisationer inte är tillräckligt informe­rade i energifrågor. SIND har därför stött genomförande av kurser för personal med arbetsledande eller företagsledande uppgifter samt för för­troendemän. Exempel på sådana är EKONOMISK VÄRMEPRODUK­TION och ELENERGIBESPARING FÖR DRIFTCHEFER. Dessa kur­ser tar upp frågor som är betydelsefulla för planering av anläggningar med avseende på energiförbmkningen.

VVS-branschens och byggbranschens konsulter och entreprenörer har genom SIND:s bidrag till bl. a. SIFU fått möjlighet lill subventionerade avgifter för speciella kurser. Av dessa kan nämnas VÄRMEPUMPAR, VA-BYGGNORM, TÄTNING AV DÖRRAR OCH FÖNSTER och TER-MISKT INOMHUSKLIMAT.

SlND:s stöd till den traditionella kursverksamheten har samtidigt utgjort etl stöd till kompetensuppbyggnad hos lärare och kursarrangörer. Karak­tären hos denna verksamhet är att olika kurser genomförs ett fåtal gånger per år. Målgruppen för en viss kurs kan vara 25-200 personer, motsvaran­de 1-5 kursgenomföranden per år. Till dessa kurser bjuds normalt in kursdeltagare från hela landet. Erfarenheter och innovationer som görs i en landsända kommer därigenom lättare till utnyttjande i hela landet.

Fastbränsleeldning har förekommit i 1 000-tals anläggningar i Sverige kontinuerligt fram lill mitten av 60-talet. Oljeprishöjningen har gjort att det som förr betraktades som avfallseldning nu hanteras som ett seriöst energi-produktionsallernativ med stora krav på eldningsekonomi och säkerhet. Genom att kurserna ger utbyte av såväl positiva som negativa erfarenheter mellan kursarrangör, lärare och deltagare utnyttjas kreativiteten hos en specialiserad grupp människor och dubbelarbete kan undvikas.

SIND har också lämnat ekonomiska bidrag till företag och organisatio­ner som önskat speciellt anpassad kursverksamhet. Några av dessa har tillräcklig egen kompetens för atl i stor utsträckning planera och genomfö­ra sådan utbildning själva. Andra har ansvar för personalgrupper för vars fortbildning kursens huvudman erhållit bidrag och upphandlar kursgenom­förandet hos lämplig arrangör.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.3    Industridepartementet        55

Försöksverksamheten 1979/80

Utöver stöd till traditionell kursverksamhet har SIND under 79/80 star­tat en försöksverksamhet. Underlag för denna, var en av en konsult, civilingenjör Lennart Ringblom, KRAB, Klinga-Ringblom AB, Stock­holm, upprättad rapport. (Utredning rörande utbildningsbehov för bättre energihushållning, juni 1979).

Det arbete som ligger bakom rapporten genomfördes i samarbete med en referensgrupp med medlemmar frän SIFU, VVS-tekniska föreningen. Byggforskningsrådet, Kommunförbundet, Statens planverk, Sveriges in­dustriförbund, bostadsstyrelsen, bygginfo. Rörfirmornas riksförbund samt SIND.

Planens huvuddrag kan sammanfattas enligt följande:

-    den skulle genomföras i samarbete med användargruppens organisatio­ner

-    utbildningen skulle meddelas till smågrupper

-    verksamheten skulle bedrivas lokalt bland annat av kostnadsskäl. Man räknade med att den lokala eller regionala anknytningen skulle

medföra pedagogiska fördelar bland annat därför att kursdeltagarna skulle vara aktivare vid en sådan kursutformning än vid annan kursverksamhet. Den här rapporterade försöksverksamheten 1979/80 har utgått från den uppgjorda planen. Försöken har utvärderats av en särskild utvärderings­grupp vars rapport (september 1980) kommenteras i det följande. Vidare har utrednings- och utvärderingsarbete främst inom SIND som belyser fort- och vidareutbildning av yrkesverksamma följts upp och använts som underlag för föreliggande rapport.

Utbildningsbidrag sedan budgetåret 1974/75

I bilaga 1 redogörs i detalj för bidragens storlek fr. o. m. budgetåret 1974/ 75 t.o.m. budgetåret 1979/80. De största utbildningsarrangörerna, organi­sationerna och företagen har informerats om möjligheten till bidrag. Ut­bildningsbidraget har sålunda tidigare inte aktivt marknadsförts.

De regler för bidragsgivningen som funnits i regleringsbrev har givit en vid ram för bidragsgivningen.

Huvudregeln har varit att vid förhandlingar fastställa det minsta bidrag som varit förenligt med alt en kurs kommit till stånd. Därigenom har i princip vunnits att anslaget kunnat användas för maximalt antal kurser. Bidragen har medfört att kursavgifterna kunnat minskas samtidigt som erfarenhet vunnits av flesta möjliga kurser och kurstyper inom den ekono­miska ramen.

Enligt direktiv i 1975 års prop. 1975: 30 s. 365 har det sedan ankommit på resp. kursarrangör att självständigt sköta planering, genomförande m.m. av kursaktiviteterna.

Ett viktigt inslag i försöksverksamheten under 1979/80 har varit att SIND i denna aktivt gått ut och försökt påverka bransch- och inlresseor-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.3    Industridepartementet        56

ganisationer i avsikt att dessa med statligt stöd skall aktivera sig för utbildning i energihushållningsfrågor. Resultat av denna ändring av an­språksnivån har varit att hinder och trögheter kunnat observeras som inte framträtt tydligt i den tidigare kursstödjande verksamheten i vilken SIND planenligt spelat en mindre aktiv roll.

Sammanlagda antalet kursdeltagartimmar sedan 1974 har varit 360000. 1 genomsnitt har varje kursdeltagare genomgått utbildning under 19 timmar.

Från 1974/75 till och med 1979/80 det vill säga under 5 är har drygt 9 miljoner kronor beviljats till utbildningsåtgärder och omkring 19000 yrkes­verksamma har utbildats i kurser med en varaktighet längre än en dag. I många fall har kurserna varit veckolånga.

4    Ekonomisk utvärdering av SIND:s energiutbildning

Samhället och SIND kan självklart välja andra vägar än utbildning för atl undanröja hinder för energisparandet, exempelvis en utökad energibe­siktning, utfärdande av bestämmelser om att utrustning som är nödvändig för effektivt energisparande skall finnas på eller invid anläggningar som är i drift, införande av behörighetskrav för vissa yrkeskategorier, beskattning, avgifter osv.

En del av dessa åtgärder torde öka behovet av utbildning. Det är nöd­vändigt för att energiansvariga skall kunna hantera nya lagar och bestäm­melser.

Exempel på användning av andra styrmedel är atl energisparkommittén och Byggforskningsrådet har stött informationsverksamhet från korta så kallade ""infos"" till lims- eller dagslånga informationsmöten. Bl. a. dessa verksamheter har kalkylmässigt och i makroekonomiska termer tillskrivits betydande spareffekter.

Utan att utvärderingar och observationer gjorts är det emellertid oklart om dessa kalkyler motsvarar verkligheten. 1 del följande behandlas inte andra styrmedels inverkan på energihushållningsutbildningens resultat och spareffekter.

SIND har istället bearbetat utvärderingsproblemaliken frän mikroeko­nomiska utgångspunkter dvs. från observationer av vilka energisparåt­gärder deltagande i energiutbildning kan ha lett till.

En enkätundersökning

Under våren 1979 genomförde SIND en enkätundersökning, varvid frå­geformulär sändes till 97 tidigare kursdeltagare i av SIND stödda energi-sparkurser. Till deltagarna ställdes frågan om de efter kursen hade kunnat vidta energisparande åtgärder och i sådana fall hur myckel de sparat. Av totalt 97 utsända frågeformulär erhölls 71 svar. Resultatet från enkäten redovisades bl. a. i SIND PM 1979:9.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.3    Industridepartementet        57

Enkätens resultat tyder pä att samhällets totala kostnader, som redu­cerar kursavgifter, rese- och uppehållskoslnader samt lönekostnader varit omkring 200 kr. per inbesparad kubikmeter olja. Vid beräkningen har antagits att endast de av tio av deltagarna specificerade besparingarna kunnat göras. Vidare har det statliga bidraget i genomsnitt täckt ungefär halva kursavgiften och del har antagils att arbetsgivarnas kostnader för löner, resor och uppehåll varit dubbelt så stora som den totala kursavgif­ten.

Statens kostnad per inbesparad kubikmeter olja per år är sålunda om­kring 30 kr.

Det bör påpekas att alla antaganden som gjorts vid dessa beräkningar är starkt konservativa. Sålunda har exempelvis det förhållandet inte beaktats att 25 av de 71 som besvarat enkäten har meddelat att åtgärder som de föreslagit genomförts helt eller delvis utan att de har kvantifierat bespa­ringar som åtgärderna lett till. Vidare har inte beaktats att det är sannolikt att några i den grupp som ej besvarat enkäten - 26 stycken - kan ha lyckats genomföra sparåtgärder.

Beräkningarna gäller för den gjorda enkäten. Generaliseringar utifrån denna kan vara vanskliga. Erfarenheterna från den ovan nämnda försöks­verksamheten med energikonsulenter vid utvecklingsfonden i Östergöt­lands län och en försökskurs i Avesta talar emellertid för att enkätens resultat är rimligt. Vidare är kostnaden 200 kr. liten i förhållande till inbesparingen I m"* olja eller omkring I 000 kr. per år.

De tre nämnda observationerna av uppnådda resultat är de enda som för närvarande finns tillgängliga. Härutöver finns förkalkyler för olika sparåt­gärders effekter. Enligt en del av dessa skulle man kunna förvänta sig ungefär den spareffekt som observerats vid enkätundersökningen eller än större effekter.

Med hänsyn till att andra observerade dala inte finns och atl kalkyler pekar i samma riktning som observationerna antas här atl energisparkurser för varje total samhällskostnad om 200 kr medför en oljebesparing på I m' per år.

Väsentligt är här att konstatera atl de utvärderingar och observationer som gjorts tyder på att SINDs tidigare bedömning av energisparutbild-ningens betydelse för energisparandet varit riktig. För en total insats för utbildning av yrkesverksamma av 200 kr. vinnes en besparing av I m' olja och sålunda med nuvarande oljepriser grovt räknat I 000 kr. om utbildning­ens effekt har en varaktighet under ett år. 1 många fall torde varaktigheten sträcka sig över många år men å andra sidan skulle de förändringar som gjorts i energianvändningen på grund av att exempelvis en maskinist delta­git i en kurs kunnat göras av andra orsaker inom etl eller några år.

Med det ulvärderingsunderlag som hittills kunnat produceras är det inte möjligt att uttala sig om den genomsnittliga varaktigheten av utbildningsef­fekter. För att behovet av utbildning och den ekonomiska nyttan av energi-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.3    Industridepartementet        58

sparandet alls skulle kunna diskuteras är det nödvändigt att göra ett anta­gande.

Detta antagande bör givetvis prövas vid utvärdering av den framtida energihushållningsutbildningen.

Kurser för driftansvariga

Tar man emellertid hänsyn till att endast en liten andel av de yrkesverk­samma som sysslar med energi hittills genomgått energisparutbildning kan sägas att effekterna av utbildning med all sannolikhet har en varaktighet som är längre än ett år. Här antas att varaktigheten är ett år och att sålunda energisparutbildning för 200 kr. spar I m olja och I 000 kr. Det bör därvid, som ovan påpekats, observeras att effekterna beräknas uppträda på endast en tiondel av kursdeltagarnas arbetsplatser.

Siffran 200 kr. är naturiigtvis osäker vid en generalisering. Men den kan vara fel med en faktor 2 eller 3 utan att de nedan förda resonemangen väsentligt påverkas.

Kurser för förtroendevalda och andra beslutsfattare

Enkäten visade att flera av kursdeltagarnas förslag till energisparande åtgärder inte genomfördes. Arbetsgivaren tog inte hänsyn lill dem. Hur många av de omkring 90% av de som tillställts enkäten som föreslagit åtgärder men inte fått dem genomförda är inte känt. Men det finns säkert en sådan grupp.

Observationen är i överensstämmelse med observationer av trögheter och hinder som under 1979/80 gjorts i anslutning till de genomförda för­sökskurserna och i SlND:s övriga utredningsarbete (se nedan). De gjorda observationerna talar för att utbildning av direkt yrkesverksamma som pannskötare. maskinister osv. bör kompletteras med utbildning bl. a. för företagsledningar, chefstjänstemän och förtroendevalda i avsikt att ge dessa kunskaper om energisparande som bryter ned de hinder för sparåt­gärder som de med energifrågor direkt yrkesverksamma med energi stöter på. Bl. a. SIFU bedriver redan sådan utbildning.

Vilken den samhällsekonomiska effekten av sådan utbildning kan bli är det svårt att bilda sig en uppfattning om på nuvarande utvärderings- och observationsunderlag. Men om de får den effekten att 20% istället för 10% av de direkt yrkesverksamma får igenom sina förslag blir utbytet av utbild­ningen av dessa att 1 m' olja och 1000 kr. sparas per 100 kr. total kurskostnad. Detta förutsätter att kostnaden för utbildning av beslutsfatta­re är relativt låg, vilken den också kan förmodas vara.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.3    Industridepartementet  59

5    Utvärdering av energisparinriktad kursverksamhet

Med ekonomiskt stöd från statens industriverk har VVS-tekniska för­eningen inventerat behovet av energiutbildning för kategorierna

-     fastighetsförvaltning

-     VVS-konsuller

-     ventilationsentreprenörer

-     rörinslallalörer.

(Energiinriktad fort- och vidareutbildning, VVS-tekniska föreningen 1979-02-07). De fyra grupperna uppges tillsammans omfatta omkring 50000 personer. Av dessa beräknas omkring 30000 behöva utbildning.

VVS-tekniska föreningens behovsanalys har utgjort en av utgångspunk­terna för SIND:s utbildningsplanering, KRAB-rapporten.

1 anslutning till KRAB-rapporten redovisade Bygginfo AB ett utbild­ningsbehov för byggbranschen. Man angav att det totala antalet personer som bör utbildas är omkring 60000. Bygginfo fann det realistiskt atl utbilda 20000 tekniker och 20000 yrkesarbetare under en treårsperiod.

De båda behovsinventeringarna har ej pålagts kravet att de tillsammans skall vara uttömmande. Fler än de kategorier som de behandlat finns.

En uttömmande behovsinventering finns sålunda inte ännu och det är osäkert om en sådan kan göras som kan få en långsiktig hållbarhet. Ändra­de energipriser samt förändringar i energiteknik och i de regler som gäller för energianvändning förändrar utbildningsbehoven.

Grovt kan totalbehovet sägas omfatta 100000 personer som kan nås bland annat via bransch- och intresseorganisationer.

Genomförda försökskurser

Den här redovisade försöksverksamheten har genomförts under 1979/80. Den ovan nämnda utvärderingsgruppens rapport har lämnats till SIND i september 1980.

Det som prövats i försöksverksamheten kan kort sammanfattas enligt följande:

utbildning för god energihushållning bör överiåtas till branschorganisatio­ner och intresseorganisationer som kan genomföra kurser regionalt och lokalt. (Klinga-Ringblom AB:s utbildningsmodell: KRAB-modellen).

Försöksverksamheten har gått trögt. Endast tre kurser har kunnat ge­nomföras i avsikt att testa KRAB:s utbildningsmodell. De tre kurser som arrangerats är

-  Järnbruksförbundets kurs "Energihushållningsutbildning"" vid Avesta
Järnverk omfattande sammanlagt tre dagar och genomförd 15. 22 och 29
april.

Antalet deltagare var 15 st. i 3 utvalda, organisatoriskt sett vertikalt sammansatta grupper.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.3    Industridepartementet        60

-  VVS-tekniska föreningens kurs ""Solvärmeteknik"", som arrangerades i
Malmö. Två dagspass den 29 april, heldag och den 23 maj em och två
mellanliggande pass den 5 maj.och 23 maj. Antalet anmälda var 13.

— Rörfirmornas Riksförbunds kurs ""Injustering av värmesystem"", som
arrangerades i Göteborg den 7 maj och den 21 maj. Antalet deltagare var
25 anmälda.

Det ringa antalet kurser och det ringa antalet kursdeltagare som regi­strerats trots att KRAB-modellen aktivt marknadsförts har motiverat stu­dier av utvärderingar och utredningar som behandlat trögheter och hinder. Dessa redovisas i det följande.

Gruppen för utvärdering av kurser enligl försöksinodell

Den ovan nämnda utvärderingsgruppen tog sig namnet Gruppen för Utvärdering av SIND-projekt. GRUS.

Gruppen har i en rapport ("'Fortbildning till bättre energihushållning"", september 1980) med stöd i de observationer den gjort föreslagit att den ovannämnda KRAB-modellen skall inlemmas som en del i energihushåll­ningsutbildningen, alt målen för SlND;s energisparverksamhel faslhålles och fortlöpande revideras och atl alla de organisationer, utbildningsmo­deller, resurser och styrmedel som möjliggör atl målen näs tas till vara eller tillskapas om de inte redan finns.

GRUS ser sålunda resursfrågorna som väsentliga i nuläget.

GRUS anser vidare att SIND bör utarbeta en långsiktig utbildningsplan och att därvid en utgångspunkt bör vara atl energifrågorna och energibe-sparingsätgärderna kommer atl förändras relativt snabbt över tiden och alt SIND, så som delvis redan sker, bör se energihushållningsutbildningen som en integrerad del av annan verksamhet för energibesparing.

Gruppen anför bl. a. följande om utbildningsplanen:

SIND bör, för alt lösa sin uppgift att med hjälp av utbildning åstadkom­ma energibesparing, utarbeta en långsiktig utbildningsplan. Utbildnings­planen bör utgå från överväganden beträffande problemels art. Om man anser att innehållet i utbildningen är relativt statiskt över tid och att problemet ligger i all föra ut innehållet till specifika grupper av yrkesverk­samma som i sig också är statiskt sammansatta får utbildningsplanen ett visst utseende. Denna kan då till sin grundläggande struktur utgå från att ett visst antal av yrkeskategorierna x och y skall ges en utbildning så snabbi som del är möjligt med hänsyn till befintliga resurser. En sådan plan är då konsistent med föreställningen att energifrågorna och energibespa­ringsåtgärderna en gång för alla är given och att forskning och utvecklings­arbete endast långsamt kommer att tillföra ny kunskap inom området. Om man å andra sidan utgår från en föreställning om att energifrågorna och energibesparingsålgärderna kommer alt förändras relativt snabbt över lid samt alt forskning och utvecklingsarbete successivt kommer att tillföra ny kunskap inom området kommer en utbildningsplan atl med nödvändighet te sig annoriunda för att stå i överensstämmelse - vara konsistent - med dessa grundläggande överväganden.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.3    Industridepartementet        61

Överväganden av denna art måste således göras inom SIND, för att ge en grund för utbildningsplanering. Den utbildningsplan som KRAB-utred-ningen har skisserat utgår i huvudsak från den första angivna uppfattning­en av problemets karaktär. Ett till numerären bestämt antal yrkesverk­samma skall utbildas inom givna ämnesområden under en begränsad tid (tre år) efter en speciell modell.

Den osäkra och snabbi föränderliga energisituationen för vårt land, som den bl. a. tagit sig uttryck under 1979/80 med osäkerhet beträffande impor­ten av bränsle, omfattande åsiktsskillnader beträffande utnyttjandet av inhemska bränslen osv. gör atl en tolkning av problemets karaktär kommer att leda till alt även en utbildningsplan som står i samklang med sådana överväganden bör övervägas.

En sådan grundsyn på problemet utgår alltså ifrån att vi för överskådlig tid får söka finna nya åtgärder för energibesparing och att dessa åtgärder och därmed utbildningsinsatserna kommer att växla.

Med utgångspunkt från grundläggande ställningstaganden av denna art kan en långsiktig utbildningsplanering genomföras för atl fortlöpande ge utbildning inom områden som kan visa sig nödvändiga för att säkra energi­besparingar.

GRUS föreslår att SIND:s energihushållningsutbildning fortlöpande ut­värderas både när det gäller tekniskt innehåll och pedagogisk utformning och förutsätter att ett samarbete med bransch- och intresseorganisationer fortsätts i avsikt att anpassa kurser till de många olika målgrupper som finns inom energisparområdet och som uppvisar skillnader bland annat med avseende till deltagarnas arbetsuppgifter, studievana och basutbild­ning.

Omgivningen titt SIND:s energisparutbildning

I anslutning till GRUS:s utvärdering av SIND:s försökskurser var en kartläggning nödvändig av dessas omgivning ("Försök till kartläggning av omgivningen till Statens industriverks, SIND:s, försöksvisa konsulent och kursverksamhet", G. Hultqvist, Rapport till SIND september 1980).

Det var angelägel att klargöra vilka aktiviteter inom energiområdet som skulle ge resultat som kan vara av värde för energisparutbildningen och sådana som skulle kunna konkurrera om teknikerresurser som behövs i energisparutbildningen. Vidare var det angeläget att ställa SIND:s energi­sparutbildning i relation lill annan utbildning som konkurrerar om presum­tiva kursdeltagares intresse. Slutligen var det angeläget att något bättre än tidigare känna till de resurser av skilda slag för fort- och vidareutbildning rörande energi och energisparande som finns i landet.

SIND:s anslag till energisparkurser på 3,5 Mkr under 1979/80 skall enligt kartläggningen ställas mot STU:s, BFR:s och TFD:s och DFE-program-mets forskningsanslag som budgetåret 1979/80 tillsammans belöpte sig på omkring 300 miljoner kr.

Statens anslag till folkbildningen är 1980 inklusive lönebikostnader om­kring 1 miljard kronor.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.3    Industridepartementet        62

Enligt kartläggningen satsade statsmakterna mellan 15 och 20 Mkr på energiinformation och energiutbildning i skilda sammanhang och av olika typer utöver de 3,5 Mkr som SIND disponerat för energihushällningsut­bildning.

I kartläggningen konstateras att det är möjligt att de omfattande och resurskrävande satsningarna för energiforskning, teknisk utveckling, fort-och vidareutbildning samt allmän energiinformalion kan lägga hinder i vägen för kvalificerad energihushållningsutbildning för personal som i sitt yrke kan påverka energianvändningen. Den tröghet som mött SIND:s försöksvisa energihushållningsutbildning under 1979/80 kan till en del ha orsakats av verksamhetens ringa storlek i förhållande till de övriga nämnda samhällsinsatserna.

Energikurser i Östergötlands län

Under 1979/80 har en del erfarenheter vunnits om intresset för kurser i allmänhet och energikurser i synnerhet.

Bland annat har en försökskurs för företag genomförts i Östergötlands län varvid utvecklingsfonden där i samarbete med utvecklingsfonden i Kopparbergs län prövat kostnadernas inverkan på viljan till energihus­hållningsutbildning.

Företagen erbjöds endagskurser - eller om detta var tekniskt motiverat tvådagarskurser — vid vilka fondens energikonsulent ute i företagen be­drev utbildning i anslutning till företagens egen utrustning. I Kopparbergs län togs en kostnadstäckande avgift om 2000 kronor per företag ut och i Östergötlands län meddelades utbildningen gratis. Drygt 100 verkstadsfö­retag i varje län tillskrevs och en del av företagen bearbetades via telefon­kontakter eller personliga besök.

Sammanlagt 12 företag anmälde sig; 11 från Östergötlands län och I från Kopparbergs.

Försöket tyder på alt kursavgiftens storlek har betydelse för företagens benägenhet för energihushållningsutbildning. (Se "Företagsanpassad ener­giutbildning'". Utvecklingsfonden i Östergötlands län, 1980-06-27 och "'Rapport rörande utvärdering av försöksvisa energikurser i anslutning till Utvecklingsfondens konsulenlverksamhet i Östergötlands län", rapport till SIND 1980-09-02, G. Hultqvist).

Utvärdering av SIFU-kurser i små och medelstora jöretag

SIFU har under 1979/80 låtit en utomstående konsult utvärdera SIFU:s verksamhet (SIND PM l980:80). Vid intervjuer i företrädesvis små och medelstora företag har en betydande allmän kursovilja registrerats i dessa. Intervjuer gjordes i 55 företag av vilka 50 hade mindre än 50 anställda och 32 hade mindre än 20 anställda. 14 av företagen var mekaniska verkstäder, 10 var elenlreprenörer och 15 var värme-, vallen-, sanilels- och ventila­tionsföretag.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.3    Industridepartementet        63

Företagen valdes slumpvis i företagsregister eller i förteckningar över arbetsställen i SCB:s företagsstatistik.

Nära två tredjedelar av de intervjuade var emot externa kurser. Omkring en tredjedel ansåg att alla kursavgifter var avskräckande höga. Huvudde­len ansåg också att de inte hade råd att ta kostnaderna för resor, uppehälle och arbetsborlfall. (Se "Rapport rörande intervjuer i företag om företagens fort- och vidareutbildning". Rapport till SIFU, 1980-09-02, G. Hultqvist).

Intervjuer med deltagare i SIFU:s energisparkurser

Vid utvärderingen av SIFU:s verksamhet intervjuades 57 deltagare i SIFU:s energisparkurser. Intervjuerna valdes slumpvis ur SIFU:s pro­gram. (Rapport rörande intervjuer med deltagare i SIFU:s energihushåll­ningskurser. Rapport till SIFU, augusti 1980.)

De intervjuades basutbildning var i de flesta fallen kort och huvuddelen av de intervjuade hade inte någon skolutbildning för det yrke de verkade i. 48 angav att de var fastighetsskötare, vaktmästare, pannskötare, maskin­skötare, maskinist, serviceman, serviceingenjör, montör, arbetsledare, drifttekniker, driftledare, biträdande driftingenjör, driftingenjör, reparatör eller I :e reparatör och att deras dagliga arbete helt eller delvis bestod i atl sköta drift av uppvärmnings- och/eller ventilationssystem.

Huvuddelen av de intervjuade kom från stora organisationer eller stora företag, men den arbetsenhet den intervjuade arbetade i var i allmänhet liten. 30 av de intervjuade kom från enheter med mindre än 5 anställda och 47 kom frän enheter med mindre än 15 anställda.

De vanligaste skälen som angavs för deltagande i kurserna var att man "ville hänga med i utvecklingen"" och ""få grepp om nyheter". Deltagarna värderade kursernas praktiska inslag högt. Huvuddelen - 51 - av de intervjuade ansåg att kurserna gav dem kunskaper som skulle komma till användning i deras arbete.

De Irögheter som observerats i den av CiRUS utvärderade försöksverk­samheten, vid försöket i Östergötlands län och vid intervjuer i små och medelstora företag, kom sålunda ej till synes vid intervjuer med deltagare i SIFU:s kurser. Orsaken torde vara att SIFU:s ordinarie energisparkurser uthålligt byggts upp under en lång tid och uppfattas som behövliga i de yrkeskårer de vänder sig till (se SIND PM 1980:8). Detsamma gäller troligen för Rs, VVS-tekniska föreningens och STF-lU:s ordinarie kurser även om förhällandet inte av SIND styrkts genom intervjuer med kursdel­tagare.

Sammanjätlning

Trögheterna och hindren för snabbt ökad energisparutbildning kan mot bakgrunden av de gjorda observationerna antas vara större vid introduk­tion av nya ämnesområden och kurser än den är vid en modifiering och expansion av redan etablerade kurser.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.3    Industridepartementet        64

Mot denna bakgrund kan den gjorda utvärderingen av de tre kurserna inte anses vara uttömmande. För en bedömning av deras slutliga genom­slagskraft och energispareffekter skulle det vara nödvändigt alt uthålligt driva dem under några år tills de blivit kända inom respektive målgrupp. Samtidigt skulle kurserna därvid bättre kunna anpassas till målgruppernas behov och förändringar i dessa.

De gjorda erfarenheterna motiverar att utbildningsprogrammet i fortsätt­ningen får inrymma både försök att utnyttja helt nya vägar och metoder och försök alt expandera och fortlöpande mälgruppsanpassa redan på­gående utbildningsverksamhet.

Vidare talar de gjorda ert"arenhelerna för att initieringen av energisparut­bildningen bör planeras över en längre tidsperiod. I del följande föreslås atl den skall omfatta fem år.

6    Förutsättningarna för SIND:s insatser för energisparande genom utbildning

Övergripande mål för SIND:s energihushållningsutbildning hårleds ur det förhållandel alt statsmakterna lagt det övergripande ansvaret för indu­strins energihushållning och för utbildning om energihushållning i befintlig bebyggelse på SIND.

Målgrupper och beräknat utbildningsbehov

I KRAB:s utredning angavs att 30000 av 50000 personer bör utbildas inom VVS-branschen. I anslutning lill KRAB:s utredning redovisade Bygginfo AB att 40000 personer av 60000 behöver utbildas inom bygg­nadssektorn under en treårsperiod.

Det ekonomiska utbytet och utbytet räknat i oljesparande av utbildning­en torde variera mellan skilda delgrupper i den totala gruppen på samman­lagt minst 70000 personer. Mot bakgrunden av SIND-enkätens resultat kan emellertid grovt antagas att kostnaden för utbildning för hela denna grupp är mindre än den totala vinslen i samband med energisparandet. Med stigande oljepriser ökar besparingsvinslen.

Det förhållandet att det kunnat observeras att kurser för yrkesverk­samma kan ge en besparing på I 000 kr. för en totalkostnad på omkring 200 kr talar för att även andra yrkesgrupper, exempelvis skolvaktmästare och tillsynspersonal i olika större byggnader och anläggningar, bör utbildas. Även om förhållandet mellan spareffekten och de totala kurskostnaderna inte blir så stort som 1 000 till 200 bör utbildning för en del av dessa kategorier totalt sett vara samhällsekonomiskt lönsam samtidigt som den minskar oljeberoendet.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.3    Industridepartementet        65

Vilka grupper som bör utbildas kan ännu ej anses vara helt klariagt. Utbildningsprogrammet måste kompletteras med kartläggning av behov och av möjligheter. Vidare måste utbildningen utvärderas med avseende på de olika kursernas energispareffekter så atl det framtida beslutsunderla­get kan bli bättre än det som hittills kunnat produceras. Klart är emellertid att storieksordningsmässigt 100000 personer bör ges energihushållningsut­bildning.

Karlläggning av målgrupper

Kartläggningen av målgrupper kan exemplifieras med yrkesgruppen "skolvaktmästare", som i den gängse befattningsnomenklaturen kan ha flera benämningar. Det är säkert känt att flera av dessa yrkesmässigt har uppgifter som medför att de kan medverka till energisparande. Däremot är det inte säkert att alla "skolvaktmästare" har denna möjlighet.

För att bedöma och prioritera energisparutbildning för skolvaktmästare är en utredning nödvändig för att klargöra bland annat hur många av dem som aktivt kan påverka energisparandel, hur mycket deras energisparande kan påverkas med skilda typer av utbildning, vilken basutbildning de har och i vilka kurstyper de kan förväntas kunna dra nytta av, vilka speciella "skor'-aspeker som kan läggas på utbildningsplanering och utbildnings­material och vilka möjligheter de har att påverka skolledning och lärare så att åtgärder de vidtagit inte saboteras av exempelvis korsdrag under raster.

Ett annat exempel är teknisk produktutveckling.

Produktutvecklingen av utrustningar som underlättar energisparande kan ge bidrag till energisparandet. Etl flertal exempel finns som belyser möjligheterna atl på konstruktionsstadiet åstadkomma energisnåla pro­dukter. Det är emellertid inte uttömmande känt vilka möjligheterna är att med kurser som behandlar produktutveckling öka energisparandet. Så­dana kurser bör prövas och utvärderas under inilieringsperioden.

Resurser för energiutbildning

Den i anslutning till försökskurserna gjorda kartläggningen har visat att endast begränsade resurser för energihushällningsutbildningens genomfö­rande finns i landet.

Kursarrangörer

Den största kursarrangören är SIFU. Vid SIFU finns omkring hälften av alla personer i landet som sysslar med att utveckla, genomföra och admini­strera energisparkurser.

Lärarresurser

SIND:s långsiktiga utbildningsprogram måste inrymma resursutbyggnad och stöd till kompetenta kursarrangörer och utbildning av lärare för den speciella typ av fort- och vidareutbildning för redan yrkesverksamma som

5    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 90. Bilagedel

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.3    Industridepartementet        66

det här är fråga om. I första hand måste därvid tekniskt kunniga personer rekryteras och ges pedagogisk utbildning. Men härtill kommer att det i landet finns lärare med pedagogisk erfarenhet och teknisk bakgrund som kan fortbildas inom energiområdet och därefter verka som lärare i energi­sparkurser. Särskilt gäller della lärare vid de lekniska gymnasierna.

Ett utredningsarbete rörande möjligheterna att utnyttja erfarna gymna-sie- och högskolelärares möjligheter att medverka i energisparutbildning måste redovisa hur många lärare med lämplig teknisk bakgrund som finns bland annat vid de tekniska gymnasierna, lärarnas möjlighet att göra sig fria för kortfristiga utbildningsinsatser utanför skolväsendet, deras behov av kompletterande utbildning för atl de skall kunna aktualisera sina bas­kunskaper och deras intresse för att delta i energisparutbildning.

Tillgäng till öv n i ngsul rustningar, laboratorier m. m.

Organisationer som Billmans. Theorells och SIFU med lång erfarenhet av fortbildning av yrkesverksamma inom energiområdet har funnit att det är angelägel att kurserna innehåller så mycket praktiska övningar som möjligt vid för detta ändamål iordningsställda utrustningar eller vid i drift varande anläggningar. Särskild övningsutrustning finns hos en del kursar­rangörer. Sådana finns också vid lekniska gymnasier och vid vissa AMU-center. Hur mycket övningsutruslning som finns i landet, hur mycket den utnyttjas och i vilken mån den skulle kunna användas för fort- och vidare­utbildning inom energihushållningsområdet har emellertid ännu ej kunnat utredas.

Utbildningsprogrammet bör inrymma en karlläggning av övningsre­surser bl. a. i avsikt att undvika onödiga dubbelinvesteringar.

Utbildning med i drift varande anläggningar som studie- och övningsob-jekl är självklart en viktig och investeringsmässigl billig arbetsform. Den torde, även om saken ännu inte utretts, ha särskild betydelse i samband med en strävan att driva en allt större del av energisparutbildningen som lokala kurser.

Lokalakurser -lokalaresurser?

Anordnandet av lokala kurser motverkas av den seklorisering som hit­tills eftersträvats av statsmakterna.

För var och en av exempelvis Kommunförbundet. VVS-tekniska för­eningen. Rörfirmornas riksförbund. Skorstensfejarna. STF-CF. Statens planverk. HSB, SABO och Utvecklingsfonderna kan del lokala underlaget vara för litet för atl en lokal verksamhet eller lokala kurser skall kunna anordnas. De i denna rapport redovisade hindren och trögheterna talar för att så kan vara fallet.

Samtidigt kan konstateras att de värme- och ventilationsanläggningar som finns i industrier, i bostadshus, i kontorshus, i kommunala anläggning­ar och i skolor uppvisar stora likheter. Antalet leverantörer av sådana

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.3    Industridepartementet        67

anläggningar till den svenska marknaden har varit begränsat under efter­krigstiden.

Det är naturligt att utbildningsprogrammet drivs i samarbete med de nämnda sektorsbundna organisationerna och att dessa där del befinnes vara lämpligt utnyttjas för av staten stödd energisparutbildning. Med hän­syn till utbildningsbehovets storlek och de höga rese- och uppehållskostna-derna i landet är det emellertid angeläget att i utbildningsprogrammet lokalt samarbete mellan skilda sektororganisationer prövas. Förutsättning­arna för ett sådant samarbete är otillräckligt kartlagda. Utbildningspro­grammet bör innehålla en kartläggning av de problem som är gemensamma för skilda kategorier energianvändare och av möjligheterna att lokalt och regionalt tillhandahålla utbildning som kan undanröja problemen.

En sådan kartläggning kan genomföras i samarbete med kommunala myndigheter i några städer och de utvecklingsfonder som arbetar för respektive kommuners industri. Den bör bland annat inriktas på att regi­strera vilken typ och storlek av uppvärmningssystem och ventilationssy­stem som finns i kommunen, vilken personal som sköter sådan anläggning, vilken utbildning personalen har och vilka möjligheterna är att i samarbete ordna lokala kurser som kan vara meningsfulla för berörda energianvän­dare och den personal som ansvarar för energianvändningen.

Samverkan

Den tekniska utvecklingen och tillkomsten av nya regler och förordning­ar rörande energianvändningen kräver en fortlöpande översyn av del tek­niska innehållet i kurser för skilda målgrupper.

Utredningar i anslutning till försöksverksamheten tyder på att ett icke obetydligt dubbelarbete sannolikt förekommer och att använda kursmate­rials kvalitet varierar kraftigt.

SIND:s utbildning för energisparande bör därför bedrivas i nära samar­bete med teknisk expertis vid högskolor, i företag och i bransch- och intresseorganisationer i syfte alt möjliggöra för SIND att tillhandahälla tekniskt sett gott kursmaterial för skilda utbildningsändamål som kan uppträda inom SIND:s ansvarsområde.

Av särskilt intresse är härvid branschvisa eller processinriklade ener­gianalyser.

GRUS:s utvärdering av försökskurserna tyder på alt den pedagogiska sidan av fort- och vidareutbildningen som bland annat karakteriseras av att många av kursdeltagarna har ringa studievana i en del fall har ägnats ringa intresse. 1 avsikt alt höja den pedagogiska kvaliteten bör en samverkan sökas med pedagoger.

En viktig fråga i detta sammanhang är en strävan att minimera kursernas lidslängd och därmed kostnaderna utan alt kursernas pedagogiska värde äventyras.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.3    Industridepartementet        68

Förutom pedagogiska utvärderingar är det väsentligt atl verksamheten i dess helhet utvärderas enligl de principer som gäller för utvärdering av statlig programbudgeterad verksamhet.

Många organisationer har intresse för energihushållning. I flera bransch-och intresseorganisationer finns också tekniker och annan personal som fortlöpande slår i kontakt med medlemmarna: bland annat med dessas befattning med energihushållning. Det är angeläget atl ett samarbete med dessa organisationer, bland annat sådana som anordnar kurser som be­handlar energifrågor, utvecklas.

För SIND:s del skall samarbetet syfta lill att verket skall kunna tillhan­dahålla genomarbetat grundläggande och aktuellt utbildningsmaterial för många skilda ändamål, som granskats av teknisk och pedagogisk expertis. I framtiden kan ett effektivt och billigt sätt att stödja energihushållningsar­beten av skilda slag bli att SIND tillhandahåller utbildningsmaterial gratis.

Särskilt gäller detta om kommunerna och andra stora energianvändare.

Med det föreslagna arbetssättet blir det möjligt för SIND atl initiera energihushållningsutbildning av skilda slag och riktade lill skilda målgrup­per och att sedan utbildningens effekter blivit kända överlåta utbildningen på de närmast berörda organisationerna och företagen.

En prioritering av skilda målgrupper innebär sannolikt att skilda bransch- och intresseorganisationer finner anledning att söka ett gemen­samt forum där de kan hävda sina och medlemmarnas intressen. Med hänsyn till SIND:s övergripande ansvar för energiutbildningen hör regel­bundna samråd som SIND organiserar.

Hittills har många skilda myndigheter och organisationer medverkat inom energiområdet och inom energihushållningsutbildningen. Med hän­syn till det övergripande ansvar som statsmakterna tillagt SIND för energi­hushållningsutbildningen bör SIND eftersträva insyn i och medlemskap i de styr- och referensgrupper som i skilda myndigheter och förelag ägnar sig åt energihushållningsutbildning. Detta är nödvändigt för atl onödigt dubbelarbete och aktiviteter som inte är förenliga med statsmakternas uttryckliga bestämmelser om hur och var energihushållningsulbildningen skall bedrivas.

Statsmakternas ambitionsnivå

Som ovan påpekats är utbildningsbehovet inte ännu uttömmande kart­lagt. För att så skall kunna ske är det nödvändigt alt ställa upp etl mål och att från detta härleda vilket behovet är.

Statsmakternas övergripande mål för energihushållsutbildningen är atl oljeberoendet skall minskas. Däremot har statsmakterna inte uttalat hur mycket åtgärderna för atl minska oljeberoendet får kosta.

Tre alternativa mål kan uppställas för energihushållningsutbildning. 1. Den skall syfta till att slöseri med energi på grund av kunskapsbrister elimineras. Samhällets totala kostnader för energihushållningsutbild-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.3    Industridepartementet   69

ningen torde med detta mål bli mycket små i förhållande till den totala vinsten.

2.    Energihushållningsutbildningen skall syfta till att genomföra sådan ut­bildning som är förenad med att samhällets totala kostnader för den är mindre än de besparingar som den medför.

3.    Energihushållningsutbildningen skall drivas i sådan omfattning att den medför största möjliga inbesparing av olja även om därvid samhällets totala kostnader blir större än den inbesparing i kronor räknat som elimineringen av ett oljebehov svarar mot.

Tills vidare är det motiverat att välja den andra kravnivån som samman­fattar de två första målformuleringarna. Med delta mål som utgångspunkt blir med hänvisning till vad som ovan anförts under rubriken '"Målgrupper och beräknat utbildningsbehov"" etl konsekvensmäl alt omkring 100000 personer skall utbildas når man som ovan skett antar att denna utbildning totalt kostar mindre än de besparingar den medför. Därvid bör dock observeras atl underlaget för målbeskrivningen inte är omfattande om man ser till de observationer och utvärderingar som hittills kunnat genomföras.

Bl. a. på grund av de trögheter och hinder som observerats i försöks­verksamheten och i SIND:s övriga utredningar är det motiverat att utsträc­ka ett initieringsskede till fem år.

Ekonomisk redovisning

Skulle verksamheten kunna expandera snabbt - momentant - skulle 20000 personer utbildas per år under en femårsperiod. Detta är inte möjligt om man ser till de begränsade resurser som finns i utgångsläget. Det är nödvändigt att fortlöpande utvärdera och prioritera.

Utvärderingarna bör bl. a. syfta lill att redovisa för arbetsgivarna de besparingar som är förenade med att personal utbildas. Därigenom kan kartläggas om energisparutbildningen kan ekonomiskt leva vidare sedan det statliga stödet under inilieringsperioden dragils in.

Del statliga stödet under inilieringsperioden är en kostnad för staten. De besparingsvinster som görs tillfaller företag och organisationer som låter fort- och vidareutbilda sin personal. Man skulle därför kunna säga alt staten inte bör stödja utbildningen. För exempelvis ett fastighetsförval­tande företag bör det vara naturligt att vidta sådana åtgärder - även alt låta utbilda personal - som sänker företagets kostnader. De trögheter och hinder som observerats tyder emellertid på atl förelagen inte utan statligt stöd kommer att utbilda sin personal i den omfattning som det ovan beskrivna målet förutsätter. Därför bör det statliga stödet finnas under inilieringsperioden.

Ett viktigt förhållande i detta sammanhang är att det inte är kursarran­görerna som gör vinsterna. Kursarrangörerna tar istället risker vid utveck­ling och genomförände av kurser. Även om dessa skulle kunna leda till besparingar på kursdeltagarnas arbetsplatser är det inte säkert att kurserna

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.3    Industridepartementet        70

tilldrar sig tillräckligt intresse för att kursavgifter skall kunna täcka arran­görernas utvecklings- och genomförandekostnader.

Ett fortvarighetstillstånd

För en diskussion av utbildningsbehovet är del lämpligt att utgå från ett fortvarighetstillstånd i vilket enligt ovan gjorda antaganden av personal­grupp omfattande 100000 personer skall genomgå fort- och vidareutbild­ning med jämna mellanrum. Här väljes antagandet alt personal bör fortbil­das vart femte år. Det bör därvid påpekas att detta antagande inte är helt förenligt med det tidigare gjorda antagandel att energikursers spareffekter får en varaktighet på 1 är. Tillsammantagna är de båda antagandena kon­servativa. Skulle antagandet om varaktigheten I år överordnas antagandet om att ett lämpligt tidsavstånd mellan fortbildningskurser för yrkesverk­samma och tillåtas eliminera detta skulle utbildningsbehovet femdubblas.

Bland annat med hänsyn till den tekniska utvecklingen och till tillkom­mande regler och förordningar är fem år troligen en alltför lång lid mellan fort- och vidareutbildningslillfällen för yrkesverksamma. Om utvärdering­arna under initieringsskedet visar att så är fallet och om företag och organisationer under perioden lär sig atl de tjänar pengar på personalfort­bildning kommer utbildningsvolymen i fortvarighetstillslåndet alt bli större än 2000 kursdeltagare per år.

För det fortsatta resonemanget är det nödvändigt att la ställning till följande två ambitionsnivåer:

-     varje individ som yrkesmässigt kan påverka energihushållningen skall genomgå en kurs när han börjar sysselsätta sig med energifrågor och därefter en kurs vart femte år. 1 huvudsak har hittills inte någon fått nybörjarutbildning och alla yrkesverksamma skall för den skull fä sådan inom utbildningprogrammets ram,

-     varje individ som är yrkesverksam med energifrågor skall med början någon gäng under femårsperioden meddelas energisparutbildning vart femte är.

Enligt det första alternativet skall omkring 200000 kursdeltagare utbil­das under femårsperioden om alla som inträtt i energiyrken före och under perioden dels skall få den första utbildning de tidigare ej fått och dels inpassas i fortvarighetstillståndets återkommande utbildning.

I det andra alternativet skall omkring 100000 redan yrkesverksamma utbildas det femte, det tionde, det femtonde osv året efter det atl de påbörjat sin yrkesmässiga befattning med energifrågor.

Det senare målet väljes. Detta måste emellertid kompletteras med mål rörande vilken utbildningsvolym nyrekryteringar till yrkesgruppen och utökade eller på annat sätt ändrade arbetsuppgifter motiverar. Mot bak­grund av hittills gjorda observationer och utredningar är det en vansklig uppgift att beskriva detta mål.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.3    Industridepartementet        71

Uppgifter från deltagare i SIND:s energisparkurser tyder emellerid på att det är förhållandevis vanligt att den personal som på ett praktiskt plan sysslar med energi gått över till denna syssla vid relativt hög ålder. För atl alls kunna ange en siffra för utbildningsbehovet antas att de berörda yrkeskategorierna normalt är verksamma med energifrågor i 25 år och att de under den perioden byter arbetsuppgifter eller väsentligt utökar sill arbetsområde en gång under den yrkesverksamma liden i sådan utsträck­ning att särskild utbildning är nödvändig. Hit hör exempelvis byten av uppvärmnings- och ventilationssystem på arbetsplatsen och vidgade ar­betsuppgifter från atl sköta värmeanläggningar till att sköta även ventila­tion eller kompletta energisystem.

Med de gjorda antagandena och konstant volym i yrkesgruppen skulle ur denna avgå 4000 personer per år och 4000 skulle tillkomma och utbildas. Ytteriigare 4000 kursgenomföranden per år på grund av förändringar i arbetsuppgifter skulle i genomsnitt tillkomma.

Om energifrågorna i framliden tillmäts allt större betydelse kan utbild­ningsbehovet öka om kategorien med energi yrkesmässigt sysselsatta ökar eller om kraven på utbildningen och kursernas längd ökar.

Totalt bör sålunda när del andra av de tvä ovan diskuterade beslutsalter­nativen väljs omkring 30000 personer per år meddelas utbildning i forlva-righelstillståndel.

Initialskedet

Om man under etl initialskede om fem år önskar skapa förutsättningar för ett fortvarighetstillstånd med 30000 deltagare per år från och med det sjätte året är det nödvändigt atl under femårsperioden utbilda enligt föl­jande:

Antal personer

Yrkeskåren i dess helhet minus 20000 som vid periodens börian har i

genomsnitt 2,.5 år kvar av sin befallning med energifrågor     90000

Personal som lilllräder befattningar med energifrågor             20000

Personal som får väsentligt ändrade eller utökade uppgifter    20000

Summa       130000

En rimlig plan

För närvarande utbildas storieksordningsmässigt sett 5 000 yrkesverk­samma per år i energihushållning.

En rimlig plan är att under de första åren så snabbt som resurserna och resursutbyggnaden tillåter öka utbildningens volym för att därefter låta den växa allt långsammare till värdet 30000 deltagare under det femte året enligt följande.

År                                 12                     3           4           5

Dellagare. tusental     12         18        23         27         .0

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.3    Industridepartementet        72

I delta alternativ utbildas 110000 personer under femårsperioden. Reste­rande 20000 måste utbildas senare. Det kan exempelvis göras genom atl man under de påföljande fem åren utbildar 34000 yrkesverksamma per år.

Skulle dessa siffror göras till plan skulle initialbehovet vara täckt och fortvarighetstillståndel uppnått på tio är. Det finns med de osäkerheter som beslutsunderiaget är behäftat med inte anledning av diskutera så långsiktiga planers slutförande. Men det finns skäl att starta en verksamhet med en sådan plan och omge den med en fortlöpande utvärdering.

Slutligen bör påpekas atl omkring 20000 personer genomgått energispar­utbildning under perioden 1975/76 011 och med 1979/80 (se bilaga I). Delar därför inte uteslutet att nästan hela del initiala utbildningsbehovet kan avverkas under femårsperioden. Under denna kommer i så fall de resurser som är nödvändiga i fortvarighetstillståndel att byggas upp.

7    Mål för utbildningen under en femårsperiod, förslag

Mot bakgrunden av det anförda uppställs målet att 110000 yrkesverk­samma som har befattning med energifrågor skall ges utbildning rörande energihushållning under ett initieringsskede omfattande fem år. Utbild­ningsresurserna för denna utbildning vid periodens slut skall vara dimen­sionerad för ca 30000 kursdeltagare per år vid kurser som i genomsnitt tar 3 dagar i anspråk.

Underordnade mål

Följande delmål följer av huvudmålet och utgör förtydliganden av vissa aspekter på detta eller kompletteringar som inte berörts vid den textmäs­siga utformning av huvudmålet som redovisats ovan.

Utbildningens kvalitet

Utbildningens volym får inte tillåtas växa snabbare än tillgängliga kvali­ficerade resurser tillåter. Detta mål motsvarar ett kvalitetskrav. De kurser som genomförs skall svara mot de energibesparingar som huvudmålet förutsätter vara möjliga.

Detta delmål nödvändiggör etl inledande utredningsarbete rörande de personella resurser, övningsutrustningar och organisatoriska resurser som finns. Utredningsarbetet är nödvändigt bl. a. för att en fortlöpande utvär­dering av verksamheten skall kunna göras vid vilken kursernas kvalitet och effekt undersöks.

Resultatredovisning

En fortlöpande utvärdering av verksamheten skall genomföras. Denna är nödvändig bl. a. därför att utgångslägel och förskjutningar från detta måste bestämmas så att statsmakterna under femårsperioden om så är nödvändigt kan ändra verksamhetens inriktning och volym.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.3    Industridepartementet        73

Vid utvärderingen skall också om möjligt utbildningens positiva ekono­miska effekter för kursdeltagarnas arbetsgivare beskrivas så att det statliga ekonomiska stödet skall kunna avvecklas vid femårsperiodens slut.

Utvärderingar skall också göras av enskilda kurser i avsikt att samla underlag för bedömning och höjande av kursernas kvalitet.

Utvärderingen nödvändiggör utredningsarbete redan under 1980/81 i avsikt att klarlägga vilka förutsättningar som finns vid dess start.

Planering och dokumentation

En utbildningsplan skall upprättas och dokumenteras. Den skall revide­ras med utgångspunkt från de fortlöpande utvärderingarna. Varje revide­ring skall dokumenteras.

Samverkan - samordning

Verksamheten skall drivas i samarbete med företag, organisationer och myndigheter i avsikt att utnyttja dessas resurser för fort- och vidareutbild­ning samt deras sakkunskap i energifrågor.

Resursuppbyggnad

Nödvändiga resurser som inte finns i utgångsläget skall snarast möjligt byggas upp. Därvid skall eftersträvas att kursverksamheten i största möj­liga utsträckning skall kunna genomföras lokalt eller regionalt.

Erforderliga anslag

Rapporten från utvecklingsfonden i Östergötlands län rörande försöks­utbildning samt SIND:s PM 1980: 8 ger vid handen att kursavgifter spelar en roll för företagen när de överväger alt låta personal genomgå kurser.

Vill staten väsentligt öka energisparutbildningen bör utvecklings- och genomförandekostnader dvs. hela kurskostnaden subventioneras. Av ne­danstående tabeller framgår att kurskostnaderna var omkring 900 kr per deltagare under budgetåret 1979/80. Grovt räknat kan den med hänsyn till penningvärdets fall beräknas vara omkring 1000 kronor budgetåret 1980/ 81.

Räknat i 1981/82 års penningvärde skulle den totala kursavgiften utveck­las enligt följande:

1

2

3

4

5

12

18

23

27

30

12

18

23

27

30

100

50

28

17

15

År

Kursdeltagare, tusental

Kostnader, Mkr Procentuell tillväxt

Tabellen visar alt tillväxttakten i anslag i personella resurser och tek­niska resurser blir mycket kraftig. Även om det uppställda målet svarar mot att statsmakternas mål för energisparandet med hjälp av energiutbild-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.3    Industridepartementet   74

ning nås efter en femårsperiod är det sålunda inte säkert att planen kan följas.

Det här redovisade förslaget att staten i princip skall täcka kostnaderna för utveckling och genomförande av energisparkurser innebär självklart inte alt staten mekaniskt skall acceptera kurser och kostnader som kursar­rangörer redovisar. Föreslagna kursers ändamålsenlighet och kostnader måste granskas. Vidare bör det tidigare tillämpade bidragssystemet inte helt överges. I de fall då det är möjligt att visa att personals deltagande i energisparkurser ger arbetsgivaren en större kostnadsreduktion i samband med energianvändning än kursen kostar honom bör eftersträvas att arbets­givaren betalar en del av kurskostnaden. Under inilieringsperioden bör förhandlingar fortlöpande föras i avsikt att låta arbetsgivaren finansiera allt störte del av kurskostnaderna.

I den mån det är möjligt att på detta sätt reducera anslagen till en del kurser bör det finansiella utrymme som därigenom vinns utnyttjas för att utöka de uppsökande elementen i verksamheten och för att täcka kostna­der även för delar av rese-, uppehålls- och lönekostnader i små och medelstora företag vars likviditet lägger hinder i vägen för alt de skall kunna utbilda personalen i energihushållningsfrågor. Man bör i dessa sam­manhang under inilieringsperioden utreda möjligheterna att ge lån istället för bidrag till energihushållningsinsatser. Sådana kan på sikt öka statens finansiella utrymme för energisparutbildningen.

Utvecklingsfonderna känner ofta väl till de företag som finns inom deras arbetsområden. De kan tillhandahålla utredningar och upplysningar som kan utgöra underlag för den beskrivna typen av anslagsbeslut.

Utvecklingsfonderna borde även kunna ge företag särskilt stöd som skulle kunna användas för alt helt eller delvis täcka löne-, rese- och uppehållskostnader i samband med energisparutbildning. Sådan verksam­het torde med hänsyn till de uppgifter som formulerats för utvecklingsfon­derna fä särskild betydelse för de små och medelstora företagen. Fonder­nas energikonsulenter kommer sannolikt som ovan påpekats att bland annat med hjälp av SIND:s kurs- och databank kunna bistå enskilda företag och medverka till att lokala energisparkurser genomförs.

Denna typ av åtgärder ligger utanför ramen för den här rapporterade försöksverksamheten och kostnaderna för den har ej beaktats i den ovan redovisade koslnadssammanställningen. SIND;s samarbete med utveck­lingsfonderna bör fortsätta även efter initieringsperiodens slut även om utvecklingsfondernas energikonsulenter under perioden medverkar bland annat vid utredningar av olika företagslypers behov och av möjligheterna att anordna lokala kurser med deltagare frän företag, kommunala organisa­tioner och landslingskommunala enheter.

Det bör påpekas att det bör vara möjligt för staten att utan att tillgripa långtgående lagstiftning eller detaljerade regler påverka flera betydande energikonsumenter såsom kommuner, landsting, myndigheter och affärs-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.3    Industridepartementet        75

drivande verk. Om SIND medverkar till atl kurser utvecklas och genom­förs kan det i en del fall vara motiverat att dessa energikonsumenter bestrider kostnaderna för kurserna. Detta gäller särskilt löne-, uppehålls-och resekostnader, men även utvecklings- och genomförandekostnader.

Erforderligt samarbete med kursgivare

Väsentligt är att fort- och utbildningsverksamheten för energihushåll­ning drivs i så god närhet till den praktiska kursverksamheten som möjligt. Annars riskeras atl utvecklingen drivs av personer som inte har haft kontakt med de aktuella målgrupperna och som inte känner till de särskilda praktiska och pedagogiska problem som är förenade med fort- och vidare­utbildningen av yrkesverksamma inom energiområdet. Del är därför lämp­ligt att samordnings- och utvecklingsarbetet rörande fort- och vidareutbild­ning sker i nära samarbete med kursgivare. Härigenom kan också utvärde­ringen av verksamheten underlättas eftersom det är kursgivarna som kan tillhandahålla detaljerade utvärderingsobjekt såsom enskilda kurser, ut­bildningsplaner och utbildningsmaterial.

De etablerade kursgivarna har vidare redan ett sådant utbyggt samarbete med varandra och med bransch- och intresseorganisationer och med den tekniska expertis som finns i landet. SIND måste fortlöpande vidmakthålla och utveckla sådant samarbete.

Osäkerhet i beslutsunderlag och målangivelser

Den fortlöpande utvärdering som skall göras skall inte syfta till att granska den i verksamheten engagerade personalens prestationer. De mål som ställts upp ovan är till formen klart och tydligt formulerade. I verklig­heten föreligger som nämnts en rad mer eller mindre svåröverkomliga hinder för att målen skall kunna nås. Utvärderingen skall syfta lill att klarlägga vilka dessa hinder är och vilken betydelse de har så snart detta är möjligt. Förutom återföring av information till det expert- och samordningsarbete som föreslagits och till SIND skall utvärderingen gene­rera underlag för omprövning av de av statsmakterna formulerade målen. Sådana omprövningar skall kunna göras under inilieringsperioden. De kan komma att föranleda SIND att hemställa om annan medelstilldelning än den SIND hösten 1980 i arbetet med anslagsframställningen för budgetåret 1981/82 har kunnat förutse.

Avslutningsvis skall påpekas atl förslaget att upprätta mål och planer för en femårig initieringsperiod är ett rent projektadministralivi grepp. Det finns exempelvis inte något i nu föreliggande beslutsunderlag som indike-rar att andra arbetsformer än dem som här föreslagits skulle vara ändamälsenligare om fem år. Det är inte heller uteslutet alt staten kan önska driva verksamheten vidare efter femårsperioden med fortsalt statligt stöd om den inte kan vara företagsekonomiskt självbärande. Förslaget syftar endast till all i verksamheten bygga in en genomgripande utvärde-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.3    Industridepartementet   76

ring och omprövning efter fem år, då ett betydligt bättre beslutsunderlag än det nuvarande med säkerhet finns.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.4    Industridepartementet  77

Bilaga 1.4

Energikonsulenter vid regionala utvecklingsfonder, program för energirådgivning

Sammanfattning av och remissyttranden över statens industriverks rap­port Energikonsulenter vid regionala utvecklingsfonder Utvärdering av en försöksverksamhet. Industriverkets förslag till program för energirådgiv­ning.

Innehåll

1 Sammanfattning av industriverkets rapport Energikonsulenter vid
regionala utvecklingsfonder Utvärdering av en försöksverksamhet

1.1................................................................. Inledning                      78

1.2   Utvärdering av försöksverksamheten   ............. .. 78

1.3   Industriverkets framtida verksamhet   .............. .. 80

2 Remissyttrandena   ...........................................    83

2.1    Remissförfarandet   ......................................    83

2.2    Utbildningsåtgärder    ...................................    83

2.3    Utvärdering av försöksverksamhet med energikonsulenter    83

2.4    Den framfida rådgivningsverksamheten .............    84

3 Energikonsulenter Program för energirådgivning, förslag från sta­
tens industriverk   ............................................    87

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.4    Industridepartementet   78

1    Sammanfattning av industriverkets rapport

1.1       Inledning

Statens industriverk (SIND) har i en rapport, som har överlämnats till industridepartementet i maj 1980, redovisat en utvärdering av en försöks­verksamhet med energikonsulenter vid vissa regionala utvecklingsfonder. 1 rapporten ingår också etl avsnitt om industriverkels framlida verksamhet på detta område.

1.2       Utvärdering av försöksverksamheten

I fråga om erfarenheterna av försöksverksamheten anför SIND i huvud­sak följande. SIND inledde våren 1979 en försöksverksamhet med energi­konsulenter. Verksamheten syftade till att ge förelagen mer täckande rådgivning på hela energianvändningsområdet, samordnad med god infor­mation och utbildning. En konsulent placerades på utvecklingsfonden i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands och Jönköpings län. Energi-konsulenternas arbete var kostnadsfritt för företagen, medan kostnaden för extern hjälp kunde delfinansieras inom projektets ram.

Målgruppen för insatser inom projektet har varit tillverkande industri, men även andra företag, t. ex. jordbruk, företag inom varuhandeln och servicenäringar, har fått rådgivning.

Samtliga energikonsulenter har samarbetat med utvecklingsfondens öv­riga personal. 1 tekniska frågor har ibland handläggaren för energibidrag samrått med konsulenten för alt få fram tillräckligt underlag för beslut. Bidragshandläggare har även fäll bistånd av konsulenten för att få kon­sulter och leverantörer att förtydliga eller komplettera tekniskt underlag för planerade åtgärder vid företag.

Under år 1979 har det funnits ett intensivt utbud av information om energifrågorna. Att förmedla råd om effektivare energianvändning genom annonsering, utsändande av trycksaker, arrangerande av temadagar visade sig ofta vara en omväg. Företagare har som regel ingen högre önskan än att rådgivning skall göras på platsen med uppgifter relaterade lill den befintliga anläggningen.

Vissa företag har visat sig behöva endast begränsade insatser i form av tips, enkla råd och anvisningar eller förmedlande av kontakter. Förelag som inte tidigare gjort några åtgärder har däremot visat sig behöva en fullständigare kartläggning av energianvändningen, detta för att olika för­slag om energisparande åtgärder skall kunna prioriteras. För att erhålla en tillräcklig handledning har det många gånger krävts förklarande hjälpinsat­ser.

Den tekniska rådgivningen kan ibland ta lång tid i anspråk, då företaga­ren är mån om att få en god anpassning till befintlig anläggning med beaktande av risk för driftstörningar.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.4    Industridepartementet        79

I speciella fall har energikonsulenten föreslagit insatser av lämplig kon­sult. Då energikonsulenten haft huvudansvar för resultat har företag, som inte tidigare anlitat konsulthjälp, förmåtts göra del.

Verksamheten med energikonsulenter har inte konkurrerat med lokala konsulter. Energikonsulenterna har sökt samverkan och har kunnat med­verka till atl konsulter engagerats för uppdrag av relativt liten omfattning, där konsultens specialkunnande utnyttjats.

Genom samverkan med ett annat energirådgivningsprojekt i samarbete med Linköpings Tekniska Högskola erhölls värdefulla kontakter och ener-gikonsulenlerna blev snabbt medvetna om värdet av att samarbeta med branschspecialister.

Nödvändiga investeringar för energisparande åtgärder måste konkurrera om utrymme på investeringsplan och godkännas av förelagens ledning. För att komma till utförande har det visat sig viktigt att lämnade förslag anpassas till företagens nuvarande och framtida verksamhet, finansiella resurser, behov av investeringar på andra områden etc.

Det har observerats alt företag kan åläggas göra miljöförbättrande inves­teringar även till priset av en avsevärt förhöjd oljeförbrukning. Genom energikonsulenten söker utvecklingsfonden på frivillig väg förmå företag till investeringar för en minskad energianvändning. I sådana fall krävs i framtiden en bättre samordning.

Det har också visat sig viktigt atl utnyttja rätt tillfälle för rådgivning. Det har inträffat att en företagsledning godkänt förslag till energisparande åtgärder om t. ex. en ombyggnad varit direkt föreslående. Om företag relativt nyligen gjort nödvändiga investeringar i nya installationer har de ofta inte haft råd att på nytt göra investeringar, nu i energisparande syfte, trots atl förelagen då kunnat få statliga bidrag. Många företagare har föreslagit att ett statligt stöd skulle ges genom lån av den typ som företagen tidigare kunnat få för miljöförbättrande åtgärder, s. k. arbeismiljögaranli-lån (AG-lån).

Genom utvecklingsfondernas övriga verksamhet finns möjlighet lill en god bevakning av lämpliga tillfällen för rådgivning. Genom kreditverksam­het erhålles kännedom om företagens planer vad gäller ändring eller ut­byggnad av verksamheten. Utvecklingsfonden kan därigenom medverka till alt företagen samtidigt söker göra besparingsinsatser på energisidan.

Ett försök har gjorts med speciellt företagsanpassad utbildning om effek­tivare energianvändning och ett anpassat kursmaterial för sådan utbildning har framtagils.

De företag som har kontaktats har ansett projektet vara ett synnerligen gott initiativ från utvecklingsfonden i resp. försökslän. Företagarna har reagerat positivt på det flexibla och obyräkratiska sätt som verksamheten har bedrivits på. Vid de berörda utvecklingsfonderna har verksamheten kommit att bli en värdefull del av enheten för företagsservice.

Den gjorda uppföljningen av besökta företag inom försökslänen har visat

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.4    Industridepartementet        80

den förväntade årliga energibesparingen från utförda och planerade åtgär­der. Den visar atl verksamheten med energikonsulenter har givit konkreta resultat, främst i form av reducerad oljeförbrukning, ca 4900 mVår (mot­svarande ca 49000 MWhv/år, men också till en mindre del i minskad elanvändning, 4974 MWhe/år, för totalt 153 företag.

De positiva resultaten bör kunna tjäna som incitament för åtgärder även vid andra företag, som inte berörts av energikonsulentverksamheten. I de berörda regionerna kommer att finnas flera referenser till företag när besparingar och drifterfarenheter från utförda åtgärder efter hand doku­menteras. Detta kommer att vara etl starkt stöd för en fortsatt verksamhet.

Sammanfattningsvis anför SIND atl projektet med energikonsulenter och andra aktiviteter som industriverket bedrivit med rådgivning för en effektivare energianvändning har givit följande erfarenheter:

1.    För att nå resultat krävs medverkan av speciella energiexperter.

2.    Föreslagna åtgärder måste vara väl anpassade till förelagens verk­samhet och resurser.

3.    Insatser för miljöförbättring och energisparande måste samordnas.

4.    Behovet av fördjupade insatser måste kunna tillgodoses vid vissa företag.

5.    Rådgivning via de regionala utvecklingsfonderna har visat sig vara riktig med hänsyn till den nära kontakt som där finns med mindre och medelstora företag.

Enligt SIND tillgodoser man bäst de mindre företagens behov av rådgiv­ning och information på energiområdet med en verksamhet av den typ som har bedrivits genom energikonsulenter i samverkan med branschspecialis­ter genom ett väl etablerat kontaktnät.

1.3 Industriverkets framtida verksamhet

I fråga om den framtida verksamheten framhåller SIND atl för att en planmässig energihushållning skall erhållas i landet måste det råda balans mellan stödet till bostadssektorn och till näringslivet. I detta hänseende anför SIND i huvudsak följande.

För att få en effektiv energihushållning och uppnå angivna mål för besparing av bränsle och el måste därför parallella insatser göras inom såväl bostadssektorn som näringslivets byggnader och processer. Det gäl­ler speciellt mot bakgrund av att kostnader för bränslebesparingar är betydligt lägre inom industrin än inom bostadssektorn. Om målet är snabba besparingseffekter bör även insatser prioriteras till näringslivet där energianvändningen som regel är mer koncentrerad.

Inom varje kommun eller region bör således rådgivning för effektivare energianvändning lämnas både till bostadssektor och näringsliv, främst mindre och medelstor industri, som inte har egen kompetens på detta område. För att en planmässig verksamhet inom varje kommun skall

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.4    Industridepartementet   81

erhållas måste nödvändiga-rådgivningsinsatser samordnas och styras. Hit­tills har delta inte skett i någon större utsträckning. Genom samverkan mellan kommuner och utvecklingsfonder bör en önskad samordning och balans av insatserna kunna erhållas, vilket kommer att medföra en större effektivitet inom den kommunala energiplaneringen.

Energifrågorna har fått en alltmer ökande betydelse för näringslivet. De mindre och medelstora företagen har inte samma möjligheter som störte företag alt bevaka dessa aspekter. Det är därför naturligt att de regionala utvecklingsfonderna i sitt arbete med att stödja utveckling inom de mindre företagen tar hänsyn till energiaspekterna. En regional organisation för rådgivning (inkl. bidragsgivning) bör därför byggas upp vid de regionala utvecklingsfonderna.

Erfarenheterna frän verksamheten med energikonsulenter och dessas samverkan med lokala konsulter har varit goda. Via eller genom dessa konsulenter har en gedigen företagsanpassad och obunden rådgivning kun­nat lämnas till företagen. Det är motiverat alt utveckla arbetsformerna ytterligare. Efter hand som verksamheten fått en fastare form vill industri­verket successivt utvidga den till att omfatta ytterligare utvecklingsfonder. En introduktion till nya län kan göras genom en inledande kampanj av den typ verket låtit genomföra under hösten 1979.

Vid en fortsättning av verksamheten kommer SIND närmast alt söka befästa arbetsformerna utifrån erfarenheter från den bedrivna försöksverk­samheten och söka eliminera vissa osäkerheter. Följande arbetsuppgifter är dä aktuella:

1.    Utveckla samarbetsformer mellan energiansvariga vid kommun och regional energikonsulent för att eliminera osäkerheter beträffande ansvars­område.

2.    Förbättra samordning med yrkesinspektion för att eliminera kon­flikter mellan miljöförbättrande och energisparande åtgärder.

3.    Göra försök med inventering av hela industriområden, och därige­nom också erhålla viss samverkan mellan företagen då det gäller utförande av åtgärder.

4.    Utveckla samarbete med branschkonsulter och specialister på ener­giområdet.

5.    Sammanställning och spridning av praktiska erfarenheter som hittills framkommit lill företag inom regionen.

6.    Genomgång och förslag till förbättringar av olika serviceavtal för att medge bättre kontroll av energianvändningen på installationssidan.

Även regionala energikonsulenter får ses som en viktig framtida infor­mationskanal för information om resultat och erfarenheter från prototyp-och demonstrationsanläggningar på energiområdet. Genom de regionala energikonsulenternas verksamhet kan verket även bättre informera sig om utvecklingen och resultat av energihushållningen bland de mindre industri­företagen. 6    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 90. Bilagedel

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.4    Industridepartementet        82

För att energikonsulentverksamheten skall kunna bli så effektiv som möjligt är det ett önskemål om en bättre prioritering av insatserna till "nya" företag. Under försöksverksamheten har företag som fått kontakt med energikonsulenten oftast behandlats enligt principen "först in och först ut". Om hittillsvarande trend fortsätter kan arbetsbelastningen på energikonsulenten snabbt bli orimligt hög och arbetet kan komma att bedrivas på ett mindre systematiskt sätt. En förbättrad styrning av insat­serna till företagen och utnyttjning av alla tillgängliga resurser i form av kompetenta konsulter och sakkunniga i regionen och dess närhet kommer dä att behövas.

En störte utnyttjning av utvecklingsfondens företagarregister kan i fram­liden erhållas i samband med omläggning till dalaregistrering, då lagring av företagens energianvändning är möjlig. Genom övriga uppgifter om pro­duktion, golvyta, antal anställda etc. kan i framtiden förbrukningen av bränsle och elkraft relateras till dessa faktorer. Då'kan utvecklingsfonder­nas företagarregister bli en mycket värdefull källa för prioritering och styrning av insatser till företagen. Företag med en hög specifik energian­vändning bör först få rådgivning och de med låg specifik energianvändning kan få vänta. Erfarenheten från prioriterade insatser inom ett område har visat att företagen accepterat dröjsmål om de får reda på atl anledningen är en låg specifik energiförbrukning i deras produktionsanläggning.

Genom de regionala utvecklingsfonderna finns inom verksamheten med produktutveckling ett bra samarbete med styrelsen för teknisk utveckling och uppfinningsrika företagare får därigenom en viss hjälp. Energikonsu­lenten kan på energiområdet bistå i form av faktauppgifter eller beräkningsinsatser och knyta kontakt med forskningsprojekt med en fast verklighetsförankring och resurser i form av experter och experimentell utrustning kan tillämpas på projekt där de snabbt kan ge resultat. Den delvis parallella verksamhet som nu sker bland inslituiioner och förelag på energiområdet tjänar på en bättre ömsesidig kontakt. Ansträngningarna ute bland förelagen förtjänar dessutom en större uppmärksamhet. Genom några seminarier per år kan även samverkan och informationsspridning förbättras mellan regionala energikonsulenter och branschanknutna ener­girådgivare.

För att den regionala rådgivningsverksamheten skall kunna bli fram­gångsrik och ge bra resultat för berörda förelag krävs etl stöd av olika specialister. Den branschanknulna energirådgivningsverksamhelen är där­för också betydelsefull ur energibesparingssynpunkt. SIND vill därför verka för att olika branschorganisationer skaffar sig branschkunniga ener­giexperter. Genom samverkan mellan dessa och regionala energikonsu­lenter bör rådgivningen kunna bli komplett till alla förelag oavsett verk­samhet och inriktning.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.4    Industridepartementet  83

2    Remissyttrandena

2.1       Remissförfarandet

Efter remiss av industriverkets rapport Energikonsulenler vid regionala utvecklingsfonder och industriverkets anslagsframställning för budgetåret 1981/82 i de delar som rör utbildning och rådgivning i energisparande syfte har yttrande avgetts av utredningen (I 1979: 13) om styrmedel för näringsli­vets energihushållning, m. m. samt utvecklingsfonderna i Stockholms, Jönköpings, Malmöhus och Västerbottens län. Utvecklingsfonden i Stock­holms län har i sitt yttrande även beaktat ett av industriverket presenterat program för energirådgivning (jfr kapitel 3).

2.2       Utbildningsåtgärder

Utredningen om styrmedel för näringslivels energihushållning förordar att man vid en prioritering mellan insatser för rådgivning och insatser för utbildning prioriterar rådgivning framför utbildning och att företagsanpas­sad utbildning prioriteras framför stöd till traditionell kursverksamhet.

Förslagen rörande utbildningsåtgärder i energibesparande syfte berörs endast i mycket begränsad omfattning av utvecklingsfonderna. När del gäller utbildning av företagens personal föreligger enligt utvecklingsfonden i Stockholms län ett uppenbart motstånd att utnyttja det kursutbud som finns. Behovet av utveckling bedöms dock som stort men det är enligt utvecklingsfonden efterfrågan som är av betydelse för frågan om kursupp­läggning. Denna efterfrågan bör därför stimuleras av de föreslagna energi­konsulenterna.

2.3 Utvärdering av försöksverksamheten med energikonsulenter

Vad gäller utformningen av rapporten med utvärdering av försöksverk­samhet med energikonsulenter konstaterar utredningen om styrmedel för näringslivets energihushållning, att rapporten har sammanställts av en konsult. Utredningen utgår dock från att industriverket står bakom de slutsatser och förslag som förs fram i rapporten. Utredningen påpekar vidare att rapporten inte innehåller någon analys av hur olika faktorer, som t. ex. konsulentens egen bakgrund och näringslivsstrukturen i resp. län. har påverkat resultaten av försöksverksamheten i de fyra försöksområ­dena. Även utvecklingsfonden i Stockholms län påpekar att det hade varit värdefullt för den fortsatta verksamheten om rapporten också innehållit en sammanfattande utvärdering med beaktande av de olika arbetsmetoder som använts i de skilda försökslänen samt av övrig försöksverksamhet.

Utredningen av styrmedel för näringslivets energihushållning konstate­rar att erfarenheterna av försöksverksamheten genomgående förefaller

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.4    Industridepartementet        84

vara positiva, pä så sätt att konkreta förslag ute på företagen lill en låg kostnad för samhället har lett till energibesparing i företagen.

Utvecklingsfonden i Stockholms län delar också den i rapporten fram­förda meningen att erfarenheterna från försöksverksamheten är mycket positiva. Utvecklingsfonden framhåller att energikonsulenternas insatser har varit ett viktigt medel till förbättrad energihushållning. Bedömt utifrån den insats av statsmedel som erfordras för att nå viss energibesparing är denna rådgivande verksamhet helt överlägsen statsbidragen till energibe­sparande investeringar. Den bör därför prioriteras.

Försöksverksamheten har enligt industriverkets utvärdering gett etl gott resultat och stimulerar - enligt utvecklingsfonden i Västerbottens län -till fortsatt satsning på energikonsulenter.

2.4 Den framtida rådgivningsverksamheten

Remissinstanserna ser positivt på en ökad insats bland de mindre och medelstora företagen för att spara energi. Vissa invändningar mot industri­verkets förslag till uppläggning och organisation av en sådan insats förs dock fram.

Utredningen om styrmedel jör näringslivels energihushållning finner det angeläget atl rådgivning via energikonsulenter får fortsätta och utvidgas på ett sätt där huvudvikten läggs på uppsökande av företagen. Utredningen ansluter sig till industriverkets uppfattning alt den företagsanpassade och obundna rådgivningsverksamheten successivt bör utvidgas till all omfatta ytterligare utvecklingsfonder.

Även utvecklingsfonden i Västerbottens län finner förslaget att förstärka fondens resurser med en energikonsult, som mycket värdefullt och be­dömer effekterna av kommande insatser inom energisparområdet som goda.

Från utvecklingsjönden i Stockholms län påpekas att man i samband med den försöksverksamhet som bedrivits där successivt har rationaliserat verksamheten och förbättrat metoderna. Samtidigt har ett förtroendefullt samarbete med företagen utvecklats. Utvecklingsfonden anser alt det är angeläget att denna verksamhet ges möjlighet att fortsätta ulan avbrott och att medel därför måste ställas till fondens förfogande från staten.

Utvecklingsfonden i Malmöhus län — som inte har deltagit i försöks­verksamheten - intar en mera negativ inställning till industriverkets för­slag om energikonsulenter. Utvecklingsfonden tror inte alt behovet av energirådgivning är så stort och sträcker sig över sä läng lid att det är motiverat att anställa speciell personal för sådana arbetsuppgifter. Det är enligt fonden bättre att anlita de redan etablerade konsultbyråerna, som med tillgång till flera experter inom byrån har lättare att hålla en hög kunskapsnivå än en ensamstående energikonsulent vid en fond. Från fon-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.4    Industridepartementet        85

dens sida kan sedan energirådgivningen integreras i den allmänna rådgiv­ning som bedrivs vid fonden. Kostnadsmässigt kan man då tänka sig att fonden genom speciella anslag står för de inhyrda konsulternas kostnader. Utvecklingsfonden framhåller emellertid att del bör noga övervägas om det inte är bättre atl företagen står för kostnaderna, alternativt delar av dessa. Detta av flera orsaker, dels är energibesparingen till följd av kon­sultinsatsen så stor att insatsen betalar sig, dels är genomförandegraden betydligt högre om företagen får betala för rådgivningen. Vidare sorteras en hel del onödiga förfrågningar bort genom en avgift och slutligen bör företagarna vänjas vid att råd kostar pengar, men utnyttjas råden betalar det sig.

Utvecklingsfonden i Jönköpings län anser att man har störst möjlighet att påverka energiförbrukaren via entreprenör/konsultledet. Riktade insat­ser för atl höja konsultföretagens och entreprenörernas kunskaper i kombi­nation med branschrådgivare och branschvisa energisparhandböcker torde ge stora positiva effekter. Insatser av detta slag och vissa utbildningsinsat­ser bör utvecklas ytterligare.

Verksamhet såsom information och rådgivning om bidrag och lånemöj­ligheter, anvisning av referensobjekt, anvisning av konsulter och entrepre­nörer har bedrivits av utvecklingsfonden i Jönköpings län i samband med handläggning av energibidrag. Även om bidragen i framtiden byts mot en särskild lånemöjlighet påpekar fonden att denna verksamhet kommer att bestå. Genom energikonsulenten kan dock denna del av rådgivningen förbättras och intensifieras. Industriverkets bedömning av energikonsulen­tens framtida möjligheter och roll synes dock optimistisk anser fonden.

Med tanke på att dels medvetandet om tekniska och ekonomiska möjlig­heter till energibesparing ökar mest beroende på andra faktorer såsom leverantörernas utbud, branschorganisationernas påverkan, konsult- och entreprenörsföretagens verksamhet och utbildning på olika nivåer och dels att förelag där inga åtgärder gjorts successivt blir uppsökta, ifrågasätter utvecklingsfonden i Jönköpings län om verksamheten skall vara perma­nent och att en fast organisation skall byggas upp.

Vad gäller organisationsfrågan hänvisar utvecklingsfonden i Stockholms län till pågående utredningsverksamhet och påpekar att del är för tidigt att nu innan en total utvärdering föreligger ta ställning till rådgivningsverk­samhetens lämpligaste organisation.

Erfarenhetsmässigt vill utvecklingsfonden i Stockholms län betona bety­delsen av teknisk rådgivning direkt till förelagen. En alltför komplicerad administration med många inblandade kan försvåra möjligheterna att på­verka företagarna, särskilt de som vid uppsökande verksamhet inte ställer sig positiva. Fonden understryker vidare nödvändigheten av att arbetet läggs upp på ett enkelt och obyråkratiskt sätt. Statens industriverk skall givelvis ha det övergripande ansvaret för verksamheten. Utvecklingsfon­derna måste emellertid ges förtroendet att inom ramen för mera allmänt

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.4    Industridepartementet        86

hållna krav och direktiv om verksamhetens inriktning, organisera denna med hänsyn till lokala förhållanden och möjligheterna att engagera lämplig personal.

Insatser som i försöksverksamheten har visat sig ge god effekt bör prioriteras, medan former för en permanent verksamhet övervägs påpekar utredningen om styrmedel för näringslivets energihushållning. Utredning­en påpekar också att styrning av verksamheten inte bör överbetonas på bekostnad av konkret rådgivning. Med hänsyn till att kunskapen om nä­ringslivsstruktur m. m. finns ute pä fonderna bör därför beslut om upplägg­ning av arbetet kunna fattas av resp. utvecklingsfond. Industriverkels insats för rådgivningsverksamheten bör enligt utredningen inriktas på så­dana områden som kräver specifik kompetens. Organisationen av verk­samheten, som t. ex. ansvarsfördelningen mellan centrala och regionala organ, bör enligt utredningen lämpligen utformas i samband med att ener­giorganisationen i stort övervägs.

Även utvecklingsfonden i Malmöhus län ser det som myckel viktigt atl varje län ges tillfälle att utforma rådgivningen efter sina speciella förhållan­den. En central styrning av denna verksamhet vore olycklig då man kan befara att det leder till stelbent byråkrati. Får varje fond utforma verksam­heten når man förmodligen ett bättre resultat med en flexibel organisation.

Utvecklingsfonden i Stockholms län har uppfattat målgruppen för verk­samheten som små och medelstora förelag med prioritet för tillverknings­industri. Det bör dock enligt fonden inte vara helt uteslutet att till större företag lämna begränsad rådgivning med syfte att stimulera företaget lill mera genomgripande utredning om energisparmöjligheterna.

Fondens uppgift är primärt att tillgodose behoven för små och medel­stora tillverkande företag. Vid handläggningen av bidrag till energibespa­rande åtgärder i näringslivets byggnader har fondens verksamhetsområde vidgats till att också omfatta servicenäringarna. En liknande vidgning borde enligt utredningen om styrmedel för näringslivets energihushållning övervägas när det gäller rådgivning.

Industriverket har tagit upp frågan om att utöka företagsregistren med energidata, vilket utvecklingsfonden i Stockholms län ställer sig tveksam lill. Utvecklingsfonden pekar på all en allmän strävan från samhällets sida under senare år har varit att begränsa uppgiflsinlämning från företagen. Arbetet med att hålla registret aktuellt kan också bli betydande.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.4    Industridepartementet        87

3    Energikonsulenter Program för energirådgivning, förslag från statens industriverk

Förord

statens industriverk har sedan 1974 varit verksamt för att stödja energi­hushållningen inom näringslivet.

Detta har skett främst genom bidragsgivning till energisparande åtgärder i befintliga byggnader och processer och till ny energisnål teknik.

I SIND:s plan för den framtida inriktningen av det statliga stödet har en övergång från energisparbidrag till rådgivning angivits (se SIND PM 1979:9).

Det program för energirådgivning som presenteras i denna skrift bygger på en rad försök med olika rådgivningsaktiviteter som SIND genomfört åren 1977 till 1980.

Skriften presenterar huvudsakligen en 5-årsplan för rådgivningsverksam­heten som SIND vill se den.

Detaljer och former för verksamheten kommer att utarbetas under bud­getåret 1980/81.

Björn Sandström

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.4    Industridepartementet

Definitioner och förklaringar

Rådgivning =

Rådgivningsverksamhet =

Rådgivare =- Konsulent *=

EK =

Ramen för en mängd olika aktiviteter som syftar till att hjälpa företaget att spara energi. Kan vara en eller flera skilda delar av den ope­rativa verksamheten inom rådgivningen. Begrepp för verksamma inom rådgivningen. Ansvarig rådgivare med specialinriktning för' del av rådgivningen.

Energikonsulent som har huvudansvaret för den samordnade verksamheten mom utveck­lingsfondens ansvarsområde.

 

U-fond =

SIND =

KE = KESP = SIFU =

Yl = Ea = Ea-grupp =

Sidokonsult =

Fackman =

Sparplan =

FoU =

Regional Utvecklingsfond betjänar mindre och
medelstora företag inom ett län.
Statens industriverk. Inom SIND har energiby­
rån hand om energifrågorna.
Kommunal energiplanering.            '' ■ •

Kommunal energisparplanering. Statens Institut för Företagsutveckling bedriver kursverksamhet bl a inom energiområdet Yrkesinspektionen (inspektörer). Energiansvarig inom ett företag. Sammanslutning av Ea från flera företag med gemensamma frågor.

Av EK anlitad konsult för resurs- och kompe­tensförstärkning.

Specialist inom visst område som kan arbeta inom myndigheter, institutioner och på mark­naden inom konsultkåren, tillverkar- och entre­prenörsledet

Planering av åtgärder som påverkar energi-situationen. Åtgärderna är beskrivna. Deras konsekvenser, besparing, kostnader är kända och inplanerade i tid. Delar av Sparplanen är inlagd i budget Forskning och utveckling.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.4    Industridepartementet        89

Program för energirådgivningen inom näringslivet

1.   ORIENTERING

SIND har under åren efter "energikrisen" 1973, utöver energibidragen, be­drivit rådgivningsverksamhet.

Verksamheten, som hittills varit tämligen begränsad, har under de senaste två budgetåren inriktats mot att finna effektiva former och medel för en heltäckande och kontinuerlig rådgivningsverksamhet

Erfarenheterna från dessa försöksprojekt har visat att tiden nu är mogen att slå fast ett rådgivningsprogram för en längre tidsperiod som i omfatt­ningen, kapacitet och kvalitet svarar mot näringslivets och samhällets behov.

2.   REDOVISNING AV TIDIGARE RÅDGIVNINGSVERKSAMHET

Utöver energibyråns mer omfattande verksamhet med energisparbidrag och stöd till ny teknik inom energiområdet, harS/ND initierat och finansierat ett flertal specialutredningar, sparhandböcker m m.

De huvudsakligaste rådgivningsaktiviteterna kan beskrivas enligt följande:

2:1 Gratis energikonsult

Under åren 1977-78 finansierade SIND, via utvecklingsfonderna, endags-besök av fackmän hos intresserade företag.

Över 1000 företag fick besök. Uppföljningen visar att kvalitén på konsulta­tionerna varierade högst betydligt och att en mängd krav måste ställas på denna typ av rådgivning.

Några exempel:

Rådgivningsdosen ska avpassas till kompetensen inom företaget; Konkre­ta lönsamhetsberäknade förslag ska presenteras på anpassat språk; En­hetliga redovisningar är nödvändiga; "nästa steg" för genomförandet måste anges; Samtliga sidokonsekvenser måste förklaras; Rådgivningen måste vara tekniskt heltäckande: Rådgivningen måste vara återkommande; Råd­givningen måste vara lokalt förankrad för atl. möjliggöra ett genomförande.

2:2 Försöksverksamhet med energikonsulenter

Ertarenheterna frän projektet med gratis energikonsulent och en allmän "analys" av näringslivets rådgivningsbehov resulterade i att SIND under 1979 startade en försöksverksamhet med energikonsulenter (EK) inom fyra län. Energikonsulenterna har under ett år (och delvis även under 1980) varit placerade på respektive läns utvecklingsfond med uppgift att finna formerna för de effektivaste rådgivningsmetoderna.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.4    Industridepartementet        90

Försöksverksamheten har givit många synpunkter och erfarenheter, vilka presenteras i en separat rapport som utkommer under juni 1980. Dessa erfarenheter (som ej vidare berörs här) har gjorts inom en mängd projekt i vilka lokala myndigheter, konsulter, entreprenörer m fl medverkat

Erfarenheterna från EK-79 ligger delvis till grund för detta programförslag.

2:3 Konsultbidrag

Under 1979/80 har utvecklingsfonderna i några län erhållit medel till kon­sultbidrag. Avsikten är att företag kan få bidrag till en djupare fackmanna-analys av energifrågorna, både före och under genomförandefasen av. sparåtgärder.

En mängd företag, främst de mindre, anlitar av olika orsaker inte fack-mannahjälp i vanliga fall. Konsultbidraget är ett försök att intressera även dessa företag för fackmannahjälp i energisparfrågor. Verksamheten med konsultbidrag pågår fortfarande.

2:4 Energisparkampanj inom näringslivet 1979

Regeringen uppdrog 7 juni åtSIND att bedriva en intensifierad rådgivnings­kampanj i energihushållningsfrågor inom näringslivet Kostnadsramen var

2 Mkr.

SIND genomförde denna i samarbete med utvecklingsfonderna. Under

3 månader besöktes 923 arbetsställen.

Kampanjen lades upp mot bakgrund av gjorda erfarenheter från bl a verk­samheten med energikonsulenter.

Engagerade konsulenter fick via SIND viss utbildning. Faddergrupper (med EK-fadder) inrättades som stöd. Entreprenörföretag och branschrådgivare från bl a Linköpings Tekniska Högskola medverkade. Enhetlig rapportering infördes och enhetliga bedömningsrutiner m m fastslogs. Målet var att identifiera de enklaste och mest lönsamma sparåtgärderna. Erfarenhe­terna från kampanjen är goda.

Sammanlagt påvisades möjliga sparåtgärder motsvarande ca 40000 m3 olja per år, vilket innebär att det endast kostade 50 kr/m eldningsolja att hjälpa företagen hitta dessa besparingsmöjligheter. Efterkontroll av 300 företag visade att de besökta företagen inom 1 år kom­mer att minska energiförbrukningen med ca 15 000 m olja/år och inom 3 år med sammanlagt 25000 m olja/år

SIND har i en särskild rapport 1980-02-18 redovisat kampanjresultatet Resultatet av kampanjen kompletterar och förstärker erfarenheterna från konsulentverksamheten.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.4    Industridepartementet        91

2:5 Branschrédglvnlng

SIND har tillsammans med STU (Styrelsen för teknisk utveckling) finansie­rat branschinriktad rådgivningsverksamhet inom järn & stålbranschen. En konsult har engagerats i två år. I vissa andra branscher har konsulter enga­gerats för kortare perioder.

Försök med branschvisa energianalyser (1-2 dagars företagsbesök) har genomförts i ca 130 företag inom branscherna gjuteri, glasindustri, trävaru-, tegel-, tvätteri-, gummi-och plastindustri. LinköpingsTekniska Högskola har varit projektledare för dessa insatser som innebär en djupare analys av möjligheterna att hushålla med energi inom processen.

Erfarenheterna visar att specialister på processdelen inom olika branscher bör knytas till respektive branschorganisation. Specialisterna bör sedan samordna sitt arbete med energikonsulenterna.

2:6 Branschvisa energlspartiandböcker

På basis av erfarenheterna från bidragsgivningen och utifrån gjorda branschanalyser har industriverket låtit utarbeta energisparhandböcker för olika branscher. Böckerna har tagits fram i samarbete med berörda branschorganisationer. Energianalyser har utförts bl a av Linköpings Tek­niska Högskola. Hittills har energisparhandböcker tagits fram och distri­buerats för sågverk, textila beredningsverk, järn- och metallgjuterier, bage­rier och tvätterier.

Arbete pågår för manuell glasindustri, slakterier och charkuterier samt gummivaruindustri.

Diskussioner har inletts med branschorganisationer mfl om handböcker även för hotell och restauranger, bilhallar, bilverkstäder, järn- och stålindu­strin samt jordbruket.

Utöver de branschinriktade handböckerna har verket låtit utarbeta en mer generell energisparhandbok som beräknas ligga färdig sommaren 1980.

2:7 Intemationella kontakter

Industriverket följer via lEA (internationella oljeklubben) och internatio­nella konferenser spararbetet utomlands.

Ur Englands och Kanadas energisparprogram har vissa delar och idéer an­passats till svenska förhållanden.

I England har energidepartementet initierat flera aktiviteter för ökad energi­hushållning inom industrin. En hörnsfen i detta program är bildande av "Energy Manager Groups", regionala grupper av energiansvariga vid före­tag.

Tanken med grupper av energiansvariga, där var och en är knuten till sitt företag, är att ge tillfälle till informationsutbyte. Det har visat sig svårt för

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.4    Industridepartementet        92

en enda person att spänna över det stora område som åtgärder för effek­tivare energianvändning utgör inom ett företag. Genom att samlas i grup­per om helst 8-9 personer för ömsesidigt utbyte av kunskap och erfaren­heter på detta område kan man få en bredare täckning. Genom dessa in­formella grupper av praktiska människor erbjuder man medlemmarna att lära från lyckade energibesparande åtgärder eller gjorda misstag.

Kanada har ett ganska omfattande sparprogram. Tillsammans med bransch­organisationerna upprättar man mål för branschernas energianvändning några år framåt.

"Energy Bus Program" innebär att provinserna har ett antal bussar med kvalificerade ingenjörer som besöker företag och analyserar sparmöjlig­heter främst på uppvärmningsområdet I bussen finns en avancerad dator­utrustning som används för att snabbt räkna fram lönsamheten för olika alternativa sparåtgärder.

3.  SAMMANFATTNING AV ERFARENHETERNA

De operativa resurserna för verksamheten finns i stort redan inom organi­sationer, myndigheter, företag och marknaden.

Verksamheten sker dock ofta på ett ostrukturerat och osystematiskt sätt utan samverkan. Verksamhetsdelarna är smala och avgränsade efter kom­mersiella intressen och är inte definierade i ansvarsområden. Dubbel­arbetet är också påfallande.

Antalet så kallade engångsinsatser utan uppföljning och anpassning till be­hovet är stort.

Målgruppen - de små och medelstora företagen - är heterogen och har en mycket varierande kompetens i energifrågor. Kraven på tjänster, pro­dukter och entreprenader inom energiområdet är oftast inte definierade. Därför kan resultatet av insatserna inte förutses och de stämmer ofta inte med det verkliga behovet En stor del av förslagen från dagens rådgivnings­verksamhet rinner s a s ut i sanden.

Av kommersiella hänsyn lämnas en stor del av små och medelstora före­tag åt sitt öde av marknadens kompetenta rådgivare.

De små konsultföretagen, som inom sina revir påverkar en stor del av näringslivets energifrågor, har ej heltäckande kompetens. De har också svårt att på eget initiativ komplettera sin kompetens i den utsträckning som krävs.

Gjorda erfarenheter pekar på behovet av en rådgivning som knyter ihop alla de frågor som berör företagets framtida energianvändning. Det kan gälla arbetsmiljöfrågor, produktivitetsfrågor, framtida processval, plane­ringar, finansieringsfrågor m m.

Denna samlade rådgivning är ofta nödvändig för att ett tillräckligt besluts­underlag för företaget ska erhållas och för att utförda åtgärder ska få avsedd effekt.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.4    Industridepartementet        93

Om rådgivningen ska kunna omfatta hela detta spektrum av frågor krävs ett utvecklat lagarbete som operativt utförs av marknadens ordinarie fack­män men med styrning och hjälp av energikonsulenten och utvecklings­fonden. I en bred rådgivningsverksamhet måste även ingå samordning med branschens specialister, kommunernas rådgivare, kommunala energipla­nerare, yrkesinspektion mfl.

Rådgivningsverksamheten bör därför utvecklas till en i huvudsak sam­ordnande och administrativ funktion, där det gäller att analysera och lösa organisatoriska, administrativa och marknad/jmässiga frågor Detta gäller såväl inom företaget som i företagets omvärld.

Konkret kan det innebära att t ex hjälpa företaget att ta in anbud, offerter, diskutera lämpliga konsulter/entreprenörer samt ge råd vid genomföran­det Det kan även gälla att ge förslag pä ändrade personalrutiner, utarbeta drift- och skötselprogram. Behovet av ökad kompetens inom samtliga nivåer i företaget gör att även en utbildningsverksamhet bör integreras i rådgivningen. Utbildningen kan gälla allt från förstärkning av kompetens och förståelse hos företagets ansvariga, traditionell kursverksamhet och företagsanpassad utbildning till rena skötselinstruktioner av utrustning.

För att möjliggöra den mångsidiga rådgivningsverksamhet som visat sig vara nödvändig krävs en standardisering av redovisningsmallar, bedöm­ningsgrunder och av olika slags konsultinsatser.

Om det ska vara möjligt att successivt förbättra energianvändningen inom industrin i takt med att ny kunskap och ny teknik utvecklas och att upprätt­hålla redan vunna energibesparingar är det nödvändigt med en kontinuer­lig rådgivning.

Dynamiken i rådgivningsverksamheten måste också vara sådan att nya idéer, energispartips och förbättrad teknik hela tiden fångas upp, utvecklas och återförs till hela fältet

4.   FRAMTIDA PROGRAM 4:1  Mål

SIND vill med fijälp av energikonsulenter placerade vid de regionala utveck­lingsfonderna utveckla en rådgivningsverksamhet som bygger på en sam­ordning av befintliga fackmannaresurser på företagen, marknaden, inom branschorganisationerna, utvecklingsfonderna och lokala och centrala myndigheter. Energikonsulenten blir det aktiva komplement som initierar, driver och i samråd med övriga styr en samlad operativ rådgivningsverk­samhet

Programmet innebär att bygga upp resurser som möjliggör ett etablerat samarbete mellan berörda parter och därigenom skapa möjligheter att knyta ihop samtliga problemområden som berör energianvändningen i vidare bemärkelse.

Programmet syftar även till att höja kompetensen hos parterna genom utbildning, information och samverkan.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.4    Industridepartementet        94

Programmet har som mål att skapa ett effektivt rådgivningssystem genom att samordna rådgivningsinsatser för företagsgrupper lokalt eller bransch­vis och genom att utarbeta rationella hjälpmedel och standardiserade kon­sultinsatser.

I programmet ingår att samla in och bearbeta erfarenheter och energidata. 4:2 Organisation av rådgivningsverksamheten

Organisationsmodell för energirådgivning, inom näringslivet med kortfattad förklaring finns beskriven i fig 1.

Energikonsulenter, som är anställda och placerade på utvecklingsfonder­na, sköter rådgivningsverksamheten ute på fältet Energikonsulenten integ­rerar energifrågorna i utvecklingsfondernas övriga verksamhet Utveck­lingsfonden blir därmed det regionala centret för näringslivets energifrågor med klart definierade gränser för arbetet Energikonsulenten stärker sina insatser vid företagen med hjälp av marknadens fackmän, som utför det operativa arbetet.

Energikonsulenten utses av utvecklingsfonden i samråd med SIND och får erforderlig utbildning. SIND styr rådgivningsverksamheten och arbetar fram riktlinjer och styrmedel. SIND sköter kontakterna med centrala myn­digheter, branschorganisationer och marknadens organisationer.

SIND etablerar en serviceenhet inom energibyrån. Serviceenheten har till uppgift att stödja och utveckla verksamheten.

Branschrådgivare tillsätts efter överenskommelse med respektive bransch­organisation. Branschrådgivaren samarbetar med energikonsulenten och ger råd i branschspecifika frågor.

Via SIFU (Statens Institut för Företagsutveckling) tillsätts en utbildnings­konsulent som biträder energikonsulenten vid fältarbetet Anpassad ut­bildning för energikonsulenter, energiansvariga, konsulter, maskinister m fl tas fram i samråd. Inom respektive utvecklingsfond byggs befintliga före­tagsregister ut att omfatta även energifrågor. I registret skall ingå bas-data för den kommunala energiplaneringen. Centralt samlas och bearbetas data för nationell spridning av erfarenheter och för prognosarbete.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.4    Industridepartementet        95

ORGANISATIONSMODELL FÖR ENERGIRÅDGIVNING INOIVI NÄRINGSLIVET

 

SIND, Energibyrån

Service-enhet

 

• information

- styrmedel

- kontakter

- direktiv

■ samordning

- stödverksamhet

- erfarenhetsbank

■ finansiering

- prognos

- utredning

- utbildning

-FoU

- hjälpmedel

 

f

Centrala myndigheter

Branschorganisationer

Marknadens organisa­tioner av t ex tillver­kare, konsulter, entreprenörer

 

Forum för rådgivares erfarenhetsutbyte

Lokala myndigheter och organisationer

 

SIFU

Utvecklingsfond

Kommun

Bransch

 

Kurser

Utbildnings­konsulenter

<—?

Företags­service

Energidata Energikonsulent

Energiplanering

Lokala myndigheter och organisationer

Rådgivare

Lokal grupp av energiansvariga

----------

Företag

Marknadens fackmän ■ konsulter • utbildare

-  leverantörer

-  tillverkare

-  entreprenörer

Energiansvarig

jf»ujuminm„m,»i)l3im»UJ/MIII/IIIIIIIHl

Figl.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.4    Industridepartementet        96

4:2:1 SIND:S ROLL

SIND har det övergripande ansvaret för rådgivningsverksamheten.

SIND avgränsar verksamhetsområdet för rådgivningen i samråd med be­rörda myndigheter. Tillsammans utvecklar man också samarbetsformer för verksamheten på det lokala planet Exempelvis kan vissa aktiviteter för näringslivets energifrågor samordnas med motsvarande verksamhet hos kommunen.

SIND uh/ecklar tillsammans med branschorganisationerna samarbetsfor­merna för energikonsulenter och respektive branschrådgivare.

Kontakter byggs upp mellan SIND och organ för konsultbranschen, entre­prenörer och tillverkare m fl. Tillsammans utarbetar man standardiserade rådgivningstjänster, enhetliga bedömningsgrunder, arbetsmetoder och handledningar för konsulter, rådgivare och energiansvariga inom företa­gen. SIND utformar centralt ett enhetligt rapportsystem som möjliggör att önskvärda data och erfarenheter kan samlas upp, bearbetas och användas för kommunal energiplanering, till prognosverksamhet FoU och av bransch­organisationerna.

SIND etablerar inom energibyrån en serviceenhet, som på olika sätt stödjer och hjälper rådgivningsverksamheten på fältet Det kan gälla framställning av energisparhandböcker och andra handledningar, stödinsatser vid infor­mationsträffar, bearbetning och spridning av gjorda erfarenheter och sprid­ning av viktig information. Särskilt viktigt är här utvärdering och återföring av erfarenheterna med ny teknik.

4:2:2 SIFU:S ROLL

SIND och SIFU tillsätter en utbildningskonsulent som framställer och ge­nomför energiutbildning anpassad till rådgivningen.

4:2:3 UTVECKLINGSFONDENS ROLL

På de 24 regionala utvecklingsfonderna anställs en energikonsulent För att anlita sidokonsulter från marknaden, för marknadsföring, speciella sats­ningar m m behövs pengar som erhålls från SIND. SIND kommer attfördela pengar efter varje utvecklingsfonds program och behov inom ramen för det totala anslaget

Energikonsulenten skall ej ses som en person utan som en funktion inom U-fonden då arbetssättet och flera av arbetsområdena för denne redan är etablerade inom U-fonden.

EK-funktionens fördel ligger i att den kan samordna och styra marknadens och branschens fackmän, att den tillsammans med entreprenörer, special­konsulter, yrkesinspektionen, kommunens ansvarsmän mfl kan utföra ett planerat, kontinuerligt successivt arbete i samförstånd med berörda före­tag. På så sätt blir effekten av energikonsulentens arbete avsevärd.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.4    Industridepartementet        97

Som stöd för EK:s arbete finns U-fondens ordinarie resurser, branschens specialister och SIND:s centralt uppbyggda serviceresurs. EK aktiverar och styr marknadens fackmän att ta sig an energifrågorna systematiskt Detta skall ske i samråd och i samarbete med övriga intressenter inom området Verksamheten leder till att kompetensnivån inom såväl företag som hos fackmän och entreprenörer höjs. Genom att tjänster och övriga insatser på förhand analyseras av fackman kan krav ställas på det arbete som skall utföras och kostnaderna kan kontrolleras. Detta möjliggör också standardi­sering av vissa insatser med åtföljande bedömningsgrunder, rapportmallar, språkbruk m m.

Energidata

EK-verksamheten ger möjligheter till att samla energidata i utvecklings­fondens ordinarie företagsregister.

Dessa data kan sedan användas av konsulenten vid bl a uppföljning och av kommunerna vid arbete med de kommunala energiplanerna. På central nivå behövs dessa data för branscher, prognosarbete och underlag för FoU m m. För SIND öppnar dessa energidata möjligheten att snabbt fånga upp energispartips och konkreta sparåtgärder om vilka man snabbt kan sprida erfarenheter till hela landet

4:2:4 BRANSCHORGANISATIONERNAS ROLL

-   Inom valda branscher etableras energirådgivare med stöd från staten. På sikt bör branschorganisationerna helt finansiera denne rådgivare.

-   Inom övriga branscher med behov av speciell branschinriktad rådgivning, "omskolas" befintliga rådgivare för energifrågor med statliga medel.

-   För att säkerställa branschrådgivares arbete inom den samlade verksam­heten kan staten ge stöd för utveckling av arbetsmetoder, speciella ut­redningar samt subventionera företagens rådgivningskostnader.

Det bör observeras att branschkunniga energiexperter är ett komplement till energikonsulenterna. Orsaken är att de endast är rådgivare för de rent branschspecifika energifrågorna och speciellt då inom processdelen. Ett problem är också att alla företag inom en bransch inte är medlemmar i branschorganisationen.

4:2:5 ENERGIANSVARET INOM FÖRETAGEN

Inom EK-verksamheten skall man sträva mot att utse energiansvariga inom företagen.

Varje sådan energiansvarig, Ea "tilldelas" en Ea-grL'pp (samling av Ea från olika företag). Energikonsulenten initierar och etablerar gruppen och dess arbete.

Ea-gruppen erbjuds anpassad utbildning för sin samordnade och enskilda Ea-verksamhet. Ea skall på sikt bli en kompetent funktion för företaget i t ex skötsel-, upphandlings- och hushållningsfrågor. Lämpliga kurser och hjälpmedel tas fram för att hjälpa Ea-grupper.

7    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 90. Bilagedel

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.4    Industridepartementet

EXEMPEL PÄ RADGIVNINGSARBETE

98

 

Initiativ

Frän energikonsulent företag, bransch, kommun

Uppgifter, motiv och argument

Hjälpmedel:

-  Branscherfarenheter

-  SIND-erfarenheter

-  Arbetsmiljöfrågor

-  Utbildningsfrågor

-  Kommunal energiplanering

-  Företagens frågor

-  Gruppens frågor

 

Ansvar U-fond/EK Mil:       Uppföljning Inom respektive företag

Tematräff

Hjäiparrangör:

SlND-service

 

Ansvar: U-fond/EK Mål:       Beslut att göra en fackmannamässig genomgång Bestämma kostnads­ramar för nästa steg

Föratagsuppföijning

Allmän diskussion och information

Översiktlig genomgång

Beslut om nästa steg

Hjälpmedel:

-   IHandlednIng av spararbetet

-   Standardiserad fackmannatjänst

-   Standardiserat rapportmaterial

-  Fackmannalista

-  Avtalsmallar

-  Basdata

ii.

Huvudansvar: U-fond Operativt ansvar: Konsult

Genomgäng, analys, och ätgärdsförsiag

Standardiserade fackmannatjänster

Åtgärdsförslag

Utse energiansvarig

Översiktlig sparplan

Basdata till U-fonds register

Hjälpmedel:

-   Handledning av spararbete

-   Standardiserat rapportmaterial

-   TipsKatalog för energikonsulent/kon­sult

-  Utbildningskonsulent

-  Branschrådgivare

-  Kommunal energiplan

-  Kursprogram

Företagets sparplan

Det övergripande målet för arbetet är att ordinarie fackmän som stöttas via energi­konsulenten utför ett planmässigt arbete där;

1. Varje moment anpassas till respektive företags resurser och kompetens

2. Enhetliga bedömningsgrunder, rapportsystem och språkbruk används. Dessa hjälpmedel utarbetas av SlND-service.

3. Erfarenheter och basdata samlas in för U-fondens register ur vilken delar förs vidare till branscher, kommunal energiplan, prognosverksamheten vid SIND. Bearbetade erfarenheter återförs till företagen, till rådgivare m fl.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.4    Industridepartementet        99

EXEMPEL PÄ RESULTAT AV PRIMÄRINSATS

Utbildningsplan för energiansvariga        Prioriterad åtgärdssammanställning

Gemensamma frågor för grupp av energiansvariga

Orientering om energisitua­tionen genom överslagsbalanser

Förslag:

- lönsammaste tekniska åtgärder
. lönsamma administrativa

och personella åtgärder

- utbildning

-          driftövervaknings- och
underhållsåtgärder

Energisparplan med konsekvenser, budget
och tidsplan         /       . _-

j  -'' ' Plan för fortsatt spararbete

Basdata till U-fondens register

Genomförande {Exempel på arbetsområden)

 

Energikonsulenten,

- Åtgärder för egen personal

branschrådgivaren,

- Entreprenörsätgärder

ordinarie konsult, m fl

- Djupare analyser

specialister stöttar

- Utbildning

företaget

- Organisationsanpassning

 

av administrativa rutiner

 

och andra arbetsrutiner

 

- Förändringar i layout.

 

verksamhet, produktion.

 

användning av ny teknik

 

- Uppföljning för komp-

 

lettering av sparplan

Spararbetet kan rationaliseras genom arbete med flera företag samtidigt, t ex inom samma industriområde eller bransch.

Ny genomgång

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.4    Industridepartementet        100

5.  TIDPLAN OCH KOSTNADER

Under budgetåret 1980/81 är anslaget 2,5 Mkr för rådgivning och pengarna kommer att användas till förberedelsearbete för etablering av rådgivnings­verksamheten som förutsätts starta budgetåret 1981/82.

Uppbyggnaden av rådgivningen planeras ske under en treårsperiod.

Under verksamhetens etableringsskede krävs ett omfattande initialarbete. En rad kontakter med myndigheter och organisationer måste tas för att klargöra hur ett framtida samarbete skall fungera. Utvecklingsfondernas energidataregister måste man utveckla tillsammans med framtida använ­dare.

Serviceenheten på energibyrån blir den centrala erfarenhetsbanken. Ett omfattande arbete blir att utveckla kvalificerat informationsmaterial, rapportsystem och styr- och hjälpmedel för den operativa verksamheten.

Kostnaderna har preliminärt uppskattats för respektive budgetår. Program­met är ej detaljplanerat varför en viss förändring kan bli aktuell. Osäker­heten beror främst på vad en förhandling angående branschrådgivningen ger samt i vilken takt konsulenter kan anställas.

5:1 Budgetåret 1980/81

Rådgivningsverksamheten under budgetåret 1980/81 inriktas på att vara en förberedelse för verksamheten 1981/82 då ett antal konsulenter beräknas börja sin verksamhet

Ett antal projekt i linje med konsulentens framtida arbete genomförs och följs upp. En del projekt skall genomföras i samverkan med andra som är aktiva på energiområdet. Samarbetsformer, arbetsmetoder, hjälpmedel och styrmedel skall studeras.

SIND avser att analysera energiutbildningsbehovet och testa olika utbild­ningsformer inom näringslivet Dessutom bör energiutbildning ges till kon­sulenterna, till konsulter som är verksamma inom energiområdet och till branschernas rådgivare. För att genomföra detta ämnar SIND finansiera en utbildningskonsulent som skall samarbeta med energikonsuienterna.

SIND kommer att kontakta myndigheter, branschorganisationer och orga­nisationer för tillverkare, entreprenörer och konsulter för diskussioner om den framtida rådgivningsverksamheten. Målet med dessa överläggningar är att finna lämpliga samarbetsformer.

Behovet av kompletteringar och anpassning av utvecklingsfondernas före­tagsregister för att lagra energidata utreds.

Den ekonomiska ramen för budgetåret 1980/81 är 2,5 Mkr. Dessa medel tillåter finansiering av försöksverksamhet med fyra konsulenter och tre delfinansierade branschrådgivare.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.4    Industridepartementet        101

5:2 Budgetåret 1981/82

Under detta budgetår anställs 8 st konsulenter på utvalda utvecklings­fonder. SIND:s serviceenhet etableras och ca tre personer anställs.

Efter förhandlingar med branschorganisationer etableras rådgivning inom minst tre branscher

En utbildningskonsulent knuten till rådgivningsverksamheten placeras för­slagsvis inom SIFU.

För att genomföra rådgivningen erfordras stödresurser till t ex sidokon­sulter, information, hjälpmedel för verksamheten, specialprojekt Stödre­surserna avses uppdelade i en regional basresurs till resp konsulent och en central del som fördelas till konsulter efter varje utvecklingsfonds pro­gram och behov.

Under etableringen uppstår initialkostnader central för t ex handböcker, standardiserade rapportmallar, informations- och erfarenhetsbibliotek, kursmaterial, utredningar och specialisthjälp.

Kostnadsuppskattningarna måste betraktas som preliminära eftersom uppbyggnad av denna typ av verksamhet innehåller osäkerhetsmoment och är beroende på förhandlingsresultat, men bedöms inte överstiga 9 Mkr.

5:3 Budgetär 1982/83

Under detta budgetår anställs ytterligare 8 konsulenter. Totalt finns då 16 konsulenter.

Ytterligare minst tre branschrådgivare etableras. Kostnaderna beräknas till 12 Mkr.

5:4 Budgetår 1983/84

Resterande 8 konsulenter anställs på kvarvarande utvecklingsfonder. Ytterligare minst fyra branschrådgivare etableras. Totalt bör då minst 10 branschrådgivare finnas. Kostnaderna beräknas till 16 Mkr.

5:5 Budgetär 1984/85

Den fortsatta rådgivningsverksamheten bör stanna vid en årlig kostnad på ca 16 Mkr.

Under detta budgetår görs en utförlig analys av rådgivningsverksamhetens effekter. "

 

 

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.5    Industridepartementet 103

Bilaga 1.5

Energi och förpackningar

Sammanfattning av och remissyttranden över energispar­kommitténs rapport ESK 1979:01

Innehåll

1 Sammanfattning av energisparkommitténs rapport .. 104

1.1   Bakgrund    ................................................. 104

1.2   Rapportens huvudsakliga innehåll   .................. 104

1.2.1.......................................................... Allmänt             104

1.2.2    Övergång till oblekt papper i förpackningar                 104

1.2.3    Returnerbara transportförpackningar   ....... 105

1.2.4    Energideklaration av förpackningar ............ 106

1.3                                                                  Förslag tili åtgärder                 107

1.3.1    Inledning............................................... 107

1.3.2    Övergång till oblekt papper    ................... 107

1.3.3    Övergång till returnerbara transportförpackningar                  107

1.3.4    Energideklaration av förpackningar ............ 108

1.3.5    Förslagens genomförande   ...................... 108

2 Remissyttranden   ............................................ 108

2.1    Remissförfarandet   ...................................... 108

2.2    Allmänt   .................................................... 109

2.3    Blekt och oblekt papper.................................. 110

2.4    Övergång till returnerbara transportförpackningar               113

2.5    Energideklaration av förpackningar   ................ 114

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.5    Industridepartementet       104

I    Sammanfattning av energisparkommitténs rapport

1.1      Bakgrund

Energisparkommittén erhöll den 16 oktober 1975 regeringens uppdrag att undersöka förutsättningarna för att på vissa områden införa restriktio­ner eller förbud för visst slag av energianvändning. Inom ramen för detta uppdrag lät energisparkommittén under år 1977 Svenska förpacknings­forskningsinstitutet genomföra en förstudie kallad Energi och förpackning­ar. Vid sammanträde den 13 december 1977 behandlade energisparkom­mittén den utförda förstudien. I det fortsatta projektet skulle de tekniska och administrativa förutsättningarna studeras för att bringa ned energi för förpackningsändamål. Energisparkommittén tillsatte också en styrgrupp som inbjöds att delta i projektet. Svenska förpackningsforskningsinstitutet har därefter fullföljt de uppgifter som angavs i förstudien. Resultatet av utredningsarbetet har energisparkommjtlén redovisat i rapporten (ESK 1979:01) Energi och förpackningar.

1.2      Rapportens huvudsakliga innehåll

1.2.1. Allmänt

I rapporten diskuterades tre delområden inom förpackningssektorn: att använda oblekt papper i förpackningar, att övergå till returnerbara dryckes- och transportförpackningar samt att energideklarera förpackningar.

Inom varje delområde har uppskattningar gjorts rörande olika åtgärders betydelse för energikonsumtionen. Det betonas emellertid att uppskatt­ningarna är baserade på teoretiska beräkningar som i liten utsträckning tar hänsyn till vilka insatser som kan anses rimliga för att uppnå en viss energibesparing. Angivna energibesparingsmöjligheler kan i viss utsträck­ning tyckas vara marginella. Man bör dock inte underskatta följdverkning­ar och psykologiska effekter som kan medföra energibesparingar också på andra områden.

Genom beslut den 22 september 1980 har rapporten i de delar som rör frågor om returglas och engångsförpackningar för drycker överlämnats till utredningen (Jo 1980:05) om återvinning av vissa dryckesförpackningar, m. m. I det följande kommer därför att tas upp de delar av utredningen som rör övergång till oblekt papper i förpackningar, returnerbara transportför­packningar och energideklaration på förpackningar. I dessa hänseenden anförs i rapporten i huvudsak följande.

1.2.2 Övergång till oblekt papper i förpackningar

Det totala energibehovet vid tillverkning av papper för förpackningsän­damål kan antas uppgå till 6,3 TWh/år. Vid en övergång till oblekt papper minskar energiåtgängen beroende pä dels ändrad processteknik, dels att ca

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.5    Industridepartementet       105

10% mindre råvara behöver bearbetas. Under antagande av en total över­gång till oblekt papper skulle energibehovet minska med ca 0.4 TWh/är. En övergång til oblekt papper medför även andra positiva effekter såsom minskade kostnader och minskade utsläpp till den yttre miljön.

En övergång till oblekt papper erbjuder inte några tekniska problem. Gjorda investeringar i blekningsanläggningar sätter dock en gräns för en snabb övergång.

Vidare kan ett förbud för svenska producenter att använda blekt papper leda till problem om inte även utländska producenter, som säljer pä den svenska marknaden, tvingas över till oblekt papper. De marknadsmässiga aspekterna begränsar således de beräknade besparingseffekterna betyd­ligt, åtminstone på kort sikt.

1.2.3 Returnerbara transportförpackningar

Tidigare gjorda studier rörande den totala energiåtgången för en förpack­ning under dess brukningstid har visat att materialtillverkningsledet svarar för ca 90% av totala energibehovet medan konvertering, distribution och kvittning enligt rapporten i detta sammanhang har mindre betydelse. Detta resultat bekräftas av gjorda undersökningar som indikerar att en energibe­sparing om ca 90% är möjlig vid en övergäng till returnerbara förpackning­ar.

Från distributionsteknisk synpunkt är det fördelaktigt om en standardi­sering och modulanpassning kan åstadkommas. Även om ett sådant sy­stem är praktiskt genomförbart och lämpligt kan det emellertid medföra ökad energiförbrukning i transportledet. En övergång till returnerbara transportförpackningar kan också leda till ökade arbetsinsatser för viss personal. Mänga butikers lagringsutrymme torde inte heller räcka till för förvaring av transportemballage i avvaktan pä returtransport. Vidare kan det uppstå höga initialkostnader i samband med att ett stort förpacknings­bestånd måste byggas upp. Ett alternativ pä sikt till dagens retursystem kan vara att en reglering av förpackningsbeståndet hos varuägare, termina­ler och detaljister sker genom uttag eller inlämning av förpackningar vid särskilda depåer.

Varje mera omfattande retursystem måste kombineras med en strikt standardisering och modulanpassning av ingående transportförpackningar varvid strävan måste vara att minimera antalet förpackningsstorlekar och förpackningstyper.

En fullständig övergäng till returnerbara transportförpackningar skulle medföra en energibesparing på drygt 4 TWh/år. Det måste emellertid påpekas att möjligheterna att påverka valet av förpackningar är begränsa­de bl. a. av den export och import som förekommer. Det är därför realis­tiskt att anta att sparpotentialen är högst I TWh/år, vilket motsvarar ca 8% av förpackningssektorns totala energiförbrukning.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.5    Industridepartementet  106

1.2.4 Energideklaration av förpackningar

Syftet med energideklaration skall vara att ge vägledning vid val av förpackning. Detta innebär att de energivärden som räknas fram för olika förpackningar måste vara jämförbara. För att de skall vara detta, måste beräkningarna basera sig på samma förutsättningar, både när det gäller t. ex. tvä olika förpackningar i samma material och två förpackningar gjorda av olika material. Beträffande dessa förutsättningar råder f. n. viss osäkerhet. Någon form av principiella ställningstaganden måste göras be­träffande vilket energivärde som skall råda för varje enskilt material obero­ende av tillverkare så att en allmänt accepterad tabell över energivärden för olika material kan upprättas. Dessa tabeller eller standardvärden måste sedan med viss regelbundenhet revideras som en följd av förändrade tekniska produktionsförutsättningar. Det bör erinras om att Näringslivets stiftelse för forskning och utveckling på energiområdet, NEFOS, f.n. bedriver ett projekt rörande möjligheterna att utveckla en praktisk metod för energianalyser.

Innan man tar ställning till i vilken form en energideklaration skall delges berörda parter, bör man sätta in frågan i sitt sammanhang. Med detta avses dels förpackningssektorns totala energiförbrukning, vilken beräknats till totalt 2,4% av Sveriges sammanlagda energiomsättning, dels vad man kan uppnå i besparingssyfte. Processindustrin svarar för den dominerande energiåtgången utan att i egentlig mening tillhöra förpackningsindustrin. Papper och plast har många andra användningsområden förutom förpack­ningar. Processindustrins energiproblem är således inte i första hand ett förpackningsproblem. Vad förpackningsindustrin kan göra är däremot att använda det material som frän funktionssynpunkt bäst uppfyller ställda krav på resp. förpackning under beaktande av energihushållning.

Om det därför är möjligt att uppfylla samma förpackningskrav med olika material eller kombinationer av material, bör en energideklaration styra valet mot det energisnålaste alternativet. Man måste emellertid ha klart för sig att besparingsmöjligheterna är begränsade inom förpackhingssektorn och att andra faktorer än energi, t. ex. kostnad, påverkar valet av ingående material i en förpackning.

Det är i det närmaste omöjligt att göra någon relevant uppskattning av minskningen i energibehov inom förpackningssektorn som följd av en energideklaration. En gissning är att ca 10% av energiförbrukningen, dvs. ca 1,2 TWh/år, skulle kunna sparas.

I fråga om tänkbara former för publicering av energideklarationerna kan följande anföras. En energideklaration som ges som separat information innebär betydligt färre initialsvårigheter än en deklaration som skall ges direkt pä själva förpackningen. En deklaration direkt på förpackningen är tekniskt mer komplicerad att genomföra och innebär också ytteriigare text på varje förpackning. Det är också svårt att ge deklarationen en sådan utformning att konsumenten kan få en uppfattning om den relativa ener­giåtgängen.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.5    Industridepartementet       107

1.3 Förslag till åtgärder

1.3.1    Inledning

Det kan konstateras att bruttoenergiåtgängen inom förpackningssektorn exkl. energi nedlagd i förpackningsmaterial kan beräknas till ca 34 PJ. Detta utgör drygt 2% av den totala energianvändningen år 1976. Bespa­ringspotentialen har beräknats till ca 20% av energiförbrukningen inom sektorn. Utöver den direkta energibesparingen talar även andra indirekta skäl för åtgärder pä detta område. Många av engångsförpackningarna torde av stora grupper uppfattas som en av de mest tydliga yttringarna av en "slit- och slängmentalitet". Åtgärder på detta område torde därför understryka statens medvetna strävan att handskas varsamt med energi-och naturresurser.

Följande åtgärder föresläs.

1.3.2    Övergång till oblekt papper

Man konstaterar att det ur teknisk synpunkt inte föreligger några hinder för en övergång från blekt till oblekt material i förpackningar. Däremot medför en övergång en rad fördelar såsom den minskade energiåtgängen, minskad materialförbrukning, lägre kostnader och mindre utsläpp i miljön.

Kommittén vill dock inte utesluta att en sådan övergång skulle kunna innebära en försämrad konkurrenssituation för svenska producenter. Från svensk sida bör man därför initiera ett internationellt samarbete - t.e.x. inom ramen för International Energy Agency, lEA, nordiska rådet och andra internationella organ - för att undanröja konkurrensnackdelar vid övergången till oblekt papper.

Den här föreslagna internationella samordningen innebär dock inte en­ligt energisparkommittén att svenska myndigheter skall avstå från att medverka till en snabbare övergång till oblekt material. En sådan övergång är tänkbar vad gäller såväl transportförpackningar som konsumentför­packningar. I den sistnämnda gruppen är detta aktuellt för varugrupper där marknaden präglas av monopolitiska tendenser, t. ex. mjölk, mjöl och socker. Energisparkommittén vill därför anmäla alt den därför avser att initiera förhandlingar med producenter med dominerande marknadsställ­ning i syfte att påskynda en övergäng från blekt till oblekt papper i förpack­ningarna. Om inte sådana frivilliga överenskommelser leder till erforder­liga resultat avser kommittén att överväga andra styrmedel.

1.3.3    Övergång till returnerbara transportförpackningar

På transportförpackningsområdet visar beräkningarna klara skillnader i energibehov mellan engångs- och retursystem. Befintliga system för retur­nerbara transportförpackningar bör därför förbättras och utvidgas till nya varugrupper.

På kort sikt bör möjligheterna utredas till utbyte av konkurrensneutrala returnerbara transportförpackningar mellan de största svenska distribu-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.5    Industridepartementet  108

tionsföretagen. Genom en sådan samverkan skulle distributionsföretagen kunna bygga upp ett gemensamt returförpackningsbestånd, vilket skulle skapa förutsättningar för rationella och kostnadsbesparande lösningar för hela varudistributionen. Pä längre sikt bör även mera omfattande retursy­stem närmare utredas med avseende pä främst administrativa och trans­portekonomiska konsekvenser.

Det föreslås därför att det bör ges i uppdrag åt lämpliga organ att initiera ett samarbete med berörda intressenter i syfte att förbättra och till nya varugrupper utvidga i dag befintliga system för returnerbara transportför­packningar.

1.3.4  Energideklaration av förpackningar

F.n. saknas varje form av energideklaration. Huvudmålsättningen med en sådan är att initiera tillverkning och användning av energisnålare för­packningar. Framför allt torde den ha betydelse vid beslut om inköp hos större konsumenter.

Ett offentligt register bör därför upprättas under en försöksperiod, för­slagsvis 5 är. över olika förpackningars energibehov. Delta bör ske i Svenska Förpackningsforskningsinstitutets regi och resultaten bör på lämpligt sätt publiceras. Förpackningstillverkare och förpackningsimpor­törer föresläs därför bli ålagda uppgiftsskyldighet rörande respektive för­packnings materialsammansättning i vikt. Alla erhållna viktvärden förut­sätts därvid vara sekretessbelagda.

1.3.5   Förslagens genomförande

De förslag energisparkommittén framlagt berör många grupper såsom konsumenter och uppköpare i olika led, varutillverkare och distributions­företag etc. Effekten av flera av de förslag som lagts fram är i hög grad beroende på vilka informationsinsatser som sätts in. Detta gäller särskilt beträffande bl. a. energideklaration av förpackningar. Om beslut fattas om genomförande av kommitténs förslag är det därför viktigt att också re­surser avsätts för informationsinsatser. Informationsinsatserna torde lämpligen kunna ske i samverkan mellan energisparkommittén och konsu­mentverket.

2    Remissyttranden

2.1 Remissförfarandet

Efter remiss av energisparkommitténs rapport har yttrande avgetts av försvarets materielverk, statens järnvägar, transportforskningsdelega-tionen, transportnämnden, riksrevisionsverket (RRV), riksskatteverket (RSV), universitets- och högskoleämbetet, statens naturvårdsverk, kom­merskollegium, statens pris- och kartellnämnd (SPK), konsumentverket.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.5    Industridepartementet       109

arbetsmarknadsstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, statens industriverk (SIND), styrelsen för teknisk utveckling (STU), länsstyrelserna i Söder­manlands, Malmöhus och Västernorrlands län, delegationen (1 1975:02) för energiforskning, delegationen (B 1977:09) för företagens uppgiflsläm-nande (DFU), AB Pripps Bryggerier, Centralorganisationen SACO/SR, Dagligvaruleverantörers Förbund (DLF), ICA-förbundet, Institutet för Storhushåll, Kooperativa förbundet (KF). Landsorganisationen i Sverige (LO), Landstingsförbundet, Miljövårdsgruppernas Riksförbund (MlGRl) och Miljöcentrum, Plåtmanufaktur AB (PLM PAC). Svensk Industriför­ening, Svenska Bryggareföreningen, Svenska Cellullosa- och Pappers­bruksföreningen. Svenska Förpackningsforskningsinstitutet, Svenska Handelskammarförbundet, Svenska kommunförbundet. Svenska Mejeri­ernas Riksförening/u. p. a.. Svenska åkeriförbundet. Sveriges Grossislför-bund, Sveriges hantverks- och industriorganisation. Standardiseringskom­missionen i Sverige (SIS), Systembolaget, Tjänstemännens Centralorgani­sation (TCO), AB Vin- och spritcenlralen. Härutöver har i anslutning till remitteringen inkommit yttranden frän Brygginvesl AB. Dagligvaruhan­delns Erfa-grupp. ERFA och Svenska Elopak AB.

2.2 Allmänt

Ett stort antal remissinstanser finner att nödvändigheten alt spara energi på alla områden i dag är uppenbar och ställer sig positiva till de strävanden med energi- och resurshushållning som rapporten ger uttryck för även om besparingspotentialen frän energisynpunkt av många remissinstanser be­döms som marginell.

Naturvårdsverket betonar vikten av alt miljöaspekten systematiskt vägs in i de besparingsåtgärder som framdeles kan komma atl beslutas. Energi­besparingar medför inte nödvändigtvis bättre miljöförhållanden. Alterna­tiva material eller alternativa produktionsprocesser kan från miljöskydds­synpunkt ge allvarliga störningar och bl. a. försvåra avfallsbehandlingen. Konsumentverket anser att de framlagda ålgärdsförslagen i görligaste mån bör förverkligas. SIS betonar att beräkningarna av besparingspotentialen från energisynpunkt är behäftade med en hög grad av osäkerhet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller att besparingar inom förpack­ningsområdet, trots att dessa endast har marginell betydelse, ändå är väsentliga. Länsstyrelsen ävensom ett stort antal andra remissinstanser pekar också på att olika faktorer, bl. a. stigande priser på energi, kommer att verka i riktning mot en energibesparing inom förpackningssektorn. Denna uppfattning delas av bl. a. PLM PAC och Svenska Handelskam­marförbundet. För att på kort sikt åstadkomma några mer betydande besparingar torde emellertid, enligt länsstyrelsens mening, statliga initiativ och åtgärder vara nödvändiga.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att de psykologiska aspek-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.5    Industridepartementet       110

terna är intressanta. Genom att visa att det är möjligt att med relativt enkla medel spara energi och råvaror bör det påverka den allmänna attityden gentemot energibesparande åtgärder inom andra områden. Även /wf finner det av bl. a. psykologiska skäl angeläget att försöka minska energianvänd­ningen för förpackningar.

Svenska Handelskammarförbundet framhåller att det inte enbart är i processledet som energiaspekten alltmer gör sig gällande. En omfattande återvinning samt förbränning av hushållssopor kommer att medföra att förpackningar i ökad grad bidrar till energibesparingar som kan åstadkom­mas om material av skilda slag på lämpligt sätt kan utsorteras inom ramen för den totala avfallshanteringens skilda cykler.

DLF betonar att energibesparingar måste ske pä en bred bas, dvs. också inom förpackningsområdet, även om sparpotentialen utgör en liten del av den totala energiförbrukningen. Liknande synpunkter förs fram av bl. a. ICA-förbundet och Sveriges Grossistförbund. Svensk Industriförening be­tonar att alla åtgärder som kan medverka till ett direkt sparande av energi är angelägna att utreda och att energisparkommitténs arbete positivt kan bidra till att skapa en realistisk syn på hur tillgängliga energiresurser skall användas.

2.3 Blekt och oblekt papper

Ett stort antal remissinstanser betonar värdet av att en övergång sker från blekt till oblekt papper i konsumentförpackningar. Några remissin­stanser sätter emellertid i fråga storleken av den energibesparing som kan uppnäs med en sådan övergång med hänsyn till vissa praktiska svårigheter bl. a. från konkurrenssynpunkt. Även ur miljösynpunkt anser en del re­missinstanser att en övergång till oblekt papper är fördelaktig. Inte någon av remissinstanserna anser att det f.n. är lämpligt eller nödvändigt med särskilda styrmedel för att få till stånd en övergäng frän blekt till oblekt papper.

Statens naturvårdsverk och länsstyrelsen i Malmöhus län finner alt en övergäng till oblekt papper minskar utsläppen av miljöfarliga ämnen och att blekt papper är mindre energikrävande att tillverka, vilket medför mindre materialåtgång. Därmed blir också kostnaden för råvaran mindre. Naturvårdsverket bedömer dock att effekten totalt sett blir ganska måttlig vid en övergäng inom förpackningssektorn eftersom den helt övervägande delen blekt massa går på export. Svenska Cellulosa- och Pappersbruksför­eningen har i princip inget att invända mot att man strävar mot användning av oblekt papper och kartong i stället för blekt, men betonar att formerna för påverkan måste övervägas noga. Föreningen bedömer också att den praktiska uppnåeliga besparingen är betydligt lägre än vad utredningen visar och framhåller vikten av att kunna visa på klara fall, där vinsten kan motivera de kostnader som måste sättas in för att fä resultat. Även SIS

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.5    Industridepartementet  111

sätter i fråga den energibesparing som kan uppnås genom en övergäng till oblekt papper i konsumentförpackningar. MIGRI och Miljöcentrum anser att en övergång från blekt till oblekt papper i princip bör avse hela markna­den, såväl transport- som konsumentförpiackningar, och inte enbart produ­center med dominerande marknadsställning.

Svenska Mejeriernas Riksförening framhåller att mejeriindustrins posi­tiva grundinställning till mjölkförpackningar av oblekt material är doku­menterad genom att oblekt förpackningsmaterial redan nu används i bety­dande omfattning. Föreningen framhåller emellertid att det oblekta pap­peret inte är helt problemfritt som förpackningsmaterial för mjölk eftersom smakfel ibland uppstår i mjölk som föriackas i detta material. Förpack­ningsmaterial som påverkar mjölkens smak eller andra egenskaper nega­tivt kan inte accepteras med hänsyn till konsumenternas berättigade och högt ställda anspråk på mjölkprodukternas kvalitet. Mejeriindustrin har därför specificerat kraven till förpackningsleverantören beträffande pap­persmassa och plastskiktets kvalitet i det oblekta pappersmaterialet. Här­vid kan konstateras att de skärpta fordringarna på förpackningsmaterialet medför större energiförbrukning och därmed också högre kostnader för det oblekta papperet än vad man tidigare räknat med. Också Svenska För­packningsforskningsinstitutet framför farhågor beträffande mjölk i oblekt kartong på grund av lukt- och smakproblem som kan tänkas uppstå.

SPK påpekar att det finns ekonomiska incitament för förpackningskö­pare att övergå till oblekta förpackningar. Att sä inte har skett i större omfattning är beroende av vissa s.k. marknadsmässiga förutsättningar. För många företag utgör förpackningens utformning ett viktigt konkurrens­medel. På marknader med ett utbud från flera företag ger ett förbud för svenska producenter att använda blekt papper eller kartong i sina förpack­ningar en konkurrens på icke lika villkor om inte även utländska produ­center som säljer på den svenska marknaden tvingas över till oblekta kvalitéer. En sådan tvingande bestämmelse för utländska tillverkare är dock enligt nämndens uppfattning inte praktiskt genomförbar. Svensk In­dustriförening anser att en övergång till oblekt papper i konsumentför­packningar bör begränsas till områden som omfattar varor av monopolka­raktär, t.ex. mjöl, mjölk och socker. Inom övriga varugrupper bör en förändring f. n. inte ske med hänsyn till den konkurrenssituation som då kan uppstå i förhällande till utländska produkter. Konsumentverket till­styrker förslaget att energisparkommittén skall medverka till att det från svenskt håll initieras ett internationellt samarbete för att undanröja kon­kurrensnackdelar vid övergång till oblekt papper samt förslaget att energi­sparkommittén skall initiera förhandlingar med producenter med domine­rande marknadsställning i syfte att påskynda en övergång frän blekt till oblekt papper i såväl transport- som konsumentförpackningar. Dagligva­ruleverantörers Förhund framhåller också risken med en försämrad kon­kurrenssituation för svenska tillverkare, om de tvingas att använda oblekt

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.5    Industridepartementet       112

papper, och instämmmer därför i förslaget om initierande av ett internatio­nellt samarbete för att undanröja konkurrensnackdelarna. Även SIND understryker vikten av atl en internationell överenskommelse kommer till stånd för att undanröja konkurrensnackdelar innan en övergång i större skala kan ske. STU erinrar om att styrelsen är ansvarig för lEA-samarbetet inom energiprogrammet Industriella processer och att Sverige har föresla­git ett projekt för samarbete inom pappers- och massaområdet. Enligt styrelsens bedömning kan del ta läng tid innan några positiva resultat kan nås. Beträffande förslaget att energisparkommittén skall förhandla med producenter med dominerande marknadsställning i syfte att påskynda en övergång från blekt till oblekt papper i förpackningar anför LO att detta bör ske i samförstånd med myndigheter, som har ansvaret för livsmedels­innehåll och förpackningar med tanke på hälsoskydd. Både av hälsoskäl och för att undanröja icke-tariffära handelshinder bör enligt LO en interna­tionell samordning ske. Svenska Cellulosa- och Pappersbruksföreningen anser att något internationellt samarbete inte bör initieras förrän mera konkreta och genomarbetade förslag föreligger inom Sverige och sedan situationen klarlagts genom samverkan med andra länders motsvarande studier och inledda utredningar inom lEA.

RRV konstaterar att det f n. inte finns underlag för att bedöma om och i så fall vilka restriktioner som kan bli aktuella. Enligt RSV:s mening torde det av de olika förpackningar som behandlas i rapporten endast vara fråga om förpackningar för mjölk och mjölkprodukter av oblekt papper som ett avgiftsuttag skulle kunna utgöra ett realistiskt styrmedel. Med hänsyn till att de flesta mejeriföretagen redan nu använder oblekt papper i sina för­packningar finns det enligt verkets uppfattning f. n. inte anledning atl överväga ett avgiftsuttag. STU finner det inte heller motiverat med förbud, tvång och regleringar i syfte att fä till stånd en övergång frän blekt till oblekt papper i nu avsett hänseende. Svenska Mejeriernas Riksförening framhåller att det finns tvä konkurrerande förpackningssystem för mjölk på den svenska marknaden. Systemen skiljer sig tekniskt helt från varand­ra. Möjligheten att använda oblekt papper i mjölkförpackningarna är f.n. begränsad till ett av systemen. Skälet till detta är att förpackningarna i det andra systemet måste tillverkas av tjockare papper, vilket hittills visat sig kunna ge oacceptabla smakfel. För detta förpackningssystem återstår ett betydande och sannolikt tidskrävande utvecklingsarbete innan en godtag­bar oblekt papperskvalitet kan presenteras. Ett föreläggande frän samhäl­lets sida för mejeriindustrin att enbart använda mjölkförpackningar tillver­kade av oblekt papper innan det är helt klarlagt att detta är genomförbart för båda systemen och ger rimliga energibesparingar medför nackdelar, som konsumenterna från andra utgångspunkter måste bedöma som orim­liga.

MIGRI och Miljöcenirum framhåller att andra styrmedel bör övervägas om inte överläggningarna med producenterna i syfte att påskynda en

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.5    Industridepartementet       113

övergång från blekt till oblekt papper i förpackningarna ger resultat. Denna uppfattning delas av Svensk Industriförening.

Svenska Cellulosa- och Pappershruksföreningen anser att de snabba prishöjningarna på olja och de ytterligare kostnadsstegringrar som är att emotse för bränsle och elkraft innebär nya incitament för energibesparing, som gör det välbetänkt atl se vilken självreglerande effekt de får innan restriktioner på konsumtionsvalet övervägs.

2.4 Övergång till returnerbara transportförpackningar

Statens naturvårdsverk, LO, MIGRI och Miljöcenirum, Svensk liidu-strijörening m.fl. remissinstanser tillstyrker att system med returnerbara transportförpackningar förbättras och utvidgas till nya varugrupper. Även konsumentverket delar denna uppfattning och förutsätter härvid att man eftersträvar en ökad harmonisering och måtlstandardisering av konsu­ment- och butiksförpackningar i syfte att få fram ett helinlegrerat, väl fungerande och ekonomiskt distributionssystem. Enligl vad länsstyrelsen i Malmöhus län har inhämtat skulle en kraftig utvidgning av användningen av returnerbara transportförpackningar medföra ökade hanteringskost­nader för butikerna och även ett visst merarbete för personalen. Länssty­relsen finner det dock önskvärt med en utveckling mot ökat samarbete vad gäller måttsamordning och anpassning till befintliga distributionssystem. Länsstyrelsen ser därför positivt pä förslaget att söka åstadkomma ett ökat samarbete mellan berörda intressenter och pä sikt uppnå en ökad använd­ning av returnerbara transportförpackningar. Länsstyrelsen i Västernorr­lands län föreslär att försöksverksamhet med returnerbara transportför­packningar initieras. Svenska Biyggareföreningen finner det naturiigt alt ansluta sig till det förslag som framförs i rapporten om förbättring av befintliga system för returnerbara transportförpackningar samt utvidgande av dessa system till att gälla andra varugrupper inom dagligvaruhandeln. Anpassning till standardiserade modulsystem liksom införande av branschneutrala förpackningsmärkningar synes för Föreningen vara en självklarhet. För bryggeribranschens del pågår f.n. en av STU, Arbetar­skyddsfonden och Svenska Bryggareföreningen finansierad utredning. Framtida distributionssystem för bryggerinäringen, med nämnda målsätt­ning. SIS anser att ytterligare typer av returnerbara transportförpackning­ar, än de som används i dag, är tänkbara. Utgångspunkten måste alltid vara att retursystem verkar ekonomiskt fördelaktiga för konsumenterna vilka i sista hand får stå för kostnaderna.

AB Pripps Bryggerier påpekar att allt returemballage inom bryggeriin­dustrin är standardiserat och kan användas av samtliga tillverkare. En anpassning av detta emballage sä att det kan användas av företag utanför bryggeribranschen är sannolikt ej möjligt och under alla omständigheter förknippat med mycket stora kostnader. De i rapporten beskrivna depå-8    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 90. Bilagedel

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.5    Industridepartementet  114

och poolalternativen är enligt bolaget sannolikt inte till någon fördel för bryggeriindustrin. Även DLF finner att det föreslagna depå- och poolalter-nativet är betungande såvitt avser administration, hantering och kostna­der. Denna uppfattning delas av Sveriges Grossistförbund och ICA-för­bundet.

Även om det är klart att icke oväsentliga energivinster kan göras genom att öka användningen av returnerbara transportförpackningar anser KF att man har alltför bristfälligt underlagsmaterial för att kunna dra säkra slut­satser för olika produkter. Det är, enligt förbundet, viktigt att först ha ett faktaunderlag angående samtliga de kostnader och de förändringar som kan uppstå i alla produktions- och distributionsled så att man är säker på var kostnadsbesparingar kan uppnås och hur stora de är. Härvid bör man göra klart för sig att returförpackningarna medför särskilda kostnader som t. ex. returtransporter, rengöring, sortering, lagerkostnader etc. Förbundet föreslår att en särskild arbetsgrupp bildas för att utreda hithörande frågor. Även Svenska Mejeriernas Riksförening finner att det inte är möjligt att utan utredning bedöma i vilken utsträckning det skisserade bytessystemet för returnerbara transportförpackningar är energibesparande och praktiskt genomförbart. Systembolaget framhåller atl nuvarande glastyper för re­turglas i stor utsträckning har standardiserats för att passa den typ av transportemballage som bolaget anskaffat för sina produkter. Härtill kom­mer att produktionskedjan avpassats till just denna typ av emballage. En övergång till andra produktionsmedel för att få enhetliga transportförpack­ningar kan därför inte ske inom överskådlig tid.

2.5 Energideklaration av förpackningar

Etl mindre antal remissinstanser ställer sig positiva till införande av en energideklaration medan andra anser sig tveksamma lill sädana deklaratio­ner. Ett stort antal remissinstanser avstyrker förslaget i denna del och pekar bl. a. pä att möjligheterna att åstadkomma rättvisa beräkningar med avseende på olika processer och material i förpackningar f. n. måste be­tecknas som små. Förslaget är också förknippat med ett betungande upp-giftslämnande och saknar uppgifter om kostnader och besparingsmöjlig­heter.

Konsumentverket anser att det föreslagna registret kan påverka förpack­ningsproducenterna att tillverka och förpackande företag att välja energi­snålare förpackningar. Registret bör även kunna tjäna som underlag för olika informationsaktiviteter i syfte att höja energimedvetenheten i sam­hället. Verket anser också atl krav bör kunna ställas på att förpackningar märks med uppgifter om energiåtgång vid engångsanvändning samt vid upprepad återanvändning resp. återvinning. Sådan märkning kan ge enskil­da konsumenter väsentlig information både vid val mellan olika förpack-ningstyper och vid val mellan olika metoder att göra sig kvitt tömda

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.5    Industridepartementet       115

förpackningar. Information på förpackningar utgör enligt verkets åsikt ett bra medel för att vidmakthålla konsumenternas intresse för och vilja att spara energi. SIND stöder också förslaget om genomförande av en energi­deklaration men framhåller vikten av att standardisering sker i enlighet med strävandena inom lEA. KF finner det lämpligt att under en försökspe­riod upprätta ett offentligt register angående olika förpackningars energi­behov som näringsliv och massmedia vid behov kan utnyttja. SIS instäm­mer i förslaget vilket bör kunna underlätta bl. a. för den dagligvarutillver-kande industrin att bedöma sina förpackningar från energisynpunkt.

Naturvårdsverket anser att resultatet av en energideklaration torde ha mycket blygsam effekt sett i relation till den totala energiförbrukningen i samhället. Betydligt större fördelar uppnås enligt verket genom införande av energisnål teknik i tillverkningsindustrin. Verket har emellertid ingen erinran mot att försök görs med energideklaration av förpackningar. Ver­ket pekar också på svårigheterna att uppnå av alla parter godtagbara "standardvärden" för underlag till deklaration. Vid ett ev. utarbetande av sådana "standardvärden" är det önskvärt att miljöskyddsaspekterna vägs in framför allt mot bakgrund av att energisnålare förpackningar inte alltid behöver vara bättre från miljöskyddssynpunkt. Om kravet på energide­klaration skall omfatta även utländska förpackningar anser länsstyrelsen i Malmöhus län att detta kommer att verka som tekniskt handelshinder och medföra störningar i importen till Sverige. Mot denna bakgrund bör bl. a. omfattningen av dessa problem enligt länsstyrelsens uppfattning ytterliga­re utredas. Liknande synpunkter förs fram av länsstyrelsen i Väslernorr-lands län och LO.

RRV påpekar att det saknas utredning av förhållandet mellan kostnader och besparingsmöjligheter då det gäller det föreslagna registret. Erfarenhe­terna av liknande register på andra områden visar, enligt verket, atl kost­naderna kan bli avsevärda. Det saknas också förslag beträffande använd­ningen av ett sådant register. Av rapporten framgår inte heller i vilken utsträckning konsumenternas val av förpackningar kan förväntas påverkas av ytteriigare kunskaper om förpackningarnas energiinnehåll. Verket kan därför på det föreliggande materialet inte biträda förslaget om inrättandet av registret. Även SPK avstyrker förslaget. Som skäl härför anför nämn­den det osäkra resultatet ur sparsynpunkt och den omfattande kostnads­krävande uppgiftsskyldighet som skulle komma alt åvila företagen. DFU och DLF för fram samma synpunkter och anser att det föreligger risk för att deklarationsförfarandet innebär onödig byråkratisk administration utan reell innebörd och mening. DFU anser att medel i stället bör anslås till en bredare information bland rävaru-. material- och förpackningstillverkare samt köpare av förpackningar. PLM PAC framhåller all det blir svårt att konstruera energideklarationer som blir någorlunda rättvisande och ens tillnärmelsevis uppfyller syfiet med åtgärden. Denna uppfattning delas av länsstyrelsen i Väslernorrlands län m.fl. remissinstanser. Svenska Cellii-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.5    Industridepartementet       116

lösa- och Pappersbruksföreningen pekar på att energianalysmetodiken alltjämt är outvecklad och framhåller att energiberäkningarna måste vara jämförbara sinsemellan både vad gäller samma material och i olika länder som mellan olika slag av material. I sak samma synpunkter förs fram av Svenska Handelskammarförbundet och Svenska Mejeriers Riksförening. Svenska Mejeriers Riksförening anser vidare att konsumenterna saknar förutsättningar att bedöma när val av en förpackning med relativt högre värde i energideklarationen är motiverat därför att förpackningssystemet i dess helhet är energisnålare än tillgängliga alternativa system. Sveriges Grossistförbund avvisar också tanken på ett register för energideklara­tioner och påpekar bl. a. alt ett sådant register blir svårt att hålla aktuellt. AB Pripps Btyggerier framhåller att även om rättvisande energideklara­tioner skulle kunna göras, kan de lätt leda till missbedömningar och subop-timeringar.

Även Svensk Industriförening avvisar förslaget om energideklaration av förpackningar. Däremot instämmer föreningen i förslaget om en form av publikation med generell information om olika förpackningars energiinne­håll m. m. Svenska Bryggareföreningen ser ett offentligt register över olika förpackningars energibehov som meningslöst. Även om registret skulle publiceras på lämpligt sätt skulle informationen nä en mycket liten del av befolkningen och följaktligen få liten effekt vid konsumentens val av för­packning.

MIGRI och Miljöcentrum sätter i fråga om del är tillräckligt med att enbart upprätta det ifrågasatta registret. För att en mer effektiv energibe­sparing skall uppnås i detta sammanhang bör andra mer direkta styrmedel användas.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.6    Industridepartementet       117

Bilaga 1.6

Program för oljeersättning

Sammanfattning   av   oljeersättningsdelegationens'   rapport   (Ds   I 1980:23)

Alli7iäni

Oljeersättningsdelegationen (OED)~ skall enligt sina direktiv verka för samordning av insatserna och föreslå åtgärder för att solvärme och bräns­len som kan ersätta olja snarast införs i det svenska energiförsörjningssy­stemet.

Det avgörande motivet för oljeersättning pä lång sikt grundas på oljans bristande tillgänglighet och förväntade prisökningar. Situationen på kort och medellång sikt karaktäriseras av osäkerheter och betydande risker för störningar i oljetillförseln. Den mycket knappa marginal som i praktiken finns mellan möjlig råoljeproduktion och nuvarande behov innebär att brister på nytt kan inträffa mycket lätt om produktionen minskar eller efterfrågan ökar. Oljeprisutvecklingen kan därför inte antas få ett jämnt förlopp utan risken för instabilitet är stor.

Motiven grundas också på politiska och strategiska överväganden på det internationella planet. Sverige har inom International Energy Agency ver­kat och bundit sig för att vidta omfattande åtgärder för att minska beroen­det av olja.

I Sverige föreligger en allmän enighet om det nödvändiga i att minska oljeberoendet genom hushållning och övergång till alternativ till olja. Viss oljeersättning har redan åstadkommits. Långtgående planer på ytterligare insatser finns främst inom den kommunala fjärrvärmesektorn.

OED bedömer dock att en rad hinder av olika slag riskerar att medföra att oljeersättningen inte blir så långtgående eller sker sä snabbt som önsk­värt ur samhällsekonomisk synvinkel. Därför måste en plan utarbetas och ett program för oljeersältning genomföras.

Förutom ett sådant program för oljeersättning behövs givetvis åtgärder för en tryggare oljeimport och för hushållning för att minska oljeberoendet. OED har emellertid inte till uppgift att behandla åtgärder med dessa syften.

OED föreslår som framgår nedan vissa mål för omställning frän olja i olika tidsperspektiv. Vid målsättningen har OED syftat både till att nå en betydande oljeersättning pä kort sikt och atl säkerställa alt förutsättningar skapas för en betydligt större oljeersättning på längre sikt. OED vill under-

Uldragur Ds 1 1980:23. ■ Delegationen (1 1979:01) för solvärme och bränslen som kan ersällas med olja.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.6    Industridepartementet  118

stryka att målet att kraftigt minska oljeberoendet i kombination med att genomföra kärnkraftavvecklingen innebär att år 2000-2010 måste 60-70% av landets totala energiförsörjning baseras på energikällor som idag används endast marginellt eller inte alls. Med hänsyn till de trögheter som under alla förhållanden finns i energiförsörjningssystcmet är detta en kort tid, särskilt som olja är ett bekvämare, lätthanterligare och mera allsidigt användbart bränsle än många av alternativen. OED bedömer att en omfat­tande omställning från olja kan genomföras men betonar att kraftfulla åtgärder krävs redan i det korta tidsperspektivet för att den skall komma till stånd.

Enligt direktiven har OED:s uppgift sin tonvikt vid sådana åtgärder som kan leda till mera betydande oljeersättning redan inom en tioårsperiod. Detta har också präglat övervägandena vid målsättningen.

OED anser att målet till år 1985 bör vara att öka användningen av solvärme och fasta bränslen med ca 30 TWh (exkl metallurgiskt kol och lutar) vilket motsvarar 2,5 milj. ton olja och till år 1990 bör ökningen motsvara ca 85 TWh (7,5 milj. ton olja). OED bedömer att de inhemska bränslena inkl solvärme och kol vardera kan svara för ungefär hälften av den totala oljeersättningen är 1990. Detta innebär en ökning av ambitions­nivån för inhemska bränslen och en minskning av kolets roll i jämförelse med de planer som nu finns i kommuner och industrier.

De mål som anges för år 1985 och 1990 begränsas snarare av kostna­derna för och möjligheterna att ställa om användningssektorerna för andra bränslen än olja än av tillgängen pä sådana bränslen.

Målen redovisas nedan sektorsvis i tabellform. Tabellen inkluderar inte de ytterligare effekter som skulle kunna åstadkommas med åtgärder av mer extraordinär natur. Vilka sådana åtgärder OED övervägt men således inte bedömt rimligt att satsa pä framgår av ett appendix till rapporten.

Nedan sammanfattas OED:s förslag till mål:

Tabell: OED:s mål för användning av andra bränslen än olja och av solvärme i olika sektorer till är 1985 och år 1990, TWh/år

Kol        Torv      Skogs-      Sopor       Sol- Övrigt       Summa

Skogs-

Sopor

Sol-

energi

Spill­värme

värme

Nuvarande användning

Okad användning

 

 

 

år 198.<>

 

 

 

Fjärrvärme

6

_i

3

Ovr uppvärmning

-

-

3-7

Industrin

6

1/2'

4

Elproduktion

4-3

-

1-2

Samfärdsel

-

-

-

Summa ökad användning

 

 

 

år 198.')

16-15

1/2'

Il-Il

11

3-7 II

5

1/2        1/2

1/2           30-3.')

+ ]'

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.6    Industridepartementet

119

 

 

Kol

Torv

Skogs­energi

Sopor Spill­värme

Sol­värme

Övrigt

Summa

Nuvarande användning

3

-

2

2

-

-

7

Ökad användning

 

 

 

 

 

 

 

är 1990

 

 

 

 

 

 

 

Fjärrvärme

23-16

4-8

6-8

3-4

7-'

-

l. +r

Övr uppvärmning

-

-

3-7

-

 

-

3-7

Industrin

15-11

2-3

6-9

-

-

-

23

Elproduktion

8-9

--

3

-

-

-

11-12

Samfärdsel

-

-

-

-

-

3

3

Summa ökad användning

 

 

 

 

 

 

 

år 1990

46-36

6-11

18-27

3-4

7"

3

83-88

Total användning

 

 

 

 

 

 

 

år 1990

49-39

6-11

20-29

6

7

3

90-95

' Mål för torvanvändning sammanlagt är ca. 3 TWh år 1986- 1987

" Bidragen frän torv och skogsenergi för elproduktionen inom kraflvärmeseklorn

understiger sannolikt I TWh ' Exkl drivenergi ■* Solvärme exkl drivenergi

Sammanfattningsvis innebär detta program tillsammans med de totala förbrukningsnivåer som förutsattes i konsekvensutredningens referensal­ternativ, att oljeförbrukningen minskar från 313 TWh år 1980 till 265-270 TWh år 1985 resp 203-208 TWh år 1990. dvs. med ca 15% resp ca 35%. Till detta kommer oljeersättningsmöjligheter genom utnyttjande av elkrafi-systemet med ca 9-16 TWh är 1990.

Det bör dock understrykas att målen skiljer sig starkt mellan olika sektorer. Inom uppvärmningssektorn innebär sålunda målet atl oljeande­len sjunker frän 90% år 1980 till 70% år 1985 och till 36% år 1990. genom hushållningsåtgärder samt genom ökad användning av fasta bränslen, el­värme och solvärme. Inom samfärdselsektorn bedöms praktiskt tagel ing­en minskning till 1985 kunna ske och lill 1990 ca 3% minskning. Större oljeersättningseffekler kan inte påräknas förrän mot sekelskiftet i denna sektor. Målsättningen beträffande bränslen innebär alt kol särskilt i det korta perspektivet kommer atl vara det mest väsentliga alternativet till olja. Med hänvisning till det långsikliga energipoliliska målet alt inhemska och helst förnybara energikällor skall vara grunden för energiförsörjningen anser OED att ambitiösa mål även i det korta tidsperspektivet är angelägna för i första hand torv och skogsenergi.

1 rapporten sammanfattas de hinder mot oljeersättning som OED funnit. Väsentliga hinder är av ekonomisk art, bl. a. dålig eller osäker lönsamhet, investeringarnas storlek och den åtföljande höga räntekostnaden vid nuva­rande marknadsräntor, svårigheteratt finansiera investeringarna samt osä­kerhet om priserna för alternativa bränslen i relation till olja. Osäkerheten om vilka miljökrav som kommer att gälla och de ekonomiska konsekven­serna av sådana krav har också anförts som ett hinder. Enskilda beslutsfat­tare i kommuner och näringsliv har heller inte samma incitament att agera

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.6    Industridepartementet       120

för oljeersättning som staten. Större förändringar av energisystemet kräver vidare samtidiga beslut av många parter med skilda värderingar och be­dömningar. Dessutom finns det rent praktiska hinder - oljan är lätthanter­lig och bekväm jämfört med många av alternativen. OED anser alt del p.g.a. dessa och även andra hinder inte är möjligt atl uppnå de angivna målen för oljeersättning utan samhälleliga insatser av olika slag.

OED anser atl sådana insatser bör utgå frän det nämnda programmet för oljeersättning med målet att i första hand minska oljeanvändningen med ca 15% till år 1985. Detta motsvarar en minskning med 4 milj. ton olja per år eller minskade kostnader för oljeimporten med knappt 4 miljarder kr./år.

OED anser att detta mål för år 1985 är realistiskt, atl det utom att ge en väsentlig grad av oljeersättning pä kort sikt också är en förutsättning för att nå målen på längre sikt. 1 femårsperspektivet kan också ett program ges en konkret utformning. Det bör inriktas på att anläggningar av olika storiekar och för bränslen av olika typer kommer lill stånd.

De samhälleliga insatserna bör syfta till atl ställa krav på oljeersättning och att skapa rimliga förutsättningar för dess genomförande. Det är nöd­vändigt alt statsmakterna sanktionerar en sådan plan jör atl beslut om energiinvesleringar skall fattas i en omfattning som OED:s mål innebär.

Vad gäller styrmedel består OED:s förslag av flera komponenter. Anled­ningen till detta är att energikällor med skilda förutsättningar skall stödjas. En oljeersättning som enbart hade byggt på kol skulle ha erfordrat ett betydligt enklare åtgärdsprogram. Med mål om införande av skogsenergi, torv, solvärme och alternativa drivmedel måste insatserna vara av mänga skilda slag.

OED föreslår följande typer av åtgärder för programmets genomföran­de:

-  lagstiftning

-  ekonomiska styrmedel

-  organisatoriska åtgärder.

Lagstiftning, jöreskrijter, normer

OED anser att ett tidigare framlagt förslag (SOU 1980:9) lill lag om utför-ande av vissa eldningsanläggningar bör genomföras. Lagförslaget innebär att pannor som byts ut eller tillkommer inom anläggningar (sy­stem) som förbrukar minst 50000 MWh/är skall utformas så att fastbräns­leeldning kan ske. Detta krav gäller för nya eller utbytta anläggningar tills minst 75% av totalt tillförd energi för hela systemet baseras på annat än olja.

För kontroll av hur målen beträffande inhemska bränslen uppnås bör anläggningsägarna ha skyldighet att anmäla sitt bränsleval till det statliga organ som blir tillsynsmyndighet för lagstiftningen (i det följande kallat tillförselfunktionen). När det finns anledning bör tillförselfunktionen kun-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.6    Industridepartementet       121

na ta upp överläggningar med de enskilda beslutsfattarna om att undersöka möjligheterna till alternativa lösningar.

För mindre anläggningar anser OED att det i dagsläget inte är lämpligt att ställa likartade krav pä övergång till fastbränsleeldning. Kostnadsbilden är alltför oklar. Försöksverksamheten på området bör intensifieras i syfte att bl. a. begränsa driftkostnaderna, t. ex. genom obemannad drift. Proto­typ- och demonstrationsanläggningar av detta slag bör stödjas ekonomiskt via energiforskningsprogrammet eller oljeersättningsfonden.

OED anser det vidare angeläget att de nuvarande handläggningstiderna för torvkoncessioner förkortas avsevärt. SIND har nyligen i skrivelse till regeringen föreslagit att beslut om bearbetningskoncessioner delegeras till SIND och också lämnat förslag till vissa förenklingar i handläggningen av sådana ärenden. OED tillstyrker dessa förslag. OED finner det också rimligt att produktionsavgifter på torv tills vidare inte utgår.

Miljöföreskrifternas utformning är av stor betydelse för oljeersättnings­programmets genomförande. Naturvårdsverket har i tillståndsärenden för nya kolanläggningar krävt att svavelutsläppen minskas betydligt i förhål­lande till vad som anges i nu gällande generella bestämmelser. Detta medför antingen att anläggningarna måste förses med rökgasavsvavling eller att försörjningen baseras på kol med mycket låg svavelhalt. Rökgas­avsvavling ökar väsentligt kapital- och driftkostnaderna samt den tekniska komplexiteten. Det är också tveksamt om kol med tillräckligt låg svavel­halt för att möta kravet utan rökgasavsvavling kan importeras i sä stor utsträckning som krävs för att medge en godtagbar försörjningstrygghel. Av dessa skäl kan miljövårdskraven innebära att förutsättningarna för övergång från olja till kol försämras sä att aktuella projekt skjuts upp eller inte kommer till stånd.

OED anser alt del är rimligt att skärpa kraven på svavelutsläpp jör att avhjälpa försurningssituationen i landet. OED anser dock att en sådan skärpning bör ske med ett mindre steg än vad naturvårdsverket kräver. Med en skärpning av kravet till att motsvara 0.6% svavelhalt (nu gällande generella bestämmelser motsvarar 0,8% och naturvårdsverkets krav 0,35%) breddas möjligheterna till import av lågsvavligt kol. Krav på rök­gasavsvavling skulle då inte behöva ställas på de anläggningar som nu är aktuella för uppförande. Mot mitten av 1980-lalet bör en ytterligare skärp­ning kunna övervägas. Ytterligare erfarenhet hinner då vinnas av den teknik som utvecklas pä området. OED anser också atl åtgärder i form av markreservationer bör vidtagas i aktuella anläggningar som förberedelse för att ta ny teknik i anspråk.

OED anser också att en utredning tillsätts för att se över lagstiftnings­frågor i samband med solvärmeulnyttjande. Detta gäller i första hand vattenlagen, naturvårdslagen, lagen om allmänförklaring av fjärrvärmean­läggningar samt lagen om kommunal energiplanering. OED vill också understryka behovet av att alla eventuella lagändringar blir gjorda i sådan tid att inte teknikintroduktionen förhindras.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.6   Industridepartementet        122

Ekonomiska styrmedel

För att genomföra det förordade programmet för oljeersättning behövs enligt OED:s mening ekonomiska styråtgärder.

I början av november månad 1980 lämnade regeringen ett förslag till riksdagen (prop 1980/81:49) om stöd för vissa åtgärder för att ersätta olja, en fond för oljeersättning, som till stor del bygger på OED:s tidigare framlagda förslag.

OED vill i anslutning härtill lämna följande synpunkter på fondens användning. Lån med förmånliga villkor och i vissa fall bidrag bör kunna utgå för att täcka merinvesteringar i anläggningar främst för torv, skogs­energi, alternativa drivmedel och solvärme.

När det gäller anläggningar för kol bör det ekonomiska stödet kunna inskränkas till hjälp i vissa fall med finansieringen främst inom industrin. I vissa fall kan stöd till investeringar av miljövårdskaraktär behövas.

I fräga om skogsenergi och torv kan utom hjälp med finansieringen även bidrag behövas till investeringar i såväl råvaruutvinning, transportapparat som förädlings- och förbränningsanläggningar.

Inledningsvis bör stöd utgå främst till projekt som ligger inom ramen för det tidigare föreslagna programmet. Administrationen av detta stöd bör falla på den tidigare förordade statliga tillförselfunktionen.

Denna typ av projektinriktat stöd bör emellertid kunna upphöra på sikt. Med bättre kunskaper om de verkliga kostnaderna för utnyttjandet av inhemska bränslen bör inriktningen av de ekonomiska styrmedlen bli mer generell.

En övergång till fasta bränslen kommer att ställa stora anspråk på kapital. Om statsmakterna anser att en övergång från olja till fasta bränslen är angelägen bör statsmakterna verka för att investeringar i eldning med fasta bränslen skall bli ett prioriterat område på kapitalmarknaden.

Ett speciellt problem utgör nuvarande krav på en begränsning av den kommunala expansionstakten. Investeringar i fjärrvärme är alt jämställa med produktiva industriinvesteringar och bör särskiljas frän investeringar i annan kommunal verksamhet.

Industrin redovisar ofta problem med att finansiera investeringar i fast­bränsleeldade anläggningar. OED anser att fondorganisationer bör ägna den frågan särskild uppmärksamhet.

Bedömningen av den framtida prisutvecklingen pä olja, kol och inhem­ska bränslen påverkar starkt lönsamhetsförutsättningarna vid energiinves­teringar. Med dagens prisrelation är det i många fall fördelaktigt att övergå till kol. Osäkerheten om den framtida utvecklingen av bränslepriserna är i sig ett hinder för oljeersättning. Denna osäkerhet kan minskas på flera sätt. En metod är att stävja fluktuationer i oljepriset genom oljebeskattningen. En annan metod är att statsmakterna lämnar garantier för atl energiskatten utformas så att den erforderliga prisrelationen mellan olja och kol respek­tive inhemska bränslen upprätthålls. OED avser att närmare behandla

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.6    Industridepartementet       123

dessa frågor fram till våren 1981. Det är också viktigt att energiskalteutred-ningen i sitt arbete prioriterar en sådan utformning av skattesystemet.

Organisatoriska åtgärder

OED anser som tidigare antytts att den statliga myndighetsfunktionen vad gäller energitillförsel måste förstärkas för att de angivna målen för oljeersättning skall nås. Vissa uppgifter för en sådan funktion har berörts i det föregående.

Sammanfattningsvis föreslår OED att följande centrala uppgifter i ett oljeersättningsprogram förs till en sådan förstärkt tillförselfunktion

•      planering för att nå målen

•      initiativtagande för genomförandet av programmet

•      tillsyn i samband med den föreslagna nya lagstiftning om utförande av vissa eldningsanläggningar för fastbränsleeldning

•      låne- och bidragsgivning för investeringar i ny energiteknik för oljeer­sättning (fondförslaget)

•      organisatoriska initiativ

9 utvärdering av mål och styrmedel för oljeersättningsprogrammet.

När det gäller oljeersättning inom uppvärmningssektorn har kommuner­nas insatser en avgörande betydelse. Enligt lagen (1977:439) om kommu­nal energiplanering skall kommunerna i sin planering både främja hushåll­ningen med energi och verka för en säker och tillräcklig tillförsel av energi. Enligt OED:s mening uppfyller inte energitillförseln lagens krav att vara säker och tillräcklig om den huvudsakligen baseras på olja.

OED förordar att kommunerna inom ramen för den kommunala energi­planeringen redovisar program för oljeersättning, som fastställs av de beslutande kommunala organen. Programmen bör bygga på en genomgäng av bl. a. bränslebehov, möjligheter till omställning, försörjning med ener­giråvaror samt utnyttjande av solvärme. Behovet av samordning med andra kommuner och med industri bör även beaktas. Dessa förslag över­ensstämmer i princip med de som SIND nyligen framlagt (SIND 1980: 15). OED instämmer i SIND:s förslag beträffande planeringens inriktning och vill understryka det angelägna i att erforderliga resurser ställs till förfogan­de för att genomföra verksamheten.

Den av värmeverken hittills planerade totala nivån för landels torvför­brukning inom den närmaste 10-årsperioden - 1,25 TWh år 1990 - är långt under vad OED bedömer som rimligt och önskvärt. Detta gäller i synner­het de södra och mellersta delarna av landet.

Vad gäller de fyra nordligaste länen har Vattenfall på regeringens upp­drag utrett förutsättningarna för torvproduktionen och för användningen av torv i hetvattencentraler eller kraftvärmeverk i vissa orter.

OED anser det viktigt att erfarenheterna av den metodstudie som SIND genomfört i en region i Småland snabbt bör las till vara. Studien avser hur regionala planeringsinsatser kan utformas bl. a. för att få till stånd regiona-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.6    Industridepartementet       124

la samarbeten rörande utnyttjande av torv- och flistillgångar. SIND bör också ges möjlighet att initiera några sådana regionala samordningsinsatser i mellersta och södra Sverige. Inriktningen bör vara att snabbt få till stånd utnyttjande av bränntorv i 5 ä 6 orter i detta område.

För att påskynda införandet av alternativ till olja behövs åtgärder i fråga om teknikupphandling. Statliga myndigheter, större byggföretag och fas­tighetsförvaltare med egen god kompetens bör ha möjlighet att vara före­gångare när det gäller att introducera solvärmeteknik som har lämnat forsknings- och utvecklingsstadiet. Förutsättningarna för en form av ul-vecklingsavtal mellan staten och stora kompetenta byggherrar undersöks f.n. i samarbete mellan OED, bostadsstyrelsen och SIND. Statliga myn­digheter bör i sin ny- och ombyggnadsverksamhet beakta möjligheterna att tillämpa olika slag av solvärmeteknik. Detsamma gäller bl. a. fastbräns­leeldning. Det bör åligga tillförselfunklionen alt ta erforderliga initiativ i fråga om teknikupphandling.

För att reducera kostnaderna för främst mindre fastbränsleeldade an­läggningar bör standardisering eftersträvas. Del arbete SIND har inlett på området bör fullföljas. Åtgärder i fråga om teknikupphandling behövs även för introduktion av standardiserade panntyper.

Vad gäller alternativa drivmedel avser OED att fortsätta arbetet med fordonsföreskrifter, styrmedel m.m. för metanolintroduktion under vin­tern 1980/81.

Utbildning, rådgivning och information

Förslagen till en omfattande fastbränsleeldning kräver betydande ul-bildningsinstanser. Även på solvärmesidan krävs förstärkt kompetens.

SIND har nyligen till regeringen överlämnat en rapport med vissa förslag rörande energihushållningsutbildning. OED har dock för sin del ännu inte överblickat de åtgärder som behöver vidtas för atl förstärka kompetensen när det gäller fastbränsleeldning alternativa drivmedel och solvärme. Även rådgivnings- och informationsverksamheten måste utökas. OED avser att återkomma i dessa frågor.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.7    Industridepartementet 125

Bilaga 1.7

PM angående oljemarknadspolitiken

1   Inledning

Oljeprisernas uppgång under 1970-talet kom att bli den enskilda faktor som i störst utsträckning påverkade väridsekonomins utveckling. Oljepris­höjningarna medförde en snabbare inflation, en lägre tillväxttakt och en högre arbetslöshet än vad som annars skulle ha varit fallet.

För Sverige har oljeprisutvecklingen föranlett - och kan framöver för­anleda - problem dels på det stahiliseringspolitiska planet i form främst av ökad inflation och försämrad extern balans, dels på ået försörjningsmäs­siga planet genom prisvariationernas effekter på säkerheten i tillförseln från olika källor och distributionskanaler. Föreliggande promemoria söker sammanfatta den diskussion som inom den s.k. oljemarknadsgruppen' förts kring mål och medel för den svenska oljemarknadspolitiken. Syftet med denna sammanfattning är att presentera en systematisk ram för rege­ringens ställningstaganden till frågor om prisnivå och försörjningstrygghet för olja. Inledningsvis tecknas bakgrunden till utvecklingen på oljemarkna­den: strukturförändringen och prisutvecklingen internationellt samt i Sve­rige. De omständigheter berörs som är specifika för Sverige och som leder till problem för försörjningstryggheten och till störningar för den ekono­miska stabiliseringspolitiken. Mot denna bakgrund definieras de mål som bör uppställas för oljemarknadspolitiken. Därefter tas en rad olika medel upp till diskussion och bedöms med hänsyn till de uppsatta målen. Prome­morian avslutas med en sammanfattande bedömning.

2   Oljemarknadens internationella struktur

Under större delen av efterkrigstiden dominerades den internationella oljehandeln av de stora internationella oljebolagen - de s. k. sju systrarna. Ända fram till 1970-talets början kontrollerade dessa företag ca 2/3 av oljehandeln utanför de centralplanerade ekonomierna. De stora företagen kontrollerade likaså förädlings- och distributionsleden. Marginella kvanti­teter råolja och produkter såldes direkt eller via spotmarknaden till natio­nellt förankrade oljeföretag. De stora företagen spelade en betydelsefull roll för att skapa en stabilitet i oljeförsörjningen genom att trygga länder-mässig spridning på såväl utbuds- som efterfrågesidan. Under 1970-talet har förstatliganden i de oljeproducerande staterna, liksom OPEC:s fram­växt, brutit ned denna struktur. Idag har de stora bolagens andel av

' Ordförande statssekreteraren i ekonomideparlemenlet Sten Westerberg.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.7    Industridepartementet      126

oljetillförseln till marknadsekonomierna sjunkit till ca 35% varav ungefär hälften täcks av tillförseln från Saudiarabien genom de fyra bolag -Exxon, Mobil, Socal och Texaco - som ingår i Aramcokonsortiet. De oljeproducerande länderna har nu fått i det närmaste full kontroll över såväl produktion som prissättning. Handeln via de internationella oljebola­gen har i ökande utsträckning ersatts av direkta kontrakt mellan det enskil­da oljeimporterande landet och det oljeexporterande landet på företags-eller regeringsnivå. Samtidigt har spotmarknadens andel av oljehandeln ökat från ca 5% före 1973 till 10-15% idag. I och med att storbolagens roll av "pooler", som utjämnade variationerna på utbuds- och efterfrågesidan såväl geografiskt som i fråga om olika kvaliteter, har minskat har den internationella oljehandeln blivit mera labil.

3   Den internationella prisutvecklingen

Den internationella prisutvecklingen nominellt och realt på olja under 1970-talet framgår av diagram 1. I detta framgår ett klart mönster. De dramatiska prishöjningarna 1973-1974 och 1978-1979 inträffade båda gångerna i slutfasen på en konjunkturuppgång.

De nominella prishöjningarna uppgick till 350% 1973-1974 resp. 130% 1978-1979. Då basen för den senare oljeprishöjningen var större, utgjorde oljeprishöjningen en lika stor andel av OECD-områdets BNP vid bägge tillfällena, eller ca 2% av BNP. De starka prishöjningarna följdes av perioder med en långsammare nominell ökningstakt. Samtidigt accelerade såväl i-ländernas konsumentprisindex som deras exportpriser, varigenom det reala oljepriset kom att stagnera och t.o.m. sjunka under den lång­dragna internationella återhämtningen 1975-1978.

Prishöjningarna 1978-1979 utlöstes av ett temporärt utbudsbortfall som en följd av händelserna i Iran. Detta föranledde företag och regeringar i i-länderna att kraftigt öka sina oljelager. För helåret 1979 ökade OECD-områdets oljeimport med endast 0,2 milj. fat per dag' (frän 27.2 till 27,4 milj. fat per dag) medan OPEC:s export ökade med 0,7 milj. fat per dag. Trots detta var den tidsbegränsade förväntningsstyrda efterfrågeexpan-sionen under 1979 tillräcklig för att utlösa prishöjningen på 130%.

De priser som hittills diskuterats är de internationella oljepriserna. De inhemska olje- och bensinpriserna visar en helt annan och mycket lägre ökningstakt. Detta exemplifieras i diagram 2 över realpriset på bensin i vissa större OECD-länder.

Realpriserna till förbrukarna har således långt ifrån speglat de ökade nominella importprisema. Förutom att dessa har urholkats av inflationen så har skatteandelen av det inhemska förbrukarpriset tillåtits sjunka i flertalet länder. ' 1 milj. fat per dag (million barrels per day) motsvarar ca 50 milj. ton råolja om året.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.7    Industridepartementet

127

Den viktigaste anledningen till att väridsekonomins utveckling kommit att domineras av oljeprisutvecklingen är i-ländernas höga beroende av olja i kombination med de låga priselasticitetcr på kort sikt som gäller för efterfrågan på olja. Givet att denna efterfrågan konfronteras med ett tämli­gen konstant utbud, leder mycket små efterfrägevariationer till mycket höga prishöjningar. Dessa i sin tur medför ökad inflation, försämrade bytesbalanser och lägre inkomsttillväxt i de oljeimporterande länderna.

■--'-•./"-v

Diagram 1 Nominella och reala priser på Arabian Light 1970—1979

18 16

14

12

8 6

4

2 O

U.S. dollar per fat fob

Nominellt pris

Realt pris baserat på Förenia staternas konsumentprisindex

(jan 1974 = 100)

Realt pris baserat pä prisindex för bearbetade varor

(jan 1974 = 100)

-___ r

 

 

i.U.LLLLil I M ] I 1 L I I I I [ I [ 1 ] I [ LI ' ■ ' I 1 [ I 1 U 1 1 1 I 1 I 1 L ] I [ i I L L I 1 il LLllJJ-lJ il il 1 U.l.UJ.1 U I I I I 1 M Ii

1970      1971      1372      1973      1974     1975     1976      1977

-\

-N-/'

1978

3'

V

1979

Källa: Inlernational Monelary Fund Staff Papers. juni 1980.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.7    Industridepartementet

128

Diagram 2 Realpriset på bensin

Prisindex för bensin delat med konsumentprisindex

1975 =   100

1975 100

 

130

130

France

United Kingdom    ''
I................ I    I    I    I    I    I    I    I    I

I    I    I    I

60        62   M        U      H        711  72     74     ti       78

Källa: OECD Economic Outlook 27, juli 1980.

De oljeproducerande ländernas bristande förmåga att absorbera sina överskott drar ned tillväxten ytterligare. För den senaste oljeprishöjnings-perioden 1979-1981 har det ackumulerade produktionsbortfallet i OECD-området beräknats till ca 5% av BNP.

Den låga priselasticiteten gäller emellertid främst på kort sikt dä den för OECD-området har beräknats till 0,15 under ett år, dvs. en tioprocentig prishöjning leder till en minskning med endast 1,5% i efterfrågad volym. På något längre sikt stiger effekten av en prishöjning och beräknas uppgå till 0,5 ackumulerat över sex år.

Det höga oljeberoendet i i-ländernas ekonomier utgör f. n. en restriktion på tillväxten i världsekonomin. Givet att de tillgängliga energikällorna inkl. olja är kända fram till 1985 är också det potentiella utbudet känt. Den potentiella ökningen av oljeproduktionen har beräknats till ca 2,8% per år fram till 1985. OECD-ländernas inkomstelasticitet med hänsyn till oljan har legat kring 1, men har efter den första oljekrisen sjunkit till 0,8. Den skulle därmed göra en BNP-tillväxt av 3 å 3,5% per år möjlig, med utgångspunkt i oförändrade reala oljepriser. Om energipolitiken i i-län­derna aktiveras väsenfiigt torde "fillväxttaket" kunna höjas fill mellan 3,5 och 4% per år.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.7    Industridepartementet

129

Prisernas inverkan pä de relativa ätgångstalen av olja i förhållande till BNP framgår av diagram 3. Av detta, liksom av de ovan angivna priselasti-citeterna framgår att om oljepriserna tilläts slå igenom i förbrukariedet kan högst påtagliga spar- och substitutionseffekter uppnås.

I den internationella debatten har man diskuterat olika sätt för i-länderna att lösa upp den restriktion på tillväxten som oljeberoendet utgör. Vid sidan om direkta insatser för att stimulera energisparande och utveckling­en av alternativa energikällor har därvid uppmärksamheten riktats på en aktiv oljeprissättning som det kanske viktigaste medlet att på sikt minska oljekonsumtionen.

Diagram 3 Slutlig efterfrågan på energi samt relativa energipriser till slutliga förbru­kare under åren 1960—1980 i de sju största OE(!!D-länderna

1972 = 100

160

Relativa energipriser till slutliga förbrukare' Slutliga energiefterfrägan dividerad med reala BNP

\iQ

120

100

rT"--- .?»-

 

95

S5

 

SO

5-0

 

SS

85

 

196C

MIMI   L 1.1   I ■ I  ■! _L

1965

1S70

1375

tsso

' Energikomponenten i konsument- och partihandelsprisindexarna dividerade med totala indexarna exkl. energi. Relativa energipriserna i partihandelsledet har vägts med industrins andel av lotala energiefterfrågan.

Källa: OECD Economic Outlook 28, 1980.

9    Riksdagen 1980/81. t saml. Nr 90. Bilagedel

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.7    Industridepartementet  130

Bl. a. har pekats på vikten av att de länder som hittills har hållit de inhemska oljepriserna under världsmarknadsnivä - främst Förenta sta­terna och Canada - avskaffar denna prisreglering. Därtill krävs att prisme­kanismen utnyttjas för att ge förbrukarna entydlig information om oljans knapphet, dvs. man bör undvika att temporära svackor i realpriskurvan på olja uppkommer, något som tilläts ske under mitten av 1970-talet. För att motverka dylika svackor borde regeringarna genom olika åtgärder, framför allt beskattning, hålla prisutvecklingen på en långsiktigt stigande real trend. Därmed ökas spar- och substitutionseffekten av en given prishöj­ning genom att osäkerheten för bl. a. dem som investerar minskar. I den mån ett större antal i-länder skulle tillämpa en dylik politik så skulle de av oljepriserna orsakade påfrestningarna på dessa länders bytesbalanser minska.

4   Utsikterna på kort sikt

Den internationella oljemarknaden kännetecknades under sommarmå­naderna 1980 av fallande spotmarknadspriser och betydande press på de officiella kontraktspriserna. Denna marknadssituation förklarades av dels den kraftiga inbromsningen i i-ländernas ekonomiska aktivitet under lop­pet av 1980, dels av att oljelagren byggts upp till en mycket hög nivå 1979-1980. OECD-sekretariatet räknade med att medlemsländernas nettoimport skulle sjunka med 3 milj. fat per dag mellan 1979 och 1980. Av dessa 3 milj. svarar den minskade förbrukningen för 2,7, minskad lagring för 0,1 och ökad inhemsk produktion för 0,3 milj. fat per dag. Lagerhållningen i OECD-länderna är f.n. mycket hög och motsvarar enligt vissa uppskatt­ningar över 150 dagars tillförsel.

De prognoser för oljemarknaden som var gängse under 1980 innan kriget mellan Iran och Irak bröt ut utgick från den förutsedda låga produkUons-tillväxten i OECD-området under de närmaste 18-24 månaderna liksom från den höga lagernivån. Mot denna bakgrund förutspåddes en fortsatt överskottsmarknad på kort sikt, med stagnerande och fidvis t. o. m. sjun­kande realpriser på olja. Det föreföll alltså som om den typ av utveckling som följde efter den första oljekrisen skulle komma att upprepas - med de ovan diskuterade riskerna för i-ländernas strävan att på längre sikt minska sitt oljeberoende.

I september bröt emellertid kriget mellan Iran och Irak ut. Följden härav blev att produktionen i dessa länder stoppades vilket i sig innebar ett bortfall av ca 3,9 milj. fat per dag - motsvarande 10% av världens totala oljeutbud. Irans oljeexport hade redan före krigsutbrottet gått ned till en helt obetydlig nivå. För att kompensera det irakiska bortfallet har Saudi­arabien och vissa andra OPEC-länder aviserat ökad produktion med 1,4 milj. fat per dag utöver den långsiktiga produktionsnivån. Nettobortfallet i tillförseln blev därmed 2,5 milj. fat per dag.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.7    Industridepartementet  131

Till följd av denna utbudsstörning började spotmarknadspriserna att stiga successivt och nådde i november 44 dollar per fat för lätta svavelfat­tiga råoljor. För dessa kvaliteter uppgick därmed differensen mellan offici­ellt kontraktspris och spotpris till ca 7 dollar per fat. Spotmarknadspri­serna på de vanligaste råoljorna från Mellersta Östern nådde ca 42 dollar per fat, vilket kunde överstiga de officiella priserna med ända upp till 12 dollar per fat. I december föll dock spotmarknadspriserna beroende på begränsad efterfrågan. I december beslöt vidare medlemsländerna i OPEC att höja de officiella råoljepriserna med 2-4 dollar per fat, vilket väntas leda till en genomsnittlig höjning med ca 10%. Denna höjning kan sägas ligga inom ramen för det gängse antagandet om oförändrade reala priser under loppet av 1981.

Den fortsatta utvecklingen är dock utomordentligt svår att bedöma och påverkas av hur länge kriget mellan Iran och Irak kommer att vara och vilka följder det får för de båda ländernas leveransförmåga. Skulle oljele­veranserna åter upptas till en mera normal nivå (vissa utskeppningar av olja har redan påbörjats från bägge länderna i december 1980) under första halvåret 1981, torde en relativt lugn prisutveckling kunna förväntas efter­som de oljelager som byggts upp i i-världen bör vara tillräckliga för att överbrygga det irakisk-iranska utbudsbortfallet fram till sommaren. Skulle emellertid leveranserna förbli reducerade under en längre period är för­nyade prishöjningar att befara trots den genom lågkonjunkturen begränsa­de efterfrågan. De producentländer som under hösten 1980 ökade sin råoljeproduktion för att kompensera för bortfallet från Irak och Iran torde ha tagit i anspråk nästan hela sin kapacitet. De har nu i stort sett uttömt sina möjligheter att hålla tillbaka prishöjningar. De OPEC-länder som förordar en högprispolitik med hjälp av produktionsbegränsningar skulle därmed få ett starkare inflytande över prisutvecklingen.

Defkan alltså inte uteslutas att en real oljeprishöjning - till skillnad från vad som gällt under 1970-talet — inträffar i en utpräglad lågkonjunkturfas och att högprisländerna inom OPEC lyckas styra prisutvecklingen över hela den kommande konjunkturcykeln. I sådant fall kommer spotpriserna inte att tillåtas falla under kontraktspriserna i någon större utsträckning.

Emellertid har oljemarknadsgruppen jyorl den bedömningen att en så­dan radikal förändring av marknadsförhållandena är mindre sannolik, be­roende bl. a. på svårigheterna att nå enighet om en effektiv produktions-kontroll inom OPEC. Föreliggande promemoria bygger alltså på hypotesen att den internationella oljemarknaden under de närmaste åren kommer att genomgå såväl perioder av ökad efterfrågan resp. minskat utbud under vilka spotpriserna tenderar att ligga över kontraktsprisnivän, som perioder med god tillgång på olja och med spotpriser som ligger under kontrakts­prisnivån. En illustration till en utveckling enligt detta mönster återfinns i diagram 4 som illusterar utvecklingen för kontraktspriser resp. spotpriser under 1970-talet.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.7    Industridepartementet

132

Diagram 4 Jämförelse mellan priset på eldningsolja 1/dieselolja (gasoil) vid import till spotmarknadspriser resp. vid rafTmering baserad på råolja till kontraktspriser

 

 

 

 

 

J

\

 

 

 

 

 

fiw>

 

 

 

 

 

[

/360

 

 

 

 

 

 

Oeo

 

-----

-    (OTTtRil/XtiPi-ti     nr    (|OTEl'k:■l

 

1

1 \ /1

 

 

 

f/eo

 

 

 

 

/

v-'

M6o\

 

 

 

 

1

\

/\

900

 

 

 

 

1

1 1

1

/

 

 

 

 

 

/ 1   /

/

693

 

 

K

11

 

/ /

/   /

 

SO»

 

 

11

' '                Av

-

"""i

 

m>

 

 

(f\/\X     //

 

 

 

300

 

 

/    " /

 

 

 

ioa

 

 

/         v

 

 

 

/oo

- -

1--------------

-------- 1                     1------------------- 1-------------------- 1-------- ,_

 

'

______ 1______ 1

5    Oljans betydelse i den svenska ekonomin

Den svenska energiförsörjningen baseras idag till ca 70% på olja. Detta är resultatet av en konfinuerlig och snabb ökning av oljeimporten från 1940-talets låga nivå. Ökningstakten i oljeimporten 1955-1971 var dubbelt så snabb som BNP-tillväxten (8 resp. 3,9% per år). Den första oljekrisen 1973-1974 ledde emellertid till en markant nedgång i ökningstakten för oljeimporten till 0,5% per år. Eftersom BNP under samma period beräk­nas ha ökat med i genomsnitt ca 2% per är, har värt marginella oljebe­roende minskat påtagligt.

De höga oljeberoendet - f.n. 23% av varuimporten - innebär en stor belastning på bytesbalansen. För 1980 beräknas importnotan för oljepro­dukter till ca 33 miljarder kr. brutto.

Det stora oljeberoendet medför också att förändringar i de internationel­la oljepriserna får ett betydande genomslag i den inhemska prisnivån. En ökning av de nu rådande priserna pä oljeprodukter med 10% påverkar

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.7    Industridepartementet       133

direkt den allmänna prisnivån med 0,6%. Den åtföljande köpkraftsindrag­ningen motsvarar en moms-höjning på I procentenhet. Därutöver tillkom­mer successiva indirekta effekter i form av kostnadsfördyringar för företa­gen som i sin tur leder till prishöjningar på varor och tjänster samt till eventuella lönekompensationer.

Det faktum att oljepriserna varierar (nominellt och realt) kraftigt över tiden (se nedan) medför ytterligare olägenheter frän ekonomisk-politisk synpunkt. Varierande priser på en så viktig insatsvara som olja försvårar en rationell investeringsplanering i och med att relativprisutvecklingen blir osäkrare. Variabiliteten är därtill i sig en källa till inflation, eftersom relativprisförändringar oftast sker genom en anpassning uppåt av priserna.

6   Den svenska oljemarknadens struktur

Även den svenska oljemarknaden har genomgått betydande strukturella förändringar under 1970-talet. De internationella oljebolagens marknads­andelar har minskat. Denna tendens har varit särskilt markerad för petro­leumprodukter med lägre grad av raffinering.

Den svenska marknaden kontrolleras i allt väsentligt av elva rikstäckan­de oljebolag'. Deras sammanlagda marknadsandelar varierade 1979 från 95% för bensin och dieselolja till 50-60% för vissa tyngre oljor. Motsva­rande marknadsandelar för de internationella bolagen är 72% för bensin resp. 43% för lägsvavlig eldningsolja 5.

Vid sidan av de rikstäckande bolagen finns ett antal mindre oljebolag som specialiserat sig på främst tjocka eldningsoljor. Dessa s. k. övrig-bolag ökade sin marknadsandel på de internationella bolagens bekostnad fram till 1979. Då övrigbolagen byggde sin verksamhet på spotmarknaden — som under perioden 1974-1978 låg under de långa kontraktens nivå -satte prisutvecklingen under 1979 dessa bolag under stark press. Under 1979 har flera av de ledande företagen i övriggruppen träffat långsiktiga leveransuppgörelser med det statliga Svenska Petroleum AB (SP) med innebörd att spotmarknadsberoendet har minskats. Vid sidan av oljebola­gens distribution sker en icke obetydlig del av oljeförsörjningen genom att vissa storkunder, främst kommuner och industriföretag, köper olja direkt på den öppna marknaden.

Den svenska oljemarknadens struktur har speglat den internationella trenden. De internationella bolagens roll har minskat och de nationella bolagens (SP:s men även OK:s) andel har ökat - en utveckling som delvis drivits fram av de oljeexporterande ländernas önskan att minska sitt bero­ende av de internationella bolagen.

' Ara, Svenska BP, Svenska Esso, Svenska Fina, Svenska Gulf. Mobil Oil, Nynäs Petroleum, OK, Svenska Petroleum. Svenska Shell och Texaco.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.7    Industridepartementet  134

7   Beroendet av spotmarknaden

Ett utmärkande drag för den svenska oljeförsörjningen har varit ett jämfört med vissa andra länder i Västeuropa större beroende av den s.k. spotmarknaden på vilken marginella kvantiteter råolja och oljeprodukter säljs vid sidan om de reguljära kontrakten och till priser som varierar starkt kring de officiella kontraktens pristrend. För Sveriges del har det relativt höga beroendet av spotmarknadspriser - eller till denna marknad relatera­de priser - inneburit icke oväsentliga prismässiga fördelar under huvudde­len av 1970-talet och även tidigare. Omvänt har Sverige i perioder av brist på olja drabbats av prishöjningar i högre utsträckning än många andra länder. Efter oljeprishöjningarna 1979-1980 har det aktuella beroendet av spotmarknaden reducerats genom att tidigare spotköpande oljeföretag nu­mera har sin försörjning direkt eller indirekt baserad på råolja enligt långa kontrakt. Kvar står att vid eventuella längre perioder med överskott på oljemarknaden (då spotpriserna ligger under kontraktsprisnivån) spot-marknadspriset kan slå igenom på den svenska marknaden. Därför förelig­ger hela tiden ett potentiellt beroende av spotmarknaden.

Från prissynpunkt innebär detta betydande risker av skäl som framgått. Även från leveranssäkerhetssynpunkt kan ett beroende av spotmarknaden innebära nackdelar beroende på den internationella oljehandelns struktur­förändringar under 1970-talet. Tidigare var det mindre riskabelt att basera en större del av sin tillförsel på spotmarknaden, då den internationella oljemarknaden kännetecknades av stor flexibilitet. När de internationella bolagen trängts tillbaka och oljehandeln i ökad utsträckning bilateraliserats har det blivit osäkrare att förlita sig på spotmarknaden med dess sväng­ningar och ovissa utbud.

8   Produktsammansättningen

Sverige haren internationellt sett låg inhemsk raffinaderikapacitet. Den­na täcker i princip ca 3/4 av den inhemska förbrukningen men p.g.a prisrelationerna mellan olika produkter har tidvis endast hälften av tillför­seln skett från inhemska raffinaderier. De färdigprodukter som har impor­terats har i stor utsträckning köpts på spotmarknaden eller till spotmarkna­dens prisvillkor. I detta sammanhang kan konstateras att en högre inhemsk raffinaderikapacitet skulle minska behovet att importera färdiga pro­dukter. I Västeuropa finns dock en betydande överkapacitet framför allt såvitt avser tjocka destillat. Mot bakgrund härav och av den krympande marknaden är det osannolikt att oljeföretagen i Sverige kommer att fullföl­ja tidigare planer på omfattande kapacitetsutbyggnader. Däremot finns det idag planer på olika investeringar i raffinaderierna med syftet att bättre anpassa produktutbytet till marknadsbehov.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.7    Industridepartementet       135

9   Sveriges länderberoende

Sverige är fortfarande starkt beroende av Mellersta Östern för sin olje­försörjning, även om andelen råolja från Nordsjön ökat successivt under de senaste åren. Under 1980 halverades emellertid Nordsjöoljans andel i vår import. Sveriges totala import av råolja och oljeprodukter fördelat på länderområden under perioden 1960-1979 framgår av tabell 1.

Den minskning av Sveriges beroende av Mellersta Östern som avspeglas i 1979 års siffror har under 1980 sannolikt vänts i ett ökat beroende av denna region till följd av de ökade inköpen av råolja från främst Saudiarab­ien. Mellersta Österns andel av den totala råoljeimporten under perioden september 1979-augusU 1980 var 61,9% jämfört med 45,5% under mot­svarande period ett år tidigare.

Tabell 1 Sveriges import av olja procentuellt fördelad på länderområden 1960—1979

 

Ursprungsområde

1960

1970

1973

1975

1977

1978

1979

Sydamerika m. m.

18,5

12,9

11,2

5,5

5,3

6,2

8,0

Afrika

-

11,3

11,0

9,1

8,2

6,9

8,2

Mellersta Östern m. fl.

24,4

18,8

20,4

28,1

.30,0

33,8

25,7

Västeuropa

43,1

40,9

43,8

39.7

39,6

35,7

43,3

varav Norge

-

3,2

3,.')

6,5

3,9

2,5

2,7

varav övriga Norden

-

4,6

7,4

5,7

8,2

8,1

8,0

Östblocket

14,0

16,1

13,(3

17,6

16,9

17,4

14,8

 

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

Total volym (lOOOm')

15462

37 248

34863

35661

35992

33510

37 782

varav råolja {%)

20

37

35

39

45

54

49

Källa: Svenska Esso: Oljeåret i siffror, 1979.

Utvecklingen har vidare gått mot en ökad andel kontrakt direkt mellan svenskägda företag och de nationella oljebolagen i vissa producentländer. Detta är positivt i så motto som detta starkt reducerat Sveriges beroende av spotmarknaden för såväl råolja som oljeprodukter. Samtidigt har denna utveckling fört med sig nackdelar i form av ett potentiellt politiskt beroen­de av leverantörsländerna eftersom inte en tillräcklig länderspridning skett pä försörjningssidan. Möjligheterna att mer påtagligt förbättra försörj­ningstryggheten genom ändrat importmönster ligger främst i att teckna långsiktiga leveransavtal omfattande betydande volymer med andra råolje­producenter i bl. a. Nordsjöområdet.

10   Sammanfattning av problemen och mål för den svenska olje­marknadspolitiken

Den ovan gjorda genomgängen av de internationella förutsättningarna och framtidsutsikterna på den internationella oljemarknaden, liksom av Sverige specifika försörjningsförhållanden i fråga om olja, leder till slutsat-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.7    Industridepartementet  136

sen att oljefillförseln för svensk del utgör ett försörjnings- och därmed beredskapsmässigt problem. Först och främst är Sveriges beroende av oljeimport ett av de högsta bland i-tänderna. Störningar på den labila internationella oljemarknaden medför risker för försörjningskriser för folk-hushållet i dess helhet. Den successiva höjningen av den internationella oljeprisnivån utgör en betydande och ökande belastning på Sveriges bytes­balans. Vidare har vårt beroende av spotmarknaden varit alltför högt vilket förstärkt genomslaget av oljemarknadens svängningar på den svens­ka ekonomin samtidigt som leveranssäkerheten minskat. F.n. har detta beroende minskats påtagligt, men potentiellt kan sportmarknadsberoendet öka igen vid längre perioder med överutbud på oljemarknaden. Fluktua­tionerna i den inhemska nominella oljeprisnivån har därtill genom sin inverkan på den inhemska inflationsprocessen ytterligare försvårat stabili­seringspolitiken. Även realpriserna på olja har utvecklats ojämnt vilket har försvårat beslut om energisparande och övergång till andra energikällor.

Målen för oljemarknadspolitiken kan mot denna bakgrund anges på följande sätt:

a)  det totala oljeberoendet måste nedbringas,

b) beroendet av spotmarknaden måste hållas lågt även fortsättningsvis och tillförseln inriktas pä långsiktiga leveranskällor med tillräcklig geografisk spridning,

c)  oljepriset till förbrukarna bör hållas stabilt kring en till världsmark­nadspriset anpassad, långsiktigt uppåtgående trend även i perioder av konstanta eller fallande internationella realpriser på olja.

11    Oljemarknadspolitiken som en del av energipolitiken

Statsmakternas agerande ifråga om oljemarknaden utgör en integrerad del av energipolitiken i stort. Inom denna används en lång rad medel som syftar till att uppnå en balanserad och långsiktig energiförsörjning. Vid en diskussion av åtgärder som direkt berör oljemarknaden fokuseras intresset till olika typer av åtgärder som dels direkt påverkar oljepriset på kort eller lång sikt, dels indirekt påverkar desamma genom påverkan av marknads­strukturen ifråga om inköps- och distributionskanaler.

12   Prisbildningens avgörande betydelse

Såsom fallet är på samtliga marknader, bestäms priset på olja av utbud och efterfrågan. Det utmärkande för oljemarknaden är emellertid att ut­buds- resp. efterfrågeelasticiteterna är låga, i synnerhet pä kort sikt. Givet att den internationella produktionskapaciteten för olja är begränsad, med­för därför även mycket stora prisökningar ingen eller endast en ringa

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.7    Industridepartementet  137

ökning av den utbjudna volymen olja. Pä motsvarande sätt leder en kraftig prishöjning på olja till en mera märkbar minskning av konsumtionen först efter några är. Orsaken härtill är givetvis att våra ekonomier är anpassade till ett visst oljepris och att det tar tid att ställa om kapitalstocken till etl högre oljepris. På kort sikt - vid fall av försörjningskriser av den typ som inträffade 1973-1974 resp. 1978-1979 - kan därför prismekanismen inte väntas klara av fördelningen av de knappa kvantiteterna olja på olika sektorer pä ett samhällsekonomiskt optimalt sätt. I dylika fall har olika former av direkta ingrepp såsom ransonering aktualiserats.

Pä mycket lång sikt kan prismekanisrnens effektivitet vara reducerad genom att den vid en given tidpunkt inte rätt speglar den framtida tillgäng­en eller efterfrågan. Härigenom kan felaktiga eller otillräckliga signaler ges till dem som har att fatta investeringsbeslut på basis av relativa kostnader. För att korrigera denna ofullständighet hos prismekanismen, påverkar statsmakterna exempelvis aktivt investeringarna i andra energikällor än olja i syfte att öka dessa investeringars volym utöver vad marknaden annars skulle ha gett underlag för. Men med undantag för dessa s. k. marknadsmisslyckanden, som gäller mycket kort resp. mycket lång sikt, är prisutvecklingen utslagsgivande för utbuds- och efterfrågeutvecklingen.

Tillgängliga data om energiefterfrägans priselasticitetcr ger inte någon entydig bild och en viss osäkerhet råder kring storleken av elasticiteterna inom olika sektorer. Bl. a. har det varit svårt att tillämpa data som bygger på långa perioder med successivt fallande realpriser - exempelvis 1950-och 1960-talen - på perioder med mycket hastiga prisökningar. Klart är emellertid att elasticiteten är låg på kort sikt (1 år) men stiger påtagligt på längre sikt. De fidigare angivna elasticitetstalen för hela OECD-området -dvs. 0,15 på kort sikt och 0,5 på lång sikt - torde vara tillämpliga även pä Sverige. Vidare är hushälls- och transportsektorernas elasticiteter betyd­ligt högre än industrins. Det är också att märka att elasticiteten för elek­trisk energi är betydligt lägre och drar ned den totala elasticiteten. Priselas­ticiteten för olja är så pass hög att prishöjningar av den storleksordning som varit aktuell de senaste åren på några års sikt borde ge påtagliga resultat i form av minskad efterfrågan. På utbudssidan kan en prisökning inte få något större direkt genomslag på de internationellt utbjudna kvanti­teterna olja p. g. a. att möjligheterna till ökad produktion är mycket begrän­sade av både tekniska och politiska skäl.

Däremot kan en oljeprishöjning — i synnerhet om den uppfattas som permanent - ge ett incitament för utbudet av de former av energi som går att substituera för olja.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.7    Industridepartementet  138

13   Nuvarande oljemarknadspolitik

I Sverige har ett system tillämpats med fri prissättning i kombination med prisreglering i perioder av mycket snabba prisökningar. Således inför­des högstpriser såväl 1973-1974 som 1979-1980 för att förhindra att dyr marginalimport i ett bristläge skulle bli bestämmande för den inhemska prisnivån. I anslutning till att högstprisregleringen infördes 1973 tilläm­pades även ett system för prisclearing avseende den spotmarknadsbase-rade importen. Denna clearing gick till så att en särskild clearingavgift togs ut vid försäljning av oljeprodukter. Avgifterna gick till en fond från vilken bidrag lämnades för sådan oljeimport som ansågs angelägen, men som p. g. a. att dess pris låg över det svenska högstpriset inte skulle ha kunnat importeras utan bidrag.

Under perioder av överskott på den internationella oljemarknaden -situationer som utmärks av att spotpriserna är lägre än kontraktspriserna - har de företag som baserar sina köp på långa kontrakt utsatts för konkurrens från de företag som köper på spotmarknaden. Den negativa konkurrrenseffekten blir särskilt kännbar för de företag som importerar råolja på långa kontrakt för att förädla den i raffinaderier i Sverige. Vissa företag i denna grupp har haft stora ekonomiska svårigheter, särskilt under 1976-1978.

I perioder av knapphet på'oljemarknaden stiger spotmarknadspriset över kontraktsprisnivån, varvid konkurrensfördelarna kastas om så att företag med långa kontrakt och disponibel raffinaderikapacitet kan göra vinster som i princip skulle kunna kompensera för förlusterna i lågprispe­rioder. Emellertid har de genom prisregleringen förhindrats att Ull fullo realisera dessa potentiella vinster. Såvitt avser de utlandsägda bolagen har detta lett till ett minskat intresse för att leverera olja till den svenska marknaden i önskad utsträckning. De spotmarknadsberoende företagen, som gjort goda vinster under lågprisperioderna, kan i knapphetslägena inte mobilisera större volymer till den svenska marknaden än tidigare. Tvärtom får de ett incitament att minska sina leveranser eftersom import på spot­marknadsvillkor blir en förlustaffär vid försäljning i Sverige till gällande högstpriser. Följden på längre sikt av det tillämpade systemet kan följaktli­gen bli att a) det potentiella och/eller reella spotmarknadsberoendet åter ökar i perioder av överskott på oljemarknaden, b) företag med långsiktig försörjning missgynnas, c) företag med inhemsk raffinaderikapacitet miss­gynnas samt att d) oljetillförseln äventyras i bristlägena.

Detta problem har givetvis uppmärksammats tidigare. I 1979 års energi­politiska proposition (prop. 1978/79:115 bil. 1 s. 142-143) diskuteras av­vägningen mellan prisstabilitet och försörjningstrygghet på följande sätt:

"I sådana fall kan det alltså vara nödvändigt att kortsiktigt dämpa genomslaget av prishöjningen genom olika former av prisreglering. Detta bör emellertid ske på ett sätt som även tar hänsyn till försörjningsintres-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.7    Industridepartementet  139

sena. Den svenska prisnivån måste anpassas till internationellt tillämpade priser på oljeprodukter om importen av oljeprodukter skall kunna upprätt­hållas. Prishöjningen bör i så fall, enligt min mening, också medges de oljeföretag som genom sitt engagemang i råolje- och raffinaderileden har en förhållandevis prisstabil försörjning och som av det skälet inte kan uppvisa kostnadsökningar som grund för prishöjningar."

Dessa överväganden har varit vägledande för högstprispolitikens ut­formning under 1979-1980. Det kan också noteras att regeringen i septem­ber 1980 beslöt att den sedan november 1978 tillämpade prisregleringen pä oljeprodukter skulle avvecklas.

Med hänsyn till erfarenheterna från 1970-talets försörjningskriser är det motiverat att nu mer detaljerat diskutera de olika alternativa medel som står till buds för att minska olägenheterna med det nuvarande systemet, och som skulle kunna leda till att man i högre grad uppnådde en jämnare prisutveckling och högre försörjningstrygghet och ett mindre beroende av spotmarknaden.

14   Fri marknad

Fri prissättning tillämpas i vissa länder bl. a. Förbundsrepubliken Tysk­land och Schweiz. Fördelarna med denna lösning är för det första att inga administrativa ingrepp behövs från myndigheternas sida. För det andra skulle den medge en förbättrad lönsamhet för hela oljebranschen i Sverige varigenom den svenska marknaden skulle göras långsiktigt attraktiv även för de internationella bolagen. Men detta kräver dä att prisbildningen tillåts vara fri inte endast i överskottsperioder utan även i perioder av knapphet. Därigenom skulle en balans långsiktigt kunna vidmakthållas mellan kon­trakts- resp. spotmarknadsbaserade företag. Likaså skulle raffinaderikapa­citeten kunna ges en säkrare ekonomisk bas. Genom att de internationella företagen får ett långsiktigt incitament att fortsätta sin verksamhet i Sveri­ge, breddas vår försörjningsbas varigenom beroendet av spotmarknaden och länderberoendet minskas.

Ytterligare en fördel med en fri prissättning är att förbrukare inom den offentliga sektorn eller industrin som köper produkter till spotmarknadsre-laterade priser löper mindre risk för försörjningssvårigheter i tider av högre spotpriser. Vid högstprisreglering har det uppkommit situationer då så­dana förbrukare inte kunnat få erforderliga leveranser då dessa betingat ett pris över högstprisnivån. Krav har då ställts på särskilda åtgärder från statens sida. Vid fri prissättning är risken för sädana situationer mindre, eftersom produkten i princip finns att köpa. Vederbörande förbrukare får själv avgöra vilken avvägning mellan spotpris- och kontraktsprisrelaterad anskaffning som är den för honom lämpligaste. Vetskapen om att spot­marknadsberoende i tider av låga priser medför risk för mycket höga

 

Prop, 1980/81:90    Bilaga 1.7    Industridepartementet  140

inköpskostnader då marknaden vänder kan antas öka dessa förbrukares intresse för en mer långsiktig försörjning.

Lösningen med en helt fri prissättning har emellertid även vissa nackde­lar. Till dessa hör att de stabiliseringspolitiska störningarna i bristsitua­tioner, dä priset stiger fritt, blir större än med nuvarande system. En snabbare prisstigning ger högre inflationstakt än annars. (De stabiliserings­politiska störningarna med en fri prisbildning kan motverkas genom att skatter används för att utjämna priskurvan, se nedan.) Det kan dock i detta sammanhang noteras att konsekvenserna av fri prisbildning under knapp­hetsperioder inte kommer att bli att den inhemska prisnivån höjs i nivå med Rotterdampriserna. Dessa priser har idag sannolikt inte samma ge­nomslagskraft som tidigare, då en större del av den svenska oljeimporten var spotprisrelaterad. Dessutom har kooperativa och statliga oljeföretag som baserar sin försörjning pä råoljekonlrakt i sig en mycket stark mark­nadsställning. Detta kan antas ha en viss återhållande effekt på prisutveck­lingen.

De negativa effekter som ändå kan uppstå med en fri prisbildning får å andra sidan vägas mot de kostnader som den minskade försörjningstrygg­heten i nuvarande system innebär. Erfarenheterna av de tvä senaste "priskriserna" på oljemarknaden talar för att man i framtiden, i högre utsträckning än tidigare, tar hänsyn till de kontraktsbaserade företagens villkor över en längre period. Mot denna bakgrund är det motiverat att prisregleringen i fråga om olja och oljeprodukter tillämpas mera restriktivt i framtiden. Högstprisinstrumentet bör således endast användas om priser­na i Sverige tenderar att klart överskrida den nivå som gäller på andra jämförbara nationella marknader.

15    Avgift på spotmarknadsimporten

Ett särskilt problem vid fri prisbildning uppstår i det fall spotmark­nadspriset mera långsiktigt kommer att ligga under kontraktsnivån. Under sådana förhållanden kan de kontraktsbaserade företagens ackumulerade lönsamhet från perioder med höga spotmarknadspriser visa sig otillräcklig för att de skall kunna motstå konkurrensen från de spotmarknadsbaserade företagen. Om man från försörjningssynpunkt likväl önskar värna om den kontraktsbaserade försörjningen aktualiseras åtgärder för att minska skill­naden i lönsamhet för de två leveranskällorna.

En möjlighet vore dä att importörer av spotmarknadskvantiteter ålades en särskild avgift exempelvis för att finansiera oljelagring. Denna avgift kunde motiveras med att den speglar den olika graden av försörjnings­trygghet för spotmarknadsleveranser resp. kontraktsleveranser. En annan metod med i stort sett samma ekonomiska effekt vore att ålägga importörer av spotmarknadskvantiteter att lagra en viss procent av importen. Avgifts-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.7    Industridepartementet  141

metoden har dock den fördelen att den åstadkommer den eftersträvade relativprisförändringen utan att, som ett lagringstvång skulle göra, ta i anspråk reala resurser.

Systemet med importavgifter har emellertid betydande nackdelar. Först och främst är det sannolikt att det skulle föra med sig handelspolitiska komplikationer med hänsyn till våra åtaganden inom ramen för GATT, eftersom importavgifterna skulle uppfattas som en diskriminering av det utländska förädlingsvärdet vid raffineringen av råoljan till petroleumpro­dukter. Betydande administrativa problem skulle emellertid också uppstå internt. Det skulle nämligen krävas en omfattande procedur för registre­ring av spotmarknadsimporten, varvid betydande tekniska svårigheter skulle uppstå när det gäller att särskilja spotmarknadsimport från annan import. Systemet skulle lätt inbjuda till olika arrangemang för att kringgå avgifterna. Mot denna bakgrund framstår avgifter på spotmarknadsimpor­ten som ett ineffektivt instrument och bör därför ej tillämpas.

16   System med referenspris

En mera ambitiös metod för att uppnå en jämnare prisutveckling och ett minskat spotmarknadsberoende är att tillämpa en prisformel med vars hjälp man utjämnar priserna över tiden. Under perioder med låga spot­marknadspriser i förhållande till ett referenspris hälls den inhemska prisni­vån uppe genom en införselavgift på importerade spotmarknadskvanti­teter, där avgiftens höjd i princip motsvarar skillnaden mellan referenspri­set - som då fungerar som lägstpris - och spotmarknadspriset. Vid höga spotmarknadspriser i förhållande till referenspriset tryggas försörjningen från spotmarknaden genom en subvention av införda spotmarknadskvanti­teter, där subventionens höjd i princip täcker skillnaden mellan spotmark-nadspris och referenspris. I denna situation fungerar således referenspriset som ett högstpris.

Den prisformel på vilken ett system med referenspris tänks bygga, skall väga in genomsnittliga kostnader för inköp av olja på kontrakt resp. på spotmarknaden, transport och raffinering.

Fördelarna med det här skisserade systemet är att man skulle åstadkom­ma ett skydd för leveranser på långa kontrakt. Det inhemska oljepriset till förbrukare skulle kunna hållas stabilare än annars, varigenom inflationsim­pulserna från starka oljeprisfluktuationer minskas. Oljebolagen skulle vi­dare få ett säkrare underlag för sin långsiktiga planering för sin inköpspoli-fik och sitt engagemang i inhemsk raffinering. Så t. v. synes systemet i hög grad uppfylla de ovan fastställda målsättningarna.

Emellertid är också en rad negativa aspekter förknippade med detta system. För det första är det rimligt att anta att det genomsnittliga oljepri­set Sverige får betala blir högre än under nuvarande system eller under helt

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.7    Industridepartementet  142

fri prisbildning. Till en del förklaras denna fördyring av den eftersträvade minskningen av spotmarknadsandelen i tillförseln och utgör därmed det pris man får betala för ökad leveranstrygghet. Men därutöver kan avgifter vid låga spotmarknadspriser och bidragen vid höga spotmarknadspriser försvaga incitamenten till kostnadsminimering vid bolagens inköp av olja, så att det genomsnittliga priset på oljeimporten stiger mer än vad som skulle vara motiverat enbart av skiftet från spotmarknadsköp till kon­traktsköp. I raffinaderiledet blir de genomsnittliga svenska produktions­kostnaderna vägledande för referenspriset. Därmed riskerar raffinaderi­komponenten i referenspriset att bli skyddad från utländsk konkurrens med åtföljande risk för kostnadshöjning.

Systemet har även den nackdelen att det för att bli effektivt kräver kvantitativa restriktioner. Kontraktsleveranser till Sverige enligt refe­renspriset skulle annars vid höga spotmarknadspriser med vinst kunna försäljas vidare till den internationella spotmarknaden. Systemets fören­lighet med GATT-stadgan är vidare oklar. Sannolikt är dock att betydande handelspolitiska svårigheter skulle uppstå vid införande av det slag av importavgift som det här rör sig om. Slutligen skulle prisformelns precisa innebörd och inverkan på olika leverantörer och produktmarknader vara svår att beräkna. På grund av denna svårgenomskådlighet och de admini­strativa problem som ett referenspris byggt på en prisformel medför, ter sig denna metod ineffektiv.

17    Försörjningsagentur

Systemet med referenspris innebär att staten med avgifter och bidrag utjämnar den inhemska prisnivån och därmed tryggar de försörjningsmäs-sigt i vissa avseenden fördelaktigare men ekonomiskt riskablare kontrakts­leveranserna. Samma idé ligger bakom tanken pä en statlig försörjnings­agentur. En sådan skulle emellertid till skillnad från referensprissystemet innebära ett direkt engagemang från statens sida i oljemarknaden genom att staten via en agentur, bildad av de svenska raffinaderiföretagen och med staten som ekonomisk garant, axlade den ekonomiska risk, som är förknippad med tecknandet av långa kontrakt. Agenturen skulle sälja vidare oljan till de svenska raffinaderiföretagen. Detta skulle ske på ett sådant sätt att skillnaderna mellan spotmarknads- och kontraktspriserna, åtminstone delvis, utjämnades. Vid låga spotmarknadspriser skulle agen­turen sälja råolja under kontraktsprisnivån men över spotmarknadspri­serna till de svenska företagen och därmed skydda de svenska företag som har långa kontrakt från spotmarknadskonkurrensen. Omvänt skulle agen­turen vid höga spotmarknadspriser sälja till ett pris som låg under spot­marknadspriset. Genom denna clearing-mekanism skulle det bli mindre riskfyllt för företagen att teckna kontrakt och att diversifiera sina inköps-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.7    Industridepartementet  143

källor. Agenturen å sin sida skulle under perioder med höga spotmarknads­priser få täckning för förluster under perioder då försäljningspriset ligger under agenturens anskaffningskostnad. Den internationella prisutveckling­en blir därmed avgörande för agenturens resultat. Staten som garant för agenturen skulle vid ev. förluster täcka dessa antingen genom budgetan­slag eller genom att medel i förväg fonderas för ändamålet. Agenturen tänks fungera parallellt med de existerande inköpskanalerna på den svens­ka marknaden.

Agenturen skulle i princip sälja vidare olja endast till de svenskägda raffinaderiföretagen. Marknaden i övrigt - internationella bolag som an­tingen importerar produkter eller raffinerar dem här, liksom produktimpor­terande nationella bolag - skulle inte behöva påverkas av agenturens verksamhet annat än på det sättet att prisutvecklingen på den svenska marknaden antagligen skulle utjämnas i förhållande till den internationella prisutvecklingen.

Den här skisserade lösningen ger ökad leveranstrygghet genom ökad andel kontrakt i förhållande till spotmarknadsimport, samt medför en jämnare svensk prisutveckling på oljeprodukter. Agenturen skulle inte behöva medföra några mera omfattande administrativa ingrepp. De inter­nationella bolagens ställning på den svenska marknaden skulle inte påver­kas av agenturen som sådan - för dem är den långsiktiga prisnivån avgö­rande.

En fördel med en agentur jämfört med ett system med referenspris är att en agentur skulle vara mindre problematisk från handelspolitisk synpunkt.

Till nackdelarna med en agentur hör för det första att det skulle uppstå betydande problem vid prissättningen av olika råoljor till avnämare. Sam­ma oljekvaliteter har olika värde för de olika raffinaderierna och med hänsyn till insatsprisets betydelse för resp. raffinaderis lönsamhet skulle det bli svårt att nå enighet i frågan. En annan komplikation är att de i agenturen deltagande företagen antagligen kommer att v-d ovilliga att kanalisera de lönsammare kontrakten via agenturen. Denna kan då få en koncentration av "dyra" kontrakt i sin portfölj, något som kommer att försämra resultatet och därmed öka statens kostnader för agenturen. Ris­ken för att dessa blir höga ökar om oljeprisutvecklingen i framtiden kom­mer att följa det hittillsvarande mönstret, med korta och intensiva perioder av prishöjningar med efterföljande perioder på 3-4 är då spotmarknadspri­serna ligger under kontraktspriserna. Belastningen på statsbudgeten kan i dessa lägen bli utomordentligt stor, vårtor en noggrann avvägning mellan denna potentiella kostnad och ambitionen i fräga om ökad leveranssäker­het måste göras. Genom att anpassa den utsträckning i vilken skillnaden mellan spotmarknads- resp. kontraktspriser utjämnades, kan kostnaderna för staten styras. Ju mindre ambitioner man har att dämpa prisfluktuatio­nerna, desto lägre blir kostnaderna för staten, men desto mindre blir också agenturens effektivitet.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.7    Industridepartementet  144

Sammanfattningsvis torde en försörjningsagentur kunna i viss utsträck­ning bidra till att de för oljemarknadspolitiken uppsatta målen om ökad prisstabilitet och försörjningstrygghet genom minskat spotmarknadsbe­roende uppfylls. Samtidigt kan denna lösning medföra mycket betydande kostnader för staten under vissa perioder. Med hänsyn till bl. a. svårighe­terna att bedöma dessa kostnader i förväg, har en försörjningsagentur inte bedömts vara ett lämpligt instrument för att uppnå de oljemarknadspoli­tiska målen.

18    Importmonopol

En mera långtgående strukturåtgärd vore att låta all oljeimport gå genom ett statligt importmonopol, som sedan sålde vidare till oberoende - natio­nella eller intemationella — företag i raffinaderi- och distributionsleden. På detta sätt skulle en automatisk prismässig utjämning kunna ske mellan kontrakts- resp. spotmarknadsbaserade leveranser. Ett högt utnyttjande av den inhemska raffineringskapaciteten och en jämn prisutveckling skulle kunna uppnås. Detta system tillämpas f. n. i Finland. För svensk del ter sig emellertid denna lösning olämplig med hänsyn till att ett importmonopol skulle minska de internationella företagens intresse att fortsätta sin verk­samhet på den svenska marknaden, i och med att de inte längre skulle få leverera direkt till sina distributionsföretag inom landet. Den geografiska spridningen ifråga om leveranskällor och därmed försörjningstryggheten skulle reduceras påtagligt om de internationella bolagen drog sig ut från den svenska marknaden. Ett importmonopol är därför inte aktuellt för svensk del.

19    Skatter som instrument i oljemarknadspolitiken

I flertalet länder svarar olika slag av skatter för en stor del av priset hos konsumenten. 1 den internationella debatten har tanken rests på att de oljeimporterande länderna skulle utnyttja skatteinstrumentet för att sam­ordnat påverka prissättningen pä olja. Vid höjda skatter på olja skulle i-länderna kunna dra in en större del av det pris oljan betingar på marknaden till de egna statskassorna. Därmed skulle det externa priset som oljeimpor­törerna betalar pressas ned. Oönskade fördelningseffekter inom varje land skulle kunna motverkas genom transfereringar. Det har emellertid hittills visat sig politiskt omöjligt att åstadkomma en dylik samordnad aktion med hänsyn bl. a. till risken för motåtgärder i form av produktionsbegränsning­ar.

Detta hindrar inte att det enskilda landet med hjälp av skatteinstrumen­tet kan åstadkomma en stabilisering av den interna oljeprisnivån. Syftet

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.7    Industridepartementet  145

härmed är att låta förbrukarpriset återspegla den förväntade framtida knappheten på olja liksom att utjämna pristrenden för att därigenom mins­ka osäkerheten vid planering av investeringar och energisparande. Samti­digt skulle oljeprisfluktuationernas effekt på inflationen i viss utsträckning kunna neutraliseras. Den marknadsbedömning som gjorts ovan innebär att de internationella realpriserna på olja kommer att kulminera i korta pris­toppar under högkonjunkturerna för att mellan dessa toppar stagnera eller sjunka.

För att jämna ut pristrenden kan man i princip tänka sig tre olika sätt att använda skatteinstrumentet. I det första fallet utjämnas priset till förbru­karna så att de har att räkna med ett långsiktigt genomsnittspris, där staten "skär av" pristopparna genom prisregleringar och ev. subventioner och "fyller ut" svackorna mellan pristopparna med skatter. Med hänsyn till de ovan utvecklade argumenten för en fri prisbildning och till de administrati­va och tekniska svårigheter som skulle uppstå är detta alternativ olämpligt. I det andra tänkta fallet utjämnas enbart svackoriia i priskurvan genom att skatten pä olja och oljeprodukter höjs mellan pristopparna. Även denna metod kräver en orealistisk grad av flexibilitet i fastställandet av skatterna. I praktiken torde man vara hänvisad till att jämna ut priskurvan endast delvis, så att successiva skattehöjningar vidtas efter det att en pristopp passerats.

Dylika skattehöjningars effekt på oljekonsumtionen och därmed på olje­beroendet bestäms av priselasticiteterna. Olikheterna i priselasticiteterna inom olika sektorer tyder på att det torde vara lättare atl vidta snabbt verkande besparingsåtgärder inom hushålls- och transportsektorerna än inom industrisektorn.

Oljeskatter som medel i oljemarknadspolitiken bidrar till att minska oljeberoendet genom att stabilisera prisutvecklingen kring en långsiktig trend. Oljeskatter har däremot i sig inga effekter på spotmarknadsberoen­det.

Oljeskatterna som ekonomisk-politiskt medel tillämpas redan av stats­makterna. Under 1978-1980 har skatterna höjts vid flera tillfällen utifrån bl. a. de ovan refererade motiven. Senast höjdes skatterna och avgifterna på bensin, dieselbrännolja, eldningsoljor och bunkeröljor genom urtima' riksdagens beslut i september 1980 (prop. 1980 U:l, SkU U:2, rskr U:2). Skatter och avgifter pä motorbensin höjdes sålunda från 139.3 till 164,3 öre per liter och motsvarande höjning för eldningsoljor var från 110 till 175 kr/ m'\ Därefter har den särskilda beredskapsavgiften för oljor höjts med ytteriigare 24 kr/m fr.o.m. 1981-01-01 (prop. 1980/81:49. NU 1980/81:9. rskr 1980/81:100). Avgifterna uppgår således sammanlagt lill 199 kr/m\ Skatternas och avgifternas andel av förbrukarpriset utgör därmed drygt 50% för bensinen och ca 12% för eldningsoljan. Jämfört med förhållan­dena 1970 - då motsvarande procentandelar var ca 70% resp. knappt 20% - är dock skalteandelen av slutprisel betydligt lägre nu. 10    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 90. Bilagedel

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.7    Industridepartementet  146

20   Prisstabiliseringslager

En välkänd metod att stabilisera priser är att bygga upp lager av den givna varan för att motverka effekterna av förändringar i utbud och/eller efterfrågan på prisnivån. I. den internationella diskussionen (främst inom lEA) har man väckt tanken att på nationell eller internationell basis utjäm­na prisrörelserna genom att bygga upp prisstabiliseringslager utöver den nivå motsvarande 90 dagars nettoimport som redan antagits som mål för lEA-Iändernas oljelagringspolitik. Idén har fått, särskild aktualitet efter prishöjningarna 1979-1980 som utlöstes av en kort störning på utbudssi­dan som följdes av en kraftig lagerspekulation. I efterhand framstår det som sannolikt att prishöjningarna 1979 inte hade blivit tillnärmelsevis så omfattande om de ledande importländerna hade förmått kontrollera efter­frågan eller haft tillgång till prisstabiliseringslager ur vilka man hade kun­nat tillgodose den tillfälliga efterfrågeexpansionen. ,

Hittills har man inom lEA emellertid infe nått längre än att regelbundet hålla konsultationer rörande lagerpolitiken. Samtidigt har den f.n. svaga internationella tillväxten förändrat basen för de ovan nämnda 90 dagarnas konsumtion. Därmed skulle i de länder där lagren redan byggts upp till 90-dagarsnivån vid tidigare industriproduktionsnivå, dessa lager räcka för en längre period, dvs. ett "överlager" kunna bildas. I detta läge har man väckt frågan om att "frysa" basen för de 90 dagarna för att därmed få ett mera permanent "överlager" som skulle kunna användas i prisstabilise-ringssyfte. Något beslut härom föreligger emellertid ännu inte inom lEA.

För Sveriges del gäller att beredskapslager av olja sedan länge existerar.
Dessa är emellertid uteslutande avsedda för avspärrning och krig. Utöver
dessa beredskapslager har Sverige inom ramen för lEA åtagit sig att bygga
upp ett s. k. fredskrislager för de ovan nämnda 90 dagarnas konsumfion.
Detta lager är avsett att användas vid fredskriser av den typ som inträffade
1973-1974 resp. 1978-1979 då temporära störningar i tillförseln ledde till
mycket snabba ökningar av oljepriset. Enligt nu gällande beslut skall
denna nivå vara uppnådd före utgången av 1984. Mot bakgrund av de
starkt ökade kostnaderna och den sjunkande oljekonsumtionen har emel­
lertid lagringsprogrammet tagits upp till omprövning inom 1980 års oljelag­
ringskommitté. Samma kommitté har i tilläggsdirektiv 1980-06-19 fått i
uppdrag att mot bakgrund av den internationella diskussionen pröva frågan
om en eventuell utbyggnad av ett buffertlager av olja att användas i
prisstabiliserande syfte.                                        . •

21    Sammanfattande bed<>mning

Ovan har tre mål för oljemarknadspolitiken uppställts: minskat oljebe­roende, varaktigt minskat beroende av spotmarknaden samt en jämnare

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.7    Industridepartementet  147

inhemsk prisutveckling på olja. I betydande omfattning påverkas dessa mål av andra delar av den totala energipolitiken än just av åtgärder som är inriktade på oljemarknaden. Här har emellertid diskussionen koncentre­rats på de olika ekonomisk-politiska instrument som mera direkt påverkar skeendet på oljemarknaden. Prisbildningens avgörande betydelse för olje­marknadens funktionssätt har betonats. Den hittillsvarande oljeprispoliti­ken har bidragit till att den svenska prisnivån varit relativt låg över tiden. Samtidigt har den emellertid tidvis lett till ett ökat spotmarknadsberoende och minskad försörjningstrygghet genom att den i '-'lågprisperioder" miss­gynnat oljeföretag med långsiktiga leveranskällor, samtidigt som dessa inte tillåtits kompensera sig till fullo i knapphetslägen. I första hand är det de internationella bolagen och svenska bolag med inhemsk raffinaderikapaci­tet som missgynnats av denna politik. Genom att den missgynnat de internafionella bolagen har även den ländermässiga spridningen i fräga om tillförseln motverkats.

Utvecklingen under 1979 innebar visseriigen att en rad mindre oljedistri­butörer, som tidigare baserat sin försörjning på spotmarknaden, drogs in i Svenska Petroleum AB:s kontraktsbaserade försörjningsnät. Härigenom uppnåddes att spotberoendet minskades och försörjningstryggheten öka­de. Denna utveckling var dock en följd av de speciella marknadsförhållan­den som rådde under 1979 och undanröjer inte risken för förnyad konkur­rens frän spotmarknaden mot den kontraktsbaserade tillförseln i det fall spotpriserna under en längre period sjunker under kontraktsnivån. Den strukturutveckling som ägt rum på oljemarknaden under det senaste året undanröjer med andra ord i sig inte den gmndläggande konkurrensmässiga asymetri mellan kontrakts- resp. spotmarknadsbaserad tillförsel som upp­står vid högstprisreglering.

Mot denna bakgrund bör avvägningen mellan å ena sidan låga priser på den svenska marknaden och å andra sidan långsiktig försörjningstrygghet förskjutas i favör genom ett återhållsamt användande av högstprisinstru­mentet. Detta bör i princip utnyttjas endast i det fall att oljepriserna i Sverige tenderar att klart överstiga den prisnivå som etableras på andra jämförbara nationella marknader. Genom en friare prissättning bör en långsiktigt säkrare bas för oljeförsörjningen skapas.

Som alternativ till en friare prissättning har andra, mera ambitiösa - och därför komplicerade - system för utjämning av kostnaderna mellan olika slag av oljeimport också diskuterats av gruppen. Teoretiskt sett skulle en clearing över tiden mellan olika slag av import kunna åstadkommas genom att ett referenspris byggt på en prisformel infördes. Detta har emellertid bedömts som alltför svårgenomskädligt. Det skulle därtill kräva en omfat­tande administrativ apparat och eventuellt leda till handelspolitiska kom-plikafioner. En annan form av clearing skulle kunna åstadkommas genom att en av staten garanterad försörjningsagentur sattes upp, vars syfte skulle vara att påta sig de ekonomiska risker som är förknippade med mera

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.7    Industridepartementet  148

långsiktiga kontrakt. Delvis har denna funktion redan axlats av Svenska Petroleum AB, som under de tio senaste åren tecknat en rad kontrakt. Gruppen har dock funnit att en försörjningsagentur inte är ett lämpligt medel i oljemarknadspolitiken.

En försörjningsagentur som täcker hela importen är detsamma som ett importmonopol. Ett dylikt finns bl. a. i Finland. Detta svarar för all import och säljer sedan denna vidare till oberoende (bl. a. internationella) distribu­tionsföretag inom landet. Från svensk synpunkt har dock ett importmono­pol bedömts som olämpligt med hänsyn till att det torde leda till att de internationella bolagen skulle minska sitt engagemang eller t.o.m. totalt dra sig tillbaka från den svenska marknaden. Detta skulle minska försörj­ningstryggheten och länderspridningen.

Starka stabiliseringspolitiska och resursallokeringsmässiga skäl talar för att oljepriset bör sä långt möjligt utjämnas kring en långsiktigt stigande trend. I detta syfte har skatteinstrumentet redan fillämpats, senast i propo­sitionen till den urtima riksdagen i vilken skatterna på olja och oljepro­dukter höjdes med sikte på att hålla tillbaka oljeförbrukningen och därmed också minska oljeberoendet.

Inom ramen för den oljelagring för s. k. fredskriser, som Sverige inom lEA åtagit sig att bygga upp, kan eventuellt lagren utnyttjas för att stabili­sera den inhemska prisutvecklingen. Dylika prisstabUiseringslager utreds f. n. av 1980 års oljelagringskommitté.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.8    Industridepartementet        149

Bilaga 1.8

Introduktion av alternativa drivmedel

Sammanfattning av och remissyttranden över oljeersättningsdelega­tionens rapport (Ds I 1980:19)

Innehåll

1   ÖED:s slutsatser och förslag ..............................   150

2   Remissynpunkter..........................    ................. . 160

 

2.1    Remissförfarandet   ...................................... . 160

2.2    Behovet av oljeersättning inom transportsektorn     161

2.3    Val av drivmedel   ........................................ . 163

2.4    Försörjning med alkoholer    ........................... . 168

2.5    Introduktionsåtgärder  ..................................   170

 

2.5.1    Allmänt   ..............................................   170

2.5.2    Tidplan   ..............................................   173

2.5.3    Hänsynstagande till utvecklingen i andra länder                     174

2.5.4    Åtgärder i fordonen ................................   176

2.5.5    M 100 i särskilda flottor   .................... '....  178

2.5.6    Bränslespecifikation   ..............................   180

2.5.7    Distribufion, lagring   ..............................   181

2.5.8    Styrmedel   .......................................... . 184

2.6                                                                  Miljöfrågor                    186

2.6.1    Bly   ....................................................   187

2.6.2    Övriga emissioner...................................   189

2.6.3    Arbetsmiljö ........................................... . 190

 

2.7    Organisationsfrågor    ................................... . 190

2.8    Forskning och utveckling, industripolitiska aspekter                      192

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.8    Industridepartementet       150

1 OED:s slutsatser och förslag'

1   Drivmedelsgruppens förslag

Drivmedelsgruppen föreslår att beslut snarast tas om att fortsätta arbetet på metanolområdet med inriktning mot en introduktion av ett blandbränsle med 15% metanol hösten 1984 och snarast möjligt ett bränsle bestående enbart av metanol. Tillförseln under inledningsskedet baseras pä import av naturgasbaserad metanol kompletterad allt efter tillgång med inhemskt framställd etanol.

Drivmedelsgruppens bedömningar och förslag redovisas i gruppens rap­port, kapitel 2.

2   Några för- och nackdelar med en metanolintroduktion

För en utvärdering av det förslag som drivmedelsgruppen lämnat redovi­sar OED några för- och nackdelar som är förknippade med en sådan metanolintroduktion och anför i huvudsak följande.

2.1 Fördelar med metanolintroduktionen

Förbättrad jörsörjningsttygghet

En metanolimport som baseras på naturgas från Nordsjöområdet inne­bär en förbättrad försörjningstrygghel i jämförelse med dagens import av råolja och oljeprodukter. Enligt drivmedelsgruppens uppfattning finns dessutom möjligheter till en inhemsk tillverkning frän år 1987/88 baserad pä kol. Ett sådant projekt måste ytterligare utvärderas innan investerings­beslut kan tas men det erbjuder en väsentlig möjlighet att minska oljebe­roendet och utnyttja kol på etl miljövänligt sätt.

Metanoltillverkning baserad pä inhemska bränslen torde vara möjlig tidigast kring år 1990. F. n. vidtas åtgärder för atl stimulera användningen av ved och torv inom industri- och uppvärmningssektorerna. Om denna omställning till fasta bränslen får stor omfattning kan dock brist på torv och ved uppstå. En förutsättning för en stor potential för metanoltillverk­ning ur inhemska råvaror är därför främst en omfattande energiskogsodling eller liknande energiutvinning ur biosystem. Detta är knappast aktuellt i tillräckligt stor skala förrän tidigast under 1990-talet. Etanoltillverkning från överskott på jordbruksprodukter skulle kunna ge tillskott som kan utnyttjas som etl komplement till metanol. Etanoltillverkning är dock dyrbar och omfattningen är därför osäker.

' Utdrag ur Ds 1 1980: 19.

' OED:s arbetsgrupp för synleliska drivmedel. Gruppens rapport innehåller en redovisning av förulsältningarna för all ulnyllja allernaliva drivmedel saml förslag lill åtgärder. Rapporten återfinns i Ds 1 1980: 19.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.8    Industridepartementet       151

Ett alternativt sätt att förbättra försörjningstryggheten är att utnyttja oljeersättande bränslen inom industrin och uppvärmningssektorn och där­med skapa utrymme för ökad bensinframställning vid raffinaderierna. Det­ta kan kombineras med åtgärder för en tryggare oljeimport. Dessa alterna­tiva möjligheter diskuteras i avsnitt 3.

En väsentlig åtgärd är naturligtvis hushållning med energi. Hushållnings­åtgärder ingår dock inte i OED:s uppdrag.

Det är svårt att ekonomiskt värdera åtgärder för förbättrad försörjnings­trygghet. Enligt OED:s mening är det dock avgörande att försöka väga in trygghetsfördelar i ekonomiska kalkyler. Ett sätt är att jämföra med kost­naderna för ytterligare öljelagring.

Det är också viktigt att inte enbart se till en kortsiktig försörjnings­trygghet utan också till olika energiråvarors iithällighet i ett långsiktigt perspektiv.

Långsiktig utvecklingslinje inom drivmedelsområdet

Metanolintroduktionen representerar en möjlig långsiktig utvecklings­linje inom drivmedelsområdet. Arbetsgruppen ger i underlagsmaterialet ett åskådningsexempel med införande av bl. a. motorer för enbart metanol och utnyttjande av metanol i tunga fordon. Med metanolmotorer kan enligt arbetsgruppen också förbättrad verkningsgrad erhållas i förhållande till bensinmotorer. Enligt exemplet kan metanol energimässigt svara för unge­fär 30% av hela drivmedelsbehovet år 2000.

Det finns också andra utvecklingslinjer på drivmedelsområdet som mås­te uppmärksammas. Det gäller exempelvis syntetisk bensin. Möjligheterna är emellertid goda att kombinera metanolutnyttjande med användning av syntetisk bensin. Så länge stora mängder bensin erfordras för drivmedels­sektorn kan användning av syntetisk bensin och metanol kombineras. Metanol kan också anvähdas"som oktantalshöjande komponent i vissa framtida typer av syntetisk bensin. Det finns vidare goda möjligheter att kombinera exempelvis eldrift och vätgasdrift i avgränsade fordonsflottor med ett omfattande metanolutnyttjande. Det är först i ett långsiktigt per­spektiv - ca 20 år - som allvarliga konflikter mellan metanol och andra alternativa drivmedel kan tänkas uppkomma.

Vartefter ökade resurser satsas på enskilda långsiktiga utvecklingslinjer begränsas givetvis möjligheterna till flexibilitet. En satsning pä metanolin­troduktion utesluter dock knappast andra utvecklingslinjer under hela 1980-talet.

Miljöfördelar

OED anser att metanolens miljöegenskaper är väsentliga att ta hänsyn till. Det är önskvärt att ett införande av alternativa drivmedel kan innebära väsentligt förbättrade förhållanden på miljöområdet.

Drift med enbart metanol bedöms ge miljöfördelar i förhållande till

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.8    Industridepartementet  152

bensin. Utsläppen av kolmonoxid, kväveoxider, polyaromatiska kolväten och sot minskar kraftigt. Aromatiska kolväten, t. ex. bensen, förekommer inte alls. Däremot kan utsläppen av formaldehyd öka. Dessa senare ut­släpp skulle till större delen kunna elimineras i metanolmotorer med oxide­rande katalytisk avgasrening. Drivmedelsgruppen framhåller dock att det fortfarande finns vissa oklarheter på miljöområdet.

Biandbränslen har inga större miljöfördelar framför bensin, då fortfaran­de mer än 80% av bränslet består av bensin. En väsentlig miljöfördel kan dock uppnås om blandbränsle! bygger på oblyad bensin. Enligt utredning­en om blyfri bensin beräknas införande av oblyad bensin (i relation till 0,15 g bly/liter) kosta ca 100-150 milj. kr. och en ökad oljeförbrukning med ca 60000 ton olja per är. SPI (Svenska Petroleum Institutet) hävdar att kost­naden för införande av oblyad bensin kan uppskattas till mellan 5 och 20 öre/liter bensin beroende på hur stor andel av bilparken som kan utnyttja den oblyade bensinen.

Är utgångspunkten att oblyad bensin skall införas kan dessa kostnader i huvudsak undvikas. Metanol kan nämligen delvis eller eventuellt helt fungera som oktantalshöjande komponent för bly och därmed kan en stor del av de särskilda åtgärder som måste vidtas i raffinaderier vid framställ­ning av oblyad bensin undvikas. En metanolintroduktion underlättar där­med ett införande av oblyat drivmedel. Detta bör krediteras metanolen.

Å andra sidan kommer bensinförsörjningen att bli mer osäker om Sveri­ge som enda land i Europa väljer att använda ett oblyat drivmedel.

Förbättrad ekonomi i raffinaderiprocessen

Det finns förutsättningar för förbättrad ekonomi i raffinaderiprocessen i samband med metanolinblandning. Metanol är oktantalshöjande och det finns därmed förutsättningar att förändra raffinaderiprocessen på så sätt att större mängder nafta kan utnyttjas för bensinframställning. Detta inne­bär i sin tur att större mängder bensin kan komma att kunna framställas.

Det är f. n. inte möjligt att göra säkra beräkningar av dessa möjligheter. Raffinaderierna är olika utformade och för att kunna bedöma dessa förde­lar måste bl. a. specifikationen för det nya bränslet finnas angiven och beräkningar genomföras för varje raffinaderi för sig. Enligt en studie som BP och Chem Systems International i England genomfört på Svensk Me­tanolutveckling AB:s (SMAB) uppdrag förbättras raffinaderiekonomin med 5 öre/liter blandbränsle. Även om detta skulle vara ett ovanligt gynn­samt fall visar det pä att det skulle kunna finnas förutsättningar för både en förbättrad raffinaderiekonomi och en ökning av bensinframställningen vid metanolinblandning i bensinen. En metanolinblandning skulle därmed kun­na få positiva effekter på bensinförsörjningen både i den utsträckning som bensin ersätts med metanol och p.g.a. förändringar i raffinaderierna som medger ökad bensinframställning ur en given mängd råolja (givetvis på bekostnad av andra petroleumprodukter av lägre kvalitet).

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.8    Industiridepartementet      153

Tidsfördelar

Metanol kan införas relativt snabbt. En introduktion av 15 procents metanolinblandning i bensinen bör ses sorn en förberedelse för atl utnyttja fordon som drivs huvudsakligen eller enbart med metanol. Drivmedels-gruppen har bedömt att importerad metanol i erforderlig omfattning kan finnas tillgänglig till 1984. Drivmedelsgruppens förslag till introduktion är också inriktat på hösten 1984. Några år senare skulle drift med motorer som utnyttjar enbart metanol eller tunga fordon med tvåbränslesystem kunna vara i allmänt bruk. Till år 1990 skulle enligt drivmedelsgruppens åskådningsexempel ca 7% av bensinen vara ersatt med metanol och även vissa mängder diesel skulle ersättas.

Syntetisk bensin kan knappast vara tillgänglig i större kommersiell skala för Sverige förrän tidigast kring år 1990. Eldrift och vätgasdrift i större skala kan inte bli aktuella förrän under 1990-talet.

Motorgas utnyttjas f. n. i landet men endast i liten skala. Motorgas innebär dock ingen oljeersättning och är inte ekonomiskt lönsam för nor­malbilisten trots betydande subventioner. Motorgasutnyttjande är därför i första hand aktuellt i avgränsade fordonsflottor. Ett utnyttjande av natur­gas som motorgas är inte aktuellt av ekonomiska skäl.

2.2 Nackdelar med metanolintroduktionen

Anpassning av fordon krävs

För drift med ett blandbränsle med 15 % metanol krävs en anpassning av fordonen. För nya fordon som anpassas i produktionen innebär detta obetydliga kostnader. En förutsättning är dock att biltillverkarna hinner förbereda den aktuella anpassningen. En del av de fordon som är av tidigare årsmodell än 1985 kommer att kunna vara relativt enkla att ställa om. Drivmedelsgruppen har räknat med att ca 400000-800000 bilar kan ställas om till en kostnad på totalt 75-100 milj. kr. resp. 150-200 milj. kr. Antalet omställda fordon beror i hög grad pä vilka styrmedel som utnytt­jas.

Omställning av lagrings- och distributionssystem

Drivmedelsgruppen har översiktligt studerat den omställning som krävs av lagrings- och distributionssystem.

Användningen av ett blandbränsle medför att transportsystemet måste anpassas för metanol, alternativt biandbränslet. Samma sak gäller lagrings-och hanteringsmöjligheterna vid depå. Bensinstationerna måste också an­passas för lagring och försäljning av blandbränsle eller alternativt lagring av metanol och försäljning via biandpump. För bensinstationerna har investeringarna bedömts högst kunna uppgå till 400 milj. kr.

Drivmedelsgruppen anger att den totala merkostnaden det nya bränslet kan ge upphov till i kedjan raffinaderi — lagring - distribution knappast

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.8    Industridepartementet       154

kan bli mer än några öre/liter. Detta är en översiktlig uppskattning efter­som många osäkerheter föreligger.

F. n. är importkostnader för metanolimporten osäkra

F. n. kan inte kostnaderna för metanolimporten anges. Drivmedelsgrup­pen redovisar att det f.n. inte finns något etablerat marknadspris för metanol i så stora kvantiteter som ett drivmedelskontrakt för svensk del skulle behöva omfatta. Gruppen bedömer dock att importpriset för me­tanol kommer att ligga nära importpriset för bensin (räknat efter energi­innehåll).

Flera konkreta möjligheter till metanolimport föreligger. Svenska Petro­leum AB (SP) har erhållit en bas för kommersiella förhandlingar genom ett optionsavtal för en import av. ca 200000 m metanol tillverkad ur naturgas från nordsjöområdet. Underhandlingar om bildande av ett svenskt konsor­tium för denna metanolimport har påbörjats.

OED vill understryka att iitformningen av importkontrakt och prisvill­kor för metanolimporten är av avgörande betydelse för det samlade ekono­miska resultatet av en metanolintroduktion.

Osäkerhet om utvecklingen i andra länder

Metanolintroduktionen i Sverige påverkas i flera avseenden av utveck­lingen utomlands, särskilt Västeuropa. Eftersom Sverige i dag importerar ca 1/3 av den bensin som används kommer en förändring av bränslespecifi­kationer att kunna påverka våra importförutsättningar för bensin. Möjlig­heterna att importera fordon som är optimerade för ett blandbränsle är också delvis beroende av utvecklingen i Västeuropa. Det långsiktiga ut­vecklingsperspektivet med fordon för drift med enbart metanol påverkas också starkt av vilken utvecklingslinje som väljs i övriga Västeuropa.

När det gäller fordonsanpassningen uppger drivmedelsgruppen att det bedöms att tre är krävs för en förberedelse av serieproduktion av fordon optimerade för ett blandbränsle.

Möjligheterna att importera bensin beror till avgörande del på bränsle­specifikationen för blandbränsle! och de krav som ställs på basbensinen. Först när dessa finns angivna är det möjligt att närmare bedöma de exakta effekterna på förutsättningarna att importera de bensinkvaliteler som er-' fordras.

Drivmedelsgruppen redovisar den internationella verksamheten beträf­fande metanol. Där framgår att Västtyskland har kommit längst i Europa i fräga om syntetiska drivmedel. Över 500 Mkr har anslagits för ett demon­strations- och forskningsprogram under perioden 1979-82. Den tekniska' delen av arbetet pågår åren 1980-81. Under 1982 beräknas en utvärdering ske. Samtidigt planeras 14 olika anläggningar för framställning av synte­tiska drivmedel vilka skulle kräva investeringar på totalt 7,6 miljarder dollar (1979 års priser). Det brittiska oljebolaget BP planerar att investera

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.8   Industridepartementet          155

ca 1 miljard dollar i Västtyskland för metanoltillverkning ur kol. (Huruvida den metanolen kommer att tillföras drivmedelsmarknaden är ännu okänt.) I USA, Nya Zeeland och Brasilien pågår också demonstrationsverksamhet och investeringar för framställning av syntetiska drivmedel. Demonstra­tionsverksamhet med metanolinblandning i bensin pågår också i Norge.

Internationellt pågår sålunda en intensiv verksamhet med planerade stora investeringar beträffande syntetiska drivmedel, i många fall inriktat på metanol och etanol. Samtidigt innebär en omställning till metanolin­blandning i exempelvis Västtyskland betydande åtgärder. Det är dock problemen med försörjningen med metanol som kommer i första rummet. Anpassning av motorer är t. ex. redan inledd i Västtyskland och det finns också frivilliga överenskommelser om en lägre inblandning av metanol.

Slutsatsen är att det pågår omfattande aktiviteter för introduktion av syntetiska drivmedel i många länder. Det är emellertid osäkert vid vilken tidpunkt den kommer att ske och om valet till slut kommer att bli metanol.

OED anser att det är väsentligt att hänsyn tas till utvecklingen i andra länder. Samtidigt kan inte en utveckling utomlands avvaktas och åtgärder i Sverige utebli. Oljeberoendet är särskilt högt i Sverige och det finns därför ' extra anledning att vidta åtgärder för oljeersättning. Med en helt avvak­tande hållning skulle en introduktion av ett alternativt drivmedel fördröjas många är. Just nu är förutsättningarna för metanolimport särskilt fördelak­tiga och denna situation är väsentlig att ta hänsyn till vid ett ställningsta­gande beträffande metanolintroduktionen.

Trafik över gränserna

Vid resor i länder där bränsle med högre metanolinblandning inte finns tillgängligt, finns risk att avgasbestämmelserna i det aktuella landet inte kan uppfyllas. Emellertid gäller fordonskraven i det land där bilen är registrerad även vid tillfälliga besök i andra länder. Några legala problem kommer därför knappast att uppkomma.

Turister som kommer lill Sverige och vars bilar är avsedda för drift med vanlig bensin kan komma att drabbas'av körbarhetsproblem om der nya blandbränslet tankas. Nuvarande bensinkvaliteter kommer dock att finnas tillgängliga under överskådlig tid. Denna tratlk lägger därför enligt OED-inget hinder i vägen för en metanolinblandning i bensinen.

Fordon som drivs med enbart metanol kommer givetvis att kräva att metanol finns tillgänglig utomlands. Men det är knappast aktuellt mied fordon för drift med enbart metanol i stor skala i Sverige om inte övriga länder är inriktade på sådant metanolutnyttjande.

 

Prop, 1980/81:90    Bilaga 1.8    Industridepartementet  156

3 Värdering av alternativ till metanolintroduktionen

OED har redovisat för- och nackdelar med en metanolintroduktion enligt drivmedelsgruppens förslag. Mot bakgrund av förslaget och det övriga material som drivmedelsgruppen redovisar anser OED att arbetet bör inriktas efter dessa riktlinjer om ett alternativt drivmedel snarast skall införas och anför bl. a. följande.

Det finns emellertid anledning att diskutera alternativa åtgärder. En metod är av avvakta den internationella utvecklingen av syntetiska driv­medel och i stället genomföra oljeersättning inom andra sektorer samt öka bensinframställningen i raffinaderiprocessen.

Eftersom det är så många osäkerheter beträffande det ekonomiska utfal­let av en metanolintroduktion är det svårt att göra jämförelser med oljeer­sättning inom andra sektorer. OED arbetar f.n. med bl.a. de ekonomiska effekterna av oljeersättning inom uppvärmningssektorn och industrisek­torn. Ännu har OED inget preciserat eget material att göra jämförelser med.

Från annat utredningsmaterial står emellertid klart att kol i många situa­tioner är lönsamt i förhållande till olja. Torv och ved är lönsamma i vissa fall och i andra är de dyrare än oljeanvändning. Torv och ved beräknas dock på sikt bli relativt sett billigare än olja. En bättre kontroll över kostnadsutvecklingen borde vara möjlig vid utnyttjande av torv och ved.

Drivmedelsgruppen anger i en översiktlig kalkyl att- ett blandbränsle torde komma att kosta några öre/liter mer än bensin. Energimässigt svarar metanolen för ca 7—8% av detta blandbränsle. (Metanolens energivärde är ca hälften av bensinens.) Merkostnaderna för varje liter ersatt bensin skulle därmed kunna uppgå till några tiotal procent av importpriset på bensin. Det bör dock framhållas att kostnadsbedömningen innehåller många osäkerhetsfaktorer.

Det finns därför en risk att introduktionen av metanol kan ge högre kostnader än annan oljeersättning inom andra sektorer.

När det gäller förutsättningarna för ökad bensinframställning vid raffina­deriprocessen redovisar drivmedelsgruppen bl.a. följande. Det pågår en utbyggnad - särskilt i Västeuropa - för att omvandla en större del av de tyngre oljeprodukterna till lättare och detta kan ses som ett sätt att öka tillgången pä drivmedel ur en och samma råoljemängd. Rent tekniskt kan en än mer omfattande utbyggnad ske. Det är dock tveksamt om en sådan utbyggnad kommer till stånd p.g.a. osäkerheterna beträffande råoljetill­gången och lönsamheten i raffinaderiledet.

En fråga är också huruvida en utbyggnad av raffinaderierna i Sverige för ökad bensinframställning är i konflikt med metanolintroduktion. Om me­tanolinblandningen kan utformas pä ett sådant sätt att vissa petroleumpro­dukter (nafta) kan utnyttjas för en ökad bensinframställning kan givetvis överkapacitet för bensinframställning uppstå. Detta kan emellertid inte bli

 

Prop. 1980/81:90   Bilaga 1.8    Industridepartementet        157

aktuellt att sådana förändringar av raffinaderiverksamheten i Sverige kan ge självförsörjning med bensin.

Ökad bensinframställning ur en given mängd råolja ökar också mängden tjocka restoljor med högt svavel- och metallinnehåll. Dessa restoljor skulle kunna förgasas och därefter utnyttjas för exempelvis metanolframställ­ning.

OED anser att åtgärder för utökad raffinaderikapacitet kan vara fördel­aktig i Sverige men huvudproblemet är de risker för stora störningar i råoljeleveranser som kan uppträda. I en sådan situation är stor kapacitet för bensinframställning inte särskilt fördelaktig med hänsyn tagen till lan­dets hela oljeförsörjning. Detta gäller i synnerhet som bensinandelen av det totala oljeberoendet är lågt i Sverige. Utan oljeersättning beräknas bensin endast svara för ca 16% av det beräknade oljeberoendet för år 1990 (prognos SIND B, SIND PM 1977:9). Ett införande av metanol undandrar inte olja från industri- och uppvärmningssektorerna. En utökad raffinaderi­kapacitet med inriktning på ökad bensinframställning innebär däremot att oljeförsörjningen för dessa sektorer försämras.

4   OED:s slutsatser och förslag

I fråga om vilka slutsatser som bör dras anför OED i huvudsak följande.

Transportsektorn som svarar för omkring 20% av landets energian­vändning är för sin energitillförsel nära nog fullständigt beroende av olja. Såväl ur ekonomisk som beredskapspolitiiska och miljömässiga synvinklar innebär detta stora risker och nackdelar. OED anser det därför väsentligt att målmedvetna och samordnade insatser vidtas för att minska oljebe­roendet inom transportsektorn.

På lång sikt kan flera .olika möjligheter att ersätta olja komma fram. Dessa kan innebära såväl andra drivmedel som nya typer av motorer. Mycket stora utvecklingsinsatser görs inom båda dessa områden i de stora industriländerna. Det är i dag inte möjligt att göra några säkra förutsägelser om vilken linje som pä sikt kan komma att bli internationellt dominerande.

Enligt OED:s mening kan dock denna osäkerhet inte motivera en avvak­tande hållning frän svensk sida. Vi måste nu vidta åtgärder inriktade på att redan under innevarande decennium uppnå oljeersättning inom transport­området. OED delar drivmedelsgruppens uppfattning att metanollinjen i detta perspektiv nu är det mest realistiska alternativet. Metanol kan föras in i begränsad - men icke oväsentlig - omfattning i det nuvarande trans­portsystemet utan alltför genomgripande förändringar. Den har en långsik­tig mycket stor utvecklingspotential (100% metanoldrift) samtidigt som betingelser kan finnas för en inhemsk tillverkning baserad på förnyelsebara råvaror i etl längre perspektiv.

Metanollinjen är vidare möjlig att i betydande omfattning kombineras

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.8    Industridepartementet  158

med andra utvecklingslinjer inom syntetbränsleomrädet. Intresse för me­tanolalternativet föreligger också bland de för svensk transportverksamhet och industri mest betydelsefulla angränsande länderna i Europa:

Som framgått av den tidigare utvärderingen av en metanolintroduklions för- och nackdelar finns det fn inga förutsättningar att göra en säker ekonomisk kalkyl av dess positiva och negativa effekter. En närmare precisering kräver inte enbart fortsatt utredningsarbete utan också konkre­ta åtgärder med inriktning på en introduktion. Det gäller bl a förhandlings­arbete om metanolimport och utformning av bränslespecifikation.

Bränslespecifikationen blir avhängig av vilket ställningstagande som kommer att göras i blyfrägan. Ett beslut om oblyat drivmedel leder till en situation då metanolintroduktion är särskilt gynnsam. Försörjningen med bensin tryggas under dessa förhållanden avsevärt bättre tack vare metano­lens oktantalshöjande egenskaper.

OED anser det väsentligt att statsmakterna snarast tar ställning till införande av alternativa drivmedel i Sverige. Detta ställningstagande bör enlig OED:s mening innebära principiellt val av huvudlinje, beslut om och . genomförande av ytterligare detaljutredningar saml försök och förberedan­de introduktionsåtgärder under en begränsad tidsperiod efter vilken beslut om fullföljande, modifiering eller avbrytande av metanolinförandet kan tas.

OED redovisar i det följande en plan för etappvis introduktion av alter­nativa drivmedel i Sverige. Den ansluter sig i stort till drivmedelsgruppens förslag. OED anser att beslut om introduktionen skall tas i två etapper.-Vidare utvecklingsarbete enligt etapp 1 som redovisas nedan bör komma till stånd snarast. Dessutom bör beslut om principiell inriktning fattas snarast möjligt.

Detaljerade beslut och mer definitiva ställningstaganden till metanolin­troduktionen bör då kunna tas tidigast under 1981 men mer sannolikt under 1982. Det praktiska införandet av metanol i mer omfattande skala bör då vara igång år 1984-85.

OED anser att introduktionen av alternativa drivmedel skall inriktas på metanol. Det grundläggande motivet för denna inriktning är de fördelar som ges av fordon som drivs med enbart metanol (90-100%). Introduk­tionen av sådana fordon och andra typer av metanolfordon såsom t ex tunga fordon med tvåbränslesystem måste påskyndas. I ett första steg kan sådana motorer utnyttjas i fordonsflottor med begränsat geografiskt an­vändningsområde såsom taxi, bussar, vissa fordon hos statliga organ, distributionsföretag etc. Denna introduktion bör ske snarast möjligt och bedöms kunna påbörjas i kommersiell skala i slutet av 1980-talet.

För att bygga upp ökad svensk kunskap om inköp och den praktiska hanteringen av metanol samt skapa en metanolmarknad bör inledningsvis inriktningen vara en inblandning av 15% metanol i bensin. Denna inbland­ning är knappast i sig själv motiverad utan måste ses i perspektivet av ett

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.8    Industridepartementet       159

mer omfattande metanolutnyttjande pä längre sikt. Utnyttjande av ett blandbränsle kan å andra sidan genomföras till rimliga kostnader. Merkost­naden bedöms till några öre/liter blandbränsle. Knappt 200000 m' bensin bedöms kunna ersättas till år 1990 med denna inblandning och därmed åstadkomma en viss oljeersättning.

En lägre inblandning av metanol (4-6%) bedöms inte kräva några omställningar i fordon men däremot omställingar i distributionssystemet. Möjligheterna till en lägre inblandning bör beaktas men OED bedömer all huvudinriktningen måste ligga på den högre inblandningen.

OED anser att hänsyn till utvecklingen på metanolområdet i Västeuropa bör tas och strävan bör vara att samordna insatserna med det utvecklings­arbete som pågår bl. a. i Västtyskland. Detta kan motivera modifieringar av de svenska planerna för introduktionen. Samordningen behöver dock inte föras så långt att introduktionen av metanol i Sverige måste ske samtidigt som i andra västeuropeiska länder.

OED anser att en plan för introduktionen av alternativa drivmedel skall läggas upp i etapper. Visar det sig att de bedömningar som nu har redovi­sats är felaktiga kan planerna för introduktionen revideras.

En första etapp som måste starta omedelbart skall innehålla följande åtgärder:

-    Ett omfattande demonstrationsprogram (fältprov) för praktisk utvärde­ring av åtgärder för anpassning av fordon samt lagrings- och distribu­tionssystem.

-    Förhandlingar om metanolimport.

-    Utredning om kostnaden för anpassning av raffinaderi-, lagrings- och distributionssystem. Kostnaderna för anpassningen av fordonen bör också bättre klarläggas. Ytterligare undersökningar på miljöområdet bör genomföras. Förslag till bränslespecifikation, fordonsföreskrifter, styr­medel mm måste utformas.

-    Förhandlingar om frivilliga överenskommelser för anpassning till bensin med 15% metanol bör genomföras. Dessa frivilliga överenskommelser avser anpassning av fordon när det gäller materialval i motorer och bränslesystem utan att därmed optimering till ett blandbränsle kan åstadkommas. Pä samma sätt bör nyinvesteringar i distributionsystemet snarast anpassas till metanol. På detta sätt kan introduktionen påskyn­das och kostnaderna för omställningen nedbringas. Anpassningen av. fordonen innebär också att ett större antal fordon kan drivas med biandbränslet.

En första etapp innehåller också följande åtgärder med inriktning på drift med enbart metanol och för utnyttjande av andra råvaror än naturgas vid metanolframställningen:

-    Utveckling av motorer för metanoldrift och metanolutnyttjande i tunga fordon intensifieras.

-    Fortsatt projektarbete rörande metanolproduktion baserad på förgas-

 

Prop. 1980/81:90   Bilaga 1.8    Industridepartementet        160

ning av kol och restoljor genomförs så att de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för en kommersiell anläggning kan överblickas.

—         Vidare arbete enligt planer för en demonstrationsanläggning och annat
utvecklingsarbete för förgasning av torv och ved. Detta är väsentligt för
uppbyggnad av kompetens när det gäller metanoltillverkning ur inhem­
ska råvaror.

-  Utvärdering av etanolens ekonomiska möjligheter och därefter eventu­
ellt byggande av försöksanläggningar för etanolframställningen. Arbete
med denna inriktning pågår redan i etanolutredningen.

Etapp 1 är avgörande för metanolintroduktionen och innebär att konkre­
ta arbeten kommer att utföras över hela fältet med inriktning på metanolin­
troduktion.                                              '

Etapp 2 innebär att ytterligare bindningar för införande av bensin med 15% metanol görs. I etappen ingår beslut om bränslespecifikation för biandbränslet, fordonsföreskifter och styrmedel. Detta bör göras senast när det omfattande fältprovet är avslutat år 1982. För att påskynda intro­duktionen och hålla den ovan angivna tidsplanen måste dock strävan vara att snarast möjligt fastställa bränslespecifikation och fordonsföreskrifter så att bilindustrin får en rimlig i;id för omställningen.

Beslut om etapp 2 innebär att mer omfattande investeringar för anpass­ning till ett blandbränsle bl. a. i raffinaderi-, lagrings- och distributionssy­stem måste ske.

Strävan bör vara att alla inblandade parter omedelbart och aktivt förbe­reder sig för metanolintroduktionen så att införandet kan ske i anslutning till att metanol i tillräcklig omfattning blir tillgänglig.

2    Remissynpunkter

2.1 Remissförfarandet

Yttrandet över betänkandet (Ds I 1980:19) Introduktion av alternativa drivmedel har avgivits av överbefälhavaren (ÖB) vars yttrande är utarbetat i samråd med försvarets materielverk, socialstyrelsen, statens vägverk, statens trafiksäkerhetsverk, transportforskningsdelegationen, statens väg-och trafikinsfitut, transportrådet, riksrevisionsverket (RRV), riksskatte­verket, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, statens jordbruksnämnd, sta­tens naturvårdsverk och produktkontrollnämnden som har avgivit gemen­samt yttrande, överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF), arbetar­skyddsstyrelsen, statens industriverk (SIND), nämnden för energiproduk­tionsforskning (NE), styrelsen för teknisk utveckling (STU), länsstyrelsen i Uppsala län, länsstyrelsen i Göteborgs- och Bohus län, länsstyrelsen i Skaraborgs län, vägtrafikskatteutredingen (B 1977:05), energiskattekom­mittén (B 1979:06), delegationen (I 1975:02) för energiforskning (DFE),

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.8    Industridepartementet       161

postverket, televerket. Lunds universitet (tekniska fakultetens fakul­tetsnämnd). Centralorganisationen SACO/SR, Ingenjörsvelenskapsakade­mien (IVA), Kungliga automobil klubben (KAK), Landsorganisationen i Sverige (LO), Landstingsförbundet, Lantbrukarnas riksförbund (LRF). Motorbranschens riksförbund. Motorförarnas helnykterheisförbund (MHF), Motormännens riksförbund. Näringslivets energidelegation, Studsviks Energiteknik AB, Svensk Metanolutveckling AB (SMAB), Svenska busstrafikförbundet. Svenska kommunförbundet. Svenska lokal­trafikföreningen. Svenska Petroleum Institutet (SPI), Sveriges bilindustri-och bilgrossistförening, Sveriges civilingenjörsförbund, Sveriges Kemiska Industrikontor, Tjänstemännens centralorganisation (TCO) och Swed-yards Development Corporation.

2.2 Behovet av oljeersättning inom transportsektorn

OED anser att det är väsentligt att målmedvetna och samordnade insat­ser vidtas för att minska oljeberoendet inom transportsektorn, som för sin energitillförsel är nära nog fullständigt beroende av olja. Flertalet remissin­stanser understryker detta.

Svenska kommunförbundet anför:

Samfärdselssektorn är för närvarande - och troligtvis för lång tid framåt - helt beroende av oljeprodukter. Möjligheterna att finna ersättningspro­dukter för drivmedlen måste därför fä hög prioritet vid våra ansträngningar att minska oljeberoendet.

Liknande synpunkter förs fram av bl. a. ÖB, statens vägverk, transport-forskningsdelegationen, länsstyrelsen i Skaraborgs län, postverket, KAK, landstingsförbundet, Motorbranschens riksförbund. Svenska lokaltrafik-föreningen och Sveriges civilingenjörsförbund.

Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening anför:

Det är av mycket stor vikt att komplement och ersättningsbränsle ska­pas till de nuvarande, oljebaserade drivmedlen. Både den svenska bilindu­strin och bilimportörerna på den svenska marknaden är utomordentligt intresserade av att bidra till att en introduktion av ett eller flera alternativa drivmedel kan äga rum.

Även Iransportrådet anser att oljeberoendet inom transportsektorn mås­te minskas:

Den allt knappare tillgäng på olja som allmän! väntas i framtiden gör det nödvändigt att snabbt minska oljeanvändningen. För transportsektorn, som nästan är helt beroende av olja, är detta särskilt angeläget. Transport-seklorn svarar för ca 20 % av landets totala energiförbrukning. Ser man enbart till den totala förbrukningen av petroleumprodukter är transport-11    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 90. Biiagedel

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.8    Industridepartementet  162

sektorns andel ca 30 %. Den största delen härav, ca 2/3 faller på landsvägs­trafiken. Det är därför särskilt betydelsefullt att med alternativa drivmedel och genom energihushållning åstadkomma en minskning av oljeförbruk­ningen inom denna del av transportsektorn.

LRF anför:

Erfarenheterna från tidigare energikriser visar på nödvändigheten av en förbättrad försörjning med drivmedel även vid s. k. fredskriser. En fördel­ning av importberoendet till länder närmare Norden vilket en ökad an­vändning av metanol som drivmedel kan medföra är positivt för försörj­ningstryggheten, ännu bättre år naturligtvis en produktion baserad på inhemskt material.

SIND anser att oljeersättning inom transportsektorn ej får ske till högre kostnader än inom andra sektorer.

SPI anser att en mycket större oljebesparingseffekt torde kunna erhållas om de ekonomiska resurserna i stället reserveras för oljebesparingsåt­gärder inom andra områden som i dag är i hög grad beroende av olja.

Flera remissinstanser betonar beredskapsaspekterna, bl. a. ÖEF som anför:

Övergång till syntetiska drivmedel har också ett värde för försörjnings­beredskapen. Detta värde kan uttryckas i form av minskade kostnader för oljelagring, minskat behov av gengasaggregat i en kris eller en ökad uthål­lighet med flytande drivmedel. En övergång till syntetiska.drivmedel t. ex. metanol kommer på längre sikt - om produktionen baseras pä inhemska råvaror och med tillgång till fordon som kan drivas på ren metanol -medföra en påtagligt förbättrad försörjningsberedskap. Om hela den for­donspark som erfordras vid t. ex. avspärrning, förses med inhemskt me­tanol blir uthålligheten obegränsad. Beredskapslagringen av drivmedel kan begränsas och gengasaggregat behöver inte produceras vid en kris.

ÖEF:s slutsats av drivmedelsgruppens rapport är att en metanolproduk­tion baserad på inhemsk råvara och med användning i fordon för ren metanol i varje fall inte kan påräknas före sekelskiftet. Även om metanolen produceras från naturgas medför den successiva anpassningen av lagrings-och distributionssystemet för drivmedel en fördel som medger att en övergång till inhemska råvaror baserad på metanol kan ske fortare än för närvarande. En övergäng till metanol gör emellertid inte gengasplanering­en obehövlig under de närmaste 15-20 åren.

Frågan behandlas också av SMAB:

1 händelse av ett längre stopp eller nedgång i Sveriges oljeimport skulle vår trafik med personbilar, bussar och lastbilar lamslås. Sveriges bered­skap är idag baserad på gengas. Planer finns för produktion av ett betydan­de antal gengasaggregat. Det besvärande är dock att dagens bensin- och dieselmotorer ej är lämpade för gengas. Personbilarna skulle gå att driva med gengas men till priset av en mycket kraftigt reducerad körbarhet. Tunga lastbilar, tunga traktorer, arbetsmaskiner och bussar med moderna

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.8    Industridepartementet       163

turboöverladdade dieselmotorer skulle däremot bli praktiskt oanvändbara. De skulle visserligen gå att köra, men de skulle ej förmå klara tunga laster. Beredskapsfrågorna har ej närmare behandlats av OED. Enligt SMAB är det väsentligt att vid en totalbedömning av alternativa drivmedel även beakta beredskapsaspekterna. Metanol kompletterad med etanol erbjuder här en väg som på sikt skulle kunna förbättra Sveriges beredskapssitua­tion. Även under denna rubrik önskar SMAB därför understryka vikten av att statsmakterna fattar beslut snarast om införande av alternativa drivme­del, inte minst med tanke pä hur lång tid det tar innan besluten ger önskad effekt, SMAB efterlyser också en ny beredskapspolitik i fråga om drivme­del.

Även LRF för fram synpunkter på beredskapen inom drivmedelsområ­det:

Moderna traktorer, ofta turboladdade, förlorar mellan 20 och 50 % av sin effekt vid övergång till gengasdrift. I det moderna lantbruket är trak­torn och de redskap som den ska betjäna komponerade på ett sådant sätt att det inte finns utrymme för en sådan effektförlust som en övergång till gengas skulle innbära. Arbetet bör därför, enligt LRF:s uppfattning, för­utom ökad beredskapslagring även inriktas på framtagning av alternativa drivmedel som inte får samma negativa effekter som gengasdriften. I detta sammanhang är motoralkoholer intressanta men även vegetabiliska oljor och liknande kan få betydelse.

Beredskapen inom lantbruket berörs också av jordbruksnämnden som i egenskap av totalförsvarsmyndighet har att verka för en tryggad livsme­delsförsörjning i händelse av kris:

Vid framställning av inhemska livsmedel är tillgäng på drivmedel ound­gänglig. Nämnden ser därför positivt på alla åtgärder som medför förbätt­rad beredskap på detta område.

Lunds universitet anser att en distinktion bör göras mellan vilka reserv­bränslen som kan bli aktuella i en beredskapssituation och vilka alternativ-bränslen som kan vara aktuella för att nedbringa oljeberoendet:

Även om fakultetsnämnden i stort finner anledning instämma med de allmänna bedömningar rörande ersättningsbränslen som oljeersättningsde­legationen gjort, menar fakultetsnämnden dock att ovanstående distinktion är värd beaktande i större utsträckning än vad som framgår av rapporten.

2.3 Val av drivmedel

OED anser att en introduktion av alternativa drivmedel bör inriktas på metanol. Det grundläggande motivet för denna inriktning är att den innebär en långsiktig utveckling mot användning av fordon som drivs på ren metanol. Ett annat motiv är att melanol bedöms kunna införas relalivi snabbt i ett blandbränsle.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.8    Industridepartementet       164

De allra flesta remissinstanser som behandlat frågan om vilket alterna­tivt drivmedel som bör införas delar OED:s uppfattning atl en inriktning bör göras mot metanol. Transporträdet anför:

En av fördelarna med en metanolintroduktion är att den ger en förbätt­rad försörjningstrygghet. Även om någon inhemsk tillverkning av metanol inte är möjlig förrän mot slutet av 1980-talet innebär en import av metanol, baserad på t. ex. naturgas från Nordsjöområdet, en förbättring av försörj­ningsläget. Redan en 15-procentig inblandning av metanol i bensin kan enligt transportrådets mening i en krissituation vara av stort värde för drivmedelsförsörjningen.

Metanol kan jämfört med andra alternativa drivmedel införas relativt snabbt. Med hänsyn till den tid som under alla förhållanden krävs för att införa ett nytt drivmedel, är metanolens fördel härvidlag enligl transportrå­dets mening av stort värde.

Metanol har fördelen att den kan föras in i det svenska transportsyste­met utan större förändringar. Även om en satsning på annan typ av syntetbränsle skulle bli aktuell i framtiden torde erfarenheter från en metanolhantering ändå vara betydelsefulla.

Liknande synpunkter förs fram av SMAB. Enligt statens väg- och trafik­institut förefaller det riktig! att Sverige i första hand siktar på metanol som alternativt drivmedel. Enligt KAK och Moiormännens rik.sförbund bör metanol betraktas som huvudalternativ. Länsstyrelsen i Göteborgs- och Bohus län anser att metanol bör introduceras som drivmedel. ÖB anser att metanol i dag är det mest realistiska alternativet. Vägverket betonar att verkets uppfattning överensstämmer med OED:s om att metanollinjen är det mest realistiska alternativet. Den har enligt verket en långsiktigt myc­ket stor utvecklingspotential (100 %) samtidigt som betingelser kan finnas för en inhemsk tillverkning baserad på förnyelsebara råvaror i ett längre' perspektiv.

STU anser att det är angeläget att fortsätta att söka efter möjligheter till en lönsam inhemsk produktion av alkoholer men att denna i framtiden liggande möjlighet inte får bli helt avgörande för att motivera att metanol inledningsvis importeras till alltför höga priser. SPI anför:

SPI har funnit att ett M15-drivmedel ännu ej uppfyller de grundläggande krav man kan ställa pä ett alternativt drivmedel för allmänt bruk, utan föreslår i stället, att den långsiktiga målsättningen kan vara ett 100-procen­tigt alkoholdrivmedel.

NE ifrågasätter om metanol baserad på Nordsjögas är etl tryggare driv­medel än exempelvis bensin baserad på Nordsjöråolja. Lunds universitet anser att först sedan tekniska och ekonomiska möjligheter skapats för en inhemsk metanoltillverkning har något egentligen vunnits.

Tillverkningen av etanol är enlig! OED dyrbar. Delegalionen anser där­för alt en utvärdering bör göras av etanolens ekonomiska möjligheter.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.8    Industridepartementet       165

DFE anför:

Etanol som flytande bränsle bör, som OED antyder, tills vidare betrak­tas som en möjlig och kom.pletterande utvecklingslinje och motivera fort­satta FoU-insatser.

LRF har en annan uppfattning:

Sammanfattningsvis vill LRF framhålla att oljeersättningsdelegationen i sin rapport allt för ensidigt framhållit metanolens fördelar som ersättning för petroleumbaserade livsmedel, då melanol f.n. endast kan framställas ur importerade råvaror som naturgas. Ett flertal skäl talar enligt förbundets åsikt för att etanolen ges en framträdande plats i oljeersättningssamman-hang. Erfarenheterna från USA och Brasilien är goda vad beträffar in­blandning av 10-20 procent etanol i lågoktanig bensin. Delta kan ske utan förändring av motorerna. Etanol kan framställas ur inhemska råvaror, där produktion av jordbruksråvaror kan ske i nuet. men cellulosarika råvaror som skogsavfall synes ligga nära i tiden.

Sverige Kemiska Industrikontor behandlar också denna fråga:

Beträffande oxokomponenter' för alternativa bianddrivmedel är det av vikt att inte endas! melanol beaktas. Som annan huvudkomponent torde elanol böra utvärderas. I själva verket kan inhemsk produktion av etanol också för drivmedelsändamäl ligga närmare i tiden än vad gäller metanol. Härtill kommer att etanol i många stycken har fördelar framför metanol, även om ekonomiska skäl för dagen talar för den senare.

Liknande synpunkter framförs av lantbruksstyrelsen och Svenska buss­trafikförbundet.

ÖEF anser att etanolen främst bör användas i den kemiska industrin:

Den etanol som i en kris kan produceras av inhemsk råvara bör enligt ÖEF:s mening i första hand användas som råvara för den kemiska indu­strin där den får en beredskapshöjande effekt av stor betydelse.

Risken för missbruk av etanol behandlas av socialslyrelsen:

Socialstyrelsen som är tillsyns- och lillslåndsgivande myndighe! enlig! lagen 1961:181 om försäljning av leknisk spril och alkoholhaltiga preparat vill framhålla att det är nödvändigt atl ta hänsyn till tillsyns-/kontrollmöj-ligheter och dito svårigheter vid bedömning av produktionsförutsättning-arna för etanol som/i motorbränsle.

Socialstyrelsen delar utredningens uppfattning att ordet/beleckningen sprit under inga omständigheter får tillåtas som benämning pä metanol/ elanol. Den lerminologi som används i här akluella lagtexter bör så långt som möjligt tillämpas.

' Innefaltar alkoholer sann eslrar, elrar. keloner och liknande.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.8    Industridepartementet       166

Parallellt med att en satsning görs på introduktion av metanol bör enligt OED också andra utvecklingslinjer på drivmedelsomrädet uppmärksam­mas. Delegationen nämner härvid särskilt synlelisk bensin.

Behovel av fortsatta studier av andra alternativ betonas av flera remiss­instanser, bl. a. DFE och industriverket, som efter att ha anslutit sig lill OED:s förslag till introduklionsstrategi för metanol framhåller:

Samtidigt måste dock fortsatt utveckling och bevakning av övriga alter­nativ fortskrida, exempelvis elfordon och syntetiskt bränsle vilka kan erbjuda såväl energi- som kostnadsmässiga fördelar jämfört med metanol/ etanol.

Liknande synpunkter förs fram av ÖB, väg- och irafikinstitutei, Studsviks Energiteknik AB, LO, Sveriges civilingenjörsförbund och NE som anför:

Vad gäller valet mellan olika alternativa drivmedel anser OED att intro­duktionen skall inriktas på metanol med renmetanoldrift som långsiktigt mål. Övriga alternativ, främst elfordon samt syntetisk bensin/dieselolja, diskuteras summariskt. Från flera håll, både i Sverige och utomlands hävdas emellertid att dessa alternativ kan innebära såväl en lägre system­kostnad som en högre systemverkningsgrad jämfört med alkoholer. Ett fortsatt utvecklingsarbete fordras innan ett ställningstagande kan göras i denna fråga.

NE anser därför att ett eventuellt beslut om metanolintroduktion bör utformas så att alltför långtgående långsiktiga låsningar undviks och sä att ett fortsatt utvecklingsarbete på andra alternativ säkerställs.

SPI och Lunds universitet framhåller alternativet moiorgas. SPI anför:

I rapporten framställs motorgas såsom av olika skäl ett endast kortsiktigt alternativ. I betraktande av den betydande tillgängligheten till LPG både från Nordsjön och annorstädes samt den ökade medvetenheten om gasens värde, som medför att omfattande utbyggnader i produktionsutrustning göres för att kunna tillvarataga LPG (i stället för att fackla den), finner SPI det för troligt, att användningen av LPG kommer att öka och att samtidigt marknadsefterfrågan skall kunna täckas en god bit in på nästa århundrade. Motorgasanvändningen är sedan länge vanlig i fordonsflottor i Europa och en introduktion pågår f. n. i Sverige.

SPI berör vidare utvecklingen av syntetisk bensin:

SPI finner också att syntetisk bensin i rapporten behandlats endast mycket kortfattat. SPI har funnit, att ett kommersiellt tillhandahållande av syntetisk bensin som drivmedel (från förvätskning av kol. antingen via förgasning och syntes - Fischer Tropsch - eller via direktförvälskning) torde vara att vänta vid en något senare tidpunkt än motsvarande för metanol och borde vara av minst samma försörjningsvärde som en meta­nolimport. Syntetisk bensin har sådana fördelar framför metanol, att en detaljerad redovisning härvidlag vore önskvärd. SPI anser det vore olyck­ligt, om ett beslut nu att välja metanol som alternativ, p.g.a. den omställ-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.8    Industridepartementet  167

ning av lagrings- och distributionsnät samt fordonspark som härvidlag blir nödvändig, skulle beröva oss möjligheterna att i en snar framtid kunna välja syntetisk bensin som drivmedel för fordonsdrift.

DFE har en något annorlunda uppfattning:

Alternativet syntetisk bensin och dieselolja är, som OED-rapporten visar, ännu svårbedömt på grund av osäkerheten om ekonomin och syntes­processer. Den föreslagna metanolstrategin påverkar inte, under åtminsto­ne hela 1980-talet, handlingsfriheten för bibehållande av dessa kolvätedriv­medel.

Frågan om elfordon och vätgasfördon tas upp av STU:

Drivmedelsgruppen framhåller att andra alternativ som vätgasfördon och elfordon inte kan bli aktuella förrän efter 1990. Etablerande av en metanolmarknad skulle vara ett sätt att snabbt ersätta olja. Man bör emellertid observera att det inte finns några tekniska hinder att redan nu påbörja uppbyggnad av ett transportsystem baserat på elfordon och järn­väg eller pä elfordon som använder bärbart bensindrivet laddningsaggregat för långfärd. En sådan omställning kräver emellertid vissa trafikpolitiska beslut. Möjligheterna att uppnå ökat oljeoberoende skulle emellertid vara betydligt större än vid en övergång till blandbränsle.

Svenska busstrafikförbundet framhåller att initierandet av trådbusstrafik i tätorter med ett homogent linjenät bör stimuleras.

Utnyttjande av vegetabiliska oljor som drivmedel berörs av LRF:

LRF vill särskilt framhålla det önskvärda i att försörjningsberedskapen ges en framträdande plats, då alternativa drivmedel skall introduceras. Även handelspolitiska aspekter bör väga tungt vid valet. Mångsidigheten är också i sig själv ett betydelsefullt motiv. I detta fall förtjänar frågan om användning av vegetabiliska oljor baserade på svensk råvara en framträ­dande plats.

Frågan om ökad bensinframställning inom landet berörs av några re­missinstanser, bl. a. länsstyrelsen i Göteborgs- och Bohus län:

På kort och medellång sikt finns det enligt länsstyrelsens mening skäl att prioritera oljeersättning inom andra sektorer samt öka bensinframställ­ningen i de svenska raffinaderierna. Länsstyrelsen vill här peka på möjlig­heterna att komplettera raffinaderiet i Brofjorden med en s. k. katkracker som omvandlar tjocka eldningsoljor till lättare produkter, främst bensin. Scanraff utreder f. n. denna fråga.

LO anför:

LO får i detta sammanhang också nämna sin uppfattning att den svenska raffinaderikapaciteten bör byggas ut. Den crackeranläggning, som tidigare projekterats, bör komma till utförande. Detta motverkar inte införandet av

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.8    Industridepartementet       168

metanol som drivmedel (i första hand blandningstillsats). Ett ökat svenskt produktionsoberoende beträffande bensin kan underiätta satsningen på blyfri bensin.

Frågan om förändringar i raffinaderiledet och alternativt utnyttjande av råvaror berörs av RRV:

I betänkandet redovisas ett förhållandevis lågt utnyttjande av energiin­nehållet i fasta energiråvaror vid metanolproduktion. Ett utnyttjande av energiråvaror i t.ex. fjärrvärmeanläggningar torde göra det möjligt att ta tillvara flera tiotals procentenheter mer av energiinnehållet. Därför finns det enligt RRV anledning att närmare analysera huruvida ett alternativt utnyttjande av energiråvarorna skulle kunna ersätta en större mängd olja. Drivmedelsbehovet kunde i så fall under överskådlig tid tillgodoses genom förändringar i raffinaderiledet för att ur råoljan utvinna större andel driv­medel.

Med tanke på att ett totalt frigörande av oljeberoendet inte är realistiskt inom överskådlig tid finner RRV en analys som den här skisserade väsent­lig för att de inhemska energiråvarorna skall utnyttjas på bästa sätt för att ersätta olja inom samhället som helhet och inte enbart inom transportsek­torn.

Liknande synpunkter förs fram av NE.

2.4 Försörjning med alkoholer

Mero/io/tillverkning baserad på inhemska bränslen torde enligt OED vara möjlig tidigast omkring år 1990. Delegationen föreslår att fortsatt projektarbete rörande metanolproduktion baserad på förgasning av kol och restoljor bör genomföras. Import av metanol som framställs av naturgas från Nordsjöområdet innebär enligt OED att en förbättrad försörjnings­trygghet erhålls i jämförelse med dagens import av olja och oljeprodukter.

Uppfattningen delas av Svenska kommunförbundet:

Förbundsstyrelsen anser att detta är en rimlig bedömning. Möjligheterna att mera långsiktigt erhålla avtal rörande metanolimport från dessa områ­den har inte behandlats i drivmedelsgruppens rapport. Förbundsstyrelsen anser emellertid denna fråga vara av centralt intresse för en mera långsiktig introduktion av metanol i det svenska transportsystemet. Fortsatta an­strängningar att med t.ex. samarbetsavtal långsiktigt trygga metanolför­sörjningen bör därför prövas.

Möjligheter till svenskt deltagande i metanolproduktion utomlands fram­hålls av Swedyards Development Corporation:

Med en modern, effektiv, storskalig (2000-3000 t/dygn) anläggning kan metanol framställas till låg kostnad, förutsatt att priset på ingående natur­gas kan hällas förhållandevis lågt. Detta borde vara möjligt, eftersom

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.8    Industridepartementet       169

mänga länder har outnyttjad gas. Med den kunskap, som man nu har skatTat sig i Sverige om metanoltillverkning, -distribution och -användning, borde det även vara av intresse att frän svenskt håll engagera sig i den snabbt växande internationella metanolmarknaden.

Inhemsk produktion av metanol behandlas av flera remissinstanser, bl. a. av NE:

OED föreslår att de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för meta­nolframställning ur restoljor och kol klarläggs. OED föreslär vidare att utvecklingen av teknik för metanolframslällning ur torv och ved fullföljs. Man pekar dock på förhållandet att en förutsättning för en stor potential för metanolframställning ur inhemska råvaror är en omfattande energi­skogsodling eller liknande. NE instämmer i det senare och vill därtill påtala den stora miljömässiga fördelen av att i första hand använda svavel- och tungmetallhaltig kol och olja för metanolframställning i ställe! för torv och ved, som i regel kan förbrännas direkt utan motsvarande miljöslörning.

NE anser därför att introduktionsverksamheten vad gäller inhemsk me­tanolframställning bör inriktas på i första hand en kol- och restoljebaserad metanolfabrik. Den långsiktig! motiverade utvecklingen av teknik för me­tanolframställning ur ved och torv bör även fortsättningsvis drivas paral­lellt med utveckling av råvarubasen.

Även Kemikoniorel framhåller att en produktion baserad på vacuum-restoljor och kol förefaller vara av intresse.

Skogsstyrelsen betonar den kostnad som råvarutransporten kan komma att utgöra vid produktion baserad pä ved om upptagningsområdet blir stort. Lantbruksstyrelsen framhåller atl en metanolproduktion baserad pä inhemska råvaror kommer att kräva mycket stora och koncentrerade rå­varukällor. Länsstyrelsen i Uppsala län behandlar också denna fråga:

Den inhemska produktionen av metanol och etanol bör stimuleras. Det är i detta sammanhang mycket viktigt atl lillgången på råvaror för fram­ställning noggrant kartläggs. Utan tvekan kommer konkurrens att uppstå mellan olika användarintressen.

DFE redovisar beräkningar utförda inom lEA - samarbetet, som visar att det är mest förmånligt att använda torv och biomassa för direktförbrän­ning medan flytande bränslen bör baseras på kolförvätskning och utökad krackning av olja. DFE fortsätter:

Den anförda tveksamheten beträffande metanolproduktion från inhems­ka råvaror gäller dock knappast skiffer. Enligt DFE:s mening bör skiffer vara intressant för förädling till metanol i stora processanläggningar.

Metanolframställning ur skiffer berörs också av länsstyrelsen i Skara­borgs län:

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.8    Industridepartementet  170

Länsstyrelsen vill i detta sammanhang peka pä den försöksanläggning för förgasning av inhemska bränslen som finns vid Ranstad med syfte atl framställa metanol ur främst skiffer, men som även medger att biomassa och torv utnyttjas som råvara. Fortsatt utvecklingsverksamhet vid Ran­stad, särskilt med syfte att framställa metanol ur lokalt tillgängliga råvaror såsom skiffer, torv, skogsavfall o. dyl., anser länsstyrelsen angelägen med hänsyn till det kunnande och den utrustning som företaget besitter.

Även ÖfF framhåller betydelsen av att den stora resurs som de svenska skiffrarna utgör beaktas.

Behovet av anläggningar för produktion av etanol inom landet betonas av LRF:

För etanolframställning har produktionskostnaderna tagits fram genom etanolutredningens arbete. Beräkningarna visar att kostnaden per ener­gienhet är ungefär densamma som för metanol från biomassa. Beräkning­arna för metanol är därvid betydligt osäkrare. Detta motiverar, enligt LRF:s uppfattning, att några försöksanläggningar snarast kommer i drift som kan ge ytterligare kunskaper om etanolens möjligheter i det svenska drivmedelssystemet. Då etanolproduktion lämpar sig även i mindre anlägg­ningar är det enligt förbundets uppfattning angeläget att olika produktions­metoder prövas. Utvecklingen i USA tyder på att även anläggningar på gärdsnivå visar sig konkurrenskraftiga. Enligt förbundets uppfattning bör även någon sådan anläggning komma till stånd i Sverige.

Liknande synpunkter framförs av Kemikontoret som samtidigt betonar att även om vissa försöksanläggningar sannolikt kommer till stånd sä kan man inte räkna med någon större kommersiell produktion av alkohol ur inhemska råvaror före sekelskiftet. Länsstyrelsen i Skaraborgs län fram­håller att det är angeläget att en etanolproduktion baserad på jordbruksrä-varor och avfall frän jordbruket samt grundad på teknik som utvecklats i svensk industri kan komma igång utan alltför stora fördröjningar.

2.5 Introduktionsåtgärder

2.5.1 Allmänt

OED anser att statsmakterna snarast bör ta ställning till ett införande av alternativa drivmedel i Sverige. Ställningstagandet bör enligt delegationens mening innebära principiellt val av huvudlinje, beslut om och genomföran­de av ytterligare delaljutredningar samt försök och förberedande introduk­tionsåtgärder under en begränsad tidsperiod efter vilken beslut om fullföl­jande, modifiering eller avbrytande av introduktionen kan fattas. Introduk­tionen kommer därmed atl ske i två etapper. Den första etappen föreslås innehålla bl. a. ett omfattande demonstrationsprogram (fältprov) med for­don och distributionsprogram.

SMAB ansluter sig i all! väsenllig! lill OED:s slulsalser och förslag. Bolaget fortsätter:

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.8    Industridepartementet       171

SMAB delar också OED:s uppfattning all det är "väsentligt att stats­makterna snarast tar ställning till införande av allernaliva drivmedel i Sverige", att "introduktion av allernaliva drivmedel skall inriklas på me­tanol" samt att "det praktiska i införandet av metanol i mer omfattande skala bör vara igång år 1984-85".

Transportrådet tillstyrker en snabb introduktion av metanol:

Med hänsyn till den tid som krävs för att bygga upp en metanolhantering inom transportsektorn anser transportrådet att det är angeläget att definiti­va ställningstaganden från statsmakternas sida görs så snart som möjligt. Ett första delmål bör vara inriktat mot en introduktion av blandbränsle med 15 % metanolinblandning, baserat på importerad metanol, i mitten på 1980-talet.

Ett beslut om metanolintroduktion med sikte på inblandning av 15 %- metanol i bensin ger heller inga svära bindningar för framliden om andra utvecklingslinjer senare skulle visa sig mer gynnsamma. En sådan intro­duktion skapar i stället goda förutsättningar för en fortsal! salsning mot en större användning av metanol inom transportsektorn om erfarenheterna visar sig positiva.

LO anser atl det av OED sammanställda materialet är värdefullt och ger tillräckligt underlag för de ställningstaganden som OED föreslår. LO fort­sätter:

LO tillstyrker OED:s förslag att statsmakterna snarast tar ställning för införande av blandbränsle av bensin och metanol som alternativt drivme­del i Sverige. Ett sådant beslut medför direkt ett behov av utredningar och introduktionsåtgärder under en första etapp.

Länsstyrelsen i Uppsala län tillstyrker också förslaget:

Länsstyrelen stöder oljeersättningsdelegationens förslag om att beslut snarast bör fattas om introduktion av ett blandbränsle med ca 15 % me­tanol samt att arbetet inriktas mot ett bränsle bestående av enbart metanol/ etanol. För detta talar bl. a. samhällsekonomiska skäl, beredskapsskäl samt miljöskäl.

OED:s förslag till introduktionsplan för alternativa drivmedel tillstyrks eller lämnas utan erinran av transporlforskningsdelegallonen, DFE. tele­verk: t. Svenska lokaltrafikföreningen, TCO. SACO/SR och Stud.svik Ener­giteknik AB som anför:

Vi instämmer hel! i OED:s åsikler. alt etl beslut om metanolinlroduktion kan tas utan att man blockerar önskvärd flexibilitet för Sveriges drivme­delsförsörjning under många år.

Liknande synpunkter förs fram av Svenska kommunförbundet:

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.8    Industridepartementet       172

Kommunförbundets styrelse anser i likhet med OED att de osäkerheter som finns på metanolområdet inte kan motivera en avvaktande hållning frän svensk sida. Styrelsen finner OED:s förslag väl avpassat och stöder den föreslagna inriktningen av den första elappen.

Flera remissinstanser tillstyrker OED:s förslag men betonar att oåterkal­leliga beslut ej bör fattas nu. SIND är av denna uppfatltning:

Industriverket ansluter sig till OED:s förslag alt statsmakterna tar ställ­ning till införande av alternativa drivmedel vilket innebär principiellt val av huvudlinje, beslut om och genomförande av ytterligare detaljutredningar sam! försök och förberedande inlroduktionsåtgärder under en begränsad tidsperiod efter vilken beslut om fullföljande, modijlering eller avbiytande av metanolinförande kan tas.

Även Motormännens rik.sförbund betonar detta:

M tillstyrker att statsmaklerna snaras! lar ställning till införande av alternativa drivmedel i Sverige, att metanol tills vidare skall betraktas som huvudalternativ samt att en plan för inlroduktionen av allernaliva drivme­del skall omfalla minst tvä etapper.

M har uppfattningen att en första etapp bör omfatta sådana förberedelser för metanolintroduktion som är nödvändiga för att metanolbränsle skall kunna införas men som inte oåterkalleligt binder landet för detta.

Liknande synpunkter framförs av Landstingsförbundet och KAK.

NE har inga generella invändningar mot det tvåstegsförfarande som OED föreslår men betonar atl det egentliga ställningstagandet till metanol­introduktion bör ske först vid beslut om den andra etappen. Liknande synpunkter förs fram av STU:

Arbetarskyddsstyrelsen framhåller betydelsen av att de arbetsmiljömäs­siga konsekvenserna av en snabb och omfattande praktisk introduktion noga studeras innan beslut fattas. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att OED inte tillräcklig! har beaktat de näringspolitiska och regionalpolitiska effekterna av en snabb metanolintroduktion i Sverige. Länsstyrelsen pekar på investeringar i svenska raffinaderier som en alter­nativ metod.

Sveriges Kemiska Industrikontor anför:

På de premisser som belyses i utredningen har OED tagit principiell ställning för en kommersiell introduktion av alternativa drivmedel i Sveri­ge. Kemikontoret har i vissa stycken funnit utredningen och dess resultat otillräckliga för att kunna läggas till grund för ett sådant ställningstagande. Organisationen vill dock icke motsätta sig det föreslagna försiktiga fram­stegsprogrammet i två etapper. Genom att de bindningar som här krävs är relativt måttliga finns utrymme för modifieringar eller t.o.m. ett avbry­tande av en inledd introduktionsfas.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.8    Industridepartementet       173

Liknande synpunkter förs fram av Lunds universitet:

Fakultetsnämnden vill också betona, att det tekniska och miljömässiga bedömningsunderlaget för val av lämpligt alternalivbränsle ännu ej har utvecklats sä långt att det snabba introduktionsförlopp som oljeersätt­ningsdelegationen förutser kan tillrådas. När det gäller utvecklingen av ett alternativbränsle måste konsekvensbilden i sin helhet vara studerad för att de stora investeringarna i distributions- och fordonsledet skall kunna moti­veras. Med stärkta forsknings- och utvecklingsinsatser pä detta område kan introduktionsförloppet och omställningsviljan trovärdiggöras.

SPI som har funnit OED:s slutsatser svårtolkade anser att bindande beslut inte bör fattas nu:

Om innebörden av förslagen kan tolkas så. att man i praktiken redan nu binder upp sig för en allmän introduktion av ett MI5-drivmedel fr.o.m. 1984, avvisar SPI förslagen.

Om i stället förslagen innebär, att handlingsfriheten tills vidare bibe­hålles, har SPI inge! att erinra mot att fortsatta demonstralionsförsök och utredningar angående metanol företas för att vinna ytterligare erfarenheter om nödvändiga åtgärder för anpassning av fordon, raffinaderi-, lagrings-och distributionssystem, samt kostnaderna härför.

Liknande synpunkter förs fram av Moioijörarnas helnykterheisförbund:

Av OED:s rapport drar MHF slutsaisen att fortfarande många frågor rörande metanolinblandning i drivmedel och enbart metanoldrift är oklara och att effekterna av en sådan åtgärd f. n. inte går atl överblicka.

En 15 % metanolinblandning i drivmedel frän hösten 1984 kan inte antas få någon betydelse för vårt oljeberoende som ett led i övergäng frän bensin till andra drivmedel. Ett sådant beslut skulle dock medföra betydande kostnader som vare sig samhället eller den enskilde fordonsägaren i dagens ekonomiska läge har råd med. Omställningskostnaderna för fordon, trans­porter och bensinstationer blir dessutom med stor sannolikhet outnyttjade investeringar om Sverige längre fram i anpassning till de internationella besluten skulle välja annat alternativt drivmedel än metanol. Det är förvå­nande att OED vill hasta fram så snabbt, särskilt som delegationen är medveten om att många frågor återstår att klarlägga och att de kommer­siella förutsättningarna för metanol inte heller är fullt klarlagda (2.4).

2.5.2 Tidplan

Detaljerade beslut och mer definitivt ställningstagande till metanolintro­duktion bör enligt OED kunna fattas tidigast under är 1981, sannolikt dock inte förrän under år 1982. Enligt delegationen bör då metanol i mer omfat­tande skall kunna börja införas våren 1984-85.

Transporträdet anser att en snabbare introduktion av metanol vore önskvärd. Förhandlingar om metanolimport bör enligt rådet komma igång så snart som möjligt. TCO välkomnar att OED har hållit fast vid små tidmarginaler i sitt förslag. Det finns enligt TCO risk för atl ett inlroduk-tionsprogram annars blir fördröjt. SMAB framför:

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.8    Industridepartementet       174

Den tidplan för introduktion, som OED föreslagit, anser SMAB vara fullt realistisk. Varken biltillverkare eller oljebolag står oförberedda idag. Metanol och etanol har ju distribuerats och provats sedan flera år av såväl de internationella oljebolagen som de stora biltillverkarna.

För att den uppgjorda tidplanen skall kunna hållas fordras emellertid att statsmakterna noga tillser att de åtgärder som OED föreslagit under en första etapp verkligen genomförs inom erforderiig tid. Samtidigt måste nödvändiga finansiella resurser ställas till förfogande.

STU understryker att det föreslagna tidsschemat är pressat. Civilingen­jörsförbundet betonar att OED:s förslag att ett blandbränsle införs redan hösten 1984 inte är fullt realitiskt. KAK framhåller att klubben anser det orealistiskt att forcera fram utredningsarbetet till halvårsskiftet 1981 för att Sverige skall kunna introducera M15 under hösten 1984. SPI finner det helt uteslutet att definitivt beslut om introduktion av ett alkoholdrivmedel i Sverige skall kunna fattas tidigare ån i vart fall år 1983.

Motorbranschens riksförbund anför följande beträffande beslut av an­passningstid för bilverkstäderna:

Från MRF vill vi särskilt framhålla att det behövs en tillräcklig anpass­ningstid för att seriöst kunna fullgöra de uppgifter som år förknippade med sevice- och omställningsåtgärder på bilarna.

Swedyards Development Corporation framhåller:

Alla som på ett eller annat sätt kommer att påverkas av ett kommande metanolbeslut, skulle ha stor nytta av ett preliminärt tidsschema, som visar de olika stegen vid införande av metanol i Sverige och - så långt man i dag känner till - i världen i övrigt.

2.5.3 Hänsynstagande till utvecklingen i andra länder

OED anser att hänsyn till utvecklingen på metanolområdet i Västeuropa bör tas. Strävan bör enligt delegationen vara att samordna de svenska insatserna med det utvecklingsarbete som pågår i bl. a. Västtyskland. De svenska introdukfionsplanerna kan därmed modifieras om utvecklingen i andra länder moUverar det. Samordningen behöver enligt OED dock inte föras så långt att introduktionen av metanol måste ske samtidigt i Sverige som i andra västeuropeiska länder. Transportrådet anför:

Utvecklingen i andra länder är av stor betydelse för möjligheterna att genomföra en övergång till metanol som drivmedel. Så länge arbetet i Sverige sker med en inriktning mot 15-procentigt blandbränsle är dock samordningsproblemen förhållandevis små. Först vid ett beslut om en övergång till fordonsdrift med högre metanolhalt eller enbart melanol är samordning inlernationellt ofrånkomlig. Det internationella samarbetet är en viktig del i det fortsatta arbetet. Transporträdet biträder dock utred­ningens uppfattning att Sverige inte bör avvakta händelseutvecklingen i

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.8    Indu,stridepartementet 175

andra länder, dä detta skulle försena metanolprogrammet med flera år. En 15-procentig inblandning av metanol i bensin innebär heller ingen låsning för framtiden.

SMAB anser att Sverige bör vara ett föregångsland i denna fråga:

SMAB delar OED:s uppfattning att samordningen med Västeuropa "inte behöver föras så långt att introduktionen av metanol i Sverige måste ske samtidigt med andra västeuropeiska länder". Det kan här understry­kas att Sverige idag samarbetar med samtliga ledande europeiska länder i fråga om alternativa drivmedel och aktivt medverkar i nu pågående globalt såväl som västeuropeiskt samarbete rörande alternativa drivmedel. Det västeuropeiska samarbetet har sedan OED-rapporten skrevs allt mer kom­mit att inriktas på metanol.

Sverige bör inte tveka att nu ta det första steget i Europa. Ett svenskt introduktionsbeslut kan väntas få en starkt katalyserande verkan på inte bara bil- och oljeindustrin utan även på introduktionstakten i bl. a. våra nordiska grannländer och Västtyskland, på samordningen av introduk­tionen i Västeuropa och pä det europeiska samarbetet rörande alternativa drivmedel överhuvudtaget.

Så snart ett introduktionsbeslut fattats är det viktigt att kontakter tas med berörda länder i Västeuropa inte bara på det tekniska planet utan även på departements- och ministernivå i syfte att driva på samordningen i Västeuropa.

LO och Studsvik Energiteknik AB delar OED:s uppfattning i frågan.

Flera remissinstanser understryker kraftigt att en samordning med övri­ga västeuropeiska länder, främst Förbundsrepubliken Tyskland, bör ske beträffande introduktionen av alternativa drivmedel. Kemikontoret anser det vara ett krav att en övergång till bianddrivmedel kan genomföras med sä långt möjligt internationellt harmoniserande bestämmelser. KAK finner en anpassning till övriga Europa nödvändig. Enligt statens väg- och irajik-institut, NE och SPI bör resultaten av storförsök och policybeslut i Väst­europa avvaktas innan ett definitivt beslut om introduktion av alternativa drivmedel fattas i Sverige. Motormännens riksförbund anför:

Tidigare införda svenska fordonsbeslämmelser som avviker från andra europeiska länders har, exempelvis ifråga om avgasrening och bromsar, fått starkt ogynnsamma verkningar.

För närvarande studerar ett flertal europeiska länder oljeersättning med hjälp av metanolbränsle. Utvärdering av de omfattande västtyska proven på detta område väntas ske 1982, då även motsvarande svenska prov bör vara avslutade. Fordonsbestämmelser för EG-länderna angående drift med metanolbränsle kan väntas bli utarbetade på grundval av erfarenheterna från främst de västtyska proven. Det är angeläget att motsvarande svenska bestämmelser från början blir likalydande och inte ylterligare särbestäm­melser införs i vårt land.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.8    Industridepartementet       176

Statens trafiksäkerhetsverk och Sveriges bilindustri- och bilgrossistför­ening för fram liknande synpunkter.

Motorförarnas helnykterhetsförbund pekar också på behovet av sam­ordning med övriga Europa. Förbundet framhåller också att det är angelä­get att bevakningen blir intensiv av utvecklingen på detta område i övriga Europa och att Sverige aktivt tar del i detta arbete.

2.5.4 Åtgärder i fordonen

I introduktionens första etapp bör enligt OED förhandlingar komma lill stånd med biltillverkarna syftande till frivilliga överenskommelser avseen­de materialval i motorer och bränslesystem. Optimering av fordonen kan dock inte ske förrän en specifikation för biandbränslet har lagts fast.

Beslut om fordonsföreskrifter ingår i etapp 2 av introduktionsplanen. 1 vilken utsträckning befintliga fordon kommer att ställas om beror enligt OED pä vilka styrmedel som används.

Dessa frågor berörs översiktligt av mänga remissinstanser när den all­männa synen pä OED:s introduktionsplan läggs fram (avsnitt 2.5.1) eller dä hänsynstagandet till utveckling i andra länder berörs (avsnitt 2.5.3).

Transportrådet anför i frågan:

Till nackdelarna med metanolintroduktionen anför utredningen att en anpassning av fordonen krävs för drift med det nya bränslet. De kostnader som krävs för en omställning till blandbränsle med 15 % metanol är dock små och kan utföras pä en stor del av fordonsbeståndet.

Väg- och Irafikinstitutei framhåller:

Snarast möjligt bör beslut fattas om obligatorisk anpassning av fordons bränslesystem och åtgärder i distributionsledet för att möjliggöra använd­ning av metanol som drivmedel. Därigenom kan kostnaderna minimeras för en eventuell övergång till metanolhalligt bränsle i mitten av åttiotalet.

Kostnaden för åtgärder i befintliga fordon berörs av postverket:

I rapporten anges, att omställningskostnaden till MI5-bränsle för befint­liga bilar uppgår till högst 300 kr per fordon. Detta belopp anser vi vara för lågt, då metanolen angriper plast och gummi, dvs. komponenter som till en del ingår i nuvarande bilars bränslesystem. En försiktig uppskattning av kostnaderna per fordon torde snarast stanna vid 1000-2000 kr.

Anpassningsåtgärder behandlas också av Motorbranschens riksförbund:

MRF:s medlemsföretag förfogar över tillräcklig kapacitet för att klara anpassningsuppgifterna på de bilar som kommer att vara förberedda för metanolbränsle. Större ingrepp kräver längre tidsperioder för våra med­lemsföretags verkstäder.

Vi anser det vara väsentligt att särskilda verkstäder auktoriseras för

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.8    Industridepartementet       177

dessa arbetsuppgifter. Ifrågavarande arbeten bör utföras av seriösa verk­städer och åtgärderna får inte gå ut över övrig justering av bilmotorerna som har betydelse för t. ex. avgasreningen.

SMAB anser att de slutsatser man på nuvarande stadium bör dra är att biandbränslen bör införas med i nybilsproduktionen anpassade motorer samt att denna anpassning ligger väl inom vad som är enkelt och möjligt att åstadkomma med nuvarande bensinmotorer.

Bolaget anför:

För varje bränsle existerar en optimal kombination av kompression och oktantal dvs. motor-bränsle, vid vilken den totala energiförbrukningen är som lägst. En konsekvens härav är att varje förändring av marknadsförda bränslen, såsom borttagande av bly eller tillsals av melanol måste åtföljas av en anpassning av motorparken för att optimala förhållanden äter skall erhållas. I praktiken kan dock sådana förändringar inte genomföras i den befintliga bilparken utan endast via nybilsproduktionen. Återställandet av optimala förhållanden tar därmed läng tid.

Frågan om introduktion av blandbränsle i befintlig bilpark behandlas också av statens naturvårdsverk och produktkontrollnämnden:

Dagens förgasare har precisionsutrustning som är speciellt kalibrerad och kontrollerad i samband med tillverkningen. Man kan inte räkna med att förgasare efter isärtagningar och utbyte av delar i ordinär verkstads­miljö generellt kan fås att fungera lika bra som vid serieproduktion av förgasare. Spridningen i funktion vid jämförelse mellan olika förgasare kommer då att bli betydligt större bl. a. därtör att verkstäder saknar utrust­ning för fullgod kontroll efter modifieringen.

För att undvika körbarhetsproblem i enskilda fall är det därför trolig! at! verkstadsrutinerna för sådana ombyggnader av bilar i drift kommer att innebära drift vid mindre luftöverskott än vid motsvarande bensinfall. Detta medför högre föroreningsutsläpp och högre bränsleförbrukning än vid ursprunglig bensindrift.

Om bilar byggs om till MI5-drift föreligger också risk för att sådana bilar i viss utsträckning ändå körs på ordinär bensin. Det kan finnas flera skäl till det, t.ex. att ägaren upplevt problem med MI5-bränslet, ägarbyten, MI5 inte alltid tillgängligt etc. Detta leder då till att motorn tillförs mer bensin än avsetts, dvs. effekten är densamma som om motorn kontinuerligt cho-kades. Förutom högre bränsleförbrukning leder detta lill väsenlligt högre utsläpp av koloxid och kolväten.

Mot denna bakgrund avrådes bestämt från planerna på en allmän intro­duktion av MI5-bränsle i befintlig bilpark. MI5-bränsle bör införas främsl för bilar som fabriksmässigt särskilt oplimerals för detta bränsle, dvs. för bilar fr. o .m. viss årsmodell.

Frågan om åtgärder i tunga fordon berörs av några remissinstanser. Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening anför:

Tekniska lösningar för metanol- eller etanoldrift i dieselmotorer kommer under senare delen av 80-lale!. 12    Riksdagen 1980/81. / saml. Nr 90. Bilagedel

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.8    Industridepartementet  178

Även för lastbilar och bussar gäller de internationella beroenden som tidigare nämnts. Sverige är en för liten marknad för att ensamt ställa kravet på dieselmotorer för alkoholdrift. Till detta kommer behovet av att för internationell trafik också i fortsättningen ha lastfordon drivna med nor­mala bränslen. För små och medellunga lastbilar är en övergäng lill ett nytt bränsle i Sverige mycket svår, eftersom dessa till den absolut största delen är importerade. Det är inte realistiskt att ställa ett generell! krav på en omställning av de lastbilar som säljs i Sverige från ett visst år.

LRF behandlar anpassningen av lantbrukets fordon:

De försök som gjorts med lastbilar och bussar angående drift med motoralkoholer tyder på att motsvarande system borde kunna tillämpas även för traktorer. Det borde därför vara en självklarhet att maskintillver-kande industri snarast beaktar möjligheterna av framtida alkoholdrift på så sätt att materialanpassning sker. Detsamma måste gälla för distributions­system och för de lagringstankar som finns på gårdarna. Förbundet hyser förståelse för att industrin inte utan vidare gör dessa anpassningar. Men ett klart ställningstagande från statsmakternas sida bör kunna ge det underiag som industrin behöver för en sådan anpassning.

Statens jordbruksnämnd framhåller att frågan om vilken effekt på trak­torernas dragkraftsförmäga som en inblandning av metanol i dieselolja medför inte behandlas i OED:s utredning. Denna fråga bör enligt nämnden utredas i det fortsatta arbetet.

Televerket påpekar att konverteringssatser för metanoldrifl saknas för de flesta fordonstyper som ingår i verkets vagnpark varför provverksam­het med metanoldrift endast kan omfatta ett fåtal av televerkets fordon.

ÖB diskuterar frågan om anpassning av försvarets fordon till ett nytt drivmedel:

Anpassning av försvarets specialfordon till metanoldrivmedel kan bli omfattande och dyrbar. De taktisk-tekniska krav som ställs pä ett strids­fordon omfattar bl. a. krav på viss aktionsradie. Då metanoldrivmedel har ett lägre energiinnehåll krävs ökad volym för att nå samma aktionsradie som med nuvarande drivmedel. Detta ställer krav på större bränsletankar pä fordonen vilket medför ökad tyngd. Ombyggnad av stridsfordon bör därför undvikas både av taktisk-tekniska och ekonomiska skäl. Kostnader för ombyggnad har inte studerats under remisstiden men kan bedömas som stora.

Nuvarande generation stridsfordon bör således fortsätta att drivas med konventionella drivmedel. Nästa generation stridsfordon kan anpassas till alternativa drivmedel.

Anpassning av försvarets övriga fordon kan ske i takt med det civila samhällets anpassning och till i stort samma kostnad.

2.5.5 MIOO i särskilda fiottor

Introduktion av fordon som drivs med enbart metanol, s.k. MIOO-bränsle, bör enligt OED påskyndas. I ett första steg uppges sådana mo-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.8    Industridepartementet       179

torer kunna utnyttjas i fordonsflottor med begränsat geografiskt använd­ningsområde, t. ex. taxi, bussar, fordon hos statliga verk etc. Denna intro­duktion bör enligt OED ske snarast möjligt och bedöms kunna påbörjas i kommersiell skala i slutet av 1980-talet.

Frågan om forcerad introduktion av MIOO i särskilda flottor som ett alternativ till en allmän M15-introduktion berörs av DFE:

Om metanol införs för att minska användningen av importerad olja eller oljeprodukter, är del från utrikeshandelssynpunkt oväsentligt om ersätt­ningen sker genom inblandning i bensin eller genom renmetanoldrift i en del av bilparken. Ett alternativ till strategin "blandbränsle följt av renme­tanoldrift" är forcerat införande av renmetanolfordon i en del av fordons­flottan. Härigenom slipper man vissa problem, I.ex. genom att melanolen inte behöver vara vattenfri. Introduktion av renmetanoldrift enbart avfär­das tämligen kortfattat i rapporten. Skillnaderna i riskspridning beträffan­de tillförseltrygghet, i introduktionstakt och i framtida handlingsfrihet m. m. kunde ha förtjänat en närmare redovisning.

Liknande synpunkter framförs av STU:

Om målet på sikt således är att tillskapa inhemsk produktion i större skala baserad på inhemsk råvara kan import av alkohol vara motiverad till dess att den inhemska produktionen startar för att på så vis utnyttja den del av distributionssystemet och fordonsflottan som under tiden anpassats. Om anpassningen då skall ske till blandbränsle eller ren alkohol bör närma­re belysas.

Naturvårdsverket och produktkontrollnämnden förordar en kraftigare satsning på MIOO redan nu:

Möjligheterna att uppnå goda miljöegenskaper förefaller bättre vid renal­koholmotorer än blandbränslemotorer. Från hälso- och miljösynpunkt är ren metanol ett betydligt fördelaktigare motorbränsle än motorbensin och även bättre än MI5-bränsle. Vid såväl yrkesmässig som annan exponering för bränsleångor är metanol klart att föredra framför motorbensin. Yrkes­hygieniska gränsvärdet för metanol är väsentligt högre än för bensin och bensinkomponenter. Även vid spill på hud niåste metanol anses som betydligt mindre farligt än bensin och blandbränslen. De metanolhalter som kan bli aktuella i belastad trafikmiljö torde även vid allmän använd­ning av metanol som motorbränsle ligga väl under de som anses medföra hälsorisker. Metanol innebär därför en påtaglig förbättring i jämförelse med dagens situation där redan förhållandevis låga halter av vissa bensin­komponenter anses medföra risk för cancer och nervskador.

Naturvårdsverket och produktkontrollnämnden föreslår mot denna bak­grund att drift med ren alkohol ges en betydligt högre prioritet än den som kan utläsas av OED:s förslag.

TCO anför:

"En intressant faktor i sammanhanget är att;möjligheterna att utnyttja fordonsflottor med begränsat geografiskt användningsområde" förefaller

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.8    Industridepartementet       180

vara goda. En offentlig (statlig och/eller kommunal) upphandling av teknik på nya områden borde i sammanhängd kunna prövas genom inslituiioner som redan finns (post- och televerk, lokaltrafikföretag etc.) eller föreslagils (jämför t. ex. OED:s oljeersättningsfond eller av riksdagen förordade ut­vecklingsbolag). Denna möjlighet att pröva teknikupphandlingar bör enligt TCO:s mening tas tillvara!

Liknande synpunkter framförs av Sveriges civilingenjörsförbund. SPI anför:

Under hänvisning lill det ovan anförda vill SPI därtör föreslå, att me­tanol tills vidare betraktas som ett beredskapsalternativ till framför allt gengas och att målsättningen kan vara. att man redan i fredstid, om förutsättningar finns, anpassar utsatta fordonsflottor (utryckningsfordon, militärfordon, kollektiva transportmedel, distribulionsfordon) för drill på ett 100-procentigt alkoholdrivmedel. För detta förslag talar ett flertal om­ständigheter, bl. a. att en mindre mängd alkoholdrivmedel kan framställas inom landet ur inhemska råvaror och som därför på ett värdefullt sätt kan bidraga lill alt hålla nyckelfordon i drift vid en total avspärrning.

Vägverket är positivt till att utnyttja fordon med MlOO-motorer:

Vägverket som har sin verksamhet begränsad inom landet, med in­hemskt tillverkade motorer i 90 % av de fem tyngsta maskinslagen, lastbi­lar, väghyvlar, lastmaskiner, paketbilar och färjor, är inte beroende av utvecklingen i andra länder vid införandet av alternativa drivmedel utan ser lösningen av drivmedelsproblemaliken som ett led i våra strävanden att trygga försörjningsberedskapen vid en kris och därmed minska oljeberoen­det.

Vägverket ser positivt pä OED:s förslag till att introduktion av tunga fordon med tväbränslesystem måste påskyndas. Enligt förslaget kan så­dana motorer utnyttjas i fordonsflottor med geografiskt begränsat använd­ningsområde såsom vissa fordon hos statliga organ, och därmed inom vägverket.

Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening framhkWer att ett ensidigt svenskt krav på MlOO-bilar inte är realistiskt med tanke på marknadens ringa storlek.

2.5.6 Bränslespecifikalion

Ett nytt bränsle som blandbränsle! M15 utgör, kräver en ny specifikation beträffande basbensin. OED föreslår att förslag till bränslespecifikalion skall ularbelas under elapp 1 och att beslut om specifikationen skall fattas under elapp 2 av introduktionen.

Slörst intresse bland remissinstanserna tilldrar sig frågan om blyhalten i det nya bränslet. Denna fråga behandlas i avsnitt 2.6.1. Frågan om samord­ning med beslut i andra länder behandlas av flera remissinstanser (se också avsnitt 2.5.3).

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.8    Industridepartementet       181

Kemikoniorel framhåller:

Om man skall kommersiellt introducera ett lågprocentigt oxodrivmedel (mindre än ca 20%) måste man snarast möjligt lägga fast en slutlig specifi­kation för ett sådant bränsle. Det är därvid av slor vikt att den specifika­tionen harmoniseras över större delen av Västeuropa.

SPI anför:

Förutsatt att distributionssystemet anpassas torde en metanolinbland­ning på upp till 3% kunna göras i befintliga bensinkvaliteler. Vid inbland­ningar över ca 5% blir en ny basbensin nödvändig, som innehåller mindre flyktiga kolväten, speciellt mindre bulan, och som har en högre aromathalt för att reducera känsligheten förvatten.

SPI finner att nivån på metanolens oktantalshöjande effekt är oklar vad beträffar "front-end" och MÖN och vi är icke i stånd att indikera några oktanparametrar för denna nya bensin. Denna fråga, speciellt om den kopplas till krav på en blyfri basbensin, måste utredas ytterligare.

Även SMAB anser att ett fortsatt utredningsarbete bör genomföras:

Blandbränsle med 15% metanol och 2% butanol får (vid rätt pessimis­tisk! anlagna förulsällningar) vid 0,15 g per liter blyhall oplimalt MÖN på knappt 88 och i oblyat bränsle optimal! MÖN ca 86. Della belyder al! det är optimalt att framställa basbensin för melanolblandning som har 2 lill 3 oklan!alsenhe!er högre värde än för konventionell bensin, men att detta genom det lägre volymbehove! pga melanolnärvaro för eit visst transport­arbete ändå leder till lägst 7% (räknat på bensinkvanliteten) lägre råoljebe­hov. Fortsatta undersökningar bör ge säkrare grund för denna bedömning.

OED noterar atl metanolens oktantalshöjande effekt ger förutsältning för positiva förändringar i rafflnadcripr(K essen. SMAB berör denna fråga:

Enligt utredningens bedömning kan metanolinblandning skapa förutsätt­ningar att förändra raffinaderiprocessen pä så sätt all större mängder nafta kan användas för bensinframställning. Större mängder bensin kan då fram­ställas på bekostnad av andra petroleumprodukter. Möjligheterna att spara bensin i en ransoneringssituation är emellertid större än möjligheterna all spara dieselolja. En förändring av raffinaderiprocessen mot en större andel bensin skulle innebära att försörjningen med dieselolja och lätta eldnings­oljor försämras.

SPI anser alt frågan om eventuell inverkan på raffinaderiekonomin måste utredas närmare innan någon egentlig slutsals kan dras härom.

2.5.7 Distribution, lagring

Introduktion av ett alkoholhalligt blandbränsle skulle medföra atl trans­port, lagrings- och hanteringssystemen måsle anpassas till det nya bräns­let. OED redovisar en översiktlig bedömning av kostnaderna härför. I etapp 1 bör enligt delegationen fortsatta utredningar genomföras om dessa

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.8    Industridepartementet       182

kostnader. Samtidigt bör frivilliga överenskommelser träffas så att en anpassning till det nya bränslet görs vid nyinvesteringar i distributionssys­temet. Under etapp 2 måste enligt delegationen mer omfattande investe­ringar göras i raffinaderier samt lagrings- och distributionssystemen för anpassning till det nya bränslet.

Transportrådet anför:

Man har att räkna med att lagrings- och distributionssystemen utsätts för ganska stora omställningsproblem genom att ytteriigare en bränsleprodukt skall hanteras. En möjlighet att underiätta för oljebolagen att börja bygga upp en metanolhantering kan eventuellt åstadkommas genom att i ett tidigt skede införa blandbränsle med låg metanolhalt. Utredningen har konstate­rat att en lägre inblandning av metanol, 4-6%, inte kräver några omställ­ningar i fordonens bränslesystem. Drivmedelsgruppen föreslår inga åtgär­der för att stimulera sådana lägre metanolinblandningar. Transportrådet anser dock att man här bör beakta möjligheten till en introduktion av blandbränsle med låg halt av metanol på ett tidigt stadium. Detta kan underlätta förberedelse för en mer allmän användning av blandbränsle med högre metanolhalt.

Sveriges civilingenjörsförbund anser att OED inte tillräckligt har beaktat de problem som uppstår vid ombyggnad av distributionssystemen för MI5. Kemikontoret betonar att ytterligare kunskap behövs om åtgärder och kostnader i lagrings- och distributionssystemen:

Införandet av oxohaltiga drivmedel på den svenska bensinmarknaden medför inte endast stora problem och investeringar i tillverkningsleden för drivmedlen själva och motorfordonen. Den tyngsta belastningen kan kom­ma att visa sig ligga i lager- och distributionsleden. Såväl de stora kommer­siella lagren i importhamnar och vid raffinaderier som de s.k. krislagren bygger på vattenbäddsprincipen. Redan små mängder oxokomponenter i bränslet utesluter fortsatt användning som drivmedelslager. Vattenkäns­ligheten synes knappast mindre allvarlig i depåverksamhet och detaljdistri­bution, vilka likaledes måste baseras på "vattentät" hantering av biand­drivmedel så snart dessa introducerats. I utredningen syns inga allvarliga försök ha gjorts att beräkna de totala investeringar som kan komma att krävas för att behärska den nya situationen efter en introduktion av biand­drivmedel, trots att delegationen synes väl medveten om svårigheterna. Det planerade distributions- och körförsöket med I 000 bilar och 17 delta­gande bensinslationer i hela landet förefaller därmed väl motiverat.

Liknande synpunkter framförs av SPI. Institutet framhåller också att man innan definitiva beslut om introduktion har fattats under inga omstän­digheter kan godta att obligatoriska krav ställs på att nyinvesteringar i distributionssystemet skall vara anpassade för metanol. SPI anför vidare:

Gruppen har uppmärksammat de problem som uppstår i lagrings- och distributionssystemet för det fall ett blandbränsle skall hanteras. 1 beaktan-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.8    Industridepartementet       183

de av vattenkänsligheten har gruppen förordat blandning av drivmedlet pä bensinstationerna. SPI kan icke instämma i denna slutsats, enär denna utväg bl. a. betyder, att ytterligare två kvaliteter (metanol-l-basbränsle) skulle behöva hanteras i distributionssystemet vid sidan av de redan be­fintliga kvaliteterna. Vidare har gruppen undervärderat säkerhetsriskerna vid hanteringen, framför allt i eldbekämpningshänseende. Rapporten vid­rör t. ex. icke problemet att en metanolbrand icke kan bekämpas med konventionella släckningsmetoder. Även här anser SPI därför att utred­ningsresultatet måste föreligga, innan slutliga beslut kan fattas.

En något annan syn på var blandningen bör ske redovisas av Kemikon­toret:

Innan definitiv ställning kan tas till lagrings- och distributionssystemets utformning, dvs. sedan de nu föreslagna två etapperna genomförts och kunnat utvärderas torde alkoholkomponenten i de nya drivmedlen böra lagras och distribueras separat från basbensinen med blandningsopera­tionen föriagd till ett senare led än raffinaderiet.

Kemikontoret framhåller vidare att frågan om samordning med försva­rets drivmedelslagring bör studeras vidare och ges större vikt än vad OED har gjort. Denna fräga behandlas också av ÖB:

Försvarsmaktens drivmedelsförsörjning i fred och krig bör vara så en­kel, effektiv och funktionsduglig som möjligt. Därför eftersträvas ett sä litet sortiment som möjligt. Sortimentet består idag av tre produkter: motorbensin, dieselbrännolja och reabensin. En övergång till alternativa drivmedel gör - åtminstone övergångsvis - att ytterligare produkter mås­te tillhandahållas och hanteras. En ev. inhemsk produktion innebär ändock att en lagring måste ske. Försvarsmaktens försörjning av drivmedel i krig kan inte enbart baseras på att krigsproduktion kan ske i samma takt som förbrukning sker.

För att säkerställa kravet på uthållighet bör i stort samma behov som idag tillgodoses genom lagring. Då en större volym krävs av drivmedel typ metanol innebär det att nu tillgänglig lagringskapacitet måste ökas. Till detta kommer att både blandbränsle och metanol ställer högre krav på förvaringsmiljö. Teknisk och ekonomisk planering för att säkerställa denna lagring måste ske tidigt.

Volymförlust p.g.a. metanolens lägre energiinnehåll kan komma alt ge försvarsmakten operativa begränsningar i krig. För atl eliminera detta måste högre krav ställas på lagring och distribution. En övergäng till metanol är av försörjningsskäl inte möjlig för försvarsmaktens specialfor­don förrän samhällets distributionsapparat är utbyggd för denna typ av drivmedel. Denna fråga bör dock utredas ytterligare.

Naturvårdsverket och produktkontrollnämnden framhåller:

Distributionen av metanol och metanolhaltiga drivmedel förutsätter av produktkvalitetsskäl ett delvis nytt distributionssystem. Detta måste bli mer slutet än det nuvarande. Några större risker för att metanol regelmäs­sigt ska förorena ballastvatten, grundvatten etc. torde därför knappast

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.8    Industridepartementet       184

föreligga. Skulle metanol genom olyckshändelse komma ut i vatten blir miljökonsekvenserna härav närmast mindre än vid motsvarande olycka med konventionella drivmedel. Metanolen är vattenlöslig och biologiskt nedbrytbar. Akutförgiftning av vattenorganismer kan endast bli aktuell inom ett begränsat närområde.

Däremot torde luftföroreningarna genom avdunstningen från tankar och lager med blandbränsle bli större än vid konventionella drivmedel.

2.5.8 Styrmedel

Etapp 1 av OED:s introduktionsplan innehåller utarbetande av förslag till styrmedel. Beslut om styrmedel föreslås fattas under etapp 2. Bilindustri- och bilgrossistföreningen anför:

Frågan om vilka styrmedel som skall användas för att underlätta och stimulera övergången till ett nytt bränsle är av mycket slor betydelse. Metanolbränslet kommer på grund av dess lägre energiinnehåll att bli billigare per liter än bensin (ca 7% billigare). Därför är risken storatt ägare till äldre, icke anpassade bilar uppfattar prisskillnaden som en verklig besparing och väljer att tanka M15. Om MI5 tankas i ej anpassade bilar, kommer tätningar, slangar, membran, silar och ventiler av vissa plast- och gummimaterial att svälla upp respektive lösas upp med läckage och drifts­störningar som följd. Dessutom kommer en del metalldelar på sikt att korrodera och orsaka läckage och partiklar i bränslesystemet. Övergången till M15-bränsle kommer inte att ske med bilisternas förtroende om läckage och driftsstörningar blir vanliga. Att kräva speciella tanköppningar för M15-bilar är inte realistiskt, eftersom också dessa bilar måste kunna tan­kas utomlands.

Målet måste vara att förmå ägaren till MI5 och materialanpassade bilar att köra på MI5-bränsle och samtidigt avhålla ägare av äldre, icke material-anpassade fordon från att köra pä detta bränsle. Det är av stor vikt att dessa för metanolintroduktion väsentliga frågor utreds grundligt.

DFE:

Frågan om ekonomiska styrmedel för M 15-införande har inte behandlats ingående i OED-rapporten. Det är dock viktigt atl möjligheter och begräns­ningar i skatte- och subventionsinstrumenten beaktas. När t.ex. bilar för motorgas har introducerats på den svenska marknaden, har en skattemäs-sig favör på bränslet varit en väsentlig drivkraft. Det är minst lika viktigt att stödja introduktionen av metanolblandat drivmedel på motsvarande sätt. Ingreppen i prisbildningen måste dels få anses små jämfört med verkan av redan nu pålagda skatter, dels få accepteras för ett steg i riktning mot ett minskat oljeberoende.

Det är viktigt att det skapas förväntningar om alt prisförhällanden som påverkar övergång till alternativdrivmedel blir stabila över tillräckligt lång tid.

Studsvik Energiteknik AB betonar vikten av ekonomiska styrmedel. Transportrådet framhåller att en oljeavgift kan vara ett verksamt medel för att snabbt få lill stånd en introduktion av metanolbränsle och därmed inleda en minskning av det stora oljeberoendet. LRF framhåller att det är

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.8    Industridepartementet       185

nödvändigt att myndigheterna vid beslut om skatter, taxor och avgifter gör en sådan avvägning att inhemska bränslen och inhemskt producerade drivmedel får en god konkurrenssituation. Statens väg- och trafikinstitut anser att användningen av fordon för alternativa drivmedel bör underlättas genom atl en översyn och anpassning görs av fordonsbestämmelser och skatteregler.

Motormän/tens riksförbund:

Ju fler bilar som övergår till MI5 när detta drivmedel börjat distribueras desto bättre för landets ekonomi. Som styrmedel för den frivilliga anpass­ningen av äldre bilar till blandbränsle föreslår M beskattningen av detta drivmedel. Literpriset vid pump bör avvägas så att frivillig anpassning av en bil betalar sig för ägaren under ca 2000 mils körning.

M föreslär också att tillverkare/importörer skall åläggas att deklarera kostnaderna för anpassningen av äldre bilar till blandbränsle så att priskon­kurrens skapas.

Styrmedel bör utformas så att även omställningen till ett blandbränsle stimuleras anser Motorbranschens riksjörbund:

Det är angeläget att övergång till ett nytt bränsle stimuleras på så sätt att även kostnaden för anpassning till det nya bränslet upplevs som menings­full av bilkonsumenten. Man kan inte förvänta att verkstäderna skall göra stora kampanjer för den enligt beräkningarna relalivi blygsamma arbets-operalionen som det är fräga om.

SPI anför:

SPI förutsätter, att en eventuell M15-introduklion, för alt lyckas, måste kombineras med någon form av ekonomiskt styrmedel i blandbränslets favör. SPI finner det dä för troligt, att även fordonsägare, som innehar fordon, som icke är optimerade för biandbränslet, av ekonomiska skäl kan lockas att köra på det billigare biandbränslet. Konsekvenserna härav blir. alt avgasutsläppen för dessa icke opilmerade fordon kommer att försäm­ras.

Energiskattekommitién har att utforma ett nytt skattesystem för ener­giområdet inkl. alternativa drivmedel:

Kommittén ställer sig positiv till atl del fortsatta utredningsarbetet, när det gäller ett ev. införande av metanol, delas in i etapper. Del är viktigt all det under den föreslagna etappen ett. tas fram säkrare uppgifter kring import- och distributionskostnaderna för metanol, så att beskattningen som styrmedel under den föreslagna etappen två kan utformas på ett väl avvägt sätt.

Energiskattekommitién har ännu inte tagit ställning till den principiella utformningen av energibeskattningen eller avvägningen av olika skatte­satser för enskilda energislag. Beslut grundade på föreliggande rapport kommer att påverka kommitténs fortsatta arbete när det gäller beskatt­ningen av alternativa drivmedel.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.8    Industridepartementet       186

Riksskatteverket berör beskattningens roll i del fall dieselolja ersätts med en motoralkohol. Skatten blir då enligt nuvarande regler väsentligt högre:

Även om skatten och avgiften pä metanolen slopades skulle nuvarande priser på metanol och dieselolja göra alkoholdrift oekonomisk. För att kunna använda skatten som styrmedel behöver således också kilometer­skatten tas med i beräkningen.

Svenska lokaltrafikföreningen anför:

Dock bör framhållas att införande av metanoldrift på tunga fordon -dieselfordon - idag är en stark kostnadsförhöjande faktor innebärande att trafikföretagen med nuvarande bränslepriser och skattesystem knappast kan motiveras till en snabb övergång till metanol. Dessa förhållanden utgör snarare ett hinder eftersom lokaltrafikföretagen redan nu befinner sig i en besvärlig ekonomisk situation.

SLTF menar därför att åtgärder måste vidtas från statsmakternas sida för att utjämna de ekonomiska skillnaderna mellan å ena sidan dieselolja och ä andra sidan ersättningsbränslen t. ex. av typen metanol. Det torde i det sammanhanget inte vara tillräckligt att enbart häva den nuvarande dubbelbeskattningen av metanolbränslet då detta användes i dieselmoto­rer.

Frågan behandlas även av vägtrafikskatteutredningen (VSU):

I betänkandet påpekas (s. 6:40) att fordon med tvåbränslesystem, där både metanol och motorbrännolja används som drivmedel, träffas av såväl bränsleskatt på metanolen som kilometerskatt. VSU har bl. a. i uppdrag att utvärdera kilometerskattesystemet och bedöma alternativa skatteformer till detta. VSU skall också utreda frågan om skattekonstruklionen för elfordon. Vid detta arbete kommer VSU att ta upp till behandling beskatt­ningen av fordon med tväbränslesystem, exempelvis fordon som drivs med metanol/motorbrännolja eller med elektricitet/bensin. Resultaten av VSU:s kommande överväganden betr. dessa frågor kan tidigast redovisas under år 1981.

2.6 Miljöfrågor

Naturvårdsverket och produktkontrollnämnden framhåller inledningsvis den betydelse som man anser att insatser inom trafikområdet har från miljövårdssynpunkt:

Miljökonsekvenserna av en introduktion av alkoholhaltiga drivmedel måste noga analyseras och vägas in i besluten på området. Trafiken utgör i dag den största enskilda källan till luftföroreningar i Sverige. Luftkvalitets­gränsvärden som rekommenderats av Väridshälsoorganisationen över­skrids frekvent i belastad trafikmiljö. Motorbränslen och bilavgasar inne­håller vidare en rad biologiskt aktiva organiska ämnen vars potentiella

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.8    Industridepartementet      187

hälso- och miljöeffekter nu är föremål för närmare studier, bl. a. ifråga om mutagena och cancerogena egenskaper. Mot bakgrund av den här situa­tionen framstår miljövårdsåtgärder inom området som angelägna.

Flera remissinstanser, bl. a. LO, anger att en av fördelarna med metanol­introduktion är de miljöförbättringar som kan uppnås.

2.6.1 Bly

OED har inte tagit ställning till om det föreslagna nya bränslet skall vara lägblyat, oblyat eller blyfritt. Delegationen påpekar att en metanolintro­duktion underlättar ett införande av oblyat bränsle. OED påpekar också att bensinförsörjningen kommer att bli mer osäker om Sverige som enda land i Europa väljer att använda ett oblyat drivmedel.

Ett flertal remissinstanser behandlar denna fråga. Sveriges civilingen­jörsförbund säger sig med tillfredsställelse notera att OED inte har tagit ställning i fråga om en helt oblyad bensin nu bör införas. SMAB, å andra sidan, påpekar att ett ställningstagande i blyfrågan är långsiktigt varför det bör tas samtidigt med beslut om införande av alternativa drivmedel. SIND anser att det är av största vikt att blyfrägan avgörs under etapp I av introduktionsplanen.

Naturvårdsverket och produktkontrollnämnden anser att blandbränslen bör vara blyfria.

I förarbetena till lagen om hälso- och miljöfarliga varor sägs att etl hälso-och miljöfarligt ämne ej skall behöva accepteras om det finns mindre riskabla alternativ som är godtagbara. Metanol är högoktanigt. En tillsats av 15% metanol medför en oktantalshöjande effekt som ungefär motsvarar blytillsatsen. Från dessa utgångspunkter bör således blytillsats ej komma ifråga om metanoltillsats införs.

Blytillsatserna och de med dessa tillsatser åtföljande s. k. scavengerad-diliven inger i dag oro från hälso- och miljösynpunkt. En inblandning av metanol i bensin försett med dessa tillsatser kan resultera i utsläpp av bisklormetyleter, som är starkt cancerogent. Förekomsten av sädana äm­nen i avgaser har emellertid ännu ej undersökts närmare. Metanolin­blandning kan också leda till en ökad avdunstning av organiska blyför­eningar och scavengeradditiv från fordon och bränslelager. Ej heller dessa hälso- och miljörisker är närmare undersökta. De nu påtalade riskerna är aktuella endast vid blyade blandbränslen.

Införandet av ett M15-bränsle innebär påtagliga omläggningar vad gäller produktion, distribution och konsumtion av drivmedel. Förutsättningarna för en sådan introduktion bör läggas fast och inte succesivt ändras sedan de en gång fastlagts. Det här innebär att om blytillsats skulle tillåtas i MI5-bränsle så har möjligheter till väsentliga miljövårdsåtgärder valts bort för lång tid framöver.

Mot den här bakgrunden anser produktkontrollnämnden och natur­värdsverket att regeringen bör besluta alt alkoholhaltiga blandbränslen skall vara blyfria. Därvid bör samma definition av "blyfriheten" som fastställts i USA tillämpas eftersom fordonstekniken anpassats härtill.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.8    Industridepartementet       188

Liknande synpunkter framförs av socialstyrelsen. Även lantbruksstyrel­sen, väg- och trafikinstitutet. LRF, TCO och Studsvik Energiteknik AB anser att det föreslagna nya bränslet bör vara blyfritl. En övergång lill oblyad bensin är enligl transporlrådel önskvärd från flera utgångspunkter, varför det bör undersökas närmare. LO anför:

Metanolinförandet bör inriktas på atl biandbränslet skall grundas på blyfri bensin. Det är inte uteslutet att avvikelser på denna punkt i förhål­lande till andra västeuropeiska länder kan leda till besvär och vissa extra kostnader i ett senare skede. LO vill dock för sin del betona alt Sverige genom olika arrangemang bör söka aktivt påverka utvecklingen internatio­nellt i riktning mot blyfria metanolblandningar.

Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening har en annan uppfattning i denna fråga. Föreningen anser atl en förutsätlning för en framgångsrik introduktion i Sverige är att M15-bränslet baseras på lågblyad bensin. Följande skäl anförs:

1. Det västtyska beslutet om inblandning av metanol blir av stor, kanske
avgörande, betydelse för Sveriges möjligheter att introducera ett MI5-
bränsle. Eftersom man i Västtyskland, såvitt vi vet, inte diskuterar en
oblyad MI5, är det inte rimligt att MI5-bränslet i Sverige är oblyat. Skulle
däremot det västtyska beslutet bli en oblyad M15 finns det förutsättningar
att införa samma kvalitet även i Sverige.

2.    Mindre än hälften av nybilsförsäljningen kan idag köras på oblyad bensin. Resten behöver blyets smörjande effekt på ventiler och ventilsä­ten. Tillverkarna av dessa bilar måste, om MI5 är oblyad, ställa om hela sin produktion eller särbehandla bilar som skall gå lill Sverige. Bägge alternativen medför betydande merkostnader.

3.    Ett krav på oblyad M15 får handelspolitiska konsekvenser. Ett flertal biltillverkare drabbas av betydande extrakostnader eller tvingas avstå från att sälja vissa av sina bilmodeller i Sverige.

4.    Blyutsläppen reduceras väsentligt redan genom den sänkning av bly­halten från 0,4 till 0,15 g/1 som nu genomförs. Blyanvändningen minskas från 1 900 ton/år till omkring 700 ton/år.

5.    Bensinförsörjningen blir mer osäker, om bensinen skall vara oblyad, eftersom Sverige blir det enda land i Europa som efterfrågar denna kvali­tet.

Liknande synpunkter framförs av KAK och Motorbranschens rik.sför­bund. som också framhåller:

Ett specialproblem är svenskregislrerade bilar som repareras utom­lands. Ett annat problem är haveriskador på utländska fordon.

MRF anser det väsentligt att dessa frågeställningar blir grundligt pene­trerade innan ett nytt bränsle införs på marknaden. Ansvarsfrågan kan komma att bli besvärlig vid skador på konsumenternas bilar.

Skulle oblyad bensin komma att användas kan man riskera en betydande omfattning av dessa problem.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.8    Industridepartementet       189

2.6.2 Övriga emissioner SMAB anför:

OED konstaterar helt riktigt atl blandbränslen med 15% metanol (eller 21 % etanol) inte har några större miljöfördelar framför bensin, om man bortser frän blyfrågan. Bensin med 15% metanol ger ju i stort sett samma förbränningsgaser som ren bensin. Skillnaderna är små och sannolikt ofta mindre än de kraftiga variationer som idag förekommer beroende på bilmo­dell, motorns skick, körsätt m. m.

Under senare tid har det i pressen förekommit uppgifter om att såväl metanol som aldehyder bildade vid förbränning av metanol skulle vara cancerframkallande och mutagena, varför införandet av metanolbränslen i Sverige borde förhindras.

Vad gäller de aldehyder som bildas vid förbränning av metanol och elanol så har de ej klassats som cancerogena eller mutagena. I OED-rapporten redovisas på ett riktigt sätt dagens forskningsläge i denna fråga.

SMAB avslutar med att kunskaperna beträffande dessa frågor är till­räckliga för att möjliggöra ett principbeslut om introduktion av metanol. Socialstyrelsen betonar vikten av fortsatt utredning om eventuella hälso­effekter till följd av ökade formaldehydutsläpp.

SPI framhåller att effekterna på hälsa och miljö måste utredas innan ett eventuellt introduktionsbeslut fattas:

Avgasemissionerna av aldehyder och metanol kommer alt öka, liksom även avdunstningen av metanol till luft. Om man tar i beräkning, alt dessa båda komponenter är hälsofarliga, finner SPI att effekterna på hälsa och miljö noggrant måsle utredas - förslagsvis genom att ett s.k. responsum enligt § 55 kk hälso- och miljöfarliga varor meddelas - innan ett ev. beslut om införande av MI5-bränsle kan fattas.

Enligt gruppen kan emissionsproblemen lätt åtgärdas genom att fordo­nen utrustas med s.k. katalytisk avgasrening. SPI ser emellertid vissa negativa konsekvenser i en sådan lösning. Dels erfordras en blyfri (i motsats till oblyad) basbensin för att icke katalysatorn skall förstöras, dels förhindras trafik över rikels gränser, försåvitt icke ett motsvarande driv­medel kan tillhandahållas utomlands och dels visar erfarenheten frän USA att man ej har garantier för att icke katalysatorn förstörs genom att konsu­menten tankar annan kvalitet är just den avsedda.

Liknande synpunkter framförs av Motorbranschens Rik.sförbund. En något annorlunda uppfattning framförs av naturvårdsverket och produkt­kontrollnämnden:

Vid MI5-drift erhålles i avgaserna förhöjda haller av formaldehyd. 1 litteraturen finns uppgifter i storleksordningen 10-100%' större utsläpp av formaldehyd vid MI5-drift i jämförelse med bensindrift. I avgaser från M15-bilar har vidare uppmätts förhöjda halter alkylnitrit.

Beträffande de nu redovisade ämnena råker man ha visst underlag i form av emissionsuppgifter.  Naturvårdsverket  och  produktkontrollnämnden

 

Prop. 1980/81:90   Bilaga 1.8   Industridepartementet         190

menar inte att förekomsten av just dessa ämnen i utsläpp från M15-bilar skulle vara avgörande vid en värdering av hälso- och miljöriskerna. Bilav­gaser innehåller ett mycket stort antal olika kemiska ämnen bl. a. ett flertal med klart bevisade mutagena och cancerogena effekter. På nuvarande kunskapsnivå är det inte möjligt att göra någon total riskanalys avseende bilavgasernas roll för hälsa och miljö. Det är därför inte möjligt att f.n. uttala sig om en ökning av utsläppen av vissa enskilda ämnen innebär någon signifikant ökning av totalrisken eller inte.

Utgångspunkten bör istället vara den att eftersom vi redan på nuvarande kunskapsnivå har underiag för att slå fast att den rådande bilavgassitua-tionen i ett antal avseenden är otillfredsställande bör tillgänglig miljöteknik utnyttjas för att åstadkomma förbättringar. Därför bör man i samband med nu planerade väsentliga och långsiktiga omläggningar i systemet drivmedel - motorer samtidigt sikta på att införa bästa tillgängliga teknik för att hålla nere utsläppen.

2.6.3 Arbetsmiljö

Arbetarskyddsstyrelsen tillstyrker OED:s förslag till åtgärder. Innan etapp 2 utformas i alla detaljer bör enligt arbetarskyddsstyrelsen de arbets­miljömässiga konsekvenserna av en omfattande användning av ett nytt bränsle studeras:

Styrelsen anser således att de oklarheter, som föreligger i avseende på drifttillgänglighet vid konvertering till blandbränsledrift av befintliga for­don bör studeras även med hänsyn till arbetsmiljöeffekter. Praktiska möj­ligheter måste ges för uppbyggnad av en fungerande service- och under­hållsorganisation med en god arbetsmiljö. Motsvarande synpunkter gäller även lagrings- och distributionsledet. Avgasfrågor som kan aktualiseras i trånga och svårventilerade utrymmen bör belysas.

Motorbranschens riksförbund framhåller:

Dessutom emotser MRF resultat av försöksverksamhetens erfarenheter när det gäller situationen på verkstäderna. Det gäller såväl problem i fråga om hudkontakt med det nya bränslet som riskerna vid inandning av bräns­leångorna. En fråga i sammanhanget är om det krävs speciell miljö­utrustning på verkstäderna eller i fråga om arbetskläder.

2.7 Organisationsfrågor

OED behandlar ej frågan om vilken organisation som behövs för att genomföra förslagen. Några remissinstanser tar dock upp denna fråga.

Svenska kommunförbundet påpekar att det övergripande ansvaret för drivmedelsförsörjning måste åvila staten. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller:

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.8    Industridepartementet  191

Länsstyrelsen vill inledningsvis peka pä att den stora mängden av myn­digheter, offentliga utredningar och utvecklingsbolag inom energiområdet gör det mycket svårt att överblicka och bilda sig en uppfattning om olika förslag. Frågan om metanol som drivmedel sysselsätter ett tiotal olika sådana organ, t.ex. Svensk Metanolutveckling AB, nämnden för energi­produktionsforskning, delegationen för energiforskning, styrelsen för tek­nisk utveckling och OED. De skilda organen synes delvis ha olika syn på strategival och resursinsatser, vilket knappast bidrar till snabba åtgärder för att minska det stora oljeberoendet. En översyn av myndighetsorganisa­tionen är enligt länsstyrelsens mening önskvärd och har också aviserats.

Industriverket för fram en liknande uppfattning:

För att genomföra en metanolintroduktion och i första hand etapp 1 enligt OED:s förslag krävs enligt industriverket att ansvarig myndighet för transportsektorn ges klara direktiv att föra frågan om alternativa drivmedel framåt. Energiforskningsprogrammet och medel från industriverkets an­slag för prototyp- och demonstrationsåtgärder bör även i fortsättningen ligga till grund för fortsatt verksamhet. SMAB:s roll bör vara dels utveck­ling av teknik och dels att som statlig representant medverka i projektverk­samheten, dock bör finansieringsformen härtor ses över.

SMAB anser också att en samordning av introduktionsarbetet bör kom­ma till stånd samt att erforderliga resurser måste ställas till förfogande. Bolaget har ett eget förslag till hur organisationen bör se ut:

Man kan som förebild ta organisationen av den svenska rymdverksam­heten. Vi har här ett exempel pä en okonventionell konstruktion inom den svenska statsförvaltningen, vilken samtidigt visar sig vara högst effektiv. Statens delegation för rymdverksamheten (Rymddelegationen, DER) är en statlig myndighet med sammanhållande ansvar för den svenska rymdverk­samheten. Den har i förhållande till sin budget om ca 250 Mkr en liten personal — endast 8 personer. Rymddelegationens beredande och verk­ställande organ skall enligt riksdagens beslut (prop. 1972:48) vara ett aktiebolag. Svenska Rymdaktiebolaget (Rymdbolaget). Detta bolag har i dag ca 90 anställda och besitter hög teknisk kompetens. Rymdbolaget arbetar som system- och projektsammanhällande på beställning frän bl. a. Rymddelegationen. Arbetsresultaten marknadsförs internationellt. Offert-och beställningsförhållandet mellan bolaget och delegationen måste här betonas. Bolaget arbetar således inte såsom forskningsinstitutioner med anslag utan med beställningar baserade på offerter frän bolaget.

På motsvarande sätt skulle en statens syntetbränsledelegation kunna bildas med SMAB som beredande och verkställande organ. Delegationen bör ha endast få anställda. Den bör ges sammanhållande ansvar för intro­duktionen av alternativa drivmedel i Sverige. Det verkställande organet bör ha hög teknisk kompetens och arbeta på beställning från delegationen och andra uppdragsgivare.

Ett introduktionsbeslut bör således innefatta inte bara beslut om tidplan och styrmedel utan också beslut om organisation för och finansiering av genomförandet.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.8    Industridepartementet       192

NE anser att introduktionsfrågorna bör föras bort från energiforskning­ens område:

OED diskuterar inte de organisatoriska förutsättningarna för en meta­nolintroduktion. För närvarande bedrivs huvuddelen av den verksamhet som har med metanol atl göra inom energiforskningen. Detta har ibland hävdats utgöra en ekonomisk hämsko. NE har förståelse för detta och vill samtidigt påtala det principiellt otillfredsställande i att energiforskningen med sitt av statsmakterna beslutade breda verksamhetsfält skall vara en huvudfinansiär av en snäv och relativt kortsiktig introduktionsverksamhet.

NE anser därför att den av OED föreslagna metanolintroduktionen bör genomföras utanför energiforskningen. Ett speciellt organ bör utses att ansvara för och driva introduktionen av metanolblandad bensin. Utveck­lingen av teknik för produktion baserad på inhemska råvaror bör dock ligga kvar inom energiforskningsprogrammet. En översyn bör snarast gö­ras av verksamhetsplan och finansieringsformer för Svensk Metanolut­veckling AB.

2.8 Forskning och utveckling, industripolitiska aspekter

Under etapp 1 av introduktionsplanen bör enligt OED en intensifierad utveckling av motorer för metanoldrift och metanolutnyttjande i tunga fordon äga rum.

LO betonar vikten av svenskt forsknings- och utvecklingsarbete inom området. DFE framhåller att en forcering bör ske av den molorutveckling som OED:s strategi förutsätter:

Introduktion av renmetanoldrift i en del av de nytillkommande bilarna från senare delen av 1980-talet förutsätter svensk utvecklingsverksamhet och kunskapsuppbyggnad. Att tvingas importera renalkolholbilar, -mo­torer eller licenser får givetvis industripolitiska konsekvenser. FoU-insat­ser för atl säkerställa inhemsk utveckling till den tidpunkt som strategin bygger på har i EFUD 81 förts fram i ett forceringsalternativ. Åtgärderna inom huvudförslaget räcker inte för att hålla tidtabellen.

Liknande synpunkter förs fram av STU. Frågan behandlas också av naturvårdsverket och produktkontrollnämnden:

Större vikt bör läggas vid en utveckling av driften med ren melanol. Man bör sikta på att omedelbart få till stånd erforderligt motorutvecklingsarbete där bl. a. speciell hänsyn tas till klimatförhållandena i Sverige. Staten bör inte tveka att stimulera lill en sådan utveckling om svensk industri av kommersiella skäl bedömer det tveksamt att nu starta utvecklingsarbetet. Drift med ren metanol innebär samhälleliga fördelar genom minskat olje­beroende och ett realistiskt beredskapsalternativ. Alkoholdrift kan i ett inledningsskede vara aktuell främst för fordonsflottor och lokal konsum­tion.

SMAB behandlar de industripolitiska konsekvenserna av en introduk­tion av alternativa drivmedel:

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.8    Industridepartementet       177

dessa arbetsuppgifter. Ifrågavarande arbeten bör utföras av seriösa verk­städer och åtgärderna får inte gå ut över övrig justering av bilmotorerna som har betydelse för t. ex. avgasreningen.

SMAB anser att de slutsatser man på nuvarande stadium bör dra är att blandbränslen bör införas med i nybilsproduktionen anpassade motorer samt att denna anpassning ligger väl inom vad som är enkelt och möjligt att åstadkomma med nuvarande bensinmotorer.

Bolaget anför:

För varje bränsle existerar en optimal kombination av kompression och oktantal dvs. motor-bränsle, vid vilken den totala energiförbrukningen är som lägst. En konsekvens härav är att varje förändring av marknadsförda bränslen, såsom borttagande av bly eller tillsats av metanol måste åtföljas av en anpassning av motorparken för att optimala förhållanden äter skall erhållas. I praktiken kan dock sådana förändringar inte genomföras i den befintliga bilparken utan endast via nybilsproduktionen. Återställandet av optimala förhållanden tar därmed lång tid.

Frågan om introduktion av blandbränsle i befintlig bilpark behandlas också av statens naturvårdsverk och produktkontrollnämnden:

Dagens förgasare har precisionsutrustning som är speciellt kalibrerad och kontrollerad i samband med tillverkningen. Man kan inle räkna med att förgasare efter isärtagningar och utbyte av delar i ordinär verkstads­miljö generellt kan fås att fungera lika bra som vid serieproduktion av förgasare. Spridningen i funktion vid jämförelse mellan olika förgasare kommer då att bli betydligt större bl. a. därför att verkstäder saknar utrust­ning för fullgod kontroll efter modifieringen.

För att undvika körbarhetsproblem i enskilda fall är det därtör troligt att verkstadsrutinerna för sädana ombyggnader av bilar i drift kommer att innebära drift vid mindre luftöverskott än vid motsvarande bensinfall. Detta medför högre föroreningsutsläpp och högre bränsleförbrukning än vid ursprunglig bensindrift.

Om bilar byggs om till MI5-drift föreligger också risk för att sädana bilar i viss utsträckning ändå körs på ordinär bensin. Det kan finnas flera skäl till det, t. ex. att ägaren upplevt problem med MI5-bränslel. ägarbyten. MI5 inte alltid tillgängligt etc. Detta leder då lill att motorn tillförs mer bensin än avsetts, dvs. effekten är densamma som om motorn kontinuerligt cho-kades. Förutom högre bränsleförbrukning leder detta till väsentligt högre utsläpp av koloxid och kolväten.

Mot denna bakgrund avrådes bestämt frän planerna på en allmän intro­duktion av MI5-bränsle i befintlig bilpark. MI5-bränsle bör införas främst för bilar som fabriksmässigt särskilt oplimerals för detta bränsle, dvs. för bilar fr. o .m. viss årsmodell.

Frågan om åtgärder i tunga fordon berörs av några remissinstanser. Sveriges bilindustri- och bilgrossistjörening anför:

Tekniska lösningar för metanol- eller etanoldrift i dieselmotorer kommer under senare delen av 80-talet. 12    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 90. Biiagedel

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.8    Industridepartementet       178

Även för lastbilar och bussar gäller de internationella beroenden som tidigare nämnts. Sverige är en för liten marknad för att ensamt ställa kravet på dieselmotorer för alkoholdrift. Till detta kommer behovet av att för internationell trafik också i fortsättningen ha lastfordon drivna med nor­mala bränslen. För små och medeltunga lastbilar är en övergång till etl nytt bränsle i Sverige mycket svår, eftersom dessa till.den absolut största delen är importerade. Det är inte realistiskt att ställa ett generellt krav på en omställning av de lastbilar som säljs i Sverige från ett visst år.

LRF behandlar anpassningen av lantbrukets fordon:

De försök som gjorts med lastbilar och bussar angående drift med motoralkoholer tyder på att motsvarande system borde kunna tillämpas även för traktorer. Det borde därför vara en självklarhet att maskintillver-kande industri snarast beaktar möjligheterna av framtida alkoholdrift på så sätt att materialanpassning sker. Detsamma måste gälla för distributions­system och för de lagringstankar som finns på gårdarna. Förbundet hyser förståelse för att industrin inte utan vidare gör dessa anpassningar. Men ett klart ställningstagande från statsmakternas sida bör kunna ge det underlag som industrin behöver för en sådan anpassning.

Statens jordbruksnämnd framhåller att frågan om vilken effekt på trak­torernas dragkraftsförmäga som en inblandning av metanol i dieselolja medför inte behandlas i OED:s utredning. Denna fråga bör enligt nämnden utredas i det fortsatta arbetet.

Televerket påpekar att konverteringssatser för metanoldrift saknas för de flesta fordonstyper som ingår i verkets vagnpark varför provverksam­het med metanoldrift endast kan omfatta ett fåtal av televerkets fordon.

ÖB diskuterar frågan om anpassning av försvarets fordon till ett nytt drivmedel:

Anpassning av försvarets specialfordon till metanoldrivmedel kan bli omfattande och dyrbar. De taktisk-tekniska krav som ställs på ett strids­fordon omfattar bl. a. krav på viss aktionsradie. Då metanoldrivmedel har ett lägre energiinnehåll krävs ökad volym för att nå samma aktionsradie som med nuvarande drivmedel. Detta ställer krav på större bränsletankar pä fordonen vilket medför ökad tyngd. Ombyggnad av stridsfordon bör därför undvikas både av taktisk-tekniska och ekonomiska skäl. Kostnader för ombyggnad har inte studerats under remisstiden men kan bedömas som stora.

Nuvarande generation stridsfordon bör således fortsätta att drivas med konventionella drivmedel. Nästa generation stridsfordon kan anpassas till alternativa drivmedel.

Anpassning av försvarets övriga fordon kan ske i takt med det civila samhällets anpassning och till i stort samma kostnad.

2.5.5 MIOO i särskilda flottor

Introduktion av fordon som drivs med enbart metanol, s.k. MIOO-bränsle, bör enligt OED påskyndas. I ett första steg uppges sådana mo-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.8    Industridepartementet  179

torer kunna utnyttjas i fordonsflottor med begränsat geografiskt använd­ningsområde, t. ex. taxi, bussar, fordon hos statliga verk etc. Denna intro­duktion bör enligt OED ske snarast möjligt och bedöms kunna påbörjas i kommersiell skala i slutet av 1980-talet.

Frågan om forcerad introduktion av MIOO i särskilda flottor som ett alternativ till en allmän M 15-introduktion berörs av DFE:

Om melanol införs för att minska användningen av importerad olja eller oljeprodukter, är det från utrikeshandelssynpunkt oväsentligt om ersätt­ningen sker genom inblandning i bensin eller genom renmetanoldrift i en del av bilparken. Ett alternativ till strategin "blandbränsle följt av renme­tanoldrift" är forcerat införande av renmetanolfordon i en del av fordons­flottan. Härigenom slipper man vissa problem, i.ex. genom att metanolen inte behöver vara vattenfri. Introduktion av renmetanoldrift enbart avfär­das tämligen kortfattat i rapporten. Skillnaderna i riskspridning beträffan­de tillförseltrygghet, i introduktionstakt och i framtida handlingsfrihet m. m. kunde ha förtjänat en närmare redovisning.

Liknande synpunkter framförs av STU:

Om målet på sikt således är att tillskapa inhemsk produktion i större skala baserad pä inhemsk råvara kan import av alkohol vara motiverad till dess att den inhemska produktionen startar för att på så vis utnyttja den del av distributionssystemet och fordonsflottan som under tiden anpassats. Om anpassningen då skall ske till blandbränsle eller ren alkohol bör närma­re belysas.

Naturvårdsverket och produktkontrollnämnden förordar en kraftigare satsning på MIOO redan nu:

Möjligheterna att uppnå goda miljöegenskaper förefaller bättre vid renal­koholmotorer än blandbränslemotorer. Från hälso- och miljösynpunkt är ren metanol ett betydligt fördelaktigare motorbränsle än motorbensin och även bättre än M15-bränsle. Vid såväl yrkesmässig som annan exponering för bränsleängor är metanol klart att föredra framför motorbensin. Yrkes­hygieniska gränsvärdet för metanol är väsentligt högre än för bensin och bensinkomponenter. Även vid spill på hud måste metanol anses som betydligt mindre farligt än bensin och blandbränslen. De metanolhalter som kan bli aktuella i belastad trafikmiljö torde även vid allmän använd­ning av metanol som motorbränsle ligga väl under de som anses medföra hälsorisker. Metanol innebär därför en påtaglig förbättring i jämförelse med dagens situation där redan förhållandevis låga halter av vissa bensin­komponenter anses medföra risk för cancer och nervskador.

Naturvårdsverket och produktkontrollnämnden föreslår mot denna bak­grund att drift med ren alkohol ges en betydligt högre prioritet än den som kan utläsas av OED:s förslag.

TCO anför:

"En intressant faktor i sammanhanget är att möjligheterna att utnyttja fordonsflottor med begränsat geografiskt användningsområde" förefaller

 

Prop. 1980/81:90   Bilaga 1.8    Industridepartementet        180

vara goda. En offentlig (statlig och/eller kommunal) upphandling av teknik på nya områden borde i sammanhanget kunna prövas genom institutioner som redan finns (post- och televerk, lokaltrafikföretag etc.) eller föreslagits Oämför t.ex. OED:s oljeersättningsfond eller av riksdagen förordade ut­vecklingsbolag). Denna möjlighet att pröva teknikupphandlingar bör enligt TCO:s mening tas tillvara.

Liknande synpunkter framförs av Sveriges civilingenjörsförbund. SPI anför:

Under hänvisning till del ovan anförda vill SPI därför föreslå, alt me­tanol tills vidare betraktas som ett beredskapsalternativ till framför allt gengas och att målsättningen kan vara. att man redan i fredstid, om förutsättningar finns, anpassar utsatta fordonsflottor (utryckningsfordon, militärfordon, kollektiva transportmedel, distributionsfordon) för drift på ett 100-procentigt alkoholdrivmedel. För detta förslag talar ett flertal om­ständigheter, bl. a. atl en mindre mängd alkoholdrivmedel kan framställas inom landet ur inhemska råvaror och som därför pä ett värdefullt sätt kan bidraga till att hålla nyckelfordon i drift vid en total avspärrning.

Vägverket är positivt till att utnyttja fordon med MlOO-motorer:

Vägverket som har sin verksamhet begränsad inom landet, med in­hemskt tillverkade motorer i 90 % av de fem tyngsta maskinslagen, lastbi­lar, väghyvlar, lastmaskiner, paketbilar och färjor, är inte beroende av utvecklingen i andra länder vid införandet av alternativa drivmedel utan ser lösningen av drivmedelsproblematiken som ett led i våra strävanden alt trygga försörjningsberedskapen vid en kris och därmed minska oljeberoen­det.

Vägverket ser positivt på OED:s förslag till atl introduktion av tunga fordon med tvåbränslesystem måste påskyndas. Enligt förslaget kan så­dana motorer utnyttjas i fordonsflottor med geografiskt begränsat använd­ningsområde såsom vissa fordon hos statliga organ, och därmed inom vägverket.

Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening framhåller att ett ensidigt svenskt krav på MlOO-bilar inte är realistiskt med tanke pä marknadens ringa storlek.

2.5.6 Bränslespecifikation

Ett nytt bränsle som blandbränslet MI5 utgör, kräver en ny specifikation beträffande basbensin. OED föreslår att förslag till bränslespecifikation skall utarbetas under etapp I och att beslut om specifikationen skall fattas under etapp 2 av introduktionen.

Störst intresse bland remissinstanserna tilldrar sig frågan om blyhalten i det nya bränslet. Denna fräga behandlas i avsnitt 2.6.1. Frågan om samord­ning med beslut i andra länder behandlas av flera remissinstanser (se också avsnitt 2.5.3).

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.8    Industridepartementet       181

Kemikontoret framhåller:

Om man skall kommersiellt introducera ett lågprocentigt oxodrivmedel (mindre än ca 20%) måste man snarast möjligt lägga fast en slutlig specifi­kation för ett sådant bränsle. Det är därvid av stor vikt all den specifika­tionen harmoniseras över större delen av Västeuropa.

SPI anför:

Förutsatt att distributionssystemet anpassas torde en meianolinbland-ning pä upp till 3% kunna göras i befintliga bensinkvalileter. Vid inbland­ningar över ca 5 % blir en ny basbensin nödvändig, som innehåller mindre flyktiga kolväten, speciellt mindre bulan, och som har en högre aromathalt för atl reducera känsligheten för vatten.

SPI finner att nivån på metanolens oktantalshöjande effekt är oklar vad beträffar "front-end" och MON och vi är icke i stånd att indikera några oktanparametrar för denna nya bensin. Denna fråga, speciellt om den kopplas till krav pä en blyfri basbensin, måste utredas ytteriigare.

Även SMAB anser att ett fortsall utredningsarbete bör genomföras:

Blandbränsle med 15% metanol och 2% butanol får (vid rätt pessimis­tiskt antagna förutsättningar) vid 0,15 g per liter blyhalt optimalt MON på knappt 88 och i oblyat bränsle optimalt MON ca 86. Detta betyder atl det är optimalt att framställa basbensin för metanolblandning som har 2 till 3 oktantalsenheter högre värde än för konventionell bensin, men atl delta genom del lägre volymbehovet pga metanolnärvaro för etl visst transport­arbete ändå leder till lägst 7 % (räknat på bensinkvanliteten) lägre råoljebe­hov. Fortsatta undersökningar bör ge säkrare grund för denna bedömning.

OED noterar att metanolens oktantalshöjande effekt ger förutsättning för positiva förändringar i rajfinaderiprocossen. SMAB berör denna fråga:

Enligt utredningens bedömning kan metanolinblandning skapa förutsätt­ningar att förändra raffinaderiprocessen på så sätt att större mängder nafta kan användas för bensinframställning. Större mängder bensin kan då fram­ställas på bekostnad av andra petroleumprodukter. Möjligheterna att spara bensin i en ransoneringssituation är emellertid större än möjligheterna all spara dieselolja. En förändring av raffinaderiprocessen mot en större andel bensin skulle innebära att försörjningen med dieselolja och lätta eldnings­oljor försämras.

SPI anser att frågan om eventuell inverkan på raffinaderiekonomin måste utredas närmare innan någon egentlig slutsats kan dras härom.

2.5.7 Distribution, lagring

Introduktion av ett alkoholhalligt blandbränsle skulle medföra att trans­port, lagrings- och hanteringssystemen måste anpassas till det nya bräns­let. OED redovisar en översiktlig bedömning av kostnaderna härför. I etapp 1 bör enligt delegationen fortsatta utredningar genomföras om dessa

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.8    Industridepartementet  182

kostnader. Samtidigt bör frivilliga överenskommelser träffas så att en anpassning till det nya bränslet görs vid nyinvesteringar i distributionssys­temet. Under etapp 2 måste enligt delegationen mer omfattande investe­ringar göras i raffinaderier samt lagrings- och distributionssystemen för anpassning till det nya bränslet.

Transportrådet anför:

Man har att räkna med att lagrings- och distributionssystemen utsätts för ganska stora omställningsproblem genom att ytterligare en bränsleprodukt skall hanteras. En möjlighet att underlätta för oljebolagen att börja bygga upp en metanolhantering kan eventuellt åstadkommas genom att i ett tidigt skede införa blandbränsle med låg metanolhalt. Utredningen har konstate­rat att en lägre inblandning av metanol, 4-6%, inte kräver några omställ­ningar i fordonens bränslesystem. Drivmedelsgruppen föreslår inga åtgär­der för att stimulera sådana lägre metanolinblandningar. Transportrådet anser dock att man här bör beakta möjligheten till en introduktion av blandbränsle med låg halt av metanol på ett tidigt stadium. Detta kan underlätta förberedelse för en mer allmän användning av blandbränsle med högre metanolhalt.

Sveriges civilingenjörsförbund anser att OED inte tillräckligt har beaktat de problem som uppstår vid ombyggnad av distributionssystemen för M15. Kemikontoret betonar att ytterligare kunskap behövs om åtgärder och kostnader i lagrings- och distributionssystemen:

Införandet av oxohaltiga drivmedel pä den svenska bensinmarknaden medför inte endast stora problem och investeringar i tillverkningsleden för drivmedlen själva och motorfordonen. Den tyngsta belastningen kan kom­ma att visa sig ligga i lager- och distributionsleden. Såväl de stora kommer­siella lagren i importhamnar och vid raffinaderier som de s. k. krislagren bygger på vattenbäddsprincipen. Redan små mängder oxokomponenter i bränslet utesluter fortsatt användning som drivmedelslager. Vattenkäns­ligheten synes knappast mindre allvarlig i depäverksamhet och delaljdistri­bulion, vilka likaledes måste baseras på "vattentät" hantering av biand-drivmedel så snart dessa introducerats. I utredningen syns inga allvarliga försök ha gjorts att beräkna de totala investeringar som kan komma att krävas för att behärska den nya situationen efter en introduktion av biand-drivmedel, trots att delegationen synes väl medveten om svårigheterna. Det planerade distributions- och körförsöket med I 000 bilar och 17 delta­gande bensinstationer i hela landet förefaller därmed väl motiverat.

Liknande synpunkter framförs av SPI. Institutet framhåller också att man innan definitiva beslut om introduktion har fattats under inga omstän­digheter kan godta att obligatoriska krav ställs pä att nyinvesteringar i distributionssystemet skall vara anpassade för metanol. SPI anför vidare:

Gruppen har uppmärksammat de problem som uppslår i lagrings- och distributionssystemet för det fall etl blandbränsle skall hanteras. I beaktan-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.8    Industridepartementet       183

de av vattenkänsligheten har gruppen förordat blandning av drivmedlet på bensinstationerna. SPI kan icke instämma i denna slutsats, enär denna utväg bl. a. betyder, att ytterligare två kvaliteter (metanol-l-basbränsle) skulle behöva hanteras i distributionssystemet vid sidan av de redan be­fintliga kvaliteterna. Vidare har gruppen undervärderat säkerhetsriskerna vid hanteringen, framför allt i eldbekämpningshänseende. Rapporten vid­rör t. ex. icke problemet att en metanolbrand icke kan bekämpas med konventionella släckningsmetoder. Även här anser SPI därför att utred­ningsresultatet måste föreligga, innan slutliga beslut kan fattas.

En något annan syn pä var blandningen bör ske redovisas av Kemikon­iorel:

Innan definitiv ställning kan tas till lagrings- och distributionssystemets utformning, dvs. sedan de nu föreslagna tvä etapperna genomförts och kunnat utvärderas torde alkoholkomponenten i de nya drivmedlen böra lagras och distribueras separat från basbensinen med blandningsopera­tionen förlagd till ett senare led än raffinaderiet.

Kemikontoret framhåller vidare att frågan om samordning med försva­rets drivmedelslagring bör studeras vidare och ges större vikt än vad OED har gjort. Denna fråga behandlas också av ÖB:

Försvarsmaktens drivmedelsförsörjning i fred och krig bör vara så en­kel, effektiv och funktionsduglig som möjligt. Därför eftersträvas ett så litet sortiment som möjligt. Sortimentet består idag av tre produkter: motorbensin, dieselbrännolja och reabensin. En övergång till alternativa drivmedel gör - åtminstone övergångsvis - att ytterligare produkter mås­te tillhandahållas och hanteras. En ev. inhemsk produktion innebär ändock att en lagring måste ske. Försvarsmaktens försörjning av drivmedel i krig kan inte enbart baseras på att krigsproduktion kan ske i samma takt som förbrukning sker.

För att säkerställa kravet på uthållighet bör i stort samma behov som idag tillgodoses genom lagring. Då en större volym krävs av drivmedel typ metanol innebär det att nu tillgänglig lagringskapacitet måste ökas. Till detta kommer att både blandbränsle och metanol ställer högre krav på förvaringsmiljö. Teknisk och ekonomisk planering för att säkerställa denna lagring måste ske tidigt.

Volymförlust p.g.a. metanolens lägre energiinnehåll kan komma att ge försvarsmakten operativa begränsningar i krig. För att eliminera detta måste högre krav ställas på lagring och distribution. En övergång till metanol är av försörjningsskäl inte möjlig för försvarsmaktens specialfor­don förrän samhällets distributionsapparat är utbyggd för denna typ av drivmedel. Denna fräga bör dock utredas ytterligare.

Naturvårdsverket och produktkontrollnämnden framhåller:

Distributionen av metanol och metanolhaltiga drivmedel förutsätter av produktkvalitetsskäl ett delvis nytt distributionssystem. Detta måste bli mer slutet än det nuvarande. Några större risker för att metanol regelmäs­sigt ska förorena ballastvatten, grundvatten etc. torde därior knappast

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.8    Industridepartementet       184

föreligga. Skulle metanol genom olyckshändelse komma ut i vatten blir miljökonsekvenserna härav närmast mindre än vid motsvarande olycka med konventionella drivmedel. Metanolen är vattenlöslig och biologiskt nedbrytbar. Akutförgiftning av vattenorganismer kan endast bli aktuell inom ett begränsat näromräde.

Däremot torde luftföroreningarna genom avdunstningen från tankar och lager med blandbränsle bli större än vid konventionella drivmedel.

2.5.8 Styrmedel

Etapp I av OED:s introduktionsplan innehåller utarbetande av förslag till styrmedel. Beslut om styrmedel föresläs fattas under etapp 2. Bilindustri- och bilgrossistföreningen anför:

Frågan om vilka styrmedel som skall användas för att underlätta och stimulera övergången till ett nytt bränsle är av mycket stor betydelse. Metanolbränslet kommer på grund av dess lägre energiinnehåll att bli billigare per liter än bensin (ca 7 % billigare). Därför är risken stor att ägare till äldre, icke anpassade bilar uppfattar prisskillnaden som en verklig besparing och väljer att tanka M15. Om M15 tankas i ej anpassade bilar, kommer tätningar, slangar, membran, silar och ventiler av vissa plast- och gummimaterial att svälla upp respektive lösas upp med läckage och drifts-störningar som följd. Dessutom kommer en del metalldelar på sikt att korrodera och orsaka läckage och partiklar i bränslesystemet. Övergången till M15-bränsle kommer inte att ske med bilisternas förtroende om läckage och driftsstörningar blir vanliga. Att kräva speciella tanköppningar för MI5-bilar är inte realistiskt, eftersom också dessa bilar måste kunna tan­kas utomlands.

Målet måste vara att förmå ägaren till M15 och materialanpassade bilar att köra på M15-bränsle och samtidigt avhålla ägare av äldre, icke material­anpassade fordon frän att köra på detta bränsle. Det är av stor vikt att dessa för metanolintroduktion väsentliga frågor utreds grundligt.

DFE:

Frågan om ekonomiska styrmedel för M 15-införande har inte behandlats ingående i OED-rapporten. Det är dock viktigt att möjligheter och begräns­ningar i skatte- och subventionsinstrumenten beaktas. När t. ex. bilar för motorgas har introducerats på den svenska marknaden, har en skaltemäs-sig favör på bränslet varit en väsentlig drivkraft. Det är minst lika viktigt att stödja introduktionen av metanolblandat drivmedel på motsvarande sätt. Ingreppen i prisbildningen måste dels få anses små jämfört med verkan av redan nu pålagda skatter, dels få accepteras för ett steg i riktning mot ett minskat oljeberoende.

Det är viktigt att det skapas förväntningar om att prisförhållanden som påverkar övergång till allernativdrivmedel blir stabila över tillräckligt lång tid.

Siudsvik Energiteknik AB betonar viklen av ekonomiska styrmedel. Transportrådet framhåller att en oljeavgift kan vara etl verksamt medel för att snabbt få till stånd en introduktion av metanolbränsle och därmed inleda en minskning av det stora oljeberoendet. LRF framhåller alt det är

 

Prop. 1980/81:90   Bilaga 1.8   Industridepartementet         185

nödvändigt att myndigheterna vid beslut om skatter, taxor och avgifter gör en sådan avvägning att inhemska bränslen och inhemskt producerade drivmedel får en god konkurrenssituation. Statens väg- och trajikinstitui anser att användningen av fordon för alternativa drivmedel bör underlättas genom att en översyn och anpassning görs av fordonsbestämmelser och skatteregler.

Moiormännens riksförbund:

Ju fler bilar som övergår till M15 när detta drivmedel börjat distribueras desto bättre för landets ekonomi. Som styrmedel jör den frivilliga anpass­ningen av äldre bilar till blandbränsle föreslår M beskattningen av detta drivmedel. Literpriset vid pump bör avvägas sä att frivillig anpassning av en bil betalar sig för ägaren under ca 2000 mils körning.

M föreslår också att tillverkare/importörer skall åläggas atl deklarera kostnaderna för anpassningen av äldre bilar till blandbränsle sä att priskon­kurrens skapas.

Styrmedel bör utformas så att även omställningen till ett blandbränsle stimuleras anser Motorbranschens riksjörbund:

Det är angeläget att övergång till ett nytt bränsle stimuleras på så sätt att även kostnaden för anpassning till det nya bränslet upplevs som menings­full av bilkonsumenten. Man kan inte förvänta att verkstäderna skall göra stora kampanjer för den enligt beräkningarna relativt blygsamma arbets-operationen som det är fråga om.

SPI anför:

SPI förutsätter, att en eventuell M 15-introduktion, för att lyckas, måste kombineras med någon form av ekonomiskt styrmedel i blandbränslets favör. SPI finner det då för troligt, att även fordonsägare, som innehar fordon, som icke är optimerade för blandbränslet. av ekonomiska skäl kan lockas att köra på det billigare blandbränslet. Konsekvenserna härav blir. att avgasutsläppen för dessa icke opilmerade fordon kommer att försäm­ras.

Energiskattekommitién har atl utforma ett nytt skattesystem för ener­giområdet inkl. alternativa drivmedel:

Kommittén ställer sig positiv till att det fortsatta utredningsarbetet, när det gäller ett ev. införande av metanol, delas in i etapper. Det är viktigt all det under den föreslagna elappen ett. tas fram säkrare uppgifter kring import- och distributionskostnaderna för metanol, så att beskattningen som styrmedel under den föreslagna etappen två kan utformas på ett väl avvägt sätt.

Energiskattekommittén har ännu inte tagit ställning till den principiella utformningen av energibeskattningen eller avvägningen av olika skatte­satser för enskilda energislag. Beslut grundade på föreliggande rapport kommer att påverka kommitténs fortsatta arbete när det gäller beskatt­ningen av alternativa drivmedel.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.8    Industridepartementet       186

Riksskatteverket berör beskattningens roll i det fall dieselolja ersätts med en motoralkohol. Skatten blir dä enligt nuvarande regler väsentligt högre:

Även om skatten och avgiften på metanolen slopades skulle nuvarande priser pä metanol och dieselolja göra alkoholdrift oekonomisk. För att kunna använda skatten som styrmedel behöver således också kilometer­skatten tas med i beräkningen.

Svenska lokaltrafikföreningen anför:

Dock bör framhållas att införande av metanoldrift på tunga fordon -dieselfordon - idag är en stark kostnadsförhöjande faktor innebärande att trafikföretagen med nuvarande bränslepriser och skattesystem knappast kan motiveras till en snabb övergång till metanol. Dessa förhållanden utgör snarare ett hinder eftersom lokaltrafikföretagen redan nu befinner sig i en besvärlig ekonomisk situation.

SLTF menar därför att åtgärder måste vidtas från statsmakternas sida för att utjämna de ekonomiska skillnaderna mellan å ena sidan dieselolja och ä andra sidan ersättningsbränslen t. ex. av typen metanol. Del torde i det sammanhanget inte vara tillräckligt att enbart häva den nuvarande dubbelbeskattningen av metanolbränslet då detta användes i dieselmoto­rer.

Frågan behandlas även av vägtrafikskatteutredningen (VSU):

I betänkandet påpekas (s. 6:40) att fordon med tvåbränslesystem, där både metanol och motorbrännolja används som drivmedel, träffas av såväl bränsleskatt på metanolen som kilometerskatt. VSU har bl. a. i uppdrag att utvärdera kilometerskattesystemet och bedöma alternativa skatteformer till detta. VSU skall också utreda frågan om skattekonstruktionen för elfordon. Vid detta arbete kommer VSU att ta upp till behandling beskatt­ningen av fordon med tvåbränslesystem, exempelvis fordon som drivs med metanol/motorbrännolja eller med elektricitet/bensin. Resultaten av VSU:s kommande överväganden betr. dessa frågor kan tidigast redovisas under år 1981.

2.6 Miljöfrågor

Naturvårdsverket och produktkontrollnämnden framhåller inledningsvis den betydelse som man anser att insatser inom trafikområdet har frän miljövårdssynpunkt:

Miljökonsekvenserna av en introduktion av alkoholhaltiga drivmedel måste noga analyseras och vägas in i besluten på området. Trafiken utgör i dag den största enskilda källan till luftföroreningar i Sverige. Luftkvalitets­gränsvärden som rekommenderats av Världshälsoorganisationen över­skrids frekvent i belastad trafikmiljö. Motorbränslen och bilavgasar inne­håller vidare en rad biologiskt aktiva organiska ämnen vars potentiella

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.8    Industridepartementet       187

hälso- och miljöeffekter nu är föremål för närmare studier, bl. a. ifråga om mutagena och cancerogena egenskaper. Mot bakgrund av den här situa­tionen framstår miljövårdsåtgärder inom området som angelägna.

Flera remissinstanser, bl. a. LO. anger att en av fördelarna med metanol­introduktion är de miljöförbättringar som kan uppnås.

2.6.1 Bly

OED har inte tagit ställning till om det föreslagna nya bränslet skall vara lägblyat, oblyat eller blyfritt. Delegationen påpekar att en metanolintro­duktion underlättar ett införande av oblyat bränsle. OED påpekar också att bensinförsörjningen kommer att bli mer osäker om Sverige som enda land i Europa väljer att använda ett oblyat drivmedel.

Ett flertal remissinstanser behandlar denna fråga. Sveriges civilingen­jörsförbund säger sig med tillfredsställelse notera att OED inte har tagit ställning i fråga om en helt oblyad bensin nu bör införas. SMAB, å andra sidan, påpekar att ett ställningstagande i blyfrågan är långsiktigt varför det bör tas samtidigt med beslut om införande av alternativa drivmedel. SIND anser atl det är av största vikt att blyfrägan avgörs under etapp 1 av introduktionsplanen.

Naturvårdsverket och produktkontrollnämnden anser alt blandbränslen bör vara blyfria.

I förarbetena till lagen om hälso- och miljöfariiga varor sägs att ett hälso-och miljöfarligt ämne ej skall behöva accepteras om det finns mindre riskabla alternativ som är godtagbara. Metanol är högoktanigt. En tillsats av 15 % metanol medför en oktantalshöjande effekt som ungefär motsvarar blytillsatsen. Från dessa utgångspunkter bör således blytillsats ej komma ifråga om metanoltillsats införs.

Blytillsatserna och de med dessa tillsatser åtföljande s. k. scavengerad-ditiven inger i dag oro från hälso- och miljösynpunkt. En inblandning av metanol i bensin försett med dessa tillsatser kan resultera i utsläpp av bisklormetyleter. som är starkt cancerogent. Förekomsten av sådana äm­nen i avgaser har emellertid ännu ej undersökts närmare. Metanolin­blandning kan också leda till en ökad avdunstning av organiska blyför­eningar och scavengeradditiv från fordon och bränslelager. Ej heller dessa hälso- och miljörisker är närmare undersökta. De nu påtalade riskerna är aktuella endast vid blyade blandbränslen.

Införandet av ett M15-bränsle innebär påtagliga omläggningar vad gäller produktion, distribution och konsumtion av drivmedel. Förutsättningarna för en sådan introduktion bör läggas fast och inte succesivt ändras sedan de en gång fastlagts. Det här innebär att om blytillsals skulle tillåtas i M15-bränsle sä har möjligheter till väsentliga miljövårdsåtgärder valts bort för läng tid framöver.

Mot den här bakgrunden anser produktkontrollnämnden och natur­vårdsverket att regeringen bör besluta att alkoholhaltiga blandbränslen skall vara blyfria. Därvid bör samma definition av "blyfriheten" som fastställts i USA tillämpas eftersom fordonstekniken anpassats härtill.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.8    Industridepartementet       188

Liknande synpunkter framförs av socialstyrelsen. Även lantbruksslyrel­sen. väg- och Irafikinstitutei, LRF, TCO och Siudsvik Energiteknik AB anser att det föreslagna nya bränslet bör vara blyfritt. En övergång lill oblyad bensin är enligt transporträdet önskvärd från flera utgångspunkter, varför det bör undersökas närmare. LO anför:

Metanolinförandet bör inriklas på atl blandbränslet skall grundas på blyfri bensin. Det är inte uteslutet att avvikelser pä denna punkt i förhäl­lande till andra västeuropeiska länder kan leda till besvär och vissa extra kostnader i ett senare skede. LO vill dock för sin del betona att Sverige genom olika arrangemang bör söka aktivt påverka utvecklingen internatio­nellt i riktning mot blyfria metanolblandningar.

Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening har en annan uppfattning i denna fråga. Föreningen anser atl en förutsättning för en framgångsrik introduktion i Sverige är alt MI5-bränslet baseras på lågblyad bensin. Följande skäl anförs:

1. Det västtyska beslutet om inblandning av metanol blir av slor. kanske
avgörande, betydelse för Sveriges möjligheter att introducera ett MI5-
bränsle. Eftersom man i Västtyskland, såvitt vi vet. inle diskuterar en
oblyad M15, är del inte rimligt att MI5-bränslet i Sverige är oblyat. Skulle
däremot det västtyska beslutet bli en oblyad MI5 finns det förutsättningar
atl införa samma kvalitet även i Sverige.

2.    Mindre än hälften av nybilsförsäljningen kan idag köras på oblyad bensin. Resten behöver blyets smörjande effekt pä ventiler och ventilsä­ten. Tillverkarna av dessa bilar måste, om M15 är oblyad. ställa om hela sin produktion eller särbehandla bilar som skall gä till Sverige. Bägge alternativen medför betydande merkostnader.

3.    Ett krav på oblyad MI5 får handelspolitiska konsekvenser. Ett flertal biltillverkare drabbas av betydande extrakostnader eller tvingas avstå från att sälja vissa av sina bilmodeller i Sverige.

4.    Blyutsläppen reduceras väsentligt redan genom den sänkning av bly­halten från 0,4 lill 0,15 g/I som nu genomförs. Blyanvändningen minskas från I 900 ton/år till omkring 700 ton/år.

5.    Bensinförsörjningen blir mer osäker, om bensinen skall vara oblyad, eftersom Sverige blir det enda land i Europa som efterfrågar denna kvali­tet.

Liknande synpunkter framförs av KAK och Motorbranschens riksför­bund, som också framhåller:

Ett specialproblem är svenskregislrerade bilar som repareras utom­lands. Ett annat problem är haveriskador på utländska jördon.

MRF anser det väsentligt att dessa frågeställningar blir grundligt pene­trerade innan ett nytt bränsle införs pä marknaden. Ansvarsfrågan kan komma att bli besvärlig vid skador på konsumenternas bilar.

Skulle oblyad bensin komma att användas kan man riskera en betydande omfattning av dessa problem.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.8    Industridepartementet       189

2.6.2 Övriga emissioner SMAB anför:

OED konstaterar helt riktigt att blandbränslen med 15% metanol (eller 21% etanol) inte har några större miljöfördelar framför bensin, om man bortser från blyfrågan. Bensin med 15% metanol ger ju i stort sett samma förbränningsgaser som ren bensin. Skillnaderna är små och sannolikt ofta mindre än de kraftiga variationer som idag förekommer beroende pä bilmo­dell, motorns skick, körsätt m. m.

Under senare tid har det i pressen förekommit uppgifter om atl såväl metanol som aldehyder bildade vid förbränning av metanol skulle vara cancerframkallande och mutagena, varför införandet av metanolbränslen i Sverige borde förhindras.

Vad gäller de aldehyder som bildas vid förbränning av metanol och etanol sä har de ej klassats som cancerogena eller mutagena. 1 OED-rapporten redovisas på ett riktigt sätt dagens forskningsläge i denna fråga.

SMAB avslutar med atl kunskaperna beträffande dessa frågor är till­räckliga för att möjliggöra ett principbeslut om introduktion av melanol. Socialstyrelsen betonar vikten av fortsatt utredning om eventuella hälso­effekter till följd av ökade formaldehydutsläpp.

SPI framhåller alt effekterna på hälsa och miljö måste utredas innan ett eventuellt introduktionsbeslut fallas:

Avgasemissionerna av aldehyder och metanol kommer att öka, liksom även avdunstningen av melanol till luft. Om man tar i beräkning, att dessa båda komponenter är hälsofarliga, finner SPI att effekterna pä hälsa och miljö noggrant måsle utredas — förslagsvis genom att ett s.k. responsum enligt § 55 kk hälso- och miljöfarliga varor meddelas - innan ett ev. beslut om införande av M15-bränsle kan fattas.

Enligl gruppen kan emissionsproblemen lätt åtgärdas genom att fordo­nen utrustas med s.k. katalytisk avgasrening. SPI ser emellertid vissa negativa konsekvenser i en sådan lösning. Dels erfordras en blyfri (i motsats till oblyad) basbensin för att icke katalysatorn skall förstöras, dels förhindras trafik över rikets gränser, försåvitt icke ett motsvarande driv­medel kan tillhandahållas utomlands och dels visar erfarenheten från USA att man ej har garantier för att icke katalysatorn förstörs genom att konsu­menten tankar annan kvalitet är just den avsedda.

Liknande synpunkter framförs av Motorbranschens Riksförbund. En något annorlunda uppfattning framförs av naturvårdsverket och produkt­kontrollnämnden:

Vid M15-drift erhålles i avgaserna förhöjda haller av formaldehyd. I litteraturen finns uppgifter i storleksordningen 10-100% större utsläpp av formaldehyd vid M15-drift i jämförelse med bensindrift. I avgaser från MI5-bilar har vidare uppmätts förhöjda haller alkylnitrit.

Beträffande de nu redovisade ämnena råker man ha visst underlag i form av emissionsuppgifter.   Naturvårdsverket och  produktkontrollnämnden

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.8    Industridepartementet       190

menar inte att förekomsten av just dessa ämnen i utsläpp från M15-bilar skulle vara avgörande vid en värdering av hälso- och miljöriskerna. Bilav­gaser innehåller ett mycket stort antal olika kemiska ämnen bl. a. ett flertal med klart bevisade mutagena och cancerogena effekter. Pä nuvarande kunskapsnivå är det inte möjligt att göra någon total riskanalys avseende bilavgasernas roll för hälsa och miljö. Det är därför inte möjligt att f. n. uttala sig om en ökning av utsläppen av vissa enskilda ämnen innebär någon signifikant ökning av totalrisken eller inte.

Utgångspunkten bör istället vara den att eftersom vi redan på nuvarande kunskapsnivå har underlag för att slå fast att den rådande bilavgassitua-tionen i ett antal avseenden är otillfredsställande bör tillgänglig miljöteknik utnyttjas för att åstadkomma förbättringar. Därför bör man i samband med nu planerade väsentliga och långsiktiga omläggningar i systemet drivmedel - motorer samtidigt sikta på att införa bästa tillgängliga teknik för att hälla nere utsläppen.

2.6.3 Arbetsmiljö

Arbetarskyddsstyrelsen tillstyrker OED:s förslag till åtgärder. Innan etapp 2 utformas i alla detaljer bör enligt arbetarskyddsstyrelsen de arbets­miljömässiga konsekvenserna av en omfattande användning av ett nytt bränsle studeras:

Styrelsen anser således att de oklarheter, som föreligger i avseende pä drifttillgänglighet vid konvertering till blandbränsledrift av befintliga for­don bör studeras även med hänsyn till arbetsmiljöeffekter. Praktiska möj­ligheter måste ges för uppbyggnad av en fungerande service- och under­hållsorganisation med en god arbetsmiljö. Motsvarande synpunkter gäller även lagrings- och distributionsledet. Avgasfrågor som kan aktualiseras i trånga och svårventilerade utrymmen bör belysas.

Motorbranschens riksförbund framhåller:

Dessutom emotser MRF resultat av försöksverksamhetens erfarenheter när det gäller situationen på verkstäderna. Det gäller såväl problem i fråga om hudkontakt med det nya bränslet som riskerna vid inandning av bräns­leångorna. En fråga i sammanhanget är om det krävs speciell miljö­utrustning på verkstäderna eller i fråga om arbetskläder.

2.7 Organisationsfrågor

OED behandlar ej frågan om vilken organisation som behövs för att genomföra förslagen. Några remissinstanser tar dock upp denna fråga.

Svenska kommunförbundet påpekar att det övergripande ansvaret för drivmedelsförsörjning måste åvila staten. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller:

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.8    Industridepartementet       191

Länsstyrelsen vill inledningsvis peka på att den stora mängden av myn­digheter, offentliga utredningar och utvecklingsbolag inom energiområdet gör det mycket svårt att överblicka och bilda sig en uppfattning om olika förslag. Frågan om metanol som drivmedel sysselsätter ett tiotal olika sådana organ, t. ex. Svensk Metanolutveckling AB, nämnden för energi­produktionsforskning, delegationen för energiforskning, styrelsen för tek­nisk utveckling och OED. De skilda organen synes delvis ha olika syn på strategival och resursinsatser, vilket knappast bidrar till snabba åtgärder för att minska det stora oljeberoendet. En översyn av myndighetsorganisa­tionen är enligt länsstyrelsens mening önskvärd och har också aviserats.

Industriverket för fram en liknande uppfattning:

För att genomföra en metanolintroduktion och i första hand etapp 1 enligt OED:s förslag krävs enligt industriverket att ansvarig myndighet för transportsektorn ges klara direktiv att föra frågan om alternativa drivmedel framåt. Energiforskningsprogrammet och medel från industriverkets an­slag för prototyp- och demonstrationsåtgärder bör även i fortsättningen ligga till grund för fortsatt verksamhet. SMAB:s roll bör vara dels utveck­ling av teknik och dels att som statlig representant medverka i projektverk­samheten, dock bör finansieringsformen härför ses över.

SMAB anser också att en samordning av introduktionsarbetet bör kom­ma lill stånd samt att erforderliga resurser måste ställas till förfogande. Bolaget har ett eget förslag till hur organisationen bör se ut:

Man kan som förebild ta organisationen av den svenska rymdverksam­heten. Vi har här ett exempel på en okonventionell konstruktion inom den svenska statsförvaltningen, vilken samtidigt visar sig vara högst effektiv. Statens delegation för rymdverksamheten (Rymddelegationen, DER) är en statlig myndighet med sammanhållande ansvar för den svenska rymdverk­samheten. Den har i förhållande till sin budget om ca 250 Mkr en liten personal - endast 8 personer. Rymddelegationens beredande och verk­ställande organ skall enligt riksdagens beslut (prop. 1972:48) vara ett aktiebolag. Svenska Rymdaktiebolaget (Rymdbolaget). Detta bolag har i dag ca 90 anställda och besitter hög teknisk kompetens. Rymdbolaget arbetar som system- och projektsammanhällande på beställning från bl. a. Rymddelegationen. Arbetsresultaten marknadsförs internationellt. Offert-och beställningsförhållandet mellan bolaget och delegationen måste här betonas. Bolaget arbetar således inte såsom forskningsinstitutioner med anslag utan med beställningar baserade på offerter från bolaget.

På motsvarande sätt skulle en statens syntetbränsledelegation kunna bildas med SMAB som beredande och verkställande organ. Delegationen bör ha endast få anställda. Den bör ges sammanhållande ansvar för intro­duktionen av alternativa drivmedel i Sverige. Det verkställande organet bör ha hög teknisk kompetens och arbeta på beställning från delegationen och andra uppdragsgivare.

Ett introduktionsbeslut bör således innefatta inte bara beslut om tidplan och styrmedel utan också beslut om organisation för och finansiering av genomförandet.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.8    Industridepartementet       192

NE anser att introduktionsfrågorna bör föras bort från energiforskning­ens område:

OED diskuterar inte de organisatoriska förutsättningarna för en meta­nolintroduktion. För närvarande bedrivs huvuddelen av den verksamhet som har med metanol att göra inom energiforskningen. Detta har ibland hävdats utgöra en ekonomisk hämsko. NE har förståelse för detta och vill samtidigt påtala det principiellt otillfredsställande i att energiforskningen med sitt av statsmakterna beslutade breda verksamhetsfält skall vara en huvudfinansiär av en snäv och relativt kortsiktig introduktionsverksamhet.

NE anser därför att den av OED föreslagna metanolintroduktionen bör genomföras utanför energiforskningen. Ett speciellt organ bör utses att ansvara för och driva introduktionen av metanolblandad bensin. Utveck­lingen av teknik för produktion baserad på inhemska råvaror bör dock ligga kvar inom energiforskningsprogrammet. En översyn bör snarast gö­ras av verksamhetsplan och finansieringsformer för Svensk Metanolut­veckling AB.

2.8 Forskning och utveckling, industripolitiska aspekter

Under etapp 1 av introduktionsplanen bör enligt OED en intensifierad utveckling av motorer för metanoldrift och metanolutnyttjande i tunga fordon äga rum.

LO betonar vikten av svenskt forsknings- och utvecklingsarbete inom området. DFE framhåller att en forcering bör ske av den motorutveckling som OED:s strategi förutsätter:

Introduktion av renmetanoldrift i en del av de nytillkommande bilarna frän senare delen av 1980-talet förutsätter svensk utvecklingsverksamhet och kunskapsuppbyggnad. Att tvingas importera renalkolholbilar, -mo­torer eller licenser får givetvis industripolitiska konsekvenser. FoU-insat­ser för att säkerställa inhemsk utveckling till den tidpunkt som strategin bygger på har i EFUD 81 förts fram i ett forceringsalternativ. Åtgärderna inom huvudförslaget räcker inte för att hålla tidtabellen.

Liknande synpunkter förs fram av STU. Frågan behandlas också av naturvårdsverket och produktkontrollnämnden:

Större vikt bör läggas vid en utveckling av driften med ren metanol. Man bör sikta på alt omedelbart få till stånd erforderligt motorutvecklingsarbete där bl. a, speciell hänsyn tas till klimatförhållandena i Sverige. Staten bör inte tveka att stimulera till en sådan utveckling om svensk industri av kommersiella skäl bedömer det tveksamt att nu starta utvecklingsarbetet. Drift med ren metanol innebär samhälleliga fördelar genom minskat olje­beroende och ett realistiskt beredskapsalternativ. Alkoholdrift kan i ett inledningsskede vara aktuell främst för fordonsflottor och lokal konsum­tion.

SMAB behandlar de industripoliliska konsekvenserna av en introduk­tion av alternativa drivmedel:

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.8    Industridepartementet  193

Ett svenskt introduktionsbeslul får betydande industripolitiska återverk­ningar. Industriföretag som Volvo, Saab, Svenska Varv (flytande metanol­fabriker), Alfa-Laval (etanolfabriker) m.fl. skulle i sina exportansträng­ningar kunna referera till den svenska satsningen på alternativa drivmedel. Företag som Svenska Petroleum, Volvo Energi, del nya svenska syntet-bränslebolaget m. fl. skulle på samma sätt i sin utlandsverksamhet få direkt nytta härav. Ett svenskt beslut skulle stärka Sveriges image ute i världen som ett tekniskt föregångsland.

Swedyards Development Corporation betonar särskilt att Sveriges enga­gemang i utvecklingen av metanol som drivmedel bör kunna fä en gynnsam effekt på Sveriges möjligheter att exportera fabriksansläggningar för fram­ställning av metanol.

13    Riksdagen 1980/81. I .saml. Nr 90. Bilagedel

 

 

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.9    Industridepartementet 195

Bilaga 1.9

Övergång till fasta bränslen

Sammanfattning av och remissyttranden över betänkande av utred­ningen om omställbara eldningsanläggningar (SOU 1980:9)

Innehåll

1 Sammanfattning av utredningens betänkande   ...... . 196

1.1   Inledning..................................................... 196

1.2   Författningsförslag........................................ 196

1.3   Kostnadsbilden för eldningsanläggningar för olika bränslen   ..        198

1.4   Miljöfrågor................................................... 202

1.5   Möjligheter till ökad fastbränsleeldning ............. 203

1.6   Skäl för och emot lagstiftning   ....................... 205

1.7   Utformning av lagstiftningen............................ 206

1.8   Behov av andra åtgärder än lagstiftning............ 210

1.9   Särskilt yttrande .......................................... 212

2 Remissyttrandena.............................................. 213

2.1    Remissförfarandet......................................... 213

2.2    OEA:s överväganden och förslag..................... 213

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.9    Industridepartementet       196

1    Sammanfattning av utredningens betänkande

1.1      Inledning

Med stöd av regeringens bemyndigande den 22 december 1977 tillkal­lades en kommitté om omställbara eldningsanläggningar, m. m. 1 direkti­ven angavs i huvudsak följande.

Kommittén bör belysa de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för atl utföra värmeproducerande och fossilbaserade elproducerande anlägg­ningar för drift med fasta bränslen under normala förhållanden. På grund­val av utredningsresultatet bör kommittén överväga behovet av lagstift­ning eller andra föreskrifter som ger vidgad möjlighet att föreskriva att nya värmeproducerande och elproducerande anläggningar skall utformas så att de kan eldas med fasta bränslen. Kommittén bör överväga om denna möjlighet bör inskränkas till vissa bränslen samt vissa typer och storlekar av anläggningar. Frågor om särskilda statsbidrag skall inte prövas av kommittén.

Kommittén utgår i sitt arbete från att det skall visa sig vara möjligt att klara de hälso- och miljökrav som ställs, eller kommer att ställas, på kolanvändning.

Kommittén utgår vidare från att hänsyn till naturmiljön inte kommer att begränsa den framtida torvtäkten så myckel att målet i prop. 1978/79:115 för torvanvändning inte kan nås. Utnyttjandet av skogsbränslen för ener­giändamål begränsas i första hand av skogsindustrins betalningsförmåga för skogsråvaror. Kommittén förutsätter dock att det finns tillräckligt med skogsavfall, lövvedsöverskott o.d. som inte efterfrågas som råvara av skogsindustrin för att en förbrukning för energiändamål om 20 TWh per år skall vara möjlig.

1.2       Författningsförslag

Förslag till

lag om utförande av vissa eldningsanläggningar

Härigenom föreskrivs följande

1   § Denna lag är tillämplig när fasta eldningsanläggningar för framställ­ning av varmvatten, hetvatten, ånga eller hetolja uppförs eller installeras samt när pannan i en sådan eldningsanläggning byts ut. Anläggningar som är endast tillfälliga omfattas dock inte av lagen.

2   § En eldningsanläggning vars bränsleförbrukning kan beräknas uppgå till minst 50000 megawattimmar per år skall utföras för eldning med fast bränsle. Detta skall också gälla en mindre eldningsanläggning som skall

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.9    Industridepartementet       197

ingå i ett system för framställning och distribution av varmvallen, hetvat­ten, ånga eller hetolja om den sammanlagda bränselförbrukningen i syste­mets pannor beräknas uppgå till minst 5000 megawattimmar per år. Om systemets årliga behov av varmvatten, hetvatten, ånga eller hetolja efter det att anläggningen uppförts kan täckas till minst 75 procent genom produktion i anläggningar som drivs med fast bränsle, eller med spill­värme, solvärme e.dyl. får dock anläggningen utföras för eldning med enbart olja.

3   § Andra eldningsanläggningar än som avses i 2 § skall utföras så att de kan ställas om till eldning med inhemskt fast bränsle utan omfattande ombyggnadsarbeten och kompletteringar.

4   § Regeringen eller statlig myndighet som regeringen bestämmer får, om det föreligger särskilda skäl. medge undantag från 2 och 3 §§. Från kraven i 3 S får efter regeringens bestämmande även byggnadsnämnd medge undantag, om särskilda skäl föreligger. Beslut om undantag får förses med villkor.

5   § Tillsynen över efterlevnaden av denna lag och de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen utövas av statlig myndighet som regering­en bestämmer. Regeringen kan också uppdra åt byggnadsnämnd att utöva tillsyn.

6   § Tillsynsmyndigheten har rätt att efter anfordran erhålla de upplys­ningar och handlingar som behövs för tillsynen enligt denna lag. Tillsyns­myndigheten äger också rätt lill tillträde till eldningsanläggningar som omfattas av lagen.

7   § Tillsynsmyndigheten får meddela de förlägganden som behövs för att denna lag skall efterlevas. Föreläggande kan förenas med vite.

8   § Om en eldningsanläggning utförs i strid mot denna lag skall ägaren dömas lill böter.

Den som inte har efterkommit vitesföreläggande döms inle till ansvar för gärning som omfattas av föreläggandet.

9 § Beslut av tillsynsmyndigheten enligt 5 § kan överklagas hos kammar­
rätten genom besvär. Beslut skall gälla utan hinder av anförda besvär, om
inte annat föreskrivs.

10 § Ytterligare föreskrifter för verkställighet av denna lag meddelas av
myndighet som regeringen bestämmer.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.9    Industridepartementet       198

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982.

Har uppförande eller installation av eldningsanläggning som omfattas av lagen påbörjats före ikraftträdandel får anläggningen uppföras utan hinder av bestämmelserna i 2 och 3 SS.

1.3 Kostnadsbilden för eldningsanläggningar för olika bränslen

I fräga om kostnadsbilden för olika bränslen anför kommittén i huvudsak följande.

Strävandena att minska oljeberoendet motverkas bl. a. av att huvudde­len av eldningsanläggningarna i landet har byggts för att drivas enbart med olja. Med jämförelsevis små och billiga ändringar - främst brännarbyten -kan naturgas användas i sådana anläggningar ulan problem. För alt utnytt­ja kol, torv eller skogsbränslen (fasta bränslen) i anläggningar byggda för enbart oljeeldning krävs däremot avsevärda till- och ombyggnader av pannan och dess kringutrustning. Däremot är problemen jämförelsevis små när det gäller att ändra en anläggning byggd för fasta bränslen till oljeeldning. Det är vanligt att anläggningar för fasta bränslen från början utrustas även för oljeeldning.

De åtgärder som krävs för att ställa om en anläggning byggd för enbart oljeeldning till eldning med fasta bränslen skiljer sig betydligt mellan olika anläggningar. Ofta är åtgärderna så omfattande och kostsamma att det är fördelaktigare att bygga en ny anläggning.

Kommittén anser med hänsyn härtill det lämpligt atl främsl behandla byggandet av nya anläggningar för fastbränsleeldning. Med nya anlägg­ningar avses här både sådana som tillför ökad produktionskapacitet och sådana som ersätter uttjänta befintliga anläggningar.

Nedan anges kostnader för större anläggningar för alstring av el. pro­cessånga, hetvatten eller varmvatten, nämligen kondenskraftverk, kraft­värmeverk för kombinerad produktion av el och värme, industrins äng-centraler för produktion av processvärme saml hetvattencentraler för Ijärrvärmeproduktion. Kostnaderna har räknats i 1979 års priser. 4 % realränta och med 25 års avskrivningstid. Kommittén vill framhålla att uppgifterna är osäkra, särskilt därför att erfarenheter av verkliga investe­rings- och driftkostnader från moderna och representativa fastbränsleel­dade anläggningar saknas i Sverige utom från massainduslrins lutpannor och barkpannor.

Anläggningskostnader

Tabellen nedan visar en sammanställning av anläggningskostnader i kr./ kWel för ett kondenskraftverk och för ett större och ett mindre kraftvär­meverk.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.9    Industridepartementet  199

 

 

Kr./kWel

 

 

 

Olja

Kol utan rök-gasavsvavl.

Kol med rök-gasavsvavl.

Baskondens 2x600 MWel Kraft värme 1x210 MWel Kraftvärme 1x50 MWel

2 200

2  400

3  100

2  900

3    300
4400

3 200

3  600

4  800

Anläggningskostnader i kr./kWvärme för industripannor och hetvatten­centraler i olika storlekar och för olika bränslen framgår av följande tabell.

 

 

Kr./kWvärme

 

 

 

 

IxlOMW

1x50 MW

IX 100 MW

1x150 MW

Indiisiripannor

 

 

 

 

Olja

800

480

440

400

Kol

1 100

900

850

800

Torv

1200

1000

900

800

Skogsbränsle

1 100

800

700

700

Hetvattencentraler

 

 

 

 

Olja

500

240

220

200

Kol

900

700

650

650

Torv

1000

800

700

600

Skogsbränsle

900

600

500

500

Av tabellerna framgår bl. a. att anläggningar för fasta bränslen är väsent­ligt dyrare än för olja. Kostnaderna för kol-, torv- och vedpannor ligger däremot ganska nära varandra. Vidare framgår att kostnaden per kW sjunker med ökande storlek på anläggningen.

Bränslekostnader

Priset inkl. skatter och avgifter under tredje kvartalet 1979 för tjock eldningsolja levererad till en kustbaserad anläggning låg omkring 18 kr./GJ (ca 700 kr./m').

Kolpriset inkl. skatter under samma tid kan beräknas till 8,5 kr./GJ (ca 230 kr./ton). Därvid har inräknats kostnader för transocean transport, omlastning till mindre fartyg, vidaretransport i Östersjön och urlastning i hamn vid anläggningen.

För inhemska bränslen kan inte marknadspriser anges på samma sätt som för importerade. Massaved är här ett undantag. Priset på björkmas­saved levererad vid anläggningen (transportavstånd ungefär 10 mil) uppgår till ca 15 kr./GJ (50 % fukthalt).

För skogsavfall och torv får i stället för marknadspriser uppskattningar av framtagnjngs- och transportkostnader anges. För skogsavfallet bedöms kostnaderna variera kraftigt beroende bl. a. pä vilken typ av trädrester det gäller, frän 15 kr./GJ upp fill 21 kr./GJ (fukthalt 50 %).

Vattenfall har undersökt kostnaderna för torv levererad fill fyra olika orter i Norrland och funnit att det verkar möjligt att nä ner lill lägst ungefär II kr./GJ.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.9    Industridepartementet       200

När det gäller bränslevalet för planerade anläggningar är de nuvarande kostnaderna för bränslen av begränsat intresse. Vad man skulle behöva veta är kostnaderna eller i varje fall kostnadsrelationerna under anlägg­ningens beräknade livslängd.

Kommittén anser att det i detta sammanhang är rimligt att räkna med att den nuvarande prisskillnaden mellan kol och olja kommer att minska genomsnittligt under i vart fall den närmaste tioårsperioden sä att kolpriset blir ungefär 60-70% av oljepriset (omräknat med hänsyn till energivär­det). Eftersom kolpriserna släpar efter oljepriserna framstår dock tillfälligt ökade prisskillnader som fullt möjliga. Det förefaller rimligt att anta att prisskillnaden pä längre sikt ökar stadigvarande.

Prisutvecklingen för de inhemska bränslena avgörs av andra faktorer än de som styr prisutvecklingen för importbränslen. Den inhemska kostnads­utvecklingen, särskilt vad gäller löner, får här stor betydelse. Om realpri­serna för importbränslen stiger förbättras konkurrensläget för skogsbräns­len och torv. Det är dock tänkbart att efterfrågan från skogsindustrin på björkmassaved och skogsavfall kan pressa upp priserna pä dessa pro­dukter. För torvens del torde det inte bli fråga om någon mer betydande konkurrens från andra användningsområden. Det är vidare möjligt atl den tekniska utvecklingen kan medföra att kostnaderna för framtagning m. m. av skogsavfall och torv kan komma att sänkas betydligt.

Det finns således förutsättningar för att inhemska bränslen, särskilt torv. kan bli billigare relativt sett fram till dess atl den globala kolexporten ökat tillräckligt kraftigt för att rubba oljans ställning som prisledare på den internationella bränslemarknaden.

Övriga kostnader

Till anläggningskostnader och bränslekostnader kommer ytterligare en rad kostnadsposter. Av dessa betyder i fastbränsleeldade anläggningar personalkostnaderna mest. Underhåll av byggnader och försäkringar är exempel på andra fasta kostnader.

Vidare tillkommer kostnader, vars storiek beror på hur mycket anlägg­ningen används. Till sådana rörliga kostnader hör förbrukningen av el till pumpar, fläktar m. m. samt underhåll och reparationer av pannor och deras kringutrustning.

Nedan redovisas en sammanställning av fasta och röriiga årskostnader, exkl. kapitalkostnader och bränslekostnader, vid utnyttjningstiden 4000 timmar per år räknat i öre per kWh.

Öre/kWh

IxlOMW       1x50 MW       IX 100 MW     1x1,50 MW

0.9

0.9

1,6

1.6

1,6

1,6

1,6

1.6

Helvattencenlraler och industripannor
Olja                        1.4            1.2

Kol                         3,1             1.8

Torv                       4.8             1,8

Skogsbränsle         3.1            1,8

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.9    Industridepartementet      201

Förde mindre pannorna får personalkostnaderna särskilt stor betydelse. Behovet av driftpersonal minskar nämligen inte proportionellt med mins­kande pannstorlek. I sammanställningen ovan har antagits att lika mänga anställda behövs för att driva en panna på 50 MW som en på 10 MW av samma typ. Frågan är om pannan kan drivas obemannad eller om den behöver bemannas med en eller flera personer per skift. Oljepannor är automatiserade och kan drivas obemannade med endast periodisk tillsyn. Till grund för sammanställningen ligger antagandet att 7 personer, dvs. en per skift, behövs för kol- eller vedeldade pannor, 12 för torveldade och en person för oljeeldade. Det kan dock inte uleslulas alt det visar sig nödvän­digt med två personer per skift inte bara för torveldade ulan också för kol-eller vedeldade anläggningar.

Eventuellt kan automatisering komma att göra ständig bemanning över­flödig vid fastbränsledrifl. De begränsade driftert"arenheler som för närva­rande föreligger medger emellertid inte närmare slutsatser.

Enbart personalkostnaderna vid 4000 timmar utnyttjningstid räknat i öre per kWh beräknas nedan för fyra storlekar av hetvattenpannor.

 

 

Öre/kWh

 

 

 

 

5 MW

10 MW

25 MW

50 MW

Kol eller skogsbränsle Olja

Skillnad

4,2 0.6

3,6

2.1 0.3

1,8

0.84 0.12

0,72

0.42 0,06

0,36

Om personalbehovet vid fastbränsleeldning kan minskas genom auto­matisering m. m. från 7 till t. ex. 4 personer sänks ovanstående kostnader med 1,8 öre per kWh vid 5 MW och 0,9 öre per kWh vid 10 MW.

Totala kostnader

Vid bränslepriserna 18 kr./GJ för olja och 8.5 kr./GJ för kol saml nedan givna antaganden i fråga om ärlig utnyttjningstid blir produktionskostna­den i öre/kWh för kondenskraftverk och kraflvärmeverk följande.

Kostnad i öre/kWh för

Elprod.                       Värmeprod.

Olja           Kof            Olja           Kol

Kondenskraflverk 2x600

MW el, 6000 h/är       18.2          11,9

Kraflvärmeverk 1x210

MW el, 4000 h/år       12.6          11.2          7.2            4.0

Kraflvärmeverk 1x50

MW el. 4000 h/är       14.2          14.6          7.3            4.0

" Ulan rökgasavsvavling

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.9    Industridepartementet

202

Vad gäller hetvattencentraler och industripannor redovisas produktions­kostnaden dels vid det nuvarande kolpriset dels vid ett lill 12 kr./GJ förhöjt kolpris.

Helvallencenlraler, 4 000 h/är

Bränsle

Bränsle­pris kr./GJ

Ore/kWh

IxlOMW    1x50 MW    1x100 MW 1x150 MW

8.9          8.5

6.6-8.1        6,3-7.8

9,5 8.3-9.8

11.5

18 8,5-12

15

6.3-7.8 9.2

Olja Kol

9.6

9.2

Björkmas­saved Skogsav-

 

 

fall                     21 Torv                   11

14,4 11.7

12.5 8.3

12.1 7.9

12.1 7.8

Industripannor. 5 000 h/är

Bränsle                       Bränslepri kr./GJ

s

Öre/kWh

 

 

IxlO MW

1x50 MW

IX100 MW

Olja

Kol

Björkmassaved

Skogsavfall

Torv

3.5-12

15 21 II

9.7

7,8-9.3 11.0 13.9 10.9

9.0 6.5-9.5 12,4 8.2

8.0

8.7 6.2-9.2 12.3 7.8

7.7

1.4 Miljöfrågor

Kommittén tar upp vissa miljöfrågor och anför i detta hänseende bl. a. följande.

Fasta bränslen, främst kol och torv medför i vissa avseenden besvärliga­re miljöverkningar än olja. Det gäller bl. a. damning vid hantering och lagring av kol och torv, utsläpp med rökgaserna av soft, tungmetaller m. m. samt deponering av kolaskan. Särskilt vid förbränning av ved kan utsläpp av s. k. polycykliska organiska ämnen ge negativa verkningar, men i vilken omfattning är än så länge ovisst. Mot detta kan vägas de särskilda problem som uppkommer i samband med olyckor vid oljetransporter.

Rökgaserna frän eldning med kol eller torv innehåller svaveloxider i proportioner till svavelhalten i bränslet. I detta avseende finns ingen prin­cipiell olikhet mot olja men svavelhalterna i fasta bränslen är genomsnitt­ligt lägre.

Någon lagstiftning som reglerar stoftutsläpp pä samma sätt som utsläp­pen av svavelföreningar finns inte. Miljöskyddslagen och dess tillämp­ningsbestämmelser, under vissa omständigheter även byggnadslagen (§ 136 a), ger emellertid möjlighet att lämna föreskrifter om alla yttre miljövårdsfrågor, däribland utsläpp av stoft och även svavel. Det kan antas att man med stöd av miljöskyddslagstiftningen kommer att kräva effektiva filter, elfilter och spärrfiller, för rökgasrening vid kol- eller torveldade anläggningar.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.9    Industridepartementet  203

Vad gäller deponeringen av aska är det viktigaste kravet att den ordnas så att tungmetallerna i askan inte kan urlakas till yt- eller grundvattnet. I stället för atl deponeras kan kolaskan användas i.ex. vid cementtillverk­ning. Även i detta fall kan krav ställas från miljövårdssynpunkt med stöd av gällande lagstiftning.

Kommittén har inte haft till uppgift att ta ställning till de miljöfrågor som är förknippade med fastbränsleeldning. För sina fortsatta överväganden utgår kommittén emellertid från att problemen kan lösas med nu tillgänglig teknik. Kostnaderna härför, bl. a. för åtgärder mot damning, för stoftfilter och för deponering ryms inom de totala anläggnings- och driftkostnader som redovisats tidigare.

Statsmakterna har emellertid ännu inte tagit definitiv ställning till kol­eldning frän miljösynpunkt. Det är därför möjligt att koleldning i väsentligt ökad omfattning tills vidare inte kan komma till stånd. I så fall begränsas förutsättningarna för att ersätta oljeeldning med eldning med fasta bränslen i så stor omfattning som angetts i 1979 års energiproposition, dvs. 42-80 TWh år 1990.

1.5 Möjligheter till ökad fastbränsleeldning

Kommittén beräknar i ett räkneexempel utifrån antaganden om att pan­nor ersätts efter 20 år och att nya eldningsanläggningar tillkommer i den takt som angavs i 1979 års energiproposition den installerade kapaciteten och åtgången av fasta bränslen år 1990, vilket framgår av nedanstående tabell.

 

 

 

 

Pannor större

än 50 MW

Pannor 10-

-50 MW

 

Effekt

Energi

Effekt

Energi

 

 

MW

TWh

MW

TWh

Panntillskott p.g. a.

expansion

 

 

 

Industrin

 

800

4

1300

7

Kraftvärmeverk

 

1750

8

200

1

Helvattencenlraler

 

-

-

-

-

Pannor som förnyas

 

 

 

 

 

Industrin

 

1200

5

2900

12

Kraftvärmeverk

 

1700

8

175

1

Helvattencenlraler

 

1 100

5

900

4

Summa

6550

30

5475

25

Kommittén anser att man inte bör räkna med att en omfattande övergång från tjock eldningsolja till fasta bränslen kommer till stånd utan särskilda åtgärder och anför vidare i huvudsak följande.

Fastbränslealternativet kan i vissa fall bereda svårigheter av bl. a. mil­jöskäl, brist på lämplig plats eller transportproblem. Även där inga särskil-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.9    Industridepartementet       204

da sädana problem föreligger kan fastbränslealternalivel möta hinder. Skä­len kan I.ex. vara osäkerhet vad gäller bränsleprisutvecklingen, benägen­het att välja den lägre investeringen vid tveksamhet, höga förräntningskrav samt osäkerhet inför en förbränningsteknik som framstår som mer pro­blemfylld än oljeeldning och som man saknar närmare erfarenhet av.

Särskilt vad gäller anläggningar om några tiotal megawatt och neråt kan faktorer av detta slag verka återhållande.

Kommittén anser med hänsyn härtill atl styråtgärder behöver vidtas för att få till stånd en tillräckligt omfattande satsning på eldningsanläggningar för fasta bränslen. Styrätgärderna kan delas upp i ekonomiska och admini­strativa.

Energibeskattningen gynnar alternativa bränslen till olja. En särskild utredning, energiskattekommitién (B 1979:06), behandlar f.n. beskatt­ningen av energi. OEA går därför inte in närmare på frågan.

En annan möjlig form av ekonomiska styrmedel är att subventionera fasta bränslen. Kommittén skall enligt sina direktiv inte pröva frågor om särskilda statsbidrag.

Vad beträffar administrativa styrmedel föreskriver Svensk Byggnorm 1975 (SBN 1975) att anläggningar för uppvärmning av bostäder, arbetslo­kaler m.fl. permanenta byggnader skall utformas så att omställning till eldning med inhemskt fast bränsle kan ske utan omfattande ombyggnads­arbeten, såvida inle särskilda skäl till undanlag föreligger.

I lagen (1977:939) om oljelagring m.m. med lillämpningsbestämmelser ges regler för beredskapslagring av olja. Dessa regler är av administrativ karaktär men fungerar som ett ekonomiskt styrmedel genom att oljean­vändning fördyras. Bestämmelserna innebär att den som har förbrukat minst 15 000 m olja sammanlagt under de tre senaste åren skall hälla ett visst beredskapslager. Ökade krav på oljelagring skulle medföra att de fasta bränslenas konkurrenskraft stärktes.

I övrigt saknas administrativa styrmedel med energipolitisk bakgrund som påverkar bränslevalet. Nya sådana kan dock övervägas. En möjlighet är att helt eller delvis förbjuda användning av olja i nya eldningsanlägg­ningar. Tillstånd att använda olja skulle dock kunna lämnas efter prövning i varje särskilt fall.

Kommittén anser för sin del att möjligheten att genom lagstiftning ställa krav pä eldningsanläggningarnas utformning är den styrätgärd som i förslå hand bör övervägas närmare.

En särskild fråga gäller behovet av åtgärder för att styra valet mellan kol och inhemska bränslen som torv och skogsbränslen under normala förhål­landen. De senare är att föredra framför kol bl. a. pä grund av bättre försörjningstrygghet. Den totala tillgängen är emellertid i praktiken be­gränsad jämfört med landets behov av bränslen. Fasta inhemska bränslen bör vidare p. g. a. transportkostnaderna endast utnyttjas i sådana områden där tillgängen till dem är god. Man får vidare räkna med att kostnaden för

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.9    Industridepartementet       205

inhemska bränslen i vissa fall visar sig högre än för kol och kanske även olja. I sä fall kan anläggningar som är möjliga atl driva med inhemska bränslen ändå komma att drivas med importbränsle.

Om användningen av inhemska bränslen skall stimuleras förefaller del lämpligare att utnyttja ekonomiska styrmedel än alt med administrativa bestämmelser särskilja en kategori anläggningar för användning av inhems­ka bränslen. Det bör observeras att redan krav på att eldningsanläggningar skall byggas för fasta bränslen med fritt val mellan kol och inhemska bränslen innebär en kraftig stimulans för inhemska bränslen jämfört med nuläget därför att investeringen i alla händelser kommer att väsentligt överstiga motsvarande investering i en oljeeldad anläggning.

1.6 Skäl för och emot lagstiftning

En lagstiftning som föreskriver att eldningsanläggningar skall utformas för eldning med fasta bränslen skulle innebära en betydande begränsning i handlingsfriheten för de kommuner och företag den riktar sig mot och medföra kraftiga merinvesteringar för dem vart'ör skälen för en sådan lagstiftning måste vara starka framhåller kommittén och fortsätter.

Ett huvudskäl för lagstiftning är att försörjningstryggheten måste för­bättras inför befarade inskränkningar eller störningar i oljelillförseln.

Etl annat väsentligt skäl är att de nuvarande höga oljepriserna och riskerna för ytterligare prishöjningar gör del angeläget att gå över till bränslen för vilka prisutvecklingen kan antas bli lugnare. Frågan kan dock ställas om det av det skälet är befogal att använda styrmedel som lagstift­ning för att påverka bränslevalet.

Företagen har att fatta en lång rad beslut som ofta är svårare och ekonomiskt sett betydelsefullare för företagets existens än beslut om eld­ningsanläggningar. Det gäller produktsatsningar, prissättning, anskaffning av andra insatsvaror än bränslen m.m. Felaktiga beslut i sådana avseen­den kan leda till att företaget - med pannor - måste läggas ned. Det kan därför hävdas atl det är inkonsekvent att staten genom lagstiftning avgör frågor om just eldningsanläggningarnas utformning.

Vidare har kommunerna att fatta åtskilliga beslut av minst lika stor samhällelig betydelse som pannval.

Det är således tveksamt om den ifrågasatta lagstiftningen kan motiveras enbart med ekonomiska skäl grundade på bedömningar av den långsiktiga bränsleprisutvecklingen.

Hänsynen till försörjningssäkerheten bör emellertid väga tung. Förmå­gan att kunna upprätthålla värmeleveranser och industriell produktion även vid störningar i oljelillförseln är enligt kommitténs mening så mycket värd atl argumenten mot lagstiftning inte räcker.

Det kan vidara antas att kommuner och företag stundom avvaktar beslut om lagstiftning, statsbidrag eller andra former av statliga åtgärder för att

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.9    Industridepartementet  206

minska oljeberoendet och att de under tiden fortsätter att planera för oljeanvändning.

Kommittén förordar således att en lagstiftning införs om eldningsanlägg­ningars utförande med syfte att få till stånd en omfattande övergäng lill fasta bränslen.

1.7 Utformning av lagstiftningen

I fråga om lagstiftningens utformning anför kommittén bl. a. följande.

En fråga vad gäller lagstiftningens utformning är om del bör krävas alt en anläggning byggs så att den är helt utrustad för att drivas med fasta bränslen eller om det kan räcka med att anläggningen förbereds för om­ställning vid senare tillfälle. Om skillnaden i pris mellan olja och I.ex. kol varierar starkt periodvis kan det vara utomordentligt svårt att avgöra när det är dags att bygga om. Vid sådana variationer på prisskillnaden skall ju ombyggnadsbeslutet helst fattas när priserna ligger nära varandra för atl ombyggnaden skall kunna vara färdig när skillnaden blir större. Om situa­tionen i stället är sådan atl ombyggnad uppenbariigen är motiverad kan det vålla problem att få leveranser av kompletterande utrustning och av bräns­le.

Kommittén stannar därför för uppfattningen att anläggningarna bör byg­gas så att de är klara att eldas med fasta bränslen utan att ylterligare investeringar behövs.

Lagstiftningen bör gälla nya anläggningar. Till dessa bör också räknas sädana som ersätter äldre uttjänta anläggningar. Frågan är emellertid om lagstiftningen även skall gälla befintliga fullt brukbara anläggningar.

Det finns vidare skäl all överväga all avgränsa lagstiftningen med hän­syn till fastbränsleeldningens ekonomiska förutsättningar.

Som nämnts tidigare blir fastbränsleeldade anläggningars ekonomiska resultat i allmänhet bättre ju större anläggningen är. Räknat per MW minskar såväl kapitalkostnaderna som drift- och underhållskostnaderna, särskilt personalkostnaderna, med ökande anläggningsslorlek. För oljeel­dade anläggningar spelar storieken betydligt mindre roll. Det belyses av sammanställningen nedan som exemplifierar produktionskostnaderna i hetvattencentraler vid utnyttjningstiden 4000 timmar per är och med bränslepriserna 18 kr/GJ för olja, 8,5 kr/GJ för kol, 15 kr/GJ för ved och 11 kr/GJ för torv. Övriga kalkylförutsättningar är samma som redovisats tidigare.

 

Prop. 1980/81:90   Bilaga 1.9    Industridepartementet

207

 

Pannstoriek MW

Bränsle

 

 

 

 

 

 

Olja

 

 

Kol

 

 

 

IxlO

1x50

IX 100

IxlO

1x50

IxlOO

Kostnader i öre/Wh

 

 

 

 

 

 

för

 

 

 

 

 

 

Kapital

0,9

0,5

0,4

1,7

1.3

1,2

Personal

0,4

0,3

0,2

1,9

0,7

0,6

Bränsle

7,2

7,2

7,2

3,5

3,5

3,5

Drift och underhåll

1,0

0,9

0,7

1,2

1,1

1.0

Totalt

9,5

8,9

8,5

8,3

6,6

6,3

Pannstoriek MW

Bränsle

 

 

 

 

 

 

Ved

 

 

Torv

 

 

 

IxlO

1x50

IxlOO

IxlO

1x50

IxlOO

Kostnader i öre/Wh

 

 

 

 

 

 

för

 

 

 

 

 

 

Kapital

1,7

1,1

0,9

1,9

1,5

1,3

Personal

1,9

0,7

0,6

3,6

0.7

0,6

Bränsle

6,7

6,7

6,7

5,0

5.0

5.0

Drift och underhäll

1,2

1,1

1.0

1,2

l.l

1,0

Totalt

11,5

9,6

9,2

11,7

8,3

7,9

Under vissa förutsättningar blir fastbränsleeldning ett från ekonomisk synpunkt så dåligt alternativ att det inte är rimligt att kräva det i lagstift­ning.

Oljepriserna väger tyngre än anläggningskostnaderna i en kalkyl för anläggningar för baslast. Om man i stället t. ex. satsar pä koleldning be­gränsas den största tänkbara förlusten till merinvesteringen för kolalterna­tivet. Om kolpriset ligger mycket nära oljepriset eller mot förmodan över­skrider detta kan man ju övergå till oljeeldning.

Att anläggningen byggs flexibel i fråga om bränslevalet innebär således att den rent ekonomiska risken till följd av bränsleprisutvecklingens osä­kerhet begränsas. Minst lika viktigt är emellertid att försörjningssäkerhe­ten kan förbättras. Av dessa skäl torde det vara berättigat att inte tillmäta merinvesteringen någon avgörande betydelse när det gäller att dra en gräns för kravet på fastbränsleeldning. Vid avgränsningen bör främst beaktas önskvärdheten av att anläggningarna inte bara kan drivas utan också drivs med andra bränslen än olja.

Även om anläggningarna vid störningar i oljetillförseln kan ställas om omedelbart till andra bränslen kan det visa sig svårt att få fram sådana. Som nämnts tidigare behövs bl. a. tidskrävande nyinvesteringar i gruvor och transportanläggningar för att öka den globala kolproduktionen. Att få till stånd produktion i en torvmosse tar 3-5 år från beslut. Vad gäller skogsavfall finns inga säkra beräkningar.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.9    Industridepartementet       208

Syftet bör därför vara att eldningsanläggningarna kontinuerligt drivs med fasta bränslen även under normala förhållanden. Det är med hänsyn härtill av särskild betydelse om merkostnaden för olja som bränsle är tillräcklig för att väga upp ökningen av övriga driftkostnader, främst per­sonalkostnaderna, vid eldning med kol eller annat fast bränsle.

Kommittén anser att det med hänsyn till kostnadsbilden och övriga omständigheter är rimligt atl dra gränsen vid bränsleförbrukningen 50000 MWh per år (motsvarar knappt 5 000 m' tjock eldningsolja per år).

Ofta används flera eldningsanläggningar för att förse ett sammanhängan­de rörledningsnät med energi. Gränsen 50000 MWh bör gälla både enstaka anläggningar och flera anläggningar som ingår i etl sådant system.

Kommittén anser sålunda att det bör krävas att nya eldningsanläggning­ar skall utföras så att de omgående kan drivas med fasta bränslen -inhemska eller kol - om bränsleförbrukningen i anläggningen eller i ett sammanhängande system som den skall ingå i kan beräknas uppgå till minst 50000 MWh per år. Samma sak bör gälla när en äldre anläggning eller panna byts mot en ny.

Att bygga pannor för toppeffekt och reserveffekt för fasta bränslen framstår inte som nödvändigt med tanke på den ringa bränsleförbrukning det rör sig om i dessa fall. Om behovet av ånga, helvatten m.m. i etl system efter det en ny anläggning är färdig kan täckas till minst 75% med annat än olja (t. ex. fasta bränslen, solenergi eller spillvärme) bör anlägg­ningen fä utföras för enbart oljeeldning.

Industrins pannor har ofta längre utnyttjningstid än fjärrvärmepannor. Detta skulle motivera en högre gräns än 75 % för industripannor. Praktiska och administrativa skäl talar dock enligt kommittén för att samma gräns skall gälla för fjärrvärmepannor och industripannor.

Oljeförbrukning i industriella processugnar kan av tekniska skäl för närvarande till stor del inte ersättas av fasta bränslen. Vidare är den totala oljeförbrukningen i dessa ugnar begränsad jämfört med den i pannor. Processugnar bör därför inte omfattas av lagstiftningen.

Denna begränsning kan uttryckas i lagstiftningen genom en uppräkning av de former av energibärare som avses. Hetvatten och varmvatten är huvudsakliga energibärare i Ijärrvärmedistributionen. För industrins del tillkommer processånga samt i begränsad utsträckning hetolja. Även om andra energibärare förekommer bör lagstiftningen endast avse de nämnda. Det bör därför föreskrivas att lagen är tillämplig på eldningsanläggningar för framställning av varmvatten, hetvatten, ånga eller hetolja. Därigenom faller industrins processugnar utanför.

De pannor som det nämnda förslaget gäller skall enligt detta byggas så att de omedelbart kan eldas med fasta bränslen. Pannor eller system med mindre bränsleförbrukning än 50000 MWh per år omfattas emellertid inte av detta förslag av skäl som berörts tidigare. Det är dock inte önskvärt att mindre anläggningar byggs enbart med tanke på oljeeldning. Vid avbrott i

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.9    Industridepartementet      209

oljetillförseln finns behov av att kunna driva anläggningarna med inhemska bränslen. Det är vidare tänkbart att oljepriserna kommer att stiga så kraftigt i förhållande till fasta bränslen att det ekonomiskt sett blir godtag­bart med sådana bränslen i betydligt mindre anläggningar än kommittén utgått från som grund för gränsdragningen vid 50000 MWh per år.

Det är också möjligt att fastbränsleeldning i framtiden kan automatiseras mer än kommittén ansett det tillrådligt att räkna med f. n. Om det visar sig att ständig bemanning inte behövs minskar driftkostnaderna per kWh vid fastbränsleeldning särskilt i mindre anläggningar.

Enligt kommitténs mening bör i lag fastslås att alla pannor under gränsen 50000 MWh för stadigvarande bruk skall utföras så att de kan eldas med inhemska bränslen om inte omedelbart så dock utan omfattande ombygg­nader eller kompletteringar. En viss effektreduktion bör kunna tillåtas vid eldning med fast bränsle förutsatt att en godtagbar värmeförsörjning kan upprätthållas. Bl. a. bör eldstadsvolym och byggnadsulrymme vara anpas­sade till dessa krav. Pannor enbart för oljeeldning bör kunna tillåtas om de endast skall användas tillfälligtvis, I.ex. vid toppbelastning, som reserv eller endast provisoriskt under några fä års tid.

Dispenser

Undanlag bör i vissa fall kunna medges från kravet pä utförande för fastbränsleeldning. Skäl lill undantag kan bl. a. vara atl miljöhänsyn gör def omöjligt att utnyttja vare sig kol eller inhemska bränslen inom ett visst område eller på en viss plats, och att rimlig möjlighet till annan förläggning saknas. Skäl till undantag kan också för vissa orter vara atl fasta bränslen blir orimligt dyra p. g. a. höga transportkostnader. Sådana undantag måste emellertid bli sällsynta för alt inte strävan all minska oljeberoendet skall urholkas.

Med en jämförelsevis ringa tilläggsinvestering kan en oljepanna utrustas så ait den också kan drivas med naturgas. För att en sådan panna skall fä jämställas med fastbränslepannor m. m. när del gäller att kunna läcka minst 75 % av energibehovet med annat än olja bör emellertid ledningar och annat som behövs för gasleveransen finnas på plats.

Undersökningar pågår f. n. om all införa nalurgas i delar av Sverige. Om en naturgasdistributör lämnar en bindande utfästelse att leverera gas till en anläggning bör delta motivera dispens från huvudregeln. Det bör inle möta någon invändning att en sådan anläggning under kortare tid drivs med olja i avvaktan på att gasleveransen kommer lill stånd. Vid dispensgivningen bör villkor till skydd för försörjningsberedskapen övervägas.

Vidare bör dispens kunna medges när utnyttjningstiden kan antas bli osedvanligt kort för ett syslem eller för en enstaka panna. I.ex. om det gäller en industri med säsongsbetonad produktion. För de fall undantag från huvudregelns krav på utförande för fastbränsleeldning är motiverat behövs sålunda tillståndsgivning för oljeeldade anläggningar. 14    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 90. Bilagedel

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.9    Industridepartementet       210

Flertalet av de mindre eldningsanläggningarna är sådana som används för uppvärmning av byggnader som innehåller bostäder, arbetsplatser m.m. och som omfattas av byggnadsstadgans krav på atl sådana byggna­der skall kunna uppvärmas på tillfredsställande sätt (46 S). Om man inför en särskild lag som reglerar utformningen av samtliga pannor bör därför beaktas att byggnadsnämnderna redan nu i samband med byggnadslov från flera utgångspunkter prövar frågor om uppvärmningsanordningar, även med hänsyn till behovet av beredskap vid minskad eller utebliven lillförsel av importbränsle. Det kan därför anses naturligt att byggnadsnämnden får i uppdrag alt ha hand om dispensgivning när det gäller eldningsanläggningar för uppvärmningsändamål och som hör till storleksklass som behandlas här. Byggnadsnämnden bör då också vara tillsynsmyndighet för sådana anläggningar. I lagen bör därför tas in en bestämmelse som gör det möjligt för regeringen att utse byggnadsnämnden lill dispens- och tillsynsmyn­dighet. De nu föreslagna reglerna om omställbarhet bör naturligtvis även i forlsältningen återfinnas i SBN. eftersom reglerna främst aktualiseras i samband med uppförande av byggnader. Det kan därför anses lämpligt att statens planverk får i uppdrag atl när det gäller de mindre eldningsanlägg­ningarna för uppvärmningsändamål, utfärda tillämpningsföreskrifter som kan fordras. När det gäller stora anläggningar och industrianläggningar kan det vara naturligt att statens industriverk har hand om dispens- och till­synsverksamheten. Uppdelningen mellan planverket och industriverket torde vara en fråga för regeringen.

1.8 Behov av andra åtgärder än lagstiftning

Kommittén tar också upp vissa andra frågor än lagstiftning och anför därvid bl. a.

Kravet atl eldningsanläggningar skall utföras sä att de omedelbart kan eldas med fasta bränslen avgränsas enligl kommilléns förslag på sådant sätt atl nästan all utbyggnad av fjärrvärme kommer att vara förenad med betydande merinvesteringar för fastbränsleeldade produklionsanläggning-ar. Förslaget medför avsevärt lägre krav på merinvesteringar i uppvärm­ningsanläggningar som faller under den förordade gränsen. I.ex. pannor i hyreshus saml vanligen också s.k. blockcentraler. Potentiella avnämare av Ijärrvärme kan således erhålla värme från mindre pannor med lägre investeringskostnader relativt sett. Det är inte uteslutet att de nya kraven på produklionsanläggningar för Ijärrvärme kan medföra högre kostnader för dem som ansluter sig till fjärrvärme. Om della skulle medföra all fjärrvärmeutbyggnaden kommer att ske i långsammare takt till följd av att fastighetsägarna föredrar en billigare — men från försörjningssynpunkt sämre - lösning av uppvärmningsfrågan, kan lagförslaget sålunda leda till alt en för energiförsörjningen i vissa fall ofördelaktig lösning erhålles. Detsamma gäller om kraven på fastbränsleeldning skulle medföra all vär-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.9    Industridepartementet       211

meverkets intresse avtar vad avser att bygga samman flera mindre kulvert­system till ett större.

Behovet av att bygga ut elproduktionen med kraftvärmeverk har beto­nats i olika sammanhang under senare är. För en sådan utbyggnad behövs tillgäng till Ijärrvärmenät med tillräcklig värmebelastning. Om fjärrvär­mens expansion skulle bromsas upp eller i stor utsträckning ske i små åtskilda nät kan förutsättningarna för kraftvärmeutbyggnad i vissa fall försämras.

Enligt kommitténs mening bör därför behovet av atl genom statliga bidrag till en del kompensera de kostnader som är förenade med kraven på fastbränsleeldning i Ijärrvärmeverkens produktionsanläggningar övervä­gas. Nivån bör härvid anpassas på sådant sätt att konkurrensförmågan gentemot värmeproduktion i oljeeldade mindre pannor inte försämras till följd av de ökade krav som den föreslagna lagstiftningen ställer pä möjlig­heterna till fastbränsleeldning i pannanläggningar över gränsen.

Kommittén vill vidare peka på att behov kan finnas av atl stödja inhems­ka bränslen inte bara i förhållande till olja utan också till kol. Bl. a. därior att tillgängen till inhemska bränslen under normala förhållanden medför begränsningar torde lagstiftning med krav i fråga om eldning med inhemskt bränsle ha betydande nackdelar som styrmedel. I stället bör ekonomiska styrmedel väljas. I detta avseende lämnar kommittén inga förslag. Det torde närmast ankomma på energiskattekommittén och oljeersättningsde­legationen.

Som nämnts innebären fastbränslepanna en betydande investering. Det är därför både möjligt och troligt alt man i åtskilliga fall väljer renovering av den gamla pannan. Ökningen av användningen av fasta bränslen i landet skulle därigenom kunna fördröjas väsentligt i synnerhet som den till unge­fär två tredjedelar skulle komma till stånd genom pannbyten.

Enligl kommittén kan andra styråtgärder än lagstiftning för atl utbytes-takten skall bli tillfredsställande vara att föredra. Sådana åtgärder är också önskvärda för att få till stånd utbyten eller ombyggnader av icke uttjänta anläggningar.

Kostnaderna för oljelagring är betydande. Ett oljelager för exempelvis 8 månaders förbrukning kostar ungefär 2,1 milj. kr. (oljepriset 3:e kvartalet 1979, exkl. lagringsutrymme) för en hetvattencentral om 10 MW i baslast­produktion. Motsvarande värde för 12 månaders oljeförbrukning är ca 3,1 milj. kr. Det kapital, som i dessa exempel binds i olja, räcker för att finansiera uppskattningsvis 50 % och 75 % av merinvesteringen för en fastbränsleeldad anläggning av samma storlek. I den mån oljelagringen är anpassad till den enskilde anläggningsinnehavarens förbrukning och be­kostas av denne tjänar den således som ett incitament för att gä över till andra bränslen. Detta gäller även om det kommer att ställas krav på beredskapslagring av kol eftersom det är billigare att lagra kol än olja.

Krav på beredskapslagring av olja ställs f. n. på oljebolag med en årlig

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.9    Industridepartementet       212

försäljning överstigande 20000 m olja per år samt på förbrukare vars förbrukning överstiger 15 000 m' olja under en treårsperiod. Oljelagrings-nivåerna justeras fortlöpande med hänsyn lill målet för oljelagringspro­grammet.

Vad gäller anläggningar med stor oljeförbrukning utgör således detta krav på beredskapslagring av olja ett incitament till investeringar för att minska oljeförbrukningen, I.ex. genom övergäng till andra bränslen. För vissa eldningsanläggningar får bestämmelserna i Svensk byggnorm samma verkan. Som framgår av 1.7 kan pannanläggningar som inle uppfyller kravet på omställbarhet ändå godtas om ett särskilt beredskapslager av olja motsvarande 5/12 av årsförbrukningen anordnas.

Med nuvarande ordning undantas dock betydande grupper av oljeför­brukare från kraven att hålla egna lager. Detta gäller i fräga om bered­skapslagringen sädana vars förbrukning understiger 15000 m' under tre år och i fråga om lagringen enligt byggnormen bl. a. sådana oljeförbrukande anläggningar som är direkt omställbara lill eldning med fast inhemskt bränsle.

Kommittén anser det vara angeläget alt principerna för oljelagringen så långt möjligt utformas med beaktande av atl lagringskraven kan utgöra incitament för övergång till alternativa bränslen. Lagerstorleken bör sålun­da helst vara direkt kopplad till konsumentens förbrukning av olja. Denne bör vidare själv bekosta lagret samt kunna disponera det för förbrukning eller försäljning vid minskad oljeförbrukning. Exempelvis bör därför un­dersökas om det är möjligt atl sänka gränsen för den individuella lagrings-skyldighelen eller alt nå samma resultat med andra administrativa åtgär­der.

1.9 Särskilt yttrande

Ledamoten Lindberg anför i ett särskilt yttrande i huvudsak följande.

Vägledande för de energipolitiska insatserna måste vara en strävan att skapa ett energiförsörjningssystem, som är acceptabelt ur miljö-, hälso-och säkerhetssynpunkt, uppvisar god försörjningstrygghet samt känne­tecknas av ansvar gentemot framtida generationer. Detta innebär att ener­giförsörjningen i det långsiktiga perspektivet måste tillgodoses genom en effektiv hushållning med tillgängliga resurser och utnyttjande av de för­nyelsebara energikällorna.

Medvetenheten om problemen med oljeberoendet får inte medföra att vi byter ut beroendet av olja mot ett beroende av någon ändlig energikälla med än större miljö- och säkerhetsproblem som följd. Kol är på samma sätt som olja ett fossilt importerat energislag. vars användning är förknippat med betydande miljöproblem, och därmed krav på stora insatser för alt tekniskt lösa dessa problem. Användning av kol tenderar att konservera och förstärka en centraliserad importstruktur, vilket inte utnyttjande av inhemska bränslen gör.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.9    Industridepartementet       213

Skogsbränslen och torv kan med fördel användas i mindre anläggningar. En ökad användning av inhemska bränslen bör därför åtminstone i ett inledningsskede främjas genom ekonomiska stimulanser antingen genom en skärpt beskattning av importerade bränslen eller genom all användning­en av inhemska bränslen subventioneras.

Det är inte styrkt att kostnaden för utnyttjande av inhemska bränslen blir högre än för kol. Utredningen ger en alltför pessimislisk bild av möjligheter och ekonomi för en övergång från användning av olja till inhemska bränslen, medan möjligheterna och ekonomin för att introducera kol ges en alltför positiv framtoning.

2    Remissyttrandena

2.1       Remissförfarandet

Efter remiss av betänkandet SOU 1980:9 har yttranden avgetis av fortifikationsförvaltningen, byggnadsstyrelsen, statens naturvårdsverk, överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF), statens råd för byggnads­forskning, statens planverk, statens industriverk (SIND), nämnden för energiproduktionsforskning (NE), statens vattenfallsverk, domänverket, 1980 års oljelagringskommitté, oljeersättningsdelegationen (OED), utred­ningen om styrmedel för näringslivets energihushållning. Botkyrka. Gävle, Göteborg, Linköpings. Stockholms, Umeå, Västerås, Växjö och Öster­sunds kommuner, centrala driftledningen (CDL), SACO/SR, Hyresgäster­nas riksförbund, Jernkontoret, Landsorganisationen i Sverige (LO), Landstingsförbundet, Näringslivets energidelegation (NED), Svenska cel­lulosa- och pappersbruksföreningen (SCPF), Svenska Gasföreningen, Svenska Kommunförbundet, Svenska Pelroleuminstitutet (SPD, Svenska Värmeverksföreningen, Sveriges allmännyttiga bostadsföretag (SABO). TCO samt VVS-tekniska föreningen.

Härutöver har i anslutning till remitteringen inkommit yttrande frän Riksförbundet Energi och Samhälle (REOS).

Svenska Elverksföreningen har avstått frän att yttra sig.

2.2       OEA:s överväganden och förslag

Allmänna synpunkter

Det av utredningen utförda arbetet får överlag stort erkännande av remissinstanserna. Merparten av remissinstanserna är positiva till, har inget att erinra mot eller är i princip positiva till att en lagstiftning om krav på fasta bränslen i huvudsak enligt OEA:s förslag genomförs.

Statens planverk som i allt väsentligt delar utredningens bedömningar, anför i sitt yttrande:

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.9    Industridepartementet       214

Planverket delar kommitténs bedömning atl en lagsliflning rörande s. k. eldningsanläggningar eriordras i syfte atl minska oljeförbrukningen för uppvärmning och annan energiproduktion. Enligt planverkets uppfattning bör vid utformningen av lagreglerna vissa frågor ytterligare övervägas, främst när det gäller uppvärmning av byggnader.

Statens vattenfallsverk. Botkyrka kommun och TCO ställer sig positiva lill att en lagstiftning i huvudsak enligl OEA:s förslag genomförs. Vattenfallsverkel anför i sitt yllrande:

Behovel av att minska landels oljeberoende har varit uppenbart i varje fall fr. o. m. 1973-74 när den första stora oljeprisslegringen på senare tid inträffade. Trots detta är oljeberoendet f.n. i stort sett lika stort som i början av 1970-lalel. Detta lyder pä atl oljeberoendet inte kan minskas nämnvärt genom frivilliga insatser. Vattenfall anser därior all del är fulll befogat att tillgripa lagstiftning för att konkreta åtgärder skall komma till stånd för att minska oljeberoendet.

Botkyrka kommun anför:

Större helvattenpannor för baslaslproduklion (50 MW och större) är visserligen vid normala miljökrav och med dagens prisrelationer mellan olja och kol ekonomiska att utföra för koleldning. För denna kategori eldningsanläggningar har alltså lagen i dag ingen betydelse med hänsyn lill ekonomin men kan påskynda beslutsprocessen.

TCO delar utredningens uppfattning atl en snabb minskning av oljeför­brukningen inte kan väntas utan särskilda åtgärder från samhällets sida. TCO, som inle har några väsentliga invändningar mol de överväganden som utredningen redovisat, anför:

En lag som den föreslagna skulle - förutsatt atl den inte sätts ur spel genom dispenser - underiätta införandet av nya bränslen, vilket är myckel angeläget både från energipoliliska och allmänekonomiska ulgångspunkter (energiområdet erbjuder angelägna investeringsmöjligheter som bör las tillvara snarast). Frågan om att införa en energihushållningslag utreds f. n. I vissa avseenden kan en sådan lag komma att beröra här akluella frågor. Del kunde därför förefalla rimligt alt avvakta med införandel av en lag om vissa eldningsanläggningar. TCO vill dock avvisa en sådan argumentering. Utredningar pågår sedan åtskilliga år pä energiområdet och denna silualion kan väntas bestå. Samtidigt framstår oljeförsörjningen nu alltmer uppen­bart som ett problem både från ekonomiska och fysiska utgångspunkter. Ett ytteriigare uppskov med välmotiverade åtgärder förlänger bara den handlingsförlamning som f.n. präglar svensk energipolitik. Detta måste undvikas. Mol denna bakgrund tillstyrker TCO införandet av en lag med den föreslagna utformningen. Denna bör kunna medverka till atl eldnings­anläggningar utformas så att det svenska oljeberoendet kan minskas. La­gen bör införas utan dröjsmål.

 

Prop. 1980/81:90   Bilaga 1.9    Industridepartementet        215

Även ÖEF, SIND, NE, OED, Linköpings. Växjö och Umeå kommuner, CDL, SACO/SR och Hyresgästernas Riksförbund tillstyrker att den före­slagna lagstiftningen genomförs.

Byggnadsstyrlsen anser det väsentligt att en övergång till fastbräns­leeldning främjas och har i princip inget att erinra mot lagstiftning i detta syfte.

SABO delar utredningens uppfattning att det mot bakgrund av oljans dominerande roll i svensk energiförsörjning är angelägel att finna alterna­tiv till oljan för att på så sätt förbättra landets försörjningstrygghet och ekonomi. När det gäller lagstiftningens utformning finner SABO utred­ningsförslaget i stort rimligt.

Stockholms kommun som är tveksam lill den föreslagna lagstiftningen anför:

Det bör emellertid inte uteslutas, att den föreslagna lagstiftningen kan påskynda effektiva åtgärder för att dämpa vårt oljeberoende. Mot denna bakgrund bör inte förslaget om lagstiftning avvisas.

Utredningen om styrmedel för näringslivets energihushållning, LO och Landstingsförbundet ansluter sig i princip till förslaget atl genom lagstift­ning tvinga fram en möjlighet till användning av andra bränslen än olja men anser att det finns skäl att vänta med lagens ikraftträdande. Utredningen om styrmedel för näringslivets energihushållning anför:

Idag finns på många håll ett intresse att övergå till fasta bränslen i stället för olja - och då främst kol — och detta oberoende av någon lagstiftning. Lagen kan komma att bli en ytteriigare stimulans till övergång till kol. Det av statsmakterna formulerade målet för energipolitiken är övergång från olja till uthålliga, helst inhemska och förnybara. energislag med minsta möjliga miljöpåverkan.

Varje typ av fast bränsle kräver enligt betänkandet särskild utrustning för att kunna användas. Eftersom lagförslaget i sin nuvarande utformning förutses leda till att kol i stor utsträckning kommer att föredras framför inhemska bränslen kan man ifrågasätta om inte lagen i tillämpningen kom­mer att fä till följd att målet - helst inhemska och förnybara energislag -kommer att bli svårare att uppnå.

Vi delar vidare OEA:s bedömning att lagförslaget inte bör genomföras i dess nuvarande utformning om statsmakterna finner att en ökning av kolanvändningen förorsakad av lagen inte bör ske av hälso- och miljöskäl. Innan statsmakterna tagit ställning från miljösynpunkt till formerna för kolanvändning i större skala kan man annars riskera att miljöskyddslagen och denna lag kan komma i kollision.

LO som i likhet med Landstingsförbundet anser att lagen ej bör träda ikraft förrän miljöregler utarbetats och införts ansluter sig i princip till förslaget att en särskild lag tillskapas med syfte att direkt styra inriktningen av nya eldningsanläggningar samt valet av panntyp och bränsle vid utbyte av förslitna pannor. En lag om fastbränsleanvändning pä det föreslagna sättet kan enligt LO leda till snabbare övergång till långsiktigt billigare eldningssystem.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.9    Industridepartementet       216

Fastbränsleeldning skulle menar LO i nuvarande situation innebära atl i första hand kol kommer till användning som bränsle på grund av rådande prisrelationer. LO anser att avgörande miljöskäl talar för alt den nämnda lagen om utförande av vissa eldningsanläggningar för fasta bränslen inte skall sättas i kraft förrän miljöskyddsregler och gränsvärden fastställts för fastbränsleanvändning, däribland också torv och skogsbränslen. LO anser att en från samhällets sida styrd övergång till fasta bränslen måste förenas med garantier för att miljöbelastningarna inle ökar och för att en medveten naturvärdspolitik med avseende på energisektorn möjliggörs.

LO anser att den föreslagna lagens ikraftträdande bör anstå tills tillräck­liga miljöregler utarbetats och införts. Det senare bör enligt LO ske så tidigt som möjligt.

Gävle kommun är positiva till grundtankarna i det framlagda förslaget men anser att innan något lagförslag beslutas måste bland annat nedan­stående punkter få en genomgripande belysning och en för samhället godtagbar lösning:

-     Riksomfattande energiresursinventering

-     Total samordning av energiresurserna dvs. central fördelning av ener-gislagsanvändning regionalt sett (för regionen lämpligaste energislag). Därav följer att olika regioner ej skall behöva "slåss" om samma bräns­le.

-     Principbeslut ur miljösynpunkt skall fallas pä departementsnivå dvs. regionala anläggningshavare skall ej behöva förhandla med naturvärds­verk etc. angående emissions omfattning.

-     Behovet av transportapparat och konsekvenserna därav fastställs.

-     Leveransen av fastbränsle måste säkras. Exempelvis ägandeförhållande vad gäller torvtäkt löses. Leveranser av vedbränsle säkras t. ex. kvotav­verkning.

-     Ekonomiska konsekvenser, behov av stödåtgärder, styrmedel vad gäl­ler investeringar, enhetligt energipris. Geografiskt läge eller annat skäl (regionalt energislag) skall ej betyda skillnader i energipris mellan regio­nerna.

Göteborgs kommun som instämmer i betänkandets allmänna värdering­ar om nödvändigheten av att minska vårt oljeberoende i uppvärmningen genom övergång till fasta bränslen anför:

Del framlagda lagförslaget kan enligt utredningen leda till att kolanvänd­ningen ökar väsentligt och accepterar inte statsmakterna en sådan ökning av hälso- och miljöskäl kan inte lagförslaget genomföras. Genomförandet är således beroende av ett klarläggande av de miljö- och hälsorisker som finns och de miljökrav man vill ställa vid fastbränsleeldning. För kommu­nens planering och byggnadslovsgivning är det av stor vikt att mera preci­serade miljökrav framtages.

Svenska kommunförbundet som inte motsätter sig utredningens förslag under förutsättning att lönsamheten vid fastbränsleeldning garanteras an­för:

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.9    Industridepartementet      217

Med garantier för krediter och lönsamhet samt beslut om vilka miljöre­striktioner som skall gälla borde det enligt förbundsstyrelsens mening vara möjligt att uppnå en tillräckligt snabb övergäng till fastbränsleeldning utan lagstiftning. Möjligen kan lokala opinioner av rädsla för ogynnsamma miljöeffekter fördröja främst kommunala beslut att använda fasta bränslen. En lagstiftning kan i sä fall verka pådrivande och dessutom markera statens ansvar för energiförsörjningen. Förbundsstyrelsen motsätter sig därför inte den föreslagna lagstiftningen under förutsättning att lönsamhe­ten garanteras.

Den utveckling utredningen vill framtvinga har enligt SCPF redan på­börjats inom massa- och pappersindustrin. SCPF som därför anser att det inte är nödvändigt att lagstifta anför:

Det kan dock ligga något i utredningens tanke att det kan finnas en viss tröghet i övergången till fasta bränslen beroende på bl. a. de högre investe­ringskostnaderna, miljöskäl och kunskapsbrist. Därför vill vi inte katego­riskt motsätta oss att lagstiftning tillgrips vid nybyggnader för att snabbare reducera landets oljeberoende. De undantag och dispensmöjligheter som utredningen föreslår är också enligt vår mening tillräckliga för att förhindra orimliga kostnadseffekter av omställning från olja till fast bränsle.

Svenska värmeverksföreningen som inte vill motsätta sig en lagsliflning i huvudsak enligt OEA:s förslag anför följande förutsättningar för sin till­styrkan:

-     Lagen utformas så alt alla nytillkommande eldningsanläggningar, obero­ende av storlek, omfattas av samma villkor. Nödvändiga dispensregler utarbetas.

-     Särskilt statsbidrag utgår till fastbränsleeldade Ijärrvärmeanläggningar om så visar sig nödvändigt för att upprätthålla konkurrensförmågan gentemot individuella oljeeldade anläggningar.

-     Fjärrvärmelånen utvidgas, så att de ökade investeringskostnaderna för fastbränsleeldade anläggningar, utöver eventuella statsbidrag, kan täckas till rimliga villkor.

-     Statens Planverk och de kommunala byggnadsnämnderna skärper kon­trollen av mindre enskilda pannanläggningar, så att lagens krav på dessa efterföljs. Dispensmöjligheter tillämpas restriktivt.

-     Tolkningen av lagens bestämmelser och dispenser bör lämnas av lokal byggnadsnämnd. Sådan dispens skall vara knuten till den lokala energi­planeringen. Överklaganderått bör föreligga. Detta särskilt mot bak­grund av önskemålet om en aktiv kommunal energiplanering.

-     1977 års tillägg i ellagen tillämpas utan väsentliga undantag, dvs. el för uppvärmningsändamål levereras ej lill områden som har eller planeras fä Ijärrvärme. Undantag bör endast medges för elleverans i avvaktan på fjärrvärmeanslutning.

-     Kartläggning av tillgångarna på skogsenergi och torv slutförs skynd­samt.

-     Miljökraven på fastbränsleeldade anläggningar fastläggs.

-     Utbildningen av driftpersonal utvidgas.

-     Lagen träder i kraft tidigast eldningssäsongen 1984/85.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.9    Industridepartementet       218

Statens naturvårdsverk förordar att en övergång till fasta bränslen sker försiktigt. Härigenom kan man enligt verket dra nytta av den forskning som f. n. bedrivs vad gäller både miljöförhållanden och tekniska åtgärder.

Statens råd för byggnad.fjorskning som anser atl lagförslaget måste omarbetas anför:

Tillämpning av det framlagda lagförslaget i dess nuvarande form skulle leda till att risken för bindningar till storskaliga energisystem skulle öka. Enligt rådets uppfattning måste lagförslaget kopplas till ett kompletterande lagförslag. Detta skall behandla frågan om styrning av utvecklingen av såväl produktionsanläggningar som distributionssystem för värme mot en ökad flexibilitet vad gäller användningen av skilda typer av energiförsörj­ning. Av väsentlig betydelse är därvid att beakta sambandet mellan centra­lens storlek och möjlig bränsleanvändning, val av temperaturnivå i distri­butionssystemet samt möjligheter att sänka denna nivå genom framtida konvertering. Även ledningsnätets dragning, som skall tillåta skilda storle­kar för värmecentraler samt inverkan av energihushällningsåtgärder i be­byggelsemassan skall beaktas.

Domänverket, Östersunds kommun. Jernkontoret. SPI samt VVS Tek­niska Föreningen avstyrker att den föreslagna lagstiftningen genomföres. Jernkontoret. SPI och VVS Tekniska Föreningen anser alt den eftersträ­vade övergången till fasta bränslen kommer att ske spontant. Domänver­ket som i likhet med Östersunds kommun anser atl ekonomiska styrmedel är att föredra framför lagsliflning anför:

Domänverket delar icke utredningens uppfattning om lämpligheten av en lagstiftning. Ulöver de risker som lidigare framhållits innebärande atl en lagstiftning framtvingar satsningar och investeringar i en snabbt föråld­rad teknik, vill verket framhålla följande.

På grund av att det tar längre tid alt etablera ett rationellt flöde och en rationell förbränning av inhemska fasta bränslen än motsvarande hantering av kol, där det redan finns beprövad, äldre teknik för brytning, distribution och förbränning, skulle en lagsliflning medföra bred satsning på kol även inom områden där det efter några år visar sig att del både ur företags- och samhällsekonomisk synpunkt hade varit mera ändamålsenligt alt salsa pä inhemska bränslen. Är invesleringarna en gäng gjorda blockeras möjlighe­terna att utnyttja inhemska bränslen.

Om det efter några år visar sig att oljepannorna går alt elda med förga­sade fasta bränslen eller med blandningen olja-finmalda fasta bränslen kan det också visa sig att man p. g. a. lagstiftning tvingats till felaktiga investe­ringar.

Domänverket vill bestämt avstyrka att i nuvarande utvecklingsskede utnyttja lagstiftning som styråtgärd enligt utredningens förslag. Domänver­ket vill i stället förorda fortsatta, lämpligt insatta ekonomiska och admini­strativa styråtgärder som syftar till introduktion av fasta bränslen framför olja och av inhemska bränslen framför importerade.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.9    Industridepartementet      219

Försörjningstiygghet

Flertalet av de remissinstanser som är positiva eller i princip positiva till OEA:s förslag anger försörjningstryggheten som tillräckligt motiv för lag­stiftning.

ÖEF anser att det är av stor betydelse för både försörjningstrygghet och försörjningsberedskap att det mål för utvecklingen av fastbränsleutnytt­jande under 1980-talet, som statsmakterna lade fast 1979, verkligen nås.

SIND delar utredningens uppfattning att det är väsentligt att så snabbt som möjligt minska det stora oljeberoendet och att en övergäng till eldning med fasta bränslen därför bör eftersträvas.

Oljelagringskommittén delar OEA:s uppfattning alt försörjningssäker­heten har slor betydelse. Ökad användning av fasta bränslen, särskilt ved och torv, skulle otvivelaktigt pä sikt medföra en förbättring av försörj­ningsberedskapen. Ökad användning av kol, som är ett importerat bränsle, kan också höja försörjningssäkerheten i vissa krissituationer dels genom riskspridning, dels genom att risken för störningar i tillförseln av kol kan bedömas vara mindre än tillförselstörningar i fråga om olja. Mot denna bakgrund anser oljelagringskommittén att det från försörjningsberedskaps­synpunkt vore fördelaktigt om de större eldningsanläggningarna kunde anordnas för eldning med fasta bränslen. Frågan bör emellertid prövas även i ett vidare energipolitiskt perspektiv än det oljelagringskommittén har att företräda.

Bränslen

Flertalet remissinstanser framför alt en förutsättning för fastbränsleeld­ning är att produktion, handelsled och distributionsvägar för fasta bränslen etableras.

Byggnadsstyrelsen (KBS) anför:

Enligt KBS mening är en väsentlig förutsäUning för fastbränsleeldning att anläggningarna görs omställbara. En annan väsentlig förutsältning är att produktion, lokala handelsled och distributionsvägar etableras. Flera försök pågår och idéer testas inom detta område med statliga bidrag. En tänkbar väg att utveckla dessa försök är alt statliga byggnader inom ett avgränsat område samordnas och att en plan upprättas för omställning av eldningsanläggningar. Upphandling av bränsle bör sedan göras från flera leverantörer på relativt långsiktiga kontrakt och så att bränslekvalitéer kan blandas. KBS är för sin del berett att på statsmakternas uppdrag vidareut­veckla ett mer detaljerat förslag i frågan.

Statens planverk som liksom SIND och Domänverket för fram liknande tankegångar anför:

Innan slutgiltigt ställningstagande tas till den föreslagna lagen, bör ytter­ligare klarläggas hur bränsle för fastbränsleeldning skall produceras, lagras och distribueras, varvid även andra bränsleslag än kol beaktas, såsom ved, flis och torv. Utredningen synes främst ha studerat konsekvenserna inom panncentralen vid övergång till fastbränsle och koncentrerat utredningsar­bete till kolalternativet.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.9    Industridepartementet       220

Umeå kommun som liksom Botkyrka, Gävle och Vä.yö kommuner och Svenska kominuiiförhundet tar upp bränslefrågan och understryker bräns­lets avgörande roll i ekonomiskt hänseende. För en större oljeeldad hetvat­tencentral, som drivs som baslastenhet, motsvarar enligt Umeå kommun anläggningskostnaden endast 1/2-1 års bränslekostnad. Kommunen som vidare vill peka på skillnaden mellan å ena sidan de regionala bränslena -torv och flis - och ä andra sidan kol anför:

Kostnaderna för de regionala bränslena är osäker. Denna osäkerhet förstärks ifråga om torv av statens krav på ospecificerade torvbrylningsav-gifter. Härtill kommer att de regionala bränslena är skrymmande, vilket medför höga transportkostnader och en begränsning till lokala, ofullstän­diga marknader. Även om den framtida kostnaden för kol är högst osäker, är det dock för detta bränsle fräga om en bred internationell marknad med för dagen väl definierade priser.

Avgörande för de regionala bränslenas användning i större centraler är deras ekonomiska konkurrenskraft gentemot kol och de miljökrav som ställs pä sistnämnda bränsle. Man måste härvid räkna med en utveckling även pä reningssidan, öm man önskar en utveckling av de regionala bränslena bör villkoren för dessa snarare förbättras än försämras.

Enligt kommunen skulle följande åtgärder kunna underiätta de regionala bränslenas introduktion:

i)      snabbare tillståndsförfarande för torvkoncessioner ii)    befrielse frän statliga avgifter för de första 10 åren vid torvbrytning iii)   befrielse från tillstånd enligt BL § 136a.

Umeå kommun anser det vidare som självklart att sopor bör räknas som fast bränsle, och atl delta bör framgå av lagen. Kommunen vill vidare framhålla att med de strängare krav som ställts på de elproducerande anläggningarna så bör även el räknas som fast bränsle.

Svenska kommunförbundet anför:

Att bedöma behovet av fasta bränslen kan anses ingå i kommunernas skyldigheter enligt lagen om kommunal energiplanering. I fråga om lokala energitillgångar ligger det nära till hands att kommunerna engagerar sig i utvinning, lagring, förädling och transporter av fasta bränslen. Samverkan mellan flera kommuner kan i detta avseende visa sig fördelaktig.

Det är styrelsens uppfattning atl en omfattande övergång till användning av fasta bränslen förutsätter ett aktivt statligt engagemang för att trygga försörjningen med sådana bränslen

Svenska värmeverk.sföreningen motiverar sin åsikt att en lag bör träda ikraft tidigast 1984/85 bl. a. med bränslevalsfrågan och anför:

För mindre hetvattenpannor torde ved eller torv vara det lämpligaste fasta bränslet. Här ger emellertid i allmänhet oljeeldning fortfarande bästa ekonomi, och tekniskt återstår mycket arbete med utveckling och prov­ning av komponenter för förbränning, hantering, lagring och transport av inhemska fasta bränslen.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.9    Industridepartementet       221

En lagstiftning enligt OEA:s förslag kan således — om den genomförs alltför snabbt - medföra dyrbara investeringar i icke färdigutvecklad tek­nik. Dessutom synes tillgängen på inhemska bränslen inte vara fullt klar­lagd ännu; en planering på regional nivå måste genomföras. Oljeersätt­ningsdelegationens fortsatta arbete samt Statens Industriverks och Skogs­styrelsens utredning om lillgången på skogsråvara för eldningsändamål bör avvaktas.

SCPF lar upp frågan om konkurrerande användning av skogsbränslen och anför:

1 de kostnadskalkyler som redovisas på sid. 34 i betänkandet framgår att kol då är del billigaste alternativet. Vid andra kostnadsrelationer än dem som utredningen antagit, I. ex. om den av utredningen framförda tanken på stimulans av förbrukningen av inhemska fasta bränslen genomförs, kan kolets kostnadsfördel snabbt komma att minska. Med tanke pä att den ekonomiskt tillgängliga tillgången på torv är begränsad kan vedeldning då bli ett ekonomiskt alternativ. Regionall i landet är delta redan fallet. Eftersom skogsbränsle (gallrings- och hyggesavfall m.m.) troligtvis under avsevärd tid kommer att vara ett dyrare bränsle än flis från rundved. exempelvis björkmassaved, är del en uppenbar risk för atl en knapp fiberråvara kommer att eldas upp, vilket delvis också sker i de nya anlägg­ningar som ursprungligen byggts för alt utnyttja skogsbränsle. Se t. ex. SIND PM 1980:2, "Ökad eldning med skogsråvara. Möjligheter och kon­sekvenser." Ur skogsindustrins synpunkt är del synnerligen angeläget atl detta faktum uppmärksammas och åtgärdas. Eventuellt statligt stöd lill eldningsanläggningar som skall eldas med iräfiberråvaror måste ovillkorli­gen utformas så att inte skogsindustrin berövas viktiga delar av sitt rävaru-underlag.

Vi vill i detta sammanhang erinra om det förslag till ny byggnadslag som Bostadsdepartementet lagt fram. Den paragraf som bl. a. reglerar förbruk­ningen av fiberråvara (I36a§ BL) föresläs ändrad sä att gränsen för pröv­ning höjs från nuvarande 10000 mY till 25000 mY fiberråvara. En sådan förändring skulle innebära alt ett stort antal planer och projekt på relativt stora eldningsanläggningar inte längre skulle prövas med uppenbar risk för att dessa anläggningar kan komma att elda massaved i stället för skogs­bränsle.

Vår uppfattning är atl prövningen antingen bör bibehållas vid nuvarande gräns. 10000 mY, eller att kompletterande regler, som motverkar en sådan utveckling, införes i den nya lagstiftningen. Branschen kommer all närma­re utveckla sina synpunkter i denna fråga i det svar över promemorian Tillätlighetsprövning av viss industriell verksamhet m.m. (DsBo 1980:2), som skogsindustrin genom Skogsindustriernas Samarbetsutskott (SISU) avger till Bostadsdepartementet. Vi ber i denna fråga få hänvisa till SlSUs yttrande som lämnas medio oktober.

Ö£f som behandlar bränslefrågan från beredskapssynpunkt anför:

En ökad användning av inhemska bränslen i normala tider förbättrar vår försörjningstrygghet eftersom den sårbara delen av vår energiförsörjning minskar. Genom en normalt etablerad inhemsk verksamhet skapas en

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.9    Industridepartementet       222

bällre bas för ålgärder i situationer med akuta störningar i vår bränsle-import, dvs. vår beredskap inför kriser ökas. Även behovel av särskilda beredskapsåtgärder, t. ex. oljelagring, minskar. Alla möjligheter till in­hemskt energiutnyttjande bör däiför tas tillvara.

Också ökad användning av kol förbätlrar vår försörjningstrygghet och beredskap jämfört med nuvarande starka oljeimportberoende. Visserligen är också kol ett importbränsle, men genom ökat kolulnyttjande kommer bränsleimporten alt spridas pä ett större antal länder. Genom detta mins­kar konsekvenserna av importstörningar som beror pä händelser i ett enstaka bränsleexporterande land. I den mån kolpannor utformas på så­dant sätt att de är lättare all slälla om lill inhemskt bränsle än oljepannor ökar också beredskapen inför störningar i bränsleimporlen.

ÖEF citerar vidare betänkandet Bränsle och kraft. (SOU 1951:52) och konstaterar att behovet av beredskapåtgärder kvarstår även efter en över­gång till kol. Åtgärderna kan avse bl. a. förberedelser för omställning till inhemskt bränsle och bereskapslagring av kol.

OEA har inte särbehandlat bränsleblandningar, och förgasning av tunga restoljor och andra bränslen. Detta tas upp av NE. Statens vattenfätlsverk. OED. CDL och NED.

Vattenfallsverkel, som arbetar med atl utveckla partialförgasning av tunga restoljor enligt den s.k. GCC-processen anför:

Det är viktigt att blivande åtgärder med anledning av föreliggande utred­ning ej lägger hinder i vägen för anläggningar som baseras på GCC-processen och andra liknande metoder utan att tvärtom åtgärder vidtages för atl underlätta genomförandet av projekt som med ny miljövänlig teknik vidgar basen för primärbränslen.

Verket anför vidare:

Arbete pågår i Sverige för att utveckla flytande bränslen som i varieran­de utsträckning baseras på kol. Ett sådant bränsle kan komma atl framstäl­las ur kol så atl en Ijockoljeliknande konsislens erhålles. Förslagel i utred­ningen bör utformas så att anläggningar utförda för flytande bränslen som huvudsakligen baseras pä kol får uppföras oberoende av bränsleförbruk­ning och drifttid.

Redan i dag provas i Sverige bränslen som består av en blandning av kol och olja bl. a. i avsikt att reducera oljeberoendet. Det kan inte uteslutas att sådant bränsle i framtiden kan bli aktuellt såväl vid ombyggnad som vid nybyggnad av el- och värmeproducerande anläggningar. Dispens bör kun­na medges för sådana anläggningar speciellt i del fall att kolandelen i bränslet är hög.

NE anser att det mycket väl kan bli ekonomiskt intressant att ersätta upp till 40% eldningsolja med kol eller inhemska bränslen i blandningar som kan eldas i befintliga oljepannor. På något längre sikt kan enligl NE blandningar som innehåller mindre än 10% olja och resten kol samt något vatten komma till användning. Om blandbränslen utnyttjas bör deras fasl-bränsleandel enligt NE räknas in i systemets totala fastbränslekapacitet.

 

Prop. 1980/81:90   Bilaga 1.9   Industridepartementet         223

Miljökrav

Flertalet remissinstanser tar upp frågor om miljökrav vid fastbränsle­eldning.

Statens naturvårdsverk anför:

En övergång till fasta bränslen medför att nya miljöproblem skapas jämfört med oljeeldning. Utsläppen av stoft och svaveldioxid torde minska med användning av i dag känd teknik, medan utsläppen av kväveoxider, kvicksilver och polycykliskt organiskt material kommer att öka kraftjgt. Avfallsmängderna kommer dessutom att mångdubblas. Fastbränsleeldning kan också skapa problem med närmiljön för vissa dåligt lokaliserade an­läggningar.

Naturvårdsverket tar speciellt upp frågan om emission av polycykliskt organiskt material (POM) vid fastbränsleeldning och anför därvid:

Naturvårdsverket vill understryka att fortsatt uppmärksamhet behöver ägnas åt utsläpp av cancerogena ämnen som polycykliskt organiskt materi­al (POM) till följd av fastbränsleeldning. Mindre pannor har högre specifikt utsläpp än större er och utsläppen är i hög grad beroende av förbrän­ningsförhållandena. Låg fukthalt i bränslet samt hög förbrännings­temperatur minskar utsläppen av POM. Enstaka mätningar visar att ut­släppen av POM från olje- och kolpulvereldade pannor med jämförbara storlekar, blir av samma storieksordning. Förbränning av ved och torv ger betydligt större utsläpp. Utsläpp vid förbränning av kol i rosteldade pannor är ännu ej studerat. Överhuvudtaget är storieken på utsläppen osäkra.

Inom ramen för naturvårdsverkets NE-projekt och Kol-Hälsa-Miljöproj-ektet behandlas dessa frågor, där en biologisk och kemisk karakterisering av utsläppen kommer att genomföras.

I avsaknad av erforderliga underlag kan naturvårdsverket nu ej bedöma vilka hälso- och miljöeffekter en ökad emission av POM kommer att medföra till följd av fastbränsleeldningen. Tekniska åtgärder för begräns­ning av dessa utsläpp bör emellertid kunna genomföras och naturvårdsver­ket avser att återkomma i frågan när ovanstående utredningar genomförts.

Naturvårdsverket är vidare kritiskt till användning av fastbränsle i små­pannor och anför:

Användning av fasta bränslen i småpannor medför miljöproblem. En centralisering av värmeanläggningarna innebär stora fördelar härvidlag. Naturvårdsverket förordar att fasta bränslen till en början används i stora anläggningar där effektiv rening och tillsyn lättare kan bäras ekonomiskt.

ÖEF, som liksom SIND och NE anser all miljökraven vid fastbränsle­eldning måste fastställas snarast anför:

Lagstiftning är emellertid inte tillräckligt. F.n. råder oklarhet bl.a. om vilka miljökrav som ställs beträffande såväl koleldade anläggningar som anläggningar för eldning med inhemska bränslen. Detta leder inte bara till långdragna och osäkra tillståndsprövningar utan också till svårigheter att bedriva projekteringsarbete och att göra riktiga investeringskalkyler. Den­na typ av problem måste snarast lösas om övergång till fastbränsleeldning skall realiseras inom rimlig tid.

Samma krav riktas från Botkyrka, Gävle, Göteborgs och Vä.xjö kom-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.9    Industridepartementet  224

Botkyrka kommun anför:

Miljökraven vid fastbränsleeldning är ännu inte fastlagda. Detta är för närvarande en källa till stor osäkerhet vid projektering av nya eldningsan­läggningar. Särskild är det utrustning för rökgasavsvavling samt elektro-filter/spärrfilter vid koleldning och vid små eldningsanläggningar för ved/ flis/torv som höjer kostnaden för fastbränsleeldning. Det är nödvändigt att dessa frågor avgörs innan eventuell lag om fastbränsleeldning träder i kraft. Dessutom finns anledning att förmoda att strängare miljökrav kom­mer att ställas på större anläggningar än pä mindre. De högre miljökraven samt fastbränslekravet för större fjärrvärmesystem skulle, om inte andra åtgärder vidtages, kunna innebära att utbyggnaden av fjärrvärme försvä­ras. Uppvärmning kan då komma att ske i mindre lokala oljeeldade värme­centraler, varigenom lagen kommer att motverka sitt eget syfte. Detta skulle också kunna elimineras genom en strängare formulering av lagför­slagets § 3.

Svenska komniimförbundet som liksom SCPF för fram liknande tanke­gångar anför:

Miljörestriktioner för fastbränsleeldning och planerade ändringar av en­ergiskatten kan i hög grad påverka kostnaderna. Statliga besked härom saknas. Det är därför förklarligt att kommuner och andra stora energian­vändare hittills inte varit beredda att göra de betydande investeringar som krävs för eldning med fast bränsle. Det råder för närvarande slor osäkerhet om vilka miljövärdskrav som gäller för fastbränsleeldning. En förutsätt­ning för övergång till sådan eldning är därför att dessa krav fastställs. Detta gäller oberoende av vilka styrmedel som används för att åstadkomma övergången. Staten måste således klargöra om några geografiska områden av miljövärdsskäl måste undantas från eldning med viss typ av fast bräns­le, I.ex. kol. Dessutom är det nödvändigt alt fastställa de varierande villkor för fastbränsleeldning som skall gälla för olika orter och bränslen så att planering, projektering och uppförande av eldningsanläggningar snabbt kan komma igång.

Svenska värmeverksföreningen anför i samma fråga:

Föreningen finner det mycket beklagligt all miljökraven vid fastbränsle­eldning ännu inte är fastlagda. Detta är en källa till stor osäkerhet hos värmeverken vid projekteringar av nya eldningsanläggningar. Särskilt gäl­ler det utrustning för rökgasavsvavling vid koleldning samt elektrofilter/ spärifilter, även vid små eldningsanläggningar för ved/flis/torv som kan skapa driftproblem och som ytteriigare höjer kostnaden för fastbränsle­eldning. Det är ett krav frän värmeverken att dessa frågor avgörs innan en eventuell lag om fastbränsleeldning träder i kraft. Miljökraven bör därvid lämpligen baseras på mätning av faktiska imissionsförhällanden i orter med fastbränsleeldade anläggningar i drift, I.ex. Stockholm/Hässelby, Växjö och Knivsta.

Stockholms kommun anser att staten bör utarbeta provisoriska normer för kolhantering vilka kan gälla i avvaktan på resultat av projektet Kol-Hälsa-Miljö.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.9    Industridepartementet  225

NED som liksom LO och Jernkontoret anser att den föreslagna lagstift­ningen inte kan genomföras före projektet Kol-Hälsa-Miljö har redovisat sitt uppdrag anför:

En annan viktig synpunkt är huruvida kravet pä fastbränsleeldning är i linje med statsmakternas föreskrifter och agerande på miljöskyddsområ­det. Det är väsentligt att miljölagstiftningen är utformad på ett sådant sätt att den avsedda användningen av alternativa bränslen inte försvåras. Här bör man kanske avvakta och ta del av vad projektet Kol-Hälsa-Miljö kan komma fram till för slutsatser beträffande just miljöeffekter av fastbräns­leeldning. Risk föreligger annars att en eventuell lagstiftning idag ej över­ensstämmer med dessa utredningsslutsatser och att man på sä sätt är låst i förväg.

Ekonomiska styrmedel

OEA har inte haft i uppgift att föreslå ekonomiska styrmedel. Enligt flertalet remissinstanser behöver lagstiftningen kombineras med ekono­miska styrmedel eller finansieringsgarantier, exempelvis genom en utök­ning av de s. k. fjärrvärmelånen.

Statens industriverk tar upp frågan om en avgift på olja för att finansiera fasta bränslen och anför:

Oavsett hur lagen utformas kommer det atl erfordras mycket pengar för kartläggning av bränsleförsörjningen, utveckling av bränsleproduktions­metoder och för finansiering av eldningsanläggningar, kolhamnar m. m. En möjlighet att ytterligare öka incitamentet atl minska oljeförbrukningen är atl en succesivt ökande avgift för oljeeldning införes och atl dessa pengar användes till att subventionera ovan nämnda kostnader.

Industriverket anför vidare:

För att underlätta detta bör man emellertid beslutsamt stödja utveckling­en av nya metoder för att producera bränslefiis och torv så alt de kan framställas i tillräcklig mängd och så billigt att de kan konkurrera med oljan. En kraftig satsning pä prototyp- och demonstrationsbidrag erfordras i detta skede. Även för kolanvändningen behövs ett massivt utvecklings­stöd sä att nya miljövänliga metoder snabbt kommer fram. Samtidigt fordras regionala kartläggningar av tillgångarna till lämpligt fastbränsle i hela landet.

OED behandlar i sitt yttrande fördelningen mellan olika fasta bränslen och anför:

Utredningen behandlar ej de ekonomiska stödåtgärder som kan vara nödvändigt att vidtaga för alt få i gäng en kommersiell marknad för fasta bränslen. OED anser aU dessa styrmedel kan behövas för att en anläggning som kan använda fasta bränslen även kommer att göra del. Ekonomiska styrmedel kan även behövas för att få till stånd en lämplig fördelning mellan olika fastbränslen. OED arbetar för närvarande med dessa frågor och avser att komma med förslag inom den närmaste tiden. 15    Riksdagen 1980/81. I .saml. Nr 90. Bilagedel

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.9    Industridepartementet       226

Utredningen om styrmedel för näringslivets energihushållning anför i samma fråga:

OEA har pekat pä behovet av åtgärder för att styra mellan kol och inhemska bränslen och anser, mot bakgrund av bl.a. den skiftande tillgången till sådana bränslen i olika regioner, att den styrningen lämpligen bör göras med ekonomiska styrmedel. Vi vill till detta foga den kommenta­ren att sådana styrmedel i dag inte står till förfogande, utom när det gäller stöd till prototyper och demonstrationsanläggningar. De ekonomiska styr­medel som för närvarande övervägs är dels den aviserade fonden för investeringar i energiteknik som snabbt kan ersätta olja, dels energibe­skattningen som är föremål för utredning.

SABO som liksom NE, Hyresgästernas rik.sförbund och Landstingsför­bundet anser att generella ekonomiska styrmedel kan komma alt behövas anför:

Kravet att eldningsanläggningar skall utföras sä. alt de kan eldas med fasta bränslen kommer att medföra betydande investeringar framför allt för fjärrvärmeanläggningar. För att inle fjärrvärmens konkurrenskraft ska för­sämras, måste därför lagen kompletteras med statliga bidrag och finansie­ringsmöjligheter. Delta är också nödvändigt för att inte de boende i del allmännyttiga bostadsbeståndet, som lill ungefär 50% försörjs via fjärr­värme, ska behöva bära merparten av kostnaderna för en fastbränsleeld­ning som kan innebära fördelar för landet i sin helhet.

SABO förutsätter därför att de investeringar som lagen kan medföra kan täckas med statliga lån och bidrag. Detta är också enligl ulredningen rimligt med tanke på att fastbränsleeldning tjänar samma syfte som energi­hushållande åtgärder, nämligen att minska landets oljeberoende. Om lag­förslaget inte åtföljs av fördelaktiga lån och bidragsmöjligheter är risken också stor, att pannbyten som från energihushällningssynpunkt är angeläg­na, skjuts upp. Detta är också ett tungt vägande skäl till att statligt stöd bör utgå oavsett eldningsanläggningens storlek.

Umeå, Vä.xjö, Gävle, Östersunds, Botkyrka. Västerås och Göteborgs kommuner samt Svenska värmeverksjöreningen behandlar behovet av stöd för att upprätthålla ijärrvärmens konkurrenskraft.

Göteborgs kommun anför:

För kommunens del är det av särskilt stor betydelse alt klarhet vinnes om hur det ökade behovet av investeringsmedel skall kunna tillgodoses vid övergäng till fastbränsle. Redan idag föreligger betydande svårigheter alt finansiera angelägna fjärrvärmeprojekt.

Växjö kommun anför:

Kommunen delar helt utredningens uppfattning att det erfordras statliga bidrag för att kompensera de kostnader som är förenade med kraven på fastbränsleeldning  i  fjärrvärmeverkens  produktionsanläggningar sä att

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.9    Industridepartementet       227

konkurrensförmågan gentemot värmeproduktion i oljeeldade mindre pan­nor inte försämras, vilket skulle kunna stoppa fjärrvärmens vidare utbygg­nad. Alternativet till detta är att verken måsle allmänförklara sina distribu­tionsområden enligt lagen om allmänna fjärrvärmeanläggningar. Dessutom måste sannolikt det avtal som gäller mellan Svenska Värmeverksförening­en och hyresmarknadens parter beträffande högsta uttagbara avgifter sä­gas upp för reglering till en högre nivå.

Svenska kommunförbundet kräver som tidigare nämnts garantier alt olja långsiktigt inte skall bli lönsammare än andra bränslen och anför därvid:

Enligt förbundsstyrelsens uppfattning är det nödvändigt alt genom stat­liga beslut klargöra att fasta bränslen måste användas i betydande utsträck­ning. Antingen fastbränsleanvändningen sker frivilligt eller till följd av lagstiftning hör staten långsiktigt garantera att olja inte blir lönsammare än andra bränslen beroende på ändrade prisrelationer eller miljökrav.

Kommunförbundet anför vidare:

Det är inte möjligt eller nödvändigt att avgöra vilken metod som bör användas för att garantera lönsamheten för fastbränsleeldning jämfört med oljeeldning förrän energiskatteutredningen genomfört sina analyser. Det förefaller dock administrativt enklare att utforma energiskatten så atl användning av fasta bränslen stimuleras än alt ge bidrag och fördelaktiga lån till faslbränsleanläggningar.

Västerås kommun, statens vattenfallsverk och CDL behandlar i sina yttranden energibeskattningen. Västerås kommun anför:

Där man står inför eventuella beslut om övergång till alternativbränsle har frågan om framtida energibeskattning - vid sidan om miljöföreskrifter — en stor betydelse. Det är därför angeläget att man i detta avseende snarast fastlägger en långsiktig statlig energipolitik.

Vattenfallsverket som liksom CDL förordar en höjning av skatten på olja anför:

En ökad beskattning på olja är en styråtgärd som diskuteras i utredning­en. En särskild utredning, energiskattekommittén, behandlar emellertid f.n. beskattning av energi. Utredningen går därför inte närmare in pä frågan. Statsmakterna har uttalat att det är mycket angeläget att reducera oljeberoendet. Samtidigt kan elförsörjningssituationen under den närmaste 10-ärsperioden sägas vara god. Vattenfall anser att det mot denna bak­grund är nödvändigt att ändra nuvarande diskriminering av elenergin från beskattningssynpunkt. I avvaktan på energiskattekommitténs behandling av frågan om energins inlemmande i mervärdesskaltesystemet kan detta ske genom höjning av oljeskatten.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.9    Industridepartementet       228

Beredskapslagring

OEA uttalar mot bakgrund av beräknade tider för ombyggnad av värme­verk till drift med inhemskt bränsle, alt det finns skäl att öka beredskaps­lagren av olja för att fä en bättre överensstämmelse mellan omställningstid och oljelagring. OEA anser att bl.a. denna fråga bör las upp av den s.k. kontrollstationen, dvs. oljelagringskommittén. Omslällningstiden för stora eldningsanläggningar är ofta längre än den uthållighet som planeringen av försörjningsberedskapen pä oljeomrädet utgår från.

ÖEF instämmer i OEA:s uppfattning att reglerna för beredskapslagring av olja skall i största möjliga utsträckning utformas så att anläggningsinne­havaren får incitament att övergå frän olja till fasta bränslen. ÖEF anser också atl regler för beredskapslagring av kol bör utformas så att inhemska bränslen gynnas på samma sätt.

Även Växjö kommun delar utredningens uppfattning på denna punkt under förutsättning att beredskapslagrets storlek bestämls med hänsyn till anläggningens oljebehov under en kris och ej baseras på de senaste årens genomsnittliga oljeförbrukning under normala förhållanden som sker för närvarande. Även de gemensamma beredskapslagren av olja bör enligl kommunen kunna minska. Växjö kommun anser att den minskning av samhällets kostnader som uppstår på delta sätt bör överföras till anlägg­ningsägaren i form av anläggningsbidrag för ombyggnaden.

Oljelagringskommittén, SPI och SCPF delar inte OEA:s uppfattning om en förändring i bestämmelserna för oljelagring. Oljelagringskommittén an­för:

Med anledning härav vill oljelagringskommittén anmäla atl i det delbe­tänkande som kommittén avser framlägga inom kort. behandlas frågan om behov av beredskapslager av olja i olika kristyper. Kommittén erinrar om att erforderiig uthållighet beräknas med utgångspunkt i säkerhetspolitiska överväganden och inte med utgångspunkt i lekniska omställningstider för vissa eldningsanläggningar. Prövningen av frågor rörande försörjningsbe­redskapen på oljeomrädet bör anstå lill dess oljelagringskommillén i dessa delar har slutfört sitt arbete.

SPI anför:

OEA har slutligen också tagit upp frågan om bestämmelserna avseende beredskapslagring av olja inte kan utformas så, att de stimulerar använd­ningen av fasta bränslen. Institutet vill i anslutning härtill endast framhålla, att den uppbyggnad av beredskapslager i fråga om eldningsoljor som ägt rum och som förbrukarna fått betala genom högre oljepriser saknar mot­stycke i fråga om övriga importbränslen. En ökad kolanvändning borde, enligt Institutets uppfattning, medföra, att motsvarande krav på bered­skapslagring, som gäller för olja, ställes i fräga om kol. Denna fråga kommer att bli föremål för övervägande i 1980 års Oljelagringskommitté, vari Institutet är representerat.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.9    Industridepartementet       229

SCPF anför:

För alt stimulera utvecklingen mot användning av fasta bränslen antyder utredningen höjd skatt och ändrade beredskapslagringsbestämmelser för olja. Dessa förslag vill vi bestämt avvisa med motiveringen all det skulle slå ojämnt och ytterligare höja energikostnaden och försämra konkurrens­kraften för företag som inte har behov av eller av andra anledningar inte är beredda att investera i nya ångpannor. Om statsmakterna av försörjnings­skäl önskar tvinga fram en övergäng till fasta bränslen vid befintliga an­läggningar bör delta i stället åstadkommas med positiva ekonomiska styr­medel, t. ex. bidrag som täcker merinvesteringen.

Lagförslagets 2 §, gränsen 50000 MWh

OEA har i lagförslagets 2§ föreslagit att eldningsanläggningar vars bränsleförbrukning kan beräknas uppgå till minst 50000 MWh per år skall utföras för eldning med fast bränsle. Detta skall också gälla en mindre eldningsanläggning som skall ingå i ett system om den sammanlagda bräns­leförbrukningen i systemets pannor beräknas uppgå till minst 50000 MWh per år. Om systemets årliga behov av varmvatten, hetvatten, ånga eller hetolja efter det att anläggningen uppförts kan täckas till minst 75 procent genom produktion i anläggningar som drivs med fast bränsle, spillvärme, solvärme el. dyl. får dock anläggningen utföras för eldning med enbart olja.

Byggnadsstyrelsen (KBS) anser atl gränsen 50000 MWh valts för låg och anför:

För KBS del ligger inga anläggningar inom aktuellt område. De största enheterna är i storleksordningen 10 MW och flertalet enheter inom inter­vallet några hundra kW upp till 2 å 3 MW. Verket vill likväl påpeka atl gränsvärdet valls mycket lågt. För byggnadsuppvärmning synes det rimligt att ca 75% av totala energibehovet täcks med fastbränsle m.h.t. ekonomi och reglerbarhet. Vid ett totalt effeklbehov av 25 MW skulle fastbränsle­pannorna behöva dimensioneras för ca 8 ä 10 MW effekt. Detta innebär att gränsvärdet lagts på storlekar som är mindre än de alternativ som jämförs i utredningen. Även om kalkylerna över lolalkostnader i ulredningen godtas innebär detta att påståendet om lönsamhet för fastbränsleeldning faller. KBS tillmäter valet av gränsvärde betydelse då de ekonomiska konsekven­serna rimligen bör vara större om en aktuell anläggning ligger på en bråkdel av gränsvärdet eller i samma storleksordning som gränsvärdet.

Byggforskningsrådet som anser att man genom att sälta gränsen till 50000 MWh hindrar utvecklingen mot små lokala värmesystem anför:

Rådet anser att lagförslagets gräns vid 50000 MWh är ofullständigt motiverad och att gränsvärdet 75% för när oljeeldning får användas är tveksamt och kan leda till orimliga konsekvenser. Gränsen 50000 MWh år vald strikt enligt ekonomiska kriterier vad gäller värmecentral och anord­ningar för hälso- och miljöskydd uppbyggda enligt dagens teknik. Den lar inte hänsyn till önskemål om framtida flexibilitet. En av konsekvenserna vid tillämpning av ett sådant gränsvärde skulle enligt rådets mening kom-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.9    Industridepartementet       230

ma att bli att värmeunderlaget för framtida värmepump- och solvärmesy­stem reduceras kraftigt. Dylika system synes enligt dagens kunskapsnivå bli mest ekonomiska inom området 5000 till 100000 MWh årlig energi.

OED anser det hade varit värdefullt om ulredningen hade redovisat de ekonomiska och oljeersättningsmässiga konsekvenserna av atl välja några alternativa förbruksnivåer som lägsta gräns.

Hyresgästernas riksförbund anför:

Del verkar för närvarande rimligt atl anläggningar vars bränsleförbruk­ning är minst 50000 MWh per är utgör en lämplig gräns för lagstiftning om alt eldningsanläggningar omedelbart kan drivas med fasta bränslen. Utred­ningens förslag att fjärrvärmesystems energibehov till 75 procent av årsbe­hovet kan täckas med fast bränsle, för alt på så sätt minska de ökade kapitalkostnaderna, anser förbundet ligga i konsumenternas intresse.

Enligt ÖEF har OEA satt gränsen 50000 MWh per år med försiktighet så atl inte höga kostnader för fastbränsleeldade anläggningar skall leda till ekonomiska svårigheter när förutsättningarna är ogynnsamma.

Statens industriverk som i likhet med VVS-tekniska föreningen antyder att gränsen kunnat väljas lägre anför:

Den föreslagna gränsen för lagens tillämpning - anläggningar > 50000 MWh dvs. 10 - 20 MW - kan slarkl ifrägasälias. Med de högre energi-koslnader som faslbränsleanläggningar skulle medföra finns risk alt önsk­värd utveckling mot större fjärrvärmeanläggningar bromsas till förmån för oljeeldade småpannor. Då det dessutom visat sig att mindre anläggningar för fliseldning — 5 MW eller mindre — ofta är lönsammare än de större bl.a. på grund av kortare transportavstånd för flisen eller längre ut­nyttjningstid av pannan finns ingen saklig grund att sätta gränsen här. Även för mycket små pannor, t.o. m. villapannor torde det så småningom med ny teknik I.ex. med hjälp av brännare för flis- eller torv-pellets bli möjligt atl elda fast bränsle utan ökade kostnader, då man här utbyter Eol mot fast bränsle.

Statens vattenfallsverk föreslår att gränsen för tillfört bränsle skall anges i joule i stället för i megawattimmar.

Lagförslagets 3 §, mindre anläggningar

OEA föreslår i 3 § att andra eldningsanläggningar än som avses i 2 S skall utföras så att de kan ställas om till eldning med inhemskt fast bränsle utan omfattande ombyggnadsarbeten och kompletteringar.

Beträffande nya mindre anläggningar anför Byggnadsstyrelsen: KBS berörs endast av §3 i lagförslaget som innebär krav på i stort omedelbar möjlighet att ställa om till inhemska bränslen. Utredningen har för de mindre anläggningarna valt att koppla ihop de nya kraven med gällande krav i byggnormen om omställbarhet till inhemska bränslen i ett krisläge. Denna koppling synes naturlig. Försfaget framställs som om inga

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.9    Industridepartementet  231

nämnvärda kostnadskonsekvenser inträffar. Enligt KBS mening är delta synsätt mycket diskutabelt av följande skäl.

I ett krisläge måste förutsättas att speciella förhållanden råder vilka möjliggör att utrymmen i garage, källare, gårdar, parkering m. m. kan användas som bränsleupplag, att personella resurser långt över ordinarie driftspersonal kan mobiliseras m. m. I utredningen måsle rimligen ha förut­satts att kravet på omställbarhet skall medge en i stort omedelbar övergång till inhemska bränslen när bränsleprisrelationerna är lämpliga. KBS hävdar att detta inte kan ske med mindre än att betydande kostnadsökningar uppstår jämfört med gällande beredskapsbestämmelser. Som exempel kan nämnas

-    utbildning av driftspersonal,

-    utökning av driftspersonal,

-    inköp av truckar och lyftanordningar,

-    annan planering av utrymmen t. ex. kan inte alternativanvändning av vissa utrymmen tillåtas,

-    skorstenshöjder ändras och rökgasreningsutrustning för stoft erfordras sannolikt (miljökrav i samband med fastbränsleeldning är f. n. oklara). Beträffande bränsleval godtas i beredskapsbestämmelserna ved samt

eventuellt flis samt el fram till 1981. Även i föreliggande utredning har en begränsning gjorts till inhemska bränslen. I vissa speciella fall kan man även för mindre anläggningar tänka sig alternativ till ved och flis, t. ex. torv, koks, vissa avfallsprodukter. Det väsentliga torde enligt KBS vara att omställningen till annat bränsle från olja (och El?) skall kunna ske. Enligt KBS mening bör därför detta krav direkt anges i lagtexten.

Byggnadsstyrelsen behandlar även befintliga små anläggningar och an­för därvid:

Utredningens förslag till §3 i lagtexten innebär att i princip samma krav som för nybyggnad gäller vid byte av oljeeldad panna. Beträffande bered­skapsbestämmelserna är byggnormen i detta avseende oklar. 1 praktiken torde i flertalet fall pannbyte uppfattas som en underhållsåtgärd där bygg­nadslovsprövning inte erfordras. En stor del av marknaden för mindre pannor avser f. n. utbyte av förslitna pannor. En tillämpning av det nya lagförslaget får i många fall orimliga kostnadskonsekvenser främst p.g.a. bristande utrymmen, transportvägar och upplagsplatser. Aktuella pannby­ten fram till 90-talet omfattar installationer gjorda på 60-talet och början på 70-talet - en period av byggandet då både beredskapsbestämmelserna och tillämpning av dessa var eftersatt.

KBS har för egen del översiktligt inventerat pannbeståndet m. h. t. om­ställningsmöjligheter vid en eventuell kris. Sammanfattningsvis kan om denna studie sägas att omställningsmöjligheterna f. n. är mycket begränsa­de på kort sikt. Förbättringar kan åstadkommas bl. a. i samband med Underhållsarbeten men i många fall kan man inte för rimliga kostnader komma i den nivå som förutsätts i föreliggande utredning.

OED som anser att man pä sikt bör kunna ställa samma krav pä mindre anläggningar anför:

OEA pekar på att vid eldning med fasta bränslen i mindre anläggningar blir såväl kapitalkostnaderna som personal- och underhållskostnaderna så

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.9    Industridepartementet       232

höga, att sådana anläggningar ej kan ifrägakomma för fastbränsleeldning. OED instämmer i dessa bedömningar men anser att ett intensifierat ut­vecklingsarbete inom området skulle på sikt kunna leda till att även mindre eldningsanläggningar kan drivas med fasta bränslen. Även mindre anlägg­ningar skulle därefter kunna åläggas krav på långtgående förberedelser för eldning med fasta bränslen. Från vilken undre konsumtionsnivå detta krav skall gälla bör utredas.

Statens industriverk som anser kravet i 3 § olämpligt anför:

Förslaget i §3 att mindre anläggningar skall utföras så att de lätt kan ställas om lill eldning med inhemskt fast bränsle, är olämpligt av flera skäl. De blir 2 till 3 gånger dyrare pä detta sätt och får ofta sämre verkningsgrad än om de utförts för ett bränsleslag. Detta medför förhöjd oljeåtgång. För företaget är alternativet att efter nödtorftig upprustning behälla den gamla pannan ytterligare etl antal år, vilket också medför förhöjd oljeätgång p.g.a. den sämre verkningsgraden hos en gammal panna. Beredskapsef­fekten torde ej heller vara särskilt stor, då man inte kan börja elda fast bränsle i en aldrig så väl förberedd panna, om man inte har frågan om bränsleleveranser löst dessförinnan. För flis tar detta upp till ett år att ordna och för torv 2-3 år i bästa fall. Kolalternativet finns som regel ej för dessa mindre anläggningar.

Oljelagringskommittén har inget atl erinra mot förslaget enligt 3§ och anför:

OEA föreslår också att andra, dvs. mindre, nytillkommande eldningsan­läggningar skall utföras så att de kan ställas om till eldning med inhemskt fast bränsle utan omfattande ombyggnadsarbeten och kompletteringar. Innebörden av förslaget är i praktiken att skyldigheten enligt Svensk Byggnorm avseende möjlighet till uppvärmning av bostäder m.m. vid utebliven tillförsel av importbränsle vidgas till atl även omfatta mindre eldningsanläggningar för industriändamål m. m. Oljelagringskommittén har intet att erinra mot detta förslag.

NE har ingen uppfattning i frågan om en avgränsning krävs i den före­slagna lagstiftningen. Det är dock menar NE väsentligt atl lagen formule­ras och tillämpas på etl sådant sätt att fastbränsleeldning kommer till stånd, eller långtgående förbereds, i alla fall där delta är realistiskt. Det är enligt NE också väsentligt att undvika en situation där små lokala oljeel­dade uppvärmningssystem ses som ett sätt att komma undan kravet på fastbränsleeldning.

Umeå kommun som i likhet med Botkyrka kommun önskar en skärpning i kraven för mindre anläggningar anför:

En fjärrvärmeleverantör, som baserar sin produktion på fasta inhemska bränslen använda i nya anläggningar med stränga miljökrav, kan få svårt att ekonomiskt konkurrera med individuella oljeeldade anläggningar med en beräknad förbrukning av strax under 50 GWh/år om kraven på omställ-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.9    Industridepartementet      233

ning "till fasta bränslen utan omfattande ombyggnadsarbeten och komplet­teringar" tolkas liberalt. Styrelsen skulle därför här gärna se en strängare skrivning som I.ex. "utan nämnvärda ombyggnadsarbeten eller komplet­teringar". Möjligheten för byggnadsnämnd att medge dispens enligt S4 kvarstår ju.

Svenska värrneverLsföreningen anser som tidigare har nämnts att sam­ma villkor skall gälla för alla anläggningar oberoende av storlek och anför:

Om inte särskilda åtgärder vidtas finns en uppenbar risk för att tillkom­mande men även vissa befintliga fjärrvärmeabonnenter i stället vill välja enskild oljeeldning eller elvärme. Lagen skulle därmed komma att motver­ka sina egna syften. Med anledning härav anser föreningen att den nedre storleksgränsen för eldningsanläggningar som anges i lagförslagets 2§ bör elimineras samt att förslagets 3 § bör utgå. Lagen skulle därmed omfatta samtliga nytillkommande anläggningar, oberoende av storlek. I gengäld kunde dispensmöjligheterna enligt 4§ göras något liberalare.

Lagförslagets 4 §, dispens

I lagförslaget 4§ anges att regeringen eller statlig myndighet som rege­ringen bestämmer får, om det föreligger särskilda skäl. medge undantag från 2 och 3§§. Från kraven i 3§ får efter regeringens bestämmande även byggnadsnämnd medge undantag om särskilda skäl föreligger. Beslut om undantag får förses med villkor.

Statens planverk som liksom byggnadsstyrelsen, Umeå, Göteborgs och Östersunds kommuner saml Svenska värmeverksföreningen utgår från alt dispens medges för provisoriska centraler och pannor för toppeffekt anför:

I fräga om pannor för loppeffekt och reserveffekl anför utredningen atl det - med tanke på den ringa bränsleförbrukningen det rör sig om i dessa fall - inte framstår som nödvändigt alt anordna pannorna för fasta bräns­len. Planverket ansluter sig till denna uppfattning. 1 vissa fall kan det emellertid enligt planverkets mening finnas särskild anledning. I.ex. svå­righeter att klara oljetransporler på ett betryggande sätt. som motiverar att även pannor för topp- eller reserveffekt anordnas för fasta bränslen. Plan­verket förutsätter att i sådana fall möjligheterna att ge dispens enligt 4 § tillämpas med återhållsamhet.

Östersunds kommun anför:

Utbyggnad av Qärrvärmen sker ofta i relativt små områden som sä småningom byggs samman till större system. Vid en sådan utbyggnad sker uppvärmning hittills alltid i oljeeldade transportabla värmecentraler som nyttjas i mellan 5-10 är. Enligt lagförslaget skall även sädana små anlägg­ningar försörjas med fast bränsle när de ingår i etl större system så vida det inte är toppbelastanläggningar. För att inte Ijärrvärmebolagen skall få en försämrad konkurrenskraft och därmed mindre total utbyggnad bör di­spensen för tillfälliga anläggningar förlängas till åtminstone 5 år.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.9    Industridepartementet  234

När det gäller lagstiftningens utformning finner SABO utredningsförsla­get i stort rimligt. SABO vill dock utvidga dispensmöjligheten för mindre eldningsanläggningar (mindre än 50000 MWh), i vilka endast enstaka' pannbyten sker. I de fall där inle utrymmet i det befintliga pannrummet medger fastbränsleeldning och kostnaderna för en utvidgning blir orimligt höga, bör enligt SABOs mening dispens kunna medges.

Statens naturvårdsverk anför:

Utredningen föreslår att undanlag från lagsliftningen kan lämnas av miljöskäl. Regeringen har nyligen ändrat miljöskyddskungörelsen. För­bränningsanläggningar med en tillförd effekt större än 50 MW måste ha tillstånd eller dispens, oavsett bränsleslag. Anläggningar större än 10 MW bränsleeffekt skall anmälas till länsstyrelsen innan anläggningarna uppförs. Dessa regler gäller även ändring av befintliga enheter, exempelvis över­gång från olja till fasta bränslen. Genom denna ändring blir det möjligt för miljömyndigheterna att föreskriva skyddsåtgärder för de anläggningar som omfattas av utredningens förslag. Naturvårdsverket förutsätter dock att undantag frän den av utredningen föreslagna lagstiftningen automatiskt lämnas i de fall där myndighet med stöd av miljöskyddslagstiftningen meddelat förbud mot fastbränsleeldning.

OEA föreslår atl dispens från fastbränslekravet bör kunna medges vid användning av naturgas.

Svenska gasföreningen som finner förslaget rimligt anför:

En av förutsättningarna för naturgasintroduktion är att bränsleförsörj­ningstryggheten därigenom ökas. Motivet för krav på omställbarhet av eldningsanläggningar för fasta bränslen försvagas därför väsentligt för anläggningar som försörjes med eller kan beräknas komma att försörjas med naturgas. Ett krav på omslällbarhet skulle å andra sidan försvåra en ur försörjningssynpunkt önskvärd övergång lill naturgas eller i varje fall möj­ligheterna att utnyttja gasen på ett energiekonomiskt optimalt sätt. För­eningen vill av den anledningen understryka vikten av utredningens förslag till regler för dispens frän kravet på fastbränsleeldning för del fall en anläggning har eller beräknas få tillgång till naturgas.

ÖEF som anser alt hänsyn lill beredskapsfrågor skall tas vid dispenser anför:

Användning av naturgas medför även ytterligare problem från bered­skapssynpunkt. Pannor för naturgas torde vara svårare att slälla om till inhemskt bränsle än både kol- och oljepannor.

Vid importbortfall av kol och olja kan kvarstående tillförsel av dessa bränslen lätt fördelas över hela landet. Om Sverige har flera naturgasnät sä kan däremot inte ett bortfall i ett nät kompenseras genom överföring från ett annat nät. Vid minskad tillförsel av energiråvara till stadsgasnät upp­kommer risk för explosioner i nätet när inle trycket kan hållas uppe. Liknande problem torde kunna uppstå i naturgasnät. Användning av natur­gas ställer således särskilda krav pä beredskapsätgärder. ÖEF anser därför att OEA:s förslag i detta avseende är väl motiverat.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.9    Industridepartementet      235

Växjö kommun anser att även naturgaseldade anläggningar i en kris kan behöva eldas med inhemska bränslen.

Svenska värmeverksföreningen och Umeå kommun anser att de kommu­nala byggnadsnämnderna skall ha ett avgörande inflytande i dispensären­den även vad gäller anläggningar som avses i 2 §.

Lagförslagets 5 §, tillsynen

1 5 § anges att tillsynen över efterlevnaden av lagen och de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen utövas av statlig myndighet som regeringen bestämmer. Regeringen kan också uppdra åt byggnadsnämnd att utöva tillsyn.

Statens planverk anser att lagförslaget bör ändras så att det klart framgår att byggnadsnämnden skall vara tillsynsmyndighet i fräga om uppvärm­ningsanordningar som regleras genom byggnadslagstiftningen.

Umeå kommun som förordar att byggnadsnämnden anförtros den i 5 § angivna tillsynen anför:

Energiverksstyrelsen vill understryka vikten av att de lokala byggnads­nämnderna anförtros den i S 5 angivna tillsynen. En sådan tillsyn i kombi­nation med dispensrätten enligt § 4 förutsätter god lokalkännedom och god kunskap om den aktuella kommunala energiplaneringen inkl. planerade fjärrvärmeutbyggnader. Det torde vara orealistiskt anta att en statlig myn­dighet skulle besitta dessa kunskaper. Energiverksstyrelsen har inget emot att statens planverk i sina bestämmelser tar in relevanta delar av den föreslagna lagen, men anser att dennas tillämpning har en starkare anknyt­ning till den kommunala energiplaneringen inkl. Ijärrvärmeutbyggnader och till statens energipolitiska mål än till de egentliga byggnadsbestämmel­serna. Enligt styrelsens uppfattning bör tillämpningen utöver vad som avses i planverkets bestämmelser anförtros industriverket.

Göteborgs ko/nmiin anser att för att byggnadsnämnden skall kunna fullgöra sin roll som tillsynsmyndighet bör byggnadslagen kompletteras så att byte av panna, eldstad eller annan eldningsanläggning göres byggnads-lovspliktig.

Lagförslagets 9 §, överklaganden

I 9 § anges att beslut av tillsynsmyndigheten enligt 5 S kan överklagas hos kammarrätten genom besvär. Beslut skall gälla utan hinder av anförda besvär, om inte annat föreskrivs.

Statens planverk som anser denna ordning vara mindre lämplig i det fall byggnadsnämnden är tillsynsmyndighet anför:

Andra beslut av byggnadsnämnden som kan bli föremål för förvalt­ningsbesvär prövas i första hand av länsstyrelsen, i andra hand av kam­marrätten. Detta bör gälla även beslut enligt den nu föreslagna lagen, bl. a. med tanke på att överträdelser av lagen samtidigt kan innebära överträ­delser av bestämmelser inom byggnadslagstiftningens ram och därför krä-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.9    Industridepartementet  236

ver ingripande enligt lagen om påföljder och ingripande vid olovligt byg­gande m.m.

Planverket anför vidare:

Vid genomförandet av den föreslagna lagen bör uppräkningen i bygg­nadsstadgans 56 § I mom. av författningar som skall beaktas vid byggnads­lovsprövningen kompletteras med den nya lagen.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.10    Industridepartementet    237

Bilaga l.l O

Sammanfattning av statens industriverks utredning om Storstockholms fjärrvärmeförsörjning, SIND 1979:4, och industriverkets samråd med berörda kommuner och myndigheter samt remissyttranden över utredningen.

1 Sammanfattning av statens industriverks utredning, SIND 1979:4

Statens industriverk SIND fick i februari 1979 i uppdrag av regeringen atl utreda frågor om Ijärrvärmenätens försörjning med värme i södra Storstockholmsområdet inkl. Södertälje mot bakgrund av förhållandena i Storstockholmsomrädet som helhet.

Enligl direktiven skulle verket utgå från alt nytillkommande anläggning­ar avsedda för länga ärliga drifttider utrustas för eldning med annat bränsle än olja. Hänsyn borde även tas till möjligheterna att senare förse Stock­holms- och Uppsalaområdena med fjärrvärme frän Forsmarks kraftstation.

I juli 1979 överlämnade industriverket utredningen Storstockholms Fjärrvärmeförsörjning SIND 1979:4 till regeringen. I det följande samman­fallas industriverkets utredning.

Storstockholms och Uppsalas fjärrvärmeförsörjning är f n. till 87% grundad på olja, på kol till 10 % och på sopor till 3 %.

Utredningen har utgått från att följande värmebehov i TWh skall täckas.

1978         1985         1990         2000

Storstockholm        17.3          17.9          18.0          18.4

Uppsala                    2.4             2.2            2.2             2.2

Summa                   19.7           20.1           20.2           20.6

Utredningen har lagt fram tre alternativa huvudinriktningar för fjärr­värmeutbyggnaden till år 2000. Dessa alternativ kallas i fortsättningen referensalternativet, Himmerfjärdsalternativei och Forsmarksalternativet.

Referensalternativet innebär ett fullföljande av de enskilda kommuner­nas värmeplaner i stort saml en integrering i följande tre interkommunala fjärrvärmesystem:

-  sydvästra regiondelen:   Södertälje, Botkyrka. Huddinge och syd-

västra Stockholm

-  centrala regiondelen:      centrala Stockholm inklusive Kungshol-

men, Södermalm, Hägersten. Stockholm sydost och Lidingö

-  västra regiondelen:        Stockholm väst, Sollentuna, Solna, Sund-

byberg och Järfälla.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.10    Industridepartementet     238

I referensalternativet uppförs koleldade kraftvärmeverk i
Igelsta      2x  55 MWe/llO MWv      1983 och 1999

Fittja             205 MWe/330 MW,      1987

Värtan       3x205 MW,/330 MWv      1986. 1988 och 1997

Lövsta           205 MWe/330 MW,      1987

Referensalternativet innebär att Slockholm-Uppsalaregionens tjärrvärmeförsörjning år 2000 till 33 % grundas på olja. på kol till 64 % och på sopor till 3 %. Investeringarna för alternativet uppgår lill 4 100 miljoner kronor.

Hiinmeifjärdsallernativet innebär att ett större gemensamt koleldat kraftvärmeverk byggs på plats som exemplifierats med Näslandel vid Himmerfjärden. Vidare förutsätts atl den sydvästra och den cenirala re­giondelen samt Högdalen integreras.

I Himmerfjärdsalternativei uppförs koleldade kraftvärmeverk i
Himmertjärden 5x190 MWe/345 MW,      1987, 1989, 1991. 1993 och 1997
Lövsta               205 MWe/345 MW„      1987

Himmerfjärdsalternativei innebär atl regionens Ijärrvärmeförsörjning är 2000 till 30 % grundas på olja. på kol lill 66 % och på sopor till 4 %. Investeringarna för alternativet uppgår till drygt 5 000 miljoner kronor.

Forsmarksalternativet innebär atl aggregat I. 2 och 3 vid kärnkraftver­ket i Forsmark byggs om för värmeavtappning. Vidare förutsälls att en överföringsledning byggs mellan Forsmark och Stockholmsregionen. I detta alternativ integreras alla studerade kommuner i Slockholmsregionen till ett gemensamt Ijärrvärmenät. som tillsammans med Uppsala ansluts till fjärrvärmeledningen från Forsmark.

Forsmarksalternativet innebär atl regionens fjärrvärmeförsörjning år 2000 till 20 % grundas på olja. pä kärnvärme från Forsmark till 69 %, på kol lill 10 % och på sopor till I %. Etl koleldat kraflvärmeverk har införts i detta alternativ med idrifttagning år 1996 i Fittja. Investeringarna för alternativet uppgår lill drygt 4 500 miljoner kronor.

Bränsleförbrukningen i TWh under perioden 1980-2010 blir

Referens-           Himmerfjärds-    Foismarks

alternalivel        allernalivel         allernalivet

Kol                     420                    400                     60

Olja                   280                    260                    210

Sopor                   7                        7                        3

Efter år 1995 blir elproduktionen knappt 8 TWh per år större i referensal­ternativet och Himmerfjärdsalternativei än i Forsmarksalternativet.

De tre studerade alternativen har utvärderats med avseende på försörj­ningstrygghet, miljöpåverkan, ekonomi och genomförbarhet. 1 fråga om denna utvärdering anför SIND i huvudsak följande.

Sverige är för närvarande hänvisat till import både av kol och uran.

 

Prop. 1980/81:90   Bilaga 1.10   Industridepartementet      239

Jämfört med oljan har kolet en väsentligt bättre global uthållighet och både kol och uran förekommer i politiskt mer stabila områden än olja. Om urantillförseln grundas på inhemskt uran förbättras försörjningstryggheten påtagligt. Koncentration av produktionen till en plats och de stora överfö­ringsledningarna i Himmerfjärds- och Forsmarksalternativen innebär vissa risker för försörjningstryggheten. Eftersträvar man snabbast möjliga olje­reduktion bör referensalternativet väljas eller i vart fall inleda utveckling­en. Genom den mindre omfattande integrationen och de successiva investeringsåtagandena blir referensalternativet mer flexibelt.

De redovisade tre alternativen påverkar på olika sätt miljön inom och utom Storstockholmsregionen. Gemensamt för alternativen är dock den allmänna miljöförbättring som införande av fjärrvärme i stor skala innebär. Forsmarksalternativet ger 70-80 % lägre emissioner till luft inom regionen än referens- och Himmerijärdsalternativen. En stor anläggning som i Him-merQärdsalternativet ger större samlade utsläpp och därmed högre förore­ningskoncentrationer vid samma skorstenshöjd än en mindre anläggning. Himmerfjärdens placering på avstånd från regionens mest befolkade delar leder sannolikt till att ett måttligt antal människor utsätts för luftförore­ningar.

Himmerfjärdsalternativet innebär färre och kortare koltransporter än referensalternativet. Möjlighet till deponering av kolaska kan finnas i di­rekt anslutning till Himmertjärden. För hela regionen bedöms från miljö­synpunkt Forsmarksalternativet som klart bäst. Himmerfjärdsalternativet är sannolikt det näst bästa från miljösynpunkt.

Alternativet med värme från Forsmark ger en avsevärt lägre elproduk­tion än de andra alternativen. Det beror på att det byggs mindre kraftvärme i Storstockholmsområdet i Forsmarksalternativet samt att värmeavtapp­ning från aggregaten i Forsmark medför en minskad elproduktion. Under 1990-lalet är differensen mellan Forsmarksalternativet och de två andra alternativen 7—8 TWh per år.

Värdet av differensen i elproduktionen vilket påverkar Forsmarksalter­nativets ekonomi relativt de två andra alternativen beror på dels samman­sättningen av landets elproduktionssystem, dels belastningsuivecklingen. De ekonomiska beräkningarna har genomförts vid tre olika krafivärdering-ar.

I ett alternativ värderas differensen i elproduktion till röriig kostnad för oljemottryck för perioden 1981-1990 och till fast och rörlig kostnad för kolmottryck för perioden 1990-2000. Detta kallas låg kraftvärdering och förutsätter utbyggnad av minst 12 kärnkraftblock samt en låg belastnings­utveckling.

1 ett annat alternativ, kallat hög kraftvärdering, värderas difl"erensen i elproduktion för perioden 1981-1990 till röriig kostnad för oljekondens och för perioden 1990-2000 till fast och rörlig kostnad för kolkondens.

Den tredje kraftvärderingen är beräknad som mittpris mellan låg och hög kraftvärdering. Denna kraftvärdering är kallad medel.

 

Prop. 1980/81:90   Bilaga 1.10   Industridepartementet       240

Himmerfjärdsalternativet är dyrare än referensalternativet. Vid hög kraftvärdering är Forsmarksalternativet det dyraste. Vid den låga kraftvär­deringen är Forsmarksalternativet vid de flesta studerade bränslepris be­tydligt billigare än referensalternativet. Vid medelkraft värdering är Fors­marksalternativet billigare än referensalternativet vid ett oljepris större än 1 200 kr/ton och en kalkylränta mellan 2 och 4 %.

Samtliga studerade alternativ bedöms vara tekniskt genomförbara. Möj­ligheterna att lösa besluts- och tillståndsfrågorna bedöms spela slor roll för genomförbarheten. Ju mer omfattande och komplicerad interkommunal samverkan som ett alternativ förutsätter, desto mer ökar risken för förse­ningar och för att alternativet inte kommer att genomföras. I Forsmarksal­ternativet krävs beslut om genomförande senast våren 1981 om värmele­verans skall kunna påbörjas år 1989. Även Himmerfjärdsalternativet krä­ver beslut om genomförande under våren 1981 för att värmeleverans frän det första blocket skall kunna börja år 1987. Referensalternativet bedöms som det som är lättast atl genomföra.

SIND anser mot bakgrund av givna direktiv att fjärrvärmeförsörjningen under 1980-talet skall grundas på kol eftersom värme från Forsmark inte hinner komma i fråga. Referensalternativet bedöms som överlägset efter­som det ger den snabbaste minskningen av oljeberoende, är billigast och ger den bästa handlingsfriheten för att på 1990-talet utnyttja värme från Forsmark.

Del praktiska genomförandet av de alternativ som studerats i industri­verkets utredning är avhängigt beslut av berörda kommuner. Regeringen uppdrog därför i september 1979 ät industriverket att samråda med berörda kommuner.

Med skrivelse 1980.02.15 överiämnade industriverket en rapport om samrådet. I rapporten dras följande slutsatser.

Beslutssituation för utökad värmeproduktion är följande:

 

Berörda kommuner

Tidpunkt då beslut

Tidpunkt för

 

erfordras

idrifttagning

Södertälje (Igelsta)

1980

1982-83

Botkyrka/Huddinge (Fittja)

1980-82

1986-87

Bolkyrka/Huddinge/Södertälje

 

 

(Filtja eller Himmerfjärden)

1980-81

1987-88

Slockholm. sydväst

1984

1987

Stockholm. Södermalm

1981

1985

Nacka

1980

1985-86

Av ekonomiska och miljömässiga skäl bör regionala lösningar eftersträ­vas. Alternativet med värme från kärnkraftverket i Forsmark bör utredas mera i detalj. Stockholms kommun bör markera intresse för en regional kolbaserad anläggning. En sådan skulle kunna vara belägen i Augustendal i Nacka kommun.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.10    Industridepartementet     241

Botkyrka, Huddinge och Södertälje bör söka få till stånd en gemensam lösning. En sådan kan vara ett koleldat kraftvärmeverk i Fittja.

Storstockholmsområdets och Mälaröarnas samlade behov av kollager och koltransporter bör ses över i ett större och långsiktigt sammanhang.

En fortsatt och till och med utökad oljedrift i små anläggningar medför försämringar för boendemiljöer och högre boendekostnader relativt en koleldad regional lösning.

Under samrådssamtalen framfördes mycket starkt frän kommunalpoli-tiskt håll alt den utvärdering som görs av samrådsrapporten och remissytt­randena från berörda kommuner och myndigheter över SIND-utredningen sammanställs i en klar meningsyttring frän berörda departements sida.

2   Sammanställning av remissyttrandena

2.1 Remissförfarandet

Efter remiss av ulredningen Storstockholms fjärrvärmeförsörjning SIND 1979:4 har yttranden avgetts av statens industriverk, överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF), statens planverk, statens vattenfallsverk, länsstyrelsen i Stockholms län, utredningen om omställbara eldningsan­läggningar (I 1977:11) (OEA), oljeersättningsdelegationen (I 1977:01) (OED), Botkyrka, Huddinge, Järfälla, Lidingö, Nacka, Sollentuna. Solna, Stockholm, Sundbyberg, Södertälje, Tyresö och Uppsala kommun. Cen­trala driftledningen (CDL), Regionplane- och näringslivsnämnden Stock­holms läns landsting samt Svenska värmeverksföreningen. Härutöver har i anslutning till remitteringen inkommit yttranden från Nynäshamns kom­mun, Storstockholms energiaktiebolag (STOSEB), AB Nynäs petroleum, föreningen Östermalm samt ett samordnat yttrande från föreningar i stads­delen Hjorthagen i Stockholms kommun.

Svenska kommunförbundet och Haninge kommun har avstått från all avge yttranden.

Statens naturvårdsverk, statens vattenfallsverk, länsstyrelsen i Stock­holms län. Botkyrka, Huddinge, Lidingö, Solna, Södertälje och Tyresö kommun har avgett yttranden efter del att industriverkets samrådsrapport förelåg.

2.2 Allmänna fjärrvärmefrågor

Statens naturvärdsverk. Statens planverk. Länsstyrelsen i Stockholms län och Svenska Värmeverksföreningen behandlar i yttrandena vissa all­männa fjärrvärmefrågor.

Statens naturvårdsverk tar upp frågan om fjärrvärmens miljömässiga fördelar och anför: 16    Riksdagen 1980/81. I .saml. Nr 90. Biiagedel

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.10    Industridepartementet     242

"Naturvårdsverket har i flera sammanhang påtalat miljöfördelarna med fjärrvärme. En centralisering av uppvärmningen innebär betydande minsk­ningar av framför allt koncentrationen av svaveldioxid i luft, men man kan även förvänta sig en minskning av andra luftföroreningar. Ett alternativ med ett stort antal kol- eller vedeldade värmecentraler framstår dock som ett mycket sämre alternativ."

Statens naturvårdsverk betonar också alt utbyggnaden av tjärrvärmenä-ten bör avpassas sä atl införandel av solvärmesyslem inte onödigtvis fördyras i framtiden.

Statens planverk anför:

"Genom fjärrvärmeutbyggnaden ansluts större delen av regionens be­byggelse till kollektiva vattenburna system. Detta ger stor frihet i val av uppvärmningsform i framtiden. Planverket ställer sig positivt lill målel att ansluta sä stor del av bebyggelsen som möjligt."

Ett kommande produktionssysten bör dock enligt verket byggas upp så att handlingsfrihet att på sikt övergå till andra energikällor skapas samt alt hushållningsåtgärder inte försväras.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser atl hanteringen av fasta bränslen bör begränsas till ett fåtal anläggningar och anför:

"En integrering av tjärrvärmesystemen över kommungränserna på det sätt som föreslagits i utredningen bör dock snarast genomföras för att begränsa hanteringen av fasta bränslen till ett fåtal anläggningar med lämplig utrustning och lokalisering."

Svenska värmeverksföreningen betonar alt förulsällningen för att en fortsatt utbyggnad av fjärrvärme skall kunne ske planenligt är all nya produktionsanläggningar kan komma lill stånd relativt snabbi. Föreningen vill kraftigt understryka att beslut om utbyggnaderna måsle fallas snarast.

2.3 Oljeberoendet

Flertalet remissinstanser framhåller det allvarliga i att Storstockholms fjärrvärmeförsörjning så gott som uteslutande är grundad pä olja som bränsle.

Ö£F anser alt referensallernativel under 1980-lalel är det alternativ som bäst uppfyller huvudmålet, dvs. att minska oljeberoendet. ÖEF anser vidare att Forsmarksalternativet pä både kort och lång sikl kommer att medföra ett större oljeberoende än de två kolalternaliven. ÖEF menar att den ytterligare elproduktionskapacitel som erhålles i referens- och Him-mertjärdsalternativen kan användas till elvärme och därmed ersätta lätt eldningsolja. Forsmarksalternativet har därför enligt ÖEF ett större bero­ende av speciellt lätt eldningsolja. ÖEF anser att resonemanget är tillämp-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.10    Industridepartementet     243

ligt även för de kärnkraftverk som är lokaliserade i närheten av Göteborg och Malmö. ÖEF anför:

"När åtgärder vidtas för att minska oljeberoendet är det värdefullt atl dessa avser både lätta och tunga oljeprodukter. Om minskningen enbart avser tunga oljeprodukter, såsom i Forsmarksalternativet, ökar behovet av att erhålla större andel lätta produkter vid raffineringen av råolja. En insats för att genomföra Forsmarksalternativet kan således som en konsekvens öka behovet av en katalytisk krackeranläggning. Det synes angeläget att närmare belysa i vilken utsträckning referensallernativel, eventuellt utvid­gat till att bli tilllämpal även pä övriga orter med kärnkraft, medför ett mindre behov av katalytisk kracking i Sverige."

Statens vattenfallsverk anser att del viktigaste är att fä igång en lösning som snabbt reducerar det nästan totala oljeberoendet i regionens fjärrvär­mesystem. Vattenfallsverkel är berett atl medverka till en lösning som genom förankring hos kommuner och myndigheter har förutsättningar att bli genomförd.

Vattenfallsverket vill vidare framhålla att en minskning av oljeberoendet måsle tillmätas avgörande betydelse vid beslut om nya anläggningar för värmeproduktion i Storstockholm. Enligl verket framgår av rapporten all beslut om ett flertal värmeproducerande anläggningar måste fattas inom de närmaste åren. Det är menar verket väsentligt att dessa anläggningar utformas för koleldning för att reducera oljeberoendet.

Valtenfallsverket tar ställning för referensalternativet, eventuellt i modi­fierad form eftersom det enligt verket ger den snabbaste minskningen av oljeberoendet.

Länsstyrelsen anför att det nära 90-procentiga oljeberoendet måste minskas och en fortsatt utbyggnad av tjärrvärmesystemen baseras på annat bränsle än olja. Länsstyrelsen anför vidare:

"Även om en utbyggnad i Forsmark kommer till stånd, måste etl annal system för värmeförsörjning skapas, dels för att trygga uppvärmningen under 1980-talet, dels för att ha som komplettering till en eventuell över­ledning av hetvatten frän Forsmark. Ett sådant system för regionens värmeförsörjning måste framdeles baseras på produktion av helvatten och eventuellt även elkraft i koleldade anläggningar."

OEA anser att större eldningsanläggningar för framställning av bl.a. hetvatten och ånga i fortsättningen inte bör utformas sä all de enbart kan eldas med olja. De bör enligt OEA i allmänhet byggas sä att de har lekniska förutsättningar för att omedelbart kunna drivas med fast bränsle som kol, torv eller skogsbränsle.

OEA anför vidare:

"I huvudsak strider inget av de alternativ som industriverket redovisar mol OEA:s förslag. OEA saknar anledning att ta ställning lill vilket alter-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.10    Industridepartementet     244

nativ som är lämpligast. OEA vill dock framhålla att byggande av oljeel­dade anläggningar i avvaktan pä en definitiv lösning av frågan om Stor­stockholms fjärrvärmeförsörjning bör undvikas."

OED anser att samtliga alternativ innebär en kraftig och väsentlig reduk­tion av oljeberoendet till år 2000. OED delar utredningens uppfattning att inom det aktuella tidsperspektivet måste kol bli den mest väsentliga ersätt­ningen för olja i Storstockholmsomrädet om inte Forsmarksalternativet väljs.

Enligt Svenska värmeverksföreningen är en ökad användning av kol för energiproduktion generellt sett nödvändig av ekonomiska och energipoli­tiska skäl. Det är enligt föreningen mot den bakgrunden angeläget att koleldade kraftvärmeverk snarast kommer till stånd. Beroendet av olja för uppvärmningssektorn skulle då enligt föreningen minska och den komplet­terande elkraftsproduktionen ske med minsta möjliga bränsleinsats.

STOSEB anser att det är synnerligen angeläget att snabbi minska regio­nens oljeberoende. Beträffande Forsmarksalternativets oljebesparing an­för STOSEB:

"STOSEB har i samarbete med Vattenfall i tidigare utredningar visat att betydande oljebesparingar i storleksordningen 1 miljon ton olja per år kan uppnäs genom överföring av helvatten från Forsmark."

STOSEB anför vidare:

"Överföringsledningen och ombyggnaden i Forsmark för helvatlenle-verans till Stor-Slockholm har kostnadsberäknats till ca 3,5 miljarder kro­nor. Som ovan redovisats ger Forsmarksalternativet en oljebesparing av ca I miljon ton/år. Denna oljebesparing ger en minskad oljekostnad motsva­rande ca 1 miljard kronor/år. På några år kan sålunda såväl överföringsled­ningen som hela ombyggnaden i Forsmark vara betalda genom oljebespa-ringsvinster (oljepris 1 000 kronor/ton under 1980-talet)."

2.4 Försörjningstrygghet

Koncentration        av   produktionsanläggningar        och        långa

överföringsledningar kan enligt ÖEF och Statens planverk vara en nackdel ur försörjningssynpunkt.

ÖEF anser att referensalternativet, som innehåller fler produktionsan­läggningar än övriga alternativ och som därtill saknar de övriga alternati­vens stora överföringsledningar, är mindre sårbart i en krigssituation. ÖEF framhåller vidare att om ett haveri som slår ut alla blocken eller de stora överföringsledningarna i Himmerfjärds- eller Forsmarksalternativet inträf­far under en fredskris på oljeområdet kan konsekvenserna bli betydande för Storstockholmsområdet, eftersom lagren av importbränsle, som i Him­merfjärdsalternativet består av kol och som i Forsmarksalternativet består av uran, inte är möjliga att använda i oljeeldade anläggningar.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.10    Industridepartementet     245

ÖEF anser att referensalternativet är överlägset från beredskapssyn­punkt, särskilt under krig och vid fredskris på energiområdet. Statens planverk är inne på liknande tankegångar och anför:

"Koncentrationen av produktionen till en eller ett fåtal platser samt de stora överföringsledningarna i Himmerfjärds- och Forsmarks-alternativen innebär risker för försörjningstryggheten. Man måste gardera sig mot ett haveri i anläggningarna eller ett brott på överföringsledningarna genom att bygga upp en lika stor reservkapacitet i hetvattencentraler, hälla avse­värda oljelager etc. Hela oljetillförselapparaten måsle därmed behållas intakt för att omedelbart kunna sättas in vid produktionsslopp."

2.5 Miljöfrågor

Flertalet remissinstanser har behandlat miljöfrågor. Statens naturvårds­verk anser det vara en stor brist att utredningen inte har presenterat några detaljerade miljökonsekvensbeskrivningar. Detta hade enligt naturvårds­verket underlättat bedömningen av de olika alternativen från miljö- och naturvårdssynpunkl. Statens naturvårdsverk behandlar i sill yttrande de olika lägena för kraftvärmeverk från miljö- och naturvårdssynpunkt.

Läget Fittja är enligt verket tveksamt från miljösynpunkt. Störningar i form av buller och damm kan, med hänsyn till det korta skyddsavståndet mellan anläggning och bostäder, förväntas om inte mycket långtgående skyddsåtgärder vidtages. En förutsättning för lokalisering till Fittja är enligt naturvårdsverket att långtgående miljöskyddsåtgärder vidtas.

Beträffande läget Igelsta anför naturvårdsverket:

"Den kuperade terrängen medger en naturlig begränsning av olägen­heter i form av buller och stoftspridning. Naturvårdsverket bedömer där­för att lokaliseringen som sådan är acceptabel från miljösynpunkt."

Lokalisering till Värtan är enligt naturvårdsverket ej tillåten enligt mil­jöskyddslagens tillåtlighetsregler.

Beträffande läget Lövsta anför naturvårdsverket:

"Med tanke pä den relativt öppna terrängen finns risk för störningar vid den närmaste villabebyggelsen om inte särskilda skyddsåtgärder vidtages. De naturiiga förutsättningarna för bullerskärmning och minskad stoftsprid­ning är dåliga."

Himmerfjärdsalternativet har enligt naturvårdsverket

"flera fördelar genom att Himmerfjärdsverket ersätter Igelsta. Filtja och Värtan vilket innebär att de störningar av närmiljön som diskuterats ovan försvinner. Anläggningens placering långt ifrån tättbebyggda områden kommer att medföra att ett måttligt antal människor utsattes för kortvarigt höga halter av luftföroreningar. Himmerfjärdsalternativet medför också färre antal transporter av aska och slam inom tättbebyggda områden."

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.10    Industridepartementet     246

Från naturvärdssynpunkt innebär emellertid detta alternativ enligt na­turvårdsverket

"atl ett sä gott som oexploalerat område långt inne i Himmerfjärden las i anspråk för industriell verksamhet genom byggande av kraftvärmeverket och anläggande av kolhamn. Därtill kommer att mark måste tas i anspråk för bostäder och annan samhällsutbyggnad. Man har därtill orsak förmoda att lillkomslen av hamnen leder lill yllerligare induslrialisering av Näslan­del. Utöver att rekreationsmöjlighelerna inom Näslandets friluftsområde spolieras innebär detta även risker för allvarlig påverkan på omgivande markområden på Sorunda- och Mörkölanden vilka representerar betydan­de naturvårds- och friluftslivsintressen."

Beträffande Forsmarksalternativet anför naturvårdsverket:

"Ur de miljöskyddssynpunkter nalurvårdsverkei har all la hänsyn till framstår Forsmarksalternativet som fördelaktigt även om föroreningsut­släpp kan tillkomma på annat häll vid ersättning av den minskade elpro­duktionen."

Stålens naturvårdsverk diskuterar även de nya lägen och alternativ som aktualiserades i industriverkets samrådsrapport. Beträffande läget Augus­tendal anför verket:

"Augustendal i Nacka kommun har utpekats som en lämplig plats för kolkraftverk. Området har utmärkta hamnförhällanden och medger plats för de planerade kolkraftverken i Värtan och Mårtensdal. Det finns i dag inget detaljerat förslag som anger platsen för kraftverket. Området är dock präglat av en del äldre industribebyggelse samt en oljehamn. Närmaste bostadsbebyggelse i Augustendal är väl skyddat på grund av den kuperade terrängen. En nackdel är att området ligger mitt emot Blockhusudden på Djurgården varifrån landskapsbilden kan komma att störas. Naturvårds­verket finner det troligt att en kolanläggning kan accepteras inom området men en fördjupad studie är nödvändig. Bl. a. bör anläggningens inplacering i landskapet studeras."

Naturvårdsverket tar särskilt upp svavel- och avfallsfrågor, varvid man anför:

"I samtliga alternativ utom för hetvattenledningen från Forsmark är en stor stad som Stockholm med utnyttjande av värmefallet för elproduktion en stor källa till utsläpp av svavelföroreningar. Om svavellagstiftningen följs innebär den planerade utbyggnaden av fjärrvärmesystemet en ökning av svaveldioxidutsläppen frän uppvärmningsanläggningar i Storstockholm från dagens 33000 ton/år till något över 40000 ton/år. Utsläppen är så stora att man får en påverkan av betydelse på försurningsläget och även svart­listningen i regionen. Försurningen är redan i dag allvarlig framförallt i Södermanland. Enligt naturvärdsverkets uppfattning krävs därför åtgärder för att minska utsläppen vid i första hand de nytillkommande koleldade anläggningarna. Rökgasavsvavling framstår därvid som det bästa alternati-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.10    Industridepartementet  247

vet men användning av särskilt lågsvavligt kol bör inte uteslutas. Dylika åtgärder är kostnadskrävande men å andra sidan är de ekonomiska förut­sättningarna för produktion av värme och el i mottrycksanläggningar myc­ket goda. Kommunerna har ju också möjligheter till tvångsanslutning av abonnenter via lagstiftningen om kommunal energiplanering.

Det från miljövårdssynpunkt sämsta alternativet, många små koleldade värmeanläggningar kan därför knappast bli aktuella även vid hårda miljö­vårdskrav på stora anläggningar. Naturvårdsverket anser vidare att Stor­stockholms kolförsörjning samt deponering av aska och slam ytteriigare bör studeras. Härvid bör kolhanteringen samordnas regionalt så att lagren vid respektive anläggning kan minskas. Vidare bör avfallshanteringen sam­ordnas i syfte att uppnå en regional lösning."

Statens planverk anser att en effektiv avsvavling är nödvändig om inte uppnådda miljövinster genom ijärrvärmeutbyggnaden skall spolieras. Yt­terligare ett problem, som enligt planverket måste upmärksammas innan ställning kan tas till kolbaserad energiproduktion, är hur deponering av askan skall ske.

Statens vattenfallsverk anser att Forsmarksalternativet är det från miljö­synpunkt bästa av de tre alternativen. En förutsättning är dock menar verket, att fortsatt utbyggnad av kärnkraft får ske.

Enligt länsstyrelsen får kolanvändning i stor skala inte medföra att redan uppnådda miljöförbättringar i regionen av nuvarande tjärrvärmeutbyggnad går förlorade. En effektiv rening av rökgaserna utöver vad industriverket antagit i sina ekonomiska överväganden kan därför bli nödvändig enligt länsstyrelsen som vidare anför:

"Oavsett eventuella åtgärder ägnade att reducera utsläppen av stoft, svaveldioxid, nitrösa gaser samt metaller i gasfas i rökgaserna frän koleld­ningen bör tillkommande anläggningar för baslastproduktionen av hetvat­ten och elkraft förläggas så långt norr ut i regionen som möjligt med hänsyn till dels den förhärskande vindriktningen från sydväst dels markens stora känslighet för försurning i de centrala delarna av Södertörn."

Ett antal remissinstanser framhåller fördelar med att integrera fjärrvär-mesystemet så att koleldade anläggningar behöver uppföras på så få platser som möjligt.

Förutom statens naturvårdsverk anser Lidingö kommun. Föreningen Östermalm och f\eraföreningar i Hjorthagen att en lokalisering till Värtan inte bör komma till stånd.

Svenska Värmeverksföreningen, som anser att en ökad användning av kol inte behöver innebära en försämrad miljösituation, anför:

"Genom att införa fjärrvärme begränsas de lokala utsläpp, som i dag sker frän enskilda oljeeldade anläggningar. Införandet av eldning med andra fossila bränslen i enskilda pannanläggningar torde knappast kunna accepteras medan i nya koleldade kraftvärmeverk modern teknik utnyttjas och särskild omsorg läggs ner vid hantering av bränsle, aska och slagg.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.10    Industridepartementet     248

Erfarenheter frän Danmark och Finland, där kol används i mycket stor utsträckning för fjärrvärmeproduktion, indikerar att miljöfrågorna vid kol­eldning kan lösas."

2.6 Övriga frågor

Statens planverk, länsstyrelsen och Uppsala kommun ifrågasätter om inte utredningen borde ha räknat med ett större energisparande.

Innan kol införs i större skala bör enligt Statens planverk en utredning genomföras som belyser kolets transport-, lagrings- och deponeringspro-blem i Storstockholms- och Mälardalsområdet saml som föreslår en sam­lad lösning, organisatoriskt och hanteringsmässigt.

Statens vattenfallsverk vill starkt understryka att den utvärdering som görs av industriverkets samrådsrapport och remissyttrande från berörda kommuner och myndigheter över SIND-utredningen sammanställes i en klar meningsyttring från berörda departements sida.

Ett antal remissinstanser tar upp alternativ ulöver de tre som utredning­en studerade mera i detalj.

Statens naturvårdsverk påpekar att naturgas ej beaktats som ett möjligt bränsle.

Nynäshamns kommun och Nynäs petroleum aktualiserar syntetgas som ett alternativ för Storstockholms värmeförsörjning.

Statens planverk menar att trots att utredningen teoretiskt har räknat fram ett möjligt solvärmetillskott på upp till 30 % av regionens totala värmebehov, sä tilläts denna uppgift inte påverka försörjningssystemen under utredningsperioden.

Några remissinstanser behandlar fjärrvärmesystemens flexibilitet. En­ligt länsstyrelsen är det angeläget att ett fullständigt utbyggt fjärrvärmesy­stem i regionen utformas så flexibelt att en direkt anpassning till framtida ändrade uppvärmningsbehov till följd av energibesparingar, annan lokalan­vändning samt utnyttjande av små lokala energikällor blir möjlig.

OED betonar att det är viktigt att uppmärksamma de mängder skogsav­fall och solvärme som kan utnyttjas inom området. Därvid är det enligt OED också väsentligt att kraftvärmesystemel byggs upp på ett sådant sätt att alternativa energikällor smidigt kan kopplas in i systemet i ett längre perspektiv.

Enligt STOSEB är det av betydande vikt alt alla alternativa bränslen utnyttjas så långt det är tekniskt, ekonomiskt och miljömässigt möjligt, men att det av utredningen och av tidigare utredningar framgår atl möjlig­heterna atl utnyttja dessa bränslen som ersättning för olja är relativt marginella. Detta undanskymmer, menar STOSEB, emellertid inte beho­vet av kraftfulla satsningar på att utnyttja sådana bränslen så långt det är möjligt och ekonomiskt rimligt. STOSEB är berett till ett fortsatt engage­mang i dessa frågor.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.10    Industridepartementet    249

Svenska Värmeverksföreningen anser att solvärme och andra alternativa energikällor ej kan ge några väsentliga bidrag till värmeförsörjningen i ett tättbebyggt storstadsområde av Storstockholms karaktär inom överskådlig tid. Värmeförsörjningen inom denna region måste därför, enligt förening­en, för många år framåt baseras på fossila bränslen eller uran.

2.7 SIND-utredningens överväganden och förslag

Remissinstanserna är överlag positiva till utredningens överväganden och förslag.

ÖEF, statens vattenfallsverk, länsstyrelsen. Sollentuna. Solna och 7"y-resö kommun. Centrala driftledningen samt Svenska Värmeverksförening­en förordar att Storstockholms fjärrvärmeförsörjning ordnas enligt refe­rensalternativet.

ÖEF anser att referensalternativet sammantaget är överiägset både un­der 1980-talet och på längre sikt.

Solna kommun anser att det är svårt att med utredningen som underlag tillstyrka något av alternativen men atl Ijärrvärmeutbyggnaden i princip bör ske enligt referensalternativet. Enligt Solna kommun bör dock kosl-nadskonsekvenserna för de enskilda kommunerna klarläggas före ett slut­ligt ställningstagande.

Statens vattenfallsverk och länsstyrelsen som yttrat sig sedan industri­verkets samrådsrapport förelåg förordar att Storstockholms fjärrvärmeför­sörjning ordnas enligt referensalternativet eller enligl etl modifierat refe­rensalternativ där anläggningarna i Värtan ersatts av anläggningar i Augus­tendal i Nacka kommun.

Statens planverk anser att referensallernativel kan läggas lill grund för den fortsatta planeringen. Det bör dock enligt planverket kompletteras med utredningar om de enskilda kommunernas specifika möjligheter att tillvarata lokala energikällor i olika tidsperspektiv.

Nacka, Stockholms och Sundbybergs kommun, regionplane- och nä-ringslivsnämriden, Stockholms läns landsting samt STOSEB anser att refe­rensalternativet med möjlighet alt senare ansluta till Forsmarksalternativet bör ligga till grund för fjärrvärmeförsörjningen.

Nynäs Petroleum delar utredningens positiva syn pä referensalternativet men framhåller att ett energiförsörjningssystem grundat pä en förgasnings-anläggning i Nynäshamn på ett ändamålsenligt sätt kan integreras i alterna­tivet.

Nynäshamns kommun anser alt Forsmarksalternativet är fördelaktigt från miljösynpunkt. Vidare förordar Nynäshamns kommun att det av Nynäs Petroleum föreslagna förgasningsprojektet blir föremål för en allsi­dig utredning.

Statens naturvårdsverk anser att Forsmarksalternativet samt ett alterna­tiv med uppvärmning av Stockholm med naturgas är de fördelaktigaste om

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.10    Industridepartementet    250

hänsyn enbart tas till de miljövårdsfrågor naturvårdsverket har att ansvara för. Naturvärdsverket anser alt det kan finnas förutsättningar att lokalise­ring till Augustendal i Nacka kommun tillgodoser miljöskydds-, natur­vårds- och ekonomiska krav. I så fall skulle enligl naturvårdsverket ett modifierat referensalternativ kunna ligga till grund för den försatta plane­ringen av Storstockholms fjärrvärmeförsörjning.

Lidingö kommun förordar Forsmarksalternativet samtidigt som man betonar att koleldade anläggningar med nu känd teknik lokaliserade till Värtan. ej kan tillstyrkas.

Botkyrka, Huddinge och Södertälje kommun tar ej ställning till utred­ningens förslag utan uppehåller sig i sina yttranden vid frågor som rör Södertörns och Södertäljes fjärrvärmeförsörjning. Botkyrka kommun an­för att kommunen är beredd att medverka till byggande av ett oljeeldat kraftvärmeverk i Fittja i Botkyrka kommun samt alt kommunen är tvek­sam till förläggning av ett koleldat kraftvärmeverk på denna plats. Hud­dinge kommun anser sig, utan angivande av bränsle, vara beredd atl medverka till byggande av ett kraftvärmeverk i Fittja.

Södertälje kommun är beredd att uppföra en koleldad hetvattencentral i Igelsta i Södertälje kommun. Kommunen är dock ej beredd att medverka till tillkomsten av ett koleldat kraftvärmeverk i Igelsta. Södertälje kommun är däremot beredd att delta i ett koleldat kraftvärmeverk i Fittja eller vid Himmerfjärden i Botkyrka kommun. I avvaktan på en sådan lösning är kommunen beredd att leverera värme till Botkyrka och Huddinge om överenskommelse om ett gemensamt kraftvärmeverksprojekt kan slutas.

Uppsala kommun säger sig sakna anledning ati ta ställning lill de två kolalternativen. Kommunen anser att det är nödvändigt all etl ordentligt beslutsunderlag beträffande Forsmarksalternativet arbetas fram och anför:

"Om etl beslut om ledningens vara eller inte vara skjuts pä framtiden kommer detta att innebära en betydande osäkerhet i all planering rörande den framtida värmeförsörjningen såväl i Storslockholmsområdel som i Uppsala."

Järfälla kommun anser sig inte kunna tillstyrka något av de tre alternati­ven.

OEA och OED tar inte ställning till de av utredningen studerade alterna­tiven. OEA anser atl inget av allernaliven strider mot OEA:s förslag att få till stånd en övergång till andra bränslen än olja. Enligt OED:s mening innebär samtliga alternativ en väsentlig reduktion av oljeberoendet.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.11    Industridepartementet  251

Bit. l.l I

Fjärrvärme från Forsmark

Rapport från Storstockholms Energi AB (STOSEB) och vattenfall 1980-11-28

Innehållsförteckning

1   Inledning ....................................................... 252

2   Beskrivning av alternativen ............................... 253

 

2.1    Allmänt   ................................................... 253

2.2    Forsmarksalternativet .................................. 254

2.3    Fossilalternativet......................................... 256

3 Förutsättningar   ............................................ 257

3.1    Elprognos   ................................................ 257

3.2    Värmeprognos   .......................................... 258

3.3    Bränslepriser............................................... 258

3.4    Kalkylränta, prisnivåer m.m............................ 258

3.5    Utbyggnad av elproduktionen......................... 259

4 Tillstånd, beslut och tidplan   ............................ 259

4.1    Allmänt   ................................................... 259

4.2    Tillstånd .................................................... 259

4.3    Beslutsfrågor.............................................. 260

4.4    Tidplan ..................................................... 260

4.5    Säkerhetsfrågor   ........................................ 262

5 Kostnader ...................................................... 262

5.1    Forsmarksalternativet .................................. 262

5.2    Fossilalternativet......................................... 263

5.3    Sammanställning av investeringskostnader ....... 264

 

6   Kraftvärdering  ............................................... 265

7   Resultat ........................................................ 265

 

7.1    Allmänt   ................................................... 265

7.2    Värmebalanser............................................ 266

7.3    Ekonomiskt utfall ........................................ 266

7.4    Bränsleförbrukningen.................................... 269

 

8   Miljöfrågor...................................................... 269

9   Finansiering.................................................... 272

10 Överväganden och förslag  ............................... 273

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.11    Industridepartementet 252

1    Inledning

Stor-Stockholms fjärrvärmeförsörjning har varit föremål för utredning sedan lång tid tillbaka. Vid mitten av 1960-talet började man studera möjligheterna att i Ijärrvärmesystem utnyttja värme från kärnkraftverk. Bl. a. i 1967 års CDL-studie och i energikommitténs betänkande om Sveri­ges energiförsörjning, SOU 1970:13, studerade möjligheterna att utnyttja närförlagda kärnkraftverk för el- och värmeproduktion. I energiprognosut­redningen 1974 redovisades möjligheterna atl överföra värme frän en kärn­kraftanläggning i Haninge. Stockholms Kraftgrupp AB (SKG) som ägs av Stockholms kommun genom AB Svarthälsforsen och Vattenfall genomför­de 1974 en utredning som jämförde hetvattenöverföring från Forsmark, värmeöverföring från ett kärnkraftverk i Haninge samt ett oljeeldat alter­nativ.

I en utredning 1977-02-15 jämförde SKG kärnkraftvärme frän en ny anläggning på Södertörn resp. Forsmark med oljeeldade allernaliv. Resul­tatet visade god lönsamhet för kärnkraftalternativen i de fall där den elproduktion som går förlorad vid värmeavtappning ersätts med ny kärn­kraft.

En förnyad utredning redovisades 1978-10-02 av Vattenfall, STOSEB och Uppsala Kraftvärme AB. Resultatet visade sådan lönsamhet för vär­meöverföring från Forsmark att fortsatta och mer noggranna undersök­ningar ansågs motiverade.

I energipropositionen 1978/79:115 föreslogs att möjligheten att utföra Forsmark 3 för värmeavtappning skulle hållas öppen.

Under våren 1979 utredde statens industriverk Stor-Stockholms Ijärr­värmeförsörjning. Närförlagda koleldade kraflvärmeverk, koleldade krafl­värmeverk i Himmerfjärden samt värme från Forsmark studerades. Vid jämförelsen mellan närförlagda kraftvärmeverk och kraftvärmeverk i Him­merfjärden framstod alternativet med närförlagda verk som mest fördelak­tigt. Eftersom alternativet med närförlagda koleldade kraftvärmeverk be­dömdes ge den snabbaste minskningen av oljeberoendet, var billigast samt medgav handlingsfrihet att pä 1990-talet utnyttja värme från Forsmark föreslog industriverket att alternativets inledningsskede skulle genomfö­ras.

Vid riksdagens behandling av energipropositionen 1979/80: 170 besluta­des att möjligheterna att tillvarata spillvärmen från kärnkraftverken skulle undersökas ytterligare.

Jämfört med tidigare utredningar gäller nu andra förutsättningar bl. a. vad avser antaganden om elbelastningsutveckling, bränslepriser samt riks­dagens beslut att kärnkraften skall avvecklas. Uppvärmning i fjärrvärme­system med naturgas blir avsevärt dyrare än med tjockolja och kol. Förny­bara energikällor som sol, vind och biomassa kan endast svara för en mindre del av Stor-Stockholms värmeförsörjning under det här seklet.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga l.l 1    Industridepartementet      253

Möjligheten att genomföra en utbyggnad med närförlagda koleldade kraft­värmeverk med just de lokaliseringar som industriverket föreslog synes begränsad. Andra lokaliseringar har av utredningstekniska skäl inte stude­rats. Mot denna bakgrund har i föreliggande rapport värme frän Forsmark jämförts med värme producerad i koleldade kraftvärmeverk i Himmerfjär­den och Lövsta.

2    Beskrivning av alternativen

2.1 Allmänt

I föreliggande utredning jämförs möjligheterna att basera Stockholmsre­gionens (och Uppsalas) värmeförsörjning på värme från Forsmark (Fors­marksalternativet) med ett alternativ där värmeförsörjningen baseras på en utbyggnad med fossileldade produktionsanläggningar i Stockholmsre­gionen (fossilalternativet).

Forsmarksalternativet utgår från alt Forsmark 3 kompletteras för fjärr­värmeproduktion medan Forsmark 1 och 2 ej berörs utan drivs i kondens­utförande. I alternativet förutsätts en värmeproduktionskapacilel på 1700-2000 MW värme (MWv). Forsmark 3 utnyttjas för värmeproduktion fram till dess kraftsituationen i Sverige blir sådan att belastningen inte längre kan täckas av befintligt produktionssystem och genom utbyggnad av fastbränsleeldad mottryckskraft i andra delar av landet. Vid denna tidpunkt - som beror på hur elbelastningen utvecklas - las tvä koleldade kraftvärmeblock om vardera ca 500 MW el (MWei) och 1000 MW,, i drift i Forsmark och Forsmark 3 återgår till kondensproduktion.

I Forsmarksalternativet integreras samtliga fjärrvärmesystem i Slock­holmsregionen till ett sammanhängande system som ansluts till överfö­ringsledningen frän Forsmark. En samordnad drift av värmesystemet är nödvändig. Värmen från Forsmark skall svara för basenergin och de lokala produktionsanläggningarna bidrar med erforderlig spets och reserv. Ur reservsynpunkt är systemet välförsörjt dä varje fjärrvärmesysiem vid het­vattenledningens idrifttagning har en produktionskapacitet motsvarande det egna behovet plus lokal reserv. Härigenom föreligger således en "över­reserv", som man successivt växer i när fjärrvärmeutbyggnaden fortsät­ter. Genom att det hela tiden finns full lokal reserv i värmesystemen kan Forsmark 3 helt utnyttjas för elproduktion vid exempelvis extrema torrår.

Fossilalternativet har beräkningsmässigt baserats på det s. k. Himmer-Qärdsalternativet i SlND:s utredning om Stor-Stockholms värmeförsörj­ning från 1979. Om fossilalternativet skall ligga till grund för Stor-Stock­holms fjärrvärmeförsörjning får alternativet med hänsyn till anläggningar­nas lokalisering senare utformas mer i detalj. Det här studerade alternati­vet förutsätter en utbyggnad med koleldade kraftvärmeblock i Himmerfjär­den på södra Näslandet i Botkyrka och i Lövsta. Det bör understrykas att

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.11    Industridepartementet    254

detta inte innebär att SlND-ulredningens allernaliv med elt stort Himmer-fjärdsverk ligger närmast till hands om Forsmarksalternativet ej genom­förs.

Till Himmerfjärden integreras fjärrvärmesystem i Stockholms centrala och södra delar samt Lidingö. Huddinge. Botkyrka och Södertälje. Till Lövsta integreras Stockholms västra förorter saml Sollenluna. Järfälla. Solna och Sundbyberg. Övriga mindre Ijärrvärmesystem i bl.a. Nacka. Skogås, Tyresö och Haninge integreras i delta allernaliv ej lill något större fjärrvärmesystem.

I både Forsmarks- och fossilalternativet förutsätts en begränsad utbygg­nad med koleldade värmeverk under 1980-talel i Södertälje. Hammarby och Värtan med en installerad kapacitet på tillsammans 800 MW„. Dessa anläggningar kommer senare all övergå lill alt vara reserv och topplastan-läggningar.

2.2 Forsmarksalternativet

1 utredningen har två alternativ för ombyggnad av Forsmark 3 till Ijärr­värmeproduktion studerats - direktavtappning resp. installation av en ny mottrycksturbin.

2.2.1    Systemlösning med direktavtappning

Uppvärmningen av fjärrvärmevattnet sker i värmekondensorer med di-reklreducerad färskänga frän reaktorn. Hela kondensalflödel renas i en kondensalreningsanläggning innan del förvärmes i ett steg med färsk ånga och återförs till reaktorn. Drift med turbinanläggningen samtidigt med värmeproduktion är möjlig om värmeuttagel ej överskrider 2000 MW.

Vid en värmeproduklion av 2000 MW,, blir elproduktionen från Fors­mark 3 ca 300 MWel vilket kan jämföras med 1050 MW vid full kondens­drift. Kalkylerna har i huvudsak baserats pä detta alternativ.

2.2.2    Systemlösning med moitiycksturbin

Mottrycksturbin består av en dubbelflödig högtrycksdel av tvä dubbel-flödiga lågtrycksturbiner. Mellanöverhettning av lågtrycksångan erfordras ej.

Uppvärmningen av fjärrvärmevattnet sker i tre steg. Hela kondensalflö­del renas i en kondensalreningsanläggning innan det förvärms i Ire steg med avlappningsånga från mollrycksturbinen och åleriörs lill reaktorn.

Mottrycksturbinen förutsätts dimensionerad för en värmeproduktions­kapacitet av 2000 MW,,, vilket medför en elproduktionskapacitet av ca 500 MWei. Den principiella utformningen påverkas ej om fjärrvärmeproduk-tionskapacileten ligger inom intervallet 1700-2400 MW,,. Driften av kon­densturbinen påverkas dock av vilken kapacitet som mottrycksturbinen har. Vid det lägre värdet. 1700 MW,,, kan kondensturbinen drivas samti-

 

Prop. 1980/81:90   Bilaga l.l I    Industridepartementet   255

digt med mottrycksturbinen. Vid mellanvärden kan viss driftberedskap upprätthållas om det anses önskvärt.

2.2.3   Anläggningsbeskrivning

Förläggning och anslutning av ång- och matarvattenledningar till Fors­mark 3 blir principiellt lika oavsett alternativen direktavtappning eller mottrycksturbin.

Den tillkommande värmeproduktionsanläggningen förutsattes i huvud­sak vara komplett med avseende på hjälpsystem, men vissa system utnytt­jas gemensamt med turbinanläggningen. Här avses avgasreningssystemet och hjälpkylsystem. Samutnyttjning av ytterligare system och anläggnings­delar kan ej uteslutas.

Byggnaden för den tillkommande anläggningen placeras väster om kyl-vattenutloppskanalen för block 3 och parallellt med befintlig turbinutbygg-nad. För att minska längden på ång- och matarvattenledningarna bör delar av vissa servicebyggnader lämna plats till förmån för den nya byggnaden med dess hjälpsystembyggnader och andra funktioner som kommer att erfordras. Konsekvenserna av detta för Forsmark 3-projektet har ej klar­ställts.

Ång- och matarvattenledningarna ansluter så nära som möjligt befintliga yttre skalventiler i respektive ledning. Ledningarna förlägges i en betong-kulvert, ca 4x8 m invändiga mått, som ligger pä taket av förbindelsegång­en fram till den nya byggnaden. Betongkulverten för rörledningarna di­mensioneras med hänsyn till rörbrottskrafter, krav på strålskydd, jord­bävning och eventuellt andra säkerhetskrav.

Värmeproduktionsanläggningen förses med eget kontrollrum och egna relä- och apparatrum. Anslutningen mellan processkommunikalionsutrust-ningen för det centrala kontrollrummet och det tillkommande bikontroll-rummet blir utrymmesmässigt och funktionsmässigt svår att lösa och mås­te utredas ingående före beslut om detaljprojektering.

Fjärrvärmepumparna förutsattes placeras i separat byggnad. Fjärrvär­merören förläggs i betongkulvert under mark inom stationsområdet.

2.2.4   Hetvattenöverföringen

För att överföra värme från Forsmark till Stor-Stockholm erfordras ett ledningssystem om totalt ca 185 km. Sträckan mellan Forsmark och första inmatningspunkten i Stor-Stockholm (Åkalla) blir ca 120 km. Ledningssy­stemet är avsett att transportera hetvatten, vilket medger överföring av stora värmemängder. Den föreslagna tekniken - isolerade stälrör i berg­tunnlar och betongkulvertar - är välkänd och etablerad genom den myc­ket omfattande fjärrvärmeutbyggnad som har skett och sker i landet. Det speciella med detta projekt är storleken och i viss män den för svenska förhållanden höga framledningstemperaturen. I dag finns i Sverige hetvat­tenledningar med en diameter av 1 m i drift såväl i Stockholmsområdet

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.11    Industridepartementet  256

som i Malmöomrädet. Den här föreslagna hetvattenledningen frän Fors­mark blir 1,5 m i diameter vid en överförd effekt om 2000 MW och 1,4 m vid 1700 MW. Så grova hetvattenledningar finns i dag inte i drift i Sverige, men väl utomlands. I bl. a. Moskva finns sedan flera år hetvattenledningar med diameter 1,4 m i drift. Däremot finns ingen känd hetvattenledning som är 120 km lång och samtidigt så grov. Några egentliga inslag av ny teknik erfordras dock inte. Studier för att klargöra systemets drifttekniska egen­skaper krävs dock som underlag för bl. a. komponentdimensioneringen.

Hetvattnet uppvärms i en värmeväxlare i Forsmark till max 160°C innan det pumpas ner till Stockholmsområdet där det avger sitt värme i tiotalet stora värmeväxlarterminaler för att därefter åter pumpas till Forsmark med en temperatur av ca 65°C. Vattenflöde i huvudledningen blir ca 5 m/s vid den dimensionerande vattenhastigheten 3 m/s. Vid denna hastighet tar det ca ett halvt dygn för vattnet att transporteras från Forsmark till Stock­holm. Ledningarna dimensioneras för ett tryck av max 25 bar. Förutom i Forsmark och Stockholmsområdet erfordras fyra pumpstationer utefter ledningen.

Mellan husens värmesystem och den radioaktiva ångkretsen i Forsmark finns tre barriärnivåer. Värmeväxlare - där värme överförs mellan två medier utan att dessa är i kontakt med varandra - finns i Forsmark, i varje anslutningspunkt (terminal) i Stor-Stockholm (och Uppsala) samt hos varje abonnent.

Därutöver ordnas tryckhällningen i Forsmark pä sådant sätt att någon överströmning från värmeväxlarens primärsida till dess sekundärsida omöjliggörs. Hetvattensystemets övriga egenskaper är i princip inte annor­lunda än i vilket stort fjärrvärmesystem som helst.

Ca '/3 av ledningen förläggs i tunnel och ~/j i kulvert. Ledningsdragning­en måste ytterligare studeras och ställning tas till bl. a. huruvida Uppsalas fjärrvärmesystem ska anslutas till överföringen eller ej. Vilka sträckor som bör gå i tunnel resp. kulvert bör även studeras ytterligare med beaktande av såväl plan- och markfrågor och därtill hörande tillståndsfrågor som andra för ledningsdragningen väsentliga faktorer.

2.3 Fossilalternativet

I fossilalternativet sker basproduktionen i fossileldade kraftvärmeblock i HimmerQärden och Lövsta. I Himmerfjärden uppförs två kraftvärmeblock på vardera 380 MWei och 690 MWv medan kraftvärmeblocket i Lövsta får en effekt på 205 MWei och 330 MWv.

Lokalisering och utformning av anläggningarna baseras i huvudsak på SIND-utredningens antaganden. Anläggningen i Himmerfjärden lokali­seras till ett område på Näslandet intill SYVAB:s avloppsreningsverk. En hamn för fartyg upp till 70-80000 tdW anläggs intill kraftverksblocken liksom ett kollager med en lagringskapacitet pä I - 1,5 miljoner ton.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.11    Industridepartementet  257

Kraftvärmeblocket i Lövsta lokaliseras intill den där befintliga avfalls­förbränningsanläggningen. Kolförsörjningen förutsätts ske med fartyg via Södertälje kanal. Fartygsstorleken begränsas av farieden i Mälaren till 5-6000 tdW.

Utbyggnaden av kraftvärmeblocken styrs av el- och värmebehovet. Om elbehovet inte motiverar en idrifttagning av kraftvärmeblocken när anlägg­ningen behövs för värmeproduktion förutsätts att enbart panndelen av kraftvärmeblocket installeras i en första etapp. När elbehovet motiverar att anläggningen kompletteras installeras sedan turbindelen. Se vidare avsnitt 7.2. Kraftvärmeblocken i Himmerfjärden förutsätts p.g.a. sin stor­lek blir utrustade med utrustning för rökgasavsvavling.

Frän Himmerfjärden byggs ett omfattande ledningssystem till matnings­punkter i Igelsta (Södertälje), Fittja, Högdalen, Hammarby och Värtan där respektive fjärrvärmeområde inkopplas. Ledningssystemet utformas med dubbla rörpar för att upprätthålla en hög leveranssäkerhet.

3    Förutsättningar

3.1 Elprognos

För att belysa elbelastningens inverkan har två prognoser använts, var­vid siffrorna i alternativ 1 för 1985, 1990 och 2000 överensstämmer med Konsekvensutredningens referensalternaliv.

Alternativ 2 överensstämmer i stort sett med det högre alternativet i den prognos som SIND publicerade hösten 1980. Denna prognos bygger på förutsättningarna i 1980 års långtidsutredning, LU-80, fram till 1985. Man har där förutsatt en snabb industriell tillväxt för alt uppnå balans i Sveriges ekonomi under 1980-talet. Detta innebär att elkonsumtionen inom indu­strin i denna prognos ligger på samma nivå som i prognosen enligt alterna­tiv 1. Det som skiljer alternativ 2 frän alternativ I är mängden elvärme.

SIND har även ett lägre prognosalternaliv. Detta bygger på en industri­ell tillväxt om 2%/är under 1980-talet. 1 detta alternativ uppnås vid full kapacitetsutnyttjande inte balans i Sveriges ekonomi under 1980-talet. Industrins elförbrukning blir 1990 7 TWh lägre än i SlND:s högre prognos. I övrigt är SIND:s låga prognos lika med den höga.

För tiden 1990 har SIND inte gjort någon prognos, för alt räkna med någonting förutsätts i båda fallen en ökningstakt om 2,8 TWh/är vilket motsvarar ökningstakten i allernaliv 2 under 1980-talet. I kap. 10 diskute­rades utfallet vid en lägre ökningstakt på elkonsumtionen under 1990-talet. I nedanstående tabell anges elförbrukningen (exkl. överföringsförluster) i de två prognosalternativen. Motsvarande produktionsbehov (elförbruk­ning inkl. överföringsföriuster) uppgår 1990 till 138 TWh respektive 127 TWh. 17    Riksdagen 1980/81. I .saml. Nr 90. Biiagedel

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.11    Industridepartementet     258

1985         1990         1995     •     2000

All. 1. TWh/år         110           125           138           151

Alt. 2, TWh/år         103           115           128           141

3.2 Värmeprognos

Fjärrvärmeprognoserna baseras på SIND-utredningens bedömningar kompletterat med material framtaget i arbetet med den regionala energi­planen för Storstockholm. Besparingsåtgärder i befintlig bebyggelse har här antagits ge en besparing pä drygt 20% av värmebehovet för flerfamiljs­hus och lokaler jämfört med i SIND-utredningen antagna 14%. Prognosen har därför jämfört med SIND-utredningen räknats ner med 5%. I följande tabell redovisas fjärrvärmebelaslningen d.v.s. värmebehovet inklusive överföringsförluster i lokalnäten.

1990         1995        2000

STOSEB med Uppsala. TWh/år    12.9          14.0          15.2

STOSEB Ulan Uppsala. TWh/år    11.3          12.4          13.6

3.3       Bränslepriser

Två bränsleprisprognoser behandlas, varav den ena utgör Konsekvens­utredningens bränsleprisprognos för olja, kol och kärnbränsle t.o.m. år 2000 uppräknad till prisnivå juli 1980. Värdena extrapoleras lill 2005 och 2010.

I den andra bränsleprisprognosen räknas för olja 25% år 1985, 50% år 1990 och 75% år 2000 tillägg på Konsekvensutredningens prognos. Efter år 2000 följer priset samma ökningstakt som Konsekvenstutredningen. Pro­gnosen innebär en genomsnittlig realprisökning om ca 4,1% per år för perioden 1980 - 2010, vilket kan jämföras med Konsekvensutredningens prognos, som innebär en genomsnittlig realprisökning om ca 2,5% per år för samma period. För kol räknas i den högre bränsleprisprognosen liksom för olja med ett tillägg pä Konsekvensutredningens kolprisprognos med 25% år 1985, 50% år 1990 och 75% år 2000, vilket innebär en genomsnitt­lig realprisökning om ca 4,3% per år för perioden 1980 - 2010. Konse­kvensutredningens prognos innebär en realprisökning om ca 2,7% per år.

För kärnbränsle räknas med Konsekvensutredningens prognos i båda fallen, vilket innebär en genomsnittlig realprisökning om 1,7% per år för perioden 1980- 2010.

3.4       Prisnivå, kalkylränta m. m.

Kostnaderna är beräknade i prisnivå juli 1980 och realränta 4% har använts. Avskrivningstiden 25 är har använts för nya produktionsanlägg-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.11    Industridepartementet  259

ningar. För Qärrvärmeledningen från Forsmark antas en avskrivningstid om 25 är. De anordningar som fordras för värmeavtappning från Forsmark 3 avskrives under den tid Forsmark används för värmeproduktion.

3.5 Utbyggnad av elproduktionen

Utbyggnad av elproduktionsanläggningar sker i första hand i form av koleldade kraft värme verk. Behov av ytterligare utbyggnad förutsätts ske i form av kolkondensanläggningar.

Mängden koleldad kraftvärme antas uppgå till 1900 MW år 1990, 3100 MW år 2000 samt 3950 MW år 2010. Därvid förutsätts oljeeldad kraftvärme byggas om till koleldning motsvarande 1150 MW under perioden 1990 -2010. Utbyggnad av kolkondensanläggningar antas i första hand ske med enheter om 600 MW.

Vattenkraften förutsätts utbyggd till 65 TWh/år 1990 och vindkraften uppgår till 1 TWh år 1990 och 4 TWh är 2000.

4   Tillstånd, beslut och tidplan

4.1      Allmänt

I detta avsnitt ges en översiktlig beskrivning av erforderliga tillstånd och beslut samt den tidplan som förutsatts för Forsmarksalternativet. Vissa säkerhetsfrågor diskuteras även.

4.2 Tillstånd

Något koncessionskrav för hetvattenledningar finns ej för närvarande. Det bedöms dock som troligt och lämpligt att regeringen gör en samlad bedömning av projektet med därtill hörande prövningar av plan- och mark­frågor, miljöfrågor etc. Detta skulle underlättas om det förslag till ändring i lagen (1978:160) om vissa rörledningar som togs upp i prop. 1978/79: 115 men som då inte antogs av riksdagen på nytt föreläggs riksdagen. En övergripande tillståndsprövning förutsätts ta ett år. Ledningsrätl och ex­propriation (för tunnlar) kommer att erfordras. Marktillträde förutsätts dock beviljat så snabbt som möjligt och innan ersättningsfrågorna avkla­rats.

Beträffande värmeproduktionsanläggningen förutsätts koncession enligt atomenergilagen. Behandlingen av ansökan bedömes kunna ske på något kortare tid än för ledningen, så att båda koncessionerna erhålles samtidigt.

För den koleldade anläggningen som senare skall ta över värmeproduk­tionen i Forsmark fordras lokaliseringstillstånd enligt § 136 av byggnadsla­gen. Detta tillstånd sökes samtidigt med övriga tillstånd.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.11    Industridepartementet

260

4.3      Beslutsfrågor

Genomförande av projektet kommer att kräva ett antal övergripande politiska samt tekniska och ekonomiska beslut. Den preliminära tidplanen för projektet förutsätter atl beslutsprocessen fungerar utan störningar.

En förutsättning för lidplanen är att vissa viktiga beslut fallas innan ett fullständigt beslutsunderlag föreligger. Riksdagens energipolitiska beslut våren 1981 bör ange hur statsmakterna ser på storstädernas värmeförsörj­ning. För att STOSEB och Forsmarks Kraftgrupp AB (FKA) ska kunna arbeta vidare enligt föreliggande tidplan måsle riksdagen i de allmänna riktlinjerna för energipolitiken uttala intresse för värme från Forsmark. Projektet skulle i så fall genomföras under förutsätlning att erforderiiga tillstånd erhålls, projekteringen visar att projektet fortfarande är intres­sant, finansieringen kan ordnas samt att erforderliga beslut fallas i Vatten­falls styrelse och STOSEB-kommunernas fullmäktige. Eftersom de kom­munala besluten innefattar omfattande ekonomiska åtaganden måste riks­dagens principiella ställningstagande ske före dessa beslut. Vidare bör parterna ta ställning till den principiella frågan om ägarförhållandena kring den koleldade anläggningen i Forsmark. FKA och STOSEB bör därefter kunna besluta om projekleringsetapp 2, 1982-01.

4.4      Tidplan

En preliminär tidplan för projektets genomförande har upprättats och framgår av nedanstående figur. Detaljerad tidplan framgår av bilaga 10 beträffande direktavtappningsalternativet och bilaga 11 beträffande mot-trycksturbinsalternativet.

 

 

 

 

Fjärrvärme frän Forsmark

1981

1982

1983

1984

1987

1988

1989

Elapp 1 - förprojektering Etapp 2, projektering.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

förfrägningshandlingar,

 

 

 

 

 

 

 

projektvärdering Konstruktionshandlingar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

byggande och montage Provdrift med ånga.

 

 

1

L

 

 

 

 

 

 

 

 

 

kJ

 

direktavtappning

 

 

 

 

 

6-9

 

Provdrift med ånga.

 

 

 

 

 

i

 

mottrycksturbin

 

 

 

 

 

12

05

Koncessionsbehandling

 

 

 

 

 

 

 

- tillstånd helvallenledning och

 

04

04

 

 

 

 

ombyggnad

 

 

-

 

 

 

 

Lokaliseringsansökan, koleldat

 

01

06

 

 

 

 

kraftvärmeverk i Forsmark

 

 

 

 

 

 

 

Principbeslut om utbyggnad.

 

08

 

 

 

 

 

Villkorade avtal med entreprenö-

 

 

 

 

 

 

 

rer och stålrörsleveranlörer.

 

 

 

 

 

 

 

Anslagsäskande från SV.

 

 

 

 

 

 

 

Beslut om utbyggnad, riksdagsbe-

 

 

10

 

 

 

 

slut skall föreligga. Slutliga

 

 

 

 

 

 

 

avtal och kontrakt tecknas med

 

 

 

 

 

 

 

entreprenörer och tillverkare av

 

 

 

 

 

 

 

utrustning.

 

 

 

 

 

 

 

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.11    Industridepartementet 261

I ovanstående sammanställning ingår även lokaliseringsansökan för det koleldade kraftvärmeverket i Forsmark. Som framgår av tidplanen skulle vid beslut om förprojektering i början av 1981 värmeproduktionsanlägg­ningen och värmeöverföringssystemet tidigast vara klart för provdrifi efter ca 7,5 år när del gäller direklavtappningsallernativet och ca 8 år när det gäller mottrycksturbinen.

Dessa tider förutsätter att projekteringsetapp I inledes i princip omgåen­de samt att föreliggande bedömningar beträffande besluisprocessen m.m. visar sig korrekta.

Övriga väsentliga förutsättningar redovisas och kommenteras nedan.

FKA och STOSEB måste vara överens om projektets värde och ställa erforderiiga resurser till förfogande för att inleda projekteringsetapp 1, 1981-01.

FKA och STOSEB måste i ett tidigt skede inleda förhandlingar bland annat beträffande arbets-, ansvars-, kostnads- och riskfördelning samt andra affärsmässiga frågor för projektet inklusive det koleldade kraftvär­meverket.

Syftet med projekteringsetapp 1 är atl ge underlag för en total bedöm­ning av projektets tekniska och ekonomiska genomförbarhet. För detta krävs klarställande av väsentliga tekniska frågeställningar beträffande vär­meproduktionsanläggningen. Parallellt härmed sker en förprojektering av fjärrvärmeledningen så att de båda anläggningsdelarna erhåller erforderlig teknisk bearbetningsgrad.

Projekteringsetapp 2, som påbörjades 1982-01, skall ge ett så tekniskt detaljerat underiag att en upphandling kan göras. En förutsättning för att etapp 2 skall kunna påbörjas är att riksdagens energipolitiska beslut är positivt och ger ett klart uttalat stöd för projektet.

Innan direkt anläggningsverksamhet påbörjas måste koncession för både värmeproduktionsanläggningen och värmeövert"öringssystemet föreligga. Ansökan inlämnas 1982-06 resp. 1982-04 och koncession beräknas kunna erhållas 1983-04. Lokaliseringsansökan fördel koleldade kraftvärmeverket i Forsmark inlämnas 1982-01 och lokaliseringstillständ beräknas kunna erhållas 1983-06.

För att innehålla tidplanen krävs dock bindande avtal för fjärrvärmeled-ningen med entreprenörer och stålrörstillverkare redan 1982-08, dvs. näs­tan drygt ett halvt år före koncession och ca ett år före byggstart. Tidpunk­ten bestäms av att erforderliga resurser skall kunna byggas ut utan att den svenska fjärrvärmeutbyggnaden i övrigt påverkas negativt. Detta innebär att de affärsmässiga förhandlingarna mellan FKA och STOSEB måste slutföras före 1982-08. Dessförinnan måsle även kommunfullmäktige i berörda kommuner ha tagit slutlig ställning till projektets genomförande.

Kontrakt tecknas med leverantören av värmeproduktionsanläggningen och slutliga avtal träffas med entreprenörer och stålrörleverantörer för fjärrvärmeledningen 1983-10. Byggstart sker 1984-08 för värmeproduk­tionsanläggningen och 1983-11 för ledningen.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.11    Industridepartementet 262

Provdrift med ånga till värmeproduktionsanläggningen påbörjas 1988-06 vid direktavtappningsalternativet och pågår i ca tre månader. Vid mot-trycksturbinalternativet påbörjas provdrift med ånga 1988-12 och pågår i ca 6 månader.

4.5 Säkerhetsfrågor

Vid de översiktliga utredningar som har gjorts beträffande värmepro­duktionsanläggningen har inget framkommit som indikerar att ombyggna­den påverkar kärnkraftsanläggningens säkerhet. Vid en eventuell projekte­ring kommer dock en rad analyser och utredningar atl behöva utföras för att visa att anläggningen även efter ombyggnad uppfyller gällande säker­hetskrav. De tillkommande ång- och matarvattenledningarna, reaktorns tryckregleringssystem samt kontrollanläggningens utformning måste ägnas speciell uppmärksamhet i detta avseende.

Konsekvenserna av ett brott på hetvattenledningen, bland annat i närhe­ten av kärnkraftverket, är ett annat exempel på analyser som måsle utföras i ett tidigt skede av projekteringen. Värmekondensorernas samt hetvatten­ledningens tryckhällningssystem måsle vidare utformas sä att risken för att aktivitet kommer ut i hetvattenledningen elimineras.

Hetvaltensystemets uppbyggnad med flera värmeväxlar (se avsnitt 2.2.4) innebär att ytterligare tvä barriärer finns mellan Forsmark och abonnenternas egna värmesystem.

5    Kostnader

5.1 Forsmarksalternativet

Anläggningskostnaden för ombyggnad av Forsmark 3 till direktavtapp-ningsutförande har beräknats till ca 900 Mkr exklusive ränta under bygg­nadstiden. Ombyggnaden antas vidare kräva 6 månaders avställning ul­över revision med åtföljande produktionsbortfall. Därefter krävs en prov­drifttid på ca 3 månader under vilken anläggningens tillgänglighet begrän­sas till 2/3 av normal tillgänglighet.

För alternativet med mottrycksturbin anges anläggningskostnaden till 1 500 Mkr exklusive ränta under byggnadstiden. Ombyggnadstiden be­döms också i detta alternativ till 6 månader och provdrifttiden antas bli ca 6 månader.

Efter provdrifttiden bedöms anläggningens drifttillgänglighet (exklusive revision) för kondensproduktion till 83% vilket kan jämföras med 85% utan ombyggnad. Siffran gäller både för direktavtappningsalternativet och alternativet med mottrycksturbin.  Drifttillgängligheten (exklusive revi-

 

Prop. 1980/81:90   Bilaga 1.11    Industridepartementet 263

sion) för värmeproduktion anges till 88% vid direktavtappning och 81 % vid alternativet med mottrycksturbin.

Värmeproduktionen bedöms öka Forsmark 3:s fasta drift- och under­hållskostnader med ca 20 miljoner kr/år i direktavtappningsalternativet och 35 miljoner kr/år i alternativet med mottrycksturbinen.

Anläggningskostnaden, för värmeöverföringssystemet Forsmark-Stor-Stockholm och tillhörande integraUonsledningar i Stor-Stockholm beräk­nas till 3 300 miljoner kr exklusive ränta under byggnadstiden om systemet dimensioneras för en överförd värmeeffekt på 2000 MW. Vid en reduce­ring av effekten till 1700 MW sjunker anläggningskostnaden till 3050 miljoner kr exklusive ränta under byggnadstiden.

De åriiga drift- och underhållskostnaderna för värmeöverföringssyste­met beräknas till 0,5% av anläggningskostnaden utom för pumpstationerna där den fasta driftkostnaden anges till 2% av anläggningskostnaden. Pumpstationerna kräver vidare ca 0,4 TWhei/år i drivenergi, vilket har lagts in som en ökning av elbelastningen i Forsmarksalternativet.

I Forsmarksalternativet förutsätts att värmen från Forsmark skall svara för basenergin och att lokala produktionsanläggningen skall svara för topp-och reservproduktion. Beräkningen av erforderiig produktionskapacitet i lokalnäten utgår från att varje lokalnät skall förses med tillräcklig produk­tionskapacitet för att klara det maximala värmebehovet vid avbrott på ledningen från Forsmark. 1 Forsmarksalternativet krävs en alternativskil-jande utbyggnad av oljeeldade toppcentraler jämfört med fossilalternativet på sammanlagt 480 MWv. Merinvesteringen blir ca 100 miljoner kr exklusi­ve ränta under byggnadstiden.

Då elbelastningen nödvändiggör att Stockholmsregionens mottrycksun-derlag utnyttjas för kraftvärmeproduktion uppförs en koleldad kraftvär-meanläggning bestående av 2 block pä vardera 500 MWi och I 000 MWv i Forsmark. På grund av anläggningens storlek förutsätts att den utrustas med rökgasavsvavling. Anläggningskostnaden har översiktligt uppskattats till 3900 miljoner kr eller 3900 kr/kWei exklusive ränta under byggnadsti­den.

Kraftvärmeblockens fasta drift- och underhållskostnad bedöms till totalt ca 80 miljoner kr/år. Den rörliga drift- och underhållskostnaden exklusive bränsle har baserats på schablonkostnader som sammanställts inom CDL och anges till 2,1 öre/kWhei-

5.2 Fossilalternativet

Kostnaderna för fossilalternativet har i huvudsak baserats på de bedöm­ningar som gjordes i SIND:s utredning om Stor-Stockholms värmeförsörj­ning 1979. För kraftvärmeblocken i Himmerfjärden räknas dock med en jämfört med SIND-utredningen fördubblad enhetsstoriek. Anläggnings­kostnaden för två kraftvärmeblock i Himmerfjärden med en effekt på 380

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.11    Industridepartementet     264

MWel och 690 MWv anges till 3 190 miljoner kr eller 4200 kr/kWei (exklusive ränta under byggnadstiden). I likhet med kraftvärmeblocken i Forsmark har härvid rökgasavsvavling förutsatts. För kraftvärmeblocket i Lövsta med en effekt på 205 MWei och 330 MWv anges anläggningskost­naden till 920 miljoner kr med rökgasavsvavling och 800 miljoner kr utan rökgasavsvavling eller 4500 kr/kWei resp. 3900 kr/kWei allt räknat exklu­sive ränta under byggnadstiden.

Om elbehovet ej motiverar en idrifttagning av kraftvärmeblocken när anläggningar behövs för värmeproduktion förutsätts att panna och turbin installeras i två steg. Därvid har turbinanläggningens specifika kostnad ansaftstill 1 IOOkr/kWei.

De fasta drift- och underhällskostnaderna har beräknats till:
HimmerQärden 70 miljoner kr/år
Lövsta           25 miljoner kr/år

De rörliga drift- och underhållskostnaderna exklusive bränsle för fossil­anläggningarna har baserats på schablonkostnader sammanställda inom CDL och anges till 2,1 öre/kWhei med avsvavling och 1,1 öre/kWhe: utan avsvavling.

Anläggningskostnaden för värmeöverföringssystemet i fossilalternativet (ledning HimmerQärden-Värtan och Lövsta—Solna) beräknas till 1 175 miljoner kr exklusive ränta under byggnadstiden. De årliga fasta drift- och underhållskostnaderna beräknas i likhet med Forsmarksalternativet ut­gående från 0,5% av anläggningskostnaden för ledningen och 2% av anläggningskostnaden för pumpstationerna. Elenergiförbrukningen i pumpstationerna uppgår här till ca 0,1 TWhei/år.

Rörlig drift- och underhållskostnad exklusive bränsle i befintliga kolel­dade värmeverk baseras på bedömningar inom STOSEB och anges till 1,4 öre/kWhv.

5.3 Sammanställning av investeringar

Utgående från ovan angivna kostnader kan invesleringarna i de olika alternativen sammanfattas i nedanstående tabell (miljoner kr exklusive ränta under byggnadstiden):

 

 

Alternativ

 

 

 

Fossil

Forsmark

 

 

 

etapp 1

etapp 2

Överföringssystem

1 175

3 300

 

Ombyggnad Forsmark

 

 

 

- direktavtappning

 

900

 

- mottrycksturbin

 

(1500)

 

Kraftvärmeblock

4110

 

3900

Hetvattencentraler olja

 

 

 

alternativskiljande

 

100

 

Summa

5 285

4 300 (4 900)

3900

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.11    Industridepartementet  265

6   Kraftvärdering

För att värdera skillnaden i elproduktion i de studerade alternativen har utbyggnadsprogram för de tvä alternativen framtagits. Detta har gjorts för båda elprognosalternativen. En förutsättning har varit att i möjligaste mån erhålla samma leveranssäkerhet i samtliga alternativ vilket innebär att behovet av el har varit styrande för till vilken tidpunkt installation av produktionskapacitet har skett. Härvid har i första hand kraftvärmeverk förutsatts bli utbyggda. Därefter har kolkondens byggts efter behov.

I Forsmarksalternativet blir elkonsumtionen 0,3 TWh/år högre än i fossilalternativet till följd av behovet av pumpenergi för att transportera hetvatten från Forsmark till Stockholm.

I stadium 2010 är systemen lika med avseende på installerad kapacitet i form av kolkraftvärme och kolkondens i Forsmarksalternativet och fossil­alternativet med mängden kolkondens är givetvis olika vid hög och låg elprognos. Den extra produktionskapaciteten som erfordras för att täcka energibehovet för hetvattentransporten från Forsmark till Stockholm täcks efter det att kolkraftvärmeverket tagits i drift i Forsmark genom större mottrycksproduktion vilket möjliggörs av det större värmeunderlaget i Forsmarksalternativet.

Med ledning av medelärsbalanser för de olika alternativen har skillnaden i rörliga produktionskostnader i Forsmarksalternativet och fossilalternati­vet beräknats vid de förutsatta bränslepriserna. Till de rörliga kostnaderna har även räknats kostnaden för 6 månaders extra avställning av Forsmark 3 (87-12-01-88-05-31) samt värdet av den försämring av tillgängligheten (frän 83 till 56%) som förutses under de närmaste följande 3 månaderna. Hänsyn har härvid tagits till den besparing i form av minskad kärnbränsle­förbrukning som erhålles under denna tid.

Kostnaden för den elproduktion som bortfaller vid värmeavtappning i Forsmark sammansätts av skillnaden i rörlig kostnad samt adderas skillna­den i fast årskostnad för de utbyggnadsprogram som jämförs. Härtill kommer skillnaden i kostnader för överföring av elkraft. Utbyggnad av kraftvärme i Forsmark kräver överföringskapacitet motsvarande en ytter­ligare 400 kV ledning Forsmark-Stockholm med erforderliga anslutnin­gar.

7   Resultat

7.1 Allmänt

Den totala lönsamheten har beräknats genom att kostnaden för att tillgodose en i båda alternativ lika stor värmebelastning framtagits. Resul­tatet redovisas som en totalekonomisk differenskostnad och innefattar skillnader i investeringar, årliga driftkostnader inklusive bränsle samt kost-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.11    Industridepartementet  266

nåder i kraftsystemet. Ställning har ej tagits till hur vinster eller förluster skall fördelas mellan el- och värmesidan. Kostnader som är lika i de båda alternativen exempelvis kostnader för lokal värmedistribution beaktas ej. Kalkylperioden omfattar 1988-2010 och resultatet har sammanställts till ett nuvärde diskonterat till 1988. Vid nuvärdesberäkningarna har restvär­den för de olika produktionsanläggningarna och hetvattenledningarna be­räknats utgående från antagandet om en linjär avskrivning med 25 års av­skrivningstid. För investeringarna i Forsmark 3 för att möjliggöra vär­meavtappning har dock restvärdet satts till 0.

7.2 Värmebalanser

Utbyggnadsprogrammet för kraftvärmeanläggningarna har som tidigare redovisats styrts av både behovet i regionens värmesystem och landets elsystem. De två elprognoser som använts ger därför två olika utbyggnads­program. I den låga elprognosen utnyttjas Forsmark för värmeproduktion fram till 1998 och i den höga prognosen fram till 1994. I fossilalternativet färdigställs kolkraftvärmeblocken 1997-1999 vid den låga prognosen och 1993-1995 i den höga elprognosen.

Utgående från utbyggnadsprogrammet har värmebalansen för åren 1988-2010 beräknats. Av regionens totala fjärrvärmebehov som 1990 upp­går till ca 13 TWhv hämtas ca 9,5 TWh från Forsmark i Forsmarksalterna­tivet.

7.3 Ekonomiskt utfall

Det ekonomiska utfallet påverkas av antaganden om elprognos och bränsleprisprognos. I nedanstående sammanställning har med utgångs­punkt från investeringarna enligt kapitel 5 och med hänsyn fill restvärden enligt 7.1 till 1988 diskonterade alternativskiljande kostnader vid den låga elprognosen framtagits (Gkr):

 

 

Alternativ

 

 

 

fossil

Forsmark

Differens

Diskonterade

 

 

 

investeringar

3,6

6,6

./. 3,0

- överföringssystem

(l.l)

(3,5)

 

- KVV-block och hvp

(2,5)

(2,1)

 

- Forsmark

 

(1,0)

 

Drift 0 underh fast

1,3

1,3

 

Drift 0 underh röriig

3,9

2,7

1,2

Bränsle

19,9-32,1

13,3-21,9

6,6-10,2

Elproduktionsbortfall

 

 

./.3,4-4,3

Summa merkostnad för fossilalternati

1-

 

 

vet Gkr

 

1,4-4,1

 

Genomsnittlig årskostnad Mkr/år

 

95-285

 

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.11    Industridepartementet

267

Vid den låga elprognosen ger alltså Forsmarksalternativet en till 1988 diskonterad mindrekostnad på 1,4 miljarder kr jämfört med fossilalternati­vet vid konsekvensutredningens bränsleprisprognos och en till 1988 dis­konterad mindrekostnad på 4,1 miljader kr vid den högre bränsleprisprog­nosen.

Vid motsvarande sammanställning för den höga elprognosen erhålls följande till 1988 diskonterade alternafivskiljande kostnader (Gkr):

 

 

Alternativ

 

 

 

fossil

 

Forsmark

Differens

Diskonterade

 

 

 

 

investeringar

4,6

 

7,5

./. 2.9

- överföringssystem

(1,1)

 

(3,5)

 

- KVV-block och hvp

(3,5)

 

(3,0)

 

- Forsmark

 

 

(1,0)

 

Drift 0 underh fast

1,6

 

1,5

0.1

Drift 0 underh rörlig

3,7

 

3,2

0,5

Bränsle

20,0-

32,2

15,9-26,1

4.1-6.1

Elproduktionsbortfall

 

 

 

./.3.6-4.7

Summa merkostnad för Forsmarksallei

_

 

 

 

nativet Gkr

1,8-

-0,9

 

 

Genomsnittlig årskostnad Mkr/år

 

 

125-60

 

MKr/år 300 ■ ■

200'

100-

Genomsnittligt

koLpris

Kr/GJ

-100 •

-200 • ■

Genomsnittlig   merkostnad för fossilalternativet som funktion av fossilpris  och elprognos

-300 ••

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.11    Industridepartementet

268

Vid den höga elprognosen ger alltså fossilalternativet en till 1988 diskon­terad mindrekostnad på 1,8 miljarder kr vid konsekvensutredningens bränsleprisprognos och en till 1988 diskonterad mindrekostnad på 0,9 miljarder kr vid den högre bränsleprisprognosen.

Resultatet kan även åskådliggöras i nedanstående figur som visar det ekonomiska utfallet som funktion av genomsnittligt kolpris för perioden 1988-2010 vid den höga och låga elprognosen.

Det ekonomiska utfallet som funktion av elbelastningen 1990 redovisas i nedanstående figur. I figuren har markerats SINDs tvä prognoser för 1990 saml konsekvensutredningens prognos.

Det ekonomiska utfallet påverkas av om den i utredningen förutsatta tidplanen med idrifttagning av värmeöverföringen från Forsmark 1988 kan innehållas. En översiktlig bedömning visar att en försening av idrifttagningen med ett år försämrar resultatet med 0.4-0,6 miljarder kr diskonterat till 1988 vid den låga elprognosen och med 0,2-0,3 miljarder kr diskonterat till 1988 vid den höga elprognosen. Vid den låga elprognosen minskar Forsmarksalternativets till är 1988 diskonterade mervärde till 1.0 miljarder vid konsekvensutredningens bränslepriser och till 3,5 miljarder

MKr/5r

. I

300-

Högg bränslepriser

200 ■•

100

Laga bränslepriser

V

100

Slutlig

elanvändning

exkl. överförings-förluster 1990 'iWh

 

■100-

SIND    SIND lag       hög

-200-

-300-

Genomsnittlig merkostnad för fossilalternativet som funktion av belastning

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.11    Industridepartementet    269

vid de högre bränslepriserna. Vid den höga elprognosen ökar fossilallerna-tivets till år 1988 diskonterade mervärde till 2,0 miljarder vid konsekvens­utredningens bränslepriser och till 1,2 miljarder vid de högre bränslepri­serna.

7.4 Bränsleförbrukning

Kol- och oljeförbrukningen för fjärrvärmeproduktion i Stockholms- och Uppsalaregionen under perioden 1988-2010 framgår av nedanstående sammanställning.

Allernaliv

Fossil        Forsmark       Differens

Låg elprognos

kol milj ton                        37.1          28.7                8.4

olja milj lon                         5.8            2.7                3.1

Hög elprognos

kol milj ton                        36,7          34.9                1.8

olja milj lon                         6.0            2.6                3.4

Värmeöverföringen frän Forsmark minskar alltså fossilbränsleförbruk­ningen för uppvärmning med totalt ca 8 miljoner ton kol och 3 miljoner ton olja vid den låga elprognosen och med ca 2 miljoner ton kol och 3 miljoner ton olja vid den höga elprognosen. Om man lar hänsyn till den ökade bränsleförbrukningen i kraftsystemet för att ersätta den bortfallande elpro­duktionen i Forsmark uppgår bränslevinsten netto till ca 6 miljoner ton kol och 2 miljoner ton olja vid den låga elprognosen och till ca 2 miljoner ton olja vid den höga elprognosen medan kolförbrukningen där ökar med ca I miljon ton. Som jämförelse kan nämnas att Sveriges oljeimport 1979 upp­gick till ca 28 miljoner ton.

Det ekonomiska utfallet som funktion av elbelastningen 1990 redovisas i nedanstående figur. I figuren har markerats SIND:s två prognoser för 1990 samt konsekvensutredningens prognos.

8   Miljöfrågor

Vid SIND:s utredning om Stor-Stockholms fjärrvärmeförsörjning (1979) berördes även översiktligt miljöpåverkan för de behandlade värmeför­sörjningsalternativen.

Till en början konstaterades att man får en allmän miljöförbättring i Stor-Stockholmsregionen vid införande av fjärrvärme, oberoende av försörj-ningsalternaliv.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.11    Industridepartementet  270

Utsläppen av miljöslörande ämnen i Slockholmsregionen var mindre i Forsmarksalterantivet än i fossilalternativen och det ansågs därtör vara att föredra ur miljösynpunkt.

De två kolalternativen, det decentraliserade referensallernativel och alternativet med ett större kraftvärmeverk vid Himmerfjärden ansågs un­gefär miljömässigt likvärdiga med en sannolik preferens för Himmerfjärds­alternativet.

De i föreliggande utredning studerade alternativen skiljer sig från de i SIND-utredningen genom alt försörjningen med kärnkraflvärme är tidsbe­gränsad.

Före ledningens idrifttagning har de tvä alternativen så små skillnader att de måste betraktas som helt likvärdiga miljömässigt.

Under den tid då ledningen överför kärnkraftvärme gäller i stort de bedömningar som gjordes i SIND-utredningen dvs. att Forsmarksalternati­vet är miljömässigt överlägset för Stor-Slockholm.

Skillnaden i elproduktion i Forsmark måste dock kompenseras med annan kraftproduktion, huvudsakligen fossilt mottryck i befintliga oljeel­dade och nya koleldade anläggningar i olika tätorter. Den bränslemängd som erfordras härför och därmed utsläppen av miljöstörande ämnen är dock vilket visas i tabellen i avsnitt 7.4 lägre än den mängd bränsle som i fossilalternativet erfordras för att i helvattencenlraler producera värme motsvarande Forsmarksöverföringen.

Då kärnkraftvärmeproduktionen upphör i Forsmark tas värmeproduk­tion över av koleldade mottrycksaggregat placerade invid kärnkraftverket. Denna placering bör miljömässigt vara gynnsammare än Himmertjärden och Lövsta som utgör jämförelsealternativ. Avståndet till tätorter är större och enligt preliminära uppgifter från naturvårdsverket är försurningspro­blemen mindre för Forsmarksläget. Förlusterna genom den långa överfö­ringen medför dock i princip atl något större bränslemängd måste tillföras till en anläggning i Forsmark jämfört med motsvarande anläggning närmare Stockholm. Transporter av bränsle, aska och eventuellt kalk och avfall i samband med rökgasavsvavling, bör vara mindre störande i Forsmark.

En ytteriigare faktor till Forsmarks fördel är att de koleldade enheterna är större och byggs senare än i jämförelsealternalivel varför en mer ut­vecklad reningsteknik eventuellt kan komma till användning.

I samband med idrifttagningen av de koleldade kraftvärmeblocken i Forsmark måste en förstärkning av överföringskapaciteten motsvarande en ny 400 kV-ledning frän Forsmark till Stockholmsregionen genomföras. Även i fossilalternativet måste nya 400 kV-ledningar uppföras för att ansluta kraftvärmeblocken till stamnätet. Ledningarna blir dock i detta alternativ betydligt kortare och påverkan pä miljön mindre än i Forsmarks­alternativet.

Fjärrvärmeledningens miljöpåverkan bedöms som liten. En viss upp­värmning av markytan ovanför den kulvertförlagda delen av ledningen kan

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.11    Industridepartementet  271

erhållas. I miljömässigt känsliga partier kan dock ledningen föriäggas i tunnel. Under byggnadstiden kan vissa störningar uppkomma bl. a. i sam­band med borttransporter av bergmassor från tunnelpartierna.

Kolförbrukningen i förutsatta kraftvärmeblock motsvarar en förbrän­ningseffekt i pannan om ca 600—1700 MW. För sä stora enheter utgör kolpulvereldning i dag den enda kommersiellt utprovade tekniken. Om enheterna utrustas för stegvis förbränning, avsvavling av rökgasen och höggradig stoftavskiljning samt om man ställer vissa krav på kolkvalitet kommer anläggningens påverkan pä miljön att bli liten och betydligt mind­re än den miljöpåverkan som Sveriges förra kolepok gav upphov till.

Erforderlig teknik finns i stort sett utvecklad men för en del metoder t. ex. avsvavling av rökgaser krävs en mognadsperiod av 5-10 år innan för svenska förhållanden lämpliga metoder kan finnas tillgängliga.

Försök pågår med att utveckla än mer avancerad teknik för kolanvänd­ning. Det gäller bl. a. förbränning i svävbädd (FBC) förgasning (Lurgi m.fl.), inblandning av kol i olja (COM) och förvätskning med rening. I de båda sistnämnda fallen avses användning i oljepannor. Viss erfarenhet tyder på svårigheter för COM vid mer än 20 % kol. Förvätskade kol torde bli för dyra för kraftverksdrift i stor skala. I stor skala drivs Lurgi-proces-sen för bensinframställning i Sydafrika.

Svävbädd provas för närvarande för relativt små enhetseffekter i de­monstrationsanläggningar pä 1-80 MW. De flesta anläggningarna arbetar under atmosfärstryck. Sannolikt kommer tekniken snart att vara kommer­siell för mindre anläggningar typ hetvattenpannor, medan stora anlägg­ningar av denna typ ligger längre fram i tiden. Fördelar med svävbädd är atl svavel från bränslet kan bindas i bädden och halten kväveoxider mins­kar genom låg förbränningstemperatur. För stora anläggningar kan en trycksatt svävbädd vara en framtida möjlighet. Utveckling pågår i flera länder. Trycksättningen kan ske med en gasturbin.

Ett intressant koncept har presenterats av STAL-LAVAL, där flera trycksatta bäddar tillsammans tar ca 500 MW kol för en gasturbin i kombi­nation med en äldre ångturbin i ett amerikanskt kraftverk. Om projektet blir framgångsrikt kan tekniken ge kraftvärmeblock med nu aktuell effekt. Kommersiellt beslutsunderlag dröjer dock flera år.

Sammanfattningsvis kan konstateras att luftmiljön i Stor-Stockholm kommer att förbättras genom utbyggnad av fjärrvärmen oberoende av vilket försörjningsalternativ man väljer. Forsmarksalternativet har dock klara miljömässiga fördelar genom att den under lidsperioden 1990-2010 sammanlagt förbrända bränslemängden minskar och alt en stor del av förbränningen sker längre från tätorter. Givetvis måste den i Forsmark producerade energin överföras till Stockholmsområdet vilket kan innebära visst miljöinträng.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.11    Industridepartementet     272

9    Finansiering

En hetvattenledning från Forsmark till Stockholm och anläggningarna i Forsmark exklusive de senare tillkommande koleldade kraftvärmeblocken har kostnadsberäknats till 5,6 miljarder kronor. Byggtiden för ledningen beräknas till 54 månader. Behov av investeringsmedel föreligger således under ca 5 år.

För hetvattenledningen, anordningen för värmeavtappning i Forsmark samt de koleldade kraftvärmeblocken kan olika ägarkonstellationer tän­kas.

Bl. a. den politiska situationen beträffande kärnkraften medförde att kreditmarknaden fr. o. m. hösten 1976 kom att ställa krav på delägarborgen då Forsmarksbolagets anläggningar skulle finansieras. Tidigare utbyggnad av kärnkraften i Sverige finansierades med anläggningarna som säkerhet. Huruvida kreditmarknaden nu efter folkomröstningen kommer att kräva borgen vid finansiering av en hetvaltenledning är svårt alt bedöma. För­utom de politiska förhållandena kan projektets karaktär av pilotprojekt medföra att kreditmarknaden kräver borgenåtaganden av delägarna.

Finansieringsformen bör bli i princip likartad oavsett vilket ägarförhål­lande som väljs. Förutsatt att kreditmarknaden kräver borgen blir borgens­förhållandena den enda skillnaden mellan olika ägaralternaliv. 1 de fall Forsmark ingår som ägare får staten teckna borgen genom vattenfall till sin andel.

I samtliga alternativ bör det finnas möjlighet att erhålla svenska obliga­tionslån och/eller utlandslån till 70-75 % av investeringen. Det belopp som ligger på toppen, ca 1,5 miljarder kronor, kan finansieras genom ägartillskott som i sin tur till en del kan utgöras av lånade medel.

För kommunerna exklusive Stockholm bör deras andel av resterande 25-30 % kunna läckas med de s. k. fjärrvärmelånen. För Stockholms del bör en del av deras andel av de resterande 25-30 % täckas på samma sätt som sker för Stockholms övriga investeringar.

För de icke kommunala delägarna i Forsmarksbolaget torde viss del av deras andel av resterande 25-30 % kunna täckas genom lånade medel.

I alternativet med ett kommunalt bolag som ägare till ledningen skulle finansieringen kunna ordnas på följande sätf 70-75 %   Obligationslån 25-30 %   ÄgartillskoU

— Kommunerna exklusive Stockholm: Fjärrvärmelån

-  Stockholms      Kommun:    Lån

Egna medel Lånen bör kunna få samma räntevillkor som de s. k. fjärrvärmelånen. Om beslut fattas och om lokaliseringstillstånd erhålles för elt koleldat kraftvärmeverk i Forsmark bör lånen kunna få samma amorteringstid som Qärrvärmelånen eller andra långa obligationslån.

 

Prop. 1980/81:90   Bilaga 1.11    Industridepartementet 273

10   Överväganden och förslag

Beroendet av importerad olja för Stockholms värmeförsörjning måste minskas. Förutom att oljan är försörjningsmässigt osäker är den dyr. Ständiga oljeprisstegringar medför stora kostnadsökningar för bl. a. hyres­gäster och villaägare. Storstockholms fjärrvärmeförsörjning måste i framti­den baseras på andra alternativ än olja.

Uppvärmning i fjärrvärmesystem med naturgas blir dyrare än med olja eftersom oljebaserad fjärrvärme använder tung eldningsolja och naturga­sen på den internationella marknaden numera prissättes i huvudsak som lätt eldningsolja eller råolja. Om naturgas används direkt för uppvärmning av Storstockholm undandras landets största sammanhängande underlag för elproduktion i kraftvärmeverk. För att kunna avveckla kärnkraften utan större utbyggnad av kolkondens än nödvändigt är det angeläget att fjärrvärmen expanderar så att stora sammanhängande fjärrvärmesystem som kan användas som underlag för mottrycksproduktion erhålles. Elpro­duktion grundad pä naturgas blir orimligt dyr och år för övrigt under avveckling i de länder, utom vissa OPEC-länder, där man har sådan elproduktion.

Förnybara energikällor som sol, vind och biomassa torde endast svara för en mindre del av Storstockholms värmeförsörjning under innevarande sekel. Därför finns enligt nuvarande bedömningar endast två möjligheter för Storstockholms huvudsakliga fjärrvärmeförsörjning, nämligen värme från Forsmark eller koleldade anläggningar i Storstockholmsregionen.

Forsmarksalternativet innebär att Forsmark 3 används för både el och värmeproduktion från år 1988. Då elbehovet når en sådan nivå att det inte kan täckas med befintliga produktionsresurser, nya fastbränsleeldade kraftvärmeverk och mottrycksanläggningar utanför Stockholm-Uppsala­regionen samt vattenkraftstationer tas ett koleldat kraftvärmeverk med två block om vardera ca 500 MWei och 1 000 MWv i drift i Forsmark. Det i föreliggande utredning studerade fossilalternativet innebär att koleldade kraftvärmeverk byggs i Himmerfjärden och Lövsta. Fossilalternativet kan emellertid vad avser lokaliseringarna utformas på flera sätt utan att ekono­min påverkas pä något avgörande sätt. Det bör understrykas att Himmer­fjärdsalternativet endast valts av utredningstekniska skäl. Om Forsmarks-projektet ej kommer till stånd måste Stockholmsregionens fossilalternaiiv studeras.

De väsentliga faktorerna för bedömning av om Forsmarksalternativet eller fossilalternativet bör väljas är genomförbarhet, lönsamhet, miljö, försörjningstrygghet och framtida flexibilitet.

Båda alternativen bedöms vara tekniskt genomförbara. Ombyggnaden av Forsmark 3 till värmeavtappning utformas så att reaktorsäkerheten inte påverkas. Fjärrvärmeledningen frän Forsmark till Slockholm blir även för 18    Riksdagen 1980181. I stim/. Nr 90. Bilugedei

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga I.Il    Industridepartementet       274

internationella förhållanden lång, men de tekniska problemen bedöms möjliga att bemästra. Utbyggnad av koleldade anläggningar i Stockholms­regionen kan inte anses medföra större problem än utbyggnad av fast­bränsleeldade anläggningar i andra storstadsområden som Göteborgs- och Malmöregionen.

Alternativens relativa lönsamhet är framför allt beroende av elbelast­ningens och bränsleprisernas utveckling samt Forsmarksalternativets idrifttagningstidpunkt. I utredningen har lönsamheten därför studerats vid två elprognoser och tvä bränsleprisulvecklingar. Även utbyggnaden av elproduktionssystemet under den närmaste 15-årsperioden påverkar alter­nativens relativa lönsamhet.

Vid den låga elprognosen. 115 TWh i slutlig användning år 1990 och därefter en tillväxt på ca 2,5 TWh per år, är Forsmarksalternativet lönsam­mare än fossilalternativet. Forsmark 3 kan i detta fall utnyttjas för vär­meavtappning t. om driftåret 1997/98, dvs. i ca 10 är. Till är 1988 diskon­terat mervärde blir 1,4 miljarder kr. vid bränslepriser enligt konsekvensut­redningen och 4,1 miljarder kr. vid de högre bränslepriserna.

Vid den höga elprognosen, 125 TWh i slutlig användning år 1990 och därefter en tillväxt på ca 2,5 TWh per är, är fossilalternativet lönsammare än Forsmarksalternativet. Forsmark 3 utnyttjas för värmeavtappning t.o.m. driftåret 1993/94, dvs, i ca 6 är. Till är 1988 diskonterat mervärde blir 1,8 miljarder vid bränslepriser enligt konsekvensutredningen och 0,9 miljarder vid de högre bränslepriserna.

Elbelastningens utveckling är inte oberoende av bränsleprisernas ut­veckling. Höga priser på framför allt olja torde medföra en ökad övergång från olja till el inom uppvärmningsseklorn och inom industrin. Höga bräns­lepriser innebär dock samtidigt en ökad benägenhet att genomföra energi­sparåtgärder och en långsammare ekonomisk utveckling vilket dämpar belastningsutvecklingen. Sammantaget är det dock sannolikt att elkonsum-tionsulvecklingen blir högre med höga bränslepriser.

Elanvändningens nivå under 1980-talet kommer även all påverkas om de förslag som har lagts fram av elanvändningskommittén (ELAK) i belän­kandet (Ds 1 1980:22) El och Olja genomförs! ELAK har bedömt att en elanvändningsnivå år 1990 på ca 125 TWh är samhällsekonomiskt moti­verad för att ersätta olja för uppvärmning. Även projekt som Forsmarks­alternativet, vilket innebär ett bortfall av elproduktion, medför en betydan­de besparing av olja och kol och kan därför samhällsekonomiskt motivera en sänkning av elanvändningsnivån.

Vid en slutlig elanvändning år 1990 pä ca 125 TWh och en tillkommande elvärme pä 3 TWh i nya hus under 1980-talet kan ELAK:s förslag till oljeersättande elanvändning genomföras med 13 resp 20 TWh om indu­strins elbehov utvecklar sig enligt SINDS:s högre resp. lägre alternativ. Värmeavtappning i Forsmark skulle med oförändrad produktionsapparat på elsidan i landet sänka möjlig elanvändning till ca 122 TWh och därmed

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.11    Industridepartementet     275

den oljeersättande elanvändningen med 3 TWh till 10 resp. 17 TWh. Detta visar att det finns utrymme för atl genomföra både ELAK:s förslag och Forsmarksalternativet.

Värmeavtappningen i Forsmark blir därmed mera en fräga om elbelast­ningens utveckling pä 1990-talel. Belastningsuivecklingen kan i delta tids­perspektiv påverkas av olika styrmedel. Vid en lägre belastningsutveckling pä 1990-talet än vad som räknats med i föreliggande kalkyler (2,5 TWh/år) torde Forsmarksalternativet bli lönsamt relativt fossilallernativel även vid en elanvändningsnivå år 1990 på ca 125 TWh. Forsmark 3 kan dock som längst användas för värmeavtappning fram till dess kärnkraftavvecklingen inleds.

1 utredningen har förutsatts att landets elproduktinssystem kan byggas ut under den tid som Forsmark 3 används för värmeavtappning. Det har räknats med atl kraftvärmeverken kan byggas ut från nuvarande produk­tionsförmåga om ca 11 TWh till 20 TWh samt alt vattenkraftverken kan byggas ut med ca 3 TWh till 65 TWh. En förutsätlning härför är alt erforderliga tillstånd kan erhållas. Om kraftvärmeverken och vattenkraften inte kan byggas ut och ge den produktion som förutsälls försämras Fors­marksalternativets lönsamhet. I utredningen har också antagils alt Ring­hals och Barsebäck inte byggs om för värmeavtappning. Om så skulle ske minskas den tid under vilken Forsmark 3 bör användas för värmeavtapp­ning med 1 år vid i utredningen förutsatt ökning av elkonsumtionen.

Som tidigare visats påverkas Forsmarksalternativets lönsamhet av pris­utvecklingen på fossila bränslen. Bedömer man att de framtida realpri­serna på olja och kol kommer all höjas krafligl framslår värme från Forsmark som ett fördelaktigt allernaliv. Alternalivels ekonomi blir bättre ju snabbare bränslepriserna stiger. Delta förutsäller all lidplanen kan innehållas vilket innefattar vissa beslut inom den närmaste tiden och all arbelel med projektet kan starta utan dröjsmål. Ett genomförande av projektet kan därmed fä strategisk betydelse för Sveriges energiförsörjning och betalningsbalans.

Idrifttagningstidpunktens betydelse för Forsmarksalternativet belyses genom att - med samma förulsällningar som ovan - etl års försening innebär en försämrad lönsamhet med 0.4—0.6 miljarder kr. vid den låga elprognosen och en ökad förlust med 0,2-0,3 miljarder kr. vid den höga elprognosen.

Forsmarksalternativet medför både för Stockholmsregionen och för lan­det lolalt en förbättrad miljö genom en mindre sammanlagd förbränd bränslemängd under den period som Forsmark 3 används för värmeav­tappning. Under den period när Forsmark 3 ej längre används för värmeav­tappning är den totala användningen av fossila och andra bränslen i huvud­sak lika i de bägge alternativen. 1 Forsmarksallernativel sker en del av förbränningen av fossila bränslen för Stockholms värme- och elförsörjning längre från tätorter vilket medför en förbättrad miljö. Lokaliseringen av

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.11    Industridepartementet     276

kraftvärmeverket till Forsmark medför ökade miljöintrång p.g.a. längre transportavstånd för producerad energi. Sammantaget är dock Forsmarks­alternativet aU föredra ur miljösynpunkt.

Både Forsmarks- och fossilalternativet innebär en kraftigt ökad försörj­ningstrygghet jämfört med dagslägets stora oljeberoende. Forsmarksalter­nativet ger dock en bättre försörjningstrygghet än fossilalternativet genom att mängden importerat bränsle minskar samt att det kvarstående oljebe­roendet blir något lägre än i fossilalternativet. Värmeavtappningen från Forsmark innebär inte någon ökad uranförbrukning jämfört med kondens­drift utan ett utnyttjande av uranbränslet med högre verkningsgrad. Den lägre elproduktionen i Forsmark ersätts av el producerad i kraftvärmeverk med hög verkningsgrad.

Sveriges ekonomi lider av ett betydande underskott i bytesbalansen. 1980 års långtidsutredning anger enligt vad som erfarits ökade induslriin-vesleringar och ökad export som en väg alt nä balans. På senare tid har från olika håll framförts att elt annat alternativ kan vara att minska impor­ten och då framför allt oljeimporten. Som angetts ovan skulle Forsmarksal­ternativet bidra till delta på ett avsevärt sätt under den tid värmeavtapp­ningen från Forsmark 3 äger rum.

Utredningen har utförts av STOSEB och vattenfall. FKA har fortlö­pande följt utredningsarbetet.

Forsmarksalternativet innebär lolalt större investeringar än fossilalter­nativet och därmed större uppgifter och större stimulans för svensk indu­stri.

STOSEB har genom sina medlemskommuner ansvarel för Storstock­holms energiförsörjning. Värmeförsörjningen är för närvarande i mycket stor utsträckning baserad pä oljeprodukter. En myckel angelägen uppgift för STOSEB är därför alt förbättra försörjningstrygghelen inom uppvärm­ningssektorn. Mol bakgrund härav och med hänsyn lill de framkomna utredningsresultaten och särskilt eriarenheterna av 1970-talels kraftiga oljeprisstegringar samt STOSEB:s bedöming av den framlida prisuiveck-lingen på olja och kol vill STOSEB genom förhandlingar med berörda intressenter slulligl pröva alternalivels genomförbarhel.

Vattenfall är beredd atl medverka till atl STOSEB kan genomföra Fors­marksalternativet. Detta får dock inte medföra att vattenfalls möjligheter att försörja sina abonnenter med el till lägsta möjliga kostnad försämras eftersom vattenfall har ett ansvar för landels elförsörjning och speciellt för elförsörjningen för egna kunder.

Mot bakgrund av föreliggande utredningsresullal anser sålunda vatten­fall och STOSEB att förhandlingar med sikte på att genomföra projektet snarast bör inledas mellan ägarna av Forsmarksanläggningen - Forsmarks Kraftgrupp AB - och STOSEB.

 

Prop. 1980/81:90   Bilaga 1.11    Industridepartementet 277

Stockholm 1980-11-25

Statens vattenfallsverk
T Nytén                 I Wivstad

STOSEB
O Wikström           C Lindroth

 

 

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.12    Industridepartementet 279

Bilaga 1.12

El och Olja

Sammanfattning av och remissyttranden över betänkande av elanvändnings­kommittén (Ds I 1980:22j

'Innehåll

1 Sammanfattning av kommitténs betänkande   ........ 280

1.1   Inledning   .................................................. 280

1.2   Överväganden och förslag   ........................... 280

 

1.2.1    Elprognoser   ........................................ 280

1.2.2    Bebyggelse   ......................................... 281

1.2.3    Förbud mot direktverkande elvärme med elradiatorer .. 281

1.2.4    Installation av oljepannor   ...................... 285

1.2.5    Lågtemperatursystem ............................. 285

1.2.6    Ersätta olja med el   ............................... 285

1.2.7    Konsekvenser av förslagen  ..................... 291

1.3................................................................. Reservation och särskilda yttranden             293

2 Remissyttrandena   ........................................... 295

2.1    Remissförfarandet   ...................................... 295

2.2    Användning av el för att ersätta olja................ 295

2.3    Förbud mot direktverkande elvärme med elradiatorer i viss tillkommande permanentbebyggelse             307

2.4    Kommunal energiplanering............................... 321

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.12    Industridepartementet    280

1    Sammanfattning av kommitténs betänkande

1.1      Inledning

Vid regeringssammanträde 1980-04-17 bemyndigades statsrådet Petri att tillkalla en kommitté med uppdrag att utreda vissa frågor om elanvändning.

Enligt direktiven skulle kommittén lägga fram förslag till förbud mot direktverkande elvärme med elradiatorer i viss tillkommande permanent­bebyggelse. Det skulle ankomma på kommittén att definiera den nytill-kom.mande permanentbebyggelse som skall beröras av förbudet. Kommit­tén borde vidare ange hur uppvärmningssystem skulle utformas för att önskad flexibilitet skulle uppnås, framförallt i vilken utsträckning vatten­burna system bör utformas som lågtemperatursystem.

Kommittén skulle även ange hur den tillgängliga elenergin bör användas för att på effektivast möjliga sätt spara olja utan att det uppstår lösningar till eU ökat elutnyttjande i framtiden.

Kommittén som antog namnet elanvändningskommittén, ELAK, påbör­jade sitt arbete i juni 1980.

På grundval av direktiven formulerade ELAK följande huvuduppgifter för utredningsarbetet:

-     att värdera och ange olika sätt att spara olja genom utnyttjande av den under 1980-talet tillgängliga elproduktionskapaciteten utan att det upp­står läsningar till eU ökat elutnyttjande i framtiden,

-     att utforma förbud mot direktverkande elvärme med elradiatorer i viss tillkommande permanentbebyggelse och att ange vilka undantag som bör gälla,

-     att ange hur uppvärmningssystem bör utformas för att den önskade flexibiliteten skall uppnås,

-     samt att redovisa de ekonomiska konsekvenserna m. m. av förslagen.

1.2      Överväganden och förslag

1.2.1 Elprognoser

Under utredningsarbetet fick ELAK ta del av två energiprognoser som statens industriverk (SIND) tagit fram under sommaren och hösten 1980. Dessa preliminära prognoser ligger till grund för de bedömningar av möjlig­heten att använda el för att spara olja som ELAK presenterat.

Den ena prognosen grundas pä förutsättningar i 1980 års långtidsutred­ning (LU-80), som förutsatte jämvikt i bytesbalansen år 1990. Som grund för prognosen ligger därmed de krav som måste ställas på industriell tillväxt under 1980-talet för aft jämvikt skall nås.

Den andra prognosen grundas på antaganden om energibehovet vid en lägre ekonomisk tillväxttakt än vad LU-80 förutsatt. Elförbrukningen i detta alternativ beräknas på basis av en tillväxt i industriproduktionen på 2% per år fram till år 1990. Härigenom uppnås vid fullt kapacitetsutnytt­jande inte jämvikt i bytesbalansen till år 1990.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.12    Industridepartementet     281

Utifrån SIND:s prognoser har ELAK beräknat utrymmet för att använ­da el för att spara olja. Som utgångspunkt har därvid gällt prognosvärdena 1990 för industri, samfärdsel och övrigsektorn exklusive elvärme. Dessa värden har kompletterats med värdet för elvärme är 1980.

Beräkningen har utförts enligt följande.

 

 

Enligt TWh

LU-80

Lägre industri­produktion TWh

Industri

Samfärdsel

Övrigseklorn exkl. elvärme

Elvärme, nuvarande

Summa

59

3

34

13

109

 

52

3

34

13

102

Vid en elanvändningsnivå av 125 TWh år 1990 kommer enligt ELAK den befintliga och beslutade produktionskapaciteten i form av vattenkraft, kärnkraft och mottryckskraft att utnyttjas. Dessutom skapas utrymme för en viss utbyggnad av mottryckskraft och vindkraft. ELAK har därför bedömt det som angeläget att nä en nivå på slutlig användning är 1990 av ca 125 TWh.

Den för tillkommande elvärme i nyproduktion och vid övergång frän olja till el samt för export tillgängliga kapaciteten har ELAK därför beräknat till 16-23 TWh år 1990.

1.2.2   Bebyggelse

Bebyggelsen delas i ELAK:s betänkande upp i olika delar efter använd­ningssätt. De viktigaste delarna är

-    småhus (enbostads- och tvåbostadshus)

-    flerbostadshus

-    fritidshus

-    lokaler (kontor, handel, skolor, sjukhus m. m.)

-    industrilokaler

-    jordbrukets och trädgårdsnäringens ekonomibyggnader.

1.2.3   Förbud mot direktverkande elvärme med elradiatorer

ELAK har i enlighet med direktiven lagt fram ett förslag till förbud mot direktverkande elvärme med elradiatorer. ELAK föreslår att förbudet regleras genom ändring i 16, 44 a och 54 §§ byggnadsstadgan (BS 1959:612). Inriktningen är att förbudet skall träda i kraft den I januari 1982. De nya bestämmelserna föreslås inte gälla om byggnadslov beviljats före ikraftträdandet. ELAK anför i huvudsak följande beträffande sitt förslag.

Förbudet bör utformas som ett generellt förbud med vissa undantag. Förbudet bör omfatta de byggnader som avses i 46 § BS.

Tillfälliga byggnader och byggnader som värms upp tillfälligt bör undan-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.12    Industridepartementet  282

tas frän förbudet. Exempel på sådana byggnader är fritidshus som inte hålls varma året runt, vissa kyrkor och andra samlingslokaler, arbetsbodar och vissa lager.

Uppvärmningssnåla byggnader bör också undantas från förbudet. Åt­skilliga byggnader utförs idag med en energihushållningsstandard ifråga om isolering och täthet som sträcker sig längre än vad som krävs enligt gällande normer. Utvecklingen går mot ökad användning av styrd ventila­tion, värmeåtervjnning, bättre reglerteknik m. m. Den s. k. passiva solvär­metekniken kan relativt snart komma i mer allmänt bruk. I sådana byggna­der kommer nyttiggjord personvärme, spillvärme från hushållsapparater, belysning m. m. att svara för en mycket stor del av uppvärmningsbehovet. Värmesystemet utnyttjas bara i den män den övriga värmen inte räcker till. I sådana fall är elradiatorer, främst med hänsyn till de låga installations­kostnaderna och den mycket goda reglerbarheten, en lämplig komplette­rande värmekälla. Inte bara nya hus utan i viss omfattning också äldre hus som genomgår en genomgripande renovering kan göras särskilt uppvärm­ningssnåla.

Antalet småhus uppgår för närvarande till ca 1,4 miljoner. Därav är drygt 200000 belägna pä jordbruksfastigheter. Den totala våningsytan var år 1975 ca 190 miljoner m. Småhusen dominerar i glesbygden och mindre tätorter.

Beståndet av flerbostadshus omfattade ca 2 miljoner lägenheter med en sammanlagd våningsyta av ca 170 miljoner m". Antalet flerbostadsfastig-heter har uppskattats till ca 70000. Flerbostadshusen dominerar i stor­stadsområden och större tätorter. Mer än 40% av flerbostadshusen har fillkommit efter år 1960.

Lokalbeståndet uppgår till ca 400 miljoner m exklusive industrilokaler, vilket bedöms motsvara ca 100 miljoner m' våningsyta. Industrins lokaler har i BFR-rapport T 9:77 uppskattats omfatta 250 miljoner m', vilket motsvarar 50-70 miljoner m våningsyta. Detta ger tillsammans en total lokalyta av ca 160 miljoner m- uppvärmd yta.

Antalet fritidshus uppgår till ca 650000.

ELAK har gjort en bedömning av bostadsbebyggelsens förändring under perioden 1985-2000 enligt följande:

Bostäder totalt

 

Tillkommer

100-300000

Avgår

300000

Byggs

400-600000

Småhus

 

Tillkommer

0-200000

Avgår

150000

Byggs

150-350000

lägenheter

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.12    Industridepartementet  283

En klar samhälls- och privatekonomisk avvägning föreligger mellan e-nergisnålhet och flexibilitet. Del är inte förenligt med samhällsekonomisk effektivitet att på en gång kräva både energisnålhet och flexibilitet. Moti­vet för val av ett flexibelt uppvärmningssystem måste vara atl man kan förvänta sig aU i framtiden kunna utnyttja uppvärmningssyslem med rela­tivt låga rörliga energikostnader, fasta bränslen, solvärme osv. Byggnader­nas isolering och energiförbrukning bör då optimeras utifrån ett energipris som ligger betydligt lägre än det energipris som utnyttjas vid optimeringen av byggnader med elenergi som enda framtida uppvärmningskälla.

Utvecklingen mot särskilt uppvärmningssnåla byggnader är en bland flera viktiga utvecklingslinjer mot en effektivare energihushållning i bebyg­gelsen. Det vore olyckligt om ett förbud mot direktverkande elvärme skulle hämma denna utveckling. Denna ri.sk kan upphävas och vändas i ett incitament till vidare utveckling om ett undantag från förbudet utformas pä ett lämpligt sätt. Undantaget bör vara sådant att bebyggelse med en avse­värt lägre energitillförsel för uppvärmning än normalt får använda direkt­verkande elvärme. Därmed uppnås också att den allmänna bindningen till elenergi blir så liten att den kan accepteras även på något längre sikt.

Det är nödvändigt att undantagsregeln för uppvärmningssnåla byggna­der skall kunna uppfyllas genom användning av teknik som redan nu är känd och prövad, även om den inte är i allmän tillämpning. Regler för nybyggnad och ändringsarbeten finns i SBN 75. Där ställs bland annal preciserade krav på isolering, täthet, ventilation och noggrann reglering av det termiska klimatet. Med utgångspunkt i kraven i SBN 75 kan energiba­lanser beräknas för olika byggnader. Undantagsregeln för uppvärmnings­snåla byggnader kan därmed formuleras med SBN 75 som grund.

En byggnad bör vidare få värmas med direktverkande elradiatorer om behovet av elenergi för radiatorer och tappvarmvatten minskas genom olika åtgärder. Minskningen bör vara minst 40% av energibehovet för radiatorerna jämfört med om byggnaden varit utförd enligt minimikraven på värmeisolering och luftomsättning i SBN 75. Denna gräns kan gälla i ett första steg.

I ett andra steg bör sedan reglerna skärpas. Härigenom uppnås ett starkt incitament till vidare utveckling. Den lämpliga tidpunkten för införandet av andra steget kan bedömas vara år 1986. Självfallet bör frågor om reduktio­nens storiek prövas mot bakgrund av den kunskap som föreligger vid mitten av 1980-talet och det samhällsekonomiskt optimala. Reduktionen bör emellertid bli betydande i förhållande till normkravet. Ett riktmärke' för andra steget bör vara en minskning med 70% från SBN 75.

För att få en praktisk tillämpning av det krav som har ställts upp för att direktverkande elradiatorer skall få användas bör kravet översättas i kon­kreta åtgärder utöver kraven i SBN 75.

Som exempel på vilka extra åtgärder som kan komma ifråga i det första steget kan följande anges för ett normalt småhus i Mellansverige byggt enligt SBN 75.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.12    Industridepartementet  284

Förluster                             Tillskott

Avlopps- och hus-                Sol- och person-

hållselföriuster 5 000 kWh/är            värme 5 000 kWh/är

För ventilation ca                  6000 kWh/år         För uppvärmning ca   9000 kWh/år

För transmission  12000 kWh/år            För varmvatten  4500 kWh/är

(varav fönster 5 000)                                    För hushällsel    4500 kWh/år

23 000 kWh/är                         23 000 kWh/år

Den tillförda energin via radiatorerna ugör i detta exempel ca 9 000 kWh/ år. Genom olika åtgärder skall den reduceras med 40%, dvs med 3600 kWh/år. Detta motsvarar i exemplet en reduktion med 27% av tillförd energi för värme och varmvatten. Detta senare värde varierar givetvis från byggnad till byggnad.

Reduktionen kan ske exempelvis genom att minst 50% av energin i från luften återvinns med hjälp av ventilationsvärmeväxlare, i detta fall 3000 kWh/år. Ett alternativ till ventilationsvärmeväxlare är en värmepump som utnyttjar värmen i frånluften för beredning av tappvarmvatten. Om fönst­ren samtidigt förbättras så att k-värdet sänks från nuvarande krav 2,0 till 1,6 W/m'°C minskar transmissionsförlusterna med ca 1000 kWh/är. Ge­nom dessa tvä åtgärder har sålunda energitillskottet för uppvärmning redu­cerats med sammanlagt ca 4000 kWh/år, dvs. något mer än vad som krävdes.

Den närmare utformningen av undantaget bör ankomma pä planverket. Självfallet måste verket därvid ta hänsyn till förhållanden som kan gälla för speciella byggnadstyper.

Ett annat problem är det större behovet av uppvärmningsenergi i norra Sverige. En 40%-reduktion innebär där en större reduktion i absoluta tal än i södra Sverige. Planverket bör beakta detta vid utformning av tillämp­ningsföreskrifterna. Detta kan ske genom att samma lönsamhetskrav på åtgärderna ställs för norra och södra Sverige.

För uppvärmning av vissa tillverkningslokaler inom industrin bör förbu­det mot elradiatorer inte gälla. Ett skäl för att inte upprätthålla ett förbud för tillverkningslokaler, lager och liknande är att de är så utformade att man vid behov med lätthet kan dra fram nya ledningar och göra andra erforderliga förändringar för övergång till nya uppvärmningsformer. Det­samma kan sägas om jordbrukets och trädgårdsnäringens ekonomibygg­nader.

I kulturhistoriskt värdefulla byggnader och bebyggelsemiljöer erbjuder frågan om val av uppvärmningssystem särskilda problem. I de fall där annan uppvärmning än direktverkande elradiatorer skulle kräva förstöran­de eller förvanskande ingrepp i byggnaden eller bebyggelsemiljön ifråga om dess arkitektoniska karaktär och utformning bör undantag medges från ett förbud mot elradiatorer.

Undantag kan vidare behöva medges även i andra fall, t. ex. för vissa

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.12    Industridepartementet  285

kontrollbyggnader, lokaler och lagerbyggnader där temperaturen skall hål­las på en jämn låg nivå, vid experimentbyggande, för vissa behandlingsrum inom sjukvården och vid mindre utvidgningar av boytan.

1.2.4   Installation av oljepannor

Enligt direktiven skall ELAK överväga åtgärder för att förhindra att ett förbud mot direktverkande elvärme leder till en ökad installation av olje­pannor. ELAK anser att det inte nu finns tillräckliga skäl att införa förbud mot oljebrännare på små pannor eftersom det kan förväntas bli förhållan­devis få som väljer oljeeldning. Däremot finns det enligt ELAK ingen anledning för samhället att på något sätt bidra till installation av oljebrän­nare i pannor eller till anskaffning av oljetank. Därför föreslås att kostna­den för sådana installationer inte skall fä räknas in i samband med statlig långivning till bostadsbyggande. Bostadsstyrelsen bör enligt förslaget ges i uppdrag att se över denna fråga.

1.2.5   Lågtemperatursystem

Enligt direktiven skall ELAK vidare behandla frågan i vilken utsträck­ning vattenburna system redan nu bör utformas som lågtemperatursystem.

Planverket har i en rapport "Anpassningsbara uppvärmningssystem i nybyggnader" föreslagit att alla vattenburna uppvärmningssystem skall dimensioneras för en framledningstemperatur som inte överstiger 50°C. Enligt planverket bör framledningstemperaturen inte vara högre än 40-50°C om solvärme och värmepumpar skall kunna användas.

Det finns enligt ELAK flera skäl som talar för en förändring av den nuvarande radiatornormen "80-60". En sänkning till normen "60-40" skulle enligt ELAK tillgodose planverkets önskemål, om man bortser från köldperioder då tillsatsvärme i någon form ändå måste användas.

Enligt ELAK bör planverkets utredning och de föreliggande remiss­svaren utgöra underlag för att fastställa vilka lemperalurgränser som är lämpliga och hur utformningen i övrigt bör vara för olika byggnadstyper. Sädana regler bör enligt ELAK införas att planverket kan utfärda närmare föreskrifter i frågan.

1.2.6. Ersätta olja med el

ELAK har även haft i uppdrag att visa hur den under 1980-lalet goda tillgången på elenergi på bästa sätt bör användas för att spara olja ulan alt låsningar uppkommer till ett högt elutnyttjande i framtiden. ELAK har därvid undersökt möjligheterna att i ökad utsträckning använda el inom uppvärmningssektorn, i industriella processer samt till export. ELAK anför i dessa frågor i huvudsak följande.

Det är från samhällsekonomisk synpunkt mest fördelaktigt att utnyttja den tillgängliga kapaciteten för att ersätta olja vid uppvärmning. Det är från ekonomisk synpunkt mest fördelaktigt om den dyra lätta eldningsoljan

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.12    Industridepartementet  286

ersätts med el. Vintertid kan den tillgängliga kapaciteten i form av tungol-jeeldad mottryckskraft användas för att ersätta lätt eldningsolja. Sommar­tid dä tillgänglig kapacitet i form av kärnkraft förväntas kan även tung eldningsolja ersättas med el. Om den oljeeldade mottryckskraften kommer till användning genom de förslag som läggs fram skapas incitament lill alt konvertera denna mottryckskraft till fastbränsleeldning.

Den för oljeersältning eller export tillgängliga kapaciteten år 1990 kan som tidigare berörts beräknas till 16-23 TWh per är. Elvärme i under 1980-talet tillkommande småhus kan,,mot bakgrund av antaganden om byggnationen och förslagen till stimulans av energisnålt byggande beräk­nas komma att uppgå till ca 3 TWh år 1990. Den för konvertering från olja till el eller export tillgångliga kapaciteten blir därmed 13-20 TWh.

Det får anses klokt att med hänsyn till de trögheter som finns, planera möjligheterna till oljeersältning frän den högre nivån, dvs. ca 20 TWh i möjlig konvertering. Om del visar sig att industriproduktionen utvecklar sig enligt förutsättningarna i LU -80 kan takten i konverteringarna enkelt anpassas till den lägre nivån, dvs. ca 13 TWh i möjlig konvertering. För denna strategi talar även andra osäkerheter. Om elefterträgan inom indu­strin skulle bli lägre än vad den är i den lägre prognosen, kommer den för oljeersättning tillgängliga kapaciteten att bli större. Å andra sidan kan lägre tillgänglighet i kraftverken eller mindre utbyggnad av vattenkraft och mot­tryck än vad som antagits leda till att den tillgängliga kapaciteten redu­ceras.

Den teoretiska potentialen för installation av stora elpannor i fjärrvärme­verk och i industriella processer är stor. Ar 1985 kan potentialen beräknas till 1900 MW i fjärrvärmeverk och 3000 MW inom industrin. Osäkra bedömningar anger att det för närvarande finns dryft 500 MW installerat. Kraftbalansen torde medge en installation av I 300-2000 MW. Härigenom skulle man genom en insats av 3 TWh el spara 300000 m tung eldningsol­ja-

Då det gäller medelstora pannor saknas en enhetlig och heltäckande statistik. Pannor av den här typen finns främst i kvartercentraler, värme­centraler och i en del flerbostadshus och lokaler. De förekommer också inom industrin, framförallt småindustrin, för produktion av varm- och hetvatten. Konvertering kan exempelvis ske genom installation av en elpanna som täcker hela årsbehovet. I allmänhet bör den befintliga pannan behållas som reserv.

Konvertering kan också ske för en del av värmebehovet genom att oljepannan kompletteras med elektrisk varmvattenberedare eller elpanna för basproduktion. I medelstora pannor bör också finnas goda möjligheter att installera en värmepump och låta oljepannan svara för värmebehovet under de kallaste perioderna pä året. Man kan utgå från att årsförbrukning­en av lätt eldningsolja i medelstora pannor i flerbostadshus och lokaler uppgår till 1 300000 m. Om 50% av dessa pannor under 1980-talet ansluts

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.12    Industridepartementet  287

till fjärrvärme finns möjlighet att genom en insats av 6 TWh el ersätta ca 700000 m' lätt eldningsolja. Användningen av lätt eldningsolja i medel­stora pannor inom industrin beräknas uppgå till ca 300000 m-\ Om en tredjedel ansluts till fjärrvärme återstår ca 200000 m att ersätta med ca 2 TWh el. Totalt skulle potentialen för att ersätta olja med el i medelstora pannor uppgå till ca 900000 m lätt eldningsolja. Om hela denna kvantitet konverteras till elvärme motsvarar det en elproduktion av ca 8 TWh.

Den största potentialen att ersätta lätt eldningsolja med el finns i små­husbeståndet. Om pannan är i gott skick och förberedd för elpatron, kan istället en elkassett monteras kopplad till pannan. Elpatron eller elkassett kan användas för helärsuppvärmning, för uppvärmning under en del av året eller enbart för uppvärmning av tappvarmvatten under sommaren. Om den befintliga pannan är i dåligt skick kan den bytas ut mot en renodlad elpanna med varmvattenberedare eller mot en kombinationspanna med möjlighet till eluppvärmning. Genom installation av en separat varmvat­tenberedare för el kan varmvattenbehovel tillgodoses sommartid eller under hela året. Utnyttjandet av elenergi för uppvärmning kan även ske genom installation av olika typer av värmepumpar. Potentialen för att ersätta olja med el är ca 620000 småhus med en sammanlagd oljeförbruk­ning av 2600000 m Med en antagen pann verkningsgrad på 70% motsva­rar detta ca 20 TWh elenergi. Distributionsnätens kapacitet kan begränsa möjligheterna atl konvertera medelstora och små pannor från olja till el. 1 vissa nät finns inga marginaler alls medan andra nät kan klara en omfat­tande konvertering frän olja till el utan förstärkning. För atl kunna utnyttja de potentialer för konvertering som angetts måste vissa distributionsnät förstärkas. Elverken har varit vana vid en ökning av elanvändningen pä ca 10% per är. De senaste åren har ökningarna varit lägre. Det torde därför vara möjligt att åter öka takten i nätutbyggnaderna. Elverkens ekonomiska resurser kan emellertid utgöra en begränsning. En normal kostnad för förstärkning av lågspänningsnät är 2000-5000 kr per abonnent.

När tillgången på elenergi minskar under 1990-talet måste en stor del av de elvärmda husen övergå till annan uppvärmningsform. Detta underlättas om vid konvertering från olja till el det befintliga radiolorsystemet och skorstenen behålls. ELAK anser sig sakna anledning att ta ställning till vilka styrmedel som kan behövas för att pä 1990-talet få en övergång till någon annan uppvärmningsform.

God tillgång på el för uppvärmningsändamål kan komma att minska utrymmet för förnybara energikällor och därmed försvåra och försena introduktionen av vindkraft, solvärme och inhemska bränslen. Även intresset för hushållning med elenergi och utnyttjande av industriell spill­värme kan komma att minska. En stark elbalans under 1980-talel minskar utrymmet för vindkraft utöver ett fåtal experimentanläggningar, men vindkraftens problem är inte en följd av konvertering till elvärme under 1980-talet. För att främja vindkraftens utveckling behövs ytteriigare insat­ser från samhället.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.12    Industridepartementet  288

En ökad användning av elvärme kan komma att minska utrymmet för introduktion av solvärme från solfångarsystem. Detta gäller främst om el kommer att användas i stor skala för produktion av tappvarmvatten under sommarhalvåret. En tänkbar lösning på denna målkonflikt kan vara att göra en uppdelning av landet så att vissa kommuner och områden får statligt stöd för produktion av solvärmt tappvarmvatten.

I den män värmecentraler är belägna inom områden med god tillgäng pä torv och ved, är det önskvärt att de konverteras till dessa bränslen snarare än till el. Här behövs både en kommunal planering och en statlig samord­ning.

Med den föreslagna nivån 13-20 TWh på konvertering från olja till el år 1990 kan utrymme beräknas finnas för ca 8 TWh solvärme och 4-7 TWh torv och ved i små och medelstora pannor utan att det teoretiskt uppstår kollisionsrisker.

För att åstadkomma en från samhällsekonomisk synpunkt rimlig konver­tering från olja till el kan på grund av avvikelser mellan samhällsekonomisk och privatekonomisk lönsamhet vissa styrmedel behövas. Den nuvarande energibeskattningen snedvrider konkurrensen mellan olja och elenergi till nackdel för elvärmen. Lönsamheten för övergång till el för uppvärmning skulle förbättras betydligt vid en neutral beskattning på olja och el. Det framstår som önskvärt att energiskattekommittén skyndsamt slutför sin analys i dessa frågor. I nedanstående tabell redovisas samhällsekonomisk och privatekonomisk lönsamhet av olika konverteringsfall. Återbetal­ningstiderna anges med elproduktionen grundad på mottryckskraft och kärnkraft.

Stora elpannor kostar 100-150 kr/kW. El producerad i kärnkraftverk kostar mindre än 5 öre/kWh i rörlig kostnad. Den röriiga kostnaden i en oljeeldad hetvattencentral är 9-11 öre/kWh exklusive oljeskatt. Med en drifttid på 1 500 timmar under sommaren skulle investeringen i elpannor samhällsekonomiskt betala sig på ett par säsonger. Elskatten gör dock att övergången inte är privatekonomiskt intressant. En jämkning av elskatten för elleverans till den här typen av pannor bör ske. Detta förfarande tillämpas redan idag. För att underlätta skattejämkningen och för att bättre styra utnyttjningen av pannorna föreslås att råkraftleverantören skall äga elpannorna. Om användaren själv önskar göra investeringen och äga pan­nan finns det givetvis ingenting som hindrar en sådan lösning. Därvid får användaren och råkraftleverantören förhandla om ekonomiska villkor och regler som medverkar till att pannorna utnyttjas rationellt.

Det är omöjligt att utan närmare undersökningar ange vilka skattereduk­tioner som behövs. Industriverket bör i samråd med RSV utreda frågan och ge förslag till lämplig reglering. Förslaget bör utformas på sådant sätt att hänsyn kan tas till det vid varje tillfälle gällande bränslepriset vid värmeproduktion i panncentraler. Skattereduktionen bör vara sådan att värmeproduktion med elenergi blir förmånligare än värmeproduktion med

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.12    Industridepartementet

289

olja. 1 de fall råkraftleverantören äger elpannan skall alltså ersättning för den levererade värmen reduceras med lämplig faktor i förhållande till produktionskostnader med ordinarie bränsle.

För medelstora pannor och pannor i småhus bör samma styrmedel kunna användas. Av ovanstående tabell framgår att de samhällsekonomis­ka äterbetalningstiderna allmänt är 2- 10 år. De privatekonomiska återbe­talningstiderna är p. g. a. beskattningen på olja och el väsenlligt lägre.

 

S = samhiälle

 

Investering

 

Energ

kostnad

Ålerbetal

ningslid

Anmärkning

P = privat

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Samhä

le -

Privat

S

P

S

P

P

 

* exklusive produktion

 

totalt

V

 

 

 

 

 

neutral

 

och central distribution

 

t kr

t kr

t kr

1 kr

( kr

t kr

1 kr

skall t kr

 

Småhuspannor

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

A   Helårsbehov

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Befintlig oljepanna

 

-

■ -

-

5 250

5 790

-

-

-

 

Elpanna

MT K

37 300 41600

14 300

9000

2 625

1275

5 304

6

4

19

7

 

KoiTibinalionspanna

MT

39200

19800

14000

2 625

5 304

8

29

10

 

(elbränslen)

K

44 600

 

 

1275

 

5

"

"

 

Kombinalionspanna

MT

31 500

14 000

14 000

3 175

5 294

7

29

10

 

(elbränslen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

max 4 kW)

K

35 100

 

 

2050

 

5

 

 

Olja slår för 15% av energin

Elpatron

MT K

27 500 32500

11 500

2 000

29.37 1420

5 892

5 3

oc

3

 

Elkassett

MT K

29500 34 500

13 500

4 000

2937 1420

5 892

6

4

oc

5 2

 

Yljordvarmepump

MT K

49420 50 840

41900

40000

880 420

1730

10 9

10

8

Värmefak­tor =3.0

B   Värme och varmvatten

 

 

 

 

 

 

 

 

 

vår, sommar och höst

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Befintlig oljepanna

 

-

-

-

2 100

2318

-

-

-

 

Elpatron

MT K

9100 10 700

2000

2000

1050 510

1964

2 2

6

3

 

Elkassett

MT K

11 100

12 700

4 000

4000

1050 510

1964

4 3

12

6

 

C   Varmvatten sommartid

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Befintlig oljepanna

 

-

~

-

934

1030

-

-

-

 

Elpatron

K

4  600

5  100

2 000

2 000

364 192

836

4 3

11

6

 

Elkassett

MT K

6000 7 100

4000

4 000

364 192

836

7 6

21

II

 

Separat beredare

MT K

5 000 5 200

3 500

4 000

200 96

460

5 5

7

5

 

D   Varmvatten hela året

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Befintlig oljepanna

 

-

-

-

1275

1402

-

-

-

 

Separat beredare

MT K

7600 8400

4 100 4 100

3 500

500 240

1 150

6

4

14

8

 

Medelstora pannor (2 MW)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Befintlig oljepanna

 

-

-

-

859

948

-

-

-

 

Elpanna

MT K

5 300 6000

2 200

1000

460 221

920

6 4

36

6

 

Elpanna-I-befintlig

MT

3 000

700

500

546

913

3

15

4

 

oljepanna

K

3 600

"

"

367

"

2

"

" (a)

 

Värmepump-f

MT

3 800

2600

2 300

250

394

5

5

4

 

befintlig oljepanna

K

4 100

"

"

182

 

4

 

'■(b)

 

Anmärkning   (a) Olja står för 2

5 % av energin

 

 

 

 

 

 

 

(b) Värmefaktor

= 0.3,ol

a slår för 15%

av energin

 

 

 

 

19    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 90. Bilagedel

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.12    Industridepartementet     290

Energiskalten eller taxesättningen kan för närvarande inte användas som generellt styrmedel. En återstående utväg är att lämna lån och bidrag till konverteringskostnaderna. Här finns möjlighet att anknyta till den administration som redan finns uppbyggd för liknande verksamhet för energisparåtgärder.

Som framgår av tabellen ligger några av de s. k. kompletleringsallernati-ven (elpatron, elkassett, varmvattenberedare) redan nu på gränsen till privatekonomisk lönsamhet. Investeringskostnaderna är också relativt låga, i allmänhet 2000-4000 kronor. Åtminstone på sikt bör en betydligt ökad användning kunna uppnås, särskilt om samhället går in med informa­tion. Men hänsyn till önskvärdheten av att konverteringarna sker snabbt är det dock påkallat att möjligheterna öppnas till lån för sådana investeringar. Som ytterligare medel att få till stånd billiga kompletteringar till befintliga pannor föreslås att möjlighet öppnas att förena energisparstödet med vill­kor om att konvertering frän olja till annat uppvärmningssätt skall ske.

Pannbyte i förtid är som regel privatekonomiskt olönsamt. Kostnaden för en ny panna är relativt hög, i allmänhet 10000-15000 kronor. Det föreslås att det vid byte till kombinationspanna lämnas bidrag som beräk­nas som restvärdet av den befintliga oljepannan. Beloppet bör maximeras till förslagsvis 3 000 kr. I övrigt bör lån lämnas för kostnaderna för pannby­tet. För oljebrännare i kombinationspanna eller oljetank bör dock inte lån lämnas. För att uppmuntra till installation av kombinationspanna föreslås något förmånligare lån, t. ex. med lägre ränta eller längre amorteringstid, för sädana pannor än för renodlade elpannor. Om konverteringen sker frän olja till värmepump bör det finnas möjlighet att lämna större lån.

I samband med nuvarande förmedling av energisparbidrag och energi-spariån sker i många fall besiktning av byggnaden. Omkring 65000 sådana besiktningar av småhus beräknas bli genomförda i är och till nästa år väntas en betydande ökning. För att påskynda takten av konvertering frän olja till andra energislag bör besiktningsmännen åläggas att vid besikt-ningstillfällel också undersöka den oljeeldade pannans kondition. Om pan­nan visar sig i behov av utbyte inom en snar framtid bör fastighetsägaren åläggas att byta ut pannan. Besiktningsmannen bör informera om de lån och bidrag som kan utgå för detta. Det föresläs också att energisparlån, skall kunna förenas med villkor om konvertering med elpatron eller mot­svarande. Givetvis bör lämpligheten av detta prövas från fall till fall.

För att åstadkomma konverteringarna på bästa sätt krävs att eldistribu­tören och den kommunala energiplaneringen i viss män styr utvecklingen. Erforderligt låneutrymme för nätutbyggnader bör skapas. Eldistributören måste inledningsvis prioritera nätutbyggnaden lill områden där utbyggna­den är mest rationell. För att bevilja lån och bidrag vid konvertering bör krävas eldistributörens godkännande där det också bör anges beviljad anslutningseffekt. Det är också lämpligt om länemyndigheterna från eldi­stributören införskaffar upplysningar om hur ledningskapaciteten kan ut-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.12    Industridepartementet     291

nyttjas mest rationellt. Sådana upplysningar bör användas för att prioritera mellan låne- och bidragssökandena.

För att fä igång en omfattande konvertering från olja till elenergi krävs information till allmänheten om dessa frågor. Information från bland annat energisparkommittén kan här vara av mycket stort värde. Informationen bör gälla både de tekniska möjligheterna alt konvertera frän olja till el och de privatekonomiska villkoren med möjligheter till lån och bidrag. Den energirådgivningsverksamhet som nu pågår i kommunerna kan utnyttjas för att sprida information till fastighetsägare. Speciellt kan information om olika sätt att ersätta olja med elenergi föras fram i energisparutställningar av den typ som idag förekommer i många kommuner.

1.2.7 Konsekvenser av förslagen

I fråga om konsekvenserna av förslagen anför ELAK i huvudsak föl­jande.

Merinvesteringen både för flexibilitet i form av ett vattenburet syslem och energisnålhet enligt villkoret för att få installera elradiatorer kan be­räknas till ca 15000 kronor per småhus. Investeringen i energisnålhet är samhällsekonomiskt lönsam vid ett elpris av 25 öre/kWh. Merkostnaden för flexibilitet kan betraktas som en försäkringspremie som ger möjlighet att i framtiden vid varje tidpunkt utnyttja det billigaste energislaget.

De existerande lånebestämmelserna torde vara tillräckliga vid val av vattenburet system. Däremot kan lånebestämmelserna behöva ses över så att uppvärmningssnåla byggnader med direktverkande elradiatorer kan finansieras på lika villkor.

Förslaget om att vattenburna system skall utföras för lågtemperalur kan medföra en ökad investeringskostnad på 1 000-2000 kronor per småhus.

Om elenergi till stora elpannor skulle få skattebefrielse, och 300000 m' tung olja ärligen ersätts med 3 TWh elenergi, skulle statens skatteintäkter minska med ca 40 Mkr per år.

För att bedöma vilka låne- och bidragsbelopp som kan bli aktuella lämnas, räkneexempel som innebär att ca 1400000 m lätt eldningsolja ersätts med 11-12 TWh elenergi. Detta skulle teoretiskt innebära lån på ca 3000 Mkr och bidrag på ca 200 Mkr. Om konverteringsprogrammet skall genomföras under en femårsperiod motsvarar detta 600 Mkr i lån och 40 Mkr i bidrag per år. Med hänsyn till igångsättningströgheten blir troligen beloppen lägre de första åren och högre den senare. Elskatten är högre än oljeskatten vilket innebär att statens skatteinkomster vid konvertering från lätt eldningsolja lill elenergi enligt delta exempel skulle öka med ca 250 Mkr per är.

Prövningen av undantag från restriktionerna föreslås ligga på byggnads­nämnderna. Byggnadsnämnderna har tillgång till den kompetens som be­hövs för att avgöra om undantag skall tillåtas i det enskilda fallet. Pröv­ningen blir bunden till byggnadslovshanleringen i övrigt vårtor merarbetet

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.12    Industridepartementet  292

blir begränsat. Förslagel innebär också att anmälan till byggnadsnämnden skall ske vid förändring av uppvärmningssättet i befindig bebyggelse. I normalfallet medför detta inte någon större belastning för byggnadsnämn­den eller enskilda. Endast i enstaka fall när det gäller fastigheter som snart skall saneras eller rivas krävs en särskild bedömning av byggnadsnämnden såvida sökanden avser att installera elradiatorer som ersättning för ett distributionssystem som är förbrukat.

Följande räkneexempel kan tjäna som ett försök att belysa hur en realistisk konverteringsplan skulle kunna se ut.

Småhus: Under de närmaste åren skulle 200000 småhus kunna konver­tera lill elvärme genom installation av elpatron, elkassett eller elpanna. Till år 1990 skulle kombinationspanna kunna installeras i 50000 hus och jord­värmepump i 25000 hus. Denna helårselvärme skulle ersälla 800000 m' olja motsvarande en insats av 6-7 TWh elenergi.

I ytteriigare 100000 småhus kan en del av uppvärmningsbehovet ersättas genom installation av elpatron, elkassett eller separat elektrisk varmvat­tenberedare. Härigenom skulle ytteriigare 120000 m olja ersättas med ca 1 TWh elenergi.

Totalt skulle på detta sätt drygt 900000 m" olja i småhus kunna ersättas genom en insats av 7-8 TWh elenergi.

Medelstora pannor: Om hälften av potentialen blir utnyttjad skulle ca 3500 medelstora pannor i kvarterscentraler och värmecenlraler m.m., beröras. Efter år 1985 kommer sannolikt konverteringen från olja i vissa kvarterscentraler att ske med värmepump. Totalt skulle dessa konverteringar innebära en besparing av ca 450000 m olja och en ökad elanvändning med 4 TWh.

Större pannor i fjärrvärmenät och industrier: I denna typ av pannor kan en installerad elpanneeffekt av 2 000 MW bedömas som möjlig och en utnyttjningstid under normalår kan beräknas uppgå till ca 1 500 timmar. Detta skulle innebära att 300000 m tjock eldningsolja ersätts av 3 TWh elenergi.

Totalt innebär detta exempel att ca 1400000 m lätt eldningsolja och 300000 m' tung eldningsolja år 1990 skulle kunna sparas genom använd­ning av 14-15 TWh elenergi-Alt ersätta olja med elenergi är fördelaktigt från beredskapssynpunkt. En diversifiering av energitillförseln medför minskad känslighet för im­portstörningar och möjliggör en mer uthållig beredskapslagring av bräns­len. Planeringsförutsättningen, att kärnkraften skall kunna stängas av vid krig, begränsar dock elvärmens beredskapsfördelar. Denna planeringsför­utsättning kan komma alt undergrävas om en omfattande konvertering till renodlade elpannor kommer till stånd.

Det har inte varit ELAK;s uppgift att söka beskriva vilka beredskapsåt­gärder som kan behöva vidtas. Förslagen torde dock enbart ha positiv inverkan pä beredskapssituationen i stort, med undantag för att ELAK bland annat även föreslår stöd för installation av renodlade elpannor.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.12    Industridepartementet    293

De negativa effekterna pä sysselsällningen av förslagen lill reslriklioner är relativt små. De undantag från restriktionerna som föreslagits kommer att innebära en viss fortsatt marknad för elradiatorer i nya hus. Även om framtida hus med elvärme blir mycket energisnåla kommer det enskilda huset att förses med lika många elradiatorer som dagens. Effektbehovet och energiåtgången blir dock väsentligt lägre. Dessutom kommer den marknad som baseras på ersättning av utslitna och föråldrade elradiatorer i befintliga hus att kvarstå oförändrad under överskådlig tid.

För tillverkare av rörelement, elvattenvärmare och utrustning för vat­tenburen elvärme liksom för grossister, importörer och VVS-företag bör de föreslagna åtgärderna för atl tillfälligt spara olja med hjälp av elenergi komma att leda till ökad sysselsättning.

Eftersom restriktionerna innebär en ökad investeringskostnad för byg­gande av särskilt uppvärmningssnåla hus kommer sysselsättningen att öka för dem som sysslar med sådant byggande. Den lotala sysselsällningen torde således öka av ELAK:s förslag.

1.3 Reservation och särskilda yttranden

1.3.1    Reservation mot betänkandet

Pär Granstedt, ledamot: Vänder sig mot att en ökad efterfrågan på el skulle göra det lättare att uppföra nya elproduktionsanläggningar, i.ex. kraflvärmeverk. Anser det rimligt att kravet för att få använda elradiatorer i det första steget sätts till en besparing på 40 % av energiåtgängen för värme och varmvatten samt i det andra steget till 60 %. i stället för majoritetens förslag 40 % av energiåtgängen för värme i första stegel och 70 % i andra steget. Dispenser från förbudet bör ges endast i undantagsfall. Statliga lån bör inle utgå för övergång lill rena elpannor.

1.3.2    Särskilda yttranden

Pär Gransledt, ledamot: Anser att kärnkraftutbyggnaden varit en ekono­misk felsatsning av mycket stora mått. Överkapaciteten i elproduktion kommer atl försvära energihushållning och satsningar på alternativ energi. Del är nödvändigt att besluten alt bygga den elfte och tolfte kärnkrafts-reaktorn snarast omprövas. Anser att det finns starka motiv för all avveck­la Barsebäcksverkel.

Per Westerberg, ledamot: Accepterar förbudet mot elradiatorer i dess föreslagna omfattning med utgångspunkt i folkomröstningens resullal, utredningsdirektivens utformning och atl använda resurser utnyttjas på ett samhällsekonomiskt oplimalt säll.

Stig Bernander och Max Setlerwall, sakkunniga: Anser all elt generellt förbud mot elradiatorer är olämpligt med hänsyn lill ökade kostnader, krångel och byråkrati. Gränsen för när elradiatorer tillåls borde i det första steget har satts vid en besparing på 15 % av normhusets venlilalions- och transmissionsförluster.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.12    Industridepartementet  294

Lars Dirke, sakkunnig: Anser att skärpningen av undantagen i andra steget från 40 till 70 procents besparing är för stor. Har svårt att se behov av normer, belåningsregler m.m. för energisnåla hushållsapparater och energisnål belysning och varmvattenberedning, men gärna råd och anvis­ningar från myndigheternas sida.

Berndt-Olof Helsen och Max Setlerwall, sakkunniga: Anser att ekono­miska, energihushållnings- och byråkratiskäl talar starkt emot ett generellt förbud mot elradiatorer. Ett förbud mot elvärme, eller allt för stränga krav kan strypa den pågående utvecklingen mot energisnåla hus. Gränsen i det första steget borde satts till max 30 % besparing av uppvärmningsbehovet. Tidpunkten 1982-01-01 för förbudets i kraftträdande är alltför tidig, 1983-01-01 hade varit rimligare.

Per Kågeson, sakkunnig; Anser att kommittén gjort en bristfällig analys av förhållandet mellan elbalansen på kort och på lång sikt. Att kommittén underskattar svårigheterna att pä några års tid utnyttja ca 20 TWh för tillkommande vattenburen elvärme. Att det inte finns något utrymme för undantag från förbudet mot elradiatorer. Att det med de av kommittén föreslagna undantagen inte blir något egentligt förbud mot elradiatorer. Att nya elpannor måste vara konvertibla. Att konvertering lill elvärme kom­mer atl försvåra och försena satsningen på förnyelsebara energikällor och hushållning. Samt att man för att nå balans i elförsörjningen i stället borde avstå från att bygga färdigt reaktorerna Forsmark 3 och Oskarshamn 3 samt borde avveckla Barsebäcksverket.

Göran Fredriksson, expert: Anser att kommitténs förslag om statliga lån till elpannor skulle medföra att man med statliga medel stimulerar en sänkt beredskap för värmeförsörjningen. Anser att kommitténs förslag i övrigt positivt påverkar försörjningsberedskapen.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.12    Industridepartementet  295

2    Remissyttrandena

2.1      Remissförfarandet

Efter remiss av betänkandet (Ds I 1980:22) El och olja har yttranden avgetts av arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), bostadsslyrelsen, byggnads­styrelsen, riksrevisionsverket (RRV), statens industriverk (SIND), statens naturvårdsverk, statens planverk, statens råd för byggnadsforskning (BFR), statens vattenfallsverk, överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF), energihushällningsdelegationen (Bo 1978:03), energisparkommit­tén (I 1974:05), hovrätten för Nedre Norrland, kammarrätten i Stockholm, riksskatteverket, kommunstyrelsen i Borås, Halmstads, Jönköpings, Kiru­na, Oxelösunds, Skellefteå, Söderhamns, Vänersborgs och Örebro kom­muner. Hyresgästernas riksförbund, HSB, Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Näringslivets energidelegation (NED), Svenska kommunförbun­det. Svenska värmeverksföreningen. Centrala driftledningen (CDL), elek­triska installatörsorganisationen EIO, föreningen för elektricitetens ratio­nella användning (FERA), Näringslivets buggnadsdelegation (NBD), Rör­firmornas riksförbund. Svenska elgrossist AB (SELGA), Svenska elverks­föreningen. Svenska kraftverksföreningen, Elektroindustriföreningen, Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA), Sveriges allmännyttiga bostads­förelag (SABO), Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges trähusfa­brikers riksförbund, Sveriges villaägareförbund. VVS-information, Dele­gationen (I 1975:02) för energiforskning. Svenska gasföreningen och VVS-tekniska föreningen.

Härutöver har i anslutning till remitteringen inkommit yttrande från Katrineholms kommun, Nils-Eric Lindskoug, föreningen FERA;s elvär­megrupp, AB Takvärme, Elektro Standard AB, Svenska byggnadsentre­prenörföreningen. Arbetarpartiet kommunisterna (APK), statens järnvä­gar, Frico AB, IKO Kabel, Kemikoniorel, Asea Skandia, Järnkonst AB, David Södergren m. fl., samt frän ett antal föreningar och enskilda.

2.2      Användning av el för att ersätta olja

ELAK föreslär att den under 1980-lalet tillgängliga elproduktionskapaci­teten används för att spara olja. Detta kan enligt ELAK ske genom att 13-20 TWh el används för uppvärmning i byggnader som i dag uppvärms med olja samt i stora elpannor i fjärrvärmesystem och inom industrin. Ett överväldigande flertal av remissinstanserna förordar att el används för att spara olja på det sätt som ELAK föreslagit.

RRV, LRF och DFE är tveksamma till eller avstyrker en övergäng från olja till el framför allt i småhus.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.12    Industridepartementet     296

RRV som förordar att konverteringen i första hand genomfors i större enheter anför:

Omfattande konvertering till elvärme i småhus torde ta i anspråk bety­dande planerings- och installationskapacitet samtidigt som det kan bli oundvikligt med betydande investeringar i distributionsnäten. En framtida omfattande övergång från elvärme till andra energislag i småhusen torde också leda till betydande svårigheter av teknisk och administrativ natur. Utredningen har enligt RRV:s mening varit alltför optimistisk när man bedömt tiden för att planera och genomföra ett seriöst omställningspro­gram. Enligt RRV:s uppfattning torde det föreligga stora skillnader i tidsåt­gång när det gäller att ersätta olja genom konvertering i stora centrala anläggningar jämfört med att uppnå motsvarande oljeersättning genom konvertering av ett stort antal villapannor. Speciellt gäller detta när ut­byggnad av ledningsnätet blir nödvändigt i det senare fallet.

RRV som även ser svårigheter att senare äterkonvertera bort från el­värme anför vidare:

En speciell aspekt på problemet med "återkonvertering" är elkonverte-ringens inverkan på utveckling av nya energikällor. I betänkandet uttrycks på flera håll medvetenhet om riskerna för att en massiv satsning på elenergi kan komma att verka hindrande för introduktionen av nya energikällor liksom för hushållning och utnyttjande av industriell spillvärme. Utred­ningen för också fram vissa idéer om åtgärder för att minska dessa risker. Någon mer inträngande analys av konkurrensförhållandet mellan en mas­siv elsatsning och introduktionen av nya cnergislag har emellertid inte gjorts.

Inför förestående statsmaktsbeslut att utnyttja det tillfälliga elöverskot-tet för oljereduktion är del enligt RRV:s mening angeläget att det här behandlade konkurrensproblemet prövas noggrant. En sådan prövning kan komma att ge vid handen alt en så massiv elkonvertering som den utred­ningen förordar måste undvikas av långsiktiga skäl. Det är svårt alt pä del presenterade underlaget ta ställning lill om detta i så fall bäst skall ske genom alt vissa geografiska områden lagstiftningsvägen undandras från elkonvertering eller genom att man generellt undviker att uppmuntra viss typ av elkonvertering. Målmedvetna statliga och kommunala styrinsalser torde under alla omständigheter bli nödvändiga om dessa svåra avväg­ningsproblem skall få en tillfredsställande lösning.

LRF anför:

Enligt förbundets uppfattning föreslår kommittén åtgärder som innebär slöseri med elkraft som är ell av de mest högvärdiga energislag som används. Huvudtesen är dessutom att elkraften ska användas till upp­värmning vilket är den energianvändning där de alternativa energikällorna lättast kan komma till användning. Enligt förbundets uppfattning skulle en så omfattande satsning på eluppvärmning som kommittén föreslär rycka undan möjlighelerna för utveckling av de alternativa energikällorna under 1980-talet.

LRF har däremot inget att invända mot atl man installerar pannor i fjärrvärmesysiem där man kan använda elenergi som reserv eller vid

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.12    Industridepartementet    297

tillfälliga överskott. Men förbundet ser del som ell slöseri om fjärrvärme­system skulle använda eluppvärmning som bas. Dessutom anser förbundet alt användningen av elkraft i fjärrvärmesystemen inle bör subvenlioneras utan att åtminstone de långsiktiga marginalkostnaderna för kraftproduk­tionen måste täckas in. I annal fall innebär syslemel enligl LRF en subven-tionering av de fjärrvärmda områdena pä övriga elkonsumenlers bekosl-nad.

DFE anser alt en omfattande övergäng till el kan minska användningen av solvärme under 1980-talel. DFE som vidare anser all en lillfällig oljeer­sättning under 1980-talet bör göras pä sådant sätt alt den kompletterar en långsiktig strategi för oljeersältning anför:

I stället för alt låta del långsiktiga perspektivet vara styrande vid för-slagsutformningen har ELAK i avsnill 3.8.6 undersökt om förslagen kom­mer att försvära eller försena introduktionen av vindkraft, solvärme och inhemska bränslen. ELAK konstaterar att teoretiskt finns det under 1980-talet nätt och jämnt samtidigt utrymme för såväl solvärme och inhemska bränslen som konvertering till elvärme. Det möjliga utrymme som ELAK därvid beräknat för torv och skogsenergi 117-30 TWh) motsvarar vad som beräknades i prop. 1978/79: 115 men är avsevärt lägre än DFE:s bedöm­ning i rapporten Förnybara energikällor (27-45 TWh) och OED:s nu redovisade bedömning (26-40 TWh). I praktiken finns det enligt ELAK pålagliga kollisionsrisker som bara kan undanröjas genom en god planering på slallig och kommunal nivå samt ett omfattande stöd lill de nya energi­källorna. ELAK anser emellertid att del ligger utanför uppdraget att be­handla sådana problem. Enligt DFE:s mening bör dessa problem undersö­kas och beaktas såväl före beslut med anledning av ELAK:s förslag som vid genomförandet av ett sådant beslut.

Svenska värmeverksföreningen, som anser atl det är tveksamt om den av ELAK angivna elkapaciteten verkligen kommer atl finnas tillgänglig och därför avslyrker ELAK:s förslag, anför:

För all ersätta lätt eldningsolja med el räknar kommittén därför med atl utnyttja den lediga produktionskapacitet som kommer atl finnas i befintliga oljeeldade kraftvärmeverk under perioden 1981- 1990. Under medelår be­räknas denna uppgå till 5-7 TWh årligen under vinterhalvåret. Man skulle därmed ersätta i storleksordningen 1,7 miljoner kubikmeter läll eldningsol­ja per år med en ökad förbrukning av ca I miljon tung eldningsolja per år. Föreningen ifrågasätter redan av detta skäl om den ekonomiska vinst som uppstår av denna ersättning är tillräcklig att finansiera inslallalion av elt stort antal elpannor och elpatroner samt i vissa fall förstärkningar av lokala eldistributionsnät. Föreningen ifrågasätter emellertid också om de angivna energimängderna verkligen kommer att vara tillgängliga. Även om förfar­andet skulle vara samhällsekonomiskt lönsamt fordras del all del också är företagsekonomiskt lönsamt för del aktuella kraft värmeverket. Det är naturiigtvis från de kraftvärmekommunernas synpunkt angelägel att gjorda investeringar utnyttjas, men priset pä den producerade elkraften måsle givetvis täcka produktionskostnaderna. Del är tveksamt om sådan täck-

 

Prop. 1980/81:90   Bilaga 1.12    Industridepartementet      298

ning kan uppnås om den producerade elen skall användas för eluppvärm­ning. De stora kraftbolagen tillämpar redan i dag myckel låga högspän-ningstaxor. ett förhållande som kan väntas består under hela 1980-talet. Taxorna ger i mänga fall inte utrymme för lönsam drift av de kommunala kraftvärmeverken och flera kraflvärmeverk planerar därför att helt ställa av elproduktionen. En sådan avställning sparar givetvis samtidigt ca 1 miljon kubikmeter tung eldningsolja per år, vilket dä kan sägas vara resul­tatet av den goda kraftbalansen.

BFR som förordar en ökad satsning på värmepumpar anför:

Rådet förordaratt en tillfällig oljeersättning under 1980-talet genom ökad elanvändning, göres i tjärrvärmenät och gruppcentraler inom områdena kombinerade system med olika värmepumpsystem kompletterat med el­pannor, spillvärme och återvinning. Genom införande av värmepumptek­nologi skapas successivt förutsättningar för svensk industri på tillverk­nings- och exportsidorna. Teknik måste parallellt utvecklas för införande av solfångare i fjärrvärmenät och för tappvarmvatten.

Byggnadsstyrelsen anser atl krav på kombinationspannor bör ställas vid konvertering frän olja till el. Byggnadsstyrelsen ifrågasätter också om ELAK:s tidplan för konverteringar är rimlig.

SABO anser att ELAK:s bedömning av möjligheter att ersätta olja med el är alltför optimistiska med hänsyn till prisförhållandena mellan olja och el. Genom förändrad prisrelation mellan olja och el kan dock enligt SABO el komma att användas i större utsträckning för att ersätta olja. Del är dä enligt SABO angeläget att konverteringarna görs pä ett sådant sätt att flexibilitet erhålls i valet av energiform.

De remissinstanser som tillstyrker att en övergång frän olja till en ge­nomförs enligt ELAK:s förslag anför som skäl härför att oljeberoendet måste minskas redan under 1980-talet.

Sveriges elektroindustriförening (ELIF) som förordar att den av ELAK föreslagna övergången frän olja till el genomförs anför:

Det är ELIF:s uppfattning att kommittén genomgående varit försiktig i sina uppskattningar av konverteringspotentialen. Detta understryker ytter­ligare den slutsats, som vi tycker att betänkandet borde framhävt bättre och klarare, nämligen att konverteringspotentialen är avsevärt större än eltillgången.

CDL understryker att utnyttjande av el som ersättning för olja bör ske på sådant sätt alt man i framtiden har handlingsfrihet att gä över till alterna­tiva energislag. Enligt CDL bör samtidigt beaktas möjligheten att kunna bibehålla elanvändningen om detta då visar sig önskvärt. CDL anser att det med den mycket stora oljeanvändningen i Sverige (1979 ca 300 TWh, varav ca hälften för uppvärmning) finns det gott om utrymme för alla de olika energislag som kan ersätta olja. Användningen av föreslagna 15 ä 20 TWh el för att ersätta olja utesluter därför inte utveckling och användning

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.12    Industridepartementet     299

av de alternativa energislagen. Det blir närmast en fråga för energipolitiken och den kommunala energiplaneringen alt ange de lämpliga styrätgärder som fordras för att el och alternativa energislag kommer till användning på bästa möjliga sätt och utan konflikter. Redan den prisnivå man har nu och den realprisökning på olja som kan väntas i framtiden driver på utveck­lingsarbetet för de alternativa energislagen.

Energisparkommittén anför:

Den preliminära prognos - som upprättats av statens industriverk -visar att kapaciteten för att producera elkraft kommer att vara god under 1980-talet. Föreliggande substitutionsmöjligheter från olje- och elanvänd­ning bör därför enligt kommitténs mening utnyttjas så långt möjligt är. Tillgången på elkraft får dock - enligt vår bestämda mening - inte utgöra hinder eller skapa låsningar gällande etablering av icke-oljebaserade ener­gibärare med tillhörande infrastruktur under kommande tioårsperiod. Lika självklart måste åtgärder som innebär en bättre hushållning med elenergi även fortsättningsvis stimuleras fram.

Bostadsstyrelsen framhåller att konverteringen från olja till el inte bör ske genom utbyte av pannor, utan i första hand genom komplettering av befinfiiga oljeeldade pannor med elpatron, elkassett eller installation av varmvattenberedrare.

Statens vattenfallsverk anser att det är särskilt angeläget att minska användningen av lätta oljor för uppvärmningsändamål för att förbättra försörjningstryggheten, minska kostnaderna och bränsleimporten. Den lät­ta eldningsoljan bör enligt vattenfallsverket i större utsträckning reser­veras för transportsektorn, där den är svårare att ersätta. Verket anser därför att det i enlighet med utredningens förslag är av största betydelse att använda tillgänglig del av tillkommande elproduktionskapacitet under 1980-talet för att ersätta olja inom uppvärmningssektorn.

Vattenfallsverket anför vidare:

För att ersätta tung eldningsolja med kärnkraft och vallenkraft under sommartid föreslår utredningen installation av stora elpannor i fjärrvärme­verk och industrier. Förslaget innebär förutom billig värmeproduktion en direkt oljebesparing, varför förslaget är angeläget och bör stödjas genom beslut av sådan installation. Elpannorna kan avskrivas pä ett fätal år varför de inte innebär någon läsning för framliden. Produktionssituationen kan förändras snabbt varför kraftproducenterna bör ha kontrollen över in- och utkoppling av elpannorna.

Svenska elverksföreningen anför:

Det stora oljberoendet är Sveriges största energipoliliska problem och dessutom en svår belastning för landels handelsbalans. Svenska Elverks­föreningen biträder därför Elanvändningskommilténs förslag i de delar detta, jämlikt direktivens intentioner, syftar till atl utnyttja den tillgängliga elproduktionskapaciteten för alt ersätta olja - framförallt lätt eldningsolja - för uppvärmning.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.12    Industridepartementet     300

Hyresgästernasjiksförbund som anser att el i första hand bör utnyttjas i stora och medelstora pannor anför:

Då tillgången på elenergi enligl prognoser för 1980-talet blir god, bör elöverskoltet 13-20 TWh (exkl. installerad elvärme i nybyggnation) ut­nyttjas för uppvärmningsändamål i bebyggelsen. Oljesubstitution med hjälp av överskotlsel bör införas pä ett ur genomförandesynpunkt praktiskt och snabbt sätt. Förbundet anser det därför rimligt att överskotlselen i första hand utnyttjas som komplement i större värmeproduktionsanlägg­ningar för bostadsuppvärmning. Genom att elpannor med 10-15% av ansluten värmeeffekt installeras parallellt i oljeeldade medelstora och stora anläggningar, bör oljebehovet under vår, sommar och höst till stor del kunna konverteras till el. Etl samspel mellan elulnyiljande och olja bör efter kraftbalanssilualionen kunn åstadkommas genom elt snabbi omställ-ningsförtarande.

Värmeverksföreningen delar kommitténs bedömning att ytterligare ca 1 000 MW kan installeras i elpannor kopplade till fjärrvärmenät varvid en besparing per år skulle kunna uppnås. Föreningen tillstyrker kommitténs förslag att skattreduktion vid sådana elleveranser inte bör knytas lill sär­skilda perioder av året utan avse all leverans.

Jönköpings kommun framhåller att det är mer angeläget att förslagen genomförs med snar verkan, än att en fulländning av förslagen genomförs och tillämpningen fördröjs.

Svenska kommunförbundet som förordar utbyggnad av Ijärrvärme an­för:

En avveckling av kärnkraften skall ske på sikt. Alternativa möjligheter till elproduktion måste därför byggas upp successivt. De kommunala kraft­värmeverken utgör en viktig del av dessa möjligheter. Verkens elproduce­rande förmåga förutsätter utbyggnad av fjärrvärmenät. Användning av elvärme för all minska oljeanvändningen måste därför ske på sådant säll att utbyggnaden av fjärrvärmenäten inle förhindras eller försenas. Skulle detta ske förändras förutsättningarna i negativ riktning för en ulbyggnad av fjärrvärmeproduklionen och därmed också möjlighelerna all längsikligl trygga elförsörjningen.

Kommunförbundet anför vidare:

Alla byggnader, som i dag värms med olja, kan inle övergå till elvärme. Den prioritering, som måste ske i kommunerna, bör göras pä likartade grunder i hela landet. 1 första hand bör elvärme förbehållas småhusområ­den, som inte har tillräcklig värmelälhet för fjärrvärme, men ändå utgör sä tät bebyggelse att fastbränsleeldning i varje byggnad är olämplig.

Liknande synpunkter framförs av Söderhamns kommun.

Oxelösunds kommun påpekar all det kan vara lämpligt atl lillfälligt använda el vid utbyggnad av fjärrvärme i stället för provisoriska grupp­centraler eldade med läll eldningsolja.

Svenska gasföreningen anser att el tillfälligt hör användas under upp-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.12    Industridepartementet     301

byggnadsskedet av nalurgasförsörjningen där sä är möjligi med hänsyn lill elnätens kapacitet. För alt åstadkomma detta bör industrin enligl gasföre­ningen se till alt del finns särskilda el/gaspannor.

Flera remissinstanser lar upp behovet av nätförstärkningar vid en slor övergång från olja till el och påtalar att övergången bör ske planerat så all distributionsnätens kapacitet beaktas.

Slutens valtenfallsverk anför:

Konverteringen från olja till elvärme medför behov av nätförstärkningar på eldislribulionssystemen. Normall torde detta ej leda lill slörre problem, då marginalinvesleringarna är låga och elverken är vana all klara belasl-ningsökningar på delaljnälen på upp emol 10 ä 15 % per är. 1 speciella fall måsle dock konverteringstakten begränsas, vilket lämpligen sker genom elverkens egen försorg, eventuellt i samarbete med vederbörande kommun t. ex. genom den kommunala energiplaneringen.

Svenska kommunförbundet anför:

Nätförstärkningar kan erfordras för atl lillgodose uppkommande behov av eluppvärmning. Det är väsentligt atl invesleringsuppgiflerna för alt förstärka nälei begränsas så alt de helt kan avskrivas under den period, dä den extra produktionskapaciteten på elområdet föreligger. En betydande begränsning av nälförslärkningarna sker om kommunerna efter samråd med eldistributören beaktar investeringsutgifterna vid sin bedömning av lämpliga områden för övergång till elvärme.

Liknande synpunkter framförs av Borås och Halmstads kommuner.

Enligt ELAK har de förslag som kommittén lagt fram enbart positiv inverkan pä beredskapssituationen med undantag av förslaget lill stöd för installation av renodlade elpannor.

ÖEF som i sitt yttrande enbart tar upp beredskapsaspeklerna anför:

Beredskapen för elvärmda byggnader mot störningar i bränsleimporlen har hittills ansetts vara betryggande eftersom vattenkraften kan lillgodose det beräknade krigsbehovel av el. Enligt nyligen genomförda beräkningar av CDL är vattenkraftproduklionen under ett normalär lika med krigsbe­hovet av el. En omfattande ulbyggnad av elvärme i befintliga oljevärmda byggnader medför - om inte eldningsmöjligheterna bevaras - atl elvärme­behovet måste baseras på importerade bränslen. Beredskapen blir dä sämre för el - än för oljevärmda byggnader.

Eftersom en sådan sämre beredskap inte är acceptabel behöver bered-skapsålgärder så småningom genomföras i nybyggda elvärmda hus. Ell bevarande av eldningsmöjlighelerna i befinlliga oljevärmda hus vid över­gäng lill elvärme medför ä andra sidan att den inhemska elproduktionen kan reserveras för nya elvärmda hus och kostnader behöver då inte läggas ned på att vidta beredskapsåtgärder i dem. Resonemanget förutsätter atl valtenkraften eller annan inhemsk elproduktion inle kommer all byggas ul. En utbyggnad av I.ex. vallenkraften ökar beredskapen och gör bered­skapsätgärder hos elvärmeanvändarna obehövliga.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.12    Industridepartementet     302

ELAK har i sina överväganden kommit fram till att del är fördelaktigare från samhällsekonomisk synpunkt atl använda den tillgängliga elproduk­tionskapaciteten för oljeersättning än för atl exportera el.

SIND, RRV och BFR anser atl möjlighelerna till export borde övervägas ytterligare.

RRV anför:

Export av överskotlsel skulle inte ge samma problem med "återkonver­tering" eller hindra utvecklingen av nya energislag. En sådan export skulle också leda till väsentlig minskning av oljeförbrukningen i mottagarlandet, samtidigt som den skulle påverka Sveriges handelsbalans gynnsamt. Av dessa skäl föreslår RRV att möjligheterna lill ökad export av elkraft uireds närmare.

ELAK har påtalat att den nuvarande beskattningen på olja och el sned­vrider konkurensen Ull oljans fördel. Med anledning av att energiskatte­kommittén (B 1979:06) har i uppgift att lägga fram förslag om beskattning­en av energi ansåg sig ELAK förhindrad att lägga fram förslag om en neutral beskattning på olja och el. ELAK föreslår lån och i vissa fall bidrag vid konvertering från olja till el. ELAK föreslär även att energispariån efter prövning från fall till fall skall kunna förenas med villkor om konver­tering med elpatron eller motsvarande. ELAK föreslår jämkning av elskat­ten vid användning av el i stora pannor under perioden då vattenkraft och kärnkraft helt svarar för elproduktionen. För att få igång en omfattande konvertering från olja till el krävs enligt ELAK även information till allmänheten.

Flertalet remissinstanser anför atl den nuvarande beskaltningen på olja och el är ett avgörande hinder för en övergäng frän olja lill el inom uppvärmningsseklorn.

Svenska kraftverksföreningen som anser atl utjämning av skatten på olja och el saml information är tillräckliga styrmedel anför:

Enligt betänkandet är flertalet redovisade konverleringsalternativ icke privatekonomiskt motiverade men väl samhällsekonomiskt lönsamma. I betänkandet visas emellertid också atl om energiskatten görs neutral, dvs. belastar el och olja lika per energienhet, blir konverteringsalternativen privatekonomiskt lönsamma. Även om så sker är det naturligtvis inte helt säkert att önskvärda konverteringar kommer lill stånd. Delta generellt verkande styrmedel synes dock först böra prövas innan detaljförslag med åtföljande byråkrati sätts in för att nå det oomtvistade målet. Kommittén har påtalat att den nuvarande energibeskattningen snedvrider konkurren­sen mellan olja och el till nackdel för elkraften, men menar alt en föränd­ring av energibeskattningen har en rad andra aspekter som måste anlyseras innan ett ställningstagande är möjligt. Föreningen vill påpeka att några sådana analyser inte genomförts i samband med atl nuvarande energibe­skattning infördes. Därför bör en förändring i riktning mot ökad utjämning i skattehänseende mellan el och olja kunna genomföras relalivi snabbt. Förändringen kan göras preliminär i avvaktan pä energiskatteutredningens

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.12    Industridepartementet     303

analyser. Det slår under alla förhållanden klart atl den nödvändiga föränd­ringen av energibeskattningen endast kan gå i riktning mot alt elen inte diskrimineras jämfört med oljan.

Enligt föreningens bedömning är en neutral energibeskallning kombine­rad med saklig informafion om de samhällsekonomiska och försörjnings­mässiga fördelarna med att utnyttja el i stället för olja tillräckliga medel för att uppnå det eftersträvade syftet. Det förslag till information till allmänhe­ten som finns i belänkandet tillstyrkes och föreningen är beredd att med­verka härvidlag.

Skulle en förändring av energibeskattningen icke kunna accepteras vill föreningen ansluta sig till de förslag kommittén framlagt i syfte alt ralio-nelll utnyttja landets kraftproduktionsapparat för att därmed spara olja.

IVA som anser alt konverteringar måste vara privatekonomiskt lön­samma för att komma till stånd anför:

Den nu existerande energibeskattningen som missgynnar elenergin i förhällande till olja är enligt akademiens åsikt det största hindret för all uppnå denna lönsamhel. Energibeskaltningen bör snarast göras neutral med avseende på energislag. En sådan förändring av skattesystemet pä energiområdet bör rimligtvis bli etl resultat av Energiskattekommitténs arbete. Det torde emellertid dröja avsevärd tid innan denna förändring kan realiseras. Akademien anser därför att Riksskatteverket snarast skall bere­das möjlighet alt bevilja skattereduktioner vid vissa elleveranser. Dessa reduktioner kan enklast ges till större förbrukare för avbrytbara elleve­ranser som används för ersättning av oljebaserad värmeproduktion. Dessa reduktioner bör göra el neutral i skattehänseende i förhällande till oljan och kunna gälla längre perioder. I småhusbebyggelse anser akademien alt en neutralisering av energiskatten kompletterat med möjligheten alt ge stat­liga lån utgör ett gott styrmedel för att uppnå en oljeersättning.

EIO anser att i avvaktan på energiskatleulredningens förslag bör provi­soriska bestämmelser om utjämning av skatten på olja och el införas.

Kiruna kommun anför:

Det har inte legat inom kommitténs uppgifter att genom generella åtgär­der såsom t. ex. via energibeskattningen, söka utvägar att nå det avsedda syftet. Trots att det åtminstone på kort sikt, dvs. minst under 1980-lalet, finns anledning till alt stimulera till ökad elanvändning med vissa flexibili-tetskrav är nuvarande beskattning sådan atl den närmast motverkar över­gång från olja till el. Fiskaliska skäl för beskattningen får pä sä sätt en återhållande effekt på strävan att begränsa oljeberoendet.

Liknande synpunkter framförs av bl. a. Borås och Halmstads kom­muner.

Jönköpings kommun som anser atl elpannor bör användas i fjärrvär­menät under läglasttid för att spara olja anför:

Det marginella elpriset inkl. elskatt ligger på ca 13 öre/kWh, medan tjockoljealternativet omräknat torde ligga på ca 11 öre/kWh. Samtidigt vet

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.12    Industridepartementet    304

vi atl det samhällsekonomiska elmarginalpriset frän ett kärnkraftverk låg-lasltid ligger på kanske 5 — 6 öre/kWh. Dessa taxe- och skattefrågor måste lösas om man vill få till stånd den önskade konverteringen.

CDL anser att energiskatten för elleverans till större pannor bör jämkas för atl ge incitament till all ersälla eldningsolja med el på detta sätt. Jämkningen kan enligt CDL lämpligen ha den form som kommittén före­slär, att skattebefrielse erhålles för avkopplingsbara leveranser till större elpannor under sådan tid under året när alternativet är att dra ner produk­tionen av kärnkraft. Det är enligt CDL:s mening också nödvändigt att skattebefrielsen kan erhållas under en längre tidsperiod, upp till förslagsvis fem år för att panninstallationer skall bli företagsekonomiskt lönsamma och verkligen komma till stånd. CDL föreslår att riksskatteverket snarast får befogenhet att bevilja skattebefrielse på ovan angivet sätt.

Liknande synpunkter framförs av bl. a. statens vattenfallsverk och Sö­derhamns kommun.

RSV anför.

Med stöd av kungörelsen (1964:351) med tillämpningsföreskrifter till förordningen om allmän energiskatt har RSV medgett återbetalning av energiskatt på överskottskraft som förbrukats i elektriska pannor för vat­ten eller ånga. Återbetalning har medgetts efter ansökan av förbrukaren. Skattebefrielsen har avsett en i förväg begränsad period under vår och sommar. Under 1980 har befrielsen gällt tiden 26 april- 17 augusti.

Enligt RSVs uppfattning medger ordalagen i kungörelsen knappast att skatten på elkraft jämkas på det sätt ELAK ifrågasatt. Bestämmelserna måste — om en jämkningsmöjlighel skall införas — ändras. RSV ifrågasät­ter om inte utredningsuppdraget i första hand bör åvila energiskattekom­mitién. RSV motsätter sig däremot inte alt della i utredningen och bidra med skattetekniska synpunkter.

LRF som förordar att ekonomiska styrmedel skall användas för alt åstadkomma en önskvärd utveckling inom energiområdet anför:

Avgifts- och skattepolitiken måste få en långsiktig utformning, så att man kan överblicka de ekonomiska konsekvenserna av sill handlande. Kommitténs förslag till styrning innehåller allt för myckel av administrati­va åtgärder som verkar ulvecklingshämmande och slår mycket olika mot olika grupper i landet, och speciellt missgynnar glesbygden.

Energihushållningsdelegationen som i elt betänkande (SOU 1980:43) nyligen lagt fram förslag till energihushållningsprogram och därmed be­handlat olika former av stöd anför:

För att kunna minska oljeanvändningen genom att tillvarata den tillgäng­liga kapaciteten inom elproduktionen krävs en omfattande konvertering av oljepannor och panncentraler till el under en relativt begränsad tidsperiod. Skall detta vara möjligt sä måste verksamheten stödjas pä lämpligt sätt. Delegationen anser i likhet med kommittén atl den samhällsekonomiska

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.12    Industridepartementet     305

lönsamheten bör utgöra utgångspunkten för konverteringen. Delegationen, som lidigare under hösten 1980 i sill belänkande (SOU 1980:43) föreslagit att övergäng till el skall införas som slödberälligad ålgärd i del slalliga energistödet, stöder kommitténs förslag att lån bör beviljas för inslallalion av elpatron, elkasset och varmvattenberedare saml för kostnader för byte av oljepanna lill panna för andra bränslen. Byle av oljepanna lill elpanna eller kombinationspanna är enligt kommittén endasi lönsamt för läslighels-ägare i del fall den gamla pannan är utsliten och ändå måste bytas ut.

Delegationen anför vidare:

Från samhällsekonomisk synpunkt är det emellertid i flera fall lönsamt all tidigarelägga pannbyten. Kommittén föreslår all dessa pannbyten skall stimuleras med bidrag motsvarande pannans restvärde beräknat enligt schablon, dock högst 3 000 kr. Skillnaden mellan faslighetsekonomisk och samhällsekonomisk lönsamhet förklaras av att energiskatten på el för närvarande är högre än på olja. Vid en neutral energibeskallning blir bylel dock lönsaml även för fastighetsägaren och behovet av bidrag bortfaller således. Frågan om energiskatternas utformning utreds av energiskalte-kommittén. Energihushällningsdelegationen är i princip emol införande av bidrag och avstyrker förslaget att ge bidrag till pannbyten.

Delegationen motsätter sig bestämt elanvändningskommilléns förslag all energisparlån skall kunna kopplas lill villkor om konvertering till el med elpatron eller motsvarande. Det är stor risk all ett dylikt villkor snarare hämmar energisparverksamheten än gynnar en övergång till elvärme. För att snabbt få igång konverteringsverksamheten menar delegationen i likhet med elanvändningskommittén atl det är viktigt all ge allmänheten informa­tion om såväl de lekniska möjlighelerna som de ekonomiska villkoren för stöd.

Kommitténs förslag att pannbesiktning skall ingå i den besiktningsverk­samhet som sker i samband med energisparrådgivning och att besiktnings­mannen skall lämna förslag till pannbyte eller konvertering i lämpliga fall. är förenliga med delegationens förslag alt besiktning skall utgöra villkor för att erhålla energisparstöd saml att ett program för regelbunden besiktning av i första hand värmeanläggningar skall genomföras snarast.

Bostadsstyrelsen avslyrker ELAK:s förslag om all energisparstöd skall förenas med villkor om konvertering från olja till annat uppvärmningssätt. Bostadsstyrelsen avstyrker även förslaget om ålägganden i samband med besiktning att byta ut oljepannor och anför därvid:

I samband med nuvarande förmedling av energisparbidrag och energi­spariån sker i många fall besiktning av byggnaden. För att påskynda takten bör besiktningsmännen åläggas all vid besiklningslillfällei också undersö­ka den oljeeldade pannans kondition anser kommittén. Om pannan visar sig i behov av utbyte inom en snar framtid bör fastighetsägaren åläggas atl, i samband med erhållande av energisparbidrag och energisparlån, byta ul pannan.

Enligt bostadsstyrelsens mening är det i ett övervägande antal fall bättre att komplettera den befintliga oljeeldade pannan med elpatron eller elkas-seii än alt byta ut den. En annan lämplig åtgärd är att installera elektrisk varmvattenberedare för tappvarmvattenberedning sommartid då energi-effektiviteten är som sämst i oljeeldade pannor. 20    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 90. Bilagedel

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.12    Industridepartementet     306

Energisparkommittén anför:

I punkt 24 föreslår utredningen att pannbyte till kombinationspanna (olja/el/ved) bör stimuleras genom bidrag, samt alt sådant pannbyte också bör stimuleras genom förmånligare lån. Detta förslag stöds ej av kommit­tén.

Energisparkommittén har tidigare diskuterat bidragsdelen - ingående i nuvarande energisparstödsystem - och dragit slutsatsen att stimulans­effekter sannolikt kan erhållas även om bidragsdelen utgår. Främst bero­ende på de kraftigt stigande priserna. Förutsättningen är att lånemöjlig­heterna kvarstår.

Vad gäller de förmånligare lånevillkoren som föreslås vid byle till kom­binationspanna är kommittén av den uppfattningen alt de villkor som gäller enligt energisparkungörelsen är tillfyllest.

Örebro kommun tar liksom Svenska värmeverksföreningen upp frågan om användning av de oljeeldade kraftvärmeverken och anför:

Vi är införstådda med all det ur samhällsekonomisk synvinkel kan vara riktigt att utnyttja den befintliga produktionsresurs för elkraft, som finns i bl. a. kraftvärmeverken - och att det till och med kan vara riktigt med statliga stödåtgärder för att kunna förverkliga detta. Det räcker emellertid inte med atl det är samhällsekonomiskt riktigt att utnyttja kraftvärmever­ken - det måste även vara företagsekonomiskt riktigt. Man kan väl knap­past begära att kraftvärmeverken av enbart samhällsekonomiska skäl året runt, skall producera elenergi som med dagens oljepris kostar ca 13 öre/ kWh, när man enligl vattenfalls nya taxa kan köpa densamma för mindre än 12 öre/kWh pä vintern och för ca 10,5 öre/kWh under sommaren.

Vänersborgs kommun anser all konvertering till elanvändning inte bör stödjas i områden där fjärrvärme är utbyggd eller planeras. Kommunen anser att ELAK:s förslag skulle medföra ökad arbetsbelastning på det kommunala organ som förmedlar bostadslän och anför därvid:

Det ökade antalet bidragsberättigade åtgärder, som föreslås av kommit­tén (sid. 16 p. 3), leder till en ökad arbetsbelastning på förmedlingsorganel. Förutom förmedling av stöd vid ändring och komplettering av värmean­läggningar i bostäder föreslås eventuellt att kommunen skall förmedla stöd till värmecentraler för alternativbränslen och solvärme.

För aU uppnå de mål som anges under punkt 26 i betänkandet bör föreslagna stimulansåtgärder, som syftar lill ökad elanvändning, arbetas fram i samordning med förslag till stimulansåtgärder för ökad användning av alternativa bränslen.

ELAK föreslår (sid. 113) atl godkännande från eldistributören skall vara etl villkor för atl lån och bidrag skall beviljas i samband med övergång till eluppvärmning. Detta måste leda till att eldistributören kommer att med­verka som remissinstans vid behandling av ärenden vilkel medför all handläggningens omfattning för förmedlingsorganel ökar.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.12    Industridepartementet    307

Vänersborgs kommun tar även upp frågan om information till allmänhe­ten och anför därvid:

Kommittén föreslår (sid. 22 p. 29) all information till allmänheten skall lämnas om de tekniska möjligheterna och de ekonomiska villkoren för konvertering från olja till el. Denna information förutsälls ske inom ramen för de statsbidrag kommunerna erhåller för en energisparverksamhet. Kommunen anser att konsekvensen härav är att statsbidragen måste ökas dä i annat fall övrig energisparinformation kan förutsättas minska.

Energisparkommittén anser att sådan typ av information låter sig väl förenas med kommitténs reguljära informationsverksamhet. Kommittén betonar även att denna utökade information angående konverteringar även ställer större krav på kommunernas egna energiinformationsresurser och att det därför är viktigt atl den kommunala rådgivningen byggs ul snabbast möjligt.

Statens vattenfätlsverk. Svenska kraflverksföreningen och CDL är posi­tiva till att medverka vid information till allmänheten om ekonomin för och det tekniska utförandet av olika konverteringsmöjligheter.

2.3 Förbud mot direktverkande elvärme med elradiatorer i viss tillkom­mande permanentbebyggelse

ELAK föreslär förbud mot direktverkande elvärme med elradiatorer. Frän förbudet undantas bostadshus som förbrukar 40% mindre energi för uppvärmning än etl hus byggt enligl SBN 75. I elt andra steg föreslås gränsen bli 70%. Därutöver undantas fritidshus, industrilokaler, kultur­historiskt värdefulla byggnader, samt byggnader som värms upp lillfälligt.

Det överväldigande flertalet av remissinstanserna avstyrker att ett för­bud mot direktverkande elradiatorer inrättas enligt ELAK:s förslag.

Bostadsstyrelsen, energihushållningsdelegationen, energisparkommit­tén, Jönköpings- och Oxelösunds kommuner, HSB, LRF. SABO, samt delegationen för energiforskning tillstyrker ELAK:s förslag till förbud mot direktverkande elradiatorer.

HSB anser att det redan nu är mindre motiverat att precisera de skärpta kraven i det andra steget som ELAK föreslår.

Energisparkommittén som anser att beslut om dispens från förbud mol direktverkande elradiatorer bör fattas av kommunen anför:

Dispensgivningen från förbudet mot direktverkande elradiatorer bör, enligt kommitténs mening, vara grundat på dels energihushållningskravet vad avser byggnads- och installationsteknik, där kravnivån måste opti­meras för atl driva fram en dynamisk utveckling. Dels på de lokala förut­sättningarna som råder i en kommun med avseende på anslutning till centraliserade energiförsörjningssystem (t. ex. fjärrvärme) eller alternativa uppvärmningssystem. Beslut om dispens bör därför fattas av kommunen, där en eventuell generell kravnivå bör anpassas till de lokala förhållan-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.12    Industridepartementet     308

dena. Kommittén finner att ylterligare och fördjupade studier bör göras för att förbättra beslutsunderlaget.

Oxelösunds kommun anser att svårigheter kan uppstå vid tolkning av de av ELAK föreslagna dispensreglerna och anför därvid:

Kommunstyrelsen tillstyrker också Elanvändningskommitténs förslag om förbud mot installation av direktverkande elradialorer i nyproducerade bostäder. Kommunstyrelsen vill dock peka pä de svårigheier som kan uppstå vid tolkningen av de föreslagna dispensreglerna. Beräkningen av det exakta energibehovet i en byggnad, specielll vid ändring av uppvärm-ningssystemet innebär svårigheter. Dispensbesluten kan därför i vissa fall bli orättvisa, speciellt om den beräknade energiminskningen inle uppnås. Del är således viktigt att de uppställda sparmålen kontrolleras särskilt mot bakgrund av den föreslagna förändringen av lånebestämmelserna.

LRF som anser atl elradialorer kan behöva användas i vissa fall anför:

Enligt LRF:s uppfattning är del väsentligl atl olika system för vedeld­ning kan kompletteras med elradiatorer för att hålla grundvärmen om innehavaren är bortrest. 1 många fall kan detta lösas genom atl man har en vedpanna och valtenburet system, i sä fall innefalias systemet i kommit­téns förslag, men ett vedeldningssyslem kan också vara uppbyggt kring kaminer som är utplacerade på olika häll i byggnaden. Där det inle finns möjlighet alt koppla in en elpatron bör det vara möjligt att komplettera med elradiatorer.

Branschorganisationerna inom VVS-omrädet, Röifirmornas riksför­bund, VVS-tekniska föreningen och VVS-införmaiion, anser atl förbudet mot direktverkande elradiatorer bör utformas med färre undantag och att större krav bör ställas pä byggnadernas utformning.

Rörfirmornas riksförbund tillstyrker i huvudsak de förslag lill restriktio­ner mot direktverkande elvärme med elradiatorer som ELAK föreslagit. Förbundel anför:

Vi vill dock inte tillstyrka atl undantag från förbudet mol installation av direktel får göras om behovet för radiatorerna nedbringas lill 40% av vad kraven i Svensk Byggnorm säger. Vär invändning grundar sig pä att direktelsystem ej uppfyller rimliga krav på flexibilitet eftersom enbart elenergi kan komma till användning. Förslaget är tänkt att "premiera" dem som bygger energisnålt. Vi anser det självfallet vara väsentligt alt bygga hus som drar lite energi, men detta får ej ske med minskad flexibili­tet som resultat.

Även VVS-tekniska föreningen anser atl ELAK borde valt en hårdare gräns för när elradiatorer ska fä installeras och anför därvid:

I princip stöder vi kommitténs förslag atl myckel energisnåla enbostads-hus inte ska behöva utrustas med värmesystem för vattenburen värme. Kravet på energisnålhel måste dock skärpas. Föreslagna 40% besparing

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.12    Industridepartementet     309

av radialorenergin är enligt vår uppfattning förhållandevis lätt atl åstad­komma. Direktverkande eluppvärmning kommer med detta krav att bli standard. Vi kommer att läsa fast uppvärmningssystemet vid el. Risken är slor att de flexibla värmesystemen med vatten eller luftburen värme helt slås ul och att utvecklingen av dessa i praktiken avstannar. Och det var ju inte detta som var meningen. 1 denna fråga slår man därför inför ett dilemma som möjligen kan lösas genom alt man skärper kravet för att få använda direktverkande el från 40 % till 50 å 60 %.

VVS-information anser atl alla byggnader skall förses med etl vallen-buret system, skorsten och en panna för flerbränsleeldning.

De remissinstanser som avstyrker ELAK:s förslag om förbud mot di­rektverkande elradialorer motiverar sitt slällningstagande med att det inle är visat atl uppvärmning med elradialorer skulle vara mindre flexibelt än I.ex. vattenburen elvärme, att stora kostnadsökningar skulle bli följden av ett förbud, alt ett förbud enligl ELAK:s förslag skulle leda lill ökat byrå­kratiskt krångel saml att val av uppvärmningssyslem i olika typer av bebyggelse bör ske inom ramen för den kommunala energiplaneringen.

Stolens naturvårdsverk som avstyrker ELAK:s förslag till förbud mot direktverkande elradiatorer anför:

Naturvårdsverket vill i detta sammanhang kommentera ELAK-utred-ningens direktiv något vad avser förbud mol direktelradiatorer i nybebyg­gelse. Enligl verkets mening innebär valet av vattenburen elvärme en ökad elförbrukning i förhållande till direkielradialorer. Delta kan komma att leda till att koleldade kondenskraftverk måste tillåtas i större omfattning och vid en tidigare tidpunkt såvitt inte miljövänliga allernaliv utvecklats alt ersätta elvärmen. Dessutom blir investeringen avsevärt större med vatten­buren elvärme än med direktel. Denna merinveslering innebär emellertid en låsning till det vattenburna systemet som kan visa sig olycklig från miljösynpunkt i framtiden om del bedöms nödvändigl eller lämpligl atl frångå eluppvärmning. Det ekonomiska utrymmet minskar för energispa­rande åtgärder och för en framlida omställning av energisystemet till elt miljövänligt alternativ. Det finns i dag inget som klart pekar på all ett framtida system för I.ex. solvärme bör vara valtenburet annat än vad avser uppvärmning av förbrukningsvarmvalten. Delta senare kan emeller­tid ordnas även om huset i övrigt under några år skall värmas med direkiel­radialorer. I stället för elt förbud mot direkielradialorer bedömer nalur­vårdsverkei att generellt hårdare byggnormer för byggnaders energihus­hållning och frilt ulnyltjande av direkielradialorer efter ekonomiska prin­ciper, kan leda till önskat resullal. 1 förslagel lill ändring i byggnadsstadgan 44 a § bör därför följande mening utgå: "Endast om särskilda skäl förelig­ger får syslemel utformas med direktverkande elradiatorer". Övriga delar av förslaget till ändring av byggnadsstadgan är bra frän miljösynpunkt.

SIND anför:

Ell förhållande av slor vikl för de frågor ELAK behandlar är de vari­erande förutsättningarna för olika uppvärmningssystem. När det gäller

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.12    Industridepartementet     310

oljevärme och elvärme är förutsättningarna relativt lika för olika geografis­ka områden. För fastbränslesystem och även solvärmesystem är emeller­tid förutsättningarna ofta vitt skilda beroende på geografisk belägenhet. De varierar mellan olika delar av landet, mellan kommuner och mellan kom­mundelar.

Ev. restriktioner för val av uppvärmningssystem bör därför utformas och beslutas med utgångspunkt i de lokala förhållandena. Vidare bör styrningen ske på grundval av den kommunala planeringen av markan­vändning, bebyggelse och el- och fjärrvärmeförsörjningen. I stället för ell generelll förbud mol installation av direktverkande elradiatorer bör mot denna bakgrund i första hand övervägas att inom ramen för byggnadslagen och lagen om kommunal energiplanering ge kommunerna ökade möjlighe­ter att styra valet av uppvärmningsform.

ELAK borde vidare enligt SIND även beaktat möjligheter till flexibililei i produklions- och distributionsledet, inte bara i användningsledel.

Statens planverk avstyrker ELAK:s förslag till förbud mot elradiatorer. Planverket som anser att ELAK underlåtit atl genomföra erforderliga studier rörande ekonomiska konsekvenser av förslagen anför:

Kommitténs förslag skulle enligt direktiven även utformas med utgångs­punkt i alt de fördelar i form av ökad flexibilitet som kunde uppnås genom förbud mot direktverkande elvärme skulle stå i rimlig proportion till de ekonomiska uppoffringar som blir nödvändiga. De ekonomiska konse­kvenserna för samhällsekonomin i stort, för stat, kommuner och enskilda av föreslagna åtgärder skulle anges.

I utredningen konstateras generellt att direktverkande elvärme, genom bättre reglerbarhet, medför lägre neltoenergibehov än vattenburen och att den även medför lägre krav på investeringar. Det kan därför ifrågasättas om inte förslaget även borde ha innefattat en förulsältningslös analys av de investeringar som erfordras och åtföljande totala kostnader för all uppnå den grad av flexibilitet som föreslås. Dessa totala kostnader kunde sedan jämföras med de kostnader som kan beräknas uppkomma om elöverskoltet under den akluella perioden - som elt reellt provisorium - utnyttjas enbart i form av direktverkande elvärme vid nyinstallationer och via elpa­troner i befintliga pannor.

ELAK har enligl planverket vall alt skapa speciella tekniska detaljregler avsedda att tillämpas oberoende av husets läge i relation till centraliserade uppvärmningssystem. Detta anser planverket vara egendomligt, eftersom ELAK har uttalat atl huvudparten av all byggnadsuppvärmning i förtätad bebyggelse bör ske i centraliserade system. En logisk följd av detta borde enligt planverket ha varit alt individuell uppvärmning inte skall accepteras inom områden med centraliserade system. Inom övriga områden borde system för individuell uppvärmning kunna väljas frilt. om inte speciella skäl motiverade inskränkningar. Sädana skäl kan enligt planverket vara alt framlida anslutning lill centraliserad anläggningar kan bli aktuell och där­med motivera vattenburna syslem.

Planverket anför vidare:

Det kan ifrågasättas om inte den kommunala energiplaneringen i första hand bör vara vägledande vid bedömning av vilka byggnader som bör

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.12    Industridepartementet     311

undantas från ett eventuellt, generellt förbud med direktverkande elupp­värmning. Principiellt kan sägas all undanlaget bör gälla sådana byggnader som inte lämpligen kan anslutas till centraliserade uppvärmningssyslem. 1 sådana fall finns ingen anledning alt kräva andra energibesparande åtgär­der än sådana som generellt, dvs. även vid vattenburen elvärme, anses som lönsamma.

Mol bakgrund av det ovan anförda vill planverket framhålla alt del är önskvärt att frågor om val av lämpligt system för uppvärmning, i varje fall på sikt, bör bedömas i samband med den kommunala energiplaneringen. Härigenom uppnås all nödvändig hänsyn tas lill lokala förhållanden och atl vissa uppvärmningssystem förbjuds endast i de fall där ett ur samhällets synpunkt bättre alternativ kan erbjudas.

Då del gäller ELAK:s förslag till undantag för småhus med 40% lägre radiatorenergi anför planverket:

För del första saknas f. n. tillfredsställande underlag för att säkert bedö­ma energiförbrukningens genomsnittliga storlek hos de småhus som idag uppförs. Ännu vanskligare torde del vara alt — med tanke pä de många och varierande posterna i energibalansen - fastställa normala värden för radia­torenergin.

Vidare bör framhållas att planverket har påbörjat elt projekt med syfte att efter grundliga utredningar klarlägga behovel av ändringar i Svensk byggnorm (SBN) rörande energisparkraven. De reviderade energisparreg-lerna är avsedda atl träda i kraft samtidigt som PBL och beräknas föreligga i förslag under 1982/83. Förslaget kommer alt i möjlig mån baseras på en lotalsyn på byggnaden och dess installationer. Därvid måste tillförlitliga beräkningsmetoder utvecklas som beaktar alla relevanta faktorer rörande byggnaders energibalans. Dessa reviderade energisparregler kommer san­nolikt atl medföra ett behov av en utveckling av byggnadernas klimat­skärm och installationssystem. Delta leder till alt industrin behöver ge­nomföra en omställning, innan de nya kraven träder i kraft, vilket beräknas ske den 1 januari 1985.

Med hänvisning lill det anförda finner planverket del tveksamt att nu införa detaljregler som torde leda lill att småhusindustrin skall känna sig nödsakad alt med mycket kort varsel utveckla byggnader (avsedda för direklelvärme) som medför den av ELAK förutsatta energibesparingen. Det synes därför riktigare att beträffande småhusindustrin, som av andra skäl nu drabbas av ekonomiska problem, främja en lugn och generell utveckling mot mer energisnåla lösningar.

Planverket förordar att det generella förbudet mot direktverkande el­värme i småhus modifieras att gälla sådana småhus som är belägna att de lämpligen bör anslutas till ett befintligt eller planerat centraliserat värme­försörjningssystem. Denna övergripande regel torde visserligen inte kunna medge en helt entydig tillämpning förrän riktlinjer och erforderliga styrme­del ställts till kommunernas förfogande. Planverket bedömer att detta bör kunna vara fallet före 1985. På sä sätt bör denna tillföriitligare styrning av valet av uppvärmningssystem kunna kombineras med reviderade energi­sparkrav i SBN. Under tiden fram till 1985 bör begränsningar av direktel­användningen i småhus ske genom allmänna råd och information baserad så vitt möjligt på kommunal energiplanering. De av ELAK föreslagna statliga stödåtgärderna och övriga förslag bör enligt planverket också medföra en viss begränsning av byggandet av direktel värmda småhus.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.12    Industridepartementet     312

BFR som för fram liknande tankegångar som statens planverk anser att det är rimligt att elradiatorer används i speciellt energisnåla hus. BFR anför därvid:

Förslaget att direktverkande el skulle få användas i mycket energisnåla nyproducerade hus är rimligt med tanke på dessa byggnaders marginella energiförbrukning för uppvärmning contra övriga elbehov. Enligt rådets mening är det första steget enligt betänkandet i dag både tekniskt och ekonomiskt realistiskt. Det torde dessutom bli svårt att finna alternativa uppvärmningssystem med bättre ekonomi, vare sig ur investerings- eller driftssynpunkt.

Rådet anser dock förbud mot direktverkande el skall kunna beslutas pä kommunal nivå för kompletteringsbebyggelse inom fjärrvärmeförsörjd be­byggelse. Det är dessutom angeläget att ingen tillåts byta ut befintliga vattenburna värmesystem mot direktel. Ansvaret för atl välja system skall dock ligga på kommunal nivå. En avstämning mot nationella mål är här nödvändig. Kommunalt beslutade restriktioner mot restriktioner mot elan­vändning får ej heller försvåra utveckling av ny energisparteknik. Det bör ankomma pä planverket att här agera.

BFR avstyrker ELAK:s förslag om differentierade byggnadsbestäm­melser och anför därvid:

ELAK:s förslag med differentierade byggnadsbestämmelser bedömer rådet opraktiskt. På nuvarande kunskapsnivå är det omöjligt aft förutsäga hur mycket uppvärmningsenergi ett hushåll använder. Temperaturprefe­rens, vädringsbeteende, vattenanvändning är exempel på faktorer som i mycket hög utsträckning inverkar på uppvärmningsbehovet. Extra tillskott genom matlagning, belysning etc. varierar också inom vida ramar. Nor­malt projekterade och byggda hus är inte heller någon homogen grupp. Kvaliteten i klimatskärmen varierar vad avser såväl täthet som skydd för transmissions- och konvektonsförluster. Att mot denna bakgrund slå fast vad som är genomsnitfiig genom uppvärmningssystemet tillförd energi för byggnader uppförda enligt SBN 75 är omöjligt. Rådet avstyrker ELAK:s förslag om differentierade byggnadsbestämmelser. Rådet föreslår istället en skärpning av SBN.

Svenska kommunfikbundet som är inne på liknande tankegångar anför:

Den kommunala energiplaneringen bör vara avgörande för valet av uppvärmningsform i bebyggelsen. En möjlighet skulle därior vara all kom­munerna genom ändring av ellagen får möjlighet att förbjuda elvärme inom områden som inte är lämpade för detta uppvärmningssätt. Möjligheter till dispensgivning inom sådana områden bör dock finnas.

Hovrätten för nedre Norrland anser att de av ELAK framlagda försla­gen står i strid med de tilläggsdirektiv (dir. 1980:20) som meddelats alla kommittéer och särskilda utredare och anför därvid:

Genom tilläggsdirektiv den 23 mars 1980 till samtliga kommilléer har dock angetts atl utgångspunkten skall vara att alla förslag som kommit-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.12    Industridepartementet    313

terna lägger fram skall kunna genomföras inom ramen för oförändrade resurser inom det område som förslagen avser. Förbud mot direktver­kande elvärme medför obestridligen ökade kostnader för den enskilde. Del kan heller inte uteslutas atl förslaget kommer all medföra icke obetydliga kostnader för administration och kontroll.

Hyresgästernas riksförbund som anser atl elt förbud inle bör införas redan nu anför:

Eftersom inget riktigt konkret ekonomiskt och miljömässigt bra alterna­tiv lill den under 2010-talet avvecklade kärnelvärmeenergin ännu finns, anser förbundet alt man bör avvakta elvärmereslriklioner ännu en lid. så atl förhastade — kanske i framtiden oanvändbara - investeringar undviks.

Statens valtenfallsverk. CDL. Svenska elverksföreningen. Svenska kraftverksföreningen. Svenska gasföreriingen och Svenska värmeverksför­eningen avstyrker etl förbud mot direktverkande elvärme med elradia­torer.

CDL anför:

Om man, under i övrigt lika förutsättningar, under perioden 1982-92 bygger 10000 småhus/år med vattenburna elvärmesystem i stället för med direktverkande elvärme innebär detta en samhällsekonomisk merkostnad av storleksordningen 1000 milj. kr. CDL kan inte finna det motiverat att satsa sådana belopp på ett tekniskt utförande vars värde man ej nu kan bedöma och hänvisar också till vad som sägs i de allmänna tilläggsdirekti­ven av den 23 mars 1980 om att förslag skall kunna genomföras inom ramen för oförändrade resurser.

Svenska kraftverksföreningen anser att en avgörande fråga i samman­hanget är i vilken grad flexibiliteten ökar vid val av valtenburet värmesy­stem. Elvärme ger enligl föreningen en nära nog fullständig flexibilitet vid produktionen. Beträffande flexibiliteten i byggnaderna anför ELAK:

Det kan övervägas om en byggnad skall förses med ett inre distributions­system redan vid uppförandet eller om det kan räcka med att förbereda byggnaden så alt ett distributionssystem kan installeras i efterhand. Ett inre distributionssystem kan vara besvärligt alt sätta in i efterhand. Hela byggnaden berörs av håltagning och genomföring av rör eller kanaler. Kostnaden för delta blir hög om inte åtgärden har förberetts eller samord­nas med ombyggnader och renoveringar som ändå skall utföras. Därmed är det också klart alt installationer av ett inre distributionssystem utgör en betydande tröskel vid en framtida omställning.

Della resonemang kan enligl kraftverksföreningen pä goda grunder starkt ifrågasättas. Föreningen anför därvid:

Merkostnader för atl sätta in ett valtenburet syslem i efterhand uppgår enligt utredningens bilaga 10 till 3000 kronor. Den teknik som erfordras är okomplicerad och finns tillgänglig. Om åtgärder förberetts vid byggna-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.12    Industridepartementet     314

tionen bör kostnaden kunna bli ännu lägre. Det är svårt alt inse atl just dessa 3000 kronor skulle vara en "betydande tröskel", speciellt mot bakgrund av atl etl byle av uppvärmningssystem (som ju är anledningen till installationen av vattenradiatorer) dessutom fordrar installation av ny pan­na, skorsten, lagerutrymmen osv. Investeringarna i detta fall vid nybygg­nad (vid ombyggnad blir kostnaderna ännu större) enligt tabell 4.9 sid. 206 och 207:

FHseldning      55000 kr.

Torv, ved, kol     35000 kr. Ytjordvärme        45000 kr.

Del är givetvis detta steg som är en betydande tröskel, och inte bytet från elradiatorer till vattenradiatorer.

Statens vattenfallsverk anför alt det i utredningen finns ett underlag som visar att ett direktverkande elvärmesyslem endast behöver användas i 5-8 är innan övergäng till ett vattenburet system kan ske utan merkostnader jämfört med att redan från början installera ett vattenburet system.

Förbudet innebär enligt vattenfallsverket därför en betydande merkost­nad jämfört med det fall att direktverkande elvärme kan installeras redan från början eftersom elvärmesystemet bör kunna användas 15 ä 20 år innan konvertering till vattenburet system blir aktuell i varje fall under förutsätt­ning att elvärmesyslemet installeras under första hälften av 1980-talet. Del föreslagna förbudet ger enligt verket såväl samhället som de enskilda icke obetydliga merkostnader och förvärrar därför landets redan svåra ekono­miska problem.

Vattenfallsverkel anför vidare:

Den angivna reduktionen av elanvändningen för uppvärmning och tapp­varmvatten på minst 40 % av energibehovet för radiatorerna jämfört med byggnormen SBN-75 synes vara i största laget, dä della kan komma att kräva användning av ännu ej utprovad teknik. Delta kan visserligen med­verka till atl driva fram en leknisk utveckling men kan också medföra ekonomiska förluster för husägarna och samhället om tekniken ej fungerar. De avsedda spareffekterna uppnäs i sä fall inle heller. Vattenfall anser därför att kravet om reduktion av energibehovet för radiatorerna ej bör sättas högre än 30 %.

Svenska elverksföreningen anför:

Förbudet mot direkt elvärme är onödigt och olämpligt i all synnerhet som kommunerna redan i egenskap av planmyndigheter, markägare och fastighetsägare samt med stöd av särskild lagstiftning (SFS 1976:838, SFS 1977:441) har goda möjligheter att påverka den övervägande delen av värmeplaneringen i enlighet med intentionerna bakom Lagen om kommu­nal energiplanering (SFS 1977:439).

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.12    Industridepartementet     315

Nits-Erik Lindskoug, konsult inom området uppvärmningsteknik, har yttrat sig angående gränsen 40% besparing av radiatorenergi för att elra­diatorer skall tillåtas. Lindskoug anser atl ELAK har förbisett vissa förhål­landen vid beräkning av gränsen. ELAK har enligt Lindskoug räknat med för stort bidrag från ventilationsvärmeväxlare. ELAK har inte heller beak­tat atl även de nyttiggjorda gratisvärmelillskolten i form av personvärme, bidrag från hushällsel till uppvärmning samt bidrag frän passiv solvärme minskar då man med hjälp av värmeisolering eller ventilalionsvärmeväx-lare eller på annat sålt minskar den temperaturberoende energiförlusien. Lindskoug föreslår att om en gräns av det slag ELAK har föreslagit skall fastställas bör den mol bakgrund av de tvä invändningarna sällas till 30% i stället för 40%.

David Södergren m.fl. som anlitats av ELAK för vissa beräkningar om möjligheterna att uppnå den föreslagna besparingen 40% anser atl det trots Lindskougs invändningar är möjligt atl uppnå 40% besparing.

Förslagel om förbud mot direktverkande elradialorer avvisas även av tillverkande företag och grossister inom elomärdel. Fastighetsägareför­bund, Sveriges Trä hu.sfä b rikers riksförbund. Sveriges Villaägareförbund. Byggnadsentreprenöiföreningen, FERA och FERA:s elvärmegrupp, Kat­rineholms och Skellefteå kommun saml av IVA.

IVA anför därvid:

Akademien avstyrker förslagel till ett förbud mot direktverkande el­värme. Utredningens motiv att slörre flexibilitet vid övergäng till nya energikällor i framtiden uppnås om vattenburen värmedistribulion installe­ras är enligt akademiens mening inte underbyggt med fakta. Installation av vattenburen elvärme i nyproducerade hus ger inle den utlovade flexibilite­ten men däremot högre investerings- och driftkostnader och en högre energiförbrukning. - Båda delarna är olämpliga i nuvarande ekonomiska läge.

Sveriges villaägareförbund anför:

Småhusägarna har under de senaste åren drabbats av stora kostnadsök­ningar. Enligt en undersökning av SCB var boendekostnaden 1978 betyd­ligt större för småhus än för hyreslägenheter och bostadsrätlslägenheler -för exempelvis makar med barn var skilnaden 35% resp. 58%. Sedan dess har läget förvärrats kraftigt, främst genom de höjda räntorna och oljepri­serna. Ytterligare mycket stora kostnadsökningar uppkommer nu genom de höjda taxeringsvärdena och genom avvecklingen eller minskningen av räntebidragen lill slatsbelänade småhus. Varje ytterligare kostnadsökning måste därför undvikas med alla medel.

Etl förbud mol direktverkande elradiatorer skall medföra kraftigt höjda anläggnings- och driftskostnader. Det skulle också försvåra en minskning av oljeberoendet. Förbundel kan därför inle godta ell sädani förbud.

Flerlalel av de remissinsianser som molsälier sig ell förbud mol elradia­torer har pålalal de ekonomiska konsekvenser de menar all eit sådanl förbud skulle få. Dessutom anser man atl elt förbud enligl ELAK:s förslag skulle leda till omfattande byråkratiskt krångel.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.12    Industridepartementet     316

Katrineholms kommun anför:

De av kommittén föreslagna undantagen mot förbudet för direktver­kande eluppvärmning medför stora gränsdragningsproblem och en kraftigt ökad arbetsbörda för de kommunala byggnadsnämnderna, vilket ur kom­munal synpunkt är allt annat än önskvärt. Ökad byråkrati och mer krångel kan också bli följden, vilket enligt ulredningsdirektiven bör motverkas.

Kiruna kommun är inne på liknande tankegångar och anför därvid:

I kommitténs direktiv uttalas atl kommittén bör beakta vad som sägs i tilläggsdirektiv (dir. 1980:20) om nödvändigheten av all kartlägga olika reformers effekter på den kommunala verksamhetens volymutveckling och den kommunala ekonomin. Därför måste de kommunalekonomiska konsekvenserna noga beaktas.

Kommittén har i denna del begränsat sig till allmänt hållna uttalanden av innebörd alt de utökade uppgifterna inte innebär någon ökad belastning för kommunerna (energiplaneringen) eller någon slörre belastning i normalfal­let (dispensprövningen). Del må vara atl belastningsökningen i dessa och andra avseenden (I.ex. låneförmedlingen) kan synas vara marginell men sammantaget med andra sektorer där kommunerna påläggs olika slag av uppgifter kan ökningen bli betydande. Del torde knappast vara innebörden i tilläggsdirektiven att volymökningen skall kunna avfärdas på säll som kommittén gjort. Något genomarbetat underlag för sådana bedömningar har kommittén inte heller redovisat.

SELGA som anser att elt förbud skulle skada viktiga samhällsintressen anför:

Någon tidigare offentlig eller annan kvalificerad utredning om på vilket sätt ett förbud mot direktverkande elvärme skulle främja några energipoli­tiska eller andra mål har veterligen aldrig gjorts. Tvärtom visar närmare analyser, att ett sådanl förbud påtagligt skadar viktiga samhällsintressen. Det medför stora kostnader för såväl samhälle som enskilda, det leder till sämre energihushållning, mindre flexibilitet i förhållande lill olika energi­källor, ökade miljö- och hälsorisker samt ökad byråkrati.

APK som anser atl direktverkande elvärme är den ojämförligt billigaste värmekällan om inte priset utsätts för konstlade höjningar anför:

Allt detta framgick också av Elanvändningskommitténs betänkande El och olja (Ds I 1980: 22). där följande avsnitt pä sida 49 torde komma att gå till historien: "Om inga restriktioner införs mot direktverkande elvärme med elradiatorer, kan en förväniad god tillgäng på elenergi under 1980-lalel åter leda till ökad installation av denna uppvärmningsform. För della lalar även alt direktverkande elvärme med elradialorer för närvarande för med sig de lägsta uppvärmningskostnaderna jämfört med konkurrerande sy­slem. Mol denna bakgrund föreslår vi förbud mol direktverkande elvärme med elradialorer."

Vi vänder oss med skärpa mol denna mörkmannapolilik. Del är tillräck­ligt med att man på alla områden lyfter över krisens bördor på arbetare och tjänstemän. Alt därtill utifrån den anlivelenskapliga och anliteknologiska

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.12    Industridepartementet     317

psykos som bläsles upp här i landel 1973- 1980 förbjuda den billigasle och mest praktiska värmekällan är en utmaning mot vanligt sunt förnuft. Arbe­tarpartiet kommunisterna avvisar detta vetllösa förslag.

De tillverkande förelagen inom elbranschen som yttrat sig. AB Tak­värme. Elektro Standard AB. IKO Kabel och Jernkonst AB anför atl sysselsättningen vid företagen skulle påverkas negativt av etl förbud enligt ELAK:s förslag. Branschorganisationen Elektroindustriföreningen anför:

Om den svenska marknaden för elradiatorer minskar ytterligare, måste man befara atl den svenska elradialortillvekrningen läggs ned och atl restmarknaden försörjes genom import.

Konsekvenserna blir då

-     Många hundra personer förlorar sina nuvarande arbeten.

-     En kapitalförstöring hos elvärmefabrikanlerna om ca 90 milj. kr., för vilken de antagligen kommer atl begära ersättning av stålen.

-     Handelsbalansen försämras med ca 100 milj. kr. per år.

ELAK betecknar dessa konsekvenser som "relativt små".

Föreningen vill med skärpa proteslera mol försök att bagatellisera den mycket kännbara skada som i onödan skulle tillfogas närmasl berörda parter.

I flera fall ligger elradiatortabrikerna i små orter, vilkas näringsliv kan befaras få en allvarlig knäck. Totalt berörs ca 480 personer inom elradia-torlillverkningen, och dessutom tillkommer återverkningar pä andra med elvärmen sammanhängande produkter, samt i grossist- och inslallalörsle-del. I glesbygder kan konsekvenserna i inslallatörsledel lokalt få svåra verkningar.

ELAK föreslår i enlighet med direktiven all etl förbud bör träda i kraft den 1 januari 1982.

Flera remissinstanser framför alt denna tidpunkt är omöjlig med hänsyn bl. a. till omställningsproblem i byggnadsindustrin.

Elektriska installatörsorganisationer (EIO) anför:

Den lid som slår till buds från beslutsdagen till den I januari 1982 är alltför kort för såväl de myndigheter, som ska verkställa besluten, som de byggherrar, konsulter, entreprenörer och materielleverantörer, vilka ska anpassa sina verksamheter till nya tekniker.

EIO föreslär all ikraftträdandet flyttas till tidigast den I januari 1983. allt för att undvika alltför stora kostnader och krångliga byråkratiska regler.

AMS anför:

öm utredningens förslag genomförs, kommer detta atl leda till visst bortfall av arbetstillfällen pä vissa orter och företag och elt tillskott av arbetstillfällen inom andra områden. Enligl styrelsens uppfattning är del nödvändigl att förändringar sker i sådan takt. att omställningsproblem för

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.12    Industridepartementet    318

berörda enskilda och kommuner underlättas. Arbetsmarknadsstyrelsen finner del vidare angeläget, att förändringen av bestämmelserna rörande eluppvärmning utformas på sådant säll, all planering och genomförande av bostadsbyggande och annal byggande ej försvåras ytterligare.

ELAK föreslår att förhud mol direktverkande elvärme med elradiatorer införs genom ändring av §44 a och S54 byggnadsstadgan.

Kammarrätten i Stockholm anför:

Kommittén har lagtekniskt löst uppgiften så att den föreslår att föreskrif­ter i aktuellt hänseende las in i byggnadsstadgan (1959:612), BS. Kammar­rätten har inte någon invändning mot denna lösning.

I syfte att kraven på värmesystemens utformning fortlöpande skall kun­na anpassas till den tekniska utvecklingen är bestämmelserna i förslaget allmänt hållna. Det är avsett atl de skall kompletteras med tillämpningsfö­reskrifter och allmänna råd från statens planverk.

Kammarrätten skulle helst se att regleringen ges etl fastare innehåll men anser sig pä de skäl som ELAK har anfört, likväl kunna godta förslaget. Det är emellertid angeläget att det genom förarbetena ges klargörande riktlinjer för planverket. Risk föreligger annars för alt utrymmet för ver­kels fria skön blir alltför vidsträckt. I detta hänseende utgör kommitténs motiv (bet. s. 50 fO en god grund. Vad angår förslaget till författningstext förordar kammarrätten att den nya regleringen i 44 a § BS utformas som etl frislående andra stycke. Därmed markeras tydligare att, medan den nuva­rande bestämmelsen har generell räckvidd, båda de nya punkterna är begränsade till sådan byggnad som anges i 46§ BS.

Förslaget till ändring av 54 § BS bör utformas sä att det klart framgår att bestämmelsen endast är tillämplig i fråga om byggnad som sägs i 46 § BS.

Hovrätten för Nedre Norrland som accepterar den av ELAK föreslagna lagtekniska utformningen anför:

Det synes dock angelägel att i motiven närmare utveckla i vilka fall en väsentlig ändring av befintligt uppvärmningssystem skall anses föreligga. Betänkandet ger härvidlag ingen ledning. Av kostnadsskäl bör byggnads-lovskravet inskränkas till endas sådana ändringar som har betydelse från allmän energisynpunkt, vilket bör anges i motiven. Såsom byggnadslovs­plikten är utformad i förslaget kommer den atl omfatta en rad åtgärder där byggnadslovsprövning inte kan anses energipolitiskt motiverad. Så torde till exempel utbyte av en försliten oljepanna mot en elpanna komma alt kräva byggnadslov medan å andra sidan i de fall en oljepanna utbytes mot en ny panna av samma slag denna åtgärd inte skulle omfattas av byggnads­lovsplikten. Det kan inte uteslutas atl denna konsekvens av förslaget kan tänkas motverka utvecklingen mot ökad övergång till eluppvärmning.

Hovrätten anför vidare:

I 44 a§ BS bör "lämplig" ändras lill "lämpligt". I 54§ BS bör i klariäg­gande syfte tillägget i 2 mom., för alt överensstämma med formuleringen i 1 mom., ges följande lydelse: "att ändringen inte innebär inrättande av ett nytt uppvärmningssystem eller mera väsentlig ändring av befintligt upp­värmningssystem".

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.12    Industridepartementet    319

Svenska elverksföreningen som motsätter sig ell förbud mot elradiatorer anför:

Elverksföreningen har anfört invändningar mot förbudet som sådanl och mot det förhällandet att det - bl. a. genom hänvisning till byggnadsstad­gans §46 - givits elt vidare tillämpningsområde än som är praktiskt lämpligt och i konsekvens med direktiven. Beträffande lagförslaget som sådant kan det med fog invändas, atl särskilt hänvisningen till "annat energislag" är allt för obestämd och lämnar vägen öppen för godtycke och nära nog obegränsade merkostnader för den byggande. Det är rimligt atl kravet på utförande för atl underlätta framlida övergång lill annat energi­slag begränsas till etl specifikt "energislag" antingen enligl den byggandes val eller enligl byggnadsnämndens anvisning.

Tillägget till §54, la och 2a mom., är konsekvenser av kommitténs förslag, att för ändring av byggnads värmesystem skall ertbrdras bygg­nadslov. Elverksföreningen har funnit att kommitténs förslag om konver­tering från olja lill el icke motiverar kravet på byggnadslov. Det finns därutöver ej anledning atl här vidare kommentera detta lagförslag men vi vill erinra om tidigare uttalad farhåga beträffande byggnadsnämndernas arbetsbelastning.

Elverksföreningen vill slutligen ifrågasätta om ändringsförslagen lill byggnadsstadgan - speciellt beträffande § 44 a - är helt förenliga med Lagen om allmänna fjärrvärmeanläggningar (SFS 1976: 838) och Lagen om ändring i ellagen (1977:441). Tiden har ej medgivit en noggrannare kontroll i dessa avseenden.

Statens planverk som anser alt man genom den kommunala energipla­neringen bör styra val av uppvärmningssystem anför:

De av ELAK föreslagna kompletteringarna i 44 a§ BS bör enligt plan­verkets mening begränsas genom atl den näst sista meningen i tillägget utgår. Enligt planverkels uppfattning innebär denna mening i tekniskt avseende en onödig precisering, som med hänsyn till den snabba tekniska utvecklingen kan visa sig mindre lämplig att införa i byggnadsstadgan. Den föreslagna första meningen "... utföras med ett uppvärmningssystem som med hänsyn till byggnadens läge och utformning är lämplig frän allmän energisynpunkt" ger tillräcklig grund för att meddela regler med den inriktning som planverket förordat i yttrandet. Med hänsyn till den kopp­ling till kommunal energiplanering som planverket föreslår ger den citerade formuleringen utrymme för erforderiiga justeringar i föreskrifter och rikt­linjer allteftersom erfarenhet vinns. För.att undvika att kostnadskrävande åtgärder skall behöva genomföras i elvärmda hus i syfte alt underlätta en ' senare övergäng till annan uppvärmningsform, föreslår planverket vidare att i sista meningen ordet "utföras" byts ul mot "förberedas".

Förslagel alt byggnadslov skall krävas för inrättande av nytt värmesy­stem eller väsentlig ändring (i detta fall konvertering) synes vara en logisk följd av ELAK:s övriga förslag. Planverket tillstyrker därför det föreslagna tillägget i 54 § BS.

Statens järnvägar påpekar ätt vissa byggnader' inom järnvägen kan behöva undantas från ett förbud mot elradiatorer. Dessa byggnader är I. Byggnader och lokaler som erfordras för SJ kraftförsörjnings-, signal-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.13    Industridepartementet     324

I    PM om koncessionsplikt för vissa fjärrvärmeledningar

1.1 Inledning

Den I maj 1978 trädde lagen (1978: 160) om vissa rörledningar (rörled­ningslagen) i kraft. Rörledningslagen innebär atl rörledning för transport av råolja, nalurgas eller liknande produkter under vissa förutsättningar inte får dras fram eller begagnas utan särskilt tillstånd (koncession). Motsva­rande koncessionsplikt finns inle beträffande rörledning för transport av hetvatten för uppvärmning.

I samband med utskottsbehandlingen i riksdagen av regeringens propo­sition 1977/78:86 med förslag till lag om vissa rörledningar m.m. anförde näringsutskottet (NU 1977/78:47 s. 3) bl. a. att utskottet utgick från atl, om så visade sig motiverat, regeringen skulle föranstalta om en komplettering av koncessionssystemet enligl rörledningslagen sä att det också kom att omfatta rörledningar för transport av hetvatten. Riksdagen följde utskottet (rskr 1977/78:210).

Energikommissionen har i sill huvudbetänkande (SOU 1978: 17 s. 589-590) Energi pekat på möjligheterna att minska Sveriges oljeberoende ge­nom att värme från kärnkraftverken utnyttjas för uppvärmningsändamål, i detta hänseende har möjligheterna att från Forsmark förse Storstock­holmsomrädet med värme varit föremål för utredning. I samband med detta projekt har också frågan om lagstiftning för hetvattenledningar aktua­liserats. Liknande utredningar har även färdigställts vad gäller hetvatten­ledningar från Barsebäck lill Malmö-Lund-området och från Ringhals till Göteborg.

Frågan om införande av koncessionsplikt för fjärrvärmeledningar över­vägdes inom industridepartementet under våren 1979. Resultatet av över­vägandena redovisas i denna promemoria.

1.2 Författningsbestämmelser av intresse

Av intresse i sammanhanget är, förutom rörledningslagen, de bestäm­melser i olika författningar som för närvarande berör anläggande eller drift av fjärrvärmeledningar. Sådana bestämmelser finns i lagen (1976:838) om allmänna fjärrvärmeanläggningar, miljöskyddslagen (1969:387), natur­värdslagen (1964:822), byggnadslagen (1947:385), vattenlagen (1918:523), väglagen (1971:948), ledningsrättslagen (1973:1144), expropriationslagen (1972:719) samt lagen (1942:335) om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar.

I det följande lämnas en översiktlig redogörelse för bestämmelserna i nämnda författningar.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.13    Industridepartementet    325

1.2.1 Rörledningslagen

Enligt rörledningslagen får rörledning för transport av bl. a råolja eller naturgas inte framdras eller begagnas ulan särskilt tillstånd (koncession). Koncession krävs dock inte för ledningar med en längd av högst 20 kilome­ter, ledningar som skal! utnyttjas huvudsakligen för att tillgodose enskilda hushälls behov eller ledning som uteslutande skall nyttjas inom hamn eller industriområde (1 §). Fråga om koncession prövas av regeringen (3§).

I 5-7 §§ behandlas villkoren för koncession. Därvid gäller bl. a. att koncessionen skall avse ledning med en i huvudsak bestämd sträckning. Koncessionen skall gälla viss tid, som får bestämmas till längst 30 är. Regeringen får föreskriva alt staten skall ha rätt alt delta i verksamheten eller att särskild avgift skall utgå till staten. Även i andra hänseenden får regeringen föreskriva villkor för att skydda allmänna intressen eller enskild rätt.

Koncessionshavaren är skyldig att mol ersättning ombesörja transport åt annan om del kan ske utan väsentligl förfång för koncessionshavaren (8§).

I I0-I2§§ behandlas ansvarel för kostnader, som kan uppkomma om ledning dras fram inom trafikled. Som regel är det koncessionshavaren som skall bekosta de arbeten, som härvid måste utföras.

Koncession får ej överlåtas utan medgivande (I3§). Efter anmälan av koncessionshavaren alt han vill frånlräda sin rätt upphör koncessionen, om inte annat följer av koncessionsbeslutel (I4§). Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, statens industriverk får återkalla koncessionen bl. a. om koncessionshavaren inte uppfyller föreskrivna villkor eller gällan­de förpliktelser(15§).

Sedan koncessionen upphört alt gälla skall ledningen tas bort och åter­ställningsåtgärder vidtas. Detta gäller också om ledning dragits fram utan koncession (16-17§§). I 18 § finns närmare bestämmelser om hur åler-ställningsarbetena skall gå till.

I 19—23§§ finns bestämmelser om bl. a. tillsynen. Tillsynen utövas av statens industriverk, som har rätt atl av koncessionshavaren kräva in de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen. Verket får också för visst fall meddela bestämmelser för alt trygga efterlevnaden av lagen såviii avser rörlednings framdragande och begagnande eller återslällningsål-gärder. Verket har viss möjlighet alt tillgripa vitesföreläggande för atl få till stånd rättelse om koncessionshavaren inte uppfyller meddelade villkor eller föreskrifter. I vissa fall kan verket också förbjuda att verksamheten fortsätts. Om sådant förbud inte efterkommes. får handräckning tillgripas.

t .2.2 Lagen om allmänna fjärrvärmeanläggningar

Genom lagen om allmänna Ijärrvärmeanläggningar har distributionen av fjärrvärme i viss utsträckning blivit lagreglerad. Enligt lagen skall statens industriverk pä ansökan av den som driver en fjärrvärmeanläggning kunna

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.13    Industridepartementet  326

förklara anläggningen för allmän, om det finns behov av anläggningen från allmän synpunkt. Industriverket bestämmer härvid visst område utöver vilket anläggningens verksamhetsområde inte får utsträckas. Inom detta område kan verket utesluta t. ex. storförbrukare med befintliga uppvärm­ningsanläggningar såsom sjukvårdsinrättningar och större industrier be­träffande vilka det redan från början står klart att uppvärmning genom fjärrvärmeanläggningen inte medför några fördelar därför att de har möjlig­het att själva ordna en effektiv värmeförsörjning som inte innebär några nackdelar från allmän synpunkt jämfört med anslutningsalternativet.

Lagen gäller endast för allmänna fjärrvärmeanläggningar. Huvudman för Qärrvärmeanläggning är i regel kommunen. Lagen reglerar inte kommu­nens skyldighet att engagera sig i fjärrvärme utan detta är liksom tidigare en fråga som kommunerna själva kan.avgöra.

Enligt 8 § har ägare av faslighet inom anläggningens verksamhetsområde rätt att få fastigheten ansluten till Qärrvärmenätet, om fastigheten behöver anordningar för värme samt behovet inte kan med större fördel tillgodoses på annat sätt. Å andra sidan är ägare till sådana fastigheter i princip skyldiga att betala avgift enligt taxa som huvudmannen är skyldig att utge ersättning för anläggning för värmeförsörjning som blir onyttig till följd av att allmän Qärrvärmeanläggning kommer till stånd (16§).

Tvister mellan huvudman och fastighetsägare prövas av statens va-nämnd.

1.2.3 Miljöskyddslagen

Miljöskyddslagen (ML) innehåller bestämmelser till skydd mot vatten­förorening, luftförorening, buller och andra störningar. Lagen är tillämplig på bl. a. användning av mark, byggnad eller anläggning pä sätt som kan medföra förorening av vattendrag, sjö eller annat vattenområde, om an­vändningen inte utgör byggande i vatten (I §). Den är också tillämplig på användning av mark, byggnad eller anläggning på sätt som kan medföra störning för omgivningen genom luftförorening, buller, skakning, ljus eller annat sådant, om störningen inte är helt tillfällig.

Åtgärd eller användning som omfattas av lagen kallas miljöfarlig verk­samhet. Den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet skall vidta de skyddsåtgärder, tåla den begränsning av verksamheten och iaktta de försiktighetsmått i övrigt som skäligen kan fordras för att förebygga eller avhjälpa olägenhet (5§). Kan miljöfarlig verksamhet befaras föranle­da olägenhet av väsentlig betydelse, även om försiktighetsmått vidtas, får verksamheten utövas endast om särskilda skäl föreligger (6§). Skulle den befarade olägenheten innebära att ett stort antal människor får sina lev­nadsförhållanden väsentligt försämrade eller att betydande förlust från naturvårdssynpunkt uppkommer eller att liknande allmänt intresse skadas avsevärt, får enligt samma paragraf verksamheten inte utövas. Regeringen kan dock lämna tillstånd enligt ML, om verksamheten är av synnerlig

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.13    Industridepartementet 327

betydelse för näringslivet eller för orten eller eljest från allmän synpunkt. Dessa bestämmelser i 6 § gäller ej om rörledning prövats enligt rörlednings­lagen.

Koncessionsnämnden för miljöskydd kan på ansökan av den som vill utöva miljöfarlig verksamhet lämna tillstånd till verksamheten (9§). Sådan frivillig tillståndsprövning sker endast undantagsvis. Med stöd av 10§, vari regeringen i fräga om miljöfarlig verksamhet fått vittgående befogenheter att föreskriva krav på tillstånd, dispens eller anmälan, har i 2§ miljö­skyddskungörelsen (1969: 388; ändrad senast 1976: 330) föreskrivits att där angivna slag av fabriker eller andra inrättningar inte får anläggas utan tillstånd av koncessionsnämnden för miljöskydd eller dispens, dvs. medgi­vande om undantag från skyldighet att söka tillstånd, av statens natur­vårdsverk.

Om regeringen enligt rörledningslagen har prövat frågan om rörledning är regeringens beslut bindande vid prövning enligl ML.

1.2.4   Naturvårdslagen

Naturvårdslagen (NvL) innehåller bl. a. bestämmelser lill skydd för naturmiljön och friluftslivet.

I 18§ föreskrivs att läkt av sten, grus m. m. inte får ske utan länsstyrel­sens tillstånd. Enligt 19 § kan visst område förklaras som naturvärdsområ­de. I beslut om naturvärdsområde skall föreskrivas de inskränkningar i nyttjandet av marken som behövs för att trygga ändamålet med beslutet. Länsstyrelsen får i särskilda fall medge undantag från sådana inskränk­ningar.

Kan arbetsföretag, som inte omfattas av tillståndstvång enligt 18 § eller 19§ komma att väsentligt ändra naturmiljön, skall enligt 20§ samråd ske med länsstyrelsen innan företaget utförs. Bestämmelsen i 20 § gäller inte bebyggelse inom vissa planområden och inte heller företag, som omfattas av tillstånd enligt vattenlgen eller ML.

Till skydd för friluftslivet råder enligt 15 § strandskydd vid havet, sjöar och vattendrag. Inom strandskyddat område får enligt 16 § inte utan läns­styrelsens tillstånd utföras anläggning som hindrar allmänheten alt beträda området. Detta gäller dock inte företag vartill tillstånd lämnats enligt vattelagen eller ML.

1.2.5   Byggnadslagen

Också vissa bestämmelser i byggnadslagen (BL) kan ha betydelse för frågan om framdragande av fjärrvärmeledningar. Detta gäller främst i lagens planbestämmelser men i vissa fall också bestämmelserna i 136 a § om lokaliseringsprövning av industriell verksamhet.

Enligt 136 a § BL skall tillkomsten och lokaliseringen av industriell eller liknande verksamhet, som är av väsentlig betydelse för hushållningen med energi eller med landets samlade mark- och vattentillgångar prövas av

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.13    Industridepartementet  328

regeringen i den omfattning som sägs i lagrummet. Sålunda skall nyanlägg­ning av vissa verksamheter som anges i paragrafens andra stycke alltid prövas om regeringen inte för visst fall medger undantag från prövnings­skyldigheten. 1 övrigt gäller i huvudsak att utvidgning av de i 136 a § andra stycket angivna verksamheterna och nyanläggning eller utvidgning av and­ra verksamheter som är av väsentlig betydelse för hushållningen med energi eller med landets samlade mark- och vattentillgångar skall prövas om regeringen beslutar därom i det enskilda fallet.

Regeringens beslut enligt 136 a § BL är bindande för den fortsatta pröv­ningen enligt BL och ML. Det ankommer på koncessionsnämnden för miljöskydd att vid prövning enligt ML föreskriva de villkor för verksamhe­ten som krävs från miljöskyddssynpunkt, i den mån frågan inte är reglerad genom regeringens beslut.

1.2.6   Vattenlagen

I vattenlagen (VL) finns bl. a. regler om byggande i vatten. Med byggan­de i vatten avses uppförande av damm, bro, brygga, vall, hus eller annan anläggning ävensom verkställande av fyllnad eller pålning i vattendrag, sjö eller mindre vattensamling eller havet eller ock på land så nära strandbäd­den, att inverkan kan ske på vattenståndet (2 kap. 1 §). Till byggande i vatten hänförs också, sedan byggnad som ännu nämnts kommit till stånd, varje ändrings- eller reparationsarbete därå nedom högsta kända vatten­ståndet. Vad som föreskrivs i VL om byggande i vatten skall äga motsva­rande tillämpning i fräga om bortledande av vatten ur vattenområde, som förut nämnts, grävning och sprängning i sådant vattenområde samt annan åtgärd till ändring av vattnets djup eller läge därstädes.

För att byggande i vatten skall fä ske krävs att de värden som vatten­byggnaden skapar frän samhällelig och allmän ekonomisk synpunkt väger tyngre än de värden som skadas genom byggnaden. Tvängsrätt att bygga i vatten till skada för annan förutsätter sålunda atl åtgärdens nettonytta står i visst matematiskt förhållande lill den skada på annans egendom som uppkommer genom åtgärden (2 kap. 3§). Även om företaget skulle uppfyl­la detta krav, kan det emellertid vara otillåtligt. nämligen om det medför avsevärd skada på vissa allmänna intressen. Regeringen kan dock lämna tillstånd enligt VL, om företagel är av synnerlig betydelse för näringslivet eller för orten eller eljest från allmän synpunkt.

Bestämmelserna om att åtgärdens nettonytta skall stå i visst förhållande lill skadan utgör inte hinder mot uppförande av bro eller annat byggande i vatten för allmän väg, rörledning eller för järnväg, till vars anläggande eller framdragande regeringen har lämnat tillstånd (2 kap. 40§).

1.2.7   Väglagen

Enligt 44 § väglagen gäller atl elektrisk ledning, vallenledning eller an­nan ledning inte får dras inom vägområde, om inle väghållningsmyndighe-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.13    Industridepartementet    329

ten har medgivit det. Har tillstånd till ledningen lämnats i annan ordning enligt lag eller annan författning, räcker det med att anmälan görs hos väghållningsmyndighelen. Denna meddelar de föreskrifter om arbelets bedrivande m.m. som behövs med hänsyn lill vägens bestånd, drift eller brukande.

1.2.8 Ledningsrättslagen

Enligt ledningsrättslagen kan den som för ledning vill ulnyllja utrymme inom fastighet få en särskild rätt till della, s.k. ledningsräll. Lagen gäller vissa uppräknade slag av ledningar, bl. a. allmänna leleledningar. konces­sionspliktiga starkströmsledningar, vallen- eller avloppsledningar och led­ningar genom vilka fjärrvärme, olja eller annan råvara eller produkt tran­sporteras från produktionsslälle, upplag eller laslplats (2§).

Med ledning avses inte bara själva ledningen utan även sådana för dess ändamål erforderliga anordningar som transformatorer, pumpstaiioner och andra tillbehör (3 §).

Ledningsrätten, som kan tillskapas även tvångsvis, ger ledningsägaren en sakrättsligl skyddad rätt alt utnyttja utrymme inom fastighet för ledning (l§). Ledningsrätten omfattar befogenhet att inom fastigheten vidta de åtgärder som behövs för atl dra fram och begagna ledningen.

En ledning måste vara av viss beskaffenhet och tjäna visst ändamål för atl den skall få dras fram med ledningsrätl. I fråga om ledning för transport av fjärrvärme, olja, gas eller annan råvara eller produkt krävs all ledningen tillgodoser ett allmänt behov, gagnar näringsverksamhet eller kommunika­tionsanläggning av betydelse för riket eller viss ort eller att den medför endast ringa intrång i jämförelse med nyttan (2 §4). I ledningsrällsärendet prövas också frågan om ledningens närmare lokalisering med hänsyn till de motstående intressen som kan finnas i det särskilda fallet.

Ledningsrätl får inte upplåtas, om ändamålet lämpligen bör tillgodoses på annal sätt eller olägenheterna av upplåtelsen frän allmän eller enskild synpunkt överväger de fördelar som kan vinnas genom den (6§). Upplå­telse av ledningsrätt inom område med fastställd generalplan eller stads­plan, tomtindelning eller byggnadsplan skall slå i överensstämmelse med planen (8 §). Finns det eljest särskilda bestämmelser för marks bebyggande eller användning, i.ex. regionplan. utomplansbesiämmelser eller natur­värdsföreskrifter, skall ledningsrätt upplåtas så, att syftet med bestämmel­serna inle motverkas. Utanför planområde får ledningsrätl inle upplåtas, om upplåtelsen skulle försvåra områdets ändamålsenliga användning, för­anleda olämplig bebyggelse eller motverka lämplig planläggning av områ­det (9§). Allmänt gäller att ledningsrätt inle får upplåtas om olägenhet av någon betydelse uppkommer för allmänt intresse och undantag härifrän görs endasi när upplåtelsen är lill övervägande nylta från allmän synpunkt (I0§).

Har en ledningssträckning fastställts i koncessionsbeslut, skall vad som i

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.13    Industridepartementet  330

denna del har föreskrivits i koncessionsbeslutet gälla utan hinder av be­stämmelserna i 6-10 §§ ledningsrättslagen (11 §).

Ersättning för intrång vid upplåtelse av ledningsrätt utgår enligt de grunder som tillämpas vid expropriation (13§).

1.2.9   Expropriationslagen

Vid sidan av ledningsrättslagen finns bestämmelserom tvångsupplätelse av mark för ledningsändamål i expropriationslagen (ExL).

I 2 kap. 3 § föreskrivs att expropriation får ske för att tillgodose allmänt behov av elektrisk kraft eller annan drivkraft, vatten, värme m. m. Denna bestämmelse omfattar bl. a. ledningar av olika slag t. ex. ledningar för Qärrvärme, olja eller gas. Skall en sådan ledning ingå i ledningsnät av betydelse för riket eller för viss ort eller är intrånget av ledningen ringa i jämförelse med nyttan därav, får expropriation ske även om allmänt behov av ledningen inte föreligger.

1.2.10 Lagen om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar
Beträffande anläggningar av väsenfiig betydelse för energiförsörjningen i

riket gäller i fråga om åtgärder till skydd mot skada genom luftanfall eller annan krigshandling eller sabotage bestämmelserna i denna lag. Enligt 2§ avser lagen vissa elektriska kraftverk, anläggningar för tillgodoseende av vattenkraft genom vattenreglering, elektriska ledningar, transformatorer och kopplingsstationer samt rörledningar, för vilka krävs koncession enligt rörledningslagen. I 3§ föreskrivs att anläggningen skall utföras på ett med hänsyn till förhållandena i varje särskilt fall från skyddssynpunkt lämpligt sätt. Detsamma skall också gälla i fräga om ombyggnad, ändring eller utvidgning av sådan anläggning. Ägare av anläggning är skyldig enligt 4 § att, i den mån det inte tidigare skett, med avseende på anläggningen och driften vid denna vidta erforderiiga åtgärder för att minska faran för och begränsa verkningarna av skada som förut nämnts. Han skall sålunda bl. a. verkställa nödig förstärkning av anläggningens skydd mot brand- och an­nan bombskada, utföra skyddsrum m.m., utbilda och öva personal samt vidta åtgärder för att snabbt avhjälpa driftavbrott.

1.2.11 Förhållandet mellan rörledningslagen och annan lagstiftning
Som framgått av den tidigare redogörelsen är ett koncessionsbeslut

enligt rörledningslagen bindande vid en tillätlighetsprövning enligt ML och, vad gäller förelagets nytta, även vid prövning enligt VL. I övrigt skall både ML och VL i förekommande fall tillämpas fullt ut. Detta innebär bl. a. atl MLs bestämmelser om tillsyn m. m. i princip är tillämpliga också på rörledningar, som omfattas av rörledningslagen. Prövas ett rörlednings­företag, som fått koncession enligt röriedningslagen, även enligt ML, blir företagel befriat frän skyldigheten att iaktta bestämmelserna i 16 och 20 §§ NvL om strandskydd och samråd. Har ett koncessioneral ledningsföretag

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.13    Industridepartementet 331

inte prövats enligt ML, skall dock nämnda bestämmelser tillämpas. Därvid blir emellertid koncessionsbeslutel såtillvida bindande att genomförandet inte får omöjliggöras.

Koncessionsbeslut enligt rörledningslagen har inte någon formellt bin­dande verkan i förhållande till bestämmelserna i NvL om naturreserverat och naturvärdsområde och inte heller i förhållande till BLs planbestäm­melser. Genom den utredning som förutsätts ske i koncessionsärendet -bl. a. avses berörda kommuner och andra myndigheter bli hörda i ärendet - torde en faktisk samordning i dessa hänseenden kunna äga rum.

1.3 Ansvar för skada

Skada som kan uppkomma vid drift av sådana rörledningar, på vilka röriedningslagen är tillämplig, är sådan skada som omfattas av MLs ska­deståndsbestämmelser. Enligt 30 § ML är den som orsakar olägenhet ge­nom miljöfarlig verksamhet i princip skyldig att betala ersättning för delta. Beträffande den närmare regleringen av ansvarigheten för sädana skador, såsom frågor om befrielse från ansvar i vissa fall, regressrätt mot annan som har vållat skadan, jämkning av skadestånd och del inbördes förhållan­det mellan flera skadeståndsskyldiga, gäller skadeståndslagens regler och allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser. Någon särskild reglering av dessa frågor finns således inte beträffande röriedningar enligt rörlednings­lagen.

För vissa andra miljöfarliga verksamheter regleras sådana ansvarighets­frågor i särskild ordning med hänsyn till att verksamheten har sådan karaktär att den I.ex. kräver ett stärkt skydd för skadelidande. Sådan särreglering finns i bl. a. atomansvarighetslagen (1968:45) och lagen (1978: 1198) om ansvarighet för oljeskada lill sjöss.

I förarbetena till rörledningslagen diskuterades behovet av särskilda skadeståndsregler för sådan rörledningsdrift, som omfattas av lagen. Där­vid anfördes att frågan om ansvarighet för skada till följd av täckning från rörledningar hade blivit föremål för internationell reglering såvitt avser vissa rörledningar till havs. Sålunda hade Sverige och övriga stater som har kust mot Nordsjön eller Engelska kanalen är 1976 antagit en konven­tion om ansvarighet för skada orsakad av förorening genom olja. Frågan om Sverige skulle tillträda konventionen övervägdes inom justitiedeparte­mentet. För att Sverige skulle kunna tillträda konventionen måste den svenska lagstiftningen om ansvarighet för oljeskador av det slag som omfattades av konventionen bringas atl överensstämma med denna. Del ansågs vidare önskvärt alt skadeståndsreglerna i allt väsentligt var de­samma för rörledningar som omfattades av konventionen som för sädana som inte gjorde det. Även frågan om ansvarighet för annan skada vid drift av rörledning borde övervägas ytteriigare. Mot denna bakgrund ansågs någon lagstiftning om ansvarighet för skada vid drift av rörledningar inle böra genomföras i samband med rörledningslagens tillkomst,

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.13    Industridepartementet    332

1.4      Vissa tekniska uppgifter

I bl. a. utredningarna i Sydvärmeprojektet har bl. a. beskrivits vissa tekniska grundprinciper för överföring av hetvatten frän Barsebäckverket till de lokala fjärrvärmenäten. Därav framgår i huvudsak följande.

Det konventionella sättet för överföring av värme i fjärrvärmesystem är det s.k. tvärörssystemet, som beslår av en framledning och en returled­ning. Kortfattat innebär delta syslem alt det uppvärmda vattnet pumpas i framledningen till mollagaren. Sedan värmeenergin avgetts, pumpas vatt­net tillbaka till värmeproduktionskällan genom returiedningen.

Också system med endast ett rör har studerats med bedömts inte kunna i ekonomiskt hänseende konkurra med det konventionella.

Uppvärmningen tillgår i stora drag så att ånga avleds från kraftverkstur­binen lill en eller fiera värmeväxlare i kraftverket där ångans värmeinne­håll överförs till fjärrvärmevattnet. Vid passage genom seriekopplade vär­meväxlare höjs temperaturen till mellan 110° och I65°C allt beroende pä värmebehovet.

Sedan uppvärmning skett pumpas vattnet med en hastighet av 2,5 m/sek genom framledningen till mottagarorterna, där värmeenergin i ledningen överförs lill de lokala distributionsnäten i värmeväxlarstalioner. Vattnet i returledningen beräknas ha en temperatur av ca 70°C. Fram- och returled­ningar utgör således elt syslem skilt frän de lokala näten.

Överföringsrören kan föriäggas ovan jord, i diken eller i kulvertar. I fräga om rörmaterial har stål befunnits vara att föredra. De i projektet aktuella rören avses bli dimensionerade för tryckklass NT 25 (25 kp/cm) och för fullt vakuum. Deras diameter beräknas lill 0,6-1,2 m och gods­tjockleken (tryckkärisstål) till 7-12 mm. Rören förutsätts vid föriäggning ovanjord blir isolerade med mineralull med en tjocklek av 15-20 cm för framledningen och ca 10 cm för returledningen.

1.5      Överväganden och förslag

Genom tillkomsten av rörledningslagen har samhället getts möjlighet att på etl tidigt stadium samlat pröva tillkomsten och föriäggningen av mera omfattande rörledningar för transport av bl. a. olja eller naturgas.

Skälen för en sådan samlad prövning var i huvudsak följande. Röried­ningar för transport av olja eller naturgas kommer genom sin stora trans­portkapacitet atl djupt ingripa i bestående förhållanden inom transportsek­torn. Anläggandet kan vidare komma i konflikt med natur- och miljövård­sintressen liksom med gällande planbestämmelser. Ledningen kan också fä stor betydelse från försvarssynpunkt. Den ställer normall också krav på stora kapitalinsatser. Innehav och drift medför omfattande förpliktelser av olika slag, varför det är angeläget att tillse att anläggningens ägare har resurser, som garanterar kontinuerlig drift samt tillgångar att fullgöra even­tuellt uppkommande skadeståndsskyldighet gentemot tredje man.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.13    Industridepartementet     333

Liknande synpunkter kan också anföras beträffande längre fjärrvärme­ledningar. Så är t. ex. syftet med en värmeavtappning från befintliga kärn­kraftverk bl. a. att begränsa olje- och kolimporten. Det är uppenbart att en sådan begränsning griper in i transportsektorn. Dä del gäller konflikten mellan utbyggnad av ledningar å ena sidan och natur- och miljövårdsintres­sena samt gällande planbestämmelse å ena sidan och natur- och miljö-vårdsinlressena samt gällande planbestämmelse ä den andra, är det inte någon påtaglig skillnad mellan fjärrvärmeledningar och gas- eller oljeled­ningar. Också från försvarssynpunkt har fjärrvärmeledningar av aktuellt slag sin betydelse. Någon nämnvärd skillnad mellan längre Qärrvärmeled-ningar och de ledningar som omfattas av rörledningslagen föreligger inte heller vad beträffar kravet på kapitalinsats och karaktären av de förpliktel­ser, som kan uppkomma. De skäl som har motiverat införande av konces­sionsplikt för olje- och naturgasledningar kan således anföras också för atl göra fjärrvärmeledningar koncessionspliktiga. Koncessionsplikt bör därför införas för Qärrvärmeledningar. Detta kan lämpligen ske genom alt rörled­ningslagen görs tillämplig också på fjärrvärmeledningar.

Rörledningslagens koncessionskrav gäller inle för ledning som har eller avses få en längd av högst 20 kilometer, som huvudsakligen skall nyttjas för att tillgodose enskilda hushälls behov eller som uteslutande skall nytt­jas inom hamn- eller industriområde. Dessutom får regeringen för visst fall medge undantag från koncessionsplikt. Undantagen betingas bl. a. av att ledningar för rent lokala behov inte bedömts ha sådan belydelse från allmän synpunkl, alt de bör vara underkastade koncessionsplikt. Som exempel härpå nämndes i förarbetena bl. a. de ledningar som inom de största tätorterna används för distribution av gas avsedd för hushållsför­brukning, uppvärmning m. m. När del gäller de lokala fjärrvärmenäten, gör sig samma synpunkter gällande. Dessa är om de allmänförklaras enligt lagen om allmänna fjärrvärmeanläggningar redan i dag underkastade viss prövning. De drivs som regel i kommunal regi och något behov av konces­sionsprövning torde inte föreligga (se härom bl. a. utredningens om kom­munal energiplanering betänkande SOU 1976:55. sid. 110-113). Rörled­ningslagens bestämmelser om undantag från koncessionsplikl kan således göras tillämpliga också pä fjärrvärmeledningar.

I 8-9 §§ rörledningslagen finns bestämmelser om skyldighet för koncc-sionshavare atl utföra transport genom ledningen ät annan. De hetvatten-ledningar, som här är aktuella, utgör ett slutet system, där varmvattnet pumpas fram och tillbaka genom två parallella ledningar. Del ligger i sakens natur att del inle gärna kan bli fråga om atl genom sådana ledningar ombesörja transport ät annan. Det torde dock inte vara nödvändigt att uttryckligen föreskriva att transportskyldigheten inte skall gälla sådana ledningar. Enligl 8§ rörledningslagen är nämligen koncessionshavaren skyldig att ombesörja transport åt annan endast om det kan ske utan väsentligt förfång för koncessionshavaren. Denna begränsning får anses tillräcklig i delta hänseende.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.13    Industridepartementet  334

Vad gäller rörledningslagens bestämmelser i övrigt torde elt införande av koncessionsplikt för fjärrvärmeledningar inte behöva medföra några lagändringar. Inte heller annan lagstiftning, som berör rörledningarna, synes behöva ändras.

Som tidigare har nämnts infördes inte några regler i rörledningslagen om ansvarighet för skada vid drift av rörledningar utan detta kommer att tas upp i elt senare sammanhang. När det gäller fjärrvärmeledningar kan ifrågasättas om det över huvud taget finns anledning att införa en särskild skadeståndsreglering. Denna fråga bör emellertid övervägas i anslutning till frågan om ansvarighet för skada vid drift av naturgas eller oljeledning­ar. Eftersom någon drift av sädana fjärrvärmeledningar som nu föreslås bli koncessionspliktiga enligt rörledningslagen inte är aktuell förrän om några år, kan det inte föreligga några betänkligheter mot att inte nu ta ställning till frågan om skadeståndsreglering.

Det anförda ger således vid handen att rörledningslagen kan göras till­lämplig på Qärrvärmeledningar utan annan ändring än att 1 § första stycket utsträcks till att omfatta även Qärrvärméledningar.

I enlighet med vad som nu har anförts har upprättats förslag till lag om ändring i lagen (1978: 160) om vissa rörledningar. Förslaget har fogats till promemorian som bilaga.

2   Remissyttrandena

Yttranden över den inom industridepartementet upprättade promemo­rian rörande koncessionsplikt för Qärrvärmeledningar har avgetts av Svea hovrätt, centralnämnden för fastighetsdata, överbefälhavaren (ÖB), sta­tens vägverk, transportnämnden, koncessionsnämnden för miljöskydd, statens industriverk, kammarkollegium, överstyrelsen för ekonomiskt för­svar, statens planverk, statens lantmäteriverk, statens valtenfallsverk, krigsskyddsnämnden för kraftanläggningar, statens kärnkraftinspeklion, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Malmöhus, Hallands och Göte­borgs och Bohus län. Svenska kommunförbundet. Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska försäkringsbolags riksförbund, Sveriges Industri­förbund, Svenska elverksföreningen. Svenska kraftverksföreningen och Svenska värmeverksföreningen.

Samtliga remissinstanser har tillstyrkt eller förklarat sig inte ha något alt erinra mot förslaget att göra längre fjärrvärmeledningar koncessionsplik­tiga enligl rörledningslagen. Flertalet remissinsianser har tillstyrkt utan närmare kommentarer.

I det följande återges i sammandrag de synpunkter som framförts.

Statens industriverk påpekar att fjärrvärmesyslemets struktur och ul­byggnad skiljer sig väsenlligt frän övriga ledningar genom att fjärrvärmen

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.13    Industridepartementet    335

är begränsad lill tätorter. Verket anser därför alt alla rörledningar vars längd överstiger fem kilometer bör vara koncessionspliktiga.

Verket anser sig också för närvarande ha begränsad kompetens atl utöva tillsyn över fjärrvärmeledningarna.

Också Svenska värmeverksföreningen tar upp frågan om koncessions­pliktens omfattning och anför att undantagen i I § rörledningslagen är vagt definierade. Dessa kan enligt föreningens mening innebära att rent kom­munala ledningar blir koncessionspliktiga, varför lagtexten i detta hänse­ende behöver förtydligas. Föreningen anför vidare att nuvarande regler i rörledningslagen om koncessionsvillkor, skyldighet att utföra transport åt annan samt återställningsarbelen inte är lämpade för fjärrvärmeledningar. Liknande synpunkter framförs av Svenska Elverksföreningen och Svenska Kraftverksföreningen.

Statens lantmäteriverk erinrar om att 17 § ledningsrättslagen innehåller en bestämmelse om alt ledningsförrättning avseende koncessionspliktig ledning inte får inledas förrän koncessionsmyndigheten medgivit det. En­ligt verket framstår det som angeläget att vissa förberedande förrättnings-åtgärder kan vidtas redan före ett sådant medgivande. Enligt verkets mening är det därför önskvärt att ett nyligen framlagt förslag med denna innebörd genomförs så snart som möjligt (det förslag som åsyftas finns inlaget i Ds Ju 1977: 12. Uppföljande översyn av faslighetsbildningslagstift-ningen).

Krigsskyddsnämnden för kraftanläggningar avstyrker förslaget i vad det innebär att krigsskyddslagen blir tillämplig på fjärrvärmeledningar. Som skäl härför anför nämnden i huvudsak följande. Krigsskyddsnämndens prövning enligt krigsskyddslagen är helt inriktad på skyddsåtgärder m.m. syftande till alt tillgodose landets behov av elektrisk energi i krigstid. Frågan om utförande, skydd m.m. av hetvattenledningar för värmeleve­rans till tätorter ligger helt vid sidan av nämndens nuvarande verksamhet och kompetens. Enligt nämndens uppfattning bör frågan om föreskrifter i krigsskyddets intresse i stället lösas i koncessionsbeslutet efterhörande av t. ex. överbefälhavaren och civilförsvarsstyrelsen.

En minoritet inom Svenska kommunförbundets styrelse anför atl den inle kan acceptera det konkreta syftet bakom förslaget. Att ansluta kärn­kraftverk till fjärrvärmenätel i större tätorter har enligl minoritetens me­ning inte bevisats vara ekonomiskt rimligt. Dessutom innebär del enligt minoriteten en oacceptabel bindning lill kärnkraft.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.13    Industridepartementet  336

Bilaga till bilaga 1.13 Förslag till lag om ändring i lagen (1978:160) om vissa rörledningar

Härigenom föreskrivs alt  l§ lagen (1978:160) om vissa rörledningar skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

I                                         §
Rörledning för transport av Rörledning för transport av/J«/;-
räolja, naturgas eller produkt av värme, råolja, naturgas eller pro-
råolja eller naturgas eller av annan dukt av råolja eller naturgas eller av
vätska eller gas som är ägnad att annan vätska eller gas som är ägnad
användas som bränsle får ej utan att användas som bränsle får ej utan
särskilt tillstånd (koncession) fram- särskilt tillstånd (koncession) fram­
dragas eller begagnas.                   dragas eller begagnas.

Koncession kräves icke för ledning som

1.    har eller avses få en längd av högst 20 kilometer,

2.    huvudsakligen skall nyttjas för tillgodoseende av enskilda hushålls
behov eller

3.    uteslutande skall nyttjas inom hamn- eller industriområde.
Regeringen får i visst fall medge undantag frän koncessionsplikt.

Denna lag träder i kraft den Ijuli 1981.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.14    Industridepartementet 337

Bilaga 1.14

Bidragsgivning  till  små  vattenkraftverk,  utvärdering.

Sammanfattning av och remissyttranden över statens      in­
dustriverks rapport SIND PM 1980:23

Innehåll

1 Sammanfattning av SIND:s rapport....................... 338

1.1................................................................ Resultatet av bidragsgivningen till små vattenkraftverk
1978.07.01 -1980.09.01   .............................. 338

1.1.1.......................................................... Regler för bidrag till små vattenkraftverk                  338

1.1.2.......................................................... Beviljade bidrag m.m                339

1.2................................................................ Erfarenheter från bidragsgivningen                 339

1.2.1    Sammanfattning av enkät till kraftverksägare, turbintill-verkare och byggföretag               339

1.2.2    Problem vid upprustning/nyanläggning av små vatten­kraftverk                     340

 

1.3   Resultat av bidragsgivningen till prototyper och demonstra­tionsanläggningar inom området små vattenkraftverk............................................ 341

1.4   Övrig verksamhet inom området små vattenkraftverk                    342

1.5   Små vattenkraftverk från samhällsekonomisk synpunkt                  342

1.6   Förslag    ................................................... 343

 

1.6.1    Allmänt   .............................................. 343

1.6.2    Lån till små vattenkraftverk   ................... 343

1.6.3    Behov av administrativa resurser .............. 344

2 Remissyttranden   ............................................ 345

2.1    Remissförfarandet   ...................................... 345

2.2    Allmänt....................................................... 345

2.3    Lån till små vattenkraftverk............................ 346

2.4    Behov av administrativa resurser  ................... 349

22    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 90. Bilagedel

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.14    Industridepartementet  338

1    Sammanfattning av SIND:s rapport

1.1 Resultatet av bidragsgivningen till små vattenkraftverk 1978.07.01-1980.09.01

Sedan den 1 juli 1978 har statsbidrag kunnat utgå med maximalt 35 % av kostnaderna för nyanläggning eller upprustning av små vattenkraftverk med en effekt mellan 100 och 1 500 kW. För prototyper och demonstra­tionsanläggningar inom området har bidrag kunnat utgå sedan den 1 juli 1975. Gällande bestämmelser för bidragsverksamheten återfinns i förord­ningen (1980:566) om statsbidrag till energibesparande åtgärder inom nä­ringslivet m.m. Verksamheten pågår t.o.m. utgången av juni 1981.

7.7.7 Regler för bidrag till små vattenkraftverk

Bidragen till små vattenkraftverk har utgått efter samma regler och kriterier som gällt för energisparande åtgärder i näringslivets byggnader och industriella processer. De särskilda uppgifter SIND krävt för att kunna fatta beslut har hänfört sig till bl. a. kraftstafionens effekt, vattendom, hydrologiska förhållanden som ger energiproduktion, investeringskostna­der, kraftvärdering samt drift- och underhållskostnader. Sedan dessa upp­gifter klarlagts gör SIND en samhällsekonomisk och en företagsekonomisk bedömning.

Samhällsekonomisk bedömning

För att åtgärden skall stödjas skall investeringen ge en ränta pä minst 5% räknat på värdet av energiproduktionen under den ekonomiska livs­längden. Värdet av energiprodukfionen i denna kalkyl har under perioden ändrats från 15 öre/kWh till 17 öre/kWh, vilket motsvarar rörlig energikost­nad för elproduktion i ett oljeeldat kondenskraftverk.

Ekonomisk livslängd har satts till 25 år vid genomgripande restaurering och renovering liksom vid nyanläggning. Vid mindre omfattande upprust­ning har den ekonomiska livslängden beräknats vara kortare, i genomsnitt 15 år.

Företagsekonomisk bedömiming

Vid denna bedömning tas hänsyn till energiproduktionens värde enligt gällande eltariffer eller till avtal mellan kraftverksägare och eldistributör. Intäkten från åtgärden beräknas som värdet av elproduktionen med avdrag för drift- och underhållskostnader.

Bidraget avpassas sedan så att åtgärden motsvarar en viss annuitet, vilken är beroende av åtgärdernas omfattning. Bidrag utgår med högst 35% av den godkända kostnaden för investeringen.

Slutligen rangordnas de bidragsberättigade projekten genom ett på visst sätt beräknat relationstal. Skälet för att använda ett relationstal är att vattenkraftverksprojekten konkurrerar om bidragsmedel med energibespa­rande åtgärder i näringslivets byggnader och industriella processer.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.14    Industridepartementet    339

7.7.2 Beviljade bidrag m.m.

Totalt har 96 ansökningar inkommit t.o.m. 1980.08.25. 40 st. av dessa har beviljats bidrag till ett belopp av 36,3 milj. kr. Investeringskostnaden för projekten uppgår till 111,5 milj. kr. Med en installerad effekt av totalt ca 20 MW beräknas den årliga produktionen bli 83,2 GWh.

De beviljade ansökningarna fördelar sig huvudsakligen på eldistributörer eller elproducerande företag och avser till största antalet genomgripande åtgärder för att få kraftstationer i drift.

1.2 Erfarenheter från bidragsgivningen

1.2.1 Sammanfattning av enkät lill kraftverksägare, turbiniillverkare och byggföretag

För att fä en uppfattning om vad bidragen haft för betydelse för upprust­ning eller nybyggnad av små vattenkraftverk, hur dessa har finansierats utöver bidraget samt hur etl fortsatt statligt stöd bör utformas, har SIND låtit genomföra en enkät till kraftverksägare, turbiniillverkare och bygg­företag.

Av enkäten framgår bl. a. atl kraftverksägarna utöver bidraget finansi­erat anläggningskostnaderna i huvudsak med egna medel.

Man har därutöver använt sig av olika låneformer av vilka den vanligaste är banklån med i.ex. säkerhet i fastighet. Andra finansieringskällor är Industrikredit, AP-fonden och investeringsfonder.

Kriterierna vid bidragsgivningen har visat sig stämma ganska väl över­ens med vad företagen accepterar som företagsekonomiskt lönsamt. För projekt som varit företagsekonomiskt sämre har statsbidraget enligt kraft­verksägarna varit helt avgörande för projektets genomförande. Med nuva­rande lånemöjligheter och länevillkor krävs en stor andel eget kapital för att projekten skall vara genomförbara.

Skulle förslag lill fortsatt stöd framläggas anser kraftverksägarna att detta skall utgå antingen som en kombination av bidrag och lån eller enbart som län på fördelaktiga villkor. Önskemålen om bidrag varierar mellan 20-50% av anläggningskostnaden. Länen bör vara fördelaktiga med en ränta lägre än 10% och med en amorteringstid på 25-30 är.

Enkäten visar vidare att kostnaderna varierar för förprojektering mellan 1% till 5% och för vattendomstolsbehandlingen mellan 1% till 13% av totala anläggningskostnaden. Att kostnaden för vattendomstolsbehand­lingen blivit så hög för vissa anläggningar beror på att vattendomen har överklagats.

SIND har inhämtat synpunkter frän fyra turbiniillverkare. Enligt turbin-tillverkarna har bidragsverksamheten haft positiv effekt för tillverkningen. För att få turbintillverkningen lönsam uppges att 5-10 st. aggregat per företag behöver levereras per år.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.14    Industridepartementet  340

På exportmarknaden uppges de svenska företagen ha svårt att hävda sig, bl.a. p.g.a. högre lönekostnader. Vad gäller konkurrensen i Sverige från utländska företag bedöms den inte vara särskilt allvarlig.

Delade meningar råder om SIND fortsättningsvis skall stödja en utveck­ling inom området t. ex. genom prototyper och demonstrationsanlägg­ningar. En tillverkare anser att det finns mycket att göra ännu på såväl turbin- som elsidan. En annan hävdar att det kan finnas behov av "ny teknik" inom området regleringsteknik.

Enligt tillverkarna skulle en total utbyggnad av ett vattendrag genom samköming kunna leda till en bättre reglering av vattendraget. Bildandet av föreningar i vattendraget och samverkan mellan ägarna till total utbygg­nad anses också ge större utbud av objekt och medföra vissa fördelar såsom minskade kostnader för tillverkning av turbiner. Sker en samordnad utbyggnad av vattendrag borde enligt tillverkarna gränserna 100-1 500 kW för statligt stöd tas bort.

Tillverkarna är i stort sett eniga om att ett fortsatt statligt stöd bör utformas såsom lån på hela anläggningskostnaden med subventionerad ränta. Ett kraftverk anses ha en teknisk livslängd om cirka 50 år. Eftersom lönsamheten på kort sikt är dålig vill förelagen ej skjuta lill egna medel för finansiering.

Enligl de två byggnadsföretag som SIND haft kontakt med skulle en samtidig utbyggnad av flera anläggningar i ett vattendrag medföra mänga fördelar. Bl. a. skulle maskiner och arbetskraft kunna utnyttjas bättre och byggnadskostnaderna sänkas med minst 5-10%.

1.2.2 Problem vid upprustning/nyanläggning av små vattenkraftverk

SIND framhåller att handläggningen av bidrag kan dra ul på liden. Orsakerna härtill kan bl. a. vara atl ansökningshandlingarna är ofullstän­diga. SIND anser att det föreligger behov av att verket fortsättningsvis skall fungera som ett rådgivande organ i hithörande frågor.

SIND bedömer att små kraftstationer blir billigare atl bygga när bygg­företag, turbinleverantörer och konsulter lärt sig att ta till vara och sam­ordna sina erfarenheter.

Såvitt avser värderingen av kraften från små vattenkraftverk erinrar SIND om att Svenska Elverksföreningen har gett ut rekommendationer om ekonomiska villkor för samköming med mindre produktionsanlägg­ningar upp till I 500 kW. Den grundläggande principen enligt dessa rekom­mendationer är att kraftverksägaren får en ersättning som motsvarar den kostnadsminskning den inmatade kraftproduktionen medför för eldistribu­tören.

För att få etl bättre grepp om prisutvecklingen för kraftköp från små kraftverk kommer SIND att göra en studie över vilken praktisk effekt rekommendationerna har fått.

SIND påpekar atl behandlingen i vattendomstolen ofta är mycket kost-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.14    Industridepartementet 341

sam, särskilt om domen överklagas. Detta innebär risker för alt del till­tänkta projektet inte kommer till stånd och atl kraflverksägaren drabbas av högre kostnader. Från bl. a. kraftverksägare och turbiniillverkare har där­för förts fram krav pä att staten skall finansiera dessa kostnader.

För att tillgodose fiskeinlressena kräver SIND som villkor för bidrag atl den sökande skall ha tagit kontakt med fiskeriintendenten för atl denne skall hållas informerad om aktuella projekt och fä tillfälle att till kraftverks­ägaren framföra sina synpunkter. För övrigt har SIND inte ansett del vara nödvändigt med ett remissförfarande genom vilket miljövårdande myndig­heter ges tillfälle atl yttra sig över ansökningar om bidrag.

SIND konstaterar all det f. n. inte går att finansiera en upprustning via banklån om inte en slor del av kostnaden täcks av eget kapital. Villkoren för dagens banklån är f. n. sådana att intäkterna från kraftproduktionen ej täcker kapitalkostnaden.

Verket pekar också på möjligheten att finansiera byggande av vatten­kraftverk med medel från den s. k. vatlenkraftslånefonden enligl kungörel­sen (1919:787) med allmänna bestämmelser för lån från vattenkraftslåne­fonden men att lånemöjligheterna är begränsade.

1.3 Resultat av bidragsgivningen till prototyper och demonstrationsanlägg­ningar inom området små vattenkraftverk

Svenska kraftverksföreningen startade år 1974 genom sin stiftelse för leknisk utveckling, VÄST, ett standardiseringsarbele avseende små vat­tenkraftverk i samråd med bl. a. vissa turbiniillverkare.

Målsättningen har varit att dels genom förenklingar och standardisering åstadkomma lägsta möjliga anläggningskostnad och dels genom automati­sering av aggregatet och drifiövervakningen reducera driftkostnaden. SIND har ekonomiskt understött utvecklingsarbetet genom all lämna bi­drag till totalt 8 st prototypanläggningar.

Den totala kostnaden för de 8 typaggregaten uppgår lill 12.3 Mkr, exklu­sive byggkostnaden. För VASTprojektet beviljades bidrag (50 %) endast för den mekaniska och elektriska utrustningen och kan således ej direkt jämföras med övriga projekt.

Till andra aggregat än VÄST typaggregat har 50 % bidrag med 2,2 Mkr sedan 1978 lämnats till prototyp- och demonstrationsanläggningar inom området små vattenkraftverk. Sammanlagt 3 st typaggregat har erhållit bidrag om totalt 1,6 Mkr. Stöd har vidare bl. a. även utgått med ca 400000 kr till 6 st microkraftverk inom effektområdet 8-55 kW. Dessutom har bidrag lämnats med ca 200000 kr till fem ej direkt elproducerande anlägg­ningar såsom rusningsvakt, glasfibertub m. m.

Med en installerad effekt av totalt 6400 kW beräknas den åriiga produk­tionen bli 28000 MWh.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.14    Industridepartementet  342

1.4 Övrig verksamhet inom området små vattenkraftverk

I små vattenkraftverk (SIND PM 1977: 13) och VAST:s preliminära slutrapport Minikraftverk 1980-08-01 redovisas en översiktlig inventering av vattenkraftverk med en effekt av 2000 kW eller lägre. Inventeringen avsåg dels nedlagda anläggningar och dels anläggningar som var i drift men antogs tas ur drift inom nära framtid p.g.a. förslitning och höga driftkost­nader. Effekttillskottet har uppskattats till 550000 kW och årsproduk­tionen till ca 2,1 TWh per år.

Genom den kommunala energiplaneringen har en viss karlläggning av små vattenkraftverk också skett.

Jordbruksdepartementet har i april 1980 gett länsstyrelserna i Hallands, Älvsborgs och Örebro län i uppgift alt i samband med ett uppdrag att utföra en inventering av dammar m. m. också göra en mycket översiktlig invente­ring av länkbara lägen för kraftverk med större effekt än 100 kW.

Enligt en översiktlig inventering som utförts i Kopparbergs län av vat­tendragen i länet, beräknas dessa kunna producera ca 200 GWh per år.

En inventering av vattendragen Nossan, Säveån, Tämnarän och Sagan utvisar att det totala effekttillskottet beräknas uppgå till 8500 kW och produktionstillskottet till 39,4 GWh per år.

SIND uppdrog i maj 1980 år VÄST att utföra en inventering av Tidan i Skaraborgs län. Tidan innehåller ett 40-tal anläggningar av olika godhets-grad. Syftet med inventeringen har varit att ta fram ett underlag som skulle göra det möjligt alt uppnå flera fördelar vid en ulbyggnad såsom exempel­vis att reducera anläggnings- och driftkostnader genom standardisering och automatisering, att förenkla behandlingen i vattendomstolen och att klarlägga produktionstillskoltet i de kommunala energiplanerna.

Utöver den normala informationen om möjligheter lill slöd för små vattenkraftverk har SIND givit en konsult i uppdrag atl utarbeta en infor­mationsbroschyr om små vattenkraftverk.

1.5 Små vattenkraftverk från samhällsekonomisk synpunkt

Avgörande för om fortsatt statligt stöd till små vattenkraftverk skall utgå är enligt SIND produktionskostnaden. Den långsiktiga marginalkostnaden för små vattenkraftverk får ej överstiga kostnaden för andra alternativa kraftslag. Den marginella produktionskostnaden för olika kraftslag har av SIND beräknats Ull 10 ä 10,5 öre/kWh.

Med utgångspunkt frän genomsnittsvärden baserade pä projekt som beviljats statsbidrag har SIND beräknat produktionskostnaden för de små vattenkraftverken till 8—12 öre, vilket visar att dessa väl kan konkurrera med konventionell kraftproduktion om man ser till den långsiktiga margi­nalkostnaden.

SIND har också jämfört kostnaderna för cl producerad i ett vindkraft-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.14    Industridepartementet  343

verk och vattenkraftverk. Av redogörelsen framgår bl. a. att produktions­kostnaden varierar mellan 9 och 15 öre /kWh. Till detta kommer kostnader för reglerresurser ca 3 öre/kWh saml effeklreserv ca 4 öre/kWh. Produk­tionspotentialen av vindkraft år 2000 uppskattas till ca 10-15 TWh/år vilket kan jämföras med ca 2 TWh/år frän små vattenkraftverk.

För de små vattenkraftverken, där produktionskostnaden beräknad på lika villkor kan konkurrera med andra kraftslag, är det enligl SIND moti­verat alt staten via ekonomiska styrmedel medverkar till att kraftverken blir byggda i fall där kostnaderna går upp till 15 öre/kWh.

1.6 Förslag

7.6.7 Allmänt

Även om produktionstillskoltet vid en fullständig ulbyggnad av kända kraftstationslägen bara är ca 2 TWh är, enligt SIND, en ulbyggnad och restaurering av små vattenkraftverk samhällsekonomiskt lönsamt. Det stora hindret för en utbyggnad bedömer SIND vara finansieringen. Tekni­ken är välkänd och miljöproblemen torde generellt vara små. Det förelig­ger behov av information och rådgivning om teknik m. m. rörande särskilt vissa mindre stationer. SIND föreslär därför att ett statligt stöd i form av lån utgår ur den aviserade oljeersättningsfonden. Därjämte bör resurser satsas på information och rådgivning.

/.6.2 Lån till små vattenkraftverk Utformning

Enligt SIND bör stödet till små vattenkraftverk utformas i princip pä samma sätt som stödet lill anläggningar avsedda att eldas med fast bränsle, dvs. utgå i form av lån. I normalfallet bör en resursinventering av etl vattendrag ske före beslut om slöd till nyanläggning eller restaurering av ett kraftverk. Syftet med inventeringen är atl klarlägga hur vattendraget bl. a. bäst skall utnyttjas, om det finns behov av tillstånd från vattendom­stol och hur stora kostnaderna beräknas bli för företaget. Kostnaden för inventeringen bör enligt SIND helt eller delvis bestridas av staten.

Efter inventeringen bör de kraftstationer som kan bli aktuella för ekono­miskt statligt stöd förprojekteras och bli föremål för prövning av vatten­domstol. Denna etapp föresläs bli finansierad av kraftverksägarna.

SIND föreslär att lånen skall löpa med låg ränta och läng amorteringstid, högst 25-30 är. Lånen föreslås vidare uppgå till högst 90 % av de kostna­der som uppstår efter förprojektering och beslut om tillstånd av vatten­domstolen. Detta innebär att lån skall utgå med ca 80 % av lotala projekt­kostnaden.

SIND föreslår att verket får i uppdrag att utforma regler för bidragsgiv­ningen och villkor för lånen.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.14    Industridepartementet     344

Inriktning

Del fortsatta stödet till små vattenkraftverk bör enligt SIND även i fortsättningen företrädesvis utgå till kraftverk med en effekt mellan 100 kW och I 500 kW eftersom den stora produktionspotentialen finns i detta effektomräde.

Län ur fonden skall emellertid även kunna utgå till kraftverk i storleks­klassen över I 500 kW om lönsamheten för restaureringen är knapp. Vid en total utbyggnad av ett vattendrag skulle det vara en nackdel om gränsen låg vid 1 500 kW eftersom det i vissa vattendrag finns möjligheter att slå ihop kraftstationer som är under 1 500 kW till en större kraftstation över 1 500 kW, vilket ger en ekonomiskt gynnsammare anläggning.

Även för kraftverk under 100 kW bör lån kunna utgå. Detta gäller speciellt för att komplettera befintliga kraftstationer. Även för enskilda kraftstationer för uppvärmning av bostadsfastigheter m.m. bör lån kunna utgå. Dessa fastigheter kan idag få län genom bostadsstyrelsen för tilläggs­isolering, värmepump m. m.

SIND anser att i princip alla åtgärer som ökar eller bibehåller energipro­duktionen i små vattenkraftverk skall kunna finansieras via länefonden.

Stöd bör enligt industriverket kunna utgå till alla kategorier av krafl-verksägare.

Beräkning av medelsbehovet

Finansieringsbehovet för restaurering, upprustning m.m. av små vat­tenkraftverk kan endast bedömas mycket översiktligt av erfarenheterna från tidigare bidragsgivning. Med hänsyn till kostnadsökningar och etl förväntat ökat intresse för att ta till vara små vattenkraftverk uppskattar verket medelsbehovet till ca 100 Mkr/år. Medelsbehovet omfattar jämväl stöd med mellan 500000 kr och 700000 kr per år till resursinventering av vattendrag.

Behovet av medel för prototyper och demonstrationsanläggningar be­döms ej vara särskilt stort. Ett visst behov finns och SIND anser att små vattenkraftverk i detta avseende även i fortsättningen kan hänföras till anslaget för prototyper och demonstrationsanläggningar inom näringslivet.

1.6.3 Behov av administrativa resurser ■

Den föreslagna utformningen av stödet till små vattenkraftverk förutsät­ter enligt industriverket att en mera aktiv roll läggs på administrationen av stödet. Detta gäller framför allt vid inventering av vattendragen. Vidare bör industriverket kunna ge information och rådgivning om teknik m. m. till kraftverksägarna. För alt denna ambitionsnivå skall uppnäs krävs ytter­ligare personalresurser.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.14    Industridepartementet     345

2    Remissyttranden

2.1       Remissförfarandet

Efter remiss av SIND:s utvärdering har yttranden avgetis av vattenöver-domstolen, riksrevisionsverket (RRV), riksantikvarieämbetet, lantbruks­styrelsen, fiskeristyrelsen efter hörande av fiskeriinlendenlerna i mellers­ta, nedre, södra och östra distrikten, statens naturvårdsverk, överstyrel­sen för ekonomiskt försvar (ÖEF), statens planverk, statens vattenfalls­verk, styrelsen för teknisk utveckling (STU), domänverket, fullmäktige i riksbanken. Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA), Landsorganisationen i Sverige (LO), Lantbrukarnas Riksförbund (LRF), Svenska Bankförening­en, Svenska Elverksföreningen, Svenska kommunförbundet. Svenska Kraftverksföreningen, Svenska Samernas Riksförbund (SSR). Sveriges Fiskares Riksförbund, Sveriges Fritidsfiskares Riksförbund, Tjänstemän­nens Centralorganisation (TCO) och Älvräddarnas Samorganisation.

2.2       Allmänt

Remissinstanserna lämnar i allmänhet SIND:s redogörelse för bidrags­verksamheten i förslagen til åtgärder för den fortsatta stödverksamheten utan erinran. Sålunda framhåller bl. a. Svenska kommunförbundet att de små vattenkraftverken behövs på längre sikt som komplement till andra produktionsanläggningar. Förbundet anför också all sysselsältningsskäl talar för fortsatt statligt stöd till denna verksamhet i ungefär samma omfatt­ning som hittills. Den positiva sysselsättningseffekten vid en utbyggnad av mindre kraftverk framhålls också av IVA. Vissa invändningar framförs dock. Vattenfallsverket anför att en större del av vattenkraften bör byggas ut och att undanröjande av hindren härför är den mest angelägna åtgärden inom elkraflsektorn. Verket påpekar vidare atl investeringar inom elkraft­sektorn skall vara lönsamma. Denna uppfattning delas av Svenska Kraft­verksföreningen, som också betonar att subventioner bör undvikas. I den mån stöd ges bör detta göras generellt och gälla alla åtgärder som bidrar lill att minska oljeförbrukningen och som är samhällsekonomiskt lönsamma. Också vattenöverdomstolen sätter i fråga det berättigade i atl utesluta en utbyggnad av större vattenkraftverk. Den energiproduktion som kan för­väntas bli resultatet av tillkommande små vattenkraftverk uppnäs till priset av en långt större miljöpåverka och kostnad per energienhet än vid mot­svarande utbyggnad av några större vattenkraftverk. Även IVa anser att utbyggnad av stora vattenkraftverk bör främjas. Därnäst är det av belydel­se alt även mindre kraftverk som är samhällsekonomiskt lönsamma blir utbyggda.

Småkraftverkens inverkan på motstående intressen, främst pä fritidsfis­ket, betonas som skäl mot statligt slöd till fortsatt upprustning och nyan­läggning av små vattenkraftverk.  Sveriges Fritidsfiskares Riksförbund

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.14    Industridepartementet     346

framhåller sålunda att byggandet av små mindre vattenkraftverk ofta förut­sätter bl. a. stora uppdämningar som helt kan spoliera milslånga lek- och uppväxtområden för lax och öring samt i övrigt vålla stora skador. Rent allmänt betonar förbundet att i den mån ett vattendrag trappas av genom flera mindre kraftverk kan fiskeskadan t. o. m. blir större än vid en konven­tionell utbyggnad. Förbundet anser det därför oförenligt med miljö- och fiskevårdens intressen att statliga bidrag utgår till byggande av små vat­tenkraftverk. Ålvräddarnas Samorganisation ger i sit yttrande uttryck för liknande synpunkter och avstyrker att statligt stöd skall lämnas till små vattenkraftverk. Enligt organisationen kommer en omfattande upprustning av gamla minikraftverk eller nyanläggningar av sådana atl betyda ett allvarligt hot mot strömfisket i många åar. Också fiskeristyrelsen fram­håller att fiske och kraftutbyggnad som regel är helt oförenliga intressen.

Vattenöverdomstolen påpekar bl. a. att ifrågavarande vattendrag ofta är belägna i gammal kulturbygd och att de därför i allmänhet också är läm­pade för åtgärder som förbätlrar miljön frän olika synpunkter. Sädana åtgärder kan förhindras eller försvåras vid nyttjande för vattenkraftverk. Dessa har också menlig inverkan inte bara på fiskeintresset utan också på landskapsbilden och på möjligheterna att ägna sig åt rörligt friluftsliv. Vattenöverdomstolen anser slutligen att miljöaspekterna inte tillräckligt blivit belysta i ulredningen. Naturvårdsverket framhåller att verket har en frän SIND avvikande uppfattning när det gäller miljö- och naturvårdsfrå­gornas lösning. Naturvårdsintresset kan enligt verket inte alltid bli till­fredsställande tillgodosett enbart vid domstolsprövningen. Därför bör na­turvårds- och miljöintresset få komma till tals redan innan kraftverks­ägaren förprojekterar anläggningen och utformar ansökan till vattendom­stolen. 557? anser att s.k. minikraftverk kan anläggas endast i begränsad omfattning utan att avsevärda skador uppkommer i förhållande fill natur­miljön. De nu föreslagna åtgärderna får inte leda till att minikraftverkens fördelar från energisynpunkt ges större tyngd än de negativa effekter sådana kraftverk kommer att få på naturmiljön.

2.3 Lån till små vattenkraftverk

Utformning

Vattenfallsverkel betonar betydelsen av att ett statligt slöd ges en sådan utformning att konkurrensen mellan olika energikällor sker på lika villkor. Svenska Kraflverksföreningen framhåller att lånekonstruktionen måste utformas med beaktande av de speciella förhållanden som gäller för vat­tenkraftverk.

Finansieringsproblemen är enligl 77?V ett skäl för staten alt underlätta utbyggnaden genom att tillhandahålla långfristiga lån. Den uppgivna lön­samheten utgör emellertid knappast skäl för att subventionera räntan. RRV tillstyrker alt staten stöder investeringar i små vattenkraftverk ge-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.14    Industridepartementet    347

nom atl tillhandahålla långfristiga krediter för ändamålet. Under den när­maste tiden, då elt kapacitetsöverskolt föreligger bör stödet enligt RRV dock endast utgå i den begränsade omfattning som krävs för att vidmakt­hålla kompetens och produklionsberedskap. RRV vill inte helt avvisa att viss räntesubventionering sker under denna tidsperiod för att få till stånd en önskvärd utbyggnad.

Svenska Bankföreningen sätter i fråga förslaget att avskrivningstiderna görs avhängiga projektets lönsamhet. Föreningen förordar i stället en typ av standardlän med successivt avtagande räntesubventionering. Det bör vidare finnas möjlighet till ökad avvecklingstakt för subventionerna. Om man utgår från att ägaren finansierar 15 ä 20% av investeringen med egna medel så bör enligt IVA resterande finansiering ske genom en kombination av länestöd och ett vanligt banklän.

Riksbanken motsätter sig sådana lån som SIND föreslär enär de uppen­barligen förutsätter ett icke obetydligt subvenlionsinslag. Det stöd staten anser sig böra ge, bör lämnas i bidragsform och ej pä etl mer eller mindre dolt sätt i form av lån pä mjuka villkor. Marknadsmässiga län förefaller emellertid inte utgöra tillräckliga incitament för en önskvärd utbyggnad av de små vattenkraftverken. Del torde visa sig vara nödvändigt atl vid sidan av sådana lån tills vidare även lämna bidrag.

Lantbruksstyrelsen framhåller atl de större kraftproducenternas relativt större administrativa resurser och tillgången i vissa fall till egen bygg- och anläggningsverksamhet egentligen motiverar att villkoren för lån till de mindre producenterna borde vara mera förmånliga än till de större. Alter­nativt kan man tänka sig att detta förhållande kompenseras med hjälp av en bibehållen bidragsgivning till små vallenkraftverk.

Vattenfutlsverket avstyrker förslaget om resursinventering av vattendra­get som villkor för stöd eftersom samordningsvinster är svåra och tids­ödande att uppnå. Statsbidrag lill sådan inventering bör dock kunna utgå, om den anses fylla ett väsentligt behov. RRV anser att aktuella vattendrag bör inventeras. Eventuellt kan också vissa vattenrättsliga frågor aktualise­ras redan innan utbyggnad blir aktuell. En sådan planering torde göra det möjligt att uppnå en snabbare och billigare utbyggnad än vad som eljest varit fallet. Denna uppfattning delas bl. a. av Svenska kommunförbundet som finner det välmotiverat att staten i fortsättningen skall bekosta inven­tering av möjligheterna att bygga ut små vatlenrkafiverk eftersom den producerade elkraften på lång sikt kommer atl bli ett värdefullt bidrag till hela landets elförsörjning. Fiskeristyrelsen efterlyser en samlad samhälls­ekonomisk bedömning av den fortsatta utbyggnaden med minikraftverk. Samtidigt borde densamma i enskilda fall eller samlat vara en del av samhällsplaneringen i vilken olika intressen vägs samman. Styrelsen föror­dar alt de mest värdefulla vattendragen blir föremål för inventering pä samma sätt som skett beträffande norra Sverige i fråga om vattenkraftut­byggnaden och dess konsekvenser för motstående intressen. IVA anser atl

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.14    Industridepartementet     348

utbyggnaden av de små vattenkraftverken bör inordnas i en plan för de olika vattendragen så snart som möjligt. Detta bör dock inte hindra att utbyggnader som bedöms lämpligt dimensionerade ändå bör komma till stånd även om någon plan för det akluella vattendraget inte föreligger. Riksantikvarieämbetet föreslår att i de av SIND förordade inventeringarna även ges möjligheter för att finna lösningar som medger skydd för de anläggningar som har högt induslrihistoriskt och kulturhistoriskt värde utan större intrång i utbyggnadsintresset.

Inriktning

Svenska Elverksföreningen framhåller att del finns anledning att förmo­da atl den tekniska livslängden på kraftstationer är betydligt längre än den ekonomiska livslängd, 25 år, som använts vid lönsamhetskalkylerna i samband med hittillsvarande bidragsgivning. Detta missgynnar anlägg­ningar med hög enerögiproduktionsförmåga. Det skulle mot denna bak­grund vara fördelaktigare om gränserna för erbjudande av lån knöts till den beräknade energiproduktionen och inte till installerad effekt. För att skapa en mjuk övergång i gränsskiftet kring I 500 kW skulle lånemöjligheterna kunna knytas till kostnaderna för energiproduktionen intill 6 ä 7 GWh. I nedre gränsskitet kan en mjuk övergång skapas genom en kombination av lån och lättnad i energiskatten.

Domänverket anser att länemöjligheter skall finnas, förutom för stor­leksklassen 100-1500 kW, även för objekt såväl mindre som större än angivet intervall. Avgörande bör i stället vara andra kriterier som fäs fram via lönsamhetskalkyler. Även Svenska Kraftverksföreningen anser att stö­det till små vattenkraftverk bör utvidgas till att avse alla vattenkraftanlägg­ningar. Det bör inte heller begränsas till anläggningar där befintliga dam­mar kan utnyttjas. Även helt nya kraftverk bör kunna få stöd om så visar sig erforderiigt. LRF anser atl det statliga stödet främst skall riktas till kraftverk med största produktionpotentialen. Någon exakt effektintervall bör emellertid inte redovisas enär onödiga låsningar i enskilda fall dä kan uppstå. Denna synpunkt delas också av IVA. Den av SIND föreslagna effektgränsen sätts i fråga även av valtenfallsverket. Om någon gräns öve rhuvud skall finnas bör stödet trappas ned inom ett intervall, exempelvis mellan 1 500 och 3000 kW. Verket anser vidare att kostnader för behand­ling vid vattendomstol skall ingå i den länegrundande investeringen. Denna uppfattning delas av Svenska Kraftverksföreningen, som an ser att det inle finns någon orsak att undanta vissa kostnader från att vara stödberätti-gade. En bedömning måste göras från fall till fall av hur stor del av de totala kostnaderna som skall täckas av de statliga lånen.

Remissinstanserna har inga erinringar mot atl lån bör kunna utgå till alla kategorier av kraftverksägare. Domänverket framhåller att härigenom öpp­nas möjligheter alt utnyttja vattendragens totala kraftresurser oberoende av markägarkategori.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.14    Industridepartementet     349

Beräkning av medelsbehovet

Remissinstanserna har inte anfört några särskilda synpunkter på beräk­ningen av medelsbehovet. Svenska Kraflverksföreningen påpekar emeller­tid att uppskattning har gjorts med förutsättnignen att stödet huvudsakli­gen begränsas till kraftverk mindre än 1 500 kW. Om denna begränsning tas bort blir behovet givetvis större. Härigenom kan å andra sidan stödets effekt bli väsentligt högre.

2.4 Behov av administrativa resurser

Vattenfallsverket framhåller atl kompelens för teknisk rådgivning och annan medverkan finns inom kraftindustrin och dess samarbetsorgan, hos konsulter m.fl. Det synes därför saknas skäl alt tillskapa resurser härför inom lånemyndigheten. Denna uppfattning delas av Svenska Kraftverks­föreningen. Enligt IVA:s uppfattning bör SIND inte ägna sig åt teknisk rådgivning lill presumtiva byggare av minikraftverk. Sådana frågor hand­läggs lämpligen av konsulter.

 

 

 

Prop. 1980/81:90   Bilaga 1.15    Industridepartementet 351

Bilaga 1.15

Expeditions- och koncessionsavgifter

Sammanfattning av och remissyttranden över dels riksrevisionsverkets (RRV) promemoria Översyn av expeditionsavgifter inom elområdet, dels statens industriverks (SIND) utredning om differentiering av koncessions­avgifter pä elområdet.

Innehåll

1 Översyn av expeditionsavgifter inom elområdet ......    352

1.1                                                                  Sammanfattning av RRV:s promemoria     352

1.1.1.......................................................... Bakgrund            352

1.1.2.......................................................... Nu gällande avgifter                 352

1.1.3.......................................................... Statlig tillsyn över eldistributionen                 352

1. 1.4 Kostnadsberäkningar ....'....................... . 354

I.I.5 RRV:s överväganden och förslag ..............   354

1.2                                                                  Remissyttrandena                   356

2 Differentiering av koncessionsavgifter på elområdet      357

2.1    Bakgnind ....................................................   357

2.2    Sammanfattning av SIND:s redovisning av uppdraget            357

2.3    Remissyttrandena.........................................    358

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.15    Industridepartementet     352

I    Översyn av expeditionsavgifter inom elområdet

1.1 Sammanfattning av RRV:s promemoria

/././ Bakgrund

Den 7 december 1978 överlämnade RRV till regeringen en promemoria Översyn av expeditionsavgifter inom elområdet. Översynen har omfattat de f. n. utgående expeditionsavgifterna för starkslrömskoncessioner, bevis om behörighet som elektrisk installatör m. m.

Till promemorian har fogats skrivelser från statens pris- och kartell­nämnd och SIND. Av skrivelserna framgår atl dessa myndigheter inte har haft något att erinra mot förslagen.

Översynen av expeditionsavgifterna inom elområdet har syftat till att ge underlag för regeringens ställningstagande lill vilket ekonomiskt mål och vilken avgiftsstruktur som bör gälla saml om avgifterna skall tas ul enligl expeditionskungörelsen eller i annan ordning.

1.1.2    Nu gällande avgifter

Avgifterna finns f. n. upptagna i expeditionskungörelsen (1964:618) och är för koncession för framdragande eller begagnande av elektrisk slark-strömsledning 200 kr., drifltillstånd 30 kr., bevis om behörighet som elek­trisk installatör 20 kr., om beviset avser visst kortvarigt arbete och i annat fall 40 kr. samt beslut av statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström 60 kr. Stat och kommun är enligt 8§ expeditionskungörelsen fria från avgift.

Avgifterna uttas vid SIND, industridepartementet, statens elektriska inspektion och statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström. Intäkterna av avgifterna var budgetåret 1976/77 ca 150000 kr.

1.1.3    Slallig tillsyn över eldistributionen

Under denna rubrik lämnar RRV en redogörelse för överförings- och distributionssystemet, föreskrifter inom området handläggning av konces­sionsärenden, drifttillslåndsärenden, prisregleringsärenden och behörig­hetsärenden. Av redogörelsen framgår bl. a. följande.

De grundläggande föreskrifterna om elektriska anläggningar återfinns i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska an­läggningar, ellagen. Kompletterande bestämmelser finns bl. a. i kungörel­sen (1957:601) om elektriska slarkströmsanläggningar, starkströmskun­görelsen.

Ellagens syfte är i huvudsak att för konsumenten säkerställa en ända­målsenlig elförsörjning på skäliga villkor, alt allmänt sett åstadkomma en planmässig och rationell distribution och atl främja säkerheten.

Enligt ellagen fordras tillstånd för att dra fram och begagna elektrisk starkströmsledning. Tillstånd kan avse ledning med en i huvudsak bestämd sträckning (linjekoncession) eller ledningsnät inom visst område (områdes-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.15    Industridepartementet     353

koncession). Beslut i koncessionsärenden meddelas i flertalet fall av SIND. Om områdeskoncession har meddelats krävs inte linjekoncession för starkströmsledningar som ingår i detaljdislributionssyslemel.

Etl villkor för koncession är att anläggningen är behövlig och förenlig med en planmässig elektrifiering. För områdeskoncession krävs bl. a. att området utgör en med hänsyn till eldistributionens ändamålsenliga anord­nande lämplig enhet.

Koncession meddelas för viss lid, i regel inle över 40 år. Den kan förbindas med de villkor för anläggningens utförande och utnyttjande som är påkallade från säkerhetssynpunkt eller eljest från allmän synpunkt.

Innehavare av områdeskoncession är i princip skyldig att inom området tillhandahålla ström åt alla som har behov därav för normalt förbruknings-ändamål.

Ansökan om koncession inges till SIND som prövar om koncession kan meddelas med hänsyn till ellagens bestämmelser. Om det finns motstridiga intressen försöker verket alt sammanjämka dessa. Särskilt för utrymmes­krävande ledningar är koncessionshandläggningen en omfattande procedur som normalt kräver upp lill etl års handläggningstid.

Beslutande organ i koncessionsärenden är i allmänhet SIND. SIND:s beslut kan överklagas hos regeringen.

Den som innehar koncession är skyldig att underkasta sig reglering av pris och övriga villkor för leverans eller överföring av ström. Reglering verkställes av en statlig nämnd, statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström.

Enligt lagen (1976:240) om förvärv av eldistributionsanläggning m.m. krävs tillstånd av SIND för förvärv av eldistributionsanläggning utom i vissa angivna fall. Avsikten med kravet pä tillstånd för förvärv av eldislri-butionsanläggning är att SIND redan på förvärvsstadiet skall kunna göra den prövning som sker i samband med atl ansökan om koncession prövas.

Slarkströmsledning får inte tas i drift innan drifttillstånd meddelats. Kravet på drifttillstånd gäller inte för ledningar med spänning under 25 kV som byggts med stöd av områdeskoncession. Drifttillstånd meddelas av statens elektriska inspektion.

SIND utfärdar också säkerhetsföreskrifter för bl. a. elektriska slark­strömsanläggningar och utövar tillsyn över sådana anläggningar. Verket har också ett övergripande ansvar för tillsynen inom hela el-områdel.

Enligt elinstallatörsförordningen (1975:697) får med visst undantag för enklare arbeten elektriskt installationsarbete endast utföras av den som har behörighet därtill eller under överinseende av person med sådan behö­righet. Den som har behörighet svarar för installationen innan den tas i bruk. Det finns två typer av behörighet som elinstallatör; allmän behörig­het som avser alla slag av elinstallationsarbeten och begränsad behörighet som endast gäller för visst slags arbete. Ärenden om behörighet prövas av SIND. 23    Riksdagen 1980181. I .saml. Nr 90. Bilagedel

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.15    Industridepartementet     354

t .1.4 Kostnadsberäkningar

I fråga om kostnaderna anför RRV bl. a. följande: Kostnaderna för handläggningen av koncessionsärenden uppkommer vid SlND:s energi­byrå, vid remissinstanserna och vid induslridepartemeniel.

Självkostnaden budgetåret 1976/77 för all handlägga koncessionsfrägor vid SIND kan beräknas till I 882000 kr. Därav är 749000 kr. ett pålägg för alt täcka del av gemensamma kostnader på olika nivåer inom SIND.

Det torde erfordras ett ingående utredningsarbete, som skulle omfatta ställningstaganden av komplicerad natur för att beräkna kostnaderna vid remissinstanserna. Mot denna bakgrund söker RRV inte beräkna remissin­stansernas kostnader i delta sammanhang.

Kostnaderna vid induslridepartemeniel uppskattas lill 58000 kr.

Elektriska inspektionens kostnader budgetåret 1976/77 för all handlägga drifltillståndsärenden beräknas till ca 650000 kr.

Budgetåret 1976/77 var kostnaden för statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström 34000 kr. Någon beräkning av kostnaderna för de fätal ärenden i vilka nämnden fattat beslut om prisreglering görs inle.

Självkostnaden för SlND:s handläggning av behörighetsärenden beräk­nas för budgetåret 1977/78 till 983000 kr.

1.1.5 RRV:s överväganden och förslag

RRV anför i fråga om sina förslag i huvudsak följande: Förutom vid de sju affärsverken fanns det budgetåret 1976/77 avgiftsbelagd verksamhet av inte obetydlig omfattning vid 80 myndigheter. Vid 31 av dessa myndigheter bestod den avgiftsbelagda verksamheten av tillsyn, kontroll, tillstånds­givning etc.

Elt grundläggande motiv för atl införa avgiftsbeläggning vid dessa s. k. reglerande myndigheter torde ha varit alt del bedömts vara rimligt all den som erhåller en prestation från det allmänna eller på annat sätt förorsakar en viss statlig verksamhet också skall bidra lill finansieringen av denna verksamhet.

En koncession innebär en rättighet som medför atl innehavaren kan erhålla inkomster. Det är rimligt atl den som erhåller en koncession också skall svara för statsverkets kostnader för prövningen av koncessionsan­sökningen. Samhället har inte uppställt några mål som innebär att eldistri­butörernas verksamhet skall subventioneras. Del finns inte heller något som talar för att valtenfallsverket och de kommunala elverk som inle bedrivs i bolagsform skall subvenlioneras särskilt.

Kostnaderna för att handlägga koncessionsfrågor vid SIND är endast två promille av de totala investeringskostnaderna för överförings- och distributionssystemet. Avgifter vid SIND motsvarande full kostnadsläck­ning torde således inte påverka omfattningen av överförings- och distribu­tionssystemels ulbyggnad. De nuvarande intäkterna täcker endast 2% av kostnaden för att handlägga koncessionsfrägor vid SIND.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.15    Industridepartementet     355

RRV har tillsammans med representanter för SIND sökt bedöma vilken avgiftsstruktur som bör gälla om man accepterar synsättet att kostnaderna för koncessionsverksamheten skall finansieras med avgifter. En avgiftsdif­ferentiering mellan områdeskoncessioner och tre olika grupper av linje­koncessioner beroende på driftspänning har funnits vara lämplig med hänsyn till de mycket stora skillnader i handläggningskostnader som ge­nomsnittligt föreligger. För ändring av gräns för omrädeskoncession före­slås en särskild avgift utgå.

Följande avgifter föreslås: Linjekoncession t.o.m. 50 kV 650 kr., 70-130 kV 6500 kr., 200 kV och uppåt 32500 kr., omrädeskoncession 6500 kr. samt ändring av gräns för områdeskoncession 1 300 kr. Med dessa avgifter beräknas kostnadstäckning kunna uppnås för handläggningen av dessa ärenden (ca 2,2 milj. kr.). Avgifterna har beräknats med hänsynstagande till 1979 års kostnadsnivå.

Koncessionsavgifter bör i fortsättningen fastställas i starkslrömskungö-relsen i stället för som nu i expeditionskungörelsen eftersom expeditions­avgifter är av en mer schablonmässig karaktär. Om avgifterna fastställs i starkströmskungörelsen kommer inle längre vattenfallsverkel och de kom­munala elverk som inte drivs i bolagsform atl vara undantagna från avgift.

Eftersom regeringen är beslutande i fråga om ändringar i starkströms-kungörelsen kommer regeringen liksom nu atl vara taxefastslällare. Enligt 4 § avgiftsförordningen (1975:586) skall myndighet äriigen samräda med RRV i fråga om avgifterna inom myndighetens område. Framställning om ändring av avgift hos regeringen skall ske efter samråd med RRV. SIND kommer således att få ansvara för atl det görs en årlig uppföljning av avgifternas storlek.

Det torde enligt RRV inte finnas några särskilda skäl som talar mot att kostnaden vid statens elektriska inspektion för handläggning av drifttill­ståndsfrågor skall läckas av avgiftsintäkter. Eftersom elt drifltillstånd alllid har föregåtts av en linjekoncession är det möjligt atl låta kostnaden för drifltillstånd täckas av en förhöjd koncessionsavgift.

Antalet prisregleringsbeslut är endast två till fyra per år. Avgiften har således ingen som helst statsfinansiell betydelse. Med hänsyn bl. a. härtill bör expeditionsavgiften för beslut om prisreglering avskaffas.

Det föreligger inte några skäl att differentiera avgiften för behörighet som elektrisk installatör med hänsyn till typ av behörighet. Avgifterna för bevis om behörighet bör vara 360 kr. för alt kostnadstäckning skall upp­nås.

Expeditionsavgifterna inom elområdet bör avskaffas. I stället bör det införas koncessionsavgifter som fastställs i starkslrömskungörelsen och en behörighetsavgift som fastställes i elinstallalörsförordningen. Avgifterna för ärenden om drifltillstånd och prisreglering föresläs inle utgå.

Vad gäller koncessioner föresläs att avgifterna även skall gälla såväl vid förstagångskoncession som då del är fräga om överlåtelse, tillägg eller spänningshöjning. De totala inkomsterna under ett år beräknas bli 3,3 milj. kr.

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.15    Industridepartementet    356

1.2 Remissyttrandena

Efter remiss av RRV:s promemoria har yttranden avgetts av statens vattenfallsverk. Elektriska Arbetsgivareföreningen, Riksförbundet Eldi­stributörerna - REL, Svenska Elektrikerförbundet, Svenska Elverksför­eningen, Svenska kommunförbundet. Svenska Kraftverksföreningen och Sydkraft AB.

Elektriska Arbetsgivareföreningen, Riksförbundet Eldistributörerna — REL, Svenska kommunförbundet och Svenska Elektrikerförbundet tillstyr­ker eller har inga invändningar mot RRV:s förslag.

Sydkraft AB anser alt förslaget är ett steg i rätt riktning om eldistribu­tionsföretagen skall arbeta på lika villkor. Vattenfallsverkel avstyrker för­slaget om avgiftsbeläggningen av koncessioner och Svenska Elverksför­eningen uttalar principiella betänkligheter mol målsättningen att helt av-giftsfinansiera handläggningen av ansökningar om koncession eller instal­latörsbehörighet. Svenska Kraftverksföreningen avstyrker också förslaget och anser det inte vara riktigt att åtgärder från myndigheters sida beträf­fande tillsyn, kontroll, tillståndsgivning m. m. skall finansieras genom av­gifter från sökanden.

I övrigt hänför sig de inkomna synpunkterna huvudsakligen till de före­slagna koncessionsavgifterna. Valtenfallsverket sätter således i fråga var­för verket skall belastas av avgifter för koncessionsärenden. Verket är vidare remissinstans i nästan alla koncessionsärenden vilkel medför stor arbetsbörda med därvid förenade kostnader. Dessa kostnader bör beaktas i nu föreliggande sammanhang. Avgifternas storlek bör inte bestämmas mol bakgrund av inkomsterna och koncessionsmyndighetens kostnader eftersom det är såväl ett enskilt som ett allmänt intresse att ledningar byggs i erforderlig omfattning. Om avgiftsbeläggning kommer atl ske för valten­fallsverkets del anser verket att en genomgripande omarbetning av försla­get är nödvändig sä att en mer rättvis differentiering åstadkommes. Syd­kraft AB anser att avgifterna för linjekoncession är för enkla och alt anläggningens kostnad i stället borde vara avgörande för linjekoncessions-avgiftens storlek. En differentiering av avgiften för områdeskoncession beroende på antalet abonnenter anser bolaget vara mer rättvis och riktiga­re. Giltighetstiden borde också påverka avgiftens storlek.

Svenska Elverksförenlngen anser att den "rättvisa" som skulle skapas genom en kraftig differentiering av avgifterna endast är skenbar. Inom varje avgiftskategori finns sålunda stora inbördes skillnader i ärendenas komplexitet och omfattning. Därtill kommer att kostnaderna för handlägg­ningen i många fall mera beror på SIND:s ambitioner och policy än på ärendets tekniska eller administrativa svårighetsgrad. Mot denna bakgrund förordar föreningen, som i och för sig inle motsätter sig en höjning av nuvarande avgift eller en överföring av avgiftsbeslämmelserna till stark­strömskungörelsen, en avsevärt lägre avgiftsnivå än den föreslagna. Ett ytterligare skäl härtill är att kostnadsberäkningen är ytterst osäker.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.15    Industridepartementet  357

2   Differentiering av koncessionsavgifter på elområdet

2.1      Bakgnind

Genom beslut den 10 maj 1979 uppdrog regeringen ål SIND all efter samråd med RRV inkomma med förslag till koncessionsavgifter som tar hänsyn till de synpunkter som remissinstanserna har redovisat i ärendet. Vid avgiftsberäkningen skulle SIND utgå från att kostnaderna för verkets handläggning av koncessionsfrågor helt skall täckas av avgifter.

2.2      Sammanfattning av SIND:s redovisning av uppdraget

SIND konstaterar att olika samhällsintressen tillgodoses genom den lagstiftning som tillkommit för kraftledningsutbyggnaderna. Syfiet härmed har varit dels att tillgodose konsumtionsbehov för skilda kategorier av elkonsumenter, dels att tillförsäkra andra samhällsintressen möjlighet att påverka utbyggnadsplanerna. Koncessionshanteringen kan därigenom sä­gas balansera kraftledningsintressena gentemot andra intressen. Under senare tid har även energihushållningsaspekterna fått en för hela landet stor betydelse. Ett vid varje tidpunkt rationellt ledningssystem är nödvän­digt för atl dessa krav skall kunna tillgodoses.

SIND anser atl koncessionshanteringen är en integrerad del i den övriga samhällsplaneringen, vilket innebär alt elanläggningar anpassas lill sam­hällets olika krav. Koncessionshanteringen är sålunda etl styrinstrument även för andra intressen än de som kraftindustrin representerar. Det är således ett samhällsintresse atl koncessionsmyndigheten verkligen iakttar att en rationell samordning sker. Det kan därför ifrågasättas om samhällets kostnader för handläggning av koncessioner skall bestridas av kraftföreta­gen. Det kan slutligen frän principiell utgångspunkt konstaleras att den rationaliseringseffekt i den statliga hanteringen som ett avgiftssystem kan introducera knappast är aktuell i delta fall.

Verket konstaterar också alt ett system med koncessionsavgifter svårli­gen kan ges en kostnadsriktig och konkurrensneutral utformning. Verket pekar i sammanhanget på atl den i avgiftssystemet eftersträvade kostnads­täckningen i väsentlig grad skulle drabba den mindre bärkraftiga gles­bygdsdistributionen. Tätorterna inom landet är nämligen belägna inom områden där anläggningsverksamheten huvudsakligen sker med stöd av redan meddelade områdeskoncessioner. De kostnader som sammanhänger med SIND:s arbetsinsatser skulle i stället solidariskt kunna bäras av samt­liga landets elkonsumenter. Detta kunde åstadkommas genom någon form av årlig uttaxering från elföretagen eller energibeskattning.

Verket anser sig på anförda skäl inte kunna förorda införandel av elt system med koncessionsavgifier. Skulle etl avgiftssystem likväl införas förordar verket etl differentierat system i huvudsak byggt pä systemspän-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.15    Industridepartementet     358

ning, ledningslängd och abonnenllal på sålt som närmare beskrivits i SlND:s skrivelse. Enligt förslaget skulle avgiften för en linjekoncession t. o. m. 50 k V bli minst I 500 kr. och högst 4 500 kr. beroende på lednings­längd. Den högsta avgiften föreslås bli 100000 kr. och avser en ledning med minst 200 kV spänning och längre än 100 km. Avgiften för områdes­koncession föreslås bli 10000 kr.-I-100 kr. per påbörjat hundralal abon­nenter och för ändring av gräns för sådan koncession I 300 kr.

2.3 Remissyttrandena

Efter remiss av SIND:s skrivelse har yttranden avgetts av valtenfalls­verket. Riksförbundet Eldistributörerna-REL, Svenska Elverksförening­en, Svenska kommunförbundet. Svenska Kraftverksföreningen och Syd­kraft AB.

Remissinstanserna delar SIND:s uppfattning att koncessionsavgifter inte bör inforas. Som skäl härför anförs bl. a. svårigheterna atl konstruera ett rättvist avgiftssystem. Svenska Kraflverksföreningen och Sydkraft AB anser atl SlND:s förslag lill avgiftssystem är alltför förenklat. Skulle elt avgiftssystem ändock införas anser valtenfallsverket all det förslag SIND redovisat bör kunna ligga till grund för etl sådanl. Svenska kommunförbim-dei anser att en viss kostnadsutjämning mellan olika abonnenter måste godtas om kostnaderna skall avlastas den statliga budgeten och överföras till elabonnenterna både av administrativa och fördelningspolitiska skäl. Den administrativt enklaste metoden all överföra kostnaderna till elabon­nenterna är att ta hänsyn härtill när elskattens storlek avgörs. Samtidigt uppnås en utjämning av elkostnaderna bl. a. mellan abonnenterna i tätorter och glesbygd, vilket anses önskvärt enligt riktlinjerna för eldistributionens strukturomvandling.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.16    Industridepartementet 359

Bilaga 1.16

Remissyttranden över reaktorsäkerhetsutredningens     be­
tänkande (SOU 1979:86) Säker kärnkraft? m. m.

Innehåll

1   Remissförfarandet    .......................................... 360

2   Reaktorsäkerhetsutredningens arbete och överväganden samt kärn­kraftinspektionens förslag till program för säkerhetshöjande åtgärder m. m.......................... 361

 

2.1       Allmänna överväganden    ............................ 361

2.2       Rollfördelning och organisation ....................... 364

2.3       Konstrukfion och utförande ........................... 366

2.4       Konsekvens- och utsläppsbegränsande åtgärder               368

2.5       Människa-maskin frågor       .......................... 369

2.6       Personalens rekrytering och utbildning   .......... 369

2.7       Normaldrift    ............................................. 371

2.8       Haveriberedskap   ....................................... 373

2.9       Erfarenhetsåterföring   ................................. 375

2.10    Forskning   ................................................ 376

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.16    Industridepartementet  360

Remissyttranden över Reaktorsäkerhetsutredningens be­tänkande (SOU 1979:86) Säker kärnkraft? och förslag till program för säkerhetshöjande åtgärder i svenska kärnkraftverk tillställt regeringen av statens kärnkraft­inspektion.

1    Remissförfarandet

Efter remiss av reaktorsäkerhetsutredningens betänkande (SOU 1979:86) säker kärnkraft? och förslag till program för säkerhetshöjande åtgärder i svenska kärnkraftverk tillställt regeringen av statens kärnkraft­inspektion (SKI) samt till dessa bifogade (Ds I 1980: I) Rapport från presidentens kommission rörande haveriet vid Three Mile Island har ytt­randen angetts av försvarets forskningsanstalt (FOA), Sveriges meteorolo­giska och hydrologiska institut (SMHI), statistiska centralbyrån (SCB), universitets och högskoleämbetet (UHÄ) efter hörande av universitet och högskolor, forskningsrådsnämnden, statens naturvårdsverk, statens strål­skyddsinstitut (SSI), arbetarskyddsstyrelsen, nämnden för energiproduk­tionsforskning (NE), statens vattenfallsverk, styrelsen för teknisk utveck­ling (STU), statens provningsanstalt (SP), länstyrelserna i Uppsala, Kal­mar, Malmöhus och Hallands län, Studsvik Energiteknik AB (STUDS­VIK), AB Asea-Atom (ASEA-ATOM), Centralorganisationen SACO/SR, Forsmarks Kraftgrupp AB (FKA), Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA), Kungl. Vetenskapsakademien (KVA), Näringslivets energidelegation (NED), Oskarshamnsverkets kraftgrupp AB (OKG), Svensk industriför­ening. Svenska kommunförbundet, Sveriges civilingenjörsförbund, Sveri­ges Naturvetareförbund, Sydkraft AB, Tjänstemännens centralorganisa­tion (TCO), Kärnkraftkommunernas samarbetsorgan (KSO), AB Statens Anläggningsprovning (SA) samt Rådet för kärnkraftsäkerhet (RKS). Här­utöver har i anslutning till remiteringen inkommit yttranden från kom­muner och universitet m.fl. vilka har utgjort underremissinstanser samt från enskilda.

De fyra innehavarna av kärnkraftverk dvs. Vattenfallsverket. Sydkraft AB, OKG och Forsmarks Kraftgrupp AB har uppdragit åt RKS att för deras räkning utarbeta ett remissyttrande. De fyra kraftföretagen har se­dan i sina yttranden hänvisat till det av RKS utarbetade yttrandet som de samtliga ställer sig bakom.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.16    Industridepartementet      361

2 Reaktorsäkerhetsutredningens arbete och överväganden samt kärnkraftinspekttonens förslag till program för säkerhetshöjande åt­gärder m. m.

2.1    Allmänna överväganden

Det av reaktorsäkerhetsutredningen (RSU) utförda arbetet får överiag stort erkännande av remissinstanserna. De framlagda förslagen stöds ock­så av de flesta remissinstanserna. Merparten av remissinstanserna ställer sig således bakom utredningens grundläggande värderingar, överväganden och förslag. De punkter där SKI:s program väsentligen skiljer sig från RSU:s förslag tas upp Ull diskussion av ett stort antal av remissinstanser­na.

FOA anför i sitt yttrande:

Reaktorsäkerhetsutredningen har gjort ett förtjänstfullt arbete särskilt vad gäller redovisning och utvärdering av haveriet vid TMI. FOA instäm­mer i slutsatsen att den genomförda analysen av reaktorsäkerhelen inte ger anledning att väsentligt omvärdera kärnkraftens risker. Utredningens för­slag till säkerhetshöjande åtgärder är enligt FOA väl motiverade men borde ha prioriterats. SKI har i sin plan för säkerhetshöjande åtgärder och forskning i huvudsak accepterat utredningens förslag. FOA finner detta tillfredsställande i synnerhet som i flera fall arbetet redan påbörjats. Det hade dock varit önskvärt att SKI redovisat en samlad och prioriterad åtgärds- och tidsplan.

Vad gäller RSU:s slutsatser om sannolikhet och konsekvenser delas dessa av SSI som även anför följande:

Strälskyddsinstitutet delar, i de stycken som faller inom institutets kom­petensområde, de synpunkter och förslag som framförts av reaktorsäker­hetsutredningen och kärnkraftinspektionen. Institutet vill dock understry­ka att förslagen ställer större krav på tillsynsmyndigheterna än vad nuva­rande resurser medger.

Den av RSU framförda åsikten att målet för alla säkerhetsåtgärder bör vara att undanröja riskerna för föriuster av liv eller egendom stöds särskilt av bl. a. Kommunförbundet, Länsstyrelsen i Hallands län och TCO. NRD ifrågasätter emellertid om detta är en realistisk målsättning. Enligt NED måste man i dagens samhälle optimera efter ekonomiska kriterier, dvs. använda pengarna på bästa möjliga säU. Jämförelser i detta sammanhang måste även göras med andra risker som vi nödgas acceptera utan att höja säkerheten över en viss gräns.

Som väsentliga faktorer i säkerhetsarbetet framhåller IVA följande fak­torer i säkerhetsarbetet såsom väsentliga: Personalfrågor, preventiva sä­kerhetsåtgärder, tillvaratagande och säkerställande av befintlig kompetens samt kärnenergins relation till övriga energikällor.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.16    Industridepartementet  362

Dessa ståndpunkter delas även av KVA som dessutom framhåller att en myndighet av SKLs typ ska vara bemannad med den mest kompetenta personal som landet kan frambringa.

I sitt yttrande framhåller 7"C0 följande:

Integritet och trovärdighet i säkerhetsarbetet är av avgörande betydelse för en tillfredsställande verksamhet. TCO anser det självklart att både integritet och trovärdighet förbättras om verksamheten inrättas så att de fackliga organisationerna kan delta i verksamheten i enlighet med medbe­stämmandelagstiftningens anda. Säkerhetsarbetet bör utvecklas frän ett samspel mellan tvä parter (kraftföretag och myndighet) till att engagera tre parter (kraftföretag, myndighet och berörda fackliga organisationer).

Kommunförbundet framhåller i sitt yttrande:

Inträffade incidenter till kärnkraftolyckor av varierande svårighetsgrad under senare är runt om i världen visar entydigt på att såväl behov som fömtsättningar finns att förbättra säkerhetssystemen.

Länsstyrelserna i Uppsala, Kalmar, Malmöhus och Hallands län anslu­ter sig i allt väsentligt till de framlagda förslagen. Länsstyrelsen i Kalmar län anför därutöver i sitt yttrande bl. a. följande:

Länsstyrelsen delar utredningens uppfattning att man i det fortsatta säkerhetsarbetet måste utgå ifrån att ett allvarligt härdhaveri kan inträffa och alt insikten om kärnkraftens risker måste få fullt genomslag i säker­hetsarbetet. Länsstyrelsen vill som ett oavvisligt krav uttala, att säkerhets­frågorna vid kärnkraftverken fortlöpande måste ägnas den största upp­märksamhet och att tillräckliga resurser måste ställas till förfogande för såväl kontinuerlig övervakning som för genomförande av föreslagna säker­hetshöjande åtgärder och för brett upplagd forskning inom dessa områden.

Utöver de direkta kommentarer till utredningen har 7?A5 känt det ange­läget att redovisa sin syn pä dagsläget för och sin uppfattning om några vikliga områden inom kärnsäkerhetsområdet. RKS trycker särskilt på nödvändigheten av en helhetssyn på reaktorsäkerhetsfrågorna. Som en av de viktigare punkterna tas frågan upp om en övergripande riskfilosofi för all samhällelig verksamhet.

Vad gäller omfattningen av det av SKI avlämnade programförslaget anser SP att så långt man kan bedöma innehåller det välmotiverade pro­jekt.

Förslaget är emellertid enligt SP:s mening ensidigt inriktat pä frågor som aktualiserats till följs av TMl-olyckan i USA.

Vad gäller utredningens slutsatser anser STU att utredningens uttalan­den på dessa punkter tillsammans ger ett något tvetydigt intryck. Den genuina skillnaden mellan en teoretiskt vetenskapligt grundad förutsägelse eller bedömning och det faktiska och allvarliga skeendet som det i detta fall i efterhand kunnat beskrivas, borde enligt STU:s mening bättre ha klar-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.16    Industridepartementet  363

gjorts då den enligt STU:s slutsatser av utredningstexten varit grunden för den omfattande listan på säkerhetshöjande åtgärder.

Utredningens slutsatser kommenteras även av SCB som anför:

Vad beträffar den förstnämnda slutsatsen, vill SCB framhålla att det inte framgår av betänkandet vad som närmare bestämt skulle kunna avses med uttrycken "väsentligt omvärdera" och "bild". Inte heller i övrigt finner man någon närmare redovisning av hur utredningen kommit fram till ifrågavarande slutsats.

Oceanografiska institutionen vid Göteborgs universitet framhåller i sitt yttrande följande punkter: att utredningen undvikit att ta ställning till om de föreslagna åtgärderna är tillräckliga för att nå godtagbar risknivå, aft utredningen icke belyst humvida fortsatt drift överhuvudtaget är ekono­miskt motiverad inom ramen för acceptabel risknivå samt att utredningen icke belyst hur den nu aktuella situationen skall handhas (intill dess drifts­förhållandena vid kärnkraftverken förbättrats).

Mot denna bakgrund förordar institutionen att driftinskränkningar till­grips som en metod att pä kort sikt få ned risknivån i det svenska kärn­kraftsprogrammet, samt att frågan om kärnkraftsprogrammet överhuvud­taget kan drivas vidare med såväl acceptabel ekonomi som acceptabel risknivå tas upp till seriös behandling.

Förbundet för Jurister och samhällsvetare inom SACO, JUSEK, kon­staterar att utredningsuppdraget har varit begränsat till frågor angående reaktorsäkerheten i tekniska avseenden och utredningen har således inte kunnat gå in på de allmänt intressanta frågorna om säkerheten i vidare mening, såsom t. ex. det fysiska skyddet mot angrepp utifrån eller inifrån genom terrorister eller infiltratörer. Det får i detta sammanhang framhållas som en allvarlig brist - t. ex. ur polisiär synpunkt - att dessa säkerhets­aspekter inte blivit föremål för någon mera omfattande och ingående kartläggning och analys.

Tekniska fakultetsnämnden vid Lunds universitet saknar i inspektionens skrivelse en analys av de mål man avser uppnå med de föreslagna åtgärder­na i relation till varandra och värdet av olika säkerhetshöjande åtgärder kan inte diskuteras i förhållande till varandra.

STUDSVIK koncentrerar sitt yttrande över RSU på frågan om hur ny information pä säkerhetsområdet - från forskning och utveckling (FoU) samt anläggningsanknytna verksamheter - tas fram, fångas upp, analyse­ras och utvärderas samt hur den svenska FoU-verksamheten pä området styrs.

RSU ger enligt bolaget otillräcklig information på dessa punkter och utelämnar med hänvisning till sina direktiv - en bedömning av helhetsbil­den.

Vad gäller kravproblematiken framför prof. Gustaf Östberg följande.

Enligt min åsikt måste dock kravproblemet diskuteras i sitt sammanhang

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.16    Industridepartementet     364

med de föreslagna åtgärderna. Annars finns det en risk att frågan om kraven på säkerhet skulle kunna betraktas som slutgiltigt avgjord, ifall den inte kommenterades i ett yttrande över SKLs program.

2.2 Rollfördelning oeh organisation

Ingen av remissinstanserna har något att invända mot den rollfördelning mellan tillsyningsmyndigheterna och innehavarna av kärnkraftverk som angivits av utredningen. Ett antal remissinstanser pekar dock på oklarhe­ter vad gäller rollfördelning och organisation. Detta gäller särskilt tillsyns­myndigheternas inbördes samverkan och hithörande gränsdragningspro­blem. I denna fråga anför 557.-

Utan att föregripa institutets inställning till ett förslag om formerna för samverkan mellan myndigheterna, kan dock konstateras att hittillsvarande erfarenheter varit övervägande goda, men att ett antal förhållanden behö­ver preciseras. Dit hör t ex ansvarsfördelningen i vissa frågor och hur man skall hantera de situationer då strålskydd och reaktorsäkerhet motverkar varandra, t ex ifråga om frekvens och omfång av oförstörande provning i aktiv miljö.

KSO har i sitt yttrande framfört följande synpunkter:

Som företrädare för kärnkraftskommunerna är vi något oroade över de tendenser till överorganisation och byråkrati på tillsyns- och kontrollsidan, som förefaller vara på väg att utvecklas.

Därför är vi redo att inte bara tillstyrka förslaget om att formerna för samverkan mellan SSI och SKI skall klarläggas. Varför inte också pröva det lämpliga i ett direkt samgående mellan de båda verkan och samtidigt undvikande av ytterligare institutioner? Vi tror inte att fler centrala nya myndigheter automafiskt leder till ökad säkerhet.

En liknande åsikt framförs av RKS som anser att de båda tillsynsmyn­digheternas behandling av säkerhetsfrågorna i framtiden bör samordnas ytteriigare så att en helhetssyn på säkerhetsfrågorna främjas.

ASEA-ATOM anser att avgränsningen mellan SKLs och SSI:s ansvars­områden är oklar. Bolaget anser att SKI bör ha ett överordnat ansvar för kärnkrafts verksamheten.

KVA framhåller att vid en jämförelse mellan SKLs programförslag och med SSLs arbete, t ex utredningen "Höjd beredskap", synes en betydan­de överiappning mellan de båda myndigheternas arbetsområden kunna ske. Akademien förutsätter att den pågående utredningen om relationerna mellan SKI och SSI skall klara ut sådana gränsdragningsfrågor.

STUDSVIK vill å sin sida ifrågasätta om samverkansproblem mellan SKI och SSI är särskilt mycket svårare än t. ex. de mellan SSI och naturvårdsverket eller arbetarskyddsstyrelsen.

Länsstyrelsen i Hallands län, LO, Kommunförbundet, SF, SN, KVA, Centrum för tvärvetenskap vid Göteborgs universitet och ASEA-ATOM

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.16    Industridepartementet  365

anser samtliga att tillsynsmyndigheterna skall tillföras ytterligare resurser för att kunna fullgöra stora uppgifter på bästa sätt. Vad gäller rollfördelningen framhåller RKS:

En av de viktigaste slutsatserna i betänkandet är enligt vår uppfattning att den metod för samverkan mellan myndigheterna och kraftindustrin, som tillämpas i Sverige är ändamålsenlig. Denna arbetsform kan kallas en fortlöpande dialog mellan parterna, men där myndigheterna har sista or­det. Den ger enligt utredningen bättre garanfier för hög säkerhet än den mer formalistiska arbetsform som har använts i USA. Utredningen konsta­terar också att det amerikanska formalisfiska arbetssättet måste vara en av huvudorsakerna till det inträffade haveriet i TMl-reaktorn.

Vi vill därför påpeka att mänga av utredningens rekommendationer med en stelbent tolkning skulle kunna leda till att det svenska säkerhetssyste­met kom att närma sig det formalisfiska. Vi vill därför understryka vikten av aft man bibehåller den arbetsform som utvecklats i Sverige och som utredningen stödjer.

En liknande åsikt framförs även av TCO som framhåller all SKLs roll böra vara i huvudsak den som anges av RSU. Det är emellertid viktigt att mål och ambitioner inte utformas så att de i sin praktiska tillämpning sätter sådana gränser att de blir svåra att arbeta efter. TCO framhåller vidare att behovet av facklig medverkan understryks av vad som sägs i SKLs rap­port. SKI "måste tolka sådana beslut (riksdags- och regeringsbeslut, som i regel är allmänt hållna) och omsätta dem i operativa termer", och "söka finna ut vad som är sund teknik och lägga detta till gmnd för säkerhetsar­betet". Detta ställer stora krav på kompetens hos myndigheten och kraft­företagen, men för att få en så bred bas för bedömningarna som möjligt måste de anställda genom sina fackliga organisationer kunna delta löpande i berednings- och beslutsorgan. Detta krav tillgodoses enklast genom att de fackliga organisationerna får representation i SKLs styrelse, och i grupper som SKI tillsätter, samt att SKI regelmässigt begär fackligt dellagande i överläggningar med kraftföretagen.

Arbetarskyddsstyrelsen stödjer också att tillsynsmyndigheternas huvud­uppgift bör vara att formulera mål för säkerhetsarbetet och att delta lämpligen kan ske genom granskning av kraftproducenternas organisation och arbetsformer avseende säkerhetsarbetet.

Kommunförbundet vill i detta sammanhang framhålla vikten av att klara skiljelinjer upprätthålls mellan tillsynsmyndigheterna och anläggningsinne­havarna.

ASEA-ATOM framhåller det viktiga i att man samordnar och ej splittrar de säkerhetstekniska resurserna i landet. Bolaget ser som led i dessa strävanden att samordna arbetet inrättandet av RKS och SKISO.

Statens provningsanstalt och AB Statens anläggningsprovning pekar i sina yttranden på rollfördelningsproblem och organisatioriska problem som inte behandlats av RSU och SKI. Provningsanstalten anför:

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.16    Industridepartementet  366

SKI behandlar i förslaget inte frågor som gäller tryckkärlssäkerheten eller tillförlitligheten hos olika styr- och reglersystem samt komponenter. SKI tar inte heller upp frågan om rollfördelning och organisation i säker­hetsarbetet på kärnenergiområdet vilken ansågs viktig i betänkandet (SOU 1979:86) "Säker kärnkraft?".

Överhuvudtaget nämner man således inte den verksamhet som bedrivs av AB Statens Anläggningsprovning vid besiktning och kontroll av kärn­kraftverken och som är en viktig faktor i säkerhetsarbetet.

AB Statens Anläggningsprovning säger i sitt yttrande:

I praktiken fungerar samarbetet mellan SKI och SA i de flesta avseen­den bra, inte minst tack vare goda personrelationer. De skrivna reglerna om ansvarsfördelningen mellan SKI, SA och kraftverksägaren är dock diskutabla. Särskilt gäller detta rapporteringen av fel och brister som upptäcks vid kontrollen samt frågan vem som beslutar om åtgärder med anledning av upptäckta fel. Allmänheten förutsätter att SA håller SKI informerad om allvarligare fel som den upptäcker vid kontrollen. Så sker också genom informella kanaler, men SA har ingen skyldighet att hålla SKI underrättad. Formellt skall alla rapporter om brister och fel gå från SA till kraftverksägaren, som i sin tur kommunicerar med SKI. Kommunika­tionssvårigheter föreligger också i andra riktningen. SKI riktar alla sina krav till kraftverksägaren. Detta sker i olika former, t ex som cirkulärskri­velser, brev, anteckningar, protokollutdrag. Det finns exempel pä alt tvingande krav under avsevärd lid endast förelåg i konceptform med handskrivna ändringar. Flera något olika utgåvor av en bestämmelse kan finnas.

En systematisk distribution av bestämmelserna till alla som kan vara berörda av dem är knappast möjlig med denna svårhanteriiga uppläggning. Kontrollarbetet skulle väsentligt underlättas om SKLs regelarbete formali-serades.

2.3 Konstruktion oeh utförande

Ett antal av remissinstanserna diskuterar i sina yttranden användandet av statistiska metoder vid konstruktion och säkerhetsanalys av kärnkraft­verk.

Statistiska centralbyrån är mycket kritisk till det sätt pä vilket statistiska metoder utnyttjas och anför:

SCB anser att Rasmussenrapportens metodik inte bör utgöra modell för kommande riskstudier pä kärnkraflsområdet. Det framslår som starkt motiverat att en radikal omprövning av metoderna för sädana studier kommer till stånd. Härvid finns särskild anledning att uppmärksamma sädana problem av omedelbar betydelse för det praktiska säkerhetsarbe­tet, som inte har beaktats i Rasmussenrapporten, såsom exempelvis äld-ringsproblem. Förnyade kalkyler rörande fiktiva "totalsannolikheter" sy­nes enligt SCB:s uppfattning inte fylla någon praktisk funktion som skulle kunna motivera väsentliga arbetsinsatser.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.16    Industridepartementet  367

Energitekniskt centrum vid Chalmers Tekniska Högskola framhåller vad gäller säkerhetsanalyserna att all verksamhet måste vara av pragmatisk natur och en klar verklighetsanknytning måsle hållas. Därför måste man visa försikfighet vid arbete inom det probabilistiska området. Enligt vär uppfattning är matematiska tillförlitlighetsstudier i första hand en uppgift för högskoleinstitutioner. Dessa bör ges reella möjligheter att kunna del­taga i sådant arbete.

Enligt Civilingenjörsförbundet, CF, påpekar berättigad kritik atl till­gängliga riskanalyser fill alltför liten del bygger på empiriska resultat och på inte tillräckligt empiriskt underbyggda teoretiska kalkyler inom den modell som används. Detta sammanhänger med den uppenbara svårighe­ten att göra "driftsituationsnära" experiment med kärnkraftverk. Inte ens sannolikheterna för tekniskt "konventionella " komponentfel är lätta att uppskatta i den användningsmiljö som ett kärnkraftverk erbjuder. Sam­manhållen systemanalys av kärnkraftverk kan definitivt inte undvaras men de svårigheter den är behäftad med måste respekteras.

De kritiska synpunkter på användningen av statistiska metoder i säker­hetsarbetet som framförts av vissa remissinstanser delas inte av ASEA-ATOM som hävdar att utredningen har varit alltför negativ i sin bedömning av probabilistisk riskanalys som metod för att bedöma kärnkraftens abso­luta säkerhet liksom för jämförelser mellan kärnkraftens risker med andra risker i samhället.

Vid sådana jämförelser är probabilistisk riskanalys en värdefull metod om den kombineras med realistiska konsekvensbedömningar. Rapporten "Effektivare beredskap" från Statens Strälskyddsinstitut uppfyller inte det sistnämnda kravet.

A5£'A-ArO/l/framhåller aU:

Utredningen pekar på att sannolikhetssiffror inte får bli det enda instm-mentet vid bedömning av haveririsker. Vi håller gärna med om denna slutsats men inte "bl. a. pä grund av inslaget av subjektiva bedömningar", utan snarare på grund av att en riktig beskrivning av gmndförutsättningar och begränsningar kan saknas.

Bolaget framhåller vidare att:

Tillförlitlighetsanalyser är ett bra redskap men även bra redskap har sina begränsningar kräver att användaren har skaffat sig djupare kunskaper.

Inom ASEA-ATOM har tillförlitlighetstekniken tillämpats sedan början av 70-talet för att jämföra olika konstruktioners tillförlitlighet.

STU anser att hur sannolikheter för olyckor och deras konsekvenser skall sammanvägas till en viktig faktor i ett större beslutsunderlag och vilken nivå på denna faktor som kan vara rimlig, är av stor betydelse för allt säkerhetsarbete inkluderande kärnkraftssäkerhet.

KVA finner det tillfredsställande att SKI avser att utöka sina resurser för genomförande av t. ex. probabilistiska metoder för riskanalys. Förslaget om offentlig insyn bör enligt akademiens mening utnyttjas till att sprida

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.16    Industridepartementet  368

objektiv kunskap om vetenskapliga metoder och deras användning i prak­tiskt handlande.

7?A5 anser liksom reaktorsäkerhetsutredningen att omfattningen av kvantitativ riskanalys i säkerhetsgranskningen bör öka i den takt resurser och metodutveckling medger.

Vad gäller övriga frågor som avser konstruktion och utförande av reak­toranläggningar anför SP följande:

Tryckkärissäkerheten var tidigare en av de frågor som ansågs viktigast vid kärnenergiproduktion. Under den tid man fått erfarenhet av denna produktion har man hunnit få en hel del statistiska uppgifter om olika material och komponenter. Dessa uppgifter kommer fram dels vid förebyg­gande provning, kontroll och besiktning, dels vid inträffande tillbud och haverier. SP kan inte finna att delta område nu fått mindre aktualitet än tidigare utan bör ha en given plats i ett åtgärdsprogram av del slag SKI skisserat.

SA framhåller i detta sammanhang att en viktig del äv säkerhetsarbetet är att förebygga skador och haverier genom regelbundet återkommande provning och kontroll av anläggningens vitala delar. Det finns exempel på att man vid sådan kontroll funnit fel som skulle kunnat leda till allvarliga driftstörningar om de förblivit oupptäckta.

I samband med remissarbetet vid FOA har framkommit att bl. a. vissa punkter borde ha behandlats utförligare. Säkerheten hos kärnkraftverken är beroende av driftstiden bl. a. pä grund av successiva förändringar hos material i olika komponenter, speciellt reaktorkäri, genom bestrålning, korrosion och spricktillväxt. Det synes angeläget att särskild uppmärksam­het ägnas dessa faktorer.

ASEA-ATOM instämmer till fullo med utredningen i att det är väsentligt att tillsynsmyndigheten formulerar sina principiella mål för säkerhetsarbe­tet i tekniskt avseende.

2.4    Konsekvens och utsläppsbegränsande åtgärder

RSU lämnade i sitt betänkande förslag till ett antal åtgärder för att höja säkerheten på kärnkraftsområdet i Sverige. Bl. a. föreslog utredningen att ökade resurser skulle ägnas åt utsläppsbegränsande åtgärder. Utredningen föreslog vidare att man skulle fatta ett principbeslut om att ytterligare utsläppsbegränsande åtgärder skulle vidtagas samt att iniativ snarast skulle tas för att ytterligare studera tänkbara tekniska lösningar. Man framhöll dock att man även fortsättningsvis bör ägna stor uppmärksamhet åt även konsekvenslindrande och olycksförebyggande åtgärder. Som exempel på utsläppsbegränsande åtgärder angav utredningen bl. a. anordningar för s.k. filtrerad ventilation av reaktorinneslutningarna. En majoritet av re­missinstanserna stödjer utredningens förslag på dessa punkter. Ett antal remissinstanser framhåller därutöver vikten av att åtgärder snarast genom­förs vid kärnkraftverken.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.16    Industridepartementet    369

Länsstyrelsen i Uppsala län liksom KSO framhåller atl samma säker­hetskrav skulle gälla för alla reaktorer oavsett om de är förlagda i närheten av omfattande bebyggelse eller ej.

IVA anser att om filterånläggningarna bör införas, bör detta i första hand ske i kraftverken i Barsebäck och Ringhals.

2.5  Människa — maskin frågor

Vikten av en ökad satsning på människa-maskin frågor betonas av ett flertal remissinstanser, bl. a. Kommunförbundet, RKS, KSO, IVA och TCO.

ASEA-ATOM och naturvetarförbundet framhåller bl.a. att inte bara personalen och utrustningen i kontrollrummet måste uppmärksammas i detta sammanhang utan att arbetsmiljön i stort måste beaktas.

Arbetarskyddsstyrelsen ser det också som ett klart bidrag till ökad säkerhetsnivå i kärnkraftsystem att tillsynsmyndigheten i enlighet med utredningens förslag breddar sitt arbete från uppföljning av "rent" tek­niska frågeställningar till andra av karaktär människa-maskin.

SSI framhåller att vid en inträffad olycka är det också viktigt atl arbets­miljön ur strålskyddssynpunkt inte försvårar de insatser som behövs för att begränsa olyckans omfattning. Strälskyddsinstitutet och kärnkraftinspek­tionen har därför ofta gemensamma intressen av en god arbetsmiljö och detta är ett område där de båda myndigheterna närmare bör precisera formerna för samarbetet.

Naturvetareförbundet och KVA pekar också på behovet av att persona­len ges tillfälle till utbildning och träning.

FOA betonar den svåra frågan om avvägningen mellan automatisering och beroende av mänskligt ingripande. Här finns enligt FOA behov av kvalificerade studier.

Centrum för tvärvetenskap vid Göteborgs universitet anför följande vad gäller människa-maskin frågorna i sitt yttrande:

Utredningen diskuterar vad som kallas människa-maskin frågor. Tanken är att människa-maskin i kärnkraftverken bildar en enhet. Utredningen diskuterar dock kärnkraftverken för sig och människorna för sig, utan att se dem i samspel. Detta är inte tillfredsställande.

2.6       Personalens rekrytering och utbildning

Bland remissinstanserna föreligger stor enighet om att personalens re­krytering och utbildning har stor betydelse för kärnkraftverkens säkerhet och av den anledningen bör ägnas stor uppmärksamhet.

UHÅ konstaterar att ansvaret för utbildning av drift- och underhållsper­sonal samt olika slag av säkerhetsspecialister åvilar statens kärnkraftin­spektion och kraftföretagen. UHÄ finner det dock önskvärt att högskolans 24    Riksdagen 1980/81. I samt. Nr 90. Bilagedel

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.16    Industridepartementet  370

forskare och övriga resurser utnyttjas i utbildningen där sä är lämpligt. En liknande uppfattning framförs också av NED som anför:

Utbildning bör ges pä alla nivåer i kraftbolagen för alt skapa medveten­het om det egna arbetets betydelse för en anläggnings säkerhet. Vid utbild­ningen av personal i kärnkraftarbete är det viktigt alt de tillgängliga och goda utbildningsresurserna hos bland annal högskolor, universitet och forskningsorganisationer utnyttjas i första hand innan nya utbildningsor­gan byggs upp. Däremot kan man tänka sig en bättre samordning av utbildningen, t. ex. genom SKI. Detta för att i möjligaste mån undvika att dubbelarbete uppstår samt att byråkrati införs. Detsamma gäller för ar­betsfördelningen mellan företag och myndighet. Det är myndighetens upp­gift att skapa riktlinjer och företagens uppgift att följa och genomföra dessa på bästa möjliga sätt.

KVA anför i sitt yttrande följande:

Kraftverkspersonalens kompetens och goda omdömesförmåga är avgö­rande för kärnkraftens säkerhet. SKI redogör under denna punkt för faktorer som påverkar drift- och underhållspersonalens kunskapsnivå och pekar på SKLs åtgärder för att införa etl kompetensuppföljningssystem. Akademien finner det rimligt att man i frågor rörande personalens utbild­ning förutom specialkurser vid t. ex. AB Kärnkraftutbildning även utnytt­jar de mer grundläggande utbildningsresurser som erbjudes vid våra tek­niska högskolor.

Liknande synpunkter framförs av IVA som i sitt yttrande säger:

En säker drift fordrar välutbildad personal som har djupgående kunskap om systemets funktion, som .är välövade i att hantera avvikelser från normaltillstånd och som kan dra korrekta slutsatser av aktuella indikatio­ner när ett icke fömtsett förlopp inträffar.

Detta kan man troligen endast uppnå om personalen känner att deras verksamhet accepteras och uppskattas i samhället och om en uppfyllelse av säkerhetskraven leder till att kärnkraften har möjlighet överleva och utvecklas.

Flera remissinstanser framhåller i likhet med SKI betydelsen av andra personalkategorier än kontrollrumspersonalen.

CF anför följande:

Förbundet instämmer i SKLs bedömning att hela skiftlagets kompetens behöver höjas snarare än att, som reaktorsäkerhetsutredningen, primärt fästa vikt vid att vakthavande ingenjör skall ha tillräcklig kompetens att ensam fatta långtgående drifttekniska beslut.

Denna uppfattning delas också av Länsstyrelsen i Hallans län som anför:

Länsstyrelsen delar inspektionens uppfattning att hela skiftlagets kom­petens bör höjas sä att den behövliga kunskapen alltid finns i kontrollrum­met, en åtgärd som bör vara möjlig på någon sikt. Länsstyrelsen vill även i

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.16    Industridepartementet  371

detta sammanhang peka på behovet av återkommande övningar och spel för att ständigt hålla personalens handlingsberedskap för oväntade stör­ningar på en hög nivå.

STUDSVIK instämmer i betoningen av utbildningens betydelse för and­ra personalkategorier än driftpersonalen. ASEA-ATOM framhåller:

Utredningen understryker betydelsen av kontakter mellan säkerhetsspe­cialister hos de olika kraftbolagen.

Det är vår uppfattning att kontakter mellan även andra typer av specia­lister på kraftverken är mycket värdefull och måste stimuleras. Här bör även leverantörernas olika specialister komma med.

Centrum för tvärvetenskap vid Göteborgs universitet instämmer i vikten av personalutbildning och anför:

Det talas flyktigt på ett par ställen om andra personalkategorier i försla­get. Det är dock viktigt att andra än underhållspersonalen vid reaktorerna utbildas kontinuerligt. Dels behöver reaktorlednignen och ledningen vid kärnkraftföretagen ständigt utvecklas och utbildas och dels behöver SKI-personalen på alla nivåer utbildning.

2.7 Normaldrift

Reaktorsäkerhetsutredningen föreslog i sitt betänkande att en särskild "generalklausul" skall införas i de säkerhetstekniska föreskrifterna. Inne­börden av denna klausul skulle vara att kärnreaktorn bringas till ett säkert avställt tillstånd så snart något inträffar som inger tveksamhet om driftens fortsatta förlopp. Bland remissinstanserna finns varierande uppfattningar om detta förslag. Förslaget stöds av Länsstyrelserna i Hallands och Kal­mar län samt KSO.

Kärnkraftinspektionen framhöll i sitt förslag till program för säkerhets­höjande åtgärder att syftet med den föreslagna klausulen bäst uppnäs om dess anda inarbetas i de normala störningsinstruktionerna.

Denna uppfattning delas av:

Energitekniskt centrum vid Chalmers Tekniska högskola, STUDSVIK, Kommunförbimdet, SN, TCO, CF, KVA, ASEA-ATOM samt LO.

RKS anför följande vad gäller generalklausulen:

De säkerhetstekniska föreskrifterna (STF) som reglerar driften av kärnkraftverken syftar till att reaktorn bringas till säkert tillstånd i oklara driftsituationer. Vi anser därför, liksom kärnkraftinspektionen, att den av reaktorsäkerhetsutredningen förordade generalklausulens syfte redan är uppnått. Frågan är under fortsalt prövning av myndigheter och kraftbolag.

Centrum för tvärvetenskap vid Göteborgs universitet anför i sitt yttrande följande:

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.16    Industridepartementet  372

I praktiken kvarstår ändå frågan om vad som menas med "tveksamhet om driftens fortsatta förlopp", dä alltså kraftverket får och skall avställas. För att minska riskerna för att sådan tveksamhet skall uppstå synes det helt nödvändigt att man dels fortsätter att förstärka personalens kompe­tens, dels — och framförallt — väsentligt utvidgar de säkerhetstekniska föreskrifterna. Liksom man i Rasmusen-rapporten försöker beräkna kärn­kraftens totala risker med hjälp av "felträdsanalys", bör man i föreskrif­terna sträva efter att täcka ett väsentligt större antal situationer då flera störningar inträffar samtidigt eller i omedelbar följd. Instmktionerna måste trots deras omfång vara lättillgängliga.

Beträffande utredningens förslag att ett system med namngivna, av tillsynsmyndigheterna godkända, föreståndare för säkerhetsarbetet över­vägs har kärnkraftinspektionen ännu inte tagit ställning och avser att ta upp frågan vid ett senare tillfälle. SSI anför att pä strålskyddsområdet tillämpas redan denna princip och vid varje anläggning finns namngiven ansvarig föreståndare med ersättare för det radiologiska arbetet. SSI finner att erfarenheterna av detta system är enbart positiva.

En annan ståndpunkt till denna fråga intar RKS som i sitt yttrande säger:

Vi stödjer inte reaktorsäkerhetsutredningens förslag att vid kraftverken införa en föreståndare för säkerhetsarbetet, i analogi med den så kallade radiologiska föreståndaren. Den säkra driften av verket omspänner betyd­ligt vidare områden än det radiologiska skyddet. Driftchefen är ansvarig för att anläggningen drivs på ett säkert sätt. Som internt oberoende grans­kande och övervakande instans fungerar dessutom den centrala säkerhets­kommittén som rapporterar direkt till företagsledningen.

ASEA-ATOM delar RKS åsikt och framhåller att något behov att införa särskilt utsedd föreståndare för att tillse att den löpande verksamheten bedrivs med beaktande av säkerhetsaspekterna ej föreligger. Ansvarsbil­den i säkerhetsfrågor är väl definierad i STF.

När det gäller normaldriftssitualionen förutsätter arbeiarskyddsslyrel-sen att ökad uppmärksamhet ges åt de arbetsmiljöförhållanden som råder eller kan förutses råda vid reparations- och saneringsarbeten dvs. det slag av arbeten, som inte normalt faller under begreppet normaldrift. Styrelsen avser också arbeten som utföres med såväl egen personal som personal från leverantörer och anser det vara viktigt att såväl strålnings- som andra arbetsmiljöfaktorer uppmärksammas och behandlas parallellt med och i direkt anslutning till planerade konstruktiva ändringar p. g. a. ökade säker­hetskrav.

RKS anser att resurserna för kvalitetssäkring bör ökas hos såväl kraft­företagen som myndigheterna.

Ett liknande ställningstagande görs av KVA som anför:

Av alla uppgifter som kan tänkas bli lagda på SKI är kontrollen av alt kvalitetskraven upprätthälls det mest naturliga. Pä denna punkt bör SKI

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.16    Industridepartementet  373

sålunda ha en stab toppkompetenta personer för kontroll- och uppfölj­ningsverksamhet, något som också tycks vara SKLs avsikt att eftersträva.

Beträffande skiftavlösning anser ASEA-ATOM det positivt med en for­maliserad och dokumenterad säkring av överlämningsprocedurerna.

FOA anser att det finns skäl att vid kärnkraftverken installera mätutrust­ning som registrerar de påfrestningar (t. ex. seismiska) som verket utsätts för. Dessa registreringar, andra mätvärden, TV-observationer och opera­töringripanden bör fortlöpande registreras och sparas för ev. senare ana­lys.

2.8 Haveriberedskap

Vad gäller haveriberedskapen har remissinstanserna främst koncen­trerat sig på organisationen av kärnkraftverkets haveriberedskap samt på kontrollmmspersonalens roll i haveriberedskapen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför följande vad gäller beredskapen mot olyckor i kärnkraftverk:

Reaktorsäkerhetsutredningen föreslår att inställelseliden för vaktha­vande ingenjör skall vara högst 30 minuter för samtliga kärnkraftverk som den nu är vid Barsebäck. Tiden är för närvarande satt till en timme vid Ringhals och Oskarshamn. Kärnkraftinspektionen vill inte ta ställning i frågan, förrän de frågor som behandlats i SSl:s utredning "Effektivare beredskap" fått sin lösning. Länsstyrelsen har genom regeringsbeslut den 26 juni 1980 fått i uppdrag att höja sin personalberedskap vad gäller ledningsorganisationen vid kärnkraftolyckor. En så nära överensstäm­melse som möjligt mellan länsstyrelsens och kärnkraftverkets beredskaps­organisation bör därvid eftersträvas.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller följande:

Kraftverkens haveriberedskap har betydelse för bl. a. berörd länsstyrel­se. Det är angeläget att kompetensen hos den personal, som har att verka vid störningar som kan leda till haverier, är sådan att väl avvägda beslut ifråga om drift och larmning kan fattas, och att verksamheten vid sådant tillfälle inte hämmas pä grund av långa inställelsetider för ansvariga perso­ner.

Naturvetareförbundet instämmer i kärnkraflinspektionens påpekande att haveriberedskapen bör diskuteras i samband med utredningen "Effek­tivare beredskap". Det är viktigt enligt förbundet att skapa bästa möjliga erfarenhetsåterföring i samband med driftsstörningar. En expertgrupp -fristående från kärnkraftinspektionen - torde kunna tjäna det önskade syftet.

ASEA-ATOM är eniga med utredningen om alt det yttersta ansvaret i haverisituafioner bör ligga hos anläggningsägarna och att SKI, SSI och berörda länsstyrelser bör arbeta fram fastare riktlinjer för beredskapen.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.16    Industridepartementet     374

Centrum för tvärvetenskap vid Göteborgs universitet anför följande:

Under punkten för haveriberedskap behandlas endast den interna bered­skapen vid reaktorerna. Den externa beredskapen behandlas inte alls. Det bör åligga SKI att initiera och ständigt kontrollera att en organisation utanför kärnkraftverken finns och är beredd att handla i krissituationer. Det bör åligga SKI att tillse att även kärnkraflföretagen engageras i detta arbete, emedan deras ansvar inte begränsar sig till kärnkraftverkens in­terna förhållanden.

Inställelsetiden för den vakthavande ingenjören vid kärnkraftverken bör enligt länsstyrelserna i Kalmar och Hallands län i enlighet med RSU:s förslag vara högst 30 minuter.

Betydelsen av kompetensen i kontrollrummet för beredskapen mot ha­verier har kommenterats av remissinstanserna. RKS säger i denna fråga följande:

Haveriberedskapen inom verket bör enligt vår uppfattning grundas pä kompetensen hos den skiftgående personalen att självständigt kunna han­tera en begynnande kritisk situation. Liksom reaktorsäkerhetsutredningen och kärnkraftinspektionen avvisar vi därför tanken på en "shift lechnical adviser".

Denna uppfattning delas av TCO som anför:

Vad gäller RSU:s förslag om vakthavande ingenjörs (vhi) roll delar TCO SKLs invändningar. Vhi deltar ej löpande i arbetet i kontrollrummet och kan därför inte ha det aktuella driftläget klart för sig i tillräcklig utsträck­ning för att självständigt fatta långtgående beslut.

Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller atl helst bör en vakthavande ingenjör ständigt finnas i kontrollmmmel. Minimikravet är dock enligt länsstyrelsen att i kontrollrummet alltid skall finnas minst en befattnings­havare, som har kompetens och befogenhet saml skyldighet all utlösa haverilarm, när sådant enligt fastställda larmkriterier skall givas.

Energitekniskt centrum vid Chalmers Tekniska högskola anför följande:

Ifråga om haveriberedskapen rekommenderar utredningen att "en av händelsen opåverkad person" skall infinna sig i kontrollrummet efter en viss tid. För att denna skall kunna göra någon nytta, måste han/hon känna till det aktuella verket i alla detaljer och ha en mycket gedigen driftserfa­renhet. Vi instämmer med SKI i uppfattningen att det är bättre att kompe­tensen höjs hos hela skiftlaget, så att den erforderliga kunskapen alltid finns till hands i kontrollrummet.

KVA vill för sin del framhålla att den anser att den allmänna kompetens-och kunskapsnivån hos driftpersonalen bör vara mycket hög. Ansvarsni­vån är ju väsentligt högre än för piloten på det största trafikflygplan. Kraven på och kontrollen av driftpersonalen bör vara lika hård som för

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.16    Industridepartementet 375

piloter i reguljärt trafikflyg. Uppmuntran till denna personal i form av lön och ställning bör markera deras betydelse.

SMHI berör i sitt yttrande en annan aspekt av haveriberedskapen nämli­gen tillgången på relevant meteorologisk och hydrologisk information. SMHI framhåller därvid att det i många fall saknas underlag för att på ett objektivt sätt få fram sådana värden och det framgår inte vilken praxis som i så fall skall gälla, exempelvis på vilket sätt extrapolering till låga sannolik­heter skall ske. SMHI föreslär att denna fråga ses över varvid beaktas vilka möjligheter som kan finnas att mer objekfivt beräkna extrema värden exempelvis med hjälp av simuleringar i numeriska dynamiska modeller.

2.9 Erfarenhetsåterföring

Vikten av ett väl utbyggt system för erfarenhetsåterföring betonas av ett flertal remissinstanser, bl. a. STUDSVIK, arbetareskyddsstyrelsen, RKS, IVA, SP, SA, ASEA-ATOM och Centrum för tvärvetenskap vid Göteborgs universitet.

Energitekniskt centrum vid Chalmers Tekniska högskola framhåller föl­jande i detta sammanhang:

Vi vill ställa frågan om SKI lägger tillräcklig tonvikt på frågor som är väsentliga för en effektiv erfarenhetsåterföring. I samband med försök till uppföljning av driftserfarenheter från kärnkraftverken har vi vid avdel­ningen för reaktorteknologi, CTH, funnit att man måste avsätta relativt stora resurser för denna typ av verksamhet.

Resursfrågorna i samband med erfarenhetsåterföring behandlas också av 557 som anför:

Informationsutbyte med andra länders erfarenheter på kärnkraftområdet är viktigt för att bredda och fördjupa inspektionens kompetens och de ökade resurser som aviserats för SKI bör därför inkludera ökade medel för sådan verksamhet.

TCO betonar behovet av bl. a. utbildning i samband med erfarenhets-återföringen och framhåller:

Formerna för erfarenhetsåterföringen går väsentligen in i frågor om organisation och utbildning som berörts tidigare. TCO delar uppfattningen att erfarenhetsåterföringen måste förbättras. Också erfarenheter från an­nan verksamhet bör beaktas. Möjligheterna att fortlöpande se över dem i anslutning till fortbildningen på området bör beaktas. TCO anser också att det är av mycket stor betydelse att den personal som berörs regelbundet får möjligheter att diskutera och utbyta erfarenheter kring den faktiska driften och kring annan teknisk och organisatorisk information som kom­mer fram. Denna möjlighet måste säkerställas organisatoriskt och resurs­mässigt.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.16    Industridepartementet  376

IVA framhåller att erfarenhetsåterföringen förutsätter en dialog mellan de inblandade parterna och säger:

Den öppna dialog och det samarbete som finns mellan systemleveran­törer, kraftproducenter och övervakande statliga organ måste stimuleras. Kraftbolagens råd för kärnkraftsäkerhet är som tidigare nämnts ett lämp­ligt forum för behandling av dessa frågor. En av de statliga övervakande organens främsta uppgifter bör vara att medverka till att återförda erfaren­heter även påverkar säkerhetsåtgärderna i kraftverken.

STUDSVIK framhåller i delta sammanhang vikten av en personalcirku­lation mellan de olika företagen - drift - tillverkar - och FoU-organisa-tion samt myndigheterna pä kärnkraftomrädet.

2.10 Forskning

De flesta av remissinstanserna har yttrat sig över de förslag rörande forskningen pä kärnsäkerhetsornrådet som lämnats av RSU och SKI.

UHÅ konstaterar att uppgiften att långsiktigt planera samt beställa forskning inom reaktorsäkerhetsområdet ankommer på bl. a. statens kärnkraftinspektion. Den av reaktorsäkerhetsutredningen föreslagna för­stärkningen av inspektionens planeringsfunktion för säkerhetsforskning kan mot den bakgrunden vara motiverad. Det ligger också i högskolans intresse att forskningsbeställande organ besitter en hög kompetens, sär­skilt med avseende på förmågan att bedöma forskningsbehoven i ett lång­siktigt internationellt perspektiv.

Även tekniska fakultetsnämnden vid Lunds universitet framhåller vikten av att högskolornas resurser tas i anspråk för forskningsuppgifter inom ramen för kärnsäkerhetsforskningsprogrammet. Fakultetsnämnden fram­håller risken i att inte tillräckligt stort antal kvalificerade tekniker med djupgående kunskaper inom området i framtiden står till samhällets förfo­gande. Fakultetsnämnden vill understryka i detta sammanhang vikten av att utbildning inom kärnkraftteknik uppehälles såväl kvalitativt som kvan­titativt.

FRN anser att en pluralism både vad gäller finansiering och utförande av forskningen kring kärnkraftens säkerhet har ett betydande värde. Det ställer dock stora krav på bl. a. SKLs egen förmåga att följa och utnyttja forskningen. Inte minst torde det åligga SKI att söka identifiera bristområ­den inom den svenska forskningen och i samarbete med övriga intressenter ta initiativ till nya insatser.

Enligt direktiven skulle utredningen lämna förslag till inriktning och utformning av SKI forskningsprogram. Detta har enligt FOA:s mening behandlats väl kortfattat och det hade varit värdefullt om utredningen haft tid att redovisa en samlad syn på all svensk forskning inom reaktorsäker­hetsområdet och dess relation till den internationella forskningen. Liksom

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.16    Industridepartementet  377

utredningen finner FOA det angeläget att rimliga förutsättningar skapas för utnyttjandet av Studsviks resurser i det långsiktiga säkerhetsarbetet.

Beträffande forskningsprogrammet behöver det enligt TCO.s mening uttryckligen framhållas att problem som aktualiseras av berörd personal genom sina fackliga organisationer skall övervägas på samma grunder som övriga projekt. Det måste också vara så att de regler för tillträde lill arbetsplatser för forskare som facket begärt generellt snabbt får giltighet inom kärnkraftområdet.

KVA ställer sig tveksam till om till SKJ:s område skall fogas rena forskningsuppgifter. Sådana borde i stället vad gäller mer rent tekniskt tillämpade sädana kunna läggas ut på fristående organ, i.ex. Studsvik Energiteknik AB eller andra lämpliga forskningsorgan.

Flera av de angivna yttrandena konstaterar i likhet med RSU att SKI behöver ökade resurser för kärnsäkerhetsforskning.

FRN instämmer i denna bedömning men vill som motiv för en förstärk­ning av SKI:s forskningsplanerande funktion också anföra behovet av en aktivt initierande och samordnande insats från inspektionens sida.

Även ASEA-ATOM delar utredningens uppfattning och stöder SKLs yrkande, att SKLs planeringsfunktion för säkerhetsforskning bör ges ut­ökade resurser.

Ne instämmer också i att SKLs planeringsfunktion för forskning bör förstärkas. Ne anser att efter utgången av 1980/81 den del av ansvaret till forskning rörande lättvattenreaktorers säkerhet som hittills åvilat ne, bör överföras till annan myndighet eller organisation. Sålunda har ne i de förslag som lämnats till delegationen för energiforskning (DFE) inte före­slagit fortsatta insatser för ne:s del på detta område. DFE har inte haft någon annan bedömning. I DFE:s betänkande Energi i utveckling (SOU 1980: 35) föreslås inga fortsatta insatser. Detta bör beaktas vid utformandet av SKLs planeringsfunktion för forskning.

CF påpekar att det tekniska forsknings- och utvecklingsarbetet inom kärnkraftsområdet till stor del måste avse förhållandevis konventionella tekniska problem, exempelvis utveckling av pålitliga ventiler, pumpar och röranläggningar, framtagning av mätutrustning som ger säker och tillräck­lig information även i starkt onormala lägen, effektivisering av underhåll etc.

RKS anför följande vad gäller forskning i sitt yttrade:

Viss restriktivitet bör gälla i fråga om forskningsprojekt och utredningar, vilkas säkerhetshöjande effekt är osäker eller marginell, men som tar i anspråk driftorganisationernas resurser på det löpande säkerhetsarbetets bekostnad.

Den svenska säkerhetsforskningen bör ges sådan inriktning att den bäst främjar informationsutbyte med utlandet, där den helt övervägande delen av forskningen bedrivs.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.16    Industridepartementet     378

Behovet av internationellt samarbete på forskningsområdet har påtalats av flera remissinstanser bl. a. stöder 557 kärnkraftinspektionens förslag att den ges ökade möjligheter för planering av forskningsprogrammet och att den ges ökade resurser för aktivt deltagande i utländskt arbete.

Även Naturvetareförbundet stöder kärnkraftinspektionens förslag om ökade möjligheter för forskningsplanering samt möjlighet till aktivt delta­gande i utländskt arbete. Enligt förbundets åsikt måste detta gälla all typ av forskning, och strålskyddsinstitutet bör därför fä samma möjligheter att delta i utländskt arbete. En viktig förutsättning för att dylikt arbete skall ge den tillsiktade utdelningen är att tillräckligt personella resurser tillskapas så att ett effektivt deltagande kan komma till stånd.

ASEA-ATOM framhåller att för att SKI, kraftföretag och tillverkare bättre skall kunna tillgodogöra sig resultaten av utländsk säkerhetsforsk­ning, bör Sverige, främst genom SKI, eftersträva ett aktivt samarbete med andra länder i form av internationella forskningsprojekt, erfarenhetsutbyte etc.

Länsstyrelsen i Hallands län vill även den understryka behovet av en fortsatt och brett upplagd forskning och uppföljning beträffande kärnkraf­tens säkerhet. Möjligheterna att unyttja internationella erfarenheter och rön bör tillvaratas i största möjliga utsträckning.

LO betonar det angelägna i kärnkraftsinspektionens verksamhet inom forskning och utveckling. LO instämmer i att myndigheten måste ges ökade möjligheter för planering av forskning med beaktande särskilt av utländskt arbete. Ökade resurser krävs för ett aktivt deltagande i utländskt FoU-arbete rörande reaktorsäkerhet m. m.

RSU rekommenderade i sitt betänkande att formerna för ett nationellt forskningscentrum på kärnkraftomrädet utreds. Detta förslag stöds av RKS.

Även STUDSVIK berör utnyttjandet av de resurser som finns i landet och anför:

Enligt STUDSVIK:s mening är en effektiv användning av landets be­gränsade resurser endast förenlig med väl definierade satsningar på ett fåtal specialiteter, om möjligt i internationella samarbetsprojekt.

Bolaget fäster vidare uppmärksamheten på behovet av en mera obunden insats på reaktorsäkerhetsområdet fristående från den FoU som är direkt knuten till aktuella projekt och tillståndsfrågor.

Vad gäller den roll som de forskningsresurser som finns hos Studsvik Energiteknik AB skall ha i den framtida forskningsverksamheten instäm­mer ASEA-ATOM med utredningen i att det är angeläget att staten omprö­var förusättningarna för att i en ändamålsenlig organisation utnyttja Studs­viks resurser på ett fruktbart sätt.

Även 557 stöder utredningens uppfattning på denna punkt.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.16    Industridepartementet  379

Energitekniskt centrum vid Chalmers Tekniska högskola har i sitt yttran­de pekat på följande områden av intresse för fördjupade forskningsin­satser: Frigöring av radioaktiva ämnen vid härdsmältning, rening av ra­dioaktivt kontaminerat vatten och rening av radioakuvt kontaminerade ytor.

 

 

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.17    Industridepartementet  381

Bilaga 1.17

Sammanfattning av ångexploisionskommitténs betänkan­de Ångexplosioner i lättvattenreaktorer, Ds 11980:27

Kommitténs konsulter på ängexplosioner. Fauske och Mayinger, som är internationellt erkända auktoriteter på området, har genom sinsemellan delvis olika analysmodeller kommit fram till en och samma slutsats. Denna slutsats är att ångexplosioner visserligen kan inträffa i samband med svåra reaktorhaverier, men att man helt skulle kunna utesluta ångexplosioner av sådan styrka att de, enligt av kommittén granskade hällfasthetsanalyser, skulle kunna leda till brott på reaktortank och inneslutning och därmed till radioaktiva utsläpp.

Kommittén har inte funnit några erinringar mot konsulternas analys, men noterar att det också finns nyligen publicerade rapporter som uttryc­ker sig försiktigare. Som grund för denna försiktighet hänvisas bl. a. till atl det råder brister i detaljkunskaperna om olika explosionsförlopp och att man önskar avvakta ytterligare studier, bl. a. av experimentell natur.

Vid sin genomgång av det samlade vetenskapliga underlaget har dock kommittén inte funnit några beskrivningar av händelseförlopp grundade på mer ingående tekniskt-fysikaliska analyser enligt vilka ångexplosioner i samband med reaktorhaverier kan leda till brott på reaktortank och inne­slutning.

Särskilt noterar kommittén att utbredd enighet synes föreligga om att den bedömning av ångexplosioners betydelse för svåra haveriförlopp som gjordes i den amerikanska rapporten WASH-1400 är i överensstämmelse med senare teoretiskt och experimentellt arbete. I detta sammanhang bör också påpekas att den tyska rapporten "Deutsche Risikostudie Kern­kraftwerke" från år 1979 på grund av tidsbrist i avvaktan på resultat av fördjupade studier övertog risksiffrorna från WASH-1400 beträffande ång­explosioner, ehuru man på grundval av egna analyser framhöll all ångex­plosioner som frigör stora energimängder från smältor av storleksordning­en ton var extremt osannolika. Analysen i WASH-1400 synes ha varit främsta anledning till den betydelse som hittills tillmätts ångexplosioner vid reaktorhaverier.

Denna analys saknar sålunda enligt kommitténs mening en realistisk fysikalisk grund.

Mol bakgrund av det ovan anförda får kommittén som sin samlade bedömning anföra att ångexplosioner och därmed sammanhängande ut­släppsförlopp inte särskilt behöver beaktas vid utformningen av säkerhets­system och beredskapsåtgärder.

Beträffande det fortsatta arbetet rörande ängexplosioner rekommende­rar kommittén följande:

Arbeten inom ångexplosionsomrädel som sker i utlandet bör följas upp.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.17    Industridepartementet  382

Man bör även fortsätta att studera små ångexplosioner och deras betydelse för haveriförloppet vid en härdsmälta. Överhuvudtaget bör man också närmare analysera olika haveriförlopp och därmed sammanhängande ra­dioaktiva utsläpp i syfte att erhålla ett förbättrat kunskapsunderiag vid utformningen av säkerhetssystem och beredskapsätgärder.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.18    Industridepartementet 383

Bilaga 1.18

Kärnkraftens avfall, organisation och fmansiering

Sammanfattning av och remissyttranden över utredningen om kärn­kraftens radioaktiva avfall — organisations- och finansieringsfrågor, SOU 1980:14

Utredaren har haft till uppgift att utreda och lägga fram förslag om organisation och finansiering av hanteringen och förvaringen av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall.

Utredningsarbetet

Utredningsarbetet har huvudsakligen inriktats på de frågor om organisa­tion och finansiering som hänger samman med hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall från kärnkraftverken. Häri inne­fattas avvecklingen av anläggningarna.

I arbetet har uppmärksammats att frågor om organisation och finansi­ering av omhändertagande av annat radioaktivt avfall från bl.a. sjukhus, forskningsinstitutioner och industrier behöver snarast utredas särskilt.

De förslag som läggs fram avser huvudsakligen elt kärnkraflsprogram med tolv reaktorer, som vardera är i drift under ca 25 år.

\nvänt kärnbränsle och radioaktivt avfall

Radioaktiva restprodukter från kärnkraftverken varierar i hög grad i sammansättning och egenskaper.

Metoder och teknik för hantering och förvaring av radioaktiva restpro­dukter i Sverige har utvecklats främst genom det arbete som har bedrivits ?enom projektet Kärnbränslesäkerhet (KBS). som är knutet lill Svensk Kärnbränsleförsörjning AB (SKBF), och genom programrådet för radioak­tivt avfall (Prav).

Dessa förslag gör det möjligt att ange en relativt fullständig modell för hur hantering och förvaring av kärnkraftens restprodukter i Sverige kan ordnas i framtiden. Något skäl alt på tekniska grunder gå ifrån modellen synes inte föreligga. Det utesluter inte all andra tekniskt och ekonomiskt mera fördelakliga lösningar kan komma att utvecklas och genomföras.

De förfaranden och anläggningar som ingår i modellen för hantering och förvaring av de radioaktiva restprodukterna beskrivs särskilt. Vidare redo­görs för de principiella förfarandena för avveckling av kärnkraftverk.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.18    Industridepartementet  384

Behov av fortsatt forskning och utveckling

Betydande fortsatta insatser för forskning och utveckling förutses kom­ma att behövas inom olika områden för hantering och förvaring av radioak­tiva restprodukter. Det gäller särskilt slutförvaring och metoder för be­handling av olika slag av avfall. De samlade kostnaderna under åren 1980-2000 uppskattas till ca 1040 milj. kr.

Kärnkraftens restkostnader

På grundval av modellen för hantering och förvaring av använt kärn­bränsle och radioaktivt avfall är det möjligt att mer eller mindre säkert beräkna de samlade kostnaderna för verksamheten fram till omkring är 2060, då restprodukterna från tolv kärnkraftverk kan förutses ha placerats i slutligt förvar. Kostnadernas fördelning på olika delperioder kan också uppskattas. Kostnaderna kan också fördelas över den förutsedda samlade energiproduktionen frän kärnkraftverken och uttryckas i I.ex. öre/kWh.

För beräkning av kostnaderna för avveckling av kärnkraftverk finns några utländska undersökningar. Vidare har SKBF/KBS gjort en studie om rivning av ett svenskt kärnkraftverk av den typ som representeras av Oskarshamn 2 och Barsebäck 1.

Kostnadsberäkningar har på uppdrag av utredaren utförts av det norska konsultföretaget Scandpower A/S. Motsvarande beräkningar har presente­rats i två studier från SKBF/KBS.

Organisation

SKBF/KBS har till utredaren anfört synpunkter pä organisationsfrå­gorna.

Utgångspunkter

Utredarens överväganden leder fram till följande utgångspunkter för förslagen.

Den egentliga hanteringen och förvaringen av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall bör i huvudsak samlas i en organisation med gemensam ledning för de skilda leden i verksamheten. Genom en samlad organisation vinns att åtgärder i de olika leden samtidigt kan anpassas till varandra och att övervakning och kontroll av verksamheten underlättas.

Den samlade organisationen bör vara nära knuten till kärnkraflföreta­gen. Hanteringen av restprodukterna hänger åtminstone i de inledande skedena nära samman med åtgärder i kraftstationerna. Den kompetens och de resurser som finns hos kärnkraflföretagen kan lill slor del utnyttjas i verksamheten med restprodukterna. Förhållandet att offentliga organ har ett dominerande ägarinflytande i den samlade kärnkraftindustrin tillgo­doser till en del kraven på samhällelig insyn i verksamheten.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.18    Industridepartementet 385

Ansvaret för den långsiktiga övervakningen av slutförvaren bör ligga direkt på staten. Denna verksamhet ligger så långt fram i tiden att det inte är realistiskt att nu ange en bestämd organisation för den.

Staten måste ha ett betydande inflytande över hela organisationen och dess verksamhet.

För hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall bör skapas en organisation, som beslår dels av etl företag som drivs gemensamt av kraftföretagen men under insyn och kontroll av staten, dels av ett statligt organ som kan utöva ell fristående inflytande över verksam­heten. Därutöver skall statens kärnkraflinspektion och statens sträl­skyddsinstitut oförändrat utöva en oberoende tillsyn och kontroll av verk­samheten.

Olika organisationsformer

Från dessa utgångspunkter kan organisationen för hantering och förva­ring av kärnkraftens restprodukter utformas på flera sätt. Utredaren be­handlar tre olika former för organisationen. Gemensamt för alla tre är att den direkta hanteringen och förvaringen av de radioaktiva restprodukterna ankommer på ett företag i aktiebolagsform, som ägs av kärnkraftsföreta­gen. Det kan vara Svensk Kärnbränsleförsörjning AB eller ett särskilt företag, som konstrueras efter mönster av detta företag. Statens direkta insyn och inflytande i företagel tillgodoses genom representation i styrel­sen.

I övrigt innebär de tre skilda formerna för organisationen att ansvar och uppgifter fördelas mellan aktiebolaget och

—en ny central förvaltningsmyndighet för vissa styrande och kontrolle­rande uppgifter,

—statens kärnkraftinspektion, som utöver sina nuvarande uppgifter även svarar för vissa styrande och kontrollerande uppgifter,

—en expertnämnd som knyts till statens industriverk eller industrideparte­mentet och vid regelbundna tillfällen tar ställning till de ekonomiska förhållandena i verksamheten.

Ett aktiebolag och en myndighet

Aktiebolaget skall samordna, planera och vidta åtgärder för atl åstad­komma en säker hantering och förvaring av använt kärnbränsle och ra­dioaktivt avfall. I verksamheten skall i första hand utnyttjas den kompe­tens och de resurser som disponeras av delägarna.

Företaget skall varje år ställa samman ett program för verksamheten och dess finansiering. Detta skall underställas myndigheten för bedömning och godkännande. Företaget skall därefter vara skyldigt att följa det godkända programmet.

Aktiebolaget bildas i samverkan mellan alla kärnkraftföretagen, som också svarar för att verksamheten upprätthålls sä länge som behövs. 25    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 90. Bilagedel

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.18    Industridepartementet  386

Statens vattenfallsverk skall alltid ha minst hälften av aktiekapitalet. I företagels styrelse bör vart och ett av de medverkande kraftföretagen vid sidan av statens vattenfallsverk utse en ledamot och en suppleant. Statens vattenfallsverk bör under nuvarande förhållanden utse lika många leda­möter och suppleanter som de övriga kraft före tagen tillsammans, och aldrig färre. Därutöver bör regeringen utse ordförande och en suppleant.

Till grund för företaget och dess verksamhet bör ligga ett konsortialavtal som godkänns av regeringen. Medverkan i företagel skall vara en förutsält­ning för att ett kraftföretag skall fä driva kärnkraftverk.

Myndigheten, som förslagsvis kan benämnas överstyrelsen för hantering och förvaring av radioaktivt avfall, bör vara central förvaltningsmyndighet för hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall. Den bör ha tillsyn över hela den verksamhet härmed som bedrivs inom landet och efter befogenhet vidtaga eller föreslå de åtgärder som behövs för att åstadkomma en säker hantering och förvaring av de radioaktiva restprodukterna. Detta bör i första hand ske genom bedömning och god­kännande av de program för verksamheten som aktiebolaget skall tillställa myndigheten.

Därutöver skall myndigheten bl. a. initiera och finansiera en sådan all­män forskning och utveckling inom området, som bör bedrivas vid sidan av den direkt tillämpningsinriktade forskning och utveckling som sker hos kärnkraftföretagen och deras gemensamma företag för hantering och för­varing av de radioaktiva restprodukterna.

Myndigheten skall ledas av en styrelse med huvudsakligen parlamenta­risk sammansättning. Chef för myndigheten bör vara en generaldirektör.

För rriyndighetens behandling av frågor om forskning och utveckling bör finnas ett råd med företrädare för olika vetenskapliga och tekniska ämnes­områden.

I övrigt bör inom myndigheten finnas ca tio tjänstemän,.som inom ett kansli fördelas på enheter för planering, teknik, ekonomi och information. Myndigheten bör dessutom disponera medel för att anlita utomstående experter.

Kostnaderna för myndighetens verksamhet och för den forskning och utveckling som bedrivs genom myndigheten skäll bestridas av kärnkraft­företagen. Medlen härför bör placeras i en särskild fond ur vilken myndig­heten kan ta i anspråk erforderiiga medel.

De årliga kostnaderna beräknas nu till ca 2,5 milj. kr. för kansli m.m. och till drygt 20 milj. kr. för forskning och utveckling.

Statens kärnkraftinspektion sorn central myndighet

De uppgifter som har angetts böra ankomma på en ny central förvalt­ningsmyndighet skulle kunna förläggas till statens kärnkraftinspektion. Härför skulle endast krävas små förändringar i inspektionens organisation. Behovet av ytterligare personal bör bli mindre än för en ny myndighet.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.18    Industridepartementet     387

Skäl för att föra de centrala myndighetsuppgifterna till kärnkraftinspek­tionen är bl. a. att dessa uppgifter väsentligen innebär kontroll och tillsyn av samma slag som ankommer på inspektionen. Om uppgifterna hålls samman i en myndighet undviks att konkurrens om resurser, kompetens­tvister och intressekonflikter m.m. kan hämma arbetet att åstadkomma största möjliga säkerhet.

Det finns också skäl emol att på detta sätt utvidga kärnkraftinspektio­nens uppgifter. Vissa av de tillkommande uppgifterna skulle kunna innebä­ra ett avsteg frän principen om att den tillsyn och kontroll, som utövas av inspektionen, skall vara helt fri och oberoende i förhållande till den egent­liga hanteringen och förvaringen av de radioaktiva restprodukterna.

Ett aktiebolag och en expertnämnd

Huvuddelen av de uppgifter som har angetts böra ankomma pä en ny myndighet eller kärnkraftinspekfionen skulle kunna koncentreras till aktie­bolaget. För alt tillgodose kraven på allmän insyn i företaget och möjlighe­terna alt påverka verksamheten bör dä det statliga, inflytandet i företagel bli större. Elt sätt kan vara att ge styrelsen ett betydande parlamentariskt inslag. Ett annat sätt kan vara att komplettera styrelsen med någon form av representanlskap, som är helt parlamentariskt sammansatt.

Vissa centrala tillsyns- och kontrolluppgifter skulle dock handläggas helt vid sidan av företaget. Det gäller huvudsakligen finansieringen av verk­samheten. Den utgör en grundläggande förutsättning för alt hanteringen och förvaringen av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall skulle kunna fullföljas på ett säkert sätt. Avgörandet i dessa frågor skulle ytterst kunna ankomma pä regeringen. Underiag för regeringens ställningstaganden skul­le kunna ställas samman av en särskild expertnämnd. Nämnden skulle bestå av fristående kärntekniska och ekonomiska experter. Den skulle följa den ekonomiska utvecklingen i hanteringen och förvaringen av de radioaktiva restprodukterna, bedöma och la ställning till olika ekonomiska åtgärder.

Verksamheten i nämnden skulle kunna koncentreras till en åriig genom­gäng av underlag, som tillhandahålls av kraftföretagen och del gemensam­ma förelaget.

Om de olika uppgifterna för hantering och förvaring av de radioaktiva restprodukterna i huvudsak koncentreras till ett företag härför skapas en klar och entydig uppdelning mellan de verkställande uppgifterna och den fristående tillsyn och kontroll som ankommer pä kärnkraftinspektionen. Vidare undviks konkurrens om resurser, kompetenstvister m.m. Det kan emellertid sättas i fråga om det samhälleliga inflytandet kan göras gällande med tillfredsställande kraft.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.18    Industridepartementet     388

Val av organisation

Efter en bedömning av de fördelar och nackdelar som kan anföras för de tre organisationsformerna förordar utredaren den organisation som inne­bär att en ny myndighet skapas. Ett avgörande skäl härför är att den bör ge de bästa förutsättningarna för en fristående effektiv parlamentarisk insyn och kontroll inom området för hantering och förvaring av radioaktiva restprodukter.

Programrådet för radioaktivt avfall

Oberoende av vilken organisafion som väljs för hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall föreslår utredaren, att pro­gramrådet för radioaktivt avfall avvecklas. Rådets verksamhet bör förde­las på det föreslagna aktiebolaget, den nya myndigheten eller kärnkraftin­spektionen.

Studsvik Energiteknik AB

Utredaren förordar att frågorna om ställning och uppgifter för Studsvik Energiteknik AB tills vidare behandlas vid sidan av frågorna om hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall från kärnkraft­verken.

Företaget har resurser för såväl forskning och utveckling som avfalls­hantering, som den nya myndigheten och aktiebolaget för hantering och förvaring av kärnkraftens restprodukter kan utnyttja efter eget bedöman­de. Studsvik Energiteknik AB skulle också kunna få centrala uppgifter i fråga om sådant radioaktivt avfall som uppkommer utanför kärnkraftsom-rädet.

Finansiering

Olika synpunkter och förslag i finansieringsfrågan refereras. Det gäller en utredning från centrala driftledningens finansutskott frän är 1977, syn­punkter som företrädare för kärnkraftföretagen har anfört till utredaren och en undersökning, som på uppdrag av utredaren har utförts genom företagsekonomiska institutionen vid Göteborgs universitet.

Utgångspunkter

Utredarens överväganden leder fram till bl. a. följande slutsatser och utgångspunkter för utformning av ett system för avsättning och förvaltning av medel för att bestrida kärnkraftens restkostnader.

Kärnkraftföretagen har det samlade tekniska och finansiella ansvaret för hantering och förvaring av kärnkraftens restprodukter. Det samlade ansva­ret skulle försvagas om de medel, som sätts av och förvaltas för alt bestrida framtida restkostnader, mer eller mindre helt skiljs från företagen.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.18    Industridepartementet     389

Elt system för avsättning och förvaltning av medlen, som innebär att de behälls hos kärnkraftföretagen, ansluter på etl naturligt sätt lill och bygger under företagens samlade ansvar fÖr hantering och förvaring av kärnkraf­tens restprodukter. Det ansluter också till den förordade organisationen, där etl företag som ägs av kärnkraftförelagen ansvarar för den egentliga hanteringen och förvaringen av restprodukterna.

Placeringar av medel i en statlig fond eller pä ett bankkonto skulle inte ge större säkerhet för medlens värdebeständighet, förräntning och tillgäng­lighet, än vad som får anses ligga i ett sådanl kraftproduklionssyslem, som representeras av kärnkraftföretagen och deras ägare.

Ansvaret för restprodukterna är juridiskt i första hand knutet till kärn­kraftföretagen. Ägarnas ansvar och åtaganden enligt konsortialavtal m. m. bör därför preciseras och formaliseras, särskilt när del gäller kärnkraftens restkostnader. Det bör bl. a. krävas atl avtalen och ändringar i dem skall godkännas av regeringen eller av den nya myndigheten efter bemyndi­gande från regeringen. Ägarnas ansvar bör särskilt slås fast beträffande åtaganden som skall gälla åtgärder och kostnader, som inträffar efter det att kärnkraftverken har avvecklats.

Krav på säkerhet för att erforderliga medel finns tillgängliga när de behövs tillgodoses genom en statlig tillsyn av hur företagen sätter av och förvaltar medlen. Olika uppgifter avseende sådan tillsyn har förutsatts ankomma pä den förordade nya statliga myndigheten.

Statlig tillsynsverksamhet och viss forskning och utveckling finansieras genom en särskild s.k. diversemedelsfond, som tillförs medel genom av­gifter från kärnkraftföretagen.

Ell system för finansiering

Utformningen av ett system för finansiering av kärnkraftens restkost­nader kan gå olika långt, när det gäller precisering, planering och disposi­tion av medel, ställande av säkerheter, redovisning m.m. Den praktiska utformningen av systemet måste bli beroende av bl. a. den faktiska utveck­lingen av hanteringen och förvaringen av restprodukterna i tekniskt avse­ende, framtida krav på säkerhet i den kärntekniska verksamheten, eventu­ella förändringar i ägarförhållandena inom kärnkraftinduslrin och de olika kärnkraftföretagens finansiella förutsättningar. Den närmare utformningen av systemet bör ankomma pä den förordade nya slalliga myndigheten för frågor om hantering och förvaring av kärnkraftens restprodukter.

Utredaren föreslår därför endast huvuddragen i ett system för finansi­ering av kärnkraftens restkostnader. De innebär i korthet följande.

Kärnkraftföretagen och det av dem ägda gemensamma företaget för hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall svarar själva för att erforderliga medel för att bestrida kärnkraftens restkostnader avsätts och förvaltas, så att de finns tillgängliga när de behövs.

En ny statlig myndighet utövar allmän tillsyn över finansieringen och

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.18    Industridepartementet  390

påverkar den genom att godkänna eller på annat sätt ta ställning till vissa åtgärder m. m.

Kärnkraftföretagen avsätter årligen i sina bokslut de medel som erford­
ras enligt aktuella beräkningar av de samlade restkostnaderna. De årliga
avsättningarna redovisas av varje företag i resultaträkningen. De ackumu­
lerade avsättningarna redovisas i balansräkningen under en särskild ru­
brik.                       ■

De avsatta medlen förvallas av kärnkraftföretagen själva. De bör härvid i första hand kunna använda dem för investeringar i sin egen verksamhet eller låna ul dem till sina ägare. I den mån så inte sker bör medlen placeras på bankkonto eller räntebärande konto i riksbanken eller:riksgäldskon­toret. Statens vattenfallsverk skall som statligt affärsdrivande verk placera alla avsalta medel hos riksgäldskontoret i den mån de inte disponeras för att täcka verkets behov av rörelsemedel.

För de avsatta medel som kärnkraftföretagen placerar i egna investering­ar eller lånar ut till sina ägare bör ges fullgoda säkerheter. De bör i huvudsak vara sådana som avses i svensk banklagstiftning, dvs. vatten­kraftstationer, fastigheter, skog, mark m. m. Därutöver bör del dock vara möjligt atl godta sådana "säkerheter" som kan sägas ligga i företagens rörelse och kommer till uttryck i redovisningen av denna. Placeringen av avsatta medel skall ske i samråd med myndigheten, som skall godkänna de säkerheter som kan erbjudas.

Medel som kärnkraftföretagen sätter av för att bestrida kärnkraftens restkostnader skall vara avdragsgilla vid inkomsttaxeringen. Avkastningen av placerade medel beskattas.

De avsatta medlen tas i anspråk för atl bestrida de kostnader som uppkommer för olika åtgärder i hanteringen och förvaringen av kärnkraf­tens restprodukter. Kostnaderna redovisas i resultaträkningen som kost­nader i rörelsen. De ackumulerade avsättningarna i balansräkningen mins­kas med samma belopp.

Kärnkraftföretagen betalar en avgift för att finansiera slallig insyn och konlroll genom den nya myndigheten och viss forskning och utveckling. Avgiften debiteras och uppbärs av myndigheten, som för över influtna medel till en diversemedelsfond. Denna förvaltas lämpligen av kammarkol­legiet, som på begäran ställer medel till förfogande för myndigheten.

Kärnkraftföretagens årliga avsättningar bestäms lill ett visst belopp per
kWh elenergi som har levererats från kärnkraftverken. För tiden t. o. m. år
1980 bör avsättningarna motsvara 1,4 öre/kWh. Beloppet per kWh skall i
framtiden korrigeras med hänsyn till resultaten av nya beräkningar av
kostnaderna.                                              '

Avgiften för statlig tillsyn m. m. och viss forskning och utveckling be­stäms också för varje år till etl visst belopp per kWh. Om den utgår för är 1980 skulle den behöva vara 0,1 öre/kWh: Den skall fortlöpande korrigeras med hänsyn lill beräknade medelsbehov och förändringar i mängden leve­rerad elenergi.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.18    Industridepartementet     391

Avsättning av 1.4 öre/kWh för levererad elenergi t.o.m. år 1979 inne­bär, att kärnkraftföretagens ackumulerade avsättningar i boksluten för år 1979 bör uppgå till I 310 milj. kr. 1 boksluten förär 1979 förutses ackumule­rade avsättningar komma att redovisas till ett belopp av ca 790 milj. kr.

Om det inte anses möjligt att under ett år föra upp avsällningarna lill den nivå som motsvarar 1,4 öre/kWh bör det kunna ske successivt under några år.

Avgiften 0,1 öre/kWh skulle för år 1980 motsvara ca 23 milj. kr.

För att säkerställa att även oförutsedda tillkommande kostnader kan bestridas av kärnkraftförelagen bör dessa så långt som möjligt teckna försäkringar mol följderna av olika slag av olyckor. Genom visst överullag av medel för avsältning hos företagen kan skapas en viss reserv för att täcka oförutsedda kostnader. Genom de fortlöpande korrigeringarna av avsättningar och de uttag av medel, som fordras härför, bör det också vara möjligt att fylla sådana brister i avsättningarna, som kan bli följden av uppkommande oförutsedda kostnader. Därutöver bör säkerhet för att er­forderliga medel finns tillgängliga skapas genom olika former av bindande åtaganden och förbindelser mellan kärnkraftförelagen och mellan dem och deras ägare. Dessa bör anges i avtal m.m. som godkänns av regeringen eller den nya myndigheten.

 

 

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.18    Industridepartementet 393

Remissyttrandena Remissförfarandet

Efter remiss av betänkandet (SOU 1980:14) Kärnkraftens avfall, organi­sation och finanisering, har yttrande avgetts av försvarets forskningsan­stalt (FOA), statskontoret, riksrevisionsverket (RRV), riksskatteverket (RSV), statens naturvårdsverk, statens strålskyddsinstitut (SSI), Sveriges geologiska undersökning (SGU), nämnden för energiproduktionsforskning (NE), statens industriverk (SIND), statens vattenfallsverk, statens kärn­kraftsinspektion (SKI), styrelsen för teknisk utveckling (STU), program­rådet för radioakuvt avfall (PRAV), länsstyrelserna i Uppsala, Kalmar, Malmöhus och Hallands län, Studsvik energiteknik AB (STUDSVIK), Forsmarks Kraftgmpp AB (FKA), fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret. Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA), Landsorganisa-fionen i Sverige (LO), Näringslivets energidelegafion (NED), Oskars­hamnsverkets Kraftgmpp AB (OKG), Svensk Industriförening, Svensk Kärnbränsleförsörjning AB (SKBF), Sveriges civilingenjörsförbund (CF), Sydkraft AB och Tjänstemännens centralorganisation (TCO). Härutöver har yttranden inkommit från statens provningsanstalt (SP) och Svensk Bankförening. I anslutning till remitteringen har ingetts yttranden av kom­muner m. fl. vilka har utgjort underremissinstanser.

Vattenfalls verket, FKA, Sydkraft och OKG har i sina yttranden hänvi­sat till det yttrande som avgivits av SKBF.

Utredningens arbete och överväganden m. m.

Allmänna överväganden

Av de instanser som yttrat sig har statens naturvårdsverk och STU förklarat sig inte ha några synpunkter att framföra.

SSI och STUDSVIK framhåller att del är viktigt att man snarast finner en lösning på organisations- och finansieringsfrågorna vad gäller icke kärnkraftbundet avfall.

SKBF anför i sitt yttrande att det för genomförandet av ell system liknande det som skisserats i betänkandet krävs vissa ändringar i gällande lagar och förordningar. Det är enligt SKBF särskilt angeläget alt påpeka att sådana ändringar bör genomföras så snabbt att full avdragsgillhet för avsättningar för hantering och förvaring av radioaktivt avfall kan tillämpas vid 1981 års taxering.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.18    Industridepartementet 394

Organisation för hantering och förvaring av kärnkraftens radioaktiva av­fall

I betänkandet föresläs en organisation för hanteringen av kärnkraftens radioaktiva avfall som innebär atl de fyra organisationerna som driver kärnkraftverk bildar ett gemensamt ägt aktiebolag som skall samordna, planera och vidtaga åtgärder för att åstadkomma en säker hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall. Statens del av ansvaret för hantering skall enligt betänkandet utövas av en särskild statlig myndighet som endera kan vara elt verk eller en statlig nämnd. Denna myndighet skall utöva parlamentarisk insyn och kontroll inom området för hantering och förvaring av radioaktiva restprodukter.

Flertalet av remissinstanserna däribland länsstyrelserna i Uppsala och Kalmar län, statens industriverk, LO, TCO, CF, SKBF och STUDSVIK stöder huvuddragen i det framlagda förslaget.

SKBF anför därutöver att det är av stor vikt att klara riktlinjer anges för gränsdragningen mellan å ena sidan SKLs resp. SSLs kompetensområden och kompetensområdet för den statliga myndighet som har skisserats av utredaren.

När det gäller fördelning av arbetsuppgifter och kompetensområden anför statskontoret följande i sill yttrande: Statskontoret avstyrker atl en särskild nämnd inrättas för kontroll av den verksamhet som bedrivs av aktiebolaget och SKI. Klar ansvarsfördelning bör råda mellan aktiebola­get, SKI och regeringskansliet. En nämnd utan klart definierade verksam­hetsområden kan skapa oklarhet i ansvarsfördelningen.

De prövningar som måste göras bör därför ske inom ramen för departe­mentsbehandlingen. Med hänsyn till ärendenas karaktär finner statskon­toret det naturligt att berört departement förstärker sina resurser för detta ändamål. Om man anser sig behöva beredning på myndighetsnivå är det i sä fall i första hand statens industriverk som bör komma i fråga. Ärenden rörande finansieringen av verksamheten och kärnkraftsföretagens fonde­ringar för detta bör också handläggas inom regeringskansliet. I den mån särskild expertis erfordras, bör detta tillgodoses genom en förstärkning av berört departements resurser.

FOA anför följande angående det statliga programansvaret: Det övergripande, statliga programansvaret kan begränsas lill dels utform­ning av regler om hur fonderna skall byggas upp och användas samt tillsyn och revision av fondförvaltningen, dels periodisk översyn av inriktningen i stort av avfallshanteringsprogrammet inkl. tillhörande forskning och ut­veckling.

Statens valtenfallsverk avslyrker bestämt de förslag som utredaren läm­nat om att det centrala statliga organet även skall kunna utföra egna revisioner hos kärnkraftsföretagen.

Utredarens förslag om att kärnkraftsindustrin bör bilda etl gemensamt ägt bolag för att svara för hantering och förvaring av utbränt bränsle och

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.18    Industridepartementet     395

radioaktivt avfall stöds av en majoritet av remissinstanserna, t. ex. SKI. SSI, SGU, PRAV, fullmäktige i riksbanken och länsstyrelsen i Hallands län. Fullmäktige i riksbanken framhåller därutöver att befintliga resurser inom SKBF bör utnyttjas och i mån av behov byggas ut i stället för att ett nytt bolag bildas.

Även kärnkraftförelagen själva stödjer utredarens förslag alt elt för kärnkraftinnehavarna gemensamt ägt bolag bildas för all handha hante­ringen av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall.

De förslag som utredaren framfört om an elt nytt statligt verk bildas för att bevaka statens övergripande ansvar inom kärnavfallsområdet stöds av SGU, PRAV och NE. NE tar dock inte ställning till om myndighetsfunk­tionen med nödvändighet behöver utövas av en helt ny myndighet. NE kan även tänka sig att statens kärnkraftsinspeki ion kan utöva den myndighets­funktion som utredaren föreslagit.

En majoritet av remissinstanserna vänder sig emot bildandet av en ny statlig myndighet på kärnavfallsomrädet. Sålunda anför i.ex. SP atl de av utredningen redovisade motiven för att skapa en ny myndighet framstår som oklara och delvis motsägande.

SKI och SSI framhåller var för sig atl myndighetsuppgifterna kunde uppdras åt redan befintliga myndigheter. Enligt SSI är det principiellt viktigt att uppgifterna läggs utanför tillsynsmyndigheterna. Även länssty­relserna i Uppsala och Kalmar län, TCO och CF ställer sig tveksamma lill tillskapandet.av en ny central förvaltningsmyndighet.

Svensk Bankförening framhåller i sitt yttrande all föreningen finner utredarens förslag om tillskapandet av en ny myndighet för avfallshante­ringen mindre välbetänkt. Enligt bankföreningens mening borde ifrågava­rande övervakningsuppgifter handläggas inom ramen för redan befintliga myndigheter och statliga organ.

Svensk Industriförening intar en liknande ståndpunkt och anför: När det gäller organisationsformen för de aktuella uppgifterna föreslår utredaren att en särskild myndighet inrättas. Detta är och kommer att i vårt genomin-stitutionalissrade och överbyråkratiserade samhälle vara i högsta grad diskutabelt.

SIND framhåller i sitt yttrande: Verket delar inte utredarens huvudför­slag att en ny statlig myndighet eller överstyrelse skapas för atl vid sidan av SKI och SSI utöva kontroll och tillsyn av verksamheten i både finansi­ellt och tekniskt avseende. I stället ansluter sig verket till utredarens alternativa förslag och förordar att den tekniska kontrollen och tillsynen utövas av SKI medan den finansiella utövas av en särskild expertnämnd knuten till statens industriverk.

SKBF och kraftföretagen anför i sina yttranden att utredningens önske­mål om en central förvaltningsmyndighet för insyn och kontroll av verk-samhelen mom kärnavfallsområdet bäst tillgodoses om det statliga organet får formen av en huvudsakligen parlamentariskt sammansatt, av regering-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.18    Industridepartementet

396

en utsedd nämnd. SKBF:s och kärnkraftindustrins gemensamma förslag
till organisation inom området framgår av figuren nedan.        '

1 stället för alt inrätta en ny central förvaltningsmyndighet för tillsyn och kontroll av avfallshanteringen inom kärnkraftsområdet föreslår elt flertal remissinsianser bl. a. FOA, stalskonloret. länsstyrelserna i Kalinar och Hallands län. Svensk Industriförening, fullmäktige i riksbanken, fullmäk­tige i riksgäldskonloret och RRV all slalens kärnkraftsinspeklion bör ges rollen som central förvaltningsmyndighet.

Den forskning som behövs att säkerställa en tillfredsställande hantering av del utbrända kärnbränslet och del radioakliva avfallei från kärnkraftin­dustrin har kommenterats av några remissinstanser. STUDSVIK fram­håller vikten av att kontinuiteten bibehålls när programansvaret för forsk­ningsverksamheten flyttas i enlighet med vad utredaren föreslagit. IVA framhåller i sitt yttrande följande: Den kontinuerliga forskning som bedrivs inom kärnkraflbolagen, deras nu existerande gemensamma bolag för kärn­bränsle och statliga inspektioner bör i framtiden organiseras sä atl forsk­ning och uiveckling som direkt sammanhänger med hantering och förva­ring av utbränt kärnbränsle och övriga restprodukter utförs av det planera­de gemensamma bolaget för dessa frågor. De statliga inspektionerna fort­sätter sin forskning i syfte alt säkra kompetensen för konlroll av säkerhe­ten.

Även SGU kommenterar forskningsverksamheten och säger: Den över­vakande myndigheten skall följa och utvärdera den FoU som bedrivs på annal håll inom och utom landet. Vidare anser SGU, liksom utredaren, det

Figur A.

REGEEINGrs

IJämnd   för  radie-afttivt aviall

 

 

'.ippmc-jnr

 

SV

OKG

S\

~.B

-•vnpLTiKier

-*

?KE-

Ir iririnr.Tf

 

 

 

 

 

Sekretariat

Tekniskt-skapliga givare

rJc-

Kor.crr.iska r.'>cci"are

SV      c  Statens Vattenfallsvetk

OY.Z- »  OsJtarshamrsverkets Krafccrup: rB

SVAE »  Sydsvensks Värmekraft AE

TKrt    =  Forsjnarks Kraftgrupp ?£

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.18    Industridepartementet  397

vara mycket viktigt att den övervakande myndigheten får resurser för att initiera och bedriva en sådan allmän forskning och utveckling av grund­forskningskaraktär inom området att en så allsidig belysning av problem­komplexet som möjligt kan komma till stånd. Denna forskning bör utföras vid sidan av den mera direkt tillämpningsinriktade forskning och utveck­ling som genomförs av aktiebolaget.

PRAV konstaterar i sitt yttrande att utredaren föreslår att programrådet avvecklas samtidigt med att den nya organisationen börjar verka. I della sammanhang framhåller PRAV att de forskningsarbeten som rådet finansi­erar i många fall inte kan planeras att upphöra vid denna lidpunkt. Rådet förutsätter därför att de medel som uppbundits för slutförande av utlagda arbeten överförs till den nya organisation som utredaren föreslagit tillsam­mans med ansvaret för administration och betalning av återstående insat­ser.

Såväl SP som SKBF anser det viktigt att tillsynsmyndigheterna även framledes bör ha det samlade övergripande ansvaret för tillstånd och tillsynsfrågor enligt gällande lagstiftningar och således i framtiden förblir den enda myndighet med ansvar för sådana frågor.

Finansiering av omhändertagande, hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall

Utredaren framhåller som en grundläggande princip att kostnaderna för hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall från kärnkraftverken helt skall täckas av intäkter från den produktion av energi som har gett upphov till avfallet. Till denna princip ansluter sig bl. a. statens strälskyddsinstitut, länsstyrelsen i Uppsala län, LO, Svensk Indu­striförening samt SKBF och kärnkraftföretagen.

Utredaren föreslår att de medel som avsätts för framtida kostnader för omhändertagande, hantering och förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall skall fonderas i kärnkraftföretagen. Utredaren föreslär också att de fonderade medlen skall få användas till investeringar hos kärnkraftföretagen eller deras delägare om de kan slälla säkerheter för ianspråktagna medel. Etl flertal remissinstanser I.ex. SKBF och kärn­kraftförelagen, IVA och Svensk Bankförening, instämmer i utredarens förslag pä denna punkt. Kärnkraftföretagen avstyrker emellertid genom SKBF de krav på ställande av säkerhet för avsatta medel som utredaren förordar.

Som argument mot ställande av säkerheter anför kraftbolagen att ut­ländska långivare idag lämnar kärnkraftföretagen lån mol s. k. negativ klausul. Att framgent på delta sätt låna, vare sig pä den utländska eller den inhemska lånemarknaden, utan säkerhet skulle med all sannolikhet vara omöjligt om inte den svenska staten visar samma förtroende för kärnkraft­företagen och dessas ägare som de utländska långivarna gör.

Statens valtenfallsverk framför i sitt yttrande alt etl syslem för fondering

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.18    Industridepartementet  398

av avsatta medel för vattenfalls del kan utformas så att medlen sätts in på konto hos riksgäldskontoret.

Avvikande mening gentemot utredaren dä det gäller hur de avsatta medlen skall förvaltas framförs av bl. a. fullmäktige i riksbanken, fullmäk­tige i riksgäldskonloret och RSV. Fullmäktige i riksbanken anför följande i sitt yttrande: Fullmäktige ställer sig starkt skeptisk till den förordade lösningen. Den innebär att ett statligt organ åläggs att kontrollera hur de: enskilda företagen placerar sina finansiella överskott. Att granska de sä­kerheter företagen ställer för den interna användningen av fonderade me­del och de säkerheter företagen erhåller för utlämnade lån lill sina ägare, skulle bli mycket besväriigt och en sådan granskning är knappast tillböriig. Enligt fullmäktiges mening bör en annan lösning för finansieringsfrågorna väljas. Fullmäktige avslyrker således utredarens förslag att avsatta medel skall förvaltas inom företaget och förordar en lösning enligt vilken medlen insätts i riksbanken, alt. riksgäldskontoret för att utnyttjas när den statliga myndigheten så medger.

Fullmäktige i riksgäldskontoret säger i sitt yttrande: Fullmäktige anser att systemet med fonderingar inom kärnkraftföretagen skulle innebära att man pä så sätt skulle skapa en mycket betydande - av allmänheten tillskjuten - finansieringskälla till vilken dessa företag skulle ha prioritet. De avsatta medlen bör istället fonderas och insättas på räntebärande konto i riksgäldskontoret pä samma sätt som föresläs av statens vattenfallsverk. I båda fallen bör dessutom medel särredovisas och inte - som utredaren föreslår få disponeras utan vidare för att täcka behovet av rörelsekapital.

I ett särskilt yttrande som fogats till länsstyrelsen i Hallands läns yttran­de uttalar landshövdingen Johannes Antonsson m.fl. att kärnkraftföreta­gets avsättningar bör göras till en särskild statlig fond.

RSV anför i sitt yttrande angående fonderingen av avsatta medel föl­jande: För att undanta avkastningen av de avsatta medlen från beskattning föreslås att dessa inbetalas till en fond som också förvallar medlen. Av­kastningen av fonden skulle genom en särskild föreskrift i kommunalskat­telagen kunna undantas från beskattning i likhet med bl. a. norrlandsfon­den och fonden för industriellt utvecklingsarbete.

Länsstyrelsen i Kalmar län förordar ett system i vilket de olika kärn­kraftföretagen årligen inlevererar gjorda avsättningar till det gemensamma . aktiebolag som praktiskt skall hantera kärnkraftens restprodukter och att detta bolag placerar medlen samt alt det från statsmakternas sida formule­ras bestämda likviditetsregler.

Utredaren föreslår att kostnader för omhändertagande av avfall m. m. skall göras genom att avsättningar görs per kilowattimme levererad el­energi. CF och Svensk Industriförening förordar atl avsättningen istället skall göras proportionell mot mängden bestrålat kärnbränsle vilket enligt dessa remissinstanser skulle vara mer anpassat till de verkliga förutsätt­ningarna. Svensk Industriförening anför därutöver följande: Föreningen

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.18    Industridepartementet  399

anser atl utredaren inle tillräckligt seriöst eller grundligt tacklat bl. a. frågorna om värdesäkrandet av de medel som rnäste samlas och fonderas i långa tider.

 

 

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.19    Industridepartementet      401

Bilaga 1.19

Sammanfattning av och remissyttranden över utredning­ens om myndighetsorganisationen inom energiområdet betänkande (Ds I 1980:16) De statliga energimyndighe­terna — arbetsfördelning och samverkan

1    Sammanfattning av utredningens betänkande

Regeringen bemyndigade den 14 juni 1979 statsrådet Tham att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att se över frågor rörande organisationen av myndigheter m.m. inom energiområdet samt vissa frågor rörande statens vattenfallsverks framtida uppgifter och organisafion. Enligt direktiven hade utredaren till uppgift att kartlägga den nuvarande organisationen av myndigheter m. m. och analysera för- och nackdelar med denna. Med utgångspunkt i sin analys borde utredaren dels ange eventuella områden där ytterligare utredning kunde behöva ske, dels där så var möjligt lägga fram detaljerade konkreta förslag till organisationsförändringar. Utredaren skulle också utvärdera energiforskningsorganisationen.

1 uppdraget ingick även att överväga om valtenfallsverkets organisation var ändamålsenligt utformad med hänsyn ull vad som hade redovisats i prop. 1978/79: 115 om verkets fortsatta roll inom energiområdet.

Slutligen ingick i uppdraget att närmare kartlägga förutsättningarna för vattenfallsverkets anläggningsverksamhet mot bakgrund av de sysselsätt­nings- eller omställningsproblem som kan uppstå genom alt utbyggnaden av större kraftproduktionsanläggningar av konventionellt slag förväntas minska.

Det huvudsakliga innehållet i utredarens överväganden och förslag fram­går av det följande.

Utredningen behandlar tre frägekomplex. Ett gäller om nuvarande orga­nisation för statens handhavande av energifrågorna är ändamålsenligt ut­formad med hänsyn till energipolitikens krav under 1980-talet. Ett annat frågekomplex gäller vad statliga myndigheter (och statens vattenfallsverk) kan och bör göra för att främja kommunernas arbete med energifrågorna. Del sista frägekomplexet gäller statens valtenfallsverks framtida arbets­uppgifter, arbetskraft och organisatoriska utformning.

Utredarens synpunkter på det första frägekomplexet. vilka behandlas i kapitlen 6 och 7, kan sammanfattningsvis beskrivas på följande sätt.

Utredaren diskuterar etl stort antal alternativa organisationslösningar för var och en av de tre arbetsuppgifterna (funktionerna) övergripande energiplanering, stöd till energiforskning m.m. samt energisparinforma­tion till allmänheten. Den senare arbetsuppgiften är en del av den mera omfattande funktionen information, rådgivning och utbildning.

Bl. a. diskuteras två huvudmodeller nämligen funktionsmodellen och 26    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 90. Bilagedel

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.19    Industridepartementet 402

sektormodellen. När det gäller organisationen för övergripande planering läggs i sekiormodellen ansvaret för sådan planering pä de olika sektorerna. Statens industriverk blir dock huvudansvarig för gemensamt metodarbele ■ samt prognos- och sammanställningsarbete. Övrigt arbete med atl la fram underlag för övergripande planering sker i denna modell vid sektormyn­digheterna, vilka föreslås bli transporträdet, statens planverk och statens industriverk.

I funktionsmodellen läggs ansvaret för den övergripande planeringen pä en myndighet. Denna myndighet kan enligt utredaren vara statens industri­verk. Ett alternativ härtill är att bilda ett särskilt energiinslitut för detta arbete. Med hänsyn till bl. a. behovet av en stimulerande ulredningsmiljö förordar utredaren det senare alternativet. Utredningen framhåller också att det är viktigt att arbetet kan utföras av en myndighet utan tillsynsupp­gifter så alt detta kan ske helt oberoende av ställningstaganden i tillsynsfrå­gor. Utredaren föreslår atl ett energiinstititut inrättas med ansvar alt utarbeta underlag för de successiva energipolitiska ställningstagandena. Institutet föresläs överta delegationens för energiforskning och energihus­hållningsdelegationens uppgifter.

Utredningen föreslår vidare att energiinstitutet skall ledas av en styrelse med företrädare för politiska partier och arbetsmarknadens organisationer. Som stöd för institutets arbete bör ett expertråd för övergripande energi­planering inrättas. Med hänsyn till det stora antalet kontakter som institu­tet måste ha med bl. a. energimyndigheterna i övrigt föreslår utredningen att institutet förläggs till Storstockholmsområdet, förslagsvis i anslutning till statens industriverks lokaler på Liljeholmen.

En organisationskommitté för tillsättas våren .1981 med uppgift att fram­lägga detaljerade förslag rörande institutets uppgifter och organisation.

Beträffande stöd till energiforskning m.m. konstaterar utredaren att en helt genomförd funktionsmodell skulle innebära att all verksamhet fördes samman i ett energiforskningsråd. En helt genomförd sektormodell skulle innebära att stödet till forskning skulle administreras av de myndigheter som svarar för tillsynen. Etl steg i riktning på vägen till en sektoriserad lösning är att föra nämnden för energiproduktionsforskning till industriver­ket. Utredningen konstaterar att en myckel slagkraftig organisation för atl införa nya metoder för energitillförsel skapas om industriverket - förutom sin nuvarande verksamhet med stöd lill prototyp- och demonstrationsan­läggningar - får handha de uppgifter som oljeersättningsdelegationen i ökad utsträckning börjat arbeta med, nämndens för energiproduktions-forskning uppgifter och administration av den planerade oljeersättnings­fonden. En sådan lösning skulle innebära att den del av forskningsproces­sen som ligger närmast del kommersiella produktionsstadiet ytteriigare betonas. Utredaren föreslår atl nuvarande ansvar och arbetsuppgifter för nämnden för energiproduktionsforskning övertas av SIND fr.o.m. den 1 juH 1982.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.19    Industridepartementet  403

En organisationskommitté bör tillsättas våren 1981 med uppgift all lägga fram detaljerade förslag till uppgifter och organisation för den del av industriverket som berörs av förslagel.

När det gäller information till allmänheten fördelas i sekiormodellen energisparkommitténs resurser på de myndigheter som har verkställighets­uppgifter inom energianvändningsområdet (industriverket, transportrådet, bostadsstyrelsen, planverket och konsumeniverkel). I funklionsmodellen hälls informationsfunktionen ihop och sparkommiltén ombildas till en självständig myndighet, energisparnämnden.

Utredningen framhåller att starka skäl talar för atl hälla ihop energiinfor-mationen till allmänheten och föreslår att energisparkommittén ombildas till energisparnämnden fr.o.m. den I juli 1982 med industriverket som chefsmyndighet. Ansvarsfördelningen mellan verket och nämnden bör kunna fastställas utan särskild utredning.

När det gäller organisationen av information och rådgivning via kommu­nala organ till de slutliga energianvändarna föreslår utredaren all det samlade organet för energisparinformation även i fortsättningen ansvarar för att utarbetandet av informations- och rädgivningsmaterialet från bo­stadsstyrelsen, planverket och konsumentverket sä långt möjligt samord­nas såväl innehålls- som tidsmässigt. Om den samlade organisationslös­ningen inte väljs bör planverket och konsumentverket åläggas detta an­svar.

Ansvaret för energiinriktad utbildning bör enligt utredaren åvila resp. tillsynsmyndighet. Industriverket bör inte längre ha övergripande ansvar för dessa frågor.

Regeringen föreslås utfärda anvisningar rörande obligatoriskt samråd mellan industriverket, planverket och transporträdet i fråga om dessa myndigheters anslagsframställningar vad gäller utbildningsinsatser för oli­ka yrkeskategorier inom energiområdet.

Utredningen framhåller också atl regeringen i särskild ordning bör upp­mana de myndigheter som är ansvariga för det allmänna utbildningsväsen­det att verka för att aktuell kunskap om energifrågor fortlöpande förs in i läroplanen för grundskola, gymnasium och högskola. Vidare bör vuxenut­bildningens och fortbildningens organisationer i lämpliga former stimuleras till alt förbättra den allmänna fortbildningen i energifrågor.

Utredningen framhåller att valet av organisationslösning i viss mån är beroende på hur energipolitiken organisatoriskt kommer alt behandlas inom regeringskansliet.

Om ett energidepartement inrättas menar han att totallösningsalternati­vet vore det bästa. Detta alternativ (alternativ K) innebär att statligt energiverk bildas som får det fulla ansvaret för alla aktiviteter på myndig­hetsplanet inom energiområdet. Om däremot nuvarande ordning bibehålls med en energiminister med anknytning till bestående departement är funk­tionsmodellen att föredra. Vill man betona energipolitikens speciella sam­band med industripolitiken är sektormodellen att föredra.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.19    Industridepartementet  404

Den organisationslösning som utredningen till slut stannar för att förorda innebär att dagens 13 myndigheter och kommittér minskas till sammanlagt 10 myndigheter. (Ett energiinstitut bildas medan oljeersättningsdelega­tionen, energihushållningsdelegationen, nämnden för energiproduktions­forskning och delegationen för energiforskning försvinner). Samtliga kom­mittér som nu arbetar med mer permanenta arbetsuppgifter inom ener­giområdet föreslås upphöra med sin verksamhet eller omvandlas till myn­dighet.

Utredaren föreslår att energisparkommittén, delegationen för energi­forskning, energihushållningsdelegaUonen, oljeersättningsdelegationen och nämnden för energiproduktionsforskning upphör med sin verksamhet den 30juni 1982, att personalen vid dessa organ erbjuds anställning i första hand vid energisparnämnden, energiinstitutet och industriverket samt att all personal vid industriverket, institutet och sparnämnden bereds lokaler i anslutning till industriverkets nuvarande lokaler pä Liljeholmen i Stock­holm.

Trots atl utredaren räknar med en kraftig ambilionsnivähöjning i fräga om den övergripande energiplaneringen kan enligt honom, förslagen ge­nomföras inom ramen för nu utgående resurser till den verksamhet som de 13 myndigheterna (motsv.) idag bedriver.

Utredaren föreslår atl följande ålgärder bör övervägas, om regeringen tvekar att vidta föreslagna åtgärder i myndighetsorganisationen inom ener­giområdet (det s. k. nollalternativet). Delegationen för energiforskning, energisparkommittén och energihushällningsdelegationen bör bli självstän­diga myndigheter. Oljeersättningsdelegationen bör upphöra, när dess nu­varande arbetsuppgifter har lösts, och överföras till industriverket. Vidare föreslås ätt de oklara administrativa relationerna mellan industriverket och nämnden för energiproduktionsforskning bör ses över att energihushåll­ningsdelegationen får arbetslokaler i anslutning till planverket, att iran­sportrådet och transportforskningsdelegationen får gemensamma arbetslo­kaler.

Ett annat frågekomplex i utredningen gäller på vad sätt de statliga myndigheterna skall kunna underlätta för kommunerna att lösa sina upp­gifter i den kommunala energiplaneringen. Detta behandlas sammanfatt­ningsvis i kapitel 9. Konkreta förslag i frågan läggs dessförinnan fram i kapitlen 7 och 8.

Del är, framhåller utredaren, inte minst det statliga stödet till de små kommunerna som i dag vållar problem. Dessa har större behov av stöd från statliga myndigheter än vad större kommuner har. De små kommuner­nas organisation att ta emot ett sådant statligt stöd är sämre utvecklade än de större kommunernas.

Det konstateras att mycket redan görs från de statliga myndigheternas sida för att hjälpa inte minst de små kommunerna i deras uppgift att sörja för kommuninvånarnas värmeförsörjning. Men samverkan mellan de stat-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.19    Industridepartementet     405

liga myndigheterna i denna stödverksamhet bör kunna både förbällras och förstärkas. Utredningen anser att det är nödvändigt atl industriverkets uppföljande och initierande arbete avseende kommunal energiplanering kan bedrivas kraftfullt. Utredningen framhåller att det - med hänsyn till kravet alt kommunal energiplanering integreras i annan kommunal plane­ring - är särskilt angelägel atl de statliga stödåtgärderna för kommunernas energiplanering inte framstår som stridande mot andra statliga stödåtgär­der för kommunal planering.

Detta ställer, enligt utredningen, krav på atl industriverkets, planverkets och Iransporrådets insatser härvidlag samordnas mer än hittills. Förslag läggs fram om att bestämmelser av den innebörden tas in i förordningen (1977:440) om kommunal energiplanering. Utredningen konstaterar vidare alt frågorna om hur statens stöd till kommunerna i energifrågorna fram­deles bör organiseras är så stora och svårbedömbara att det kan finnas anledning för regeringen att överväga att ta upp denna fråga på nytt. sedan man tagit ställning till nu framlagda förslag.

Utredningens tredje uppgift har gällt statens vattenfallsverk. Utredning­ens förslag i denna del kan i stort fördelas på följande ämnesområden

-     verksamhetsform och verksamhetens inriktning

-     medverkan i den kommunala energiplaneringen

-     driften av stamnätet

-    ökade insatser på forskning, utveckling och demonstration inom ener­giområdet (EFUD-insatser)

-     vattenfallsverkets organisation

-     anläggningsverksamheten

Utredningen framhåller atl vattenfallsverket är landets viktigaste enskil­da producent av energi och därför av stor betydelse för den framtida energiförsörjningen. Verket har idag sitt huvudsakliga ansvarsområde inom elförsörjningen. Utbyggnaden av elproduktionsanläggningar kommer att minska kraftigt i framtiden. Utredningen har inle förutsatt någon ut­byggnad av vattenkraftanläggningar utöver 65 TWh. Kärnkraften skall vara avvecklad i början av nästa århundrade. Utredningen pekar på vikten av att vattenfallsverket nu gör en kraftinsamling av forskning och utveck­lingsarbete för att kunna förbereda elproduktion med ny teknik och för alt kunna minska oljeberoendet.

Utredningen har utgått från att affärsverksformen skall bestå eftersom den ger goda förutsättningar dels för insyn i verksamheten från statsmak­ternas sida, dels för delegering av ansvar och befogenheter.

Beträffande verksamhetens inriktning föreslår ulredningen all vatten­fallsverket skall vidga sina uppgifter inom värmeförsörjningsområdet. Ver­ket bör med de resurser som står till förfogande frän verkets egna inkoms­ter och med medel i övrigt utveckla och driva prototyp- och demonstra­tionsanläggningar inom el- och värmeförsörjningsområdet.

Verket bör vidare i framtiden utnyttja sitt tekniska och kommersiella

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.19    Industridepartementet  406

kunnande för att i ökad utsträckning erbjuda kommunerna hjälp när det gäller att ersätta olja. Detta kan t. ex. ske genom att verket på kommer­siella villkor biträder kommunerna vid uppförande och drift av anläggning­ar för el- och värmeförsörjning.

Ett mer utvecklat samarbete med kommunerna måste enligt utredningen grundas på de förutsättningar för samverkan som finns lokall och regio­nalt. Vattenfallsverkets medverkan blir beroende av att berörda kom­muner finner samarbetet ändamålsenligt, vilket kommer att ställa stora krav på verkets anpassningsförmåga och flexibilitet. Det kan bli aktuellt för verket att ingå i samägda bolag.

Utredningen konstaterar att en fortsatt rationell uppbyggnad av elför­sörjningssystemet skulle starkt försvåras om inte valtenfallsverket står som ägare (för statens räkning) av kraftverk och stamlinjenät. Alt vatten­fallsverket har dessa båda uppgifter bör inte försvåra samarbetet med kommunerna, förutsatt att dels principerna för taxesättning och leverans­bestämmelser redovisas öppet, dels verket och dess företrädare tar berätti­gat hänsyn till kommunala önskemål i de konkreta ärendena.

För att vattenfallsverket skall kunna medverka till att minska oljebe­roendet och på sikt avveckla kärnkraften anser utredningen att verkets EFUD-insatser behöver breddas och fördjupas bl. a. inom uppvärmnings-området. Verket bör självt avgöra inom vilka områden de insatser bör göras som skall finansieras med driftmedel. Utredningen betonar att verket i första hand bör engagera sig i utvecklingsprojekt som finansieras med egna driftmedel.

Ett vidgat samarbete med kommuner vid introduktion av ny teknik är önskvärt, liksom med andra företag inom energisektorn och inom tillverk­ningsindustrin. Verkets EFUD-verksamhet bör vara väl samordnad med den övriga verksamhet som verket bedriver.

Vattenfallsverkets nya arbetsuppgifter förutsätter ett vidgat samarbete med kommuner, vilket kommer att ställa stora krav pä decentralisering och delegering lill verkets regionala organ. Utredningen utgår ifrån atl verket, i det fortsatta arbetet med organisationsutveckling, kommer att lägga särskild vikt vid dessa krav. I en kommande översyn av organisatio­nen bör prövas att för den regionala verksamheten inrätta organ med inslag av företrädare för kommunerna i regionen. Verkets planeringsfunktioner bör förstärkas, särskilt den långsiktiga planeringen och den personalplane­ring som behövs för atl underlätta omställningen av verksamheten. Utred­ningen förordar att organisationsförändringen genomförs inom verket, men efter regeringens godkännande av en av verket utarbetad plan för översynen av dess genomförande.-Följande riktlinjer bör gälla vid utarbe­tandet av denna plan

- verkets planeringsfunktioner bör förstärkas, särskilt den långsiktiga pla­neringen och den personalplanering som behöver genomföras för att

underlätta omställningen av verkets arbetsuppgifter

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.19    Industridepartementet 407

- organisationen för forsknings- och utvecklingsverksamheten bör för­
stärkas

- organisatoriska förutsättningar och former för samverkan med kommu­
nerna bör skapas

- förutsättningar bör skapas för en ökad delegering av ansvar och befo­
genheter till regional nivå

- ledningsfunktionen på regional nivå bör ses över och förstärkas.
Beträffande vattenfallsverkels anläggningsverksamhet redovisar utred­
ningen följande synpunkter. Det totala arbetskraftsbehovet bör antas
minska under 1980-talet även med hänsyn till de vidgade uppgifter som
verket bör få inom värmeförsörjningsområdet och när det gäller introduk­
tion av ny teknik. Inom 10 år bör verkets anställda inom anläggningsverk­
samheten ha minskat med 900. 700 av de 900 arbetstillfällen som måste
försvinna finns idag i Norrbotten och Västerbotten. Sysselsättningen i
verkets regionala organisation bör bedömas öka kraftigt, främst med hän­
syn till ökande engagemang inom värmeförsörjningen. Personalbehovet
för EFUD-verksamhet inom såväl el- som värmeområdet bör förutsättas
öka. Ökade resurser kommer att behövas för att planera och genomföra
den omställning som verket står inför.

Sju särskilda yttranden har avlämnats av sammanlagt tre sakkunniga och sju experter med anledningav utredarens förslag. Sakkunnige Sigfrid Wennerberg:

1.    Menar att utredaren inte har redovisat den utvärdering av energiforsk­ningsorganisationen som direktiven förutsätter.

2.    Anser att energiinstitutel är en god lösning endast för det fall regeringen avser alt inrätta ett energidepartement och föra en mycket aktig energi­politik. Om ett energiinstitut inrättas bör en särskild forskningsnämnd bildas för att granska den nödvändiga långsiktigheten i inriktningen i programmet Allmänna energisystemstudier.

3.    Godtar inte utredningens förslag om att ansluta nämnden för energipro­duktionsforskning lill industriverket. Genomförande av förslaget med­för onödiga organisations- och samordningsproblem samt risk för atl de långsiktiga uppgifterna blir eftersatta.

4.    Nollalternativet är i huvudsak godtagbart om energisparkommittén, delegationen för energiforskning och oljeersättningsdelegationen be­hålls som kommittéer.

5.    Föreslår att en central Energimyndighet bildas för den kort - medel­långsiktiga energipolitiken av i huvudsak energibyrån vid industriverket och oljeersättningsdelegationen. Myndighetens arbetsuppgifter bör om­fatta framtagande av planeringsunderlag för den kort- och medellång­siktiga energipolitiken och av det pä staten ankommande underlaget för kommunernas energiplanering och rådgivning lill kommunerna i detta avseende.

Vidare bör myndigheten ta hand om ekonomiskt slöd till införande av

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.19    Industridepartementet     408

oljeersättande teknik och säkerhetsfrågor som ej ankommer pä annan myndighet samt beslut i koncessionsnämnden o. d.

Sedan myndigheten byggt upp sin kompetens bör den kunna överta energisparkommitténs verksamhet och överstyrelsens för ekonomiskt försvar planering för fredskriser inom energiområdet.

Myndigheten bör inle överta nämndens för energiproduktionsforsk­ning och delegationen för energiforskning mera långsiktigt inriktade funktioner, åtminstone inle innan den hunnit bygga upp kompetens inom sina huvuduppgifter. Dessa organ bör utan störningar av omor­ganisation få fortsätta sin betydelsefulla och långsiktiga verksamhet.

Det är inte lämpligt att energimyndighetsfunktionen läggs som en delfunktion hos industriverket. 6. Ansluter sig till de konkreta erinringar mot utredarens förslag som framförs av Sven Faugert och Lars Rey. Sakkunnige Lars Ågren:

1.    Anser att energisparkommitténs uppgifter av praktiska skäl bör över­föras till konsumentverket som redan svarar för viss information och rådgivning i energifrågor. Någon speciell nämnd kan därmed inte anses erforderlig.

2.    Delar utredarens synpunkter att ett mer utvecklat samarbete från vat­tenfallsvekets sida med kommunerna ställer stora krav på anpassnings­förmåga och flexibilitet hos verket. Menar dock att utredaren hade bort gå närmare in på och analyserat samverkansproblemet vattenfallsver­kel - enskilda kommuner eller grupper av kommuner.

3.    Framhåller vikten av att vattenfallsverkets medverkan i det kommande arbetet med alt projektera och bygga värmeförsörjningsanläggningar sker på likvärdiga villkor jämfört med dem som verket konkurrerar med.

4.    Ifrågasätter om inte en konsult- och entreprenadverksamhet inom ver­kets ram måsle avskiljas frän myndighetsutövningen dvs. förvaltningen av stamlinjenätet saml driften av elproduktions- och eldislributionsan-läggningar. För konsult- och entreprenadverksamhet bör kanske ett särskilt bolag bildas.

Sakkunnige Hans Janlinder och experterna Birgitta Dangår­den och Karl-Axel Edin:

1.    Instämmer i utredarens allmänna bedömningar om behovet av samord­ning och ökad effektivitet inom den statliga energiorganisalionen. Det viktigaste syftet med en omorganisation är att samordna de statliga insatserna när det gäller energitillförsel och att förstärka den övergri­pande planeringsverksamheten.

2.    Menar atl de av utredaren redovisade skälen för energiinstitutel inte är övertygande. Risken är att arbetet bedrivs i en miljö som är alltför isolerad frän de verkställande uppgifterna. Instiiutel bör dessutom -om det kommer till stånd - kunna lösa sina uppgifter med etl betydligt mindre antal anställda än vad utredaren har föreslagil.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.19    Industridepartementet  409

3. Förordar att de verkställande uppgifterna avseende energitillförsel och
den övergripande planeringsverksamheten sammanförs till en organisa­
tion. Härmed uppnås bl. a. den fördelen att utredningsverksamheten
sker i nära anslutning till den praktiska energipolitiken.

Angivna uppgifter och verksamhet bör föras samman antingen i SIND inom ramen för en förstärkt energienhet eller i ny energimyn­dighet. Förslaget innebär följande organisatoriska lösning. Industriver­kets energibyrå, huvuddelen av delegationen för energiforskning, hu­vuddelen av energisparkommittéen, huvuddelen av nämnden för ener­giproduktionsforskning och oljesältningsdelegationen förs samman till en organisation. Planverket och transportrådet tillförs delar av delega­tionen för energiforskning och energisparkommittén.

4. Anser att genomförande av utredarens s.k. nollalternativ ytterligare
skulle splittra myndighetsorganisationen inom energiområdet. Försla­
get är därför inte ändamålsenligt.

Experten Sven Faugert:

1.    Menar att förslagen är otillräckligt underbyggda och att de i viktiga avseenden föregriper statsmakternas kommande beslut om energiforsk­ningen.

2.    Anser att ett antal oönskade konsekvenser kan bli följden av utredarens förslag rörande nämnden för energiprodukUonsforskning och i viss mån delegationen för energiforskning.

3. Nollalternativet är därför t. v. atl föredra framför utredarens förslag.
Experterna Tomas Lindencrona och Åke Roos:

Delar inte utredarens ståndpunkt att informationen i energifrågor skall förläggas till industriverket. Del är naturligt att konsumentverket övertar ansvaret för informationen till energianvändare och allmänhet. Föreslår att energikommitténs nuvarande uppgifter och resurser överförs till konsu­mentverket. Verket är beroende av ett nära samarbee med berörda sektor­myndigheter för informationsarbetet. Ansvaret för information om energi­försörjningsläget i landet m. m. faller naturligt på det föreslagna energiin­stitutet, vars tillkomst är av allra största belydelse.

Experten Anders Lundin:

1.   Anser att det behov av ändrad och aktiv energipolitisk styrning, som aktualiseras dels vid utifrån kommande förändringar i betingelserna för Sveriges energiförsörjning, dels vid ändrade prioriteringar i landets egen energiförsörjningspolitik, kräver att övergripande planering sker oberoende av ställningstagande i verkställighetsfrågor. Detta kräver en organisatorisk struktur som är anpassad till statsmakternas behov av atl styra insatserna och snabbt fä se sina iiUentioner påverka arbetet med att ta fram beslutsunderlag. Dessa krav tillgodoses bäst i funktionsmo­dellen.

2.   Om ställning tas för funktionsmodellen bör huvuddelen av energihus­hållningsdelegationens nuvarande arbetsuppgifter överföras lill ener­giinstitutet.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.19    Industridepartementet  410

3.    Framhåller att många myndigheter berörs av och har anledning atl ha synpunkter på energisparplaneringen inom bebyggelsesektorn. Deri önskvärda samordningen och flexibiliteten tillgodoses i sekiormodellen bäst om ansvaret för den övergripande energisparplaneringen inom bebyggelsesektorn läggs på energihushållningsdelegationen. Del finns inga skäl som lalar för att delegationen skall ges ställning av permanent myndighet.

4.    Anser inle alt det behövs en särskild myndighet för eneriinformation lill allmänheten. Energisparkommittén bör alltså, i sin nuvarande organisa­toriska form, även forsättningsvis handha energisparinformationen till allmänheten. Alternativt bör uppgiften med hänsyn till ämnesinnehål­let, organisatoriskt kunna lösas pä i princip det sätt på vilket experterna Lindencrona och Roos förordar.

Experten Lars Rey:

1.    Framhåller att de överväganden som ligger bakom förslagen beträffan­de nämnden för energiproduktiohsforskning redovisas ytterst kortfat­tat. Delar utredarens uppfattning att en slagkraftig organisation för att initiera nya metoder för energitillförsel är önskvärd men anser inte atl man organisatoriskt bör gå till väga på det av utredaren föreslagna sättet.

2.    Saknar alternativet alt inrätta en energitillförselmyndighet för åtminsto­ne tillsyn m. m. och stöd till energiforskning m. m. Anser bl. a. på grund härav att det är olämpligt att i alla allernaliv inordna nämnden i industri­verket.

Förordar att nämndens eventuella knytning till en myndighet (indu­striverket eller annan), med ett större realt ansvar för energitillförselfrå­gorna än vad någon myndighet i dag har, görs beroende av att en sådan myndighet först utformas och börjar fungera. Bedömningsvis dröjer detta ännu några år, vilket innebär att frågan om förändringar i NEs ställning inte behöver avgöras före utgången av nästa treårsperiod, dvs. 1984/85. Elt sådant anstånd innebär att risken för allvarliga störningar i den verksamhet NE nu bedriver elimineras.

3. Instämmer också i den kritik av utredningens utvärdering av energi-
forsknfigsorganisationen som Wennerberg och Faugert ger uttryck för i
särskilda yttranden.

2 Remissinstanserna

2.1 Remissförfarandet

Efter remiss av betänkandet (Ds I 1980: 16) De statliga energimyndighe­terna - arbetsfördelning och samverkan har yttranden avgetis av trans-portforskningsdelegationen,    transportrådet,    statistiska    centralbyrån

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.19    Industridepartementet     411

(SCB), statskontoret, byggnadsstyrelsen, riksrevisionsverket (RRV), nämnden för samhällsinformalion. universitets- och högskoleämbetet (UHÄ), forskningsnämnden, slalens naiurvetenskapliga forskningsråd, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, statens naturvårdsverk, Sveriges lant­bruksuniversitet, kommerskollegium (KK), statens pris- och kariellnämnd (SPK), konsumentverket, överslyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF), arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), arbelarskyddsstyrelsen, bostadsslyrel­sen, statens råd för byggnadsforskning (BFR), statens institut för bygg­nadsforskning, statens planverk, statens industriverk (SIND). nämnden för energiproduktionsforskning (NEl. statens valtenfallsverk. statens kärnkraflinspektion, styrelsen för teknisk utveckling (STU), domänverket, länsstyrelsen i Östergötlands län. länsstyrelsen i Kristianstads län. länssty­relsen i Västerbottens län, energisparkommittén (I 1974:05) (ESK), dele­gationen (I 1975:02) för energiforskning (DFE), oljeersätlningsdelega-tionen (I 1979:01). energihushållningsdelegationen (Bo 1978:03), utred­ningen (I 1979: 13) om styrmedel för näringslivets energihushållning, m.m.. Centrala driftledningen, Ceniralorganisationen SACO/SR, HSB:s riksförbund, Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA), Landsorganisationen i Sverige (LO), Landstingsförbundet, Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Näringslivets energidelegation (NED), Riksförbundet eldistributörerna-REL, Siudsvik Energiteknik AB, Svenska elverksföreningen. Svenska gasföreningen. Svenska kommunförbundet. Svenska kraftverksförening­en. Svenska Riksbyggen, Svenska värmeverksföreningen, Sveriges all­männyttiga bostadsföretag (SABO), Sydkraft AB, Tekniska högskolornas energiarbetsgrupp. Boxholms kommun, Göteborgs kommun, Malmö kom­mun, Skellefteå kommun, Stockholms kommun och Umeå kommun.

Flera remissinstanser har bifogat yttrande frän underinstanser. Länssty­relserna i Östergötlands län och i Västerbottens län har sålunda bifogat yttranden från ett antal kommuner. UHÄ har bifogat yttrande från olika universitet och högskolor. KK har bifogat yttranden från tre handelskam­mare.

Härutöver har i anslutning till remitteringen inkommit yttranden frän länsstyrelsen i Södermanlands län, Nyköpings kommun, Storumans kom­mun. Svenska konsultföreningen, Sveriges Arbetsledareförbund SALF, TCO Tjänstemännens centralorganisation, iransportforskningsutredning-en. Kungliga vetenskapsakademien och VVS Tekniska Föreningen,

Statens provningsanstalt. Statsföretag AB, Sveriges fastighetsägareför­bund och TCO:s statstjänstemannasektion (TCO-S), som har medverkat i utformningen av TCO:s yttrande, har avstått från att yttra sig.

2.2 Utredningsarbetet m.m.

Utredarens förslag vad gäller myndighetsorganisaiionen mottas huvud­sakligen negativt av remissinstanserna.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.19    Industridepartementet    412

Förslagen avseende organisation och inriktning av vattenfallsverkets verksamhet mottas dock övervägande positivt.

Ett fåtal remissinsianser, bl. a. Boxholms kommun och länsstyrelsen i Östergötlands län. tillstyrker i stort förslagen. Några remissinstanser bl. a. KK och domänverket framhåller atl utredaren presenterat en värdefull kartläggning av myndighetsorganisationen. Åtskilliga pekar dock pä olika brister i utredningsarbetet.

RRV framhåller att det, inte minst till följd av tidsbrist, inle varit möjligt att göra några empiriskt grundade analyser av hur myndighetsorganisa­tionen hittills faktiskt har fungerat.

Metodiken innebär att betänkandet inte ger någon bild av hur den nuvarande myndighetsorganisaiionen faktiskt fungerar, vilkel enligt RRV:s mening starkt begränsar möjligheterna till organisatoriska slutsat­ser.

Byggnadsstyrelsen konstaterar att det i ulredningen saknas en egentlig analys av hur energifrågorna hanteras och hur samarbetet fungerar mellan statliga myndigheter.

Liknande synpunkter framförs av b\. a. forskningsrådsnämnden, konsu­mentverket, planverket, BFR, institutet för byggnadsforskning, NE och SACO/SR.

DFE finner att utredaren inte har redovisat den utvärdering av energi­forskningsorganisationen som direktiven förutsätter. Samma synpunkt framförs av skogsstyrelsen.

Näringslivets energidelegation saknar en diskussion om elt distribu­tionsled mellan producent och konsument som behövs för att nya inhems­ka bränslen skall bli kommersiellt tillgängliga.

Göteborgs kommun konstaterar atl utredaren inte alls behandlat den alltmer påträngande nödvändigheten av en  koordinering mellan ener--giintressen och miljöintressen. Liknande synpunkter framförs av Siudsvik Energiteknik.

NE saknar i analysen vissa statliga myndigheter och affärsverk vars verksamhet får stor och kanske avgörande belydelse för energifrågorna i framtiden I.ex. naturvårdsverket. ÖEF och domänverket. Inte heller har de statliga företagens potentiella roll beaktats.

Flera instanser har invändningar mot den sektorindelning som utredaren har använt i sin analys.

DFE menar alt utredaren -genom sina definitioner påtagligt inskränkt förutsättningarna för en bred analys. Delegationen finner det vara olämp­ligt att tillförsel av energi och energianvändning i industriella processer definierats som en enda sektor. Tillförselfrågorna har lika stort samband med bostads- och transportpolitiken som med industripolitiken. Delegatio­nen kritiserar också att såväl stöd till energiforskning som stöd till införan­de definierats som en enda sektor.

NE framför också kritik mot att utredaren använt en sektormodell där

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.19    Industridepartementet    413

energiproduktionsfrågorna inte särskiljts från frågorna om industrins ener­gianvändning.

Liknande synpunkter framförs av SABO, skogsstyrelsen och utredning­en om styrmedel för näringslivets energihushållning.

SIND har invändningar mot utredarens val av de huvudfunktioner som utreds. Verket menar att det faktum att utredaren har vall energisparinfor-malion lill allmänheten såsom en av de tre funktionerna kan tolkas så atl utredaren tillmäter energisparinformationen lill allmäneheien i stort sam­ma potential beträffande möjligheterna all påverka tillförsel och använd­ning av energi som de två andra huvudfunktionerna. Verket kan inte hålla med om detta och menar atl de slalliga insatserna inom ramen för lagen om kommunal energiplanering borde ha varit den tredje huvudfunktionen. Liknande synpunkter framförs av DFE.

SABO menar att del är beklagligt att de statliga myndighetsuppgifterna gentemot kommunerna endast har behandlats perifert. Sydkraft menar atl de kommunala myndigheterna och de kommunala verkens funktioner och arbetssätt har anlyserals för lite. Förutsättningar för ett effektivt energipo­litiskt samarbete är mycket olika inom kommunerna.

Flera instanser tar upp frågan om organisationsfrågornas koppling till energipolitikens innehåll.

LO framhåller härvid att en övergripande idé eller plan för energipoli­tiskt program saknas. Sydkraft menar att utredningen främsl kännetecknas av en beskrivning av dagens situation. Den utgår således inte frän en analys av den framtida situationen och de behov den föranleder.

Riksbyggen menar att en given konsekvens av utfallet av folkomröst­ningen om kärnkraft är att lokal spillvärme, biomassa, vind och sol i olika former inom något decennium skall spela en framträdande roll i landets energiförsörjning. I utredningen finns dock enligt Riksbyggen inte mycket som ens antyder tanken att samhället bör ha en organisatorisk beredskap att hantera dessa tekniker och utvecklandet av dem.

Liknande synpunkter framförs av VV5 Tekniska Föreningen DFE och RRV.

RRV framför härvid att den ökande betoningen av den småskaliga och lokalt organiserade energitillförseln och energianvändningen, förnybara energikällor etc. ställer den statliga myndighetsorganisationen inom ener­giområdet inför uppgifter som den hittills på det hela laget inte varit konstruerad för att hantera. Frågan är enligt RRV i vilken utsträckning de hittills använda och "traditionella" organisationsformernaystyrmedlen även kommer att fungera för dessa delar av energipolitiken.

RRV framför också att utredningens uppdelning av energiområdet i sektorer innebär en uppdelning mellan tillförsel ä ena sidan och använd­ning inom olika delområden ä den andra. En sådan utgångspunkt för analys är enligt RRV bäst lämpad för att beskriva det redan etablerade, oftast storskaliga, energisystemet, men mindre väl anpassad till förståelsen av de

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.19    Industridepartementet    414

nya och småskaliga inslag i energisystemet som energipolitiken nu också skall främja.

Liknande synpunkter förs fram av bostadsslyrelsen. BFR. NE och VVS Tekniska Föreningen.

Flera remissinsianser lar upp frågan om slyrmedlens belydelse för ul-formningen av myndighetsorganisationen.

SIND framhåller, att den energipolitik som kommer att bedrivas i framti­den och i hur hög grad den erfordrar styrmedel är av avgörande betydelse för organisationens utformning.

Samma synpunkt framförs av RRV som påpekar att en förändring av styrmedelsuppsättningen sålunda bör få konsekvenser för myndighets­strukturen. Verket anser att slyrmedlens betydelse underskattas i betän­kandet. Delar av energipolitikens medelsarsenal utreds f.n. I några fall är det osäkert om medlen, I.ex. vissa län och bidrag, skall finnas kvar under någon längre lid. Andra delar av medelsarsenalen är så nya all några säkra omdömen ännu inte kan avges om hur de hittills har fungerat. Ett exempel härpå är den kommunala energiplaneringen. Mot denna bakgrund anser RRV att några genomgripande beslut om förändringar i myndighetsstruk­turen inte bör fattas nu.

Näringslivets energidelegation konstaterar att utredningsförslaget utgår frän de styrmedel i energipolitiken som gäller idag. Sålunda lämnas således de diskussioner som pågår i utredningen om styrmedel för näringslivels energihushållning obeaktade. Atl genomfora utredningsförslagen oberoen­de av vad nämnda utredning kommer fram till skulle sannolikt innebära ett ofullgånget försök.

Riksbyggen och Studsvik Energiteknik framför också synpunkter beträf­fande bristande underlag rörande framtida styrmedel.

Flera remissinsianser avslyrker eller är tveksamma till att utredningen läggs till grund för organisationsförändringar, bl. a. Riksbyggen, Riksför­bundet eldistributörerna, REL, VVS — Tekniska Föreningen. Forsknings­rådsnämnden och skogsstyrelsen.

Utredningen om styrmedel för näringslivets energihushållning påpekar härvid att en av utredarens utgångspunkter har varit att ändra så litet som möjligt i den nuvarande organisationen.

En administrativ struktur som snabbt byggts upp för att lösa akuta problem borde inte ha varit så vägledande för utformningen av den framti­da organisationen. Utredningen finner att betänkandet inte ger tillräckligt underlag för atl besluta om en permanent myndighetsorganisalion för hela energisektorn. Liknande synpunkter framförs av RRV. Sakläget, liksom vad som har anförts i utredarens betänkande, bör enligl RRV:s mening endasi föranleda två omedelbara beslut: en organisation för övergripande energiplanering saml en fortsatt översyn av valtenfallsverkets framlida uppgifter och organisation.

NE menar att utredningens förslag inle vilar pä den solida analytiska

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.19    Industridepartementet    415

grund som vore en önskvärd underb)'ggnad för de i vissa fall långtgående förslagen. Del är särksill energilillförselsidan och energiforskningsfrå­gorna som blir lidande av den brisfälliga analysen av problem och förut­sättningar.

LRF menar alt ett betydligt fastare grepp nu måsle las över energior­ganisalionen från statens-sida. Endasi vissa delar av utredningens förslag bör nu bli föremål för beslut i avvaktan på en mera fullständig översyn.

SABO framhåller atl utredaren arbetat under stor lidspress och all della kan vara förklaringen till att förslaget, som SABO ser del. endast innebär marginella förändringar av nuvarande organisationssiruklur. SABO kan därför endast acceptera förslaget, med av organisationen påtalade smärre justeringar, som etl mellansteg mot en mer enhetlig organisation inom energiområdet.

Många remissinstanser för fram synpunkter avseende handläggning­en av energifrågorna inom regeringskansliet.

Malmö kommun förordar att ett särskilt energidepartement inrättas. Liknande synpunkter framförs av länsstyrelsen i Kristianstads län, IVA och Skånes handelskammare.

LO anser att den partipolitiska splittringen, särskilt i energifrågor, har avspeglats också pä olika berörda deparements- och myndigheters samar­bete. Enligt LO:s mening bör man mer djupgående pröva organisationen pä departementsplanet, när det gäller energifrågorna. Det är troligt alt tillgång till mer systematiskt och långsiktigt uppbyggda fakta- och sakma­terial minskar graden av åsiktssplittring.

ÖEF. menar att det är möjligt att, om en bättre samordning av energifrå­gornas handläggning kunde skapas inom regeringskansliet, någon större omorganisation pä myndighetsnivå inte behövs. Etl sätt atl samla vissa för energiplaneringen väsentliga funktioner skulle kunna vara atl inrätta en planerings- och samordningsenhet som beredningsorgan till en energimi­nister. Därmed skulle en samordning nås liknande den som försvarsdepar­tementets samordningsavdelning ansvarar för pä totalförsvarets område, där ju också ett antal skilda departement och myndigheter verkar.

Enligt LRF:s mening bör i avvaktan pä en mera fullständig översyn av myndighetsorganisaiionen regeringens kansli förslärkas för alt möjliggöra en önskvärd samordning. Även andra skäl talar härför. 1 regeringen ligger energifrågorna pä ett flertal departement. Med hänsyn till energifrågornas mångfacetterade innehåll är detta nödvändigt, men torde kräva en sam­ordningsenhet knuten till statsrådsberedningen.

Sydkraft och Kraftverksföreningen menar att det är nödvändigt med etl samordnat ansvar av stat, kommun och näringsliv för att genomfora en kraftfull energipolitik. En översyn av departementen och en samordning av energimyndigheterna är därtör angelägen.

Naturvårdsverket framhåller alt energifrågorna med säkerhet kommer att fä en sådan tyngd under de närmaste decennierna att en samordning

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.19    Industridepartementet     416

centralt torde bli nödvändig. En viktig utgångpunkt vid en förändring av myndighetsorganisationen på energiområdet bör enligt naturvårdsverkets uppfattning vara att energifrågorna hålles samman på både departements-och myndighetsnivå.

Landsting.sförbundet bygger sitt avstyrkande lill förslaget om etl ener­giinstitut på förutsättningen att regeringens kansli lar på sig betydande uppgifter för kontinuerlig och aktiv samordning pä energipolitikens områ­de.

2.3 Myndighetsorganisationen

2.3.1 Behov av åtgärder

Den övervägande delen av de remissinsianser som har uttalat sig i frågan anser alt behov av organisationsåtgärder föreligger.

LRF. anser härvid att etl betydligt fastare grepp nu måste las över energiorganisationen från statens sida. Enligt Stockholms kommun är an­svaret för landets energipolitik splittrat på många händer. Det råder inget tvivel om behovet av en mer samlad hantering av energifrågorna. Detta gäller inle minst för kommunerna.

Naturvårdsverket, energihushållningsdelegationen, Malmö kommun. Studsvik energiteknik anser också atl bättre samordning behövs. Siudsvik energiteknik pekar också på behovet av samordning mellan myndigheterna och företag med statligt ägarintresse.

Gasföreningen pekar på behovet av klarare gränsdragningar mellan en­ergimyndigheterna särskilt vad avser miljöfrågorna.

Kommunförbundet framhåller all ett betydande antal verk, kommittéer och nämnder för närvarande är involverade i energifrågorna från statligt häll. Kommunerna har därför betydande svårigheter alt veta vart en fråga skall ställas. Ibland behöver dessutom flera myndigheter rådfrågas för att en heltäckande bild skall erhållas. Detta befrämjar inte kommunernas, verksamhet inom energiområdet.

Konsumentverket menar att den statliga verksamheten pä energiområdet är splittrad. Risk för dubbelarbete och därmed för ineffektivitet föreligger. Trots många års utredningsarbete har ännu inte någon fast slallig organisa­tion skapats för bl. a. analys av övergripande frågor inom energiområdet. En genomgripande översyn av myndighetsorganisaiionen inom området är starkt befogad.

Liknande synpunkter förs fram av bl. a. Planverket, HSB. Riksbyggen och Värmeverksföreningen. Länsstyrelserna i Västerbottens län. Kristian­stads län och Östergötlands län samt Sydkraft anser också alt en översyn av myndighetsorganisaiionen bör ske.

Nämnden för samhällsinformation och SPK pekar pä att dubbelarbete förekommer inom myndighetsorganisationen.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.19    Industridepartementet     417

Naturvårdsverket och Elverksföreningen framhåller att organisationen inom energiforskningsområdet är splittrad.

Enligt TCO har tiden nu kommit när en aktiv energipolitik måste utfor­mas och genomföras. För att detta ska kunna ske tillfredsställande är det nödvändigt - om än inte tillräckligt - att samla och samordna resurserna inom statsförvaltningen så att en slagkraftig myndighetsorganisation er-hälls.

LO instämmer i den beskrivning av rådande problem som utredaren lämnat. Det finns sålunda oklarheter om myndigheternas uppgifter och otydliga instruktioner gör att det i vissa fall går omlott. Myndigheters och utredningars uppgifter har inte blivit utformade enligt en övergripande plan.

Utredningens förslag att det under alla omständigheter behövs en sam­manhållen, stark enhet för övergripande energiplanering stöds av LO.

Även andra remissinstanser t. ex. Statskontoret, Skogsstyrelsen, SIND, IVA, Landstingsförbundet och SABO pekar särskilt på behovet av en funktion för övergripande energiplanering.

SCB menar att den övergripande energiplaneringens nuvarande uppdel­ning på ett flertal olika myndigheter och kommittéer har försvårat den samordnade samhällsplaneringen pä detta område. Detta har i sin tur medfört svårigheter att sammanställa det statistiska informationsmateri­alet, liksom annat analys- och utredningsmaterial pä området till ett sam­manhängande mönster. Enligt STU:s mening är emellertid eventuella bris­ter i planerings- och utredningsmaterialet på energiområdet inte i första hand en följd av myndighetsorganisationen. De speglar snarare den faktis­ka osäkerheten om effektiviteten hos olika tillgängliga och kommande tekniska lösningar inom detta komplexa område.

Flera remissinstanser pekar på behovet av ett organ för energitillförsel­frågor.

Kraftverksföreningen framhåller härvid att det f.n. inte finns något statligt organ med övergripande ansvar för att ge regering och riksdag etl heltäckande beslutsunderlag i energifrågor. De aspekter som enligt för­eningens mening är särskilt viktiga från energipolitisk synpunkt nämligen försörjningstrygghel, ekonomi och långsiktig strategi, har heller inte beak­tats i tillräcklig utsträckning i statsmakternas beslut. De s.k. bevarande­intressena, som företräds av sedan länge etablerade statliga organ, har däremot i hög grad påverkat besluten. Företag och organisationer inom energiområdet är betjänta av etl väl fungerande och starkt statligt organ pä energiområdet som pä ett systematiskt sätt kan företräda energitillförsel-frågorna.

Enligt DFE:s uppfattning är det en allvarlig brist att ingen myndighet nu har i uppgift att verka för en förändring av energitillförseln i etl kort och medellångt perspektiv. En slagkraftig myndighetsorganisalion förutsätter att någon myndighet får elt ansvar för tillförselfrågorna. 27    Riksdagen 1980/81. I .saml. Nr 90. Bilagedel

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.19    Industridepartementet    418

Liknande synpunkter framförs av planverket, SIND, utredningen om styrmedel för näringslivets energihushållning och SABO.

2.3.2 Organisationsförslag m.m.

Ett stort antal remissinstanser har yttrat sig beträffande utredarens förslag om att förbättra organisationen för övergripande energi­planering. Det övervägande antalet är dock negativa till förslaget alt inrätta ett särskilt energiinslitut.

Till de remissinstanserna som är positiva lill förslagel om etl energiinsli­tut hör bl. a. bostadsslyrelsen. BFR och Värmeverksföreningen.

Bostadsstyrelsen delar utredarens uppfattning att en fuktionsmodell är att föredra före en sektorsmodell.

Det är av stor vikt att det utredningsarbete som fortlöpande måste komma till stånd inom energiområdet samordnas. En myndighet som kan överblicka, planera och samordna detta arbete är mycket angeläget. Sty­relsen tillstyrker utredarens förslag att ett energiinstitut med dessa upp­gifter inrättas, samt att institutet inte ges något tillsyns- eller stödansvar.

Plartverket, länsstyrelsen i Östergötlands län och Gasföreningen stöder förslaget om ett energiinstitut. Länsstyrelsen i Södermanlands län och Nyköpings kommun menar att ett energiinstitut bör kunna bidra till all eliminera de nuvarande brislerna i den övergripande energiplaneringen.

Koirtmunförbundel efterlyser ett alternativ med ett statligt energiverk. I avsaknad av sådant alternativ förordar förbundet ett institut för övergri­pande planering framför ett alternativ där detta arbete delas upp på flera olika myndigheter.

Umeå kommun stöder förslaget om ett institut. Kommunen framhåller atl en klar organisation med klara ansvarslinjer bör vara ett starkt önske­mål från kommunal synpunkt. Utredningens förslag innebär förbättringar jämfört med hittillsvarande organisation. Kommunen anser dock atl utre­daren borde gå ännu längre i detta hänseende. Liknande synpunkter fram­förs av länsstyrelserna i Kristianstads och Västerbottens län saml HSB.

Energihushållningsdelegationen delar utredarens uppfattning att funk­tionsmodellen är att föredraga framför sektorsmodellen, då en effektiv och aktiv energipolitik sker oberoende av ställningstagande i verkställighets­frågor. Delegationen har inget atl invända emol att dess uppgifter överförs till det nya samordande organet.

De flesta av de remissinstanser som är negativa till förslaget om ett energiinslitut förordar en mer samlad organisatorisk lösning av myndighetsuppgifterna inom energiområdet. Andra vill ha ansvarel ul-spritt på flera myndigheter (sektormodellen). Några är negativa eller tvek­samma till institutet men förordar ingen bestämd lösning av organisationen för övergripande energiplanering.

Många av dem som förordar en mer samlad lösning betonar alt det är viktigt atl funktionerna planering och verkställighet inle ulförs skiljda från varandra.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.19    Industridepartementet     419

Naturvårdsverket anser t. ex. att funktionen övergripande planering och direkta myndighetsuppgifter som utarbetande av råd och riktlinjer, pröv­ning, tillsyn m.m. enligt olika lagar bör hållas samman organisatoriskt. Verket avstyrker därför förslaget om inrättande av etl energiinstitut. Insti­tutets föreslagna arbetsuppgifter bör samordnas i en myndighet som också hanterar andra löpande myndighetsuppgifter inom energiområdet i den omfattning ärendena inte är av departemental karaktär.

TCO understryker att den statliga energipolitiken i hög grad måste syssla med mekanismerna i påverkan på energiproducenler, -distributörer och -konsumenter och att kunskapen om dessa mekanismer i hög grad finns hos dem som sysslar med verkställighetsuppgifter av olika slag. Men energifrå­gorna kan inte varken analyseras eller lösas utan att dessa samband med folkförsörjningsfrågor, industripolitik, bebyggelseplanering och många andra vikliga ekonomiskt-politiska områden övervägs. De övergripande planeringsfrågorna bör därför främst gälla dessa senare avvägningar, me­dan den övergripande energiplaneringen i större utsträckning än ulredning­en gör kan uppfattas som en sektorplanering. Motiven för en frislående utredningsverksamhet tunnas därvid ut till förmän för huvudprincipen att "en myndighet bör ha ansvar för såväl planering som verkställighet inom sitt område". Detta lalar mot inrättandet av ett energiinslitut.

Det är enligt TCO också nödvändigt att snarast ge sä goda förutsättning­ar som möjligt för en kraftsamling inom energiområdet. Detta kan ske genom att tillskapa en särskild energimyndighet vars uppgifter mera i detalj får övervägas ytterligare i en organisationskommitté eller motsvarande, men där mycket av den verksamhet som idag finns hos SIND:s energibyrå, NE, DFE, ESK och oljeersättningsdelegationen hör hemma och därför bör samlas.

Del är enligt SABO:s mening olyckligt alt skilja planerings- och verkstäl­lighetsuppgifterna. Kunskapen om hur etl system fungerar fär man bäst genom atl praktiskt arbeta med frågorna.

Utredningen om styrmedel för näringslivets energihushållning föreslår atl en myndighetsorganisation skapas för energitillförsel och övergripande energiplanering. Formerna för myndighetens samarbete med energiföreta­gen bör därvid klarläggas, liksom ansvarsfördelningen mellan myndigheten och de slalliga energiföretagen. I begreppet energitillförsel bör ingå tillgo­dogörande av sol- och spillvärme.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anser att den idealiska lösningen vore alt samla energifrågorna under en enda myndighet parallellslälld med andra verk för belydelsefulla samhällssektorer.

Stockholms kommun understryker behovel av ell särskilt statligt energi­verk som kan svara för kontakten med kommunerna och för samordningen mellan statliga energiorgan.

Riksförbundet eldistributörerna REL menar atl ulredningen inle kan ligga till grund för ställningslagande i organisationsfrågan bl. a. inot bak­grund av att inte frågan om ell statligt energiverk utretts tillräckligt.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.19    Industridepartementet    420

Liknande synpunkter framförs av Riksbyggen. Värmeverksföreningen efterlyser också en närmare analys av alternativet att skapa en sammanhål­len myndighet med totalansvar för hela energiområdet.

Kraftverksföreningen anser alt ett starkt statligt organ på energiområdet behövs. Detta bör få sådan status och sådana resurser att det med tyngd och sakkunskap kan verka för energipolitiskt riktiga ställningstaganden.

En bättre organisation skapas enligt föreningen genom atl SlND:s ener­gibyrå, huvuddelen av DFE, huvuddelen av ESK, huvuddelen av NE och oljeersättningsdelegationen sammanförs till ett organ. Härigenom skulle de verkställande uppgifterna avseende energitillförsel och den övergripande planeringen inrymmas i en organisation.

Valtenfallsverket anför liknande synpunkter.

Oljeersättningsdelegationen anser atl lillförselområdel är i mänga av­seenden en mera renodlad sektor än energianvändningssektorerna. Dess­utom kommer enligt delegationens uppfattning de mest väsentliga uppgif­terna för energipolitiken både under 1980-talet och för avsevärd tid däref­ter att gälla omställning av tillförselsystemet från det nuvarande höga oljeberoendet till alternativa bränslen och övriga energikällor. Denna om­ställning kommer att ställa ökade krav på slalens agerande och på dess insatser vilket bör vara en väsentlig utgångspunkt för en förändring av den statliga energiorganisationen.

Därtill kan enligt delegationen också fogas att etl väsentligl ansvar för omställningen kommer atl åvila kommunerna och komma till uttryck i den kommunala enerigplaneringen. En ytterligare väsenllig utgångspunkt för organisationen måste därför vara att den skall ge förutsättningar för effek­tiva samarbelsformer mellan staten och kommunerna.

Delegationen anser vidare att en omdisposition av tillgängliga finansiella och personella resurser bör inriktas på att förstärka planerings- och verk­ställighetsfunktioner inom den statliga organisationen pä lillförselområdel. Delegationen anser vidare atl del angelägna samordning av planering inom tillförsel- och hushållningsomrädena syftande till nationella energibalanser kan knytas till en sådan tillförselorganisation.

SIND:s synpunkter liknar de som oljeersättningsdelegationen. vatten­fallsverket och Kraflverksföreningen har anfört. Verket anser atl de ar­betsuppgifter som skall lösas inom energiinstitutel kräver nära samverkan med de statliga insatserna inom tillförselområdet. En risk med ett särskilt institut för utredningsverksamhet, är all arbelel bedrivs i en miljö som är alltför isolerad från de verkställande uppgifterna inom energiområdet.

Verket förordar därtör all de verkslällande uppgifterna avseende energi­tillförseln och den övergripande planeringsverksamheten förs samman lill ('/; organisafion. Enligt verkets uppfattning finns det flera skäl som lalar för att denna organisation får formen av en förstärkt energienhel inom SIND. Sålunda är det viktigt atl såväl den övergripande planeringen som de statliga insatserna beträffande tillförseln av energi kopplas nära samman

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.19    Industridepartementet     421

med olika statliga insatser inom industripolitiken och framför allt med den industripolitiska planerings- och utredningsverksamheten som genomförs inom SIND. Del bör även framhållas att energiförsörjningen är väsentlig för den industriella utvecklingen samt att energihanteringen kan betraktas som ett industriellt utvecklingsområde I.ex. genom tillverkning av framti­da energiutrustning. Genom den av SIND förordade lösningen uppnås bl. a. den fördelen att utredningsverksamheten sker i nära anslutning till den praktiska energi- och industripolitiken.

Beträffande de verkställande uppgifterna på tillförselsidan delar SIND utredningsmannens åsikt att de bör omfatta dels statens ekonomiska stöd som innebär stöd till PoD-anläggningar avseende energitillförsel, oljeer­sättningsdelegationens verksamhet saml ansvar för den aviserade oljeer­sättningsfonden (i de delar som avser tillförsel), dels de administrativa styrmedlen - f. n. främst koncessionslagstiftningen avseende överföring och distribution.

Utöver dessa resurser anser verket att huvuddelen av ESK och - på sikt - huvuddelen av NE bör föras till SIND. Verket menar att man härigenom uppnår en kraftsamling inom en myndighet för i första hand tillförselfrågor, övergripande planering och vissa informationsfrågor.

Liknande synpunkter framförs av statskontoret som menar att man inom energiområdet liksom inom andra områden bör hålla samman planering och verkställighet. En sammanhållen organisation för planering bör vidare kunna innebära att onödigt dubbelarbete undviks på myndighetsnivå trots att energifrågorna handläggs i många olika departement.

Näringslivets energidelegation som avstyrker förslaget om ett energiin­stitut, tillstyrker utredarens förslag beträffande oljeersättningsdelega­tionen och EHD. Delegationen anser också att SIND bör administrera den föreslagna oljeersättningsfonden. Delegationen anser dock att införande av inhemska alternativbränslen inte bör anförtros en myndighet. 1 stället bör ansvaret decentraliseras med både statligt, kommunalt och privat delta­gande. Tänkbara intressenter frän den statliga sidan är bl. a. domänverket och SIND.

Ett antal remissinstanser som avstyrker förslagel om ett energiinstitui ställer sig i stället positiva till att de olika sektorsmyndigheterna får ett större ansvar för övergripande planering. Till dessa myndighetet hör bl. a. transportrådet och KK.

Enligt Iransportrådets mening är en separat myndighet för övergripande planering knappast den mest ändamålsenliga konstruktionen. Det torde t. ex. finnas en avsevärd risk för att en sådan organisationsform ersätter den åberopade klyftan mellan olika sektorer med en minst lika allvariig klyfta mellan ä ena sidan övergripande planering och å andra sidan sekto-riell planering och genomförandeverksamhet. Behovet av samordning är visserligen, så som utredaren påpekat, stort men torde kunna lösas på annat sätt. Ett sätt är att instmktionsmässigt föreskriva samrådsskyldighet

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.19    Industridepartementet     422

mellan sektorsmyndigheterna. Ett annat sätt är att någon av sektorsmyn­digheterna ges etl begränsat och noga preciserat ansvar för vissa samord­ningsfunktioner.

KK understryker betydelsen av en kontinuerlig övergripande plane­ring och en lämplig organisation för delta. Verket förordar alt både myn­dighetsuppgifter och planering på central nivå anförtros de befintliga sek­torsmyndigheterna SIND, planverket och transporträdet. För samordning, särskilt i fråga om övergripande planering, bör en energinämnd inrättas med företrädare för berörda myndigheter och andra instressenter. Nämn­den bör administrativt knyts till SIND.

LO anser liksom utredaren att det behövs en sammanhållen enhet för övergripande planering.

LO förordar en lösning, som innebär alt industriverket, planverket, transportrådet och naturvårdsverket ges möjlighet alt bygga ut den över­gripande planeringen i energifrågor. LO understryker dock all miljö- och hälsofrågorna måste ges en framträdande roll i myndighetsorganisationen.

LO instämmer i behovet av centrala avvägningar, men menar atl dessa, i varje fall tills vidare, bör ske på departementsplanet och inte i ett särskilt energiinstitut. Ett annat skäl till atl avstyrka institutet menar LO är att de myndigheter, som har ansvar för laglillämpning, tillsyn, stöd- och utveck­lingsverksamhet också bör vara direkt inkopplade i den övergripande planeringen. Liknande synpunkter anförs av tandstingsförhundet som me­nar att inrättandet av ett energiinstitut för med sig tvä risker för uppbyg­gandet av en omfattande planeringsbyråkrali. Att på detta sätt fjärma det politiska beslutsfattandet på central nivå från inte minst kommunernas -som ju har omfattande politiskt ansvar på energiområdet — kan inte vara acceptabelt.

Näringslivets energidelegalion anser att planeringsfunktionen skall skö­tas av regeringen. Den sakkunskap, som regeringen behöver, kan vid behov samlas i en flexibel projektorganisation som I.ex. energikommis­sionen. Denna avvecklas sedan efter fullgjort uppdrag. Sektorvis planering sker hos sektormyndigheterna.

Transportförskningsdelegationen anser också atl man så långt möjligt bör integrera energifrågorna i befintlig myndighetsorganisalion och ställer sig avvisande till ett energiinstitut.

IVA är tveksam till om uppgifter alt ta fram översiktliga analyser m. m. till vägledning förde energipolitiska besluten löses bäst med det föreslagna institutet. Akademien anser att DFE är del nalurliga organet för uppgiften.

Fristående planerings- och uiredningsinstilul medför enligl STU risker för oklara ansvars- och befogenhelsförhållanden saml bristande förankring av planering i verkställighet och genomförande. Utredningsmannen har inte styrkt att avgörande brister vidlåder den nuvarande planeringen på energiområdet. Det är stor risk för alt ett frislående energiinslitut kan komma att planera en verksamhet som aldrig blir genomförd medan andra

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.19    Industridepartementet    423

organ genomför en verksamhet som aldrig varit planerad. STU kan för sin del inte biträda utredarens förslag om att inrätta ett energiinstitut.

Flera remissinsianser är negaliva eller Iveksamma lill förslaget om insti­tut men förordar ingen bestämd lösning av organisationen för övergripande energiplanering.

Konsumeniverkel menar att utredningsunderlaget inle är tillräckligt för att fatta ett beslut om att inrätta det föreslagna energiinstitutet. 5CB och ÖEF stöder inte heller förslaget.

RRV kan ansluta sig till tanken att strategiska energistudier av direkt betydelse för regeringsarbetet organiseras i fastare former än vad som nu är fallet. Ett sådant organ bör emellertid endast ha lill uppgift att samla in och bearbeta information som kan utgöra beslutsunderlag för regeringen och inte ansvara för sädana planeringsfunklioner som nu ligger hos de olika myndigheterna med sektoransvar.

Göteborgs kommun menar alt den föreslagna förstärkningen av SlND:s energienhet och förslaget att kring denna gruppera de verksamheter som nu bedrivs av ett antal delegationer är välbetänkt. Om man sedan skall skikta dessa uppgifter så att de allra mest långsiktiga och övergripande uppgifterna läggs på en särskild utredningsorganisation kallad energiinsli­tut bör studeras närmare.

Skellefteå kommun anser att det är nödvändigt att en central energipla­neringsfunktion skapas. Kommunen anser det svårt atl bedöma om ett särskilt energiinstitut bör inrättas eller om uppgifterna skall läggas pä en befintlig statlig myndighet.

Når del gäller organisationen av administrationen av slöd till ener­giforskningen är flera remissinstanser negativa eller tveksamma till att genomföra förändringar.

RRV menar t. ex. att en drastisk förändring i forskningsorganisationen skulle medföra störningar i verksamheten. Ändringar bör därför vidtas endast om verksamheten fungerar otillfredsställande eller om man kan förvänta sig en klart förbättrad verksamhet till följd av en omorganisation. Att så skulle vara fallet, när det gäller forsknings-, utvecklings- och de­monstrationsverksamheten, framgår varken av betänkandet eller av i öv­rigt tillgänglig information.

Ingen ändring bör heller beslutas beträffande dessa organ så länge frågan om ansvarigt organ för tillförselsidan inte är löst. RRV anser inte den frågan tillräckligt utredd för atl verket nu skall kunna la ställning lill om en särskild tillförselmyndighet bör inrättas eller om ansvaret skall läggas hos någon annan myndighet.

UHÅ framhåller att den föreslagna myndighetsorganisationen ur grund­ forskningens synvinkel blir lika splittrad som den nuvarande. Utredning­ens förslag atl inordna programmen Allmänna energisyslemsludier och Energiproduktion i det föreslagna institutet respektive i SIND medför enligt UHÄ:s mening stora risker för att forskningen får en alltför beroen-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.19    Industridepartementet    424

de och kortsiktig inriktning. Därmed uppkommer också en risk för att forskningsuppgifter av betydelse för den långsiktiga energiförsörjningen försummas.

Om statsmaklerna bedömer del som angeläget atl även framdeles stödja av sektorsintressen obunden grundforskning inom energiområdet bör där­för andra organisatoriska lösningar övervägas. Den nuvarande organisatio­nen är från grundforskningens synvinkel att föredra framför den av utred­ningen föreslagna. Även den nuvarande organisationen lider dock av svagheten att vara alltför splittrad.

Forskningsrådsnämnen finner det svårt att grunda elt enlydigt ställ­ningstagande på utredningens bedömningar och förslag. Nämnden, som betonar behovel av fortsatta långsiktiga forskningsinsatser både när det gäller nya energiproduktionsmetoder m.m. och när det gäller allmänna energisystemstudier, anser dock atl DFE:s uppgifter bör föras till ett energiinstitut om ett sådant inrättas.

Lantbruksuniversitetet anser inte att något av de förslag som utredning­en har lagt fram är tillfredsställande.

KK utgår frän att för det liksom hittills kommer atl gälla särskilda program för energiforskningen. Genomförandet av dessa program bör anförtros befintliga organ såsom BFR, naturvetenskapliga forskningsrå­det, STU och transportforskningsdelegationen. För den erforderliga sam­ordningen bör finnas ett särskilt organ, vars uppgifter i stort skulle sam­manfalla med de som nu åvilar DFE. 1 detta organ bör även avnämarintres­sen vara företrädda. Administrativt bör organet vara knutet till STU.

Till dem som inte anser att några förändringar av energiforskningsor­ganisationen bör ske eller är tveksamma härtill hör också ÖEF. institutet för byggnadsforskning. DFE. utredningen om styrmedel for näringslivels energihushållning, Elverk.sföreningen. Riksbyggen och Stockholms kom­mun. DFE och vetenskapsakademien menar att kompletteringar måste göras om utredningen skall kunna ligga lill grund för beslut för energi­forskningsorganisationen.

DFE framhåller att överföringen av resultatet från energiforskningen till olika tillämpningar i energisystemet är mycket viktig. Detta skulle tala för att man för varje sektor skapar en slagkraftig organisation med ansvar för alla verksamheter från forskning till införande i kommersiell skala. Erfa­renhetsmässigt innebär dock en sådan organisationsprincip att man priori­terar sädana insatser som kan ge påtagliga praktiska resultat på kort sikt. En sådan prioritering skulle vara olycklig med hänsyn lill viklen av kraft­fulla långsiktiga insatser. En tillräcklig snabb tillämpning av resultat från energiforskningen torde kunna erhållas om de brister och luckor som nu finns i stödsystemet för införande av energiteknik åtgärdas. Den aviserade oljeersättningsfonden innebär en betydande förbättring härvidlag. Viktigt för en effektiv resullalöveiföring är också alt sektororganisationen för stöd till införande korresponderar mot sektororganisationen inom energiforsk­ningsprogrammet.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.19    Industridepartementet  425

Ansvaret för allmänna energisystemstudier (AES) bör enligt utredningen övertas av det föreslagna energiinstitutet. Mot detta förslag riktas fiera grava invändningar i de synpunkter som DFE erhållit frän tre forskare inom AES. Även om ett energiinstitut skulle komma att inrättas vore en sammanföring av AES med detta institut olämpligt. Ett utnyttjande av AES som en del av en utrednings- och planeringsorganisalion innebär stora risker för att AES får alltför kortsiktig inriktning och atl forsk­ningsuppgifter av stor betydelse för den framtida energiförsörjningen för­summas. Det bör också framhållas att forskningens kvalitet hotas om oberoendet minskar. Vidare kan det ifrågasättas om en knytning av AES till ett institut är tiH fördel för möjligheterna för olika utredningar att dra nytta av AES, eftersom institutet knappast kommer att bli det enda organ som i framtiden behöver utreda frågor om ekonomiska, sociala och miljö­mässiga problem på energiområdet.

Med hänsyn till energiforskningens strategiska betydelse under 1980-talet torde insatserna för planering, utvärdering och samordning av denna behöva vara av minst samma omfattning som hittills. Detta gäller särskilt insatserna för utvärdering. Att låta institutet överta dessa arbetsuppgifter från DFE torde inte innebära något minskat resursbehov. Det för forsk­ningsplaneringen nödvändiga långsiktiga perspektivet kan vidare komma att fördunklas eftersom institutets huvudsakliga arbetsuppgifter kommer att vara kopplade till den kortsiktiga och medellångsiktiga energipolitiken. Därför bör även i fortsättningen ett oberoende organ svara för de uppgifter som DFE nu har.

Domänverket anser sig inte kunna biträda ett organisationsförslag som innebär risk för att de insatser, som numera sker huvudsakligen via NE, SIND och DFE - även om den syftar till en koncentration - kan lätt medföra ett brott i kontinuiteten i arbetet, och att därmed värdefull kun­skap och etablerade kontakter går förlorade.

SABO anför:

"Stödet till energiforskningen skall, som alltid när det gäller forsknings­stöd, överbrygga något av en inbyggd motsättning. Å ena sidan finns önskemål om största möjliga frihet för forskarna och ä andra sidan finns samhällets önskan om en målinriktad styrning av forskningen. Det är naturligt om ett snabbt expanderande forskningsområde har vissa brister. Att dessa motiverar akuta organisatoriska ingripanden har föga utvecklats i betänkandet. SABO anser dock atl förutsättningarna för att samla all energiverksamhet bl. a. stöd till energiforskning till en stark energimyn­dighet bör utredas."

Ett antal remissinstanser har tillstyrkt utredningens förslag om elt ener­giinstitut som enligt förslaget skulle överta bl. a. DFE:s arbetsuppgifter. Till dessa hör bl. a. BFR och planverket som båda anser att DFE:s upp­gifter skall övertas av institutet.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.19    Industridepartementet     426

Näringslivets energidelegation, som avstyrker förslaget om ett energiin­slitut, föreslår ändå atl DFE upphör.

Transportrådet anser att resultatet av den pågående utredningen om transportforskningens organisation bör avvaktas innan beslut fattas i de delar som rör Iransportforskningen.

Många av de remissorgan som förordar en mer samlad lösning av myn­dighetsorganisationen inom energiområdet anser att DFE:s uppgifter eller huvuddelen därav bör föras lill en sådan samlad funktion. Till dessa hör statskontoret, SIND, vattenfallsverket, oljeersättningsdelegationen, Kraflverksföreningen och TCO. Naturvårdsverket har liknande syn­punkter.

Den sektoranknutna verksamheten inom STU och BFR bör enligt TCO lämnas utanför ytterligare överväganden i detta skede. Transporträdet har nyligen bildats och dess samverkan med transportforskningsdelegationen, kan behöva övervägas av de berörda myndigheterna men bör i övrigt lämnas utanför organisationsförändringarna.

De två övriga programorganen, DFE och NE, har en annan ställning. Båda tillskapades 1975 och har enbart uppgifter inom energiområdet, som dessutom är nära kopplade till övrig verksamhet inom statliga energiorgan. De bör därför omfattas av de fortsatta övervägandena kring den statliga energiorganisationen.

TCO delar utredningens bedömning att både DFE och NE bör ingå i energimyndigheter med ett vidare ansvar. Som en konsekvens av att TCO avstyrker att ett energiinstitut inrättas, och att huvuddelen av (eller hela) dess ansvarsområde förs till en ny energimyndighet, följer att både DFE och NE bör inordnas i den nya myndigheten.

Beträffande DFE framför TCO att DFE har tvä huvudroller: samordnare m.m. av energiforskningsprogrammet, och programorgan för "Allmänna energisyslemsludier (AES)."

Samordningsrollen bör enligl TCO - i den mån den inle ska ligga inom kanslihuset - knytas till huvudmyndigheter inom energiområdet. Detta sker sannolikt bäst som en enhet inom den energimyndighelen som TCO förordar. TCO är emellertid inte övertygad om att samordningsrollen kan ges en tillräcklig auktoritativ roll som parallellställd myndighet och menar därför att samordningsrollens funktion och placering (dvs. inom energi­myndigheten eller i departement) bör kunna prövas i det fortsatta organisa­tionsarbetet. I vissa avseenden är det en oformlighel att skapa en "mellan-beredning" just av energiforskningsfrågorna. Men om en sådan ska slå måste huvudpoängen vara atl den ska kopplas till genomföranderollen för energipolitiken i stort, dvs. ligga inom energimyndigheten.

Det framgår av betänkandet att rollen för de s.k. Allmänna energisy­stemstudierna (AES) varit föremål för delade meningar. Det framstår som klart att gränsen mellan utredningsverksamhet och forsknings- och utveck­lingsverksamhet i dessa sammanhang är flytande. TCO anser del angeläget

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.19    Industridepartementet    427

att det finns möjligheter till översiktliga, principiella och grundläggande studier av det slag som bedrivs inom AES. Det är också viktigt att detta arbete kan bedrivas med den integritet som ligger i forskningsarbete. Men det är också viktigt atl problemställningarna för AES kan formuleras och utarbetas i nära anknytning till övrig utredningsverksamhet.

Naturvårdsverket, som har såväl direkta myndighetsuppgifter (inkl. övergripande planering) som forskningsstödjande uppgifter inom sitt äm­betsområde framhåller det positiva med alt ha en sådan ordning. Det har givit verket möjligheter att mera direkt ge den tillämpade miljövårdsforsk­ningen en sådan inriktning att forskningsresultaten kan nyttiggöras i det löpande myndighetsarbetet.

Även när det gäller NE:s organisation är meningarna delade. Förutom de remissinstanser som är tveksamma till förändringar i energiforsknings­organisationen överhuvudtaget är bl. a. statskontoret, BFR. STU, veten­skapsakademien, landstingsförbundet, Tekniska högskolornas energiar­betsgrupp och Umeå kommun negativa eller tveksamma lill en omorgani­sation av NE. Statskontoret avser alt ylterligare underlag bör redovisas innan några förändringar vidtas. Liknande synpunkter anförs av VVS Tekniska föreningen.

BFR ansluter sig till utredarens förslag att i huvudsak behålla den nuvarande energiforskningsorganisationen.

BFR har beträffande vad gäller förslaget att överföra NE till SIND emellertid en annan uppfattning än utredaren. NE:s arbetsuppgifter är inom energiproduktionsområdet väl avgränsade och av samma karaktär som övriga programorgans arbetsuppgifter.

NE fungerar mycket bra och har genom åren byggt upp en särskild kompetens inom energiforskningsorganisatiohen. Om myndigheten tillförs SIND finns det en risk för att de långsiktiga forskningsfrågorna i allt för hög grad eftersatts till förmän för insatser för införande av ny teknik.

Om den istället delas upp på andra forskningsstödjande myndigheter är risken slor alt den nuvarande kompetensen inom NE splittras och några vikliga år går förlorade för forsknings- och utvecklingsarbetet inom energi­produktionsområdet. BFR förordar därför att NE i likhet med övriga programorgan, bortsett frän DFE, bibehålls som egen fristående myndig­het med i huvudsak nuvarande inriktning av verksamheten.

STU anser atl statsmakternas behandling av NEs verksamhet framdeles skulle kunna utgå från följande synsätt. I den takt tillförselomrädena mognar tas beslut av statsmakterna i fråga om införandet samt i vad män särskilda styrmedel behövs för all främja en introduktion. NEs ansvar för berört lillförselområde byggs ut eller lyfts över till andra organ varvid ansvarel för stödet lill den mer grundläggande forskningen förs över på STU respektive naturvetenskapliga forskningsrådet på det sätt som utred­ningen har förordat. Vid överväganden om hur införandeverksamhelen bör genomföras och vem som skall åläggas ansvarel är SIND elt alternativ men

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.19    Industridepartementet    428

det kan pä förhand inte uteslutas atl andra alternativ kan vara lämpligare för viss tillförselteknik.

Det skisserade arbetssättet har bl. a. följande tvä fördelar. Risken att mindre mogna tillförseltekniker drunknar i de kortsiktiga införandeproble­men undviks och flexibilitet för speciella lösningar för bl. a. stor- respekti­ve småskalig teknik upprätthålls.

Landstingsförbundet konstaterar att utredningen inte redovisat underlag ifråga om den framtida FOU-organisationen sä alt en reell bedömning i frågan är möjlig. Förbundet kan därför inte nu tillstyrka den föreslagna lösningen.

DFE framhåller atl av de teknikområden som stöds via N E är del endast ett fåtal som redan nu nått ett införandeskede. För dessa teknikområden, främst utnyttjande av torv och skogsenergi, kan del övervägas att stora delar av den finansiering som energiforskningsprogrammet nu svarar för i stället överförs till den aviserade oljeersältningsfonden. Beroende på utfal­let av kommande utvärderingar bör om några är även andra teknikområ­den, I.ex. vindenergi, kunna definieras som införandeklara av statsmak­terna. För de fiesta av de teknikområden som nu stöds via NE gäller dock att de först på medellång och lång sikt är införandeklara. Utredarens förslag beträffande NE bygger således på en felaktig utgångspunkt.

Av de remissinstanser som särskilt kommenterat frågan är naturvårds­verket. SIND. NE. valtenfallsverket, OED. LO. kraflverksföreningen. TCO och Skellefteå kommun positiva till en förändring av NE:s organisa­tion nu eller framöver.

SIND anser att under en viss tidsperiod då mycket stora och speciella forsknings- och utvecklingsinsatser krävs för atl klara landets långsiktiga energiförsörjning kan det vara ändamålsenligt med en speciell organisation typ NE.

Pä sikt torde dock huvuddelen av NE:s verksamhet enligt SIND få en förändrad karaktär, dvs. den kommer atl närma sig ledet för kommersiell introduktion. Mot bakgrund av vad som anförts anser SIND att en ökad samordning inte bör ske genom att, som utredaren föreslagit, redan år 1982 formellt föra samman SIND och NE i en ny organisation. En sammanslag­ning bör i stället ske i samband med kommande omprövning av forsknings­programmets inriktning för perioden 1984/85-1986/87. Dock bör förbere­delser för en samordning redan nu vidtas genom ett ökat informationsut­byte.

Redan etablerat samarbete bör enligt SIND inte intensifieras och ytterli­gare utvecklas inom ramen för nuvarande organisationsformer. Samarbe­tet bör utgå från en fastställd ansvarsfördelning avseende olika arbetsupp­gifter och principer för stödinsatser. En fördelning av ekonomiska resurser mellan SIND och NE bör ske och ha sin utgångspunkt i den fastställda arbetsfördelningen. Samarbetet torde också underlättas om en samlokali­sering sker. Liknande synpunkter framförs av vattenfultsverket, NE och OED.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.19    Industridepartementet    429

NE anför:

NE har av utredaren ansetts arbeta något annorlunda än övriga program­organ och ligga betydligt närmare oljeersättningsfonden. I viss män kan detta vara riktigt. Beröringspunkterna mellan NE och fonden torde dock endast komma att gälla en mindre del av NE:s respektive fondens arbets­områden. Kopplingen mellan NE:s verksamhet och planeringen av energi­tillförseln är väl så väsentlig. Huvuddelen av NE:s kontakter avser företag och myndigheter verksamma inom de energilillförselgrenar eller industri­branscher där NE verkar och i vilka NE-projekten genomförs. Kontakter mellan NE och övriga programorgan inom energiforskningen förekommer jämfört härmed i mindre omfattning.

NE anser att den erfarenhet och kompetens, som idag finns vid NE av att fä till stånd energitekniskt utvecklingsarbete inom förelag, förbättrar möjligheterna att snabbt införa ny energiteknik. Skulle statsmakterna till­skapa en tillförselmyndighetsfunktion med genomförandeuppgifter bör NE på sikt ingå i denna för att säkerställa en maximalt kraftfull organisation.

N E anser emellertid att det är utomordentligt angeläget att den pågående energiproduktionsforskningen får fullföljas med den nuvarande organisa­tionen. En fortsatt utveckling av NE:s arbetsformer kan äga rum under denna period. NE avser även atl ytterligare utveckla samarbetet med övriga organ, främst SIND, som ansvarar för närliggande myndighetsupp­gifter inom tillförselområdet.

NE anser vidare:

Alt låta NE, med den av utredningen förordade tidsplanen, uppgå i någon annan myndighet, skulle kraftigt störa verksamheten och innebära en risk för att den sedan år 1975 uppbyggda kompetensen hos NE skingras. Skulle statsmakterna ändå nu besluta om en förändrad myndig­hetsorganisalion bör NE även i detta fall ges möjlighet att fullfölja på­gående verksamhet. Först mot slutet av perioden 1981/82-1983/84 kan en omfattande förändring av NE:s organisatoriska tillhörighet genomföras utan allvarliga men för verksamheten.

Kraftverksföreningen menar att NE bör ingå i den samlade organisato­riska lösning av energifrågorna som föreningen förordar.

TCO anför liknande synpunkter och menar att dess förslag atl inordna NE i en ny energimyndighet bör lillgodose de synpunkler som NE har lämnat i särskilt yttrande till utredningen.

Gasföreningen tycker också att det finns skäl att organisaioriskl sam­ordna arbete med stöd till forskning, utveckling och demonstration inom energiområdet med införande frågor.

Kommunförbundet konstaterar att NE hittills har fungerat på elt till­fredsställande sätt. En omorganisation kan väntas medföra störningar med avseende pä det forskningsprogram, som nu är under genomförande. För­bundet finner därför att en översyn av organisationsstrukturen vad avser NE bör anstå till 1985, då nämndens uppgifter kan fä en delvis annan inriktning efter riksdagens beslut om den framtida energiproduktionen.

Liknande synpunkter framförs av Näringslivets energidelegation som

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.19    Industridepartementet    430

menar atl det är endamålsenligt att behålla NE i sin nuvarande form åtminstone till forskningsperioden 1984-87 ska börja.

Flera remissinstanser lämnar synpunkter pä arbetet inom energi­forskningsorganisationen och pekar på områden där behov av åtgärder kan föreligga. Bland dessa instanser kan nämnas byggnadsstyrel­sen. Elverksföreningen och Studsvik Energiteknik.

Frågan om behovel av grundforskning inom energiområdet och av fors­kartjänster vid universiteten tas upp av UHÅ, FRN, NFR, Sveriges lant­bruksuniversitet, IVA och Tekniska högskolornas energiarbetsgrupp.

UHÅ hänvisar till vad utredningen har framhållit beträffande behovet av kunskapsuppbyggnad på lång sikt och framhåller atl, om en sådan långsik­tig kompetensuppbyggnad anses angelägen, statsmakterna bör överväga alt i någon form markera betydelsen av atl inom högskolan inrättas tjänster som forskarassistent inom särskilt angivna forskningsområden. En sådan markering bör åtföljas av en motsvarande förstärkning av de berörda högskolornas anslag. Det bör åligga respektive sektoransvariga myndighe­ter eller motsvarande organ att tillhandahålla för statsmakterna erforderligt beslutsunderlag i detta hänseende. Med en sådan åtgärd tryggas förhopp­ningsvis en viss minimirekrylering av kvalificerade forskare till särskilt viktiga forskningsområden. Erfarenheterna från bl. a. energiforskningspro­grammel visar tyvärr att denna rekrytering i vissa fall uteblir om högskolan inte kan erbjuda den relativa anställningstrygghet som följer med en fors­karassistenttjänst.

Forskningsrådsnämnden utgår från att naturvetenskapliga forskningsrå­dets nuvarande ansvar för energirelaterad grundforskning inte kommer all upphöra.

Lantbruksuniversitetet anser att basresurserna bör tillskapas för att sä­kerställa det långsiktiga behovet av forskningskompetens och forsknings­beredskap när det gäller produktion av biomassa för energianvändning. För detta ändamål bör särskilda medel tillföras lantbruksuniversitetet di­rekt.

Tekniska högskolans energiarbetsgrupp välkomnar den i betänkandet framförda rekommendationen atl framför allt STU och naturvetenskapliga forskningsrådet bör känna elt ansvar att stimulera och stödja den långsik­tiga kunskapsuppbyggnaden för energiområdet. Läget kräver naturligtvis också att övriga programorgan på samma sätt kan och vill stödja och stimulera sådan verksamhet.

Ett stort antal instanser har yttrat sig i frågan hur energisparinfor­mationen bör organiseras.

Endasi ell fåtal är positiva till utredningens förslag om att energispar­kommittén omvandlas till en energisparnämnd. Till dessa hör ÖEF och £5A,vilka båda anser att nämnden inte behöver någon chefsmyndighet. Transportrådet och länsstyrelsen i Östergötlands län är också positiva till förslaget om en energisparnämnd. Länsstyrelsen delar utredarens förslag om atl SIND skall vara chefsmyndighet.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.19    Industridepartementet    431

ÖEF föreslär också atl - om en energisparnämnd inrättas - dess roll vid fredskriser undersöks närmare.

ESK menar att - oavsett vilka organisatoriska former i övrigt som väljs - bör informationsverksamheten samlas i en organisaioriskl sammanhål­len enhet. Att överföra verksamheten på en sektorsmyndighel eller dela upp den på flera skulle enligt kommitténs mening innebära att möjligheler­na till att minska energianvändningen med hjälp av information kraftigt försämras.

Bedömningen av vilka informationsbehov som förelegat har enligt ESK hittills utgått från en bedömning av vilka krav energiförsörjningslägel motiverar. De informationsuppgifter som på sä säll har preciserats har sällan överensstämt med någon given sektorsmyndighets ansvarsområde.

Det informationsmaterial som utarbetats bygger nästan alltid på material från flera sektorsmyndigheter och egna konsultundersökningar. I vissa fall har även material från internationella organ använts. Det skulle därför enligt ESK vara mycket olyckligt om dessa uppgifter lades på en eller flera olika seklormyndigheter.

Om informationsansvaret lades på sektorsmyndigheterna skulle detta enligt ESK få två konsekvenser. För det första skulle stor risk föreligga atl många av mottagarna av informationen skulle näs av informationen frän elt mycket stort antal avsändare och uppfatta bilden som mycket splittrad.

För det andra skulle del innebära alt många av informationsbehoven inle skulle täckas. De korresponderar helt enkelt inte med någon sektorsmyn­dighets ansvarsområde. Även om något speciellt samordningsorgan upp­rättas är det risk för att problemet kvarstår.

Om man skulle välja att bygga upp en central energimyndighet anser ESK att informationsfunktionen bör hållas samman inom myndigheten.

Skogsstyrelsen anser att det är angeläget att energisparinformationen till allmänheten hålls samlad. Landsting.sförbundet anser det även i fortsätt­ningen bör finnas ett särskilt informationsorgan.

Flera remissinstanser anser att ESK:s verksamhet helt eller delvis bör inordnas i konsumentverkets verksamhet. Till dessa hör konsumentverket, bostadsslyrelsen. BFR, planverket, länsstyrelsen i Västerbottens län. Kommunförbundet, Näringslivets energidelegalion, Värmeverk.sförening-en och Storumans kommun. Stockholms kommun är också inne pä samma tanke.

Konsumentverket menar att myckel talar för att verket ges utökade uppgifter när det gäller energisparinformation lill allmänheten. Verket har särskilda förutsättningar för att sprida information om energisparande inom hem-, fritids- och bilsektorerna. Speciellt gäller detta information genom tillämpningen av 3 § marknadsföringslagen, information via kom­munala vägledare samt viss information direkt till allmänheten. Verket anser att det skulle medföra stora fördelarom energisparkommitténs verk­samhet och resurser vad gäller information om energifrågor lill allmänhe-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.19    Industridepartementet    432

ten inordnas i konsumentverket. Konsumentverket har sålunda inte endast kunskaper och erfarenhet av information utan också tekniska kunskaper att ta fram underiag för information om energi, t ex genom provningar.

Genom att utnyttja verkets erfarenhet och befintlig organisation måste vissa rationaliseringsvinster uppstå jämfört med om energisparkommittén omvandlas till en särskild myndighet. För atl energisparfrågorna skall få tillräcklig tyngd i konsumentarbetel måste dock resurser tillföras verket i form av personal, medel för konsultupphandling, annonsering och kam­panjverksamhet.

Vad gäller direklrådgivning till allmänheten anser verket det lämpligt atl den sker pä lokal nivå i samarbete mellan energisparrådgivare och konsu­mentvägledare. Redan i dag har verket betydande kontakter med såväl kommunernas konsumentvägledare som energisparrådgivare. Atl skilja ut konsumentupplysning om energi från andra konsumentfrågor är enligt verkets uppfattning inte möjligt.

Kommunförbundet framhåller att den informationsverksamhet som kommunerna bedriver avseende energifrågor och som riktas till fastighets­ägare och allmänhet har ökat väsentligt i omfattning under senare är. Energisparkommitténs arbete är enligt förbundet till stor del inriktat på att lämna information till allmänheten. Härvid nyttjas kommunerna i betydan­de ulslräckning som förmedlare. Informationen består främst av material, som avser att öka intresset för energihushållningen och råd för all åslad-komma sådan, t ex ändring av beteendet hos boende och trafikanter.

Många kommuner informerar i dag om energi både genom konsument­vägledare och särskilda energirädgivare. Inom kommunerna eftersträvas en samordning vad avser informationen på energiområdet. Motsvarande utveckling är önskvärd även pä statligt håll. Energisparkommitténs infor­mationsverksamhet bör därför samordnas med motsvarande verksamhet inom konsumentverket. Enligl kommunförbundets uppfattning kan såle­des vissa skäl tala för att ESK:s uppgifter överförs till konsumentverket. Det är härvid väsenligl att energiinformalionen ges en framskjuten roll inom verket. Någon särskild nämnd torde dock inte behöva inrättas för ändamålet. Bostadsslyrelsen och BFR anför liknande synpunkter.

Planverket framhåller alt konsumentverket inte förfogar över teknisk sakkunskap inom t ex bebyggelseområdel eller trafikområdet, varför ver­ket måste etablera ett nära samarbete med berörda seklormyndigheter för sitt informationsarbete.

Några instanser anser att information skall skötas av varje sektor för sig.

SIND och vattenfällsverket. som både talar för en mer samlad organisa­torisk lösning av myndighelsuppgiflerna inom energiområdet, förordar atl informationsfunktionen - i vart fall delvis - skall inordnas häri.

Naturvårdsverket är också negativ till en energisparnämnd och anser all informationsuppgifterna bör handhas av de myndigheter som har direkta energihushållningsuppgifter, främsl planverket och industriverket.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.19    Industridepartementet     433

Tekniska Föreningen anser atl förslaget om en energisparnämnd är diskutabelt. Det borde kunna ge effektivitetsvinster att knyta energisparin­formationen till antingen ett övergripande organ som t ex ett energiinslitut eller till de sektorvisa myndigheterna.

Statskontoret stödjer huvuddragen i förslagen rörande organisation för information, rådgivning och utbildning. Den grundläggande principen bör vara att varje myndighet inom sitt ansvarsområde själv skall svara för informationsinsatser av skilda slag. Når det gäller information till allmän­heten finns emellertid starka skäl som talar för en samordning i en riktning som utredaren föreslår. Det är önskvärt att information till allmänheten hålls samman och anpassas till olika målgruppers behov.

Statskontoret kan inte stödja förslaget alt ESK ombildas till energispar­nämnd med uppgift att svara för information till allmänheten. Utredaren är själv tveksam till hur självständig en liten myndighet som den föreslagna nämnden kan vara och föreslår att SIND skall vara chefsmyndighet. Stats­kontoret delar denna tveksamhet och förordar att till SIND förs en funk­tion med de uppgifter och i stort de resurser som föreslås för nämnden samt att ESK upphör med sin verksamhet. Statskontoret bedömer atl en sådan lösning blir billigare ur administrativ synpunkl. Om energisparfråg­orna är av sådan art att ett särskilt styrorgan behövs kan för dessa frågor en rådgivande nämnd knytas till SIND.

Några instanser anser att beslut om ESK:s organisation inle bör fallas nu, bl a RRV och Umeå kommun.

TCO anför att information m.m. i likhet med utredningsverksamhet, i princip bör vara en integrerad del av verkställighetsuppgifter. Eftersom en effektiv informationsverksamhet, som är en nödvändighet inom energiom­rådet, ställer krav pä flexibilitet och arbetsformer som av erfarenhet är svåra att få plats med inom en myndighet, bör formerna för denna verk­samhet närmare övervägas. Utgångspunkten bör dock vara atl det sker en nära samordning med den av TCO föreslagna energimyndigheten.

Byggnadsstyrelsen anför att styrelsen t.o.m. budgetåret 1979/80 varit ansvarig för allmän energisparinformation till statsanställd och statliga myndigheter efter samråd med ESK. Fr.o.m. budgetåret 1980/81 övertas denna roll av ESK efter samråd med verket. Beroende pä ESK-funktioner-nas framtida placering kan ansvaret återgå lill byggnadsstyrelsen enligt utredarens förslag. Styrelsen har inget att erinra häremot förutsatt all personella resurser ges för att löpande klara rådgivningsverksamheten. Uppläggning av kampanjer m.m. köps för närvarande till stor del av konsulter - vilket även gäller för ESK. Frågan om var ansvarel läggs för denna informationsverksamhet är av underordnad belydelse.

Frågor belräffande utbildning och rådgivning behandlas ganska spar­samt av remissinstanserna.

När del gäller rådgivning framförs följande.

Stockholms kommun anför 28    Riksdagen 1980/81. I .saml. Nr 90. Bilagedel

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.19    Industridepartementet     434

"Rådgivnings- och besiktningsverksamheten till fastighetsägare sköts av kommunerna. Verksamheten baseras på statsbidrag för ett är i sänder, vilket försvårar uppbyggnaden av en permanent organisation. Rådgiv­ningsverksamheten bygger på frivillighet och några krav ställs inte på fastighetsägarna när det gäller medverkan eller uppföljning med åtgärder. Det har diskuterats om det inle nu är motiverat med en återkommande energibesiktning av fastigheter och/eller en allmän energideklaration samt en bättre koppling mellan rådgivning och energisparstöd. Hur påverkar en sådan inriktning den statliga myndighetsorganisationen? Kommunernas utåtriktade verksamhet inom området energisparande/energirådgivning är i hög grad beroende av hur dessa frågor behandlas på den statliga nivån."

Lantbruksstyrelsen föreslår att skogsstyrelsen resp. lantbruksstyrelsen blir tillsynsmyndighet inom tillförselområdet biomassa med uppgift att lämna stöd och rådgivning till de biomasseproducerande företagen inom skogs- och jordbrukssektorerna. Dessa myndigheter bör tillföras förstärk­ningar för att kunna genomföra de nämnda arbetsuppgifterna.

LRF konstaterar att hittills har inte energirådgivningen fungerat till lantbrukargmppen. Lantbruksstyrelsen har inte haft någon verksamhet riktad mot jordbruket men väl mot trädgårdsnäringen. Jordbrukets energi­rådgivning har därför hamnat på SIND. I den försöksverksamhet som SIND genomfört med hjälp av regionala utvecklingsfonderna i fyra län har i vissa fall jordbruksfrågorna helt kommit ät sidan. LRF beklagar delta och kräver kraftåtgärder för att få till stånd en effektiv rådgivning till lantbru­kargmppen. Enligt förbundets uppfattning talar många skäl för att denna rådgivning ska handläggas av lantbruksnämnderna som då måste ges till­räckliga resurser för atl klara uppgiften.

SIND framhåller att energisparrådgivningen bör ske inom ramen för berörda sektorsmyndigheters verksamhet. I utredningen framhålls belräf­fande SIND's rådgivningsinsalser - som bedrivs i forma av försöksverk­samhet via vissa regionala utvecklingsfonder - atl det är viktigt atl rådgiv­arna vid fonderna i sitt arbete samverkar med övriga energirådgivare inom samma region. SIND delar denna uppfattning men vill samtidigt understry­ka vikten av att de kommunala rådgivarna koncentrerar sina insatser lill andra målgrupper än fondens.

Skellefteå kommun framhåller vad gäller enegisparrädgivningen att det i kommuner med större energiföretag och egen energisparverksamhel är angeläget med ett närmare samarbete mellan kommunens och utvecklings­fondernas verksamhet mot företagen för att undvika eventuellt dubbelar­bete samt att stimulera till optimal energianvändning.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att den föreslagna energispar­nämnden bör samordna informations- och rådgivningsverksamheten från bostadsstyrelsen, planverket och konsumeniverkel. SIND bör svara för energisparrådgivningen lill företagen. Verksamheten, som bedrivits på regional nivå genom utvecklingsfonderna, bör permanentas och byggas ut.

Statskontoret menar att huvudprincipen för organisation av rådgivning bör vara att varje myndighet själv svarar för verksamheten inom sitt ansvarsområde.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.19    Industridepartementet    435

Utredarens förslag atl SIND, planverket och transportrådet åläggs skyl­dighet till obligatoriskt samråd i sina anslagsframställningar rörande uthild-ningsstöd har inle kommenterats av någon remissinstans.

Remissinstansernas behandling av frågor rörande behov av utökade forskarinsatser inkl. ytterligare forskarutbildning har tagits upp i samband med instansernas behandling av energiforskningsorganisationen. Härut­över har lämnats följande synpunkter beträffande utbildning.

UHÅ instämmer i utredningens förslag att ansvaret för energiinriktad utbildning inom sektorerna industriella processer och tillförsel, bebyggelse samt transporter läggs på respektive tillsynsmyndighet. Beträffande sådan utbildning som naturligen är en uppgift för det allmänna utbildningsväsen­det bör tillsynsmyndigheternas ansvar begränsas till uppgiften alt för UHÄ och möjligen också för skolöverstyrelsen klargöra de långsikla utbildnings­behoven. När det däremot gäller behovet av mer specialiserad fort- och vidareutbildning för olika samhällssektorers behov bör tillsynsmyndighe­terna åläggas ett mer direkt ansvar för utbildningens planering och genom­förande. UHÄ finner det dock naturligt att högskolans forskare, lärare och övriga resurser, där så är lämpligt, utnyttjas även för detta slag av utbild­ning.

Länsstyrelsen i Östergötlands län menar också att ansvarel för den energiinriktade utbildningen bör åvila de tre sektormyndigheterna, statens industriverk, statens planverk och transportrådet, som samtidigt är till­synsmyndigheter för sina respektive områden. Liknande synpunkler fram­förs av statskontoret. Länsstyrelsen menar också alt det allmänna utbild­ningsväsendet bör verka för att aktuell kunskap om energifrågorna fortlö­pande förs in i läroplanen för grundskola, gymnasium och högskola.

Kommunförbundet understryker starkt det väsentliga i att utbildningen speglar de strävanden som statsmakterna har pä energiområdet och har för sin del också verkat i denna riktning i remissyttranden över läroplaner etc. avseende grundskola, gymnasium och högskola.

I slutet av år 1976 skrev förbundet och branschorganisationerna gemen­samt till UHÄ och föreslog att en utbildning avseende energitekniker pä civilingenjörsnivä skulle etableras. Ännu har något utredningsarbete i syfte alt åstadkomma en sådan utbildning inte startat. Detta bör enligt förbun­dets uppfattning ske utan vidare dröjsmål.

Det synes angeläget att statsmakterna genom direktiv till de för under­visningen ansvariga myndigheterna åstadkommer att införandet av nya. energiinriktade kurser och utbildningslinjer ges hög prioritet.

LRF och Stockholms kommun stryker också under nödvändigheten av alt energifrågorna behandlas i ulbildningen. Enligl LRF:s uppfattning bör även arbetsmarknadsutbildningen kunna användas för all äsladkomma ökad energikunskap och bättre energihanlering i näringslivet.

SIND anser att utredarens behandling av ämnet är alltför summarisk för atl utgöra grund för hur en utvidgad energiutbildning kan ske och fram-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.19    Industridepartementet     436

håller att verket har det övergripande ansvaret-för energiutbildning för yrkesverksamma.

VVS-Tekniska Föreningen tycker inte heller att utredaren har tillräckligt beaktat frågan om utbildning av yrkesverksamma.

Kommunernas roll inom energiområdet och kommunal energi­planering tas upp av åtskilliga remissinsianser.

Flera instanser betonar den kommunala energiplaneringens roll inom energiområdet.

Utredningens förslag om all SlND:s. planverkels och transporirådels stödälgärder för kommunernas energiplanering samordnas genom förord­ningen om kommunal energiplanering har dock bara kommenierals av SIND.

SIND anför atl de statliga myndigheternas samverkan med kommunerna är en fräga av mycket stor betydelse. Den torde dock inle kunna få någon lösning förrän den statliga organisationen på energiområdet fått fastare former.

SIND har sedan några är del cenirala myndighetsansvaret i frågor röran­de kommunal energiplanering. Övriga myndigheter som i olika utsträck­ning berörs är bostadsstyrelsen, planverket. ÖEF. transporträdet och vat­tenfallsverket. Utredningen föreslär utan alt på minsta sätt ange konkreta samverkansproblem att samarbetet mellan de mest berörda myndigheterna SIND, planverket och transportrådet skall formaliseras genom att en änd­ring i förordningen lill lagen om kommunal energiplanering sker. Det föreligger enligt SIND:s bedömning inte några reella samverkansproblem som skulle motivera en sådan ändring av förordningen. Däremot föreligger -enligt SIND:s mening ell starkt behov av en närmare precisering av olika myndigheters uppgifter och ansvarsområden.

Skellefteå kommun ansluter till utredarens uppfattning atl 1980-lalels energiteknik i stor omfattning kommer all ha regional anknytning - dels lokala och regionala insatser för atl ersälla oljan för uppvärmningsända­mäl, dels insatser för utvinning av regionala energitillgångar. För en effek­tiv introduktion av sådan teknik krävs nära samverkan mellan energipro­ducenter och energikonsumenter saml mellan industrin och de lokala ener­giplanerna i kommunerna. 1 många fall erfordras även ökad samverkan mellan närliggande kommuner, då regionala bränsletillgångar och länkbara energikonsumenler ofta är belägna inom olika kommuner. Del krävs också starkt slalligl slöd om alternativa bränslen skall vinna ökad användning under 1980-talet.

Naturvårdsverket understryker viklen av all den kommunala energi­planeringen ges möjligheler atl utvecklas på avsett säll och också yllerliga­re förstärkas. Den kommunala energiplaneringen är ett medel för all för-bätlra energitillförseln och energihushållningen i landels kommuner. Den kommunala energiplaneringen kan också parallelll vara elt verksamt medel för att förbällra luftkvaliteten i landels lälorler. Verket har därför intresse

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.19    Industridepartementet     437

av att miljövårdsfrågorna även fortsättningsvis kommer atl ingå som ett naturligt led i planeringsprocessen.

OED anför att kommunerna kommer atl få elt stort ansvar för omställ­ning av energisystemet från olja lill alternativa bränslen och att samverkan mellan statliga och kommunala insatser erfordras. Den kommunala energi­planeringen är också elt väsentligl led både i denna omställning och som del av den nationella energiplaneringen. Delegationen vill därt"ör instämma i utredarens bedömning atl SIND:s uppföljande och initierande uppgift inom kommunal energiplanering är angelägen och måste kunna bedrivas kraftfullt. Liknande synpunkter anförs av IVA och Kommunförbundet.

Landstingsförbundet framhåller att en ökad samverkan mellan statliga centrala myndigheter på energiområdet är angelägen med hänsyn till kom­munernas möjligheter att få stöd och genomslag för den egna energiplane­ringen. Det är emellertid angeläget alt en ökad statlig aktivitet på området inte tar sig uttryck i detaljreglering av kommunerna via uppbyggande av omfattande planeringssystem på central myndighetsnivå.

Regional samverkan mellan flera mindre kommuner pä energiområdet torde också i vissa fall kunna bli aktuell i en situation där intensifierad hushållning med energi och alternativ energiproduktion blir nödvändig.

Länsstyrelsen i Västerbottens län tillstyrker utredningens förslag att statens stöd lill de mindre kommunerna på olika områden skall förbättras och förstärkas. Länsstyrelsen förordar dock att förslagen på detta område snarast ges en mer konkret innebörd.

BFR och planverket anser att myndighetsansvaret för den kommunala energiplaneringen bör överföras från SIND till planverket. Bostadsstyrel­sen anför liknande synpunkter.

BFR menar att planeringen för energisparåtgärder, introduktion av ny teknik och lokala energikällor i främst värmeförsörjningen för bebyggelsen måsle vara en integrerad del av planeringen för bebyggelseutveckling och stadsomvandling mot bakgrunden av närproduktionens betydelse. Samti­digt krävs för genomförandet elt väl utbyggt nät av tekniskt kompetenta organ. Slutligen är det angeläget att de som skall förvalla dessa anläggning­ar också har hög teknisk kompetens.

En gruppcentral med värmepumpsteknik, framtida solvärme och sä­songlagring av värme måste med nödvändighet planeras och utformas för att passa de lokala förhållandena. Likaså måste sanering, ombyggnad och förtätning av bebyggelse, liksom energihushållande åtgärder i byggnader med redan känd teknik planeras och utformas med avseende på senare införande av närproduktion av värme med nya energikällor och ny teknik. Energiförsörjning och hushållning måste därför bli en lika naturiig del av bebyggelseplaneringen som värmeinstallationen är en naturlig del av bygg­naden.

Mot den bakgrunden anser BFR det angeläget att sektormyndighelerna inom byggnadsområdet ges ett offensivt ansvar för införande av energihus-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.19    Industridepartementet     438

hållning och närproduktion. Tillsynsansvaret för teknisk utformning och planering ligger naturligt på planverket medan finansieringsfrågorna natur­ligen handhas av bostadsstyrelsen. Fjärrtillförsel av energi bör liksom nu handhas av SIND. Med en sådan uppläggning är det naturligt all föra över tillsynsansvaret för den kommunala energiplaneringen från SIND lill plan­verket. När ansvaret för tillförsel av energi ligger på SIND och för närtill­försel på sektormyndigheterna inom bebyggelseområdel kan det offensiva ansvar som i dag ligger på oljeersättningsdelegationen finna en organisato­risk hemvist när delegationen avslutat sitt arbete.

Eftersom industriverkets prognosverksamhel av utredningen föreslås bli överförd till det nya institutet blir det naturligt att den kommunala redovis­ningen av energiplaneringen sker inom ramen för mark- och bebyggelse­planeringen och därför överförs lill planverket. Del bör därvid ankomma på planverket att ha det samordnande ansvaret och kontakterna med energiinstilutet inom bebyggelse- och samhällsplaneringssektorn,

Bostadsslyrelsen framhåller att sambandet mellan kommunal energi­planering och annan kommunal planering är betydelsefullt. Därför bör denna planering överföras från industrisektorn till bygg- och bosladssek­torn. Såväl bostadsstyrelsen som statens planverk förfogar över väl ut­vecklade kontaktnät både med centrala statliga verk och kommunerna genom länsbostadsnämnder och länsstyrelsernas planeringsavdelningar. Bostadsstyrelsen anser därför att ansvaret för den kommunala energipla­neringen bör ligga pä bygg- och bostadssektorn i stället för industrisektorn som f. n. För bostadsstyrelsens del bör detta huvudsakligen avse finansie­ringsfrågor och sambandet mellan planeringen och det kommunala bos­tadsförsörjningsprogrammet.

Länsstyrelsens i Östergötlands län erfarenhet är atl nuvarande system där statens industriverk samverkar med kommunen i den kommunala energiplaneringen ej fungerar tillfredsställande. Länsstyrelsen bör i stället ges detta samordnande ansvar. Fördelen med en sådan lösning är att den ger en högre effektivitet och större hänsyn kan tas till olika typer av kommuner.

Malmö kornmun anser, att en längre gående organisatorisk samordning av de statliga energimyndigheterna än den nu föreslagna är nödvändig för att åstadkomma enklare och effektivare samverkan med kommunerna i anslrängningarna att skapa bättre förutsättningar för atl genomföra

-  en riktig energiplanering

-  investeringar för en tryggare energitillförsel och förbättrad boendemiljö
samt

-  ett effektivare energisparprogram och bättre stöd till ny teknik.
Vidare bör denna statliga organisation konstrueras så att onödig statlig

inblandning i den kommunala energiplaneringen undviks. Den interkom­munala samverkan mellan kommuner och inom regioner sker bäst och naturligast genom åtgärder initierade av kommunerna själva och utan större inblandning frän såväl stat som kraflföretag.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.19    Industridepartementet    439

Sydkraft framhåller att förutsättningarna för ett effektivt energipolitiskt arbete är mycket olika inom kommunerna. Slörre kommuner kan uppnå hög kompetens. I andra fall föreligger behov av stöd.

LO har inga invändningar mot förslaget alt öka samordningen mellan olika statliga myndigheter och andra organ för att främja den kommunala energiplaneringen. Organisationen pekar på atl vissa frågor i sammanhang­et är föremål för utredning inom I.ex. utredningen om styrmedel för energihushållning inom näringslivet. LO anser att pågående utredningsar­bete först behöver utvärderas innan man tar ställning till om hur myndig­hetsorganisationen pä energiområdet behöver anpassas för att främja den kommunala energiplaneringen.

Ett antal remissinstanser tar upp frågan av en statlig regio nal orga­nisation inom energiområdet.

Lantbruksslyrelsen, länsstyrelserna i Östergötlands län och i Kristian­stads län samt LRF anser att det finns behov av ett statligt regionalt organ inom energiområdet och att länsstyrelserna är det lämpligaste organet för detta. Liknande synpunkler anförs av KK.

Länsstyrelsen i Kristianstads län framhåller att frågor med anknytning till energi förekommer idag inom den statliga sektorn även på regional nivå. Under senare år har t. ex. länsbostadsnämnderna och utvecklings­fonderna fått en ökad befattning med sådana frågor. Länsstyrelserna har också fått ansvar för energifrågor i olika sammanhang. Sålunda uppdrog regeringen så sent som i våras ät länsstyrelserna att utreda de regional- och sysselsättningspolitiska effekterna av en ökad användning av de inhemska bränslena skogsavfall och torv. Inom ramen för den nu pågående länspla­nering 80 fär energifrågorna en alltmer framskjuten ställning. Enligt läns­styrelsens mening finns det därför behov av ett ansvarigt regionalt organ för energifrågor. Detta har också framhållits av mänga remissinstanser i samband med behandlingen av länsplanering 80. Del torde bl. a. bli mycket svårt för de centrala organen att upprätthålla en nödvändig och effektiv kontakt med alla landets 279 kommuner. Till ell regionalt statligt organ skulle kunna delegeras en rad frågor. Det är länsstyrelsens uppfattning att det eftersträvade förstärkta statliga myndighetsstödet till kommunerna lättare och effektivare skulle uppnås om det i varje lån fanns en regional ansvarig myndighet. Den myndighet som på regional nivå är mest lämplig att handha det övergripande ansvaret för energifrågor är länsstyrelserna och deras planeringsavdelningar. Som lidigare nämnts har redan idag planeringsavdelningarna i viss utsträckning befattning med hithörande frå­gor.

Malmö kommun konstaterar att statens samverkan med kommunerna i energiplaneringsfrågor endast diskuteras summariskt i betänkandet. Frå­gor om interkommunal och regional samverkan behandlas inte alls. Inte heller berörs decentralisering av det statliga myndighetsansvaret på ener­giområdet till länsstyrelsen eller andra regionala statliga organ. Det hade

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.19    Industridepartementet    440

varit av värde om det kommunala sambandet mera ingående behandlats dä detta utifrån kommunens synpunkl är av centralt intresse.

Om fortsatta överväganden i här aktuella frågeställningar leder fram till att den statliga tillsynen av energiplaneringen i kommunerna behöver decentraliseras anser energiverksstyrelsen att den uppgiften bör åvila läns­styrelserna som fullgör liknande uppgifter på andra samhällsplaneringsom­råden.

Ulredningen om styrmedel för näringslivets energihushållning saknar också en analys av behovet av en regional organisation.

Utredarens olika förslag till åtgärder inom ramen för det s.k. nollal­ternativet har endasi kommenterats av ett fätal remissinstanser. ÖEF förordar detta organisationsalternativ, som innebär att nuvarande organi­sation i huvudsak bibehålls, att vissa kommittéer med permanenta arbets­uppgifter ges ställning som myndigheter med, egna anslag samt att oljeer­sättningsdelegationens uppgifter förs till SIND.

Domänverket förordar atl nuvarande myndighetsorganisation blir bestå­ende ännu en tid - närmast jämförbart med vad utredningen betecknar som ett nollalternativ - men alt utredningens synpunkter för atl lillgodose den översiktliga planeringen på energiområdet beaktas. Därvid bör även produktionsområdet inkluderas.

Transport forskningsdelegationen, transporlrådel och transportforsk-ningsutredningen tar upp de förslag som rör samverkan m.m. mellan delegationen och rådet.

Transporlförskningsdelegalionen tar upp förslaget alt transporlrådel och transporlforskningsdelegationen bör fä gemensamma lokaler och atl chefen för transporträdet bör vara ordförande i styrelsen för delegationen. Delegationen har med förvåning tagit del av dessa förslag. Särskilt som de inte alls har motiverats i ulredningen och inte heller diskulerals med delegafionen. Till bilden hör alt energifrågorna endast utgör en mindre del av delegationens verksamhet. Transportforskningsdelegationen anser atl det f. n. inte går att ta ställning till de framförda förslagen. Skälet till detta är den pågående transportforskningsutredningen som enligl direktiven skall avlämna sitt betänkande i maj är 1981. I utredningens uppdrag ingår att se över hela transportforskningsorganisationen. Transportforsknings­utredningen har samma synpunkt.

Transporlrådel menar också att resultatet av utredningen om transport-forskningens organisation bör avvaktas. Däremot tillstyrker rådet förslaget att det representeras i styrelsen för DFE, om denna delegation skulle kvarstå.

2.3.3 Övrigt

Utredningens förslag att all personal vid SIND, energiinstitutet och energisparnämnden skall beredas arbetslokaler i anslutning till SIND:s nuvarande lokaler på Liljeholmen kommenteras av endast ett fåtal remiss­instanser.

 

Prop. 1980/81:90   Bilaga 1.19   Industridepartementet  441

SCB anser att institutet bör lokaliseras till Storstockholmsomrädet.

Länsstyrelsen i Södermanlands län och Nyköpings kommun anser att institutet bör lokaliseras till Nyköpings kommun.

Nyköpings kommun påminner om att sysselsättningsstimulerande åtgär­der utlovades när riksdagen beslöt om avveckling av flygflottiljen i Nykö­ping. Vidare tillsattes en särskild arbetsgrupp för bevakning av sysselsätt­ningen i kommunen. Resultat i form av något nytt arbetstillfälle kan ännu ej visas upp. Detta är självklart mycket oroande för kommunens del.

Kommunen anser inte att några övertygande argument för en lokalise­ring av energiinstitutet till Liljeholmen mitt i centrala Stockholm framförs i utredningen. Nyköping kan väl konkurrera vid val av lokalisering av energiinstitutet.

Enligt kommunens uppfattning måste Nyköping framstå som synnerli­gen lämpligt för etablering av energiinstitutel. Kommunens läge i omedel­bar närhet av Storstockholm, med möjligheter till lättillgängliga myndig­hetskontakter i Stockholm (restid ca 1 lim. 15 min.) är givetvis betydelse­fullt. Därtill kommer fördelar av en trivsam boendemiljö och en god "energimiljö" i form av närhet till Studsvik Energitekniks forskningsan­läggning. Kommunen hemställer att institutet förläggs till Nyköpings kom­mun. Liknande synpunkter framförs av länsstyrelsen i Södermanlands län.

Byggnadsstyrelsen framhåller att utredarens förslag torde avse utbygg­nad av kv. Rosteriet etapp II. Verket konstaterar att beslut inte tagits om vilka statliga myndigheter som skall beredas plats i kv. Rosteriet etapp II. Projektering för etapp II har ännu ej beslutats av statsmakterna.

2.4 Statens vattenfallsverk

Ett fåtal remissinstanser kommenterar utredningens förslag att affärs­verksformen bör behållas. RRV anser det vara motiverat, bl. a. med hän­syn till frågan om verksamhetens anpassning till den nya energipolitiken, att affärsverksformen i förhållande till bolagsformen diskuteras utföriigare i det fortsatta utredningsarbetet. Vattenfallsverket utgår från att affärs­verksformen kommer att bestå, men framhåller att bolagsformen redan nu tillämpas för vissa delar av verksamheten och är den lämpligaste formen för samgående med bl. a. kommunala energiföretag.

Förslaget att verket skall vidga sina arbetsuppgifter inom värmeförsörj­ningsområdet tillstyrks av ett flertal remissinstanser. Vattenfällsverket tillstyrker utredarens förslag och förklarar sig berett att vidta erforderliga åtgärder för att anpassa verksamhet och organisation till de vidgade upp­gifterna. SIND, SACO/SR, Sveriges civilingenjörsförbund och oljeersätt­ningsdelegationen finner det naturligt och rimligt att vattenfallsverket får vidgade uppgifter och utvecklas för att kunna svara mot nya behov inom energiområdet. LO och TCO tillstyrker helt utredarens förslag angående

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.19    Industridepartementet     442

vattenfallsverket och noterar med tillfredsställelse att verket har "uttalat en klar vilja att vidga sin verksamhet till nya områden inom energisek­torn". TCO ser det som angeläget att dessa strävanden fär ordentligt stöd av regering och riksdag. Kommunförbundet, Stockholms och Göteborgs kommuner och VVS Tekniska Föreningen avstyrker förslaget och menar att den nödvändiga kompentensen pä området redan finns hos kommunala värmeverk och konsultföretag. Kommunförbundet påpekar att de utbygg­nader av elkraftsystemet som normalt sker i vattenfallsverkets regi skiljer sig från de värmeanläggningar som väntas bli uppförda i främst mindre och medelstora kommuner vad gäller både storlek och teknikval. Den sist­nämnda synpunkten delas också av Vänneverksföreningen. HSB och NED avstyrker förslaget med motiveringen att om vattenfallsverket levererar både el- och fjärrvärme i en kommun uppstår en monopolsituation, som kan innebära minskade möjligheter för kommunerna och bostadsföretagen att utforma energiförsörjningen rationellt med tanke pä de lokala förhållan­dena.

SALF tillstyrker förslaget om en utvidgad verksamhet, men påpekar att detta innebär att vattenfallsverket fär arbeta i konkurrens med andra entreprenadföretag på helt kommersiella villkor och efter de företagseko­nomiska principer som gäller inom den privata sektorn. Detta skulle enligt SALF kunna underlättas om konsult- och entreprenadverksamheten skildes frän verkets övriga uppgifter. Denna synpunkl delas av länsstyrel­sen i Västerbottens län. BFR, SACO/SR, värmeverksföreningen, Sveriges civilingenjörsförbund. Kommunförbundet och Stockholms kommun anser vattenfallsverkets konsult- och entreprenadverksamhet måste avskiljas från elproduktionen och -distributionen, I.ex. genom att den förra bedrivs i bolagsform. Storumans kommun anser alt statens roll i energiproduk­tionen genom vattenfallsverket har en sådan betydelse ur övergripande synpunkt att den bör utredas utanför verket, I.ex. av en parlamentarisk utredning med representanter för kommunerna. Kraftverk.sföreningen för­utsätter - både när det gäller vidgade arbetsuppgifter för vattenfallsverket och ökat samarbete med kommunerna - att det är fråga om frivilligt, icke institutionaliserat samarbete. Föreningen anser del vara en naturlig skyl­dighet för verket, liksom för föreningens egna medlemmar, att, där så påkallas, ta på sig vidgade uppgifter inom värmeområdet. Studsvik Energi­teknik konstaterar att utredningsbetänkandet redovisar en framtidsbild av vattenfallsverket som, med hänsyn lill förväntade förändringar i landets energiproduktionsmönster, ur flera synpunkter bedöms vara konstruktiv och medföra ökad slagkraft. Svenska Konsultföreningen konstaterar att vattenfallsverket även i framtiden bör vara ett kraftproduklionsförelag med vissa samordnande och övergripande uppgifter pä riksnivå.

Förslaget om medverkan i den kommunala energiplaneringen tillstyrks av ett flertal remissinstanser, däribland SIND, domänverket, statskon­toret,  vattenfällsverket, länsstyrelsen i Östergötlands län, Ingenjörsve-

 

Prop. 1980/81:90   Bilaga 1.19   Industridepartementet      443

tenskapsakademien och Skellefteå kommun. LO och TCO tillstyrker utre­darens förslag även i denna del. TCO understryker att den omorientering som svensk energipolitik nu står inför fordrar att nya konstruktiva samver­kansformer mellan kommunerna och vattenfallsverket måste sökas. TCO ser det som självklart att ansvaret för den kommunala energiplaneringen skall ligga hos kommunerna, men gör samtidigt den bedömningen alt för att den nödvändiga ambitionshöjningen därvidlag skall kunna ske med tillfredsställande kvalitet måste ett konstruktivt samarbete av det slag som utredaren har behandlat åstadkommas. Även KK pekar på vikten av att en breddning av vattenfallsverkets verksamhet sker på samma villkor som gäller för det privata näringslivet, men anser det mindre lämpligt att ett verk som har elproduktion och -distribution som huvudsaklig verksamhet anförtros andra planeringsuppgifter än sådana som direkt följer av denna verksamhet. Studsvik Energiteknik förutsätter att samverkan och konkur­rens sker pä normala kommersiella villkor, varför kraven på insyn i och kontroll av verksamheten blir en myckel viktig fråga. RRV uttrycker oro för att vattenfallsverkt, även efter en organisationsförändring där de regio­nala förvaltningarnas handlingsfrihet ökas, skall ha svårigheter att klara en smidig och lyhörd samverkan med ett stort antal kommuner samt att ta hänsyn till de lokala förutsättningarna i varje särskilt fall.

DFE, Malmö och Göteborgs kommuner, Riksbyggen, SABO, VVS Tek­niska Föreningen och Svenska Konsullföreningen avstyrker utredningens förslag i denna del med hänvisning till att valtenfallsverket i egenskap av elproducent med en faktisk monopolställning i fråga om energitillförseln inte bör fungera som rådgivare i energifrågor och därmed ges möjligheler att styra användningen på användarsidan. Malmö kommun menar att kraft­företagen har en begränsad erfarenhet av olika energiformers optimala samspel och dessutom begränsade möjligheter att samordna energiplane­ringen med den övriga kommunala planeringen. Göteborgs kommun ut­trycker oro för att vattenfallsverket, med hänsyn till sin myndighetsroll, skulle konkurrera ut andra konsultföretag i branschen.

Stockliolms kommun och Riksförbundet Eldistributörerna — REL anser atl valtenfallsverkets främsta uppgift bör vara alt producera elektricitet och att ansvara för landets elkraftöverföring. Etl fortsatt arbete måste ske för en lokalt förankrad eldistribution med kommunerna och de enskilda distributörerna som ansvariga för såväl el- som värmeförsörjningen. Sam­råd och samarbete måste dock ske på lika villkor. Umeå kommun konsta­terar att den föreslagna utvidgningen av verkels verksamhetsområde krä­ver direkt medgivande från berörda kommuner och ställer sig tveksam till om vattenfallsverkets insats som distributör och producent av fjärrvärme kommer all beröra slörre kommuner som redan har utvecklat en egen Ijärrvärmerörelse. Umeå kommun föreslår att verket kan biträda kommu­nerna som konsult inom det värmetekniska området.

Vattenfallsverkel instämmer helt i utredningens bedömningar angående

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.19    Industridepartementet    444

driften av stamnätet och ser utredarens båda förutsättningar som en natur­lig sak. RRV anser att frågan om att driva stamnätet och kraftverken inom en och samma organisation med fördel kan knytas till frågan om organisa­torisk form för verksamheten. Därvid bör hänsyn las till vilka av valten­fallsverkets uppgifter som anses vara så myndighetsbetonade all affärs­verksformen framstår som den naturliga förvaltningsformen. RRV menar alt driften av stamnätet är den arbetsuppgift som mest utpräglat har karak­tären av myndighetsuppgift. Kommunförbundet efterlyser en helt neutral förvaltning av stamlinjenätet utan direkt koppling till en stor kraftprodu­cent och föreslår att kraftverksrörelsen och förvaltningen av stamlinjenätet åtskiljs. Först bör dock utredarens förslag om en mer öppen redovisning av stamlinjenätets förvaltning prövas för alt se om det är tillräckligt för att överbrygga intressemotsättningarna. Göteborgs och Norrköpings kom­muner anser atl möjlighet till transitering över stamnätet måste öppnas på rimliga villkor för elproducerande kommuner och kraftföretag som nu inte tillhör gruppen transilörer.

Flertalet remissinstanser är positiva till atl vattenfallsverket ökar sina insatser när det gäller forskning, utveckling och demonstration inom ener­giområdet.

SPK och Kommunförhundel betonar vikten av att verkets kostnader för satsning på ej kommersiellt betingade forsknings- och utvecklingsprojekt inte belastar landets elkonsumenter genom högre elpriser. Sådana uppdrag till vattenfallsverket bör finansieras genom särskilda anslagsmedel. Inte heller bör investeringar i sädana demonstrations- och försöksanläggningar som ligger utanför verkets normala verksamhet ingå i det förräntningsplik­tiga statskapillet.

KK ser det som angeläget att den forskningsverksamhet som vallenfalls-verket kan komma att bedriva fogas in i den samordning av forskningen som KK:s förslag bör falla pä DFE. Även Sydkraft anser att vattenfallsver­kets forskningsverksamhet bör samordnas med annan statlig forskning och forskning inom det enskilda näringslivet. BFR har mycket goda erfarenhe­ter av det EFUD-arbete som har utförts av vattenfallsverket och ser verket som en viktig resurs inom rådets verksamhetsområde. BFR ser det som angeläget aft verket fortsätter sin uppbyggnad av kompetens och bredd inom området småskalig ny energiteknik samt energihushållning. Verket kan då bygga upp ett betydande kunnande och bli etl resursstarkt organ för utveckling och genomförande av nya energisystem, främst småskaliga. BFR tillstyrker att verket ges ell vidgat ansvar främst inom forskning och teknisk utveckling samt utveckling och genomförande av nya energisy­stem. Valtenfallsverket förklarar sig berett att öka utvecklingsinsatserna. En sådan ökning har redan skett och ytterligare insatser planeras. Verket ser sina regionala och lokala organ inklusive dotterbolag som en stor tillgång när del gäller att introducera och sprida ny teknik. Vattenfallsver­ket påpekar att verket har ett vitt förgrenat samarbetsnät - nationellt och

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.19    Industridepartementet     445

internationellt - i utvecklingsfrågor och prövar nya samverkansfqrmer. Verket har I.ex. inrättat elt särskilt externt råd för solvärme- och värmepumpsområdena. Verket är berett att utvidga idén till andra utveck­lingsområden genom t. ex. en EFUD-nämnd med externa inslag.

OED och länsstyrelsen i Östergötlands län tillstyrker utredarens förslag om en breddning och fördjupning av verkets EFUD-insatser och betonar vikten av att verket engagerar sig i projekterings- och demonstrationsverk­samhet som inte har något samband med produktion eller distribution av el, I.ex. rörande nya bränslen. IVA noterar med tillfredsställelse den ökade utvecklingsinsatsen kring alternativa energislag som vattenfallsver­ket nu gör och hyser med hänsyn lill verkels finansiella ställning hopp om en ytterligare utvidgning av programmet. Landstingsförbundet förutsätter att vattenfallsverkets ökade EFUD-insatser kommer alt innebära en priori­tering av utvecklingsarbetet vad gäller alternativ energiproduktion. Starka skäl talar enligt förbundet för att verket åläggs klart definierade krav i fräga om satsning på alternativa energikällor. Del är rimligt att verket fungerar som ett instrument för praktiskt utvecklingsarbete via demonstrations- och fullskaleanläggningar och samarbete med kommunerna. Studsvik Energi­teknik anser ett ökat EFUD-engagemang från valtenfallsverkets sida inom elproduktions- och eventuellt värmeförsörjningsområdena vara av stor vikt. Studsvik Energiteknik pekar dock på risken för konkurrens- och relationsproblem om vattenfallsverket skulle uppträda pä marknaden som exploatör av utvecklad teknik och tekniskt kunnande inom energiområdet. Studsvik utgår vidare ifrån att verket bör kunna dra nytta av bolaget för konsultationer och direkt samverkan och noterar utredarens allmänna tes om samverkan baserad på arbetsfördelning som utgår ifrån verkels och Siudsvik Energitekniks olika inriktning. Siudsvik Energiteknik avser att aktivt söka medverka lill en sådan arbetsfördelning, men konstaterar atl det finns risk för att konkurrens uppstår som omöjliggör kraftsamling och som inget av företagen gagnas av. Om verkets EFUD-verksamhet kommer alt förstärkas förutsätter Studsvik Energiteknik tidiga överläggningar med verket i syfte att precisera inbördes utgångsläge och intentioner sä att en konkret arbetsfördelning och utveckling av samverkan i olika former kan förverkligas. Studsvik Energiteknik och verket bör pröva aktiva former av samarbete som gemensamma projektgrupper, samverkan på företagsled­ningsnivå och gemensamt ägda företag.

Ett fåtal remissinstanser kommenterar utredningens förslag angående vattenfallsverkets organisation.

RRV och LRF anser liksom utredaren att vattenfallsverket bör bli före­mål för ytteriigare undersökning. RRV anser att en sådan översyn i första hand bör behandla verksamhetens inriktning. KK pekar på vikten av att ta till vara de kunskaper på energiområdt som vattenfallsverket har. Verket har enligt KK visat sig högst kapabelt alt göra förnämliga insatser samti­digt som man har kunnat anpassa sig till gradvis förändrade förhållanden

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.19    Industridepartementet  446

och bör även i fortsättningen ges samma frihet och ansvar i stället för att styras i detaljer. Statens kärnkraftinspeklion framhåller att det finns en risk för utarmning av kompetensen på kärnsäkerhetsområdet och anser att särskild hänsyn bör tas till kärnkraftens säkerhetsfrågor vid utformningen av vattenfallsverkets organisation. Vattenfällsverket tar fasta på de syn­punkter som har framlagts av utredaren. Verket är positivt inställt till tanken att pröva olika sätt att för den regionala verksamheten inrätta organ med inslag av företrädare för kommunerna. I.ex. i form av samrådsorgan med var och en av berörda kommuner. LO stöder genomgående utreda­rens förslag och synpunkter i fråga om vattenfallsverkets uppgifter, re­surser och organisation. Skellefteå kommun anser en översyn av vatten­fallsverkets organisation för bättre anpassning till ny energiverksamhet vara lämplig. Därvid bör, enligt kommunen, särskilt beaktas nödvändighe­ten av att öka de regionala förvaltningarnas kompetens och beslutanderätt. Kommunen påpekar vidare vikten av att vattenfallsverket kan etablera ett samarbete med kommunerna och andra företag utan en komplicerad be­slutsgäng och föreslär att verket bör ges rätt alt utan riksdagens hörande ingå som delägare i regionala energiföretag. NED anser att vattenfallsver­ket bör fortsätta att fungera som ett kommersiellt arbetande kraflföretag.

Vattenfallsverket har ingen erinran mot de synpunkter pä anläggnings-verksamheten och det siffermaterial som har framlagts av utredaren. Ver­ket beräknar att ca 900 personer kommr att bli övertaliga under 1980-talet. Verket instämmer vidare i utredarens uttalande att, för det fall att osäker­heten om möjligheterna att ersätta kärnkraften med andra energislag be­står, det finns anledning att på nytt pröva frågan om projektering av någon av de återstående vattenkrafttillgångarna för utbyggnad. Denna senare synpunkt delas av NED och SALF som menar all det finns starka syssel­sättningsskäl för en mer omfattande utbyggnad av vattenkraften. SALF anser inte att de av utredaren föreslagna personaladministraliva åtgärderna är tillräckliga och föreslår att vattenfallsverket tillsammans med berörda personalorganisationer planerar hur personalinskränkningarna skall gå till. AMS framhåller att arbetslösheten i Norrbottens och Västerbottens län redan nu är hög. AMS understryker därför starkt betydelsen av att alla möjligheter att skapa nya arbetstillfällen och i övrigt underlätta omställ­ningen tas till vara. AMS ser det vidare som angeläget atl vattenfallsverket i sina överväganden om framtida organisation och uppgifter särskilt beak­tar de regionalpolitiska konsekvenserna av olika alternativ. SACO/SR och Sveriges civilingenjörsförbund framhåller vikten av att upprätthålla en hög handlingsberedskap inom energipolitiken. Det är därför viktigt alt vatten­fallsverket kan behålla en kompetens för projektering och utbyggnad av vattenkraftanläggningar. Kommunförbundet beklagar att huvudparten av de beräknade personalreduceringarna drabbar Norrbottens och Västerbot­tens län. Förbundet delar inte utredningens uppfattning att verket bör salsa på rörlighetsstimulerande ålgärder utan föreslår i stället att staten lokali-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.19    Industridepartementet  447

serar ny verksamhet till berörda regioner. Förbundet tror inle att en vidgning av verkets uppgifter leder lill ökad sysselsättning inom verket. Skellefteå kommun påpekar att det fortfarande finns en betydande tillgång av outbyggda mindre vattendrag inom Norrbottens och Västerbottens län, vilket kan ge såväl sysselsättning som energitillskott. Värmeverk.sförening­en ställer sig tveksam till att delar av den personal som väntas bli friställd skulle kunna utnyttjas för utbyggnad av värmeförsörjningen utan omfat­tande omskolning.

 

 

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.20   Industridepartementet      449

Bilaga 1.20

Sammanställning av och remissyttranden över statens industriverks rapporter om kommunal energiplanering

1    Sammanfattning av industriverkets rapporter

Statens industriverk (SIND) har enligt förordningen (1977:440) att inom ramen för lagen om kommunal energiplanering bistå kommunerna inom detta område.

SIND lämnade i början av år 1980 en första samlad redovisning (SIND PM 1980:5) av planeringsläget i kommunerna. Redovisningen grundas på uppgifter som kommunerna har lämnat i enkäter. I redovisningen konstate­ras bl. a. att den kommunala energiplaneringen som instrument betraktat f.n. inte kan anses ha den utformning och omfattning som berörs för att lagens intentioner - att åstadkomma en god energihushållning och tryggad energiförsörjning - skall kunna uppfyllas. Bl. a. saknas i flertalet små och medelstora kommuner tillräcklig kompetens och resurser för att kartlägga energiförsörjningen och inventera olika utvecklingsmöjligheter.

Även inom den fysiska planeringen saknas enligt redovisningen kunskap och metoder för hur energiaspekternä pä lämpligt sätt skall beaktas i den normala planeringsprocessen.

Enligt SIND planerar kommunerna för en omfattande utbyggnad av fjärrvärme. I fråga om potentialen för kraftvärmeverk framgår att visst värmeunderlag finns utöver tidigare bedömningar.

En stor ökning av utnyttjande av spillvärme redovisas under perioden 1979-83. Det är huvudsakligen ett fåtal större projekt som svarar för denna ökning. Av rapporten framgår alt ett stort antal, huvudsakligen små projekt, kvarstår att genomföra.

Etl betydande antal kommuner har enligt redovisningen uppgelt att de planerar att använda skogsråvara t. ex. flis som bränsle. I ett introduk­tionsskede torde enligt SIND råvaran räcka såväl för uppvärmningsända­mål som till den etablerade skogsindustrin. Pä sikt kan emellertid konfiikt mellan olika användare uppstå. Former för att balansera behoven av träråvara för värmeproduktion och skogsindustrin måste därför enligt SIND:s uppfattning utvecklas.

Enligl redovisade uppgifter förekommer samarbete i något avseende mellan ca 30% av landets kommuner. Samarbete i form av konkreta projekt där fler än tvä kommuner deltar, t. ex. integration av fjärrvärmenät förekommer i enstaka fall. Samarbetet mellan kommun och industri sker huvudsakligen i form av leveranser av spillvärme till kommunala Ijärr­värmenät, gemensamma oljeinköp och samordning avseende oljelagring samt flisleveranser.

Vad gäller energibesparingspotential framgår av redovisningen att kom-29    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 90. Bilagedel

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.20    Industridepartementet     450

munerna har en klar uppfattning om denna företrädesvis i egna fastigheter och anläggningar. Av redovisningen framgår i detta sammanhang bl. a. att kontakter i frågor om energihushållning är mycket ovanliga med både företrädare för landstingen och staten (t. ex. byggnadsstyrelsen och fortifi­kationsförvaltningen) på regional nivå.

Enligt redovisningen är den kommunala besiktnings- och rådgivnings­verksamheten fortfarande i ett uppbyggnadsskede. Det statliga stödet, i ekonomisk form, för denna verksamhet anges i regel vara tillräckligt.

Endast en fjärdedel av kommunerna anger att de har någon form av plan för råvarutillförsel vid fredskris. Av redovisade uppgifter framgår också att de tekniska möjligheterna att snabbt gå över till inhemska bränslen är relativt små.

Med utgångspunkt i SIND:s redovisning gav regeringen i juni år 1980 verket i uppdrag att se över vissa frågor inom ramen för den kommunala energiplaneringen.

Redovisningen i SIND:s rapport ger enligt uppdraget en god översikt över det allmänna planeringsläget i kommunerna. En slutsats som kan dras av materialet är att den framtida inriktningen av den kommunala energi­planeringen nu bör övervägas. I uppdraget sägs vidare att därvid bör särskilt prövas möjligheterna att koncentrera planeringen till ett begränsat antal frågor som har väsentlig betydelse för möjlighelerna atl minska oljeberoendet. Planer som kan bedömas vara aktuella i detta sammanhang är kommunala värmeplaner och planer för att minska oljeberoendet.

I uppdraget anges att SIND bör kartlägga och analysera förekomsten av kommunala värmeplaner och planer för att minska oljeberoendet.

Under hösten år 1980 har SIND redovisat dels en utredning (SIND PM 1980:15) med slutsatser och förslag till framtida inriktning av den kommu­nala energiplaneringen, dels resultatet av det nyss nämnda uppdraget. I november 1980 kom SIND in med ytterligare en skrivelse med anledning av regeringens uppdrag.

Som utgångspunkt för övervägandena om kommunal energiplanering beskriver SIND följande slag av planer.

-  energiplaner som omfattar all verksamhet inom hela kommunen.

— värmeplaner som kan vara geografiskt avgränsade och avgränsade till uppvärmningsområdet,

— energisparplaner som inriktas på alt sänka nivån av energianvänd­ningen, och

-  oljereduktionsplaner som koncentreras till användningen av olja och
möjligheterna att genom sparande och substitution minska behovet av
olja.

Som underlag för sina slutsatser och förslag har SIND genomfort en undersökning som omfattar en tredjedel av landets kommuner. Undersök­ningen gick till så att kommunerna ombads att till SIND inkomma med planer och annat material som bedömdes vara relevant i delta samman-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.20    Industridepartementet     451

häng. Därefter genomfördes telefonintervjuer, och en djupstudie som om­fattade 8 kommuner. Därutöver har SIND intervjuat ett antal konsulter som har varit verksamma inom området. Resultatet av undersökningen kan kort sammanfattas på följande sätt.

Ungefär en fjärdedel av kommunerna har färdiga värmeplaner. Energi­sparplaner finns eller utreds i de flesta kommunerna. Energiplaner finns hos ca en femtedel av kommunerna. Ett relativt betydande antal kom­muner har emellertid angett att energiplaner förbereds eller häller på alt utarbetas.

För samtliga planeringsformer visar del sig att konsulter har en betydan­de roll.

När det gäller planernas förankring i kommunen framgår atl del för alla tre planeringsformerna är relativt ovanligt att planen har fastställts av kommunfullmäktige. Program för atl praktiskt genomföra planerna är ock­så relativt ovanliga, med undantag för energisparplanerna.

Kvantitativa mål i form av minskad oljeförbrukning är mycket ovanliga.

Enligt SIND bör en energiplan omfalla samtliga samhällssektorer. I flertalet fall omfattar den nuvarande planeringen inle transportsektorn. Som skäl för detta anges framför allt att kommunerna saknar styrmedel för att påverka resvanorna eller att det i glesbygden är svårt att bygga upp en fungerande kollektivtrafik. Kommunerna anser emellertid att en satsning på kollektivtrafik är det främsta medlet som en kommun har för att påver­ka oljeförbrukningen inom transportområdet. Allmänt anser flertalet kom­muner att transportsektorn är svår att påverka.

Även industrin utelämnas i regel vid energiplaneringen. Det vanligaste skälet till detta anges vara att industrin är kostnadsmedveten och själv vidtar de hushållnings- och oljeersättningsåtgärder som behövs. Ett ytterii­gare skäl är att kommunerna anses sakna styrmedel för att påverka indu­strin. Däremot är det en relativt vanlig uppfattning att industrin är relativt lätt att påverka om de åtgärder som diskuteras är lönsamma. Exempel på åtgärder som relativt ofta har diskuterats mellan kommuner och industrier är spillvärmeprojekt och möjligheter att ansluta industrier lill Ijärrvärme.

Övrigsektorn (bostäder, service, m. m.) är oftast med helt eller delvis i planeringen, i första hand energisparplaneringen. Vanliga ålgärder som behandlas i denna typ av planering är besiktning, rådgivning och utbild­ning, fjärrvärmeanslutning och utnyttjande av spillvärme. I sammanhanget kan noteras att energisparande är betydligt vanligare i denna sektor än oljeersättning.

Ett mycket stort antal problem och hinder för en utvecklad energiplane­ring har kommit fram i undersökningen. Bland dessa kan nämnas brister när det gäller tillgäng på information som underlag för planeringen, I.ex. brist på statistik, lämplig tillgång till metodkunskaper och teknisk kompe­tens, otillräcklig samordning mellan olika organisationer som är inblanda­de i planeringen, otillräckliga styrmedel samt otillräcklig förankring på den politiska nivån.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.20    Industridepartementet    452

Elt stort antal synpunkter och förslag om statens roll i energiplaneringen har också förts fram. Bland dessa kan nämnas vikten av alt staten tar fram ett underlag för planeringen, t.ex. i form av statistik, prognoser och kalkylmetoder, ekonomiska stimulansåtgärder, viklen av en preciserad energipolitik, information om motiven för energiplanering, erfarenhets­återföring mellan kommunerna samt tvingande lagstiftning om energipla­nering och oljeersättning m. m.

SIND:s förslag i dessa utredningar gäller dels planeringsprocessen, dels genomförandet av planeringen.

När det gäller planeringsprocessen anser SIND att med hänsyn till den relativt korta tid som lagen om kommunal energiplanering har varit i kraft loch till de stora skillnader som föreligger mellan olika kommuner är del naturligt att planeringen i kommunerna befinner sig på olika utvecklings­stadier. Energiförsörjningssituationen har emellertid accentuerat behovet av planeringsinsatser. Delta medför enligt SIND att krav på alt utveckla och koncentrera arbetet med kommunal energiplanering kan förväntas. En sådan förändring av planeringens inriktning kan I.ex. ske genom att kom­munerna koncentrerar sin planering till alt upprätta oljereduktionsplaner.

Enligt SIND är det angeläget att kommunerna skapar en översiktlig bild av tillförsel och användning av energi inom kommunen. I detta samman­hang är det väsentligt att riktlinjer för planeringen formuleras i samråd med framför allt företrädare för industrin och bostadssektorn i kommunen. Det är också enligt SIND angeläget att kommunerna utformar ett politiskt förankrat energipolitiskt handlingsprogram.

När det gäller genomförandel av planeringen är det enligt SIND väsenl­ligt atl framhålla att lagen om kommunal energiplanering endast ålägger kommunerna ett planeringsansvar. Något i lag stadgat ansvar för alt ge­nomföra de handlingsprogram som en väl utförd planering bör leda till finns inte.

Vid genomförandet av handlingsprogrammen bör huvudinriktningen en­ligl SIND vara att minska oljeberoendet inom uppvärmningsområdet. In­riktningen i genomförandet bör enligt SIND vara atl hushållningsinsatser omfattar egna byggnader och anläggningar samt rådgivning och informa­tion till allmänheten. När det gäller de egna anläggningarna bör fastbräns­leeldning eftersträvas både vid uppförande av nya anläggningar och vid ersättning av uttjänta anläggningar.

I likhet med vad som gäller för planeringen bör initiativ tas till överlägg­ningar med representanter för industri- och bostadssektorn i kommunen beträffande det konkreta genomförandet av framtida bränsleförsörjnings-och hushällningsåtgärder.

Med utgångspunkt i de synpunkler som SIND för fram om inriktningen av den kommunala energiplaneringen diskuterar SIND hur staten kan bidra lill att förbättra planering och genomförande av planeringen.

SIND anser att statliga ålgärder för alt stödja planeringsprocessen bör

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.20    Industridepartementet  453

innefatta dels information och rådgivning, dels ekonomiskt stöd.

Information och rådgivning bör enligl SIND innebära att SIND bidrar lill att lämna underlag för planeringen genom att konkretisera nationella rikt­linjer för energipolitiken, allmän metodutveckling, information om utveck­ling av marknaderna för olja och andra bränslen i framtiden, utarbetande av förutsättningar för olika tekniska system vid användning av inhemska bränslen och kol saml utveckling av olika slag av avtal för användning av andra bränslen än olja.

Det ekonomiska stöd som SIND föreslår bör utformas som bidrag lill kommunerna för att utarbeta energiplaner (energiöversikter) och utreda möjligheter till samverkan över kommungränserna.

I fråga om genomförandet av planeringen skiljer SIND mellan admini­strativt och finansiellt stöd. Det administrativa stödet föreslås omfatta bl. a. att riktlinjer när det gäller miljökrav konkretiseras, initiativ tas lill samarbetsprojekt som gäller kommuner, framtagande av förutsättningar för kommunernas framlida bränsleförsörjning genom regionala energi­balanser och initiativ till deltagande i överläggningar mellan näringsliv och kommuner.

Det ekonomiska stöd som SIND tar upp i detta sammanhang är den stödverksamhet som enligt riksdagens beslut med anledning av propositio­nen om stöd för åtgärder för att ersätta olja, m. m. (prop. 1980/81:49. NU 1980/81:19, rskr 1980/81: 100) handhas av delegationen för uppbyggnad av en oljeersätlningsfond.

SIND anser ulöver vad som nyss har nämnts att det förefaller atl finnas vissa brister i utformningen av lagen om kommunal energiplanering. Dessa brister består enligl verket i att kraven pä dokumentation och planeringsre­sultat inte har preciserats sä att tillräcklig vägledning ges för planeringen och att planeringsförfarandet, som det beskrivs i lagen, inte medger till­räcklig förankring och auktorisation av planeringen.

Det borde enligt SIND övervägas atl ge lagen en klarare formulering i dessa avseenden genom att i lagen ange plantyper, krav på planinnehåll samt förfarande för all anta planer m.m.

SIND föreslår att utökade resurser ställs lill förfogande för att utveckla den kommunala energiplaneringen. SIND föreslår atl sammanlagt 8 tjäns­ter inrättas vid verket under år 1981 och 1982 för utbildning och rådgivning inom ramen för den kommunala energiplaneringen och för verksamhet som är inriktad på bl. a. samverkan över kommungränserna. SIND föreslår vidare att 3 700000 kr. ställs till verkets förfogande för utredningar om förutsättningar för kommunernas framtida bränsleförsörjning på regional nivå och för överläggningar med företrädare för kommuner och industrier om alternativa sätt att lägga upp bränsleförsörjningen. SIND föreslår att ett ekonomiskt stöd till kommunerna införs för att upprätta energiöver-sikler och oljereduktionsplaner. Behovet av medel för etl sådant stöd beräknar SIND till 3000000 kr. för budgetåret 1981/82 och 6000000 kr. för hudgetåret 1982/83.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.20    Industridepartementet    454

Ett särskilt yttrande har av ledamoten i SIND:s styrelse Ingvar Pelzäll avlämnats till SIND:s slutliga redovisning. I yttrandet framförs att man bör ompröva kraven på kommunerna när det gäller energiplaneringen innan man binder sig för ökade resurser i syfte alt främja denna. Vidare framförs atl man kan ifrågasätta om kommunerna är rätt instans när det gäller planeringen i fråga, om den över huvud är praktiskt genomförbar med nuvarande ambitioner och om SIND är det lämpligaste organet för samord­ning. Om planeringen mera starkt begränsas till kommunernas egen roll i energiförsörjningen bör den samordnade verksamheten enligt yttrandet kunna ombesörjas av t. ex. kommunförbundel.

2    Remissinstanserna

2.1       Remissförfarandet

Efter remiss av industriverkels rapporter har yttranden avgivits av ar­betsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, riksrevisionsverket (RRV), sta­tens naturvårdsverk, statens planverk, statens råd för byggnadsforskning (BFR), överslyrelsen för ekonomiskt försvar, länsstyrelsen i Malmöhus län. länsstyrelsen i Västerbollens län, energihushällningsdelegationen (EHD, Bo 1978:03), energisparkommittén (I 1974:05). delegationen (I 1975:02) för energiforskning. Halmstads, Kiruna, Kristianstads. Söder­hamns, Vänersborgs och Örebro kommun. Hyresgästernas riksförbund, HSB:s riksförbund och Svenska kommunförbundet.

2.2       Allmänna synpunkter

Flertalet remissinstanser var positiva till SIND:s förslag eller lämnar det utan erinringar.

Bostadsstyrelsen och energihushållningsdelegationen betonar samban­det mellan kommunal energiplanering och annan kommunal planering. Bo­stadsstyrelsen erinrar om sitt yttrande över betänkandet (Ds I 1980: 16) De statliga energimyndigheterna - arbetsfördelning och samverkan, där bo­stadsstyrelsen har föreslagit att ansvaret för denna planering övertors frän industrisektorn till bygg- och bostadssektorn.

Några remissinstanser tar upp förhållandet att lagen om kommunal energiplanering är en ramlag. Kiruna kommun framför därvid atl några ålägganden till kommunerna att föra planeringen till vidare åtgärd kan inte göras med stöd av lagen.

Kristianstads kommun framför

"Lagen om kommunal energiplanering är en ramlag och därför mycket allmänt hållen. Detta är både en fördel och en belastning. Uttalandet att kommunen "skall i sin planering främja hushållningen med energi samt verka för en säker och tillräcklig energitillförsel" ger ringa vägledning för

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.20    Industridepartementet    455

en konkret kommunal energipolitik. Även om Kommunförbundel och SIND gett vissa råd och anvisningar, är det naturligt att kommunerna angripit frågorna frän olika utgångspunkter och med varierande ambitio­ner."

Hyresgästernas riksförbund anser att för atl centralt uppsatta nationella mål överhuvudtaget skall kunna nås måste en kompetent kommunal ener­giplaneringsorganisation finnas. Olika typer av energiplaner måste skapas på ett väl underbyggt faktaunderlag, så all en seriös energiförsörjnings­planering för framtiden kan komma till stånd.

Planeringsprocessen bör enligt förbundet som resultat ge klarhet i total energiomsättning, eldningsanläggningars omställningsförmåga och effekti­vitet samt kartlägga besparingspotential, oljeersättningsmöjligheter och lokala energitillgängar m. m. inom kommunen.

DFE tar upp frågan om planeringens utformning i relation till energipoli­tikens mer långsikliga mål. En förutsättning för alt dessa mål skall kunna nås, är enligt DFE att kommunerna redan nu påbörjar en mer målmed­veten planering med långsiktiga inslag. Det är således myckel angeläget atl påskynda uppbyggnaden av kommunernas kompelens och resurser för energiplanering. Detta kräver bl. a. ett kraftigare statligt stöd till den kom­munala energiplaneringen än vad SIND framför.

2,3 Industriverkets redovisning av planeringssituationen

Flera remissinstanser tar upp frågan om varför den kommunala energi­planeringen har en så varierande kvalitet. RRV anser alt den stora själv­ständighet som lagen om kommunalenergiplanering medger helt naturiigt har lett till en varierande standard på den kommunala energiplaneringen. Detta konstateras av SIND och iakttagelsen bekräftas av RRV som i förstudiesyfte besökt 18 kommuner och bl. a. behandlat frågor kring den kommunala energiplaneringen. Energisparkommittén delar SIND:s upp­fattning atl del ojämna planeringsläget ute i kommunerna är synnerligen otillfredsställande. Orsaken torde enligt kommittén vara att planeringens syfte och ställning är oklar. Energisparkommittén framför vidare att de nationella riktlinjerna för energipolitiken utgör grunden för kommunernas energiplanering. För ett fullföljande av den kommunala energiplaneringen fordras, enligt energisparkommittén nationella klarlägganden inom vissa områden. Sålunda bör staten I.ex. ge riktlinjer för den framtida använd­ningen av fasta bränslen och vilka miljökrav m. m. som kommer att ställas. Staten måste också klarlägga den önskade omfattningen av användning av inhemska bränslen och vilka kostnadsförhållanden som skall gälla för dessa. Energihushållningsdelegationen, Kristianstads och Kiruna kom­muner framför liknande synpunkter.

Kiruna kommun kritiserar SIND:s undersökning. Kommunen framför därvid:

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.20    Industridepartementet    456

"Undersökningen om kommunernas planeringssituation har varit tämli­gen vidlyftig och bl. a. omfattat frågor om den kommunala organisationen av planeringen långt in i detaljer. Det torde vara av mindre intresse för verkets underlag att veta vilka kommunala organ som varit inblandade i planernas tillblivelse. Likaledes kan det ifrågasättas om underiaget skall behöva belastas med bedömningar av beslulsutgången hos kommunerna. I båda de nu nämnda exemplen ankommer det på kommunerna att inom ramen för gällande kommunallagstiftning själva bestämma sin organisation och sitt beslulsförfarande. Utgångspunkterna för de frågor som ställts har varit synnerligen teoretiska och - såsom i ovannämnda exempel - ganska ovidkommande för syftet med undersökningen. Dessa exemplifierade för­hållanden och begränsningen i antalet kommuner i förening med brister i undersökningsmetoden som sådan gör att värdet av undersökningen får anses vara begränsat. Trots dessa brister är slutsatserna av undersökning­en långtgående och förefaller i vissa delar hårt uttryckta."

Enligt kommunen ger rapporten inte någon övertygande bild av atl kommunerna väsentligt skulle ha brustit i sin planeringsskyldighet enligt lagen. Del förhållandet atl planeringen inle i slörre utsträckning har slut­förts torde enligt kommunen helt kunna förklaras av den korta tid under vilken lagen gällt och säkeriigen i åtskilliga fall på brist i vad avser perso­nalresurser för uppgiften. Det skall dock enligl kommunen inte uteslutas att kommunerna kan ha vidtagit omfattande och effektiva åtgärder för energihushållning, framför allt i form av oljebesparing, redan innan lagen tillkom och utan någon formell planering men ändock med betydande praktisk effekt.

BFR framför att varje kommun har unika egenskaper vad gäller ener­gianvändning, distribution och produktion. Möjligheterna att i verklighe­ten styra energianvändning och försörjning varierar också kraftigt. I hu­vudsak kan enligt BFR följande kriterier gälla för förmågan att driva kommunal energiplanering enligt föreskrifterna i lagstiftningen

— kommunens storlek, befolknings- och näringslivsstruktur

— kommunens geografiska läge (avstånd till energikällor, importhamn, beroende av övergripande system exempelvis för kraftproduktion)

— kommunens förvaltningsstruktur (eventuell förekomst av energiverk, energisparkommitté, energiplaneberedning m.fl.).

BFR bedömer det därför nödvändigt att statliga stödformer för energi­hushållning och alternativa energiförsörjningssystem utformas så att de kan tillämpas för olika lokala fömtsättningar. Generellt kan sägas att i kommuner med egna energiverk finns redan idag kunskaper och en bered­skap för att möta krav på energihushållning och övergång till alternativa energikällor. Dessa kunskaper behöver dock i många fall förbättras. I kommuner utan egna energiverk är beredskapen enligt BFR ofta betydligt sämre; i många fall är man också helt beroende av externa kraft- och bränsleleverantörer, utan reella möjligheter att styra energiförsörjningens fördelning på olika energikällor. Planverket framför liknande synpunkter.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.20    Industridepartementet 457

2.4 Planeringssystemet

Industriverket beskriver ett planeringssystem där energiplaner, värme­planer, energisparplaner och oljereduktionsplaner ingår som väsentliga delar. Ett fåtal remissinstanser kommenterar dessa planeringsformer. Ki­runa kommun anser att en forcering av det kommunala energiplanerings­arbetet som SIND ställer krav på kan inte anses ha någon akut grund. Kommunerna har påbörjat planeringen i enlighet med lagens föreskrift. Det är därför enligt kommunen inte meningsfullt att mitt i detta arbete, som måste ske inom ramen för de resurser som nu finns hos kommunerna, påföra dessa ytterligare centrala direktiv av olika slag.

SIND förutsätter enligt RRV att oljereduktionsplaner måste utgå från en totalinventering av all tillförsel och användning av energi inom kommunen. Denna totalinventering utgör sedan underlag för en politiskt förankrad energipolicy som skall resultera i älgärdsprogram. Enligt RRV:s mening ger en sådan planeringsprocess elt gott underlag för oljeredukfionsplaner. Emellertid torde meningsfulla oljereduktionsplaner kunna utarbetas även med ett mer avgränsat underlag. Därför bör, enligl RRV, kraven på kom­munerna inle ställas högre än att upprätta oljereduktionsplaner som utgår från kommunala värmeplaner.

Som SIND konstaterar förekommer värmeplanering redan i tämligen stor utsträckning. Det kan därför enligt RRV vara rimligt att anta att kommunerna på relativt kort tid kan vidareutveckla värmeplaneringen till att även innefatta seriösa beräkningar av möjligheterna till oljereduktion.

Kommunförbundet tar upp liknande synpunkter. Förbundet anför där­vid:

"En sådan splittring av planeringsresurserna som industriverket föror­dar är inte förenlig med den stränga hushållning som krävs av kommuner­na. Förbundsstyrelsen tillstyrker därför att kommunernas energiplane­ringsarbete i enlighet med regeringens riktlinjer koncentreras till frågor som avser användning av andra bränslen än olja för uppvärmning av byggnader och inom industrins verksamhet. Däremot är det tveksamt om planeringen bör omfatta transportsektorn. Flertalet kommuner har hittills inte ansett det meningsfullt att i sin planering redovisa energibehovet inom denna sektor. Kollekfivtrafikens utbyggnad är i hög grad beroende av statliga beslut ifråga om villkoren för privatbilismen. I övrigt kan kommu­nerna endast långsiktigt påverka energibehovet inom transportsektorn ge­nom en lokalisering av bebyggelsen som gynnar energihushållningen."

Planverket anser att förslaget till planeringssystem har betydande bris­ter. Begreppen energiplan (energiöversikt), värmeplan, energispaiplan och oljereduktionsplan är inte tillräckligt definierade och det kan framförallt ifrågasättas om energiplaneringen bör resultera i en rad plandokument av angivet slag. Risken ökar då att energiplaneringen utvecklas till en själv­ständig verksamhet i kommuner med dålig samordning med övriga plane­ringsformer.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.20    Industridepartementet  458

Planverket framför vidare att en kommunal planeringsverksamhet bör ta fasta pä de delar av energikomplexet som dels ger omedelbara effekter för ett minskat oljeberoende och dels ligger inom de reella påverkans- och genomförandemöjligheterna för den enskilda kommunen. Planverket vill däri"ör förorda en stegvis uppbyggnad av energiplanering med utgångs­punkt dels i spar- och ersättningsätgärder i befintlig och nytillkommande bebyggelse samt dels i ålgärder för nyttiggörande av de energiresurser (I.ex. torv, markvärme, solvärme) som i olika tidsperspektiv kan göras tillgängliga i de olika kommunerna. Den förstnämnda planeringen bör kunna utvecklas i samband med den stadsförnyelseverksamhet som för närvarande håller på att byggas upp i kommunerna och den senare bör knytas till kommunernas normala översiktliga markanvändningsplanering där nuvarande planeringsmetoder och allmänna kompetens ger de största förutsättningarna för en genomförandeinriktad planeringsverksamhet.

Industriverket framhåller betydelsen av att planer utmynnar i konkreta älgärdsprogram och att de är politiskt förankrade i kommunerna. Denna uppfattning delas av bl. a. RRV och Hyresgästernas Riksförbund. Hyres­gästernas Riksförbund anser det nödvändigt med förstärkta lagstiftnings­krav för kommunal energiplanering, så att energiberoendet kraftigare upp­märksammas ute i kommunerna. Dokumentation och auktorisation genom kommunfullmäktiges beslut bör enligl förbundet krävas för "energiplan" och "energisparplan".

Kiruna kommun tar upp frågan om genomförandet av uppgjorda planer:

"Planeringen måste förutsätta flexibilitet i genomförandeskedet. Takten i genomförandet måste få vara beroende av de resurser som kommunen från tid till annan kan skaffa sig eller tilldelas. Genomförandet måste därför vara i tiden flytande och kan alltså inte i planeringen fastläggas om inte resurserna finns säkerställda i planeringsskedet, vilket sällan är fallet. Verkligheten är oftast tvärtom sådan att kommunerna lever med upp­dämda finansieringsbehov för olika objekt och ställs fortlöpande inför svära prioriteringsproblem. Därvid måste investeringar i oljereduktions-och besparingsobjekt tillåtas bli föremål för prövning i förhållande till andra objekt eller kommunens egen prövning sä länge inte öronmärkta resurser finns tillgängliga för dessa energiändamål."

2.5 Statens roll i den kommunala energiplaneringen

SIND bör enligt sina förslag bidra till att lämna ett underiag för plane­ringen genom att konkretisera nationella riktlinjer för energipolitiken, all­män metodutveckling, information om utveckling av marknaderna för olja och andra bränslen i framtiden m. m.

SIND föreslår att verket skall ge ett administrativt stöd för genomföran­det av planeringen. Detta stöd föreslås omfatta bl. a. att riktlinjer när det

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.20    Industridepartementet 459

gäller miljökrav konkretiseras, initiativ tas till samarbetsprojekt som gäller kommuner, framtagande av förutsättningar för kommunernas framtida bränsleförsörjning genom regionala energibalanser och initiativ till delta­gande i överläggningar mellan näringsliv och kommuner. Industriverket nämner i detta sammanhang den stödverksamhet som enligt riksdagens beslut med anledning av propositionen om stöd för åtgärder för atl ersätta olja, m.m. (prop. 1980/81:49, NU 1980/81: 19, rskr 1980/81: 100) handhas av delegationen för uppbyggnad av en oljeersättningsfond.

Den uppläggning av sin verksamhet som industriverket har angett till­styrks i sina huvuddrag av flera remissinstanser som har yttrat sig i denna fråga. DFE tar i detta sammanhang upp frågan om avgränsningen mellan industriverkets uppgifter och energiforskningsprogrammet. DFE anför därvid:

"Förslaget atl SIND skall bedriva metodutveckling för kommunal ener­giplanering kan DFE tillstyrka under förutsättning att en avgränsning mellan SIND:s roll resp. energiforskningsprogrammets och EUD-verk-samhetens roller preciseras enligt följande. Metodutveckling för kommu­nal energiplanering stöds redan av BFR, och DFE har i EFUD 81 föreslagit en ökad satsning inom energiforskningsprogrammet pä utveckling av me­toder för bl. a. den strategiska värmeförsörjningsplaneringen. (Denna sats­ning bör kunna inkludera den av SIND önskade utvecklingen av lokal prognosmetodik, energiflödesbeskrivningar, lerminologifrågor etc.) Energiplaneringens koppling till bl. a. övrig kommunal planering motiverar att BFR svarar för stödet till metodutveckling. SIND bör koncentrera sin verksamhet på att med stöd av bl. a. forskningsprogrammets resultat utar­beta direkta handledningar för kommunerna. Detta arbete bör ske i samar­bete med bl. a. statens planverk. Även de systemstudier på kommunal och regional nivå som DFE planerar att stödja inom programmet Allmänna energisyslemsludier bör kunna bidra till fortsatt förbättring av meto­derna."

BFR anser det angeläget atl de statliga sektorsmyndigheterna inom byggnads- och bostadssektorn ges elt definierat ansvar för införande av energihushållning och lokal energiförsörjning. Tillsynsansvaret för leknisk utformning och planering ligger enligt BFR naturligt pä statens planverk medan finansieringsfrågorna naturligen handhas av bostadsstyrelsen. Fjärrtillförsel av energi bör liksom nu handhas av SIND. Med en sådan uppläggning är det enligt BFR naturligt att föra över tillsynsansvaret för den kommunala energiplaneringen från SIND till statens planverk.

Planverket föreslår att SIND och planverket ges ett gemensamt uppdrag att utveckla den kommunala energiplaneringens konkreta innehåll i nära samråd med Svenska kommunförbundet. Målet bör enligl planverket vara att snabbt få lill stånd en åtgärdsinriktad planering pä vissa centrala områ­den, att utveckla den stegvis så att en fungerande kommunal energiplane­ring finns fullt utbygd 1985, då dels flertalet energiforskningsprogram har utvärderats, dä en ny bygglag sannolikt föreligger och då en skärpning av energihushällningsbestämmelserna i Svensk byggnorm kan införas.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.20    Industridepartementet     460

SIND föreslår att verket får lill uppgift att verka för ett regionalt samar­bete mellan kommunerna. Förslaget tillstyrks av DFE. Kristianstads kom­mun motsätter sig att industriverket får denna uppgift. Kommunen framför

"Kommunen är dock medveten om, att energiplaneringen förutsätter samverkan mellan kommunerna. Redan nu har också på många håll etl regionall samarbete inletts. Inom Nordöstra Skånes samarbetskommitté, (NÖSSK), pågår elt omfattande samarbete i ett projekt, som i huvudsak finansieras av NE och ledes av Sydkraft. Även landstinget deltar i projek­tet. Landshövdingen är ordförande i projektets ledningsgrupp. Även på andra håll har liknande samarbetsprojekt inletts, t. ex. i SSK-området samt i Kopparbergs län.

Det är inte rationellt att blanda in ylterligare en ny part som SIND i denna form av regionalt samarbete mellan kommuner.

Alla landets kommuner deltar, dock inte i sådana interkommunala pro­jekt - men det vore önskvärt att så var fallet. Alla kommuner har dock inte tillgång till personal, som kan arbeta med de komplicerade energifrågorna. Det behövs vidare någon form av regional organisation, som täcker hela landet för att svara för kontakten mellan SIND och rikets 279 kommuner. Här finns dä två tänkbara alternativ, nämligen Länsstyrelsen eller Kom­munförbundets länsavdelningar.

Länsstyrelserna har hittills inte ålagts något ansvar i energiplaneringen. Man har dock ett betydande ansvar för den totala samhällsplaneringen. Frän mänga kommuners sida har man, i arbetet med Länsplanering 80. kritiserat länsprogrammen för att energifrågorna inte har belysts och beak­tats. Indirekt handlägger dock länsstyrelserna energifrågor inom alla enhe­ter av planeringsavdelningen. Såväl nalurvårdsenheten som regional­ekonomiska enheten, planenheten och försvarsenheten kommer i allt stör­re utsträckning att arbeta med energifrågor. I arbetet med naturvårds- och miljöfrågor, sysselsättnings- och bebyggelsefrågor, sårbarhet i krig och vid s. k. fredskriser, kommer länsstyrelsen att ha intressen. Man besitter ock­så goda kunskaper och har personella resurser. Eftersom man nu inte har något uttalat ansvar för energifrågorna saknar man emellertid den helhetssyn, som är nödvändig.

Ett lämpligt alternativ till SIND:s regionala roll är därför att ge länssty­relsen ett mer uttalat ansvar för energisamordningen. Planering och ge­nomförande måste dock även i fortsättningen vara en uppgift för kommu­nerna. Länsstyrelsens roll skulle vara stödjande och sammanhållande.

Kommunförbtmdets länsavdelningar svarar redan nu för ett omfattande rådgivnings- och utbildningsarbete gentemot kommunerna. Om Kommun­förbundet centralt får ansvar för en intensifierad rådgivning till kommuner­na, i nära samarbete med SIND, kan länsavdelningarna få ansvarel för att föra informationen vidare och bl. a. verka för ett utbyggt regionalt samar­bete."

Kommunförbundel anser alt kommunerna har förmåga alt utveckla me­toder för planeringen och finna lämpliga former för regionalt samarbete.

Kommunförbundet anser vidare alt det inte finns något som tyder pä alt statliga ingripanden behövs för att uppnå önskvärt regionalt samarbete. Lokala initiativ har tagits trots att den statliga energipolitiken enligt för­bundet ännu inle preciserats så att behovet av interkommunal samverkan med säkerhet kan bedömas.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.20    Industridepartementet    451

Länsstyrelsen i Västerbottens län anför att länsstyrelsen har sedan lång tid prioriterat energifrågorna i länsplaneringsarbetet. Med utgångspunkt i sitt allmänna samordningsuppdrag och med hänsyn till energifrågornas nära beröring med övrig länsstyrelse verksamhet inom naturvärd, fysisk planering, transportplanering och regional ulvecklingsplanering har läns­styrelsen sett det som naturligt att samverka med kommunerna och söka ta tillvara deras intressen. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att länsstyrel­sens uppgift att svara för samordningen av kommunala planer på regional nivå, skulle i hög grad underlättas om de kommunala energiplanerna konti­nuerligt redovisades till denna. Länsstyrelsen kan då värdera energipla­nerna mol bakgrund av de regionala planer som gäller för övriga samhälls­sektorer i länet. Denna värdering kan sedan tillsammans med energipla­nerna översändas till regeringen. SIND:s uppgift bör enligt länsstyrelsen vara att som fackorgan på riksnivå svara för sammanställningar och analy­ser av planmalerialel.

Planverket redovisar positiva erfarenheter av det planeringssystem som tillämpats i den fysiska riksplaneringen. Det innebär i korthet atl statsmak­terna givit kommunerna riktlinjer för planeringen, som dessa efter kritisk analys och justering arbetat in i sina översiktsplaner. Översiktsplanerna har redovisats till statsmakterna för sammanställning och jämförelse, var­efter kommunerna fått besked om avsedda ambitioner uppnåtts eller inte.

Planverket anför vidare att de regionala sammanställningar av energitill­gångar som för närvarande pågår vid landets läns- och skogsvårdsstyrelser bör kunna utvecklas till att förse kommunerna med de regionala förutsätt­ningarna för sin planering. Planverket bedriver för närvarande en metod-studie bl. a. med syfte att utveckla regionala planerings- och redovisnings­former för markkrävande energislag.

SIND föreslär att verket skall få förstärkta resurser för de vidgade uppgifterna med kommunal energiplanering. Denna fråga tas upp av bl. a. RRV och bostadsstyrelsen.

RRV delar därvid uppfattningen att viss ökning av del cenirala stödet kan vara befogad, speciellt vad gäller rådgivning och informalionsåler- föring. Det är emellertid väsentligl att stödet inle ges en sådan omfattning och inriktning att det i detalj styr den kommunala energiplaneringen. RRV har svårt all bedöma om sådanl slöd bör utgå enbart frän SIND eller om det också bör kanaliseras via andra myndigheter och samhällsorgan, t. ex. planverket och byggforskningsrådet. Enligt bostadsstyrelsen bör frågan om resursförstärkning inom området inte behandlas förrän beslut om myn­dighetsorganisationen fatlats. Först därefter kan en korrekt bedömning av behoven göras.

SIND föreslär att staten skall ge projektstöd eller ersättning till kommu­nerna för energiplaneringen. Förslaget tillstyrks av Kiruna och Väners­borgs kommuner och DFE. Kiruna kommun anser emellertid att industri­verkets beräkning av stödet är alltför knappt tilltagel för alt ge avsedd

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.20    Industridepartementet 462

effekt. Energihushållningsdclegationen anser inte alt statligt, ekonomiskt stöd är nödvändigl. Planverket är tveksamt till de former för projektbidrag för energiplanering som skisseras i SIND:s förslag. Risken är enligt plan­verket stor att vad som bör utvecklas lill en bred och samordnad plane­ringsverksamhet i kommunerna omvandlas till engångsprojekt pä konsult­basis. Kommunförbundet anför att det ekonomiska stödet som SIND föreslår till ökade kommunala planeringsinsatser är mindre än en krona per invånare och år. Det är enligt förbundet administrativt enklare att staten avstår från att avveckla andra bidrag till kommunal verksamhet i motsva­rande grad eller att kommuner med begränsade ekonomiska resurser får statligt stöd i generella former.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.21    Industridepartementet     463

Bilaga 1.21

Sammanfattning av och sammanställning av remissytt­randen över betänkandet (SOU 1980:35) Energi i utveck­ling (EFUD 81)

1    Sammanfattning av betänkandet

Delegationen för energiforskning (DFE)' behandlar i betänkandet en tredje treårsperiod. 1981/82-1983/84, av del samlade slalliga programmet för forskning, utveckling och demonstration inom energiområdet. Ut­gångspunkterna är energipolitiska riktlinjer och direktiv, givna av regering och riksdag, energisitualionen internationellt och inom landet, samhälls­ekonomi, naturresurser, miljörestriklioner, kunskaps- och utvecklingsläge samt resurser för utveckling och förändring inom energisystemet. Huvud­uppgiften är att bygga upp kunskaper och att dellaga i den process som omsätter dem lill praktisk verksamhet. Följande sifferserie belyser forsk­ningsprogrammets resursanspräk i den totala förändringsprocessen inom energisystemet (ca 1978 års priser).

—Av statens insatser budgetåret 1980/81 för energihushållning och ut­veckling av nya energitekniker gäller 300 milj. kr. energiforskningspro­grammet, 400 milj. kr. annan verksamhet av utvecklingskaraktär och I 200 milj. kr. stöd till energibesparande åtgärder.

—För det statliga energiforskningsprogrammel anvisades under den första treårsperioden (1975/76-1977/78) 350 milj. kr. under den andra (1978/ 79-1980/81) 850 milj. kr., medan DFE i sitt huvudförslag för den tredje perioden föreslår 1 440 milj. kr.

—Energikommissionen uppskattade' investeringarna pä energisystemets tillförselsida under 1980- och 1990-talen lill åtminstone 175000 milj. kr. och motsvarande driftkostnader till över 500000 milj. kr. Bakgrunden för DFE:s förslag ges i kapitlen I — 10.

Faktorer med starkt styrande inverkan pä forskningsprogrammet är:

—Utvecklingen pä de internationella energirävarumarknaderna.

—Sveriges nuvarande stora oljeberoende, återspeglat i höga kostnader och sårbarhet vid störningar i tillförseln. Del sistnämnda är domineran­de i transportsektorn.

—Miljöpåverkan och miljörestriklioner.

—Politiska beslut rörande inriktning och begränsningar i utnyttjandet av vattenkraft och kärnenergi samt långsiktig inriktning på uthålliga, helst inhemska och förnybara energikällor.

' Direktör Olof Hörmander. ordförande, riksdagsman Pär Gransledt. fil. dr. Lars Kristoferson. riksdagsman Lennart Pettersson, pol. mag. Lars-Göran Redbrandl. riksdagsman Per Unckel. civilingenjör Sigfrid Wennerberg, DFE:s verkställande ledamot, samt riksdagsman Nils-Erik Wåäg.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.21    Industridepartementet     464

-     Utvecklingen av energianvändningen inom industri. Iransport och be­byggelse.

-     Tillgången pä och utvinningen av inhemska energirävaror.

-     Samverkan och konkurrens mellan organisationer och företag inom den statliga, kommunala och industriella sektorn, mekanismer för resultat­utnyttjande och genomförande av förändringar samt internationell ul-vecklingssam verkan.

DFE behandlar tre programförslag:

-     Huvudförslag med bibehållen ambitionsnivå från nuvarande period.

-     Förslag inom den ekonomiska ram som svarar mot insatsen budgeiårel 1980/81.

-     Programorganens förslag på högre nivå i förhållande till DFE:s huvud­förslag.

Därutöver diskuteras i enlighet med direktiven forcering av de på kort till medellång sikt viktigaste områdena respektive sänkning av ambitions­nivån för de mest kostnadskrävande delarna.

De tre alternativens ekonomiska omfattning sammanfattas i tabell I.

Huvudförslaget inrymmer utveckling och demonstration för alt på kort och medellång sikt bidra till effektivare energianvändning och ersättning av olja med fasta bränslen samt att ge vägledning vid beslut som måste fattas under 80-talet. Parallellt därmed ingår forskning och utveckling för att på medellång och lång sikt omvandla energisystemet till atl med hög effektivitet och i stor omfattning utnyttja förnybar energi. Grunden har lagts i föregående och innevarande treårsperiod.

Den lägre nivån svarar mot den ekonomiska ramen för budgetåret 1980/ 81 men medför att ambitionsnivån och målen för programmen under inne­varande period inte kan hällas fast. DFE har valt att sä långt möjligt bibehålla nivån på de programdelar, där forskningsprogrammet är driv­kraft i utvecklingen. En följd härav är en stark nedskärning i stödjande program, t. ex. sädana som avser näraliggande utnyttjande av inhemska energikällor. Trots att FoU-intensiva program sålunda prioriterats befaras alt förseningar av kunskapsunderlag och introduktion av ny teknik upp­står. Risker för felsatsningar kan komma att öka lill följd av bristande kunskapsuppbyggnad.

Tabell 1 DFE:s förslag till resurstilldelning lör 1981/82-1983/84

 

Program

Huvudför-

Lägre nivå

Programorga-

 

slag

 

nens högre förslag

Energianvändning:

 

 

 

i industriella processer

230

150

314

för iransporler

60

50

S?

för bebyggelse

270

2.30

368

Energitillförsel

780

520

1 170

Allmänna energisystemstudier

30

25

33

Energirelaterad grundforskning

55

40

99

Samordning m. m.

1.5

L5

15

Summa huvudprogrammet

1440

10.30

2082

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.21    Industridepartementet     465

Programorganens förslag till ökade insatser har, utan att DFE gjort egna avvägningar, summerats i ett ytterligare alternativ utöver DFE:s huvudförslag. Förutsättningar skapas för all fördjupa utvecklingsresulta­ten och därigenom öka säkerheten i beslutsunderlaget, förbättra energief-fektivitelen på kort och medellång sikt samt atl snabbare ta nya energikäl­lor i bruk. Samtidigt kan insatser för långsiktigare FoU och grundläggande forskning ökas. Huvudförslagels karaktär bibehålls sålunda men med ökad kraft i genomförandet och större djup i FoU för energisystemels långsik­tiga förändring.

De tre förslagen presenteras i fortsättningen något utförligare med be­skrivning programvis. Forcering respektive för vissa program minskad ambitionsnivå behandlas i anslutning därtill.

DFE:s programförslag sammanfattas med belopp i tabell 2 sist i sam­manfattningen.

Energianvändning i industriella processer m. m.

Energianvändningen i industrin utgör nära 40% av landets totala ener­gianvändning och sparpotentialen bedöms vara av storieksordningen flera tiotals procent. Utgångspunkten för DFE:s programförslag inom program­met Energianvändning i industriella processer m. m. är atl industrin i första hand själv tar till vara denna potential genom en anpassning av sina tillverkningsanläggningar och metoder lill högre energipriser. Slalens upp­gift är att bl.a. via energiforskningsprogrammet säkerställa att omställ­ningen sker med tillräckligt snabb reduktion av oljeberoendet, att förny­bara energikällor prioriteras och att skadliga miljöverkningar förebyggs. Målet är att göra ny teknik med från samhällets synpunkl önskvärda egenskaper lill attraktiva alternativ.

De tidigare delprogrammen för allmänna studier och samhällets varuflö­den har sammanslagits till delprogrammet Samhällets varuflöden m.m. Inom detta föreslås att den tidigare verksamheten på återvinning och energibesparing i samhällets varuflöden fullföljs. Till delprogrammet hör också vissa allmänna studier och delar av det internationella samarbetet inom lEA.

Delprogrammet Trä, massa och papper föreslås fä ökad omfattning. En dominerande del av verksamheten faller inom cellulosaindustrin. Inom denna bransch finns en mycket stor besparingspotential och möjligheter atl ersätta olja med inhemska bränslen. Utvecklingen av nya energieffekiiva processer inriktas mol större nyinvesteringar inom branschen under 1980-och 1990-talen.

Delprogrammet Järn och stål ni. m. föreslås få en kraftig ökning. DFE:s programförslag är främst inriktat på insatser som på kort sikl kan ge resultat i form av energisparande och därigenom förbättra lönsamheten inom branschen. Belräffande nya smältreduktionsmetoder föreslås inom programmet enbart en bevakning av energiekonomiska frågor. Till delpro-30    Riksdagen 1980/81. I .saml. Nr 90. Bilagedel

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.21    Industridepartementet     466

grammet hör även insatserna inom verkstadsindustrin som förväntas erbju­da en betydande besparingspotential.

Delprogrammet Övrig industri domineras i DFE:s förslag av insatser för kemisk industri och livsmedelsindustri. Kemisk industri har kommit att framstå som en bransch med potentiellt stora möjligheler lill oljeersättning och energisparande. En fortsatt inventering av sparpotentialen inom bran­schen och möjlighet att inom programperioden initiera specielll lovande projekt föreslås.

Till industriprogrammet hör delprogrammet Jordbruk och trädgårdsnä­ring. Här föreslås insatser med sikte pä att ersätta oljeanvändningen med alternativa bränslen, främst jordbruksprodukter, och öka användningen av solenergi.

En oplanerad reserv för större försöksanläggningar föreslås som en särskild delpost inom programmet. Medel härifrån föreslås sättas in för försöksanläggningar m. m. efter regeringsbeslut i varje särskilt läll.

Förslagel i oförändrad ekonomisk nivå karaktäriseras i förhållande till huvudförslaget genom atl främsl mera långsiktiga insatser ej kan inrymmas i programmet. Målsättningen atl utveckla ny energisnål teknik för den förväntade utbyggnaden av pappersbruk kan ej behållas. Reserven för större försöksanläggningar måste utgå i sin helhet.

STU:s förslag till satsningar ulöver huvudförslaget kännetecknas av en breddning och forisatt satsning på mera långsiktiga projekt. En stor del av ökningen fäller inom järn- och siålbranschen. En ökad satsning inom såväl järn och stål som inom övriga områden kan ge effekt i form av förbättrad energiekonomi. Vidare föreslås reserven för större försöksanläggningar få en väsentligt slörre omfallning.

Möjligheterna atl sänka ambitionsnivån har undersökts för insatserna inom trä- massa- och pappersindustrin samtjärn- och stålbranschen. Kon­sekvenserna blir en försening främst av energibesparande teknik.

Energianvändning för transporter och samfärdsel

Transportsektorn inrymmer enligt DFE:s uppfattning vikliga uppgifter för energiforskningen dels pä grund av omfattande oljeanvändning, dels pä grund av sårbarheten vid tillförselstörningar. Prisökningar på drivmedel har endast långsamt medfört förändringar i teknik och Iransporlmeloder. Au stödja utvecklingen och införandet av alternativ vad gäller transporlsy-siem, drivmedelsanvändning m. m. är en uppgift som åvilar staten.

1 delprogrammet Åtgärder i transportsystemet föreslås fortsatta studier dels av faktorer som påverkar transportarbete och drivinedelsbehov, dels av samband mellan bebyggelse och transportbehov. Praktiska försök bör göras med nya former för passagerar- och godstransport. Delprogrammet Energianvändning i fordon m.m. inrymmer dels åtgärder för att stödja en införandestrategi för alternativa drivmedel, dels utvecklingsarbete för ef­fektivisering av motorer och fordon. Införandel av alkoholinblandningar

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.21    Industridepartementet     467

som drivmedel faller väsenlligen utanför energiforskningsprogrammet men bör stödjas genom forskning på miljöeffekter. Utveckling av renalkohol­motorer föreslås för atl på sikt möjliggöra ytterligare minskning av oljebe­roendet. Utvecklingsverksamhet på drivsystem med bättre flerbränsle-egenskaper och miljöeffekter föreslås. Detta inbegriper även elektroke­miska drivsystem.

I DFE:s förslag på oförändrad ekonomisk nivå minskas satsningar pä effektivisering av drivsystem. Samma målsättning föreslås bibehållen för FoU-slöd till införandet av alternativa drivmedel.

I STU:s förslag lill satsningar utöver huvudförslaget ökar insatser som stödjer den inhemska industrins möjligheter att följa utvecklingen på for­donsområdet på längre sikt.

Forcering av leknikstödet till införande av renalkoholdrift redovisas, liksom sänkt ambitionsnivå för långsiktigare molorutveckling.

Energianvändning för bebyggelse

Bebyggelseseklorn svarar för ca 40% av landels energianvändning och oljeberoendet är mycket stort. Del finns goda möjligheter att på medellång sikt åstadkomma stora förändringar i form av oljeersättning och förbättrad energihushållning. Insatser inom energiforskningsprogrammet på den lo­kala tillförseln av värme är av stor betydelse. Staten har ett klart ansvar för att leda omställningarna.

Elt huvudmål inom DFE:s förslag är atl det s.k. Sol-85-programmel skall fullföljas, dvs. etl beslutsunderlag för det fortsatta införandet av solvärme och värmepumpar skall finnas framme vid 1980-talets mitt.

Värmepumpar hör lill de tekniker som redan under 1980-talet har goda möjligheter att minska oljeanvändningen betydligt. Insatserna underlättar ett införande i större skala. Gruppcentralteknik förväntas fä stor betydelse i mindre bebyggelseområden. DFE:s förslag omfattar försökscentraler med olika värmepumpsystem och småskalig förbränning av fasta bränslen, främst flis. Värmedistributionstekniken är av strategisk betydelse. DFE föreslår insatser på kulvertteknik som lämpar sig i mindre energitäta områ­den.

Av stor vikt för den framtida handlingsfriheten blir tekniken för värme­distributionen. DFE:s förslag innefattar framtagande av fjärrvärmesystem, anpassbara till lågtemperaturkällor såsom solvärme och spillvärme, samt utveckling av sådana metoder för den kommunala energiplaneringen som tar hänsyn till nya tillförseltekniker.

DFE:s förslag innebär atl de flesta nu intressanta teknikerna för sä­songslagring i vatten och mark prövas i försöksanläggningar. Härigenom kan systemens egenskaper verifieras och i vissa fall demonstreras. Vad gäller solvärmecentraler prioriteras satsningar på stora vatten- och mark­lager, I.ex. bergrumsmagasin och djupmarkslager. Storskaliga försök ge­nomförs. På området kemisk lagring föreslås en intensifierad satsning, så

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.21    Industridepartementet     468

att man vid mitten av l98()-talet kan göra marknadsbedömningar av dessa tekniker jämfört med andra lägringsmetoder.

Nu marknadsförda solfångare är för dyra för en omfattande användning av solvärme. Därför föreslås industriell utveckling av solfångarkonslruk-lioner som är billiga och har de långtidsegenskaper som del svenska klimatet kräver. Även insatser avseende nya former av värmepumpar, t. ex. förbränningsmotordrivna och kemiska, ingår i programmet.

Energihushållande ålgärder och annan byggnads- och installationstek­nik inryms i den s.k. EUD-verksamheten som finansieras på annal säll. Energiforskningsprogrammet föreslås på detta område huvudsakligen om­fatta industriellt utvecklingsarbete. DFE har funnit att det finns en stor besparingspotential, framför allt för elenergi, inom bebyggelsens övriga energianvändning. Här föreslås dels invenlerande insatser med syfte all fä fram underlag för statliga åtgärder, dels industriellt utvecklingsarbete.

I DFE:s förslag pä lägre ekonomisk nivå måste Sol-85-programmet skjutas ca 2 år framåt i tiden. Värmepumpar i införandeskedet blir utan stödjande FoU. Värmedistributionstekniken är av särskilt stor strategisk betydelse och får oförändrat FoU-stöd.

BFR:s förslag till satsningar utöver huvudförslaget innebär bl. a. alt en andra generationens försöksanläggningar kan byggas, vilkel bl. a. medför säkrare beslutsunderiag efter Sol-85-programmel och därmed möjligheler till elt snabbare införande.

Möjligheter tiW forcering redovisas för värmepumpar och gruppcentral­teknik, medan följder av sänkt ambitionsnivå har studerats för solvärme­system och kemisk värmelagring.

Energitillförsel

Programmet Energiproduktion föresläs benämnt Energitillförsel. Del­programindelningen har ändrats för att förbättra beskrivningen av hur programmet inriklas mot kortsiktiga och långsiktiga mål. Insatser beträf­fande lättvattenreaktorers säkerhet föresläs utgå ur programmet.'DFE förutsätter därvid att kraven på hög kompetens på området kan upprätthål­las genom olika insatser utanför energiforskningsprogrammel.

Delprogrammet Skogsenergi, torv m.m. föreslås ha till mål atl undanrö­ja de hinder som i dag föreligger för att dessa inhemska energiresurser tillvaratas i större omfattning. För att bidra till atl marknader etableras behövs utveckling av metoder och teknik såväl på lillförselsidan som på användarsidan. Torvutnyttjandet fordrar utveckling av metoder och teknik som möjliggör ekonomisk brytning under slörre delen av året. Programför­slaget innebär också att förbränningsmetoder vidareutvecklas för dessa energiråvaror.

För att på något längre sikt tillhandahålla större kvantiteter inhemska energirävaror föreslås att utvecklingen av metoder för Energiodling full­följs, vilkel innebär ökade forsknings- och utvecklingsinsatser. Huvudvik­ten läggs vid fortsatta försök med energiskogsodling.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.21    Industridepartementet     469

För att inhemska bränslen och kol snabbt skall finna bred användning har utveckling av bränsleförädling och nya metoder för el- och värmepro­duktion stor betydelse. Dessa områden sammanförs i var sitt delprogram.

Bränsleförädlingen syftar till omvandling av råvaran så att den kan användas flytande eller i gasform. Insatserna för kol avser rening av kol och rökgaser. Vidare föresläs insatser på s. k. bränsleblandningar, dvs. fast pulverbränsle i olja eller vatten. Dessa blandningar kan relativt snabbt ersätta vissa mängder olja i befintliga anläggningar. En längre driven för­ädling krävs för framställning av syntetiska bränslen. Insatser föreslås för förgasning och direktförvälskning av i första hand inhemska bränslen.

För att möjliggöra effektiv och miljövänlig användning av inhemska biobränslen och kol i produktionsanläggningar för el och värme föreslår DFE teknikutveckling i fråga om förbränning, miljöteknik m.m. i värme-och kraftvärmeverk.

Vindprogrammet föresläs fullföljt enligl nuvarande planering. Del inne­bär atl man till 1985 skall ha underiag för att bedöma vindenergins roll i ett framtida svenskt energisystem. I DFE:s huvudförslag ingår installation och driftförsök med två tidigare beställda fullskaleprototyper. Därutöver föreslås förberedande studier på alternativa konstruktioner av vindkraftag­gregat innefattande bl. a. havsbaserade och vertikalaxlade.

Ett antal energitekniker, som i huvudsak kan få betydelse på läng sikl, har samlats i ett delprogram för s. k. teknikbevakning. Del gäller solenergi i olika former, akvatisk energi, geotermisk energi, vissa avancerade elge-nereringsmetoder samt energilagring. Verksamheten föreslås här omfatta internationellt samarbete syftande till svensk kompetensulbyggnad. På t. ex. solenergiområdet bevakas utvecklingen av solceller, som internatio­nellt tillförs stora resurser. I några fall måste bevakningen också omfatta längre gående utveckling inom landet. Det svenska vågenergiprogrammet föreslås fortsätta till slutet av 1981 och därefter omprövas.

Teoretiska studier av systemfrågor som rör samspelet mellan olika till­förseltekniker i energisystemet är viktiga och föreslås ske inom ett särskilt delprogram. Tillförselsystem.

Sverige deltar f.n. i etl EG-samarbete inom fusionsförskningsområdet. En stor satsning görs för en försöksanläggning, det s. k. JET-projektet. DFE har funnit att fusionsforskningen i princip bör inrymmas i forsknings­programmet, även om speciella omständigheter föreligger och tekniken troligen kan inforas först mycket långt fram i tiden.

I alternativet på lägre ekonomisk nivå föreslår DFE, i förhållande lill huvudförslaget, en betydande minskning av insatserna för skogsenergi och torv men bara en mindre neddragning av energiodlingsförsöken.

Utvecklingen av bränsleförädlingstekniker får i det närmaste samma omfattning, medan teknikbevakningen minskas avsevärt. I denna ekono­miska ram föreslås det svenska deltagandel i EG:s fusionssamarbele utgå i konkurrens med andra progrämdelar.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.21    Industridepartementet     470

DFE har funnit att satsningar utöver huvudförslaget kan möjliggöra snabbare och säkrare införande av bränslen som ersätter olja och att även den långsiktiga omställningen av energisystemet kan få ett stärkt utveck­lingsstöd.

Forceringsmöjligheter redovisas på områdena torv och biomassa och för förädling och omvandling av dessa bränslen och kol. Möjligheterna atl minska verksamheten beträffande vindkraft och fusion redovisas.

Allmänna energisystemstudier

Till programmet Allmänna energisystemstudier hör tillämpad forskning och studier som beskriver energipolitikens möjligheter och begränsningar och sätter in EFUD-insatserna i ett energipolitiskt sammanhang. DFE föreslår att denna verksamhet koncentreras på att studera förutsättningar­na för energisystemets utveckling och de medel som finns för alt påverka detta.

Fömtsättningarna för energisystemets utveckling klarläggs genom me­todutvecklingsprojekt, studier och kunskapsöversikter. Sveriges energitill­försel och energianvändning studeras, liksom energisystemets omställning och omställningsprocessens konsekvenser, däribland hälso- och miljö­problem. För att fä översikt över de vägar som finns för att påverka utvecklingen studeras beslutsprocesser samt institutionella och ekonomis­ka styrmedel. DFE föreslår en särskild funktion inom programmet för att åstadkomma syntes och spridning av resultaten. Vidare lämnas som tidi­gare en oplanerad reserv att användas för projekt som tillkommer pä forskares initiativ.

Energirelaterad grundforskning

Det särskilda programmet för Energirelaterad grundforskning omfattar sådan naturvetenskaplig och teknisk grundforskning som inte stöds inom övriga program. Särskild vikt föreslås lagd vid forskningsområden som fotosyntesen, mikrobiologiska processer, kemisk energilagring och elek­trokemi, solenergi samt hälsoeffekter av energisystemet.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.21    Industridepartementet

471

Tabell 2 DFE:s förslag till resurstilldelning för treårsperioden 1981/82—1983/84. Belupp i miljoner kronor.

Program, delprogram

DFE:s huvudalt.

Alternativ lägre nivå

Programorga­nens högre förslag

Anslag 1978/79-1980/81

 

Energianvändning i industriella processer

-   Samhällets varuflöden m. m.

-   Trä, massa och papper

-   Järn och slål m. m.

-   Övrig industri

-   Jordbruk och trägdårdsnäringar

-   Större försöksanläggningar

Energian vändning för transporter och samfärdsel

-   Åtgärder i Iransporlsysleniel

-   Energianvändning i fordon m. m.

Energianvändning för bebyggelse

-   Solvärmeteknik

-   Värmepumpar

-   Värmeiagring

-   Värmedistribulion m. m.

-   Syslem- och genomförandefrågor

-   Energihushållning

Energitillförsel

-   Skogsenergi, torv m. m.

-   Energiodling

-   Bränsleförädling

-   Produktionsanläggningar

-   Vindenergi -Teknikbevakning

-   Tillförselsystem

-   Fusion

Allmänna energisystemstudier

Energirelaterad grundforskning

-   Naturvetenskapliga forskningsrådet

-   Styrelsen för teknisk utveckling

-   Studsvik Energiteknik AB

Samordning m.m. av huvudprogrammet Summa tuivadpriigram Energiforskning

 

230

150

314

99

23

12

34

18.3

68

53

74

36.6

74

52

101

29.7

39

25

44

9.9

II

8

14

■  4.5

15

-

47

-

60

50

Si

35.3

10

10

12

8

50

40

71

27.3

270

230

368

155"

36

32

54

 

54

43

73

 

105

88

129

 

34

34

5<;

 

22

15

38

 

19

18

19

 

780

520

1 170

458.75'

155

70

230)

 

95 125

80 110

125 210 1

182.05

65

40

115"-I

 

165

150

210

105

55

40

105

40

20

10

50

-

100

20

125

65

30

25

33

15

55

40

90

30

30

23

51

\5.15

12

8

24

6.75

13

9

24

7.5

15

15

15

12

1440

1030

2 082

805.05

" Preliminär uppgift. Kan inkludera vissa insatser som avser bebyggelseprogrammets delprogram Värmedis­tribulion.

'' Pä delprogramnivå jämförbara belopp saknas.

' 1 detta belopp ingår även 45 milj. kr. för Lätlvallenreaktorer. som nu föresläs ulgå samt 21.7 Mkr. för Helvalienleknik. som lill större delen föreslås öveiflyltad till bebyggelseprogramniet.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.21    Industridepartementet  472

2   Sammanställning av remissyttrandena

2.1 Remissförfarandet

Genom tilläggsdirektiv den 7 juni 1979 fick delegationen för energi­forskning (DFE) i uppdrag att utarbeta förslag till omfattning och inriktning av insatserna inom Huvudprogram Energiforskning efter den 30 juni 1981.

DFE redovisade sitt förslag den 15 augusti 1980 i betänkandet (SOU 1980: 35) Energi i utveckling (EFUD 81).

Efter remiss har yttranden över förslaget avgetts av styrelsen för inter­nationell utveckling, försvarets forskningsanstalt, socialstyrelsen, statens järnvägar, statens vägverk, statens väg- och trafikinstitut, transportforsk-ningsdelegafionen, sjöfartsverket, luftfartsverket, transportrådet, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI), statens geotekniska in­stitut, byggnadsstyrelsen, riksrevisionsverket (RRV), universitets- och högskoleämbetet, (UHÄ), efter hörande av universiteten och de tekniska fakulteterna, forskningsrådsnämnden, naturvetenskapliga forskningsrådet (NFR), humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet, lantbruks­styrelsen, skogsstyrelsen, Sveriges lantbruksuniversitet, jordbruksteknis­ka institutet, statens naturvårdsverk, koncessionsnämnden för miljö­skydd, statens strålskyddsinstitut, statens råd för skogs- och jordbruks­forskning, konsumentverket, överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF), arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, statens råd för byggnads­forskning (BFR), statens institut för byggnadsforskning, statens planverk, statens industriverk (SIND), Sveriges geologiska undersökning, statens vattenfallsverk, statens kärnkraftinspektion (SKI), styrelsen för teknisk utveckling (STU), statens provningsanstalt, nämnden för energiproduk­tionsforskning (NE), domänverket, programrådet för radioaktivt avfall, länsstyrelsen i Västerbottens län, länsstyrelsen i Jönköpings län, länssty­relsen i Hallands län, energisparkommittén (I 1974:05), oljeersättningsde­legationen (OED), Statsföretag AB, Vetenskapsakademien, Ingenjörsve­tenskapsakademien (IVA), Svenska kommunförbundet. Landstingsför­bundet, Sveriges civilingenjörsförbund CF/STF, Näringslivets energidele­gation. Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Svenska kraftverksföreningen. Svenska elverksföreningen. Svenska petroleum institutet. Tjänstemän­nens centralorganisation (TCO), Landsorganisationen (LO), Sveriges re-d-areförening. Svenska uppfinnareföreningen, AB Asea-Atom, Centrala driftledningen (CDL), Hyresgästernas riksförbund. Kooperativa förbundet (KF), Svenska gasföreningen. Svenska lokaltrafikföreningen. Svenska värmeverksföreningen. Svensk industriförening. Svensk kärnbränsleför­sörjning AB, Sveriges naturvetareförbund, Jernkontoret, Tekniska hög­skolornas energiarbetsgmpp (THE), Studsvik Energiteknik AB, Svensk Metanolutveckling AB (SMAB) samt Sveriges Skogsägareföreningars riks­förbund.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.21    Industridepartementet 473

2.2 Allmänna synpunkter

Remissinstanserna har genomgående uttalat sig positivt om den all­männa uppläggningen av EFUD 81. I stora drag accepteras bakgrunds­teckningen, lägesbeskrivningarna av olika teknikområden och avvägnings-principerna. Flera remissinstanser, bl. a. statens institut för byggnads­forskning. Svenska kraftverksföreningen, AB Asea-Atom och Svensk indu­striförening, påtalar dock avsaknaden av resultatredovisning och utvärde­ring av verksamheten hittills inom energiforskningsprogrammet. Bygg-nadsforskningsinstitutel understryker vikten av att den framtida energi­forskningen vägleds av en noggrann utvärdering i två avseenden, nämligen dels vad gäller dess potentiella verkan på möjligheterna att länka energitill­försel och energihushållning mot energipolitiska mål, dels vad gäller den faktiska effektiviteten i pågående forskning. Asea-Atom anser att betän­kandet nästan helt saknar kritisk analys av resultaten från nuvarande forskningsprogram och åtföljande omprövning av projekten. Enligt Kraftverksföreningen bör det nya programmet i högre grad än vad som tycks vara fallet baseras på resultat och slutstser från de två tidigare treårsprogrammen.

En av utgångspunkterna för DFE:s överväganden är en bedömning av de internationella energiråvammarknadernas utveckling på längre sikt. Försvarets forskningsanstalt saknar härvid en redovisning av de rent fysis­ka begränsningarna för oljeproduktionen, som leder till att oljeanvändning-en inte kan ökas ens i en lugn värld under de närmaste två decennierna, varför energiförbrukande länder måste utveckla andra alternativ. En an­nan uppfattning har Svenska uppfinnareförenittgen, nämligen alt olja och gas från s. k. okonventionella källor räcker för en måttligt ökande förbmk-ning under mera än hundra år. Ytterligare några remissinstanser, bl. a. Svenska gasföreningen, anser att naturgasanvändningens potential har underskattats betydligt.

2.3 Programmets omfattning, inriktning m. m.

DFE har lagt fram ett huvudförslag omfattande 1440 milj. kr. under treårsperioden 1981/82-1983/84 i löpande priser och ett förslag i lägre ekonomisk ram, svarande mot omfattningen av verksamheten budgetåret 1980/81 och beräknat till 1 030 milj. kr. för perioden. Därutöver har DFE redovisat de programförslag på högre ekonomisk nivå som programor­ganen inom energiforskningsprogrammet har presenterat som underlag till delegationen.

De flesta av de remissinstanser som uttalar sig om programmets omfatt­ning, bl. a. energisparkommittén och Svenska kommunförbundet, anser att huvudförslagets nivå är välmotiverad. Försvarets forskningsanstalt anser att även en högre nivå skulle kunna motiveras och anser att betänkandet

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.21    Industridepartementet     474

inte redovisar underlag som gör det möjligt atl ta ställning för just huvud­förslagets nivå. CDL finner det nödvändigt att man från samhällets sida har en målsättning för utvecklingsarbetet som minst motsvarar huvudförsla­get. Samma uppfattning framförs i flera remissvar. Sveriges civilingenjörs­förbund anser att den totala omfattningen av verksamheten bör ligga under huvudförslagets. Försiktighet motiveras med hänsyn till bl. a. personella resurser för en expansion av programmet.

Flera remissinstanser, däribland SIND, statens vattenfallsverk. Svenska kommunförbundet. Svenska kraftverksföreningen och AB Asea-Atom, an­ser att det främsta motivet för energiforskningen och därmed en primär vägledande målsättning är atl snabbt minska oljeberoendet.

Vattenfallsverket understryker vikten av att en kraftsamling görs för att minska oljeberoendet. Därvid ger enligt verket ny energiteknik för att ersätta olja för uppvärmning och i industriprocesser de största effekterna och medför att oljeanvändningen redan på kort och medellång sikt kan reduceras kraftigt. Verket anser det värdefullt att EFUD 81 så starkt betonar denna målsättning. Kommunförbundet framhåller att ersättande bränslen måste användas i större omfattning för att snabbt minska vårt oljeberoende. Förhållanden av denna art måste vara grundläggande vid bedömning av erforderliga insatser vad avser forskning, utveckling och demonstration inom energiområdet. Enligl förbundet bör därför en kon­centration ske på oljeersättande bränslen och teknik.

Fördelningen av resurser mellan olika sektorer kommenteras i några remissvar. DFE anser att medlen för snabb minskning av oljeberoendet ligger i sparåtgärder på användningssidan och i bränslesubstitution på tillförselsidan. Detta resonemang godtas genomgående. NE ställer sig i huvudsak bakom förslaget. Domänverket, energisparkommittén och Hyresgästernas riksförbund finner avvägningarna inom de tre användar-sektorerna industri, transporter och bebyggelse vara rimliga. Svenska kommunförbundet finner det naturligt att den kraftiga satsningen pä ener­gihushållning fortsätter och till del också återspeglas i forskningsprogram­met. Länsstyrelsen i Hallands län anser att det från naturvårdssynpunkt är av vikt att den totala energianvändningen hälls nere på en sådan nivå att ekologiska kriser undviks. Forskningsinsatser som syftar till bättre energi­sparande, framför allt på lång sikt, bör därför enligt länsstyrelsen ges hög prioritet. Statens institut för byggnadsforskning finner att tillförselsidan överbetonats i förslaget. Den förhållandevis blygsamma satsningen på forskning och utvecklingsarbete om genomförande åtgärder och hushåll­ning kan enligt institutet ge otillräcklig kunskap om de hinder och begräns­ningar, som finns för en övergång till andra energikällor och leda till en fortsatt osäkerhet om den reella sparpotentialen i olika hushållningsåt­gärder. Sveriges civilingenjörsförbund anser att proporfionerna mellan resursinsatserna till olika program har konserverats från det nu löpande programmet och att omfördelningar inte har övervägts tillräckligt i en övergripande prioriteringsdiskussion.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.21    Industridepartementet    475

Medan en tyngdpunkt i programförslaget ligger i oljeersättning pä kort och medellång sikt, anges i EFUD 81 som ett andra viktigt mål all möjlig­göra kärnkraftsavvecklingen och på lång sikt omställningen lill elt energi­system baserat på uthålliga, helst inhemska och förnybara energikällor. Därjämte har DFE vid prioriteringar inom en lägre ekonomisk ram strävat efter att bibehålla insatserna på områden där statligt stödd forskning och utveckling är den dominerande förändringskraflen. Svensk industriför­ening och Studsvik Energiteknik AB ansluter sig till dessa principer. Stats­företag AB hävdar däremot alt principen inte kan ligga till grund för dimensioneringen av insatserna inom områdena Skogsenergi och Energi-odhng.

När det gäller avvägningen mellan insatser inriktade på kort respektive längre sikt finns det bland remissvaren en markerad betoning av vikten av konkreta och näraliggande resultat. Svenska kraflverksföreningen anser att programmet under den kommande treårsperioden i högre grad än hittills och mer än vad som föreslagits bör inriklas på projekteringar och byggande av försöksanläggningar inom de mest lovande teknikområdena. Även Näringslivets energidelegation är av denna uppfattning. LRF ser det som nödvändigt att energiforskningen tilldelas så myckel medel alt prak­tiska försök kan genomföras. Praktisk tillämpning och prövning bör priori­teras framfor teoretiska beräkningar.

Profileringen av det svenska energiforskningsprogrammel ses av några remissinstanser i ett internationellt sammanhang. Svenska kommunförbun­det anför t ex:

Med Sveriges begränsade resurser är det härvid naturligt alt internatio­nellt samarbete utnyttjas i den utsträckning som det är möjligt dvs i de fall där program med lika eller snarlika mål som de svenska finns pä annat håll. De svenska satsningar som därutöver sker bör enligl styrelsens uppfatt­ning i första hand baseras på förhållanden som är speciella för vårt land I.ex. inom områden som skogsenergi och torv. Även förutsättningarna på miljöområdet för en ökad kolanvändning hör till denna kategori.

och även

De insatser, som under de senaste treårsperioderna gjorts i Sverige inom energiforskningens område, har inneburit en bred satsning på etl stort antal program. Landets begränsade ekonomiska och personella resurser för forskning inom energiområdet medför atl en kraftfull satsning nu bör ske på de utvecklingslinjer som är speciellt intressanta för svenskt vidkom­mande.

Liknande syn på programmets profilering i ett internationellt perspektiv utvecklas av IV.A, Sveriges civilingenjörsförbund. Näringslivets energide­legation. Svenska kraftverksföreningen och Svenska petroleum institutet. Styrelsen för internationell utveckling anser att energiforskningsinsatser

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.21    Industridepartementet    476

bör kunna utnyttjas för samarbete med utvecklingsländerna genom all värt land satsar på teknikutveckling där vi har komparativa fördelar.

Även om betoningen av koncentration och näraliggande resultat överlag bejakas, bör enligt vissa remissinstanser de insatser som syftar till hand­lingsfrihet och långsiktig omställning inte glömmas bort. Svenska kommun­förbundet menar att verksamheten också måste bedrivas med ett längre tidsperspektiv, där de förnybara energikällorna intar en framträdande plats. Tekniska högskolornas energiarbetsgrupp varnar för att den i och för sig nödvändiga koncentrationen av programorganens arbete kan leda till att utrymmet för långsiktiga och icke förprogrammerbara kunskapsupp­byggande insatser blir mindre.

2.4 Avgränsningsfrågor

Verksamheten inom den statligt stödda energiforskningen har numera kommit till etl skede, dä införande av ny teknik genom andra stödformer och genom kommersialisering måste övervägas pä flera områden. DFE för etl principresonemang om statens roll och sätt atl verka i olika utveck­lingsskeden. Några remissinstanser kommenterar detta resonemang. OED konstaterar, att mänga delar av energiforskningsprogrammet nu börjar uppnå elt stadium där frågorna väsenlligen gäller vilka betingelser som kan uppnås i kommersiell drift. Ylleriigare andra delar kommer alt uppnå samma stadium i och med att det nu föreslagna treärsprogrammel löper ut. OED anser atl dessa frågor rörande driftsekonomi m.m. knappast kan besvaras uttömmande enbart genom forsknings- och lUvecklingsinsatser av gängse typ. Därutöver krävs också alt anläggningar kommer till stånd i tillräcklig skala för atl demonstrera kommersiella förhållanden. Detta krä­ver enligt OED:s mening dels en ökad medverkan av berörda parter inom näringsliv och kommuner, dels statliga siyrmedelsinsalser i olika former. Vidare framhåller Svenska petroleum institutet vikten av att en avvägning görs mellan de medel som kan ställas till förtogande för direkt energibespa­rande ålgärder och dem som kan ställas till förfogande för rena forsknings­insatser. AB Asea-Atom påpekar beträffande kommersiellt införande av ny teknik, att potentiella leverantörer och/eller kunder bör vara beredda att la på sig en rimlig egen ekonomisk risk och att beredvilligheten till eget risktagande torde vara etl av de bästa måtten på teknisk och kommersiell framkomlighet som erbjuds.

Avgränsningen mellan energiforskningsprogrammet och andra statliga former för agerande berör även rollfördelningen mellan myndigheter. Sä­dana frågor berörs ej närmare av DFE utan av den särskilda utredningen om myndighelsorganisationen på energiområdet (MOE).

SIND anger i sill remissvar på EFUD 81. att samarbetet under program­perioden 1981/82- 1983/84 bör fördjupas mellan den kommande oljeersält­ningsfonden och NE. Domänverket anger som sin uppfattning, att den

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.21    Industridepartementet     477

övergripande planeringen bör förstärkas men atl organisationen i övrigt bör beslå ytterligare en lid. Svenska gasföreningen upprepar vad den anfört beträffande MOE. nämligen all forskningens tyngdpunkt varje är måste förskjutas från grundforskning till introduktion och myndigheter som sysslar med stöd till energiforskning ges ell ansvar även för inlroduk-lionsätgärderna. Länsstyrelsen i Västerbottens län hävdar atl de kommu­nala och regionala organ som dokumenterat kunskap om och intresse för utvecklingen av nya energikällor bör ges ett stort mått av inflytande över beslut om insatser pä energiforskningsområdet.

Energiforskningsprogrammet föreslås av DFE även i fortsättningen vara indelat i tre användningsorienterade program, ett lillförselprogram saml programmen Allmänna energisystemstudier och Energirelaterad grund­forskning. Under innevarande treårsperiod har därutöver en reserv för senare fördelning stått till regeringens förfogande. Detta föreslås ej i EFUD 81. Bl. a Svenska petroleum institutet anser dock atl en flexibilitet bör byggas in vid avvägningen av resurser till programmen. Institutet anser atl det vore en fördel alt inom ramen i huvudalternativet innehålla etl belopp i förslagsvis storieksordningen 150-200 milj. kr., som inte från början fördelas på programorganen. I det lägre allernalivet borde en mot­svarande reserv begränsas till 100 milj. kr. Ett sädani arrangemang skulle dessutom enligt institutet kunna möjliggöra en kraftsamling på sådana inhemska forskningsinsatser, som efter viss lid uppvisar särskilt lovande resultat. Energisparkommittén bedömer alt en i de flesta fall tillräcklig flexibilitet för omprioriteringar uppnås genom den frihet som programor­ganen har att i viss utsträckning göra omfördelningar mellan olika delpro­gram. LO anser att det til! programmet Industriella processer bör läggas en anslagsreserv som skulle möjliggöra en starkare satsning inom området. Även STU påtalar behovet av en slörre post för slörre försöksanläggning­ar.

DFE föreslår i EFUD 81 vissa förändringar i delprogramindelningen och avgränsningen mellan programdelarna. Remissinstanserna ger vissa detalj­synpunkter på detta. Sveriges civilingenjörsförbund finner den delpro-gramstruktur DFE valt för programmet mer ändamålsenlig än den som tillämpas i det nu löpande programmet. Svenska clverksföreningen anser atl gränsdragningen mellan s. k. energirelaterad teknisk grundforskning och annan forskning inom programmet förefaller oklar och delvis omotive­rad. Flera av "grundforskningsprojekten". I.ex. kemisk energilagring, kan enligt föreningen med en rejäl satsning ligga närmare en praktisk lösning och få större betydelse än vissa projekt med annan rubricering. STU godtar i sitt remissvar inte DFE:s förslag alt sammanföra de nuvaran­de delprogrammen Allmänna studier och Samhällets varuflöden och anser dessutom att ett särskilt delprogram bör inrättas för den kemiska industrin. Beträffande programmet Energianvändning i bebyggelse m.m. accepterar byggnadsstyrelsen inte motiven för att forskning och utveckling om energi-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.21    Industridepartementet    478

hushållning utelämnats i EFUD 81 — della oavsett på vilkel sätt den framtida finansieringen av insatserna är tänkt atl ske. Konsumentverket anser alt frågor om finansiering av forskningsinsatser inom hushållssek­torn inte tillräckligt har klarlagts av ulredningen.

Frågor rörande provning av nya typer av utrustning på energiområdet har utretts av energiprovningsutredningen som avgav sitt belänkande (Ds I 1980:12) Provning för bättre energihushållning våren 1980. Några remiss­instanser har i sina yttranden över EFUD 81 hänvisat till sina synpunkter på energiprovningsutredningens förslag. Förslaget innebär bl. a. all ansvar för fördelning av medel för utveckling av provningsmetoder läggs på re­spektive programorgan inom energiområdet saml pä de organ som ansva­rar för stöd till energihushållningsåtgärder inom olika sektorer. Enligt statens provningsanstalts mening uppnår man därigenom den nödvändiga samplaneringen med energiforsknings- och energihushållningsprogram­men i övrigt samtidigt som metodutvecklingsfrägorna ägnas särskild upp­märksamhet.

När det gäller åtgärder för alt sprida energiforskningens resultat lill myndigheter, kommuner, förelag och enskilda efteriyser några remissin­stanser mera specificerade förslag. Länsstyrelsen i Västerbottens län fram­håller atl det är väsentligt, om man önskar åstadkomma elt snabbt genom­förande, att resultaten från olika forskningsområden omgående förs ut till dem som på regional och lokal nivå har till uppgift att påverka eller verkställa omställningen till ny energianvändning. Svenska elverksföre­nlngen finner, att betänkandet inle lar upp den av föreningen vid olika tillfällen väckta frågan om större resurser och framförallt bättre metoder för att marknadsföra forskningsresultaten pä etl för berörd företagsamhet - och en intresserad allmänhet - mera gripbart säll.

2,5. Energianvändning i industriella processer

Enligl DFE:s förslag läggs de största resurserna inom programmet Ener­gianvändning i industriella processer pä verksamhet inoin trä-, massa- och pappersbranscherna saml järn- och stålbranschen. Den senare föreslås också omfalta annan metallbearbetande industri, främst verkstadsindu­strin. SIND anser atl programmel innehåller flera vikliga insatsområden och framhåller vikten av atl anslagsramarna för delprogrammen är flexibla nog alt möjliggöra storskaliga försöks- och demonstrationsanläggningar om del under perioden anses befogal. Även Sveriges civilingenjör.sförbund och Jernkontoret förordar en större reserv för försöksanläggningar. Jern­kontoret noterar att innehåll och omfattning av delprogrammet Järn och stål m. m. är väl förankrat inom branschen och har dess fulla slöd. Del är enligt Jernkontoret tillfredsställande all utveckling av teknik och metoder som kan ge resultat beträffande energianvändningen på kort sikl priori­teras. Hyresgästernas riksförbund understryker vikten av insatser inom

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.21    Industridepartementet    479

branscherna trä, massa och papper samtjärn och stål med hänvisning lill de stora möjligheterna till oljebesparing och spillvärmeutnylljande. Ko­operativa förbundel m.fl. påpekar betydelsen av säker och tillräcklig energiförsörjning lill industrin.

Till industriprogrammet hör även jordbruks- och trädgårdsnäringarna. LRF påpekar att det är nödvändigl att kostnaderna för uppvärmning kan begränsas om den svenska trädgårdsnäringen skall ha en framtid. Det är enligt LRF:s uppfattning nödvändigl att tillräckliga resurser avsätts för framtagning av ny teknik och övergång till inhemska energikällor inom trädgårdsnäringen.

När det gäller rollfördelningen mellan staten - genom energiforsknings­programmet och via andra stödformer - och företagen utvecklar DFE etl principresonemang i sina överväganden. Näringslivels energidelegalion understryker viklen av della resonemang. 5TL' saknar en analys av indu­strins motiv och intresse av att deltaga i forsknings- och utvecklingsarbete som är inriktat pä resultat först pä läng och medellång sikt. Det är STU:s uppfattning att industrin är starkt beroende av de hinder som oljeersätt­ningsdelegationens solvärmegrupp redogjort för och de lor'slag som grup­pen lagt fram. Sveriges naturvetareförbund föreslär en försäkringsform, där ersättning för misslyckade lösningar utbetalas till företag som valt atl lösa sina energiproblem med icke-konventionell teknik. Förbundet utgår frän att mänga nya lösningar därigenom skulle kunna komma lill demon-slralion.

2.6 Energianvändning för transporter och samfärdsel

I del nuvarande energiforskningsprogrammet är insaterna pä transporl-omrädel uppdelade pä dels forskning om ålgärder i Iransporisystemel. dels en fördonsteknisk del. Denna ordning föreslås i EFUD 81 bibehållas. DFE anför som sin mening att transportområdet på grund av sin stora oljeanvändning och sårbarhet borde bli föremål för ytterligare insatser inom energiforskningsprogrammet och att en särskild översyn vore me­ningsfull. Remissinstanserna har överlag ägnat transportsektorn slor upp­märksamhet. Man uttrycker bl. a. sin oro över sårbarheten i vår drivme­delsförsörjning och lar särskilt ofta upp forskningsstödet för införande av alternativa drivmedel.

Allmänt tillstyrks breda insatser pä transportområdet av statens väg-och trafikinstilut och lantbruksslyrelsen. som vill ge jordbrukets transport­frågor en plats inom programmet, samt bl. a. SIND och Svenska lokaltra­fikföreningen. Väg- och trafikinslilutet delar DFE:s uppfattning all insal-serna inom energiforskningsprogrammet för atl förändra Iransporlsysle-mei varit otillräckliga och instämmer i DFE:s rekommendation atl irans-portomrädet underkastas en särskild analys, som bör kunna leda lill om­prövning av insatserna inom programmet under perioden 1981/82-1983/

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.21    Industridepartementet     480

84. Trunsportfarskningsdelegationen har inga invändningar mot den före­slagna inriktningen. Liknande uppfattningar om betydelsen av studier rö­rande åtgärder inom transportsystemet har bl. a. statens järnvägar, trans­portrådet och Sveriges civiUngenjörsförbtind.

Beli"äffande den fordonstekniska utvecklingen framhåller några remiss­instanser den industripoliliska betydelsen av statligt forsknings- och ut­vecklingsstöd. Statens vägverk påpekar vikten av satsningar som stöder den inhemska industrins möjligheter att följa utvecklingen på fordonsom-rådel på längre sikt. Vägverket kan inte utesluta att satsningar utöver huvudalternativet bör ske men anser att i så fäll inriktningen pä dessa liksom formerna för statens engagemang är avhängig av industrins behov och krav. Svenska lokalirafikföreningen erinrar om att flertalet industrilän­der riktar omfattande stöd till de egna bilindustrierna, varför del enligl föreningen är viktigt att frågorna ges högsta möjliga stöd på samma sätt även i Sverige. Icke minst är en sådan utveckling av belydelse för alt öka miljövänligheten hos de konventionella drivsystemen. SIND anser atl utveckling av elfordon är angelägen. Teknikutvecklingen i Sverige lig­ger enligt SIND i den internationella frontlinjen. Föi"ulsältningar för stor­skalig demonstration bör skapas. Också energisparkommittén vill ge en högre prioritet åt elektriska drivsystem och hybridsystem med både för­brännings- och elmotor. Kommittén påpekar att värdet av internationella erfarenheter och forskningsrön inom denna sektor är ulomordenlligl stort och understryker vikten av att de programansvariga fortlöpande inhämtar information gällande den internationella forsknings- och utvecklingsverk­samheten.

Konsumentverket finner det anmärkningsvärt att någon forskningsinsats inte föreslås för atl få fram energisnålare bilar. Med hänsyn inte bara lill bensinförbrukningens betydelse i energisammanhang utan också till bilin­dustrins stora betydelse för svensk ekonomi och svensk utiikeshandel anser verket det vara i hög grad motiverat alt förslärka de utvecklingsin­satser som görs inom svenska företag.

Insatser på andra transportområden än vägtrafik har i EFUD 81 fåll underordnad belydelse och föreslås utgå i del lägre alternativet. Luftfarts­verket finner prioriteringen i huvudsak rimlig. Sjöfartsverket förutsätter dock att, om angelägna projekt syftande lill besparingsåtgärder inom sjö­farten kommer fram, också dessa skall kunna infogas i energiforsknings­programmet. Sveriges redareförening anser atl utformningen av lämpliga framdrivningsmaskinerier för kustfarlyg med beaktande av de drivme-delskvaliteler som i framtiden slår lill förfogande bör bli föremål lör långtgående samhällsstödd forskning och lUveckling.

Bland synpunkterna på transporlprogrammet - liksom på lillförselpro-grammet - har kommentarer lill föreslagna åtgärder på drivmedels­omrädet fått betydande utrymme. De flesta instanserna behandlar forskningsstödet tdl metanolintroduktionen, som i DFE:s förslag har ullbr-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.21    Industridepartementet    481

mats med utgångspunkt i oljeersättningsdelegationens stralegiförslag från juni 1980. Några instanser godtar dock inte denna utgångspunkt. Statens vägverk anser alt av DFE framförda skäl för en forcering av forskningen vad avser ren alkoholdrift inte är tillräckliga. Svenska uppfinnareförening­en anser det vara förvånande atl ingen uppmärksamhet riktats mol goda utländska erfarenheter från användning av propan/butandrift av motorfor­don (gasoldrift). Eftersom konverteringen av gas till metanol innebär för­lust av ca halva bränslevärdet bör det enligt föreningen i längden vara klart ekonomiskt att välja gasdrift istället för metanoldrift.

I övrigt erkänns dock av bl-a. transportrådet, ÖEF och SMAB behovet att minska sårbarheten på drivmedelsområdet och atl detta förutsätter verksamhet inom energiforskningsprogrammet. Transporträdet anför:

För att mer påtagligt komma ifrån det starka beroendet av olja är del dessutom nödvändigt att genom utveckling av motorer och bränslesystem skapa möjligheter till introduktion av drivmedel som på sikt kan produ­ceras inom landet.

Transportrådet ansluter sig till metanolstrategin och hänvisar till sitt yttrande över oljeersättningsdelegationens rapport (Ds I 1980:19) Intro­duktion av alternativa drivmedel. Därav följer etl forskningsbehov, efter­som en ökad svensk kunskap om metanolhantering behöver byggas upp. Vidare behövs enligt rådet en bättre bild av de ekonomiska förutsättningar­na atl framställa metanol ur inhemska råvaror.

DFE-förslaget beträffande alternativa drivmedel och därtill anpassade motorer biträds även av OED och SMAB. SMAB anser alt en enda myn­dighet bör ha ansvaret för metanolinförandet och att finansieringen måsle samordnas via denna myndighet.

SNV anser i överensstämmelse med DFE:s förslag, atl programmet skall omfatta forskning rörande hälso- och miljöeffekter av nya drivme­del. Forskningen bör enligt verket drivas i samverkan med naturvårdsver­ket, som har ett särskilt insatsområde för forskning om bilavgaser. Även Studsvik Energiteknik AB och SMAB påpekar hälso- och miljöforskning­ens vikt vid drivmedelsinförandet.

2.7 Energianvändning för bebyggelse

DFE föreslår en indelning av programmet Energianvändning för bebyg­gelse efter teknikområden {solvärmeteknik, värmepumpar, värmelagring, värmedistribution), system- och genomförandefrågor saml energihushåll­ning, del senare enbart omfattande industriellt utvecklingsarbete. Elt av de mål som är genomgående i förslaget är att kring mitten av 1980-talel ha klarlagt förutsättningarna för olika teknikers användbarhet i olika typer av bebyggelse. 31    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 90. Bilagedel

 

Prop. 1980/81:90   Bilaga 1.21    Industridepartementet     482

Synpunkter på behandlingen av bebyggelsesektorn i EFUD 81 och på förslaget till forskningsprogram har fått ett påtagligt stort utrymme hos remissorganen. Ett flertal konkreta påpekanden görs vad gäller såväl av­vägningen mellan olika programdelar som behandlingen av enskilda tek­nikområden. BFR påpekar betydelsen av stödjande demonstrations- och experimentbyggnadsverksamhet.

Statens planverk konstaterar att den problemöversikt som görs beträf­fande bebyggelsens uppvärmning i allt väsentligt är korrekt. Statens insti­tut för byggnadsforskning anmärker att DFE inle gör några egentliga analyser om den forskning och utveckling som berör förutsättningarna att införa solvärmeteknik i befintlig bebyggelse. Bland de frågor som här är aktuella anger institutet de rent fysiska begränsningarnas roll. Även konsu­mentverket anger sig kunna i stort ansluta sig till bedömningarna. Verket vill dock särskilt framhålla behovet av forskning angående syslem för att ersätta eller komplettera olja för uppvärmning i befintlig bebyggelse.

Statens institut för byggnadsforskning och statens planverk anser båda att sambandet mellan ä ena sidan energifrågorna, å den andra bebyggelse­mönstret respektive stadsförnyelsen bör belysas ytteriigare i forskningsar­betet.

Vad gäller mål i stort för insatserna på bebyggelseområdet anser statens planverk att forskning och utveckling av kompletta uppvärmnings­system för bebyggelse av olika slag bör ges högre prioritet. Det är ett flertal komponenter i samverkan, såväl byggnadstekniska som installa-tionsteknjska, som kan medverka till ett reducerat värmebehov. Av denna anledning anser verket att fullskaleförsök alltmer bör komma till stånd. Bostadsstyrelsen delar DFE:s bedömning om de stora besparingsmöjlighe­terna i bebyggelsen och vill samtidigt framhålla att s.k. närproduktion av värme torde bli mycket betydelsefull för energianvändningen inom bebyg­gelsen. Statens planverk stöder tankarna på en långsiktig framtida anpass­barhet vad gäller bl. a. uppvärmningssystem. Redan nu bör enligt verket största möjliga flexibilitet skapas för utnyttjande av nya energislag.

Den bland remissinstanserna allmänna inställningen, att insatser bör koncentreras till områden där de kan ge resultat inom en nära framtid, går igen bland kommentarerna till bebyggelseprogrammet. Svenska kommun­förbundet anser, att inriktningen av forskningsprogrammet bör vara sådan att resultaten kan börja utnyttjas av kommunerna inom några fä år. Detta är angeläget bi. a. för atl undvika dubbelarbete i form av att kommunerna engagerar sig i genomförandefasen av ännu ej utvärderade utvecklings­linjer. Svenska elverksföreningen anför:

Enligt föreningens mening är det i dagslägel vidare väsenlligt atl förhål­landevis stora resurser satsas pä prioriterade projekt med god utvecklings­potential inom områden av betydelse för atl lösa för landet stora och närliggande problem. Ett sådant område avser den fortsatta utbyggnaden av fjärrvärme under samtidig omställning till fastbränsleeldning. Ett annat

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.21    Industridepartementet     483

och för oss angeläget sådant område är uppvärmningen av byggnader utan tillgäng lill fjärrvärme om oljeeldning skall elimineras. Utvecklingen måste här snabbt konvergera mot ett eller några fä ekonomiskt rimliga system, vilket knappast blir fallet utan hårdare styrning och prioritering från pro­gramorganens sida.

Synpunkter i linje med vad som refererats ovan framförs även av SIND och CDL. Kooperativa förbundet poängterar vikten av att uppvärmnings­system inte kräver ökad tillsyn i jämförelse med dagens system. Vad beträffar vikten av olika teknikområden har som nämnts i del föregående relativt detaljerade synpunkter lämnats från remissorganen. Stort intresse och i allmänhet en positiv inställning finns rörande värmepumpar. Konsu­mentverket, Statens vattenfätlsverk. Svenska kraftverksföreningen och Svenska elverksföreningen ser en betydande oljesparpotential i värme­pumparna och tillstyrker förslaget om forskning och utveckling på området som ett sätt att påskynda införandet. Sveriges civilingenjörsförbund till­styrker utvecklingen av större pumpar för fjärrvärmesystem. Solvärmetek­nik anses av instanser som yttrar sig därom ligga senare i utvecklingen. Distributionssystem anges av DFE som ett strategiskt område. Statens planverk anser det vara av stor vikt att anläggningarna utformas så att nya energislag kan utnyttjas i fjärrvärmecentralerna. Däremot anser Svenska värmeverksföreningen att fjärrvärmeutbyggnad i mindre ener-giläta områden är myckel tveksam. Möjligheterna alt utveckla kul­vertsystem som radikalt skulle kunna ändra pä förutsättningarna måste bedömas som mycket små och föreningen anser därf'ör alt den föreslagna satsningen på utveckling av nya kulvertsystem är mindre angelägen. Be­träffande utveckling av lagringsmetoder för värme anser statens valten­fallsverk atl kemisk lagring av värme visserligen är kapitalkrävande men medför förhållandevis små investeringar för utrustning som bindes till en bestämd ort och ej kan återanvändas på annan plats. Dylik energilagring erbjuder därför stora möjligheter att använda industriell spillvärme även om denna är tillgänglig endast under begränsad lid. Salsning pä kemisk lagring är enligt vattenfallsverkel därför angelägen. Socialslyrelsen varnar för de negativa miljöverkningar som kan följa av lagringsmetoder som utnyttjar gmndvaltenmagasin.

Näringslivets energidelegalion anser att man bör uppmärksamma värdet av kärnvärme som energikälla för bebyggelsens uppvärmning.

Hyresgästernas riksförbund har bl. a. följande synpunkter på åtgärder i flerbostadshus:

Del är inte hyresgästerna i flerbostadshus som har de största energispar­möjligheterna utan den siörsla besparingen ligger i underhäll och tekniska förbättringar. I etl effektivt och energihushållande uppvärmningssyslem och fastighetsunderhåll flnns ingen orsak till individuell komfortmälning. En fortsalt ulbyggnad av fjärrvärmenälet bör ske med konveniionell hög-temperaturteknik. Värmepumpteknik bör bli en länk mellan ulnyltjande av

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.21    Industridepartementet    484

lägvärdig spillvärme eventuellt solvärme i fjärrvärmesystem. I detta sam­manhang bör EFUD-resurser användas för effektivare kulverlisolerings-teknik och försök att lösa värmelagringsproblematiken. Tillvaratagandet av värmeinnehållet i fläktstyrda frånluftssystem inom hela bebyggelseom­rådel med värmepumpteknik måste utvecklas sä atl lönsamma energiåter-vinningslösningar kan åstadkommas. Utvecklingen av större och effektiva­re värmepumpar bör därför ges högt prioriterad EFUD-insats.

Beträffande delprogrammet System- och genomförandefrågor vill SIND starkt understryka DFE:s uppfattning alt det är av vikt atl samordning med SIND:s verksamhet avseende kommunal energiplanering sker. Vad gäller vissa informations- och utbildningsinsatser bör en samordning göras med den vid SIND pågående energirådgivningsverksamhelen.

Om avgränsningen av statligt forskningsstöd mol andra stödformer an­ser BFR alt experiments- och demonstrationsverksamheten skall kopplas till det stöd som OED föreslagil för införande av ny oljeersättande teknik. Demonstrationsverksamheten ger också möjligheler att stödja svensk in­dustri pä komponenttillverkningssidan innan marknadsintroduktion kan ske. Lantbruksslyrelsen anser, atl forsknings- och ulvecklingsarbelel bör ta till vara del intresse för energifrågorna som finns inom lantbruksbefolk­ningen.

2.8 Energitillförsel

DFE föreslår för treårsperioden 1981/82-1983/84 en ny indelning av programmet Energitillförsel i delprogrammen Skogsenergi, torv m.m.. Energiodling. Bränsleförädling. Produklionsanläggningar. Vindenergi. Teknikbevakning. Tillförselsystem och Fusionsenergi. De remissyn­punkter som har framförts härpå har varit positiva lill den mer ändamåls­enliga indelningen.

DFE föreslår alt de största resurserna inom programmet koncentreras på kort- och medellångsiktiga lösningar. Avvägningen av insatserna på olika delprogram i DFE:s huvudförslag har kommenterats av elt antal remissinstanser. Prioritering föreslås på sädana områden där en introduk­tion ligger nära i tiden. Bl. a. konsumentverket. SIND och slalens valten­fallsverk understryker att en kraftsamling bör göras för all pä kort lill medellång sikl reducera oljeberoendet, OED instämmer liksom SIND i den prioritering DFE har gjort genom atl förlägga huvuddelen av insatserna lill bränslen som kan ersätta olja, främst inhemska faslbränslen. men efterly­ser en ännu starkare koncentration lill kortsiktigt betydelsefulla områden.

Svenska värmeverksföreningen framhåller all om en prulning av DFE:s huvudförslag skulle bli akluelli: bör denna prulning inle drabba omrädel skogsenergi och torv m.m. Del är. enligt föreningens uppfattning, just lör dessa bränslen, inklusive kol. som anläggningar i del koria perspeklivel behöver demonslreras i full skala saml erfarenheler vinnas om landels

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.21    Industridepartementet     485

oljeberoende så snabbt som möjligt skall kunna reduceras. Sveriges civilin­genjörsförbund förordar däremot DFE:s lägre alternativ för de båda del­programmen Skogsenergi, torv m.m. och Energiodling. Förbundet varnar bl. a. för att alltför snabbt sätta igång stortorsök eller bygga upp stora försöksanläggningar och påpekar också brister i kunskaperna om de re­striktioner som kommer att gälla för olika energisystem. De ekologiska och miljömässiga konsekvenserna vid utvinning av torv och skogsenergi saml vid energiodling är härvid väsentliga att klarlägga. Förbundel anser vidare att de åtgärder som mest sannolikt pä kort sikt väsentligl kan minska landets oljeberoende, utan att energitillförseln blir en för samhällsutveck­lingen gränssättande faktor, är introduktion av kolteknik samt mer hushäl­lande system för användning av energi. Dessa områden bör sålunda ges hög angelägenhetsgrad. En utökad salsning på kolomrädet med anledning av atl Sverige kompetensmässigt ligger långt efter den internationella utvecklingen förordas även av energisparkommittén. Svenska kraftverks­föreningen och Hyresgästernas riksförbund.

Statens planverk delar inte DFE:s optimistiska förhoppningar att I.ex. kol snabbt kan ersätta olja i ett kort tidsperspektiv. Lantbruksslyrelsen framhåller atl stor försiktighet bör iakttas vid införande av en omfattande kolförbränning.

DFE anser att det tidigare delprogrammet Lättvattenreaktorer bör utgå ur energiforskningsprogrammet med hänsyn till bl. a. kärnkraftteknologin får anses etablerad. DFE förutsätter därvid att krav på upprätthållande av hög kompetens inom kärnsäkerhetsområdet i stället kan tillgodoses genom olika insatser utanför energiforskningsprogrammel. Statens vattenfalls­verk. SKI, programrådet för radioaktivt avfall och Näringslivets energide­legation m.fl. betonar vikten av att kompetensen bibehålls på en hög nivå för att 12-reaktorprogrammel skall kunna genomföras. Farhågor uttrycks av statens strålskyddsinstitut, statens valtenfallsverk och SKI atl de re­surser som finns vid Studsvik Energi AB ej kan bibehållas. AB Asea-Atom och Svensk kärnbränslejörsörjning AB ser också med oro på nedskärning­arna och påpekar att betydelsen av forskning vid utbildnings- och andra institutioner på områden av vikt för kärntekniken har underskattats. Asea-Atom menar att berörda myndigheter och samhällsorgan måste ha tillgång till kvalificerad expertis för sin funktion.

När det gäller finansieringen av kärnsäkerhetsforskning anser NFR. statens strålskyddsinstitut och statens vattenfallsverk att det förefaller rimligt alt även fortsättningsvis viss del av forskningen bekostas över statsbudgeten. Organisatoriskt kan denna ligga innanför eller utanför ener­giforskningsprogrammet. Synpunkter pä detta lämnas från bl. a. Studsvik Energiteknik AB som vidare föreslår atl verksamheten även i fortsättning­en bör ha konstruktionen som etl programelemenl, dock ej nödvändigtvis inom energiforskningsprogrammel. Tillsynsmyndigheterna skulle i stället kunna vara eventuella intressenter.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.21    Industridepartementet     486

Sveriges civilingenjörsförbund anför liksom Näringslivets energidelega­tion att DFE tenderar att bortse från att el är en distributionsform av energi oberoende av vilken råvara som används. Samhällsekonomiskt kan det vara fördelaktigt att distribuera energi med hjälp av el i stället för alt låta fossila bränslen, biomassa m.m. transporteras långa sträckor. En utökad energihushållning skulle enligt de båda remissinstanserna kunna underlät­tas om el introduceras i större omfattning.

Till grund för DFE:s förslag i fråga om programmet Energitillförsel ligger energipolitiska ulgängspiinkler, bl. a. kraven pä minskat oljebe­roende och ett större utnyttjande av förnybara energikällor. Sveriges civil­ingenjörsförbund anser atl det förtjänar framhävas att det är nödvändigl att komplettera rent energipolitiska motiv med andra, exempelvis miljöhän­syn, sysselsättningspolitik och näringslivets utveckling.

Delprogrammen Skogsenergi, torv m. m. och Energiodling

DFE föreslår att målet för delprogrammet Skogsenergi, torv m.m. bör vara att undanröja de hinder sorn finns för ett utnyttjande av skogsenergi och torv på kort eller medellång sikt och som kan undanröjas med forsk­nings- och utvecklingsinsatser. Lantbruksstyrelsen anser atl ett lämpligt mål för insatserna på biomasseomrädet är att till mitten av 1980-lalel möjliggöra för statsmakterna att fatta beslut avseende såväl forsknings-och utvecklingsinsatserna som förändringar i energisystemet på kort och lång sikt. En samlad utvärdering av biomasseomrädet bör enligt styrelsen därför komma lill stånd under programperioden och riktlinjer för en sådan formuleras i den kommande energipropositionen. Styrelsen förordar vi­dare liksom domänverket och Svenska kraflverksföreningen en kraftfull och intensifierad satsning på delprogrammet Skogsenergi, torv m. m. Den­na uppfattning biträds även av Hyresgästernas rik.sförbund. som menar att energiodlingsförsök kan uppskjutas till förmån för siorförsök rörande skogsavfall, torvproduktion och torvanvändning. Skogsstyrelsen påpekar att ansträngningar att minska oljeberoendet ej får undanskymma betydel­sen av att bl. a. produktion av värdefullt industrivirke intensifieras.

Svenska värmeverksföreningen delar DFE:s uppfattning atl osäkerhet när det gäller miljöfrågorna är ett introduktionshinder för energiråvaror som skogsenergi och torv men anser i övrigt att tekniken är känd och att det stora hindret vid sidan om oklarheter i miljöfrågorna är tillständs- och prövningsfrågan, dvs. en fråga av administrativ karaktär. Även domänver­ket påpekar atl den tidsutdräkt som nuvarande koncessionsförfarande orsakar är att betrakta som hinder. Verket anför vidare:

Domänverket anser alt de antagna volymerna 17 MmYmed dagens teknik och 26 MmYmed utvecklad teknik troligen är något för höga såvitt inte nu utnyttjad induslrived skall tas i anspråk. Nya forskningsresultat rörande markbiologi pekar mot en ökad restriktivitet vid uttag av hyggesrester, jämfört med tidigare bedömningar.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.21    Industridepartementet     487

Verkets egna utredningar tyder på atl endasi ca 50 % av hyggesarealen kan utnyttjas för uttag av hyggesresler. Delvis kan delta balanseras I.ex. genom gödsling men de därvid ökade kostnaderna torde ändock begränsa de tekniskt/ekonomiskt tillgängliga kvantiteterna på sädana marktyper. Synnerligen viktigt är därför alt intensifiera markbiologiska studier för att säkra bedömningarna av den ur biologisk synpunkt tillgängliga råvarupo-tentialen.

Skogsstyrelsen anser att med en framgångsrik teknikutveckling det kan vara möjligt atl uppnå det skogsenergiutnytljande som DFE skisserar. Av de potentiella tillgångarna på skogsenergi torde enligt statens råd för skogs- och jordbruksforskning och LRF mer än 60 procent finnas inom privatskogsbrukel. Detta talar enligt de båda remissinstanserna för alt en betydande del av utvecklingsinsatserna för energiproduklionssystem bör inriktas på relativt småskaliga lösningar, vilket inte kommer till klart uttryck i DFE:s betänkande. Även Sveriges skogsägarejöreningars riks­förbund är av denna uppfattning. Förbundet anser vidare alt DFE i sitt betänkande återger en missvisande bild av utvecklingsmöjligheterna för energiproduktion inom småskogsbrukel jämfört med vad DFE:s utvärde­ringsgrupp för skogsbrukets energiproduktion kommit fram till.

Domänverket anser atl inhemska bränslen på grund av sina areella produktionsmönster fär större oljeersättande potential om torv och ener­gived kan hanteras tillsammans senast vid förbränningsanläggningarna. Vidare framhåller verket, liksom statens råd för skogs- och jordbruks­forskning och OED alt kvalitetsdeklarerade handelsbränslen är en viktig förutsättning för uppbyggnaden av en bränslemarknad baserad på inhems­ka bränslen.

Statens planverk framför atl om vissa typer av alternativa energislag skall kunna utnyttjas i framtiden mark för produktions- och dislributions­anläggningar redan nu måste reserveras i den fysiska planeringen. Närma­re omfattning och former för denna markreservalion är enligl verket ange­lägna forskningsuppgifter.

Skogsstyrelsen lämnar synpunkter på de olika forskningsområden som rör skogsenergi och energiskog och finner därvid att området systemfrågor kan bedrivas på en lägre nivå än DFE:s huvudförslag med hänsyn lagen till alt viss verksamhet pågår utanför energiforskningsprogrammet. Styrelsen anser vidare atl etappmälen för skogsenergiproduklionsområdet lättare kan uppnås genom mer begränsade insatser än vad som är fallet beträffan­de energiskog.

Skogsstyrelsen, domänverket och OED anser det angeläget att betydan­de insatser inom delprogrammet Energiodling ägnas energiskogs­odling. Enligt skogsstyrelsens uppfattning är det dock tveksamt om en bedömning av områdets energiproduktionsmöjligheter kan ske redan 1985-1986. Styrelsen ifrågasätter sålunda om det är möjligt alt dra tillräck­ligt säkra slutsatser från en enstaka omloppsperiod av energiskogsodling

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.21    Industridepartementet     488

för en sådan bedömning. Antagligen måste flera omloppsperioder stude­ras. För att kunna göra en säker bedömning fordras nämligen bl. a. kunska­per om produktionsförhållandena i åldrande bestånd av energiskog. Sveri­ges lantbruksuniversitet påpekar att det i dag största hindret för en hög avkastning vid biomassaproduktion ulgöres av kunskapsbrist beträffande optimering av dessa grödors produktion. LRF noterar med tillfredsställelse förslaget om ökad verksamhet med storförsök inom energiskogsodlingen. Enligt förbundets uppfattning bör motsvarande försök genomföras beträf­fande särskilda energigrödor och vass. Statens råd för skogs- och jordbruksforskning anser att antalet energiskogsodlingar måste utökas sä alt fiera klimatzoner blir representerade i storskaliga försök. Rådet framför dessutom att innan uppodling av våtmarker sker i större skala eventuellt ändrade hydrologiska betingelser pä omgivande skogsmark måste kartläg­gas. SMHI menar att studier av de hydrologiska och ekologiska effekterna bör ingå oavsett vilken av DFE:s ambitionsnivåer som väljes. Jordbruks­tekniska insiiuiet anser att insatserna beträffande maskinutveckling inom odlingslekniken bör forceras.

Den störa satsningen på energiskog ifrågasätts av koncessionsnämnden för miljöskydd. Dessa skogar torde enligl nämnden på grund av sina för landskapsbild och naturmiljö förödande konsekvenser inte kunna accepte­ras i sådan skala som fordras för alt de skall lämna annat än ett marginellt bidrag till den framtida energilillförseln. Beträffande avkastningsmöjlighe­terna för energiskog anför Sveriges lantbruksuniversitet:

Utredarna pekar på mycket stora potentiella möjligheler för produktion av biomassa. Genomgående saknas emellertid bakgrundsreferenser, varför sifferuppgifterna måste tas med en viss reservation dä de ger uttryck för väl stor optimism. Detta gäller exempelvis uppgiften atl intensivodlad energiskog på våtmark förväntas kunna ge en produktion av 20-30 ton torrsubstans per ha i de södra och mellersta delarna av landet. Som jämförelse kan nämnas atl för närvarande knappast någon gröda kommer upp till mer än hälften av denna avkastning. SLU vill därför instämma i och understryka utredarnas påpekanden om att osäkerheten i dessa skatt­ningar ännu är stor.

Utredarna framhåller att högintensiv odling av energiskog pä myrmark har förutsättningar att ge den sttirsta biomassatillväxten, vilket dock knap­past torde vara fallet. Högre produklionssiffror kan säkerligen erhållas om samma odlingsleknik tillämpas pä jordbruksmark dä dessa områden ofta är gynnsammare ur klimatisk synpunkt.

Universitetet understryker dessutom de varierande användningsmöj­ligheterna för olika typer av energigrödor. Även skogsstyrelsen anser att de av DFE angivna intervallerna för energiskogsodling förefaller vara höga och menar att siffrorna anger en övre gräns för maximalt möjlig produk­tion. Styrelsen pekar också pä domänverkets storförsök vid Finnmossen, där man kalkylerat med en genomsnittlig produktion av 12 ton TS/år och ha, dvs. ca hälften av vad DFE anger.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.21    Industridepartementet    489

Torvproduktion i liten och medelstor skala samt metoder för torv­utvinning året runt betraktar statens valtenfallsverk, domänverket och länsstyrelsen i Västerbottens län som angelägna forskningsområden. Ex­ploatering av små objekt skulle enligt domänverket relativt lätt kunna samordnas med skogsbruk i de fall torven förekommer i skogsmiljö.

LRF påpekar att efterfrågan på förbränningsanläggningar för fasta bränslen är så stor att även undermålig utrustning säljs på markna­den. Enligl förbundets uppfattning bör en offentlig provningsverksamhet komma till stånd omfattande förutom själva förbränningsanläggningen även den vanligaste kringutrustningen.

DFE föreslår atl den tekniska utvecklingen av förbränningsanläggningar för inhemska bränslen skall inriktas mot anläggningar mellan 0,1 och I MW. Statens naturvårdsverk framhåller att teknikutveckling för småskalig eldning (mindre än 0,1 MW) av biobränslen av miljöskäl är en angelägen uppgift.

Delprogrammen Bränsleförädling och Produklionsanläggningar

DFEs huvudalternativ för delprogrammet Bränsleförädling tillstyrks av bl. a. Sveriges civilingenjörsförbund. Förbundet anser det angeläget att prioritera framtagning av sådana bränslen som är lätt anpassbara till det befintliga energisystemet och transportsektorns stora oljeberoende gör att en relativt betydande satsning inom delta område är motiverad.

Bränsleblandningar med kol/olja eller kol/vatten tilldrar sig stort intresse bland remissinstanserna, då landets oljeberoende eventuellt kan minskas påtagligt utan större ombyggnader av befintliga oljeeldade anlägg­ningar. Svenska kommunförbundet. Svenska värmeverksföreningen m.fi. förordar denna satsning. Svenska kommunförbundet föreslär att utveck­lingen bör bedrivas med sådan omfattning och intensitet alt ett införande på kommersiell bas kan påbörjas redan under första hälften av 1980-lalet. OED anser också att bränsleblandningar är ett intressant alternativ, som vid blandning olja/inhemska bränslen kan minska transportkostnadernas betydelse för användning av inhemska bränslen och därigenom utjämna de skillnader som nu finns regionalt mellan tillgång och efterfrågan pä inhems­ka bränsleråvaror. Jernkontoret tillstyrker en kraftfull satsning pä delpro­grammet Bränsleförädling. Motivet är järn- och stålindustrins starka oljeberoende, som härmed skulle kunna reduceras. Omvandlingsprocesser för fasta bränslen genom förvätskning och förgasning kan enligt Hyresgästernas riksförbund få stor betydelse, särskilt för fordonssektorn, om förlusterna vid omvandlingen kan minskas eller utnyttjas för i.ex. uppvärmningsändamål. Forskningsverksamhet inom della område bör därför prioriteras.

SMAB anser att delprogrammet Bränsleförädling ej är anpassat lill de energipolitiska utgångspunkterna vad avser syntetiska drivmedel. De för­slag som DFE framlägger om systemstudier och utarbetande av introduk-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.21    Industridepartementet    490

tionsstrategier är enligt SMAB redan delvis överspelade och i stället före­slås en stark koncentrering av delprogrammet. SMAB anser vidare atl förgasningstekniken underskattas i betänkandet som ett verktyg att på ett särklassigt miljövänligt sätt konvertera och därmed möjliggöra användning av även mycket orena och relativt sett billiga råvaror.

Uppsala universitet framför atl betydligt större vikt bör läggas vid eta­nolframställning både med avseende på kortsiktig produktion från socker eller stärkelse och långsiktig produktion frän cellulosa och hemicellulosor. Nya tekniska genombrott på etanolproduktionssidan kommer enligt uni­versitetet troligen att öka etanolens konkurrenskraft som bränsle, kemisk råvara och speciellt som oktantalshöjande tillsats.

Sveriges civilingenjörsförbund bedömer det som mycket angeläget att insatserna vad avser förutsättningarna för och konsekvenserna av olika förbränningsprocesser för kol och inhemska bränslen inom delpro­grammet Produktionsanläggningar bedrivs på åtminstone nivån DFE:s huvudalternativ. Enligt Svenska kommunförbundet bör både små och me­delstora anläggningar bli föremål för studier i syfte att förbättra planerings-och beslutsunderiaget för kommunerna.

Miljöfrågor i samband med ulnyltjande av fasta bränslen

Många remissinstanser anser det angeläget atl de hälsoeffekter som kan uppslå i samband med produktion och utnyttjande av kol, torv och skogs­råvaror för energiproduktion noga kartläggs. Hit hör socialstyrelsen, SMHI. statens geotekniska institut, statens naturvårdsverk, statens råd för skogs- och jordbruksforskning, domänverket och länsstyrelsen i Jönkö­pings län. Statens planverk anser att det speciella och utanför energiforsk­ningsprogrammet finansierade forskningsprogrammet Kol-Hälsa-Miljö, KHM-projektet, bör utvidgas och göras mer allomfattande så alt hälso-och miljöaspekter även för andra energislag studeras, Energi-Hälsa-Miljö. NFR menar att den av DFE redovisade översikten över forskningen om miljöeffekter behöver kompletteras för att ge en mera fullständig bild av behov och resurser.

De miljövärdskrav som i dag ställs upplevs av Svenska värmeverksjör­eningen ha en starkt bromsande effekt på utnyttjandet av fasta bränslen, kol, skogsenergi och torv. En forcerad forskning saml utvärdering av internationella resultat och miljövärdskrav anser föreningen därför måste ges hög prioritet inom svensk energiforskning.

Statens naturvårdsverk anser att det är svårt alt få en klar bild av hur mycket av äskade medel som är avsedda för forskning om miljöeffekter vid utnyttjande av förnybara energikällor. Verkets egen uppfattning är alt kostnaderna för forskning om miljökonsekvenser av nya energislag och framtagning av erforderlig miljöteknik skall belasta energiforskningspror grammet. Verket anför vidare:

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.21    Industridepartementet  491

Delegationen förutsätter att miljörestriktionerna skall klarläggas senast 1984. Förbränningsanläggningarnas miljöbelastningar, deras konsekvenser för hälsa och miljö och därav föranledda miljörestriktioner förutsätts enligt delegationen vara klara 1983.

Naturvårdsverket bedömer att de miljöfrågor som nu är aktuella i pro­grammet, bör ha belysts på ett acceptabelt sätt till 1984. Långsiktig upp­följning kommer dock att krävas inom vissa projekt. Medel för fortsatta studier efter den tidpunkten bör kunna las upp i naturvårdsverkets anslags­framställning. Dessförinnan bör det vara möjligt att i vissa delfrågor formu­lera krav på det utvecklingsarbete som eventuellt krävs för atl lösa dessa miljöproblem. Verket anser i motsats till delegationen att arbetet med förbränningsanläggningarna kommer att kräva insatser under hela pro­gramperioden, t. o. m. 1984.

Naturvårdsverket vill betona att vissa miljöfrågor kommer att kräva insatser även efter 1984 inom ramen för energiforskningsprogrammet. Den tekniska utvecklingen fortskrider. Detta skapar nya situationer. Ett exem­pel på elt område där fortsatta insatser kommer att krävas är förvätskning och förgasning. Miljöproblemen är för dessa tekniker av helt annat slag än för förbränning. Redan nu kan förutses att vissa projekt som drivs inom det s. k. KHM-projektet (Kol, Hälsa, Miljö) kommer att kräva fortsatta studier efter 1982, då verksamheten skall vara avslutad.

LO anser det är viktigt att framtagningen av ny teknik och nya energikäl­lor också innefattar teknik för skydd av yttre miljö och för uppfyllande av arbetsmiljökrav som ställs.

Statens strålskyddsinstilut påpekar de strålskyddsproblem som kan upp­stå i samband med förbränning och bearbetning av kol och torv. Det är angeläget att la med dessa aspekter i etl tidigt skede av planeringen.

Vindenergi

Vindenergi har inte tilldragit sig något slörre intresse hos remissinstan­serna. Flertalet remissinstanser anser det viktigt alt det uppstartade vind­energiprogrammet fullföljs. Detta understryks av bl. a. Svenska kraflverks­föreningen och SMHI. Svenska kraftverksföreningen anför vidare:

De resultat som hittills framkommit dels i Sverige, dels i utlandet, motiverar väl det fortsatta arbetet och det är viktigt alt prototyparbetel följs upp och utvärderas. Erfarenheterna härifrån blir en viklig grund för den framtida bedömningen av vindkraftens möjligheter. Däremot anser vi det vara alltför tidigt alt redan nu börja studera "andra" generationens vindkraftaggregat. Resurserna bör koncentreras till alt sänka kostnaderna för första generationens aggregat. Möjlighelerna till detta bör vara goda men måste prövas i konkreta anläggningar. Inom VÄST planeras etl pro­jekt med målsättning alt konstruera och bygga etl par mellanstora vind-krafiaggregat (0.5-1 MW) där alla möjligheler till kostnadssänkningar och rationaliseringar skall beaktas. Etl sådant projekt kan väl inpassas i det statliga vindenergiprogrammet och ylterligare bredda grunden för intro­duktion av vindkraften.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.21    Industridepartementet    492

Sveriges civilingeitjörsjörbund och Svenska elverksföreningen ifrågasät­ter vindenergins belydelse på kort sikt men konstaterar atl teknikutveck­ling bedrivs utomlands. De bada remissinstanserna anser därför att det lekniska kunnandet lill stora delar bör köpas utomlands. Resursbehovet skulle därmed kunna sänkas. De tvä beställda prolotypaggregaten binder dock upp stora delar av resurserna. Enligt civilingenjörsförbundet bör insatserna härutöver framför allt inriktas på systemaspekter samt hur effekt- och energilillskottet kan integreras i elsystemet i övrigt.

Koncessionsnämnden för miljöskydd hänvisar lill sill yttrande över DFE:s förslag till energiforskningsprogram för perioden 1978/79- 1980/81. i vilket tveksamhet framfördes inför vindenergisatsningar. eftersom de sammanhängande miljö- och naturvårdsproblemen framstår som betydän­de, samtidigt som den utvunna kraftens begränsade tillgänglighet väsentli­gen minskar värdet av en storskalig vindkraftsutbyggnad. Socialstyrelsen framhåller i sitt remissyttrande miljöfrågorna som en mycket angelägen forsknings- och utvecklingsuppgift.

Delprogrammen Teknikbevakning och Tillförselsystem

I delprogrammet Teknikbevakning har ett antal energitekniker, som kan fä belydelse på lång sikt, samlats. Svenska kraflverksföreningen och Hyresgästernas riksförbund anser atl vissa teknikområden, exempelvis sol- och vågenergi, inte kan ge något betydelsefullt tillskott till energi­försörjningen och sålunda kan hållas pä en lägre nivå än den av DFE föreslagna. SIND och Sveriges civilingenjörsförbund anser atl satsning­arna är befogade, speciellt som dessa bedrivs i inlernationellt samarbete. SIND förespråkar en koncentration av insatserna, varvid några teknikom­råden som I.ex. kolförvätskning och solceller begränsas till bevaknings­nivå.

Vad gäller geotermisk energi anser Sveriges geologiska undersök­ning alt det är angeläget att de olika geolermiska möjligheterna inom landel kartläggs innan omrädel förs lill bevakningsnivå.

Svenska uppfinnareföreningen pekar pä den stora satsningen på utveck­ling av väleteknologi som görs utomlands, framfor allt i USA, och som måste ses mot bakgrunden av den påverkan som en koldioxidproduklion vid förbränning kan få pä jordatmosfären och klimatet.

Beträffande delområdet ny kärnteknik anser Studsvik Energiteknik AB att den av DFE föreslagna resurstilldelningen, 8 milj. kr., är orealistiskt låg. För att säkerställa den efterfrågade aktiva bevakningenbör den dubbla summan (16-18 milj. kr.) enligl bolaget tillskjutas. Vidare ger bolaget synpunkler pä att medel för teknikbevakning för urananrikning bör beräk­nas inom energiforskningsprogrammet samt atl kärnvärmereaktorer bör ingå på samma grunder som bridreaktorer m. m. Näringslivets energidele­galion framhåller också atl forskning och utveckling av kärnvärmereak­torer fortsättningsvis bör bedrivas, varvid en bällre valfrihet vid framtida beslut om värmesystem för städer skulle uppnås.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.21    Industridepartementet     493

Sektion Kemi vid KTH pekar på atl det inte klart framgår av DFE:s förslag hur teknikbevakningen skall ske. Praktiskt skulle detta, enligt sektionen, kunna göras genom att universiteten och högskolorna fick för­slagsvis tio forskarplatser var (ca 1,5 milj. kr./år) för inbjudna utländska gästforskare. Dessutom borde ett motsvarande antal svenska forskare beredas möjlighet att med medel helt eller delvis från Sverige gästforska vid utländska institutioner och företag.

Systemstudier och övergripande studier, som bl. a. ingår i delprogram­met Tillförselsystem, har tilldragit sig stort intresse bland remissinstanser­na. Bl. a. SIND och Sveriges civilingenjörsförbund hänvisar härvid lill det övergripande ansvar, omfattande även den kommunala energiplaneringen, som SIND har.

Fusionsenergi

DFE föreslår i alternativet lägre ekonomisk ram att fusionsenergipro-grammel utgår ur energiforskningsprogrammet. IVA, Sveriges civilingen­jörsförbund, Svenska elverksföreningen. Hyresgästernas rik.sförbund. Svensk industriförening, Studsvik Energiteknik AB m.fl. förordar DFE:s huvudförslag, enligt vilket Sverige även fortsättningsvis deltar i Euratom­samarbetet pä fusionsområdet. Institutionen för plasmafysik vid KTH framhåller atl det annars kan bli svårt atl behälla och vidareutveckla den expertis, som för närvarande finns på fusionsforskningens område, liksom även i fortsättningen kunna prestera resultat av internationellt intresse på detta område. NFR påpekar att de förutsättningar som gäller för EG-samarbetet och behov av nationell forskning pä området liksom finansi­eringen av denna bör bli föremål för en specialutredning. SIND föreslår alt ansvarel för fusionsforskningen överförs till NFR.

Uppsala Universitet föreslår en omprövning av det svenska deltagandet i JET-projektet med anledning av alt Tokamak-principen enligt DFE ej synes vara den lämpligaste. Ett ökat stöd ät den svenska fusionsforskning­en borde, enligt universitetet, vara tillräckligt för att svenska forskare skall kunna bevaka området, sä som det utvecklas vid utländska anläggningar.

Slalens strålskyddsinstilut påpekar att det är viktigt atl redan på elt mycket tidigt stadium börja diskutera säkerhetsproblemen kring fusions­kraften. Den bild som tidigare uppmålats av denna energikälla som ren och ofarlig har enligt institutet i flera stycken mycket dålig verklighetsanknyt­ning.

2.9 Allmänna energisystemstudier

DFE föreslår förstärkta insatser på området Allmänna energisystemstu­dier (AES). Verksamheten inriktas på dels studier av utvecklingsförutsält-ningar för energisystemet med hänsyn till resursbegränsningar m. m.. dels studier av främst statsmakternas möjligheler alt åstadkomma förändringar

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.21    Industridepartementet     494

i önskad riktning. Åtskilliga remissinstanser uttrycker sitt stöd för forsk­ningsområdet och förordar i flera fall ökade satsningar. Hit hör UHÅ. humanistisk-samhällsveienskapliga forskningsrådet, koncessionsnämn­den för milföskydd (i hänvisning till sitt yttrande över DFE:s förslag till energiforskningsprogram för perioden 1978/79-1980/81), statens institut för byggnadsforskning. Vetenskapsakademien, Sveriges civilingenjörsför­bund. Svensk industriförening och Studsvik Energiteknik AB. Byggnads-forskningsinstitutet instämmer i DFE:s bedömning att verksamheten inom AES-programmet även fortsättningsvis bör ha karaktär av tillämpad forsk­ning och utveckling. Programmets forskning bör inriktas pä seklorsöver-gripande, långsikliga frågeställningar. Samtidigt anser dock institutet atl utredningens resonemang om programmets mål och inriktning framstår som ofullständiga. Institutet är oroat för att resultaten från studierna härigenom kommer att väga lätt i förhållande till övriga programs resultat, med påföljd atl helhetsbegreppet i energipolitiken inte blir så starkt som önskvärt vore. IVA anser atl del redovisade syftet för AES, nämligen att vägleda energipolitiska beslut, inte har uppfyllts pä ett sätt som står i proportion till insatserna. Även civilingenjörsförbundet anser alt studierna i ökad utsträckning bör få en inriktning som gör att de kan ligga till grund för avvägningar.

Statens institut för byggnadsforskning anmärker, att delegationen i sin problem översikt inte diskuterar utvärderingsforskningens betydelse och möjligheter.

DFE föreslär inom programmets ram en särskild funktion med uppgift att sammanställa resultat frän de enskilda forskningsprojekten lill en syn­tes. Försvarets forskningsanstalt anser, atl det för de allmänna energisy­stemstudierna, som tidigare saknat en samlad ledning, är mycket värdefullt med en särskild sammanhållande funktion för synteser i form av ett s. k. moderprojekt.

Arbetsmarknadsstyrelsen anser att det är väsentligl att en omställning av energisystemet sker på sådant sätt, alt negativa effekter på sysselsättning­en kan begränsas. Styrelsen finner det därför angeläget att effekterna av olika energiformer på sysselsättningen, regionalt och branschvis, närmare analyseras.

2.10 Energirelaterad grundforskning

Programmet omfattar sådan naturvetenskaplig och leknisk grundforsk­ning som bedöms vara värdefull för det framtida energisystemet, men som ej stöds som en nödvändig del av övriga program. SIND och Sveriges civilingenjörsförbund anser det viktigt alt tillräckligt stöd ges till denna typ av forskning och har heller inget att invända mot alt NFR. STU och Siudsvik Energiteknik AB handhar delprogrammen. STU framhåller att nackdelen med alt lägga huvudansvaret för grundforskning hos en halv-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.21    Industridepartementet    495

kommersiell organisation som Studsvik är alt man inte har samma över­blick som de centrala anslagsorganen STU och NFR. Det finns således ett samspel mellan grundforskning och tillämpad forskning och utveckling genom alt grundforskning kan leda till fortsättningsprojekt, och den tilläm­pade forskningen kan i sin tur visa på behov av grundforskning. För atl la tillvara dessa möjligheter enligt STU behövs en samlad syn på området. Energitekniskt centrum vid CTH liksom Sektion Kemi vid KTH anser att konkurrensen av principiella skäl skall vara fri mellan olika forsknings­grupper och -institutioner när det gäller resurstillskotten. Sektion Kemi pekar på att Studsvik inte har någon specifik kompetens på området ifråga och därför skall konkurrera med övriga institut och högskolor om projek­ten. Basresurser för energiforskning bör enligt Sektion Kemi inte ges som projektanslag utan som basanslag. Hyresgästernas rik.sförbund anför beträffande samordningen:

Den energirelaterade grundforskningen bör samordnas mellan program­organen NFR, STU och Siudsvik Energiteknik AB samt BFR, NE och TFD och inriktas pä en rationell och effektiv forskningsorganisation som gynnar samhällets behov av minskad oljeimport. Härigenom borde risken för överlappning av forskningsresurser och dubbelarbete elimineras. Ut­värderingen av forskningsresultat borde också bli bättre och mer över­skådlig.

2.11 Utbildning samt forskar- och basresurser vid universitet och högskolor

Några remissinstanser tar upp frågan om tillräckliga personalresurser finns för ett utvidgat energiforskningsprogram. TCO varnar för en satsning enligt DFE:s högre alternativ som kan leda till en överströmning av kvalifi­cerade forskare och tekniker från andra mindre gynnade sektorer på etl sätt som skapar icke önskade problem. Liknande synpunkter framförs från byggnadssslyrelsen och Svenska elverksföreningen.

Salsning på kunskapsuppbyggnad, förstärkta forskar- och basresurser vid universitet och högskolor förordas av flertalet remissinstanser. Bl. a. UHÅ. humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet, slalens insti­tut för byggnadsforskning. Vetenskapsakademien och Svenska kraftverks­föreningen uttrycker behov av en hög kvalité på forskning, delvis med syfte att kunna etablera ett fruktbart internationellt samarbete. RRV menar atl de programansvariga organen i ökad utsträckning bör kunna bereda högskolorna bättre förutsättningar för en mera beständig ktinskapsupp-byggnad inom särskilt angelägna teknikområden. Detta kan enligt verket ske I.ex. genom fleråriga ramprogram. Forskningsrådsnämnden under­stryker vikten av alt frågan om långsiktig kompetensuppbyggnad och kunskapsgenerering behandlas samlat av de ansvariga myndigheterna. En ökad samplanering mellan programorganen och UHÄ skulle enligl nämn­den vara önskvärd.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga I.2I    Industridepartementet      496

Även THE påpekar att stödbehov föreligger för mer långtgående kun­skapsuppbyggande insatser, vilket bör beaktas vid utformningen och ge­nomförandet av energiforskningsprogrammel. Arbetsgruppen erinrar ock­så om alt betydande resurser för energiforskning anvisats inom olika departements anslagsramar. Det är dock ej fallet beträffande utbildnings­departementet, vilket är en nackdel för forskningen vid de tekniska hög­skolorna enligt THE, som vidare anför:

En nödvändig förutsättning för alt en institution utan men för den primära uppgiften, alt bedriva forskning och utbildning, skall kunna göra en insats inom ett speciellt forskningsområde som energiforskningen är dock alt för den primära uppgiften erforderliga basresurser är för handen. Del som ofta saknas är forskartjänster under professorsnivän. De tekniska fakulteterna är i delta avseende extremt illa lottade.

Statens planverk noterar atl utbildningsfrågor inte hör hemma i energi­forskningsprogrammet. Verket anser dock alt dessa frågor måsle belysas på ett mer övergripande säll än vad som gjorts av DFE samt atl utbildning bör komma till stånd även på "lägre" nivåer än forskarutbildningen. Energitekniskt centrum vid CTH konstaterar att alla påpekanden hittills om behovet av basresurser för forskning och högre teknisk utbildning endast har lett till atl DFE avser atl "initiera en undersökning". Svenska elverk.sföreningen anser det beklagligt att frågan om storleken av resurstill­delning till programorganen, varav universitetet och högskolor erfaren­hetsmässigt tar i anspråk en betydande del, behandlas helt frislående från de anslag som i annan ordning (över annan huvudtitel) lämnas eller borde lämnas till universitetens och högskolornas forskning.

Företagsekonomiska institutionen vid Stockholms universitet pekar på ett stort behov av att etablera tvärvetenskapliga centra inom universitet och högskolor. Motivet härför är enligt institutionen att energi griper in i snart sagt all samhällelig individuell verksamhet. För all förstå och utveck­la energisystemet krävs att en mer övergripande kunskap byggs upp både vad gäller forskning och grundutbildning. Möjligtvis kan enligt institutio­nens mening uppbyggande av energilinjer i ulbildningen vara ett steg på vägen.

57'L' omtalar atl man har för avsikt all redan innevarande budgetär försöka få till stånd forskarutbildning vid KTH beträffande kemisk lagring för alt om ca Ire är de nyutbildade forskarna självständigt skall kunna arbeta vidare inom högskolorna eller hos industrin.

Svenska uppfinnareföreningen föreslår atl medel avdelas för att träffa överenskommelser med ell eller annat tiotal väl dokumenterade uppfinna­re för alt de under erforderlig lid uleslutande ska ägna sig ål nyskapande insatser inom energiområdet.

 

Prop. 1980/81:90   Bilaga 1.22   Industridepartementet  497

Bilaga 1.22

Fortsatt verksamhet vid R2-reaktorn i Studsvik. Sam­manfattning av och remissyttranden över R2-utred-ningens betänkande (Ds 11980:9)

1    Sammanfattning av R2-utredningens betänkande'

1.1 Utgångspunkter

Som grund för sina överväganden har utredningen sammanställt ett antal utgångspunkter av allmän natur, ägnade att klargöra R2-verksam-hetens funktion och fömtsättningar i det svenska samhället:

—I Sverige kommer att finnas kärnkraftverk under de närmaste decen­nierna. Insatser för deras säkra och ekonomiska drift och avveckling är angelägna (energipolitisk utgångspunkt).

—Insatser för att främja industrins innovafionsverksamhet, tekniska kva­litet och konkurrenskraft är angelägna (industripolitisk utgångspunkt).

—Det är angeläget att förstärka statens anslag till forskning för att bl. a. vidmakthålla svensk utvecklingspotential på olika områden, varvid den del av anslagen som ställs till förfogande för forskningsråd och högsko­leenheter bör användas enligt de kriterier dessa själva ställer upp (forsk­ningspolitisk utgångspunkt; jfr prop. 1979/80:100 bil. 12 s. 2).

—På gmnd av den statsfinansiella situationen kommer något nämnvärt utrymme för genomförande av kostnadskrävande kommittéförslag inte att föreligga under de närmaste åren (dir. 1978:40). Utgångspunkten skall vara att förslag skall kunna genomföras inom ramen för oförändra­de resurser inom det område som förslagen avser (dir. 1980:20).

—Energiproduktionen i Sverige skall normalt belastas med kostnaden för erforderlig tillsyns- och utvecklingsverksamhet m.m. (finansiell sektor-ansvarsprincip;jfrt.ex. direktiven för Oka-utredningen, dir. 1978:102).

—Vid bedömning av frågan om nedläggning av R2-verksamheten måste också beaktas sambandet mellan reaktordriften och den övriga kärntek­niska verksamheten i Studsvik.

—"Bolagets nuvarande planer baseras på förutsättningen att kärntekniken även i fortsättningen kommer att utnyttjas för den inhemska energiför­sörjningen. Utbyggnaden av kärnkraften kommer dock att stagnera inom landet medan exportmarknaden bedöms möjlig alt utveckla vi­dare. Mot denna bakgrund inriktas bolagets kärntekniska resurser grad­vis alltmer mot bränsleundersökningar, avfallsteknik samt säkerhet och skydd vid drift och underhåll av kärnkraftanläggningarna." (Studsvik Energiteknik AB lill industridepartementet 1979-06-26 med anhållan om medelstillskotl.)

' Detta avsnill aren något bearbetad version av betänkandets kapitel 6. 32    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 90. Bilagedel

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.22    Industridepartementet  49g

- "Mot bakgrund av de åtgärder jag nu har förordat och som komplement till de riktlinjer som tidigare har meddelats för bolagets verksamhet (prop. 1977/78:110 och 1978/79: 115) är det enligt min uppfaUning rimligt att framhålla, att ett bolag av Studsviks karaktär givetvis.inte kan beräknas uppnå företagsekonomisk lönsamhet i gängse bemärkelse. De krav som staten som ägare bör ställa pä bolaget bör uttryckas dels i termer av bidrag till den lekniska utvecklingen inom energiområdet (kompetens, resultat av forsknings- och utvecklingsarbete, efterfrågan på företagets tjänster etc.) dels i form av att planer och budget följs. Dessa frågor bör enligt min uppfattning kunna tas upp lill närmare behandling sedan bolagets nu inledda åtgärdsprogram för det kortare tidsperspektivet fram till år 1981 har börjat avsätta resultat." (Föredra­ganden i prop. 1979/80: 18, föranledd av nyssnämnda skrivelse från Studsvik.)

1.2 Tekniska och säkerhetsmässiga möjligheter att bibehålla driften vid R2

Av de intressentenkäter som redovisas i avsnitt 4.1 i betänkandet fram­går att R2-anläggningen, i fråga om prestanda och flexibilitet i användan­det, uppfyller aktuella krav och ej kan anses omodern.

Förutsedda användningar under det närmaste decenniet kräver inga väsentliga om- eller tillbyggnader utöver de modifieringar i säkerhetssyste­met som nu pågår.

Vid behandling av frågan om fortsatt drift av R2 och R2-0 efter utgången av nu gällande tillstånd kommer statens kärnkraftinspektion (SKI) att göra en kompletterande säkerhetsanalys. Denna kan gälla bl. a. eventuella åld­ringsfenomen i reaktor- och säkerhetssystem, utbildningsprogram för drift-och underhållspersonal och jordskalvs inverkan på anläggningen. Vidare avser statens strålskyddsinstitut (SSI) fastställa nya gränser för utsläpp av luftburen radioakUvitet för såväl R2-anläggningen som andra anläggningar i Studsvik.

Myndigheterna kan ej nu förutse om denna granskning leder till krav på väsentlig ombyggnad eller omfattande ändring av utbildningsprogram.

Förenta staterna förväntas inom överskådlig framtid vara det enda land som kan leverera höganrikat uran för bränsle till R2. Som en följd av aviserade framtida inskräkningar i USA:s leveranser av höganrikat uran för forskningsreaktorer kan dock övergång i R2 från anrikningsgraden 93 % till 45% eller, på längre sikt, till under 20% bli nödvändig. Övergång till 45% väntas ej medföra avgörande prestandasänkningar men väl ökade bränslekostnader. Övergång till den lägre anrikningsgraden, om den över­huvudtaget blir tekniskt och ekonomiskt möjlig, väntas ej bli aktuell före år 1990.

Mot denna bakgrund finner R2-utredningen att såvitt nu kan bedömas finns inte några tekniska eller säkerhetsmässiga hinder för bibehållande av driften vid R2 och R2-0 under 1980-talet.

 

Prop. 1980/81:90   Bilaga 1.22    Industridepartementet      499

1.3 Motiv för fortsatt drift vid R2

Behov och önskemål som framförts vid enkäter och intervjuer finns sammanfattade i kapitel 3 i betänkandet.

1.3.1    Kärnbränsleutveckling

Den dominerande användningen av R2 avser f. n. kärnbränsleulveckling för lättvattenreaktorer och därmed sammanhängande materialprovning.

Det framtida behovet av R2 har lidigare undersökts av Studsviks-utredningen. Den rapporterade 1977 att ingen av de intressenter som utredningen haft kontakt med ansåg atl R2-reaktorn pä sikt var motiverad av annat än rent forskningspolitiska skäl.

Denna bedömning står sig ej längre. Under R2-utredningens arbete har framkommit att behovet av insatser för bränsleutveckling för lättvatten­reaktorer kan väntas kvarstå under avsevärd tid, kanske decenniet ul. Detta gäller såväl svenska kunder (direkt Asea-Atom, indirekt kärnkraft­producenterna och tillsynsmyndigheterna), som utländska (däribland Asea-Atoms samarbetsparter).

Denna markant ändrade marknadsbild sammanhänger med att nya be­hov och möjligheter uppstått att förbättra bränsleprestanda i lättvatten­reaktorer samtidigt som skärpta krav kommit att ställas pä experimentell verifiering av nya bränslekonstruklioner.

Möjligheter att tillgodose dessa behov är väsentliga såväl för Asea-Atom såsom ledande kärnbränsletillverkare, som för svenska kärn­kraftproducenter såsom avnämare av kärnbränsle. Här föreligger sålunda både industripoliliska och energipolitiska motiv för fortsatt drift av R2-reaktorn, som för dessa undersökningar har speciellt lämpliga egenskaper.

1.3.2    Kämsäkerhelsforskning och resursberedskap

Man kan förutse behov av nya satsningar inom kärnsäkerhetsområdet. Sådana har föreslagits av reaktorsäkerhetsutredningen och SKI har nyli­gen utarbetat en handlingsplan för säkerhetshöjande åtgärder. Även om därvid undersökningar i R2 ej kommer att vara framträdande är lillgången till den tekniska och vetenskapliga kompetens som finns samlad kring R2-anläggningen en väsentlig resurs som det är angeläget atl bevara för säker-hetsinriktade insatser. (Se vidare avsnitt 1.4.6.)

Motsvarande motiv gäller i fråga om Studsviks medverkan i bered­skapsorganisationen mot kärnkraftolyckor och tillhörande utbildnings­verksamhet, i fråga om behovet av tillgång till laboratorierna för aktiva material och i fråga om verksamhet inom avfallsområdet.

1.3.3    Naturvetenskaplig forskning

Neutronspridning utgör etl viktigt verktyg för grundläggande studium av fasta och flytande ämnens struktur inom fysik, kemi, biologi och material­vetenskap. Här finns många lovande forskningsområden, såsom framgår

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.22    Industridepartementet  500

av den snabba utbyggnad som på senare år skett och fortfarande sker i många länder.

De svenska forskningsinsatserna baserade på R2 och R2-0 har avsevärd omfattning och god kvalitet. De satsningar som görs och planeras har gott stöd inom det svenska vetenskapssamhället och av naturvetenskapliga forskningsrådet (NFR).

För huvuddelen av den under 1980-talet aktuella forskningen är R2-reaktorerna väl lämpade.

1.3.4 Medicinska isotoper

Den isotopproduktion för medicinska ändamål som Kabi Diagnostica bedriver i anslutning till R2-reaktorn är av relativt ringa omfattning och är utsatt för stark utländsk priskonkurrens. I huvudsak är det endast produk­tionen av teknetium-99m, med dess korta halveringstid, som kan ha kon­kurrenskraft.

Även om radiofarmakatillverkningen av ekonomiska skäl borde inskrän­kas så kan det tänkas föreligga beredskapsskäl för att bibehålla möjligheten till inhemsk produktion vid avspärrning. Klarhet har inte kunnat vinnas pä denna punkt.

1.4 Avveckling av R2-anläggningen

1.4.1 Fysisk avveckling

Den fysiska avvecklingen av R2-anläggningen är en måttligt svår upp­gift, bl. a. eftersom R2-bränslet rutinmässigt återsänds till USA medan mängden högaktivt avfall i övrigt är liten.

Det finns i huvudsak två strategier för avveckling:

—       Anläggningen demonteras delvis och försätts i ett sådant tillstånd att
den kan lämnas med minimal övervakning samtidigt som vissa byggna­
der frigörs för annan användning; den slutliga avvecklingen, då allt
radioaktivt material hopsamlas, förpackas och borttransporteras till
slutförvaring och resterande aktiva byggnader rengörs, sker först flera
år senare.

- Hela avvecklingen genomförs på en gäng; om en anläggning för slutför­
varing ännu ej finns tillgänglig förpackas avfallet i behållare som senare
kan överföras i slutförvar.

Den senare strategien har bl. a. fördelen alt ordinarie personal med kännedom om anläggningen kan medverka under hela avvecklingsproces­sen och att byggnaderna blir tillgängliga tidigare, medan den förra har fördelen av aktivitetsnedgång under övervakningsperioden.

Avveckling av reaklordriften beräknas fysiskt kunna påbörjas ca ett är efter det alt beslut fattats. Avställningen av reaktorn föregås av en årslång period av successivt minskande experimentell verksamhet. Därefter krävs 1 1/2 till 2 år för överföringen till övervakat tillstånd. Under avvecklingen

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.22    Industridepartementet 501

reduceras R2-personalen från 90 till 10, varvid halva reduktionen sker dä driften upphör. Behovet av personal för strålskyddsfrågor och service är relativt stort i avvecklingsskedet, men minskar sedan till enbart övervak­ningsuppgifter. Om alternativet med omedelbar slutavveckling väljs krävs ytterligare ca 1 år, varefter ingen personal erfordras.

De direkta nedläggningskostnaderna fram till övervakat tillstånd kan uppskattas till ca 75 milj. kr. i 1979 års penningvärde, ungefär svarande mot tre gånger nuvarande statliga driftbidrag (23 milj. kr. per år). Därtill kommer visst intäktsbortfall, böter för ej fullgjorda kontrakt, kostnader för personalavveckling, utrangering av vissa anläggningstillgångar m. m- Det slutliga tillskott som erfordras för avvecklingen ulöver ovan angivna 75 milj. kr. är ca 28 milj. kr. (exklusive personalavvecklingskostnader), dvs. något större än det statliga driftbidraget för ett år. Går man vidare till slutlig avveckling har kostnaden, inklusive kostnader för slutförvaring och för en senare rivning av byggnader, grovt uppskattats till 20 milj. kr. Väljs stegvis avveckling uppskattas kostnaden för övervakning under mellanti­den till ca 1 milj. kr. per år.

Enligt utredningens mening bör av praktiska skäl snarare än ekonomiska hela avvecklingen genomföras på en gång. Kostnaden bör därvid visserli­gen i princip bli lägre än totalkostnaden för den stegvisa avvecklingen. Det behöver emellertid ej bli så i praktiken, eftersom en senarelagd slutavveck­ling förmodligen skulle kunna utföras med förbättrad teknik. Finns ingen slutförvaringsanläggning vid nedläggningstillfället, kan mellanlagringen medföra viss kostnad.

1.4.2   Bedömningsgrund för avveckling

En tidig avveckhng av R2-anläggningen skulle leda till att för 1980-talet planerade arbeten ej kan genomföras eller måste genomföras i utländska reaktorer. Med hänsyn till att dessa arbeten i betydande utsträckning är angelägna, såsom redovisats ovan under 1.3 Motiv för fortsatt drift vid R2, bör frågan om avveckling övervägas mot bakgrund av en bedömning av de tekniska och ekonomiska möjligheterna för de svenska intressenterna att genomföra undersökningar i utländska reaktorer.

1.4.3   Konsekvenser för kärnbränsleutveckling

De reaktorer i Europa som för kärnbränsleutveckling är lämpliga som ersättning för R2 är i första hand HFR vid den nederiändska forskningssta­tionen i Fetten, samfinansierad av Nederländerna och Förbundsrepubliken Tyskland inom ramen för EG:s Joint Research Cenlre, och SILOE vid det franska Centre d'Études Nucléaires de Grenoble, möjligen även OSIRIS vid Centre d'Études Nucléaires de Saclay. HFR är väl belagd med bräns­leutveckling under de närmaste åren och det förefaller svårt att där bereda utrymme även för ett kraftigt reducerat svenskt bränsleprovningsprogram. Ej heller de franska reaktorerna kan väntas ge nämnvärt utrymme. Härtill

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.22    Industridepartementet  502

kommer vid en nedläggning att också R2:s utländska kunder kommer att efterfråga ledig kapacitet för bränsleprovning. Situationen är därför inte gynnsam för svenska intressenter som vill komma in i utländska reaktorer för kärnbränsleutveckling.

Liksom i Studsvik är det regel att kunder frän det land som finansierar en forskningsreaktor ej alls eller endasi till obetydlig del betalar för till­gången till en bestrålningsplats utan endast för tillkommande tjänster. Så är I.ex. fallet i Petten, där nederiändska och västtyska kunder slipper betala bestrålningsavgift. Svenska kunder kan i viss mån kompensera sig genom att i ökad utsträckning medverka i internationella samforsknings­projekt. En överflyttning av Asea-Atoms kommersiellt intressanta bränsle­provningar till utlandet skulle emellertid avsevärt öka företagels kostna­der, dels genom beslrålningsavgifterna, dels genom försvårade transporter av bestrålat bränsle, och därmed försämra dess konkurrenskraft gentemot andra kärnbränsletillverkare. Härtill kommer att grunden för förelagels samarbete med utländska parter, amerikanska och japanska, skulle i avse­värd grad försvagas vid nedläggning av R2.

1.4.4 Konsekvenser för naturvetenskaplig forskning

Som alternativ reaktor till R2 för naturvetenskaplig forskning är endast den danska DR3 i Ris0 intressant. Övriga nordiska reaktorer erbjuder klart sämre möjligheter. Det nuvarande utrymmet vid DR3 medger eniellertid direkt överflyttning av svenska instrument, program och forskare endast i begränsad utsträckning. En lösning som innebär elt gemensamt organi­serat danskt-svenskt forskningsprogram kan därför visa sig ge de bästa möjligheterna. Ledningen i Ris0 har uttalat intresse för en sådan lösning. Med hänsyn till den finansiella situationens sannolika utveckling i Ris0 finns ej anledning räkna med lägre kostnad för NFR per medverkande svensk forskare än i Studsvik.

Efter en snar avveckling av fi2-anläggningen skulle endast begränsade delar av den svenska reaktorbaserade naturvetenskapliga forskningen kun­na överleva. En del skulle kunna överföras till Ris0. Några av de mest erfarna forskarna skulle kunna fortsätta att få tillträde till de moderna' högfluxanläggningarna i Frankrike och annorstädes. Forskarutbildningen i Sverige skulle i prakuken upphiira och på sikt skulle därigenom grunden raseras för svensk forskning vid utländska reaktorer.

För att vid en avveckling av R2 ändå kunna behälla begränsade möjlig­heter till reaktorbaserad forskning och utbildning i Sverige har möjligheten att anskaffa en mindre forskningsreaktor övervägts och jämförts med alternativen att bibehålla enbart R2-0 i drift respektive atl driva R2 med' starkt reducerad effekt. Ingetdera framstår som ekonomiskt rimligt i en situation då man av ekonomiska skål avvecklar R2-anläggningen. Möjligen är ett alternativ intressant där R2-reaktorns härd byggs om för lägre effekt och förses med bränsleelement av TRIGA-typ. Härigenom synes för en

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.22    Industridepartementet    503

måttlig investering kunna erhållas en reaktor med hyggliga prestanda (dock ej tillräckliga för bränsleprovning), en reaktor som medger avsevärd redu­cering av driftpersonal och bränslekostnader. Mera ingående studier er­fordras dock för att kunna bedöma kostnaderna för en sådan ombyggnad, reaktorns användbarhet och förutsättningarna för att realisera lägre drift­kostnader.

1.4.5    Konsekvenser för medicinsk och industriell användning av isotoper
Möjligheterna att köpa bestrålningstjänster för isotoptillverkning m. m.

från utländska, t. ex. nordiska, reaktorer är goda, såväl tekniskt som ekonomiskt. Avveckling av R2 beräknas ge svårigheter endast för försörj­ningen med de mest kortlivade isotoperna, främst teknelium-99m, men även för vissa industriellt använda isotoper.

1.4.6    Konsekvenser för övriga tjänster och Studsviks personal

Den kärntekniska verksamhet som efter en snar avveckling av R2-anläggningen behöver vara kvar i Studsvik förväntas inte kunna bära kostnaderna för vissa nödvändiga stödresurser, som tidigare delfinansie­rats av R2-verksamheten. Statliga tillskott, av storieksordningen 15 milj. kr. per år sedan nuvarande statsanslag till R2-verksamheten avvecklats, anges bli nödvändiga om ej ytterligare nedläggningar skall följa. Kärnkraft-producenterna och SKI har särskilt framhållit betydelsen av tillgängen till bränslelaboratoriet och laboratoriet för konstruktionsmaterial. Dessa labo­ratorier är i detta sammanhang speciellt utsatta, eftersom de redan nu inle är ekonomiskt självbärande.

På motsvarande sätt blir vid en avveckling av R2-anläggningen förutsätt­ningarna sämre för Studsviks forisatta medverkan i kärnsäkerhetsarbetet, t. ex. i beredskapsorganisationen och utbildningen, och i arbetet inom avfallsområdet.

Utöver de 90 personer som är direkt engagerade i driften av R2-anlägg-ningen kommer ytterligare ett 50-tal personer, möjligen fler (jfr ovan), vid projekt- och serviceenheter i Studsvik i farozonen vid en avveckling.

Vid en avveckling av R2-anläggningen kommer således etl stort antal personer att friställas. De flesta av dem är specialister med starkt begrän­sad arbetsmarknad. Även om behovet av personer med kärnteknisk och radiologisk kompelens under del närmaste decenniet ej blir obetydligt, gör dock den höga medelåldern hos dem som skulle friställas att de blir svårplacerade.

 

Prop. 1980/81:90   Bilaga 1.22    Industridepartementet 504

1.5 Kostnader och kostnadstäckning vid bibehållande av driften vid R2

1.5.1 Nuläget

Kostnaderna för driften vid R2 beräknas enligt gällande budget för 1979/ 80 bli 47 milj. kr. och intäkterna 44 milj. kr., svarande mot ett underskott på 3 milj. kr. I kostnaderna ingår särkostnader pä 8 milj. kr. för projekt­verksamhet i direkt anslutning till uppdrag i R2, medan återstoden kan betecknas som "bestrålningskostnader".

Intäkterna kommer till 33% från utländska kunder och till 15% från svenska kunder. Med den använda kostnadsdefinilionen, som inkluderar kapitalkostnader i begränsad utsträckning, ger de utländska intäkterna kostnadstäckning. Intäkterna frän svenska kunder ger endast i undantags­fall kostnadstäckning (t. ex. direkta uppdrag frän nämnden för energipro­duktionsforskning och SKI, totalt mindre än en procentenhet), medan grundforskningen genom NFR, uppdrag frän Asea-Atom resp. kärn­kraftindustrin (inkl. Asea-Atom) inom ramen för två kollektivforsknings-avtal samt tjänster åt Kabi Diagnostica får sina bestrålningskostnader nästan helt subventionerade över det statsanslag från vilket resterande 52% av R2-intäkterna härrör.

Ifrågavarande anslag är ett reservationsanslag FI4 Bidrag till verksam­heten vid Studsvik Energiteknik AB. Från dess anslagspost 1 Kärnteknisk verksamhet disponeras under budgetåret 1979/80 20 milj. kr. under rubri­ken Bidrag till drift av forskningsreaktorn R2 och 0,3 milj. kr. under rubriken Bestrålningskostnader för isotopverksamhet, samt från anslags­posten 4 Förvaltning av anläggningar m. m. 2,6 milj. kr.

År 1977/78 var bidraget till drift av R2-reaktorn 19,5 milj. kr. Det har således i fast penningvärde avsevärt reducerats sedan dess. Detta har utredningen uppfattat som ett uttryck för det oklara planeringsläget för den framtida verksamheten vid R2 och för svårigheten att definiera en ambi­tionsnivå för denna verksamhet. Ett i fast penningvärde oförändrat anslag skulle 1979/80 ha blivit ca 23 milj., kr. mot faktiska 20 milj. kr. Ett sådant anslag skulle ha balanserat budgeten för 1979/80, eftersom underskottet i denna råkar vara just 3 milj. kr. Därmed skulle Studsvik Energiteknik på sätt och vis erhållit full ersättning för det intäktsbortfall som de låga priserna för vissa svenska kunder medför. Underskottet i budgeten beror dock egentligen på att kostnaderna för kärnbränsle och energi ökat snab­bare än beräknat.

Sedan är 1977 har en avsevärd ökning skett av de utländska uppdragen, vilket klart bidragit till att förbättra det ekonomiska resultatet. Medan år 1977 de ekonomiska förutsättningarna för fortsatt drift framstod som dåliga föreligger nu gmnd för försiktig optimism.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.22    Industridepartementet     505

1.5.2    De närmaste åren

Avgörande för framtidsutsikterna är om kärnbränslemarknaden för R2 kan förväntas stå sig under ett antal år och ha tillräcklig bärkraft för väntade kostnadsökningar. De bedömningar som Studsvik Energiteknik redovisat ger enligt utredningens uppfattning grund för sådana förvänt­ningar.

Vid fortsatt drift av R2 beräknas kostnadsökningarna under de närmaste åren komma att domineras av ökande kostnader för kärnbränsle, el och eldningsolja. Studsvik Energiteknik har uppskattat ökningen av årskostna­den från 1979/80 till 1983/84 att bli 5,8 milj. kr. (i 1979 års penningvärde), varav 4,7 milj. kr. för bränsle, el och olja. Därtill kan komma, tidigast 1984/ 85, ytterligare ökning på gmnd av övergång till bränsle med 45% anrik­ningsgrad.

Dessa kostnadsökningar är sådana som konkurrenterna på den interna­tionella marknaden också kan förväntas få, varför de ej bör på ett avgöran­de sätt förändra R2:s konkurrensförmåga. Detsamma gäller förinflaUons-och räntekostnader.

En betydande del av de budgeterade kostnaderna för driften av R2 utgörs av betalning för vissa stödfunktioner i Studsvik, vilka utnyttjas ej enbart av R2, t. ex. kärnbränsle- och materiallaboratorierna. En fömtsätt­ning för att dessa kostnader för R2 ej skall öka är att den övriga kärntek­niska verksamheten i Studsvik bibehålls i ungefär nuvarande omfattning och på nuvarande finansiella villkor. Utredningen har redovisat behov sohi kan tänkas leda till ökning av denna verksamhet och finner det rimligt att ej räkna med några kostnadsökningar av denna art för R2.

Inget har framkommit som gör det sannolikt att Ullsynsmyndigheterna kommer att uppställa sådana krav för fortsatt drift som kan på ett avgöran­de sätt öka kostnaderna. Smärre åtgärder av denna art verkar emellertid sannolika och synes i första hand böra betraktas och finansieras söm ersättningsinvesteringar med efterföljande avskrivning inom ramen för R2:s budget.

1.5.3    Modifierat anslagssystem för fortsatt drift

Om statens bidrag till driften av R2 kunde "garanteras" så att det täcker de subventioner av bestrålningskostnader som avtalsmässigt vissa svenska kunder åtnjuter och om intäkterna under kommande år automatiskt kunde höjas i takt med främst kostnaderna för kärnbränsle och energi så borde ekonomiska och organisatoriska fömtsättningar för en längre tids ostörd drift av R2-anläggningen kunna etableras.

Detta kan med endast smärre modifieringar av nuvarande taxe-, budget-och anslagssystem åstadkommas på t. ex. följande sätt: 1) En standardprislista för bestrålningstjänster till svenska kunder upprät­tas för ett visst år, "basåret".

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.22    Industridepartementet  506

2)   För varje efterföljande år beräknas priskorrektioner vilka tar hänsyn till väntade kostnadsökningar, särskilt för kärnbränsle och energi.

3)   Prisnedsättning genom statlig subvention till viss bråkdel av stan­dardpriserna medges kund i avtal som godkänns av regeringen. I avtalet anges, i basårets priser, dels en övre gräns för sammanlagda mängden bestrålningstjänster för vilken subvention erhålls, dels en regel för hur priset för överskjutande tjänster skall fastställas (t. ex. att priset be­stäms genom överenskommelse mellan parterna).

4)   Standardprislistan, prisnedsättningen och subventionsgränserna fast­ställs basåret på sådant sätt att de för varje kund stämmer med hittills gällande priser och anslag uppräknade med, säg, 5 till 10% för att ge Studsvik Energiteknik "manöverutrymme".

5)   Därefter kan varje år bidraget till driften av R2 beräknas med utgångs­punkt från gällande (eventuellt ändrade) prisnedsättningar och subven­tionsgränser uppräknade med ovannämnda priskorrektioner.

6)   Studsvik Energiteknik AB åtar sig att när det gäller ändringar i prissätt­ningen överlägga med en "kundnämnd", vari de större kunderna är företrädda. Nämndens uppfiittning redovisas i samband med bolagets förslag till regeringen om driftbidragets storlek.

7)   Om de utländska intäkterna sjunker kan kompenserande intäkter er­fordras, bl. a. för kapitalkostnader vilka ej inkluderats i standardprislis­tan; i den mån detta ej,rimligen kan ernås genom höjning av priserna för svenska kunder kan det bli aktuellt med ett direkt statsanslag, I.ex. i form av höjning av anslagsposten Förvaltning av anläggningar m. m.

Med 1979/80 som basår och med nuvarande omfattning av bestrålnings­subventionerna så skulle den ovan refererade uppskattningen, att den årliga driftkostnaden år 1983/84 ökat med 5,8 milj. kr., leda till behov av etl driftstillskott frän staten om ca 28 milj. kr. (i 1979 års penningvärde), atl jämföra med det i år erforderliga om 23,3 milj. kr. (= 20 -I- 0,3 -(- underskot­tet 3 milj. kr.). R2:s del av anslagsposten Förvaltning av anläggningar m.m. har därutöver antagits oförändrat vara 2,6 milj. kr. Vidare har "manöverutrymmet" enligt punkt 4 antagits vara 6%. Detta räkneexempel innebär en reell ökning av bestrålningspriserna med ca 20% över fyraårs­perioden.

Uppenbarligen är många variationer på detta tema möjliga. Ulredningen finner det under alla förhållandenangeläget att systemet utformas sä att fördelningen mellan olika intressenters bidrag och statens bidrag till bestri­dande av kostnaderna för reaklordriften kan regleras på ett rationellt sätt och sä att ledningen för Studsvik Energiteknik även i övrigt får en grund för rationellt ekonomiskt handlande.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.22    Industridepartementet     507

1.5.4 Vissa kostnadsfrågor vid fortsatt drift

Därest driften vid R2 bibehålls bör driften vid R2-0 också bibehållas; kostnadsökningen är liten och nyttan betydlig.

Utredningen accepterar Studsvik Energitekniks slutsats att fortsatt drift med reducerad drifttid och/eller effekt i R2-reaktorn kan vara ekonomiskt rimligt endast som förberedelse till nedläggning.

Kostnaderna för avveckling av R2-anläggningen, såsom de redovisats i avsnitt 1.4, är i huvudsak oberoende av när avvecklingen sker. Inga avsättningar har under de gångna åren gjorts för avvecklingskostnaderna, och om man väljer att driva anläggningen ytterligare 10 eller 15 år så finns det inga rimliga möjligheter att genom taxehöjning tjäna ihop till avveck­lingen. Denna bedömning har stöd i regeringens nyliga ståndpunktstagande i fråga om avvecklingskostnaderna för reaktorerna Rl och Ågesta. Utred­ningen föreslår att avvecklingen skall finansieras genom att de årliga stat­liga bidragen till R2 fortsätter under ett antal år, säg fem, efter det driften upphört. Detta bör gälla även vid en snar avveckling.

1.6 Slutliga överväganden och förslag

Det återstår att överväga om en snar avveckling av R2-anläggningen kan vara befogad eller om verksamheten bör fortsättas. För del senare alterna­tivet talar, sammanfattningsvis och i korthet, följande omständigheter:

-     Såvitt nu kan bedömas finns inga tekniska eller säkerhetsmässiga hinder för bibehållande av driften vid R2 och R2-0 under 1980-talet.

-     Som huvudmotiv för fortsatt drift framstår dels behovet av insatser för bränsleutveckling för lättvattenreaktorer och därmed sammanhängande materialprovning som kan väntas ge R2 en god marknad såväl i Sverige som utomlands under huvuddelen av 1980-talet, dels de angelägna be­hov av fortsatt tillgång till en forskningsreaktor som redovisats av företrädare för svensk naturvetenskaplig forskning.

-     Om priserna för bestrålningstjånster höjs i en takt som svarar mol i första hand ökade kostnader för kärnbränsle, el och olja, och om statens bidrag lill driften av R2 höjs på mötsvarande sätt, så atl bestrålnings-kostnaderna för svenska kunder kan subventioneras i oförändrad ut­sträckning, sä finns förutsättningar för atl under de närmaste åren verksamheten vid R2 skall vara självbärande.

För avveckling talar i dagens situation egentligen endast att statens utgifter skulle minskas, varvid emellertid bör noteras atl denna minskning, om utredningens förslag om avvecklingskostnaderna accepteras, skulle realiseras tidigast fem år efter det beslut om avveckling faltals.

Mol avveckling under 1980-tälet talar å andra sidanTöljande i avsnitt 1.4 redovisade konsekvenser:

-  Asea-Atoms konkurrensläge på kärnbränslemarknaden, såväl den
svenska som den utländska, skulle avsevärt försämras.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.22    Industridepartementet  508

-    Den reaktorbaserade naturvetenskapliga forskningen i Sverige, av bety­dande omfattning och god kvalitet, skulle bli dömd att förtvina.

-    De efter en avveckling av R2 i Studsvik kvarvarande kärntekniska verksamheterna, viktiga komponenter i bevarandet av den svenska kärnkraftproduktionens tillförlitlighet och säkerhet, skulle få sämre för­utsättningar, ekonomiskt och organisatoriskt likaväl som teknologiskt. Härtill skulle komma svära omplaceringsproblem för friställd personal,

problem som dock ej behöver bli lättare vid en senare nedläggning.

Utredningen finner att övervägande skäl talar för alt fortsätta reaktor­driften vid R2 under 1980-talet. Den bedömer det sannolikt att detta kan ske utan avsevärd ändring av statens åtaganden gentemot Studsvik Energi­teknik AB och sålunda utan att på ett avgörande sätt komma i konflikt med i avsnitt 1.1 angivna begränsningar för statlig flnansiering.

Utredningen föreslår därför

-    att statsanslag till driften av R2-anläggningen bibehålls fortsättningsvis,

-    att anslagssystemet utformas så att anpassning till kostnadsändringar och varierande prisnedsättningar för svenska kunder kan ske efter en­hetliga principer (t. ex. som skisserats i avsnittet 1.5.3) och

-    att avtalen med de svenska kunder som åtnjuter prisnedsättning preci­seras i härför erforderlig utsträckning.

En sådan översyn av avtalen kan komma in naturiigt om i en nära framtid det blir aktuellt att överväga de allmänna principerna för resurs-, och ansvarsfördelning ifråga om kärnteknisk forskning och utveckling i Sverige.

Man får räkna med att R2-anläggningen blir mogen för avveckling en bit in på 1990-talet. Det blir snart angeläget att börja förbereda sig genom att analysera och planera för verksamheten därefter. Det är ej osannolikt att andra nordiska länder kommer atl befinna sig i en liknande situation och att goda förutsättningar därför kan finnas för gemensamma lösningar. Detta gäller särskilt frågan om en gemensam nordisk forskningsreaktor. Icke minst för att skapa en beredskap inför framtiden finns anledning att ganska omgående börja eftersöka nordiska, och även internationella, sam­arbetsprojekt.

2    Remissyttranden

Yttranden över betänkandet har avgetts av försvarets forskningsanstalt (FOA), socialstyrelsen, riksrevisionsverket, tekniska högskolan i Stock-, holm (KTH), universiteten i Slockholm, Uppsala, Lund och Umeå, tek­niska högskolan i Linköping, högskolan i Luleå, forskningsrådsnämnden (FRN), NFR, SSI, statens vattenfallsverk, SKI, styrelsen för leknisk utveckling (STU), nämnden för energiproduklionsforskning (NE), pro-

 

Prop. 1980/81:90   Bilaga 1.22    Industridepartementet 509

gramrådet för radioaktivt avfall (PRAV), AB Asea-Atom, Ingenjörsveten­skapsakademien (IVA), Kabi Diagnostica AB, Landstingsförbundet, Studsvik Energiteknik AB, Svensk Kärnbränsleförsörjning AB, Sveriges Industriförbund samt Vetenskapsakademien.

Till socialstyrelsens yttrande har fogats ett yttrande från länsläkaror-ganisationen i Södermanlands län.

Till NFR: s yttrande har fogats ett yttrande från styrelsen för naturveten­skapliga forskningslaboratoriet i Studsvik.

Remissinstanserna ansluter sig genomgående till R2-utredningens över­väganden och förslag att verksamheten vid R2- och R2-0-reaktorerna i Studsvik bör fortsätta under 1980-talet och betonar starkt reaktorns bety­delse för bl. a. kärnbränsleutveckling, naturvetenskaplig forskning samt produktion av radioaktiva isotoper, särskilt vid avspärrning. Studsvik Energiteknik AB anser dock att det ännu klarare kunde ha framgått hur central R2-reaktorns roll är för den kärntekniska verksamheten i Studsvik och därmed för större delen av svensk experimentell forskning och utveck­ling på kärnteknikområdet.

Flertalet remissinstanser instämmer i och betonar utredningens bedöm­ning att det inte finns några tekniska eller säkerhetsmässiga hinder för bibehållande av driften vid R2 och R2-0 under 1980-talet. Studsvik Energi­teknik AB har f.n. koncession för R2 och R2-0 fram till den Ijuli 1981. 55/ framhåller att det utifrån de synpunkter SSI har att beakta i dag infe tycks finnas några hinder för att koncession skulle kunna beviljas för ytterligare ett antal år. SKI påpekar att vid behandling av frågan om förlängning av tillståndet efter 1981 kommer SKI att göra en förnyad säkerhetsgransk­ning. Denna kommer att innefatta bl. a. åldringsfenomen i reaktor- och säkerhetssystem, utbildning av ny driftpersonal samt inverkan av jord­skalv. SKI förutser inte några krav från säkerhetssynpunkt på väsentliga ändringar som följd av denna utvidgade granskning men kan heller inte utesluta detta.

En väsentlig del av den svenska energiproduktionen under de närmaste decennierna kommer att tillgodoses av kärnreaktorer. Den dominerande användningen av R2-reaktorn avser kärnbränsleutveckling för lättvatten­reaktorer och därmed sammanhängande materialprovning. Etl flertal re­missinstanser, bl. a. SKI, SSI, FRN, AB Asea-Atom, IVA, KTH, statens vattenfallsverk och Sveriges Industriförbund betonar att det är angeläget att det finns tillgång till en nationell resurs för studier av reaktortekniska och kårnbränsletekniska program för att garantera en hög säkerhet i lätt­vattenreaktorerna och möjliggöra en kontinuerlig teknikutveckling både avseende reaktorernas drift och hanteringen av avfallsfrågan.

Den näst kärnbränsleutvecklingen största verksamheten vid R2 avser naturvetenskaplig forskning och forskarutbildning. FOA, FRN, naturve­tenskapligaforskningslaboratoriet i Studsvik, IVA, Vetenskapsakademien och PRAV framhåller att en snar avveckling av R2-anläggningen skulle

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.22    Industridepartementet 510

medföra mycket allvarliga konsekvenser för den reaktorbaserade forsk­ningen i Sverige. Flera remissinstanser däribland KTH, Umeå universitet, Uppsala universitet saml FRN framhåller att R2-reaktorn f. n. är den enda neulronkällan av betydelse i Sverige och att den därtör är en unik tillgång och väsentlig för att dels upprätlhålla forskarutbildning och forskning, dels bibehålla och utveckla de svenska universitetens internationella samar­betsprojekt inom dessa områden. Vetenskapsakademien framhåller atl några godtagbara alternativ för den berörda forskningen inte torde komma att finnas under 1980-talet.

R2-reaktorns belydelse för produktion av radioakliva isotoper framhålls av bl. a. socialstyrelsen, KTH och SSI mol bakgrund av att de isotoper som i stor utsträckning används inom sjukvärden endast med svårighet kan importeras då halveringsUden är utomordentligt kort. AB Kabi Diagnos­tica anför att R2-reaktorn är en av världens bästa reaktorer för isotoppro­duktion men konstaterar med beklagande atl samtidigt som man överväger fortsatt drift av R2 har statsmakterna beslutat att samhället ej kan stödja fortsatt isotop- och radiofarmakaproduktion i landet. SSI konstaterar att vissa radioaktiva ämnen kan köpas färdiga från utlandet och atl det i många fall torde vara en kostnadsfråga vilken anskaffningsväg man vill välja men att ekonomiska överväganden vid inköp kan medföra ökade stråldoser till både personal och patienter vid medicinsk isotopanvänd­ning. Även socialstyrelsen framför att sådan import kan innebära ökade arbetarskyddsproblem. FOA, socialstyrelsen, SSI, universitetet i Lund och Landstingsförbundet betonar att det från beredskapssynpunkt är bety­delsefullt med en inhemsk produktion av radioisotoper vid avspärrning eller annat handelshinder.

55/ konstaterar att en avveckling av R2-reaktorn skulle ha till följd att mycket av den radiologiska verksamheten skulle avvecklas eller drastiskt minskas. Detta skulle innebära att motsvarande resurser för olycksbered-skap både när det gäller kärnkraftolyckor och andra olyckor där radioak­tivt material är inblandat måste tillskapas pä annat sätt, om inte en väsent­lig sänkning av ambitionsnivån för olycksberedskap kan accepteras. Lik­nande synpunkter framförs även av.SKI och IVA.

FOA, Asea-Atom, statens vattenfallsverk samt IVA stöder utredningens förslag att statsanslagen till driften av R2-anläggningen fortsättningsvis bibehålls. Asea-Atom påpekar att de prisnedsättningar som gäller för svenska kunder för Asea-Atoms del dels är anpassade till den internatio­nella praxis som råder på området, dels var ett led i överenskommelsen mellan företagets konsortialägare. Tillgången till en högklassig inhemsk bestrålningsanläggning för bränsleprov har bl. a. bidragit till att strålnings­nivåerna och därmed erhållna persondoser ligger avsevärt lägre i Asea-Atoms anläggningar än i andra lättvattenreaktorer. Vidare har Asea-Atoms bränsle visat sig klara effekländringar bättre än andra konstruktioner. En förändring av systemet för prisnedsättningar för svenska kunder skulle så

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 1.22    Industridepartementet     511

menligt inverka på konkurrensförhållandena pä kärnbränslemarknaden att Asea-Atoms konkurrensfördelar knappast skulle kunna försvaras och defi­nitivt inte vidareutvecklas. Studsvik Energiteknik AB framhåller betydel­sen av atl kostnadstäckningen för den bränsletekniska verksamheten är sådan att den medger en aktiv produktutveckling. Denna skall innefatta både arbete med nya och effektivare bestrålningsutmslningar och nya undersökningsmetoder. Det krävs också en utveckling av den kompetens med inriktning på förståelse för kärnbränslets beteende under olika nor­mala driftbetingelser, som har legat till gmnd för Studsviks starka ställning på delta område i dag. Vidare förutsätter bolaget att finansieringen av framtida nedläggningskostnader för dessa anläggningar löses på samma sätt som för reaktorerna Rl och Ågesta. För dessa har regeringen inte ansett det rimligt alt kräva att Studsvik skulle göra några avsättningar.

Vetenskapsakademien föreslår att kostnaden för driften av reaktorn bör belasta det svenska kärnkraftprogrammet och rekommenderar att forskar­na fär disponera reaktorn utan särskild kostnad. Även naturvetenskapliga forskningslaboratoriet i Siudsvik anser att inga direkta kostnader i form av kanalhyror vid R2-reaktorn eller köravgifter för R2-0-reaktorn bör belasta den grundläggande forskningen. Dessa kostnader bör i stället bakas in i statsanslaget.

SSI förutsätter att anslagssystemet för R2-reaktorns fortsatta drift löses på ett sådant sätt att medel finns för eventuella nödvändiga modernisering­ar m. m. samt att tillräcklig strålskyddsövervakning garanteras. STU påpe­kar att det av betänkandet inte framgår i vad mån nu gällande avtal med svenska kunder kan förändras så att även dessa betalar för bestrålnings­tjänster i en sådan utsträckning att kostnadstäckning uppnås. Om så är fallet skulle ett sådant taxesystem undanröja behovet av statsanslag. Den­na fråga tas ej upp till behandling av utredningen.

R2-reaktorn förväntas kunna hållas i drift in på 1990-talet. Det övervä­gande antalet remissinstanser, däribland naturvetenskapliga forskningsla­boratoriet, FOA, KTH, tekniska högskolan i Linköping, universiteten i Uppsala, Lund, Stockholm och Umeå, FRN, STU, AB Asea-Atom och IVA understryker utredarens uppfattning att man i god tid skall planera för verksamheten därefter så att forskningen kan fortsätta utan större avbrott. Ett nordiskt samarbetsprojekt framstår här som etl intressant alternativ. IVA föreslår att Sverige bör erbjuda sig som värd för ett ersättningsobjekt till R2 och framhåller atl en lösning förlagd till Studsvikslaboratorierna skulle ge maximalt utnyttjande av där gjorda investeringar.

 

 

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.1    Jordbruksdepartementet 513

Bilaga 2.1

1    Sammanfattning av statens strålskyddsinstituts rapport Effekti­vare beredskap 1.1 Direktiven

I beslut den 26 april 1979 anförde regeringen:

"Länsstyrelsen i län med kärnkraftverk (atomanläggning) skall enligl lagen (1960:331) om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m. m. ansvara för åtgärder till allmänhetens skydd i händelse av en olycka i atomanläggning. I vissa beslut om tillstånd enligt 2§ atomenergilagen (1956:306, ändrad senast 1978:281) som gäller innehav och drift av kärn­kraftverk föreskrivs även att länsstyrelsen i det län där anläggningen är belägen skall upprätta en beredskapsplan för större olyckor i anläggningen. Beredskapsplanen skall ange ansvarsförhållanden och skyddsåtgärder i händelse av en olycka. Sådana planer syftar till att minska riskerna för att människor som bor eller uppehåller sig i närheten av kärnkraftverken utsätts för skadlig radioaktiv strålning i samband med olyckor som kan leda till att radioaktiva ämnen läcker ut i omgivningen.

Lagen om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m.m. ger länsstyrelsen extraordinära befogenheter för åtgärdernas genomförande exempelvis genom att även privatägd utrustning som mäUnstmment och fordon kan rekvireras. Lagen kommer att tas upp till behandling i den nyligen tillkallade utredningen (I 1979:05) som skall genomföra en översyn av lagstiftningen inom atomenergiområdet. Frågorna om ersättning efter en olycka är reglerade i atomskyddslagen (1960:331) och atomansvarig­hetslagen (1968:45).

Till strålskyddsinsfitutet är en beredskapsnämnd mot atomolyckor knu­ten. Nämnden har Ull huvuduppgift att ge råd åt institutet och länsstyrel­serna om skyddsåtgärder mot atomolyckor och att bistå institutet vid planering av beredskapen mot sådana olyckor.

Ett omfattande utredningsarbete beträffande risken för olyckor i kärn­kraftverk har genomförts på senare år genom bl.a. Energi- och miljökom­mittén och Energikommissionen. Energikommissionens slutbetänkande (SOU 1978:49) Energi-, Hälso, Miljö- och säkerhetsrisker jämte underlags­rapporter samt Energi, Hälsa, Miljö (SOU 1977:67-70) med bilagor inne­håller ett omfattande material för bedömning av dessa frågor.

Enligt regeringens uppfattning är det nödvändigt att beredskapsplanerna för större olyckor i kärnkraftverken hålls aktuella och prövas med jämna mellanrum. Det är angeläget att kunskapsunderlaget från ovan nämnda utredningar utnyttjas tillsammans med annat tillgängligt underlag och erfa­renheter för att förbättra beredskapen mot atomolyckor.

Regeringen uppdrar åt statens strålskyddsinstitut att i samråd med be­rörda länstyrelser se över organisationen och resurserna när det gäller beredskapen mot olyckor i kärnkraftverk. Institutet bör därvid redovisa de beredskapsplaner som upprättats, det arbete som pågår för att förbättra olycksberedskapen samt eventuella svagheter i planeringen. Översynen och redovisningen bör särskilt behandla hur en riktig information delges befolkningen, hur en evakuering av berörd befolkning kan ske om det befinnes lämpligt samt vilka åtgärder som bör vidtas vid radioaktiv mark­beläggning. Taktiska riktlinjer bör redovisas för de beredskapsåtgärder 33    Riksdagen 1980/81. I .samt. Nr 90. Bilagedel

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.1    Jordbruksdepartementet 514

som planeras vid olyckor av olika omfattning. Vidare bör resurserna vad gäller personalutbildning inventeras och redovisas. Strålskyddsinstitutet bör utifrån den gjorda översynen lämna förslag till åtgärder som befinnes lämpliga för att erhålla en ökad effektivitet hos beredskapsorganisationen."

I strålskyddsinstitutets rapport Effektivare beredskap redovisar institu­tet den nuvarande beredskapen och dess syfte samt påpekar brister och förslag till förbättringar. Samråd har skett med försvarsdirektörerna i kärnkraftslänen. Nära kontakt har hållits med statens kärnkraftinspektion samt flera andra berörda myndigheter och organisationer.

En särskild utredning om telekommunikationerna vid ett haveri har på uppdrag utförts av Teleplan AB.

1.2 Strålskyddsinstitutets sammanfattande slutsatser

Syftet med nuvarande beredskapsplanering är att hålla en beredskap mot olyckor vilka inte är så omfattande att man kan vänta sig mycket allvarlig radioaktiv markbeläggning som nödvändiggör snabb utrymning för att undvika livshotande skador.

Med detta begränsade syfte bör man enligt strålskyddsinsututets upp­fattning ställa större krav på beredskapsorganisationen nu än vad man gjorde 1960. Institutet tillsammans med länsstyrelserna har funnit brister i nuvarande beredskapsorganisation. Dessa brister har mestadels sin grund i otillräckliga ekonomiska och personella resurser men i viss mån även i svagheter i nuvarande lagstiftning som gör det svårt för länsstyrelserna att kräva planeringssamverkan av andra organ som kommer att beröras av en olycka.

En kostnadskrävande insats är en radikal förbättring av sambandsmed­len i enlighet med de förslag som utarbetats av Teleplan AB. Detta är nödvändigt för att undanröja den betydande svaghet som ligger i att man i en katastrofsituation inte kan lita på att det vanliga telefonnätet fungerar.

Strålskyddsinslitutet föreslär en väsentligt ökad satsning på utbildning och övning av all personal som kan bli berörd av beredskapsplaneringen. Det föreslås atl delar av utbildningen och övningsplaneringen sker samord­nat och under central tillsyn. För detta ändamål behövs en central plane­rings-, utbildnings- och övningsledningsorganisation.

En viktig fräga är tidig indikering av radioaktiv tnarkbeläggning eftersom detta är en förutsättning för en effektiv evakuering. Tidig indikering kräver tillgång till lämpliga instrument och en beredskap för alt snabbt kunna organisera mätningar och rapportering av mätresultat.

En svårbedömd åtgärd är utdelningen av jodtabletter. Att dela ut jodtab­letter i förväg, redan under normala förhållanden, är en förhållandevis enkel åtgärd även när det gäller stora områden. Länsstyrelserepresentan­terna är eniga i bedömningen att en sådan utdelning bör ske. trots att vissa invändningar har rests mot förslaget, bl a att det för många kan te sig som

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.1    Jordbruksdepartementet    515

en drastisk åtgärd och att man inte kan räkna med att alla finner sina tabletter när en olycka inträffar.

Den uppskattade sammanlagda kostnaden av de föreslagna förbättring­arna uppgår till 9 milj. kr. i engångskostnad och med en ärlig kostnad av 5 milj. kr. De föreslagna åtgärderna kräver också en förstärkning av såväl länsstyrelsernas som strälskyddsinstitutets personella resurser för plan­läggning, undervisning och övning.

Strålskyddsinstitutet har också övervägt behovet av en utökad bered­skapsorganisation med handlingsberedskap även mot mycket stora olyc­kor. En långtgående beredskap mot sådana olyckor skulle innebära en utsträckning av beredskapsåtgärderna till stora avstånd från kärnkraftver­ken. Valet av avstånd blir förhållandevis godtyckligt inom intervallet 40-80 km.

1.3 Reaktorolyckor och deras följder

Den mest kända, tidiga rapporten om tänkbara olyckskonsekvenser publicerades 1957 från Brookhaven National Laboratory på uppdrag av den amerikanska atomenergikommissionen. Den är känd under beteck­ningen WASH-740. I mitten på 1970-talet ändrades emellertid intrycket av konsekvensbild genom de uppgifter som publicerades i den rapport, kallad WASH-1400, som den amerikanska atomenergikommissionen beställt för att få en bättre bild av reaktorsäkerheten och olyckskonsekvenserna än den som givits av den lidigare WASH-740.

Det intressanta med WASH-1400 (ofta kallad "Rasmussenrapporten"). utöver den metodik för säkerhetsanalys som introducerades, var ett antal antaganden om analyserade olyckssekvenser som skulle kunna leda lill utsläpp av andra radioaktiva ämnen än ädelgaser och jod.

I flera av de olycksförlopp som analyserades antogs utsläpp av tiotals procent av härdinnehället av dosimetriskt betydelsefulla isotoper av äm­nen såsom rutenium, tellur, barium, cesium och stronlium. Dessa ämnen medför risker för höga stråldoser i lungorna vid inandning och de kan ge en kraftig radioaktiv markbeläggning som kan bli mycket långvarig genom att några nuklider (cesium-137 och strontium-90) har länga fysikaliska halve­ringstider (30 år). Med utsläpp av dessa ämnen skulle de möjliga konse­kvenserna bli helt annorlunda än vad som anges i närföriäggningsutred-ningens rapport. WASH-1400 utsattes för en hel del kritik, särskilt beträf­fande anspråket på meningsfyllda uppskattningar av absolulvärdet för sannolikheten för mycket svårartade olyckshändelser. Den ledde emeller­tid till etl antal nya utredningar och konsekvensbedömningar och lill en allmän konsekvensbild som nu är förhållandevis enhetlig. WASH-1400 grupperade olyckor som kunde väntas leda till likartade utsläpp av olika radioaktiva ämnen i fem grupper för kokarreaklorer och nio grupper för tryckvattenreaktorer.  Typiska olyckor inom  varje grupp betecknades

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.1    Jordbruksdepartementet

516

BWR-l,BWR-2, etc. resp. PWR-l,PWR-2, etc. De utsläpp som antogs för varje grupp framgår av tabell 1.

Det är av intresse att notera att grupperna BWR-1 - BWR-4 samt PWR-1 - PWR-7 inbegriper härdsmälteföriopp. Den totala sannolikheten för någon olycka inom respektive grupp är enligt tabellen 29- 10"*" resp. 60-10"*. Detta är därför de sannolikheter för härdsmälta som också har angetts i WASH-1400 och som i genomsnitt för de amerikanska reakto­rerna blir ca 50-10"*, dvs. 1:20000. Alla sannolikheter är räknade per reaktorär.

Enligt WASH-1400 är sannolikheten för mycket stora utsläpp, dvs. för en olycka av typ BWR-1 eller PWR-1, ca I • 10"* per reaktorär. Om man även räknar med BWR-2 och PWR-2 blir den ca 7-8- 10"* per reaktorär. Om man kombinerar sannolikheten för härdsmälta enligt WASH-1400:s medelvärde för USA, dvs. 50- 10"* med oddsen 1:10 att härdsmältan leder Ull mycket stora utsläpp, blir sannolikheten för de senare 5 • 10* per reaktorär.

Om man tillämpar ett sannolikhetsvärde på 7-8 • 10* per reaktorär på ett svenskt kärnkraftprogram om 12 reaktorer under 25 år, dvs. 300 reaktorär, blir sannolikheten att en olycka av typ BWR-1, BWR-2, PWR-1 eller PWR-2 skall hända någon gång vid någon av de 12 reaktorerna under 25-årsperioden ca 2- 10", dvs. 1:500. Olyckan blir inte nödvändigtvis en stor katastrof för den närmaste omgivningen (vindriktningen kan vara ut mot havet), men antalet cancerfall på stora avstånd kan ändå bli mycket stort.

Tabell I: De olika utsläppskategorierna enligt WASH-1400

 

Olycka

Fördröj-

Sanno-

Utsläpp

procent av

det totala härdinne

hållet:

 

 

nmgs-tid*

likhet**

ädelgas

jod

cesium

tellur

stronlium

rutenium

BWR-1

2 tim

1 - 10""

100

40

40

70

5

50

BWR-2

30 lim

6

10""

100

90

50

30

10

3

BWR-3

30 tim

20

lO""

100

10

10

30

1

-)

BWR-4

5 tim

2

10""

60

0,08

0.5

0,4

0,06

0,06

BWR-5

3,5 tim

100

10"

0,05

-

-

 

 

-

PWR-1

2,5 tim

lOT"

90

70

40

40

5

40

PWR-2

2,5 tim

8

lOT"

90

70

50

30

6

->

PWR-3

5 tim

4

lOT"

80

20

20

30

2

3

PWR-4

2 lim

lOT"

60

9

4

3

0,5

0,3

PWR-5

2 tim

lOT"

30

3

0.9    ■

0,5

0,1

0,06

PWR-6

12 lim

6

lOT"

30

0.08***

0,08

0,1

0,009

0.007

PWR-7

10 tim

40

lor

0,6

0,002

0,001

0,002

-

 

PWR-8

0,5 tim

40

lOT"

0,2

0,01

0.05

-

.

 

PWR-9

0.5 lim

400-lOT*-

0,0003

-

-

-

-

-

* tid från driftstörningens början till utsläppet (varningstiden för evakueringen blir i de flesta fall kortare)

** per reaktorär

*** om en stor del av utsläppet sker i form av organisk jod kan värdet vara 0,2.

Som jämförelse gav TMl-olyckan ("Harrisburgolyckan") följande värden:

TM 1-2

>2 tim

2-9

2-10"

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.1    Jordbruksdepartementet 517

Svenska reaktorsäkerhetsutredningar har i stort sett accepterat de san­nolikhetsberäkningar som redovisades i WASH-1400. Senare utredningar har emellertid mer än WASH-1400 understrukit osäkerheten i sannolik­hetsuppskattningarna. Varje beräkning av sannolikheten för en händelse som ännu inte har inträffat är förknippad med den fundamentala svagheten att uppskattningen inte går att verifiera. Beräkningarna bygger på ett omfattande tekniskt erfarenhetsmaterial när det gäller olika komponenter och steg i händelsekedjorna, men de måste också bygga på många antagan­den och bedömningar som gör att den beräknade sannolikheten är vad statistikerna kallar "subjektiv sannolikhet". Osäkerheten i uppskattningar­na låter sig inte preciseras. Huruvida man kan lita på att sannolikheten är sä låg som det antas är en fråga om Ulltro till bedömarnas erfarenhet och fullständigheten av den information de har tillgång till vid sina bedömning­ar.

Man måste vara medveten om att såväl de ekonomiska konsekvenserna som vissa av de biologiska skadeverkningarna blir helt olika för de olika kärnkraftstationerna. Det är uppenbart att de totala konsekvenserna av olyckor av typ BWR-1 och PWR-1 skulle kunna bli avsevärt större än vad som angavs i prop. (1960:139) med förslag till lag om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m. m. Den ändring som har skett i konsekvens­bilden under de senaste åren ligger framför allt i den potentiella möjlighe­ten att stora landområden (av storleksordningen tusen kvadratkilometer) genom beläggning med bl. a. cesium-137 skulle kunna bli oanvändbara under många år med mycket små möjligheter till praktiskt genomförbar sanering (halveringstiden för cesium-137 är 30 år).

När radioakfiva ämnen läcker ut från ett kärnkraftverk stiger de först uppåt i atmosfären på gmnd av att utsläppet är varmare än den omgivande luften. Därefter driver de med vinden och bildar en "plym" eller radioakfivt moln i vindriktningen. Så småningom faller en del av det utsläppta materi­alet till marken och bildar en radioakUv markbeläggning i vindriktningen. Människor kan bli externt bestrålade av gammastrålning från det radioak­tiva molnet (molndos) eller internt bestrålade, med de största stråldoserna i lungor och sköldkörtel, från inandade radioaktiva ämnen (inhalations-dos). Markbeläggningen kan också ge en extern bestrålning med gamma­strålning (markdos) och kan så småningom förorena växtlighet, betande djur och till följd därav också mjölk. Förtäring av förorenade livsmedel kan också ge ett dosbidrag (förtäringsdos).

Man kan grovt särskilja tre grader av utsläpp

1)    Enbart ädelgaser

Enbart ädelgaser (såsom, bortsett från helt försumbara jodmängder, var fallet vid Three Mile Island) ger inga katastrofala verkningar. Det blir ingen inhalationsdos och ingen markdos.

2)    Ädelgaser plus radioakUv jod

Ädelgaser plus radioaktiv jod är ingen realistisk kombination vid stora

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.1    Jordbruksdepartementet    518

olyckor enligt tabell 1, men jodens lättfly ktighet och den lätthet med vilken den förorenar betesmarker och därmed mjölk på stora avstånd gör den särskilt intressant. Efter olyckan i den plutoniumproducerande reaktorn (inle ett kärnkraftverk) i Windscale, kunde radioaktiv jod påvisas i atmo­sfären över hela Europa och förorenad mjölk kastades i England inom ett område på 500 km'. Utsläppet av jod var den gången ca 20 000 curie, dvs. ca tusen gånger slörre än utsläppet av jod frän Three Mile Island.

3) Ädelgaser plus jod plus aerosoler

Utsläpp av större mängder aerosoler av andra radioaktiva ämnen fömt­sätter dels svåra härdskador (såsom i Three Mile Island), dels atl reaktor­inneslutning och kylvatten inte (såsom vid Three Mile Island) förmår hålla kvar de radioaktiva ämnena. Det är dessa olyckor, vilka såsom tidigare nämnts antas ha en mycket liten men svårbedömbar sannolikhet, som kan ge allvarliga inhalationsdoser och en kraftig markbeläggning som kan ge så höga stråldoser atl en snabb utrymning kan bli nödvändig.

Det är för dessa senare olyckor som man i olika sammanhang har angett stora konsekvenser i form av akuta dödsfall, sena cancerfall och ärftliga skador samt stora förorenade landytor.

1.3.1 De biologiska strålverkningarna

De biologiska strålverkningarna kan indelas i tre grupper

Skador av "akut" typ:   Akut strålsjuka

Lunginflammation

Nedsatt sköldkörtelfunktion
Fosterskador:         Utvecklingsrubbningar

Sena skador:           Cancer

Ärftliga skador

Akut strålsjuka

Akut strålsjuka uppstår till följd av skador pä de blodbildande organen, framför allt den röda benmärgen. Det sker bara om stråldosen överstiger ca 1 Gy (100 rad). Inom de första timmarna kan de drabbade både må illa och kräkas, men de tillfrisknar sedan tillfälligt för att åter bli sjuka efter 2-3 veckor när antalet livsviktiga blodkroppar har minskat till fariigt låga värden och kroppens motståndskraft mot infektioner är nedsatt. Dä finns risk för dödsfall och man brukar räkna med 50% risk att dö vid korttids­doser om ca 3 Gy (300 rad) i benmärgen. Man har tid pä sig att förbereda vården, eftersom den kritiska tidpunkten kommer först efter ett par vec­kor.

Under första dygnet (2-8 timmar) är symtomen illamående, kräkningar, aptitlöshet och trötthet och åtgärder som bör vidtagas är vila, ev. symtom-lindrande medel. 2-20 dygn efter bestrålningen är symtomen subjektiv besvärsfrihet och blodbildsförändringar, åtgärderna är fysisk och psykisk aktivitet. 20-60 dygn efter bestrålning ger symtomen en med dosen ökad

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.1    Jordbruksdepartementet   519

dödlighet, aptitlöshet, trötthet, diarré, infektioner, viklföriust, häravfall, blödningar och rubbningar i saltbalansen - åtgärderna skall vara symtom-motande åtgärder som blodlransfusioner, antibiotika, skydd mol infektio­ner och salltillförsel.

Lunginflammation

Inhalationsdosen i lungorna kan vid några olyckslyper med höga kon­centrationer av aerosoler, bl. a. rutenium, i luften bli sä hög att lungvävna­den skadas. För del krävs stråldoser pä mer än 5 Gy (500 rad) i lungorna vid kortvarig bestrålning. När man andas in radioaktiva ämnen kommer emellertid en del av dessa att stanna i lungorna under en längre tid, så att den totala stråldosen från de inandade ämnena kan härröra frän en be­strålning som fortsätter under mänga månader efter inandningen. Vid en sådan utdragen bestrålning krävs mer än 10 Gy (1000 rad) för lungskada och flera tusen rad för 50% risk för dödlig skada.

Lungskadan kan leda till en svår lunginflammation som uppträder först flera månader, kanske elt halvår, efter olyckan. Den kan då ha ett mycket våldsamt förlopp.

Sköldkörtelskador

Höga stråldoser — över 10 Gy (I 000 rad) - i sköldkörteln kan leda till nedsättning eller förstöring av sköldkörtelns funktion (hypotyreos) och sannolikheten härför blir hög om stråldosen närmar sig 50 Gy (5 000 rad). Hypotyreos anses dock inte vara ett lika svårt problem som övriga strål­skador eftersom den inte är livshotande. De drabbade hänvisas dock lill alt under resten av livet använda hormontabletter regelbundet. Den huvud­sakliga källan till höga stråldoser i sköldkörteln är radioaktiv jod som efter inandning söker sig till detta organ. Vid samma mängd jod i luften blir stråldosen högre för barn, trots deras mindre andningskapacitei, eftersom sköldkörteln är mindre och jodkoncentrationen däiför blir större. Intag av inaktiv jod. i form av 0,2 g kaliumjodid, blockerar sköldkörteln så att den inte förmår ta upp ytterligare jod och därmed inte heller den radioaktiva.

Fosterskador

Vid foslerdoser under kort tid pä mer än 0,1 Gy (10 rad) brukar Jäkare i Sverige ofta rekommendera abort med tanke pä risken för fosterskador från strålningen. Vid doser under 0,01 Gy (1 rad) anses risken inte vara påvisbar och den internationella strålskyddskommissionen (ICRP) anser att man i strålningsarbete normalt kan acceptera en fosterdos på 0,005 Gy (0,5 rad) under havandeskapets första månader.

De svenska strålningsbiologer som strälskyddsinstilutet har konsulterat anser emellertid att de aborter som kan komma att rekommenderas om många kvinnor får en stråldos på ca O, I Gy (10 rad) troligen utgör en större skadeverkan än om barnen skulle födas med risk att något blir missbildat.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.1    Jordbruksdepartementet 520

Cancer

Sannolikheten för cancer brukar antas vara direkt proportionell mol stråldosen i den aktuella kroppsvävnaden, utan något tröskelvärde för stråldos under vilket sannolikheten är noll.

Det innebär att det antal cancerfall som kan förväntas efter en reaktor-olycka bör antas vara proportionellt mot den kollektiva riskdosen uttryckt i mangray eller manrad. Riskfaktorn antas ofta vara ca 4 - lO""* per manrad för antalet sjukdomsfall och ca 2 - lO"'' per manrad för antalet dödsfall i det fall att hela kroppen är bestrålad. Om endast etl enstaka organ är bestrålat är riskfaktorn för cancer i detta organ mindre. Riskfaktorerna vid hel­kroppsbestrålning innebär att man räknar med att det i genomsnitt skulle dö en person i cancer för var 5000:e manrad och inträffa ett cancerfall för var 2500:e manrad. Vid Three Mile Island uppskattades kollektivdosen inom ett avstånd pä 80 km ha varit ca 2000 manrad (Kemenykommissio-nens värde). Den totala kollekuvdosen kan enligt strålskyddsinstitutets bedömning kanske ha varit mellan 4000 och 5000 manrad. Man kan alltså vänta sig ett par cancerfall, varav etl med dödlig utgång. Detta går inte alt påvisa mot bakgrunden av det stora antalet normalt förekommande can­cerfall. Myndigheterna har ändå tagit initiativet till epidemiologiska studier av cancerförekomsten i befolkningen kring Three Mile Island, troligen för alt skaffa sig statistiska data för att kunna skingra allmänhetens oro för att cancerrisken är större än vad som påstås. Det pågår nämligen fortfarande en debatt om huruvida de ovan nämnda riskfaktorerna, som är rätt väl belagda vid höga stråldoser, även gäller när stråldosen är mycket liten.

Strålskyddsinstitutet ser ingen orsak att frångå den praxis, som institutet har tillämpat inom andra områden för strålskydd, nämligen att anta samma riskfaktor vid alla stråldoser. Detta ger stor tyngd ät de mänga små stråldo­serna på stora avstånd. De flesta cancerfallen skulle vid en olycka inom Sverige i en vädersituation utan nederbörd inträffa utanför landels gränser. Man måsle emellertid ha klart för sig att detta kan vara en överskattning av de mycket små stråldosernas betydelse.

Ärftliga skador (genetiska skador på könsceller) anses liksom cancer uppträda med en sannolikhet som är proportionell mol stråldosen. När man skall uppskatta antalet ärftliga skador efter en viss kollektivdos i en befolkning, måste man ta hänsyn till alt inte alla individer är reprodukliva (I.ex. till följd av ålder). Om man därför anger en riskfaktor per genom­snittlig manrad i hela befolkningen och denna har normal ålders- och könsfördelning, blir riskfaktorn mindre än om man bara skulle ha räknat på den kollektivdos som faller inom den reprodukliva delen av befolkningen. Riskfaktorn för hela befolkningen anses vara 0,8- IO''/manrad dvs. något lägre än riskfaktorn för cancer.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.1    Jordbruksdepartementet          521

1.3.2  Spridningsmekanismer

Spridningen av radioaktiva ämnen i omgivningen efter en olycka be­stäms, utöver väderförhållandena av utsläppshöjden och de värme-mängder som frigörs till atmosfären. Olyckskategorin PWR-1A karakteri­seras exempelvis av små värmemängder. Utsläppets värmeinnehåll be­stämmer hur högt plymen kan lyfta över den ursprungliga utsläppshöjden.

Koncentrationen av radioaktiva ämnen i plymen på olika avstånd från utsläppspunkten kan beräknas med de vanliga spridningsmodellerna om man kan anta att vindhastigheten är konstant, vindriktningen oförändrad, atmosfärens stabilitet hela tiden densamma samt att nederbördsförhållan­dena inte växlar. Dessa förutsättningar gäller ofta inte i praktiken.

Det är inte ovanligt att vindriktningen skiftar så alt en utsläppsplym inte driver i endast en riktning utan ändrar riktning och slingrar sig ("mean-drar").

En meteorologisk situation som är mycket svårbedömbar är den när radioaktiva ämnen sprids långa sträckor under stabila atmosfäriska förhål­landen utan nederbörd och aktiviteten därefter plötsligt avsätts på marken genom nederbörd. Sådana förhållanden kan inte uteslutas, men sannolik­heten att en viss ort skulle drabbas är mycket liten.

1.3.3  Stråldosens beroende av tiden

Molndos och inhalationsdos blir beroende av i vilken omfattning man är direkt exponerad för det radioaktiva molnet när det drar förbi. Markdosen blir allt större ju längre man uppehåller sig i områden med radioakliv markbeläggning.

Tabell 2 visar hur den ackumulerade stråldosen och dosraten (dosen per tidsenhet) varierar med tiden i de två fallen alt den inom 24 timmar ackumulerade dosen är 1 rad eller att dosraten efter 24 timmar är 1000

Tabell 2: Dos och dosrat vid olika tidpunkter e.fter en olycka av typ BWR-1 eller PWR-1, under antagande atl värdena efter 24 timmar är amingen I rad eller I 000 mrad/timma.

 

Tidpunkt

Ackumulerad

Motsvarand

e

Dosral

Motsvaran­de

efter

dos

dosral

 

mrad/h

ackumul dos

utsläppet

rad

mrad/h

 

 

rad

1 dygn

1,0

28

 

1000

35

2 dygn

1,5

22

 

7.50

55

3 dygn

2,0

18

 

630

70

7 dygn

3,5

10

 

380

120

30 dygn

6,0

3,5

 

120

220

1 år

15

0.6

 

23

550

10 år

40

0,2

 

7

1400

30 år

65

0.1

 

3,5

2 300

90 år

90

0,04

 

1,5

3 000

naturlig

 

 

 

 

 

bakgrundsstrålning:

 

0,003-0,009

 

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.1    Jordbruksdepartementet 522

millirad/timme. Förutsättningen är en olycka av typ BWR-1 eller PWR-1 och den sammansättning av olika radioaktiva ämnen som man då kan vänta sig i markbeläggningen (de två olyckstyperna ger inte riktigt samma värden, varför siffrorna är avrundade).

1.3.4 Den totala konsekvensbilden

Den konsekvensbild som har givits i svenska utredningsrapporter under de senaste åren har för de största olyckorna med de största utsläppen varit ungefär följande

Antal dödsfall i akuta skador: hundratals till tusentals

Antal dödsfall i cancer: tusentals till fiotusentals

Förorenade landytor: tusentals till tiotusentals km-

Institutet har inte funnit något skäl att tro att den största tänkbara konsekvensbilden faller utanför ramen av vad tidigare utredningar har beskrivit.

Några slutsatser frän strålskyddsinstitutets analys av konsekvenserna av stora reaklorolyckor bör nämnas.

Det krävs olyckor av typ PWR-1 A eller BWR-1 för atl förorsaka akut livshotande skador på större avstånd än 20 km.

De cancerfall som förorsakas av en olycka under torrt väder kommer huvudsakligen alt uppträda pä mycket stora avstånd. Vid en olycka i Barsebäcksverket med vindriktning mot Malmö inträffar de flesta cancer­fallen på europeiska kontinenten. Vid vind mol Köpenhamn inträffar de i England. Reaktorläget spelar i detta fall mindre roll än vindriktningen. Vid nederbörd kan däremot cancerfallen väntas inom ett närmare område och inträffar då i huvudsak inom närbelägna storstadsområden (Malmö, Kö­penhamn, Göteborg) om vinden är riktad mot dessa.

Vid de största olyckorna kan antalet fåll av lunginflammation bli stort och dominera bland de akuta skadorna. Potentiellt skulle en olycka av typ PWR-1 A kunna åstadkomma många lusen lungcancerfall vid vindriktning mot Göteborg. I realiteten är del iveksamt om de nödvändiga väderförut­sättningarna (Pasquill F över stora avstånd) är realistiska. Därtill kommer den filterverkan byggnader anses kunna ha, även om den är omstridd. En stor del av lungcancerfallen skulle kunna leda lill dödlig utgång.

Den landyta som vid de stora olyckorna får en markbeläggning som ger en 24-timmarsdos på mer än 0,56 rad är vid olyckorna av typ BWR-1 och PWR-1 mellan 200 och 2000 kvadratkilometer. Över denna yta kan man få betydande bosätlningsproblem (första årets dos blir nära 10 rad, andra årets ca 3 rad).

Den landyta som vid dessa olyckor ger en 24-timmarsdos på mer än 10 rad är vid nederbörd mellan 200 och 400 kvadratkilometer. Utan nederbörd är den mindre. Detta är den yta som kan beröras av utrymning redan första dygnet. Vid de största olyckorna innehåller utsläppet så mycket ce­sium-137 att de som lämnat området inle kan återvända pä mycket lång tid.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.1    Jordbruksdepartementet    523

Det första årets dos blir större än 150 rad om man inte räknar med avrinning, men även med 80% avrinning skulle första årsdosen bli 30 rad.

Vid de största olyckorna skulle landytor pä upp mot 10-40 kvadratkilo­meter ge mer än 100 rad under de första 24 timmarna. Även om man genom kombination av avrinning och konstgjord sanering (för vilket inga bra metoder f. n. finns tillgängliga) skulle kunna avlägsna 95 % av de radioak­tiva ämnena, skulle återflyttning troligen inte kunna ske förrän efter ålskil-liga decennier även om man accepterade så höga stråldoser som man för närvarande inte är villig att acceptera i bostäder med höga strålnivåer från byggnadsmaterialet.

Vid de största olyckorna skulle de globala kollektivdoserna över all framtid kunna vara av storleksordningen 10-100 miljoner manrad från det radioaktiva nedfallet. Detta kan jämföras med de ca 1000 miljoner manrad som har förorsakats av de atmosfäriska kärnvapenproven.

Antalet cancerfall skulle väntas bli mellan 4000 och 40000 enligt institu­tets första analys (volym 1 av beredskapsrapporten). Enligt senare analy­ser med andra anlaganden kan flera gånger fler cancerfall väntas (volym 5). De ekonomiska konsekvenserna av en stor reaktorolycka blir omfattande även om aktivitetsutsläppen är obetydliga. Kemenykommissionen räknade med kostnader på 5-10 miljarder kr. för TMl-olyckan. Vid utrymning kan man räkna med ett produktionsbortfall av storieksordningen 500 kr. per persondag. Om exempelvis 100 000 personer berörs av en utrymning under 10 dygn blir bortfallet 500 Mkr. Vid TMl-olyckan lämnade 140 000 perso­ner frivilligt sina hem för längre eller kortare tid. Bortfall av slörre industri­er och samhällsnyttiga verksamheter kan innebära stora skador för sam­hället. I Volym 3 redovisas produktionsbortfall som kan beröras vid en olycka i Kalmar län samt vilka samhällsviktiga verksamheter som skulle drabbas vid en olycka i Malmöhus län. Strälskyddsinstitutet har inte haft någon möjlighet att översätta det senare till ekonomiska termer.

Utsläpp av jod-131 under betessäsongen innebär att färsk mjölk från mycket stora områden, stora delar av landet, riskerar alt bli oanvändbar. En motåtgärd är ställning av kreatur. En utredning av lantbruksslyrelsen 1963 visar alt detta nästan skulle fördubbla producenternas kostnader. En övre gräns ges av det lotala produktionsvärdet för den svenska mejerinä­ringen, ca 400 Mkr per månad.

Vid utrymning uppstår svåra problem med flyttning av svårt sjuka män­niskor. 1 genomsnitt dör varje dag en person av 20 000. En utrymning av 100 000 personer under några dygn omfattar således ell tiotal döende personer. Därtill kommer några hundra svårt sjuka personer som är myc­ket svåra att flytta.

De psykologiska följderna av en stor olycka anses vara allvarliga.

Strälskyddsinstitutet redovisar i Volym 2 en studie av psykologer beträf­fande attityden hos personer som kan väntas behöva medverka i rädd­ningsarbete (sjukvårdspersonal, transportpersonal, lantbrukare). Studien visar att bristande information är ett stort problem.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.1    Jordbruksdepartementet    524

1.4 Nuvarande och fräintida beredskap

1.4.1 Problemet att välja syfte för beredskapen

Ambitionsnivån föt Varje olycksberedskap bestäms av de resurser sam­hället genom politiska beslut är villigt att ställa till förfogande för bered­skapsändamål. Hur högt man skall syfta med beredskapen är således delvis en politisk fråga som måste ses i perspektivet av andra skyddsin­satser eller, rättare sagt, mot bakgmnden av samhällets totala ambition att skydda sina medborgare.

Den möjliga ökningen av ambitionsnivån för beredskapen sträcker sig från obetydliga förbättringar av den nuvarande beredskapen Ull en omfat­tande beredskap, dimensionerad med tanke på de största tänkbara olycks­händelserna, oavsett deras sannolikhet.

Det första steget mot en högre ambitionsnivå är att förbättra den nuva­rande beredskapen med oförändrat syfte. Den nuvarande beredskapspla­neringen kan anses vara av den kvalitet och på den ambitionsnivå som förutsattes i 1960 års proposition. Sedan dess har emellertid samhällets ambition rörande skydd avsevärt ökat. Bättre tekniska metoder och red­skap finns tillgängliga. Erfarenhet har hunnit samlas från andra länder och från övningar i Sverige. Allt detta lalar för en höjning av ambitionsnivån även om syftet bibehålls oförändrat.

Mycket stora olyckor med omfattande konsekvenser anses ha en myc­ket låg sannolikhet. Produkten av denna låga sannolikhet och konsekven­sens storiek (t. ex. räknad i antalet skadade eller dödade personer vid en stor olycka) bmkar kallas väntevärdet på skada (se Volym 5). När det gäller mer sannolika företeelser brukar väntevärdet kunna användas som grund för åtgärdsbeslut. Väntevärdet på skada från olyckor i kärnkraftverk är alltför litet för att motivera omfattande beredskapsplaner.

När det gäller mycket osannolika händelser med mycket stora konse­kvenser är det emellertid vanligt att man lägger extra vikt vid den stora konsekvensen, särskilt som uppskattningen av mycket låga sannolikheter är osäker och i grunden subjektiv.

Till detta kommer att allvariiga olycksUllbud med lycklig utgång enligt de säkerhetsanalyser som har publicerats inte kan betraktas som mycket osannolika. Olyckan vid Three Mile Island var ett extremt exempel, där utgången kan betraktas som lycklig vad gäller skador på människor men som en katastrof när det gäller ekonomiska förluster. I en sådan situation, innan man har en garanti för att en stor katastrof inte kommer atl hända, kommer allmänheten naturiigt nog att oroa sig för det värsta och myndig­heterna måste utgå från pessimistiska antaganden. Om det dä inte finns en god beredskapsplanering kan även en relativt obetydlig händelse skapa stora problem. Det kan därför te sig som ett trygghetskrav att myndighe­terna har en beredskapsplanering som även täcker in möjligheterna till mycket stora olyckor.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.1    Jordbruksdepartementet 525

I presentationen av åtgärder för förbättring av beredskapen har det varit lämpligt att dela upp dessa i två gmpper, nämligen dels förbättringar av beredskapen med dess nuvarande syfte och dels åtgärder som strålskydds­institutet anser rimliga i syfte att åstadkomma en beredskap som även är inriktad på möjligheten av mycket stora olyckor. Detta ger en möjlighet att redovisa den extra kostnad som en ändring av syftet med beredskapen skulle medföra.

1.4.2   Effekt CIV beredskapen

Utrymning kan helt förhindra stråldosen om tillräcklig förvarningstid finns och minska doserna om utrymning sker först efter en markbeläggning med radioaktiva ämnen. Dosen från inandad aktivitet kan minskas genom andningsskydd eller inomhusvistelse och för jod även genom intag av jodtabletter. Gammastråldosen från moln och markbeläggning kan mins­kas genom inomhusvistelse. Efter konstaterad markbeläggning kan sliitli-gen sanering i vissa fall minska doserna från vistelse i det belagda området,

En liten cancerrisk för ett mycket stort antal människor på avstånd av hundratals eller tusentals kilometer innebär emellertid en på grundval av försiktiga antaganden beräkningsbar kollektiv skada. Sannolikheten för att ett stort utsläpp av radioaktiva ämnen, om det äger rum, någonstans kan förorsaka en besvärande radioaktiv markbeläggning, antingen i tätbe­byggda områden eller i värdefulla jordbruksområden, kan för reaktorlä­gena vid västkusten vara betydande. Det är därför de kollektiva skadorna och de sociala och ekonomiska konsekvenserna för samhället som i första hand måste beaktas vid konsekvensbedömningen. Tyvärr kan dessa skar dor i de flesta fall endast obetydligt minskas genom beredskapsåtgärder. De kan däremot minskas genom förbättrade konsekvenslindrande system vid kärnkraftverken. Strålskyddsinstitutet instämmer i reaktorsäkerhetsut­redningens bedömning att införandet av ytterligare sådana system är av stor vikt. Därmed skulle även de konsekvenser som kan minskas genom beredskapsåtgärder reduceras. Det är enUgt institutets uppfattning vikfiga­re att skapa säkerhet genom preventiva åtgärder och utsläppsbegränsande system än genom vittgående beredskapsinsatser.

1.4.3   Nuvarande beredskap och möjligheter till förbättringar

Syftet med nuvarande beredskapsplanering är att hålla en beredskap mot olyckor vilka inte är så omfattande att man kan vänta sig en mycket allvarlig radioakUv beläggning som nödvändiggör snabb utrymning för att undvika livshotande skador. Så stora olyckor är inte uteslutna på fysika­liska gmnder, men antas vara mycket osannolika. I 1960 års proposition sägs uttryckligen att beredskapsorganisationen inte skuUe "dimensioneras med sikte på sådana svåra och avlägsna verkningar av en olycka som visserligen teoretiskt låter sig tänkas men som i praktiken är i det närmaste uteslutna." Detta har avgjort den nuvarande beredskapens inriktning.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.1    Jordbruksdepartementet 526

Beredskapen grundar sig på lagen (1960:331) om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m. m. I lagens 2 § anges I län, som Konungen bestämmer, skall länsstyrelsen

1)  upprätta en organisationsplan avseende de åtgärder som erfordras för att skydda allmänheten mot radioaktiva ämnen frän atomanläggning; saml

2)  utse en befattningshavare som äger alt besluta i länsstyrelsens ställe för den händelse dess beslut icke utan olägenhet kan avvaktas, ävensom en eller flera ställföreträdare för denne befattningshavare.

I det utredningsbetänkande Beredskap mot atomenergiolyckor (SOU 1959: 38) som låg till grund för 1960 års proposition föreslås ambitionsnivån för beredskapsplanering (organisaUonsplanerna) vara förhållandevis låg.

En realistisk bedömning av riskerna torde därvid böra eftersträvas sä att icke organisationen dimensioneras med sikte på sådana svåra och avlägsna verkningar av en olycka som visserligen teoretiskt låter sig tänkas men som i praktiken är i det närmaste uteslutna.

Utredningen förutsåg alt länsstyrelserna skulle kunna få svårigheter att förfoga över erforderliga personella och materiella resurser.

Skulle det därvid visa sig att brist kan väntas uppstå på viss särskilt värdefull arbetskraft eller utrustning, bör länsstyrelsen på förhand försöka fylla luckan genom frivilliga överenskommelser med företag och enskilda inom länet.

Utredningen lade inte fram något förslag i anslagsfrågor i samband med uppbyggandet av beredskapen, utan föreslog att redan tillgängliga resurser skulle räcka. Man tillade dock

I den mån sålunda tillgängliga resurser ej kan antas förslå för beredska­pen mot atomolyckor fär det enligt utredningen bli en uppgift för länssty­relserna att hos statsmakterna göra framställning om erforderliga anslag.

Institutets översyn visar att resursfrågan är av avgörande betydelse och att det med nuvarande resurstillgäng är svårt att hälla en god beredskap även på den ambitionsnivå utredningen föreslog.

Tillgången Ull erforderliga resurser efter en inträffad olycka har tillgodo­setts i stort i atomskyddslagens 6§. Resursbristen gäller därför i stället medel för planering, övning och informaUon. Atomskyddslagen reglerar exempelvis inte kommunernas skyldighet att delta i sådant förberedelsear­bete.

Beträffande utredningens förslag om organisationsplan och därmed om beredskapens ambitionsnivå anförs i 1960 års proposition att den

föranleder från min sida ingen annan erinran än att jag - i likhet med vissa remissinstanser - anser att, när så finnes lämpligt, en gemensam organisationsplan bör kunna upprättas för flera län.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.1    Jordbruksdepartementet    527

1.4.4 Brister och förslag till förbättringar i stort Begränsat syfte

Även med begränsat syfte bör man emellertid enligl strålskyddsinstitu­tets uppfattning ställa högre krav på beredskapsorganisationen än vad man gjorde 1960. Samhällets ambitioner för skydd av medborgarna har avsevärt ökat, bättre tekniska metoder finns tillgängliga och tjugo års erfarenhet av beredskapsplanering, inkluderande svenska beredskapsövningar och erfa­renheter från andra länder; allt utgör goda skäl för en förbättring av beredskapen.

I en bilaga till huvudtexten redovisar strålskyddsinslitutet ingående de brister institutet tillsammans med länsstyrelserna funnit i nuvarande be­redskapsorganisation. Dessa brister har mestadels sin grund i otillräckliga ekonomiska och personella resurser, men i viss mån även i svagheter i nuvarande lagstiftning som gör det svårt för länsstyrelserna atl kräva planeringsmedverkan av andra organ som kommer all beröras av en olyc­ka. Först sedan en olycka inträffat ger atomskyddslagen länsstyrelserna stora befogenheter att ingripa. I samma bilaga redovisas de rekommenda­tioner om förbättringar som strålskyddsinstitutet i samråd med länsstyrel­serna funnit rimliga.

En kostnadskrävande insats är en radikal förbättring av sambandsmed­len i enlighet med de förslag som har utarbetats frän AB Teleplan. Detta är nödvändigt för att undanröja den betydande svaghet som ligger i att man i en katastrofsituation inte kan lita pä att det vanliga telefonnätet fungerar.

Strålskyddsinstitutet föreslår en väsentligt ökad satsning på utbildning och övning av all personal som kan bli berörd av beredskapsplaneringen. Det föreslås att delar av utbildningen och övningsplaneringen sker samord­nat och under central tillsyn. För detta ändamål behövs en central plane­rings-, utbildnings- och övningsledningsorganisation. Denna skulle kunna organiseras gemensamt av strålskyddsinsfitutet, kärnkraftinspektionen, länsstyrelserna och kraftverksbolagen, varvid även befintliga resurser vid Studsvik och SMHI bör beaktas. Organisationen skulle kunna arbeta un­der överinseende av strålskyddsinstitutet i anslutning till beredskapsnämn­den mot atomolyckor (BNA).

En tidig indikering av radioaktiv markbeläggning är en förutsättning för en effektiv utrymning. Detta kräver tillgång till lämpliga instrument och en beredskap för att snabbt kunna organisera mätningar och rapportering av mätresultat.

Informationen till allmänheten och massmedia är en annan viktig fråga som inte får försummas i en katastrofsituation. Strålskyddsinstitutet anser att det är viktigt att massmedia får möjlighet alt komma i direkt kontakt med personer med central ställning och överblick över händelseförloppet vid en olycka. Även erfarenheterna från Three Mile Island har visat på värdet av att sådana personer ägnar viss tid åt direkta kontakter med massmedia, som därigenom fär en kanal till den mest aktuella och samlade

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.1    Jordbruksdepartementet    528

erfarenheten. Skapandet av sådana centrala informationsvägar får emeller­tid inte innebära en monopolisering av informationen eller etl hinder för massmedia att från olika expertorgan få kompletterande uppgifter.

Vidgat syfte

Strälskyddsinstitutet har också övervägt behovet av att utöka syftet med beredskapsorganisalionen att gå längre än vad som sades i 1960 års propo­sition om atomskyddslagen, dvs. att öka ambitionsnivån till alt omfalta även handlingsberedskap mol mycket stora olyckor. Det skulle i sä fall gälla sådana olyckor där reaktorhärden har smäll eller kraftigt överhettats tillföljd av utebliven kylning, samtidigt som befintliga barriärer inte såsom avsett förmår hindra avsevärda utsläpp av även andra radioakliva ämnen än ädelgaser till omgivningen. Någon sådan olycka har ännu inte inträffat i världen och sannolikheten anses vara myckel liten, ehuru strålskyddsinsli­tutet i likhet med energi- och miljökommittén, energikommissionens ex­pertgrupp för hälsa och miljö (EK-A) och reaktorsäkerhetsutredningen erinrar om att de uppskattningar av absoluta sannolikhelslal del här är frågan om är förenade med fundamentala osäkerheter som inle kan preci­seras.

Strälskyddsinstitutet tillsatte hösten 1978 en arbetsgrupp som hade i uppgift att studera vilka problem en länsstyrelse skulle möta om det inträffade en olycka med så slor spridning av radioaktiva ämnen atl en utrymning av tätbebyggda områden blev nödvändig. Arbetsgruppen läm­nade sin rapport till institutet i juni 1979. Enligt gruppens rapport skulle en långtgående beredskap mot sådana olyckor innebära en utökning av bered­skapsåtgärderna till att omfalta områden pä 60-80 km avstånd från kärn­kraftverken.

I sin slutrapport gör strålskyddsinstitutet följande bedömning.

Om syftet med beredskapen vidgas för atl medge en god handlingsbered­skap även i händelse av en härdsmälta med mycket stora utsläpp av radioaktiva ämnen bör beredskapsområdet enligt slrålskyddsinstitutets uppfattning utsträckas till stora avstånd från kärnkraftverken. Valet av avstånd blir förhållandevis godtyckligt inom det tidigare nämnda interval­let 40-80 km. Den gräns som sätts inom varje län bör vara anpassad till lokala geografiska förhållanden och reaktorernas storlek. Skulle någon större tätort ligga vid den gräns man finner rimlig, bör den omfattas av beredskapen snarare än uteslutas.

Beredskapen bör anpassas lill de speciella lokala förhållanden som kan råda men bör i första hand omfatta information och råd till allmänheten samt utbildning och övning av personal som väntas medverka i skyddsar­betet vid en olycka. Sådana insatser måste ske över hela beredskapsomrä-det; det är enligt institutets uppfattning inte praktiskt möjligt eller försvar­bart att inom området låta graden av beredskap avta med ökat avstånd. Däremot kan man inom närområdel, t.ex. inom 10 km avstånd från reak-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.1    Jordbruksdepartementet 529

torn, hålla en beredskap för ett antal åtgärder som kan vidtas utan att man har den informationsbakgrund som bör krävas innan man bestämmer sig för ingripanden på större avstånd. Framför allt är det nödvändigt att länsstyrelserna förbättrar sitt beslutsunderlag för att ha en pä god kunskap baserad handlingseffektivitet om en stor olycka skulle inträffa.

Ett annal viktigt ställningstagande är rikfiinjerna för utrymning. Strål­skyddsinstitutet rekommenderar följande gmndläggande policy, som dock naturligtvis kan behöva modifieras efter omständigheterna

Vid en hotsituation: Överväg utrymning om tiden medger att en sådan hinner ske.

Inför radioaktivt moln: Utrymning sannolikt olämpligt — ge råd att stanna inomhus.

Vid radioaktiv markbeläggning: Överväg utrymning efter indikering. Råd till havande kvinnor att lämna området vid hot om mer än 1 rad. Ut­rymning av närområdet vid förväntan om mer än 10 rad. Problemen ökar med samhällets storlek. Det är därför svårt att ge fasta riktvärden för stråldos för utrymning på större avstånd, men 10 rad torde vara en undre gräns.

1.5 Ändring av lagar och ansvar

Länsstyrelsen bedöms ha stöd i nuvarande lagstiftning vad beträffar möjligheterna att vidta erforderliga åtgärder efter det att en olycka har inträffat i ett kärnkraftverk. Däremot saknas stöd för att ålägga andra än länsstyrelsen att genomföra planering och övriga förberedelser i erforderlig omfattning.

Det är vidare tveksamt om länsstyrelsen har tillräckligt stöd för ett kraftfullt handlande om en hotsituation skulle inträffa. Med hotsituation avses här en störning av driften av kärnkraftverket, kopplad med en osäker men tydlig möjlighet att störningen kan leda till en allvarlig olycka. Det var en sådan situation som förelåg under flera dygn vid Three Mile Island. Även terroristaktioner mot kärnkraftverk skulle kunna innebära en hotsi­tuation.

Från praktisk synpunkt syns det värdefullt om alla väsentliga regler beträffande länsstyrelsens befogenheter före, under och efter en olycka vid kärnkraftverk kan återfinnas i en och samma författning (jfr. prop. 1960:139, sid 59).

Atomskyddslagens formulering "inom riket" bör slopas.

För att få till stånd en effekUv räddningstjänst och möjligheter att snabbt utveckla full kraft vad avser samhällets räddningsinsatser vid en olycka i ett kärnkraftverk krävs att samtliga i räddningsorganisationen inblandade parter har förberett sig i erforderlig omfattning. Dessa parter bedöms främst vara

1) primärkommuner (kommun där kärnkraftverk är beläget samt angrän­sande kommuner)

.34    Riksdagen 1980/81. 1 saml  Vr Ort  R:i„n..,u'

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.1    Jordbruksdepartementet 530

2)  landstingskommuner (avseende främst sjukvård i samband med olyc­ka med eventuella behov av utrymning av sjukvårdsanläggningar)

3)  statliga myndigheter (utöver länsstyrelsen)

4)  försvarsmakten (med frivilligorganisationer)

5)  enskilda och kooperaUva företag, organisationer, m.fl. (även delar av allmänheten kan ifrägakomma).

Möjligheter bör skapas att med stöd av lag kunna ålägga ovan angivna att

medverka vid upprättande av beredskapsplaner, främst för egen verk­samhet delta i utbildning avseende räddningstjänst delta i övningar med räddningsorganisaUonen.

Om en olycka nödvändiggör omfattande utrymning av området runt ett kärnkraftverk Ullkommer ett behov av att ålägga kommun att ta hand om befolkning från annan kommun. Detta bör även gälla kommun belägen i annat län (_jfr. lagen 1964:63 om kommunal beredskap, som f.n. endast gäller förhållanden vid krig eller krigsfara).

Vidare behöver lagstiftningen kompletteras så att kostnadsansvaret klar­läggs för olika organs medverkan i planering och övningar liksom för anskaffning av utrustning.

För fallet med höjd ambitionsnivå bör även civilförsvarslagen ändras så att personer som skrivs in med stöd av denna också kan användas i räddningsverksamhet vid stora reaktorolyckor.

1.6 Konkreta åtgärder

1.6.1 Larm

Strålskyddsinstitutet håller pä att utarbeta föreskrifter om larmkriterier. Dessa har gjorts med förutsättningen att man beslutar sig för att införa tre larmnivåer: Upplysning, litet larm och stort larm. "Upplysning" till länssty­relsen skulle lämnas vid sådana händelser där det står helt klart att några skyddsåtgärder för allmänheten inte är aktuella, men att händelsen är av sådan art att länsstyrelsen ändå bör ha vetskap om den för alt vid behov kunna ge information om det inträffade. "Litet larm" skulle ges vid olyckor som motsvarar de modellhaverier som beskrivs i nuvarande beredskaps­planer. Larmet skulle innebära att allmänheten i närområdet varnas genom yttre ljudsignaler kompletterat med telefonsignaler och att länsstyrelsens beredskapsorganisation träder i funktion och vidtar åtgärder enligt upp­gjorda planer. "Stort larm" slutligen skulle utlösas vid olyckor som befaras leda till större utsläpp av radioaktiva ämnen än vad som väntas vid modell­haverierna, dvs. vid olyckor där de konsekvenslindrande systemen vid kärnkraftverket inte fungerar i tillräcklig grad.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.1    Jordbruksdepartementet    531

Vid "stort larm" skulle allmänheten inom större områden varnas och ytterligare beredskapsåtgärder enligt planen vidtagas.

För att erhålla tillräckligt säkra larmindikationer kan det komma att visa sig nödvändigt med ytterligare instrumentering vid kärnkraftverket. Ett krav som kan bli aktuellt är att begära redundans på systemet för skor-stensmonitering.

SMHI bör ingå bland de myndigheter som larmas primärt. Vid en vidgad beredskap beger sig vakthavande på respektive flygväderstjänst (vid have­ri i Simpevarp: Meteorolog vid SMHLs vädertjänst i Norrköping) till respektive länsstyrelses ledningscentral.

HiUlls har anordningar funnits för att med tyfoner ge larm till allmänhe­ten inom en närzon på mellan 2 och 5 km. Strälskyddsinstitutet anser efter samråd med länsstyrelserna att larmmöjligheten vid oförändrat syfte med beredskapen bör utbyggas till 10 km.

Om så sker räcker inte tyfoner. Tyfonlarmet måste därför kompletteras med telefonlarm, eventuellt också (i Barsebäcksfallet) genom användning av civilförsvarets alarmeringsnäl i skyddsrumsorterna (Bjärred och Löd-deköpinge).

Strålskyddsinstitutet anser att man bör fortsätta att utreda möjligheten till ett differentierat larrii, under fömtsättning att alla steg sker fullt öppet. Om ambitionsnivån för beredskapen höjs, föreslås att larmsystemet byggs ut till 20 km. I så fall kan larm för olika typer av olyckor differentieras genom begränsning av larmets utlösning til! de skyddsavstånd som kan vara aktuella.

Det kan uppstå lägen då befolkningen kan behöva larmas på betydligt större avstånd än 20 km från kärnkraftverket. I sådana lägen synes larm-ningen effektivast kunna ske med hjälp av polisens helikoptrar, eller andra för ändamålet lämpliga helikoptrar, kombinerat med meddelanden i rund­radio. För att detta skall kunna ske måste helikoptrarna förses med sär­skild alarmeringsutmstning.

Ett särskilt problem vid alla larmningssystem som bygger på ljudsignaler är att dessa inte är effektiva för hörselskadade. Detta problem bör beaktas i annan ordning eftersom det är aktuellt för många larmsituaUoner.

1.6.2 Verkens inre beredskap

Vid normal drift finns vid varje reaktor ett skiftlag under ledning av en skiftingenjör. Skiftingenjören har det omedelbara åtgärdsansvaret tills nå­gon högre befattningshavare hunnit lill platsen. Den som närmast övertar ansvaret är den vakthavande ingenjören (VHI). Detta är en jourbefattning. VHI finns antingen inom verket eller i hemmet beredd att inställa sig på kort tid.

Strålskyddsinstitutet finner det viktigt att den vakthavande ingenjören är tillgänglig pä mycket kort tid. Om vakthavande inte är särskilt strålskydds-utbildad bör också en strålskyddsspecialist kunna bli tillgänglig pä mycket

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.1    Jordbruksdepartementet    532

kort tid. Såväl vakthavande ingenjör som skiftingenjören bör ha sådan utbildning och träning att de kan agera effektivt i ett trängt läge där snabba beslut är nödvändiga. Erfarenheten frän Three Mile Island visar hur loc­kande det kan vara för otillräckligt utbildad personal alt dröja med yttre larm innan man fått tillfälle att konsultera högre befattningshavare, som kanske inte är lättillgängliga. I detta avseende är förhållandena vid de svenska kärnkraftverken goda, men institutet vill understryka vikten av att de sä förblir.

Det bör vidare undersökas om de säkerhetsåtgärder som finns för att förhindra sabotage etc. lägger hinder i vägen för säkerhetsarbetet.

Strålskyddsinstitutet har samrått med kärnkraftinspektionen i frågan om lämpligheten av fortsatt drift av det icke havererade aggregatet. Myndighe­terna anser i princip att detta är olämpligt och mycket talar för aft man kommer att kräva att reaktorn stoppas och styrs ner till kall avställning. Även under och efter avställningen krävs emellertid personal i kontroll­mmmel.

1.6.3    Länsstyrelsens personalberedskap

Strålskyddsinstitutet anser inte att personalberedskapen hos länsstyrel­serna är tillfredsställande men inser att detta är en svär resursfråga. Man kan dock fråga sig om inte länsstyrelserna även av andra skäl än atom-olycksberedskapen har behov av jourtjänst för vissa uppgifter som går alt kombinera med beredskapsuppgifterna enligt atomskyddslagen. Det finns dessutom numera elektroniska hjälpmedel för larmning av personer på stora avstånd. Strålskyddsinstitutet vill därför föreslå att länsstyrelserna fär resurser för att stärka personalberedskapen. Det bör övervägas huruvi­da jour eller beredskap är den lämpligaste formen.

Länsstyrelsernas nuvarande lokaler är inte tillräckliga vid en utökning av beredskapen.

Föreslagna ökade uppgifter för länsstyrelserna beträffande planeringens omfattning, behovet av utbildning och övning samt information till allmän­heten och massmedia m.m. kräver ett ökat antal heltidsanställda vid för­svarsenheterna för kärnkraftsärenden. Förslagsvis bör ett särskilt sakom­råde, "räddningstjänst", skapas för att handlägga nämnda uppgifter.

1.6.4    Beredskapen vid andra myndigheter

Strälskyddsinstitutet finner efter beredskapsöversynen att det finns skäl att formalisera organisationen av BNA:s akutgrupp, åtminstone beträffan­de beslutsansvaret vid rådgivning. Det är också rimligt att formalisera det ansvar som åvilar den som blivit larmad. Denna formalisering innebär att ett antal avtalsfrågor måste lösas.

Strålskyddsinstitutet anser alt nuvarande personberedskap, bortsett från de formella ansvarsfrågorna, i realiteten ger en tillgänglighet av BNA:s akutgrupp som motsvarar 1960 års ambitionsnivå. Institutet finner

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.1    Jordbruksdepartementet 533

dock att det borde vara möjligt att genom bättre planering förbättra till­gängligheten ytterligare. Osäkerheten i personsökningen per telefon skulle kunna minskas genom användning av individuella elektroniska personsö­kare, fortfarande på frivillig basis.

Frågan om snabb transport av personal från SKI och SSI till länsstyrelse och kraftverk måste lösas, förslagsvis genom militärt bistånd.

1.6.5 Indikering och analys

Utsläpp av radioaktiva ämnen frän ett kärnkraftverk kan normalt indike­ras genom de monitorer som finns vid de vanliga utsläppsvägarna och genom mätningar på filter i de olika utsläppskanalerna. Dessa indikatorer har emellertid i regel en känslighet som är begränsad till mätning av utsläpp som inte avsevärt överstiger normalutsläpp eller högst tillåtna utsläpp. Vid mycket stora utsläpp kan monitorer antingen "slå i botten" eller strålni-våerna inom verket bli så höga att provtagning försvåras eller omöjliggörs.

I nuvarande beredskapsplaner ingår mätningar genom ambulerande mål-patruller från brandkåren. Dessa patruller är försedda med intensimetrar som förvaras hos brandkåren. Mätningarna sker på- fastställda punkter längs i beredskapsplanen angivna vägslingor.

En stor brist i de senare mätningarna är att de ger mycket ofullständig och svårtolkad information. Patmllerna rapporterar strålningsintensiteter som man inte vet om de kommer från den radioaktiva utsläppsplymen eller från nedfall pä marken. Man vet heller inte om huvudparten av de radioak­tiva ämnena just har passerat eller just är på väg att komma. Man vet heller inte om strålningen enbart kommer frän radioaktiva ädelgaser eller från betydlig farligare jodångor eller aerosoler. Mätresultaten blir ytterligt svår­tolkade, vilket har demonstrerats vid praktiskt taget alla tidigare övningar.

Eftersom såväl penndosimetrar som termoluminiscensdosimetrar (TLD) är förhållandevis billiga, rekommenderar strålskyddsinstitutet att komplet­teringen av nuvarande fasta dosimetrar kring kärnkraftverken (mellan 6 och 9 TLD på ca 1 km avstånd) sker på följande sätt:

En inre ring av dosimetrar på ca 500 m avstånd, bestående av 10 par penndosimetrar samt 10 par TL-dosimetrar.

En yttre ring av dosimetrar på ett avstånd av 5-10 km (beroende av vägnät och åtkomlighet), bestående av 50 par penndosimetrar samt 50 par TL-dosimetrar.

Dämtöver i vart och ett av de närmaste samhällena (upp till 10 km avstånd) ett par penndosimetrar och ett par TL-dosimetrar på lämplig plats, t. ex. i brandstation eller skola. Det kan vara lämpligt att även ha ett par dosimetrar i de fall det kan vara önskvärt att få visshet om att områden strax utanför 10 km radie inte har fått några stråldoser (t ex i fallen Kävlinge och Gräsö).

Samtliga dessa fasta dosimetrar bör under normala förhållanden avläsas en gång i kvartalet. Detta bör efter en tid ge en god indikation på dosime-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.1    Jordbruksdepartementet 534

trarnas tillförlitlighet. Avläsning och tillsyn av dosimetrar bör under nor­mala förhållanden skötas av kraftverkets personal efter ett arbetsschema som föreskrivs av strålskyddsinstitutet. TL-dosimetrarna bör därvid varje gång utbytas mot dosimetrar från ett reservlager hos brandkåren, och brandkårspersonal bör delta i mtintillsynen för att få kännedom om var dosimetrarna är placerade och övas i avläsning av penndosimetrarna. Efter en olycka bör penndosimetrarna avläsas genom brandkårens försorg. Sam-Udigt bör TL-dosimetrarna utbytas och de exponerade dosimetrarna in­samlas för central avläsning vid kraftverket, eller om detta inte är möjligt vid annat avläsningsinstrument, t. ex. från Studsvik.

Intensimeter 21, som används av civilförsvaret och försvarsmakten, har fyra målområden motsvarande 0-200 mrad/h, 0-2000 mrad/h, 0-20 rad/h och 0-200 rad/h. Dessa instrument är således väl lämpade för uppgiften. På det känsligaste målområdet kan man mäta ner mot 10 mrad/h, vilket motsvarar en dygnsdos pä ca 0,25 rad och en årsdos på ca 5 rad. Vid en sä låg förväntad årsdos blir det inte fråga om utrymning utan om en ingående utredning om riskerna att långsiktigt stanna inom området. Vid denna strålnivå har man veckor på sig för detta ändamål.

Försvarsmakten förfogar även över intensimeter 23 med målområdena 0,1-400 mrad/h och 0,1-400 rad/h, vilket också passar väl för uppgiften. Båda typerna av instmment finns i lager. Länsstyrels£rna bör se till att beredskapsplanerna medger snabbt framtagande av ett tillräckligt antal instrument.

Flygburen indikering kan utföras med intensimeterutrustning som finns tillgänglig vid kraftverken. Det är emellertid önskvärt att speciell utrust­ning med högre känslighet används för ändamålet. Här kan utrustning som finns vid Sveriges geologiska undersökning (SGU) och är avsedd för malm-letning, samt utmstning vid Studsvik Energiteknik AB vara av speciellt intresse.

Indikeringen på marken måste utföras av personal från myndigheter som ständigt har personal i beredskap. Brandkårerna ligger närmast till för ändamålet. Brandstationernas lokalisation synes lämplig för ändamålet. Brandstationerna kan omedelbart utnyttjas som fasta matställen och är i de flesta fall redan utrustade med kommunikationsradio. För fortsatt indike­ring kan mätpatmller utgå från brandstationerna i den riktning som indike­ras av vindförhållandena. Personalfrågorna bör lösas genom särskilda överenskommelser med brandkårerna att åta sig indikeringsuppgifter. Det­ta innebär också att brandpersonalen inom de aktuella länen utbildas och övas i indikering. När det gäller skärgården kan uppgiften lämpligen läggas på kustbevakningen. Detta kan medföra en not större omfattning av utbildningen.

Strålskyddsinstitutet vill föreslå att Studsviks resurser ansluts till läns­styrelsemas beredskapsplanering. En huvuduppgift för gmppen frän Studsvik skulle då bli att snabbt analysera utsläppets sammansättning så

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.1    Jordbruksdepartementet 535

att andra mätresultat blir lättare alt tolka. Gruppen skulle således behöva medföra bl. a. utrustning för provtagning och gammaspektromelri.

Om syftet med beredskapen vidgas att omfatta även mycket stora olyc­kor blir de insatser en expertgrupp från Studsvik kan göra mycket belydel­sefulla. Ett antal helt nödvändiga uppgifter, såsom analys av det radioak­tiva nedfallets sammansättning, indikering av markbeläggningen, strål­skyddsinsatser vid arbete inom starkt kontaminerade områden inom kraft­verket etc, kan vara lämpliga atl planera på grundval av insatser från Siudsvik.

1.6.6   Jodtabletter

En svårbedömd åtgärd är utdelningen av jodtabletter. I denna fråga råder delade meningar inom institutet. Under alla omständigheter bör emellertid myndigheterna se Ull att jodtabletter finns tillgängliga för frivil­ligt anskaffande. En gmndberedskap med jodtabletter för hela riket är inte orimlig med tanke på andra källor för radioakUv jod, t.ex. kärnvapen­sprängningar.

Strålskyddsinstitutet rekommenderar att jodtabletter genom länsstyrel­sens försorg delas ut till alla hushåll inom en radie av 10 km från kärnkraft­verken. Det råder delade meningar inom institutet om huruvida en för-handsutdelning över större avstånd är rimlig, bl. a. ter den sig i mångas ögon som en mycket dramatisk åtgärd med tanke på att man ändå inte kan räkna med atl alla finner sina tabletter när en olycka inträffar. Cancerris­ken från radioaktiv jod har också ifrågasatts. Det är möjligt att frågan bör lösas genom fortlöpande information om strålriskerna samt tillgäng till jodtabletter för frivilligt anskaffande.

1.6.7   Meteorologisk information

Den meteorologiska utmstningen med avläsningssystem vid respektive kärnkraftverk bör göras enhetlig vid alla fyra kraftstationerna. För dessa data bör inrättas automatisk överföring till SMHI i Norrköping. Vidare bör viss reservutruslning anskaffas.

Därvid föreslås att de ovannämnda automatstalionerna förses med di-rektkopplade telefonlinjer till SMHI för att eliminera bortfall av dala vid överbelastning av telefonnätet. Detta medför en viss löpande kostnad.

Vid haveri i Barsebäck kommer SMHI att kontakta vädertjänsten i Köpenhamn för utbyte av väderdata. Automatisk dataöverföring från den meteorologiska masfen i Gladsaxe utanför Köpenhamn med direktlinje till SMHI föreslås.

Meteorologiska data upp till ca 100 m är otillräckliga för att uppskatta den luftburna spridningen vid svåra reaktorolyckor med varmt utsläpp. Främst behövs vinduppgifter upp till ca 500 m och i ett större område (ut till 100 km eller mer). Praktiskt användbara diagram för uppskattning av vind i detta skikt har utarbetats vid SMHLs vädertjänst.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.1    Jordbruksdepartementet 536

För att vid etl haveri erhålla snabba och säkra uppskattningar och prognoser av hall och deposition av radioaktiva ämnen kan mera avancera­de datormodeller användas. Dessa använder förhandenvarande lokala me­teorologiska mätdata samt vädertjänstens information om den aktuella situationen. Att utveckla ett sådant syslem för full beredskap beräknas ta 2-3 år.

1.6.8 Informationsfrågor

Allmänhetens informationsbehov gäller dels förhandsinformation om beredskapsplaner, skyddsåtgärder och strålrisker, dels lägesinformation om en olycka har inträffat.

På nuvarande ambitionsnivå består förhandsinformationen av upplys­ningar som meddelas i särskilda informationsbroschyrer. De väsentligaste informationspunkterna omfattar för närvarande

information om larmsignal och dess betydelse

råd att vara inomhus efter larm och avvakta vidare information via radio

(program 3)

råd att hålla dörrar och fönster stängda

information om jodtabletter och om hur sädana kan komma att utdelas

information om att åtgärder som berör husdjur och livsmedel inte är

brådskande

vädjan om att inte använda telefon.

Lägesinformalionen delges allmänheten genom larm, radiomeddelanden samt information via massmedia.

Länsstyrelsernas beredskapsplaner inrymmer beredskap för meddelan­den till allmänheten via Sveriges radio (program 3). Dessa meddelanden skall komma från länsstyrelsen. Även telefonkatalogen rekommenderas som informationskanal.

Utöver detta kan man räkna med att en allvarlig händelse i ett svenskt kärnkraftverk skulle leda till en snabb och omfattande massmediabevak­ning. Den informationsmängd som via radio och TV når allmänheten i nyhetsprogram kan därför komma att dominera informationsflödet. Infor­mationen till massmedia är därför mycket väsentlig.

Vid beredskap på hög ambitonsnivå behövs utdelning av informations­blad frän länsstyrelserna till allmänheten på större avstånd. Om möjligt bör samma avstånd gälla som för övriga beredskapsåtgärder.

InformaUon om beredskapsplanen och planerade åtgärder i olika situa­tioner måste spridas till myndigheter och organisationer (företag) inom det berörda området. Vissa yrkeskategorier t. ex. jordbrukare och fiskare be­höver också speciell information. Enbart skriftlig information torde ej vara tillfyllest utan denna bör kompletteras med muntlig orientering där möjlig­het ges att besvara frågor m.m. Länsstyrelsen måste ges resurser, upp­skattningsvis 30 mandagar/är, för att åstadkomma detta vid en utökad ambitionsnivå.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.1    Jordbruksdepartementet 537

Det är viktigt att koncentrera informationsflödet genom att de inbianda-de myndigheterna i görligaste mån agerar samlat och uppträder genom en talesman, som bör finnas i kretsen av dem som verkligen har överblick och kunskap om situationen. På något ställe måste också all informaUon fin­nas. Man bör således skapa kanaler som släpper fram massmedia förbi mindre välinformerade, perifera personer, fram till händelsernas centrum. Samtidigt måste detta ske på ett sådant sått att inte räddningsledningen hindras i sitt arbete. En lösning är t. ex. att hålla ett fast tidsschema där räddningsledningen med jämna mellanmm för en kort tid står Ull massme­dias förfogande för informafion om de viktigaste frågorna.

Den första åtgärden bör bli att ställa i ordning ett informationspaket vid varje kraftverk som kan delas ut till de journalister som ska rapportera vid olyckan. Detta informationspaket bör vara ganska omfattande. Det ska ge en kortfattad och enkel beskrivning av kraftverket, redovisning av hur kraftverket fungerar, haveriorganisaUonen samt förklaring av begrepp som blir vanligt förekommande vid olycksrapporteringen. Det gäller att enkelt förklara vilka omständigheter som är av betydelse för utvecklingen av en olycka, exempelvis olyckans art (en snabblektion av DBA-olyckorna), hur utsläppet sker, vädrets betydelse, biologiska risker, jodtabletternas bety­delse, haveriorganisationens uppgift osv.

InformaUonspaketet kan också med fördel innehålla de kartor och rap­portblanketter som används inom haveriorganisationen. Det bör också innehålla bilder av kraftverket, speciellt av utrymmen, händelseförlopp och ageranden som blir oåtkomliga för fotografering vid en verklig olycka.

Allra bäst skulle def vara om länsstyrelsen eller kanske BNA skulle ta kontakt med vaije större dagstidning samt redakUonerna på betydelsefulla tidskrifter och etermedia och begära att man utsåg åtminstone en reporter som skulle bära huvudansvaret vid rapporteringen från eventuella kärn­kraftolyckor. Då skulle det också vara möjligt att genomföra en utbildning av massmedierna. Det är mycket möjligt att en gemensam utbildning av journalister och deltagarna i haveriorganisationen skulle kunna bli ett betydelsefullt instrument för att minska det misstroende som nu råder mellan industri, myndigheter, journalister och allmänhet.

1.6.9 Telekommunikationer

AB Teleplan har anlitats som konsult. Deras rapport ingår som volym 6 i utredningen. Institutet har inte hunnit ta ställning till rapporten.

Det finns ett starkt behov av att så snabbt som möjligt flytta den väsentligaste delen av BNA:s akutgrupp, med representation frän såväl SSI som SKI, till den berörda länsstyrelsen.

Den föreslagna lösningen kräver en mycket god kommunikation mellan SKLs och SSLs lokaler, vilket emellertid är tekniskt möjligt. Ett praktiskt problem är att finna kompetent personal för alla de uppgifter som kan bli nödvändiga, samt avlösning för denna personal under en utdragen hotsi-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.1    Jordbruksdepartementet 538

tuation. Eftersom SKI och SSI täcker så olika kunskapsområden kan heller inte de två myndigheterna annat än i undantagsfall ersätta varandra. Lokala meteorologiska data bör överföras löpande till SMHLs väder­tjänst. Dessa data plus spridningsuppgifter och prognoser överförs sedan till respektive länsstyrelse via tetex och telefax (tele-copier).

1.6.10 Åtgärdspolicy för utrymning

Institutet förordar med stöd av länsstyrelserna följande: Utrymning bör övervägas och beroende på omständigheterna vidtas vid en hotsituation eller när man har påvisat en intensiv markbeläggning. Utrymning är där­emot icke lämplig vid pågående utsläpp om syftet är att undvika bestrål­ning från det radioaktiva molnet eller inandning av radioaktiva ämnen.

Riktlinjerna kan sammanfattas enligt följande:

Vid hotsituation

Vid en hotsituation kan man inte räkna med att ett dosvärde är en användbar riktlinje för beslut om utrymning. Hotsituationen innebär ofta en ovisshet om vilken typ av olycka som kan utvecklas. Om det anses finnas tillräcklig förvarningstid bör närområdet upp till 10 km radie evaku­eras om väsentliga stråldoser (dvs. mer än 1 rad) kan befaras, men beslutet kan inte enbart byggas på en beräknad stråldos.

Vid radioaktivt moln

Ett radioaktivt moln med kort passagetid berättigar inte råd om utrym­ning, däremot råd om att vara inomhus. Att stanna inomhus är en enkel åtgärd och rådet kan därför ges redan inför hot om mycket små stråldoser, av storieksordningen 0,1 rad helkroppsdos eller 1 rad sköldkörteldos under molnpassagen.

Vid radioaktiv beläggning

Här måste en nyanserad syn gälla, vilket innebär rekommendation till havande kvinnor att lämna området om de annars skulle få stråldoser överstigande 1 rad, ingen rekommendation till någon att lämna området om den omedelbara dosvinsten inte väntas överstiga 1 rad, en obligatorisk Utrymning av närområden vid förväntan om mer än 10 rad. De problem en utrymning medför ökar med samhällets storlek och graden av tätbebyg­gelse. Det är därför svårt atl i förväg ge fasta riktvärden för stråldos på större avstånd, men 10 rad torde vara en undre gräns. Vid en helkroppsdos pä 10 rad kan man vänta sig 20 dödsfall i cancer, fördelade över några tiotal år, i en befolkning på 100 000 personer.

Om man vidgar beredskapen till att ta hänsyn till möjligheten av mycket stora olyckor kompletteras de riktlinjer som angavs ovan med följande: Vid hotsituation

Man kan fortfarande inte räkna med ett dosvärde som en användbar riktlinje för beslut om utrymning. Om det anses finnas tillräcklig förvar-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.1    Jordbruksdepartementet 539

ningslid bör det område som täcks av det utökade larmsystemet (upp till 20 km avstånd) evakueras om hotet uppfattas som mycket allvarligt. Förbere­delser för utrymning bör göras för avstånd upp till 40-80 km. Befolkningen i de områden som inte evakueras varnas via radio att vara beredda att evakuera om situationen skulle försämras.

Vid radioaktivt moln

Fortfarande endast råd om att stanna inomhus och inta jodtabletter om sädana utdelats.

Vid radioaktiv beläggning

Samma nyanserade syn som rekommenderas härovan. Vid en vidgning av beredskapen finns dock större förutsättningar att snabbt evakuera om­råden med intensiv markbeläggning upp till 40-80 km avstånd.

Om utrymning av ett större antal personer måste genomföras är det av största betydelse för allmänhetens förtroende för myndigheterna, vilket i sin tur är av betydelse för utrymningens säkra genomförande, att en väl fungerande mottagnings- och inkvarteringsorganisation finns på de platser dit de evakuerade hänvisas. Planläggningens omfattning är beroende av den ambitionsnivå som fastställs för beredskapsorganisationen i dess hel­het. Med nuvarande planläggning, som utgår från mycket begränsade utrymningar, har det inte varit motiverat med någon omfattande inkvarte­ringsplanläggning.

Inom varje kommun som omfattas av planläggningen bör finnas en ledningsgmpp som har till uppgift att leda inkvarteringsverksamheten inom kommunen. För atl ta emot evakuerade och anvisa inkvarteringsbo­städer bör organiseras en eller flera kommunfördelningsplatser. För län som har att ta emot evakuerade frän annat län bör organiseras länsfördel-ningsplafs, som har till uppgift att fördela de evakuerade på olika kom­muner.

1.6.11  Utbildning och övning

Regelbundet återkommande övningar är nödvändiga för att pröva bered­skapsplanen eller delar därav - framför allt sambandsmedlen - för att ge deltagarna en repetition av inhämtade kunskaper samt för att pröva funk­tionen av tekniska hjälpmedel.

De former av övningar som är aktuella är:

Teknikövningar - då främst biträdespersonal övar olika tekniska hjälp­medels funktion.

Sambandsövningar - då främst biträdespersonal övar expeditionsljänst, rapportering och upprättande av samband.

Stabsövningar - då beslutsfattare, handläggare och biträdespersonal övar utan att någon verksamhet förekommer externt.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.1    Jordbruksdepartementet 540

Spel (undervisande spel) - dä ett fåtal "aktörer" i en panel redogör för egna åtgärder inför en större församling.

Tillämpningsövningar - dä huvuddelen av räddningsorganisationen mo­biliseras och i möjligaste mån övar verkliga ålgärder.

Enligt strålskyddsinstitutets åsikt bör planeringen av beredskapsövning­arna centraliseras. Övningarna bör ingå i en långsiktig plan med vissa överraskningsmoment. Övningsfrekvensen bör vara sådan alt biträdesper­sonalen övar två gånger per år och övriga en gång per år.

Det kan diskuteras om inte vissa delar av gmndutbildningen bör anord­nas centralt för hela riket. I sä fall medför detta större kostnad för deltagar­nas resor och traktamenten. Lokala skiljaktigheter i beredskapsplanerna gör att en stor del av utbildningen under alla förhållanden måste bedrivas länsvis.

Meteorologer på SMHLs vädertjänst i Norrköping och flygvädertjäns-terna Landvetter, Sturup och Arianda samt personal på länsstyrelserna i Hallands, Malmöhus, Kalmar och Uppsala län bör regelbundet (varje år) informeras om den meteorologiska haveriberedskapen. Denna information bör ges av bl.a. experter på SMHI. Personal på SMHI och aktuella flygvädertjänster bör också delta aktivt i de beredskapsövningar som ar­rangeras av länsstyrelserna. För utbildning och övningar beräknas löpande åtgå totalt 1/2 meteorologtjänst (för SMHI plus flygvädertjänsterna).

1.6.12 Medicinsk beredskap

Med den nuvarande ambiUonsnivån för beredskapen är medicinsk be­redskap inte i realiteten någon viktig fråga, men bristande utbildning och informaUon gör att man på många sjukvårdsinrättningar känner sig osäker.

Medicinsk beredskap för omhändertagande av personal vid olyckshän­delser inom kraftverken är dock nödvändig.

De första centrala anvisningarna med råd till läkare om åtgärder vid misstanke om strälskada utfärdades i dåvarande medicinalstyrelsens med­delande nr 114 (1966) om "Radioaktivitet och strålskador".

Medicinalstyrelsens meddelande är givetvis nu i mänga stycken inak­tuellt, särskilt då det gäller beredskapsorganisationen. Strålskyddsinstitu­tet kontaktade i augusti 1978 socialstyrelsen med förslag om förnyat sam­arbete om medicinsk katastrofberedskap.

Bernhard Tribukait och Bo Lindell har i en serie artiklar i Läkartidning­en lämnat informaUon om kärnkraftens olycksrisker och beredskapsåt­gärder (Vol 68, nr 39-41, 1971). Där framhölls att det största problemet från medicinsk synpunkt är att den sjukvårdspersonal som kan komma atl ta hand om vid kraftverket skadade personer måste ha en elementär känne­dom om strålrisker och strålskador för att inte helt missuppfatta situa­tionen och överskatta eller underskatta strålriskerna.

Det är viktigt att veta att tröskelvärdet för akut strålsjuka är ca 1 Gy (100 rad) och att det är osannolikt att någon överlever en stråldos pä 5 Gy (500

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.1    Jordbruksdepartementet 541

rad) i hela kroppen. Medicinsk behandling är därför endast verksam -annat än för att lindra symtomen - vid helkroppsdoser mellan 1 Gy och 5 Gy. I detta dosområde är det skadorna på de blodbildande organen som är avgörande för överlevnadsmöjligheten.

Vid inandning av radioaktiva ämnen genom exposition för ett moln med radioaktiva aerosoler kan lungorna fä höga stråldoser utan alt helkropps­dosen ger akut strålsjuka. Detta kan leda till lunginflammation efter en latenstid som kan variera från 1 Ull 7 månader, men som då kan fä ett mycket allvarligt förlopp och leda till döden inom ett par veckor. Även i detta fall finns således Ud att förbereda omhändertagande av dem som kan ha fått höga stråldoser (mer än 5 Gy i lungorna).

Rubbningar av sköldkörtelfunktionen genom inandning av radioaktiv jod har av de medicinska experter strålskyddsinsfitutet konsulterat inte an­setts vara något allvarligt akut problem för medicinsk beredskap. Däremot kan det vara av stort intresse för uppföljning och uppskattning av konse­kvenserna av en olycka att så snart som möjligt utföra aktivitetsmätningar på sköldkörteln för personer, framför allt barn, som bedöms ha inandats radioaktiv jod. Sådana mätningar kan utföras vid nuklearmedicinska av­delningar vid de större sjukhusen och kan förmodligen organiseras med kort varsel.

Möjligheten till fosterskador uppträder vid lägre stråldoser än vad som krävs för de akuta strålskadorna. Enligt medicinsk praxis i Sverige bmkar fosterdoser på 0,1 Gy (10 rad) under det tidiga stadiet av havandeskapet anses vara en abortindikation. Under 0,01 Gy brukar man anse risken för strålskador på fostret vara försumbar jämförd med den totala risken för skador på fostret av andra orsaker. Behovet av råd beträffande risken för fosterskador och eventuell abort kan komma att bli avsevärt om en reak­torolycka skulle inträffa. Den viktigaste beredskapen är här möjlighet till snabb utredning om vilka stråldoser som kan ha förekommit samt förståe­lig information om detta till de läkare som kan komma att konsulteras av allmänheten.

Information av den typ som här har angetts är väsentlig för läkare och övrig personal vid de sjukvårdsinrättningar som kan bli kontaktade om en olycka inträffar.

På initiativ av statens vattenfallsverk hölls ett seminarium i medicinsk haveriberedskap i Göteborg i november 1978. Seminariet förmedlade myc­ket värdefull information, men var inriktat på den medicinska beredskapen för omhändertagande av skadad personal vid en olycka inom kraftverken. Av särskild vikt är här de praktiska problem som gäller byte av kontamin­erade kläder, snabb dekontaminering genom tvättning, stråiningsmätning, information till ambulanspersonal, information till sjukhuspersonal. En viktig princip är att hålla-personalen tillräckligt informerad i strålskydds­frågor sä att inte strålrisker, som annars lätt överskattas, hindrar konven-Uonell snabb behandling av mekaniska skador eller brännskador.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.1    Jordbruksdepartementet    542

Strålskyddsinstitutet finner att man kan vänta en revidering av tidigare anvisningar så att berörda läkare därmed får den grundinformation som är viktig för den lokala planeringen av beredskap för att omhänderta radioak­tivt förorenade patienter. De brister som nu föreligger finns huvudsakligen pä informations- och utbildningssidan. De torde ha haft sitt ursprung i att länsstyrelserna saknat formella möjligheter att inrymma sjukhusens bered­skapsplaner i sin beredskaporganisation.

Eftersom informations- och utbildningsfrågorna är intimt sammankopp­lade med planering av övningar och spel är det möjligt att en central planeringsorganisation med fördel skulle kunna planera och följa upp även den information, utbildning och planering som erfordras för en god medi­cinsk katastrofberedskap mot strålskador.

1.6.13  Planering och förberedelse

En central planerings- och övningsledningsorganisation skulle kunna organiseras gemensamt mellan kärnkraftinspektionen, strålskyddsinstitu­tet, länsstyrelserna och kraftverksbolagen. I detta sammanhang bör även resurserna vid Studsvik och SMHI kunna utnyttjas. Organisationen skulle kunna arbeta under överinseende av strålskyddsinstitutet i anslutning till BNA.

Om ambitionsnivån för beredskapen höjs rekommenderar strålskyddsin­stitutet att regeringen vidgar uppdraget att hälla beredskapsplaner till att omfatta fler lån än kärnkrafflänen. Vidare kan det vara lämpligt med samarbete mellan länen beträffande utbildning och övning. Även detta skulle underlättas om en central planeringsorganisation tillskapas.

SträlskyddsinsUtutet föreslär att samtliga svenska län får skyldighet att hålla en viss grundberedskap mot radioaktivt nedfall, främst när det gäller information och utbildning av personal vid länsstyrelser, polis och brand­kår.

1.6.14  Jordbruk och livsmedel

Så fort ett radioaktivt moln från ett havererat kärnkraftverk innehåller andra radioaktiva ämnen än ädelgaser, måste man räkna med att dessa ämnen förr eller senare avsälts på marken. De kan då ge upphov till gammastrålning, i värsta fall så intensiv att vissa områden bör utrymmas för längre eller kortare tid.

Om strålningen är så intensiv att en snabb utrymning är nödvändig uppstår problemen med Ullsyn och skötsel av husdjur som inte hinner flyttas och med jordbruksprodukter som inte hinner omhändertas innan de förstörs. Strålningen som sådan kan dock inte skada livsmedel och ej heller växtlighet vid de markbeläggningar det kan bli fråga om.

Vid de olyckor man räknar med på beredskapens nuvarande ambitions­nivå, är det enda radioaktiva ämne som är av betydelse i dessa samman­hang radioaktiv jod, huvudsakligen isotopen jod-131 som har ca 8 dygns

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.1    Jordbruksdepartementet    543

halveringstid. Det innebär att den radioaktiva markbeläggningens aktivitet minskar till ca 1/2% av det ursprungliga värdet på två månader.

Möjligheten till jodförorening av mjölken är beroende av årstiden, efter­som det bara är under betessäsongen ett direkt jodupptag kan förekomma och jod-131 är alltför kortlivat för att kunna spridas genom lagrat foder. En möjlighet att undvika jodupptag är att hålla kreaturen inomhus och utfodra dem med hö, ensilage och fodersäd som inte är förorenat. Detta innebär emellertid en förlust, om inte vallgrödan kan skördas och användas när joden försvunnit genom radioaktivt sönderfall.

Kunskapen hos lantbmkarna om dessa problem är alltför liten och det
råder elt stort informations- och utbildningsbehov.                 ;

För bestämning av halten av radioakliv jod i mjölk vid ett befarat jodnedfall på marken har statens livsmedelsverk inköpt 20 st. detektorsys-tem. Mjölkmonitorerna är nu kalibrerade och bruksanvisning för använd­ning av detektorsystemet finns utarbetad. Monitorerna förvaras centralt, men avses till en del placeras i kärnkraftlänen, med en central reserv som kan användas efter behov. Kontrollmätningen kräver emellertid förbere­delseåtgärder i form av utbildning samt kartläggning av mjölkproduktion och -transport. Sådana förberedelser bör ingå i beredskapsplaneringen för varje län. Att utveckla ett sådant system för full beredskap beräknas ta 2-3 år.

1.6.15 Skyddsaspekter Arbetarskydd

Det är nödvändigt att frågor om arbetarskydd utreds i förväg och alt normer utfärdas för de krav som kan ställas på personal i olika situationer. Det torde vara självklart att exempelvis livräddande verksamhet motiverar större avsteg från bestämmelserna än annan mindre viktig verksamhet. En möjlighet att angripa arbetarskyddsproblemen skulle kunna vara att samti­digt som en första omgång personal i olika lednings- och verkställighets-funktioner verkar inom belagt område, ersättningspersonal organiseras och hålls i beredskap för att kunna avlösa dem som arbetar i området när dosmätning visat att så är önskvärt. Detta skulle kunna innebära att

personal - räddningsmanskap i området känner större trygghet anhöriga till personalen känner större trygghet

bättre möjlighet föreligger att kanalisera och tillgodogöra sig de tjänster som frivilliga kan tänkas erbjuda.

Skyddsutmstning

För personal som behöver medverka i räddningsarbete kan skyddsmask (gasmask) behöva användas. Den gör stor nytta om den är rätt inpassad. De flesta berörda, t. ex. brandmännen, har redan tillgång till skyddsmask. Tillhandahållande för övriga personalkategorier bör övervägas.

Det är mer tveksamt om användningen av skyddsmasker kan spela

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.1    Jordbruksdepartementet 544

någon stor roll för allmänheten. Relativt gott inandningsskydd kan som nämnts erhållas genom inomhusvistelse.

1.6.16 Bevakning

Vid total utrymning kommer sannolikt att uppstå ett bevakningsproblem som behöver lösas av polisen med militär hjälp. Studium av inträffade utrymningsfall bör kunna antyda om detta är ett problem som kräver särskilda beredskapsåtgärder.

1.6.17 Forskning

Beträffande möjligheten att sanera radioaktivt belagd mark för att mins­ka externstrålningen känner strålskyddsinstitutet inga praktiskt tillämpliga metoder. Särskilt är osäkerheten stor för icke flat mark som kuperad terräng, parklandskap och skogsmark. Mer forskning bör utföras beträf­fande radioaktiva föroreningar i bebyggda områden - hur snabbt försvin­ner aktiviteten genom påverkan av nederbörd? Även här avser SSI att stödja forskningsprojekt.

Förorening av livsmedel väntas inte ge särskilt stora tillskott till den kollektiva stråldosen i fall med kraftig markbeläggning med I.ex. ce­sium-137. För jordbmksproduktionen på längre sikt efter en olycka finns dock flera väsenUiga frågor som behöver belysas genom ytterligare forsk­ning.

Beträffande frågor i samband med omfattande radioaktiv markläggning har professor Lars Fredriksson tagit upp en rad problem. Enligt Fredriks­son behövs såväl försöks- som utredningsarbete för att ta fram en funk­tionsduglig strålskyddsberedskap för lantbmket. Han kritiserar starkt hit­tills framförda förslag till sanering av marken och föreslår forskningspro­jekt beträffande nedplöjning av förorenade ytskikt och beträffande strål-skärmade byggnader för djurvårdande personal. Strålskyddsinstitutet in­stämmer i att underlaget för bedömning av åtgärder vid markbeläggning är helt otillräckligt. Stora forskningsinsatser behövs och bl. a. avser institutet att med egna forskningsmedel försöka få till stånd viss sådan forskning.

Skyddet mot inandning av radioaktiva ämnen kan vara mycket väsent­ligt för att undvika skador på bi. a. lungor och sköldkörtel. Visst inhala-tionsskydd kan erbjudas av byggnaders filtereffekt och av en kombinalion av ventilationsavstängning och snabb vädring efter passage av det radioak­fiva molnet. Denna fråga bör utredas vidare.

För att vid ett haveri erhålla snabba och säkra uppskattningar och prognoser av halt och deposition av radioaktiva ämnen kan mera avancera­de datormodeller användas. Dessa använder förhandenvarande lokala me­teorologiska mätdata samt vädertjänstens information om den aktuella situationen. Att utveckla ett sådant system för full beredskap beräknas ta 2-3 år.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.2    Jordbruksdepartementet   545

2 Remissyttrandena                                                      Bilaga 2.2

2.1 Remissförfarandet

Yttranden har avgetts av rikspolisstyrelsen, överbefälhavaren (ÖB), försvarets forskningsanstalt (FOA), civilförsvarsstyrelsen, socialstyrel­sen, arbetarskyddsstyrelsen, televerket, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI), statistiska centralbyrån (SCB), statskon­toret, riksrevisionsverket, lantbmksstyrelsen, statens livsmedelsverk, sta­tens naturvårdsverk, koncessionsnämnden för miljöskydd, statens brand­nämnd, statens planverk, statens industriverk, statens vattenfallsverk (vattenfall), statens kämkrafUnspektion (SKI), krigsskyddsnämnden för kraftanläggningar, länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Kalmar, Malmöhus och Hallands län, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), länssty­relserna i Stockholms, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kristian­stads, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Västmanlands och Västerbottens län, AB Asea-Atom, centrala driftledningen (CDL), Kooperativa förbun­det, Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Oskarshamnsverkets Kraftgrupp AB, SOS Alarmering AB, Studsvik Energiteknik AB, Sydsvenska Vär­mekraft AB, Landsorganisationen i Sverige (LO), Centralorganisationen SACO/SR, Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Svenska natur­skyddsföreningen, Sveriges Radio AB, Tekniska Högskolan i Stockholm (KTH), Danmarks Tekniske Höjskole, Svenska kommunförbundet, lands­tingsförbundet, landsUngen i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Ös­tergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Malmöhus, Hallands, Älvsborgs och Västmanlands län, kommunerna Norrtälje, Sigtuna, Tierp, Vallentuna, Älvkarleby, Östhammar, Nyköping, Kinda, Valdemarsvik, Ydre, Eksjö, Gislaved, Vetlanda, Borgholm, Hultsfred, Högsby, Kalmar, Mönsterås, Mörbylånga, Nybro, Oskarshamn, Vimmerby, Västervik, Hässleholm, Båstad, Klippan, Kristianstad, Tomelilla, Åstorp, Ängel­holm, Bjuv, Burlöv, Eslöv, Helsingborg, Höganäs, Höör, Kävlinge, Landskrona, Lomma, Lund, Malmö, Sjöbo, Skump, Staffanstorp, Svalöv, Svedala, Ystad, Falkenberg, Halmstad, Hylle, Kungsbacka, Laholm, Var-berg, Göteborg, Härryda, Kungälv, Mölndal, Partille, Stenungsund, Ale, Alingsås, Borås, Lerum, Mark, Svenljunga, Tranemo, Heby och Gävle.

2.2       Allmänt

Svaren kan grovt uppdelas i olika grupper

Rapporten underkänns och bör återremitteras lill SSI för omarbetning. Inga synpunkter på föreslagna konkreta åtgärder.

Rapporten underkänns och bör återremitteras till SSI för omarbetning. Synpunkter på SSLs förslag framförs dock.

Man tar ej ställning till SSLs konsekvensbeskrivning utan kommenterar endasi de konkreta åtgärderna. 35    Riksda.?en 1980/81. t .saml. Nr 90. Bilagedel

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.2    Jordbruksdepartementet 546

Man accepterar SSLs konsekvensbeskrivning och kommenterar konkre­ta åtgärdsförslag.

Till den första gruppen hör bl.a.: Länsstyrelserna i Jönköpings och Kalmar län, SCB, AB Asea-Atom, Ale, Bjuriövs, Kalmar, Varbergs och Lunds kommuner samt KTH och Danmarks Tekniske höjskole.

Till gmpp två hör bl. a.: Länsstyrelsen i Uppsala län, Vattenfall, Oskars­hamnsverkets Kraftgrupp AB och Sydkraft AB.

Till gmpp tre kan bl.a. hänföras: SLU, LRF, Göteborgs kommun, statskontoret, länsstyrelserna i Västmanlands och Älvsborgs län samt Älvsborgs läns landsUng.

Till gmpp fyra ansluter sig bl. a.: Länsstyrelserna i Malmöhus, Uppsala och Kristianstads län, lantbruksstyrelsen, rikspolisstyrelsen, socialslyrel­sen, Borgholms, Göteborgs, Heby, Höganäs och Norrtälje kommuner.

2.3 Olyckstyper, sannolikheter och risker

De i WASH-1400 framtagna olyckstyperna för kokar- och tryckvatten­reaktorer är allmänt accepterade. Sannolikheten för de olika olycksty­perna ifrågasätts däremot av ett flertal remissinstanser bl.a. länsstyrelser­na i Kalmar, Uppsala och Jönköpings län, kommunerna i Ale, Burlöv, Lund, Oskarshamn, Stenungsund, Varberg och Vetlanda, Vattenfall, AB Asea-Atom, CDL, Oskarshamnsverkets Kraftgrupp AB och Sydsvenska Värmekraft AB, LO, Kalmar läns landsting och KTH.

Dessa instanser förkastar därför SSI-rapporten och anser att den bör omarbetas med hänsyn till tänkbara olyckor (ej de s.k. PWR-1 och BWR-1).

Professor K. Becker har tidigare framlagt sin uppfattning om all ångex­plosioner är otänkbara. Detta framgår även i svaret frän KTH där profes­sor Becker skriver

BWR-1 och PWR-1 förutsätter att en ångexplosion inträffar i reaklortan-ken, och att denna explosion har en sådan styrka alt både reaktortanken och reaktorinneslutningen brister. Detta skulle kunna leda till stora ra­dioaktiva utsläpp redan ca 2 timmar efter olyckans inledning.

Vid institutionen för reaktorteknologi, KTH, har man sammanställt och bedömt dessa undersökningar, som visar atl ångexplosionsverkningsgra-den för reaktorförhållanden högst kan bli 0.2%, vilket medför att man nu kan utesluta reaktortankbrott och reaktorinneslutningsbrott på grund av ångexplosioner. Som jämförelse bör nämnas att man i WASH-1400 an­vände ångexplosionsverkningsgrader på minst 10%.

De allvarligaste olyckorna, nämligen BWR-1 och PWR-1, kan således inte inträffa. SSLs rapport har därför endast värde som akademisk räk­neövning, men den är oanvändbar som underlag för planering av haveri­beredskap och för en bedömning av vad som kan inträffa kring våra kärnkraftverk vid ett eventuellt haveri. Rapporten kan faktiskt betraktas som en säkerhetsrisk, då den befrämjar en diskussion av omöjliga olyckor, istället för en saktig bedömning och analys av vad som man med realism kan förvänta sig vid ett reaktorhaveri.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.2    Jordbruksdepartementet 547

Vattenfall framför allvarlig kritik mot rapporten.

Vattenfalls generella slutsatser av genomgången inom verket och inom reaktorsäkerhetsgmppen är

att SSLs riskbild som den presenteras i rapporten inte utgör en lämplig grund för en bättre beredskapsplanering,

att riskbilden inte är relevant att användas som underlag för diskussion om kärnkraftens risker eller för jämförelser mellan olika risker i samhäl­let,

att en omarbetad rapport erfordras, som, efter en internationell remiss, läggs till grund för samhällets slutliga val av skyddsnivå.

AB Asea-Atom sammanfattar i sitt yttrande sin kritik

AB Asea-atom har på ett flertal väsentliga punkter funnit mycket allvar­liga brister i rapportens konsekvensbeskrivningar. Vår bedömning är där­för, att rapporten ej kan användas som utgångspunkt för ökad beredskaps­planering och ej heller som underlag för en diskussion om kärnkraftens risker eller jämförelser mellan olika risker i samhället. Vi anser därför, att beräkningarna måste göras om i samarbete med andra myndigheter och organisationer som tillsammans besitter kunnande på alla relevanta områ­den.

AB Asea-Atom skriver vidare

Det haverifall som man använt som bas för konsekvensberäkningarna saknar förankring i verkligheten.

I en reservation till länsstyrelsen i Kalmar län har försvarsdirektören dock påpekat riskerna med BWR-2

Länstyrelsen vill i anslutning härtill framhålla, att olyckor av typ BWR-2 ger i stort sett samma skadeverkan som BWR-1 och har bedömts ha sex gånger större sannolikhet än BWR-l.

De konsekvensbeskrivningar som SSI använt accepteras i övrigt all­mänt. När det gäller riskerna för skador vid exponering av radioaktiv strålning framför exempelvis FOA

FOA godtar i stort de principer och modeller som utnyttjas i beräkning­arna men vill framhålla följande. De riskmodeller som utnyttjas är i allmän­het desamma som tillämpas för att fastställa tillåtliga strålningsexponering­ar under löpande arbete med strålning exempelvis i arbetslivet. Dessa riskmodeller är inom strålskyddsområdet försiktiga vid osäkerhet om de verkliga farorna. Man måste räkna med att en analys, speciellt om den innehåller ett flertal antaganden ät det försikUga (pessimisfiska) hållet, som slutresultat ger en överskattning i förhållande till de mest troliga konse­kvenserna vid en olycka.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.2    Jordbruksdepartementet 548

Denna överskattning av konsekvenserna har även påpekats av Vatten­fall.

SLU har på liknande sätt varnat för en överskattning av strålriskerna. En motsvarande trolig överskattning av de akuta effekterna kan erhållas dä en given strålmängd erhållen under lång tid i flertalet fall ger mindre verkningar än samma mängd erhållen under en kortare tid.

Ett flertal instanser efteriyser en övergripande syn på risker i samhället. Bl. a. FOA eftersträvar en rimlig balans i förhållande till åtgärder mot andra händelser. Rikspolisstyrelsen efterlyser en totalsyn på risker, skydd och beredskap mot dels konventionella olyckor, dels olyckor inom kärn­energiomrädet. Detta stöds av flera remissinstanser bl. a. FOA, statens brandnämnd, CDL, Oskarshamns Kraftgrupp AB, Studsvik Energiteknik AB, Sydsvenska Värmekraft AB samt några kommuner och landsting.

2.4 Beredskap

2.4.1 Syfte - ambition

Några instanser har kommenterat vilken ambitionsnivå beredskapen bör ha. FOA framhåller bl. a.

Hänsynstagande även till osannolika händelser med stora konsekvenser är ett viktigt tema i försvarsplaneringen. Diskussionen förs här inte om frågan huruvida man skall beakta en viss risk i planeringen. Det väsentliga är vilka konkreta åtgärder som bör vidtagas med hänsyn till olika typer av "hot". Dessa bör avvägas med hänsyn till hotets trolighet, till dess konse­kvenser och till våra möjligheler att genom rimliga åtgärder motverka hotet.

FOA exemplifierar några möjliga åtgärdsnivåer som t. ex.

1)  Klargörande av ansvarsfördelning.

2)  Kunskapsberedskap och stabsövningar beträffande möjliga händelser och krav på åtgärder.

3)  Förberedelser för att diagnosticera möjliga händelser och lämna an­visningar till allmänheten.

4)  Förberedelser för allmänhetens skydd vid haverier.

5)    Fysiska åtgärder (ex. byggande av larmanläggningar och skyddsrum).
FOA anser det väl motiverat att även för osannolika händelser ha en

beredskap på nivå I och 2. Det finns starka skäl även för åtgärder pä nivå 3 med hänsyn till stora olyckor, dvs. främst för en utvidgad organisation för indikering och analys av strålning. Åtgärderna på nivåerna 4 och 5 måste rimligen bedömas utgående från en mera genomtänkt syn på risker i samhället i sin helhet.

Länsstyrelsen i Hallands län berör i sitt svar kravet på flexibilitet

Länsstyrelsen anser att det kan vara nödvändigt att tillämpa beredskaps­planen flexibelt med inslag av improvisationer. Inom närområdet gör den

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.2    Jordbruksdepartementet 549

knappa tidsmarginalen och osäkerheten om vad som hänt den första tiden efter att larm gått det dock nödvändigt med vissa fastställda förebyggande åtgärder som alltid verkställs utan särskild order.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framför om beredskapens ambitionsnivå

Länsstyrelsen ansluter sig i stort till de i betänkandet framförda syn­punkterna om förbättring och standardisering inom nuvarande ambitions­nivå. Skall den i rapporten föreslagna högre ambitionsnivån uppnås, måste länsstyrelsen tillföras väsentligen utökade resurser. Vid den högre ambi­tionsnivån kommer planläggningen att omfatta hela länet.

Landshövdingen, försvarsdirektören och länspolischefen i Malmöhus län har framfört skiljaktig mening och tillägger

Trots den låga sannolikheten för svåra olyckor talar trovärdighets­aspekter för att planläggning enligt den högre ambitionsnivån genomförs. Utredningen visar att vid vissa olyckor kan en snabb insats innebära väsentligare fördelar.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller

Vid bedömning av vilka åtgärder som bör vidtas är det viktigt att beakta att läget, psykologiskt och politiskt, ändrats sedan nuvarande atomskydds­lags tillkomst. Allmänheten kräver nu större trygghet och bättre beredskap än tidigare. Länsstyrelsen anser därför att man inte bör stanna vid enbart förbättringar av den nuvarande beredskapen utan även bör genomföra en organisation för verksamheten vid eventuella, stora olyckor. Eftersom länsstyrelsen rekommenderar en vidgad beredskap följer att länsstyrelsen instämmer i strålskyddsinstitutets förslag med detta syfte.

En viss utvidgning av beredskapens syfte framhålles även av lantbruks­styrelsen

En stor olycka vid något av kärnkraftverken skulle för jordbmket och trädgårdsnäringen kunna innebära mycket stora och svåröverskådliga ska­deverkningar. Även om säkerheten vid kraftverken bedöms vara mycket god och riskerna för en stor olycka är små är det med hänsyn Ull de stora möjliga skadorna i de areella näringarna vid en eventuell sådan olycka enligt styrelsens uppfattning motiverat med en viss utvidgning av bered­skapens syfte.

Rikspolisstyrelsen skriver

Enbart den omständigheten att risken för betydande utsläpp av radioak-Uva ämnen inte helt kan uteslutas är enligt styrelsens mening tillräckligt motiv för en vidgad beredskap av den modell som strålskyddsinstitutet föreslår. Det får anses vara ett berättigat trygghetskrav från allmänheten att effektiva beredskapsplaner finns för här avsedda händelser.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.2    Jordbruksdepartementet 550

Socialstyrelsen anser att

Beredskapsåtgärderna på nuvarande ambitionsnivå bör förbättras i en­lighet med SSLs förslag. Beredskapsorganisationen bör också få en högre ambiUonsnivå. Beredskapsplaner bör omfatta en utrymningszon pä 40-80 km beroende på bl. a. befolkningens geografiska fördelning runt resp. kärnkraftverk.

SKI instämmer i SSLs bedömning att

Beredskapen mot atomolyckor bör förbättras. Detta bör enligt inspek­tionens mening särskilt beaktas vid den pågående översynen av lagstift­ningen inom kärnkraftsområdet på så sätt att en ambitionsnivå för bered­skapen, högre än den nu faktiskt rådande, klart uttryckes.

Vattenfall framför följande synpunkter i sin promemoria

Beredskapsnivån bör avpassas med hänsyn till konstmktionsförbätlring-ar, till reaktorsäkerheten i stort, och till samhällets beredskapsplanering i övrigt. Ambitionsnivån bör även ta hänsyn till allmänhetens stora tvek­samhet till utnyttjande av kärnenergi. Detta gör att kraven kan komma att ställas högre på kärnkraftområdet än för övriga verksamheter. Bered­skapsplaner är även nytfiga i krigssituationer. Vattenfall anser av dessa skäl att en höjning av nuvarande beredskapsnivå är moUverad redan nu.

Kraftindustrins reaktorsäkerhetsgmpp anför följande synpunkter på SSI-rapporten, och får därvid stöd av flera kraftproducenter, bl.a. Vatten­fall, Sydkraft AB och Oskarshamnsverkets Kraftgmpp AB

Vi anser att man snarast bör ta beslut om modernisering inom nuvarande syfte av beredskapsorganisationen i stort sett enligt SSLs förslag men att rapporten i övrigt skall lämnas utan avseende.

SLU skriver

När det gäller rimlighetsbedömning av förhöjd beredskapsnivå i sådan utsträckning att hänsyn tas till största tänkbara - men samtidigt mycket osannolika - olyckor vill SLU förorda en samordning med beredskap mot konsekvenserna av kärnvapenbruk. Den ohämmade upprustning på kärn­vapensidan, som pågår inom stormaktsblocken, utgör enligt SLU:s upp­fattning ett allvarligt bestrålning&hot. Det synes därför vara välbetänkt att beakta även detta hot, dä förhöjd beredskap mot extremt stora reaktor­olyckor planeras. Om så sker blir behovet av en förhöjd beredskap ännu mer motiverad och angelägen.

AB Asea-Atom är mer kriUsk mot en utvidgning av beredskapsområdet

SSI finner att om syftet med beredskapen mot haverier i kärnkraftverk skall vidgas för att medge god handlingsberedskap även i händelse av en härdsmälta, brott på reaktorinneslutningen och mycket stora utsläpp av radioakUva ämnen, bör beredskapområdet utsträckas till 40 å 80 km frän

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.2    Jordbruksdepartementet 551

kärnkraftverket. Denna slutsats måste anses ogrundad mot bakgrund av de synpunkter som lämnats av AB Asea-Atom. SSLs förslag i beredskaps­hänseende förefaller inte heller stå i överensstämmelse med utländska överväganden.

Studsvik Energiteknik AB har synpunkler på dels ambitionsnivån för kärnkraftverken, dels för forskningsreaklorn i Siudsvik

Studsviks egen bedömning av tillgänglig information är alt det för närva­rande inte finns övertygande skäl för höjning av ambitionsnivån för den svenska beredskapen mot kärnkrafthaverier.

Studsvik delar utredningens uppfattning atl den nuvarande ambitionsni­vån för beredskapen mol reaktorolyckor i Studsvik är tillfyllest.

Denna ambitionsnivå för beredskapen vid Studsvik stöds även av Ny­köpings kommun.

Sydsvenska Värmekraft AB (SVAB) framför

Mot bakgrund av vad som ovan anförts beträffande dels vissa enligl SVAB:s förmenande felaktiga förutsättningar i rapporten, dels möjligheten att vidtaga säkerhetshöjande och konsekvenslindrande ålgärder i kärn­kraftverken anser SVAB att beredskapsåtgärderna för ett reaktorhaveri kan inskränkas till närområdet, dvs. inom en radie på 10-15 km från kraftverket. SVAB är positivt till en förbättring inom denna radie av nuvarande beredskap enligt förbättringsförslag "N".

Även LRF kräver att beredskapen förbättras. LRF anser sig ej ha kompetens att bedöma riskerna utan förlitar sig på SSLs bedömning

LRF vill understryka att samhället inle kan ha för höga ambiUoner att skydda medborgare och samhällsnyttig egendom när det gäller risker av detta slag. LRF finner att nuvarande beredskapsplanering är oacceptabel. Beredskapsplanerna bör snarast utarbetas och delges enskilda människor inom riskzonerna.

Svenska kommunförbundet har principiellt inget att erinra mot de kon­kreta förslag som SSI framfört för att förbättra beredskapsplaneringen men anser att strålskyddsinstitutets förslag bör ses över ytterligare. I ett reser­vationsförslag anser reservanterna att det är nödvändigt med en förbättring av beredskapsplaneringen.

LO anser att ambitionsnivån för beredskapen måste ses tillsammans med säkerhetshöjande åtgärder vid reaktorerna

Fömtsatt att säkerhetshöjande åtgärder verkligen genomförs vid reak­torerna skall inriktningen av atomskyddslagen liksom hittills vara att hålla ett beredskapssystem för att trygga samhällsfunktioner, vidta skademin­skande allmänna åtgärder, hjälpa medborgare vidta skademinskande indi­viduella åtgärder samt upprätta förbjudna zoner och ge andra föreskrifter

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.2    Jordbruksdepartementet    552

som följer av de i respektive fall iakttagna olyckskonsekvenserna. Denna målsättning innebär atl nuvarande beredskapssystem kompletteras och förstärks i ett antal avseenden. LO kan här allmänt instämma i de förslag som SSI lämnat i kapitel 9.

TCO tar inte ställning till vilken beredskapsnivå som skall genomföras

I rapporten kan SSI sägas anvisa två alternativa nivåer på de bered­skapsåtgärder som kan beslutas av statsmaklerna, nämligen förbättringar inom nuvarande planeringsram resp. planering för mycket allvarliga olyc­kor. TCO anser det ofrånkomligt att berörda planläggnings- och bered­skapsmyndigheter tilldelas ytterligare resurser oavsett vilken nivå man väljer. Väljer statsmakterna att väsentligt höja beredskapsnivån bör, så­som institutet också föreslagit, en särskild organisationsfunktion (sakom­råde) inrättas.

Även Västmanlands läns landsting tillstyrker en utvidgning av bered­skapsplaneringen

Enligt rapporten skulle beredskapsätgärder vid mycket stora olyckor behöva planeras inom områden upp lill 80 km från kärnkraftverken. Oav­sett bedömningen av riskerna för sådana olyckor bör en sådan utökning av planeringen föreskrivas. Vid ibmktagande av kärnkraftverket i Forsmark skulle härvid Heby kommun omfattas av beredskapsplaneringen.

En förhöjd ambitionsnivå eller en vidgad beredskap föreslås av flera kommuner, bl.a. Borgholms, Gislaveds, Heby, Hultsfreds, Höganäs, Kris­tianstads, Mönsterås, Norrtälje, Sigtuna, Staffanstorps, Valdemarsviks, Vimmerby och Ystads kommuner. Länsstyrelserna i Västmanlands och KrisUanstads län föreslår också en förhöjd ambitionsnivå.

2.4.2 Säkerhetsförebyggande åtgärder

SSI framhåller i sin rapport vikten av förebyggande säkerhetsåtgärder framför vittgående beredskapsinsatser. Detta tillstyrks av ell stort antal remissinstanser. FOA skriver exempelvis

FOA delar SSLs uppfattning att ytterligare förbättrad reaktorsäkerhet är viktigare än en omfattande beredskap och att behovet av beredskap påver­kas av om ytterligare reaktorsäkerhetsåtgärder vidtas. FOA anser det troligt att ett genomförande av reaktorsäkerhetsutredningens förslag skulle minska sannolikheten för de allvarliga olyckorna påtagligt. Det kan därför finnas skäl att avvakta med eventuella ställningstaganden till omfattande beredskapsåtgärder inUll det att aktuella förslag till förbättringar av reak­torsäkerheten hunnit närmare utredas t. ex. vad gäller inverkan på ut­släppsbilden vid olika tänkbara haverifall.

Även länsstyrelsen i Kalmar län ser reaktorsäkerhet och beredskap i ett sammanhang

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.2    Jordbruksdepartementet 553

Länsstyrelsen anser det nödvändigt att se reaktorsäkerhet och bered­skapsåtgärder som en helhet. Det är därför utomordentligt svårförståeligt att SSI anser att Reaktorsäkerhetsutredningens förslag Ull förhöjd säker­hetsambition inom anläggningen i sig är skäl till en ökad ambition i bered­skapsplaneringen. Om reaktorsäkerhelen höjs borde rimligen beredskapen för det omgivande området i motsvarande mån kunna minskas.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framför liknande synpunkter

Skyddet för allmänheten mot strålskador orsakade av radioaktiva ämnen som släppts ut från kärnkraftverk tillgodoses främst av väl utarbetade och fungerande tekniska system för säker reaktordrift och för konsekvens­lindring. Reaktorsäkerhetsutredningens rekommendationer om ökade tek­niska skyddssystem inom kraftverken bör därför beaktas. En beredskaps­organisation kan endast lindra verkningarna av ett utsläpp, inte förhindra det.

På liknande sätt framför länsstyrelsen i Uppsala län

Det är väsentligt att alla möjligheter att höja säkerheten vid kärnkraft­verken tas till vara. Inga säkerhetssystem kan emellertid - hur noga de än utformas - helt utesluta haverier även om systemen kan mildra haveriets följder. Här liksom vid all beredskapsplanering gäller, att det inte är möjligt att skapa en organisation, som helt kan lösa alla problem, eftersom så många variabla faktorer ingår i planeringsfömtsättningarna liksom vid de tillfällen organisationen kan behöva verka vid olyckor.

Lantbmksstyrelsen och rikspolisstyrelsen ansluter sig i stort till ovan sagda angående reaktorsäkerhetens betydelse för beredskapsplaneringen. SKI menar att vissa haverisituationer kan uteslutas om vissa säkerhetsde­taljer introduceras

Reaktorsäkerhetsutredningen (RSU) har i sitt betänkande föreslagit att principbeslut nu skall fattas om att vissa konsekvenslindrande åtgärder skall vidtagas inom viss tid. SKI behandlar denna fråga i samband med regeringens uppdrag att göra ett förslag lill älgärdsprogram baserat på RSU:s förslag. Kraftföretagen har under hand förklarat aft de är villiga att medverka till ett forskningsprogram som skall föregå sådana åtgärder. SKI har i särskild framställning begärt regeringens godkännande av ett sådant forskningsprogram. Sådant godkännande behövs eftersom kostnaderna beräknas överstiga 1,5 Mkr. Genomförs sådana, konsekvenslindrande åt­gärder, ändras fömtsättningarna för de "utsläppskategorier" enligt WASH-1400 som SSI nu har arbetat med. Dessa som nu betecknas med PWR-1 - 9 och BWR-l - 5 bör då ersättas med nya "kategorier" där filtrerkammare m. m. tas med i beräkningen.

LRF framför att betydelsen av beredskapsplaneringen kan ifrågasättas

Enligt förbundets uppfattning leder rapportens formulering "det har framförts att man kan ifrågasätta om drastiska beredskapsätgärder är lös­ningen, om man allvarligt tvivlar på reaktorsäkerheten", fram till att SSI ifrågasätter beredskapens möjligheter. Trots detta är det enligt LRF:s

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.2    Jordbruksdepartementet 554

uppfattning nödvändigt att de åtgärder som kan vidtas för att undvika skada eller minska risker också blir vidtagna. Kostnaderna för åtgärderna får i detta sammanhang inte utgöra någon broms. Utslagning av befintliga samhällen och ödeläggelse av slora områden går knappast att värdera i ekonomiska termer. Det är därför oansvarigt att inte större resurser satsas på säkerhetsåtgärder.

LO anser i sitt yttrande att reaktorhaverierna i första hand skall angripas med haveriförebyggande åtgärder

Reaktorhaverierna skall i första hand angripas med haveriförebyggande åtgärder och förstärkta säkerhetssystem vid byggandet och driften av kärnkraftsanläggningar. Den oro för bl. a. omfattande och svårförståeliga haveriföriopp som är ett givet faktum och avspeglar sig i besluten att sätta en bortre parentes för det svenska kärnkraftsprogrammet bör ta sig uttryck i sådana åtgärder. LO anser att man här skall följa reaktorsäkerhetsutred­ningens slutsatser och åtgärdsförslag. Framför allt bör man inrikta sig på att bygga till särskilda reningssystem med säkerhetsventiler och filterkam­mare.

TCO nämner i sitt yttrande angående riskerna för de mindre olyckorna

TCO vill i detta sammanhang också påminna om att reaktorsäkerhetsut­redningen pekade pä nackdelarna att samhället genom att koncentrera insatserna på mycket osannolika men stora olyckor kan försämra bered­skapen mot mindre allvarliga, men mer frekventa olyckor, också inom kärnkraftsverksamheten. Också detta förhällande bör beaktas i den fort­satta behandlingen.

Eksjö kommun framhåller i sitt yttrande

Kommunen instämmer i SSLs bedömning, att det är viktigare att skapa säkerhet genom preventiva åtgärder och utsläppsbegränsande system än genom vittgående beredskapsinsatser.

Högsby kommun framhåller i sitt yttrande

Högsby kommun anser att den viktigaste frågan är angående kärnkraft­verkens inre beredskap. Tillräckliga ekonomiska och personella resurser måste satsas för att erhålla en inre beredskap som är på en sådan nivå att allvarliga haverier överhuvudtaget inte kan hända eller om de trots allt händer, verkningarna av dessa blir sä små som möjligt utanför kärnkrafts-verken. Även risken för sabotage måste beaktas ytterligare och omfattas av nödvändiga beredskapsåtgärder.

Marks kommun framhåller på liknande sätt

Beredskapen kan bara minska följderna av en olycka, inte stoppa själva olyckan. En beredskapsplan bör därför föregås av mycket noggranna säkerhetsstudier. I detta fäll av varje reaktor. Efter dessa säkerhetsstudier måste alla åtgärder vidtagas för att öka säkerheten där sä är möjligt. Om

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.2    Jordbruksdepartementet    555

det därefter fortfarande finns tveksamheter ur säkerhetssynpunkt måste driften av kärnkraftsreaktorn omprövas.

Mönsterås kommun framför i sitt yttrande följande

Mönsterås kommun instämmer i strålskyddsinstitutets och reaktorsä­kerhetsutredningens uppfattning att det är viktigare atl skapa säkerhet genom preventiva åtgärder och utsläppsbegränsande system än genom vittgående beredskapsinsatser. Dock bör sådana säkerhetssatsningar i an­läggningarna löpa parallellt med en förbättring av den nuvarande bered­skapsorganisationen i enlighet med vad som föreslås i rapportens nionde kapitel.

Oskarshamns kommun skriver i sitt yttrande

Enligt kommunens mening måste beredskapen i stor ulslräckning inrik­tas på genomförande av möjliga åtgärder för att förbättra de haveriförebyg­gande och haveribekämpande systemen inom kärnkraftverken samt lind­randet av konsekvenserna av haveri som kan leda till utsläpp av radioak­tiva ämnen ur reaktorinneslutningen. Ett mycket omfattande forskings-och utredningsmaterial föreligger nu beträffande reaktorsäkerhet, sanno­likheter för svåra olyckor, beredskapsåtgärder i olika avseenden m.m. Såväl i reaktorsäkerhetsutredningen som i SSLs rapport har redovisats ell flertal angelägna forsknings- och utvecklingsbehov. Kommunen anser det vara mycket angeläget att påtalad forskning och utveckling kommer till stånd.

Även Kalmar läns landsting sammankopplar beredskapsplaneringen med reaktorsäkerheten

Landstinget ser det som anmärkningsvärt att regeringen ej kopplat sam­man frågorna om reaktorsäkerhet och beredskapsplanering. Rimligtvis bör en ökad reaktorsäkerhet leda till mindre risker för haverier och därmed påverka beredskapen mot olyckor.

Länsstyrelsen i Kalmar län har framfört liknande synpunkter.

2.4.3 Resurser - kostnader

En förstärkning av länsstyrelsernas resurser tillstyrkes allmänt. Resur­serna behövs för utbildning, telesamband, ledningslokaler, indikering, in-formaUonsfrågor, planläggning eller en generell förstärkning av den all­männa räddningstjänsten. Förslag har här framlagts av länsstyrelserna i Hallands, Malmöhus, Uppsala, Göteborgs och Bohus och Älvsborgs län samt av statens brandnämnd, LO, TCO, Hultfreds, Norrtälje, Tranemo och Vimmerby kommuner samt flera andra.

Rikspolisstyrelsen önskar förstärkning på utmslningssidan, sambandssi­dan och personalsidan. Om helikopterlarmning skall introduceras eller helikopter användas för transporter måste även polisens helikopierstyrka utökas.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.2    Jordbruksdepartementet 556

SMHI har som framgår nedan behov av resurser för att utveckla nya spridningsmodeller med inriktning mot vissa utvalda orter. Vidare vill institutet studera spridning av radioaktiva ämnen i vatten.

SKI vill ha resurser för att sammmansätta beredskapsgmpper inom inspekUonen. Inspektionen anser även att länsstyrelsernas resurser är för små med avseende på planering, utbildning och övning.

Studsviks resurser för utbildning utnyttjas dåligt enligt Vattenfall. Studs­vik Energiteknik AB föreslär också ökade resurser för planering, övning och utbildning och föreslår

att Studsviks resurser ansluts till respektive länsstyrelses beredskaps­planering

att instmktioner för Studsviks medverkan utarbetas i samarbete med länsstyrelserna, kärnkraftsföretagen, SSI och Studsvik

att en basorganisation för stnllskyddsresurser i Studsvik bekostas av statsmedel.

Televerket vill ha ökade resurser för att undersöka s.k. trafikbegräns­ning och telefonalarmering.

LRF vill öka resurserna för att öka reaktorsäkerheten men även förse mejerierna med utrustning för mjölkindikering.

Användningen av befintliga militära och civilförsvarets indikerings-och/eller skyddsutrustning har även föreslagits av flera remissinstanser.

Användningen av militär personal för transport och bevakningsändamål har aktualiserats av flera instanser såsom ÖB, rikspolisstyrelsen, social­styrelsen, statskontoret, Högsby och Västerviks kommuner.

Användande av civilförsvarets personal har kommenterats av mänga remissinstanser. Bl.a. föreslås civilförsvarsinsatser i samband med utrymning och bevakning. Göteborgs kommun nämner även nyttjandet av civilförsvarets utbildningsresurser. Inom civilförsvaret finns även mät-och skyddsutrustning som skulle kunna användas enligt flera förslag.

LRF tar i sitt svar upp frågan om ersättningen till drabbade utanför kraftverket och skriver

De ekonomiska konsekvenserna av en olycka har inte analyserats. En­ligt LRF:s mening kan inte mera omfattande skador som inträffar utanför kärnkraftverkets arbetsområde regleras av kraftverksägarna. Då skador­nas omfattning och art inte kan förutses och värdet av förstörd egendom kan bli mycket stort, kan endast staten ikläda sig det fulla ekonomiska och sociala ansvaret. Även om sannolikheten för en svår olycka bedöms som mycket liten får detta inte medföra att staten underlåter att planera och fatta beslut som klarlägger hela ansvarsfrågan.

LRF framhåller vidare med anledning av kostnader för beredskapen

Det förefaller rimligt att kostnaderna för säkerhetsinstallationer, samhäl­lets beredskap, kompletterande utbildning och annat som följer av kärn­kraftstekniken måste betalas av den som väljer att utnyttja tekniken.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.2    Jordbruksdepartementet 557

Ett flertal andra instanser har framfört att kostnaderna för beredskapen skall betalas av antingen staten eller kraftproducenterna. Följande instan­ser exempelvis har framfört att kostnaderna skall betalas av staten -Eksjö, Göteborg, Hälsingborg, Malmö, Mölndal, Sigtuna, Svalöv, Väster­vik, Älvkarleby, Östhammar, Åstorps kommuner samt länsstyrelsen i Kristianstads län, landstingsförbundet och Jönköpings läns landsting.

Bl.a. följande instanser tycker att kostnaderna skall betalas av kraftpro­ducenterna - Heby, Hylte, Hässleholm, Kalmar, Kävlinge, Marks, Val-demarksviks, Vallentuna och Ydre kommuner.

Svenska kommunförbundet har framfört att kommunerna måste ha full kostnadsläckning. Andra instanser uttalar sig inte om vem som skall betala merkostnaden, utan önskar endast full kostnadstäckning.

2.4.4 Samordning med övrig beredskap FOA nämner i sitt yttrande

FOA finner det troligt att samhället i praktiken har mycket olika ambitio­ner för beredskapen mot olika typer av händelser som är föga sannolika men skulle få stora konsekvenser om de inträffar. Speciellt om man över­väger omfattande (kostnadsmässigt, geografiskt etc.) åtgärder mot någon viss typ av händelser bör en rimlig balans eftersträvas i förhållande till åtgärder mot andra händelser. En samlad analys av hänsynstagandet till ovanliga men farliga händelser är därför angelägen.

Det är troligt att en sådan genomgång skulle motivera likartade åtgärder, exempelvis beträffande organisation, utbildning och utmstning, för ett flertal händelsetyper. Genom samordning av åtgärderna bör man då kunna nå betydande besparingar.

Länsstyrelsen i Hallands län skriver i yttrandet angående beredskaps­planläggning

Beredskapsplanläggningen för kärnkraftverken bör enligt länsstyrelsen sättas in i ett allmänt räddningstjänstperspektiv. Länsstyrelsen tvingas därvid konstatera att samhället i stort sett saknar beredskapsplaner för olyckshändelser som haverier av transporter av farligt gods, större explo­sionsolyckor etc.

En basorganisation för räddningstjänsten måste byggas upp, såväl lokalt som regionalt, som är så flexibel atl den kan sättas in vid ett flertal nödlägen. Det gäller även de beredskapsåtgärder som är nödvändiga för att lindra konsekvenserna av en kärnkraftolycka.

Länsstyrelsen i Malmöhus län nämner i sitt yttrande

Länsstyrelsen anser att största möjliga samordning med civilförsvarets planläggning bör eftersträvas. Till skillnad från de utrymningsplaner civil­försvaret upprättat kan emellertid utrymningsplanerna för kärnkraft­olyckor inte vara statiska utan måste anpassas till den specifika situa­tionen.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.2    Jordbruksdepartementet 558

Länsstyrelsen i Uppsala län berör samordningen av planeringen

Genom att flera län berörs av planeringen för varje kärnkraftverk krävs samordning vid planering, utbildning och övning liksom vid verksamhet när planerna skall tillämpas vid en eventuell olycka. Det synes lämpligt att den länsstyrelse, i vars län kärnkraftverket är beläget, tilläggs detta sam­ordningsansvar. Genom att beredskapsnämnden mot atomolyckor eller delar därav vid en olycka flyttar till den berörda länsstyrelsen, finns där de nödvändiga förutsättningarna för samordning av verksamheten även i eventuellt berörda angränsande län.

Rikspolisstyrelsen vill samordna all räddningsverksamhet

Den allmänna räddningstjänsten regleras i brandlagen som ger kommu­nerna huvudansvaret för denna verksamhet. Vid räddningsinsatser av större omfattning är länsstyrelsen ansvarig för planeringen och ledningen av insatserna. Atomskyddslagen ger länsstyrelsen hela ansvaret för plane­ring och genomförande av räddningsinsatser vid olyckor i alomanläggning-ar. Dessa båda räddningsslag borde enligt rikspolisstyrelsen kunna sam­ordnas för att på bästa sätt tillvarata tillgängliga resurser och erfarenheter. Utan atl föregripa arbetet i räddningstjänstkommittén vill rikspolisstyrel­sen peka på möjligheten att samordna räddningsverksamheten genom bl. a. inrättandet av en permanent ledningsgrupp vid länsstyrelsen för räddnings-verksamhet i allmänhet. Mänga av de åtgärder som behöver vidtagas vid större olyckshändelser är i princip likartade oavsett händelsens slag. Vid en kemikalieolycka kan I.ex. utrymningsproblematiken vara väl så svår som vid en reaktorolycka.

Socialstyrelsen nämner i sin rapport

Katastrofberedskapen för kärnkraflolyckor måste också tas in i ett stör­re kataslrofsammanhang innefattande beredskap inför krig (med bl. a. ABC-hot). Härigenom kan organisationsformer, handlingsrutiner etc. som är gemensamma med andra typer av katastrofer testas. Inom den medi­cinska sektorn innebär detta bl. a. en personell vinst, då flera av de bered­skapshöjande åtgärderna avser grund- och vidareutbildning av sjukvårds­personal. Denna utbildning kan ske för flera områden samtidigt och även övningsmässigt samordnas så att man samtidigt fär pröva sina behandlings­rutiner vid olika katastroftyper.

Statens brandnämnd skriver i sitt yttrande angående planläggning

Den nuvarande planläggningen av skyddsåtgärder vid en kärnkraft­olycka har en grundläggande ofullständighet. Man planlägger som om det inte förekom andra nödlägen i samhället än kärnkraftolyckor. Möjligheter­na fill samordning med planläggningen för att möta andra nödlägen utnytt­jas dåligt eller inte alls.

För brandnämnden står det klart att detta beror pä att brandlagstiftning­en av år 1974 ej är samordnad med lagen om skyddsåtgärder i atoman­läggning m. m. av år 1960.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.2    Jordbruksdepartementet   559

Statens industriverk skriver i sitt remissyttrande

Beredskapen för kärnkraftolyckor bör inordnas som en del i ökad bered­skap mot även andra typer av olyckor - naturkatastrofer och katastrofer orsakade av industriell verksamhet o.d. Det bör övervägas att samordna en sådan beredskap med civilförsvarsplaneringen. Vid krigsrisk har man planer för utrymning av större tätorter. Vidare tillkommer i etl sädani läge starkt ökade risker pä grund av våra kärnkraftanläggningars sårbarhet vilket i sig borde motivera en omfattande beredskapsplanering. Det kan då vara naturligt att anknyta den "civila" beredskapsplaneringen till en sådan krigsplanering.

Statskontoret nämner i sin rapport angående beredskapsplaneringen

En aspekt som statskontoret saknar i rapporten är en analys av samord­ningen av samhällets lotala, tillgängliga resurser för att avhjälpa eller begränsa en kärnkraftsolycka. Det finns redan beredskapsorgan för andra katastroflägen. Polis, brandväsen, militära enheter, civilförsvar och kust­bevakning skall givetvis utnyttjas även om en kärnkraftsolycka skulle inträffa.

Göteborgs kommun föreslår bl. a. samordning med civilförsvarsorgani­sationen

Beredskapen för kärnkraftolyckor och andra slora olyckor bör samord­nas. Så bör t. ex. civilförsvarsorganisationen kunna mobiliseras vid en kärnkraftolycka och andra större olyckor. Utrymnings- och inkvarterings­planer bör samordnas för olika typer av katastrofer. En samverkan bör ske, så att alla slag av stora olyckor kan handläggas likartat.

Den av kommundepartementel 1979 tillsatta räddningstjänstkommittén bör fä i uppdrag all utarbeta förslag, så att beredskap för alla slag av stora olyckor kan samordnas.

Genom en samordning av resurserna för beredskap mot stora olyckor kan insatserna bli effektivare och kostnaderna för verksamheten avsevärt reduceras. Kommunen förutsätter att kostnaderna för beredskap mot kärnkraftolyckor helt kommer att täckas av statliga medel.

Kinda kommun påpekar behovet av samordning mellan länen

Det är helt klart att en beredskap mot denna typ av olyckor måste finnas i alla län och att den beredskapsplanering som sker skall samordnas mellan länen.

Det finns ingen anledning att bygga upp olika beredskapsorganisationer för olika typer av händelser som i sig kräver liknande åtgärder. Människor­na i närheten av verket bör liksom vid annan typ av utrymning / krisätgärd ha klart för sig vad som skall ske. Checklistor för vad som vid en olycka omedelbart skall göras av länsstyrelsen, polis, brandkår, experter, kom­muner, kommunikations / transportverk bör upprättas för att snabbt få situationen under kontroll.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.2    Jordbruksdepartementet 560

Tierps kommun nämner i sitt yttrande angående planläggning och bered­skap

Bortsett från planläggning för ransoneringar är kommunernas planlägg­ningsskyldighet i dag begränsad till åtgärdsberedskap i händelse av bered­skapstillstånd enligt lagen om kommunal beredskap.

En beredskap mot kärnkraftolyckor bör i stort sett kräva samma plan­läggnings- och beredskapsåtgärder som den kommunala beredskapen i övrigt.

Det synes därför lämpligt att samordning sker i största möjliga utsträck­ning med den kommunala beredskapsplanen och särplanering begränsas till vad som är nödvändigt med hänsyn till åtgärdsbehov.

Älvkarleby kommun sammankopplar beredskapen med brandlagstift­ningen

Eftersom utrymning av människor i kommunen kan bli aktuell vid såväl olyckor som omtalas i brandlagen som vid en kärnkraftsolycka bör kom­munens organisation byggas upp på brandlagstiftningens räddningstjänst, där brandchefen författningsenligt är ansvarig, f. n. dock vad gäller plane­ring och förberedelser endast för brandförsvarets verksamhet.

Länsstyrelsen i Västmanlands län nämner i sitt yttrande angående sam­ordning av planläggning

Lagstiftningen beträffande räddningstjänst och andra åtgärder vid nödlä­gen är splittrad. Länsstyrelserna och i många fall kommunerna åläggs uppgifter fömtom i atomskyddslagen och brandlagen även i andra författ­ningar. Resurserna för räddningstjänst och planläggning av denna är myc­ket begränsade, särskilt på regional nivå. Det synes därför nödvändigt att lagstiftningen kompletteras eller ändras så, att resurserna för skyddsåt­gärder vid kärnkraftsolyckor samordnas med resurserna för planläggning och genomförande av räddningstjänst vid andra nödlägen.

Ett område som i stor utsträckning bör kunna samordnas med beredska­pen mot kärnkraftolyckor är civilförsvaret. Den samverkan som därvid bör övervägas berör civilförsvarets utrymnings- och inkvarteringsplanlägg­ning, radiakskyddspianläggning, tele- och radiosambandsplanläggning, plan för utdelning av skyddsmasker samt plan för larm till civilbefolkning­en.

Även när det gäller samutnyttjande av materiella resurser bör civilför­svarets tillgångar beaktas. Således är skyddsmm, ledningscentraler, in­strument för mätning av radioaktiv strålning, radioutmsfning, skydds­masker, ABC-dräkter exempel på anläggningar och utrustning som kan behöva tas i anspråk.

Jönköpings läns landsting yttrar angående utnyttjande av befintliga re­surser anskaffade för krigsfall

■   Beredskapsplanläggning mot olyckor vid atomanläggning bör integreras med all övrig beredskapsplanering så att dubbelplanläggning undvikes. Civilförsvarets resurser, som är avsedda för beredskap och krig, bör till

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.2    Jordbruksdepartementet 561

alla delar kunna utnyttjas vid fredskatastrofer. Detta kräver dock en änd­ring av civilförsvarslagen vad gäller det personella utnyttjandet.

Sjukvårdshuvudmännen får enligt utfärdade bestämmelser låna av soci­alstyrelsen beredskapställd materiel vid i fredstid inträffade medicinska katastrofer för upprättande av värdannex (motsv).

Landstingsförbundet nämner i sitt yttrande

För hälso- och sjukvården, som landstingsförbundets styrelse i delta sammanhang har att företräda, finns redan genom upprättade medicinska katastrofplaner och beredskapsplaner för krig en beredskap organiserad som i stort kan fömtsättas motsvara kraven. Beredskapsplaneringen vid krig kan dock behöva kompletteras så att den motsvarar de specifika krav som måste ställas med hänsyn till konsekvenserna av en kärnkraflolycka.

2.5 Konkreta åtgärder

2.5.1 Larm

SSI föreslår tre nivåer av larm: upplysningsnivå, litet larm och stort larm. Rikspolisstyrelsen vill begränsa antalet larm lill två. Dessa skulle då vara upplysning och rädfrägning hos länsstyrelsen samt ett haverilarm. Tveksamhet mot flera larmnivåer har framförts av Högsby kommun och länsstyrelsen i Älvsborgs län. Dessa framhåller atl det kan vara tveksamt att införa tre larmnivåer med hänsyn till risken för feltolkningar av dess innebörd. Civilförsvarsstyrelsen är liksom SSI medveten om tolknings­svårigheter vid differentierat larm varför en vidare utredning förordas.

Sveriges Radio AB vill komplettera larmen till allmänheten

Det kan vara ett problem att fä allmänheten att lyssna på radio just när myndigheterna vill lämna information. Ett hjälpmedel kan vara att ändra det befintliga systemet för utomhusalarmering i tätorter till att omfalta en signal "Lyssna pä radio". En sådan signal finns sedan lång tid tillbaka i Norge. Den kan få stor betydelse även i vårt land både vid fredskalaslrofer och krig. Signalen bör införas sä snart som möjligt.

FOA skriver i sitt svar angående larmning av myndigheter och allmänhe­ten

att förfarandet vid larm skall styras av ambitionen att myndigheterna skall fä tidigast möjliga förvarning vid en framväxande hotsituation. Om allmänheten automatiskt blandas in i alla sädana hotsituationer kan kraft­verkspersonalen bli något mindre benägen att ge tidig varning i gränsfall. Detta står i direkt strid med den principiella ambitionen. FOA:s slutsats är att man bör ha möjligheten att i gränsfall varna länsstyrelsen utan att larm till allmänheten automatiskt utlöses.

Larmkriteria måste göras mer entydiga. Detta har framförts av ett flertal instanser. Förbättrade larmkriteria och kontroll av utsläpp kan erhållas vid

36    Riksdagen 1980181. I saml. Nr 90. Biiagedel

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.2    Jordbruksdepartementet 562

en förbättrad skorstensmonitering framhåller I.ex Vattenfall. Skorstens-monitering för höga dosrater bör därför införas vid en vidgad beredskap.

SKI anser att erforderiiga kriteria för larmning av SKI saknas idag. Inspektionen skriver

En analys bör göras för att klarlägga när SKLs personal skall larmas vilket skall ske enligt särskilda kriterier.

SMHI bör enligt institutet larmas direkt av kraftverket. Institutet skriver

Enligt nuvarande planer larmas SMHI dels genom BNA, dels av länssty­relsens ledningsgrupp. För all SMHI så snabbt som möjligt skall kunna lämna information om aktuellt väder samt förväntad spridningsbild vid elt haveri, bör det övervägas om inte SMHI bör ingå bland de myndigheter som larmas primärt från kraftverket.

Driften av de övriga reaktorerna inom kraftverket vid ett haveri bör stoppas. Detta har framförts av rikspolisstyrelsen och Högsby kommun. SKI anser att frågan måsle diskuteras vidare. Vattenfall påpekar viklen av en säker elförsörjning och förordar ej stopp av samtliga reaktorer vid haverier mindre än nuvarande modellhaverier.

Vid larmning av allmänheten i närområdel föresläs allmänt akustiskt-och/eller telefonlarm. Närområdel begränsas til! mellan 10 och 20 km. Telefonlarm över större omriiden behöver utredas vidare. Televerket skriver i sitt yttrande

Nuvarande system för telefonalarmering infördes under 2:a världskriget och är avsett som etl komplement fill civilförsvarets utomhuslarmsystem. Endast signalen flyglarm i form av upprepade korta ringsignaler kan sän­das. Utlösning av larmet sker frän civilförsvarels ledningscentraler men kan även göras från telefonstationen. Systemet finns på cirka 150 orter i hela landel. Detta innebär att i.ex. inom 20 km räjongen kring Oskars­hamnsverket finns telelbnlarmutrustning pä en ((.Oskarshamn) av 17 berör­da telefonstationer. Vad gäller de resterande 16 stationerna finns utrust­ning konstruerad för 6 under det atl nykonstruktion erfordras för 10 st. Systemet med manöverledningar måste därjämte omprojekteras och kompletteras så atl utlösning kan ske från kärnkraftverket.

Det befintliga systemet har aldrig provats i full skala. Således är man idag tveksam dels om de tekniska konsekvenserna i telenäfet och dels beträffande allmänhetens reaktion när larmsignalerna ges.

Vad utredningen föreslår i fråga om stegvis alarmering - varningslarm resp. haverilarm - torde inte kunna effektueras i telefonlarmsysleinel som det för närvarande är utformat.

Om föreslaget syslem för telefonalarmering skall komma till stånd bör det kompletteras med införandet av i annat sammanhang i detta yttrande presenterat trafikbegränsningssyslem.

Ovan anförda skäl innebär sammantaget att ev. beslut om införande av telefonlarm inom 20 km räjongerna bör anslå tills dess att kompletterande utredningar genomförts.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.2    Jordbruksdepartementet    563

Vattenfall framhåller i sin promemoria att akustiskt larm är ogenomför­bart för större avstånd samt all funktionssäkerheten hos telefonlarm bör utredas. Civilförsvarsstyrelsen framhåller atl signalkaraktären hos det akustiska larmet bör överensstämma med gällande SlS-standard.

Länsstyrelsen i Malmöhus län och Malmö kommun föreslår sektione-rade larm och differentiering i området mellan 10 och 20 km.

Utanför närområdel föreslås larmning via helikoptrar och riks- eller lokalradion. Rikspolisstyrelsen påpekar atl larmning med polisens heli­koptrar är en resursfråga och skriver vidare

Några av de hörda polisstyrelserna ställer sig tveksamma till att använda polishelikoptrar för larmningsändamäl. Man anför att helikoptrarna är väderkänsliga samt att de inte finns stationerade i samtliga län med kärn­kraftsverk. Med dagens resursläge kan inte larmuppgifterna prioriteras i konkurrens med andra viktiga polisiära uppgifter såsom trafikreglering och persontransport. Andra vägar torde i första hand få sökas för larmåtgär­derna, t. ex. avtal med civila flygföretag.

Vattenfall påpekar vidare att larm kan ske via länsalarmeringscentralen i respektive län. Detta stöds också av ett flertal kommuner. Brandförsvarets alarmeringscentraler är även länkbara larmvägar enligt Höganäs och Landskrona kommuner.

2.5.2 Verkens inre beredskap

Den vakthavande ingenjören bör ha ständig jour på kraftverket hela dygnet enligt rikspolisstyrelsen. Statens brandnämnd påpekar vidare alt en höjd personalberedskap motiveras av uppgifterna i enligt 12 § brandlagen.

Civilförsvarsstyrelsen påpekar att det saknas fortifikatoriskt skyddade centraler inom kraftverken. Vidare påpekas alt kraftverkens personal ej har tillgång till skyddsrum. Styrelsen skriver vidare med anledning av övergången från freds- till krigsförhällanden

Viss personal vid såväl myndigheter som kärnkraftsanläggningar är ian­språktagna för uppgifter inom försvarsmakten. Uppskovsfrågan är här central och gäller även övrig personal som avses ingå i räddningsorganisa­tionen.

SKI föreslår en speciell, väl utrustad beredskapscentral vid kraftverket med

1)  erforderliga beskrivningar, scheman, ritningar, säkerhetsanalyser

2)  instrument, TV-skärmar, skrivare för information om viktiga data för drabbat aggregat

3)  utrustning för samband med kontrollrum, länsstyrelsen och SKI be­redskapsnämnden mol atomolyckor (BNA).

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.2    Jordbruksdepartementet    564

2.5.3 Länsstyrelsens beredskap

Länsstyrelsen ansvarar för alla ålgärder utanför kraftverket medan kraftverksägaren svarar för åtgärder inom verket. FOA anser atl denna avvägning av beslutsroller mellan kärnkraftsverk och länsstyrelsen är lämplig. Den sakkunskap som finns vid SKI/BNA bör förstärka ledningen vid länsstyrelsen. Liknande synpunkter framföres även av ÖB.

SKI å andra sidan framhåller

att man bör beakta att de mycket svåra fallen är vad som skulle kunna betecknas som nationella katastrofer. Vid sådana kommer det säkert att krävas att landets högsta ledning tar över ansvaret för räddningsarbetet.

Länsstyrelsens ansvar omfattar ledning och planering av åtgärder inom länet. Det bör enligt ÖB övervägas att överflytta den länsövergripande planeringen till civilbefälhavaren. Detta stöds även av ett särskilt yttrande till SKLs remissvar.

Civilförsvarsberedskap bör väl täcka de åtgärder, som i betänkandet antytts nödvändiga efter en olycka vid kraftverken. Vid en krigshandling iakttas inga länsgränser. Ett radioakUvt moln kan knappast antas stanna inom ett län. Beredskapen bör därför i båda fallen omfatta större landsde­lar. För krigsfallet utgör civilbefälhavaren en redan färdig och prövad ledning för beredskapen inom ett lämpligt område. Beredskapen mot kärnkraftolyckor bör därför hanteras av civilbefälhavarens kansli.

Länsstyrelsen föreslås inrätta ett särskilt sakområde inom försvarsenhe­ten. Detta tillstyrkes av rikspolisstyrelsen och länsstyrelserna i Hallands, Älvsborgs och Kristianstads län.

Länsstyrelsen i Västmanlands län föreslär att beredskapsplaner för åt­gärder vid haverier utformas som delplaner fillsammans med övriga rädd­ningsplaner.

SACO/SR framför att sjukhusfysikerna bör ingå i beredskapsorganisa­tionen på något sätt. Förbundet skriver

Vid planering av beredskapsorganisationen är det av vikt att de perso­nalkategorier som besitter kvalificerade kunskaper inom området eller delar av detsamma utnyttjas och inplaceras i organisaUonen med uppgifter anpassade till kunskaper och erfarenhet. Sjukhusfysikerna är en yrkes­grupp med mycket avancerade kunskaper i strålskydd, strålningsfysik, mätteknik och dosimetri samt strålningens biologiska effekter och risker.

Helsingborgs kommun påpekar att det under länsstyrelsens ledningsor­ganisation bör finnas en lokal ledare som kan vidtaga nödvändiga åtgärder innan länsstyrelsens ledningsorganisation inkallats. Denne lokale ledare kan utgöras av brandchefen. Vattenfall anser att den lokale polischefen på liknande sätt kan åläggas ansvaret att fatta beslut i ledningsorganisationens frånvaro.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.2    Jordbruksdepartementet   565

Ett flertal instanser stöder SSLs förslag lill förstärkt personalberedskap. Civilförsvarsstyrelsen menar alt delta ger även fördelar för andra nödlägen än kärnkraftshaverier. Enligt 12 § i brandlagen finns redan idag ett behov av jourtjänsl vid länsstyrelsens ledningsorganisation. Kravet på dygnet-runt beredskap eller en förstärkt beredskap med bl. a. kortare inslällelsetid för ledningsgruppen har även framförts av fiera andra instanser.

Länsstyrelsen i Hallands län, SKI och Högsby kommun menar att de av SSI föreslagna ökade personalresurserna erfodras för utbildning, övning och planering av ledningspersonalen.

Länsstyrelsens ledningscentral bör enligt länsstyrelsen i Uppsala län ligga i kärnkraftslänet. Länsstyrelsen i Malmöhus län påpekar alt behov finnes för alternativa placeringar för att garantera ledning från etl okonta-minerat område. Rikspolisstyrelsen menar att polisens sambands-, led­nings- och förbindelsecentraler kan användas för ledningsändamål.

Länsstyrelsen i Hallands län önskar etl centralt organ för samordning av insatser från olika län, medan Vattenfall förordar att länsstyrelsen i kärn­kraftslän har denna funktion. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att alla lån skall involveras i planeringen och skriver

Länsstyrelsen tillstyrker att alla länsstyrelser skall planera beredskaps­åtgärder för olyckor i kärnkraftanläggning. Planeringen bör emellertid anpassas till sannolik risk i berörda län. Det bör åvila regeringen eller SSI att ange planeringens omfattning i de olika länen.

2.5.4 Beredskapen vid andra myndigheter än länsstyrelsen

När det gäller beredskapen vid SSI (BNA) och SKI skriver länsstyrelsen i Uppsala län

Det är ett starkt önskemål att SSI och BNA har en personalberedskap som motsvarar den föreslagna för länsstyrelserna. Det är vidare önskvärt att BNA innehåller expertis för de områden, som genom den vidgade beredskapen får en ökad aktualitet, exempelvis veterinärmedicinsk sak­kunskap.

En allmänt höjd beredskap förordas av Oskarshamnsverkets Kraftgrupp AB, Sydsvenska Värmekraft AB och statskontoret.

Frågan om utflyttning av personal från BNA och SKI till aktuell länssty­relse har i princip tillstyrkts av bl. a. FOA. 1 detta sammanhang framhåller ÖB

Risken att personalen ur SSI/SKI under förflyttningen inte kan fullgöra sina uppgifter kan mötas genom

1)  snabb transport t. ex. genom utnyttjande av helikopter

2)  de personella resurserna delas så att viss personal kvarstannar cen­tralt och övrig personal flyttas till länsstyrelsen

3) samband under förflyttningen säkerställs om situationen är bråd­
skande.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.2   Jordbruksdepartementet  566

FOA anser att en automatisk utflyttning av personal vid SSI och SKI inte skall ske utan endast då en utflyUning är motiverad. En utflyftning kräver en noggrann planering och övning av stabsarbete, samband och transporter.

SKI gör den bedömningen aft SKI skall agera på ett mycket tidigt stadium t. ex. när något onormalt inträffat och utvecklingen är på väg mot en hotfull situation

Erfarenheterna från TMl-2 pekar därvid mot att personal från SKI bör ge sig direkt till platsen sä att primär information kan erhållas och all anvisningar och råd eller dispenser inte baserar sig på ofullständig informa­tion.

SKI anser också att inspektionen skall larmas och agera efter delvis andra kriterier än vad som gäller för larmning av länsstyrelse och SSI/ BNA. Detta innebär enligt SKI

1)  Inspektionen larmas frän berört kärnkraftsverk enligt vissa kriterier

2)  larmet sker via personsökaie med angivande av vilket aggregat det gäller

3)  en utsedd beredskapsgrupp beger sig omedelbart till angiven plats för helikoptertransport

4)  beredskapsgruppen installerar sig i avsedd lokalitet i nära anslutning till aggregatet

5)  beredskapsgruppen leds av en befattningshavare med befogenhet att fafta de beslut som ankommer på inspektionen

6)  annan i beredskapsorganisationen ingående SKI-personal beger sig till kontoret.

LO anser i sitt remissvar atl SKI bör ta över ansvaret för åtgärder i okontroflerbara reaktorer. Vidare föreslås atl en akutgrupp samlas pä SSI i en rådgivningscentral för att därifrån ge råd till länsstyrelsen.

Göteborgs kommun föreslär när det gäller BNA:S sammansättning

BNA har ingen fackexpert i aktiv civil räddningstjänst knuten till sig. Statens brandnämnd, som är Ullsyningsmyndighet för landets räddnings­tjänst, borde vara representerad i BNA.

Rikspolisstyrelsen Ullstyrker SSLs förslag om att formalisera organisa­tionen av akutgruppen med avseende på beslutsansvar vid rådfrågning.

Den medicinska beredskapen behandlas ur olika synvinklar. Rikspolis­styrelsen anser

Den medicinska beredskapen är enligt styrelsens mening mycket angelä­gen och bör därför ägnas stor uppmärksamhet. Uppföljningen av den information, utbildning och planering som erfordras för en god medicinsk katastrofberedskap mot strålskador borde kunna skötas av den föreslagna centrala organisationen under fömtsättning att medicinsk expertis är knu­ten till organisationen.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.2    Jordbruksdepartementet 567

Socialstyrelsen menar att sjukvårdsaspekterna har fått ett anmärknings­värt litet utrymme i rapporten. Socialstyrelsen framhåller

I den förstnämnda delen berörs överhuvudtagel inte beredskapsorgani­sation pä sjukhus vad avser mätning av kontaminering, dekontaminering och intensivvärd av akut strålskadade patienter. Erfarenheten har visat att sjukvårdsberedskapen för konventionella olyckor är god. Inför den typ av olyckor som beskrivs i SSI-rapporten finns det emellertid anledning alt ytteriigare förbättra beredskapen.

De sjukhus som vid en eventuell reaktorolycka har att definitivt ta hand om allvarligt sirälskadade bör disponera brännskade- och hematologiska avdelningar liksom sjukhusfysiker. Det skulle också vara önskvärt med utrustning för helkroppsinätning.

Vidare framför socialslyrelsen kritik då de i rapporten angivna åtgärder­na "vila, symtomlindring och symtommolande behandling" representerar tidigare värdmetoder. Socialstyielsen kommenterar

Modern intensivvärd av personer med akut strälskada innefattar även ersättande av gastrointestinala vätske- och elektrolytförlusler, tarmsterili­sering, intensivbehandling med granulocyt- och trombocytfusioner saml intensiv behandling med moderna antibiotikakombinalioner. I särskilt all­varliga fall kan även benmärgslransplantalioner komma ifråga.

Landstingsförbundet anser att de krav som ställs pä sjukvården i stort överensstämmer med beredskapsplaner för krig. Befintliga planer behöver därför endast kompletteras med avseende pä vissa speciella krav.

SACO/SR framhåller all sjukhusfysikerna har tillgäng till mätutrustning­ar och kan medverka vid omhändertagandet av patienterna. Malmöhus läns landsting föreslår centrala medicinska bedömningar och åtgärdsre­kommendationer.

Länsstyrelsen i Uppsala län bl.a. påpekar risken för psykomedicinska massproblem när ett stort antal människor kan söka sig till sjukvårdsinrätt­ningar utan att egentligen behöva medicinsk värd. Liknande synpunkter framförs av Malmöhus läns landsting

Beredskapsåtgärder som rör många människor måste förenas med en psykologisk beredskap, väl i paritet med den tekniska. Överdrivna farhå­gor hos allmänheten måste kunnas lugnas och felaktiga eller överdrivna rykten tillrättaläggas. Myndigheterna måste hela tiden vara beredda alt effektivt möta paniksituationer eller risker för sädana. Utan ett väl funge­rande psykologiskt försvar kominer ingen teknisk beredskapsorganisation att kunna fungera. Dessa förhållanden gäller också i hög grad landstingets verksamhet.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.2    Jordbruksdepartementet 568

2.5.5 Indikering och analys

FOA har i sitt svar stark betonat vikten av indikering och analys av mätvärden

FOA anser att utredningen inte tillräckligt diskuterat analysen av alla mätdata som kan bli aktuella vid en stor olycka. Denna analys kan av många skäl vara intrikat. De olika länsstyrelserna kan knappast samtliga räkna med att bygga upp egna resurser för detta. Mycket talar därför för att SSI/BNA bör skapa en central kompetens i beredskap för ändamålet, som kan betjäna samtliga berörda län.

Liknande synpunkter har framförts av andra instanser. Exempelvis an­ser civilförsvarsstyrelsen att SSI inte i tillräckligt hög grad har diskuterat analysresurserna. Älvkarleby kommun vill ha en effektiv organisation för sammanställning och utvärdering av mätvärden. Analys av mätvärden kan utföras av kvalificerad personal ur civilförsvaret enligt förslag från länssty­relsen i Jönköpings län. Studsvik Energiteknik AB har också framfört att företaget kan medverka vid indikering och analys

Till en allmän beredskapsorganisaUon bör knytas specialresurser för vissa typer av olyckor. Studsvik bör utgöra en sådan specialresurs i sam­ band med reaktorhaverier.

De resurser som Studsvik nu har för insats vid haverier i egna anlägg­ningar samt för assistans åt kärnkraftföretagen utgör en naturlig kärna för medverkan i den totala beredskapsorganisationen. Som exempel på insat­ser som Studsvik kan utföra vid en inträffad olycka kan nämnas strålmät-ningar i fält under det första skedet av olyckshändelsen, bedömning av utsläppets storlek och sammansättning, prognoser för stråldoser i omgiv­ningen samt uppföljande triätverksamhet i senare skeden av olycksförlop­pet.

Brandförsvaret bör utgöra den primära indikeringsgruppen då denna organisation har en hög beredskap. Detta tillstyrkes av statens brand­nämnd och motsvarande tillstyrkan finns i ett flertal remissvar. Hässle­holms kommun motiverar detta med att brandförsvaret är en fältorganisa­tion med erfarenhet från fältarbete.

ÖB framhåller aft militär personal kan medverka vid indikeringsarbetet. I detta fall är försvarets skyddsskola försedd med både indikeringsspecia­lister och instmment. Denna personal är även utbildad i skyddsfrågor.

Tranemo kommun påpekar att hälsovårdsnämndens personal kan med­verka vid indikeringsarbetet.

Den indikeringsutrustning som föreslås är vanligen militära eller civilför­svarets intensimetrar.

Flygindikeringen har kommenterats av LRF

Det är uppenbart att det föreligger många problem med att mäta radioak­tivitetens utbredning och spridningsförlopp. Rapportens diskussion om flygmätning tyder på stor osäkerhet om lämpligt förfarande.

 

Prop, 1980/81:90    Bilaga 2.2    Jordbruksdepartementet    569

Vattenfall däremot föreslår flygindikering vid en vidgad beredskap. I övrigt har denna indikeringsmetod knappast kommenterats.

När det gäller de av SSI föreslagna fasta mätstationerna har en del synpunkter framförts. Vattenfall anser att penndosimetrar är alltför opålit­liga för att vara efTekUva idag. Vikten av fasta mätstationer understryks annars bl. a. av Oskarshamnsverkets Kraftgmpp AB, Sydsvenska Värme­kraft AB och Helsingborgs kommun. Vallentuna kommun vill dock utöka området med fasta matställen till att inbegripa områden utanför 10-km gränsen.

En bättre skorstensmonitering vid haverier efterlyses av Sydsvenska Värmekraft AB och LO. Även Vattenfall föreslår en bättre skorstensmoni­tering. Vid en vidgad beredskap kan detta vara erforderligt för att kunna mäta höga dosrater.

Indikering av livsmedel och fastställandet av kontamination av patienter berörs i remissvaren. Socialstyrelsen vill ha en möjlighet till helkropps­mätning och kontaminationsmätning på patienter. LRF betonar behovet av mjölkindikering.

2.5.6 Jodtabletter

Utdelning av jodtabletter i profylaxiskt syfte har diskuterats ingående. Socialstyrelsen fastslår i sitt remissvar att

Upptaget av radioaktivt jod i sköldkörteln kan blockeras genom lillförsel av jodid i hög dos.

Jodiden måste dock tillföras snabbt vid den radioaktiva expositionen för att hinna blockera effektivt. Efter 3-4 timmar erhålles bara en 50 % bloc­kad. Peroralt tillförd jod ger generellt mycket få och lindriga biverkning­ar. Enligl biverkningsrapporter till FDA i USA är risken härför endast 10-10" vid dagligt intag av jod.

Om thyreoidea blockerats med jod kommer vid J-131 -intag blodstråldo­serna - och därmed också de reella benmärgsdoserna, gonaddoserna etc. -alt öka.

För eventuell utdelning till allmänheten bör lämplig förpackning las fram bl. a. med hänsyn till att jodtabletter är fuktkänsliga. Praktiska anvisningar bör också utarbetas. Av des.sa bör framgå bl. a. att intag av jodtabletter endast skyddar mot upptag av J-131 i sköldkörteln.

Socialstyrelsen framhåller vidare

Mot bakgmnd av att riskerna med biverkningarna av jodtabletter är mycket små och nyttan med tabletterna för vissa riskgrupper är uppenbar (påtaglig) anser socialstyrelsen att tabletter i förvåg bör utdelas till hushål­len, industrier, skolor och daghem med bifogad bruksanvisning.

Byte av tabletter och förnyad information bör ske enligt SSI- rapportens förslag.

Enligt SSLs förslag skall utdelning av tabletter ske till samtliga hushåll inom en radie av 10 km från kärnkraftstationen. I rapporten diskuteras också utdelning på större avstånd. Enligt styrelsens mening finns/kan

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.2    Jordbruksdepartementet 570

finnas utsatta grupper inom hela utrymningszonen, dvs. upp lill 40-80 km från kärnkraftverket. För att säkert nä grupper även utanför 10 km-zonen med kort varsel bör, som ett komplement till utdelning av tabletter i förväg till samtliga hushåll inom 10 km-zonen, en kraftigt decentraliserad lager­hållning av jodtabletter jämfört med vad som i dag är fallet genomföras inom resten av utrymningszonen.

När det gäller utdelning i förväg inom hela beredskapsområdel får detta förslag stöd av bl. a. länsstyrelserna i Hallands och Uppsala län, socialsty­relsen, SLV, Kristianstads och Västerviks kommuner. Inom närområdet (<10 km) föresläs utdelning av jodtabletter av FOA och Sydsvenska Vär­mekraft AB och ett flertal andra instanser. Flera sammanfallande förslag föreligger där tabletter lagerhålls inom beredskapsområdets Ijärrområde. Tillgängligheten skall då vara hög för utdelning eller frivillig anskaffning.

SLU önskar en prövning av en nationell utdelning med anledning av risken för kärnvapenanvändningen i världen. Tabletter utdelade som en nationell beredskap föreslås också av Hultfreds kommun.

LO anser att det finns skäl för och emot att utdela tabletter i förväg

Beträffande utdelning av jodtabletter vill LO understryka SSLs slutsals atl det finns skäl både för och emot utdelning av jodtabletter till männi­skorna i omgivningen kring ett reaktoriäge. De berörda länsstyrelsernas inställning i den här frågan bör Ulimätas särskild vikt. De bör ges möjlighet att genomföra begränsad försöksverksamhet i anslutning till information om beredskapsplaneringen.

Flera instanser anser att frågan bör utredas vidare däribland länsstyrel­sen i Malmöhus län, Borgholms kommun och länsstyrelsen i Kristianstads län.

2.5.7 Meteorologisk information

Den meteorologiska beredskapen har kommenterats av ett flertal instan­ser. Statens industriverk önskar en bättre ineteorologisk organisation och planering.

SMHI anser att det inte utan ytteriigare undersökningar kan uteslutas alt vissa givna orter oftare kan drabbas av komplikationer i form av komplice­rade spridningsfall. SMHI framhåller

Molnet med radioakfivt material kan komma att transporteras över stora avstånd för att senare föras ned till marken genom att vertikala luftrörel­serna plötsligt förstärks, s.k. fumigation. Sådana fumigationseffekter är vanliga i kustområden, där land- och sjöbriscirkulationer påverkar de vertikala luftrörelserna, och i större tätorter där en speciell "stadsvind" bildas på grund av stadens s. k. värmeö. Det radioaktiva materialet kan även fällas ut på marken genom s.k. "wash-out", då nederbörd faller genom molnet.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.2    Jordbruksdepartementet          571

Mot bakgrund av dessa komplicerade förhållanden föreslår SMHI me­teorologiska mätningar och modellberäkningar av spridningen till vissa utvalda orter vid indivuella spridningssituationer. Institutet önskar också ett effektivare samband med berörda instanser. Detta skulle utgöras av högprioriterade sambandskanaler mellan SMHI och SSL kärnkraftsverken och länsstyrelserna.

Vattenfall anser att fjärröverföring av dala Ull SMHI ej är självklar. Vidare ifrågasätter verket användningen av nya datormodeller. Sydsvens­ka Värmekraft AB är också av kostnadsskäl tveksam till SMHI förslag lill dataöverföring. Detta bör därt'ör utredas vidare.

Högsby kommun å andra sidan vill ha informationsöverföring från flera inlandsmätplatser och inte enbart från aktuella kustregioner. Länsstyrel­sen i Uppsala län föreslår faksimilmottagning av meteorologisk informa­tion vid ledningscentralen, medan rikspolisstyrelsen vill att den meteorolo­giska informationen skall nå alla verkställande organ.

SMHI tar upp problemet med beredskap mot olyckor utomlands. Ruti­ner för att snabbt och effektivt göra prognoser på hur etl avlägset utsläpp kan komma att drabba svenskt territorium bör utvecklas inom väderleks­tjänsten. SMHI framhåller även problemet med spridning av radioaktivitet i vatten. Institutet skriver

Även om tidsskalan när del gäller spridning i vatten är en annan än vid spridning i luft, borde hydrologiska förhållandena kring kärnkraftsverken ägnas större uppmärksamhet än vad som hittills skett. SMHI föreslår därför att, som ett första steg, en översiktlig hydrologisk utredning genom­föres inom varje kärnkraftverks riskzon. Undersökningen bör omfalta en kartläggning av varje vattendrags vattendelare så alt man snabbt får fram vilka vattendrag som berörs vid ett nedfall av radioaktivt material.

SMHI föreslår även att onormalt slora utsläpp av radioaktivitet till vatten utreds närmare. Institutet föreslär

Genomförande av pilotstudie med beräkning och verifiering av ström­ning och spridning längs ett större kustavsnilt kring ell av kärnkrafllägena för en verklig period. Denna studie skall avse direkt utsläpp lill vatten.

Bestämning av typiska spridningsbilder för kontrollerade utsläpp direkt till vatten vid samtliga kärnkraftlägen genom simulering i numerisk cirkula­tionsmodell.

2.5.8 Information

SSLs förslag till information får i stort stöd av ett flertal instanser. Vattenfall trycker även på att just grundinformationen behöver förbättras. SKI påpekar att informationen före en olycka inte sker på ett enhetligt sätt. Informationsfrågan måste också beaktas i alla lägen.

Information lill allmänheten omfattar dels förhandsinformation om bl. a. skyddsåtgärder, dels information vid etl haveri. Förhandsinformationen

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.2    Jordbruksdepartementet 572

kan ges inom ramen för civilförsvarets självskyddsutbildning. Detta före­slår civilförsvarsstyrelsen och FOA. Skydd mot katastrofer skulle då utgö­ra en komplettering till utbildningen för skydd i krig. Utbildningen bör kompletteras med de speciella krav kärnkraftshaverierna kan ställa på skyddet.

Förhandsinformationen bör enligt ett flertal instanser även omfatta in­formation om risker och konkreta åtgärder.

Socialstyrelsen efterlyser informaUon till befolkningen i utrymnings­zonen om risker och hur man skyddar sig. Detta förslag stöds även av i.ex. länsstyrelsen i Kronobergs län. Staffanstorps kommun föreslår att infor­mationen skall omfatta beredskapens syfte, utformning och innehåll. Högsby kommun påpekar problemet med information till turister och fritidsfolk som normalt inte nås av den lokala informationen. Informatio­nen kan ges via telefonkataloger, lokalradio, press och informationsfoldrar enligt förslag från ett flertal olika instanser. Västerviks kommun föreslår speciella kommunala informationscentraler, vilket stöds av flera andra instanser. Högsby kommun föreslår färdiginspelade band till brandförsva­rets högtalarbilar.

Information till massmedia bör ske på förberedda sätt. Länsstyrelsen i Hallands län föreslår speciellt utbildade informaUonsförmedlare

Ett annat viktigt avsnitt inom informationsområdet är atl de informa­tionsförmedlare, som skall återge ett olycksföriopp och de åtgärder som vidtages med anledning av detta har fått den utbildning och har den kunskap som möjliggör en saklig bedömning av olycksförioppets karaktär och omfattning.

Detta stöds även av rikspolisstyrelsen. Vattenfall och Sydsvenska Vär­mekraft AB. Pä liknande sätt föreslår Gislaveds kommun en organisation för kontakten mellan massmedia och ansvariga personer. Informationen kan vara förberedd enligt bl.a. civilförsvarsstyrelsen, Sveriges Radio AB och länsstyrelsen i Kronobergs län.

Vattenfall tillstyrker liksom Sveriges Radio AB förslaget om informa­tionspaket, men vill dessutom ha en lista på utbildade journalister för kontakterna med massmedia.

Sveriges Radio AB tillstyrker även förslaget om speciellt utbildade jour­nalister och framhåller

Personal från lokalradion, som kan beräknas få uppgifter som samman­hänger med beredskapsorganisationens livräddande verksamhet eller i den lokala nyhetsrapporteringen, bör få relativt omfattande kunskaper beträf­fande aktuellt kärnkraftverk och om dess beredskapsplanering.

När det gäller riksradio och tv,, bör ett relativt stort antal nyhetsjourna­lister ha allmänna kunskaper om kärnkraftverken och deras beredskaps­planläggning. Det kan vara lämpligt att någon eller några journalister pä de stora nyhetsredaktionerna (EKO, AKTUELLT och RAPPORT) ges en mera specialiserad utbildning.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.2    Jordbruksdepartementet 573

Rikspolisstyrelsen varnar för misstro mot färdiga informationspaket

Förslagel om informationspaket till journalister är enligt rikspolisstyrel­sens mening intressant och bör bearbetas vidare. Man bör dock ha klart för sig att sådana paket kan komma att mötas med misstroende. Journalisterna kan uppfatta det som ett försök från myndigheternas sida att styra informa­tionen.

Sveriges Radio AB, som har en väsentlig del i informationsflödet fram­håller allmänt

Rundradioverksamheten vid kärnkraftolyckor kan schemaUskt sägas omfatta två olika verksamheter - den normala nyhetsverksamheten och den s.k. "myndighetsinformationen", dvs. överförandet av de ansvariga myndigheternas råd och anvisningar till allmänheten.

Sveriges Radio AB ansluter sig till de principer beträffande informa­tionsfrågorna som strålskyddsinslitutet redovisat. Det finns dock brister i rapporten, när det gäller behandlingen av informationsproblemen.

Trots rapportens omfång saknas ett försök till analys av massmedias möjligheter att på olika sätt medverka i informationsverksamheten.

Av anafysen borde också framgått de stora skillnaderna mellan radio (lokalt och riks), tv och pressen i deras sätt atl arbeta och deras förutsätt­ningar, när det gäller att förmedla informationen.

Man talar i rapporten om information till allmänheten och om informa­tion till massmedia. Informationen till massmedia måste självfallet vara avsedd att nå allmänheten.

I rapporten förekommer inte någon redovisning av hur radio och tv i dag kommer in i planläggningen och i vad mån denna planläggning är tillräcklig eller om nya krav ställs på rundradions enheter.

Sveriges Radio AB framhåller behovel av kompletterande regler

Vid katastrofsituationer exempelvis vid kärnkraftverk, vänder sig läns­styrelsen eller den myndighet länsstyrelsen förordnat till lokalradion i länet för att fä utsänt meddelande till allmänheten.

Nu befintliga riktlinjer bör kompletteras med anvisningar för samverkan mellan olika enheter inom lokalradion, riksradion och tv.

Det finns anledning utgå från, atl ljudradion - och dä speciellt lokalra­dion - är det lämpligaste mediet att förmedla myndigheternas informaUon.

Inom mndradion bör det lokalt finnas en huvudansvarig för verksamhe­ten vid kärnkraftsolycka. Detta bör vara lokalradiochef i det lokalradioom-räde, där kärnkraftverk är beläget. Denne lokalradiochef samverkar med länsstyrelsen och samordnar verksamheten mellan sitt och övriga av plan­läggningen berörda lokalradioområden.

När räddningsledningen organiseras, bör representant från lokalradion ingå i eller adjungeras till densamma.

Informationsverksamheten måste enligt Sveriges Radios uppfattning inte ses som något som står i motsats till räddningsarbetet utan såsom en mycket väsentlig komponent i densamma. Det är viktigt att massmedias representanter kan nå fram till dem som har kunskaper.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.2    Jordbruksdepartementet    574

2.5.9 Samband - Telekommunikationer

En allmän kritik mot AB Teleplans rapport har framförts av televerket som skriver

Teleplans rapport "Telekommunikationssystem för kärnkraftsolyckor" uppvisar enligt televerkets mening brister i en sådan utsträckning all den inte bör läggas till grund för ett beslut. Rapporten bör i stället bli föremål för överbearbetning och kompletteras i syfte alt ta fram mera långsiktiga systemlösningar, jämte interimslösningar för ett övergångsskede. Detta arbete bör ske i direkt samverkan med televerket.

Etl flertal remissinstanser påpekar vikten av samband och efterlyser allmänt förbättrade telekommunikationer. Till dessa hör bl. a. länsstyrel­serna i Göteborgs och Bohus, Kristianstads och Västmanlands län.

ÖB tar även i sitt svar upp frågan om huvudmannaskapet och framhåller

Överbefälhavaren biträder förslaget att ett formellt huvudmannaskap upprättas för sambandsfunklionerna. Lämplig myndighet kan vara civil­försvarsstyrelsen, som har ett liknande ansvar för de civila totalförsvars­delarna.

2.5.9.1 Samhand mellan myndigheter och länsstyrelsen

Förändrad uppehällsplats för delar av SSI och SKI försvårar sambandet mellan regeringen och myndigheterna påpekar FOA i sitt remissyttrande. Civilförsvarsslyrelsen belyser sambandsproblemaliken under krigsförhål­landen då SSI och SKI har ändrade uppehållsplatser.

Rikspolisens datanät bör dock av sekretess- och kapacitetsskäl ej använ­das enligt rikspolisstyrelsen. Veittenfall framhåller vidare

Förutsättningen för att försN'arets ATL-nät skall kunna utnyttjas vid kärnkraftshaveri, är att full tillgänglighet lill nätet kan utlovas även vid en höjning av beredskapen inom försvaret.

ÖB skriver bl. a. om nyttjandet av försvarets ATL-nät

Överbefälhavaren har inte något att invända mot det föreslagna utnytt­jandet av ATL-funkfionen i försvarets telenät.

Utformningen och utnyttjande av försvarets telenät är i vissa avseenden sekretessbelagd. Ett villkor för anslutning för ovan angivna ändamål är att denna sekretess kan bevaras.

Länsstyrelsen i Uppsala län tillstyrker bl. a. utnyttjandet av försvarets fasta länknät

Det nationella sambandet bör baseras på försvarets fasta radiolänknät (FFRL) och utnyttja automatiken i detta (ATL-systemet). Härigenom upp­nås en omedelbar tillgänglighet och minimal risk för spärrning.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.2    Jordbruksdepartementet    575

Länsstyrelsen i Uppsala län föreslår vidare speciella förbindelser för samband med SMHI, kustbevakning och TT. Enligl länsstyrelsen krävs tvä talkanaler och en faksimil / Ijärrskriftkanal.

Nationellt samband med försvarets telefonnät föresläs också av länssty­relsen i Kristianstads län.

Televerket föreslår att det allmänna nordiska datanätet används för dataöverföring. Automatiska mobiltelefoner, mobilradio och del landmo­bila radionätet (SARK) kan nyttjas. Om det landmobila radionätet framfor televerket

Vid planeringen av ett telekommunikationssystem för kärnkraftsolyckor bör även hänsyn tas till den av en särskild utredning föreslagna SAinord-ningen av de landmobila f{.adioKommunikalionerna i Sverige (SARK). Vid ett genomförande av utredningens förslag alt anordna etl särskilt "SARK-nät" kan alla i en katastroforganisation ingående mobila enheter nås från en och samma manöverenhei och dessulom ha samlrafik med varandra. En sådan samlrafik torde vara en nödvändig förutsältning för en väl fungerande katastroforganisation. Nätet kommer också atl medge priorite­ring av den viktigare trafiken och bli försett med alternalivvägsmöjligheter i basradionälet. Den i dagens läge olyckliga splittringen pä en mängd olika radionät med skilda manöverenheter och utan samtrafiksmöjligheler illu­streras av Teleplans förslag till regionalt samband. SARK-nälet beräknas kunna vara klart att tas i trafik 1987.

2.5.9.2 Samband på regional nivå

Pä den regionala nivån föreslår länsstyrelsen i Uppsala län all civilför­svarets radio system 70 och luftsfartsradio kan användas. Fyra sambands­kanaler bör enligl länsstyrelsen vara tillräckligt för sambandet mellan länsstyrelsen och kraftverket. Lokala förbindelser kan anordnas som ex­klusivt förhyrda ledningar i televerkets nät. Länsstyrelsens ledning av polis, brandförsvar etc. bör ske med radio direkt från räddningsledningen. Som reserv torde länsalarmeringscentralen och civilförsvarets huvudcen­traler kunna utnyttjas.

SOS Alarmering AB varnar bl. a. för sammankoppling av skilda nät

Länsstyrelse föresläs i rapporten utrustas med bl. a. egen radioutrust­ning för directaccess i många radionät, där vart och elt har specifik utrust­ning, trafiksätt m. m. Förslaget atl skapa ytterligare regionala sambands­nät, som under larmtillstånd betjänas av personal, som dagligen inle trafi­kerar dessa, innebär en stor risk för kraftigt nedsatt framkomlighet inom respektive nät.

Användandet av civilförsvarets radiostationer för trafik mellan länssty­relse och räddningsstjänslenheter medför ytterligare risker, eftersom ma­terielen har väsentligt skilda tekniska nivåer. Räddningstjänstens nät med det nya 5-tons selektiva anropssyslemet mister sin elasticilet, om det ledande organet tekniskt faller utanför ramen.

Länsstyrelsens behov av direkt radiosamband bör mycket noga inven­teras. Samband med flertalet insatta räddningstjänstorgan bedöms kunna i

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.2    .lordbruksdepartementet 576

hög grad tillgodoses genom samarbete med respektive larmcentral, som i samband med en kärnkraftsolycka omedelbart förstärks med,maximalt antal operatörer.

Socialstyrelsen påpekar att samband mellan sjukhus och olycksplats måste finnas även om telenätet är blockerat. Vattenfall föreslår radiolänk­förbindelser och om tillgängligheten kan garanteras även försvarets ATL-nät. Mobilradionätet och rikstelenätet kan även utnyttjas enligt Vattenfall.

Sjöbo kommun framhåller behovet av en radioförbindelse mellan läns­alarmeringscentralerna och samUiga berörda brandstationer. Länsstyrel­sen i Kristianstads län föreslår nyttjandet av civilförsvarets radio R70 och RI20. Detta förslag får i stort även stöd av länsstyrelsen i Ålvsborgs län. För textinformation kan länspolisens telex och försvarets fjänskriftsnät användas. Länsstyrelsen föreslär även speciella telefonabonnemang.

Televerket framhåller även att trafikbegränsningar med olika priorite­ring kan införas på telefonnätet. Detta skulle medföra att telenätet kan användas som sambandsresurs för ledningsfunkUonen. Vidare påpekas att televerkets personsökningstjänst MBS kan användas för att snabbt kalla in berörd personal till ledningsorganen.

Statens brandnämnd framhåller att nämnden har kunskaper och erfaren­het om vilket behov av samband som krävs vid större nödlägen. Nämnden är därför beredd att ge synpunkter under det fortsatta arbetet.

Svenska kommunförbundet och Ystads kommun föreslår att sambanden samordnas med länsalarmeringscentralerna och SOS Alarmering AB. Kommunförbundet skriver

Strälskyddsinstitutet föreslår i rapporten att en förbättring av sambands­medlen kommer till stånd. En sådan förbättring är enligt styrelsens mening angelägen och kan ske på olika sätt. Styrelsen anser att denna fråga behöver ytterligare analyseras och att härvid särskilt övervägs möjligheter­na att göra en samordning med länsalarmeringssystemet (SOS-Alarme-ring).

2.5.10 Åtgärdspolicy för utrymning

Utrymningsplaner för stora befolkningsområden ifrågasätts av ett flertal instanser. Civilförsvarsstyrelsen gör en jämförelse med civilförsvarets utrymningsplaner

Till skillnad från hittillsvarande utrymningsplanläggning med omfat­tande och i detalj förberedda utrymningar av befolkningscentra kommer civilförsvaret att införa en annan utrymningspolicy.

De nya principerna ställer större krav pä flexibilitet och handlingsbe­redskap hos den operativa ledningen och innebär en restriktiv och efter läget anpassbar utrymning som stämmer väl överens med de riktlinjer som SträlskyddsinsUtutet redovisar. Denna nya utrymningssyn har också med­fört att en framtagning och sammanställning av planerings- och beslutsun­derlag kommer att påbörjas. I underlaget ingår uppgifter om befolkning, skyddsUllgångar och inkvarteringsmöjligheter m. m. Vissa möjligheter till samordning bör finnas.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.2    Jordbruksdepartementet 577

FOA ställer sig tveksam till omfattande utrymningsplaner

I frågan om beredskap bör finnas även för de mycket stora olyckorna anser FOA att viss grundberedskap i form av kunskaper hos myndigheter, sambandsmedel etc. är skälig även för händelser som bedöms mycket osannolika. Lämpligheten av långtgående åtgärder, exempelvis omfat­tande utrymningsplanering, är däremot diskutabel.

Utrymning runt Barsebäck medför stora eller oöverstigliga svårigheter enligt statens planverk. Vattenfall anser att fasta utrymningsplaner bör finnas för närområdel (10 - 15 km) medan det är tillräckligt med riktlinjer för utrymning av mer perifera områden. Samma synpunkter har framförts av Sydsvenska Värmekraft AB saml delvis av Gislaveds kommun.

Länsstyrelserna i KrisUanstads, Kronobergs och Älvsborgs län före­språkar att inga detaljerade utrymningsplaner fastställs. Länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller vidare

Det väsentligaste är att länsstyrelsen skapar ett sådant underiag, som medger handlingsfrihet med hänsyn till lägets utveckling. Civilförsvarets planläggning för inkvartering bör bl. a. kunna utgöra underlag för att om­händerta evakuerade vare sig dessa är länsinvänare eller från annat län. Planen bör i övrigt kunna inskränka sig till en åtgärdskalender.

LO tar i sitt remissvar upp frågan om utrymning. LO instämmer i SSLs rekommendation, att vid radioaktiv markbeläggning partiell utrymning rekommenderas och genomförs, särskilt för havande kvinnor och barn vid hot om större stråldos än en rad. LO ifrågasätter utrymningsplaner för området 40-80 km.

Statens brandnämnd pekar på klorolyckan 1979 i Mississanga, Toronto där del framgick att det är tekniskt möjligt att utrymma stora tätorter på kort tid.

Socialstyrelsen rekommenderar utrymning vid hot. Planer bör finnas för hela beredskapsområdet (40-80 km). Utrymningsplaner för hela bered­skapsområdet föreslår även bl. a. kommunerna i Högsby, Vallentuna, Vimmerby och Västervik.

Konsekvenser för jordbruksnäringen rhåste beaktas enligl SLU, LRF och lantbruksstyrelsen.

Lantbruksstyrelsen skriver

Djurskyddshänsyn kan i högsta grad bli aktuella i hithörande samman­hang. Detta framgår inte minst av de redovisade intervjuerna med lantbru­kare. Vid en kärnkraftolycka finns uppenbarligen risk för en psykologisk effekt som skulle kunna föra med sig att ägare/skötare överger sina djur för att rädda sig undan en verklig eller inbillad fara. Djuren kan bli lämnade utan foder och skötsel och detta är givetvis inte acceptabelt från djur­skyddssynpunkt. Alternativet Ull skötsel är avlivning eller slakt men man kan förutse problem med att få personal även till sädana insatser. Det torde därtör vara nödvändigt att de personer som kan bli tvungna att stanna kvar

37    Riksdagen 1980/81. I .saml. Nr 90. Biiagedel

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.2    Jordbruksdepartementet   578

viss tid inom riskzonen - antingen den bedöms Ull 10 km eller längre - på förhand förses med skyddsutrustning, som var och en förvarar. Detta skulle gälla djurskötare, transportörer, slaktare och veterinärer.

På samma sätt måste problemen med utrymning av sjukvårdsinrättning­ar beaktas. Detta har framförts av socialstyrelsen och flera landsting.

Ett flertal remissinstanser föreslår atl utrymningsplanerna samordnas med civilförsvarets befinfiiga planer. Vattenfall påpekar att spontan utrymning kan förväntas. Liknsmde synpunkter har framförts av andra instanser bl. a. civilförsvarsstyrelsen och Vallentuna kommun.

ÖB framför att en av civilförsvarels huvuduppgifter är att evakuera, undsätta och röja. Användningen av civilförsvarspersonal för utrymning föresläs av flera instanser bl.a. rikspolisstyrelsen och Stockholms läns landsting. Länsstyrelsen i Malmöhus län påpekar dock att användningen av civilförsvarets personal medför en lidsfördröjning på 1/2 till 3 dygn. Brandförsvaret är däremot mobiliserat men dess resurser är för knappa.

Kommunernas medverkan bör enligt SSI omfatta bl.a. utrymning och inkvartering. Detta förslag får stöd av flera instanser bl. a. socialstyrelsen och Högsby kommun.

Transportproblemen tas också upp i flera remissvar. Borgholms kom­mun påpekar t. ex. att utrymning av öar måste beaktas speciellt. Bl, a. ÖB anser att materiel för transport kan erhållas från försvaret.

2.5.11 Planering och förberedelse

Den av SSI föreslagna centrala organisationen för utbildning och övning fär stöd av många remissinstanser. Länsstyrelserna i Malmöhus, Uppsala och Kristianstads län, statskontoret, rikspolisstyrelsen, Göteborgs kom­mun och Stockholms läns landsting är några instanser som tillstyrker förslaget.

Riksrevisionsverket framhåller när det gäller huvudman för organisatio­nen

Riksrevisionsverket förutsätter alt SSI förslag innebär atl organisatio­nen skall vara nära anknuten lill strålskyddsinstitutet, vilket torde vara lämpligt. Enligt riksrevisionsverkets mening bör det dock övervägas att lägga uppgifterna direkt hos strålskyddsinstitutet. Till instiiutel kan än­dock liksom f. n. vara knutna rådgivande organ inom området.

Civilförsvarsstyrelsen anför i sitt yttrande att redan uppbyggda resurser borde beaktas och att civilförsvarsstyrelsen bör vara representerad i orga­nisationen för att bevaka ändrade förhållanden vid beredskap och krig.

Länsstyrelsen i Hallands län framhåller att organisationen bör ge hand-lingsdirekliv för länsstyrelsen samt riktlinjer för information till allmänhe­ten och länsstyrelsen. Dessutom föreslås riktlinjer om hur livsmedel och djurfrågan skall behandlas vid ett haveri. Detta förslag fär delvis stöd av länsstyrelsen i Malmöhus län.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.2    Jordbruksdepartementet 579

Rikspolisstyrelsen föreslär att det centrala organet utarbetar förslag till information och utbildning av beredskapspersonat. Medicinsk expertis bör därför knytas till organisationen. Styrelsen pekar också på den stora erfa­renhet av planering och övningsverksamhet av räddningstjänst som statens brandnämnd har. Detta motiverar att statens brandnämnd bör ingå i orga­nisationen. Liknande synpunkter har framförts av Göteborgs kommun. Dessutom framhålls i kommunens svar atl statens brandnämnd bör, som tillsyningsmyndighet för landets räddningstjänst, vara representerad i be­redskapsnämnden mot atomolyckor.

Riksrevisionsverket föreslår att det cenirala organet organiseras nära anknutet till eller direkt vid SSI. Rådgivande organ kan sedan knytas till SSI.

Göteborgs kommun ifrågasätter om organisationen bör organiseras av strälskyddsinstitutet

En planerings-, utbildnings- och övningsledningsorganisation bör etable­ras. Kommunen ifrågasätter dock om den bör organiseras av strälskydds­institutet. Civilförsvarets resurser bör utnyttjas. Även den av statens brandnämnd bedrivna utbildningsverksamheten i räddningstjänst bör kun­na tillvaratagas.

2.5.12 Jordbruk och djur

Lantbmksstyrelsen framhåller i sitt remissvar bl.a.

SSI bör enligt styrelsens mening beredas möjlighet att genomföra sin avsikt att utarbeta en sammanfattande informationsbroschyr med råd och anvisningar. Styrelsen anser också att det är nödvändigt att en grundläg­gande information anpassad till förhållandena i jordbruket och trädgårds­näringen sammanställs och förmedlas till lantbruksbefolkningen i bered­skapsområdena.

Det är vidare enligt styrelsens uppfattning i första hand lantbruks­nämndspersonal och distriktsveterinärer i kärnkraftslänen som bör utbil­das.

Ett stort problem vid en vidgad beredskap där stora områden kan behö­va evakueras är djurhållningen. Flera instanser betonar problemet med regler för djurhållare. Länsstyrelserna i Hallands, Kalmar, Malmöhus, Uppsala, Kristianstads och Älvsborgs län samt lantbmksstyrelsen, SLU, LRF och ett flertal kommuner efteriyser klarare regler för bl. a. hur djur­hållare skall agera vid utrymning, skötsel av djur i evakuerade områden och påbud om inställning.

Länsstyrelsen i Hallands län och LRF efterlyser utrustning till berörda mejerier för mätning av radioaktivitet i mjölk. Förbud mot mjölkleverans från kontaminerade områden föresläs av länsstyrelsen i Uppsala län. Sta­tens livsmedelsverk har tillgång till mjölkmonitorer och föreslär bistånd från de lokala hälsovårdsnämnderna. Livsmedelsverket efterlyser regler för konlroll av dricksvatten.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.2    Jordbruksdepartementet 580

Svenska naturskyddsföreningen tar upp problemet med förtäring av djur, vilda eller tama, som vistats i kontaminerade områden.

Hälsovårdsnämnden är ett organ som kan ge upplysningar, råd och anvisningar om radiaksmittat livsmedel enligt Malmö kommun och livsme­delsverket.

2.5.13 Skyddsutrustning

Den typ av skyddsutrustning som diskuteras i remissvaren ulgöres hu­vudsakligen av dels skyddsmasker och skyddsdräkter, dels dosimetrar och intensimetrar. Dessa föreslås komma till användning både för aktiva delta­gare i räddningstjänsten och för vissa utsatta grupper eller samfliga inom beredskapsområdet.

Civilförsvarstyrelsen anser att en utdelning av tillgängliga skyddsmasker är en tveksam åtgärd. Detta beror pä att alla ej kan ges en skyddsmask ens i närområdel. Frågan bör därför utredas vidare.

Utdelning av skyddsmasker till räddningspersonal föresläs av bl. a. riks­polisstyrelsen och Högsby kommun. Veterinärer bör ha tillgång Ull masker enligt lantbruksstyrelsens förslag. LRF påpekar att det idag inom jord-bmksnäringen inte finns någon som helst skyddsutmstning trots att denna gmpp tillhör de mest utsatta.

Den av FOA och civilförsvarsstyrelsen föreslagna självskyddsutbild­ningen får även här stöd av Vattenfall. Civilförsvarsstyrelsen skriver

Civilförsvarsstyrelsen anser att det bör vara möjligt att komplettera dagens självskyddsutbildning rned eU avsnitt som behandlar åtgärder vid ett eventuellt reaktorhaveri. Samtidigt bör också undersökas en utvidgning av kursinnehållet beträffande åtgärder i samband med trafikolyckor med "farligt gods" och olyckor vid kemiska industrier.

De teoretiska avsnitten och de praktiska övningarna syftar ytterst till att stärka de enskilda människornas möjligheter till självskydd under bered­skap och krig.

Övervägande delen av de kunskaper och erfarenheter som deltagarna tillägnar sig har de direkt och handgriplig nytta av vid eventuella fredstida olyckor - i hemmet, på arbetsplatsen och i trafiken.

Högsby kommun föreslår på liknande sätt information till allmänheten om självskydd. En informaUon om enkla användbara andningsskydd före­slås på samma sätt av flera remissinstanser.

Intensimetrar och/eller dosimetrar bör finnas tillgängliga för bl. a. veteri­närer samt allmän räddningspersonal enligt förslag från bl. a. lantbrukssty­relsen, rikspolisstyrelsen och länsstyrelserna i Kristianstads och Västman­lands län.

Det är i första hand civilförsvarets utrustning som föreslås komma till användning. Hässleholms och Landskrona kommuner påpekar att brand­försvaret kan utgöra en instans där skyddsutrustning kan handhas och lagras.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.2    Jordbruksdepartementet 581

1 detta sammanhang tar flera remissinstanser upp frågan om arbetar­skyddet. Klara regler för tillåtna dosbelastningar efterlyses av bl. a. läns­styrelserna i Malmöhus, Uppsala och Kristianstads län samt av Stock­holms läns landsting, statens brandnämnd och rikspolisstyrelsen. Rikspo­lisstyrelsen tar även upp problemet med frivillig tjänstgöring då vissa dosniväer uppnåtts. Denna fråga bör enligt styrelsen utredas vidare till­sammans med personalorganisationerna.

Högsby kommun betonar behovet av saneringsmetoder för personal som frän kontaminerade områden förflyttar sig till okontaminerade områ­den i exempelvis ledningscentraler.

Arbetarskyddstyrelsen anser att yrkesinspektionen bör vara represen­terad och ges en organisatorisk placering i beredskapsorganisationen. Det­ta för att varje arbetsplats skall kunna planera för att minska konsekven­serna vid en olycka.

2.5.14 Bevakning

Bevakningen vid ett haveri föreslås skötas av i första hand polisen, men även militär, hemvärn och civilförsvarets personal kan nyttjas enligt riks­polisstyrelsen och Högsby kommun. Statskontoret föreslår att kustbevak­ningen utnyttjas.

2.5.15 Forskning

En ökad satsning på framtagandet av metoder för marksanering föreslär flera instanser som exempelvis länsstyrelserna i Hallands, Malmöhus och Östergötlands län, lantbruksstyrelsen och SLU, Vattenfall, Västervik och Ydre kommuner samt Svenska naturskyddsföreningen.

Jodtablettfrågan bör utredas vidare föreslär flera instanser.

SCB föreslår att principer och metoder för analys av risk- och säkerhets­problemen utreds vidare. En helhetssyn på risker med kvalitets- och förstärkningsfaktorer på olika risker bör tas fram enligt statens industri­verk.

Spridning av radioaktiva ämnen i vatten bör studeras närmare enligt förslag från SMHI. Datormodeller som även täcker spridning av aktivitet från stora olyckor utomlands behöver också tas fram.

Byggnaders filterverkan behöver studeras närmare enligt socialstyrelsen och flera andra instanser, men civilförsvarsstyrelsen påpekar att denna fråga studeras f. n, av FOA inom den s. k. TOX-studien.

Möjligheten att larma stora områden medelst telefonlarm bör utredas enligt televerket. Malmö kommun efterlyser undersökningar av alternativa lösningar till utrymning, exempelvis olika skyddsmmsanordningar.

Sambandsmedlen är ej tillräckligt kartlagda enligt Ystads kommun och Svenska kommunförbundet. SACO/SR vill dessutom att sjukvårdens be­hov av beredskapsplaner mot nationella och internationella olyckor utreds vidare.

 

 

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.3    Jordbruksdepartementet    583

Bilaga 2.3

Beslut

1980-06-26                2751/79 (delvis)

Slalens strålskyddsinstitut

Box 60204

10401 Stockholm

Uppdrag att förbättra beredskapen mot kärnkraftolyckor

Länsstyrelse i län med kärnkraftverk eller annan alomanläggning skall enligt lagen (1960:331) om skyddsåtgärder vid olyckor i alomanläggningar m.m. (atomskyddslagen) ansvara för åtgärder till allmänhetens skydd i händelse av en olycka i atomanläggning. Bl. a. åligger det länsstyrelsen atl upprätta en beredskapsplan över de ålgärder som kan behöva vidtas för att skydda allmänheten mot radioakliva ämnen i händelse av en olycka.

Regeringen uppdrog den 26 april 1979 åt statens strälskyddsinstitut atl i samråd med berörda länsstyrelser se över organisationen och resurserna när del gäller beredskapen mot olyckor i kärnkraftverk. Institutet skulle utifrån en översyn och redovisning av de upprättade beredskapsplanerna lämna förslag till åtgäider för atl erhålla en ökad effektivitet hos bered­skapsorganisationen.

Strälskyddsinstitutet överlämnade i december 1979 sin rapport Effekti­vare beredskap med en rad förslag till förbättringar av den nuvarande beredskapen mot kärnkraftolyckor. Institutet framhöll samtidigt att den nuvarande planeringen inle syftar lill alt upprätthålla en beredskap mol mycket stora olyckor med mycket liten sannolikhet. Institutet har emeller­tid också utrett vilka åtgärder som skulle vara eriorderliga om man vill ha en handlingsberedskap för evakuering och andra skyddsåtgärder vid sä­dana olyckor.

Strålskyddsinstitutets rapport har varit föremål för en omfattande re­missbehandling.

Enligt regeringens uppfattning är det av största vikl att beredskapen mol kärnkraftolyckor effektiviseras. Såsom redovisas i prop. 1979/80:170 om vissa energifrågor avser chefen för jordbruksdepartementet att la upp de frågor som behandlas i rapporten Effektivare beredskap i anslutning till kommande energipolitiska förslag vid riksmötet 1980/81. Rapporten pekar pä vissa brister i den nuvarande beredskapsplaneringen som det är angelä­get att snarast komma till rätta med.

Regeringen uppdrar åt strälskyddsinstitutet att i samråd med socialsty­relsen samt länsstyrelserna i Uppsala, Kalmar, Malmöhus och Hallands län utreda och förbereda en utdelning av jodtabletter till den befolkning som är bosatt inom 10-20 km avstånd frän kärnkraftverken. Arbetet bör

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.3    Jordbruksdepartementet    584

bedrivas skyndsamt och redovisas för regeringen sä snart erforderliga förberedelser för utdelningen vidtagils.

Regeringen uppdrar ål televerket alt i samråd med strålskyddsinslitutet, civilförsvarsslyrelsen och berörda länsstyrelser införa ett system för tele­fonalarmering inom ca 20 km avstånd från kärnkraftverken. Den närmare avgränsningen av det område alarmeringen skall omfalta bör kunna ske bl. a. med hänsynstagande till indelningen i telestationsområden. Regering­en uppdrar vidare åt räddningstjänstkommitlén alt i samråd med civilför­svarsstyrelsen och berörda länsstyrelser studera möjligheterna lill ett ut­vidgat larm med tyfoner.

Regeringen uppdrar ät överbetalhavaren att i samråd med strälskyddsin­stitutet, televerket, statens kärnkraftinspeklion och berörda länsstyrelser utreda möjlighelerna atl med hjälp av försvarets radiolänknät bygga ul telekommunikationerna mellan de centrala myndigheterna och berörda organ i de regioner där kärnkraftverk finns. Regeringen uppdrar vidare ät strålskyddsinslitutet att i samråd med berörda civila och militära organ ytterligare utreda hur telekommunikationerna mellan kärnkraftverken och berörda länsstyrelser kan förbättras. Utgångspunkten för ifrågavarande utredningar skall vara alt ett effektivt samband skall kunna upprätthållas vid en olycka oberoende av det allmänna telenätet. Särskilt bör sambands­medlen effektiviseras så att länsstyrelserna kan kontaktas omgående av respektive kärnkraftverk vid elt larm.

Räddningstjänstkommitlén har i uppdrag att utreda frågan om huvud­mannaskapet för en räddningstjänst med nuvarande och möjliga nya upp­gifter. I avvaktan på resultatet av utredningens arbete uppdrar regeringen åt länsstyrelserna i Uppsala, Kalmar, Malmöhus och Hallands län samt strälskyddsinstitutet och kärnkraftinspektionen atl höja beredskapen för den personal som har vitala uppgifter i beredskapsorganisationen. Målsätt­ningen bör vara atl det kontinuerligt skali vara möjligt alt aktivera bered­skapsorganisationen oberoende av det allmänna telenätet. Ett säll att göra detta kan vara att införa personsökare för viss personal.

Regeringen uppdrar år lantbruksslyrelsen alt i samråd med strålskydds-institutet, Sveriges lantbruksuniversitet och berörda länsstyrelser kartläg­ga de särskilda problem för jordbruket, särskilt belräffande husdjurssköt­seln, som kan uppkomma i händelse av en kärnkraftolycka.

Arbetet med uppdragen skall bedrivas skyndsamt. Arbetsläget skall redovisas senast den 30 september 1980. Därvid bör även kostnaderna för uppdragens fullföljande redovisas. Regeringen kommer senare alt besluta om hur kostnaderna skall bestridas.

Pä regeringens vägnar

Anders Dahlgren

Fredrik Damgren

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.3    Jordbruksdepartementet 585

Bilaga 2.3

Beslut

1980-10-23            2751/79 (delvis)

Statens strålskyddsinstitut

Box 60204

10401 Stockholm

Uppdrag rörande beredskapen mot kärnkraftolyckor

Regeringen har i beslut den 26 juni 1980 uppdragit åt vissa myndigheter att genomföra åtgärder och utredningar i syfte att omgående förbättra beredskapen mot reaktorhaverier. Myndigheterna har den 30 september 1980 redovisat sitt arbetsläge.

En samlad behandling av beredskapsfrågorna kommer atl ske i anslut­ning till kommande energipolitiska förslag vid riksmötet 1980/81. Regering­en finner emellertid att myndigheternas redovisning föranleder vissa ytter­ligare åtgärder och utredningar dessförinnan.

Regeringen uppdrar åt statens brandnämnd att i samverkan med sträl­skyddsinstitutet, rikspolisstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen, länsstyrelserna i Uppsala, Kalmar, Malmöhus och Hallands län, svenska kommunförbun­det samt Studsvik energiteknik AB utarbeta förslag till program för utbild­ning och övning av personal i länsstyrelsernas och vissa cenirala myndig­heters beredskapsorganisation.

Utbildningen och övningarna bör ytterst avse sådana åtgärder i stort lill allmänhetens skydd som kan krävas i anslutning till en olycka. Särskild vikt bör läggas vid åtgärder som kan behöva beslutas omgående.

Én utgångspunkt skall vara att i länsstyrelsernas beredskapsorganisation kan komma att ingå, förutom personal från länsstyrelsen, även chefsper­sonal från samhällets allmänna räddningstjänst eller annan personal med lämplig bakgrund.

I förslaget bör behandlas såväl sådan mera gmndläggande utbildning som krävs för att så snart som möjligt ge nu aktuell personal erforderliga kunskaper som en återkommande utbildning. Brandnämnden bör främst belysa vad som krävs i ett första skede. Förslag bör lämnas beträffande utbildnings- och övningsinnehäll i stort, utbildnings- och övningsorganisa-tion, tidsförhållanden och kostnader. Förslagen bör redovisas senast den 31 december 1980.

Regeringen uppdrar åt strålskyddsinstitutet att genomföra prov med ett förbättrat alarmeringssystem för personal med anknytning till institutet. För detta ändamål fär anslaget Statens strälskyddsinstitut för budgetåret 1980/81 överskridas med högst 150000 kr. Regeringen uppdrar åt socialsty­relsen alt i samråd med strålskyddsinslitutet la fram informationsunderiag och administrativa rutiner samt förberedelser i övrigt för tillverkning och

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.3    Jordbruksdepartementet 586

distribution av jodtabletter till befolkning inom 10-20 km från kärnkraft­verken. För deUa ändamål får det under femte huvudtiteln uppförda ansla­get E 11, Statlig kontroll av läkemedel m.m., för budgetåret 1980/81 överskridas med högst 40000 kr.

På regeringens vägnar

Anders Dahlgren

Fredrik Damgren

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.4    Jordbruksdepartementet 587

Bilaga 2.4

Förbättrad beredskap mot kärnkraftolyckor — telekommunikationer, jodtabletter och personalberedskap

Rapport från statens stråiskyddsinstitut

Innehåll

1   Telekommunikationer..........................................   588

2   Jodtablefter.....................................................   588

3   Personalberedskap   ..........................................   589

Underbilaga angående telekommunikationer (del)   .... . 590

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.4    Jordbruksdepartementet 588

1    Telekommunikationer

Strålskyddsinstitutet får härmed överiämna redovisning av regeringens uppdrag 1980-06-26 att utreda hur telekommunikationerna mellan kärn­kraftverken och berörda länsstyrelser kan förbättras. Bilaga 1.

Formellt samråd har ägt rum. Vid samrädsförfarandet var inte avsnitten om tekniska förutsättningar och tidsförhållanden med. På grund ay tids­brist har de synpunkter som framkommit vid samrådet inte kunnat inarbe­tas i redovisningen. Kopior av samtliga inkomna samrädsyttranden och en kort sammanställning bifogas. Bilaga 2 (ej bifogad här).

Strålskyddsinsfitutet har inte kunnat erhålla enighet med länsstyrelserna beträffande utnyttjande av länsalarmeringscentralerna på det sätt som redovisas i alternativ 2 i utredningen.

Rikspolisstyrelsens inställning att polisens ordinarie sambandsfre­kvenser skulle hållas exklusiva för polisen och alt länsstyrelserna ej skulle få tillgång till dessa innebär en kraftig inskränkning i länsstyrelsernas sambandsmöjligheler.

Strålskyddsinstitutet hemställer atl regeringen överväger om dokumen­tationsbandspelare för inspelning av alla inkommande och utgående samtal skall finnas på de berörda länsstyrelserna och pä institutet. En sådan bandspelare kostar ca 200.000 kr. och medger inspelning pä 32 kanaler samtidigt. Sådana bandspelare finns för närvarande bl.a. pä länsalarme-ringscentraler och flygplatser.

2   Jodtabletter

Institutet överlämnar samtidigt redovisning av regeringens uppdrag 1980-06-26 att utreda och förbereda en utdelning av jodtabletter till den befolkning som är bosatt inom 10-20 km avstånd frän kärnkraftverken. Bilaga 3 (ej bifogad här).

Formellt samråd beträffande redovisningen av uppdraget har av tidsskäl inte ägt mm. Sådant samråd kommer emellertid att ske under januari månad 1981 och därefter redovisas lill regeringen. Socialstyrelsen och de berörda länsstyrelserna har under arbetets gång tecknat samråd i arbetslä­gesrapporten 1980-09-30 och därefter blivit informerade om utvecklingen.

Kostnadsuppskattningen för jodtabletterna baserar sig på slyckeprisel vid tillverkning av I miljon persondoser. I tidigare redovisningar till rege­ringen har kostnaderna för 750.000 persondoser angetts (vilket ungefär motsvarar behovet vid 20 km utdelningsradie). I denna redovisning anges uppskattade kostnader för tablettbehovet ut till 10, 15 respektive 20 km, utgående från att styckepriset kan hållas oförändrat även vid mycket mindre serier. Sedan den förra redovisningen har socialslyrelsen ändrat uppfattning och beslutat godta den av länsstyrelserna förordade uldel-ningsformen, vilket också återverkat på de nu redovisade kostnaderna.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.4    Jordbruksdepartementet 589

3   Personalberedskap

Strålskyddsinstitutet har sedan arbetslägesrapporten 1980-09-30 fortsatt arbetet med förbättring av personalberedskapen pä följande sätt:

-     Centrala förhandlingar beträffande försöksperioden är aviserade äga rum snarast.

-     Personsökare är inköpta och delvis levererade. Resterande antal hos leverantören för justeringsarbeten.

-     Försöksperiod omfaUande sex månader beräknas inledas omkring må­nadsskiftet januari/februari 1981.

När försöksperioden är avslutad och utvärderad kommer institutet att meddela regeringen resultatet och ge förslag om fortsatta åtgärder.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.4    Jordbruksdepartementet    590

Underbilaga 2.4

Redovisning av regeringens uppdrag 1980-06-26 an­gående hur telekommunikationer mellan kärnkraftver­ken och berörda länsstyrelser kan förbättras

Uppdrag

Regeringen har genom beslut 1980-06-26 uppdragit åt strälskyddsinstitu­tet att i samråd med berörda civila och militära organ ytteriigare utreda hur telekommunikationerna mellan kärnkraftverken och berörda länsstyrelser kan förbättras. Utgångspunkten för ifrågavarande utredningar skall vara att ett effektivt samband skall kunna upprätthållas vid en olycka oberoen­de av det allmänna telenätet. Särskilt bör sambandsmedlen effektiviseras så att länsstyrelserna kan kontaktas omgående av respektive kärnkraftverk vid ett larm.

Underlag

Strålskyddsinstitutet har tidigare låtit Teleplan AB utreda "Telekom­munikationssystem för kärnkraftolyckor". Rapport över detta uppdrag ingick som volym 6 i SSIs rapport "Effektivare beredskap". Institutet har vidare hemställt om Televerkets förslag lill lösning på hur det akuta beho­vet av förbättrade telekommunikationer mellan de centrala myndigheterna och berörda länsstyrelser och kärnkraftverk skall anordnas. Detta förslag är redovisat separat och innebär en förbättring av kommunikationsmöjlig­heterna inom det allmänna telenätet.

Avgränsning

Uppdraget är avgränsat till att avse hur telekommunikationerna mellan kärnkraftverken och berörda länsstyrelser kan förbättras. Strälskyddsin­stitutet har i samråd med länsstyrelserna och representanter för kärnkraft­verken vid sammanträde funnit det angeläget att föreslå förbättringar av telekommunikationerna totalt i siimband med en kärnkraftolycka.

Ledningsorganisation — sambandsbehov

Länsstyrelserna i de berörda kärnkraftlänen är ansvarigt ledningsorgan i samband med en kärnkraftolycka. Ledningsorganisationens storlek vari­erar något.

Gemensamt för de fyra länsstyrelserna är emellertid att de för att effek­tivt kunna leda räddningsinsatserna pä fältet sä måste man disponera sambandsmedel som möjliggör detta. Sambandsmedlen måste ha stor ut­hållighet och möjligheter att förmedla trafik mellan de olika sambandsmed­len måste finnas. Flera av varandra helt oberoende sambandsmedel måste också finnas för att en effektiv ledningsinsats skall kunna fungera.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.4    Jordbruksdepartementet    591

Följande sambandsbehov på radio föreligger: Länsstyrelse - Kärnkraftverk Länsstyrelse - Berört polisdistrikt - mobila enheter Länsstyrelse - Berört brandförsvar - mobila enheter Länsstyrelse - Ambulansstationer - mobila enheter Länsstyrelse - Kustbevakningens sambandscentraler - mobila enheter Länsstyrelse - Flygande enheter (alarmering, flygindikering)

Strålskyddsinslitutet har uppräuat 3 enkla signalskisser vilka beskriver olika trafikbehov.

Brand- och ambulansnät

Yietta nät ulgöres av samhällets ordinarie system för ledning av brand­försvaret och ambulansverksamheten inom länel. 1 nätet ingår normalt tre radiofrekvenser:

Brand - Riks frekvensen

Brand - Lokal frekvensen

Ambulans - Läns frekvensen

Förutom de tre nämnda radiofrekvenserna finns i de flesta kommuners brandförsvar ytterligare en lokalfrekvens (rökdykartVekvens) avsedd för bärbara radiostationer.

Länsalarmeringscentralerna disponerar över samtliga riks-, läns- och lokalfrekvenser inom sitt verksamhetsområde.

Polisnät

Detta nät ulgöres av polisens ordinarie sambandsnät för ledning av polisiära insatser. Nätet beslår normalt av fem radiofrekvenser.

Polis - Riks frekvensen

Polis — Lokal frekvensen

1  rikstäckande larmfrekvens

2  trafikfrekvenser

Samverkansnät

För samverkanstrafik erfordras ett nät där de i beredskapsorganisa­tionen ingående enheterna kan utväxla radiomeddelanden. Detta nät dis­ponerar f.n. två kanaler av civilförsvarets övningsfrekvenser (H 60, F02).

Med tillgång Ull bl. a. de tre ovan skisserade radionäten torde länsstyrel­sen kunna fungera som ledningsorgan.

Näten har stor uthållighet och medger a» trafiken snabbt kan avvecklas.

Erfarenheter frän andra stora olyckor/insatser tyder pä att man med dessa nät som grundsambandsmedel för radiotrafik har goda möjligheter att effektivt leda ett räddningsarbete.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.4    Jordbruksdepartementet

592

Förslag till förbättring

Som ett första steg för att förbättra telekommunikationsmöjligheterna mellan länsstyrelse och kärnkraftverk samt mellan länsstyrelse och de övriga räddningsorgan som ingår i beredskapsorganisationen har upprät­tats förslag till kravspecifikationer. Med tillgäng lill de sambandsmedel som finns förtecknade i kravspecifikationerna torde en rimlig nivå både beträffande redundans och kostnader vara uppnådd. Den tekniska lösning­en för att erhålla tillgång till de föreslagna sambandsmedlen kan indelas i två alternativ.

Alternativ 1

Alternativ 1 innebär att samliga länsstyrelser tillföres de sambandsmedel som har förtecknats på kravspecifikationerna. Materielen installeras med manöverutrustningar i standardiserade bord.

Fördelar alt. t

Länsstyrelsen disponerar själv över sambandsmedlen och har ett skyddat utrymme.

Utrustningen kan användas vid kupp och vid beredskapshöjning.

Egen sambandsutbildad personal som kan utnyttjas både i fred och krig.

All utrustning kan användas vid andra typer av olyckor/nödlägen.

Nackdelar alt. 1

Länslyrelsen saknar överblick över den totala sambandsbilden för prioritering av radiotrafiken. Extra utbildningsinsatser erfordras. Ev. behov av egna (ef) relästationer.

Alternativ 2

Alternativ 2 innebär att de berörda länsstyrelsernas sambandsmedel ansluts till respektive länsalaimeringscentral och utnyttjar dess tjänster beträffande radiokommunikationer med de kommunala brandförsvaren, ambulansslationerna och kustbevakningen samt för telefontrafik pä för-medlingsstationsnivå. De berörda länsalarmeringscentralerna bör erhålla utökad kapacitet på radiosidan så att sändning kan ske på flera frekvenser samtidigt. En samverkanskanal bör införas. För radiokommunikation med berörda polisdistrikt ansluts länsstyrelserna till polisens sambandscentral i resp. län.

Fördelar alt. 2

Länstäckande radiostationer finns.

Länsstyrelsen erhåller service av LACs och polisens personal som är speciellt utbildade och erfarna att arbeta under stressförhållanden. Säker förmedling av trafiken mellan olika sambandsmedel.

Nackdelar alt. 2

Länsstyrelsen skall vid kommu­nikation vända sig lill två olika or­gan (LAC och polisens sambands­central).

Varken LAC eller polisens Sbc ligger i skyddat utrymme.

LAC ligger i ett fall pä långt av­stånd (110 km) från Lsty.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.4    Jordbruksdepartementet    593

LAC kan fortlöpande ge informa-        LACs roll under beredskaps- och
tion om disponibla brandförsvars-     krigsförhällanden är inte klargjord,
och ambulansenheter minut för mi-     LAC och polisens sambandscen-

nut.                                             trål blir hårt belastade vid en olycka

Motsvarande uppgifter kan erhål- av orolig allmänhet och massmedia,
las via polisens sambandscentral. LACs   radioutrustning   medger

f.n. inte sändning på flera frekven­ser samtidigt.

LAC och polisens sambandscen­tral saknar f. n. flygradio.

Tekniska förutsättningar

Efter beslut om vilken lösning som skall genomföras avses de tekniska fömtsättningarna närmare utredas liksom detaljplaneringen för varje läns­styrelse. Institutet föreslår att televerkels radiodivision får i uppdrag atl genomföra delta.

Tidsplan

Efter beslut kan arbetet sannnolikt påbörjas mycket snabbt och beräk­nas vara slutfört inom ett år.

SSI förslag

Strålskyddsinstitutet har vid sammanträde 1980-11-25 med representan­ter från Rikspolisstyrelsen, Televerkets Centralförvaltning och Radiodivi­sionen samt SOS Alarmering AB diskuterat olika tekniska lösningar.

Strålskyddsinstitutets förslag till förbättring av telekommunikationerna är att alternativ 2 genomföres.

Betr. vissa nackdelar i alternativ 2 kan följande sägas:

— Det långa avståndet ca 110 km mellan Kalmar och Växjö har ur överfö­ringssynpunkt ingen betydelse.

— LAC är organiserad och uppbyggd för alt tåla en hård belastning i samband med större olyckor/nödlägen. Genom en styrd separering av trafiken från länsstyrelse till LAC och omvänt är alltid länsstyrelsen prioriterad.

— LACs radioutrustning kommer med början 1983 att kompletteras med ny utrustning som medger sändning på flera frekvenser samtidigt.

— Flygradio saknas f.n. De helikoptrar som torde bli aktuella vid en kärnkraflolycka är försvarsmaktens lunga helikoptrar och polisens heli­koptrar. Dessa kan nås antingen via brandfrekvenser eller polisfrek­venser. Möjlighet finns även att erhålla samband med dessa via luftfarts­verkets kontrollcentraler.

Ovan nämnda nackdelar övervägs av de fördelar som följer med utnytt­jandet av länsalarmeringscentralerna och polisens sambandscentraler. Detta är enligt televerket den tekniskt optimala lösningen. SSI anser dess­utom atl alternativ 2 erbjuder den fördelaktigaste lösningen med hänsyn till 38    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 90. Bilagedel

 

Prop. 1980/81:90   Bilaga 2.4   Jordbruksdepartementet      594

god ekonomi samt att erfaren sambandspersonal med mycket god känne­dom om sambandsmedlens utnyttjande finns tillgänglig dygnet runt.

Den radiomateriel som nu finns på länsstyrelserna bibehålles som ytter­ligare en reservmöjlighet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län bör ur strålskyddssynpunkt enligt SSIs rapport "Effektivarare beredskap" erhålla en alternativ uppehällsplats i civilförsvarets ledningscentral i Helsingborg.

Till denna bör även delar av länsalarmeringscentralen och polisens sam­bandscentral överflyttas. Civilförsvarsstyrelsen föreslås erhålla i uppdrag att i samråd med Länsstyrelsen i Malmöhus län. Televerket, Rikspolissty­relsen och SOS Alarmering AB närmare utreda denna fråga.

Länsstyrelsen i Kalmar län bör som extra säkerhet med hänsyn lill avståndet till Växjö och risken för ledningsbrott m. m. till länsalarme­ringscentralen där erhålla förbättrade radiokommunikaUonsmöjligheter exempelvis genom fjärrmanövrering av civilförsvarets ledningscentral i Oskarshamn. Civilförsvarsstyrelsen föreslås erhålla i uppdrag att i samråd med Länsstyrelsen i Kalmar län närmare utreda denna fråga.

Kostnader

Anslutning av länsstyrelserna till länsalarmeringscentralerna innebär inga kostnader utöver de kostnader som föreslagits av Televerkets Cen­tralförvaltning beträffande det akuta behovet av förbättrade telekommuni­kationer.

Anslutning till länsstyrelserna till polisens sambandscentral i resp. län innebär följande preliminära kostnader för resp. län.

C-län H-län M-län N-län

 

Engångsavgift

Ars

400:-

220

200

—

40

400

-

220

400

-

220

1400:-                                  700:-

Härutöver kan vissa kostnader uppkomma för komplettering av SOS Alarmering AB:s och Rikspolisstyrelsens nuvarande sambandsutrustning för anordnande av samverkansfrekvens på radio och utökning av sändar-kapaciteten mellan länsstyrelserna och de berörda lokala enheterna, Kost­naderna härför beräknas emellertid enligt SOS Alarmering AB inle över­stiga 210.00:- kronor. Beträffande utökning av sändarkapacilelen för SOS Alarmering AB så kommer denna enligt Televerkels Radiodivision att utökas i hela landet med början 1983.

Rikspolisstyrelsens kostnader för anordnandet av en samverkansfre­kvens är beräknat till ca 24-40.000:- kronor.

Generaltullstyrelsen har anmält att de kustbevakningens sambandscen-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.4   Jordbruksdepartementet     595

traler som skall samverka med länsstyrelserna vid kärnkraftolyckor kom­pletteras med en basradiostation till en kostnad av ca 25.(X)0 kr. per sambandscentral.

Kostnadssammanställning

Engångsavgift    Årlig avgift

1. Anslutningsavgifter

Länsstyrelse - Länsalarmeringscentral              -         -

Länsstyrelse - Polisens sambands­
central                                                         1400:-    700:-

2. Anordnande av samverkansfrekvens

Rikspolisstyrelsens kostnader             24-40 000:-     -

Generaltullstyrelsens kostnader               100000:-

3. Utökning av sändarkapaciteten

SOS Alarmering AB                                   210000:-

TotaU kr      335400-351400:-    700:-

 

 

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.5    Jordbruksdepartementet 597

Bilaga 2.5

Uppdrag   att   förbättra   beredskapen   mot   kärnkraft­olyckor

Rapport från televerket

Innehåll

1 Förslag till förbättrade telekommunikationer............ 598

LI Uppdrag ...................................................... 598

1.2   Avgränsning   .............................................. 598

1.3   Underlag   .................................................. 598

1.4   Sambandsbehov    ....................................... 598

1.5   Befintligt samband........................................ 599

1.6   Förslag till lösning   ...................................... 600

1.7   Tidsplan    .................................................. 601

1.8   Kostnader   ................................................ 602

2 Förslag beträffande telefonalarmering (del)   ......... 602

2.1    Bakgrund, direktiv ........................................ 602

2.2    Sammanfattning av utredningar i etapp 1    ......               602

2.3    OmfaUning................................................... 603

2.4    Tekniska förutsättningar och krav   ................. 604

2.5    Kostnader.................................................... 607

2.6    Kompletterande underlag    ............................ 608

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.5    Jordbruksdepartementet 598

1    Förslag till förbättrade telekommunikationer

1.1      Uppdrag

Strålskyddsinstitutet (SSI) har i skrivelse 1980-07-17 till bl. a. Telever­kets centralförvaltning, hemställt om förslag till lösning på hur det akuta behovet av förbättrade telekommunikationer mellan de centrala myndighe­terna och berörda länsstyrelser/kärnkraftverk skall anordnas.

Inom televerket har en mindre gmpp bildats för att bereda uppdraget.

1.2     Avgränsning

Endast de alternativ som beräknas kunna påbörjas snabbt och i huvud­sak bli färdigställda inom ett år efter beslut samt som ligger inom telever­kets verksamhetsområde har diskuterats.

I redovisningen av det befintliga sambandet ingår även vissa andra sambandsnät.

Förutom det av gruppen förordade förslaget har även två alternativa lösningar enligt nedan diskuterats och funnits ej tillämpliga av såväl tek­niska som ekonomiska skäl.

-     Direkta förbindelser mellan samUiga berörda.

-     Direkt anslutning av centrala myndigheter m. fl.,

berörda länsstyrelser och kärnkraftverk till förmedlingsstationer i tele­verkets nät.

1.3 Underlag

Underlag för gmppens arbete har erhållits dels inom televerket och dels genom besök vid kärnkraftverk i Forsmark. Kontakt har tagits med läns­styrelsen i Uppsala och SOSAB. Vidare har teleplans rapport till SSI studerats.

Gruppens förslag till lösningar har vidare översiktligt presenterats vid sammanträde 1980-09-03 på SSI där fömtom televerkets företrädare för SSI, SKI, berörda länsstyrelser, SV, OKG, Sydkraft samt Est deltog.

Härvid beslöts att av gmppen förordat lösningsaltemativ skulle detalj-utredas.

1.4 Sambandsbehov.

Enligt uppdraget föreligger "ett akut behov av att förbättra telekommu­nikationerna mellan de centrala myndigheterna och berörda länsstyrelser/ kärnkraftverk".

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.5    Jordbruk.sdepartementet          599

I arbetsgruppens uppdrag ingår att ge förslag till förbättringar av de med grova linjer angivna trafikriktningarna och som framfördes i televerkets nät.

Vid en kärnkraftolycka är det mycket sannolikt att trafikbehovet blir så stort, inom kärnkraftverkets närmaste omgivningar, att spärrtillständ er­hålles vid berörda telefonstationer (trafiken fungerar endast sporadiskt inom stationsområdet och inte alls till andra stationer).

Vidare kan antagas att berörda myndigheters och kärnkraftverks abon­nentväxlar samt övriga katalogtagna abonnemang snabbt kommer att bli "nerringda" av en orolig allmänhet m.fl. varigenom för räddnings-/ kataslrofledningen nödvändigt samband helt eller delvis kommer att omöj­liggöras.

1.5 Benntligt samband

Samtliga berörda myndigheter och kärnkraftverk abonnerar på större eller mindre abonnentväxlar med ett varierande antal centralledningar, i första hand dimensionerat för att täcka det normala behovet. Centralled­ningar och anslutningsstationer framgår av bilaga I (ej här). Härtill kom­mer ett eller flera lelexabonnemang samt separata telefonabonnemang (terminerar ej i abonnentväxeln) av vilka ett mindre antal ej katalogtagils.

SKI, SSI, SMHI och de berörda länsstyrelserna har var för sig anslut­ning till telefonstationerna med stor trafikkapacitet.

På var och en av de aktuella orterna finns dessutom en när- eller Qärrförmedlingsstation. Härigenom underiättas trafikavveckling till övriga landet.

Lokalisering till städer innebär dessutom att kablar förläggs i någon form av kanalisation. Denna kan utgöras av plaströr med skarpt gul färg, be­tongpipor (ofta i städernas centrala delar) eller tunnlar (endast i Stock­holm) varigenom ett gott skydd mot skador erhålles.

Flera länsstyrelser har anordnat speciella katastrofledningsplatser, med varierande tillgäng till olika sambandsnät.

Vissa länsstyrelser och kärnkraftverk har direkt förbindelser till när­maste länsalarmeringscentral.

Några länsstyrelser har dessutom säkerställt att via lokalradio kunna lämna information till allmänheten, genom att studio med tillhörande för­bindelser anordnats i länsstyrelsens lokaler eller genom att sådant finns i anslutning till länsstyrelsen.

Vidare har de flesta länsstyrelserna sekundäranslutning till försvarets fjärrskriftnät via något militärt förband och kärnkraftverkens anslutning i kraftbolagens drifttelefonnät samt mobilradionät.

Slutligen har de berörda länsstyrelserna radioutrustning för samband med räddningsstyrkor inom länet via system 70.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.5    Jordbruksdepartementet    600

Härutöver tillkommer separata lösningar vid olika länsstyrelser/kärn­kraftverk, så har t. ex. kärnkraftverket i Forsmark radioutruslning för samband med brandmyndigheter på såväl lokal- som riksfrekvens och länsstyrelsen i Uppsala län utrustning för anslutning till Statens vattenfalls-verks mobilradionäl.

Samtliga berörda har tillgång till telecopier.

1.6 Förslag till lösning

Arbetsgruppen förordar att:

-  Trafikavvecklingskapacitelen pä ordinarie centralledningar beaktas och
förbättras där sä är möjligt genom omplanering till trafikstarkare väljar­
grupper.

-  Främlingsabonnemang (gruppnummer om max 5 centralledningar eller 5
separata abonnemang) anordnas till närmaste RKS med FS pä samma
ort. Abonnemangen katalogtages ej och anordnas skilda vägar.

-  Befintligt Telex-abonnemang kompletteras med ytterligare etl som ej
katalogtages och anordnas skilt frän ordinarie abonnemang.

De ej katalogtagna TELEX-abonnemangen anordnas så atl desamma prioriteras vid sökning mot vissa vior.

Telexnamnet (namngivaren programmeras med del "öppna" abonne­mangets namn).

-  SKI, SSI (BNA), SMHI, berörda länsstyrelser och kärnkraftverk an­
sluts till regionala förmedlingscentraler med 2-4 förbindelser.
Förbindelserna till centralerna skall anordnas skilda vägar där så är
möjligt. Kvaliteten skall medge full förmedlingsbarhet vid LAC.

-     En direktförbindelse anordnas mellan kärnkraftverk och berörd länssty­relse.

-     Länsalarmeringscentralerna (LAC) utnyttjas som regionala förmed­lingscentraler.

Avvikelser frän det generella förslaget, i.ex. angående antalet förbin­delser kan erfordras beroende pä befintligt samband, förbindelsevägarnas längd etc.

Lösningen innebär att samband i första hand skall sökas via det ordina­rie trafiksystemet och först i andra hand genom manuell förmedling i respektive förmedlingscentral.

Mellan centralerna utnyttjas befintligt förmedlingsnät (televerkels högs­ta trafiknivä) med mycket låg risk för spärrtillständ och möjligheter till prioritering av centralernas trafik.

Genom anslutning till centralerna erhålls härutöver följande fördelar:

-     Relativt korta och därigenom säkrare direktkopplade förbindelser.

-     Befintliga centraler med utbyggda direktförbindelser till lokala rädd­ningsorgan utnyttjas.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.5    Jordbruksdepartementet 601

-     Eventuella utökningar av centralernas kapacitet, för att avveckla trafi­ken, kan användas vid andra katastroftillfällen.

-     Centralerna är bemannade dygnet runt med personal som är vana att handla i stressitualioner efter fastsställda scheman.

-     Genom manuell förmedling i centralen kan prioritering ske.

Vidare bör nämnas alt flera av de berörda telefonstationerna kommer atl ersättas av nya digitala växlar (typ AXE) vilket bl. a. medför tillgång till tre olika prioriteringsnivåer/alternativ.

Till skillnad mot befintliga trafikbegränsningssyslem för analoga växlar är samtliga abonnenter alltid anslutna till stationen även vid övergång till prioriterad trafik. Vid dessa trafikfall erhåller den prioriterade abonnenten "förtur" till stationsutrustningen medan den enda olägenheten för övriga abonnenter är att han/hon får vänta längre är normalt på kopplingston. Stationen kan programmeras sä att in- och urkoppling av "prioriteringen" sker atuomatiskl.

Av bilaga 2 (ej här) framgår befintligt samband kompletterat med arbets­gruppens förslag för berörda myndigheter och kärnkraftverk.

1.7 Tidsplan

Som framgår enligt ovan kan arbetet sannolikt påbörjas myckel snabbt efter beslut i enlighet med arbetsgruppens förslag. Följande bör beaktas:

-    Fjärranslutning av centralledningar och abonnemang samt översyn av befintliga centralledningar med hänsyn till risk för spärr kan sannolikt färdigställas inom ett är.

-    Anslutningsförbindelser till LAC och övriga direktförbindelser beräk­nas kunna färdigställas inom ett är.

-    Projektering, programmering, montage och inprovning av nya förbin­delser till LAC kan utföras som löpande utökningsarbete med någon månads arbetsinsats.

Leveranstider från TELl avseende viss överdragsutrustning för LAC är f. n. ca I år efter beställning. Det är dock inte ovanligt att leveranstiden kan uppgå till närmare två år p. g. a. brist pä eriorderliga komponenter.

- De nya linjeanläggningarna beräknas kunna färdigställas inom ett år
efter beslut. Leveranstiden för viss materiel kan dock medföra mindre
förseningar.

Samtliga berörda LAC är färdigställda och i drift med undantag för Malmö som planeras tas i drift 1981.03.

Arbetsgruppen förutsätter att om en utbyggnad beslutas enligt förslaget kommer också arbetet att erhålla erforderlig prioritet varför ovanstående leveranstider sannolikt kan förkortas.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.5    Jordbruksdepartementet 602

1.8 Kostnader

Detaljerad kostnadsredovisning framgår av bilaga 3. De totala kostna­
derna för arbetsgruppens förslag framgår enligt nedan:
Anläggn.kostnader/Inträdesavgifter                       1358930

Abonnemangsavgifter                                          499572

Här ingår nya linjeanläggningar vid Barsebäck, Forsmark och Ringhalls med tillsammans 825000.

2   F()rslag beträffande telefonalarmering

2.1 Bakgrund, direktiv

I skrivelse från Jordbruksdepartementet 1980-06-26 till Statens Strål­skyddsinstitut ges Televerket i uppdrag att i samråd med Strålskyddsinsti­tutet, Civilförsvarsstyrelsen och berörda länsstyrelser införa ett system för telefonalarmering inom ca 20 km avstånd från kraftverken. Arbetet skall bedrivas skyndsamt och arbetsläget skall redovisas senast den 30 septem­ber 1980.

Uppdraget har indelats i tre etapper

—utredningsfas

—konstruktion, projektering, tillverkning

—genomförande (montage, provning, mm).

2.2 Sammanfattning av utredningar i etapp 1

I samarbete med berörda länsstyrelser har områdena inom vilka samtliga abonnenter skall larmas fastställts för samtliga kärnkraftverk. Berörda abonnenter uppgår totalt till ca 300000 varav Barsebäcksområdet ensamt svarar för drygt 80%.

Alarmeringen tillgår i stora drag sä att abonnenterna på telefonstatio­nerna kopplas bort från stationens väljamtmstning och ansluts till alarmeringsutmstning som under 30 sekunder sänder upprepade, korta (1/2 sek) ringsignaler ut mot varje abonnent.

Larmet utlöses pä kärnkraftverket och överförs därifrån på fast anord­nade förbindelser till närmaste telefonstation och vidare till övriga sta­tioner. I den mån Televerkets nya larmnät, MULTICOM finns utbyggt kommer detta att utnyttjas i stället för fasta förbindelser om det är ekono­miskt attraktivt.

Utrustning för alarmering finns i dag infört på ett antal stationer, främst inom Malmö-området. Utmstningen torde dock behöva kompletteras och provas.

De flesta stationer kring kärnkraftverken är relativt små och saknar reservelverk. Gardering mot elnätsbortfall sker med batterier. Telefon-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.5    Jordbruksdepartementet          603

alarmeringen kommer dock inte att fungera pä dessa stationer vid elnäts­bortfall, varför inköp av reservutmstning (växelriktare) har förutsatts.

På grund av risken för "massanrop" vid en kärnkraftolycka med åtföl­jande telefonalarmering fömtsätter Televerket att åtgärder måste vidtagas dels för att förhindra att telefonstationerna bryter samman dels för atl kunna ge prioriterade abonnenter acceptabel framkomlighet (se även punkt 2.4.3). Åtgärderna består i att utrusta berörda stationer med ett trafikbegränsningssyslem.

Kostnaderna för införande av telefonalarmering inkl. trafikbegräns-ningsfunktion har beräknats för följande två alternativ. Alt. 1    Alarmering med gardering mot elnätsbortfall. Alt. 2   Alarmering utan gardering mot elnätsbortfall.

Kostnaderna för alt. 1 har beräknats till totalt 17,7 Mkr och för alt. 2 till 14,8 Mkr. Av dessa kostnader utgör införande av trafikbegränsningsfunk-tion 9,8 Mkr. Televerket förordar alt. 1 med hänsyn till atl det ger betydligt större säkerhet i områden med landsortselnät.

Genomförandet av alarmeringssystemet är beroende av resurser och arbetsläge hos berörda lokala teleförvaltningar. Prioriteras genomförandet på bekostnad av andra angelägna projekt torde projektet vara slutfört till årsskiftet 1982/83. Om däremot inplanerade viktiga projekt först skall slutföras torde införandet kräva ytterligare 1 år (årsskiftet 1983/84).

Tidsåtgången har baserats på alt. 1. Någon större skillnad i tidsåtgång torde inte vara fallet för alt. 2.

Arbetet kan ev. utföras i etapper. En första etapp skulle kunna omfatta stationer inom 10 km. Televerket ser dock helst att ingen etappindelning genomföres eftersom den totalt sett medför krav på ökade resurser både för planering och genomförande.

2.3 Omfattning

Uppgift på antalet abonnenter och telefonstationer som erhåller telefon­larm vid en utbyggnad inom ett område av ca 20 km från resp. kärnkraft­verk framgår av nedanstående tabell

 

 

Antal abonnenter

Anlal Stationer

Barsebäck Ringhals Oskarshamn Forsmark

240300

29200

12600

7700

34 25 18 29

Summa

289800

106

Detaljerade uppgifter på berörda stationer, stationsstorlek m.m. redovi­sas i bif. bilaga (bil. I, ej här). I denna bilaga har istället för antal abon-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.5    Jordbruksdepartementet   604

nenter redovisats utbyggd stalionskapacilel (antal monterade nummer) då dessa uppgifter utgör utgångspunkt för beräkning av kostnaderna. Vid en utbyggnad till 10 km radie reduceras antalet berörda abonnenter till ca 22000. Stationernas belägenhet, slationsgränser m. m. framgår av bil 2 (ej här).

2.4 Tekniska förutsättningar och krav

2.4.1    Systemöversikt

På befintliga stationer med telefonlarm sker alarmeringen så att i ström­försörjningen Ull stationen bryts minusanslutningen till linje- och brytre-läer och i stället sänds ringsignaler, (signalspänning) ut till abonnenterna. Signaleringen sänds under 30 sek. med 1/2 sek. signal och 1/2 sek. avbrott. Dä brytningen av minusanslutningen sker nedkopplas alla pågående samtal till eller frän stationens egna .abonnenter. Ringsignalspänning 50 Hz er­hålles från elnätet och transforineras ned till lämplig spänning.

Alarmeringen kan utlösas pä telefonstation eller på impuls från annat håll, fjärrstyrning.

Innan alarmeringen påbörjas skall all trafik vara nedkopplad. På AGF-stationer med sina mekaniska system sker detta under en lid av cirka 40 sek. för 10000 nummer. Pä A 204-stationer sker nedkopppling omedelbart.

Efter alarmeringen återgår stationen till normalt trafikläge. Vid återgång efter larm får man emellertid räkna med att många abonnenter samtidigt gör anrop för alt etablera samtal. Trafiken måste därför begränsas för alt undvika överbelastning pä stativens panel- och radsäkringar och blocke­ring i organ, se vidare punkt 2.4.3. Denna begränsning kan ske med hjälp av det s. k. Trafikbegränsningssystemet, som tillförsäkrar prioriterade abonnenter normal framkomlighet medan icke prioriterade abonnenter i beroende av anropsintensilelen får en begränsad framkomlighet.

Då hög säkerhet fordras för alarmering ansluts utrustningen vid nätbort­fall till reservelverk.

En utförlig beskrivning av alarmeringsutrustningen ingår i PM Ufl 80005, 80-01-21, (bil 4, ej här).

2.4.2    Alarmeringsutrustning

Befintliga stationer vilka saknar alarmeringsutrustning, planeras bli kompletterade med utrustning enligt ovan. Erforderlig utrustning på statio­nerna består av

-     centralapparat (styr larmgivningen)

-     transformator (transformerar 50 Hz 200 V nätspänning till omkring 100 V)

-     reläram   (för   växling   mellan   likspänning   och   signalspänning   till abonnentulmstningen)

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.5    Jordbruksdepartementet   605

— reläsats (för växling av signalspänning mellan olika lusental)

-  kontaktorer (en för varje tiotusental abonnenter).

Utrustningarna är något olika för system A 204 och AGE.

Telefonlarm finns monterat på följande stationer men i vad män syste­met på dessa är komplett och utbyggt för hela stationen har ej hunnit kontrolleras.

Lund AGF-stalion Malmö

Sparven

Dalaplan

Rosengård

Hyllie

Sloltssladen

Kirseberg

Limhamn

Landskrona

Oskarshamn

Varberg

Väröbacka

Av dessa stationer har samtliga utom Lund syslem A-204.

På övriga i projektet ingående stationer (94 st) saknas telefonlarm-utrustning. Av dessa stationer har 60 stycken system A-204 och 34 st syslem Sid 41.

För system Std 41 finns över huvud laget ingen station som försetts med denna utrustning. Konstruktionen för system A-204 borde kunna lillämpas med viss modifiering och omkonslruklion ert'ordras. Vidare kan lokalpro­blem uppstå, i synnerhet för 10 st standard växlar som är placerade i A 1-hus. En påbyggnad av A-husen för standardväxlar kan dock göras.

Två stationer, Malmö-Sparven och Oskarshamn planeras bli konverte­rade till system AXE under är 1983, Dessa AXE-stalioner förutsattes bli kompletterade för larmgivningsfunklion i samband med tillverkningen.

2.4.3 Trafikbegränsningsfunktion

Av lidigare ulredningar bl.a. Teleplans rapport "Telekommunikations­system för kärnkraflolyckor" saml även vissa erfarenheler frän inträffade exceptionella händelser framgår att vid en kärnkraflolycka finns myckel stor risk att delar av televerkets nät (telefonstationerna) bryter samman eller i varje fall blir så kraftigt överbelastade att framkomligheten blir oacceptabel. Televerket förordar därför och utgår ifrån att ett trafikbe­gränsningssyslem lillämpas. Etl sådanl finns framtaget för att i beredskapslillstånd och krig säkerställa krigsviktiga abonnenters telefon-trafik. Systemet har provats och fungerar lillfredsslällande men har i brist pä investeringsmedel införts i mycket ringa omfallning.

Syslemel skulle i händelse av kärnkraftolycka fylla två funktioner. Den

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.5    Jordbruksdepartementet    606

första är att förhindra att stationen bryter samman (bl. a. säkringsbrott) när larmet utlösts och (som befaras) ett stort antal abonnenter nästan samtidigt lyfter mikrotelefonen för att antingen reflexmässigt "svara" på ringsigna­lerna eller ringa för att få upplysningar. Den andra är att efter det den första anstormningen avvärjts automatiskt övervaka trafikbelastningen och vid oacceptabel framkomlighet temporärt avstänga icke prioriterade abonnenter så att samhällsviktiga organ (prioriterade abonnenter) kan nyttja telefonnätet.

Trafikbegränsningen (TBG) är utförligt förklarad i beskrivning A 8778093, (bil. 5, ej här). Pä stationer med trafikbegränsning uppdelas abonnenterna i prioriterade (p) och icke prioriterade (ip) abonnenter. TBG fungerar sä att vid hög trafikbelastning begränsas framkomligheten för ip-abonnenter men inle för p-abonnenter. Däremot finns ingen begränsning för inkommande samtal.

Av de stationer som ingår i projektet är endast Lund utmstad med trafikbegränsningsutmstning.

Utrustningen är i dag utförd så att en omkastare kan ställas i 3 lägen.

-     A Ingen Begränsning

-     B Automatisk avstängning av ip-ab vid överbelastning

-     C Fast avstängning av ip-ab.

Automatisk avstängning sker efter att spärrövervakning på via till över­ordnad station indikerar för stor belastning. Som nämnts ovan befaras vid larm s. k. "massanrop" som kan helt blockera och sälta stationen ur drift innan spärrövervakningen hinner reagera. En viss konstruktionsändring måste därför utföras så att begränsningen träder i funktion omedelbart efter larmsignalens slut. Övergång till spärrövervakad begränsning måste därefter ske automatiskt efter en inställbar tid och ev. etappvis.

2.4.4 Kraftutrustning

Telefonalarmeringsfunktion enligt tidigare omnämnt system är i dag huvudsakligen införd pä vissa större stationer, d.v.s. stationer med reservelverk. Reservelverken ger en god säkerhet för att effekt för signal-givning alltid finns Ullgänglig.

På det stora antalet mindre stationer som ingår i projektet och saknar felefonlarm blir en komplettering med reservelverk relativt kostsamt. Två andra alternativa lösningar finns:

alt 1 En utbyggnad för signalgivning med nätspänning och transformatorer m.m. enligt nuvarande syslem men utan reservelverk. Anordningen ger ingen alarmering vid nätavbrott, alt 2 En utbyggnad med växelriktare som matas från stätionsbatteriet. I ett komplett system ingår dä växelriktare som ger 50 Hz 100 V, växlings­relä för likström - signalström och centralapparat. Anordningen ger alarmering även om nätspänning inte finns. Prismässigt torde alt. 2 bli ca tre gånger dyrare än alt. I (totalt ca 4,4

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.5   Jordbruksdepartementet  607

Mkr.[ för samtliga stationer i projektet). Televerket vill dock förorda all. 2 med hänsyn till att det ger betydligt högre säkerhet i områden med lands­ortselnät.

2.4.5 Överföringssystem

För utlösning av telefonlarm på stationerna erfordras elt överföringssy­stem som vidarebefordrar larminitiering vid kärnkraftverket lill närmaste telefonstation och därifrån till övriga stationer i omrädel. Hittills har denna överföring planerats ske med växelströmssignalering på fast uppkopplade förbindelser och reläöverdrag med för dagens telefonstationer använd teknik. Överföringstekniken är mycket säker. Det förutsälles alt någon form av övervakningssystem, som indikerar om förbindelsen är intakt, införes.

Ett alternativ till denna överföringsteknik är att nyttja ett nytt larmnät, MULTICOM, som utvecklats av Televerket och är under uppbyggnad. Detta nät bygger på modern teknik med mikroprocessorbaserade kompo­nenter. Nätet för hög tillförlitlighet genom maskformig uppbyggnad och avancerad övervakningsulmstning. Vidare kan nätet erbjuda ett flertal faciliteter såsom indelning i olika larmnivåer och larmsektorer.

MULTICOM-nätets användning för överföring av larminitiering till tele­fonstationerna torde ekonomiskt kunna moUveras endast om stationerna är anslutna till nätet även förändra tillämpningar. Nätets uppbyggnad sker på rent kommersiell basis, vilket innebär att i första hand större orter får Ullgäng till detta.

I den fortsatta planeringen för införande av telefonalarmering kommer båda alternativen att vägas mot varndra och den mest ekonomiska lösning­en väljas.

2.5 Kostnader

Anordnande av telefonlarm — i vilket ingår främsl montage av stations­teknisk larmutmstning samt erforderligt trafikbegränsningssyslem - med­för omfattande ålgärde till relativt höga kostnader. Delta beror främsl pä att åtgärder måste vidtagas i stationsutrustningen för varje enskild abon­nent. Av bifogad sammanställning (bil 3, ej här) framgår kostnaderna för de olika teletekniska åtgärderna redovisat per kärnkraftverk. Kostnaderna har beräknats enligt televerkets författningssamling, serie L: 1 A. Mervär­deskatt ingår ej. Sammanställningen upptar även vissa engångsavgifter för de larmöverföringsledningar som ständigt måste stå uppkopplade mellan resp. kärnkraftverk och berörda telefonstationer.

De angivna kostnaderna för tekniska åtgärder har beräknats med ut­gångspunkt från kostnadsläget 1980 saml nuvarande stationskapacitet. Kostnaderna vid genomförandet (1982/83) blir därför högre dels på gmnd av förväntat stegrat kostnadsläge dels på grund av abonnentökning. Vidare

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.5    Jordbruksdepartementet 608

kan vissa extra investeringskostnader uppslå för anordnande av larmöver-föringsförbindelser till ett fåtal mindre stationer där idag all förbindelseka­pacitet är utnyttjad.

Med hänsyn till att stationerna Malmö-Sparven samt Oskarshamn plane­ras bli utbytta till system AXE är 1983 ingår ej i ulredningen kostnader för trafikbegränsningsutrustning på dessa. Telefonlarmutruslning finns i dag på dessa platser.

Sedan utbyggnad skett i här redovisad omfattning tillkommer successivt vissa mindre kostnader för det ytterligare kompletteringar som måste ske för nya abonnenter. Härtill kommer vissa årliga kostnader för de åtgärder som kontinuerligt måste utföras för att vidmakthålla larmsystemet. Kvar­talsavgifter för de ovan nämnda larmledningarna framgår likaså av tabel­len.

2.6 Kompletterande underlag

Med hänvisning till skrivelse 1980-09-26 (A 1846/80) till Jordbruksdepar­tementet i rubr. ärende fär televerket meddela följande beträffande de kompletterande utredningar som under hand begärts vad avser möjlighe­terna att minska kostnaderna eller fördela dessa pä flesta budgetår. För atl uppnå en kostnadsminskning ombads televerket undersöka möjligheten att införa ett förenklat trafikbegränsningssyslem som i första hand skulle skydda stationerna mot skador p. g. a. överbelastning.

Televerket har med anledning härav studerat olika alternativ alt medelst olika urkopplingsanordningar söka uppnå denna effekt. Undersökningarna har visat att sådan ur- och återinkoppling av stationer, i.ex. med olika slag av säkringar/automatsäkringar., ev. med fjärrstyrd återinkoppling, ej kan ske utan omfattande åtgärder. Tillslag av en automatsäkring för stora strömstyrkor (t. ex. huvudsäkring) är förenat med stora problem. Alterna­tivet att byta till automalsäkringar för mindre enheter (stativ/organ) kräver dels konstruktionsarbete och dels omfattande ingrepp på berörda sta­tioner. Televerkets bedömning är att dessa åtgärder medför kostnader som torde bli av samma storleksordning som införandet av det föreslagna trafikbegränsningssystemet. Ur teknisk/trafikal synvinkel torde del där­jämte ej gå att undvika att personal erfordras vid återupprättande av normal drift. Då ett fätal av de berörda stationerna är bemannade krävs för dessa ålgärder en stor personalinsats som ej omedelbart finns tillgänglig. Avbrottstiden blir därior mycket lång, dels på grund härav dels på grund av resor till de berörda stationerna.

Televerket måste därför på det bestämdaste förorda alt del föreslagna trafikbegränsningssystemet införs i de berörda områdena för att åstadkom­ma ovannämnda skydd för stationerna och framför allt kunna säkerställa sambandet för viktiga samhällsfunktioner. Vidare torde det inte minst frän psykologisk synpunkt vara angelägel att i en dylik situation bereda allmän-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.5    Jordbruksdepartementet    609

heten möjligheter att använda telefon - med de begränsningar som syste­met medger.

Beträffande fördelning av kostnaderna pä flera budgetär har följande tre alternativ undersökts.

Alt. I innebär atl all utrustning beställs och tillverkas i en elapp men att utbyggnaden genomförs successivt under två budgetår. Vid plane­ringen kan beaktas att 10-km området blir klart 81/82 och hela området 82/83. Alt. 2 innebär att även tillverkning av materiel delas upp i två etapper. Utbyggnaden genomfor successivt under tvä budgetär varvid som i alt. 1 10-km området blir klart 81/82 och hela området 82/83. Alter­nativet ger möjlighet alt begränsa utbyggnaden till enbart 10 km. Alt. 3 innebär att kostnaderna även belastar budgetåret 83/84 (långsam­mare utbyggnadstakt). Kostnaderna i Mkr för de tre alternativen fördelar sig enligt följande:

Budgetår                    AU. 1             Alt. 2             Alt. 3

80/81 81/82 82/83 83/84

 

0.40

0.40

0,40

9,27

9.32

3.92

8,02

8.07

5.40

-

-

8.07

17,69            17,79            17,79

All. 2 och 3 innebär en viss kostnadsökning beroende främst pä elappin-delning av tillverkningen.

Vid en jämförelse mellan de tre alternativen kan följande för- och nack­delar konstateras.

Fördelar                                     Nackdelar
alt. 1

Rationell tillverkning av materi-   Viss risk med tillverkning av all

el.                                              materiel i en etapp ifall behov atl

Rationell   utbyggnad   (montage,    revidera materielen skulle uppstå,
provning m. m.).

all. 2

ev.    fel    (t. ex.    konstruktions- Mindre rationell tillverkning och

svagheter) kan upptäckas i första                           utbyggnad,

utbyggnadsetappen och korrigeras Något högre kostnad totalt,
inför andra utbyggnadsetappen,
alt. 3

Se alt. 2.                                                                      Se alt. 2.

Mindre tidspress.                     Senarelagd      färdigställningstid­
punkt.

Televerket förordar att utbyggnaden utförs enligt alt. 1.

Beträffande möjligheterna atl ge larm lill abonnentväxlar (punkt 7.2 i

39    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 90. Bilagedel

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.5    Jordbruksdepartementet 610

televerkets rapport 1980-09-26 har televerket vid de fortsatta under­sökningarna konstaterat följande.

På grund av den stora mängden olika typer av växlar är det synnerligen arbets- och kostnadskrävande att för dessa åstadkomma konstruktionslös­ningar som medger larmöverföring på ordinarie ledningar in till växeln. Ett stort antal kunder (flertalet som abonnerar på större växlar) torde emeller­tid ha en eller flera direkttelefoner (huvudsakligen avsedda för utgående trafik). Genom ett relativt enkelt arrangemang med en pågrenad extra-klocka som placeras hos t. ex. växeltelefonisten ges härigenom möjlighet att överföra larmsignaler till resp. företag. Informationen om larmsitua­tionen får därefter föras vidare inom företaget enligt för varje företag egna, interna ruUner.

Slutligen vill televerket framhålla att planeringen för införandet pågår enligt direktiv i Jordbmksdepartementets skrivelse 1980-06-26 till Statens Strålskyddsinstitut. Som ett led i detta arbete förbereds ett prov på två mindre telefonstationer i närheten av Forsmark. Med hänvisning till ovan­nämnda kompletterande utredningar önskar dock televerket ett närmare klarläggande av ambitionsnivån och att erforderliga medel ställs till tele­verkets förfogande.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.6    Jordbruksdepartementet 611

Bilaga 2.6

Alarmering utomhus med tyfoner vid kärnkraftstationerna

Rapport från räddningstjänstkommittén — kommitténs förslag

Innehåll

1   Utgångspunkter för förslaget............................... 612

2   Tyfonalarmeringens teknik   ................................ 612

3   Lokalisering av de nya larmgivarna    .................... 613

 

3.1    Principer   ................................................... 613

3.2    Larmsignalens karaktär   ................................ 614

3.3    Principernas tillämpning i de fyra kärnkraftstationernas omgiv­ningar                    615

 

4   Huvudmän för alarmeringssystemets genomförande                 619

5   Beräknade kostnader för tyfonalarmeringen   ......... 620

6   Tidsplan   ....................................................... 622

7   Övriga åtgärder   .............................................. 623

 

Prop. 1980/81:90   Bilaga 2.6   Jordbruksdepartementet 612

1    Utgångspunkter för förslaget

Kommitténs studie av möjligheterna till utbyggnad av alarmeringen runt kärnkraftstationerna har ett principiellt innehåll. I föreliggande avsnitt visar kommittén också vilka konkreta resultat när det gäller lokalisering och räckvidd som en tillämpning av förslagets principer skulle kunna få för de fyra områdenas del. Det skall framhållas att förslaget inte i alla delar är underbyggt av detaljerade undersökningar när det gäller de lokala förhål­landena. Det är mer ett sätt att illustrera hur principerna skulle kunna tillämpas i de olika delområdena än ett slutligt förslag till lokalisering av nya tyfoner. En noggrannare undersökning än den som kommittén har haft möjligheter att göra måste ske av både bebyggelsestrukturen och alarme-ringsbehovet i olika delar av resp. områden.

2    Tyfonalarmeringens teknik

För alarmeringen med tyfoner utomhus finns en etablerad och förhållan­devis enkel teknik. Fömtsättningen för att anordningarna skall kunna installeras är atl vid den plats där boende och andra behöver larmas finns en någorlunda hög punkt att fästa ljudgivaren på, ett torrt och i någon mån uppvärmt utrymme för kompressorn samt tillgång till elektrisk kraft, helst trefasspänning (380 volt). Det är en fördel om telenätet är utdraget till platsen så att larmgivaren kan förbindas med manövercentralen. Möjlighe­ter finns emellertid också att utlösa larm per radio. Skall det vara möjligt att lita på utrustningen, fordras ett visst kontinuerligt underhåll och en regelbunden provning. Det behövs vidare anordningar som ger felsignal, t. ex. om spänningen i nätet eller trycket i luftbehållaren har sjunkit så att larm inte längre kan ges.

Omvänt är det också angeläget att utrustningen inte ger några obefogade larm. Oro uppstår hos människor i omgivningen innan besked öm orsaken har lämnats. Del finns anledning atl tro att många efter upprepade obefo­gade larm tappar förtroendet för alarmeringen och vid ett haveri inte reagerar pä larmet. Information om alt ett obefogat larm har getts bör alllid lämnas i rundradion.

Kommittén har funnit att tekniken med tyfonalarmering är väl utprovad och i hög grad tillgodoser de krav som kan ställas vid utbyggnad av alarme­ringen. Alternativet till den redovisade tekniken är enligt kommitténs bedömning en metod för elektronisk Ijudgivning som nyligen har utveck­lats i USA. Den nya metoden håller enligt uppgift på att installeras vid några amerikanska kärnkraftstationer. Tekniken innebär att del inte ford­ras några kompressorer. I gengäld behövs det betydligt fler aggregat -uppskattningsvis 3-4 gånger fler än med den hittills använda metoden. Räckvidden är nämligen betydligt mindre än med de konventionella aggre-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.6    Jordbruksdepartementet 613

galen. Det uppges att den nya utrustningen också är känsligare för dåligt väder än den nuvarande. Företrädare för statens valtenfallsverk kommer enligt uppgift att besöka USA under hösten för att studera den nya tekni­ken.

Räddningstjänstkommitlén anser att det innan slutlig ställning tas till larmsystemets tekniska utformning finns skäl atl inhämta erfarenheterna av de elektroniska larmaggregaten.

3   Lokalisering av de nya larmgivarna

3.1 Principer

Utångspunkterna för lokaliseringen av de nya larmgivarna i kärnkrafts-stationernas omgivningar bör enligt kommitténs bedömning vara följande:

Räckvidden för varje tyfon varierar med hänsyn till väderförhållandena från allra gynnsammast 2-3 km ned till 400-500 m. Även om man beaktar atl de radioaktiva ämnena med vinden kan komma att föras ål samma håll som ljudet, fordrar en god täckning förhållandesvis många larmgivare inom varje område. Risken är nämligen stor atl det blåser i skilda riktningar på olika höjder. Driftpersonalen vet sannolikt inte när larmet går hur radioak­tiviteten kan komma att spridas. Andra metoder för larmgivning måste koniplettera och systemet pä det sättet göras så effektivt som möjligt.

Det skall framhållas att larmets uppgift som kommittén lidigare har förklarat bör vara att få de berörda att lyssna på rundradions sändningar. Oavsett larmmetod måste det alltså finnas ett meddelande om haveriets omfattning och verkningar samt förslag till skyddsåtgärder klart för sänd­ning när larmet ges. Det förhållandet att det kan dröja innan informationen har hunnit utarbetas talar för att området som skall kunna larmas bör vara relativt stort. Den tid som disponeras för skyddsåtgärder reduceras för övrigt om personalen i kraftverkens kontrollrum har svårt atl bedöma omfattningen av den händelse som det gäller och tvekar att utlösa larmet.

Kommittén anser att ett system med ett relafivt stort antal tyfoner - alla kopplade till resp. kärnkraftstations kontrollrum — bör finnas på platser inom elt lämpligt avstånd från kärnkraftstationerna. Det gäller alla delar av områdena där det är möjligt att med signaler nå ett relativt betydande antal boende eller andra som tillfälligt vistas i området. Avståndet, som bör vara delsamma för alla fyra kärnkraftstationerna, bör bestämmas med utgångs­punkt i de lokala förhållandena, bl. a. bebyggelsens lokalisering, kommuni­kationer, arbetsplatser och fritidsområden.

Kommittén föreslår efter överslagsvisa bedömningar av förutsättningar­na för larmgivning inom de olika kärnkraftstationernas områden och med beaktande av omständighetrna i övrigt att en fast tyfonalarmering som regleras direkt från kraftstationernas kontrollrum i regel bör finnas inom avstånd på omkring 15 km från stationerna. Utanför det området - både i

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.6    Jordbruksdepartementet 614

zonen 15-20 km och på längre håll - har det för civilförsvarets behov installerats resurser för tyfonalarmering. Det gäller bl. a. orter som Malmö, Lund, Varberg, Oskarshamn, Öregmnd och Östhammar. Enligt kommit­téns mening bör förberedelser vidtas för att civilförsvarets larmutrustning på sådana orter skall kunna användas i situationer när det fordras en utsträckt alarmering. Kommittén anser emellertid inte att installationer i dessa fall skall behöva ske så att larmet kan utlösas direkt från kärnkraft­stationernas kontrollmm. Även om vissa delar av tätorterna Malmö och Landskrona ligger inom 15-km-avståndet kan dessa tätorter med en sådan komplettering enligt kommitténs bedömning undantas från det nu föreslag­na systemet för tyfonalarmering.

I de orter inom avståndet 15 km där det går att använda civilförsvarets befintliga eller planerade tyfoner bör utrustningen kompletteras så att den kan anslutas till kärnkraftstationerna och larm ges direkt av personal i kontrollmmmen. Samma ska gäller den larmutmstning som har installerats vid industrier med särskilt riskfylld verksamhet i kärnkraftstalionernas omgivningar.

En förutsättning för en relativt vid användning av tyfonerna är att larmgivningen inom avståndet 10-15 km kan sektioneras i olika delområ­den - med hänsyn till utflödets befarade omfattning, vindens styrka och riktning samt annat som har betydelse i sammanhanget. I området innanför - alltså upp till 10 km från kärnkraftstationen - bör det enligt kommitténs bedömning alltid larmas i samtliga riktningar, oavsett hur man bedömer riskerna i olika sektorer. Kommitténs förslag om sektionering av larmet utanför 10 km innebär också att det skapas möjligheter att begränsa tyfon­alarmeringen till området inom 10 km.

Länsstyrelserna har framfört önskemål om att det i en till 20 km utbyggd telefonalarmering skall finnas möjligheter till sektionering av telefonlarmet på avstånd mellan 10 och 20 km. 1 de situationer när larmet utanför 10 km kan inskränkas till avgränsade delområden bör samma sektionerade an­vändning ske både vid telefonalarmeringen och vid utnyttjandet av tyfo­nerna. Om larmet kan begränsas fill zonen O-10 km bör det samtidigt gälla både tyfonlarmet och telefonalarmeringen.

3.2 Larmsignalens karaktär

Erfarenheten visar att människor normalt inte kan lära sig att skilja mellan mer än ett fåtal larmsignaler. Kommittén anser att larmgivningen måste standardiseras. Med den funktion som larmet skall ha - aft ge besked om att mndradion lämnar information - anser kommittén i likhet med flera av remissinstanserna att det räcker med en typ av signal. Larm med de föreslagna nya tyfonerna bör ges enligt den nya SIS-standarden (SS 03 17 11). Om man väljer standardiserade signaler, kan alla aggregat användas även för andra typer av allvarliga olyckor i områden där lyfo-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.6    Jordbruksdepartementet    615

nerna skall kunna ge signal. Del senare gäller t. ex. Ringhalsområdet vid en olycka med klor inom Värö Bruk. Civilförsvarets utrustningar för akus­tiskt utomhuslarm i kärnkraflstationernas omgivningar bör också anpassas så att de kan ge de standardiserade signalerna. Larmsignalen bör vara densamma vid alla fyra kärnkraftstationerna.

Prov med larmsignalen som skall ges med tyfonerna i kärnkraftstationer­nas omgivningar bör äga rum regelbundet. Som SSI har framhållit i sitt samrädsyttrande bör proven normalt ske utan ljud. Etl prov ärligen bör emellertid företas med ljud. Detta prov bör äga rum under sommartid, så att även fritidsbefolkningen fär tillfälle alt höra och lära sig signalerna. Före ett sådant prov skall information om provet tillställas de berörda, t. ex. genom annonser i press, lokalradio och tv samt genom brev.

3.3 Principernas tillämpning i de fyra kärnkraftstationernas omgivningar

a) Utgångspunkter

I detta avsnitt redovisas för samtliga fyra kärnkraftstationer en skiss till lokalisering av larmgivarna i ett system för en utökad tyfonalarmering. Det skall framhållas att skisserna inte i alla detaljer är underbyggda av upp­gifter om de lokala förhållandena. De är mer elt sätt att i grova drag illustrera hur de av kommittén redovisade principerna skulle kunna tilläm­pas. Det fortsatta arbetet kan visa att det fordras ytteriigare tyfoner. 1 områden med särskilt gles bebyggelse kommer det under alla förhållanden alt behövas en kompletterande alarmering. Som har redovisats kan det ske genom telefonalarmering och/eller genom en utvecklad alarmering med högtalarbilar som färdas i slingor som har planerats i förväg. Helikoptrar kan i viss utsträckning vara till nytta för alarmering i skärgårdsområden. För de sjöfarande finns kustbevakningens fartyg, sjöräddningskryssare och kuslradion att tillgå. Effekten av dessa olika larmmetoder blir emeller­tid i hög grad beroende av hur lång tid som det i det särskilda fallet finns för alarmeringen.

Som radie för räckvidden har i skissen till lokalisering valts en km. Detta är ett avstånd som vid god väderiek kan överskridas. Terrängförhällanden och ogynnsamma vädersituationer kan emellertid göra atl den redovisade räckvidden i många lägen kommer att underskridas.

b) Barsebäck

Befolkningens storlek i olika zoner (på svenska sidan) från Barsebäcks kärnkraftstation kan beräknas uppgå till följande.

Avstånd                 Antal invånare

 

- 5 km

1200

5-10 km

17000

10-15 km

20000

15-20 km

280000

Summa                 318200

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.6    Jordbruksdepartementet 616

De stora tätorterna inom området är Malmö, Lund och Landskrona, som alla ligger i zonen 15-20 km. Bebyggelsen inom 15 km domineras av småhusområden i mindre tätorter som Lomma. Kävlinge, Furulund, Bjärred och Löddeköpinge. Mellan dessa tätorter finns del en rad mindre agglomerationer och en omfattande gles jordbruksbebyggelse. Landskapet är slättbygdsbetonat och förhållandevis öppet. Skog förekommer pä rela­tivt små ytor - framför allt i ett område norr om Barsebäck, innanför kusten upp mot Landskrona.

Fritidsbebyggelse finns i olika delar av de skilda zonerna, främst i anslutning till strandområdena. Del beräknas att antalet boende inom 5 km från kraftstationen sommartid ökar från 1 200 lill omkring 3000 personer. Huvuddelen av dessa bor i tätorten Barsebäckshamn, 1-2 km från kraft­stationen. Ett sammanhängande större område med fritidshus ligger vid riksväg E 6, ca 10 km i nordlig riktning från kraftstationen.

För det rörliga friluftslivet finns bl. a. en stor badplats (Sjöbobadet), ca 3 km norr om Barsebäck. Vid gynnsamt väder sommartid är det vanligt att tusentals personer vistas där.

Riksväg E 6 med en omfattande genomfartslrafik passerar på ett avstånd av ca 5 km från kärnkraftstationen. På samma avstånd går en stor fartygs­trafik i Öresund utanför kraftstationen.

En skiss till lokalisering av etl antal tyfoner inom avståndet 15 km från Barsebäcks kärnkraftstation redovisas i figur (ej här). Det skall understry­kas att Landskrona, Lund och Malmö helt eller till största delen ligger utanför 15-km-avståndet. Civilförsvarets utrustning på dessa orter tillhör inte skissen utan har placerats in för att markera möjligheterna till en utvidgning av alarmeringen. Genom avstånden till dessa områden bör det finnas tid för alarmering av de boende pä andra sätt. De kan sannolikt i viss utsträckning näs direkt genom rundradions sändningar. I en situation som fordrar en mycket omfattande alarmering är det för övrigt alltid möjligt att utan särskilda förberedelser även i tätområden som Malmö, Lund och Landskrona ge larm med civilförsvarets tyfoner. Larm kan ges av civilför­svaret utan att utrustningen ansluts till kärnkraftstalionens kontrollrum. Befolkningen i Landskrona har redan informerats om att civilförsvarels tyfon kommer att utnyttjas för alarmering vid ett större utflöde av gas från Supras anläggning.

c) Oskarshamn

Befolkningens storiek i olika zoner från kärnkraftstationen är enligt en överslagsberäkning ungefär följande:

Avstånd                   Antal invånare

 

- 5 km

200

5-10 km

1400

10-15 km

1200

15-20 km

19600

Summa                  22400

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.6    Jordbruksdepartementet    617

Den största tätorten i området är Oskarshamn, som ligger i zonen 15-20 km. Inom avståndet 15 km finns mindre tätorter som Figeholm (900 invå­nare), Fårbo (600 invånare) och Mislerhult (200 invånare). Bebyggelsen i övrigt för permanent boende förekommer bl. a. efter riksväg E 66, som passerar i nordsydlig riktning genom området, som närmast drygt 10 km frän kraftstationen. Mindre byar med jordbruksbebyggelse ligger spridda inom hela området. Skog läcker slörre delen av ytan inom 20 km från kärnkraflslalionen,

En omfattande fritidsbebyggelse förekommer efter kusten och på öarna inom de olika zonerna — även relativt nära kraftstationen.

En skiss lill lokalisering av etl antal tyfoner inom 15 km avstånd från kärnkraftstationen redovisas i figur (ej här). Det skall framhållas atl Os­karshamns tätort ligger utanför della avstånd. I en situation som fordrar en omfattande alarmering i den riktningen går det emellertid atl anlita civilför­svarets larmutrustning ulan alt denna har anslutits till del fasta larmsyste­met med förbindelse direkt lill kärnkraftstalionens kontrollrum.

d) Ringhals

Befolkningens storlek i olika zoner frän Ringhals kärnkraftstalion är enligl en överslagsberäkning ungefär följande:

Avstånd                 Antal invånare

 

- 5 km

3 300

5-10 km

2 100

10-15 km

5 500

15-20 km

23 600

Summa                  34 500

Den största tätorten i området är Varberg, som ligger i zonen 15-20 km. Inom avståndet 15 km finns mindre tätorter som Bua (2 100 invånare), Väröbacka (400 invånare), Tofta (300 invånare). Tångberg (400 invånare). Asby (.300 invånare) och Veddinge (2 000 invånare). Bebyggelsen för per­manent boende är i övrigt relativt spridd. Områdets karaktär växlar i hög grad mellan öppna odlade arealer och skogsvuxna marker. Stora samman­hängande öppna områden förekommer framför allt pä Väröhalvön och i anslutning till denna - vidare i Viskans och andra vattendrags dalgångar.

En mycket omfattande fritidsbebyggelse finns efter hela kuststräckan norr och söder om Ringhals. Tätats är fritidsbebyggelsen i områden på avstånd av fem km och längre från kärnkraftstationen.

En skiss till lokalisering av elt antal tyfoner inom 15 km avstånd från Ringhals kärnkraftstalion redovisas i figur (ej här). Det skaJI framhållas att Varbergs tätort ligger utanför delta avstånd. Som har framhållits när det gäller andra av civilförsvarets larmorter utanför 15 km-zonen går det att anlita civilförsvarets larmutrustning i Varberg ulan alt denna har anslutils

 

Prop. 1980/81:90   Bilaga 2.6   Jordbruksdepartementet      618

till det fasta larmsystemet med förbindelse från kärnkraftstationernas kon­trollrum. Som länsstyrelsen i Hallands län framhåller i sitt samrådsyttrande blir det nödvändigt att samordna alarmeringen från kärnkraftstationen med alarmeringen från Värö Bruk vid I.ex. en klorgasolycka. Läns­styrelsen anser det angeläget alt allmänheten inom Väröhalvön kan larmas pä elt och samma sätt oavseft typen av larm. I i.ex. informa­tionsskrifter och radiomeddelanden skall länsstyrelsen kunna enhet­ligt ange att samma åtgärder skall vidtas av den enskilde i inlednings­skedet av olyckor med både kondenserade gaser och radioaktiva utsläpp.

e) Forsmark

Befolkningens storlek i olika zoner från Forsmarks kärnkraftstation är enligt en överslagsberäkning ungefär följande:

,'\vslånd                 Antal invånare

 

- 5 km

100

5-10 km

300

10-15 km

2000

15-20 km

8000

Summa                   10400

Folkmängden i området kring Forsmark är som framgår av de redovi­sade siffrorna betydligt mindre än folkmängden i övriga kärnkraftsta­tioners omgivningar. De största tätorterna inom avståndet 20 km - båda ligger i zonen 15-20 km - är Östhammar och Öregrund (1 300 resp. 3 800 invånare). Tätorten Forsmark, fyra km från kärnkraftstationen, har knappt 100 permanent boende. I övrigt är bebyggelsen för den fasta befolkningen runt Forsmark förhållandevis gles. Mindre byar i öppna odlade områden finns på olika håll inom avståndet 15 km från kärnkraftstationen.

En omfattande fritidsbebyggelse förekommer pä fastlandet - framförallt pä omkring 10 km avstånd frän kärnkraftstationen - vidare på Gräsö i zonen 10-15 km.

Skissen till lokalisering av etl anlal tyfoner inom 15 km frän Forsmark redovisas i figur (ej här). Öregrund och Östhammar, som ligger i zonen 15-20 km, är båda larmorter i civilförsvarets system för alarmering. I en situation som fordrar en utsträckt alarmering kan civilförsvarets tyfoner användas ulan atl dessa har anslutits till det fasta systemet med förbindelse direkt från kärnkraftstationens kontrollrum.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.6    Jordbruksdepartementet    619

4   Huvudmän för alarmeringssystemets genomförande

För en diskussion om vilket eller vilka organ som skall svara för alarme­ringssystemets genomförande kan det vara lämpligt alt dela in arbetet i följande faser:

(1)   Planläggning;

(2)   Installationer;

(3)   Drift och underhåll;

(4)   Tillsyn.

När det först gäller planläggning går det att skilja mellan mer strategiska överväganden — det gäller t. ex. avvägningen mellan larmsystem och loka­liseringen i stort — samt den mer detaljerade tekniska planeringen. Till den senare hör den exakta placeringen av utrustningen, specificering av utrust­ningen och I.ex. begäran om anbud. Kommittén anser att den strategiska planläggningen skall vara en uppgift för de berörda länsstyrelserna. Del är naturligt att länsstyrelserna genom sitt ansvar för den beredskapsplanering som skall finnas får ett ansvar för denna del av det förberedande arbetet. Kommittén föreslår att länsstyrelserna skall utföra uppdraget i samråd med civilförsvarsstyrelsen. För elt sådanl samråd talar bl. a. civilförsvars­styrelsens övergripande ansvar för civilförsvarets larmsystem, dvs. plane­ring och beviljande av anslag. Länsstyrelserna bör vidare samråda med slalens brandnämnd. Nämnden är central myndighet för räddningstjänsten och skall som sådan verka för samordningen av vissa alarmeringsfunk-tioner i samhället. Samråd bör slutligen också ske med de berörda kommu­nerna.

Den detaljerade tekniska planeringen av kärnkraftstalionernas larm­utrustning bör enligt kommittén ankomma på de olika kraftproducenterna. De har tekniska och andra resurser för detta. Länsstyrelserna bör få befogenheter att ålägga kraftproducenterna den planering som länsstyrel­serna anser nödvändig för de olika områdena. Detaljplaneringen av den utbyggnad av civilförsvarets larmutrustning som behövs bör som redan nu vara en uppgift för länsstyrelserna.

Kostnaderna för de nya tyfonerna runt kärnkraftstationerna - anskaff­ning, installationer, information till de boende och andra som vistas i området, drift och underhäll - bör kraftproducenterna av naturliga skäl bestrida. Nyinvesteringar i civilförsvarets utrustning på civilförsvarels larmorter skall enligt kommitténs förslag liksom hittills bekostas med statliga medel av civilförsvarsstyrelsen. Kraftproducenterna bör emeller­tid ersätta merkostnaderna för civilförsvaret med anledning av den utöka­de manöverutrustning som alarmeringen kan komma atl kräva. Samma sak gäller, som civilförsvarsstyrelsen framhåller i sitt samrädsyttrande, kost­naderna för ny dokumentation samt för underhåll och prov liksom för eventuella framtida förändringar av utrustningen. Civilförsvarsstyrelsen anser slutligen att den bör gottgöras för kostnader som uppkommer om den

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.6    Jordbruksdepartementet 620

av civilförsvaret inköpta men ännu inte installerade tyfonutmstningen skall användas. Se vidare avsnitt 6.

Tillsyn av alarmeringssystemet - dess sätt att fungera - bör vara en uppgift för länsstyrelserna i de fyra länen. Till den funktionen hör enligl kommitténs bedömning att la initiativ till förändringar i alarmeringen efter hand som förutsättningarna föriindras. Det kan gälla bebyggelsen, om den ändrar omfattning och karaktär, kommunikationerna eller det förhållandet atl ny larmutmstning har utvecklats. Den rent tekniska kontrollen av anläggningarna bör de berörda länsstyrelserna få befogenheter att ålägga kraftproducenterna att utföra.

5   Beräknade kostnader för tyfonalarmeringen

Kostnaderna för larmutrustningen kan på nuvarande stadium av utred­ningsarbetet endast schematiskt beräknas. Utgångspunkterna för en sådan schematisk beräkning är följande:

(1)     Antalet nya tyfoner inom 15 km avstånd frän kärnkraftstationerna
uppgår enligt skisserna i figur 2-5 till följande:

Barsebäck    30      (civilförsvarets utrustning undantagen)

Oskarshamn 28

Ringhals       36      (den redan planerade utrustningen

undantagen) Fors mark      33

Kostnaden för inköp och viss installation av larmgivare (kompressor med ljudgivare) beräknas av civilförsvarsstyrelsen till omkring 12000 kronor för varje utrustning. Beloppet avrundas i kalkylen genom att installationerna i större utsträckning än för civilförsvaret avser relativt transportkrävande arbeten i glesbygd till 15 000 kr.

(2)     Antalet manöverutrustningar som fordras beror på hur många telesta-
lioner som berörs. En överslagsberäkning enligt den nuvarande indel­
ningen i telestationsområden visar all utbyggnaden skulle kunna gälla
sammanlagt 37 stationer. Dessa fördelar sig pä kärnkraftstationer en­
ligt följande:

Barsebäck 8 Ringhals 11 Oskarshamn 8 Forsmark      10

Om det för varje lelestation kommer att fordras en manövemtrusl-ning beror bl. a. på de lokala förhållandena. I de fall som det i ett stationsområde finns endast en eller några fä tyfoner kan del visa sig möjligt att utlösa larmsignaler utan egen manöverutrustning för des­sa områden. Förutsättning-arna för sådana tekniska lösningar går inte att ange pä detta stadium i utredningsarbetet. I den schematiska

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.6    Jordbruksdepartementet 621

kostnadskalkylen utgår kommittén från att det kommer att behövas en manöverutrustning för varje lelestationsområde.

Kostnaden för inköp och installation av en manöverulrustning uppgår enligt civilförsvarsstyrelsen lill högst 35 000 kronor.

(3)   Olika slag av kompletterande arbeten - del kan gälla investeringar i kontrollrum, transport av utrustning till platser enligt den föreslagna spridda lokaliseringen, iordningställande av utrymmen för kompres­sorer, särskilda förslärkningsarbelen pä byggnader för placering av ljudgivare m. m. - drar en viss kostnad, uppskattningsvis en tredjedel av beloppet för larmgivarna. I beloppet ingår också anläggningsavgifter för de teleledningar som behövs för alt larmet skall kunna utlösas från kärnkraftstationerna.

(4)   Utformning av konslmktionshandlingar för installationsarbetena, sam­manställning av dokumentation över den färdiga utrustningen samt information till allmänheten orsakar kostnader som har beräknats till 30000 kronor för varje kärnkraftstalion. Vid beräkningen av beloppet har beaktats atl arbetet i stora delar skall kunna ske gemensamt för de fyra kärnkraftstationerna.

Resultatet av kommitténs med utgångspunkt i de angivna värdena ut­förda kostnadsberäkning redovisas i följande sammanställning. Den totala kostnaden för 127 nya tyfoner vid de fyra kärnkraftstationerna uppgår enligt kalkylen till 4,3 milj. kronor, dvs. omkring 35000 kronor i genom-snift per larmgivare. Det beräknade beloppet varierar mellan 950000 och 1,25 milj. kronor för var och en av de fyra kärnkraftstationerna.

 

 

Kostnad.

kkr(1980

års priser)

 

 

Kostnadspost

Barse-

Oskars-

Ring-

Fors-

 

 

bäck

hamn

hals

mark

. Samtliga

Larmgivare, inköp

 

 

 

 

 

och grundkostnad

 

 

 

 

 

för installation

450

420

540

500

1910

Manöverutrustningar

280

280

400

3.30

1290

Kompletteringar i

 

 

 

 

 

kontrollrum, div.

 

 

 

 

 

byggnads- och trans-

 

 

 

 

 

portarbeten, lednings-

 

 

 

 

 

avgifter till tele-

 

 

 

 

 

verket m. m.

190

170

230

190

780

Konstruktion, doku-

 

 

 

 

 

mentation, informa-

 

 

 

 

 

tion

80

80

80

80

320

Summa

1000

950

1250

1100

4300

Det skall framhållas att kostnaden per larmgivare enligt kommitténs kalkyl väsentligt understiger det genomsniltsbelopp som statens vatten­fallsverk redovisar för de av länsstyrelsen begärda nya tyfonerna vid Ringhals kärnkraftstalion. Sex nya larmgivare skulle där fordra en investe-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.6    Jordbruksdepartementet 622

ring på något mer än 500000 kronor - eller drygt 80000 kronor i genom­snitt per larmgivare. Det finns flera förklaringar lill denna skillnad. En är enligt företrädare för statens valtenfallsverk att larmet skall kunna utlösas både från kärnkraftstationen och från Värö Bruk och fordrar därför en relativt komplicerad manöverutrustning. Som tidigare har framhållits skall larmsystemet kunna utnyttjas såväl vid haveri i kärnkraftstationen som vid en olycka med kondenserade gaser i anslutning till bruket. I beloppet för Ringhals ingår vidare en förhållandevis omfattande teleutrustning, bl. a. i form av fasta teleförbindelser mellan bruket och kärnkraftstalionens olika kontrollrum. En annan förklaring till skillnaden är att kostnaderna för konstruktion och dokumentation för de redan planerade arbetena vid Ringhals måste slås ut på elt begränsat anlal larmulmstningar. Slutligen skall nämnas att statens valtenfallsverks beräkningar omfattar kostnader för centralförvaltningens administrativa förberedelser för de planerade investeringarna. Kommittén utgår i sin beräkning frän att denna typ av arbete skall belasta de ordinarie anslagen för berörda verksamheter.

Underhållskostnaderna kan med ledning av civilförsvarsstyrelsens erta-renheter beräknas till ungefär 600 kr per aggregat och är, dvs. mellan 17000 och 22000 kronor för del föreslagna larmsystemet vid var och en av de fyra kärnkraftstationerna. Till kostnader för driften av larmanläggning­arna hör mellan 20000 och 25000 kronor årligen för varje kärnkraftstation avseende abonnemang av ledningar från kraftstationen till larmgivarna. Kostnaderna för regelbundna prov av utrustningen kan däremot inte be­räknas i detta sammanhang. Inte heller civilförsvarsstyrelsens kostnader bl. a. för de ändringar av signalkaraktären som civilförsvaret har föresla­gits att göra på vissa larmorter kan nu närmare anges. Kommittén bedömer emellertid samtliga de memtgifter som civilförsvarsstyrelsen kommer att begära teckning för som förhållandevis marginella.

6    Tidsplan

Länsstyrelserna, som enligt kommitténs förslag får det direkta admini­strativa ansvaret för utbyggnaden av alarmeringen runt kärnkraftstaUo-nerna, bör åläggas att tillse att de avsedda åtgärderna är genomförda före en viss tidpunkt. Kommittén anser att larmsystemet skall byggas ut snabbt. Om statsmakterna under våren 1981 fattar beslut om principerna för alarmeringen, bör det vara möjligt att få utrustningen installerad och utprovad senast den 30 juni 1982. En sådan snabb utbyggnad av systemet underlättas sannolikt i väsentlig grad om kraftproducenterna fär disponera den larmutrustning som civilförsvarsstyrelsen har beställt men ännu inte hunnit installera.

Länsstyrelsen i Hallands län framhåller i samrådsyttrandet att den anser installationsarbetena kräva betydligt längre tid än som kommittén föreslår.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.6    Jordbruksdepartementet 623

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser atl tidsplanen kan hällas endasi om uppsättningen av larmgivarna ges prioritet i samtliga led av arbetet.

Kommittén vill framhålla att en snabb utbyggnad av tyfonalarmeringen med den omfattning utbyggnaden skulle få sannolikt förutsätter en särskild lagstiftning som medför att berörda markägare är skyldiga atl tåla det inträng som installationen av en larmutrustning innebär.

7   Övriga åtgärder som fordras för att alarmeringen skall fylla sin funktion

Flera åtgärder måste vidtas om alarmeringen skall fylla den funktion som år avsedd - att se till att de som hotas av radioaktiva ämnen efter etl haveri söker skydd på det sätt som är lämpligt. Kommittén anser att de boende och andra som regelbundet vistas inom larmomrädena måste infor­meras om att larmutrustningen installerats - vidare att signalen betyderatt detaljerade uppgifter om läget och behovel av skyddsåtgärder lämnas i rundradion. Sädana meddelanden behöver förberedas. Redan nu har det utarbetats mallar som anger vilken typ av besked som informationen bör innehålla. Förberedda meddelanden finns både hos lokalradion och hos riksradion. I det här sammanhanget skall framhållas att rundradion, om människorna skall behålla förtroendet för alarmeringssystemet, också bör ge besked när s. k. obefogade larm har utlösts.

Kommittén anser vidare att de praktiska åtgärderna för skydd pä platsen eller för evakuering måsle vara väl förberedda. Del beliövs en organisation för transport av människor från olika institutioner - t. ex. skolor, daghem, äldersdomshem och sjukhus. Möjligheterna till skydd på platsen bör också v.tra kartlagda och redovisade för dem som det gäller.

 

 

 

Prop. 1980/81:90   Bilaga 2.7   Jordbruksdepartementet 625

Bilaga 2.7

Redovisning av uppdrag angående telekommunikationer för beredskap mot kärnkraftolyckor

Rapport från överbefälhavaren

Innehåll

1 Fömtsättningar.................................................. 626

1.1                                                                  Givna uppdrag             626

1.2   Underiag   ................................................... 626

1.3   Avgränsning   .............................................. 626

1.4   Tidsförhållanden   ......................................... 627

2 Grundvärden   .................................................. 627

2.1    Ledningsorganisation/sambandssystem    .......... 627

2.2    Televerkets nät ........................................... 627

2.3    Försvarets telenät FTN   ............................... 628

3 Systemförslag................................................... 629

3.1    Gmnder  ..................................................... 629

3.2    Altemativbeskrivning  .................................... 631

3.3    Diskussion ................................................... 631

3.4    Övrigt......................................................... 632

 

4   Tidsförhållanden   ............................................. 632

5   Förordat alternativ   ......................................... . 632

6   Genomförande av valt alternativ   ........................ 632

 

6.1    Gmnder  ..................................................... 632

6.2    Förmedlingsbarhet ........................................ 633

6.3    Geografisk utformning   ................................. 633

6.4    Kostnadssammanställning   ............................. 634

6.5    Bild och skriftöverföring.................................. 634

 

7   Uppdragsförslag, förvaltning och underhåll    .......... 635

8   Sammanfattning ............................................... 635

9   Samråd   ......................................................... 635

40    Riksdagen 1980181. I saml. Nr 90. Bilagedel

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.7    Jordbruksdepartementet 626

1    Förutsättningar

1.1 Givna uppdrag

Regeringen uppdrar åt Överbefälhavaren att i samråd med strålskydds­institutet, televerket, statens kärnkraftinspeklion och berörda länsstyrel­ser utreda möjligheterna atl med hjälp av försvarets radiolänknät bygga ut telekommunikationerna mellan de centrala myndigheterna och berörda organ i de regioner där kärnkraftverk finns.

Regeringen uppdrar vidare åt strälskyddsinstitutet att i samråd med berörda civila och militära organ ytterligare utreda hur telekommunika­tionerna mellan kärnkraftverken och berörda länsstyrelser kan förbättras.

Utgångspunkten för ifrågavarande utredningar skall vara atl ett effektivt samband skall kunna upprätthållas vid en olycka oberoende av det all­männa telenätet. Särskilt bör sambandsmedlen effektiviseras sä atl läns­styrelserna kan kontaktas omgäende av respektive kärnkraftverk vid ett larm.

Försvarsstaben har tillsammans med televerkets centralförvaltning och försvarets materielverk bildat en mindre arbetsgrupp för atl bereda upp­draget. Tillfälle lill diskussion och samordning har givits med berörda myndigheter 1980-08-29, 1980-09-03, 1980-09-15 och 1980-09-22.

1.2 Underlag

SSI har i tidigare arbete anlitat Teleplan för utredning. Teleplan har på olika sätt kontaktat av verksamheten berörda myndigheter och utformat en rapport. Bedömda sambandsbehov, huvuddelen av existerande signalnät samt förslag till lösningar med vissa kostnadsberäkningar ingår i rappor­ten. Vid remissbehandling av rapporten har en del brister konstaterats.

1.3 Avgränsning

Med hänsyn lill given uppgift behandlas här inte hur radiosamband skall ordnas. Vidare behandlas endast i begränsad omfattning hur bättre sam­band för fjärrskrift och väderprognoser skall organiseras. Den fortsatta redovisningen har i första hand inriktats på telefonisamband.

För att kunna klarlägga hur landsomfattande samband lämpligen skall ordnas redovisas även regionalt samband och utnyttjande av televerkets tjänster. I detta underlag redovisas inte de olika åtgärder som lokalt och regionalt erfordras för att förbättra anslutningarna till televerkets nät i syfte att öka uthålligheten trafikalt och fysiskt. SSI (televerket) kommer att överlämna förslag till sådana åtgärder.

 

Prop. 1980/81:90   Bilaga 2.7   Jordbruksdepartementet 627

1.4 Tidsförhållanden

Med hänsyn till den tid och resursinsats som erfordras för att etablera nya, säkra telekommunikationer samt att regeringen anbefallt skynd­samma åtgärder måste verksamheten delas i två etapper. På kort sikt (inom ett år) är det endast rimligt att genomföra enkla åtgärder i befintliga system. På längre sikt (ca två år) kan de system som kräver planering och projektering anpassas till behoven för detta speciella samband.

2    Grundvärden

2.1      Ledningsorganisation/sambandssystem

Olika studier av ledningsverksamhet samt erfarenheter från övningar har klart påvisat ett antal grundläggande fakta som måste beaktas vid kon­stmktion av uthålliga ledningssystem.

Ledningsorganisationen och sambandssystemet är tvä samverkande de­lar. En bra lokalisering och fördelning av befogenheter påverkar positivt möjligheterna att utöva en effektiv ledning.

Sammanhanget mellan vald ledningsorganisation för fred och nödvändig krigsorganisation bör vara sådant att en övergång underlättas.

Ett allmänt grundvärde som också måste beaktas är karakteristiska egenskaper för de olika sambandsmedlen: tråd, radio och radiolänk. Radio kan bl. a. störas (även oavsiktligt) och avlyssnas men har hög rörlighet. Radiolänk (som i grunden är en riktad radioförbindelse) kan även den avlyssnas och störas men använda frekvenser och teknik gör det svårt utan tekniska förberedelser.

Direkta förbindelser (tråd och radiolänk) måste fungera i varje enskild punkt för att ge avsedd funktion. Förmedling är ett sätt att kringgå detta, men samtidigt måste nät och anslutningar dimensioneras så att risken för spärr minimeras.

Att på flera olika sätf ansluta abonnenter till trafiknät kan verka vara en överdimensionering. Syftet är emellertid att skapa vägar, som är verkligt oberoende alternativ till varandra och inte kan påverkas av samma fel. För att kunna återskapa oberoende vägar vid inträffade fel och vid ändringar/ omgrupperingar i ledningsorganisationen, bör förmedlingspunkter inrättas.

2.2      Televerkets nät

Begreppet televerkets nät används ofta med två betydelser. Ibland avses televerkets transmissionsnät och ibland avses det trafiksystem som kallas det allmänna telefonnätet (ATN).

Televerkets transmissionsnät omfattar tre nivåer: riks-, lands- och lokal­nät där lokal- och landsnäten till största delen består av fysikaliska kablar

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.7    Jordbruksdepartementet 628

på längre avstånd försedda med förstärkning. För riks- och i någon mån landsnäten används koaxialkablar och radiolänkar med mängkanalsystem (bårfrekvens - bf och digitala - PCM).

Andelen radiolänk är f.n. relativt liten men ett ökat införande sker i samband med digitalisering på alla nivåer.

Transmissionsnätet användes för följande större trafiknät: ATN, telex, nordiskt datanät (NPDN), särskilda datanät. Den dominerande delen är ATN.

Stmkturmässigt är ATN nivåindelat pä ett sått som liknar riks-, lands-och lokalnäten. Stationer indelas i EFS, NFS (Fjärr och När Förmedlings Stationer) för den långvåga trafiken samt med RKS (RiksKnutStationer) KS (knutstationer och ÄS (ändstationer) för lokaltrafiken. Nätet dimensio­neras med tvä typer av trafikvägar hög- och lågspärrsvior. Lågspärrsvior inrättas på så låg trafiknivä som möjligt när ett starkt trafikintresse förelig­ger mellan tvä områden. Vian väljs i första hand och får därmed en hög beläggningsprocent. Lågspärrsvior inrättas alltid mellan trafiknivåer saml på den högsta nivån. De görs sä stora att de tillsammans med högspärr-viorna kan ta hand om den totala högsta belastningen i hela trafiknätet.

Abonnenter är endast anslutna Ull RKS, KS och ÄS. Länsalarmerings-centraler och televerkets manuella avdelningar ansluts dock dessutom till EFS och NFS.

Direktanslutning på fjärrförmedlingsnivåer (FS-anslutning) ger tillgång till god kapacitet för i första hand långväga trafik. Vid "trafikslormar" i nätet är det svårt att förutsåga hur funktionerna kommer att påverkas och vilka nivåer som ev. kommer ati: störas. Sannolikheten för att komma fram på fjärrförmedlingsnivån bedöms som god men en för varje samtal garante­rad framkomlighet kan icke lämnas. Genom trafikomkopplingar kan viktig trafik prioriteras (manuellt förfarande).

2.3 Försvarets telenät FTN

Nätet är sammansatt av följande transmissionsdelar: Försvarets Fasta Radiolänknät (FFRL), försvarets kablar (endast i vissa områden) och resurser i televerkets nät (förbindelser såväl fredsuppkopplade som förbe­redda). De ovan redovisade Iransmissionsresurserna ingår i ett samman­hängande landsomfattande stomnät. Det är således endast försvarels kab­lar och FFRL som är helt fysiskt åtskilt från televerkets fysiska nät.

För att överföra trafiken utnyttjas de tillgängliga transmissionsresur­serna för att anordna bl. a. ett gemensamt trafiknät: Försvarets automatnät (ATL).

Den redovisade nätkonstruktionen gör det möjligt att med vissa begräns­ningar överföra tal, skrift, bild och data.

FTN är etl system som är konstruerat för beredskap och krig. Det innebär att under normal fredsberedskap är stomnätet i drift. Reparations-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.7   Jordbruksdepartementet  629

beredskapen begränsas till normal dagarbetstid som i vissa fall kan utökas t. ex. vid övningar. Hela ATL utom anslutningar till ej bemannade krigsan­läggningar är i drift. För förebyggande och felavhjälpande underhåll av FTN utnyttjas personal från försvarels leleservicebaser, vilka finns grup­perade på åtta platser i landet.

Underhållet utföres normall under ordinarie arbetstid måndag-fredag 07.00-16.00. Någon organiserad jourtjänst under övrig tid behövs f. n. inte för försvarets freds verksamhet. I FTN stomdelar finns m.h.t skador en omfattande redundans varför sannolikheten för fel i denna del är låg. Anslutningsdelen däremot byggs normalt med ej dubblerad utrustning (dock med liten felsannolikhet). Abonnentanslutningar till automatnätet ATL testas automatiskt frän nätet som erhåller larm vid feltillfällen. Detta är viktigt i nät som har mycket liten trafikstyrka i fred.

3   Systemförslag

3.1 Grunder

För att etablera ett väl fungerande och säkert samband fordras tillgång Ull exklusiva förbindelser som ej påverkas av annan trafik och att den "egna" trafiken över dessa förbindelser kan påverkas t. ex. genom priori­teringar. Säkerheten kan även tillgodoses genom alt alternativa sambands­vägar finns Ullgängliga. I enlighet med uppgiften redovisas möjligheter lill utnyttjande av försvarets telenät. I alternativen ingår dock även telever­kets nät då de båda systemen inte bör behandlas separat.

Televerket har i en särskild arbetsgrupp utarbetat förslag till hur sam­bandet skall förstärkas mellan vissa centrala myndigheter och berörda länsstyrelser/kärnkraftverk. Målsättningen är atl förslaget skall kunna ge­nomföras inom etl år efter beslut. Resultatet från televerkets beredning har efter hand inarbetats i de alternativ, som redovisas här.

Tillgängen till olika signalnäl bör regleras i förmedlingspunkter eftersom alla abonnenter inte var för sig kan ges tillgång till alla typer av förbin­delser.

Två typer av förmedlingspunkter föreslås, en central (i Stockholmsom­rådet) och en regional. Det är fördelaktigt om dessa förmedlingscentraler finns i anslutning till den centrala resp. regionala ledningsorganisationen.

Förmedlingspunkterna har den mycket viktiga uppgiften att kunna vi­darebefordra trafik från ett sambandsmedel till etl annal. Dessa övergång­ar möjliggörs ofta endast efter komplettering med teknisk utrustning.

Det måste klart specificeras vilka behov av förmedlingsbarhet som skall föreligga. I förmedlingspunkter kan också de krav på prioriteringar m.m. som rör utnyttjande av tillgängliga sambandsmedel praktiskt effektueras.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.7    Jordbruksdepartementet   630

Länsalarmeringscentralen är en alternativ lokalisering för regional för­medlingspunkt därför att

-    den har bra trafikmöjligheter i televerkets nät bl. a. genom anslutning i den högsta trafiknivän dit övriga abonnenter ej är direkt anslutna

-    den har telefonister som kan prioritera och styra trafiken över olika anslutningar

-    den har direkta förbindelser till regionala och lokala räddningsorgan

-    den har tillgång till ett yttäckande radiosamband

-    den är väl förtrogen med räddningstjänstens samband. Länsalarmeringscentralerna uppfyller emellertid inte kravet på närhet

till ledningsorganisationen.

1 televerkets- och försvarets nät kan samband ordnas på i huvudsak följande sätt.

Televerkets allmänna telefonnät

Anslutning till högsta trafiknivä ATN-F innebär automatiskt förmedlad trafik i televerkets nät med exklusiv möjlighet att styra trafikdirigering i nätet (prioritera).

Anslutning till lägsta trafiknivän ATN-L innebär automatiskt förmedlad trafik pä samma villkor som övriga abonnenter i nätet.

Stelt uppkopplade förbindelser i televerkets transmissionsnät som är oberoende av övrig trafik i nätet och exklusivt disponeras för speciellt ändamål.

I televerkets nät förekommer transmissionstekniskl överföring i både radiolänk och kabel.

Försvarets telenät

Anslutning till automatisk förmedlat trafiksystem (ATL). Sluten abon­nentgrupp kan ordnas. Prioritet kan införas. Systemet är trafikalt skilt från televerkets nät medan transmissionsmässigt sett förbindelser utnyttjas både i ett fast stomnät av radiolänk FFRL och i regionala trädnäl som oftast är anordnade i televerkets kablar.

Nedan redovisas och diskuteras fyra alternativa lösningar för de aktuella länen. Utöver dessa alternativ föreslås att i angränsande län förstärkes sambandet mellan länsstyrelse och LAC med en stel förbindelse i telever­kets nät.

De diskuterade alternativen är gjorda mot bakgrund av fredsorganisa­tionens behov. Det är självfallet förmånligt om övergången fred-krig inte innebär att nya sambandsvägar måste skapas och nya ledningsförhållanden i övrigt uppstår. Det vore också rationellt om gjorda investeringar kunde användas även för andra ändamål inom totalförsvarets ram. Underlag saknas emellertid för en sådan bedömning.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.7    Jordbruksdepartementet    631

3.2 Alternativbeskrivning

Alt I utnyttjar förmedlad trafik i televerkets allmänna telefonnät ATN och motsvarande i försvarets telenät. Förmedlingspunkterna är anslutna till både ATN-L och ATN-F.

Alt. 2 utnyttjar förmedlad trafik i televerkets nät enligl alt. 1 saml etl exklusivt samband över stela förbindelser i televerkets nät.

Alt. 3 är alt. 2 med anslutningar i försvarets telenät enligt all. 1.

Alt. 4 är etl begränsat antal anslutningar i FFRL kompletterat med vissa stela förbindelser i televerkels nät inom region.

3.3 Disku.ssion

Alternativ I

Fördelar      Tillgäng till skilda fysiska transmissionsvågar

Fri förmedlingsbarhet i tvä skilda nät utan manuell inbland­ning

Vakthavande befäl vid ett antal staber och förband inom försvaret samt vissa större civila flygplatser kan nås över försvarets telenät.

Nackdelar Framkomligheten i televerkets nät kan begränsas genom spärrning främst regionall i anslutning till kärnkraftverket. Nackdelen kan delvis reduceras genom införande av irafik-bortkopplingssystem vid vissa av televerkets stationer. I de aktuella områdena är f. n. inte något sådant syslem planerat.

Alternativ 2

Fördelar Tillgång till två trafikvägar varav en utgör en stomme som enbart disponeras för detta ändamål.

Nackdelar De två skilda trafikvägarna kan delvis vara anordnade i sam­ma fysiska transmissionutrustning. I den omedelbara närhe­ten av I.ex. ett kärnkraftverk kan således både ATN anslut­ning och stel förbindelse gå i samma kabel. Det exklusiva nätet är stelt uppkopplat och har endast manuell förmedlings­barhet. Långa stela förbindelser i televerkets nät är dyrbara och sårbara.

Alternativ 3

Fördelar Ger en mycket god skadetälighet (tre trafikvägar varav tvä enbart disponeras för detta ändamål).

Nackdelar Långa stela förbindelser i televerkets nät är dyrbara åtgärder och svåra att vidmakthålla.

Alternativ 4

Fördelar För längdistant trafik disponeras (vä fysiskt skilda trafiknät med automatisk förmedling. I båda trafiknäten kan vissa abonnenter inom försvaret nås.

 

Prop. 1980/81:90   Bilaga 2.7   Jordbruksdepartementet 632

De långdistanta stela televerksförbindelserna undviks. Med de stela förbindelserna i televerkets nät LSTY - LO-KALFÖRMEDLINGSPLATS - KÄRNKRAFTVERK kan ett regionalt exklusivt nät mellan dessa platser bildas som inte är åtkomligt för andra enheter. Nackdelar Länsstyrelsens förbindelseväg till central förmedlingspunkt går över den lokala förmedlingspunkten om ATN ej kan ut­nyttjas.

3.4 Övrigt

Vid utnyttjande av försvarets fasta radiolänknät bör observeras att detta nät med lämplig teknisk materiel kan avlyssnas i stråkriktningar eller i stationernas omgivning. Beroende på innehåll i den överförda informatio­nen kan signalskyddsmateriel behöva tillföras.

Försvarets telenät kan endast erbjuda tjänster inom landet.

4   Tidsförhållanden

Leveranstiderna för stela förbindelser i televerkets nät samt för ATN-F anslutningarna via LAC är sådana att de som regel kan levereras inom ett år. De föreslagna åtgärderna i försvarets fasta radiolänknät tar längre tid och hör således till de långsiktiga åtgärderna. De av televerket Ull SSI föreslagna åtgärderna på kort sikt skall ses som en gmnd Ull i första hand alternativ 4.

5   Förordat alternativ

Vid samordningssammanträde vid SSI 1980.09.03 har bl. a. SSI, länssty­relsernas i Uppsala, Kalmar, Malmöhus och Halmstad län representanter förordat fortsatt studium av alternativ 4.

Vid sammanträdet förordades att länsstyrelsen skulle anslutas till FFRL och utgöra regional förmedlingspunkt. Länsalarmeringscentralen skall ut­nyttjas för trafik över ATN-F.

6   Genomförande av valt alternativ

6.1 Grunder

Alternativet 4 har anpassats till de förhållanden som råder inom respek­tive län.

En grov kostnadsberäkning har genomförts avseende främst transmis­sionsdelarna i nätet.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.7    Jordbruksdepartementet

633

6.2 Förmedlingsbarhet

Pä grund av att kraven på förmedlingsbarhet inte entydigt kunnat utryckas har följande förslag till manuell förmedling legat till grund för kostnadsberäkningarna.

Trafik mellan direktkopplade förbindelser inom Stockholmsområdet till förmedlingspunkt vid SSI (C) skall kunna kopplas ut över försvarels te­lenät genom manuell förmedling. SSI bör enligl televerkets förslag vara ansluten till LAC AB för åtkomst av ATN-F.

Vid länsstyrelse och kärnkraftverk skall förmedlingsbarhet föreligga mellan direktkopplade förbindelser i televerkets nät och försvarets telenät. Möjlighet skall finnas all på Irådförbindelse mellan LAC och länsstyrelse ansluta LAC till försvarets nät (telefonnummer i ATL) atl användas av LAC intill dess länsstyrelsens ledningsfunktioner tar över.

Vid samtliga LAC föreslås manuell förmedling kunna ske mellan ATL och ATN. Förmedlingen fär från ATN mot ATL endast ske för behörig trafik.

Förmedling mellan försvarets telenät och vid länsstyrelse resp LAC åtkomliga radioförbindelser ger ytteriigare flexibilitet i sambandssystemet men föreslås inte som primärt krav och ingår inte i kostnadsberäkningarna. Kostnader för personal, utbildning m. m. redovisas ej.

6.3 Geografisk utformning

Här redovisade lösningar i FTN rried anslutning till ATL förutsätter komplettering med förbindelser i televerkels nät för ett effektivt och uthål­ligt samband. Erforderligt samband i televerkets nät har redovisats av televerket till SSI. På här bifogade skisser har förbindelser i televerkets nät tagils med för att ge översikt och sammanhang.

Vid sammanträde 1980-09-15 och 1980-09-22 har föreliggande geografis­ka utformning enligt underbilaga 1 (ej här) diskuterats med representanter för SSI, SOSAB, länsstyrelsen i Uppsala län och televerket. Vid samman­trädet förordades en i förhållande till alternativ 4 utökad anslutningskapa-citel för kärnkraftverken.

Förslagen till geografisk utformning är utförda på tillgängligt planerings­underlag och ej tekniskt rekognoserade eller projekterade. Nedanstående kostnadsberäkningar grundas på uppgifter enligl underbilaga 2 (ej här).

 

Uppsala län

1    Forsmark - abanl A

2    abanl A - nätani B

3    Länsstyr C - nätani B/C

4    Forsmark - mast 20 m

5    Länsstyr C - masl 20 m

Kapacitet

6 kan (4 ATL) 6 kan MUX 6 kan (4 ATL)

Kostnad

300000:-

300000:-90000:-90000:-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.7    Jordbruksdepartementet

634

 

Kalmar län

6 Simpevarp - nätani D

7  Länsstyr H - nätani E
(8) Lac Växjö - nätani F

9 Simpevarp - masl 20 m - 30 m 10 Länsstyr H - mast 15 m

(II) Lac Vä,xjö - mast 15 m

Malmöhus län 12 Länsstyr M - nätani G

(13)Barsebäck - natanl H
14 - "---- " -

(15) Länsstyr L - nätani 1

16  Länsstyr M - mast 20 m

17  Barsebäck - mast 20 m (18)Länsslyr L - mast 15 m Hallands län

19       Ringhals - nätani K/L

20 Länsstyr N - nätani J
(21) Lac Göteborg - nätani L

22       Ringhals - mast 20 m

23 Länsstyr N - masl
(24) Lac Göteborg - masl
Stockholm

25       SSI - nätani M

26 SSI - mast
Norrköping

27  SMHI - nätani N

28  SMHI - mast

 

6 kan (4 ATL)

300000

-

6 kan (4 ATL)

300000

-

2 kan ATL

(130000

-)

 

90000

-

 

90000

-

 

(90000

-)

6 kan (4 ATL)

30000:-

6 kan (4 ATL)

(300000:-)

2 kan ATL

130000:-

2 kan ATL

(130000:-)

 

90000:-

 

90000:-

 

(90000:-)

6 kan (4 ATL)

300000:-

6 kan (4 ATL)

300000

-

2 kan

(130000

-)

 

90000

-

 

90000

-

 

(90000

-)

6 kan (4 ATL)

.300000:-

 

90000:-

2 kan ATL

130000:-

 

90000

-

6.4 Kustnadssammanställning

Sammanställning av kostnader för förordade alternativ och prioritering­ar ger följande totalram för iransmissionsanslutningar.

Pos 1 - 7. 9 - 10. 12. 14. 16 - 17. 19 - 20. 22 - 23. 25 - 28.     3.56 mkr
(osäkerheter pos 2 och pos 13 samt antal master och masthöjder) oför­
utsett I0 9f                                                                 0.40 mkr

ca 4,0   mkr

6.5 Bild och skriftöverföring

För att använda FFRL och ATL för helt felfri överföring av bild- och fjärrskriftkommunikalion erfordras tilläggsutrustning hos abonnenterna. Denna kallas datakommunikationsutrustning DCE och innehåller såväl modem, som omfrågningsutmstning (ARQ) ATL medger f. n. överföring med hastigheten 2400 bitar/s samt inom vissa regioner 4800 bitar/s. Före­slagna stela förbindelser kan användas för överföring med enbart modem.

Försvarets fredsfjärrskriftnät planeras nästa år genomgå en genomgri­pande omplanering. Övergången genomföres eftersom televerkels utrust­ning måste omsättas. Medel för de civila totalförsvarsintressenterna har äskats. Övergången innebär för lågtrafikabonnenter etl ökat beroende av ATN. Försvarsstaben kommer att bevaka att berörda länsstyrelsers an­slutning behålles skild från ATN.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.7    Jordbruksdepartementet 635

7   Uppdragsförslag, förvaltning och underhåll

Uppdrag att genomföra ovan redovisade åtgärder eller del därav i för­svarets telenät föreslås ges som primäruppdrag till huvudprogram 4 med resurser i form av bemyndigande och betalningsmedel.

För att effektivt och rationellt kunna vidmakthålla sambandsmöjlig­heterna via FFRL bör materielen ägas och förvaltas av försvaret enligt normala rutiner. Detta innebär att radiolänkanslutningarna överlämnas till sektorflottiljer. Kontaktvägar meddelas efter hand av försvarsstaben eller försvarets materielverk.

Underiag för budgetering av ärliga kostnader för underhåll lämnas av sektorflottilj direkt till de lokala myndigheter som använder utrustningen. Efter hand som underhållet utförts av verkstadsorganisaUonen (TSB) fak­tureras det till lokal myndighet.

Första år för budgetering kan vara 1982/83.

Livslängd för den telemateriel som kan installeras är beräknad lill ca 1995 varefter investeringar för byte av telemateriel måsle betalas. Enligt gällande principer bestrides detta av intressenter.

8   Sammanfattning

Med hjälp av försvarets fasta radiolänknät FFRL och det i detta nät befintliga automatiska förmedlingssystem ATL kan samband anordnas mellan i uppdraget nämnda myndigheter och organ.

Vikten av att vid dimensionering och utformning i övrigt samordna detta samband med övriga åtgärder i.ex. i televerkets nät understryks.

Förutsättningarna att effektivt kunna utnyUja resurserna och vid ett olyckstillfälle kunna anpassa dessa efter den uppkomna situationens krav beror även pä möjligheter att förmedla trafik mellan nät. Dessa krav bör särskilt anges i ett eventuellt uppdrag.

9   Samråd

En preliminär redovisning av uppdraget utsändes för samråd 1980-10-01. Yttranden har till största delen kunnat inarbetas i den slutliga redovisning­en. De synpunkter som inte kunnat inarbetas redovisas nedan.

Statens strålskyddsinstitut (1980-10-09 850/76/80) delar försvarsstabens förslag lill lösning av uppdraget men anser atl frågan om huvudmannaskap för de civila delar som ansluts tili FTN skall diskuteras och redovisas i den slutliga lösningen. SSI delar i övrigt förslaget till lösning.

Statens kärnkraftinspekUon (1980-10-14 A 9.4 - 72/80) understryker vikten av att få minst 2 förbindelser till förmedlingspunkter vid SSI och

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2,7    Jordbruksdepartementet 636

möjlighet till förmedling till aktuellt kärnkraftverk. Förslaget anses i stora drag kunna täcka SKLs behov vid en eventuell kärnkraftsolycka.

Länsstyrelsen i Uppsala län (1980-10-23 12.15-544-80) biträder i allt väsentligt utredningens förslag angående C län. Följande synpunkter fram­förs dock.

1   Sambandet skall terminera i kärnkraftverkets kommandocentral.

2   Räddningstjänsten i krig avses ledas de ordinarie ordervägarna via det krigsorganiserade civilförsvaret.

3   Räddningstjänsten kan i krig inte baseras på länsalarmeringscentralerna.

4   LAC bör i fred inte belastas med andra förmedlingsuppgifter än de som ingår i dess ordinarie verksamhet.

5   Sambandet till angränsande län är ej aktuellt i nuvarande planeringsnivå och bör ej belasta arbetet varken ekonomiskt eller tidsmässigt.

6   Signalskyddsaspekten kan man helt bortse frän i fred.

7   Förmedlingsbarhet mellan ATL och ATN vid LAC erfordras ej. LAC anslutning till ATL intill dess länsstyrelsens räddningsledning är i funk­tion har ingen praktisk användning.

Länsstyrelsen i Kalmar län (1980-10-07 12.15-701-80) I princip intet au erinra. Länsstyrelsen anser det dock angelägel att polisen i Oskarshamn och Oskarshamns kommun ansluts till ATL.

Länsstyrelsen i Malmöhus län (1980-10-23 12.15-1361-80) = Lsty C p 2, p 3, p4, p 5, p6, p 7.

Förslaget biträdes om länsstyrelsen och icke LAC ansluts till FFRL.

Länsstyrelsen i Hallands län (1980-10-28 12.15-574-80) Länsstyrelsen ansluter sig i princip fill allernaliv 4. Länsstyrelsen skall dock vara regional förmedlingspunkt för ATL.

Länsstyrelsen är tveksam till behovet av LAC i N och O län anslutning till ATL.

Televerket har under hand lämnat synpunkter som inarbetats i detta förslag.

Försvarsstaben har med förslagen velat visa möjligheterna att utnyttja FFRL. Eftersom handlingsfriheten ökar väsentligt med förmedlingsbarhet i första hand mellan ATL- ATN har en sådan teknisk lösning föreslagits. Som framgår ovan biträds icke detta av alla samrådsmyndigheter. Detta kan möjligen bero på att fördelarna för den regionala nivån är svårare att skönja än för den centrala.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.8    Jordbruksdepartementet 637

Bilaga 2.8

Redovisning av kartläggning av särskilda problem        för
jordbruket som kan uppkomma vid en kärnkraftsolycka

Rapport från lantbruksstyrelsen

Innehåll

1    Bakgrund    ..................................................... 638

2    Utsläpp Ull atmosfären av ädelgaser   .................. 638

3    Utsläpp till atmosfären av ädelgaser, jod m. m........ 639

 

3.1    Utgångspunkter   ......................................... 639

3.2    Planläggningsläge vid länsstyrelserna................ 639

 

4    Mycket stora haverier   ..................................... 642

5    HotsituaUonen    .............................................. 644

6    Information, utbildning, övning   .......................... 644

7    Kostnader........................................................ 645

8    Sammanfattning .............................................. 646

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.8    Jordbruksdepartementet 638

1    Bakgrund

Man kan bl. a. enligt SSI-rapporten "Effektivare beredskap" skilja mel­lan åtminstone tre principiellt olikartade olyckor i svårighetsgrad. Det kan också förekomma situationer då ett mer eller mindre uttalat hot om utsläpp av radioaktiva ämnen föreligger.

1.    Utsläpp lill atmosfären av endast ädelgaser

2.    Utsläpp lill atmosfären av ädelgaser och jod m. m.

3.    Stora delar av härdinnehållet sprids i atmosfären

En strikt åtskillnad mellan dessa olyckstyper kan inte ske. Initialt efter ett larm kan det vara omöjligt alt uppskatta vilken omfattning olyckan' kommer att få. Det är dessutom många gånger stora svårigheter att få en säker meteorologisk prognos. Allt detta samverkar och gör att osäkerhets­faktorerna blir stora. Trots detta måsle man sträva efter en säker, snabb och fortlöpande information såväl frän kärnkraftverket till länsstyrelsen som från länsstyrelsen till berörda lantbrukare inom riskområdet vid kärnkraftverket.

I det följande redovisas för varje olycksallernativ först de konsekvenser för djur, livsmedel och gröda som anges bl. a. i SSI-rapporten, därefter planeringsläget samt eventuella kommentarer.

2    Utsläpp till atmosfären av ädelgaser

Detta är det mest sannolika olycksalternativet. Ingen olycka är känd där nämnvärda utsläpp av annat än ädelgaser skett från kraftproducerande kärnreaktorer. De radioaktiva isotoperna av krypton och xenon som här kommer ifråga har relativt korta halveringstider.

Betande djur utsätts endast för molndos dvs. helkroppsbestrålning från radioaktiva ämnen i luften. Inandning av ädelgaser ger förhållandevis små stråldoser och det blir ingen markbeläggning.

Om utsläppet begränsas till enbart ädelgaser motiverar det därför inga nämnvärda motåtgärder. Det är dessulom troligt atl vid kortvariga utsläpp molnet passerar så snabbt och förvarningstiden - åtminstone för det närmaste området kring kärnkraftverket - blir så kort. att man inte hinner sälta in åtgärder innan molnet passerat. Om förvarningstid finns skall djuren ställas in. Som förut nämnts är en snabb och fortlöpande informa­tion från länsstyrelsen till allmänheten synnerligen viktig för atl undvika panikåtgärder.

Inga åtgärder behöver vidtas beträffande leverans av mjölk, kött och växande gröda annat än aft man undersöker eventuell förekomst av ra­dioaktiva ämnen.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.8   Jordbruksdepartementet     639

3   Utsläpp till atmosfären av ädelgaser, jod m. m.

3.1       Utgångspunkter

Vid något större skador på reaktorn än i alternativ 1 får man räkna med att även andra lättflyktiga ämnen såsom radioaktiv jod och eventuellt andra mindre flyktiga radioaktiva isotoper såsom cesium också kan komma ut i atmosfären. Förutom molndosen utsätts såväl människor som djur även för bestrålning från radioakUva ämnen som andas in och från markbelägg­ning. Molndosen kan åtminstone i förhällande till den totala dos, som skulle kunna erhållas på längre sikt, förmodas ge ett mindre bidrag än inhalations- och markdosen. Inga akuta strålningsskador anses dock kunna uppkomma på människor eller djur vid denna olyckstyp.

Beroende på utsläppens storlek, väderförhållanden m. m. uppkommer olika konsekvenser och därmed olika behov av åtgärder. Evakuering av människor kan bli aktuell inom olika stora nårområden till kraftverket. Därmed uppstår skötselproblem för husdjuren.

Betande djur, speciellt mjölkkor, skall snarast möjligt ställas in och utfodras med ej kontaminerat foder. Ventilationen i stallarna minskas, där så är möjligt. Hur detta skall ske bör närmare utredas av Sveriges lant-bmksuniversitet. I svin- och fjäderfästallar, vilka alltid ventileras meka­niskt, måste viss minimivenUlation alltid finnas, eljest dör djuren.

Vid denna typ av olycka torde man kunna räkna med att personal, som skall sköta djuren, skall kunna vistas inom området, åtminstone temporärt. Intensitetsmätningar bör ske, om möjligt på varje gård, innan skötarper-sonalen går in i området.

Leverans av foder till området kan ske utan restriktioner liksom leve­rans från området av mjölk, kött och ägg. Kontrollmätning bör ske på mejeri respektive slakteri och äggcentral innan produkterna godkänns för konsumfion.

Förbud utfärdas mot användning av mjölk för direkt förtäring under viss tid beroende på halten av jod. Sådant förbud kan komma att omfatta mycket stora områden även i angränsande län. Mejerierna skall förbereda utökad tillverkning av torrmjölk och andra hållbara produkter av mjölk, som har för hög radioaktivitet. Lagringsutrymme för dessa produkter bör anordnas av mejeriet för minst tre månader. Mätning av mjölkens radioak­tivitet skall kunna utföras i hela landet.

3.2       Planläggningsläge vid länsstyrelserna

3.2.1 Kartläggning av djurförekomst

Län               Fullständig'            Översiktlig         Under

planläggning

 

C

Inom 20 km

 

H

Inom   5 km

 

M

 

Inom 5 km

N

Inom 10 km

 

Inklusive enskild besättning

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2,8    Jordbruksdepartementet 640

Kommentar: C och H län har relativt få djur även på rätt stora avstånd. I M och N län stiger djurantalet mycket starkt utanför 10 km respektive 5 km-gränsen. Fullständig kartläggning inom 10 km bör ske i alla fyra länen. Detta torde inte vara något problem, då uppgifter finns hos lantbruks­nämnd och blockorganisation.

3.2.2 Åtgärder för djur om människor evakueras Skötsel

I H län har man inom 5 km träffat avtal med ägare - skötare om skötsel av djuren då strålningsnivåerna tillåter att människor vistas i området. I övriga län räknar man med att ordinarie ägare - skötare skall stå för skötseln under motsvarande förutsättning. I C och N län har man haft kontakt med blockorganisationen i länen. I N län har man haft kollektiv överläggning med djurägare i dessa frågor.

Kommentar: I fråga om behovet av skötsel finns uppgift om att nötkrea­tur kan klara sig förvånande lång tid - kanske ett par veckor - utan foder. Vatten måste de dock ha tillgång till. Om strålningssituationen tillåter att djurskötare temporärt kan vistas i området 2-3 dagar efter det att nötkrea­turen fått lämnas, vilket får anses troligt inom vissa områden om markbe­läggningen huvudsakligen utgjorts av radioakUv jod, torde vuxna nötkrea­tur alltså kunna klara sig. Elström måste dock finnäs för vattentillförseln.

Svårare är problemet med kalvar, svin och fjäderfä. Här är situationen oklar. Det måste tas fram mera exakta instruktioner hur man skall göra med dessa djur eller ordna för dem. Olika varianter har diskuterats mot bakgmnd av att dessa djurslag inte klarar sig mer än något dygn utan tillsyn och skötsel. En möjlighet är skötsel genom personer som utrustats med viss skyddsutrustning (skyddsmask, overall, dosimeter). Ett annat alterna­tiv är transport av så mänga som möjligt till slakteri. Ett gemensamt problem för dessa varianter, är att olika kategorier av människor (transpor­törer, slaktare) måste vistas i området sedan utrymning beordats.

Alla dessa frågor måste i möjligaste mån klariäggas så att planläggning för information och instruktion till djurägare kan bli entydiga. Sveriges lantbruksuniversitet bör få i uppdrag att skaffa kunskaper om djurs beteen­de i en svältsituation, överievnadstider m. m.

Katastrofpatridl

En lösning av skötselproblemen och även andra uppgifter avseende husdjuren (transporter, slakt, avlivning m.m.) kunde åstadkommas om man utbildade och organiserade en katastrofpatrull på förslagsvis 30 man. Patrullen bör ha denna storlek för alt kunna delas i tre grupper om 10 man. Dessa mindre grupper skall då omväxlande kunna tjänstgöra i etl område med så hög radioakliv beläggning att människor endast kan vistas där en kortare tid. Patmllens medlemmar skall utbildas och fortbildas för sin uppgift, men patrullen skall inte sättas upp annat än vid behov.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.8    Jordbruksdepartementet    641

Med förebild från I.ex. Västtyskland kunde en sådan patrull eventuellt organiseras i samarbete med försvarsmakten, som skulle kunna sätta in den vid kärnvapenanfall.

De ekonomiska förutsättningarna för att organisera och utrusta en kata­strofpatrull bör närmare utredas.

Undanförsel

Att planera för en allmän undanförsel av husdjuren inom en 5-10 km räjong bedöms inte vara realistiskt. Tillräcklig transportkapacitet finns inte. Drivning av nötkreatur och hästar genom etl område med radioaktiv beläggning är endast undantagsvis möjlig dels p.g.a. den bestrålning skö-tarpersonalen utsätts för dels p. g. a. de presumtivt slora doser djur får vid bete under drivningen och genom att dricka radioaktivt ytvatten.

I M län uppger man sig kunna undantransporlera alla djur inom 5 km, om så skulle behövas.

Möjligen kan enstaka från avelsynpunkt särskilt värdefulla besättningar undanföras.

Foder

Ingen särskild planläggning föreligger utöver atl man i information till djurägare innefattar att bete skall undvikas och atl det kan bli aktuellt alt kassera skörden i starkt kontaminerade områden.

Kommentar: Det har ifrågasatts om inte de normalt knappa foderlagren till svin och fjäderfä borde utökas i näromrädena. Denna fräga bör studeras närmare. För stordjuren är grovfodersituationen kritisk på senvåren om inte bete kan utnyttjas. Viss reserv torde gå atl uppbringa om man tar hänsyn till stora icke "angripna" områden. Detta bör penetreras närmare.

Sveriges lantbruksuniversitet bör få i uppdrag att utreda och fastställa toleransnivån för aktivitetskoncentrationen i foder.

3.2.3    Mätning av strålningsintensitet

Planeringsläget är oklart. Frågan måste utredas ytterligare.

Kommentar: Man är i de berörda länen klar över betydelsen av att mätning av strålningsintensiteten snabbt kommer till stånd. Detta har i samband med djuren stor betydelse för om och när de kan få skötsel. Mätning kan behöva ske på besättningsnivå för atl kartlägga särskilt starkt kontaminerade områden. Tillgång till mätutrustning och personal måste noggrant utredas och dess utnyttjande planeras. Detta bör ingå i länsstyrel­sernas beredskapsplanering.

3.2.4    Skyddsutrustning

Planeringsläget är oklart. Frågan måste utredas ytteriigare.

Kommentar: Lämplig skyddsutmstning för personal som skall sköta djur och utföra transporter bör utformas. Kvantitativa behoven bör inven­teras. 41    Riksdagen 1980/81. I samt. Nr 90. Biiagedel

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.8    Jordbruksdepartementet    642

3.2.5 Livsmedel

SSI gör fortlöpande mätningar pä eventuell aktivitet i mjölk m. m. i den närmaste omgivningen av kärnkrafts verken. 1 H län provas de monitorer för mätning av radioaktivitet i mjölk som inköpts av livsmedelsverket och kalibrerats av strålskyddsinstitutet. Annan mätapparalur för livsmedel är inte särskilt planerad.

Kommentar: Den helt dominerande omedelbara effekten pä livsmedels­produktionen blir under betessäsongen radioaktiv förorening Ood-131) av mjölk från betande kreatur. Jodintaget hos stallade djur (inhalation) kan förväntas bli mindre än en procent av de betande djurens intag.

På något längre sikl, när den radioaktiva joden avklingat, och efter stora utsläpp kommer den radioaktiva föroreningen av kött genom bl. a. cesium att ge de största problemen.

Koncentrationen av radioakliva ämnen i fisk och skaldjur måste även observeras. Den radioaktiva beläggningen kommer att innebära en ome­delbar ytförorening av vegetalionen, speciellt bladgrönsaker och frukt. Rotfrukter berörs inte primärt av det direkta nedfallet. Långsiktigt är det även här cesium som dominerar, huvudsakligen genom rolupplag. Kon­trollmätningar bör göras (stickprovsvis) på alla jordbruksprodukter innan konsumtion tilläts.

Mjölkmonitorer bör utplaceras och ansvarsförhållanden för dessa klar­läggas. Behovet av annan mätapparalur bör klariäggas.

I detta sammanhang konstateras att toleransdoser för livsmedel måste ses över. Vid en spridning av radioaktiva ämnen efter en reaktorolycka är det område där livsmedelsrestriklioner kan ifrågakomma i regel långt stör­re än det område inom vilket andra åtgärder är påkallade. I vissa fall kommer livsmedelsrestriktionei att vara de enda åtgärder som kan behöva sättas in. Mjölk som produceras inom det kontaminerade området får betraktas som det i första hand kritiska livsmedlet.

Med ledning av de erfarenheter som finns av kontaminalionsförioppet av mjölk efter en engångskontamination har strålskyddsnämnden (nuvarande strålskyddsinslitutet) 1962 utfärdat anvisningar om att aktiviletskoncentra-tionen i konsumlionsmjölk inte vid något tillfälle får överskrida vissa fastställda värden.

Dessa anvisningar är nu 18 år gamla. En intensiv forskning har under dessa år skett i världen och det bör nu ske en översyn av dessa anvisning­ar. Statens livsmedelsverk har i samråd med strålskyddsinstitutet påbörjat sådan översyn. Detta gäller också andra livsmedel.

4   Mycket stora haverier

Vid mycket stora haverier blir såväl påverkan från moln som framförallt markbeläggning åtskilligt farligare än i alternativ 1 och 2. Strålningen från marken kvarstår också under längre tid beroende på alt större mängder radioakUva ämnen med lång halveringstid dä kommer ut i omgivningen.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.8   Jordbruksdepartementet  643

Stråldoser kan bli aktuella som orsakar akuta strålskador på framför allt utegående djur. Av de djur som får så hög stråldos att de visar akuta symtom torde flertalet dö inom 4-6 veckor. Livsmedel och grödor kan behöva kasseras i stora mängder och marken kan bli starkt kontaminerad. Ingen planering för denna typ av olyckor finns i länen.

Kommentar: Det förefaller utomordentligt svårt att planera för omhän­dertagande av djur i här åsyftade situationer. En massavlivning skulle i och för sig sannolikt vara det enda lämpliga men stöter på den kanske oöver-vinnerliga svårigheten att ingen kan eller vill utföra denna. De i strålsjuka döda djuren och de som eventuellt massavlivats orsakar stora hygieniska problem relativt snabbt. De kommer att attrahera fåglar (som har större strälningsresistens än däggdjur) och andra asätare t. ex. rävar (som i stor utsträckning skyddas i sina gryt). Man kan nämligen inte tänka sig att ta hand om döda och avlivade djur genom t. ex. nedgrävning i samband med utrymning. Omhändertagandet av kadavren får ske senare, när området ånyo kan beträdas.

Sveriges lantbruksuniversitet bör fä i uppdrag att utreda metoder för massavlivning.

Eftersom det även i detta alternativ blir fråga om variationer i belägg-ningsläthet och övergångar mellan kontaminerade och fria områden är det kritiska och viktiga att man har mätningskapacitet. Då kan man även i detta fall utskilja områden som kan åtgärdas - och då enligt alternativ 2 -från sädana, som måste lämnas åt sitt öde.

Möjligheterna att minska stråldoserna från jordbruksprodukter genom produktionsomläggning till andra grödor och att dekontaminera mark bör vidare utredas och torde fordra ytterligare forskning. Sveriges lantbmks-universitet anför härom följande: "Efter en kontaminering av mark med långlivade nuklider som "Cs ställs man inför en avgörande och svårbe-svarad fråga: Har denna mark kvar något av sitt produktionsvärde eller måste den gå ur produktionen under ett antal mansåldrar? Om marken med hänsyn till externstrålningen får beträdas, kan den i och för sig accepteras, dels av de regler som ställs upp av myndigheterna och dels av den all­männa opinionen. Olika former av reklamationsåtgärder kan anvisas. Ex­empel härpå är dekontaminering av mark genom bortförande av gröda och bortförande av ytskikt, samt placering av det kontaminerade ytskiktet, genom s. k. djupplöjning djupare än det nödvändiga bearbetningsdjupet. Andra motiverade åtgärder kan utgöras av ändringar i driftssystemet med restriktioner ifråga om val av grödor och viss djurhållning och mjölkpro­duktion etc. Ull förmån för annan odling. Det praktiska realiserandet av dylika åtgärder eller åtgärdspaket och deras totala effekt kan givetvis i en viss situation avgöra om nuklidtransporten från mark till livsmedel kan pressas ner till en acceptabel låg nivå. Fömtsättningen för att man skall kunna bedöma om marken vid en viss tidpunkt är värd åtgärdssatsnirigen är dock att man har kunskap om åtgärdernas effekt, deras realiserbarhet och kostnader.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.8   Jordbruksdepartementet 644

Genom de undersökningar som genom åren utförts, bl.a. vid SLU, är mycket känt om '"Cs-transporten frän olika marktyper till olika grödor, om gödslingseffekten på transporten och om transporten via djur till livs­medel. Det är möjligt att kalkylera Cs-transportens storlek i olika kultur­ekosystem och genom ändringar i systemet söka minimera livsmedelskon­sumenternas aktivitetsintag. En väsentlig kunskapslucka finns dock. Den effekt som skulle kunna åstadkommas på '"Cs-transporten på sikt genom djup nedplöjning av ett kontaminerat ytskikt och dess realiserbarhet har ej undersökts. Goda förhoppningar finns emellertid på växlfysiologiska grun­der att effekten är avgjort stöne och mer utslagsgivande för cesium än för stronlium som undersökts. Likaså kan man med dagens teknik förutsätta, att pålitliga metoder för effektiv deponering av kontaminerade skikt under nödvändigt jordbearbetningsdjup kan utarbetas och att jordbrukarnas egen maskinutrustning efter måttlig modifiering skulle kunna användas.

Placeringseffekten kan antas variera mellan olika marktyper, den vari­erar säkert med de klimatiska betingelserna och med slag av gröda. Hu­vudvikten vid en experimentell undersökning måste läggas vid inflytandet av dessa faktorer. Experiment måste därför utföras inom aktuella områ­den, med prioritering för M- och N- län, med aktuella grödor och under några år för att ge ett tillfredsställande grepp om placeringseffektens stor­lek. Den tekniska delen bör genomföras pä olika lokaler inom Uppsalaom­rådet och i eft nära samarbete mellan radioekologisk och maskinteknisk expertis. Beräkningar över möjligheten att genom ändringar i driftssyste­met reducera cesiumtransporten bör utföras för alla aktuella områden så att samtliga åtgärdsmöjligheter täcks in.

Den information som, dylika undersökningar kan ge skulle väsentligt förbättra underlaget och beredskapen för beslut som bör åtgärdas efter en eventuell olycka för att på sikt minska skadorna på åkermark."

5    Hotsituationen

I de alternativ som redovisats ovan är en olycka av viss svårighetsgrad ett faktum. Man kan emellertid också tänka sig en hotsituation då I.ex. alternativ 1 är ett fakum men hot föreligger om alternativ 2. Givetvis är detta i första hand ett beslutsproblem om vilka åtgärder som skall sättas in och vid vilken tidpunkt. Det är likväl motiverat att man har beredskap för åtgärder som kanske inte övervägs om alternativ 2 redan föreligger, I.ex. undanförsel av livsmedel, upplagring av extra foder, säkring av el-syslem.

6   Information, utbildning, övning

1 kärnkrafllänen har information i viss utsträckning utgått inom del närmaste området. Man torde dock inte ha analyserat lämpligaste informa-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.8    Jordbruksdepartementet 645

tionsmalerial, informationsvägar, tidpunkter eller metoder. Vid de över­läggningar lantbruksstyrelsen haft med representanter för länen har fram­kommit att man anser att hithörande frågor bör analyseras centralt. Det torde ankomma på strålskyddsinslitutet att ansvara för informationsavsnit­tet med assistans av lantbruksstyrelsen, berörda länsstyrelser och veten­skapliga experter inte minst inom informationspsykologi. Informationen bör specialinriktas lill lantbrukare saml till personal vid mejerier och slakterier. Informationen till de lantbmkare som bor inom närområdet bör vara särskilt utförlig och ge så fullständiga anvisningar om ålgärder som möjligt, då förvaringstiden för dessa relativt sett är mycket kortare eller ingen alls.

Varken strålskyddsinslitutet, lantbruksstyrelsen eller länsstyrelserna har nu resurser för all utarbeta och finansiera ett informationspaket. Sär­skilda resurser måsle därför tillföras verken för detta ändamål.

Beredskapsövningar har genomförts i alla länen, främst omfattande tjän-slemannafunktionerna inom länsstyrelserna. När en beredskapsplanlägg­ning blivit mer fullständig torde det vara lämpligt med övningar som omfattar också andra funktioner på djurområdet t. ex. lantbruksnämnd, blockorganisation, transport, slakteri.

7    Kostnader

I denna promemoria har kostnadsposter förtecknats och vissa uppskatt­ningar av kostnadsbelopp gjorts. För att ovan nämnda förslag skall kunna genomföras och om regeringen beslutar att planeringsområdel skall utvid­gas utöver vad som för närvarande gäller, krävs att särskilda ekonomiska och personella resurser härför ställs till länsstyrelsernas förfogande.

Kostnadspost          Ansvarig myndighet  Beräknad kostnad (x I 000 kr.)

410            310

100

200 80

År 2           År 3           Vart 3-5 är

Skyddsutrustning

SSI, Lsty

Är 1 800

Indikeringsapparatur

SSI, Lsty

400

Forskning och utredning

SLU

 

-   dekontaminering av

 

 

mark och gröda m. m.

 

 

(spec i bil. 1)

 

430

- ändrade skölselme-

 

 

todcr, beteende vid

 

 

sväll, massavlivnings-

 

 

metoder

 

 

(spec i bil. 2)

 

400

K.iiastrofpatrull

 

 

- utbildning, övning

LBS

200

Information, grundma-

 

 

terial

 

 

- framtagning

 

100

- material

 

100

7 regionala kostnader

Lsty

 

Övningar

Lsty

 

2430         410           310           380

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.8    Jordbruksdepartementet 646

8   Sammanfattning

av de viktigaste problemområden som måste belysas ytteriigare så all planläggningen skall kunna bli tillfredsställande.

1   Kartläggning av djurantal på besättningsnivå inom 10 km i samtliga kärnkraftslän eller inom annat avstånd som regeringen fastställer som planeringsområde. Planläggningen för djuren är helt beroende av de evakueringsplaner som fastställs för människor.

2   Kapacitet för mätning av strålningsintensitet (instrument, personal, skyddsutrustning).

3   Vilka personalkategorier kan utnyttjas för skötsel, transporter m.m.? Skall en katastrofpatrull organiseras? Massavlivningsmetoder?

4   Skyddsutrustning åt sådan personal.

5   Transportkapacitet för djur, foder m. m.

6   Ökade kunskaper om möjligheter fill ändring i uppställnings- och sköt­selsystem i nödsituationer.

7   Strålningstoleransnivåer för mjölk, kött, grönsaker och eventuellt and­ra livsmedel.

8   Dito för foder åt djur.

9   Möjligheter till dekontaminering av mark och grödor.

 

10  Möjligheten att minska stråldoser från jordbruksprodukter genom alter­nativ produktion av andra grödor.

11  Utformning av information, utbildning och övningar.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.9   Jordbruksdepartementet 647

Bilaga 2.9

Beredskap mot kärnkraftolyckor

Förslag till program för utbildning och övning

Rapport från statens brandnämnd

Innehåll

1   Uppdragets innehåll och omfattning   .................. 648

2   Fömtsättningar för arbetet   .............................. 648

3   Utbildningens organisaUon   ............................... 649

4   Utbildningens innehåll och omfattning   ................ 649

5   Utbildningens genomförande   ............................ 650

6   Skyldighet att deltaga i utbildning   ..................... 652

7   Angelägenhetsordning vid utbildningens genomförande           652

8   Förslag om fortsatt handläggning    ..................... 653

9   Utbildningskostnader  ....................................... 653

 

10   Sammanställning över primära utbildningskostnader                655

11   Sekundära utbildningskostnader.......................... 655

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.9    Jordbruksdepartementet 648

I    Uppdragets innehåll och omfattning

Statens brandnämnd erhöll 1980.10.23 regeringens uppdrag att utarbeta förslag lill program för utbildning och övning av personal i länsstyrelsernas och vissa cenirala myndigheters beredskapsorganisation. I länsstyrelser­nas beredskapsorganisation kaii komma alt ingå, förutom personal från länsstyrelsen, även chefspersonal från samhällets allmänna räddnings­tjänst eller annan personal med lämplig bakgrund.

Förslaget skall behandla dels en mera grundläggande utbildning, dels en återkommande utbildning.

Utbildnings- och övningsorganisation, utbildnings- och övningsinnehåll i stort saml tidsförhållande och kostnader skall även redovisas inom ramen för uppdraget. Arbetet med framtagandet av förslaget skall ske i samver­kan med strålskyddsinslitutet, rikspolisstyrelsen, civilförsvarsslyrelsen, länsstyrelserna i Uppsala, Kalmar, Malmöhus och Hallands län. Svenska kommunförbundel samt Studsvik Energiteknik AB.

2    Förutsättningar för arbetet

Utöver vad som sägs i regeringsskrivelsen avseende detta arbete skall följande förutsättningar gälla enligt kompletterande anvisningar som under arbetets gäng erhållits frän jordbruksdepartementet.

Vid de aktuella länsstyrelserna skall organiseras beredskapsgmpper. I detta arbete har antagits atl grupperna består av:

en beslutsfattare,

en handläggare,

etl biträde.

Åtgärder för allmänhetens skydd skall planeras i två beredskapsområ­den. Arbetsgmppen har definierat områdena som

ett inre beredskapsområde inom 10-20 km avstånd från kärnkraftverket

elt yttre beredskapsområde inom omkring 50 km avstånd från kärnkraft­verket.

För det inre beredskapsområdet görs detaljerade planer och vidtas åtgär­der för alarmering och skydd av allmänheten. Telefonalarmering införs och jodtabletter skall kunna utdelas till befolkningen. Förberedelser görs för snabb utrymning av vissa delar av området.

Inom del yttre beredskapsområdel planeras för indikering. Utvärdering­en av indikeringsresultalen läggs till grund för beslut om åtgärder för allmänhetens skydd.

För indikeringsuppgifter inom de båda beredskapsomrädena utnyttjas i första hand brandförsvaret och kustbevakningen. Instmment för ändamå­let ställs till förfogande av försvarsmakten och civilförsvaret.

 

Prop. 1980/81:90   Bilaga 2.9   Jordbruksdepartementet       649

3    Utbildningens organisation

Statens brandnämnd föreslås bli den myndighet som administrativt och organisatoriskt är ansvarig för utbildningens genomförande. Brandnämn­den har jämlikt sin instmktion (1974:408) att svara för den kommunalt och statligt anställda räddningspersonalens behörighetsutbildning. Nämndens utbildningsenhet (f.d. statens brandskola  Inrättad år 1941) har mångårig erfarenhet av planering och genomförande av utbildning såväl centralt som regionalt.

Utbildningen av de personer som i händelse av en kärnkraftolycka blir engagerad i räddningsarbetet bör med hänsyn till sina kommande arbets­uppgifter genomgå en central eller regioiial/lokal utbildning. Kurs avsedd för totalt sett ett begränsat antal befattningshavare i chefsställning genom­föres centralt. Beslutsfattare, handläggare samt övriga med placering i nyckelposition inom beredskapsorganisationen bör likaledes utbildas cen­tralt. Övriga personalkategorier kan ges en regional/lokal utbildning inom respektive län. De regional/lokala kurserna kan genomföras på så sätt att till vissa kursmoment föres eleverna tillsammans till gemensam kursort. Andra moment kan däremot eleverna tillgodogöra sig på respektiye hem­ort. Den lokalt genomförda delen av utbildningen kan då Ull vissa delar genomföras inom ramen föt den ordinarie tjänstgöringstiden eller som övertid i direkt anslutning till densamma.

Med hänsyn till arbetsuppgifterna och Ull de gmnd- och specialkunska­per befattningshavarna redan besitter har en kursförteckning och kategori­indelning framtagits. Kursförteckningen redovisas i bilaga 1 (ej här).

Totala elevantalet samt fördelningen mellan de olika kurserna och länen redovisas i bilaga I a. Underlag till tabellen har erhållits från länsstyrelser­na och rikspolisstyrelsen. Vid bearbetningen av inkomna uppgifter om antalet befattningshavare har hänsyn tagits till inre och yttre beredskaps­områdets sträckning. Bilaga 1 b.

4   Utbildningens innehåll och omfattning

För de olika personalkategorierna har framtagits förslag till utbildning­ens innehåll och omfattning. Målsättningen har varit att ge befattningsha­varna utbildning och övning i att fatta omedelbara beslut och att vidtaga åtgärder i stort till allmänhetens skydd vid en kärnkraftolycka. Utbildning­en skall ge deltagarna teoretiska kunskaper och praktisk erfarenhet svaran­de mot deras tilltänkta uppgifter. Vissa kursavsnitt avses endast ge befatt­ningshavarna en starkt begränsad information. Förslag om antal lektioner och tidsdisposition för de olika kurserna redovisas i bilaga 2 (ej här).

De olika ämnesavsnitten är i bilagan endast översiktligt redovisade och måste således överarbetas så, att ett mera omfattande och detaljerat lek-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.9    Jordbruksdepartementet    650

tionsinnehåll redovisas. Undervisnings- och åskådningsmateriel måste även närmare preciseras. Befintlig materiel måste inventeras och eventu­ellt kompletteras. Det förutsätts att Studsvik Energiteknik AB, civilför­svarsstyrelsen, statens brandnämnd, rikspolisstyrelsen och kärnkraftver­ken har såväl kursplaner som undervisningsmateriel som helt eller delvis kan nyttjas i den föreslagna utbildningen. Målsättning m.m. preciseras mera ingående i bilagorna 3-A t. o. m. 3-J.

5    Utbildningens genomförande

Utbildningens genomförande som central respektive regional/lokal ut­bildning bestämmes - utöver vad som tidigare anförts - av befattningsha­varens ställning och uppgift i organisationen. Hänsyn till tillgång på kvalifi­cerad lärarpersonal, elevantal i respektive kategori samt möjligheten att snabbt inom berörda län kunna bygga upp en effektiv beredskapsorganisa­tion har även påverkat förslagel om utbildningsformen.

De sekundära utbildningskostnaderna (elevernas lönekompensation, traktamente och reseersättningiir ) har beaktats i förslaget.

Personal tillhörande kategori A, B och C: 1 bör genomgå en central utbildning förlagd lill Studsvik Energiteknik AB.

Ulbildningen av kategorierna C: 2 a och C: 2 b kan ske lokalt föriagd till respektive länsstyrelse, enär här ingående personal förutsattes redan inne­ha motsvarande eller likartade arbetsuppgifter vid länsstyrelserna. Vid dessa kurser bör såväl personal med erhållen C: I-utbildning som personal från kärnkraftverk kunna anlitas såsom lärare. Personal tillhörande dessa kategorier bör med hänsyn till sina arbetsuppgifter inom beredskapsor­ganisation få sin utbildning relativt snart.

Elevantalet inom kategorierna D och E är mycket stort. Utbildningen bör trots detta vara genomförd inom det närmaste året eller de närmaste åren. Personalkategorierna D: I och E: I, som huvudsakligen innefattar brand- och polisbefäl inom det inre respektive yttre beredskapsområdel, bör kunna få sin utbildning vid regional/lokala kurser. Ansvaret för kurser­nas genomförande bör läggas på länsstyrelsen och Svenska kommunför­bundels länsavdelning i samråd med rikspolisstyrelsen. Som lärare vid de första kurserna engageras bl. a. personal som erhållit C: I-utbildning. Man bör även ianspräktaga den expertis som finns pä kärnkraftverken. För de kursmoment där personal från polis och brandförsvar besitter erforderliga kunskaper skall denna resurs givelvis utnyttjas.

För att tillräckligt snabbt kunna fä befälskadrarna inom inre och yttre beredskapsområdena fyllda måste ulbildningen spridas och merparten ge­nomföras som lokal utbildning. Personal med D: I och E: I-utbildning bör sedan kunna utnyttjas som lärare vid de efterföljande D- och C-kurserna. Allt eftersom tillgången på lärare ökas kan utbildningen i större utsträck­ning överföras till de lokala planen.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.9   Jordbruksdepartementet     651

Vissa utbildningsmoment kan vad beträffar brandpersonal tillhörande kategorierna D: 1 och E: 1 genomföras, under tjänstgöringstid.

Utbildning av brandpersonal tillhörande kategorierna D:2 och E:2 kan på sätt som nedan angives ske inom ramen för deras dagliga tjänstgöring samt i viss utsträckning som övertidstjänslgöring. Utbildning av polisper­sonal bör i begränsad utsträckning även kunna genomföras på tjänstgö­ringstid. Som lärare och instruktörer engageras personal som erhållit D: 1 respektive E: 1-utbildning.

Utbildning av polis- och brandpersonal tillhörande kategorierna D: 1 t.o.m. E:2 bör även kunna genomföras skilda från varandra. Övningar med målsättning atl belysa samarbetet mellan olika personalkategorier vid en kärnkraftolycka bör dock genomföras gemensamt.

Utbildning för polis- och brandpersonal i skilda block kan vara en fördel med hänsyn till deras speciella arbetsuppgifter vid en olycka. Brandper­sonalen skall genomföra indikering inom såväl inre som yttre beredskaps­område. Polispersonalens arbetsuppgifter är däremot koncentrerad lill utrymningsproblematiken.

Utbildning av heltidsanställd brandpersonal tillhörande kategorierna D och E på dels tjänstgöringstid och dels pä icke tjänstgöringstid torde vara möjlig. Villkoret är dock att övertidstjänstgöring arvoderas avtalsenligt.

Deltidsanställd brandförsvarspersonal kan vara svårare att få disponera för utbildning av hänsyn till huvudarbetsgivaren. En tänkbar väg här är atl anordna kvällskurser på hemorten. Även här förutsattes att avtalsenlig timersättning för övningarna utbetalas.

Personer Ullhörande kategori F bör erhålla sin utbildning genom Svens­ka kommunförbundets länsavdelning och respektive länsstyrelse. Endast personer verksamma inom det inre beredskapsområdet bör ges utbildning. Personal som erhållit C: 1 respektive D: I-utbildning kan utnyttjas som lärare vid utbildning av kategori F.

Personal tillhörande kategori G utbildas genom länsstyrelsernas försorg vid regionala kurser inom respektive län. Lärarpersonal tages från rikspo­lisstyrelsen, militära enheter samt från den personalkategori som erhållit C: 1 eller D: 1 utbildning.

Kategori H utbildas vid, av respektive länsstyrelser anordnade, lokala kurser alternativt regionala om kursdeltagarna är starkt fördelade inom länet. Personal med C: 1 utbildning samt personal från statens strålskydds-institut bör anlitas som lärare.

Kommunal omsorgs- och vårdpersonal bör endast i undanlagsfall erhålla utbildning.

Personer hänförbara till kategori J erhåller utbildning genom respektive länsstyrelses försorg. Kurserna anordnas regionalt.

Sammanställning över kursernas lokalisering och antal redovisas i bilaga 4 (ej här).

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.9    Jordbruksdepartementet 652

6   Skyldighet att deltaga i utbildning

Enligt 9 § atomskyddslagen åligger det kommunal myndighet att "på begäran lämna länsstyrelsen erforderligt bistånd för skyddsåtgärder som avses i denna lag". Någon skyldighet för personal atl della i utbildning och övningar för att förbereda sig för kommande uppgifter inom detta område föreskrivs ej i atomskyddslagen. Det synes därför vara nödvändigt atl atomskyddslagen ändras så att gmnd finns att ålägga berörd personal atl delta i den utbildning som här föreslås.

7   Angelägenhetsordning vid utbildningens genomförande

Beroende på de olika kategoriernas uppgifter i beredskapsorganisa­tionen, tidigare utbildning eller brist därpå föreslås följande tidsordning för utbildningen.

Grundläggande utbildning:

För att inom varje län ha tillgång till personal som skall kunna verka inom den föreslagna beredskapsorganisationen måste i ett första skede följande kurser genomföras: Kurs: A       Chefskurs

C: 1     Beslutsfattare och handlägare

C: 2 a Sambandsbiträden

C: 2 b Expeditions- och informationsbiträden

D: I    Befäl; inre beredskapsområdet

E: 1     Befäl; yttre beredskapsområdet

Kategorierna D: 1 och E: 1 inrymmer ett mycket stort antal elever. Det är således angeläget att deras utbildning igångsattes i ett fidigt skede. Utbildad personal tillhörande dessa kategorier skall sedan kunna tjänstgö­ra som lärare vid utbildning av övrig personal inom inre respektive yttre beredskapsområdet.

Utbildningen av ovan redovisade personalkategorier bör igångsättas under år 1981. Genom naturlig avgång beräknas ett rekryteringsbehov av omkring 10 % per år uppstå. Detta kräver på sikt en återkommande grund­utbildning omfattande 10 % av den grundläggande utbildningen.

Övriga kurser torde anordnas i ett andra skede med början år 1982.

Återkommande utbildning och övningar:

Då den grundläggande utbildningen genomförts bör kunskaperna upp­rätthållas främst genom övningar.

Vart 4:e är bör en tillämpningsövning genomföras varvid alla kategorier samtidigt övas.

Utöver ovan föreslagna tillämpningsövningar bör genom länsstyrelser­nas försorg anordnas ledningsspel och lokala övningar. Dessa spel och övningar kan antingen vara på förhand bekantgjorda eller komma utan förvarning.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.9    Jordbruksdepartementet     653

8   Förslag om fortsatt handläggning

Då regeringen har fastställt utbildningens omfattning och organisatio­nens utseende i stort vidtas följande arbete.

Länsstyrelserna inventerar i detalj utbildningsbehovet och till brand­nämnden insänder uppgift om deltagare.

Statens brandnämnd inventerar förekomsten av litteratur, övnings- och åskådningsmateriel samt utarbetar detaljerade timplaner för varje kurs.

Detaljplanläggningen av kurserna samt utarbetandet av kurslitteratur och övrigt underlag för utbildningen bör ske i samverkan med representan­ter från statens strålskyddsinstitut, länsstyrelserna i berörda län, rikspolis­styrelsen, kustbevakningen och Svenska kommunförbundet.

Vid genomförande av kurs utser brandnämnden kursföreslåndare samt utsänder kursinbjudan till deltagarna.

9    Utbildningskostnader

Personaiför organisation och administration

En avdelningsdirektör Fe 21/23 placerad centralt på statens brand­nämnd.

En assistent Fe 5 placerad centralt på statens brandnämnd.

Fyra halvtidstjänster byrådirektörer Fe 17 placerade pä respektive läns­styrelse i kärnkraftlänen.

Totalkostnad i 1980,81-års lönenivå.

(175 690-1-913064-4/2 XI40 829) = 548 654:- inklusive lönekostnadspå-slag.

Företagen lönegradsplacering är för avdelningsdirektör och byrådirektö­rer valda med hänsyn till att tjänsterna skall vara attraktiva för väl kvalifi­cerade befattningshavare. Assistenstjänslen följer lönegradsplacering för vid nämnden redan anställda.

Kostnader för central utbildning

Kurserna A, B och C: 1 föresläs centralt förlagda med Studsvik Energi­teknik AB som arrangör. Enligl vad som under hand meddelats är utbild­ningskostnaden beräknad till 800:- per dygn och elev. I detta belopp ingår även kostnad för helpension under kurstiden. Kurs A (30 elever under 3 dagar) = 72000:-Kurs B (30 elever under 7,5 dagar) = 180000:-KursC: 1 (120 elever under 9 dagar) = 864000:-

Kostnader för lokal utbildning

Kurserna C: 2 a och C: 2 b föreslås förläggas lokalt. Kostnader för den­na utbildning torde därför ej belastas med traklamentsersättning. Enligt

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.9    Jordbruksdepartementet    654

vad som redovisats av Svenska kommunförbundet är deras beräknade kostnader för undervisning 380:- per dag och elev. Härtill kommer vid internatutbildning 105:- för kost och 170:- för logi per dygn och elev.

För kategorierna C: 2 a och C: 2 b blir kostnaden: Kurs C: 2 a (60 elever under 5 dagar) = 114000:-Kurs C: 2 b (140 elever under 6 dagar) = 319200:-

Dessa två kurser föreslås bli genomförda som lokala varför ej hänsyn tagils till kost och logi vid beräkningen.

Kostnader för regional/lokal utbildning

Kurserna D: 1 t. o. m. F förutsattes bli genomförda dels som lokal utbild­
ning och dels med vissa kursavsnitt regionalt föriagda. Kurs D: I och D:2
är avsedd för personal från brandförsvar, polis och kustbevakning. Man
kan förutsätta att ca hälften av det föreslagna kan genomföras lokalt. Hur
stor del av den lokalt genomförda utbildningen som kan genomföras inom
ramen för den ordinarie arbetstiden kan ej med bestämdhet anges. Upp­
skattningsvis 25 %. Detta skulle medföra sekundära kostnader i form av
övertidsersättning osv.
Kurs D: I (556 elever regionalt under 2,5 dagar)          910450:-

(556 elever lokalt under 2,5 dagar)                 528200:-

1438650:-
Kurs D: 2(1446 elever regionall under 2 dagar)          I 894260:-

(1446 elever lokalt under 2 dagar)                 1098960:-

2993 220:-
Kurs E: I (515 elever regionalt under 2 dagar)             674650:-

(515elever lokalt under 2 dagar)                     391400:-

1066050:-
Kurs E: 2(2420 elever regionall under 1,5 dagar)       2 377 650: -

(2420 elever lokalt under 2 dagar)                 1839200:-

4216850:-
Kategori F föreslås få sin utbildning regionalt/lokalt med en ca 50 %
fördelning.
Kurs F    (260 elever regionalt under 1,5 dagar)           255450:-

(260 elever lokalt under 2 dagar)                    197600:-

453050

Kategori G föreslås få genomgå regional utbildning.
Kurs G   (225 elever regionall under 3 dagar)               442 125:-

Kategori H förutsattes kunna bli genomförd lokalt.
Kurs H   (250 elever lokall under 4 dagar)                    380000:-

Kategori J måste p. g. a. elevuntlerlagets stora spridning genomföras regio­
nalt genom respektive länsstyrelses försorg. Utbildningskostnaderna be­
räknas efter av Svenska kommunförbundet tillämpade normer.
Kurs J     (125 elever regionalt under 5 dagar)             409375:-

Bilaga 5 visar de primära utbildningskostnaderna fördelade pä de olika kurserna.

 

Prop. 1980/81:90   Bilaga 2.9   Jordbruksdepartementet 655

10   Sammanställning över primära utbildningskostnader

Löner:

Centralplacerad personal (årlig kostnad)               226996

Regionalt placerad personal (årlig kostnad)            281658

548654

Kurskostnader:

Central utbildning                                           I 116000

Regional/lokal utbildning                                  6963950

Lokal utbildning                                              4868560

12948520;

Kurskostnader för redovisat elevantal beräknas till 12,95 milj. kr. Even­tuell fördelning av eleverna på ett första skede som omgående utbildas och ett andra skede som successivt erhåller utbildning ger följande kostnads­fördelning.

Första skedet: 2,30 milj. kr.

Andra skedet: 10,65 milj. kr.

Till denna kostnadsfördelning kommer de ärliga lönekostnaderna för centralt och regionalt placerad personal på 550000:- kr.

11    Sekundära utbildningskostnader

Vid genomförande av den lokala utbildningen fömtsattes att viss utbild­ning måste genomföras utanför berörd personals ordinarie tjänstgöringstid. Den deltidsanställda brandpersonalen, som har annan huvudsysselsätt­ning, måste särskilt arvoderas för övningstid. Svenska kommunförbundet har i avtal med arbetstagarorganisationerna fastställt följande arvoden för övertid och övningar.

Heltidsanställd brandpersonal: 99:-/Um.

Deltidsanställd brandpersonal: 35:80/tim.

jämte 35,5 % LKP.

De sekundära kostnaderna för polis- och kustbevakningspersonalens utbildning har ej erhållits.

Reskostnader till central eller regional kurs måste också beaktas vid upprättande av en mera preciserad kostnadsanalys.

Beräkning av sekundära kostnader är möjlig först sedan utbildningens utformning och omfattning fastställts.

 

 

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.10   Jordbruksdepartementet 657

Bilaga 2.10

Sammanfattning av etanolutredningens betänkande Eta­nol ur jordbruksprodukter (Ds Jo 1980:7) och av remiss­yttranden däröver

Innehåll

1 Utredningens bedömningar och förslag .................. 658

I. I Råvarutillgång och produktionsfrågor   ............. 658

1.2   Jordbruksregleringens ekonomi ........................ 660

1.3   Andra frågor kring etanolproduktion baserad

på jordbmksprodukter.................................... 661

1.4   Användning av etanol som drivmedel   .............. 663

1.5   Behov av statliga åtgärder   ........................... 667

1.6   Utredningens bedömning beträffande Karpalund... 670

2 Remissynpunkter............................................... 677

2.1    Remissförfarandet......................................... . 677

2.2    Allmänna bedömningar ................................... 677

2.3    Råvamtillgång och produktionsfrågor   .............. 683

2.4    Jordbruksregleringens ekonomi ........................ 685

2.5    Beredskapsaspekter....................................... 686

2.6    Etanol som drivmedel  ................................... . 687

2.7    Behov av statliga åtgärder   ........................... 688

2.8    Karpalund.................................................... 689

42    Riksdagen 1980/81. t saml. Nr 90. Bilagedel

 

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.10 Jordbruksdepartementet     658

1 Utredningens allmänna bediimningar

1.1 Råvarutillgång och produktionsfrågor

Utredningens huvud.uppgift har enligt direlctiven varit att utreda de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för en inhemsk produktion av etanol ur sockerbetor och iindra produkter. Utredningen har utgått från att jordbrukspolitiken ligger fast, såväl vad gäller målet att all brukningsvärd åkerjord skiill utnyttjas som att överskottet i första hand skall utgöras av spannmålu Utredningen har vidare utgått från att en etanolproduktion inte skali belasta livamedelaaektom. Häri ingår också att internationella åtajanden om export av spannmål inte skall påverkas. Med hänvisning till de tidigare kapitlen bedömer utredningen det vara möjligt att i slutet av 1980-talet producera i storleksordningen 400 000 m etanol per år för drivmedelsmarknaden ur inhemska socker-och stärkelserika jordbruksprodukter.

I avsrutt 7'4.4 har utredningen beräknat en maximcil etanolproduktion år 1985 till 7-SOO 000 m'/år vid ett bibehållet överskott av brödsäd på 300 000 ton. Beräkningen gi-undais på ovan angivna förutsättningar och vissa bedömningar av axealskördamaa utveckling. Prognoser över akörde-utveoklingen är emellertid oaskra.  och anger dessutom skördenivån ett normalår. Det kan även finnas skäl att söka bibehålla ett något större spannmålsöverskott än JOO 000 ton/år. Utredningens bedömning av den möjliga etanolproduktion i slutet av 1980-talet får ses mot denna bak­grund.

Produktionskostnaden beräknas uppgå till 2,20 - 2,50 kr./llt 1 dagens penningvhrde. Utredningen hai' därvid utgått från den teknik som i dag finns kommersiellt tillgänglig eller beräknas bli så inom do närmaste åren. Det bör emellertid framhållas att en fortsatt snabb teknisk ut­veckling på detta område kan förväntas, både när det gäller att effektivisera etanolframställningen ur de traditionella råvarorna, att utnyttja andra råvaror, främstcellulosihaltiga och att genom växt­förädling få fram lämpligare grödor för etanolproduktion.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.10    Jordbruksdepartementet  659

Den etanolproduktion - ca 400 00.0 m/år - som utredningen bedömer vara möjlig att åstadkomma i Sverige mot slutet av 1980-talet innebär ingen konflikt med livsmedelsförsörjningen, varken nationellt eller interna­tionellt. Den tar endast i anspråk delar av ett växande överskott av jordbruksprodukter, ger värdefulla fodermedel som biprodukter och ger förutsättningar för förbättrade växtföljer.

Förändringar i den jordbrukspolitik som förs skulle självklart förändra förutsättningarna för en etanolproduktion. Sålunda skulle t.ex. åt­gärder för förbättrad täckdikning medföra en större råvarubas. Å andra sidan skulle en nedläggning av åkermark i samma takt som fram till år 1975 snart innebära ett förutsättningarna för etanolprodiiktion ur jord­bruksprodukter helt försvann.

Sockerbetor särskilt lämpade för etanolframställning bör kunna odlas på minst 25 000 ha, utöver nuvarande betareal för eookerproduktion, vil­ket ger en etanolproduktion på ca 100 000 m . För att nå den angivna produktionsvolymen - 4OO 000 m /år - skulle därutöver 8OO 000 resp. 1 065 000 ton spannmål behöva användas beroende på om stärkelsen ut­nyttjas fullständigt eller Alfa-Lavals process används. I båda fallen kan emellertid värdefulla foderbiprodukter erhållas som i olika grad ersätter foderspannmål. Nettoeffekten blir i båda fallen att ca 650 000 ton spannmål utnyttjas. Enligt lantbruksekonomiska samarbets-nämndens och IilJI:s prognoser över jordbrukets utveckling fram till år 1985 innebär detta ett spannmålsöverskott vid normalskörd i storleks­ordningen 650 - 750 000 ton. Enligt utredningens alternativa prognos över utvecklingen skulle överskottet kunna bli ca 900 000 ton.

Utredningen har emellertid bedömt det vara möjligt att öka odlingen av sockerbetor för etanolproduktion med ytterligare 25 000 ha till 50 000 ha, vilket leder till att behovet av spannmål minskar med l/j vid en total produktion av 4OO 000 m/är. Överskottet av spannmål blir då 750 - 85O 000 ton enligt samarbetsnämndens och LOIrs prognoser. En ytterligare ökad betodling förutsätter dock att sockerbetorna kan göras lagringsdugliga, antingen genom indunstning av räsaft eller torkning. I annat fall kan inte fullt utnyttjande av produktionskapaciteten nås vid den angivna nivån, vilket utredningen bedömer vara nödvändigt. Eftersom överskottet av spannmål främst finns i Mellansverige och det finna ett intresse av att odla sockerbetor utanför det nuvarande odlingsområdet, anser utred­ningen att en eventuell storskalig produktion främst bör lokaliseras till detta område.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.10   Jordbruksdepartementet    660

En högre produktionsnivå än 400 000. m /är kan medföra att marknaden för fodermedel störs, vilket i sin tur kan leda till lägre priser för foderbiprodukten och bl.a. högre produktionskostnader för etanol. Den angivna nivån bör dock inte medföra några sådana konsekvenser. Detta beror även på vilken process som väljs. En etanolproduktion av 4OO 000 m / år bör enligt utredningen innebära att 25 000 ha sockerbetor och för övrigt spannmål utnyttjas.

För att hålla produktionskostnaderna nere är det nödvändigt att minimera råvarukostnaden. När spannmål används som råvara bör därför i första hand fodersäd men även brödsäd som inte är bakningsduglig komma i fråga. Om kom används som råvara i stället för vete, minskar produk­tionskostnaden med 20-30 öre/lit etanol. Möjligheter att särskilt välja ut spannmål med hög vattenhalt bör taa till vara. Odling av sorter med högre avkastning av socker eller stärkelse bör också utnyttjas. Växt­förädlingen bör medverka till att ta fram sådana sorter. Hilleshög AB har redan sådana sockerbetor i sina försök. Tad gäller spannmål finns odling av s.k. massveten i andra länder. För odling i Sverige behöver dessas egenskaper troligen förbättras i vissa avseenden. Det kan dock finnas lämpligt sortmaterial hos växtförädlingsföretagen, som tidigare kasserats pä grund av att kvalitetskraven inte uppfyllts. Särskilda för­ädlingsinsatser på sockerbetor och spannmål är väl motiverade.

1.2 Jordbruksregleringens ekonomi

utredningen har som nämnts utgått från en oförändrad jordbrukspolitik. Jordbruksregleringens ekonomi bör därför så långt som möjligt hållaa opåverkad. Utredningen föreslår att detta,när spannmål används som råvara, åstadkoms enligt den modell som anvisats i avsnitt 7-5» Den innebär att det inhemska priset på spannmålen utgör basen. Detta justeras med de exportkostnader som skulle uppstått vid export. Därvid tas även hänsyn till exportkostnadema för den iiängd foderspannmål som den framställda foderbiprodukten ersätter. Råvarupriset som används i etanolkalkylen kommer därigenom att ligga relativt nära världsmarknadspriset. Vidare bör en särskild avgift tas ut på foderbiprodukten för att kompensera för bortfallet av införselavgifter för proteinfodermedel i den utsträckning biprodukten ersätter sådana. Storleken på denna avgift kan lämpligen beräknas utifrån biproduktens proteininnehåll. Försäljningen av spann-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.10   Jordbruksdepartementet   661

mål till etanolproducenter bör i vart fall inledningsvis gå via Svensk spannmålshandel. Jordbruksnämnden bör efter samråd med Svensk spannmåls­handel och övriga berörda parter kunna lämna förslag till den närmare utformningen av ett sådant prissättningssystem.

När vanliga sockerbetor används som råvara bör producentpriset vara det­samma som för sockertillverkning. När däremot sorter av sockerbeta som är särskilt lämpade för etanolframställning används bör priset justeras nedåt med hänsyn till den högre avkastning som kan nås. Vid prissätt­ningen bör samma ersättning till odlarna eftersträvas som när vanliga sockerbetor odlas. Förhandlingar om priset bör inledningsvis ske i an­slutning till sockerförhandlingama.

Vid en mer omfattande etanolproduktion bör formerna för prissättningen på jordbruksråvairor för denna produktion ses över. Översynen bör omfatta såväl prisnivåer som frågan om råvarorna skall omfattas av det nuvarande priaregleringssystemet.

1.3 Andra frågor kring etanolproduktion baserad på jordbruksprodukter

Det öTiade intresset för att utnyttja jordbruksprodukter för energiända­mål har gett upphov till en debatt om det etiskt och moraliskt för­svarbara i ett sådant utnyttjande. En ökande odling av energigrödor framställs allt oftare som ett hot mot livsmedelsförsörjningen. En konflikt mellan att använda jordbruksmarken för livsmedelsproduktion och för energiprodxiktion har börjat uppstå i vissa länder (se kap. 5).

Utan att på något sätt vilja förringa denna konflikt vill utredningen framhålla att odling av industriråvaror, t.ex. spänadsväxter, redan förekommer i betydande omfattning på de flesta håll i världen. Od­ling av energiråvaror är därför inget principiellt nytt. För övrigt bidrar sådan odling till att täcka betydligt mer grundläggande mänskliga behov än t.ex. odling av tobak, även om en betydande lyxkonsumtion av energi förvisso förekommer. För Sveriges del kan också en jämförelse göras med gångna tiders odling av foder för dragare. Dessutom bevaras proteinet och kan användas som foder- eller livsmedel.

 

Prop. 1980/81:90   Bilaga 2.10   Jordbruksdepartementet          662

Om en betydligt större etanolp.coduktion baserad på jordbruksprodukter skulle bli aktuell på 1990-talet, kan saken däremot komma i ett annat läge, särskilt om den globala livsmedelssituationen då skulle vara värre än i dag. Väsentligt är därför att inte en alltför stor produktionskapacitet i nuläget binds till utnyttjande av socker- och stärkelsehaltiga råvaror. Utredningen vill också betona att en etanolproduktion av ca 400 000 m år ur jordbrukaprodukter mot slutet av 1980-talet inte behöver innebära en långsiktig bindning till utnyttjande av sädana råvaror i produktionen. Utredningen bedömer att tekniken att framställa etanol ur oellulosahaltiga råvaror blir kommersiellt tilljängllg inom en tioårsperiod. Därvid kan skogaavfall, energiskog, kommunalt hushållsavfall, halm samt särskilt odlade energigrödor användas. Hushållsavfallet är   särskilt intressant råvara ux flera aspekter. Utveckligen på detta område bör noga följas av berörda myndigheter och ett statligt stöd till utvecklingsarbetet ter sig väl motiverat (se avsni.tt 10.5)-

En tidig satsning på etanolproduktion ur jordbruksprodukter kan enligt utredningens mening ses som ett sätt att utnyttja én mindre del av jordbrukets överskott för att introducera ett nytt drivmedel, som senare kan komma att framställas ur aridra råvaror. Detta innebär även ökad för­sörjningstrygghet och minskat importberoende.

För jordbrukets del innebär en odling av energigrödor flera fördelar. Okad odling av andra växtslag än spannmål i de mellansvenska slätt­bygderna skulle medföra en förbättrad växtföljd. Detta gäller både vid odling av sockerbetor och ett- eller fleråriga oellulosahaltiga grödor. Härigenom kan bl.a. högre skördar i spannmålsodlingen uppnås. Eri odling av oellulosahaltiga grödor innebär också att arbetet kan fördelas jämnare över året. Pä sikt kan även behovet av bekämpningsmedel minska. Möjlig­heterna att utnyttja kvävefixerande växter, t.ex, lusern, bör också studeras närmare. Detta skulle innebära mindre behov av fcvävegödsel-medel och därigenom bl.a. ett lägre importberoende.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.10   Jordbruksdepartementet    663

Det är emellertid för tidigt att peka ut någon eller några särskilt lämpade oellulosahaltiga grödor. Först måste odlingsförutsättningarna studeras samt tänkbara grödor och andra råvaror närmare karakteriseras. Ett sådant arbete har nyligen påbörjats vid lantbruksuniversitet. Olika krav pä råvaran bör också fomiuleras i samband med att tekniken för om-vandline: till etanol utvecklas vidare.

1.4 Användning av etanol som drivmedel

Oljeersättningsdelegationen (OED) har som framgått av avsnitt 2.2 före­slagit en introdiiktion av alkoholer som drivmedel. Förslaget går  ut pä att i första hand metanol introduceras som drivmedel, till att börja med som inblandning i bensin. FSa  ny bensinkvalitet med 15 % metanol föreslås bli introducerad. Vidare finns möjlighet till en lägre inbland­ning i befintliga bensinkvaliteter. Etanol föreslås komplettera metanolen i män av tillgång. Förslaget baseras på att naturgasbaserad, importerad metanol, dä introduktionen föresläs äga rum hösten 1984, bedöms finnas tillgänglig i större kvantiteter och till lägre pris än etanol. Det bör framhållas att närmare ställning till etanolens roll inte togs i avvaktan pä etanolutredningens resultat.

Genom etanolutredningens arbete har OED:s uppgifterom prisrelationen mellan metanol och etanol i stort bekräftats, faturga3baserad, importerad metanol torde bli närmare 30 % billigai-e per energienhet vid nuvarande beskatt­ning än inhemskt producerad etanol. Därvid har storleksordningen pä metanolpriset bedömts med utgångspunkt från dagens världamarknadspris och uppgifter som utredningen under hand erhållit från företag som är engagerade i förhandlingar om metanolimport till Sverige.

Utredningen vill dock peka på vissa förhållanden som kan öka förutsätt­ningarna för en satsning pä etanol trots denna prisskillnad. Prisrela-tionen kan pä sikt komma att förändras till etanolens fördel genom att natTttgasbaserad metanol torde ha en starkare koppling till oljepriset än etanol baserad pä jordbruksprodukter.

 

Prop. 1980/81:90   Bilaga 2.10   Jordbruksdepartementet          664

utredningen vill vidare framhålla att ytterligare en jämförelse mellan metanol och etanol kan göras, som kanske är mer relevant pä sikt. Metanol baserad pä inhemska råvaror, t.ex. torv och ved, torde nämligen räknat per energienhet inte kuTina framställas till kostnader som skil­jer sig väsentligt frän etanol ur jordbruksprodukter enligt de grova uppskattningar av kostnaden fö:r metanol som nu kan göras. Statsmakternas i olika sammanhang uttalade intentioner är att på sikt successivt gå över till syntetiska drivmedel baserade på inhemska, främst förnybara råvaror. Senast uttalades detta vid näringsutskottets behandling av några motioner rörande syntetiska drivmedel våren I98O (NU 1979/80:35)• Därvid uttalade utskottet att ett pro,jram för introduktion av syntetiska driv­medel med det snaraste bör uppicättas. Utskottet hänvisade därvid till arbetet inom pågående,utredninjjar (OED och etanolutredningen)' samt verksamheten i övrigt (SMAB). Utskottet gjorde liknande uttalanden vid behandlingen av energipropositionen våren I98O (NU 1979/80:70). Planer finns pä en demonatrationsanläjSgning för förgasning av torv och ved, vilket är första steget i en tillverkning av metanol frän deasa rå­varor.

OED:3 andra skäl för att föronia en satsning pä i första hand metanol som alternativt drivmedel var att tillgängen på metanol bedömdes bli betydligt större än på etanol.

Enligt ett åskådningsexempel i OED:s förslag till introduktion av alternativa drivmedel skulle matanolbehovet år I985 uppgå till ca 90 000 m' och år I99O till ca éJO 000 m'. Därtill kommer de icke an­givna kvantiteter som kan komma att åtgå för den lägre inblandningen.

Utredningen har som nämnts bedömt det vara möjligt att tillverka omkring 400 000 m etanol per år i slutet av 1980-talet. Även om en del av denna etanolmängd skulle säljas på marknaden för teknisk sprit (f.n. totalt 57 000 m /år, varav 23 000 m importeras och 34 000 m utgörs av sulfit-sprit som kan komma att försvinna ur marknaden), skulle etanol kunna svara för en betydande del av behovet av drivmedelsalkohol enligt OED:a äakädningsexempel. Här bör erinras om etanolens jämfört med metanol atörre energiinnehåll (21,1 resp. 15,7 MJ/lit), vilket medför att etanol

 

Prop. 1980/81:90   Bilaga 2.10   Jordbruksdepartementet          665

kan blandas in i en högre proportion än metanol i ett mötsvarande bland­bränsle.

Utöver pris och tillgång bör vid en jämförelse mellan naturgasbaserad importerad metanol och etanol baiaerad på jordbrukaprodukter följande fördelar med det senare altematlve.t beaktaä:

-   inhemska förnybara råvaror utnyttjas

-   fördelar ur beredskapssynpunkt uppnås (se kap. 6)

-   handelsbalansen påverkas positivt (se avanitt 7-5)

-   besparing av premiumbränslen sker (se kap. 6)

Dessa fördelar kan enligt utredningen motivera ett högre pris på etanol, aom dock i dagaläget inte kan preoiaeraa närmare. 0ED:s förslag om in­troduktion av alternativa drivmedel innebär som nämnts en satsning pä i första hand metanol. OED föreslär ookaä en viss, kompletterande sats­ning på etanol, som dock inte kvantifieras närmare.

Utredningen har försökt redovisa möjligheterna att tillverka etanol för i första hand drivmedelsmarknaden och ange konsekvenserna av olika alternativ. Vidare har etanolens för- och nackdelar i förhållande till metanol belysta.

Etanolutredningen skall som nämns enligt sina direktiv utreda dé tek­niska och ekonomiska förutsättningarna för att tillverka etanol ur sockerbetor och andra produkter. Därav följer att även avsättnings­möjligheterna ooh eventuella åtgärder för att förbättra dessa bör be­lysas. Enligt utredningens uppfattning har etanolen betydande potentiella möjligheter som drivmedel och kemiråvara. Det senare har behandlats i avsnitten 3.5 och 8.6. Utredningen anser det därför angeläget att en utökning av etanolprodiiktionén i landet snarast' sker. Därigenom kan vi skaffa oss värdefull kunskap och erfarenhet om tillverkning och an­vändning av etanol, bl.a. aom drivmedel. Storleken av en framtida etanol­produktion bör bi.a. bli beroende av erfarenheterna från den inledande produktionen.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.10   Jordbruksdepartementet         666

I detta sammanhang är även möjligheterna att exportera teknik inom om­rådet och hela eller delar av anläggningar av stor betydelse. Av de prooessförslag som utredningen har studerat närmare förefaller därvid. Alfa-Lavals och Sorgiona/SSA:s förslag vara de mest intressanta. De uppfyller båda kriteriet att vara av intresse för den intemationella marknaden. De i utredningen presenterade proceasförslagen bygger i väsentliga delar pä ny teknik. Utredningen vill framhålla angelägenheten av att dessa förslag prövas. Även Gärdsbrännerieta förslag kan vara av intresse med hänsyn till den låga energiförbrukning för en ren spann-målsprooess som anges. Utredningen har emellertid inte haft möjlighet att närmare analysera detta förslag.

Beträffande användningen av industrisprit bedömer utredningen att den import som i dag sker till största delen kan ersättas genom inhemsk tillverkning. Marknaden är emellertid f.n. liten i förhållande till den möjliga produktionsivä som utredningen har angett. På sikt kan denna marknad emellertid bli av väsentligt atörre betydelse, om etanol kan framställas till sådana priser att den kan ersätta nafta aom råvara för delar av den petrokemiaka induatrin.

Under ett inledningsskede är det väsentligt att det finns möjlighet att avyttra etanol som industrisprit,i den mån den framställda etanolen'inte kommer till användning som drivmedel.

Bland oljebolagen har OK redan visat intresse för användning av eta­nol som drivmedel. Sålunda har OK Inlett diskussioner med SLR om ett samarbete i det s.k. Skaraborgsprojektet. Som tidigare nämnts avses 7 000 m etanol/år produceras i anläggningen fr.o.m. våren 1982. OK har i dessa diskussioner, enligt vad utredningen erfarit, föreslagit att den producerade etanolen används för en 10 S-ig inblandning i lågblyad regularbensin. Blandbränslet kommer härigenom att motsvara lågblyad 97-ol(tanig bensin. Ett sådant bränsle bör enligt OK;s upp­fattning kunna säljas till samma pris som vanlig 97-oktanig bensin trots det lägre energiinnehållet. OK har därvid angett att problemen vid hantering av ett blandbränsle med etanol förutses bli väsentligt mindre än om metanol ingår. Härigenom blir behovet av anpassningsät-gärder ringa enligt OK, i vart fall vid en begränsad distribution.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.10   Jordbruksdepartementet   667

OK har även presenterat en kalkyl för en begränsad distribution. Denna visar att detta blandbränsle kan tas fram till samma pris som 97-oktanig bensin vid nuvarande priser på 93-oktanig (0,15 g bly/lit) och 99-ok-tanig (0,40 g bly/lit) bensin, den nuvarande beskattningen av bensin ooh etanol (1,39 resp. 0,16  kr./lit) ooh en produktionskostnad för eta­nol pä 2,15 kr./lit. I kalkylen har OK beaktat företagets samtliga kostnader exkl. behovet av anpassningsåtgärder.

Lågblyad premiumbensin kommer att införas fr.o.m. den 1 juli I98I. Ut­redningen bedömer att merkostnaden för att ta fram lågblyad 97-oktanig bensin genom användning av oljebaserade högoktankomponenter är i samma storleksordning som kostnaderna för de anpassningsåtgärder som behövs vid en distribution, där några 10 000-tal m etanol används.

Utredningen finner det rimligt att ett motsvarande intresse kommer att visas av övriga oljebolag, förutsatt att tillverkningen av etanol når en mer betydande omfattning och att användning av etanol visar sig kunna konkurrera med metanol.

1.5 Behov av statliga åtgärder

Som framgått av ovanstående avsnitt finns en betydande råvarupotential för svensk etanolproduktion. Av redovisningen har emellertid också framgått att det f.n. inte föreligger ekonomiska möjligheter att av­sätta stora etanolmängder med normala krav på lönsamhet.

Avsättningen av etanol, liksom även metanol, pä drivmedelsmarknaden blir därför beroende på vilka åtgärder som vidtas från statsmakternas sida. En möjlighet att uppnå målsättningen att successivt gå över till syntetiska drivmedel baserade på inliemska råvaror är att i skattehän­seende särbehandla sådana drivmedel.

Den nuvarande drivmedelsbeskattningen innebär bl.a. att etanol beskat­tas lägre per energienhet än metanol. Den totala skatte- och avgifts­beläggningen på etanol och metanol är f.n. 0,76 kr./lit mot 1,39 kr./ lit för bensin. En mindre del av detta belopp utgörs av avgiften för beredskapslagring m.m. (0,12 kr./lit). Det kan diskuteras om det är befogat att ta ut en sådan avgift på drivmedel baserade pä inhemska

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.10   Jordbruksdepartementet    668

råvaror. Det kan också diskuteras 1 vilken utsträckning ett sådant drivmedel bör beskattas jämfört med importerade. Det kan därvid no­teras att när bensinskatten infördes år 1924 förblev inhemskt till­verkad etanol obeskattad under lång tid.

Enligt utredningens uppfattning är det väl motiverat att tillämpa en lägre total skatte- och avgiftabeläggning för drivmedel tillverkade av inhemska rävajror med hänvisning till strävandena att minska Im­portberoendet på energiområdet. En sådan ur skattesynpunkt förmån­ligare behandling av drivmedel ur inhemska råvaror skulle i sig vara ett incitament till satsningar för att utveckla tekniken för fram­ställning av sädana drivmedel. Utredningen har emellertid inte ansett sig böra närmare precisera en lämplig nivå på skatte- och avgifts­beläggningen för drivmedel ur inhemska råvaror utifrån dessa utgångs­punkter. Dessa frågor behandlas f.n. av energiskattekommittén (B 79:06).

Innan beslut tas om introduktion av ett alternativt drivmedel baserat pä inhemska råvaror är det nödvändigt att närmare analysera de sam­hällsekonomiska konsekvenserna jämfört med användning av motsvarande importerat drivmedel. Enligt utredningens uppfattning bör vid en så­dan analys kostnaderna vägas mot de fördelar som en tillverkning ba­serad på inhemska råvaror medför. Till vägledning för en analys har utredningen belyst vissa frågor, nämligen inverkan på handelsbalansen (avsnitt 7.5) > beredskapsaspektema (kap. 8), den industripolitiska betydelsen (kap. 9), möjligheterna att spara importerad premlumener-gi (kap. 6) och möjligheten att ersätta bly som högoktankomponent (kap. 3). Därutöver vill utredningen särskilt betona den sysselsätt­ningspolitiska betydelsen av en inhemsk tillverkning. Även alternativa användningar av den tillgängliga råvaran och produktionspotentialen bör belysas. Denna fråga behandlas även i kap. 13 (se tab. 13.2).

Utredningen har bl.a. i avsnitt 9.2 belyst kapitalbehovet för uppfö­rande av produktionsanläggningar. Därvid har utredningen angett att omkring 1 miljard kr. skulle behöva investeras i nya anläggningar för att nå den produktionsnivå, 400 000 m /år, som utredningen bedömt va­ra möjlig. Statlig medverkan i någon form torde behövas för att lösa finansieringen av nya anläggningar, om etanol introduceras i större skala. Detta kan ske exempelvis genom att statliga lån eller kredit­garantier lämnas eller genom direkta bidrag.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.10   Jordbruksdepartementet   669

Vid uppbyggnaden av etanoltillverkning är det som nämnts nödvändigt att tillämpa och prova ny teknik i s.k. prototyp- och demonstrations­anläggningar. Den planerade anläggningen i Västergötland är ett exem­pel pä en sådan. Utfominingen av stödet till sädana anläggningar över­vägs f.n. inom regeringskansliet. Utredningen förutsätter att frågan om bidrag till denna anläggning kan prövas inom ramen för de regler som kommer att gälla för sädana anläggningar.

Det är vidare angeläget att forsknings- och utvecklingsarbete av be­tydelse för en fortsatt förbättring av processer för etanolframställ­ning stödjes. Till detta område hör särskilt tekniken för användning av celluloaahaltiga råvaror. För användning av betor är det väsent­ligt att göra dessa lagringsdugliga för att frikoppla tillverkningen från betkampanjens längd. Detta kan t.ex. ske genom att Agrotekniks förslag om torkning av betor utvecklas. Metoden behöver därvid först prövas i halvstor skala. Utredningen vill också peka på möjligheten till mer småskalig produktion. En sådan skulle, liksom användning av vegetabilisk olja, kunna leda till en förbättring av jord- och skoga­brukets drivmedelsförsörjning.

Vidare behöver rådgivning om odling av betor lämnas inom nya odlings­områden. Utredningen förutsätter att detta kan åstadkommas genom om-diaponering av lantbruksverkets resurser.

Lagstiftningen beträffande användning av alkoholer i drivmedel behöver även ses över (se avsnitt 9.4). Om beslut fattas om att introducera etanol på drivmedelsmarknaden, bör därvid möjligheterna till missbruk av etanolen uppmärksammas. Denna fråga behandlas närmare i avanitt 3.4.2. Enligt utredningens uppfattning torde riskerna för missbruk emellertid relativt lätt kunna bemästras genom lämplig denaturering och föreskrifter ora hanteringen.

 

Prop. 1980/81:90 Bilaga 2.10 Jordbruksdepartementet    670

1.6 Utredningens bedömning beträlTande Karpalund

Som framgått av det föregående finns flera alternativ till en etanol­framställning baserad på sockerbetor från Karpalundsområdet samt spann­mål. I det följande görs en bedömning av dessas resp. för- och nack­delar. Först kan det emellertid finnas anledning att närmare belysa två andra alternativ, nämligen nedläggning av bniket och fortsatt gockert inverkning.

Beträffande nedläggning har inte utredningen vare sig haft möjlighet eller anledning att närmare studera detta alternativ. Utredningen nö­jer sig därför med att konstatera att en nedläggning skulle innebära förlorade arbetstillfällen i området och förlust av de värden aom an­läggningen i sig representerar. Av Hinteknos rapport framgår även att man anser Karpalund vara väl lämpat för etanoltillverkning. Utredningen delar denna uppfattning.

En fortsatt sockertillverkning är även tänkbar i Karpalund, om landets självförsörjning pä socker ökas. Jordbruksministern nar nyligen till­satt en särskild utredning som enligt sina direktiv bl.a. skall ta upp sockernäringens framtida omfattning, inriktning, organisation och struktur. Enligt vad utredningen erfarit kan den nuvarande sockerpro­duktionen i Karpalund i stället ske i de andra sockerbruken i Skåne. Detta medför dock en förlängd betkampanj om 8-9 dygn. De övriga bru­ken skulle möjligen kunna öka sin kapacitet därutöver ytterligare nå­got men en mer påtaglig ökning av sockerproduktionen torde kräva an­tingen nyinvesteringar i de resterande bruken eller att Karpalund ut­nyttjas.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.10    Jordbruksdepartementet

671

Tabell 13.1   Jämförelse av olika alternativ för etanoltillverkning i Karpalund

 

 

Rintekno

Sorlgona/ SSA

Gärdsbrän-neriet

Alfa-Laval

Investering

hög

medel

låg

osäker

Produktions­start

1984

1983

1982

1983-84

Produktions­kostnad

medel

låg

hög

låg ?

Processens tillgänglig­het

delvis ny teknik

delvis ny teknik

känd teknik

ny teknik, 1 prövning

Biprodukt-framställ­ning

omfattande,

delvis

osäker

liten

nästan ingen

omfattande

Energibehov

rel. högt

medellågt

lågt (enl, uppgift)

medellågt

Energiråvara

kol, torv eller flis

metangas, (olja), el

olja, el

torv, flis eller halm, el

I tab. 13.1 har utredningen gjort en kvalitativ värdering av de olika tänkbara alternativen för etanoltillverkning i Karpalund. Av denna och det material som redovisats i kap. 12 framgår att Alfa-Lavals pro­cess inte är ett realistiskt alternativ för Karpalund. Företaget kan offerera kommersiella anläggningar där Biostil-processen används för framställning frän socker- och stärkelsehaltiga råvaror först när det­ta har provats i den tilltänkta Skaraborgaanläggningen. Processen kan emellertid mycket väl komma att användas 1 eventuella tillkommande an­läggningar i ett senare skede. Som framgått av kap. 10 bedöms den ha en god utvecklingspotential.'

Beträffande förslaget att utnyttja den ledigblivna kapacitet som upp­står i Gärdsbränneriet vid en eventuell tillbyggnad visar de kalkyler som kunnat göras den högsta produktionskostnaden jämfört med övriga alternativ. Jämförelsen försvåras därvid av ett 1 flera avseenden bristfälligt underlag. Detta gäller såväl de uppgifter som erhållits från Gärdsbränneriet som uppskattningen av kostnaderna för beredning av räsaft m.m. 1 Karpalund. Alternativet belastas bl.a. av ett lågt perso-

 

Prop. 1980/81:90   Bilaga 2.10   Jordbruksdepartementet          672

nalutnyttjande 1 Karpalund genom att verksamheten där är begränsad till betkampanjen. Som tidigare nämnts har en överenskommelse träf­fats mellan staten, SSA och betodlarna som innebär att bidrag lämnas med 10 resp. 11 milj. kr. för fortsatt drift av Karpalund under I98O resp. 1981 års kampanjer. Parterna skall stå för var sin tredjedel av dessa belopp.

Merkostnaden per år för Gärdsbränneriets förslag jämfört med de övriga motsvarar ungefär det ärliga bidraget till fortsatt drift av Karpalund. Även om en noggrannare genomräkning skulle visa pä en lägre kostnad för detta alternativ jämfört med övriga, förefaller det inte troligt att ett utnyttjande av Gärdsbränneriet kam komma att framstå aom ett väsentligt mycket bättre alternativ än vad den gjorda uppskattningen visar. Utredningen förordar därför att inte heller detta alternativ närmare övervägs i den fortsatta planeringen.

De två resterande alternativen, Sorigona/SSA:3 och Rinteknos förslag, visar pä ungefär samma produktionskostnad för den framställda etano­len. Kalkylerna skiljer sig emellertid i flera avseenden. Sålunda har Sorigona/SSA räknat med ett väsentligt lägre investeringsbehov och följaktligen lägre kapitalkostnader, lägre personalkostnader och lägre energiförbrukning..Bintekno har däremot en betydligt högre kre-ditering för biprodukter, där bl.a. tillvaratagande av koldioxiden har relativt stor inverkan på kalkylen. Denna möjlighet har inte alls beaktats av Sorigona/SSA med motiveringen att marknaden är alltför begränsad. Utredningen bedömer dock att detta kan vaja en intressant möjlighet att förbättra totalekonomin som bör studeras närmare. Effek­ten av en intern avgift på framställda proteinfodeimedel (se avsnitt 7.5) har emellertid inte beaktats i vare sig SDrigona/SSA;s eller Rin­teknos förslag, men detta skulle mer än väl kunna uppvägas av sänkta råvarukostnader genom att utnyttja korn i stället för vete.

Beträffande båda förslagen inrymmer deaaa viasa delar aom förutsätter användning av ny teknik. Därvid har dock Sorigona/SSA;3 för§lag ett försteg genom att jäsningen prövas i den mindre pilotanläggning som tas i bruk i höst i Karpalund och termokompression används i Sorigonas anläggning i Staffanstorp.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.10   Jordbruksdepartementet   673

utredningen har inte fun-nit anledning att bestämt förorda något av dessa två förslag, vilka båda har sina förtjänster. Detta val bör i stället ankomma på huvudmannen för en produktion i projekteringsfasen efter ytterligare jäjnförelser dem emellan. Utredningen vill dock peka på att Sorigona/SSA:s förslag är av större industripolitiskt intresse genom att möjligheter till export av tetaiken i fråga kan uppstå.

Som framgått av kap. 10 anser utredningen att det är angeläget att en utökning av etanolproduktionen 1 landet snarast sker. Motiv för detta är behovet av ytterligars kunskap och erfarenhet om tillverkning och användning av etanol. Utredningen rekommenderar därför att planerna pä en ombyggnad av Karpalund för etanolproduktion nu förs vidare av SSA i en detaljprojekteringsfas. Ett slutligt beslut om investering och produktionsvolym kan emellertid inte fattas förrän ytterligare klarhet nåtts i vissa avseenden. Till dessa hör statmakternas intresse av att få till stånd en produktion av drivmedel ur inhemska råvaror. Denna fråga har berörts i kap. 10. Därvid är det väsentligt att ställ­ning tas från statsmakternas sida till i vilken omfattning etanol som produceras i Karpalimd kan användas som drivmedel med hänsyn till de kostnader för staten som en sådan användning medför. I tab. 13.2 görs ett försök till en beräkning av bl.a. kostnaderna för staten enligt några olika alternativ. Mot denna bakgrund är det enligt utredningen önskvärt om en relativt stor del av produktionen i Karpalund kan av­sättas som induiätrisprit för att minimera subventioneringsbehovet.

I detaljprojekteringen, som SSA nu bör kunna inleda, är det nödvän­digt att beakta möjligheterna att minimera såväl produktionskostnaden som behovet av .ubventioneringar. Beträffande produktionskostnaden kan denna minskas genom användning av sockerbetor som är särskilt lämpade för etanolproduktion ooh korn i stället för vete. Biprodukt-tillverkningens betydelse bör också särskilt observeras.

Som nämnts minskar statens kostnader, om behovet av avsättning som drivmedel minskar. Möjligheterna att avsätta etanolen som industri­sprit har berörts ovan. En lägre total etanolproduktion i Karpalund medför att mindre etanolmängder behöver avsättas som drivmedel. Detta innebär att möjligheterna att lagra betor eller raellanprodukter av betor blir särskilt intressanta. Detsamma gäller om produktionen inte

43 Riksdagen 1980/81. I samt. Nr 90. Bilagedel

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.110    Jordbruksdepartementet

674

bedri"s hela året. Härvid vill utredningen principiellt framhålla att produktion hela året bör eftersträvas för att nå ett gott före­tagsekonomiskt resultat. En annan möjlighet är att transportera en del av betskörden från området till övriga sockerbruk i Skåne.

Tabell 13-2   Justerade produktionskostnader, kostnader för staten och inverkan på handelsbalansen vid tillverkning av etanol i Karpalund, kr./lit

 

 

 

Rintekno

Sorlgona/ SSA

Anm.

Produktionskostnad

2,52

2,45

Enl. tab. 12.1

Korn som råvara

- 0,31

- 0,40

Pris enl. avsnitt 7.5, dvs. för Rin­tekno 69,2 öre/kg och för Sorlgona/ SSA 65 öre/kg

Avgift pä proteinkonc.

+ 0,14

+ 0,14

1 kr./kg enl. av­snitt 7.5

Justerad produktionskostn.

2,35

2,19

 

Kostnad för staten genom

 

 

 

minskade intäkter från

 

 

 

skatter och avgifter

 

 

 

- Enl. 0K:s kalkyl

 

 

 

produktionskostnad

2,55

2,19

 

 

- 2,15

- 2,15

Se nedan

behov av ytterl. subv.

0,20

0,04

 

nuv. skillnad i beskattn.

0,63

0,65

 

total kostnad för staten

0,83

0,67

 

- Enl. 0TA:3 värdering

 

 

Se avsnitt 4.2

produktionskostnad

2,35

2,19

 

värde av etanol som drivm.

- 1.63

- 1,63

1,9 ggr priset pä råolja (32 $/fat,

—"—

 

 

behov av subventionering

0,72

0,56

1 $ = 4,25 kr.)

- 1 lit etanol motsvarar

2,35

2,19

 

1 lit premiumbensin

- 1,26

- 1,26

 

behov av subventionering

1,09

0,93

 

Effekt pä handelsbalansen

+ 0,59

+ 0,40

Enl. tab. 7.17

I tab. 13.2 har råvarukostnaden justerats i Hinteknos och Sorlgona/ SSAis kalkyler för användning .?.v korn i stället for vete. Därvid har

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.10   Jordbruksdepartementet   675

priset satts enligt den modell sora anvisats i avsnitt 7.5- Det lägre priset för Sorigona/SSA:s förslag motiveras av en mindre inverkan på jordbruksregleringens ekonomi genom mindre biproduktframställning. Avgiften på proteinkoncentrat är en' grov uppskattning enligt avsnitt 7.5. Den justerade produktionskostnad som angivits får ses som en lägsta möjlig kostnad.

Kostnaderna för staten har uppskattats enligt tre olika sätt att värde.ra etanol. I inget av dessa fall har kostnaderna för nödvändiga anpassningsåtgärder tagits med. Enligt utredningens uppfattning torde OK:s kalkyl vara den som är mest relevant vid en begränsad distribu­tion. Förutsättningarna för denna har berörts i kap. 10. Enligt denna kan en blandning av 90 %  93-oktanig lågblyad bensin och 10 % etanol säljas till samma pris som nu gäller för 97-oktanig bensin vid nuva­rande beskattning (i,39 kr./lit för bensin och 0,76 kr./ lit etanol), om priset på etanol är 2,15 kr./lit.

Den amerikanska kongressens undersökningskommission, OTA, har värderat etanol till 1,9 ggr räoljepriaet. Därvid avaea användning i blyfri gasohol (10  inblandning av etanol) i stället för blyfri regularben­sin. Värderingen är dock inte helt relevant för svenska förhållanden, eftersom raffinaderier i USA tillverkar en större andel bensin och helt blyfri bensin har införts. Den aiata modellen, att jämställa 1 lit etanol med 1 lit premiumbensin, ser utredningen som en första grov uppskattning av kostnaderna vid en mer omfattande användning av etanol.

Enligt utredningens uppfattning bör kostnaderna för staten bl.a. ställas i j-elation till inverkan på handelsbalansen. Effekterna pä dennna vid tillverkning i Karpalund anges enligt tab. 7.17. Därutöver bör kost­naderna för staten vägas mot de fördelar som en produktion av drivmedel ur inhemska förnybara råvaror medför. Dessa är svåra att kvantifiera men har diskuterats i kap. 10.

Utredningen är medveten om att flera av de antaganden som gjorts i tab. 13.2 är osäkra. Beträffande produktionsekonomin kommer ett bättre underlag att föreligga när en detaljprojektering kunnat genomföras, detaljerade förslag för prissättning av råvaran och avgifter pä foder-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.10    Jordbruksdepartementet  676

biprodukter lämnats samt foderbiprodukterna kunnat karakteriseras närma­re. I fräga om kostnaderna vid användning av etanol som drivmedel hänvisar utredningen bl.a. till de förslag om ytterligare undersök­ningar som lämnats av OED:s drivmedelsgrupp (Ds I 1980:19).

SSA är f.n. hu'vudman för verksamheten i såväl Karpalund' som ö"vriga sockerbruk. I kap. 9 har utredningen angett vilka intressentkatego­rier som kan antas vilja engagera sig i en storskalig etanoltillverk­ning. Beträffande Ksirpalund torde därvid staten, oljebolag och lant­brukakooperationen kunna komma i fråga. Utredningen förutsätter att SSA undersöker intreaset för ett sådant breddat huvudmannaskap. Ett initiativ i denna fråga torde även kunna tas upp i de överläggningar som troligen erfordras beträffande driften 1 Karpalund under I982 ära kampanj. Utredningen har för sin del inte ansett sig kxuruia ta upp några sådana diskussioner.

Utredningen har i kap. 10 diskuterat behovet av statligt stöd vid eta­blering av en storskalig etanolproduktion. En anläggning i Karpalund torde kunna uppfylla kriteriet för prototypanläggningar genom att vara den första i sitt slag. Utredningen förutsätter att en sådan anlägg­ning också kan utnyttjas för forskning och teknisk utveckling, bl.a. i fråga om metoder för etanolframställning ur cellulosahaltiga råvaror.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.10   Jordbruksdepartementet  677

2    Remissynpunkter

2.1       Remissförfarandet

Yttranden över betänkandet (Ds Jo 1980:7) Etanol ur jordbrukspro­dukter har avgivits av styrelsen för internationell utveckling (SIDA), Transporträdet (TPR). riksrevisionsverket (RRV), lantbruksstyrelsen, sta­tens jordbruksnämnd, statens naturvårdsverk och produktkontrollnämn­den som har avgivit gemensamt yttrande, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF), statens industriverk (SIND). nämnden för energiproduktionsforskning (NE), styrelsen för tek­nisk utveckling (STU), länsstyrelserna i Kristianstads, Skaraborgs och Östergötlands län, universitetet i Lund, jordbrukstekniska institutet (JTI), delegationen (I 1975:02) för energiforskning (DFE), oljeersättningsdelega­tionen (I 1979:01, OED), Alfa Laval AB, centralorganisationen SACO/SR, Kristianstads kommun, landsorganisationen i Sverige (LO), Lantbrukar­nas riksförbund (LRF), Näringslivets energidelegation, Oljekonsumenter­nas förbund (OK), AB Skånebrännerier, Studsvik Energiteknik AB, Svensk Metanolutveckling AB (SMAB), Svenska fabriksarbetareförbun­det. Svenska Sockerfabriks AB (SSA), Svenska Petroleum Institutet (SPI). Svenska Utvecklings AB (SU), Sveriges Betodlares Centralför­ening, Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening, Sveriges Kemiska In­dustrikontor, Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Vin- & Sprit­centralen AB och Svenska Kvarnföreningen.

2.2       Allmänna bedömningar

Flertalet remissinstanser är positiva lill utredningens förslag att en utök­ning av etanolproduktionen i Sverige snarast kommer till stånd. De flesta remissinstanserna vill dock ej nu ta ställning till produktionens omfattning. Storleken av en framtida etanolproduktion bör bli beroende av erfarenhe­terna från de inledande försöken.

Transportrådet framhåller att det starka oljeberoendet som f. n. finns inom transportsektorn gör det nödvändigt med en målmedveten satsning för att åstadkomma en förändring av energiförsörjningen inom denna sek­tor. En ersättning med syntetiska drivmedel baserade på inhemska råvaror är enligt TPR det alternativ som på sikt skapar största möjligheterna till mer påtagliga förändringar av nuvarande förhållanden. TPR anser att den höga produktionskostnaden och begränsade möjliga tillgångar på etanol inte talar för att en bred satsning på etanol bör göras f. n. Inriktningen bör i första hand göras på metanol. Parallellt härmed är en begränsad satsning på etanol motiverad för att få ökad erfarenhet även av detta bränsle. En viss utökning av etanolproduktionen i landet kan därför vara befogad, t. ex. genom utbyggnad av en anläggning för framställning av 50000-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.10   Jordbruksdepartementet 678

100000 m etanol per år. Storleken av en framtida etanolproduktion bör bestämmas först när erfarenheter vunnits från den inledande produktionen och när resultat föreligger av pågående forsknings- och utvecklingsarbete.

Riksrevisionsverket framhåller att en produktion av etanol baserad på inhemska förnybara råvaror stämmer överens med ett väsentligt energipo­litiskt mål. Följdkostnaderna för en etanolintroduktion skulle bli betydligt mindre än för en metanolintroduktion vilket talar för en introduktion av etanol enligt utredningens förslag. Inför ett eventuellt beslut om etanolpro­duktion i större skala bör emellertid enligt RRV:s mening mer i detalj utredas möjligheterna att styra över odlingen till grödor som är lämpliga för etanolproduktion i större omfattning.

Lantbruksstyrelsen stöder utredningens förslag att en utökning av den svenska etanolproduktionen bör ske trots att f. n. metanol är billigare att framställa. I första hand bör ny teknik för etanolframställning prövas i prototyp- och demonstrationsanläggningar så att ett brett underlag kan erhållas för beslut om framtida inriktning och omfattning av produktionen av drivmedelsalkoholer.

Styrelsen tar inte nu ställning till i vilken omfattning det kan vara möjligt atl mot slutet av 1980-talet ta i anspråk socker- och stärkelserika jord­bruksprodukter för etanolproduktion. Först när erfarenheter av en för­söksverksamhet i prototypanläggningar har utvärderats vad gäller bl. a. energiutbyte, produktionskostnader etc. finns anledning att ta ställning till markanvändningsfrågorna. Dessa frågor har på längre sikt också samband med den tekniska utvecklingen vad gäller användning av cellulosa som råvara för etanolframställning. Även i andra avseenden kan förutsättning­arna för användning av jordbruksmark för produktion av energiråvara ha förändrats innan beslut om den framtida etanolproduktionens storlek och inriktning kan och behöver tas.

Statens jordbruksnämnd är positiv till att en utökning av etanolproduk­tionen kommer till stånd i försöksmässigt stor skala för att pröva ny teknik och nya användningsområden för etanol. Nämnden framhåller vidare att ytterligare forskning och försök behövs i stor skala beträffande använd­ningen av jordbruksråvaror för etanolproduktion. Mot denna bakgrund anser nämnden att beslut om tillverkning i den skala som utredningen bedömt som möjlig tills vidare bör anstå. Nämnden framhåller vidare att prissättningen på de jordbruksråvaror som kan komma att användas för etanoltillverkning bör hållas åtskild gentemot prissättningen på jordbruks­råvaror som används som livsmedel.

Nämnden för energiproduktionsforskning delar i huvudsak utredningens bedömningar och tar endast upp etanolens allmänna värde som syntetiskt drivmedel samt behovet av fortsatta forsknings- och utvecklingsinsatser. NE framhåller därvid att om statsmakterna av beredskaps- eller andra skäl bedömer det nödvändigt att snarast få till stånd en inhemsk drivmedelspro­duktion så tlnns det flera skäl som talar för att denna bör avse etanol.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.10   Jordbruksdepartementet   679

Kostnaden för etanol kan enligt NE på längre sikt komma att sänkas och råvarubasen breddas i takt med att tekniken för framställning av etanol ur cellulosahaltiga råvaror förbättras. NE anser det angeläget att utveckling av teknik för framställning av etanol ur cellulosahaltiga material stöds inom energiforskningsprogrammet.

Styrelsen för leknisk utveckling framför likande synpunkter och fram­håller att man kan förvänta sig en gynnsammare utveckling för etanol än för olja och metanol. STU anser att driftserfarenhet i full skala behövs för att man skall kunna sprida tekniken senare.

Länsstyrelsen i Kristianstads län ansluter sig helt till utredningens skäl för en kraftfull satsning på etanolproduktion i landet. Härvid framhåller länsstyrelsen särskilt möjligheterna till minskat oljeberoende genom in­blandning av etanol i bensin. Även länsstyrelsen i Skaraborgs län ansluter sig till utredningens slutsatser att en etanolproduktion inom landet från inhemska jordbruksprodukter bör vara angelägen från beredskaps- och handelspolitiska synpunkter. Länsstyrelsen framhåller att det är angeläget att en etanolproduktion baserad på överskott och avfall från jordbruket i länet kan komma till stånd utan större fördröjning. Länsstyrelsen i Öster­götlands län anser att utredningen på ett tillfredsställande sätt kartlagt möjligheterna och analyserat effekterna av etanolproduktion från jord­bruksprodukter. Ett program för introduktion av etanol bör kunna bli en viktig del i den kommande energipolitiken främst för att minska vårt oljeberoende.

Lunds universitet hänvisar till inhämtat yttrande från kemicentrum vari framhålls att det finns starka skäl för att i Sverige bygga upp en etanolpro­duktion i industriell skala. Bl. a. framhålls möjligheterna att exportera svenskt fermenteringskunnande och svensk processteknologi. En industri­ell etanolproduktion skulle dessutom kunna vara utgångspunkten för en bred satsning på biotekniskt baserad produktion.

Liknande synpunkler framförs ajordbrukstekniska institutet som anser det angeläget att driva en utveckling som leder till en inhemsk produktion av bränsleetanol baserad pä förnybara energikällor. Institutet understryker vikten av att forsknings- och försöksverksamhet på området stödjes och att prototyp- och demonstrationsanläggningar uppförs. Institutet fram­håller även värdet av småskaliga anläggningar.

Delegationen för energiforskning hänvisar till sitt yttrande över OED:s rapport Introduktion av alternativa drivmedel. I yttrandet framhålls att etanol som drivmedel tills vidare bör betraktas som en möjlig och komplet­terande utvecklingslinje och motivera fortsatta FoU-insatser.

Alfa Laval AB delar helt utredningens uppfattning att etanol har bety­dande potentiella möjligheter som drivmedel och kemiråvara och anser det angeläget att etanolproduktionen inom landet snarast bör utökas. Proto­typ- och demonstrationsanläggningar bör snarast byggas. Vidare framhålls att intresset i omväriden, inte minst i USA, för produktion av etanol från

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.10   Jordbruksdepartementet   680

jordbruksprodukter och annan biomassa är stort och att behovet av etanol som drivmedel och kemisk råvara ökar snabbt. För att få en andel i denna växande marknad är det väsentligt att det skapas förutsättningar att snabbt komma i gång med utvecklingsarbetet i Sverige.

Kristianstads kommun tillstyrker utredningens förslag att det snarast görs en satsning på etanol som. inblandning i drivmedel. Produktion av inhemsk etanol bör påbörjas så fort som möjligt.

Lantbrukarnas riksförbund tillstyrker huvuddelen i utredningens förslag och framhåller bl. a. att det är nödvändigt att prova ny teknik i prototyp-och demonstrationsanläggningar. LRF framhåller att det för samhället är önskvärt om den produktionspiotential som finns inom lantbruket kan användas för att tillgodose även andra väsentliga samhällsbehov än som livsmedel. Lantbruket har därigenom betydande möjligheter att bidra lill landets energiförsörjning. LRF hälsar därför utredningens förslag om till­verkning av etanol ur jordbruksprodukter med tillfredsställelse. Härige­nom kan import av en oljeprodukt av synnerligen stor strategisk betydelse ersättas med inhemsk tillverkning från förnybara råvaror.

Det kan enligt LRF hävdas att tillverkning av drivmedel från livsmedels­råvaror år moraliskt förkastlig med tanke på den globala livsmedelssitua­tionen. Därvid bör observeras att främst fodersäd och skadad brödsäd, som annars används som foder, avses utgöra råvara för den inledande produktionen. På sikt bör produktionen baseras på cellulosahaltiga rå­varor. Som biprodukter vid tillverkning från spannmål fås proteinrika fodermedel som kan ersätta importerade proteinfoder. Dessutom bildas under processen mindre mängder jäslprotein som kan utnyttjas. Vid till­varatagandet av biprodukterna kan alternativt ett proteinkoncentrat tas fram för human konsumtion. Otvetydigt kan detta få konsekvenser för den globala livsmedelssituationen. Det är därför nödvändigt att en eventuell uppbyggnad av en storskalig etanolproduktion baserad på socker- och stärkelsehaltiga råvaror styrs av statsmakterna så att oönskade effekter på världsmarknaden med livsmedel kan undvikas. Goda förutsättningar före­ligger för detta i Sverige med den genomgripande reglering vi har av jordbrukets produktion. Det bör dock noteras att en satsning på alternativa bränslen som ersättning för olja oeh oljeprodukter även kan leda till en lugnare prisutveckling på oljan, vilket vore positivt för många u-länder.

Näringslivets energidelegation anser det viktigt att jordbrukets möjlig­heter som potentiell framtida energiproducenl undersöks. Därvid fram­hålls att om det skulle visa sig alt det blir ekonomiskt lönsammare att odla energiråvaror i stället för spannmål på en del av nuvarande areal eller att framställa etanol ur spannmål så måste dessa alternativ noga prövas. Delegationen framhåller vidare att det är av vikt att påpeka att en etanol­produktion i den storleksordning som utredningen angett som möjlig inte innebär någon konflikt med livsmedelsförsörjningen.

 

Prop. 1980/81:90   Bilaga 2.10   Jordbruksdepartementet    681

Ojekonsumenternas förbund anser det väl motiverat att etanol introdu­ceras på drivmedelsmarknaden i begränsad distribution. OK är berett att svara för en .sådan distribution.

Svensk metanolutveckling AB finner att utredningen mycket väl belyst möjligheterna till etanolproduktion ur jordbrukets överskottsprodukter och att detta kan ske utan konflikt med livsmedelsförsörjningen. Del förtjänar också enligt SMAB att understrykas att etanolproduktion är nettoproducent av premiumenergi om bränslebehoven vid tillverkningen täcks av förnybara energiråvaror från jord- eller skogsbruk, vilket måste vara en förutsättning för sådana anläggningar. SMAB finner det angeläget att modern etanoltillverkningsteknik demonstreras i ett antal anläggningar. Studsvik Energiteknik AB hänvisar till yttrandet från SMAB och har därut­över inga ytterligare synpunkter.

Svenska fabriksarbetareförbundet anser det angeläget att regering och riksdag snarast tar ställning till etanolens roll i landets framtida energiför­sörjning.

Svenska utvecklings AB framhåller värdet av fortsaU utveckling av alternativa energikällor, däribland etanol. Bolaget pekar därvid på att etanol ur cellulosa förefaller vara fulll konkurrenskraftig med övriga alter­nativ. Enligt SU:s uppfattning bör produktion av etanol ur ved, integrerad med sulfalcellulosafabriker, från elt flertal mindre anläggningar, spridda över hela landet, vara ett mera attraktivt alternativ än de mycket störa metanolfabriker som krävs för en ekonomisk produktion. Bolaget delar utredningens uppfattning att etanolen har betydande potentiella möjlighe­ ler som drivmedel och kemiråvara. För att befrämja tillverkning och an­vändning av etanol bör man överväga att i skattehänseende särbehandla etanol som drivmedel. Starka skäl talar vidare enligt bolaget för statligt stöd till prototyp- och demonstrationsanläggningar för framställning av etanol ur såväl socker, stärkelsehaltiga råvaror som cellulosaråvaror.

Även Sveriges betodlares centralförening framhåller att det är angeläget att en etanolproduktion, baserad på jordbruksprodukter, kommer till stånd inom landet som etl led i strävandena alt minska vårt oljeberoende. Betod­larna är därvid beredda att jämsides med Sveriges övriga jordbrukare göra en insats för att på bred front åstadkomma produktion av energi för det framtida samhället.

Sveriges kemiska industrikontor framhåller betydelsen av att statsmak­lerna initierar åtgärder för att förbättra energiförsörjningen, I.ex. genom övergång till alternativa bränslen och drivmedel samt att teknik utvecklas för framtida användning av inhemska råvaror. En utökad sockerbetsodling för tillverkning av etanol bör därvid övervägas. Kemikoniorel konstaterar vidare att statligt stöd torde krävas för användning av etanol som drivme­del och industrisprit. Stödet får dock ej utformas på sådant sätt all priset på industrisprit kommer atl överstiga VM-priset.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.10    Jordbruksdepartementet  682

Tjänstemännens centrcdorganisation tillstyrker i princip utredningens förslag men anser att flera frågor inte utretts tillfredsställande, t. ex. avväg­ningen mellan metanol och etanol samt vilket behov av bekämpningsmedel som uppstår vid utökad sockerbetsodling. TCO anser atl fortsatt utredning om framställning av drivmedel ur inhemska råvaror måste bedrivas skynd­samt.

Vissa remissinstanser är mer tveksamma till en satsning på en etanolpro­duktion.

Statens industriverk anser att man i dag inle bör satsa på slora anlägg­ningar för etanol ur jordbruksprodukter. En inhemsk drivmedelsmarknad för alkohol kan sannolikt upparbetas till avsevärt lägre kostnader med hjälp av importerad metanol. Totalt skulle en stor etanolsatsning i dag kräva stora statliga satsningar för en ringa eller obetintlig nettobesparing av energi. SIND föreslår i stället en satsning via energiforskningsprogram­met på forskning och utveckling av etanolproduktion ur uthålliga inhemska råvaror, framför allt cellulosa. Skäl finns också att bygga mindre produk­lionsanläggningar i demonstralionssyfte. Först därefter finns fullt underlag för bedömning av en satsning på fullskaleanläggningar.

Oljeersättningsdelegationen anser atl huvudalternativet för en snabb introduktion av alternativa drivmedel bör vara metanol. Etanol kan emel­lertid utgöra ell komplement. OED anser det också väsentligt att forsk­ningsinsatser ägnas åt etanolframställning särskilt med inriktning på cellu­losahaltiga råvaror. Om försöksvis framställning av etanol ur jordbruks­produkter kommer till stånd för drivmedelsändamål inom en nära framtid anser OED det betydelsefullt om etanolinblandning i bensin kan provas i samband med det driftförsök som nyligen påbörjats i samarbete mellan SMAB, Nynäs och OK.

Landsorganisationen i Sverige delar utredningens uppfattning att det ligger ell värde i att ytterligare kunskap och erfarenhet om tillverkning och användning av etanol byggs upp. LO anser emellertid att en etanoltill­verkning i större omfattning ur socker och säd inte är ett ekonomiskt hållbart bidrag inom ramen för den svenska energiförsörjningsbalansen.

Svenska petroliuminstitutet hänvisar till sitt yttrande över OED:s förslag till introduktion av syntetiska drivmedel där man anser att bindande beslut inte bör fattas nu. Enligt SPI:s mening kan etanol ses som ett gott bered­skapsalternativ till framför allt gengas och målsättningen kan därför vara, att man redan i fredstid anpassar utsatta fordonsflottor för drift pä ett 100-procentigt alkoholdrivmedel.

Även Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening hänvisar till sitt ytt­rande över OED-rapporten. Föreningen framhåller där att det är av slor vikt att komplement och ersättningsbränsle skapas till nuvarande drivme­del. Både metanol, etanol och motorgas är därvid alternativ som kan minska oljeberoendet. Föreningen är dock kritisk till en ensidig svensk introduktion av alkoholer.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.10   Jordbruksdepartementet   683

AB Vin- & Spritcenlralen är kritisk till de processalternativ som etanol­utredningen undersökt och ifrågasätter om de föreslagna processerna har en sådan leknisk innovalionsnivå att det bör utgå statligt stöd till prototyp-och demonstrationsanläggningar.

2.3 Råvarutillgång och produktionsfrågor

Etanolutredningen bedömer det vara möjligt att producera i storleksord­ningen 400000 m etanol/år i slutet av 1980-talet ur sockerbetor och spann­mål vid en oförändrad jordbrukspolitik. Utredningen föreslår därvid att sockerbetor odlas på 25000 ha för etanolproduktion. Därutöver bör ca 650000 ton spannmål användas. Spannmålsöverskottet skulle då vid nor-maiskörd bli i storieksordningen 700000 ton. Produktionskostnaden beräk­nas till 2:20-2:50 kr./I. En etanolproduktion i den storleksordning som utredningen bedömer möjlig innebär ingen konflikt med livsmedelsförsörj­ningen, varken nationellt eller internationellt. Den tar endast i anspråk delar av ett växande överskott av jordbruksprodukter, ger värdefulla fo­dermedel som biprodukter och ger förutsättningar för förbättrade växt­följder. Flera remissinstanser berör dessa frågor.

SIDA framhåller bl. a. alt på kort sikt kan inte u-länderna räkna med någon väsentlig drivmedelsersättning med etanol. Utvecklingen av tekni­ken för etanolframställning och användning bör ske i Sverige och andra i-länder innan man kan räkna med något utvecklingsarbete och några inves­teringar i u-länderna.

På längre sikt kan en ökad användning av etanol som ersättning för bensin i i-länderna ge ökat utrymme för u-länderna att konsumera bensin och oljeprodukter, eftersom tillgången på fossila bränslen är begränsad.

SIDA framhåller vidare att en ökad satsning på forskning och utveckling i Sverige inom området etanolframställning på sikt ger ökade resurser för tekniköverföring till u-länderna. Särskilt bör forskningen på enzymatisk hydrolys av cellolosahaltiga råvaror och jäsning av därvid producerade sockerprodukter befrämjas. Fördelen med en sådan processutveckling är att man kan få råvaror som inte inkräktar på livsmedelsproduktionen samt att processens reaktionsbetingelser är mindre korrosionsbenägna än vid kemisk hydrolys.

Tillkomsten av en modellfabrik i Sverige för framställning av etanol för fordonsbränsle ur jordbruksråvaror skulle möjliggöra utbildning av dele­gater från u-länder och även underlätta demonstration av tekniken.

Beträffande lämpligheten av alt använda spannmål och andra jordbruks­produkter som råvara anför SIDA hl. a. att man inle har något att invända mot att man i Sverige skulle använda överskott av sockerbetor och spann­mål som råvara för etanolframställning.

Världens produktion av födoämnen ökar stadigt. Detta gäller även de länder i Asien som anses vara mest utsatta för livsmedelsbrist. Mellan åren

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.10   Jordbruksdepartementet  684

1950 och 1976 ökade Indiens spannmålsproduktion i en takt motsvarande 2,8% per år, medan befolkningen ökade med 2,1 % per år. Produktionen av spannmål räknat i kg per invånare i världen ökade från 306 kg är 1955 till 365 kg år 1977. Motsvarande siffror för de sju största länderna i Asien var 173 kg år 1955 och 199 kg år 1974.

Beträffande det etiskt och moraliskt försvarbara i au utnyUja jordbruks­produkter för energiändamål framhålls bl. a. att vid sidan av den mängd resolutioner som antagils av Sverige i skilda sammanhang för förbättring av u-ländernas handelsvillkor bör uppmärksammas att socker är en pro­dukt som u-länderna har bättre naturliga och ekonomiska fördelar av att producera än i-länderna.

Lantbruksstyrelsen anser det vara en brist i utredningen att man ej närmare behandlat de årsmånsberoende skördevariationernas inverkan på spannmålsöverskottet. Enligl styrelsen finns vidare betydande osäker­heter i möjligheterna att förutse hur snabba skördeökningar som kan förväntas under 1980-talet. Bl. a. kan eventuella restriktioner i använd­ningen av handelsgödsel och bekämpningsmedel medföra att möjligheterna att öka skördarna starkt reduceras. Styrelsen framhåller vidare att en omfattande satsning på etanolproduktion från traditionella jordbruksgrö­dor i vårt land och internationellt kan komma i konflikt med målsättningar­na för den internationella livsmedelsförsörjningen. Det är därför viktigt alt utveckla tekniken för att i framtiden kunna framställa etanol ur cellulosa.

Även statens jordbruksnämnd anser att en produktion av etanol i den omfattning som utredningen bedömt som möjlig kan komma i konflikt med kraven på en god livsmedelsberedskap och även med Sveriges ansvar för livsmedelsförsörjningen i världen. Vad gäller utredningens bedömning av råvarutillgången framhåller nämnden att möjligheter finns att utredningen överskattat avkastningsökningarna. Jordbruksnämnden är också tveksam till utredningens förslag att introducera massvete som råvara.

Det är vidare enligt nämnden tveksamt om jordbrukarna i de områden där det kan bli aktuellt att ta upp en sockerbetsodling för etanolproduktion är villiga att odla sockerbetor när de blir medvetna om att odlingen för detta ändamål kan bli begränsad under en viss tidsperiod.

Sveriges lantbruksuniversitet framhåller att inassvete hittills ej prövats i svensk odling samt att utländska erfarenheter har visat att sådan odling ej är problemfri. Universitetet berör även de energianalyser utredningen presenterat och framhåller bl.a. att man i långt slörre utsträckning bort beakta att de förnybara energikällorna, tlis, torv och skörderester, har alternativ användning som fasta bränslen. Om utredningen följt denna linje hade redovisade effektivitetstal blivit mindre gynnsamma. Vad gäller frå­gan om eventuell konflikt med livsmedelsförsörjningen anser universitetet att orsakssammanhang, särskilt de internationella, ej är tillräckligt kända för att kunna göra ell så klart ställningstagande som utredningen gör. SLU framhåller vidare att odlingsförsök, energianalyser, ekonomiska kalkyler.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.10    Jordbruksdepartementet  685

biprodukternas ersättningsvärde samt möjligheterna till en eventuell kon­flikt mellan etanoltillverkning och livsmedelsproduktion måste beaktas vid de fortsatta förberedelserna för en eventuell etanoltillverkning i Sverige.

Styrelsen för teknisk uiveckling framhåller att det i framtiden kan bli konkurrens om jordbruksarealen och att därför en totalanalys bör göras av tillgänglig åkermark, tillgängliga resurser att bruka den och vilka produkter som är angelägnast.

Lantbrukarnas riksförbund delar utredningens uppfattning att det bör vara möjligt att i slutet av 1980-talet tillverka i storleksordningen 400000 m- etanol/år ur jordbruksprodukter om inga ytterligare mer omfattande längtidsavtal om export av spannmål träffas. Den höjda skördenivå som därmed krävs förutsäller emellertid alt några mer omfattande restriktioner beträffande användningen av handelsgödsel och bekämpningsmedel inte läggs på jordbruket. En strävan bör även, enligt LRF, vara att på sikt gå över till att använda cellulosahaltiga råvaror. LRF understryker därvid vikten av att utvecklingsarbetet på detta område intensifieras. Vad gäller den etiska aspekten framhålls att en etanolproduktion i stor skala kan få konsekvenser för den globala livsmedelsförsörjningen. Det är därför nöd­vändigt att en storskalig etanolproduktion baserad på socker- och stärkel­sehaltiga råvaror styrs av statsmakterna så att oönskade effekter på världs­marknaden kan undvikas. Även LRF är tveksam till förslaget att använda massvete som råvara då betydande problem därvid kan uppstå för spann­målsmottagning, lagring och kvarnar.

Svenska kvarnföreningen anser att införande av massvete utgör ett hot mot de inhemska vetesorterna och dess glutenhalt.

2.4 Jordbruksregleringens ekonomi

Utredningen har i sina bedömningar utgått från en oförändrad jordbruks­politik. Jordbruksregleringens ekonomi bör därför så långt möjligt hållas opåverkad. Utredningen föreslår att detla, när spannmål används som råvara, åstadkoms enligt en särskild modell som innebär att råvarupriset kommer att ligga relativt nära väridsmaknadspriset. Vidare bör en särskild avgift tas ut på foderbiprodukter för att kompensera bortfallet av införsel­avgifter för proteinfodermedel i den utsträckning biprodukten ersätter sådana. När vanliga sockerbetor används som råvara bör producentpriset vara detsamma som vid sockertillverkning. I inledningsskedet bör prissätt­ningen på berörda produkter ske inom ramen för ordinarie reglering. Vid en mer omfattande etanolproduktion bör formerna för prissättningen på jordbruksråvaror för denna produktion ses över.

Några remissinstanser har synpunkter på utredningens förslag angående prissättningen på råvaran.

Statens jordbruksnämnd pekar därvid på att det introducerats nya foder­medel som har ersatt import utan atl för den skull någon särskild kompen-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.10    Jordbruksdepartementet 686

sation varit aktuell. Nämnden erinrar om att stigande priser på världsmark­naden också leder till minskande införselavgiftsmedel. Det kan enligt nämnden diskuteras om regleringsekonomin skall kompenseras särskilt för ett bortfall av införselavgifismedel vilket beror på en förbättring av försörj­ningsläget på fodermedelssidan.

Lantbrukarnas riksförbund biträder utredningens förslag till principer för prissättning av råvara och biprodukter. LRF anser det vidare troligt att den positiva effekt på handelsbalansen som utredningen angett kommer att öka till följd av att världsmarknadspriserna pä olja och oljeprodukter stiger snabbare än motsvarande priser pä spannmål.

Sveriges betodlares centralförening anser att odlarkåren vid betodling för etanolproduktion hör tillhöra samma intresseorganisation som vid od­ling av betor till socker. Härvid kan förhandlingar om betpriset föras på samma sätt som tidigare. Det ekonomiska utbytet för odlarna bör dock enligt SCB bli detsamma som vid odling av betor till socker.

Kemikontoret berör frågan om jordbruksråvaror som utgångsmaterial för tillverkning av industrisprit och andra kemiska produkter. Kemikon­iorel anser det uteslutet att industriprodukterna skall kunna bära något element av jordbrukets gränsskydd. I tillverkningen använda råvaror mås­te stå till buds till s. k. VM-pris genom någon form av prisutjämning. Det är enligt Kemikontoret helt uteslutet att svensk kemisk industri skall kunna betala ett högre pris än VM-pris för t. ex. industrisprit.

2.5 Beredskapsaspekter

Etanolutredningen framhåller att tillförsel och användning av etanol som drivmedel har ett beredskapsvärde. Detta kan enligt ulredningen ta sig uttryck i antingen ett minskat behov av traditionella beredskapsätgärder eller en ökad uthållighet i försörjningen med flytande drivmedel.

Flera remissinstanser berör denna fråga varvid vissa bl. a. anger bered­skapsaspekten som ett skäl för en salsning på en etanolproduktion.

Statens jordbruksnämnd framhåller att det i ett beredskapsläge dock kan bli nödvändigt att avstå från etanoltillverkningen för att i stället odla livsmedel. En etanolproduktion belyder emellertid enligt nämnden alt behovet av beredskapslager av olja och oljeprodukter minskar.

Överstyrelsen för ekonomiskt försvar konstaterar att god tillgång på etanol inom landet skulle i en längre kris kunna reducera oljeberoendet genom omställning till produktion av eten och därmed följande tillverkning av tensider och vissa plaster som bl. a. används för mjölkförpackningar. ÖEF understyrker därvid den från beredskapssynpunkt stora betydelse som en ökad inhemsk produktion av etanol genom minskat behov av beredskapslagring kan få för kemisk industri.

Lantbrukarnas riksjörbund konstaterar att en etanoltillverkning har för­delar från beredskapssynpunkt. En inhemsk produktion av drivmedel in-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.10    Jordbruksdepartementet  687

nebär att beredskapslagren räcker längre och att en eventuell tillverkning av gengasaggregat kan hållas på en lägre nivå. LRF framhåller vidare att beredskapsvärdet ökar väsentligt när teknik för användning av cellulosa­haltiga råvaror finns kommersiellt tillgänglig.

Svensk metanolutveckling AB understyrker utredningens påpekande om att gengas inte längre är ett acceptabelt reservbränsle för ett allt större antal av jordbrukets maskiner liksom den inte är det för tunga lastbilar, bussar och skogsmaskiner. Etanoltillverkning ur jordbruksprodukter är den enda möjligheten att omgäende börja bygga upp ett acceptabelt reserv­bränslesystem. Kostnaderna för en beredskap byggd pä tillverkning av etanol och metanol ur inhemska råvaror bör enligt SMAB klarläggas, varvid också risken för en dålig beredskap måste få ett uttryck i ekonomis­ka termer.

Svenska petroleum institutet anser att etanol kan vara ett gott bered­skapsalternativ till framför allt gengas.

2.6 Etanol som drivmedel

Etanolutredningen konstaterar att naturgasbaserad, importerad metanol vid nuvarande priser och beskattning blir närmare 30% billigare per ener­gienhet än inhemskt producerad etanol. Utredningen pekar dock på ett flertal faktorer som kan motivera ett högre pris på etanol.

Transporträdet framhåller att etanol som drivmedel har vissa fördelar jämfört med metanol, t. ex. högre energiinnehåll, mindre aggressiv inver­kan på material och lägre benägenhet för fasseparation.

Statens naturvårdsverk och produktkontrollnämnden som avgivit ge­mensamt yttrande berör framför allt miljöaspekterna. Verket och nämnden framhåller bl. a. att beslut om introduktion av nya drivmedel bör samord­nas med erforderliga beslut om miljöförbättringar vad gäller bilavgaser och hantering av drivmedel. Etanolens oktantalshöjande egenskaper bör an­vändas för tillverkning av blyfria blandbränslen.

Vidare bör introduktion av blyfritt etanolhaltigt blandbränsle medföra liten påverkan på utsläppen av koloxid, kolväten och kväveoxider med avgaserna. Blyfritl bränsle öppnar vägen för avancerad avgasrening. Med sådan finns liten anledning att oroa sig för emission av aldehyder och andra speciella ämnen som drift med alkoholhaltiga bränslen ger upphov till.

En introduktion av etanolhaltiga blandbränslen i befintlig bilpark kan leda till ombyggnadsbehov vad gäller bilarnas bränslesystem. Det är påtag­lig risk atl sådana ombyggnader i realiteten kommer att leda till både ökad energiförbrukning och ökade utsläpp. Sådana blandbränslen bör därför inte allmänt introduceras i befintlig bilpark utan främst införas för bilar som fabriksmässigt oplimerals för bränslet och fr.o.m. viss årsmodell. För att undvika bränsleförväxling bör tanköppningar och fyllmunstycken utformas speciellt.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.10   Jordbruksdepartementet 688

Drift med ren etanol innebär potentiella fördelar från hälso- och miljö­synpunkt i jämförelse med blandbränsledrift men utveckling av motorer och denatureringsmedel erfordras. En utveckling av driften med ren etanol bör i del längre tidsperspektivet prioriteras. Staten bör om erforderligt stimulera sådant utvecklingsarbete.

Styrelsen för teknisk utveckling framhåller att då del gäller prisjämförel­ser mellan olja, metanol och etanol bör man la hänsyn till det på lång sikt intressanta fallet, nämligen då både metanol och etanol tillverkas ur in­hemska, förnybara råvaror. Man kan då vänta sig en för etanolen gynn­sammare prisrelation.

Länsstyrelsen i Kristianstads län framhåller alt den tyngst vägande faktorn som talar för etanol i stället för metanol är atl denna produkt i dagsläget kan framställas ur inhemska, förnybara råvaror i motsats till melanol.

Lantbrukarnas riksförbund understryker i denna fråga de goda erfaren­heter som har nåtts i USA vid en inblandning av 10% etanol i blyfri bensin. Detta bränsle har uppenbarligen kunnat användas utan alt några mer betydande anpassningsåtgärder behövt vidtas. Enligt förbundets mening är det angeläget att OK:s planer på alt distribuera ett motsvarande bränsle i Sverige snarast kommer i gång och får det slöd från samhället som erford­ras. Förbundet utgår vidare ifrån alt blytillsatsen i bensin slopas när blandbränslen införs.

Kemikontoret delar utredningens uppfaUning atl elanol, baserad på lill en början jordbruksråvaror och i ett längre perspektiv avfalls- och biomas­sor, kan erbjuda fördelar framför metanol. Något motsatsförhållande till metanol som drivmedelskomponent föreligger dock knappast även om vissa komplikationer i lagrings- och distributionsleden lättare undviks med etanol som huvudkomponent.

2.7 Behov av statliga åtgärder

Utredningen konstaterar att det f n. inte föreligger ekonomiska möjlig­heter att avsätta stora mängder etanol med normala krav på lönsamhet. Avsättningen av etanol, liksom även melanol, på drivmedelsmarknaden blir därför beroende av vilka åtgärder som vidtas från statsmakternas sida. Enligt utredningen är det väl motiverat att tillämpa en lägre total skatte-och avgiftsbeläggning för drivmedel tillverkade av inhemska råvaror med hänvisning till strävandena att minska importberoendet på energiområdet. Det är vidare enligt ulredningen angeläget alt forsknings- och utvecklings­arbete av betydelse för en fortsatt förbättring av processer för etanolfram­ställning stödjes, särskilt teknik för användning av cellulosahaltiga pro­dukter.

Vid uppbyggnaden av etanoltillverkning är det enligt utredningen nöd­vändigt att tillämpa och prova ny teknik i s. k. prototyp- och demonstra-

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.10    Jordbruksdepartementet 689

tionsanläggningar. Den planerade anläggningen i Västergötland är ett ex­empel pä en sådan. Utredningen förutsätter att frågan om bidrag till en sådan anläggning kan prövas inom ramen för de regler som kommer att gälla för sådana anläggningar.

Transportrådet förordar att en särskild oljeavgift införs för att stödja satsningar på ny energiteknik. En förmånlig behandling från skaltesyn-punkt av drivmedel baserade på inhemska råvaror kan vara ett värdefullt stöd för att introducera sådana drivmedel.

Riksrevisionsverkei konstaterar att ett sått att kompensera det skatte­bortfall som skulle uppstå om etanol ges en förmånligare beskattning än bensin kan vara att höja beskattningen av bensin sä att blandprodukten får samma totala skattebelastning som bensin nu har. En skattehöjning med ca 6 öre/1 på bensin skulle kompensera bortfallet. RRV förutsätter att energi­sparkommittén kommer att behandla denna fråga.

Lantbruksslyrelsen anser att de fördelar som utredningen påvisat med tillverkning av etanol ur inhemska förnybara råvaror motiverar atl staten svarar för kostnaderna för en försöksvis introduktion. Forsknings- och utvecklingsarbete, särskilt teknik för framställning av etanol ur cellulosa­haltiga grödor, bör stödjas.

Även länsstyrelsen i Östergötlands län anser att en frän skattesynpunkt förmånligare behandling av drivmedel ur inhemska råvaror bör övervägas. Länsstyrelsen anser vidare att statligt stöd eller garantier bör utgå för investeringar i prototyp- och demonstrationsanläggningar. Liknande syn­punkter framförs av JTI.

Lantbrukarnas riksförbund anser det nödvändigt att ny teknik provas i prototyp- och demonstrationsanläggningar oeh förutsätter därvid att stats­makterna snabbt ger det stöd som behövs för att bygga den anläggning som planeras i Västergötland. Förbundet anser det vidare rimligt att drivmedel tillverkade ur inhemska råvaror särbehandlas vid skatte- och avgiftsbe­läggningen.

2.8 Bedömningar beträffande en etanolproduktion i Karpalund

Utredningen har även studerat möjligheterna av att bygga om det ned­läggningshotade sockerbruket i Karpalund för etanolproduktion. Därvid har olika förslag till en sådan ombyggnad prövats. Utredningen föreslår att planerna på en ombyggnad nu förs vidare av Svenska sockerfabriks AB i en detaljprojekteringsfas. Ett slutligt beslut om investering kan enligt utred­ningen inte las förrän bl. a. statsmakternas intresse av att få till stånd en produktion av drivmedel ur inhemska råvaror har klargjorts. Utredningen anser vidare att en eventuell storskalig produktion av etanol främst bör lokaliseras till Mellansverige.

Flertalet remissinstanser anser att en eventuell storskalig produktion av etanol bör föriäggas till Mellansverige. 44    Riksdagen 1980/81. I .saml. Nr 90. Bilagedel

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.10    Jordbruksdepartementet 690

Riksreyisi

Lantbruksstyrelsen avstyrker en lokalisering av etanolproduktion i stor skala till Karpalund. Styrelsen förordar i stället att framtida etanolfram­ställning förläggs till de delar av landet som har överskott på spannmål och där sockerbetsodling är angelägen från växtodlingssynpunkt. Detta talar enligt styrelsen närmast för en lokalisering till södra Mellansverige. Från sysselsättningssynpunkt är det enligt styrelsen angeläget att produktionen vid Karpalundsbruket ej läggs ner. För att lösa detta problem vore det dock lämpligare att öka sockerproduktionen vid bruket. Styrelsen anser en ökning av självförsörjningsgraden i fråga om socker motiverad av flera skäl. Vid utökad sockerbetsareal bör en motsvarande minskning av fabrikspotatisodlingen övervägas.

Statens jordbruksnämnd ansluter sig till utredningens bedömning att en eventuell storskalig etanolproduktion föriäggs till Mellansverige, dock med den reservationen att en omfattande sockerbetsodling kan bli svår att realisera i Mellansverige och alt i det läget en sockerbetsbaserad etanol­produktion i stället kan bli aktuell i Sydsverige. I övrigt talar ett antal faktorer emot en lokalisering till Sydsverige.

Således är Sydsverige ett underskottsområde vad gäller foderspannmål. Därmed är också prisnivån högre än i Mellansverige. En etanoltillverkning som till stor del baseras på spannmål skulle öka underskottet i Sydsverige samtidigt som den skulle ställa sig dyrare. Vidare är Sydsverige vårt säkraste odlingsomräde för brödsäd till kvarnvara. samtidigt som det ligger närmast exportmarknaderna.

Även en utvidgning av sockerbetsodlingen i Sydsverige till att omfatta sockerbetor för etanoltillverkning kan förväntas öka underskottet på fo­derspannmål i området. Den ökade betarealen torde leda till en motsvaran­de minskning i främst spannmålsarealerna. Vidare är behovet av omväx­lingsgrödor större i Mellansverige än i Sydsverige.

Länsstyrelsen i Kristianslads län anser att ett lämpligt tillfälle att snabbt påbörja etanolframställning i industriell skala finns f. n. i och med planerna på en nedläggning av sockerproduktionen vid Karpalunds sockerbruk. En helt ny fullskaleanläggning behöver ej byggas eftersom man i Karpalund kan använda det nuvarande bruket i stor utsträckning. Här skulle till en relativt låg kostnad förutsättningar för etanolproduktion finnas inte minst ur teknisk synvinkel. En övergäng till etanoltillverkning innebär att den nuvarande sysselsättningen vid bruket i stort sett kan bibehållas. En fort­satt sockerbetsproduktion av minst nuvarande omfattning i Kristianstads­regionen blir också möjlig vilket är önskvärt särskilt med hänsyn till växtodling och djurproduktion.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.10   Jordbruksdepartementet          691

Länsstyrelsen anser därför att mycket starka skäl finns att tillstyrka utredningens förslag som bl. a. innebär uppdrag att fortsätta detaljprojek­tering av pilotanläggning för etanolproduktion vid nuvarande Karpalunds sockerbruk.

Vad gäller undersökta processalternativ framhåller utredningen att en etanolproduktion vid Karpalund ej behöver stå i konflikt med Gärdsbrän­neriets utbyggnadsplaner. Den där planerade produktionsökningen bör enligt styrelsen i första hand ersätta den import av etanol som förekommer i dag.

En etanolproduktion av den omfattning som ulredningen skisserat inne­bär enligt styrelsen en ökad föroreningsbelastning på Helgeå. Helgeå är en hårt belastad recipient och stora investeringar har gjorts under senare år i avloppsreningsverk. En viss förbättring av vattenkvalitén i ån har också kimnat konstateras. Härtill kommer Hanöbuktens betydelse från fiskeri­näringssynpunkt. En förutsättning för etanolproduktion i Karpalund bör därför vara att utsläppen inte ökar i förhällande till nuvarande koncessionstillstånd vilket ej är helt utnyttjat.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser att den försöksanläggning som planeras i Skaraborgs län erbjuder klara fördelar gentemot ombyggnads­projekt i Karpalund.

Länsstyrelsen i Östergötlands län åberopar en utredning om förutsätt­ningarna för etanolproduktion i länet och anser att länet ur riksperspektiv är mycket intressant och att den första fullskaleanläggningen bör lokali­seras till länet.

Kristianslads kommun tillstyrker utredningens förslag om en fortsatt detaljprojektering vid Karpalunds sockerbruk. Kommunen anser vidare att Karpalund bör bli pilotanläggning som etanolfabrik samt att produk­tionen bör få en sådan omfattning att anläggningen optimalt utnyttjas.

Lantbrukarnas riksförbund anser att ett slutligt beslut beträffande Kar­palund inte bör tas förrän sockernäringskommittén har presenterat sina förslag. Om kommittén skulle föreslå en utökad sockerbetsareal för soc­kerproduktion i Sverige innebär det troligen att Karpalund behöver använ­das för sockerproduktion också i framtiden. Förbundet anser vidare alt utredningen ger underlag för beslut om fortsatt sockertillverkning i Karpa­lund i avvaktan på att klarhet kan nås om såväl produktionsförutsättning­arna för etanol som omfattningen av landets framtida sockerproduktion. Förbundet ställer sig tveksamt till en produktion av 91000 mVår, vilket utredningen bedömer möjligt av två skäl. För det första innebär det enligt förbundet ett stort risktagande att direkt bygga en storskalig anläggning innan man först testat tekniken i mindre skala. För det andra innebär detta att ca 180000 ton spannmål finge tillföras från Mellansverige eftersom Skåne är ett underskottsomräde på fodersäd. Motsvarande gäller enligt förbundet Gärdsbränneriets förslag att utnyttja ledigbliven kapacitet vid en utbyggnad för tillverkning av industrisprit. 1 ett långsiktigt perspektiv bör

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.10    Jordbruksdepartementet 692

det vara riktigt att förlägga ökad produktion av etanol till de områden där överskottsarealen finns, nämligen Mellansverige. Av detta skäl anser för­bundet det angeläget att möjligheterna att lagra betor eller betprodukter studeras i samband med den fortsatta projekteringen för Karpalund.

AB Skånebrännerier anser att det f. n. finns möjlighet att med god vinst exportera svenskt socker i betydande kvantiteter, varför det knappast kan vara företagsekonomiskt riktigt att lägga ned sockertillverkningen i Karpa­lund. Även från ren beredskapssynpunkt synes det enligt AB Skånebrän­nerier vara helt förkastligt att lägga ned sockerproduktionen. Om man skall starta en produktion av etanol i Karpalund måste den alltså ske parallellt med sockerproduktionen. AB Skånebrännerier anför vidare kritiska syn­punkter på utredningens redovisade processalternativ och anser att alter­nativet att vid Gärdsbränneriet förjäsa och destillera råsaft framställd vid Karpalund redovisats på ett helt oacceptabelt sätt. Man kommenterar också det s. k. Alfa Lavalalternativet oeh framhåller att om man önskar testa den nya metoden i större skala är AB Skånebrännerier berett medver­ka härtill vid Gärdsbränneriet. De erfarenheter Alfa Laval önskar vinna vid den planerade försöksanläggningen i Västergötland kan uppnås mycket snabbare och till obetydliga kostnaderom försöken förläggs till Gärdsbrän­neriet. Först när dessa försök är avslutade och resultaten objektivt utvär­derade bör beslut fattas om en etanolfabrik i Västergötland. AB Skåne­brännerier redovisar vidare planerna på utbyggnad av produktionskapaci­teten och den nya tekniken för etanolframställning samt anser att Gärds­bränneriet bör få prioritet vid beslut om tillverkning av spannmålssprit i Skåne.

Svenska fabriksarbelareförbundet delar utredningens uppfattning att Sockerbolaget bör starta en detaljprojektering av ombyggnaden av socker­bruket i Karpalund. Förbundet vidhåller sin tidigare redovisade uppfatt­ning att Karpalund bör fortsätta sin verksamhet.

Svenska sockeifabriks AB ser förslaget om omställning av Karpalund till etanoltillverkning som en alternativ verksamhet för den sockertillverkning som försvinner om inte andra förutsättningar kommer till stånd. Bolaget förklarar sig berett att utföra den detaljprojektering av etanolproduktion vid Karpalund som utredningen föreslagit.

Sveriges betodlares centralförening konstaterar att en etanolproduktion i Karpalund erbjuder en utmärkt möjlighet att undvika det stora resursslö­seri, som en nedläggning av fabriken skulle innebära. Vid en ombyggnad synes det dock angeläget att brukets sockerlinje bibehålles som en bered­skap för nya situationer i framtiden. Möjligheter till bibehållen eller åter­upptagen soekertillverkning i Karpalund vid sidan av samtidig etanolpro­duktion bör finnas. SBC understryker vidare vikten av att ett snabbt beslut kan tas i Karpalundsfrågan.

Sveriges kemiska industrikonlor anser att planerna nu bör detaljstuderas för en ombyggnad av'sockerbruket i Karpalund till etanoltillverkning med

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.10    Jordbruksdepartementet 693

avsikt att ge en fastare uppfattning om kostnaderna i en sådan relativt storskalig produktion. Liknande synpunkter framförs av TCO.

AB Vin- & Spritcenlralen framhåller att om statsmakterna trots behovet av subventionering skulle önska få en utökad produktion av etanol till stånd bör en utförlig redovisning av lämplig lokalisering utarbetas. En riktig lokalisering är viktig för att inte nedlagt kapital i försöksanläggningen skall vara helt bortkastat i senare skede. Med hänsyn till kända fakta om produktionskostnaden vid olika anläggningsstorlekar, den maximalt till­gängliga råvarubasen och dess uppsamlingsområde kan man antaga att produktionen för drivmedelsändamål lämpligen inte bör fördelas på mer än 3—5 anläggningar. Dessa anläggningar bör naturligtvis förläggas till områ­den med överskott av spannmål. Förläggningen av en anläggning till södra Sverige kan eventuellt motiveras genom att möjlighet därvid uppstår att tillvarata fabrikspotatis och sockerbetor, en sedan länge uppställd jord-brukspolitisk målsättning. För ekonomisk drift erfordras dock komplette­ring med spannmålsråvara. Produktionen av etanol vid dessa anläggningar kommer naturligtvis även att omfatta teknisk sprit och konsumtionssprit. Vin- & Spritcentralens intressen och verksamheten vid Gärdsbränneriet kommer därför att starkt påverkas.

Följande tre synpunkter bör beaktas vid förläggningen av en försöksan­läggning:

1)   lokaliseringen bör i stort överensstämma med en lämplig lokalisering vid storskalig etanolproduktion av drivmedel,

2)   om storskalig etanolproduktion icke kommer till stånd eller i senare skede icke längre är aktuell bör försöksanläggningen vara lokaliserad så att den på bästa sätt kan tillgodose landets behov av etanol för andra ändamål än drivmedel,

3)   lokaliseringen bör ske till plats där erforderliga försök kan genomfö­ras till lägsta kostnad.

En förläggning av etanolproduktion till Karpalund ger en omedelbar konfliktsituation med hänsyn till Gärdsbränneriet. då det oavsett vilken nivå etanolproduktionen kommer att ligga på knappast finns utrymme för två brännerier inom ett område med underskott på råvara. 1 ett sådant läge bör omedelbart beslut om Gärdsbränneriets nedläggning fattas.

Vin- & Spritcentralen anser att man bör allvarligt överväga att erforder­lig försöksverksamhet för etanolproduktion förläggs till Gärdsbränneriet med följande motivering:

1)   Gärdsbränneriet utgör en möjlig framtida komponent i ett stort pro­duktionsalternativ för etanol där såväl potatis, betor och spannmål kan utgöra råvara,

2)   kommer storskalig produktion inte att bli aktuell kan Gärdsbränneriet fortfarande utnyttjas för effektiv produktion av konsumtionssprit och eventuellt teknisk sprit.

 

Prop. 1980/81:90    Bilaga 2.10   Jordbruksdepartementet 694

3) vid Gärdsbränneriet finns redan mycket av de grundinvesteringar gjorda som erfordras för ett genomförande av försök. Bränneriet utgör sannolikt den plats där sådan verksamhet snabbast kan etableras.

Vin- & Spritcenlralen och inle heller AB Skånebrännerier känner sig bundna till en specifik leknisk framtida utformning av Gärdsanläggningen utan är beredda att tillsammans med aktuella intressenter utveckla den process som ger den mest ekonomiska produktionen. Om statsmakterna har ett intresse av att sådan utveckling bedrivs bör de alternativa meto­derna ges en opartisk och djupgående granskning. Därefter bör ett lämpligt försöksprogram upprättas.

 

Prop. 1980/81:90                                                                  695

Bilaga 3:1

Sammanfattning av delbetänkandet (SOU 1980:41) Olja för kristid.

1980 års oljelagringskommitté har haft till uppgift att pröva dimensione­ringen och utformningen av oljelagringsprogrammet 1978-1984 med anled­ning av förnyade prognoser för användningen av olja, utvecklingen på den svenska och den internationella oljemarknaden samt kostnaderna för att upprätthålla erforderlig försörjningsberedskap. Kommittén har utformat etl förslag till reviderat oljelagringsprogram för tiden fram till mitten av 1980-talet.

Kapitel 1-6 i betänkandet utgörs av bakgrundsbeskrivningar och redogö­relser för de förutsättningar som användes vid utformningen av nu löpande oljelagringsprogram.

I kapitel 2 redogörs kortfattat för innebörden av de olika oljelagringsbe-slulen före år 1978. Oljelagringsprogrammet för perioden 1978-1984 beskrivs mera ingående.

Kostnaderna för oljelagringsprogrammet 1978-1984 behandlas i kapitel 3. I det av statsmakterna våren 1977 antagna programmet avsågs ingå 9,6 milj. m' råolja saml ungefär 3 milj. m-' färdigprodukter. Kostnaderna för detta program beräknades vid beslutstidpunkten till drygt 6,1 miljarder kr. Utgifterna t.o.m. budgetåret 1979/80 har uppgått till drygt 2,7 miljarder kr. i löpande priser. Varor motsvarande ca 30 % av programmet har anskaffats. Elt fullföljande av programmet skulle medföra ytterligare investeringar motsvarande ca 9,6 miljarder kr. i prisläget våren 1980. Totalt kan utgifterna således beräknas ha stigit från 6,1 miljarder kr. till 12,3 miljarder kr. De återstående investeringarna avser till 95 % varor. Av byggnadsprogrammet, som totalt omfattar 11,6 milj. m lagringsutrymmen, är två tredjedelar eller 7,7 milj. m klara eller under byggnad. Kostnadsrelationen mellan inlagrad vara och lagringsanläggning är år 1980 ca tio till ett.

Programmet finansieras till övervägande del genom att en särskild beredskapsavgift tas ut från konsumenterna och tillförs den s.k. oljelagrings­fonden. De avgiftsgrundande kostnaderna för perioden 1978-1984 beräk­nades våren 1977 till ca 5,1 miljarder kr. För all finansiera programmet höjdes den särskilda beredskapsavgifien. Avgiften har därefter höjts ytterligare, senast den 1 oktober 1980 och utgör nu 17 öre per liter bensin samt 42 kr. per m-* för motorbrännolja, eldningsolja och bunkerolja. Ett fullföljande av programmet skulle innebära att den särskilda beredskapsav­giften skulle behöva höjas med omkring en tredjedel.

Utöver inlagring av olja med medel från oljelagringsfonden har ca 0,7 milj. m-' olja anskaffats över en rörlig kredit för krisförsörjning till en kostnad av totalt 811 milj. kr.

 

Prop. 1980/81:90                                                                  696

Riskerna för störningar i oljelillförseln diskuteras i kapitel 4. Sverige har en hög energianvändning. 70 % av energilillförseln utgörs av olja. Ett betydande avbrott i oljetillförseln skulle få genomgripande effekter på hela samhället om inle förberedelser har vidtagits.

1978 års försvarskommitté har belyst olika risker för politiskt betingade störningar. Försvarskommittén anser att elt krig i Europa inte kan uteslutas under överblickbar fid. Riskerna för krig och konflikter och deras konsekvenser bedöms vara särskilt stora i oljeländerna i Mellersta östern. S.k. fredskriser bedöms kunna bli mer omfattande och långvariga än vad som tidigare har antagits.

Under 1980-talet bedöms utbudet av olja öka med ca 1 % per år. Huvuddelen av ökningen av oljekonsumtionen har hittills skett i de industrialiserade länderna. Under de kommande decennierna bedöms emellertid de oljeexporterande länderna och vissa utvecklingsländer ta en allt större andel av oljekonsumtionen.

På senare år har marknadsstrukturen på oljeområdet förändrats. Natio­nella statliga bolag har tagit en växande andel av världshandeln av olja från de internationella bolagen. Detta har viss betydelse vid bedömningen av störningsrisker. Sårbarheten för ett enskilt land kan öka.

I underlaget för beslut om oljelagringsprogram ingår som en viktig beståndsdel prognoser över energi- och oljeanvändningen i framtiden. Innebörden av ett antal vikfiga energiprognoser redovisas i kapitel 5. På uppdrag av kommittén har statens industriverk sett över energiprognoserna för år 1985 och 1990. Industriverkets prognoser är baserade på 1980 års långtidsutredning varvid det högsta alternativet har använts vid utformning­en av prognoserna för kommittén. Industriverkets prognos pekar på en oljeanvändning år 1985 som motsvarar 76 % av den oljeanvändning som 1975 års oljelagringskommitté (OLK-75) utgick från och som således ligger till grund för oljelagringsprogrammet 1978-1984.

Prognoserna över oljeanvändningen år 1985 har successivt justerats ner. Det finns främst tre anledningar till att bedömningarna om den framtida oljeförbrukningen har varierat över tiden, nämligen att antagandena om den ekonomiska tillväxten har sänkts, att oljepriserna har höjts och att bedömningarna av möjligheterna till energisparande har varierat.

I kapitel 6 beskrivs de viktigaste förutsättningarna och beräkningsmeto­derna som låg lill grund för utformningen av oljelagringsprogrammet 1978-1984. Även de år 1976 beräknade behoven av beredskapslager redovisas.

Beräkningarna av behovet av olja för krigs- och avspärrningssiluadonerna utförs med hjälp av matematiska modeller och grundas på vissa antaganden ifråga om import, konsumtionsnivå, samhällsutveckling och verkningar av krigshandlingar under en viss tidsperiod. Behovet av olja kan i viss utsträckning tillgodoses med i landel befintliga tillgångar och ersättningspro­duktion. Dessa tillgångar utgörs av olika kommersiella lager av olja, av lager

 

Prop. 1980/81:90                                                                 697

av olja i fastigheter och cisterner samt av befintliga beredskapslager. Exempel på ersältningsproduklion är uppvärmning med ved, el oeh kol. När behoven ställs mot tillgångarna erhålls den förändring av lagringsbehoven av olika oljeprodukter som är nödvändig för att balans skall uppnås.

När det gäller fredskriser beräknas behoven i enlighet med lEP-avtalet, vilket innebär elt lager motsvarande 90 dagas normalkonsumtion. Beräk­ningarna grundas på energiprognoser för ett visst framlida år.

I kapitel 7-10 i betänkandet redovisas kommitténs överväganden och förslag.

Större delen av beredskapslagringen i landet sker som s.k. tvångslagring hos säljare och förbrukare av olja. Tyångslagren innefattar krigsreserven och övervägande delen av avspärrningsreserven och utgörs främsl av motorben­sin, motorbrännolja och eldningsoljor. Staten svarar för viss kompletterande lagring. I kapitel 7 lämnar kommittén förslag till vissa ändringar i bestämmelserna för tvångslagringen.

Att näringslivet har lagringsansvaret för huvuddelen av krigs- och avspärrningsreserverna är historiskt och praktiskt betingat. Krigsreserven bör vara geografiskt spridd från sårbarhetssynpunkt. Oljeprodukterna kan dessutom läll omsättas i företagets kommersiella verksamhet.

Ianspråktagande av tvångslager kräver beslut av regeringen. Försummelse att fullgöra lagringsskyldighet medför att oljeavgift skall erläggas till staten. Den nuvarande oljeavgiften är beräknad för atl vara kostnadsneutraliseran-de mellan lagringsskyldiga som uppfyller sina förpliktelser och sådana som inte gör det. Erfarenheterna från 1970-talet visar att gällande oljeavgift inte ger full säkerhet för alt lagren av olja finns intakta när de behövs. Enligt kommitténs mening är det nödvändigt att öka denna säkerhet. Kommittén föreslår därför att oljeavgiften beräknas med ett vidare syfte än att vara kostnadsneutraliserande. Det bör inte ankomma pä enskilda företag att avgöra om de skall hålla lager eller erlägga oljeavgift. Kommittén föreslår ett beräkningssätt som medför alt oljeavgiften något mer än fördubblas.

Ända sen 1958-1962 års oljelagringsprogram har s.k. vinterdispens funnits. Detta innebär att tvångslagren av eldningsoljor tillåts variera över året. Enligt den nuvarande ordningen skall 70 % av lagringsskyldigheten fullgöras under månaderna april-juli, 80 % under mars, augusti och september, 90 % under februari, oktober, november och december. Endast i januari behöver hela lagret finnas tillgängligt. Beroende på när krisen börjar varierar därför försörjningsberedskapen över året. Detta risktagande bör enligt kommitténs mening dämpas. Kommittén föreslår all vinlerdispensen begränsas lill 80 % av den lotala lagringsskyldigheten.

I kapitel 8 redovisar kommittén sina ställningstaganden angående bered­skapslagringen med anledning av de förändrade förutsättningar som inträffat sedan år 1977.

Under denna tid har kostnaderna för oljeprodukter i producentledet tredubblats medan priset i konsumentledet i stort sett fördubblats. Kost-

 

Prop. 1980/81:90                                                                  698

nadsökningar av den storlek som har skett på oljeprodukter kan leda till en benägenhet atl hålla mindre omfattande beredskapslager. Oljeprisökning­arna påverkar den fredslida konsumtionen av olja. Dessa kostnadskonse­kvenser slår indirekt igenom på beredskapslagringens omfattning då kommittén låter beräkningarna av behovet av beredskapslager baseras på den framtida lägre energikonsumtionen.

I fråga om bedömningen av riskerna för avbrott i tillförseln av olja ansluter sig kommittén i stort fill 1978 års försvarskommittés bedömningar. Den ökade risken för tillförselstörningar skulle kunna medföra krav på mer omfattande lager. Nuvarande lagringsmål innebär dock en gardering för aktuella krissituationer. Programmets utsträckning i tiden påverkas emeller­tid av riskbedömningen.

Kommittén redovisar sina ställningstaganden vad gäller förutsättningarna för beräkningarna. Kommittén anser att den datorbaserade beräkningsmo­dell som OLK-75 använde är väl lämpad för sitt ändamål. Mot bakgrund av regeringens direkfiv fill del ekonomiska försvarets perspekfivstudier och vad som därvid har framkommit, anser kommittén att planeringen även fortsättningsvis bör baseras på de tre tidigare använda kristyperna, nämligen krig, avspärrning och fredskriser.

Kommittén har granskat systemen för konsumtionsreglering oeh funnit att rimlig överensstämmelse råder mellan den ransoneringseffekt som förutsätts i modellen och de resultat som tillgängliga ransoneringsinslrument kan antas ge. Beträffande förutsättningarna om en besparing på 25 % av eldningsolja för uppvärmning av bostäder anser dock kommittén atl denna numera till viss del utnyttjas redan i fredstid. Kommittén föreslår därför att en besparings­effekt motsvarande 15 % används. Kommittén betonar att systemet förut­sätter atl nödvändiga beslut fattas snabbt i en kris om avsedda resultat skall nås.

Beträffande möjlig ersättningsproduktion bedömer kommittén att ved, el och kol i viss utsträckning kan ersätta eldningsolja för uppvärmning. Elström som ersättning för eldningsolja har inte beaktats i tidigare oljelagringspro­gram. Kommittén anser att ett överskott av el kan väntas föreligga i en avspärrningskris senare hälft och att detta kan användas för uppvärmnings­ändamål. Sammantaget räknar kommittén med att en något ökad mängd eldningsolja kan ersättas med ved, el och kol.

Lagertillgångar i landet i form av kommersiella lager av oljeprodukter och råolja, eldningsolja i fastigheter samt motorbrännolja i gårdscisterner beräknas av kommittén nu vara större än tidigare.

I oljelagringsprogrammet 1978-1984 är lagringsmålet för krigsreserven större än de beräknade behoven. Kommittén förordar att krigsreserven dimensioneras efter behoven och att överskottet betraktas som en tillgång i det samlade beredskapslagret. Kommittén räknar vidare med ett något mindre tillägg för oåtkomlig bottensats i reserverna av färdigprodukter. För fredskrisreserven, som till största delen utgörs av råolja, räknar kommittén

 

Prop. 1980/81:90                                                                 699

med ett oförändrat tillägg för detta ändamål.

Energiprognoserna pekar mot att oljekonsumfionen år 1990 kommer att vara något lägre än år 1985. Mot bakgrund av bedömningen av riskerna för störningar i oljetillförseln under 1980-talet an.ser kommittén att energiprog­nosen för år 1985 skall ligga till grund för beräkningarna även om därmed ett lager byggs upp som efter år 1985 kan komma att överstiga de beräknade behoven.

Efter att ha gått igenom förutsättningarna redovisar kommittén resultaten av beräkningarna. Sammantaget innebär dessa att det samlade behovet av beredskapslager för krigs-, avspärrnings- och fredssituationer år 1985 bedöms vara 4,7 milj. m lägre än vad som beräknades år 1977. Detta beror bl. a. på att energianvändningen år 1985 nu bedöms bli lägre samt på att de kommersiella lagren bedöms vara större. Beräkningarna är baserade på oförändrad målsättning vad gäller uthållighet och standard. En uppräkning av behovet av eldningsolja för uppvärmning av bostäder har dessutom skett för att kompensera minskad återstående spareffekt.

Med hänsyn till energiberedskapens stora betydelse föreslår kommittén dessutom atl en beräkningsreserv motsvarande 1,5 milj. m' olja läggs till de beräknade behoven för alt täcka en ogynnsammare situation än den som förutsättningarna ger uttryck för. Avsevärda avvikelser i antagandena kan därmed täckas.

I kapitel 9 lämnar kommittén förslag till bl. a. lagringsplan.

När befintliga beredskapslager i form av tvångslager hos säljare och förbrukare och statliga beredskapslager ställs mot behovet av beredskapsla­ger framkommer lagerförändringsbehovet. Detta visar att överskott finns av vissa produkter och att underskott föreligger för andra produkter. Utöver en nettoanskaffning behöver således lagren omstruktureras. Kommittén före­slår att de lager av oljeprodukter som överstiger behoven samt den olja som har anskaffats med medel från den rörliga krediten avvecklas.

Den relativa förändring i konsumtionen av olika oljeprodukter som prognosen visar bör enligt kommittén påverka sammansättningen av tvångslagren. Kommittén föreslår därför att tvångslagringen sänks för tjock eldningsolja med 500 000 m-* och höjs för motorbrännolja, tunn eldningsolja och motorbensin med 200 000 m resp. 300 000 ml

Efter föreslagen strukturförändring av befintliga statliga beredskapslager och tvångslager uppgår lagerökningsbehovet till ca 3,3 milj. m-' olja.

Beredskapslagren av olja kan hållas i form av konsumtionsfärdiga oljeprodukter, i form av råolja eller en kombination av dessa former. Avgörande för vilken lagringsform som väljs är beredskaps-, lagringsteknis­ka och ekonomiska förhållanden. Kommittén förordar att lagringsföränd-ringsbehovet i största möjliga utsträckning tillgodoses genom lagring av råolja. Lagerökningen föreslås därför utgöras av 3,1 milj. m råolja och ungefär 250 000 m'' oljeprodukter.

Den rörliga krediten för krigsförsörjning med olja anser kommittén skall

 

Prop. 1980/81:90                                                                  700

återställas. Medel bör tillföras från oljelagringsfonden för ändamålet. Av risk- och prisskäl bör den fysiska avvecklingen av oljan genomföras i samband med att råolja anskaffas.

Ökningen av de statliga beredskapslagren och omstruktureringen av tvångslagren hos säljare och förbrukare bör genomföras till mitten av 1980-talet.

Investeringskostnaderna för den föreslagna statliga lagringen beräknas till ca 3 500 milj. kr. Av dessa kostnader täcks 700 milj. kr. genom avveckling av olja inköpt med medel från den rörliga krediten. Utöver investeringskost­nader tillkommer finansiella utgifter på ca 1 000 milj. kr. för avlyft av den rörliga krediten. Totalt medför således det föreslagna statliga oljelagrings­programmet kostnader motsvarande 3 800 milj. kr. Programmet kan i sin helhet finansieras med de medel som med nu gällande beredskapsavgift och förbrukningsprognoser tillförs oljelagringsfonden.

För de tvångslagringsskyldiga medför minskningen av vinterdispensen oeh den sänkta lagringsvolymen för tjock eldningsolja sammanlaget en kostnads­minskning. Lagerökningen av motorbensin och motorbrännolja/tunn eld­ningsolja samt vinlerdispensminskningen i fråga om tunn eldningsolja medför ökade kostnader. Sammantaget ökar kostnaderna med ca 90 milj. kr. Kostnadsökningen kan slås ut över en fyraårsperiod.

De ökade kostnaderna för säljare och förbrukare av olja vid ändrad tvångslagring bör finansieras prisvägen. De föreslagna åtgärderna medför en prisökning av 1,5 öre per liter bensin och ca 6 kr. per m molorbrännolja/tunn eldningsolja.

Ett fullföljande av oljelagringsprogrammet 1978-1984 i vad gäller olja för energiändamål skulle kosta 8,8 miljarder kr. Kostnaderna för det av kommittén föreslagna programmet för motsvarande produkter uppgår till 3,3 miljarder kr., således en minskning med 5,5 miljarder kr. Härtill kommer investeringskostnader för näringslivet på ca 0,6 miljarder kr. med anledning av minskad vinterdispens och ändrad sammansättning av tvångslagret.

I kapitel 10 diskuterar kommittén andra åtgärder än lagring för att stärka försörjningsberedskapen.

Kommittén betonar att en samlad energipolitik är av avgörande betydelse för försörjningssäkerheten på energiområdet. Den svenska energipolitiken inriktas på ökad hushållning med energi och ersättning av olja med andra energiråvaror. Ett ensidigt beroende av en grupp leverantörländer bör motverkas genom bl. a. ökad närförsörjning och ett säkerställande av de internationella oljebolagens verksamhet i Sverige. Uppnås dessa mål för normala förhållanden kan behovet av beredskapslager av olja på sikl minska.

1 en kris förutsätts viss oljeanvändning ersättas med ved, el och kol. Kommittén förordar att de planeringsmässiga och tekniska förberedelserna för övergång till andra bränslen än olja i krissituationer förstärks.

Om regleringsinstrumenten för ransonering kan göras bättre och träda i

 

Prop.  1980/81:90                                                                 701

kraft  snabbare  kan  försörjningssäkerheten  öka.   Detla  gäller  speciellt motorbensin och motorbrännolja.

En stor del av beredskapslagren utgörs av råolja. Produktutbytet ur denna ger större andel tunga produkter än vad som normalt behövs. Det vore enligt kommitténs mening värdefullt för försörjningsberedskapen på oljeområdet om krackningskapaciteten vid landets raffinaderier kunde höjas. Vid behov kan då en större andel lätta produkter utvinnas ur råoljan.

Reservation och särskilda yttranden

Till betänkandet har fogats en reservation av ledamoten Dahlström. För att undvika en urholkning av lagerberedskapen under en viss del av året anser reservanten att kraven på lager skall läggas 10 % högre än vad kommitténs majoritet har föreslagilt för den s.k. vinterdispensen.

Osäkerheten vad gäller industrins framtida användning av olja samt storleken av de s.k. oåtkomliga kvantiteterna framhålls och dessutom anses en försiktigare beräkningsmetod av de kommersiella lagren påkallad med hänsyn till att storleken av dessa varierar starkt och att de under år 1979 hos vissa lagringsskyldiga var obefintliga.

Reservanten anser vidare antagandena vad gäller väntade dröjsmål mellan det att en kris inletts och att de åtgärder för ransonering, allmän krisförsörjning etc. få full verkan är alltför optimitiska.

Med hänsyn till dessa synpunkter samt till andra ej nämnda osäkerhets­faktorer föreslår Dahlström att beräkningsreserven fastställs till en sjättedel av del beredskapslagerbehov som kommittén räknat fram. De extra kostnaderna skall täckas fulll ut genom den s.k. beredskapsavgiften på olja.

Till betänkandet har vidare fogats tre särskilda yttranden. Ledamoten Helmerson framhåller att en beräkningsreserv på 1,5 milj. m- olja samt en reducerad vinterdispens egentligen inte är acceptabelt för näringslivet. Reservation har dock inte gjorts med hänsyn till de ekonomiska förutsätt­ningar som kommittén har haft att arbeta under. Det påpekas att om vårt land skall kunna resa sig ur nuvarande ekonomiska bekymmer krävs en ekonomisk utveckling med en helt annat dynamik än vad 1980 års långtidsutrednings siffror visar. Detta kan inte undgå alt få effekter på energikonsumtionen. Endast mot bakgrund av angivna ekonomiska nödvän­digheter kan Helmerson ansluta sig till kommitténs förslag avseende beräkningsreserven och vinterdispensen.

Experterna Davidsson och Frigren menar att kommittén ger en ogrundat optimistisk beskrivning av beräkningsunderlaget. Styrande faktorer i beräk­ningarna är genuint osäkra.

Vidare anses att bärande motiv saknas för en ändring av krigsreservens storlek. Den bör därför kvarstå oförändrad under lagringsperioden. Exper­terna  menar  också   att  skäl   saknas   för  att  sänka  procentsatsen   vid

 

Prop. 1980/81:90                                                                  702

beräkningen av oåtkomliga kvantiteter i avspärrnings- och krigsreserven. Davidsson och Frigren instämmer med kommittén angående behovet av en beräkningsreserv men menar att den är för snävt beräknad. Vidare framhålls osäkerheten i möjligheterna att ersätta olja med ved, el och kol.

Beträffande de kommersiella lagren anser Davidsson och Frigren att det väsentliga inte är vilka kommersiella lager som finns i dagens läge utan de lager som bedöms finnas när en avspärrningssituation inträder. All erfarenhetfrån tidigare oljekriser ger vid handenatt de kommersiella lagren i ett fidigt skede minskar starkt. Storleken av dessa lager bör därför bedömas med stor försiktighet. Mot denna bakgrund föreslår Davidsson och Frigren att lagringsmålet bör höjas med sammanlagt ca 1,9 milj. m' ulöver vad kommittén föreslår.

Experten Orrö instämmer i allt väsentligt i Frigrens och Davidssons särskilda yttrande. Därutöver anförs följande.

Oljelagringskommittén har i sitt utredningsarbete samrått med 1978 års försvarskommitté. FK 78 har i skrivelse i september 1980 till oljelagrings­kommittén anfört att den inte på nuvarande utredningsstadium kan bestämma vilken beredskap på energiförsörjningsområdet som kan anses vara rimlig. Dock framhölls att energi för uppvärmning och transporter är en av de förnödenheter som bör ges särskilt hög prioritet när det gäller försörjningsberedskapens inriktning under 1980-talet. Detta talar enligt FK 78 för alt en något högre beredskap i fråga om oljelagring är motiverad än vad som framkommer genom strikt beräkning enligt utnyttjade krisfall.

Oljelagringskommittén har för sin bedömning av risken för störningar i tillförseln av olja utnyttjat FK 78:s betänkande (SOU 1979:42) Vår säkerhetspolitik. Sedan dess har riskerna för störning i handeln med olja ökat. Detta bör enligt FK 78 beaktas i det framtida oljelagringsprogrammet. Orrö instämmer i FK 78:s bedömningar.

Orrö framhåller vidare att oljeförsörjningen har en särskild dimension i vårt säkerhetspolitiska system. Utan godtagbar försörjningsberedskap på energiområdet är inte vår säkerhetspolitiska doktrin - alliansfrihet i fred som syftar till neutralitet i krig - meningsfull och trovärdig.

Orrö understryker den vikt som bör fästas vid de opfimistiska beräkningar angående bl. a. krigsreserven som leder fill att kommittén föreslår att de lagringsutrymmen som är under färdigställande ej skall fyllas helt. Detta är enligt Orrö att spela hasard med vår säkerhetspolitik. För att höja den säkerhetspolitiska garden i förhållande till kommitténs förslag och säkra framtida handlingsfrihet bör enligt Orrös mening

1.    de oljelagringsutrymmen som inom en nära framtid är färdiga fyllas så snart det är politiskt och niarknadsmässigt möjligt,

2.    de utrymmen som är projekterade enligt 1978-1984 års oljelagringspro­gram sprängas ut till den lägre kostnad som därigenom blir möjlig.

 

Prop. 1980/81:90                                                    703

Skulle det till änventyrs visa sig att de utsprängda utrymmena är för stora för behovet för olika kriser torde det inte vara svårt att antingen hyra ut eller försälja utrymmena till andra intressenter än den svenska staten.

Ekonomiskt utrymme för de här föreslagna åtgärderna enligt punkt 1 har beretts genom beslut av riksdagen vid 1980 års urtima riksmöte i fråga om den särskilda beredskapsavgiften för oljeprodukter.

 

 

 

Prop. 1980/81:90                                                                  705

Bilaga 3:2

Sammanställning av remissyttrandena

Endast ett fåtal remissinstanser yttrar sig över kommitténs totala förslag till lagringsprogram. De flesta koncentrerar sig på enskilda förutsättningar och förslag.

1 Förutsättningar

Ett flertal remissinstanser bl.a. ÖEF, Landstingsförbundet, LRF, LO och Kommunförbundet framhåller allmänt osäkerheten i de förutsättningar som ingår i den modell som kommittén använder för beräkningen av behovet av beredskapslager. Följande förutsättningar diskuteras speciellt av remissin­stanserna.

1.1 Val av krisfall

Kommittén baserar sin planering för energiprogrammet på de i 1977 års försvarsbeslut angivna krisfallen, krig, avspärrning och fredskris. Den menar dock att långa kriser senare kan behöva prövas.

Statens vattenfallsverk anser att de valda krisfallen alltjämt är relevanta, men att situationen i Mellersta östern nu är osäkrare än 1977.

ÖEF ifrågasätter om de använda avspärrnings- och krisfallen med sina begränsade krav på uthållighet skall vara styrande för planeringen inom energiområdet. Syftet med beredskapslagring är ytterst att trygga en godtagbar energiförsörjning under den tid som åtgår för omställning till användning av inhemska energiresurser. Ett flertal faktorer motiverar, enligt ÖEF:s mening, en ökad lagerhållning jämfört med den som härleds ur de givna krisfallen. I likhet med ÖEF menar också ÖB, FK 78, JN och Kommunförbundet att behovet av beredskapsåtgärder inför långvariga störningar bör beaktas i planeringen. ÖB tillägger också att risken för kriser utan förvarning ökat och att detta inte beaktats tillräckligt i planeringsför­utsättningarna.

SPK menar att erfarenheterna från 1970-talet visar att försörjningspro­blem som kan uppstå på oljeområdet snarare har sin grund i priskriser med starkt spekulativa inslag än i reella bristsituationer. Enligt SPK:s uppfattning är det omöjligt att göra en klar åtskillnad mellan tillgångskriser - som kommittén behandlar i förevarande delbetänkande - och de priskriser som kommittén har i uppdrag att behandla i anslutning till frågan om eventuellt buffertlager i prisutjämnande syfte. Nämnden anser att dessa frågor måste ses i ett sammanhang. Oljan i fredskrislager bör för framtiden nyttjas för att motverka påfrestningar på ekonomin orsakad av såväl fysisk brist som

45 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 90. Biiagedel

 

Prop.  1980/81:90                                                                 706

tillfälligt höga priser. En sådan flexibel användning av oljelagren tillgodoser bäst önskemålet om optimalt nyttjande av samhällsresurserna.

1.2      Nya energiprognoser

Kommittén har baserat sina bedömningar av behovet av beredskapslager av olja på statens industriverks prognoser över energitillförseln. Dessa innebär en oljeanvändning som motsvarar ca 76 % av den oljeanvändning som antogs 1976.

Remissinstanserna har inget att invända mot de prognoser över energitill­förseln som kommittén använder. RRV, LO och SPI framhåller dock osäkerheten. Det gör även ÖEF som konstaterar att relativt små variationer i de styrande förulsältningarna för försörjningsplanen har slor effekt på lagringsbehoven. KK anser det ytterst angeläget att oljeberoendet minskas, men ifrågasätter möjligheterna att åstadkomma en sådan kraftig nedskärning av förbrukningen som kommittén förutsätter. Svenska cellulosa- och pappersbruksföreningen. Industriförbundet och SAF menar att den nödvän­diga kraftiga satsningen på framförallt exportindustrin kommer att få effekter på energiförbrukningen.

1.3      Ransoneringsåtgärder

Kommittén bedömer att nu befintliga ransoneringssystem för bränsle- och drivmedel har möjlighet att fungera enligt beräkningarna under förutsättning att ansvariga instanser i en kris snabbt, kraftfullt och framsynt fattar nödvändiga beslut. Besparingseffekten anses dock vara lägre då inomhus­temperaturen i de flesta småhus nu sänkts.

SPK och industriverket betonar behovet av en förbättrad ransoneringsbe­redskap.

ÖEF anser att det är orealistiskt att förutsätta att ransoneringsåtgärderna har effekt redan från krisens början eftersom detta i sin tur kräver att statsmakterna har fattat beslut i ett ännu tidigare skede. En viss eftersläpning i beslutsprocessen är att förvänta. FK 78 förordar en ökad satsning på åtgärder som kan höja beredskapen att fatta tidiga beslut och Kommunför­bundet påpekar vikten av att inblandade myndigheter verkligen handlar utan dröjsmål i inledningsskedet av en försörjningskris.

ESK instämmer med kommittén angående sänkningen av besparingspo­tentialen.

1.4      Möjligheter att ersätta olja med ved, el och kol

Kommittén förutsätter i sina beräkningar att möjlighet finns att i en kris ersätta tunn och tjock eldningsolja för uppvärmningsändamål med ved, el och kol. Den föreslår att de planeringsmässiga och lekniska förberedelserna

 

Prop. 1980/81:90                                                                  707

för en tidig övergång bör förstärkas genom att ansvariga myndigheter noga prövar och lämnar förslag till konkreta åtgärder i fredstid.

Industriförbundet och SAF hävdar att alla möjligheter att ersätta olja med inhemska energiråvaror, främst vatten- och kärnkraft, måste tas till vara. TCO framhåller likaså angelägenheten av åtgärder som minskar oljebero­endet redan i fredstid. Ett samordnat och målmedvetet utnyttjande av olika möjligheter alt ersätta olja med inhemska energikällor innebär att de extra möjligheler alt ersätta olja som kan finnas i ett avspärrningsläge minskar. Det medför emellertid samtidigt en snabbare minskning av den "normala" oljeförbrukningen oeh därmed en förbättring av försörjningstryggheten under avspärrningslägen. Under dessa förhållanden menar TCO att oljelag-ringskraven bör relateras till faktisk och bedömd framtida användning av olja, utan att eventuella "kristillgångar" av ved, el och kol tillgodoräknas för att minska lagringsnivåerna.

Bostadsstyrelsen, statens vattenfallsverk och Svenska cellulosa- och pappersbruksföreningen redogör för åtgärder som i framtiden kan leda till minskad oljeanvändning.

LRF och länsstyrelsen i Västerbottens län menar att kommitténs förutsätlning i detta avseende är alltför optimistisk. En övergång till alternativa energislag tar längre tid än vad som beräknats. LRF betonar att en minskning av nu gällande oljelagringsprogram bör kunna ske endast om kraftfulla åtgärder sätts in för att stimulera en övergång från olja till fast bränsle inom såväl näringslivet som bostadssektorn. Kommunförbundet pekar på viklen av att komplettera nu löpande oljelagringsprogram med byggande av faslbränsleanläggningar. Samma uppfattning uttrycks av Svenska värmeverksföreningen som menar att stöd måste ges åt värmever­ken och deras ansträngningar att komplettera befintliga anläggningar med anordningar för eldning av inhemska bränslen. Föreningen anser också att en minskning av de nationella oljelagren endast bör ske om stöd samtidigt lämnas för ett snabbare införande av kol som bränsle.

Svenskt kolkonsortium anser det mindre välbetänkt att innan frågan om ångkol har belysts inteckna redan befintliga beredskapslager av kol och föreslår därför att sättet att räkna lagringsbehovet av olja med hjälp av befintliga kollager omprövas.

FK 78, Kommunförbundet, statens industriverk, OED och LRF stöder alla en satsning på åtgärder som kan förkorta omställningstiderna och andra förberedelser för övergång till andra bränslen än olja.

1.5 De kommersiella lagrens storlek

ÖB delar inte kommitténs uppfattning att de kommersiella lagren bör betraktas som tillgångar vid beräkningen av behovet av beredskapslager.

ÖEF, SPK, transportrådet och länsstyrelsen i Västerbottens län menar alla att kommittén överskattat de kommersiella lagrens storlek. KK ifrågasätter

 

Prop.  1980/81:90                                                                 708

inte beräkningarna men instämmer med de övriga remissinstanserna i att det är troligt att de kommersiella lagren minskar i takt med att en kris utvecklas så att de, vid den tidpunkt då staten är beredd att fatta beslut om deras disposition, reducerats kraftigt. RRV ansluter sig till denna synpunkt och menar att det borde vara särskilt intressant att studera de kommersiella lagrens storlek just i samband med krisstituationer.

I sammanhanget bör påpekas att kommittén föreslår att de kommersiella lagren skall räknas som en tillgång i fredskrislagret i stället för i avspärr­ningslagret som nu är fallet. Ingen remissinstans har yttrat sig över det förslaget.

1.6 Oåtkomliga kvantiteter

ÖEF menar att skäl saknas för kommitténs förslag att till de beräknade behoven av beredskapslager för krigs- och avspärrningssituationer göra ett tillägg för oåtkomliga kvantiteter med 2 % i stället för med 5 % som hittills gällt.

2 Förslag till lagringsprogram

2.1      Beräkningsreserv

Med hänsyn till den stora betydelse energiberedskapen har för samhälls­livet och totalförsvaret är det enligt kommittén rimligt att till det beräknade behovet av beredskapslager lägga en beräkningsreserv på 1,5 milj. m olja för att täcka en något ogynnsammare situation än som förutsättningarna ger uttryck för. ÖEF, LO och TCO menar att beräkningsreserven bör vara större än vad kommittén föreslagit med hänsyn till den osäkerhet som vidlåder ett flertal förutsättningar.

ÖB anser också att beräkningsreserven bör ökas mot bakgrund av uppfattningen att de kommersiella lagren ej bör påverka behovet av beredskapslager.

Industriförbundet och SAF menar att beräkningsreserven inte är accep­tabel för näringslivet. Den är omotiverad och leder till ökade kostnader. Svenska cellulosa- och pappersbruksföreningen framför en liknande uppfatt­ning.

2.2      Överskott i krigsreserven

Kommittén förordar att krigsreserven dimensioneras enligt beräkningarna och att överskottet på 1,1 milj. m-* betraktas som en tillgång i det samlade beredskapslagret. Den osäkerhet som vidlåder alla förutsättningar beaktas särskilt i den s.k. beräkningsreserven

ÖEF, ÖB och KK menar att osäkerheten fortfarande är stor vad gäller

 

Prop. 1980/81:90                                                                 709

beräkningen av krigsreservens storlek och föreslår att den bibehålls i nuvarande omfattning. Länsstyrelsen i Västerbottens län har samma uppfattning och anför som skäl att flera motorfordon och arbetsredskap inte kan använda gengas och att det regionala lagerprogrammet för diesel/ eldningsolja 1 bör anpassas till den "geografiska kraftsamling" som föreslagits av FK 78 i dess första delbetänkande (SOU 1979:42).

2.3 Sammansättning av beredskapslagren

ÖEF, Svenska cellulosa- och pappersbruksföreningen och OED ansluter sig fill den av kommittén föreslagna ändringen av sammansättningen av tvångslagren och fidpunkterna för genomförandet. SPK anser det inte möjligt att ta ställning till frågan om utvidgning av oljehandelns tvångslager förrän frågan om dispositionsrätten till dessa lager har utretts i den andra etappen.

ÖB framför att utökningen av beredskapslagret av fordonsdrivmedel medför en lägre risktagning då en för knapp drivmedelsförsörjning blir gränssättande för försvarsmaktens handlingsfrihet.

ÖEF motsätter sig att lagren av lättbensin minskas då de menar att kommittén inte tagit hänsyn till den ökning av värmestandarden under krisförhållanden som kommittén föreslagit för uppvärmningssektorn i övrigt.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att andelen eldningsoljor i krigsreserven bör ökas för att kunna fullfölja eller snabbt återuppta produktion av ammoniak för handelsgödselindustrin.

Ett antal remissinstanser diskuterar sammansättningen av de statliga beredskapslagren.

Råolja

Transporlrådel pekar på förhållandet att en alltför stor andel råolja i programmet tenderar att ge för stor andel tjocka eldningsoljor i en kris. I sammanhanget erinras att tjocka eldningsoljor vid längre kriser i betydande omfattning kan ersättas av inhemska bränslen. Möjligheterna att minska behovet av dieselolja och lätt eldningsolja synes totalt sett vara väsentligt mindre än för bensin och tjock eldningsolja. Det är därför angeläget att en krackeranläggning omgående byggs i Sverige. Ett större utbyte av lätta oljeprodukter skulle då kunna erhållas vilket möjliggör en större del råolja i lagringsprogrammet.

Flygdrivmedel

Kommittén har räknat med en väsentligt lägre lagring av flygdrivmedel för civil luftfart än i det löpande oljelagringsprogrammet då de ansvariga

 

Prop.  1980/81:90                                                                710

myndigheterna har räknat ned behovet. Kommittén menar att det bör prövas om inte viss ytterligare lagring är motiverad.

Luftfartsverket redovisar ;iom skäl till att behovet räknats ned, att den svenska flygplansflottan inte bedöms bli utökad i tidigare planerad omfatt­ning, behovet av flygdrivmedel för utländska flygningar från Sverige i en avspärrnings- respektive krigssituation antas bli lägre saml att prognosen för de utländska flygbolagens fredsförbrukning av flygdrivmedel i Sverige kraftigt har justerats ned. I det totala behovet av flygdrivmedel har verket inle räknat med en reserv. De delvis osäkra grundvärdena, bl.a. i fråga om de utländska flygbolagens behov, kan emellertid motivera att en lagringsreserv tas med i beräkningarna.

Enligt ÖEF:s mening bör snarast ytterligare utredning ske beträffande behovet av lager av flygdrivmedel innan beslut fattas om den fortsatta lageruppbyggnaden för denna produkt.

ÖB anser inte att lagringen av flygdrivmedel bör minskas så som det föreslagils i betänkandet på grund av totalförsvarets bedömda ökade utnyttjande av civila flygtransportmedel. ÖB anser också att möjligheterna att inom landet producera jetbensin måste säkerställas. Denna uppfattning delas av SAS som också framför att det är väsentligt att lagerhållningen av flygdrivmedel ökar i takt med stigande konsumtion. För att öka möjligheten atl lagra civilt jetbränsle i viss utsträckning föreslår SAS alt brukare och leverantörer konsulteras för att undersöka förutsättningarna för en kontinu­erlig rotation av lagren, under förutsättning att detta sker utan kostnad för SAS.

2.4 Lagringsbehov

FK 78 framför alt beredskapslagringen för att möta avspärrnings- och krigssituationer i första hand skall anpassas till de krav som en omställning till energiförsörjning med inhemska energiråvaror i en kris ställer. Man kan på nuvarande underlag inte uttala sig om oljeprogrammets exakta omfattning. Det är enligl FK 78 inte heller lämpligt eller nödvändigt att nu fatta beslut om detta. Ett sådant beslut behöver enligt FK 78 fattas först i samband med att den förordade lageruppbyggnaden skall avslutas. Beslut om den framtida inriktningen av energipolitiken och totalförsvarets utveckling efter år 1982 bör då föreligga. För att ha handlingsfrihet bör nu pågående byggnad av lagringsutrymmen färdigställas. Däremot bör inte någon ytterligare byggnad av lagringsutrymmen ske. FK 78 delar kommitténs bedömning att risken för störningar i tillförseln av olja skall inträffa är hög och anser därför att lageruppbyggnaden skall ske så snart som möjligt. Denna senare uppfattning delas av Kommunförbundet.

RRV manar till slor försiktighet vid beslut om hur stor minskning i förhållande till löpande oljelagringsprogram som kan göras mot bakgrund av den ändrade prognosen för energianvändning och de övriga utgångspunkter

 

Prop.  1980/81:90                                                                 711

som kommittén bygger sitt förslag på.

KK delar kommitténs principiella inställning till inriktningen av storleken av Sveriges oljeförbrukning 1983 och härav betingat lagringsmål.

Landstingsförbundet ansluter sig till kommitténs förslag om lageruppbygg­nad men förordar därutöver att de ytterligare bergrum för lagring av olja som är under byggnad vid lämplig tidpunkt tas i anspråk för sitt ändamål med möjlighet att även tjäna som buffertlager i prisstabiliserande syfte.

Statens vattenfallsverk anser likaså att de av kommittén angivna lagrings­målen skall uppfyllas så snart som samhällsekonomin medger. När dessa mål uppnåtts bör en förnyad bedömning göras om ytterligare lagring bör ske så att befintliga lagringsutrymmen helt fylls upp. SPI framför liknande synpunkter.

Svenska cellulosa- och pappersbruksföreningen har inget att erinra mot att försörjningsberedskapen stärks. Detta bör i första hand ske genom att den statliga oljelagringen ytterligare utökas och att lagringsutrymmena snarast fylls med beredskapslager av råolja. Om detta inte sker bör outnyttjade lagringsutrymmen ställas till privat förfogande för inlagring av olja på kommersiella grunder och på villkor att statsmakterna vid krisläge kan disponera över lagren.

OED, länsstyrelsen i Västerbottens län, konsumentverket, LO och transportrådet anser alla att lagringsutrymmena bör fyllas helt. Statens industriverk ansluter sig till denna ståndpunkt och vill särskilt betona vikten av att industrins oljebehov säkras i en fredskris. Ett bortfall överstigande 10 % av normal tillförsel av oljeprodukter får mycket betydande konsekven­ser för industriproduktionen och samhällets försörjning med olika slag av varor. Mot bakgrund härav och med tanke på riskerna för mer omfattande bortfall av oljeleveranser avstyrker industriverket den kraftiga minskningen av beredskapslagringen som kommittén föreslagit. ÖEF anser att ett bibehållande av krigsreservens storlek och en rimlig gardering för osäker­heter av skilda slag motiverar en ökning av lageruppbyggnaden med ca 2 milj. m' utöver det som kommittén föreslagit. ÖEF instämmer i huvudsak med kommitténs förslag att normalsvavlig råolja skall inlagras om den i övrigt har lämpliga tekniska egenskaper och ger lämpligt produktutbyte. Detta bl.a. med hänsyn till en minskad tillgång och högre priser på den lågsvavliga råoljan. Naturvårdsverket däremot avstyrker att inlagring av olja sker med svavelhalter som medför att lagstiftningen om svavelhaltigt bränsle inte kan tillgodoses.

LRF vill att 1977 års lagringsprogram i huvudsak skall genomföras då svårigheterna är stora att klara livsmedelsförsörjningen utan tillgång på olja. LRF föreslår också att statsmakterna för att förbättra beredskapen i en krissituation stimulerar lantbruket att självt lagra en viss kvantitet olja som kan motsvara två års förbrukning. För en sådan uppbyggnad bör lämpliga energilån tillskapas.

TCO anser att det är rimligt att överväga en höjd målsättning för

 

Prop.  1980/81:90                                                                 712

oljelagringen p.g.a. den sårbarhet i oljeförsörjningskedjan som utvecklingen de senaste åren med stor tydlighet visat.

SHIO-Familjeföretagen menar att det inte finns någon anledning att öka den volymmässiga beredskapslagringen av olja. Behovet av en höjd lagringsberedskap tillfredsställs redan genom att oljelagrens relativa storlek växer med minskad oljeförbrukning. Ett genomförande av kommitténs förslag skulle emellertid medföra kostnadshöjningar och motverka möjlig­heterna att uppnå balans i den svenska ekonomin.

SPK anför att kommittén kan ha underskattat lagringsbehoven. En sådan underskattning kan i framtida krissituationer medföra oförutsedda påfrest­ningar, t ex större press uppåt för oljepriserna, än vad som annars skulle ha varit fallet.

Svenska byggnadsentrepenörföreningen förordar att staten finansierar ett bergrumsbyggande för oljeförvaring för att kunna överbrygga prisvariatio­ner på oljeprodukter, för att öka möjligheterna att oljelagren bibehålls intakta vid ett krigstillstånd, för att erhålla bättre miljöer vid tätorter och kuster (i förhållande till om oljeprodukterna förvaras i cisterner ovan jord) samt för att skapa sysselsättning för bergbyggnadsindustrin och därigenom bibehålla dess möjlighet att bidra till svensk export.

2.5       Återbetalning av den rörliga krediten

ÖEF menar att avvecklingen av de oljeprodukter som inköpts genom medel från den rörliga krediten bör anstå tills frågan om uppläggning av ett buffertlager i prisstabiliserande syfte slutgiltigt har behandlats. Även transportrådet anser att avvecklingen bör vänta tills bättre möjligheter föreligger att få ut en större andel lätta produkter vid raffinering av råolja.

2.6       Den s.k. vinterdispensen

ÖEF, FK 78 och statens industriverk delar kommitténs förslag om sänkt vinterdispens. LO anser att det risktagande som vinterdispensen innebär måste minimeras, men finner det svårt att göra en korrekt bedömning av lägsta godtagbara nivå av lagringsskyldigheten.

Industriförbundet, SAF och SHIO-Familjeföretagen avstyrker förslaget mot bakgrund av de kostnadshöjningar det skulle medföra samt att man bedömer risktagandet som måttligt. Svenska cellulosa- och pappersbruksfö­reningen framför liknande synpunkter och framhåller de speciella förhållan­dena för skogsföretagen i Norrland. Dessa blir tvingade att hålla ytterligare lager för att skydda sig mot extrema isförhållanden då bortfallna oljeleve­ranser inle fullt ul kan täckas med befintliga beredskapslager.

SPI menar att den sänkta vinterdispensen kan komma att särskilt i april/maj försvåra oljebolagens strävanden att anskaffa olja till lägsta möjliga

 

Prop. 1980/81:90                                                                  713

pris. Raffinaderierna får minskade möjligheter att utnyttja sin fulla kapacitet, vilket inte blott kan försämra deras lönsamhet utan även ökar behovet av import av produkter. Den sänkta vinterdispensen kommer också enligt SPI att kräva snabbare ingripanden av regeringen antingen på prissidan eller i form av tidigt införda konsumtionsrestriktioner.

2.7       Oljeavgift och vitesföreläggande

Kommittén föreslår att oljeavgiften skall höjas ca 2,4 gånger och att vite skall användas för att påskynda återuppfyllnad av otillåtet ianspråktagna tvångslager. ÖEF, FK 78, OED, statens industriverk och transportrådet biträder kommitténs förslag om höjd avgift. Det gör även kammarrätten som dessutom förordar en fortsatt översyn av de nuvarande bestämmelserna om lagringsskyldighet vid överlåtelse av anläggning.

2.8       Finansieringen

Transportrådet, OED och TCO menar att vid bedömning av de ekonomiska konsekvenserna av större lagring än kommittén föreslår bör vikt tillmätas att lager av råolja och oljeprodukter är värdebeständiga eller till och med representerar ett ökande realvärde.

ÖEF framför en liknande åsikt och menar även att kostnaderna för oljelagring måste vägas mot det värde som lagren har för samhället i händelse av en försörjningskris. Bl.a. bör nyttan av en ytterligare lagervolym ses mot bakgrund av den möjlighet som därigenom skapas att begränsa de inskränkningar i industrins produktion och export vilka kan krävas redan i inledningen av en oljekris.

SPI anför att de finansiella kraven på oljeföretagen blir oskäligt höga med utökade volymer av bensin och destillat. Av nedgången i tjockoljelagret faller ca 70 % på storförbrukarna, medan ökningen på bensin samt diesel och eldningsolja 1 praktiskt taget helt faller på oljeföretagen. Detta innebär icke bara ett behov av varuanskaffning av betydande omfattning utan även en utbyggnad av bensinlagringskapaciteten. SPI understryker kraftigt kommit­téns ställningstagande att statsmakterna bör underlätta kapitalanskaffning för dessa investeringar. Om detta inte sker avstyrker SPI bestämt att den föreslagna ökningen av produktlagringen läggs på oljeföretagen.

Industriförbundet och SAF menar att beredskapslagring är samhällets angelägenhet som ej ytterligare bör belasta företagen. Med hänsyn till detta samt att kommitténs förslag innebär att 1,5 milj. m- statliga lagringsutrym­men ej kommer till användning bör staten överta ansvaret för denna ökning i beredskapsreserven om detta anses nödvändigt.

SPK förordar att den avgiftsperiod 1980-1985 som hittills planerats för består, men att den särskilda beredskapsavgiften sänks i proportion till den föreslagna begränsningen av den statliga beredskapslagringen.

 

 

 

Prop. 1980/81:90    Bilagedel                                               715

Innehåll

Bilaga 1.1 Energi på 80-talet. Sammanfattning av en rapport (SIND
1980:17) från statens industriverk om energiförsörjning­
en på 1980-talet..............................................        I

Bilaga 1.2 Sammanfattning av och sammanställning av remissytt­
randen över energiprovningsutredningens betänkande
(Ds I 1980: 12) Provning för bättre energihushållning med
Bilagedel (Dsl 1980: 13)...................................      27

Bilaga 1.3 Försökskurser och utredningsarbete vid statens industri­
verk 1979/80 rörande energihushållningsutbildning. Rap­
port utarbetad av statens industriverk............      47

Bilaga 1.4 Energikonsulenter vid regionala utvecklingsfonder, pro­
gram för energirådgivning. Sammanfattning av och re­
missyttranden över statens industriverks rapport Energi­
konsulenter vid regionala utvecklingsfonder Utvärdering
av en försöksverksamhet. Industriverkets förslag till
program för energirådgivning...........................      77

Bilaga 1.5 Energi och förpackningar. Sammanfattning av och re­
missyttranden över energisparkommitténs rapport ESK
1979:01...........................................................    103

Bilaga 1.6 Program för oljeersättning. Sammanfattning av oljeer­
sättningsdelegationens rapport (Ds 1 1980: 23)      117

Bilaga 1.7    PM angående oljemarknaden........................    125

Bilaga 1.8 Introduktion av alternativa drivmedel. Sammanfattning
av och remissyttranden över oljeersättningsdelegatio­
nens rapport (Ds I 1980: 19)...........................    149

Bilaga 1.9 Övergång till fasta bränslen. Sammanfattning av och re­
missyttranden över betänkande av utredningen om om­
ställbara eldningsanläggningar (SOU 1980:9).    195

Bilaga 1.10 Sammanfattning av statens industriverks utredning om Storstockholms fjärrvärmeförsörjning. SIND 1979:4, och industriverkets samråd med berörda kommuner och myndigheter samt remissyttranden över utredningen   ..   237

Bilaga 1.11   Fjärrvärme från Forsmark. Rapport från Storstockholms

Energi AB (STOSEB) och vaUenfall 1980-11-28    251

Bilaga 1.12   El och Olja. Sammanfattning av remissyttranden över

betänkande av elanvändningskommittén (Ds 1 1980: 22).    279

Bilaga 1.13 Koncessionsplikt för vissa fjärrvärmeledningar. PM ut­
arbetad inom industridepartementet samt remissyttran­
den häröver.....................................................    323

Bilaga 1.14 Bidragsgivning till små vattenkraftverk, utvärdering.
Sammanfattning av remissyttranden över statens indu­
striverks rapport SIND PM 1980:23..................    337

Bilaga 1.15 Expeditions- och koncessionsavgifter. Sammanfattning av och remissyttranden över dels riksrevisionsverkets (RRV) promemoria Översyn av expeditionsavgifter inom elområdet, dels statens industriverks (SIND) utredning om differentiering av koncessionsavgifter på elområdet.    351

Bilaga 1.16 Remissyttranden över reaktorsäkerhetsutredningens be­
tänkande (SOU 1979: 86) Säker kärnkraft? m.m       359

Bilaga 1.17 Sammanfattning av ångexplosionskommitténs betänkan­de Ångexplosioner i lättvattenreaktorer. Ds I 1980:27.     381

 

Prop. 1980/81:90    Bilagedel                                                716

Bilaga 1.18 Kärnkraftens avfall, organisation och finansiering. Sam­
manfattning av och remissyttranden över utredningen
om kärnkraftens radioaktiva avfall — organisations- och
finansieringsfrågor. SOU 1980: 14...................    393

Bilaga 1.19 Sammanfattning av och remissyttranden över utredning­
ens om myndighetsorganisationen inom energiområdet
betänkande (Ds I 1980: 16) De statliga energimyndighe­
terna - arbetsfördelning och samverkan..........    401

Bilaga 1.20   Sammanställning av och remissyttranden över statens

industriverks rapporter om kommunal energiplanering.    449

Bilaga 1.21 Sammanfattning av och sammanställning av remissytt­
randen över betänkandet (SOU 1980:35) Energi i ut­
veckling (EFUD 81)............................................    463

Bilaga 1.22 Fortsatt verksamhet vid R 2-reaktorn i Studsvik. Sam­
manfattning av och remissyttranden över R 2-utredning-
ens betänkande (Ds I 1980:9)    .....................    497

Bilaga 2.1     Sammanfattning av statens strålskyddsinstituts rapport

Effektivare beredskap......................................    513

Bilaga 2.2     Remissyttrandena.........................................    545

Bilaga 2.3     Regeringsbeslut den 26 juni  1980 och den 23 oktober

1980 angående beredskapen mot kärnkraftolyckor             583

Bilaga 2.4 Förbättrad beredskap mot kärnkraftolyckor - telekom­
munikationer, jodtabletter och personalberedskap. Rap­
port från statens strålskyddsinstitut................    587

Bilaga 2.5 Uppdrag att förbättra beredskapen mot kärnkraft­
olyckor. Rapport från televerket.......................    597

Bilaga 2.6 Alarmering utomhus med tyfoner vid kärnkraftstatio­
nerna. Rapport frän räddningstjänstkommittén - kom­
mitténs förslag.................................................    611

Bilaga 2.7 Redovisning av uppdrag angående telekommunikationer
för beredskap mot kärnkraftolyckor. Rapport från över­
befälhavaren....................................................    625

Bilaga 2.8 Redovisning av kartläggning av särskilda problem för
jordbruket som kan uppkomma vid en kärnkraftolycka.
Rapport frän lantbruksstyrelsen.......................    637

Bilaga 2.9 Beredskap mot kärnkraftolyckor. Förslag till program
för utbildning och övning. Rapport från statens brand­
nämnd..............................................................    647

Bilaga 2.10 Sammanfattning av etanolutredningens betänkande Eta­
nol ur jordbruksprodukter (Ds Jo 1980: 7) och av remiss­
yttranden däröver............................................    657

Bilaga 3.1     Sammanfattning av delbetänkandet (SOU 1980:41) Olja

för kristid..........................................................    695

Bilaga 3.2 Sammanställning av remissyttrandena över delbetänkan­
det (SOU 1980:41) Olja för kristid....................    705

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1981