Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1980/81:88 Regeringens proposition 1980/81:88 med förslag till handräckningslag m. m.;

beslutad den 15 januari 1981.

Regeringen förslär riksdagen alt anla de förslag som har lagils upp i bifogade uldrag av regeringsprolokoll ovannämnda dag.

Pä regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN

HAKAN WINBERG

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen läggs fram förslag lill en ny skriftlig summarisk process vid allmän domstol. Förslaget har samband med del förslag lill utsöknings­balk som har förelagts riksdagen (prop. 1980/81:8). Enligl detla skall överexekutorsinstitutionen avskaffas. Del föresläs nu alt den summariska processen inför överexekuior enligt 191 och 192 §S utsökningslagen (1877:31 s. 1), dvs. handräckning för återställande av rubbad besittning m. m. saml vräkning, ersätts med ell liknande föriarande vid allmän dom­stol. Det nya förfarandel föresläs få beteckningen "handräckning" och den nya lagen i ämnet "handräckningslag".

Enligl förslaget skall det nya förfarandet slå öppet för all slags fullgörel-selalan som är av dispositiv nalur, dvs. där förlikning om saken är tilläten, och som inte avser betalningsskyldighet. Tillämpningsområdet vidgas alll-sä i förhällande lill vad som nu gäller enligl 191 och 192 §§ utsökningslagen. Förfarandel skall ocksä tilllämpas i de fall då överexekutor f.n. meddelar handräckning enligl särskilda bestämmelser i t.ex. byggnads-, nalurvärds-och miljöskyddslagsliftningen.

Den nya lagstiftningen föresläs träda i kraft samlidigl med ulsöknings­balken, dvs. den 1 januari 1982.

1    Riksdagen 1980/81. 1 saml Nr 88


 


Prop. 1980/81:88                                                                 2

1    Förslag till

Handräckningslag

Härigenom föreskrivs följande.

1 S Yrkande om fullgörande av en förpliktelse som inte avser betalnings­
skyldighet får, om föriikning om saken är tillåten, prövas av tingsrätt efter
ansökan om handräckning enligl denna lag.

Lagen gäller inte, om tvist angående förpliktelsen enligt särskild före­skrift skall tas upp av annan domstol än lingsräll.

2 § Ansökan om handräckning skall göras skriftligen.Beträffande laga
domstol gäller vad som är föreskrivet om tvistemål. Arrende-, hyres- och
bostadsrättstvister skall dock tas upp av tingsrätten i den ort där fastighe­
ten finns.

Rällen prövar självmant sin behörighet. Sökandens uppgift om de om­ständigheter som betingar rättens behörighet skall godtas, om del inte kan antas att den är oriklig.

3 § Sökanden skall i ansökningen ange sill yrk ter på vilka yrkandet grundas. Han skall lämna uppgift om de omständighe­
ter som betingar rättens behörighet, om inte denna framgår av vad som
anförs i övrigt.

Ansökningen skall vara åtföljd av de skriftliga bevis och andra handling­ar som sökanden vill åberopa. Berättelse som nägon har lämnat skriftligen i anledning av handräckningsmålel (viilnesintyg) får åberopas som bevis i målet.

4   § Är ansökningen sä bristfällig att den inte kan läggas lill grund för prövning i sak och efterkommer sökanden inle föreläggande all avhjälpa bristen, skall ansökningen avvisas. Möler annat hinder alt la upp ansök­ningen, skall den omedelbart avvisas.

5   § Är det uppenbart att sökandens yrkande är ogrundat, skall ansök­ningen genast avslås.

6   § Upptas ansökningen, skall målel beredas för avgörande genom skriftlig handläggning.

Svaranden skall föreläggas att inom viss tid från det att ansökningen delgavs honom yttra sig över den. Tiden får inte utan särskilda skäl bestämmas till mer än två veckor. Svaranden skall i föreläggandel upply­sas om att målet kan avgöras åven om han inle har yttrat sig.

Om del behövs, skall sökanden beredas tillfälle att yttra sig över vad svaranden har anfört. Ytterligare skriftväxling får inte äga rum.

Återkallas ansökningen, skall målet avskrivas.

7   § Föreläggande enligt 6§ andra styckei skall jämte ansökningshand­lingarna delges svaranden på det sätt som är föreskrivet om stämning i tvistemål.

8   § Sökanden skall styrka de omständigheter som han åberopar fill stöd för sin ansökan. Hans framställning av omständigheterna skall läggas till


 


Prop. 1980/81:88                                                                     3

grund för prövningen, i den mån framslällningen har lämnats ulan invänd­ning av svaranden och del inle är uppenbart all den är oriklig.

Bestrider svaranden ansökningen, får den inle bifallas om svaranden visar sannolika skäl för sin invändning eller sökandens rätt annars framstår som oklar.

9 § Bifalls en ansökan om handräckning, skall svaranden ersälla sökan­
den för hans koslnader i mälet. Ersällning ulgår, enligl vad regeringen
närmare föreskriver, för sökandens egel arbele med anledning av målet
och för arvode lill ombud eller biträde, alll med skäligl belopp, saml för
ansökningsavgift och andra nödvändiga ulgifter med anledning av målet.

Avvisas eller avslås ansökningen eller avskrivs målet sedan svaranden har inkommit med yttrande, skall sökanden, om inle särskilda skäl föranle­der annat, ersälla svaranden för hans koslnader enligl vad rätlen finner skäligl.

10   § Begär sökanden ersällning för kostnader, skall han ange detla i ansökningen eller, i fräga om kostnad som har uppkommil därefter, i yllrande som avses i 6§ iredje styckei saml uppge vari kostnaden består. Svaranden skall ange sill koslnadsyrkande i yttrande som avses i 6§ andra styckei.

11   § Görs del sannolikt att saken inle tål uppskov, fär rälten bevilja den sökla åigärden även om svaranden inle har ytlral sig över ansökningen. Delta gäller dock inte om ansökningen avser förpliktelse för en lidigare ägare eller nyttjanderättshavare all flytta från fasl egendom, bostadslägen­het eller annat utrymme i byggnad.

Haren älgärd beviljats enligl första styckei, skall rälten ompröva beslu­let sä snart som möjligt.

Beslut som avses i första eller andra styckei överklagas särskilt.

12 § När skriftväxlingen har avslulals, skall målet ofördröjligen avgöras.
RäUens avgörande av saken sker genom utslag.

Mot utslag enligl denna lag kan part söka återvinning hos rällen. Äler-vinning skall sökas, av svaranden inom én månad frän den dag då ulslagel delgavs honom eller del helt eller delvis verkställdes och av sökanden inom en månad från dagen för ulslagel. Har återvinning sökts, anses lalan väckt när ansökningen om handräckning gjordes hos rällen.

Är part missnöjd med rätlens utslag endasl såvitt gäller beslut om ersällning för kosinad, får han i den delen klaga genom besvär inom den lid som anges i andra styckei.

13   § Utslag varigenom sökandens talan inle har bifallils hindrar inle aU part efter ätervinningsfrislens utgång väcker lalan i den ordning som är föreskriven för tvistemål i allmänhet.

14   § Har återvinning sökts mol utslag enligt denna lag, skall rätten för­ordna om målets fortsatta handläggning.

Stämning skall anses utfärdad genom förordnande enligt första stycket. Kan målet anses tillräckligt förberett genom den tidigare handläggningen, får del genast utsättas till huvudförhandling eller, om det skall handläggas enligt lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden, till sammanträde enligt den lagen.


 


Prop. 1980/81:88                                                                     4

Är den tingsrätt som har handlagt mälet inte behörig all efter återvinning pröva målel. skall detta överlämnas lill den lingsräll som är behörig. Beslul om överlämnande fär inle överklagas. Om den lingsräll som har motlagil målet finner sig obehörig, skall den visa mälet äler lill den lings­räll som har överiämnal det. När ell mål har överlämnats, gäller forsla och andra siyckena i fräga om den lingsräll lill vilken mälel har överlämnats.

15 § Vid handläggning av mäl enligl denna lag är rälten domför med en
lagfaren domare.

Utslag enligl denna lag delges genom rättens försorg endasl om ansök­ningen har bifallils och part i mälel har beviljats allmän rättshjälp.

16   § 1 den mån särskild beslämmelse inle har meddelats i denna lag, gäller i tillämpliga delar vad som sägs i rättegångsbalken om tvistemål.

17   § Belräffande fråga om handräckning, som enligl särskild föreskrift skall las upp av lingsräll, lillämpas 2-16§§. 1 fråga om utslag i mål om sådan handräckning gäller dock alt överklagande skall ske genom besvär inom den tid som anges i 12§ andra slyckel saml alt utslaget inle hindrar alt part, om befogenhet därtill föreligger, väcker lalan i den ordning som är föreskriven för ivislemål i allmänhet.

Denna lag Iräder i krafl den 1 januari 1982.

2    Förslag till

Lag om ändring i lagsökningslagen (1946:808)

Härigenom föreskrivs i fråga om lagsökningslagen (1946:808)' dds att i 15, 22 och 37§§ ordet "Konungen" skall bylas ul mol "rege­ringen", dels att 10, 16, 31, 32 och 36§§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

10§

Nekar den som sökes sin hand Förnekar gäldenären att han har

och förskrivning och har han ej för- skrivit   under fordringshandlingen

ut vid domstol eller inför överexe- och har han ej förul vid domstol

kulor eller ock, enligl å handlingen eller inför kronofogdemyndighet el-

lecknat behörigt bevis, i liUkaUat ler notarius publicus erkänt hand-

vittnes   närvaro  inför  landsfiskal, lingen. iA:a//rätten/örordrm att må-

siadsfogde eller notarius publicus let skall såsom tvistigt hänskjutas

erkänt handlingen, förordne rälten                       till rättegäng.
alt målet skall såsom tvistigt hän­
skjutas till rättegång.

Senasle lydelse av 15 § 1974:183 22 § 1973:241


 


Prop. 1980/81:88


Nuvarande Ivdelse


Föreslagen Ivdelse


16i)


I lagsökningsmäl må riitten för­ordna om kvarstad och skingrings­förbud som avses i 15 kap, rätle­gångsbalken. .V(Y ock giva hand­räckning varom sägs i 192 i iitsök-ningslageii: ont sådan åtgärd gälle vad i rättegångsbalken och utsök­ningslagen är for motsvarande fall stadgat.


1 lagsökningsmäl //(/■ rälten lör­ordna om kvarstad som avses i 15 kap. lattegängsbalken sann medde­la handräckning för av/iysniiig av gäldenären. I ffägii om kvarstad och handräckning for avhysning giiller vad som är fiireskrivcl om motsvarande fall i ruttegångshal-ken och 8  handrackningslagen (1981:000).


31 i)


Om laga domstol i mål om lag­sökning eller betalningsforeläggan­de galle vad för tvistemål är stad­gat: rätten pröve självmant sin be­hörighet. Borgenärs uppgifi om de omständigheter som betinga rät­lens behörighet skall lagas för god. om anledning ej förekommer alt den är oriklig.


(3m laga domstol i mäl om lag­sökning eller betalningsforeläggan­de galler vad som iir föreskrivet om tvistemål. Arrende-, hyres- och hosladsrättstvisier skall dock las upp av tingsrätten i den orl där fas­tigheten finns. Rätten prövar själv­mani sin behörighel. Borgenärs uppgift om de omständigheier som betingar rällens behörighel skall ta­gas för god. om anledning ej före­kommer all den är oriktig.


32!)


Hänskjutes mål till rättegång, förordne rällen tillika om målels forlsalta handläggning. Finnes för­beredelse ej erforderlig, må målet omedelbart utsättas till huvudför­handling. Då mäl om betalningsfö­reläggande vid sammanträde inför rällen hänskjutits till rättegång, bör. om ej hinder möler. förbere­delse eller huvadförhandling äga mm i omedelbart samband därmed; i sådanl fall gälle om rällens dom­förhet vad i 30 a iir före skrivel.


Hänskjuts mål till rättegång, skall rä\ter\ förordnu om målels forlsatla handläggning. Kan målet anses till­räckligt förberett genoin den tidi­gare handläggningen, får del ge­nast utsättas till huvudförhandling eUer. om det skall handläggas en­ligt lagen i 1974:8) inn rättegången i tvistemål om mindre värden, lill sammanträde enligl den lagen. Har mål om betalningsföreläggande vid sammanlräde inför rällen hänskju­tits lill rättegång bör. om ej hinder möler. muntlig förhandling äga rum i omedelbart samband med sam­manträdet. I så fäll gäller I fråga om rällens domförhel vad som jöreskrivs i 30 §.

Ar den lingsräll som har hand­lagt målel inte behörig all efter återvinning pröva målet, skall dctla överlämnas lill den tingsrätt som är behörig. Beslut om överlämnande får inle överklagas. Om den tings-


 


Prop. 1980/81:88                                                                     6

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lyddse

rätt som har mottagit målet finner sig obehörig, skall den visa målel åter lill den tingsrätt som har över­lämnat del. När ett mål har över­lämnats, gäller första stycket i frå­ga om den tingsrätt till vilken målet har ijverlämnats.

36 §
Över hovrätts beslul i mål som
   Hovrätts beslut i mål som enligt

enligt 34 § fullföljts till hovrätt må        34 §  fullföljts till hovräll får inte

klagan ej föras; dock må mot hov-      överklagas; dock får mot hovrätts

rätts beslut angående kvarstad eller      beslut angående kvarstad eller av-

skingringsJÖrbud   eller   angående    hysning talan fullföljas till  högsta

handräckning varom sägs i 192 §        domstolen enligt vad i rältegångs-

uisökningslagen talan fullföljas till       balken är sladgal angående fullföljd

högsla domstolen enligl vad i rätte-    av talan mol hovrätts beslut i mäl

gångsbalken  är  stadgat  angående  som väckts vid underrätt,
fullföljd av talan mol hovrätts be­
slut i mål som väckls vid underrätt.

Denna lag träder i krafl den I januari 1982.

Belräffande verkan av erkännande, som före ikraftträdandet har skett inför överexekutor enligl 10§, lillämpas äldre beslämmelser.

I fräga om skingringsförbud som har meddelats före ikrafllrädandel skall därefter lillämpas vad som är föreskrivet om kvarstad.

3   Förslag till

Lag om ändring i jordabalken

Härigenom föreskrivs att 8 kap. 32 § samt 12 kap. 27 och 71 §§ jordabal­ken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

8 kap.

32!}'

Arrendetvist som ej enligt 30 § ankommer på arrendenämnds prövning

skall upplagas av den fastighetsdomstol inom vars område fastigheten är

belägen. Även klandertalan som avses i 31 § och ärende enligl 9 kap. 24

upptages av denna domstol.

Om laga domstol i tvist med an-    Om laga domstol i ivisl med an­
ledning av tillfällig upplåtelse av
    ledning av tillfällig upplåtelse av
mark för uppställning av fordon
     mark för uppställning av fordon
finns bestämmelse i 10 kap. 10 § rät-
finns bestämmelse i 10 kap. 10 § rät­
tegångsbalken,
                      tegängsbalken.    Beträffande    laga

' Senaste lydelse 1977: 1146.


 


Prop. 1980/81:88                                                                     7

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

domstol i arrendetvist som skall prövas enligl lagsökningslagen (1946:808) eller handräckningsla­gen (1981:000) finns bestämmelser i dessa lagar.

Tvist som efter klander mot arrendenämnds beslul är anhängig vid domstol får återförvisas till nämnden.

12 kap.-

27 §


Underlåter hyresgästen att bere­da hyresvärden tillträde lill lägen­heten när denne enligl 26 § har rält till del, kan överexekutor förordna om handräckning. I fråga om sådan handräckning gäller beslämmelser­na om handräckning enligl 191 § ut­sökningslagen (1877:31 s. 1).


Underlåter hyresgästen all bere­da hyresvärden tillträde lill lägen­heten när denne enligl 26 § har rätt lill det, kan tingsrätten förordna om handräckning. I fräga om sädan handräckning jlnns bestämmdser i 17§ handrackningslagen(1981.000).


7I§ Hyrestvist som ej enligl 69 S ankommer pä hyresnämnds prövning och ej heller rör kollektivavtal skall upptagas av den fastighetsdomstol inom vars område fastigheten är belägen.


Om laga domstol i tvist med an­ledning av tillfällig upplåtelse av hus eller del av hus för uppställning av fordon finns beslämmelse i 10 kap. 10 § rättegångsbalken.

Om laga domstol i tvist med an­ledning av tillfällig upplåtelse av hus eller del av hus för uppställning av fordon finns beslämmelse i 10 kap. 10 § rättegångsbalken. Beträf­fande laga domstol i hyrestvist som skall prövas enligl lagsökningsla­gen (1946:808) eller handräck­ningslagen (1981:000) finns be­slämmelser i dessa lagar.

Besvärsialan som avses i 70§ upplages, om den rör kollektivavtal, av arbetsdomstolen och i annat fall av bostadsdomstolen. Besvärshandlingen skall inges till den domstol som har att upptaga besvären.

Denna lag Iräder i krafl den 1 januari 1982. Äldre beslämmelser gäller alltjämt i fråga om handräckning som har sökts före ikraftträdandet.

12 kap. omlryckt 1979:252.


 


Prop. 1980/81:88

4    Förslag till

Lagom ändring i bostadsrättslagen (1971:479)

Härigenom föreskrivs all 29, 36 och 77 §§ bostadsrällslagen (1971:479) skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande Ivdelse


Fineslagen lydelse


29 S

Bostadsrättsföreningen har rält all erhålla tillträde lill lägenheten när det behövs för att utöva nödig tillsyn eller ulföra arbele som erfordras. När bostadsrätten enligt 10, 12 eller 37!) skall säljas på offenllig auklion, är bosladsrätlshavaren skyldig att låta lägenheten visas på lämplig tid. För­eningen skall tillse all bostadsrättshavaren ej tillskyndas slörre olägenhet än nödvändigl.

Bostadsrättshavaren är skyldig att låla inskränkningar i nyltjanderälien, som föranledes av nödvändiga åtgärder för all utrota ohyra i fasfigheten, även om hans lägenhet icke besväras av ohyra. Därvid äger 22 S molsva­rande lillämpning.


Underlåter bostadsrättshavaren att bereda föreningen tillträde till lägenheten när föreningen enligl första eller andra stycket har räll till del, kan överexekutor förordna om handräckning. 1 fråga om sädan handräckning gäller beslämmelser­na om handräckning enligl 191 § ut­sökningslagen (1877:31 s. I).


Underlåter bostadsrättshavaren all bereda föreningen tillträde till lägenheten när föreningen enligt första eiler andra stycket har rätt till det, kan tingsrätten förordna om handräckning. I fråga om sädan handräckning finns bestiimmelser i 17§ handräckningslagen(1981:000).


36 §


Uppsäges bostadsrättshavaren till avfiyttning av orsak som anges i 33 § första stycket 1 eller 4-6, är han skyldig att genast avflytta, om ej annat följer av 35 §. Uppsäges bostadsrättshavaren av annan i 33 § angiven orsak, får han kvarbo lill den fardag för avträdande av hyrd lägenhet som inträffar närmast efter tre månader frän uppsägningen, om ej rätlen eller överexekutor prövar skäligt ålägga honom att avflytta li­digare.


Uppsägs bostadsrättshavaren lill avflyttning av orsak som anges i 33 § första styckei 1 eller 4-6, är han skyldig att genast avflytta, om ej annat följer av 35!?. Uppsägs bostadsrättshavaren av annan i 33 § angiven orsak, får han ho kvar lill den fardag för avträdande av hyrd lägenhet som inträffar närmasl efter tre månader frän uppsägningen, om ej rällen prövar skäligl ålägga ho­nom att avflytta lidigare.


77§'


Tvist med anledning av upplå­telse av nyttjanderätt enligl 1 § (bostadsrättstvist) som ej ankom­mer på hyresnämnds prövning skall


Tvist med anledning av upplå­telse av nyttjanderätl enligl 1 § (bostadsrättslvist) som ej ankom­mer pä hyresnämnds prövning skall


Senaste lydelse 1974: 1087.


 


Prop. 1980/81:88                                                                     9

Nuvarande lyddse                         Förcs/agcii /yde/se

upptagas av den fastighelsdomstol upptagas av den fastighetsdomsiol
inom vars område fastigheten är be- inom vars område fastigheten är be­
lägen,
                                          lägen.  Betriiffande laga domstol i

bosladsrällslvisl som skull provas
enligt lagsökningslagen 11946:808)
eller
              handrackningslagen

11981:000)   finns   bestämmelser dessa lagar.

Denna lag iräder i kraft den I januari 1982. Äldre beslämmelser gäller allljäml i fräga om handräckning som har sökts före ikraftlrädandel.

5    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden.

Härigenom föreskrivs all 1 § lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

1§'

Denna lag skall tillämpas pä rättegången i tvistemål vari förlikning om saken är lillälen, om värdet av vad som yrkas uppenbart ej överstiger hälften av det enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring bestämda basbeloppel för oktober näst föregäende är.

Första slyckel gäller ej om pari första gängen han skall föra lalan i tvistemålet yrkar alt denna lag ej skall lillämpas och därvid gör sannolikl alt bakomliggande tvist rör högre värde eller all ulgången eljesl är av synnerlig betydelse för bedömningen av andra föreliggande rätlsförhällan­den. Har lalan väckls genom ansökan om betalningsforeläggande, skall part som begär målets hänskjutande till rättegång senasi därvid framställa yrkande som nyss sagts.

Med värde enligl första styckei Med värde enligl första stycket

avses det värde som vid tiden för avses del värde som vid tiden för

talans väckande kan aniagas gälla. talans väckande kan aniagas gälla.

Har talan väckts genom ansökan Har lalan väckls genom ansökan

om lagsökning eller betalningsföre- om   lagsökning,   betalningsföreläg-

läggande eller som enskilt anspråk i gande eller handräckning eller som

brottmål, avses värdel vid rätlens enskilt  anspråk  i brottmål,  avses

beslul alt tvisten skall handläggas värdel vid rällens beslul all tvisten

som tvistemål.   Vid  bedömningen skall handläggas som ivislemål. Vid

skall hänsyn ej lagas lill rättegängs- bedömningen skall hänsyn ej tagas

kosinad.                                                  lill rättegängskoslnad.

Denna lag träder i krafl den 1 januari 1982. ' Senaste lydelse 1974:387.


 


Prop. 1980/81:88                                                                 10

6    Förslag till

Lag om ändring i vattenlagen (1918:523)

Härigenom föreskrivs i fråga om vattenlagen (1918: 523)' dds all i 13 kap. 17 8 ordet "ulmälningsman" skall bylas ul mot "krono­fogdemyndighelen".

dels alt 9 kap, 22§, 11 kap. 83§ saml 13 kap. 8 och 9§S skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


9 kap.

22 §-

På överskjutande belopp som avses i 21 S första eller andra slyckel och pä ersättning som avses 1218 fjärde styckei ulgår ränla enligl 5 § ränlela­gen (1975:635) från den dag marken tillträddes eller företaget eller åtgär­den utfördes. Sker ej betalning i räll lid. ulgår ränta enligt 6*) ränlelagen för liden efter det dröjsmålet inträdde. Inlösen fullbordas ulan hinder av att ränla ej belalas.


Försummar den ersällningsskyl-dige alt betala ersättning som avses i 21 §, skall länsstyrelsen pä ansö­kan av den ersätlningsberältigade läla uttaga beloppet jämte ränla. Reglerna I utsökningslagen (1877:31 s. I) om verkslällighet av lagakraftägande dom i tvistemål, varigenom betalningsskyldighet blivit någon ålagd, äger därvid motsvarande tillämpning.


Försummar den ersältningsskyl-dige all att betala ersättning som avses 121!), skall länsstyrelsen på ansökan av den ersättningsberätti­gade låla uttaga beloppet jämte rän­ta. Därvid tillämpas beslämmelser­na i utsökningsbalken om verkstäl­lighet av lagakraftägande dom.


11 kap. 83 §' Där nägon, mol vilken lalan föres i slämningsmål, lill bemötande därav hos vallenrättsdomaren göransökan, som i 17S 3, 4. 5, 7, 8, 14, 15, 16 eller 19 avses, varde mälel i dess helhet handlagt i den för ansökningsmäl stadgade ordning, där del ej är av beskaffenhet att jämlikt 61 § andra stycket ändock böra behandlas som stämningsmål.


Har i slämningsmål vattendom­stolen eller har allmän domstol eller överexekutor förordnat om bortta­gande eller ändrande av byggnad el­ler annan anläggning i vatten eller av grundvattenläkl, och göres där­efter ansökan, som nyss nämnts, äge vattenrättsdomaren,  om skäl


Har i slämningsmål vattendom­stolen eller har allmän domstol för­ordnat om borttagande eller änd­rande av byggnad eller annan an­läggning i vatten eller av gmndval-lenläkt, och görs därefter ansökan, som nyss nämnts, får vattenrätts-domaren, om det finns skäl lill del


' Senasle lydelse av 13 kap. 17 § 1976:998. - Senastelydeise 1975:645. ' Senasle lydelse 1969:393.


 


Prop. 1980/81:88

Nuvarande lydelse

därtill äro och sökanden ställer pant eller borgen för kosinad och skada, förordna, alt ulslagel ej må verkställas, innan ansökningsmålel blivit slutligen avgjort elierock vat­tendomstolen annorlunda förord­nar.


II

Föreslagen lyddse

och sökanden ställer pant eller bor­gen för kosinad och skada, för­ordna, all ulslagel ej får verkstäl­las, innan ansökningsmålel blivit slutligen avgjort eller ock vatten­domstolen annorlunda förordnar.


13 kap.

8§''


Om nägon, utan föregången prövning i laga ordning, varigenom medgivande till företagel erhållits, bygger i vatten eller mol stadgandel i 2 kap. 20§ 2 mom. utför arbele, som där avses, eller anlägger grundvallentäkl, och förhällandena finnas uppenbarligen vara sädana, all dylik prövning skolat enligl stadgande i denna lag föregå, äge överexekutor förbjuda arbetets fort­sättande, intill dess sädan prövning ägt rum, så ock, när skäl därtill äro. förordna om handräckning till rät­telse i vad olagligen skell.


Om någon, ulan föregången prövning i laga ordning, varigenom medgivande lill företagel erhållits, bygger i vatten eller mot stadgandet i 2 kap. 20 § 2 mom. utför arbete, som där avses, eller anlägger grundvattenläkl, och förhållandena befinns uppenbariigen vara sädana. all dylik prövning enligl stadgande i denna lag skulle ha föregått, får tingsrätten efter ansökan om hand­räckning förbjuda arbetets fortsät­tande, intill dess sådan prövning ägt rum, sä ock, när det finns skäl till del. förordna om rättelse i vad olag­ligen sketl.


Där byggande i vatten eller annat i denna lag avsett arbele, vartill i laga ordning medgivande erhållils, verkställes i strid mol de belräffande arbe­tets ulförande givna föreskrifter, må ock förbud och förordnande, varom nu är sagl, meddelas, såframt del ej är uppenbart, att genom de avvikelser, som sketl, varken allmän eller enskild rätt kränkes.

Vad ovan i första och andra siyckena är sladgal skall äga molsvarande lillämpning, där någon ulan föregången prövning vid gmndvallenläkt till­godogör grundvatten lill myckenhet, som han icke ulan medgivande i laga ordning är berättigad att lillgodogöra, eller någon nyttjar grundvattenläkl, vartill medgivande inhämtats, i strid mot därvid givna föreskrifler.

I fråga om handräckning enUgt denna § gälle enahanda bestäm­mdser, som äro stadgade för del i 191 § utsökningslagen avsedda fall.

Varda de rörande hushållning med och framsläppande av vatten i denna lag stadgade föreskrifler eller av domstol eller annan myndighel i laga ordning meddelade bestäm­melser ej iakttagna, och följer ej

" Senaste lydelse 1969: 393.

I fråga om handräckning som avses i denna paragraf finns be­stämmdser i 17 § handräckningsla­gen (1981:000).

Om de rörande hushållning med och framsläppande av vatten i den­na lag stadgade föreskrifter eller av dorastol eller annan myndighel i laga ordning meddelade bestäm­melser ej har iakiiagUs, och följer


 


Prop. 1980/81:88                                                                 12

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

rättelse genasl efter del tillsägelse ej rättelse genasl efter del lillsä-
skell: då äge på ansökan av den, gelse skell; dä får på ansökan av
som av försummelsen kan lida men, den. som av försummelsen kan lida
ulmälningsmannen i orten alt. se- men. kronojögdemyndighelen i or­
dan han med ojävigl vittne hållit len. sedan myndigheten med ojä-
besiklning å slällel. meddela nödig vigt viltne hållit besiktning å stället.
handräckning och uttaga kostna- meddela nödig handräckning och ta
den därför av den försumlige,
     /// kosinaden därför av den försum-

lige. Därvid lillämpas vad i utsök­ningsbalken sägs om uttagande av förrättningskostnader.

Tillslänger någon allmän farled eller allmän floltled eller fiskväg. mä ock lill borttagande av stängsel, som uppenbarligen finnes stridande mot lag, handräckning givas såsom nyss är sagl.

Denna lag iräder i kraft den 1 januari 1982. Äldre beslämmelser gäller allljäml i fråga om mäl som vid ikrafllrädandel är anhängigt hos överexe­kutor. 11 kap. 83 § andra styckei i dess äldre lydelse skall allljäml lillämpas i fråga om sädanl förordnande av överexekuior som avses där.

7    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1939:608) om enskilda vägar

Härigenom föreskrivs alt 40 och 106 S§ lagen (1939:608) om enskilda vägar skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lyddse

40 §'

Föres ej lalan mol förrättning enligt detta kapitel sä som i 37 § sägs, gånge del därvid meddelade utlåtandet i verkslällighet säsom lagakraft­ägande dom.

Belräffande rätt att begagna väg, som redan finnes anlagd, saml skyldig­het alt fullgöra underhåll eller vinlerväghällning av sådan väg skall vad i fastighetsdomstols dom bestämls, ändå all talan däremol föres, omedel­bart lända till efterrättelse, såframt ej faslighelsdomslolen eller högre rält, där saken är anhängig, annorledes förordnar.

Pä yrkande av part mä fastighetsdomstolen, där särskilda skäl därtill äro, förordna, att jämväl vad i dess dom bestämts rörande rätt att bygga väg över annans mark eller rält, som i 13*) avses, må verkställas ulan hinder av alt domen icke vunnit laga kraft.

Den, som söker verkställighet av Den, som söker verkställighet av

dom, som icke vunnit laga kraft, dom, som mre/lor vunnit laga krafl,

har att ställa pant eller borgen för skall ställa säkerhet för den gollgö-

den gottgörelse för skada genom reise för skada genom verkslällig-

' Senastelydeise 1971:1049.


 


Prop. 1980/81:88


13


Föreslagen lydelse

helsälgärden. som kan komma all utdömas, om domen ändras. 1 frå­ga om sådan säkerhet gäller 2 kap. 25 § och 27§ förslå slyckel ulsök­ningsbalken.

Nuvarande lydelse

verkställighetsälgärden. som kan. där domen ändras, prövas skola ulgå; och gälle därom vad I 48§ första styckei utsökningslagen stadgals. Frän skyldighet all slälla dylik säkerhel vare kronan fri.

Au vad genom förrättning eller dom enligl della kapitel beslämts i vissa hänseenden skall verkställas i särskild ordning följer av vad nedan i 41 och 49 SS samt angående vägsamfällighei siadgas.

106 §-


Länsstyrelsen äger vid vite före­lägga den som uppfört byggnad el­ler vidlagil annan älgärd i slrid mol förbud enligl 100 § att undanröja el­ler ändra del utförda. Överexekuior äger ock meddela handräckning lill rälielse i vad olagligen skell. Ansö­kan om handräckning mä göras av allmän åklagare, byggnadsnämnd saml ägare eller innehavare av fas­lighel. som äger begagna vägen. Belräffande sädan handräckning gälla enahanda beslämmelser sinn de vilka äro stadgade jör det i 191 § utsökningslagen avsedda Jället.

Efterkommes ej föreläggande, som meddelats med stöd av 101 §, skall pä anmodan av länsstyrelsen utmätningsmannen föranstalta om all åigärden vidtages.

Kostnad för handräckning enligt första slyckel. varom ansökan gjorts av allmän åklagare, må på ulinälningsmannens begäran för­skjutas av allmänna medel.


Länssiyrelsen får vid vite före­lägga den som uppfört byggnad el­ler vidlagil annan älgärd i slrid mol förbud enligl 100 S alt undanröja el­ler ändra det utförda. Tingsrätten får meddela handräckning lill rät­telse i vad olagligen skell. Ansökan om handräckning får göras av all­män åklagare, byggnadsnämnd samt ägare eller innehavare av fas­lighel, som/i-zr begagna vägen. Be­lräffande sädan handräckning /(/jaw bestämmelser i 17 § handräcknings­lagen (1981:000).

Eflerkoms ej föreläggande, som meddelats med slöd av 101 S, skall på anmodan av länsstyrelsen kro­nofogdemyndigheten föranstalta om alt åigärden vidtages.


Denna lag iräder i kraft den 1 januari 1982. Äldre beslämmelser gäller allljäml ifråga om mål som vid ikraftträdandet är anhängigt hos överexeku­ior.

- Senaste lydelse 1954: 197.


 


Prop. 1980/81:88                                                                 14

8    Förslag tili

Lag om ändring i lagen (1942:350) om fornminnen

Härigenom föreskrivs alt 18!) lagen (1942:350) om fornminnen' skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lyddse

Riksantikvarieämbetet och sta­tens historiska museer samt läns­styrelsen äga i angelägenhet som avses i denna lag påkalla nödig handräckning hos överexekutor.

1 fråga om handräckning som nu sagts gälle i tillämpliga delar de be­stämmdser som äro stadgade jör de i 191 § utsökningslagen avsedda faU.


Föreslagen lydelse

18!)

Riksantikvarieämbetet och sta­tens hisloriska museer saml läns­styrelsen får i angelägenhet som avses i denna lag påkalla nödig handräckning hos tingsrätten.

1 fråga om sådan handräckning finns bestämmelser i 17§ handräck­ningslagen (1981:000).


Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982. 18!) i sin äldre lydelse gäller allljäml i fråga om mål som vid ikraftträdandet är anhängigt hos överexe­kutor.

9    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1950:596) om rätt till fiske

Härigenom föreskrivs all 39!) lagen (1950: 596) om räll lill fiske skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


39 §


Finnes uppenbart all fiskered­skap utsatts eller anordning vidta­gits i slrid med vad som gäller om fiskådra, och följer ej rättelse ge­nast efter det tillsägelse skell, äger på ansökan av den som lider skada utmätningsmannen i orten all, se­dan han med trovärdig person hållit syn på stället, meddela nödig hand­räckning på den iredskandes be­kostnad.


Finnes uppenbari all fiskered­skap utsatts eller anordning vidta­gits i strid med vad som gäller om fiskådra, och följer ej rättelse ge­nasl efter det tillsägelse skell. äger efter del tillsägelse sketl,/or pä an­sökan av den som lider skada kro­nofogdemyndigheten i orten, sedan myndigheien med trovärdig person hållh syn på stället, meddela nödig handräckning på den iredskandes bekostnad. Kostnaden får las ut med tillämpning av vad i utsök­ningsbalken sägs om uttagande av förrättningskostnader.


Lagen omtryckt 1976:442.


 


Prop. 1980/81:88                                                                    15

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

Detsamma skall gälla, om någon begagnar av länsstyrelsen fastställt märke för redskap eller notvarp pä sätt som är ägnat att obehörigen avhålla annan från att fiska.

Beröres allmänt fiskeriintresse, mä även allmän åklagare, statens fiske-ritjänsteman eller av länsstyrelsen eller fiskeristyrelsen förordnad fisketill­synsman göra ansökan om handräckning.

Denna lag träder i krafl den 1 januari 1982.

10   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1957:390) om Fiskearrenden

Härigenom föreskrivs alt 17 § lagen (1957: 390) om fiskearrenden skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

17§'
Tvist om fiskearrende som ej an- Tvist om fiskearrende som ej an­
kommer på artendenämnds prov- kommer pä arrendenämnds pröv­
ning skall upptagas av den fastig- ning skall upptagas av den fastig­
helsdomstol inom vars område fas- hetsdomslol inom vars område fas­
tigheten är belägen. Även klander- tigheten är belägen. Även klander­
talan som avses i 16§ upplages av lalan som avses i 16§ upplages av
samma domstol.
                          samma domstol. Beträffande laga

domstol i arrendetvist som skall prövas enligt lagsökningslagen (1946:808) eller handräckningsla­gen (1981:000) finns bestämmelser i dessa lagar.

Tvist som efter klander mol arrendenämnds beslul är anhängig vid domstol får återförvisas till nämnden.

Denna lag träder i kraft den I januari 1982.

' Senastelydeise 1971:539.


 


Prop. 1980/81:88                                                                 16

11    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1960:690) om byggnadsminnen

Härigenom föreskrivs alt  18 § lagen (1960:690) om byggnadsminnen' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lyddse

18§ Har byggnadsminne ändrats i strid mol föreskrift, som meddelats med stöd av denna lag, och kan ändringen återställas, äger länsstyrelsen vid vite ålägga ägaren all vidlaga ätgärder härför.

Överexekutor     äger     meddela Tingsrätten   får  meddela   hand­
handräckning för alt avbryta på-
räckning fö.-- all avbryta pågående
gående   förstörelse   av   byggnads-
förstörelse av byggnadsminne eller
minne eller återställa detla eller om
återställa detla eller om eljesl sä er-
eljesl sä erfordras lill efterlevnad av
fordras  till  efterlevnad  av  denna
denna lag. Ansökan om handräck-
lag. Ansökan om handräckning/ur
ning må göras av länsstyrelsen eller
göras av länsstyrelsen eller allmän
allmän åklagare. Begär utmätnings-
åklagare. Beträffande sådan hand­
man att kosinad Jör förrällningen
räckning finns beslämmelser i 17 §
skall förskjutas, må det ske av all-
handräckningslagen (1981:000).
manna medel. I övrigl gälla ena­
handa    bestämmelser,    som    äro
stadgade för del i 191 § utsöknings­
lagen avsedda fallei.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982. 18 § i sin äldre lydelse gäller alltjämt i fråga om mål som vid ikrafllrädandel är anhängigt hos överexe­kutor.

12    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1963:537) om gravrätt m. m.

Härigenom föreskrivs i fräga om lagen (1963:537) om gravrätt m. m.' dels att i2, 5, 14 och 17-19§§ ordet "Konungen" i olika böjningsformer skall bylas ut mot "regeringen" i motsvarande form, dels alt 15 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

15§ Underlåter innehavare av begravningsplats alt fullgöra sina åligganden enligt denna lag eller med stöd därav meddelade bestämmelser, äger läns­styrelsen vid vite förelägga honom att vidtaga erforderlig rättelse.

' Lagen omtryckt 1976:440.

' Senasle lydelse av 171 1971:633.


 


Prop. 1980/81:88

Nuvarande lyddse

Har gravrällsinnehavare försett grav med gravvård eller annan an­ordning i slrid med vad upplåiaren föreskrivii, äger länsstyrelsen, om skäl äro därtill, vid vite förelägga gravrällsinnehavaren att borttaga anordningen. Sådant föreläggande må även eljesl meddelas, när syn­nerliga skäl äro därtill. Efter­kommes ej vitesföreläggande, må i)verexekutor meddela handräck­ning för anordningens borttagande.


Föreslagen lyddse

Har gravrällsinnehavare försett grav med gravvård eller annan an­ordning i strid med vad upplåtaren föreskrivit, får länsstyrelsen, om del finns skäl till del. vid vite före­lägga gravrällsinnehavaren att ta bori anordningen. Sädant föreläg­gande/ur även eljest meddelas, när del finns synnerliga skäl till del. Ef­lerkoms ej vitesföreläggande, jår lingsrälien meddela handräckning för anordningens borttagande. / jråga om sådan handräckning Jlnns beslämmelser i 17§ handräcknings­lagen (1981:000).


Denna lag iräder i kraft den 1 januari 1982. 15 § i sin äldre lydelse gäller allljäml i fråga om mäl som vid ikraftlrädandel är anhängigt hos överexe­kutor.

13    Förslag till

Lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822)

Härigenom föreskrivs all 39 och 40!j§ naturvårdslagen (1964:822)' skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lyddse


39!)


Har någon begått gärning som avses i 37 § 1, 2. 4 eller 6. äger länsstyrelsen vid vite förelägga ho­nom all vidtaga rättelse. Överexe­kutor äger ock meddela handräck­ning för sädanl ändamål. Ansökan om handräckning får göras av all­män åklagare, stålens nalurvårds­verk, länsstyrelsen eller den kom­munala myndighet som handhar na-lurvärdsfrägor. Belräffande sådan handräckning äga bestämmelserna i 191 § utsökningslagen molsvaran­de tillämpning.

Vid meddelande av föreläggande enligl 17§ första stycket, 20S. 21 S eller 22!) andra slyckel får länssty­relsen utsätta vite. Efterkommes ej

' Lagen omtryckt 1974: 1025.

2    Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 88


Har nägon begåll gärning som
avses i 37§ 1. 2. 4 eller 6./ir;;- läns­
styrelsen vid vite förelägga honom
all vidtaga rälielse. Vidare får
tingsrätten meddela handräckning
för sädanl ändamål. Ansökan om
handräckning fär göras av allmän
åklagare, stålens naturvärdsverk.
länsstyrelsen eller den kommunala
myndighet som handhar nalur-
vårdsfrågor. Belräffande sädan
handräckning/(/jni bestämmelser i
17 §
             handräckningslagen

(1981:000).

Vid meddelande av föreläggande enligl 17!) första stycket, 20§, 21!) eller 22!) andra slyckel får länssty­relsen utsätta vite. Eflerkoms ej så-


 


Prop. 1980/81:88                                                                    18

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

sådanl föreläggande, skall pä anmo-   danl föreläggande, skall på anmo­
dan av länsstyrelsen utmätnings-
       dan av länsstyrelsen kronofogde-
mannen föranstalta om att åigärden
   myndigheten föranstalta om all ål-
vidtages.
                                    gärden vidtages.

Byggnadsnämnden får utsätta vite vid meddelande av föreläggande en­ligl 17!) iredje slyckel. Hälsovårdsnämnden får utsätta vite vid meddelan­de av föreläggande enligl 24!). Efterkommes ej föreläggandel, äger veder­börande nämnd läla vidlaga åigärden pä den försumliges bekoslnad,

40 S-Talan mol  kommunal  myndighels beslul enligt denna lag föres hos länsstyrelsen genom besvär.

Talan mol beslut av annan statlig Talan mot beslul av annan statlig

myndighel än regeringen i ärende myndighel än regeringen i ärende

enligl 13!). 17!). 20!) andra slyckel enligl 13S, 17!). 20!) andra slyckel

eller 21, 22. 24. 39 eller Al'lt föres eller 21.  22  eller 24!). 39!) såvitt

hos kammarrällen genom besvär. avser annai än handräckning eller

Mot beslul enligl denna lag av an- 47!) förs hos kammarrätten genom

nan slallig myndighel än regeringen besvär. Mol beslul enligl denna lag

föres i övrigl talan hos regeringen av annan slallig myndighel än rege-

genom besvär. ringen förs i övrigl talan hos rege­
ringen genom besvär.

Sialens nalurvårdsverk äger föra lalan mot beslut enligt denna lag eller enligl beslämmelser som meddelats med slöd av lagen.

Finner myndighel all den ej kan hell bifalla framställning frän fortifika­lionsförvallningen eller stålens vägverk om undanlag som avses i 16 § tredje slyckel, hänskjutes ärendel till regeringens prövning.

Denna lag iräder i kraft den 1 januari 1982. 39!) i sin äldre lydelse gäller allljäml i fräga om mål som vid ikraftlrädandel är anhängigl hos överexe­kutor.

14    Förslag till

Lag om ändring i miljöskyddslagen (1969:387)

Härigenom föreskrivs alt 47!) miljöskyddslagen (1969:387)'  skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

Alf

Har någon begåll gärning som        Har någon begåll gärning  som

avses i 45 § första styckei 1 —3, kan     avses i 45 § första slyckel 1—3, får

överexekutor   meddela   handräck-     tingsrätten meddela handräckning

ning för att åstadkomma rättelse. 1     för att åstadkomma rälielse. 1 fräga

- Senaste lydelse 1974: 1025. ' Lagen omlryckl 1972:782.  Senaste lydelse 1975:342.


 


Prop. 1980/81:88

Nuvarande lydelse

fråga om sädan handräckning gäller sainma regler som för handräck­ning enligl 191 § uisöknliigslagen.


Föreslagen lyddse

om sådan handräckning finns be­stämmdser i 17 § hiindräckningsla-gcn 11981:000).


 


Berörs allmänna inlressen. fär ansökan om handräckning göras av sta tens naturvärdsverk eller annan myndighet som ärendel angår.

Efterkommes ej föreläggande en-

ligl 40!) första eller andra slyckel, skall iilinätningsmannen på anmo­dan av länssiyrelsen ombesörja all älgärd vidtages på den fiirsiimligcs bekoslnad.


Eflerkoms ej föreläggande enligt 40!) första eller andra slyckel. skall kronofogdemyndigheten pä anmo­dan av länsstyrelsen ombesörja all älgärd vidtages.


Det åligger polismyndighet att lämna den handräckning som behövs för utövande av tillsyn enligl denna lag.

Denna lag iräder i kraft den I januari 1982. 47!) i sin äldre lydelse gäller alltjämt i fräga om mäl som vid ikraftträdandet är anhängigt hos överexe­kutor.

15    Förslag till

Lagom ändring i väglagen (1971:948)

Härigenom föreskrivs i fråga om väglagen (1971:948)

delsatt i 2. 5. 6. 11. 14. 18. 22, 29, 74 och 75!)!) saml punkterna 4 och 11 övergångsbestämmelserna till lagen ordel "Konungen" i olika böjnings­former skall bylas ul mol "regeringen" i molsvarande form.

dels all 72 § skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande Ivdelse


Föreslagen lyddse


72!)


Uppföres byggnad eller alföres ledningsarbele i slrid mol 43. 44. 47 eller 48!) eller mol föreskrifl eller förbud som meddelats med slöd av 43. 44 eller 47-49 §, kan överexeku­tor meddela handräckning för att åstadkomma rättelse. I fräga om så­dan handräckning giUler samma regler som för handräckning enligt 191 § utsökningslagen (1877:31  s.

t).

Bryter nägon mol förbud i 43. 45-48 eller 54 § eller mol föreskrift eller förbud som meddelats med slöd av 43 eller 45-48 § och är del ej fråga om byggnads uppförande, kan utmätningsmannen föranstalta om rättelse.


Uppförs byggnad eller utförs led­ningsarbele i slrid mol 43. 44. 47 eller 48! eller mol föreskrifl eller förbud som meddelats med slöd av 43. 44 eller 47-49§,,/i7/- tingsrätten meddela handräckning för alt åstadkomma rättelse. I fråga om sä­dan handräckningy(/i/;5 bestämmd­ser i 17 § handräckningslagen (1981:000).

Bryter nägon mol förbud i 43. 45-48 eller 54 § eller mol föreskrift eller förbud som meddelats med stöd av 43 eller 45-48§ och är del ej fråga om byggnads uppförande, får kronofogdemyndighelen föran­stalta om rättelse.


 


Prop. 1980/81:88                                                                20

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

Efterkommes ej föreläggande en- Eflerkoms ej föreläggande enligl
ligl 52 §, skall ulmälningsmannen
52!), skall kronofogdemyndigheten
på anmodan av länsstyrelsen ombe-
pä anmodan av länsstyrelsen ombe­
sörja alt åtgärd vidtages.
                   sörja alt ätgärd vidtages.

Polismyndighet skall lämna den handräckning som behövs för vidta­gande av älgärd som avses i 34, 40 och 53 !).

Denna lag iräder i krafl den 1 januari 1982. 72 !) i sin äldre lydelse gäller alltjämt i fräga om mäl som vid ikraftträdandel är anhängigt hos överexe­kutor.

16    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten

Härigenom föreskrivs att 9§ lagen (1971: 1154) om förbud mol dumpning av avfall i vatten skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lyddse                         Föreslagen lydelse

Har någon begått gärning som Har någon begåll gärning som avses i 5§, kan överexekutor med- avses i 5, får tingsrätten meddela dela handräckning för att åstad- handräckning för att åstadkomma komma rättelse. 1 fråga om sådan rättelse. 1 fråga om sådan hand­handräckning gäller samma regler råekning finns beslämmelser i 17§ som för handräckning enligl 191 § handräckningslagen (1981:000). utsökningslagen (1877:31 s. 1).

Berörs allmänna intressen, får ansökan om handräckning göras av den myndighet som ärendel angår.

Det åligger polismyndighet all lämna den handräckning som behövs för utövande av tillsyn enligt denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982. 9§ i sin äldre lydelse gäller alltjämt i fråga om mål som vid ikraftträdandet är anhängigl hos överexe­kutor.


 


Prop. 1980/81:88

17    Förslag till

Lag om ändring i gruvlagen (1974:342)

Härigenom föreskrivs all 4 kap. 36!) och II kap. 2!) gruvlagen (1974: 342) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

4 kap.

36!)

Försummar den ersältningsskyldige all inom föreskriven lid betala eller nedsätta ersättning, skall länsstyrelsen på begäran av den ersällningsberäl-ligade läla uliaga beloppet jämle ränla. Länsstyrelsen kan också efter bergmästarens hörande förordna all gruvarbetet skall inställas till dess ersällningen eriagts eller uttagits.


1 fråga om uttagande av ersätt­ning jämle ränla skall beslämmel­serna i utsökningslagen (1877:31 s. t) om verkslällighet av lagakraftä­gande dom I tvistemål, varigenom betalningsskyldighet blivit någon ålagd, äga molsvarande tillåmp­ning.

11


1 fråga om uttagande av ersäll­ning jämle ränla lillämpas besläm­melserna i ulsökningsbalken om verkslällighel av lagakraftägande dom.

kap.


 


Påbörjas undersökningsarbete i strid med 3 kap. 1 § andra stycket eller införes anläggning i slrid med 3 kap. 2§ andra slyckel, fär över-exekuior på ansökan av den som äger eller innehar marken förordna all arbetet skall inställas eller all anläggningen skall lagas bort pä in-mutarens bekoslnad.

Åsidosattes förbud som bergmäs­taren meddelat enligl 6 kap. 5 !J and­ra stycket, kan överexekuior på an­sökan av bergmästaren meddela handräckning för all åsiadkomma rälielse.

I fräga om åtgärd av överexeku­ior enligl första eller andra slyckel gäller samma regler som för hand­räckning enligl 191 § utsökningsla­gen (1877:31 s. 1).


Påbörjas undersökningsarbete i strid med 3 kap, 1!) andra slyckel eller ulförs anläggning i slrid med 3 kap, 2!) andra styckei. fär lingsräl­ien efter ansökan av den som äger eller innehar marken förordna all arbetet skall inställas eller all an­läggningen skall tagas bort pä inmu-tarens bekoslnad.

Åsidosätts förbud som bergmäs­taren meddelat enligl 6 kap. 5 !J and­ra slyckel, y<3/- lingsrälien pä ansö­kan av bergmästaren meddela handräckning för all åsiadkomma rälielse.

I fräga om åtgärd som avses i första eller andra styckei finns be­stämmelser i 17 § handrackningsla­gen (1981:000).


Denna lag iräder i kraft den 1 januari 1982. 11 kap. 2 § i sin äldre lydelse gäller allljäml i fräga om mäl som vid ikrafllrädandel är anhängigl hos överexekuior.


 


Prop. 1980/81:88                                                                22

18    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheler

Härigenom föreskrivs all 42!) lagen (1974:890) om vissa mineralfyndig­heler skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lyddse                         Föreslagen lydelse

42!)


Påbörjas undersökningsarbete ulan alt säkerhel ställts enligl vad som föreskrives i 20!) andra slyckel eller 32!) fjärde slyckel eller utföres anläggning i slrid med 15 § andra slyckel, 22 S andra slyckel eller 32!) fjärde slyckel, får överexekutor på ansökan av den som äger eller inne­har marken förordna alt arbetet skall inställas eller all anläggningen skall lagas bort pä undersökarens bekoslnad.

Åsidosattes förbud som statens industriverk meddelat enligt 43!? andra stycket, får överexekuior på ansökan av industriverket meddela handräckning för att åstadkomma rättelse.

1 fråga om älgärd «v överexeku­tor enligt första eller andra stycket gäller samma regler som för hand­räckning enligl 1911) utsökningsla­gen (1877:31 s. I).


Påbörjas undersökningsarbete ulan all säkerhel ställts enligt vad som Jöreskrivs i 20!) andra slyckel eller 32!) Ijärde slyckel eller utförs anläggning i strid med 15!) andra styckei. 22 § andra stycket eller 32 !) Ijärde slyckel, får tingsrätten på ansökan av den som äger eller inne­har marken förordna all arbetet skall inställas eller alt anläggningen skall tas bort pä undersökarens be­kostnad.

Åsidosätts förbud som statens in­dustriverk meddelal enligt 43!) and­ra slyckel. fär lingsrälien pä ansö­kan av industriverket meddela handräckning för all åstadkomma rättelse.

I fråga om åtgärd .i;o/ji avses i första eller andra styckei finns be­stämmelser i 17 § handrackningsla­gen 11981:000).


Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982. 42!) i sin äldre lydelse gäller allljäml i fräga om mål som vid ikraftträdandet är anhängigt hos överexe­kutor.

19    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m.

dels att i 13 § ordel "överexekutor" skall bylas ul mol "tingsrätten", dels att 8 och 14 §§ skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Fråga om byggnadsavgifi och särskild avgift prövas av byggnadsnämn­den.


 


Prop. 1980/81:88

Nuvarande lyddse

Fråga om tilläggsavgift prövas av allmän domstol pä lalan av allmän åklagare. Talan får väckas endasl om byggnadsnämnden har begärt del. I fråga om sädan talan skall bestämmelserna i rättegångsbalken om åtal för brott, på vilkel ej kan följa svårare straffan böter, och om kvarstad och skingringsförbud i brottmål äga motsvarande tillämp­ning.


23

Föreslagen lyddse

Fräga om tilläggsavgift prövas av allmän domstol pä lalan av allmän åklagare. Talan får väckas endast om byggnadsnämnden har begärt det. I fräga om sädan lalan tilläm­pas bestämmelserna i rättegångs­balken om åtal för broll, pä vilkel ej kan följa svårare slraff än böter, och om kvarstad i brotlmål.


14!)


Ansökan om handräckning får göras av byggnadsnämnden och, i fall som avses i 13 § 5, av allmän åklagare. / övrigt gäller i fråga om handräckning samma beslämmel­ser som för handräckning enligt 191 § utsökningslagen (1877: 31 s. 1).


Ansökan om handräckning får göras av byggnadsnämnden och, i fall som avses i 13 § 5, av allmän åklagare. Beträffande sådan hand­räckning finns beslämmelser I 17 § handräckningslagen (1981:000).


Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982. Äldre bestämmelser gäller alltjämt i fräga om mäl som vid ikraftträdandet är anhängigl hos överexe­kutor.

20    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1978:160) om vissa rörledningar

Härigenom föreskrivs alt 21 § lagen (1978: 160) om vissa rörledningar skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lyddse


21 !i


Åsidosattes förbud som statens industriverk har meddelat enligl 20 § andra stycket, fär överexekutor på ansökan av industriverket med­dela handräckning för alt åstad­komma rättelse.

1 fråga om åtgärd av överexeku­tor enligt första slyckel skall regler­na om handräckning i 191 § utsök­ningslagen (1877:31 s. I) tUlämpas.


Åsidosätts förbud som slatens in­dustriverk har meddelal enligl 20 § andra slyckel, får tingsrätten pä an­sökan av industriverket meddela handräckning för att åstadkomma rättelse.

I fräga om handräckning som avses i första slyckel/(/i«.5 bestäm­melser i 17 § handräckningslagen (1981:000).


Denna lag träder i kraft den I jaquari 1982. 21 § i sin äldre lydelse gäller alltjämt i fråga om mål som vid ikraftträdandet är anhängigt hos överexe­kutor.


 


Prop. 1980/81:88                                                     24

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET
               PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1979-06-28

Närvarande: slatsministem Ullslen, ordförande, och statsråden Sven Romanus, Mundebo, Huss, Rodhe, Wahlberg, Hansson, Enlund, Lindahl, De Geer, Gabriel Romanus

Föredragande: statsrådet Sven Romanus Lagrådsremiss med förslag till handräckningslag, m.m.

1 Inledning

Enligl utsökningslagen (1877:31 s.l, UL) kan överexekutor (länssty­relsen) i vissa fall förordna om handräckning. Sådan handräckning kan avse kvarstad, skingringsförbud eller annan säkerhetsåtgärd. Vidare kan överexekutor enligt 191 § UL förordna om handräckning för återställande av besittning eller annat förhållande som har rubbats. Han kan också enligl 192 § UL meddela handräckning för avhysning av bl.a. arrendator och hyresgäst när nyttjanderätten har upphört. Handräckningsförfarandet är helt skriftligt. Handräckning enligl 191 och 192 §§ UL utgör former av summarisk process som är närbesläktade med den summariska betalnings­processen enligt lagen (1946:808) om lagsökning och betalningsföre­läggande (lagsökningslagen).

1 remiss till lagrådet den 16 mars 1978 har lagts fram förslag till en ny utsökningsbalk, som skall ersätta UL. Enligt förslaget skall överexe­kutorsinstitutionen avskaffas och överexekutors uppgifter på det exekutiva området föras över till kronofogdemyndigheten. Av både praktiska och principiella skäl har det emellertid inle ansetts lämpligt att, som lagberedningen föreslog i betänkandet (SOU 1973:22) Utsöknings­balk, föra över handräckningsmålen till kronofogdemyndighet. I stället förordas i lagrådsremissen aft dessa mål flyttas till tingsrätt. Den frågan har emellertid inle behandlats närmare där.

Frågan om en översyn av den summariska betalningsprocessen har under senare år varit aktuell i olika sammanhang. Lagberedningen föreslog i sitt betänkande (SOU 1963:28) Utsökningsrätt II bl.a. att målen om betal­ningsföreläggande skulle flyttas från de allmänna domstolarna till krono-


 


Prop. 1980/81:88                                                                   25

fogdemyndighelerna. Förslagel kom av olika skäl inle all bli genomfört. Saken logs upp på nyll i den inom justitiedepartementet upprättade departementspromemorian (Ds Ju 1972:20) Summarisk betalningsprocess. I promemorian förordades all instituten lagsökning och betalningsfore­läggande skulle slås samman till ett enhetligl förfarande som skulle hand­läggas av kronofogdemyndigheterna. Inle heller del förslagel har dock lell lill någol slutligt ställningslagande i frågan.

I anslulning till det arbete som inom justitiedepartemenlel bedrivs på en reform av utsökningsrätten har upprättats departementspromemorian (Ds Ju 1977:5) Summarisk process. I promemorian föreslås bl.a. all mål om handräckning enligl 191 och 192 §§ UL flyttas från överexekuior lill allmän domstol och samordnas med den summariska betalningsprocessen där lill ell nyll enhetligt förfarande, benämnt lagsökning. Promemorian innehåller också en redogörelse för nuvarande förhållanden. Den i promemorian föreslagna lagsökningslagen bör fogas till protokollet i detla ärende som bilaga 1.

Efler remiss har yllranden över promemorian inkommit från juslilie­kanslern (JK), domstolsverket, datainspektionen, riksskatteverket (RSV), statskontoret, konsumentverket, Svea hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, länsstyrelserna i Slockholms, Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Västerbottens län, länsstyrelsernas organisa­lionsnämnd (LON), utredningen (Ju 1972:12) angående företagsin­leckning. hyresrätlsulredningen (Ju 1975:06), rättegångsutredningen (Ju 1977:06), Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund. Föreningen Sveriges kronofogdar. Svenska bankföreningen. Post- och Kreditbanken, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges föreningsbankers förbund. Konungariket Sveriges sladshypoteksinstilulion. Finansieringsföretagens förening. Svenska handelskammarförbundel, Sveriges fastighetsägare­förbund. Hyresgästernas riksförbund, Sveriges allmännyttiga bostads­företag (SABO), HSB:s riksförbund. Centralorganisationen SACO/SR, Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Svenska arbetsgivareför­eningen (SAF), Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund. Svenska försäkringsbolags riksförbund och Folksam. Post- och Kredit­banken har anslutit sig till Svenska bankföreningens yttrande. Föreningen Sveriges kronofogdar har angett all den i allt väsenlligl biträder de syn­punkler som har förts fram av RSV.

Remissinstanserna har överiämnal yttranden, RSV från kronofogde­myndigheterna i Stockholms, Malmö, Helsingborgs, Varbergs, Göteborgs, Mora, Hudiksvalls och Piteå distrikt, Svea hovrätt från Slockholms, Sollentuna, Uppsala läns norra, Örebro och Falu tingsrätter, hovrätten för Nedre Norrland från Gävle, Sundsvalls och Örnsköldsviks tingsrätter samt länsstyrelsen i Stockholms län från kronofogdemyndigheten i Slock­holms distrikt.

En sammanställning av remissyitrandena i de delar som nu är aktuella bör fogas till prolokollel i detta ärende som bilaga 2.


 


Prop. 1980/81:88                                                               26

2 Allmän motivering

2.1 Allmänna synpunkter

Som nämnis i avsnitt 1 förordade lagberedningen i sitl förslag lill utsök­ningsbalk alt överexekutors befogenhel all förordna om handräckning skulle föras över till kronofogdemyndighet. Beredningen utgick därvid från all de organisaioriska förulsällningarna för kronofogdemyndigheterna all ta över dessa uppgifler skulle komma till stånd genom en radikal minskning av antalet kronofogdedistrikt. Riksdagen har emellertid senare beslutat all den hittillsvarande indelningen i 81 kronofogdedistrikl skall behållas (prop. 1977/78:129, CU 26, rskr 253). Förutsäuningarna för en överflyttning av handräckningsmålen lill kronofogdemyndighet är alltså numera ändrade.

1 lagrådsremissen rörande en ny utsökningsbalk förordas all överexe­kutorsinstitutionen avskaffas. De utsökningsmål som överexekutor nu handlägger som första instans föreslås därvid bli överförda till kronofogde­myndigheten. Delta gäller emellertid inte handräckningsmålen. Flera faktorer medverkar enligl remissen till detta ställningstagande. Ett viktigt skäl är att del nu inte längre är aktuellt att ändra på den nuvarande indel­ningen i kronofogdedistrikl. All inordna handräckningsmålen i den bestående organisationen skulle möta betydande svårigheter. Vidare är handräckningsmålen i stor utsträckning koncentrerade till ett fåtal län, varför åtskilliga kronofogdemyndigheter skulle få ett alltför litet anlal sådana mål. Den skyndsamma handläggning som en handräcknings­ansökan ibland kan kräva skulle troligen inle alllid kunna tillgodoses hos de minsta kronofogdemyndigheterna. Till detta kommer all befogenheten att förordna om handräckning är en direkt judicieU uppgift och alt det därför principiellt framstår som mindre lämpligl att uppgiften skal! åvila kronofogdemyndigheten.

Mol bakgrund av det anförda har inom justitiedepartementet undersökls möjlighelen av all i stället flytta handräckningsmålen till allmän domstol. Därvid har en samordning med den summariska betalningsprocessen över­vägts. Resultatet av dessa överväganden har redovisats i den fidigare nämnda departementspromemorian (Ds Ju 1977:5). Där föreslås att de nuvarande instituten lagsökning, betalningsföreläggande och hand­räckning enligt 191 och 192 §§ UL förs samman till ett gemensaml för­farande, benämnt lagsökning. Förfarandet skall vara skriftligt och målen skall handläggas vid allmän undertätt. 1 fråga om handräckning för säker­hetsåtgärd enligt UL förordas att de nuvarande reglerna i 15 kap, rätte­gångsbalken (RB) om civilprocessuella säkerhetsåtgärder byggs ut till att omfatta även de fall som nu uteslutande regleras i UL, dvs. handräckning när talan inte har väckts vid domstol. Något förslag till en sådan reglering läggs dock inte fram i promemorian.

Remissutfallet har varit övervägande positivt.  En klar majoritet av


 


Prop. 1980/81:88                                                                   27

remissinstanserna har lillslyrkl eller lämnal utan erinran huvudprinciperna i förslaget. Från flera håll framhålls att förslaget är väl ägnat att läggas till grund för lagsliflning och att del erbjuder en rationell ordning för hantering av sådana krav som lämpligen kan handläggas i ett summariskt förfarande.

Några remissinstanser anser emellertid alt den nuvarande lagsöknings­lagen i slorl sell fungerar bra. Den bör därför behållas med de smärre justeringar som kan anses erforderliga. En av dessa remissinstanser anser all ändringarna bör begränsas lill dem som betingas av att handräcknings­målen förs över lill de allmänna underrätterna.

En remissinstans har sett del som en brist all promemorian inle inne­håller någol om hur den summariska processen förhåller sig lill de övriga processuella instrument som slår lill buds, främsi förfarandel enligl RB och lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden (småmåls­lagen). Förslagel sätts enligt denna remissinstans inte heller i samband med akluella reformplaner i fråga om ulformningen av den vanliga civil­processen.

För egen del får jag anföra följande. Frägan om en översyn av den summariska betalningsprocessen har länge varit aktuell. De reformförslag som har kommit fram i olika sammanhang har dock hittills inte lett lill någon lagstiftning. De tidigare förslagen har huvudsakligen rört frågan vilken myndighet som skall svara för den summariska betalningspro­cessen. Del finns emellertid också andra punkler där — oavsell vilken myndighel som väljs - behov av en översyn av lagsökningslagen har kommit fram. Jag tänker då främsi på sådana frågor som lämpligheten av den nuvarande uppdelningen i två olika förfaranden, uttagande av skade-siåndsfordran och utgångspunkten för ätervinningsfrislens beräkning i mål om betalningsföreläggande. Förslaget till utsökningsbalk aktualiserar vidare ändringar på en del punkler. Till detta kommer alt lagsökningslagen allmänt sett numera framstår som lämligen ålderdomlig och att den knappasl fyller de krav som bör ställas på en modern processrätlslig lag­stiftning.

Med anledning av att överexekutorsinstitutionen föreslås upphöra när ulsökningsbalken iräder i kraft måsle ställning tas till vilken myndighel som skall överta handräckningsmålen. Åtskilliga skäl lalar för att handräckningsmålen bör överföras lill allmän domstol. Vissa av dessa mål, nämligen handräckning för återställande av rubbad besittning o.d. samt avhysning enligt 191 och 192 §§ UL, företer stora likheter med den summa­riska betalningsprocessen. Det ligger därför nära till hands att pröva om inle dessa mål kan regleras gemensamt med den summariska betalnings­processen.

Rätlegångsförfarandet vid allmän domstol ses f.n. över av rättegångs­utredningen. Otvivelaktigt finns ett samband mellan den summariska processen och vanlig civilprocess. Bl.a. bör en hel del allmänna bestäm­melser i RB tillämpas även i ett summariskt förfarande inför domstol. Det


 


Prop. 1980/81:88                                                     28

finns också skäl som talar för alt den summariska processen mer än nu samordnas med det vanliga rätlegångsförfarandet enligt RB. Rättegångs­utredningen har upplyst all den överväger i vad mån en sådan samordning är möjlig. Del är lämpligl all resultatet av rätlegångsutredningens arbete avvaktas innan ställning las lill hur den summariska processen slulgilligl bör utformas. 1 fråga om den summariska betalningsprocessen kan reform­behovet knappast anses så överhängande att inte översynen skulle kunna anstå ytterligare någon tid.

Beträffande handräckningsmålen ligger saken annorlunda till. Eftersom överexekutorsinsUtulionen föreslås upphöra när utsökningsbalken iräder i kraft, måste i fråga om dessa mål nya lagregler komma till stånd. Förslag bör läggas fram i så god tid att de nya reglerna kan träda i kraft samtidigt med balken. Detta innebär att ett förslag bör föreläggas riksdagen senast under våren 1980. På den punkten måste alltså lagstiftningen fullföljas oberoende av rätlegångsutredningens arbete.

Efter övervägande av de möjligheler som står till buds har jag funnit alt frågan om en reformering av lagsökningslagen inte bör tas upp nu ulan all man först bör avvakta resultatet av rätlegångsutredningens arbete. Före­varande lagstiftningsärende bör sålunda begränsas till vad som påkallas av att överexekutorsinstitutionen föreslås upphöra.

Som framgår av vad jag tidigare har sagt är del såvitt gäller handräck­ningsmålen i första hand i fråga om mål enligt 191 och 192 §§ UL som man kan tala om en summarisk process i egentlig mening. Mål om handräckning för kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd är av annat slag. Säkerhets­åtgärden är avsedd all bestå endasl under kortare lid i avvaktan på att talan väcks eller all saken prövas av domstol eller i annan ordning. 1 promemorian förordas alt mål om handräckning för säkerhetsåtgärd förs över till domstol när överexekutorsinstitutionen upphör. Frågan hur dessa mål skall inordnas i domslolsprocessen bör dock enligt promemorian inte las upp i samband med lagstiftningen om den summariska processen ulan i samband med övrig följdlagstiftning till utsökningsbalken. Jag delar promemorians ståndpunkt i denna fråga. Jag föreslår alltså all detta lagstiftningsärende begränsas till mål motsvarande 191 och 192 §§ UL. Be­träffande övriga handräckningsmål avser jag att återkomma i samband med förslag till följdlagstiftning till ulsökningsbalken. Med handräck­ningsmål avses därför i det följande inte mål om kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd.

Som nämnts bör, med hänsyn till rättegångsutredningens arbete, frågan hur den summariska processen slutligt skall vara utformad få stå öppen ännu någon tid. Det innebär att förevarande förslag i viss mån får ses som ett provisorium och alt andra lösningar senare kan komma att väljas än som föreslås nu.

De förslag som nu läggs fram bygger i väsentliga delar på den tidigare nämnda departementspromemorian och remissyttrandena över denna. För


 


Prop. 1980/81:88                                                                   29

sammanhangets skull har jag ansett del lämpligt att i viss utsträckning redovisa även förslag i promemorian och synpunkter från remissinstan­serna som berör den summariska betalningsprocessen.

2.2 Valet av handläggande myndighet

Mål om lagsökning och betalningsföreläggande handläggs f n. vid allmän underrätt. Före år 1937 handlades lagsökningsmål och mål om hand­räckning för fordran, som betalningsforeläggande då hette, av överexe­kutor. Målen fiyttades över lill domstol genom 1937 års lagsökningslag, som föregick den nuvarande. Mål om handräckning enligl 191 och 192 §§ UL upptas alltsedan UL:s tillkomst av överexekuior.

I den nu akluella departementspromemorian föreslås all den summa­riska betalningsprocessen skall vara kvar hos domstol. Mål om hand­räckning enligl UL föreslås bli överförda dit i samband med all ulsöknings­balken träder i kraft. Som skäl till alt man i promemorian har valt domstol och inle kronofogdemyndighet som handläggande myndighel anförs bl.a. all de organisatoriska förutsättningarna för en överflyttning av målen till kronofogdemyndigheterna har ändrats. Den radikala omorganisation av exekutionsväsendet som man tidigare räknat med är nu mindre sannolik.

I promemorian betonas också de principiella aspekterna vid valet av myndighet. Judiciella uppgifler anses såvitt möjligl böra hållas skilda från de renl verkställande.

Som ett viktigl skäl för att föra över handräckningsmålen till domstol anges vidare all man med en sådan lösning kan uppnå såväl ell snabbi och enkelt förfarande som nödvändiga garantier från rättssäkerhetssynpunkt ulan större ingrepp i den bestående organisationen. Enligl promemorian skulle kronofogdeallernativel otvivelaktigt medföra en fördyring för staten.

Promemorians förslag om handläggande myndighel har tillstyrkts av de flesta remissinstanserna. Åtskilliga remissinslanser uttrycker sin tillfreds­ställelse över att inle bara prakliska synpunkler ulan även den principiella aspekten på frågan, nämligen all judiciella uppgifler i princip bör ankomma på domstol, tillmäts betydelse för ställningstagandet i promemorian. Från ett par håll framhålls vidare att kronofogdemyndigheterna inte f.n. lorde vara rustade all ta över den summariska processen.

Flera remissinslanser förordar emellertid alt den summariska processen anförtros kronofogdemyndigheterna. Till dessa hör RSV. statskontoret, en tingsrätt, sex av älta kronofogdemyndigheter som yttrat sig över för­slagel saml SACO/SR. RSV vill dock inte motsätta sig förslagel aU handräckningsmålen flyttas till domstol men förordar, i likhet med ett par kronofogdemyndigheter, att en del särskill enkla handräckningsmål under alla omständigheter förs över lill kronofogdemyndigheterna. En tingsrätt menar att den summariska betalningsprocessen bör föras över till krono-


 


Prop. 1980/81:88                                                                    30

fogdemyndighelerna medan handräckningsmålen bör flyttas lill domstol. En länsstyrelse ifrågasätter om inte handräckningsmålen bör föras över lill länsstyrelse eller till länsrätt. Ell par länsstyrelser anser att den nuvarande överexekulorsorganisationen fungerar bra och att den bästa lösningen för handräckningsmålens del är all behålla nuvarande ordning.

För egen del får jag anföra följande. Som lidigare nämnis har riksdagen beslulal all hittillsvarande indelning i kronofogdedistrikl skall behållas. Med den förutsättningen möter praktiska och organisaioriska problem alt flytta handräckningsmålen lill kronofogdemyndighet. En yllerligare aspekt på frägan gäller det lämpliga i all anförtro samma myndighel både dömande och verkställande uppgifler. Om dessa uppgifler inle hålls åtskilda skapas lätt misstro hos allmänhelen mol myndighetens verk­samhet. Remissulfallel visar också att man i allmänhel ser del som en fördel om judiciella och exekuliva uppgifler kan hållas åtskilda. Mol bakgrund av bl.a. dessa omständigheter har jag i lagrådsremissen med förslag till utsökningsbalk intagit den ståndpunkten all handräcknings­målen inle bör flyttas lill kronofogdemyndighet.

Handräckningsprocessen enligt 191 och 192 §§ UL är ett judicieUt för­farande som utgör ett alternativ till vanlig rättegång. Redan detta utgör ett myckel starkt skäl för all välja domstol. Vidare företer handräckningsför-farandel slora likheter med den summariska betalningsprocessen enligt lagsökningslagen. Förfarandel är i båda fallen i princip skriftligt och handläggningen sker även i övrigl i likartade former. Även om frågan hur den summariska processen slutligt skall ulformas får slå öppen lills vidare talar prakliska och organisaioriska skäl för att handräckningsmålen flyttas till lingsräll. Bl.a. kan den beslående organisationen för handläggning av mål enligt lagsökningslagen utan några slörre förändringar ulnytljas även för handräckningsmålen.

Alt såsom en remissinstans har föreslagil föra över handräckningsmålen till länsstyrelse eller lill länsrätt, som huvudsakligen prövar offentlig­rätlsliga frågor, kan inle anses lämpligl. Del enda realistiska alternativet lill kronofogdemyndighet är enligl min mening tingsrätt. Jag förordar sålunda all handräckningsmålen förs över till tingsrätterna.

RSV och en del kronofogdemyndigheter har förordat all vissa enkla lyper av handräckningsmål, l.ex. angående återtagande av uthyrd egendom, förs över till kronofogdemyndigheterna. Del är emellertid svårt att på ett klart och entydigt sätt frånskilja sådana mål från övriga handräck­ningsmål. Vidare kan även dessa mål emellanåt rymma komplikationer, som gör att frågan bör prövas av en judicieU myndighel. Jag kan därför inte biträda del förslagel.

Bestämmelser om handräckning genom överexekutor förekommer också utanför UL. Exempel på sådana bestämmelser finns i bl.a. naturvårds- och miljöskyddslagsliftningen, gruvlagstiftningen och byggnadslagstiftningen. Bestämmelserna innebär i allmänhet att överexekutor kan på ansökan av


 


Prop. 1980/81:88                                                                   31

en myndighel förordna om handräckning när någon har brutit mot en före­skrift eller överlrätl ell förbud som gäller på området i fråga. I en del fall kan handräckning också sökas av enskild. Handräckningen går ut på för­ordnande om rättelse av den olovliga åigärden. I fråga om förfarandel hänvisas vanligen till vad som gäller om handräckning enligt 191 !) UL.

Handräckning i fall som avses nu är, även om förhållandena växlar någol mellan de olika lagarna, i slort sett likartad. Det finns därför knappasl någon anledning all behandla dessa handräckningsuppgifter olika sinsemellan. Överexekutors nuvarande befogenhet att förordna om handräckning i dessa fall bör alltså överföras till samma myndighel. De myndigheter som kan ifrågakomma för uppgiften är länsstyrelse, länsräll och tingsrätt.

Enligt flera av de aktuella lagarna har länsstyrelsen till uppgift all till­varata del allmännas intressen. I en del fall ankommer det också på läns­styrelsen alt ansöka om handräckning. Det måste därför anses olämpligl all anförtro länsstyrelsen uppgiften alt förordna om handräckning.

Som skäl för all välja länsrätt kan anföras all åtskilliga andra frågor enligl flera av de aktuella lagarna prövas i förvaltningsrättslig ordning. 1 de fall lalan mol beslut i sådana frågor skall föras i förvaltningsdomstol, skulle man med en sådan ordning uppnå överensslämmelse mellan prövningen av frågor om handräckning och förvaltningsfrågor.

För tingsrätt lalar i första hand del förhållandel alt den generella handräckningsbefogenheten föreslås ankomma på lingsräll. Det ligger då nära till hands alt den specialreglerade handräckningen också prövas av tingsrätt. Del kan påpekas alt i en del fall, nämligen när befogenheten att söka handräckning tillkommer enskild, denne i princip får anses ha möjlighel att välja mellan den generella handräckningen och den special­reglerade.1 dessa fall lorde han också ha möjlighel alt få saken prövad i vanlig rättegång vid tingsrätt. Vidare kan anföras all de åigärder som kan föranleda handräckning ofta också är straffbelagda. Efter åtal kommer alltså samma fråga under tingsrätts prövning.

Övervägande skäl lalar enligt min mening för all tingsrätt bör väljas också i dessa fall. Jag förordar alltså att överexekutors prövning av hand­räckning enligt särskilda föreskrifter flyttas till tingsrätt.

2.3 Handräckningslag

När del gäller frågan hur handräckningsmålen skall inordnas i domslols­processen slår olika möjligheter till buds. En möjlighet är att ta upp särskilda bestämmelser i RB. 1 15 kap. RB finns redan nu beslämmelser om civilprocessuell handräckning i form av kvarstad, skingringsförbud och andra säkerhetsåtgärder. Som jag lidigare har framhållit är emellertid handräckning enligt 191 och 192 §§ UL av en annan karaktär än hand­räckning enligt 15 kap. RB. Det finns inle i övrigt några bestämmelser i RB


 


Prop. 1980/81:88                                                     32

till vilka nya regler i ämnet på ett naturligt sätt kan anknytas. Därtill kommer att omfattande ändringar i RB bör undvikas innan resultatet av rätlegångsutredningens arbete föreligger. De nya handräckningsbestäm­melserna bör alltså inte tas upp i RB.

Handräckning enligt 191 och 192 §§ UL företer, som tidigare har nämnts, åtskilliga likheter med den summariska betalningsprocessen. Även med utgångspunkt från att de nuvarande instituten lagsökning och betalningsforeläggande tills vidare behålls oförändrade, kan övervägas att inordna handräckningsmålen i lagsökningslagen. Handräckningsmålen kräver emellertid på åtskilliga punkter en annorlunda reglering än nuvarande lagsökning och betalningsföreläggande. En formell samordning med processen enligt lagsökningslagen skulle därför knappast innebära någon fördel från lagteknisk synpunkt. Lagsökningslagen är vidare allmänt sell ålderdomlig. Utan genomgripande ändringar även av de nuvarande in­stituten lagsökning och betalningsföreläggande är del vid en samordning knappasl möjligl att skapa en modern och rationell ordning för hantering av handräckningsmålen. En sådan genomgripande ändring bör emellertid som jag tidigare har framhållit inle företas nu.

Mot den bakgrunden har jag stannat för att bestämmelser som ersätter 191 och 192 §§ UL bör tas upp i en särskild lag. Det finns knappast någon given beteckning på den nya lagen. Begreppel "handräckning" som beteckning på en summarisk process har emellertid gammal hävd. Jag förordar att man knyter an till detta begrepp och betecknar den nya lagen "handräckningslag".

2.4 Tillämpningsområde

1 191 § UL föreskrivs att om någon egenmäktigt pantat något till sig eller skilt annan från del han innehar eller eljest själv lagil sig rätt, får över­exekutor genasl återställa besittning eller annat förhållande som har rubbats. 192 § UL ger överexekuior befogenhet att i klara fall förordna om vräkning av arrendator, hyresgäst eller bostadsrättshavare. Bestäm­melserna bör ses mot bakgrund av de förhållanden som rådde före UL:s tillkomst. I praxis hade utvecklat sig del förfarandet att länsstyrelsen utan föregående dom förordnade om exekution i klara fall. Bestämmelserna i 191 och 192 §§ UL (tidigare betecknade 157 och 158 §§) avsåg att begränsa möjligheterna för exekutiva myndigheier alt utan dom förordna om verk­ställighet till att avse enbart besitlningsmbbningar e.d. samt avhysning. Såvitt gäller 191 § UL har denna restrikfiva ståndpunkt emellertid sedan länge övergivils i praxis. Bestämmelsen har sålunda kommit att tillämpas i långt fler fall än som var avsikten från början.

Det förslag till reglering som har lagts fram i promemorian ansluter såvitt gäller lagsökning för återställande av besittning m.m. (16 §) nära till 191 § UL. 1 fråga om avhysning (15 §) har tillämpningsområdet vidgats något. 1


 


Prop. 1980/81:88                                                                   33

övrigt överensstämmer förslaget i promemorian i slorl sett med vad som nu gäller. Förslagel har såvitt gäller huvuddragen av regleringen inle moll någon erinran under remissbehandlingen.

Som framgår av vad jag nyss har anfört var vid UL:s tillkomst tanken alt man skulle begränsa möjlighelerna all få verkslällighel utan föregående dom lill vissa jämförelsevis preciserade fall av besittningsrubbningar och avhysning. När nu handräckningsmålen flyttas från överexekuior lill domstol är utgångspunkten en annan. Enligl min mening finns del inte någon anledning all vid ny lagstiftning i ämnet nöja sig med all ansluta lill nuvarande reglering. Utgångspunkten bör i stället vara alt alla mål om annat än betalning som lämpligen kan handläggas i ell summariskt för­farande inför domstol skall omfattas av den nya lagen.

Det anförda innebär lill en början alt del föreslagna förfarandet bör begränsas till fullgörelsetalan. Fastslällelsetalan lämpar sig mera sällan för handläggning i summarisk väg. Någol praktiskt behov av att kunna föra fastslällelsetalan i summarisk process lorde heller inte finnas. Vidare bör tvister av indispositiv natur falla ulanför tillämpningsområdet.

Även med de angivna begränsningarna är det tydligt all det finns åt­skilliga mål som inte kan klaras av i summarisk väg. Komplicerade mål bör sålunda också i fortsättningen handläggas i vanlig rättegång. Den nöd­vändiga begränsningen på den punkten kan emellertid uppnås genom lämpligt utformade regler om beviskravet. Jag återkommer till den frågan i del följande (avsnitt 2.7).

Som nämnis i det föregående (avsnitt 2.2) har överexekuior enligl flera andra lagar än UL befogenhet all förordna om handräckning. I enlighel med vad jag tidigare har anfört bör även i dessa fall befogenheten all förordna om handräckning flyttas lill allmän domstol når överexekutors­institutionen upphör.

Handräckning enligl nämnda lagar är av delvis annan karaktär än hand­räckning direki på grund av UL. Befogenheten all förordna om hand­räckning är regelmässigt begränsad till vissa särskill angivna fall när någon har brutit mot en föreskrifl eller överträtt ett förbud som har meddelats till skydd för ett allmänt eller enskilt intresse. Handräckning kan meddelas på begäran av en myndighet, t.ex. den myndighet som har tillsyn över tillämpningen av lagen i fråga eller allmän åklagare. I en del fall kan även en enskild sökande begära handräckning.

Den nya lagen bör i princip lillämpas även vid handräckning i fall som nu avses. Vissa undantag bör emellertid gälla. Jag återkommer lill den frågan i del följande (avsnitt 2.9).

2.5 Forum

Mål om betalning av bl.a. hyra eller arrende skall f n. tas upp av den tingsrätt som är behörig fastighetsdomstol. Detsamma gäller mål om av-3    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 88


 


Prop. 1980/81:88                                                                   34

hysning. Della får särskild belydelse om de mål om avhysning som f.n. handläggs av överexekuior flyttas lill domstol. Enligt promemorian kan det med fog ifrågasättas om det finns tillräckliga skäl all koncentrera de ganska talrika mål som det här gäller till ett mindre anlal tingsrätter. En möjlig lösning skulle vara att la undan den summariska processen från faslighelsdomslolarnas kompetensområde. Detta skulle emellertid innebära en administrativ omgång när mål övergår lill all handläggas i vanlig rättegång och tingsrätten inle samtidigt är fastighetsdomstol. Eftersom den allmänna frågan om fastighetsdomstols kompetensområde i arrende-, hyres- och bostadsrättstvister torde komma att aktualiseras i samband med den pågående översynen av arrende- och hyreslagstift­ningen föreslås i promemorian all nuvarande ordning behålls i avvaktan på resultatet av den översynen.

Forumfrågan berörs av ganska få remissinslanser. Domslolsverkel anser del angeläget alt en genomgripande forumreform kommer till slånd innan den föreslagna nya lagsökningslagen iräder i krafl. Skulle en sådan reform inte komma lill stånd bör enligt domstolsverket i vart fall den summariska processen i mål om arrende och hyra kunna föras vid alla lingsrätler. Enligl domslolsverkel bör man inte överdriva den admini­strativa omgång som en lill den summariska processen begränsad ändring skulle innebära. Den administrativa omgången torde klart uppvägas av den vinst reformen skulle medföra för såväl allmänheten som fastighets­domstolarna.

Även Svea hovrätt ställer sig frågande till den vikl man i promemorian tillmäter den administrativa omgång det skulle innebära för en lingsräll alt överlämna hänskjutna arrende- och hyresmål lill den tingsrätt som är fastighelsdomstol. Domareförbundet anser att den summariska processen bör läggas på samtliga lingsrätler och inte blott på de tingsrätter som är fastighetsdomstol. Enligt hyresrättsutredningen fmns det inte någon anledning att nu skjuta upp ett ställningslagande till var renodlade kravmål och handräckningsmål som rör hyresförhållanden bör handläggas, medan den allmänna frågan om fastighetsdomstols kompetensområde inte bör lösas i det nu aktuella sammanhanget.

För egen del får jag anföra följande. Mål om lagsökning och betalnings­föreläggande som avser arrende-, hyres- eller bostadsrättslvist handläggs f.n. vid fastighetsdomstol. Handläggningen där av dessa mål sker i samma former som vid annan tingsrätt. Den särskilda sammansättning som är föreskriven för fastighetsmål gäller alltså inte i fråga om den summariska betalningsprocessen. Hänskjuts målet till rättegång skall det emellertid prövas i den ordning som gäller för fastighetsmål.

Det kan sättas i fråga om det finns tillräckliga skäl att koncentrera mål om krav på l.ex. hyra eller arrende eller om vräkning till fastighets­domstol. Handläggningen av sådana mål torde inte kräva någon särskild sakkunskap i eller erfarenhet av fastighetsförhållanden. Det kan nämnas


 


Prop. 1980/81:88                                                                   35

all tvister med anledning av en tillfällig upplåtelse av nylljanderäll för upp­ställning av fordon numera genom en ändring i 10 kap. 10 § RB har undan­tagits från fastighetsdomstolarnas kompetensområde (prop. 1977/78:67. JuU 15, rskr 106): Som framhålls i promemorian kan emellertid den allmänna frågan om fastighetsdomstols kompelens inle lösas i detla sammanhang. Saken får i stället las upp i samband med den pågående översynen av hyres- och arrendelagstiftningen.

När det gäller mål enligt den föreslagna handräckningslagen anser jag emellertid att frågan bör lösas redan nu. Övervägande skäl talar för alt frågan om forum i mål enligl lagsökningslagen om bl.a. hyra och arrende las upp samtidigt. Enligt 16 !) lagsökningslagen kan rällen i mål om lag­sökning förordna om handräckning enligl 192 § UL. En molsvarande möjlighel bör fortfarande finnas när handräckningsmålen flyttas lill domstol. Forumfrågan bör lösas på samma sätt vare sig ett yrkande om avhysning framställs i ell mål enligl den nya handräckningslagen eller i ett lagsökningsmål. Del bör också beaktas alt koncentrationen till fastighets­domstol av mål om lagsökning och betalningsföreläggande avseende bl.a. hyrestvisler medför en del svårigheter på grund av den stora måltillström­ningen, särskilt för de största tingsrälierna.

Som skäl för att behålla nuvarande ordning har i promemorian anförts den omgång del skulle innebära att lill fastighetsdomstol överlämna hän­skjutna mål från en tingsrätt som inle är fastighetsdomstol. 1 likhei med flera remissinslanser anser jag all ölägenheterna med en sådan ordning väger ganska lätt i jämförelse med de organisatoriska svårigheier som skulle uppkomma för vissa fastighetsdomstolar aft ta emot handräcknings­målen. Fördelas målen på samtliga tingsrätter kan behovet av personal­förstärkningar begränsas.

Jag förordar därför att mål enligt såväl den nya handräckningslagen som mål enligl nuvarande lagsökningslag tas undan från fastighetsdomstols kompetensområde. Arrende-, hyres- eller bosladsrällslvister som handläggs i summarisk väg bör i stället tas upp vid den lingsräll som är allmänt fastighetsforum enligt 10 kap. 10 § RB. Detla påkallar vissa ändringar i annan lagstiftning. Jag återkommer till dem i specialmotive­ringen.

2.6 Ansökan

Enligt promemorian bör förfarandet utformas så enkelt att sökanden själv skall kunna anhängiggöra sin talan utan hjälp av ombud eller biträde. Att generellt ange hur ingående gmnderna för en ansökan skall behöva redovisas är enligt promemorian inte möjligt. Gmnderna synes dock som regel inle behöva utvecklas alltför ingående. Vidare bör enligt promemo­rian ansökningen vara skriftlig. Nuvarande krav enligt 194 § UL att sökanden skall ställa säkerhet vid ansökan om vräkning bör enligt promemorian inte behållas när nu förfarandel flyttas till domstol.


 


Prop. 1980/81:88                                                                   36

Svea hovräll framhåller all - mol bakgrund av all bifallande ulslag före­slås få rättskraftsverkan - del givelvis måsle krävas alt sökandens anspråk kan individualiseras. Förslagel om slopande av kravel på säkerhel i vräkningsmål har allmänt godtagits av remissinstanserna.

För egen del ansluter jag mig till den i promemorian angivna huvud­principen att ansökningen skall kunna ulformas tämligen enkelt. Del kravel måste emellertid upprätthållas all sökanden lämnar sådana uppgifter att hans anspråk kan identifieras. Ofta finns kontrakt eller annat skriftligt avtal till vilket sökanden kan hänvisa. Finns inte del måsle sökanden mera ingående redogöra för de omständigheter pä vilka han grundar sitt yrkande. Hur pass ingående redogörelsen bör vara får bero på omständigheterna i del enskilda fallet. Begär sökanden att svaranden skall återställa hyrd egendom räcker del i allmänhet med ell påstående om all ett muntligt hyresavtal har träffats och all hyrestiden har gått ul ulan att egendomen har återiämnals. Har svaranden fått egendomen i sin besittning på annan gmnd än hyresavtal kan sökanden behöva redogöra mera utför­ligt för de omständigheier under vilka egendomen har kommit i svarandens besittning och sin egen rält fill egendomen. Eftersom endasl ell begränsat anlal skrifter bör få växlas mellan parterna, kan det finnas anledning att redan i ansökningen ta upp och vederiägga invändningar som svaranden kan länkas göra.

Jag godtar förslaget i promemorian att ansökningen i del nya handräck­ningsförfarandet alllid skall vara skriftlig och att sökanden inle i någol fall skall vara skyldig att ställa säkerhet.

2.7 Invändningar och bevisning

Enligt promemorian skall svaranden i föreläggande uppmanas all ange om han medger eller bestrider ansökningen och, om han bestrider den helt eller delvis, uppge skälen för bestridandet. Såvitt gäller handräcknings­målen innebär förslagel att ansökningen endasl får beviljas om sökandens räll är uppenbar. Enligl promemorian lorde detta inte innebära någon egentlig ändring i förhållande lill gällande rätt. Underiåter svaranden att inkomma med bestridande skall sökandens yrkande som regel bifallas. I övrigl får det enligt promemorian bero på omständigheterna i del enskilda fallet om det beviskrav som ligger i att sökandens rätt skall vara uppenbar är uppfyllt. Överiag skall skriftliga s.k. vittnesintyg godtas. En ansökan som inte bifalls, skall enligl förslaget ogillas.

Promemorieförslaget har i de angivna delarna allmänt tillstyrkts av remissinstanserna. En remissinstans ifrågasätter dock om inte ordet "uppenbar" har använts i en betydelse som avviker från den vanliga.

För egen del vill jag understryka att den summariska processens ändamål är att snabbt och billigt tillhandahålla en exekutionstitel i klara fall. För det ändamålet är del nödvändigt att ge enkla och klara regler om


 


Prop. 1980/81:88                                                                   37

invändningar och bevisning så all förfarandel behåller sin summariska karaktär och inte sväller ul lill någol som liknar en vanlig rättegång.

Det ullryck som har valts i promemorian för all ange vilkel mätt av bevisning som skall fordras i handräckningsprocessen, nämligen att sökandens räll skall vara uppenbar, ansluler visserligen väl till principen all den summariska processen skall användas endasl i klara fall. Mol förslagel kan emellerfid anmärkas all det inle ger tillräcklig ledning när det gäller all avgöra vilket mått av bevisning som skall krävas i det enskilda fallet. Uilryckel "uppenbar" blir också missvisande i bl.a. de fall då sökandens uppgifler får godtas lill följd av bristande aktivitet från svaran­dens sida.

Enligl min mening bör beviskravet i stället uttryckas genom regler som så långl del är möjligl tar sikte på de olika situationer som kan förekomma. Som huvudregel bör. liksom i vanlig räiiegång, gälla all sökanden skall styrka de omständigheter på vilka ansökningen grundas. Även en sådan regel innebär en viss begränsning av handräckningsprocessens tillämp­ningsområde. Eftersom processen är renl skriftlig och muntlig bevisning alliså inle kan föras, blir tillämpningsområdet begränsat lill i princip de fall där sökanden kan styrka sin talan med skriftliga bevis eller där ansök­ningen medges eller lämnas ulan erinran.

En regel som är grundläggande för bevisprövningen vid summarisk civil­process är alt en parts underiålenhet att bemöta ell yrkande eller på­stående från motparten i princip tolkas som ell medgivande eller vits­ordande därav. Denna regel bör gälla även i det nya handräckningsför-farandel. Den bör emellertid inle vara hell undanlagslös. I nära anslulning lill vad som nu gäller enligt 195 § 2 mom. UL bör rällen ha möjlighel all ulan kommunikation avvisa ell uppenbart ogrundat anspråk.

1 fråga om svarandens invändningar bör, i anslutning lill principerna för bevisprövningen i mål enligl 191 § UL, gälla all svaranden skall visa sannolika skäl för sin invändning. Om invändningen rör en omständighet för vilken sökanden i själva verkel har bevisbördan, måsle naluriiglvis kravel på svaranden sällas ännu lägre. Jag återkommer lill dessa frågor i speciaimotiveringen (9 §).

Enligl promemorian bör skriftliga viilnesintyg få åberopas i den summa­riska processen. Jag ansluler mig till delta förslag, som överensstämmer med vad som nu anses gälla för handråckningsmålens del.

I lagsökningsmål gäller att en ansökan som på grund av en invändning från gäldenären inte kan bifallas, automatiskt skall hänskjutas till rätte­gång. 1 mål om betalningsforeläggande har borgenären i molsvarande situation viss lid på sig alt begära hänskjutande till rättegång. Gör han inte del, förfaller ansökningen.

Den ordning som har valts för lagsökningsmålens del hänger samman med all lagsökningsprocessen slår öppen endasl för fordringar som grundas på skriftliga fordringsbevis.  Borgenårens bevisläge är alltså i


 


Prop. 1980/81:88                                                                   38

allmänhet starkt. En sådan ordning är emellertid inle lämplig för handräck­ningsmålens del. Handräckningsförfarandet bör liksom f.n. stå öppet även för sådana yrkanden som inle kan lill fullo styrkas med skriftliga bevis. Skulle ett bestridande automatiskt medföra att målel blir hänskjutet lill rättegång, blir sökanden indragen i en process som han med hänsyn till bevissvårigheler eller koslnader kanske inte är beredd all föra. Följden skulle kunna bli alt en sökande drar sig för alt anlita handräckningsför­farandet även i fall då svaranden skulle ha medgett ansökningen eller underlåtit alt bestrida den.

Jag förordar därför att för handräckningsförfarandet väljs en lösning som mera ansluler lill vad som nu gäller i fråga om betalningsforeläggande. Kan ansökningen inte bifallas bör målel övergå i vanlig rättegång endast om sökanden begär del. Gör han det inom en viss kortare tid från utslaget, bör den tidigare ansökningen få ligga till grund för rättegången. Jag åter­kommer till dessa frågor i del följande.

Promemorieförslagel innebär all en ansökan som inte bifalls och inte heller föranleder avvisning skall ogillas. En del remissinstanser har anfört all uttrycket "ogillas" kan föranleda missförstånd om vad prövningen har gått ul på. Jag delar uppfattningen all uilryckel "ogillas" är mindre lämpligl i handräckningsprocessen eftersom del leder tanken till alt den maleriella prövningen har varit mer omfatiande än vad som är vanligt i denna processform. Om en ansökan om handräckning enligt UL inle bifalls, brukar överexekuior meddela ett beslut av innebörd att den sökla handräckningen inle kan beviljas. Jag förordar all rälten i motsvarande fall meddelar beslut av innehåll alt ansökningen inte har bifallils.

2.8 Avgörandets rättsverkan

Enligl lagsökningslagen får avgöranden varigenom borgenärens lalan har bifallils rättskraft sedan ålervinningsfrislen har gått till ända utan all återvinning har sökis. Beslut om handräckning enligt 191 eller 192 § UL vinner däremot inte rättskraft. Enligl 191 ii 2 mom. och 192 § 3 mom. UL gäller nämligen att den, mot vilken handräckning givils, är oförhindrad all efter stämning utföra sin talan vid domstol.

I promemorian har frågan huruvida ett avgörande i summarisk process bör vinna rättskraft eller inte behandlats ulföriigl. Förslagel innebär alt beslul i den summariska betalningsprocessen varigenom borgenärens lalan har bifallits även i fortsättningen skall vinna rättskraft. Däremot skall rätts­kraft inte tillkomma beslul varigenom sådan lalan har ogillats och inte heller beslut i fall som motsvarar 191 och 192 §§ UL, vare sig beslulet innebär att ansökningen har bifallits eller inte.

De flesta remissinstanser som yttrat sig i frågan tillstyrker promemorie­förslaget på denna punkt. Två remissinslanser. datainspektionen och domareförbundet, anser emellertid att rältskraflsverkan bör slopas i den summariska processen överlag.


 


Prop. 1980/81:88                                                                   39

Enligt min mening finns del flera skäl som lalar för all avgöranden i en summarisk process inle ges rältskraflsverkan. Bl.a. kan med en sådan ordning förfarandel på en del punkter göras ännu enklare ulan all delta medför all rättssäkerheten äventyras. Vidare bör beaktas all risken för all avgörandet blir materiellt felaktigt i vilket fall som helst är större i en skriftlig summarisk process än i en vanlig rättegång, bl.a. på grund av att möjlighelen att föra bevisning av naturliga skäl är mer inskränkt.

Det finns emellertid också starka skäl som lalar för att man tillerkänner bifallande ulslag i den summariska processen rältskraflsverkan. För båda parter är det en klar fördel all tvisten kan avgöras definitivt i summarisk väg. Principiella skäl lalar också för att avgöranden av domstol ges rätts­kraftsverkan. Det bör särskilt påpekas att tredskodom i vanlig civilprocess vinner rättskraft, om inte återvinning söks. Numera finns möjlighel att i mål som handläggs enligt småmålslagen meddela tredskodom vid skriftlig förberedelse. Likheten mellan utslag i summarisk process och sådan tredskodom är påfallande. Del år svårt alt inse varför avgörandet skulle få rältskraflsverkan i del ena fallet men inte i det andra.

När del gäller handräckning i fall motsvarande 191 och 192 §§ UL har emellertid promemorian intagit den ståndpunkten att avgörandena inte skall vinna rättskraft. Detta hänger samman med att rättsmedlet i dessa fall föreslås bli besvär i hovrätt. Skulle avgörandet vinna rättskraft, skulle en part över huvud taget inte kunna få saken prövad i vanlig civilprocess. Han skulle vara hell hänvisad till det i princip skriftliga förfarandet i besvärs­mål, vilkel inle ger möjlighel lill samma grundliga prövning som den vanliga muntliga processen.

Av skäl som jag närmare skall utveckla i följande avsnitt ämnar jag föreslå all rättsmedlet i det nya handräckningsförfarandet blir återvinning. Det finns då inte något avgörande skäl mol all, i likhet med vad som nu gäller i den summariska betalningsprocessen, tillerkänna bifallande utslag rältskraflsverkan.

Mer tveksamt är vad som bör gälla i fråga om utslag som innebär att ansökningen inle bifalls. 1 lagsökningsmål blir den frågan över huvud laget inte aktuell, eftersom målel då automatiskt hänskjuts lill rättegång. 1 mål om betalningsföreläggande förfaller ansökningen, såvida inte borgenären inom viss tid begär att målet skall hänskjutas lill rättegång. En ordning som innebär att en ansökan som inte kan bifallas automatiskt hånskjuls lill rättegång är, som jag tidigare har framhållit, inle lämplig för handräck­ningsmålens del. Skall den nya handräckningsprocessen fylla sin funktion som en ersättning för den långsammare och dyrare vanliga processen är det önskvärt att sökanden inte förlorar sin rätt, om han till följd av de begränsade möjligheterna alt föra bevisning i det summariska förfarandet inte lyckas att få bifall till sin talan. Han bör alhså ha möjlighet alt återkomma senare genom alt väcka talan genom stämning.

Jag förordar sålunda alt bifallande utslag i mål enligt handrackningslagen


 


Prop. 1980/81:88                                                     40

tillerkänns rältskraflsverkan. När det gäller ulslag som innebär att sökandens talan inle har bifallits bör ulslagel inte hindra att sökanden väcker talan i vanlig ordning. Även ett sådant ulslag bör emellertid utgöra hinder mol en ny ansökan om handräckning. Jag återkommer i special­motiveringen (12 §) lill den närmare innebörden härav.

1 fråga om den specialreglerade handräckningen som enligl vad jag har anfört i del föregående (avsnitt 2.4) i princip bör följa bestämmelserna i den nya lagen, bör inle heller bifallande utslag hindra all saken prövas i vanlig rättegång. Della hänger samman med att rättsmedlet i dessa fall föreslås bli besvär. Den frågan behandlas närmare i följande avsnitt.

Ulslag enligl den nya handräckningslagen bör få verkställas såsom laga­kraftägande dom. Om återvinning söks, bör emellertid rälten ha möjlighet all förordna om inhibition. Har betalningsskyldighet ålagts (t.ex. för rätte­gångskostnader) bör utslaget i den delen också få verkställas utan avvaktan på laga krafl, men ulmätt fast egendom eller lös egendom som har betydande värde bör inte få säljas förrän ulslagel har vunnit laga kraft. Motsvarande bör gälla i fråga om beslut. Bestämmelser om verkställighet bör tas upp i utsökningsbalken. Jag avser att senare denna dag anmäla frågan om lagrådsremiss med förslag till ändring i det tidigare remitterade förslagel till utsökningsbalk. Ändringama påkallas av nyligen beslutade eller föreslagna ändringar i annan lagstiftning. Tilläggsremissen omfattar också förslag till dejämkningar i utsökningsbalken som behövs med anled­ning av all reformen av den summariska betalningsprocessen har skjutits upp. Där föreslås sålunda bl.a. bestämmelser om verkställighet av av­göranden enligl den nu aktuella handräckningslagen.

2.9 Rättsmedel

1 promemorian föreslås att rättsmedlet för såväl sökanden som svaranden mot utslag i den summariska betalningsprocessen blir åter­vinning. I fråga om ulslag i mål motsvarande 191 och 192 §§ UL skall emellertid enligt förslaget rättsmedlet, i överensstämmelse med gällande rätt, vara besvär i hovräU.

Förslaget att återvinning liksom hittills skall vara rättsmedel för gälde­nären i den summariska betalningsprocessen tillstyrks eller lämnas utan erinran av alla remissinstanser. Två remissinstanser, rättegångsutred­ningen och domareförbundet, anser att återvinning bör var rättsmedlet även i handräckningsfallen. Enligl dessa remissinstanser är de skäl som i promemorian anförs för förslaget i den delen inte övertygande.

För egen del vill jag understryka att det i en skriftlig summarisk process finns begränsade möjligheter att få saken allsidigt belyst. Det finns sålunda inte någon möjlighet alt föra bevisning genom förhör med vittnen eller sak­kunniga. Den som har ålagts en förpliktelse i en skriftlig summarisk process måste därför ges tillfälle att få saken prövad i en vanlig civil-


 


Prop. 1980/81:88                                                                   41

process. Detsamma gäller en sökande som inte har fäll bifall till sin talan i själva saken.

F.n. gäller all överexekutors utslag eller beslul i mål enligl 191 och 192 §!) UL får överklagas genom besvär till hovrätt. Såväl sökanden som svaranden har dessutom möjlighet att, oberoende av ulgången i handräck­ningsprocessen, föra talan i saken efler ansökan om stämning. Sådan talan är inle inskränkt till viss lid efler utslaget eller beslutet.

1 promemorian har för handräckningsmålens del föreslagils en lösning som nära överensstämmer med vad som nu gäller. All rällsmedlel mot ell avgörande i dessa fall skall vara besvär i hovräll och inle ålervinning som i den summariska belalningsprocessen har motiverats med alt del annars skulle finnas risk för alt svaranden förhalar verkställigheten. Om åter­vinning söks kan enligl promemorian rällen sällan underiåla alt inhibera verkställigheten, ålminsione i avvaktan på att första inställelse äger rum. Del lar också normall längre lid innan mål hinner avgöras vid handläggning som vanligl tvistemål än vid besvärsprövning i hovräll.

De skäl som har anförts i promemorian för all välja besvär såsom rätts­medel har onekligen en viss lyngd. Man kan inle bortse från risken för att processen, om ålervinning väljs, drar ul på liden och att det till följd av in­hibition dröjer längre innan sökanden får ett verkställbarl avgörande.

Ålervinning har emellertid den fördelen att målet tämligen omgående kommer all prövas i vanlig räiiegång. Saken kommer således inte all såsom f.n. kunna slå öppen under obestämd lid. Ytterligare en fördel ligger i all man når överensslämmelse med vad som nu gäller enligl lagsöknings­lagen. Della underlällar sannolikl en framlida samordning av den summa­riska belalningsprocessen och handräckningsprocessen.

För egen del anserjag övervägande skäl tala för att återvinning blir rälls­medlel mol utslag i mål enligt handräckningslagen. Jag ulgår därvid från all syflel med den i promemorian föreslagna ordningen blir tillgodosett genom att rätten, om inhibition beslutas, prövar målel med erforderlig skynd­samhel. Ålervinning bör användas vare sig del är sökanden eller svaranden som är missnöjd med utslaget.

Om part är missnöjd med ulslagel endasl såvitt gäller ersällning för kosinad, bör rättsmedlet i överensstämmelse med vad som nu gäller enligt lagsökningslagen vara besvär till hovrätten. Beslul om avvisning och vissa andra beslut som inte rör själva saken bör också få överklagas genom besvär.

Som redan har berörts i föregående avsnitt bör med den ståndpunkt som jag nu har intagit bifallande utslag vinna rättskraft, om inte återvinning söks.

Överexekuior kan f.n. i handräckningsmål förordna alt verkslällighet inle får ske förrän utslaget har vunnit laga kraft. En remissinstans har ifrågasatt om inle denna möjlighel bör behållas. För egen del anserjag att en sådan bestämmelse kan avvaras. I de undanlagsfall där saken skulle


 


Prop. 1980/81:88                                                                   42

kunna bli aktuell kan svaranden uppnå samma resultat genom all skyndsamt begära ålervinning och inhibition av verkställigheten.

Besvärstiden i fråga om överexekutors ulslag eller beslul i handräck­ningsmål räknas f n. i allmänhet från delgivning av beslutet (214 § UL). Jag föreslår emellertid all frislen för ålervinning för svaranden skall räknas anlingen från del alt verkslällighel ägde rum hell eller delvis elier från det alt utslaget delgavs svaranden, beroende på vilken händelse som inträffar försl. I fråga om sökanden föreslår jag att frislen räknas från dagen för ulslagel. Jag återkommer till den frågan i speciaimotiveringen till 12 §.

Beträffande de fall då handräckning får äga rum med slöd av särskild föreskrifl i annan lagstiftning synes del inte lämpligl att rättsmedlet blir återvinning. Del bör nämligen undvikas all staten i dessa fall. som ju inte avser tillvaratagande av statens enskilda rält, efter återvinning fär ställning av part i vanlig civilprocess. Rättsmedlet bör därför i stället vara besvär. Eftersom ulslagel i så fall kan överprövas endasl i den skriftliga besvärs­processen, bör del heller inle vinna rättskraft.

1 fråga om enskild person som söker handräckning enligl en särskild föreskrifl finns inte samma behov av undanlag från handräckningslagens beslämmelser. För att uppnå enhetlighet i förfarandet förordar jag emeller­tid att rällsmedlel mol utslag även i dessa fall skall vara besvär och inte ålervinning och all utslaget inte skall vinna rättskraft.

2.10 Kostnaderna

Enligt förslagel i promemorian skall sökanden få ersällning för sina koslnader om hans talan bifalls. Även svaranden skall kunna få ersättning, om sökandens talan återkallas, avvisas eller ogillas sedan svaranden har inkommit med yttrande. Ersättning till svaranden skall dock utgå endast om det föreligger särskilda skäl. I mål om bl.a. avhysning förutsätts att ersättningen till sökanden, i överensslämmelse med vad som nu gäller i mål om lagsökning och betalningsforeläggande, skall bestämmas enligt taxa.

Förslaget att sökanden skall få ersättning för sina kostnader om hans talan bifalls har inte föranlett någon erinran från remissinstanserna. JK pekar emellertid på det motsägelsefulla i all en sökande kan få ersättning för bilrädeskoslnad i den summariska processen men inte i en tvist som handläggs enligl småmålslagen.

Inte heller förslagel om rätt för svaranden till ersättning i vissa fall har mött någon egentlig invändning. Svea hovrätt anser dock att förslaget är alltför restriktivt på den punkten.

För egen del får jag anföra följande. Redan nu har sökanden rätt till ersättning för koslnader såväl i den summariska betalningsprocessen som i handräckningsprocessen, om hans talan bifalls. Ersättningen omfattar bl.a. biträdeskostnad. Som JK har påpekat ligger det en motsägelse i att


 


Prop. 1980/81:88                                                                   43

bilrädeskoslnad inle ersätts om molsvarande tvist handlagts enligl småmålslagen. Del är emellertid viktigt att den summariska processen även i fråga om kostnadsreglema ulformas på ell sådanl säll all intresset för processformen inle minskar. Jag är därför inte beredd all på denna punkt föreslå någon ändring i förhållande till vad som nu gäller. Det kan tilläggas att rättegångsutredningen har till uppgifi bl.a. all se över småmålslagens ersättningsbestämmelser.

I mål enligt lagsökningslagen utgår ersällning lill sökanden enligt beslämmelser som regeringen meddelar. Delsamma bör gälla i fråga om sådana mål enligl handräckningslagen som typiskt sell är av enkel be­skaffenhet. Jag tänker då närmasl på mål om avhysning och om åter­tagande av förhyrd egendom o.d. I andra fall torde förhållandena vara alllför skiftande för all en laxesätlning skall vara lämplig. Ersättning får då besiämmas efler vad som är skäligt i varje enskilt fall.

I handräckningsmål kan ersättning f.n. ulgå lill svaranden, om sökandens talan återkallas eller avvisas. Detsamma gäller om yrkandet inle bifalls efler prövning i sak. 1 del nya förfarandel bör en molsvarande ersäilningsrält tillkomma svaranden. Svaranden bör emellertid inte ha räll lill ersällning om han inle har kommit in med yltrande. 1 del fallet synes det rimligt all rätten inte skall behöva höra efler om svaranden har någol koslnadsanspråk. Ersällning bör heller inte utgå om sökanden återkallar sin talan därför alt svaranden har fullgjort förpliktelsen. Svarandens räll till ersättning, Yned de angivna begränsningarna, kan lämpligen uttryckas på del sättet all svaranden är berättigad till ersättning om inle särskilda skäl föranleder annat.

I fråga om kostnad för verkslällighel gäller enligt förslagel till utsök­ningsbalk alt sådan kosinad i princip skall las ut hos svaranden (se 17 kap. 6-8 §§). Någon särskild föreskrifl härom behövs alltså inle i exekutions­titeln.

2.11 Organisatoriska frågor

Genom den nya lagen tillförs lingsrällerna nya arbetsuppgifter. För att tingsrätterna skall kunna la emot handräckningsmålen erfordras enligt pro­memorian personalförstärkningar på sina iiåll. Behovet skulle emellertid enligt promemorian stanna vid någon enstaka domararbetskraft, cirka fem notarier och ett tiotal biträden för landet i dess helhel.

Några remissinslanser tar upp frågan om handräckningsmålen bör hand­läggas av tingsnotarier eller inte. Hovrälten för Nedre Norrland anser all handräckningsmålens genomsnillliga svårighetsgrad har undervärderats i promemorian. Enligt hovrätten bör del inte komma i fråga alt generellt anförtro tingsnotarier handläggningen av dessa mål. Liknande synpunkter anförs av Svea hovrätt och domareförbundet.

När det gäller behövliga personalförslärkningar anser åtskilliga remiss-


 


Prop. 1980/81:88                                                                   44

insianser att de beräkningar som har gjorts i promemorian är alllför opti­mistiska. Länsstyrelsen i Slockholms län pekar på all enbart hos den fordras drygt två biträden, knappt tre kanslister samt fem jurister för i huvudsak föredragning och drygt en jurist som beslutande i handräck­ningsmålen.

För egen del får jag anföra följande. Mål om avhysning är i allmänhel av enkel beskaffenhet och bör kunna handläggas av en tingsnolarie med minsl ell års Ijänslgöring, Övriga mål som kan förekomma enligl handräcknings­lagen är av mer skiftande slag. En del av dem, l.ex. mål angående åter­tagande av uthyrd egendom, är visserligen enkla. Det förekommer emellertid också mål som kräver erfarenhet och god överblick över civil­rätten. Jag vill därför förorda att slutliga avgöranden av dessa mål i den mån de är tvistiga förbehålls ordinarie domare eller tingsfiskal. Detsamma bör gälla frågor om interimistiskt förordnande enligl vad som föreslås i 11 §.

Även i mäl som enligl det nyss anförda bör handläggas av ordinarie domare eller tingsfiskal bör emellertid tingsnolarie normall utfärda före­läggande och vidta andra förberedande åtgärder. I allmänhet bör också tingsnolarie kunna meddela utslag i fall då ansökningen har lämnats obe­stridd.

Sammanlagda antalet slutligt handlagda mål enligt 191 § UL uppgick år 1978 lill 1.662. Molsvarande siffra för mål enligt 192 § UL var 18.669.' Uppenbarligen påkallar övertagandet av dessa mål vissa personalförstärk­ningar vid lingsrällerna. Vid bedömningen av personalbehovet måsle beaklas att handräckningslagens tillämpningsområde föreslås bli mera vid­slräckl än vad som är fallet med 191 och 192 §§ UL.

Enligl vad jag tidigare har förordat bör rättsmedlet i fråga om utslag enligt handräckningslagen vara ålervinning och inle som nu besvär till hovrätt. Detta kan beräknas medföra en viss ökning av antalet sådana mål som efter utslag i summarisk väg går till handläggning i vanlig rättegång. F.n. är det relativt sällsynt att talan förs vid lingsräll i mål som har hand­lagts handräckningsvis enligt UL. Några närmare beräkningar av personal­behovet kan emellertid inte göras nu. Den frågan får tas upp i annat sammanhang.

2.12 Ikraftträdande, övergångsbestämmelser m.m.

Den nya lagen bör träda i kraft samtidigt med utsökningsbalken, dvs. tidigast under år 1981. Den närmare tidpunkten får bestämmas i samband med att proposition beslutas.

Bestämmelser om upphävande av UL avses komma att meddelas i en särskild promulgationslag till utsökningsbalken. 1 promulgationslagen bör

' Siffroma är preliminära.


 


Prop. 1980/81:88                                                                   45

meddelas bestämmelser om bl.a. handläggningen av mål enligl 191 och 192 !)!) UL som har anhängiggjorts före ikraftlrädandet av den nya lagstift­ningen.

Handräckningslagen påkallar ändringar i annan lagstiftning. 1 de lagar som berörs av handräckningslagen bör vidare i della sammanhang, med något undanlag, göras de ändringar som utsökningsbalken påkallar. Jag får i den delen hänvisa lill speciaimotiveringen till följdlagsliflningen (avsnitt 4.2).

3 Upprättade lagförslag

1 enlighet med vad jag nu har anfört har inom jusliliedeparlementel upp­rättats förslag lill

1.  handräckningslag,

2.  lag om ändring i lagsökningslagen (1946:808),

3.  lag om ändring i jordabalken.

4.  lag om ändring i bostadsrällslagen (1971:479),

5.  lag om ändring i lagen (1974:8) om rättegången i ivislemål omi mindre värden.

6.  lag om ändring i vattenlagen (1918:523),

7.  lag om ändring i lagen (1939:608) om enskilda vägar,

8.  lag om ändring i lagen (1942:350) om fornminnen.

9.  lag om ändring i lagen (1960:690) om byggnadsminnen,

 

10. lag om ändring i lagen (1963:537) om gravrält m.m.,

11. lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822),

12. lag om ändring i miljöskyddslagen (1969:387),

13. lag om ändring i väglagen (1971:948),

14. lag om ändring i lagen (1971:1154) om förbud mol dumpning av avfall i vallen,

15. lag om ändring i gruvlagen (1974:342),

16. lag om ändring i lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheler.

17. lag om ändring i lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m.m.,

18. lag om ändring i lagen (1978:160) om vissa rörledningar.

Jag har i ärendel samrått med, såvitt gäller förslagen under 7 och 13 chefen för kommunikationsdepartementel, 8 och 9 chefen för utbildnings­departementet. 11, 12 och 14 chefen för jordbruksdepartementet, 15, 16 och 18 chefen för industridepartementet saml 17 chefen för bostads­departementet.

Förslagen bör fogas lill regeringsprotokollet i della ärende som bilaga 3.


 


Prop. 1980/81:88                                                                46

4 Specialmotivering till lagforslagen

4.1 Förslaget till handräckningslag

1 § Talan om fullgörande av en förpliktelse som inte avser betalnings­skyldighet får, om föriikning om saken är tillåten, prövas av tingsrätt efter ansökan om handräckning enligt denna lag.

Lagen gäller inte om saken på gmnd av särskild föreskrifl skall prövas av annan domstol än allmän underrätt, vattendomstol och fastighels­domstol.

Paragrafen anger lagens tillämpningsområde. Den har en viss mol­svarighel i 15 och 16 §!) promemorieförslagel.

1 enlighel med vad jag har anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4) står del nya förfarandel i princip öppet för alla former av fullgörelse­talan av dispositiv nalur som inle avser betalning. Genom begränsningen lill talan som är av dispositiv nalur utesluts bl.a, talan som har ett offentlig­rättsligt inslag, t.ex. angående förverkande.

Talan om fullgörelse kan avse förpliktelser av olika slag. Som exempel kan nämnas utgivande av viss lös egendom, fullgörande av leverans-skyldighet, avträdande av fast egendom (avhysning) samt fullgörande av annan positiv prestation än de nu nämnda, t.ex. enligl arbetsavtal. Full­görelsetalan kan också gå ul på en negativ prestation, såsom att underiåla en viss verksamhet eller all låla verksamhet som annan bedriver.

Redan nu torde överexekutor med slöd av 191 eller 192 §§ UL meddela handräckning i flertalet av de fall som har nämnts nu. Den utvidgning av tillämpningsområdet som jag förordar har därför kanske inle så slor belydelse i praktiken. Man vinner emellertid den fördelen att sökanden inle behöver tveka huruvida hans lalan är sådan alt den i och för sig faller under tillämpningsområdet för den nya handräckningsprocessen. Som jag lidigare har framhållit (avsnitt 2.7) är processen knappast framkomlig i andra fall än då sökanden kan styrka sin talan med skriftliga bevis eller ansökningen medges eller lämnas utan erinran av svaranden. Med hänsyn härtill är det lämpligt all sökanden innan han ansöker om handräckning överväger huruvida tvisten i del enskilda fallet är av sådan beskaffenhet att den lämpar sig för handläggning i summarisk väg.

Handräckning enligl lagen är all belrakta som ett alternativ lill det vanliga rätlegångsförfarandet vid tingsrätt. Därav följer att lagen inte bör lillämpas om saken på grund av särskilda föreskrifter skall prövas av annan domstol än allmän underrätt, t.ex. arbetsdomstolen eller länsräll (jfr lagen 1974:371 om rättegången i arbetstvister och 21 kap. föräldrabalken). För vissa typer av mål gäller att de skall prövas av tingsrätt i särskild sammansältning. Detta är fallet med vallenmål (11 kap. vallenlagen 1918:523) och fastighelsmål (lagen 1969:246 om domstolar i fastighelsmål). Sådana mål torde endasl undantagsvis falla under handräckningslagens tillämpningsområde, eftersom talan som regel inte går ut på fullgörelse av en förpliktelse som inte avser betalningsskyldighet. I den mån en sådan


 


Prop. 1980/81:88                                                     47

talan skulle förekomma finns del dock knappast någon anledning all före­skriva undanlag från tillämpning av handräckningslagen.

Högsla domstolen har nyligen i plenum prövat frågan huruvida fastig­hetsdomstol är all anse som särskild domstol i den mening som anges i 10 kap. 17 !) första stycket 1 och 19 § RB (beslul nr ST 362 den 15 februari 1979 i mål T 288/77). Domstolen har därvid ansett all fastighetsdomstol vid lillämpning av nämnda bestämmelser är att anse som särskild domstol. Del får anlas alt delsamma då också bör gälla i fråga om vattendomstol. Med hänsyn härtill sägs i paragrafens andra stycke att förevarande lag inle gäller om saken på grund av sårskild föreskrift skall prövas av annan domstol än allmän underrätt, vattendomstol och fastighetsdomstol.

I fråga om handräckning som på gmnd av särskilda föreskrifter får meddelas av tingsrätt tillämpas handräckningslagen med de undantag som följer av 17 §.

2 § Ansökan om handräckning skall göras skriftligen. Beträffande laga domstol gäller vad som är föreskrivet om tvistemål. De särskilda föreskrif­terna om laga domstol i arrende-, hyres- eller bosladsrällslvister skall dock inte tillämpas i mål enligl denna lag.

Rätten prövar självmant sin behörighet. Sökandens uppgift om de om­ständigheter som betingar rättens behörighet skall godtas, om del inte kan anlas alt den är oriklig.

Paragrafen reglerar formen för ansökan och forum i handräckningsmål. Den molsvarar i huvudsak 2 § promemorieförslaget.

Ansökan om handräckning enligt det nya förfarandel skall göras skrift­ligen. Att ansökningen skall vara egenhändigt undertecknad av sökanden eller hans ombud torde inte behöva anges uttryckligen utan följer av 16 § jämförd med 42 kap. 2 § andra styckei RB.

Forumfrågan har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5). Som jag där har anfört bör de särskilda föreskrifterna om forum i arrende-, hyres- eller bosiadsrältstvister inle gälla mål enligt den nya lagen. Dessa mål skall alltså tas upp av den tingsrätt som är behörig enligl de allmänna civilprocessuella forumreglerna. Del innebär bl.a. all 10 kap. 10 § RB skall tillämpas även om tvisten är alt anse som arrende-, hyres- eller bostads­ rällslvisl (jfr 10 kap. 10 § första styckei sista meningen RB). Samma ordning bör, som jag tidigare har förordat, införas även för mål enligl lag­sökningslagen.

I likhet med vad som gäller enligt lagsökningslagen skall rätten självmant pröva sin behörighet. Sökandens uppgifter om de omständig­heter som betingar rättens behörighel skall emellertid i allmänhel godtas. Även detla överensstämmer med vad som gäller enligt lagsökningslagen.

Ytterligare föreskrifter om en ansökans innehåll i formellt hänseende kan meddelas i förordning.


 


Prop. 1980/81:88                                                     48

3 § Sökanden skall ange sitt yrkande och de omständigheter på vilka yrkandet grundas. Uppgift skall lämnas om de omständigheter som betingar rättens behörighet, om inte denna framgår av vad som anförs i övrigt. Begär sökanden ersättning för kosinad i målet, skall han ange detla i ansökningen och uppge vari kostnaden beslår.

Ansökningen skall vara åtföljd av de skriftliga bevis och andra hand­lingar som sökanden vill åberopa. Berättelse som någon har lämnat skrift­ligen i anledning av handräckningsmålet (vittnesintyg) får åberopas som bevis vid handläggning enligt denna lag.

Paragrafen upptar vissa mer materielh betonade regler om ansökans innehåll. Den molsvarar i huvudsak 3 § promemorieförslagel.

Enligl första meningen skall sökanden ange sitt yrkande och de omstän­digheter på vilka yrkandet grundas. Yrkandet bör givelvis framgå av själva ansökningen.

Frågan hur ingående grunden för ett yrkande behöver redovisas har berörts i den allmänna motiveringen (avsitt 2.6). Som jag där har framhållit måste sådana uppgifter lämnas att sökandens anspråk kan identifieras. Gmnden för yrkandet kan ibland framgå av ett kontrakt eller något annat skriftligt bevis. Det kan då vara tillräckligt med en hänvisning till den handlingen. I andra fall måste sökanden mera utförligt ange grunden för sitt yrkande. Särskilt om målet till följd av invändning övergår till hand­läggning i vanlig rättegång eller rättegång enligt småmålslagen är det be­tydelsefullt att grunden för yrkandet framgår klart redan av ansöknings­handlingarna.

Enligt andra meningen skall uppgift lämnas om de omständigheter som betingar rättens behörighet, om inle denna framgår av vad som anförs i övrigt. Tredje meningen i första stycket rör sökandens kostnadsyrkande. Anspråk på ersättning för kostnader i målet skall framställas redan i ansök­ningen. Sökanden skall också ange vari kostnaden består. Ingenting hindrar alt sökanden senare återkommer med ytterligare kostnadsanspråk som uppkommil med anledning av att han har fått bemöta en invändning från svarandens sida.

Andra styckei innehåller i första meningen en generell regel enligt vilken ansökningen skall vara åtföljd av de skriftliga bevis och andra handlingar som sökanden vill åberopa. Handlingar som avses i bestämmelsen är bl.a. kontrakt eller annat avtal, utlåtande av sakkunnig och bevis om upp­sägning av hyresavtal.

Frågan huruvida skriftliga vittnesintyg bör tillåtas i det nya förfarandet har berörts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.7). För att det inte skall uppstå någon tvekan om att vittnesintyg är tillåtna (jfr 35 kap. 14 § RB) har detta angetts särskilt i en andra mening. Vittnesintyg är generellt tillåtna endast vid handläggning som sker enligt denna lag. Övergår målet till hand­läggning i vanlig ordning gäller i stället 35 kap. 14 § RB.

Bestämmelserna i andra stycket tar inte sikte på sådana handhngar som


 


Prop. 1980/81:88                                                                   49

behövs för all rällen skall kunna la upp ansökningen, t.ex. fullmakter, registreringsbevis och liknade behörighelshandlingar (se vidare 5 §). Del är emellertid tydligt all även sådana handlingar bör ges in samlidigl med ansökningen.

4 § Kan del antas alt en ansökan av misstag har gjorts hos en tingsrätt som inte är behörig, skalt handlingarna i målet överlämnas lill den tingsrätt som enligl vad handlingarna visar är behörig. Ansökan anses gjord när ansökningshandlingen kom in till den första tingsrätten.

Paragrafen reglerar överlämnande lill behörig lingsräll av en ansökan som har gjorts hos en lingsräll som inle är behörig. Den överensstämmer i huvudsak med 4 § promemorieförslagel.

Promemorieförslagel har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av praktiskt tagel samtliga remissinslanser. Flera remissinslanser pekar dock på risken för att beslämmelsen om överlämnande kan komma all miss­brukas och förordar all den ges en fakultativ utformning. Hovrällen för Nedre Norrland och rällegångsutredningen ifrågasätter om inle en mol­svarande beslämmelse bör gälla även för de vanliga tvistemålens del. Enligt dessa remissinslanser bör en beslämmelse i ämnet anslå lill dess resultatet av rätlegångsutredningens arbele föreligger.

Den föreslagna regleringen saknar, frånsett vad som följer av 2 kap. 5-7 §§ lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister, egentlig motsvarighet i den processrältsliga lagstiftningen (jfr dock 7 § konkurslagen 1921:225, 6 § tredje stycket ackordslagen 1970:847 och 2 kap. 4 § förslagel lill utsök­ningsbalk). Enligl nuvarande ordning skall en ansökan som gjorts vid fel domstol i princip avvisas. Del förekommer emellertid alt domstolen i mål enligt lagsökningslagen i slällel översänder en felaktigt adresserad ansökan till behörig domstol.

Rättegångsutredningen har upplyst all den under sill forlsalta arbele kommer all ta upp frågan om liknande beslämmelser bör införas i den vanliga Ivislemålsprocessen. Frågan har emellertid där delvis andra aspekter än i den summariska processen. Bl.a. gäller i vanlig process som huvudregel att domstolen prövar sin behörighel endasl efler invändning (jfr 10 kap. 18 § och 34 kap. 2 § RB). Frågan om överlämnande måsle alltså i fråga om vanlig process avgöras utifrån delvis andra utgångspunkter. Enligl min mening finns del därför inle någon anledning all uppskjuta ell ställningstagande för handräckningslagens del.

Nuvarande ordning enligl vilken en felaktigt adresserad ansökan i princip skall avvisas framstår i åtskilliga fall som onödigt formell. Förslaget bör också ses som ett led i strävandena alt underlätta för den enskilde att föra talan i enkla mål utan all behöva anlita biträde. Jag biträder därför i huvudsak promemorieförslaget.

Några remissinstanser har förordat att domstolen, med lanke på möjlig­helerna lill missbruk, bör ha rätt att pröva huruvida överlämnande bör ske. 4    Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 88


 


Prop. 1980/81:88                                                                    50

Jag ansluler mig lill denna bedömning. I förevarande paragraf sägs sålunda att överlämnande skall ske endast om del kan antas all del beror på ett misstag att ansökningen har gjorts hos en domstol som inte är behörig. Domstolen bör i allmänhel kunna ulgå från all ansökningen av misstag har lämnats lill fel domstol. Om en ingivare gång pä gång lämnar in ansök­ningar lill fel domstol eller till samma domstol samlidigl ger in eit anlal felaktigt adresserade ansökningar, kan emellertid domstolen reagera genom all i stället avvisa ansökningarna.

Överlämnande skall ske endasl om det av ansökningshandlingarna framgår vilken annan domstol som är behörig. Framgår inle detla, bör ansökningen avvisas. Anledning att bereda sökanden tillfälle alt kom­plettera ansökningen lorde finnas endasl om kompletteringen kan anlas ge vid handen all den domstol som har mottagit ansökningen i själva verket är behörig. Framgår av handlingarna all flera andra domstolar är behöriga, kan det finnas anledning för domstolen all la kontakt med sökanden för att höra hans synpunkler på forumfrågan.

När handlingarna överiämnas lill en annan domstol med slöd av före­varande paragraf bör. i enlighel med vad som föreslås i promemorian, ansökan anses gjord när den kom in lill den första domstolen. Sökanden bör underrättas om överlämnandet. Föreskrift härom kan ges i förordning. Vid överlämnande bör endasl en ansökningsavgift tas ut.

5 § Är en ansökan så bristfällig att den inle kan läggas lill gmnd för prövning i sak och efterkommer sökanden ej föreläggande alt avhjälpa brislen. skall ansökningen avvisas.

En ansökan skall även avvisas om den avser ell yrkande som inte kan prövas enligt denna lag eller hinder i annat fall möter att la upp ansök­ningen.

Paragrafen innehåller beslämmelser om avvisande av en ansökan på formell grund. Den molsvarar 5 § promemorieförslagel.

Enligl första slyckel skall en ansökan avvisas om den är så bristfällig all den inte kan läggas lill grund för prövning i sak. Av beslämmelsen framgår att rällen alltid skall bereda sökanden tillfälle all avhjälpa bristen innan beslul om avvisning enligl första stycket meddelas.

I andra stycket anges att en ansökan även skall avvisas om den avser ett yrkande som inte kan prövas enligt handräckningslagen eller hinder i annat fall möter alt ta upp ansökningen. Ordalydelsen har jämkats något i för­hållande lill promemorieförslagel. Avvisning enligl andra stycket skall ske t.ex. om yrkandet går ut på annat än fullgörelse eller om det avser betal­ningsskyldighet. Annat hinder som kan möta all ta upp ansökningen är att en tvist om samma sak redan är anhängig vid domstol eller att saken redan är rättskraftigt avgjord. Ett annat exempel har nämnts under 4 §, nämligen att rätten inte är behörig och det av ansökningshandlingarna inte framgår till vilken annan domstol handlingarna kan sändas.


 


Prop. 1980/81:88                                                                   S|

Frågan om avvisning bör las upp så snart som möjligl. Den fär emellertid prövas på vilkel stadium som helst av handläggningen (jfr NJA 1977 s. 827). Någon särskild beslämmelse härom, vilkel en remissinslans har före­slagil. lorde inle behövas ulan följer av 16 !) jämförd med 34 kap. 1 S RB. Även partiell avvisning är möjlig.

6 §     Är del uppenbart att sökandens talan är ogrundad, skall ansökningen genasl avvisas.

Paragrafen innehåller en beslämmelse om avvisning i fall då det är uppenbart all sökandens lalan är ogrundad. Den motsvarar 6 !) prome­morieförslagel.

Förslagel i promemorian om avvisning av en uppenbari ogrundad ansökan har tillstyrkts eller lämnats ulan erinran av de fiesla remissinslanserna. Del har emellertid mött kritik från en del remissin­slanser. Enligl hovrätten för Nedre Norrland saknas anledning alt i den summariska processen införa ell för vår rättsordning okänt element, avvisning på materiell grund. Uppsala läns norra tingsrätt ifrågasätter om man gör någon egentlig vinst med all upprätthålla distinktionen mellan avvisning på materiell grund i processens inledningsskede och ogillande på samma grund i ett senare skede.

Enligl rättegångsutredningen är syftet med den föreslagna bestäm­melsen gott. Problemen i fråga om ansökningar som innehåller uppenbart obefogade påsiåenden och yrkanden är emellertid slörre i den vanliga tvistemälsprocessen än i den summariska processen. Frågan hur man i den vanliga processen bör hantera problemen har lagils upp i direkliven för rättegångsutredningen. Enligt ulredningen bör frågan få en samlad lösning under ulredningens fortsalla arbele. Domareförbundet anser alt besläm­melsen är principiellt oriklig och dessulom olämplig, varför förbundel mol­säller sig förslagel i den delen.

För egen del får jag anföra följande. Förslagel i promemorian om av­visning på materiell grund skall ses mol bakgrund av den samlade reform av den summariska processen som föreslås där. Enligl promemorie­förslagel skall den summariska belalningsprocessen i viss ulslräckning öppnas för skadeståndsfordringar. En fömtsättning härför har ansetts vara att rätlen får möjlighel all molverka att svaranden åläggs betalnings­skyldighet för skadeståndskrav som är uppenbart ogrundade eller slarkl överdrivna.

En bestämmelse om avvisning på materiell gmnd är emellertid av värde även i en lagsliflning som är begränsad till handräckningsprocessen. Med en sådan beslämmelse vinner man den fördelen alt svaranden slipper att besväras med delgivning av ansökningen och att komma in med skriftligt svaromål i fall då ansökningen ändå inte har någon utsikt till framgång. Eftersom sökanden kan bli ersältningsskyldig för svarandens koslnader


 


Prop. 1980/81:88                                                                    52

(se 10 !)) ligger del också i sökandens intresse all en sådan ansökan avvisas på ett tidigt stadium. Inle heller i övrigl lorde en bestämmelse av den inne­börden innebära någon nackdel för sökanden. Ett avvisningsbeslut vinner inle rättskraft i den meningen alt del ulgör hinder för sökanden all åter­komma med en ansökan om handräckning som är bättre underbyggd eller all väcka talan i vanlig ordning.

Jag vill vidare erinra om alt det redan nu finns en motsvarighet lill bestämmelsen i handräckningsprocessen enligl UL. Enligt 195 § 2 mom. UL kan nämligen överexekuior utan kommunikation avslå en ansökan om handräckning om han finner all sökanden saknar skäl för ansökningen.

De problem som rällegångsutredningen har att behandla hänför sig inle bara lill de fall då sökanden har åberopat en juridiskt sett ohållbar grund. De gäller också den vidare frågan hur domstolen skall hanlera ansökningar från mentalt skadade personer eller andra som har oklara motiv för sin lalan. Del är inle ovanligt att lalan anhängiggörs mol kända personer i syfle att väcka uppmärksamhet. Problem av den arten är, som rättegångs­utredningen har påpekat, säkerligen större i vanlig civilprocess än i summarisk process. Frågan i vad mån dessa fall kräver en särskild reglering i den summariska processen bör avgöras försl sedan resultatet av rätlegångsutredningens arbete föreligger.

Begränsar man frågan lill de rena fallen av uppenbart ogrundade anspråk finns del emellertid inle någon anledning att uppskjuta ett ställnings­tagande för handräckningsprocessens del. I förevarande paragraf har därför lagils in en bestämmelse om avvisande av en ansökan när det är uppenbari all sökandens anspråk är ogrundat. 1 enlighet med vad en remissinslans, RSV, har föreslagit anser jag all beslämmelsen bör innehålla all ansökningen under angivna förutsättning sAa// avvisas.

Avvisning enligl förevarande paragraf kan inle äga rum sedan ansök­ningen har lagils upp och kommunicerats med svaranden. I så fall skall domstolen i stället förklara att ansökningen inte kan bifallas. Avvisnings-grunden skall givelvis beaklas självmant av domstolen. Av ordalydelsen framgår att rällen inle har någon skyldighet att försöka utreda om en ansökan är grundlös eller inle. Bestämmelsen gäller alltså bara fall när det direkt av ansökningshandlingarna framgår all sökanden inte har någon utsikt lill framgång om talan skulle ha prövats i vanlig rättegång. Uttrycket all talan är uppenbart ogrundad bör ges samma innebörd som motsvarande uttryck i 44 kap. 8 § andra slyckel andra meningen RB.

Avvisning enligt förevarande paragraf kan, liksom avvisning enligt 5 §, avse en del av ett anspråk. Fömtsättningen är givetvis att den uppenbart ohållbara grunden inle avser hela anspråket. Därutöver måste emellertid uppställas del kravel alt inte yrkandet ulgör en odelbar enhet.

Jag vill understryka att den nu aktuella bestämmelsen inte innebär något slulligl ställningstagande lill frågan hur domstolarna i olika sammanhang skall hantera ansökningar som innehåller uppenbart obefogade påståenden


 


Prop. 1980/81:88                                                                   53

och yrkanden. 1 enlighel med vad jag tidigare har anfört (avsnitt 2.1) kan andra lösningar komma alt väljas när resultatet av rättegångsutredningens arbete föreligger.

7 § Upptas ansökningen, skall svaranden föreläggas alt inom viss tid från del att han delgivits ansökningen skriftligen yltra sig över den. Tiden får inte ulan särskilda skäl bestämmas längre än till två veckor. Svaranden skall upplysas om alt målet kan avgöras vare sig han har yttrat sig eller inle.

Om det behövs, skall sökanden beredas tillfälle att skriftligen yttra sig över vad svaranden har anfört. Ytteriigare skriftväxling får inle äga rum.

Återkallas ansökningen, avskrivs målel.

Paragrafen innehåller beslämmelser om den fortsatta behandlingen av en handräckningsansökan som inle har överlämnats lill en annan domstol eller avvisats. Den molsvarar i huvudsak 7 !) och 8 § andra slyckel prome­morieförslagel.

Enligl första meningen i första styckei skall rälten. om ansökningen tas upp, förelägga svaranden alt inom viss tid från del alt han delgivils ansök­ningen skriftligen yttra sig över den. Del har inle ansetts nödvändigl all la upp någon närmare föreskrift om hur föreläggandet skall utformas. Svaranden bör lämpligen uppmanas alt ange om han medger eller bestrider ansökningen och alt. om ansökningen bestrids hell eller delvis, ange skälen för bestridandet,

Enligl andra meningen i första slyckel får liden för yllrande inle ulan särskilda skäl besiämmas längre än till två veckor. Anledning alt bestämma en längre lidsfrist kan finnas om svaranden kan anlas behöva längre lid på sig. t.ex. därför all han är bosall ulomlands. Ell annat skäl kan vara all målel rör flera svarandeparler som kan behöva viss lid för samråd. I fall dä utslag får meddelas först viss lid från delgivning, l.ex. vid underrättelse enligl 12 kap. 44 § jordabalken, kan tidsfristen också för­längas.

Del finns ingenting som hindrar alt tvåveckorsfristen underskrids i enkla fall. Vidare kan rällen på begäran av svaranden förlänga lidsfristen, om den skulle visa sig otillräcklig.

I iredje meningen sägs all svaranden skall upplysas om alt målel kan avgöras vare sig han har yttrat sig eller inle. Del bör därvid särskill anges vad som blir följden om bestridande inle kommer in.

Del förekommer i mål vid domstol eller hos överexekuior all svaranden kommer in med yllrande efter frislens ulgång men innan målel har avgjorts. 1 allmänhet brukar då yttrandet ändå beaktas. Förslagel lägger inte hinder i vägen för en sådan lillämpning även i det nya förfarandel.

Enligl första meningen i andra slyckel skall sökanden, om del behövs, lämnas tillfälle att skriftligen yttra sig över vad svaranden har anfört. Jag vill underslryka att beslämmelsen bör lillämpas endasl undanlagsvis.


 


Prop. 1980/81:88                                                                   54

Normalt bör inte mer än en skrift från vardera sidan utväxlas. Ett ullryck­ligt förbud mol ylleriigare skriftväxling sedan sökanden har inkommit med yltrande har lagits upp som andra mening i slyckel (jfr 7 !) andra meningen lagsökningslagen).

En skrift som efter föreläggande har inkommit från en part bör givetvis översändas till molparlen för kännedom, även om denne inle föreläggs all yttra sig över den.

Tredje styckei innehåller en särskild bestämmelse för del fall alt sökanden återkallar sin ansökan. Målet skall då avskrivas. Svaranden har alltså inte som i vanlig rättegång möjlighet all trots återkallelsen få saken prövad (jfr 13 kap. 5 § RB och SvJT 1955 rfs. 6). Sker återkallelsen sedan svaranden har inkommit med yllrande, skall sökanden, om inle särskilda skäl föranleder annat, åläggas all ersätta svarandens koslnader (10 § andra stycket). Innan målel skrivs av bör i den situationen svaranden beredas tillfälle alt inkomma med ell koslnadsyrkande. Som närmare skall beröras i anslulning lill 10 § andra styckei bör svaranden som regel inle ha räll till ersättning i fall då återkallelsen beror på all svaranden har fullgjort för­pliktelsen efter ansökningen eller träffat uppgörelse med sökanden.

8 § Föreläggande enligl 7 § första styckei skall jämte ansökningshand­lingarna delges svaranden på del sätt som är föreskrivet om stämning i tvistemål.

Paragrafen innehåller en beslämmelse om delgivning av föreläggandet jämte ansökningshandlingarna. Den molsvarar 23 § första meningen promemorieförslagel.

Ett föreläggande i mål om handräckning enligl 191 och 192 §§ UL delges f.n. på del sätt som är föreskrivet om stämning i tvistemål (195 a § UL). 1 överensslämmelse härmed sägs i paragrafen all föreläggande enligt 7 § andra stycket skall jämte ansökningshandlingarna delges svaranden på det säll som är föreskrivet om stämning i tvistemål. Delta innebär alt delgiv­ningslagen (1970:428) skall tillämpas. Enligl 33 kap. 6 § andra slyckel RB gäller dock del undantaget all surrogatdelgivning, dvs. delgivning genom all handlingen överlämnas lill annan än den sökte, endasl får ske om anledning förekommer att den sökte har avvikit eller eljest håller sig undan. Delgivning får ske genoin kungörelse under de förutsättningar som anges i delgivningslagen.

I samband med ändringar i delgivningslagen, som iräder i krafl den 1 juli 1979, har nuvarande ovillkoriiga rält för sökanden att själv ombesörja delgivning i bl.a. mål om handräckning enligl UL tagits bort. 1 fortsätt­ningen får partsdelgivning ske under de förutsättningar som anges i 2 § delgivningslagen.

9 §     Sökanden skall styrka de omständigheter som han åberopar till stöd för sin ansökan. Hans framställning av omständigheterna skall läggas fill


 


Prop. 1980/81:88                                                                   55

gmnd för prövningen, i den mån framställningen har lämnats ulan invänd­ning av svaranden och del inle är uppenbart att den är oriklig.

Bestrider svaranden ansökningen får den inle bifallas om svaranden visar sannolika skäl för sin invändning eller sökandens rätt annars framstår som oklar. Invändning om betalning beaklas endasl om den styrks.

Paragrafen innehåller bestämmelser angående beviskravet i mål enligl handrackningslagen. Den molsvarar 8 § första slyckel andra meningen och 17 § promemorieförslaget.

Enligl första meningen i första styckei skall sökanden styrka de omstän­digheter som han åberopar till stöd för sin ansökan. I princip krävs sålunda full bevisning. Vid lillämpning av beslämmelsen skall rätten givetvis bortse från omständigheter som sökanden har åberopat men som saknar belydelse för utgången i målel. Frågan hur pass ingående sökanden behöver utveckla sin lalan har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6).

Ett viktigt undantag från beviskravet i första meningen följer av andra meningen i slyckel. Enligt vad som sägs där skall sökandens framställning av omständigheterna läggas till grund för prövningen i den mån framsläll­ningen har lämnats ulan invändning av svaranden. Hör svaranden inle av sig skall alltså ansökningen bifallas, förutsatt att framställningen innefattar laga skäl för sökandens talan. Den reservationen måste emellertid göras alt prövningen inle får gmndas på uppgifter som uppenbart är oriktiga. Även detta har kommit till uttryck i andra meningen i första stycket.

Sökanden kan ha begränsat sin talan till all avse ingripande mot en egen­mäktig besittningsrubbning. I del fallet skall parternas materiella räll i princip lämnas utanför prövningen. Härifrån anses dock f.n. gälla del undanlaget att ansökningen inte skall bifallas om det är uppenbart att svaranden har den maleriella rälten på sin sida. Någon ändring på den punkten är inle avsedd.

När del gäller frågan vilket mått av bevisning som bör krävas av svaranden får man skilja mellan olika fall. Är svaranden enligt allmänna processuella regler bevisskyldig för invändningen måsle han för att hindra bifall lill ansökningen visa åtminstone sannolika skål för invändningen. Är det däremot sökanden som har bevisbördan för att den av svaranden åberopade omständigheten inte föreligger, är redan det förhållandet att invändningen har framståOts tillräckligt. Härvid förutsätls givelvis aU den åberopade omständigheten utgör ett relevant motfaktum och att den inte heller i övrigl är sådan alt den kan lämnas ulan avseende.

Bestämmelser angående beviskravet i fråga om svarandens invändningar har tagits upp i paragrafens andra stycke. Enligt första meningen får ansökningen, om den bestrids av svaranden, inte bifallas om svaranden visar sannolika skäl för sin invändning eller sökandens rätt annars framstår som oklar. Bestämmelsen gör det möjligt att ta hänsyn till allmänna regler


 


Prop. 1980/81:88                                                     56

om bevisbördans fördelning. Den har utformats efter mönster av 12 § andra stycket lagsökningslagen (jfr prop. 1939:166 s. 155). Ullrycket all sökandens rätt är oklar syftar på de faktiska omständigheterna. Det för­hållandel att rättsfrågan är oklar utgör inte i och för sig skäl till all ansök­ningen skall lämnas ulan bifall. Av bestämmelsen följer vidare all ell be­stridande utan att grunden har angetts i allmänhel inte kan tillmätas någon belydelse i målet.

En invändning av särskilt slag är att betalning har skell. Del anses åligga den som gör en sådan invändning all styrka den. I promemorieförslaget har lagits upp en bestämmelse härom (17 § andra styckei), som syfiar på det fallet att en nyttjanderätt påstås vara förverkad till följd av dröjsmål med betalning. En betalningsinvändning kan' emellertid tänkas ha belydelse även i andra fall. Beslämmelsen har därför gjorts generell. Den har lagits upp som andra mening i andra slyckel.

10 § Bifalls en ansökan om handräckning, skall svaranden ersätta sökanden för hans kostnader i målet. Ersällning utgår, enligt vad rege­ringen närmare föreskriver, för sökandens egel arbete med anledning av målet och för arvode till ombud eller biträde, allt med skäligt belopp, samt för ansökningsavgifl och andra nödvändiga utgifter med anledning av målet.

Bifalls inte ansökningen eller avvisas eller återkallas den sedan svaranden har inkommit med yttrande, skall sökanden, om inte särskilda skäl föranleder annat, åläggas att ersätta svarandens kostnader enligt vad rälten finner skäligt.

Paragrafen innehåller beslämmelser om koslnader i handräckningsmål. Den motsvarar i huvudsak 9 § första och andra styckena promemorieför­slagel.

Kostnadsbestämmelserna har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.10). Paragrafens första stycke rör sökandens rätt lill ersättning. Där anges först att om en ansökan om handräckning bifalls, skall svaranden ersätta sökanden för hans koslnader i målet. Därefter anges vilka koslnader som ersätts. Avsikten är att regeringen skall meddela närmare föreskrifter om kostnadernas slorlek.

Begär sökanden ersättning för koslnader i målet, skall han ange detla i ansökningen (3 ij första styckei tredje meningen). Ett koslnadsyrkande som framställs senare skall alltså avvisas. Sökanden har emellertid möjlighel att i samband med att han avger påminnelser enligt 7 § andra stycket yrka ersättning för den särskilda kosinad som föranleds av på­minnelserna.

1 andra stycket regleras svarandens rätt till ersättning. En fömtsättning för att svaranden skall kunna få ersättning är att ansökningen inte bifalls efter sedvanlig prövning eller att den avvisas eller återkallas sedan svaranden har inkommit med yttrande. En remissinstans har förordat att svarandens rätt till ersättning vid avvisning eller återkallelse inte inskränks


 


Prop. 1980/81:88                                                                   57

till fall dä han har inkommil med yllrande ulan all ersäilningsrält skall föreligga i och med all han har delgivits ansökningen. En sådan lösning skulle onekligen vara all föredra från principiell synpunkl. Den skulle emellertid ställa krav på utredning angående svarandens eventuella koslnadsanspråk i ell myckel slort antal avvisade eller återkallade mål, vilkel rimmar mindre väl med förfarandets summariska karaktär. Jag har därför inle kunnat biträda det angivna förslaget.

En andra förulsällning för svarandens ersäilningsrält är all del inle före­ligger sådana särskilda skäl som gör att ersällning inle bör ulgå. Normalt bör alltså svaranden tillerkännas ersällning för sina kostnader, om ansök­ningen inte bifalls. Återkallas ansökningen därför all svaranden under målels gång har fullgjort förpliktelsen eller träffat uppgörelse med sökanden, bör della emellerfid som regel ulgöra ell .sådanl särskill skäl som föranleder all svaranden inle tillerkänns någon ersättning.

För att ersällning lill svaranden skall kunna ulgå, måsle han framställa yrkande därom och uppge vari kostnaden består. Yrkandet måsle fram­ställas innan handläggningen avslulas, dvs. innan utslag meddelas (16 § jämförd med 18 kap. 14 § första slyckel RB). Upplysning härom bör las in i föreläggandel. Del är inle meningen all rätlen på annat sätt skall vara aktiv för alt fordra in ett koslnadsyrkande från svaranden i fall då ansökningen inle bifalls. Kan räll lill ersättning föreligga på den grunden all an­sökningen avvisas eller återkallas efler del all svaranden har inkommil med yllrande, får rälten emellertid höra efter om svaranden har någol kostnadsyrkande. Delta bör underiåtas endasl om det står klart all rält lill ersättning inle föreligger.

När del gäller svarandens rätt till ersättning får rällen göra en skälighels-bedömning av anspråket i dess helhel. Del ligger i sakens nalur alt ersätt­ningen normall inte bör översliga vad som kunnal ulgå lill sökanden, om ansökningen bifallils.

En beslämmelse om lalan mot koslnadsbeslul har lagils upp i 12 § iredje styckei.

11 § Görs del sannolikl att saken inte lål uppskov, får rätlen ulan hinder av 7 § genasl bevilja den sökla åigärden. Detta gäller dock inte om ansök­ningen avser förpliktelse för en tidigare ägare eller nyttjanderättshavare att flytta från fasl egendom, bostadslägenhet eller annat uirymme i byggnad. Rätten skall så snart som möjligt ompröva ett beslut varigenom en åtgärd enligl första stycket har beviljats. Talan mol beslut i fråga som avses där skall föras särskilt.

Paragrafen innehåller beslämmelser om inlerimisliskl förordnande i mål om handräckning. Den motsvarar 18 § promemorieförslaget.

Enligt 195 § 1 mom. UL kan överexekutor interimistiskt bevilja hand­räckning enligt 191 § ulan alt svaranden först har beretts tillfälle all yttra sig. Förutsättningen är all saken inte tål uppskov.


 


Prop. 1980/81:88                                                                   58

Den som ansöker om handräckning enligt den nya lagen kan i de flesta fall skydda sitl anspråk genom all utverka säkerhetsåtgärd enligl 15 kap. RB (jfr 16 !?). Som lidigare har nämnts ämnar jag i samband med följd­lagsliflningen lill utsökningsbalken föreslå all tillämpningsomrädel för 15 kap. RB vidgas till all gälla även när lalan inte ännu har väckts. För säker­hetsåtgärder enligl RB krävs i allmänhel att sökanden ställer säkerhet. Sökanden kan emellertid ha behov av ett snabbt ingripande ulan alt han först behöver ställa säkerhel eller visa all han uppfyller vad som krävs för att han skall slippa slälla säkerhet. Jag anser därför alt man bör behålla nuvarande möjlighet all meddela interimistiskt förordnande. I enlighet med vad som nu gäller och som också föreslås i promemorian bör emeller­tid ett interimistiskt förordnande inle få meddelas i mål om avhysning.

En förutsättning för ett interimistiskt förordnande bör vara att saken är så brådskande all ytterligare dröjsmål medför risk för att utslaget blir utan värde för sökanden. Det synes lämpligl att delta krav, i enlighet med vad en remissinstans har förordat, uttrycks på samma sätt som f n., dvs. all saken inle lål uppskov.

I promemorian uttalas (s. 128) all del för ett interimistiskt beslut inte kan fordras samma grad av utredning som ligger i del eljesl i promemorian förordade kravel all saken skall vara uppenbar. Jag kan såtillvida instämma i della uttalande som att utredningen givetvis inte kan bli lika fullständig som då svaranden har vitsordat sökandens uppgifter eller får anses ha godtagit dem genom alt underiåla att inkomma med yttrande. Av sökanden bör emellertid fordras samma mått av bevisning som krävs för ett bifallande ulslag när uppgifterna har bestrilts av svaranden. Sökanden skall alltså styrka de omständigheter som ansökningen grundas på. Detta följer av 9 §. Uppgiften att saken inle tål uppskov bör emellertid godias om den framstår som sannolik.

I enlighel härmed sägs i första stycket första meningen alt om det görs sannolikl att saken icke lål uppskov, rälten får ulan hinder av 7 § genast bevilja den sökta åtgärden. Uttrycket "åtgärden" har valts för att markera all del här inle är fråga om att talan bifalls. Andra meningen innehåller en bestämmelse om undantag belräffande avhysningsfallen.

Som första mening i andra styckei har tagits upp en uttrycklig bestäm­melse om all rälten så snart som möjligt skall ompröva ett beslut varigenom en åtgärd enligt första slyckel har beviljats. Svaranden skall givelvis utan dröjsmål beredas tillfälle att yttra sig. Därvid kan finnas skäl all ge honom kortare tid på sig än normalt.

Beslut i en fråga som rör interimistiskt förordnande bör få överklagas särskill till hovrätt. Ell sådanl beslul lorde alltid vara att anse som ett beslut under förfarandet. Med hänsyn till alt 49 kap. 4 § RB inte enligt sin ordalydelse omfattar interimistiska beslut som nu avses har som en andra mening i andra stycket tagits upp en särskild bestämmelse om alt talan skall föras särskilt.


 


Prop. 1980/81:88                                                                   59

12 !)     Rällens avgörande av saken sker genom utslag.

Mol ulslag i mål enligl denna lag kan part söka ålervinning hos rälten. Återvinning skall sökas, av svaranden inom en månad från den dag då utslaget delgavs honom eller del hell eller delvis verkställdes och av sökanden inom en månad från dagen för utslaget. Har ålervinning sökts, anses talan väckt när ansökningen om handräckning gjordes hos rällen.

Är part missnöjd med rätlens utslag endast såvitt gäller beslul om ersätt­ning för kostnad, får han i den delen föra lalan genom besvär inom den lid som anges i andra stycket.

Paragrafen innehåller beslämmelser om rätlens avgörande och om rätts­medel. Den motsvaras i promemorian av beslämmelser i 8 § första stycket första meningen, 9 § iredje styckei och 19 § första slyckel.

I första styckei anges att rällens avgörande av saken sker genom utslag. Detla gäller vare sig sökandens talan bifalls eller inte. Av 16 § jämförd med 17 kap. 1 § RB följer att andra rällens avgöranden skall betecknas beslul.

Avvisas en ansökan delvis i samband med all rällen avgör saken i övrigl. kan avvisningsbeslutet tas upp i utslaget. I ell sådant fall skall lalan mol avvisningsbeslutet föras på samma säll som lalan mol själva ulslagel, dvs. genom ålervinning (16 § jämförd med 49 kap. 2 § första styckei RB).

Frågan om rättsmedel i del nya förfarandet har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.9). Som jag har anfört där bör, till skillnad mol vad som nu gäller i mål enligl 191 och 192 §§ UL, rällsmedlel vara ålervinning. Della bör gälla oavsett om del är sökanden eller svaranden som är missnöjd.

Enligt RB oeh lagsökningslagen är ålervinningsfrislen en månad. I fråga om tredskodom och lagsökningsulslag räknas ålervinningsfrislen från delgivning av domen eller utslaget. I mål om betalningsföreläggande skall återvinning sökas inom en månad från det att utmätning ägde mm eller betalning skedde med förbehåll om räll all söka ålervinning. I mål enligt 191 och 192 §§ UL räknas besvärsfristen från delgivning av utslaget, såvida del inle har avkunnats muntligen (214 § UL).

I del enhetliga summariska förfarande som föreslås i promemorian skall fristen för ålervinning resp. besvär vara för svaranden en månad från den dag då ulslagel delgavs honom eller del helt eller delvis verkställdes, och för sökanden en månad från dagen för utslaget. Ett resultatlösl verkslällig-helsförsök skall alltså inte medföra att fristen börjar löpa.

Promemorieförslagel har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av de flesta remissinstansema. Flera remissinstanser förordar emellertid att ålervinningsfrislen även för svaranden räknas från dagen för utslaget. Enligl dessa remissinstanser uppstår i belalningsmålen inle sällan be­svärande dröjsmål på grund av alt gäldenären inle kan anträffas för delgiv­ning av utslaget. Om ålervinningsfrislen i slällel räknas från dagen för utslaget kan svaranden i samband med delgivning av ansökningen upplysas om all ulslag kommer att meddelas viss dag räknai från del­givningen och all utslaget vinner laga kraft en månad från dagen för utslaget.


 


Prop. 1980/81:88                                                                    60

Enligl min mening finns det skäl som lalar för all man, såsom några remissinstanser har varil inne på, räknar ålervinningsfrislen för både sökanden och svaranden från dagen för utslaget. Ulslag meddelas i allmänhet jämförelsevis kort tid efler del all svaranden har delgivits ansök­ningen. Om svaranden i samband med delgivningen av ansökningen under­rättas om när utslag kan komma all meddelas och om möjlighelen all söka återvinning samt därefter underrättas om ulslagel i vanligl brev (jfr 17 kap. 9 !) RB). torde det från rätlssäkerhelssynpunkl inte möta någol hinder mol all räkna ålervinningsfrislen från dagen för utslaget. En sådan ordning borde emellertid i så fall gälla även ifråga om mål enligt lagsökningslagen. Eftersom rällegångsutredningen avser att se över den summariska belal­ningsprocessen. anserjag all en reform av antytt slag bör övervägas först när resultatet av rätlegångsutredningens arbele föreligger.

Mot den bakgrunden biträder jag promemorieförslagel om all åler­vinningsfrislen för svaranden räknas anlingen från delgivning eller från del att verkställighet ägde rum. I den fömt nämnda tilläggsremissen till lagrådet angående förslagel till utsökningsbalk ämnar jag föreslå besläm­melser om verkslällighel av utslag och beslul i handräckningsmål. som innebär att dessa exekutionstitlar i princip skall få verkställas såsom laga­kraftägande dom, med möjlighet för rätlen alt förordna om inhibition om ålervinning har sökts eller besvär anförts. Har betalningsskyldighet ålagts, bör dock utmätt fasl egendom eller lös egendom som har betydande värde inle få säljas förrän ulslagel eller beslulet har vunnii laga kraft. Med en sådan ordning torde del i de flesta fall inle föreligga behov av all delge utslag med svaranden. Jag återkommer lill den frågan i specialmotive­ringen till 15 §.

Når del gäller sökanden anserjag all frislen i enlighet med promemorie­förslaget bör räknas från dagen för utslaget. Detta bör gälla även om sökanden samtidigt har ålagts betalningsskyldighet för rättegångskost­nader. Sökandens rätt får anses lillräckligl tillgodosedd genom under­rättelse i vanligl brev om utslaget.

1 enlighet härmed sägs i andra stycket av paragrafen att mot utslag i mål enligt denna lag kan part söka återvinning hos rätten. Återvinning skall sökas, av svaranden inom en månad från den dag då utslaget delgavs honom eller det helt eller delvis verkställdes och av sökanden inom en månad från dagen för utslaget. Vidare anges all om återvinning har sökts, anses talan väckt när ansökningen om handräckning gjordes hos rätlen. Sisinämnda bestämmelse molsvarar vad som gäller enligl 33 § och 35 § Iredje styckei lagsökningslagen.

Att återvinningsfristen för svaranden börjar löpa från del att utslaget helt eller delvis verkställdes innebär att ett hell resultatlöst verkställighets­försök inte tillmäts någon betydelse. Anledningen är att det i det fallet inte finns någon tillräcklig garanti för alt svaranden har fått kännedom om att verkställighet har sökts. Det bör emellertid påpekas att delgivning av


 


Prop. 1980/81:88                                                                   61

ulslagel kan ske i samband med alt förrättningsmannen inställer sig hos svaranden för verkställighet (jfr 19 och 24 §!) delgivningslagen. SFS 1978:768).

Verkställighet kan ibland ske genom alt svaranden delges ett före­läggande att fullgöra vad som åligger honom eller alt iaklla förbud eller annan föreskrifl (16 kap. 12 !) förslagel lill utsökningsbalk). Ålervinnings­frislen börjar då löpa från del all föreläggandet delgavs, oavselt om den tid som svaranden har på sig för all iaktta föreläggandet har gått ut eller inte.

Av 16 § följer alt 44 kap. 9 § andra slyckel RB gäller i fråga om åler­vinning mol utslag enligt den nya lagen. Ansökan skall alltså vara skriftlig och innehålla vad som från den återvinningssökandes sida behövs för all förberedelse i målel skall kunna äga rum. I fråga om den fortsatta handläggningen gäller vad som sägs i 14 §.

Om handräckningsmålet efter ålervinning övergår i ivislemål. kommer frågan om ersättning i handräckningsmålel all prövas i tvistemålet. Ansökan om ålervinning bör i allmänhel anses syfta inte bara på avgöran­det i sak ulan också på beslul om kosinad, om inle annai framgår av omsländighelerna. Del förhållandel all del inte uttryckligen har angetts i en ansökan om återvinning all parlen är missnöjd även med beslul om kosinad bör således inle hindra all den frågan prövas i tvistemålet.

Åren pari missnöjd endasl med beslutet i kostnadsfrågan, bör parlen ha möjlighet all få den frågan prövad efler besvär lill hovräll. Besvärsliden bör vara densamma som gäller för ålervinning. Svårigheter kan annars uppslå t.ex. när del gäller all avgöra om ett koslnadsbeslul har vunnii laga krafl eller inte. 1 iredje slyckel av förevarande paragraf sägs därför all om part är missnöjd med ulslagel endasl såvitt gäller beslul om ersättning för kostnad, får han i den delen föra lalan genom besvär inom den lid som anges i andra slyckel.

13 § Utslag varigenom sökandens lalan inte har bifallils hindrar inle alt part efler ätervinningsfrislens ulgång väcker lalan i den ordning som är föreskriven för ivislemål i allmänhel.

I paragrafen berörs frågan om utslagets rättskraft. Den har en viss mot­svarighet i 20 § promemorieförslagel (jfr 14 § iredje stycket prome­morieförslagel).

Frågan om utslagets rällskraftsverkan har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2,8). Som jag där har anfört bör utslag, varigenom sökandens lalan har bifallils, överlag vinna rättskraft om inle återvinning söks. Bifalls inle sökandens lalan. bör däremol utslaget inle hindra att talan väcks i vanlig ordning.

Någon uttrycklig beslämmelse om alt bifallande ulslag kan vinna rälls-kraft lorde inle behövas. Det följer redan av 16 § jämförd med 17 kap. 11 § RB. Däremot behövs en beslämmelse om alt ett ulslag varigenom sökan-


 


Prop. 1980/81:88                                                                    62

dens lalan inle har bifallils inle hindrar all denne vacker talan i vanlig ordning. Den begränsningen mäste dock gälla alt lalan inle får väckas sä länge återvinningsfrisien löper. I och för sig torde detla följa av 16 !) jämförd med 13 kap, 6 § RB. För all förebygga tvekan på den punkten bör det emellertid anges uttryckligen.

I enlighel härmed sägs i paragrafen alt ulslag varigenom sökandens talan inte har bifallils inte hindrar alt part efter ätervinningsfrislens ulgång väcker lalan i den ordning som är föreskriven för tvistemål i allmänhel. Av 16 § jämförd med 17 kap, 11 § RB följer emellertid all sökanden inle fär återkomma med en ny handräckningsansökan angående samma sak.

14 § Har ålervinning sökts mol ulslag enligl denna lag, skall rällen eller, om målel skall överlämnas till en annan tingsrätt, denna förordna om målels fortsatta handläggning.

Belräffande rättegången skall stämning anses utfärdad genom för­ordnande enligl första styckei. Kan målet anses lillräckligl förberett genom den lidigare handläggningen, får del genasl utsättas lill huvudför­handling eller, om del skall handläggas enligl lagen (1974:8) om rälie­gängen i Ivislemål om mindre värden, till sammanträde enligl den lagen.

I paragrafen ges beslämmelser om målels fortsatta handläggning sedan återvinning har sökts. Den molsvarar 25 § promemorieförslagel.

Har ålervinning sökts, ankommer del på rällen alt förordna om målets fortsatta handläggning. Detla innebär bl.a. all rätten skall göra en preli­minär bedömning av om småmålslagen eller del ordinära förfarandet skall lillämpas. Om målel rör arrende-, hyres- eller bostadsrättslvist. skall del överlämnas lill den lingsräll som är behörig fastighetsdomstol. Föreskrift om överlämnande kan meddelas i förordning. Har målet överlämnats lill en annan lingsräll är del den senare domstolen som skall förordna om målels fortsatta handläggning. Första stycket innehåller bestämmelser i enlighet härmed.

Enligt första meningen i andra slyckel skall stämning anses utfärdad genom förordnandet. Förberedelse skall alliså äga rum resp. föreläggande enligl 14 § småmålslagen utfärdas. Om målel kan anses tillräckligt förbe-retl genom handräckningsförfarandel bör det emellertid genast få sällas ut lill huvudförhandling eller till sammanlräde enligl småmålslagen. En beslämmelse härom har lagils upp i andra meningen.

Sedan dom i återvinningsmålei har meddelats, får handräcknings-utslaget anses ha förioral sin verkan som exekutionstitel (jfr lagråds­remissen med förslag till utsökningsbalk s. 231). Detta gäller även för del fall att domen i ätervinningsmålet i sak innebär ett fastställande av handräckningsulslagel. Verkslällighet flr dä inte längre ske enligl de för sökanden förmånligare reglerna om verkslällighel av handräckningsuislag. Denna verkan inlräder i och med att dom meddelas. Laga kraft skall alltså inte avvaktas.


 


Prop. 1980/81:88                                                                   63

15 !)     Vid handläggning av mål enligl denna lag är rällen domför med en lagfaren domare.

Utslag enligl denna lag delges genom rättens försorg endast om sökandens lalan har bifallils i mål vari pari har beviljats allmän rätlshjälp.

Paragrafen, som molsvarar 22 och 24 !)§ promemorieförslaget, inne­håller beslämmelser om domförhel i handräckningsmål och om delgivning av utslag.

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.11) bör avhys­ningsmålen i allmänhel kunna handläggas av lingsnolarier med minst ett års tjänstgöring. Övriga mål bör företrädesvis handläggas av ordinarie domare eller lingsfiskaler.

Enligl 12 § andra slyckel är ålervinningsfrislen för svaranden en månad räknai anlingen från delgivning av utslaget eller från del alt ulslagel hell eller delvis verkställdes. Ulslagel får i princip verkställas på samma säll som en lagakraftägande dom (se specialmotiveringen lill 12 §). 1 allmänhel torde sökanden inle ha någol iniresse av alt få ulslagel lagakraftvunnet genom delgivning. Det är också angeläget all antalet delgivningar be­gränsas. Huvudregeln bör därför vara all ulslag enligl handräckningslagen inle skall delges genom rätlens försorg.

I mål vari allmän rätlshjälp har lämnats kan uppkomma betalnings­skyldighet genlemol staten. Av praktiska skäl tas statens fordran inle ul förrän avgörandet har vunnit laga krafl. I sådana mål bör återvinnings-fristen börja löpa så snart som möjligt. Delgivning av utslaget bör därför ske genom rättens försorg, om sökandens talan har bifallils. En besläm­melse i enlighet med del anförda har lagits upp i paragrafens andra siycke (jfr 17 § andra slyckel lagsökningslagen och 33 kap. 5 § RB i dess lydelse enligt SFS 1979:242). Av bestämmelsen följer att om sökanden, frånsett rällshjälpsfallel, vill ha utslaget delgivet med svaranden, han själv får ombesörja och bekosta della.

Avgöranden av en svensk domstol kan i belydande utsträckning verk­ställas i ell annat nordiskt land enligl 1977 års konvention om erkännande och verkslällighel av domar på privaträttens område och den till konven­tionen anslutande ensartade lagstiftningen i de olika nordiska länderna. 1 förhållande lill Island gäller dock 1932 års konvention om erkännande och verkställighet av domar. Vidare kan verkslällighet äga rum i Schweiz enligl 1936 års konvention om erkännande och verkställighet av domar och skiljedomar.

Del är någol oklart huruvida de danska, finska och norska lagarna om erkännande och verkslällighel av nordiska domar på privaträttens område skulle medge verkställighet i dessa länder av avgöranden enligt före­varande lag. 1 dessa lagar har såsom exekutionstitlar särskill angetts utslag i lagsökningsmål och bevis i mål om betalningsforeläggande. Detta kan föranleda den molsatstolkningen att andra avgöranden i summarisk väg inle är verkställbara. Avsikten torde emellertid ha varil att alla avgöranden


 


Prop. 1980/81:88                                                                   64

av domstol — utom vissa som särskilt angetts i lagarna - skall kunna bli föremål för internordisk verkställighet. Jag avser all senare la upp överläggningar med de andra nordiska länderna beträffande verkställighet där av utslag enligt handräckningslagen.

Verkställighet utomlands fömlsätier i princip att exekutionstiteln har vunnii laga krafl. Enligl 1977 års internordiska lagstiftning får exekutions­titlar som ålägger betalningsskyldighet verkställas även dessförinnan, om exekutionstiteln är verkslällbar i del land där den har meddelats. Verkstäl-ligheislandel kan dock uppställa krav på laga krafl för all fullständig verkslällighel skall få ske. Eftersom ålervinningsfrislen börjar löpa även efler delgivning, behövs inle någon molsvarighel till 35 § fjärde styckei lagsökningslagen, som med utmätning i Sverige jämställer molsvarande åtgärd i ell annat nordiskt land. Den som vill ha verkställighet ulomlands av ett utslag enligt handräckningslagen får själv föranstalta om delgivning för att få utslaget lagakraftvunnet.

16 § I den mån särskild beslämmelse inte har meddelats i denna lag, gäller i tillämpliga delar vad som sägs i rättegångsbalken om Ivislemål.

Paragrafen innehåller en generell hänvisning till RB:s bestämmelser om Ivislemål. Den motsvarar 26 § promemorieförslagel.

Enligt 12 kap. 9 § första slyckel RB skall skriftlig fullmakt företes i huvudskrift, när ombudet första gången vid rätlen för lalan i målet. Bestämmelsen anses vara tillämplig såväl i mål enligt lagsökningslagen som i mål om handräckning hos överexekuior. En remissinstans (datainspek­tionen) påp>ekar att hantering och granskning av fullmakter medför mycket arbete för parter, ombud och domstolar och ifrågasätter om inte kravel på föreleende av fullmakt bör kunna mjukas upp i det nya förfarandet.

Jag har förståelse för önskemålet om en lättnad i kravet att fullmakt skall företes i huvudskrift. 1 detta hänseende bör emellertid samma regler gälla i den summariska processen som i den vanliga civilprocessen. Saken bör därför inle tas upp nu utan först när resultatet av rätlegångsutredningens arbete föreligger.

I promemorian anförs att bestämmelsema i 13 kap. 3 § RB om ändring av talan inte bör tillämpas i det nya förfarandet. Domareförbundet ställer sig tveksamt till detla uttalande. Förbundet påpekar att det i praxis har fram­kommit olika meningar om möjlighelen av ändring i lagsökningsmål av ett ursprungligen framställt yrkande (SvJT 1974 rf. s. 26).

Enligt min mening bör ändring av lalan i princip vara tillåten även i ett summariskt förfarande. Av handläggningsordningen följer emellertid all ändring av talan inte bör tillåtas om föreläggande att svara på den urspmngliga ansökningen redan har utfärdats. Någon uttrycklig föreskrift härom lorde inte behövas.

Talan  enligl   det   nya  förfarandel   kan   samtidigt   väckas   mot   flera


 


Prop. 1980/81:88                                                                   65

svarandeparler. Flera sökande kan också väcka lalan mot en eller flera svarande. Av 14 kap. 2 !) RB följer emellertid all ansökningen mäsle i fråga om de olika parterna slödja sig på väsentligen samma grund. Beslämmelsen i 14 kap. 6 S om förening av mål när del är till gagn för ulredningen är i och för sig lillämplig. men lorde mera sällan få någon aktualitet i ell skriftligt förfarande.

I promemorian sägs alt de bestämmelser i 14 kap, RB som rör iredje mans deltagande i rättegång inte bör lillämpas i del summariska för­farandel. Länsstyrelsen i Slockholms län anser emellertid all intervention bör vara tillåten. Enligl länsstyrelsen förekommer att en ansökan om avhysning riktas mot en förslahandshyresgäst. som i realiteten är all anse som bulvan för sökanden. Den verkliga avsikten med ansökningen är att andrahandshyresgästen skall avhysas. Denne bör därför genom interven­tion få möjlighet all hindra att en malerielll oriktig exekulionsurkund utfärdas.

För egen del får jag anföra följande. Handläggningsordningen i den summariska processen för med sig alt bestämmelserna i 14 kap. RB om gemensam handläggning av lalan som väcks av eller mol en iredje man saknar aktualitet i denna processform. Vad frågan gäller är därför endasl huvuvida intervention bör vara tillåten eller inte. Denna fråga har normalt ganska liten praktisk belydelse, eftersom iredje mannen mer sällan får kännedom om processen. Hans iniresse av att inträda som intervenient lorde i allmänhet också vara begränsai lill fall då han oberoende av parternas dispositioner kan påverka utgången av målel, dvs. när han har rätt lill självständig intervention enligt 14 kap. 11 § andra slyckel RB. Intervention i del enda syflel alt understödja talan på ena eller andra sidan, dvs. ordinär intervention enligl 14 kap. 11 § första slyckel, ter sig mindre angelägen i en summarisk process ån i vanlig rättegång. Ell utslag i den summariska processen lorde nämligen inte kunna tillmätas samma bevis­verkan som en dom i en annan process.

Enligl min mening finns del emellertid inte någol avgörande skäl mol all tillåta intervention i den summariska processen, om saken någon gång skulle bli aktuell. Della kan vara fallet om l.ex. en andrahandshyresgäst får kännedom om alt lalan handräckningsvägen förs mol förslahands-hyresgästen om avhysning. Del torde numera allmänt anlas att andra­handshyresgästen har rätt lill självständig intervention, i vart fall om han kan göra sannolikl att han har förvärvat en självständig nyttjanderätl (jfr Ekelöf, Rättegång II. 4 uppl.s. 183 saml SOU 1973:22 s. 433 noterna 9-11). Vidare kan påpekas alt det lill lagrådel remitterade förslagel till utsökningsbalk i 16 kap. 8 § innehåller beslämmelser som ger kronofogde-mydigheten möjlighel alt under vissa omständigheter vägra verkslällighel mol en andrahandshyresgäst.

Jag vill i sammanhanget erinra om att frågan om andrahandshyres-gäslens ställning vid förhyrning av bostadslägenhet f.n. ses över av hyres-5    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 88


 


Prop. 1980/81:88                                                                   66

rättsutredningen (Ju 1975:06). Frågan om andrahandshyresgästens befogenheter i handräckningsprocessen får övervågas ytterligare när resul­tatet av utredningens arbete föreligger.

Beslämmelserna i 17 kap. RB om dom och beslul gäller i stor ulslräck­ning även i fråga om handräckningsmål. Del kan påpekas alt hinder i princip inte möter att tillämpa betämmelsen i 4 § om deldom, men all en sådan uppdelning som regel varken lorde vara behövlig eller lämplig. Fast­ställelse av förlikning kan inte ske i mål enligl den föreslagna lagen. 6 § blir alltså inte tillämplig.

I 17 kap. 7- 10 §§ RB finns bestämmelserom avfallande och meddelande av dom. 1 slort sett blir dessa beslämmelser tillämpliga åven i handräck­ningsmål. Bl.a. skall 17 kap. 9 !) sjunde slyckel om underrätlelse lill parterna om ulgången i målel lillämpas.

Av 13 och 17 §§ i den föreslagna lagen följer vissa begränsningar av tillämpligheten av 17 kap. 11 § RB angående rättskraften.

Frågan om rättegångskostnad i handräckningsmål är reglerad i 10 § handräckningslagen. Beslämmelserna där är i princip uttömmande såvitt gäller en parts skyldighet att ersätta motpartens kostnader och de koslnader som är ersällningsgilla. Delta hindrar inte all en del besläm­melser i 18 kap. RB också skall lillämpas, t.ex. 3, 4, 9, 14 och 15 §§.

Bestämmelserna i 32-35 kap. RB, vilka handlar om frister och laga förfall, inlaga i rättegång och delgivning, rältegångshinder och bevisning i allmänhel, gäller i huvudsak även i mål enligl den föreslagna lagen. Be­lräffande 38 kap. om skriftligt bevis lorde endasl I § kunna bli aktuell. Edilionsplikl bör rimligen inte göras gällande i en process enligl handräck­ningslagen.

Belräffande fullföljd mol ulslag i handräckningsmål föreslås bestäm­melser i 12 § andra och iredje siyckena saml 11 § andra styckei. I den mån särskild föreskrifl inle har meddelats, gäller 49 kap. RB. Beträffande fullföljd av lalan till hovrätt gäller 52 kap. RB. Någon anledning att begränsa rätlen lill fullföljd av talan mot hovrätts beslul kan inte anses föreligga (jfr 36 § lagsökningslagen). Kravet på prövningstillstånd gäller självfallet även här.

17 § Beträffande fråga om handräckning, som enligt särskild föreskrift skall tas upp av lingsräll, tillämpas 2-16 §§. 1 fråga om utslag i mål om sådan handräckning gäller dock att talan skall föras genom besvär inom den lid som anges i 12 § andra slyckel saml att utslaget inte hindrar att part, om befogenhel därtill föreligger, väcker talan i den ordning som är föreskriven för tvistemål i allmänhel.

Paragrafen upptar bestämmelser angående handräckning som enligt särskild föreskrift får meddelas av tingsrätt. Paragrafen har inte någon motsvarighet i promemorieförslaget.

Som nämnts i det föregående (avsnitt 2.4) bör handrackningslagen gälla


 


Prop. 1980/81:88                                                                   67

även i fråga om sådan specialreglerad handräckning som skall prövas av lingsräll. En uttrycklig föreskrift om alt 2- 16 !)§ skall lillämpas i dessa fall har lagits upp som första mening i paragrafen. Av beslämmelsen följer all lagen inte omfattar fall då fråga om handräckning skall las upp av en annan myndighet än tingsrätt, t.ex. kronofogdemyndighet (se t.ex. 13 kap. 9 § vattenlagen 1918:523, 20 !) konsumentkreditlagen 1977:981 och 11 § lagen 1978:599 om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl.). Beslämmelsen syfiar endasl på de fall då handräckningsfrågan utgör huvudsaken, sålunda inte på sådan handräckning som avses i 15 kap. RB eller 16 § lagsöknings­lagen.

Belräffande sådan handräckning som avses i paragrafen bör gälla särskilda beslämmelser i fråga om rättsmedel och rättskraft (avsnitt 2.8 och 2.9). Rällsmedlel bör sålunda vara besvär och inte ålervinning. Vidare bör utslaget inle i någol fall hindra all lalan väcks vid domstol i vanlig civil­process, förutsatt givetvis att sådan talan över huvud taget kan föras. Däremot utgör handräckningsulslagel hinder mol all saken prövas på nyll handräckningsvis. 1 en andra mening i paragrafen har angetts de undantag från lagens beslämmelser som sålunda skall gälla.

Den nya ordningen påkallar ändring i de särskilda lagar som innehåller en föreskrift om befogenhet för överexekutor att förordna om handräck­ning.

4.2 Övriga lagförslag .

Handräckningslagen påkallar ändringar i åtskilliga andra lagar. Bl.a. måsle ändringar göras i de lagar vid sidan av UL som innehåller särskilda bestämmelser om handräckning. I en del av de lagar som sålunda måste ändras behöver ändringar dessulom göras på gmnd av ulsökningsbalken. 1 den mån sistnämnda ändringar är av mindre omfattning, läggs förslag härom fram redan nu.

Ändringarna i de bestämmelser vid sidan av UL där handräckning regleras innebär genomgående att vad som sägs om överexekuior ersätts av tingsrätten. I de flesta av dessa beslämmelser hänvisas f.n. i fråga om handläggningsordning och verkställighet till vad som gäller i fråga om handräckning enligt 191 § UL. Av 17 § första meningen handräcknings­lagen framgår att 2-16 §§ i lagen skall tillämpas, med de undantag som anges i andra meningen. Därav följer att även beslämmelserna i utsök­ningsbalken om verkställighet av avgöranden enligt handräckningslagen blir tillämpliga i fall som avses nu. De nämnda hänvisningarna till 191 § UL bör ersättas med en erinran om bestämmelserna i 17 § handräckningslagen.

I en del lagar finns bestämmelser som lar sikte på överexekutors befogenhel alt meddela handräckning utan att överexekutor direkt i den lagen tillagts någon befogenhet (t.ex. 1 § lagen 1936:320 om skydd mot


 


Prop. 1980/81:88                                                                   68

vräkning vid arbetskonflikter och 7 !) lagen 1973:188 om arrendenämnder och hyresnämnder, jfr även 16 § 6 förordningen 1864:11 s. 101 om nya strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall). Om lagen inte i övrigt berörs av den nya handräckningslagsliflningen bör ändringar av sådana beslämmelser anstå lill följdlagstiftningen till ulsökningsbalken.

De ändringar som påkallas av den nya utsökningslagstiftningen och som las upp i delta sammanhang innebär som regel endasl att hänvisningar till UL ersäils med motsvarande hänvisning lill ulsökningsbalken, all ordel "ulmälningsman" byls ul mol "kronofogdemyndigheten" och all vad som sägs om överexekuior ulgår.

I övrigl föreslås en del redaktionella ändringar för att anpassa besläm­melserna lill ett modernare språkbruk. Dessulom föreslås en ändring i 40 § naturvårdslagen (1964:822) som syftar till all undanröja nuvarande oklarhet om fullföljdsordningen när det gäller handräckningsmål.

1 samband med övrig följdlagstiftning till ulsökningsbalken ämnar jag föreslå beslämmelser om handläggningen av de mål som vid balkens ikraft­trädande är anhängiga hos överexekutor. Avsikten är all överexekutor skall slutföra handläggningen av dessa mål och alt därvid äldre lag i princip skall lillämpas. Såvitt gäller den specialreglerade handräckningen bör i de särskilda lagarna meddelas en övergångsbestämmelse som ger över­exekutor behörighet att efler ikraftlrädandel pröva en handräckningsfråga som har anhängiggjorts dessförinnan.

4.2.1 Förslaget till ändring i lagsökningslagen (1946:808) 10 §

Om gäldenären i ett lagsökningsmål nekar till att ha skrivit under ford­ringshandlingen - "nekar sin hand och förskrivning" — skall enligl före­varande paragraf målel hänskjutas till rättegång. Detta gäller dock inte om gäldenären lidigare har erkänt handlingen inför domstol eller överexekutor eller också, enligl ett bevis tecknat på handlingen, har gjort detla i vittnes närvaro inför landsfiskal, stadsfogde eller notarius publicus. Enligt lagen (1964:323) om fullgörande av vad som åligger landsfogde m.fl. avser hänvisningen till landsfiskal och stadsfogde numera utmätningsman.

Vad som sägs om överexekutor saml landsfiskal och stadsfogde bör ersättas av kronofogdemyndighet. Samtidigt bör kravet på särskild form för erkännandet i vissa fall kunna slopas. Ett erkännande som har skett inför behörig mottagare bör godtas oavselt på vilket sätt det styrkts. I övrigl bör paragrafen jämkas redaktionellt.

16 §

Enligt förevarande paragraf får rätten förordna om kvarstad och sking­ringsförbud i lagsökningsmål. Rälten får också förordna om handräckning


 


Prop. 1980/81:88                                                                   69

enligl 192 !) UL. dvs. avhysning. Belräffande dessa äigärder gäller vad som är föreskrivet i RB och UL för molsvarande fall,

Förslagel till utsökningsbalk ulgår frän all skingringsförbud i bäde ivislemål och brottmål skall upphöra som en självständig säkerhetsåtgärd. Den frågan kommer all behandlas i följdlagstiftningen till utsöknings­balken. Lämpligen bör emellertid redan nu göras den jämkning i paragra­fen som påkallas av alt skingringsförbud kommer all försvinna, 1 en särskild övergångsbestämmelse bör anges alt ell skingringsförbud som har meddelats före ikraftlrädandel därefter jämställs med ell beslul om kvarstad, Beslämmelsen får belydelse inte bara i fråga om verkslällighel och rättsverkningar av beslutet om skingringsförbud ulan också i fråga om l.ex. fullföljd mol beslulet. jfr 36 §.

Vad som i paragrafen sägs om handräckning enligl 192 § UL bör ersättas med en föreskrifl om all rälten får meddela handräckning för avhysning av gäldenären. Vidare bör anges all 9 § handräckningslagen gäller i fråga om sådan handräckning. Det innebär all samma regler om invändningar och bevisning skall lillämpas som i mål enligt handräckningslagen. I övrigl skall, liksom f.n., gälla samma regler som i lagsökningsmålel. l.ex, i fråga om handläggningsordning, koslnader och fullföljd.

Enligl 34 !) tredje styckei lagsökningslagen skall i fråga om beslul som rätten har meddelat under målets handläggning lillämpas vad som är före­skrivet för tvistemål. Del kan undanlagsvis förekomma all beslut enligl 16 !) meddelas under handläggningen. I så fall skall enligl 49 kap. 4 § förslå styckei 6 RB särskild lalan föras mot del beslutet. Ett förordnande om avhysning torde även med paragrafens nya lydelse komma alt omfatlas av beslämmelsen i 49 kap. 4 § första slyckel 6 RB. Jag anser del alltså inle behövligt all jämka sisinämnda beslämmelse.

31 §

Första meningen i paragrafen innehåller en beslämmelse om forum i mål om lagsökning och betalningsforeläggande. Enligl den beslämmelsen gäller om laga domsiol vad som är föreskrivet för ivislemål. Om målel avser en arrende-, hyres- eller bosladsrällslvisl, skall del följaktligen tas upp av den lingsräll som är fastighetsdomstol.

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen (avsniu 2.5) bör mål enligl såväl handräckningslagen som lagsökningslagen las upp av samtliga lingsrätler även om mål om samma sak i vanlig rättegång skall las upp av fastighetsdomstol. De särskilda föreskrifierna om forum i arrende-, hyres-eller bosladsrättslvisler skall alltså inte lillämpas i mål enligl lagsöknings­lagen. En bestämmelse av den innebörden har tagils upp i paragrafen (jfr 2 § första stycket iredje meningen förslaget till handräckningslag).


 


Prop. 1980/81:88                                                                   70

32!)

Om lagsökningsmål som rör arrende-, hyres- eller bosladsrällslvisl hänskjuts lill rättegång, måste målet överlämnas till den tingsrätt som är behörig fastighetsdomstol. Delsamma gäller om återvinning söks. Före­skrifl om överlämnande i dessa fall kan meddelas i förordning.

Förevarande paragraf upptar beslämmelser om den fortsatta handlägg­ningen av mål som har hänskjutits lill rättegång. Paragrafen har ändrats så all möjlighelen av att målel måste överlämnas till en annan tingsrätt blir beaktad. Samtidigt har en del andra jämkningar gjorts. Sålunda anges det uttryckligen i andra meningen all målet kan komma att sällas ul till sammanträde enligt småmålslagen (jfr 14 § handräckningslagen). Della kan bli aktuellt även i fall som avses i iredje meningen i paragrafen. Även där har ordalydelsen alltså jämkats. I övrigt föreslås en del redaktionella änd­ringar.

36 §

Vad som i paragrafen sägs om skingringsförbud har fåll ulgå och vad som sägs om handräckning enligl 192 !i UL har ersatts med avhysning. Vidare har del gjorts en smärre redaktionell jämkning.

4.2.2 Förslagel till ändring i jordabalken

8 kap. 32 § och 12 kap. 71 §

I dessa paragrafer har tagits in en erinran om de särskilda bestämmelser om forum i arrende- resp. hyrestvist som föreslås i handräckningslagen och lagsökningslagen.

12 kap. 27 §

Enligl förevarande paragraf kan en hyresvärd i vissa fall få handräckning av överexekuior för att bereda sig tillträde lill en lägenhet. I enlighel med vad jag har anfört under rubriken till avsnitt 4.2 har ordet "överexekutor" ersatts med "tingsrätten" och hänvisningen till 191 § UL ersatts med en hänvisning lill 17 § handräckningslagen.

4.2.3 Förslagel lill ändring i bostadsrättslagen (1971:479)

29 och 36 §§

Belräffande ändringarna i dessa paragrafer får jag hänvisa lill vad jag har anfört i anslulning lill ändringen i 12 kap. 27 § jordabalken och vid rubriken till avsniu 4.2.


 


Prop. 1980/81:88                                                                   71

77!)

I förevarande paragraf har tagils upp en erinran om de särskilda bestäm­melser om forum i bostadsrättstvist som föreslås i handräckningslagen och lagsökningslagen (jfr förslagen till ändring i 8 kap. 32 § och 12 kap. 71 § jordabalken).

4.2.4 Förslaget IiU ändring i lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden

Enligt 1 § första stycket lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden (småmålslagen) skall den lagen lillämpas i tvistemål vari förlikning om saken år tillåten, om tvisteföremålel inle överstiger hälften av basbeloppel för oktober näst föregående år. Tredje slyckel i paragrafen innehåller en särskild bestämmelse om beräkning av värdet när lalan har väckts genom ansökan om lagsökning eller betalningsföreläggande eller som enskilt anspråk i brottmål. Som värde skall då gälla värdel vid rättens beslut alt Ivisten skall handläggas som tvistemål.

Motsvarande bör gälla när mål enligl handräckningslagen efler åter­vinning har upptagits till handläggning enligt småmålslagen. Tredje stycket har kompletterats med en bestämmelse av den innebörden.

4.2.5 Förslaget till ändring i vattenlagen (1918:523) 9 kap. 22 §

1 paragrafen regleras uttagandet av vissa ersättningar enligt vattenlagen. Enligl andra styckei i paragrafen skall länsstyrelsen, om ersällningen inte belalas, på ansökan av den ersättningsberättigade låta uliaga beloppet samt ränla. Därvid skall reglerna i UL om verkställighet av lagakraft­ägande dom i tvistemål varigenom betalningsskyldighet har ålagts någon lillämpas.

Hänvisningen lill UL har ersatts med en hänvisning till ulsöknings­balken. Det har ansetts vara tillräckligt att ange all bestämmelserna om verkställighet av lagakraftägande dom skall lillämpas.

Frågan huruvida UL eller ulsökningsbalken skall tillämpas i mål som är anhängigt hos kronofogdemyndigheten vid utsökningsbalkens ikraft­lrädande kommer att regleras i promulgationslagen till balken.

11 kap. 83 §

Vad som sägs om överexekuior i paragrafens andra stycke har avseende på dennes befogenhel att förordna om handräckning. Orden "eller överexekutor" har därför fått ulgå.


 


Prop. 1980/81:88                                                                    72

Har överexekuior före ikraftträdandet meddelat ett sådant förordnande som avses i paragrafen, bör i fråga om förordnandet paragrafen i sin äldre lydelse fortfarande lillämpas. Detsamma gäller om ell förordnande på gmnd av en övergångsbestämmelse meddelas efter ikraftlrädandel. En särskild bestämmelse härom har lagils upp i övergångsbestämmelserna lill förevarande lagändringar,

13 kap. 8§

Enligt första slyckel i förevarande paragraf kan överexekuior under vissa förutsättningar förbjuda all ett påbörjat arbele fortsätts saml meddela handräckning fill rättelse av vad som redan har utförts.

Överexekutors befogenheter har förts över lill tingsrätten. Del bör påpekas att förfarandet enligl den nya handräckningslagen bör lillämpas vare sig fråga är om att förbjuda fortsättningen av ett påbörjat arbete eller all förordna om rättelse av vad som olagligen har utförts. Det är här fråga om två självständiga handräckningsåtgärder.

I enlighel med vad jag har anfört under rubriken till avsnitt 4.2 har hän­visningen till UL i fjärde stycket i paragrafen ersatts med en hänvisning till 17 § handräckningslagen.

13 kap. 9 och 17 §§

1 fråga om ändringarna i förevarande paragrafer får jag hänvisa till vad jag har anfört i anslulning till rubriken lill avsniu 4.2.

4.2.6 Förslagel lill ändring i lagen (1939:608) om enskilda vägar

40 §

Fjärde slyckel i paragrafen innehåller beslämmelser om verkställighet av en dom enlig lagen om enskilda vägar som inle har vunnii laga kraft. Om verkställighet söks på en sådan dom, måsle sökanden ställa panl eller borgen för den skada som kan uppkomma genom verkställigheten. 1 fråga om pant eller borgen hänvisas f.n. till 48 § första stycket UL. Vidare anges att staten är befriad från skyldighel att ställa säkerhet.

Förslaget till utsökningsbalk innehåller i 2 kap. 25 § bestämmelser angående säkerhet som skall ställas enligt balken, bl.a. i fråga om säker­hetens beskaffenhet. Den nuvarande hänvisningen till 48 § första styckei UL har ersatts med en hänvisning lill 2 kap. 25 § utsökningsbalken. Enligt 2 kap. 27 !) första styckei förslagel till utsökningsbalk är staten, kommun, landstingskommun och kommunalförbund befriade från skyldighet att slälla säkerhet. Delsamma bör gälla i fall som avses i förevarande paragraf. Hänvisning ges därför också till 2 kap. 27 § första stycket utsöknings­balken.


 


Prop. 1980/81:88                                                                   73

106 s

1 fräga om ändringarna i första och andra styckena i paragrafen får jag hänvisa till vad jag har anfört i anslutning till rubriken till avsnitt 4.2.

Enligl paragrafens iredje siycke skall, om ansökan om handräckning har gjorts av allmän åklagare, kosinaden för handräckningen på kronofogde­myndighetens begäran förskolleras av allmänna medel. Vad som avses är alltså kostnaden för verkställighet av handräckningsulslagel, 1 förslaget lill utsökningsbalk finns i 17 kap. 5 i) bestämmelser om skyldighet för sökanden all förskotlera förrättningskostnader. om kronofogdemyndig­helen begär del. Slalen. kommun, landstingskommun tich kommunal­förbund är emellertid befriade från skyldigheten att lämna förskoll. Delsamma bör gälla i fall som avses nu. Tredje slyckel har därför fåll ulgå.

4.2.7    Förslagel illl ändring i lagen (1960:690) om byggnadsminnen

I enlighel med vad jag har anfört i anslulning till förslaget till ändring i 106 § lagen (1939:608) om enskilda vägar har beslämmelsen om förskoll på handräckningskoslnad i 18 § andra slyckel fåll utgå. Belräffande övriga ändringsförslag får jag hänvisa lill vad jag har anfört i anslutning lill rubriken lill avsnitt 4.2.

4.2.8    Förslaget till ändring i gruvlagen 11974:342)
4 kap. 36 §

Enligl första slyckel i paragrafen skall länsstyrelsen på begäran av den som är berättigad lill ersättning för utmäl låta ta ul ersällningen hos den ersältningsskyldige, om denne inte betalar eller nedsätter ersällningen i räll lid. I fråga om uttagande av ersättning och ränta skall enligl andra styckei beslämmelserna i UL om verkställighet av lagakraftägande dom i tvistemål varigenom betalningsskyldighet ålagts någon tillämpas.

Hänvisningen till UL har ersatts med en hänvisning till utsöknings­balken. Del har ansetts vara tillräckligt all ange all bestämmelserna om verkslällighet av lagakraftägande dom skall lillämpas (jfr förslaget till ändring av 9 kap. 22 § vattenlagen 1918:523)

11 kap. 2§

Belräffande ändringarna i förevarande paragraf får jag hänvisa lill vad jag har anfört i anslutning till rubriken till avsnitt 4.2.


 


Prop. 1980/81:88                                                                   74

4.2.9 Förslagel   tiU ändring  i  lagen   (1976:666)  om  påföljder och  in­
gripanden vid olovligt byggande rn.m.

Ändringen i 8 § förevarande lag påkallas av all skingringsförbud avses försvinna som självständig handräckningsform. Jag har berört den frågan i anslulning till förslagel till ändring av 16 § lagsökningslagen.

Belräffande ändringen i 14 !) får jag hänvisa till vad jag har anfört i anslut­ning till rubriken till avsnitt 4.2.

4.2.10  Övriga följdändringar

Belräffande övriga följdändringar får jag hänvisa lill vad jag har anfört i anslulning lill rubriken lill avsnitt 4.2.

5 Hemställan

Jag hemställer att lagrådels yltrande inhämtas över förslagen till

1.     handräckningslag,

2.  lag om ändring i lagsökningslagen (1946:808),

3.  lag om ändring i jordabalken,

4.  lag om ändring i bosladsrättslagen (1971:479),

5.  lag om ändring i lagen (1974:8) om rättegången i ivislemål om mindre värden,

6.  lag om ändring i vallenlagen (1918:523),

7.  lag om ändring i lagen (1939:608) om enskilda vägar,

8.  lag om ändring i lagen (1942:350) om fornminnen,

9.  lag om ändring i lagen (1960:690) om byggnadsminnen,

 

10.  lag om ändring i lagen (1963:537) om gravrält m.m..

11.  lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822),

12.  lag om ändring i miljöskyddslagen (1969:387),

13.  lag om ändring i väglagen (1971:948),

14.  lagom ändring i lagen (1971:1154) om förbud mol dumpning av avfall i vatten.

15.  lag om ändring i gruvlagen (1974:342),

16.  lag om ändring i lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheler,

17.  lag om ändring i lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m.m.,

18.  lagom ändringi lagen (1978:160) om vissa rörledningar.

6 Beslut

Regeringen beslutar i enlighel med föredragandens hemställan.


 


Prop. 1980/81:88                                                                75

Bilaga I

Förslag i departementspromemorian (Ds Ju 1977:5) Summarisk process

Förslag till Lagsökningslag

Härigenom föreskrives följande.

Allmänna bestämmelser

1 §    Lagsökning enligt denna lag får äga rum för

1. utfående av fordran i pengar,

2.    avhysning av lidigare ägare eller nyttjanderättshavare från fasl egen­dom, bostadslägenhet eller annat uirymme i byggnad,

3.    rättelse i annat fall när olovlig åtgärd har vidtagits med lös eller fast egendom.

2 § Ansökan om lagsökning göres skriftligen hos allmän underrätt. An­
sökningshandlingen skall vara egenhändigt undertecknad av sökanden el­
ler hans ombud.

Beträffande laga domstol gäller vad som är föreskrivet om tvistemål. Rällen prövar självmani sin behörighet. Sökandens uppgifi om de omstän­digheter som befingar rättens behörighet skall lagas för god, om anledning ej förekommer att den är oriktig.

3 § Sökanden skall ange den åtgärd som han yrkar och de omständighe­
ter på vilka yrkandet grundas. Uppgift skall även lämnas om de omständig­
heter som betingar rättens behörighet, om ej denna framgår av vad som i
övrigl anföres. Begär sökanden ersättning för kostnader i målel, skall han
ange vad som yrkas i del hänseendet.

Åberopas lill slöd för ansökningen skuldebrev, kontrakt, panlbrev eller annat skriftligt bevis, bör handlingen eller bestyrkt avskrift av denna inges samtidigt som ansökan göres.

4   § Har ansökan gjorts hos underrätt som ej är behörig, skall handlingar­na i målel genast överlämnas lill underrätt som enligt vad handlingarna visar är behörig. Ansökan anses gjord, när ansökningshandlingen kom in till den förra domstolen.

5   § Är ansökan så bristfällig att den ej kan läggas till grund för prövning i sak och efterkommer sökanden ej föreläggande att avhjälpa bristen, skall ansökningen avvisas.

Ansökan skall även avvisas om den avser åtgärd som ej kan beviljas enligl denna lag eller hinder i annat fall möter alt upptaga ansökningen.

6 § Är det uppenbart att sökandens anspråk är ogrundat, får ansökning­
en genasl avvisas.


 


Prop. 1980/81:88                                                                    76

7 § Upplages ansökningen skall svaranden föreläggas alt inom viss tid
fiån delgivning av ansökningen skriftligen yttra sig över denna vid påföljd
att mälet ändå avgöres. Tiden får ej utan särskilda skäl besiämmas längre
än lill en vecka.

1 föreläggandel skall svaranden uppmanas all ange om han medger eller beslrider ansökningen samt all, om den hell eller delvis bestrides, uppge skälen för bestridandet.

Om del behövs skall tillfälle lämnas sökanden all skriftligen yllra sig över vad svaranden har anfört.

8 § Rätlens avgörande av saken sker genom ulslag. Sökandens framställ­
ning av omständigheterna i målet lägges lill grund för prövningen, i den
mån den har lämnats obestridd av svaranden.

Återkallas ansökan, avskrives målet.

9 § Bifalles ansökan om lagsökning, skall svaranden ersätta sökanden för
hans koslnader i målel. Ersällning utgår med skäligl belopp för sökandens
egel arbete med anledning av målel. för inkassoålgärd som har vidtagits
före ansökningen saml för arvode lill ombud eller biträde. Ersättning ulgår
även för ansöknings- och expeditionsavgifter samt för andra nödvändiga
ulgifler med anledning av målet.

Ogillas ansökan eller avvisas eller återkallas ansökningen sedan svaran­den har inkommil med yttrande, kan rätten, om särskilda skäl föreligger, ålägga sökanden all ersälla svarandens kostnader enligl vad som prövas skäligl.

Är part missnöjd med rättens utslag endast såvitt gäller beslul om ersättning för koslnaderna, får han i den delen föra särskild lalan genom besvär. Vid sådan talan har 19 § första styckei molsvarande tillämpning.

Lagsökning för fordran

10       § Lagsökning enligt 1 § 1 får avse åläggande för gäldenär att betala
förfallen fordran i pengar.

Är sådan fordran förenad med särskild förmånsrätt i skepp eller skepps­bygge, luftfartyg, reservdelar lill luftfartyg eller fast egendom, kan borge­nären erhålla förklaring alt fordringen skall utgå med förmånsrätt i egendo­men i den omfattning som gäller enligt lag. Molsvarande gäller om borge­nären har förmånsrätt på gmnd av företagsinleckning.

11   § Lagsökning för skadestånd får avse endasl sakskada eller skada som har uppkommil i avtalsförhållande. Kravel får ej överstiga hälften av del enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring bestämda basbeloppet för oklober näst föregående år. Härvid tages ej hänsyn till yrkad ränta eller ersättning för kostnader i målet.

12   § Bestrider svaranden ej betalningsskyldighet inom förelagd tid, skall utslag meddelas i enlighet med 10 §.

Har sökanden grundat ansökningen om lagsökning på skriftligt ford­ringsbevis, skall ansökningen bifallas, även om svaranden har bestritt ansökningen men ej anfört sannolika skäl för sitt bestridande. Invändning om betalning beaklas endast om den styrkes.

Kvitlningsförklaring gäller som bestridande till den del motfordringen täcker skulden.


 


Prop. 1980/81:88                                                                   77

13   § I mål om lagsökning får rätlen förordna om kvarstad enligt vad som sägs i 15 kap. rättegångsbalken.

14   !) Mol ulslag i mål om lagsökning enligt 10 !) kan part söka älervinning hos rällen. Ålervinning skall sökas, av svaranden inom en månad från den dag dä ulslagel delgavs honom eller del hell eller delvis verkställdes och av sökanden inom en månad från dagen för ulslagel.

Har ålervinning sökts, anses lalan väckl när ansökningen om lagsökning gjordes hos rällen.

Ulslag varigenom sökandens talan enligt 10 !) har ogillats hindrar ej att part efter ätervinningsfrislens utgång väcker lalan i den ordning som är föreskriven för tvistemål i allmänhel.

Lagsökning för avhysning m. m.

15   § Fullgör ej tidigare ägare eller nyltjanderältshavare förpliktelse att flytta från fast egendom, bostadslägenhet eller annat utrymme i byggnad när besitlningsrälten har upphörl. får rätlen förordna om avhysning av honom.

16   § Har någon i annat fall än som avses i 15 !) egenmäktigt rubbal annans besittning eller vidlagil annan olovlig åtgärd belräffande lös eller fasl egendom eller hindrar någon på annai säll olovligen utövningen av räll lill viss egendom, får rällen förordna om återställande av besittning eller annan rättelse.

17   § Ansökan om lagsökning enligl 15 eller 16 § får beviljas endasl om sökandens rätt är uppenbar.

Åberopas lill slöd för lagsökning enligl 15 § alt nylljanderäll är förver­kad på grund av dröjsmål med beialning av vederlag för nyltjanderälien. beaklas invändning om betalning endasl om den styrkes.

18 § I mål om lagsökning enligl 16 § får rätlen, om saken är brådskande,
ulan hinder av 7 !) genasl bevilja den sökla åigärden. Så snart som möjligt
skall prövas om beslulet skall beslä.

Mot beslul under förfarandel i fråga som avses i första slyckel skall lalan föras särskill.

19 § Mol Ulslag i mål om lagsökning enligt 15 eller 16 § föres lalan genom
besvär i hovrällen. Besvär anföres inom tvä veckor frän den dag dä ulslagel
delgavs svaranden eller del hell eller delvis verkställdes. Har ansökningen
ogillats, anföres besvären dock inom samma lid från dagen för ulslagel.

Första slyckel gäller ej om genom utslaget har avgjorts även fråga som avses i 10 §. I sådant fall får part i stället söka återvinning mot ulslagel i den ordning som anges i 14 §.

20 § Bestämmelserna i denna lag hindrar ej all fråga som avses i 15 eller
16 !) prövas i den ordning som är föreskriven för tvistemål i allmänhel.
Omfattar ansökan om lagsökning även yrkande som avses i 10 § får talan
dock ej väckas så länge målet är anhängigt eller möjlighelen lill ålervinning
slår öppen för parten.


 


Prop. 1980/81:88                                                               78

Övriga bestämmelser

21    §    Mål enligl denna lag skall handläggas skyndsamt.

22    § Vid handläggning av mål enligl denna lag är rälten domför med en lagfaren domare.

23    § Föreläggande som avses i 7 § skall jämte ansökningshandlingarna delges gäldenären på sätt som är föreskrivet om stämning i Ivislemål. Delgivning får ej ske enligt 15 § delgivningslagen (1970:428).

24    § Ulslag enligt denna lag delges genom rällens försorg endasl om förklaring har meddelats all fordringen skall utgå med förmånsrätt i regi­strerat skepp eller skeppsbygge, registrerat luftfartyg, intecknade reserv­delar lill luftfartyg eller fasl egendom eller om sökandens lalan har bifallits i mål vari part har beviljats rätlshjälp genom beslut av rätlshjälpsnämnden.

25    § Har ålervinning sökts mot ulslag enligl denna lag, förordnar rätten om målets fortsatta handläggning. Beträffande rättegången skall stämning anses utfärdad genom detta förordnande. Kan målel anses lillräckligl förberett genom lagsökningsförfarandet, får det genast utsättas till huvud­förhandling eller, om del skall handläggas enligt lagen (1974: 8) om rätte­gången i Ivislemål om mindre värden, till sammanlräde enligt den lagen.

26    § I den mån särskild beslämmelse ej har meddelats i denna lag, gäller i tillämpliga delar vad som i rätlegångsbalken sägs om ivislemål.

Denna lag träder i kraft den 00, då lagen (1946: 808) om lagsökning och betalningsföreläggande skall upphöra att gälla.


 


Prop. 1980/81:88                                                                79

Bilaga 2

SammanstäUning av remissyttranden över promemorian (Ds Ju 1977:5) Summarisk process'

1 Allmänna synpunkter

/./ Svea hovrätt: Del remitterade förslagel innefattar en genomgripande
reform av de summariska processformerna lagsökning, betalningsforeläg­
gande och handräckning-- . 1 relation härtill framstår promemorian

som överraskande mager. Mol bakgmnd av del utredningsarbete som

lidigare redovisats-- kan emellertid de aktuella frågoma - åtminstone

vad gäller den summariska belalningsprocessen - nu anses vara i stort sell tillfredsställande utredda om synfältet begränsas strikt till del område PM gäller. Sett i ell snävt perspektiv framstår det remillerade förslagel som väl ägnat att läggas till gmnd för lagstiftning.

Det kan emellertid inte uteslutas att bilden skulle bli en helt annan om man på ett fullständigare sätt än som nu är fallet satt in den summariska processen i sitt allmänprocessuella sammanhang och gjort ett försök att samstämma de processuella instmment som i dag slår den rättssökande allmänheten till buds. Vad som kortsiktigt kan förefalla vara en lycklig innovation på den summariska processens område skulle då möjligen komma i en mindre fördelaktig dager. Man saknar t. ex. en närmare diskus­sion av i vilken mån tillkomsten av 1974 års lag om rättegången i tvistemål om mindre värden (småmålslagen) bör påverka ulformningen av en ny summarisk process. Förslaget sätts ej heller i relation lill aktuella reform­planer i fråga om utformningen av den ordinära civilprocessen.

Nu kan man naturligtvis inte lägga det remitterade förslagel till last att underlag i dag saknas för en mera övergripande diskussion (jfr PM s. 98); förslagel förefaller ju till inle oväsentlig del vara en konsekvens av alt överexekulorsorganisationen sannolikl skall avskaffas från 1/1 1980 (PM s. 102). Tidspressen ökas yllerligare av att ett ställningslagande lill det remil­lerade förslaget skall ske i departementet samtidigt som förslaget till utsök­ningsbalk (SOU 1973: 22) remitteras till lagrådel (PM s. 14). Del är beklag­ligt all ulformningen av ett förfarande som har så slor belydelse i del prakliska rätlslivel Ofr PM s. 141) på detla sätt blir någol av en biprodukt lill annat lagstiftningsarbete.

Nyligen har tillsatts en kommitté med uppdrag all göra en översyn av rätlegångsförfarandet vid allmän domstol. Direktiven (Dir 1977: 10) ger knappast utrymme för ett samlat grepp på de olika processformema ens i detta sammanhang, även om del är avsikten att undersöka vilka följder eventuella ändringar får för RB:s system i stort (s. 4), att söka nå en ordning som innebär att rättsväsendets resurser utnyttjas på bästa sätt (s. 5) och att pröva om småmålslagen bör arbetas in i RB (s. 6). Det skulle enligl hovrättens mening vara lyckligt om kommittén även hade att över­väga förhållandel mellan den summariska processen och övriga process-former samt möjlighetema att arbeta in också den summariska processen i RB, kanske rent av genom alt göra den summariska processformen lill en

' I sammanställningen har utelämnats de remissyllranden som enbart hänför sig till den summariska betalningsprocessen.


 


Prop. 1980/81:88                                                                    80

normal ingång lill nära nog samtliga disposiliva civilprocessuella förfaran­den. Den föreslagna möjlighelen till utökad användning av tredskodom i småmål accentuerar ytteriigare behovet av en dylik totalsyn. Man riskerar nu all få en provkarta på processlyper som delvis överlappar varandra (jfr SOU 1963: 28 s. 55 f).

Del skulle givelvis föra för långl aft här utveckla ovan skisserade tankar och PM erbjuder som nämnis heller inle lillräckligl diskussionsunderlag i delta hänseende. Hovrälten återkommer dock lill detta övergripande spörsmål i del följande.

Kan man då inte låta förslagel vila till dess bättre underlag finns för en samordnad syn? Nej, uppenbarligen är så inle fallet vad gäller handräck­ningsmålen; här bör ju en lag ligga klar alt träda i kraft 1980. Och mol tanken alt låla eventuella reformer på betalningsprocessens område anslå, till dess den nytillsatta kommittén kan skönja åtminstone huvuddragen av den framtida systematiken, kan anföras alt man inte har något all förlora på att reformera betalningsprocessen s.a. s. interimistiskt; skulle den nya lagsökningslagen sedan visa sig passa illa in i det framtida systemet går det ju all ändra på nytt. Häremoi kan dock i sin lur med fog göras gällande alt täta ändringar knappast är all rekommendera på ett rättsområde som allmänheten fömtsälls behärska utan hjälp av juridisk sakkunskap (PM s. 70). Vidare förefaUer nu gällande lag fungera lämligen tillfredsställande.

Hovrätten sammanfattar sin principiella inställning på följande sätt. Med undantag för handräckningsmålen och ändringama i jordabalken och småmålslagen bör en reform möjligen anstå till dess frågan om den sum­mariska betalningsprocessens samband med övriga processlyper utretts. Sett i del jämförelsevis trånga perspektiv som anläggs i PM anser hovrät­ten dock all förslaget i sina huvuddrag är väl genomarbetat och - med några viktiga reservationer som kommer att framgå av det följande - väl

ägnat att läggas lill gmnd för lagstiftning.       Lagförslaget är i huvudsak

tilltalande ur språklig och redaktionell synpunkt.

Hovrättens - med lidigare angivna reservationer - allmänt positiva hållning till del nu remitterade förslagel skall ses mot bakgmnd av vad hovrätten yttrat i samband med lidigare reformarbete på här aktuella

område.----- Eftersom hovrälten i allt väsentligt vidhåller sina tidigare

ställningstaganden är del med tillfredsställelse hovrätten nu kan konstatera alt man i PM prövat frågan om en samordning av de summariska process­formema, att de exekufiva organens judiciella uppgifter inskränks i slällel för att utökas samt alt frågan om en utvidgad lillämpning av tredskodom nu gjorts lill föremål för ett - visserligen till småmålslagen begränsat -förslag. Hovrätten vill här också inflika att om förslaget att överföra handräckningsmålen till allmän domstol genomförs kommer den i SOU 1973:22 aklualiserade frågan om avskaffande av överexekuior givetvis i en ny dager: hovrätten kan under angivna fömtsättning numera Ullstyrka en sådan åtgärd för såvitt reglerna om självrättelse i en ny utsökningsbalk stramas upp i förhållande lill vad som föreslogs i detta betänkande.

1.2    Falu tingsrätt anser att de i promemorian framlagda förslagen i allt väsentligt är lämpliga och att de, med vissa anmärkningar, kan tillstyrkas.

1.3    Sollentuna tingsrätt lillslyrker förslaget.

1.4    Uppsala läns norra tingsrätt: Förslaget synes vara väl lämpat att läggas till gmnd för lagstiftning.


 


Prop. 1980/81:88                                                                   Hl

1.5   Ulredningen angående företagsinleckning finner inle någon anledning lill erinran mol förslagel i slort,

1.6   Räticgungstitredningen: Promemorian är enligt utredningen ett för­ljänslfulll slulresullat av det mångåriga arbelel med all reformera de sum­mariska processformerna. Förslagel lill ny lagsökningslag utmärks av en stark strävan efter enhetlighet och tillämpningsområdet för den lagen har fån omfatta såväl de nuvarande lagsöknings- och beialningsföreläggan-deinsiiluten som vissa handräckningsformer enligl utsökningslagen. Den föreslagna lagsökningslagen synes väl ägnad all ligga lill gmnd för lagstift­ning. Särskill värdefullt är all man lyckats åstadkomma ett smidigt förfa­rande ulan onödigt tyngande formella krav.

Den föreslagna lagsökningslagen angriper pä flera punkter allmänna processrältsliga problem på ett nytt sätt. I allmänhel synes lösningarna vara praktiskt ändamålsenliga för lagsökningsprocessens del. Flera av de berörda frågorna kommer emellertid att las upp ur ett någol vidare per­spektiv av rätlegängsulredningen, som har lill uppgift all göra en allmän översyn av rättegångsförfarandet i de allmänna domstolarna. Det är myc­ket möjligl all många av promemorians lösningar år väl värda all ges en allmän tillämpning i tvistemål men på många punkler kan det bli akluelli all föreslå lösningar som delvis avviker från promemorieförslagel. Ulredning­en har ännu inle möjlighel att göra någon mera samlad bedömning av frågoma. Enligt ulredningens mening bör man emellertid undvika att i nu förevarande lagstiftningsärende införa nya processrältsliga principer som inle är nödvändiga för alt lagsökningsprocessen skall fungera. Del förtjä­nar påpekas all särskilda bestämmelser i lagsökningslagen många gånger kan komma alt bli överflödiga, om molsvarande fråga löses i RB (se 26 !) förslagel lill lagsökningslag). Också tidsaspekten bör beaklas. Den före­slagna lagsökningslagen avses bli salt i krafl försl i början av 1980-lalet. Arbetel i rällegångsutredningen bedrivs med sikte på all förslag skall kunna framläggas dessförinnan.

Innan frågor av mera delaljkrilisk natur tas upp vill utredningen erinra om all den föreslagna lagsökningsprocessen har ell nära samband med den snart föreslående allmänna reformen av utsökningsrätten. Många frågor har av den anledningen lämnats öppna i promemorian. Så är fallet belräf­fande frågor bl. a. om lagsökningslagens förhållande lill 15 kap. rättegångs­balken, om summarisk process i de fall där nuvarande beslämmelser hänvisar lill 191 !) utsökningslagen, vissa inhibitionsfrågor och frågor om verkslällighel av lagsökningsutslag. Genom kopplingen mellan lagsök­ningsprocessen och utsökningsrätlsreformen är del svårt att göra en lolal­bedömning av del nya lagsökningsinslitulel. Ulredningen förulsätler emel­lertid att frågor om sambandet mellan promemorieförslaget och ulsök-ningsrättsreformen ägnas särskild uppmärksamhet vid den fortsatta be­handlingen av promemorieförslagel inom departementet.

1.7       Svenska sparbanksföreningen: Föreningen kan i princip ansluta sig lill
den i promemorian föreslagna huvudlinjen för den summariska processens

organisation och ulformning- . Sparbanksföreningen kan likaså i alll

väsenlligl godtaga lagförslagets ulformning i promemorian.

1.8       Sveriges föreningsbankers förbund anser att det finns väsentliga bris­
ler i förslagel. Vid detta förhållande och då nuvarande lag fungerar bra
föreslår förbundet att ändringarna begränsas till dem som betingas av att
handräckningsmålen överförs lill tingsrätlema.

6    Riksdagen 1980181. I saml. Nr 88


 


Prop. 1980/81:88                                                                   82

1.9 Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinsti­
lution: Sammanfallningsvis kan framhållas att föreningen har funnit alt del
remillerade förslagel icke innehåller några regler som innebär förenklingar
eller rationaliseringar i förhållande till gällande rätt men alt del däremot i
många avseenden kommer all medföra komplikationer och tolkningssvå­
righeler. Föreningen anser därför all nuvarande regler bör bibehållas, med
de smärre justeringar som kan anses erforderliga.

1.10     Sveriges Jästighetsägareförbund: Genomförs förslagel, skulle del
leda lill åtskilliga förenklingar och minskade koslnader. Fördelarna synes
vara så slora att förslagel bör genomföras ulan tidsutdräkt och före ikraft­
lrädandel av den nya utsökningsbalken.

/.// HSB:s riksförbund lillslyrker promemorieförslagel.

1.12   Sveriges köpmannaförbund lillslyrker, med några reservationer, pro­memorieförslagel.

1.13   Svenska försäkringsbolags riksförbund: Den lagsökningslag som fö­reslås synes erbjuda en rationell ordning för hantering av sådana krav som lämpligen kan handläggas! ell summariskl förfarande.

1.14   Folksam: Förslagel synes innebära all den summariska processen får en rationellare ordning än den som nu gäller.

2 Valet av handläggande myndighet

2.1    Domstolsverket: Domstolsverket vill med anledning av diskussionen i promemorian (s. 66 ff) underslryka vikten av all den summariska belal­ningsprocessen även framdeles handläggs vid de allmänna domstolarna. Åtskilliga av dessa mål kräver ingående juridisk granskning. Som fram­hålles i promemorian (s. 68) ulgör handläggningen av mål om lagsökning och betalningsforeläggande även ell viktigt inslag i tingsnotariemas tjänst­göring. Från denna synpunkl innebär del också fördelar all handräcknings­mål enligt 191 och 192 !j§ utsökningslagen (UL) läggs över på de allmänna domstolarna. Den erfarenhet som finns vid tingsrätterna både bland den rättsbildade och icke rättsbildade personalen av handläggning av liknande mål kommer all avsevärt underlätta en överflyttning av handräckningsmå­len dit.

2.2    Datainspektionen: Enligt datainspektionens mening har fördelarna med all låta kronofogdemyndigheterna ulföra såväl den judiciella pröv­ningen som verkställigheten någol undanskymts i promemorian. Den över­vägande delen av ansökningarna om lagsökning om betalningsföreläggande inges av fordringsägare med ett slort anlal ärenden samt av anställda hos de större inkassoföretagen. 1 denna masshantering är del vikfigt att möjlig­hetema till rationalisering prövas noga, något som kan komma fordrings­ägama och inkassoföretagen lill godo, men också gäldenärerna i den mån dessa är skyldiga all ersätta fordringsägamas kostnader. Den pappershan­tering som orsakas av att ärendena handläggs av olika myndigheter är i sig tidskrävande och medför en förlängd genomsnittlig omloppstid för ären­dena. Ett hinder mot rationalisering ligger i att myndigheterna ställer olika


 


Prop. 1980/81:88                                                                   83

anspråk på utredning. Frän inkassobranschens sida har del lex, påpekats all domstolarna ofta inle begär regislreringsbevis för akfiebolag (jfr 11 kap. 4 !) rällegängsbalken) och inte heller utdömer ersättning härför, men all kronofogdemyndigheterna vid verkställigheten regelmässigt fordrar all re­gistreringsbevis skall företes.

Samtidigt måsle dock beaklas all sambandet mellan den summariska belalningsprocessen och verkställigheten inte är så starkt som man ibland velal göra gällande. Visserligen leder en slor andel av lagsökningsulslagen och slulbevisen lill ansökan om utmätning, men betraktar man i slällel utmälningsansökningarnas relafion lill antalet ansökningar om lagsökning och betalningsforeläggande blir sambandet mindre påfallande. En slor andel - inemot en tredjedel - av ansökningarna hos domstol återkallas nämligen innan exekuiionstilel utfärdats.

De rationaliseringsvinster som parterna kan göra vid en överföring av belalningsprocessen till kronofogdemyndigheterna måsle vara belydande för alt uppväga de i promemorian redovisade nackdelarna för det all­männa. Enligt datainspektionens uppfallning är vinsterna inle så slora. Förslagel alt den summariska betalningsprocessen även fortsättningsvis skall äga rum vid allmän domstol tillstyrks därför.

Om handräckningsmålen överförs till de allmänna domstolarna vinner man, såsom påpekas i promemorian, en viss enhellighel. Frågor om av­hysning och om säkerhetsåtgärder kommer inle alt, såsom nu, i olika situationer handläggas av olika myndigheier. Samtidigt kan del dock synas egendomligt all kronofogdemyndigheterna skall få avgöra de talrikt före­kommande målen om handräckning för återtagande av vara enligl lagen (1915:219) om avbetalningsköp (och enligt förslagel lill konsumentkredit­lag), men inle få förordna om återställande av besittning när liden för ett hyresavtal gått ul. Även om fömlsältningarna för återtagande av avbelal­ningsgods o.d. är mer ulföriigl angivna i förfatlningsiexi, synes det judi­ciella inslaget i de båda förfarandena lämligen likartat. En viss splittring kan emellertid knappasl undvikas, och domstolarna synes väl ägnade all handlägga handräckningsmålen. Datainspektionen har därför ingen erinran mol förslaget i denna del.

2.3 RSV: Uppenbarligen kan endast de allmänna domstolarna och krono­fogdemyndigheterna komma i fråga som handläggande myndigheter. En­ligt RSVs mening bör prakliska fördelar få avgöra vilken myndighel som väljs all handha nu ifrågavarande ärendegmpper. Med hänsyn till framför allt all det är fråga om ell myckel slorl anlal ärenden och all partema i slor utsträckning fömtsätts kunna själva anhängiggöra sin talan, ulan anlitande av ombud, bör slörre vikl således läggas vid de faktiska konsekvensema lagförslaget får än vid t. ex. mer marginella koslnadshänsyn för slalen.

RSV anser övervägande skål tala för att handläggningen av lagsökning för fordran bör läggas på kronofogdemyndigheterna. Belräffande sådana frågor som utslagets rättsverkan, besvär, förfarandet vid inkommet bestri­dande m.m. anser verket att 1972 års promemoria (Ds Ju 1972:20) an­gående summarisk betalningsprocess som mottogs övervägande positivt vid den samma år anordnade "hearingen" allljäml kan läggas lill gmnd för del fortsatta lagstiftningsarbetet.

1 fråga om handläggningen av lagsökning för handräckning vill RSV framföra följande. Det skall beaktas att dessa ärenden, som visseriigen till


 


Prop. 1980/81:88                                                                   84

sin formella handläggning påminner om lagsökning för fordringar, ändå kan vara avsevärt mer varierande och komplicerade. Målen kan materiellt beröra vin skilda delar av civilrätten och handläggningen kräver därtor erfarenhet och överblick, i synnerhet som ärendena ofta är brådskande. All svårbedömda ställningstaganden inte skulle uppstå därför att endasl uppenbara fall skall avgöras i denna ordning, lorde inle vara helt korrekt. Det är visseriigen rikligt att ell mål inle skall avgöras handräckningsvis om de faktiska förhällandena i målel är oklara. Om svårighetema emellertid, som ofta är fallet, ligger i rällslillämpningen torde den handläggande myn­digheten inle kunna underlåta att avgöra målet i sak. Del är inle uteslutet att del oftare inkommer bestridande i de mer invecklade målen om hand­räckning, t. ex. ärenden om öppnande av väg, handräckning för all få bort byggnad, avhysning av arrendator. Del bör vidare anmärkas all verksläl­lighet av handräckningsbeslut - som även i fortsättningen lorde kunna ske innan beslutet vunnii laga krafl - ibland har sådana konsekvenser all såväl överklagande som ordinär process vid allmän domstol kan bli mer eller mindre ell slag i luften. Även om utslag inte tillerkänns rättskraft är det därför av slor betydelse all målen handläggs korrekt och omdömesgillt.

Beträffande handräckningsmålen anser RSV därför alt det är av särskild betydelse all målen handläggs av lillräckligl erfarna jurister. Till följd av mälens relalivl ringa anlal av mer skiftande karaktär lorde handläggningen inle kunna bli rutinartad på sådanl säll som vad gäller fordringsmål. Avhysning på gmnd av oguldna hyror utgör härvid ett betydelsefullt un­danlag. Den judiciella bedömningen spelar över huvud tagel en slörre roll i handräckningsmål än i mål om fordringar. Della gäller även om ansökning­arna lämnas obestridda.

De skäl RSV anfört i remissvaret över förslaget till utsökningsbalk för alt handräckningsmålen bör övertas av kronofogdemyndighet - främst rationaliseringsvinster och snabbhel - gäller i princip allljäml. Med hän­syn härtill och för alt kunna bibehålla förslagel om ett enhetligt lagsök­ningsförfarande anser RSV all även handräckningsmålen borde flyllas lill kronofogdemyndighet.

RSV vill emellertid - sell mol bakgrund av det förslag lill organisation för kronofogdemyndigheterna, som kronofogdemyndigheisuiredningen nyligen framlagt - inle bestrida all handläggningen av handräckningsmål ålminsione i de minsta kronofogdedislriklen lidvis skulle kunna innebära problem. Bl. a. under semestertiden kandet i dessa distrikt föreligga svårig­heter all alllid ha kronofogdepersonal för handläggning av brådskande ärenden av ifrågavarande art. På grund härav och med hänsyn lill den närmare anknytningen till vanlig ivistemålsprocess dessa mål har jämfört med lagsökning för fordran vill RSV därför inle direki motsätta sig all lagsökning för handräckning i princip läggs på allmänna domstolar.

Belräffande vissa handräckningsmål kan dock särskilda skäl anföras för all de lämpligen bör handläggas direki av den verkställande myndigheien. RSV avser här den relalivl slora gruppen handräckningsmål om återta­gande av uthyrda saker på grund av kontraktsbrott. Ansökningarna avser oftast räkne- eller skrivmaskiner, presenningar eller TV-apparater, men också fordon, större verktyg, musikinstmment och maskiner av olika slag förekommer. I handräckningsansökningar åberopas i regel ett skriftligt kontrakt med särskild återtagningsklausul att tillämpas vid utebliven betal­ning eller annat kontraktsbrott. Målen torde sällan innefatta några kompli­kationer. De påminner dessutom om de mål angående återtagning enligl avbelalningsköplagen som kronofogdemyndigheterna handlägger men är enklare än dessa mål eftersom någon avräkning inte sker.


 


Prop. 1980/81:88                                                                   85

Om handräckningsmälen skulle läggas hos allmän domsiol hemsläller RSV all det undersöks om det lagtekniskt låter sig göra att särskilja nämnda ärendegrupp och lägga dess handläggning pä kronofogdemyndig­heterna.

2.4 Slalskontoret: "Lagsökningsmäl för handräckning", inklusive de
handräckningsmål som även innefattar betalningsanspräk. kan vara rela­
tivt varierande och komplicerade till sin karaktär genom alt de spänner
över skilda delar av det civilrältsliga områdel. Statskontoret tillstyrker
utredningens förslag all angivna mål skall handläggas vid allmän domstol,
eftersom många kronofogdemyndigheter sannolikt skulle få svårigheter all
ulan resurstillskott handlägga dessa mål inom rimlig lid. Även om antalet
kronofogdedistrikl minskas från 81 till 65 enligt kronofogdemyndighelsul-
redningens förslag (SOU 1977: 42) skulle 17 distrikt ha endasl en kronofog­
de.

Av utredningens referat av 1972 ärs departementspromemoria (Ds Ju 1972: 20) framgår, all de förslag som där redovisades om all överföra den summariska belalningsprocessen lill kronofogdemyndighet, skulle innebä­ra en rationalisering för borgenären. Även en adminislraliv rationalisering vid ärendehandläggningen borde kunna erhållas genom att granskning av handlingar, registreringar av mål. identifikation av parter, delgivning etc. inle skulle behöva göras dubbelt. Denna bedömning lorde allljäml äga sin gillighel i vad avser "lagsökningsmäl för fordran". Dessa mål lorde ha ell mindre män av judiciella frågeställningar än de tidigare nämnda målly-pema. De argument som redovisas för en förenklad ärendehandläggning bör enligt statskontorets mening i detla sammanhang tillmätas slor bely­delse, Slalskontoret anser därför all "lagsökningsmäl för fordran" bör överföras till kronofogdemyndighet. Den distriklsindelning som har före­slagils av kronofogdemyndigheisuiredningen tillgodoser enligt statskonto­rets mening, för dessa mållyper, de organisaioriska förutsättningarna för att kraven på kvalificerad handläggning av berörda mållyper skall garante­ras.

2.5 Konsumentverket:  Konsumentverket finner------- all övervägande

skäl lalar för all den summariska betalningsprocessen ocksä i framliden handhas av de allmänna domstolarna.

Flera skäl lalar onekligen för en överflyttning av handräckningsförfaran­det enligt 191 och 192 §S utsökningslagen till domstolarna och för en samordning med den summariska belalningsprocessen. Del judiciella in­slaget är slort varför domstol måste anses vara lämpligaste myndighel. Del är ändock svårt alt f. n. la slutlig ställning till vad handräckningsmälen bör placeras. Bedömningen bör göras i samband med all man lar ställning lill vilken myndighel som skall handha övrig handräckning enligl 191 §, dvs. den som sker med slöd av specialbeslämmelser i annan lagsliflning. Efter­som bestämmelser om handräckning också kommer alt finnas i utsöknings­lagen, innebär förslagel all vissa regler avseende avhysning förs över lill en ny lag om lagsökning, medan regler av likartad karaktär lorde uppläs i utsökningslagen. Handräckningsförfarandet som hillills varil reglerat i en lag blir då uppdelat på två författningar. Delta innebär ingen förenkling.

Frågan arom sambandet mellan summarisk betalningsprocess och hand­räckning för avhysning är så starkt all del moliverar en utbrytning av avhysningsreglema ur utsökningslagen och en uppdelning av förfarandel på flera myndigheier. Fömlom de allmänna domstolarna synes länsslyrel-


 


Prop. 1980/81:88                                                                    86

sema och länsrätterna kunna komma i fräga. En överflyttning av hela handräckningsförfarandel enligl utsökningslagen lill någon av dessa myn­digheter skulle ge den fördelen att all handräckning utanför pågående process samlas hos en myndighel (liksom nu hos överexekutor) och att regleringen kan samlas i utsökningslagen,

2.6 Svea hovrätt: Hovrätten ansluter sig nära nog helt lill vad som anförs i
PM s. 66-70 om valet av handläggande myndighel. Hovrällen noterar
också med tillfredsställelse att - i motsats till vad som var fallet i Ds Ju
1972: 20 - inte bloll praktiska ulan även principiella synpunkler lillmätls
betydelse vid valet av handläggande myndighet. Utöver vad som anförs i
PM (s. 67 och 68) om betänkligheterna all anförtro samma myndighet

judiciella och exekutiva funktioner vill hovrätten erinra om all krfm däml­över har fiskala uppgifler som ombud för del allmänna då del gäller indrivning av skaller. Della lalar med styrka mol all tillerkänna myndighe­ten domsrätt över med det allmänna konkurrerande fordringsanspråk, vilkel skulle bli fallet om handläggningen av summarisk process enligt den nya lagen anförtroddes krfm.

2.7 Hovrällen för Nedre Norrland: Under anförande av främst praktiska
skäl har lidigare övervägts all flytta över mål om lagsökning och betal­
ningsföreläggande till kronofogdemyndigheterna. En sådan reform skulle
fömtsätta en genomgripande omorganisation av dessa myndigheier, var­
igenom antalet myndigheier i väsentlig mån begränsades. Vägande skäl har
emellertid anförts mot en sådan reform och kronofogdemyndighelsutred-
ningen har också i sitl nyligen framlagda betänkande föreslagil alt antalet
kronofogdemyndighetsdistrikt endasl i mindre omfallning minskas. Vid ell
genomförande av nämnda utredningsförslag kommer därför flertalet
kronofogdemyndigheter all ej vara rustade all övertaga handläggningen av
den summariska belalningsprocessen. Såsom anförts i promemorian skulle
sannolikl de personalförstärkningar vid kronofogdemyndigheterna som
skulle erfordras för all de skulle kunna övertaga den delen av rättsvården
överstiga de personalminskningar som dä skulle kunna göras vid de all­
männa domstolarna.

Betydelsen av de för en överflyttning av den summariska belalnings­processen lill kronofogdemyndigheterna åberopade prakliska skälen bör inte heller överdrivas. Del har sagls all en sådan reform administrativt skulle innebära en förenkling genom all vissa åigärder, såsom diarieföring, granskning av inkommande handlingar och inläsning av mål, endast skulle behöva ske en gång. Delta lorde emellertid endast gälla de minsla krono­fogdemyndigheterna. Vid flerlalel myndigheier med avdelningsindelning skulle med all sannolikhet ett vissl dubbelarbele kvarstå genom all målel försl skulle komma alt prövas på en avdelning och, sedan en exekutionsti­tel erhållils, överlämnas till annan avdelning för verkställighet.

Den nuvarande ordningen med skilda dömande och verkställande myn­digheter innebär understundom i delgivningshänseende en olägenhet, näm­ligen då den sökte är svåranträffbar. Denna olägenhet kan emellertid väsentligen undanröjas, om delgivningshandlingarna hos den dömande myndigheien sparas och på begäran från den verkställande myndigheten överlämnas dit.

Oavsett att kronofogdemyndigheterna inle är rustade att la över den summariska betalningsprocessen, uppväger enligl hovrätlens mening åbe­ropade prakliska skäl inle den principiella invändningen all en myndighel


 


Prop. 1980/81:88                                                                   87

inle bör anförtros såväl dömande som verkställande uppgifter. En sådan ordning skulle, såsom anföres i promemorian, vara ägnad alt minska allmänhetens förtroende för myndighetens opartiskhet.

Hovrätten finner därför all förslagel alt den summariska belalnings­processen även fortsättningsvis skall handläggas vid allmän domstol är välgmndat.

Även när del gäller valet av vilken myndighet som vid överexekutorsin-stitutionens avskaffande skall övertaga handräckningsmålen enligt 191 och 192 §§ utsökningslagen synes ovan angivna synpunkler böra beaklas. Här­till kommer, såsom senare ulvecklas närmare, att särskilt handläggningen av mål om återställande av mbbad besittning, enligl hovrättens bedöman­de, ofta kräver erfarenhet av dömande verksamhet i civilmål. Av anförda skäl tillstyrker hovrätten att handräckningsmålen förs över till de allmänna domstolarna.

2.8    Slockholms tingsrätt lillslyrker att de s. k. handräckningsmålen över­förs fill allmän domstol.

2.9    Uppsala läns norra tingsrätt ansluter sig till förslaget all den summa­riska belalningsprocessen i fortsättningen får ligga kvar hos allmän dom­stol och alt vid överexekutors avskaffande vissa handräckningsmål över­förs dit.

2.10     Örebro tingsrätt: Ansökningarna om betalningsforeläggande är an­
talsmässigt den klart dominerande målgmppen av nu ifrågavarande. Hand­
läggningen kräver mycket sällan några rättsliga bedömanden av kvalifi­
cerad art. Tyngdpunkten i arbetet ligger i en enkel formell granskning av
ärendena och kanske framför allt i bevakning av att gäldenären inom rimlig
lid blir delgiven det utfärdade föreläggandet. Det judiciella inslaget är alltså
av begränsad omfattning och förfarandet avslutas i flertalet fall endasl med
ett bevis om att bestridande ej skett. Av principiella skäl finns det därför
enligl tingsrättens mening knappast anledning hysa betänkligheter mot alt
anförtro kronofogdemyndigheterna dessa mål, även om distriktsindelning­
en av kronofogdemyndigheterna skulle komma att bli i huvudsak oföränd­
rad i framtiden. Det förefaller högsl sannolikt att rationaliseringsvinster
skulle kunna uppnås både för sökandena och del allmänna genom ett
överförande av målen till kronofogdemyndigheterna.

Tingsrätten vill med det sagda ifrågasätta om det inte - trots vad som anförts i promemorian - föreligger övervägande skäl alt för betalningsfö­reläggandenas del slå fasl vid den lidigare tanken all låta kronofogdemyn­dighetema svara för behandlingen av dessa. 1 så fall synes del nuvarande syslemet med att borgenären bereds möjlighel att få en bestridd ansökning hänskjuten lill rättegång böra behållas, varvid de mål, i vilka denna möjlig­het utnyttjas, får överlämnas till domstol för fortsall handläggning.

För lagsökningsmålens och handräckningsmålens del ansluter sig tings­rätten lill promemorians förslag att det bör ankomma på domstol att handha handläggningen. Den materiella prövningen är i dessa lyper av mål mer framlrädande. Om man väljer olika handläggningsmyndigheter för lagsökning resp. betalningsforeläggande, medför det alt man ej kan genom­föra promemorians förslag att samordna instituten till ett, vilket är beklag­ligt, eftersom förslaget i fråga förefaller lämpligt i och för sig. När det gäller att mot varandra väga fördelama och nackdelarna med de olika altemati­ven i handläggningsfrågan bör emellertid noteras att promemorians sam-


 


Prop. 1980/81:88                                                                   88

ordningsförslag inte innebär all skillnadema mellan de båda instituten hell elimineras.

2.11    Gävle lingsräll: Tingsrätten tillstyrker att mål om lagsökning och betalningsforeläggande även i fortsättningen handläggs av allmän domstol samt alt handräckningsmålen enligl 191 !) och 192 !) utsökningslagen vid överexekutors avskaffande förs över lill allmän domstol. Tingsrätten vill särskilt underslryka viklen av au judiciella och verkställande uppgifter inle blandas samman, vilket skulle bli fallet om ifrågavarande mål flyttades över till kronofogdemyndighelen. Rättssäkerhetsskäl lalar vidare för all dessa mål bör handläggas vid domstol. Kronofogdeallernativel skulle dess­ulom enligl vad som anföres i promemorian (s. 69) medföra en fördyring för statsverket. Den omständigheten att del skulle innebära en förenkling för en borgenär om han bara behövde vända sig lill en myndighet -kronofogdemyndigheten - för att kräva in en icke tvistig fordran får i jämförelse med ovan angivna synpunkter anses väga ganska läll. Enligl tingsrätten talar därför övervägande skäl för att allmän domstol blir hand­läggande myndighel.

2.12    Sundsvalls tingsrätt: Av skäl som tidigare i olika sammanhang an­förts från bl.a. domare och representanter för det prakliska rätlslivel och som på flera ställen återgivits i promemorian, anser tingsrätten tveklöst, att förfarandel enligl lagförslaget kan och bör läggas å kronofogdarna. Tingsrätten har svårt att inse vad som nu skulle nödvändiggöra ell dom­slolsförfarande, detla särskilt om - såsom tingsrätten föreslår - hand­räckningsfallen skulle Ulgå ur förslaget. Vägande prakliska och ändamåls­enliga skäl har talat och talar för ett överförande till kronofogdama.

2.13    Örnsköldsviks tingsrätt: Enligt förslaget bör handläggningen av mål i den summariska processen även i fortsättningen ligga kvar hos domstol. Tingsrätten delar denna uppfattning. Den nuvarande ordningen synes fun­gera tillfredsställande. Handläggningen vid domstol kan tillgodose de krav som bör ställas på en summarisk process, nämligen all vara snabb och enkel saml dessutom taga hänsyn till rimliga anspråk på rättssäkerhet. Vid domstolarna finns personal, som har erfarenhet av all tillämpa olika processueUa frågor. Även den summariska processen innehåller drag av materiellräitslig prövning, vilket kräver erfarenhet och kunskaper i civil­rältsliga spörsmål. Domstolarna har personal som är väl kvalificerad även för dylika bedömningar. Härtill kommer betydelsen av att dömande resp. verkställande uppgifler hålles åtskilda. Domstolarna bör således i princip anförtros den judiciella prövningen för erhållande av exekutionstitel och kronofogdemyndighetema de exekuliva uppgifterna. Del kan ej heller bortses från att ett ytterligare fråntagande av judiciella uppgifler från domstolama kan få allvarliga följder för domstolamas verksamhet och även för tingsnotariemas ulbildning. På längre sikl lorde del i slällel vara önskvärt att stärka domstolarnas slällning som exklusivt judicieUt organ och söka bryta det motstånd som ännu kan finnas hos enskilda all vända sig till domstol.

Överflyttningen av de s. k. handräckningsmålen till domstolama synes lämplig och tingsrätten har därför icke någon erinran mot förslaget.

2.14    Länsstyrelsen i Stockholms län: Förslaget innebår för huvudparten
av handräckningsmålen, nämligen avhysningsmålen, att frågan om vilka


 


Prop. 1980/81:88                                                                   89

domstolar som kommer att handlägga dessa stär öppen ytterligare en tid. Om de beslämmelser som nu gäller för tvistemäl skall lillämpas, skall avhysningsmålen handläggas av fastighetsdomstol, en länsinstans. 1 pro­memorian anförs att skäl kan finnas alt undersöka i vad män det över huvud finns anledning koncentrera bl, a, dessa mäl lill fastighetsdomstol och alt frägan därför torde komma all aktualiseras i samband med den pågående översynen av arrende- och hyreslagstiftningen, I frågan om behovel av personalförslärkningar vid de allmänna domstolarna (s. 97) talas emellertid om att sådant kommer att föreligga främst vid fastighets­domstolarna. Den frågan uppkommer därför, om avsikten är all försl låla faslighelsdomsiolama överta målen och fä erforderliga personalförslärk­ningar och all försl därefter forumfrågan slulligl avgörs. En sådan ordning förefaller inle rationell.

Handräckningsmålen har under senare år ökat väsenlligl i anlal. Största
andelen av denna ökning har avhysningsmålen. Är 1973 inkom lill länssty­
relsen i Slockholms län 2 071 sådana mål mot 5 557 år 1976. Länsstyrelsen
har kunnat möta mållillströmningen och även förkorta handläggningsti­
derna, främsi med olika rationaliseringsälgärder. En grundläggande fömt­
sättning härför har varil all den personalsammansällning - biträden, kans­
lister och jurister i olika lönegrader - länsstyrelsen förfogar över i sig
innefattar en sådan flexibilitet som medger ralionaliseringsålgärder i form
av delegering och därmed sammanhängande förenkling och förbättring av
handläggningsmtiner.--

Länsstyrelsen har i sill yltrande över förslaget till UB avstyrkt förslagel
alt handräckningsniålen överförs till krfm------ . Länsstyrelsens uppfatt­
ning - om ÖE skall upphöra - är allljäml all ett överförande av handräck­
ningsmålen lill allmän domsiol är klarl alt föredra ur lämplighelssynpunkl,
särskill som de ralionaliseringsvinsler krfm-alternaiivet medför säsom
krfm i Slockholms distrikt anfört (2.20) lorde sakna nämnvärd betydelse.

2.15 Länsstyrelsen i Jönköpings län: I sina yllranden över lagberedning­ens betänkanden Utsökningsbalk och Utsökningsrätt avstyrkte länsstyrel­sen i huvudsak alt överexekutors arbetsuppgifter skulle överflyttas till kronofogdemyndigheterna (och i viss utsträckning till hovrätterna). Läns­styrelsens ställningstagande grundades på vissa rättssäkerhetsskäl och del förhällandet att kronofogdemyndigheterna inte alltid hade kompetent per­sonal för handläggningen av mer kvalificerade ärenden. Liknande princi­piella invändningar lorde inle kunna resas mol föreliggande förslag. Läns­styrelsen har således inte någol all erinra mol alt förslaget genomföres. Även om frågan om överexekutors avskaffande faller ulanför promemo­rians ämnesområde, vill länsstyrelsen dock framhålla all överexekutorsin-stiiuiet fungerar tillfredsställande.

2./6 Länsstyrelsen i Malmöhus län: Eftersom del i nuvarande institut lagsökning, betalningsforeläggande och handräckning i princip är fråga om dömande verksamhei hör den i princip hemma i domstol.

Förslaget i promemorian grundar sig på den fömtsättningen, att överexekutorsinstitutionen i sin nuvarande gestaltning skall avskaffas. Länsstyrelsen hävdar emellertid allljäml, att denna organisation bör bibe­hållas och skulle så bli fallet hävdar länsstyrelsen att organisationen bör bibehållas intakt och att handräckningsmålen och säkerhetsåtgärdema då bör ligga kvar hos ÖE. Del fmns i det läget ingel behov av all göra ändring i en ordning, som under så lång tid fungerat väl. Man måsle också räkna


 


Prop. 1980/81:88                                                                    90

med, att en sådan ändring kommer all medföra en fördyring av verksamhe­ten.

Ett borttagande av handräckningsärendena från länsstyrelserna skulle innebära ett betydande bortfall av arbetsuppgifter och kommer all medföra problem all omplacera överflödig personal. 1 promemorian finns inlel nämnt härom och några överväganden i anledning av sådana följdproblem har synbarligen inle gjorts. Det borde enligl länsslyrelsens mening varit på sin plals, att i direkt sammanhang med förslaget taga upp dessa problem lill behandling.

2.17     Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: I förslaget sägs all en
överflyttning lill domsiol av handräckningsmålen skulle slälla sig billigare
för statsverket än "kronofogdeallernativel". Minsl kostnadskrävande
torde emellertid vara alt ha kvar dessa mål hos länsstyrelsen, om överexe­
kutor försvinner. Det anses alt den handräckning, som finns utanför utsök­
ningslagen, efler överexekutors avskaffande evenluelll kan handläggas av
länsstyrelse eller länsrätt. Länsstyrelse eller länsräll bör emellertid lämpli­
gen kunna handlägga samtliga handräckningsmål. Länsstyrelsen har i lidi­
gare yttrande framhållit de slora fördelar i ulredningshänseende, som
sammanhänger med all del regionala statliga organet, länsstyrelsen, i
princip också är överexekuior. Härigenom kan inom del egna verkel snabb
utredning erhållas i sådana hos överexekuior anhängiga mål, som berör
exempelvis skalle- och uppbördsfrågor, bilregisterfrågor, handels- och
föreningsregislerfrågor, fastighelsbildningsfrågor, planfrågor, väghand-
räckningar. Om överexekutor försvinner, men handräckningsmål kvar­
stannar inom länsstyrelsen, kan även i fortsättningen dessa ulredningsmöj-
ligheter utnyttjas.

För arbetsuppgifternas kvarliggande på länsstyrelsen kan åberopas sam­ma gmnder som kronofogdemyndighelen i Göleborg anför för deras över­förande dit, nämligen arbelsekonomiska skäl — en mer differentierad be­manning med rationellare arbetsfördelningsmöjligheter än allmän domstol har. Länsstyrelsen har en personalsammansällning som medger en hand­läggningsordning anpassad lill ärendenas svårighetsgrad. Även ekonomis­ka skäl lalar därför för den av länsstyrelsen här förordade linjen.

2.18     Länsstyrelsen i Västerbottens län: Länsstyrelsen är i princip av den
uppfallningen all exekuliva organ inte bör tilldelas judiciella uppgifler. De
reflexioner som görs i promemorian står därför i bättre överensstämmelse
med länsstyrelsens uppfattning än förslaget lill utsökningsbalk. Några
övertygande skäl finns inle för att till kronofogdemyndighet överföra mål
om återställande av rubbad besittning eller avhysning. Överexekutors
befattning med säkerhetsåtgärder ger däremot anledning till särskilda över­
väganden.

Det ligger i sakens nalur alt kräva särskild skyndsamhet i mål som avser säkerhetsåtgärder. Snabbhel i handläggningen kan vara en förutsättning för att åtgärdema över huvud taget skall ha någon mening. Normall begärs också interimistiskt beslul i dessa mål. Fördelarna med att allmänheten -om målen överflyttas till kronofogdemyndighet - inte behöver vända sig till mer än en myndighet för all få åtgärdema vidtagna är uppenbara. Del skall här erinras om att lagberedningen med förslaget till utsökningsbalk inle avsett alt det vid kronofogdemyndighets prövning skulle krävas två led i förfarandel, dvs. först ett beslut om att handräckning fick ske och därefter verkslällighel av beslulet.


 


Prop. 1980/81:88                                                                   91

Som framhållits i promemorian behöver inte betänkligheterna mol all samma myndighet anförtros både dömande och verkställande uppgifler vara sä stora när det gäller säkerhetsåtgärder, eftersom dessa inte är avsedda all bestå under någon längre lid. Från rältssäkerhelssynpunki lorde inle några hinder möta. Det judiciella inslaget i dessa mål är inle lika framlrädande som vid handräckning i övrigl.

En överflyttning av målen om säkerhetsåtgärder från överexekuior till kronofogdemyndighet bör kunna ske utan hinder av all del framlida antalel kronofogdedistrikl kommer att bli större än vad det lidigare funnils anled­ning att räkna med.

Av promemorian framgår att del - under förulsällning att domstol skulle bli ensam behörig att beslula i mål om säkerhetsåtgärder - förelig­ger vissa problem all systematiskt inordna de utomprocessuella säkerhets­åtgärderna i lagstiftningen. Från systematisk synpunkt är det inte heller problemfrill all tilldela kronofogdemyndighet behörighel alt beslula om säkerhelsåigärder, eftersom beslämmelser därom egenlligen inte hör hem­ma i en utsökningsbalk. Länsstyrelsen anser emellertid all en lösning i enlighel med vad länsstyrelsen skisserat bör övervägas.

2.19 LON: I yttrandet över lagberedningens betänkande Utsökningsrätt
XII (SOU 1973:22) avstyrkte LON förslaget au överexekutorsinstitu­
tionen skulle avskaffas och all överexekutors uppgifter skulle föras över
lill kronofogdemyndighetema. I fråga om handräckningsmälen motive­
rades LONs ställningstagande främsi av principiella skäl. LON anförde
vidare att övertygande skäl inle talade för beredningens förslag saml alt
del var möjligl all inom ramen för del nuvarande syslemel åstadkomma en
enklare och effektivare handläggningsordning.

LONs principiella invändningar mol lagbredningens förslag kan inle åberopas mot det nu föreliggande förslaget. Samordningen med den sum­mariska processen i övrigl lalar vidare i och för sig för en överflyttning av handräckningsmålen lill allmän domstol. Med den utgångspunkten att överexekutor skall avskaffas och handräckningsmålen därvid måste föras över till annan instans möter förslagel därför inle någon erinran.

2.20 Kronofogdemyndigheten i Slockholm: Del kan väl inle göras några
invändningar mot att kronofogdama i och för sig, som lagberedningen
uttalat i sina betänkanden, är kompetenta alt handlägga målen i fråga, men
en fömtsättningslös granskning av fördelar och nackdelar med en över­
flyttning lill kronofogdemyndigheterna ger vid handen all målen lämpligast
bör ligga hos domstolama. Som skäl för överflyttning till kronofogdemyn­
digheterna har i huvudsak åberopats dels att det skulle innebära en rationa­
lisering om både det judiciella och det exekutiva ledet i indrivningsförfa­
randet samlades på en hand, dels ock all man då skulle få ett snabbare
förfarande och bättre service till allmänheten.

Man lorde emellertid ha övervärderat de fördelar som kan vinnas. Det har poängterats att man skulle kunna åstadkomma en rationalisering ge­nom all vissa åigärder, såsom registrering och granskning av inkomna handlingar, infordrande av kompletlering och delgivning, inte behövde ske mer än en gång. Detta är dock icke helt riktigt. Det torde endast vara hos de mindre myndighetema som man skulle kunna få lill stånd en helt gemensam handläggning av målen. Vid de större och medelstora myndig­hetema, som har arbetet uppdelade på olika enheter, måste en dubbel diarieföring ändå ske. Målen måste först registreras på en "dömande"


 


Prop. 1980/81:88                                                                   92

avdelning och avgöras där för att sedan transporteras till och registreras på en verkställande avdelning. Innan verkställigheten måsle målet läsas pä nytt och den exekutive förrättningsmannen noga gå igenom handlingarna. Komplettering av målen lorde huvudsakligen förekomma pä den judiciella sidan, varför där inte finns nägon besparing all hämta.

En viss rationalisering synes väl kunna ske när det gäller delgivningen, som inte skulle behöva ske mer än en gång. Men här bör man ha i minnet an den exekutiva verksamheien inle fömtsätter någon fomilig delgivning med gäldenären ulan endast all han underrättas om den sökta verkställig­heten. Delta underrättande sker i huvudsak genom tjänstebrev och är inte särskilt arbetskrävande. Om hela handläggningen skall ske hos kronofog­demyndigheterna, måste all den judiciella delgivningen överflyttas hit med åtföljande krav på delgivningspersonal av ungefär samma slorlek som den personal som nu åtgår för delgivningen. En överflyttning av målen till kronofogdemyndigheterna skulle således innebära en nödvändig personal­utökning på såväl den dömande som den exekuliva sidan på myndigheter­na och denna personalökning lorde ulan tvekan översliga de indragningar av personal som kan ske hos domstolarna.

Frågan är väl dock om del inle även med en gemensam handläggning blir två kontakter med gäldenären. först den judiciella delgivningen av föreläg­gandel och senare undertättelse om lidpunklen för verkställigheten. Tid­punkten för en eventuell förrältning torde ej kunna bestämmas redan i del judiciella förfarandel, eftersom planeringen av den exekutiva verksamhe­ten måsle ske på de enheter som ombesörjer fältarbetet.

Vad beträffar servicen ål allmänheten skulle naturligtvis en gemensam handläggning hos kronofogdemyndighelen innebära vissa lättnader för sö­kandena genom att de inle behövde vända sig lill mer än en myndighel. Frågan är emellertid om inle dessa lättnader för allmänhelen är av mindre betydelse i del slora sammanhanget. Under senare tid har den principen alltmer vunnit insteg all allmänhelen skall betala de tjänster som samhällel tillhandahåller och avgifterna som uttages för expeditioner och andra handlingar saml tjänster av olika slag har kraftigt höjls för att i mesta möjliga mån molsvara del allmännas koslnader. I enlighet med dessa principer bör frågan om bällre service ål allmänhelen - i della fall all allmänhelen får endast en myndighet att vända sig lill - vara av underord­nad belydelse om ändringen innebär kostnader och nackdelar för det allmänna.

Den tidsvinst som borgenären skulle kunna få, om endasl en myndighel ombesörjde förfarandel, lorde sakna nämnvärd belydelse. 1 vart fall har erfarenheterna i Slockholm givit vid handen att del ytterst sällan är fråga om någon angelägen snabb handläggning av betalningsförelägganden och lagsökningar. Då det gäller brådskande lagsökningar har ju borgenären dessulom möjlighel alt begära kvarstad. Det förekommer emellertid endast i några få fall om årel att ell kvarstadsbeslut överlämnas hit för verksläl­lighet samma dag som domstolen eller överexekutor meddelat beslutet. Som regel insändes ansökan om verkställighet med posten. Icke heller beträffande handräckningsärendena, anlingen de avse avhysning eUer rub­bad besittning, förekommer annat än i rent undantagsfall att någon extrem snabbhel kräves i handläggningen.

Riksskatteverket har--- begärt att kronofogdemyndigheten särskilt

skall yttra sig över en inom avdelning E hos verket väckl fråga om inte vissa handräckningsärenden enligt 191 § utsökningslagen kunde överföras från överexekutor och handläggas direkt av kronofogdemyndigheten. De


 


Prop. 1980/81:88                                                                   93

åsyftade ärendena avser återtagande av uthyrda föremål på grund av konlraktsbrolt. Grunden för överföringen lill kronofogdemyndighelen av dessa ärenden skulle enligt riksskatleverkel vara att de företer slora lik­heter med målen angående återtagning av avbetalningsgods och alt ären­dena mestadels är av enkel natur,

Kronofogdemyndighelen i Slockholm anser skäl saknas för att göra undanlag för just dessa handräckningssitualioner och skapa särbestämmel­ser för dem. Utöver själva återtagningsmomenlet företer dessa ärenden knappast några likheter med avbelalningsmålen. Återtagning av hyrd egen­dom grundas på kontraklsbrotl i en eller annan form och avgörandet av denna fråga bör, liksom då del gäller annan besiltningsmbbning. avgöras i judicieU väg, alliså av överexekuior eller domsiol. Prövningen av dessa ärenden bör icke vara så summarisk som kronofogdemyndighetens pröv­ning i avbelalningsmålen, eftersom del i handräckningsärendena ofta kan förekomma olika bevisfrågor och över huvud taget föreligga större risk för kränkning av tredje mans räll än i avbelalningsmålen.

Såsom ett flertal "tunga" remissinslanser framhållit måste det inge allvarliga betänkligheter all sammanföra både dömande och verkställande uppgifler lill kronofogdemyndigheterna och det uttalas i samband därmed att del mäsle vara en styrka för den verkställande myndigheten att vara obunden av den myndighel som meddelal själva beslulel som skall verk­ställas.

2.21 Kronofogdemyndighelen i Malmö: Vid valet av handläggande myn­dighet har i promemorian föreslagits att den summariska processen skall föras vid domstol. Därigenom biträds ej längre de förslag som framlagts av tidigare ulredningar och som gått ut på alt målen skall överflyttas till kronofogdemyndighetema (lagberedningen belräffande betalningsföreläg­ganden och handräckning samt lidigare departementspromemoria belräf­fande lagsökningsmäl). Kronofogdemyndigheten anser inle att man i den nu föreliggande promemorian anfört så starka skäl alt det finns anledning att frångå principen att överflytta målen lill kronofogdemyndighetema.

Till en början kan erinras om all när del gäller brollmålen en strävan har varil all avlasta domstolarna mål. Tanken har därvid varil all ål domstolar­na förbehålla de mäl vari mera ingående överväganden är nödvändiga. Övriga mål handläggs av åklagare genom strafförelägganden och utan inblandning av domstol. Delta system har under åtskilliga år fungerat väl och lorde vara allmänt accepterat. Principiella belänkligheler borde därför inle föreligga mol all belräffande civilmålen ocksä åsiadkomma en annan arbetsfördelning. Domstolarna skulle därvid kunna ägna sig åt de tvistiga målen, lill en del i den form småmålslagen medger.

Starka praktiska skäl kan åberopas för en överflyttning till kronofogde­myndigheterna. Som påpekats i promemoran innebär det för borgenärer en förenkling all behöva vända sig till bara en myndighet för all kräva in en otvistig fordran. Del ulgör en eftersträvansvärd decentralisering alt förläg­ga den summariska processen nära den exekuliva verkställigheten. Även för gäldenärerna måste det innebära en fördel all i dessa mål behöva vända sig endasl lill kronofogdemyndighelen. Del förekommer ofta vid kronofog­demyndighetens verkslälligheler av lagsökningsutslag och slulbevis alt invändningar mot borgenärens krav framställs försl i samband med att kronofogdemyndighelen handlägger målel.

Vid en överflyttning lill de exekutiva myndighelerna förenklas de prak­liska bestyren genom undvikande av dubbelregistrering, dubbel delgivning


 


Prop. 1980/81:88                                                                   94

m.m. En procedur i två etapper vid kronofogdemyndighelen bör därvid naluriiglvis undvikas sä all verkliga ralionaliseringsvinsler kan göras. Faslslälles kravel och igångsattes den exekuliva processen av samme handläggare bör koslnaderna bli mindre. Det är rationellt alt i praktiken kunna få verkställighet utan onödig omgång på en klar fordran, grundande sig på skriftligt fordringsbevis eller faktura eller dylikl. Del är myndighe­tens uppfallning alt kronofogdemyndigheterna, även om de inte lill antalet decimeras så myckel som från början tänkts, kan klara den ökade arbets­bördan enbart genom tillskott av den personal som genom överflyttning­arna lösgörs vid tingsrätter och länsslyrelser. Någol belägg för påståendet i promemorian alt de nödvändiga förstärkningarna vid kronofogdemyndig­hetema skulle översliga de indragningar av personal som är möjlig alt göra vid domstolar och överexekutorer finns ej. Del förefaller all vara ett antagande ulan närmare statistisk analys. Beträffande den föreslagna över­flyttningen av handräckningsmålen från överexekutor till domstol anses (s. 96 f) överslagsberäkningar ge vid handen att förstärkning skulle erfordras belräffande någon enstaka domararbelskrafl, cirka fem notarier och ell tiotal biträden för landet i dess helhet. Kronofogdemyndighelen anser dessa beräkningar alltför optimistiska. Ett väsenlligl större antal årsar­betskrafter torde handlägga nämnda mål hos överexekutorerna i dagens läge. Myndigheien vill i varje fall påstå all personalbehovet belräffande handräckningsmålen inte behöver bli slörre vid kronofogdemyndigheterna än vid domstolarna. Del kan påpekas alt överexekutors avskaffande som besvärsinslans i uisökningsmålen också frigör arbelskrafl där.

Kronofogdemyndigheternas kompetens all handlägga de mål, varom nu är fråga, lorde vara oslridig. För tjänst som kronofogde erfordras domar­kompetens. Principiella betänkligheter mot alt judiciella uppgifter åvilar kronofogdemyndigheterna bör med hänsyn härtill ej föreligga. Del kan för övrigt påpekas all judiciella avgöranden redan nu förekommer vid de exekutiva myndighelerna. Kronofogdemyndighelen vill därvid peka på frågor som uppkommer vid begäran från iredje man om rättelse av utmät­ningar, vid fördelningssammanträden, vid handräckning enligl lagen om avbelalningsköp m.m. AU en sammanblandning av exekuliva och judi­ciella uppgifter skulle föra med sig ett minskal förtroende från allmänhe­tens sida för myndighetens opartiskhet bör, som för övrigt påpekas i promemorian, inle överdrivas. Ingen har väl ifrågasatt domstolens opar­tiskhet vid fastställande av förfallen fordran att utgå med särskild förmåns­rätt i fasl egendom, trots att fastigheten därigenom skall anses ulmäll.

Den exekutiva myndigheien är väl lämpad au förordna om kvarstad i mål om lagsökning med hänsyn lill dess brådskande natur. Redan nu förekommer med slöd av 60a § uisökningslagen åtskilliga sådana avgöran­den.

Avslutningsvis har i fråga om valet av handläggande myndighel i prome­morian (s. 70) anförts följande "Summarisk betalningsprocess och hand­räckning är lill sin nalur ganska likartade. Förfarandel är i båda fallen renl skriftligt och i princip avsett endasl för klara fall. Del är snabbi och billigt och därigenom i de situationer i vilka del kan användas överlägset den långsamma och dyrare domslolsprocessen." Denna argumentering kan med fördel användas för en handläggning av båda typerna av mål hos kronofogdemyndighetema i slällel för hos domstolarna. Den summariska processen har störte anknylning till exekutionen än till den vanliga civil­processen. Olika slag av säkerhetsåtgärder är i än högre grad lämpade att handläggas av de exekutiva myndigheterna i stället för all beslutas av domstol jämlikt 15 kap. rättegångsbalken.


 


Prop. 1980/81:88                                                                   95

Redan nu förekommer i slor utsträckning nolarietjänslgöring vid krono­fogdemyndigheterna. I promemorian påpekas alt handläggning av mål om lagsökning och betalningsforeläggande för närvarande är ett viktigl inslag i tingsnotariemas ijänslgöring. Någon uttunning av nolariemerileringen be­höver alltså inle befaras, särskill om tiden för sådan ijänslgöring vid kronofogdemyndighet förlängs.

På gmnd av vad sålunda anförts förordar kronofogdemyndigheten en överflyttning av lagsökning, betalningsforeläggande, handräckning och ti­digare av överexekuior handlagda säkerhetsåtgärder lill de exekuliva myn­dighetema. Med denna principiella inställning kommer de i remissen be­rörda speciella handräckningsärendena all också handläggas av kronofog­demyndighet och ingå i del sammanslagna judiciella och exekuliva förfa­randet. Kronofogdemyndigheten delar uppfattningen all någon särskild exekulionsurkund i dessa i remissen berörda speciella mål evenluelll inle behöver tillskapas.

2.22 Kronofogdemyndighelen i Helsingborg: Om syflel med en radikal omläggning av den summariska processen är vad den utger sig för all vara, nämligen en förenkling och rationalisering och detla främsi för den rältssö­kande allmänhelen bör ulan minsla tvivel handläggningen av betalningsfo­reläggande och lagsökning överföras lill kronofogdemyndigheterna liksom också handräckningsmål enligl 191 § utsökningslagen. Mål avseende av­hysning bör däremot avgöras av domstol oavsett om avhysningsyrkandel är förenat med krav på betalning av förfallen hyra eller ej. De s. k. säker­hetsåtgärderna bör kvarstanna hos domstolarna.

Del är principiellt viktigt all beslul och verkslällighel av beslulel inle ligger hos samma myndighel. Regeln upprätthålles f.n. med något mera bagatellartat undanlag. Av detla skål bör kronofogdemyndighet la befall­ning med avhysning endasl i sin funktion av verkställande myndighet. Samma synsätt är tillämpligt pä säkerhetsåtgärderna enligt 179-190 §§ UL.

När del gäller den summariska betalningsprocessen och handräcknings­
mål enligt 191 § UL är lägel fundamentalt ell annat. Härvidlag kan med fog
hävdas att någol egenlligi beslul föreligger endasl i de fall där någon
exekuliv verkställighet inte kommer lill ständ. I normalfallen - där sålun­
da lagsökningsutslag eller bevis om betalningsforeläggande utfärdas -
utövar domstolen enbart en förmedlande funktion,    .Ur denna prin­
cipiellt angelägna synpunkl finns därför inlel hinder för att den summa­
riska betalningsprocessen och mål enligl 191 !) UL överföres lill
kronofogdemyndighetema.

Del måste anses viktigt - i själva verkel viktigast av alll - alt den summariska belalningsprocessen med bibehållen rällssäkerhei göres så enkel och så billig som möjligl är. Det torde inle kunna med fog bestridas att en förenkling skulle ligga redan i del förhållandel att en myndighel i stället för två skulle svara för handläggningen i dess helhel. Detla skulle framstå som mindre byråkratiskt för allmänheten och skulle innebära belydande besparingar arbetsmässigt och ekonomiskt på myndighetssidan. Det är följdriktigt all - såsom lillkännagives på sidan 42 i promemorian -representanter för del prakliska rätlslivel enhälligt tillstyrkt att målen om betalningsföreläggande flyttas från domstolarna lill kronofogdarna.

I detta sammanhang finns anledning att med viss skärpa reagera mot antagandet i promemorian (s. 68) att ett överförande av den summariska betalningsprocessen lill de exekutiva myndighelerna skulle komma alt


 


Prop. 1980/81:88                                                                   96

innebära en fördyring genom ökning av personalen hos kronofogdemyn­digheterna, en ökning som förmenas skola bli störte än en ev. minskning hos domstolarna. Som kommer att framgå av nedanstående skulle ingen som helst personalökning erfordras hos kronofogdemyndighelema.

Det synes vara möjligl alt utan all på minsta säfl äventyra räitssäkerhe-
len skapa ell system för den summariska betalningsprocessen som skulle
tillgodose borgenärens intresse av all utfå betalning för sin fordran ulan att
gäldenären belastas med relalivl belydande koslnader "vid sidan om",
koslnader som i hög grad animerar hans betalningsovilja och i vilket fall
som helst inle så sällan kullkastar även fömtsättningama för att den
egentliga skulden blir likviderad.-

En invändning som rests - av dåvarande DON - mol tanken alt överflytta den summariska betalningsprocessen lill kronofogdemyndighe­lema gmndades på antagandet all domstolarna skulle "utarmas på arbets­uppgifter" lill men för notarieutbildningen. Argumentet häremoi är givel­vis all nolarieulbildningen kunde förläggas längre tid än nu är fallet vid kronofogdemyndighet fömtsatt att överföringen av lagsökningsmälen dit skulle innebära en handläggning motsvarande den vid tingsrätlema före­slagna. Enligl del i detta yltrande rekomenderade syslemel bortfaller ar­betsuppgifterna och bör rimligtvis inte bibehållas enbart för att bereda sysselsättning ål notarier.

I många skilda sammanhang återkommer man i promemorian till det förhållandet att den s.k. kronofogdemyndighetsulredningen med största sannolikhet kommer att föreslå bibehållandet av ett betydligt störte anlal självständiga kronofogdemyndigheter än en tidigare utredning förespråkat. Förhållandet åberopas som ett av skälen mol en överflyttning av del nya institutet lagsökning lill kronofogdemyndigheterna. Argumentet är svår-eller snarast obegripligt. Inte på någol håll synes kronofogdarnas kompe­lens ha ifrågasatts. Kompetensen påverkas näppeligen av antalet myndig­heter. Ej heller kan svaret på frågan om vissa överexekulorsgöromåls överflyttning lill kronofogdemyndigheterna ha någon relevans vid ställ­ningstagande lill departementspromemorian.

2.23 Kronofogdemyndighelen i Varberg: Det lorde för samtliga berörda - såväl parter som myndighetema - vara rationellt om hela förfarandel med såväl den judiciella som exekutiva handläggningen kunde ske hos en och samma myndighet. De rättsliga avgöranden som blir aktuella i den summariska processen förefaller icke all bliva alllför komplicerade. Den praktiska delen av förfarande som registrering, delgivning m.m. synes därför medföra en förhållandevis slor andel av den lolala arbetsinsatsen. Det senare arbetet torde i stor ulslräckning kunna kombineras med mol­svarande arbete i samband med del exekutiva förfarandet. Däri måsle ligga en avsevärd rationalisering.

I promemorian berörs även i flera sammanhang den principiella frågan om sammanblandning av judiciella och exekutiva åtgärder hos kronofogde­myndigheten. Enligt min uppfallning finnes ingen risk för att allmänhetens förtroende för kronofogdemyndigheten skulle minska om denna skulle handlägga den summariska processen. Såvitt jag känner till har aldrig någol misstroende visals myndigheien på gmnd av den prövning som sker enligl lagen om avbetalningsköp. Förtattningar enligt denna lag accepteras av allmänhelen på samma sätt som verkställighet på gmnd av domstolars avgöranden.


 


Prop. 1980/81:88                                                                   97

2.24 Kronofogdemyndigheten i Göleborg: Vid valet av handläggande
myndighel för den summariska processen anser kronofogdemyndighelen
all avgörande för denna fråga bör Vara vilken myndighet soin är lämpligast
med beaktande av arbelsrationella synpunkler och allmänhetens krav på
service. Den principiella aspeklen alt judiciella uppgifter såvitt möjligt bör
hållas skilda från de rent verkställande väger lätt i sammanhanget eftersom
en sådan gränsdragning i praktiken inte är möjlig all upprällhålla.     

Även om en strikt gräns mellan judiciella och verkställande uppgifler skulle vara möjlig all åstadkomma anser kronofogdemyndigheten all del inle finns något bärande moliv härför. Påståendet all en sammanblandning av uppgifterna kan föra med sig en minskad tilltro från allmänhetens sida för myndighetens opartiskhet är högsl tvivelaktigt. Erfarenheten visar all partema vid verkställigheten vänder sig med förtroende till kronofogde­myndighelen med invändningar, synpunkler och förfrågningar i fråga om förpliktelser att betala eller annan verkslällighet som kan vara aktuell. Det finns ingen anledning anta all detla förtroende skulle minska om den summariska processen överflyttades till kronofogdemyndighet. Del kan i sammanhanget nämnas all del såväl i Danmark som i Finland förekommer all de judiciella och exekutiva uppgifterna fullgörs av samma myndighet.

Kronofogdemyndigheten hävdar sålunda att de principiella invändning­ama mol all kronofogdemyndighet anförtros summarisk process kan av­färdas som irrelevanta och övergår härefter lill frågan om valet av myndig­hel för uppgiften med hänsyn lill arbelsrationella krav och allmänhetens servicebehov.

Kronofogdemyndighetsulredningen väntas framlägga förslag om att an­talet kronofogdedistrikl reduceras från nuvarande 81 distrikt till 65 distrikt. Del finns goda skäl utgå ifrån att delta förslag kommer all genomföras. Antalet tingsrätter är 100. Med hänsyn till all kronofogdemyndighelema kan väntas bli betydligt färre till antalel än tingsrätterna blir del möjligt att uppnå en slörre koncentration av arbetel med den summariska processen om kronofogdemyndighelen anförtros uppgiften. Härigenom bordel vara möjligl att få en bättre arbelsekonomi. Vid kronofogdemyndigheterna finns liksom vid domstolarna rällsbildad personal och kontorspersonal. Dämlöver finns vid kronofogdemyndigheterna inomverksutbildade exeku­tiva tjänstemän lill vilka en betydande del av de exekuliva arbetsuppgifter­na delegeras. Kronofogdemyndigheternas mer differentierade personal­organisation möjliggör en rationellare arbetsfördelning och är följaktligen alt annat skäl all välja kronofogdeallernativel.

En viktig omständighet som gör att kronofogdemyndigheterna framstår som lämpligast för uppgiften är att utmätning i stor ulslräckning söks på gmnd av slutbevis eller lagsökningsutslag. Enligt en undersökning som redovisas i promemorian från 1972 om summarisk betalningsprocess (Ds Ju 1972:20 s. 46) söks utmätning i 94% av dessa avgöranden. Även om förfarandel hos kronofogdemyndighet delas upp i två led - ett som avser utfärdande av exekutionstitel och ett som rör verkställigheten - kan man inle bortse från de rationaliseringsvinster som ligger i all registrering av inkommande handlingar, begäran om komplettering och delgivning bara behöver ske en gång. Som lägel nu är förekommer i dessa hänseenden ett belydande dubbelarbele. De förenklingar av de adminislrativa rutinema som kan göras genom all betalningsprocess och även handläggning för­läggs till samma myndighel som har all svara för verkställigheten lalar tveklöst för att verksamheten totalt sett blir mindre kostsam än vad den blir med domstolsaltemativet. Att resursvinsterna kanske inle omedelbart 7    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 88


 


Prop. 1980/81:88                                                     98

kan las ut vid en sådan här omläggning bör inle få inverka på frågan om lämpligaste myndighet för uppgiften.

Som framhålls i promemorian är del en förenkling för borgenärema att behöva vända sig till endast en myndighel för alt kräva in en otvisUg fordran. Motsvarande kommer alt gälla handräckningsmålen om dessa flyttas från överexekuior till kronofogdemyndighet. Om det rörde sig om ett mindre anlal fall kunde man kanske bortse från betydelsen av delta argument men om man tänker på alt det här är frågan om cirka 17000 handräckningsfall och drygt 230000 fall hänförliga till den summariska betalningsprocessen får saken andra proportioner. Genom ett vittförgrenat stalioneringssyslem har kronofogdemyndighelema expedition med mot­tagning för allmänheten på fler platser än domstolama även efter före­nämnda planerade distriktsreform. Även vid en bedömning ur servicesyn­punkt är följaktligen kronofogdealtemalivet klart alt föredra framför dom­stolsaltemativet.

Ell skäl som kan tala emot att kronofogdemyndighet anförtros den summariska processen kan vara att kronofogdemyndigheten vid verkstäl­ligheten ibland tvingas in i en diskussion om det berättigade i att exe­kutionstitel utfärdals. Detta kan i viss mån fördröja verkställigheten. De skäl som tidigare anförts till stöd för kronofogdealtemalivet har dock sådan tyngd att della altemativ klart framstår som lämpligast.

När det gäller den inom RSV väckta frågan att vissa handräckningsmål som nu handläggs av överexekutor enl. 191 § UL fortsättningsvis skulle handläggas direkt hos kronofogdemyndighet kan följande anföras.

Ur lagteknisk synvinkel är förslaget inte tilltalande. Genomförs lagsök­ningslagen på sätt som föreslagits i departementspromemorian måste sär­skilda lagbestämmeler tillskapas - eventuellt intagna i UB - för de särskil­da fall av besitlningsmbbningar som kan handläggas direkt av kronofogde­myndighet. Vid utformningen av reglema måste klart och entydigt fömt­sättningama för sådan handräckning anges så att tillämpningsproblem inte uppkommer vid skiljandet av sådan handräckning från den som kräver exekutionstitel enligl 16 § i lagförslaget.

Från både rättssystemalisk och saklig synvinkel är det inle tillfredsstäl­lande om ett förenklat handräckningsförfarande framdeles kan tillämpas i fall där svaranden vägrar återställa egendom som han innehar på gmnd av hyresavtal men inte i närliggande situafioner där besittningen gmndas på annat avtal med sökanden t.ex. reparation, förvaring eUer lån. Liknande förhåUanden föreligger när svaranden fått besittningen till egendomen i samband med tjänst eller uppdrag och vägrar återlämna den. Även andra fall kan tänkas. Om svaranden inte behållit egendomen som säkerhet för fordran som är förenad med pant- eller retentionsrätt, bör sökanden få samma möjligheter till förenklad handräckning som en uthyrare.

En uppdelning av handräckningsmålen mellan domstol och kronofogde­myndighet kan också hos den rättssökande allmänheten skapa oklarheter och missförstånd samt ge upphov till förväxlingar, som medför tidsutdräkt, extra kostnader och andra olägenheter.

Liksom vid handräckning enligt 16 § i lagförslaget måste vid förenklad handräckning hos kronofogdemyndighet sökandens rätt tiU den aktuella egendomen vara uppenbar för alt verkställigheten skall beviljas. I övrigt kan diskuteras humvida UB-förslagel 17: 17, 18, 20 m.fl. bestämmelser eller förslaget till lagsökningslag 16-20 §§ skall utgöra förebild. Måhända kan avbetalningslagens regler användas i tillämpliga delar. Många frågor återstår att utreda. Hit hör bl. a. om beslut om handräckning kan fattas av


 


Prop. 1980/81:88                                                     99

kronofogdemyndighet utan föregående kommunikation med svaranden, hur reglerna om besvärsförfarandet skall utformas och vad som skall gälla om beslutens rättskraft. En annan fråga är om sökanden skall kunna begära handräckning enligt del summariska förfarandel hos domstol sedan kronofogdemyndighet ogillat samma begäran saml grunder och fömtsätt­ningar i övrigl är desamma.

Sammanfallningsvis anser myndigheten all del f. n. inte finns bårande skål att införa specialbeslämmelser för de handräckningssitualioner som RSV lagit upp till diskussion.

2.25 Kronofogdemyndighelen i Mora: Vad gäller val av handläggande
myndighet, skall först konslaleras all länsstyrelsens roll som judicieU
myndighet till övervägande delen har upphört och att överexekutorsinsli-
tulionens avskaffande är ett logiskl led i avvecklingen.    

När nu ställs i utsikt ett förenhetligande av de olika instituten och ett sammanförande av dem hos en och samma handläggande myndighet, erbjuder sig därför ett utmärkt tillfälle att, till båtnad för den rältssökande allmänheten, förkorta den långa väg denna har att vandra, när den söker ul sin rätt. Det faktum all man måste vånda sig lill flera myndigheier, varav en i många fall inte är representerad på orten, ulgör en oöverstiglig tröskel för många enskilda personer och småföretagare, som vill söka tillvarata sin rätt på egen hand. Det är vanligt alt enskilda personer och småföretagare vänder sig till kronofogdemyndigheterna i hopp om hjälp och att myndig­heten då måste hänvisa till annan myndighet, varefter vederbörande seder­mera skall återvända till kronofogdemyndigheten för att få sitl anspråk realiserat. Denna orationella ordning bör icke bestå.

Vill man åsiadkomma rationalitet och verklig service på detta område bör man lägga den nya lagsökningen på kronofogdemyndighetema och integrera dem med handläggningen av enskilda mål så all antalet underrät­telser och delgivningar minskas och handläggningstidema förkortas.

Några egentliga skäl mot att föra handräckningarna från länsstyrelsema har väl inte anförts. Vad gäller valet mellan tingsrätt och kronofogdemyn­dighet, har man sagt, att betalningsprocessen bör handläggas av en judicell myndighet och dragit en skarp gräns mellan tingsrätten som judicieU myn­dighel och kronofogdemyndigheten som exekutiv myndighet. Denna gräns är inle så skarp - kronofogdemyndigheternas verksamhei är i långa och väsentliga stycken judicieU och dessutom skall det i den summariska processen inle krävas att de resurser, som är unika för domstolen (person­lig inställelse, munthg bevisning etc), behöver tas i anspråk; det övervä­gande antalet summariska processer är, som påpekas i mbricerade PM, otvisdiga och tjänar huvudsakligen till att påverka tröga betalare att göra rält för sig inom rimlig tid. 1 de fall saken är tvistig, så hänskjuts processen till fingsrätt, som då stäUer sina unika resurser till partemas förfogande.

Vidare har sagls alt handläggningen av betalningsprocessen är en viktig del i tingsnotariemas utbildning. Detta gäller möjligen en kategori, nämli­gen just de notarier, som söker sig till kronofogdebanan, men i övrigt torde de flesta tingsmeriterade jurister vara överens om att utbildningseffekten av lagsökningsdomarskapet är begränsad, och del just beroende på att processen är mtinmässig och summarisk.

Slufiigen har ifrågasatts om exekutionsväsendets organisation skulle lämpa sig för övertagande av ifrågavarande mål. I dag känner vi huvuddra­gen i det av kronofogdemyndighetsutredningen nyligen sluljusterade be­tänkande, som fastlägger principen att varje kronofogdedistrikl skall vara


 


Prop. 1980/81:88                                                                   100

stort nog all ge underlag för två utmätningsman. Genom undanlag p. g. a. geografiska lokala förhållanden och bibehållande av enfogdedistrikl på sina håll, blir antalel distrikt 65. 1 den nya organisationen, som är parla­mentariskt förankrad och lorde bli verklighet, lär det p.g.a. arbetsuppgif­ternas naturliga fördelning mellan kronofogdarna, uppkomma ell kapaci-lelsulrymme på enskilda mål-sidan på många myndigheter, vilket innebär all en integrering av lagsökning och enskilda mål inle skulle kräva den resursökning hos kronofogdemyndighelema, som man befarar.

Det nya institutet lagsökning bör således införas efter de riktlinjer som skisseras i mbricerade PM, men det bör handläggas av kronofogdemyn­dighetema integrerat med de enskilda målen, så att prövning av yrkandena och beslut om verkställighet kan ske i ett sammanhang och kommunikation med partema skall kunna ske för båda ändamålen (att ge gäldenären dubbelt rådrum innebär i de flesta fall endast, att borgenären får vänta på betalning längre tid och det finns ingen anledning lill alt han skall göra del.)

2.26 Kronofogdemyndighelen i Hudiksvall: 1 sitl ställningstagande lill ovannämnda förslag vill kronofogdemyndigheten (kfm) inledningsvis fram­hålla att dagens kronofogdedistrikt avlägsnat sig långl från vad som rådde inom landsfiskalsdislrikien 1964. Som exempel kan nämnas utbildningen av personalen. Inom alla personalkategorier har kunskapsnivån höjls. För kronofogdepersonalen krävs jur.kand och tingsmeritering som gmndut­bildning. Kronofogdesekreterare och kronoassislenl i befordringsgång be­stås ulbildning av hög kvalité. Samtlig personal genomgår dessulom fortlö­pande under anställningstiden utbildning inom områden som berör arbetet. Utbildningen med åtföljande delegation frigör bl. a. kronofogdepersonal alltmer för nya arbetsuppgifter. Man kan räkna med att denna utveckling bara är i sin början och all myckel kommer att hända inom förslagsvis en femårsperiod (jämslälldhelsarbelet inom exekutionsväsendet, arbetsorga­nisation, REX, etc). Delegationen omfattar både exekutivt och admini­strativt arbele. Dessa förändringar medför all kronofogdemyndighelema bör vara myckel lämpliga som plattform för utbyggnad av samhällsservice inom rältssektom.

I detta sammanhang vill kfm framhålla all kfm i sin egenskap av verk­ställande organ mer eller mindre automatiskt kommer i direki kontakt med aUmänheten. Detta är en möjlighet som måste tas till vara.

Att i dag under ovannämnda betingelser låta antalel kronofogdedistrikt vara vägledande i frågan var den summariska processen och handräck­ningsärendena skaU placeras låter sig inte göra. Man bör i stället avvakta utvecklingen och försl därefter falla beslul om handläggande organ. Enligt kfms uppfattning lalar mycket till kfms förmån beträffande val av myndig­hel, vilket belyses i det följande.

Ell förfarande med betalningsföreläggandena förlagda till kfm som lag­beredningen föreslagil redan 1963 (SOU 1963:28) borde komma väl till pass på gmnd av den samhällsservice en sådan handläggning skulle föra med sig. Vidare blir den enklare handläggningen myckel rationell - målen upptas och bereds vid en i stället för två myndigheter. Kostnadema för handläggningen måsle också bli billigare.

Några egentliga skillnader mellan betalningsföreläggande och lagsök­ningsmål i nu berörda hänseenden föreligger inte enligt kfms uppfattning. De borde därför kunna slås samman till en summarisk betalningsprocess och läggas till kfm. Denna lösning har tidigare förordats av justitiedeparte­mentet i promemorian Ds Ju 1972: 20 Summarisk betalningsprocess.


 


Prop. 1980/81:88                                                                  101

Vad beträffar de handräckningsmål som handläggs av överexekuior anser kfm all den gamla idén om en enkel och billig handläggningsform inte uppfylls om målen kategoriskt flyllas över lill lingsrällerna. Kfm håller med om alt del ligger en hel del i all samla dessa ärenden på en hand och all del är en fördel om lingsrälien blir handläggare. Ofta är ärendena sådana att de följs av en domstolsprocess. Men all flytta över även de allra enklaste ärendena till lingsrälien bör inle ske, utan även betr. dessa ären­den finns samma servicevinsler att hämta som beträffande belalningsföre-läggandena och lagsökningsmålen. Kfm tänker därvid på handräcknings­ärenden som avser återtagande av uthyrd lös egendom. De ligger så nära ålertagningsmålen hos kfm att de bör flyllas lill kfm. Många gånger har sökanden försl hön sig för hos kfm om ålertagning. Man har därvid måst hänvisa sökanden lill överexekuior för alt få en exekulionsurkund, varef­ter ärendet återkommit för handläggning. Dessa ärenden innefattar ungefär samma rättsliga prövning som ålertagningsmålen enligl avbelalningslagen och de bör av della skäl las upp och avgöras direki av kfm ulan särskild exekulionsurkund. Handläggningen kommer således all sammanfalla med ålertagningsmålen,

Kfm anser inle au den judiciella prövningen i förenämnda ärenden skulle kunna inverka så all kfms opartiskhet vid den fortsalla handläggningen ifrågasätts. 1 och med all kfm inle kan uppträda som ombud eller slällföre-irädare för parterna bortfaller detla problem (enskilda mål). Besvärsinstilu-lel kan även ulformas så alt ytterligare säkerhet för opartisk handläggning uppnås.

Slutligen vill kfm ta upp en aspekt som i det här sammanhanget inle får glömmas bort. Nämligen all kfm måste få annat arbete än bara indrivnings­arbete sä all verk.samheten inte blir för negativ (gäller både personal och allmänhel). Även ur denna synpunkl är del därför angeläget all kfm lillförs ovan behandlade servicebetonade göromål.

Vad belräffar besvärsinslans vid den av kfm skisserade lösningen, är kfm av den meningen att klagan över kfms beslul skall föras genom besvär till lingsrälien. Delta synes vara del naturliga alternalivel då del gäller den summariska betalningsprocessen. Denna process övergår vid besvär lill en civilprocess inför domstolen. Även belräffande handräckningsärendena synes tingsrätten vara mesl lämplig som besvärsinslans. Främst med lanke på alt tingsrätten handlägger samtliga övriga förekommande handräck­ningsmål. Som ytterligare skäl kan anföras alt om klagan förs genom besvär till tingsrätten, kommer som regel handläggningen vid domstol all ske på en för gäldenären mera näraliggande ort än vad som skulle bli fallet om hovrällen skulle vara besvärsinslans.

2.27 Kronofogdemyndighelen i Piteå: Från organisatorisk synpunkl framstår del av olika skäl som naluriigt och önskvärt, all den summariska belalningsprocessen behålls vid de allmänna domstolarna och att dessa i enlighet med förslagel lill ny lagsökningslag övertager även handräck­ningsmålen.

För en överflyttning av handräckningsmålen lill domstol lalar flera skäl. Del viktigaste är au man med denna lösning kan uppnå såväl ett snabbt och enkelt förfarande som nödvändiga garantier från rällssäkerhetssynpunkt ulan slörre ingrepp i den beslående organisationen. Vidare lorde personal­förstärkning krävas endasl vid vissa domstolar, företrädesvis i de befolk­ningsmässigt tre största länen. En överflyttning av handräckningsmålen lill kronofogdemyndighelema skulle däremot skapa problem särskill i fråga


 


Prop. 1980/81:88                                                                   102

om mål som är av kvalificerad art och kräver snabb behandling. I övrigt skulle samma behov av personalförstärkning göra sig gäUande som vid domstol. Ingenting talar heller mol den i promemorian framförda åsikten, all kronofogdealtemalivet därigenom otvivelaktigt skulle medföra en för­dyring för statsverket.

Vid sidan av den föreslagna lagregeln au allmän underrätt skall handläg­ga handräckningsmål bör man emellertid med fördel kunna åstadkomma en särreglering såvitt avser vissa av de handräckningsmål, som överexekutor f.n. handlägger enligt 191 § utsökningslagen. Här åsyftas uteslutande åt­gärder för återtagande av uthyrda saker på gmnd av klara kontraktsbrott. Dylika handräckningsmål förekommer ofta hos överexekutorerna och gäl­ler främsi presenningar, televisionsapparater saml räkne- och skrivmaski­ner. Sådana återtagningansökningar kan understundom också röra sig om fordon, musikinstmment, slörre verktyg och maskiner av olika slag. För alt främsi tillgodose kraven på ell enklare, snabbare och billigare förfaran­de lorde handräckningsmål av denna typ lämpligen handläggas också di­rekt av kronofogdemyndighet ulan att någon särskild exekulionsurkund försl tillskapas såsom nu är fallet. En given fömtsäUning för all kronofog­demyndighetema - med exekutionsväsendets nuvarande organisation -skall ha kapacitet att handlägga handräckningsmål av denna beskaffenhet är dock att uthyrningen gmndas på ett skriftligt avtal med särskild rätt för uthyraren lill ålertagning, exempelvis vid utebliven betalning. Därvid bör enbart tryckta formulär till hyresavtal få förekomma (t.ex. av den före­dömliga typ som Aktiebolaget Thorsten F. Albrektsson i Göteborg an­vänder vid uthyming av sina presenningar). På så sätt undvikes de oklarhe­ter som ej sällan vidlåder hemmalillverkade avtalskonstmktioner. Krono­fogdemyndigheterna får nämligen inle hamna i den silualionen, att de blir nödgade att ägna sin dyrbara lid ål resurskrävande och onödig skriftväx­ling mellan partema i form av kompletteringsskrivelser m. m. för alt målen skall komma i sådanl skick, att de över huvud kan avgöras.

Vad gäller frågan humvida den summariska betalningsprocessen skulle kunna handläggas av kronofogdemyndigheterna får i korthet endasl fram­hållas all del från principiell synpunkl är olämpligl att överflytta judiciella ärenden lill exekutionsväsendet. Judiciella uppgifter bör nämligen, så långl möjligl är, hållas skilda från de renl verkställande för all bevara allmänhe­tens förtroende för kronofogdemyndigheternas opartiskhet. Rent kun-skapsmässigl måste dock kronofogdarna anses vara i och för sig kompe­tenta att handlägga såväl lagsökningsmål som mål om betalningsföreläg­gande. En total omorganisation av exekutionsväsendet är emellertid nöd­vändig, om kronofogdemyndigheterna över huvud skall lyckas klara de starkt ökade arbetsuppgifter som ett övertagande av den summariska belalningprocessen innebär. Antalet kronofogdedistrikl skulle försl och främst behöva minskas lill i princip ett distrikt i varje län. Dessa länsdi-slrikt skulle sedan tillförsäkras kvalificerad personal i tillräcklig omfattning för handläggningen av de nya arbetsuppgifterna. Det är därför naluriigt, all nuvarande indelning med enbart en kronofogde i ell slort anlal kronofog­dedistrikl förefaller vara i hög grad obsolel.

2.28 Hyresrätlsulredningen: Vi tillstyrker förslaget om all handräcknings­frågorna i samband med överexekutorsinstitulionens avskaffande förs över till tingsrätt. Vi förutsätter all detta inte medför en förlängning av handläggningstidema.


 


Prop. 1980/81:88                                                    103

2.29    Rättegångsutredningen: Utredningen tillstyrker att hanteringen av den nya summariska processen får ankomma på de allmänna domstolarna.

2.30    Sveriges domareförbund: Frågan vilken myndighet som skall handha den summariska betalningsprocessen har aktualiserats av lagstiftaren i olika sammanhang under de senaste decenniema. Frågan är således inte ny. Såsom promemorians historiska avsnitt visar går övervägandena här­vidlag långt tillbaka i tiden och främst traditionella skäl medförde att den lagsökningsprocess - i sina gmnddrag överensstämmande med den allt­jämt gällande - varom regler ursprungligen gavs i UL 2 kap., liksom senare handräckning för fordran lades på exekutiva myndigheier. Uppfatt­ningen om dessa processers övervägande judiciella karaktär var det hu­vudsakliga skälet till att betalningsprocesserna genom 1937 års lagsök­ningslag fördes över till domstolarna. När under senare decennier i diskus­sioner om handläggande myndighet för den summariska processen - där­vid frågan hittills varit koncentrerad till betalningsprocessen - en över­flyttning från domstolar till kronofogdemyndigheter förordats har, såsom framhålls i promemorian, främst praktiska skäl åberopats. Bl.a. har, på gmndval av statistiska uppgifter om frekvensen av bestridande, den slut­satsen dragits, att den summariska betalningsprocessens mål har större anknytning till exekutionen än till den vanliga civilprocessen. Den princi­piella aspekten, nämligen den summariska processens huvudsakligen judi­ciella stmktur, har, såsom också framhållits, fåll träda i bakgrunden.

1 nu framlagt förslag innebärande alt den summariska processen -utvidgad till att omfatta även den på överexekutor ankommande summa­riska handräckningsprocessen m. m. - skall vara förlagd till domstol har den nämnda principiella aspekten fått en mer framträdande plats. Domare­förbundet anser detta vara riktigt. Det för valet av handläggande myndig­het i första hand avgörande bör enligt förbundel vara uppgifternas art. Därvidlag har ingen väsentlig ändring inträtt sedan den tid då den summa­riska betalningsprocessens huvudsakligen judiciella karaktär ansågs moti­vera en överflyttning till domstolarna. I förhållande härtill träder enligt förbundets mening i bakgmnden de tidigare betonade prakliska syn­punkler som kunde tala för all processen förlades till kronofogdemyndig­heterna. Frågan om en förläggning till dessa myndigheter har dessulom kommit i annat läge, sedan tanken på tidigare föreslagen radikal omorgani­sation av exekutionsväsendet förfallit. En ytterligare bekräftelse på de ändrade förutsättningama utgör kronofogdemyndighetsutredningens nyli­gen framlagda förslag.

Redan den summariska process, som hitlills vilat på domstolarna, är således enligl förbundets mening till strukturen sådan att processen även framdeles bör vara en domstolsuppgift. Förbundet vill här betona, att -såsom ock antyds i promemorian - målen i den summariska betalnings­processen ingalunda alltid är av den okomplicerade natur som relationen mellan antalet obestridda och bestridda ansökningar låter antaga. Fastmer erbjuder målen inle sällan komplikationer av olika slag ävensom svårbe­dömda rättsliga spörsmål. Förbundet vill instämma i vad som sägs om vårdel för notarieutbildningen av att målen om lagsökning och betalnings­föreläggande handläggs vid tingsrätt. Utbildningsvärdet härvidlag får för­utsättas komma att närmare övervägas under den nu aktuella notarieutred­ningen.

Alt den summariska processen nu föreslås omfatta uppgifter, som inte tidigare vilat på domstolama, är en omständighet, som i ej ringa mån


 


Prop. 1980/81:88                                                                  104

påverkar frågan om valet av handläggande myndighel. Förbundet anser att även dessa nya uppgifter till sin art är sådana att handläggningen naturligen och företrädesvis bör ankomma på domstolama.

2.31    Sveriges advokatsamfund: Samfundet delar den i promemorian fram­förda uppfattningen att handläggningen av mål om lagsökning och betal­ningsföreläggande även i fortsättningen skall ligga kvar hos domstol. Från rällssäkerhetssynpunkt bör del inte ifrågakomma att slopa den judiciella prövningen enligt ett fidigare framlagt förslag. Samfundet har inte heller någol alt erinra mol alt handräckningsmålen vid överexekutors avskaffan­de överförs lill allmän domstol.

2.32    Svenska bankföreningen: Bankföreningen har tidigare stött tanken att den summariska belalningsprocessen skulle hell eller delvis överflyttas till kronofogdemyndighetema. Bankföreningen anser alltjämt att goda skäl kan anföras för denna tanke. Emellertid uttalar promemorian att sådan över­flyttning sannolikt skulle medföra ökade kostnader för staten. Detta synes vara huvudskälet till att enligl förslaget tingsrätt skall förbli forum. Bank­föreningen utgår ifrån att antagandel om kostnadsökningar för staten vid en överflyttning av denna process till kronofogdemyndigheterna är befogat och vill därför inte så länge kostnadsskäl gäller motsätta sig förslaget att den summariska processen förblir hos tingsrätlema. Den nuvarande ord­ningen därvidlag har inte några avgörande nackdelar.

2.33    Svenska sparbanksföreningen: Föreningen finner det - - - riktigt, mot bakgrunden av de principiella, praktiska och kostnadstekniska skäl som anföres i promemorian, att den summariska processen förlägges till allmän domsiol och icke, såsom tidigare diskuterats, till kronofogdemyn­dighet.

2.34    Sveriges föreningsbankers förbund: Ulan tvekan skulle vissa rationa­liseringsvinster kunna uppnås om lagsöknings- och betalningsföreläggan­demål överfördes till kronofogdemyndighelema. En sammanföring på en hand av den judiciella och exekutiva handläggningen av fordringsmålen reser emellertid också invändningar av principiell natur.Då den tidigare diskuterade omorganisationen av kronofogdemyndigheterna nu inte längre synes komma till stånd vill förbundet därför fillstyrka att lagsöknings- och betalningsföreläggandemålen även i fortsättningen handläggs av tingsrät­terna. Förbundet har ingen erinran mot att sådana handräckningsmål som f.n. handläggs av överexekutor enligt 191 och 192 §§ utsökningslagen, överflyttas till tingsrätterna.

2.35    Konungariket Sveriges stadshypotekskassa: Enligt styrelsens me­ning har i promemorian lagts fram övertygande skäl för att handläggningen skall ske hos domstolarna.

 

2.36    Finansieringsföretagens förening: På i betänkandet anförda skäl och utgångspunkter (s. 65 fO har föreningen inga invändningar mot att den summariska betalningsprocessen behålls vid domstolarna och att dessa övertar handräckningsmålen.

2.37    Svenska handelskammarförbundet: I vad avser frågan vid vilken myndighet handläggning av summarisk process skall ske kan förbundel lill


 


Prop. 1980/81:88                                                                  105

en början konstatera att del nu framlagda förslaget innebär ell övergivande av den lidigare från jusliliedeparlementel framförda tanken all den sum­mariska belalningsprocessen hell eller delvis skulle överflyitas lill krono­fogdemyndigheterna. Såsom skäl för att frångå den tidigare inställningen, sådan den kom lill uttryck i bl.a. jusliliedepartemenlels promemoria 1972: 20. anförs nu administrativa, ekonomiska och principiella betänklig­heter inför att föra över handläggningen av den summariska prt)cessen till kronofogdemyndigheterna. Förbundel kan i slort instämma i vad som nu anförs från justitiedepartementet. Redan det förhållande all ett överfö­rande av den summariska betalningsprocessen lill kronofogdemyndighe­terna skulle medföra kostnadsökningar för staten lorde vara skäl nog att avstå från en sådan förändring. Emellertid kan inle heller bortses från de principiella aspekterna på frågan. Således kan med fog hävdas all det ur näringslivets och den rältssökande allmänhetens synvinkel sannolikl fram­står som rimligast all vända sig till domstol, inte lill exekuliv myndighel, för att föra sådan fullgörelsetalan varom här är fråga. Någon avgörande praktisk olägenhet med att dels behöva vända sig lill domstol för att erhålla exekutionstitel och dels därefter lill exekuliv myndighel för verkställelsen torde inle föreliggga. Som framhålls i promemorian skulle även en hand­läggning hos kronofogdemyndighet av ifrågavarande ärenden med nödvän­dighet vara uppdelad i ell judicieUt och ett exekuiivi förfarande. Förbundel kan således lillslyrka den framlagda promemorian i denna del.

2.38----------------------------------------------------------- Sveriges fastighetsägareförbund: I förslaget har          diskuterats

möjlighelen att överföra mål om lagsökning och betalningsföreläggande till kronofogdemyndighelen, varigenom vissa rationaliseringsvinster skulle uppkomma för borgenärerna genom att både det judiciella och del exeku­liva ledet samlas hos en myndighel. Enligl förbundets mening är en sådan reform olämplig. Personalen vid landels kronofogdemyndigheter skulle behöva omskolas för hell nya uppgifter, beträffande vilka en ingående sakkunskap nu finnes hos de allmänna domstolama. En sådan reform skulle också minska allmänhetens förtroende för myndigheien och strida mot den allmänna principen i svenskl rättsväsende att hålla isär judiciella och verkställande uppgifler. Del synes också vara olämpligt all överflytta handräckningsmålen enligt 191 och 192 §§ utsökningslagen till kronofogde­myndigheten, då dessa mål ofta kräver särskilda juridiska kunskaper. Däremol har förbundet inte någol att invända mol all, då överexekuior i en framlid avskaffas, handräckningsmälen överföras lill allmän domstol.

2.39    Hyresgästernas riksförbund: Förbundet har liksom tidigare den upp­fallningen att judiciella uppgifter inte bör läggas på verkställande organ. Tidigare förslag att föra över vissa lagsöknings- och handräckningsärenden till kronofogdemyndighelen kan nu av andra skäl inle komma i fråga. Det nu föreliggande förslaget att låta dessa ärenden prövas av domstol vill förbundet ge sin fulla anslutning. Den nuvarande ordningen vid överexeku­tors prövning av vräkningsansökningar innebär all prövning vid domstol ändå får ske om del inle anses uppenbart all hyresgästen är skyldig alt avflytta.

2.40    SABO: Utredningen föreslår att handräckningsmål skall överföras från överexekuior till domstol. SABO kan acceptera denna princip dock under förutsättning att ändringen inle medför föriängda handläggnings­lider. Med nu gällande ordning har handläggningen ibland tagit så lång lid


 


Prop. 1980/81:88                                                                   106

som 2-3 månader innan ulslag erhållits. Delta är enligl SABO oaccepta­belt.

2.41     SACOISR: Efler all ha noga vägt för- och nackdelar med olika
alternativ har centralorganisationen kommil till den uppfattningen all
kronofogdemyndighet är den lämpligaste myndigheten all handlägga den
summariska betalningsprocessen, dvs. motsvarigheten lill de nuvarande
instituten lagsökning och betalningsforeläggande. 1 fråga om handräck­
ningsmålen anser SACO/SR övervägande skäl talar för att dessa såsom
föreslagils handläggs av tingsrätt. SACO/SR utgår därifrån att överexeku­
torsinstitutionen skall avskaffas.

I fråga om handräckningsmålen finns grupper av mera rättsligt inveck­lade mål, där bestridanden är vanliga. SACO/SR syftar härvid på vägt vis-ler, handräckning för bortförande av byggnad samt tvister mellan jord­ägare och arrendator. Med hänsyn härtill och de vittgående konsekvenser som vid verkslällighel av dylika handräckningsbeslut kan få för den enskil­de, anser centralorganisationen att domstol är lämpligaste forum för hand­räckningsmålen. Eftersom dessa mål inte heller är särskilt frekventa blir rationaliseringseffekten vid örverförandet till kronofogdemyndighet av des­sa mål knappast mätbar.

2.42     Svenska arbetsgivareföreningen: Föreningen vill för sin del framhålla
viklen av alt rättsordningen tillhandahåller ett väl fungerande summariskt
processförfarande. Därvid slår i förgrunden ett behov att till låga process­
kostnader få till stånd en snabb och enkel handläggning. Av vikl är emel­
lertid att ett summariskl förfarande ej gör avkall på rimliga rättssäkerhets­
krav. - Såvitt gäller den summariska betalningsprocessen anförs i prome­
morian bärande sakskäl för att organisatoriskt behålla domstol som hand­
läggande myndighel. Föreningen delar uppfattningen att en sådan ordning
är att föredra framför en handläggning hos exekuliv myndighet. Principiellt
är det också en fördel om judiciella och verkställande uppgifter hålls klart
åtskilda. - Vad gäller handräckningsmålen föreslås i promemorian att
dessa överförs till allmän domstol i händelse av överexekutors avskaffan­
de. Föreningen har ej något att erinra häremot. Detta innebär dock ingel
ställningstagande till del förslag som i annat sammanhang framförts att
överexekutor skall avskaffas.

3   Enhetlig summarisk process

3.1    Domstolsverket: Domstolsverket ansluter sig till förslaget i promemo­rian att de nuvarande summariska processerna lagsökning, betalningsföre­läggande och handräckning enligt 191 och 192 §§ UL ersätts med en enhet­lig summarisk process kallad lagsökning. Härigenom åstadkommes inle oväsentliga förenklingar såväl för den rältssökande allmänheten som för domstolarna.

3.2    Datainspektionen: Handräckning för avhysning m. m. är av annan karaktär än den summariska betalningsprocessen. Syftet med en begäran om avhysning eller om återställande av besittning kan inte typiskt sett anses vara att få betalt för en fordran. Praktiskt fungerar emellertid ofta hot om t. ex. avhysning som ett effektivt påtryckningsmedel för att få


 


Prop. 1980/81:88                                                    107

betalt, kanske t. o. m. effektivare än ell hot om lagsökning eller betalnings-föreläggande. Datainspektionen har haft alt la ställning till denna fråga vid tolkningen av 6§ inkassolagen (1974: 182), som stadgar aU rätislig åtgärd med anledning av fordran inte får vidtas förrän gäldenären tillställts krav som avses i lagens 5 §. Enligt inspektionens uppfattning avses här med "rätislig åtgärd" även ansökan om avhysning o.d. Sambandet härvidlag markeras om lagsökning för fordran och för avhysning m. m. sammanförs fill en lag.

3.3 Svea hovrätt: Det kan förefalla självklart att en enhetlig lag om sum­marisk process är alt föredra framför en särreglering av varje särskild processtyp, åtminstone om en enhetlig reglering är möjlig ulan att del blir nödvändigt att göra avkall på de särskilda ändamål som gör sig gällande vid vad vi i dag kategoriserar som lagsökning, betalningsföreläggande och handräckning. Hovrätten är mindre benägen att utan vidare instämma i att "vad som bör åstadkommas är ... ett enhetligl men samtidigt mera flexi­belt summariskt förfarande som ger utrymme för en prövning allt efter beskaffenheten av del enskilda fallet" (PM s. 71). Även om tanken på en mera elastisk reglering än enligt RB - möjligen - kan vara tilltalande för de ordinära tvistemålens del (jfr Dir 1977: 10 s. 5) förefaller de båda målsätt­ningar som ryms inom den citerade meningen inte bara sins emellan oförenliga utan dessutom - vad gäller flexibiliteten - hota hela tanken på ett i egentlig mening summariskt förfarande. Genom att ge ökat utrymme för en nyanserad prövning på här aktuellt område riskerar man, som hovrätten anfört tidigare, att i utbyte mot en i verklig mening summarisk process få en procedur likvärdig med skriftlig förberedelse i tvistemål.

Till de ovan anförda synpunkterna kan också läggas alt det på här aktuella område är särskilt betydelsefullt (jfr PM s. 70) att allmänheten utan hjälp av rättsbildade ombud eller tjänstemän vid domstolama skall kunna föra processen och fömtse dess förlopp. En "flexibel" lag kolli­derar lätt med detta behov.

En inriktning på de klara fallen möjliggör att lagen kan fylla nyssnämnda anspråk utan att för den skull bli detaljerad eller omständlig på annat sätt. Till förmån för en sådan styrning lalar också att reformen annars kan få andra organisaioriska konsekvenser än man räknar med i PM. De föreslag­na reglerna om invändningar och bevisning kan således medföra att den summariska processen inle kan handläggas på tingsnotarienivå i samma utsträckning som nu är fallet och att tidsåtgången per mål ökar.

Mera tveksamt förefaller det vara om även handräckningsmålen bör omfattas av den nya lagen. När nu de civilprocessuella säkerhetsåtgär­derna föreslås bli reglerade enbart i 15 kap. RB - ett förslag som hovrätten lillslyrker - h ide det varit på sin plats med en diskussion av alternativel all låta även handräckningsmålen regleras på molsvarande sätt. De argu­ment som anförs i PM (s. 71) för att låta handräckningsmål ingå i en gemensam lag om summarisk process har visserligen en inte oväsentlig bärkraft, men de ställs aldrig mot de skäl som talar mot en dylik gemensam reglering resp. de skäl som talar för en reglering inom ramen för rätte­gångsbalken. Av slor belydelse i detta sammanhang är givetvis om samma regler kan gälla för handräckningsmålen som för belalningsmålen. Av den föreslagna lagtexten kan man möjligen få ett intryck att man lyckats relativt väl i detta hänseende. Men läser man även motiven finner man att del   råder   betydande   skillnader   mellan   måltypema   i   fråga;   hand-


 


Prop. 1980/81:88                                                                  108

räckningsmålen intar en särställning inte bara vad gäller tillämpligt rätts­medel och rättskraft ulan även - och della ulan alt det framgår av lagtex­ten - vad gäller kraven på ansökan, invändningar och bevisning saml frågan om ersättning för rättegångskostnader. Eftersom skillnaderna i des­sa hänseenden i allmänhel är välmotiverade frågar man sig om inte en reglering av handräckningsmålen inom ramen för RB hade varit till fördel även för lagsökningslagen. Med en sådan teknik skulle man också, som antytts ovan. kunna vänta med reformen av betalningsprocessen, men ändå avskaffa öex.

3.4 Hovrälten för Nedre Norrland:--- Väl må medges att den nuva­
rande lagsökningslagen innehåller en hel del otympligheter - belräffande
vilka man i promemorian funnit förtjänslsfuUa lösningar - men del bör
övervägas om del ej i avbidan på den översyn av rätlegångsförfarandet vid
allmän domstol som f.n. pågår vore lämpligt att nöja sig med en mera
begränsad omarbetning av gällande bestämmelser än som måste ske vid en
sammanslagning av de ifrågavarande tre förfarandena till ett enhetligt
institut.

Anledningen till att hovrätten vill ifrågasätta ett enhelliggörande är främsi att det trots lovvärda försök ej varit möjligt alt skapa enkla och klara regler. Av lagförslaget framgår sålunda att det är svårt att finna lämpliga uttryck som skall omfatta samtliga åtgärder som ryms inom ramen för det enhetliga förfarandet. 1 själva verket inrymmer det föreslag­na enhetliga institutet lagsökning skilda förfaranden, lämligen helt motsva­rande de nuvarande instituten lagsökning och betalningsföreläggande. För sökanden, i allmänhet kreditinrättningar och inkassoföretag, erbjuder en lagändring inga svårigheter. Annorlunda ställer det sig för gäldenärer med ingen eller ringa erfarenhet av hithörande spörsmål. Oavsett utformningen av föreläggandel är risken betydande alt gäldenären inte kommer att förstå den rätta innebörden därav.

Hovrälten vill därför i första hand förorda en mera begränsad omarbet­ning av nuvarande lag med bibehållande i skilda avdelningar av instituten lagsökning och betalningsforeläggande och med tillägg av en avdelning avseende handräckningsmålen.

3.5    Uppsala läns norra lingsräll ansluter sig till förslagel all det för både mål i summarisk betalningsprocess och vissa handräckningsmål skall till­lämpas ett enhetligt summariskt förfarande.

3.6    Gävle tingsrätt: Förslaget att instituten lagsökning och betalningsföre­läggande sammanslås till ett nytt gemensaml förfarande tillstyrks av tings­rätten. En sådan sammanslagning är till fördel ur flera synpunkter. Bl.a. undvikes tveksamhet i fråga om vilket förfarande som är tillämpligt. -Tingsrätten tillstyrker vidare att handräckningsmålen enligt 191 och 192 §§ utsökningslagen samordnas med betalningsmålen till en ny enhetlig lag om summarisk process, benämnd lagsökning.

3.7 Sundsvalls tingsrätt: Tingsrätten delar i promemorian anförda skäl för
att ett sammanförande av belalningsförelägganden (bO och lagsökningar
(Is) tiU ett gemensaml inslilul, benämnt lagsökning, bör ske. Den hittills
rådande skiUnaden har ofta tett sig konsUad. Såväl bf som Is har ju syftet
att tillhandahåUa exekufionstitlar för fordringar som nästan regelmässigt
lämnats obestridda.


 


Prop. 1980/81:88                                                                  109

Beträffande förslaget alt i lagen även upplaga några fall av handräckning kan lingsrälien ej underiåla alt framföra sin förvåning all förslagel kommil lill i della sammanhang. Del naturliga synes tingsrätten vafä, all frågan om vart sådana ärenden skall föras löses i ett större sammanhang i samband med eventuellt upphörande av överexekuiorsinslitutionen och införandel av en ny utsökningsbalk. Åtskilliga fall av handräckning (i PM redovisade å s. 72) har ju även lämnats ulanför förslagel.

3.8    Länsstyrelsen i Malmöhus län: Renl principiellt har länsstyrelsen ing­en erinran emot att de nuvarande instituten lagsökning och betalningsfore­läggande samt handräckningsmålen föres samman lill ett gemensamt insli­lul "lagsökning".

3.9    Länsstyrelsen I Göteborgs och Bohus län: Länsstyrelsen tillstyrker all de nuvarande instituten lagsökning och betalningsföreläggande slås ihop under den gemensamma beteckningen lagsökning och att lagsökningsmäl handläggs av domstol. Däremol är länsstyrelsen tveksam till förslagel att samordna handräckningsförfarandel med den summariska betalnings­processen.

Länsstyrelsen har i yttrande över lagberedningens förslag till Utsök­
ningsbalk (SOU 1973:22) förklarat sig icke kunna lillslyrka all förslagel
upphöjes lill lag, främsi med tanke på förslaget all avskaffa överexekutors­
institutionen. Länsstyrelsen ansåg del principiellt orikligt all lill kronofog­
demyndighet överföra arbetsuppgifter av judicieU art, alltså bl.a. hand­
räckningsmål, och ansåg att en sammanblandning mellan judicieU och
exekutiv verksamhet borde undvikas. Visseriigen undviks med nu ifråga­
varande förslag dessa olägenheler, men länsstyrelsen anser all förslaget
trots del innebär olägenheter. Lagsökningsmål och handräcknings­
mål är av så olika beskaffenhet och kräver så olika behandling all de ej bör
behandlas i samma lag.

3.10------------------------------------------- Kronofogdemyndigheten i Piteå:        Instituten lagsökning och

betalningsforeläggande är besläktade med en annan lyp av summariskl förfarande, nämligen främsi sådan handräckning som omförmäles i 191 och 192 §§ utsökningslagen och som f. n. meddelas av överexekuior. Förfaran­det är nämligen i båda fallen skriftligt och i princip avsett enbart för klara fall. Del är vidare snabbi och billigt och därigenom överlägset den lång­sammare och dyrare ordinära domstolsprocessen. Med hänsyn lill att överexekuiorsinslitutionen snart kommer alt avskaffas och handräck­ningsmålen måste överföras från överexekutor lill annan myndighel, ler del sig därför naturligt att en samordning sker av den summariska betal­ningsprocessen och handräckningsprocessen.

3.11    Råttegångsuiredningen: Sammanslagningen av lagsöknings- och be-talningsföreläggandeinstitulen har medgett en överskådlig och lättläst lag­text och har vidare den obestridliga fördelen att avvisning inte kan ske på gmnd av alt sökanden väljer fel inslilul. Termen lagsökning som en ge­mensam beteckning för det nya förfarandet är väl vald.

3.12    Sveriges domareförbund: Den nuvarande summariska betalnings­processens uppdelning i två arter - lagsökning och betalningsforeläggande - är närmast historiskt betingad. Båda processerna syftar, såsom i prome­morian framhålls, till att tillhandahålla en borgenär exekutionstitel, när


 


Prop. 1980/81:88                                                                   110

egentlig tvist inte råderom fordringens existens. Förbundet instämmer i all skiljelinjen mellan de båda förfarandena - humvida fordringen är gmndad på skriftligt fordringsbevis - kommit alt överbetonas och alt den föranlett ofta ofmktbar prövning i domstolama om de olika förfarandenas tillämp­lighel. Ett enhetligl summariskt processförfarande är med hänsyn härtill även enligt förbundels mening önskvärt. Förbundet finner ej heller någon anledning till erinran mol att därmed integreras de på överexekuior hittiUs ankommande handräckningsmålen. Mot promemorians förslag all hand­räckning för säkerhetsåtgärd lämnas utanför det enhetliga förfarandet torde någon vägande invändning ej vara att framställa. Förbundel biträder således förslaget om en enhetlig summarisk process.

Termen "lagsökning" är enligt förbundet en lämplig beteckning på ett enhetligt förfarande.

3.13    Sveriges advokatsamfund: Det synes lämpligt att instituten lagsök­ning och betalningsföreläggande går upp i ett nyll gemensamt förfarande, och samfundet tillstyrker utan erinran förslagel till ny lagsökningslag.

3.14    Svenska sparbanksföreningen: Föreningen kan i princip ansluta sig till den i promemorian föreslagna huvudlinjen för den summariska proces­sens organisation och utformning, enligl vilken de nuvarande instituten lagsökning, betalningsföreläggande och handräckning enligt 191 och 192 §§ utsökningslagen skall sammanföras och förfarandet i sådan process, under den sammanfattande beteckningen lagsökning, erhålla en enhethg regle­ring i en ny lagsökningslag.

3.15    Konungariket Sveriges stadshypotekskassa: I promemorian läggs fram förslag till en enhetlig lag om summarisk process innefattande de nuvarande processformema lagsökning, betalningsföreläggande och hand­räckning. Slyrelsen har inte något att erinra mot att dessa processformer sammanförs i en enhetlig lag.

3.16    Svenska handelskammarförbundet: Vad- angår förslagel alt

lagtekniskt sammanföra betalningsföreläggande, lagsökning och vissl handräckningsförfarande till reglering i en lagsökningslag vill förbundet —

---- ställa sig bakom syftet med förslaget, nämligen all erhåUa en förenk­
ling i rättstillämpningen såvitt angår dessa förfaranden.

3.17     Sveriges fastighetsägareförbund: Förslaget till ny lagsökningslag syf­
tar i det väsentliga tiU att ge en samlad och mera enhetlig reglering av
instituten lagsökning och betalningsföreläggande samt av handräcknings­
målen. Berörda regler, som av hisloriska skäl f.n. är upptagna i olika
författningar, skulle obestridligen lättare kunna överskådas och hanteras i
den föreslagna ordningen. Detta måste i och för sig innebära en betydande
fördel inte minsl för de rältssökande. Några störte ändringar i gällande
materiell rätt föreslås inte och ändringama av bevisregler och processuell
reglering i övrigt synes välbetänkta.

3.18    Svenska arbetsgivareföreningen: Promemorians förslag all de nuva­
rande instituten lagsökning och betalningsföreläggande skall samordnas till
ett gemensamt förfarande innebär en lagteknisk förenkling som i allt vä­
sentligt kan stödjas av föreningen. Detsamma gäller förslaget att med
handläggningen av den summariska belalningsprocessen integrera hand­
räckningsmål enligt 191 och 192 §§ utsökningslagen.


 


Prop. 1980/81:88                                                                  111

3.19 Sveriges föreningsbankers förbund: Ur lagleknisk synpunkl synes del vara en fördel att regler om handräckningsmålen inarbetas i lagsök­ningslagen.

4   Tillämpningsområdet

Ingen remissinstans har framfört någon erinran mot tillämpningsområdet för 15 och 16 §§ promemorieförslaget.

5   Forum

5.1    Domstolsverket: Domstolsväsendets organisationsnämnd har, som nämns i promemorian (s. 76), tidigare framhållit att den nuvarande ord­ningen att mål om hyra och arrende bara kan tas upp av fastighelsdomstol innebär en del praktiska olägenheter. Som uttalas i promemorian (s. 77) finns därför starka skäl för att undersöka om det numera finns anledning att koncentrera dessa tvister till fastighetsdomstol. Domstolsverket vill underslryka viklen av att frågan tas upp i samband med översynen av hyres- och arrendelagstiftningen så att en eventuell reform på området kan träda i kraft samtidigt med den nya lagsökningslagen. Härigenom skulle man kunna undvika att Ullföra fastighetsdomstolarna den exlra personal som oundgängligen måste filiföras dessa domstolar därest de mål om vräkning som f. n. handläggs av öex överflyttas dit. Denna personal skulle vid en senare genomförd mera genomgripande fommreform behöva om­placeras till andra ungsrätter. Enligt domstolsverkets uppfattning bör, om en sådan genomgripande fommreform inte blir genomförd, i vart fall den summariska processen i mål om arrende och hyra kunna föras vid alla tingsrätter. Beträffande mål om lagsökning enligt 10 § i förslaget skulle ett överiämnande till fastighetsdomstol ske först sedan part ansökt om åter­vinning. Den administrativa omgång ett sådant förfarande skulle innebära bör inte överdrivas och torde klart uppvägas av vinslen en sådan reform medför såväl för allmänheten som för fasfighetsdomstolarna.

5.2    Svea hovrätt: Som anförs i PM (s. 77) bör frågan om forum i faslighets-rättsliga tvister som avgörs lagsökningsvägen kunna stå öppen ännu någon tid, åtminstone forumproblemet i arrendetvister. Hovrätten vill dock sätta ett frågetecken för den vikt man i PM (s. 76-77) tillmäter den administrati­va omgång det skulle innebära för tingsrätt att överlämna hänskjutna arrende- och hyresmål till fastighetsdomstol. Då man nu enligt förslaget (§ 4, varom mera nedan) låter det ankomma helt på domstolen att vidare­befordra mål som väckts vid fel tingsrätt, förefaller det inkonsekvent att låta den intressanta tanken att ta undan summarisk process från fastighets­domstolamas kompetensområde bromsas av de besvär i administrativt hänseende det skulle innebära för fingsrättema att ex officio överlämna hänskjutna mål till fastighetsdomstol.

5.3    Gävle tingsrätt: Tingsrätten har ingen erinran mot alt de fommfrågor som hänför sig till fastighetsdomstols kompetensområde löses i ett större sammanhang. Särskild uppmärksamhet måste dock ägnas den ökade ar­betsbörda som förslagets genomförande kan komma att medföra för de tingsrätter som är fastighetsdomstol.


 


Prop. 1980/81:88                                                    112

5.4    Hyresrätlsulredningen: Vi har i våra direktiv fått i uppdrag att under­söka om inte samtliga tvister på hyresrättens område bör prövas av hyres­nämnderna som första instans och med bostadsdomslolen som slutinstans. Renodlade kravmål och handräckningsmål synes dock - även om de rör hyresförhållanden - inte rimligen böra föras över till hyresnämnderna. Del finns därför inte anledning all nu skjuta upp ett ställningstagande till var dessa ärenden bör handläggas. Vad angår egentliga hyrestvisler kom­mer vi att behandla frågor om hyresnämndemas och bostadsdomstolens kompelens i samband med arbetet på vårt slulbelänkande, som kan väntas omkring årsskiftet 1978/79. Vi delar därför synpunkten i promemorian att den allmänna frågan om fastighetsdomstols kompetensområde inte bör lösas i det nu aktuella sammanhanget.

5.5    Sveriges domareförbund: Någon särskild fommbestämmelse föreslås ej för faslighetsråttsliga mål men viss ändring därvidlag förutskickas. För­bundet vill därför nu endast betona som önskemål att i vart fall den summariska processen i dessa mål läggs på samtliga ungsrälter och ej blott på de tingsrätter som är allmänt fastighetsfomm. Det framstår nämligen som opraktiskt med skilda fora för dessa mål, vilka för övrigt inte kan sägas vara så särpräglade, att en koncentration till särskilda domstolar med speciell sammansättning är påkallad.

5.6    Hyresgästernas riksförbund: Förbundet är av den uppfattningen att det är en betydande fördel att de motfordringsanspråk som ofta reses mot förfallen hyra prövas av en domstol som har särskild sakkunskap och erfarenhet när det gäller hyresförhållanden. Det saknas i vart fall skäl att inte begagna sig av denna möjlighet i de fall där tingsrätten också är fastighetsdomstol.

6    Ansökan

6.1    Svea hovrätt: Som anförs i PM (s. 77) står kravel på ansökningens utformning i samband med frågan om avgörandets rättskraft: då nu ett bifallande utslag i lagsökningsmål är tänkt att vara förenat med rättskraft-verkan måste givetvis krävas all sökandes anspråk kan individualiseras. Härmed blir skillnadema mellan krav på ansökan i lagsökningsmål och stämningsansökan i tvistemål enligt RB eller småmålslagen inte större än att den ovan (under 1.2) framförda tanken att låta lagsökningsvägen bli den normala ingången till flera processformer kan aktualiseras.

6.2    Gävle tingsrätt: I förslagel har borttagits den nuvarande möjligheten till muntlig ansökan. Som framhålls i promemorian utnyttjas aldrig denna möjlighet, varför ett borttagande bör kunna ske utan olägenhet.

Beträffande slopandet av kravet på ställande av säkerhet för den skada som vid avhysning kan tillskyndas motparten tillstyrker tingsrätten försla­get, eftersom en fömtsäUning för att avhysning skall få äga rum är att saken är uppenbar.


 


Prop. 1980/81:88                                                                  113

7  Invändningar och bevisning

7.1    Svea hovrätt: Vad gäller handräckningsmålen anslulel" sig hovrällen till att ett blankt bestridande ej bör få föranleda ogillande av sökandens talan. Här, liksom i betalningsmålen, krävs i PM (s. 81)att saken skall vara uppenbar för att talan skall bifallas och detla har också fått komma till uttryck i lagtexten (17§). Att döma av speciaimotiveringen (PM s. 127) torde delta inle innebära "någon egentlig ändring" i förhållande lill gällan­de rätt. Hovrällen, som i yttrande över förslaget lill utsökningsbalk (s. 54) hyst farhågor all nämnda beviskrav innebär viss begränsning i förhållande lill gällande rätt av möjlighetema all utnyttja den summariska processfor­men, välkomnar detta molivultalande, men vill här, liksom tidigare beträf­fande beviskravet i betalningsmål, ifrågasätta om inte användningen av ordel "uppenbar" i så fall avviker från den gängse.

7.2    Hovrällen för Nedre Norrland: Några begränsningar beträffande räl­ten att åberopa viilnesintyg har ej ansetts böra uppställas.------------------------------------------------------- Det har

vid skilda tillfällen ifrågasatts om ej en mera liberal inställning till frågan om tillåtligheten av viilnesintyg borde vara att föredraga (jfr SOU 1974: 27 s. 145 f, prop. 1975/76: 148 s. 124 f, 146 f och 170 f samt justitiedepartemen­tets promemoria Översyn av rätlegångsförfarandet vid allmän domstol. Ds Ju 1976:8 s. 86 f). Frågan torde f.n. vara föremål för övervägande inom rättegångsutredningen (jfr Dir. 1977: 10). Enligt hovrättens mening är del mindre välbetänkt att, innan frågan fått sin lösning med avseende å brott­målen och tvistemålen, generellt tillåta vittnesintyg i den summariska processen. Dock bör övervägas all - i överensslämmelse med den praxis som för närvarande råder - tillåta viilnesintyg i handräckningsmålen.

Skulle så vara att viilnesintyg - generellt eller endast i vissa mål -anses böra tillålas, bör delta klart utsägas i lagtexten, eftersom hänvisning­en i 26 § förslaget till lagsökningslag till vad som i rättegångsbalken sägs om tvistemål närmast synes ge vid handen att vittnes intyg får åberopas endast då rätten på grund av särskilda omständigheier finner alt det må tillåtas.

7.3    Stockholms tingsrätt: Tingsrätten tillstyrker promemorians bestäm­melser om bevisprövningen i lagsökningsmål (12 och 17 §§).

7.4    Sundsvalls tingsrätt: Mol föreslagna lagbestämmelser belräffande den summariska processen - - - har tingsrätten ingen annan invändning än beträffande ansökningar, som ej vinner bifall. Där synes avsikten vara att termen "ogillas" skall användas. Ullrycket "ogillas" kan möjligen miss­förslås eller i vart fall synas väl definitivt. En icke lagkunnig sökande med en fordran som bestrilts men som han vet vara rättmätig, kan känna sig förfördelad. Återvinningstalan eller stämning i vanligl tvistemål ligger ju ej närmasl lill efler ogillandet.

7.5    Örnsköldsviks tingsrätt: Förslagel ulgår ifrån all skriftliga intyg skall kunna åberopas. Tingsrätten, som anser dylik bevisning i princip icke önskvärd, ifrågasätter om del föreligger något verkligt behov att tillåta detta bevismedel, som för övrigt ofta torde ha ringa bevisvärde. Skulle det anses önskvärt att dylika intyg godtages som bevismedel i den summariska processen bör delta klart komma till uttryck i författningstexten, enär annars stadgandet i förslagel § 26 kan föranleda osäkerhet.

8   Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 88


 


Prop. 1980/81:88                                                                   114

7.6       Sveriges domarejörbund: Även om vissa betänkligheter möler mol
viilnesintyg i den summariska processen anser förbundet all något hinder
däremot inte bör uppställas. Såsom antyds i promemorian bör bevisvärdet
av sådana eventuellt förekommande intyg beaklas av domstolen i enlighet
med grundsatsen om fri bevisprövning.

Det krav som uppställs för bifall till lagsökningsansökan för avhysning m. m. - att sökandens rätt är uppenbar - torde till innebörden överens­stämma med vad som nu gäller i sådana mål. Mot lagförslagets utformning i dessa delar har förbundet ej någon erinran.

I lagtexten uttalas ej men av generell hänvisning till RB följer, vilket ock bekräftas i motiveringen, att ansökan som ej bifalls i summarisk process, skall ogillas. Denna anordning avviker beträffande målen i summarisk betalningsprocess från vad som nu gäller enligt lagsökningslagen. Förbun­det finner att den nuvarande ordningen - enligt vilken ansökan som ej bifalles hänskjuts lill rättegång - har stora fördelar i och med att målen på ett enkelt sätt kan övergå i ordinär process. Då ej heller någon vägande anmärkning försports mot nuvarande ordning, bör densamma enligt för­bundets mening ej övergivas utan alt vägande skäl kan anföras. Förbundet kan ej finna att några sådana skäl har anförts. Fastmer förefaller det förbundet som om den i promemorian valda anordningen i olika hänseen­den medför onödiga komplikationer bland annat för frågorna om rättskraft och rättsmedel. I detta sammanhang vill förbundet framhålla, att hänskju­tande till rättegång bör ske endast på begäran av sökanden vid äventyr att ansökningen förfaller.

7.7       Hyresgästernas riksförbund: Förbundet anser det riktigt att gäldenä­
rens möjlighet att styrka sina invändningar inte bör begränsas fill endast
skriftlig bevisning såsom fallet är i det nuvarande lagsökningsförfarandet.
Det bör därför vara tillåtet att åberopa skriftliga viilnesintyg för alt därmed
visa sannolika skäl för invändning mot ett skriftligt fordringsbevis. Sökan­
dens rätt bör vara uppenbar för alt kunna vinna bifall såväl i betalningsmå­
len som i mål om avhysning. Detta är ett betydande rättssäkerhetsintresse.

8   Avgörandets rättsverkan

8.1    Datainspektionen: Datainspektionen anser att de redovisade förde­lama med att slopa avgörandenas rättskraft är så stora att denna utväg bör prövas utan hinder av parallellen med tredskodom. Den borgenär som vill ha ett rättskraftigt avgörande får då välja att ansöka om stämning. Visserli­gen kan det från gäldenärens synpunkt anses likgiltigt om han får ett föreläggande i ett lagsökningsmål eller i ett tvistemål. Det måste dock observeras att ett slopande av rättskraften för lagsökningsutslagens del medför en fördel för gäldenären i jämförelse med vad som nu gäller. I vissa fall kan det också vara till fördel för gäldenären att borgenären väljer att ansöka om stämning. Kallas gäldenären till sammanträde men uteblir, kan nämligen käromålet ogillas tredskodomsvis, om kärandens framställning av omständigheterna ej innefattar laga skäl för käromålet eller om det eljest uppenbart framgår, all käromålet är ogrundat (44 kap. 8 § andra stycket andra punkten rättegångsbalken). En sådan tredskodom vinner rättskraft fill skillnad från ett avvisningsbeslut i lagsökningsmål.

8.2    Konsumentverket: Om förfarandet förenklas till följd av att utslagen


 


Prop. 1980/81:88                                                    115

inte får rättskraft, ökar troligen risken för aft dessa blir materiellt felakiiga. Den summariska processens karaktär av förfarande avsett för olvisliga och klara fall går i så fall förlorad. Den enskilde har mindre glädje av all kunna komma igen och få utslaget omprövat, än all från början få ett malerielll rikligt utslag. Eftersom bifall till borgenärens ansökan kan bero på passivi­tet hos svaranden på grund av okunnighet, så är sannolikheten för alt han senare vet bättre inte särskilt stor. Om dessutom, som befaras i promemo­rian, utsikterna att vinna en senare process har minskat på gmnd av utslagets bevisvärde, innebär slopandet av rättskraft ingen förbättring för svaranden. Konsumentverket lillslyrker därför ulredningens förslag i den­na del.

8.3     Svea hovrätt: Hovrätten ansluter sig till vad som anförs i PM om
avgörandets rättsverkan. Även om förfarandet på sått hovrätten tidigare
skisserat mera än enligt förslagel skulle komma att likna den procedur som
i dag tillämpas vid betalningsföreläggande bör avgörandet ges rällskrafts­
verkan. Hovrätten hänvisar här till vad Ulveson och Welamson anfört i
SOU 1963:28 s. 100 ff och 106 ff. Av stor vikl i sammanhanget är dock att
gäldenären på ett begripligt sätt underrättas om utslagets rättskraftsverkan
och tillgängliga rättsmedel.

Hovrätten delar även uppfattningen (PM s. 86 O att rättskraft ej bör tillerkännas avgöranden i handräckningsmål.

8.4    Gävle tingsrätt fillstyrker att utslag i betalningsmålen tillerkänns rättskraft mot gäldenären och att utslag varigenom sökandens talan har ogillats inte tillerkänns rättskraft. Tingsrätten har heller ingen erinran mot att avgöranden i mål motsvarande 191 och 192 §§ utsökningslagen ej ges rättskraftsverkan.

8.5    Örnsköldsviks tingsrätt: Förslaget upptar de nu gällande reglerna om rättskraft, vilka således skulle bibehållas inom den summariska processen. För alt den summariska processen skall komma till användning i så slor utsträckning som möjligt och få verklig betydelse framstår det som önsk­värt att utslagen får rättskraftsverkan. Enligt förslaget skall liksom nu är förhållandet endast en bifallen ansökan vinna rättskraft. Däremol skall en talan, som ej vinner bifall utan ogillas, ej vinna rättskraft. 1 dylika fall kan således sökandens talan prövas ånyo i ett nytt mål. Detta är ett avsteg från den princip som eljest gäller i vår rättsordning. Det torde kunna ifrågasät­tas om det är nödvändigt att i den summariska processen begränsa rätts­kraftsverkan till att ej avse ogillade utslag. Ur gäldenärens synpunkt fram­står ett slutligt avgörande som önskvärt och en rättskraftsverkan även vid ogillande skulle undanröja ovissheten för gäldenären om huruvida borge­nären, trots bestridandet, ämnar göra sitt anspråk gällande i framtiden. Borgenären har haft möjlighet att söka återvinning men underlåtit detta. Att även ogillade utslag omfattas av rättskraften skulle möjligen kunna anses medföra sådana fördelar att frågan kan vara värd ett närmare över­vägande. Därest det med hänsyn ull borgenären icke anses lämpligt att tillerkänna ett ogillande ulslag rättskraftsverkan, kan ifrågasättas om talan, som ej vinner bifall, skall betecknas som ett ogillande. Det skulle kanske vara bättre att någon annan lokution kom till användning innebärande ett konstaterande att talan är tvistig eller något liknande.

8.6    Sveriges domareförbund: 1 promemorian diskuteras ingående möjlig-


 


Prop. 1980/81:88                                                                  116

heten all frångå nuvarande ordning i fråga om rättskraften hos avgöranden som innebär bifall till lagsökning för fordran. De skäl som anförs härför finner förbundet övertygande. Förbundel vill för övrigt starkt ifrågasätta om rättskraft för de mål vari ansökan bifalls verkligen fyller någon praktisk funktion. Fiertalel avgöranden i mål om betalningsforeläggande, vilka kan vinna rättskraft i enlighet med de i promemorian återgivna reglerna, torde de facto aldrig vinna rättskraft, eftersom varken ulmälning eller betalning med förbehåll om räll alt söka återvinning sker. Någon olägenhet lorde inte ha följt härav. Del kan aniagas att det ej heller skulle innebära någon nämnvärd olägenhet om bifallande avgöranden i den föreslagna betalnings­processen ej vinner rättskraft. Slörre enhetlighet i reglering av processen torde därmed kunna nås. Vad som beträffande rättsverkningar föreslås i fråga om avgöranden i mål om lagsökning för avhysning m. m. stämmer i slort sett överens med vad som nu gäller och föranleder ej någon erinran från förbundets sida.

9    Rättsmedel

9.1 Datainspektionen: När lalan samlidigl förs om åläggande av betal­
ningsskyldighet och om avhysning e.d. skall enligt förslaget rättsmedlet
vara återvinning även i handräckningsdelen. Den sökande som vill erhålla
snabb verkslällighel kan, sägs del, begränsa sin lalan lill avhysningen.

Redan nu förekommer alt borgenärer väljer all först ansöka hos överexekuior om avhysning och därefter hos tingsrätt om lagsökning för utfående av obetald hyra. De utnyttjar således inte möjligheten enligl 16 § lagsökningslagen alt yrka avhysning i lagsökningsmålet. Anledningen kan vara att lagsökningsprocessen är alltför långsam, samtidigt som avhys-ningsholel ulgör ett starkt skäl för gäldenären all betala sin skuld, varvid lagsökning blir onödig. För de gäldenärer som inte betalar på avhysnings-sladiet är dock uppdelningen i två processer till nackdel, främst därför all de åläggs alt betala koslnaderna i båda målen.

Datainspektionen har funnit att det angivna förfarandet inte strider mot god inkassosed. Med förslagel kommer del fortfarande att finnas anledning alt försl ansöka om lagsökning för avhysning och därefter om lagsökning för fordran. Dalainspektionen delar dock uppfattningen att det vore olämp­ligt om olika rättsmedel vore tillämpliga beträffande olika delar av avgö­randet. Någon annan väg än den som föreslagils synes därför inle fram­komlig.

9.2 RSV: Överexekuior kan f. n. i handräckningsmål förordna att verksläl­
lighet inte skall ske förrän utslaget vunnit laga kraft. Sådant förordnande
lorde ha använts mycket sparsamt, men har dock förekommit någon gång
t.ex. när avgörandet varit synnerligen svårbedömt och omedelbar verk­
ställighet skulle medföra olägenheter som svårligen kunde avhjälpas om
högre instans skulle komma till annat resultat. Även om möjlighet att
erhålla inhibition i de allra flesta fall är tillräckligt, bör det övervägas om
inte möjlighet att meddela sådan föreskrift likväl skall finnas kvar.

9.3 Svea hovrätt tiUstyrker förslaget om tillämpliga rättsmedel i hand­
räckningsmål.

9.4     Rättegångsutredningen: Anledningen till att man i promemorian valt


 


Prop. 1980/81:88                                                                  117

besvär som rattsmedel för svaranden i fråga om lagsökning för avhysning m. m. synes ha varit omtanken om borgenären och dennes rält till en snabb verkslällighel. Emellertid kan borgenären många gånger komma i ell be­tydligt sämre läge om en överrält skulle finna saken mindre uppenbar än tingsrätten. 1 sådanl fall måsle borgenären åter vända sig lill tingsrätten. Värdet av en omedelbar lingsrällsprocess får inle heller underskattas. Del är föga troligt all tingsrätlema i någon slörre ulslräckning skulle komma alt allvariigt fördröja verkställigheten av sina egna beslul genom inhibilionsål-gärder. Enligt ulredningens mening talar övervägande skäl för all en forl­sall tingsrällshantering generellt är att föredra som rättsmedel i lagsök­ningsprocessen.

Terminologiskt kan ifrågasättas om det nuvarande begreppet hänskju­tande till rättegång bör ersättas av ålervinning. Denna lerm kan. åtminsto­ne med nutida språkbruk, ibland uppfattas som vilseledande. Med tanke härpå och på återvinningsbegreppels användning i bl.a. konkursrältsliga sammanhang skulle del vara alt föredra alt i lagsökningslagen lala om måls återupptagande. Ett sådant uttryck är betydligt lättare att förstå för den stora allmänhelen. Möjligen bör dock en sådan reform förutsätta all åler-vinningsbegreppel samtidigt utmönstras ur RB där del används i fråga om bl.a. tredskodomar.

9.5 Sveriges domareförbund: Som rättsmedel mol ulslag i lagsökningsmål om avhysning föreslås såsom hittills besvär till hovrätten i slällel för återvinning. Förbundet finner ej alt övertygande skäl anförts härför. Vad som i promemorian, s. 89, uttalas om risken för överdriven inhibition, närmasl som ett skäl att ej välja återvinning som rättsmedel, finner förbun­del sig ej kunna hell instämma i. Där domstolarna enligl nu gällande bestämmelser har att beslula om inhibition av verkställighet, lorde praxis härvidlag för närvarande ej vara präglad av alllför slor benägenhet att inhibera. Enligl förbundel skulle det vara enklasl och mesl praktiskt om samma rättsmedel - återvinning - kunde användas mol samtliga slulliga avgöranden i den summariska processen.

10    Kostnaderna

10.1   JK: Jag vill peka på del motsägelsefulla i alt en borgenär kan få ersättning för bilrädeskoslnaden i den summariska processen men inte i tvist enligl småmålslagen. Man kan med vissl fog hävda alt del måste vara lättare för borgenären alt själv upprätta en ansökan om lagsökning än en ansökan om stämning. Del kan t.o.m. hävdas att den nuvarande regeln gör del förmånligt för en borgenär att gå lagsökningsvägen även om han är hell medveten om alt målel slutligen blir handlagt enligl småmålslagen. På så säll kan han i varje fall delvis läcka advokalkoslnaderna.

10.2   RSV: Verkställighetskostnaderna i mål om annat än betalningsskyl­dighet skall utmätas hos svaranden om ulslagel innehåller föreskrifl om all verkslällighet skall ske på den lappandes bekoslnad. Såvitt är RSV bekant lorde vissa överexekutorer regelmässigt, ex officio, meddela dylik före­skrift medan andra förutsätter att sökanden särskilt yrkat del. Enligt RSVs mening bör sökanden normall kunna få ut verkslällighelskoslnaderna i samband med all verkslällighel sker. För all rättstillämpningen i forlsält­ningen skall bli mera enhetlig borde i lagen intas beslämmelse om att


 


Prop. 1980/81:88                                                                  118

beslutande myndighel skall, om inle särskilda skäl föranleder annat, i ulslagel föreskriva alt verkställighet av lagsökning för handräckning skall ske på motpartens bekoslnad.

10.3    Svea hovräll: Hovrälten noterar- all man även i koslnadshän­seende (jfr betr. ansökans utformning, rältskrafl. rättsmedel och bevis­krav) har tvingats särbehandla handräckningsmålen. Som anförts redan inledningsvis betraktar hovrällen alla dessa särregler som motiverade men också som symptom på all handräckningsmålen möjligen borde ha hållits ulanför den nya lagen.

10.4    Rättegångsutredningen: Ulredningen har enligt sina direktiv all ta upp hela det problemkomplex som är knutet till rättegångskostnaderna i tvistemål. Del är ännu för tidigt att göra några som helst uttalanden om de överväganden della kan ge anledning till. Utredningen kan emellertid inle underiåla att peka på all skilda system f. n. tillämpas inom den summariska processen, inom småmålslagens tillämpningsområde och i "vanliga" tvis­temål. Utredningen vill inle motsätta sig ett genomförande av promemo­rians förslag rörande rättegångskostnader och deras fördelning, allra helst som förslaget i den delen inle innehåller någon egentlig nyhet i sak i förhållande till vad som nu gäller men detla innebär alltså ingel ställnings­tagande till hur reglema på sikt bör vara utformade.

10.5    Sveriges domareförbund: Mot de föreslagna kostnadsreglerna har förbundel ej någon erinran. Förbundet utgår härvid från all även regeln i RB 18: 5 andra styckei skall äga tillämpning (jfr sid. 136 ö).

10.6    Svenska sparbanksföreningen: Enligt 9 § andra styckei kan rälten om särskilda skäl Jöreligger förplikta sökanden att ersätta svaranden dennes kostnader enligt vad som prövas skäligt, däresi ansökan ogillas eller den avvisas eller återkallas sedan svarande kommil in med yttrande. Och det framhålls, såväl i den allmänna motiveringen som i speciaimotiveringen. alt denna beslämmelse är avsedd all lillämpas restriktivt. Föreningen kan för sin del ej finna att detta undantag från rättegångsbalkens allmänna kostnadsregel i civilmål liksom ej heller den generella rekommendationen av restriktivitet motiverats på övertygande säll. Huvudregeln bör väl i stället vara all svaranden i de åsyftade fallen skall vara berättigad till ersäuning för kostnader om ej särskilda skäl lill annat föranleder. Därmed skulle i så fall åsyftas företrädesvis att ansökningen måste ogillas enbart därför all svaranden presterat blott ett naket bestridande, som kanske dessutom framståll såsom föga berättigat. Under alla förhållanden synes ullålandel i specialmofiveringen lill 9 § (s. 111) "Självfallet utgår inte ..." alllför kategoriskt för att få gälla som rättesnöre.

10.7    Sveriges jäsiigheisägareförhund: Den räll lill kostnadsersättning för
gäldenär som förslagel upptar kan visserligen sägas medföra en försämring
från sökandens synpunkt. Sådan ersättning skall dock endasl utgå "om
särskilda skäl föreligger" och ler sig vid ett objektivt övervägande rimlig.


 


Prop. 1980/81:88                                                                  119

11    Organisatoriska frågor

//./ Statskontoret: Statskontoret anser att "lagsökningsniål för fordran"

bör överföras till kronofogdemyndighet.          Statskontoret vill här peka

på att man genom en utökad utbytestjänstgöring mellan tingsrätt och kronofogdemyndighet, för statsverket totalt sett, borde kunna undvika en resursförstärkning. Denna fråga bör enligt statskontorets mening övervä­gas av den utredning angående notariereformen, som justitiedepartementet (1977-05-05) uppdragit åt domstolsverket att tillsätta.

Den föreslagna ADB-reformen för exekutionsväsendet kommer bl. a. att innebära minskat behov av kontorspersonal. En ökad ärendetillströmning borde därför rymmas inom ramen för tillgängliga resurser.

11.2   Konsumentverket: För närvarande handläggs ärenden enligt lagsök­ningslagen i huvudsak av tingsnotarier. En utvidgning av rättens materiella prövning ställer krav på slörre erfarenhet än vad lingsnolarier kan sägas ha. Ärendena torde också i större utsträckning än i dag bli av sådan beskaffenhet att det inte kan sägas vara förenligt med tingsrällsinstmk-tionen - enligt vilken det krävs särskild erfarenhet för handläggning av mål eller ärenden av svår beskaffenhet - att låta notarier handlägga dem i samma utsträckning som hittills. Detla medför att lingsfiskaler bör tas i anspråk för handläggningen av lagsökningsmålen. Konsumentverket vill erinra om att för handläggning av mål enligt småmålslagen krävs särskild erfarenhet.

11.3   Svea hovrätt: Som anförs i PM (s. 95 ff) lorde överförandet av handräckningsmål fill tingsrätterna föra med sig ett ökal personalbehov. Hovrätten instämmer däremol inte i bedömningen all någon enstaka domararbetskraft, cirka fem notarier och ett tiotal biträden skulle vara tillräckligt för landet i dess helhel. Beräkningen i PM grundas på att handräckningsmålen skall ta samma tid i anspråk som lagsökningsmål i dag. Bl. a. mot bakgmnd av vad som sägs på andra ställen i PM (se t. ex. s. 127) ler sig denna bedömning inte realistisk. Även om det inte finns behov av all generellt undania handräckningsmålen från tingsnotariemas behö­righel torde det knappast råda någon tvekan om att roielinnehavama kommer alt få bistå med handläggningen av dessa mål i inle obetydlig omfattning. Det lorde vidare la avsevärd tid innan en så fast praxis utveck­lat sig att notarier kan anförtros ens huvudparten. Som anförs i PM (a. st.) varierar också omständigheterna från fall lill fall i här akluella mål så att del kan bli svårt för en person med tingsnotaries korta tjänslgöringser-farenhet all handlägga målen någorlunda snabbi och mlinmässigt. En avsevärd skillnad mot handläggningstiden för övriga lagsökningsmål kan förväntas och en kraftigare personalförstärkning än som antyds i PM blir med säkerhet erforderlig.

11.4   Hovrälten för Nedre Norrland: I promemorian uttalas all tingsno­tarie med minsl ett års tjänstgöringslid bör kunna handlägga flertalet mål enligl den nya lagsökningslagen. Enligt hovrättens mening har man härvid i avsevärd grad undervärderat handräckningsmålens genomsnittliga svårig­hetsgrad. Särskill mål om återställande av mbbad besittning kräver ofta ingående civilrältsliga överväganden och en erfarenhet som överstiger den en tingsnolarie kan antagas besitta.

För närvarande anses handräckningsmål enligt 191 och 192 §§ utsök-


 


Prop. 1980/81:88                                                    120

ningslagen vara av sådan svårighetsgrad all de regelmässigt avgöres av länsassessor (eller förste länsassessor) efter föredragning av länsassessor eller - vid någon enstaka överexekutorsenhet - förste länsnotarie. Att mot bakgmnd härav generellt låta tingsnolarie handlägga mål som nyss nämnts bör, enligl hovrättens mening, ej komma i fråga. Möjligen kan övervägas att tillägga tingsnolarie behörighet all handlägga de mål enligl 15 8 i vilka ansökan lämnas obestridd.

Såsom framgått ovan har hovrätten en från promemorian avvikande uppfattning när det gäller att bedöma den genomsnittliga svårighetsgraden av de handräckningsmål som avses komma att tiUföras de aUmänna dom­stolarna. En konsekvens av denna uppfattning är att hovrätten bedömer behovet av arbetskraftsförstärkning vid fingsrättema vid reformens ge­nomförande vara större än vad som antagits i promemorian.

11.5   Stockholms tingsrätt: Ett genomförande av förslagel kan för Stock­holms tingsrätts del komma all medföra vissa organisatoriska problem. Lagsökningsenheten brottas för närvarande med besvärande målbalanser. Det fömtsätts att lillräckliga resurser ställs fill fingsrättens förfogande för all en fillfredsställande ordning för såväl den rättssökande allmänheten som för tingsrätten skall kunna uppnås.

11.6   Sollentuna tingsrätt: Med tanke på att avhysningsmålen kan innefatta frågor av relativt komplicerad natur och att utslag i dessa mål kan få vittgående konsekvenser för den enskilde bör övervägas om samma mål, där de ej enligt 20 § 2 st. tingsrättsinslmktionen bör undantas från fingsnotaries handläggning, alltid skall handläggas av tingsnotarie med minsl ett år och sex månaders tjänstgöringstid (promemorian s. 96 och 131).

11.7   Gävle tingsrätt: Genom förslaget tillförs domstolarna nya arbetsupp­gifter genom att handräckningsmålen förs över från överexekutor. När det gäller att beräkna del ökade personalbehov som detta för med sig bör man se efter hur många som för närvarande sysslar med dessa mål hos överexe­kutor. 1 promemorian har som utgångspunkt för beräkningen av personal­förstärkningar vid tingsrätlema använts en undersökning av den genom­snittliga handläggningstiden per lagsökningsmål. De nya mål som genom förslagel tillföres domstolama är av så skilda slag att denna metod ej kan användas för att mäta personalbehovet.

11.8   Örnsköldsviks tingsrätt: Kostnaderna i samband med ett genomfö­rande av en enhetlig summarisk process kommer att bli betydligt lägre därest handläggningen anförtros domstolama än om en överflyttning till kronofogdemyndighetema skuUe ske. Det kan väl ifrågasättas om de per­sonalförstärkningar som förslaget anger kommer alt visa sig hållbara. Utslag skall skrivas i samtliga fall och även i de fall där nu ett hänskjutande fill rättegång sker. Förslagets § 5 synes ge vid handen att, innan en ansökan hell eller delvis avvisas, sökanden först skall ha underlåtit efterkomma ett föreläggande all avhjälpa bristen. Delta kan aniagas medföra ett icke obetydligt arbete för domstolen genom kompletteringar av ansökningar och förelägganden.

11.9 Länsstyrelsen i Slockholms län: I promemorian anförs om ökal per­sonalbehov vid allmänna domstolarna, främsi fastighetsdomstolarna, på


 


Prop. 1980/81:88                                                    121

grund av förslagel om överilyttning av handräckningsmålen all della för hela landet endast torde uppgå till någon enstaka domararbelskrafl, cirka

fem notarier och ett tiotal biträden. Denna överslagsberäkning är en

klar undervärdering. Enbart vid länsstyrelsen i Slockholms län fordras drygt två biträden för diarieföring och upprättande av delgivningshandling­ar, knappt tre kanslister för bevakning och utredning av delgivningar, kommunicering av avhysningsmål och föredragning av "oförklarade" så­dana mål, minst fem jurister för kommunicering och föredragning av andra handräckningsmål och såsom beslutande i enklare mål saml drygt en jurisl såsom beslutande i övriga mål. Denna personalstyrka torde - om huvud­parten av handräckningsmålen skall gå till Stockholms tingsrätt i egenskap av fastighetsdomstol - innebära att domstolen måste förstärkas med unge­fär fyra biträden i olika lönegrader för diarieföring, upprättande av delgiv­ningshandlingar, bevakning och utredning av delgivningar, kommunicering av mål om avhysning p. g. a. ogulden hyra och uppsättande av ulslag, fem notarier för kommunicering av andra mål och som beslutande i enklare mål och uppsättande av utslag i mer kvalificerade mål samt en domararbets­kraft som beslutande i sistnämnda mål. Om övriga handräckningsmål, ca 600, vilka skall handläggas vid övriga allmänna domstolar i länel kan föranleda ökal personalbehov undandrar sig länsslyrelsens bedömande. Mot bakgrund av vad nu sagts innebär ÖE:s avskaffande att de allmänna domstolarna, främst fastighetsdomstolarna, måsle förstärkas med ett antal tjänster som vida överstiger del i promemorian uppskattade.

I I.l O LÖN: De nya reglema för handräckningsmälen skall enligt förslaget inte träda i kraft förrän en ny utsökningsbalk införts. LON vill stryka under att ett eventuellt avskaffande av överexekutor genomförs i ett sam­manhang och alt omorganisationer i etapper undviks. LON vill i detla sammanhang även betona angelägenheten av att de fortsatta övervägan­dena om överexekutors avskaffande och därmed sammanhängande frågor sker i nära samverkan med länsstyrelserna och LON.

//.// Rättegångsutredningen: Enligt 18 § förslaget till lagsökningslag kan interimistiskt beslul ges i mål om lagsökning enligt 16 §. Utredningen finner det vara betänkligt att låta tingsnotarier handlägga de interimistiska frågorna. Ordinarie domare eller åtminstone fiskaler bör alltså ta hand om lagsökningsmålet när fråga om interimistiskt beslut uppkommer.

11.12 Sveriges domareförbund: Enligl promemorian är någon nämnvärd förstärkning i tingsrätlema inte behövlig. Denna slutsats anser förbundet vara alllför löst grundad. Man synes i promemorian ganska grovt under­skatta inte blott svårigheter som kan möta i handläggningen av mål i de summariska processer, som redan nu åvilar domstolama. Även svårighe­ter förenade med de nya målen synes otillräckligt beaktade. Överraskande förefaller vidare promemorieförfattarens kallsinnighet när det gäller möj­lighetema alt tillföra domstolarna nya uppgifter utan eller med allenast obetydligt personaltillskott. Verkligheten är här enligl förbundels be­stämda mening en helt annan än den man i promemorian utgår ifrån. De uppgifter, som under de senasle åren frångått domstolarna, berör huvud­sakligen endasl notariegöromålen och har ej påverkat behovet av domare­personal. Nya kvalificerade uppgifter har efter hand tillförts de allmänna domstolarna ulan samtidig, därav betingad personalökning. Ett aktuellt exempel är de arbetstvister som 1.7. 1977 lagls på tingsrätterna. Samlidigl


 


Prop. 1980/81:88                                                    122

eftersträvar slalsmakterna alt - främsi på grund av del statsfinansiella
lägel - begränsa personalen vid de allmänna domstolarna. En indragning
av fiskalsljänster vid tingsrätter är härvidlag aktuell. Domareförbundet -
-- vill betona nödvändigheten av en realistisk bedömning av personalsi­
tuationen.

De nya målen i den föreslagna summariska processen torde inte gene­rellt kunna sägas vara av enkel beskaffenhet. Dessutom krävs ofta mycket snabbi ställningstagande i dessa mål, Förbundel anser det tveksamt om med hänsyn härtill målen i den föreslagna summariska processen generellt kan sägas vara av beskaffenhet att böra falla under notariebehörighel. Del bör även framhållas all dessa mål hos överexekutor som regel handläggs av länsassessor efter föredragning av länsnotarie och således av personal med vida större erfarenhet än tingsrätternas notarier. Förbundet anser det visserligen önskvärt, inte minsl ur utbildningssynpunkt, att den summa­riska processen ges en sådan ulformning, att handläggningen i åtminstone flertalet mål kan ankomma på tingsnotarie. Intresset härav får dock inte ensamt vara avgörande. Tänkbart är att handläggningsreglerna för olika mål inom den summariska processens ram görs olika, så att vissa faller inom notariebehörighelen medan del för andra mål skall krävas större behörighet. Hur delta spörsmål om arbetsfördelning bör lösas torde emel­lertid falla utom ramen för nu framlagt förslag. Förbundet har emellertid velal fäsla uppmärksamhelen vid spörsmålet, enär lösningen av detsamma berör frågan om behövlig personaltilldelning till tingsrätterna.

11.13 SABO: SABO anser- att utredningen varit för optimistisk när

den räknat med att personalförstärkning krävs endast vid vissa domstolar

och endast inom vissa personalkategorier. SABO   förutsätter alt

personella resurser av alla kategorier ställs till domstolarnas förfogande så att handläggningstider och beslut inle fördröjs på gmnd av personalbrisl.

12   De särskilda bestämmelserna

2 §

12.2.1 Svea hovrätt: Vad gäller st. 2 kan oklarhet möjligen råda om den för
konsument förmänliga fommregeln i 11 § småmålslagen skall äga motsva­
rande lillämpning.

I motiven till 2 § (PM s. 104) anförs all del är ell fall av nödvändig processgemenskap om två makar som gemensamt förhyrt en lägenhet begärs avhysta. Hovrätten känner sig inte övertygad om att den angivna situationen bör ges denna mbricering. Vidare sägs att som förutsättning för att en ansökan mot flera svarande skall tas upp gäller enligl 14:2 RB att anspråken stöder sig på väsentligen samma gmnd. Hovrätten delar denna uppfattning men det bör måhända anmärkas att lokutionen "väsentligen samma grund" i detta sammanhang knappast bör ges den för ordinära tvistemål rekommenderade innebörden (se t. ex. Ekelöf, Rättegång 11, 4:e uppl., s. 147 f). Kumulation bör kunna ske även när det saknas anledning anla att de gemensamma omständigheterna är tvistiga.

12.2.2 Hovrätten för Nedre Norrland: 2 § 1 st.: 1 26 § i förslaget till
lagsökningslag anges alt, i den mån särskild bestämmelse ej meddelats,
vad som i rättegångsbalken sägs om tvistemål skall gälla i tillämpliga delar.


 


Prop. 1980/81:88                       , .,                         123

I 42 kap. 2 § 2 sl. rättegångsbalken siadgas att ansökan om stämning skall vara egenhändigt undertecknad av käranden eller hans ombud. Del kan därför ifrågasällas om ej vad som i förevarande lagmm föreskrivits om undertecknande av ansökningshandlingen kan utgå.

12.2.3    Örebro tingsrätt: I nuvarande lagsökningslag ges i 2 § och 19 § uttömmande regler om vad en ansökan skall innehålla. Förevarande para­graf anger endast att ansökan skall vara skriftlig och undertecknad av sökanden eller hans ombud. Enligl promemorian (s. 104) är avsikten att ytterligare regler om innehållet skall ges i en verkställighelsförordning. Enligt tingsrättens mening är det lämpligare att behålla den nuvarande tekniken och ge en fullständig reglering i delta avseende i lagen. För allmänheten är del enklare, om man kan utläsa kraven i en författning och slipper göra jämförelser mellan två. Anses en verkställighets- eller tillämp­ningsförordning erforderlig bör den i huvudsak begränsas till föreskrifler för domstolen och specialregler för mindre vanliga situationer som ej bör tynga lagtexten.

12.2.4    Rättegångsutredningen: I 2 och 4§§ förslaget lill lagsökningslag bör man enligt ulredningens mening använda termen tingsrätt i stället för del - åtminstone för menige man - intetsägande uttrycket allmän under­rätt. I andra stycket av 2 § bör ordel "till antagande" skjutas in efler ordet "förekommer" (jfr PM s. 104).

72.2.5 SABO: SABO ser med tillfredsställelse att krav mot mer än en
gäldenär kan förekomma i samma ansökan. Delta har stor praktisk bety­
delse vid yrkande som avser lägenhet som förhyrs av flera gemensamt.
Detta har uppmärksammats i promemorians specialmotivering, men SABO
vill ändå trycka på detta som varande en avsevärd förbättring i förhållande
till nu gällande rätt.

3 §

12.3.1    Datainspektionen: Ett tydligt angivande av gmnden för ansökning­en är naturligtvis viktigl om man, såsom föreslås, vill låta utslaget få rättskraft. Det har emellertid också stor betydelse för gäldenärens möjlig­heter att identifiera fordringsanspråket och bemöta detta.

12.3.2    Uppsala läns norra tingsrätt: Enligl 3 § skall sökanden ange den åtgärd som han yrkar. Skrivningen bör tydligare ange att sökanden skall uppge sill yrkande. Likaså bör i lagtexten klart utsägas all sökanden skall framställa sitt koslnadsanspråk redan i ansökningen.

I motiven uttalas (bl.a. s. 70), alt en enskild part skall i princip kunna klara en lagsökning på egen hand utan juridiskt biträde. Inte minst ur denna synpunkt bör redan i lagtexten i ett sammanhang anges vilka ytterli­gare krav som uppställs på ansökans innehåll.

12.3.3    Länsstyrelsen i Göleborgs och Bohus län: Paragrafen bör utökas med en bestämmelse all kostnaderna skall specificeras, eljesl kan sökan­den riskera att endast få lösen för utslaget (se bl. a. Olivecrona Utsökning 8 uppl. s. 215).

12.3.4    Sveriges domareförbund: Förbundel delar uppfallningen att ansök­ningsförfarandet bör göras enkelt. Dock måste det kravet upprätthållas att


 


Prop. 1980/81:88                                                    124

ansökningen skall innehålla lillräckliga uppgifter för identifiering av saken och såsom underiag för domstolens prövning. Betydligt oftare än som fömtsätts i promemorian torde invecklade mål anhängiggöras i summarisk väg. Förbundet menar därför att del krav på tydligt och fullständigt angi­vande av gmnd för framslälll yrkande, som uppställs för nuvarande betal­ningsprocess, bör gälla även i den föreslagna summariska processen.

---- Vidare anser förbundet, såvitt gäller innehållet i ansökningen, all

i 3 § tydligare än som skell bör anges all koslnadsersällning kan utdömas endast om part yrkat sådan.

4 §

12.4.1    Domstolsverket: 1 promemorian föreslås att domstol åläggs skyldig­het att överlämna "felaktigt adresserad ansökan" till behörig domstol. Domstolsverket vill här framhålla att sådan service redan nu ges av många domstolar trots att uttryckligt stöd i lag härför saknas. Den i paragrafen föreslagna lösningen kan vålla tillämpningsproblem. Det kan nämligen förekomma fall där domstolama har olika uppfattning i behörighetsfrågan. Ett exempel härpå är de i promemorian omnämnda parkeringsavgiftsmå-len. Har domstol från annan domstol till sig fått överiämnat ett mål bör enligt domstolsverkets uppfattning inte komma i fråga att den senare domstolen återsänder målel med stöd av 4 §.1 sådant fall måste domstolen med stöd av 5 § 2 st. i förslaget avvisa ansökningen.

12.4.2    Svea hovrätt: Här presenteras en intressant nyhet som i viss ut­sträckning skulle förtjäna att övervägas även för den ordinära processens vidkommande: målel skall ex officio överlämnas till behörig tingsrätt i de fall ansökningen sker vid fel domstol. Viss risk finns att regeln kommer att missbmkas; sökanden, eller kanske snarare professionella borgenärsom­bud, kan komma att skicka alla sina ansökningar tiil viss tingsrätt i förlitan på att denna sköter den vidare distributionen fill behöriga domstolar. Denna risk måsle dock bedömas som liten mot bakgmnd av de förseningar ett sådant förfaringssätt trots alll leder lill. Missbmk kan också stävjas t. ex. genom tillämpning av inkassolagen. Men det kan övervägas om bestämmelsen bör ges en fakultativ utformning så att domstolen har möj­lighet att avvisa ansökan i de fall sökanden uppenbarligen nonchalerat fom mf rågan.

Vad gäller själva lagtexten bör framgå att det är domstolen och inte sökanden som skaU svara för överlämnandet. Vidare synes det mindre konsekvent att ha med ordet "genast" i lagtexten, om domstolen i vissa fall bör ta kontakt med sökanden innan målet vidarebefordras (jfr PM s. 107). Sistnämnda skyldighet kan emellertid bli betungande för domstolen. Enligt hovrättens mening bör överlämnande till behörig tingsrätt enligl den föreslagna paragrafen ske blott när det klart framgår redan av ansöknings­handlingarna vilken tingsrätt som är behörig. Råder oklarhet i detta hänse­ende bör sökanden skyndsamt Ofr 21 §) åläggas att komplettera sin ansö­kan med angivande av grunden för bedömande av fommfrågan (jfr SOU 1970:75 s. 84).

12.4.3 Hovrätten för Nedre Norrland: Hovrätten ifrågasätter om ifrågava­
rande bestämmelse, som - med någol förhållandevis perifert undantag -
saknar motsvarighet i gällande processlagstiftning, bör införas i detta sam-


 


Prop. 1980/81:88                                 _                               125

manhang. Del naturliga bör vara alt man avvaktar översynen av rätte­gångsbalken. Samma regel bör enligt hovrättens mening gälla över hela fältet.

Skulle den föreslagna bestämmelsen genomföras, bör expedilionskun­görelsen förses med ett tillägg, varigenom klargöres all ny ansökningsav­gifl ej skall uttagas av den behöriga domstol, lill vilken målel överlämnas.

1 promemorian har anförts, all konlakl bör lagas med sökanden när möjlighel finnes lill val mellan flera behöriga domstolar. Ell praktiskt förekommande fall är även alt sökanden av processekonomiska eller andra skäl skulle vilja återkalla ansökningen, om han undertätlas om alt den domstol till vilken han ingivit ansökan ej är behörig. Konlakl bör därför tagas med borgenären innan handlingama vidaresändes även då endasl en annan domstol, enligt vad handlingarna utvisar, är behörig.

12.4.4    Stockholms tingsrätt: Tingsrätten tillstyrker förslagel. Tingsrätten anmärker emellertid all förevarande regler kan inbjuda till missbruk i förlitan på all rällen översänder ansökningshandlingarna lill behörig un­derrätt, med ett icke obetydligt merarbete för tingsrätten och exlra koslna­der för statsverket som följd. Det kan därför ifrågasättas, om ej rättens skyldighel att överlämna handlingarna till räll domstol borde begränsas till fall då ansökan ingivits till fel forum av misstag eller på grund av skälig ovisshet om vilken domstol som är behörig.

12.4.5    ■Rättegångsutredningen: Förslaget i 4 §         har endasl få mot­svarigheter inom processrätten. Vid RB:s tillkomst ansåg man ett sådanl förfaringssätt strida mot principen om domstolarnas likställighet. Den före­slagna ordningen är emellertid praktisk och torde för övrigl beträffande lagsökningsmålen utan formligt lagstöd tillämpas redan i dag av vissa tingsrätter. Vad man kan befara är att regeln kan förieda vissa borgenärer lill ökal slarv, när del gäller alt undersöka vilken tingsrätt som är behörig. Möjligen kan också vissa borgenärer komma alt utnyttja regeln på ett otillböriigt sätt. Det säger sig självt alt sådana konsekvenser kan bli be­tungande för tingsrätternas kanslipersonal. Samtidigt lalar praktiska skäl för all vissa möjligheler till överfiyttning av mål bör finnas också i den ordinära tvistemålsprocessen. Rättegångsutredningen kommer all la upp den frågan i ett senare skede av sitl arbele. Enligl utredningens mening finns del knappast skäl att i lagsökningslagen föregripa de förslag lill lösningar utredningen kan komma all lägga fram. Om promemorieförslagel genomförs, bör ulvecklingen följas så all eventuella missbruk av paragra­fen kan stävjas i lid.

12.4.6    Sveriges domarejörbund: Förbundel instämmer i förslaget att fel-adresserad ansökan, i stället för all avvisas, överiämnas lill behörig dom­stol. Detla bör dock inskränkas till de fall, då fommfrågan är uppenbar. Om överflyttningen bör sökanden underrättas. Förbundet anser att be­slämmelse härom är erforderiig.

12.4.7    SABO: SABO anser denna förbättring, i förhållande lill nuvarande ordning, vara hell i linje med att ansökningsförfarandet bör förenklas i möjligaste mån. då även enskild person utan juridisk erfarenhet själv skall kunna ansöka om lagsökning i vissl ärende.


 


Prop. 1980/81:88                                                                   126

5 §

12.5.1    Svea hovrätt: Genom att ogillande införs på den summariska processens område uppstår ett behov av att ange när avvisning respektive ogillande skall komma till användning. Det kan ifrågasättas om vinsten med att arbela med två slags avgöranden uppväger det besvär som upp­kommer. Slutet av andra stycket illustrerar hur bestämmelser i denna fråga lätt får karaktär av cirkelresonemang.

12.5.2    Hovrätten för Nedre Norrland: Av språkliga och likformighetsskäl föreslår hovrätten följande lydelse: "Ansökan skall även avvisas om den avser yrkande som ej kan bifallas enligt denna lag eller ...".

Enligt promemorian skall även en partiell avvisning vara möjlig. En rent språklig tolkning av lagtexten, där det sägs att "ansökan" skall avvisas, pekar närmast i motsatt riktning. Om partiell avvisning bör tillåtas - och några vägande invändningar häremot synes ej kunna resas - bör detta klart framgå av lagtexten.

12.5.3    Länsstyrelsen i Göleborgs och Bohus län: I kommentaren till 5 § anges att ansökan skall avvisas om den är så bristfällig att den ej kan läggas fill grund för prövning i sak samt bristen inte avhjälpts, trots föreläggande därom. Bland bristerna anges all kostnadsyrkandet är oklart. Länsstyrel­sen anser inte att en sådan "brist" bör leda till avvisning. Del är sökandens ensak om han vill ha betalt för sina kostnader eller ej.

12.5.4    Sveriges domareförbund: Mot de anledningar till avvisning som anges i 5 § och närmare exemplifieras i motivering till lagrummet finns ej anledning fill erinran. Enligt vad som framgår av motiveringen skall av­visning enligt bestämmelsen kunna ske även sedan ansökning upptagits och delgivits svaranden. Detta anses gälla även för närvarande, ehum lagsökningslagen ej innehåller uttrycklig bestämmelse därom. I promemo­rieförslaget kommer lagens avsedda innebörd härvidlag inle till uttryck på annat sätt än att 6 §, som reglerar en avvisningsmöjlighet, vilken däremol avses ej kunna begagnas sedan ansökningen upptagits, i motsats till 5 § innehåller ordet "genast". Förbundet anser, alt möjligheten att enligt 5 § avvisa ansökan sedan den upptagits bör komma till tydligt uttryck redan i detta lagrum.

6 §

12.6.1    RSV: Enligt förslaget/år en ansökan om lagsökning, som är uppen­bart ogrundad, genast avvisas. Om vad sökanden anfört till slöd för sitt yrkande bedöms som ogmndat kommer han knappast någonsin i bättre läge genom svarandens yttrande över ansökningen. Även om svaranden lämnar ärendet obestritt kan ju inte mera än det i ansökningen anförda läggas till grund för utslaget. Innan svaranden föreläggs att inkomma med yttrande bör följaktligen ställning tas till om sökanden har utsikter att få bifall i målet. Är detta uppenbariigen inte fallet torde det vara felaktigt att över huvud delge svaranden ansökningen. Risk föreligger också för att svaranden, om han åläggs att yttra sig, skaffar sig ombud och åsamkas koslnader i målet. Bestämmelsen i 6 § bör ändras så, att ansökningen skall genast avvisas om den är uppenbart ogrundad.

12.6.2    Svea hovrätt: Som grund för avvisning föreslås här att sökandens


 


Prop. 1980/81:88                                                    127

anspråk är uppenbart ogmndat, en konstmktion som - i kombination med att ogillande införs för andra fall - innebär ett klart avsteg från RB:s systematik. Förslaget är intressant i sin fördomsfrihet men bygger såvitt hovrätten kan finna på den felaktiga fömtsättningen att avvisningsbeslut inte vinner rättskraft (PM s. 109); regeln skulle därför enligt PM inle innebära någon risk för rättsföriust för borgenären. Att avvisningsbeslut i ordinär rättegång vinner rättskraft torde vara helt vedertaget (se t. ex. NJA II 1943 s. 737, Ekelöf, Rättegång II s. 15 och Lindblom, Processhinder s. 120 ff). Man kan ej heller utan vidare hävda att undantag från denna regel skulle gälla i mål om lagsökning och betalningsföreläggande. Tvärtom talar de sparsamma uttalanden som finns på området i motsatt riktning (se Lihné, Betalningsföreläggande s. 201 ff och Agge, Rättskraft s. 93, jfr däremot Boström-Linders s. 89 f som felaktigt uppfattar det fallet att råtlskraften genombryts av factum superveniens som ett utslag av bris­tande rättskraft).

De lege ferenda kommer dock saken möjligen i en annan dager. Efter­som ogillande utslag avses sakna rättskraft (14 § 3 st.) kan inte utan fog hävdas att ej heller avvisningsutslag bör ha sådan effekt. En generell regel av denna innebörd bör dock ej hävdas; har ansökan avvisats på gmnd av t.ex. res judicata eller bristande svensk domsrält torde frågan ej få bli föremål för ny bedömning. Däremot kan det givetvis hävdas att rättskraft ej bör inträda i de fall ansökan avvisats enligt 6 §. Detta bör i så fall, liksom vad gäller ogillande, framgå av lagtexten.

För den händelse det verkligen finns ett praktiskt behov av en regel som den här diskuterade aktualiseras enligt hovrättens mening tanken att avstå från all införa ogillande över huvud taget och, liksom nu, låta alla brister i sökandens talan leda till avvisning i stället. På så sätt skulle man undvika det förvillande förhållandet att ett och samma fel - att ansökan är ogmn­dad - stundom leder till avvisning, stundom till ogillande och att detta får praktiska konsekvenser i form av olika rättsmedel (besvär till hovrätten i det förta fallet, återvinning i del senare). Hovrätten kan heller inte finna att besvär i högre instans skulle vara ett lämpligare rättsmedel än återvinning i fall som de här avsedda. Behovet av särskilt kvalificerad överprövning framstår ju som högst diskutabelt just i de fall ansökan uppfattats som uppenbart ogrundad. Skulle hovrätten, eventuellt på gmnd av komplette­ring från sökanden, finna att uppenbarhetsrekvisitet ej är uppfyllt skall särskilt beslut meddelas härom och målet därefter tas upp på nytt i tings­rätten. Denna handläggningsordning förefaller inte ändamålsenlig.

Hovrätten vill emellertid inte underlåta att peka på en (i PM ej uppmärk­sammad) fördel med förslaget: genom att en uppenbar materiell brist i sökandens talan görs lill avvisningsgrund undviker man en av de olyckliga konsekvenserna av den i svensk rätt rigoröst upprätthållna distinktionen mellan formella och materiella brister i kärandens talan: domstolen tvingas inte ta ställning till eventuella svårbedömbara frågor om processhinder i de fall borgenärens talan är uppenbart materiellt ogmndad utan kan välja att gmnda avgörandet på den sistnämnda bristen, vilket inte är möjligt enligt gällande rätt. För lagsökningsprocessens del skulle man dock få samma positiva effekt av att avstå från att införa ogillande över huvud taget. Del torde nämligen inte råda något förbud för domstolen mot att s. a. s. välja den mest bekväma avvisningsgmnden, medan däremot disfinklionen mel­lan avvisning och ogillande kan ha ur processekonomisk synpunkt ogynn­samma effekter i detta hänseende.


 


Prop. 1980/81:88                                                    128

12.6.3 Hovrätten för Nedre Norrland: Enligt hovrättens mening saknas
anledning all i den summariska processen införa ett för vår rättsordning
okänt element, avvisning på materiell grund. Hovrätten föreslår därför att
förevarande paragraf utgår ur lagförslaget. I varje fall bör sådan avvisning

- såsom anförts i promemorian - ej beslutas efter det ansökan upptagits
och kommunicerats med svaranden. Promemorieförfattaren har velal mar­
kera detta genom att i lagtexten ange att avvisning får ske genast. Detta
uttryckssätt utgör, enligt hovrättens bedömande, ej hinder mot alt även på
senare stadier av målets handläggning meddela avvisningsbeslut på materi­
ell gmnd. Ett förtydligande i enlighet med vad ovan anförts synes därför
erforderligt.

12.6.4    Uppsala läns norra tingsrätt: 1 6 § föreslås att uppenbart ogrundat anspråk får genast avvisas. Avvisning på materiell gmnd är en medveten nykonstmktion. Såsom anföres i motiveringen kommer bestämmelsen emellertid sannolikl att vinna mycket liten tillämpning. Det kan då ifråga­sättas om man gör någon egentlig vinst med att upprätthålla distinlg:ion mellan avvisning på materiell grund i processens inledningsskede och ogillande på samma gmnd i senare skede.

12.6.5    Örebro tingsrätt: Att ansökningen i de avsedda fallen skall avvisas

- och inte ogillas - synes något oegentligt. Vid avvisning blir rättsmedlet
besvär och ej återvinning. Den effekten synes i och för sig fördelaktig och
förslaget kan därför accepteras.

12.6.6 Rättegångsutredningen: Den föreslagna möjligheten i 6 § förslaget
till lagsökningslag att avvisa ansökningen av materiella skäl när sökandens
anspråk är uppenbart ogmndat innebär en nyhet inom processrätten. Möj­
ligheten torde vara avsedd främst för vissa skadeståndsfall. Utredningen
vill understryka att sådana ansökningar som innehåller uppenbart obefo­
gade påståenden och yrkanden ofta är till stort besvär både för domstol
och motpart. Syftet med den föreslagna bestämmelsen är därför gott.
Enligt utredningens uppfattning är emellertid problem av nu förevarande
slag mera frekventa i den vanliga tvistemålsprocessen än i lagsöknings-
processen. Sett i ett större perspektiv är också föga vunnet med den nya
regeln i lagsökningslagen så länge sökanden har möjlighel att efter avvis-
ningen utnyttja det ordinära domslolsförfarandet där någon motsvarande
spärr ännu inte finns. Frågan om hur man i det ordinära domstolsförfaran­
det bör hantera problemen med uppenbart ogmndade anspråk har tagits
upp i direktiven för rättegångsutredningen och övervägande skäl talar för
att frågan bör få en samlad bedömning under utredningens fortsatta arbete.
Olägenheterna av att en lösning härigenom skjuts upp såvitt gäller lagsök­
ningsfallen torde inle vara stora, om skadeståndsfallen hålls utanför lag-
sökningsinstitutel på sätt utredningen har förordat. Det bör också påpekas
att det många gånger kan vara möjligt att tillämpa 5 § när sökandens
anspråk är uppenbart ogmndade.

12.6.7 Sveriges domareförbund: Beträffande den i 6 § föreslagna avvis-
ningsmöjligheten - att ansökan skall kunna avvisas om sökandens anspråk
är uppenbart ogrundat - sägs i motiveringen, att fråga här är om avvisning
på materiell grund. De i anslutning därtill angivna exemplen - att åbero­
pad civilrättslig gmnd är ohållbar, trakasseri från sökanden, att fordran
enligl vad som framgår är betald - antyder emellertid ej blott omständig-


 


Prop. 1980/81:88                                                                  129

heter hänförliga lill del maleriella rätlsförhållandel ulan även omständighe­ter som är processföriilsäliningar i summarisk betalningsprocess. Della gäller uppgifi om betald fordran. Föreligger uppgifi härom i anslulning lill ansökan i lagsökningsmål enligl nu gällande lag, brisler ju den i 3 § lagsök­ningslagen angivna förulsällningen, alt fordringsbeviset skall innefatta be­vis om fordran, och ansökningen skall då avvisas. På samma sätt lorde i den föreslagna belalningsprocessen, ehuru krav på fordringsbevis ej upp­ställts, ansökan böra avvisas, om del redan av sökandens uppgifler fram­går, all fordringsförhåUandet upphörl genom beialning. Vidare bör - i likhei med vad även nu lorde vara förhällandet - ansökan kunna avvisas i sådana undantagsfall, då grunden för framställt yrkande inte omfaltas av rättsordningens skydd - yrkandel avser t. ex. spelskuld - och sökandens framställning så lill vida inle innefattar laga skäl för bifall. Mol en av vis­ningsregel begränsad lill omsländigheter av nu anlyii slag torde anledning ej finnas lill erinran. Med regeln avses tydligen en längre gående prövning av den maleriella grunden. Förbundel anser en sådan regel principiellt oriklig och dessulom olämplig. Del kan enligt förbundet ej komma i fräga all redan på ansökningsstadiel göra den avsedda maleriella prövningen, allra minsl om prövningen, såsom tänkt är. skall åvila tingsnolarie såsom handläggare. Avvisning bör komma i fråga endasl när ansökan brisler i fråga om processfömlsällningar eller i formellt hänseende. Är ansökning materiellt ogrundad börden - efter kommunicering - ogillas eller, såsom förbundet för sin del förordar i del följande, hänskjutas till rättegång. Förbundel motsätter sig därför förslagel i denna del.

7 §

12.7.1    Domstolsverket: Enligl 7 § förslagel lill lagsökningslag färden lids­frist inom vilken svaranden enligl föreläggande skall yllra sig inle ulan särskilda skäl bestämmas längre än lill en vecka. Motsvarande frist i lagsökningslagen (1946: 808) är två veckor. I 12 kap. 44 § jordabalken (JB) siadgas all hyresgäst som på grund av dröjsmål med betalning av hyran förverkat hyresrätten inle lår skiljas från lägenheten om hyran belalas senasi tolfte vardagen efler del all hyresgäslen delgivits underrättelse om all han genom alt betala hyran på angivet säll äger återvinna hyresrätten. Beslut om vräkning får inle meddelas förrän fjorton vardagar förflutit från del alt hyresgäslen delgivils underrättelsen. Då hyresvärd hos tingsrätt eller öex begär vräkning under påstående alt hyresrätten är förverkad på grund av dröjsmål med betalning av hyra har underrätlelse enligl JB 12: 44 sällan dessförinnan delgivits hyresgästen. Delgivning av underrättelsen skall då ombesörjas av tingsrätten resp. öex samtidigt med ansökan om vräkning (se kungörelsen [1973: 199] om underrättelse enligl 12 kap. 44 § jordabalken). 1 nu nämnt fall kan frislen för yltrande över ansökan om lagsökning inte sällas kortare än att tidsfristerna i JB 12: 44 kan beaklas. I dessa fall föreligger sålunda hinder enligt lag all sälta frislen för yllrande så kort som en vecka. Enligl domstolsverkets mening är därför lokutionen "särskilda skäl" i 7 § mindre lyckad.

12.7.2    Datainspektionen: I lagtexten bör särskilt anges att sedan sökanden inkommil med påminnelser, ytteriigare skriftväxling skall få förekomma endasl undantagsvis.

12.7.3    RSV: Eftersom invändning om betalning enligl 12 § andra stycket

9    Riksdagen 1980/81. I sand. Nr 88


 


Prop. 1980/81:88                                                                   130

skall, när skriftligt fordringsbevis åberopats av sökanden, beaklas endasl om den styrks bör det föreläggande som delges svaranden innehålla upp­lysning härom. Föreskrift om vad föreläggandel skall innehålla bör medde­las i administrativ ordning.

12.7.4    Svea hovräll: Hovrätten anser att normalliden för svaranden alt avge yllrande möjligen bör bestämmas lill längre lid än en vecka (jfr även för ett särskill fall jordabalken 12:44). Av betydelse i sammanhanget är del generella kravel all gäldenären skall ange skälen för ell evenluelll bestri­dande, vilkel många gånger lorde tvinga denne att anlita hjälp vid avfal­lande av sitl yltrande, som kanske också måste kompletteras med skriftlig bevisning.

12.7.5    Hovrälten för Nedre Norrland: 1 lagrummet föreslås alt den lid inom vilken svaranden enligl föreläggande skall yttra sig över ansökningen ej utan särskilda skäl får bestämmas längre än lill en vecka. Såsom Gävle tingsrätt påpekat, föreligger ofta anledning att ge längre förklaringstid än en vecka med hänsyn lill särskilda lagbestämmelser, t.ex. 12 kap. 44 § jordabalken. Ifrågasättas kan om ej sju dagar generellt är en alltför kort förklaringslid, i vart fall när del gäller handräckningsmål i vilka svaranden ofta kan ha anledning all göra ingående överväganden och stundom även kontakta advokat. Någon särskild bestämmelse i frågan synes sålunda ej erforderlig, ulan del bör överlämnas lill domstolarnas fria skön all bedöma hur lång förklaringslid som i det enskilda fallei kan anses rimlig och skälig. Givet är all man härvid bör arbela med schabloner.

 

12.7.6    Stockholms tingsrätt: Tingsrätten föreslår all tidsfristen ändras till tio dagar.

12.7.7    Örebro tingsrätt: Ett i promemorian ej nämnt särskilt skäl att be­stämma längre förklaringslid än en vecka föreligger i mål om avhysning av hyresgäst, som förverkat sin hyresrätt på grund av dröjsmål med betalning av hyran. 1 sådana fall bör förklaringstiden besiämmas med beaktande av reglerna i 12 kap. 44 § jordabalken om återvinning av hyresrätten.

12.7.8    Gävle tingsrätt: Tingsrätten vill i detla sammanhang erinra om alt det i vissa mål kan bli nödvändigl all ge längre förklaringslid än en vecka på grund av särskilda lagbestämmelser, t. ex. 12 kap. 44 § jordabalken.

12.7.9    Länsstyrelsen i Malmöhus län: Svaranden skall föreläggas viss lid all skriftligen yttra sig över ansökningen och den tiden får inte ulan särskilda skäl bestämmas längre än fill en vecka. Denna bestämmelse är inle så lämplig vid handläggning av ansökan om avhysning, där uppsägning inle skett, ulan skall verkställas genom delgivning av ansökningshandling­arna med underrättelse om möjlighet alt återvinna hyresrätten. 1 sådana ärenden bör enligt länsstyrelsens mening tiden för yltrande besiämmas så långt att de i 12 kap. 44 § JB stadgade tidsfristerna ryms därinom.

12.7.10           Länsstyrelsen i Jönköpings län: Enligt 12:44 JB får vräkningsbe-
slul i vissa fall inte meddelas förrän fjorton dagar förflutit från det hyres­
gäslen delgivits underrättelse av visst slag. I sådana fall saknas i allmänhel
anledning alt bestämma kortare förklaringslid än ca Qorton dagar. Läns­
styrelsen utgår från att kravet på "särskilda skäl" är uppfyllt i dessa fall.


 


Prop. 1980/81:88                                                                  131

12.7.11 Hyresrätlsulredningen: I mål om avhysning av hyresgäst, som på grund av betalningsförsummelse har förverkat sin hyresrätt, mäsle natur­ligtvis svarsfristen enligt lagförslagets 7 !) besiämmas med beaktande av föreskrifierna i 12 kap. 44 § jordabalken.

12.7.12 Svenska sparhank.sforeningen: Föreningen vill uttrycka 1 veksam­hel rörande den lid av endast en vecka inom vilken gäldenären har alt svara. Enligl föreningens mening är tidsfristen väl kort med tanke på att gäldenären kan behöva anlita hjälp för all formulera sina skäl för ell beslridande. Fristen bör ulan slörre men för sökanden kunna sättas lill förslagsvis tio dagar.

12.7.13 Hyresgästernas riksförbund: I 7§ stipuleras alt svaranden skall avge skriftligt yttrande över ansökningen inom högst en vecka, såvida det inte föreligger särskilda skäl att bestämma längre lid. Denna lid lorde i flertalet fall av relalivl enkel beskaffenhet kunna anses tillräcklig men kan visa sig vara för knapp där exempelvis hyresgäst gentemot krav pä hyra vill göra gällande molfordran och behöver söka biträde av ombud och införskaffa bevisning. Del borde finnas möjlighel för domstolen all i så­dana fall utsträcka liden för avgivande av ett mer fullständigt svaromål. En viss möjlighet till sådant rådrum kan måhända anses föreligga på grund av beslämmelsen i sista stycket att sökanden "om det behövs" skall lämnas tillfälle all skriftligen yttra sig över vad svaranden har anfört.

12.7.14 Svenska försäkringsbolags riksförbund: Riksförbundet ifrågasätter om inte en vecka är väl kort tid för svaranden all överväga vilka åigärder han bör vidta i anledning av lagsökningen. Han kan t. ex. behöva la kontakt med någon som kan ge honom juridiska råd. Är svaranden ett företag är det inle säkert att försändelsen når rätt handläggare i sådan tid all tillräckligt rådrum finns till förfogande för alt formulera ett svar. Intres­set av all markera kravel på skyndsamhel i processen kan tillgodoses även med den någol längre frist - förslagsvis två veckor - som de nu berörda förhållandena motiverar.

8 §

12.8.1 Svea hovrätt: 1 processuella sammanhang hänförs vanligen termen beslridande lill yrkandet medan termen förnekande kommer till använd­ning då det gäller svarandens inställning till av käranden åberopade rätts­fakla (se l.ex. Ekelöf, Rättegång I, 4:e uppl. s. 19 ff). Det vore möjligen klarare och terminologiskt renare att skriva: "Sökandens redogörelse för omständigheterna i målet lägges lill grund för prövningen i den mån den lämnas utan erinran" eller "... i den mån svaranden inle förnekar dess riktighet". Det kan också ifrågasättas om inte här borde anges de ytterliga­re förutsättningar för bifall som gäller i sammanhanget (jfr RB 44:8 st. 2 och förslaget tiU ny lydelse av 15 § småmålslagen i PM s. 10).

12.8.2 Hovrätten för Nedre Norrland: I st. Det föreslås att andra mening­en får följande lydelse: "Till grund för prövningen lägges sökandens fram-


 


Prop. 1980/81:88                                                                  132

ställning av omsländighelerna i målel, i den mån denna lämnats obestridd av svaranden."

2 SI. Sökandes återkallelseskrifl bör i princip kommuniceras med sva­randen innan målet avskrives frän vidare handläggning. Kommunikation synes kunna underlåtas endast i de fall dä domstolen ännu ej sänt ut sökandens ansökan till svaranden för förklaring.

9 !j

12.9.1    Datainspektionen: Vissa paragrafer i 18 kap. rätlegångsbalken ger domstolen möjlighel att underiåla alt ålägga den lappande parten ersätt­ningsskyldighet för den vinnande parlens kostnader. Enligl promemorian (s. 136) kan dessa beslämmelser fä molsvarande lillämpning i lagsöknings­mål. 9 !) första stycket första punkten synes mot denna bakgrund väl kategoriskt avfattad.

12.9.2    RSV: Om sökanden återkallar sin ansökan i sak på grund av all svaranden - kanske sedan han fått del av lagsökningsansökningen -fullgjort sin betalningsskyldighet eller annan förpliktelse, torde sökanden ibland ha skäl all vidhålla sin lalan i vad den avser ersällning för koslna­der. Möjlighel all ålägga svaranden alt ersälla sökandens koslnader även i det fall all själva lagsökningsansökningen återkallas (och målel avskrives enligt 8 § andra slyckel) bör finnas och framgå av laglexten eller åtminsto­ne beröras i motiven.

12.9.3 Svea hovräll: Hovrälten förordar att gäldenären ges samma

räll lill kostnadsersättning som borgenären. Ett laxesystem liknande del som används för borgenärens koslnader är länkbart. Möjligheten till er­sättning för ombudskosinader bör inte avvika alllför kraftigt från vad som gäller - eller kommer all gälla (se Dir 1977: 10. s. 6) - enligl småmålsla­gen.

Påslåendet i motiven (s. 105) all sökandens kostnadsyrkande måsle framställas redan i ansökningshandlingen har ej täckning i själva laglexten, som stadgar om vad som skall anges, inte när eller hur del skall ske. Till följd därav och hänvisningen till RB i 26 !) kan ett kostnadsyrkande som framställs senare - men innan rälten avslutat handläggningen - knappast avvisas (RB 18: 14 st. 1).

Hovrälten anser all gäldenären bör upplysas om reglerna för kostnadser­sättning hur dessa nu än utformas.

12.9.4 Hovrällen för Nedre Norrland: Hovrällen ansluler sig lill Gävle tingsrätts uppfattning all av laglexten bör klart framgå all ersättning till sökanden för hans kostnader i målet utgår enligl taxa.

Enligl förslagel kräves all svaranden ingivit förklaringsskrifl för all ersättning skall kunna tillerkännas honom för koslnader i de fall då ansök­ningen avvisas eller målet avskrives i anledning av all sökanden återkallat sin talan. Koslnader, l.ex. för advokatkonsulialion, kan myckel väl ha uppkommil för svaranden innan han i skrift till rällen bemött ansökan. En tänkbar situation är all svaranden - sedan han delgivits ansökningen - vid direkta förhandlingar med sökanden lyckats övertyga denne om att lalan är


 


Prop. 1980/81:88                                                                  133

oberättigad och att denna därför bör återkallas. Mindre tilltalande synes det vara att svaranden i nämnda fall ej skulle ha möjlighet att fä ersättning för sina koslnader endasl därför all han underlåtit alt yllra sig till rätten över ansökningen. En lämplig lidpunkt frän vilken svaranden kan få ersäll­ning för sina koslnader synes vara den dag han för förklaring delgavs ansökan om lagsökning,

12.9.5    Stockholms lingsräll: Såsom förslagel får förstås synes förulsalt all gäldenärens koslnadsanspråk skall framslällas i samband med del skriftliga yttrandet i målet. Del får lillika förulsällas all erinran därom bör inläs i föreläggandel samt all sökanden skall beredas fillfälle yllra sig i kostnads­delen innan bifallande beslut meddelas. Något hinder mot all kostnadsyr-kandel framställes utan samband med ansökan eller skriftligt yllrande synes å andra sidan inle föreligga, förutsatt att yrkandet framställes innan handläggningen i målel avslulas. Della lorde gälla även koslnadsanspråk från borgenärens sida (jfr NJA 1975 s. 575).

12.9.6    Gävle lingsräll: Belräffande koslnadsersällning lill sökanden bör ersällningen besiämmas efler schablon enligl faslslälld taxa. Tingsrätten anser att taxa helst bör finnas i alla slags mål om lagsökning. Av lagtexten bör direki framgå all kostnadsersättningen skall ulgå enligl schablon.

12.9.7    Länsstyrelsen i Jönköpings län: Belräffande koslnaderna för förfa­randel sägs (s. 111) all taxa bör gälla för vad som normall skall ulgå. Vidare uttalas alt taxan kan behöva differentieras med hänsyn lill målels karaktär och svårighetsgrad. Länsstyrelsen anser all del är viktigt all sådan differenfiering kommer till stånd. Del har nämligen visal sig all koslnaderna i mål enligl 191 och 192 !)§ UL varierar påtagligt, från O till 1 000 ä 2000 kronor.

12 §

12.12.1    RSV: Enligt uttalande i promemorian (s. I 18) skulle av svaranden avgivet yttrande beaklas endasl om del inkommil inom den tid som ålagts honom i föreläggandel medan för sent inkommen inlaga skulle belraklas som obefinllig. RSV finner den föreslagna ordningen otidsenlig och olämp­lig. Det finns inte anledning att bedöma frågan annorlunda för lagsöknings­målens del än vad som lorde för närvarande lillämpas i ivistemålsprocess. För gäldenär som ofta för sin lalan själv ulan ombud lorde del framstå som hell obegripligt om l.ex. en slyrkl invändning om betalning inte beaklas trots all den bevisligen kommil lill myndigheien innan ulslagel meddelats. Processekonomiska skäl talar också slarkl för att i princip alll malerial. som kommil in lill myndigheien innan avgörande träffas, beaklas i målel. Orden "inom förelagd tid" i första stycket bördärt'ör ulgå.

12.12.2    Hovrätten för Nedre Norrland: Enligl promemorian är lagrummet all så förslå all en för seni inkommel svar skall lämnas hell ulan avseende även om målel ännu inle hunnil avgöras av domstolen. Föreskriften i 21 ii förslagel till lagsökningslag all mål enligt nämnda lag skall handläggas skyndsamt lorde innebära en tillräcklig garanti mol alt skrifter som inkom­mit allför lång tid efler den förelagda frislens utgång beaklas vid målets avgörande. Under hänvisning lill vad sålunda anförts föreslår hovrällen all orden "inom förelagd lid" ulgår.


 


Prop. 1980/81:88                                                                   134

12.12.3    Länsstyrelsen i Göleborgs och Bohus län: 1 speciaimotiveringen lill l2!) framhålles all ett för senl inkommel svar eller bestridande ej bör beaklas. Någon molsvarande beslämmelse har ej upplagils i avdelningen belräffande avhysningsmål m. m. Skall härav dras den slulsalsen all svar i handräckningsmål får komma in för senl? Problem kan i så fall uppkomma i- - - "dubbelärenden". Som upplysning vill länsstyrelsen meddela all länsstyrelsen i handräckningsmål lar hänsyn lill svar, som kommer in ända fram lill expedieringen av utslaget.

12.12.4    Rällegångsutredningen: Den i anslulning lill 12 § förslagel lill lagsökningslag redovisade uppfallningen. att för senl inkomna svar skall lämnas ulan avseende vid summarisk betalningsprocess, förefaller onödigt formell. 1 fall då svaranden efler den i föreläggandel angivna tiden men före målets avgörande inkommer med l.ex. kvitto blir resultatet direki stötande. Sökanden har normall ingel att vinna genom en sådan ordning utan riskerar tvärtom all drabbas av en efterföljande onödig process. Del i promemorian angivna motivet, au lagsökningsmäl skall handläggas skynd­samt, torde snarasl motivera all för senl inkomna svar ulan slörre olägen-hel bör kunna beaklas. Inte heller de övriga omständigheter som i prome­morian anförs lill slöd för förslagel förefaller övertygande. Del bör anmär­kas all del i motiven omnämnda rältsfallet NJA 1951:732 avsåg en siiua-tiim, där del för senl inkomna svaret ej gäller sakfrågan ulan enbart skulle ha lett lill att molparlen eventuellt ålagts betalningsskyldighet. Vidare bör uppmärksammas all någon motsvarande begränsning lill i rätt tid inkomna svar inle upptas i fråga om lagsökning för avhysning m. m. Enligt ulred­ningens uppfallning bör man försöka undvika alt hamna i en alltför byrå­kratisk och formell lolkning av föreläggadels lidskrav. Övervägande skäl får anses lala för all samtliga invändningar, som är kända för beslutsfatta­ren, bör beaklas.

12.12.5    Sveriges köpmannaförbund: 1 praktiken är det vanligl all svaran­den efterkommer ett föreläggande all inge skriftligt yttrande men gör della senare än som har ålagts honom. Såvitt framgår av 12 !) skall della emeller­tid inle beaklas när beslut meddelas. Här borde emellertid ell närmande till vad som gäller i molsvarande situation i tvistemål vinna beaktande. Om det av yttrandet framgär all sökandens anspråk skulle vara ogrundat, synes del inle vara någon nackdel att ansökan i del lägel avvisas, även om yttrandet inkommer för senl. Likartat bör fallet vara om av yttrandet framgår att fordran inte är förfallen till betalning eller svaranden mol kvitto uppvisar all skulden är reglerad.

14 §

12.14.1 Daiainspekiionen: I promemorian (s. 122) uttalas all del av 13 kap. 6§ rätlegångsbalken, jämförd med 26 § i förslagel, följer att pari inle kan väcka talan genom stämning sedan återvinning har sökts. Nämnda lagrum lorde emellertid förhindra all sådan lalan överhuvudlaget väcks under återvinningsfrisien vare sig della sker före eller efler det all ålervin­ning sökts (jfr NJA 1957 s. 52 och 1975 s. 200).

Bestämmelsen i tredje slyckel skulle kunna tolkas så alt borgenär som fått ett lagsökningsulslag emot sig inle får ånyo ansöka om lagsökning ulan måsle välja slämningsvägen. Någon sådan begränsad rättskraft synes dock inle vara avsedd, och ett förtydligande är påkallat.


 


Prop. 1980/81:88                                                                  135

12.14.2    RSV: RSV finner del väl avvägt all utgångspunkten för beräkning av svarandens återvinningstid skall vara delgivning eller verkställighet. Meningen torde vara att fristen skall beräknas från den av dessa två alternativa tidpunkter som inträffar försl. Beslämmelsen bör omformuleras så all misstolkning inle kan ske. Motsvarande gäller beträffande besvärslid enligl 19 §.

12.14.3    Uppsala läns norra tingsrätt: I förslagel återfinns fullföljds- och återvinningsregler i 9§ 3 st. 14!), 18 § och 19§. Därjämle kommer på grund av hänvisningen i 26 § även vissa andra fullföljdsregler i rättegångsbalken att lillämpas (se s. 112 m och 128 m). Även dessa regler bör intagas i lagen eller åtminstone påpekas genom en direkt hänvisning till lillämpligt lag­mm.

12.14.4    Gävle lingsräll: Ålervinningsfrislen för svaranden bör enligt tings-rätlen vara "inom en månad från den dag utslaget delgavs honom eller utmälningsåtgärd vidtogs på grund av utslaget". Ett resultatlösl verkstäl­lighetsförsök skulle således kunna vara ulgångspunkl för ålervinningsfris­len. Tingsrätten anser att ett sådant försök bör vara ett tillräckligl incita­ment för gäldenären att reagera mol utslaget om han anser det felaktigt.

12.14.5    Kronojögdemyndighelen i Stockholm: Den nya återvinningsre­geln innebär all partiell utmätning eller annan verkslällighet är utgångs­punkt för återvinningsfristen. Resultallös utmätning är utan betydelse, men sökanden kan i sådana fall få fristen alt börja löpa genom att delge ulslagel. Man efterlyser här klarläggande uttalanden angående de krav som skall ställas på utmätningen för att den skall medföra att återvinningsfris­ien börjar löpa.

Vid flertalet utmätningar har gäldenären på förhand underrättats om den sökta verkställigheten, eller också erhåller han bevis om skedd utmätning. I andra fall sker utmätning ulan föregående underrättelse men i gäldenä­rens närvaro. I dessa fall är ingen tvekan om att utmätningen bildar utgångspunkt för återvinningsfristen, eftersom gäldenären ju erhållil del av kravel på honom och grunden för kravet - exekulionsurkunden - som refererats i underrättelsen eller beviset.

Emellertid förekommer det alt utmätning sker utan alt gäldenären un­derrättats i förväg och utan att man med säkerhel vel att han därefter erhållit bevis om utmätningen.

Det sagda gäller utmätning av tillgångar som anträffas utan att gälde­nären anträffas och utmätning som sker i överskjutande preliminär skalt, där det ej ställs absoluta krav på alt gäldenären skall underrättas eller delges utmätningsbevisel. Frågan är om en sådan utmätning skall ha ver­kan i återvinningshänseende, eftersom gäldenären icke fått del av utmät­ningen och innehållet i det utslag som ligger lill gmnd för utmätningen.

12.14.6            Kronofogdemyndighelen i Göleborg: 1 förslagets 14 § sägs alt
även partiell utmätning blir utgångspunkt för återvinningsfrisl vilket synes
välmotiverat. Samma regel föreslås gälla vid "annan verkslällighet" (s.
121 i promemorian). I detta uttryck torde kunna innefattas gäldenärens
betalning till kronofogdemyndighet under protest - en situation som inle
är hell ovanlig vid verkslällighel i mål om betalningsforeläggande. I sådana
fall har kronofogdemyndighelen avvaktat ätervinningsfrislens ulgång in­
nan frågan om redovisning aktualiserats. Eftersom beslämmelsen om be-


 


Prop. 1980/81:88                                                                  136

talning med förbehåll om räll all söka ålervinning enl. 35!) lagsökningsla­gen föresläs upphöra vore ell molivfönydligande av värde.

12.14.7 Svenska bankföreningen: Bankföreningen anser inte all reglerna om utgångspunkt för beräkning av återvinningsfrisl fått en hell lycklig Ulformning i promeinorian. Vill svaranden söka återvinning skall han enligl förslaget göra del inom en månad från del ulslagel delgavs honom eller det hell eller delvis verslälldes. Genom den nya regeln klargörs alt partiell ulmälning eller annan verkslällighet är utgångspunkt för återvinningsfrist. I della hänseende har i mål om betalningsforeläggande lidigare rått oklar­het. Ell hell resultatlösl verkslällighetsförsök skall däremol liksom nu vara ulan belydelse. Visserligen kan sökanden i sådanl fall få frislen alt löpa genom alt delge svaranden utslaget, om sökanden skulle ha särskill intres­se av all få frågan om fordrans bestånd slutligt avgjord. En särskild delgiv­ning av ulslagel måsle emellertid för sökanden efter ett misslyckal utmät­ningsförsök i regel framstå som opraktiskt. Det förefaller omoiiveral alt ell utmätningsförsök inle under alla förhåUanden skall vara jämställt med en sedvanlig delgivning av ulslagel, även om försöket varil förgäves. För gäldenären måste ell utmätningsförsök - oavsell resultatet - rimligen vara en minsl lika konkret undertättelse om lagsökningsutslagel som en vanlig delgivning av utslaget. Bankföreningen vill därför föreslå alt återvin­ningsfrisl alltid skall räknas från försök lill utmätning även om utmätnings­bara lillgängar inle har påträffats.

Enligl bankemas erfarenhet uppstår ej sällan besvärande dröjsmål på gmnd av all gäldenären inte kan påträffas för delgivning av utslaget. När fordringen har säkerhet i fasl egendom uppkommer i sådanl fall risk all borgenåren inte får täckning för förfallna räntor inom ramen för det 15-procentiga räntetillägget. En tillfredsställande ordning skulle kunna upp­nås genom en regel all lagsökningsutslag skall vinna laga kraft gentemot såväl sökande som svarande en månad från dagen för utslaget. Formell delgivning av svaranden skulle sålunda inte erfordras utan utslaget skulle på vanligt sätt tillställas sökande och svarande genom posten. En sådan regel borde kompletteras med en bestämmelse att sökanden skall vid delgivningen av ansökningen upplysas om att utslag kommer alt meddelas inom viss lid efter delgivningen samt att ulslagel vinner laga krafl en månad efler dagen för ulslagel.

12.14.8------------------------------------------------------------ Sveriges föreningsbankers förbund: Förbundel vill beröra

det förslag som upptagits i remissyllranden i förevarande ärende av såväl Svenska Bankföreningen som Sveriges Stadshypotekskassa, nämligen att tillerkänna lagsökningsutslag laga kraft genlemol både sökanden och svaranden en månad från dagen för utslaget. Förbundet ansluler sig till detla förslag på de skäl som nämnda organisationer anfört. Det uppstår ofta besvärande dröjsmål p. g. a. alt gäldenären inte kan påträffas för delgivning av utslaget. Laga krafl regeln skulle kompletteras med före­skrift dds att föreläggandet skall innehålla upplysning om all utslag med­delas viss lid efter delgivningen och all utslaget vinner laga kraft en månad därefter, dels att utslaget tillslälles svaranden genom posten i vanlig brev­försändelse. En sådan ordning skulle innebära en rimlig avvägning mellan borgenärers och gäldenärers intressen.

12.14.9           Konungariket Sveriges stadskypoiekskassa: 1 anslutning till åter­
vinningsreglerna vill styrelsen ta upp en fråga som på senare tid visal sig


 


Prop. 1980/81:88                                                                  137

medföra problem. För all lagsökningsutslag skall vinna rättskraft gentemot gäldenären gäller f. n. all denne inle söker älervinning inom en manad från den dag då ulslagel delgavs honom. Samma beslämmelse skall enligl förslagel gälla även i fortsäliningen. På grund av svårigheier all delge gäldenären ulslagel kan belydande dröjsmål ibland uppkomma såviti gäller den fortsatta verkställigheten. Det finns exempel på lagsökningsärenden där del kommit all dröja upp lill ell år innan lagakraftvunnet utslag kunnal erhållas. Anledningen till sådana dröjsmål kan vara an gäldenären anlingen saknar känl hemvisl inom rikel och håller sig undan eller är bosatt utom­lands. När dröjsmål av della slag uppkommer föreligger det uppenbar risk all borgenären inle får täckning för förfallna räntor inom ramen för del femlonprocenliga ränletillägget. För all dagens boilenlåneränla 9,7 % i del enskilda fallet skall täckas av ränletillägget måsle utmätning ske i omedel­bar anslulning till ulslagel. Del finns därför anledning all pröva om del är möjligl all fillägga lagsökningsulslag rällsverkan tidigare än f.n. eller pä annat sålt nedbringa återvinningsfristen.

En möjlig lösning härvidlag skulle var all tillerkänna lagsökningsutslag laga krafl genlemol såväl sökande som svarande en månad frän dagen för ulslagel. Formell delgivning av svaranden skulle således i så fall inte erfordras såvitt gäller ulslagel utan della skulle på vanligl säll tillställas sökande och svarande genom poslen. En sådan ordning skulle förulsätla alt svaranden vid delgivningen av ansökningen upplystes om att utslag kommer att meddelas inom viss lid efler delgivningen saml alt utslaget vinner laga krafl en månad efler dagen för ulslagel. På så sätt skulle del bara behövas en formell delgivning i varje ärende. När det gäller lagsök­ning på grundval av skriftligt fordringsbevis borde en sådan ordning kunna accepteras. Ell annat säll all lösa problemet skulle vara att effektivisera delgivningsförfarandet. Beträffande gäldenär som är bosatt inom landel och som håller sig undan borde i ökad ulslräckning s. k. surrogatdelgivning kunna komma i fråga. Även belräffande gäldenär som är bosall i ullandel borde surrogatdelgivning i förevarande sammanhang vara möjlig. Inom stadshypoteksinstitutionen har det på senare år konstaterats all del i ökad utsträckning förekommer all belånad egendom ägs av personer som är bosatta eller senare blir bosalla ulomlands. I syfle alt undvika del synnerli­gen omständliga och tidskrävande delgivningsförfarandet i dessa fall borde handlingar i lagsökningsärenden - ålminsione såvitt gäller lagsökningsut­slagel - kunna delges den som har tillsyn över egendomen.

12.14.10    Finansieringsföreiagens förening: Föreningen hemsläller all återvinningsfrisien, utöver vad som föreslås i betänkandets 14 §, räknas från ulmälningsförrällningen oavsett om utmätningen hell eller delvis lyc­kats eller inle. Någon principiell skillnad synes ej föreligga mellan anförda fall och nuvarande ordning. Det bör tilläggas all kredilgivare vanligen ej låter delge gäldenären ulslagel. Ett sådanl förfarande skulle innebära ökad administration och kosinad. Dessutom skulle en ändring enligl föreningens hemställan innebära all kreditgivare i dessa antal betydande fall skulle kunna minska det antalet handlingar som nu måsle arkiveras eftersom en återvinning ej kan uteslutas. Den arkiveringsplikt, som på grund av bokfö­ringslagen åvilar bokföringsskyldig, är redan betungande särskill för kre­dilgivare.

12.14.11    Svenska handelskammarförbundel: Förbundet vill ifrågasätta om det inle vore möjligl all förenkla regeln dithän att ålervinningsfrislen för


 


Prop. 1980/81:88                                                                  138

båda parter började löpa från dagen för utslaget. En .sådan utformning av ålervinningsfrislen och därmed lagakrafibeslämmelsen lorde inte vara obillig mot gäldenären däresi denne informeras om lidpunkten för ett evenluelll utslags laga krafl, redan vid delgivningen av ansökningen om lagsökning. Förbundel vill därför förorda ati ålervinningsfrislen ges här ovan angivna ulformning.

16 §

12.16.1    RSV: Uilryckel "- eller vidtagit annan olovlig åtgärd beträffande lös eller fasl egendom -"är allför obestämt och hjälper knappast läsaren alt förslå i vilka situationer beslämmelsen är avsedd all kunna tillämpas. Orden kunde också ge felaktigt intryck av att handräckning kunde ifräga­komma som remedium mot vilka olovliga handlingar som helst. Del är emellertid svårt all finna någon formulering som täcker ens slörre delen av de många olikartade situationer som f. n. handläggs enligt 191 § UL. Möjli­gen kunde det försl nämnda uttrycket bindas samman med det senare ledet i meningen ("- genom att vidla annan olovlig åtgärd beträffande lös eller fasl egendom eller på annat sätt olovligen hindrar annan all ulöva sin rält — "). Det är i vart fall viktigl att del i förarbelena ges en fyllig redogörelse av rättsläget.

12.16.2    Hovrätten för Nedre Norrland: Ifrågasättas kan om ej uttrycket "annan olovlig åtgärd" är alltför vittomfattande. En lämplig begränsning skulle kunna erhållas om ordet "sådan" eller ordet "dylik" inskjules före "olovlig åtgärd".

12.16.3    Uppsala läns norra tingsrätt: Skrivningen i 16 § ger skenbart vid handen all här avses annat och mera än som anges i 1 § 3 p. Bällre överensstämmelse i skrivningen bör åstadkommas.

12.16.4    Länsstyrelsen I Slockholms län: Lagberedningens förslag till handräckningsbeslämmelser har omarbetats och förbättrats. Även om den språkliga utformingen av 16 § blivit något tung, lillslyrker länsstyrelsen förslaget.

17 §

12.17.1    Hovrälten för Nedre Norrland: Hovrällen anser all ordel "bevil­jas" för erhållande av likformighet bör utbytas mot ordet "bifallas".

12.17.2    Gävle tingsrätt: Enligt tingsrättens uppfattning bör ordet "bevil­jas" utbytas mot "bifallas" så att man erhåller en enhetlig benämning för lagsökning enligt 10 § samt enligt 15 och 16 §§.

18 §

12.18.1 Hovrälten för Nedre Norrland: Del lorde ej särskilt böra utsägas alt så snart som möjligl skall omprövas om ett interimistiskt förordnande skall bestå. Vad härom föreskrivits i 18 § 1 sl. 2 p. bör därför kunna ulgå. Hovrätten ansluler sig till uppfattningen all talan skall få föras särskilt mol ett interimistiskt förordnande om handräckning i fall som avses i 16 §. Däremot kan hovrätten ej dela uppfattningen att i 49 kap. 4 § 6 p. rätte-


 


Prop. 1980/81:88                                                                  139

gångsbalken ej avses sådanl interimistiskt förordnande varom nu är fråga. Hänvisningen i 26 § förslagel lill lagsökningslag till vad som i rättegångs­balken sägs om tvistemål skulle alltså i och för sig vara tillfyllest för all ange att lalan mol beslul som nyss nämnts skall föras särskill. Emellertid anser hovrätten - med hänsyn bl.a. lill del krav på skyndsamhel i hand­läggningen vid tingsrätt som måste ställas - all lalan mol hovrättens beslul i fråga som avses i 18 § 1 sl. ej bör få föras. Beslämmelse härom lorde böra inflyta som en andra punkt i 18 1} 2 sl.

12.18.2    Sollentuna tingsrätt: Tingsrätten anser att föreslagna lydelsen i 18 § "om saken är brådskande" bör utbytas mot "om saken ej lål upp­skov". Laglexten skulle med denna ändring bättre överensstämma med vad som uttalats i speciaimotiveringen (promemorian s. 128) och gällande bestämmelse i 195 § 1 st. UL. En icke avsedd utvidgad tillämpning av interimistiska förordnanden skulle kunna följa av det föreslagna uttrycket.

12.18.3    Örebro tingsrätt: Tingsrätten ifrågasätter om det ej bör krävas all sökanden ställer säkerhet för den skada, som kan tillfogas svaranden genom att söki åtgärd beviljas, innan svaranden fått tillfälle all förklara sig.

23 §

12.23.1    RSV: Enligl förslagel skall föreläggande till svaranden enligt 7 § inle få delges genom kungörelsedelgivning. För närvarande gäller alt såväl lagsökningsansökan som ansökan om handräckning enligl 191 och 192 §§ UL kan delges genom kungörelseförfarandet, när fömtsättningarna härför föreligger. I mål om betalningsföreläggande får kungörelsedelgivning där­emot inle användas. Del är i vart fall i avhysningsmål inte helt ovanligt all hyresgäst, som känner lill all han hotas av avhysningsansökan, konse­kvent håller sig undan stämningsmännen. Det förekommer t. ex. att även om stämningsman konstaterar, alt folk finns i hyresgästens bostad, dörren aldrig öppnas när han söker få tillträde för delgivning. Delgivning kan då inte heller ske. I sådana fall torde, efter noggrann prövning av redovisade omständigheter vid skedda delgivningsförsök, kungörelsedelgivning ge­nom s.k. spikning (15 § andra slyckel, sista punkten delgivningslagen) anlitas. Promemorian har inle närmare redogjort för skälen varför man avser all göra ändring belräffande möjlighelerna lill delgivning. Enligt UB-förslagel lorde delgivning av underrätlelse om sökt avhysning kunna ske enligt 15 § delgivningslagen. RSV ifrågasätter om inle kungörelsedelgiv­ning även i forlsältningen bör kunna ske i handräckningsmål och frågan bör närmare undersökas även belräffande lagsökning för fordran.

12.23.2    Hovrätten för Nedre Norriand: Enligt 5 och 24 §§ lagsökningsla­gen och 195 a § utsökningslagen har sökande en ovillkorlig rätt att själv ombesörja sådan delgivning varom nu är fråga. Hänvisningen i 26 § försla­get till lagsökningslag till vad som gäller för stämning i tvistemål (2 § 2 st. delgivningslagen) medför att borgenär enligl förslagel har rätt all själv ombesörja delgivning endast "om det kan ske utan olägenhet".

Den inskränkning av borgenärens befogenheter i delgivningshänseende som förslagel sålunda får anses innefatta har ej berörts i promemorian. Däri sägs endast all man utgått från att rätten ombesörjer delgivning med gäldenären av förklaringsföreläggande jämte ansökningshandlingarna men att det ej är avsett att lägga hinder i vägen för part att själv ombesörja


 


Prop. 1980/81:88                                                                   140

delgivningen. 1 den mån man avser alt genomföra någon förändring i förhållande lill vad som nu gäller, bör delta klarl komma lill uttryck. 1 sammanhanget bör observeras delgivningsföreskrifterna i 94 § växellagen och 72 !) checklagen.

12.23.3    Stockholms tingsrätt: Föreläggande i lagsökningsmål skall jämle ansökningshandlingarna delges gäldenären på sätt som är föreskrivet om stämning i tvistemäl. Däremot skall delgivning enligt 15 !) delgivningslagen inle få ske. Som skäl för undantaget anges i promemorian all kungörelse­delgivning "självfallet" inle kan tillåtas i ett förfarande där underiåtenhet att agera pä delgivning kan resullera i bifallande ulslag. Tingsrätten anser emellertid, att del bör allvarligt övervägas att bibehålla möjlighelen lill delgivning enligl 15 § delgivningslagen i de fall då ansökan grundas på skriftligt fordringsbevis. Om delgivning enligl 15 § delgivningslagen skulle förbjudas även i dessa fall, får man räkna med en avsevärd ökning av antalet mål där åtgärderna avstannar på grund av bristande delgivning med gäldenären. Del kan nämnas all under 1976 enbart antalet kungörelsedel-givningar vid lagsökningsenheten uppgick till omkring 200. Härtill kommer ett betydligt slörre anlal delgivningar enligl övriga delgivningsformer i 15 § delgivningslagen. Sammanlagda antalet torde uppgå till någol tusental. Om förslagel i förevarande del genomförs, får man räkna med att ell slorl anlal borgenärer nödgas, efler misslyckade delgivningsförsök i lagsökningsför-farandet, tillgripa ansökan om stämning i sedvanlig ordning.

12.23.4    Örebro tingsrätt: Enligl promemorian (s. 132) kan kungörelsedel­givning självfallet inle tillåtas i ett förfarande där underiålenhet all reagera på delgivning kan resultera i bifallande utslag. Kungörelsedelgivning är emellertid nu tillåten i lagsökningsmål och enligt tingsrättens erfarenhet föreligger i vissa fall behov av att kunna anlita delta delgivningssätt.

12.23.5    Länsstyrelsen i Stockholms län: Några olägenheter med nuvaran­de system (med kungörelsedelgivning) har såvitt angår handräckningsmå­len inte framkommit. Länsstyrelsen förordar att nuvarande ordning bibe­hållas då den får anses fylla ell behov.

12.23.6    Länsstyrelsen i Malmöhus län: Enligl länsstyrelsens mening bör kungörelsedelgivning kunna bibehållas i handräckningsmål.

12.23.7    Länsstyrelsen i Göleborgs och Bohus län: Överexekutor här an­vänder sig av kungörelsedelgivning i handräckningsärenden och har en kungörelse i Göteborgs-Posten varje vecka, som upptar i medeltal ca 20 ärenden.           Överexekutor anser att möjligheten till kungörelsedelgiv­ning bör bibehållas åtminstone i handräckningsmål. Ansökan om lagsök­ning enligt 15 eller 16 § får ju enligt 17 § beviljas endast om sökandens rätt är uppenbar, varför någon påtaglig risk att meddela utslag efter kungörel­sedelgivning i sådana mål knappasl föreligger.

24 §

12.24.1 Slockholms tingsrätt: Beträffande promemorians förslag om del­givning av utslag bör utslaget i enlighet med nu gällande ordning delges genom rättens försorg även i sådant fall då part begär det.


 


Prop. 1980/81:88                                                                  ,41

25 §

12.25.1 Kronofogdemyndigheten i Slockholm: Hos kronofogdemyndighe­terna förekommer åtskilliga fall, där man är tveksam om ell slulbevis angående betalningsforeläggande eller ell lagsökningsulslag har kvar sin exekulionsrättsliga verkan i fall där ålervinning sökts. Huvudregeln är väl alt slulbevisel förfallit i och med all ålervinningstalan upplagils. Men del inträffar inte så sällan att mälet därefter avskrives. antingen pä grund av all parterna föriikts eller på grund av att återvinningssökanden återkallat sin talan.

I det första fallet, förlikningen, förekommer all domstolen avskriver målel ulan att någon betalningsskyldighet fastställes, trots all parterna avsett att gäldenären skall betala skulden. Parterna har då den uppfallning­en all slulbevisel allljäml äger rättskraft, vilkel icke lorde vara fallet.

Även då del gäller återkallelse av återvinningstalan lorde båda parterna vara av den uppfallningen all slulbevisel allljäml är gällande. Ofta kan emellertid beviset då sakna verkan.

Del synes mindre lillfredsslällande all en gäldenär skall kunna upphäva verkan av ett slulbevis enbart genom all begära ålervinning och därefter, då ålervinningstalan upptagits, återkalla sin talan. Ovannämnda båda fall motiverar enligl kronofogdemyndighelen ell klarläggande uttalande an­gående ålervinningslalans inverkan på lagsökningsutslagel.

26 §

12.26.1    Domstolsverket: 1 26 !j förslaget lill lagsökningslag anges all i den mån särskild beslämmelse inle har meddelats i lagen, gäller i tillämpliga delar vad som i rättegångsbalken (RB) sägs om ivislemål. Delta innebär bl.a. att bestämmelsen i 17 kap. 9 § sjunde styckei RB om skyldighel för domstol all snarasl skriftligen underrätta parterna om utgången i målel blir lillämplig även på utslag och annat slulligl beslut i lagsökningsmål. Dom­stolsverket anser del vara rikligt all också parter i lagsökningsmål regel­mässigt blir underrättade om ulgången i målel. Med hänsyn lill del mycket stora antalet mål (över 250000 årligen) är del emellertid som också påpe­kats i promemorian (s. 135) angeläget att tillämpningsföreskrifterna utfor­mas på sådanl sätt all underrältelseskyldigheien inte blir alltför betungan­de för domstolarna.

12.26.2    Datainspektionen: Enligl 12 kap. 9 !) rätlegångsbalken skall skrift­lig fullmakl föreles i huvudskrifl. när ombudet första gången vid rällen för lalan i målel. Denna regel är avsevärt strängare än den som gäller för domstolsärendenas del. Enligl 2 !> iredje stycket lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden erfordras inle fullmakt för ombud, såvi­da inle rällen finner all fullmakl bör föreles.

Hantering och granskning av fullmakter medför i den summariska processen mycket arbele för parter, ombud och domstolar. Mera sällan finns del anledning att ifrågasätta behörigheten hos den som uppträder som ombud för annan. Enligl datainspektionens uppfallning bör det prövas om inte kravel på företeende av fullmakl kan uppmjukas för lagsökningsmå­lens del.

/2.26.i Svea hovrätt: HovråUen delar uppfallningen (PM s. 135) att lill­räckliga skäl ej finns all göra undanlag från där berörd underrättelseskyl­dighet.


 


Prop. 1980/81:88                                                     142

12.26.4    Länsstyrelsen i Stockholms län: Del utialas i promemorian all de bestämmelser som finns i 14 kap. RB och rör tredje mans deltagande i rättegång inte bör kunna tillämpas i en skriftlig summarisk process. Vad gäller avhysningsmålen kan anföras all del förekommer att ansökan om avhysning riktas mol förslahandshyresgäst som i realiteten är all anse som bulvan för sökanden. Den verkliga avsikten med ansökningen är all andra­handshyresgäst skall avhysas. För all denne skall få tillfälle hindra att en malerielll oriktig exekulionsurkund utfärdas, bör intervention vara tillå­ten.

12.26.5    Sveriges domareförbund: Förbundet ställer sig tveksamt till utta­landet i motiveringen till 26 § (s. 133), all det skulle ligga i sakens nalur att beslämmelserna i RB 13:3 inte bör lillämpas i ett skriftligt summariskl förfarande. 1 vart fall har i tillämpningen olika meningar kommil lill ullryck i fråga om möjligheten till viss ändring av ursprungligen framslälll yrkande i lagsökningsmål (se SvJT 1974 rfs. 6).


 


Prop. 1980/81:88                                                    143

Bilaga 3 De remitterade förslagen

1    Förslag tilJ Handräckningslag

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Talan om fullgörande av en förpliktelse som inte avser betalnings­
skyldighet får, om förlikning om saken är tillåten, prövas av tingsrätt efler
ansökan om handräckning enligt denna lag.

Lagen gäller inle om saken på grund av särskild föreskrift skall prövas av annan domstol än allmän underrätt, vattendomstol och fastighets­domstol.

2 § Ansökan om handräckning skall göras skriftligen. Beträffande laga
domstol gäller vad som är föreskrivet om tvistemål. De särskilda föreskrif­
terna om laga domstol i arrende-, hyres- eller bostadsrättslvisler skall dock
inle tillämpas i mål enligl denna lag.

Rätten prövar självmant sin behörighel. Sökandens uppgift om de om­sländigheter som betingar rätlens behörighet skall godtas, om del inte kan anlas alt den är oriklig.

3 § Sökanden skall ange sill yrkande och de omständigheier på vilka
yrkandel grundas. Uppgift skall lämnas om de omständigheter som
betingar rättens behörighet, om inle denna framgår av vad som anförs i
övrigl. Begär sökanden ersättning för kostnad i målet, skall han ange detta i
ansökningen och uppge vari kosinaden består.

Ansökningen skall vara åtföljd av de skriftliga bevis och andra hand­lingar som sökanden vill åberopa. Berättelse som någon har lämnat skrift­ligen i anledning av handräckningsmålet (vittnesintyg) får åberopas som bevis vid handläggning enligt denna lag.

4  § Kan det antas all en ansökan av misstag har gjorts hos en tingsrätt som inte är behörig, skall handlingarna i målel överlämnas till den tingsrätt som enligt vad handlingarna visar är behörig. Ansökan anses gjord när ansökningshandlingen kom in lill den första fingsrätten.

5  § Är en ansökan så bristfällig att den inte kan läggas lill grund för prövning i sak och efterkommer sökanden ej föreläggande att avhjälpa bristen, skall ansökningen avvisas.

En ansökan skall även avvisas om den avser ett yrkande som inte kan prövas enligt denna lag eller hinder i annat fall möter att ta upp ansök­ningen.

6 § Är det uppenbart alt sökandens talan är ogrundad, skall ansökningen
genasl avvisas.


 


Prop. 1980/81:88                                                                  144

7          § Upptas ansökningen, skall svaranden föreläggas alt inom viss tid från
det all han delgivils ansökningen skriftligen yttra sig över den. Tiden får
inle utan särskilda skäl bestämmas längre än till två veckor. Svaranden
skall upplysas om alt målet kan avgöras vare sig han har yttrat sig eller
inle.

Om del behövs, skall sökanden beredas tillfälle all skriftligen yttra sig över vad svaranden har anfört. Yllerligare skriftväxling får inle äga rum. Återkallas ansökningen, avskrivs målet.

8  § Föreläggande enligt 7 § första slyckel skall jämte ansökningshand­lingarna delges svaranden på del sätt som är föreskrivet om stämning i tvistemål.

9  § Sökanden skall styrka de omständigheter som han åberopar till slöd för sin ansökan. Hans framställning av omständigheterna skall läggas till grund för prövningen, i den mån framställningen har lämnats ulan in­vändning av svaranden och det inte är uppenbart alt den är oriktig.

Bestrider svaranden ansökningen får den inle bifallas om svaranden visar sannolika skäl för sin invändning eller sökandens rätt annars framstår som oklar. Invändning om betalning beaklas endasl om den styrks.

10 § Bifalls en ansökan om handräckning, skall svaranden ersätta
sökanden för hans kostnader i målet. Ersättning ulgår. enligl vad rege­
ringen närmare föreskriver, för sökandens eget arbete med anledning av
målet och för arvode till ombud eller biträde, alll med skäligl belopp, samt
för ansökningsavgifl och andra nödvändiga ulgifler med anledning av
målet.

Bifalls inte ansökningen eller avvisas eller återkallas den sedan svaranden har inkommil med yllrande, skall sökanden, om inle särskilda skäl föranleder annat, åläggas att ersätta svarandens kostnader enligt vad rätten finner skäligl.

11       § Görs det sannolikl all saken inle tål uppskov, får rätlen ulan hinder
av 7 § genasl bevilja den sökla åigärden. Detla gäller dock inle om ansök­
ningen avser förpliktelse för en tidigare ägare eller nyltjanderältshavare att
flytta från fast egendom, bostadslägenhet eller annat utrymme i byggnad.

Rätten skall så snart som möjligl ompröva ett beslut varigenom en åtgärd enligt första styckei har beviljats. Talan mot beslut i fråga som avses där skall föras särskill.

12       §     Rättens avgörande av saken sker genom ulslag.

Mot utslag i mål enligl denna lag kan part söka återvinning hos rätlen. Återvinning skall sökas, av svaranden inom en månad från den dag då utslaget delgavs honom eller det helt eller delvis verkställdes och av sökanden inom en månad från dagen för utslaget. Har ålervinning sökts, anses talan väckt när ansökningen om handräckning gjordes hos rätten.

Är part missnöjd med rättens utslag endast såvitt gäller beslut om ersäu­ning för kostnad, får han i den delen föra talan genom besvär inom den tid som anges i andra stycket.

13       § Utslag varigenom sökandens lalan inte har bifallits hindrar inle att
part efter återvinningsfristens utgång väcker lalan i den ordning som är
föreskriven för tvistemål i allmänhet.


 


Prop. 1980/81:88                                                                  145

14        !) Har ålervinning sökts mol ulslag enligl denna lag. skall rällen eller,
om målet skall överlämnas till en annan lingsräll, denna förordna om
målels fortsatta handläggning.

Belräffande rättegången skall stämning anses utfärdad genom för­ordnande enligl första styckei. Kan målet anses tillräckligl förberett genom den lidigare handläggningen, får del genast utsättas lill huvudför­handling eller, om del skall handläggas enligt lagen (1974:8) om rätte­gången i tvistemål om mindre värden, lill sammanträde enligt den lagen.

15        § Vid handläggning av mål enligt denna lag är rälten domför med en
lagfaren domare.

Utslag enligl denna lag delges genom rällens försorg endast om sökandens lalan har bifallils i mäl vari part har beviljats allmän rätlshjälp.

16  § I den mån särskild beslämmelse inte har meddelats i denna lag, gäller i tillämpliga delar vad som sägs i rättegångsbalken om ivislemål.

17  § Beträffande fråga om handräckning, som enligl särskild föreskrift skall tas upp av tingsrätt, tillämpas 2-16 §§. I fråga om ulslag i mål om sådan handräckning gäller dock alt talan skall föras genom besvär inom den lid som anges i 12 § andra stycket samt alt utslaget inle hindrar all part, om befogenhel därtill föreligger, väcker talan i den ordning som är föreskriven för tvistemål i allmänhet.

Denna lag träder i kraft den ....

2   Förslag till

Lag om ändring i lagsökningslagen (1946:808)

Härigenom föreskrivs i fråga om lagsökningslagen (1946:808)' dels att i 15, 22 och 37 §§ ordet "Konungen" skall bylas ul mot "rege­ringen", delsatt 10, 16, 31, 32 och 36 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse

10§
Nekar den som sökes sin hand
     Nekar gäldenären till att ha skri-

och förskrivning och har han ej för-    vtt under fordringshandlingen och

ul vid domstol eller inför överexe-       har han ej fömt vid domstol eller

kulor eller ock, enligt å handUngen     inför   kronofogdemyndighet   eller

tecknat behörigt bevis, i tillkallat        notarius publicus erkänt handling-

vittnes  närvaro  inför landsfiskal,       en, skaU rätten förordna att målet

stadsfogde eller notarius publicus      skall såsom tvistigt hänskjutas lill

erkänt handlingen,/örortine rätten     rättegång,
att målet skall såsom tvistigt hän­
skjutas till rättegång.

' Senasle lydelse av 15 § 1974:183 22 § 1973:241

10    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 88


 


Prop. 1980/81:88


146


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


I6§


I lagsökningsmål må rälten för­ordna om kvarstad och skingrings-förhud som avses i 15 kap. rätte­gångsbalken, så ock giva hand­räckning varom sägs i 192 § utsök­ningslagen; om sådan åtgärd gälle vad i rätlegångsbalken och utsök­ningslagen är för molsvarande fall sladgal.


I lagsökningsmål får rällen för­ordna om kvarstad som avses i 15 kap. rättegångsbalken, samt med­dela handräckning/ö/" avhysning av gäldenären. I fråga om kvarstad och handräckning för avhysning gäller vad som är föreskrivet om motsvarande fall i rättegångsbal­ken och 9§ handräckningslagen (1980:000).


31 §


Om laga domstol i mål om lag­sökning eller betalningsföreläggan­de gälle vad för ivislemål är stad­gat; rätten pröve självmant, sin be­hörighet. Borgenärs uppgifi om de omsländigheter som betinga rät­tens behörighel skall lagas för god, om anledning ej förekommer all den är oriktig.


Om laga domstol i mål om lag­sökning eller betalningsforeläggan­de gäller vad som är föreskrivet för tvistemål. De särskilda föreskrifter­na om laga domstol i arrende-, hyre.s- eller bostadsrättstvist skaU dock inte tillämpas i mål enligt den­na lag. Rällen prövar självmant sin behörighet. Borgenärs uppgift om de omständigheier som betingar rättens behörighet skall lagas för god, om anledning ej förekommer alt den äroriktig.


32 §


Hänskjutes mål lill rättegång, förordne rätten tiUika om målets fortsatta handläggning. Finnes för­beredelse ej erforderUg. må målel omedelbart utsållas till huvudför­handling. Då mål om betalningsfo­reläggande vid sammanlräde inför rällen hänskjutits till rättegång, bör, om ej hinder möler, förbere­delse eller huvudförhandling äga rum i omedelbart samband därmed; i sådanl fall gälle om rällens dom­förhel vad i 30§ är föreskrivet.


Hänskjuts mål lill rättegång, skaU rätlen eller, om målel skall över­lämnas till en annan tingsrätt, den­na förordna om målets fortsatta handläggning. Kan målet anses lill­räckligl förberett genom den lidi­gare handläggningen, får det ge­nast utsättas till huvudförhandling eller, om del skaU handläggas en­Ugt lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden, lill sammanträde enligl den lagen. Har mål om betalningsföreläggande vid sammanlräde inför rällen hänskju­tits till rättegång bör, om ej hinder möter, muntUg förhandling äga rum i omedelbart samband med sam­manlrädel. I så faU gäller i fråga om rättens domförhel vad som föreskrivs i 30§.


 


Prop. 1980/81:88

Nuvarande lyddse


Föreslagen lydelse


147


36!)


Över hovrätts beslul i mål som enligl 34 § fullföljts lill hovräll må klagan ej föras; dock må mol hov­rätts beslut angående kvarstad eUer skingringsförbud eller angående handräckning varom sägs i 192 § utsökningslagen lalan fullföljas till högsla domstolen enligt vad i rätle­gångsbalken är stadgal angående fullföljd av lalan mol hovrätts be­slul i mål som väckls vid underrätt.


Hovrätts beslul i mål som enligl 34 § fullföljts till hovrätt får inle överklagas; dock får mol hovrätts beslut angående kvarstad eller av­hysning talan fullföljas lill högsla domstolen enligl vad i rällegängs­balken är stadgat angående fullföljd av lalan mol hovrätts beslut i mål som väckls vid underrätt.


Denna lag träder i krafl den .... I fråga om skingringsförbud som har meddelats före ikraftlrädandet skall därefter lillämpas vad som är föreskri­vet om kvarstad. 31 § i sin äldre lydelse gäller alltjämt i fråga om mål som har anhängiggjorts före ikraftträdandet.


3   Förslag till

Lag om ändring i jordabalken

Härigenom föreskrivs att 8 kap. 32 § samt 12 kap. 27 och 71 §§ jordabal­ken skall ha nedan angivna lydelse.

8 kap.

32§'

Arrendetvist som ej enligl 30 § ankommer på arrendenämnds prövning

skaU upptagas av den fastighetsdomstol inom vars område fastigheten är

belägen. Även klandertalan som avses i 31 § och ärende enligl 9 kap. 24 §

upptages av denna domstol.

Om laga domstol i tvist med an­ledning av tillfällig upplåtelse av mark för uppsläUning av fordon finns bestämmelse i 10 kap. 10 § rät­tegångsbalken.

Om laga domstol i tvist med an­ledning av tillfällig upplåtelse av mark för uppställning av fordon finns bestämmelse i 10 kap. 10 § rät­tegångsbalken. Beträffande laga domstol i arrendetvist som skall prövas enligl lagsökningslagen (1946:808) eller handräckningsla­gen (1980:000) finns bestämmelser i dessa lagar. Tvist som efter klander mol arrendenämnds beslul är anhängig vid domstol får återförvisas till nämnden.

' Senaste lydelse 1977: 1146.


 


Prop. 1980/81:88


148


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse 12 kap.2


27!)


Underlåter hyresgäslen all bere­da hyresvärden tillträde lill lägen­heten när denne enligt 26 § har räll lill det, kan överexekutor förordna om handräckning. 1 fråga om sådan handräckning gäller bestämmelser­na om handräckning enligt 191 § ut­sökningslagen (1877:31 s. I).


Underlåter hyresgäslen all bere­da hyresvärden tillträde lill lägen­heten när denne enligl 26 § har rält tiU del, kan tingsrätten förordna om handräckning. I fråga om sådan handräckning yi/m.? bestämmelser i 17 § handräckningslagen (1980: 000).


71 § Hyrestvist som ej enligl 69 § ankommer på hyresnämnds prövning och ej heUer rör kollektivavtal skall upptagas av den fastighetsdomstol inom vars område fastigheten är belägen.

Om laga domstol i tvist med an­ledning av tillfällig upplåtelse av hus eller del av hus för uppställning av fordon finns bestämmelse i 10 kap. 10 § räliegångsbalken.

Om laga domstol i tvist med an­ledning av  tillfällig upplåtelse av hus eller del av hus för uppsläUning av fordon finns bestämmelse i 10 kap. 10 § rättegångsbalken, fierra/-fande laga domstol i hyrestvist som skall prövas enligl lagsökningsla­gen    (1946:808)   eller   handräck­ningslagen   (1980:000)  finns   be­stämmelser i dessa lagar. Besvärstalan som avses i 70 § upptages, om den rör kollektivavtal, av arbetsdomstolen och i annat fall av bostadsdomstolen. Besvärshandlingen skaU inges lill den domstol som har all upptaga besvären.

Denna lag träder i kraft den .... Äldre bestämmelser gäUer aUtjämt i fråga om handräckning som har sökts före ikraftträdandet.

4   Förslag till

Lag om ändring i bostadsrättslagen (1971:479)

Härigenom föreskrivs att 29, 36 och 77§§ bostadsrättslagen (1971:479) skaU ha nedan angivna lydelse.

29 § Bostadsrättsföreningen har rätt all erhålla tillträde tiU lägenheten när det behövs för att utöva nödig tillsyn eller utföra arbete som erfordras. När bostadsrätten enligt 10, 12 eller 37 § skaU säljas på offenfiig auktion, är bostadsrättshavaren skyldig all låta lägenheten visas på lämplig fid. För­eningen skaU tillse att bostadsrättshavaren ej tillskyndas störte olägenhet än nödvändigt.

12 kap. omtryckt 1979:252.


 


Prop. 1980/81:88

Nuvarande lydelse


Föreslagen lyddse


149


 


Bosladsrätlshavaren är skyldig all låla inskränkningar i nyltjanderälien, som föranledes av nödvändiga åtgärder för all utrota ohyra i fasligheten, även om hans lägenhet icke besväras av ohyra. Därvid äger 22 § molsva­rande lillämpning.

Undp-låler bostadsrättshavaren all bereda föreningen tillträde till lägenheten när föreningen enligl första eller andra styckei har räll till del, kan överexekutor förordna om handräckning. I fråga om sådan handräckning gäller bestämmelser­na om handräckning enligl 191 § ut­sökningslagen (1877:31 s. 1).


Underlåter bostadsrättshavaren all bereda föreningen tillträde till lägenheten när föreningen enligl första eller andra stycket har räll till del, kan lingsrälien förordna om handräckning. I fräga om sådan handräckning /i/ui beslämmelser i 17 § handräckningslagen (1980: 000).


36 §


Uppsäges bostadsrättshavaren fill avflyttning av orsak som anges i 33 § första slyckel 1 eller 4-6, är han skyldig all genast avflytta, om ej annat följer av 35 §. Uppsäges bosladsrätlshavaren av annan i 33 § angiven orsak, fär han kvarbo till den fardag för avträdande av hyrd lägenhet som inträffar närmast efler tre månader från uppsägningen, om ej rällen eller överexekutor prövar skäligl ålägga honom att avflytta li­digare.


Uppsägs bosiadsrällshavaren till avflyttning av orsak som anges i 33 § första styckei I eller 4-6, är han skyldig att genast avflytta, om ej annat följer av 35 §. Uppsägs bostadsrättshavaren av annan i 33 § angiven orsak, får han bo kvar till den fardag för avträdande av hyrd lägenhet som inträffar närmast efler tre månader från uppsägningen, om ej rällen prövar skäligl ålägga ho­nom alt avflytta tidigare.


77!)'


Tvist med anledning av upplå­telse av nyltjanderäll enligl 1!) (bostadsrättslvist) som ej ankom­mer på hyresnämnds prövning skall upplagas av den fastighetsdomstol inom vars område fastigheten är be­lägen.


Tvist med anledning av upplå­telse av nytljanderätl enligl 1 § (bosladsrällslvisl) som ej ankom­mer på hyresnämnds prövning skall upplagas av den faslighelsdomslol inom vars område fasiigheien är be­lägen. Belräffande laga domsiol i bostadsrällslvisl som skall prövas enligl lagsökningslagen (1946:808) eller handräckningslagen (1980: 000) finns bestämmelser i dessa la­gar.


Denna lag träder i krafl den .... Äldre bestämmelser gäller alltjämt i fråga om handräckning som har sökts före ikrafllrädandel.

' Senaste lydelse 1974: 1087.


 


Prop. 1980/81:88                                                                   150

5   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden

Härigenom föreskrivs alt 1 § lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

1!)'

Denna lag skall lillämpas på rättegången i tvistemål vari förlikning om saken är tillåten, om värdel av vad som yrkas uppenbart ej överstiger hälften av det enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring bestämda basbeloppel för oktober näst föregående år.

Första styckei gäller ej om part första gången han skall föra talan i tvistemålet yrkar all denna lag ej skall tillämpas och därvid gör sannolikt att bakomliggande tvist rör högre värde eller all ulgången eljest är av synnerlig betydelse för bedömningen av andra föreliggande rättsförhållan­den. Har talan väckts genom ansökan om betalningsföreläggande, skall part som begär målels hänskjutande lill rättegång senasi därvid framställa yrkande som nyss sagts.

Med värde enligl första stycket Med värde enligl första slyckel

avses del värde som vid liden för avses del värde som vid liden för

talans väckande kan antagas gäUa. talans väckande kan antagas gälla.

Har talan väckls genom ansökan Har lalan väckts genom ansökan

om lagsökning eUer betalningsföre- om  lagsökning,  belalningsföreläg-

läggande eller som enskilt anspråk i gande eller handräckning eller som

brottmål, avses värdel vid rättens enskilt  anspråk  i  brottmål, avses

beslut all Ivisten skall handläggas värdel vid rättens beslul all tvisten

som  ivislemål.  Vid  bedömningen skall handläggas som tvistemål. Vid

skall hänsyn ej tagas till rättegångs- bedömningen skall hänsyn ej tagas

kosinad.                                                 till rättegångskostnad.

Denna lag Iräder i krafl den ....

6   Förslag till

Lag om ändring i vattenlagen (1918:523)

Härigenom föreskrivs i fråga om vallenlagen (1918:523)' dels all i 13 kap. 17 !j ordel "ulmälningsman" skall bylas ul mol "krono­fogdemyndighelen",

dels att 9 kap. 22 §, 11 kap. 83 § saml 13 kap. 8 och 9§!) skaU ha nedan angivna lydelse.

' Senaste lydelse 1974: 387

' Senaste lydelse av 13 kap. 17 § 1976:998.


 


Prop. 1980/81:88


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse

9 kap.

22 § =


På överskjutande belopp som avses i 21 § första eller andra stycket och på ersällning som avses i 21 § fjärde styckei utgår ränta enligl 5!) ränlela­gen (1975: 635) från den dag marken tillträddes eller företaget eller åtgär­den utfördes. Sker ej betalning i rätt tid, utgår ränla enligt 6 § räntelagen för tiden efter del dröjsmålet inträdde. Inlösen fullbordas utan hinder av att ränta ej betalas.


Försummar den ersältningsskyl­dige all betala ersättning som avses i 21 §, skall länsstyrelsen på ansö­kan av den ersättningsberättigade låta uttaga beloppet jämte ränla. Reglerna / utsökningslagen (1877:31 s. 1) om verkställighet av lagakraftägande dom / tvistemål, varigenom betalningsskyldighet blivit någon ålagd, äger därvid motsvarande tillämpning.


Försummar den ersättningsskyl­dige att betala ersättning som avses i 21 §, skall länsstyrelsen på ansö­kan av den ersättningsberättigade låla uttaga beloppet jämle ränta. Därvid tillämpas bestämmelserna i utsökningsbalken om verkställighet av lagakraftägande dom.


11 kap. 83 §= Där någon, mot vilken talan föres i stämningsmål, till bemötande därav hos vallenrätlsdomaren göransökan, som i 17 § 3, 4,5,7,8,14,15,16 eller 19 avses, varde målet i dess helhet handlagt i den för ansökningsmål stadgade ordning, dår det ej är av beskaffenhet att jämlikt 61 § andra stycket ändock böra behandlas som stämningsmål.


Har i stämningsmål vattendom­stolen eller har allmän domstol eller överexekutor förordnal om bortta­gande eller ändrande av byggnad el­ler annan anläggning i vallen eiler av gmnd vattentäkt, och göres där­efter ansökan, som nyss nämnis, äge vallenrättsdomaren, om skäl därtiU äro och sökanden ställer pant eller borgen för kosinad och skada, förordna, att ulslagel ej må verkställas, innan ansökningsmålet blivit slutligen avgjort eller ock vat­tendomstolen annorlunda förord­nar.


Har i stämningsmål vattendom­stolen eller har allmän domstol för­ordnal om borttagande eller änd­rande av byggnad eller annan an­läggning i vatten eller av gmndval­lenläkt, och görs därefter ansökan, som nyss nämnts, får vallenrätls­domaren, om det finns skäl till det och sökanden ställer pant eller bor­gen för kostnad och skada, för­ordna, att utslaget ej får verkstäl­las, innan ansökningsmålel blivit slutligen avgjort eller ock vatten­domstolen annorlunda förordnar.


13 kap.
8§<
Om    någon,    ulan    föregången
   Om    någon,    utan    föregången

prövning i laga ordning, varigenom     prövning i laga ordning, varigenom

"Senastelydeise 1975:645. = Senaste lydelse 1969: 393 ■•Senastelydeise 1969:393


 


Prop. 1980/81:88


152


 


ligen skett.

Där byggande i vatten eller annat i denna lag avsett arbete, vartill i laga ordning medgivande erhållits, verkslälles i slrid mot de belräffande arbe­tets utförande givna föreskrifter, må ock förbud och förordnande, varom nu är sagt, meddelas, såframt det ej är uppenbart, att genom de avvikelser, som skett, varken allmän eller enskild rätt kränkes.

Vad ovan i första och andra styckena är stadgal skall äga motsvarande lillämpning, där någon utan föregången prövning vid gmndvallenläkt fill-godogör gmndvatten lill myckenhet, som han icke utan medgivande i laga ordning är berättigad all lillgodogöra, eUer någon nyttjar gmndvattentäkt, vartiU medgivande inhämtats, i strid mol därvid givna föreskrifter.


Nuvarande lydelse

medgivande tiU företaget erhållils, bygger i vatten eller mol stadgandet i 2 kap. 20§ 2 mom. utför arbete, som där avses, eller anlägger gmndvallenläkt, och förhåUandena finnas uppenbarligen vara sådana, att dylik prövning skolat enligt stadgande i denna lag föregå, äge överexekutor förbjuda arbetets fort­sättande, inliU dess sådan prövning ägl mm, så ock, när skäl därtill äro, förordna om handräckning till rät­telse i vad olagligen sketl.


Föreslagen lydelse

medgivande till företagel erhållils, bygger i vatten eller mot stadgandet i 2 kap. 20 § 2 mom. utför arbete, som där avses, eller anlägger gmndvallenläkt, och förhållandena befinns uppenbarligen vara sädana, alt dylik prövning enligl stadgande i denna lag skulle ha föregått, får tingsrätten efter ansökan om hand­räckning förbjuda arbetets fortsät­tande, intiU dess sådan prövning ägt mm, så ock, när det finns skäl tdl rfer, förordna om rättelse i vad olag-


 


I fråga om handräckning enligt denna § gälle enahanda bestäm­melser, som äro stadgade för det i 191 S utsökningslagen avsedda fall.


1 fråga om handräckning som avses i denna paragraf finns be­stämmelser i 17§ handräckningsla­gen (1980:000).



Varda de rörande hushållning med och framsläppande av vatten i denna lag stadgade föreskrifter eller av domstol eller annan myndighet i laga ordning meddelade bestäm­melser ej iakttagna, och följer ej rättelse genast efter det fillsägelse skett; då äge på ansökan av den, som av försummelsen kan lida men, utmälningsmannen i orten att, se­dan han med ojävigl vittne hållit besiktning å stället, meddela nödig handräckning och utlaga kostna­den därför av den försumlige.

Om de rörande hushållning med och framsläppande av vallen i den­na lag stadgade föreskrifler eller av domstol eller annan myndighet i laga ordning meddelade bestäm­melser ej har iakttagits, och följer ej rättelse genast efter det tillsä­gelse skett; då får på ansökan av den, som av försummelsen kan lida men, kronofogdemyndigheten i or­ten, sedan myndigheien med ojä­vigt vittne håUil besiktning å släUet, meddela nödig handräckning och ta ut kosinaden därför av den försum­lige.

Tillslänger någon allmän farled eller allmän floltled eUer fiskväg, må ock till borttagande av stängsel, som uppenbariigen finnes stridande mol lag, handräckning givas såsom nyss är sagl.


 


Prop. 1980/81:88                                                                153

Denna lag träder i kraft den .... Äldre beslämmelser gäller alltjämt i fråga om mål som vid ikraftträdandet är anhängigl hos överexekutor. 11 kap. 83 § andra slyckel i dess äldre lydelse skall alltjämt lillämpas i fråga om sådanl förordnande av överexekuior som avses där.


7   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1939:608) om enskilda vägar

Härigenom föreskrivs alt 40 och 106 §!) lagen (1939:608) om enskilda

v

ägar skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

40§'

Föres ej lalan mot förrättning enligt detla kapitel så som i 37 § sägs, gånge det därvid meddelade ullålandel i verkslällighel såsom lagakraft­ägande dom.

Belräffande rält alt begagna väg, som redan finnes anlagd, saml skyldig­het all fullgöra underhåll eller vinlerväghällning av sådan väg skall vad i fastighetsdomstols dom bestämls, ändå alt lalan däremol föres, omedel­bart lända lill eflerrätlelse, såframt ej fastighetsdomstolen eller högre rätt, där saken är anhängig, annorledes förordnar.

På yrkande av part må fastighetsdomstolen, där särskilda skäl därtill äro, förordna, all jämväl vad i dess dom beslämls rörande rält all bygga våg över annans mark eller råtl, som i 13§ avses, må verkställas utan hinder av alt domen icke vunnii laga krafl.

Den, som söker verkslällighel av Den som söker verkslällighet av

dom, som icke vunnit laga kraft, dom som//i/e/lar vunnii laga kraft,

har att slälla pant eller borgen för skall slälla säkerhel för den gottgö-

den gottgörelse för skada genom reise för skada genom verkslällig-

verkslällighelsåtgärden,   som   kan, helsälgärden, som kan komma att

där domen  ändras, prövas  skola utdömas, om domen ändras. I frå-

ulgå; och gälle därom vad i 48 § ga om sådan säkerhel gäller 2 kap.

första     stycket     utsökningslagen 25 § och 27 § första stycket utsök-

sladgais. Från skyldighel alt ställa                             ningsbalken.
dylik säkerhel vare kronan fri.

Att vad genom förtättning eller dom enligl detta kapitel beslämls i vissa hänseenden skall verkställas i särskild ordning följer av vad nedan i 41 och 49 §§ samt angående vågsamfållighei stadgas.

106 §
Länsstyrelsen äger vid vite före-
     Länsstyrelsen får vid vite före-

lägga den som uppfört byggnad el- lägga den som uppfört byggnad el­ler vidtagit annan åtgärd i slrid mol ler vidtagit annan åtgärd i strid mot förbud enligt 100 § alt undanröja el- förbud enligl 100 § att undanröja el­ler ändra det utförda. Överexekutor     ler ändra det utförda. Tingsrätten

' Senaste lydelse 1971: 1049. Senastelydeise 1954: 197.


 


Prop. 1980/81:88

Nuvarande lydelse

äger ock meddela handräckning lill rättelse i vad olagligen sketl. Ansö­kan om handräckning må göras av allmän åklagare, byggnadsnämnd saml ägare eller innehavare av fas­tighet, soma.er begagna vägen. Be­lräffande sådan handräckning gälla enahanda bestämmdser som de vilka äro stadgade för del i 191 § uisökningslagen avsedda fallet.

Efterkommes ej föreläggande, som meddelats med slöd av 101!), skall på anmodan av länsstyrelsen utmätningsmannen föranstalta om all åigärden vidtages.

Kosinad för handräckning enligt första stycket, varom ansökan gjorts av aUmän åklagare,' må på utmätningsmannens begäran för­skjutas av aUmänna medel.


154

Föreslagen lydelse

får meddela handräckning lill rät­telse i vad olagligen sketl. Ansökan om handräckning/«/■ göras av all­män åklagare, byggnadsnämnd saml ägare eller innehavare av fas­tighet, som får begagna vägen. Be­träffande sådan handräckning./i-wni bestämmelser i 17 § handräcknings­lagen (1980:000).

Eflerkoms ej föreläggande, som meddelats med slöd av 101 §, skall på anmodan av länsstyrelsen kro­nofogdemyndigheten föranstalta om alt åtgärden vidtages.


Denna lag Iräder i kraft den .... Äldre beslämmelser gäller alltjämt fråga om mål som vid ikraftträdandel är anhängigl hos överexekutor.

8   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1942:350) om fornminnen

Härigenom föreskrivs att 18 § lagen (1942: 350) om fornminnen' skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse

Riksantikvarieämbetet och sta­tens historiska museer saml läns­styrelsen äga i angelägenhet som avses i denna lag påkalla nödig handräckning hos överexekuior.

I fråga om handräckning som nu sagts gälle i tillämpUga delar de be­stämmelser som äro stadgade för de i 191 § utsökningslagen avsedda fall.


Föreslagen lydelse

18§

Riksantikvarieämbetet och sta­tens hisloriska museer saml läns­styrelsen får i angelägenhet som avses i denna lag påkalla nödig handräckning hos tingsrätten.

I fråga om sådan handräckning finns bestämmelser i 17 § handräck­ningslagen (1980:000).


Denna lag iräder i kraft den .... 18 § i sin äldre lydelse gäller alltjämt i fråga om mål som vid ikraftträdandet är anhängigl hos överexekutor.

' Lagen omlryckt 1976:442.


 


Prop. 1980/81:88                                                                  155

9   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1960:690) om byggnadsminnen

Härigenom föreskrivs all  18 !j lagen (1960:690) om byggnadsminnen' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

18!) Har byggnadsminne ändrats i strid mot föreskrift, som meddelats med slöd av denna lag, och kan ändringen ålerslällas, äger länsstyrelsen vid vite ålägga ägaren all vidtaga åtgärder härför.

Överexekutor     äger     meddela  Tingsrätten får   meddela  hand­
handräckning för all avbryta på-
räckning för all avbryta pågående
gående   förstörelse   av   byggnads-
förstörelse av byggnadsminne eller
minne eller återställa detta eller om
ålerslälla detla eller om eljest så er-
eljesl så erfordras lill eflerievnad av
fordras  till  efterievnad  av denna
denna lag. Ansökan om handräck-
lag. Ansökan om handräckning/cJr
ningwå göras av länsstyrelsen eller
göras av länsstyrelsen eller allmän
allmån åklagare. Begär utmätnings-
åklagare. Belräffande sådan hand­
man att kosinad för förrättningen
räckning finns bestämmelser i 17 §
skaU förskjutas, må det ske av all-
handräckningslagen (1980:000).
manna medel. I övrigl gälla ena­
handa    bestämmelser,    som    äro
stadgade för del i 191 § utsöknings­
lagen avsedda fallet.

Denna lag träder i krafl den .... 18 § i sin äldre lydelse gäller allljäml i fråga om mål som vid ikraftlrädandel är anhängigl hos överexekutor.

10    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1963:537) om gravrätt m. m.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1963: 537) om gravrält m. m.' dels all i 2, 5, 14 och 17- 19§§ ordet "Konungen" i olika böjningsformer skall bylas ut mol "regeringen" i molsvarande form, dels alt 15 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse

15§ Underiåter innehavare av begravningsplats alt fullgöra sina åligganden enligt denna lag eller med slöd därav meddelade beslämmelser, äger läns­styrelsen vid vite förelägga honom att vidtaga erforderlig rättelse.

Har gravrättsinnehavare försett Har gravrättsinnehavare försett

grav med gravvård eUer annan an-     grav med gravvård eller annan an-

' Lagen omtryckt 1976:440.

' Senasle lydelse av 17 § 1971:663.


 


Prop. 1980/81:88

Nuvarande lydelse

ordning i slrid med vad upplåiaren föreskrivii, äger länsstyrelsen, om skäl äro därtiU, vid vite förelägga gravrällsinnehavaren att borttaga anordningen. Sådanl föreläggande må även eljesl meddelas, när syn­nerliga skäl äro därtiU. Efter­kommes ej vitesföreläggande, må överexekuior meddela handräck­ning för anordningens borttagande.


156

Föreslagen lydelse

ordning i slrid med vad upplåiaren föreskrivii, får länsstyrelsen, om del finns skäl IiU del, vid vite före­lägga gravrällsinnehavaren att ta bort anordningen. Sådanl föreläg-gande får även eljesl meddelas, när det finns synnerliga skäl tiU det. Ef­lerkoms ej vitesföreläggande, får tingsrätten meddela handräckning för anordningens borttagande. / fråga om sådan handräckning finns beslämmelser i 17 § handräcknings­lagen (1980:000).


Denna lag träder i kraft den . . . . 15 § i sin äldre lydelse gäller alltjämt i fråga om mål som vid ikrafttrådandel är anhängigl hos överexekutor.

11    Förslag tiU

Lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822)


Härigenom föreskrivs alt 39 och 40 i ha nedan angivna lydelse.


naturvårdslagen (1964: 822)' skall


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


39 §


Har någon begåll gäming som avses i 37§ 1, 2, 4 eller 6, äger länsstyrelsen vid vite förelägga ho­nom att vidtaga rättelse. Överexe­kutor äger ock meddela handräck­ning för sådant ändamål. Ansökan om handräckning får göras av all­män åklagare, statens naturvårds­verk, länsstyrelsen eller den kom­munala myndighel som handhar na­turvårdsfrågor. Beträffande sådan handräckning äga bestämmelserna i 191 § utsökningslagen motsvaran­de lillämpning.

Vid meddelande av föreläggande enligt 17 § första styckei, 20§, 21 § eUer 22 § andra stycket får länssty­relsen utsätta vite. Efterkommes ej sådant föreläggande, skall på anmo-


Har någon begått gäming som avses i 37§ I, 2, 4 eller 6, får läns­styrelsen vid vite förelägga honom att vidtaga rättelse. Vidare får tingsrätten meddela handräckning för sådanl ändamål. Ansökan om handräckning får göras av all­män åklagare, statens naturvårds­verk, länsstyrelsen eller den kom­munala myndighel som handhar naturvårdsfrågor. Beträffande så­dan handräckning/i«j bestämmel­ser i 17 § handräckningslagen (1980:000).

Vid meddelande av föreläggande enligt 17§ första stycket, 20§, 21 § eller 22 § andra stycket får länssty­relsen utsätta vite. Eflerkoms ej så­dant föreläggande, skaU på anmo-


' Ien omtryckt 1974: 1025.


 


Prop. 1980/81:88                                                                  157

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lyddse

dan av länsstyrelsen utmätnings- dan av länsstyrelsen kronofogde­
mannen föranstalta om all åigärden myndigheten föranstalta om att åt-
vidtages.
                                     gården vidtages.

Byggnadsnämnden får utsätta vite vid meddelande av föreläggande enligt 17 § tredje stycket. Hälsovårdsnämnden får utsätta vite vid meddelande av föreläggande enligl 24!). Efterkommes ej föreläggandet, äger vederbörande nämnd låla vidlaga åigärden på den försumliges bekoslnad.

40 § Talan mol kommunal  myndighels beslul enligt denna lag föres hos länsstyrelsen genom besvär.

Talan mol beslut av annan slallig Talan mol beslut av annan slallig

myndighel än regeringen i ärende myndighel än regeringen i ärende

enligl 13 §, 17!), 20 § andra styckei enligl 13!), 17 §, 20 § andra stycket

eller 21, 22, 24, 39 eller 47§/öres eller 21, 22 eller 24§, 39§ såvitt

hos kammarrällen genom besvär. avser annat än handräckning eller

Mot beslul enligl denna lag av an- 47 § förs hos kammarrällen genom

nan slallig myndighel än regeringen besvär. Mol beslul enligl denna lag

föres i övrigl lalan hos regeringen av annan statlig myndighet än rege-

genom besvär. ringen förs i övrigl talan hos rege­
ringen genom besvär.

Statens nalurvårdsverk äger föra lalan mol beslul enligl denna lag eller enligt beslämmelser som meddelats med slöd av lagen.

Finner myndighel all den ej kan helt bifalla framställning från foriifika­tionsförvaltningen eller statens vägverk om undantag som avses i 16 § iredje stycket, hänskjutes ärendel fill regeringens prövning.

Denna lag Iräder i krafl den . . . . 39 § i sin äldre lydelse gäller alltjämt i fråga om mål som vid ikraftträdandet är anhängigl hos överexekuior.

12    Förslag till

Lag om ändring i miljöskyddslagen (1969:387)

Härigenom föreskrivs att 47 § miljöskyddslagen (1969:387)' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse

41 ¥
Har någon begåll gäming som
    Har någon begått gäming som

avses i 45 § första slyckel 1-3, kan      avses i 45 § första stycket 1-3, får

överexekutor   meddela   handräck-   tingsrätten meddela handräckning

ning för att åsiadkomma rättelse. I    för alt åstadkomma rättelse. I fråga

frågaom sådan handräckninggä//er      om sådan handräckning/;n«5 be-

samma regler som för handräck- stämmelser i 17 § handräckningsla-

ning enligt 191 § utsökningslagen.      gen (1980:000).

' Lagen omtryckt 1972: 782. ' Senasle lydelse 1975: 342.


 


Prop. 1980/81:88                                                                   158

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

Berörs allmänna inlressen, får ansökan om handräckning göras av sta­tens nalurvårdsverk eller annan myndighel som ärendel angår.

Efterkommes ej föreläggande en- Eflerkoms ej föreläggande enligl
ligl 40§ första eller andra slyckel.
40§ forsla eller andra slyckel, skall
skall utmätningsmannen på anmo-
kronofogdemyndigheten på anmo­
dan av länsstyrelsen ombesörja att
dan av länsstyrelsen ombesörja alt
åtgärd vidtages på den försumliges
åtgärd vidtages på den försumliges
bekoslnad.
                                                                 bekoslnad.

Del åligger polismyndighet att lämna den handräckning som behövs för utövande av tillsyn enligt denna lag.

Denna lag iräder i kraft den .... 47 § i sin äldre lydelse gäller allljäml i fråga om mål som vid ikraftträdandel är anhängigl hos överexekutor.

13   Förslag tiil

Lag om ändring i väglagen (1971:948)

Härigenom föreskrivs i fråga om väglagen (1971: 948) dels au i 2, 5, 6, 11, 14, 18, 22, 29, 74 och 75 §§ samt punkterna 4 och 11 övergångsbestämmelsema till lagen ordet "Konungen" i olika böjnings­former skall bytas ut mot "regeringen" i molsvarande form, dels att 72 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                       Föreslagen lydelse

72                                              §
Uppföres byggnad eller utföres
     Uppförs byggnad eller ulförs led-
ledningsarbeie i slrid mol43, 44, 47
ningsarbete i slrid mol 43, 44, 47
eller 48 § eller mol föreskrift eller
eUer 48 § eller mol föreskrift eller
förbud som meddelats med stöd av
förbud som meddelats med slöd av
43,44eller 41-49',kan överexeku-
    43, 44 eller 41-49, får tingsrätten
lor meddela handräckning för all
   meddela handräckning för all
åstadkomma rättelse. 1 fråga om så-
   åstadkomma rättelse. 1 fråga om så­
dan handräckning gäller samma
  dan handräckning/i/i/is bestämmel-
regler som för handräckning enligt
   ser / 17 § handräckningslagen
191 § utsökningslagen (1877:31 s.
     (1980:000).

If

Bryter någon mol förbud i 43,       Bryter någon mot förbud i 43,
45-48 eller 54 § eller mot föreskrift
45-48 eller 54 § eller mot föreskrift
eller förbud som meddelats med
eller förbud som meddelats med
slöd av 43 eller 45-48 § och är del
slöd av 43 eller 45-48 § och är del
ej fråga om byggnads uppförande,
ej fråga om byggnads uppförande,
kan utmätningsmannen föranstalta
får kronofogdemyndigheten föran-
om rättelse.
                                                    ställa om rättelse.

Efterkommes ej föreläggande en- Eflerkoms ej föreläggande enligl
ligl 52 §, skall ulmälningsmannen
52 §, s,ka.l\ kronofogdemyndigheten
på anmodan av länsstyrelsen ombe-
på anmodan av länsstyrelsen ombe­
sörja att åtgärd vidtages.
                  sörja att åtgärd vidtages.


 


Prop. 1980/81:88                                                                  159

Polismyndighet skall lämna den handräckning som behövs för vidta­gande av åtgärd som avses i 34, 40 och 53 §§.

Denna lag träder i kraft den .... 72 § i sin äldre lydelse gäller allljäml i fråga om mål som vid ikraftlrädandel är anhängigl hos överexekuior.

14   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten

Härigenom föreskrivs att 9 § lagen (1971: 1154) om förbud mol dump­ning av avfall i vatten skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                                           Föreslagen lydelse


Har någon begått gäming som
       Har någon begått gäming som
avses i 5 §, kan överexekutor med-
avses i 5 §,/år tingsrätten meddela
dela handräckning för alt åstad-
handräckning för att åstadkomma
komma rättelse. 1 fråga om sådan
rättelse. 1 fråga om sådan hand­
handräckning gäller samma regler
räckning//nni bestämmelser i 17 §
som för handräckning enligt 191 §
handräckningslagen (1980:000).
utsökningslagen (1877:31 s. I).

Berörs allmänna intressen, får ansökan om handräckning göras av den myndighel som ärendel angår.

Det åligger polismyndighet att lämna den handräckning som behövs för utövande av tillsyn enligt denna lag.

Denna lag träder i kraft den .... 9 § i sin äldre lydelse gäller allljäml i fråga om mål som vid ikraftlrädandel är anhängigt hos överexekutor.

15    Förslag till

Lag om ändring i gruvlagen (1974:342)

Härigenom  föreskrivs  att  4  kap.   36 §  och   11   kap.   2§  gmvlagen (1974:342) skaU ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

4 kap. 36 § Försummar den ersättningsskyldige att inom föreskriven tid betala eller nedsätta ersättning, skall länsstyrelsen på begäran av den ersättningsberät­tigade låta uttaga beloppet jämte ränta. Länsstyrelsen kan också efter bergmästarens hörande förordna att gruvarbetet skall inställas till dess ersättningen erlagts eller uttagits.


 


Prop. 1980/81:88

Nuvarande lydelse

1 fråga om uttagande av ersäll­ning jämle ränta skaU bestämmel­sema i utsökningslagen (1877:31 s. 1) om verkställighet av lagakraftträ-dande dom / tvistemål, varigenom betalningsskyldighet blivii någon ålagd, äga motsvarande tilllämp­ning.


160

Föreslagen lydelse

I fråga om uttagande av ersätt­ning jämte ränta tillämpas bestäm­melsema i utsökningsbalken om verkställighet av lagakraftägande dom.


11 kap.


Påbörjas undersökningsarbete i strid med 3 kap. 1 § andra stycket eUer utföres anläggning i strid med 3 kap. 2 § andra stycket, får överex­ekutor på ansökan av den som äger eUer innehar marken förordna att arbetet skall inställas eller att an­läggningen skaU tagas bort på inmu­tarens bekostnad.

Åsidosattes förbud som bergmäs­taren meddelat enligt 6 kap. 5 § and­ra stycket, kan överexekutor på an­sökan av bergmästaren meddela handräckning för att åstadkomma rättelse.

1 fråga om åtgärd av överexeku­tor enligt första eUer andra stycket gäller samma regler som för hand­räckning enUgl 191 § utsökningsla­gen (1877:31 s. I).


Påbörjas undersökningsarbete i strid med 3 kap. 1 § andra stycket eller utförs anläggning i strid med 3 kap. 2§ andra styckei, får tingsrät­ten efter ansökan om handräckning av den som äger eller innehar mar­ken förordna att arbetet skall instäl­las eller att anläggningen skaU tagas bort på inmutarens bekostnad.

Åsidosätts förbud som bergmäs­taren meddelat enligt 6 kap. 5 § and­ra stycket,/år tingsrätten på ansö­kan av bergmästaren meddela handräckning för att åstadkomma rättelse.

I fråga om åtgärd som avses i första eller andra styckei finns be­stämmelser i 17 § handräckningsla­gen (1980:000).


Denna lag träder i kraft den .... 11 kap. 2 § i sin äldre lydelse gäUer aUljämt i fråga om mål som vid ikraftträdandel är anhängigt hos överexe­kutor.

16   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheler

Härigenom föreskrivs att 42 § lagen (1974:890) om vissa mineralfyndig­heler skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


42 §

Påbörjas      undersökningsarbete Påbörjas      undersökningsarbete

utan att säkerhet ställts enligt vad     utan att säkerhet ställts enligt vad


 


Prop. 1980/81:88

Nuvarande lydelse

som föreskrives i 20 !) andra stycket eller 32 § fjärde styckei eller ut­föres anläggning i slrid med 15 !) andra slyckel, 22 !) andra slyckel eller 32 !) fjärde styckei, får över­exekutor på ansökan av den som äger eller innehar marken förordna att arbetet skall inställas eller att anläggningen skall lagas bort på undersökarens bekoslnad.

Åsidosattes förbud som statens industriverk meddelal enligl 43 § andra slyckel, får överexekuior på ansökan av industriverket meddela handräckning för all åsiadkomma rättelse.

I fråga om åtgärd av överexeku­tor enligl första eller andra stycket gäller samma regler som för hand­räckning enligl 191 § uisökningsla­gen (1877:31 s. I).


161

Föreslagen lydelse

som föreskrivs i 20 !) andra slyckel eller 32 !) fjärde slyckel eller ulförs anläggning i slrid med 15 § andra stycket, 22 !) andra stycket eller 32 !) fjärde slyckel, får tingsrätten på ansökan av den som äger eller innehar marken förordna all arbetel skall inställas eller all anläggningen skall las bort på undersökarens be­koslnad.

Åsidosätts förbud som slatens in­dustriverk meddelat enligl 43 § andra stycket, får tingsrätten på an­sökan av induslriverkei meddela handräckning för all åsiadkomma rättelse.

I fråga om åtgärd som avses i första eller andra slyckel/7n/i5 be­stämtnelser I 17 S handräckningsla­gen (1980:000).


Denna lag träder i krafl den .... 42 § i sin äldre lydelse gäller allljäml i fråga om mål som vid ikraftträdandel är anhängigl hos överexekuior.

17   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m. dels att i 13 § ordet "överexekuior" skall bylas ut mol "tingsrätten", dels all 8 och 14 §§ skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Fråga om byggnadsavgifi och särskild avgift prövas av byggnadsnämn­den.


Fråga om tilläggsavgift prövas av allmän domstol på talan av allmän åklagare. Talan får väckas endast om byggnadsnämnden har begärt del. I fråga om sådan lalan skall bestämmelsema i rättegångsbalken om åtal för broll, på vilkel ej kan följa svårare straffan böter, och om kvarstad och skingringsförbud i brottmål äga molsvarande till­lämpning.

11    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 88


Fråga om tilläggsavgift prövas av allmän domstol på talan av allmän åklagare. Talan får väckas endasl om byggnadsnämnden har begärt det. I fråga om sådan talan tilläm­pas bestämmelserna i rättegångs­balken om åtal för broll, på vilkel ej kan följa svårare slraff än böter, och om kvarstad i brotlmål.


 


Prop. 1980/81:88


162


 


Nuvarande Ivdelsi


Föreslagen lyddse


14 §


Ansökan om handräckning får göras av byggnadsnämnden och, i fall som avses i 13 !) 5, av allmän åklagare. / övrigl gäller i fråga om handräckning samma bestämmel­ser som för handräckning enUgt 191 § utsökningslagen (1877:31 s.l).


Ansökan om handräckning får göras av byggnadsnämnden och, i fall som avses i 13 § 5, av allmän åklagare. Beträffande sådan hand­räckning finns beslämmelser i 17 § handräckningslagen (1980:000).


Denna lag träder i kraft den .... Äldre bestämmelser gäller allljäml i fråga om mål som vid ikraftlrädandel är anhängigt hos överexekuior.

18   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1978:160) om vissa rörledningar

Härigenom föreskrivs att 21 § lagen (1978: 160) om vissa rörledningar skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


21 §


Åsidosattes förbud som statens industriverk har meddelat enligt 20 § andra stycket, får överexeku­tor på ansökan av industriverket meddela handräckning för all åsiadkomma rättelse.

1 fråga om åtgärd av överexeku­tor enligt första stycket skall regler­na om handräckning i 191 § utsök­ningslagen (1877:31 s. I) tillämpas.


Åsidosätts förbud som statens in­dustriverk har meddelat enligl 20 § andra stycket, får tingsrätten på an­sökan av industriverket meddela handräckning för att åstadkomma rättelse.

I fråga om handräckning som avses i första stycket/inni bestäm­melser i 17 § handräckningslagen (1980:000).


Denna lag träder i kraft den            21 § i sin äldre lydelse gäller alltjämt i

fråga om mål som vid ikraftlrädandet är anhängigl hos överexekutor.


 


Prop. 1980/81:88                                                                  163

Uldrag
LAGRÅDET
                                              PROIOKOLL

vid sammanlräde 1980-05-23

Närvarande: f. d. juslilierädel Edling. juslilierädel Brundin. regeringsrådet Ericsson och juslilierädel Nordenson.

Enligl uldrag av protokoll vid regeringssammanträde den 28 juni 1979 har regeringen på hemställan av statsrådet Sven Romanus beslulal inhämta lagrådels yllrande över förslag lill

1.    handräckningslag,

2.    lag om ändring i lagsökningslagen (1946: 808),

3.    lag om ändring i jordabalken.

4.    lag om ändring i bosladsrättslagen (1971:479).

5.    lag om ändring i lagen (1974: 8) om rättegången i Ivislemål om mindre värden,

6.    lag om ändring i vallenlagen (1918: 523),

7.    lag om ändring i lagen (1939:608) om enskilda vägar,

8.    lag om ändring i lagen (1942: 350) om fornminnen,

9.    lag om ändring i lagen (1960:690) om byggnadsminnen,

 

10.   lag om ändring i lagen (1963:537) om gravrält m. m.,

11.   lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822),

12.   lag om ändring i miljöskyddslagen (1969: 387),

13.   lag om ändring i väglagen (1971:948),

14.   lag om ändring i lagen (1971: 1154) om förbud mol dumpning av avfall i vallen,

15.   lag om ändring i gruvlagen (1974: 342).

16.   lag om ändring i lagen (1974: 890) om vissa mineralfyndigheler.

17.   lag om ändring i lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m.,

18.  lag om ändring i lagen (1978: 160) om vissa rörledningar.
Förslagen har inför lagrådet föredragils av hovrättsassessorn Peter Löf­
marck.

I samband med granskningen av dessa förslag lar lagrådel även upp frägan i vad mån förslagel lill handräckningslag påkallar ändring i del förslag till utsökningsbalk (UB), över vilket lagrådet avgav yllrande den 28 mars 1980.

Vissa av de nu remitterade förslagen avser lagändringar föranledda av förslagel till UB. Dessa förslag behandlas ej i della sammanhang utan kommer alt granskas i samband med att lagrådel yttrar sig över förslag till övrig följdlagstiftning till UB.

De remitterade förslagen föranleder följande yttrande av lagrådel:


 


Prop. 1980/81:88                                                                   164

Allmänna synpunkter

Den nu föreslagna handräckningslagen är föranledd av all enligl försla­get till utsökningsbalk de exekulionsrättsliga uppgifler som för närvarande åvilar överexekutor skall överföras lill kronofogdemyndigheterna och all i samband därmed överexekulorsinstiluiionen skall avskaffas, Della inne­bär, all också de uppgifter all pröva ansökningar om avhysning eller annan handräckning som nu enligl 191 och 192 !)!) UL ankommer på överexekuior måsle överföras lill annan myndighel, Enligl förslagel skall dessa uppgifter i framliden fullgöras av lingsräll, 1 del hänseendet överensstämmer försla­gel med vad som föreslogs i den promemoria "Summarisk process" (Ds Ju 1977: 5) som ligger till grund för lagrådsremissen, I likhet med flertalet av de remissinslanser som yttrade sig över promemorieförslagel anser lagrå­det en sådan ordning vara lämplig och ändamålsenlig.

Ansökningar om avhysning eller annan handräckning enligl UL prövas av överexekuior i ell summariskl, skriftligt förfarande och leder regelmäs­sigt ulan nämnvärd tidsutdräkt till ell avgörande. Mol överexekutors ul­slag kan - vare sig ansökningen bifalls eller inle - anföras besvär i hovräll. 1 hovrällen handläggs mål av dessa slag enligl beslämmelserna om besvärsmål i 52 kap. RB. Också hovrättsprocessen är sälunda i princip skriftlig, och även i denna instans är prövningsförfarandet summariskl. Delsamma gäller prövningen i högsta domstolen. Hovrälten och högsla domstolen kan, innan ett mäl avgörs där, förordna all vidare verkslällighet enligl överklagat ulslag lills vidare inle skall få ske, s. k. inhibifion. Utslag i mäl om avhysning eller annan handräckning enligl UL vinner inle rätts­kraft och utgör således inle hinder för någondera parlen all anhängiggöra lalan i saken vid domstol i vanlig civilprocess.

Vid tingsrätt kan anspråk pä betalning av penningfordringar för närva­rande prövas i summarisk skriftlig process enligl lagsökningslagen. För denna prövning anvisar lagen två skilda processformer, benämnda lag­sökning och betalningsforeläggande. Innehavare av penningfordran kan använda sig av den summariska processen enligl lagsökningslagen i stället för all väcka lalan genom slämning i vanlig civilprocess. Förfarandel enligl lagen är emellertid inle helt fristående i förhällande lill den ordinära processen. Del kan sälunda komma att övergå i ordinär räiiegång. Della kan ske bl.a. därigenom all gäldenär, som är missnöjd med rällens avgö­rande enligl lagsökningslagen, söker älervinning hos tingsrätten, som där­efter inleder en handläggning av mälet enligl de allmänna rältegängsreg-lerna för Ivislemål i RB. Att märka är emellertid all tingsrättens avgörande i mäl om lagsökning mol vilkel återvinning ej söks lar ål sig rältskrafl på samma sätt som dom i tvistemäl vilken ej överklagas.

1 den nyssnämnda promemorian lades fram ett förslag till en ny lagsök­ningslag, avsedd att ersätta såväl den nu gällande lagsökningslagen som reglerna i 191 och 192 §§ UL. Enligl detta förslag skulle lagsökning således


 


Prop. 1980/81:88                                                                  165

kunna ske vid lingsräll dels för utfående av fordran i pengar dels för avhysning och viss annan handräckning. Lagsökning för handräckning föreslogs dock följa delvis andra regler än lagsökning för fordran. Förfa­randel vid lagsökning för handräckning var i väsenlliga hänseenden ulfor-mal efler mönsler av del nuvarande handräckningslörtärandel hos över­exekuior. För regleringen av lagsökning lör fordran tjänade nuvarande lagsökningsinslilul som förebild. Detla innebar, att rådande principiella skillnader i förfarandet mellan handräckningsprocessen och lagsöknings­processen behölls. Enligt förslaget skulle sälunda part i mäl om lagsökning för handräckning kunna fullfölja talan mol lingsrältens ulslag genom be­svär i hovrätten. I mäl om lagsökning för fordran föreslogs rättsmedlet vara återvinning hos tingsrätten. Förslaget innebar i konsekvens härmed, all enbarl ulslag i mål om lagsökning för fordran fillerkändes rättskraft.

Promemorieförslaget vann i sina huvuddrag remissinslansernas gillande.

1 remissprotokollel erinrar föredragande slalsrådet om att frägan om en översyn av den summariska belalningsprocessen länge har varil akiuell men ati hillills framlagda reformförslag inle har lell lill nägon lagstiftning. Föredraganden understryker emellertid, all lagsökningslagen framstår som lämligen ålderdomlig och knappasl fyller de krav som bör slällas pä en mt)dern processrällslig lagstiftning. Samtidigt nämner han. att rältegängs-utredningen, som för närvarande ser över rällegängsförfarandel vid allmän domstol, ocksä överväger i vad män en samordning av den summariska processen med del vanliga rätlegångsförfarandet enligl RB är mtijlig. Det är enligt föredraganden lämpligl all resullalei av utredningens arbele av­vaktas innan slällning las till hur den summariska processen slutiigl bör ulformas. Behovet av en reform av den summariska betalningsprocessen kan enligl föredraganden inle anses sä överhängande att inte översynen skulle kunna anstä ytterligare någon lid.

Beträffande handräckningsmålen ligger saken, anför föredraganden, an­norlunda till. Han konstaterar all överexekulorsinstiluiionen föresläs upp­höra i samband med UB:s ikrafllrädande och alt nya lagregler om hand­läggning av handräckningsmålen måsle komma till ständ och träda i kraft samlidigl som UB. Under hänvisning härtill intalar föredraganden, att förevarande lagstiftningsärende bör begränsas lill vad som påkallas av all överexekuiorsinslitutionen skall upphöra. I fräga om mäl angående kvar­stad eller annan säkerhelsåigärd. vilka - ulöver mäl enligt 191 och 192 !)!) UL - nu handläggs av överexekuior. finner föredraganden, all de också bör föras över lill domstol men all frägan hur dessa mål skall inordnas i domstolsprocessen inte bör tas upp i della sammanhang utan först i sam­band med övrig följdlagstiftning till UB. Föredraganden föreslår i enlighet härmed, alt lagsliflningsätgärderna nu begränsas till att gälla de mäl som avses i 191 och 192 i!) UL. Slutligen framhåller föredraganden, alt den ståndpunkt han sålunda har intagit i fräga om den nu akluella lagsfiftning­ens omfallning innebär, all del framlagda förslagel till handräckningslag i


 


Prop. 1980/81:88                                                                   166

viss män fär ses som ell provisorium och alt andra lösningar senare kan komma alt väljas än dem som föreslås nu.

Lagrådet kan för sin del i alll väsenlligl ansluia sig till vad föredraganden sålunda har anfört, Lagrädet delar uppfallningen alt den nu akluella lag­stiftningen, i avvaktan på resultatet av den pågående utredningen rörande säväl den allmänna civilprocessens som den summariska betalningsproces­sens ulformning. bör begränsas till vad som för handräckningsmälens vidkommande påkallas av alt överexekutoisinslitulionen skall avskaffas. Den behövliga lagregleringen bör ses som ett provisorium, vilket kan komma all följas av andra lösningar.

Vid en provisorisk lagstiftning med detta begränsade syfte kan nägon mera definitiv slällning självfallet inle las till hur den summariska hand­räckningsprocessen skall vara utformad. 1 rådande läge bör lagstiftningen ges ett sådant innehall alt den inle onödigtvis föregriper pägäende utred-ningsarbele och därmed försvarar en framlida fömlsältningslös prövning av allernafiva lösningar. Dessa omständigheier talar för all enbart sädana sakliga ändringar görs i gällande regelsystem som påkallas av all ändring sker i fräga om vilkel organ som skall anförtros handläggningen av hand­räckningsmälen. Väsenlliga sakliga ändringar i övrigt i systemet bör sälun­da vidtas bara om starka skäl föreligger.

Såvitt lagrådet har sig bekant har den nuvarande handräckningsproces­sen inle varil föremål för någon krilik, vare sig i della ärende eller i annai sammanhang. Enligl uppgifter i remissprolokollet förekom år 1978 drygt 1600 handräckningsmål enligl 191 !) och omkring 18600 mäl om vräkning enligt 192 i) UL. Denna processform utnyttjas alltså för närvarande i stt)r omfattning. Del allmänna inlryckel är. att fört'arandet belraklas som en enkel, snabb och billig väg all få en handräckningsålgärd lill slånd. Härtill bidrar sannolikt, all förfarandet inte i nägol skede är knulel eller kan knytas lill den allmänna domslolsprocessen. Förtärandet blir härigenom skrifiligl och summariskl i alla insianser. All avgörandena i processen som följd härav inle har kunnal tilläggas rällskrafl lorde inle uppfällas som en brist i syslemel. eftersom processen är inriktad pä de klara fallen.

Sammanfallningsvis kan alltså konslaleras. alt handräckningspiocessen i nuvarande ulformning fungerar lillfredsslällande och väl fyller ett behov. Erfarenheterna av gällande ordning torde i vart fall inte kunna åberopas som skäl för alt handräckningsprocessen genom nu förevarande proviso­riska lagstiftning bör ges en principiellt ändrad ulformning.

Del remillerade förslagel till handräckningslag innebär emellertid en betydligt mer viltgående reform än som kan anses vara förenligt med lagstiftningens provisoriska karaktär och begränsade syfle. Den principi­ellt viktigaste ändringen i förhällande till radande ordning beslår i all handräckningsprocessen, i likhei med vad som gäller för lagsökning enligl gällande lagsökningslag. knyls lill den allmänna rättegångsordningen. En­ligl förslagel skall sälunda rättsmedlet mol lingsrällens ulslag inle vara


 


Prop. 1980/81:88                                                                  167

besvär i hovräll ulan återvinning hos lingsrälien och bifallande ulslag i konsekvens härmed tillerkännas rällskrafl.

Del inger enligl lagrådets mening betänkligheter all nu genomföra en principielll sett så vittgående reform som den föreslagna. Betänkligheterna framträder med särskild styrka i betraktande av alt förslagel innebär en avvikelse från promemorieförslagel och all de remissinslanser som hade all yllra sig över innehållei i promemorian saknade anledning att närmare ta slällning lill en reform av den innebörd som del remillerade förslagel avser.

Under hänvisning lill vad som nu har anförts finner lagrådel. all det remillerade förslagel inte ulan omarbetning bör läggas lill grund för lag­stiftning.

Enligt lagrådets mening bör den provisoriska lagstiftningen rörande av­hysning och annan handräckning ulformas sä, all den i sak nära ansluler lill den nuvarande regleringen. Väsentligen bör den nya lagstiftningen gä ul endasl på att överföra de uppgifter som nu enligl 191 och 192 !)!) UL åvilar överexekutor lill lingsräll. Därvid bör handräckningsprocessen utformas som en särskild, från ordinär rättegång fristående processform, vilken - i överensslämmelse med vad som nu gäller - inle leder lill några rällskraf-liga avgöranden. Det kan inle ses som nägon genomgripande omvälvning alt det läggs pä domstol all företa en sädan renl summarisk prövning av ett civilt anspråk. 1 själva verkel skall även enligl förslaget en sädan ordning gälla i vissa fall dä handräckning skall ske enligl särskild föreskrift i annan lagsliflning; jfr 17 § i förslagel.

Den omarbetning av förslagel som krävs för all bringa del i överens­slämmelse med lagrådets upppfattning om lagstiftningens innehåll är frän sakliga synpunkter förhållandevis ingripande. Men lagtekniskt sett fordras inle särskill omfallande ändringar i förslagel. Lagrådet kommer, efler all ha granskal de särskilda beslämmelserna i förslaget, all framlägga ell fullsländigl förslag lill lagtexl.

Innan lagrådel övergår lill en sådan granskning vill lagrådet ta upp vissa frågor av principiell nalur. Lagrådet behandlar försl frägan om forum i summarisk process.

En prövning av frågan vilka lingsrätler som skall vara behöriga all uppta handräckningsmäl är påkallad oavsell om målen behandlas pä sätt försla­get förutsätter eller i den ordning lagrådet förordar. Men de processuella skillnaderna kan medföra att lösningen av fommfrågan ej görs lika i de båda fallen. Eftersom förslaget inte stannar vid all ge regler om forum i handräckningsmål utan reglerar även frågan om forum i mäl enligt lagsök­ningslagen, behandlar lagrådet fommfrågan i dess helhet i ett samman­hang.

Handräckningsmålen avser lill övervägande del avhysning från fasl egendom eller andra sädana tvister om arrende, hyra eller bostadsrätt som ej ankommer på arrende- eller hyresnämnds prövning. För närvarande


 


Prop. 1980/81:88                                                                  168

skall tvister av denna arl, när de anhängiggörs vid domstol, uppläs av den tingsrätt som är fastighetsdomstol. Denna ordning skall emellertid enligt förslagel inle gälla, när sådana tvister i forlsältningen handläggs av dom­stol såsom handräckningsmål. utan förslagel innebär, all ivislerna i dessa läll skall prövas vid fastighetsforum. Men om älervinning söks och tvisten därmed skall handläggas i vanlig rättegång gäller enligt förslagel, all mälel skall överflyitas till fastighetsdomstol. Den sälunda föreslagna ordningen skall enligl förslagel gälla ocksä när tvister av della slag prövas i mäl om lagsökning eller betalningsforeläggande. I sisinämnda hänseende innebär förslaget en ändring i gällande räll.

Fastighetsdomstol är för närvarande behörig att uppta mål - fastighels­mål - i ganska betydande utsträckning. Som framgår av remissprolokollet har kritik riktals mol gällande beslämmelser, som förmenas ge faslighels­domslol ett alllför vidsträckt kompetensområde. Lagrådet har förståelse för denna krilik; flera grupper av tvister som nu mäste handläggas som fastighelsmål är säkerligen inle av den nalur all de inle kan bedömas av lingsräll i vanlig sammansättning. Föredragande statsrådet framhåller ock­sä, all handläggningen av mål om krav pä hyra eller arrende inle torde kräva nägon särskild sakkunskap i eller erfarenhet av fastighetsförhållan-"den. Del är också troligt, att flertalet sädana kravmål las upp lill behand­ling i summarisk form. Trots nu angivna förhällanden ifrågasätter lagrådet om de nuvarande reglerna bör ändras i detla sammanhang.

1 remissprolokollet framhålls, all den allmänna frågan om fastighets­domslois kompelens inle kan lösas nu ulan all saken mäsle las upp i samband med den pågående översynen av hyres- och arrendelagstiftning­en. Att förslagel trots denna allmänna inställning innefattar en låt vara partiell men ganska omfaUande reform, som dessulom avviker från del av flertalet remissinslanser godtagna promemorieförslaget, motiveras inte närmare. Föredragande statsrådet säger i slorl sell endasl. alt när del gäller mäl enligl den föreslagna handräckningslagen frägan bör lösas redan nu och att övervägande skäl lalar för all frägan om forum i mäl enligl lagsökningslagen om bl.a. hyra och arrende las upp samtidigt. Därjämle päpekar han, all koncentrationen av mål lill fastighetsdomstol medför organisaioriska svårigheter för vissa lingsrätler, medan behovet av perso­nalförstärkningar kan begränsas om mälen fördelas pä samtliga lingsrätler. Enligl lagrådets mening bör emellertid forumfrågan inle lösas ur en sådan mera snäv synvinkel. Avgörande bör i första hand vara, inte forum­regelns inverkan på domstolarnas inbördes arbetsbelastning, utan vilka domstolar som är bäst ägnade all pröva målen i fråga. Från denna ulgångs­punkl framstår det som betänkligt att utan närmare utredning vidta en partiell reform, som kan föregripa en samlad lösning av frågan om forum för sädana mäl som nu hänförs lill fastighelsmål. Del förtjänar framhållas, alt förslagel har ett helt annat principielll synsätt än def som anlades när speciella forumregler för fastighelsmål infördes för omkring lio är sedan.


 


Prop. 1980/81:88                                                                  169

Dä ansågs, att tvister om arrende, hyra och bostadsrätt över lag var av sä särpräglad beskaftenhet att de undantagslöst borde upptas vid speciallora. An göra undanlag för mål som behandlades i summarisk ordning var främmande: ivärlom nämnde deparlemenlschefen uttryckligen, all forum­reglerna skulle gälla också i mål om lagsökning eller betalningsforeläggan­de (NJA II 1968 s. 385). I rätlspraxis har ocksä fäsls särskild vikt vid alt reglerna om måls behandling vid faslighelsdomslol upprätlhälls (NJA 1 1979 s. 107).

Att liksom förslaget läla domslolskompetensen vara beroende av. ej tvistens grund, ulan formen för dess handläggning medför uppenbara svå­righeter. Om den summariska processen skall övergå i ordinär rättegång, kan det nämligen bli nödvändigt alt överflytta målel frän den domstol där del upplagils lill annan domstol med speciell behörighet. Enligl förslagel gäller också all i sädana fall mäl om arrende, hyres- eller bosiadsräil skall överföras lill tingsrätt som är fastighetsdomstol. En sädan uppdelning av processen på skilda domstolar åstadkommer olägenheler i skilda hänseen­den. Förutom adminislrativl besvär kan denna ordning med byte av dom­stolar medföra svårigheier för parterna. HärliU kommer, alt ett övertlyl-tande av mälel frän den ena domslolen lill den andra kan uppfällas som om den senare domstolen, ehuru sidoordnad med den förra, dock intar en överordnad ställning. Processlagberedningen uttalade sig pä sin tid emot en sädan ordning (se NJA II 1943 s. 117). En överilyitning av mäl mellan olika domstolar förutsätter också en betydligt mer ingripande och kompli­cerad lagreglering än den förslaget innehåller: härtill återkommer lagrådet vid behandlingen av 14 § i förslagel lill handräckningslag.

Nu angivna nackdelar kan självfallet undvikas, om ell mål som har handlagts i summarisk väg vid viss lingsräll fär, då mälel skall övergå i vanlig räiiegång. prövas av samma lingsräll. även om denna inle är fastig­hetsdomstol och följaktligen enligl annars gällande regler inle är behörig att pröva tvisten. Mol en sädan lösning talar emellertid med styrka, att kompetensfrågan skulle bli beroende av sättet för ett måls anhängiggö­rande; den part som väljer all anhängiggöra sin talan i summarisk väg kan få denna lalan prövad i ordinär rättegång vid tingsrätt som ej är faslighels­domslol, medan den som väljer slämningsvägen måsle vända sig lill fas­tighetsdomstolen.

Pä grund av del anförda kan lagrådet inle tillstyrka, all tvister om arrende, hyra eller bostadsrätt, när de behandlas i en summarisk process som kan direki övergå i ordinär rättegång, föriäggs lill annan domstol än den som har all uppla sädan tvisl efter slämning.

För handräckningsmälens del kommer forumfrågan i ell hell annat läge, om lagrådels förslag lill handräckningsprocess genomförs. Dessa mäl kom­mer dä all handläggas i ell sammanhållet, strängt summariskl förfarande, som är hell skilt från den vanliga civilprocessen, och rällskrafl skall inle fillkomma avgörandet. Med denna lösning möler inle något hinder mol an


 


Prop. 1980/81:88                                                                  170

frigöra faslighelsdomsiolama från behandlingen av dessa mål och läla målen uppläs av tingsrätt enligl de allmänna forumreglerna i RB. En sädan reglering av forumfrågan för handräckningsmälens del medför, att det i förevarande sammanhang saknas anledning alt ompröva forumreglerna i lagsökningslagen.

En annan betydelsefull fräga gäller de speciella handräckningsregler som finns i lagsliflning ulanför UL. Enligl förslagel skall den befogenhel att meddela handräckning som enligl sådana regler tillkommer överexekutor - liksom överexekutors befogenhel enligl UL - överflyllas lill domsiol. Lagrådet har inte någon principiell erinran häremoi. Införandel av en handräckningslag med ell mer vidslräckl lillämpningsomräde än 191 och 192!)!) UL aktualiserar emellertid frågan om och i vad mån en särreglering, som lar sikte på vissa speciella situationer, är ertbrderlig vid sidan av handräckningslagen. Frågan är självfallet beroende av hur handräcknings-lagens lillämpningsomräde bestäms. Eftersom det remillerade förslaget avgränsar tillämpningsområdet till fall då förlikning är tilläten, är del lydligl all vissa specialregler fordras för handräckningsälgärder av offenlligrättslig nalur. Men i åtskilliga av,de fall som speciellt har reglerats är del fräga om sådana tvister som kan vara föremål för förlikning. Som exempel kan pekas på beslämmelserna om handräckning i 12 kap. 21 JB och 29§ Iredje styckei bosladsrättslagen. En viss dubbelreglering blir alltså följden. En effekl av delta blir, med del remitterade förslagel, att det i enskilda fall kan vara ovissl huruvida rällsmedlel skall vara återvinning eller besvär och om avgörandet skall ta äl sig rältskrafl eller ej. Med lagrådets förslag, som innebär att en och samma processordning alltid skall lillämpas, inlräder inte nägra sådana olägenheler.

Frågan i vilken ulslräckning del är nödvändigl att vid sidan av handräck­ningslagen ha särskilda regler om befogenhel för lingsräll att meddela handräckning har inle närmare berörts i remissprotokollel. De där före­slagna ändringarna i de olika lagarna betraktas i slort sell endast som jämkningar betingade av all överexekutors handräckningsbefogenheier överflyllas till domstol. Nägon utredning har inle föregäll, och lagrådet saknar alltsä underlag för en mer ingående bedömning av frågan. Med hänsyn lill alt den nya handräckningslagsliflningen fär provisorisk karak­tär anser sig lagrådel likväl inle böra motsätta sig alt endasl de nu föreslag­na ändringarna i det rådande syslemet genomförs. Lagrådel ulgår emeller­tid härvid frän, all hithörande frågor blir prövade i anslulning lill all den summariska domslolsprocessen får sin slulliga ulformning.

1 åtskilliga av de remitterade lagförslagen har vidtagits vissa ändringar som inte har samband med frägan om tingsrätts befogenhet att beslula om handräckning utan är en följd av den nya utsökningslagstiftningen. Flerla­lel av dessa ändringar är av formell nalur, men nägra av dem aktualiserar frågor av principiell betydelse.

Enligl flera av de lagar varom nu är fråga har utmätningsman befogenhet


 


Prop. 1980/81:88                                                                  171

all i vissa situationer vidta handräckningsåtgärd, antingen pä anmodan av länsstyrelsen (106!) andra slyckel lagen om enskilda vägar m.fl. lagrum) eller efter eget bedömande (13 kap. 9!) vattenlagen tich 72 !j andra stycket väglagen), Beslämmelsen i 13 kap, 9!) vattenlagen ger dessutom utmät­ningsman befogenhel all la ut kosinaden för handräckningsälgärden av den försumlige. Enligt förslagel skall dessa ulmälningsmans befogenheler överföras på kronofogdemyndighet. Regleringen innebär, att i vissa fall länsstyrelsen äger fatta beslut om handräckning och föranstalta om beslu­tets verkslällighet genom kronofogdemyndigheten medan i andra fall den­na myndighel själv kan. utan slöd av någon exekutionstitel, vidla hand­räckningsålgärd och - i ell fall - även utla kosinaden härför. I vad mån denna reglering vid sidan av UB och handräckningslagen är erforderlig och huru den låter sig förena med UB:s verkslälligheissyslem är en fräga som hör nära samman med följdlagsliflningen lill balken i övrigl. Delsamma gäller frågan hur den enligl exproprialionsrättslig lagstiftning gällande ord­ningen för uttagande av ersällning som inle belalas i räll lid (jfr förslaget till ändring av 4 kap. 36 § gruvlagen) förhåller sig till UB:s verkställighets-regler. Granskningen av förslagel i nu angivna delar kommer därtor enligl vad lagrådets ledamöter samfällt har besläml all verkställas av den avdel­ning av lagrädet som har all yllra sig över förslagel lill följdlagsliftning lill UB.

I enlighel härmed lämnar lagrådel i detla yllrande äl sidan förslagen lill ändring i 10 och 36!)§ lagsökningslagen. 36!) bosladsrällslagen. 9 kap. 22!), 11 kap. 83 § saml 13 kap. 9 och 17!)!), alll vallenlagen, 40!) Ijärde stycket och 106!) andra slyckel lagen om enskilda vägar. 39!) andra slyckel natur­vårdslagen. 47!) tredje stycket miljöskyddslagen. 72 § andra och tredje siyckena väglagen, 4 kap. 36 § andra stycket gruvlagen och 8!) andra styckei lagen om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m.m. ävensom de övergångsregler som hänför sig till dessa lagrum.

Belräffande de särskilda bestämmelserna i de remitterade lagförslagen -med nyss angivna undanlag - fär lagrådet anföra följande.

Förslaget till handräckningslag

/ .'5 Förslagel innebär, i jämförelse med 191 och 192§!) UL. en viss utvidgning av lillämpningsomrädel för handräckning. I vart fall med lagrå­dets utformning av processordningen, där avgörandet inte vinner rätts­kraft, torde hinder inte föreligga mol utvidgningen.

Med den nuvarande regleringen av handräckningsföifarandel har yppats tvekan huruvida inom den ram som 191 och 192 §!) UL uppdrar överexeku­tor är behörig alt uppla varje yrkande som kunnal prövas av domstol i den för tvistemål föreskrivna ordningen (JO 1977/78 s. 276 f; jfr prop. 1967:107). I och med alt överexekutors befattning med handräckningsmäl flyllas till domstol förfaller denna frågeställning; i samma mån som dom-


 


Prop. 1980/81:88                                                                  172

slolen kan i ivislemål pröva en sädanl yrkande om fullgörelse som avses i förevarande paragraf kan den självfallet pröva motsvarande yrkande i handräcknings väg.

Den begränsning av lagens tillämpningsområde som åsyftas med be­slämmelsen i paragrafens andra siycke torde böra uttryckas sä. all lagen ej gäller, om ivisl angående förpliktelsen enligl särskild föreskrifl skall upp­tas av annan domsiol än lingsräll.

2 och 16 § Vid sin behandling av frågan om behörig domsiol för prövning av handräckningsmål ulgår föredragande statsrådet från alt de forumregler som enligt RB eller annan lagsliflning gäller för tvistemäl skall tillämpas också i fräga om handräckningsmälen. Av hans uttalanden i remissprotokollet framgär emellertid, att som allmänt undantag skall gälla alt faslighelsdomslol inle i nägol fall skall vara laga domsiol i handräck­ningsmäl: delsamma torde avses gälla beträffande vallendomslol.

Föredraganden uppehåller sig i detta sammanhang särskill vid frägan om behörig domstol för prövning i handräckningsmäl av arrende-, hyres- och bosladsrättslvisler. Sådana tvister skall för närvarande enligl särskilda föreskrifler i 8 kap. 32!) JB, 12 kap. 71!) JB. 17!) lagen om fiskearrende resp. 77 § bostadsrällslagen, jämförda med 10 kap. 10ii första stycket sista meningen och 17 § första styckei RB, las upp av den fastighetsdomstol inom vars område fastigheten är belägen, såvida inte tvisten ankommer på arrende- eller hyresnämnds prövning. Föredraganden förordar i enlighel med vad nyss sagls, att dessa föreskrifler inle skall lillämpas, när ivisl av angivet slag skall prövas enligl handräckningslagen, och alt i sädana fall i stället skall gälla beslämmelserna i 10 kap. 10!) första slyckel RB om s.k. faslighetsforum.

Lagrädet har på lidigare anförda skäl funnit sig inle kunna tillstyrka alt tvister av nu angivet slag, när de behandlas i en summarisk process som kan direki övergå i ordinär rättegång, förläggs till annan domstol än fas­tighetsdomstol. Om emellertid lagrådets förslag i fråga om handräcknings­lagens ulformning godias, bör handräckningsmäl av della slag, säsom lagrådet lidigare har uttalat, upptas av lingsräll sorn är faslighetsforum. Lagrådels förslag aktualiserar således lika väl som del remillerade försla­gel frågan hur en sådan ordning lagtekniskt skall åstadkommas.

Problemet har i det remitterande förslaget lösts på det sätlel alt till huvudregeln i förevarande paragraf av innebörd, all belräffande laga dom­stol i handräckningsmäl skall gälla vad som är föreskrivet om tvistemål, knyls en undantagsbestämmelse, enligl vilken de särskilda föreskrifterna om laga domstol i arrende-, hyres- eller bostadsrättslvisler inle skall lilläm­pas i mäl enligl handräckningslagen. Samlidigl föresläs, all i de nyss angivna lagrum som innehåller dessa särskilda forumbeslämmelser - dock ej i 17 § lagen om fiskearrende - las in en erinran om all del i handräck­ningslagen (och lagsökningslagen) finns beslämmelser belräffande laga domstol i arrende-, hyres- resp. bostadsrättslvisler.


 


Prop. 1980/81:88                                                                  173

Med hänsyn till den utformning de nu gällande forumreglerna för ivisier av förevarande slag har fäll kan del emellertid enligl lagrådets menig ifrågasällas, om den föreslagna regleringen verkligen leder lill del äsyfiade resultatet. Hänvisningen i 2 !) handräckningslagen lill "de särskilda före­skrifterna om laga domstol" i detta slags tvister kommer otvivelaktigt all omfalla de speciella forumreglerna i JB. lagen om fiskearrende resp. bo­sladsrällslagen. Med lillämpning av sedvanlig laglolkningsleknik medför däremol hänvisningen knappasl. all undantagsbestämmelsen i K) kap. 10 !) första styckei sisla meningen RB inle skulle bli gällande beträffande så­dana handräckningsmål som gäller arrende-, hyres- eller bosiadsrältstvis­ter; denna undanlagsregel kan nämligen knappast anses ulgöra nägon "särskild föreskrift om laga domstol". Resultatet blir då. all hänvisningen i huvudregeln i förevarande paragraf i förslagel lill vad som är föreskrivet om tvistemäl kommer all avse endasl de allmänna reglema om ivislemäls-forum i 10 kap. RB. dvs. i forsla hand bestämmelserna i 1-6 !)!) i kapitiel. men däremol inle - just på grund av undanlagsbeslämmelsen i 10 kap. 10 !) första slyckel sisla meningen - reglerna i sisinämnda paragraf om faslighelsforum. Regleringen skulle således leda lill att handräckningsmål som gäller arrende-, hyres- eller bostadsrällslvisl. i slrid mol vad som är åsyftat, i åtskilliga fall skall anhängiggöras vid annan tingsrätt än den som är faslighelsforum.

Som framgär av del nu sagda är det undanlagsbeslämmelsen i 10 kap, 10 !f första styckei RB som ulgör hinder mot att välja den lagtekniska lösning som har föreslagits. Denna undantagsbestämmelse - vilken ur­sprungligen avsäg endast hyrestvisler och infördes första gängen i sam­band med 1968 års reform av hyreslagsliftningen - lorde emellertid i själva verket numera var obehövlig. Alt beslämmelserna i 10 kap. 10 !) förslå slyckel RB om faslighelsforum inle skall tillämpas i arrende-, hyres- eller bosladsrällslvister lorde med fillräcklig lydlighel framgå av reglerna i 10 kap. 17 !) RB sammanställda med de nyss berörda särskilda forumreglerna i JB. lagen om fiskearrende och bosladsrällslagen. Undantagsbestämmel­sen i 10 kap. 10 § första slyckel RB saknar sälunda självsländig belydelse och kan såsom överflödig utgä.

Ett upphävande av denna undantagsbestämmelse måsle uppenbarligen föranleda, all även stadgandet i andra stycket av samma paragraf upphävs, Della stadgande lillkom år 1977 och syftade till att överföra bl.a. tvister rörande skyldighel all betala parkeringsavgifi frän faslighelsdomslol lill lingsräll som är faslighelsforum. Enligt lagrådets mening kan emellertid denna fråga med fördel direki regleras i de nyss berörda lagrum i JB som innehåller de speciella forumreglerna för tvister av della slag. 1 8 kap. 32 !) och 12 kap. 71 !) JB bör således det nuvarande andra stycket ges del innehållet att faslighelsdomslol inle pä grund av vad som sägs i förslå styckei är behörig att uppla tvist med anledning av tillfällig upplåtelse av nyttjanderätt till mark eller hus eller del av hus för uppställning av fordon.


 


Prop. 1980/81:88                                                                  174

samtidigt som 10 kap. K) !) andra styckei RB bör upphävas. En sådan lagleknisk lösning har även den fördelen all man undgår all i laglexl beteckna vad som sakligt sell ulgör arrende- eller hyreslvisler som Ivister av annai slag.

Vidtas nu förordade ändringar i K) kap. 10 !) RB. kan forumfrågan för handräckningsmålens del i princip lösas på del sätt som har föreslagils i remissprotokollel. Den beslämmelse i förevarande paragraf av förslagel varigenom handräckningsmäl undanlas från fastighetsdomstols kompe­tensområde har emellertid enligl lagrådels uppfallning getts en alltför begränsad räckvidd. Som lidigare framhällits har föredragande stalsrädet i remissprolokoUel intagit den sländpunklen all faslighelsdomslol och vat­tendomstol inte i någol fall skall vara laga domstol i handräckningsmäl. Fastighetsdomstol har emellertid genom föreskrifler på skilda håll i lag­stiftningen tillagts exklusiv behörighel all pröva även andra Ivisler än sädana som utgör arrende-, hyres- eller bosladsrällslvister. Molsvarande gäller belräffande vallendomslol, som enligl vattenlagen har ell omfal­lande kompetensområdet. Med del vidsträckta tillämpningsområde som den nya handräckningslagen får kan det inle uteslutas, att lagen kan bli all tillämpa även på sådana ivisler. Denna uppfattning delas synbarligen av föredragande stalsrådel, som i remissprotokollel har uttalat, all valtenmål och fastighelsmål visserligen bara undanlagsvis torde falla under hand­räckningslagens tilllämpningsområde, eftersom lalan i sådana m?A som regel inte går ul på fullgörelse av annan förpliktelse än betalningsskyldig­het, men all i den mån en sådan lalan skulle förekomma, del knappasl finns nägon anledning att föreskriva undanlag frän lillämpning av handräck­ningslagen.

Den akluella undantagsbestämmelsen i handräckningslagen bör således - vare sig man godtar det remitterade förslagets utformning i övrigt eller lagen ulformas i enlighet med vad lagrädet förordar - ges del innehållet att de särskilda föreskrifierna om behörighel för fastighetsdomstol eller vat­tendomstol ej skall lillämpas i mäl enligl handräckningslagen.

Det bör tilläggas, att för den händelse del remitterade förslagets stånd­punkt all även mäl enligl lagsökningslagen alllid skall las upp av den tingsrätt som är behörig enligl RB: s forumregler skulle godias, den nu av lagrådel förordade lagiekniska lösningen bör väljas också för lagsöknings­lagens del. Del innebär, alt i lagsökningslagen bör tas in en undanlagsregel molsvarande den som lagrådel har föreslagil för handräckningslagens del.

Enligl del remitterade förslagel skall i de lagrum i JB och bosladsrällsla­gen som tillägger fastighetsdomstol behörighel all ta upp arrende-, hyres-eller bosladsrättstvisl tas in en erinran om fommbeslämmelserna i hand­räckningslagen. I sak finns visserligen inte anledning till erinran mot försla­gel i denna del, som tillgodoser ell pedagogiskt ändamål. En sådan laglek­nik lorde emellertid förutsätta, all motsvarande hänvisningar görs i samtli­ga de lagar som tillägger fastighelsdomstol behörighet att ta upp vissa slags


 


Prop. 1980/81:88                                                                  175

tvister samt i vallenlagen; de föreslagna hänvisningarna skulle annars kunna ge upphov till oberättigade motsatsslut. Svårigheterna att överblic­ka all den lagstiftning som berörs - eller framdeles kan komma all beröras - lalar emellertid emot att denna lagteknik används. Trots del olillfreds­slällande i all sädana specialbeslämmelser om laga domstol som det här gäller inte ger upplysning om att deras lillämpningsomräde genom besläm­melser i annan lagsliflning är underkasiade betydelsefulla inskränkningar, vill lagrädet därför förorda all de föreslagna hänvisningarna utgär. Ges undanlagsbestämmelsen i 2 !) handräckningslagen den av lagrådel föreslag­na utformningen, torde några missförstånd inle kunna uppkomma.

Vad lagrädet sålunda har föreslagit angående reglerna om forum för de nya handräckningsmålen innebär, att tingsrätterna generellt skall tilläggas kompelens alt handlägga sädana mål. Det föreligger uppenbarligen varken någol behov av särskilda kvalifikationer eller nägol annai specielll förhäl­lande som aktualiserar tanken alt ge tingsrätt, när den handlägger hand­räckningsmål, ställningen av specialdomstol; dvs. särskild domstol i RB: s mening. Lagreglerna för handläggningen av mälen kan sålunda ulformas med utgångspunkt i att fråga är om uppgifler som tillkommer tingsrätten såsom allmän underrätt enligt RB. För rättegången vid allmän domstol gäller reglerna i RB. Balken förulsätler dock. att del kan finnas avvikande regler för vissa mål vid sidan av RB. 1 den mån sådana regler finns skall de, enligl 4 § andra styckei Rp, gälla i stället för vad som föreskrivs i balken. RB:s regelsystem vilar vidare på uppfallningen all ell mål vid allmån domstol, vilket inte är all hänföra lill brotlmål enligt RB och ej heller pä grund av sakens beskaffenhet skall handläggas enligl särskilda process­regler vid sidan av balken, behandlas som tvistemål enligl RB (jfr bl.a. mofiven till 20 !) Rp).

Del nu sagda innebär all, i den män särskild beslämmelse om förfarandel i handräckningsmål inle meddelas i förevarande lag. vad som sägs i RB om tvistemål kommer all gälla. Någol behov av ett stadgande i lagen av del innehåll som är upptaget i 16 § av det remillerade förslagel föreligger således ej. Ett sädanl stadgande kan snarare verka missledande i den meningen att det kunde ge anledning till tolkningen all tingsrätten här vore att uppfatta som särskild domstol (jfr 4 § första slyckel Rp). Lagrådet förordar således, att stadgandet i 16 § utgär.

Den sälunda förordade laglekniken överensstämmer med den som an­vänds i lagsökningslagen. I frägan vilka från RB avvikande regler som behövs för att förfarandel i handräckningsmäl skall få en önskvärd ulform­ning kan, vid en jämförelse med regleringen i lagsökningslagen, konslate­ras all denna reglering är utformad från den utgångspunkten att lagens summariska förfarande under vissa förutsättningar kan övergå i vanlig process utan att talan väcks ånyo. Förfarandet har därför kunnal ges karaktären av ett skriftligt procedere som ersätter del inledande skriftliga skedet i en ordinär rättegång — låt vara all handläggningen inte alltid


 


Prop. 1980/81:88                                                                   176

behöver drivas sä långl som fill sådan rättegång. En handräckningsprocess enligt de principer som lagrådel här har förordat får en annan karaktär och inriktning. Enligl lagrådets förslag avses handräckningsprocessen bli en frän ordinär rättegång frislående skriftlig och summarisk processform. För alt processen skall fä åsyftad ulformning. krävs en delvis annan särregle­ring i förhållande lill RB än den som är upptagen i lagsökningslagen. Av samma skäl bör i nya handräckningslagen las in vissa kompletterande bestämmelser.

3    Det lorde inle föreligga någol hinder alt åberopa viilnesintyg i den
nuvarande handräckningsprocessen hos överexekutor. Om vid överflytt­
ningen av handräckningsmålen lill domstol processen där ulformas enligl
lagrädet förslag, bör möjlighel lill sädan bevisning finnas även i denna
process. Tveksamt är däremol om viltnesinlyg bör tillåtas i den summa­
riska processform som del remitterade förslaget innebär, där tvisten kan
övergå från alt handläggas i summarisk väg lill alt behandlas i vanlig
rättegång i vilken bevisning genom viltnesinlyg ej är tillålen. 1 vart fall bör
inte en sädan ordning införas innan rättegångsutredningen har slulfört sin
översyn av RB:s bevisregler.

Lagrådet kommer all under 10 !) föreslå, alt sisla meningen i paragrafens första stycke utgär.

4    § Frågan hur en ansökan som inkommer lill domstol, vilken ej är
behörig, skall behandlas kommer att las upp av rättegångsutredningen.
Även kommitién för översyn av förvaltningslagen m.m. har all pröva
liknande frägor, t. ex. om förfarandel när besvär har anförts hos fel förvalt­
ningsdomstol. En samlad lösning av dessa frägor bör enligl lagrådels
mening inle föregripas genom en regel för endast handräckningsmålens
vidkommande. Det bör dessutom framhållas, all del inle rimligen som
enda kriterium för överflyttning kan anges all ansökningen "av misslag"
har gjorts hos fel tingsrätt.

6   § Denna beslämmelse om avvisning pä materiell grund strider mot principerna i gällande rättegångsordning. Det synes tveksamt om en be­slämmelse av denna arl över huvud bör införas i processrätten. I vart fall bör man enligl lagrådels mening avvakta rätlegångsutredningens övervä­ganden i frågan och inle genom en reform på ell begränsai område före­gripa en lösning i ett större sammanhang. Det syfle förslagel avser att nå lorde kunna tillgodoses genom ell stadgande av innebörd all, om del är uppenbari all sökandens yrkande är ogrundat, ansökningen genast skall avslås (jfr 195 § andra mom. UL).

7   och 12 §§ 1 lagen bör föras in en beslämmelse, av vilken del direki framgår all förfarandel enligl lagen får vara enbarl skriftligt. Därigenom utesluts en tillämpning av de regler om muntlig handläggning som finns i RB. Beslämmelsen lorde lämpligen kunna sammanföras med reglerna i den föreslagna 7 § och ange alt, om ansökningen las upp av rällen, mälel skall beredas för avgörande genom skriftlig handläggning - av beslämmel-


 


Prop. 1980/81:88                                                                  177

sen följer all avgörandel skall grundas pä vad handlingarna innehåller. Den i paragrafen föreskrivna begränsningen av den skriftväxling som skall få ske i mälel bör behållas. Genom en komplellerande regel bör dock -lämpligen i del stadgande som molsvarar 12 !) i förslagel - klargöras all. när skriftväxlingen har avslutats, målel skall ofördröjligen avgöras. Efter­som rättens avgörande av saken, enligt vad lagrädet här förul har förordal, ej avses skola tillerkännas rättskraft, bör sädanl avgörande fä formen av beslul. En följd av den nu föreslagna regleringen blir all några andra former av avgöranden än beslul ej kommer i fråga i handräckningsmäl i lingsräll. Detla innebär all rällsmedlel pä grund av reglerna i RB alllid blir besvär i hovrätt. Några särskilda beslämmelser i ämnet behövs alltså inle i handräckningslagen.

9 § 1 remissprolokollet uttalar föredragande statsrådet i speeialmoti­veringen lill andra slyckel av förevarande paragraf i frägan vilkel mätl av bevisning som bör krävas av svaranden, all om denne enligl allmänna processuella regler är bevisskyldig för en viss invändning, han måste visa ålminsione sannolika skäl för invändningen för att hindra bifall lill hand­räckningsansökningen. Mol denna sländpunkl, som återspeglas i första meningen av lagrummet, har lagrädet inte någon erinran.

1 förslaget har emellertid, under uteslutande hänvisning till all det anses åligga den som gör en betalningsinvändning all styrka den, i andra slyckel lagits upp en beslämmelse om all invändning om betalning skall beaklas endasl om den styrks. Lagrådel kan för sin del inle finna någol bårande skäl lill alt del i fräga om betalningsinvändningar skall slällas krav pä full bevisning frän svarandens sida, samtidigt som del belräffande andra in­vändningar, för vilka svaranden enligt allmänna processuella regler är bevisskyldig, skall vara tillräckligl att svaranden visar sannolika skäl för invändningen.

Ett uttalande i promemorian av innebörd att svaranden i ell mål om vräkning enligt 192 § UL "anses skyldig all styrka påslående att betalning har erlagts", under del alt del belräffande andra invändningar är lillräck­ligl alt han förebringar sannolika skäl (s. 126), har knappasl någol slöd i vare sig rättspraxis eller doktrin (se t.ex. Hassler, Utsökningsrätt, 2 uppl. s. 413 f). Sålunda torde t.ex. en ansökan om vräkning av en hyresgäst enligt 192 § UL inle kunna bifallas, om hyresgäslen i målel företer ell kvitto pä ett belopp som motsvarar hyran och betalningen har skett på sädan lid att den kan avse den hyresperiod för vilken hyresvärden påstår alt hyran är obetald men lika väl kan avse - och enligl hyresvärdens påstående också avser - en föregående hyresperiod, och detta trols all i ett sådant fall hyresgästen väl får anses ha visat sannolika skäl för sin betalningsinvändning men däremol inte kan anses ha slyrkl den. Varken i promemorian eller i remissprolokollet har anförts nägol skäl för all gällan­de rätt bör frångås pä denna punkl.

12    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 88


 


Prop. 1980/81:88                                                                  178

Lagrädet förordar på nu anförda skäl. an andra stycket andra meningen av nu förevarande paragraf utgär.

10 § Denna paragraf i del remillerade förslagel innehåller beslämmel­ser om rättegängskoslnad. I beslämmelserna anges de fall dä part blir berättigad all erhålla ersättning för sin kosinad i målel, Ersällning avses sälunda kunna utgä till sökanden, om hans lalan bifalls, och fill svaranden, om ansökningen lämnas ulan bifall, avvisas eller återkallas, sedan svaran­den har kommil in med yllrande. Avfattningen av bestämmelsema med­ger, alt svaranden inle lillerkänns någon ersällning i det fall all ansökning­en återkallas därför all svaranden har fullgjorl förpliktelsen. Lagrådel finner ej anledning lill erinran mol alt beslämmelserna ges angivna innehall i sak.

I rättegång enligt RB har part, som vill erhålla ersällning för rättegångs­kostnad, alt framställa sitl koslnadsyrkande. innan domslolen avslutar handläggningen av mälet. Underlåter han del. gär han föriustig sin räll lill ersällning för koslnaderna vid domstolen (18 kap. 14 !) RB). Delta bör gälla som princip även i handräckningsprocessen. Med hänsyn till all handlägg­ningen här skall vara enbarl skriftlig och bör slutföras skyndsamt krävs dock vissa särskilda regler. För all handräckningsmäl skall kunna avgöras ulan tidsutdräkt ger 7 iJ i förslagel bestämmelser som begränsar parternas möjligheler all växla skrifter i mälel. Behandlingen av kostnadsfrågorna bör inle få fördröja avgörandet av huvudsaken. Della syfle tillgodoses onekligen bäsl, om varderna parlen åläggs all i varje skrift, som han i mälel ger in till rällen med slöd av lagens beslämmelser, begära ersättning för den kosinad som upprättandet och ingivandel av skriften har föranlett.

För sökandens del gäller enligl 3 !) i förslagel. all han redan i ansökning­en skall framställa anspråk pä ersällning för kosinad i mälel. Del förutsätts i motiven, att han senare får återkomma med yllerligare koslnadsanspråk som uppkommil med anledning av all han har fäll bemöta en invändning från svarandens sida. Enligl lagrådets mening bör sökanden vara skyldig all ange sädana yllerligare anspråk i den skrift lill rällen i vilken svaran­dens invändning bemöts. Denna skyldighet bör slås fasl genom en kom­pletterande föreskrifl i lagtexten.

För svarandens del avses, som framgår av del anförda, den begränsning­en gälla alt han fär räll lill ersällning för kosinad i målet bara om han, i enlighel med föreläggande, kommer in med yltrande lill rällen. Förslagel innehåller emellertid inte någon bestämmelse som. med avseende på sva­randen, reglerar säll eller lid för framställandet av koslnadsanspråk. I avsaknad av beslämmelse kommer antydda reglering i RB all gälla, vilkel innebär all svaranden får framställa sådant anspråk lill rätlen när som helst innan handläggningen avslulas, dvs. innan rällen avgör huvudsaken. En­ligt ell uttalande av föredragande stalsrådel bör rällen i föreläggandel för svaranden upplysa denne om vad sälunda gäller. Meningen är inle, anför föredraganden vidare, all rällen pä annat skäl skall vara aktiv för alt fordra


 


Prop. 1980/81:88                                                                  179

in ell kostnadsyrkande från svaranden i fall dä ansökningen inte bifalls. Kan rält lill ersällning föreligga pä den grunden att ansökningen avvisas eller återkallas efter del alt svaranden har kommil in med yllrande, fär rällen enligl föredraganden emellertid i regel höra efler om svaranden har någol koslnadsyrkande.

Den sålunda tilltänkta ordningen ger lagrådel anledning erinra om all tillämpningen av RB:s förevarande reglering i skriftlig process erfarenhets­mässigt möler vissa praktiska svårigheter, bl. a. pä grund av att part, som vill framställa ett koslnadsyrkande, inle ulan vidare vet när rällen kommer alt slutföra handläggningen och tidsfrisien för parlen allisä utgär. Vad föredraganden har uttalal lill ledning för tillämpningen kan sägas belysa föreliggande problem. Om svaranden åläggs all framslälla sitl koslnads­anspråk i samband med all han yttrar sig i huvudsaken, erhålls otvivelak­figt en enklare och klarare regel. Det bör ej innebära nägon nämnvärd belastning för svaranden all behöva genasl. i slällel för i efterhand, ange den kostnad som hans yllrande i mälel föranleder. Vad svaranden har att iaktta i detla hänseende bör klargöras för honom i själva föreläggandet, AUmänl sell torde en regel av angivna innebörd bidra lill all yllerligare effektivisera handräckningsprocessen. Lagrädet förordar, all en sådan regel las upp i lagen.

Vad lagrådet sälunda förordal i fräga om rällegängskoslnad i handräck­ningsmål torde böra i lagtexten regleras i ell sammanhang. Beslämmelsen i sisla meningen i första styckei i 3 § av förslagel kan därvid utgä.

Beslämmelserna om rättegängskoslnad i del remillerade förslagel förul­sätler, all regeringen skall kunna meddela närmare föreskrifter om kosl-nadsersällningens slorlek. I della hänseende överensstämmer paragrafen med vissa andra lagbestämmelser om kostnadsersättning, vilka har till­kommit efler ikraftträdandel av den nuvarande regeringsformen. Del stad­gas sälunda i 17 § femte stycket konsumentkreditlagen. all i mäl om handräckning för återtagande av vara kredilgivaren får, enligl vad rege­ringen närmare föreskriver, lillgodoräkna sig skälig ersättning för eget arbete med anledning av målel saml arvode lill ombud eller biträde. Och lagen om avbelalningsköp mellan näringsidkare m. fl innehåller i 9 § femte stycket en liknande beslämmelse (jfr även 187 § tredje styckei konkursla­gen).

Under förarbetena till förstnämnda båda lagar uppmärksammades frä­gan huruvida det står i överensstämmelse med RF att regeringen utfärdar närmare föreskrifler om koslnadsersällningens sloriek (se prop. 1976/ 77: 123 s. 357 ff och s. 372 saml 1977/78: 142 s. 159 ff och s. 166). I båda fallen avgjordes frågan av lagstiftaren så, att dylik behörighet ansågs tillkomma regeringen. Del oaktat anser sig lagrådel böra ingå i bedömning av grundlagsenligheten av den nu föreslagna regleringen.

Förevarande lagrum i handräckningslagen reglerar enskildas ekonomis­ka förhållanden inbördes. Föreskrifler härom skall enligl 8 kap. 2 !) RF


 


Prop. 1980/81:88                                                                  180

meddelas genom lag. Riksdagen kan inle bemyndiga regeringen alt medde­la bestämmelser i sädana ämnen.

Del torde visserligen inle vara uieslulel, att regeringen i speciella hänse­enden kan med slöd av 8 kap. 13 !) RF genom förordning beslula föreskrif­ter om verkslällighel av lag inom del område som avses i 2 !) av samma kapitel. Genom verkslällighelsföreskrifter kan dock ej göras begränsning av den prövning av lagens rekvisit som ankommer på domstol. Del tillkom­mer sälunda inte regeringen all, när lag stadgar l.ex. all skadeständ skall utgä med skäligl belopp eller alt reklamation för alt vinna beaklande skall ske Ulan oskäligt dröjsmål, genom verkslällighelsföreskrifter förordna om skadeståndets storiek eller reklamationslidens längd. RF öppnar inte möj­lighel all i delta hänseende göra skillnad mellan olika slag av enskildas ekonomiska förhållanden. Lika litet som regeringen kan bestämma vad som skall anses vara skäligt när lag föreskriver att skadestånd skall utgå med skäligl belopp äger regeringen sådan befogenhet när fråga är om rätlegängskostnadsersältning. Regeringsformen ger således inle regering­en befogenhet att med bindande verkan för domstolarna meddela närmare bestämmelser om koslnadsersällningens sloriek enligl nu förevarande pa­ragraf.

Nägon bestämmelse av innebörd att ersällning lill sökanden ulgår "en­ligt vad regeringen närmare föreskriver" bör alltså inle las upp i paragra­fen. Vid sådant förhållande saknas anledning att för sökandens del i para­grafen särskill ange i vilka hänseenden kostnadsersättning skall utgä (jfr 18 kap. 8 § RB).

14 § I remissprolokollet uttalas, all föreskrifler om överlämnande av mäl enligl denna paragraf till behörig fastighetsdomstol kan meddelas genom förordning. Sä är dock inte fallet. De processuella beslämmelser det här gäller är av den nalur att de enligl 11 kap. 4 § RF mäsle meddelas genom lag. Som exempel på likartade föreskrifter kan hänvisas till lagen om lagsökning och betalningsföreläggande för fordringsanspråk i anställ­ningsförhållanden. Genom lag siadgas här, att i vissa lägen tingsrätt skall överlämna mäl enligl lagsökningslagen lill arbetsdomstolen, all talan inle fär föras mot sädanl beslut saml att, om annan domstol än högsta domsto­len överiämnal målet, arbetsdomstolen skall, om den finner sig inle vara behörig att pröva tvisten, visa målel åter lill den domstol som överiämnat del. Förslaget torde förutsäfta en liknande reglering i lag för överflyttande av handräcknings- och lagsökningsmål till fastighetsdomstol. Denna regle­ring måste emellertid utformas med beaklande av att det här gäller över­lämnande av mål mellan sidoordnade underdomslolar och att del därmed inte är givet, all en fastighetsdomstols beslut om ålerförvisning skaU, liksom arbetsdomstolens molsvarande beslut, vara ulan appell.

Med lagrådets förslag lill handräckningsprocess uppkommer inte fråga om överiämnande av mål från en domstol lill annan sidoordnad domstol. 17 §    Enligt del förslag till handräckningslag som lagrådet lägger fram


 <