Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Regeringens proposition

1980/81:90

om riktlinjer för energipolitiken;

beslutad den 29 januari 1981.

Regeringen förelägger riksdagen vad som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag för de åtgärder eller det ändamål som framgår av föredragandenas hemställan.

På regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN

CARL AXEL PETRI

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till riktlinjer för energipolitiken fram till omkring år 1990.

Det betonas att energipolitiken skall skapa förutsättning för ekonomisk och social utveckling. Tillgängliga energikällor skall utnyttjas på bästa möjliga sätt. Effektiv hushållning skall främjas. Miljön skall värnas. I propositionen understryks att ett centralt mål för energipolitiken är ett kraftigt minskat oljeberoende. Vidare framhålls att förutsättningar skall skapas för en avveckling av kärnkraften enligt riksdagens beslut.

En successiv utveckling skall enligt propositionen ske mot ett energisy­stem i huvudsak baserat på varaktiga, helst förnybara och inhemska, energikällor med minsta möjliga miljöpåverkan.

Oljeimportens stora ekonomiska betydelse behandlas särskilt. Det fram­hålls att vi genom att minska oljeanvändningen kan förbättra våra möjlig­heter att nå full sysselsättning vid stabila priser.

1 propositionen redovisas riktlinjer och styrmedel för ett program för energihushållning under 1980-talet. Det betonas att tyngdpunkten i pro­grammet bör ligga på åtgärder som sparar olja och som verkar på kort och medellång sikt. Styrmedel som priser samt rådgivning, utbildning och information betonas.

En omprövning av programmet föreslås ske omkring år 1985.

En viktig del i energihushållningsprogrammet för industrin är att föra ut kunskap om energibesparande åtgärder. För rådgivning till bl. a. mindre och medelstora företag samt till energiinriktad utbildning av yrkesverk-1    Riksdagen 1980181. I saml. Nr 90


Prop. 1980/81:90


 


Prop. 1980/81:90                                                      2

samma beräknas pn ram om sammanlagt 65 milj. kr. för den närmaste treårsperioden. För energirådgivning inom jordbruk och trädgårdsnäring föreslås 9 milj. kr. för tnotsvarande period.

Energianvändningen beräknas uppgå till 400-430 TWh år 1990. Det innebär att den genopisnittliga årliga förändringen av användningen av energi under perioden 1979—1990 beräknas till mellan en minskning med 0,2% och en ökning med 0,5%. Det framhålls att detta är en väsentligt lägre ökningstakt än vad andra industriländer räknar med.

I propositionen betonas att det är nödvändigt att energiförsörjningen dimensioneras så att det finns utrymme för den snabba industriella tillväxt som fordras för att det under 1980-talet skall vara möjligt att uppnå balans i Sveriges ekonomi. Pet framhålls att energitillförselsystemet bör planeras så att en användningsnivå kring den övre gränsen av det angivna intervallet skall kunna tillgodoses.

Ett program för oljeersättning läggs fram. Programmet består av tre delar, nämligen åtgärder med anledning av förslag frän oljeersättningsdele-gationen, åtgärder grundade på elanvändningskommitténs förslag och åt­gärder för att minska pljeanvändningen i Storstockholmsområdet. Oljeer­sättningen beräknas bli ca 9 milj. ton per år vid slutet av 1980-talet.

I propositionen redovisas de olika bränslenas förutsättningar och kvali­teter och den roll som de därmed bör spela i energiförsörjningen.

Prissättningen sorn ett medel i den statliga oljepolitiken behandlas. Det framhålls att en friare prispolitik skulle kunna bidra till att mildra försörj­ningsproblemen under perioder med knapphet på olja.

Svenska Petroleum AB:s roll som instrument för den statliga oljepoliti­ken behandlas. Ett kapitaltillskott till bolaget på 225 milj. kr. föreslås.

En höjning föreslås av den särskilda beredskapsavgiften för oljepro­dukter med 4 kr. per m motorbrännolja, eldningsolja och bunkerolja. Medlen disponeras för att medge förstärkt stöd till prospektering efter olja, naturgas och kol. Vidare föreslås en höjning av ramen för statliga kredit­garantier för oljeutvinning m. m. med 2000 milj. kr. till 4000 milj. kr.

Möjligheterna till ökad användning av naturgas i Sverige behandlas. Ett lån till Swedegas AB av 22 milj. kr. för fortsatt utrednings- och förhand­lingsarbete föreslås.

En försiktig kolintroduktion förordas. Riktlinjer som innebär skärpta miljökrav vid kolelcjning redovisas. En aktiv kolförsörjningspolitik före­språkas. Stöd till kolprpspektering föreslås.

Frågor om utveckling och introdiiktion av inhemska bränslen behandlas i propositionen. Det framhålls att en målsättning är att ersätta 3 milj. ton olja med framför allt skogsavfall och torv.

I propositionen aviseras ett uppdrag till statens vattenfallsverk att utreda förutsättningarna för att uppföra några eldningsanläggningar för torv i södra och mellersta Sverige. Vidare redogörs för vidtagna förenklingar i handläggningen av ärenden om torvkoncessioner enligt lagen om vissa mineralfyndigheter.


 


Prop. 1980/81:90                                                      3

Riktlinjer för uranförsörjningen redovisas.

En introduktionsplan för alternativa drivmedel läggs fram. Planen består av dels en omfattande satsning pä utveckling och införande av fordon för drift med s.k. M 100-bränsle, dels en intensifierad verksamhet för att klarlägga de närmare förutsättningarna för introduktion av btandbränsle.

1 propositionen läggs fram förslag till lag om utförande av eldnirigsan läggningar för fast bränsle. Förslaget innebär att eldningsanläggningar som årligen förbrukar 180 TJ bränslen, motsvarande ca 5000 m tung eldnings­olja, skall utföras så att de kan eldas med fast bränsle. Mindre eldningsan­läggningar skall enligt förslaget utföras så att de utari omfattande ombygga nadsarbeten eller kompletteringar kan eldas med inhemskt fast bränsle. Enligt lagförslaget skall anläggningshavaren då det gäller större eldnings­anläggningar före val av fast bränsle samråda med den myndighet som regeringen bestämmer. Myndigheten avses därvid verka för att inhemskt bränsle används före kol om det inte framstår som olämpligt av ekonomis­ka eller andra skäl.

Åtgärder för finansiering av fjärrvärmeutbyggnaden med hänsyn till den föreslagna lagen om fastbränsleeldning redovisas i propositionen.

I propositionen lämnas riktlinjer för den fortsatta utbyggnaden av fjärr­värme. Vidare behandlas särskilt storstadsregionernas värmeförsörjning.

Förslag till lag om ändring i lagen om vissa rörledningar läggs fram. Ändringen innebär att rörledningslagens koncessionskrav kommer att gälla också Qärrvärmeledningar av större omfattning.

Generella villkor för installation av direktverkande elvärme med elradia­torer föreslås i propositionen.

Behovet av elkraft beräknas i propositionen komma att uppgå till ca 134 TWh år 1990.

Utbyggnaden av vattenkraft föreslås få en sådan omfattning att bidraget från vattenkraften år 1990 uppgår till 65 TWh vid normal tillrinning. År 1983 bör en uppföljning av lämnade tillstånd göras i syfte att bedöma om eftersträvade tillskott från vattenkraft kommer att uppnås.

Därutöver föreslås i propositionen att i första hand kraftvärmeverk eldade med fasta bränslen byggs ut från slutet av 1980-talet.

I propositionen betonas behovet av planering för de elproduktionsan­läggningar som skall ersätta kärnkraften. Behovet av att kraftföretagen bygger upp erforderliga projektreserver framhålls.

I propositionen behandlas åtgärder för att ytterligare höja säkerheten vid de svenska kärnkraftverken. Ett förslag till lag om finansiering av framtida kostnader för hantering av använt kärnbränsle m. m. läggs fram. Vidare föresläs att en ny myndighet inrättas den I juli 1981 för att svara för den verksamhet som ankommer pä staten när det gäller hantering av använt kärnbränsle.

I propositionen framhålls att kommunernas roll i energipolitiken bör inriktas främst pä åtgärder som får betydelse för att minska oljeberoendet


 


Prop. 1980/81:90                                                                     4

under 1980-talet. En förändring föreslås i lagen om kommunal energipla­nering. Enligt förslaget skall kommunerna senast den 1 juli 1982 upprätta planer för att minska användningen av olja. Planen skall antas av kommun­fullmäktige.

I propositionen läggs vidare fram riktlinjer för en omorganisation av myndigheter m.fl. organ inom energiområdet. För övergripande plane­ringsfrågor, forsknings- och utvecklingsverksamhet vad gäller energitill­försel på kort och medellång sikt, kommunal energiplanering, information och utbildning, råd, föreskrifter och tillsynsfrågor m.m. föresläs att en myndighet, statens energiverk, bildas. Vid sidan härav föreslås att den nya organisationen bör bestå av ytteriigare tvä organ dels den nyligen inrättade oljeersättningsfonden, dels ett organ för långsiktiga och övergripande upp­gifter vad gäller energiforskning. Den nya organisationen bör träda i funk­tion den 1 juli 1982. I propositionen anmäls att en organisationskommitté kommer att tillkallas för att lägga fram förslag till detaljutformning av den nya organisationen.

Förslag läggs fram om ett nytt - det tredje - treårigt energiforsknings­program med en kostnadsram om 1400 milj. kr. för treårsperioden 1981/ 82-1983/84. En huvuddel av resurserna satsas på sädana energikällor, främst inhemska, som ersätter olja och oljeprodukter. Stora satsningar med det syftet görs på bl. a. teknik för produktion av skogsbränslen, torv och energiskog samt miljövänliga och effektiva förbränningsanläggningar. Stora insatser görs också på förädling av inhemska bränslen och kol och på utveckling av motorer för användning av alternativa drivmedel, bl. a. ren metanol. Även utveckling av solvärme-, värmepumps- och energilagrings­teknik samt teknik för effektivare energianvändning och oljeersättning i industriella processer samt i jordbruk och trädgårdsnäring får en stor del av resurserna.

Det nu pågående vindkraftprogrammet fullföljs.

Bevakning av den tekniska utvecklingen på långsiktigt betydelsefulla områden bibehålls för att bidra till långsiktig energipolitisk handlingsfrihet. Sådana bevakningsinsatser görs både genom ökad satsning på grundforsk­ning och genom målinriktade insatser pä energianvändnings- och energitill­förselområdena.

Finansieringen av energiforskningsprogrammet läggs om och sker fr.o.m. nästa budgetår genom en höjning av den särskilda beredskapsav­giften på oljeprodukter med 19 kr. per m' motorbrännolja, eldningsolja och bunkerolja.

Förslag läggs också fram om anslag under fjortonde huvudtiteln för budgetåret 1981/82 under littera E. Energi och till Studsvik Energiteknik AB m.m.

I propositionen behandlas också beredskapen mot omgivningskonsek­venser vid olyckor i kärnkraftverk. Förslagen innebär att beredskapen effektiviseras och att beredskapsplaneringen även skall beakta mycket


 


Prop. 1980/81:90                                                      5

stora olyckor. Handlingsberedskapen hos de närmast berörda organen föreslås bli förstärkt genom bl. a. en systematiserad utbildning av besluts­fattarna, en ständigt fungerande personal bered skåp samt ett säkerställt telesamband.

Inom närområdet till kärnkraftverk, den s.k. inre beredskapszonen, behövs enligt förslaget en i förväg genomförd detaljplanering av skyddsåt­gärder. Denna planering avses omfatta bl. a. information till allmänheten, förberedelser för alarmering, utrymningsplanering och förhandsutdelning av jodtabletter.

För beslut om olika skyddsåtgärder vid en olycka behövs vidare bl. a. mätningar, s. k. indikering, av strålningsniväer och därmed hälsorisker. Av detta skäl förordas att en indikeringsorganisation upprättas inom en vid­sträckt indikeringszon.

Beredskapsorganisationen föreslås byggas ut successivt under de när­maste åren. Kostnaderna, som föreslås finansieras med avgifter som tas ut av kraftföretagen, beräknas för budgetåret 1981/82 till 16,7 milj. kr.

En revidering föreslås av löpande oljelagringsprogram 1978-1984 inne­fattande en ändring av sammansättningen av tvångslagren att genomföras fram t. o. m. utgången av år 1986. En statlig inlagring av ytterligare 4,5 milj. m' råolja och ca 250000 m' oljeprodukter föreslås fram t.o. m. år 1984. Detta innebär en minskad inlagring av bl. a. ca 3 milj. m' råolja i förhållan­de till löpande oljelagringsprogram.

En ändring i användningen av oljelagringsfonden förordas så att samtliga driftkostnader, exkl. räntekostnader, för delprogrammet Bränslen och drivmedel m.m. under trettonde huvudtitelns anslag F 2. Drift av bered­skapslager skall finansieras över oljelagringsfonden.

Vidare hemställs om medel för budgetåret 1981/82 för delprogrammet Bränslen och drivmedel m.m. under anslagen F 2. Drift av beredskaps­lager och F 3. Beredskapslagring och industriella åtgärder.


 


Prop. 1980/81:90                                                                     6

Utdrag

PROTOKOLL

vid regeringssammanträde

1981-01-29

Närvarande: statsministern Fälidin, ordförande, och statsråden Ullsten, Bohman, Wikström, Friggebo, Mogård, Åsling, Söder, Krönmark, Buren­stam Linder, Johansson, Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Winberg, Adel-sohn, Danell, Petri, Eliasson.

Föredragande: statsråden Petri, Åsling, Söder och Burenstam Linder.

Proposition om riktlinjer för energipolitiken

Statsråden Petri, Åsling, Söder och Burenstam Linder anmäler sina förslag. Anförandena redovisas i underprotokollen för industri-, jordbruks-resp. handelsdepartementet.

Statsrådet Petri hemställer att regeringen i en proposition förelägger riksdagen vad han och statsråden Åsling, Söder och Burenstam Linder har anfört för de åtgärder eller det ändamål som framgår av föredragandenas hemställan.

Regeringen ansluter sig till föredragandenas överväganden och beslutar att genom proposition förelägga riksdagen vad här har anförts för de åtgärder eller det ändamål som framgår av föredragandenas hemställan.

Regeringen beslutar att de anföranden och förslag som redovisas i un­derprotokollen skall bifogas propositionen som bilagorna 1-3.


 


Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet          I

Bilaga 1

Utdrag
INDUSTRIDEPARTEMENTET
                     PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1981-01-29 Föredragande:    statsrådet Petri, såvitt avser kapitel 1-14, statsrådet Åsling, såvitt avser kapitel 15.

Anmälan till proposition om riktlinjer för energipolitiken såvitt avser indu­stridepartementets verksamhetsområde

Föredraganden

1  Inledning

Energipolitiken skall skapa förutsättning för ekonomisk och social ut­veckling. Detta ställer krav på tryggad energiförsörjning och god energi­hushållning. En väl avvägd energipolitik är nödvändig för att centrala välfärdsmål skall nås till lägsta möjliga samhällsekonomiska kostnader.

Tillgängliga energikällor skall utnyttjas på bästa möjliga sätt. Effektiv hushållning skall främjas. Miljön skall värnas.

Ett centralt mål för energipolitiken är ett kraftigt minskat oljeberoende. Förutsättningar skall skapas för en avveckling av kärnkraften enligt riksda­gens beslut.

Övergång till fasta bränslen skall främjas. En successiv utveckling skall ske mot ett energisystem i huvudsak baserat på varaktiga, helst förnybara och inhemska, energikällor med minsta möjliga miljöpåverkan.

Med utgångspunkt häri lägger jag i det följande fram förslag till riktlinjer för energipolitiken fram till omkring år 1990. Som en följd av mina ställ­ningstaganden föreslår jag också viss lagstiftning. Lagförslagen bör fogas till detta regeringsprotokoll som bihang enligt följande:

Förslag till

1. lag om utförande av eldningsanläggningar för fast bränsle (bihang A)

2.    lag om finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle m. m. (bihang D)

3.    lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370) (bihang G)

4.    lag om ändring i lagen (1973:1216) om särskild beredskapsavgift för oljeprodukter (bihang H)

5.    lag om ändring i lagen (1978: 160) om vissa rörledningar (bihang I)

6.    lag om ändring i lagen (1942:335) om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar m. m. (bihang J)

2  Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 90


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet               2

7.    lagom ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar (bihang K)

8.    lag om ändring i lagen (1977:439) om kommunal energiplanering (bihang L)

Över förslagen 1 och 2 har lagrådets yttrande' inhämtats. Regeringspro­tokoll med lagrådsremiss samt lagrådets yttrande bör fogas till detta rege­ringsprotokoll såvitt avser förslaget 1 som bihang B resp. bihang C och såvitt avser förslag 2 som bihang E resp. bihang F.

Inledningsvis vill jag i det följande lämna en kort redogörelse för utveck­lingen inom energiområdet under senare tid.

Riksdagen beslutade år 1975 (prop. 1975:30 bil. 1. NU 1975:30 rskr, 1975:202) om riktlinjer för energipolitiken för tiden till omkring år 1985. Utgångspunkten för det program som i sina huvudpunkter då antogs med stor majoritet var att den energipolitiska planeringen skulle förbättras och utvidgas till att i princip omfatta hela energiområdet. Detta innebar att programmet inriktades starkt på hushållning med energi och planering för inte bara tillförseln utan även användningen av energi.

År 1979 tog riksdagen ställning till den dåvarande regeringens förslag till riktlinjer för energipolitiken (prop. 1978/79: 115). Förslagen grundade sig i huvudsak pä resultatet av det arbete som energikommissionen (I 1976:05) hade bedrivit. Förslagen, som i första hand avsåg tiden fram till omkring år 1990, utformades i syfte.att möjliggöra en successiv utveckling mot ett energisystem i huvudsak baserat på uthålliga, helst förnybara och inhems­ka, energikällor med minsta möjliga miljöpåverkan.

Det framhölls att en central energipolitisk uppgift för vårt land var att stegvis förbättra vårt försörjningsläge genom att minska det stora oljebe­roendet. I propositionen redovisades ett flertal åtgärder för att begränsa energianvändningen. Omfattande insatser för att ersätta olja med andra energislag föreslogs. Trots dessa åtgärder bedömdes oljan under hela den aktuella perioden komma att lämna det största bidraget till landets energi­försörjning.

Riksdagen beslöt (NU 1978/79:60, rskr 1978/79:429) dels om principer och styrmedel för energihushållning samt riktlinjer för försörjning med bl. a. olja och naturgas, dels om uppskov med behandlingen av prop. 1978/ 79:115 jämte motioner i de delar som berörde eller hade nära samband med kärnkraften. Regeringen återtog senare prop. 1978/79:115 i dessa delar.

Bakgrunden till beslutet om uppskov var att det reaktorhaveri som inträffade den 28 mars 1979 vid det amerikanska kärnkraftverket Three Mile Island nära Harrisburg, Pennsylvania, hade lett till en överenskom­melse mellan riksdagspartierna om att en rådgivande folkomröstning rö­rande kärnkraftens roll i den framtida energiförsörjningen skulle hållas. I december 1979 lade regeringen fram förslag till lag om folkomröstning i

' Beslut fattat vid regeringssammanträde den 4 resp. 11 december 1980.


 


Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet                3

kämkraftsfrågan (prop. 1979/80:75). Förslaget antogs av riksdagen (NU 1979/80:26, rskr 1979/80:141). Folkomröstning hölls den 23 mars 1980.

Efter folkomröstningen förelade regeringen riksdagen proposition 1979/ 80:170 om vissa enerjgifrågor, vari behandlades vissa allmänna riktlinjer för energipolitiken med utgångspunkt bl. a. i resultatet av folkomröstning­en. I propositionen betonades behovet av att minska oljeberoendet och betydelsen av energihushållning. Ett program för fortsatt energihushåll­ning aviserades i propositionen liksom en fond för investeringar i energi­teknik som snabbt kan ersätta olja. Åtgärder för att införa fasta bränslen förordades. Eltillgången föreslogs enligt propositionen användas för att bl. a. ersätta olja. Det skulle dock ske utan läsning till ett ökat elutnytt-jande i framtiden och/eller försvårande av introduktion av andra energikäl­lor. I propositionen behandlades också förslag till åtgärder för att höja säkerheten i de svenska kärnkraftverken. Slutligen lades i propositionen fram vissa riktlinjer för genomförandet av det s.k. Sydgasprojektet. I propositionen angavs att mer omfattande och detaljerade riktlinjer för den framtida energipolitiken skulle läggas fram under riksmötet 1980/81.

Riksdagen beslutade i enlighet med förslagen (NU 1979/80:70, rskr 1979/ 80:410).

I december 1980 beslutade riksdagen om stöd för åtgärder för att ersätta olja, m.m. (prop. 1980/81:49, NU 1980/81:19, rskr 1980/81:100). Bestäm­melser om stödet finns i förordningen (1980: 1085) om statligt stöd för åtgärder för att ersätta olja, m. m. Den nya stödverksamheten, som admi­nistreras av delegationen (I 1980:08) för uppbyggnad av en oljeersättnings­fond, inleddes den 1 januari 1981 och finansieras genom den särskilda beredskapsavgiften för oljeprodukter. För den första treårsperioden beräk­nas stödet uppgå till 1 700 milj. kr.

Mina förslag i det följande är utformade i syfte att möjliggöra en kraftig minskning av oljeberoendet och att skapa förutsättningar för en avveckling av kärnkraften.

Som underlag för mina ställningstaganden ligger utredningsbetänkan-den, rapporter m. m. enligt följande sammanställning. I de fall remissbe­handling har skett ingår i bilagan en sammanställning av remissyttrandena.

Kommitté eller            Betänkande/Rapport/PM                 Remiss-      Bilaga

motsvarande                                                    behandlats

Statens industriverk   Energi på 80-talet. (SIND                Nej 1.1

1980: 17)

Energiprovningsutred-                                     Provning för bättre energi-      Ja         1.2

ningen (1 1978:06)    hushållning (Ds I 1980: 12)

Statens industriverk   Försökskurser och utred-                Nej 1.3

ningsarbete vid statens in­dustriverk 1979/80 rörande energihushållningsarbete

Statens Industriverk  Energikonsulenter vid regio-      Ja  1.4

nala utvecklingsfonder

Energisparkommittén (I        Energi och förpackningar.     Ja   1.5

1974:05)                    ESK1979:01


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet


Kommitté eller motsvarande


Betänkande/Rapport/PM


Remiss-behandlats


Bilaga


 


Oljeersättningsdelega-tionend 1979:01) Oljeersättningsdelega-tionen

Oljeersättningsdelega-tionen(I 1979:01) Utredningen om omställ­bara eldningsanläggning­ar (I 1977: 11) Statens industriverk

Storstockholms Energi AB och statens vatten­fallsverk

Elanvändningskommit­tén (I 1980:05) Industridepartementet

Statens industriverk

Riksrevisionsverket Statens industriverk

Reaktorsäkerhetsutred-ningen (I 1979:07) Ångexplosionskommit-tén(I 1980:06) Utredningen om kärn­kraftens radioaktiva av­fall - organisations- och finansieringsfrågor (1 1978:07)

Utredaren av myndig­hetsorganisationen inom energiområdet, m. m. (I 1979:10) Statens industriverk


Program för oljeersättning. Ds I 1980:23

Promemoria frän oljemark­nadsgruppen

Introduktion av alternativa drivmedel. Ds I 1980: 19 Övergång till fasta bränslen. SOU 1980:9

Storstockholms fjärrvärme-försörjning. SIND 1979:4 Fjärrvärme från Forsmark

El och olja. Ds I 1980:22

Koncessionsplikt för vissa fjärrvärmeledningar Bidragsgivning till små vat­tenkraftverk. SIND PM 1980:23

Översyn av expeditionsav­gifter inom elområdet Utredning om differentiering av koncessionsavgifter pä elområdet

Säker kärnkraft? SOU 1979:86

Ångexplosioneri lättvatten-reaktorer. Ds I 1980:27 Kärnkraftens avfall, organi­sation och finansiering. SOU 1980:14

De statliga energimyndighe­terna - arbetsfördelning och samverkan. Ds I 1980: 16

Rapporter om kommunal en­ergiplanering


 

Nej

1.6

Nej

1.7

Ja

1.8

Ja

1.9

Ja

1.10

Nej

1.11

Ja

1.12

Ja

1.13

Ja

1.14

Ja

1.15

Ja

Nej Ja

1.16 1.17 1.18

Ja

Ja

1.19 1.20


Jag har dessutom tagit del av en stor mängd synpunkter och förslag rörande åtgärder inom energiområdet frän kommuner, organisationer, fö­retag och enskilda.

Chefen för industridepartementet grundar sina ställningstaganden på bl. a. följande utredningsbetänkanden.


Kommitté eller motsvarande


Betänkande/Rapporl/PM


Remiss-behandlats


Bilaga


 


Delegationen för energi­forskning (I 1975:02) R 2-utredningen (I 1978:08)


Energi i utveckling. SOU Ja

1980:35(EFUD81)

Fortsatt verksamhet vid R 2-      Ja

reaktorn i Studsvik


1.21

1.22


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet              5

Som underlag för ställningstagande rörande framställning av etanol finnes följande betänkande.

Kommitté eller            Betänkande/Rapport/PM                 Remiss-      Bilaga

motsvarande                                                    behandlats

Etanolutredningen (Jo                                      Etanol ur jordbrukspro-           Ja         2.11

1979:05)                    dukter. Ds Jo 1980:7

I prop. 1980/81:100 (bil. 17 s. 114-115 och s. 142-143) har regeringen föreslagit riksdagen att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1981/82 beräkna

1.   till Statens vattenfallsverk: Kraftstationer m.m. ett reserva­tionsanslag av 1 750 milj. kr.,

2.   till Statens elektriska inspektion ett förslagsanslag av 6317000 kr.,

3.   till Statens kärnkraftinspektion: Förvaltningskostnader ett för­slagsanslag av 1000 kr.,

4.   till Statens kärnkraftsinspektion: Kärnsäkerhetsforskning ett re­servationsanslag av I 000 kr.,

5.   till/wo.j/«a(/er/ör v(55a nämwt/er ett förslagsanslag av 165000 kr.,

6.   till Vissa utbildningsåtgärder m.m. i energibesparande syfte ett reservationsanslag av 1 000 kr.,

7.   till Främjande av landsbygdens elektrifiering ett reservationsan­slag av 4,5 milj. kr.,

8.   till Åtgärder för hantering av radioaktivt avfall m. m. ett reserva­tionsanslag av 1000 kr.,

9.   till Medelstillskott till Svenska Petroleum Exploration AB ett reservationsanslag av 7 milj. kr.,

10.           till Solmätning vid Sveriges meteorologiska och hydrologiska
institut ett reservationsanslag av 1 736000 kr.,

11.           till Energiforskning ett reservationsanslag av 1 000 kr.,

12.           till Bidrag till verksamheten vid Studsvik Energiteknik AB ett
reservationsanslag av I 000 kr.

Jag anhåller att nu få ta upp även frågorna under p. 1-10. Chefen för industridepartementet återkommer i det följande (kapitel 15) till frågorna under p. 11 och 12.


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet         6

2    Den internationella bakgrunden

2.1  Energipolitik i ett internationellt perspektiv

Tillgången till billig energi i form av importerad olja under de första årtiondena efter andra världskriget har varit en av förutsättningarna för den välståndsökning som Sverige har upplevt. Utvecklingen har emellertid också lett till ett stort utlandsberoende. För att vi skall kunna nå angelägna samhällsmål som ekonomisk utveckling, god resurshushållning, full syssel­sättning, regional balans, social och ekonomisk utjämning och god miljö är vi beroende av en säker energiförsörjning på rimliga villkor och därmed av stabila förhållanden på den internationella oljemarknaden. Oljeberoendet innebär att vi i hög grad påverkas av beslut och händelser i vår omvärld över vilka vi inte har någon kontroll. Detta är, med de framtidsperspektiv vi nu kan skönja och med tanke pä risken för störningar i oljetillförseln, en bräcklig grund för vår välfärd.

Enligt min mening är det en väsentlig uppgift för energipolitiken att nära följa och förutse utvecklingen i vår omvärld i energihänseende och att anpassa inriktningen av vår energipolitik därefter. Vi måste försöka skapa oss en bild av hur den internationella energisituationen kommer att se ut mot slutet av detta århundrade. På grundval av våra bedömningar av energisituationen måste vi redan nu. med tanke pä den tid det tar att genomföra förändringar i energisystemet, vidta åtgärder för att trygga en energiförsörjning på rimliga villkor. Härtill kommer att vi i den energipoli­tiska planeringen måste räkna med plötsliga och oförutsedda störningar i den internationella oljeförsörjningen. Erfarenheterna från 1970-talet har tydligt visat vikten av att vi bygger upp ett energisystem som gör oss mindre sårbara mot sådana störningar.

Jag vill i sammanhanget erinra om att regeringen i januari 1981 har bemyndigat mig att tillkalla en särskild utredare för att analysera Sveriges möjligheter att tillgodose sina behov av importerad energi mot bakgrund av utvecklingen på de internationella energimarknaderna. En viktig uppgift för den nya myndighetsorganisation inom energiområdet som jag kommer att föreslå i det följande (kapitel 11) blir att följa den internationella utveck­lingen och tillhandahälla underlag i dessa avseenden för energipolitiska beslut.

2.2  Internationella utvecklingstendenser

2.2.1. Allmänt

I de allmänna riktlinjer för energipolitiken som statsmakterna har fast­ställt våren 1980 (prop. 1979/80:170. NU 1979/80:70, rskr 1979/80:410) understryks att energipolitiken måste utformas i fullt medvetande om de stora problem som väriden står inför inom energiområdet samt att vi i dag


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet              7

befinner oss i en helt ny energisituation jämfört med den som rådde under 1950-och 1960-talen.

I flertalet prognoser rörande världens energisituation pä läng sikt dras likartade slutsatser. Energibehoven kommer att växa, inte minst i u-län-derna, även om tillväxten sker i långsammare takt än under tiden före åren 1973-1974. Utvinningen av olja kommer pä sikt inte att ske i en takt som tillgodoser de väntade behoven. Produktionen av energi från andra energi­källor kommer sannolikt inte att bli tillräcklig för att negativa konsekven­ser i form av höjda reala priser pä olja och därmed också lägre ekonomisk tillväxt skall kunna undvikas. Skillnaden mellan förväntad efterfrågan och förväntat utbud på energi vid en given tidpunkt i framtiden uttrycks ofta som ett teoretiskt "gap" mellan utbud och efterfrågan på olja. dvs. som ett efterfrågeöverskott pä detta energislag vid ett givet pris.

Världen står inför en betydande omställning inom energiförsörjningen där huvudinslaget måste bli en minskad oljeandel. 1970-talets oljekriser, den ökade medvetenheten oni de långsiktiga energiproblemen samt de under det senaste årtiondet begynnande strukturella förändringarna i en­ergisystemet utgör vändpunkter i detta avseende. Det ligger i hög grad i Sveriges intresse att omställningen sker smidigt och successivt och att balans pä oljemarknaden inte skapas genom snabba ökningar i realpriset på olja. Det ligger därför också i hög grad i vårt intresse att andra länder begränsar sitt oljeberoende, hushållar med energitillgångarna samt utveck­lar andra energikällor och nya energisystem. Den svenska politiken måste självfallet utformas i enlighet med dessa krav som vi verkar för i internatio­nella sammanhang.

Jag avser att i det följande kortfattat redovisa huvuddragen i den energi­politiska utvecklingen i vår omvärld, med utgångspunkt framför allt i en sannolik utveckling av energisituationen inom olika ländergrupper under de kommande årtiondena. Jag avser också, på grundval av denna redovis­ning, ytterligare något diskutera de slutsatser som bör dras härav på lång sikt, både ur global synvinkel och för svenskt vidkommande.

2.2.2 lEA'-länderna

Risken för störningar i oljetillförseln, de kraftiga höjningarna av oljepri­set samt utsikterna när det gäller priser och tillgång på olja pä lång sikt har lett till att industriländerna under 1970-talet gett ökad prioritet åt åtgärder inom energipolitiken. Huvudmålet för åtgärderna är att minska beroendet av olja, främst importerad olja. Den vikt som fästs vid en målmedveten och förstärkt energipolitik får ses mot bakgrund av den betydelse som utveck-

' 1EA= International Energy Agency. lEA har upprättats inom OECD:s ram för att genomföra det s. k. internationella energiprogrammet, lEP. Riksdagen beslöt våren 1975 att godkänna Sveriges anslutning till lEP (prop. 1975:42. NU 1975:29. rskr 1975: 180). lEA har numera 21 medlemsländer sedan Portugal anslutit sig till organi­sationen i april 1980. De OECD-länder som står utanför lEA är Finland. Frankrike och Island.


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet        8

lingen inom energiområdet har för uppnåendet av ekonomisk-politiska mål om ekonomisk tillväxt, full sysselsättning, balans i utrikesbetalningar och prisstabilitet.

Inriktningen av de åtgärder som i-länderna koncentrerat sig på illustre­ras bäst av de principer för energipolitiken som antogs vid ett ministermöte inom det internationella energiorganet lEA i oktober 1977. Vid samma tillfälle antogs ett s. k. gruppmål för begränsning av medlemsländernas samlade oljeimport år 1985.

De energipolitiska principerna kan sammanfattas i följande punkter:

- fortsatt utveckling av energipolitiken i varje medlemsland med så preci­
serade mål som möjligt för en begränsning av oljeimporten genom
hushållning, oljeersättning samt utveckling av inhemska energikällor;

- beaktande av aspekter rörande miljö, hälsa och säkerhet, samt frågor
rörande regional balans och beredskap;

-     energipriser på en sådan nivå att hushållning och utveckling av alterna­tiv till olja uppmuntras;

-     kraftigt förstärkta åtgärder rörande energihushållning i syfte att begrän­sa ökningen i efterfrågan på energi i förhållande till den ekonomiska tillväxten;

-     gradvis ersättning av olja i fjärrvärmenät och i industrisektorn m. m. samt för produktion av elkraft;

-     kraftiga satsningar på ökad kolanvändning och kolhandel;

-     koncentration av användningen av naturgas till kvalificerade ändamål;

-     kontinuerlig expansion av kärnkraft";

-     kraftiga satsningar på forskning, utveckling och demonstration;

-     skapandet av ett gynnsamt klimat för energiinvesteringar;

-     formuleringen av alternativa strategier i energipolitiken som inte inne­bär ökad oljeanvändning;

- samarbete med andra i-länder och u-länder samt med internationella
organisationer.

Den allmänna inriktningen av energipolitiken inom lEA-länderna som dessa principer är ett uttryck för har bekräftats vid en rad tillfällen i både nationella och internationella sammanhang. Vid IEA:s ministermöte i de­cember 1979 antogs nationella mål för en begränsning av oljeimporten är 1985. Samtidigt sänktes det s.k. gruppmålet för oljeimporten år 1985 till 26,2 milj. fat per dag (inkl. bunkers), motsvarande I 290 milj. ton per år. Vid ett följande ministermöte i maj 1980 överenskoms att oljeimporten år 1985 borde ligga väsentligt under denna nivå, samt att det borde vara möjligt att minska oljans andel i lEA-ländernas totala användning av energi frän 52% idag till omkring 40% år 1990. lEA-ländernas oljeimport år 1979

- Formuleringen i principen om kärnkraft fick en sådan utformning att Sverige och flera andra länder anmälde reservationer vid beslutets antagande.


 


Prop. 1980/81:90    Bilaga!    industridepartementet              9

låg på ca 24,5 milj. fat per dag (1208 milj. ton). Grupperis oljeimport beräknas år 1980 ha sjunkit till 21,7 rhilj. fat per dag (I 069 milj. töri).

Mellan åren 1960 och 1973 ökade lEA-Jändernas energianvändning i ungefär samma takt som ökningen i bfuttönationalprodukteni dvs. tned ca 5% årligen. Användningen av olja ökade med hela 7.6% péf år under samma period. Under perioden 1973—1978 ökade dessa länders energian­vändning med endast 0,8% årligeh; De hade under samma tid en äriig ekonomisk tillväxt på 2,5%. Öljekörisumtionen ökade med endast 0,7% per är.

Prognoser över tillväxten i lÉA-läiidernas efterfrågan pä energi under perioden fram till är 1990 hai" kontinuerligt reviderats under dé senaste åren, främst som en följd av att förväntningarna sänkts rörande den ekono­miska tillväxten och som en följd av ehergiprishöjningarnas efterfrägedäm-pade effekt. Det förutses att högre energipriser och åtgärder för att använ­da energi mer effektivt kommer att leda till en väsentlig förändring i det traditionella sambandet mellan ekoriorhisk tillväxt och tillväxt i energian­vändning. Vid IEA:s ministermöte i niäj 1980 gjordes bedömningen ätt det borde vara möjligt att minska förhållandet mellan tillväxt i energikonsum­tion och tillväxt i bruttonationalprodukt under 1980-talet till 0,6. Med en genomsnittlig årlig ekonomisk tillväxt av exempelvis 3,5% skulle detta innebära en årlig ökning av den totala energikonsumtionen med 2*1 %. Vid en lägre årlig ekonomisk tillväxt än 3.5% skulle tillväxten i energiföfbruk-ningen bli ännu lägre - kanske ned mot 1,5% per är under l98Ö-talet. Elanvändningen kan dock väntas öka snabbare än den totala energian­vändningen, bl. a. eftersom minskningen i oljeanvändningen delvis sker genom ökad elanvändning.

Osäkerheterna när det gäller utvecklingeh av energianvändningen under 1980-talet inom olika samhällsektorer är givetvis stora. Det förefaller dock sannolikt och möjligt att lEA-ländernas oljeanvändning inom industrin kan ligga kvar på ungefär oförändrad nivå fram till år 1985 för att därefter sjunka. Oljeanvändningen inom "övrigsektorn" förutses kunna minskas relativt kraftigt. Utvecklingen inom transportsektorn är mer osäker -medlemsländerna själva förutser en icke oväsentlig ökning men mycket talar för att prognosen kan komma att revideras. Användningen av olja för att generera elektricitet förväntas minska under 1980-talet och oljans rela­tiva andel i lEA-ländernas totala elproduktion kan sjunka frän ca 22% idag till omkring 10% år 1990. Totalt kan lEA-ländernas oljeanvändning för­utses komma att minska långsamt under 1980-talet, möjligen i något snab­bare takt under den senare hälften av årtiondet än under den förra.

Under 1980-talet förutses lEA-ländérnas produktion av kärnkraft och kol komma att öka medan naturgasproduktionen förväntas ligga kvar på ungefär samma nivå som nu.

Oljeproduktionen inom lEA-länderna uppgick till ca 704 milj. ton år 1979 och kan väntas sjunka till ca 650 milj. ton år 1990, främst till följd av en


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet              10

sjunkande produktion i Förenta staterna. Att finna nya oljetillgängar inom lEA-länderna är i dag en utomordentligt angelägen uppgift om medlems­ländernas oljeproduktion skall kunna upprätthållas på sikt.

Kol svarar i dag för närmare 30% av lEA-ländernas energiförsörjning. En stark vilja att öka utnyttjandet av kol i syfte att minska oljeberoendet har uttalats frän samtliga lEA-länders sida. Efter de senaste två årens höjningar av oljepriset har det också blivit allt mer ekonomiskt att använda kol i stället för olja. Omfattande åtgärder har vidtagits i snart sagt samtliga lEA-länder i syfte att ersätta olja med kol inom olika användningsområ­den, att ta fram miljömässigt mer acceptabla kolteknologier och att effekti­visera produktions- och distributionsleden. lEA-länderna förfogar över närmare 40% av världens tekniskt och ekonomiskt utvinningsbara kolre­server.

Prognoserna för utbyggnaden av kärnkraft inom lEA-länderna har konti­nuerligt reviderats de senaste åren. Så sent som år 1977 uppskattades att medlemsländerna år 1990 skulle ha en kärnkraftskapacitet pä 410 GW medan en bedömning i dag ger en sannolik siffra pä kanske 250 GW. Även denna kapacitet representerar dock en kraftig ökning jämfört med de 102 GW som fanns tillgängliga i 162 kärnkraftverk i slutet av år 1979. Kärnkraf­tens andel i lEA-ländernas elproduktion skulle med en sådan utbyggnad öka från ca 11 % i dag till ca 20%' år 1990. Kärnkraften inom lEA represen­terar i dag en energiproduktion motsvarande 125 milj. toe och kan väntas representera 315 milj. toe år 1990.

En viktig del av den energipolitik som lEA-länderna har formulerat under 1970-talet har varit kraftigt ökade satsningar på forskning, utveck­ling och uppförande av demonstrationsanläggningar. Anslagen för dylika ändamål har i reala termer ökat med 130% under perioden 1974-1979 och satsningar på förnybara energikällor spelar härvid en viktig roll. Samtidigt förutses att bidragen till energiförsörjningen frän förnybara energikällor (sol, vind, geotermisk energi, biomassa och minivattenkraft) endast kan bli marginella år 1990 - kanske någon procent av lEA-ländernas totala ener­gibehov. Enligt lEA-sekretariatets bedömning torde denna andel kunna komma att öka under 1990-talet och möjligen nå ca 10% vid sekelskiftet.

Analyser av lEA-ländernas aktuella prognoser när det gäller utbud och efterfrågan pä energi ger vid handen att lEA-länderna som grupp skulle ha ett behov av importerad olja är 1985 som något överskrider det s.k. gruppmål på 26,2 milj. fat per dag som jag tidigare har redogjort för. Samtidigt har dock medlemsländerna enligt lEA-sekretariatets uppfattning sannolikt varit alltför optimistiska i uppskattningarna av de framtida eko­nomiska tillväxten, något som kan ha lett till en överskattning av importbe­hoven. lEA-sekreteriatet har uppskattat att det borde vara möjligt, med hänsyn härtill och till ytterligare möjliga energipolitiska åtgärder, att be­gränsa gruppens oljeimport till 22,9 milj. fat per dag år 1985.

Vad gäller år 1990 har lEA-sekretariatet ansett det möjligt att minska


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet        II

gruppens oljeimport till ca 20 milj. fat per dag, eller 1 000 milj. ton per är. Summan av medlemsländernas egna prognoser av importbehovet detta år ligger f. n. väsentligt högre, eller pä 26 milj. fat per dag.

2.2.3 U-länderna (exkl. OPEC)

Energikonsumtionen i u-länderna utgör en liten del av världens totala energikonsumtion men har växt i mycket snabbare takt än denna. Enligt Världsbanken kan u-ländernas användning av kommersiell energi väntas öka med 6,2 % äriigen under 1980-talet. Under perioden före är 1973 växte energianvändningen i u-länderna snabbare än deras samlade bruttonatio­nalprodukt. Det finns skäl att förmoda att samma relation kommer att gälla även under 1980-talet.

Kategorin u-länder som inte tillhör OPEC innefattar länder med mycket skilda förhållanden i energihänseende och i ekonomiskt hänseende. I grup­pen finns ett antal länder som är betydande oljeproducenter, t. ex. Mexico. Ungefär 80 % av de icke OPEC-anslutna u-ländernas oljeproduktion är 1979 pä ca 5 milj. fat per dag härrörde från nio länder. Gruppen innehåller emellertid främst ett stort antal mycket fattiga länder som för sin försörj­ning med kommersiell energi och för sin utveckling är höggradigt beroende av importerad olja - flertalet till över 75 %.

Dessa länder har drabbats utomordentligt hårt av de senaste årens prishöjningar pä olja. Kostnaden för de oljeimporterande u-ländernas ol­jeimport har nästan tio-dubblats i reala termer under 1970-talet. Den ut­veckling av den globala energisituationen som nu ter sig sannolik ger anledning till allvarliga farhågor för de oljeimporterande u-ländernas möj­ligheter att uppnå sina ekonomiska och sociala mål, om inte massiva insatser görs för att utnyttja energi mer effektivt och för att utveckla inhemska energikällor. Samtidigt står det klart att varje åtgärd som vidtas någonstans i det internationella energisystemet för att minska oljeanvänd­ningen och därmed minska efterfrågetrycket på olja ligger i de oljeimpor­terande u-ländernas intresse.

De icke OPEC-anslutna u-ländernas nettoimport av olja var år 1979 2,4 milj. fat per dag (120 milj. ton). Denna siffra döljer dock omfattningen av oljeimporten och oljeberoendet hos flertalet länder inom gruppen eftersom en betydande oljeexport till OECD-länderna äger rum frän ett litet antal icke OPEC-anslutna oljeproducerande u-länder. Omfattningen härav var år 1979 ca 2 milj. fat per dag.

Oljeproduktionen i de u-länder som inte tillhör OPEC väntas öka frän ca 5 milj. fat per dag år 1979 till kanske 8-9 milj. fat per dag år 1985 och mer än 10 milj. fat per dag är 1990. Huvuddelen av denna produktion väntas fortfarande äga rum i ett begränsat antal länder, även om förutsättningarna finns för ett antal "nya" oljeproducenter att minska sitt importberoende avsevärt eller t. o. m. bli nettoexportörer. Övriga u-länder — kanske ett 90-tal - är i huvudsak hänvisade till OPEC-olja.


 


Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet        12

De icke OPEC-anslutna u-lähdernas samlade efterfrågan på olja under 1980-tälét väntas, som jag har konstaterat i det föregående, växa snabbt, dock möjligen inte fullt så snabbt som produktionen i dessa länder. En viss föfbättrihg i gruppens försörjningssituation bedöms därför som möjlig un-def detta årtionde, jag vill dock återigen understryka att det överväldi­gande flertalet u-länder väntas förbli i stor utsträckning hänvisade till inipöttérad olja och att de däfined befinner sig i en utomordentligt besvär­lig situation genom de förändringar som förväntas äga rum när det gäller priséi" och tillgäng på detta energislag.

Världsbanken har uppskattat att de oljeimporterande u-ländernas behov äv importerad olja kommer att växa från 4,5 milj. fat per dag år 1980 till kanske 7 milj. fat per dag år 1990. En sådan ökning skulle innebära en avsevärd belastning för dessa länders ekonomier, med en kostnad för oljeimporten i fasta priser som skulle öka från 50 miljarder dollar är 1980 till det dubbla år 1990.

I ett längre perspektiv - år 2000 och därefter — finns det anledning att förmoda att u-ländernas mycket stora energibehov på grund av befolk­ningsökning, urbanisering och behov av ekonomisk tillväxt kommer att utgöra det allt överskuggande globala energiproblemet.

Inom World Energy Conference (WEC) har följande tabell tagits fram för att illustrera möjliga utvecklingstendenser rörande befolkning, total energikonsumtion samt energikonsumtion per capita i i-länder och u-länder år 1976 och år 2020. Tabellen bygger på antaganden om en årlig tillväxt av energianvändningen i u-länder om 4,2 % och i i-länder om 2,3 %.

 

 

1976

 

 

2020

 

 

 

Befolk-

Energi-

Energi-

Befolk-

Energi-

Energi-

 

ning

behov

behov

per

capita

nmg

behov

behov

per

capita

 

miljarder

miljarder toe

toe

miljarder

miljarder toe

toe

Industriländer

1,1

5,0

4.4

1,5

9.6

6,4

Utvecklingsländer

3,0

1.7

0,6

6.8

10.4

1.5

Världen totalt

4,1

6,7

 

8,3

20,0

 

Av tabellen framgår att energikonsumtionen per capita i u-länderna år 2020 trots en relativt snabb tillväxt i den totala energianvändningen fortfa­rande förväntas bli mycket låg, eller ca 1,5 toe per capita. Denna siffra kan jämföras med t. ex. energikonsumtionen i dag i i-länderna pä i genomsnitt ca 4,4 toe per capita och i Sverige på ca 6 toe.


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet             13

2.2.4    Öststaterna och Kina

Sovjetunionen är världens största oljeproducent med en produktion år 1978 pä 572 milj. ton (11,44 milj. fat per dag). Av den sammanlagda exporten detta är på 160 milj. ton gick ca 70 milj. ton till de övriga SEV-länderna' medan återstoden exporterades till Västeuropa,

Sett i ett globalt perspektiv är SEV-ländernas framtida situation i oljeför-sörjningshänseende av stort intresse. Officiella sovjetiska siffror som nyli­gen har redovisats i en rapport från FN:s ekonomiska kommission för Europa (ECE) tyder pä en oljeproduktion år 1990 på 620—700 milj. ton, vilket med ett antagande om en inhemsk konsumtion på 534 milj. ton ger en exportpotential pä 86-166 milj. ton. Om exporten till de europeiska SEV-länderna antas ligga kvar på en nivå kring 80 milj. ton skulle 6-86 milj. ton återstå för export till övriga länder.

Vissa bedömare har emellertid gjort gällande att den sovjetiska oljepro­duktionen kommer att nå en topp på kanske 600 milj. ton de närmaste åren för att sedan gradvis minska. En sådan utveckling skulle ha betydelsefulla konsekvenser för läget på den internationella oljemarknaden.

De östeuropeiska ländernas problem pä energiområdet är desamma som lEA-ländernas och samma typer av åtgärder är aktuella för båda länder-grupperna. Hög prioritet har av de östeuropeiska regeringarna givits ät åtgärder för att främja en effektiv energihushållning och för att utveckla till oljan alternativa energikällor. Fortsatta satsningar på kol och en mycket kraftig expansion av kärnkraft är enligt de östeuropeiska regeringarna väsentliga inslag i en strategi för att möta de framtida energibehoven. En kraftig ökning av den sovjetiska gasproduktionen och gasexporten väntas äga rum under 1980-talet.

Kinas oljeproduktion uppgick är 1979 till ca 110 milj. ton varav ca 16 milj. ton exporterades. Betydande osäkerhet råder om den framtida ex­portpotentialen men de tidigare mycket optimistiska bedömningarna synes nu ha reviderats, bl. a. pä grund av växande behov av olja för internt bruk och ökande problem med den inhemska energiproduktionen. Vissa bedö­mare förutser att Kina kan komma att bli nettoimportör av olja mot mitten av 1980-talet.

2.2.5    OPEC

Den utsträckning i vilken OPEC-länderna kan och vill producera och exportera olja är av avgörande betydelse för världens situation i energiför­sörjningshänseende och för läget i världsekonomin. OPEC svarar i dag för 50 % av världens oljeproduktion och för ca 80 % av världshandeln med olja.

' SEV = Rådet för ömsesdigl ekonomiskt bistånd. Följande länder är aktiva med­lemmar i SEV: Bulgarien, Polen, Rumänien. Sovjetunionen. Tjeckoslovakien. Ung­ern. Östtyskland. Mongoliet. Kuba och Vietnam.


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet             14

OPEC:s oljeproduktion uppgick år 1979 till 31,5 milj. fat per dag. Härav exporterades 28,7 milj. fat per dag. Produktionen år 1980 uppskattas till 26,6 milj. fat per dag. OPEC:s oljeproduktion under sista kvartalet 1980 uppskattas till ca 24,5 milj. fat per dag, bl. a. till följd av kriget mellan Iran och Irak.

Tidigare prognoser rörande OPEC:s oljeproduktion tydde på en icke oväsentlig ökning fram till perioden 1985-1990. Dagens bedömningar ger vid handen att möjligheten är stor att OPEC aldrig mer kommer att produ­cera och exportera sä mycket olja som man gjorde år 1979.

Det finns flera anledningar till denna förändring i synen på omfattningen av OPEC:s framtida oljeproduktion. Den viktigaste är kanske att hänsyn tagits till OPEC-regeringarnas växande oro inför vad som har uppfattats som en alltför snabb utvinningstakt med hänsyn till långsiktiga nationella och ekonomiska intressen, kombinerat med ett allt starkare inflytande från OPEC-regeringarnas sida över oljeproduktionen och oljehandeln. Plane­ringen för den tid då oljetillgångarna sinar är för många OPEC-länder en realitet. Eftersom oljan är dessa länders viktigaste, i många fall enda, naturresurs samt eftersom uppgiften att bygga upp en diversifierad ekono­mi och att åstadkomma en social anpassning härtill är tidskrävande och förenad med stora problem, är det naturiigt att man kan vilja föredra en mer utsträckt produktionsperiod med en långsammare utvinningstakt. Dessa tendenser har givetvis förstärkts genom de senaste två årens drastis­ka höjning av oljepriset. Sedan slutet av år 1978 har råoljepriset genom­snittligt gått upp med ca 175 % och en lägre produktion krävs alltså för att finansiera ett konstant importbehov. För vissa s. k. lågabsorberande OPEC-länder — som dessutom på det hela taget är de som har de största reserverna — tillkommer att man har svårt att av infrastrukturella skäl tlnna lönsamma investeringsobjekt för de inkomster som oljeförsäljningen genererar samt att de överskott som man placerar i i-länderna tenderar att urholkas av inflationen. För dessa länder kan det framstå som mer lönsamt att begränsa produktionen och behålla oljan i marken än att skaffa sig finansiella tillgångar som bedöms ge sämre avkastning. De s. k. högabsor-berande OPEC-länderna, vilka i princip har ett intresse av ökad export och högre priser, är samtidigt också i stor utsträckning de som har relativt små reserver. I dessa länder är också den inhemska konsumtionen av olja snabbt växande.

Fysiska möjligheter till högre produktion än den som ägde rum år 1979 finns dock pä sikt och kapacitetstillskott kan tänkas ske i t.ex. Saudiara­bien och Irak. I den rapport rörande OPEC:s långsiktiga strategi, som har diskuterats inom organisationen under senare tid, sägs emellertid att OPEC:s produktionskapacitet år 1985 kommer att vara ca 35 milj. fat per dag och att en ökning av denna siffra är osannolik.

Hur mycket olja som OPEC kommer att producera i framtiden bestäms dock som jag har antytt i det föregående i många fall i mindre utsträckning


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet              15

av den tillgängliga fysiska produktionskapaciteten. I stället spelar viljan att producera — mot bakgrund av överväganden av den typ som jag här har redovisat - en alltmer framträdande roll. En annan betydelsefull faktor att beakta vid uppskattningar av OPEC:s framtida oljeproduktion är också effekterna av politiska kriser och förändringar, såsom har illustrerats av revolutionen i Iran och kriget mellan Iran och Irak. Det har hävdats att det finns en risk att viss del av OPEC:s produktionskapacitet permanent kan komma att vara "utslagen" av dylika orsaker. Ytteriigare en aspekt att beakta i ett längre perspektiv är möjligheten att viss prioritet ges åt andra u-länder när det gäller oljeleveranser från OPEC.

Även om osäkerheterna är betydande synes det mot denna bakgrund realistiskt och klokt för oljeimporterande länder att räkna med en sjun­kande oljeproduktion inom OPEC under 1980-talet jämfört med nivån är 1979. Minskningen av OPEC:s export torde bli ännu snabbare på grund av de växande behoven att tillgodose inhemsk efterfrågan. OPEC:s inhemska konsumtion uppgick år 1979 till ca 2,3 milj. fat per dag. Nivån år 1990 kan komma att ligga kring 5,4 milj. fat per dag.

Hur mycket OPEC:s export kommer att minska är naturligtvis omöjligt att förutsäga. Vissa bedömare har angett att en minskning från 28,7 milj. fat per dag år 1979 till ca 23 milj. fat per dag år 1990 och ca 17 milj. fat per dag år 2000 är sannolik.

2.2.6 Den globala energisituationen på sikt

Varje prognos över den globala energisituationen pä sikt är förenad med osäkerheter. Den redovisning som jag nu har lämnat torde dock medge att vissa allmänna slutsatser dras vilka utgör en utgångspunkt för den svenska energipolitiken.

Utvecklingen under senare delen av 1970-talet har inneburit att en peri­od av omställning mot minskad oljeandel i världens energiförsörjning har inletts. Prognoser över 1980-talet ger dock vid handen att de åtgärder som har vidtagits inte är tillräckliga och att det finns en risk att de väntade energibehoven med en rimlig utveckling av energipriserna och med en rimlig ekonomisk tillväxt inte helt kommer att kunna täckas mot mitten av årtiondet. Övervägande skäl talar för att resten av 1900-talet kommer att karakteriseras av en tilltagande knapphet på energi och av en tilltagande konkurrens om begränsade tillgångar på olja. Därmed är sannolikheten stor för fortsatta ökningar av oljepriset med åtföljande effekter pä betal­ningsbalanser och på världsekonomin.

För att en sådan situation skall kunna undvikas är beslutsamma åtgärder nödvändiga i alla länder för att minska oljekonsumtionen, främja effektivi­teten i energianvändningen, ersätta olja med andra energikällor och ut­veckla till oljan alternativa energikällor.

Två faktorer kommer att dominera utsikterna för 1980-talet när det gäller utbud och efterfrågan på energi. Den ena är vilken kvantitet olja som


 


Prop, 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet         16

OPEC-länderna kan tänkas exportera. Den andra är i-|än4ernas ekonomis­ka utveckling och energipolitik. Ett särskilt ansvar för att övergängen till en förändrad struktur i energiförsörjningen äger rum pä ett smidigt sätt och utan störningar på världsekonomin åvilar därmed givetyjs i-länderna och OPEC-länderna.

Jag vill emellertid understryka att en faktor av största vikt att beakta när det gäller den globala energisituationen under 1980-ta!et är riskerna för störningar j pljetillförseln til' följd av politiska kriser och förändringar.

Som jag nyss har framhållit framstår i ett längre tidsperspektiv u-länder­nas energisituation som det centrala energiproblemet. Energiförsörjningen blir därmed en internationell fräga av stor dignitet, med omfattande åter­verkningar på förhållandet meNan rika och fattiga länder och pä ekonomisk och social utveckling pol) stabilitet.

Behovet av internationellt samarbete och samförstånd för att åstadkom­ma de nödvändiga förändringarna äf stort. Det finns ett gemensamt intres­se hos alla länder att föräncjringarna sker utan ejconomiskt och socialt negativa konsekvenser,

Dessa gemensarnma intressen har kommit till uttryck i ett avsnitt i den strategi för FNjS tredje iJtvecklingsärfipnde som antogs av generalförsam­lingen hösten 1980. Detta avsnitt har fpljande lydelse:

"I syfte att skapa mer gynnsamma förutsättningar för utveckling och för tillväxten i yärldsekonprnin måste anstrångningarna förstärkas för att söka långsiktig lösningar på energiproblemet. Världssamfundet måste göra omfattande och snabba framsteg i övergången från en internationell ekono­mi sorn huviidsakligen är baserad på olja och gas. Den måste i ökad Utsträckning förlita sig på nya och förnybara energikällor och ansträng­ningar måste göras att reservera användningen av olja och gas för icke-energiändaniårpch för ändamål där de inte kan ersättas av andra energikäl­lor. Mpt bakgrund av förhållandet att fossila bränslen utgör en ändlig resurs i världsekonpmin och det pftg slösaktiga och ineffektiva sätt på vilket dessa rgsurser används måste effektiva åtgärder snabbt vidtas och/ eller förbättras inpm energihushåljningsomrädet, i synnerhet i i-länder­na vjlica Konsumerar den störst dejen av världens olje- och gasproduk­tion ,,,"

För svenskt vidkommande vi|l jag mpt denna bakgrund understryka att en politik spm syftar ti|| ett kraftjgt minskat pljeberoende inte bara är ett första rangens natipnellt intresse av försörjningstrygghetsskäl och av eko­nomiska skäl. En sådan inriktning av politiken är också ett internationellt intresse. Sverige måste axla sin del av ansvaret i den globala omställning som förestår - och detta ansvar är betydande på grund av vår höga oljekonsiJmtipn.

Enligt mjn rnening är också en kraftfull politik för att minska oljekon­sumtionen en fråga pm solidaritet med de oljeimporterande u-länderna. Ju mindre olja som efterfrågas på världsmarknaden av Sverige och de andra i-


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet             17

länderna desto större är utsikterna att energipriser och energitillgång inte kommer att lägga en hämsko pä u-ländernas ekonomiska och sociala utveckling. Jag anser att det är angeläget att frågan om utnyttjandet av energikällor som kan ersätta olja ses också i detta perspektiv. Särskilt relevanta ter sig överväganden av denna u-landspolitiska karaktär mot bakgrund av de mycket stora energibehoven som u-länderna kommer att ha på lång sikt för att ge sina växande befolkningar en dräglig tillvaro.

Jag vill också för svenskt vidkommande återigen understryka att vårt försörjningsläge är utsatt och att den nuvarande situationen innebär oac­ceptabla risker för vår ekonomi och för vår välfärd. Vi är för vår energiför­sörjning i dag till nära 70% beroende av olja, och av oljeimporten härrör 65-75% från Mellanöstern och Afrika. Händelser under senare tid har visat hur politiska kriser har direkta konsekvenser för vår försörjning med energi. Enligt min mening måste en ansvarsfull energipolitik beakta möjlig­heten av ytterligare kriser i bl. a. Mellanöstern med konsekvenser för Sveriges oljeförsörjning. Verkligt förbättrad försörjningstrygghet kan där­för enbart åstadkommas om oljans andel i vår energiförbrukning väsentligt minskas.

2.3 Internationellt energisamarbete

Av vad jag nyss har anfört om energipolitiken i ett internationellt per­spektiv framgår att ökad vikt måste läggas vid det internationella energi­samarbetet. Vi står inför växande behov inte bara av informationsutbyte utan också av samförstånd och gemensamt handlande mellan alla länder när det gäller de framtida energiförsörjningsproblemen. Inte minst angelä­get är det internationella energisamarbetet för ett land som Sverige som är starkt beroende av energiimport och utrikeshandel. Också hänsyn till u-ländernas energiproblem talar för ett utvidgat sådant samarbete.

Särskilt viktigt synes det vara att få till stånd ett nära och förtroendefullt samarbete mellan oljeimporterande och oljeexporterande länder. Sedan Conference on International Economic Cooperation i Paris åren 1975-1977 har endast små framsteg gjorts när det gäller frågan om FN-systemets behandling av övergripande energipolitiska frågeställningar.

FN:s generalförsamling har emellertid fattat principbeslut om att en s. k. global förhandlingsrond omfattande råvaror, energi, handel, utveckling samt monetära och finansiella frågor, skall äga rum inom FN-systemet. Förberedelsearbetet har ännu inte slutförts men förhandlingsronden kan förhoppningsvis inledas inom de närmaste månaderna. Energifrågorna väntas komma att spela en viktig roll i denna förhandling. Enligt min mening är det önskvärt att den globala rondens energidel leder till största möjliga enighet om sädana överenskommelser eller principer som främjar stabilitet och förutsebarhet inom energiområdet och förbättrar försörj­ningstryggheten. Allmänt sett är det angeläget att främja kontakterna mel-3    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 90


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet              18

lan olika ländergrupper i övergripande och långsiktiga energipolitiska frå­gor så att grunden kan läggas för ett brett samförstånd om de åtgärder som erfordras. Förstärkta åtgärder för att bistå de oljeimporterande u-länderna i deras ansträngningar att öka sin energiproduktion bör också utgöra en viktig del av energidiskussionerna inom ramen för den globala förhand­lingsronden. 1 dessa diskussioner bör också den analys och de förslag som framförts i rapporten från den s. k. Brandt-kommissionen spela en viktig roll.

FN:s generalförsamling har beslutat att en FN-konferens om nya och förnybara energikällor skall äga rum i Nairobi den 10-21 augusti 1981. Konferensen kommer att ägna särskild uppmärksamhet åt åtgärder för att främja utvecklingen av nya och förnybara energikällor i u-länder och förutses komma att anta en s. k. världsplan med denna inriktning.

En särskild kommitté har tillkallats för att förbereda det svenska delta­gandet i konferensen. Jag hoppas att Nairobi-konferensen skall leda till åtgärder, både nationellt och internationellt, som förbättrar u-ländernas energisituation.

I sammanhanget vill jag erinra om att ett ökat intresse vuxit fram i i-länder. u-länder och inom internationella organisationer för ett vidgat bistånd till u-länder inom energiområdet. Inom Världsbanken diskuteras t. ex. ett utvidgat program för finansiering av energiinvesteringar. För svenskt vidkommande har särskilda riktlinjer för energibistånd antagits av styrelsen för internationell utveckling (SIDA). I dessa riktlinjer prioriteras svenskt stöd till energiplanering, utbyggnad av vattenkraften, bättre ut­nyttjande av skogstillgångarna och samarbete för att utveckla nya och förnybara energikällor.

Sveriges deltagande i internationellt energipolitiskt samarbete koncen­treras i hög grad till det internationella energiorganet, lEA. Arbetet inom lEA har under senare år dominerats av åtgärder dels för att minska effekterna av plötsliga störningar i tillförseln av olja. dels för att åstadkom­ma ett långsiktigt minskat beroende av importerad olja.

Vid lEA:s ministermöte i maj 1980 överenskoms om ett system för uppskattningar av och tak för medlemsländernas oljeimport. Överenskom­melsen innebär alt lEA-sekretarialet skall i kontakt med varje land konti­nuerligt utarbeta uppskattningar av oljeimporten för innevarande och på­följande kalenderår. Under normala förhållanden skall dessa uppskattning­ar tjäna som måttstockar på vilka framsteg som görs i strävandena att minska oljeimporten. Om man vid ett ministermöte anser att situationen på oljemarknaden så kräver, skall ministrarna ta ställning till om individuella tak för oljeimporten skall tillämpas som ett instrument att förbättra balan­sen. Dessa tak skall i så fall fastställas efter förhandlingar som delvis baseras på de nämnda uppskattningarna. Vidare överenskoms vid samma tillfälle om att ett system för konsultationer rörande medlemsländernas lagerpolitik skulle etableras. Vid organisationens ministermöte i december


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet             19

1980, vilket främst ägnades åt situationen på oljemarknaden som en följd av kriget mellan Iran och Irak, överenskoms att det i det läge som då var för handen inte fanns anledning att fastställa individuella importtak. I stället fattades beslut om en rad andra åtgärder för att minska risken för oljeprishöjningar.

Vad gäller den långsiktiga energisituationen har lEA-länderna, som jag fidigare har redogjort för, vid upprepade tillfällen betonat problemens allvar och nödvändigheten av en förstärkt energipolitik för att undvika negativa konsekvenser för den ekonomiska tillväxten.

Jag har tidigare också berört frågan om de nationella mål för en begräns­ning av oljeimporten år 1985 som fastställdes vid IEA:s ministermöte i december 1979. För svenskt vidkommande anmäldes vid detta tillfälle att något mål inte kunde preciseras med hänsyn till den då förestående folk­omröstningen om kärnkraft och att det svenska målet skulle fastställas vid ett senare tillfälle.

Jag återkommer senare (avsnitt 5.2) till frågan om oljeimportmål för Sverige för år 1985. Ett mål bör enligt min mening anges också för år 1990.

För att främja strukturella förändringar som leder till minskat oljebe­roende har inom lEA särskild uppmärksamhet ägnats energisparande och kol. Jag återkommer senare till vad som har gjorts i dessa avseenden (kapitel 4, 7).

De årliga analyserna av varje medlemslands energipolitik utgör ett vik­tigt element i lEA-samarbetet. Analyserna syftar till att utvärdera framste­gen i medlemsländernas ansträngningar att minska beroendet av importe­rad olja och att formulera rekommendationer för fortsatta åtgärder. Resul­taten sammanfattas i rapporter som tillsammans med en sammanfattande bedömning årligen publiceras. Separata undersökningar görs av politiken när det gäller forskning, utveckling och demonstration inom energiområ­det.

Vad gäller forskning, utveckling och demonstration har ett mycket om­fattande och konkret internationellt samarbete växt fram inom lEA. Sveri­ge deltar i huvuddelen av de aktuella projekten. Vidare har en för lEA-länderna gemensam gruppstrategi för forskning, utveckling och demon­stration utarbetats. Strategin antogs vid ministermötet i maj 1980 som vägledning vid planering av nationella energiforskningsprogram. Chefen för industridepartementet kommer senare i dag att ytterligare beröra forsk­ningssamarbetet inom lEA vid behandlingen av förslag till ett fortsatt energiforskningsprogram.

Jag vill också nämna att ett intensifierat samarbete etablerats inom OECD/IEA rörande införande av lovande ny energiteknik. En särskild arbetsgrupp inom OECD/IEA lade i april 1980 fram förslag rörande ett utvidgat samarbete inom detta område. Som ett resultat av gruppens arbete har upprättats en särskild högnivågrupp för införande av energitek­nologi med uppgift att bl. a. främja konkreta samarbetsprojekt.


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet       20

Min uppfattning är att samarbetet inom lEA är av betydande värde för Sverige, inte minst för utformningen av vår långsiktiga energipolitik. Orga­nisationen är det effektivaste instrument vi har för att i samverkan med andra länder verka för en förbättrad global hushållning med energire­surser. Som källa till information om utvecklingen i vår omvärld i energi­hänseende är lEA av stor betydelse eftersom våra egna resurser för att följa denna utveckling är begränsade. Organisationens mål såsom de fast­lagts i lEP-avtalet står i allt väsentligt i överensstämmelse med Sveriges energipolitiska mål. Jag vill särskilt understryka vad jag redan har framhål­lit i det föregående, nämligen att energipolitikens utveckling i andra länder är av stor betydelse för vår egen energisituation och att vi har ett starkt intresse av att alla länder begränsar sitt oljeberoende genom hushållning och genom ökat utnyttjande av andra energikällor än olja. Medlemskapet i lEA innebär en möjlighet att framföra synpunkter pä andra länders energi­politik. Det innebär också att vi själva får vara beredda att ta emot synpunkter på vår egen politik.

Det Internationella atomenergiorganet i Wien (lAEA) har i dag 110 medlemsstater. Tyngdpunkten i organisationens verksamhet ligger på kon­troll av att avledning av klyvbart material för framställning av kärnvapen inte äger rum.

Jag kommer senare (avsnitt 7.6.3) att ta upp frågan om internationellt samarbete beträffande kontroll av klyvbart material.

Under år 1980 undertecknade och ratificerade Sverige en internationell konvention angående fysiskt skydd av nukleärt material.

Under senare år har inom organisationen ökad vikt lagts på kärnsäker­hetsåtgärder.

Den första fasen av programmet för kärnsäkerhetsstandards (Nuclear Safety Standards Programme, NUSS), avses bli avslutad är 1982. Då har fem säkerhetskoder och ca 50 säkerhetsguider givits ut. En genomgripande översyn av IAEA:s riktlinjer för säkra transporter av radioaktivt material pågår f. n. och avses resultera i utgivandet av ett reviderat dokument år 1983.

På den svenska regeringens inbjudan höll lAEA en större konferens angående kärnkraftssäkerhet i Stockholm den 20-24 oktober 1980. Konfe­rensen, som var organiserad i en plenarsession och två parallella tekniska sessioner, samlade 560 deltagare och 80 observatörer från 44 länder. Vid konferensen lämnades beskrivningar över tekniska förbättringar inom kärnsäkerhetsområdet samt gavs tillfälle till diskussion och aktuell utvär­dering av bl. a. säkerhets- och beredskapsfrågor vid drift av kärnkraftverk. För de svenska förberedelserna för konferensen svarade en särskild kom­mitté (I 1980:01).

Inom OECD:s kärnenergiorgan NEA har tyngdpunkten i arbetet legat på erfarenhetsutbyte i fråga om föreskrifter på kärnenergiomrädet. NEA:s arbete är organiserat i fyra huvudkommittéer, en för strålskyddsfrågor, en


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet       21

för säkerhetsfrågor, en för frågor om radioaktiv avfallshantering och en för kärnbränslecykelfrågor. Samordnande kommitté är Steering Committee for Nuclear Energy.

Enligt min mening är ett förstärkt internationellt samarbete inom kärnsä­kerhetsområdet av väsentlig betydelse. Erfarenhetsutbytet inom NEA är av stor vikt för svenska myndigheter som statens kärnkraftinspeklion och statens strälskyddsinstitut. Det utvidgade arbetet inom lAEA på säker­hetsområdet har aktivt stötts frän svensk sida.

lAEA bör ytterligare aktivera sin roll på kärnsäkerhetsområdet, bl. a. genom utveckling av arbetet på kärnsäkerhetsstandards. Organisationen borde särskilt kunna intensifiera insatser för informations- och erfaren­hetsutbyte i kärnsäkerhetsfrågor. Ett särskilt område där vissa förslag redan har lagts fram inom lAEA gäller eventuella gränsöverskridande effekter av drift av kärnkraftverk. Arbete bör vidare inriktas pä större internationell samstämmighet i synen på kärnsäkerhetsfrågor och utvidgat internationellt säkerhetssamarbete. I detta sammanhang kan ökad har-monisering av säkerhetskriterier och möjligheten av nya internationella överenskommelser om minimikriterier för kärnsäkerhetsarbete diskuteras. Därutöver skulle naturligtvis nationella myndigheter föreskriva ytteriigare säkerhetsvillkor betingade av t. ex. lokala förhållanden.

Det nordiska energisamarbetet har under senare tid intensifierats. Vid ett möte mellan de nordiska ländernas statsministrar i Reykjavik i mars 1980 beslutades att uppdra åt energiministrarna att undersöka förutsätt­ningarna för en utbyggnad av det energipolitiska samarbetet i Norden och av det nordiska samrådet inför energidiskussioner i internationella organi­sationer. Vissa riktlinjer för det nordiska energipolitiska samarbetet fast­ställdes vid ett energiministermöte i april 1980. Särskild uppmärksamhet ägnas fortlöpande ät frågor om bl. a. energihushållning, energiforskning, introduktion av nya och förnybara energikällor, energisystemanalys, olja och gas samt kol.


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet       22

3    Den ekonomiska bakgrunden

God tillgång till energi är en grundläggande förutsättning för ekonomisk och social utveckling. De högutvecklade industriländerna använder, som jag redan har nämnt, mångdubbelt större energimängder per invånare än u-länderna. Jag har tidigare redogjort för aktuella bedömningar av den lång­siktiga internationella utvecklingen på energiområdet. Jag strök därvid under behovet av en kraftfull energipolitik inriktad på ett minskat svenskt oljeberoende med hänsyn både till solidariteten med de oljeimporterande u-länderna och till vårt eget utsatta försörjningsläge.

Energipolitiken måste också vara förenlig med de samhällsekonomiska förutsättningarna och bedrivas i samverkan med den ekonomiska politi­ken. Som jag avser redovisa närmare senare utgör vårt oljeberoende dess­utom en viktig bestämningsfaktor för den ekonomiska politikens utform­ning. Målmedvetna och effektiva insatser för att nedbringa oljeimporten utgör väsentliga inslag i en ekonomisk politik som syftar till att komma till rätta med den nuvarande obalansen i den svenska ekonomin.

Jag kommer senare också att lämna en översiktlig redogörelse för den ekonomiska utvecklingen hittills, de aktuella problemen och de krav som kommer att ställas pä den ekonomiska politiken under 1980-talets första hälft och för att den skall leda utvecklingen in på en väg mot ekonomisk jämvikt. Jag kommer särskilt att fästa uppmärksamheten på den roll ol­jeimporten och de ökade oljepriserna har spelat och förutses spela i framti­den. Jag baserar i allt väsentligt framställningen pä den i december 1980 presenterade långtidsutredningen LU 80 (SOU 1980:52).

För industriländerna innebar den ekonomiska utvecklingen under 1950-och 1960-talen en tillväxt utan motstycke. Den genomsnittliga BNP-till-växten i industriländerna var under 1950-talet något över 4 % per år, medan den under 1960-talet låg nära 5 % per år. Detta skall jämföras med att genomsnittet tidigare under 1900-talet knappast överstigit 2 %. Efter­krigstiden har också kännetecknats av en stor stabilitet i olika avseenden, såsom jämna och regelbundna konjunkturcykler och en lugn utveckling av den allmänna prisnivån. Inom ramen för denna stabila utveckling var det möjligt att bedriva en framgångsrik stabiliseringspolitik, som möjliggjorde att den snabba kapaciletstillväxten också kunde utnyttjas för en snabb produktionstillväxt.

Hög tillväxt, god stabilitet, högt kapacitetsutnyttjande och full syssel­sättning samverkade alltså till 1950- och 1960-talens snabba ekonomiska utveckling i industriländerna. En rad yttre faktorer möjliggjorde denna utveckling. Hit hör den snabba produktivitetstillväxt som kunde komma till stånd dels genom att övriga industriländer drog nytta av teknologi som redan var etablerad i den i teknologiskt hänseende mer avancerade ameri­kanska ekonomin, dels genom att arbetskraft kunde föras över från jord­brukssektorn till förhållandevis högproduktiv industri. Den amerikanska


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet             23

ekonomins dominans bidrog under perioden till stabiliteten i hela det internationella ekonomiska systemet och yttrade sig, med fä undantag, i genomgående låg inflation i industriländerna, stabila växelkurser och små påfrestningar på betalningsbalanserna. Handelsliberaliseringen efter kriget bidrog till världshandelns snabba utveckling.

En annan väsentlig faktor var stabila priser på råvaror och olja. Medan råvarupriserna med smärre fluktuationer nära nog följde priserna på bear­betade varor sä sjönk det relativa priset pä olja. Detta bidrog till låg inflationstakt och stabila relativpriser samtidigt som nedgången i oljepri­serna bidrog till att priserna på industriländernas importvaror kom att sjunka i förhållande till deras exportvaror. Tillgängen pä råvaror och billig energi drev på utvecklingen mot att ersätta arbetskraft med kapital i industriell produktion, som ofta är energikrävande. Detta bidrog till en snabb investerings- och produktivitetsutveckling.

De sjunkande oljepriserna bidrog till att sänka transportkostnaderna, vilket i sin tur underlättade den snabba tillväxten i världshandeln.

Inom ramen för den höga produktionstillväxten och det förbättrade bytesförhållandet i utrikeshandeln var det möjligt att undvika fördelnings-konflikter inom industriländerna. Det gick därför att kombinera en snabb reallönetillväxt med en god vinstutveckling. Det var också möjligt att kombinera en god utveckling av reallönen efter skatt med en snabb tillväxt i den offentliga sektorn. Detta bäddade dels för låga nominella löneavtal, vilket bidrog till en låg inflationstakt, dels till en god räntabilitet i företa­gen, vilket i sin tur bidrog till snabba investeringsökningar. Till investe­ringsutvecklingen bidrog också den stabila situationen på prissidan.

Den svenska ekonomins utveckling under efterkrigstiden anslöt sig i mänga avseenden till den internationella bilden. Sålunda upplevde även Sverige under 1950- och 1960-talen en period av unik materiell tillväxt. 1 jämförelse med utvecklingen i övriga OECD-omrädet under samma period motsvarar den svenska ungefär ett genomsnitt. Detsamma gäller utveck­lingen av industriproduktion och handel. Detta medförde en kraftig ökning av energianvändningen. Inom industrin bidrog en teknisk utveckling un­derstödd av en förmånlig prisutveckling på energi i förhållande till andra insatsfaktorer verksamt till detta. Den materiella standardutvecklingen innebar också en allt energiintensivare konsumtion bland hushällen, som bl. a. tog sig uttryck i en ökad personbilsanvändning.

Den snabba ökningen av energiförbrukningen under dessa år åtföljdes av en övergäng från fasta till flytande bränslen. I mitten av 1950-talet svarade oljan för ca 45 % av den totala energitillförseln. År 1973 hade dess andel stigit till ca 73 %. I motsvarande mån minskade tillförseln av fasta bränslen — särskilt av kol.

När det gäller användningen av resurstillväxten tillhör Sverige den grupp av länder som har satsat på en snabb tillväxt av offentlig konsum­tion. Till denna bild hör också att Sverige i högre grad än de flesta


 


prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet       24

industriländer prioriterat den fulla sysselsättningen. Med denna priorite­ring är det inte onaturiigt att den svenska inflationstakten under 19.50- och 1960-talen låg något över OECD-genomsnittet.

Under senare delen av 1960-talet inträffade i flera europeiska länder kraftiga löneökningar som inte var förenliga med den låga inflationstakt som ekonomierna dittills uppvisat. Efter en lång period där den materiella utvecklingen överträffat förväntningarna blev efter den mycket snabba tillväxten under perioden 1960-1965 förhållandet det omvända. Det skärpte fördelningskonflikterna.

1 början av 1970-talet rycktes en av grundförutsättningarna för den gynnsamma 1950- och 1960-talsutvecklingen undan, nämligen de stabila energi- och råvarupriserna. Dåliga skördar i Sovjet och Kina m.fl. länder tvingade dessa till stora köp av vete på den internationella spannmålsmark­naden. Därmed började livsmedelspriserna stiga kraftigt från år 1972. Senare under konjunkturuppgången steg priserna pä metaller och övriga råvaror. Slutligen påbörjades hösten 1973 den dramatiska oljeprisstegring som kom att innebära ett fyrfaldigande av de nominella priserna på råolja inom loppet av mindre än ett är. Den utlösande faktorn var kriget i Mellersta Östern och de därav följande störningarna i vissa arabländers oljeexport till Förenta Staterna och Västeuropa. 1 den knapphetssituation som uppstod lyckades de oljeproducerande länderna inom OPEC ta över kontrollen av prissättningen på råolja från de internationella oljebolagen. Oljeprisökningarna bidrog till att öka inflationstrycket i västekonomierna och till att konjunkturnedgången åren 1974 och 1975 blev den kraftigaste under hela efterkrigstiden.

I början av 1970-talet går således en skiljelinje mellan en period av lugn prisutveckling och en av kraftiga prisstegringar. Inom detta mönster fram­träder två tendenser av särskild vikt. För det första förekom över huvud taget inga cykliska variationer i oljepriserna under 1960-talet och endast jämförelsevis små cykliska rörelser i råvarupriserna. Detta kontrasterar mot 1970-talet där oljepriser och råvaror fått ett utpräglat cykliskt förlopp anknutet till industrikonjunkturen. Mönstret med kraftiga prisstegringar pä råvaror och olja i anslutning till slutfasen av konjunkturuppgången år 1973 upprepades åren 1978 och 1979. Även denna gäng förelåg ett samband med politiska oroligheter i Mellanöstern genom att revolutionen i Iran hade medfört en drastisk nedgång i oljeleveranserna från detta land. Sammanta­get innebar utvecklingen under 1970-talet en relativprisförskjutning till färdigvarornas nackdel. Tidigare hade förhållandet varit det omvända.

En annan viktig orsak till oljeprisernas uppgång är att den amerikanska oljeimporten började öka kraftigt vid slutet av 1960-talet. Därutöver kom en restriktivare utvinningspolitik hos många producentländer att efterhand spela en ökande roll.

Oljeprisstegringarna har haft flera fundamentala effekter på den ekono­miska utvecklingen i industriländerna. Dessa har fått ett försämrat bytes-


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet             25

förhållande gentemot omväriden vilket har medfört att det potentiella utrymmet för realinkomstökningar har minskat. Vidare har OECD-län­derna tenderat att fä bestående underskott i bytesbalansen, vilket har medfört en växande skuldbörda för området i dess helhet. OPEC-länderna har däremot fått stora överskott och snabbt växande finansiella tillgångar. Vidare har olje- och råvaruprisstegringarna bidragit till att höja inflations­trycket i OECD-länderna.

De nämnda effekterna kan alla sägas vara av stabiliseringspolitisk natur. I ett längre perspektiv kommer också den förändring i relativpriserna på energi som oljeprishöjningarna har inneburit att ge djupgående förändring­ar i de existerande mönstren av energiproduktion och energianvändning. Delvis har denna process påbörjats genom att åtgångstalen för energi har sänkts och att oljans relativa betydelse på tillförselsidan har tenderat att minska under 1970-talet. Anpassningsproblemen i denna omställning har emellertid visat sig vara mycket stora.

Den produktionsapparat och den kapitalutrustning som industriländerna förfogade över i början av 1970-talet var avpassad för 1960-talets relativ­priser på energi och olja. En omställning till de nya priserna, och till i övrigt ändrade förutsättningar i form av bl. a. konkurrens frän de s. k. nya industriländerna, kräver omfattande nyinvesteringar och omflyttningar frän gamla till nya produktionsprocesser. En sådan omställning har emel­lertid visat sig vara oväntat svår att genomföra i det depressiva ekonomis­ka klimat som oljeprishöjningarna har bidragit till att skapa.

Slutresultatet av detta har blivit kvarstående strukturella problem i industriländerna med låg eller ingen lönsamhet i de branscher som är särskilt utsatta för de ändrade villkoren. Samtidigt har subventioner eller protektionistiska åtgärder satts in för att skydda branscherna från interna­tionell konkurrens. Detta har fördröjt en långsiktig nödvändig anpassning till de nya konkurrens- och efterfrägeförhållandena. Ändå har det inte varit möjligt att förhindra en betydande regional arbetslöshet i områden där dessa branscher är betydelsefulla.

En viktig orsak till den ökade ekonomiska instabiliteten under 1970-talet har varit de kraftiga oljeprishöjningarna. För Sveriges del har det stora oljeberoendet i hög grad försämrat förutsättningarna för en god ekonomisk utveckling under denna tid. Oljeprisökningarna har under 1970-talet bidra­git till att importpriserna årligen ökat 2,7 procent snabbare än exportpri­serna. Därmed har vårt bytesförhållande försämrats med 17 %. Sett som andel av BNP har det reala resursutrymmet därmed minskat med 5 %.

Oljeprishöjningarna har också försvårat stabiliseringspolitiken. Samti­digt som oljeprishöjningarna verkar inflationsdrivande och försämrar bytesbalansunderskottet sä verkar de aktivitets- och sysselsättningsned-dragande genom att de reducerar realinkomsterna i den svenska ekono­min. I Sverige har under 1970-talet förts en expansiv ekonomisk politik för att hålla uppe aktivitetsnivån och sysselsättningen. Därmed har emellertid inflationstrycket och bytesbalanspåfrestningarna förstärkts.


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet             26

Oljeprishöjningarna åren 1973 och 1974 och den därpå följande utveck­lingen medförde tidigare osedda behov av industripolitiska stödåtgärder. Totalt kan den statsfinansiella kostnaden för extraordinära åtgärder av denna karaktär under 1970-talet beräknas till inte mindre än 26 miljarder kr. Merparten härav utgick under 1970-talets senare hälft. För arbetsmark­nadspolitiska m. fl. åtgärder riktade i huvudsak till industrin har därutöver 49 miljarder kr. disponerats under 1970-talet. Härtill kommer utställda garantier till mycket betydande belopp. Syfiet med statens insatser har varit att göra det möjligt för nedläggningshotade företag, som ofta haft en sysselsättningsmässigt central ställning pä sin ort eller inom en region, att i socialt acceptabla former genomföra en nödvändig anpassning till ändrade pris- och konkurrensförhållanden på världsmarknaden. 1 andra fall har insatserna syftat till att bevara industriell kapacitet som kunde väntas ha långsiktig konkurrenskraft.

Produktionstillväxten har varit mycket svag under andra hälften av 1970-talet. Resursutrymmet har ytterligare knappats in av den försämring i värt bytesförhållande som oljeprishöjningarna gav upphov till. Mellan åren 1973 och 1979 steg sålunda det svenska importpriset på olja med ca 200 % jämfört med index för svensk export. Detta tillsammans med övriga pris­rörelser försämrade vårt bytesförhållande med totalt drygt 10 % under perioden 1973-1979.

Den svaga resurstillväxten motsvarades inte av en nedgång i konsum­tionen. I stället byggdes upp ett gap mellan konsumtionstillväxt och resurs­tillväxt som senare inte har slutits. En pådrivande faktor har varit den komunala konsumtionstillväxten som uppgått till 4,1 % om året i genom­snitt under 1970-talet, medan motsvarande siffra för den statliga konsum­tionen är 1,7 % per är.

På efteriVågesidan har också den offentliga utgiftstillväxten kommit att spela en alltmer dominerande roll under 1970-talet. Den trendmässiga tillväxten i de totala offentliga utgifterna har sedan 1960-talets början legat kring 6 % per är realt. Eftersom BNP-tillväxten varit långsammare har den offentliga sektorns utgifter fortgående ökat sin andel av BNP sä att denna 1979 uppgick till 62 %.

Med en dämpad BNP-tillväxt under 1970-talet samt en fortsatt trend­mässig utgiftslillväxt i offentlig sektor kom utgiftsökningen att ta omkring 80 % av hela BNP-ökningen i anspråk. Vissa år har den offentliga utgifts­ökningen t. o. m. överstigit BNP-tillväxten.

Den låga tillväxttakten i ekonomin under 1970-talet och det ökande realpriset pä energi har givetvis haft återverkningar pä energianvändning­en. Medan tillväxten under perioden 1965-1973 i genomsnitt uppgick till 3,5 % per år var den 0,7% per år under perioden 1973-1979. Även energianvändningens sammansättning har präglats av prisutvecklingen. Inom ramen för ett stigande realpris på energi har relativpriset på olja höjts kraftigt i förhållande till el under 1970-talet. Detta har inneburit en viss övergång från olja till el.


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet             27

De övergripande målen för den ekonomiska politiken är full sysselsätt­ning, god hushållning med tillgängliga resurser, stabila priser, god tillväxt, rättvis inkomstfördelning och regional balans. För att på lång sikt kunna uppfylla dessa mål är det nödvändigt att nå extern balans. Jag har i det föregående pekat på att vi under 1970-talet fått växande underskott i bytesbalansen, att tillväxten i ekonomin varit låg och att inflationstakten varit hög. Den fulla sysselsättningen har däremot kunnat upprätthällas till priset av mycket stora underskott i statsbudgeten.

De anpassningskrav som nu vilar på den svenska ekonomin kommer, enligt vad som sägs i LU 80, att innebära en stagnation av den totala konsumtionen i samhället. För att varaktigheten av denna stagnation skall kunna begränsas krävs en ökning av produktion och investeringar.

I LU 80 redovisas tvä huvudalternativ för landets ekonomiska utveck­ling under den första hälften av 1980-talet.

Det ena huvudalternativet (alternativ 1) beskriver ett scenario för den ekonomiska utvecklingen som innebär att våra balansbrister minskas och i vilket det är möjligt att uppnå de centrala målen för den ekonomiska politiken. I detta alternativ anges en väg till balans för den svenska ekono­min inom ramen för de restriktioner som bl. a. den internationella utveck­lingen och den möjliga kapacitetstillväxten förutses utgöra. Nödvändiga inslag i en utveckling mot balans är enligt LU att underskottet i bytesbalan­sen reduceras så att balans uppnås senast år 1990. Underskottet i statsbud­geten måste också minskas genom återhållsamhet i de offentliga utgifterna. Realkapitalbildningen måste öka så att en långsiktig tillväxt med i storleks­ordningen 2,5 % per är möjliggörs. Vidare är det nödvändigt att industrin stärks genom att dess konkurrenskraft och finansiella situation förbättras. Detta alternativ innebär ett klart brott mot utvecklingen under 1970-talet.

I det andra huvudalternativet (alternativ 2) analyserar LU 80 en utveck­ling som innebär att de nuvarande utvecklingstendenserna i ekonomin i stort sett består även under första hälften av 1980-talet. En sådan utveck­ling skulle enligt utredningen innebära att utgångslägets kraftiga obalanser förvärras och att näringslivet stagnerar med bl. a. den konsekvensen att den fulla sysselsättningen inte kan upprätthållas.

Efter remissbehandling av LU 80 avser regeringen lägga fram sin syn på de ekonomiska problemen i 1981 års reviderade finansplan. Jag vill dock, i avvaktan härpå, erinra om vad som anfördes i fråga om den ekonomiska politiken i prop. 1980/81: 20 om besparingar i statsverksamheten m. m. (s. 7-47). Chefen för ekonomidepartementet anförde där bl. a. att den nuva­rande ekonomiska utvecklingen måste brytas, att underskottet i bytesba­lansen måste nedbringas och jämvikten i ekonomin på sikt återställas. Han strök också under att svårigheterna att komma till rätta med problemen blir större ju längre de skjuts pä framtiden. Med hänvisning härtill finner jag, efter samråd med chefen för ekonomidepartementet, att energipolitiken i sina huvuddrag bör läggas upp sä att den bidrar till att skapa förutsättning-


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet       28

ar för att genomföra en ekonomisk politik som syftar till att under 1980-talet återställa balansen i den svenska ekonomin.

Det är mot bakgrund av vad jag nu har anfört av särskilt intresse att notera vilka förutsättningar alternativ 1 i LU 80 bygger på i fråga om energianvändning och energitillförsel.

Realpriset på olja ökade med drygt 47 % mellan åren 1979 och 1980. Den lägre tillväxt som kan förutses i industriländerna under de närmaste åren -och som förutom av hänsynen till de interna inflationsproblemen i hög grad betingas av rädslan för att utlösa kraftiga höjningar av oljepriset - talar för en lugnare oljeprisutveckling framöver. OPEC-länderna kan å andra sidan antas föra en relativt stram utbudspolitik - innefattande direkta nedskär­ningar av produktionen i vissa situationer - i syfte att upprätthålla en fortsatt realprisökning på olja och motverka en snabb uttömning av oljetill­gångarna. Sammantaget har mot bakgrund av dessa bedömningar realpri­set på olja av LU 80 antagits öka med i genomsnitt endast 2 % per är 1980-1985.

Jag finner för egen del detta vara en rimlig bedömning, framför allt i ett något längre perspektiv än det LU 80 arbetar med, men vill samtidigt stryka under att osäkerheten om den framtida utvecklingen på oljemarkna­den är mycket stor. Risken för utbudsstörningar - vilken f. n. pä ett mycket påtagligt sätt illustreras av kriget mellan Irak och Iran - är bety­dande. Störningar av detta slag kan ge upphov till betydligt kraftigare prisökningar. Samtidigt bör påpekas att inte heller perioder med fallande reala oljepriser kan uteslutas i samband med att efterfrågan på olja sjunker till följd av en utbredd lågkonjunktur i industriländerna.

I LU 80:s alternativ 1 har förutsatts att realprishöjningen på olja får slå igenom i konsumentledel. Det har också förutsatts att den tidigare utveck­lingen av relativpriset på olja i förhållande till el kommer att fortsätta under 1980-talet. Det innebär att de tendenser när det gäller energianvändningen och dess sammansättning som har konstaterats under 1970-talet också kan väntas fortsätta under 1980-talet. Vidare förutsätts en minskad total ener­gianvändning i förhållande till BNP liksom en fortsatt övergång från olja till bl. a. el. I alternativ 1 fortsätter ökningen av andelen el- och fjärrvärmean­slutna bostäder.

Den genomsnittliga specifika energiförbrukningen i bostadsbeståndet beräknas minska med ca 3 % per år. Härvid förutses att statsmakterna kommer att föra en sådan politik att bl. a. de energibesparingar som anta­gits bli uppnådda i den s.k. energisparplanen för befintlig bebyggelse realiseras. Det kräver att bostadssektorns årliga investeringar i energibe­sparingar mer än fördubblas under prognosperioden. Även i transportsek­torn och industrisektorn förväntas den specifika energianvändningen mins­ka och oljans andel i den totala användningen antas gå ned. För att få till stånd den angivna utvecklingen krävs i alla sektorerna en ökad investe­ringsaktivitet.


 


Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet              29

Den totala energianvändningen i alternativ 1 beräknas minska med 1,9% per år i förhällande till en given BNP-nivä. Samtidigt förutsätts oljeanvänd­ningen minska med 4,3 % per år i förhållande till en given BNP-nivå. Detta innebär en kraftig ambition pä oljebesparingssidan i jämförelse med 1970-talet.

Till LU 80:s förutsättningar i alternativ 1 hör också en viss ökning av kolanvändningen.

Oljeandelen i den totala energiförsörjningen skulle enligt förutsättningar­na i detta alternafiv minska från 68% år 1979 till 61 % år 1985. Oljan ersätts i detta tidsperspektiv genom en betydande ökning av mängden kärnkraft-producerad elenergi samt i någon mån också av en ökad tillförsel av fasta bränslen. Oljans dominerande roll kvarstår dock i.allt väsentligt ännu år 1985.

I fräga om investeringsutvecklingen är det i ett femärsperspektiv enligt LU mest angeläget att öka industriinvesteringarna och de investeringar som bidrar till att minska oljeberoendet. De senare investeringarna åter­finns i energisektorn pä produktionssidan men också i alla övriga sektorer på energianvändningssidan. Investeringarna syftar i det senare fallet till besparingar i energianvändningen och till substitution i användningen mot billigare energislag.

Jag finner för egen del att de energipolitiska målen, som jag kommer att utveckla närmare i det följande, och kraven på insatser för att komma till rätta med landets ekonomiska problem ställer i stort sett sammanfallande anspråk på en kraftfull energipolitik som syftar till att minska vårt oljebe­roende.

Oljeberoendet är, som framgår av vad jag här har redovisat, inte bara en energipolitisk fråga utan också i högsta grad en ekonomisk-politisk fräga. Genom att minska oljeanvändningen ger vi värt bidrag till en stabilisering av det internationella ekonomiska läget. Samtidigt förbättrar vi våra egna möjligheter att nå full sysselsättning vid stabila priser och att utveckla en internationellt konkurrenskraftig teknik. Vikten av att minska oljeberoen­det understryks av den utveckling i vissa av de oljeproducerande länderna som vi just nu bevittnar.

Jag vill stryka under att det i det tidsperspektiv som LU 80 har arbetat med, dvs. den första hälften av 1980-talet, endast finns begränsade möjlig­heter att ändra energiproduktionssystemet. I detta perspektiv måste därför insatserna för att minska energianvändningen genom sparande spela den största rollen. Härtill kommer dock betydande möjligheter att ersätta olja med el, vilket kommer att närmare framgå av min fortsatta framställning.

I ett något längre perspektiv spelar en ökad användning av fasta bränslen och investeringar i ny energiteknik en viktigare roll. Jag räknar med att den nyligen inrättade oljeersättningsfonden skall bli ett verksamt medel för att skynda pä denna utveckling.

Där det är tekniskt och ekonomiskt rimligt bör bland de fasta bränslena i


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet             30

första hand de inhemska nyttjas med hänsyn till såväl betalningsbalans som försörjningstrygghet. Användningsområdet för dessa begränsas emel­lertid bl. a. av att tillgångarna av energirävara. dvs. i första hand torv, flis, skogsavfall och andra biobränslen, till stor del är belägna pä för långt avstånd frän tätorter där stora bränslebehov finns för uppvärmningsända­mål. Dessa bränslen är nämligen i förhällande till sitt energiinnehåll skrym­mande, vilket innebär att transportkostnaderna blir höga om de inte kan utnyttjas i närheten av de platser där de förekommer. När det gäller skogsråvara begränsas dessutom den för energiändamål tillgängliga kvanti­teten av skogsindustrins rävarubehov.

Där oljan inte kan ersättas med inhemska fasta bränslen är det f. n. till buds stående alternativet kol. För framför allt flertalet av de större städer­nas uppvärmning får man enligt min mening räkna med att oljan till stor del kommer att ersättas med kol. Kol är liksom oljan ett bränsle som måste importeras. Jämfört med olja svarar dock bränslekostnaden i koleldade anläggningar för en väsentligt lägre andel av den totala energiproduktions­kostnaden. Med nuvarande priser på kol och olja, och med beaktande av att energiinnehållet per ton bränsle är lägre för kol än för olja. kan man grovt räkna med att kostnaden för bränsleimport, och därmed belastningen pä betalningsbalansen, halveras när olja ersätts med kol. För varje miljon ton olja som ersätts med kol innebär detta en minskning av importkostna­den med omkring 500 milj. kr. Detta gäller både när kol används för enbart hetvattenproduktion och när det används för samtidig produktion av el och värme i kraftvärmeverk.

Ibland förs även naturgas fram som ett alternativ när det gäller att ersätta den tjocka eldningsolja som används i fjärrvärmesystemen för uppvärmningsändamål. Det finns därför skäl att här påpeka att naturgas av kostnadsskäl utgör ett alternativ främst till lättare oljeprodukter och el­energi för direkt användning i bostäder och industrier. Inom sädana an­vändningsområden kan gasen, under förutsättning av att en rimlig försörj­ningstrygghet kan uppnäs på tillräckligt lång sikt för att försvara de med gasintroduktion förenade stora investeringarna, erbjuda ett miljövänligt alternativ till en rimlig kostnad. Med hänsyn till naturgasens användnings­område pä kontinenten och det därav bestämda marknadspriset är emeller­tid importkostnaden högre än för tjockoljan. Om naturgas skulle användas som bränsle i fjärrvärmesystemen skulle betalningsbalansen påverkas i negativ riktning samtidigt som de totala kostnaderna för uppvärmningen skulle öka.

Utöver de insatser jag redan har nämnt för att i ett kort- och medelfristigt tidsperspektiv ersätta oljan räknar jag med att utnyttjandet av värmepum­par, solenergi och annan förnybar energi efter hand ökar i betydelse. Dessa energislag bygger på teknik som förutsätter höga investeringsutgifter men relativt eller mycket låga rörliga kostnader. F. n. pågår en betydande teknisk utveckling och demonstrationsverksamhet inom dessa områden.


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet             31

Det finns i detta sammanhang skäl att stryka under vikten av att stödja utvecklingen av svensk teknologi inom dessa områden så att vi kan undvi­ka ett importberoende när dessa tekniker kommer till bredare användning. För detta talar såväl försörjningstrygghetsskäl som industripolitiska och betalningsbalansmässiga skäl.

Genom att främst inrikta stödet till energiteknisk forskning och utveck­ling mot områden som bedöms kunna uppnå kommersiell mognad redan på kort och medellång sikt bör det vara möjligt att samtidigt pä tvä olika vägar främja en utveckling mot ekonomisk balans. Dels kan härigenom kostna­derna för oljeimporten minskas i takt med att oljan ersätts med andra bränslen och energiformer, dels skapas förutsättningar för svensk industri att utveckla ny energiteknik som bör vara begäriig inte bara för svenskt vidkommande utan även i andra länder som är beroende av olja. Vid en framgångsrik teknisk utveckling kan med denna inriktning nya exportmöj­ligheter öppnas för svensk industri.

De åtgärder jag här har nämnt för att under 1980-talet spara och ersätta olja, och därigenom minska belastningen på bytesbalansen ställer samtliga krav på investeringar i ny utrustning och nya processer såväl inom de energianvändande sektorerna som inom energiproduktionssystemet. De ligger därmed också i linje med den av LU 80 förordade vägen mot balans i samhällsekonomin. Jag tänker här speciellt på kravet att göra sädana investeringar i det svenska näringslivet att en ökad andel av de framställda produkternas förädlingsvärde skapas inom landet.

Genom en kraftfull satsning pä investeringar i energisektorn bör det också vara möjligt att stärka den svenska industrins ställning både pä den svenska marknaden och inom vissa exportmarknader. Utnyttjande av inhemska bränslen och förädling av dem bör vidare kunna skapa förutsätt­ningar för produktiv sysselsättning inom näringslivet i glesbygdsområden och pä mindre tätorter med i övrigt begränsade sysselsättningsmöjligheter. Genom målmedvetna satsningar inom energisektorn kan således betydan­de insatser göras för att stimulera stora delar av svensk industri, öka sysselsättningen och förbättra betalningsbalansen.

Utöver den allmänna inriktning av insatserna för att minska oljeimpor­ten som jag här har redovisat vill jag framhålla att det finns vissa möjlighe­ter att inom ramen för utnyttjandet av resp. bränsle göra en avvägning mellan bränslekvalitet och investeringar i förbränningsteknik. Det är såle­des möjligt att t. ex. uppfylla ett givet miljökrav i form av restriktioner pä utsläpp från en energiproduktionsanläggning antingen genom att utnyttja ett rent, men förhållandevis dyrt, bränsle och relativt enkla reningsanord­ningar vid förbränningen eller genom att använda ett mindre rent men billigare bränsle i en mera avancerad förbränningsanläggning med långtgå­ende reningsutrustning. Häri ligger alltså en möjlighet att, utan att göra avkall på miljökraven, välja en medveten strategi som ytterligare bidrar till att förbättra betalningsbalansen samtidigt som den ökar försörjnings­tryggheten.


 


Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet  32

4 Energihushållning

4.1 Energianvändningens struktur och utveckling

Den slutliga energianvändningen i Sverige uppgår f. n. till ca 416 TWh el-och värmeenergi per år'. Användningen av olja för icke energiändamål uppgår till ca 11 TWh.

Den totalt tillförda energin uppgår till 473 TWh.

Förlusterna vid omvandling av energi och vid överföring och distribu­tion av energi uppgår alltså till 46 TWh.

Av den totala slutliga användningen är ca 85 TWh el och 331 TWh bränslen, främst oljeprodukter. Jag kommer i det följande (kapitel 7) att redogöra för användningen av bränslen inom olika områden.

Energianvändningen brukar delas in i sektorerna industri, transporter och bostäder, service m.m. Inom den sistnämnda sektorn ryms energian­vändningen inom bl. a. områdena bostäder, handel och hantverk, offentlig förvaltning, byggnadsverksamhet samt jordbruk, skogsbruk och fiske. Den största delen av energin inom denna sektor används för uppvärmning av bostäder och lokaler. Industrin svarar f. n. för knappt 40 % av den slutliga energianvändningen. Motsvarande andel för resp. transportsektorn och sektorn bostäder, service, m. m. är ca 20 % och drygt 40 %.

Energianvändningens storlek påverkas av många olika faktorer. I fråga om industrisektorn är det framför allt industriproduktionens storlek och sammansättning samt energiåtgången per producerad enhet som har bety­delse.

För transportsektorns energibehov är storleken av det totala trafikarbe­tet i landet, val av transportmedel och transportmedlens energieffektivitet viktiga faktorer.

Energibehovet inom bostäder, service m. m. domineras av bostädernas och andra lokalers uppvärmningsbehov och påverkas därmed framför allt av antalet bostäder och lokaler samt dessas storlek och standard, värt klimat och hushållens förbrukningsvanor.

Sedan år 1945 har användningen av energi i Sverige mer än trefaldigats. Några viktiga faktorer, som har påverkat utvecklingen av energianvänd­ningen under denna tid, är industriproduktionens starka uppgång, inrikt­ningen på energiintensiva branscher, den ökade förädlingsgraden bl. a. till följd av ökad mekanisering och automatisering, den kraftiga ökningen av antalet personbilar samt ökningen av bostadsvolymen och av energian­vändningen per volymenhet.

Energianvändningen för transporter ökade under denna tid snabbare än användningen inom övriga sektorer. Detta har medfört att transportsek-

' Uppgifterna avser icke temperaturkorrigerade preliminära siffror för år 1979. De inkluderar energi för bunkring för utrikes sjöfart och flyg men inte oljeanvändning för icke energiändamål.


 


Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet        33

torns andel av den totala energianvändningen har ökat under denna tid medan industrins andel har minskat och .andelen för bostäder, service m.m. har varit i stort oförändrad.

Samtidigt med den snabba ökningen av energianvändningen under efter­krigstiden skedde en övergäng frän fasta bränslen till olja. Detta kan illustreras av att oljan i mitten av 1950-talet svarade för ca 45 % av den totala energitillförseln medan andelen år 1973 hade stigit till 73 %. I mot­svarande mån minskade tillförseln av fasta bränslen - särskilt av kol.

Utgångspunkten i 1975 års energipolitiska beslut (prop. 1975:30, NU 1975:30, rskr 1975:202) var att de energipolitiska strävandena skulle vid­gas till att i princip omfatta hela energiområdet. Inte bara tillförseln utan även användningen av energi är numera föremål för statsmakternas över­väganden. Som mål sattes att energikonsumtionens ökningstakt skulle begränsas till högst 2 % i genomsnitt per år för perioden 1973-1985 jäm­fört med en genomsnittlig årlig ökningstakt pä ca 4,5 % under efterkrigsti­den. För tiden därefter skulle en ytterligare minskning av tillväxten efter­strävas så att om möjligt landets totala energikonsumtion skulle stabili­seras på en konstant nivå omkring år 1990. Det uppställda målet beräkna­des motsvara en total slutlig energianvändning om ca 500 TWh och en total energitillförselnivå om 540 TWh år 1985.

Inom ramen för tväprocentmälet angavs dels som en realistisk målsätt­ning för industrins energianvändning en ärlig ökning med ca 3 % t. o. m. år 1985, dels ett särskilt mål avseende elkonsumtionens ökning. Målet inne­bar en årlig genomsnittlig ökning av elförbrukningen under perioden 1973-1985 med ca 6 % mot 7-8 % per år under 1960-talet.

Av tabell 4.1 framgår den totala slutliga energianvändningen av el och bränsle åren 1965, 1973 och 1979. Uppgifterna i tabellen bygger i huvudsak pä rapporten (SIND 1980: 17) Energi på 1980-talet från statens industriverk (SIND).

Av tabell 4.1 framgår bl. a. att den totala slutliga energianvändningen har ökat under perioden 1973 — 1979 med endast 0,6% i genomsnitt per år. Motsvarande ökningstal under perioden 1965-1973 var 3,4 %.

Användningen av el och bränslen utvecklades olika under perioden 1973-1979. Sålunda uppgick den genomsnittliga årliga ökningen av elan­vändningen till 3,5 % medan bränsleanvändningen praktiskt taget inte förändrades alls.

Utvecklingen skiljer sig också åt mellan sektorerna. Medan den slutliga användningen av energi inom industrisektorn har minskat med i genom­snitt 0,6 % per år under nämnda period har energianvändningen ökat med i genomsnitt 1,5 % per år inom trcinsportsektorn. För sektorn bostäder, service m.m. är den genomsnittlig;a årliga ökningen 1,3 %. Om 1979 års siffra korrigeras för det onormalt kalla vädret under detta är kan den genomsnittliga årliga ökningen av energianvändningen i sistnämnda sektor under perioden 1973-1979 beräknas till 0,5% och den genomsnittliga 4    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 90


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet             34

Tabell 4.1 Energianvändningen i Sverige åren 1965, 1973 och 1979

 

Förbruknings­kategori

Energiai TWh'

nvändning

 

Genomsnittlig ärlig pro­centuell förändring'

 

1965

1973

1979'

1965-

1973   1973-1979

Industri varav el

bränsle

122 27 95

160

38

122

154 40 114

3.4 4,4 3,2

-0.6

0.9

-1,1

Transporter varav el

bränsle

58

2

56

73

2

71

80

2 78

2.9 0,0 3,0

1.5 0.0 1,6

Bosläder, service m. ni. varav el

bränsle

126

13

113

168 29 139

182 43 139

3,7 10,6 2,6

1.3 6,8 0,0

Total slutlig användning varav el

bränsle

306

42 264

401

69

332

416

85 331

3,4

6,4 2,9

0,6

3,5 0.0

Överförings- och omvandlingsför­luster

20

42

46

9,7

1,5

Total tillförd energi

326

443

462

3,9

0,7

Temperatur-korrigerat"

323

443

453

4,0

0,4

' Avrundade värden. Värdena angivna exkl. oljeanvändning för icke-energiändamål och olja för beredskapslagring, men inkl. energi för bunkring för utrikes sjöfart och

flyg- '

' Preliminära värden.

' Beräknat efter avrundade värden.

" Total tillförd energi vid normal temperatur under året.

ökningen av den totala slutliga energianvändningen till 0,2 % per år under samma period. Tillgängliga uppgifter tyder pä att en lageruppbyggnad av eldningsolja — utöver det normala — skedde hos energianvändarna under år 1979. Denna kan enligt uppgifter från Överstyrelsen för ekonomiskt försvar beräknas till motsvarande ca 3 TWh. Om hänsyn tas till detta blir den beräknade genomsnittliga ökningen av energianvändningen under pe­rioden 1973—1979 lägre än de uppgifter som jag nyss har nämnt.

Efter oljekrisen 1973-1974 har sålunda ökningstakten i energianvänd­ningen avtagit väsentligt. Orsaken till detta är till stor del den svaga ekonomiska utvecklingen efter är 1973 jämfört med perioden före detta år, vilken jag tidigare har redogjort för. Bruttonationalprodukten ökade med i genomsnitt endast 1,8% per år under perioden 1973-1979 medan ökningen var ca 3,3% per år under perioden 1965-1973. Samhällsekonomin är i obalans. Vi konsumerar mer än vad vi producerar. Industriproduktionen ökade med endast 0,4 % per år i genomsnitt under perioden 1973-1979 jämfört med ca 4% per år under perioden 1965-1973. Även strukturella förändringar inom industrin, innebärande en minskad andel av produk-


 


Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet        35

tionen från de energiintensiva branscherna, har bidragit till att industrins energianvändning har minskat under den senaste perioden.

De kraftiga realprisstegringarna på energi efter är 1973, särskilt på olje­produkter, och de statliga styråtgärder som har satts in har medfört att energihushällningsåtgärder har vidtagits i stor omfattning. Som exempel på detta kan nämnas att de åtgärder som har genomförts inom näringslivet med stöd av statliga bidrag lämnade under perioden juli 1974-juni 1980 beräknas medföra en årlig energibesparing och oljeersättning motsvarande sammanlagt ca 1,3 milj. ton olja.

Energihushällningsdelegationen (Bo 1978:03) har i rapporten (SOU 1980:43) Program för energihushållning i befintlig bebyggelse beräknat att de åtgärder som har genomförts i byggnader - exkl. näringslivets byggna­der - med statligt ekonomiskt stöd lämnat under perioden juli 1974-december 1979 leder till en årlig energibesparing motsvarande närmare 450000 ton olja.

Inom såväl industrin som i byggnader tillkommer spareffekterna från åtgärder som har vidtagits utan statligt stöd.

Inom sektorn bostäder, service m. m. torde förutom vidtagna hushäll-ningsåtgärder det ringa nybyggandet under de senaste åren ha bidragit till den låga ökningstakten av energianvändningen.

Inom transportsektorn har inte ökningstakten i energianvändningen minskat lika markant som inom de båda andra sektorerna. Den upp-bromsning av ökningstakten som ändå har noterats inom denna sektor torde hänga samman med en långsammare ökning av godstransportvoly­men än under perioden 1965—1973. De kraftigt höjda bensinpriserna torde också ha bidragit till den lägre ökningstakten.

Jag går nu över till att redogöra för det material som ligger till grund för mina överväganden om den framtida energianvändningen.

SIND bedriver fortlöpande prognosarbete inom energiområdet. Verket har i december 1980, i rapporten Energi på 80-talet, presenterat en prognos över energiutvecklingen fram till år 1990. En sammanfattning härav redo­visas i bilaga 1.1. Verket har också medverkat i arbetet med den i decem­ber 1980 presenterade långtidsutredningen LU 80 (SOU 1980:52) genom att beräkna energiutvecklingen fram till år 1985 i LU 80:s två huvudalter­nativ för ekonomisk utveckling.

Det bör framhållas att karaktären av de beräkningar som SIND har gjort för åren 1985 och 1990 skiljer sig åt. Beräkningarna för år 1990 represen­terar sålunda en av verket bedömd sannolik utveckling mot bakgrund av dels kända politiska beslut, dels bedömningar i LU 80 om den ekonomiska utvecklingen under hela 1980-talet. Beräkningarna för år 1985 utgör resul­tatet av en studie över hur energianvändningen och energitillförseln kom­mer att bli vid de i LU 80 presenterade tvä huvudalternativen för den ekonomiska utvecklingen.


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet       36

Bland de antaganden som har legat till grund för SIND:s prognos till år 1990 kan nämnas följande. Energipriserna ökar realt under perioden 1980-1990. Den genomsnittliga ärliga ökningen beräknas för råolja och oljepro­dukter till realt 2 % per år. För kol, el och Qärrvärme är motsvarande siffra resp. 2-3 %, 1 % och 2 %. Uppgifterna avser priset hos konsumenten.

Kalkylerna i LU 80 visar att den inhemska produktionskapaciteten måste öka snabbt för att klara de uppsatta målen i samhällsekonomin. Det innebär bl. a. krav på en snabb ökning av näringslivets investeringar och en minskad ökningstakt i såväl privat som offenflig konsumtion. Näringslivets investeringar antas öka med 4,2 % per år under perioden 1979-1990 jäm­fört med endast 1,7 % per år under perioden 1970-1979. Den totala kon­sumtionens ökningstakt antas förändras från 2,4 % i genomsnitt under sistnämnda period till endast 0,9 % per år under perioden 1979-1990.

Enligt LU 80 krävs alltså stora förändringar för att balans skall kunna nås i den svenska ekonomin vid slutet av 1980-talet. Detta påverkar inrikt­ning och omfattning av energianvändningen.

SIND har räknat med att den specifika energiåtgängen, dvs. energian­vändningen i förhållande till produktionen, per lägenhet etc. minskar bl. a. på grund av att hushällningsåtgärder kommer att vidtas. Verket har också räknat med att olja i ökad utsträckning kommer att ersättas med andra bränslen som kol, flis och torv samt med el. Jag kommer senare (avsnitt 4.6) att behandla frågan om värt energibehov i framtiden.

4.2 Energihushållningsprogram — Mål och medel

4.2,1 Principer och inriktning

Åtgärder för att minska oljeberoendet är en huvuduppgift för vår energi­politik. Oljeberoendet kan minskas genom hushållning med energi och genom att ersätta olja med andra energislag.

I prop. 1979/80: 170 om vissa energifrågor (NU 1979/80:70, rskr 1979/ 80:410) har jag framhållit att energihushällningsåtgärder inom samhällets olika delar bör samordnas, planeras och avvägas i ett program för energi­hushållning. Jag framhöll att förslag rörande ett sådant program bör kunna läggas fram till riksmötet 1980/81 och att programmet bör ses som ett led i strävandena att minska oljeberoendet och att begränsa ökningen i använd­ningen av energi.

Jag återkommer nu till denna fråga.

Jag har därvid samrått med cheferna för kommunikations-, ekonomi-, budget-, utbildnings-, jordbruks-, handels-, bostads- och industrideparte­menten.

En rad åtgärder för att hushålla med energi har vidtagits under 1970-talet. Våra kunskaper om effekten av och kostnaden för olika åtgärder för energihushållning har ökat under detta decennium. Samtidigt har insikten om att det är nödvändigt att hushålla med energi fått allt vidare spridning.


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet             37

Dessa kunskaper och erfarenheter ger oss en grund för att utforma ett energihushållningsprogram för 1980-talet.

Målet för detta program bör vara att — med beaktande av samhälleliga mål och ekonomiska förutsättningar - nä lägsta möjliga nivå på energian­vändningen. Ansträngningarna bör särskilt riktas in på att minska oljean­vändningen.

En riktpunkt bör - med de förutsättningar som har givits - vara att inte överstiga de användningsniväer som jag kommer att ange i det följande.

Jag övergår nu till de principer och riktlinjer som jag ansep bör tillämpas för energihushållningen under 1980-talet.

God tillgång till energi är en nödvändig förutsättning för att nå angelägna samhällsmål som t. ex. god tillväxt, full sysselsättning och regional balans. Energipolitiken — och därmed hushällningsprogrammet som en del därav - bör utformas så att uppnåendet av dessa mål underlättas. Vad jag nu hai" sagt innebär bl. a. att en ökad energianvändning för en ökad industripro­duktion för att t. ex. nå god tillväxt eller för regional balans inte står i strid mot våra strävanden för en god energihushållning.

Hushållningsprogrammet bör utformas bl. a. under hänsynstagande till de svaga grupperna i samhället. Vidare bör åtgärderna inom programmet medverka till bl. a. god miljö.

Programmet för energihushållning bör omfatta åtgärder som syftar till att nödvändig energi utnyttjas så rationellt och effektivt som möjligt. Av grundläggande betydelse för en framgångsrik energihushållning är att ut­nyttja energislag anpassade för sina användningsområden.

En väsentlig princip för energihushållning är att så länge kostnaden för att spara en enhet energi inte är högre än kostnaden för att tillföra en enhet bör sparande väljas före tillförsel. Inom energipolitikens ram bör därför åtgärder för energihushållning avvägas mot åtgärder för tillförsel. Erfaren­heter visar att det ofta kan kosta mindre att spara en enhet energi än att tillföra den. Därtill kommer att åtgärder för hushållning ofta leder till snabbare resultat än tillförselätgärder.

Avvägningen mellan åtgärder för tillförsel och hushållning måste i stor utsträckning ske med hänsynstagande till de förhållanden som råder på lokal nivå. I kommunerna görs också fortlöpande avvägningar av detta slag.

Avvägning av hushållningsåtgärder i byggnader mot åtgärder för tillför­sel kan vara aktuell t. ex. när möjlighet finns att utnyttja spillvärme för uppvärmning av byggnader. Motsvarande kan gälla sparinsatser i byggna­der i sådana områden som försörjs eller kan väntas försörjas med fjärr­värme särskilt när värmeproduktionen sker med kraft värme verk.

Energihushållningsprogrammet bör omfatta energianvändningen inom alla samhällssektorer. Det bör vidare omfatta både nya och befintliga byggnader, anläggningar m. m. Programmet bör också omfatta åtgärder för att ta fram och introducera ny teknik för energihushållning.


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet       38

Energihushällningssynpunkter bör också få en vidgad betydelse för sam­hällsplaneringen i stort. Detta innebär bl. a. att vi bör försöka åstadkomma en sådan lokalisering av bostadsområden och arbetsplatser att transportar­betet för arbets- och serviceresor blir sä litet som möjligt utan att detta inkräktar pä möjligheterna att få till stånd en god boendemiljö eller ända­målsenlig regional utveckling.

Tyngdpunkten i hushållningsprogrammet bör mot bakgrund av nödvän­digheten att snabbt minska oljeberoendet ligga på åtgärder med effekt på kort- och medellång sikt. Möjligheter till hushållning genom enkla åtgärder av drifts- och underhållskaraktär bör tas till vara. Dessa möjligheter är särskilt stora inom byggnader och näringslivets processer.

De mest långsiktiga åtgärderna vidtas inom ramen för det statliga energi­forskningsprogrammet för att ta fram ny energisnål teknik. Det är angelä­get att de hushållningsåtgärder som genomförs under 1980-talet underlättar möjligheterna att senare införa sådan teknik.

En väsentlig del av hushällningsprogrammet bör vara att nya byggnader, anläggningar, motorfordon m. m. uppförs eller tillverkas under beaktande av de energihushållningskrav som ställs mot bakgrund av förutsedda kost­nader för energi. Särskilt väsentligt är att detta arbete kommer igång snabbt beträffande byggnader och anläggningar, som har läng livslängd och som uppförs i stort antal samt där mera väsentliga hushållningsresultat kan uppnås. Detta innebär att sådana åtgärder är särskilt betydelsefulla inom sektorn bostäder, service, m. m. där energin huvudsakligen används för uppvärmning av byggnader vilka i regel har en betydligt längre livs­längd än anläggningarna m. m. inom andra sektorer.

Överstyrelsen för ekonomiskt försvar m.fl. myndigheter planerar de åtgärder som bör vidtas vid ett plötsligt avbrott i vår energitillförsel. Dessa åtgärder, som har karaktären av krisåtgärder, ingår inte i det energihushåll­ningsprogram som jag nu föreslår.

Förutsättningarna för energihushållning inom användningssektorerna är olika. Detta bör beaktas vid utformningen av hushållningsprogrammet. Inom industrin och bostäder, service m. m. finns stora möjligheter till energihushållning. Tyngdpunkten i det samlade programmet bör därför -vad avser åtgärder med befintlig teknik - ligga på dessa sektorer. De resurser som satsas bör givetvis sättas in där de får störst effekt. Inom transportsektorn finns goda möjligheter att spara energi. Genom 1979 års trafikpolitiska beslut har riksdagen lagt fast riktlinjer för energihushållning­en inom denna sektor. Jag återkommer senare (avsnitt 4.5) till dessa riktlinjer och hur de bör utvecklas.

Inom de olika användningssektorerna bör programmet inriktas mot föl­jande områden.

Möjligheterna att hushälla med energi inom näringslivet är goda. Upp­gifter från SIND tyder på att årsförbrukningen av olja kan minskas med ytteriigare 1 milj. ton fram till är 1985.


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet       39

Det är viktigt att nya byggnader och anläggningar inom industrin utförs så att god energihushållning uppnäs. Stora möjligheter till ökad energihus­hållning finns vid byte av utrustning m. m. Det är därför av vikt att ny energisnål teknik tas fram och introduceras så att näringslivet kan öka energieffektiviteten i produktionsapparaten vid nyanskaffningar av utrust­ning.

Erfarenheter frän industriverkets rådgivningsverksamhet visar på stora möjligheter att hushålla med energi genom åtgärder av bl. a. drift- och underhållskaraktär. Arbetet för energihushållning inom industrin och nä­ringslivet i övrigt bör inriktas mot åtgärder som ger effekt på kort- och medellång sikt och mot att ta fram och introducera ny teknik.

Inom sektorn bostäder, service m. m. utnyttjas den huvudsakliga delen av den använda energin för uppvärmning av byggnader. Oljeberoendet för hela sektorn är drygt 70 %. För enbart uppvärmning är oljeberoendet ännu större. En viktig del av energihushållningsprogrammet bör avse åtgärder för att säkerställa att ny bebyggelse uppförs sä energisnål som möjligt.

Flertalet av de byggnader som vi använder i dag kommer att användas i många år. Stora möjligheter att spara energi, särskilt olja, finns i det befintliga byggnadsbeståndet. Detta framgår av energihushållningsdelega­tionens rapport Program för energihushållning i befintlig bebyggelse. En väsentlig del i hushållningsprogrammet bör därför gälla åtgärder i befintliga byggnader.

Inom transportsektorn är möjligheterna att genom investeringar minska energianvändningen mindre än inom övriga sektorer. Användningen av energi sker framför allt i personbilar och lastbilar, vilka jämfört med t. ex. byggnader har en relativt begränsad livslängd. Inom sektorn är huvudpro­blemet det nästan fullständiga oljeberoendet. Åtgärderna inom denna sek­tor bör mot bakgrund härav inriktas på att minska transportarbetet genom bättre organisation av transporterna och bättre planering av resandet, vilket kan resultera i bl. a. ökad samåkning. Åtgärderna bör också inriktas mot att begränsa energianvändningen genom övergång till mer energieffek­tiva transportmedel samt bättre framförande och underhäll av fordonen. Vidare bör åtgärder vidtas avseende tekniska förändringar i fordonens drivsystem och utrustning.

4.2.2 Styrmedel

Olika styrmedel kan sättas in för att påverka energianvändningen. Styr­medlen kan delas in i fyra huvudgrupper, nämligen dels direkt prispäver-kande medel som taxor, skatter och subventioner, dels administrativa styrmedel som direkt eller indirekt reglerar resurstilldelning och/eller re­sursanvändning, dels direkt statliga resursinsatser som t. ex. insatser för forskning och utveckling, dels informafion, utbildning och rådgivning.

Åtgärder som syftar till att förändra attityder verkar starkast på längre sikt. Restriktioner och förbud beträffande bl. a. hushållens och företagens


 


Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet        40

energianvändning kan användas som medel bl. a. för styrning pä kort sikt, exempelvis vid försörjningskriser. Regleringar - i form av t. ex. normer -avseende byggnaders och anläggningars energiegenskaper verkar också på kort sikt, men spareffekterna uppkommer framför allt pä längre sikt allt eftersom andelen byggnader m.m. som har uppförts enligt de nya reglerna blir större.

Redan nedlagda resurser i byggnader, maskiner, apparater och trans­portmedel skapar bindningar. De medför att det inte lönar sig att göra omställningar vid prisändringar som betraktas som tillfälliga. Även anpass­ning till bestående förändringar i priser och produktionskostnader sker relativt långsamt. Prisstyrning inom energisektorn torde således påverka energianvändningen framför allt på medellång och lång sikt. Senare års undersökningar tyder emellertid pä att energiefterfrågans priskänslighet är högre än vad man tidigare har antagit. Internationellt anses antaganden om en priselasticitet på 0,15 på kort sikt och minst 0,5 på längre sikt som rimliga. Att priskänsligheten har ökat är också naturligt med hänsyn till att energikostnadernas andel av de totala kostnaderna vuxit markant. Prisin­strumentet blir därmed ett viktigt medel i energipolitiken.

En fördel med prisstyrning genom t. ex. skattebelastning är att energian­vändarna får möjlighet att själva ta ställning till om energihushållningsåt­gärder skall vidtas eller inte och var eventuella åtgärder skall vidtas genom att väga kostnaderna för åtgärderna mot värdet av effekterna av dessa.

De styrmedel, som har använts hittills i Sverige, har i huvudsak varit prispäverkande åtgärder - framför allt ekonomiskt stöd till energibespa­rande åtgärder — statliga resursinsatser samt information. En regleringsåt­gärd har varit införandet av bestämmelserna om energihushållning i Svensk byggnorm 1975 (SBN 1975). De skatter som finns inom energiom­rådet var under lång tid motiverade av andra skäl än energipolitiska. Under senare tid har dock förändringar av energiskatten i allt högre utsträckning genomförts för att stimulera hushållning med energi.

Jag går nu över till att behandla de styrmedel som jag anser bör användas för energihushållningen under 1980-talet.

Det pris som energianvändarna får betala för att utnyttja olika energislag har stor betydelse för benägenheten att vidta energihushållningsåtgärder. Därvid har — förutom kunskap om dagens energipriser inkl. skatt -bedömningar av den framtida prisutvecklingen betydelse.

Enligt min mening bör en viktig utgångspunkt för energihushållningen under 1980-talet vara att energianvändarna får betala ett pris för att utnytt­ja olika energislag vilket sä mycket som möjligt avspeglar de samhällseko­nomiska kostnaderna för produktion och distribution av energin. Även sådana samhällsekonomiska kostnader för energianvändningen som inte drabbar användaren direkt bör så långt möjligt inkluderas. Det bör emeller­tid framhållas att det kan vara svårt att fastställa de samhällsekonomiska kostnaderna. Strävan bör dock vara att genomföra de energihushållnings-åtgärder, som är samhällsekonomiskt motiverade.


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet       41

Ur energianvändarnas synvinkel är det naturligtvis summan av pris och skatt som är den relevanta kostnaden för energianvändningen. Underiag för beslut om energiskattens utformning och taxe- och prissättning inom energiområdet tas f. n. fram av två utredningar, nämligen utredningen (B 1979:06) om beskattningen av energi och utredningen. (1 1980:07) om principerna för taxe- och prissättning inom energiområdet. Jag återkom­mer till dessa frågor i det följande (avsnitt 4.2.3).

Under 1980-talet bör enligt min mening priset användas mer medvetet för att uppnå en god energihushållning. Flera bedömare anser att vi måste räkna med en genomsnittlig ärlig real ökning av priset på energi, framför allt på olja, under 1980-talet. Industriverket räknar med en genomsnittlig real oljeprisstegring av 2 % per år. Motsvarande bedömning för el är I % per år. Jag finner inte skäl att frångå denna bedömning. Av uttalanden i prop. 1979/80: 150 med förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1980/81, m.m. (bil. I s. 20) framgår att regeringen avser att med hjälp av beskattningen åstadkomma en successivt höjd prisnivå på energi. Genom att energianvändarna informeras om att energin successivt kommer att bli allt dyrare, oavsett eventuella tillfälliga variationer i t. ex. oljepriserna, skapas en stabil grund för deras planering av fortsatta insatser för energihushållning. Jag kommer i det följande (avsnitt 7.2.5) att föreslå att den särskilda beredskapsavgiften på motorbrännolja, eldningsolja och bunkerolja höjs. Enligt vad jag har erfarit kommer också chefen för bud­getdepartementet att i annat sammanhang föreslå höjning av den allmänna energiskatten på olja. Jag räknar med att dessa höjningar stimulerar till ökad energihushållning och användning av andra bränslen än olja. Jag återkommer till frågan om skatten pä energi (avsnitt 4.2.3).

Effekterna pä energianvändningen av förändringar i priser och skatter på energi uppkommer, som jag har framhållit, framför allt på medellång och lång sikt. De stora prishöjningar som har skett pä framför allt olja sedan oljekrisen 1973—1974 har påverkat energianvändningen under 1970-talet och kan tillsammans med förväntade framtida höjningar av priset väntas ge allt större effekt pä energianvändningen under 1980-talet.

Jag har tidigare framhållit betydelsen av att nya byggnader, anläggning­ar, transportmedel m. m. utformas med beaktande av krav på god energi­hushållning. Detta utgör en viktig del av hushällningsprogrammet under 1980-talet. Ett styrmedel för att säkerställa detta - i de fall ökade priser inte kan väntas ge erforderliga resultat - är någon form av reglering. Regleringen kan vara tvingande eller t. ex. ske i form av frivilliga överens­kommelser.

Ny industriell verksamhet, liksom väsentlig utvidgning av sådan verk­samhet, är sedan den 1 juli 1975 prövningspliktig också från energihushäll-ningssynpunkt enligt 136 a § byggnadslagen (1947:385, paragrafen ändrad senast 1976:213). Staten kan enligt denna lag pröva bl.a. energihushåll­ningen hos vissa större energianvändare vid nyanläggning eller utvidgning


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet       42

av verksamheten. Även energiomvandlande anläggningar omfattas av prövningsplikten. I juli 1979 tillkallades en särskild utredare (1 1979: 13) för att se över de administrativa styrmedlen rörande näringslivets energihus­hållning. Utredaren har bl. a. att pröva och lägga fram förslag till en särskild lag för energihushållning inom näringslivet. Om utredaren finner att en sådan lag bör komma till stånd bör enligt direktiven den nuvarande energihushällningsprövningen inordnas i denna lag. Enligt vad jag har erfarit planerar utredaren att redovisa resultatet av sitt arbete under andra halvåret 1981.

En tvingande regleringsåtgärd för byggnader är införandet av bestäm­melserna om energihushållning i SBN 1975. Dessa regler trädde i kraft år 1977.

En regleringsåtgärd av frivillig karaktär är de riktlinjer om nya personbi­lars bränsleförbrukning varom riksdagen fattade beslut våren 1979. Tran-sporträdet har med anledning härav fått regeringens uppdrag att inleda förhandlingar med personbilsleverantörer. Förhandlingarna är inriktade pä att ingå överenskommelser med personbilsleverantörerna som möjliggör att den genomsnittliga bränsleförbrukningen för nya personbilar år 1985 inte överstiger ca 0,85 liter per mil.

Stora bindningar skapas vid uppförande, tillverkning och inköp av nya byggnader, anläggningar och transportmedel. Det är därför en väsentlig uppgift för ansvariga myndigheter att se till att gällande bestämmelser och anvisningar m.m., som syftar till att nya byggnader och anläggningar m. m. blir så energisnåla som möjligt, löpande ses över.

Forskning och utveckling som syftar till att ta fram ny energieffektiv teknik är också en väsentlig uppgift under 1980-talet. Chefen för industri­departementet kommer i det följande (kapitel 15) att lägga fram förslag om ett omfattande program för forskning och utveckling inom energiområdet. Programmet omfattar betydande resurser för forskning och utveckling för effektivare energianvändning inom olika samhällssektorer.

För energihushållning i befintliga byggnader och anläggningar bör inrikt­ningen av styrmedlen vara följande.

De kraftiga prisstegringarna pä olja under 1970-talet har medfört att allt fler hushällningsåtgärder har blivit lönsamma. Dessa prisstegringar medför också att många åtgärder som tidigare inte har bedömts vara lönsamma kan bli aktuella för genomförande. Energiprisnivån och förväntningarna om den framtida prisutvecklingen torde påverka energianvändningen inom industrin i högre grad än inom sektorerna för transport och bostäder, service m. m. Industrins benägenhet att vidta energihushållningsåtgärder påverkas i stor utsträckning av bedömingar om energipriset. Detta gäller särskilt de energiintensiva branscherna, vilka svarar för större delen av industrins energianvändning. De risker som det stora oljeberoendet med­för borde också få företagen att i allt högre grad betrakta investeringar och andra åtgärder, som kan minska känsligheten för prishöjningar och för


 


Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet        43

störningar i tillförseln av olja, som strategiska och av betydelse för företa­gets överlevnad på sikt. Detta innebär att lägre krav pä lönsamhet än eljest bör kunna accepteras för sädana investeringar och att ekonomiskt stöd för investeringar inte längre är nödvändigt i samma utsträckning som tidigare. Riksdagen har mot denna bakgrund beslutat (prop. 1980/81:20 bil. 13, NU 1980/81:18, rskr 1980/81:99) att det slag av bidrag som har utgått sedan är 1974 för energibesparande åtgärder inom näringslivet inte skall lämnas för huvudparten av åtgärder som rör byggnader och processer efter utgången av år 1980. Utgångspunkten bör vara att näringslivet självt tar ett ökande ansvar för sin energihushållning.

Genom de insatser som hittills har vidtagits för att hushålla med energin har vidare avsevärda kunskaper och erfarenheter samlats om olika hus­hållningsåtgärder och om möjligheterna att genomföra åtgärder inom olika branscher m. m. Ett led i en ändrad inriktning av statens stöd till energibe­sparande åtgärder inom näringslivet bör därför vara att stödet i ökad utsträckning förs över till insatser för att öka intresset för energihushåll­ning samt sprida insamlade kunskaper och erfarenheter bl. a. genom infor­mation, rådgivning och utbildning. Denna verksamhet får särskilt stor betydelse för mindre och medelstora företag vilkas energikostnader i regel utgör en mindre andel av företagets totala kostnader och vilkas möjligheter att hälla egen personal för energihushällningsuppgifter är mer begränsade.

De statliga styrmedlen bör för industrin också inriktas på att stödja införandet och kommersialisering av ny teknik som snabbt kan minska oljeberoendet. Riksdagen har bl.a. mot bakgrund härav nyligen (prop. 1980/81:49, NU 1980/81:19, rskr 1980/81:100) fattat beslut om stöd för åtgärder för att ersätta olja, m. m. Stödet skall finansieras genom en avgift på oljeprodukter. Stödet omfattar bl. a. prototyper och demonstrationsan­läggningar som är inriktade på att ersätta olja eller spara energi och fullskaleanläggningar.

De styrmedel som jag nu föreslår torde enligt vad som f. n. kan bedömas i huvudsak inte behöva ändras innan hushållningsprogrammet i sin helhet omprövas. Jag föreslår i det följande att omprövningen skall ske omkring år 1985.1 samband med ställningstaganden till de förslag, som utredningen om styrmedel rörande näringslivets energihushållning m. m. kan komma att lägga fram, bör enligt min mening en översyn av styrätgärderna ske.

Inom sektorn bostäder, service m. m. svarar uppvärmning av byggnader för den huvudsakliga delen av energianvändningen. Styrmedlen för hus­hållning i befintliga byggnader bör därför rikta sig till främst fastighetsäga­re och boende. Kommunerna har viktiga uppgifter för genomförandet av energisparandet i befintlig bebyggelse. Kommunernas arbete måste under­lättas.

De stigande energipriserna medför att mänga hushällningsåtgärder är lönsamma. Energihushållningsdelegationen konstaterar bl. a. i rapporten Program för energihushållning i befintlig bebyggelse att resultatet av flera


 


Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet              44

undersökningar som har initierats av delegationen tyder på att den fastig­hetsekonomiska lönsamheten för energisparande åtgärder i byggnader nu­mera är relativt god även utan bidrag. En rad sparåtgärder är såväl fasfig-hetsekonomiskt som samhällsekonomiskt lönsamma. Bidrag till energibe­sparande åtgärder i byggnader behövs därför enligt delegationen inte längre. Vid rådande läge på kapitalmarknaden med knapphet på kapital särskilt för hushållens investeringar kan dock många energihushällningsåt­gärder komma att hindras på grund av finansieringssvårigheter. Chefen för bostadsdepartementet kommer mot bakgrund härav enligt vad jag har erfarit att lämna förslag till förändringar av energisparstödet.

Liksom inom näringslivssektorn gäller att den kunskap som har samlats under 1970-talet om möjligheterna att genomföra åtgärder för energi­hushållning och åtgärdernas effekter bör föras ut till dem som kan påverka energianvändningen. Detta gäller - inom sektorn bostäder, service m.m. - framför allt dem som arbetar med förvaltning och drift av byggnader. Dessutom är det viktigt att största möjliga effekt av det statliga ekonomis­ka stödet erhålls. Detta kan åstadkommas bl. a. genom att råd och informa­tion ges till energianvändarna om de mest lämpliga hushållningsätgär-derna. Chefen för bostadsdepartementet kommer, enligt vad jag har in­hämtat, att senare föreslå åtgärder inom dessa områden i syfte att öka effektiviteten i energisparandet i bostäder m. m.

Viktiga åtgärder för energihushållning inom transportsektorn liksom inom övriga energianvändningsområden är - förutom ändamålsenliga energipriser - informations- och rädgivningsätgärder.

Stat och kommun har - när det gäller energihushållningen - ett dubbelt ansvar genom att de dels genom sina beslut kan påverka förutsättningarna för energianvändning i hela samhället, dels ansvarar för att energianvänd­ningen inom egna verksamheten är så effektiv som möjligt samt för att pröva ny teknik. Kommunernas arbete har stor betydelse för möjligheter­na att genomföra planerade åtgärder för energihushållning inom befintlig bebyggelse.

Inriktningen av styrmedlen för 1980-talets energihushållning kan sam­manfattas på följande sätt. Utgångspunkten bör vara en prissättning -inkl. skatt - som speglar målen inom energipolitiken. Därutöver bör tyngdpunkten ligga på rådgivning, utbildning och information, ekonomiskt stöd för sparåtgärder i befintlig bebyggelse och stöd till introduktion och kommersialisering av ny energihushållande teknik. Även styrmedel av regleringskaraktär bör kunna utnyttjas bl. a. för att säkerställa att nya anläggningar m.m. uppförs så energisnåla som möjligt. Restriktioner och förbud däremot bör användas med yttersta sparsamhet. Under krisperio­der kan dock givetvis åtgärder av denna typ bli aktuella. Detta innebär att inriktningen av styrmedlen ändras så att prisstyrning samt rådgivning, utbildning och information får större tyngd framöver.

Stöd till forskning och utveckling av ny energihushållande teknik bör


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet             45

också lämnas. Dessa insatser torde dock ha sin största betydelse för energianvändningen framför allt efter 1980-talet. Jag återkommer i det följande till bl. a. frågor rörande utbildning, provning och skatter inom energiområdet.

Jag återkommer också i det följande (kapitel 12) till kommunernas upp­gifter inom ramen för bestämmelserna i lagen (1977:439) om kommunal energiplanering.

Det energihushållningsprogram, som jag föreslår, bör gälla under 1980-talet. Energipolitiken bedrivs i en dynamisk omgivning. Det innebär att en fortlöpande uppföljning av programmet är nödvändig för att garantera att det står i överensstämmelse med de energipolitiska målen. Denna kan bl. a. ske i samband med den årliga budgetprövningen. För att ytterligare garantera att de resurser som satsas på programmet ger uttryck för en rimlig avvägning bör en omprövning av programmet ske omkring år 1985. Detta bör också ske mot bakgrund av att inriktningen i programmet kan behöva stämmas av mot ändrade förhållanden inom energiområdet m. m.

Energihushällningsprogrammet omfattar flera åtgärder som administre­ras av olika myndigheter. Det bör ingå som en naturlig del i dessa myndig­heters ordinarie verksamhet att dels löpande följa programmet, dels ta fram underlag för utvärdering av energihushållningsåtgärderna så att mate­rial för omprövning av programmet finns tillgängligt i sådan tid att denna kan ske omkring år 1985.

Det är väsentligt att uppgifter om olika styrmedels effekter på energian­vändningen och också andra effekter tas fram inför utvärderingen. Likaså bör uppgifter om uppskattade kostnader för aktuella åtgärder, eventuella övriga synpunkter och förslag till förändringar tas fram.

En del av utvärderingsarbetet bör bestå i att ta fram statistiska uppgifter om effekterna på energianvändningen av hushållningsarbetet. Jag behand­lar frågan om behovet av bättre statistik inom energiområdet i det följande (avsnitt 5.3).

Många industriländer har under 1970-talet gett ökad prioritet åt åtgärder för att minska sitt behov av importerad olja. En åtgärd härvidlag är att hushålla med energin. Sveriges internationella samarbete om energi­hushållning sker framför allt inom ramen för arbetet inom det internatio­nella energiorganet lEA.' De s. k. principer för energipolitiken som antogs vid ett ministermöte inom organisationen i oktober 1977 omfattar, vilket framgår av vad jag tidigare har nämnt (avsnitt 2.2), bl. a. att hälla energipri­serna på en sådan nivå att energihushållning och utveckling av alternativ till oljan uppmuntras samt kraftigt förstärkta åtgärder rörande energi­hushållning i syfte att begränsa ökningen i efterfrågan pä energi i förhållan­de till den ekonomiska tillväxten.

lEA = International Energy Agency (jfr avsnitt 2.2)


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet       46

Samarbete rörande energihushållning pågår löpande inom lEA. Sverige deltar i detta arbete. Samarbetet omfattar utarbetande av förslag till rikt­linjer, informationsutbyte och konkreta samarbetsprojekt. Särskilda rikt­linjer för en förstärkt energihushållning har antagits av ministermötet i december 1980 och en rapport rörande energihushållning publiceras inom kort.

Samarbete med andra länder i energihushållningsfrågor pågår också inom andra internationella organ såsom t. ex. ECE.'

Genom en ökad samverkan med våra grannländer kan många värdefulla erfarenheter inom energihushållningsområdet tas till vara. Under är 1980 har det nordiska samarbetet rörande olika delar av energiområdet intensi­fierats. Enligt de riktlinjer, som de nordiska energiministrarna har lagt fast för detta samarbete, pågår inom energihushållningsområdet bl. a. arbete med att sammanställa de olika slag av styrmedel som de nordiska länderna har infört och de erfarenheter av dessa styrmedel som har vunnits.

Jag anser att ett samarbete med andra länder för ökad energihushållning är värdefullt. Det fortsatta arbetet för att spara energi i Sverige bör bedri­vas i internationell samverkan.

Jag går nu över till att beröra vissa frågor om utbildning och provning inom energiområdet.

Frågan om utbildning inom energiområdet har behandlats av bl. a. utred­ningen om myndighetsorganisationen inom energiområdet i betänkandet (Ds I 1980:16) De statliga energimyndigheterna - arbetsfördelning och samverkan och av energihushållningsdelegationen i rapporten Program för energihushållning i befintlig bebyggelse.

I det förstnämnda betänkandet föresläs bl. a. att regeringen bör uppmana de myndigheter som är ansvariga för det allmänna utbildningsväsendet att verka för att aktuell kunskap om energifrågor fortlöpande förs in i läropla­ner och motsvarande. I betänkandet betonas också betydelsen av tillgång­en på kvalificerade forskare. Det framhålls att denna tillgång är och kom­mer att bli mycket begränsad pä flera områden. Universiteten och högsko­lorna bör därför bl. a. uppmuntras till ökad forskarutbildning inom aktuella ämnesområden. Styrelsen för teknisk utveckling och naturvetenskapliga forskningsrådet bör vidare enligt utredningen känna ett ansvar att stimule­ra och stödja den långsiktiga kunskapsuppbyggnaden för energiområdet.

Energihushållningsdelegationen framhåller i sin rapport bl. a. att ökade utbildningsinsatser erfordras för att möjliggöra uppbyggnaden av resurser för planerings-, besiktnings- och rådgivningsverksamhet samt för genom­förande av energisparåtgärder. Behovet av insatser gäller bl. a. driftteknisk utbildning i gymnasieskolan och högskoleutbildning för driftpersonal.

Förslag rörande fort- och vidareutbildning inom energiområdet har ock­så lagts fram av bl. a. myndighetsorganisationsutredningen och energi­hushållningsdelegationen .

 ECE = Economic Commission for Europé


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet       47

De remissinstanser som har yttrat sig över förslagen rörande utbildning frän myndighetsorganisationsutredningen framhåller i regel betydelsen av utbildning i energifrågor.

För egen del bedömer jag att utbildningsfrågorna har stor betydelse för möjligheterna att nå energihushållningsmälen. Ett ökat utnyttjande av nya energislag såsom fasta bränslen och solvärme kan också komma att kräva utbildningsinsatser. Utvecklingen beträffande teknik, utrustning, nya energislag m. m. har varit och förväntas bli snabb inom energiområdet. Stora behov av utbildning finns därför. Behov finns pä alla utbildningsni­våer. Utbildning behövs bl. a. dels för yrkesverksamma som arbetar med att uppföra nya byggnader och anläggningar, dels för dem som arbetar med drift och underhåll av byggnader, anläggningar och utrustning, dels för dem som arbetar med forsknings- och utvecklingsarbete inom energiområ­det inkl. energirelaterad grundforskning. Dessutom behöver olika slag av beslutsfattare, som kan påverka utformningen av byggnader och utrust­ning, drift och underhåll, fortbildas i energihushållningsfrågor. Härutöver finns ett behov av att utbilda allmänheten till att använda energi rationellt. Mot bakgrund härav ser jag en ändamålsenlig utbildning på alla nivåer som en viktig del i energihushållningsprogrammet.

Efter det att regeringen har fastställt läroplaner för grundskolan och gymnasieskolan och därvid angivit mål och riktlinjer för verksamheten ankommer det på skolöverstyrelsen att tillse att utbildningen ifråga om innehåll och metoder fortlöpande förnyas och utvecklas i takt med utveck­lingen inom samhället. Skolöverstyrelsen har vidtagit olika åtgärder mot bakgrund av att energifrågorna har fått ökad tyngd. Enligt vad jag har inhämtat är överstyrelsens arbete inriktat på att dels ta fram nya energiin-riktade utbildningslinjer m.m., dels anpassa befintliga utbildningar sä att grundläggande energiutbildning införs i ökad utsträckning i aktuella yrkes­utbildningar och tekniska utbildningar samt att successivt öka medveten­heten hos eleverna om energifrågornas betydelse.

För grundskolan gäller en ny läroplan fr.o.m. läsåret 1982/83. Denna innebär en förstärkning av de naturvetenskapliga och tekniska ämnena jämfört med fidigare läroplan. Eleverna skall fä kunskap bl. a. om vår energiförsörjning, olika energiformer och energiomvandlingar samt tek­niska tillämpningar.

På gymnasieskolan har en ny tvåårig drift- och underhällsteknisk linje inrättats fr. o. m. läsåret 1978/79. Merparten av platserna pä linjen avser en energiteknisk gren där utbildningen specialiseras mot kraft- och värmetek­nik, fastighetsteknik samt vatten- och avloppsteknik. Förslag om att inrät­ta en särskild VVS-teknisk gren på gymnasieskolans fyraåriga tekniska linje har också lagts fram av skolöverstyrelsen och ytterligare förslag förbereds. Fortbildning i energifrågor av lärare i naturvetenskapliga ämnen planeras. Av vad jag nu har anfört framgår att arbete pågår med att anpassa utbildningen i grund- och gymnasieskolan till energifrågornas ökade aktua-


 


Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet              48

litet. Enligt vad jag har inhämtat har en utbildning för drifttekniker och driftingenjörer också startats på högskolenivå fr. o. m. läsåret 1980/81.

Det är enligt min mening av stor vikt att - som nu sker - arbete med att föra in energifrågorna i utbildningen bedrivs fortlöpande så att nya rön och erfarenheter kontinuerligt kan föras in i utbildningen.

Det är också viktigt att de som har lämnat skolan och är yrkesverk­samma kan bibringas energikunskap. Detta gäller särskilt dem som arbetar inom områden där nya bestämmelser, anvisningar, ny teknik m.m. har kommit fram med anledning av utvecklingen inom energiområdet under 1970-talet. Det föreligger därför stora krav på resurser för fort- och vidare­utbildning. Jag kommer i det följande (avsnitt 4.3.3) att lägga fram förslag om ett program för sådan utbildning.

Chefen för industridepartementet kommer i det följande (avsnitt 15.2.4.1) att beröra frågan om resurser på forskarnivå.

Chefen för bostadsdepartementet kommer vidare enligt vad jag har erfarit att senare behandla frågan om eneriginriktad utbildning inom bebyg­gelsesektorn och lägga fram förslag som syftar till att förbättra denna utbildning.

Provning av olika tekniska egenskaper hos energisparande utrustning kan vara ett viktigt inslag i vissa av de nämnda styrmedlen för energihus­hållning. Sådan provning kan t. ex. ge underlag för konsumentinriktad information om olika produkter eller vara en förutsättning för typgodkän­nande av en produkt. Utvecklingen inom energiområdet kan väntas medfö­ra att behovet av sådan provning ökar genom att ett stort antal nya produkter avsedda såväl för industriella tillämpningar som för enskilda konsumenter kan väntas komma fram inom energiområdet under en följd av år framöver.

Mot den bakgrunden tillsattes i november år 1978 en särskild utredare med uppdrag att bl. a. bedöma behovet av metoder, kompetens och re­surser för provning inom det energitekniska området samt lämna förslag till eventuella erforderliga åtgärder frän samhällets sida. Utredaren antog namnet energiprovningsutredningen. Uppdraget redovisades i juni 1980 i betänkandet (Ds I 1980:12) Provning för bättre energihushållning. En sam­manfattning av betänkandet och av remissinstansernas synpunkter fram­går av bilaga 1.2.

Energiprovningsutredningen har bedömt det angeläget att energiegen­skaperna hos olika produkter kan fastställas och redovisas på ett objektivt sätt, särskilt när det gäller att utvärdera nya produkter som introduceras på marknaden för att spara energi eller ersätta olja.

I många fall saknas f. n. metoder för att prova energiegenskaper liksom erforderliga ekonomiska resurser för att utveckla sådana metoder. Utred­ningen har mot denna bakgrund föreslagit att särskilda medel ställs till förfogande för utveckling av energitekniska provningsmetoder inom de ramar som anvisas för stöd till energiteknisk utveckling och demonstration


 


Prop. 1980/81:90   Bilaga 1    Industridepartementet      49

samt till energibesparande åtgärder. Medlen bör även täcka framtagning av prototyper Ull provningsutrustning.

Medelsbehovet bedöms av utredningen vara störst inom bygg- och vvs-sektom och beräknas där uppgå till 15 milj. kr. under treårsperioden 1981/ 82-1983/84. Förutom denna sektor behandlar utredningen transport- och industrisektorn samt jordbruk och trädgårdsnäring. Det totala medelsbe­hovet för utveckling av provningsmetoder uppskattas till 18,6 milj. kr. under nämnda period.

Som exempel på angelägna provningsmetoder inom bygg- och vvs-sektorn nämner utredningen enkla metoder för fältprovning av värmeiso­lering och lufttäthet i byggnader, metoder och utrustning för provning av förseglade fönsterrutor, värmepumpar, sol värmesystem, värmelager och värmekulvertar m. m. Inom industrisektorn finns enligt utredningen ett behov av enhetliga fältprovningsmetoder för att kunna utvärdera och do­kumentera olika energibesparande åtgärder. Vidare bedömer utredningen att det finns behov att nyutveckla och komplettera befintliga provningsme­toder när det gäller bl. a. energibesparande tillbehör till personbilar och lastbilar. Behov av metoder och utrustning för bl. a. kvalitetsbestämning av biobränslen förutses också.

Ansvaret för beställning av och fördelning av medel för utveckling av provningsmetoder bör enligt utredningen läggas på statens råd för bygg­nadsforskning när det gäller bygg- och vvs-sektorn, på statens industriverk när det gäller industriell utrustning, biobränslen, jordbruk och trädgårds­näring samt pä transportrådet när det gäller transportmedel. Metodutveck­lingen bör i första hand genomföras vid statliga provningsinstitutioner och i andra hand vid statliga eller enskilda forskningsorgan, företag eller branschorgan.

Utredningen föreslår vidare att planering och initiering av metodutveck­ling inom resp. sektor bör ske i samarbete mellan föreskrivande myndighe­ter, introduktionsstödjande och forskningsplanerande organ samt prov­ningsinstitutioner. Vissa samordningsuppgifter bör dessutom tilldelas ett organ för varje område för att underlätta dels genomförandet av metod­utvecklingen och resursuppbyggnaden för energiprovningen, dels den lö­pande energiprovningen. Utredningen föreslår att statens provningsanstalt och AB Svensk Bilprovning ges sådana uppgifter för bygg- och vvs-sektorn resp. transportsektorn.

Ett samarbete med andra länder är enligt utredningen väsentligt för att skapa förutsättningar dels för en rationell arbetsfördelning mellan olika länder, dels för en internationell samordning av provningsmetoder.

När det gäller finansiering av investeringar i provningsutrustning och principer för täckning av kostnaderna för energiprovning lämnar utred­ningen inte några förslag till ändring av den ordning som gäller för annan motsvarande provning i statlig regi.

Remissinstanserna bedömer provning som ett betydelsefullt medel för 5    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 90


 


Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet        50

att åtgärder för energihushållning och de omställningar inom energiområ­det, som är att vänta, skall bli effektiva. Samtliga remissinstanser instäm­mer i utredningens bedömning att energiprovningsmetoder behöver ut­vecklas och är positiva till att särskilda medel avsätts härför. Behovet av en ökad konsumentupplysande provning för att minimera risken för den enskilde att göra felinvesteringar i produkter, som uppges ha vissa angivna egenskaper framhålls av bl. a. energisparkommittén, oljeersättningsdelega-tionen och Lantbrukarnas riksförbund. Nämnden för energiproduktion­forskning framför att avsaknaden av provning i mänga fall kan vara ett hinder för införande av ny energiteknik.

Inga remissinstanser reser några invändningar mot energiprovningsut-redningens förslag till finansering av metodutvecklingen. Bl. a. riksrevi­sionsverket tillstyrker förslaget att medel ställs till förfogande genom mot­svarande omfördelning frän andra direkta bidrag till energibesparande åtgärder. Verket konstaterar härvid att den föreslagna provningsmetodut­vecklingen berör såväl industri-, som jordbruks-, bostads- och kommuni­kationsdepartementens verksamhetsområden.

Behovet av harmonisering av krav och provningsmetoder mellan olika länder understryks av bl.a. konsumentverket, statens planverk, statens väg- och trafikinstitut och statens institut för byggnadsforskning. Energi­sparkommittén och AB Svensk Bilprovning instämmer i utredningens syn­punkter vad gäller fördelning av utvecklingsarbetet mellan olika länder.

Flertalet remissinstanser anser i likhet med utredningen att behov av utveckling av provningsmetoder föreligger inom främst bygg- och vvs-sektorn. Bl. a. bedöms utvecklingen av fältprovningsmetoder som angelä­gen och väsentlig för att kontrollera att god energihushållning uppnäs i de färdiga byggnaderna.

För egen del anser jag att det är angeläget att den betydande tekniska omställningen som sker och kan väntas ske under de närmaste åren inom energiområdet äger rum med effektivt utnyttjande av tillgänglig teknik och under hushållning med resurser av olika slag. Ett hjälpmedel för att åstad­komma detta är enligt min uppfattning en väl fungerade teknisk provnings-och kontrollverksamhet.

Teknisk provning förekommer inom energiområdet i flera olika samman­hang. Resurser för sådan provning har byggts upp i samhällets regi vid bl. a. statens provningsanstalt. Utvecklingen inom energiområdet kommer emellertid att ställa delvis nya krav på provningsresurser och provnings­metoder.

Mot denna bakgrund delar jag utredningens allmänna bedömning att särskilda insatser behöver göras i första hand för att utveckla nya prov­ningsmetoder och prototyper till provningsutrustning. Särskilda medel bör därför ställas till förfogande för ändamålet ur de ramar som görs tillgäng­liga för energiteknisk forskning och utveckling och för energihushållnings-åtgärder inom olika samhällssektorer. I likhet med utredningen anser jag


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet             51

att verksamheten bör ges en energipolitisk inriktning och samordnas med övriga energipolitiskt inriktade åtgärder inom resp. sektor. De förslag i övrigt beträffande uppläggning, inriktning och samordning av verksamhe­ten som framförts av utredningen finner jag i huvudsak välgrundade. I denna fräga har jag samrätt med cheferna för kommunikations-, jord­bruks-, handels-, bostads- och industridepartementen. Jag återkommer härtill i det följande (avsnitt 4.3 och 4.4). Chefen för industridepartementet kommer i det följande (avsnitt 15.2.3.8) att i samband med sin redovisning av sitt förslag till nytt treårigt energiforskningsprogram behandla frågan om stöd till utveckling av energiprovningsmetoder inom ramen för detta program.

Chefen för bostadsdepartementet kommer senare att ta upp frågan om medel för utveckling av provningsmetoder m. m. inom bygg- och vvs-sektorn.

4.2.3 Energibeskattningen

Det pris energianvändarna får betala för att utnyttja olika energislag har stor betydelse för deras benägenhet att hushålla med energi framför allt på något längre sikt.

Såväl prisnivå som tariffstruktur bestäms i princip av varje enskilt före­tag som säljer eller distribuerar energi. Staten har således med gällande ordning inte möjlighet att direkt besluta om hur taxor, priser och tariffer inom energiområdet skall utformas. Prissättningen inom energiområdet kan därför inte med gällande ordning ses som ett energipolitiskt styrmedel som står till statsmakternas förfogande. Priset sätts av de företag som tillhandahäller energin. Att staten genom sådana instrument som prisöver­vakning eller prisreglering har vissa generella möjligheter att påverka prisbildningen, vilka givetvis utnyttjas även inom energiområdet, ändrar inte detta grundläggande förhållande.

Ur energianvändarnas synvinkel och frän energisparsynpunkt är det summan av pris och skatt som är den relevanta kostnaden för energian­vändningen. Energibeskattningen utgör till skillnad från prissättningen ett energipolitiskt styrmedel som staten direkt förfogar över.

I skattesystemet ingår ett flertal indirekta skatter som rör energiområ­det. Denna beskattning omfattar f. n. allmän energiskatt på bensin, motor­brännolja, eldningsolja, kolbränslen och elkraft, särskilda skatter pä ben­sin och gasol, mervärdeskatt pä vissa andra bränslen än sädana som omfattas av den allmänna energiskatten, kilometerskatt som har ersatt skatter som tidigare har utgått på motorbrännolja, samt slutligen särskild beredskapsavgift på bensin och mineraloljor.

Energiskatten har f. n. väsentligen en av statsfinansiella skäl motiverad utformning. Ursprungligen infördes skatter på motorbränslen liksom på innehav av motorfordon för att finansiera vägväsendets utbyggnad och underhäll. Den allmänna energiskatten infördes är 1957 av delvis energipo-


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet             52

litiska skäl, men den är numera närmast att betrakta som ett komplement till mervärdeskatten.

Den särskilda beredskapsavgiften har till syfte att finansiera beredskaps­lagring av oljeprodukter, stöd till prospektering efter olja och naturgas samt stöd för åtgärder för att ersätta olja.

Skatten på energi är en kostnad för alla energianvändare. Energiskattens fördyrande effekt på näringslivets bränsle- och elförbrukning har dock minskats genom en särskild lagstiftning om nedsättning av energiskatt för trädgårdsnäringen och industrin. Trädgårdsnäringen har enligt gällande bestämmelser nedsättning till 15% av skatten pä elkraft och bränslen. För industriell tillverkning innebär nedsättningen att skattebeloppet inte får överstiga 3% av de tillverkade produkternas försäljningvärde fritt fabrik. Föreligger särskilda skäl kan regeringen för visst företag medge nedsätt­ning utöver vad som följer av treprocentsregeln. De mest energikrävande industriernas skattebelastning har genom sädana beslut av regeringen i praktiken begränsats till f. n. 1,3% av försäljningsvärdet. Dessutom gäller att industrins förbrukning av elkraft utöver 40 000 kWh per är belastas med energiskatt om 3 öre per kWh mot 4 öre för annan förbrukning. Minskning­en av skattebelastningen genom olika nedsättningsregler minskar motiven för energihushållning.

Det ankommer pä regeringen att besluta om förändringar av gränsen för nedsättning av energiskatt för industrin utöver den lagstadgade gränsen på 3%. Som ett sätt att stärka incitamenten för industrins energihushållning kan övervägas att begränsa den nuvarande nedsättningen enligt regering­ens beslut. Ett sådant övervägande bör dock ske i anslutning till övervä­ganden om industri- och regionalpolitik. Jag har erfarit att chefen för budgetdepartementet avser att ta upp denna fräga vid beredning av ären­den om sådan nedsättning för kommande år.

På elenergi och bränslen, som används som material för reduktionsända-mäl eller för andra ändamål som innebär att de råvaror som utnyttjas i en process omvandlas till produkter med högre energiinnehåll, utgår inte energiskatt.

De nu gällande skattesatserna för de viktigare energibärarna framgår av tabell 4.2.

Tabell 4.2 Energiskatter och beredskapsavgifter

 

Energibärare

Bensinskatt m.m.

Energiskall

Beredskaps­avgift

Summa

Bensin

113 öre/I

34 öre/1

17 öre/1

164 öre/1

Motoralko-

39 öre/1

34 öre/1

 

73 öre/1

holer

 

 

 

 

Stenkol

 

12 kr./ton

 

12 kr./ton

Stenkols-

 

6 kr./ton

 

6 kr./lon

stybb 0. d.

 

 

 

 


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet


53


Energibärare        Bensinskatt       Energiskatt        Beredskaps-      Summa
m. m.
                              avgift


Koks och koksbri­ketter Motor-brännoljor, eldnings-och

bunkeroljor Gasol Elektri­citet


29 öre/1


14 kr./ton

14 kr./ton

130 kr./m'   66 kr./m'      196 kr./m'

53 öre/1 4 öre/kWh'

82 öre/1 4 öre/kWh'


' 3 öre/kWh för den andel av elförbrukningen inom industriell tillverkning som överstiger 40000 kWh per år.

För att belysa energibeskattningens relativa effekt för olika grupper av användare och för kostnaden för att utnyttja olika energislag är det nöd­vändigt att räkna om skattebelastningen till ett enhetligt mått. Av tabell 4.3 framgår dels hur hög skatten ungefärligen är i procent av priset före skatt på de vikfigare energislagen, dvs. i hur hög grad den ökar energianvändar­nas kostnader, dels skattens storlek i förhållande till energiinnehållet, räknat i kilowattimmar, hos olika energibärare.

Tabell 4.3 Energiskatt i förhållande till energipris och energiinnehåll

 

Energislag

Pris

Energiskattens

Energiskatt

 

före

ungefäHiga

i öre per kWh

 

skatt

storiek i % av priset på olika energislag före skatt

energiinnehåll

Bensin

162 öre/1

ca 101 (ca 90)'

18,7(16,8)'

Stenkol

270 kr./ton

ca 4

0,2

Motorbrännoljor,

 

 

 

eldningsoljor

957- 1408

14-20(9-14)

ca 1,9

och bunkeroljor

kr./m

 

(ca 1,3)'

Elektricitet

 

 

 

(hushållsabonnenter)

18-27 öre/kWh

15-22

4,0

' Siffrorna inom parentes avser skatt exkl. beredskapsavgifl.

Jag kommer i det följande (avsnitt 7.2.5) att föreslå att den särskilda beredskapsavgiften på motorbrännolja, eldningsolja och bunkerolja höjs med 23 kr. per m.

Som framgår av uppgifterna i tabell 4.3 är skatten i förhällande till energiinnehåll f. n. högre för el än för andra oljeprodukter än bensin. Det är enligt vad jag framhåller i det följande (avsnitt 8.3.2 och 8.5) önskvärt att en utjämning sker. Chefen för budgetdepartementet kommer att i annat sammanhang föreslå en höjning av den allmänna energiskatten på olja. Genomförande av förslagen kommer att leda till att den nuvarande skillna­den i beskattning i förhällande till energiinnehåll minskar. Jämförelserna


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet             54

försvåras bl. a. av att energiförlusterna i användningsledet vid el och oljas omvandling till värme skiljer sig ät. Investeringskostnaderna för oljeba-serad uppvärmning och elvärme skiljer sig också ät.

En väl avvägd energibeskattning utgör enligt min mening ett av de övergripande styrmedel som erbjuder goda möjligheter att främst pä något längre sikt påverka energianvändning och energitillförsel. Den nuvarande utformningen av energiskatten är, som jag redan har påpekat, väsentligen motiverad av statsfinansiella skäl och innebär inte att möjligheterna att stödja de energipolitiska strävandena tas till vara särskilt väl. För att ge energibeskattningen en utformning som ger bästa möjliga energipolitiska styrfunktion samtidigt som de statsfinansiella intressena beaktas, har che­fen för budgetdepartementet tillkallat en kommitté med uppgift att utreda beskattningen av energi, m. m. Kommittén skall enligt sina direktiv arbeta skyndsamt och bl. a. lägga fram konkreta förslag till en skatteomläggning som innebär att det energiskattebelagda området inryms under mervärde­skatten och att en av energipolitiska skäl betingad och samhällsekonomiskt avvägd energiskatt i import- och producentledet införs.

Pris och skatt på energi måste, som jag redan har påpekat, ses i ett sammanhang när det gäller att analysera energibeskattningens effekter pä bl. a. energianvändningen. Utredningen om taxe- och prissättning inom energiområdet har i uppdrag att beskriva hur priserna f. n. bildas pä viktiga energiprodukter och vilka principer som ligger till grund för prissättningen. Utredningen skall enligt sina direktiv arbeta i nära kontakt med utredning­en om beskattning av energi och sträva efter att lägga upp arbetet så att resultatet därav successivt kan utnyttjas i övervägandena om energiskat­tens utformning. Utredningen skall enligt direktiven redovisa sitt arbete senast den I juni 1981.

I utredningens uppdrag ingår bl. a. att belysa energiprisernas inverkan på den regionala utvecklingen. Av bl. a. klimatologiska skäl är energikost­naderna i dag högre i landets norra delar än i de södra. Samtidigt har landets norra delar traditionellt ett betydande överskott av elenergi som överförs till Syd- och Mellansverige. Det faktum att höga energikostnader kan motverka strävandena att nå regional balans är ett viktigt skäl för att få dessa frågor belysta i det pågående utredningsarbetet.

4.2.4 Sammanfattning

Jag förordar att regeringen föreslår riksdagen att godkänna de riktlinjer för energihushållningen som jag nu har redogjort för.

4.3 Energihushållningsprogram för industrin

Jag har tidigare redogjort för riktlinjerna för energihushållningen. Jag kommer i det följande att informera om den närmare inriktningen av ett energihushällningsprogram för industrin och vissa övriga delar av närings­livet under 1980-talet.


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet            55

4.3.1 Nuvarande energianvändning

Av landets totala slutliga energianvändning svarar industrin för knappt 40 %. Under år 1979 uppgick industrins energianvändning till totalt ca 154 TWh. Härav avser ca 61 TWh olja, ca 53 TWh övriga bränslen och ca 40 TWh el.

I industrins bränsleanvändning ingår i stort sett all kol och koks som används i Sverige. Vidare finns ett stort inslag av inhemska bränslen genom framför allt massaindustrins lutar. Dessa svarar för ungefär hälften av energitillförseln till denna bransch. Mellan 10 och 15 % av industrisek­torns hela energianvändning bedöms gå till uppvärmning och ventilation av byggnader samt varmvattenberedning.

I tabell 4.4 redovisas de olika industribranschernas andel av industrins energianvändning, förädlingsvärde och sysselsättning.

Tabell 4.4 Industribranschernas andel av industrins energianvändning, förädlings­värde och antal arbetstimmar år 1979, %

 

Bransch

Energian-

Föräd-

Arbets-

 

vändning

lingsvärde'

timmar

Gruvor och mineral-

3,5

2,5

1,6

brott

 

 

 

Livsmedelsindustri

4,9

10,3

8,6

Textil- och konfek-

1,3

3,8

5,0

tionsindustri

 

 

 

Massa- och pappers-

 

 

 

industri

41,5

10,3

6.3

Övrig träförädlings-

 

 

 

industri

5,3

8,1

9,5

Grafisk industri

0,6

6,0

6,3

Kemisk industri

7,4

8,8

7,2

Jord- och stenindustri

6,2

3,1

3,1

Järn- och stålindustri

18,9

5,1

6,6

Verkstadsindustri

9,6

39,4

41,8

exkl. varv

 

 

 

yarv

0,7

1,9

3,2

Övrig tillverknings-

 

 

 

industri

0,1

0,7

0,8

 

100,0

100,0

100,0

' Till faktorpris, dvs. priset på produktionsfaktorerna arbetskraft och kapital.

Som framgår av uppgifterna i tabell 4.4 svarar massa- och pappersindu­strin samt järn- och stålindustrin för ca 60 % av den totala energianvänd­ningen i industrin medan deras andelar av industrins förädlingsvärde och sysselsättning är betydligt lägre. Det motsatta förhållandet gäller verk­stadsindustrin.

Energianvändningen inom industrin är inte bara koncentrerad till vissa branscher utan också till ett mindre antal arbetsställen. De 100 frän energi­synpunkt största arbetsställena använder således över hälften av sektorns energi. Motsvarande uppgift för de 400 största energianvändarna är 80 %.

Faktorer som påverkar energianvändningen inom industrisektorn är i


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet       56

första hand industriproduktionens storlek och sammansättning. Produk­tionens storlek under enskilda år påverkas i sin tur i hög grad av konjunk­turläget, som särskilt påverkar de energitunga basindustrierna. Av stor betydelse för energiåtgängen är också den specifika energiåtgängen, dvs. energianvändningen per producerad enhet. En sänkning av energiåtgängen i befintlig utrustning m. m. kan åstadkommas genom olika slag av energi­sparande åtgärder. Energiåtgängen påverkas också - särskilt pä längre sikt - av i vilken takt maskiner m. m. byts ut mot energisnålare utrustning. I den mån möjligheterna att minska energianvändningen är knutna till en ny teknik, leder sålunda en snabbare ekonomisk tillväxt till ett snabbare införande av nyare och energisnålare tillverkningsmetoder och utrustning.

Energiprisnivån och förväntningarna om den framtida energiprisutveck­lingen torde påverka energianvändningen inom denna sektor i högre grad än inom sektorerna för transporter och för bostäder, service m.m. Indu­strins benägenhet att vidta olika energisparande åtgärder beror i stor utsträckning pä bedömningar om energipriset. De förslag om höjning av skatt och avgift på olja som jag tidigare (avsnitt 4.2.3) har redogjort för torde därför komma att påverka industrins energihushållning liksom benä­genheten att tillgodose energibehoven med annat än olja.

Industriproduktionens volym har under efterkrigstiden fram till mitten av 1970-talet ökat fortlöpande samtidigt som produktionsmetoderna har utvecklats mot bl. a. ökad mekanisering och automatisering. Vissa energi­tunga branscher har ökat sin produktion kraftigt, bl. a. genom ökad föräd­ling av produkterna. Detta har lett till att energianvändningen inom indu­strin har ökat kraftigt. Lågkonjunktur i kombination med strukturkriser inom flera viktiga industribranscher har emellertid medfört att in­dustriproduktionen har minskat under perioden 1975-1978, vilket har lett till en dämpning av efterfrågan på energi. Under perioden 1973-1979 har energianvändningen inom industrin minskat med i genomsnitt 0,6 % per år. Industriproduktionen har under samma period ökat med i genomsnitt 0,4 % per år.

Den specifika energiåtgången inom industrin har under perioden 1967-1979 minskat inom flertalet branscher. Samtidigt har en övergång skett frän olja till el.

4.3.2 Hittillsvarande åtgärder för energihushållning

Statsbidrag för att stimulera till energibesparande investeringar inom näringslivet infördes våren 1974. Inledningsvis avsåg stödet endast åtgär­der i näringslivets byggnader. I samband med 1975 års energipolitiska beslut utvidgades stödet till att omfatta även industriella processer samt vissa prototyper och demonstrationsanläggningar m.m. SIND har haft i uppdrag att administrera stödverksamheten utom vad gäller den del av stödet som avser trädgårdsnäringen. Denna del administreras av lant­bruksstyrelsen. De regionala utvecklingsfonderna, som har en naturlig


 


Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet        57

kontaktväg till de mindre och medelstora tillverkande företagen, har hante­rat en del av bidragsverksamheten, främst rörande mindre åtgärder i före­tagens byggnader.

Statsbidrag med högst 35 % av godkända merkostnader har t.o.m. år 1980 lämnats för åtgärder som syftar till bättre hushållning med energi eller användning av annat bränsle än olja inom bl. a. industriella processer och industribyggnader. Sådana bidrag har också lämnats till åtgärder inom näringslivets övriga byggnader, spillvärmeutnyttjande, utbyggnad av indu­striellt mottryck och - under en treårig försöksperiod som löper ut i och med juni I98I — till vissa mindre vattenkraftverk.

Statsbidrag har lämnats även för att stimulera bl. a. industrin att ta fram anläggningar som demonstrerar tillämpningen av ny teknik för en bättre energihushållning. Bidrag med högst 50% av godkända kostnader har lämnats till framtagande av prototyper eller demonstrationsanläggningar med inriktning på effektivare energianvändning inom industrin eller inom transport och samfärdsel samt inom trädgårdsnäringen, återvinning av energikrävande varor eller energi ur avfall, användning av annat bränsle än olja eller effektivare Qärrvärmedistribution. Bidrag har också lämnats till sådana anläggningar för energiproduktion som innebär tillämpning av tek­nik som kan antas komma att bli lönsam. Vidare har bidrag under senare tid kunnat lämnas även till åtgärder som syftar till att praktiskt pröva eller demonstrera metoder eller system för att ersätta olja eller oljeprodukter med annan energiråvara, t. ex. metanol.

Stödet till prototyper och demonstrationsanläggningar har sedan den 1 januari 1981 kompletterats med en lånemöjlighet. Stödet finansieras från samma tidpunkt via oljeersättningsfonden, som jag strax skall återkomma fill.

Stöd till energibesparande åtgärder i trädgårdsnäringens byggnader läm­nas enligt reglerna i förordningen (1979:428) om statsbidrag till energibe­sparande åtgärder inom trädgårdsföretag. Bidragsandelen uppgår även för dessa byggnadsåtgärder till högst 35 %.

Vid två tillfällen har statsmakterna beslutat om ett särskilt tidsbegränsat tillägg utöver bidraget om högst 35% till vissa energibesparande åtgärder inom industriella processer. Våren 1977 beslutades om ett tilläggsbidrag om 20% (prop. 1976/77:95 bil. 3, NU 1976/77; 38, rskr 1976/77; 298) i syfte att ~ förutom att spara energi - få till stånd tidigareläggning av företagens energisparande investeringar och därmed stimulera industriproduktionen. Under våren 1979 lämnades tilläggsbidrag om 15% till vissa mera omfat­tande energisparåtgärdef (prop. 1978/79:46, NU 1978/79:13, rskr 1978/ 79:121). Avsikten härmed var att stimulera till tidigareläggning av energi-sparinvesteringar.

Stödet till energibesparande omställningsåtgärder i näringslivets befint­liga byggnader pch processanläggningar bör enligt uttalanden i bl. a. prop. 1978/79; 115 (bil. 1 s. 94) successivt trappas ned. Enligt de riktlinjer för


 


Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet        58

energipolitiken som har antagits av riksdagen (prop. 1979/80:170, NU 1979/80:70, rskr 1979/80:410) bör de åtgärder som hittills har vidtagits för att underlätta industrins anpassning till förändringar på energiområdet successivt ändra inriktning. Stödet till dessa omställningsåtgärder bör i ökad utsträckning föras över till att genom information, utbildning och rådgivning fä näringslivet självt att ta ett ökande ansvar för att hushälla bättre med energin. Enligt förslag i propositionen om besparingar i stats­verksamheten, m. m. (prop. 1980/81; 20 bil. 13 s. 11) har riksdagen beslutat att verksamheten med statsbidrag till energibesparande åtgärder i närings­livets byggnader och processer skall upphöra fr. o. m. den 1 januari 1981. Detta gäller dock inte bidragen till trädgårdsnäringens byggnader och små vattenkraftverk. Jag återkommer till energianvändningen inom trädgårds­näringen och till stöd till små vattenkraftverk längre fram (avsnitt 4.4.3 resp. 9.3).

Sedan statsbidragen till energibesparande åtgärder inom näringslivet infördes har riksdagen anvisat sammanlagt 1393 milj. kr. för detta stöd inkl. kostnaderna för att administrera stödet. Av de anvisade medlen har -efter avdrag med sammanlagt 40 milj. kr. som enligt förslagen i den s. k. besparingspropositionen skall föras över till statsbudgetens inkomstsida -979 milj. kr. beräknats för åtgärder i företagens byggnader, processer m.m. samt åtgärder rörande små vattenkraftverk, 342 milj. kr. för proto­typer och demonstrationsanläggningar m. m., 29 milj. kr. för åtgärder inom trädgårdsnäringens byggnader och 3 milj. kr. för prototyper och demon­strationsanläggningar inom trädgårdsnäringen.

Sammanlagt har sedan stödet infördes t.o. m. juni 1980 bidrag beviljats fill ca 7500 projekt i näringslivets byggnader, ca 1 100 i industriella pro­cesser m.m. och 175 prototyper eller demonstrationsanläggningar. För trädgårdsnäringen har omkring 1 200 projekt beviljats bidrag.

Vad gäller fördelningen av beviljade bidrag på branscher kan konstate­ras att de mest energiintensiva branscherna har fått det största stödet. Massa- och pappersindustrin samt trävaruindustrin har under den nämnda perioden beviljats bidrag med sammanlagt ca 436 milj. kr. eller ca 40% av totalt beviljade bidrag och den kemiska industrin med sammanlagt ca 132 milj. kr. eller ca 12%. Järn- och stålindustrin har fått sammanlagt ca 83 milj. kr. motsvarande knappt 8% i energisparande stöd medan verkstads­industrins andel av beviljade energisparbidrag uppgår till nära 4% eller 42 milj. kr.

Det genomsnittliga bidraget per projekt för åtgärder i byggnader är avsevärt lägre än för åtgärder i processer eller prototyper och demonstra­tionsanläggningar. Sammanlagt 160 milj. kr. har t. o. m. budgetåret 1979/80 beviljats till byggnadsåtgärder, 694 milj. kr. till processåtgärder m.m. och 229 milj. kr. till prototyper och demonstrationsanläggningar. För träd­gårdsnäringens byggnader har beviljats 18 milj. kr. i bidrag och för proto­typer och demonstrationsanläggningar inom trädgårdsnäringen har under de två år som stödet funnits bidrag beviljats med ca 2 milj. kr.


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet       59

De beräknade årliga energibesparingarna av byggnadsåtgärderna beräk­nas motsvara ca 108000 ton olja. Som energibesparing räknas i detta sammanhang även övergång från olja till annat bränsle. Besparingarna av processåtgärderna m. m. beräknas uppgå till motsvarande ca 1 milj. ton olja per år. Stödet till prototyper och demonstrationsanläggningar beräk­nas medföra en besparing motsvarande knappt 200000 ton olja per år i de anläggningar som har fått stöd. Besparingen blir avsevärt större om man tar hänsyn till spridningseffekter genom att andra företag beräknas tilläm­pa den demonstrerade tekniken.

Den direkta elbesparingen, som har räknats in i de nyss nämnda bespa­ringsuppgifterna, är relativt låg. Om man till elbesparingen räknar produk­tionen av el i de 24 mottrycksanläggningar och i de drygt 50 små vatten­kraftanläggningar som under perioden har fått stöd beräknas emellertid elbesparingen uppgå till drygt 2 TWh per år.

Inom trädgårdsnäringen är det nästan uteslutande olja som har sparats. Bidragen beräknas ha medverkat till en besparing om ca 17500 ton olja per är.

Totalt har alltså sedan stödet infördes t.o. m. juni 1980 bidrag beviljats med drygt 1 100 milj. kr. De åtgärder som har fått stöd beräknas samman­lagt medföra en energibesparing motsvarande ca 1 320000 ton olja per är, vilket motsvarar drygt 15 TWh.

Det genomsnittliga statliga bidraget för att spara 1 ton olja per år inom näringslivet kan uppskattas till ca 835 kr. Bidragskostnaden per inbesparat ton olja per år skiljer sig avsevärt mellan olika typer av åtgärder. Den genomsnittliga kostnaden per sparat ton olja för åtgärder i näringslivets byggnader uppgår till I 481 kr. medan den för trädgårdsnäringens byggna­der är lägre, 1028 kr. För processätgärderna, som svarar för över 60% av totalt beviljade bidrag, uppgår denna kostnad till 694 kr. Prototyper och demonstrationsanläggningar har en genomsnittlig bidragskostnad per spa­rat ton olja om 1 174 kr. Dä har emellertid, i enlighet med vad jag nämnde tidigare, hänsyn inte tagits till de besparingar som uppstår i efterföljande anläggningar som tillämpar den teknik m.m. som man har avsett att demonstrera.

Genom den hittills bedrivna verksamheten med statsbidrag till energibe­sparande investeringar i näringslivets byggnader och inom olika industriel­la processer beräknas per den 1 juli 1980 nästan 50% av den till är 1985 uppskattade besparingspotentialen ha uppnåtts. För näringslivets byggna­der är motsvarande andel väsentligt lägre, ca 30%, medan andelen för industriella processer är drygt 50%. Den besparingspotential som beräkna­des år 1976 och 1977 och som jag strax skall återkomma till avsäg åtgärder som erfordrade statliga stödåtgärder för att komma till stånd. Mänga sparåtgärder som räknades in i besparingspotentialen har under senare år - med anledning av de alltmer stigande oljepriserna - blivit så lönsamma att de har kommit till utan statsbidrag. En störte andel av den beräknade


 


Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet        60

besparingspotentialen än den nämnda torde alltså ha tagits tillvara. Å andra sidan har potentialen - med anledning av de höjda energipriserna -utökats genom att åtgärder som tidigare varit alltför olönsamma nu kan räknas in i denna.

Statsbidrag till omställningsåtgärder i näringslivets byggnader och inom olika industriella processer har enligt min mening varit ett verksamt medel för att få företagen att spara energi eller gå över till ett annat bränsle än olja. Oljeprisökningarna har ökat den företagsekonomiska avkastningen av och intresset för investeringar i oljebesparande syfte. Detta har - som jag tidigare har anfört vid min anmälan till propositionen om besparingar i statsverksamheten, m.m. (prop. 1980/81:20 bil. 13 s. 11) - medfört att företagen har fått goda incitament att genomföra sådana investeringar utan stöd i form av bidrag.

Intresset för att investera i prototyper och demonstrationsanläggningar har ökat under senare år. Trots statsbidrag motsvarande hälften av inves­teringskostnaden har det i flera fall varit svårt att finansiera projekt av detta slag som skulle kunna ge goda resultat frän energisynpunkt. Stödet till prototyper och demonstrationsanläggningar har därför som jag tidigare har nämnt förstärkts med en lånemöjlighet.

Stöd till utbildningsåtgärder i energibesparande syfte infördes våren 1974 och avsåg inledningsvis statsbidrag till kurser för fastighetsskötare inom det uppvärmningstekniska området. Verksamheten utvidgades enligt förslag i 1975 års energiproposition (prop. 1975:30 bil. 1 s. 355) till att omfatta främst olika typer av driftpersonal med anknytning till såväl indu­stri- som bostads- och förvaltningslokaler. Speciell uppmärksamhet skulle därvid ägnas åt de mindre och medelstora företagen. Vidare beslutades om stöd till utbildningsinsatser som siktade på att minska energianvändningen inom olika industriprocesser. Kurserna skulle kanaliseras genom olika kursarrangörer såsom dåvarande SIFU-enheten vid SIND, Kommunför­bundet, studieförbunden och HSB. SIND gavs det övergripande ansvaret för verksamheten.

Sedan verksamheten inleddes har sammanlagt drygt 16 milj. kr. anvisats för dessa utbildningsändamål. T.o. m. budgetåret 1979/80 har SIND bevil­jat bidrag till kurser i vilka totalt omkring 20000 yrkesverksamma har deltagit.

Hösten 1979 redovisade SIND i en utredning (SIND PM 1979:9) Statens stöd till energihushållning inom näringslivet att behovet av energiinriktad utbildning hos yrkesverksamma inom olika områden är mycket stort. SIND presenterade i anslutning härtill en plan för den fortsatta utbildnings­verksamheten. Planen omfattade åtgärder för att under en begränsad peri­od kunna täcka en stor del av utbildningsbehovet. Enligt planen skall bransch- och intresseorganisationer med viss utbildningserfarenhet och med en lokal eller regional organisation ges resurser för att bygga upp och organisera utbildningen. Under budgetåret 1979/80 har SIND bedrivit en


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet       61

försöksverksamhet med utbildning enligt den modell som angavs i planen. I bilaga 1.3 redovisas en rapport om denna försöksverksamhet och om utredningsarbete vid SIND rörande energihushållningsutbildning.

Verksamheten med rådgivning i energifrågor inleddes år 1975. I över­ensstämmelse med riktlinjerna i 1975 års energipolitiska proposition (prop. 1975:30 bil. I s. 356) är rådgivningen av uppsökande karaktär och i första hand inriktad mot de mindre och medelstora företagen. Huvudansvaret för rådgivningen åvilar SIND som kanaliserar verksamheten via de regionala utvecklingsfonderna.

SIND har prövat olika vägar för att förmedla råd i energisparfrägor. Detta redovisas i bilaga 1.4. En försöksverksamhet med gratis konsultbe­sök, vilken ledde till att över 1 000 företag fick en dags konsultbesök, visade sig vara otillräcklig för att ta tillvara de möjligheter till energi­hushållning som fanns i företagen. En ny typ av försöksverksamhet inled­des därför våren 1979. Vid fyra av de regionala utvecklingsfonderna har en energikonsulent placerats. I konsulentens uppgifter ingår bl. a. - förutom direkt rådgivning till företagen - informations- och utbildningsåtgärder. En uppgift för konsulenterna har t. ex. varit att fä företagen att utse en energiansvarig som bl. a. skall fungera som konsulentens kontaktman för företagets energifrågor. Energikonsulentverksamheten har vidare i vissa fall kompletterats med direkta konsultbidrag för en djupare analys av energiaspekterna i anslutning till energisparåtgärder i företagen.

Mera branschinriktad energirädgivningsverksamhet förekommer också. SIND har medverkat till att särskilda branschkonsulter har engagerats inom några branscher, t, ex. inom järn- och stålindustrin. Vidare har SIND låtit utarbeta särskilda energisparhandböcker för olika branscher. SIND har dessutom utarbetat en mera generellt inriktad energisparhandbok för industrin.

Under hösten 1979 hade SIND i uppdrag att — som ett led i en särskild energisparkampanj — bedriva en intensifierad rådgivningsverksamhet i energifrågor. Rådgivningen var inriktad på åtgärder som på relativt kort sikt skulle ge besparingseffekter. Kampanjen, som genomfördes i samar­bete med de regionala utvecklingsfonderna, ledde till att över 900 företag besöktes. Sammanlagt påvisades möjliga åtgärder som skulle kunna ge en besparing motsvarande ca 40000 m olja per är. Kostnaden för att hjälpa företagen att hitta dessa besparingsmöjligheter uppgick till ca 50 kr. per

Att bedöma energispareffekterna av åtgärder för att genom information, utbildning och rådgivning höja kunskapen i energifrågor är betydligt svåra­re än för investeringsätgärder till vilka bidrag har lämnats. Undersökning­ar, som SIND har gjort, tyder emellertid pä att bidragskostnaden för de energibesparingar som har uppnåtts som en följd av utbildning i energi­frågor är relativt låg i förhållande till värdet av energibesparingen. Andra undersökningar som SIND har gjort visar att rådgivning är ett verksamt


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet       62

medel för att göra företagen uppmärksamma på företagsekonomiskt lön­samma energisparåtgärder.

SIND har sedan år 1975 regeringens uppdrag att i samarbete med berör­da näringslivsorganisationer bedriva kontinuerlig utredningsverksamhet omfattande all industriell energianvändning. I utredningarna (SIND 1976: 3) Tätorterna och den tunga industrins energiförsörjning och (SIND 1977:6) Industrins energihushållning har SIND bedömt möjligheterna att spara energi inom industrin fram till år 1985. I utredningen (SIND 1979:1) Utvärdering av statsbidragen till energibesparande åtgärder i näringslivet har SIND sammanfattat den bedömda besparingspotentialen enligt de båda tidigare utredningarna. I anslutning till sitt förslag till plan för den fortsatta verksamheten med stöd till energibesparande åtgärder, vilken redovisas i utredningen Statens stöd till energihushållning i näringslivet, har SIND -bl. a. mot bakgrund av erfarenheterna från bidragsverksamheten — gjort en bedömning av rimligheten i den tidigare beräknade energibesparingspoten­tialen. SIND har därvid bedömt att det med hjälp av statliga styrmedel eller genom höjda oljepriser bör vara möjligt att fä till stånd åtgärder som från det energisparstödet infördes till är 1985 ger en ärlig energibesparing och oljeersättning i de industriella processerna om ca 1,3 milj. ton olja och ca2,5-3 TWhel. Detta motsvarar sammanlagt ca 1,9 milj. ton olja per är.

För näringslivets byggnader har SIND, mot bakgrund av en studie av olika undersökningar om möjligheterna att spara energi i dessa byggnader, beräknat att besparingspotentialen för energisparätgärder som faller inom ramen för bidragsreglerna motsvarar ca 360000 ton olja per år räknat från det stödet infördes till år 1985.

Ett mera långsiktigt perspektiv på energisparåtgärder har studerats i SIND:s utredning (SIND 1978:6) Prototyper och demonstrationsanlägg­ningar för bättre energihushållning. I utredningen redovisas att betydande energibesparingar kan åstadkommas genom att i olika prototyper och demonstrationsanläggningar demonstrera ny energisnål teknik, som där­igenom kan få en vidare spridning.

För att diskutera frågor som rör industrins energihushållning har jag i maj 1980 haft överläggningar med representanter för berörda branschorga­nisationer, fackliga organisationer samt övriga intressenter. I anslutning till dessa överläggningar redovisade de inbjudna organisationerna sina erfarenheter när det gäller energihushållning inom näringslivet och även vidtagna och planerade åtgärder m. m. Vid överläggningarna fördes tanken fram att näringslivet självt genom sina organisationer skulle kunna bidra till arbetet med att ta fram underiag till ett program för energihushållning.

Överiäggningarna har följts upp med en av Näringslivets Energidelega­tion och SIND anordnad konferens i oktober 1980. Syftet med konferensen var att belysa förutsättningar och utvecklingslinjer för ett fortsatt energi­hushållningsprogram inom näringslivet. Vidare har många branschorgani­sationer inför denna konferens till industridepartementet redovisat vad


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet       63

man inom resp. bransch avser att göra för att dels hushålla med energi, dels övergå till andra bränslen än olja. Vissa andra uppgifter beträffande utvecklingstendenser när det gäller bl. a. produktionens omfattning och inriktning samt synpunkter på statsmakternas åtgärder har också lämnats i detta sammanhang.

Ett administrativt styrmedel för energihushållning inom industrin utgörs av den energiprövning som sker beträffande nybyggnad och utbyggnad av vissa större anläggningar. Sedan den 1 juli 1975 finns i 136a§ byggnads­lagen en bestämmelse om krav pä fillstånd av regeringen för tillkomsten och lokaliseringen av industriell eller liknande verksamhet av väsentlig betydelse för hushållningen med energi. Motivet var enligt föredragande statsrådet att det var önskvärt att med hänsyn till landets energihushållning ge samhället möjlighet att pä ett bättre sätt än tidigare kunna bedöma och planera de stora energianvändarnas energihushållning.

Sedan bestämmelsen infördes har i ca 25 ärenden, varav ungefär hälften gäller utbyggnader inom skogsindustrin, särskilda villkor beträffande ener­gihushållning föreskrivits. Bl. a. har meddelats villkor om installation av anläggning för generering av mottryckskraft, utformning av anläggningar, utredningar bl. a. om spillvärmeutnyttjande, särskild redovisning till SIND eller samråd med SIND beträffande vissa åtgärder rörande energihushåll­ningen i anläggningen. Under senare tid har för ett antal anläggningar för fliseldning föreskrivits att erfarenheterna frän driften från energiförsörj­ningssynpunkt skall redovisas till SIND.

Jag har erfarit att SIND f. n. gör en systematisk uppföljning av de åtgärder som har vidtagits för att uppfylla de villkor som har getts från energihushållningssynpunkt och av samrädsförfarandet. Jag utgår frän att SIND kan redovisa resultatet av denna översyn senast i samband med anslagsframställningen för budgetåret 1982/83.

I olika sammanhang har förslag om att förändra prövningen lagts fram. SIND angav i rapporten Industrins energihushållning tvä tänkbara alterna­tiv för prövningen. Det ena alternativet innebär att den koncessionspröv­ning enligt miljöskyddslagen (1969:387, ändrad senast 1978: 161) som nu sker utökas till att omfatta också prövning av energihushållningen. I det andra alternativet föreslås att företagen i beslut med anledning av prövning enligt 136a§ byggnadslagen regelmässigt åläggs att samråda med SIND i detaljfrågor om energihushållningen vid anläggningen. SIND framhöll i rapporten att det andra alternativet inledningsvis är att föredra bl. a. av det skälet att det kan genomföras utan krävande administrativa insatser.

Frågan om energiprövning enligt 136a§ byggnadslagen behandlades också av energikommissionen i betänkandet (SOU 1978:17) Energi. Kom­missionen föreslog en översyn av prövningen. Därvid bör enligt kommis­sionen övervägas att utsträcka prövningen till att omfatta såväl nya som befintliga anläggningar.

Remissopinionen var delad vid behandlingen av dessa förslag. Några


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet       64

remissinstanser framhöll att möjligheten till samordning med prövningen enligt miljöskyddslagen bör övervägas. Från näringslivets sida framfördes att energiprövningen bör avskaffas.

Mot bakgrund av bl. a. vad jag nu har anfört tillkallade regeringen år 1979, som jag tidigare har nämnt, en särskild utredare med uppgift att se över frågan om styrmedel för näringslivets energihushållning m. m.

Utredaren skall bl. a. överväga det närmare behovet av och lämna för­slag till utformningen av en energihushällningslag gällande näringslivet. En lag med denna inriktning bör enligt direktiven utformas sä att den ger möjlighet till löpande anpassning av kraven pä god energihushållning till vunna erfarenheter och ändrade omständigheter t. ex. att nya tekniska metoder har kommit fram.

Utredaren skall också se över de nuvarande reglerna om prövning enligt 136a§ byggnadslagen av energihushållningen vid nyanläggning eller ut­byggnad av viss industriell eller liknande verksamhet. Bl. a. bör kriterierna för vilka anläggningstyper som bör prövas frän energihushällningssyn-punkt övervägas. De förslag till förändring av prövningen som har lagts fram av SIND och energikommissionen liksom av remissinstanserna i yttranden över de tidigare nämnda rapporterna bör enligt direktiven över­vägas. Detta gäller bl. a. alternativet att ge SIND möjlighet att avgöra vissa frågor som är av betydelse frän energihushållningssynpunkt men som inte är av sådan övergripande karaktär att det bör ankomma på regeringen att besluta därom. Om utredaren finner att en särskild energihushållningslag bör komma till bör energihushållningsprövningen inordnas i denna lag. Enligt vad jag har erfarit kommer utredaren att slutföra sitt arbete under andra hälften av är 1981.

Omfattande insatser görs inom energiforskningsprogrammet för att fä fram nya bl. a. energisnåla processer inom industrin. Dessa insatser torde på längre sikt bidra till att ytterligare sänka den specifika energiåtgängen inom industrin. De största forsknings- och utvecklingsinsatserna inom detta område avser pappers- och massaindustrin samt järn- och stålindu­strin. Inom trä-, massa- och pappersindustrin har en viktig grund för att förbättra energiekonomin lagts genom bl. a. forsknings- och utvecklings­insatser rörande fiberfriläggning och torkning. Inom järn- och stålindustrin pågår utvecklingsarbete som bl. a. syftar till ett minskat behov av högkvali-tativt värme i valsverken. Inom andra branscher har verksamheten hitulls främst bestått av kartläggning av de mest lovande områdena för energitek­nisk utveckling samt forskning och utveckling i inledande skeden.

De styrmedel m.m. i energihushållande syfte som hittills har använts inom industrin är alltså kartläggningar av och utredningar om industrins möjligheter att spara energi, statsbidrag till åtgärder för att minska ener­giåtgängen i befintlig utrustning m.m., stöd till företag som vill pröva ny energisnål teknik genom att uppföra prototyper eller demonstrationsan­läggningar, prövning av tillkomsten, lokaliseringen och utformningen av


 


Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet        65

energikrävande verksamhet samt information, rådgivning och utbildning rörande energihushållning. Omfattande satsningar har också gjorts inom ramen för energiforskningsprogrammet för att få fram ny energisnål tek­nik.

4.3.3 Program för industrins energihushållning under 1980-talet

Inom industrin finns tekniska möjligheter att på relativt kort sikt spara energi och gä över till andra bränslen än olja. SIND;s tidigare nämnda utredningar om industrins energianvändning och erfarenheterna från den hittills bedrivna verksamheten med statsbidrag till energibesparande åtgär­der tyder pä att det till år 1985 skulle vara tekniskt möjligt att spara energi eller ersätta olja motsvarande ytterligare över I milj. ton olja per år inom industriella processer och i näringslivets byggnader. De oljeprisökningar som har skett sedan SIND:s utredningar genomfördes torde ha ökat denna sparpotential.

Oljeprishöjningarna under de senaste åren har ökat den företagsekono­miska avkastningen av och därmed intresset för investeringar i oljebespa­rande syfte. Utgångspunkten för energihushällningspolitiken inom närings­livet bör därför — som jag tidigare har anfört vid min anmälan till prop. 1979/80; 170 (s. 11) - vara att näringslivet självt tar ett ökande ansvar för att spara energi eller ersätta olja. Frågor om energihushållning bör enligt min mening ingå som ett naturligt inslag i den löpande verksamheten inom industrin och inom näringslivet i övrigt. Flera branscher, särskilt de ener­giintensiva basindustrierna, har under de senaste åren ägnat dessa frågor ett stort intresse och de har också genomfört åtskilliga energisparätgärder. Detta framgår bl. a. av de uppgifter som har lämnats till mig i anslutning till mina överläggningar med representanter för näringslivet m. fl. om närings­livets energihushållning. Ytterligare åtgärder bör dock vidtas.

Som jag tidigare har anfört bör strävan vara att genomföra de energihus­hållningsåtgärder som är samhällsekonomiskt motiverade. Detta gäller såväl investeringar som åtgärder rörande drift och skötsel samt tillvarata­gande av spillvärme. Jag återkommer till frågan om spillvärmeutnyttjande (avsnitt 8.3.4). Vidare bör nya metoder och ny teknik för att öka effektivi­teten vid industrins energiomvandling och energianvändning utvecklas och introduceras på marknaden för att ytterligare sänka den specifika energiåt­gången inom industrin och för att ersätta olja med andra bränslen.

För att åtgärder för energisparande skall genomföras måste de också vara företagsekonomiskt lönsamma. Statliga styrmedel kan behövas.

De statliga styrmedlen för energihushållning inom industrin och övriga delar av näringslivet bör enligt min mening i första hand - förutom en ändamålsenlig prissättning på energi - inriktas på att föra ut kunskap om företagsekonomiskt motiverade energisparåtgärder, att utveckla metoder och teknik för en effektivare energianvändning eller övergäng till annat bränsle än olja och att stimulera introduktion av sädana metoder och sådan 6   Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 90


 


Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet        66

teknik. De statliga åtgärderna bör genomföras i samverkan med näringsli­vet.

För mindre energikrävande företag ter sig ofta andra åtgärder än de som kvantitativt eller kvalitativt påverkar produkfionen som mindre angelägna. Ofta är man inte heller medveten om de energisparinvesteringar som med rimlig lönsamhet kan genomföras eller dé förändringar i drift och skötsel som kan medföra energibesparingar. Statliga insatser för att öka kunska­perna om energihushållning är därför särskilt motiverade för dessa företag.

För de energiintensiva företagen utgör energin en väsentlig produktions­faktor. Dessa företag kan därför ha störte anledning än andra företag att betrakta energisparande eller oljeersättande investeringar som strategiska investeringar eller som en försäkringspremie för en viktig produkfionsre-surs och därmed för sin fortlevnad.

Energiprisnivån och förväntningarna om den framtida energiprisutveck­lingen bör påverka industrins - särskilt de energiintensiva företagens -benägenhet att vidta åtgärder för energisparande och oljeersättning.

Det program för industrins energihushållning som jag nu föreslår kom­mer i vissa delar att omfatta andra delar av näringslivet än industrin, bl. a. handel och servicenäringarna. Ett viktigt underlag för mina förslag har redovisats av branschorganisationer m.fl. Detta skedde i anslutning till dels mina överiäggningar i våras med representanter för näringslivet och de fackliga organisafionerna m.fl., dels den efterföljande konferens om näringslivets energihushållning under 1980-talet som i oktober 1980 anord­nades av Näringslivets Energidelegation och SIND.

För bl. a. industrin gäller som jag tidigare har nämnt särskilda regler enligt lagen (1974:992) om nedsättning av allmän energiskatt (omtryckt 1975; 273, ändrad 1979: 306), vilka innebär att energiskatten på bränsle och elkraft inte skall överstiga 3 % av de tillverkade produkternas försäljnings­värde fritt fabrik. Regeringen har enligt reglerna möjlighet att medge ytter­ligare nedsättning för visst företag om det föreligger särskilda skäl. Med stöd härav medgavs de mest energikrävande industrierna nedsättning av energiskatten till 1 % av försäljningsvärdet t.o.m. är 1976. Under åren 1977-1981 har enligt regeringsbeslut på motsvarande sätt medgivits ned­sättning till 1,3 %.

Jag har tidigare betonat betydelsen av att energibeskattningen utformas sä att den ger bästa möjliga energipolifiska styrfunktion samtidigt som de statsfinansiella aspekterna beaktas. Genom nuvarande nedsättningsregler avseende industrins energiskattebelastning är det till stor del bara inrikt­ningen och fördelningen av hushållens energianvändning som har påver­kats av de skattehöjningar som har genomförts under senare tid.

Jag vill härvid erinra om att det ankommer på regeringen att besluta om förändringar av gränsen för nedsättning av energiskatt utöver den lagstad­gade gränsen på 3 %. Som ett sätt att stärka incitamenten för industrins energihushållning kan - som jag tidigare nämnt - övervägas att begränsa


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet       67

den nuvarande nedsättningen enligt regeringens beslut. Ett sådant övervä­gande bör dock ske i anslutning till överväganden om industri- och regio­nalpolitik. Jag har erfarit att chefen för budgetdepartementet avser att ta upp denna fråga vid beredning av ärenden om sådan nedsättning för kommande år.

Som jag tidigare har nämnt bör en omprövning av energihushållnings­programmet ske omkring år 1985. Mindre förändringar i anslutning till en fortlöpande uppföljning bör ske i samband med den årliga budgetprövjiing-en. Därutöver bör en översyn av styrätgärderna ske i samband med ställ­ningstagandena till de förslag som utredningen om styrmedel för näringsli­vets energihushållning m. m. kan komma att lägga fram. Jag har erfarit att utredningen planerar att redovisa resultatet av sitt arbete under andra halvåret 1981.

För att få till stånd en effektiv energianvändning och ett kraftfullt energi­sparande krävs att energianvändarna har goda kunskaper dels om egenska­per hos och skötsel av produktionsutrustning, dels om nya material och metoder m. m. Utvecklingen av teknik m. m. inom energihushållningsom­rådet har sedan mitten av 1970-talet varit mycket snabb. Detta ställer krav pä att energianvändarnas kunskaper utökas och förnyas löpande. Som jag tidigare har nämnt bedömer jag att utbildningsfrågorna har stor betydelse för möjligheterna att nå energihushållningsmålen. Jag har fidigare också påtalat betydelsen av att man tar hänsyn till energihushällningsaspekterna vid utformningen av läroplaner m. m. inom det allmänna skolväsendet. För de redan yrkesverksamma är det nödvändigt med särskilda utbildningsåt­gärder.

SIND redovisade hösten 1979 i utredningen Statens stöd till energihus­hållning inom näringslivet att behovet av energiinriktad fortbildning för yrkesverksamma inom olika områden är mycket stort. SIND presenterade också en plan för hur man med ett betydande statligt stöd både till mate-rialframtagning och kursgenomförande skulle kunna tillgodose en stor del av detta behov under en begränsad period. De flesta av remissinstanserna uttalade sig — som jag redovisade i förra årets budgetproposition (prop. 1979/80:100 bil. 17 s. 200) — positivt om den organisatoriska uppläggning­en av den föreslagna utbildningen. Behovet av samordning mellan olika utbildningsprogram och organ betonades dock särskilt.

För egen del var jag dä inte beredd att ta ställning till planen i sin helhet. Den behövde - som SIND också hade påpekat - ses över ytteriigare. SIND har bedrivit en försöksverksamhet enligt den modell som har före­slagits i planen.

I en skrivelse den 6 november 1980, vilken återges i bilaga 1.3, har SIND redovisat en utvärdering av försöksverksamheten. Mot bakgrund av resul­tatet av denna utvärdering har SIND lagt fram ett förslag till hur den fortsatta verksamheten med energiinriktad fortbildning bör inriktas och bedrivas under den närmaste femårsperioden. SIND föreslår att verksam-


 


Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet              68

heten byggs upp successivt och till en sådan omfattning att - under en femårsperiod - sammanlagt över 100000 personer kan genomgå någon form av fortbildning. Verksamheten bör planeras så att den dels täcker ett initialt utbildningsbehov, dels utvecklar resurser för fortsatt utbildnings­verksamhet efter denna period.

De målgrupper som enligt SIND i första hand bör omfattas är yrkesverk­samma som dagligen befattar sig med anläggningar för bl. a. energiproduk­tion, ventilation etc, bl.a. maskinister, fastighetsskötare och driftper­sonal. Tjänstemän som bereder energitekniska beslut samt personer i företagsledande ställning och förtroendevalda är andra viktiga målgrupper.

SIND konstaterar att utbildningen för energisparande redan nu nått en sådan volym att ökad samverkan mellan skilda organisationer och kursgi­vare är motiverad. SIND anser att en organiserad samverkan med tyngd­punkten förlagd till SIND:s verksamhet på området är ett tillräckligt steg i denna riktning.

När utbildningsresurserna byggs upp bör man enligt SIND eftersträva att kursverksamheten i största möjliga utsträckning skall kunna genomfö­ras lokalt eller regionalt. Erfarenheterna från det senaste årets verksam­het, då SIND har marknadsfört stödet till energiutbildning mera aktivt, har visat på svårigheter att få till stånd ett intresse för att delta i utbildningen. För att övervinna dessa svårigheter bör stödet enligt SIND förstärkas och utökas. Företagens kostnader för löner och uppehälle under utbildningsti­den bör dock enligt SIND inte omfattas av stödet.

Behovet av en fortlöpande utvärdering av verksamheten betonas. SIND anser att en sådan utvärdering är nödvändig bl. a. för att säkerställa att utbildningens tekniska och pedagogiska kvalitet hålls på en rimligt hög nivå och för att återföra information till statsmakterna inför framtida omprövningar av mål och resurser för utbildningsverksamheten.

Både utredningen om myndighetsorganisationen inom energiområdet och energihushällningsdelegationen har som jag tidigare har nämnt (avsnitt 4.2.2) tagit upp frågan om energiinriktad fortbildning.

I betänkandet De statliga energimyndigheterna - arbetsfördelning och samverkan framhåller utredningen att SIND i fortsättningen inte bör ha något övergripande ansvar för den energiinriktade utbildningen inom lokal-uppvärmningsområdet. Ansvaret för denna utbildning bör i stället åvila resp. sektormyndighet, dvs. SIND, planverket och transporträdet. Utred­ningen föreslär att regeringen utfärdar anvisningar rörande obligatoriskt samråd mellan dessa myndigheter i fräga om deras anslagsframställningar för energiutbildningsinsatser.

Flera av de remissinstanser som har uttalat sig i denna fråga instämmer i utredningens bedömning att ansvaret för utbildningsåtgärderna bör åläggas sektormyndigheterna. Energihushållningsdelegationen betonar emellertid betydelsen av en övergripande samordning av utbildningsaktiviteterna. SIND och VVS-Tekniska föreningen anser att utredningen inte tillräckligt


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet       69

har beaktat frågan om utbildning av yrkesverksamma. Enligt Lantbrukar­nas riksförbunds uppfattning bör även arbetsmarknadsutbildningen kunna användas för att åstadkomma ökad energikunskap och bättre energihante­ring i näringslivet.

Energihushållningsdelegationen föreslår i sitt betänkande Program för energihushållning i befintlig bebyggelse att berörda myndigheter ges i uppdrag att utarbeta ett program för att tillgodose behovet av energiinrik­tad utbildning inom bebyggelsesektorn. Av speciellt intresse är därvid enligt delegationen att behovet av fort- och vidareutbildning för berörda yrkesgrupper tillgodoses i ett sådant program.

För egen del får jag anföra följande. Fortbildning av yrkesverksamma inom energiområdet är en angelägen uppgift. Verksamheten bör vara inrik­tad mot dem som i sin yrkesverksamhet direkt eller indirekt kan påverka energianvändningen. Även om energiinriktad utbildning till viss del tillhan­dahålls av olika utbildningsorganisationer visar erfarenheterna från den verksamhet som SIND hittills har bedrivit att statligt stöd krävs för att fä till stånd utbildning i den omfattning som behövs. Det är viktigt att insatser görs för att övervinna de svårigheter att få till stånd ett intresse för att nå ut med utbildningen som SIND har visat på. Stödet bör anpassas för att övervinna dessa svårigheter. Krav ställs bl. a. på initierande verksamhet från den myndighet som har ansvaret för stöd till energihushällningsinrik-tad fortbildning. Omfattningen av insatserna för fortbildningen bör avvä­gas mot omfattningen av den energihushållningseffekt som utbildningen kan tänkas leda till. SIND anser det motiverat att öka det statliga stödet till hela kostnaden för utveckling och genomförande av utbildningen i stället för som tidigare i genomsnitt halva kostnaden. Enligt min mening bör som hittills gälla att stödandelen inte skall sättas högre än vad som erfordras för att den aktuella utbildningen skall komma att genomföras. Utbildnings­verksamheten bör byggas ut successivt.

Det är viktigt att utbildningsverksamheten följs upp löpande och anpas­sas till vunna erfarenheter, nya rön m.m. inom energiområdet. En mera genomgripande utvärdering bör göras efter en treårsperiod.

SIND bör under nästa budgetår ha det övergripande ansvaret för utbild­ningsinsatserna.

SIND bör ha ansvaret för att initiera och lämna stöd för den energiinrik­tade utbildningen av olika kategorier av yrkesverksamma. Detta bör gälla all utbildning som inte har en direkt anknytning Ull endast en viss sektors verksamhet. Sålunda bör SIND ha ansvar för stöd till utbildning av den personal som handhar drift och förvaltning av byggnader eftersom såväl industrisektorn som bostadssektorn berörs. Planverket bör ha ansvar för sådan utbildning som har direkt anknytning till byggnadsverksamheten.

SIND:s ansvar bör omfatta även ansvar för att göra skolöverstyrelsen, universitets- och högskoleämbetet och andra utbildningsplanerande organ uppmärksamma på olika energifrågor till vilka hänsyn bör tas vid utarbe-


 


Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet        70

tände av läroplaner m. m. I det övergripande ansvaret bör också ingå att skaffa en översiktlig kännedom om energiutbildning och behov av sådan utbildning inom olika områden och att samordna olika myndigheters verk­samhet med energiutbildning.

Statligt ekonomiskt stöd till fortbildning inom energiområdet har läm­nats via SIND sedan år 1975. Detta stöd bör enligt min mening utökas fr.o.m. budgetåret 1981/82. Som jag tidigare har anfört (prop. 1980/81:49 s. 26) bör stödet till den utbildning som SIND administrerar fr.o.m. budgetåret 1981/82 inte längre finansieras över statsbudgeten utan via oljeersättningsfonden. Behovet av medel för denna verksamhet kommer jag i det följande att beräkna till 7 milj. kr. för nästa budgetär. Jag återkom­mer strax till behovet av medel för den närmaste treårsperioden.

Jag kommer i det följande (kapitel 11) att föreslå att en energimyndighet inrättas den 1 juli 1982. 1 energimyndighetens uppgift bör ingå bl. a. vissa samordnande och verkställande uppgifter inom informations- och utbild­ningsområdet. Det fortsatta ansvaret för de utbildningsinsatser SIND för det kommande budgetåret bör ha att handlägga bör övervägas närmare inom den organisationskommitté som jag i annat sammanhang avser före­slå.

Jag går nu över till att redogöra för den del av energihushållningspro­grammet som gäller särskilda insatser för att genom rådgivning få företa­gen att spara energi.

I utredningen Statens stöd till energihushållning inom näringslivet pre­senterade SIND hösten 1979 en plan för rådgivning rörande energihushåll­ningsfrågor till framför allt de mindre och medelstora företagen. Den ökade betydelse som erfarenhetsåterföring m. m. får när kunskapen om energibe­sparingsmöjligheterna ökar samt den service i dessa avseenden som fram­för allt de mindre företagen behöver var det centrala motivet för den av SIND föreslagna planen. Huvudpunkten i planen var att rådgivningskom­petens i energifrågor skulle byggas upp vid de regionala utvecklingsfon­derna. SIND föreslog i utredningen en successiv utbyggnad av denna rådgivningsverksamhet till att fullt utbyggd omfatta i princip en energikon­sulent vid varje regional utvecklingsfond. Stödet föreslogs utgå som ett ramanslag — för en konsulent med möjlighet att anlita regional experthjälp och annan nödvändig central service - Ull av SIND programskriven verk­samhet vid resp. utvecklingsfond.

En utbyggnad av rådgivningsverksamheten har bedömts som positiv av samtliga remissinstanser. Enligt riksrevisionsverkets uppfattning torde dock förutsättningarna för en effektiv energirådgivning vara större om erfarenheterna från olika företag inom samma bransch tas till vara än frän olika företag inom samma region.

I förta årets budgetproposition (prop. 1979/80; 100 bil. 17 s. 220) betona­de jag att det för de mindre och medelstora företagen är särskilt angeläget med uppsökande rådgivningsverksamhet avseende energihushållning. Jag


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet       71

framhöll att försöksverksamheten med energikonsulenter vid de regionala utvecklingsfonderna borde kunna vidareutvecklas. Jag anförde vidare att jag såg positivt på att SIND på olika sätt prövar vilken form av rådgivning som är mest effektiv. Beträffande mera branschanknuten rådgivning kon­staterade jag att ett visst stöd från statens sida, särskilt i ett uppbyggnads­skede, är motiverat. Ansvaret för sådan rådgivning måste dock i första hand åvila industrin själv.

SIND har - mot bakgrund av erfarenheterna av den hittills bedrivna försöksverksamheten med olika former av energirådgivning - under är 1980 presenterat ett program för den fortsatta verksamheten. Programmet är utformat enligt i huvudsak samma principer som den plan som presente­rades hösten 1979. Målet för programmet är att skapa ett effektivt rådgiv­ningssystem genom bl. a. samordnade rådgivningsinsatser via de regionala utvecklingsfonderna och olika branschorganisationer. I programförslaget ingår också insamling och bearbetning av erfarenheter och uppgifter röran­de energihushållning.

Till grund för SIND:s programförslag ligger bl. a. en utvärdering av en försöksverksamhet med energikonsulenter placerade vid några regionala utvecklingsfonder. En sammanfattning av utvärderingen och SIND:s för­slag till framtida rådgivningsverksamhet samt av remissyttranden häröver återges i bilaga 1.4.

Remissinstanserna ser i huvudsak positivt på en ökad statlig insats för att spara energi i de mindre och medelstora företagen. Vissa invändningar mot SIND;s förslag till uppläggning och organisation av verksamheten förs dock fram.

Utvecklingsfonden i Malmöhus län tror inte att behovet av energiråd­givning är sä stort och sträcker sig över sä lång tid att det är motiverat med särskild personal vid fonden för dessa uppgifter. Man bör enligt fonden överväga om inte företagen själva bör stå för kostnaderna för rådgivning­en, alternativt för delar av den.

Utvecklingsfonden i Jönköpings län anser att man har största möjlighe­ten att påverka energianvändaren via entreprenör- och konsultledet. Rik­tade insatser för att höja konsultföretagens och entreprenörernas kunska­per i kombination med branschrådgivare och branschvisa energisparhand­böcker torde ge stora positiva effekter. Fonden ifrågasätter dock om en fast organisation skall byggas upp för detta ändamål.

Utredningen om styrmedel för näringslivets energihushållning, m. m. framhåller att frågan om organisation och styrning av verksamheten inte bör överbetonas på bekostnad av konkret rådgivning. Både utredningen och utvecklingsfonden i Malmöhus län betonar vikten av att verksamheten anpassas till de speciella förhållanden - bl. a. rörande näringslivsstruktur — som råder i de olika länen.

Vad gäller målgrupper för verksamheten anser utvecklingsfonden i Stockholms län att även större företag i viss utsträckning bör kunna


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet       72

omfattas av rådgivningen. Utredningen om styrmedel för näringslivets energianvändning, m. m. anser att man bör överväga att vidga verksamhe­ten även till servicenäringarna.

Energihushållningsdelegationen har i sitt betänkande Program för ener­gihushållning i befintlig bebyggelse framhållit att kraftfulla insatser inom områdena besiktning, rådgivning och utbildning avseende energihushåll­ning i befintlig bebyggelse måste göras. Delegationen har också framhållit vikten av att den av de regionala utvecklingsfonderna bedrivna verksam­heten samordnas med den av kommunerna bedrivna besiktnings- och rådgivningsverksamheten.

I betänkandet De statliga energimyndigheterna - arbetsfördelning och samverkan konstaterar utredningen att det är av vikt att rådgivarna vid de regionala utvecklingsfonderna i sitt arbete samverkar med övriga energi­rådgivare inom samma region.

Erfarenheterna av bl. a. den hittills bedrivna verksamheten med energi­rådgivning visar att man inom mänga företag inte är medveten om vilka företagsekonomiskt motiverade energisparåtgärder som kan genomföras. Insatser för rådgivning är därför enligt min mening motiverade. De bör inriktas mot framför allt de mindre och medelstora företagen och de företag i vilka energin endast utgör en mindre del av produktionsresur­serna. De större, mera energiintensiva företagen påverkas mera direkt av förändringar i priset på energi och har därför ett störte eget intresse av att undersöka möjliga åtgärder för att minska energikostnaderna. Så sker också i stor utsträckning.

Rådgivningsverksamheten bör byggas ut i huvudsak i enlighet med SIND:s förslag, dvs. med energikonsulenter placerade vid de regionala utvecklingsfonderna och med branschanknutna energiexperter vid vissa branschorganisationer. Utvecklingsfonderna är i sin ordinarie verksamhet inriktade i huvudsak mot den mindre och medelstora tillverkande indu­strin. Fondernas energirådgivningsverksamhet bör emellertid avse inte bara dessa företag utan även handel och övriga servicenäringar m. m. samt de störte företag som bedriver mindre energikrävande verksamhet. Jag anser i likhet med energihushållningsdelegationen och utredningen om myndighetsorganisationen inom energiområdet att det är angeläget att energikonsulenterna samverkar med de kommunala energispartådgivarna. Detta gäller särskilt den uppsökande verksamheten som avser små företag som har sina lokaler i byggnader där det huvudsakligen finns bostäder.

Verksamheten bör i första hand vara av initierande och uppsökande karaktär och organiseras så att en energikonsulent knyts till varje utveck­lingsfond. För att energikonsulenten skall fungera effektivt erfordras dess­utom särskilda resurser både regionalt för t. ex. särskilda konsulUnsatser eller specialprojekt och centralt hos SIND för service och samordning av verksamheten. Samordningsverksamheten bör emellertid inte överbetonas på bekostnad av den direkta rådgivningsverksamheten.


 


Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet        73

Energikonsulentverksamheten bör byggas ut successivt och bör efter en treårsperiod omfatta samtliga utvecklingsfonder. Verksamheten måste na­turligtvis anpassas till företagsstrukturen i resp. län. Det betyder att råd­givningen kan vara av något olika omfattning och inriktning inom olika län.

Jag anser att det är angeläget att snabbt komma i gång med en mera omfattande rådgivningsverksamhet på energiområdet. SIND har i sitt för­slag angett att åtta energikonsulenter bör kunna inleda rådgivningsverk­samhet under nästa budgetår. För egen del anser jag att det bör vara möjligt att etablera energikonsulentverksamhet i ytterligare några län re­dan nästa budgetär.

SIND har tagit upp frågan om att komplettera utvecklingsfondernas företagarregister med olika typer av energiuppgifter som bl. a. energikon­sulenterna skulle kunna använda i sin verksamhet. Jag har erfarit att utredningen om styrmedel för näringslivets energianvändning, m.m. f.n. studerar i vilken omfattning man bör kräva energiredovisning av olika typer av företag. I avvaktan på eventuella förslag från utredningen och ställningstagande till dessa bör enligt min mening inga särskilda resurser satsas för att komplettera företagarregistren med energidata.

Verksamheten med energikonsulenter bör i enlighet med SIND:s förslag kompletteras med branschkunniga energiexperter för vissa branscher. Som jag tidigare har anfört bör ansvaret för detta slag av energirådgivning i första hand åvila näringslivet självt. Inledningsvis anser jag emellertid att visst statligt stöd behövs för att etablera verksamheten.

SIND har i anslutning till den tidigare bedrivna verksamheten med statsbidrag till energibesparande åtgärder utarbetat energisparhandböcker avseende olika branscher och en för industrin mera allmänt inriktad energi­sparhandbok. Det är en angelägen uppgift för SIND att även fortsättnings­vis ta fram material av detta slag. Materialet torde utgöra ett viktigt hjälpmedel i rådgivningsverksamheten. I fortsättningen bör därför sådant arbete finansieras inom ramen för de medel som avsätts för energirådgiv­ningen.

Mot bakgrund av energiprovningsutredningens förslag, som jag tidigare har redovisat (avsnitt 4.2.2), anser jag att SIND bör ha möjlighet att stödja utveckling av energitekniska provnings- och mätmetoder, inkl. utveckling av provningsutrustning härför, inom områdena industriell utveckling och biobränslen. SIND bör därvid från energihushållningssynpunkt avväga behovet av stöd fill utveckling av sådana metoder mot behovet av stöd till andra åtgärder för energihushållning som enligt mina förslag skall finansi­eras inom ramen för resurserna avseende energirådgivning. Kostnaderna för detta stöd bör därför bestridas inom denna ram.

Det är enligt min mening en viktig uppgift att även fortsättningsvis dels samla in kunskap om hur man kan spara energi eller ersätta olja med andra bränslen inom industrins olika branscher och näringslivet i övrigt, dels föra ut dessa kunskaper till energianvändarna genom information, utbildning


 


Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet        74

och rådgivning. Sådana kunskaper är också värdefulla bl. a. vid bedöm­ningar om framtida energitillförselbehov. Ansvaret för att samla in och sprida dessa uppgifter till företagen anser jag — i likhet med vad föredra­ganden anförde i 1979 års energiproposition (prop. 1978/79:115 bil. 1 s. 92) - i första hand åvilar näringslivet självt. Viss statlig medverkan är emeller­tid befogad. Viktig basinformation om utvecklingen inom industrisektorn finns i den reguljära officiella statistiken. De utredningar om industrins energianvändning som SIND har i uppdrag att kontinuerligt bedriva är en viktig del av statens insatser. En annan viktig del är att samla in och till företagen sprida de erfarenheter om olika energisparande åtgärder som har vunnits i anslutning till den energibidragsverksamhet som SIND har bedri­vit. Näringslivets organisafioner har också i anslutning till mina överlägg­ningar med dem våren 1980 utfäst sig att bidra med att sprida sådan information. Det nämnda utredningsarbetet hänger nära samman med SIND;s uppgifter rörande energirådgivningsverksamheten. Utrednings­verksamheten och övriga uppgifter som rör utvecklingen av energianvänd­ningen inom olika industribranscher bör därför fortsättningsvis ses som en av SIND;s ordinarie uppgifter. Kostnaderna för verksamheten bör bestri­das inom den medelsram som bör avsättas för energirådgivning till närings­livet.

Som jag fidigare har anfört bör stödet till rådgivning i energifrågor på samma sätt som för utbildningsåtgärder finansieras via oljeersättningsfon­den. Behovet av medel för den rådgivningsverksamhet m. m. jag nu har beskrivit kommer jag i det följande att beräkna till 9 milj. kr. för nästa budgetår.

Jag har nyss nämnt att energikonsulentverksamheten bör byggas ut under en treårsperiod. Medelsbehovet för denna verksamhet samt övrig rådgivningsverksamhet, stöd till utveckling av energitekniska provnings­metoder m. m. och till den utbildningsverksamhet jag nyss har beskrivit kommer jag i det följande (kapitel 14) att beräkna till sammanlagt 65 milj. kr. för den första treårsperioden.

Därefter bör för rådgivningsverksamheten m.m. - på samma sätt som jag nyss har förordat beträffande utbildningsverksamheten - en mera genomgripande utvärdering av verksamheten genomföras. Därmed bör man få ett värdefullt underlag inför den omprövning av energihushållnings­programmet som bör ske i mitten av 1980-talet.

Vid mina överläggningar med representanter för näringslivet och de fackliga organisationerna m. fl. framfördes önskemål om mera regelbundna diskussioner eller andra kontakter mellan staten och näringslivet rörande näringslivets energihushållning. Det bör ankomma på SIND att upprätthål­la sådana kontakter. Enligt vad jag har erfarit överväger SIND f. n. en lämplig form härför. Detta skulle exempelvis kunna ske genom att man pä lämpligt sätt kompletterar redan befintliga samarbets- eller informations­grupper. Sådana arbetsformer bör möjliggöra att åtgärder för näringslivets energihushållning utformas i nära samverkan med näringslivet.


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet       75

Enligt 136 a § byggnadslagen kan, som jag nyss har nämnt, bl. a. energi­hushållningen hos vissa störte energianvändare prövas vid nyanläggning eller utbyggnad av verksamheten. En översyn av 136 a § byggnadslagen sker f. n. inom regeringskansliet bl. a. mot bakgrund av rapporten (Ds Bo 1980:2) Tillåtlighetsprövning av viss industriell verksamhet m.m. Frågan om formerna för energihushällningsprövning kommer vidare att övervägas sedan utredningen om styrmedel för näringslivets energihushållning, m. m. har avslutat sitt arbete.

Riksdagen har nyligen fattat beslut om ett nytt statligt stödsystem avse­ende åtgärder för att ersätta olja eller spara energi (prop. 1980/81:49, NU 1980/81:19, rskr 1980/81: 100). Stödet ersätter i vissa delar det tidigare bidragssystemet för energibesparande investeringar inom näringslivet. Syftet med det nya stödet är i första hand att stimulera introduktion och kommersialisering av åtgärder som snabbt kan minska oljeberoendet. Stö­det är inriktat på åtgärder som kan få effekt redan under 1980-talet och åren närmast efter är 1990. Stödet lämnas fr. o. m. den I januan' 1981.

Stödet, som även är en viktig del i det program för oljeersättning som jag i det följande (kapitel 6) kommer att föreslå, är inriktat på teknik som baseras pä varaktiga, helst inhemska och förnybara, energikällor med minsta möjliga miljöpåverkan. Verksamheten finansieras genom en avgift på oljeprodukter. Avgiften, som filiförs en särskild fond - oljeersättnings­fonden -, är 24 kr. per m olja och beräknas medföra att ca 500 milj. kr. ställs till förfogande för stödverksamheten under det första året. För den första treårsperioden beräknas stödbehovet uppgå till 1 700 milj. kr.

Stöd kan enligt reglerna i förordningen (1980: 1085) om statligt stöd för åtgärder för att ersätta olja, m. m. lämnas till prototyper och demonstra­tionsanläggningar, investeringar i fullskaleanläggningar med stora kom­mersiella risker, speciella investeringar i fullskaleanläggningar med mått­liga risker samt vissa energibesparande åtgärder i befintliga byggnader och processer i näringslivet.

Ett väsentligt inslag i stödgivningen är att stödet inte skall vara den enda finansieringskällan i ett projekt. För prototyper och demonstrationsanlägg­ningar kan stöd lämnas med högst 75% av totalinvesteringen, varav högst 50% kan utgöra bidrag. För övriga åtgärder lämnas lån med högst 50% med i vissa fall villkorlig äterbetalningsskyldighet.

Som jag tidigare har anfört är det av vikt att ny teknik för energihushåll­ning tas fram och introduceras inom näringslivet och att de statliga styr­medlen för energihushållning inom industrin inriktas mot att bl. a. stödja införande och kommersialisering av ny teknik som snabbt kan minska olje­beroendet. Den beslutade förstärkningen av stödet till prototyper och demonstrationsanläggningar ser jag som ett verksamt medel för att nå dessa syften. Det blir också en viktig del av rådgivningsverksamheten att föra ut de kunskaper som genom bl. a. stödverksamheten inhämtas om ny teknik.


 


Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet        76

Från fonden kan lån vidare lämnas till vissa större spillvärmeprojekt. Jag återkommer härtill i det följande (avsnitt 8.3.4).

Stödverksamheten administreras f. n. av en särskild delegation (I 1980:08) för uppbyggnad av en oljeersättningsfond. Jag återkommer i det följande (avsnitt 11.4.3) till frågan om den framtida administrationen av denna verksamhet.

En viktig del av de styrmedel som främst på längre sikt kan påverka energianvändningen inom industrin är de insatser som görs för forskning och utveckling. Insatserna inom detta område syftar bl. a. till att komplet­tera företagens och branschorganens egen utvecklingsverksamhet för att förändra produktionsprocesserna med hänsyn till ökade energipriser och för att gå över till andra bränslen än olja.

De insatser för energiteknisk forskning och utveckling under den när­maste treårsperioden som chefen för industridepartementet efter samråd med mig i det följande kommer att förorda (avsnitt 15.2.3.6) innebär en koncentration av det statliga stödet till områden där stora mängder energi, främst olja, kan sparas genom införande av ny teknik. Han kommer därför att förorda att omfattande utvecklingsinsatser även fortsättningsvis görs inom områdena trä, massa och papper samtjärn och stål. Inom verkstads-och kemiindustrierna förutses en något snabbare utveckling under 1980-talet än inom övriga branscher. Detta innebär att investeringar i produk­tionsutrustning m.m. inom dessa branscher kan komma att ske snabbare än inom övriga branscher. Det är därför viktigt att även inom dessa områden utveckla och introducera ny teknik.

Resultat i form av minskad oljeförbrukning och effektivare energian­vändning i övrigt av nu nämnda insatser bör i huvudsak kunna föreligga från senare delen av 1980-talet och framåt.

Sammanfattningsvis innebär vad jag nu har anfört om ett program för industrins och vissa delar av det övriga näringslivets energihushållning under 1980-talet följande. Företagens ansvar för en bättre energihushåll­ning betonas. Förutom prispåverkan är vissa andra styrmedel nödvändiga. Jag har framhållit att dessa styrmedel bör bestå av en ökad satsning på att föra ut kunskap om bl. a. möjliga energi sparåtgärder genom statligt stöd till utbildning och rådgivning. De viktigaste styrmedlen bör därutöver vara ekonomiskt stöd från oljeersättningsfonden till vissa åtgärder för att spara energi och till prototyper och demonstrationsanläggningar samt stöd till forskning och utveckling. Huvuddelen av stödverksamheten bör finansi­eras genom avgifter pä oljeprodukter.

4.3.4 Energibehov år 1985 och 1990

Industrins energianvändning påverkas av den ekonomiska utvecklingen inom och utom landet.

LU 80 presenterar två huvudalternativ för den ekonomiska utvecklingen i Sverige under perioden 1979-1985. Industrin spelar en avgörande roll för


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet       77

möjligheterna att uppnå den utveckling tillbaka mot extern balans i svensk ekonomi som anges i LU 80:s alternativ 1. I detta alternativ förutsätts en genomsnittlig årlig ökning av industrins bruttoproduktion på 3,6% medan motsvarande ökning i alternativ 2 endast uppgår till 0,8%. I alternativ 1 möjliggörs därigenom en snabbare omvandling av industristrukturen än i alternativ 2.

Utvecklingen av industrins investeringar skiljer sig också mycket mellan de två alternativen. I alternativ I förutsätts investeringarna öka med i genomsnitt 8% per år under perioden 1979—1985, medan de beräknas minska med 1,8% per år i alternativ 2. En högre investeringstakt medger som regel snabbare införande av ny teknik. Industrins energieffektivitet förväntas därför öka snabbare i alternativ 1 än i alternativ 2.

De olika förutsättningarna beträffande industrins utveckling leder till att energianvändningsnivåerna i de två alternativen skiljer sig åt kraftigt. Enligt SIND;s beräkningar blir industrins energianvändning år 1985 25 TWh högre i alternativ 1 än i alternativ 2. Den högre energianvändningen i alternativ 1 beror på den högre industriproduktionen och en större andel energiintensiv industri, vilka faktorer dock motverkas av den högre ener­gieffektiviteten i detta alternativ.

I LU 80 framhålls att möjligheterna försvåras att nå balans under 1980-talet om inte en förändring av utvecklingen mot ökad balans i samhällseko­nomin startar redan under 1980-talets första hälft. De största ökningarna av t. ex. näringslivets investeringar och bruttonationalprodukten måste ske under denna tid. De energianvändningsnivåer som jag kommer att beräkna för industrin för år 1985 och 1990 speglar därför inte en jämn utveckling av energianvändningen under 1980-talet.

SIND:s prognos till år 1990 baseras på bedömningar i LU 80-arbetet om industrins utveckling under 1980-talet. Beräkningarna baseras på en ge­nomsnittlig årlig ökning av produktionsvolymen inom industrin på 3,4%. Det är framför allt den kemiska industrin och verkstadsindustrin som beräknas öka sina andelar av den totala industriproduktionen. Skogsindu­strin samtjärn- och stålindustrin väntas också öka sina andelar något.

SIND räknar i prognosen med att den specifika energiåtgången, dvs. energianvändningen i förhållande till produktionen, minskar med i genom­snitt 1,2% per år under perioden 1978/79-1990. För el beräknas en ökning på 0,2% per år medan motsvarande förändring för oljeätgången anges bli en minskning på 3,3% per år. Utvecklingen varierar mellan olika bran­scher. Kraftiga minskningar av den specifika oljeåtgången beräknas ske i skogsindustrin och den kemiska industrin.

SIND räknar med att den antagna energieffektiviseringen sammanlagt leder till att industrins energianvändning år 1990 blir ca 25 TWh lägre än om ingen effektivisering äger rum. SIND räknar också med att en omfat­tande substitution av olja kommer att ske inom industrin. År 1990 beräknas denna uppgå till ca 16 TWh, varav kol svarar för ungefär hälften. Resten


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet             78

avser torv, skogsavfall, naturgas och el. Sammanlagt innebär SIND:s antaganden om effektivisering och substitution att industrins användning av olja beräknas bli ca 3,3 milj. ton lägre än om dessa antaganden inte hade gjorts.

SIND har också beräknat energianvändningen i ett alternativ med lägre tillväxt inom industrin. Beräkningarna omfattar alternativa bedömningar om tillväxten inom vissa branscher. Bl.a. antas en betydande minskning jämfört med i LU 80 av produktionsvolymen för gruvor samt järn- och metallverk.

SIND beräknar energianvändningen inom industrin år 1990 till 192 TWh i sin huvudprognos. I alternativet med lägre tillväxt beräknas energian­vändningen bli 175 TWh eller 17 TWh lägre.

Stora krav kommer att ställas på industrin för att vi skall kunna nå balans i svensk ekonomi under 1980-talet. Den utveckling av exportindu-trin som följer av kravet pä extern balans nödvändiggör en snabb industri­tillväxt. Enligt uppgifter i LU 80 kan, som jag har anfört tidigare idag, t. ex. verkstadsindustrin och den kemiska industrin väntas öka sin andel av den totala industriproduktionen.

Det är enligt min mening av stor vikt att industrin kan fä tillgång till den energi den behöver för sin tillväxt. Knapphet pä energi får inte hindra en eljest möjlig produktionsökning. Samtidigt är det nödvändigt att effektivi­teten i energianvändningen ökas. Effektiva åtgärder för energihushållning och oljeersättning inom industrin bör genomföras under 1980-talet. Sädana åtgärder kan också medverka till att på sikt stärka industrins konkurtens-kraft.

Utveckling av ny teknik m.m. för energihushållning och oljeersättning kan också leda till industriella utvecklingsmöjligheter för bl. a. verkstads­industrin.

Enligt min bedömning anser jag det rimligt att räkna med en energian­vändningsnivå är 1985 pä 170-185 TWh, varav 47-55 TWh el. För år 1990 bedömer jag att nivån bör vara 175-190 TWh, varav 53-59 TWh el.

Med dessa användningsnivåer skulle energianvändningen öka med resp. knappt 2% och drygt 3% per år i genomsnitt under perioden 1979-1985 och med resp. drygt 1 % och knappt 2% per år under perioden 1979-1990. För el och andra bränslen än olja beräknas ökningstakten bli högre. An­vändningen av olja beräknas minska.

4.4 Energihushållningsprogram för bostäder, service m. m.

Jag kommer i det följande att informera om den närmare utformningen av energihushållningsprogrammet för sektorn bostäder, service m. m. samt att närmare ange vissa riktlinjer för rådgivning för att spara energi inom jordbruk och trädgårdsnäring.


 


Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet              79

4.4.1 Nuvarande energianvändning

Drygt 40% av den totala energianvändningen i landet eller drygt 170 TWh, varav ca 40 TWh el, avser användningen inom sektorn bostäder, service m.m.' Denna energianvändning omfattar all energianvändning utanför industrin och transportområdet, dvs. användningen i förutom bo­städer, bl. a. den offentliga sektorn, handel, byggnadsverksamhet, jord­bruk, skogsbruk och fiske m. m.

Energianvändningen inom sektorn avser framför allt uppvärmning av bostäder och lokaler. Sammanlagt åtgår ca 80 % av energianvändningen för detta inkl. varmvattenberedning. Jag kommer i det följande (kapitel 8) att redovisa energianvändningen för uppvärmning. Användningen av elenergi för hushållsapparater och belysning i bostäder utgör ca 8% av den totala energianvändningen inom sektorn bostäder, service, m. m.

Energianvändningen inom sektorn påverkas framför allt av antalet bo­städer och lokaler samt dessas beskaffenhet och skötsel. Vidare har natur­ligtvis klimatet stor betydelse, liksom även brukarbeteenden. Det sätt på vilket bostäderna m. m. uppvärms har betydelse bl. a. för andelen el i den totala energianvändningen.

Under efterkrigstiden har energianvändningen inom denna sektor liksom inom andra sektorer ökat kraftigt. Antalet bostäder och deras volym samt värmestandarden har ökat väsentligt under denna tid. Under perioden 1965-1973 beräknas energianvändningen inom sektorn ha ökat med i genomsnitt 3,7% per är. Under perioden 1973- 1979 har användningen av energi ökat med i genomsnitt 0,5% per år räknat pä temperaturkortigerade värden. Som jag tidigare har anfört tyder tillgängliga uppgifter på att en lageruppbyggnad - utöver det normala - skedde hos energianvändarna under år 1979. Om 1979 års användningssiffra konigeras härför blir den genomsnittliga ökningen under perioden 1973-1979 mindre än 0,5% per är. Användningen av bränsle har minskat medan elanvändningen har ökat kraftigt under perioden.

Utvecklingen av energianvändningen under de senaste åren torde bero på flera faktorer. Sannolikt torde den dämpade realinkomstutvecklingen till viss del ha påverkat energianvändningen. Stor betydelse torde också effekten av genomförda energisparätgärder ha haft. Oljekrisen 1973-1974 med åtföljande kraftiga oljeprishöjningar ledde till en ökad energimedve­tenhet och till ökad lönsamhet för energihushållande åtgärder. Detta till­sammans med insatta åtgärder, bl. a. statligt stöd för energisparande inves­teringar, har lett till att ett stort antal energihushållande åtgärder har vidtagits i bostäder och andra byggnader.

Jag kommer först att behandla frågor om energihushållning i byggnader och går därefter över till att behandla andra frågor om energihushållning inom sektorn samt vissa informationsfrågor.

' Uppgifterna avser preliminära och temperaturkorrigerade värden förär 1979.


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet       80

4.4.2 Byggnader

Staten har sedan år 1974 vidtagit omfattande åtgärder för energihushåll­ning i byggnader.

För nybyggnad finns sedan år 1975 krav i byggnadsstadgan (1959:612, omtryckt 1972:776, ändrad senast 1980:408) pä att byggnad skall utföras sä att den möjliggör god energihushållning (44 a §). Vidare finns krav på att byggnad eller del av byggnad, som har uppförts i enlighet med bestämmel­serna om god energihushållning, skall underhållas så att möjligheterna till god energihushållning i skälig utsträckning bibehålls (50 §). I tillämpnings­föreskrifterna till byggnadsstadgan. Svensk byggnorm (SBN), finns vidare föreskrifterna som reglerar byggnaders och installationers utformning m. m. vid ny-, om- eller tillbyggnad. Energianvändningen i byggnader som uppförs enligt de nya bestämmelserna beräknas uppgå till i genomsnitt hälften av energianvändningen i byggnader uppförda i början av 1970-talet. Under är 1980 har en begränsad revision av SBN genomförts vilken bl. a. medfört en skärpning av kraven på värmeisolering i vissa typer av industri­byggnader.

Statliga lån och bidrag lämnas sedan år 1974 för energibesparande åtgär­der i befintliga bostäder m. fl. byggnader. Under perioden den 1 juli 1974-den 31 december 1979 har sammanlagt ca 4000 milj. kr. beviljats i stöd till energisparande åtgärder i byggnader exkl. näringslivets byggnader. Hu­vuddelen av det totala stödet avser lån. Mer än 90% av det totala stödet avser bostäder. De åtgärder i bostäder samt statliga och kommunala bygg­nader som har erhållit stöd beräknas medföra en energibesparing på sam­manlagt drygt 5 TWh per år. Bostäderna svarar för ca 3 TWh härav. Jag kommer strax att också redovisa det energisparande som har skett i stat­liga och kommunala byggnader.

Riksdagens beslut våren 1978 med anledning av förslaget till energispar­plan för befintlig bebyggelse (prop. 1977/78:76, CU 1977/78: 31, rskr 1977/ 78: 345) innebar att riksdagen slog fast en hög ambitionsnivå för ett pro­gram för energibesparande åtgärder inom befintlig bebyggelse. Målet for­mulerades sä att riktpunkten skall vara att nettoenergiförbrukningen i det befintliga byggnadsbeståndet skall vara ca 35 TWh lägre år 1988 än vid beslutstillfället. En omprövning av programmet förutsattes ske inför bud­getåret 1981/82. En speciell delegation, energihushållningsdelegationen, tillkallades för att bl. a. följa och samordna arbetet med energisparplanens genomförande och utvärdering.

Andra åtgärder som har vidtagits för att spara energi i byggnader avser information, rådgivning och utbildning. Bl. a. har mänga kommuner med hjälp av statligt stöd byggt upp en organisation för rådgivning och besikt­ning avseende energihushållning i byggnader.

Satsningar har också gjorts inom energiforskningsprogrammets ram för att ta fram ny energisnål teknik. Arbetet har hittills varit inriktat bl. a. på att ta fram energisparande teknisk utrustning. Åtgärderna har avsett bl. a.


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet       81

isolerings- och tätningsteknik, reglersystem, venfilationsteknik med vär-meätervinning och utrustning för styrning och reglering av klimathällning-en. Vidare har betydande insatser gjorts beträffande utnyttjande av sol­värme, värmepumpar och värmelager.

Sedan år 1977 lämnas stöd till forskningsriktat experimentbyggande. Detta stöd har betydelse för att bl. a. föra ut forskningsresultaten till praktisk användning.

Flera förslag har under den senaste tiden lagts fram som rör energihus­hållningen i byggnader.

Energihushållningsdelegationen har i rapporten Program för energihus­hållning i befintlig bebyggelse lagt fram underlag för statsmakternas om­prövning av energisparplanen. Delegationen har härvid lagt fram förslag om framtida program för energihushållning i befintlig bebyggelse. Delega­tionen föreslår bl. a. att som riktmärke för energisparverksamheten sätts en nivå som motsvarar alternativ III i energisparplanen. Delegationen understryker dock att omfattningen av och avvägningen mellan olika åtgär­der självfallet måste bestämmas i ljuset av övergripande samhällsekono­miska bedömningar. Delegationen föreslår vidare att genomförandet av sparplanen sker i tre samordnade program nämligen ett energisparpro-gram, ett ombyggnadsprogram och ett program för användning av alterna­tiva energikällor i byggnader. Vidare föreslås förändringar i det ekonomis­ka stödsystemet bl. a. borttagande av bidrag till flertalet energibesparande åtgärder och stöd till vissa åtgärder som inte får stöd enligt nu gällande regler. Till dessa åtgärder hör bl. a. övergäng till fastbränsleeldning i mind­re anläggningar samt övergång till uppvärmning och varmvattenberedning med el om denna inte är s. k. direktverkande. Vidare föreslär delegationen bl.a. att besiktning fr.o.m. den 1 juli 1982 skall utgöra villkor för att erhålla energisparstöd till bostadshus samt att regelbunden besiktning av i första hand värmeanläggningar genomförs.

Elanvändningskommittén (ELAK) har i sitt betänkande (Ds I 1980:22) El och olja lagt fram förslag som syftar till ökad användning av el vid uppvärmning av byggnader och flexiblare värmesystem i byggnader vad avser utnyttjade energislag. Dessa förslag behandlar jag i det följande (avsnitt 8.5).

Efter samråd med chefen för bostadsdepartementet vill jag anföra föl­jande.

En aktiv och ambitiös energihushållning är ett grundläggande krav för att nå en ökad försörjningstrygghet inom energiområdet. Stora möjligheter till besparingar finns inom bebyggelsesektorn.

Chefen för bostadsdepartementet kommer enligt vad jag har erfarit att efter samråd med mig senare att lägga fram förslag angående energihus­hållning i byggnader under 1980-talet. Hon kommer därvid bl. a. att be­handla förslagen från energihushållningsdelegationen och vissa förslag från ELAK. Riktlinjerna och styrmedlen för energihushållningen kommer en-7    Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 90


 


Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet        82

ligt vad jag har erfarit att ligga i linje med de riktlinjer och styrmedel som jag tidigare har föreslagit bör gälla för hushållning inom sektorn bostäder, service, m. m.

Energihushållningsåtgärder i byggnader bör avvägas mot åtgärder för tillförsel. Insatserna för att spara energi bör enligt min mening stämmas av mot kostnaderna för att värma upp byggnader. Detta innebär bl. a. att vid planeringen av energisparandet i byggnader hänsyn måste tas till befintliga och planerade värmeförsörjningssystem inom området. Detta gäller som jag fidigare har framhållit särskilt när dessa system bygger på möjligheter­na att utnyttja kraftvärme eller spillvärme.

När det gäller de statliga styrmedlen bör utgångspunkten vara en pris­sättning inkl. skatt som speglar målen inom energipolitiken. Vidare bör rådgivning, besiktning, utbildning och information få en allt störte tyngd framöver. Chefen för bostadsdepartementet kommer också att föreslå förändringar av det ekonomiska stödet till energisparande åtgärder.

Betydande satsningar bör också göras för att ta fram och pröva ny teknik för energihushållning i byggnader. Chefen för industridepartementet kom­mer i det följande (avsnitt 15.2.3.8) att lägga fram förslag om insatser för forskning och utveckling rörande energihushållning i befintliga byggnader. Insatserna, som avser industriellt utvecklingsarbete, omfattar åtgärder inom bl. a. områdena värmeåtervinning och isolering samt styr- och regler-teknik.

Chefen för bostadsdepartementet kommer vidare att senare lägga fram förslag om fortsatta resurser till energiinriktad utvecklings- och demon­strationsverksamhet rörande bebyggelsen och till utveckling av energitek­niska provningsmetoder samt om lån till experimentbyggande m. m.

4.4.3 Övrigt

Energianvändningen inom sektorn bostäder, service m. m. omfattar -förutom energianvändningen för uppvärmning av byggnader - använd­ningen av energi för andra ändamål hos hushållen, den del av näringslivet som inte är industri, t. ex. handel, servicenäringar, jordbruk, skogsbruk och fiske samt statlig och kommunal verksamhet.

Konsumentverket arbetar löpande med frågor om bl. a. hushållens ener­gihushållning. Verkets åtgärder inom energiområdet omfattar bl. a. prov­ning - i samarbete med andra berörda organ - av olika produkter inom energiområdet t. ex. av tätningslister, braskaminer, oljeeldade villapannor och solfångare. Verket bevakar också frågor om vilseledande och över­drivna löften om energispartesultat vid marknadsföring av olika produkter. Reglerna i marknadsföringslagen (1975:1418) ger möjlighet att kräva att företagen ger konsumenterna sådan produktinformation som har väsentlig betydelse för konsumenterna. Inom ramen för dessa regler har verket är 1977 träffat en överenskommelse med bilbranschen om riktlinjer för infor­mation om nya personbilars bränsleförbrukning. Riktlinjerna, som har


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet             83

omarbetats är 1979, omfattar regler om hur och var information skall lämnas. Underlag för informationen skall enligt riktlinjerna tas fram genom provning.

Konsumentverket har vidare fastställt riktlinjer för information om ener­giförbrukningen hos vissa hushållsapparater såsom kylar, frysar och hus­hållsugnar. Riktlinjerna har trätt i kraft under år 1980. Verkets fortsatta arbete med energideklarationer omfattar, enligt vad jag har inhämtat, bl. a. disk- och tvättmaskiner samt fritidsbåtar. En utredning (H 1979:05), varu-provningskommittén, har i uppgift att bl. a. utvärdera den hittillsvarande varuprovningsverksamheten samt att inventera de provningsmetoder och resurser som finns på olika håll i samhället och hur de används i konsu­mentinformationen. Utredningens arbete bör fä betydelse även för prov­ning av energitekniska egenskaper.

Konsumentverkets olika åtgärder bör ses som en stimulans för att få fram energisnåla produkter och information till framför allt hushållen om dessa. Konsumentverkets arbete inom detta område häri prop. 1980/81: 20 om besparingar i statsverksamheten, m.m. (bil. 10, NU 1980/81:28, rskr 1980/81: 134) angetts som en av de arbetsuppgifter som verket bör priori­tera.

Åtgärder för att hushälla med energi har vidtagits inom stat och kom­mun. För att ge en samlad bild av vidtagna åtgärder redovisar jag även åtgärder som avser uppvärmning av statliga och kommunala byggnader.

Inom statsförvaltningen har bl. a. byggnadsstyrelsen, vars främsta upp­gift är att anskaffa och förvalta lokaler ät civila statliga myndigheter, sedan år 1974 genomfört energibesparande åtgärder i de byggnader som förvaltas av styrelsen. Den genomsnittliga specifika energianvändningen för styrel­sens fastigheter har till följd härav under perioden fram till juli 1979 -enligt uppgifter i energihushållningsdelegationens rapport Program för energihushållning i befintlig bebyggelse - minskat med närmare 20%. Energibesparande åtgärder har också vidtagits i de byggnader som förval­tas av fortifikationsförvaltningen. Byggnadsstyrelsen har vidare bedrivit informationskampanjer vilka har riktats till alla anställda i statlig förvalt­ning. Liknande åtgärder har vidtagits också inom försvarets anläggningar.

Genom förordningen (1976:757) om vissa åtgärder inom statsförvalt­ningen för att minska förbrukningen av energi (ändrad 1979: 735) har vidare regler avseende energihushållning i de statliga myndigheternas verksamhet utfärdats. År 1979 ändrades reglerna i förordningen bl. a. i syfte att förstär­ka de initierande och rapporterande funktionerna. Bl. a. infördes regler om att energisparkommittén efter samråd med byggnadsstyrelsen skall lämna föreskrifter om arbetet för av myndigheten utsedda energisparledare eller energigrupper. Enligt vad jag har erfarit kommer sådana föreskrifter att utfärdas inom kort. Dessa regler torde bidra till förbättrade insatser för energihushållning inom de statliga myndigheterna.

Kommuner och landsting har också, bl. a med statligt ekonomiskt stöd.


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet             84

vidtagit en rad energihushållande åtgärder i sina byggnader. Den åriiga bruttoenergibesparingen av de åtgärder som har fått stöd under perioden juli 1974 - december 1979 beräknas enligt energihushållningsdelegatio­nens rapport till ca 2 TWh. De flesta åtgärderna har genomförts i skolor, sjukhus m.m. och kontor. Många kommuner har också bildat energispar-kommittéer för att stimulera energihushållningen bl. a. inom kommunens egna byggnader och förvaltningar. Föreskrifter om energihushållningen inom kommunernas förvaltningar har också utfärdats inom ett antal kom­muner. Kommunerna vidtar härutöver en rad åtgärder för att stimulera energihushållningen hos fastighetsägare, hushåll m.fl.

Enligt min mening har det offentliga ett stort ansvar bl. a. när det gäller att hushälla med energi. Det gäller naturiigtvis i all synnerhet statens och kommunernas egna byggnader och verksamheter. Arbetet för energihus­hållning inom dessa områden bör därför bedrivas kraftfullt under 1980-talet.

Energianvändningen inom jordbruk och trädgårdsnäring uppgår till to­talt ca 15 TWh varav ca 7 TWh avser uppvärmning m.m. av bostäder. Användningen motsvarar ca 4% av den totala slutliga energianvändningen i landet. Energianvändningen avser drivmedel för lantbrukets maskiner, elenergi för drift av maskiner och bränslen för uppvärmning och torkning av spannmål m. m. Som bränsle används huvudsakligen olja. Möjligheter­na är dock goda att för uppvärmningsändamål m.m. inom jordbruket ersätta olja med inhemska bränslen genom att sådana finns tillgängliga inom lantbruket i betydande utsträckning.

Statliga bidrag till energibesparande åtgärder inom jordbruk och träd-gärdsnäring infördes år 1974. Bidragen till åtgärder i jordbruket har liksom bidragen till övriga åtgärder i näringslivets byggnader och processer upp­hört vid utgången av år 1980. Bidrag till åtgärder i trädgårdsnäringens byggnader lämnas dock även under första halvåret 1981. Stöd till proto­typer och demonstrationsanläggningar kan lämnas från oljeersättningsfon­den fr. o. m. den 1 januari 1981. Av tillgängliga uppgifter framgår att SIND har beviljat bidrag till åtgärder i jordbruket med sammanlagt ca 5,6 milj. kr. t.o.m. den 30 juni 1980. För bidrag till åtgärder inom trädgårdsnäringen har riksdagen enligt vad jag har nämnt i det föregående anvisat sammanlagt 32 milj. kr. Sammanlagt har hittills beviljats bidrag till ca 1 200 energibe­sparande projekt och till vissa prototyper och demonstrationsanläggningar inom trädgårdsnäringen.

Efter samråd med chefen för jordbruksdepartementet vill jag ta upp vissa frågor om energianvändningen inom lantbruket och trädgårdsnäring­en.

Energihushållning inom lantbruket är inte bara en fräga om att spara energi utan även en strävan att gå över till nya energisnålare tekniker liksom att utveckla och utnyttja förnybara energitillgångar såsom skogsrå­vara, halm, torv och särskilda energigrödor samt solvärme, vindkraft och spillvärme.


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet             85

Det finns enligt min mening goda möjligheter att spara energi och att gå över till andra bränslen än olja inom lantbruket och trädgårdsnäringen. För att möjliggöra detta behöver energianvändarna bl. a. fä kunskap om de energibesparande åtgärder som kan vidtas och hur dessa bör utföras. Statens åtgärder för energihushållning inom jordbruket och trädgårdsnä­ringen bör därför inriktas mot information och rådgivning. Som jag anförde i propositionen om stöd för åtgärder för att ersätta olja m. m. (prop. 1980/ 81:49) finns det goda skäl för en betydande satsning pä rådgivning inom energiområdet vad gäller främst mindre och medelstora företag. Jag fram­höll vidare att principen bör vara att stöd till utbildning och rådgivning i energibesparingssyfte bör finansieras från oljeersättningsfonden. Detta gäller även rådgivning till företag inom jordbruk och trädgårdsnäring. Jag har tidigare betonat att näringslivet bör ha ett ansvar för att föra ut kunskap om en rationell energianvändning. Detta bör givetvis gälla också den del av näringslivet som avser jordbruk och trädgårdsnäring. Enligt vad jag har erfarit har ett stort intresse visats från näringarnas sida för dessa frågor. Vissa statliga insatser är dock nödvändiga.

Av vad jag nu har anfört framgår att jag anser det angeläget med energirådgivning inom jordbruk och trädgårdsnäring. Lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna bedriver rådgivning för att effektivisera jordbru­ket och trädgårdsnäringen. Kunskaper och erfarenheter om jordbruks- och trädgårdsföretag finns samlade hos dessa myndigheter. Det är därför na­turligt att de svarar för den statliga rådgivningsverksamhet inom energiom­rådet som är inriktad mot företag inom jordbruk och trädgårdsnäring. Rådgivningen bör inriktas mot områden där goda möjligheter finns till energihushållning samt övergång till andra energislag än olja och där goda resultat kan åstadkommas snabbt. Det är vidare viktigt att den sakkunskap och de erfarenheter som finns samlade hos de rådgivande organen för näringslivets energihushållning i övrigt och för energihushållning i bostä­der m. m. tas till vara och att ett meningsfullt samarbete utvecklas mellan de rådgivande instanserna.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört bör särskilda medel för energiråd­givning till jordbruk och trädgårdsnäring avsättas. Verksamheten bör - i likhet med energirådgivningen till näringslivet i övrigt - finansieras via oljeersättningsfonden. Jag beräknar behovet av medel för rådgivningsverk­samheten till 9 milj. kr. för treårsperioden 1981/82-1983/84. För budget­året 1981/82 kommer jag i det följande att beräkna behovet av medel för verksamheten Ull 3 milj. kr.

Jag återkommer i det följande till dessa frågor vid min behandling av anslagsfrågorna.

Mot bakgrund av vad jag tidigare har anfört om behovet av stöd till utveckling av metoder m. m. för provning inom energiområdet föreslår jag att lantbruksstyrelsen får disponera medel för sådant stöd från tionde huvudtitelns anslag B 8.  Bidrag till trädgårdsnäringens rationalisering.


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet       86

m. m. Jag återkommer till denna fråga i samband med min behandling av övriga anslagsfrågor.

Fortsatta insatser för energiteknisk forskning och utveckling inom jord­bruk och trädgårdsnäring kommer i det följande (avsnitt 15.2.3) att behand­las av chefen för industridepartementet när han tar upp frågan om ett nytt treärsprogram för energiforskningen. Insatserna inom jordbruket inriktas mot bättre klimathållning och torkningsmetoder samt inom trädgårdsnä­ringen mot energisnålare växthus. Erfarenheter från solvärmefillämpning-ar kan därvid vara av intresse. Härutöver föreslås inom tillförselområdet betydande insatser avseende utnyttjande av energiinnehållet i lantbrukets produkter.

När det gäller trädgårdsnäringen vill jag härutöver anföra följande. Växthusodlingen inom trädgårdsnäringen har i flera avseenden en särställ­ning i energihänseende bland våra näringar. Odlingen bygger på möjlighe­terna att ta till vara solenergi och på att under tiden då denna inte räcker till, komplettera den med energi i form av främst olja. Kostnaderna för den tillförda energin uppgår idag till mellan 30 och 50% av de totala kostna­derna i produktionen.

Sedan oljekrisen 1973-1974 har växthusodlingen haft ekonomiska pro­blem vilka har medfört omfattande förändringar i odlingsinriktning och företagsstruktur. Statsmakterna har vid ett flertal tillfällen de senaste åren genom särskilda län och bidrag stött företagens anpassning till nya mark­nads- och produktionsförhållanden. Som jag tidigare (avsnitt 4.2.3) har anfört har trädgårdsnäringen enligt gällande bestämmelser nedsättning av energiskatten på elkraft och bränslen. Stöd till energibesparande åtgärder i trädgårdsnäringen lämnas f. n. enligt förordningen (1979:428) om statsbi­drag till energibesparande åtgärder inom trädgårdsföretag. Stödet har haft stor betydelse för att underlätta företagens anpassning till höjda energi­priser och har haft en god spareffekt. Energibesparingarna har kunnat åstadkommas till förhållandevis låga kostnader. Ett omfattande forsk­nings- och utvecklingsarbete pågår och har resulterat i en helt ny teknik i fråga om både byggande och produktion. Omfattande investeringar för energihushållning behövs inom näringen.

För att åstadkomma en tidigareläggning av dessa investeringar bör bi­drag fill energibesparande åtgärder lämnas även under budgetåret 1981/82. Bidragsgivningen under detta år bör ses som en avtrappning av bidrags­verksamheten. Bidrag bör inte lämnas efter utgången av budgetåret 1981/ 82.

Bidrag bör få beviljas med sammanlagt högst 5 milj. kr. under budgetåret 1981/82. Jag återkommer i det följande till frågan vid min behandling av anslagsfrågorna.

De statliga satsningarna på information m.m. inom energihushållnings­området sker främst genom energisparkommitténs verksamhet. Energi­sparkommittén (I 1974:05) tillkallades i november 1974 med uppgift att


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet       87

handha bl. a. en energisparkampanj vintern 1974-1975. Kommittén har senare genom tilläggsdirektiv fått sitt uppdrag förlängt och utvidgat till att omfatta bl. a. samordning av och stöd till myndigheternas information om energisparande vid sidan av egna informationsåtgärder. Kommittén har vidare i uppdrag att i samråd med SIND fortlöpande följa energikonsum­tionens utveckling och när det är motiverat, offentligt redovisa sina be­dömningar samt att undersöka förutsättningar för att under icke krisförhål­landen införa direkta restriktioner eller förbud mot vissa slag av energian­vändning. En annan uppgift för kommittén är att efter samråd med bygg­nadsstyrelsen lämna föreskrifter för statliga energisparledares arbete och att samordna rapporteringen angående energihushållningsarbetet inom de statliga myndigheterna. Kommitténs informationsarbete är inriktat på att utarbeta informationsmaterial som vänder sig till olika målgrupper och att sfimulera bl. a. kommuner, organisationer och företag att bedriva aktivi­teter som leder till att allmänheten, företag m.fl. genomför energihushäl-lande åtgärder. Kommittén har också bedrivit projektverksamhet inom olika områden.

Inom ramen för uppdraget rörande restriktioner eller förbud har kom­mittén även utrett sådana områden där andra styrmedel än restriktioner m. m. kan komma att bli aktuella. Kommittén lämnade i en rapport till regeringen redan år 1976 en lägesbeskrivning avseende uppdraget. I rap­porten konstaterade kommittén att det har visat sig vara mycket svårt att finna områden där restrikfioner och förbud för icke krislägen kan föreslås. Ett konkret förslag lades dock fram, nämligen att krav på obligatorisk startklocka vid användandet av motor- och kupévärmare övervägs. Vidare har kommittén lagt fram förslag om bl. a. åtgärder för energihushållning inom förpackningssektorn.

Enligt mina förslag om styrmedel för energihushållningsprogrammet under 1980-talet bör inriktningen vara att restriktioner och förbud används med yttersta sparsamhet. Under krisperioder blir dock givetvis åtgärder av denna typ aktuella. Mot bakgrund av vad jag nu har anfört anser jag det inte ändamålsenligt att utreda frågor rörande restriktioner eller förbud för vissa slag av energianvändning annat än för krissituationer. Jag avser därför föreslå regeringen att energisparkommittén inte längre skall ha detta uppdrag.

Enligt min mening har energisparkommitténs informationsåtgärder un­der 1970-talet — tillsammans med energiprishöjningar och andra faktorer -otvivelaktigt lett till ett ökat medvetande om behovet av energihushåll­ningsåtgärder och ökat kunskaperna om sådana åtgärder.

Åtgärder för att spara energi, ersätta olja med andra energislag och införa ny teknik behöver genomföras under 1980-talet för att vi skall kunna minska oljeberoendet. Medverkan frän mänga olika människor, myndighe­ter, kommuner, organisationer m. fl. krävs för att vi skall röna framgång i ansträngningarna. Det är därför enligt min mening väsentligt att resurser


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet             88

finns för en aktiv och snabb information till energianvändarna m. fl. Staten och kommunerna bör till stor del ta på sig ansvaret för denna information.

Det finns mot denna bakgrund behov av en sammanhållen statlig infor­mationsfunktion inom energiområdet. Denna bör ha energipolitiska be­dömningar som grund för sin verksamhet. En del av verksamheten bör vara att samordna och stödja informationsinsatser vid myndigheter som arbetar med energihushållningsfrågor. Den informationsverksamhet som hittills har bedrivits av energisparkommittén bör utgöra en del av arbets­uppgifterna för den nya energimyndighet som jag i det följande kommer att föreslå skall inrättas fr. o. m. den 1 juli 1982. Grundprincipen för ansvars­fördelningen avseende informationen inom energihushållningsområdet bör, liksom hittills, vara att ansvaret åvilar de myndigheter som arbetar med energihushållning. Mitt förslag innebär att den nya myndigheten i huvudsak tar över de uppgifter som energisparkommittén f. n. har. Energi­sparkommittén bör därmed upphöra den 1 juli 1982.

De ställningstaganden som jag nu har redovisat innebär att jag, i likhet med flertalet remissinstanser, inte kan stödja det förslag som utredningen om myndighetsorganisationen inom energiområdet har lagt fram om att ombilda energisparkommittén till en energisparnämnd. Jag återkommer i det följande till denna fråga (avsnitt 11.4.5).

Den nya energimyndigheten föresläs inrättas den 1 juli 1982. Under budgetåret 1981/82 bör energisparkommittén bedriva verksamheten enligt de riktlinjer som har gällt hittills. Kommittén bör dock, enligt vad jag har anfört, inte ha i uppdrag att utreda frågor rörande restriktioner eller för­bud. Chefen för industridepartementet har i budgetpropositionen 1981 (prop. 1980/81: 100 bil. 17) efter samråd med mig beräknat 15 milj. kr. för kommitténs verksamhet under nästa budgetår.

Jag går nu över till att behandla energisparkommitténs förslag om start­klockor för elektriska motorvärmare och om energibesparingar inom för­packningssektorn.

Beredningen av kommitténs förslag om startklockor har visat att säkra uppgifter om bl. a. möjlig energibesparing, antalet berörda bilar och lämp­lig typ av klocka inte föreligger. Prisökningarna på el under 1980-talet och det ökade energimedvetandet torde tillsammans med informationsåtgärder leda till att de reduceringar av elanvändningen som kan åstadkommas genom att begränsa inkopplingstiden för elektriska motorvärmare i till­räcklig utsträckning tas till vara utan att förbud eller restriktioner införs.

Jag har tidigare anfört att restriktioner och förbud bör användas med yttersta sparsamhet. Mot denna bakgrund anser jag att förslaget om att införa krav på obligatorisk startklocka vid användande av motor- och kupévärmare inte bör genomföras.

I rapporten (ESK 1979:01) Energi och förpackningar föreslår energi­sparkommittén olika åtgärder för att minska energiåtgången inom för­packningsområdet. Åtgärderna avser användning av oblekt papper för


 


Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet        89

förpackningar, övergäng till returnerbara dryckes- och transportförpack­ningar samt register över.förpackningars energibehov som grund för ener­gideklaration. Rapporten har i de delar som rör frågor om returglas och engångsförpackningar för drycker överlämnats till utredningen (Jo 1980:05) om återvinning av vissa dryckesförpackningar. I det följande kommer jag därför att uppehålla mig vid de delar i rapporten som rör övergång till oblekt papper i förpackningar, returnerbara transportförpack­ningar och energideklaration av förpackningar. En sammanfattning av förslagen och remissyttrandena över dessa delar av rapporten redovisas i bilaga 1.5.

Energisparkommittén föreslår att man frän svensk sida initierar ett inter­nationellt samarbete för att undanröja konkurtensnackdelar vid övergäng till oblekt papper och anmäler att kommittén avser att initiera förhandling­ar med producenter med dominerande marknadsställning för sina pro­dukter i Sverige i syfte att påskynda en övergång till oblekt papper i produkternas förpackningar. Kommittén föreslär också att något lämpligt organ får i uppdrag att initiera ett samarbete med berörda intressenter i syfte att förbättra och till nya varugrupper utvidga befintliga system för returnerbara transportförpackningar. Slutligen föreslås att ett offentligt register över olika förpackningars energibehov upprättas under en försöks­period av fem år som underlag för energideklaration av förpackningar.

Ett flertal remissinstanser anser att det är nödvändigt att spara energi på alla områden och ställer sig positiva till de strävanden som kommit till uttryck i rapporten. De påpekar emellertid också att den energibesparing som bedöms kunna uppnås om förslagen i rapporten genomförs utgör en förhållandevis liten del av landets totala energianvändning. En del remiss­instanser ställer sig helt avvisande eller tveksamma till vissa delar av de förslag som redovisas och framhåller att ytterligare underlag måste tas fram innan beslut kan fattas.

Av uppgifterna i energisparkommitténs rapport framgår att spareffek­terna av de föreslagna åtgärderna uppskattas till förhållandevis låga värden och att sparresultaten i hög grad är beroende av vad som är praktiskt möjligt att genomföra. I likhet med ett stort antal remissinstanser anser jag att det är angeläget att spara energi pä alla områden. Det är emellertid nödvändigt att väga möjliga besparingar mot de insatser som behövs för att nä besparingarna.

Jag utgår frän att de möjligheter till energibesparingar som kan finnas genom övergäng från blekt till oblekt papper i förpackningar bevakas av berörda branscher. Av rapporten framgår att en övergång frän blekt till oblekt papper i förpackningar kan innebära en försämrad konkurrenssitua-fion för svenska förpackningsproducenter i förhållande till producenter i utlandet och att därför denna fråga bör tas upp till behandling i internatio­nella organ för att undanröja sådana nackdelar. Enligt min mening bör vi frän svensk sida stimulera till att dessa frågor diskuteras i internationella sammanhang.


 


Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet              90

Vi bör också försöka ta tillvara de möjligheter till användning av oblekt papper i förpackningar för produkter där företagens internationella kon-kurtenssituation inte påverkas. Energisparkommittén bör i detta syfte ta upp överläggningar med sädana producenter på den svenska marknaden som har en dominerande marknadsställning i syfte att verka för en över­gång till oblekt papper i förpackningar.

I rapporten framhålls att inte oväsentliga energivinster kan göras genom att öka användningen av returnerbara transportförpackningar. Remissin­stanserna pekar bl. a. pä att det behövs ytterligare faktaunderlag för att belysa bl. a. eventuella kostnadsbesparingar. Vidare framgår av yttrande­na att en omfattande standardisering av transportförpackningar har ägt rum och att arbetet härmed alltjämt pågår.

För egen del anser jag det vara önskvärt att en ytteriigare standardise­ring av transportförpackningarna kommer till stånd om man därigenom kan bidra till besparing av energi fill rimliga kostnader. Jag utgår frän att intressenterna inom aktuella branscher bevakar dessa frågor och vidtar de åtgärder de anser befogade.

Syftet med energisparkommitténs förslag om register över förpackning­ars energibehov är att inrikta tillverkning och användning av förpackningar mot energisnålare sådana. Mot bakgrund av att det finns ett stort antal olika processer för att framställa förpackningar och olika material i för­packningarna anser jag att möjligheterna att åstadkomma rättvisande be­räkningar av energiåtgången i olika förpackningar måste betraktas som små. Genomförande av förslaget kan också leda till ett betungande upp-giftslämnande. Det är vidare väsentligt att man i detta sammanhang beak­tar förbrukningen av även andra resurser i samhället än energi. Bl. a. mot bakgrund härav är jag, i likhet med flertalet remissinstanser, inte beredd att förorda att energisparkommitténs förslag genomförs. Jag räknar med att berörda branscher vidtar de åtgärder som de anser ändamålsenliga inom detta område.

4.4.4 Energibehov år 1985 och 1990

Utvecklingen av den framtida energianvändningen inom sektorn bostä­der, service m. m. beror bl. a. på förändringar i antalet lägenheter, dessas storlek och standard, fördelningen av lägenheterna pä småhus och flerfa­miljshus och utvecklingen av lokalbeståndet.

Fördelningen på uppvärmningsform påverkar, som jag tidigare har nämnt, också storleken av den slutliga energianvändningen inom denna sektor. En övergång Ull el- eller Qärtvärme minskar den redovisade an­vändningen genom att energiomvandlingsföriusterna efter en sådan över­gång redovisningsmässigt sett hamnar utanför sektorns energianvändning. Dessutom kan en övergång till el- eller fjärrvärme i sig innebära en förbätt­rad energihushållning genom högre verkningsgrad i anläggningarna för produktion av Qärtvärme än i enskilda pannor.


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet       91

För hushållens användning av energi till annat än uppvärmning har bl. a. inkomstutvecklingen betydelse.

Som jag tidigare har nämnt har SIND dels gjort en prognos över den sannolika utvecklingen av energianvändningen till år 1990, dels beräknat energiutvecklingen i LU 80:s två huvudalternativ för ekonomisk utveck­ling till är 1985. Bostads- och lokalbeständen antas utvecklas likartat i de tvä alternativen. Energisparandet beräknas lyckas bättre i alternativ 1 än-» alternativ 2. SIND:s beräkningar visar pä en minskning av energianvänd­ningen inom bostäder, service m. m. pä 2,1 % per är i genomsnitt i alterna­tiv 1 och 1,3 % i alternativ 2 under perioden 1979-1985. Om korrigering sker för att år 1979 var kallare än normalt, blir den beräknade årliga minskningen resp. 1,2 % och 0,4 % under perioden.

SIND:s beräkningar av bostadsbeståndets utveckling följer i prognosen för perioden 1979-1990 i stort de bedömningar som har gjorts av LU 80 för hela 1980-talet. SIND räknar med att antalet lägenheter i småhus ökar med i genomsnitt 1,4 % per år - motsvarande 23000-24000 lägenheter - och i flerbostadshus med 0,4 % per är - motsvarande 9000-10000 lägenheter - till år 1990. Andelen småhus beräknas alltså öka under perioden, vilket leder till att den genomsnittliga energianvändningen per lägenhet i nya bostäder ökar. En viss tillväxt av lokalbeståndet antas också i beräkningar­na.

För nya hus som uppförs enligt reglerna i SBN beräknas, som jag tidigare har anfört, energiåtgängen bli ungefär hälften mot energiåtgängen i hus uppförda i början av 1970-talet. Mänga hus som uppförs uppfyller med god marginal kraven i nu gällande bestämmelser. SIND antar att åtgångs-talen i nya bostäder minskar ytterligare något mot slutet av perioden till är 1990 pä grund av effekter av ökade energipriser.

Den genomsnittliga energiåtgången i befintliga byggnader påverkas bl. a. av resultatet av energisparandet i befintlig bebyggelse.

SIND räknar i sin prognos till år 1990 inte med att sparåtgärder kommer att vidtas i befintliga byggnader i sådan utsträckning att så mycket energi sparas som omfattas av den av riksdagen beslutade ambitionsnivån för energisparandet i befintlig bebyggelse. Verket räknar dock med en sänk­ning av den specifika energianvändningen både i bostäder och lokaler.

Andelen el- eller fjärtvärmda småhus beräknas enligt SIND:s prognos öka från 34 % till 54 % under perioden 1979- 1990. Motsvarande uppgift för flerbostadshus är 45 % till 68 %. En övergång till el- eller fjärtvärme beräknas alltså ske både i småhus och flerbostadshus. Andelen enskild oljeuppvärmning minskar i motsvarande grad. Jag kommer senare i dag att behandla frågor om värmeförsörjning (kapitel 8). Av vad jag dä kommer att framhålla framgår att jag räknar med en större övergång till el- och Qärr-värme än vad SIND har gjort.

Utvecklingen av den privata konsumtionen påverkar den framtida ener­gianvändningen hos hushållen. Under 1970-talet ökade denna konsumtion


 


Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet              92

med i genomsnitt 2 % per är. Under 1980-talet väntas ökningstakten bli betydligt mindre. Detta torde begränsa hushållens användning av energi.

Energianvändningen inom sektorn beräknas enligt SIND minska under perioden 1979-1990 med i genomsnitt 0,8 % per är. Om energianvändning­en år 1979 temperaturkorrigeras beräknas minskningen bli i genomsnitt 0,3 % per år. Oljeanvändningen beräknas minska medan användningen av el och andra bränslen än olja beräknas öka. Oljans andel av den totala energianvändningen inom sektorn beräknas enligt SIND minska från 71 % år 1979 fill 54% år 1990.

Mot bakgrund av nyssnämnda prognoser och beräkningar samt de spar-program som föresläs för 1980-talet finner jag efter samråd med chefen för bostadsdepartementet det rimligt att räkna med en användningsnivå för bostäder, service m.m. år 1985 på 150-160 TWh, varav 60-52 TWh el och år 1990 på 140-155 TWh, varav ca 66-60 TWh el. De undre gränserna i intervallen har satts med beaktande av de förslag till besparingar som chefen för bostadsdepartementet kommer att lägga fram senare.

Fördelningen mellan el och bränslen inom denna sektor bestäms framför allt av industrins elbehov. Vid en låg industriell tillväxt och därmed ett lågt elbehov inom industrin finns större möjligheter att använda el för att ersätta olja inom sektorn bostäder, service m. m. Därför är inte t. ex. en låg energianvändningsnivå inom bostäder, service m. m. nödvändigtvis för­bunden med en låg elanvändningsnivä.

De användningsnivåer som jag nu har angett innebär en genomsnittlig ärlig minskning av energianvändningen inom sektorn bostäder, service m.m. med 3,2-2,1 % under perioden 1979-1985 och med 2,4-1,4% under perioden 1979-1990. Användningen av bränsle beräknas minska medan elanvändningen beräknas öka. Om uppgifterna för är 1979 tempera­turkorrigeras beräknas den genomsnittliga årliga minskningen av energian­vändningen till 2,3-1,3% under perioden 1979-1985 och till 1,9-1 % under perioden 1979-1990.

4.5    Energihushållningsprogram för transportsektorn

Jag skall nu informera om riktlinjerna för energihushållning inom trans­portsektorn och om hur dessa riktlinjer bör utvecklas.

4.5.1 Nuvarande energianvändning

Närmare 20 % av den totala energianvändningen och 30 % av den slut­liga användningen av olja i landet avser transportsektorn. All energian­vändning för inrikes trafik samt den bunkring för utrikes sjöfart och flyg som sker i Sverige räknas in i sektorns energianvändning. De inrikes transporterna svarar för 84 % och bunkring för utrikes sjöfart och luftfart för 16 % av transportsektorns energianvändning.

Den övervägande delen av energianvändningen avser biltrafiken. Per-


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet             93

sonbilarna svarar för drygt 60 % och lastbilarna för drygt 20 % av de inrikes transporternas energianvändning. Järnvägar och bussar svarar sammanlagt för 6 %, sjöfarten 2 % och flyget 2 % av inrikestrafikens energiförbrukning.

Sektorn är till 97 % beroende av oljeprodukter. Endast den spårbundna trafiken, dvs. järnväg, tunnelbana och spårväg, använder elenergi.

Energiåtgängen för transporter har vuxit snabbt under efterkrigstiden. Den genomsnittliga årliga ökningstakten har varit störte än för övriga sektorer vilket har lett till att transportsektorns andel av den totala ener­gianvändningen har ökat. Sektorns energianvändning beräknas under pe­rioden 1973-1979 ha ökat med 1,5 % per är från 73 TWh till 80 TWh.

Den snabba tillväxten av transportsektorns energianvändning har fram­för allt berott på en kraftig ökning av personbilarnas transportarbete och i viss mån på en successiv utveckling mot tyngre fordon med högre bränsle­förbrukning. Tätortsbebyggelsen har blivit alltmer utspridd med ett ökat trafikarbete som följd. De senaste åren har emellertid medfört förändring­ar. Bilbeståndet har inte ökat i någon störte utsträckning sedan år 1976 och förbrukningen av bensin har minskat under den senaste tiden.

4.5.2 Program för energihushållning inom transportsektorn under 1980-talet

I riksdagens trafikpolitiska beslut våren 1979 (prop. 1978/79:99, TU 1978/79: 18, rskr 1978/79:419) angavs riktlinjer för ett energihushållnings­program inom transportsektorn. Målet för de åtgärder som föreslogs var att minska energianvändningen inom transportsektorn med 4-5 % i förhäl­lande till en beräknad energianvändning för år 1990. Som en allmän ut­gångspunkt betonades att valet av energibesparande åtgärder måste grun­das pä en helhetssyn, varvid inte enbart transportmedlens energianvänd­ning beaktas.

I det trafikpoliuska beslutet angavs olika vägar för att åstadkomma energibesparingar. Bl. a. pekades på möjligheterna att minska trans­portbehovet och trafikarbetet genom t. ex. bebyggelseplaneringen, bättre resandeplanering och effektivare transportorganisation. Vidare förordades en övergång till mer energieffektiva transportmedel där kollektivtrafikens betydelse och samåkningen betonades. Tekniska förändringar av fordonen liksom ett bättre framförande och underhåll av fordonen borde också enligt beslutet medverka till en minskad energianvändning. De åtgärder som därvid anvisades var bl. a. riktlinjer för nya bilars bränsleförbrukning och förbättrad information till bilisterna.

Bilbranschens utpräglade internationella karaktär samt industri- och handelspolitiska överväganden utgjorde en vikfig grund för åtgärdsför­slagen. I beslutet betonades att skärpta krav beträffande avgasutsläpp och trafiksäkerhet i vissa fall inverkar negativt på bränsleförbrukningen. Hän­syn skulle tas inte bara till bränsleförbrukningen utan också till miljö- och säkerhetskrav vid valet av åtgärder på personbilsområdet.


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet       94

Riktlinjerna för energihushållningsprogrammet har följts upp genom en rad insatser. Det har enligt min mening inte sedan våren 1979 framkommit något nytt underlag som motiverar en omprövning av de riktlinjer som då angavs. Jag kommer därför, efter samråd med chefen för kommunikations­departementet, att i det följande föreslå dels vissa preciseringar av riktlin­jerna, dels ytterligare insatser som jag bedömer nödvändiga.

Energianvändningen inom transportsektorn består nästan helt av olje­produkter. Det är angeläget med åtgärder som minskar oljeanvändningen. Detta kan åstadkommas bl. a. genom bättre energihushållning och utveck­ling av alternativa drivsystem. Jag återkommer i det följande till transport­sektorns bränsleförsörjning (kapitel 7) och chefen för industridepartemen­tet till frågan om alternativa drivsystem (avsnitt 15.2.3.7).

Det stora oljeberoendet gör transportsektorn mycket sårbar för störning­ar i drivmedelstillförseln. Utbytbarheten mellan olja och annan energian­vändning inom transportsektorn är åtminstone på kort sikt mycket begrän­sad. Transporträdet (TPR) har nyligen presenterat en rapport om åtgärder avsedda att möta kortsiktiga störningar i energitillförseln (TPR 1981:1), Beredskap för drivmedelskriser. Rapporten behandlar tänkbara åtgärder som kan sättas in vid tillfälliga drivmedelskriser.

Jag anser det nödvändigt att ha ett förberett handlingsprogram för att möta snabbt uppkommande och kraftiga störningar i vår drivmedelstillför­sel och TPR;s rapport ger enligt min mening ett bra underlag för en bättre beredskap vid hastigt uppkommande drivmedelskriser. TPR:s arbete med beredskapsfrågorna är ett viktigt komplement till de mera långsiktiga insat­serna för att spara energi.

Förutsättningarna för ett effektivt arbete med energihushållning inom transportsektorn har förbättrats sedan riksdagen fattade beslutet våren 1979 genom att ett sammanhållande ansvar har ålagts en särskild myndig­het. TPR skall i enlighet med sin instruktion och i den mån det inte ankommer på någon annan myndighet, svara för frågor som rör energihus­hållningen inom transportsektorn. I rådets uppgifter ingår att planera, samordna och följa upp energihushållningen.

Inom TPR pågår arbete med ett program för att på längre sikt åstadkom­ma en dämpad utveckling av energianvändningen inom transportsektorn. I programmet kommer TPR att belysa effekterna av olika åtgärder med avseende på bl. a. besparingspotential och förutsättningarna för ett genom­förande. Därvid skall de problem som kan uppstå vid en långsiktig anpass­ning studeras, bl. a. med avseende pä positiva och negativa sidoeffekter.

Jag fäster stor vikt vid TPR:s programarbete och det bör fortsätta i enlighet med de riktlinjer för energihushållningen inom transportsektorn som angavs i riksdagsbeslutet våren 1979. Jag vill därtill anföra följande.

Energieffektiviteten för transportmedlen ökar med ett ökat utnyttjande av kapaciteten. Tillgängliga passagerar- och godsmängder bestämmer vilka transportlösningar som är mest energieffektiva. Alla dagens transportme-


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet             95

del har sina företräden med hänsyn till de olika krav och förutsättningar som föreligger i skilda transportsituationer. Transportmedelsvalet kan dock inte göras enbart med hänsyn till energieffekUviteten utan måste ses i ett brett trafikpolitiskt sammanhang.

Enligt min bedömning finns därför inga enkla lösningar till en bättre energihushållning inom transportsektorn genom att ensidigt gynna eller satsa pä något visst transportmedel. Energihushällande insatser behövs som jag ser det inom ett brett fält. Alla transportmedel måste beröras och strävan bör vara att finna rimliga avvägningar mellan transportmedlen.

Som tidigare har redovisats svarar personbilarna för en mycket stor del av den totala energianvändningen inom transportsektorn. Personbilstrafi­kens utveckling framöver är därför av avgörande betydelse för möjlighe­terna att inom transportsektorn hushålla med energi. Sedan några är tillba­ka har antalet personbilar i trafik varit i stort sett oförändrat och det har skett en stark nedgång i nyinköpen av bilar. Bakom denna utveckling ligger enligt min bedömning både ökade bensinpriser och en begränsad ökning av hushållens inkomster.

Prisinstrumentet har i flera sammanhang visat sig effektivt på transport­området. Jag tänker främst pä det ökade kollektiva resandet med järnväg och flyg sedan lägprissatsningarna inleddes under år 1979. Statens järnvä­gars (SJ) lägprissatsning har medfört ett ökat järnvägsresande och ett bättre utnyttjande av resurserna. Antalet resande har ökat med 30 %. Av de fillkommande järnvägstrafikanterna valde 70% tåget i stället för bilen. Sex av tio inom denna grupp uppgav att SJ:s sänkta priser var skälet till deras val, medan resten i första hand åberopade de höjda bensinpriserna. Lågpriserna pä flyget har medfört att antalet passagerare har ökat med närmare 20 %. Med ett bättre utnyttjande av kapaciteten har också ener­gianvändningen per resande minskat. Även inom den lokala och regionala trafiken har på många håll antalet kollektivresenärer ökat sedan taxorna har reformerats.

Jag har redan tidigare framhållit att priset bör användas som styrmedel för energihushållningen under 1980-talet. Detta bör också gälla privatbilis­men. Enligt min mening tyder den senaste tidens utveckling av bilresandet och det ökade intresset för bensinsnåla fordon på att bilisterna är prismed­vetna.

Vägtrafikskatteutredningen (B 1977:05) har i ett delbetänkande (Ds B 1980:13) Översyn av vägtrafikbeskattningen föreslagit att fordonsskatten slopas för vissa fordon och att skattebortfallet ersätts genom en höjning av drivmedelsbeskattningen. Utredningen anser att en sådan skatteomlägg­ning skulle kunna ge vissa ene.-gispareffekter. De kilometerskattepliktiga fordonen omfattas dock inte av förslaget. I utredningens uppdrag ingår dock även att utvärdera kiiometerskattesystemet. Utredningens förslag bereds f. n. inom regeringskansliet.

När det gäller elbilar har vägskatteutredningen i tilläggsdirektiv fått i


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet             96

uppdrag au finna en skattekonstruktion som jämställer eldrivna fordon med likvärdiga, konventionellt drivna fordon.

Jag har tidigare anfört att en väl avvägd energibeskattning är ett viktigt styrmedel för att påverka bl. a. energianvändningen. Energiskatteutred­ningen har i uppgift att lämna förslag till framtida utformning av energiskat­tesystemet.

Jag går härefter över till att behandla olika delar i ett energihushällnings­program för transportsektorn.

Samhällets bebyggelsemönster är av stor betydelse för transportar­betets omfattning och därmed drivmedelsförbrukningen. Under de senaste decennierna har den geografiska spridningen och separeringen av bo­stads-, arbets- och serviceområden ökat. Resorna till arbete och service har blivit längre. En allt mindre del av förflyttningarna sker till fots eller med cykel medan bilar och bussar har fått en större betydelse.

En rad ekonomiska och sociala faktorer måste beaktas i bebyggelsepla­neringen. Det är emellertid enligt min mening väsentligt att man vid lokali­seringen och utformningen av nya bostads- och arbetsplatsområden efter­strävar att minska transportarbetet bl. a. genom goda förutsättningar för en effektiv kollektivtrafik. Målet måste vara att finna sådana bebyggelselös­ningar att önskemålen om t. ex. en god bostadsmiljö kan förenas med energisparmälen. I riksdagens beslut om en ny trafikpolitik framhölls att det är av största vikt att det i den fysiska planeringens alla skeden klargörs hur den kollektiva trafikförsörjningen skall utformas - vilken trafikstan­dard som skall väljas, vilka investeringar som krävs och vad trafiken kommer att kosta. Möjligheterna att kunna försörja ett område med kollek­tivtrafik bör därför enligt min uppfattning uttryckligen anges som en faktor i bebyggelseplaneringen. Enligt lagen om kommunal energiplanering skall kommunerna i sin planering främja hushållningen med energi. Jag vill också erinra om det arbete som f. n. pågår inom regeringskansliet med en ny plan- och byggnadslagstiftning.

Även med en given samhällsstruktur kan transportsystemet utvecklas eller förändras så att energianvändningen minskas. En bättre framkom­lighet minskar sålunda i regel energiåtgängen för alla trafikmedel. Likaså kan ett effektivare utnyttjande av befintliga fordon medverka till att spara energi.

Bilen har spelat en stor roll för såväl samhällsbyggandet som enskilda personers möjligheter att resa. Den är i många fall oöverträffad som färdmedel. Men för att minska energianvändningen inom transportsektorn krävs effektivisering av personbilstrafiken. Det bör i första hand ske ge­nom att statsmakterna med hjälp av prisinstrumentet påverkar den enskil­de bilisten att bl. a. planera sitt resande bättre.

Bilen bör även kunna användas mer energieffektivt genom att fler åker i samma bil. I glesbygden framstår samåkning i många fall som ett värdefullt alternativ till kollektiv trafik och till egen bil för arbetsresor. För dem som


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet       97

saknar bil kan samåkning också vara det enda sättet att färdas till arbetet. Samåkning bör som jag ser det även kunna vara ett alternativ i tätorterna, bl. a. då det gäller resor från spridd villabebyggelse eller då det är fråga om resor där kollektivtrafik saknas.

En rad försök med samäkning har bedrivits och f. n. bedrivs försöks­verksamhet med bl. a. statligt stöd på några platser i landet. Det är ännu för fidigt att dra några definitiva slutsatser om möjligheterna att få till stånd en mer organiserad form för samåkning. Jag vill dock framhålla att en faktor som har verkat återhållande på samåkningen är de nuvarande reglerna för avdrag vid inkomstbeskattningen för arbetsresor i bil. Dessa avdragsmöj­ligheter medför att många bilägare har förhållandevis låga kostnader för bilutnyttjandet. Det finns därför risk för att de inte beaktar de verkliga kostnaderna för bilresande.

Cykeltrafiken har på vissa håll ökat kraftigt under de senaste åren, men den varierar starkt mellan säsongerna. Lokala trafiksaneringar har under­lättat cykeltrafiken. Statliga bidrag kan fr.o.m. år 1980 lämnas till cykel­leder. Det finns från samhällssynpunkt flera skäl, inte minst energi- och besparingsskäl, att ägna gång- och cykeltrafikmiljön fortsatt uppmärksam­het.

En utbyggd och förbättrad kollektivtrafik är ett viktigt medel för att uppnå en bättre energihushållning inom transportsektorn. Förutsättningen är emellertid att de kollektiva trafikmedlens högre kapacitet utnyttjas. För att kunna utgöra ett konkurtenskraftigt alternativ till bilen bör kollektivtra­fiken ges en hög standard främst vad gäller tillgänglighet till arbetsplatser och service. Ett ökat resande med kollektiva färdmedel ger också förbätt­ringar i trafiksäkerhet och miljö.

När det gäller tätortstrafiken bör åtgärder vidtas som bl. a. förbättrar kollektivtrafikens framkomlighet. Det kan gälla byggande av särskilda bussleder, anordnande av reserverade körfält, trafiksignaler som priori­terar kollektiv trafik och infartsparkeringar i anslutning till de kollekfiva transportmedlen. I de störte tätorterna kan också en spridning av arbetsti­derna medverka till att bättre utnyttja kollektivtrafikens kapacitet.

En särskild kollektivtrafikberedning (K 1979:07) har tillkallats för att i mer samlade former analysera behovet av nya trafiklösningar på kollektiv­trafikområdet. Beredningen skall initiera, följa upp och utvärdera försöks­verksamhet med nya trafiksystem för den kollektiva trafikförsörjningen i tätorter av olika struktur. En viktig uppgift för beredningen är att över­brygga svårigheter när det gäller att ge forskningsresultaten en praktisk tillämpning.

Genom att utnyttja tele- och postkommunikationerna väsentligt mera än f. n. bör antalet tjänsteresor kunna minskas.

Bl. a. pågår en vidareutveckling av dagens telefonkonferenssystem för att kunna erbjuda en attraktiv sammanträdesform.

Även på godstransportområdet bör möjligheterna att hushålla med ener-8    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 90


 


Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet              98

gi genom att effektivisera transportapparaten utnyttjas. Bl. a. bör samord­nade transporter eftersträvas sä att tillgänglig lastkapacitet kan användas rationellt.

Järnvägen kommer främst till sin rätt vid transporter av stora gods­mängder över långa avstånd. En utveckling av systemtransporter pågår inom SJ. Vidare kan SJ genom kombinerad tåg- och biltransport ge en god transportservice även till kunder som saknar industrispår. Den snabba kostnadsstegringen, främst till följd av ökade drivmedelspriser, har med­fört att transportförmedlare och åkare har visat ett markant ökat intresse för kombinerade transporter. Jag utgår ifrån att samarbetet mellan SJ och transportförmedlingsföretagen kommer att vidareutvecklas under 1980-talet.

Sjöfarten är i mänga sammanhang ett energisnålt transportmedel. Ofta talar också miljö- och trafiksäkerhetsskäl för att en störte del av transport­arbetet övertas av sjöfarten. Under hösten 1980 tillkallades en särskild utredare (K 1980:03) för att se över närsjöfartens möjligheter och pro­blem. Utredaren skall bl. a. söka fastställa i vad mån de förutsättningar under vilka sjöfarten arbetar är riktigt utformade med beaktande av sam­hällsekonomiska fördelar av miljö-, energi- och beredskapspolitisk art.

Den tekniska utformningen av fordonen påverkar i hög grad bränsleät-gången. Utvecklingen mot en ökad andel tyngre fordon under de senaste decennierna har medfört en genomsnittligt ökande drivmedelsförbrukning per mil och bil. Under de närmaste 10—15 åren finns anledning att räkna med en snabb teknisk utveckling, där bilarnas bränsleförbrukning kommer att ägnas störte intresse än tidigare. I huvudsak torde förbättringar av bränsleeffektiviteten under denna tidsperiod komma att uppnäs genom vidareutveckling av dagens teknik beträffande drivsystem och fordonsut­formning.

Regler omfattande krav på mer bränslesnåla bilar har införts i flera länder. Även om dessa regler inte automatiskt leder till att mer bränsle-snåla bilmodeller säljs pä den svenska marknaden kommer de på ett genomgripande sätt ändå att påverka det svenska bilsortimentet. För att i möjligaste män ytterligare säkerställa att de bränsleeffektiva bilar som biltillverkarna nu utvecklar tillförs även den svenska marknaden har TPR våren 1980 fått regeringens uppdrag att inleda förhandlingar med person­bilsleverantörer rörande nya bilars bränsleförbrukning. Förhandlingarna skall drivas med sikte på att ingå sådana överenskommelser med leveran­törerna som möjliggör att den vägda genomsnittliga bränsleförbrukningen för nya personbilar i Sverige år 1985 inte överstiger ca 0,85 liter per mil. År 1979 uppgick motsvarande bränsleförbrukning till ca 0,93 liter per mil.

Enligt vad jag har erfarit har överenskommelser med denna innebörd nyligen träffats med de störte personbilsleverantörerna. TPR fortsätter förhandlingarna och jag räknar med att även övriga personbilsleverantörer ingår sådant avtal. Förutsättningarna för att uppfylla riktlinjerna för nya


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet       99

bilars bränsleförbrukning vid mitten av 1980-talet är därmed enligt min bedömning goda. TPR skall i enlighet med uppdraget också utreda förut­sättningarna för att ingå överenskommelser om ytterligare sänkning av bränsleförbrukningen för nya personbilar fram till är 1990. Jag räknar med att bilindustrin även i fortsättningen i enlighet med konsumenternas önske­mål starkt kommer att prioritera åtgärder som reducerar bränsleförbruk­ningen, varvid den genomsnittliga bränsleförbrukningen för nya'personbi-lar kan minskas ytteriigare under den senare delen av 1980-talet.

TPR har också fått i uppdrag att genomföra ett frivilligt sparprogram för lastbilstrafiken. Efter vad jag har erfarit har TPR upprättat ett åtgärdspro­gram för att spara energi inom lastbilstrafiken. Programmet omfattar frågor om bl. a. fordonskonstruktion och underhåll, körteknik samt transport-planering. Jag räknar med att programmet inom kort skall kunna börja genomföras i samarbete mellan TPR och berörda intresseorganisationer. Jag vill i sammanhanget erinra om att i 1979 års trafikpolitiska beslut förutsattes att kostnaderna för information etc. i samband med program­mets genomförande skulle finansieras med medel från energisparkommit­tén.

Tekniska åtgärder kan också vidtas beträffande järnvägarna för att upp­nå energibesparingar. Ett kontinueriigt arbete pågår inom SJ. En förbätt­ring av omformarnas verkningsgrad minskar energiförbrukningen för samt­liga eldrivna tåg. Likaså kan besparingar uppnås vid ombyggnader genom kurvrätningar och linjeomläggning.

De snabbt ökade oljepriserna har påverkat sjöfarten. Drivmedlen (bunkers) har sedan oljekrisen 1973/74 blivit ca tio gånger dyrare och utgör nu ofta mer än hälften av ett fartygs driftskostnader. Därtill kommer att allt sämre bunkerkvalitéer har använts. De bedöms i framtiden bli än sämre då kravet pä att ta ut fler lättare beståndsdelar ur oljan växer.

Ett utvecklingsarbete pågår inom sjöfartsnäringen för att möta de vänta­de svårigheterna pä drivmedelssidan. Fartygsmotorer byggs numera för betydligt sämre bunkerkvaliteter än dagens. Större fartyg byggs om från turbindrift till motordrift trots att man därmed får ge avkall på snabbheten. Olika system för att ställa in motorerna pä den mest bränslesnåla marsch­farten med hänsyn tagen till nödvändig gängtid har arbetats fram.

Efter de kraftiga prishöjningarna på flygbränsle utgör bränslekostna­derna 20-30% av de totala kostnaderna för reguljärflygföretagen. En utveckling pågår med att ta fram effektivare flygplansmotorer och förbätt­ra den aerodynamiska utformningen av flygplanen. Sänkta hastigheter har dock gett den största energibesparingen. Men också åtgärder att minska flygplanens vikt och bättre underhåll har betydelse för energianvändning­en. Flygföretagen kan påverka bränsleförbrukningen genom att köpa bränsleeffektivare flygplan, men detta får effekter först på längre sikt. Pä kort sikt kan dock på vissa sträckor byte ske till mer bränsleeffektiva flygplanstyper.


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet            100

Internationellt ägnas stor uppmärksamhet åt frågan om vilka möjligheter som finns att förkorta flygvägarna och undvika onödiga väntetider. I Sverige pågår ett arbete mellan luftfartsverket och flygföretagen som berör luftrumssystemet och trafikledningen. Detta arbete syftar ytterst till att förkorta flygvägar och ge möjlighet till så direkta in- och utflygningar i terminalområdena som möjligt till och från en flygplats.

Enligt min bedömning kommer de ökade bränslepriserna att vara ett starkt incitament för tillverkare att konstruera bränslesnålare transportme­del. Det bör gälla såväl landtransporter som sjö- och luftfarten. Lättare fordon och fordon med lägre motorstyrka är t. ex. generellt sett bränsle-snålare. En ökad användning av mer energieffektiva fordon och motorer är nödvändig för att åstadkomma en god energihushållning inom transport­sektorn.

Bränsleåtgången för ett enskilt fordon påverkas i hög grad av körsätt och underhåll. Lägre hastigheter för biltrafiken sänker energiförbruk­ningen. Ett bättre körsätt kan medföra upp till 10—20% lägre bränsleför­brukning och en dåligt justerad motor kan förbruka 10% mer bränsle och har dessutom större avgasutsläpp än normalt. Fordonsutrustning, som vinterdäck och takräcke, medför ökad bränsleförbrukning medan använd­ning av luftplogar s. k. spoilers kan minska förbrukningen.

Jag anser att information till bilisterna om nödvändigheten av att spara energi är väsentlig. De insatser som härvid redan har gjorts har enligt min bedömning varit värdefulla. Regleringar och tvångsåtgärder bör enligt min mening undvikas. Den enskilde bilisten kan själv i betydande utsträckning påverka drivmedelsförbrukningen. Det är viktigt att olika råd om energi­sparande förmedlas till bilisterna när del gäller körsätt, underhåll, hastig­het, bilmodell etc. Jag förutsätter att bilbranschen tar ett stort ansvar i det fortsatta informationsarbetet med dessa frågor. Vissa statliga insatser är dock befogade och jag förutsätter här en nära samverkan mellan TPR och energisparkommittén.

Del bör också enligt min uppfattning finnas ett utrymme för ökade utbildningsinsatser i dessa frågor. Motororganisationerna har här en viktig roll att spela. Jag förutsätter att större vikt läggs inom körkortsundervis­ningen och yrkestrafikutbildningen vid att visa hur körsätt, hastighet och underhåll minskar bränsleförbrukningen.

Som jag tidigare har framhållit kommer chefen för industridepartementet i det följande (kapitel 15) att lägga fram förslag om fortsatta insatser för forskning och utveckling inom energiområdet.

Förslaget omfattar bl. a. insatser för energihushållning inom transport­området. Ett område för dessa insatser är anpassning av drivsystem till alternativa drivmedel. Ett annat område omfattar åtgärder för teknisk utveckling av fordon i syfte att göra dem betydligt energieffektivare än f. n. Ytterligare ett område omfattar studier av sambandet mellan åtgärder i transportsystemet och transportsektorns energibehov.


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      101

I ett tidsperspektiv som sträcker sig fram till är 1990 kommer petroleum-baserade drivmedel att vara dominerande. Den olja som vi på ett försörjningstryggt sätt kan fä tillgång till bör reserveras främst för trans­portsektorn. Jag återkommer i det följande (kapitel 7) till de åtgärder som bör vidtas för att skapa en tryggare försörjning med drivmedel.

När det gäller alternativa system vill jag även erinra om att flerbränsle-motorer av typerna gasturbin och Stirling samt eldrift på lång sikt kan spela en roll för att minska oljeberoendet. Jag vill särskilt framhålla att elektriskt drivna vägfordon med fördel kan användas i vissa begränsade fall. De har förutom sitt oberoende av olja ett flertal goda miljö- och driftegenskaper. Försök med moderna trädbussar planeras i några kommuner i samarbete med svensk industri och kollektivtrafikberedningen. Deras användnings­område begränsas till mycket trafikstarka linjer där den relativt dyra kon-takttrådanläggningen kan uttnyttjas väl. Användningsområdet kan dock ökas om fordonen utformas med alternativa drivkällor.

Elbilar för person- och godstransporter måste baseras pä batteridrift. En klar begränsning för användningen är därför deras relativt korta körsträcka mellan laddningstillfällena. Men elfordon bör vara av intresse vid trafik över korta avstånd där miljöegenskaperna kommer till sin rätt, t. ex. vid city- och inomhustrafik.

Elfordon är till följd av små tillverkningsserier betydligt dyrare i anskaff­ning än konventionella fordon med motsvarande prestanda. Infrastruktur i form av laddare, batteribyten och service är inte allmänt utbyggd. Elbils­användningen är mot denna bakgrund av blygsam omfattning men kan även om den tillväxer inte bidra till att minska vårt oljeberoende annat än marginellt. Eftersom elfordon är helt oljeberoende finns det dock från beredskapssynpunkt intresse av att sätta in dem i vissa nyckeluppgifter.

Chefen för industridepartementet kommer senare (kapitel 15) att redovi­sa förslag till ett energiforskningsprogram där ett delprogram omfattar alternativa drivsystem. Jag vill också erinra om att medel från den oljeer­sättningsfond som jag tidigare har redovisat även kan finansiera demon­strationsprogram och fullskaleförsök på transportområdet.

Staten bör således enligt min uppfattning kunna bistå i utvecklingen av elfordon när det gäller forskning och utveckling och att utveckla standard. Det måste dock vara fordonsanvändarna själva som tar initiativ till elfor­dons drift och som påverkar uppbyggnaden av den infrastruktur som behövs för sådan drift.

Sammanfattningsvis anser jag att de riktlinjer som har lagts fast av riksdagen genom 1979 års trafikpolitiska beslut för energihushållningen inom transportsektorn bör gälla även fortsättningsvis. Av vad jag har anfört i det föregående framgår att jag därutöver har betonat prisstyrning­ens betydelse för att stimulera energihushållningen. Jag har vidare strukit under att kapacitetsutnyttjandet har stor betydelse för olika transportme­dels energieffektivitet.


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      102

4.5.3 Energibehov år 1985 och 1990

I LU 80 redovisas bl. a. framtidsbedömningar av person- och godstrans­porter avseende i första hand perioden fram till är 1985. TPR har i samband med anslagsframställningen för budgetåret 1981/82 lämnat rapporten (TPR 1980:3) Prognos för transportutvecklingen under 1980-talet. Vidare har SIND i sin prognos Energi pä 80-talet, gjort bedömningar om utvecklingen inom transportområdet fram till är 1990.

De framtidsbedömningar av utvecklingen på transportområdet som har utförts av LU 80, TPR och SIND är i väsentliga avseenden likartade. Av dessa bedömningar framgår följande.

Persontransporternas snabba tillväxt under efterkrigstiden har dämpats under 1970-talet till en genomsnittlig ärlig tillväxt på ca 2% per år. En ytteriigare minskning av ökningstakten väntas under 1980-talet. Den årliga tillväxten antas bli knappt 1 %. Arbetsresorna kan komma att öka medan fritidsresornas andel av resandet väntas minska. Resandet med kollektiva färdmedel väntas öka. Den största ökningen väntas falla på busstrafiken som en följd av utbyggnaden av landsbygdstrafiken genom tillkomsten av de nya länshuvudmännen. Vidare förutses en förbättring av personbilarnas energieffektivitet under 1980-talet.

För godstransporterna har det under 1970-talet skett en förskjutning mellan olika transportmedel. Sjötransporterna har tappat marknadsandelar till landtransporterna. Lastbilen har ökat sin marknadsandel på järnvägens bekostnad, även pä mycket långa avstånd. Efterfrågan på godstransporter är starkt beroende av den ekonomiska utvecklingen och har nära samband med bl. a. utvecklingen av industriproduktionen och utrikeshandeln. Un­der 1980-talet bedöms järnvägens marknadsandelar öka på bekostnad av lastbitarna. Den genomsnittliga ökningstakten för järnvägstransporterna beräknas ligga pä ca 2% per är. Sjötransporterna bedöms behälla sin andel eller minska något.

I SIND:s prognos antas en genomsnittlig årlig ökning av energianvänd­ningen inom transportsektorn (inkl. bunkring) med 0,7% under perioden 1979-1990. Denna ökningstakt innebär en väsentligt minskad ökningstakt jämfört med under perioden 1973-1979. SIND räknar i sin prognos med en oförändrad energianvändning för persontransporterna. Personbilarnas en­ergiförbrukning antas minska medan en ökad användning väntas för de kollektiva transportmedlen. Vidare antar SIND att energianvändningen för godstransporter ökar under 1980-talet.

SIND bedömer transportsektorns energianvändning år 1990 till 86 TWh (inkl. bunkring för utrikes sjö- och luftfart). Energianvändningen, exkl. bunkring för utrikes sjöfart, år 1985 beräknas enligt LU 80 till ca 73 TWh i alternativ 1 och ca 71 TWh i alternativ 2. Om energianvändningen för nämnda bunkring inkluderas kan användningen uppskattas till resp. ca 84 TWh och ca 81 TWh.

Utvecklingen pä transportområdet styrs i hög grad av utvecklingen inom


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      103

andra områden. Samhället är starkt beroende av transporter av gods och personer. Arbetsresorna är en avspegling av bl. a. vår bebyggelsestruktur och godstransporterna är starkt kopplade till näringslivets aktiviteter. I de tidigare redovisade framtidsbedömningarna antas att ökningstakten i trans­portarbetet och framför allt i energianvändningen kommer att dämpas betydligt jämfört med den senaste tioårsperioden.

Jag har fidigare redogjort för de möjligheter som finns att spara energi inom transportsektorn. Min allmänna bedömning är att det kommer att krävas en rad åtgärder för att begränsa energianvändningen till den nivå som SIND redovisar i sin prognos. Drivmedelsförbrukningen för personbi­lar bör kunna minskas under 1980-talet. Godstransporternas energian­vändning är dock enligt min uppfattning svårare att begränsa dä den är starkt beroende av den ekonomiska aktiviteten inom näringslivet. Åtgär­der som hämmar näringslivets utveckling och därmed sysselsättningen bör undvikas.

Mot denna bakgrund är det enligt min mening rimligt att räkna med en total energianvändning inom transportområdet (inkl. bunkring för utrikes sjö- och luftfart) för år 1985 pä 80-85 TWh, varav 2 TWh el och är 1990 på ca 85 TWh, varav 3 TWh el.

De användningsnivåer som jag nu har angett innebär en genomsnittlig årlig ökning med 0-1% under perioden 1979—1985 och med ca 0,6% under perioden 1979-1990.

4.6 Energibehovet i framtiden

4.6.1 Energiprognos till år 1985 och 1990

I det föregående har jag redovisat de energianvåndningsnivåer som jag anser man bör kunna räkna med år 1985 och år 1990. Utgångspunkten för beräkningarna är bedömningar om den ekonomiska utvecklingen under 1980-talet, om utvecklingstendensen inom olika användningssektorer och om möjliga hushållningsåtgärder m. m.

De energianvändningsnivåer som jag har angett bör ligga till grund för dels det fortsatta arbetet inom energihushällningsområdet, dels planering av energitillförseln. Nivåerna skall naturligtvis vara sä realistiska som möjligt, samtidigt som de ändå bör uttrycka en långtgående ambition att hushålla med energi. Vid planering och dimensionering av energitillförseln måste å andra sidan utgångspunkten vara att det framtida energibehovet kan tillgodoses med rimlig säkerhet. Detta innebår att en säker energiför­sörjning måste kunna åstadkommas även om de eftersträvade använd­ningsnivåerna skulle överskridas till följd av exempelvis att sparansträng-ningarna inte lyckas fullt ut eller att den ekonomiska utvecklingen och samhällsutvecklingen får ändrade förlopp. Särskilt viktigt är att tillgången på energi inte blir hämmande för den ekonomiska utveckling som behövs för att balansen i Sveriges ekonomi skall kunna återställas och fortsatt


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet            104

ekonomisk utveckling tryggas. Mot bakgrund av vad jag nu har sagt bör nivåerna beträffande energianvändningen anges i form av intervall, där intervallets undre gräns lämpligen representerar en hög sparambition. En användningsnivå kring den övre gränsen bör representera ett energibehov som skall kunna tillgodoses.

De nivåer som jag har föreslagit i tidigare avsnitt sammanfattas i tabell 4.5.

Tabell 4.5 Energianvändningsnivåer år 1985 och 1990, TWh

(inkl. bunkring för utrikes sjöfart och flyg exkl. olja för icke energiändamål)

 

Användningssektor

1985

 

 

1990

 

 

 

el

bräns­len

totalt

el

bräns­len

totalt

Industri

Transporter

Bostäder, service m.m.

Totalt

47-55

2

60-52

109'

123-130 78- 83 90-108

291-321

170-185

80- 85

150-160

400-430

53-59

3

66-60

122'

122-131 ca 82 74- 95 278-308

175-190 ca 85 140-155 400-430

' Motsvarar en elenergiproduktion av 120 resp. 134 TWh.

De föreslagna energianvändningsnivåerna innebär en genomsnittlig årlig förändring av energianvändningen under perioden 1979-1985 på resp. en minskning med ca 0,7% och en ökning med ca 0,6%. Under perioden 1979-1990 innebär de angivna nivåerna en genomsnittlig åriig förändring på resp. en minskning med ca 0,4% och en ökning med ca 0,3%. Om uppgifterna om energianvändningen år 1979 temperaturkorrigeras blir mot­svarande förändring resp. en minskning med ca 0,3% och en ökning med ca 0,9% för perioden 1979-1985 och resp. en minskning med ca 0,2% och en ökning med 0,5% för perioden 1979-1990. Användningen av el väntas öka medan användningen av bränslen väntas minska. Av vad jag i det följande (kapitel 5) kommer att anföra framgår att användningen av olja beräknas minska och användningen av andra bränslen öka.

Den genomsnittliga ökningen av energianvändningen för medlemslän­derna inom lEA beräknas under perioden 1979-1990 till totalt omkring 1,6 % per år. De siffror som jag nu har redovisat ligger alltså lågt interna­tionellt sett.

Intervallen har satts med utgångspunkt i de energianvändningsnivåer som SIND har beräknat. Vid min beräkning av de undre gränserna för intervallen har jag räknat med bl. a. de förslag till energibesparingar som chefen för bostadsdepartementet kommer att lägga fram senare. Jag har vidare räknat med en störte övergång från enskild uppvärmning till el- eller Qärtvärme än vad SIND har gjort vilket i sig - som jag tidigare har redogjort för — redovisningsmässigt sett leder till en lägre nivå på den slutliga energianvändningen. De angivna nivåerna bör kunna ge utrymme för en ekonomisk utveckling som enligt LU 80 krävs för att balans skall nås i samhällsekonomin.


 


Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       105

De undre gränserna för intervallen för de angivna energianvändningsni­våerna speglar en hög ambition beträffande energihushållning. För att detta skall uppnås inom ramen för en utveckling mot ökad samhällsekono­misk balans enligt LU 80:s alternativ 1 krävs att den inhemska resursan­vändningen ytterligare begränsas så att utrymme skapas för de merinveste-ringar i besparingsutrustning m. m. som den lägre energianvändningen förutsätter. Detta illustrerar att energianvändningsniväerna inte kan ses som absoluta mål utan måste inordnas i övervägandena om den allmänna inriktningen av den ekonomiska politiken för att de grundläggande ekono-miskt-politiska målen skall uppnås.

Relafionen mellan dels den genomsnittliga årliga ökningstakten för brut-tonafionalproduktionen (BNP), dels motsvarande förändring av energian­vändningen framgår av tabell 4.6.

 

Tabell 4.6 Förändring av energianvändningen GenomsniUlig ökning, % per år

och av BNP.

 

 

Period

1965-1973

1973-1979

1979-

1990

(1)       Energianvändning            3,4

(2)       BNP                                 3,3
(l)/(2)                                   1,0

0,6 1,8 0,3

-0,4-

2,3

-0,2-

-0,3 -0,1

Av uppgifterna i tabell 4.6 framgår att ökningstakten i BNP under perioden 1965-1973 åtföljdes av en motsvarande ökningstakt i energian­vändningen. Ett sådant samband föreligger inte för tiden efter denna peri­od. För perioden 1979-1990 väntas en genomsnittlig årlig ökning av BNP på 2,3 % kunna Ullgodoses genom en genomsnittlig ärlig ökning av den slutliga energianvändningen pä högst 0,3 %. Som jag tidigare har framhållit gjordes vid IEA;s ministermöte i maj 1980 bedömningen att det borde vara möjligt att minska förhällandet mellan tillväxt i energikonsumtion och tillväxt i BNP under 1980-talet ull 0,6. De i tabell 4.6 angivna värdena för perioden 1979-1990 ligger lägre än detta.

Prognoser baseras på antaganden om utvecklingen av olika förhållanden i samhället. Många faktorer om vilka kunskapen är begränsad påverkar prognosresultatet, som därmed blir behäftat med osäkerhet. De viktigaste faktorerna som bestämmer den framtida energianvändningens storlek är den samhällsekonomiska utvecklingen sådan den tar sig uttryck i industri­produktionens storlek och sammansättning, transportarbetet, bostadsbe­ståndet osv. samt utvecklingen beträffande specifika ätgängstal, dvs. ener­gianvändningen i förhällande till produkfionens storlek i industrin, drivme-delsåtgång per km körsträcka, energianvändning per bostadslägenhet osv. Av betydelse vid bedömningarna om energianvändningens storlek är dels hur varje faktor för sig utvecklas, dels hur de olika faktorerna samvarierar. SIND har i sin prognos räknat med att sparande och oljeersättning i stort


 


Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       106

följer omsättningshastigheten i befintlig utrustning och normal teknisk utveckling. Detta innebär att de antaganden som görs beträffande den ekonomiska utvecklingen har mycket stor betydelse för bedömningarna av framtida energianvändningsnivåer. Antaganden om t. ex. en ökad industri­produktion leder - vid oförändrad produktionsstruktur - till ett ökat energibehov. Denna ökning motverkas dock av att energisnål teknik kan införas snabbare och resultera i en lägre användning av energi i förhållande till producerad mängd än vid en långsammare produktionsutveckling. Lik­nande förhållande gäller inom övriga användningssektorer. Industripro­duktionens tillväxt och sammansättning har dock särskilt stor betydelse för energiefterfrågan.

Bl. a. med hänsyn till dessa förhållanden har SIND, som jag har redovi­sat i det föregående, beräknat energianvändningen i ett alternativ med lägre tillväxt inom vissa branscher.

Förutom osäkerheten om den ekonomiska utvecklingen råder också osäkerhet om utvecklingen av den specifika energiåtgången. SIND fram­håller att verket i sin prognos till år 1990 har räknat med att åtgångstalen för den sammanlagda energianvändningen sjunker med i genomsnitt 1 — 2 % per år under perioden 1979-1990.

SIND framhåller att en felbedömning av enbart åtgångstalen med 0,3 procentenheter per år leder till ett fel i nivån avseende den totala energian­vändningen pä ca 3,5 %, vilket motsvarar ca 15 TWh för år 1990 i verkets huvudprognos.

Osäkerhet råder också om effekten av insatta styrmedel för energihus­hållning och om energiprisutvecklingen.

För att belysa hur bedömningar om framtida energibehov varierar med olika prognosantaganden vill jag peka på att bedömningen i SIND:s senas­te prognos över energianvändningen år 1990 ligger ca 25 % lägre än den användningsnivå som beräknades i den första officiella energiprognosen för år 1990, redovisad av energiprognosutredningen år 1974 i betänkandet (SOU 1974:64) Energi 1985-2000. Detta beror framför allt på kraftigt höjda oljepriser och på de ändrade bedömningar om den ekonomiska utveckling­en som bl. a. har förorsakats av dessa höjningar.

Av min redogörelse framgår att betydande osäkerhet råder om den framtida energianvändningens nivå. Det finns därför anledning att fortlö­pande följa utvecklingen. Detta blir en viktig uppgift för den nya statliga energimyndighet som jag kommer att föreslå i det följande (kapitel II).

4.6.2 Utvecklingstendenser efter år 1990

Osäkerheten i bedömningar av energiefterfrägans utveckling är givetvis betydligt störte i tidsperspektivet efter år 1990.

Avgörande är bl. a. den ekonomiska tillväxtens storlek, hur produk­tions- och konsumtionsmönstret förändras samt den tekniska utveckling­en.


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           107

Utvecklingen av priset på olika energislag och hur denna påverkar energianvändningen är också av stor vikt. Med de antaganden om ener­giprisutvecklingen som SIND har gjort i sin prognos räknar verket med att merparten av sparmöjligheterna är uttömda år 1990. Av betydelse är också hur vi lyckats med att ta fram och införa ny teknik för energisparande och oljeersättning.

Industrins sammanlagda energianvändningsnivå påverkas starkt av hur industrin är strukturerad på olika branscher. LU 80 räknar med att de energitunga branscherna får en ökad andel i industriproduktionen under perioden 1979—1990. Det är främst den kemiska industrin som antas öka sin andel av industriproduktionen. Viss ökning beräknas också ske av andelarna för träförädlingsindustrin och järn- och metallverk. Verkstadsin­dustrin som är mindre energiintensiv än de nu nämnda branscherna antas också öka sin andel kraftigt.

Faktorer som ökad förädlingsgrad och energiintensivare produktionsme­toder har också betydelse för utvecklingen. Enligt vad jag har erfarit planerar exempelvis massa- och pappersindustrin för en ökad förädling av massaproduktionen till papper. Detta kan komma att leda till ett ökat energibehov.

När det gäller produktionsmetoder är bl. a. fördelningen mellan kemisk och mekanisk pappersmassa av betydelse. En större andel mekanisk mas­sa kan vara betingad av ett behov av bättre råvaruutnyttjande. För peri­oden fram till år 1990 räknar pappers- och massaindustrin med att öka andelen mekanisk massa i produktionen. En fortsättning av en sådan utveckling efter är 1990 leder till en ökad andel elenergi i branschens energianvändning.

Ny teknik kan väntas ge möjligheter till effektivisering av energianvänd­ningen inom industrin efter år 1990. Den ekonomiska utvecklingen och investeringstakten i industrin har stor betydelse för möjligheterna att infö­ra ny teknik. Ökad mekanisering och höjda arbetsmiljökrav kan leda till ökad efterfrågan pä energi.

Inom transportområdet blir utvecklingen av drivmedelsanvändningen av stor betydelse. Av vikt blir bl. a. hur ansträngningarna att få nya bilar energieffektiva lyckas. En begränsning av ökningstakten för drivmedel till personbilar kan komma att uppvägas av en ökad förbrukning för gods­transporter. Denna är nämligen i hög grad avhängig av produktionsutveck­lingen inom industrin.

Dagens samhällsplanering har också betydelse för energianvändningen inom transportsektorn under 1990-talet och framöver. En planering som mer än hittills är inriktad på att tillgodose intresset att hushälla med energi, dvs. med inriktning på att underlätta kollektivtransporter och minska avståndet mellan arbete, bostad, service och platser för fritidsaktiviteter, leder till en dämpning av energibehovet inom transportområdet. Av bety­delse för en sådan utveckling blir resultatet av planeringen av olika verk­samheter i kommunerna.


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      108

Avgörande för energianvändningens utveckling inom sektorn bostäder, service m. m. är bostads- och lokalbeståndets utveckling och hur dess utrustnings- och isoleringsstandard utvecklas. Stor betydelse har också utvecklingen av beteendet hos dem som brukar bostäderna och lokalerna. Effekterna av energisparåtgärderna inom ramen för energisparplanen för befintlig bebyggelse är av väsentlig betydelse. Takten i nybyggnad och ombyggnad av byggnader påverkar möjligheterna att få byggnadsbeståndet energisnålt även om det åriiga nettotillskottet av nya byggnader utgör en mycket liten andel av det totala beståndet på grund av byggnaders långa livslängd. Av betydelse för behovet av externt tillförd energi för byggnads­uppvärmning är också hur vi lyckas med våra ansträngningar att utnyttja ny teknik avseende t. ex. solenergi och värmepumpar.

Hushållens energianvändning påverkas av utvecklingen av den privata konsumtionen.

De energianvändningsnivåer som jag har redovisat i det föregående innebär en genomsnittlig årlig förändring av energianvändningen under perioden 1979-1990 på resp. en minskning med 0,2% och en ökning med 0,5% om 1979 års förbrukning temperaturkorrigeras. Vår ambition bör vara att från 1990-talets början försöka hälla energianvändningen på en oförändrad nivå.


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet            109

5    Energitillförsel

5.1 Sammanfattning av energitillförsel

Jag har tidigare (kapitel 4) angivit de energianvändningsnivåer som jag anser man bör kunna räkna med år 1985 och år 1990. Dessa nivåer är grund för dels våra energihushållningssträvanden, dels bedömningar om behovet av energitillförsel. Pä grundval av nivåerna och de överväganden och förslag beträffande oljeersättning, bränslen samt värme- och elförsörjning­en, som jag senare skall redovisa, kan energibalanser för åren 1985 och 1990 skisseras enligt tabell 5.1. I tabellen anges även värden för år 1979. Dessa är inte temperaturkorrigerade. Eftersom år 1979 var.ett onormalt kallt år är värdena för detta år höga jämfört med ett normalt år. Som jag tidigare har anfört tyder också tillgängliga uppgifter på att en lagerupp­byggnad av eldningsolja - utöver det normala - skedde hos energianvän­darna under år 1979. Temperaturkorrigeringen år 1979 har beräknats till 9 TWh. Lageruppbyggnaden har enligt uppgifter från överstyrelsen för eko­nomiskt försvar beräknats till motsvarande ca 3 TWh.

Syftet med energibalanserna är i första hand att på ett översiktligt sätt illustrera tänkbara utfall av den inriktning av energipolitiken som jag förordar. Av balanserna framgår den omfattande oljeersättning som bör kunna åstadkommas genom det program för oljeersättning som jag senare (kapitel 6) kommer att behandla och hur denna oljeersättning kan tänkas bli fördelad pä olika energislag.

Energipolitiken måste successivt omprövas allt eftersom erfarenheter vinns och förutsättningarna förändras. Tekniska och ekonomiska villkor kan förändra förutsättningarna för enskilda energislag. Det innebär att de tillförselnivåer som anges i balanserna inte skall betraktas som mål som bör eftersträvas oberoende av utvecklingen. De tidigare angivna nivåerna för energianvändning och de här angivna nivåerna för tillförsel kan mot bakgrund av den fortsatta utvecklingen inom energiområdet eller inom samhällsekonomin i stort komma att visa sig varken möjliga att uppnå eller lämpliga att sträva efter.

Jag övergår nu till att kortfattat kommentera energibalanserna. De av mig angivna tillförselniväerna innebär en genomsnittlig årlig förändring av den tillförda energin under perioden 1979-1990 med resp. en minskning med 0,2% och en ökning med 0,4%. Som jag redan tidigare har framhållit speglar de lägre användningsniväerna en hög ambition att hushålla med energi. De innebär en sänkning av såväl användning som tillförsel jämfört med nuläget. För att tillgängen på energi inte skall vara begränsade för en önskvärd ekonomisk utveckling måste emellertid till grund för tillförsel­planeringen läggas en användningsnivå kring den övre gränsen.


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      110

Tabell 5.1 Totala energibalanser, TWh, år 1979, 1985 och 1990.

 

 

 

År 1979

År 1985

 

År 1990

 

 

Lägre

Högre

Lägre

Högre

 

 

användningsnivå

användni

ngsnivå

Olja och oljeprodukter

295

229

256

160-140

191-171

Kol

3

12

12

31-45

31-45

Kol och koks för

 

 

 

 

 

melallurgiskt ändamål

18

15

17

17

17

Naturgas

-

0

0

4-9

4-9

Motoralkoholer

-

-

-

1-3

1-3

Bark och lular

36

.f6

38

42

42

Skogsenergi, m. m.'

7

17

17

25-30

25-30

Torv

0

1

1

6-11

6-11

Solvärme-

-

0-1

0-1

1-3

1-3

Spillvärme'

T

3

3

3-4

3-4

Vattenkraft

öö-*

63

63

65

65

Vindkraft

-

0

0

0-1

0-1

Kärnkraf! (el)'

22

48

48

56

56

Kärnkraft (värme j*

-

-

-

9

9

Summa lillförsel för

 

 

 

 

 

energiändamål

443

424

455

428

459

Därav omvandl. och

 

 

 

 

 

distr. förl. inom el

 

 

 

 

 

och fjärrvärme

27

24

25

28

29

Summa användning

416

400

430

400

430

Därav bunkring för

utrikes sjöfart           10       10          II           11          II

Tillkommer Olja och oljeprodukter för raffinaderibränsle

inkl. asfalt, m.m.           18      21          21          21         21

Gas och koksverk          II                      I            0            0

Olja för icke energiändamål    II          11          12          12    12

Summa tillförsel       473    457       489       461       492

' Skogsavfall, ved. tlis, energiskog, halm, m, m.

- Därutöver ulnylljas värmepumpar i kombination med naturligt lagrad solenergi.

' Inkl. sopförbränning.

* 61-62 TWh vid normal vattentillrinning.

 Inkl. stationernas energiförbrukning (bruttoproduktion).

'' Om värmeavtappning i kärnkraftsblockel Forsmark 3 inte kommer lill stånd ökar

elproduktionen från kärnkraft med ca 3 TWh. Denna el kan eventuellt komma au

användas för drift av värmepumpar i Stockholm. Storstockholms fiärrvärmeförsörj-

ning kan också grundas på kol. Dä ökar mängden kol i balanserna år 1990 med ca 11

TWh.

Den lägre användningsnivån är beräknad som ett resultat av låg tillväxt­takt i industriproduktionen och ett högt energisparande. Med en svag ekonomisk utveckling torde det inte finnas utrymme för såväl ett högt energisparande som en kraftig satsning pä oljeersättning. Den lägre an­vändningsnivån kan därför inte kombineras med den övre intervallgränsen för de energiråvaror och energislag som kan ersätta olja.

Det är vidare varken vid den lägre eller högre användningsnivån möjligt att samtidigt utnyttja alla de energislag som kan ersätta olja i en omfattning


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet            111

som motsvaras av den övre intervallgränsen. Skälet härt"ör är att använd­ningsområdena är begränsade och gemensamma för de olika energislagen. Således torde t. ex. en lägre användning av inhemska fasta bränslen leda till en högre användning av kol. Om värmeöverföring frän Forsmark till Stockholm inte kommer till stånd, leder det sannolikt till en ökad använd­ning av kol eller av eldrivna värmepumpar.

Jag har för tillförseln av olika energirävaror och energislag bl. a. utgått frän de bedömningar som oljeersättningsdelegationen har redovisat i rap­porten Program för oljeersättning. Med hänsyn till osäkerhet i prognosut­fallet och i tillförseln av olika energirävaror och energislag har jag i balan­serna angett oljetillförseln som ett intervall.

Jäg räknar med att det under 1980-talet skall vara möjligt att påtagligt minska oljeberoendet. I det program för oljeersättning som jag senare kommer att redovisa räknar jag med att ca 9 milj. ton olja skall kunna ersättas genom insatser av skilda slag. Målsättningen bör vara att oljetill­förseln för energiändamål vid den högre användningsnivån år 1990 begrän­sas Ull 171-191 TWh, dvs. 14-17 milj. ton, jämfört med 295 TWh, dvs. ca 26 milj. ton år 1979.

Huvuddelen av de tidigare angivna värdena för temperaturkorrigering och den onormalt stora lageruppbyggnaden år 1979 torde kunna hänföras till oljeprodukter. Möjligen kan temperaturkortigeringen för elenergi upp­gå till ca 2 TWh. Därmed skulle oljetillförseln för energiändamål år 1979 under normala förhållanden ha uppgått till ett lägre belopp än 285 TWh. Till detta kommer som framgår av tabellen förluster i raffinaderier och användning av olja utanför energisektorn.

För att den nyss nämnda oljeersättningen skall vara möjlig att uppnå fordras insatser inom skilda områden och en satsning på ett flertal olika energiråvaror och energislag.

Kol är en kommersiellt tillgänglig energiråvara som är ekonomiskt för­delaktig i många tillämpningar, framför allt i större pannor inom tjärrvär-mesektorn och inom industrin. För att det skall vara möjligt att påtagligt minska oljeanvändningen inom dessa sektorer fordras en introduktion av kol. Jag räknar med att det genom skärpta miljökrav skall vara möjligt att använda kol på ett sådant sätt att den totala miljöpåverkan blir mindre än vid oljeanvändning. Det bör vara möjligt att år 1990 använda kol motsva­rande 31-45 TWh, dvs. 4-6 milj. ton. En sådan försiktig introduktion av kol i den svenska energibalansen är en viktig förutsättning för möjligheter­na att minska oljeberoendet och bör ge oss möjligheter att bygga upp ett tekniskt kunnande inom landet för att kunna delta i utveckling av ny kolteknik.

Inom ramen för det s. k. Sydgasprojektet har avtal träffats med Danmark om leverans och transport av naturgas från den 1 oktober 1985. Efter fem år uppgår leveranserna till 200 milj. m' om året eller under vissa förutsätt­ningar till 440 milj. m' om året. Transportavtalet ger den svenska avtals-


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet            112

parten Swedegas rätt att transportera 2 miljarder m' om året över det planerade danska ledningssystemet. Energiinnehållet i 440 milj. m' natur­gas är ca 4 TWh, vilket motsvarar ca 400000 m-* olja. Jag räknar i balan­serna med att naturgasen år 1990 skall svara för 4-9 TWh.

Under 1980-talet kommer en introduktion av alternativa drivmedel, i första hand metanol och etanol, att påbörjas. Introduktionen av motar-alkoholer bygger främst pä en kraftfull satsning pä utveckling och använd­ning av motorer för drift med ett 100-procentigt motoralkoholbränsle. Jag räknar i balanserna med att motoralkoholer motsvarande 1-3 TWh kom­mer att utnyttjas år 1990.

Inom massa- och pappersindustrin tillgodoses en betydande del av ener­gibehovet genom användning av bark och lutar. Jag räknar med att denna användning skall fortsätta på ungefär samma nivå, ca 40 TWh per år, under 1980-talet.

Idag beräknas användningen av skogsenergi uppgå till 3-7 TWh per år, främst i form av helved och flis i småhus. Oljeersättningsdelegationen (OED) bedömer att det till år 1990 skall vara möjligt att öka användningen med 18-27 TWh. Jag delar OED:s bedömning av möjligheterna att öka användningen av skogsenergi. Jag räknar med att det år 1990 skall utnytt­jas 25-30 TWh skogsenergi, m. m.

Innan torv kan börja.användas fordras relativt tidskrävande förberedel­ser i form av undersökningar, utdikning och andra förberedelser på mos­sarna. Detta förhållande innebär att torvanvändningen inte kan öka nämn­värt redan de närmaste åren. Under senare delen av 1980-talet bör dock en relativt omfattande torvanvändning kunna komma till stånd. OED har bedömt att det är 1990 skall vara möjligt att använda torv motsvarande 6-11 TWh. Jag instämmer i OED:s bedömning.

Jag avser att senare (avsnitt 8.7) redovisa min syn på utvecklingen av solvärme. Jag räknar med att solvärme kan svara för 1-3 TWh år 1990. Eldrivna värmepumpar i små och medelstora anläggningar bedöms år 1990 ge ett bidrag på 7 TWh per år. Därigenom kan solenergin då beräknas svara för 10 TWh inkl. den drivenergi som går ät för värmepumparna. I energiba­lanserna har hänsyn till värmepumparna tagits genom en sänkning av användningsnivän år 1990.

Potentialen för industriell spillvärme är betydande. Lönsamheten är styrande för i vilken grad spillvärme kan utnyttjas. Jag räknar med att spillvärme inkl. sopförbränning skall svara för 3-4 TWh år 1990.

Vattenkraften kan idag vid normal tillrinning svara för 61-62 TWh per år. Pågående utbyggnader motsvarar ca 1 TWh. Mina förslag syftar till att vi år 1990 skall nå en vattenkraftproduktion på ca 65 TWh.

Inom ramen för energiforskningsprogrammet satsas f. n. betydande be­lopp för utveckling av vindkraften. Bl. a. håller tvä fullskaleprototyper på att byggas. Dessa anläggningar som tas i drift under åren 1981 och 1982 skall därefter utvärderas under en tvåårsperiod. Utvärderingen bör göra


 


Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       113

det möjligt att säkrare bedöma vindkraftens framtida roll i svensk energi­försörjning. Jag räknar tills vidare med att vindkraften år 1990 kan svara för 0-1 TWh.

Kärnkraftens användning i Sverige är fastställd av riksdagen efter den rådgivande folkomröstningen i kärnkraftsfrågan. Högst tolv reaktorer får användas under sin tekniska livslängd. Senast år 2010 skall den sista reaktorn avvecklas. Kärnkraftverk kan användas för enbart elproduktion eller för samtidig produktion av el och värme. Jag har i balanserna räknat med att kärnkraftsblocket Forsmark 3 utförs för värmeavtappning och att anläggningen från år 1988 i sex till nio år används för produktion av ca 3 TWh el och 9 TWh värme per är. Därmed minskar kärnkraftens bidrag till landets elbalans med ca 3 TWh per år i förhållande till om samtliga kärnkraftblock utförs för enbart elproduktion. Om värmeavtappning inte kommer till stånd bör Storstockholms Qärtvärmeförsörjning grundas pä ett annat alternativ som ger en lika stor oljeersättning vilket kan innebära en ökad användning av kol, ca 1,5 milj. ton per år, eller användning av eldrivna värmepumpar som totalt behöver ge 9 TWh värme per är.

Med de förutsättningar som jag har räknat med blir oljeanvändningen år 1990 i absoluta tal väsentligt mindre än i dag. Jag anser emellertid att alla ekonomiskt rimliga vägar bör prövas för att ytterligare reducera oljebe­roendet.

Det är vidare angeläget att den utveckling för att ersätta olja som inleds under 1980-talet även fortsätter pä 1990-talet. Flera av de energirävaror och energislag som introduceras under 1980-talet bör under 1990-talet kunna svara för en växande andel av den totala energitillförseln. De inhemska fasta bränslena bör år 1990 befinna sig i ett expansivt skede för att under 1990-talet kunna svara för en störte andel av den totala energitill­förseln. Även på kolområdet pågår utvecklingen av ny teknik.

Naturgas kan fä större betydelse under 1990-talet. Utvecklingen är dock beroende av om Norge påbörjar utvinning nort om 62:a breddgraden. Solvärme, värmepumpar och vindkraft bör kunna öka förutsatt att utveck­lingsarbetet och introduktionen ger goda erfarenheter. OED har framhållit att vi för att kunna kraftigt minska oljeberoendet och genomföra avveck­lingen av kärnkraften måste basera 60—70% av vår energiförsäljning i början av 2000-talet pä sådana energikällor som f. n. används endast mar­ginellt eller inte alls. Detta understryker betydelsen av att utveckling och introdukfion av de nya energikällorna ger goda erfarenheter.

Jag förordar att regeringen föreslår riksdagen att godkänna de angivna riktlinjerna för energiullförsel fram till år 1990.

5.2 Mål för oljeimporten

Inom ramen för arbetet inom International Energy Agency (lEA) (jfr kapitel 2) lämnar Sverige uppgifter om användning och tillförsel av energi. 9   Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 90


 


Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet             114

Medlemsländerna i lEA har beslutat att anta nationella mål för importen av olja och oljeprodukter. Sverige skall inom ramen för detta åtagande lämna sådana uppgifter för år 1985. I prop. 1979/80; 170 (s. 8) har jag anmält att jag avser att ta upp frågor om mål för import och användning av olja även förär 1990.

Vid planeringen av varje tillförselsystem tillämpas någon form av kriteri­um för att utifrån en pä prognoser baserad energianvändningsnivå beräkna energitillförseln med hänsyn till osäkerhet i prognosutfallet och i tillförseln av olika energiråvaror och energislag.

I de energibalanser som jag här har skisserat ingår ett flertal olika energiråvaror och energislag, vars utveckling och användning präglas av mer eller mindre stora osäkerheter. Vidare kommer energibehovet i hög grad att styras av den ekonomiska utvecklingen. Det finns mot denna bakgrund enligt min mening skäl att tillämpa den nyss beskrivna principen för beräkning av energitillförsel då ett mål för oljeimporten åren 1985 och 1990 skall fastställas.

Man bör därför utgå från den högre användningsnivån inkl. raffinaderi­förluster och användning för icke energiändamål. Med hänsyn härtill bör oljeimportmälet är 1985 och år 1990 sättas till 290 TWh resp. 225 TWh motsvarande resp. 25 och 19 milj. ton. Uppgifterna är angivna exkl. den mängd olja som vi normalt exporterar. Härutöver kan olja behöva importe­ras för lagring för beredskapsändamål. År 1979 uppgick vår oljeimport (exkl. för export och beredskapslagring) till ca 28 milj. ton.

5.3 Energistatistik

Statistiska centralbyrån (SCB) samlar löpande in uppgifter om tillförsel och användning av energi i Sverige. Bl. a. kartläggs energileveranserna till olika sektorer i samhället samt hushållens energianvändning. Vissa upp­gifter om byggnadsbeståndet samlas också in av riksskatteverket i sam­band med pågående fastighetstaxering.

I 1975 års energiproposition (prop. 1975; 30 bil. 1 s. 337) anmäldes behov av förbättrad och utvidgad statistik inom energiområdet. Sedan dess har SCB tillsammans med andra myndigheter och organisationer arbetat med att förbättra energistatistiken.

De åtgärder som har vidtagits har inneburit dels detaljförbättringar av befintlig statistik dels utvecklingar av helt ny statistik. Ökad detaljerings-grad har sålunda införts i den kortperiodiska bränslestatistiken - bl. a. redovisas levererade oljeprodukter på regional nivå - samt i den årliga el-och fjärrvärmestatistiken. Åtgärder har vidtagits för att kartlägga energian­vändningen inom sektorerna bostäder, service m.m. Detta sker bl.a. genom årliga undersökningar av energianvändningen i småhus, flerbo­stadshus och lokaler. Särskilda undersökningar har genomförts av hushål­lens energianvändning. Sådana undersökningar kommer enligt vad jag har


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet            115

inhämtat att ingå i SCB:s ordinarie verksamhet framöver. Ytteriigare arbe­te med att utveckla statistiken pågår inom SCB. Detta arbete omfattar bl. a. förbättringar av statistiken pä regional nivå och av metoderna för temperaturkorrigering.

Energifrågorna har bl. a. genom de kraftiga oljeprisökningarna fått en allt större betydelse för samhällsutvecklingen. Trots att en del förbättring­ar av energistatistiken har skett bör enligt min mening ytterligare åtgärder vidtas inom detta område. Jag vill nämna några områden där jag anser att behov av åtgärder föreligger. Jag har därvid samrått med chefen för ekono­midepartementet.

Uppgifterna om användningen av bränsle för uppvärmningsändamål ba­serar sig i huvudsak på uppgifter om levererat bränsle. Tillfälliga sväng­ningar i lagren hos hushållen försvårar därför möjligheterna att bedöma den faktiska användningen under en viss period. Särskilt besvärande är detta när problem med oljetillförseln råder eller befaras uppkomma. Kon­sumenterna tenderar då att öka sina lager, vilket i statistiken redovisas som en ökad energianvändning. Detta har bidragit till den höga oljetillför­seln år 1979 vilket framgår av den tillförselbalans som jag har redovisat.

Det är angeläget att uppgifter om användningen av energi för uppvärm­ningsändamål blir utförligare belyst inom energistatistiken. Jag anser det vidare av vikt att SCB fortsätter arbetet med att ta fram tillförlitliga metoder för temperaturkorrigering av energiförbrukningsuppgifterna.

En kontinuerlig uppföljning av energihushållningen förutsätter att ener­gistatistiken ger möjlighet att följa energianvändningens utveckling inom skilda sektorer. Dessutom behövs b. a. uppgifter om hur energianvänd­ningen fördelar sig på olika ändamål. Information behövs om t.ex. hur industrins energianvändning fördelar sig på klimathållning och processän­damål och om hur hushållens energianvändning fördelar sig på uppvärmn­ing, beredning av tappvarmvatten, drift av hushållsapparater och belys­ning. Även om svårigheter här kan föreligga att ta fram säkra uppgifter bör ändå en strävan vara att sä långt möjligt ta fram sådana uppgifter.

SCB:s statistik över energianvändningen är f. n. ofullständig vad gäller användningen av ved och flis för uppvärmning. Med hänsyn till att jag räknar med en kraftig ökning av användningen av inhemska bränslen anser jag det väsentligt att statistiken beträffande både tillförsel och användning av dessa bränslen kan förbättras.

Energitillskott frän solfångare och värmepumpar kan antingen räknas som energihushållning vilket ger en sänkning av användningsnivån eller som energitillförsel varvid användningsnivån inte påverkas medan tillför­seln av andra energislag minskas.

Under alla omständigheter måste drivenergin för värmepumpar tas upp i energitillförseln. Hur denna fråga bör behandlas i energibalanserna är också en fråga som bör läggas fast.

Jag räknar med att SCB vid sitt fortsatta arbete med att utveckla energi-


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      116

statistiken tar upp de frågor som jag nu har nämnt. Av vikt är att arbetet bedrivs efter samråd med avnämarna, bl. a. statens industriverk. Det är angeläget att SCB inom ramen för oförändrade totala resurser beaktar behovet av förbättrad statistik för energiområdet.


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      117

6   Program för oljeersättning

Jag har i det föregående (kapitel 2) beskrivit den långsiktiga utvecklingen i världen pä energiområdet. Jag framhöll därvid att energibehoven kommer att öka, inte minst i u-länderna, och att utvinningen av olja inte kommer att kunna ske i sådan takt att behoven kan tillgodoses.

Världen står därmed inför en betydande omställning inom energiförsörj­ningen. Huvudinslaget i denna omställning måste bli en minskad oljean­vändning i i-länderna. 1970-talets oljekriser, den ökade medvetenheten om de långsiktiga energiproblemen samt de begynnande strukturella föränd­ringarna under det senaste årtiondet utgör en vändpunkt i denna omställ­ning. Det ligger i hög grad i Sveriges intresse att omställningen sker smidigt och stegvis och inte genom en direkt fysisk brist pä energi framöver. Det är också viktigt att omställningen inte fördröjs.

Jag framhöll också att den labila situationen pä oljemarknaden skapar en avsevärd otrygghet för ett land som Sverige, vars energiförsörjning till nära 70% grundas på importerad olja.

Jag har i det föregående (kapitel 3) redogjort för den ekonomiska utveck­lingen i Sverige under senare år, den nuvarande ekonomiska obalansen och den roll som vår stora oljeimport spelar härför. Jag drog härav slutsat­sen att målmedvetna och effektiva insatser för att minska oljeimporten utgör ett viktigt inslag i en ekonomisk politik som syftar till att komma till rätta med obalansen i ekonomin. Användningen av olja måste därför minskas genom energihushållning och ersättning med andra energikällor och energiråvaror.

Jag har mot denna bakgrund lagt fram förslag till ett program för energi­hushållning. Jag kommer i det följande (avsnitt 7.2) att redogöra för de fortsatta insatser som krävs för att skapa en tryggare försörjning av den olja som vi behöver. Dessa åtgärder bör kombineras med ett program för oljeersättning under 1980-talet. Jag kommer här att redogöra för den inrikt­ning ett sådant program enligt min mening bör ha.

Programmet består av tre delar, nämligen förslag som delegationen (I 1979; 01) för solvärme och bränslen som kan ersätta olja, oljeersättningsde­legationen (OED), och utredningen (I 1977:11) om omställbara eldningsan­läggningar (OEA) har lagt fram, förslag från kommittén (I 1980:05) om vissa frågor om elanvändning, elanvändningskommittén (ELAK), samt åtgärder för att basera Storstockholmsområdets värmeförsörjning på annat än olja. Detta kan ske på olika sätt. Två alternativ baserade på värmeöver­föring från kärnkraftverket i Forsmark resp. pä koleldade kraftvärmeverk i Storstockholmsområdet har redovisats av Storstockholms Energi AB (STOSEB) och statens vattenfallsverk i en skrivelse till regeringen i de-


 


Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       118

cember 1980. Ett annat alternativ skulle kunna bygga på främst stora värmepumpar,

OED:s förslag har redovisats i rapporten (Ds I 1980:23) Program för oljeersättning. En sammanfattning härav återfinns i bilaga 1.6. Förslagen grundar sig pä det arbete som har bedrivits i bl. a. de grupper för ökad användning av torv, skogsenergi resp. solvärme som OED har tillsatt. Resultatet av arbetet i dessa grupper har publicerats och varit föremål för remissbehandling. Remissynpunkterna har av OED beaktats vid utform­ningen av förslagen.

I rapporten sammanfattas de hinder mot oljeersättning som OED anser föreligga. Väsentliga hinder är av ekonomisk art, bl. a. dålig eller osäker lönsamhet, hög räntekostnad vid nuvarande marknadsräntor, svårigheter att finansiera investeringarna samt osäkerhet om priserna för alternativa bränslen i relation till olja. Osäkerheten om vilka miljökrav som kommer att gälla och de ekonomiska konsekvenserna av sädana krav upplevs enligt OED också som hinder. Vidare framhålls att kommuner och företag inte alltid har samma incitament att agera för oljeersättning som vad staten har. OED framhåller också att störte förändringar av energisystemet kräver en samordning så att samtidiga beslut fattas av många parter med skilda värderingar och bedömningar. Dessutom finns det rent praktiska hinder -oljan är lätthanterlig och bekväm jämfört med många av alternativen. OED anser att det på grund av dessa och även andra hinder inte är möjligt att uppnå de angivna målen för oljeersättning om inte samhälleliga insatser av olika slag görs.

Statsmakternas insatser bör enligt OED syfta till att ställa krav på oljeersättning och skapa rimliga förutsättningar för dess genomförande. Delegationen framhåller att det är nödvändigt att statsmakterna sanktio­nerar en plan för oljeersättningen för att erforderliga beslut skall fattas på alla nivåer i samhället.

OED föreslår att mål för omställning frän olja i olika tidsperspektiv skall läggas fast. Därvid bör enligt OED syftet vara både att nå en betydande oljeersättning pä kort sikt och att säkerställa att förutsättningar skapas för en betydligt större oljeersättning på längre sikt.

OED anser att målet bör vara att öka användningen av solvärme och fasta bränslen till är 1985 med ca 30 TWh (exkl. metallurgiskt kol och massaindustrins lutar), vilket motsvarar ca 2,5 milj. ton olja och till är 1990 med ca 85 TWh (exkl. drivenergi för värmepumpar), vilket motsvarar drygt 7 milj. ton olja. OED bedömer att å ena sidan de inhemska bränslena inkl. solvärme och å andra sidan kol vardera kan svara för ungefär hälften av oljeersättningen är 1990. Detta innebär en mycket hög ambitionsnivå när det gäller utveckling och introduktion av inhemska bränslen.

OED föreslår lagstiftning samt åtgärder av ekonomisk och organisato­risk karaktär för att nä oljeersättningsmålet.

Den viktigaste lagstiftningsåtgärden gäller det förslag till lag om utföran-


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      119

de av eldningsanläggningar för fast bränsle som har lagts fram av OEA. Förslaget innebär att pannor som byts ut eller tillkommer inom anläggning­ar (system) som förbrukar minst 50000 MWh per år skall utformas så att eldning med fasta bränslen kan ske. Detta krav gäller för nya eller utbytta anläggningar tills minst 75% av totalt tillförd energi för hela systemet baseras på annat än olja.

OED förslår vidare en översyn av lagstiftningsfrågor i samband med solvärmeutnyttjande, i första hand vattenlagen, naturvårdslagen, lagen om allmänna fjärtvärmeanläggningar samt lagen om kommunal energiplane­ring. OED understryker behovet av att alla eventuella lagändringar blir gjorda i sådan tid att inte teknikintroduktionen pä solvärmeområdet för­hindras eller försenas.

Vidare föreslås att tiderna för handläggning av ansökningar om torv­koncessioner enligt lagen om vissa mineralfyndigheter förkortas avsevärt genom att förenklingar i förfarandet vidtas och genom att beslutanderätten delegeras. Genom dessa åtgärder skulle enligt OED introdutionen av torv påskyndas.

OED framhåller att utformningen av miljöföreskrifterna är av stor bety­delse för om oljeersättningsprogrammet skall kunna genomföras. Detta bedöms gälla särskilt för möjligheterna att ersätta olja med kol. Den allvarliga försurningssituationen i landet gör det enligt OED rimligt att skärpa kraven pä högsta tillåtna svavelutsläpp. OED framhåller dock att en skärpning inte bör ske alltför språngartat utan i stället genomföras successivt för att inte oljeersättningen skall äventyras.

Flera ekonomiska styrätgärder ingår i OED:s program, bl. a. det förslag om en fond för oljeersättning som OED tidigare har lagt fram. Denna fond är avsedd att genom förmånliga lån och i vissa fall bidrag stimulera åtgär­der som medför oljeersättning.

Övergång till fasta bränslen kommer att ställa stora anspråk på investe­ringsmedel, bl. a. eftersom fastbränsleeldade anläggningar är dyrare att uppföra än oljeeldade anläggningar. OED anser att investeringar i sädana anläggningar bör bli ett prioriterat område på kapitalmarknaden.

Osäkerheten om den framtida utvecklingen av bränslepriserna verkar enligt OED ofta som ett hinder mot oljeersättningsåtgärder. Denna osäker­het kan minskas genom en lämplig utformning av energibeskattningen. OED redovisar därvid två metoder, dels en realprissättning på olja som upphäver prisfluktuationerna, dels en utformning av energibeskattningen så att erforderliga prisskillnader mellan olja, kol och inhemska bränslen åstadkoms. Frågor av denna karaktär behandlas av främst utredningen (B 1979:06) om beskattning av energi m. m.

En rad organisatoriska åtgärder föreslås. OED framhåller att den statliga myndighetsfunktionen inom energiullförselområdet måste förstärkas för att de angivna målen för oljeersättning skall nås. Myndighetsfunktionen behövs enligt OED för att genomföra närmare planering av oljeersättnings-


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      120

åtgärderna, ta erforderliga initiativ för att genomföra programmet, utöva tillsyn i samband med den föreslagna lagstiftningen om fastbränsleeldning, svara för låne- och bidragsgivning till investeringar i ny energiteknik som medför oljeersättning samt utvärdera mål och styrmedel för oljeersätt­ningsarbetet.

OED framhåller den avgörande betydelse som kommunernas insatser har för oljeersättningen inom uppvärmningssektorn. Enligt lagen (1977:439) om kommunal energiplanering skall kommunerna i sin planering både främja hushållningen med energi och verka för en säker och tillräcklig tillförsel av energi. Enligt OED:s mening uppfyller inte energitillförseln lagens krav att vara säker om den baseras på huvudsakligen olja.

OED förordar att kommunerna inom ramen för den kommunala energi­planeringen redovisar program för oljeersättning, som fastställs av de beslutande kommunala organen. Programmen föreslås bygga på en genom­gäng av bl. a. bränslebehov, möjligheter till omställning, försörjning med energiråvaror samt utnyttjande av solvärme. Behovet av samordning med andra kommuner och med industrin bör enligt förslaget beaktas. OED;s förslag överensstämmer i princip med det förslag som statens industriverk (SIND) har lagt fram i bl. a. rapporten (SIND 1980:15) Kommunal energi­planering — sammanfattning och förslag till slutsatser.

Organisatoriska åtgärder krävs enligt OED för att snabbt fä till stånd torvanvändning i landet. För de fyra nordligaste länen har statens vatten­fallsverk på regeringens uppdrag närmare utrett förutsättningarna för torv-produktion och torvanvändning på vissa orter. Behovet av åtgärder gäller enligt OED nu främst i södra och mellersta Sverige. Delegationen pekar pä den metodstudie som SIND bedriver avseende planeringen för att få till stånd regionalt samarbete rörande förutsättningarna för torvproduktion och torvanvändning.

Delegationen lämnar också förslag beträffande standardisering samt ut­bildning, rådgivning och information inom oljeersättningsområdet. När det gäller introduktion av alternativa drivmedel hänvisar delegationen till det förslag till strategi som har lagts fram i rapporten (Ds I 1980:19) Introduk­tionen av alternativa drivmedel.

OED framhåller att det mål som föreslås, dvs. en oljeersättning om drygt 7 milj. ton år 1990, bygger på en rimlighetsbedömning mot bakgrund av den förutsedda utvecklingen på energiområdet. Delegationen diskuterar därut­över extraordinära åtgärder för oljeersättning. Sädana åtgärder kan enligt OED övervägas om riskerna för en mycket kraftig prisökning på olja eller för längre akuta oljebrister under 1980-talet bedöms som mycket stora.

Bland dessa åtgärder finns t. ex. förtida skrotning av oljeeldade pannor, krav på fastbränsleeldning även i nya mindre pannor, dvs. pannor som förbrukar mindre än 50000 MWh per är, samt utnyttjande av fasta bränslen även i anläggningar med korta drifttider.

Sådana åtgärder bedöms kunna medföra en oljeersättning om ytterligare


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      121

ca 3,5 milj. ton år 1990. De styrmedel som kan bli aktuella är lagstiftning med mer långtgående krav och komplettering av de ekonomiska styrmed­len. Dessa extraordinära åtgärder har behandlats endast översiktligt av OED, som senare kommer att redovisa ett mer utföriigt förslag i denna fråga.

För egen del anser jag de åtgärder som OED har redovisat i sitt huvud­förslag bör utgöra väsentliga delar av ett oljeersättningsprogram för 1980-talet. OED;s förslag är enligt min mening i huvudsak väl avvägda. Jag kommer i det följande (kapitel 7, 8, 11 och 12) att närmare utveckla hur dessa förslag bör behandlas. Jag kommer därvid att förorda bl. a. att en lag införs om utförande av vissa eldningsanläggningar för fast bränsle, att en ny energimyndighet med uppgifter rörande bl. a. tillförselfrågor inrättas och att kommunerna åläggs att inom ramen för den kommunala energipla­neringen lägga fast en plan för att minska oljeanvändningen i kommunerna. Jag kommer vidare att redovisa riktlinjer för åtgärder mot svavelutsläpp vid användning av kol, åtgärder för att förenkla handläggningen av ansök­ningar om torvkoncessioner enligt lagen om vissa mineralfyndigheter och åtgärder för att snabbt få till stånd en ökad torvanvändning i södra och mellersta Sverige. Tidigare (avsnitt 4.3.3) har jag föreslagit förstärkta insatser för utbildning och rådgivning. Dessa åtgärder är främst inriktade på energihushållningsområdet men kan även avse tillförselområdet. Jag kommer också att redovisa de åtgärder som har vidtagits för att genom bl.a. de s.k. fjärrvärmelånen tillgodose finansieringsbehovet vid utbygg­nad av fastbränsleeldade anläggningar. Förslag till plan för introduktion av alternativa drivmedel kommer också att läggas fram. En fond för investe­ringar i oljeersättande teknik i huvudsak i enlighet med OED:s tidigare förslag har inrättats den I januari 1981 (prop. 1980/81:49, NU 1980/81:19, rskr 1980/81: 100).

Jag räknar liksom OED med att ett genomförande av dessa åtgärder kan komma att medföra en oljeersättning om ca 7 milj. ton är 1990. Jag har i beräkningen inte inkluderat åtgärder i Storstockholmsområdet som jag strax återkommer till.

Den fördelning mellan inhemska bränslen och kol som OED har föresla­git finner jag vara väl avvägd. Förslaget innebär att inhemska bränslen och kol vardera skulle kunna svara för en oljeersättning om ca 3 milj. ton år 1990. Alternativa drivmedel och solvärme inkl. främst mindre värmepum­par beräknas kunna medföra en oljeersättning om sammantaget ca 1 milj. ton i början av 1990-talet.

Den andra delen av det program för oljeersättning som jag förordar består av de åtgärder som har föreslagits av ELAK i rapporten (Ds I 1980:22) El och olja. Den tillgängliga elkapaciteten bör enligt förslaget utnyttjas för att ersätta olja vid uppvärmning. I första hand föreslås den dyrare lätta eldningsoljan ersättas.

En omfattande konvertering till el bör enligt ELAK ske av medelstora


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      122

oljepannor och oljeeldade pannor i småhus. Bl. a. föreslås lån för installa-fion av elpatron, elkassett och varmvattenberedare samt för byte av olje­panna till panna för andra bränslen. Installation av s.k. kombinations­panna, dvs. panna för el och fasta bränslen, bör enligt förslaget stimuleras genom bidrag.

Vidare föreslås installation av störte elpannor i fjärrvärmeverk och industrier. Möjligheterna att stimulera sådana åtgärder genom skattere­duktioner bör enligt förslaget utvecklas.

ELAK bedömer att de åtgärder för konvertering från olja till el som föreslås kan resultera i en minskad förbrukning av olja, huvudsakligen lätt eldningsolja, om ca 1,5 milj. ton år 1990. Åtgärderna föreslås bli utformade så att de ger flexibilitet vid valet av energikälla i framtiden.

Remissinstanserna är i huvudsak positiva till ELAK:s förslag vad gäller konvertering från olja till el. Flertalet remissinstanser tillstyrker att försla­gen genomförs.

Jag återkommer i det följande (avsnitt 8.5) med en mer utförlig redogö­relse för ELAK:s förslag, remissynpunkterna och de åtgärder som enligt min mening bör genomföras med anledning härav.

Jag vill i detta sammanhang framhålla att jag finner att åtgärder för att ersätta olja med el bör vidtas i huvudsak enligt ELAK;s förslag. Därmed utnyttjas den nationella resurs som den tillgängliga elproduktionskapacite­ten utgör för att spara olja under främst 1980-talet. Jag räknar med att konverteringen från olja till el skall medföra en oljeersättning om ca 1 milj. ton år 1990. Jag har därvid räknat med att eltillgången kan bli något lägre än vad ELAK har räknat med genom att block 3 i kärnkraftverket i Forsmark kan komma att utnyttjas för hetvattenproduktion för Storstock­holms behov. Jag har vidare räknat med att eltillgången kommer att använ­das som drivenergi för värmepumpar i enlighet med OED;s förslag. Den oljeersättning som därvid erhålls har inkluderats i den oljeersättning som jag i det föregående har beräknat att ett genomförande av OED:s förslag kommer att medföra.

Den tredje delen av förslaget till oljeersättningsprogram består av åtgär­der för att åstadkomma ett värmeförsörjningssystem för Storstockholms­området, som ej är baserat på olja. Detta kan ske genom hetvattenöverfö­ring från kärnkraftverket i Forsmark, genom värmeproduktion i närför-lagda koleldade kraftvärmeverk eller genom ett mycket omfattande utnytt­jande av stora värmepumpar.

STOSEB och statens vattenfallsverk har redovisat ett förslag till vär­meavtappning i Forsmark. Värmeeffekten skulle bli 2000 MW. Värmen skulle överföras till Stockholmsområdet genom en 120 km lång ledning från Forsmark till Åkalla. Värmeleveranserna bedöms kunna påbörjas år 1988.

Hetvattenöverföring från Forsmark skulle medföra en oljebesparing på ca 1 milj. ton per år i jämförelse med den nuvarande värmeförsörjningen i


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      123

regionen. Kostnaden för oljeimporten skulle vid de nuvarande priserna därmed minska med ca 1 miljard kr. per år.

Med närförlagda koleldade kraftvärmeverk skulle en snabb minskning av oljeanvändningen i området åstadkommas. En förutsättning är att kom­munerna kan finna lämpliga platser för att lokalisera anläggningarna. För att ersätta 1 milj. ton olja erfordras drygt 1,5 milj. ton kol.

Även möjligheterna till ett störte utnyttjande av stora värmepumpar bör beaktas inför ett ställningstagande till hur Storstockholmsområdet skall värmas. Sådana värmepumpar skulle till att börja med kunna drivas med elenergi för att sedan övergå till bränsledrift. Därmed föreligger samma lokaliseringsförutsättningar som i kraftvärmealternativet. Flera faktorer för ett värmepumpsalternativ är ännu osäkra, bl. a. kostnaderna.

Jag återkommer i det följande (avsnitt 8.3.5) med en mer utförlig redogö­relse för Storstockholmsområdets värmeförsörjning. Jag vill i detta sam­manhang dock framhålla att jag anser att en oljeersättning på ca 1 milj. ton per år är fullt möjlig att uppnå till år 1990. Jag har därför i oljeersättnings­programmet räknat med att en sådan minskning av oljeanvändningen kom­mer till stånd.

Det program som jag här förordat skulle kunna medföra en oljeersättning om ca 9 milj. ton olja år 1990. År 1985 skulle oljeersättningen kunna uppgå till ca 3,5 milj. ton. De angivna kvanUteterna utgör mål för oljeersättningen och kräver en ambitiös politik med omfattande insatser för att kunna nås. Jag finner det angeläget att mål av det slag jag har angivit läggs fast och att åtgärder successivt vidtas med anledning härav.

OED:s s.k. extraordinära åtgärder, som skulle kunna ge ytteriigare oljeersättning, bör enligt delegationen studeras närmare innan ställning tas till dem. Jag finner det angeläget att sä sker. OED bör sä snart som möjligt redovisa sina förslag i detta avseende.

Jag vill i detta sammanhang påpeka att möjligheterna att snabbare ersät­ta olja med inhemska bränslen inte torde begränsas av i första hand tillgången pä energiråvara utan av ekonomiska skäl, bl.a. skulle en för­tidsskrotning av pannor behöva ske.

Jag räknar med att en mer omfattande översyn av oljeersättningspro­grammet skall ske senast till år 1985. Det bör åligga den nya energimyn­dighet som jag i det följande (kapitel 11) kommer att föreslå att i samråd med andra berörda myndigheter svara för samordning, närmare planering och uppföljning av programmet. I avvaktan på att den nya myndigheten inrättas bör OED på motsvarande sätt svara för denna uppgift.

Tillsammans med det energihushållningsprogram som jag tidigare har redovisat (kapitel 4) innebär oljeersättningsprogrammet en avsevärd minskning av oljeanvändningen. Om alla dessa åtgärder ger resultat i enlighet med målen kan användningen av olja för energiändamål komma att minska med ca 12 milj. ton till år 1990 trots att energianvändningen beräknas öka. Programmen ger förutsättningar för en ytterligare minskning av oljeanvändningen under 1990-talet.


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      124

Det är således ett mycket ambitiöst oljeersättningsprogram som jag nu förordar. Anledningen härtill är självfallet att det krävs långtgående insat­ser för att en verklig minskning av oljeanvändningen skall ske. Jag vill särskilt fästa uppmärksamheten på vad OED har påpekat, nämligen att vi för att kunna kraftigt minska oljeberoendet och genomföra riksdagens beslut om avvecklingen av kärnkraften måste basera 60-70% av vår energiförsörjning i början av 2000-talet pä sådana energikällor som f. n. används endast marginellt eller inte alls.

Jag förordar att regeringen föreslår riksdagen att godkänna det program för oljeersättning som jag här har redogjort för.


 


Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       125

7    Bränslen

7.1 Förutsättningar för bränslepolitiken

Jag kommer i det följande att redogöra för de åtgärder som enligt min mening krävs för att trygga försörjningen av bränslen till värt energi­system. Som en bakgrund till mina förslag lämnar jag inledningsvis en översiktlig redogörelse för den nuvarande bränsleanvändningen inom olika sektorer och för de olika bränslenas förutsättningar och kvaliteter i olika avseenden samt för den roll som de därigenom bör spela för vår framtida energiförsörjning. Jag behandlar i detta sammanhang inte uran, vars ut­nyttjande i Sverige har lagts fast genom riksdagens beslut efter folkomröst­ningen i kämkraftsfrågan den 23 mars 1980.

Oljan svarar för den helt övervägande delen av vår energiförsörjning. Oljans andel av den primärt tillförda energin vårär 1979 ca 68%. Sverige är därmed ett av världens mest oljeberoende länder. Våra miljöskyddsbe­stämmelser ställer dessutom särskilda kvalitetskrav pä den olja som vi importerar.

Den största mängden olja används inom sektorn bostäder, service m. m., dvs. för uppvärmning av bostäder, affärs- och servicelokaler m. m. Inom denna sektor användes ca 11 milj. ton olja år 1979. Oljan svarar för ca 85% av energianvändningen för uppvärmningsändamål. Av oljeanvänd­ningen inom sektorn utgjordes ca 4,5 milj. ton av tjock eldningsolja, som utnyttjas främst i kraftvärmeverk och störte hetvattencentraler, dvs. i områden med utbyggda fjärrvärmesystem, medan 6,5 milj. ton utgjordes av tunn eldningsolja, som används främst i villor och i flerfamiljshus med mindre panncentraler. Det föreligger en betydande prisskillnad mellan tjock och tunn eldningsolja. Under senare år har den tunna eldningsoljan normalt varit 30—40% dyrare än den tjocka eldningsoljan. Prisskillnaden kan komma att minska.

Under senare år har skett en tämligen snabb utveckling av användningen av elvärme. F. n. används 13 TWh el för uppvärmning. Orsaken till den snabba utvecklingen torde vara att elvärmen kräver små investeringar för användaren och är bekväm att använda samt att vi genom bl.a. en stor andel vattenkraft har kunnat producera billig elkraft.

Under senare tid har också skett en ökning av användningen av ved för uppvärmning av enskilda hus, främst i glesbygden. Ett skäl härtill torde vara att beskattningsreglerna har ändrats sä att uttag av brännved ur egen skog inte längre beskattas.

Inom industrin används årligen ca 5,5 milj. ton olja vilket utgör ca 40% av energianvändningen inom sektorn. Nästan enbart tjock eldningsolja används. Fasta bränslen, främst bark och lutar inom skogsindustrin, sva-


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet            126

rar för ca 35 % av energianvändningen. Den svenska industrin har pä grund av sin struktur också en hög andel elkraft i energianvändningen.

För kraftproduktionen används förhållandevis lite olja i Sverige. I ge­nomsnitt svarar oljebaserade anläggningar, främst kraftvärmeverk och industriella mottryckskraftverk, för ca 13% av elproduktionen under ett är. Vattenkraften svarar f. n. för ca 65% och kärnkraften f. n. för ca 22% av elproduktionen. Sverige har därmed ett vid en internationell jämförelse ekonomiskt mycket fördelaktigt elproduktionssystem. Att vi under en lång tid har kunnat producera elkraft till lågt pris har varit en komparativ fördel för vår industri.

Transportsystemet är i allt väsentligt beroende av importerad olja eller importerade oljeprodukter. Oljan svarar för hela 97% av energianvänd­ningen inom transportsektorn. Ca 65% av den bensin och ca 55% av den dieselolja som används i Sverige framställs vid raffinaderier inom landet, medan återstoden importeras. Vill man öka andelen inhemskt framställda oljeprodukter krävs investeringar i de svenska raffinaderierna.

Användningen av olja i Sverige och andra länder har etablerats under läng tid. En omställning till andra bränslen kräver olika lång tid och varierande resursinsatser för att genomföras inom de olika delområdena.

De bränslen som på medellång sikt, dvs. fram till omkring år 1990, kan komma i fråga för användning i Sverige är olja, naturgas, motoralkoholer, kol, skogsbränslen, torv och skiffer. Dessutom kan solvärme komma att utnyttjas i större skala mot slutet av 1980-talet.

Väsentliga skillnader föreligger när det gäller bränslenas förutsättningar och kvaliteter i skilda avseenden. De försörjningsmässiga aspekterna ut­görs av faktorer som tillgång, varaktighet och försörjningstrygghet, pris och prisutveckling samt bekvämlighet och flexibilitet i användningen. Andra faktorer av stort intrtcsse är miljöeffekter vid utnyttjandet, syssel­sättningseffekter i Sverige, regionalpolitiska aspekter och möjligheterna till annan, konkurrerande användning.

Olja har länge haft väsentliga fördelar, vilket självfallet är orsaken till den mycket omfattande användning som oljan har fått. Olja är en koncen­trerad energiråvara med hög energitäthet. Den är vidare lätthanteriig och bekväm att använda. Oljeeldade anläggningar kräver förhållandevis små investeringar.

Oljan ger liksom andra fossila bränslen upphov till negativa miljö­effekter. Vidare finns andra användningsområden än inom energisektorn där oljans egenskaper behöver utnyttjas, t. ex. inom det kemiska området.

Den snabba prisutvecklingen på olja sedan 1973-74 års oljekris har helt förändrat oljans kon ku rtens kraft. Oljan har blivit dyr samtidigt som mark­nadsstörningar under vissa perioder har förekommit. Som jag tidigare (kapitel 3) har redovisat räknar jag med en fortsatt långsiktig realprissteg­ring på olja. Motiven för att minska oljeanvändningen genom energihus­hållning och genom införande av andra bränslen är således dels av försörj­ningskaraktär, dels av ekonomisk karaktär.


 


Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       127

Den tjocka eldningsoljan kan lättast ersättas. På de områden där tjock eldningsolja används, dvs. främst i fjärrvärmesystem och industrier, kan inhemska bränslen och kol relafivt snabbt fä stor betydelse.

För de lättare oljeprodukterna är det svårare att snabbt hitta ersättnings­bränslen. Detta gäller i synnerhet för bensin och dieselolja. Samtidigt är det just på de områden där dessa produkter används, dvs. inom transport­sektorn, som det värde, som oljan har genom sin energitäthet och lätthan­terlighet, kan bäst tas till vara. Det är således för främst sådan användning som oljan bör reserveras framöver. Arbetet med att snabbt åstadkomma oljeersättning bör därmed främst inriktas på områden där oljans särskilda egenskaper inte utnyttjas, dvs. där vanligtvis tjock eldningsolja nu an­vänds. Jag anser att detta är en långsiktigt riktig inriktning av energipoliti­ken i denna del. Denna inriktning bör följas även om tillfälliga marknads­svängningar och därav följande överskott i vissa fall kan ge incitament till en något annorlunda politik.

En sådan inriktning kräver en ökad förädling av oljan. För Sveriges del står valet mellan att låta förädlingen ske utomlands, dvs. att importera en ökad andel raffinerade produkter och att genom investeringar i raffinade­rierna i Sverige öka utbytet av sådana produkter från importerad råolja.

I ett raffinaderi skiljs olika fraktioner i råoljan ut för att möta noga preciserade kvalitetskrav på varje enskild oljeprodukt. Ett annat syfte med bearbetningen kan vara förändra den kemiska sammansättningen hos råol­jans komponenter. För att fä fram exempelvis bensin med tillräckligt högt oktantal måste man bearbeta den fraktion, nafta, som normalt används för bensinframställning. Detta sker i en s. k. reformeranläggning.

En annan, mer omfattande, bearbetning krävs om man vill omvandla de mer svårflyktiga delarna av råoljan, som normalt används till tjocka eld­ningsoljor, till mer flyktiga produkter, t. ex. bensin och lätt eldningsolja. En sådan bearbetning kan utföras på olika sätt. Den vanligast förekom­mande metoden är s. k. termisk krackning. För en mer omfattande om­vandling är katalytisk krackning den vanligaste processen.

De flesta raffinaderierna i Västeuropa är byggda för att bearbeta främst relativt lätt råolja som ger ett högre utbyte än tyngre råoljor av de mest värdefulla produkterna, dvs. bensin och lätt eldningsolja. Man har tidigare däremot inte investerat i krackningsanläggningar i sä stor utsträckning i Västeuropa som i Förenta staterna, där efterfrågan på framför allt bensin har varit stor. Vid ett genomsnittligt raffinaderi i Förenta staterna fram­ställs ca 45 % bensin ur en viss mängd råolja medan bensinutbytet i raffina­derierna i Västeuropa f. n. är ca 22%. I de svenska raffinaderierna är bensinutbytet i genomsnitt knappt 20%.

F. n. pågår eller planeras emellertid i Västeuropa en snabb utbyggnad av raffinaderierna i syfte att skapa möjlighet att omvandla en större del av de tyngre oljeprodukterna till bensin och dieselolja. Denna utbyggnad kan komma att leda till en viss överkapacitet för bensinframställning vid mitten


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      128

av 1980-talet, varigenom utbudet av lätta produkter pä den europeiska marknaden skulle komma att ökas. Utvecklingen inom området är dock svår att bedöma f.n.

Samtidigt som förbrukningen förskjuts mot en ökad andel lättare pro­dukter beräknas den råolja som utvinns i väriden bli bl. a. allt tyngre och svavelrikare. Merparten av de nu kända oljetillgängarna är av tyngre typ med relativt hög svavelhalt. Av de kända och utvinningsvärda råoljetill­gångarna består över 50% av råolja med minst 1,5 viktprocent svavel. Flera av de äldre produktionsområdena för lättare råoljor, bl. a. Nordafri­ka, har otillräckliga reserver för att öka eller t.o.m. för att bibehålla nuvarande produktionsnivå. Vid längsiktskontrakt rörande leveranser från Saudiarabien måste också köp av en viss del tyngre, högsvavlig råolja inkluderas vid sidan av den normalsvavliga arabiska oljan, Arabian Light. Motsvarande förhällande gäller vid långsiktiga avtal med Mexico, som f. n. ställer krav på att ca hälften av den levererade råoljan skall vara av den tunga, högsvavliga s. k. Maya-oljan.

Delvis kan denna utveckling kompenseras för Västeuropas del av att produktionen ökar av den lätta, lägsvavliga Nordsjöoljan. I världen som helhet måste dock en anpassning ske till ett större utnyttjande av de tunga, högsvavliga råoljorna. Ytterligare en faktor av betydelse är att priset på lägsvavlig råolja kan komma att öka snabbare än priset pä normalsvavlig och högsvavlig råolja. Under senare år har prisskillanden varit 10-20%.

En betydande del av världens återstående oljetillgångar består av s.k. okonventionella resurser, varmed avses olja som förekommer i trögfly­tande eller t.o.m. fast form. Exempel härpå är tjärsand, oljeskiffrar och s. k. extra tunga råoljor. Dessa råvaror kan på sikt bli av väsentlig betydel­se för världens oljeförsörjning. Det krävs dock en utveckling av utvin­ningstekniken för att de okonventionella råoljetillgångarna skall kunna utnyttjas i störte skala. Dessutom krävs investeringar i raffinaderier och eldningsanläggningar.

I raffinaderierna erhålls en rest, s.k. restolja, som består av tjocka, svavelrika fraktioner. Denna olja exporteras f.n. för svensk del eftersom den inte får utnyttjas inom landet på grund av gällande lag och förordning om svavelhaltigt bränsle. Pä sikt bedöms dock möjligheterna till sådan export komma att begränsas samtidigt som mängderna restolja kan komma att öka. Om t. ex. en krackningsprocess installeras vid ett raffinaderi för att öka konverteringen av svårflyktiga delar av råoljan till lätta fraktioner kan samtidigt restoljeandelen öka något.

Restoljor och tunga råoljor kan behandlas pä flera sätt, bl. a. kan de utnyttjas för förgasning. En annan metod är avsvavling eller hydrering, varvid råolja tillförs vätgas som bl. a. tvättar bort svavlet.

Den utveckling som jag här har beskrivit, dvs. en relativt sett ökad efterfrågan på lätta produkter och en ökad tillgång på tyngre och svavelri­kare råoljor, påverkar starkt den svenska försörjningssituationen. Särskil-


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           129

da förhållanden i Sverige har också stor betydelse. F. n. måste de svenska raffinaderierna använda i genomsnitt ca 40% lägsvavlig råolja pga. gällan­de krav beträffande svavelhalt i eldningsolja. De svenska bestämmelserna kommer att skärpas den 1 oktober 1981 och den 1 oktober 1984, då hela Sverige kommer att omfattas av förbudet att bränna tjock eldningsolja med mer än 1 % svavelhalt. Som en följd härav måste andelen lägsvavlig råolja dä uppgå till ca 60% av räoljeimporten om nuvarande raffinaderistruktur behålls. Sveriges importkostnader ökas därmed, eftersom den lägsvavliga råoljan är dyrare än den högsvavliga.

Den svenska svavellagstiftningen gör att det finns skäl att överväga investeringar i en anläggning, exempelvis en s. k. hydreringsanläggning, som breddar försörjningsbasen genom att möjliggöra att råoljor av sämre kvalitet, t. ex. med hög svavelhalt, kan utnyttjas.

Det förhållande att endast ca 60% av den bensin och dieselolja som används i Sverige framställs vid raffinaderier inom landet motiverar insat­ser för att öka försörjningstryggheten inom drivmedelsomrädet. Detta kan ske pä olika sätt. En möjlighet är att investera i en s. k. krackningsanlägg-ning som ökar utbytet av lätta produkter, främst bensin, frän den råolja som importeras till Sverige. Långsiktigt inriktade kontrakt om import av drivmedel från länder med egen råoljeutvinning, främst Norge, skulle också kunna ge en trygg försörjning. Även andra möjligheter kan finnas.

Naturgas har stora likheter med olja. Naturgasen utvinns i stort sett inom samma geografiska områden som oljan. Nära hälften av all naturgas beräknas förekomma som s.k. associerad gas, dvs. direkt tillsammans med olja. Naturgasen i världen beräknas också ha ungefär samma varak­tighet som oljan. Gasen är emellertid betydligt miljövänligare, bl. a. inne­håller naturgas endast obetydliga mängder svavel.

Naturgasen kräver för anskaffning och distribution ett omfattande led­ningsnät. Betydande investeringar krävs i distributionssystem för gas, såväl i transport- som i användningsledet. Detta förhållande torde vara en anledning till att gas tidigare i stor utsträckning facklades bort. dvs. brän­des pä oljefälten utan att energiinnehållet togs till vara. Behovet av inves­teringar i distributionssystemen är också en anledning till att huvuddelen av den naturgas som utvinns används direkt i producentländerna. Endast ca 10% av den utvunna gasen exporteras f.n. Andelen exporterad gas väntas dock öka.

Under senare tid har betydande naturgasfynd gjorts i Nordsjön. Därmed skulle på sikt kunna skapas bättre förutsättningar för försörjning av gas till Sverige.

Naturgas har tidigare betraktats närmast som en biprodukt vid oljeutvin­ningen. Gasen har i länder med inhemsk produktion ofta använts för okvalificerade ändamål, t. ex. som kraftverksbränsle i stället för tjock eldningsolja eller kol. Samtidigt som gasen i ökad utsträckning har blivit en internationell handelsvara har det skett en betydande höjning av gaspriset 10    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 90


 


Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       130

jämfört med priset på olja. För Sveriges del innebär denna utveckling att naturgas som kan komma att importeras inte bör användas som ersättning för tjock eldningsolja. Det högre priset för gasen innebär att användningen bör inriktas på sådana användningsområden där gasens speciella egenska­per, främst renhet, kan utnyttjas.

Motoralkoholer, dvs. främst metanol och etanol, torde på kort och medellång sikt komma att framställas ur naturgas, restoljor och kol (me­tanol) eller ur jordbruksprodukter (etanol). Tillgängligheten blir således beroende av tillgängligheten till dessa råvaror. Pä lång sikt kan framställ­ning ur cellulosahaltigt material bli kommersiellt möjlig. Ur metanol kan syntetisk bensin framställas.

Framställningen av motoralkoholer sker under betydande energiförius-ter. Energiutbytet vid framställning av metanol ur naturgas är omkring 50-65% av råvarans energiinnehåll. Övrig energi förloras till omgivningen som relativt lågvärdig värme, om den inte tas till vara för t. ex. fjärrvärme­leveranser.

Motoralkoholerna har lägre energitäthet än bensin och dieselolja. Ener­giinnehållet i metanol och etanol är ungefär hälften resp. två tredjedelar av energiinnehållet i bensin. Det gör att kostnaderna för transport och distri­bution blir högre. Samtidigt kan motoralkoholer ge väsentliga miljöfördelar jämfört med bensin och dieselolja.

Tillverkning av metanol ur fossila bränslen ger - bl. a. pä grund av omvandlingsförlusterna — priser som överstiger priserna pä bensin. Eta­nol, som kan framställas ur inhemska och förnybara råvaror, är f.n. dyrare att producera. Prisutvecklingen pä längre sikt är svår att bedöma eftersom det krävs utvecklingsarbete för att få fram metoder som gör att produktion av motoralkholer från fasta bränslen kan ske till konkurrenskraftiga priser.

Kol har nästan lika stor betydelse som olja för världens energiförsörj­ning. Kol har emellertid långt störte varaktighet och bör kunna importeras under större försörjningstrygghet. Det finns inte anledning att reservera kolet för annan användning eftersom någon sådan åtminstone f. n. inte tycks finnas.

F. n. är kolpriset mycket lågt i förhällande till oljepriset. Skillnaden kommer sannolikt att minska något framöver men över tiden finns det inte anledning att räkna med någon direkt koppling av priset på kol till priset på olja. Mot att en sådan koppling skulle uppstå talar bl. a. det förhållande att koltillgångarna är spridda över hela världen och att de finns i länder med vitt skilda politiska och ekonomiska system.

Användningen av kol i förbränningsanläggningar medför liksom använd­ningen av olja negativa miljöeffekter. Effekterna härvidlag skiljer sig inte principiellt. Pä grund av bl. a. det lägre energiinnehållet i kol krävs störte investeringar i bl. a. eldningsanläggningar för att kol skulle kunna utnytt­jas.

Kol bör åtminstone inledningsvis användas för att substituera tjock


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      131

eldningsolja, främst i större eldningsanläggningar knutna till fjärtvärme­system och i störte industrier.

Tillgången på skogsenergi framöver är svår att bedöma. Den blir i hög grad beroende av om rationella och ekonomiskt rimliga metoder kan ut­vecklas för tillvaratagande av hyggesavfall, röjningsvirke, skräpskog och lövskogsöverskott, så att råvarubasen för skogsenenergi kan utökas utan att konkurtera med behovet av råvara för industriell förädling. Ett effekti­vare utnyttjande av totala skogsproduktionen kan bidra till att i dag olön­samma skogsbestånd kan avverkas med rimlig lönsamhet.

Pä längre sikt kan en omfattande odling av energiskog komma att ge god tillgång av detta bränsle. Denna fråga studeras f. n. inom ramen för det statliga energiforskningsprogrammet. Lyckas ansträngningarna att utveck­la energiskog bör konkurrensen om råvaran kunna undvikas. En betydan­de odling av energiskog skulle dock kunna ställa anspråk på markområden som i dag används för andra ändamål, bl. a. jord-och skogsbruk. Av vikt är vidare att miljöeffekterna kan bemästras.

Skogsbränslen är en inhemsk energiråvara, vars utnyttjande kan bidra till att skapa många nya arbetstillfällen i Sverige. I ett nationellt perspektiv kan skogsbränslen bedömas som en försörjningstrygg energiråvara. Skogs­bränslen har inte samma höga energitäthet som kol och framför allt olja. Detta gäller särskilt det klenvirke som utgör ett viktigt skogsbränsle. Det gör att transporterna blir dyra, varför länga transporter av råvaran inte ter sig ekonomiskt försvarbara. Liksom vid kolanvändning krävs större inve­steringar i bl. a. eldningsanläggningar än vad som är fallet vid utnyttjande av olja. Prisutvecklingen för skogsenergi är f. n. svär att bedöma eftersom någon egentlig marknad ännu inte har etablerats. I samband med prishöj­ningen pä olja åren 1973-1974 och är 1979 skedde kraftiga höjningar av priset på såväl massa som ved.

Den osäkerhet som f.n. vidlåder de framtida villkoren av bl.a. ekono­misk natur för användning av skogsbränslen gör det svårt att nu närmare ange det framtida användningsområdet. Med hänsyn till begränsad tillgäng och långa transportavstånd torde inte någon större användning av skogs­bränslen i våra storstadsområden komma i fråga. I första hand torde skogsbränslen komma att användas i mindre och medelstora orter och i industrier med råvaran inom rimligt transportavstånd. Lokal tillgång, för­mänliga skatteregler och insats av eget arbete kan göra det lämpligt för enskilda hushåll att utnyttja detta bränsle.

Torv har betydande likhet med skogsbränslen när det gäller energitäthet och därmed transportkostnader liksom när det gäller investeringskostna­der och osäkerhet om prisutvecklingen. Något större behov av torv för andra ändamål finns dock inte. En mer omfattande torvexploatering kan förorsaka miljöskador.

Det finns faktorer som talar för att användningen av torv bör ske i nära samband med utvinningen, bl. a. det förhållandet att det krävs betydande


 


Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       132

investeringar för att börja utvinna torv samtidigt som några längre trans­portavstånd inte kan bäras ekonomiskt. Det är därför osäkert när någon omfattande marknad för torv kommer att utvecklas. En möjlighet är att innehavaren av en eldningsanläggning deltar i utvinningen av råvaran vilket skulle kunna ge en hög grad av försörjningstrygghet inte bara i naUonellt perspektiv som för alla inhemska bränslen utan även direkt för företagets del.

Såvitt nu kan bedömas kommer torvanvändningen främst att ske i me­delstora eldningsanläggningar i torvrika delar av vårt land. Under de närmaste åren behöver prototyp- och demonstrationsanläggningar byggas för att ge bättre underiag för bedömning av möjligheterna aU utnyttja torv under skilda förutsättningar.

Skiffer har stora likheter med torv, framför allt genom det förhållande att tillgångarna är mycket stora men till viss del svåra att utnyttja och i allt väsentligt ännu outnyttjade i Sverige. Skiffertillgängarna är dock geogra­fiskt mycket koncentrerade vilket i kombination med de sannolikt höga transportkostnaderna torde göra att detta bränsle knappast kan få större nationell betydelse.

Av vad jag hittills har anfört framgår att de bränslen som är eller kan bli aktuella för svensk energiförsörjning i väsentliga avseenden har olika kvaliteter, vilket gör att de till stor del bör ha olika användningsområden. Jag kommer i det följande att mot denna bakgrund ange vilken roll de olika bränslena i princip bör spela i vårt energisystem.

Det är frän energiförsörjningssynpunkt angeläget att minska beroendet av olja, i första hand sådan olja som importeras under osäkra förhållanden. Det innebär att frän denna utgångspunkt behöver inriktningen åtminstone f. n. inte vara att minska utnyttjandet av sådan olja som vi kan erhålla med god försörjningstrygghet under relativt lång tid, exempelvis genom lång­tidsavtal med Norge eller genom svenskt produktionsengagemang i Nord­sjön. Sådan olja kan ge lika stor eller i vissa fall t. o. m. större försörjnings­trygghet än t. ex. gas eller kol frän länder som inte är lika politiskt stabila.

Från ekonomisk utgångspunkt kan det däremot finnas skäl att eftersträ­va en mer generell minskning av oljeimporten eftersom importerad olja betingar ett mycket högt pris och i hög grad bidrar till att försämra den ekonomiska situationen. Oljan bör således ersättas med billigare bränslen. Som exempel kan nämnas att om 4 milj. ton olja ersäUs med 6 milj. ton kol sä minskar kostnaderna för bränslet med ca 2 miljarder kr. per är vid nuvarande priser.

Även starka miljöskäl talar för en minskad oljeförbrukning.

Ytteriigare en utgångspunkt är att en ökad diversifiering i energitillför­seln bör eftersträvas rent generellt. Vår nuvarande energiförsörjningssitua­tion med en nära 70-procentig oljeandel skapar en i alltför hög grad sårbar situation. Allmänt gäller att en ökad diversifiering i stället för en stark koncentration till den billigaste energikällan medför högre kostnader. Sä-


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      133

dana kostnadshöjningar kan dock till en del vara motiverade om en större försörjningstrygghet erhålls.

De utgångspunkter, som jag här har angivit, leder till slutsatserna att vi bör inrikta oss pä att minska importen av främst sådan olja som importeras pä osäkra villkor och att oljan bör ersättas med flera olika energislag, som kan bedömas vara fördelaktigare än olja vad gäller försörjningstrygghet och/eller ekonomi. Den olja som vi kan erhålla med god försörjnings­trygghet bör användas främst för sådana ändamål där oljans särskilda egenskaper i form av lätthanterlighet och stor energitäthet kan utnyttjas. Det finns således anledning att ha olika inriktning och ambition i oljeersätt-ningssträvandena inom olika användningsområden.

Inom kraftproduktionen är försörjningssituationen god pä kort och me­dellång sikt. Några större produktionstillskott erfordras inte f. n. Planering av ny elproduktionskapacitet måste dock ske. Samtidigt krävs forskning och utveckling för att skapa nya möjligheter till ersättande kraftproduktion när kärnkraften skall avvecklas. Av de bränslen som nu används torde främst kol bli aktuellt för elproduktion. Extra tjock råolja och restoljor frän raffinaderierna kan också komma att användas. I mindre kraftvärmeverk och i industriella mottryckskraftverk bör skogsbränslen och torv kunna utnyttjas. På sikt kan vindkraft och nya energitekniker möjligen bli kom­mersiellt tillgängliga.

Inom indtistrisektorn kan många bränslen komma att användas. För störte industrier torde främst fasta bränslen som skogsbränslen, torv och kol komma att utnyttjas. I mindre industrier kan finnas förutsättningar att utnyttja naturgas, dels därför att det kan bli möjligt att dra naturgasledning­ar till områden i vissa delar av landet där sädana industrier finns, dels därför att gasanvändning skulle kunna medföra processtekniska fördelar för vissa användare inom industrin. Naturgasen skulle då främst ersätta gasol och tunn eldningsolja.

Inom sektorn bostäder, service m.m. är de flesta bränslen möjliga att använda. En snabb utbyggnad av fjärrvärmesystemen bör, som jag senare kommer att närmare redovisa, äga rum även fortsättningsvis. I fjärtvär-meområdena används f. n. tjock eldningsolja som bränsle. I framtiden kan i första hand kol och i samhällen i inlandet skogsenergi och torv användas för fjärtvärmeproduktion.

Det finns emellertid en gräns för möjligheterna att bygga ut fjärtvärme­systemen. Genom en medveten bebyggelseplanering kan denna gräns pä lång sikt förskjutas. I de större tätorternas ytterområden stiger kostna­derna för fjärtvärme brant. Det finns också många mindre samhällen där det saknas tillräckligt underlag för Qärtvärmesystem. I sådana områden används f. n. tunn eldningsolja i stor utsträckning. El är här under hela 1980-talet ett alternativ. Områden av sådant slag kan också i vissa delar av landet vara lämpliga för avsättning av naturgas under förutsättning att marknaden blir tillräckligt stor.


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      134

I glesbygdsområden används f.n. i stor utsträckning tunn eldningsolja för uppvärmning. Det innebär att oljan kan ersättas med tämligen högkvali­tativa bränslen utan att kostnaderna ökar. De långa transporter som det här blir fräga om ställer dock krav på att bränslet skall vara lätt och billigt att transportera. Detta kan tillgodoses vid utnyttjande av elvärme, värme­pumpar och på sikt möjligen också solvärme. I stora delar av Sveriges glesbygder finns också möjligheter att utnyttja skogsenergi för enskild uppvärmning.

Inom transportsektorn utnyttjas oljans egenskaper bäst. Samtidigt är det svårare att finna ersättningsbränslen inom detta område än inom de andra områden som jag har berört. De alternativa drivmedel som f. n. befinner sig närmast ett introduktionsskede har inte lika stor energitäthet som bensin och dieselolja samtidigt som de förutsätter betydande omställning­ar, som kan vara svära att få till stånd inom ett energianvändningsområde med den struktur som finns inom transportsektorn. Den olja som vi för­sörjningstryggt kan fä tillgång till bör mot denna bakgrund reserveras främst för transportsektorn, medan oljeersättningsätgärderna bör inriktas mot främst andra sektorer.

Tillgången av drivmedel bör på medellång sikt kunna tryggas genom en aktiv svensk oljeförsörjningspolitik av det slag jag nyss har berört.

Med hänsyn till den långa omställningstid som krävs inom transportsek­torn är det dock angeläget att redan nu inleda ett arbete som syftar till att på sikt introducera alternativa drivmedel. Jag återkommer senare till den­na fråga.

7.2 Olja

7.2.1 Den internationella oljemarknaden

Utvecklingen pä den internationella oljemarknaden påverkar i olika avseenden den svenska energiförsörjningen och samhällsekonomin i stort. Jag har tidigare (kapitel 2, 3) haft anledning att översiktligt beröra dessa frågor. Jag skall nu närmare redogöra för några aktuella utvecklingsten­denser på oljemarknaden. Redogörelsen utgör en bakgrund till mina över­väganden om den svenska oljepolitiken.

Under 1970-talet har de oljeproducerande länderna skaffat sig kontroll över utnyttjandet av sina råoljetillgångar. Detta har skett i tre olika hänse­enden. Det första genombrottet skedde i samband med 1973-1974 års oljekris och avsåg kontrollen över prissättningen. Sedan dess har priset på råolja fastställts ensidigt av producentländerna i form av officiella noteringar. Riktmärket för prissättningen inom samarbetsorganisationen OPEC har varit den dominerande saudiarabiska oljekvaliteten Arabian Light, som under perioden januari 1973-januari 1981 har stigit från ca 2 till 32 US dollar per fat. Kring denna notering har övriga råoljepriser gruppe­rats. Betydande avvikelser uppåt från priset pä Arabian Light har före-


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      135

kommit beroende på kvalitetsskillnader och marknadsläge men också på att vissa producentländer har fört en mindre återhållsam prispolitik än Saudiarabien. Även priserna på andra råoljor som säljs pä världsmarkna­den, t. ex. råoljor från Nordsjön och Mexico, har anpassats till OPEC-priserna.

För det andra har OPEC-länderna successivt övertagit kontrollen över den producerade råoljan, som de internationella oljebolagen tidigare hade förfoganderätten till på grundval av särskilda koncessioner. Denna pro­cess, som började redan före 1973-1974 års kris, har i stort sett fullbor­dats. De nationella oljebolagen i OPEC-länderna är nu ägare till huvudde­len av den råolja som utvinns i dessa länder. De kan också reglera produk­tionsnivån med hänsyn till nationella intressen. En liknande process har för övrigt ägt rum också i producentländer utanför OPEC, såsom Norge och Storbritannien.

För det tredje har producentländerna börjat ta en aktiv del i marknads­föringen av råolja genom direkt försäljning till olika oljeföretag i konsu­mentländerna. Delvis har detta skett inom ramen för bilaterala överens­kommelser på regeringsnivå.

Producentländernas engagemang i försäljningen av råolja var, med vissa undantag, obetydligt fram till år 1978. Även sedan de internationella olje­bolagen hade berövats den formella äganderätten till oljan tilläts de t. v. att pä relativt fördelaktiga villkor köpa huvuddelen av produktionen och marknadsföra den genom sina världsomfattande system. De internationel­la bolagen behöll alltså till synes ett dominerande inflytande över oljemark­naden.

En vändning skedde under är 1978. Händelserna i Iran hösten 1978 innebar att den iranska råoljeexporten praktiskt taget helt upphörde under några månader. Samtidigt förlorade de internationella oljebolagen i ett slag sin tidigare ställning i Iran. När den iranska oljeexporten efter hand åter­upptogs på en lägre nivå våren 1979 skedde det helt genom det iranska nationella oljebolaget.

Bortfallet av den iranska råoljeproduktionen ledde till kraftiga prishöj­ningar. Det officiella priset på Arabian Light höjdes under år 1979 frän 13 till 26 dollar per fat. Större prishöjningar ägde rum för andra råoljor, i synnerhet vid försäljning på den s.k. spotmarknaden för råolja. Vissa producentländer utnyttjade denna marknad för att avsätta en del av sin produktion till högre priser än de officiella. Andra länder lade på särskilda premier. Härigenom nådde råoljepriserna i vissa fall nivån 40 dollar per fat.

På spotmarknaden för raffinerade produkter skedde en liknande prisut­veckling. Särskilt för lätta produkter som bensin och tunn eldningsolja var prishöjningarna mycket starka. De s. k. Rotterdamnoteringarna för sist­nämnda produkt höjdes med nära 200 % under perioden juni 1978-juni 1979.

Under år 1979 uppstod alltså ett betydande gap mellan å ena sidan de


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      136

officiella eller kontraktsbundna råoljepriserna, som alltjämt tillämpades för huvuddelen av den internationella oljehandeln, och å andra sidan spot-marknadspriserna pä såväl råolja som produkter. Denna prissplittring fick betydande konsekvenser för den svenska oljemarknaden. Jag återkommer till denna fråga.

Utvecklingen under år 1979 påskyndade de förändringar i den internatio­nella oljemarknadens struktur som inleddes i början av 1970-talet. Mark­nadsläget gjorde det möjligt för producentländernas nationella oljebolag att i betydande utsträckning överta försäljningen till konsumentländerna av den råolja som tidigare hade förmedlats av de internationella bolagen. I samband därmed uppstod en rad störningar pä marknaden. De råoljekö­pare som tidigare hade baserat sin försörjning på de internationella bolagen måste i viss utsträckning skaffa sig nya leverantörer. Även flera av de internationella bolagen förvandlades från säljare till köpare av råolja. Nya parter uppträdde på oljemarknaden vilket ledde till minskad effektivitet i transport- och raffineringsleden liksom till ett ökat behov av lagerhållning. Detta verkade i sin tur uppdrivande på priserna.

Dessa strukturförändringar har tagit sig uttryck i en minskning av de stora internationella oljebolagens andel av tillförseln av råolja till västvärl­den utom Nordamerika från 60-70 % i början av 1970-talet till knappt 40 % år 1980. En motsvarande ökning har skett av andelen direktförsälj­ning från producentländer till konsumentländer. Köpare är främst statliga och privata oljeföretag med egen raffinering och distribution. Producent­länderna tillämpar i ökande utsträckning kontraktsvillkor som begränsar köparnas frihet att anpassa volymerna till variationer i behovet eller som föreskriver en viss fördelning mellan olika råoljekvaliteter. Även s. k. destinationsklausuler, som innebär tvång att raffinera i köparlandet och som förbjuder reexport, blir allt vanligare.

I slutet av år 1979 stabiliserades oljemarknaden, vilket tog sig uttryck i fallande spotmarknadspriser för såväl råolja som raffinerade produkter. Under sommaren 1980 föll noteringarna på Rotterdammarknaden för pro­dukter så markant att försäljning till dessa noteringar inte gav täckning för ratTinaderiföretagens kostnader vid räoljeanskaffning till officiella priser. Detta innebar en återgång till den marknadssituation som rådde åren 1975-1978 men på en väsentligt högre prisnivå. Anledningen var främst en nedgång i efterfrågan till följd av konjunkturnedgången i OECD-länderna. En bidragande orsak var att den lageruppbyggnad som skett under hela är 1979 upphörde.

Kriget mellan Irak och Iran, som bröt ut i september 1980, medförde att marknadsläget åter förändrades. Båda ländernas oljeexport upphörde prakfiskt taget helt. Bortfallet, som motsvarade 10-15% av råoljan i världshandeln, har i betydande utsträckning kompenserats genom en ök­ning av produktionen i andra länder och genom den låga förbrukningen. Vissa konsumentländer, som importerade en stor del av sitt totala råolje-


 


Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       137

behov från Irak eller Iran, har emellertid tvingats att söka andra leverantö­rer. Oron för att konflikten skall spridas har fidvis drivit upp spotmark-nadspriserna.

Inom International Energy Agency (lEA) har man strävat efter att motverka en upprepning av 1979 års prisutveckling, som mindre betinga­des av ett faktiskt utbudsunderskott än av lageruppbyggnad med spekula-fiva inslag. Det har ansetts särskilt viktigt att förhindra en stark höjning av spotmarknadsprisnivån för råoljor, som erfarenhetsmässigt för med sig en höjning också av de officiella råoljepriserna. Oljebolagen har uppmanats fill återhållsamhet vid sina köp pä spotmarknaden. En viss lageravveckling har också förordats, vilket får ses mot bakgrund av att oljelagren inom lEA-länderna alltjämt ligger på en mycket hög nivå.

Dessa åtgärder i förening med den svaga konjunkturen synes ha haft en återhållande effekt på prisutvecklingen. En bidragande orsak torde också vara att exporten från Irak och även Iran har återupptagits i viss omfatt­ning. Vid OPEC:s ministermöte i Bali den 15-16 december 1980 överens­koms en höjning av de officiella råoljepriserna med 2-4 dollar per fat. De olika länderna har ett betydande utrymme för individuella prisbeslut. Man räknar med att prisnivån genomsnittligt kommer att höjas med ca 10 %.

Vid ingången av år 1981 är läget pä oljemarknaden synnerligen oklart. Å ena sidan verkar minskande efterfrågan för en stabilisering av prisnivån eller t.o.m. fallande realpriser under den närmaste tiden. Å andra sidan kvarstår uppenbara risker för nya störningar av tillförseln, och oron härför präglar i hög grad marknadens beteende.

Det är i denna situation inte meningsfullt att göra några förutsägelser beträffande marknadsutvecklingen på kort sikt. Jag skall emellertid för­söka ange några av de problem som de tre huvudparterna på oljemarkna­den ~ dvs. producentländer, internationella oljebolag och konsument­länder - står inför under de närmaste åren.

Producentländernas huvudproblem är att förvalta exploateringen av den ändliga tillgång som oljan utgör på ett sätt som leder till en varaktig uppbyggnad av andra produktiva resurser. Problemet är särskilt akut för de OPEC-länder för vilka oljan utgör den huvudsakliga tillgången. Inom OPEC synes man i dag söka lösa problemet efter två olika vägar. Den första gäller prispolitiken. OPEC:s kommitté för långsiktig strategi före­slog år 1980 en prisformel som är avsedd att säkra en viss minsta åriig höjning av realpriserna pä råolja. En sådan formel skulle enligt kommitténs uppfattning leda till en jämnare prisutveckling än under 1970-talet, som kännetecknats av två sprängvisa höjningar av prisnivån med en mellanlig­gande period av fallande realpriser. Kommitténs förslag förutsätter en mer systematisk produktionskontroll än vad som hittills har tillämpats inom OPEC. Något beslut med anledning av förslaget har ännu inte fattas av OPEC.

Den andra vägen är att använda leveranser av olja som ett medel att


 


Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       138

uppnå direkt samarbete med regeringar eller företag i industriländerna. Samarbetet kan innebära såväl investeringar i OPEC-länderna som över­föring av teknik och kunskaper. Eftersom det första steget mot industriali­sering i de oljeproducerande länderna oftast utgörs av förädling av olja och gas ställer dessa länder också krav pä att industriländerna öppnar sina marknader för bl. a. raffinerade oljeprodukter och produkter från den petrokemiska industrin.

Det föreligger ingen enhetlig politik från OPEC;s sida när det gäller krav på direkt samarbete. Kraven förs i dag inte fram med samma styrka av alla producentländer. Tendensen mot en fortsatt bilateral inriktning av råol­jeexporten med förbigående av de internationella bolagen är dock klar. Producentländerna räknar med att sådana direkta förbindelser kan ge ett långsiktigt utbyte i form av medverkan från industriländernas sida till producentländernas utveckling.

Som redan framhållits har de internationella oljebolagens andel av världshandeln med råolja minskat under hela 1970-talet och särskilt snabbt under de två senaste åren. De internationella bolagens tillgång till råolja har inte bara minskat volymmässigt, den har också ändrat karaktär. Bola­gen har i stor utsträckning förlorat sin tidigare förmånsställning som råolje­köpare och de tvingas nu konkurtera med andra köpare.

I marknadsledet har de internationella oljebolagen alltjämt en domine­rande ställning i många konsumentländer. Denna ställning, som grundas pä stora investeringar i raffinering och distribution, kan emellertid utgöra en belastning för bolagen i en situation då deras tillgång till råolja minskar och väntas minska ytterligare under kommande år. Mot bakgrund härav synes flera av de internationella bolagen sträva efter att anpassa sin verksamhet i marknadsledet till en nivå som bättre svarar mot deras långsiktigt säkrade råoljetillgång, i första hand på grundval av egen produktion.

De internationella oljebolagen synes alltså nu vara på väg att förlora sin traditionella roll som förmedlare av oljan från producentland till konsu­mentland. Därmed minskar också deras möjligheter att utöva en balans-funktion på oljemarknaden genom att kontinuerligt anpassa tillgång till efterfrågan. De internationella bolagens resurser är dock alltjämt mycket stora. De bedriver bl. a. en intensiv prospektering efter nya olje- och naturgasUllgångar på olika håll i världen. De söker också bredda sin verksamhet till nya områden, såsom utvinning av andra energislag, främst kol.

Konsumenttänderna har i olika utsträckning drabbats av de tvä senaste årens omvälvningar på oljemarknaden, beroende på bl. a. skillnader i eko­nomisk styrka och importmönster. Flertalet länder har på olika sätt sökt att anpassa sig till de ändrade marknadsförutsättningarna. Även länder som tidigare har låtit de internationella bolagen svara för tillförseln av olja har upprättat direkta kanaler till producentländerna. I Västeuropa gäller detta bl. a. Belgien, Danmark och Förbundsrepubliken Tyskland. 1 vissa


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      139

fall har regeringarna medverkat aktivt genom att träffa bilaterala avtal med olika producentländer, i andra fall har nationella företag verkat på kom­mersiell nivå.

På många häll har utvecklingen mot bilateralisering av oljehandeln väckt oro. Man har pekat på den minskade flexibilitet som följer av den ökande andelen direkta avtal. Det befaras att sådana avtal också kan utnyttjas för politiska påtryckningar mot enskilda konsumentländer.

Dessa frågor har diskuterats ingående inom lEA. I det fördelningssys­tem, som medlemsländerna enligt gällande överenskommelse skall tilläm­pa vid en tillförselkris, förutsätts att de internationella bolagen kan verk­ställa fördelningen. En ökad tillförsel till lEA-länderna på bilateral grund gör det svårare för bolagen att fullgöra denna uppgift. För att motverka denna negativa effekt på fördelningssystemets effektivitet har flertalet direktimporterande nationella oljeföretag åtagit sig att biträda vid fördel­ning av olja i en eventuell krissituation. Destinationsklausuler i oljekon­trakten kan dock begränsa deras möjligheter härtill.

Inom konsumentländernas krets finns det stora skillnader i inställningen till bilaterala oljeavtal beroende på bl. a. marknadsstruktur. Vissa länder söker aktivt främja direkta förbindelser med oljeproducenter, andra söker i möjligaste mån slå vakt om de internationella bolagens fortsatta närvaro. Även de senare länderna har emellertid sett sig nödsakade till olika slag av bilaterala artangemang. Ett gemensamt uppträdande frän konsumentlän­dernas sida för att bryta utvecklingen mot en alltmer bilateral oljehandel kan alltså knappast väntas.

7.2.2 Den svenska oljemarknaden

Utvecklingen på den internationella oljemarknaden under de senaste åren har fått stora återverkningar också på marknaden i Sverige. Innan jag går in härpå skall jag lämna vissa allmänna uppgifter om den svenska oljemarknaden.

Fördelningen av Sveriges oljeimport på ursprungsområden åren 1974 och 1979 framgår av tabell 7.1.

Tabell 7.1 Sveriges import av råolja och oljeprodukter

 

 

1974

 

1979

 

 

milj. ton

%

milj. ton

%

Västeuropa

13,1

45

13,6

42

Afrika

3,1

II

2,6

8

Mellanöstern

5,9

20

8,2

25

Sydamerika

1,7

6

2.5

8

Sovjetunionen

3,3

11

4,5

14

Övriga

2,2

7

1,2

3

Totalt

29,3

100

32,6

100

Därav råolja

10,2

35

16,2

50

Export

1,5

 

3,7

 


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      140

Beroendet av import från Mellanöstern är betydligt störte än vad som framgår av tabellen. Huvuddelen av den import som redovisas från Väst­europa utgörs nämligen av raffinerade produkter på grundval av råolja från Mellanöstern. Om man tar hänsyn till såväl den direkta som den indirekta importen torde detta område under hela perioden ha svarat för ca 60 % av Sveriges tillförsel. Det kan vidare noteras att andelen råoljeimport har ökat starkt beroende bl. a. pä ökad raffineringskapacitet i Sverige. Den viktigas­te leverantören är Saudiarabien med nära 50 % av den totala kvantiteten år 1980. Samma år kom ca 15 % av råoljan från Nordsjön.

Den svenska raffineringskapaciteten motsvarar ca 70 % av förbrukning­en av oljeprodukter inom landet. De olika anläggningarna redovisas i tabell 7.2.

Tabell 7.2 Raffineringskapaciteten år 1980

 

 

Nominell kapacitet

 

milj. ton/år

BP, Göteborg

5,0

Nynäs Petroleum, Nynäshamn

2,6

Nynäs Petroleum, Göteborg

0,3

Nynäs Petroleum, Malmö

0,2

Shell, Göteborg

4,7

Scanraff, Lysekil

10,0

Totalt                             22,8

AB Nynäs Petroleums raffinaderier i Göteborg och Malmö producerar huvudsakligen asfalt. Scanraff ägdes från starten år 1975 gemensamt av Oljekonsumenternas förbund (OK) och Texaco Oil AB. År 1980 förvär­vade det statliga Svenska Petroleum AB 14 % av aktierna i Scanraff. Samma år förvärvade Svenska Petroleum 22 % av BP-raffinaderiet i Göte­borg.

Utnyttjandet av raffineringskapaciteten har under senare år varierat starkt. Under åren 1975-1978 då priserna på Rotterdammarknaden var låga kunde import av färdiga produkter ske till lägre kostnad än import av råolja till kontraktspriser och raffinering i Sverige. Detta ledde till ekono­miska svårigheter för raffinaderiföretagen och ett lågt kapacitetsutnytt­jande. Under år 1979 och delvis även under år 1980 har förhållandet varit omvänt.

I tabell 7.3 redovisas den inhemska raffineringens andel av tillförseln av de viktigaste produkterna.

Av tabellen framgår att behovet av bensin till ca tvä tredjedelar täcks genom raffinering i Sverige. För eldningsoljor är importbehovet betydligt störte. Detta gäller särskilt lägsvavlig tjock eldningsolja beroende på de svenska bestämmelserna om högsta tillåten svavelhalt. Med nuvarande råoljeimport och raffinaderistruktur kan mindre än hälften av behovet av sådana eldningsoljor tillgodoses genom raffinering inom landet.


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet


141


Tabell 7.3 Sveriges försörjning med oyeprodukter år 1979

 

 

Inhemsk

Netto

Summa

Raffine-

 

raffine­ring

import

till­försel'

ring i % av lillförsel

 

milj. m

milj. m'

milj. m

 

Motorbensin

3,3

1,6

4,9

67

Övriga lätt- och mellanoljor Dieselbrännolja och eldningsolja 1 Eldningsolja 2-5

0,6

6,3

7,3

2,0

5,4 5,4

2,6

11,7 12,7

23

54

57

Totalt

17,5

14,4

31,9

55

'Exkl. asfalt, smöriolja, gasol etc.

Av betydelse för försörjningsmönstret är inte bara oljans geografiska ursprung och produktsammansättningen utan även de vägar på vilka den tillförs den svenska marknaden. Tidigare svarade de internationella oljebo­lagen med verksamhet i Sverige delvis också för leveranser av råolja och produkter till både störte och mindre svenskägda företag. Därjämte köpte dessa företag i betydande utsträckning färdiga oljeprodukter frän olika västeuropeiska raffinaderier och från Sovjetunionen, i allmänhet till priser som var anknutna till Rotterdamnoteringarna. Vissa storförbrukare impor­terade eldningsoljor på samma villkor.

Det svenska beroendet av spotmarknaden för produkter ökade under åren 1975-1978, då produktpriserna var låga och då raffinering av råolja i Sverige visade dålig lönsamhet. Vissa beräkningar tyder på att beroendet är 1977 kan ha uppgått till i genomsnitt ca 30%, medan andelen för lägsvavlig tjock eldningsolja var nära 60%. Parallellt med det ökade spot-marknadsberoendet minskade flera av de stora internationella oljebolagen sina marknadsandelar. En motsvarande ökning skedde för ett antal mindre produktimporterande företag med regional distribution av främst eldnings­oljor.

Denna utveckling mot ökande köp pä spotmarknaden bröts år 1979. Som tidigare redovisats utlöste krisen i Iran hösten 1978 en omsvängning av det internationella marknadsläget med stora prishöjningar i första hand på spotmarknaden. Regeringen införde prisstopp, senare ersatt med högst-priser, för flertalet oljeprodukter. Prisregleringen fick till följd att de olje­företag som baserade sin verksamhet på köp av produkter till spotmark­nadspriser riskerade stora förluster vid anskaffning av produkter för för­säljning i Sverige. Några av de internationella oljebolagen skar ned leve­ranserna till sina svenska kunder. För flera av de mindre svenskägda oljeföretagen uppstod akuta svårigheter.

Under våren 1979 försämrades det svenska försörjningsläget snabbt beroende bl. a. på en onormalt kall vinter. Ett antal kommuner och indu­striföretag drabbades av begränsade eller inställda oljeleveranser. Oljehan-


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet            142

delns lager minskade under föreskriven beredskapsnivå, särskilt för tunn eldningsolja. I syfte att nå en anpassning till marknadsläget och därmed trygga försörjningen höjde regeringen successivt högstpriserna. Anpass­ningen underlättades av att marknaden under hösten stabiliserades, vilket tog sig uttryck i ett minskat gap mellan spotmarknadspriser och officiella råoljepriser.

Under krisperioden arbetade Svenska Petroleum på att i möjligaste män ersätta bortfallet av leveranser från andra oljeföretag. Detta lyckades i betydande utsträckning genom att bolaget fick leveranser av råolja från olika oljeproducerande länder. Raffinering av oljan kunde till stor del ske i Sverige med utnyttjande av kapacitet i bl. a. BP-raffinaderiet och Scanraff. Som jag har nämnt förvärvade Svenska Petroleum senare andelar i dessa raffinaderier. Även OK bidrog verksamt till att förbättra försörjningsläget genom ökad räoljeimport och raffinering.

Utvecklingen under år 1979 fick vissa återverkningar på den svenska oljemarknadens struktur. Den sedan mitten av 1960-talet pågående minsk­ningen av de internationella oljebolagens marknadsandelar fortsatte. Ett fätal produktimporterande mindre företag föll bort, medan andra företag i denna kategori lade om sin varuförsörjning till Svenska Petroleum genom fleråriga leveransavtal. Import av produkter pä spotmarknadsvillkor kom härigenom att ersättas med import av råolja och raffinering inom landet.

Dessa strukturförändringar återspeglas i tabell 7.4. I tabellen har oljeföretagen delats in i tre grupper, dels svenskägda raffinaderiföretag, dels utlandsägda integrerade företag med raffinaderier inom eller utom landet, dels övriga företag.

Tabell 7.4 Oljebolagens marknadsandelar, %


Nynäs Petroleum

OK

Svenska Petroleum

BP

Esso

Gulf

Shell

Texaco

ARA, Fina, Mobil

Övriga Totalt


 

1974

1979

1980

l:a

halvåret

II

12

8

14

15

16

10

14

25

37

38

16

14

14

7

5

5

6

6

6

13

II

10

12

7

6

7

8

9

61

52

51

14

II

II

100

100

100


Som framgår av tabellen har marknadsandelarna för de internationella företagen och för kategorin övriga företag minskat under perioden, medan


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      143

OK och särskilt Svenska Petroleum har ökat sina andelar. Den ökade råoljeimporten och raffineringen inom landet har inneburit ett minskat beroende av spotmarknaden. Detta gäller särskilt beträffande tunn eld­ningsolja, medan däremot spotmarknadsberoendet alltjämt är starkt be­träffande lägsvavlig tjock eldningsolja.

Utvecklingen under är 1979 medförde en betydande förbättring av det ekonomiska resultatet för raffinaderiföretagen i Sverige, även om förbätt­ringen till stor del utgjordes av lagervinster till följd av prishöjningar. Företagen har dock inte till fullo kunnat kompensera sig för föriusterna under åren 1975-1978. Under år 1980 synes en resultatförsämring pä nytt ha skett för flera av företagen beroende på låga spotmarknadspriser under en del av året.

Oljebranschen i Sverige har sedan början av 1970-talet arbetat pä en stagnerande och efter hand krympande marknad. Denna för branschen negativa utveckling kan väntas fortsätta under hela 1980-talet. Ett problem för mänga företag är att distributionssystemet i form av depåer, tankbilar och bensinstationer m. m. är överdimensionerat i förhållande till nuvaran­de och än mer till kommande behov.

Inom branschen söker man komma till rätta med dessa problem genom raUonalisering, ofta i samverkan mellan flera företag. Exempel härpå är samarbetet mellan BP och Svenska Petroleum i lagrings- och distributions­ledet inom ramen för Svensk Oljedistribution AB (ODAB). Som redan har framgått samarbetar Svenska Petroleum med BP även i raffineringsledet, medan de tre företagen OK, Svenska Petroleum och Texaco gemensamt äger Scanraff. När det gäller råoljeinköp förekommer ett visst samarbete mellan de tre svenskägda företagen OK, Nynäs Petroleum och Svenska Petroleum.

Slutligen kan nämnas att Svenska Petroleum, Volvo Energi AB och det norska statsägda företaget Statoil har företagit en gemensam studie av möjligheterna att samarbeta rörande marknadsföring av bensin och andra oljeprodukter i Sverige. Bakgrunden till studien är Statoils planer på ökad raffinering och försäljning av oljeprodukter på grundval av norska råolje­tillgångar. De tre företagen avser att inom kort ta ställning till om det finns underlag för att inleda ett samarbete. Frågan har ett nära samband med de pågående överläggningarna om ett svenskt-norskt industri- och energisam­arbete.

7.2.3 Oljemarknadsgruppens promemoria

Oljeprisernas uppgång under 1970-talet har i hög grad påverkat världs­ekonomins och därmed även den svenska ekonomins utveckling. För vår del har höjningen av oljeprisnivån vållat stabiliseringspolitiska problem i form av ökad inflation och försämrad extern balans. Jag har tidigare redogjort härför (kapitel 3). De starka variationerna i oljeprisernas utveck­ling och den splittring i flera prisnivåer som tidvis har uppstått har också


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      144

haft effekter pä försörjningssäkerheten, bl. a. genom att mönstret för olje­tillförseln till den svenska marknaden har ändrats.

Dessa frågor har under det senaste året varit föremål för diskussion inom regeringskansliet i en interdepartemental arbetsgrupp, den s. k. oljemark­nadsgruppen. Syftet har varit att klargöra mål och medel för den svenska oljemarknadspolitiken. Diskussionen har sammanfattats i en promemoria (bilaga 1.7). Som utgångspunkt för mina överväganden om oljepolitiken skall jag nu lämna en kort redogörelse för innehållet i promemorian.

I promemorian anges tre mål för oljemarknadspolitiken, nämligen mins­kat oljeberoende totalt sett, inriktning av tillförseln på långsiktigt säkra leveranskällor samt en jämnare inhemsk utveckling av oljepriserna. Det framhålls att den allmänna energipolitiken innefattar en rad medel som syftar till att nå dessa mål. I promemorian koncentreras emellertid diskus­sionen till de olika ekonomisk-politiska instrument som mera direkt påver­kar skeendet på oljemarknaden. Därvid betonas prisbildningens avgörande betydelse för oljemarknadens funktion.

I promemorian framhålls att den i Sverige hittills tillämpade oljeprispoli­tiken har bidragit till en relativt låg prisnivå över tiden. Samtidigt har den emellertid tidvis lett till ett ökat beroende av spotmarknaden och minskad försörjningstrygghet. I perioder av överskott på världsmarknaden med låga spotmarknadspriser har den förda prispolitiken missgynnat oljeföretag med långsiktigt säkra leveranskällor. I knapphetslägen med höga spot­marknadspriser har dessa företag genom prisreglering hindrats från att till fullo kompensera sig. I första hand är det de internationella oljebolagen och svenska företag med raffineringskapacitet som har missgynnats av denna prispolitik.

Det påpekas i promemorian att den minskning av spotmarknadsberoen­det som skedde år 1979, bl. a. genom ökad räoljeimport och inhemsk raffinering, var en följd av de speciella marknadsförhållanden som rådde detta är. Det finns alltjämt risk för förnyad konkurrens från spotmarkna­den för färdiga produkter mot den på råoljekontrakt och raffinering basera­de tillförseln om spotmarknadspriserna under längre tid åter kommer att ligga under kontraktsnivän.

Mot denna bakgrund bör enligt promemorian avvägningen mellan intres­set av en låg prisnivå och försörjningstrygghet förskjutas i försörjnings­trygghetens favör. Prisreglering i form av högstpriser bör i princip tilläm­pas endast i det fall att oljepriserna i Sverige tenderar att klart överstiga den prisnivå som etableras på andra jämförbara marknader. Genom en friare prissättning bör en långsiktigt säkrare bas för oljeförsörjningen ska­pas.

I promemorian redovisas också andra, mera ambitiösa system för utjäm­ning av kostnaderna för olika slag av oljeimport som har diskuterats inom oljemarknadsgruppen. Exempel på sådana system är ett referenspris byggt på en prisformel, en av staten garanterad försöijningsagentur och ett


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet            145

monopol på oljeimporten av det slag som finns i Finland m. fl. länder. Med utgångspunkt i svenska förhållanden har emellertid gruppen funnit att alla dessa system skulle innebära olägenheter av olika slag.

I promemorian anges vidare som ett viktigt mål för oljemarknadspoliti­ken att oljepriset så långt möjligt hålls stabilt kring en långsiktigt stigande trend även i perioder av konstanta eller fallande internationella realpriser på olja. Som skäl härför anförs att fluktuationerna i den inhemska prisni­vån dels har drivit på inflationen och därmed ytterligare har försvårat för stabiliseringspolitiken, dels har inneburit ett osäkrare underlag för inve­steringsplanering och energisparande. Det påpekas att beskattning redan har använts som instrument för att motverka en väntad sänkning av den inhemska oljeprisnivån, senast vid den höjning av energiskatten på olja som skedde hösten 1980 (prop. 1980 U; 1, SkU 1980 U: 2, rskr 1980 U: 2).

Slutligen framhålls att även oljelager eventuellt skulle kunna användas för att stabilisera den inhemska oljeprisutvecklingen. Frågan utreds f. n. av 1980 års oljelagringskommitté (H 1980:01).

7.2.4 Medel för den statliga oljepolitiken

De ändrade förhållandena på den internationella oljemarknaden har utgjort bakgrunden till den statliga oljepolitik som har utformats i Sverige sedan mitten av 1970-talet. Målet för oljepolitiken är att nå ökad säkerhet i oljeförsörjningen på både kort och lång sikt. Medlen för att nå detta mål är bl. a. statlig beredskapslagring av olja för s. k. fredskriser, stöd till svenska företags deltagande i oljeprospektering och oljeutvinning samt det statliga oljebolaget Svenska Petroleum AB.

I samband med 1979 års beslut om energipolitiken uppmärksammades särskilt de grundläggande strukturproblemen inom den svenska oljeindu­strin. I sin redovisning av dessa problem pekade föredraganden (prop. 1978/79:115 bil. I s. 137) bl. a. på de svenskägda oljeföretagens osäkra råoljeförsörjning, den svaga lönsamheten vid raffinering i Sverige och det sedan mitten av 1970-talet ökande beroendet av spotmarknaden för färdiga produkter. Det framhölls att dessa strukturproblem borde angripas av staten och de olika marknadsparterna i samverkan. Denna samverkan borde grundas på en klar rollfördelning. Statens egen verksamhet borde således inriktas främst på att skapa sådana allmänna villkor för oljeindu­strin att denna kan uppfylla rimliga krav på trygghet i försörjningen. Riksdagen hade intet att erinra mot vad föredraganden hade anfört (NU 1978/79:60, rskr 1978/79:429).

I nämnda proposition anmäldes också att överläggningar pågick om en närmare samverkan mellan staten och vissa oljeföretag. Dessa överlägg­ningar övergick sedan till förhandlingar, i vilka statens kommersiella intressen företräddes av Svenska Petroleum. Resultatet av dessa förhand­lingar utgjordes av avtal mellan dels Svenska Petroleum och Svenska BP, dels Svenska Petroleum, OK och Texaco. Dessa avtal innebar bl. a. att 11    Riksdagen 1980/81. I samt. Nr 90


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet            146

Svenska Petroleum förvärvade andelar i BP-raffinaderiet i Göteborg resp. Scanraff i Lysekil. Därmed skapades förutsättningar för ett bättre utnytt­jande av raffinaderikapaciteten i landet. Genom beslut av riksdagen (prop. 1979/80:33, NU 1979/80:25, rskr 1979/80:134) tillfördes Svenska Petro­leum nytt kapital för att genomföra förvärven. Överläggningarna om sam­verkan ledde vidare till avtalet mellan de tre svenskägda oljeföretagen Nynäs Petroleum, OK och Svenska Petroleum om samordning av företa­gens långsiktiga anskaffning av råolja och produkter från oljeproducerande länder.

De oljepolitiska ställningstagandena i samband med 1979 års beslut om energipolitiken fick sin prägel av de allvarliga störningarna pä oljemarkna­den till följd av krisen i Iran. Som jag nyss har redovisat tog sig störning­arna uttryck i bl. a. stora skillnader mellan de officiella råoljepriserna och priserna på spotmarknaden för råolja och raffinerade produkter. Försöken att genom prisreglering hindra den höga prisnivån på spotmarknaden från att slå igenom i Sverige ledde till ett bortfall i tillförseln, som återhämtades i full utsträckning först sedan den internationella marknaden hade stabili­serats. De negativa effekterna på tillförseln till Sverige av prisregleringen kunde dock i viss mån uppvägas genom att de svenskägda raffinaderiföre­tagen, framför allt Svenska Petroleum men även OK, ökade råoljeimpor­ten genom direkta kontrakt med vissa oljeproducerande länder. Ett antal mindre distributörer av färdiga produkter, som tidigare hade baserat sin försörjning på import på spotmarknadens villkor, kom i stället att anknytas till Svenska Petroleums och OK:s försörjningssystem.

Den förda prispolitiken kom därigenom att få konsekvenser också för marknadsstrukturen i Sverige. En ökande andel av oljetillförseln baseras nu på direkta avtal med oljeproducerande länder. Det tidigare starka beroendet av spotmarknaden för färdiga produkter har minskat. Från försörjningssynpunkt kan denna utveckling anses som positiv. Samtidigt kan emellertid strukturändringarna ha inneburit en viss fortsatt minskning av de internationella oljebolagens marknadsandelar.

Mot bakgrund av de senaste årens erfarenheter har den s. k. oljemark­nadsgruppen analyserat den internationella oljeprisutvecklingens effekter på svensk ekonomi och svensk oljemarknad. Särskild uppmärksamhet har ägnats åt de problem som följer av de olika prisnivåerna för kontraktsba-serad råolja och för färdiga produkter på spotmarknadsvillkor. Gruppen har funnit att den förda prispolitiken under 1970-talet har missgynnat de företag som baserar sin verksamhet på långsiktig försörjning, dvs. de internationella oljebolagen och svenskägda företag med raffinaderikapaci­tet. Genom att prisreglering har införts under två perioder med mycket höga spotmarknadspriser. dvs. 1973-1974 och 1978-1979, har dessa före­tag hindrats från att kompensera sig för förluster under perioder med låga spotmarknadspriser och fri prissättning i Sverige. På grundval av en analys av olika medel för att lösa dessa problem förordar gruppen en återhållsam


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      147

användning av prisreglering under perioder med höga spotmarknadspriser.

Efter samråd med cheferna för ekonomi- och handelsdepartementen vill jag anföra följande. De oljeföretag i Sverige som baserar sin verksamhet på långsiktig försörjning har under 1970-talet haft en oförmånlig konkurtenssi-tuation, bl. a. som följd av den förda prispolitiken. Enligt min mening är det inte minst från försörjningssynpunkt angeläget att dessa företag i fortsättningen kan nä en godtagbar lönsamhet för sin verksamhet.

Detta gäller såväl de utlandsägda som de svenska företagen. Jag-änser det önskvärt att en viss balans kan upprätthällas i den svenska oljeförsörj­ningen genom att båda dessa kategorier av företag arbetar på marknaden. De svenska dotterbolagen till de internationella oljebolagen har genom sina moderbolag alltjämt tillgång till ett diversifierat försörjningssystem. Till­försel genom dessa företag kan därför innebära mindre risker för störning­ar till följd av politiska beslut än tillförsel direkt frän producentländer. De internationella bolagens fortsatta närvaro i Sverige förutsätter emellertid att de kan arbeta här pä villkor som är jämförbara med dem som de möter på andra marknader. Dessa bolag kan inte i samma utsträckning som tidigare kompensera sig för förluster i marknadsledet genom stora vinster i råoljeledet.

Som har framgått av min tidigare redovisning måste man emellertid räkna med att producentländerna kommer att styra en ökande del av sin oljeexport till nationella oljeföretag i konsumentländerna. Detta innebär för Sveriges del att sådana företag kan komma att få ett allt större ansvar för den svenska oljeförsörjningen. Dessa företag har redan nu begränsade finansiella resurser i förhällande till de ekonomiska risker som de löper i sin verksamhet. Marginella ändringar i anskaffningskostnaderna för råolja i förhållande till importpriserna för raffinerade produkter kan få stora återverkningar på företagens resultat. Beroendet av räoljeavtal med ett fåtal länder innebär också försörjningsrisker. En förbättrad lönsamhet som ger möjlighet till konsolidering skulle kunna ge dessa företag bättre förut­sättningar att planera råoljeförsörjningen med hänsyn till långsiktig trygg­het genom riskspridning.

Jag anser vidare att en friare prispolitik skulle kunna bidra till att mildra försörjningsproblemen under perioder av marknadsstörningar med knapp­het på olja. Enligt min mening bör emellertid en friare prisbildning under sådana perioder inte heller tillåtas leda till prishöjningar, som innebår markanta avvikelser från prisbilden i andra jämförbara länder. Regeringen har fortsatt ansvar för att så inte blir fallet. Regeringen kommer därför att uppmärksamt följa utvecklingen på oljemarknaden och dess effekter på såväl priser som marknadsstruktur i Sverige.

Som nämnts har Sveriges beroende av spotmarknaden under det senaste året minskat. Svenska raffinaderiföretag har i dag en stor del av den inhemska marknaden och deras försörjning är till övervägande del baserad på råoljekontrakt. Enligt vad jag har erfarit erbjuder några av dessa företag


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      148

återförsäljare och störte kunder fleråriga leveranser till priser som i huvud­sak baseras på de faktiska kostnaderna för råoljeanskaffningen. Därmed kan köparna i viss utsträckning gardera sig mot prishöjningar, även om de samtidigt får avstå från möjligheterna till inköp på spotmarknadsvillkor när detta är fördelaktigare. Jag anser det särskilt önskvärt att storförbrukare inom den offentliga sektorn och industrin utnyttjar möjligheterna att teck­na sädana kontrakt. Därmed minskar riskerna för att höjningar i spotmark-nadspriserna slår igenom i den allmänna prisnivån, samtidigt som säkerhe­ten i den svenska oljeförsörjningen förbättras.

Jag har hittills berört huvudsakligen prissättningen som medel i den statliga oljepolitiken. I arbetet med att ge svensk oljeförsörjning tillräcklig långsiktighet och bredd förfogar staten även över andra oljepolitiska me­del. Jag har nämnt stödet till oljeprospektering och oljeutvinning m.m. i form av bidrag och kreditgarantier. Dessa stödsystem syftar till att under­lätta de svenska oljeföretagens strävanden efter att skaffa sig en säkrare råoljebas i form av egen produktion. Stödsystemen bör nu förstärkas. Jag återkommer till denna fråga (avsnitten 7.2.5 och 7.2.6).

Av skäl som jag har redovisat är direkta förbindelser med oljeproduce­rande länder ett nödvändigt inslag i svensk oljepolitik. Regeringen har under de senaste åren tagit ett antal initiativ på området. Därvid har bl. a. beaktats intresset av att bredda den nuvarande försörjningen, som är starkt beroende av import från Mellanöstern, genom ökad tillförsel från Nordsjön och andra områden.

Initiativen har haft olika karaktär beroende på förhållandena i resp. producentland. Prioritet har getts åt strävandena att säkra långsiktiga oljeleveranser från Norge inom ramen för ett brett samarbete mellan de två länderna på industri- och energiområdena. Överläggningar i frågan pågår pä regeringsnivå. Det är enligt min mening önskvärt att ett sådant samarbe­te kan komma till stånd. Jag vill också peka på vikten av att flera svenska energi- och oljeföretag har möjlighet att delta i samarbetet. Viss kommer­siell försäljning till svenska företag av norsk råolja och produkter från norska raffinaderier sker redan nu. Som jag har nämnt förs även diskussio­ner mellan svenska och norska oljeföretag om samarbete vid marknadsfö­ring av oljeprodukter i Sverige.

Storbritannien, som är det andra stora producentlandet i Nordsjöområ-det, spelar en betydande roll för svensk oljeförsörjning. Detta sker som ett resultat av såväl brittiska företags engagemang på den svenska marknaden som kommersiella avtal mellan svenska och brittiska företag. Därtill kom­mer att svenska företag i betydande omfattning har lyckats förvärva koncessioner för oljeletning på brittiskt kontinentalsockelområde. Huvud­delen av den svenska prospekteringsinsatsen väntas under de närmaste åren komma att ske där med ekonomiskt stöd av svenska staten.

Regeringen har tagit initiativ till samarbete även med andra oljeprodu­cerande länder. Det finns anledning att särskilt peka på Mexico, som är på


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           149

väg att bli en betydande råoljeexportör. Inom ramen för ett åtagande av mexikanska regeringen att ställa till förtbgande en råoljekvantitet av 3,5 milj. ton om året har OK och Svenska Petroleum nyligen tecknat kontrakt med det nationella oljebolaget Pemex om vissa leveranser till Sverige.

Jag har tidigare berört de strukturförändringar som pågår på den svenska oljemarknaden. De sker inom ramen för en krympande total marknad, där samtidigt konsumtionen förskjuts från tyngre till lättare oljeprodukter. En liknande utveckling pågår i Västeuropa. Det program för oljeersättning som jag tidigare har redovisat (kapitel 6) siktar till en snabb minskning av oljeanvändningen i Sverige under 1980-talet med särskild inriktning på tjock eldningsolja, som lättast kan ersättas med inhemska fasta bränslen och kol.

Samtidigt som oljeförbrukningen internationellt och i Sverige förskjuts mot lättare produkter minskar den relativa tillgängen på lätta och svavel­fattiga råoljor. Jag har nyss (avsnitt 7.1) berört den utbyggnad av raffina­derikapaciteten i Västeuropa som pågår med syfte att öka utbytet av lätta produkter. I Sverige pågår studier av frågan om en anpassning av de svenska raffinaderierna till de ändrade förutsättningarna i fråga om tillför­sel och marknad. Som jag redan framhållit är en för vårt land specifik faktor de svenska bestämmelserna om högsta tillåtna svavelhalt i eldnings­oljor, som ställer krav på antingen en mycket hög andel lägsvavlig råolja vid raffineringen eller ändringar i raffinaderiernas nuvarande utformning.

I syfte att ge ett allmänt underlag för en bedömning av dessa frågor utreder statens industriverk f. n. förutsättningarna för Sveriges försörjning med råolja och oljeprodukter under 1980-talet. Resultat frän utredningen väntas komma att bli redovisade inom kort. Även på företagsnivå pågår studier av dessa frågor. År 1979 gjorde OK, Svenska Petroleum och Texaco en gemensam utredning av olika möjligheter att öka utbytet av lätta produkter, särskilt bensin, vid Scanraff. På grundval av denna utred­ning utför nu OK på egen hand en förprojektering av en sådan anläggning, en s.k. katalytisk kracker. Arbetet väntas komma att bli redovisat hösten 1981.

Inom Svenska Petroleum pågår en parallell studie av andra typer av anläggningar, bl. a. för avsvavling i syfte att ge förbättrade möjligheter att importera tunga och svavelrika råoljor. Jag har redan (avsnitt 7.1) berört betydelsen härav från såväl miljö- som försörjningssynpunkt.

Även inom övriga raffinaderiföretag i Sverige torde liknande studier pågå eller planeras.

Frågan om behovet av investeringar i den svenska raffinaderiindustrin har såväl kommersiella aspekter som försörjningsaspekter. Enligt min mening ankommer det i första hand pä de berörda företagen att ta fram underiag för beslut om eventuella investeringar. Jag anser det emellertid önskvärt att detta sker i nära samverkan mellan företagen med syftet att nå samlade lösningar. Som en följd av Svenska Petroleums engagemang i flera


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      150

av raffinaderierna sker ett kontinuerligt samråd mellan bolaget och övriga företag om investeringsbehoven på längre sikt.

Frågan om investeringar i de svenska raffinaderierna i syfte att öka utbytet av vissa oljeprodukter bör vägas mot alternativa åtgärder för att tillgodose behovet av samma produkter. Således importeras en betydande del av den svenska marknadens behov av bensin och dieselolja från raffi­naderier i våra grannländer. Planer på att utvidga raffinaderikapaciteten i Norge föreligger f. n. mot bakgrund av den ökande norska råoljeproduk­tionen. För Sveriges del skulle leveranser från norska raffinaderier till den svenska marknaden inom ramen för ett fast samarbete kunna utgöra en väsentlig förbättring av försörjningstryggheten. Som jag redan har nämnt pågår överläggningar härom mellan svenska och norska företag. Liknande samarbete kan komma att bli aktuellt även med andra producentländer.

Den volymmässigt krympande verksamheten inom oljebranschen i Sve­rige kan komma att föranleda olika strukturåtgärder även i distributionsle­det. I viss utsträckning har sädana åtgärder redan vidtagits. Jag ser det inte minst från försörjningssynpunkt angeläget att de företag som är verk­samma på den svenska marknaden kan bevara sin kommersiella livskraft genom en anpassning till ändrade förutsättningar.

Jag skall nu något beröra frågan om Svenska Petroleums roll i den statliga oljepolitiken. Som en följd av händelserna på marknaden under år 1979 utvecklades bolaget till ett av de volymmässigt största oljeföretagen i Sverige. Svenska Petroleum lyckades på kort tid träffa avtal om ökade leveranser av råolja och efter raffinering avsätta oljan pä den svenska marknaden. Därvid utnyttjade bolaget i stor utsträckning befintliga distri­butionskanaler genom samarbete med olika branschföretag. Den del av utbytet från raffineringen som bolaget självt inte kunde få avsättning för på detta sätt överläts till andra i Sverige verksamma oljeföretag eller exporte­rades.

Enligt de riktlinjer för Svenska Petroleums verksamhet som fastställdes av riksdagen år 1976 (prop. 1975/76: 124, NU 1975/76:44, rskr 1975/76:262) skulle bolaget kunna snabbt utvidga sin verksamhet så snart detta motive­rades av försörjningsläget. Bolagets expansion i det allvarliga läge som uppstod år 1979 skedde i överensstämmelse med dessa riktlinjer. Emeller­tid har bolagets snabba tillväxt i förening med den successiva höjningen av oljeprisnivän ställt stora finansieringsanspråk. Hösten 1979 beslöt riksda­gen (prop. 1979/80: 33, NU 1979/80:25, rskr 1979/80:134) att tillskjuta 300 milj. kr. i nytt kapital till bolaget genom dess ägare, dvs. statens vatten­fallsverk och Statsföretag AB. Tillskottet motiverades bl.a. av de avtal som Svenska Petroleum hade träffat om förvärv av raffinaderikapacitet. Ägarna har nu föreslagit ett nytt tillskott av 350 milj. kr. för att anpassa bolagets kapital till den omsättningsökning som har skett till följd av oljeprishöjningarna under år 1980 och rörelsens fortsatta expansion.

De särskilda omständigheterna vid bolagets expansion har också innebu-


 


Prop. 1980/81:90    6ilaga 1    Industridepartementet    151

rit att verksamheten har fått en från kommersiella synpunkter mindre lämplig struktur. Produktutfallet från den stora råoljeimporten kan endast delvis avsättas genom egna kanaler pä den svenska marknaden, vilket innebär stora förlustrisker under perioder dä priserna på spotmarknaden är låga. För år 1980 väntas bolaget till följd härav komma att redovisa ett betydande underskott.

Denna ogynnsamma struktur har betingats av Svenska Petroleums för­sörjningsroll. Bolaget har haft som huvuduppgift att öppna nya kanaler för tillförseln av råolja till Sverige. Denna uppgift har fullgjorts med framgång. Enligt min mening bör emellertid bolaget sträva efter att begränsa de ekonomiska risker som är förenade med den nuvarande verksamhetsinrikt­ningen. Bl. a. bör bolagets fortsatta räoljeanskaffning anpassas till vad som kan avsättas med godtagbart ekonomiskt resultat.

Detta bör kunna ske utan att bolagets möjligheter att fungera som instrument för den statliga oljepolitiken begränsas. Som har framgått av min redogörelse spelar Svenska Petroleum en central roll i strävandena att anpassa den svenska oljebranschens struktur till ändrade marknadsförut­sättningar. Det är särskilt angeläget att bolaget kan fortsätta arbetet med att skapa en långsiktigt säker grund för råoljeförsörjningen, bl.a. genom ökad riskspridning vid val av leverantörer.

Jag vill i sammanhanget peka på Svenska Petroleums roll i samband med de pågående överläggningarna om ett industri- och energisamarbete med Norge. Bolaget har bl. a. medverkat aktivt vid tillkomsten av ett antal industriprojekt som kan komma att utgöra viktiga element i ett sådant samarbete. Därtill framstår Svenska Petroleum som en naturlig partner för norska företag vid marknadsföring av norsk olja i Sverige. Det är enligt min mening angeläget att bolaget även i fortsättningen kan spela en sådan roll.

Jag återkommer till frågan om kapitaltillskott till Svenska Petroleum vid min anmälan av anslagsfrågorna i det följande (avsnitt 14).

7.2.5 Höjning av avgiften titt oljeprospektering

År 1978 infördes statligt stöd till prospektering efter olja och naturgas (prop. 1977/78; 128, NU 1977/78; 70, rskr 1977/78:343). Stödet utgör ett led i en aktiv statlig oljepolitik med sikte bl. a. pä att trygga den långsiktiga försörjningen med råolja.

Stödet lämnas i form av bidrag till kostnaderna för prospekteringspro-jekt efter beslut av regeringen i varje särskilt fall. Det finns två former av bidrag, dels allmänna bidrag med högst 50% av kostnaderna, dels särskilda bidrag med 100% av kostnaderna. Särskilda bidrag beviljas endast till de stafliga bolagen Svenska Petroleum AB och Svenska Petroleum Explora­tion AB. De syftar till att möjliggöra viss från nationell försörjningssyn­punkt angelägen prospektering. Bidrag skall normalt förenas med villkor om bl. a. hemtagning till Sverige av råolja vid eventuell utvinning.


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           152

Bidragssystemet finansieras genom att en del av inkomsterna av den särskilda beredskapsavgiften för oljeprodukter tillförs en särskild fond, oljeprospekteringsfonden. Sedan bidragssystemet infördes den 1 juli 1978 har uttaget uppgått till 4 kr. per kubikmeter för motorbrännolja, eldningsol­ja och bunkerolja. Motorbensin belastas inte för detta ändamål.

År 1978 bedömdes att de dåvarande svenska prospekteringsinsatserna av 30—40 milj. kr. om året, inkl. vissa enskilda insatser, genom bidrags­systemet skulle kunna öka till 100 milj. kr. om året efter två ä tre år. Ett avgiftsuttag av 4 kr. per kubikmeter på de nämnda oljeprodukterna beräk­nades med ledning av de då aktuella förbrukningsprognoserna kunna ge tillräckliga inkomster för att täcka behovet av bidragsmedel för en verk­samhet av nämnda omfattning.

Till utgången av år 1980 har ca 180 milj. kr. tillförts oljeprospekterings­fonden. Bidrag har beviljats med ca 115 milj. kr., varav ca 70 milj. kr. har betalats ut. Huvuddelen har avsett särskilda bidrag för projekt utom lan­det, främst i Nordsjön och Tunisien. Särskilda bidrag har också beviljats för den inhemska prospekteringen inom ramen för Oljeprospektering AB (OPAB).

En verksamhetsplan för SP Exploration åren 1980-1984 redovisades i 1980 års budgetproposition (prop. 1979/80: 100 bil. 17 s. 227). I planen antogs att den nämnda ambitionsnivån 100 milj. kr. om året skulle kunna nås under planperioden. Det förutsattes att bolaget skulle komma att svara för den övervägande delen av dessa insatser och att kostnaderna skulle komma att täckas huvudsakligen med särskilda bidrag.

SP Exploration har åren 1979 och 1980 lyckats förvärva andelar i ett antal koncessioner i lovande områden, framför allt den brittiska delen av Nordsjön. Bolaget deltar nu i sammanlagt tio prospekteringsprojekt, som beräknas leda till ca tolv provbortningar åren 1981 och 1982. För dessa två är räknar bolaget med kostnader av sammanlagt ca 200 milj. kr. i löpande priser för pågående projekt. Därtill kommer kostnader för det inhemska prospekteringsprogrammet som utförs som uppdrag ät OPAB. 1 beloppet ingår emellertid inte kostnader för nya projekt, som kan komma att bli aktuella om SP Exploration som ett resultat av ingivna ansökningar bevil­jas ytterligare koncessioner i bl. a. Nordsjöområdet.

Flera enskilda svenska företag planerar att i ökad utsträckning satsa pä oljeprospektering utomlands. Volvo Energi AB innehar en andel i en koncession på norskt kontinentalsockelområde nort om 62:a breddgraden, och företaget har nyligen tilldelats en andel på brittiskt område. Också A Johnson Oil AB och OK deltar i verksamheten i brittiska Nordsjön. Andra svenska företag bedriver oljeprospektering i olika delar av världen.

Jag finner det önskvärt att den svenska oljeprospekteringen utomlands breddas genom att flera företag deltar i verksamheten. Vissa av de enskilda insatser som jag nu har nämnt väntas komma att leda till anspråk på statliga bidrag. Genom bidragssystemet ges vissa möjligheter att inrikta


 


Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       153

verksamheten på projekt av värde för landets försörjning. I den mån bidrag förenas med villkor om hemtagning ökar också sannolikheten för att ut­vunnen olja i framtiden kommer att tillföras den svenska marknaden.

Sedan år 1978 har kostnaderna för att bedriva oljeprospektering i bl. a. Nordsjön mer än fördubblats. Detta beror på såväl allmänna kostnadsök­ningar som svårare förhållanden och höjda miljö- och säkerhetskrav. In­komsterna till oljeprospekteringsfonden har däremot minskat sedan bi­dragssystemet infördes beroende pä minskande oljeförbrukning. Detta innebär att de nu kända anspråken på prospekteringsbidrag inte kan tillgo­doses vid oförändrat uttag av avgifter.

Enligt min mening bör oljeprospekteringsfonden tillföras ökade inkoms­ter genom en avgiftshöjning. Behovet av bidragsmedel åren 1981 och 1982 för pågående projekt, främst i Nordsjöområdet, uppskattar jag till ca 300 milj. kr. Om hänsyn tas till behållningen på fonden skulle fonden genom avgiftshöjning behöva tillföras ca 80 milj. kr. under åren 1981 och 1982 utöver beräknade inkomster vid nuvarande avgift.

I syfte att åstadkomma det angivna tillskottet av medel till oljeprospek­teringsfonden förordar jag efter samråd med chefen för budgetdepartemen­tet att den särskilda beredskapsavgiften för oljeprodukter från den I juli 1981 höjs med 4 kr. per kubikmeter för motorbrännolja, eldningsolja och bunkerolja. Uttaget för prospekteringsändamäl uppgår därmed till 8 kr. per kubikmeter. De inkomster som svarar mot avgiftshöjningen bör avskiljas och tillföras oljeprospekteringsfonden.

Ett prospekteringsprojekt pågår ofta under en period av flera år. Bevil­jade bidrag till ett projekt betalas ut successivt under perioden allteftersom arbetena fortskrider. Enligt min mening bör regeringen bemyndigas att genom bidragsbeslut göra ekonomiska åtaganden som sträcker sig över hela projektperioden utan att därmed motsvarande medel på oljeprospek­teringsfonden behöver avsättas för ändamålet. Vid bifall till vad jag har förordat beträffande avgiftshöjningen räknar jag med att 250 milj. kr. utgör en lämplig ram för de sammanlagda åtagandena enligt fattade bidragsbe­slut. Jag förordar alltså att regeringen inhämtar riksdagens bemyndigande att t. v. intill ett belopp av 250 milj. kr. bevilja bidrag till prospektering efter olja och naturgas. I och med att beviljade bidrag betalas ut bör utrymme för nya åtaganden frigöras inom denna ram.

Jag kommer i det följande (avsnitt 7.4.3) att redovisa min syn pä behovet av en aktiv kolförsörjningspolitik. Därvid kommer jag att förorda att det nuvarande stödet till prospektering efter olja och naturgas utvidgas till att omfatta även kol. Behovet av bidragsmedel för en sådan utvidgning beräk­nas till 5-7 milj. kr. om året under de närmaste åren. Den höjning av den särskilda beredskapsavgiften för oljeprodukter som jag nyss har förordat beräknas kunna ge tillräckligt utrymme även för ett stöd till kolprospekte-ring av denna omfattning.

Principiella skäl talar för att bidrag till kolprospektering finansieras


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet            154

genom en avgift på förbrukningen av kol. Emellertid utgår f. n. ej någon avgift för kol som motsvarar den särskilda beredskapsavgiften för oljepro­dukter. Frågan övervägs av 1980 års oljelagringskommitté i samband med frågan om att införa lagringsskyldighet för kol. I avvaktan pä ställningsta­gandet till utredningens förslag bör bidrag till kolprospektering kunna finansieras genom den nuvarande särskilda beredskapsavgiften.

Den särskilda beredskapsavgiften för oljeprodukter används för att fi­nansiera den statliga beredskapslagringen av olja, stödet till oljeprospek­tering och från den 1 januari 1981 även det nya stödsystemet för oljeersät­tande åtgärder (prop. 1980/81:49, NU 1980/81: 19, rskr 1980/81: 100). För dessa tre ändamål tas avgift f. n. ut med 38, 4 resp. 24 kr. per kubikmeter, dvs. sammanlagt 66 kr. per kubikmeter, på motorbrännolja, eldningsolja och bunkerolja. Dessutom tas för beredskapslagringen ut en avgift av 17 öre per liter på bensin.

Chefen för industridepartementet kommer i det följande (avsnitt 15.2.7) att förorda att även energiforskningsprogrammet finansieras genom en höjning från den 1 juli 1981 av den särskilda beredskapsavgiften. Efter samråd med honom beräknar jag behovet av avgiftshöjning för detta ända­mål till 19 kr. per kubikmeter pä motorbrännolja, eldningsolja och bunker­olja, utöver den av mig nyss förordade höjningen med 4 kr. per kubikmeter för oljeprospekteringen. Därmed skulle avgiften på de nämnda oljeproduk­terna komma att uppgå till sammanlagt 89 kr. per kubikmeter.

I enlighet med vad jag har anfört har inom industridepartementet upprät­tats förslag fill lag om ändring i lagen (1973: 1216) om särskild beredskaps-avgift för oljeprodukter. Förslaget har upprättats i samråd med chefen för budgetdepartementet. Med hänsyn till frågans beskaffenhet är det enligt min mening inte motiverat att inhämta lagrådets yttrande om lagförslaget. Förslaget bör fogas till protokollet i detta ärende som bihang H.

I samband med förslaget om införandet av stödet för oljeersättande åtgärder anförde jag (prop. 1980/81:49 s. 28) att de regler om nedsättning av energiskatt som gäller viss tyngre industri inte borde tillämpas beträf­fande den del av beredskapsavgiften som avsågs finansiera stödet. Samma bör enligt min mening gälla den nu förordade höjningen av avgiften som avser oljeprospekteringen och energiforskningen. Det ankommer på rege­ringen att besluta härom.

7.2.6 Höjning av ramen för statlig garantiför oljeutvinning m. m.

År 1975 infördes en statlig garanti för oljeutvinning m. m. (prop. 1975; 30 bil. 1, NU 1975:30, rskr 1975:202). Syftet med garanUn var främst aU underlätta finansieringen av sådana investeringar i utvinning, transport och lagring av olja som bedöms värdefulla från svensk försörjningssyn­punkt. Bakgrunden till att garantisystemet infördes var närmast att bidrag till att finansiera utbyggnaden av oljefält i bl. a. Nordsjön antogs kunna ge möjlighet till långtidsavtal om leveranser av utvunnen råolja från resp. fält.


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet


155


Garantiramen fastställdes till 2000 milj. kr. Garanti ställs av fullmäktige i riksgäldskontoret efter hemställan av regeringen.

Därefter har användningsområdet för garantin vid två tillfällen vidgats. År 1976 (prop. 1975/76: 124, NU 1975/76:44, rskr 1975/76:262) infördes en möjlighet att använda garantin även för att finansiera förvärv av andelar i konstaterade fyndigheter. År 1979 (prop. 1978/79:115 bil. 1, NU 1978/ 79:60, rskr 1978/79:429) tillkom tvä nya användningar, nämligen finansi­ering av aktieförvärv i bolag med verksamhet huvudsakligen inom oljeut­vinning och säkring av svenska företags betalningsförpliktelser i samband med avlyft av råolja inom ramen för långsiktiga leveranskontrakt.

Garantins användning är inte begränsad till olja. Garanti får ställas på motsvarande sätt för utvinning m. m. av naturgas och kol.

En förutsättning för att utnyttja garantin är att verksamheten i fråga är av väsentlig betydelse för den svenska energiförsörjningen. Staten bör tillförsäkras option på hela den eventuella produktionen eller del därav. Garanti får ställas i utländsk valuta.

Garanti har hittills ställts i sex fall. Det ianspråktagna garantibeloppet uppgår till sammanlagt ca 1 650 milj. kr. Därav utgörs ca 475 milj. kr. av en garanti för Svenska Petroleum AB:s finansiering av utbyggnaden av etapp A av Valhallfältet på norskt kontinentalsockelområde i Nordsjön enligt avtal i mars 1978 med Norwegian Oil Consortium A/S & Co (NOCO).

Det hittills största garantiåtagandet avser Svenska Petroleum Explora­tion AB:s förvärv av en andel i det s. k. Braefältet på brittiskt kontinental­sockelområde i Nordsjön enligt ett avtal med det kanadensiska företaget Kaiser Resources Ltd. Avtalet ger SP Exploration en egen andel av 5,4% av fältet med rätt att köpa produktionen också från Kaisers återstående andel på 2,3%. SP Exploration skall som motprestation finansiera bl. a. Kaisers fortsatta deltagande i utbyggnaden av fältet. Beslut om utbyggnad har hittills fattats endast beträffande den södra delen av fältet, South Brae, som enligt planerna skall tas i produktion år 1983. SP Exploration beräknas genom avtalet fä tillgång till sammanlagt minst 1,4 milj. ton råolja frän denna del av Brae. Borrningar pågår i andra delar av fältet, där ytterligare flera lovande fynd har gjorts.

SP Explorations upplåningsbehov för den nu aktuella utbyggnaden av Braefältet beräknas till 350 milj. US dollar. Regeringen har i januari 1981 beslutat om en kreditgaranti för lån av högst 250 milj. dollar som motsvarar ca 1 125 milj. kr. Återstående upplåning avses ske utan garanti genom s. k. projektfinansiering.

Av den ursprungliga garantiramen på 2000 milj. kr. återstår nu endast ca 350 milj. kr. outnyttjade.

Enligt min mening har garantin visat sig vara ett verksamt medel för att säkra den långsiktiga försörjningen med råolja. Det bör också betonas att de projekt för vilka garanti har ställts väntas fä god lönsamhet. Kravet pä statsgaranti är en följd av att upplåningsbehoven är stora i förhållande till


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet            156

de svenska företagens finansiella resurser. Trots att betydande risker är förenade med projekten, särskilt innan produktionen har kommit igång, får det anses osannolikt att det ekonomiska resultatet kommer att försämras så kraftigt att statsgarantin i framtiden behöver infrias.

Enligt vad jag har erfarit kan flera nya oljeutvinningsprojekt komma att bli aktuella under den närmaste tiden. Jag finner det angeläget att svenska företag även i fortsättningen ges möjlighet att engagera sig finansiellt i sädana projekt. Garantiramen bör därför nu höjas.

Med hänsyn till såväl höjda oljepriser som ökade utvinningskostnader beräknar jag behovet av ramhöjning till 2000 milj. kr. Jag förordar alltså att garantiramen nu fastställs till 4000 milj. kr. Jag räknar med att det inom denna ram kommer att finnas utrym.me även för vissa engagemang beträf­fande utvinning m. m. av naturgas och kol. En ny ramhöjning kan komma att bli aktuell senast är 1983 som följd av de åtaganden som staten har gjort i samband med beslutet om genomförande av Sydgasprojektet (prop. 1979/ 80: 170 s. 63, NU 1979/80:70, rskr 1979/80:410).

Samma förutsättningar som f. n. bör gälla för utnyttjandet av garantier­na. 1 fråga om användningen på kolområdet bör dock en smärre justering göras. Som jag återkommer till i det följande (avsnitt 7.4.3) förordar jag att en viss förekomst av kokskol i en fyndighet som till övervägande del består av ångkol inte bör förhindra att garanti ställs. Det ankommer på regeringen att meddela närmare föreskrifter.

7.3 Naturgas

7.3.1 Internationell bakgrund

Verksamheten inom naturgasområdet i Sverige under år 1980 har bedri­vits mot bakgrund av en dynamisk internationell utveckling. Här skall tecknas några drag i denna utveckling, med särskild tonvikt på faktorer som inverkar på Sveriges möjligheter att importera naturgas. Det är därvid naturiigt att se i första hand till utvecklingen i Nordsjöområdet.

I Danmark pågår förberedelserna för introduktion av naturgas åren 1982-1984 planenligt. Underiaget för denna introduktion är vissa gasfyn-digheter i den danska sektorn i Nordsjön. Fortsatt prospektering bedrivs efter nya fynd.

I Norge har den dominerande frågan på naturgasområdet under senare tid gällt avsättningen av den naturgas som utvinns samtidigt med oljan frän Statfjordfältet. Det rör sig om ca 4 miljarder m' om året från är 1986. varav ca 1 miljard m är s.k, våtgas och återstoden torr gas. Ett intensivt utredningsarbete har ägt rum rörande bl. a. olika möjligheter att använda gasen som underlag för utbyggnad av norsk petrokemisk industri. Förslag har nu lagts fram för norska regeringen av innebörd att gasen från Stattjord m.fl. fält förs med rörledning till Västnorge. där våtgasen avskiljs medan torrgasen förs till kontinenten genom en ledning till Ekofiskfältet och därifrån vidare genom den befintliga gasledningen till Emden.


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet            157

Prospekteringen efter olja och gas pä norsk kontinentalsockel söder om 62;a breddgraden har resulterat i flera nya fynd. Man räknar nu med att block 31/2 med angränsande block omfattar Nordsjöns största gasfält med utvinningsvärda tillgångar av 800— 1 500 miljarder m'. Det pågår undersök­ningar rörande möjligheterna att finna en lösning av transportfrägan för gasen frän bl. a. denna fyndighet.

Vid ett danskt-norskt statsministermöte i februari 1980 förklarade man sig på norsk sida beredd att samarbeta med Danmark och Sverige med sikte på en samlad kartläggning och värdering av möjliga lösningar som kan tillgodose nordiska marknadsintressen inom ramen för ett större fram­tida naturgasprojekt. Därefter har överläggningar ägt rum mellan de tre ländernas statliga gasbolag.

Vidare har under år 1980 borrningar nort om 62:a breddgraden börjat. Spår av olja och gas har påträffats men inga kommersiella fynd har ännu konstaterats. Bortningarna kommer att fortsätta under år 1981.

På norskt initiativ har Nordiska ministerrådet beslutat om en utredning av möjligheterna till nordiskt samarbete på Nordkalotten om utnyttjandet av eventuella olje- och gasfyndigheter utanför Nordnorge. Utredningens arbete inriktas främst pä frågan om att utnyttja naturgas pä Nordkalotten och att transportera gasen genom en rörledning söderut till kontinenten. Utredningen väntas lägga fram resultatet av sitt arbete under år 1981.

Beträffande verksamheten inom Nordsjöområdet i övrigt kan nämnas att beslut har fattats om att bygga ett stort gasledningssystem för att transpor­tera gas från ett antal fält på brittiskt område till Storbritannien. Eftersom Storbritannien saknar anknytning till det kontinentala gasnätet har dock detta projekt endast indirekt betydelse för övriga Västeuropas försörjning med naturgas.

Denna grundas alltjämt i stor utsträckning på naturgas från Nederlän­derna. Av kontinentala Västeuropas nuvarande naturgasförbrukning av ca 200 miljarder m' om året utgörs nära hälften av holländsk gas. Nederlän­derna strävar dock efter att i huvudsak ha avvecklat sina exportåtaganden till mitten av 1990-talet.

I övriga länder i Västeuropa är den inhemska gasproduktionen långt mindre än förbrukningen. Det finns därför ett starkt behov av att finna nya försörjningskällor för att konsumtionen skall kunna upprätthållas. Sovjet­unionen har under senare är levererat betydande gaskvantiteter fill bl. a. Tyskland och Italien. Under är 1980 har offentliggjorts planer pä ett nytt gasexportprojekt, innebärande leveranser till Västeuropa från år 1985 av ca 40 miljarder m om året genom en ny ledning frän Sibirien. Förhandling­ar om villkoren för leveranserna pågår med ett antal länder.

Även Algeriet planerar att öka exporten av naturgas till Västeuropa. F. n. sker exporten i form av kondenserad gas (LNG). Emellertid har Algeriet beslutat att i fortsättningen satsa främst på export genom rörled­ningar. En ledning över Medelhavet till Italien byggs nu. År 1990 beräknas exporten till Västeuropa uppgå till totalt minst 50 miljarder m'.


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet            158

Avtal om leveranser från Nigeria till Västeuropa av LNG har träffats under år 1980. På längre sikt skulle det kunna bli aktuellt med leveranser av LNG till Västeuropa från Canadas arktiska områden. Iran, som tidigare hade planer på omfattande gasexport, synes f. n. inte komma i fråga som leverantör.

Gaspriset vid försäljning över gränserna har tidigare i regel varit knutet till priset pä eldningsoljor, främst tjock eldningsolja. Hos naturgasprodu­centerna finns emellertid en strävan efter att höja prisnivån på gasen med målet att nå paritet med råoljepriset. Motivet härför är gasens goda miljö­egenskaper och den leveranssäkerhet som följer av långa kontraktspe­rioder, i regel 20 år. På köparsidan avvisar man dessa prisanspräk med hänvisning bl. a. till att gasen måste kunna avsättas också för mindre kvalificerade ändamål för att uppnå en jämn belastning i gassystemen. De gaskontrakt som har tecknats eller omförhandlats under år 1980 visar dock en tendens mot stigande priser.

7.3.2 Sydgasprojektet

I juni 1980 godkände riksdagen (prop. 1979/80: 170, NU 1979/80:70, rskr 1979/80:410) ett avtal mellan Sveriges regering och Danmarks regering om naturgassamarbete jämte vissa riktlinjer för genomförande av det s. k. Sydgasprojektet. Därmed togs ett avgörande steg mot användning av na­turgas i Sverige.

Sydgasprojektet siktar till aU bygga upp en distribution av 440 milj. m' naturgas om året i västra Skåne. Projektet grundas på två avtal om trans­port resp. leverans av naturgas som har träffats inom regeringsavtalets ram mellan Swedegas AB och Dansk Olie & Naturgas A/S (DONG). Transport­avtalet ger Swedegas rätt att transportera högst 2 miljarder m-* naturgas om året i 20 år frän den 1 oktober 1985 över det beslutade danska ledningssy­stemet. Som förskousbetalning har Swedegas eriagt 220 milj. danska kr. till DONG. Medel härför har anvisats under ett särskilt förslagsanslag till förskottsbetalning för transport av naturgas.

Leveransavtalet innbär ett åtagande från DONG att i 18 år från den 1 oktober 1985 leverera sammanlagt 3 105 milj. m' naturgas. Från den 1 oktober 1990 uppgår leveranserna till 200 milj. m om året. DONG har åtagit sig att under vissa förutsättningar öka leveranserna till 440 milj. m"* om året, vilket motsvarar behovet för det fullt utbyggda Sydgasprojektet. Därjämte har Swedegas en första förhandlingsrätt avseende danskprodu-cerad naturgas upp till en total volym av 2 miljarder m-' om året i den mån det finns ledig kapacitet för transport till Sverige inom ramen för transport­avtalet.

Swedegas har genom särskilt avtal med Ruhrgas AG tillförsäkrat sig kompletterande leveranser av sammanlagt 900 milj. m under de första fem åren.

Enligt de av riksdagen godkända riktlinjerna för Sydgasprojektet skall


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet            159

det statliga Swedegas svara för tillförseln av naturgas till Sverige och även för huvudledningarna inom landet. Marknadsföringen skall ske genom det regionala bolaget Sydgas AB, som ägs av Malmö, Helsingborgs och Lunds kommuner samt Sydkraft AB. Det förutsätts att ett avtal om leverans av gas under 20 år från den 1 oktober 1985 skall träffas mellan Swedegas och Sydgas enligt vilket Swedegas åtar sig att leverera hela behovet av gas för Sydgasprojektet. 1 princip skall Swedegas få sina kostnader för leveranser­na täckta av Sydgas. Dock har de ekonomiska riskerna för Sydgas begrän­sats. Sydgas har nämligen rätt att vid en oförmånlig utveckling av projektet begära förhandling med sikte på att projektet totalt sett, dvs. vid avtalspe­riodens slut, inte skall leda till förlust för intressenterna. Därjämte har staten gjort vissa åtaganden bl. a. om finansiering av projektet genom statliga kreditgarantier.

Det bör framhållas att Sydgasprojektet vid förutsedd utveckling antas komma att bli konkurtenskraftigt och ge tillfredsställande förräntning pä insatt kapital. Statens ekonomiska åtaganden får ses mot bakgrund bl. a. av att projektet utgör ett första steg för att införa en ny energikälla i Sverige. När naturgasen väl har etablerats på den svenska marknaden antas förhållandet mellan Swedegas och resp. regionala distributör bli reglerat pä sedvanliga kommersiella grunder.

Investeringsbehovet för Sydgasprojektet exkl. förskottsbetalningen till DONG i 1980 års penningvärde uppskattas till totalt ca 900 milj. kr., varav ca 600 milj. kr. hänför sig till Sydgas kostnader för distributionssystem m. m. och ca 300 milj. kr. till Swedegas kostnader för Öresundsledningen och huvudledningen. Av sistnämnda belopp avser ca 120 milj. kr. merin-vesteringen för att dimensionera de nämnda ledningarna för en kapacitet av 2 miljarder m' om året, vilket svarar mot den maximala volymen enligt transportavtalet med DONG. Syftet med denna överdimensionering är att minska kostnaderna för en eventuell senare ökning av gasdistributionen i första hand i södra och västra Sverige. Avsikten är att frågor om finansi­eringen av Sydgasprojektet m.m. skall tas upp under år 1982, dä en närmare beräkning av investeringsbehoven väntas föreligga.

I samband med godkännandet av riktlinjerna för genomförande av Syd­gasprojektet godkände riksdagen även att Swedegas blev ett helägt dotter­bolag till det statliga oljebolaget Svenska Petroleum AB.

7.3.3 Pågående verksamhet i Sverige

F. n. pågår arbetet med att förbereda introduktionen av naturgas i västra Skåne. Marknadsförberedelser och projektering av ett regionalt distribu­tionsnät handhas av Sydgas. Av praktiska skäl har Swedegas uppdragit åt Sydgas att svara även för projektering, byggande och drift av Öresundsled­ningen och huvudledningen i Skåne. Ansökningar om koncession enligt lagen (1978:160) om vissa rörledningar avses komma att inges under år 1981.


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet            160

Undersökningar rörande gasmarknad och ledningsnät m.m. i västra Sverige bedrivs inom Västgas AB, som f.n. ägs av Göteborgs kommun. Verksamheten finansieras huvudsakligen genom län frän Swedegas. En liknande regional utredningssamverkan avses komma att ske i södra Norr­land med deltagande av Gävle. Sundsvalls och Östersunds kommuner jämte Swedegas.

Swedegas verksamhet är inriktad bl. a. pä att följa upp de avtal som träffades våren 1980 med DONG och Ruhrgas. Förhandlingar pågår mellan företagen beträffande Swedegas deltagande i de investeringar som behövs för att koppla samman det nordtyska gasnätet med det planerade danska nätet. Det pågår också förhandlingar mellan Swedegas och Sydgas rörande villkoren för Sydgas övertagande av den kontrakterade gasen.

Swedegas studerar även möjligheterna till ökad import från Nordsjöom­rådet, i första hand genom köp av norsk gas för avsättning i södra och västra Sverige.

Vidare har Swedegas börjat undersöka möjligheterna att importera gas från Sovjetunionen via Finland med anledning av ett sovjetiskt erbjudande om leveranser från mitten av 1980-talet. Erbjudandet sammanhänger med de nämnda sovjetiska planerna på att öka exporten av naturgas till Västeu­ropa. Diskussioner har förts med Sojuzgazexport om villkoren för eventu­ella sovjetiska leveranser till Sverige och med Neste Oy om möjigheterna till transitering av gasen genom Finland. Diskussionerna gäller leverans av I miljard m om året med möjlighet att senare öka volymen till högst 3 miljarder m'. Från svensk sida kan ställning tas till frågan om ett sådant importprojekt först när marknaden för naturgas i östra Sverige har blivit närmare kartlagd. Denna fråga kommer nu att bearbetas av Swedegas i samarbete med bl. a. statens vattenfallsverk och berörda kommuner.

Swedegas verksamhet har hittills finansierats huvudsakligen genom stat­liga lån med villkorlig återbetalningsskyldighet. Budgetåren 1976/77-1978/ 79 anvisades sammanlagt 40 milj. kr. för ändamålet under ett särskilt investeringsanslag. Swedegas har nu hemställt om ytterligare 22 milj. kr. för att finansiera verksamheten t.o.m. budgetåret 1981/82. Jag återkom­mer härtill vid min anmälan av anslagsfrågorna i det följande.

Slutligen bör nämnas att ett antal svenska företag nyligen har beslutat att gä samman i en industrigrupp med uppgift att allmänt stödja introduk­tionen av naturgas i Sverige och förbereda sig för verksamhet i samband med uppbyggnad av naturgassystemen. Gruppen avser även att verka för ett samarbete med norska intressenter i frågan. I syfte att underlätta en samordning av gruppens arbete med de förhandlingar som bedrivs av Swedegas har bolagets ägare Svenska Petroleum erbjudit företrädare för gruppen att ingå i styrelsen för Swedegas.


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      161

7.3.4 Naturgasens roll i energiförsörjningen

Efter genomgången av det aktuella läget på naturgasområdet skall jag redovisa min syn på naturgasens roll i den framtida svenska energiförsörj­ningen. Denna redovisning anknyter till de principiella synpunkter på inriktningen av bränslepolitiken som jag har lämnat i det föregående (av-sniu 7.1).

Tidigare försök att introducera naturgas i Sverige har inte lett till resultat beroende bl. a. på att de ekonomiska förutsättningarna har varit ogynn­samma. Jämfört med mänga andra länder i Västeuropa har Sverige långa transportavstånd för gasen och därmed behov av stora initialinvesteringar. Priserna på konkurterande energislag, framför allt el, är också relativt låga i Sverige. Samtidigt är förutsättningarna för utbyggnad av fjärrvärmesy­stem i många tätorter goda, vilket minskar utrymmet för distribution av naturgas.

På senare tid har emellertid möjligheterna att introducera naturgas i Sverige förbättrats i olika avseenden. Stora naturgasfynd i Nordsjöområ­det väntas innebära ett ökat utbud av gas i vår närhet. Vidare har kostnads­strukturen för naturgas, liksom för olja, ändrats radikalt. Genom de kraf­tiga höjningarna av priset hos producenten utgör kostnaderna för transport och distribution, dvs. främst fasta kostnader för rörledningar, en mindre del av priset hos gaskonsumenten än tidigare. Därmed spelar dessa kostna­der inte längre samma avgörande roll som tidigare för projektekonomin.

Sydgasprojektet visar således att även ett ganska litet importprojekt kan bära betydande initialinvesteringar. En förutsättning för projektets lön­samhet är dock att en betydande del av gasen kan avsättas till kunder vilkas alternativkostnad är relativt hög. Enligt planerna skall nära 30 % av gasen ersätta tunn eldningsolja huvudsakligen för uppvärmning av småhus, medan återstoden skall avsättas som bränsle inom industrin. Gasen kom­mer däremot normalt inte att användas i stora värmeverk eller kraftvärme­verk, vilkas betalningsförmåga bestäms av priset på tjockolja eller kol.

Från försörjningssynpunkt innebär Sydgasprojektet att en del av oljeför­brukningen i västra Skåne ersäUs med gas från relativt närbelägna källor på grundval av långsiktiga avtal. Kvantitativt innebär emellertid projektet ett ringa bidrag till landets försörjning. Fullt utbyggt svarar projektet för en energianvändning av endast ca 4 TWh. De möjligheter till ökad import som inryms i avtalen med Danmark motsvarar ytterligare ca 16 TWh. Som har framgått kommer en viss överdimensionering av tillförselsystemet att ske så att dessa möjligheter kan utnyttjas utan stora tilläggsinvesteringar.

Enligt min mening.bör det finnas goda utsikter för att leveranser av gas upp till denna nivå kommer att kunna kontrakteras under de närmaste åren. Det torde också finnas möjlighet att avsätta ökade gasvolymer i södra Sverige. De undersökningar som har gjorts av Västgas tyder på att det även i västra Sverige kan finnas förutsättningar för gasdistribution på kommersiella villkor. Mot bakgrund härav finner jag det rimligt att anta att 12    Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 90


 


Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet       162

naturgasen skulle kunna lämna ett störte bidrag till energiförsörjningen än vad som följer av det nu beslutade Sydgasprojektet, i första hand genom att möjligheterna till gasimport enligt avtalen med Danmark utnyttjas. Med hänsyn till den tid som krävs för marknadsuppbyggnad räknar jag dock inte med att en avsättning av 2 miljarder m' om året kommer att kunna nås redan år 1990. Som redan har framgått (avsnitt 5.1) har jag i energibalansen för år 1990 tagit upp ett bidrag frän naturgas av upp till 9 TWh, vilket motsvarar knappt I miljard m. Praktiskt taget hela denna energimängd antas ersätta oljeprodukter.

Att ersätta import av olja med import av naturgas från närbelägna leverantörer kan innebära en förbättrad leveranssäkerhet och uthållighet i energiförsörjningen, åtminstone om tillförseln av gas sker från flera håll. Därtill kommer de betydande miljöfördelar som gasen erbjuder. Frän andra synpunkter framstår gasen som ett mindre fördelaktigt alternativ till oljan. De internationella gaspriserna är nära kopplade till oljepriserna. Som redan nämnts finns det också en tendens mot höjning av gaspriserna. Från ekonomisk synpunkt framstår därför inte användning av gas som lämplig i fall då andra alternativ till fortsatt oljeanvändning med väsentligt lägre kostnader står till buds, främst inhemska bränslen och kol. Om man ser till effekterna på betalningsbalansen innebär import av naturgas i stort sett samma belastning som import av olja.

Det finns starka energipolitiska skäl att ge prioritet åt utbyggnaden av flärtvärmesystem. I sådana system finns det goda möjligheter att gå över från olja till inhemska bränslen, kol eller spillvärme. De ger dessutom underlag för ökad mottrycksproduktion av elkraft, vilket med hänsyn till den framtida elförsörjningen framstår som angeläget. Jag återkommer se­nare (avsnitt 8.3) till dessa frågor.

Naturgas kommer av kostnadsskäl inte i fräga som bränsle i kraftvärme­verk och större värmeverk eller i stora industripannor, annat än för be­lastningsutjämning eller under ett uppbyggnadsskede. Naturgasens särskil­da egenskaper, såsom renhet och god reglerbarhet, kommer till sin rätt framför allt när den används för uppvärmning av småhus och i olika industriella processer. Inom sädana användningsområden konkurrerar ga­sen främst med lätta oljeprodukter och elkraft, vilket innebär att kunder­nas betalningsförmåga är relativt hög.

Frågan om en väsentligt ökad naturgasanvändning i Sverige är alltså avhängig av möjligheterna att finna en tillräckligt stor och kvalificerad marknad för gasen. Inom uppvärmningssektorn begränsas dessa möjlighe­ter främst av fjärtvärmens utbyggnad. Som jag nyss nämnt bör denna ges hög prioritet. I vissa delar av landet skulle emellertid gasen under vissa förutsättningar kunna komma att utgöra ett alternativ till inhemska bräns­len, elvärme eller individuell oljeuppvärmning i bostäder. Också inom industrin kan det finnas en betydande potential för naturgasanvändning.

Översiktliga bedömningar inom Swedegas pekar på att den marknad i


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           163

Sverige som skulle kunna erbjuda underlag för en ekonomisk avsättning av naturgas som bränsle mot slutet av 1990-talet uppgår till inemot 5 miljarder m' om året, motsvarande ca 50 TWh. Detta inkluderar Sydgasprojektet. Frågan är emellertid mycket svårbedömd. Det finns en rad faktorer, bl. a. prisutvecklingen för andra bränslen och el, som kan komma att påverka gasmarknaden i positiv eller negativ riktning. En annan faktor är huruvida norsk naturgas i framtiden kan komma att transporteras genom en ledning över Sverige till kontinenten. Detta väntas kunna komma i fråga tidigast under senare delen av 1990-talet. En sådan ledning skulle kunna väsentligt förbättra möjligheterna att använda naturgas i vårt land, i synnerhet om det då finns behov av att ersätta elvärme med andra uppvärmningsformer.

Med hänsyn till att gasen således kan utgöra ett alternativ i vår framtida försörjning anser jag det önskvärt att förberedelserna för ökad naturgasan­vändning fortsätter. Jag vill särskilt peka på vikten av att marknadsfrå­gorna bearbetats effektivt. Kommunerna har en central roll i detta sam­manhang. Den organisation på naturgasområdet som stadfästes av riksda­gen år 1980 innebär att kommunerna får ett avgörande inflytande i de regionala bolag som skall svara för marknadsföringen av gas inom resp. del av landet.

I samband med beslutet om Sydgasprojektet framfördes från intressen­ternas sida önskemål om att staten skulle ställa lämpliga styrmedel till förfogande för att underlätta den avsedda gasintroduktionen (prop. 1979/ 80:170 s. 59). Man avsåg i första hand styrmedel liknande dem som f.n. finns för att främja anslutning till fjärrvärme. Frågan bereds inom rege­ringskansliet. Jag räknar med att förslag kommer att kunna föreläggas riksdagen under innevarande år.

7.4 Kol

7.4.1 Framlida kolanvändning i Sverige

Världens koltillgångar är mycket stora. De totala tillgångarna av stenkol och brunkol har på grundval av allmängeologiska förhållanden uppskattats till ca 20000 miljarder ton. Härav är mer än 10000 miljarder ton kända tillgångar, dvs. utgör vad som brukar beteckna resurser.

Enbart en mindre del av de kända koltillgångarna är ekonomiskt bryt-värda, dvs. utgör s.k. reserver. I den internationella studien World Coat Study som publicerades år 1980 redovisas följande beräkning av världens koltillgångar.

I andra studier anges något annorlunda beräkningar av väridens koltill­gångar. Studierna har dock alla det gemensamt att de redovisar mycket stora tillgångar av kol. Vid nuvarande kolkonsumtion i väriden räcker de nu tekniskt och ekonomiskt brytvärda reserverna i flera hundra är.

Koltillgångarna är spridda över hela världen och finns i länder med skilda politiska och ekonomiska system. Det gör att kolmarknaden ser ut


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet            164

Tabell 7.5 Kolresurser och kolreserver i de största kolproducerande länderna (mtce')

Land                                                    Kända           Reserver

geologiska
______________________________ resurser____________

600000

32 800

323 036

4 242

1438045

98883

246800

34419

81019

12427

139 750

59600

72000

43 000

190000

45 000

2 570389

166950

4860000

109900

229 164

55 711

Australien

Kanada

Folkrepubliken Kina

Förbundsrepubliken Tyskland

Indien

Polen

Sydafrikanska republiken

Storbritannien

Förenta staterna

Sovjetunionen

Övriga länder

Totalt    10750212  662932

Källa: Coal-Bridge to Ihe fulure. Report of the Worid Coal Sludy. ' milj. ton kolekvivalenler

och med all sannolikhet även i framtiden kommer att se ut på ett helt annat sätt än oljemarknaden. Det torde på varken kort eller lång sikt knappast bli aktuellt med t. ex. kartellbildning bland kolexportörerna. Det hindrar dock inte att utbudet av kol pä kort och medellång sikt kan begränsas av att tillräckliga investeringar i produktions- och distributionsledet inte kommer fill stånd i takt med att efterfrågan ökar. Jag återkommer senare till beho­vet av att mot denna bakgrund föra en aktiv kolförsörjningspolitik frän svensk sida.

F.n. utnyttjas ca 2,7 miljarder ton kol årligen i väriden. Kolet täcker därmed ca 30 % av världens energikonsumtion. Av elproduktionen svarar kolet för ca 50%.

Den internationella handeln med kol är ännu liten. Den allra största delen av det kol som produceras används lokalt eller regionalt. Endast ca 200 milj. ton kol går f. n. i internationell handel. Härav är ca 70 milj. ton ångkol, som används för energiändamål, medan ca 130 milj. ton utgörs av kokskol, som används för att producera bl. a. koks.

F. n. planeras en stark ökning av kolanvändningen i flertalet länder, bl. a. i Förenta staterna. Japan och EG-länderna. I exempelvis Danmark beräknas kolanvändningen, som f.n. är ca 7,5 milj. ton per år, att mer än fördubblas till år 1990.1 Finland beräknas kolkonsumtionen öka frän ca 4,5 milj. ton per år f. n. till ca 7,5 milj. ton är 1990.

I studien Steam Coal Prospects to 2000, som publicerades år 1978 av det internationella energiorganet lEA, bedömdes kolanvändningen i OECD-länderna komma att öka med minst 110 % till är 2000. I World Coal Study beräknas den åriiga konsumtionen för OECD-länderna öka på motsvaran­de sätt. För hela världen väntas en ökning till 2,5 — 3 gånger nuvarande konsumtion fram till sekelskiftet. Kolet kommer därmed att svara för störte delen av ökningen av energianvändningen under resten av inneva-


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      165

rande århundrade. Världshandeln med ängkol beräknas öka till en nivå 10-15 gånger högre än dagens nivå.

Vid ett energiministermöte i maj 1979 inom lEA antogs dokumentet Principles for lEA Action on Coal. Principerna grundas på slutsatsen att en kraftig ökning av kolanvändningen erfordras för att världens på kort och medellång sikt ökade energibehov skall kunna tillgodoses. Del framhålls att en klarlagd kolpolitik nu erfordras för att produktionen av kol skall ökas för att tillgodose efterfrågan framöver. Vidare framhålls att en noggrann planering krävs redan nu för att försäkra att den ökande kolanvändningen, -handeln och -produktionen äger rum på ett sätt som är acceptabelt från miljövärdssynpunkt.

Enligt de antagna principerna bör oljeanvändningen för elproduktion minskas till ett minimum, energipriserna utformas så att kolets möjligheter tas till vara, den nationella politiken på kolomrädet klarläggas så att osä­kerhet härom inte verkar hindrande, forskning och utveckling och snabb kommersialisering av nya koltekniker ges hög prioritet samt noggrann uppmärksamhet ägnas åt miljöaspekterna.

Inom lEA har inrättats ett rådgivande organ pä kolområdet, Coal In-dustry Advisory Board, (CIAB), vars första rapport publicerades i decem­ber 1980.

Den svenska kolkonsumtionen är f. n. liten. I Sverige används årligen ca 2 milj. ton kokskol och koks i främst järn- och stålindustrin och ca 0,5 milj. ton ängkol. Kolimporten under 1970-talet framgår av tabell 7.6.

Tabell 7.6 Import av kol och koks 1970-1979 (milj. ton)

 

År

koks, kokskol

Ångkol

Totalt

1970

2,3

0,5

2,9

1971

2.2

0,4

2.6

1972

1,9

0,3

2,2

1973

2,1

0,4

2,5

1974

2,3

0,8

3.1

1975

2,5

0,3

2.8

1976

2,7

0,4

3,1

1977

1,8

0,4

2,2

1978

1,7

0,3

2,0

1979

2,3

0,4

2,7

Källa: Statistiska Centralbyrån

Till Sveriges importerades tidigare betydligt större mängder kol. Under 1930-talet uppgick importen av kol och koks till ca 7 milj. ton per är. Kolet svarade då för mer än 50 % av landets energiförsörjnig. Så sent som pä 1950-talet uppgick kolanvändningen till 5-6 milj. ton per år. Kol är således ett bränsle som tidigare har utnyttjats i tämligen stor utsträckning i det svenska energisystemet.

Under senare år har i flera sammanhang bedömningar gjorts av den framtida kolanvändningen i Sverige. Energikommissionen räknade i sina


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      166

energialternativ med att 45—55 TWh motsvarade 6-7 milj. ton kol skulle komma att utnyttjas är 1990. Kommissionens expertgrupp för energitillför­sel visade att det skulle vara möjligt att använda betydligt större kolkvanti­teter.

I prop. 1978/79: 115 om riktlinjer för energipolitiken gjordes bedömning­en att det skulle vara möjligt att öka kolanvändningen till 6-9 milj. ton år 1990 för att därigenom ersätta olja. Föredragande statsrådet påpekade att en förutsättning för att kol skulle kunna utnyttjas i denna utsträckning är bl. a. att miljöproblemen kan bemästras. Riksdagen hade inget att erinra mot de bedömningar som gjordes rörande den framtida kolanvändningen.

OED har i rapporten (Ds I 1979:9) Förutsättningar för ökad kolanvänd­ning i Sverige bedömt möjligheterna att snabbt ersätta olja med kol. 1 delegationens s. k. basalternativ beräknades kolanvändningen år 1990 kun­na uppgå till ca 10 milj. ton (exkl. kokskol), varav huvuddelen för värme­försörjningen och inom industrin. I konsekvensutredningens avvecklings­alternativ, dvs. då en avveckling av kärnkraften till år 1990 förutsattes, bedömdes ångkolskonsumtion i början av 1990-talet vara ytterligare 7-10 milj. ton, dvs. sammanlagt 17-20 milj. ton ångkol per år.

OED har i det s. k. basalternativet i den nämnda rapporten förutsatt att all oljeersättning skall ske genom ökad användning av kol. I delegationens program för oljeersättning, som jag tidigare har redogjort för, förutsätts en kraftig satsning på introduktion av inhemska bränslen. Användningen av ängkol för oljeersättning bedöms som ett resultat härav kunna begränsas.

För egen del vill jag framhålla följande. Kol är liksom olja ett import­bränsle, vilket har betydelse från försörjnings- och trygghetssynpunkt. Kol är vidare en icke-förnybar energiråvara, vilket innebär att det inte tillhör de energikällor som vi på lång sikt bör basera huvuddelen av vår energiför­sörjning på.

Å andra sidan är kol världens största fossila energireserv. En betydligt ökad användning av kol måste komma till stånd i världen för att behovet av energi skall tillgodoses. Jag har i det föregående visat att konsumtionen av olja i den industrialiserade delen av världen måste minskas genom en kraftfull oljeersättningspolitik för att bl. a. u-ländernas ekonomiska och sociala utveckling skall tryggas.

OED:s förslag till program för oljeersättning visar att också Sverige måste utnyttja kol för att kunna minska oljeberoendet. Som jag har fram­hållit i det föregående (kapitel 3) är en övergäng till bl. a. kol också av stor betydelse för att minska underskottet i vår handelsbalans.

Jag förespråkar mot denna bakgrund en försiktig kolintroduktion i Sveri­ge. Jag räknar med att 4-6 milj. ton ångkol skall komma att utnyttjas vid slutet av 1980-talet för att ersätta 2,5-4 milj. ton olja. Vi skulle med denna försiktiga kolintroduktion om ca 10 är komma att använda ungefär lika mycket kol i Sverige som vi gjorde under 1950-talet. Kolanvändningen kommer emellertid att ske med bättre teknik, med mer avancerade miljö-


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet           167

skyddsåtgärder och med utnyttjande av ett från miljösynpunkt bättre kol.

Kolet kommer i en första fas att användas i främst hetvattencentraler och kraftvärmeverk. Jag räknar med att 3-4 milj. ton kol kommer att utnyttjas i sådana anläggningar år 1990. Jag har då räknat med att Stock­holmsområdets värmeförsörjning i stor utsträckning baseras pä värmeav­tappning från Forsmarks kraftstation eller på ett system bestående av främst stora värmepumpar. Ett annat alternativ är koleldade kraftvärme­verk, vilket skulle öka kolförbrukningen år 1990 med ca 1,5 milj. ton, om en lika stor oljeersättning skall erhållas.

Inom industrin kommer enligt mina beräkningar att användas 1-2 milj. ton kol är 1990.

Det är emellertid angeläget att inte förhindra eller minska användning av inhemska bränslen där dessa kan utnyttjas med rimlig ekonomi. Jag räknar med att det samrädssystem vid uppförande av nya eldningsanlåggningar, som jag i det följande kommer att redogöra närmare för (avsnitt 7.5), skall vara ett verksamt instrument för att förhindra en oönskad utveckling i detta avseende.

Det finns anledning att noga följa frän vilka länder importen av kol sker och vilken kvalitet, särskilt från miljösynpunkt, som det importerade kolet har. Detta kan ske på grundval av de uppgifter rörande utrikeshandeln som lämnas till tullverket och som sammanställs och redovisas av statistiska centralbyrån.

7.4.2 Miljöaspekter

Som jag har framhållit är den nuvarande användningen av ångkol myc­ket liten i Sverige. Även vid en ökning till 4-6 milj. ton, som jag har beräknat i det föregående, kommer vi vid en internationell jämförelse att använda små mängder kol år 1990. Exempelvis beräknas användningen av ångkol i Danmark år 1990 att vara nästan tre gånger så stor som den beräknade svenska användningen.

Kolets miljöaspekter har kommit att tilldra sig betydande intresse i vårt land. De bör jämföras med miljöeffekterna vid användning av olja som det skall ersätta och vid utnyttjande av skogsbränslen och torv som också utgör alternativ till olja.

Kolförbränning medför i likhet med oljeförbränning utsläpp av luftför­oreningar som koldioxid, kväveoxider, svaveldioxid, tungmetaller och ofullständigt förbrända, s.k. polyaromatiska kolväten. Problemen med utsläpp av kvicksilver och kadmium är allvarligare vid kolförbränning. Utsläppen av vanadin och nickel är ä andra sidan större vid oljeförbrän­ning. Någon avgörande skillnad mellan kol och olja existerar inte i dessa avseenden. Kolet ger upphov till större avfallsproblem. En väsentlig fördel vid användning av kol är dock att det inte föreligger några risker för allvarliga skador i vatten och på land under transport.

Förbränning av biomassa ger liksom förbränning av kol utsläpp av


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      168

kväveoxider, tungmetaller och ofullständigt förbrända kolväten. Däremot är utsläppen av svavel obetydliga.

Torv är ett bränsle av samma karaktär som kol. Torven kan sägas utgöra första steget mot kolbildning i naturen. Det innebär att torv är ett material med lägre energitäthet än kol. Gjorda utredningar visar att torvförbränning ger utsläppsproblem av likartad karaktär som förbränning av olja och kol. Dock är utsläppen av svavel i allmänhet mindre. Därtill kommer vid utnyttjande av torv liksom vid användning av biomassa att uttag och produktion kan ge problem i naturmiljön. Jag återkommer till dessa frågor i det följande (avsnitt 7.5).

Denna översiktliga genomgäng visar att kolets miljöeffekter inte princi­piellt skiljer sig från andra fossila bränslens. Detta förhållande utgör enligt min uppfattning dock inte anledning att underiåta att försöka minska de miljöproblem som är förknippade med kolanvändning. Av störst betydelse är härvid att försöka minska svavelemissionerna. Eftersom kol från många länder innehåller mindre svavel än t.o.m. lägsvavlig eldningsolja finns förutsättningar att förbättra den allvariiga försurningssituationen i Sverige vid en kolintroduktion.

Möjligheterna finns att genom effektiva miljöskyddsåtgärder väsentligt minska miljöeffekterna vid kolanvändning. Exempelvis finns högeffektiva stoftavskiljare som elfilter och slangfilter, som enligt resultat från under­sökningar som har genomförts under senare tid även kan avskilja en stor del av tungmetallerna. Tungmetallutsläppen kan även påverkas genom val av en god kolkvalitet. Kväveoxidutsläppen kan minskas genom olika för­bränningstekniska åtgärder. Kolet kan, där så är erforderligt med hänsyn till t. ex. omgivande bebyggelse, hanteras i slutna transportörer för att undvika dammspridning. Den aska som erhålls vid koleldning kan delvis återanvändas genom att t. ex. blandas in i byggnadsmaterial. När depone­ring av aska och slagg behöver ske bör det vara möjligt att finna sådana platser och använda sådana metoder att förorening av yt- och grundvatten undviks.

Krav på effektiva skyddsåtgärder av detta slag bör fastställas vid sed­vanlig prövning enligt gällande lagstiftning av tillkommande koleldade anläggningar.

Av stor betydelse i detta sammanhang är projekt Kol Hälsa Miljö, det s. k. KHM-projektet, som statens vattenfallsverk har fått regeringens upp­drag att genomföra i samarbete med berörda kraftföretag och kommuner samt övriga intressenter. I detta projekt studeras och prövas vilka tekniska åtgärder som erfordras för att minska hälso- och miljöeffekterna vid kol­eldning. Arbetet är uppdelat i fem programområden, nämligen arbetsmiljö och transporter, förbränning och rökgasrening, avfall, miljöeffekter samt hälsoeffekter. Enligt uppdraget skall en fortlöpande redovisning lämnas av de resultat som erhålls i arbetet.

Den allvarliga försurningssituationen i stora delar av vårt land gör att


 


Prop. 1980/81:90   Bilagal    Industridepartementet             169

kraftfulla åtgärder måste vidtas för att minska svavelutsläppen. Ett särskilt problem utgörs av att huvuddelen, omkring tre fjärdedelar, av det svavel som faller ned över Sverige beräknas härtöra frän utländska källor. Det är därför av största vikt att möjligheterna att genom internationellt samarbete minska nedfallet av svavel i landet tas till vara. Sverige har ratificerat den inom FN:s ekonomiska kommission för Europa (ECE) framförhandlade konventionen om långväga gränsöverskridande luftföroreningar. En förut­sättning för ett kraftfullt svenskt agerande inom denna konventions ram är att vi i värt land för en svavelpolitik som understryker vår bedömning av försurningsproblemets allvar.

I detta sammmanhang bör beaktas att vi i Sverige sedan länge har utvecklat ett elproduktionssystem, som har stora fördelar med hänsyn till utsläppen av försurande ämnen. I övriga europeiska länder används fossila bränslen i stor utsträckning för elproduktion i kondenskraftverk, vilket ger stora svavelutsläpp per producerad mängd nyttig energi. I vårt land svarar sådana bränslen för endast ca 10 % av elproduktionen, varav huvuddelen i kraftvärmeverk som har hög verkningsgrad. Dessutom är värt värmeför­sörjningssystem till tämligen stor del grundat pä Qärtvärme, varvid bräns­leanvändningen har centraliserats till kraftvärmeverk och störte hetvatten­centraler, vilket är av stort värde frän bl. a. lokal miljösynpunkt även om de totala utsläppen av försurande ämnen inte minskar nämnvärt.

I sammanhanget bör också beaktas att vi i Sverige ännu har liten erfaren­het och kunskap inom kolområdet och att vi har ett klimat som kräver särskilda åtgärder vid kolanvändning. Dessa förhållanden gör det moti­verat att genomföra en successiv teknikutveckling och skärpning av miljö­vårdskraven vid koleldning i landet.

F. n. pågår betydande utvecklingsarbete, bl. a. i Sverige, rörande teknik för avsvavling av rökgaser. Ett omfattande arbete bedrivs för att utveckla och införa andra tekniker än den s. k våta metoden, som till allra största delen har använts hitUlls och som ger stora avfallsmängder. Bl. a. pågår utveckling och införande av s. k. vättort avsvavlingsmetod, som ger mind­re avfallsmängder och kan komma att visa sig vara mindre kostsam.

Regeringen har nyligen vid beslut enligt 136 a § byggnadslagen rörande övergång från oljeeldning till koleldning vid kraftvärmeverket i Västerås föreskrivit att avsvavlingsutrustning eller annan likvärdig teknik skall an­vändas för att nedbringa utsläppen av svavel från kraftvärmeverket. Sva­velutsläppen från anläggningen kommer därmed att reduceras väsentligt. Med hänsyn till den pågående tekniska utvecklingen fann regeringen det inte lämpligt att nu ta ställning till det närmare valet av teknik för att minska utsläppen av svavel.

Regeringen har också beslutat ge tillstånd till en koleldad hetvattencen-tral i Södertälje. Kommunen krävde i detta fall som villkor för sin tillstyr­kan att pannorna skulle förses med utrustning för avsvavling av rökga­serna. Regeringen lämnade i sitt beslut föreskrifter för anläggningen i enlighet med kommunens villkor.


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet            170

Utsläppen av svavel kan nedbringas genom användning av lågsvavligt kol. I studien Kol 90 som har genomförts av statens vattenfalls verk, Luossavaara-Kiirunavaara AB (LKAB) och Sydkraft AB redovisas sva­velhalten i koltillgångarna i några av de länder som anses i första hand aktuella för kolleveranser till Sverige.

Tabell 7.7 Andelen kol med viss högsta svavelhalt i några exportländer

Klassifi-     Ungefärlig procentandel

Land/region                    ceringsbas      med svavelhalt

 

 

 

0,8 %

=S0,8 %

1 %

Australien/New South Wales

Resurser

40-

-45

90-

-95

 

Australien/Queensland

Resurser

12-

-14

90-

-95

 

Canada

Reserver

8

 

90

 

 

USA/Appalacherna

Reserver

 

 

 

 

25

USA/Mellanvästern

Reserver

 

 

 

 

2

USA/Västern

Reserver

 

 

50

 

99

Colombia

Reserver

 

 

99

 

 

Polen

Resurser

 

 

1

 

90

Källa; Kol 90

' Närmare uppgifter saknas. Del är f. n. oklart om en sådan svavelhalt kan garante­ras.

Av tabell 7.7 framgår att merparten av det kol som har studerats håller en svavelhalt som inte överstiger ca 0,8 %, vilket anses motsvara lägsvav­lig olja, dvs. olja med svavelhalt på 1,0 %.

Kol 90-studien visar också att om krav på högsta genomsnittlig svavel­halt skulle sättas till 0,6 % minskar försörjningsbasen, bl. a. genom att en import av polskt kol ytterligare försvåras. Vidare minskar urvalet av kol från Förenta staterna med ca hälften. Däremot påverkas försörjningsbasen mindre när det gäller Canada och i endast obetydlig utsträckning när det gäller Australien. Jag vill dock påpeka att det här är fråga om teoretiska beräkningar. De verkliga möjligheterna att erhålla kommersiella långtids­avtal innehållande garantier om lägsta svavelhalt är sannolikt mindre än vad som framgår av tabellen.

De nuvarande svenska bestämmelserna rörande utsläpp av svavel från bl. a. förbränning av olja och kol grundar sig på den lag om svavelhaltigt bränsle som riksdagen antog år 1976 (prop. 1976/77:3, JoU 1976/77:4, rskr 1976/77:24). I lagen bemyndigas regeringen att meddela föreskrifter. Be­stämmelserna återfinns i förordningen (1976: 1055) om svavelhaltigt bräns­le. F. n. omfattas hela södra och mellersta Sverige upp till Mälardalen samt Örebro och Värmlands län av förbud att förbränna tjock eldningsolja med en svavelhalt överstigande 1 %, vilket motsvarar 0,24 g svavel per MJ bränsle. Förbudet utvidgas den 1 oktober 1981 till aU gälla också Uppsala, Västmanlands, Kopparbergs och Gävleborgs län och den 1 oktober 1984 till att gälla hela landet. De svenska bestämmelserna är vid en internatio­nell jämförelse att betrakta som långtgående i strävan att skydda miljön. Försurningseffekterna är svårare i Sverige än i flertalet andra länder pä grund av den låga naturliga kalkhalten i naturen.


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      171

OED har i sin rapport (Ds I 1980: 23) Program för oljeersättning framhål­lit att en alltför snabb kraftig skärpning av utsläppskraven för svavel skulle medföra en allvarlig risk för att angelägna oljeersättningsprojekt läggs ned eller skjuts på en obestämd framtid.

OED anser det rimligt att skärpta krav på svavelutsläpp frän energipro­duktionsanläggningar övervägs som en del av ett program för att avhjälpa försurningssituationen i landet. Delegationen framhåller dock att en sådan skärpning nu bör göras stegvis för att det oljeersättningsmål OED har föreslagit inte skall äventyras. Med en skärpning av kravet till ätt motsvara 0,6% svavelhalt i tillfört kol finns enligt OED möjligheter till import av lågsvavligt kol så att detta alternativ blir tillfredsställande frän försörj­ningssynpunkt. Därmed skulle inte krav på rökgasavsvavling behöva stäl­las på de anläggningar som nu är aktuella för uppförande. Man löper därmed inte risk att läsa sig vid en teknik som senare kan visa sig olämplig. Mot mitten av 1980-talet, då ytterligare erfarenhet har vunnits, bör enligt delegationen en ytterligare skärpning kunna övervägas. Åtgärder i form av bl. a. markreservationer bör enligt förslaget vidtas i aktuella anläggningar som förberedelse.

Jag vill i denna fråga anföra följande. OED:s program för oljeersättning visar att vi måste använda kol i vårt energiförsörjningssystem för att minska oljeberoendet i den utsträckning som erfordras. Den ökade kolan­vändningen får emellertid inte innebära ökade miljöproblem. Möjligheten att förbättra miljösituationen bör tas till vara vid kolintroduktionen. Det är en fråga för regeringen och berörda statliga myndigheter att beakta detta vid prövning av koleldade anläggningar enligt gällande lagstiftning. Med hänsyn till den betydelse som den närmare utformningen av miljöskydds­kraven enligt min bedömning har för möjligheterna att introducera kol anser jag emellertid att riksdagen bör informeras om de riktlinjer som härvidlag bör gälla. Jag har samrätt med chefen för jordbruksdepartemen­tet och statsrådet Danell vid utarbetandet av riktlinjerna.

Vid eldningsanläggningar med stor effekt och med läng eller medellång drifttid bör en gräns läggas fast för högsta tillåtna utsläppsmängd av sva­vel. Vid sådana eldningsanläggningar finns i regel ekonomiska förutsätt­ningar för att bära de ökade kostnader som ett sådant krav för med sig. Det är emellertid viktigt att de stränga miljöskyddskraven inte utformas så att de leder till att den även från miljövårdssynpunkt angelägna fjärrvärmeut­byggnaden och koncentrationen till större eldningsanläggningar förhind­ras.

Jag finner mot denna bakgrund att en eldningsanläggning bör tillåtas släppa ut högst 2 100 ton svavel per är vid en för en längre tidsperiod genomsnittlig drifttid. Beräknas utsläppen blir större bör rökgasavsvavling installeras eller andra åtgärder vidtas så att utsläppsmängderna inte över­stiger 2 100 ton per år. Anläggningsinnehavaren har därmed möjlighet att välja den metod som är lämpligast i det enskilda fallet. Exempelvis kan


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet      172

särskilt lågsvavligt kol utnyttjas om en tillfredsställande långsiktig försörj­ning härav kan åstadkommas.

Det krav jag här har angivit innebär att för ett normalstort kraftvärme­verk i några av våra större städer erfordras mer långtgående åtgärder än vad som följer av förordningen (1976:1055) om svavelhaltigt bränsle.

Senare bör kraven skärpas ytteriigare genom att gränsen för högsta till-låtna utsläpp sänks till I 600 ton svavel. Denna skärpning bör beslutas i god tid för att erforderiiga planeringsförutsättningar skall erhållas.

Enligt min bedömning är det under 1980-talet inte aktuellt att ta något kolkondenskraftverk i drift. Som jag senare kommer att utveckla närmare bör en planering ske av elproduktionskapacitet för 1990-talet. Om kolkon­denskraftverk då blir aktuella bör planeringen inriktas på att rökgas­avsvavling eller annan likvärdig teknik kommer att erfordras oavsett an­läggningens storlek.

Syftet med de förhållandevis stränga miljöskyddskrav pä koleldade an­läggningar som jag anser bör gälla är dels att åstadkomma en ytterligare minskning av de svenska svavelutsläppen, dels att ge trovärdighet ät det svenska agerandet internationellt i denna fråga. Om övriga länder i Europa skulle fastställa lika stränga miljöskyddskrav, skulle en väsentlig förbätt­ring av försurningssituationen erhållas.

Jag vill vidare erinra om att möjlighet nyligen har skapats att ekonomiskt stödja framtagning och kommersialisering av miljövänlig kolteknik och miljöskyddsåtgärder vid koleldning. Sädana åtgärder kan erhålla stöd från den oljeersättningsfond som har inrättats den I januari 1981. Det är angelä­get att praktiska erfarenheter erhålls frän drift av någon eller några anlägg­ningar försedda med rökgasavsvavling, sä att dessa erfarenheter kan ut­nyttjas i det fortsatta arbetet. Det är vidare angeläget att ett intensivt forsknings- och utvecklingsarbete bedrivs rörande miljövänlig kolteknik.

I tillståndsbeslut rörande större koleldade anläggningar kan mot den bakgrund jag här har angivit föreskrivas att de åtgärder, som behövs för att inte högsta tillåtna utsläppsmängd skall överskridas, skall vidtas när t. ex. reningstekniken har utvecklats längre och drifterfarenheter från några anläggningar har erhållits. Regeringens beslut rörande kraftvärmeverket i Västerås innehåller ett sådant villkor.

Vid nya anläggningar med en bränsleeffekt över ca 150 MW bör, där så är lämpligt, mark reserveras för anläggning för avsvavling av rökgaserna och andra förberedande åtgärder vidtas.

Vid mindre anläggningar bör användning av kol med låg svavelhalt eftersträvas. Gällande bestämmelser innebär att endast kol med en svavel­halt på högst 0,8% får användas i södra och mellersta Sverige. Fr.o.m. den 1 oktober 1984 gäller detta krav hela landet.

Som jag har redogjort för kan det finnas möjlighet att med bibehållen försörjningstrygghet ytterligare skärpa miljövårdskraven i detta avseende, genom att utnyttja kol med en genomsnittlig svavelhalt på högst 0,6%


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet            173

svavel. Detta skulle innebära en minskning av svavelutsläppen med unge­fär 25% i förhållande till utsläppen vid användning av lägsvavlig eldnings­olja. Jag anser att en sådan ytterligare begränsning av svavelhalten i kol bör eftersträvas. Med hänsyn till vår begränsade erfarenhet av kolmarkna­den och det förhållande att kommersiella kontakter inom området har kunnat utvecklas endast i ringa utsträckning ännu bör dock ett generellt krav på användning av sådant kol inte ställas f. n. Större svensk erfarenhet av kolmarknaden erfordras innan en sådan skärpning kan ske. En förut­sättning för detta är att en aktiv kolförsörjningspolitik bedrivs från svensk sida.

Jag räknar med att vi om några år skall få tillräcklig erfarenhet av kolmarknaden för att kunna avgöra när ett generellt krav på ett kol med en genomsnittlig svavelhalt på högst 0,6 % skall kunna införas i Sverige. Regeringen bör därför återkomma till riksdagen med en redovisning i denna fråga senast år 1983. Som riktpunkt bör t. v. gälla att skärpningen skall träda i kraft senast under år 1988. Då bör också den sänkning till 1 600 ton per år, som jag nyss har nämnt, av gränsen för högsta tillåtna utsläpp av svavel från eldningsanläggningar träda i kraft. Miljöskäl talar för att kraven behöver skärpas ytteriigare under 1990-talet.

De riktlinjer som jag här har redogjort för innebär att möjlighet skapas att införa kol för att ersätta olja i den utsträckning som krävs för att förverkliga det föreslagna programmet för oljeersättning. Riktlinjerna inne­bär samtidigt att ytterligare förbättringar genomförs för att skydda och bevara vår miljö. Jag fäster stort avseende vid att en kolintroduktion enligt dessa riktlinjer ger en minskning av svavelutsläppen, så att den allvarliga försurningssituationen i landet kan förbättras.

7.4.3 Riktlinjer för kotförsörjningen

Sveriges koltillgångar är små och av dålig kvalitet. Egentliga fyndigheter finns endast i Skåne, under slättlandet mellan Ängelholm och Helsingborg. Den brytbara mängden har uppskattats till ca 30 milj. ton med ett energiin­nehåll om ca 150 TWh. Under åren 1940-1945 var brytningen i genomsnitt drygt en halv miljon ton per år. Denna brytning har nu i stort sett upphört. En smärte kvantitet, ca 15000 ton per år, erhålls dock som biprodukt vid lerbrytning. En viss ökning av kolbrytningen kan komma att ske som en följd av ökad lokal efterfrågan.

Försörjningen med kol för användning i Sverige måste i allt väsentligt ske genom import. Jag har tidigare redogjort för de mycket stora koltill­gångar som finns i världen och visat på det förhållande att tillgångarna är väl spridda mellan länder med skilda politiska och ekonomiska system. Trots detta är emellertid urvalet av kol för export till Sverige i vissa avseenden begränsat.

Som jag tidigare har nämnt beräknas efterfrågan på kol öka väsentligt under de närmaste årtiondena. Även om en mycket stor ökning av produk-


 


Prop. 1980/81:90    Bilagal    Industridepartementet            174

tionen kan ske är det bara några länder som under 1980-talet och kanske också under 1990-talet har möjlighet att exportera stora mängder kol. Flera kolimporterande länder har sedan länge aktivt arbetat för att försäkra sig om erforderliga mängder kol framöver från dessa exportländer. T. ex. Japan och Sydkorea bedriver f. n. en aktiv verksamhet för att köpa andelar i koltillgångar i Australien och västra Canada. Importavtal med Canada och Förenta staterna har nyligen slutits av länder som själva är kolprodu­center, t. ex. Storbritannien och Förbundsrepubliken Tyskland. Även statshandelsländer är aktiva när det gäller att engagera sig i kolgruvepro­jekt och försäkra sig om långsiktiga leveranskontrakt.

Detta förhällande begränsar i viss mån möjligheterna för Sverige att nu trygga sin försörjning.

Begränsande inverkan pä möjligheterna att förse Sverige med kol utgör också det förhållande att vi endast kan acceptera kol av från miljösynpunkt god kvalitet. Av stor betydelse är härvid svavelhalten i kolet.

Vidare har värt geografiska läge betydelse när det gäller import av kol från bl. a. Australien och västra Canada. Som exempel kan nämnas att för kol från Australien utgör sjötransportkostnaden ca en tredjedel av kostna­den för kolet i Sverige.

Slutligen bör vi som jag senare kommer att utveckla närmare undvika att bli beroende av kolimport från Sydafrikanska republiken.

Den nuvarande internationella ångkolsmarknaden, som är mycket liten, kännetecknas av relativt fasta bindningar mellan producent och konsu­ment, dvs. leveranserna sker inom ramen för långtidskontrakt i någon form. Det finns en s. k. spolmarknad, som kan komma alt öka i volym när den internationella handeln med ångkol ökar. I stor utsträckning torde dock den framtida kolhandeln komma att baseras pä längtidskontrakt.

I studien Kol 90 har de tre intressenterna LKAB, statens vattenfallsverk och Sydkraft AB gjort en genomgång av vilka länder som kan bli aktuella för export av kol till Sverige. Enligt denna studie är de i första hand intressanta kolleverantörsländerna fram till sl