Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Regeringens proposition

1980/81:8

med förslag till utsökningsbalk;

beslutad den 5 juni 1980.

Regeringen föreslår riksdagen att anta det förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar

THORBJÖRN FÄLLDIN

HÅKAN WINBERG

Propositionens huvudsakliga innehåll

I proposifionen föreslås en ny utsökningsbalk (UB). Den skall ersätta bl.a. utsökningslagen (1877:31 s. 1), införsellagen (1968:621), lagen (1971:494) om exekufiv försäljning av fast egendom, lagen (1971:500) om exekutiv försäljning av luftfartyg m.m. och lagen (1973:1130) om exekutiv försäljning av registrerat skepp m.m.

Utsökningslagstiftningen har varit föremål för en total översyn sedan början av 1960-talet. Under denna tid har flera delreformer genomförts, bl.a. i fråga om införsel, utmätning av lön, beneficium och andra undantag från utmätning samt exekutiv försäljning av fast egendom, skepp och luft­fartyg. 1 dessa delar överensstämmer UB i allt väsentligt med nu gällande bestämmelser.

I övrigt innehåller UB åtskilliga nyheter. I det följande redogörs i korthet för balkens uppbyggnad och viktigare nyheter.

1  / kap. ges bestämmelser bl.a. om balkens tillämpningsområde och om de exekutiva myndigheterna. Balken är direkt tillämplig inte endast på verkställighet beträffande civilrättsliga anspråk utan även i fråga om böter, skatter m.m. Vissa undantag görs dock för sådana s.k. allmänna mål. Verkställigheten skall helt åvila kronofogdemyndigheterna. Överexe-kutorsinstitufionen föreslås avskaffad och de uppgifter som f n. åvilar överexekutor förs över till kronofogdemyndigheterna. Den befogenhet att förordna om handräckning som ankommer på överexekutor flyttas dock till tingsrätten.

2  kap. innehåller gemensamma bestämmelser om förfarandet hos krono­fogdemyndigheten. Denna skall kunna hålla förhör med svaranden och i

1    Riksdagen 1980181. 1 saml. Nr 8. Del I

Prop. 1980/81:8

 

Prop. 1980/81:8                                                        2

viss utsträckning även med en tredje man. För att tvinga fram upp­lysningar i mål om utmätning eller kvarstad för fordran eller för att få till stånd verkställighet av annan förpliktelse än betalningsskyldighet skall kronofogdemyndigheten kunna förelägga vite. Under särskilda förutsätt­ningar skall en tredskande gäldenär eller tredje man kunna häktas av domstol. Regler meddelas om i vad mån kronofogdemyndigheten får bereda sig tillträde till någons bostad eller annat utrymme och får använda fysiskt våld och annat tvång.

13 kap. meddelas bestämmelser om exekutionsUtlar, dvs. de handlingar som får ligga fill gmnd för verkställighet. Där ges en katalog över exeku­tionstitlarna och anges de närmare förutsättningar under vilka olika exeku­tionstitlar får verkställas.

4 kap., som inleder den del av UB som behandlar utmätningsförfarandet (4-14 kap.), innehåller regler om själva utmätningen. Enligt UB skall utmätningsförrättning inte längre rutinmässigt hållas i gäldenärens bostad. I stället skall uppgifter om utmätningsbara tillgångar i första hand inhämtas från gäldenären eller genom undersökning i register m.m. Gäldenären skall vara skyldig att lämna upplysningar om sina tillgångar och att bekräfta uppgifterna under straffansvar. Även en tredje man skall ha upplysnings­plikt beträffande ett mellanhavande mellan honom och gäldenären. Egendom skall över lag kunna utmätas utan att den är omedelbart till­gänglig för förrättningsmannen. I fråga om makar eller andra som varaktigt sammanbor under äktenskapsliknande förhållanden skall lös egendom i deras gemensamma besittning presumeras tillhöra dem med samägande­rätt. I andra fall då äganderättsfrågan är oklar men sannolika skäl före­ligger för att egendomen tillhör gäldenären, kan den utmätas med förbehåll för tredje mans rätt. Möjligheten till självrättelse av utmätning vidgas något.

I 5 kap. ges bestämmelser orn beneficium och andra undantag från ut­mätning. Kapitlet överensstämmer i allt väsentligt med nuvarande regler. 6 kap. behandlar frågan om säkerställande av utmätning, dvs. vilka åtgärder som efter beslut om utmätning skall vidtas beträffande egendomen.

I 7 kap. regleras utmätning av lön och liknande förmåner. Kapitlet överensstämmer i huvudsak med nuvarande regler. Den längsta tid under vilken löneutmätning får pågå utan gäldenärens medgivande utsträcks dock från tre fill sex månader om året.

18-12 kap. behandlas försäljning av utmätt egendom. 8 kap. innehåUer allmänna bestämmelser, som i princip är gemensamma för all slags för­säljning. När en andel i viss egendom har utmätts, skall försäljningen under vissa förutsättningar kunna vidgas fill att avse hela egendomen. Frågan om tredje mans rätt till betalning ur utmätt egendom regleras ingående. 1 9 kap. ges bestämmelser om exekutiv försäljning av lös egendom i allmänhet och om indrivning av en utmätt fordran. Under­handsförsäljning jämställs i princip med försäljning på auktion. Särskilda

 

Prop. 1980/81:8                                                        3

regler föreslås om försäljning av egendom som gäldenären innehar under förbehåll om återtaganderätt, t.ex. enligt konsumentkreditlagen (1977:981). 10, 11 och 12 kap., som behandlar exekutiv försäljning av registrerat skepp, av registrerat luftfartyg m.m. och av fast egendom, överensstämmer i allt väsentligt med gällande rätt.

113 kap. ges föreskrifter om redovisning av influtna medel. För det fall att en borgenär har rätt till betalning inte bara för ett kapitalbelopp utan också för ränta, rättegångskostnader m.m. meddelas en-regel om i vilken ordning avräkning skall ske.

I 14 kap. behandlas verkan av exekufiv försäljning när egendomen fillhörde en tredje man. Som huvudregel föreslås att exekufiv försäljning ger köparen samma rätt som en frivillig försäljning. Beträffande registrerat skepp och fast egendom skall köparen dock ha ett mera långtgående skydd. När exekutivt såld egendom frångår köparen resp. när försälj­ningen medför att tredje mannen förlorar sin rätt, skall gäldenären vara strikt ersältningsansvarig och borgenären ersättningsskyldig vid ond tro. Ersättningen är i båda fallen maximerad till den vinst som gäldenären resp. borgenären har gjort.

75 kap. reglerar införsel i lön och liknande förmåner. Kapitlet överens­stämmer i huvudsak med gällande bestämmelser.

116 kap, behandlas verkställighet av dels förpliktelser som avser annat än betalningsskyldighet, dels kvarstad m.m. Avhysning regleras ingående. Avhysning skall om möjligt ske inom fyra veckor från det att handlingarna kom in fill kronofogdemyndigheten men fär ske tidigast en vecka från det att svaranden bereddes tillfälle att yttra sig. Kronofogdemyndigheten får medge anstånd under högst fyra veckor. Om sökanden lämnar anstånd som varar över sex månader från ansökningen, förfaller denna i allmänhet. Kvarstad för fordran skall inte i och för sig medföra förmånsrätt, men om den kvarstadsbelagda egendomen utmäts eller tas i anspråk genom betal­ningssäkring för en annan fordran som inte är förenad med särskild förmånsrätt, skall egendomen anses samtidigt utmätt för kvarstadsborge-närens fordran.

I 17 kap. ges bestämmelser om kostnader i utsökningsmål. 18 kap. slutligen behandlar klagan i utsökningsmål. Talan mot kronofogdemyndig­hetens beslut och åtgärder skall föras i hovrätten genom besvär. Hov­rättens beslut kan överklagas i högsta domstolen.

Förslag till övergångsbestämmelser till UB och följdändringar i andra lagar kommer att tas upp i en senare proposition. Den nya lagstiftningen avses träda i kraft den 1 januari 1982.

 

Prop. 1980/81:8                                                              Lagförslaget    4

Förslag till Utsökningsbalk

Härigenom föreskrivs att i Sveriges rikes lag skall efter rättegångsbalken införas en ny balk, benämnd utsökningsbalk, av följande lydelse.

1 kap. Inledande bestämmelser

Tillämpningsområde

1 § Denna balk är tillämplig i fråga om verkställighet av dom eller annan
exekutionstitel, som innefattar betalningsskyldighet eller annan förplik­
telse, samt i fråga om verkställighet av beslut om kvarstad eller annan
liknande säkerhetsåtgärd.

Verkställighet som avser betalningsskyldighet sker genom utmätning eller införsel. Verkställighet som avser annan föipliktelse eller säkerhets­åtgärd sker i den ordning som anges i 16 kap.

2 § Har i annan lag meddelats bestämmelse som avviker från denna balk,
gäller den bestämmelsen.

Exekutiv myndighet

3 §     Verkställighet åvilar kronofogdemyndighet.

Mål om verkställighet (utsökningsmål) handläggs av kronofogde eller annan tjänsteman hos kronofogdemyndigheten (förrätlningsman).

4  § Mot förrättningsman gäller samma jäv som i 4 kap. rättegångsbalken föreskrivs i fråga om domare. Jäv får ej gmndas på åtgärd som förrätt­ningsmannen har vidtagit i tjänsten eller på gärning som har förövats mot honom i eller för hans tjänst.

5  § Känner förrättningsman till omständighet som kan antagas utgöra jäv mot honom, skall han självmant ge det fill känna.

Har fråga om jäv mot förrättningsman uppkommit och har ej annan trätt i hans ställe, skall kronofogdemyndigheten snarast besluta i jävsfrågan. Förrättningsmannen fär själv pröva jävsfrågan endast om annan tjänste­man ej kan träda i hans ställe utan olägligt uppskov.

Förrättningsman som är jävig fär utan hinder därav vidtaga åtgärd som ej kan uppskjutas utan olägenhet.

Vissa foreskrifter om mål och parter m.m.

6§    Utsökningsmål handläggs som enskilt mål eller allmänt mål.

Allmänt mål är mål om uttagande av böter, vite, skatt, tull, avgift och liknande medel som tillkommer staten och som får utsökas utan före­gående dom samt, enligt vad regeringen närmare föreskriver, annan liknande fordran som tillkommer staten eller kommun. I annan lag kan föreskrivas att även mål om uttagande av annan fordran är allmänt mål.

Annat mål än som avses i andra stycket är enskilt mål.

 

Prop. 1980/81:8                                                             Lagförslaget   5

7 § Den som begär verkställighet hos kronofogdemyndigheten kallas
sökande. I allmänt mål anses staten eller kommun som sökande.

Sökandens motpart hos kronofogdemyndigheten benämns svarande eller, i mål som rör fordran mot honom, gäldenär. När viss egendom svarar för fordran, skall vad som sägs om gäldenär i tillämpliga delar gälla ägaren, även om han ej är personligen betalningsskyldig.

Den som ej är sökande eller svarande kallas tredje man. Tredje man hos vilken en gäldenär själv har fordran kallas sekundogäldenär.

Tillämpning av bestämmelser som rör fartyg, luftfartyg eller fast egendom

8        § Vad som sägs i denna balk om registrerat skepp, registrerat luftfartyg
eller intecknade reservdelar till luftfartyg gäller, om ej annat följer av vad
som är särskilt föreskrivet, även egendom som utom riket är införd i
register motsvarande skepps- eller luftfartygsregistret eller, beträffande
reservdelar, egendom som är intecknad utom riket.

Bestämmelserna i 4 kap. 7 § andra stycket och 30 § andra stycket är dock ej tillämpliga på egendom som avses i första stycket.

9        § Med fartyg jämställs fartyg under byggnad. I fråga om skeppsbygge
skall härvid vad som sägs om skeppsregistret i stället avse skepps-
byggnadsregistret.

10  § Vad som sägs om registrerat skepp, registrerat luftfartyg eller intecknade reservdelar till luftfartyg gäller i tillämpliga delar även andel i och villkorlig rätt till sådan egendom, om ej annat föreskrivs.

11  § Med fast egendom avses fastighet, visst område av fastighet, samfälld mark samt andel i och villkorlig rätt till sådan egendom.

Vad som sägs om fast egendom gäller i tillämpliga delar även tomträtt.

12      § Vad som sägs om pantbrev i fastighet gäller i tillämpliga delar även
vilandebevis.

2 kap. Förfarandet hos kronofogdemyndigheten

Ansökan m.m.

1 §     Ansökan om verkställighet görs muntligen eller skriftligen.

Ansökningshandling skall vara egenhändigt undertecknad av sökanden eller hans ombud.

2 §    Sökanden skall ange den åtgärd som han yrkar.

Vid ansökan skall inges den exekutionstitel på gmnd varav verkstäl­lighet söks. Gmndas anspråket på löpande skuldebrev eller annan handling, vars företeende utgör villkor för rätt att kräva betalning eller påkalla fullgörande av annan förpliktelse, skall den handlingen inges.

Exekutionsfiteln skall inges i huvudskrift eller, om kronofogdemyn­digheten anser det tillräckligt, i bestyrkt avskrift. Handling som avses i andra stycket andra meningen skall inges i huvudskrift. Annan handling bör inges i huvudskrift eller bestyrkt avskrift.

 

Prop. 1980/81:8

3 § Om behörig kronofogdemyndighet finns bestämmelser i 4 kap. 8 8,15
kap. 7 § samt 16 kap. 1 och 10 SS.

Vid tillämpning av denna balk skall med svarandens hemvist förstås den ort där han är bosatt.samt, beträffande dödsbo, den ort där den döde senast var bosatt och, beträffande annan juridisk person, den ort som enligt 10 kap. rättegångsbalken gmndar domstols behörighet i tvistemål i allmänhet.

4 § Har ansökan gjorts hos en kronofogdemyndighet som ej är behörig,
skall målet genast överiämnas till den kronofogdemyndighet som enligt
vad handlingarna visar är behörig. Ansökan anses gjord, när ansöknings­
handlingen kom in till den förra myndigheten eller, i fråga om muntlig
ansökan, när sådan ansökan gjordes där.

Har ansökan gjorts hos en behörig kronofogdemyndighet och är även annan kronofogdemyndighet behörig, får målet överlämnas till den myndigheten, om målet ej utan avsevärd olägenhet kan handläggas vid den förra myndigheten eller överlämnande annars uppenbart främjar målets handläggning.

5  § Är en ansökan i de hänseenden som avses i 1 eller 2 § eller annars så bristfällig att den ej kan läggas till grund för prövning i sak och efter­kommer sökanden ej föreläggande att avhjälpa bristeri, skall ansökningen avvisas.

6  § Beträffande parts behörighet samt ställföreträdare eller ombud för och biträde åt part tillämpas 11 och 12 kap. rättegångsbalken, i den mån ej annat föreskrivs i denna paragraf.

Ombud behöver ej styrka sin behörighet genom fullmakt annat än om kronofogdemyndigheten finner det behövligt.

Visar ombud eller biträde oskicklighet eller oforstånd eller är han eljest olämplig, får kronofogdemyndigheten avvisa honom som ombiid eller biträde i målet.

7       § I fråga om handling som kommer in till kronofogdemyndigheten
tillämpas 33 kap. 3 S rättegångsbalken.

Handling, som avser anmälan eller annan åtgärd som skall ske innan utmätt egendom säljs, sammanträde avslutas eller beslut meddelas, anses dock inkommen i rätt tid endast om innehållet i handlingen har blivit känt för förrättningsmannen före nämnda tidpunkt.

8       § Kronofogdemyndigheten får vid behov anlita tolk. Tolk som ej
fullgör uppdraget i tjänsten har rätt fill ersättning av allmänna medel.

I fråga om översättning av ansökan eller annan handling som ej är avfattad på svenska tillämpas 33 kap. 9 § rättegångsbalken.

9       § Underlåter part eller tredje man att fullgöra något som åligger honom
i utsökningsmål och finns anledning antaga att han har laga förfall, skall
underlåtenheten ej leda till påföljd eller eljest läggas honom till last i målet.
Auktion eller bevakningssammanträde skall dock ej inställas annat än om
synnerliga skäl föreligger.

Har någon förelagts att väcka talan inom viss tid och visar han laga förfall före utgången av den tiden, skall kronofogdemyndigheten sätta ut ny tid.

Lagförslaget    6

 

Prop. 1980/81:8                                                             Lagförslaget   1

I fråga om vad som skall räknas som laga förfall tillämpa 32 kap. 8 § rättegångsbalken.

Förhör

10      § Kronofogdemyndigheten får hålla förhör med svaranden, om det
behövs. Svaranden får föreläggas att inställa sig personligen vid vite av
högst ettusen kronor.

Till sådant förhör skall vid behov även sökanden kallas. Sökanden får föreläggas att inställa sig vid påföljd av att hans ansökan annars förfaller. Bör sökanden inställa sig personligen, får vite av högst ettusen kronor före­läggas honom.

11  § Förhör fär vid behov hållas med tredje man som är sakägare eller som enligt denna balk är skyldig lämna upplysningar. Tredje man får före­läggas att inställa sig personligen vid vite av högst ettusen kronor.

12  § Fråga om utdömande av vite som har förelagts enligt 10 eller 11 § prövas av kronofogdemyndigheten. Har ändamålet med vitet förfallit, får det ej dömas ut.

Uteblir svaranden från förhör och har vite förelagts honom, får han hämtas.

13  § Tredje man som har inställt sig för att höras får tillerkännas skälig ersättning av allmänna medel för inställelsen.

14  § Har vid förhör förebringats uppgift om enskilds personliga eller eko­nomiska förhållanden, vars röjande kan antagas medföra att den enskilde eller någon honom närstående lider avsevärd skada eller betydande men, kan kronofogdemyndigheten förordna att uppgiften ej får röjas obe­hörigen.

Tvångsmedel

15      § När kronofogdemyndigheten enligt 4 kap. 14 eller 15 S eller 16 kap.
9 eller 12 § eller 13 S jämförd med 4 kap. 14 och 15 SS förelägger svaranden
eller tredje man att fullgöra eller underlåta något, får myndigheten före­
skriva vite till belopp som finnes behövligt.

Fråga om utdömande av vite som har förelagts enligt första stycket prövas, på talan av allmän åklagare eller kronofogdemyndigheten, av tingsrätten i den ort där kronofogdemyndigheten finns. Har ändamålet med vitet förfallit, får det ej dömas ut.

Om föreläggande vid vite ej iakttas, kan kronofogdemyndigheten ge nytt vitesföreläggande utan hinder av att det förra ej har vunnit laga kraft.

16      § Efterkommer ej gäldenären eller tredje man föreläggande enligt 4
kap. 14 eller 15 § eller 16 kap. 13 § jämförd med nämnda lagrum, får han
häktas, om synneriiga skäl föreligger. Fråga om häktning prövas, efter
framställning av kronofogdemyndigheten, av tingsrätten i den ort där
kronofogdemyndigheten finns.

När framställning om häktning har gjorts, skall förhandling äga rum inför

 

Prop. 1980/81:8                                                             Lagförslaget    8

rätten. Till förhandlingen skall kronofogdemyndigheten och, om hinder ej möter, den som avses med yrkandet kallas. Denne får hämtas, om skäl föreligger därtill. Har han kallats till förhandlingen eller kan det antagas att han har avvikit eller eljest håller sig undan, utgör hans utevaro ej hinder för prövning av yrkandet. I fråga om rätt till biträde och kostnader i målet har vad som föreskrivs i rättegångsbalken om försvarare och om rättegångs­kostnader i brottmål motsvarande tillämpning.

Rätten skall med högst två veckors mellanmm hålla förhandling för att pröva om den som är intagen i häkte fortfarande skall vara häktad. Före­ligger ej längre skäl för häktning, skall rätten omedelbart förordna att den häktade skall friges. Ingen får hållas häktad längre tid än tre månader i målet. Beträffande behandlingen i övrigt av frågor om häktning enligt denna paragraf har vad som gäller enligt rättegångsbalken om häktning av misstänkt motsvarande tillämpning.

17      § Vid förrättning får hus, rum eller förvaringsställe genomsökas, om
det behövs för att verkställighet skall kunna ske.

Behöver förrättningsmannen ha tillträde till utrymme som är tillslutet, får han låta öppna lås eller bereda sig tillträde på annat sätt. Han får dock ej bereda sig tillträde till bostad i innehavarens frånvaro annat än om underrättelse om tiden för förrättningen har sänts till innehavaren med posten eller lämnats på annat lämpligt sätt och det kan antagas att denne håller sig undan eller om eljest särskilda skäl föreligger.

För att genomföra förrättning får förrättningsmannen i övrigt använda tvång i den mån det kan anses be:Fogat med hänsyn till omständigheterna. Våld mot person fär dock brukas endast om förrättningsmannen möter motstånd och i den mån det med hänsyn till förrättningens ändamål kan anses försvarligt.

Beslut

18      § Beslut skall, i den mån det behövs, ange de skäl på vilka det
gmndas.

Beslut som får överklagas skall innehålla upplysning om vad den som vill föra talan mot beslutet skall iakttaga. Sådan upplysning får dock utelämnas när den är uppenbart obehövlig.

19      § Kronofogdemyndighetens beslut länder till efterrättelse omedel­
bart. Vite fär dock ej utsökas innan det beslut, varigenom krono­
fogdemyndigheten har dömt ut vitet, har vunnit laga kraft.

Verkställigheten fortgår även om talan förs mot kronofogdemyn­dighetens beslut, såvida ej annat föreskrivs i denna balk eller förordnas av hovrätten eller högsta domstolen.

20  § Beslut, som fill följd av skrivfel, räknefel eller annat sådant förbi­seende innehåller uppenbar oriktighet, får rättas av kronofogdemyndig­heten. Om det ej är obehövligt, skall part och annan sakägare beredas fillfälle att yttra sig innan rättelse sker.

21  § Vad som i balken sägs om beslut gäller i tillämpliga delar även sådan åtgärd av kronofogdemyndigheten som inverkar på parts eller tredje mans rätt.

 

Prop. 1980/81:8                                                             Lagförslaget   9

Prövning av tvist

22      § I tvist vid fördelning av medel som enligt 13 kap. 7 § tredje stycket
prövas av kronofogdemyndigheten anses talan väckt när borgenären
anmälde sitt anspråk.

Om talan ej uppfyller vad som gäller för stämningsansökan i tvistemål, skall kronofogdemyndigheten anmoda borgenären att avhjälpa bristen.

23      § Kronofogdemyndigheten skall sätta ut muntlig förhandling i tvisten
och kalla parterna till förhandlingen. 1 fråga om sådan förhandling
tillämpas bestämmelserna om förhör i 10 § första stycket andra meningen
och andra stycket tredje meningen, 11 § andra meningen, 12 § första
stycket och 14 §. Parts utevaro från förhandlingen utgör ej hinder för
prövning av tvisten.

Om bevisning gäller vad som föreskrivs i rättegångsbalken för tvistemål. Bestämmelsema om häkte i 36 kap. 21 § rättegångsbalken får dock ej tillämpas.

Tvisten avgörs i samband med fördelning av de medel som tvisten rör. Avgörandet tas upp i beslutet om fördelningen.

24      § Har enligt 4 kap. 20, 21 eller 22 § eller 13 kap. 7 § andra stycket före­
läggande meddelats att väcka talan vid domstol, skall tvisten prövas av
fingsrätten i den ort där kronofogdemyndigheten finns, om ej annat följer
av andra stycket.

Om föreläggande har meddelats enligt 4 kap. 20, 22 eller 26 § i fall då tvisten rör egendom som avses i 10 kap. 10 eller 12 § rättegångsbalken, gäller om domstols behörighet vad som sägs där.

Har föreläggande meddelats enligt 4 kap. 23 § första stycket eller 9 kap. 11 § tredje stycket, gäller om domstols behörighet vad som i allmänhet är föreskrivet därom. I fall som avses i 4 kap. 23 § andra stycket skall tvisten prövas, när fråga är om pantbrev i fastighet, av den tingsrätt som anges i 10 kap. 10 S rättegångsbalken och eljestav tingsrätten i den ort där krono­fogdemyndigheten finns.

I foreläggande skall anges vid vilken domstol talan skall väckas.

Ställande av säkerhet m.m.

25      § Säkerhet som skall ställas enligt denna balk skall bestå av pant eller
borgen. Borgen skall ställas såsom för egen skuld och, om den ingås av två
eller flera personer gemensamt, vara solidarisk. Är säkerheten ej godkänd
av den till vars förmån säkerheten skall gälla, skall den prövas av krono­
fogdemyndigheten.

Om bank eller annan jämförbar penninginrättning skall ställa säkerhet, får godtagas utfästelse av penninginrättningen att infria den förpliktelse som säkerheten skall avse.

Säkerheten skall tagas i förvar av kronofogdemyndigheten.

26      § När säkerhet skall tagas i anspråk av kronofogdemyndigheten enligt
3 kap. 22 S andra stycket eller 13 kap. 3 eller 20 8, får pant tillgodogöras i
den ordning som gäller för utmätt egendom. Borgen fär genast utsökas.

 

Prop. 1980/81:8                                                            Lagförslaget    10

27 § Staten, kommun, landstingskommun och kommunalförbund
behöver ej ställa säkerhet.

Vite får ej föreläggas staten.

Fordran som ej är forfallen samt ränta

28  8 Fordran, som ej är förfallen till betalning och ej löper med ränta före förfallodagen, beräknas till det belopp som efter fem procent årlig ränta utgör fordringens värde. Motsvarande gäller, om utfäst ränta är lägre än fem procent.

29  8 När medel som sökanden eller annan sakägare har fått lyfta skall betalas tillbaka, utgår ränta enligt 5 8 räntelagen (1975:635) från den dag medlen utbetalades till den dag återbetalning skall ske och enligt 6 8 ränte­lagen för tiden därefter.

Ränta utgår dock ej i den mån det beror på den som är berätfigad till medlen att de ej har betalats tillbaka.

Särskilda bestämmelser beträffande allmänna mål

30      8 Bestämmelserna i 1 och 2 S§, 4 8 första stycket, 5 8 och 10 8 andra
stycket gäller ej i allmänt mål. 1 frikga om sökanden i sådant mål gäller ej 6 8
och ej heller 29 8 i fall då exekutionstiteln upphävs.

Sökanden i allmänt mål företräds av kronofogdemyndigheten. I tvist som avses i 4 kap. 20-23 och 26 88, 9 kap. 11 8 tredje stycket och 13 kap. 7 8 andra stycket samt vid utförande av talan i överklagat utsökningsmål företräds dock sökanden i allmänt mål av riksskatteverket.

I allmänt mål anses ansökan gjord, när indrivningshandlingarna har kommit in till kronofogdemyndigheten eller, om myndigheten är ansluten fill systemet för automatisk databehandling inom exekutionsväsendet, när indrivningsuppdraget har förts in i systemet och uppgifterna är tillgängliga för kronofogdemyndigheten.

3 kap. Exekutionstitlar

Inledande bestämmelser

1 8     Verkställighet får under de förutsättningar som anges i detta kapitel äga rum på gmnd av följande exekutionstitlar:

1.    domstols dom, utslag eller beslut,

2.  förlikning som är stadfäst av domstol,

3.  godkänt strafföreläggande eller godkänt föreläggande av ordningsbot,

4.  skiljedom,

5.  förbindelse angående underhållsbidrag,

6.  förvaltningsmyndighets beslut som enligt särskild föreskrift får verk­ställas,

7.  handling som enligt särskild föreskrift får läggas fill grund för verkstäl­lighet.

Vad som i balken sägs om dom gäller, om ej annat föreskrivs, i tillämp­liga delar även domstols utslag eller beslut.

 

Prop. 1980/81:8                                                            Lagförslaget    11

2 § I vad mån verkställighet på grund av utländsk exekutionstitel lär äga
rum här i riket framgår av särskilda föreskrifter.

Dom

3 § Dom får verkställas utan särskilda villkor, när den har vunnit laga
kraft.

Har talan fullföljts endast mot viss del av dom, får domen i övrigt, när det kan ske, verkställas såsom lagakraftägande dom, om ej annat förordnas med anledning av den fullföljda talan.

4 6 Dom som ej har vunnit laga kraft får verkställas i fall och under
villkor som anges 15-9 88-

Om hinder mot att utmätt egendom säljs eller influtna medel betalas ut finns bestämmelser i 8 kap. 4 8, 13 kap. 14 8 och 15 kap. 22 8.

5 §     Verkställighet får genast ske av

1.  dom i växelmål eller checkmål,

2.  tredskodom varigenom betalningsskyldighet har ålagts den uteblivna parten, om ej annat förordnas med anledning av talan om återvinning.

6 8 Annan dom varigenom betalningsskyldighet har ålagts än som avses i
5 8 får verkställas genast, om ej gäldenären hos kronofogdemyndighet

nedsätter pengar till belopp som svarar mot betalningsskyldigheten den dag nedsättningen sker jämte förrättningskostnader eller

som pant ställer ett motsvarande fillgodohavande hos bank jämte den ränta som belöper på tillgodohavandet för fiden därefter eller

när domen har meddelats av underrätt ställer annan säkerhet för betal­ningsskyldigheten jämte förrättningskostnader.

Fullgör gäldenären vad som nu har sagts först sedan åtgärd har vidtagits för verkställighet av domen, skall åtgärden återgå, om det kan ske.

7 § Har högre rätt förklarat talan mot dom varigenom betalningsskyldig­
het har ålagts förfallen, får domen verkställas genast, om ej annat
förordnas med anledning av ansökan om målets ålempptagande.

Har hovrätt vägrat part prövningstillstånd vid talan mot Ungsrätts dom, varigenom betalningsskyldighet har ålagts parten i mål som har handlagts enligt lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden, får domen verkställas genast, om ej annat förordnas med anledning av talan mot hovrättens beslut.

8  8 Dom varigenom någon har förpliktats att utge lös egendom får verk­ställas genast, om säkerhet ställs för återbäring av egendomen jämte avkastning. Detta gäller dock ej, om förpliktelsen har ålagts som särskild rättsverkan av brott.

9  § Dom, som enligt annan lag eller enligt förordnande av domstolen fär verkställas innan den har vunnit laga kraft, verkställs såsom lagakraft­ägande dom, om ej annat följer av lagen eller förordnandet.

10 § Ansökan om resning eller återställande av försutten tid, beslut
varigenom sådan ansökan har beviljats eller besvär över domvilla hindrar

 

Prop. 1980/81:8                                                            Lagförslaget    12

ej verkställighet, om ej annat förordnas med anledning av ansökningen eller besvären.

Utslag och beslut i lagsökningsmål m.m.

11      8 Utslag eller beslut i lagsökningsmål varigenom betalningsskyldighet
har ålagts fär verkställas genast, om ej annat förordnas med anledning av
talan om återvinning eller besvär. Utslag eller beslut i lagsökningsmål i
annat fall verkställs såsom lagakraftägande dom, om ej annat förordnas
med anledning av talan om återvinning eller besvär.

Bevis i mål om betalningsföreläggande att utmätning får äga rum verk­ställs såsom lagakraftägande dom, om ej gäldenären har sökt återvinning. Har återvinning sökts, gäller vad :som sägs i 6 8 om underrätts dom, om ej domstolen förordnar att verkställighet ej får äga rum tills vidare.

12      8 Utslag eller beslut i mål enligt handräckningslagen (1981:000) verk­
ställs såsom lagakraftägande dom, om ej annat förordnas med anledning av
talan om återvinning eller besvär. 1 fråga om betalningsskyldighet gäller
dock att utslaget eller beslutet får verkställas genast, om ej annat förordnas
med anledning av talan om återvinning eller besvär.

Förlikning

13 § Förlikning som är stadfäst av domstol verkställs såsom lagakraft­ägande dom, om ej annat förordnas med anledning av talan mot domen eller talan om ogiltigförklaring av förlikningen.

Strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot

14 8     Godkänt strafföreläggande och godkänt föreläggande av ordnings­bot verkställs såsom lagakraftägande dom.

Skiljedom

15      §     Skiljedom som grundas på skiljeavtal får verkställas, om

1. skiljeavtalet ej innehåller förbehåll om rätt för part att klandra
domen,

2.   omständighet ej föreligger som gör domen ogiltig, även om talan ej förs mot domen, och

3.   det ej heller görs sannolikt att domen kan hävas enligt 21 8 lagen (1929:145) om skiljemän.

I fråga om ersättning till skiljeman fär skiljedomen verkställas, om tiden för parts talan mot domen i denna del har gått till ända utan att sådan talan har väckts och det ej föreligger omständighet som avses i första stycket 2.

16  8 Bestämmelserna i 15 8 första stycket 2 och 3 samt andra stycket fillämpas också på skiljedom som. utan att skiljeavtal föreligger, med stöd av bestämmelse i lag har meddelats enligt lagen (1929:145) om skiljemän.

17  § Möter ej på grund av bestämmelserna i 15 eller 16 8 hinder mot verkställighet   av   skiljedom,   skall   kronofogdemyndigheten   meddela

 

Prop. 1980/81:8                                                            Lagförslaget    13

särskilt beslut härom. Innan sådant beslut meddelas, skall svaranden bere­das tillfälle att yttra sig.

18 8 Sedan beslut som avses i 17 S har meddelats, verkställs skiljedomen
såsom lagakraftägande dom, om ej annat förordnas av domstol där talan
mot skiljedomen är anhängig.

Förbindelse angående underhållsbidrag

19 8 Skriftlig, av två personer bevittnad förbindelse angående under­
hållsbidrag enligt giftermålsbalken eller föräldrabalken eller angående bi­
drag som tillkommer kommun för barns vård enligt 72 S andra stycket
barnavårdslagen (1960:97) verkställs såsom lagakraftägande dom.

I fråga om underhållsbidrag, som skall utges till gäldenärens make för makens egen del eller för makarnas barn, får verkställighet dock äga rum endast om makarna under den tid som bidraget avser ej varaktigt bodde tillsammans och alltjämt ej gör det.

Har talan rörande en förbindelse väckts vid domstol, kan denna för­ordna att verkställighet ej fär jiga rumjjlls vidare

Annan exekutionstitel

20 8 I fråga om verkställighet av förvaltningsmyndighets beslut tillämpas vad som gäller om dom, om ej annat är föreskrivet. Innan saken har blivit slutligt prövad, räknas beslutet som underrätts dom.

I fråga om verkställighet på grund av handling som avses i 1 8 första stycket 7 gäller vad som är särskilt föreskrivet.

Invändningar mot verkställighet

21 8 Visar svaranden att han har fullgjort betalningsskyldighet eller annan förpliktelse som ansökningen om verkställighet avser, får verkstäl­lighet ej äga rum. Detsamma gäller om svaranden till kvittning åberopar fordran, som har fastställts genom exekutionstitel vilken får verkställas eller som grundas på skuldebrev eller annat skriftligt fordringsbevis, och i övrigt förutsättningar för kvittning föreligger.

Gör svaranden gällande att annat förhållande som rör parternas mellan­havande utgör hinder mot verkställighet och kan invändningen ej lämnas utan avseende, får verkställighet ej heller äga rum.

Föreligger fall som avses i första eller andra stycket och har åtgärd för verkställighet redan vidtagits i målet, skall åtgärden återgå, om det kan ske.

Kronofogdemyndighetens beslut med anledning av invändning som avses i första eller andra stycket hindrar ej att saken prövas i rättegång.

Upphävande av exekutionstitel

22 8 Upphävs exekutionstitel, skall sökt verkställighet omedelbart in­ställas. Redan vidtagen åtgärd för verkställighet skall såvitt möjligt återgå. Sådan återgång skall ske genast, om ej annat har förordnats. I mål om

 

Prop. 1980/81:8                                                            Lagförslaget    14

utmätning eller införsel skall dock vidtagen åtgärd ej utan särskilt för­ordnande återgå förrän det avgörande varigenom exekutionstiteln har upphävts har vunnit laga kraft.

I mål om utmätning eller införsel skall kronofogdemyndigheten på begäran utsöka vad borgenären skall betala tillbaka. Härvid får ställd säkerhet tagas i anspråk. I annat mål skall myndigheten på begäran åter­ställa besittning eller annat förhållande som har rubbats, om hinder ej möter.

Sökanden är även skyldig att ersätta skada som svaranden har lidit genom verkställigheten.

Särskilda bestämmelser tteträffande allmänna mål

23      § Bestämmelserna 13-13 och 15-20 88 samt 22 8 första stycket tredje
och fjärde meningarna och andra och tredje styckena gäller ej i allmänt
mål.

Dom eller beslut, varigenom någon har dömts att utge böter eller vite eller har ålagts sådan särskild rättsverkan av brott som innefattar betal­ningsskyldighet, får ej verkställas förrän domen eller beslutet har vunnit laga kraft. Annan exekutionstitel i allmänt mål fär verkställas innan den har vunnit laga kraft, om det är särskilt föreskrivet.

Exekutionsfitel i allmänt mål verkställs såsom lagakraftägande dom. I stället för vad som sägs i 22 8 första stycket tredje och Qärde meningama gäller att återgång av utmätning eller införsel skall ske genast, när exeku­tionstiteln har upphävts.

24      § Har innehållet i exekutionstitel tagits upp i saköreslängd, restlängd
eller annan sådan handling som har upprättats enligt särskild föreskrift, fär
verkställighet äga mm på grund av handlingen.

4 kap. Utmätning

Inledande bestämmelser

1  § Utmätning får äga rum när verkställighet som avser betalnings­skyldighet är medgiven enligt 3 kap. Utmätning får också ske när krono­fogdemyndigheten enligt särskild bestämmelse i denna balk fär utsöka fordran eller kostnad.

2  8 Genom utmätning får tagas i anspråk egendom som ej är undantagen på gmnd av bestämmelse i denna balk eller på gmnd av särskild föreskrift.

I den mån pantbrev i skepp eller fastighet ej utgör säkerhet för fordran får det utmätas hos den intecknade egendomens ägare. Motsvarande gäller skuldebrev som är intecknat i luftfartyg eller reservdelar till luftfartyg.

För utmätning av lön och vissa andra förmåner gäller enligt 7 kap. särskilda villkor.

Utmätningsordningen

3 8     Av utmätningsbar egendom bör i första hand tagas i anspråk sådan

 

Prop. 1980/81:8                                                            Lagförslaget    15

fillgång som kan användas till fordringens betalning med minsta kostnad, förlust eller annan olägenhet för gäldenären, om ej annat följer av 4-6 88.

4  § Sökande, vars fordran är förenad med särskild förmånsrätt, har rätt att i första hand fä utmätning av egendom vari förmånsrätten gäller. Annan tillgång får ej utmätas för fordringen, om det är fill skada fÖr annan sökande, såvida ej utmätning sker på villkor att betalning i första hand skall utgå ur den egendom vari förmånsrätten gäller.

5  § Registrerat skepp, registrerat luftfartyg, intecknade reservdelar till luftfartyg eller fast egendom fär endast om sökanden begär det utmätas för fordran som ej är förenad med särskild förmånsrätt i egendomen.

6 §    Tillgångar som hör samman fär ej skiljas utan särskilda skäl.
Tillbehör till fartyg, luftfartyg eller fastighet får ej utmätas särskilt för

sig.

Omfattar inteckning i luftfartyg även reservdelar, får ej någon av de på viss plats förvarade reservdelarna utmätas särskilt för sig utan intecknings-havarens samtycke.

7 § Lös egendom får utmätas endast om egendomen är tillgänglig vid
förrättningen eller om egendomen ändå på gmnd av registrering, upp­
lysningar vid förhör eller annan utredning kan identifieras och hinder ej
kan antagas möta mot säkerställande av utmätningen enligt vad som sägs i
6 kap.

Här i riket registrerat skepp eller luftfartyg får dock utmätas även om hinder mot säkerställande av utmätningen kan antagas föreligga.

Förfarandet

8 § Utmätning söks hos den kronofogdemyndighet i vars distrikt gälde­
nären har sitt hemvist.

Utmätning av egendom som ej finns i det distrikt där gäldenären har sitt hemvist får även sökas hos kronofogdemyndigheten i det distrikt där egendomen finns eller, i fråga om fartyg eller luftfartyg, dit det väntas. Utmätning av fartyg fär även sökas där fartyget har sin hemort. Utmätning av fordran eller annan rättighet fär också sökas där sekundogäldenären eller annan förpliktad finns, även om fordringen eller rättigheten skall anses finnas i annat distrikt. Utmätning av lön eller annan förmån som avses i 7 kap. söks, om gäldenären ej har hemvist här i riket, där arbets­givaren eller annan som utger förmånen finns.

Har utmätning sökts hos kronofogdemyndighet som ej är behörig enligt första eller andra stycket, får myndigheten likväl i brådskande fall vidtaga åtgärd som avses i 6 kap. 12 8 innan målet enligt 2 kap. 4 8 första stycket överlämnas till kronofogdemyndighet som är behörig.

9 § Kronofogdemyndigheten skall i den utsträckning som påkallas av
ansökningens innehåll, gäldenärens förhållanden och övriga omstän­
digheter undersöka huruvida gäldenären har utmätningsbar egendom.

10      8 Utmätning skall ske så snart som möjligt efter det att behövliga
handlingar har kommit in fill kronofogdemyndigheten.

 

Prop. 1980/81:8                                                            Lagförslaget    16

Lämnar sökanden anstånd med utmätning och varar anståndet över sex månader från dagen för ansökningen, är denna förfallen.

Om sökanden ger anstånd fler än två gånger, är ansökningen också för­fallen.

11      § Har två eller flera sökt utmätning mot samma gäldenär, skall
utmätning för fordringarna ske samtidigt, om ej utmätning för någon av
fordringama därigenom fördröjs oskäligt.

Bestämmelserna i 15 kap. 16 8 första stycket om jämkning av underhålls­bidrag vid införsel har motsvarande tillämpning vid utmätning.

12      3 Innan utmätning sker skall underrättelse om målet sändas till gälde­
nären med posten eller lämnas på annat lämpligt sätt. Underrättelsen skall
ske så tidigt att gäldenären kan beräknas få tillräcklig tid att bevaka sin
rätt.

Föreligger risk att gäldenären skaffar undan eller förstör egendom eller är saken eljest brådskande, behöver gäldenären ej underrättas. Under­rättelse behövs ej heller, om gäldenären saknar känt hemvist och det ej har kunnat klarläggas var han uppehåller sig.

13      6 Utmätning får ske utan hinder av att gäldenären ej är närvarande,
om det ej behövs att han får tillfälle att yttra sig vid förrättningen.

Upplysningsplikt

14      8 Gäldenären är skyldig att lämna de uppgifter om sina tillgångar som
behövs i målet.

Kronofogdemyndigheten kan ålägga gäldenären att inge förteckning över sina tillgångar. Vid behov kan myndigheten förordna lämplig person att biträda gäldenären vid upprättande av förteckningen.

Gäldenären kan också åläggas att på heder och samvete skriftligen bekräfta de uppgifter om sina tillgångar som han har lämnat vid förhör eller i förteckning.

15  § Tredje man är skyldig att uppge humvida gäldenären har fordran hos honom eller annat mellanhavande med honom, som kan vara av betydelse för bedömning i vad mån gäldenären har utmätningsbar egendom, samt att ange den närmare beskaffenheten av mellanhavandet.

16  8 Bestämmelser om förhör med gäldenären eller tredje man och om tvångsmedel i samband med att upplysningar begärs av gäldenären eller tredje man finns i 2 kap. 10-16 88.

Förhållandet tUI tredje man vid utmätning av lös egendom

17   8     Lös egendom får utmätas, om det framgår att egendomen tillhör gäldenären eller om han enligt 18 eller 19 § skall anses vara ägare.

18   8     Gäldenären anses vara ägare till lös egendom som han har i sin besittning, om det ej framgår att egendomen tillhör annan.

I fråga om registrerat skepp eller registrerat luftfartyg gäller dock att

 

Prop. 1980/81:8                                                            Lagförslaget    17

egendomen anses tillhöra gäldenären, om denne är inskriven som ägare och det ej framgår att egendomen fillhör annan.

19      § Om gäldenären är gift och varaktigt sammanbor med sin make,
anses de vara samägare till lös egendom som de har i sin gemensamma
besittning, om det ej framgår att egendomen tillhör en av dem eller någon
annan. Detsamma gäller, när gäldenären varaktigt sammanbor med annan
under äktenskapshknande förhållanden.

Om gäldenären och annan än som avses i första stycket har lös egendom i sin gemensamma besittning, får egendomen eller andel däri utmätas endast om det framgår att egendomen eller andelen tillhör gäldenären.

Första och andra styckena gäller ej i fråga om registrerat skepp eller registrerat luftfartyg.

20      8 Utmäts lös egendom enligt 17, 18 eller 19 § trots att tredje man har
påstått bättre rätt till egendomen, skall kronofogdemyndigheten, om skäl
föreligger, förelägga iredje mannen att inom en månad från det att föreläg­
gandet delgavs honom väcka talan i saken mot sökanden och gäldenären.
Detsamma gäller, om tredje man påstår bättre rätt först sedan utmätning
har skett.

Efterkommer tredje man ej föreläggandet, har han förlorat sin rätt mot sökanden, om ej denne inom den angivna tiden har väckt talan i saken mot tredje mannen.

21  § Sedan utmätt lös egendom har såhs eller utmätt fordran har drivits in, gäller 20 8 beträffande rätten till influtna medel, om ej tredje mannen efter föreläggande har förlorat sin rätt mot sökanden.

22  § Kan viss lös egendom ej utmätas enhgt 17-19 88 men föreligger sannolika skäl att egendomen tillhör gäldenären, får egendomen utmätas med förbehåll för tredje mans rätt.

Kronofogdemyndigheten skall, om det ej av särskilda skäl är obehövligt, förelägga sökanden att inom en månad från det att föreläggandet delgavs honom väcka talan i saken mot tredje mannen. Efterkommer sökanden ej föreläggandet, skall utmätningen hävas, om ej tredje mannen inom den angivna tiden har väckt talan i saken mot sökanden.

Första och andra styckena gäller ej i fråga om registrerat skepp eller registrerat luftfartyg.

23      § Har fordran eller annan rättighet blivit utmätt och råder ovisshet om
fordringens eller rättighetens bestånd, skall kronofogdemyndigheten, om
skäl föreligger, förelägga sökanden att inom en månad från det att före­
läggandet delgavs honom väcka talan i saken mot tredje mannen. Efter­
kommer sökanden ej föreläggandet, skall utmätningen hävas, om ej tredje
mannen inom den angivna tiden har väckt talan i saken mot sökanden.

Första stycket gäller även när ovissheten i fall som avses i 2 8 andra stycket rör i vad mån utmätt pantbrev eller annan inteckningshandling utgör säkerhet för fordran.

2   Riksdagen 1980181. I saml. Nr 8. Del 1

 

Prop. 1980/81:8                                                            Lagförslaget    18

Förhållandet till tredje man vid utmätning av fast egendom

24   8 Fast egendom får utmätas, om det framgår att egendomen tillhör gäldenären. Har gäldenären lagfart på egendomen, får utmätning ske, om det ej framgär att egendomen fillhör annan.

25   6 När överlåtelse av fast egendom beror av villkor som ännu ej är uppfyllt, hindrar ej överlåtelsen att egendomen utmäts för fordran hos överlåtaren. Utmätningen omfattar i sådant fall även överlåtarens rätt mot den som har förvärvat egendomen. Uppfylls villkoret, gäller utmätningen därefter endast överlåtarens rätt mot förvärvaren.

Utmätning av fåst egendom får även äga mm för fordran hos den som har förvärvat egendomen, fastän hans förvärv beror av villkor. Återgår hans förvärv, omfattar utmätningen därefter endast den rätt som han i sådant fall har mot den som överlät egendomen.

26 8 Utmäts fast egendom och påstår tredje man bättre rätt till egen­
domen, gäller vad som sägs i 20 och 21 88.

Utmätningsverkan av domstols be:slut eller av betalning till kronofogdemyn­digheten

27 § Har domstol fastställt att förfallen fordran skall utgå med särskild
förmånsrätt i registrerat skepp, registrerat luftfartyg, intecknade reserv­
delar till luftfartyg eller fast egendom, anses egendomen omedelbart
utmätt.

Denna verkan förfaller, om ej försäljning begärs hos kronofogdemyn­digheten inom två månader från det att domstolens beslut vann laga kraft.

28 8 Medel vilka gäldenären betalar fill kronofogdemyndigheten i
anhängigt mål anses omedelbart, utmätta i målet, om betalningen ej har
skett med villkor som strider häremot.

Verkan av utmätning

29 8 När utmätning har beslutats, får gäldenären ej till skada för
sökanden förfoga över egendomen genom överlåtelse eller på annat sätt,
om ej kronofogdemyndigheten efter hörande av sökanden medger det av
särskilda skäl.

Första stycket utgör ej hinder mot pantsättning av pantbrev eller annan inteckningshandling som gäller i egendomen. Om förbud mot pantsättning av sådan handling när den har tagits i förvar av kronofogdemyndigheten finns bestämmelser i 6 kap. 5 8 och 12 kap. 5 8.

Om nyttjandet av utmätt egendom m.m. finns bestämmelser i 6 kap. 4 8 andra stycket och 12 kap. 6-10 §8.

30 § Utmätning medför förmånsrätt i och med beslutet, om ej annat
följer av andra stycket eller 7 kap. 13 8.

Utmätning av här i riket registrerat skepp eller luftfartyg, intecknade reservdelar till sådant luftfartyg eller fast egendom medför ej förmånsrätt förrän ärende angående anteckning om utmätningen tas upp på inskriv­ningsdag. Upptas på samma inskrivningsdag mer än ett sådant ärende.

 

Prop. 1980/81:8                                                            Lagförslaget    19

skall den utmätning som skedde först ha företräde. Om här i riket registre­rat skepp eller luftfartyg som har utmätts här blir utmätt i främmande stat innan det har tagits om hand av kronofogdemyndigheten, skall den rätt som har vunnits genom den förra utmätningen gälla som panträtt.

Utmätning av fast egendom medför företräde framför rättighet i egen­domen, om ärende angående anteckning om utmätningen tas upp senast på den inskrivningsdag då inskrivning av rättigheten söks.

31 § Utmätning ger kronofogdemyndigheten rätt att vidtaga de åtgärder beträffande egendomen som behövs för att sökandens rätt skall tagas till vara. Kronofogdemyndigheten har härvid samma befogenheter som annars tillkommer egendomens ägare. Myndigheten får dock ej väcka talan vid domstol eller svara i mål angående egendomen.

Sammanträffande av utmätningar

32 § Om viss egendom utmäts av mer än en kronofogdemyndighet, skall målen i fortsättningen handläggas gemensamt av den kronofogdemyn­dighet som myndigheterna i samråd bestämmer eller som utses av den kronofogdemyndighet i vars distrikt gäldenären har sitt hemvist.

Innan kronofogdemyndighet överlämnar mål enligt första stycket skall den vidtaga sådana i 6 kap. föreskrivna åtgärder som ej bör anstå.

Hävande av utmätning och annan rättelse

33      8 Om det genom rättegång eller på annat sätt blir utrett att utmätt
egendom tillhörde tredje man, skall utmätningen hävas, såvida ej tredje
mannen efter föreläggande har förlorat sin rätt mot sökanden. Har
egendomen sålts, gäller hävandet av utmätningen endast rätten till influtna
medel.

Utmätning skall också hävas, om försäljning av egendomen eller in­drivning av utmätt fordran ej kan antagas ge ett överskott som gör åtgärden försvarlig.

34   § Finner kronofogdemyndigheten av annat skäl än som anges i 33 8 att viss egendom ej borde ha utmätts, skall rättelse ske. Sådan rättelse får dock ej vidtagas senare än två veckor från utmätningsbeslutet.

35   § Kronofogdemyndigheten skall, om ej särskilda skäl föranleder annat, höra sökanden innan rättelse sker enligt 33 eller 34 8.

Särskild bestämmelse beträffande allmänna mål

36 §    Bestämmelsema i 10 8 gäller ej i allmänt mål.

 

Prop. 1980/81:8                                                            Lagförslaget    20

5 kap. Undantag från utmätning

Undantag med hänsyn till gäldenärens behov

1       8     Från utmätning undantas

1.   kläder och andra föremål som tjänar uteslutande till gäldenärens personliga bruk, till skäligt värde,

2.   möbler, husgeråd och annan utrustning, i den mån egendomen är nödvändig för ett hem och dess skötsel,

3.   arbetsredskap och annan utmstning som behövs för gäldenärens förvärvsverksamhet eller yrkesutbildning samt djur, foder och sådant som i övrigt behövs för hans försörjning, allt fill skäligt värde,

4.   föremål med sådant övervägande personligt värde för gäldenären att det måste anses uppenbart obilligt att taga egendomen i anspråk,

5.   hyresrätt till lägenhet som tjänar gäldenären till stadigvarande bostad eller behövs för hans förvärvsverksamhet, även om hyresrätten får över­låtas,

6.   bostadsrätt till lägenhet som tjänar gäldenären till stadigvarande bostad, såvida ej gäldenären vid förvärv av bostadsrätten har åsidosatt till­börlig hänsyn mot sina borgenäier eller det med hänsyn till gäldenärens behov och bostadsrättens värde iir oskäligt att bostadsrätten undantas från utmätning,

7.   pengar, banktillgodohavande, annan fordran och förnödenheter, i den mån annat ej är föreskrivet och tillgången skäligen fordras för underhåll åt gäldenären till dess inkomst som täcker behovet är att vänta, dock ej utan synnerliga skäl för längre tid än en månad.

2       8 När gäldenären har familj, bestäms vad som får undantagas enligt 1 8
med skälig hänsyn även till vad familjen bmkar eller behöver.

Om gäldenären eller någon som tillhör hans familj lider av lyte eller allvarlig sjukdom, skall det också beaktas.

Undantag enligt 1 8 7 bestäms med skälig hänsyn även till gäldenärens underhållsbörda.

3 8 Vid utmätning hos dödsbo gäller 1 och 2 88 i fråga om dödsboet
tillhörig egendom som den dödes efterlevande familj bmkar eller behöver.
I stället för 1 8 7 gäller dock att sådan egendom som avses där skall undan­
tagas i den mån det behövs för underhåll enligt 18 kap. 5 8 andra stycket
ärvdabalken.

I övrigt är 1 och 2 88 ej tillämpliga vid utmätning hos juridisk person.

4 8 Om egendom som avses i 1 8 1-3 har sådant värde att den ej kan
undantagas enligt vad som sägs där, får utmätning ske med förbehåll att
gäldenären efter egendomens föirsäljning skall av den behållna köpeskil­
lingen få ut visst skäligt belopp för att kunna anskaffa vad han behöver i
den sålda egendomens ställe.

Undantag på grund av egendomens beskaffenhet eller särskUd föreskrift

5       8 Egendom, som till följd av sin beskaffenhet, enligt föreskrift vid gåva
eller i testamente eller på annan gmnd som gäller mot envar ej får över­
låtas, får ej heller utmätas, om ej annat följer av andra stycket eller av
särskild föreskrift.

 

Prop. 1980/81:8                                                            Lagförslaget   21

Egendom, som gäldenären har förvärvat på kredit under förbehåll om återtaganderätt för kreditgivaren, får utmätas utan hinder av att egendomen ej får överlåtas.

6 8 Medel, som för särskilt angivet ändamål har anvisats gäldenären av
staten, kommun eller annan menighet eller av samfund, stiftelse eller
inrättning med allmännyttigt syfte eller har samlats in bland allmänheten,
får ej utmätas, om det strider mot det angivna ändamålet.

Sedan medlen har betalats ut, gäller förbudet mot utmätning så länge de hålls avskilda.

7 8 Skadestånd, som tillkommer gäldenären med anledning av person­
skada, frihetsberövande, falskt åtal, ärekränkning eller annat sådant, får ej
utmätas medan skadeståndet innestår hos den som skall utge det. Har
skadeståndet bestämts att utgå som livränta, gäller vad som har sagts nu
rätten fill Uvräntan.

Sedan skadeståndet har betalats ut, fär vad som hålls avskilt ej utmätas, om skadeståndet skall tillgodose försörjningsbehov som alltjämt kvarstår eller, i annat fall, om mindre än två år har förflufit från det att medlen betalades ut.

8  8 Rätt till pension eller till annan livränta än som avses i 7 8 får ej utmätas i den mån rättigheten behövs för gäldenärens försörjning och full­görande av underhällsskyldighet som åvilar honom. Detta gäller dock ej, om gäldenären vid förvärv av rättigheten har åsidosatt tillbörlig hänsyn mot sina borgenärer.

9  6 När rätt fill litterärt eller konstnärligt verk eller annat sådant ej får utmätas, får ej heller rätt fill vederlag för utnyttjande av rättigheten utmätas innan denna har utnyttjats så som fömtsätts fÖr att vederlag skall utgå och vederlaget kan beräknas.

 

10  § Om förbud mot utmätning i vissa andra fall gäller särskilda före­skrifter.

11  8 Beträffande utmätning av lön och vissa andra förmåner finns bestämmelser i 7 kap.

12  § Medel som ej får utmätas medan de innestår hos annan får ej heller sedan de har betalats ut utmätas förrän dagen efter utbetalningen.

Pantsatt egendom m.m.

13 8 Bestämmelserna om förbud mot utmätning i 1-9 88 hindrar ej att egendom som avses där utmäts för fordran som är förenad med pant- eller retentionsrätt i egendomen.

Nämnda bestämmelser hindrar ej heller utmätning av egendom som har belagts med kvarstad för fordran eller tagits i anspråk genom betalnings­säkring.

 

Prop. 1980/81:8                                                            Lagförslaget    22

Förfarandet vid prövningen

14  8 Gäldenären skall lämna de uppgifter som är tillgängliga för honom och som behövs för kronofogdemyndighetens prövning av vad som bör undantagas från utmätning. Myndigheten skall förfara efter vad som är känt eller kan utrönas utan omgång.

15  8 Anvisar gäldenären viss egendom till utmätning, hindrar bestäm­melserna om förbud mot utmätning i 1 -12 8§ ej att egendomen utmäts, om den kan överlåtas och utmätning ej uppenbart strider mot vad som är påkallat av hänsyn till gäldenärens eller hans familjs behov.

6 kap. Säkerställande av utmätning

Lös egendom

1 § Utmätning av lös egendomi skall säkerställas enligt vad som sägs i
detta kapitel.

Säkerställande enligt 2-8 88 skall ske utan dröjsmål. Utmäts här i riket registrerat skepp eller luftfartyg trots att hinder föreligger mot att säker­ställa utmätningen, skall säkerställande ske utan dröjsmål sedan hindret har bortfallit.

När registrerat skepp, registrerat luftfartyg eller intecknade reservdelar till luftfartyg enligt 4 kap. 27 8 anses utmätta, skall åtgärd för säker­ställande ej utan särskilt yrkande vidtagas innan försäljning har begärts.

2 6 Pengar samt löpande skuldebrev och annan handling, vars före­
teende utgör villkor för rätt att kräva betalning eller påkalla fullgörande av
annan förpliktelse, skall tagas i förvar.

Utmäts pantbrev i skepp eller fastighet eller skuldebrev som är intecknat i luftfartyg eller reservdelar fill luftfartyg hos den intecknade egendomens ägare, skall pantbrevet eller inteckningshandlingen tagas i förvar.

Kan det antagas att handling som avses i första eller andra stycket undanhålls eller har förkommit, skall i stället sekundogäldenären eller annan förpliktad meddelas förbud att fullgöra sin förpliktelse till annan än kronofogdemyndigheten eller den som myndigheten anvisar.

3 § Utmäts annan fordran eller rättighet än som avses 12 8, skall
sekundogäldenären eller annan förpliktad meddelas förbud att fullgöra sin
förpliktelse till annan än kronofogdemyndigheten eller den som myndig­
heten anvisar.

Vid utmätning av rättighet som avses i 7 kap. jordabalken eller av byggnad på ofri gmnd skall fastighetens ägare underrättas. Om utmätning av bostadsrätt underrättas bostadsrättsföreningen.

4 8 Annan lös egendom än som avses i 2 och 3 88 skall tagas i förvar
eller, om den lämnas i gäldenärens besittning, förseglas eller märkas som
utmätt, såvida det ej framstår som obehövligt.

Utmätt egendom som ej tas i förvar eller förseglas får nyttjas av gälde­nären, om ej kronofogdemyndigheten beslutar annat.

 

Prop. 1980/81:8                                                            Lagförslaget   23

5  8 Pantbrev eller annan inteckningshandling, som gäller i utmätt skepp eller luftfartyg eller i utmätta reservdelar fill luftfartyg och ej är belånad, får tagas i förvar. Sedan handlingen har tagits i förvar, får den ej pantför­skrivas utan kronofogdemyndighetens tillstånd.

6  § Förbehåll om återtaganderätt hindrar ej att egendomen tas i förvar, förseglas eller märks, om den har utmätts hos förvärvaren.

Överlåtaren skall underrättas om utmätningen.

7 8 Egendom som är i tredje mans besittning får tagas i förvar, förseglas
eller märkas, när sådan åtgärd föreskrivs i 2-5 88- I fråga om pantbrev
eller annan inteckningshandling som är belånad tillämpas detta dock
endast om särskilda skäl föreligger. Tas egendomen ej i förvar, skall
förbud meddelas innehavaren att utan kronofogdemyndighetens tillstånd
utge egendomen eller vidtaga annan åtgärd med den till skada för
sökanden.

Om tredje man har handpanträtt eller retentionsrätt i egendom som tas i förvar, innehar kronofogdemyndigheten egendomen för hans räkning.

8  8 Handling, som ej är nämnd i 2 eller 5 S men som visar gäldenärens rätt till utmätt egendom eller vars omhändertagande är påkallat för att hindra förfogande över egendomen eller som behövs vid nyttjande av denna, får tagas i förvar. Detta gäller även om handlingen innehas av tredje man.

9  § Kronofogdemyndigheten skall så snart som möjligt förteckna och värdera utmätt lös egendom. Vid behov får sakkunnig person anlitas för värderingen.

Även handlingar som tas i förvar skall förtecknas.

10  8 Utöver vad som följer av 1-9 8§ skall kronofogdemyndigheten vidtaga de åtgärder som i varje särskilt fall behövs för att utmätning skall säkerställas.

11  8 Utmäts egendom som redan är utmätt för annan fordran eller som är belagd med kvarstad, skall åtgärderna för säkerställande av utmätningen anpassas därefter.

Provisorisk åtgärd

12      8 Kan utmätning av viss lös egendom ej ske genast, får kronofogde­
myndigheten likväl vid behov taga egendomen i förvar eller vidtaga annan
åtgärd som anges i 1 -10 88.

När sådan åtgärd har vidtagits, gäller vad som sägs i 4 kap. 29 8. Åtgärden får ej bestå längre än som är nödvändigt. Har utmätning ej följt inom två veckor, skall åtgärden hävas.

Fast egendom

13      8 Om säkerställande av utmätning av fast egendom och om nyttjande
av sådan egendom finns bestämmelser i 12 kap. 3-10 88.

 

Prop. 1980/81:8                                                            Lagförslaget    24

14 8 Utmäts fast egendom i fall som avses i 4 kap. 25 8, skall förvärvaren eller, när utmätning sker hos förvärvaren, överlåtaren underrättas och förbud meddelas honom att till annan än kronofogdemyndigheten eller den som myndigheten anvisar betala eller återbetala köpeskilling eller utge annat som på grund av avtalet kan fillkomma gäldenären.

7 kap. Utmätning av lön m.m.

Allmänna bestämmelser

1 8    Bestämmelserna i detta kapitel gäller i fråga om utmätning av

1. arbetstagares lön, vare sig den utgår som tidlön, ackordslön,
provision eller annan gottgörelse,

2.    annan ersättning för arbetsinsats av gäldenären, om dennes ställning
är jämförlig med en arbetstagares,

3,    belopp som utgår som pension eller livränta,

4, sjukpenning eller annan dagersättning, som utgår på gmnd av
sjukdom eller olycksfall eller av annan sådan anledning.

Bestämmelserna i detta kapitel är ej tillämpliga när gäldenären är dödsbo eller annan juridisk person.

För vissa fall när skälig lön ej utgår för gäldenärens arbete gäller enligt 18 8 särskilda bestämmelser.

2 § Vad som föreskrivs om utmätning av lön gäller även utmätning av
annan förmån som avses i 1 8, om ej annat anges. Bestämmelser om arbets­
givare gäller därvid den som utger förmånen.

Villkor för utmätning

3  8 Lön som innestår hos arbetsgivaren får utmätas genom att arbets­givaren åläggs att innehålla och tillställa kronofogdemyndigheten viss del. Beslut om utmätning får meddelas beträffande lön som förfaller under viss i beslutet angiven tid eller beträffande viss lönepost.

4  8 Lön får tagas i anspråk genom utmätning endast i den mån lönen uppenbart överstiger vad som behövs för gäldenärens och hans familjs underhåll samt till fullgörande av underhållsskyldighet som i övrigt åvilar honom. Om utmätningen avser ackordslön, provision eller annan ersätt­ning som innestår för längre tid än en månad, skall särskild hänsyn tagas till detta förhållande.

5  8 Utan gäldenärens medgivande i målet får utmätning ej under ett och samma kalenderår tillämpas sannmanlagt längre tid än sex månader. Utmätning får ej heller under två kalenderår efter varandra ske så att lönen i en följd eller utan större uppehåll tas i anspråk under längre fid än sex månader. Det bör om möjligt undvikas att lönen tas i anspråk under gäldenärens semester eller i omedelbar anknytning till denna. Medgivande som anges ovan kan återkallas av gäldenären.

Första stycket är ej tillämpligt vid utmätning av ackordslön, provision eller annan ersättning som innestår för längre tid än en månad. Meddelas i annat fall beslut om utmätning beträffande viss lönepost, skall beslutet vid

 

Prop. 1980/81:8                                                            Lagförslaget    25

tillämpning av första stycket anses gälla den tid på vilken den posten belöper.

Om belopp som utgår som pension eller livränta förfaller med längre mellanrum än en månad, får utmätning därav ej ske i vidare mån än om beloppen hade förfallit månadsvis.

6 6 Ersättning som utgår i stället för semester och innestår hos arbets­
givaren får ej i något fall utmätas utan gäldenärens medgivande i målet.
Detta gäller även semestermedel som av arbetsgivaren har betalats till
särskild kassa och innestår hos denna.

Förfarandet

7 8 Innan beslut om utmätning meddelas skall gäldenären beredas
fillfälle att yttra sig, om det kan ske utan avsevärd tidsutdräkt. Gäldenären
behöver dock ej höras när han byter anställning och beslut skall meddelas
om utmätning hos den nye arbetsgivaren, om ej särskilda skäl föreligger.

8 8 Kronofogdemyndigheten bestämmer dels hur mycket som högst får
innehållas vid varje avlöningstillfälle (utmätningsbeloppet), dels det
belopp som enligt 4 8 skall förbehållas gäldenären (det utmätningsfria
beloppet).

Är det fråga om utmätning av sjukpenning eller annan dagersättning som avses i 1 8 första stycket 4, bestäms utmätningsbeloppet och det utmät­ningsfria beloppet per dag.

9 8 Om särskilda skäl föreligger, får kronofogdemyndigheten ålägga
arbetsgivaren att anpassa sättet för lönens utbetalande så att utmätning
kan verkställas i därför lämpad ordning.

10      8 Beslut om utmätning skall ändras, om anledning föreligger. Innan
ändring beslutas skall den part som ändringen går emot beredas fillfälle att
yttra sig, om ej det är uppenbart obehövligt eller beslutet ej kan upp­
skjutas.

11      8 Kronofogdemyndigheten skall underrätta arbetsgivaren angående
beslut om utmätning och i fråga som avses i 9 eller 10 8.

Företrädesordning

12   8 Skatteavdrag har företräde framför utmätning. Om förhållandet mellan införsel och utmätning finns bestämmelser i 15 kap. 17 8-

13   § Utmätningen medför förmånsrätt när det belopp som skall inne­hållas har förfallit fill betalning.

14   8 Har beslut om utmätning för viss fordran meddelats beträffande belopp som utgår som pension eller livränta och blir därefter rättigheten som sådan utmätt för annan fordran, skall den senare utmätningen anses ha skett även för obetald del av den förra fordringen.

15   8 Försätts gäldenären i konkurs, får beslut om utmätning ej fillämpas beträffande lön som förfaller under konkursen.

 

Prop. 1980/81:8                                                            Lagförslaget    26

Arbetsgivares skyldigheter

16      8 Utmätningsbeloppet skall innehållas endast i den mån lönen över­
skjuter det utmätningsfria beloppet.

Arbetsgivaren skall tillställa kronofogdemyndigheten innehållet belopp på fid och sätt som myndigheten bestämmer. Om särskild anledning före­ligger, fär arbetsgivaren åläggas att omedelbart tillställa myndigheten inne­hållet belopp.

17 8 Betalar arbetsgivaren ut lön i uppenbar strid mot beslut om
utmätning eller underlåter han att inom föreskriven fid eller på anfordran
tillställa kronofogdemyndigheten innehållet belopp, får hos arbetsgivaren
genast utsökas vad denne skulle ha innehållit eller har innehållit.

18      8 Arbetar gäldenären i annans förvärvsverksamhet utan lön eller mot
uppenbart för låg ersättning och kan till följd därav utmätning ej äga rum,
får kronofogdemyndigheten ålägga arbetsgivaren att, för tid efter det att
beslut därom har meddelats och till dess annat förordnas, till myndig­
heten utge så mycket som hade kunnat tagas ut genom utmätning om
skälig lön hade utgått för arbetet. Innan beslut meddelas skall gäldenären
och arbetsgivaren beredas tillfälle att yttra sig.

Åtgärd som avses i första stycket räknas som utmätning av lön. Under­låter arbetsgivaren att utge belopp som har bestämts genom beslutet, gäller vad som sägs i 17 S-

Särskilda bestämmelser

19 8 Samfidigt som utmätning sker av lön får även annan tillgång utmätas till säkerhet för sökandens fordran. Med vidare åtgärd i den delen får anstå under högst ett år i avvaktan på att lön innehålls till betalning av fordringen.

20 § Sedan lön har betalats ut, gäller om utmätning av medlen vad som sägs i 5 kap.

Straffbestäm melse

21 § Arbetsgivare, som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att inom föreskriven tid tillställa kronofogdemyndigheten belopp som skulle ha innehållits enligt beslut om utmätning, döms till böter.

8 kap. Allmänna bestämmelser om exekutiv försäljning m.m.

Inledande bestämmelser

1 8     Utmätt egendom säljs genom kronofogdemyndighetens försorg.

I 9 kap. finns bestämmelser om indrivning av utmätt fordran och om åtgärder efter utmätning av pantbrev eller intecknat skuldebrev.

Bestämmelser om försäljning av utmätt egendom gäller i tillämpliga delar även när egendom skall säljas exekutivt under konkurs.

 

prop. 1980/81:8                                                            Lagförslaget    27

1 6 Om sökanden beträffande egendom för vilken enligt 10-12 kap. skyddsbelopp skall bestämmas visar att hans fordran är förenad med bättre särskild förmånsrätt än som följer av utmätningen, kan han begära att försäljningsvillkoren bestäms med hänsyn till förstnämnda förmånsrätt. Härvid tillämpas vad som föreskrivs om borgenärs anslutningsrätt.

Tidsfrist for försäljning och hinder mot försäljning

3 8 Försäljning av utmätt egendom skall ske utan dröjsmål, om ej hinder
möter. I 10-12 kap. föreskrivs särskilda tidsfrister beträffande egendom
som avses där.

Kronofogdemyndigheten får bevilja anstånd med försäljningen på be­gäran av utmätningssökanden eller gäldenären. På begäran av gäldenären får anstånd beviljas endast om utmätningssökanden medger det eller särskilda skäl föreligger.

4 8 När utmätning har skett med stöd av 3 kap. 6 8, får egendomen ej
säljas utan gäldenärens samtycke förrän exekufionstiteln har vunnit laga
kraft. Motsvarande gäller, om utmätning har skett på grund av bevis i mål
om betalningsforeläggande att utmätning får äga mm och gäldenären har
sökt återvinning.

Lös egendom som har betydande värde eller fast egendom får ej heller i annat fall säljas utan gäldenärens samtycke, om ej exekutionstiteln har vunnit laga kraft eller får verkställas såsom lagakraftägande dom.

Lös egendom som hastigt faller i värde eller kräver alltför kostsam vård skall utan hinder av första eller andra stycket säljas så snart som möjligt.

5 8 Har tredje man eller sökanden enligt 4 kap. 20, 22 eller 26 8 förelagts
att väcka talan, får den utmätta egendomen ej utan tredje mannens
samtycke säljas innan tvisten har blivit slutligt avgjord eller, när föreläg­
gande har givits tredje man, tiden för väckande av talan har gått ut. För­
säljning får dock ske, om det kan antagas att tvisten ej påverkar köpeskil­
lingen i väsentlig mån eller om egendomen är sådan som avses i 4 8 tredje
stycket i detta kapitel.

Pågår i annat fall rättegång om utmätt egendom, får kronofogdemyn­digheten ge det anstånd med försäljningen som är påkallat av omständig­heterna.

6 § När utmätning har skett hos dödsbo, får egendomen ej utan
dödsboets samtycke säljas innan en månad har förflutit från det att boupp­
teckning förrättades eller tiden för förrättandet gick ut eller, om boet
förvaltas av boutredningsman, innan uppgörelse har skett med borge­
närerna. Försäljning får dock ske, om sökanden har särskild förmånsrätt i
egendomen på annan grund än utmätningen eller om egendomen är sådan
som avses i 4 § tredje stycket.

När andel i dödsbo har utmätts, bör skifte avvaktas, om det ej medför oskäligt dröjsmål.

7 § Särskilda bestämmelser om hinder mot försäljning av fast egendom
finns i 12 kap.

 

Prop. 1980/81:8                                                            Lagförslaget    28

Andel i egendom

8 8 Har utmätning skett av andel i viss egendom som fillhör två eller
flera och är lagen (1904:48 s. 1) om samäganderäll fillämplig, kan krono­
fogdemyndigheten på yrkande av sökanden, gäldenären eller annan
delägare förordna att hela egendomen skall säljas. När någon av nämnda
sakägare har framställt sådant yrkande, skall de övriga beredas tillfälle att
yttra sig över yrkandet. I fråga om hinder mot försäljningen gäller 6 och 7
8§ lagen om samäganderätt.

Första stycket gäller ej andel i fordran, om andelen utan olägenhet kan drivas in för sig. Är så ej fallet, gäller första stycket i fråga om såväl indriv­ning som försäljning av hela fordringen.

9 8 Bifalls yrkande om försäljning som avses i 8 8, anses hela egendomen
utmätt. Försäljning får ej äga mm innan beslutet har vunnit laga kraft,
såvida ej egendomen är sådan som avses i 4 8 tredje stycket.

Framställs ej yrkande som avses i 8 8 eller vinner sådant yrkande ej bifall, skall den utmätta andelen bjudas ut till försäljning i den ordning som gäller för exekutiv försäljning av utmätt rättighet eller, i fråga om andel i fordran, drivas in när det kan ske. Detsamma gäller, om yrkande som avses i 8 8 har bifallits men försäljning av hela egendomen eller indrivning av hela fordringen ej kommer till stånd.

Tredje mans rätt till betalning

10      8 När utmätning har skett av annat fartyg än registrerat skepp eller
gods i fartyg eller av luftfartyg som ej är registrerat eller gods i luftfartyg,
har borgenär, vars fordran är förenad med sjöpanträtt eller luftpanträtt i
egendomen, rätt att få betalning ur egendomen, om han anmäler sin
fordran hos kronofogdemyndigheten innan egendomen säljs eller, om
försäljning sker under hand, senast när fördelning skall äga rum.

Borgenär, som har gjort anmälan som avses i första stycket, kan, om hans rätt till betalning är ostridig eller styrks, begära att egendomen säljs för hans fordran. Har sådan begäran framställts, får förfarandet ej läggas ned därför att frågan om försäljning för utmätningssökandens fordran för­faller.

11      8 Borgenär, vars fordran är förenad med handpanträtt eller reten­
tionsrätt i utmätt egendom, är skyldig att taga betalning i förtid i den
ordning som anges i 13 kap. Han är dock ej pliktig att avstå från sin pant-
eller retentionsrätt utan att hans fordran blir betald, om ej försäljning eller,
i fråga om utmätt fordran, indrivning sker för fordran med lika eller bättre
rätt.

12 § Borgenär, vars fordran är förenad med förmånsrätt i utmätt
egendom på grund av registrering av båtbyggnadsförskott, har rätt att få
betalning ur egendomen, om han anmäler sin fordran enligt vad som sägs i
10 8 första stycket.

13 8 Borgenär, vars fordran är förenad med företagsinteckning eller
annars med förmånsrätt i utmätt egendom enligt 5 § förmånsrättslagen
(1970:979), har rätt att få betalning ur egendomen, om han anmäler sin

 

Prop. 1980/81:8                                                            Lagförslaget    29

fordran hos kronofogdemyndigheten innan egendomen säljs eller, om försäljning sker under hand eller utmätt fordran drivs in, senast när för­delning skall äga mm.

Sökanden har dock företräde i den mån betalning till borgenär som avses i första stycket är obehövlig för att trygga borgenären och dem som har sämre förmånsrätt i egendomen enligt 5 8 förmånsrättslagen. Vid pröv­ningen skall hänsyn tagas även till säkerhet som borgenären på annan gmnd har i gäldenären fillhörig egendom.

14 § Borgenär, vars fordran är förenad med förmånsrätt i utmätt
• egendom på grund av betalningssäkring, har, i den mån fordringen är eller

blir fastställd och fömtsättningar för indrivning inträder, rätt att få betalning ur egendomen, om fordringen anmäls enligt vad som sägs i 13 8 första stycket.

15      8 Säljs egendom exekutivt under konkurs, skall betalning utgå för de
konkursboets kostnader som enligt 81 8 konkurslagen (1921:225) får tagas
ut ur egendomen, om kostnaderna anmäls enligt vad som sägs i 10 8 första
stycket.

När egendom säljs exekutivt under konkurs eller utmätt fordran drivs in under konkurs, har även borgenär, vars fordran är förenad med förmåns­rätt enligt 10 8 förmånsrättslagen (1970:979), rätt att få betalning ur egen­domen, om han anmäler sin fordran enligt vad som sägs i 13 8 första stycket.

16      § Om rätt till betalning när registrerat skepp, registrerat luftfartyg,
intecknade reservdelar till luftfartyg eller fast egendom har utmätts gäller
bestämmelsema i 10-12 kap.

Angående rätt fill betalning ur överskott, när fordran ej har anmälts i tid, finns bestämmelser i 13 kap.

Avbrytande av verkställigheten

17      § Verkställigheten skall avbrytas, om influtna medel förslår att täcka
sökandens fordran och fordringar med lika eller bättre rätt till betalning ur
medlen samt kostnad som skall tagas ut i målet.

Undantag från första stycket följer av 10 § andra stycket samt av 10 kap. 5 8,11 kap. 1 och 2 88 och 12 kap. 13 §.

Handräckning efter försäljning

18      8 När utmätt egendom har sålts, har köparen rätt att vid behov få
handräckning av kronofogdemyndigheten för att komma i besittning av
vad han har förvärvat. Därvid gäller i tillämpliga delar vad som sägs i 16
kap. 2-9, 11 och 12 88.

Särskild bestämmelse beträffande allmänna mål

19      8     Bestämmelserna i 3 8 gäller ej i allmänt mål.

 

Prop. 1980/81:8                                                            Lagförslaget   30

9 kap. Försäljning av lös egendom i allmänhet och indrivning av utmätt fordran m.m.

Allmänna bestämmelser om försäynmg

1 8 Utmätt lös egendom säljs på offentlig auktion eller under hand. För
försäljning under hand gäller särskilda fömtsättningar enligt 8 8-

Kronofogdemyndigheten får uppdraga åt annan att hålla aukfion. Detta kapitel gäller ej sådan lös egendom som avses i 10 eller 11 kap.

Försäljning på auktion

2 8 Aukfion skall kungöras i god tid och på lämpligt sätt. Kan det
förutses att sammanträde behöver hållas för fördelning av köpeskillingen,
skall kungörelsen innehålla uppgift om sammanträdet.

Sökanden, gäldenären och annan känd sakägare vars rätt beror av försäljningen skall i god tid underrättas särskilt.

3 8 Vid auktionen skall kronofogdemyndigheten, när anledning före­
ligger, lämna en kortfattad redogörelse för vad som har förekommit i
målet. Vidare skall, när det finns anledning, borgenär som har rätt till
betalning ur egendomen uppmanas att anmäla sin fordran samt villkoren
för försäljningen anges.

4 8 Inrop får ej godtagas, om det är sannolikt att avsevärt högre
köpeskilling kan uppnås.

Har tredje man handpanträtt eller retentionsrätt i utmätt egendom och skall denna säljas för fordran med sämre rätt, får försäljning ske endast om köpeskillingen förslår till betalning av tredje mannens fordran.

Utan hinder av första och andra styckena skall inrop godtagas, om samtliga berörda sakägare medger det.

5 § Köpeskillingen för inropad egendom skall betalas genast. Krono­
fogdemyndigheten kan dock ge anstånd med betalningen utom i fråga om
handpenning som myndigheten bestämmer. Egendomen skall hållas inne
till dess full betalning sker.

Om köpeskillingen eller handpenning ej betalas genast efter inropet, skall egendomen ropas ut på nytt.

Har anstånd givits, blir inropet ogihigt, om full betalning ej sker inom föreskriven tid.

6 § Sker ej inrop som godtas och fullföljs genom att köpeskillingen eller
handpenning betalas genast, skall nytt försäljningsförsök göras, om ej
sökanden avstår därifrån. Detsamma gäller, om inrop har blivit ogiltigt
enligt 5 8 tredje stycket.

Har två auktioner håUits utan att egendomen har blivit såld och saknas anledning antaga att egendomen kan säljas inom rimlig fid, skall nytt försäljningsförsök ej göras.

Om ny aukfion skall hållas, gäller vad som sägs i 2-5 8§. Anmälan av fordran som har skett för en aukfion gäller även för senare försäljnings-försök.

Skall nytt försäljningsförsök ej göras, skall utmätningen hävas. Detta

 

Prop. 1980/81:8                                                            Lagförslaget    31

gäller dock ej medel som har influtit eller inflyter med anledning av redan vidtagna åtgärder.

7 § När ny auktion hålls sedan inrop har blivit ogilfigt enligt 5 8 tredje
stycket, skall handpenningen användas fill betalning av förrättnings-
kostnaderna för den förra auktionen och för vård och förvaltning av
egendomen från det att inropet blev ogiltigt till dess att den nya auktionen
ägde mm. Om köpeskillingen vid den nya auktionen undersfiger det bud
som har antagits vid den förra, skall återstoden av handpenningen
användas för att täcka skillnaden. Vad som ej behöver tagas i anspråk skall
återlämnas när den nye inroparen har betalat köpeskillingen. Blir
egendomen ej såld vid den nya auktionen, är hela handpenningen för­
verkad.

Hålls ej ny auktion, skall handpenningen användas fill betalning av förrättningskostnader som har blivit onyttiga. Vad som ej behöver tagas i anspråk skall återlämnas.

Försäning under hand

8 8 Utmätt egendom bör säljas under hand, om det är sannolikt att högre
köpeskilling kan uppnås därigenom och sådan försäljning även i övrigt är
ändamålsenlig. Sökanden, gäldenären och annan känd sakägare vars rätt
beror av försäljningen skall beredas fillfälle att yttra sig i frågan, om
anledning föreligger därtill.

Försäljning får dock ej ske under hand, om egendomen häftar för sjö­dier luftpanträtt eller ovisshet råder härom samt det ej är känt vem som gör anspråk på sådan panträtt eller var han uppehåller sig.

9 8 Innan egendom säljs under hand skall anbud fordras in. I fråga om
försäljningsvillkoren fillämpas 4 och 5 8§.

Lämnas ej anbud som godtas, skall auktion sättas ut. Detta gäller dock ej, om sökanden avstår därifrån eller om aukfion har hållits tidigare och det därjämte saknas anledning antaga att egendomen kan säljas inom rimlig fid. Skall nytt försäljningsförsök ej göras, gäller 6 8 fjärde stycket.

Blir köpet ogilfigt fill följd av att full betalning ej sker inom föreskriven tid, gäller bestämmelsema 17 8. Vad som sägs om auktion i 7 8 första stycket gäller även försäljning under hand.

Försäning av egendom som innehas under förbehåll om återtaganderätt

10 6 Har utmätning skett av egendom som gäldenären har förvärvat på kredit under förbehåll om återtaganderätt för kreditgivaren, får egendomen säljas endast om köpeskillingen förslår till betalning av kredit­givarens fordran eller försäljningen med kreditgivarens samtycke i målet sker med förbehåll för hans rätt enligt avtalet.

Kreditgivarens fordran bestäms enligt 13 8 konsumentkreditlagen (1977:981) eller enligt 5 8 lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl. Är ej någon av dessa lagar tillämplig på avtalet, bestäms fordringen likväl enligt sistnämnda paragraf, varvid jämkning fär ske efter vad som är skäligt.

Sker försäljningen med förbehåll för kreditgivarens rätt, svarar därefter

 

Prop. 1980/81:8                                                            Lagförslaget    32

den som förvärvar egendomen i stället för gäldenären för dennes skyldig­heter enligt avtalet.

Indrivnmg av utmätt fordran

11      8 Om utmätt fordran är förfallen till betalning, skall kronofogdemyn­
digheten utan dröjsmål anmoda sekundogäldenären att betala sin skuld fill
myndigheten.

Betalar sekundogäldenären ej frivilligt, skall kronofogdemyndigheten utsöka fordringen, om exekutionstitel finns.

Vad som föreskrivs i 4 kap. 23 8 första stycket får fillämpas även när sekundogäldenären underlåter att betala utmätt fordran utan att ovisshet råder om fordringens bestånd.

12  8 Är utmätt fordran ej förfallen fill betalning, får kronofogdemyndig­heten träffa avtal med sekundogäldenären om förtida betalning av ford­ringen och om den nedsättning av fordringens belopp som kan föranledas därav.

13  8     Kan utmätt fordran ej drivas in inom rimlig tid, får den säljas.

Åtgärder efter utmätning av pantbrev m.m.

14      8 När pantbrev i skepp eller fasfighet har blivit iitmätt, skall den
intecknade egendomen tagas i anspråk, om sökanden yrkar det inom en
månad från utmätningen.

Har föreläggande meddelats enligt 4 kap. 23 8 andra stycket, får beslut att egendomen tas i anspråk ej meddelas innan tvisten har blivit slutligt avgjord, om ej domstolen finner att hinder ej möter.

När kronofogdemyndigheten har meddelat beslut att den intecknade egendomen tas i anspråk, anses den utmätt.

15      8 Har sökanden ej inom tid som anges i 14 8 första stycket yrkat att
den intecknade egendomen skall tagas i anspråk, skall pantbrevet pantför­
skrivas till honom.

Pantförskrivning sker genom att kronofogdemyndigheten till sökanden utfärdar bevis att pantbrevet utgör pant för hans fordran och överlämnar pantbrevet eller, om annan än den intecknade egendomens ägare innehar detta, undertättar innehavaren om pantförskrivningen. I underrättelsen skall anges att innehavaren ej får lämna ut handlingen till skada för sökanden. Andel i pantbrev som tillkommer delägare i intecknad egendom får ej pantförskrivas för sig.

Bestämmelsen i 14 8 andra stycket gäller även beträffande pantför­skrivning av pantbrevet.

16      8 Bestämmelserna i 14 och 15 88 gäller även när skuldebrev som är
intecknat i luftfartyg eller reservdelar till luftfartyg har utmätts hos den in­
tecknade egendomens ägare.

Pantförskrivning av inteckningshandlingen omfattar ej personligt betal­ningsansvar som enligt handlingen åvilar utmätningsgäldenären.

 

Prop. 1980/81:8                                                            Lagförslaget    33

10 kap. Försäljning av registrerat skepp

Inledande bestämmelser

1   8 Utmätt skepp som är infört i skeppsregistret säljs på offentlig auktion.

2   8 Bestämmelsema i detta kapitel gäller ej försäljning av andel i eller villkorlig rätt till skepp.

Tidsfrist för försäljning

3 6 Utmätt skepp bör säljas inom fyra månader från utmätningen eller, i
fall som avses i 4 kap. 27 8 eller 8 kap. 1 8 tredje stycket, från det att
begäran om försäljning kom in till kronofogdemyndigheten, om ej hinder
möter eller anstånd beviljas enligt 8 kap. 3 8.

Utlösnings- och anslutningsrätt

4 § Borgenär eller annan vars rätt kan vara beroende av skeppets för­
säljning får utlösa sökanden. Han träder därigenom i sökandens ställe.

Den som vill utlösa sökanden skall, innan skeppet har sålts, fill krono­fogdemyndigheten betala exekutionsfordringen och uppkomna förrätt­ningskostnader.

5 § Borgenär, vars fordran är förenad med sjöpanträtt i skeppet, kan
begära att detta säljs för hans fordran, om hans rätt till betalning är
ostridig eller styrks. Hör skeppet till konkursbo, har även borgenär, vars
fordran är förenad med panträtt på gmnd av inteckning, retenfionsrätt
eller förmånsrätt enligt 10 8 förmånsrättslagen (1970:979), sådan befogen­
het.

Skall arvode eller annan kostnad för skeppets förvaltning under konkurs utgå ur skeppet, kan förvaltaren begära att det säljs for den fordringen.

Om borgenär, vars fordran är förenad med sjöpanträtt i skeppet, har begärt att det säljs för hans fordran, får förfarandet ej läggas ned därför att frågan om försäljning för annan borgenärs eller konkursboets räkning för­faller.

I fråga om rätt att utlösa borgenär eller konkursbo som har anslutit sig enligt första eller andra stycket tillämpas bestämmelserna 14 8.

Åtgärder före auktion

6 8 Auktion skall kungöras i god tid och på lämpligt sätt. Kungörelsen
skall innehålla uppgift om sammanträde för fördelning av köpeskillingen.

Innehavare av fordran som bör iakttagas vid auktionen skall i kun­görelsen uppmanas att anmäla sin rätt till kronofogdemyndigheten senast vid auktionen.

7 8 Minst trettio dagar före auktionen skall underrättelser om försälj­
ningen sändas till sökanden och ägaren samt fill kända borgenärer som har
sjöpanträtt, panträtt på grund av inteckning, retentionsrätt eller förmåns­
rätt på gmnd av betalningssäkring. Blir sådan borgenär känd senare, skall

3   Riksdagen 1980181. 1 saml. Nr 8. Del I

 

Prop. 1980/81:8                                                            Lagförslaget   34

underrättelse genast sändas till honom. Har registermyndigheten uppgift om adress, skall den användas. Underrättelse till utrikes ort skall om möjligt sändas med flygpost.

8 8 Har auktionen ej blivit utlyst så som anges i 6 och 7 88, skall den
inställas och ny fid sättas ut, om bristen är väsentlig och ej kan avhjälpas
på annat sätt.

Förhandling och sakägarförteckning

9 8 Vid början av aukfionen skall kronofogdemyndigheten lämna en
kortfattad redogörelse för innehållet i handlingarna och för vidtagna
åtgärder. Innehavare av fordran som bör iakttagas vid auktionen skall
uppmanas att anmäla den. Har sådan fordran anmälts hos kronofogdemyn­
digheten före auktionen, skall det meddelas.

Närvarande sakägare skall beredas tillfälle att yttra sig om anmälda anspråk och de villkor som skall gälla för försäljningen.

När förhandlingen har avslutats, upprättas sakägarförteckning.

10 8 I sakägarförteckningen upptas, förutom exekutionsfordringen,
fordran som är förenad med sjöpanträtt, panträtt på grund av inteckning,
retentionsrätt eller förmånsrätt på grund av betalningssäkring samt förrätt­
ningskostnaderna.

Om skeppet hör till konkursbo, upptas även arvode och annan kostnad för skeppets förvaltning under konkursen. Är skeppet därjämte utmätt eller taget i anspråk genom betalningssäkring, upptas fordran som skall utgå med förmånsrätt enligt 10 8 förmånsrättslagen (1970:979).

Med fordran som är förenad rned panträtt på gmnd av inteckning avses även fordran för vilken skepp har tagits i anspråk enligt 9 kap. 14 § samt rätt till betalning på gmnd av ägarhypotek.

11      8 Fordringama upptas efter det företräde som gäller enligt lag. Ränta
och annan biförpliktelse upptas före fordringens kapitalbelopp, om ej
borgenären yrkar annat.

Förrättningskostnadema upptas närmast före exekutionsfordringen.

Fordran upptas även om den är beroende av villkor eller tvisfig. Är panträtt för fordran beroende av att sökt inteckning beviljas, upptas ford­ringen med det företräde som tillkommer den om inteckningen beviljas.

När försäljning har begärts av förvaltaren i konkurs, anses konkursboet som sökande utan förmånsrätt, om ej anslutning har skett enligt 5 8.

12      8 Fordran upptas med det belopp till vilket den beräknas uppgå den
dag då fördelningssammanträde skall äga rum. Beträffande fordran med
sjöpanträtt skall iakttagas vad som föreskrivs i 249 8 andra stycket andra
meningen sjölagen (1891:35 s. 1). Panträtt på grund av inteckning får ej
åtnjutas för mer än pantbrevets belopp jämte tillägg enligt 264 8 sjölagen.
Understiger fordringen pantbrevets belopp, upptas återstoden som ägar­
hypotek.

Om i skeppet gäller pantbrev som ej innehas av ägaren och någon fordran för vilken pantbrevet utgör säkerhet ej har blivit anmäld, upptas pantbrevets belopp och ett fill tio procent av detta belopp beräknat tillägg.

Ägarhypotek upptas utan fillägg enligt 264 8 sjölagen.

 

Prop. 1980/81:8                                                            Lagförslaget    35

13 6    I övrigt anges i sakägarförteckningen

1.    sammanlagda beloppet av fordringar med bättre rätt än exekutions­
fordringen och förrättningskostnaderna (skyddsbeloppet) samt vilka ford­
ringar som är skyddade,

2.  det lägsta bud som måste avges för att skeppet enligt 14 8 skall få säljas,

3.  betalningsvillkoren.

Villkor för försäljning

14      8 Vid försäljningen skall skyddsbeloppet täckas av köpeskillingen för
skeppet och andra medel som finns att tillgå.

15 8 Köpeskillingen skall betalas kontant. Efter medgivande av
borgenär, vars fordran enligt sakägarförteckningen är förenad med
panträtt på gmnd av inteckning, får dock vad som faller inom köpeskil­
lingen och pantbrevets belopp innestå i avräkning på köpeskillingen, om
det ej är fråga om sådan fordran som avses i 11 8 tredje stycket.

I sakägarförteckningen skall anmärkas, om fordran ej får innestå.

16      § Den som ropar in skeppet är skyldig att efter inropet lämna hand­
penning som motsvarar en sjättedel av köpeskillingen, dock ej mindre än
de förrättningskostnader som skall utgå ur skeppet.

Handpenningen skall betalas kontant, om ej inroparen ställer säkerhet för beloppet. Som säkerhet får godtagas även fordran som är förenad med panträtt på gmnd av inteckning i skeppet, om den täcks av köpeskillingen och kan anses betryggande.

Staten, kommun, landstingskommun och kommunalförbund behöver ej lämna handpenning men blir i fall som avses i 22 8 ersättningsskyldiga intill motsvarande belopp.

Obetald del av den kontanta köpeskillingen skall betalas senast vid det sammanträde som enligt 6 8 har kungjorts för köpeskillingens fördelning.

När köpeskillingen har till fiillo betalats, får köparen komma i besittning av skeppet.

Köparen blir personligen betalningsskyldig för vad som enligt överens­kommelse har avräknats på köpeskillingen och den förre ägaren blir fri från ansvar härför.

17      8 På begäran av de sakägare vilkas rätt beror därav kan försäljningen,
såvitt avser annat än erläggande av handpenning och den återstående
kontanta köpeskillingen samt köparens rätt att komma i besittning av
skeppet, ske på andra villkor än som anges i detta kapitel. Skyddsbeloppet
får höjas även om borgenär som ej själv har begärt försäljning motsätter sig
det.

Auktionen

18 § Innan skeppet ropas ut skall redogörelse lämnas för innehållet i sakägarförteckningen. Upplysning skall lämnas om att skeppet ropas ut med förbehåll att inrop skall prövas enligt 19 8.

 

Prop. 1980/81:8                                                            Lagförslaget    36

19      § Innan inrop godtas skall kionofogdemyndigheten pröva, om det i 14
8 angivna villkoret för försäljning är uppfyllt. Även om detta är förhål­
landet får inropet ej godtagas, om det är sannolikt att avsevärt högre
köpeskilling kan uppnås.

Utan hinder av första stycket skall inrop godtagas, om samtliga berörda sakägare medger det. Sökanden kan medge att inrop godtas fastän förrätt­ningskostnadema ej har blivit täckta.

Inrop får ej mot sökandens bestridande godtagas, om exekutionsford­ringen ej täcks.

20      6 Sedan inrop har godtagits skall inroparen omedelbart lämna före­
skriven handpenning. Kronofogdemyndigheten kan dock på begäran göra
ett kort uppehåll i handläggningen för att bereda inroparen tillfälle att
anskaffa handpenning, om uppehållet ej kan antagas medföra beaktans­
värd olägenhet. Lämnas ej handpenning, skall skeppet ropas ut på nytt.

Fullgör ej inroparen sin betalningsskyldighet enligt 16 § Qärde stycket, är inropet ogiltigt.

21      8 Sker ej inrop som godtas och fullföljs genom att handpenning
lämnas, skall nytt försäljningsförsök göras, om sökanden begär det inom
en vecka från auktionen. Har inrop blivit ogilfigt enligt 20 8 andra stycket,
skall nytt försäljningsförsök göras, om ej sökanden avstår därifrån.

Har två auktioner hållits utan att skeppet har blivit sålt och saknas anledning antaga att skeppet kan säljas inom rimlig tid, får krono­fogdemyndigheten avvisa begäran om nytt försäljningsförsök.

Om ny auktion skall hållas, gäller vad som sägs i 6-20 88- Anmälan av fordran som har skett för en auktion gäller även för senare auktion.

Skall nytt försäljningsförsök ej göras, skall utmätningen hävas. Detta gäller dock ej medel som har influtit eller inflyter med anledning av redan vidtagna åtgärder.

22      8 När ny auktion hålls sedan inrop har blivit ogilfigt enligt 20 8 andra
stycket, skall handpenningen tagas i anspråk i den mån det behövs för att
sammanlagt samma belopp skall uppnås som vid den förra auktionen
jämte ränta därå, beräknad enligt 5 8 räntelagen (1975:635), från utsatt dag
för köpeskillingens fördelning till och med den nya dagen för sådan för­
delning och för att även förrättningskostnadema med anledning av den nya
auktionen skall täckas. Detta gäller även om ändrade förhållanden har
inträtt. Vad som ej behöver tagas i anspråk skall återlämnas när den nye
inroparen har fullgjort sin betalningsskyldighet. Blir skeppet ej sålt vid den
nya auktionen, är hela handpenningen förverkad.

Hålls ej ny auktion, skall handpenningen användas till betalning av förrättningskostnader som har blivit onyttiga. Vad som ej behöver tagas i anspråk skall återlämnas.

23      8 Köparen skall fullgöra sin betalningsskyldighet enligt 16 8 fjärde
stycket även om auktionen överklagas.

Utan hinder av att auktionen överklagas får köparen komma i besittning av skeppet, om ej annat har förordnats enligt 18 kap. 12 eller 19 8 innan han har blivit berättigad därtill. Får han på gmnd av sådant förordnande ej komma i besittning av skeppet och är hindret ej hävt inom tre månader från utsatt dag för köpeskillingens fördelning, får han frånträda köpet och

 

Prop. 1980/81:8                                                            Lagförslaget    37

återfå vad han har betalat jämte upplupen ränta, om han gör anmälan därom hos kronofogdemyndigheten medan hindret alltjämt består.

Särskild bestämmelse beträffande allmänna mål

24 8    Bestämmelsen i 3 8 gäller ej i allmänt mål.

11 kap. Försäljning av registrerat luftfartyg m.m.

1 8 Beträffande exekutiv försäljning av registrerat luftfartyg och inteck­
nade reservdelar till luftfartyg tillämpas 10 kap., om ej annat föreskrivs
nedan.

I fråga om vissa främmande luftfartyg eller intecknade reservdelar till sådana luftfartyg skall även tillämpas lagen (1955:229) i anledning av Sveriges tillträde till 1948 års konvention rörande intemafionellt erkän­nande av rätt till luftfartyg.

Bestämmelserna i detta kapitel gäller ej försäljning av andel i eller vill­korlig rätt till luftfartyg eller reservdelar.

2 8 Vad som sägs om sjöpanträtt i 10 kap. 5, 7 och 10 88 skall i stället
gälla luftpanträtt.

Kungörandet av auktion enligt 10 kap. 6 8 skall ske minst sex veckor i förväg. Underrättelser enligt 10 kap. 7 8 skall sändas i rekommenderade brev minst en månad före aukfionen. Innehåller inskrivningsboken uppgift om adress, skall den användas.

Vad som sägs i 10 kap. 8 8 är tillämpligt även när bestämmelse i andra stycket har åsidosatts.

3 8 Vad som sägs om pantbrev och tillägg i 10 kap. 12 och 15 88 skall i
stället gälla intecknat skuldebrev joch ränta som anges i 19 a 8 lagen
(1955:227) om inskrivning av rätt fill luftfartyg. I fall som avses i 10 kap. 12
8 andra stycket upptas, i stället för tio procents tillägg, ett belopp mot­
svarande eft års ränta enligt det intecknade skuldebrevet.

Om reservdelar skall säljas på begäran av borgenär som ej har inteck­ning för sin fordran, får skyddsbelopp enligt 10 kap. 13 8 1 ej i något fall bestämmas högre än fill två tredjedelar av det värde som i målet har åsatts reservdelarna av sakkunniga som kronofogdemyndigheten har anlitat.

I fall som avses i andra stycket får, vid fördelning av influtna medel, den som har inteckning i reservdelarna ej fill skada för borgenär som ej har in­teckning göra sin rätt gällande till högre belopp än som svarar mot två tredjedelar av köpeskillingen minskad med förrättningskostnaderna. Därvid skall i fall som avses i 10 kap. 22 8 handpenning fÖr reservdelarna läggas fill köpeskillingen, i den mån den ej skall tillkomma inroparen.

4 8 Vid försäljning av flera luftfartyg skall varje luftfartyg ropas ut för
sig. Luftfartyg som är i samma ägares hand och svarar för samma ford­
ringar skall dock ropas ut gemensamt, om ägaren eller borgenär ej begär
särskild försäljning av visst eller vissa luftfartyg. Särskild sakägarförteck­
ning skall upprättas för egendom som ropas ut för sig. Beträffande fordran
för vilken flera luftfartyg svarar skall i förteckningen anmärkas att mindre

 

Prop. 1980/81:8                                                            Lagförslaget    38

belopp än som anges i förteckningen kan komma att falla på egendomen till följd av att köpeskillingen för annan egendom lämnar tillgång till betalning av fordringen eller del därav.

Bestämmelserna i första stycket gäller också i fråga om försäljning av luftfartyg och intecknade reservdelar. Luftfartyg och reservdelar får dock ej ropas ut gemensamt, om fordran har bevakats av borgenär som ej har inteckning i reservdelarna.

Reservdelar som ej ropas ut gemensamt med luftfartyg kan på begäran av ägaren eller borgenär ropas ut i skilda poster, med förbehåll att försälj­ning av sådan post sker endast om försäljningen med hänsyn även fill de bud som avges för andra poster kan godtagas enligt 10 kap. 19 8.

5 6 Omfattar inteckning flera luftfartyg eller luftfartyg och reservdelar, får fordringen innestå enligt 10 kap. 15 8 endast om all den intecknade egendomen har blivit utmätt och säljs vid gemensamt utrop.

I stället för 10 kap. 16 8 sjätte stycket gäller 33 8 lagen (1955:227) om inskrivning av rätt till luftfartyg.

12 kap. Försäljning av fast egendom

Inledande bestämmelser

1  § Utmätt fast egendom säljs på offentlig auktion, om ej annat följer av 15 eller 57 8.

2  § Vad som i detta kapitel sägs om fordran som är förenad med panträtt gäller även fordran för vilken fast egendom har tagits i anspråk enligt 9 kap. 14 8 samt, om ej annat följer av särskilda bestämmelser i kapitlet, rätt till betalning på grund av ägarhypotek.

Förberedande åtgärder

3       § Utmätt fastighet skall beskrivas och värderas så snart det är lämpligt
med hänsyn till det fortsatta förfarandet. Tillbehör skall anges i beskriv­
ningen och värderas för sig i den mån det är påkallat med hänsyn till deras
värde eller av annan orsak.

Om fastighet som är intecknad gemensamt med annan fastighet skall säljas och särskilt taxeringsvärde saknas för någon av fastighetema, skall var och en av dem värderas.

Vid behov får sakkunnig person anlitas för beskrivning och värdering.

4   8 Fastighetens ägare skall pä anmodan tillhandahålla de handlingar som visar hans äganderätt eller tiänar till upplysning om rättigheter som besvärar fastigheten eller om tillbehör fill denna och uppge vilka som har fordran eller rättighet som bör iakttagas vid egendomens försäljning. Kronofogdemyndigheten skall även på annat sätt söka införskaffa utredning i dessa hänseenden samt om den belastning som rätfighet utgör och det vederlag som utgår.

5   6    Pantbrev som gäller i fastigheten och ej är belånat får tagas i förvar

 

Prop. 1980/81:8                                                            Lagförslaget    39

av kronofogdemyndigheten. Sedan pantbrevet har tagits i förvar, får det ej pantförskrivas utan myndighetens fillstånd.

Förvaltning av utmätt fastighet

6 § Ägare till utmätt fastighet får ej minska dess värde genom att
överlåta fillbehör eller genom att annat än till husbehov avverka skog,
bedriva gms- eller stentäkt eller på annat sätt utnyttja naturtillgångarna
eller förändra fastigheten. Om ej annat följer av 8 eller 9 §, får han i övrigt
tillgodogöra sig vanlig avkastning till dess fastigheten har sålts och skall
tillträdas av köparen. Sådan rätt föreligger dock ej i fråga om växande
gröda eller annan avkastning som har förklarats ingå i försäljningen.

Ägaren får ej upplåta rättighet som går utöver vad som är medgivet enligt första stycket. Kronofogdemyndigheten kan förbjuda honom att upplåta rättighet som kan försvåra fastighetens försäljning.

På begäran av ägaren kan kronofogdemyndigheten medge undantag från första eller andra stycket i den mån det kan ske utan intrång i utmätnings­sökandens rätt och i övrigt är lämpligt.

7  8 På begäran av borgenär kan kronofogdemyndigheten vid behov taga vård om tillbehör fill fasfigheten.

8  8 Arrendeavgift, hyra eller annan avkastning som förfaller till betalning under förfarandets gång skall, om borgenär begär det och skäl föreligger, uppbäras av kronofogdemyndigheten eller syssloman som myndigheten förordnar. Kronofogdemyndigheten skall i sådant fall utan dröjsmål meddela den betalningsskyldige förbud att betala fill annan än myndig­heten eller sysslomannen.

9  8 Kan det befaras att ägaren vanvårdar fastigheten eller förfogar över den i strid med 6 8 eller att egendomen på annat sätt försämras i större mån, kan kronofogdemyndigheten på begäran av borgenär förordna syssloman att omhändertaga och förvalta fastigheten.

10      8 Arrendeavgift, hyra och annan avkastning som syssloman uppbär
skall redovisas till kronofogdemyndigheten vid tidpunkt som myndigheten
bestämmer.

Tidsfrist for försäljning

11 § Utmätt fastighet bör säljas inom fyra månader från utmätningen eller, i fall som avses i 4 kap. 27 8 eller 8 kap. 1 8 tredje stycket, från det att begäran om försäljning kom in till kronofogdemyndigheten, om ej hinder möter eller anstånd beviljas enligt 8 kap. 3 8- Anstånd får ej utan synner­liga skäl medges utöver ett år från nämnda tidpunkt.

Utlösnings- och anslutnuigsrätt

12 §     Borgenär eller annan vars rätt kan vara beroende av fastighetens försäljning får ufiösa sökanden. Han träder därigenom i sökandens ställe. Den som vill ufiösa sökanden skall, innan fastigheten har sålts, till

 

Prop. 1980/81:8                                                            Lagförslaget    40

kronofogdemyndigheten betala exekutionsfordringen och uppkomna förrättningskostnader.

13      § Borgenär, vars fordran är förenad med förmånsrätt i fastigheten
enligt 6 8 1 eller 7 8 1 eller 2 förinånsrättslagen (1970:979), kan begära att
fastigheten säljs för hans fordran, om hans rätt till betalning är ostridig
eller styrks. Hör fasfigheten fill konkursbo, har även borgenär, vars
fordran är förenad med panträtt i fastigheten, sådan befogenhet.

Vill borgenär ansluta sig enligt första stycket, skall han anmäla det hos kronofogdemyndigheten senast två veckor före bevakningssammanträdet.

Om borgenär, vars fordran är förenad med förmånsrätt i fastigheten enligt 6 8 1 eller 7 8 1 eller 2 förmånsrättslagen, har begärt att fastigheten säljs för hans fordran, får förfarandet ej läggas ned därför att frågan om försäljning för annan borgenärs eller konkursboets räkning förfaller.

1 fråga om rätt att utlösa den som har anslutit sig enligt första stycket tillämpas bestämmelserna i 12 8-

Försäynuig av fastighetstillbehör

14      8 Är det sannolikt att tillbehör kan med fördel säljas för sig utan
samtidig försäljning av fasfigheten i övrigt, skall kronofogdemyndigheten
sätta ut sammanträde för prövning av frågan. Till sammanträdet skall
kronofogdemyndigheten kalla sökanden, fastighetens ägare och envar för
myndigheten känd innehavare av panträtt i fastigheten eller av annan
rättighet som kan påverkas av försäljningen.

Blir vid sammanträdet närvarande sakägare ense om att tillbehör bör säljas för sig, förordnar kronofogdemyndigheten i enlighet därmed, om ej särskilda skäl föranleder annat. Uppnås ej enighet om särskild försäljning, får kronofogdemyndigheten förordna därom endast om synnerliga skäl föreligger.

Råder tvist om tillbehör, tillämpas vad som sägs i 8 kap. 5 S.

15      8 Särskild försäljning av tillbehör sker enligt bestämmelsema om
försäljning av utmätt lös egendom i allmänhet.

Tillbehör som säljs för sig upphör att höra till fasfigheten, även om det ej skiljs från denna.

16      8 Vad som har influtit genom särskild försäljning av fillbehör till­
kommer dem som har fordringar med rätt i fastigheten med det företräde
mellan dem som gäller enligt lag. Den som har fordran med panträtt i
fastigheten kan avstå från betalning utan att det minskar hans rätt i fastig­
heten i övrigt. Innehavare av fordran med panträtt på grund av gemensam
inteckning får dock ej avstå från betalning ur tillbehörsmedel under annan
förutsättning än att samtycke till avståendet har lämnats av såväl ägare till
övriga av inteckningen besvärade fastigheter som innehavare av panträtt
vilken gäller i en eller flera av fastigheterna med lika rätt som eller sämre
rätt än inteckningen.

Avstående som inverkar på villkoren vid fastighetens försäljning på auktion skall ske senast vid bevakningssammanträdet och kan därefter ej återkallas.

17      §     Om medel som har influtit genom särskild försäljning av tillbehör

 

Prop. 1980/81:8                                                            Lagförslaget    41

förslår att förnöja sökanden samt dem som har bättre rätt och ej har avstått från betalning, skall förfarandet avbrytas, såvida ej egendomen är avträdd till konkurs och förvaltaren begär att förfarandet skall fortgå.

Åtgärder före försäljning på auktion

18      8 Tid och plats för auktion på fastighet bestäms av kronofogdemyn­
digheten.

Fastighetens ägare och innehavare av nyttjanderätt till fastigheten är skyldiga att låta fasfigheten visas på lämplig tid.

19  8 För förhandling om försäljningen skall bevakningssammanträde hållas antingen samma dag som auktionen eller lämplig dag före denna.

20  § Auktionen skall kungöras i god fid och på lämpligt sätt. Kungö­relsen skall innehålla uppgift om bevakningssammanträde och samman­träde för fördelning av köpeskillingen.

Innehavare av fordran eller rättighet som bör iakttagas vid auktionen skall i kungörelsen uppmanas att anmäla sin rätt till kronofogdemyn­digheten senast vid bevakningssammanträdet.

Har kronofogdemyndigheten förordnat om särskild försäljning av till­behör, får kungörelsen ej utfärdas förrän försäljningen har vunnit laga kraft och köpeskillingen har betalats eller frågan om sådan försäljning har för­fallit.

21      8 Sökanden, ägaren samt kända innehavare av fordringar och rättig­
heter som bör iakttagas vid auktionen skall i god tid särskilt underrättas
om denna.

Har anslutning enligt 13 8 ägt mm, skall underrättelse därom ske enligt första stycket.

22      8 Har auktionen och sammanträdena ej blivit utlysta så som anges i
20 och 21 §§, skall de inställas och nya fider sättas ut, om bristen är
väsentlig och ej kan avhjälpas på annat sätt.

Bevakningssamman trade

23 § Vid bevakningssammanträdet skall kronofogdemyndigheten lämna en kortfattad redogörelse för innehållet i handlingarna och för vidtagna åtgärder. Innehavare av fordran eller rättighet som bör iakttagas vid auktionen skall uppmanas att anmäla den. Har sådan fordran eller rättighet anmälts hos kronofogdemyndigheten före sammanträdet, skall det meddelas.

Närvarande sakägare skall beredas tillfälle att yttra sig om anmälda anspråk och de villkor som skall gälla för försäljningen.

Om tillbehör har sålts för sig, behandlas särskilt hur den behållna köpeskillingen för tillbehöret skall användas, i den mån det inverkar på villkoren för fastighetens försäljning.

 

Prop. 1980/81:8                                                            Lagförslaget    42

Sakägarförteckning

24 § När förhandlingen vid bevakningssammanträdet har avslutats,
upprättas sakägarförteckning.

25      6    I sakägarförteckningen upptas fömtom exekutionsfordringen

1.  fordran som skall utgå med förmånsrätt enligt 6 S 1 eller 7 8 1 eller 2 förmånsrättslagen (1970:979) och som förfaller till betalning senast den till­trädesdag som anges i 36 8,

2.  fordran som är förenad med panträtt i fasfigheten,

3.  fordran som är förenad med förmånsrätt i fastigheten på grund av betalningssäkring,

4.  nyttjanderätt, servitut eller rätt till elektrisk kraft som besvärar fastig­heten, om rättigheten är inskriven eller gmndar sig på skriftlig handhng som är tillgänglig, dock ej sådan rättighet som skall bestå oavsett fastig­hetens försäljning,

5.  förrättningskostnaderna.

Om fasfigheten hör till konkursbo, upptas även arvode och annan kostnad för fastighetens förvaltning under konkursen.

26      8 Fordringar och rättigheter upptas efter det företräde som gäller
enligt lag. Ränta och annan biförpliktelse upptas före fordringens kapital­
belopp, om ej borgenären yrkar annat.

Förrättningskostnaderna upptas närmast före exekutionsfordringen.

Fordran eller rättighet upptas även om den är beroende av villkor eller tvisfig. Är panträtt för fordran beroende av att sökt inteckning beviljas eller är inskrivning av rättighet sökt men ännu ej beviljad, upptas ford­ringen eller rättigheten med det f(ireträde som tillkommer den om inteck­ningen eller inskrivningen beviljas.

När försäljning har begärts av förvaltaren i konkurs, anses konkursboet som sökande utan förmånsrätt, orn ej anslutning har skett enligt 13 S.

27      8 Fordran upptas med det belopp fill vilket den beräknas uppgå på
tillträdesdagen, dock med den begränsning som kan följa av att panträtt ej
får åtnjutas för mer än pantbrevets belopp jämte tillägg enligt 6 kap. 3 8
jordabalken. Understiger fordringen pantbrevets belopp, upptas åter­
stoden som ägarhypotek.

Om i fastigheten gäller pantbrev som ej innehas av ägaren och någon fordran för vilken pantbrevet utgör säkerhet ej har blivit anmäld, upptas pantbrevets belopp och ett till tio procent av detta belopp beräknat tillägg.

Ägarhypotek upptas utan fillägg enligt 6 kap. 3 8 jordabalken.

28  §     Rättighet upptas utan att något belopp anges.

29  8     I övrigt anges i sakägarförteckningen

 

1.   sammanlagda beloppet av fordringar med bättre rätt än exekutions­fordringen och förrättningskostnadema (skyddsbeloppet) samt vilka ford­ringar som är skyddade,

2.   i vad mån behållen köpeskilling för tillbehör skall användas för betalning av fordringar som har upptagits i förteckningen,

3.   det lägsta bud som måste avges för att fastigheten enligt 32 8 skall få säljas,

4.   vilka rättigheter som enligt 33 8 första stycket är skyddade utan

 

Prop. 1980/81:8                                                            Lagförslaget    42

förbehåll eller enligt 33 8 andra stycket skall förbehållas vid försäljningen,

5. betalningsvillkoren och tillträdesdag.

Av fordran som gäller endast i andel i fasfigheten skall vid tillämpning av första stycket 1 medräknas så mycket som med hänsyn till andelens storlek och fordringens läge täcks, när övriga fordringar med bättre rätt än exekutionsfordringen samt förrättningskostnadema är fullt täckta.

Köpeskilling för tillbehör får ej tagas i anspråk för betalning av fordran inom skyddsbeloppet i vidare mån än som har angivits i sakägarförteck­ningen.

30      8     I sakägarförteckningen skall i förekommande fall erinras om

1.  verkan av underlåten uppsägning av arrende- eller hyresavtal i fall som avses i 46 § andra stycket samt rätt fill förlängt avtal eller skadestånd som enligt lag fillkommer arrendator eller hyresgäst om han blir uppsagd med anledning av fastighetens försäljning,

2.  rätt att bo kvar såsom hyresgäst som enligt lag tillkommer bostads­rättshavare,

3.  rätt att bo kvar på fastigheten som kronofogdemyndigheten enligt 36 8 tredje stycket har medgivit ägaren.

31 8      Om försäljningen enligt 37 8 skall ske på avvikande villkor,
upprättas sakägarförteckningen i enlighet därmed.

Villkor för försäljning på auktion

32  8 Vid försäljningen skall skyddsbeloppet täckas av köpeskillingen för fastigheten, behållen köpeskilling för tillbehör i den mån den enligt sakägarförteckningen skall användas till betalning av fordringar inom skyddsbeloppet, behållen avkastning och andra medel som finns att tillgå.

33  § Tomträtt som har inskrivits är vid försäljningen skyddad utan särskilt förbehåll. Annan nyttjanderätt samt servitut och rätt fill elektrisk kraft är skyddade utan särskilt förbehåll, om rättigheten har bättre rätt än exekufionsfordringen.

1 andra fall än som avses i första stycket skall nyttjanderätt, servitut och rätt till elektrisk kraft särskilt förbehållas, om det saknas anledning antaga att rättigheten belastar fastigheten till beaktansvärd skada för innehavare av fordran med bättre rätt. Härvid skall rätt till betalning på grund av ägar­hypotek ej anses som fordran.

Bestämmelser om inskränkningar i rätten att föra talan mot beslut angående förbehåll som avses i andra stycket finns i 18 kap.

Rättighet som ej enligt första stycket är skyddad utan särskilt förbehåll och ej heller har förbehållits enligt andra stycket kan skyddas genom förbehåll vid auktionen enligt 39 8-

34      8 I avräkning på köpeskillingen för fastigheten skall innestå kapital­
beloppet av sådan fordran inom skyddsbeloppet som är förenad med
panträtt och ej enligt sakägarförteckningen skall betalas med köpeskilling
för tillbehör. Detta gäller dock ej, om

1. fordringen är förfallen till betalning senast på tillträdesdagen och
borgenären har yrkat kontant betalning,

2.    fordringen är sådan som avses i 26 8 trje stycket eller

 

Prop. 1980/81:8                                                            Lagförslaget    44

3. fordringen är förenad med panträtt endast i andel i fastigheten.

För ägarhypotek skall, även om det faller inom skyddsbeloppet, kontant betalning alhid erläggas.

I den mån avräkning ej skall ske enligt första stycket skall köpeskillingen för fastigheten betalas kontant, om ej inroparen visar att han har avtalat annat med den som enligt sakägarförteckningen är betalningsberättigad. Om det enligt förteckningen är ovisst vem ett belopp tillkommer, får det ej avräknas.

35      8 Den som ropar in fastigheten är skyldig att efter inropet lämna hand­
penning som motsvarar en tiondel av köpeskillingen, dock ej mer än som
enligt 34 8 skall betalas kontant eller mindre än de förrättningskostnader
som skall utgå ur fastigheten.

Handpenningen skall betalas kontant, om ej inroparen ställer säkerhet för beloppet. Som säkerhet får godtagas även fordran som är förenad med panträtt i fastigheten, om den täcks av köpeskillingen och kan anses betryggande.

Staten, kommun, landstingskommun och kommunalförbund behöver ej lämna handpenning men blir i fall som avses i 43 8 ersättningsskyldiga intill motsvarande belopp.

Obetald del av den kontanta köpeskillingen skall betalas senast vid det sammanträde som enligt 20 8 har kungjorts for köpeskillingens fördelning.

36      8 Som fillträdesdag räknas den dag då enligt kungörelse fördel­
ningssammanträdet skall äga rum. Kronofogdemyndigheten kan dock
medge inroparen att taga vård om fastigheten eller del därav före tillträdes­
dagen.

Kronofogdemyndigheten får förordna att obetald avkastning av fastig­heten, som enligt 8 eller 9 8 har skolat betalas till myndigheten eller syssloman och som har förfallit under tiden till och med den dag köparen har filhrätt fasfigheten, skall tillkomma denne. Om sådan avkastning i annat fall betalas fill köparen, skall denne redovisa därför till krono­fogdemyndigheten.

Har förre ägaren ej annan bostad, kan kronofogdemyndigheten tillåta honom att bo kvar på fastigheten högst tre månader efter fillträdesdagen.

37      8 På begäran av de sakägare vilkas rätt beror därav kan försäljningen,
såvitt avser annat än eriäggande av handpenning och den återstående
kontanta köpeskillingen samt tiden för tillträde, ske på andra villkor än
som anges i detta kapitel. Skyddsbeloppet får höjas även om borgenär som
ej själv har begärt försäljning motsätter sig det.

Begäran som avses i första stycket skall framställas senast vid bevak­ningssammanträdet.

Auktion

38 8 Vid auktionen skall, i den mån det är påkallat med hänsyn till värdet av fastighetens tillbehör eller av annan orsak, anges vilken egendom som skall följa fastigheten och i vad mån egendom som framstår som tillbehör ej skall följa den. Vad sålunda har angivits är avgörande för vad försälj­ningen omfattar i den delen. I övrigt ingår i försäljningen vad som enligt lag utgör tillbehör till fastigheten. Råder tvist om tillbehör, skall det anmälas.

 

Prop. 1980/81:8                                                            Lagförslaget    45

Redogörelse skall lämnas för innehållet i sakägarförteckningen. Upp­lysning skall lämnas om att fastigheten ropas ut med förbehåll att inrop skall prövas enligt 40 8.

39      8 Om sakägarförteckningen upptager rättighet som ej enligt 33 8
första stycket är skyddad utan särskilt förbehåll och ej heller har förbe­
hållits enligt 33 § andra stycket, skall fastigheten först ropas ut utan
förbehåll om rätfighetens bestånd och därefter med sådant förbehåll.
Uppnås vid det senare utropet bud som täcker fordringar med bättre rätt
än rättigheten eller som, utan att täcka dem, är lika högt som eller högre
än budet vid det föregående utropet, har budet vid det senare utropet före­
träde. Att ägarhypotek ej täcks utgör ej hinder mot att bud med förbehåll
för rättigheten godtas.

Upptager sakägarförteckningen två eller flera sådana rättigheter som avses i första stycket, skall fastigheten först ropas ut utan förbehåll för någon av rättigheterna och därefter med förbehåll först endast för den rättighet som har bästa rätt och efter hand för ökat antal rättigheter enligt deras inbördes ordning. Bud som skyddar flera rätfigheter än annat bud har företräde framför detta, om det ej leder till sämre täckning av fordran som har bättre rätt än någon av rättighetema.

När bud med förbehåll för rättighet ej täcker fordringar med bättre rätt, kan rättighetshavaren skydda sin rättighet genom att betala skillnaden mellan det budet och bud utan förbehåll för rättigheten eller så stor del av skillnaden som behövs för att täcka fordringar med bättre rätt.

Om rättighetshavare i fall som avses i andra stycket är villig att betala enligt vad som sägs i tredje stycket men det sålunda erbjudna beloppet, till följd av att flera tillskott behövs, ej ensamt eller i förening med annat tillskott som bjuds är tillräckligt för att hans rättighet skall skyddas, skall fastigheten ropas ut med förbehåll för rättigheten och den eller de rättig­heter som är skyddade genom fidigare bud och annat tillskott som bjuds.

Om borgenär vars fordran ej har blivit täckt genom visst bud godtager budet, skall fordringen vid tillämpning av första-fjärde styckena anses täckt.

Om rättighetshavare i stället för att betala ställer säkerhet, skall det gälla.

40      8 Innan inrop godtas skall kronofogdemyndigheten pröva, om det i 32
8 angivna villkoret för försäljning är uppfyllt. Även om detta är förhål­
landet får inropet ej godtagas, om det är sannolikt att avsevärt högre
köpeskilling kan uppnås.

Utan hinder av första stycket skall inrop godtagas, om samtliga berörda sakägare medger det. Sökanden kan medge att inrop godtas fastän förrätt­ningskostnaderna ej har blivit täckta.

Inrop får ej mot sökandens bestridande godtagas, om exekutionsford­ringen ej täcks.

41      § Sedan inrop har godtagits skall inroparen omedelbart lämna före­
skriven handpenning. Kronofogdemyndigheten kan dock på begäran göra
ett kort uppehåll i handläggningen för att bereda inroparen tillfälle att
anskaffa handpenning, om uppehållet ej kan antagas medföra beaktans­
värd olägenhet. Lämnas ej handpenning, skall fastigheten ropas ut på nytt.

I fall som avses i 39 8 skall handpenning lämnas för varje inrop, även om

 

Prop. 1980/81:8                                                            Lagförslaget    46

fasfigheten skall ropas ut på nytt. Om inropet ej skall bestå, återiämnas handpenningen.

Fullgör ej inroparen sin betalningsskyldighet enligt 35 8 fjärde stycket, är inropet ogiltigt.

42 8 Sker ej inrop som godtas och fullföljs genom att handpenning
lämnas, skall nytt försäljningsförsök göras, om sökanden begär det inom
en vecka från aukfionen. Har inrop blivit ogiltigt enligt 41 8 tredje stycket,
skall nytt försäljningsförsök göras, om ej sökanden avstår därifrån.

Har två auktioner hållits utan att fastigheten har blivit såld och saknas anledning antaga att fasfigheten kan säljas inom rimlig fid, får krono­fogdemyndigheten avvisa begäran om nytt försäljningsförsök.

Om ny aukfion skall hållas, gäller vad som sägs i 18-41 88- Anmälan av fordran eller rättighet som har skett för en aukfion gäller även för senare auktion.

Skall nytt försäljningsförsök ej göras, skall utmätningen hävas. Detta gäller dock ej medel som har influtit eller inflyter med anledning av redan vidtagna åtgärder.

43 8 När ny auktion hålls sedan inrop har blivit ogilfigt enligt 41 8 tredje
stycket, skall handpenningen tagas i anspråk i den mån det behövs för att
sammanlagt samma belopp skall uppnås som vid den förra auktionen
jämte ränta därå, beräknad enligt 5 8 räntelagen (1975:635), från tillträdes­
dagen till och med den nya tillträdesdagen och för att även förrättnings­
kostnaderna med anledning av den nya auktionen skall täckas. Detta
gäller även om fastigheten säljs med förbehåll för rättighet som ej har för­
behållits vid den förra auktionen eller ändrade förhållanden har inträtt.
Vad som ej behöver tagas i anspråk skall återlämnas när den nye inroparen
har fullgjort sin betalningsskyldighet. Blir fastigheten ej såld vid den nya
auktionen, är hela handpenningen förverkad.

Hålls ej ny auktion, skall handpenningen användas till betalning av förrättningskostnader som har blivit onyttiga. Vad som ej behöver tagas i anspråk skall återlämnas.

44      8 Sedan auktion som har lett fill försäljning av fastigheten har vunnit
laga kraft och köparen har fullgjort sin betalningsskyldighet enligt 35 8
fjärde stycket, utfärdar kronofogdemyndigheten köpebrev.

Visar inroparen att han har bjudit för annans räkning, skall köpebrev utfärdas till denne.

Vissa rättsfoljder av auktion

45 8 Sedan fastigheten har sålts svarar den ej för fordran som avses i 25 8 första stycket 1.

Borgenär som har pantbrev kan ej efter fastighetens försäljning mot köparen göra gällande panträtt i fastigheten för större fordran än som har avräknats på köpeskillingen jämte utfäst ränta därå från tillträdesdagen samt framtida skadestånd och kostnad som föranleds av fordringsför­hållandet.

Köparen blir personligen betalningsskyldig för vad som enligt överens­kommelse har avräknats på den kontanta köpeskillingen och den förre ägaren blir fri från ansvar härför. I fall som avses i 44 8 andra stycket blir

 

Prop. 1980/81:8                                                            Lagförslaget   47

även den som har gjort inropet betalningsskyldig.

46      8 Köpare som har fullgjort sin betalningsskyldighet enligt 35 8 fjärde
stycket fär tillträda fastigheten på den dag som har bestämts för köpeskil­
lingens fördelning. Han svarar därefter för ägares skyldigheter i den mån
de skall fullgöras efter tillträdesdagen.

Vill köparen att i sakägarförteckningen upptagen arrende- eller hyres­rätt, som ej är skyddad enligt 33 8 första stycket eller har förbehållits enligt 33 8 andra stycket eller vid auktionen, skall upphöra, åligger det honom att inom en månad från tillträdesdagen säga upp avtalet. I annat fall gäller avtalet mot honom. Beträffande den fidpunkt vid vilken arrende- eller hyresavtal skall upphöra med anledning av uppsägning gäller vad som är föreskrivet i fråga om uppsägning efter frivillig överlåtelse av fastighet.

Om rätt i vissa fall för arrendator eller hyresgäst att begära förlängning av avtalet eller att få ersättning vid uppsägning finns särskilda föreskrifter.

47      8 I fråga om rättighet som ej skall upphöra omedelbart efter fastig­
hetens försäljning gäller följande bestämmelser.

På arrendeavgift, hyra eller annat vederlag för rättigheten som förfaller till betalning mer än sex månader eller, i fråga om arrende, mer än ett år efter tillträdesdagen får rättighetshavaren ej avräkna fordran hos den förre ägaren. I fråga om sådant belopp gäller ej heller betalning som rättighets­havaren har erlagt till den förre ägaren eller annan uppgörelse med denne.

Fordran som rättighetshavare har förvärvat eller förskottsbetalning eller uppgörelse som har skett efter det att fastigheten har utmätts fär ej åberopas mot köparen, om rättighetshavaren ägde eller hade bort äga kännedom om utmätningen.

Angående rättighetshavares rätt till ersättning av tidigare ägare, om rättigheten upphör med anledning av fastighetens försäljning, finns bestämmelser i 7 kap. 19 och 20 §8 jordabalken.

Underlåter köpare att fullgöra tidigare ägares skyldigheter mot rättig­hetshavare enligt 46 8 första stycket, gäller i fråga om skyldighet för tidigare ägare att ersätta rättighetshavaren dennes skada vad som sägs i 7 kap. 20 8 första och tredje styckena jordabalken.

48      8 Köparen skall fullgöra sin betalningsskyldighet enligt 35 8 fjärde
stycket även om auktionen överklagas.

Utan hinder av att auktionen överklagas får köparen tillträda fastigheten på den bestämda dagen, om ej dessförinnan annat har förordnats enligt 18 kap. 12 eller 19 8- Får han på grund av sådant förordnande ej tillträda fastigheten och är hindret ej hävt inom tre månader från den bestämda till­trädesdagen, får han frånträda köpet och återfå vad han har betalat jämte upplupen ränta, om han gör anmälan därom hos kronofogdemyndigheten medan hindret alltjämt består.

Gemensamt intecknade fastigheter

49      8 När någon av flera gemensamt intecknade fastigheter skall säljas på
auktion, har den som har fordran med panträtt på gmnd av den gemen­
samma inteckningen rätt att indraga annan av de intecknade fastighetema i
försäljningen, om den svarar för det intecknade beloppet eller del av detta
före den fastighet som skall säljas. Skall denna säljas för panträttshavarens

 

Prop. 1980/81:8                                                            Lagförslaget    48

fordran eller för fordran som har lika eller bättre rätt, får han även indraga fastighet som svarar för inteckningen först efter den fastighet som skall säljas.

Yrkande om indragning skall framställas hos kronofogdemyndigheten senast vid bevakningssammanträdet. Fasfighetens ägare skall beredas tillfälle att yttra sig över yrkandet. Bevakningssammanträde och auktion skall inställas och nya tider sättas ut, om det behövs för att yrkandet skall hinna prövas.

Bifalls yrkandet, anses den indragna fastigheten utmätt när beslutet meddelas. Den får ej säljas innan beslutet har vunnit laga kraft.

50   8 Om en av flera gemensamt intecknade fastigheter skall säljas på auktion, skall fordran med panträtt på grund av den gemensamma inteck­ningen upptagas i sakägarförteckningen med det belopp för vilket fasfig­heten svarar i förhållande till de andra fastigheterna. Beloppet skall betalas kontant, om ej annat avtalas mellan köparen och den som enligt sakägar­förteckningen är betalningsberättigad.

51   8 Om samtliga fastigheter som besväras av gemensam inteckning skall säljas på aukfion och förhållande som anges i 52 § andra stycket ej föreligger, upprättas gemensam sakägarförteckning för fastigheterna. Rättighet i någon av fastigheterna skall härvid anses upplåten i dem alla. Vid auktionen ropas fastigheterna ut gemensamt.

52   8 Skall flera av gemensamt intecknade fasfigheter men ej alla säljas på auktion, gäller 53-55 88.

När samtliga fastigheter som besväras av gemensam inteckning skall säljas, gäller likaledes 53-55 88, om

1.  fastigheterna har olika ägare,

2.  någon av fastigheterna med stöd av 49 8 har indragits i försäljningen,

3.  någon av fastighetema endast i andra hand svarar för gemensam inteckning,

4.  någon av fastigheterna besväras av särskild inteckning,

 

5.   någon fastighets ansvar för gemensam inteckning ej avser inteck­ningens hela belopp,

6.   det yrkas av innehavare av sådan rättighet i någon av fastigheterna som ej skall bestå oavsett om fastigheten säljs, eller

7.    det i annat fall yrkas av ägare eller borgenär vars rätt kan bero därav.
Yrkande som avses i andra stycket 6 eller 7 skall framställas senast vid

bevakningssammanträdet.

53      8 Särskild sakägarförteckning skall upprättas för varje fastighet som
skall säljas. Förteckningen upprättas som om försäljningen hade begärts
på gmnd av den bästa gemensamma inteckningen, om ej exekutionsford­
ringen har bättre rätt. Fordran med panträtt på gmnd av gemensam inteck­
ning upptas för varje fastighet med det belopp för vilket fastigheten svarar
i förhållande till de andra fasfighetema. Kan ansvaret komma att vid
försäljningen vidgas härutöver, skall det anmärkas. Beträffande fastighet
som svarar endast i andra hand anges om sådant ansvar kan ifrågakomma.

När fastighet har indragits i försiiljningen enligt 49 8, skall vid beräkning av fillägg enligt 6 kap. 3 8 jordabalken anses som om fastigheten hade utmätts samtidigt med den ursprungligen utmätta fastigheten.

 

Prop. 1980/81:8                                                            Lagförslaget    49

54      8 Vid auktionen skall fastigheterna ropas ut var för sig. Därefter skall
de ropas ut gemensamt, om de har samma ägare. Efterföljande gemensamt
utrop skall även eljest äga rum, om full betalning ej har uppnåtts för
fordran för vilken samtliga fastigheter svarar eller fastighetemas ägare är
ense om att de skall ropas ut gemensamt.

Uppnås vid gemensamt utrop högre bud än summan av buden vid de särskilda utropen, skall budet vid det gemensamma utropet ha företräde. Den köpeskilling som har bjudits vid det gemensamma utropet skall fördelas på fasfighetema efter de värden som har åsatts dem i målet. Fastighets andel i den gemensamma köpeskillingen utgör dock minst vad som har bjudits för den fastigheten vid särskilt utrop. Har någon av fastig­hetema ropats ut med tillbehör som ej ingick i det värde efter vilket dess andel i köpeskillingen skall beräknas eller ropats ut utan tillbehör som om­fattades av nämnda värde, skall den fastighetens värde vid tillämpningen av det sagda jämkas efter vad som påkallas av nämnda förhållande. Uppgår i fråga om någon av fasfighetema dess andel i köpeskillingen och andra tillgängliga medel ej till skyddsbeloppet och skall därför frågan om den fastighetens försäljning förfalla, skall de övriga fastigheterna ropas ut gemensamt.

Uppnås ej bud som förslår till betalning av någon del av exekutionsford­ringen, får ej någon av fasfighetema säljas.

Har fastighet indragits i försäljningen med stöd av 49 8, skall den ursprungligen utmätta fastigheten ropas ut först. Om därvid ej uppnås bud som förslår till betalning av någon del av exekutionsfordringen, får fastig­heten ej säljas. Blir den ej såld, skall ej heller den indragna fasfigheten säljas.

Fasfighet som endast i andra hand svarar för fordran med panträtt på grund av gemensam inteckning får ej säljas för den fordringen innan det har visat sig att betalning ej kan utgå ur den fastighet som svarar i första hand. 1 andra hand ansvarig fastighet får ej heller säljas, om dess ägare eller annan sakägare betalar den brist för vilken fastigheten skall svara eller ställer säkerhet för beloppet. Gemensamt utrop av fastigheterna behöver ej ske annat än om särskilda skäl föreligger.

55      8 Om rättighet har förbehållits vid särskilt utrop, skall förbehållet
gälla även vid efterföljande gemensamt utrop. Har rätfigheten ej för­
behållits vid det särskilda utropet, fillämpas 39 8 även vid det gemen­
samma utropet.

Vid fillämpning av 40 8 skall prövningen huruvida avsevärt högre köpe­skilling kan uppnås avse den sammanlagda köpeskillingen för samtliga fastigheter som har ropats in vid auktionen.

Handpenning skall lämnas efter varje inrop, även om inropad fastighet skall ropas ut på nytt. Om inropet ej skall bestå, återlämnas handpen­ningen.

Fordran som på grund av gemensam inteckning är förenad med panträtt i såld fastighet betalas kontant, om ej köparen och den som enligt sakägar­förteckningen är betalningsberättigad avtalar annat.

Fortsatt inteckningsansvar

56 8     Sådant förordnande av kronofogdemyndigheten om fortsatt inteck­ningsansvar som avses i 6 kap. 12 8 jordabalken får meddelas på begäran

4   Riksdagen 1980181. I saml. Nr 8. Del I

 

Prop. 1980/81:8                                                            Lagförslaget    50

av köparen.

Har fastighet sålts i fall som avses i 6 kap. 12 8 andra stycket andra eller tredje meningen jordabalken, får förordnande om fortsatt intecknings­ansvar meddelas beträffande gemensam inteckning som besvärar fastig­heten endast om fastigheten i förhållande till de andra gemensamt inteck­nade fastigheterna svarar för hela inteckningen och den fordran som är förenad med panträtt på gmnd av inteckningen har blivit täckt. Om medel som har influtit genom särskild försäljning av tillbehör utfaller på pant­brevets belopp, får förordnande ej meddelas beträffande motsvarande del av inteckningen.

Begäran om förordnande enligt denna paragraf skall framställas senast vid sammanträdet för köpeskillingens fördelning. Därvid skall pantbrevet inges, om det ej förut är tillgängligt för kronofogdemyndigheten.

Försäljning under hand

57      8 Utmätt fastighet får säljas under hand, om försäljning i sådan
ordning finnes mera ändamålsenlig än försäljning på aukfion och det är
tillförlitligt utrett vilka fordringar och rättigheter som belastar fasfigheten.

Innan fastigheten bjuds ut till försäljning under hand skall ägaren och sökanden beredas tillfälle att yttra sig.

58      8 Vid försäljning under hand skall köparen åläggas att svara för alla
fordringar som på grund av panträtt, utmätning eller eljest är förenade
med förmånsrätt i fastigheten och för förrättningskostnaderna, i den mån
ej borgenär kan erhålla betalning ur andra tillgängliga medel eller avstår
från förmånsrätt i fastigheten eller sökanden medger att försäljning får ske
utan att förrättningskostnadema blir täckta. Rätt på grund av ägarhypotek
anses ej som fordran.

Fordran som är förfallen till betalning skall betalas kontant, om ej köparen visar att han har avtalat annat med borgenären eller betalning skall utgå ur särskilt tillgängliga medel. Om ej sökanden har avstått från täckning av förrättningskostnaderna, skall vad som behövs för sådan täckning betalas kontant.

Före försäljningen upplåten rättighet som grundas på skriftlig handling skall förbehållas. I fråga om sådan rättighet gäller vad som sägs i 47 8.

Köparen skall lämna handpenning enligt vad som föreskrivs i 35 8 i fråga om inrop på auktion. Återstoden av den kontanta köpeskillingen skall betalas senast fyra veckor efter det att köpehandling har upprättats. Försummas det, är köpet ogiltigt.

Blir köpet ogiltigt, gäller bestämmelsema i 43 8 om handpenning. Vad som sägs om auktion i 43 8 första stycket gäller även försäljning under hand.

I övrigt bestämmer kronofogdemyndigheten köpe villkoren.

59      8 Försäljningen sker genom upprättande av köpehandling som under­
skrivs av kronofogdemyndigheten och köparen.

Försäljningsvillkoren skall godkännas av ägaren. Har försäljningen föregåtts av auktion utan att därvid godtagbart inrop har skett, behövs dock ej godkännande, om försäljningen sker på gynnsammare villkor.

Om ägaren ej har godkänt försäljningsvillkoren, skall han genast under­rättas om försäljningen.

 

Prop. 1980/81:8                                                            Lagförslaget   51

60      8 Har köparen fullgjort sin betalningsskyldighet enligt 58 8 fjärde
stycket och har försäljningen vunnit laga kraft, utfärdar kronofogdemyn­
digheten köpebrev.

Bestämmelserna i 48 8 gäller också i fråga om försäljning under hand.

61      § Säljs ej egendomen under hand, skall den bjudas ut fill försäljning
på auktion, om ej sökanden avstår därifrån.

Försänuig av villkorlig rätt till fastighet eller av andel i fastighet m.m.

62  8 Bestämmelserna i 3-61 88 gäller i tillämpliga delar även när utmätning av fast egendom har skett medan gäldenärens rätt är villkorlig och när utmätning av fast egendom ej har avsett hel fastighet, om ej annat följer av 63-68 88.

63  8 Har, i fall då överlåtelse av fastighet är beroende av villkor, fastig­heten blivit utmätt för fordran hos överlåtaren, får försäljning ej ske förrän det visar sig om villkoret uppfylls.

Vad som sägs i första stycket gäller också om del av fastighet genom överlåtelse har kommit i särskild ägares hand och fastigheten har blivit utmätt för fordran hos överlåtaren innan fastighetsbildning som enligt lag utgör villkor för överiåtelsens giltighet har kommit till stånd. Skulle det medföra betydande fidsutdräkt att avvakta huruvida fastighetsbildningen kommer till stånd, får dock fastigheten säljas med förbehåll för den rätt som tillkommer förvärvaren. Försäljningen omfattar då även gäldenärens rätt mot förvärvaren. Köparen svarar för gäldenärens skyldigheter mot förvärv aren,

64      8 Har, i fall då förvärv av fastighet eller del av fastighet är beroende
av villkor, egendomen blivit utmätt för fordran hos förvärvaren, skall
kronofogdemyndigheten bjuda ut gäldenärens rätt till egendomen till
försäljning i den ordning som gäHer för exekutiv försäljning av utmätt
rättighet. Kommer försäljning till stånd, svarar köparen för gäldenärens
skyldigheter mot sin fångesman. Ansökan om inteckning, som har gjorts
samma dag som utmätningen eller senare, förfaller genom försäljningen,
om ej kronofogdemyndigheten på begäran av köparen förordnar annat.

Kan det utan betydande tidsutdräkt avvaktas om det för förvärvet gällande villkoret uppfylls, kan anstånd med försäljningen medges tills det visar sig om så blir fallet. Uppfylls villkoret, sker försäljning i den ordning som i allmänhet gäller för exekutiv försäljning av fast egendom.

När försäljning som har skett enligt första stycket har vunnit laga kraft och köparen har fullgjort sin betalningsskyldighet, utfärdar krono­fogdemyndigheten köpehandling.

65  8 Bestämmelserna i 63 och 64 88 gäller ej, om den fordran for vilken utmätning har skett var förenad med särskild förmånsrätt i fastigheten.

66  6 Om villkoret uppfylls i fall som avses i 63 8 eller om förvärvet går åter i fall som avses i 64 8 andra stycket, skall kronofogdemyndigheten driva in eller bjuda ut till försäljning vad som därefter tillkommer gälde­nären och omfattas av utmätningen. Härvid tillämpas den ordning som enligt 8 och 9 kap. gäller i fråga om utmätt fordran eller rättighet.

 

Prop. 1980/81:8                                                            Lagförslaget    52

67      § Har endast andel i fastighet blivit utmätt men skall enligt 8 kap. 8 8
hela fastigheten säljas på auktion, skall av sakägarförteckningen framgå
vilka fordringar och rättigheter som belastar varje särskild andel. Skydds­
beloppet skall bestämmas så att fordringar, som gäller i den först utmätta
andelen enbart eller i nämnda andel jämte annan andel och som har bättre
rätt än exekutionsfordringen, samt förrättningskostnadema blir fullt
täckta.

Är någon av delägarna i konkurs, får borgenär utöva anslutningsrätt enligt 13 8 även om han har förmånsrätt endast i andel av fasfigheten.

68      8 När andel i fastighet har sålts enligt 8 kap. 9 8 andra stycket och
försäljningen har vunnit laga kraft samt köparen har fullgjort sin betal­
ningsskyldighet, utfärdar kronofogdemyndigheten köpebrev.

Särskild bestämmelse beträffande allmänna mål

69      8     Bestämmelserna i 11 8 gäller ej i allmänt mål.

13 kap. Redovisning av influtna medel

Allmänna bestämmelser om redovisning

1 8 Medel som har influtit till kronofogdemiyndigheten i mål om
utmätning skall redovisas så snart som möjligt. Är influtet belopp ringa
och kan det antagas att ytterligare medel kommer att inflyta i målet, får det
avvaktas.

2  § Vad som sägs i detta kapitel om influtna medel gäller även ränta som utgår på medlen till och med den i 6 8 angivna fördelningsdagen. Ränta på belopp som innestår därefter tillkommer den som är berättigad fill beloppet.

3  8 När köpare har stälh säkerhet för handpenning och köpeskiUingen ej betalas inom föreskriven fid, skall kronofogdemyndigheten taga säker­heten i anspråk, om det behövs för betalning av vad köparen har att svara för. Motsvarande gäller, när annan sakägare enligt 12 kap. 39 eller 54 8 har ställt säkerhet för belopp som skall redovisas.

Fördelning

4       8 För fördelning av influtna medel skall kronofogdemyndigheten hålla
fördelningssammanträde, när det är föreskrivet i balken eller när det i
annat fall är oklart hur medlen skall fördelas.

Sammanträde som ej har blivit utsatt i samband med kungörande av auktion skall kungöras särskilt, om det är behövligt med hänsyn till okända sakägare eller av annat skäl. Kungörande skall ske i god tid och på lämpligt sätt. Sökanden, gäldenären och andra kända sakägare skall kallas till sammanträdet.

5       8     Vid fördelningssammanträde skall kronofogdemyndigheten redogöra

 

Prop. 1980/81:8                                                            Lagförslaget   53

för vad som skall fördelas och för de fordringar som har anmälts eller skall beaktas utan anmälan.

6 8 Fordran som skall beaktas upptas med det belopp till vilket den
uppgår på fördelningsdagen. Som fördelningsdag anses härvid den dag till
vilken fördelningssammanträde är utsatt, även om hinder möter att då
verkställa fördelningen. När sammanträde ej hålls, anses den dag då
kronofogdemyndighetens beslut meddelas som fördelningsdag.

Begär borgenär betalning för fordran som ej har anmälts i tid, skall utdelning utgå av överskott, om sådant uppkommer.

7 8 Är fordran eller därmed förenad förmånsrätt beroende av villkor
eller tvistig eller är förmånsrätt beroende av att sökt inteckning beviljas,
skall kronofogdemyndigheten avsätta vad som belöper på fordringen i
avvaktan på att villkoret uppfylls eller förfaller eller att tvisten eller frågan
om inteckning blir slutligt avgjord. Avsättning skall dock ej ske i fall då
tvist skall prövas enligt tredje stycket.

Borgenär vars fordran eller förmånsrätt är tvistig skall, om det ej av särskilda skäl är obehövligt, föreläggas att inom en månad från det att före­läggandet delgavs honom väcka talan om rätten till medlen mot sakägare som medlen skall tillkomma om borgenärens anspråk faller bort. Efter­kommer borgenären ej föreläggandet, har han förlorat sin rätt fill medlen, om ej motparten inom den angivna tiden har väckt talan mot borgenären.

Kan fördelningen ej utan betydande olägenhet för parterna avslutas utan att tvisten har blivit avgjord, skall kronofogdemyndigheten själv pröva tvisten, om det är ändamålsenligt. Därvid gäller vad som sägs i 2 kap. 22 och 23 88.

Vad som belöper på fordran som är förenad med förmånsrätt på grund av betalningssäkring skall avsättas i avvaktan på att fordringen fastställs och fömtsättningar för indrivning inträder eller att beslutet om betalnings­säkring hävs.

8 6 När medel avsätts enligt 7 8, skall kronofogdemyndigheten ange hur
det skall förfaras med dem om fordringen faller bort helt eller delvis.

9 8 Om alla berörda sakägare är ense om hur medlen skall fördelas, skall
fördelningen ske i enlighet därmed.

Särskilda bestämmelser beträffande registrerat skepp, registrerat luftfartyg m.m. och fast egendom

10      8 När registrerat skepp, registrerat luftfartyg, intecknade reservdelar
fill luftfartyg eller fastighet har sålts på aukfion, skall behållen avkastning
av egendomen, ersättning som har influtit med anledning av misslyckat
försök att sälja egendomen och tillskott som någon har betalat för att
bevara sin rätt vid försäljningen fördelas tillsammans med köpeskiUingen
för egendomen. Medel som har influfit genom särskild försäljning av
tillbehör till fastighet skall fördelas samfidigt som köpeskillingen för
fastigheten.

Fördelningen skall ske i enlighet med sakägarförteckningen, om det ej framgår att fordran undersfiger vad som anges i förteckningen. Angående begränsning av inteckningshavares rätt vid försäljning av intecknade

 

Prop. 1980/81:8                                                            Lagförslaget   54

reservdelar till luftfartyg finns föreskrift i 11 kap. 3 8 tredje stycket.

Utdelning för fordran som ej har tagits upp i förteckningen utgår endast av överskott, om sådant uppkommer.

11  § Bestämmelsema i 10 8 första stycket gäller också när fastighet har sålts under hand. Medlen skall fördelas i första hand enligt köpevilUcoren och i övrigt enligt de gmnder som gäller för upprättande av sakägarför­teckning.

12  § Avbryts förfarandet i fråga om egendom som avses i 10 8 utan att egendomen har blivit såld, skall influtna medel fördelas enligt vad som sägs där, om sakägarförteckning har upprättats, och i annat fall enligt de gmnder som gäller för upprättande av sådan förteckning. Annan borgenär än sökanden har dock ej rätt att få betalning ur medlen för annat än ränta och kostnader, om hans fordran är förenad med panträtt på gmnd av inteckning.

När tillbehör till fastighet har sålts för sig, skall borgenär, som ej har avstått från betalning, få utdelning med tillämpning av 12 kap. 16 8, även om fastigheten ej säljs.

Avräknuig

13 8 Medel som fillkommer borgenär skall avräknas på ränta och annan biförpliktelse före fordrans kapitalbelopp, om ej borgenären har yrkat annat före fördelningen eller, om fördelning ej äger mm, före utbetal­ningen.

Om ordningen mellan fordrans kapitalbelopp och biförpliktelser när registrerat skepp, registrerat luftfartyg, intecknade reservdelar till luft­fartyg eller fastighet har utmätts finns bestämmelser i 10 kap. 11 8 första stycket, 11 kap. 1 8 och 12 kap. 26 § första stycket.

Utbetalning

14      8     Medel får ej betalas ut utan att säkerhet ställs, om

1.  utmätning har skett med stöd av 3 kap. 5 8 1 eller 6 8 och exekutions­titeln ej har vunnit laga kraft eller utmätning har skett på gmnd av bevis i mål om betalningsföreläggande att utmätning får äga rum och gäldenären har sökt återvinning,

2.  utmätning har skett hos dödsbo för fordran som ej var förenad med särskild förmånsrätt i egendomen och den tid som anges i 8 kap. 6 8 första stycket ej har gått till ända,

3.  rätten till medlen är beroende av besvär som har anförts över utmät­ningen eller den utmätta egendomens försäljning eller av talan som avses i 4 kap. 20-22 eller 26 8,

4.  fördelning som har skett vid fördelningssammanträde ej har vunnit laga kraft,

5.  i annat fall tvist råder om vem som är betalningsberättigad.

15      8 Har medel avsatts enligt 7 § första stycket på grund av tvist och har
tvisten prövats av domstol, får den vinnande parten mot säkerhet lyfta
medlen utan hinder av att avgörandet ej har vunnit laga kraft. I annat fall

 

Prop. 1980/81:8                                                            Lagförslaget    55

får medel som har avsatts enligt 7 8 första stycket, om skäl föreligger, mot säkerhet betalas ut till den borgenär för vilken de har avsatts eller, om denne ej vill lyfta medlen, fill den som i andra hand är berättigad till dem.

16  6 Besvär över verkställd fördelning hindrar ej att belopp som ej berörs av besvären betalas ut.

17  8 När medel betalas ut, skall iakttagas vad som i allmänhet gäller om skyldighet för borgenär att förete eller återställa fordringsbevis eller säkerhet som har lämnats för fordran.

Pantbrev i skepp eller fastighet, vilket utgör säkerhet för fordran på vilken betalning har utfallit, skall företes även om borgenären ej är skyldig att återställa pantbrevet, om ej kronofogdemyndigheten finner skäl att medge undantag. Detsamma gäller skuldebrev som är intecknat i annan egendom, när skyldighet att förete eller återställa skuldebrevet ej följer redan av första stycket.

När köparen åberopar att den som enligt sakägarförteckning är be­rättigad till betalning har medgivit honom avräkning på köpeskillingen, gäller vid kronofogdemyndighetens prövning av överenskommelsen vad som föreskrivs i första och andra styckena.

18      8 Om borgenär för vilken utdelning har beräknats ej inom ett år från
det att fördelningen har vunnit laga kraft företer fordringsbevis eller i
övrigt fullgör vad som krävs enligt 17 8 för att han skall få lyfta medlen, får
dessa mot säkerhet betalas ut till den som i andra hand är berättigad till
dem, om ej särskilda skäl föreligger.

19    8 Om alla berörda sakägare medger att belopp betalas ut utan säkerhet när sådan annars krävs, skall det ske.

20    8 Ändras beslut om fördelning eller utbetalning, skall krono­fogdemyndigheten på begäran utsöka vad som skall betalas tillbaka. Härvid får ställd säkerhet tagas i anspråk. Motsvarande gäller, om medel som någon har fått lyfta enligt 14 eller 15 § skall tillkomma annan sakägare eller om borgenär har fått lyfta medel enligt 18 8 och den som har bättre rätt till medlen anmäler sig och fullgör vad som krävs för betalning till honom.

SärskUda bestämmelser beträffande allmänna mål

21 8 Bestämmelserna i 1, 13, 14 och 20 SS gäller ej i fråga om sökanden i allmänt mål. I sådant mål gäller ej heller 4-6 §8, 7 § första-tredje styckena, 8 och 9 88 annat än om fördelning skaU ske med enskild borgenär eller om det är särskiU föreskrivet att fördelningssammanträde skall hållas. Bestämmelsen i 7 8 tredje stycket får ej tillämpas i allmänt mål, om sökandens fordran berörs av tvisten.

14 kap. Verkan av exekutiv försäljning m.m.

I §     Exekufiv försäljning ger köparen samma rätt till den sålda egen-

 

Prop. 1980/81:8                                                            Lagförslaget   56

domen som frivillig försäljning, om ej annat följer av vad som sägs i detta kapitel.

2  8 När utmätning av viss egendom ger företräde framför överlåtelse av egendomen, gäller det till förmån även för den som förvärvar egendomen vid exekutiv försäljning. Detsamma gäller, när tredje man efter före­läggande enligt 4 kap. 20 8 eller 26 8 jämförd med 20 8 har förlorat sin rätt mot sökanden.

3  8 Har exekufiv försäljning av registrerat skepp vunnit laga kraft och köpeskillingen erlagts skall, om gäldenären ej var rätt ägare, köparens för­värv dock gälla, såvida gäldenärens åtkomst var inskriven när försälj­ningen ägde mm.

När exekutiv försäljning av fast egendom har vunnit laga kraft och köpe­skillingen har erlagts, har den som åberopar annat förvärv av egendomen från gäldenären eller någon hans företrädare förlorat sin rätt mot köparen. Även den som åberopar att gäldenärens eller någon hans företrädares åt­komst var ogiltig eller av annat skäl ej gällde mot rätte ägaren har förlorat sin rätt mot köparen, om lagfart v.u beviljad för gäldenären när den exeku­tiva försäljningen ägde mm.

4 8 Om exekutivt såld egendom frångår köparen därför att gäldenären ej
var rätt ägare, är gäldenären skyldig att ersätta köparen dennes skada med
sammanlagda beloppet av vad som har gått tiU betalning av fordran mot
gäldenären och har betalats ut till denne. Har gäldenären uppsåtligen eller
av vårdslöshet vållat köparens skada, är han skyldig att ersätta skadan
utan sådan begränsning.

Borgenär, som ej var i god tro när han mottog betalning, är skyldig att solidariskt med gäldenären ersätta köparen dennes skada med det belopp som han har erhållit i betalning. Har borgenären uppsåtligen eller av vårds­löshet vållat köparens skada, är han skyldig att ersätta skadan utan sådan begränsning.

5  8 När exekutiv försäljning medför att tredje man förlorar sin ägande­rätt till den sålda egendomen, gäller i fråga om tredje mans rätt till ersätt­ning för liden skada vad som sägs i 4 8 om köpares rätt till ersättning av gäldenären och borgenär. Motsvarande gäller, när indrivning av utmätt fordran medför att tredje man förlorar sin rätt tiU fordringen.

6  6 Har tredje man enligt 3 8 första stycket föriorat sin rätt till här i riket registrerat skepp, är han berättigad till ersättning av staten enligt samma bestämmelser som gäller när sådan ersättning skall utgå med anledning av att ägarens rätt har gått förlorad genom frivillig försäljning. Motsvarande gäller, när tredje man enligt 3 8 andra stycket andra meningen har förlorat sin rätt till fast egendom.

Har staten utgivit ersättning enligt första stycket, inträder staten i tredje mannens rätt enligt 5 8.

 

Prop. 1980/81:8                                                            Lagförslaget    57

15 kap. Införsel

Allmänna bestämmelser

1        8    Införsel får äga mm för

1.  underhållsbidrag enligt giftermålsbalken eller föräldrabalken,

2.  bidrag som fillkommer kommun för barns vård enligt 72 8 andra stycket barnavårdslagen (1960:97) eUer till hjälptagares försörjning enligt 40 8 lagen (1956:2) om socialhjälp,

3.  skatter och allmänna avgifter i fall som särskilt föreskrivs samt böter och viten.

2        8    Genom införsel får tagas i anspråk

1. arbetstagares lön, vare sig den utgår som tidlön, ackordslön,
provision eller annan gottgörelse,

2.   annan ersättning för arbetsinsats av gäldenären, om dennes ställning är jämförlig med en arbetstagares,

3.   periodiskt vederlag för utnyttjande av patent, rätt till litterärt eller konstnärligt verk eller annan sådan rättighet eller för överlåtelse av rörelse,

4.   belopp som utgår som pension eller livränta,

5.   sjukpenning eller annan dagersättning, som utgår på grund av sjuk­dom eller olycksfall eller av annan sådan anledning.

För vissa fall när skälig lön ej utgår för gäldenärens arbete gäller enligt 19 8 särskilda bestämmelser.

3  6 Införsel får ej äga rum när gäldenären är dödsbo eller annan juridisk person.

4  6 Vad som föreskrivs om införsel i lön gäller även införsel i annan förmån, om ej annat anges. Bestämmelser om arbetsgivare gäller därvid den som utger förmånen.

Särskilda förutsättningar for införsel

5        8 Införsel för underhållsbidrag får ej ske utan att bidragsbelopp som får
tagas ut enligt andra stycket utestår obetalt eller att gäldenären vid två
eller flera fillfällen under de två senaste åren före införselbeslutet har
underlåfit att betala i rätt tid och det finns anledning antaga att detta skall
upprepas.

Genom införsel får tagas ut endast bidragsbelopp som har förfallit tiU betalning tidigast två år före början av den kalendermånad under vilken verkställigheten skall ske.

Genom införsel får ej tagas ut annat bidragsbelopp än sådant som är förfallet när verkställighet skall ske eller som förfaller näst därefter.

I fråga om införsel i sjukpenning eller annan dagersättning som avses i 2 8 första stycket 5 skaU vid tillämpning av andra och tredje styckena i denna paragraf innehållandet anses ske varje dag för vilken ersättning utgår.

6        8 Införsel för kommuns fordran på bidrag får ej avse annat bidrag än
sådant som belöper på fid efter det att beloppet har fastställts eller, när
fastställelsen har skett på ansökan, efter det att ansökningen gjordes.

 

Prop. 1980/81:8                                                            Lagförslaget   58

Vid införsel för kommuns fordran på bidrag tillämpas bestämmelsema i

5 8.

Förfarandet

7  8 Införsel söks hos den kronofogdemyndighet i vars distrikt gäldenären har sitt hemvist. Har gäldenären ej hemvist här i riket, görs ansökningen där arbetsgivaren finns.

8  8 Innan beslut om införsel meddelas skall gäldenären beredas tillfälle att yttra sig, om det kan ske utan avsevärd tidsutdräkt. Gäldenären behöver dock ej höras när han byter anställning och beslut skall meddelas om införsel hos den nye arbetsgivaren, om ej särskilda skäl föreligger.

9  8 Kronofogdemyndigheten bestämmer dels hur mycket som högst får innehållas vid varje avlöningstillfälle (införselbeloppet), dels ett belopp som skall förbehållas gäldenären för eget underhåll och familjens behov samt fill fullgörande av betalningsskyldighet till annan som vid införsel har lika rätt som sökanden eller bättre rätt än denne (förbehållsbeloppet).

Förbehållsbeloppet bestäms med ledning av bestämmelserna om existensminimum i 50 8 2 morn. kommunalskattelagen (1928:370) och anvisningarna till nämnda paragraf

Är fråga om införsel i sjukpenning eller annan dagersättning som avses i 2 8 första stycket 5, bestäms införselbeloppet och förbehållsbeloppet per dag.

10  8 Vid införsel för engångsbelopp i fall som avses i 1 8 1 eller 2 skaU kronofogdemyndigheten vid behov fördela beloppet på skilda poster efter vad som är skäligt med hänsyn tiU den tid för vilken beloppet är avsett och övriga omständigheter. De särskilda posterna anses vid tillämpning av införseln förfallna enligt vad som sålunda har bestämts.

11  8 Om särskilda skäl föreligger, får kronofogdemyndigheten ålägga arbetsgivaren att anpassa sättet för lönens utbetalande så att införsel kan verkställas i därför lämpad ordning.

12  8 Beslut om införsel skall ändras, om anledning föreligger. Innan ändring beslutas skall den part som ändringen går emot beredas tillfälle att yttra sig, om ej det är uppenbairt obehövligt eller beslutet ej kan upp­skjutas.

Beslut om införsel för bidrag som avses i 1 8 1 eller 2 skall hävas, om gäldenären betalar förfallna bidrag och det finns anledning antaga att bidragsskyldigheten skall fullgöras för framtiden.

13      8 Kronofogdemyndigheten skall underrätta arbetsgivaren angående
beslut om införsel och i fråga sorn avses i 11 eller 12 8-

Företrädesordning

14 8     Införsel för underhållsbidrag har företräde framför skatteavdrag. Vid annan införsel har skatteavdraget företräde.

 

Prop. 1980/81:8                                                            Lagförslaget    59

15      8 Är fråga om införsel för fordringar som är upptagna under skilda
punkter i 1 8, har de inbördes företräde efter nummerordningen.

Vid samtidig införsel för två eller flera underhållsberättigade fördelas innehållet belopp efter de löpande bidragens storlek. Om mera har inne­hållits än som svarar mot de löpande bidragen, har bidrag som har stått ute längre företräde vid fördelningen av det överskjutande beloppet.

Delbetalning, som inflyter på viss underhållsberävtigads fordran, avräknas i första hand på det belopp som har stått ute längst och alltjämt kan tagas ut genom införsel.

Av fordringar som avses i 1 8 2 har vad som har stått ute längst före­träde.

16      8 Bor gäldenären varakfigt tillsammans med sin make och översfiger
underhållsbidrag till maken eller till makarnas barn vad som skäligen bör
tillkomma den underhållsberättigade, får bidraget vid fillämpning av 15 8
jämkas med hänsyn till annan fordran för vilken införsel äger rum sam­
tidigt. Föreligger särskilda skäl, får sådan jämkning ske även av annat
underhållsbidrag, om detta uppenbart överstiger vad som skäligen behövs
för den underhållsberättigades försörjning.

Bestämmelserna i första stycket gäller också när skatteavdrag eller utmätning ej kan äga rum till följd av införsel för underhållsbidrag som avses där.

Har gäldenären rätt fill avdrag på underhållsbidrag enligt 7 kap. 4 8 föräldrabalken, får belopp som på gmnd härav tillgodoräknas honom ej tagas i anspråk genom införsel för fordran, som fillkommer annan än den underhållsberättigade eller någon som har inträtt i dennes rätt.

17      8    Införsel går före utmätning.

Har införsel för viss fordran beviljats i vederlag som avses i 2 8 första stycket 3 eller i pension eller livränta och blir därefter rätfigheten som sådan utmätt för annan fordran, har införselfordringen företräde till betal­ning ur vad som inflyter fill följd av utmätningen. I fråga om fordran som avses i 1 8 1 eUer 2 gäller det nu sagda bidragsbelopp som har förfallit till betalning när beslut om utmätning meddelas eller förfaller näst därefter.

Belopp som har innehåUits genom införsel får ej utmätas för annan fordran hos gäldenären.

18      8 Införsel får äga rum utan hinder av att gäldenären är i konkurs, i den
mån ej lön eller annat som införseln gäller skall ingå i konkursboet enligt 27
8 konkurslagen (1921:225).

Arbetsgivares skyldigheter

19      8 Bestämmelserna i 7 kap. 16-18 88 har motsvarande fillämpning i
mål om införsel.

Verkan av införsel

20 8 När införsel har beviljats, får gäldenären ej förfoga över sin rätt genom överlåtelse eller på annat sätt så att verkställigheten hindras eller försvåras, om ej kronofogdemyndigheten efter hörande av sökanden medger det av särskilda skäl.

 

Prop. 1980/81:8                                                            Lagförslaget    60

21 8 Har medel innehållits för fordran som avses i 1 8 2 eller 3, är gälde­nären ej längre betalningsskyldig för den del av fordringen som motsvaras av innehållet belopp, även om det ej kan tagas ut hos arbetsgivaren. Detsamma gäller när medel har innehållits för fordran som avses i 1 8 1, om fordringen fillkommer allmän försäkringskassa enligt 15 8 lagen (1964:143) om bidragsförskott.

Redovisning och fördelning

22      6 Medel som har infiutit genom införsel för fordran som avses i 1 8 1
eller 2 skall redovisas skyndsamt, dock ej förrän det bidrag som medlen
avser är förfallet.

Har införsel för fordran som avses i 1 8 1 ägt rum på grund av dom eller beslut som ej äger laga kraft eller får verkställas som lagakraftägande dom, får medlen ej betalas ut utan att säkerhet ställs.

23  8 Tvist om fördelningen av influtna medel hindrar ej att utbetalning sker i enlighet med kronofogdemyndighetens beslut, om ej särskilda skäl föreligger.

24  8 Ändras beslut om fördelning eller utbetalning, skall kronofogde­myndigheten på begäran utsöka vad som skall betalas tillbaka.

Straffbestämmelse

25 8 Arbetsgivare, som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att inom föreskriven tid tillställa kronofogdemyndigheten belopp som skulle ha innehållits enligt beslut om införsel, döms till böter.

16 kap. Annan verkställighet

Avhysning

1  8 Verkställighet av förpliktelse för tidigare ägare eller nyttjanderätts­havare att flytta från fast egendom, bostadslägenhet eller annat utrymme i byggnad (avhysning) söks hos den kronofogdemyndighet i vars distrikt svaranden har sitt hemvist. Avhysning får även sökas hos kronofogde­myndigheten i det distrikt där verkstäUigheten skall ske.

2  8 Innan avhysning sker skall svaranden beredas tillfälle att yttra sig. Är han bosatt utomlands, får detta ske genom att underrättelse om den sökta åtgärden sänds till honom med posten under hans utländska adress.

Saknar svaranden känt hemvist och har det ej kunnat klarläggas var han uppehåller sig, får avhysning ske utan hinder av att han ej har beretts tillfälle att yttra sig.

3 8 Avhysning skall genomföras så att skälig hänsyn tas till såväl
sökandens intresse som svarandens situation.

 

Prop. 1980/81:8                                                            Lagförslaget    61

Om möjligt skall avhysning ske inom fyra veckor från det att behövliga handlingar kom in till kronofogdemyndigheten.

Avhysning får ske fidigast en vecka från det att svaranden bereddes tillfälle att yttra sig eller, om svaranden är bosatt utomlands, två veckor från det att underrättelse sändes till honom.

4 8 Om det behövs av hänsyn till svaranden får kronofogdemyndigheten
medge anstånd med avhysningen under högst två veckor från utgången av
den tid som anges i 3 S andra stycket. Föreligger synneriiga skäl får
anståndet utsträckas till högst fyra veckor, om skälig ersättning betalas för
hela den anståndstid som har medgivits av myndigheten.

Har på grund av 3 8 tredje stycket hinder mött att genomföra av­hysningen inom den tid som anges i 3 S andra stycket, skall anståndstiden räknas från den dag då förrättningen tidigast hade kunnat äga rum.

5  8 Lämnar sökanden anstånd med avhysningen och varar anståndet över sex månader från dagen för ansökningen, skall denna förklaras för­fallen, om ej särskilda skäl föranleder att ytterligare anstånd godtas.

6  § Kronofogdemyndigheten skall vid behov ombesörja transport av egendom som skall bortföras, hyra utrymme för förvaring av egendomen och vidtaga andra liknande åtgärder som föranleds av avhysningen.

Innan åtgärd enligt första stycket vidtas, skall parterna underrättas, om det kan ha betydelse för dem.

7 8 Skall avhysning ske från annat än bostad och underiåter svaranden
att ta hand om egendomen och kan ej heller lämpligt förvaringsutrymme
anskaffas, får kronofogdemyndigheten förordna att egendomen skall
säljas. Kan egendomen antagas sakna försäljningsvärde, får i stället
förordnas att den skall förstöras. Egendom som tillhör tredje man får säljas
eller förstöras endast om denne underlåter att själv ta hand om egen­
domen.

Innan förordnande enligt första stycket meddelas skall svaranden och, om egendomen tillhör tredje man, denne beredas tillfälle att yttra sig. Härvid tillämpas 2 8.

Försäljning äger rum i den ordning som gäller för utmätt lös egendom i allmänhet. Bestämmelsen i 9 kap. 4 S första stycket gäller dock ej.

8 8 Avhysning får genomföras även mot inneboende eller annan tredje
man som hindrar sökanden i utövningen av hans rätt, om det är uppenbart
att tredje mannen saknar fog att motsätta sig verkställigheten. När
anledning föreligger skall kronofogdemyndigheten om möjligt i förväg
underrätta tredje mannen om avhysningen.

Anstånd som sägs i 4 S får meddelas, om det behövs av hänsyn till tredje mannen.

9 8 Om det anses lämpligt och sökanden medger det, får kronofogde­
myndigheten förelägga svaranden att själv fullgöra sin förpliktelse att
flytta. Därvid tillämpas 2 8,38 första och tredje styckena samt 5 och 8 SS-

 

Prop. 1980/81:8                                                            Lagförslaget    62

Verkställighet i annat fall

10  8 Verkställighet i annat fall än som avses i 1 S av förpliktelse som ej avser betalningsskyldighet samt verkställighet av beslut om kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd söks hos den kronofogdemyndighet i vars distrikt svaranden har sitt hemvist eller egendom som är i fråga finns eller där verkställigheten annars med fördel kan äga rum.

11  8 Innan verkställighet som ej avser kvarstad eller annan säkerhets­åtgärd sker skall svaranden underrättas. Om saken är brådskande, får dock kronofogdemyndigheten genast vidtaga behövlig åtgärd. Så snart som möjligt skall prövas om åtgärden skall bestå.

12  8 Verkställighet som ej avser kvarstad sker genom att kronofogde­myndigheten förelägger svaranden att fullgöra vad som åligger honom eller att iakttaga förbud eller annan föreskrift eller genom att myndigheten själv vidtar behövlig åtgärd. Pä framställning av sökanden kan kronofogde­myndigheten, om det anses lämpligt, överlämna åt sökanden att efter myndighetens anvisning utföra behövlig ätgärd.

Beträffande genomförandet av verkställigheten tillämpas 6 8. Föreskrift i exekutionstiteln som avser verkställigheten hindrar ej att denna genomförs på annat sätt, om det behövs.

Särskilda bestämmelser om kvarstad

13 8 Beträffande verkställighet av beslut om kvarstad för fordran
fillämpas vad som föreskrivs om utmätning i 4 kap. 2-7, 9 och 13-19 88,
22 8 första och tredje styckena, 24, 25 och 33-35 88, 5 och 6 kap. samt 12
kap. 3-5 88.

Kvarstad för fordran får ej läggas på lön eller annan förmån som avses i 7 kap. innan den har betalats ut och kan utmätas.

14      8 När egendom har belagts med kvarstad för fordran, får svaranden ej
överlåta egendomen eller till skada för sökanden förfoga över den på annat
sätt, om ej kronofogdemyndigheten efter hörande av sökanden medger det
av särskilda skäl.

I fråga om verkan av kvarstaden i övrigt gäller vad som föreskrivs om utmätning i 4 kap. 29 8 andra stycket och 31 8 samt 12 kap. 6—10 88-

öm lös egendom, som har belagts med kvarstad för fordran, hastigt faller i värde eller kräver alltför kostsam vård, får den på begäran av part säljas i den ordning som gäller för utmätt egendom.

15      8 Kvarstad fÖr fordran hindrar ej att egendomen utmäts eller beläggs
med kvarstad för annan fordran. Finns annan egendom att tillgå, skall
dock denna tagas i anspråk i för:5ta hand, om ej den fordran för vilken
utmätning eller kvarstad söks är förenad med särskild förmånsrätt i den
kvarstadsbelagda egendomen.

Om egendom som har belagts med kvarstad för fordran utmäts för annan fordran vilken ej är förenad med särskild förmånsrätt i egendomen eller tas i anspråk genom betalningssäkring för sådan fordran, skall egendomen anses samfidigt utmätt for kvarstadsborgenärens fordran. Sådan utmätningsverkan förfaller, om den sökta utmätningen eller betal­ningssäkringen hävs.

 

Prop. 1980/81:8                                                            Lagförslaget    63

16 8     Beträffande verkställighet av beslut om kvarstad fill säkerhet för bättre rätt tillämpas 6 kap. och 12 kap. 5 8-

I fråga om verkan av sådan kvarstad gäller 14 8- Pantbrev som gäller i egendomen får dock ej pantsättas, om ej kronofogdemyndigheten efter hörande av sökanden medger det av särskilda skäl. Detsamma gäller skuldebrev som är intecknat i luftfartyg eller reservdelar fill luftfartyg.

17 kap. Kostnader

Inledande bestämmelse

1 8 I utsökningsmål tas ut ersättning för statens kostnader för för­
farandet hos kronofogdemyndigheten i den omfattning regeringen före­
skriver (förrättningskostnader). Vid införsel tas dock ej ut någon ersätt­
ning.

Sökandens ansvar for förrättningskostnader

2 8 Sökanden ansvarar mot staten för förrättningskostnadema i målet,
om ej annat följer av 3 eller 4 8 eller av särskild föreskrift.

I fråga om kostnad för åtgärd som har begärts av annan än sökanden i målet skall den som har begärt åtgärden anses som sökande. När fastighet enligt 12 kap. 49 8 har indragits i försäljning av gemensamt intecknad fastighet, skall dock sökanden i målet ansvara även för kostnad som föranleds av indragningen, om han har sämre rätt än den som har begärt indragning.

3 8 Sökanden ansvarar ej för förrättningskostnadema för utmätning
enligt 7 kap. 17 8 eller 15 kap. 19 8 jämförd med 7 kap. 17 8 eller för hand­
räckning enligt 8 kap. 18 8.

Vid avhysning ansvarar sökanden ej för kostnad för förvaring av svaran­dens egendom eUer för annan åtgärd som väsentligen avser att skydda svaranden mot förlust. Detsamma gäller kostnad för försäljning enligt 16 kap. 7 8.

4  8 Kronofogdemyndigheten får helt eller delvis befria sökanden från att ansvara för förrättningskostnaderna, om skyldigheten skulle vara be­tungande.

5  § Förrättningskostnader för vilka sökanden ansvarar skall förskotteras av honom, om kronofogdemyndigheten begär det. Staten, kommun, lands­fingskommun och kommunalförbund är dock ej skyldiga att lämna sådant förskott.

Betalas ej förskott inom förelagd tid, får verkställigheten inställas. Kronofogdemyndigheten kan i sådant fall även häva redan vidtagen åtgärd.

 

Prop. 1980/81:8                                                                        Lagförslaget    64

Uttagande av förrättningskostnader

6   8 Kronofogdemyndigheten skall taga ut förrättningskostnader utan särskild begäran.

7   8 Förrättningskostnader i mål om utmätning tas ut ur köpeskillingen för såld egendom, behållen avkastning och andra tillgängliga medel. De får vid behov genast utsökas hos gäldenären.

Förrättningskostnad för handräckning enligt 8 kap. 18 8 får genast utsökas hos den mot vilken åtgärden har vidtagits.

8 § Förrättningskostnader i mål om verkställighet enligt 16 kap. får
genast utsökas hos svaranden, om ej annat följer av exekutionstiteln.
Detta gäller dock ej verkställighet av beslut om kvarstad eller annan säker­
hetsåtgärd.

Om egendom i samband med avhysning säljs enligt 16 kap. 7 8, tas förrättningskostnad för försäljningen ut ur köpeskillingen.

När förrättningskostnader för avhysning tas ut hos svaranden, har kostnad som avses i 3 § andra stycket företräde framför annan förrätt­ningskostnad.

9 § Förrättningskostnad för verkställighet av beslut om kvarstad eller
annan säkerhetsåtgärd, vilken alltjämt består när verkställighet äger rum
för det anspråk som har föranlett åtgärden, anses som förrättningskostnad
för sistnämnda verkställighet.

Om egendom som är belagd med kvarstad för fordran utmäts för annan fordran, anses förrättningskostnad för verkställighet av kvarstaden som förrättningskostnad i målet om utmätning.

10      § Om lös egendom som har belagts med kvarstad säljs enligt 16 kap.
14 8 tredje stycket eller 16 8 andra stycket, tas förrättningskostnad för
försäljningen ut ur köpeskillingen.

Har kronofogdemyndigheten med. anledning av kvarstad på fast egendom förordnat om åtgärd som avses i 12 kap. 8 eller 9 8, tas kostnad för åtgärden ut ur behållen avkastning.

11      8 Vad som sägs i 7-10 88 om uttagande av förrättningskostnad hos
svaranden gäller ej kostnad som till följd av exekutionstitelns upphävande,
ansökningens återkallande eller annan särskild anledning bör betalas av
sökanden.

Om sökanden ej har förskotterat förrättningskostnad för vilken han ansvarar och kostnaden ej får eller har kunnat i målet tagas ut hos svaran­den, får den genast utsökas hos sökanden.

Kostnader i tvist vid fordelnmg

12      8 1 fråga om kostnader i tvist vid fördelning av medel som enligt 13
kap. 7 S tredje stycket prövas av kronofogdemyndigheten tillämpas 18
kap. rättegångsbalken.

Beslut, varigenom kronofogdemyndigheten har ålagt ersättningsskyldig­het enligt första stycket, verkställs såsom dom som avses i 3 kap. 6 8.

 

Prop. 1980/81:8                                                            Lagförslaget    65

Särskild bestämmelse beträffande allmänna mål

13 8     Bestämmelserna i 2-5 88 om sökandens ansvar för förrättnings­kostnader gäller ej i allmänt mål.

18 kap. Besvär

Inledande bestämmelser

1 8 Talan mot kronofogdemyndighetens beslut förs i hovrätten genom
besvär.

I den mån ej annat föreskrivs i detta kapitel skall bestämmelserna i rätte­gångsbalken om fullföljd av talan i hovrätten och högsta domstolen och om rättegången där tillämpas i utsökningsmål.

Talan mot kronofogdemyndighetens beslut

2 8 Talan mot kronofogdemyndighetens beslut får föras av den som
beslutet angår, om det har gått honom emot. Sökanden eller svaranden får
klaga även över att beslut gör intrång i tredje mans rätt.

Talan mot beslut, varigenom rättighet har förbehållits enligt 12 kap. 33 8 andra stycket, får föras endast av den som har bestritt att sådant förbehåll görs.

3  6 I stället för bestämmelserna i 49 kap. rättegångsbalken tillämpas vad som föreskrivs i 4-6 SS nedan.

4  8 Klagan får ej föras över att kronofogdemyndigheten har funnit sig behörig att upptaga en ansökan om verkställighet.

Har kronofogdemyndigheten funnit sig obehörig att upptaga en ansökan, kan hovrätten efter klagan bestämma vilken kronofogdemyndighet som skall handlägga målet och hänvisa det till den myndigheten. Härvid tillämpas 2 kap. 4 8 första stycket andra meningen.

5 8 Talan får ej föras mot beslut, varigenom begäran om rättelse av
utmätning enligt 4 kap. 33 eller 34 8 eller av kvarstad för fordran enligt 16
kap. 13 8 har lämnats utan bifall.

Mot beslut, varigenom rättighet ej har förbehållits enligt 12 kap. 33 § andra stycket, får talan ej föras.

Talan får ej heller föras mot beslut, varigenom en förrättningsman har förklarats jävig.

6 6 Talan får ej föras mot beslut i fråga som avses i 2 kap. 10 eller 118-1
samband med talan mot beslut, varigenom föreläggande av vite eller annan
påföljd har tillämpats, får dock prövning av föreläggandets giltighet
påkallas.

Mot beslut som innefattar endast förberedelse till senare beslut och ej rör tredje man får talan föras endast i samband med talan mot det senare beslutet. Talan får dock föras särskilt på den gmnd att målet onödigt uppehålls genom beslutet.

5   Riksdagen 1980181. 1 saml. Nr 8. Del I

 

Prop. 1980/81:8                                                            Lagförslaget    66

Klagan över sakägarförteckning får föras endast i samband med talan mot auktion eller talan mot beslut om fördelning av influtna medel.

7 8 Talan mot beslut om utmätning som avses i 7 kap. eller mot beslut
om införsel får föras utan inskränkning till viss tid.

I fråga om annan utmätning skall talan av sökanden eller svaranden föras inom tre veckor från det att beslutet delgavs honom. Tredje man får föra talan mot sådan utmätning utan inskränkning till viss fid. Talan mot beslut som avses i 8 kap. 9 8 första stycket eller 12 kap. 49 8 tredje stycket skall dock föras inom tre veckor från det att beslutet delgavs klaganden.

Klagan över exekutiv försäljning skall föras inom tre veckor från försälj­ningen. Mot beslut om fördelning eller utbetalning av medel skall talan föras inom tre veckor från beslutet.

Talan som avses i 6 S andra stycket andra meningen får föras utan inskränkning till viss tid.

Talan mot kronofogdemyndighetens beslut i andra fall skall föras inom tre veckor från det att beslutet delgavs klaganden.

8 § I besvärsinlagan skall klaganden ange det överklagade beslutet, den
ändring som yrkas däri och grunderna för besvärstalan.

Klaganden skall i inlagan lämna uppgift om de bevis som han viU åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt bevis. Skriftligt bevis som ej har ingivits tidigare skall fogas vid inlagan i huvudskrift eller bestyrkt avskrift.

Besvärsinlagan skall vara egenhändigt undertecknad av klaganden eUer hans ombud.

9 8     Besvärsinlagan skall inges till kronofogdemyndigheten.

Besvär som ej har anförts i rätt tid skall avvisas av kronofogdemyn­digheten. Har besvärsinlagan kommit in till'hovrätten före besvärstidens utgång, skall den omständigheten att inlagan har kommit in till krono­fogdemyndigheten först därefter ej föranleda att besvären avvisas.

Om den som vill anföra besvär visar laga förfall före besvärstidens utgång, skall kronofogdemyndigheten sätta ut ny tid.

10  8 Avvisas ej besvärstalan, skall kronofogdemyndigheten så snart som möjligt sända besvärsinlagan och övriga handlingar i målet till hovrätten.

11  8 Frågan humvida besvär har anförts i rätt tid får komma under hov­rättens bedömande endast i samband med prövning av besvär över beslut, varigenom kronofogdemyndigheten har avvisat besvären.

Vissa bestämmelser om förfarandet i hovrätten

12      8 Hovrätten får, utan att motparten dessförinnan har beretts tillfälle
att inkomma med förklaring, förordna att åtgärd för verkställighet ej skall
vidtagas tills vidare eller, om synnerliga skäl föreligger, att redan vidtagen
åtgärd skall hävas.

Hovrätten får också omedelbart förordna att åtgärd för verkställighet skall genomföras och bestå till dess annat förordnas.

13      6     Den omständigheten att beslut har meddelats av en jävig förrätt-

 

Prop. 1980/81:8                                                            Lagförslaget    67

ningsman skall ej föranleda att beslutet hävs, om jävet uppenbarligen ej har inverkat på beslutet.

14  8 Vid bifall till talan mot visst beslut får även senare beslut i målet, som har samband med det förra beslutet och som ej hade vunnit laga kraft mot klaganden när besvär anfördes, hävas när det kan ske.

15  § Bifalls talan mot beslut om fördelning av medel, gäller det till förmån även för den som ej själv har fört talan mot beslutet.

16  8 Hovrättens beslut i dit fullföljd fråga länder tUl efterrättelse enligt vad som sägs i 2 kap. 19 S om kronofogdemyndighetens beslut.

I mål om utmätning eller införsel skall dock vidtagen åtgärd ej utan särskilt förordnande återgå innan hovrättens beslut har vunnit laga kraft.

Talan mot hovrättens beslut

17    8 Mot beslut, varigenom hovrätten har funnit kronofogdemyn­digheten behörig att upptaga en ansökan om verkställighet eller har hänvisat mål till viss kronofogdemyndighet, får talan ej föras. Detsamma gäller hovrättens beslut med anledning av talan som avses i 6 § andra stycket andra meningen.

18    8 Talan mot beslut, varigenom hovrätten innan ändringsyrkandet prövas slutligt har meddelat förordnande som avses i 12 8 eller har utlåtit sig angående föreläggande som avses i 2 kap. 15 8, skall föras särskilt.

19      8 Vad som sägs i 4 8 andra stycket och 12, 14 och 15 §§ tillämpas även
i högsta domstolen.

Särskilda rättsmedel

20      8 Bestämmelsema om särskilda rättsmedel i 58 och 59 kap. rätte­
gångsbalken tillämpas i fråga om kronofogdemyndighetens beslut i utsök­
ningsmål.

Vad som sägs i 58 kap. 11 och 12 SS rättegångsbalken om återstäUande av försutten tid gäller även när föreläggande har meddelats enligt 4 kap. 20,

21      eller 26 8 eller 13 kap. 7 S andra stycket i denna balk.

Användning av särskilt rättsmedel får ej utan synnerliga skäl föranleda att exekutiv försäljning hävs.

 

Prop. 1980/81:8                                                                                   Inledning 68

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET                         PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1978-03-16

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, Ullsten, Romanus, Turesson, Gustavsson, Antonsson, Mogård, Dahlgren, Åsling, Söder, Troedsson, Mundebo, Krönmark, Burenstam Linder, Wik­ström, Johansson, Wirtén.

Föredragande: statsrådet Romanus

Lagrådsremiss med förslag till utsökningsbalk

1    Inledning

År 1960 uppdrog Kungl. Maj:t åt lagberedningen att ta upp frågan om re­formering av utsökningslagen (1877: 31 s. 1) - UL - och lagstiftning som hänger samman med UL. Arbetet skulle avse en fuUständig omarbetning av lagstiftningen och inriktas på att föra samman de väsentliga delarna i en balk. Beredningen skulle vara oförhindrad att lägga fram förslag till partiel­la reformer i avvaktan på översynen av lagstiftningen i dess helhet.

Under sitt arbete på utsökningsrätten har beredningen lagt fram flera betänkanden med förslag till delreformer på området. 1 betänkandet (SOU 1961:53) Utsökningsrätt I föreslog beredningen ett flertal ändringar av begränsad räckvidd, främst rörande utmätningsinstitutet. 1 betänkandet (SOU 1963:28) Utsökningsrätt II tog beredningen upp frågor som hade aktualiserats av statsmakternas beslut angående omorganisation av polis-, åklagar- och exekutionsväsendena. .Detta beslut innebar bl.a. att exeku­tionsväsendet förstatligades helt den I januari 1965 och att kronofogde­myndigheterna inrättades. Beredningens betänkande innehöll de förslag till ändringar i UL som omedelbart påkallades av förstatligandet. 1 betänkandet föreslogs också ny lagstiftning angående lagsökning och betalningsföreläggande. Enligt förslaget skulle mål om betalningsföreläg­gande flyttas från allmän domstol till kronofogdemyndighet. Härefter lade beredningen i betänkandet (SOU 1964:57) Utsökningsrätt 111 fram förslag till ny införsellag och till ändring i UL:s bestämmelser om beneficium och andra undantag från utmätning och om utmätning av lön m.m. 1 betänkandet (SOU 1966:7) Utsökningsrätt IV tog beredningen upp sådana frågor som hade samband med då förestående lagstiftning om fast egendom och företagsinteckning. Beredningen föreslog också ändringar

 

Prop. 1980/81:8                                                                                     Inledtung 69

beträffande vissa exekutionsrättsliga frågor som inte nödvändigt hörde samman med den nya lagstiftningen men ansågs böra behandlas samtidigt. Beredningen föreslog härefter i betänkandet (SOU 1966:38) Utsökningsrätt V nya regler angående verkställighet som rör vårdnaden om barn m.m. Bestämmelsema innebar bl.a. att handläggningen flyttades från exekutiv myndighet till länsstyrelsen som bamavårdsmyndighet. I betänkandet (SOU 1968:64) Utsökningsrätt Vill lade beredningen, med anledning av förslag om ny jordabalk, fram förslag till ny lagstiftning om exekution i fast egendom. I samband därmed behandlades också bl.a. exekutiv försälj­ning av luftfartyg. 1 betänkandet (SOU 1971:45) Utsökningsrätt XI tog beredningen med anledning av reformförslag inom sjörätten upp frågan om nya regler rörande exekution i fartyg. Samtidigt föreslog beredningen vissa andra ändringar som hade samband med fartygsexekution.

Samtliga nu nämnda förslag från beredningen med undantag för förslaget i Utsökningsrätt 11 om lagsökning och betalningsföreläggande har, efter en del jämkningar, genomförts'. Frågan om revision av den summariska betalningsprocessen har övervägts i justitiedepartementet. Förslag till ny lagsökningslag har lagts fram i promemorian (Ds Ju 1977:5) Summarisk process.

Genom betänkandet (SOU 1973:22) Utsökningsbalk, Utsökningsrätt XIP har beredningen lagt fram förslag till en utsökningsbalk (UB). Lagför­slaget bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga I. Förslaget till UB avses ersätta UL och vissa andra lagar som har samband med UL. Lagförslaget innehåller alltså en fullständig reglering av utsökningsrätten i den mån den har ansetts kräva reglering i lag. Betänkandet innehåller däremot inte förslag till övergångsbestämmelser eller följdändringar i annan lagstiftning. Förslag härom har beredningen lagt fram i betänkandet (SOU 1974:55) Utsökningsrätt XIII.

' Utsökningsrätt I: prop. 1963:52, ILU 1963:21, rskr 1963:207, SFS 1963:255-260. Utsökningsrätt II: prop. 1964:126, ILU 1964:29, rskr 1964:277, SFS 1964:446-449. Utsökningsrätt III: prop. 1968:130, ILU 1968:48, rskr 1968:362, SFS 1968:621-631 (beträffande vissa av förslagen se även hänvisning vid Utsökningsrätt IV). Utsök­ningsrätt IV: prop. 1967:16, 3LU 1967:24, rskr 1967:132, SFS 1967:140-146. Utsökningsrätt V: prop. 1967:138, ILU 1967:60, rskr 1967:364, SFS 1967:712-714. Utsökningsräu VIII: prop. 1971:20, LU 1971:11, rskr 1971:126, SFS 1971:494-504. Utsökningsräu XI: prop. 1973:167, LU 1973:44, rskr 1973:385, SFS 1973:1130-1135.

 Betänkandet är undertecknat av fd. justitierådet Gösta Walin, ordförande, numera hovrättsrådet Torkel Gregow, ledamot, och hovrättsassessorn Peter Löfmarck, sekreterare. Beredningen har vid utarbetandet av betänkandet samrått med sin råd­givande nämnd, i vilken har ingått numera försäkringsdomaren Bert Ahlgren, f.d. riksdagsledamoten lantbrukaren Leif Cassel, f d. riksdagsledamoten lantbrukaren Robert Dockered, direktören i Svenska arbetsgivareföreningen Erik Forstadius, förbundsjuristen i Tjänstemännens centralorganisation Stig Gustafsson, numera avlidne advokaten Gunnar Lindh, riksdagsledamoten redaktören Lisa Mattson och riksdagsledamoten skoldirektören Karl-Erik Strömberg. I beredningens arbete har vidare medverkat följande särskilda sakkunniga, nämligen numera avlidne krono­fogden Nils Frykholm, kronodirektören Ragnar Jungkvist, direktören Pontus Modigh och justitierådet Lars Welamson. I betydelsefulla avsnitt har beredningen därjämte samrått med justitierådet Henrik Hessler.

 

Prop. 1980/81:8                                                                  Inledning IQ

Beredningens förslag fill UB hair remissbehandlats. Yttranden har avgetts av Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Övre Norrland, kammarrätten i Stockholm, domstolsväsendets organisations­nämnd (DON), sjöfartsverket, luftfartsverket, statskontoret, bankinspek­tionen, försäkringsinspektionen, riksrevisionsverket (RRV), riksskatte­verket (RSV), länsstyrelsemas organisationsnämnd (LON), länsstjrel-sema i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Jämtlands och Norrbottens län, kreditköp­kommittén (Ju 1971:05), konkurslagskommittén (Ju 1971:06), utredningen (Ju 1972:05) angående inskrivning av rätt till luftfartyg m.m., utredningen (Ju 1972:12) angående företagsinteckning, utredningen (Fi 1973:01) om säkerhetsåtgärder m.m. i skatteprocessen, länsberedningen (C 1970:28), utredningen (C 1973:07) rörande distriktsindelning, arbets- och personal­organisation m.m. inom exekutionsväsendet (DAP), Svenska handels­kammarförbundet. Svenska bankföreningen, Svenska sparbanks­föreningen, Sveriges jordbrukskasseförbund, Finansieringsföretagens förening, Sveriges allmänna hypoteksbank. Konungariket Sveriges stads­hypotekskassa, Postbanken, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Folksam, Hyresgästernas riksförbund, Sveriges fastighetsägareförbund. Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund. Föreningen Sveriges kronofogdar, Sveriges industriförbund, Sveriges redareförening, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO), Lantbmkamas riksförbund (LRF) och Svenska kommun­förbundet.

RSy har i sin egenskap av centralmyndighet för exekutionsväsendet och företrädare för staten i fråga om flertalet statliga fordringar inom krono­fogdemyndighetemas verksamhetsområde inhämtat kronofogdemyndig­hetemas synpunkter på förslaget vid en av RSV anordnad kronofogdekon­ferens. Synpunktema har redovisats i form av skriftliga svar på vissa vid konferensen diskuterade frågor. Finansieringsföretagens förening har anslufit sig till bankföreningens yttrande. Sveriges aUmänna hypoteksbank har överiämnat yttrande av Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitufion och åberopat detta som sitt eget.

Några remissinstanser har inskränkt sina yttranden till ett allmänt uttalande om förslaget. Sålunda förklarar SAF och Sveriges industri­förbund att organisationerna inte har några principiella erinringar mot att förslaget läggs till gmnd för lagstiftning. Liknande uttalanden görs av Svenska sparbanksföreningen, Sveriges redareförening och Sveriges grossistförbund. En del andra instanser har begränsat sina yttranden till att avse vissa särskilda frågor.

Utöver de remissinstanser sorn har avgett yttranden har tillfälle att yttra

 

Prop. 1980/81:8                                                                   Nuvarande ordning   71

sig över förslaget även beretts en del andra myndighetei vjch organisa­tioner, däribland övriga (tio) länsstyrelser.

2    Nuvarande ordning

2.1    Översikt över gällande bestämmelser

Utsökningsrätten regleras alltjämt i första hand av UL. UL antogs år 1877 och trädde i kraft den 1 januari 1879. Den ersatte därvid utsöknings­balken i 1734 års lag. UL har under årens lopp ändrats i åtskilliga avseenden, ofta i samband med lagstiftning på andra rättsområden. Av tidigare ändringar kan särskilt nämnas 1912 års lagstiftning beträffande exekution i fast egendom. När landsfiskal vid 1917 års omorganisation av fögderiförvaltningen blev utmätningsman på landet, vidtogs flera ändringar av praktisk-organisatorisk art. Genom 1937 års lagsökningslag flyttades lagsökningsprocessen från överexekutor till domstol. Med anledning av nya rättegångsbalken (RB) gjordes år 1946 åtskilliga ändringar i UL. Vidare har på gmndval av beredningens förslag i delbetänkandena Utsökningsrätt 1-V, VIII och XI under senare tid skett en rad mer eller mindre genomgripande reformer. Dessa har främst avsett utmätnings­institutet och vad som har samband därmed. Ändringarna har bl.a. lett till att vissa frågor har brutits ut ur UL och tagits upp till reglering i särskilda lagar.

UL består av ett stort antal paragrafer fördelade på elva kapitel. Lagen innehåller numera i huvudsak följande.

I 1 kap. finns bestämmelser om de myndigheter som har befattning med utsökningsmål. Länsstyrelsen är överexekutor. Regeringen kan dock förordna särskild överexekutor för viss del av län. Kronofogde är utmät­ningsman men kan sätta annan tjänsteman i sitt ställe. Kapitlet innehåller vidare bl.a. bemyndigande för regeringen att meddela närmare föreskrifter angående förfarandet i utsökningsmål. 1 2 kap. fanns tidigare bestäm­melser om lagsökning. Kapitlet är upphävt.

I 3 kap. finns de grundläggande bestämmelsema om i vad mån verkstäl­lighet får äga rum, i första hand på grund av dom eller beslut i tvistemål. Kapitlet innehåller närmare föreskrifterom kompetensfördelningen mellan överexekutor och utmätningsman. I kapitlet regleras även verkställighet av vissa andra exekutionstitlar än domar och beslut i tvistemål, nämligen föriikning som har fastställts av domstol, skiljedom, utslag i lagsök­ningsmål, rättens bevis i mål om betalningsföreläggande, botes- eller vites­beslut i tvistemål och vissa beslut i utsökningsmål. Med 4 kap. inleds de bestämmelser som gäller utmätning och verkan därav. Kapitlet reglerar utmätn/ngsförfarandet fram till egendomens försäljning. Föreskrifter meddelas bl.a. om själva förfarandet, utmätningsordningen, gäldenärens beneficium och andra undantag från utmätning, utmätning av lön m.m. och

 

Prop. 1980/81:8                                                                    Nuvarande ordning 72

om skydd för tredje mans rätt. I 5 kap. meddelas bestämmelser om försälj­ning av utmätt egendom. Exekutiv försäljning av registrerat skepp, av luft­fartyg och intecknade reservdelar därtill samt av fast egendom regleras dock numera i särskilda lagar. 1 6 kap. behandlas utmätningsförfarandets slutskede, nämligen redovisning och fördelning av medel som har influtit till följd av utmätning. 1 7 kap. fanns tidigare bestämmelser om tvångs­förvaltning av fast egendom. Kapitlet är upphävt.

1 8 kap. ges bestämmelser om handräckning som kan meddelas av över­exekutor. Beträffande lös egendom kan överexekutor besluta om kvarstad elltr den mindre ingripande åtgärden skingringsförbud, medan i fråga om fast egendom endast skingringsförbud kan meddelas. Under vissa förut­sättningar kan reseförbud meddelas. Även vissa andra säkerhetsåtgärder kan förekomma. Vidare finns en bestämmelse om handräckning mot den som själv har tagit sig rätt. Överexekutor kan slutligen förordna om avhys­ning av arrendator och hyresgäst m.fl. Kapitlet innehåller också bestäm- -melser om utmätningsmans verkstäUighet av beslutad handräckning.

1 9 kap. UL ges bestämmelser om kostnader i utsökningsmål. Härefter ges i 10 kap. föreskrifter om klagan hos överexekutor över utmät­ningsmans förfarande. Det avslutande 11 kap. innehåller reglerom klagan över utslag i utsökningsmål. Enligt vad som föreskrivs där förs talan mot överexekutors utslag hos hovrätt. Mot hovrättens utslag kan talan i viss utsträckning fullföljas till högsta domstolen. Beträffande fullföljd av talan till hovrätten och högsta domstolen och rättegången där gäller i stort sett RB:s bestämmelser (21 8 lagen 1946:804 om införande av nya rättegångs­balken, Rp).

Vid sidan av UL finns andra viktiga exekutionsrättsliga författningar. Av dessa bör i första hand nämnas lagen (1973:1130) om exekutiv försälj­ning av registrerat skepp m.m. (SfL), lagen (1971:500) om exekutiv försälj­ning av luftfartyg m.m. (LfL) och lagen (1971:494) om exekutiv försäljning av fast egendom (FfL). Även införselinstitutet, som utgör en privilegierad verkställighetsform för vissa fordringar, regleras utanför UL, nämligen i införsellagen (1968:621). 1 lagen (1921:244) om utmätningsed regleras utmätningsgäldenärs skyldighet att lämna uppgifter om sina tillgångar under edsplikt. Viktiga exekutionsrättsliga bestämmelser finns också i lagen (1915:219) om avbetalningsköp och i konsumentkreditlagen (1977:981). 1 prop. 1977/78:142 har föreslagits att den nuvarande avbetal-ningsköplagen skall ersättas av en ny lag om avbetalningsköp meUan näringsidkare m.fl.

UL är direkt tillämplig i huvudsak endast på det civilrättsliga området. I fråga om verkstäUighet av dom i brottmål, genom vUken har dömts tUl böter eller vite eller tUl annan "påföljd" som innefattar betalnings­skyldighet eller som eljest kan verkstäUas genom utsökning, har emellertid enligt 22 S förordningen om nya utsökningslagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall (Up) UL:s bestämmelser med visst förbehåU

 

Prop. 1980/81: 8                                                                  Nuvarande ordning 73

motsvarande tillämpning. Beträffande böter och viten m.m. finns ytteriigare exekutiva bestämmelser i lagen (1964:168) om verkställighet av bötesstraff och i förordningen (1917:915) angående indrivning och redo­visning av böter. Att UL inte är direkt tillämplig på uttagande av skatter och aUmänna avgifter framgår av bl.a. 14 § 2 mom. Up. På grund av hänvisningar i flera skatterättsliga författningar, däribland uppbördslagen (1953:272), skall dock UL:s regler om utmätning med vissa undantag tillämpas även vid indrivning av skatter och allmänna avgifter.

UL och införsellagen kompletteras av tillämpningsföreskrifter som har meddelats av regeringen, främst i utsökningskungörelsen (1971:1098) -USK - och exekutionsavgiftskungörelsen (1971:1027). SfL, LfL och FfL kompletteras på motsvarande sätt av förordningen (1975:943) om exekution i registrerat skepp m.m., kungörelsen (1971:1102) om exekution i luftfartyg m.m. och kungörelsen (1971:1097) om exekution i fast egendom.

2.2   Exekutiva myndigheter

2.2.1    Historik

Enligt utsökningsbalken i 1734 års lag prövades utsökningsmål i första hand av Konungens Befallningshavande (KB), dvs. landshövdingen. I Stockholm svarade överståthållaren för den exekutiva verksamheten. KB:s beslut verkställdes i stad av "borgmästare och råd" (magistraten) och på landet av kronofogde. Magistraten resp. kronofogden fick dock i vissa fall verkställa utmätning utan föregående förordnande av KB. Det ålåg KB att övervaka hur magistraten och kronofogde fullgjorde sina ålig­ganden och att vid behov meddela rättelse av vidtagna åtgärder.

Vid tillkomsten av UL år 1877 behölls uppdelningen på två exekutiva myndigheter i första instans, en överordnad benämnd överexekutor och en underordnad kallad utmätningsman. Överexekutor var för landet, till vilket enligt UL räknades även stad som löd under landsrätt, KB, i Stockholm överståthållarämbetet och i övriga städer magistraten eller, om Kungl. Maj:t så förordnade, viss ledamot av magistraten (I § UL). Utmät­ningsman var på landet kronofogde och i stad stadsfogde (2 S). Utmätningsmannen erhöll, jämfört med magistraten och kronofogde enligt 1734 års utsökningsbalk, vidgade befogenheter att verkställa dom utan särskilt bemyndigande av överexekutor. Kronofogde kunde - med vissa begränsningar - för bestämt fall sätta länsman eller annan person som var antagen av KB till utmätningsman i sitt ställe (3 §). Liknande befogenhet fillkom stadsfogde. Vidare kunde KB för bestämt fall eller inom visst område förordna länsman eller annan lämplig person att på eget ansvar vara utmätningsman i kronofogdes ställe (4 S).

Den organisation av exekutionsväsendet i första instans som antogs år 1877 har under den tid som UL har varit i kraft undergått flera ändringar.

 

Prop. 1980/81:8                                                                   Nuvarande ordning 74

utan att uppdelningen på en överordnad och en underordnad myndighet har mbbats. Ändringama har gäUt såväl överexekutor som utmätnings­mannen. De viktigaste har varit Följande. De dåvarande kronofogdetjäns­terna drogs in vid utgången av år 1917. Uppgiften som utmätningsman på landet flyttades samtidigt fill innehavarna av de nyinrättade tjänsterna som landsfiskal. I samband med 1932 års lagstiftning om stads och landsbygds förenande i judicieUt avseende infördes möjlighet för Kungl. Maj:t att förordna särskild överexekutor för stad utan magistrat. Stadsfogde skulle alltid vara utmätningsman i sådan stad utan magistrat för vilken fanns särskilt förordnad överexekutor. Även i annan stad utan magistrat skulle uppgiften som utmätningsman innehas av stadsfogde, om sådan fanns. År 1942 fick Kungl. Maj:t befogenhet att förordna att stad utan magistrat som hade särskild överexekutor skulle i fråga om utmätningsman och dennes verksamhet räknas till landet. Med ändringen avsågs att möjliggöra att särskild överexekutor förordnades för stad som ingick i landsfiskals­distrikt. Ar 1963 infördes möjlighet för utmätningsman att vidta åtgärd utom tjänstgöringsområdet och att påkalla biträde av annan utmät­ningsman. Exekutionsväsendet förstatligades helt år 1965. Samtidigt blev städernas domstolsväsende förstatligat, varvid magistratsinstitutionen avskaffades. Detta föranledde ändringar beträffande överexekutor. Den reformering av exekutionsväsendet som härvid skedde ledde till en enhetlig organisation för land och stad.

Vid olika tillfällen har diskuterats att flytta överexekutorsuppgifterna till domstol. 1 samband med rättegångsreformen framhöll processkommis­sionen, som ansåg att göromålen i övervägande grad var rena domstols­ärenden, att de vid genomförande av en ny domstolsorganisation borde flyttas till domstol (SOU 1926:31 s. 75). Även lagrådet ansåg avgörande skäl föreligga för en sådan överflyttning (prop. 1931:80 s. 193). I proposi­tionen angående huvudgrunderna för en rätlegångsreform fann departe­mentschefen en överflyttning av överexekutorsgöromålen till domstol principiellt berättigad, men frågan borde enligt departementschefen anstå tills vidare (prop. 1931:80 s. 138). Riksdagen anslöt sig till departements­chefens mening (särskilda utskottet 1931:1 s. 39 och rskr 1931:308). År 1937 flyttades lagsökningsmål och mål om handräckning för fordrans utfående från överexekutor till domstol. Stadsdomstolsutredningen föreslog år 1961 att allmän underriitt skulle vara överexekutor frånsett mål om exekutiv försäljning av fast egendom m.m. (SOU 1961:6 s. 185 och 251). Förslaget föranledde dock inte någon åtgärd.

2.2.2    Kompetensfördelningen mellan överexekutor och utmätningsman

1 den nuvarande organisationen är som har nämnts fömt länsstyrelsen överexekutor (18 2 mom. UL). Regeringen kan dock förordna särskild överexekutor för viss del av län. Någon sådan särskild överexekutor finns

 

Prop. 1980/81:8                                                                   Nuvarande ordning 75

inte numera. Länsstyrelsen kan vidare förordna lämplig person att vara överexekutor för särskild förrättning (I S 3 mom.). Kronofogde är utmät­ningsman (2 S I mom.). Han får dock sätta annan tjänsteman i sitt ställe som utmätningsman enligt bestämmelser som regeringen meddelar (4 8).

Huvudregeln är att utsökningsmål tas upp och prövas av överexekutor, om inte annat är föreskrivet (1 S I mom. UL). Utmätningsmannens upp­gifter är enligt 2 S 2 mom. att fullgöra vad överexekutor förordnar, verk­ställa dom och i vissa fall förrätta utmätning utan föreskrift av annan myndighet. Från huvudregeln gäller emellertid så många undantag att det i realiteten är utmätningsmannen som handlägger det alldeles övervägande antalet utsökningsmål.

Verkställighet av domstols dom i tvistemål, varmed avses även annat avgörande av domstol i sådant mål, ombesörjs i allmänhet av utmätnings­mannen utan särskilt bemyndigande, sedan domen har vunnit laga kraft (37 S). Detta gäller till en början i fall då betalningsskyldighet har ålagts den föriorande, då någon har förpliktats att utge viss lös egendom till annan, då någon har förpliktats att avträda fast egendom eller då det har förordnats om flyttning i eller ur hus. Det gäller även när domen eljest innehåller för­pliktande för den förlorande att fullgöra något vid äventyr att det får utföras genom motpartens föranstaltande, om han tredskas, samt när domstolen har förordnat angående kvarstad, skingringsförbud eller annan handräckning eller om tillhandahållande genom utmätningsmannens försorg av skriftligt bevis eller av föremål för syn eller besiktning. Dom eller beslut som inte har vunnit laga kraft och vissa andra exekutionstitlar får i flera fall verkställas av utmätningsmannen utan särskilt bemyndigande av överexekutor. Detta gäller bl.a. dom varigenom betalningsskyldighet har ålagts någon, dom varigenom någon har förpliktats att utge viss lös egendom, förlikning som har stadfästs av domstol, tredskodom varigenolm betalningsskyldighet har ålagts den uteblivne parten, utslag i lagsök­ningsmål varigenom betalningsskyldighet har ålagts, s.k. slutbevis i mål om betalningsföreläggande och skriftlig förbindelse angående underhåUs­bidrag (39. 41 och 45 SS. 49 § 1 mom., 51 S 1 och 3 mom. och 54 a S). Utmätningsmannen prövar vidare fråga om införsel (8 S införsellagen).

När dom eller beslut inte får verkställas av utmätningsmannen utan särskilt bemyndigande, ankommer det på överexekutor att förordna om verkställighet och sättet för denna (38 §). Överexekutor har därvid befo­genhet att under vissa förutsättningar förelägga vite och även att döma ut försuttet vite. Det ankommer också på överexekutor att förordna om verkställighet av svensk skiljedom (46 S). Om utmätningsman är tveksam hur en dom rätteligen bör verkställas, skall han anmäla det hos över­exekutor, som därefter förordnar i saken (47 8 1 mom. UL).

När verkställighet av utländsk exekutionstitel får ske på gmnd av särskilda bestämmelser, prövas frågan huruvida verkställighet får äga mm i regel av Svea hovrätt, se t.ex. 7 8 lagen (1965:723) om erkännande och

 

Prop. 1980/81: 8                                                                 Nuvarande ordning    76

verkställighet av vissa utländska domar och beslut angående underhåll till barn och 9 8 lagen (1976:108) om erkännande och verkställighet av utländskt avgörande angående underhållsskyldighet. Främst när det gäller verkställighet av exekutionstitel från annat nordiskt land tillämpas dock en ordning enligt vUken prövningen iir förlagd till exekutiv myndighet. Enligt t.ex. 2 8 lagen (1962:512) om indrivning i Sverige av underhållsbidrag, fast­ställda i Danmark, Finland, Island eller Norge, och 9 S lagen (1977:595) om erkännande och verkstäUighet av nordiska domar på privaträttens område görs framställning om verkställighet direkt hos kronofogdemyn­digheten. 1 vissa andra fall ligger prövningen hos överexekutor. se t.ex. 2 S lagen (1899:12 s. 9) om verkställighet i visst fall av utländsk domstols beslut.

Trots att det ankommer på utmätningsmannen, i vissa fall efter särskilt bemyndigande, att verkställa utmätning, skall utmätt egendom i några fall säljas av överexekutor. Exekutiv försäljning av registrerat skepp och skeppsbygge, av luftfartyg och intecknade reservdelar till luftfartyg och av fast egendom åvilar sålunda överexekutor (I S SfL, I S LfL och I S FfL). Det åligger också överexekutor att fördela köpeskilling och andra medel som inflyter efter utmätning av sådan egendom. Överexekutor skall även ombesörja exekutiv försäljning av andel i registrerat skepp eller skepps­bygge och i luftfartyg eller intecknade reservdelar till luftfartyg och av vill­korlig äganderätt till sådan egendom eller till andel däri samt fördela köpe­skilling och andra medel i målet (89 S 2 mom. UL). 1 andra fall än som har nämnts nu ombesörjs exekutiv försäljning och köpeskillingsfördelning av utmätningsmannen.

Det ankommer vidare på överexekutor, vid sidan om domstol enligt RB, att förordna om handräckning (8 kap. UL). Överexekutor kan därvid dels förordna om s.k. säkerhetsåtgärd i form av kvarstad, skingringsförbud. reseförbud eller föreläggande eller förordnande som avses i 15 kap. 3 S RB, dels förordna om återställande av besittning eller annat förhållande som har rubbats och om avhysning. Överexekutor har också att förordna om handräckning enligt särskilda bestämmelser i vissa andra författningar, t.ex. enligt 39 S naturvårdslagen (1964:822) och 13 S lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m.m. Överexekutors handräckningsbeslut verkställs vid behov av utmätningsmannen.

Överexekutor prövar klagan över utmätningsmans beslut och åtgärder (200 S UL). Mot överexekutors beslut förs talan i hovrätten (211 S). Talan mot hovrättens beslut fullföljs i högsta domstolen (219 S).

Överexekutor har också vissa uppgifter utanför det rent exekutiva området. Som exempel kan nämnas att det ankommer på överexekutor att under vissa förutsättningar utse eller entlediga skiljeman och medge förlängning av tiden för skiljedoms meddelande (8, 10 och 18 SS lagen 1929:145 om skiljemän), att motta nedsättning av pengar enligt lagen (1927:56) om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt

 

Prop. 1980/81:8                                                                   Nuvarande ordrung    11

förvar och av hyresbelopp (12 kap. 21 S jordabalken. JB) samt att förklara skriftlig fullmakt kraftlös (17 S lagen 1915:218 om avtal och andra rätts­handlingar på förmögenhetsrättens område). Även utmätningsmannen (resp. kronofogdemyndigheten) har vissa uppgifter utanför det rent exekutiva området.

Kompetensfördelningen mellan överexekutor och utmätningsmannen kan sammanfattningsvis sägas innebära att överexekutor dels i vissa kvalificerade fall prövar fråga om och hur dom eller annan exekutionstitel skall verkställas, dels ombesörjer exekutiv försäljning och köpeskillings­fördelning beträffande fast egendom och vissa andra objekt, dels förordnar om handräckning, medan handläggningen av utsökningsmål i första instans i övrigt åvilar utmätningsmannen. Överexekutor prövar dessutom klagan över utmätningsmannens beslut och åtgärder.

2.2.3    Kronofogdemyndigheterna

I samband med att exekutionsväsendet helt förstatligades år 1965 och kronofogde blev utmätningsman såväl för stad som för landet tillkom den nuvarande kronofogdeorganisationen. Bestämmelser om denna finns i första hand i kronofogdeinstruktionen (1965:687, omtryckt 1976:893) och i kungörelsen (1964:366) om rikets indelning i kronofogdedistrikt. För den exekutiva verksamheten är landet indelat i kronofogdedistrikl. I varje sådant distrikt finns en kronofogdemyndighet. Chef för kronofogde­myndighet är en kronofogde, i Stockholms, Göteborgs och Malmö krono­fogdedistrikt med titeln kronodirektör. Vid kronofogdemyndigheterna finns personal i de s.k. kronofogde-, exekutions- och kontorskarriärema. Härjämte finns bl.a. administrativa tjänster vid de största kronofogde­myndigheterna.

Antalet kronofogdedistrikt uppgår alltsedan inrättandet av kronofogde­organisationen till 81. 1 I län finns 9 kronofogdedistrikt, i I län 7 distrikt, i I län 6 distrikt, i I län 5 distrikt, i 6 län 4 distrikt, i 6 län 3 distrikt, i 4 län 2 distrikt och i 4 län I kronofogdedistrikt. Antalet tjänster inom kronofogde­organisationen uppgick den 1 juli 1977 till sammanlagt 2.708. Härav utgjordes 205 av tjänster inom kronofogdekarriären, varav 158 som krono­fogde (inkl. biträdande kronofogde) och 47 som kronofogdesekreterare, 1.302 av tjänster inom exekutionskarriären och 1.168 av tjänster inom kontorskarriären. Vidare ingick i nyss nämnda antal 33 tjänster för förvalt­ningspersonal. Av kronofogdepersonalen saknade den Ijuli 1976 74 krono­fogdar och en kronofogdesekreterare juris kandidatexamen (Jfr vad som sägs i det följande om kompetensvillkoren för kronofogde).

Kronofogdedistriktens storlek varierar mycket, i fråga om såväl yta som befolkningsunderlag. Med hänsyn bl.a. härtill föreligger stora skillnader mellan olika kronofogdemyndigheter. Den I Juli 1977 fanns vid kronofogdemyndigheterna i Stockholms, Göteborgs och Malmö krono-

 

Prop. 1980/81:8                                                                  Nuvarande ordning    78

fogdedistrikt 340, 248 resp, 125 tjänster. Vid övriga myndigheter varierade antalet tjänster mellan högst 59 och lägst 12. 1 fråga om antalet tjänster inom kronofogdekarriären hade vid samma tidpunkt I myndighet 13 sådana tjänster, I myndighet II tjänster, 1 myndighet 6 tjänster, 14 myndigheter 4 tjänster, 14 myndigheter 3 tjänster. 27 myndigheter 2 tjänster och 23 myndigheter 1 tjänst i kronofogdekarriären. Om man bortser från tjänstema som kronofogdesekreterare och endast räknar med kronofogdar (inkl. biträdande kronofogdar), fanns vid 1 myndighet 10 kronofogdetjänster, vid 1 myndighet 8 tjänster, vid 1 myndighet 5 tjänster, vid 14 myndigheter 3 tjänster, vid 29 myndigheter 2 tjänster och vid 35 myndigheter 1 kronofogdetjänst. 1 32 kronofogdedistrikt är all personal stationerad på en och samma ort (centralorten). I övriga 49 distrikt är personal stationerad även på en eller flera orter utanför centralorten. Antalet stationeringsorter utanför centralort uppgår till 99. Av dessa är emellertid några f n. obemannade.

I fråga om kompetensvillkoren för tjänster i kronofogdekarriären kan nämnas följande. Behörig att antas till extra kronofogdesekreterare är den som har förvärvat notariemeritering enligt notariekungörelsen (1972:519, omtryckt 1975:512). Notarietjänstgöring fömtsätter juris kandidatexamen och fullgörs under en tid av två år och sex månader. Behörig till extra ordinarie tjänst som kronofogdesekreterare är den som efter antagningen till extra kronofogdesekreterare har tjänstgjort inom exekutionsväsendet så lång tid att den Jämte tid för kronofogdeutbildning uppgår till minst ett år. Till tjänst som kronodirektör, kronofogde eller biträdande kronofogde är den behörig som uppfyller villkoren för tjänst som extra ordinarie kronofogdesekreterare och har genomgått kronofogdeutbildning. Krono­fogdeutbildningen omfattar dels en teoretisk utbildning i form av en kurs om åtta veckor, dels en praktisk utbildning om 42 veckor.

Som undantag från nu nämnda behörighetsvillkor gäller övergångsvis att behörighet till tjänst inom kronofogdekarriären tillkommer även den som vid utgången av år 1964 var behörig till ordinarie eller extra ordinarie tjänst som landsfiskal eller då innehade och därefter oavbrutet har innehaft tjänst med utmätningsmannagörornål samt den som före utgången av år 1964 har antagits till landsfiskalaspirant och först därefter har förvärvat behörighet till ordinarie eller extra ordinarie tjänst som landsfiskal enligt de föreskrifter som gällde vid utgången av år 1964. Vidare gäller det undantaget att utan hinder av kravet på kronofogdeutbildning behörighet till tjänst som kronodirektör, kronofogde eller biträdande kronofogde skall tillkomma den som den I juli 1971 innehade sådan tjänst eller tjänst som kronofogdesekreterare.

I exekutionskarriären utgörs personalen av kronokommissarier, förste kronoassistenter och kronoassistenter. Behörig till extra ordinarie tjänst som kronoassistent i befordringsgång är den som har genomgått vissa kronoassistentkurser och efter antagningen tUl extra kronoassistent i

 

Prop. 1980/81:8                                                    Nuvarande ordning   79

befordringsgång har tjänstgjort som exekutiv tjänsteman minst så lång tid att den Jämte utbildningstiden uppgår till ett år. TUl annan tjänst som kronoassistent eller tjänst som förste kronoassistent eller kronokommis­sarie är den behörig som har genomgått fullständig kronoassistentutbild-ning. Om särskilda skäl föreligger, får RSV medge undantag från nu nämnda behörighetsvillkor.

Vidare gäller övergångsvis att behörighet till tjänst som kronokommis­sarie, förste kronoassistent eller kronoassistent tillkommer även den som vid utgången av år 1964 innehade tjänst med domsverkställaruppgifter, exekutionsbiträdesgöromål eller arbetsuppgifter inom den exekutiva verksamheten, såsom kamrer, inspektör, stadsfogdeassistent eller kammarskrivare, eller innehade sådan polismanstjänst som helt eller delvis var förenad med exekutionsbiträdesgöromål eller minst fem år efter den I Juli 1954 har uppehållit sådan tjänst och som sedan den I Januari 1965 oavbrutet har innehaft tjänst inom exekutionsväsendet. Krono­assistent, förste kronoassistent och kronokommissarie är skyldiga att genomgå den ytteriigare utbildning som föreskrivs av regeringen.

Kronofogde får i vidsträckt omfattning sätta annan tjänsteman vid kronofogdemyndigheten i sitt ställe som utmätningsman (4 S UL). Närmare bestämmelser om sådan delegation finns i 11 och 12 88 krono-fogdeinstmktionen. Delegation kan, med vissa begränsningar, ske till lägst kronoassistent. I praktiken ombesörjs handläggningen av utsökningsmål till aUra största delen av personal i exekufionskarriären. Sålunda hålls t.ex. förrättning för utmätning eller avhysning praktiskt taget alltid av sådan personal. Detsamma gäller bl.a. försäljning av utmätt lös egendom, såvida inte försäljningen har uppdragits åt auktionsföretag. Vissa särskilt kvalifi­cerade frågor är emellertid förbehållna kronofogde. Kronofogde som sätter annan i sitt ställe som utmätningsman skall lämna denne råd om uppgiftens fullgörande och övervaka att uppgiften fullgörs behörigen. Det åligger den som är satt i kronofogdes ställe att till kronofogden hänskjuta fråga som är av principiell natur eller svårbedömd.

1 kronofogdemyndighetemas verksamhet skiljs mellan allmänna mål och enskilda mål. Med allmänt mål avses mål om uttagande av skatter, böter eller andra på indrivning beroende medel (1 S USK). Annat utsök­ningsmål är enskilt mål. Härutöver handläggs vid kronofogdemyndighet flera andra typer av ärenden, t.ex. ärenden enligt lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs och enligt lagen (1970:215) om arbets­givares kvittningsrätt.

I samband med förstatligandet av exekutionsväsendet uppdrogs åt särskilda sakkunniga att i en nämnd - exekutionsväsendets organisations­nämnd - fullgöra vägledande, rådgivande och samordnande uppgifter i den nya organisationen (prop. 1964:100 s. 335, SU 1964:114, rskr 1964:259; se även kungörelsen 1964:848 om fullgörande tills vidare av uppgifter som ankomma på centralmyndigheten för administration och förvaltning av

 

Prop. 1980/81:8                                                               Nuvarande ordning    80

exekutionsväsendet). Fr.o.m. den 1 Juli 1973 ankommer centralmyndig­hetsuppgifterna på RSV (prop. 1972:1 bU. 14 s. 14, CU 1972:7 s. 2, rskr 1972:70). I sin egenskap av centralmyndighet för administration av exeku­tionsväsendet har RSV befattning främst med organisationsfrågor, personalrekrytering, personalutbildning, tjänstetillsättningar, anslags­frågor samt informations-, rådgivnings- och upplysningsverksamhet. Det åligger verket bl.a. att genom råd och anvisningar främja en riktig och enhetlig tillämpning av gällande föreskrifter, att följa arbetet hos krono­fogdemyndigheterna och verka för en ändamålsenlig utformning av organisation och arbetsformer, att verka för god rekrytering av personal till kronofogdemyndighetema, att sammanställa länsstyrelsernas årliga anslagsframställningar såvitt angår kronofogdemyndigheterna och att inge anslagsframställningarna jämte eget yttrande över dessa till regeringen, att fastställa de blanketter som behövs i den mån uppgiften inte ankommer på annan och att i samverkan med berörda myndigheter planlägga och anordna utbildning av personal (3 S instruktionen 1970:752 för riksskatte­verket).

Länsstyrelsen har alltjämt vissa administrativa uppgifter rörande exeku­tionsväsendet. Länsstyrelsen skall också utöva tillsyn över utmätnings­männen (10 S I mom. UL).

Landets indelning i kronofogdedistrikt samt arbets- och personal­organisation m.m. inom exekutionsväsendet har under senare år varit föremål för flera utredningar. Frågorna har senast behandlats av krono­fogdemyndighetsutredningen (Kn 1974:03). 1 betänkandet (SOU 1977:42) Kronofogdemyndighetema föreslog utredningen att landet skulle delas in i 65 kronofogdedistrikt. Efter remissbehandling har förslaget övervägts i kommundepartementet. Regeringen härden 2 mars 1978 beslutat proposi­tion till riksdagen om distriktsindelningen, arbets- och personalorganisa­tion m.m. inom exekutionsväsendet (prop. 1977/78:129). 1 propositionen föreslås att det nuvarande antalet kronofogdedistrikt - 81 - skall behållas oförändrat. För mindre kronofogdemyndigheter föreslås särskilda former för stöd från annan kronofogdemyndighet. Avsikten är att mindre krono­fogdemyndigheter skall kunna förstärkas med kronofogdepersonal bl.a. vid tillfälligt stor arbetsbelastning.

Sedan några år pågår utvecklingsarbete för införande av automatisk databehandling inom exekutionsväsendet. Förslag har år 1976 lagts fram om ett riksdatasystem med en centralt placerad dataanläggning (hos RSV) och terminaler hos kronofogdemyndigheterna. Försöksverksamhet pågår i vissa kronofogdedistrikt.

2.2.4    Överexekutorerna

Som har nämnts i det föregående är länsstyrelse numera överexekutor i hela  landet.   Beträffande  länsstyrelsemas  nuvarande organisation och

 

Prop. 1980/81:8                                                                  Nuvarande ordning    81

uppgifter kan här översiktligt nämnas följande.

Genom beslut av 1970 års riksdag (prop. 1970:103, KU 1970:34, rskr 1970:248, SU 1970:132 och rskr 1970:308) antogs riktlinjer för en partiell omorganisation av den statliga länsförvaltningen. Den närmare organi­sationen av länsstyrelserna fastställdes år 1971 (prop. 1971:1 bil. 14 s. 9, CU 1971:8, rskr 1971:51; se även länsstyrelseinstruktionen 1971:460, omtryckt 1976:892). Vissa ytterligare riktlinjer i fråga om länsförvalt­ningens uppgifter och organisation godkändes av riksdagen år 1976 (prop. 1975/76:168, KU 1975/76:55, rskr 1975/76:370).

Länsstyrelsen svarar enligt den nya organisationen liksom tidigare för den statliga förvaltningen i länet, i den mån inte särskild förvaltnings­uppgift ankommer på annan myndighet (3 § länsstyrelseinstmktionen). Det åligger vidare länsstyrelsen att ge noggrann akt på länets tillstånd och behov samt främja länets utveckling och befolkningens bästa. En huvud­uppgift är att ha hand om den regionala samhällsplaneringen. Läns­styrelsen skall sålunda verka för att statlig, kommunal och landstings­kommunal verksamhet i länet samordnas och anpassas efter de regional­politiska målen för länet. Det åligger länsstyrelsen särskilt att ta befattning med den regionalpolitiska planeringen, plan- och byggnadsväsendet, fastighetsregistreringen, naturvården, miljöskyddet, livsmedelskontrollen, kulturminnesvården, den allmänna hälsovården, den sociala omvård­naden, väg- och trafikväsendet, den civila försvarsberedskapen, räddningstjänsten, beskattningsväsendet, uppbördsväsendet, exekutions­väsendet samt folkbokföringen (5 S). Länsstyrelsen har som länets högsta polismyndighet ansvaret för och ledningen av polisväsendet, är över­exekutor och är huvudman för priskontorsverksamheten och hemkonsu­lentverksamheten (6 S).

Beträffande länsstyrelsens organisation kan nämnas följande. Läns­styrelsen leds av en styrelse, som består av landshövdingen som ord­förande och 14 andra ledamöter (14 S länsstyrelseinstruktionen samt lagen 1976:891 om val av ledamöter i länsstyrelses styrelse). 1 länsstyrelserna finns en planeringsavdelning, en skatteavdelning och en förvaltningsavdel­ning (17 S). 1 länsstyrelsen i Stockholms län finns dock, fömtom plane­ringsavdelning och förvaltningsavdelning, en taxeringsavdelning, en kameral- och uppbördsavdelning och en länsskatterättsavdelning. Till länsstyrelsen är knutna länsskatterätten, fastighetstaxeringsrätten och länsrätten. Överexekutorsärenden handläggs på förvaltningsavdelningen, i Stockholms län på en särskild enhet vid denna avdelning. Länsstyrelsen är beslutför med en tjänsteman (28 S första stycket). Enligt den normal­arbetsordning som har fastställts av regeringen skall flertalet överexe­kutorsärenden handläggas av länsassessor. Beslut fattas som regel efter föredragning av länsnotarie.

Enligt en inom kommundepartementet utförd beräkning krävdes den 30 april   1975  106 årsarbetskrafter för handläggning av samtliga överexe-

6   Riksdagen 1980181. I saml. Nr 8. Dd I

 

Prop. 1980/81:8                                                                  Nuvarande ordning    82

kutorsgöromål i landet. Härav utgjorde knappt hälften Juristpersonal, en fjärdedel personal ur landskanslistkarriären och resten personal i kontors­karriären (se vidare bilaga 3, tabell IV). Enligt vad Jag har inhämtat har förhållandena därefter inte förändrats i någon större omfattning.

2.3 Handläggningen av mål angående Indrivning av skatter, böter o.d. (all­männa mål)

UL är som har nämnts förut direkt tillämplig i huvudsak endast pä det civilrättsliga området. UL:s regler om verkställighet avser sålunda i första hand domstols avgöranden i tvistemål, däri inräknat summarisk betalningsprocess (37-43 och 47-52 SS) samt stadfäst förlikning (45 S), skiljedom (46 §) och vissa beslut av överexekutor (51-53 SS). Härtill kommer verkställighet direkt pä gmnd av skriftlig förbindelse angående underhållsbidrag och auktionsprotokoll (54 a och 55 SS). SfL, LfL och FfL, som reglerar frågor vilka har brutits ut ur UL, torde ha samma tillämpningsområde som UL. Införsellagen är däremot direkt tillämplig även på uttagande av skatter och allmänna avgifter samt böter och viten (se t.ex. I §).

Enligt föreskrift i 22 § 1 mom. Up skall UL:s bestämmelserom verkstäl­lighet med visst förbehåll tillämpas också på verkställighet av dom i brottmål, varigenom har dömts till böter eller vite eller till sådan med brott förenad "påföljd" som innefattar betalningsskyldighet eller till "påföljd" som eljest ar sådan att domen kan verkställas genom utsökning. Hänvis­ningen till UL får numera anses avse även de bestämmelser om exekutiv försäljning av vissa objekt som har tagits upp i SfL, LfL och Ff.. Enligt uttryckliga undantag gäller emellertid UL:s resp. nämnda försäljnings­lagars bestämmelser om särskild tidsfrist för utmätningsförrättning och för försäljning av utmätt egendom inte vid uttagande av bl.a. böter, viten eller annan med brott förenad påföljd som innefattar betalningsskyldighet (punkt 13 övergångsbestämmelserna till lagen 1971:495 om ändring i UL, punkt 5 övergångsbestämmelserna till SfL, punkt 5 övergångsbestäm­melsema till LfL och punkt 9 övergångsbestämmelserna till FfL).

UL är inte heller omedelbart tillämplig vid indrivning av skatter och allmänna avgifter. 1 14 S 2 mom. Up anges uttryckligen att UL:s bestäm­melser inte är tillämpliga i fall då utmätning utan dom eller utslag äger rum för "utskylder, allmänna avgifter, expeditionslösen, hantlangning vid laga skifte eller annat dylikt". Enligt 59 S uppbördslagen får emellertid utmät­ning och införsel äga rum vid indrivning av skatt eller allmän avgift som avses i lagen och enligt 60 8 uppbördslagen skall UL:s bestämmelser om verkställighet av utmätning och vad därvid får undantas. om utmätt egendoms försäljning, om fördelning av influtna medel och om klagan över utmätningsmans förfarande tillämpas även vid utmätning för sådan skatt' eller allmän avgift.   Hänvisningen  till   UL:s  regler om  exekutiv

 

Prop. 1980/81:8                                                                  Nuvarande ordning    83

försäljning får numera anses avse även SfL. LfL och FfL. Undantag har emellertid gjorts för UL:s resp. de särskilda försäljningslagarnas bestäm­melser om särskild tidsfrist för utmätningsförrättning och för försäljning av utmätt egendom samt för föreskrift i UL om skyldighet att förskottera kostnad (60 S 3 mom. uppbördslagen). Beträffande skatter och allmänna avgifter som inte omfattas av uppbördslagen finns i andra författningar särskilda bestämmelser som hänvisar till uppbördslagens regler om indriv­ning, t.ex. 53 S tredje stycket lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt. 17 b S lagen (1958:295) om sjömansskatt, 10 S kungörelsen (1965:260) om älgavgift m.m.. 48 S andra stycket lagen (1968:430) om mervärdeskatt och 22 § andra stycket och 26 S tredje stycket kupongskattelagen (1970:624).

Det bör också nämnas att beträffande indrivningen av vissa medel som inte omfattas av uppbördslagen har i nyss nämnda övergångsbestämmelser föreskrivits undantag från tillämpningen av reglerna om särskilda tids­frister för utmätningsförrättning och exekutiv försäljning. Detta gäller vad som i mål eller ärende vid domstol eller eljest i samband med rättegång har utgått av allmänna medel och som enligt domstolens beslut skall åter­gäldas, sådan kostnad för allmän rättshjälp som part eller annan har ålagts att ersätta statsverket enligt 31 S rättshjälpslagen (1972:429) och vad som skall återbetalas enligt beslut som avses i 7 S lagen (1973:137) om ekonomiskt bistånd till svenska medborgare i utlandet m.m.

Beträffande indrivning av böter och viten finns ytterligare bestämmelser utanför den rent exekutiva lagstiftningen i lagen om verkställighet av bötesstraff, den därtill anslutande tillämpningskungörelsen och förord­ningen angående indrivning och redovisning av böter. Sistnämnda förord­ning är tillämplig även beträffande sådan särskild rättsverkan av brott som innefattar betalningsskyldighet. 1 fråga om indrivning av skatter och allmänna avgifter finns bestämmelser bl.a. i uppbördslagen och uppbörds­kungörelsen (1967:626). Ytterligare föreskrifter angående bokföring och redovisning m.m. i fråga om såväl böter och viien m.m. som skatter och allmänna avgifter finns i niedelsförvaltningskungörelsen (1964:886) och USK. En del föreskrifter och anvisningar har också ineddelats av RSV och RRV.

Som har nämnts tidigare skiljs i kronofogdemyndigheternas verksamhet mellan allmänna mål och enskilda mål. Allmänna mål avser främst staten tillkommande fordringar av offentligrättslig natur. Men även vissa ford­ringar som tillkommer kommun drivs in som allmänt mål. Hit hör t.ex. byggnadsavgift och särskild avgift enligt lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m.m. och hundskatt enligt förordningen (1923:116) angående skatt för hundar. I allmänna mål företriids staten resp. kommun av kronofogdemyndigheten.

 

Prop. 1980/81:8                                                               Nuvarande ordning    84

2.4    Självrättelse

Utmätningsmannen ansågs tidigare inte ha befogenhet att själv rätta verkställd utmätning eller annan exekutiv åtgärd, om det i efterhand visade sig att åtgärden inte borde ha vidtagits. Genom lagändring år 1963 infördes emellertid sådan befogenhet i friga om utmätning. Bestämmelsema, som togs upp i 77 8 UL, innebär att om utmätningsmannen på grund av anspråk som sägs i 69 S UL - dvs. att tredje man påstår sig vara ägare till lös egendom som finns i gäldenärens bo - eller eljest finner att egendomen eller del därav inte hade bort utmätas, han kan föranstalta om rättelse. Sådan rättelse får dock inte vidtas senare än två veckor från det att förrättningen ägde rum. Innan rättelse sker skall borgenären beredas tillfälle att yttra sig, om det kan ske. Bestämmelserna gäller endast lös egendom. Fråga om rättelse av utmätning prövas alltid av kronofogde, även om utmätningen har verkställts av lägre befattningshavare (12 S andra stycket kronofogdeinstruktionen).

1 fråga om införsel gäller att utmätningsmannen skall ändra beslut om införsel, om anledning förekommer till det (12 S första stycket införsel­lagen). Bestämmelsen är tillämplig såväl då beslutet var oriktigt från början som då förhållandena har ändrats efter beslutet. Ändring kan ske antingen till gäldenärens eller till borgenärens förmån. Beslut om ändring kan i princip avse endast framtida belopp. Hinder torde dock inte före­ligga mot att utmätningsmannen förordnar att belopp som har innehållits men ännu inte har redovisats till borgenären skall betalas ut till gäldenären. Bestämmelsen har motsvarande tillämpning i mål om utmätning av lön o.d. (67 a S 3 mom. UL).

Enligt 17 kap. 15 S RB kan domstol, om den på grund av anmärkning eller eljest finner att dom eller beslut i tvistemål till följd av skrivfel, miss­räkning eller annat dylikt förbiseende innehåller uppenbar oriktighet, meddela beslut om rättelse. Parterna skall få tillfälle att yttra sig innan sådant beslut meddelas. Dessa bestämmelser torde vara analogt tillämp­liga i fråga om beslut i utsökningsmål.

I övrigt är den som vill påkalla ändring av utmätningsmans beslut eller åtgärd i princip hänvisad till att klaga hos överexekutor. Innan ett utsökningsmål har slutförts kan emellertid utmätningsmannen med sökandens medgivande i viss utsträckning låta redan verkställd åtgärd återgå eller ändra vidtagen åtgärd till svarandens fördel. Sådan återgång eller ändring företas främst i allmänna mål, i vilka utmätningsmannen samtidigt handlar som representant för staten (resp. kommun). Denna möjlighet har medfört att befogenheten att vidta självrättelse enligt 77 S 3 mom. UL inte begagnas i allmänna mål.

Här kan också nämnas att utmätningsmannen i vissa andra fall skall häva verkställighet. Utmätning skall t.ex. hävas, om en inte lagakraft­vunnen dom som ligger till grund för utmätningen undanröjs eller om

 

Prop. 1980/81: 8                                                         Lagberedningens förslag    85

gäldenären före egendomens försäljning fullgör sin betalningsskyldighet. Beslut om införsel skall naturligtvis inte längre tillämpas om exekutions­titeln upphävs. Beslut om införsel för underhållsbidrag eller kommunal bidragsfordran skall hävas, om gäldenären betalar förfallna bidrag och det är anledning anta att bidragsskyldigheten skall fullgöras för framtiden (12 S andra stycket införsellagen). Nu nämnda och liknande fall utgör emellertid inte självrättelse i den mening som avses här.

2.5    Statistiska uppgifter

Under år 1976 inkom till kronofogdemyndigheterna i hela landet 1.362.985 allmänna mål och avslutades 1.434.357 sådana mål. Vid årets utgång kvarstod 914.983 oavslutade allmänna mål. Under år 1975 uppdebi­terades 2.135 miljoner kr.' Av det belopp som kronofogdemyndigheterna år 1976 hade att driva in inlevererades i s.k. månadsräkningsmedel 1.194 miljoner kr. Vid 1976 års utgång utestod 2.358 miljoner kr oredovisat. Under samma år inkom till kronofogdemyndighetema 274.906 enskilda mål. Härav utgjorde 23.692 införselmål, 33.125 mål om handräckning för återtagande av gods som hade sålts genom avbetalningsköp och åter­stoden, 218.089, andra utsökningsmål. Under året avslutades 263.950 enskilda mål. Vid årets utgång fanns 128.979 oavslutade sådana mål. Antalet handlagda enskilda införselmål uppgick under år 1976 till 86.187. Antalet ärenden angående lönegaranti uppgick under året till 3.922.

Statistiska uppgifter rörande överexekutoremas verksamhet lämnas i bilaga 3 till protokollet i detta ärende. Sammanfattningsvis kan nämnas följande. År 1976 inkom till landets överexekutorer 31.857 mål och hand­lades slutligt 31.571 mål. Till år 1977 balanserades 7.264 oavslutade mål. Beträffande fördelningen av de slutligt handlagda målen på olika typer av mål kan hänvisas till tabell 1 i bilaga 3. Där lämnas också vissa uppgifter om antalet överexekutorsmål under budgetåret 1975/76 (tabell 111).

1 bilaga 3 redovisas också vissa uppgifter om självrättelse m.m. vid kronofogdemyndigheterna.

3    Lagberedningens förslag till utsökningsbalk

3.1    Förslagets huvudsakliga innehåll

Beredningen har haft att överväga vad som lämpligen bör föras in i en ny UB. Till utsökningsrätten hör enligt beredningen i första hand verkstäl­lighet av domar, beslut och andra exekutionstitlar samt, om man utgår frän UL:s tillämpningsområde, även olika former av handräckning. Bered­ningen har övervägt om konkursrätten bör föras samman med den egent-

' Beloppen är avrundade. Tillförlitlig uppgift saknas om det belopp som uppdebite­rades år 1976.  Bilagan här intagen som bilaga 4.

 

Prop. 1980/81:8

Lagberedningens förslag    86

liga utsökningsrätten men anser inte att något står att vinna med att i sin helhet föra samman så olikartade förfaranden som exekution i egentlig mening och konkursförvaltning eller med att ur konkurslagen (1921:225) -KL - bryta ut något eller några avsnitt. Beredningen anser inte heller att förmånsrättsordningen, som regleras i förmånsrättslagen (1970:979) och berör både utsökningsrätt och konkursrätt, bör tas in i en ny UB. I Ut>;ök-ningsrätt II har beredningen behandlat lagsökning och betalningsföre­läggande. Reglema om lagsökning hör enligt beredningen snarast hemma inom RB:s ram. Även om mål orn betalningsföreläggande skulle föras över till kronofogdemyndighet, vilket beredningen föreslog i nyss nämnda betänkande, kan reglerna därom utan-praktisk olägenhet kvarstå i en särskild lag. Lagsökning och betalningsföreläggande är dessutom föremål för utredning inom justitiedepartementet och resultatet av denna utredning bör inte föregripas. Beredningen anser inte heller lämpligt att ur lagen om avbetalningsköp bryta ut de bestämmelser som rör själva handräcknings-resp. verkställighetsförfarandet och föra över dem till UB. Beredningen anser sålunda att en ny UB bör begränsas till den egentliga utsöknings­rätten och reglera exekutionsformerna verkställighet och handräckning.

Till skillnad från UL bör enligt beredningen en ny UB vara direkt tillämplig i fråga om all verkställighet som gäller betalningsskyldighet eller annan förpliktelse, vare sig förpliktelsen har fastställts av domstol, av förvaltningsmyndighet eller i annan ordning, dvs. också på indrivning av skatter och allmänna avgifter m.m. Även beträffande handräckning som rör egendom är UB avsedd att i princip tillämpas generellt.

Beredningen framhåller att genom de delbetänkanden som den tidigare har avlämnat har en väsentlig del av arbetet på en ny UB blivit utfört. Beredningen utgår från att de nya regler som har tillkommit på grundval av beredningens successiva förslag nu inte skall genomgående övervägas på nytt utan i allmänhet skall utan ändring föras in i balken, frånsett de ändringar som följer av organisatoriska nyheter och den nya redaktionella utformnirig som påkallas av att bestämmelserna förs in i en större enhet. Beredningen har i enlighet härmed inte på nytt närmare motiverat de bestämmelser som tidigare har antagits genom de partiella reformerna.

Beredningens förslag till UB är avsett att ersätta i första hand UL och införsellagen samt SfL. LfL och FfL. Förslaget omfattar 19 kapitel om sammanlagt 420 paragrafer. Kapitlen är inte sammanförda till uttryckliga huvudavdelningar men är grupperade på motsvarande sätt. I och 2 kap. rör exekutionsväsendet och andra för balken gemensamma bestämmelser. I 3- 16 kap. behandlas verkställighet och i 17 kap. handräckning. De båda avslutande kapitlen, som är gemensamma för verkställighet och hand­räckning, reglerar kostnader i utsökningsmål resp. förfarandet hos krono­fogdemyndigheten och besvärsförfarandet.

/ kap. i beredningens förslag innehåller bestämmelser om UB:s tillämp­ningsområde och de myndigheter som prövar utsökningsmål och om vissa

 

Prop. 1980/81:8

Lagberedningens förslag    87

andra frågor som har samband därmed. I 2 kap. meddelas för balkens tillämpning gemensamma föreskrifter, bl.a. om innebörden av olika termer som används i balken, om tillämpligheten av bestämmelser i balken som rör skepp, luftfartyg eller fast egendom och om ställande av säkerhet.

Med 3 kap. inleds den stora avdelning som avser verkställighet, till skillnad från handräckning. 1 kapitlet regleras vilka handlingar av olika slag som får ligga till grund för verkställighet och i vad mån särskilda villkor gäller för verkställigheten. 1 anslutning härtill behandlas också invändningar som kan göras mot sökt verkställighet och verkan av att exekutionstitel upphävs sedan verkställighet har inletts.

4  kap., som innehåller bestämmelser om institutet införsel, överens­stämmer i huvudsak med nuvarande införsellag.

5  kap. inleder de kapitel som behandlar utmätningsinstitutet och reglerar frågor som har samband med själva utmätningen, frånsett frågan om undantag från utmätning och säkerställande av utmätning. Där föreslås regler om bl.a. upplysningsskyldighet för gäldenären och tredje man, utmätningsordningen och förfarandet i samband med utmätning. Kapitlet innehåller också bestämmelser om förhållandet till tredje man, återvinning med anledning av utmätningsansökan, rättsverkan av utmätning eller av betalning till kronofogdemyndigheten och självrättelse av utmätning. Även frågan om utmätningsverkan av betalningsfastställelse regleras i kapitlet. 1 6 kap. meddelas bestämmelser om gäldenärens beneficium och andra undantag från utmätning. Kapitlet motsvarar i allt väsentligt nuvarande regler i saken. I 7 kap. föreslås bestämmelser om de åtgärder som krono­fogdemyndigheten skall vidta beträffande utmätt egendom för att säker­ställa utmätningen. Kapitlet innehåller också föreskrifter om provisorisk åtgärd, när utmätning inte kan ske genast. Bestämmelser om utmätning 'av lön och liknande ersättningar har tagits upp i 8 kap. De överensstämmer i sak i allt väsentligt med nuvarande regler om sådan utmätning.

9 kap. innehåller vissa bestämmelser som är gemensamma för exekutiv försäljning av all slags egendom, bl.a. bestämmelser om hinder mot försälj­ning och tidsfrist för försäljning, om förfarandet när andel i viss egendom har utmätts och om tredje mans rätt till betalning ur exekutivt såld egendom. I 10 kap. regleras exekutiv försäljning av lös egendom frånsett registrerat skepp och registrerat luftfartyg m.m. Bestämmelser meddelas om såväl försäljning på auktion som försäljning under hand. Särskilda före­skrifter föreslås beträffande försäljning i fall då utmätning har skett av rätt till egendom som gäldenären har förvärvat under äganderättsförbehåll. 1 kapitlet meddelas även bestämmelser om indrivning av utmätt fordran och om åtgärder efter utmätning av pantbrev eller av skuldebrev som är intecknat i luftfartyg. 11, 12 och 13 kap. behandlar exekutiv försäljning av registrerat skepp m.m., av registrerat luftfartyg m.m. resp. av fast egendom. Dessa kapitel motsvarar i allt väsentligt nuvarande regler i SfL. LfL och FfL, frånsett att försäljningen skall ankomma på kronofogde-

 

Prop. 1980/81:8                                                          Lagberedningens förslag   88

myndigheten i stället för på överexekutor.

I 14 kap. i beredningens förslag har tagits upp bestämmelser om det sista ledet i mål om utmätning, dvs. om redovisning och fördelning av medel som har influtit efter utmätning. 15 kap. innehåller bestämmelser om verkan av exekutiv försäljning. Där regleras sådan försäljnings verkan mot tredje man som var rätt ägare till egendomen och köparens rätt i sådana fall. Kapitlet innehåller också bestämmelser om ersättnings­skyldighet för gäldenären och borgenär, när exekutivt såld egendom frångår köparen eller när försäljningen medför att tredje mans rätt går förlorad. En bestämmelse föreslås också om ersättningsskyldighet för staten i vissa fall.

I 16 kap. ges bestämmelser om verkställighet av annan förpliktelse än betalningsskyldighet, t.ex. förpliktelse att utge viss lös egendom eller att avflytta från fastighet. Bl.a. regleras vilka olika sätt för verkställighetens genomförande som står till buds. Vissa särskilda bestämmelser föreslås om avhysning, nämligen om tidsfrist och anstånd för avhysning och i vad mån avhysning får verkställas mot tredje man.

1 17 kap. regleras handräckning. Där föreslås bestämmelser om dels kvarstad och andra säkerhetsåtgärder, dels handräckning för återställande av besittning, avhysning m.m. Ingående bestämmelser meddelas särskilt om kvarstad för fordran. Bl.a. föreslås ett förstärkt skydd för sådan kvarstad.

1 18 kap. har tagits upp regler om kostnader i utsökningsmål. Kapitlet innehåller detaljerade bestämmelser om såväl förrättningskostnader, dvs. statens kostnader för förfarandet, som parts egna kostnader. I det avslu­tande 19 kap. meddelas bestämmelser om dels förfarandet hos kronofogde­myndigheten, dels klagan över beslut i utsökningsmål. 1 fråga om förfa­randet hos kronofogdemyndigheten föreslås bestämmelser bl.a. om parts ansökan och vad som har samband därmed, om förhör med svaranden eller tredje man, om tvångsmedel och om kronofogdemyndighetens beslut. Föreskrifter meddelas också om handläggningen av vissa tvister som föreslås skola prövas av kronofogdemyndigheten. Besvärsförfarandet regleras ingående.

Trots att införsel bara kan äga mm i vissa slags tillgångar och endast får ske för vissa slags fordringar har reglema härom i beredningsförslaget ansetts böra få sin plats före reglerna om utmätning. Detta hänger enligt beredningen samman bl.a. med att utmätning är en långt mera kompli­cerad exekufionsform som i förslaget regleras i elva kapitel. 1 8 kap., som rör utmätning av lön o.d., har i fråga om förfarandet i stor utsträckning kunnat hänvisas till reglerna om införsel i 4 kap. En annan möjlig placering av reglema om införsel hade enligt beredningen varit att föra in dem efter avdelningen om utmätning och före reglerna om annan verkställighet än sådan som rör betalningsskyldighet. Frånsett att institutet införsel därigenom skulle få en mera undanskjuten plats än som svarar mot dess

 

Prop. 1980/81:8                                                           Lagberedningens .förslag   89

praktiska betydelse hade följden blivit att man antingen hade måst i kapitlet om utmätning av lön föra in en fullständig reglering av detta förfa­rande och vidare i ett senare kapitel om införsel fått i görlig mån hänvisa till nyss nämnda regler om utmätning av lön eller också hade fått i kapitlet om utmätning av lön hänvisa framåt lill det senare kapitlet om införsel. Båda altemativen skulle enligt beredningen medföra olägenheter i redak­tionellt hänseende. Att reglerna om införsel i förslaget har tagits in före reglerna om utmätning stämmer också väl, framhåller beredningen, med den påtagliga realiteten att utmätning av lön är en sekundär möjlighet att exekutivt ingripa mot den sorts tillgångar som båda instituten gäller.

3.2    Exekutiva myndigheter

Beredningen framhåller att det tidigare har ansetts vara en principiell fråga humvida vid en reform exekutiva ärenden borde redan i första instans anförtros domstolarna eller ligga hos särskilda organ. Som skäl att låta domstolarna handha exekutionen har åberopats det rent principiella argumentet att uppgiften tillhör rättsväsendet. Beredningen har redan i samband med 1964 års stora reform av polis-, åklagar- och exekutions­väsendet uppmärksammat frågan och därvid uttalat sig för att exekutiva ärenden alltjämt bör i första instans åvila särskilda exekutiva myndig­heter. Denna ståndpunkt utesluter naturligtvis inte att exekution tillhör rättsväsendet.

Till stöd för den rådande ordningen kan enligt beredningen särskilt fram­hållas att det skulle vara främmande för domstolarna att ha ansvaret för de allmänna målen. Man kan svårligen ålägga dem att svara för intirivning av skatter, något som är kronofogdemyndigheternas till sin omfattning största arbetsuppgift. Och att dela upp verksamhetsområdet så att enskilda mål läggs till domstol och allmänna mål blir kvar hos kronofogdemyndighet skulle medföra betydande praktiska olägenheter. I samband med 1964 års reform framfördes inte några önskemål om att domstolarna skulle svara för exekutionsväsendet i första instans. Och under beredningens fortsatta arbete har inte heller kommit fram sådana önskemål. Beredningen anser sig sålunda kunna utgå från att exekutionen i enlighet med 1964 års beslut skall i första hand ligga hos kronofogdemyndighet och inte hos domstol.

Beredningen anser angeläget att det nuvarande antalet instanser i utsök­ningsmål nedbringas och en organisatoriskt enklare ordning även i övrigt genomförs. Enligt beredningen är det naturligt och ändamålsenligt att kronofogdemyndighet görs till det organ som på exekulionssidan får motsvara allmän underrätt på den dömande sidan. Uppenbarligen är det fullt möjligt att utan risk för rättssäkerheten minska antalet instanser i utsökningsmål genom att avskaffa överexekutor som mellaninslans. Bered­ningen anser också att en lämplig ordning vinns om de ärenden som nu handläggs av överexekutor som första instans liksphi försäljning av regis-

 

Prop. 1980/81:8                                                           Lagberedningens förslag   90

trerat skepp, luftfartyg m.m. och fast egendom anförtros kronofogde­myndighet. Detta förutsätter att kvalificerad arbetskraft finns att tillgå hos kronofogdemyndigheten och att det inom myndigheten sker en ändamåls­enlig arbetsfördelning. Beredningen påpekar att statsmakterna år 1972 har fattat principbeslut om en stark minskning av antalet kronofogdedistrikt. Efter en sådan minskning bör nämnda krav kunna uppfyllas utan större svårigheter.

Beredningen har övervägt humvida någon del av de ärenden angående förordnande om verkställighet av vissa domar och beslut m.m. som nu i första instans tas upp av överexekutor bör gå till underrätt som då skulle pröva förutsättningarna för verkställighet och ge direktiv om och hur verk­ställighet får äga rum. Beredningen har emellertid inte ansett ändamåls­enligt att flytta dessa ärenden från överexekutor till underrätt. Man vinner en betydligt enklare och mera överskådlig ordning, om de anförtros krono­fogdemyndighet som första instans. Kronofogdemyndigheten måste Ju under alla förhållanden medverka vid verkställigheten och kvalificerade befattningshavare hos myndigheten bör kunna bemästra uppgiften. Bered­ningen påpekar att den inte ämnar föreslå någon ändring i den nuvarande ordningen att förutsättningarna för verkställighet av vissa utländska domar eller beslut eller av utländska skiljedomar skall prövas av Svea hovrätt.

Beträffande exekutiv försäljning av registrerat skepp, luftfartyg m.m. och fast egendom framhåller beredningen att den i tidigare betänkanden har räknat med att. om överexekutor avskaffas, sakkunniga förrätt­ningsmän vid behov skulle kunna användas utanför det kronofogdedistrikt där vederbörande är stationerad. 1 fråga om registrerade skepp och luft­fartyg kan man över huvud inte vänta sig att det annat än på ett mycket begränsat antal ställen kan finnas förrättningsman- med erfarenhet på området. Efter den eftersträvade minskningen av antalet kronofogde­distrikt torde däremot i fråga om försäljning av fast egendom sakkunnig komma att finnas inom varje distrikt, möjligen med ett eller ett par undantag. Oavsett var den som anlitas är stationerad, bör han i ett aktuellt ärende handla i den lokala kronofogdemyndighetens namn. Att utmät­ningsärende inte behöver flyttas från första till andra instans när den utmätta egendomen skall säljas innebär enligt beredningen givetvis en organisatorisk fördel.

Av ärenden som överexekutor nu handlägger som första instans intar i övrigt, anför beredningen vidare, handräckningsärendena en särställning. Även om införsel, utmätning och andra verkställighetsärenden skall hand­läggas av kronofogdemyndighet i första instans kan man tänka sig att göra domstol ensam behörig att i första instans ta upp ansökningar om hand­räckning. Beredningen har emellertid inte funnit att detta skulle innebära någon vinning utan stannat för att det praktiskt lämpligaste är att behålla möjligheten för vederbörande att vända sig till exekufiv myndighet, vilken

 

Prop. 1980/81:8                                                           Lagberedningens förslag    91

- om överexekutor avskaffas - bör vara kronofogdemyndighet. Ärenden om handräckning kräver snabbt ingripande, t.ex. om det gäller skepp eller luftfartyg som väntas anlända till viss hamn eller flygplats. Sökanden bör därför kunna vända sig till den myndighet som är närmast till hands. Det är t.ex. i fråga om kvarstadsansökan inte möjligt att, om befogenheten att ingripa läggs hos domstol, alltid lita till Just den domstol vid vilken eventuell talan i saken sedermera skall väckas. 1 andra fall, såsom vid åter­ställande av besittning, är det kanske inte alls aktuellt att talan skall behöva väckas vid domstol. Det kan enligt beredningen knappast bestridas att den för praktisk verkställighet inrättade kronofogdeorganisa­tionen är bättre ägnad att tillgodose kraven på snabba ingripanden än domstolama. Domstols beslut om handräckning måste f.ö. under alla omständigheter befordras till kronofogdemyndigheten för att genomföras. Motsvarande gäller nu beträffande överexekutors beslut om hand­räckning. Efter överexekutors avskaffande kan kronofogdemyndigheten, om den får befogenhet att ta upp ärenden om handräckning, både meddela beslut därom och själv befordra beslutet till verkställighet. Beredningen föreslår alltså att kronofogdemyndighet får befogenhet att besluta om handräckning i huvudsak enligt vad som nu gäller för överexekutor. Därvid fömtsätts att myndigheten blir utrustad med kvalificerad personal för ändamålet.

Beredningen påpekar att handräckning kan beviljas av överexekutor inte bara direkt enligt UL:s bestämmelser därom utan även på grund av hänvis­ningar i andra lagar till UL. 1 stort sett torde enligt beredningen inte finnas anledning att skilja mellan handräckning direkt enligt UL och hand­räckning på grund av hänvisning till UL:s bestämmelser.

I åtskilliga författningar läggs speciella befogenheter hos överexekutor, t.ex. att motta deposition av hyra m.m. Beträffande dessa befogenheter fär i varje särskilt fall prövas, anför beredningen, om överexekutor bör ersättas av kronofogdemyndighet eller någon annan myndighet. Antalet sådana ärenden och därmed förenat arbete är inte så stort att det i nämnvärd grad påverkar den nu aktuella organisationsfrågan.

Beredningen erinrar i detta sammanhang om de ärenden rörande fördel­ning av medel enligt UL:s regler som nu handläggs av länsstyrelsen. Eftersom fördelningen sker med tillämpning av reglema om fördelning av köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom kan det synas rationellt att överflytta även dessa fördelningsärenden till kronofogdemyndighet. Om det inte sker utan ärendena stannar hos länsstyrelsen, kan denna behöva anlita expert på hithörande frågor hos kronofogdemyndighet eller på annat håll.

Beträffande frågan om överinstans till kronofogdemyndighet kan man enligt beredningen, om överexekutor avskaffas, tänka sig att talan från kronofogdemyndigheten skulle fullföljas inte till hovrätt utan till tingsrätt eller annan domstol som dömer i första instans. Om talan skall från krono-

 

Prop. 1980/81:8                                                           Lagberedningens förslag    92

fogdemyndighet fullföljas till underrätt, kommer dock inte antalet instanser i exekutiva ärenden att minska, om inte särskilda begränsningar ställs upp i fråga om fullföljd till högre instanser. Tvärtom skulle i alla ärenden som nu handläggs av överexekutor som första instans liksom i ärenden angående försäljning av skepp, luftfartyg m.m. och fast egendom tillkomma en ny mellaninslans. Beredningen kan å andra sidan inte finna lämpligt att, om talan i exekutiva ärenden skulle fullföljas till underrätt, särskilt begränsa möjligheterna till fullföljd därifrån. Exekutiva ärenden erbjuder inte sällan svåra rättsliga problem som bör få prövas av överrätt. Man kan vidare enligt beredningen knappast tänka sig att alla ärenden oavsett sin beskaffenhet skulle gå från viss kronofogdemyndighet till en och samma underrätt. 1 stället torde man tvingas att dela upp ärendena på olika slags domstolar, t.ex. så att ärenden om försäljning av fast egendom går till fastighetsforum, ärenden om avhysning av hyresgäst till hyres-domstol osv. En sådan fullföljdsordning blir svåröverskådlig och kan befaras medföra svårigheter i tillämpningen. Vidare får man räkna med att talan skulle få fullföljas till underrätter med mindre domkretsar än krono­fogdemyndigheternas distrikt. Detta kan enligt beredningen inte vara lämpligt. Det är i övrigt naturiigtvis viktigt att man snabbt kan få ett auktoritativt avgörande i saken.

Beredningen anser att valet av överinstans bör stå mellan hovrätt och en särskild överinstans för exekutiva ärenden för hela riket. Det senare alter­nativet kan i förstone synas tilltalande från fiera synpunkter. Ärendenas snabba avgörande kan befordras och enhetligheten i avgörandena främjas. Beredningen erinrar här om att RSV nyligen har utsetts till centralmyndig­het för exekutionsväsendet och skall ersätta den mera provisoriska exeku­tionsväsendets organisationsnämnd. RSV skall få betydande admini­strativa och praktiska uppgifter inte minst med tanke på skatteindriv­ningen. Bl.a. kommer eventuell central databehandling att förläggas dit. Beredningen kan emellertid inte finna lämpligt att i en centralmyndighet av den typen bygga in en över- och slutinstans för prövning av talan som full­följs i exekutiva ärenden.

Man skulle sålunda vara nödsakad att inrätta en självständig över­instans. Denna måste ha en sådan sammansättning att den kan väl fylla uppgiften att vara slutinstans även i rättsligt svåra exekutiva ärenden. En kollegial domstol är nödvändig. Beredningen har den uppfattningen att tillströmningen av besvär i kvalificerade ärenden inte blir tillräcklig för att motivera inrättandet av en särskild kollegial domstol för ändamålet. Härtill kommer att principiella erinringar kan framställas mot att låta exekutiva ärenden slutligt avgöras i en instans som är helt skild från domstols­väsendet i övrigt. De svåra frågor som uppkommer i sådana ärenden är av ({ivihättslig natur och det är betydelsefullt att de bedöms på ett sätt som står i överensstämmelse med avgörandena när motsvarande frågor upp­kommer utan samband med exekutiva ärenden. Inte minst i fråga om hand-

 

Prop. 1980/81:8                                                           Lagberedningens förslag    93

räckning synes det olämpligt att talan fullföljs till en sådan central över­instans som har nämnts nyss. Över huvud kräver ett kvalificerat avgörande av svårare exekutiva ärenden att den som prövar saken har god överblick över hela civilrätten. Beredningen påpekar att exekutiva besvärsmål i allmänhet brukar avgöras på gmndval av skriftligt material. Ibland kan det emellertid vara behövligt att partema inställer sig till muntlig förhandling. Om partema eller deras ombud i så fall skall nödgas inställa sig i stationeringsorten för en central instans för hela riket skulle det innebära en avsevärd olägenhet för dem. Det finns dock den möjlig­heten att sammanträde hålls på en ort som ligger mera bekvämt till för parterna.

Sammanfattningsvis uttalar beredningen att det inte föreligger till­räckliga skäl för en så genomgripande omläggning av förfarandet i exekutiva ärenden som att ersätta prövningen i hovrätt och högsta dom­stolen med prövning hos en särskild central instans för hela riket.

Av det sagda följer att exekutiva ärenden enligt beredningens mening bör fullföljas från kronofogdemyndighet fill hovrätt. En farhåga är att detta kan leda till en besvärande arbetsbelastning för hovrättema. Den sällning som hittills har skett hos överexekutor kan emellertid åstadkommas genom lämpliga regler för kronofogdemyndighetens eget handlande. Redan nu vidtar kronofogdemyndigheten i viss utsträckning s.k. själv­rättelse samt Jämkningar vid införsel och utmätning av lön. Möjligheten till självrättelse bör enligt beredningen vidgas. Av olika skäl, bl.a. för att man skall få en så enhetlig praxis som möjligt, är det lämpligt att kronofogde­myndigheten genom tjänsteman i högre ställning rutinmässigt följer de underordnades tillämpning. Den överordnade tjänstemannen bör i praktiskt lämplig omfattning kunna vidta rättelse vid sådan rutinmässig granskning eller med anledning av skedda påpekanden. Dessutom bör en särskild granskning ske, när formliga besvär anförs över meddelat beslut eller vidtagen åtgärd. 1 anslutning till det sagda framhåller beredningen att enhetlig praxis hos kronofogdemyndighetema kan främjas även genom anvisningar från regeringen eller RSV, t.ex. i fråga om sådana rutin­ärenden som införsel och beträffande beneficium o.d. Sådana anvisningar är enligt förslaget inte bindande men har givetvis ändå sin praktiska betydelse.

Den granskning som förutsätts skola ske hos kronofogdemyndigheten kan, anför beredningen, sägas innebära ett slags hos myndigheten inbyggd överprövning. Man bör naturligtvis fråga sig, om detta system innebär någon vinning jämfört med den nuvarande ordningen. En intern över­vakning hos kronofogdemyndigheten av de underordnade tjänstemännens tillämpning är emellertid under alla omständigheter önskvärd och för allmänheten är det en vinst, om rättelse kan i ökad omfattning ske utan att formliga besvär behöver anföras fill högre instans.

 

Prop. 1980/81:8                                              Lagberedningens förslag    94

3.3 Handläggningen av mål angående indrivning av skatter, böter o.d.
(allmänna mål)

Beredningen anser att en ny UB, i motsats till UL men i överens­stämmelse med införsellagen, bör vara direkt tillämplig även på brottmåls­domar som innefattar betalningsskyldighet eller annan förpliktelse samt på indrivning av skatter och allmänna avgifter. Att låta den grundläggande lagstiftningen även i fortsättningen bli direkt tillämplig endast på en mindre del av de exekutiva ärendena synes mindre tillfredsställande. De avvikande bestämmelser som i en del detaljer behövs beträffande allmänna mål är enligt beredningen inte fler eller större än att de med stöd av bemyndigande kan meddelas av regeringen. Givetvis får inte genom sådana bestämmelser göras intrång i enskild rätt. Vad som kan komma i fråga är regler som ger kronofogdemyndigheten större frihet att på det allmännas vägnar medge avbetalning och anstånd med försäljning o.d. samt föreskrifter om bl.a. redovisning.

Enligt beredningens förslag skall sålunda balken i fråga om verkstäl­lighet vara tillämplig beträffande all verkställighet som gäller betalnings­skyldighet eller annan förpliktelse att prestera eller underlåta något (1 kap. 1 8). Vidare föreslås beträffande ärenden som rör böter, viten, förverkande av egendom eller annan särskild rättsverkan av brott och ärenden som gäller skatter eller allmänna avgifter att regeringen får meddela bestäm­melser som avviker från balken (1 kap. 8 S).

3.4 Självrättelse

Beredningen anser som har berörts nyss att möjligheten till självrättelse bör vidgas, bl.a. för att undvika en besvärande arbetsbelastning för hov­rätterna. För allmänheten är det enligt beredningen en vinst om rättelse kan ske i ökad omfattning utan att formliga besvär till högre instans behöver anföras. Det är samtidigt angeläget att möjligheten till själv­rättelse inte missbrukas. Befogenheten får sålunda inte leda till godtyckliga beslut fram och tillbaka utan syftar till att upprätthålla en god och såvitt möjligt enhetlig praxis. Något missnöje har inte heller framkommit beträf­fande tillämpningen av vad som nu gäller. Befogenheten bör förbehållas kvalificerade tjänstemän.

Beträffande utmätning (frånsett utmätning av lön o.d.) framhåller bered­ningen att rättelseinstitutet har fungerat väl i praktiken. Det synes lämpligt att fortsätta på den inslagna vägen och vidga möjligheten för kronofogde­myndigheten att i gäldenärens intresse besluta om rättelse i skedd utmät­ning. En sådan befogenhet motverkar att alltför många ärenden förs upp till hovrätt. I förslaget skiljs mellan det fallet att utmätt egendom tillhörde tredje man och andra fall (5 kap. 33 S första stycket resp. 5 kap. 34 8 i för­slaget). För rättelse i det förra fallet föreslås inte någon särskild tidsbe­gränsning. Om det genom rättegång eller på annat sätt blir utrett att utmätt

 

Prop. 1980/81:8                                                         Lagberedningens förslag    95

egendom tillhörde tredje man, skall enligt förslaget utmätningen hävas, såvida inte tredje mannen efter meddelat föreläggande har föriorat sin rätt mot sökanden. Förslaget innebär att utmätningen skall kunna hävas så länge det är praktiskt möjligt. Utmätningen bör sålunda kunna hävas även efter försäljning av egendomen, så länge beslut om fördelning eller utbe­talning inte har meddelats. 1 sådant fall skall enligt uttrycklig bestämmelse i förslaget hävandet av utmätningen gälla endast rätten till influtna medel. En sådan liberalitet synes beredningen vara en naturiig följd av att det inte kan förutsättas att tredje man som berörs av utmätningen får kännedom därom genast. Enligt förslaget kan tredje man anföra besvär över utmät­ning utan begränsning till viss tid.

Beredningen föreslår vidare att om kronofogdemyndigheten av annat skäl än som avses i 5 kap. 33 S finner att utmätt egendom inte borde ha utmätts, rättelse skall ske (5 kap. 34 8). Bestämmelsen avser bl.a. fall då hinder rätteligen har förelegat mot verkställighet eller utmätt egendom borde ha ingått i gäldenärens beneficium eller utmätning har skett i strid mot annan föreskrift som hindrar utmätning eller då utmälningsordningen har åsidosatts. För rättelse bör enligt beredningen krävas att den är klart befogad. Beredningen diskuterar om den nuvarande tidsfristen om två veckor for rättelse bör förlängas i fall som nu avses. Rättelse enligt 5 kap. 34 8 avser förhållanden som det ofta kan vara svårt att bedöma i fall då någon längre tid har förflutit från utmätningen, t.ex. om saken rör gälde­närens beneficium. Det kan också invändas att förfarandet blir alltför lösligt om verkställda åtgärder får ändras när som helst. Frågan om tids­fristen för rättelse har dessutom samband med tiden för anförande av besvär över utmätning. Enligt beredningens förslag skall sökande och gäldenär kunna anföra besvär över annan utmätning än löneutmätning inom tre veckor från delgivning av beslutet, medan tredje man får besvära sig utan begränsning till viss tid. Det måste enligt beredningen anses mindre lämpligt om gäldenären kan påkalla rättelse sedan besvärstiden för honom har gått till ända utan att besvär har anförts.

Beredningen anser därför att det inte bör komma i fråga att rättelse enligt paragrafen får ske utan tidsbegränsning. Däremot kunde övervägas att något förlänga den nuvarande tidsfristen, t.ex. till tre veckor från utmätningen. Vid en tidsfrist av två veckor för rättelse har gäldenären ytterligare minst en vecka till förfogande för att anföra besvär över utmät­ningen, om han inte har lyckats utverka rättelse. Beredningen anser att denna tidsfrist bör behållas för rättelse enligt paragrafen. Om besvär har anförts över utmätningen, bör dock rättelse, i samband med den gransk­ning som förutsätts äga rum innan handlingarna sänds till hovrätten, kunna ske även efter utgången av tvåveckorsfristen. Detta är särskilt motiverat av önskemålet att minska tillströmningen av mål till hovrätterna. Bered­ningen föreslår därför att sådan rättelse som avses i 5 kap. 34 S inte får vidtas senare än två veckor från utmätningen annat än om talan har full­följts mot utmätningen.

 

Prop. 1980/81:8                                                         Lagberedningens förslag    96

De föreslagna bestämmelserna om rättelse av utmätning är tillämpliga iiven i fråga om fast egendom.

1 fall då bestämmelserna om hävande och annan rättelse av utmätning inte är tillämpliga kan kronofogdemyndigheten, framhåller beredningen, innan utmätt egendom har sålts, med sökandens medgivande låta utmät­ning gå åter eller eljest ändra verkställd åtgärd till gäldenärens fördel. 1 ärenden angående uttagande av böter, skatter m.m. kan kronofogde­myndigheten, i den mån direktiven för myndigheten medger det, i egen­skap av representant för staten/borgenären helt eller delvis avstå från verkställd utmätning.

I fråga om införsel föreslår beredningen att kronofogdemyndigheten erhåller samma befogenhet att själv ändra beslut om införsel, när anledning föreligger därtill, som finns redan fn. (4 kap. 12 8 första stycket). Motsvarande gäller utmätning av lön o.d. (8 kap. 5 8 jämförd med 4 kap. 12 S).

Beträffande handräckning föreslår beredningen en uttrycklig bestäm­melse om att säkerhetsåtgärd skall genast hävas bl.a. om det på grund av upplysta omständigheter befinns att åtgärden inte hade bort äga rum (17 kap. 14 S).

Beredningen påpekar att de bestämmelser som sålunda föreslås om självrättelse inte är uttömmande. Kronofogdemyndighetens verksamhet är till större delen av rent praktisk art och det torde följa av verksamhetens beskaffenhet att myndigheten i viss omfattning måste kunna ändra vidtagna åtgärder. Kronofogdemyndighets beslut och åtgärder bör sålunda inte göras mera bindande än som är nödvändigt med hänsyn till syftet med dem. Om kronofogdemyndighet genom något beslut har slitit en tvist mellan parter, kan emellertid enligt beredningen beslutet inte bli föremål för självrättelse utan stöd av lagbestämmelse. Vidare får enligt förslaget självrättelse av beslut om utmätning ske endast under de fömtsättningar som anges i 5 kap. 33 och 34 88. Har åter kronofogdemyndigheten under­låtit att ta viss egendom i mät därför att förrättningsmannen har ansett att den ingick i gäldenärens beneficium eller på grund av sin beskaffenhet inte var utmätningsbar, är myndigheten oförhindrad att ändra mening. Bl.a. kan överordnad befattningshavare ha en annan uppfattning i saken och ge order om att egendomen skall utmätas. Beträffande försäljning och köpe­skillingsfördelning följer enligt beredningen av åtgärdens beskaffenhet att den inte kan hävas av kronofogdemyndigheten själv. I fråga om verkstäl­lighet av annan förpliktelse än betalningsskyldighet torde också möjlig­heten till självrättelse vara begränsad. Rena misstag vid genomförandet, t.ex. vid öppnande av väg eller hämtning av avbetalningsgods, torde dock kunna rättas. Motsvarande gäller avhysning.

1 fråga om det praktiska genomförandet av olika förrättningar torde kronofogdemyndigheten, anför beredningen vidare, över lag ha befo­genhet att successivt anpassa förfarandet efter vad situationen kräver.

 

Prop. 1980/81:8                                            Lagberedningens förslag    97

t.ex. i fråga om åtgärder för säkerställande av utmätning. En del uttryck­liga beslut gäller på grund av sakens beskaffenhet endast tills vidare. I vissa fall, t.ex. när det är fråga om undantag från förbud eller anstånd med försäljning, fömtsätts att avslag på ansökan inte hindrar vederbörande att återkomma.

Beredningens förslag utgår i enlighet med det sagda från att det - utöver de fall som särskilt nämns i lagtexten - på gmnd av verksamhetens beskaf­fenhet finns viss befogenhet för kronofogdemyndigheten att ändra meddelade beslut och åtgärder. Det har inte synts rådligt att söka fixera denna befogenhet i lagtext. Däremot kan det enligt beredningen vara lämpligt att frågan uppmärksammas i administrativa föreskrifter som närmare anger hur kronofogdemyndigheten bör förfara.

Anledning till rättelse kan, anför beredningen, yppas vid den rutin­mässiga granskning av underordnades arbete som högre tjänsteman förut­sätts utföra. Påpekande av part eller tredje man kan också ge anledning till rättelse. Kronofogdemyndigheten bör självmant ta upp fråga om själv­rättelse när anledning föreligger därtill. Beredningen föreslår sålunda att kronofogdemyndigheten självmant skall pröva fråga om ändring eller rättelse när sådan åtgärd är tillåten och anledning föreligger (19 kap. 18 S första stycket första meningen beredningens förslag).

Beredningen förordar vidare att en särskild granskning skall ske vid kronofogdemyndigheten, när besvär har anförts över meddelat beslut eller vidtagen åtgärd. Detta kan ske om besvärshandlingen, som beredningen föreslår, skall inges Ull kronofogdemyndigheten som vid behov ger motparten del därav. Enligt beredningens förslag skall vad som sägs i 19 kap. 18 8 om kronofogdemyndighetens prövning av fråga om bl.a. ändring eller rättelse gälla även när anförda besvär ger anledning därtill (19 kap. 36 8 första stycket).

Beredningen framhåller att klaganden eventuellt kan bli tillfredsställd genom beslut som kronofogdemyndigheten meddelar med anledning av anförda besvär. I andra fall kan han avstå från fullföljd oaktat beslutet i någon del har gått honom emot. Slutligen kan han av svarandens för­klaring bli övertygad om att han bör återkalla sina besvär. Beredningen föreslår att om inte klaganden blir tillgodosedd genom tillämpning av 19 kap. 36 8 första stycket eller återkallar sin talan, kronofogdemyndigheten skall så snart som möjligt sända besvärsinlagan och övriga handlingar i ärendet till hovrätten (19 kap. 37 8 första stycket). Om klaganden har blivit tiUgodosedd genom självrättelse eller om han har återkallat sin talan, skall sålunda enligt beredningens förslag handlingarna över huvud inte tillställas hovrätten.

Det kan inträffa att sedan part har anfört besvär motparten medger ändring av kronofogdemyndighetens beslut. Beredningen fömtsätter att kronofogdemyndigheten då alltid kan rätta meddelat beslut eller vidtagen åtgärd i enlighet med medgivandet och även företa de följdåtgärder som

7   Riksdagen 1980181. I saml. Nr 8. Del I

 

Prop. 1980/81:8                                                                   Remissyitrandena    98

föranleds därav. Beredningen har övervägt huruvida kronofogdemyndig­heten borde bemyndigas att även i andra fall med anledning av anförda besvär vidta självrättelse, oaktat befogenhet därtill eljest inte stär till buds. Därigenom skulle kunna förebyggas att ärendet måste överlämnas till hov­rätten. Eftersom det måste röra sig om ett mycket ringa antal fall då tillämpning av befogenheten skulle kunna komma i fråga har beredningen emellertid ansett lämpligast att inte föreslå någon sådan vidgad befogenhet till självrättelse.

Det kan nämnas att beredningen i 5 kap. 33 5 också föreslår bestäm­melse om att utmätning skall hijvas, om försäljning av egendomen eller indrivning av utmätt fordran inte kan antas ge ett överskott som gör åtgärden försvarlig. Förslaget innehåller vidare en uttrycklig bestjimmelse om att beslut som till följd av skrivfel, räknefel eller annat sådant förbi­seende innehåller uppenbar oriktighet får rättas av kronofogdemyndig­heten även sedan ärendet har avslutats (19 kap. 18 S andra stycket).

4    Remissyttrandena

4.1    Allmänna synpunkter på förslaget

Beredningens förslag till UB har fått ett gynnsamt mottagande av remiss­instansema. Alla instanser utom en tillstyrker eller förklarar sig inte ha någon erinran mot att förslaget liiggs till grund för lagstiftning.

Av allmänt positiva uttalanden om förslaget kan nämnas följande. Hovrätten för Västra Sverige anser att förslaget har stora förtjänster och är skickligt och omsorgsfullt utarbetat. Det är enligt hovrätten väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning. Enligt hovrätten för Övre Norrlund är förslaget väl genomtänkt och konsekvent utformat. De föreslagna bestäm­melserna undanröjer i många betydelsefulla avseenden den ofullständighet och oklarhet som vidlåder den nuvarande utsökningslagstiftningen och torde medge en smidigare och effektivare tillämpning än nu gällande regler. Svea hovrätt framhåller att förslaget spänner över ett vidsträckt och delvis mycket komplicerat rättsområde. Många av de behandlade frågorna har betydande principiellt intresse och de föreslagna reglerna kommer genomgående att få stor praktisk betydelse. Hovrätten anser att förslaget är ägnat att läggas till grund för lagstiftning efter överarbetning och ytterligare utredning i vissa delar.

RSV anser att beredningen har lagt ner ett förtjänstfullt arbete på betän­kandet. Förslaget tillgodoser i stort såväl de krav på effektivitet som numera bör ställas på den statliga verksamheten som de krav på rätts­säkerhet som den enskilde medborgaren i dag kan ställa. Från Juridisk-tek-nisk synpunkt har förslaget enligt RSV synnerligen hög kvalitet. Enligt kammarrätten i Stockholm synes förslaget utgöra ett synnerligen gediget och väl genomfört utredningsarbete inom ett svårbemästrat och kompli-

 

Prop. 1980/81:8                                                                    Remissyttrandena    99

cerat område. Om tiden likväl ännu inte är inne att i allo genomföra vad beredningen förordar, beror detta inte på brister i förslaget.

Länsstyrelsen I Stockholms län anser att förslaget utgör resultatet av ett
synneriigen omfattande och skickligt lagstiftningsarbete och bör beträf­
fande de materiella rättsreglerna i stora delar kunna läggas fill gmnd för
lagstiftning. Enligt länsstyrelsen i Norrbottens län år förslaget ägnat att
avhjälpa bristema i UL. 1 förslaget har tagits hänsyn till en rad frågor som
i rättstillämpningen har vållat problem och osäkerhet. Reformema före­
faller ändamålsenliga och anpassade efter fidens krav. Många nyheter i
förslaget är av stor praktisk betydelse. Kronofogdeföreningen framhåller
att trots de delreformer som har genomförts i fråga om UL stora delar av
lagen alltjämt är föråldrade och tillämpningen vållar stora svårigheter för
de exekutiva myndigheterna. Föreningen hälsar därför förslaget med
tillfredsställelse. Den klarhet och stringens som utmärker lagtexten samt
de utförliga och klarläggande motiv som redovisas i betänkandet blir av
utomordentligt värde för rättstillämpningen. Många rättsfrågor av svårlöst
natur, som kronofogdemyndigheterna har brottats med under årens lopp,
har kommit närmare sin lösning genom beredningens motivuttalanden.
Advokatsamfundet uttalar sin tillfredsställelse med att beredningen har
verkställt en ingående översyn av utsökningsrätten och på så klariäggande
sätt redovisat sina motiv för de framlagda förslagen. Sammanförandet fill
en utsökningsbalk av de regler som f.n. återfinns i en mångfald exekutions­
rättsliga lagar är ägnat att på ett effektivt sätt bidra till ökad överskådlighet      t
och klarhet på exekutionsrättens område.

Endast en remissinstans, länsstyrelsen I Göteborgs och Bohus län. ställer sig negativ till att förslaget upphöjs till lag. Som skäl åberopas -utöver önskemål om att de föreslagna reglerna i systemafiskl hänseende ordnas på annat sätt än beredningen har gjort - i huvudsak att bered­ningens förslag i fråga om organisationen av exekutionsväsendet inte bör genomföras (se även avsnitt 4.2).

Frågan vad som bör ingå i en utsökningsbalk berörs i en del remiss­
yttranden. Beredningens åsikt att konkursrätten, förmänsrättsordningen,
summarisk betalningsprocess och återtagande av avbetalningsgods även i        ,

fortsättningen bör regleras utanför UB och att balken bör begränsas till den egentliga utsökningsrätten delas av nästan alla remissinstanser. Konkurslagskommittén påpekar att det överensstämmer med vad som i allmänhet gäller utomlands, bl.a. i de övriga nordiska ländema, att konkursrätten - som även omfattar ackordslagstiftningen - i systemafiskt hänseende hålls isär från utsökningsrätten i egentlig mening. Utredningen om säkerhetsåtgärder m.m. i skatteprocessen är så till vida krifisk som utredningen anser det önskvärt, i vart fall från det allmännas synpunkt, att frågor om special- och generalexekution beaktas i ett sammanhang så att en samordning kan ske av bestämmelsema på dessa områden. Enligt utredningen  bör därvid  uppmärksammas  näringspolitiska och  sociala

 

Prop. 1980/81: 8                                                                    Remissyttrandena   1(X)

frågor, vilka under senare år har fått en ftlU större betydelse vid exekution.

Svea hovrätt saknar en närmare diskussion av frågan om UB bör reglera inte bara verkstäUighet utan även förfaranden som närmast har karaktären av summarisk process. Det kan enligt hovrätten för Västra Sverige ifråga­sättas om det är nödvändigt eUer ens läiripligt att i ett lagverk, som handlar om hur de exekutiva myndighetema skall förfara, foga in civilrättsliga bestämmelser om verkan av exekutiv försäljning. Visserligen har regler motsvarande de som förslaget innehåller förts in i UL såvitt avser fast egendom och registrerat skepp, men hovrätten ifrågasätter om inte i en blivande definitiv lagstiftning alla regler om skydd för den som förvärvar fast egendom bör tas in i JB och motsvarande regler om lös egendom tas in i en lagstiftning om godtrosförvärv av sådan egendom. Även lånsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser det diskutabelt om frågan om verkan av exekutiv försäljning bör regleras i UB.

Beredningens uppfattning att de regler som nyligen har tillkommit på gmndval av beredningens tidigare förslag nu inte skall genomgående övervägas på nytt utan i allmänhet bör utan ändring föras in i UB kritiseras av RSV och kronofogdeföreningen. RSV framhåller att ståndpunkten kan vara förståelig i betraktande av beredningens ansträngningar att få den stora lagsfiftningsuppgiften fullbordad, ipen att den som berörs av lagstift­ningen har svårt att godta ståndpunkten.. Den innebär att man avstår från den särskilda fördel som partiella reformer medför genom att man efter försöksverksamhet kan göra ändringar i slutskedet av lagstiftningsarbetet. Vissa av de parfiella reformerna har också särskilt starkt haft karaktär av försöksverksamhet. Hit hör enligt RSV bestämmelserna om utmätning av lön o.d. och om underhandsförsäljning av lös egendom. Det har vidare visat sig att vissa andra nya bestämmelser, t.ex. reglema om utmätning av pantbrev, har blivit mindre lämpligt utformade. RSV anser att det mot bakgrund av gjorda erfarenheter finns anledning att se över sådana bestämmelser som nu har nämnts. Kronofogdeföreningen anför liknande synpunkter.

RSV tar i sitt yttrande även upp vissa principiellt och praktiskt viktiga frågor som inte har berörts i betänkandet, nämligen möjlighet för gälde­nären att ställa säkerhet i allmänt mål, kronofogdemyndighetens skyldig­het att efterforska utmätningsbar egendgm och krediteringsordningen när borgenär i enskilt mål åberopar :flera fordringar. RSV framhåller att ett lagsfiftningsprojekt av UB:s storlek kräver viss återhållsamhet om del skall kunna genomföras, men alt de nämnda frågorna å andra sidan är av stor praktisk betydelse. Arbetet på en UB har pågått i många år och det kommer att ta lång tid att slutföra del. Sett mol detta tidsperspektiv bör frågoma enligt RSV las upp, även om de skulle i någon mån fördröja balkens ikraftträdande. Även kronofogdeföreningen tar upp de nämnda frågorna.

 

Prop. 1980/81:8                                                                  Remissyttrandena   101

4.2    Exekutiva myndigheter

4.2.1    Allmänna synpunkter

Beredningens förslag att överexekutor skall avskaffas och de uppgifter som handläggs av överexekutor som första instans föras över lill krono­fogdemyndigheterna tillstyrks eller lämnas utan erinran av de flesta remissinstanserna. Till dessa remissinstanser hör hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Övre Norrland. DON, sjöfartsverket, RRV, RSV, länsstyrelserna i Södermanlands. Ålvsborgs, Jämtlands Och Norrbottens län, handelskammarförbundet, bankföreningen, jordbrukskasseför­bundet. Finansieringsföreiagens förening, Föreningen mellan ombuds­männen hos Sveriges landshypotekslnstitution. Konungariket Sveriges Sladshypolekskassa. Postbanken, Folksam, Hyresgästernas riksförbund, LO. TCO, advokatsamfundet. domareförbundet, kronofogdeföreningen, köpmannaförbundet, SHIO och LRF. Länsstyrelsen i Södermanlands län anser dock att frågan vilken myndighet som skall besluta om hand­räckning bör övervägas ytterligare.

Hovrätten för Västra Sverige anser att beredningen har anfört goda skäl för den föreslagna organisationsändringen och att kronofogdemyndig­heterna synes vara väl ägnade att överta de exekutiva ärenden som nu handläggs av överexekutor. Även hovrätten för Övre Norrland godtar de av beredningen anförda skälen. Länsstyrelsen i Jämtlands län menar att den nuvarande ordningen är klart otillfredsställande. Särskilt angeläget är alt antalet instanser nedbringas och att en organisatoriskt efiklare ordning även i övrigt genomförs. Enligl advokatsamfundet innebär den föreslagna organisationsändringen åtskilliga fördelar huvudsakligen av praktisk natur, såsom möjlighet till en genomgripande rationalisering resulterande i högre effektivitet, mera skyndsam behandling av ärendena och färre in­stanser.

Förslaget går enligt domareförbundet väl ihop med de ändringar som på senare lid har genomförts eller planerats i fråga om såvöl den lokala organisationen inom exekutionsväsendet som länsstyrelsernas allmänna verksamhet. Förbundet syftar härvid på tillskapandet av kronofogde­myndigheterna vid exekutionsväsendets förstatligande år 1965 och den uppbyggnad som därefter har skett av dessa myndigheter samt på länssty­relsereformen år 1971. som bl.a. innebar att länsstyrelserna gjordes till regionala planeringsmyndigheter samtidigt som överexekutorsuppgifterna bedömdes som mindre betydelsefulla. Mot denna bakgrund måsle det enligt förbundet anses följdriktigt att sammangjuta de båda exekutiva myndigheterna till en enda och att fortsätta uppbyggnaden av kronofogde­myndigheterna. Förslaget härom har enligt förbundet många fördelar. En sådan är att exekution i fast egendom och handräckning kan genomföras hos en enda myndighet. En annan är att antalet instanser minskas. Som en ytterligare fördel pekar förbundet på att kronofogdemyndigheterna för sin

 

Prop. 1980/81:8

Remissyttrandena   102

verksamhet har hjälp och stöd av centralmyndigheten för administration av exekutionsväsendet.

Enligt RSV är den föreslagna ändringen rationell i flera avseenden. Under senare år har kronofogdemyndighetemas arbetsuppgifter förskjutits mot den Judiciella sektorn och svårhetsgraden har ökat. På personalen har ställts ökade krav. RSV anser att den personal som finns vid kronofogde­myndighetema är i och för sig kompetent att överta överexekutors arbets­uppgifter. Någon risk att handläggningen av målen skulle bli sämre före­ligger inte enligt RSV:s mening. Hos kronofogdemyndigheterna finns redan nu Juridiskt skolad personal med mångårig och speciell erfarenhet av exekutionsrättslig verksamhet. Enligt RSV är det klart att vissa personalvinster följer av alt en del arbetsmoment förenklas eller försvinner genom överflyttningen. Denna vinst kan dock,,åtminstone delvis, komma att uppvägas av att överexekutorsuppgifterna sprids ut på fler myndigheter än f.n.

Kronofogdeföreningen anser att det inte numera finns bärande motiv för att exekutionen i första instans skall vara uppdelad på två organ. Många fördelar står alt vinna med den föreslagna organisationsändringen. Denna förbättrar servicen för den rältssökande allmänheten. Förslaget bör också kunna minska kostnaderna för målbehandlingen. Bl.a. bör bespa­ringar kunna ske genom att man undviker dubbel diarieföring och kommu­nikation mellan exekutiva myndigheter i första instans. Förslaget innebär att kronofogdemyndigheterna får ett stort antal nya uppgifter som i många fall är av kvalificerad art. Detta ligger i linje med den utveckling som har pågått inom den lokala exekutionsorganisationen sedan förstatligandet år 1965. Med den utbildningsnivå som finns och de krav på övriga kvalifika­tioner som numera ställs på alla personalkategorier hos kronofogde­myndigheterna är enligt föreningens mening dessa myndigheter väl skickade att ta på sig de nya uppgiftema.

Enligt TCO är allmänhetens krav att vederbörande myndighet är lättill­gänglig inte mindre i fråga om utsökningsmål än beträffande rättsvården i övrigt. Snarare betyder närheten till myndigheten mera i dessa mål, där ett snabbt ingripande ofta är påkallat, än i rättegångsmål. TCO anser därför att det är välbetänkt att överexekutors uppgifter flyttas över till krono­fogdemyndigheterna. Kronofogdeföreningen. som påpekar att en stor del av den exekutiva personalen är utstationerad på andra orter än myndig­hetens centralort, anser att kontaktnätet med allmänheten kommer att vidgas väsentligt i fråga om överexekutorsuppgifterna, vilket förbättrar servicen för allmänheten. Även LO framhåller angelägenheten av alt allmänheten har nära fill kronofogdemyndigheten och kan på ett lättill­gängligt sätt vända sig dit.

RRV påpekar alt beredningens förslag i organisationsfrågan inte bygger på några egentliga kostnadsberäkningar av olika altemativ.

Några  remissinstanser  ställer  sig  tveksamma  till   att  överexekutor

 

Prop. 1980/81:8                                                                    Remissyttrandena   103

avskaffas och mål som handläggs av överexekutor som första instans förs över till kronofogdemyndighetema. Kammarrätten i Stockholm anser att det visseriigen på sikt inte finns något att erinra mot förslaget utan finner detta rationellt och rikligt. Men kammarrätten ifrågasätter om kronofogde­myndighetema ännu har fått den organisation och nått den stabilitet som kan synas vara en fömtsättning för uppgiften som beslutande instans närmast under hovrätt. Enligt länsstyrelsen i Östergötlands län har såvitt känt inle riktats några anmärkningar mot länsstyrelsemas sätt att sköta överexekutorsgöromålen. Länsstyrelsernas flexibilitet torde vara en fördel för handläggningen. Det kan också vara en fördel för länsstyrelserna från rekryleringssynpunkt och i deras egenskap av en huvudmyndighel för notariemeritering om de kan erbjuda arbete med överexekutorsgöromålen. Ett behållande av överexekutor kan innebära att föreslagen minskning av antalet kronofogdedistrikt delvis kan undvikas. Länsstyrelsen framhåller vidare att ett alternativ till en stark minskning av antalet distrikt skulle kunna vara att dela upp kronofogdemyndigheterna i sådana som har full kompetens och sådana som endast i begränsad omfattning övertar överexekutorsgöromål. En sådan uppdelning synes emellertid olycklig och ägnad att framkalla splittring. Enligt länsstyrelsens mening bör det i vart fall inte komma i fråga att avskaffa överexekutor så länge slutgiltig ställning inte har tagits till distriktsindelningen.

Länsstyrelsen I Kronobergs län anser att förslaget inger betänkligheter i vissa avseenden. I mindre distrikt kan det bli svårt all inrätta den särskilda avdelning för kvalificerade ärenden som fömtsätts finnas vid varje kronofogdemyndighet. Sådan avdelning kan dessutom, åtminstone i de större distrikten, få karaktär närmast av en självständig instans. 1 såifall torde de olägenheter som f.n. kan finnas genom att två myndigheter engageras i samma ärende i allt väsentligt kvarstå. Förslaget medför att kronofogdemyndigheterna får handlägga vissa kvalificerade mål som inte förekommer mera regelbundet, t.ex. försäljning av fast egendom. För att den handläggande tjänstemannen inle skall behöva använda alltför mycket tid åt varje mål förutsätts enligt länsstyrelsep att han ständigt är sysselsatt med sådana mål. Detta problem är dock i vis's mån aktuellt även hos över­exekutor i länet. Om endast vissa kronofogdemyndigheter skulle ha hand om försäljning av fast egendom, torde situationen inte skilja .sig mycket från den nuvarande ordningen.

Länsberedningen, som har haft att lägga fram förslag till organisation för samhällsverksamheten på regional nivå, upplyser i sitt yttrande att den ännu inte har fattat beslut i huvudfrågorna. Länsberedningen kan emel­lertid från sina allmänna utgångspunkter inte finna annat än att de uppgifter som ankommer på överexekutor kan inrymmas i en regional organisation med uppgifter bl.a. inom allmän förvaltning och förvaltnings­rättskipning. Å andra sidan torde ärendegruppen bli så marginell i för­hållande till andra uppgifter som bör föras samman hos den regionala

 

Prop. 1980/81:8                                                                    Remissyttrandena  104

myndigheten att en överflyttning av ärendena till andra myndigheter inte kan beräknas få någon avgörande betydelse för organisationen.

Den föreslagna organisationsändringen avstyrks av flera remissinstan­ser, nämligen Svea hovrätt, statskontoret, LON samt länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Kopparbergs och Gävleborgs lån. Länsstyrelsen i Jönköpings län har dock inte någon principiell erinran mol att överexekutor upphör att vara besvärsinstans. Direktören Swarting är skiljaktig från det yttrande som länsstyrelsen i Stockholms län har avgelt och anser att organisations­frågan bör lösas efter de riktlinjer som beredningen har föreslagit. Från del yttrande som länsstyrelsen i Malmöhus län har avgelt är förste läns­assessorn Bärring skiljaktig i organisationsfrågan och tillstyrker förslaget. Sveriges jästighetsägareförbund avstyrker förslaget såvitt avser över­flyttning av handräckningsmål från överexekutor till kronofogdemyndig-heterni.

De kritiskt inställda remissinstansernas synpunkter har till stor del kommit till uttryck i samband med att instanserna diskuterar lämpligheten av att viss typ av överexekutorsgöromål flyttas över till kronofogde­myndigheterna. Dessa synpunkter redovisas närmare i avsnitten 4.2.2-4.2.5. 1 nu förevarande avsnitt redogörs för instansernas allmänna syn på organisationsfrågan.

Beredningens förslag innebär enligt Svea hovrätt en viss förskjutning av tyngdpunkten mellan kronofogdemyndighetens funktion som exekutivt och som JudicieUt organ. Samtidigt diskuteras i andra lagstiftningsärenden att föra över nya uppgifter av såväl JudicieU som förvallningsmässig art till kronofogdemyndigheterna. Hovrätten kan inle oreserverat tillstyrka denna utveckling. När saken är brådskande, är det visserligen en fördel att beslut och exekution kan ske i ett sammanhang. 1 andra frågor är det enligt hovrättens mening svårare att finna klara fördelar med att anförtro den judiciella funktionen åt kronofogdemyndigheten. Ett annat skäl som enligt hovrätten talar mot att kronofogdemyndigheternas Judiciella uppgifter utökas är att kronofogdemyndigheterna företräder staten som borgenär i fråga om skatter m.m. Hovrätten anser att tiden inte är mogen att avskaffa överexekutor annat än möjligen till namnet. Om ett bibehållande av över­exekutor i nuvarande form skulle visa sig passa mindre väl in i länssty­relsernas framtida organisation, kan t.ex. en kronofogdemyndighet i varje län få de särskilda befogenheter som överexekutor har.

Enligt statskontoret, som framhåller att beredningen inte har redovisat några undersökningar som styrker behovet och lämpligheten av reformen, saknas underlag för ett närmare bedömande av förslaget i denna del. Länssiyrelsen i Stockholms län framhåller att de av beredningen anförda skälen för överförande av överexekutorsgöromålen är allmänt hållna och varken har exemplifierats, specificerats eller ens i någon mån utvecklats närmare.  Den viktiga kostnadsfrågan har inte berörts. Den nuvarande

 

Prop. 1980/81:8                                                                    Remissyttrandena  105

organisationen fungerar enligt länsstyrelsen billigt och smidigt utan påtagliga nackdelar och tillgodoser högt ställda rättssäkerhetskrav. Organisationsfrågan har dessutom samband med länsberedningens arbete och någon ändring bör inte ske i det läge som frågan om länsförvaltningen f.n. befinner sig. Länsstyrelsen i Jönköpings län saknar en principdiskus­sion med en verklig prövning om kronofogdemyndigheterna kan ersätta överexekutor utan men för rättssäkerheten och kan därför inte utan vidare acceptera beredningens slutsatser. Länsstyrelsen åberopar också att beredningen inte har redovisat några nämnvärda nackdelar med nuvarande organisation och inte heller har påvisat brister i överexekutors handläggning. Enligt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har bered­ningen endast flyktigt berört de nackdelar som organisationsförslagel skulle medföra och fördelarna med den nuvarande ordningen har inte alls nämnts. Beredningen har enligt länsstyrelsen underlåtit att i behövlig utsträckning analysera överexekutors verksamhei i fråga om art och omfattning. Länsstyrelsen anser att den nuvarande organisationen är smidig och föga kostnadskrävande. Överexekuiorsinslitutionen bör emel­lertid förstärkas och det bör övervägas att tillskapa en till länsstyrelsen knuten exekutiv domstol, eventuellt identisk med länsrätten.

Den nuvarande organisationen fungerar enligl länsstyrelsen i Malmöhus län väl. Fördelen med länsstyrelse som överexekutor ligger mycket i att antalet ärenden av olika slag blir så stort att ärendena kan handläggas av specialiserad personal och att kvalificerade ersättare finns att tillgå. Bety­delsen härav framträder särskilt vid tillämpningen av de komplicerade reglema om försäljning av fast egendom och om fördelning av nedsatta medel. Organisationen möjliggör en snabb och säker behandling av ärendena med mycket liten besvärsfrekvens och endast ett fåtal ändringar i högre instans. Länsstyrelsen anser inte att beredningen har anfört över­tygande skäl för organisalionsändringen. Förste länsassessorn Bärring vid länsstyrelsen i Malmöhus län anser däremot att överexekutors av­skaffande är ägnat att främja snabbheten och effektiviteten i del exekutiva förfarandet utan att rättssäkerheten äventyras. Enligt länsstyrelserna i Uppsala, Gävleborgs och Värmlands län har den nuvarande ordningen med länsstyrelserna som överexekutor i huvudsak fungerat bra. Sist nämnda länsstyrelse anser att beredningen inte har visat att fördelarna klart överväger nackdelama. Det finns dessutom anledning avvakta vad länsberedningen kommer att föreslå i fråga om länsstyrelsemas framtida verksamhet. Länsstyrelsen i Kopparbergs län menar att allvarliga erin­ringar kan riktas mol förslaget att avskaffa överexekutor. Organisations­ändringen kan enligt länsstyrelsen inte antas medföra ekonomiska, organisatoriska eller andra rationaliseringsvinster.

Åtskilliga remissinstanser, både sådana som ställer sig positiva till den föreslagna organisationsändringen och sådana som avstyrker ändringen, understryker att förslaget förutsätter att kvalificerad personal finns att

 

Prop. 1980/81:8                                                                    Remissyttrandena   106

tillgå hos kronofogdemyndighetema och att detta kräver att antalet krono­fogdedistrikt minskas. Av instanser med positiv inställning till förslaget framhåller/lovrärre/i/ör Övre Norrland att en viss reducering av antalet distrikt torde vara nödvändig för att kraven på kronofogdemyndigheterna skall kunna uppfyllas utan alltför stora svårigheter. DON förutsätter att en ny organisation med större enheter är genomförd i god tid innan UB träder i kraft. Enligtlänsstyrelsen i Ålvsborgs län förutsätter de kvalificerade upp­gifter som skall åvUa kronofogdemyndigheterna en organisation med mycket stora kronofogdedistrikt.

RSV framhåller att de fördelar som den föreslagna organisationen innebär till största delen är avhängiga av en ändrad distriklsindelning. För att överexekutorsuppgifterna skall klaras av med den nuvarande indel­ningen skulle man med all säkerhet tvingas ge kronofogdemyndigheterna inbördes olika befogenheter. Enligt RSV bör emellertid samtliga krono­fogdemyndigheter ha samma befogenheter. Detta hindrar naturligtvis inte all särskild sakkunnig anlitas i mikl av sällan förekommande art. Sakkunnig kan finnas hos annan myndighet inom exekutionsväsendet eller i undan­tagsfall utanför denna krets. En tänkbar läsning är att det vid central­myndigheten inrättas tjänster för att täcka behovet av handläggare som kan förordnas i speciella slags mål. Enligl RRV kan det diskuteras om de krav på kvalificerad Juridisk arbetskraft och en ändamålsenlig arbets­fördelning som förslaget förutsätter kan tillgodoses, om det inte kommer till stånd en distriklsindelning som medger tillräcklig specialisering i fråga om kvalificerade arbetsuppgifter. Utvägar som i sådant fall står till buds är att koncentrera kvalificerade ärenden till en kronofogdemyndighet i varje län eller att vid vissa kronofogdemyndigheter placera till länet knutna specialister som handlägger ärendena i resp. myndighets namn. RRV ifrågasätter om dessa lösningar innebär några förbättringar Jämfört med att bibehålla överexekutor.

Enligt länsstyrelsen i < Norrbottens län är koncentrationen till ett
begränsat antal kronofogdemyndigheter med stora distrikt angelägen. Det         ,'

bidrar till all ge personalen möjlighet att förvärva särskild erfarenhet och ingående kunskaper även på de mera komplicerade områdena. Konunga­riket Sveriges stadshypotekskassa går längst i fråga om vad som krävs beträffande distriktsindelningen och anser att organisationsändringen kan accepteras endast under förutsättning att i princip varje län bildar ett kronofogdedistrikt. Exekutiv försäljning av fast egendom kan ofta vara komplicerad och kräver särskilda insikter och erfarenheter av den som handlägger ärendet. En förutsättning för att personalen skall få sådan erfarenhet är att distrikten blir tUlräckligt stora. Om distrikten kommer att omfatta nämnvärt mindre områden än ett län. synes det enligt stads­hypotekskassan vara lämpligast att försäljningarna även i fortsättningen handhas av länsstyrelserna. Den nuvarande ordningen har nämligen fungerat väl. Även Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges lands-

 

Prop. 1980/81:8                                                                   Remissyttrandena  107

hypoteksinstitution understryker att i princip endast en myndighet i varje län bör handha ärenden om försäljning av fast egendom.

Av de remissinstanser som är kritiskt inställda till den föreslagna organisationsändringen framhåller Svea hovrätt att om minskningen av antalet kronofogdedistrikt inte blir sågenomgripande som beredningen har räknat med rubbas en av förutsättningarna för all låta kronofogdemyndig­heterna överta överexekutors alla uppgifter i första instans. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att ett väsentligt större antal kronofogdedistrikt än vad beredningen har tänkt sig uppenbarligen försvagar skälen för att flytta överexekutorsgöromålen till kronofogdemyndigheterna, eftersom kost­naderna för att förse varje distrikt med kvalificerad personal i sådant fall ökar och det inte är lämpligt att de nya ärendena delas upp på ett större antal myndigheter. Enligt länsstyrelsen i Värmlands län är det tveksamt om det med nuvarande distriktsindelning skulle finnas tillräckligt kvalifi­cerad personal i alla distrikt, särskilt med hänsyn till att många krono­fogdetjänster fn. är tillsatta med icke-Jurister. Om varje kronofogde­myndighet skall handlägga de ofta komplicerade ärendena om exekutiv försäljning av fast egendom, kan inte de handläggande tjänstemännen för­värva samma erfarenhet som överexekutor har. Att låta en eller några kronofogdar i varje län ombesörja alla fastighetsförsäljningar i länet innebär en nödlösning. Länsstyrelsen i Stockholms län understryker all en minskning av antalet kronofogdedistrikt påverkar frågan om bibehållande av överexekutor. I det läge som frågan om distriktsindelningen fn. befinner sig bör enligt länsstyrelsens mening utsökningsväsendets organisation inte förändras. För det fall alt antalet kronofogdedistrikt inle minskas i den utsträckning som beredningen har tänkt sig skulle enligt statskontoret en kronofogdemyndighet i varje län kunna anförtros att svara för vissa krävande uppgifter.

En annan åsikt i fråga om distriktsindelningens betydelse redovisas av kronofogdeföreningen. Denna framhåller att överförandet av överexeku­tors uppgifter till kronofogdemyndigheterna självfallet måste medföra vissa organisatoriska ändringar. Men även om kronofogdemyndighetemas antal inte kommer att reduceras nämnvärt inom den närmaste tiden, bör detta enligt föreningens mening inte hindra att överexekutor avskaffas.

En ovillkorlig förutsättning för att kronofogdemyndigheterna skall kunna överta överexekutorsuppgifterna är enligt länsstyrelsen i Jämttands lån att kvalificerad arbetskraft finns att tillgå hos kronofogdemyndig­heterna. Flertalet av de uppgifter som åvilar överexekutor kräver ingående Juridiska kunskaper framför allt inom civilrätten. Enligt länsstyrelsen är det tveksamt om samtliga kronofogdar som har tillsatts med stöd av över­gångsbestämmelserna i kronofogdeinstruktionen kan anses besitta nödvändig kompetens. Övergångsvis synes man därför böra räkna med att vissa kronofogdar får ombesörja fastighetsauktioner även utanför det egna distriktet. RSV. som anser att kronofogdemyndighetemas personal är väl

 

Prop. 1980/81:8                                                                   Remissyitrandena   108

kvalificerad att överta överexekutors arbetsuppgifter, framhåller att det givetvis likväl är till fördel om en del av överexekutorspersonalen följer med när arbetsuppgifterna flyttas över till kronofogdemyndigheterna. Härigenom underiättas RSV:s förberedelsearbete och möjliggörs en smidig övergång. Även länsstyrelsen i Norrbottens län anser att den personal vid länsstyrelserna som handlägger överexekutorsärenden bör föras över till kronofogdemyndighetema. Nämnda personal bör enligt länsstyrelsen i Gävleborgs län ges företräde vid anställningar hos krono­fogdemyndighetema, om överexekutor avskaffas. Konkurslagskom­mittén upplyser att den i enlighet med sina direktiv ämnar överväga om kronofogdemyndighetema bör anlitas för tillsyn över förvaltningen i konkurser. En sådan lösning av kontrollfrågan förutsätter också alt krono­fogdemyndigheterna har tillräckligt kvalificerad personal.

De krav som förslaget ställer på kronofogdemyndigheternas personal i alla karriärer fordrar enligt länsstyrelsen i Norrbottens län grundlig fackut­bildning, som bör påbörjas så snart UB har antagits. Liknande synpunkter anförs av kronofogdeföreningen och TCO. RSV uppger att centralmyndig­heten under senare år har intensifierat såväl grundutbildning som vidare­utbildning för personalen vid kronofogdemyndighetema och att man vid de slörre myndighetema strävar efter att specialisera arbetet. Denna utveck­ling kommer all accentueras ytterligare när väntade reformer har genom­förts.

1 flera remissyttranden, bl.a. kronofogdeföreningens. understryks att förslaget kräver ökade resurser för kronofogdemyndigheterna, bl.a. ökad personal.

4.2.2    E.xekutiv försäljning av fast egendom m.m.

Av de remissinstanser som tillstyrker att mål om exekutiv försäljning av fast egendorn flyttas över till kronofogdemyndigheterna framhåller RSV fördelen av att endast en myndighet ombesörjer fastighetsexekutionen. Detta innebär en snabbare handläggning och förenklade mtiner. Dessutom kan mål angående utmätning av fastighet bättre samordnas med mål angående utmätning av andra objekt. Liknande synpunkter anförs av kronofogdeföreningen. Även länsstyrelsen i Södermanlands län åberopar att organisationsändringen innebär förenklingar och möjliggör snabbare handläggning. Slörre snabbhet skulle vara till fördel för fordringsägama, bl.a. genom att skuldräntorna inle skjuter i höjden. Vidare kan den kunskap om en utmätt fastighet som vederbörande tjänsteman vid krono­fogdemyndigheten har fått genom beskrivning och värdering vara till nytta om kronofogdemyndigheten även upprättar kungörelsen och håller auktionen. Länsstyrelsen anser också att det skulle vara lill gagn för allmänheten om en och samma myndighet ombesörjer försäljning och kan lämna upplysningar, oavsett på vilket stadium ärendet befinner sig.

 

Prop. 1980/81:8                                                      Remissyttrandena  109

Även några av de remissinstanser som avstyrker förslaget om över­flyttning av mål om försäljning av fast egendom framhåller att förslaget innebär vissa fördelar. LON och länsstyrelsen i Jönköpings län anser alt principiella invändningar inte kan riktas mot förslaget, eftersom krono­fogdemyndigheten ombesörjer försäljning av lös egendom. Enligtlänssty­relsen i Värmlands län medger förslaget bättre samordning mellan exekution i fast eller lös egendom. Förfarandet blir smidigare om en myndighet ombesörjer alla led i fråga om försäljningen. Den kunskap om utmätt fastighet som kronofogdemyndigheten har fått vid beskrivning och värdering av egendomen skulle enligt länsstyrelsen komma lill bättre användning vid försäljningen och kontakterna med allmänheten skulle förenklas. Enligt länsstyrelsen i Gävleborgs län kan det synas praktiskt att exekution av fast och lös egendom handhas av en och samma myndighet. Betydande tidsbesparingar kan göras om såväl utmätning som försäljning och redovisning ombesörjs av en enda myndighet.

Som skäl för sitt avstyrkande framhåUer vissa remissinstanser att förslaget skulle medföra endast mindre rationaliseringsvinster. Sålunda anser LON all den tidsutdräkt som förekommer vid försäljning av fast egendom inle kommer att påverkas i någon högre grad. Del är dessutom vanligt att anstånd meddelas med försäljningen, ibland flera gånger. LON är fö. inte övertygad om att de långa handläggningstiderna i dessa ärenden enbart är av ondo. Utmätning och hot om försäljning är ofta effektiva medel för att förmå gäldenären alt betala sin skuld. Ungefär hälften av alla ansökningar om exekutiv försäljning av fast egendom återkallas, ofta kort tid före auktionen. Någon rättsförlust med anledning av tidsutdräkten upp­kommer inte. LON anser att den nuvarande ordningen är ändamålsenlig och fungerar tillfredsställande. Samarbetet mellan kronofogdemyndig­heterna och länsstyrelsema är från länsstyrelsemas synpunkt över lag gott.

Enligt länsstyrelsen i Stockholms län är de arbetsmoment, som skulle försvinna genom att försäljning av fast egendom övertas av kronofogde­myndigheterna, av begränsad omfattning. Den blygsamma rationali­seringsvinsten torde uppvägas av att uppgiftema sprids ul på fler myndig­heter än f.n. Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att det inte i och för sig kan betraktas som en olägenhet att ärende angående utmätning av fast egendom måste flyttas över till överexekutor för försäljningen. Länssty­relserna i Göteborgs och Bohus län och Gävleborgs län påpekar att ärenden om fastighetsförsäljning i de flesta fall anhängiggörs direkt hos överexekutor, sedan domstol har fastställt borgenärens fordran till betal­ning ur fastigheten.

Flera negativa remissinstanser åberopar all exekutiv försäljning av fast egendom är av kvalificerad natur och kräver kvalificerade handläggare. Enligl länsstyrelsen i Stockholms län är del ett myckel speciellt och komplicerat  rättsområde,  där erfarenhet  och  skicklighet  kan  uppnås

 

Prop. 1980/81: 8                                                                    Remissyttrandena   110

endast hos en myndighet som har att handlägga ett stort antal ärenden. Liknande uttalanden görs av länsstyrelsen i Malmöhus län. Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller också att med nuvarande ordning kan vissa bedömningsfrågor vid fastighetsförsäljning lösas på ett enkelt sätt genom samarbete med experter på andra enheter inom länsstyrelsen. Länssty­relsen i Gävleborgs län åberopar den sakkunskap och erfarenhet som tjänstemännen hos överexekutor besitter på området som skäl för alt inte ändra den nuvarande ordningen.

En nästan genomgående invändning från de negativt inställda remiss­instansernas sida är att kronofogdemyndigheterna vid försäljning av fastighet som har utmätts i allmänt mål skulle både ombesörja försälj­ningen och företräda staten i egenskap av en av borgenärerna. LON anser att detta inte är tillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt. Enligt länsstyrelsen i Stockhohns län skulle kronofogdemyndighetens dubbla roll i allmänna mål ställas på sin spets vid fastighetsförsäljning på ett sätt som är ägnat att påverka allmänhetens tilltro till handläggningen. Länsstyrelsen I Uppsala län anser att förhållandet måste vara stötande för övriga borge­närer. En annan remissinstans, länsstyrelsen I Värmlands län. framhåller att vid bevakningssammanträdet, auktionen eller köpeskillingsfördel­ningen kan uppstå tvist om kronans rätt. Enligt förslaget skall kronofogde­myndigheten leda förhandlingarna och samtidigt ta till vara kronans anspråk. Länsstyrelsen finner detta olämpligt både från rättssäkerhetssyn­punkt och med hänsyn till det förtroende för objektivitet som en JudicieU myndighet bör ha hos allmänheten. Liknande uttalanden görs av länssty­relsen i Kopparbergs lån. LON och länsstyrelsen i Stockholms län anför som en ytterligare olägenhet av förslaget all om fastigheten ingår i konkursbo och skall säljas exekutivt på begäran av konkursförvaltaren, kronofogdemyndigheten även skall bevaka statens anspråk på obetalda skatter i konkursen.

Enligl länsstyrelsen i Gävleborgs län visar gäldenärema ofta bristande vilja till samarbete med kronofogdemyndigheterna. Det måste därför vara av stor betydelse för gäldenären att försäljningen av utmätt fastighet handhas av överexekutor, som för gäldenären framstår som en själv­ständig och helt opartisk myndighet. Länsstyrelsen anser att det från gäldenärens synpunkt är olämpligt att samma myndighet utmäter och säljer fasligheten.

Några remissinstanser berör också frågan om exekutiv försäljning av skepp och luftfartyg. I fråga om försäljning av skepp anser sjöfartsverket att den föreslagna organisationsändringen är välgrundad och bör leda till att förfarandet i olika avseenden blir snabbare och enklare. Verket fram­håller att det fåtal förrättningsmän som kan ha eller få erfarenhet av skeppsförsäljning bör kunna utnyttjas i alla kronofogdedistrikt där sådan försäljning blir aktuell. Utredningen angående inskrivning av rätt till luft­fartyg m.m. har ingen erinran mot att kronofogdemyndigheterna anförtros

 

Prop. 1980/81: 8                                                                  Reiyiissyttrandena   111

exekutiv försäljning av registrerade skepp och luftfartyg under förutsätt­ning att försäljningarna ombesörjs av några få för ändamålet särskilt utbildade tjänstemän. Dessa ärenden ställer nämligen enligl utredningen stora krav på kunskaper i sakrätt på området och därmed förenade inter­nationellrättsliga regler. Oavsett antalet kronofogdedistrikl torde enligl RSV särskild sakkunnig behöva anlitas vid försäljning av skepp och luft­fartyg. Även om antalet kronofogdedistrikl minskas och kronofogde­myndigheterna får större resurser, kan det enligt Svea hovrätt ifrågasättas om det kommer att finnas tillräckligt med personal som kan handha utmät­ning och försäljning av skepp. Hovrätten anser att del bör övervägas att efter mönster från sjörätten med dess sjörättsdomslolar slå samman krono­fogdedistrikl för detta särskilda ändamål.

4.2.3    Handräckning

Av de remissinstanser som ställer sig positiva lill att uppgiften att förordna om handräckning flyttas till kronofogdemyndighetema framhåller RSV alt vissa rationaliseringsvinster kan göras genom alt beslut om hand­räckning och verkställande därav samordnas hos kronofogdemyndigheten. RSV finner det inte slötande eller från rättssäkerhetssynpunkt olämpligt alt kronofogdemyndighetema kommer alt utöva både dömande och verk­ställande funktioner. Denna lösning synes vara naturlig och mest ända­målsenlig. Även hovrätten för Västra Sverige anser att det inte bör inge allvariigare betänkligheter att anförtro kronofogdemyndighetema både dömande och verkställande uppgifter i handräckningsmål. Kronofogde­föreningen understryker all skyndsamhet ofta är påkallad i handräcknings­mål. Förslaget innebär enligt föreningen stora fördelar för de rättssökande, som endast behöver vända sig tUl en myndighet. Enligl sjöfartsverket medför förslaget en påtaglig förenkling av förfarandet.

Av de remissinstanser som avstyrker förslaget att handräckningsmål skall prövas av kronofogdemyndighet framhåller särskilt länsstyrelsen i Jönköpings län och Sveriges fastighetsägareförbund att dessa mål kan innehålla svåra problem. Fastighetsägareförbundet, som närmast disku­terar avhysning, anser att överexekutor har fullgjort sina uppgifter på området väl. Antalet överklaganden har inte varit särskilt stort. Den erfa­renhet och de kunskaper som personal vid länsstyrelsema har skaffat sig i fråga om utsökningsrätten skulle med den föreslagna ordningen inte bli till någon nytta för framtiden, såvida inte denna personal skulle föras över lill kronofogdemyndighetema. Som ett skäl för att behåUa nuvarande ordning åberopar länsstyrelsen i Uppsala län den sakkunskap som finns inom länsstyrelse i handräckningsärenden där väglagen (1971:948), vattenlagen (1918:523), byggnadslagen (1947:385) eller naturvårdslagen (1964:822) blir tillämplig. Länsstyrelsen i Södermanlands län framhåUer att länsstyrelse av hävd har haft att besluta om handräckning och all denna ordning synes

 

Prop. 1980/81: 8                                                                  Remissyttrandena   112

te sig enkel för den rättssökande allmänheten. Länsstyrelse prövar även ärenden om handräckning enligt andra författningar än UL.

Del övervägande antalet handräckningsärenden avser, framhåller LO/V, avhysning eller rubbande av besittning och kräver inte extremt snabb handläggning. Ansökan om handräckning kan dock ibland kräva snabbt ingripande, men detta kan enligt LON uppnås på annat sätt än genom att befogenheten att besluta om handräckning flyttas till kronofogdemyndig­heterna. Dessa kan l.ex. få möjlighet att meddela interimistiskt beslut om handräckning och omedelbart verkställa beslutet, varefter detta skall underställas länsstyrelsens prövning. Samma synpunkter anförs av länsstyrelsen i Värmlands län. Einligt länsstyrelsen i Stockholms län finns det inte nägon anledning varför överexekutor inte skulle kunna handlägga handräckningsärenden lika snabbt som kronofogdemyndigheterna. 1 fråga om säkerhetsåtgärd meddelas som regel interimistiskt beslut, om del behövs, samma dag som ansökan kommer in.

LON vitsordar alt det är onödigt omständligt för sökanden att först behöva vända sig lill överexekutor för att få ett handräckningsbeslut och sedan till kronofogdemyndigheten för att få beslutet verkställt. LON anser emellertid att man kan göra sådana ändringar inom ramen för den nuvarande ordningen att sökanden inte behöver göra dubbla ansökningar. Den förenkling som skulle följa av att kronofogdemyndigheten verkställer handräckningsbeslutet utan särskild framställning kan enligt länsstyrelsen i Värmlands län uppnås även genom att överexekutor åläggs alt till krono­fogdemyndigheten sända över sitt beslut. Länsstyrelsen i Jönköpings lån påpekar alt en stor del av handriickningsmålen inte föranleder begäran om verkställighet, eftersom förfarandet hos överexekutor har påverkat partema att träffa uppgörelse. Enligl länsstyrelsen i Stockholms län fungerar den nuvarande ordningen med dubbla ansökningar bra. När interimistiskt beslut meddelas, sker inom Stockholms län verkställighet i allmänhet samma dag eller dagen därefter.

Så gott som samtliga remissinstanser som avstyrker att handräcknings­målen flyttas till kronofogdemyndigheterna framhåller att prövning av handräckningsansökan är av JudicieU natur och att kronofogdemyndig­heterna därför skulle få såväl dömande som verkställande uppgifter, vilket anses olämpligt med hänsyn till rättssäkerheten. Saken utvecklas närmare av LON, som menar att förslaget ulgör ell avsteg från principen att dömande och verkställande orgf.n bör hållas åtskilda. Även om vådan därav inle skall överdrivas, anser LON att förslaget skulle skapa misstro mot myndighetema och undergräva tilltron till rättssäkerheten. Personer som blir föremål för åtgärder från kronofogdemyndigheternas sida betraktar dessa myndigheter med misstänksamhet. Denna skulle avsevärt förstärkas om förslaget genomförs. Enligt LON måsle det vara en styrka för den verkställande myndigheten att vara obunden av den myndighet som har beslutat i ärendet.  Enligt länsstyrelsen i Uppsala län  år det

 

Prop. 1980/81:8                                                                   Remissyttrandena  113

särskilt angeläget att dömande och verkställande uppgifter hålls isär i handräckningsmål, eftersom det kan bli fråga om ingripande åtgärder för den enskilde. Länsstyrelsen i Värmlands län menar däremot att några nackdelar inte är förenade med att kronofogdemyndighetema får dubbla funktioner i fråga om handräckning.

Kronofogdemyndighetens ställning som företrädare för staten vid indrivning av skatter m.m. kan enligt länsstyrelsen i Stockholms län inte undgå att påverka allmänhetens tilltro till myndighetens opartiskhet även i handräckningsmål. Som exempel nämner länsstyrelsen att det ofta före­kommer att fastighetsägare begär avhysning på grund av obetald hyra av en hyresgäst, som har varit eller samtidigt är föremål för indrivning av fordran för statens räkning. Liknande synpunkter anförs av länsstyrelsen i Värmlands län.

Några remissinstanser tar upp frågan om inte handräckningsmål borde flyttas till domstol, om överexekutor avskaffas. Mol alt låta domstol vara ensam behörig alt besluta om handräckning talar enligt RSV att handräck­ningsmål ofta kräver snabbt ingripande. Kronofogdemyndigheten har möjlighel alt tillgodose detta krav och måsle dessutom alltid medverka vid verkställigheten. Länsstyrelsen i Stockholms län anser däremot att dessa mål på grund av sin beskaffenhet är mera ägnade att handläggas av domstol än av kronofogdemyndighet. 1 ett inte obetydligt antal handräck­ningsmål visar sig de faktiska förhållandena vara så motstridiga eller oklara att saken inte kan avgöras i den ordning som gäller för utsöknings­mål. Om den summariska processen förlades till domstol, skulle målet utan kostnader eller omgång kunna övergå lill vanligt tvistemål. Som skäl för att handräckningsmål bör handläggas av domstol kan enligt länssty­relsen i Södermanlands lån anföras att domstolarna redan enligt gällande rätt förordnar om handräckning i mål som har väckts vid domstolen. Å andra sidan anser länsstyrelsen att det finns ett visst motstånd hos den rättssökande allmänheten mot alt vända sig till domstol. Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller all ärenden om handräckning enligt 191 och 192 SS UL står mycket nära mål om lagsökning och betalningsföreläggande. Del är enligt länsstyrelsen naluriigt att dessa summariska processformer, som utgör alternativ till den dyrare domslolsprocessen, blir föremål för behandling i ett sammanhang. Länsstyrelsen anser i övrigt att dömande verksamhei bör ligga hos domstol.

4.2.4   Prövning av klagan

Flera remissinstanser, som tillstyrker eller lämnar utan erinran förslaget alt överexekutors prövning av klagan i utsökningsmål skall upphöra och klagan över kronofogdemyndighetens beslut föras i hovrätten, under­stryker betydelsen av att det nuvarande antalet instanser nedbringas. Hov­rälten för Västra Sverige anser att detta är ägnat att minska kostnadema och främja en enhetlig praxis. Förslaget torde enligt RSV medföra lägre

8   Riksdagen 1980181. 1 saml. Nr 8. Del I

 

Prop. 1980/81:8                                                                    Remissyttrandena 114

kostnader för målbehandlingen och en mera likformig rättstillämpning.

Enligt länsstyrelsen i Södermanlands län kan överexekutor avskaffas som mellaninslans utan risk för rättssäkerheten. En fördel är att förslaget möjliggör en mera enhetlig rättstillämpning i andra instans. Länsstyrelsen åberopar också att det uteslutande skriftliga förfarandet inför över­exekutor ersätts av ett förfarande som erbjuder möjlighet för part att i andra instans begära muntlig förhandling och förebringa muntlig bevis­ning. Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser att minskningen av antalet instanser främjar en snabb handläggning av ärendena, vilket utgör en av grundvalarna för det exekutiva Förfarandet. Kronofogdeföreningen menar att det från principiell synpunkt är värdefullt att instansordningen blir jäm­förlig med den som gäller för rättegångsmål. Förslaget bör enligl före­ningen leda till en mera enhetlig rättstillämpning och totalt sett ge lägre kostnader för målbehandlingen. Ölägenheterna av att i princip endast skriffiiga bevis kan prövas begränsas till en instans.

Enligt 7?/? V är det möjligt att en minskning av antalet instanser totalt sett ger lägre kostnader. 1 motsatt riktning verkar dock enligt RRV att mål som fullföljs till hovrätt i stället för till överexekutor kommer att dra slörre kostnader på grund av bestämmelsema om domförhet och process­ordningen i hovrätten.

En del av de remissinstanser som avstyrker den föreslagna ändringen betvivlar att den skulle medföra minskade kostnader. Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att färre besvärsinstanser bör i och för sig medföra lägre kostnader. Några kostnadsberäkningar i fråga om den före­slagna instansordningen föreligger dock inte, frånsett vad som kan utläsas av DAP-utredningens förslag. Behovet av förstärkning i hovrätterna har inte berörts. Vid de flesta länsstyrelsema handläggs utsökningsmålen av personal som även har andra uppgifter. Förslaget torde därför inte medföra någon större inbesparing av personal vid länsstyrelsema. Mot bakgmnd av att fyra ledamöter måste delta för att hovrätten skall vara domför påpekar länsstyrelsen i Malmöhus län att prövningen av besvärs­mål i hovrätten kommer att kräva fler medverkande personer än om pröv­ningen sker av överexekutor. Enligt länsstyrelsen bör också beaktas att ledamöterna i hovrätten i allmänhet har högre lön än beslutande och före­dragande i länsstyrelsen. Enligt denna beräkning skulle alltså kostnaderna öka om överexekutor avskaffas. Liknande synpunkter anförs av länssty­relsen i Kopparbergs län.

Flera remissinstanser understryker att fyra instanser inte finns för alla utsökningsmål, nämligen inte för de mål som handläggs av överexekutor som första instans. Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller vidare alt endast ett mindre antal av målen angående klagan över kronofogde­myndighets beslut f n. fullföljs fill hovrätten. Då besvärsmål dessutom torde kräva längre tids handläggning i hovrätten än hos överexekutor, är del tveksamt om någon tidsbesparing uppkommer. Den enda fördel som

 

Prop. 1980/81:8                                                                    Remissyttrandena  115

enligt LON kan följa av att antalet instanser minskas är alt tidsutdräkten mellan ett ärendes anhängiggörande och dess slutliga avgörande eventuellt kan förkortas. Exekutiva ärenden fullföljs emellertid ytterst sällan till högsta instans. I praktiken är hovrätten och i många fall överexekutor slutinstans. Den tidsvinst som skulle kunna följa minskas dessutom genom den ökade arbetsbelastning i hovrättema som enligt LON är att förvänta.

Några remissinstanser påpekar att systemet med fyra instanser inte är unikt för exekutionsväsendet. En sådan ordning finns även på flera andra områden, l.ex. inom skatteprocessen och stora delar av förvaltnings­processen. Länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåUer att en ordning med fyra instanser är normal i många andra mål, i vilka beslut i första instans kan meddelas av personal utan Juridisk kompetens eller i vilka den beslu­tande samtidigt har ställning som part. Länsstyrelsen anser därför att förslaget är otillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt. Enligt/ä«iiry-relsen i Göteborgs och Bohus län bör man i viss mån se kronofogde­myndighet och överexekutor som en funktionell enhet, ovanför vilken finns två instanser.

Den nuvarande instansordningen är enligt Z.O/V ändamålsenlig. Länssty­relsen fyller en viktig funktion som tillsynsmyndighet och besvärsinstans genom att den är regional. Allmänheten har möjlighet att såväl per telefon som vid personliga besök ta lill vara sin rätt och erhålla opartisk och sak­kunnig bedömning av sina rättsliga problem. Hovrätterna saknar helt denna direktkontakt med allmänheten. På länsstyrelsen har vissa tjänste­män till huvudsaklig uppgift att handlägga utsökningsärenden, vilket inte är fallet i hovrälten. Om överexekutor avskaffas som besvärsinslans. skulle allmänheten sannolikt anse detta innebära en försämring av möjlig­heterna alt bevaka sina intressen i de ofta känsliga utsökningsärendena. LON tror att även kronofogdemyndigheterna uppfattar närheten till länsstyrelserna som ett stöd. Kommunikationerna är mycket goda mellan dessa myndigheter. Motsvarande relationer till hovrätten kan inte påräknas. Enligtlänsstyrelsen i Värmlands län kan den nuvarande instans­ordningen inte anses omständlig eller tungrodd. 1 praktiken överklagas inte många av överexekutors beslut. Länsstyrelsen tror att såväl kronofogde­myndigheter som allmänheten anser det värdefullt all ha en besvärsinstans inom länet, vilken är lätt att nå genom personliga besök eller telefon­samtal. Motsvarande kontakter kan inle uppnås med hovrätten.

Risken för alt överexekutors avskaffande skulle medföra en avsevärd ökning av antalet exekutiva besvärsmål i hovrätterna diskuteras i ålskil-liga remissyttranden. RRV framhåller att beredningen inte har gjort någon uppskattning av antalet besvärsmål. Den utvidgade möjligheten till själv-rätlelse är enligt RRV väsentlig för att minska hovrätternas arbetsbörda. Enligt advokatsamfundet kommer den föreslagna möjligheten till själv-rätielse att begränsa antalet mål i vilka talan fullföljs till hovrätten och därigenom skapa bättre förutsättningar för snabb handläggning i över-

 

Prop. 1980/81:8                                                                 Remissyttrandena  116

instanserna. Domareförbundet anför att överexekutors prövning av besvär sannolikt medför en betydande gallring av de mål som fullföljs till hovrätt. Förbundet, som konstaterar att betänkandet inte innehåller några statis­tiska uppgifter för bedömning av del antal mål som kan väntas bli fullföljda från kronofogdemyndigheterna till hovrätterna, anser det svårt att uttala sig härom. De vidgade möjligheter till självrältelse som har föreslagits synes emellertid förbundet vara ett värdefullt inslag. Enligt kronofogde­föreningen avser en stor andel av de klagomål som nu anförs hos över­exekutor över utmätning fall, i vilka tredje man styrker sin rätt till utmätt egendom. Eftersom lidsfristen för rättelse har överskridits, måste tredje mannen anföra besvär. De vidgade möjligheterna lill självrältelse av utmätning som föreslås bör enligl föreningen medföra rationaliserings­vinster.

Andra remissinstanser, som inte heller har någon erinran mot förslaget att överexekutor avskaffas som besvärsinslans, ställer sig mera tvivlande fill att en avsevärd ökning av antalet exekutiva besvärsmål i hovrätterna kan förhindras. Hovrätten för Västra Sverige anser det uppenbart att arbetsbelastningen i hovrätterna skulle öka kraftigt, om inte den sällning av besvärsmålen som hittills har skett hos överexekutor ersätts med lämpliga regler. Det kan enligt hovrälten starkt betvivlas alt de ökade möjligheterna till självrältelse kan hindra en allvarlig ökning av hovrät­ternas arbetsbörda. Hovrätten för Övre Norrland ifrågasätter om något är vunnet med den föreslagna utvidgningen av rättelseinstitutet.

Beredningen har enligl länsstyrelsen i Södermanlands län underskattat den ökning av antalet mål i hovrätterna, som skulle bli en ofrånkomlig följd av förslaget. Den ökade möjligheten för kronofogdemyndigheterna att själva rätta sina beslut skulle visserligen något minska antalet besvärsmål. Merparten av de klagomål som anförs hos överexekutor lämnas emellertid utan bifall eller avvisas. Detta var fallet med ca 68% av de mål om klagan som år 1973 prövades av överexekutor i Södermanlands län. Om detta är representativt för övriga länsstyrelser, skulle, trots de utvidgade möjlig­heterna lill rättelse, hovrätterna få över 2.000 exekutiva besvärsmål per år, vilket innebär en mycket kraftig ökning. Någon anledning att tro att antalet överklaganden skall minska av annan anledning finns inte enligt länsstyrel­sen. Länsstyrelsen i Jönköpings län upplyser att under de senaste åren i Jönköpings län ca 92 % av de anförda klagomålen inte har fullföljts till hov­rätten. Med ledning av bl. a. bifallsfrekvensen kan enligt länsstyrelsen såll-ningen genom självrättelse beräknas komma att understiga 15%.

De remissinstanser som avstyrker att överexekutor avskaffas som besvärsinstans åberopar genomgående risken att hovrätterna skulle få ett alltför stort antal exekutiva besvärsmål. Farhågorna för att förslaget skall leda till en besvärande arbetsbelastning för hovrätterna är enligt stats­kontoret välgrundade. Svea hovrätt, som anser att beredningens moti­vering i långa stycken ger ett övertygande intryck, påpekar att förslaget till

 

Prop. 1980/81:8                                                                    Remissyttrandena  117

betydande del bygger pä den sållningseffekt som väntas uppkomma genom att kronofogdemyndigheternas möjlighet lill självrättelse väsentligt vidgas. Det finns emellertid enligt hovrätten skäl alt betvivla att rättelsemöjlig­heten skulle nedbringa antalet ärenden i andra instans. Motsatsen kan i stället förväntas. Den som har gjort sig besväret alt överklaga kommer att låta fullföljden ha sin gång, om kronofogdemyndigheten inte ändrar sill beslut. Men även om självrättelse sker är det sannolikt att ärendet fullföljs, nämligen genom besvär av motparten. Fråga blir då om förslaget kan godtas, även om hovrätterna får lika stort antal exekutiva besvärsmål som överexekutorerna har f.n. Den typ av massärenden som det till betydande del är fråga om synes enligt hovrätten inte väl lämpade för hovrätternas nuvarande organisation och domförhetsregler.

Om överexekutor slopas som besvärsinstans, föreligger enligt LO/V risk att hovrätterna får en besvärande arbetsbelastning. LON tror inte att ell utbyggt system med självrältelse skulle få avsedd effekt. Kronofogde­myndigheten tillstyrker ytterligt sällan bifall till besvär i utsökningsmål. Den viktigaste anledningen härtill är sannolikt att de överklagade målen ofta innehåller svåra civilrättsliga ställningstaganden och att nya omstän­digheter sällan eller aldrig framkommer i besvärsmålet. Länsstyrelsen i Kopparbergs län uppger att under år 1972 och 1973 har kronofogde­myndigheterna i länet helt eller delvis tillstyrkt besvär som har anförts hos överexekutor endast i omkring 10% av målen. Om självrättelse skulle ske i ungefär samma omfattning, skulle omkring 90% av anförda klagomål kun­na komma under hovrättens prövning. Vidare kommer beslut om rättelse all överklagas i viss utsträckning. Även om en del av dem som anför be­svär nöjer sig med den omprövning som sker inom kronofogdemyndighe­ten, kommer enligl länsstyrelsen antalet utsökningsmål i hovrättema med all sannolikhet att öka väsentligt.

Frågan om lalan mot kronofogdemyndighets beslut bör föras hos annan myndighet än hovrätt, om överexekutor avskaffas, berörs närmare i en del remissyttranden. Kammarrätten i Stockholm biträder åsikten att en speciell över- eller slutinstans för utsökningsmål inte bör inrättas och ansluter sig till de skäl för denna ståndpunkt som har anförts i betän­kandet. Hovrätt är enligt kammarrätten den lämpliga överinstansen med den möjlighet som finns att föra mål vidare till högsta domstolen. Även advokatsamfundet förklarar sig instämma i vad beredningen har anfört som grund föratt en särskild överinstans inte bör inrättas. Svea hovrätt vill bestämt avstyrka att en särskild exekutiv överinstans för hela riket inrättas. Utöver de skäl som beredningen har anfört framhåUer hovrätten alt en sådan domstol skulle bidra till utvecklingen mol en allt mera splittrad och svåröverskådlig organisation av domstolsväsendet. Hovrätten anser inte heller att tingsrätt är lämplig som andra instans. Därigenom skulle en enhetlig praxis knappast kunna utvecklas. Enligt fastighetsägareförbundet är det riktigt att exekutiva ärenden, som ofta

 

Prop. 1980/81:8                                                                    Remissyttrandena   118

innefattar komplicerade frågor av civilrältslig natur, överprövas av en kollegial domstol i den vanliga inslansordningen.

Domareförbundet erinrar om all utsökningsmål ofta inrymmer frågor, som kräver goda civilrältsliga kunskaper. Många mål fordrar också snabba avgöranden i bedömningsfrågor av stor vikt för den enskilde. God erfarenhet av domarvärv i allmän domstol synes vara av stor betydelse vid målens handläggning. Det är också angeläget att de komplicerade civil­rättsliga frågor som kan uppkomma avgörs inom samma domslolssyslem som motsvarande frågor i vanliga tvistemål. Detta talar enligl förbundet starkt för all hovrätt väljs som fuUföljdsinstans. Eftersom prövningen av utsökningsmål ofta förutsätter erfarenhet av exekutionsrätlslig praxis och kunskaper inte minst i skattejuridik och förvaltningsrätt, är det angeläget att hovrätten tillförs behövlig sakkunskap på detta område. Vid över­vägande av frågan vilken myndighet som bör vara besvärsinstans bör också beaktas att utsökningsmål och konkursmål har viss anknytning lill varandra och att den summariska betalningsprocessen planeras bli flyttad från tingsrätt till kronofogdemyndighet.

Kravet på speciellt kunnande hos hovrätt skulle enligt RSV möjligen tillgodoses bättre om endast en hovrätt blir andra instans för hela riket. Härigenom skulle man särskilt vinna en enhetlig rättstillämpning i mål i vilka hovrätt är sista instans. Frågan har enligt RSV samband med antalet mål som kommer att överklagas.

Ett fåtal remissinstanser hävdar annan mening i fråga om valet av besvärsinstans, om överexekutor avskaffas. Lånsstyrelsen i Malmöhus län anser att del inte är lämpligt att besvärsprövningen förläggs till hovrätt. Länsstyrelsen framhåUer att ett så stort antal ärenden, vilka i stor utsträckning knappast erbjuder rättsliga problem, inte bör handläggas i överrätt. Om överexekutor avskaffas, bör prövningen i stället förläggas till tingsrätt. Detta skulle enligt länsstyrelsen inte medföra nämnvärd tids­förlust, trots att antalet instanser därigenom skulle bli oförändrat fyra. Även köpmannaförbundet och SHIO anser att lalan mot kronofogde­myndighets beslut bör föras i underrätt. Enligt länsstyrelsen i Jönköpings län bör länsrätt övervägas som besvärsinstans i stället för hovrätt. Länsstyrelsen påpekar att länsrätten handlägger en grupp av mål som tidigare har prövats av överexekutor, nämligen mål som avses i 21 kap. föräldrabalken (FB). Genom lekmannainslaget i länsrätten skulle möjlig­göras en allsidig bedömning av målen. Från länsrätten skulle lalan kunna fullföljas till hovrätt eller kammarrätt som sisla instans.

4.2.5   Andra uppgifter sotn åvilar överexekutor

Andra överexekulorsuppgifter än de som har nämnts i det föregående berörs i en del remissyttranden. Länsstyrelsen i Jönköpings län. som upplyser att dessa uppgifter är mindre omfattande och sällan kompli-

 

Prop. 1980/81:8                                                                  Remissyttrandena  119

cerade, anser att rättssäkerhetsskäl inle talar mot att de förs över till kronofogdemyndigheterna. Enligt RSV är det önskvärt att göromål som inte har direkt samband med den exekutiva verksamheten inte flyttas över fill kronofogdemyndigheterna. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att det bör övervägas om inte en del av åliggandena bör flyttas över till länsstyrelsen som sådan. Enligt länsstyrelserna i Malmöhus och Jämt­lands län. Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges lands-hypoteksinstUution och LRF bör ärenden angående fördelning av medel flyttas från länsstyrelserna till kronofogdemyndigheterna, om exekutiv försäljning av fastighet skall åvila kronofogdemyndighet.

4.3 Handläggningen av mål angående indrivning av skatter, böter o.d. (allmänna mål)

Beredningens förslag att UB i motsats fill UL skall vara direkt tillämplig inte endast på det civilrättsliga området utan även i fråga om uttagande av skatter, böter o.d. tillstyrks eller lämnas utan erinran av praktiskt taget samtliga remissinstanser. RSV framhåller att skatter och det allmännas fordringar i övrigt numera spelar en dominerande roll bäde i samhällslivet i stort och i de exekutiva sammanhangen. Skatteindrivningen utgör krono-lögdemyndigheterrias mest omfattande arbetsuppgift. Det är under sådana förhållanden naturligt att UB blir direkt tillämplig på verkställighet i allmänna mål. Härvid är det av underordnad betydelse att skatteindriv­ningen som regel inleds med betalningsanmaning och alt tvångsåtgärder tillgrips först om medel inte flyter in i anledning av kravet. Enligt länssty­relsen i Jönköpings län innebär UB:s direkta tillämplighet på allmänna mål en klar förbättring ur redaktionell och systematisk synvinkel. Länssty-relsen i Norrbottens län anser all det vidgade tillämpningsområdet gör sambandet mellan verkställighet i enskilda och i allmänna mål starkare än f n. Advokatsamfundet finner det vara en fördel alt såvitt möjligt i en och samma lag reglera alla likartade ärenden, vare sig dessa är av civilrättslig, förvaltningsrättslig eller annan natur. RRV förklarar att verket utgår från att UB:s direkta tillämplighet på allmänna mål inte åsyftar någon ändring i kronofogdemyndigheternas organisatoriska ställning i statsförvaltningen eller i den rent praktiska utövningen av indrivningsverksamheten.

Endast Svea hovrätt är något tveksam beträffande UB:s tillämpnings­område och anser att förslaget knappast ger tillräckligt underlag för att bedöma om UB bör ha den generella räckvidd som föreslås.

Den närmare behandlingen i förslaget av allmänna mål kritiseras däremot av flera remissinstanser. Dessa vänder sig mot beredningens mening att allmänna mål kräver avvikelser från UB:s bestämmelser endast i en del detaljer och att avvikande föreskrifter kan meddelas av regeringen. RSV understryker att de speciella förhållanden som utmärker de allmänna målen   medför  stora   skillnader  vid   handläggningen   av  allmänna  och

 

Prop. 1980/81: 8                                                                    Remissyttrandena  120

enskilda mål. Den väsentligaste skillnaden har samband med att det inte finns någon egentlig sökande i allmänna mål utan att del ankommer på kronofogdemyndigheten själv att utöva det allmännas borgenärsfunktioner i dessa mål. Detta får konsekvenser bl.a. beträffande förslagets bestäm­melser om ränta på medel som skall återbäras (2 kap. 18 S), om visst skydd för borgenär utan särskild förmånsrätt (5 kap. 5 S), om tidsfrist för utmätning och för försäljning av utmätt egendom (5 kap. 10 S och 9 kap. 5 S), om utmätning med förbehåll för tredje mans rätt (5 kap. 20 S), om åter­vinning (5 kap. 26 S), om försäljning av egendom efler utmätning av andel i egendomen (9 kap. 8 §), om förfarandet när sekundogäldenären inte fri­villigt betalar utmätt fordran (10 kap. 12 S), om åtgärder efter utmätning av pantbrev (10 kap. 14-16 SS), om redovisning (14 kap.), om kostnader vid verkställighet (18 kap.) och om utdömande av vite (19 kap. 13 §). Det finns enligt RSV även andra skillnader mellan allmänna och enskilda mål som måste beaktas. Bl.a. synes uttrycklig bestämmelse krävas om när indrivning av skatt m.m. skall anses ha avancerat så långt att ett utmät­ningsmål föreligger (Jfr 5 kap. 26 och 29 SS) och bestämmelserna om insätt­ning i bank av influtna medel (9 kap. 16 S) bör inle gälla allmänna mål i allmänhet.

De anförda exemplen är enligt RSV:s mening tillräckliga för att visa att de allmänna målen bör behandlas på annat sätt än som har skett i förslaget. Bestämmelsema bör utformas med beaktande av att dessa mål utgör en väsentlig del av verksamheten hos kronofogdemyndighetema och inte i så hög grad utformas med sikte på enskilda mål. Man skall inte behöva läsa uppbördslagen eller andra författningar som rör det allmännas fordringar för att kunna avgöra om bestämmelser i UB är tillämpliga i allmänna mål. RSV vill med kraft understryka vikten av att bestäm­melserna i UB under det fortsatta lagstiftningsarbetet analyseras noga såvitt avser deras tillämplighet på allmänna mål och att behövliga ändringar vidtas. I annat fall kommer många onödiga problem att uppslå vid utarbetande av tillämpningsföreskrifter och anvisningar. 1 fråga om den författningsmässiga tekniken förordar RSV att uttrycken "enskilda mål" och ""allmänna mål" används i balken. Regeringen bör bemyndigas att ange innebörden av allmänt mål, medan mål som faller utanför defini­tionen får vara enskilt mål. Domareförbundet ansluter sig i huvudsak lill vad RSV har anfört om UB:s tillämplighet på allmänna mål.

Utredningen om säkerhetsåtgärder m.m. i skatteprocessen framhåller all förslaget innehåller åtskilliga bestämmelser som har utformats för enskilda mål men som är avsedda att tillämpas även i allmänna mål. 1 flera av dessa bestämmelser har kronofogdemyndighetens ställning som före­trädare för det allmänna inte beaktats, vilket skulle medföra svårigheter vid tillämpningen. Som exempel anför utredningen i huvudsak samma bestämmelser som RSV har åberopat. Utredningen anser all de angivna frågorna bör utredas ytterligare och att de inte bör regleras i administrativ

 

Prop. 1980/81:8                                                                     Remissyitrandena   121

ordning. Bestämmelsema för allmänna mål bör klart avgränsas från reglema för enskilda mål. Man kan enligl utredningen också överväga all från UB utmönstra vissa eller samtliga särbestämmelser för allmänna mål och sammanföra dem i en särskild indrivningslag för det allmännas anspråk på skatt, tull och avgift.

Kronofogdeföreningen påpekar att kronofogdemyndigheten i de allmänna målen vid sidan av sin uppgift som exekutiv myndighet har alt i stor utsträckning företräda staten som borgenär. Eftersom UB:s regler bygger på att ell partsförhållande föreligger i målen bör det enligt föreningen klart framgå av balken vilka bestämmelser däri som gäller för allmänna eller för enskilda mål. Dessutom torde det bli nödvändigt att meddela vissa avvikande bestämmelser. Enligl RRV bör de grund­läggande föreskriftema för handläggningen av allmänna mål föras in i UB. RRV ifrågasätter också om inte i balken bör anges i vilka avseenden kronofogdemyndigheten i allmänna mål skall ex officio beakta förhål­landen, som i enskilda mål förutsätter invändning från part eller tredje man. Även Svea hovrätt och länsstyrelsen i Stockholms län anser att beredningen inle har tillräckligt beaktat kronofogdemyndigheternas befatt­ning med allmänna mål utan i huvudsak har utformat lagtexten för enskilda mål.

En del remissinstanser går närmare in på kronofogdemyndighetens ställning i allmänna mål. Advokatsamfundet framhåller att beredningens förslag inle innebär någon lösning av det olillfredsslällande förhållandel all kronofogdemyndigheten i allmänna mål både företräder ena parten och fungerar som organ med beslutande och verkställande befogenheter. Om kronofogdemyndigheten får nya uppgifter enligt vad beredningen föreslår, innebär dess olika funktioner och därmed sammanhängande intresse­konflikter en fara för rättssäkerheten. De uppenbara riskema för ständigt återkommande intressekonflikter kan också undergräva allmänhetens tilltro till kronofogdemyndigheterna. Enligt samfundets mening bör dessa frågor ägnas noggrann uppmärksamhet vid det fortsatta arbetet på UB. Därvid bör sökas lösningar, som innebär att skatteindrivningen hålls organisatoriskt helt skild från övrig indrivningsverksamhet. Kronofogde­myndighetemas dubbelställning framstår enligt Svea hovrätt som särskilt betänklig vid gemensam utmätning för skatter och för enskild borgenärs fordran. En ökning av kronofogdemyndigheternas judiciella uppgifter förutsätter enligt hovrälten att myndigheterna inle har alltför påtagliga egna intressen i ärendena. Hovrätten anser att förslaget knappast innebär tillräckliga garantier i delta hänseende.

Enligt länsstyrelsen i Stockholms län kan del allmännas intressen i allmänna mål inle sällan komma i konflikt med enskUda parters, t.ex. vid utmätning eller fördelning av medel. Även om det inte finns någon som helst anledning att betvivla kronofogdemyndighetens opartiskhet, måsle enligl länsstyrelsen lämpligheten av myndighetens dubbelställning starkt

 

Prop. 1980/81:8                                                                     Remissyttrandena   122

sällas i fråga. Nackdelarna kan bli än mera framträdande genom de ökade befogenheter som förslaget ger.kronofogdemyndigheterna. Länsstyrelsen anser sig böra väcka frågan om att inrätta tjänster, vars innehavare skulle som statens företrädare - men utan beslutanderätt i exekutionsrättsliga frågor - bevaka slatens rätt hos kronofogdemyndighetema och över­ordnade instanser. Länsstyrelsen understryker alt en sådan åtgärd är helt fristående från frågan om överexekutor skall avskaffas. Länsstyrelsen i Kronobergs län anser att den enskilde kan komma att i allmänna mål känna sig i underläge gentemot kronofogdemyndigheten.

Några remissinstanser berör regelsystemet i stort för indrivning av skatter m.m. Nuvarande bestämmelser om indrivning är enligt RRV svår­överskådliga och i vissa avseenden inle fillräckligt upplysande för tillämp­ningen. Sådana väsentliga frågor som vem som i olika hänseenden är behörig att företräda staten och när en fordran har uppkommit är i allmänhet inte reglerade. RRV anser att regelsystemet för indrivning av skatter, böter och allmänna avgifter bör ses över i anslutning till arbetet på UB. En systematisk reglering av indrivningsverksamheten framstår enligt RRV som särskilt angelägen med hänsyn lill att denna verksamhet får allt större betydelse, bl.a. som följd av en förbättrad skattekontroll. Den före­stående ADB-reformen inom exekutionsväsendet accentuerar ytterligare behovet av en genomgripande översyn. Liknande synpunkter anförs av kronofogdeföreningen.

Utredningen om säkerhetsåtgärder m.m. i skalleprocessen påpekar att de allmänna målen utgör två tredjedelar av de mål som kronofogde­myndigheterna handlägger och att de belopp som skall drivas in för det allmännas räkning har stigit markant under senare år. Del är enligt utred­ningen uppenbart att lagstiftningen på exekulionsområdet i allt större utsträckning utnyttjas för att undandra skatt. Staten kan inte som borge­närer i civila fordringsförhållanden själv välja sina gäldenärer. Det allmännas fordran bestäms dessutom på grundval av gäldenärens egna uppgifter och förutsätter alltså en medverkan frän dennes sida. De skatt­skyldiga får många gånger, under kortare ellervlängre tid, förfoga över skattemedel, vilket ofta blir till förfång för deras betalningsförmåga. Gällande rätt ger enligt utredningens mening inle tillräckligt effektiva medel för indrivning av del allmännas fordringar. I fråga om löntagare är bristen dock inte så påfallande, bl.a. på grund av instituten införsel och utmätning av lön. Utredningen anser att möjligheterna att driva in skatter och allmänna avgifter bör utvidgas. De regler som gäller om indrivning av skatter och allmänna avgifter finns i många olika författningar och är svåröverskådliga. Behovet av mera enhetliga och lättillämpade bestäm­melser om indrivning är därför stort. Utredningen konstaterar att bered­ningen inte har föreslagit några ändringar i delta avseende.

1 några remissyttranden tas upp en särskild fråga rörande allmänna mål. nämligen humvida kronofogdemyndigheten skall kunna ta emot säkerhet

 

Prop. 1980/81:8                                                                     Remissyttrandena   123

för fordran på skatt m.m. RSV, som erinrar om att frågan tidigare har behandlats av justitieombudsmannen (1960 års ämbetsberättelse s. 291), framhåller att situationen numera är en annan än då justitieombudsmannen gjorde sina uttalanden. Restföringen är numera betydligt större och indriv­ningen är förenad med svårigheter som knappast förekom tidigare. Dessutom är kronofogdemyndigheterna specialutbildade för alt ha hand om indrivningen och kan anförtros betydligt mera kvalificerade uppgifter än sina föregångare. RSV anser att kronofogdemyndigheterna bör kunna la emot säkerhet i allmänna mål. Detta kan bli av praktisk betydelse främst beträffande borgen eller annan säkerhet som tillhandahålls av tredje man. Om gäldenären har utmätningsbar egendom, bör denna som regel utmätas. 1 vissa fall kan del vara till fördel för gäldenären att hans egendom inte utmäts, t.ex. omsättningstillgångar som ett reslfört företag måste disponera för sin verksamhet. För kronofogdemyndighetens del är det i ett sådant fall enklare att la emot bankgaranli, borgen eller företags­inteckning som säkerhet än all verkställa utmätning med åtföljande värde­ring, vård etc. RSV föreslår därför alt möjlighet öppnas för kronofogde­myndigheten all ta emot säkerhet i allmänt mål.jRSV har dock inte kunnat överväga hur bestämmelserna bör vara utformade.

Även länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att kronofogdemyndigheten bör få möjlighet att motta säkerhet för statens fordran. Det skulle enligl länsstyrelsen förmodligen göra indrivningsarbetel betydligt enklare och mera flexibelt. Kronofogdemyndigheten skulle inte bli så bunden av avbetalningstider och avbetalningsbeloppen skulle kunna sättas lägre, i vart fall till en början. Utredningen om säkerhetsåtgärder m.m. skatteprocessen framhåller all om kronofogdemyndigheten får rätt all la emot säkerhet i allmänna mål, myndigheten besparas myckel arbete genom all egendom inte behöver utmätas och tas om hand. En sådan ordning skulle även kunna vara förmånlig för gäldenären. Enligt krono­fogdeföreningen bör kronofogdemyndigheten ha rätt men inle skyldighet att i särskilda fall motta säkerhet i allmänna mål. Särskilt vid indrivning hos företag skulle en sädan möjlighet fylla ett praktiskt behov. Om gälde­när som villkor för att avbetalning och uppskov skall medges får ställa säkerhet i form av bankgaranli, pantbrev eller företagsinleckning, kan myndigheten befrias frän omfattande arbete med utmätning samt tillsyn och vård av det utmätta. Föreningen anser att även säkerhet av tredje man bör kunna godtas.

4.4    Självrättelse

Beredningens förslag om vidgade möjligheter för kronofogdemyndig­heten alt själv rätta sina beslut har fått ett blandat mottagande i remiss­yttrandena. Förslaget tillstyrks eller lämnas i princip utan erinran av bl.a. hovrätten för Västra Sverige, kammarrätten i Stockholm, RRV, RSV,

 

Prop. 1980/81:8                                                                     Remissyttrandena  124

lånsstyrelserna i Jämtlands och Norrbottens län, advokatsamfundet, domareförbundet, kronofogdeföreningen och LRF. Enligt domareför­bundet synes förslaget vara ett värdefullt inslag i handläggningen. Länssty­relsen i Jämtlands län uppger att de nuvarande begränsningarna i möjlig­heten tiU självrältelse har föranlett ett flertal onödiga överklaganden.

Kammarrätten i Stockholm påpekar att utvecklingen på olika rätts­områden har lett till vidgade möjligheter till självrättelse. Mot bakgrund av att skyldighet att meddela besvärshänvisning föreskrivs i förslaget endast för det fall att talan är inskränkt till viss tid ifrågasätter kammarrätten om förslaget tillförsäkrar den som berörs av kronofogdemyndighets beslut till­räckliga upplysningar om hans rätt att kräva rättelse. Kammarrätten fram­håller vidare att beredningens strävan att avlasta hovrättema uppgifter har tagit sig långtgående uttryck: begränsad skyldighet att ge besvärshänvis­ning; ingen föreskrift om att till kronofogdemyndighet ställda yrkanden om ändring eller rättelse som inte godtas skall ses som ett besvärsyrkande, vilket skall överlämnas till hovrättens prövning; besvär till hovrätten inges till kronofogdemyndigheten för att där eventuellt föranleda själv-rättelse;hovrätten underrättas inle ens angående besvären, såvida yrkandena enligt kronofogdemyndighetens bedömning har blivit tillgodo­sedda eller besvären återkallade. Möjligen är förslaget med hänsyn till omständigheterna godtagbart. Kammarrätten kan emellertid inte frigöra sig från uppfattningen alt beredningen har gått väl långt i fråga om vad som skall ankomma på kronofogdemyndigheterna för att avlasta hovrätterna arbetsuppgifter. Den som vänder sig till hovrätten kan finna det märkligt, även om hans yrkanden blir tillgodosedda, att hovrätten hålls helt ttanför och inte ens meddelar ett avskrivningsbeslut. Den rättssäkerhetsgaranti, som ligger i att hovrätten får handlingarna överlämnade till sig för det beslut som kan komma i fråga, är möjligen särskilt angelägen med hänsyn till den tvekan som kan råda om kronofogdemyndighetemas förutsätt­ningar, åtminstone i ett inledande skede, för de svåra bedömanden som inte sällan förekommer på området.

Enligt RRV ligger en fara i att förfarandet med självrättelse institu­tionaliseras och därigenom drar lika stora kostnader som ett besvärsförfa­rande. Det är därför enligt RRV angeläget att besvärsfrekvensen och själv-rälielseförfarandet följs upp så att åtgärder kan vidtas för att uppnå åsyftat resultat. Hovrätten för Västra Sverige anser att alla beslut som inte inne­fattar en materiell prövning bör kunna vara föremål för självrättelse. I en del av de fall då självrältelse inte anses kunna komma i fråga kan man enligt hovrätten tänka sig att kronofogdemyndigheten meddelar prelimi­nära beslut, som föreläggs parterna för yttrande.

Några remissinstanser ställer sig tveksamma lill den föreslagna utvidg­ningen av möjligheterna till självrättelse. Länsstyrelsen i Södermanlands län betonar att vetskapen om möjligheten till självrältelse ibland anses kunna innebära en fara för en alltför summarisk prövning, t.ex. av invänd-

 

Prop. 1980/81:8                                                                     Remissyttrandena  125

ningar som anförs mot utmätning. Enligl länsstyrelsen bör därför ytter­ligare övervägas om självrältelse bör få ske i föreslagen omfattning. Lämpligheten av den föreslagna utvidgningen ifrågasätts av länsstyrelsen i Östergötlands län med hänsyn till att den kan hos allmänheten ge intryck av rättsosäkerhet i fall då kronofogdemyndigheten utan begäran ändrar beslut som berör parter med motstående intressen och även i övrigt kan minska förtroendet för kronofogdemyndigheten. Om möjligheterna till självrättelse vidgas för kronofogdemyndighetema, kan enligt länsstyrelsen principiella invändningar knappast göras mol liknande utvidgning för andra myndigheter.

Den utökade möjligheten fill självrältelse synes enligl länsstyrelsen i Kronobergs län i och för sig prakfisk och torde inte vara förenad med några större betänkligheter såvitt avser rättelse av uppenbara oriktigheter utan att nytt material har tillförts ärendet. När nytt material filiförs, torde det i regel vara tredje man som klagar över utmätning efter del all denna har vunnii laga kraft. Om saken är uppenbar och gäldenären och borge­nären biträder besvären, torde det enligl länsstyrelsen vara praktiskt alt kronofogdemyndigheten kan häva utmätningen. När saken inte är uppenbar torde kronofogdemyndigheten med all säkerhet vara restriktiv med att vidta rättelse. Om rättelse likväl sker, måste vederbörande tjänsteman först sätta sig in i målet och göra en självständig bedömning. Att en myndighet på sådant sätt omprövar egna beslut skulle enligt läns­styrelsen innebära all en extra instans tillskapades och dessutom vara betänkligt från principiell synpunkt.

Åtskilliga remissinstanser är kritiska mol den omfattning som möjlig­heten till självrältelse skulle få enligt beredningens förslag. Detta är fallet med Svea hovrätt, hovrätten för Övre Norrland, statskontoret, LON, länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Kopparbergs och Gävleborgs län samt SHIO. Enligt Svea hovrätt har behovet av regler om självrättelse starkt samband med frågan i vad mån beslut i exekutiva ärenden har rättskraft. Eftersom beredningen inte diskuterar rättskraflsfrågan, blir behovet och konsekvenserna av de föreslagna reglerna om självrältelse svåra att över­blicka. Otvivelaktigt råder enligt hovrätten i exekutiva ärenden speciella förhållanden, vilka i någon mån motiverar att kronofogdemyndigheten kan Jämförelsevis formlöst och på eget initiativ rätta vidtagna åtgärder eller meddelade beslut. Det synes rimligt att de nuvarande möjligheterna till ändring och självrältelse bibehålls. Hovrätten avstyrker däremot att möjligheterna lill självrättelse vidgas på del sätt som beredningen har före­slagit. Som skäl för denna ståndpunkt anför hovrätten i huvudsak följande. Förslaget torde medföra betydande otrygghet för de berörda parterna. Den granskning som skall ske när besvär har anförts kan fördröja över­instansens avgörande. Möjligheten alt rätta överklagade beslut kan leda till mindre omsorgsfull handläggning. Det kan utvecklas en vana bland miss-

 

Prop. 1980/81:8                                                                     Remissyttrandena  126

nöjda parter att klaga, varvid den som har handlagt ärendet kan lockas att vidta självrättelse för att slippa den kontroll som eljest skall förekomma vid besvärsprövningen. Del finns viss risk att möjligheten lill rättelse leder till en självständig procedur vid sidan av huvudärendet. Statskontoret anser det i och för sig lämpligt att myndighet kan själv rätta felaktiga beslut, i vart fall om rättelsen är till fördel för den enskilde. Att använda självrältelse som alternativ till prövning i överinstans är emellertid enligt statskontoret inte riktigt.

LON tror för sin del att det inte är realistiskt att tänka sig en rutinmässig granskning av ärendena, vilket skulle innebära en dubblering av handlägg­ningen. Enligl LON är det vidare främmande för vår rättsordning att ålägga myndighet att överpröva sina egna beslut. En omfattande möjlighet för kronofogdemyndighetema till självrättelse kan medföra all allmän­hetens tUltro till dessa myndigheters opartiska handläggning försämras. Enligt länsstyrelsen i Stockholms län kan det befaras att kronofogde­myndighetema får dubbelpröva ett stort antal mål. Länsstyrelsen anser att den vidsträckta befogenheten att vidta självrältelse får konsekvenser som är svåra att överblicka. Det ligger emellertid nära till hands alt anta att självrältelseförfarandel kan minska allmänhetens förtroende till rätts­säkerheten i kronofogdemyndighetemas verksamhet.

Den föreslagna rätlelsebefogenheten innebär enligl länsstyrelsen i Ålvsborgs län ett slags tvåinstansprövning hos en och samma myndighet. Länsstyrelsen befarar att möjligheterna till självrättelse skall undergräva rättssäkerheten genom all minska tilltron hos allmänheten till kronofogde­myndighetens beslut. Det kan också befaras att många kommer att klaga till hovrätten bara för att utröna om inte någon högre tjänsteman vid kronofogdemyndigheten bedömer saken på annat sätt. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att institutet självrältelse bör nyttjas sparsamt med hänsyn lill myndighetemas anseende och allmänhetens förtroende. Enligt länsstyrelsen bör det inte komma i fråga att kronofogde­myndighet själv rättar sitt beslut, när målet är anhängigt i hovrälten. Även länsstyrelserna i Jönköpings, Värmlands, Kopparbergs och Gävleborgs län åberopar principiella betänkligheter.

Den föreslagna tidsfristen för rättelse av utmätning i andra fall än då egendomen tillhörde tredje man, två veckor från utmätningen, anses i några remissyttranden vara för snävt tilllagen. Länsstyrelsen i Norr­bottens län förordar sålunda att fristen föriängs till tre veckor. Till slöd härför anförs att om länet skall utgöra endast ett kronofogdedistrikl, verkställigheten kommer att delegeras fill inle mindre än 11 stationerings­orter varav flera med myckel stort avstånd från centralmyndigheten. Målen torde i mänga fall inte hinna granskas hos kronofogdemyndigheten inom två veckor. Om fristen fiirlängs till tre veckor, bör besvärstiden förlängas från tre fill fyra veckor, något som enligt länsstyrelsen kan ske utan olägenhet. Med hänsyn till att befogenheten fill självrättelse skall

 

Prop. 1980/81:8                                                                    Remissyttrandena  127

möjliggöra bl.a. för gäldenären att få rättelse utan att behöva besvära sig anser/?5 V att tvåveckorstiden bör räknas från den dag gäldenären delgavs bevis om utmätningen. Samma ståndpunkt intas av kronofogdeföreningen. Enligt länsstyrelsen i Jämtlands län bör tidsfristen förlängas antingen till tre veckor från utmätningen eller så att fristen räknas från den dag gälde­nären fick del av utmätningsbeslutet. Länsstyrelsen i Ålvsborgs län är kritisk mot att fristen inte skall gälla i fall då besvär har anförts över utmätningen.

Några remissinstanser är kritiska mol beredningens mening att själv­rättelse i viss utsträckning skall kunna ske utan stöd av uttryckliga bestäm­melser. Hovrätten för Västra Sverige och länsstyrelsen i Malmöhus län anser att i lagtexten bör uttömmande anges i vilka fall självrältelse kan komma i fråga. Ett syslem med självrättelse som inte är närmare reglerat i lagen skulle enligl statskontoret stå i mindre god överensstämmelse med de intentioner, som från statsmaktemas sida har kommit till uttryck bl.a. vid tillkomsten av den nya förvaltningslagstifiningen. Av beredningens uttalanden drar statskontoret slutsatsen att del främst är handräcknings­åtgärder som skulle omfattas av den oreglerade befogenheten till själv­rältelse.

Hovrätten för Övre Norrland och länsstyrelsen i /Malmöhus län vänder sig särskilt mot att självrältelse skall kunna ske med anledning av anförda besvär. Hovrätten anser att det föreslagna rättelseförfarandet motverkar den vinning som uppnås om överexekutor avskaffas. Förutsättningarna för att komma fram till ett snabbt avgörande försämras och förslaget kan måhända leda till att mindre omsorg ägnas åt prövning av ärendena liksom åt utformningen av meddelade beslut. Enligl länsstyrelsen kan förslaget leda lill ett slags tvåinstansprövning hos en och samma myndighet. För den som har anfört besvär måste det te sig förbryllande om kronofogde­myndigheten själv ändrar sitt beslut. Om kronofogdemyndigheten delvis ändrar sitt beslut, kan ändringsyrkandets omfattning bli så oklar att över­prövningen äventyras. Enligl länsstyrelsens mening är det utvidgade rättelseinstitutet bristfälligt till sin konstruktion. Även hovrätten för Västra Sverige, som inte har någon erinran mot alt möjlighetema lill självrältelse ökas, anser att befogenheten alt vidta rättelse med anledning av anförda besvär kan befaras medföra svårigheter i tillämpningen. Som exempel anförs att om kronofogdemyndigheten med anledning av besvär delvis ändrar ett beslut, ändringsyrkandets omfattning kan bli så oklar att överprövningen äventyras.

Som har nämnts i det föregående (under 4.2.4) ställer sig flera remiss­instanser tvivlande lill att de föreslagna möjlighetema till självrältelse skulle i någon större omfattning minska antalet besvärsmål i hovrätterna.

 

Prop. 1980/81:8                                                                Remissyttrandena   128

4.5    Lagtekniska frågor

Dispositionen av lagbestämmelserna i förslaget godtas av praktiskt laget alla remissinstanser. Hovrälten för Västra Sverige anser att systematiken tillfredsställer högt ställda anspråk och att uppställningen är lältöver-skådlig. Enligt länsstyrelsen i Malmöhus län är lagbeslämmelsema ordnade på ett för rättstillämpningen tjänligt sätt. Länsstyrelsen i Norr­bottens län framhåller att lagförslaget är logiskt uppbyggt och välsyste-matiseral. Även Svea hovrätt anser att disposition och kapitelindelning i stort sett är invändningsfria. Reglerna i balkens två inledande kapitel och det avslutande kapitlet har dock ett starkt samband som kontrasterar mol uppdelningen och avståndet mellan dem. Enligt hovrätten skulle förslaget möjligen vinna i överskådlighet och konsekvens om delar av I och 2 kap. förs över till 19 kap.

Systematiken kritiseras av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. som anser att beredningen inte har utnyttjat möjligheten till en naturlig och översiktlig huvudgruppering på avdelningar av den. vidlyftiga materian, .tt UB i viss mån kan anses ha en utpräglat praktisk funktion bör inte utesluta att den fär en mera logisk och systematisk uppbyggnad. Länsstyrelsen, som hänvisar till RB och JB, förordar en uppdelning på fyra avdelningar. En första avdelning bör utgöra allmänna delen (bl.a. organisationen, allmänna regler om förfarandet och kostnadsregler). 1 en andra avdelning kan behandlas de olika verkställighetsformema och i en tredje avdelning handräckning. I den avslutande avdelningen skulle rättsmedlen regleras. Länsstyrelsen påpekar alt regler av typisk allmänkaraktär finns både i början av förslaget (1-3 kap.) och i slutet (18 och 19 kap.). Länsstyrelsen vänder sig även mot att införsel regleras före utmätning och ifrågasätter, trols de skäl som beredningen har anfört för en sådan ordning, om inle den naturliga ordningen bör vara utmätning - införsel - utmätning av lön.

En remissinstans, hovrätten för Västra Sverige, har fäst sig vid att
skepp och luftfartyg genomgående nämns före fast egendom i förslaget.
Hovrätten ifrågasätter om inte fast egendom bör nämnas först. Delta
skulle föranleda ändring i bl.a. 2 kap. och orfikastning av ordningsföljden
mellan 11-13 kap.                             • '*

1 ett par remissyttranden anförs kritiska synpunkter på utformningen av lagtexten. Svea hovrätt anser att förslaget fyller rimliga anspråk i fråga om språklig och redaktionell utformning men vill ändå förorda all lag­texten överarbetas i formellt avseende. Utgångspunkten bör vara att man skall kunna hitta i balken och förslå reglemas innebörd ulan juridiska specialkunskaper. Enligt hovrätten är språket i förslaget i allmänhet klart och enkelt. Någon gång behöver lagtexten snarare stramas ål i språkligt hänseende än förenklas. Exempel saknas dock inte på svårbegripliga eller lunga formuleringar. Beredningens språkbruk, bl.a. de varierande uttryckssätt som används, försvårar också bedömandet huruvida vissa

 

Prop. 1980/81:8                                 Föredraganden: Allmän motivering  129

regler är obligatoriska eller fakultativa. Det kan dessutom ifrågasättas om inle bestämmelsema har gjorts fakultativa i alltför stor omfattning. Vidare förekommer bestämmelser som anger gränserna för balkens fillämpnings­område i övermått. Dessa regler är enligt hovrätten i stor utsträckning innehållslösa och detsamma gäUer en del av hänvisningarna inom balken. Enligt lånsstyrelsen i Stockholms län får kronofogdemyndighetema ofta ringa eller intet stöd av lagtexten för sina avgöranden i sin svårbemästrade uppgift och jämfört med de flesta andra myndigheter särskilt utsatta position. Ordval som "om skäl föreligger", "om så behövs", "om del finnes ändamålsenligt", "om ej särskilda skäl föranleder till annat" före­kommer ymnigt. Enligl länsstyrelsen ställer denna lagstiftningsteknik stora krav inle minst på den myndighet som skall besluta i första instans och föranleder tveksamhet när det gäller ett för den enskilde så betydelse­fullt område som utsökningsrätten. Länsstyrelsen i Ålvsborgs län anser att en hel del bestämmelser är så vagt utformade all de måste bli svåra alt tolka, vilket avsevärt ökar kronofogdemyndigheternas arbetsbörda. Det kan enligt länsstyrelsen också befaras att rättstillämpningen kommer att skifta från kronofogdemyndighet till kronofogdemyndighet, kanske även inom samma myndighet.

5    Föredraganden

5.1    Allmänna synpunkter på en ny utsökningslagstiftning

De gmndläggande reglema om verkställighet av domstolamas av­göranden rörande civUrättsliga förpliktelser finns fortfarande i 1877 års utsökningslag (UL). I UL ingår också regler om hur borgenär kan utverka kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd liksom föreskrifter om handräckning av annat slag, t.ex. avhysning av hyresgäst som har förverkat sin hyres­rätt. TiU följd av reformer under senare år har vissa avsnitt av utsöknings­rätten kommit att behandlas i särskilda lagar vid sidan av UL. Exekufiv försäljning av vissa viktigare specialobjekt har sålunda reglerats i särskilda lagar. Hit hör 1973 års lag om exekutiv försäljning av registrerat skepp m.m. (SfL), 1971 års lag om exekutiv försäljning av luftfartyg m.m. (LfL) och 1971 års lag om exekutiv försäljning av fast egendom (FfL). Verkstäl­lighetsformen införsel regleras i en särskild införsellag av är 1968. UL utgör dock fortfarande gmndvalen för utsökningsrätten.

När UL kom till var det naturligt att lagstiftarens intresse främst knöts fill verkstäUigheten av exekutionstitlar rörande privaträttsliga anspråk. Indrivningen av skatter och andra offenfiigrättsliga fordringar reglerades i särskUda författningar. Genom hänvisning tiU utsökningslagstiftningen har denna dock gjorts i princip tiUänplig också vid indrivning av fordringar av sådant slag. Numera utgör denna indrivning den helt dominerande delen

9   Riksdagen 1980181. 1 saml. Nr 8. Del 1

 

Prop. 1980/81:8                                          Föredraganden: Allmän motivering   130

av de lokala exekutiva myndighetemas, dvs. kronofogdemyndigheternas, arbete. I linje härmed ligger att den relativt sent tillkomna införsellagen är direkt tillämplig på indrivning av skatter och allmänna avgifter samt böter och viten.

Det ligger i sakens natur att en lagstiftning av UL:s ålder efter hand har kommit att framstå som otidsenlig och i behov av översyn. Efler del alt riksdagen vid olika tillfällen hade framhållit all utsökningslagstiftningen behövde reformeras (ILU 1945:39 och rskr 1945:365 samt ILU 1957:9 och rskr 1957:127), påbörjade lagberedningen år 1960 en allmän översyn av UL och därmed sammanhängande lagstiftning. Beredningen har därefter avlämnat ett flertal betänkanden med förslag till partiella ändringar på utsökningsrättens område. Förslagen har med ett undantag, som jag strax skall återkomma till, genomgående lett till ny lagstiftning. Genoni de reformer som efler hand har genomförts har vi utöver de tidigare nämnda lagarna om exekutiv försäljning av vissa viktigare specialobjekt fått modema bestämmelser om bl.a. ulmälningsfri egendom (däribland gälde­närens s.k. beneficium) och om löneexekution.

År 1973 lade beredningen fram förslag till en utsökningsbalk (UB), som reglerar verkställighet och handräckning. Förslaget, som omfattar 420 paragrafer fördelade på 19 kapitel, avses ersätta bl.a. UL, införsellagen och de särskilda försäljningslagarna. Förslaget har fått ett mycket positivt mottagande av remissinstansema. Alla remissinstanser utom en har till­styrkt eller lämnat utan erinran att förslaget läggs till grund för ny lagstift­ning på området. 1 flera remissyttranden understryks att den nuvarande lagstiftningen till stora delar är bristfällig och bör ersättas av nya regler. De nya regler som beredningen har föreslagit anses över lag ändamålsenliga.

Också Jag delar uppfattningen att nuvarande regler på området bör avlösas av en enhetlig och mer ändamålsenlig lagstiftning. Under den tid som har gått sedan UL antogs har lagen visserligen undergått åtskilliga ändringar. Detta gäller särskilt efter det att beredningen år 1960 fick i uppdrag att företa en allmän översyn av utsökningsrätten. Även efter genomförandet av dessa reformer måste emellertid utsökningslagstift­ningen anses bristfällig i flera avseenden. Reglerna om utmätning ger sålunda inte möjlighet tUl en så effektiv indrivning som krävs i det moderna samhällel. Bl.a. saknas väsenfiigen regler om gäldenärens skyldighet att medverka i mål om utmätning och om tvångsmedel. Regle­ringen av utmätningsinstilulet är också i övrigt delvis ofullständig och för­åldrad. Det gäller exempelvis skyddet för tredje mans rätt. Även bestäm­melserna om verkställighet rörande andra förpliktelser än betalnings­skyldighet är i behov av en mer tidsenlig utformning. Här gör sig inte minst gällande önskemålet att undvika från social synpunkt stötande resultat vid exempelvis vräkning av hyresgäst. Vad gäller UL:s tillämpningsområde framstår det som föga konsekvent att lagen inte är direkt tillämplig på indrivning av skaller och andra offenlligrältsliga fordringar. Till de brister

 

Prop. 1980/81:8                                           Föredraganden: Allmän motivering  131

som Jag nu har gett exempel på kommer att UL:s formella uppbyggnad efter hand har blivit mindre ändamålsenlig. Medan t.ex. somliga frågor är ofullständigt reglerade i lagen, har beträffande andra meddelats en rad detaljföreskrifter. Av dessa är åtskilliga av sådan art att de numera kan meddelas av regeringen i form av verkställighetsföreskrifler.

Genom sitt förslag lill UB har beredningen fullföljt sin översyn av hela utsökningsrätten, frånsett övergångsbestämmelser och följdändringar i annan lagstiftning vilka beredningen har behandlat i ett senare betänkande. UB-förslagel, som behandlar den egentliga utsökningsrätten, dvs. verkstäl­lighet av domar och andra exekutionstitlar samt handräckning, innehåller en fullständig och systematisk reglering av detta rättsområde. Förslaget innehåller åtskilliga nyheter av såväl principiell som praktisk natur. Det kännetecknas av en strävan aft ge de exekutiva myndighetema mera effektiva medel i deras verksamhet, samtidigt som tillbörlig hänsyn tas till den som är föremål för exekutiv åtgärd. Förslaget får i stort anses väl uppfylla de krav som i ett modernt samhälle måste ställas på en effektivt fungerande utsökningslagstiftning. framför allt när det gäller indrivning av fordringar. Föreslagna lösningar av olika problem torde i allmänhet utgöra en lämplig avvägning av skilda rättsägares intressen. I likhet med praktiskt taget alla remissinstanser anser Jag att förslaget är väl ägnat att läggas till grund för en ny lagstiftning på utsökningsrättens område.

Beredningen har diskuterat huruvida konkursrätten eller delar därav, förmånsrätlsordningen, summarisk betalningsprocess och återtagande av avbetalningsgods bör regleras i en ny UB men har ansett att denna bör begränsas till att avse den egentliga utsökningsrätten. Denna uppfattning delas av praktiskt taget alla remissinstanser. Endast en remissinstans har så till vida varit kritisk som den anser det önskvärt att frågor om utsökning i egentlig mening (specialexekution) och om konkurs (generalexekulion) beaktas i ett sammanhang.

Vad först angår konkursrätten vill jag för egen del framhålla all medan den egentliga utsökningsrätten helt utgör en form av myndighetsutövning, konkursförvallningen ombesörjs av en särskilt utsedd förvaltare, som regel en advokat. Även i fråga om själva förfarandet skiljer sig utsökning i egentlig mening från konkursförfarandet. Det är enligt min mening uppenbart att man inte skulle vinna något genom att föra samman bestäm­melserna om konkurs med reglerna om egentlig utsökning. Inte heller synes det lämpligt att bryta ul någon del av konkursrällen och reglera den i UB. En sådan ordning skulle visserligen i och för sig vara möjlig i fråga om vad som av en gäldenärs egendom inte ingår i konkursbo. Bestäm­melsema härom överensstämmer i huvudsak med reglerna om beneficium och andra undantag från utmätning. Tekniskt regleras frågan f n. genom hänvisning till UL. Det synes lämpligt alt frågan på motsvarande sätt i fortsättningen fär regleras genom hänvisning lill UB.

Jag delar sålunda  beredningens  och  remissinstansernas  mening alt

 

Prop. 1980/81:8                                 Föredraganden: Allmän motivering  132

konkursrätten även i fortsättningen bör håUas skild från utsökningsrätten i egentlig mening. I detta sammanhang vUl jag nämna att konkurslagstift­ningen är föremål för översyn av konkurslagskommittén (Ju 1971:06). Inte heller bör förmånsrättsordningen, som berör både utmätning och konkurs och är av grundläggande materiell betydelse, föras in i UB.

Att föra samman bestämmelser om summarisk betalningsprocess med utsökningsrätten kan inte komma i fråga annat än om denna process flyttas från domstol till exekutiv myndighet. Detta har diskuterats vid olika tillfällen under senare år. Under år 1977 har emellertid lagts fram förslag till en ny lagsökningslag, vilken bibehåUer den summariska betalnings­processen vid domstol (Ds Ju 1977:5). Förslaget övervägs fn. inom justitiedepartementet. Frågan orn sambandet meUan denna lagstiftning och UB behandlas ytterligare i avsnitt 5.2.4 sävitt avser handräckning.

Bestämmelserna i lagen om avbelalningsköp om återtagande - genom handräckning eller verkställighet - av egendom som har sålts på avbetal­ning har nära samband med övriga bestämmelser i den lagen. Motsvarande gäller i fråga om den nya konsumentkreditlagen saml den föreslagna lagen om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl. Del är därför knappast lämpligt att föra över reglema orn återtagande i dessa lagar tiU UB. Jag vill erinra om att exekutionsrättsliga bestämmelser även finns i åtskilliga andra författningar, t.ex. i rättegångsbalken (RB) och i olika lagar som rör verkställighet av utländska exekutionstifiar, ulan att det från något håll har ifrågasatts att flytta dem till en ny UB.

Av det sagda följer att även Jag anser alt en ny UB bör begränsas till att avse den egentliga utsökningsrätten. Hit hör i första hand verkställighet av domar och andra exekufionstitlar. Verkställigheten kan avse betalnings­skyldighet eUer annan förpliktelse. Betalningsskyldighet bör liksom f n. kunna verkställas genom utmätning, däri inräknat utmätning av lön, samt, i vissa fall, införsel. Till utsökningsrätten i egentlig mening brukar också räknas handräckning, dvs. ingripande utan stöd av exekutionstitel. Hand­räckning utgörs av kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd samt avhysning och annan liknande handräckning, vars bestånd inte kräver att lalan väcks i saken. Som jag senare skall återkomma fill bör det emellertid inte ankomma på exekutiv myndighet att förordna om handräckning utan befogenheten bör tillkomma domstol. Bestämmelser om förordnande om handräckning bör därför inte meddelas i UB. En ny UB bör emellertid innehåUa bestämmelser om verkstäUighet av beslutad handräckning.

Beträffande det närmare innehåUet i UB vill jag i första hand hänvisa lill specialmotiveringen till de olika kapitlen i balken. I avsnitt 6 lämnas inled­ningsvis en översiktlig redogörelse för det viktigaste av innehållet. I den allmänna motiveringen kommer alt i särskilda avsnitt behandlas vissa övergripande frågor. Del gäller överexekutorsinstitulionens avskaffande (avsnitt 5.2), balkens tillämplighet i allmänna mål (avsnitt 5.3), reglema om kronofogdemyndighets möjlighet tUl självrältelse (avsnitt 5.4) och vissa

 

Prop. 1980/81: 8                                          Föredraganden: Allmän motivering  133

lagtekniska frågor (avsnitt 5.5). Härutöver vill jag redan nu behandla några spörsmål av mera allmän karaktär.

På grundval av delbetänkanden från beredningen har som redan nämnts ett flertal vikfiga delreformer inom utsökningsrätten ägt rum under senare år. Reformema har främst rört utmätningsinstitulet men även andra delar av utsökningsrätten, bl.a. exekutionsformen införsel. Beredningen har inte genomgående på nytt övervägt de nya regler som har tillkommit på gmndval av beredningens tidigare förslag utan har i allmänhet ulan ändring tagit upp reglerna i förslaget till UB, frånsett de ändringar som har påkallats av att överexekutorsinstitufionen föreslås avskaffad och av att bestämmelserna tas upp i en större enhet. Detta har godtagits av de allra flesta remissinstanserna. Beredningens ståndpunkt har emellertid kriti­serats av två remissinstanser, som har menat att man därigenom avstår från den fördel med partiella reformer som ligger i att man efter försöks­verksamhet kan göra behövliga ändringar i slutskedet av lagstiftnings­arbetet.

För egen del vill jag framhålla att med de partiella reformema inte endast har åsyftats en provisorisk lagstiftning utan avsikten har varit att de nya bestämmelserna i allmänhet skulle tas upp i en blivande UB. Reformerna torde också som regel ha slagit väl ut. Någon allmän omprövning av alla de delar av utsökningsrätten som omfattas av delreformerna kan därför inte komma i fråga. Någon sådan omprövning har inle heller ifrågasatts från något håll. En annan sak är att frågor som redan har fått sin lösning genom delreformerna bör tas upp till ny prövning, om särskild anledning förekommer till del. Beredningen har själv tagit upp vissa sådana frågor och ibland föreslagit ändrade lösningar. Beträffande vissa andra frågor har förslag om ändring väckts i remissyttrandena. Detta gäller bl.a. utmätning av lön, införsel samt försäljning under hand av utmätt lös egendom. Frågorna behandlas närmare i samband med de kapitel till vilka de hör. Detsamma gäller ändringsförslag som i övrigt har förts fram från myndig­heter och enskilda under arbetet på UB.

Ett par remissinstanser har tagit upp vissa principiellt och praktiskt viktiga frågor rörande utmätning vilka idag är oreglerade och vilka inte har berörts närmare i beredningens betänkande. Det gäller t.ex. krono­fogdemyndighetens skyldighet att efterforska utmätningsbar egendom. Frågorna, som i departementsförslaget delvis föreslås bli uttryckligt regle­rade, behandlas i de sammanhang fill vilka frågoma hör.

1 fråga om exekutionsformen utmätning innehåller beredningens förslag bl.a. bestämmelser om verkan av exekutiv försäljning (15 kap.). Dessa bestämmelser reglerar köparens rätt mot tredje man som gör anspråk på äganderätt till den sålda egendomen. Vidare behandlas bl.a. utmätnings-gäldenärens och borgenärs ersättningsskyldighet i fall då exekutivt såld egendom frångår köparen eller då försäljningen medför att tredje mans rätt går förlorad. Två remissinstanser har ifrågasatt om det är lämpligt att

 

Prop. 1980/81:8                                       Föredraganden: Allmän motivering   134

sådana frågor regleras i UB. För egen del viU jag påpeka att bedömningen av frågan om exekutiv försäljnings rättsverkan sedan länge är oklar. Frågan kan inte gärna förbigås när man nu skall få till stånd en ny utsök­ningslagstiftning. Vad som kan diskuteras är var bestämmelser i saken bör placeras. Såvitt gäller exekutiv försäljning av fast egendom är det i och för sig möjligt att föra in behövliga regler i jordabalken (JB). Beträffande exekutiv försäljning av lös egendom saknas däremot en motsvarande lag, i vilken bestämmelserna på ett naturligt sätt kan föras in. Med anledning av vad en av de båda kritiska remissinstanserna har anfört vill Jag erinra om att någon generell lagstiftning om godtrosförvärv av lös egendom f.n. inte är aktuell. Bestämmelser om verkan av exekutiv försäljning rör visserligen inte själva förfarandet hos den exekutiva myndigheten. De har emellertid nära samband med förfarandet och praktiska skäl talar för att frågan får sin reglering i.UB. Det kan påpekas att även den nuvarande utsöknings­lagstiftningen innehåller vissa bestämmelser i saken (se 213 a S UL och 45-48 SS FfL). Jag godtar sålunda beredningens förslag att en ny UB bör reglera även verkan av exekutiv försäljning.

Beredningen har föreslagit alt UB skall vara direkt tillämplig i fråga om all verkställighet, vare sig ålagd förpliktelse har fastställts av domstol eller i annan ordning. Detta har genomgående godtagits av remissinstanserna. Även Jag anser att UB bör vara generellt tillämplig på all verkställighet. Med hänsyn lill frekvensen av olika typer av exekutionstitlar som i praktiken ligger lill grund för verkställighet skulle det inle vara lämpligt att t.ex. begränsa UB:s tillämplighet till alt avse det civUrättsliga området. 1 fråga om indrivning av skatter, böter o.d. behandlar Jag frågan närmare i avsnitt 5.3.

5.2    Exekutiva myndigheter

5.2.1    Allmänna synpunkter

Handläggningen av utsökningsrhål i första instans är f n. delad mellan två myndigheter, överexekutor och utmätningsmannen. Länsstyrelsen är överexekutor. Länsstyrelsen kan dock förordna annan att vara över­exekutor för särskild förrättning. Kronofogde är utmätningsman men kan i stor utsträckning delegera uppgiften fill annan tjänsteman vid krono­fogdemyndigheten.

På överexekutor ankommer alt förordna om verkställighet av dom m.m. i vissa särskilt kvalificerade fall, att ombesörja exekutiv försäljning av fast egendom och vissa andra specialobjekt och i samband därmed fördela köpeskillingen saml att förordna om handräckning. Det ankommer vidare på överexekutor att pröva klagan över utmätningsmannens beslut och åtgärder. Överexekutor har också, enligt bestämmelser i särskilda författ­ningar, en del uppgifter som inte är av direkt exekutiv natur. Handlägg-

 

Prop. 1980/81:8                                 Föredraganden: Allmän motivering  135

ningen av andra exekutiva uppgifter än som har nämnts nu åvilar utmät­ningsmannen, dvs. i realiteten kronofogdemyndigheterna. Del innebär att exekutionen i första instans numera i det aUdeles övervägande antalet mål åvilar kronofogdemyndighetema.

Landet är indelat i 81 kronofogdedistrikt med en kronofogdemyndighet i varje distrikt. Inom kronofogdeorganisalionen finns f.n. 205 tjänster i kronofogdekarriären, varav 158 tjänster som kronofogde (inkl. biträdande kronofogde) och 47 tjänster som kronofogdesekreterare. Av kronofogde­myndigheterna har 35 endast en kronofogdetjänsl och 29 två sådana tjänster. Distriktsindelningen har under senare år varit föremål för översyn av särskilda utredningar. 1 en nyligen beslutad proposition tiU riksdagen (prop. 1977/78:129) har emeUertid regeringen föreslagit att den nuvarande dislriktsindelningen skall behållas.

Beredningen har ansett del angelägel all antalet instanser inom verkstäl­lighetsförfarandet nedbringas och att en organisatoriskt enklare ordning även i övrigt genomförs. Beredningen har därför föreslagit att över­exekutor avskaffas och att de exekutiva uppgifter som åvilar över­exekutor som första instans förs över fill kronofogdemyndigheterna. De krav som detta ställer i fråga om kvalificerad arbetskraft och en ändamåls­enlig arbetsfördelning vid kronofogdemyndighetema kan enligl bered­ningen uppfyllas efter en minskning av antalet kronofogdedistrikt. I fråga om instansordningen innebär förslaget att talan mot kronofogdemyn­dighets beslut skall föras direkt i hovrälten.

Beredningens förslag i organisationsfrågan har fått ell blandat mot­tagande. Flertalet remissinstanser, däribland två hovrätter, domstols­väsendets organisationsnämnd (DON), riksrevisionsverkel (RRV), riks­skatteverket (RSV) och fyra länsstyrelser, har tillstyrkt förslaget eller lämnat del utan erinran. Dessa remissinstanser har i huvudsak anslufit sig till de skäl som beredningen har åberopat. En kammarrätt och två länssty­relser har stäUl sig tveksamma till den föreslagna organisafionsändringen. Förslaget har avstyrkts av en hovrätt, statskontoret, länsstyrelsemas orgänisafionsnämnd (LON) och åtta länsstyrelser. I de negativa remiss­yttrandena framhåUs särskUt att beredningen inte har redovisat några närmare undersökningar, bl.a. i kostnadsfrågan, tUl stöd för förslaget samt att beredningens skäl är alltför knapphändiga och aUmänt håUna. Den nuvarande organisationen anses fungera bra och del påpekas att de uppgifter som ankommer på överexekutor är av kvalificerad beskaffenhet. Vidare sägs att kronofogdemyndighetema genom förslaget får judiciella uppgifter, vilket inte anses lämpligt. De allra flesta remissinstansema, såväl de positiva som de negativa, understryker att förslagets genom­förande fömtsätter att kronofogdemyndighetema har kvalificerad personal och att detta kräver en minskning av antalet kronofogdedistrikt.

För egen del viU jag, efter att ha samrått med chefen för kommun-departementet, anföra följande i organisationsfrågan.

 

Prop. 1980/81:8                                 Föredraganden: Allmän motivering  136

Kronofogdeorganisalionen tiUkom i samband med 1964 års reform av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet. Kronofogdemyndigheterna har enligt allmän uppfattning fungerat väl. Del kan därför inte råda någon tvekan om att i vart fall huvuddelen av exekutionen i första instans även i fortsättningen skall åvila kronofogdemyndighetema. Vad frågan gäller är om vissa särskilda uppgifter alltjämt bör ankomma på annan myndighet.

Uppdelningen av handläggningen av utsökningsmål på två exekutiva myndigheter har sin grund i en äldre lids förhåUanden. Vid UL:s tillkomst ansågs att de dåvarande kronofogdama på landet, som inle nödvändigtvis m.lsie ha juridisk examen, i allmänhet inte kunde antas ha tillräckliga kvalifikationer för alt kunna anförtros de uppgifter som förlades till över­exekutor. Kronofogdama ansågs inte heller ha sådan självständig ställning och överblick över förhållandena som borde krävas särskilt när det gällde uppgiften att förordna om kvarstad och andra säkerhetsåtgärder. Utmät­ningsmannen ansågs böra ha endast rent verkställande uppgifter, medan rätten att besluta skulle tillkomma överexekutor. I enlighet härmed användes tidigare i UL inte termen beslut i fråga om utmätningsmannens verksamhei. I stället talades om dennes åtgärder eller förfarande.

Förhållandena är numera helt annorlunda. Sedan år 1965 finns krono­fogdemyndighetema som särskilda exekutiva myndigheter. Vid krono­fogdemyndigheten leds den exekutiva verksamheten av en eller flera kronofogdar. För behörighet till tjänst som kronofogde krävs bl.a. juris kandidatexamen och notariemeritering. Övergångsvis kommer visserligen att finnas en del kronofogdar utan juris kandidatexamen. Dessa har emel­lertid, frånsett något undantag, distriktsåklagarexamen och har ofta tidigare tjänstgjort som landsfiskaler. Den nyss berörda skillnaden mellan beslutande organ - överexekutor - och verkstäUande sådana upprätlhåUs inte längre i UL och andra exekutionsrättsliga författningar. I själva verket fattas numera det stora flertalet beslut i utsökningsmål av företrädare för kronofogdemyndighet. Under den tid som kronofogdemyndigheterna har funnits har de visat sig väl uppfylla de krav som kan ställas på en exekutiv myndighet. Det är enligt min mening klart att kronofogdarna är skickade att handlägga även komplicerade utsökningsmål.

Vad jag har sagt nu innebär att överexekutor och utmätningsmannen numera inte kan på samma sätt som tidigare anses utgöra en funktionell enhet, med överexekutor som överordnad och beslutande och utmätnings­mannen som underordnad och enbart verkstäUande myndighet. Utmät­ningsmannen, dvs. i realiteten kronofogdemyndigheten, har numera en mera fristående ställning till länsstyrelsen och klagan över utmätnings­mannens beslut och åtgärder bör ses som ett vanligt rättsmedel. Mot bakgrund härav framstår det som principieUt mindre tiUfredsställande alt överexekutor har fill uppgift både att handlägga vissa uppgifter som första instans och att pröva klagan över utmätningsmannens beslut och åtgärder.

Den  nuvarande  uppdelningen  av  exekutiva  uppgifter på  två olika

 

Prop. 1980/81:8                                 Föredraganden: Allmän motivering  137

myndigheter föranleder också vissa praktiska olägenheter. Bl.a. måsle tjänstemän vid båda myndigheterna sälta sig in i delvis samma saker. Diarieföring skall ske och beslut meddelas i saken vid båda myndig­hetema. Handläggningen torde i allmänhet kräva sammanlagt längre lid än om saken i dess helhet handlades av en myndighet. Sökanden måste i vissa fall göra ansökan två gånger i samma sak och nödgas då erlägga avgift i båda målen. Även om ölägenheterna av den nuvarande ordningen inte bör överdrivas, är del uppenbart all en enklare och mera rationell ordning skulle uppnås om handläggningen av utsökningsmål får åvila endast en myndighet. Fördelarna skulle komma såväl staten som partema i utsökningsmål, främst sökanden, till del. För statens del måste ell sammanförande av de exekutiva uppgifter som ankommer på över­exekutor som första instans med kronofogdemyndigheternas handläggning av utsökningsmål medföra minskade kostnader.

De exekutiva uppgifter som åvilar överexekutor har ett starkt JudicieUt inslag. Tidigare har därför också vid olika tillfällen diskuterats att flytta dessa uppgifter till allmän domstol. Till följd av sin beskaffenhet synes uppgifterna passa mindre väl in i den moderna länsförvaltningens organisa­tion. De exekutiva göromål som ankommer på överexekutor har inle något närmare samband med andra uppgifter som åvilar länsstyrelsen. Det kan också nämnas att de administrativa uppgifter inom exekufions­väsendet som tidigare åvilade länsstyrelserna numera har till slörre delen övertagits av RSV i dess egenskap av centralmyndighet för administration av exekutionsväsendet.

En remissinstans har som skäl för att bibehålla överexekutorsgöromålen hos länsstyrelsen åberopat att det kan vara en fördel från rekryterings­synpunkt och med tanke på nolarieulbildningen om länsstyrelsen kan erbjuda sådana arbetsuppgifter. DeJssa skäl har dock knappast sådan tyngd alt de bör hindra genomförandet av en ändrad organisation som från andra synpunkter kan anses önskvärd. Om göromålen flyttas lill annan myndig­het, kommer f.ö. motsvarande fördelar denna lill del.

Jag har mol denna bakgrund kommit lill uppfattningen alt den nuvarande organisationen bör ändras. En sådan ändring bör i första hand gå ut på att länsstyrelsen befrias från befattningen med utsökningsmål och alt handläggningen av sådana mål i första instans i princip skall ankomma på kronofogdemyndighet. Jag vill understryka att det sagda inle innebär någon kritik av länsstyrelsernas handläggning av utsökningsmål.

Som skäl mot att flytta överexekutorsuppgifterna tiU kronofogde­myndigheterna har en remissinstans åberopat att dessa därigenom skulle få för många Judiciella uppgifter. Redan f n. har emellertid kronofogde och andra förrättningsmän vid kronofogdemyndigheten att i sin verksamhet ta ställning till åtskilliga frågor som inle är av ren verkställighetsnatur. Som exempel kan nämnas att de har alt pröva invändning från den mot vilken verkställighet  har sökts  att  han  efter exekutionstitelns tillkomst  har

 

Prop. 1980/81:8                                           Föredraganden: Allmän motivering  138

fullgjort sin förpliktelse, liksom spörsmål huruvida egendom som kommer i fråga för utmätning tillhör gäldenären eller annan. De har vidare att besluta om fördelning mellan olika sakägare av medel som har influtit efter utmätning. Sådana frågor får anses vara åtminstone i viss mån av JudicieU beskaffenhet. Kronofogdemyndigheten har också beslutande funktioner enligl bl.a. lagen (1970:215) om arbetsgivares kvittningsrätt och lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs. Som Jag senare skall återkomma till bör kronofogdemyndigheten, även frånsett de uppgifter som f.n. åvilar överexekutor, erhålla ytterligare Judiciella uppgifter, t.ex. att förelägga och döma ut vite.

Del torde varken vara möjligt eller lämpligt all i en modem utsök­ningslagstiftning upprätthålla en klar skiljelinje mellan rent verkställande och vissa mera JudicieUt betonade uppgifter. Det förhållandel att de uppgifter som åvilar överexekutor delvis är av JudicieU beskaffenhet bör sålunda inle i och för sig hindra att uppgiftema flyttas över till kronofogde­myndighetema. En annan sak är alt man bör eftersträva att kronofogde­myndigheterna behåller sin huvudsakliga karaktär av verkställande organ. Uppgifter av del slag som normalt ingår i dömande verksamhei bör således i princip handhas av domstol. Till denna fråga återkommer Jag i det följande vid behandlingen av handräckningsuppgiftema.

Vid bedömande av del lämpliga i att flytta överexekutorsgöromålen till kronofogdemyndighetema är också kronofogdeorganisationen, särskilt indelningen i kronofogdedistrikl, av betydelse. Jag återkommer fill den frågan i del följande i anslutning till de olika uppgifterna.

Vid bedömningen av om överexekutorsinstitufionen skall avskaffas måste beaktas också andra faktorer än de hittills nämnda. Flera remiss­instanser har framställt principiella och andra invändningar mot alt upp­giftema flyttas till kronofogdemyndighetema. Dessa frågor behandlas särskilt för varje gmpp av göromål i del följande. Jag vill här endast framhåUa att man inte har all välja endast mellan att låta länsstyrelsen i egenskap av överexekutor behålla sina nuvarande exekutiva uppgifter eller att flytta samtliga uppgifter fill kronofogdemyndighetema. Även andra lösningar kan tänkas. Bl.a. kan anföras skäl för att vissa av upp­giftema bör anförtros domstol. Den frågan har diskuterats tidigare i olika sammanhang. År 1937 flyttades ocksä den summariska betalnings­processen från överexekutor till domstol och i samband med nya RB fick domstolarna ökad befattning med verkstäUighetsfrågor. Bortsett från hand­räckningsuppgifterna (se vidare avsnitt 5.2.4) finns det dock numera inle fillräcklig anledning att föreslå en överflyttning till domstol. Det skulle således vara främmande att förlägga t.ex. exekutiv försäljning av fast egendom til! domstol.

Innan Jag går över liU de olika typerna av överexekutorsgöromål skall jag ta upp en fråga som är gemensam för samtliga slag av uppgifter. Några remissinstanser har ifrågasatt om inte uppgifterna kan åläggas endast vissa

 

Prop. 1980/81: 8                                          Föredraganden: Allmän motivering  139

kronofogdemyndigheter, l.ex. en myndighet i varje län. Detta skulle innebära att en del kronofogdemyndigheter, vid sidan av övriga exekutiva uppgifter, skulle ha all ombesörja vissa särskilt kvalificerade göromål -t.ex. exekutiv försäljning av fast egendom - för ett område som motsvarar två eller flera kronofogdedistrikt. Fördelama med en sådan ordning Jämförd med den nuvarande skulle främst vara att exekutionen i första instans skulle åvila endast kronofogdemyndighetema och att länssty­relsema skulle befrias från sin befattning med utsökningsmål.

Någon slörre reell ändring skulle emellertid en sådan ordning inte innebära. De olägenheter som den nuvarande uppdelningen på två myndig­heter medför - ett visst dubbelarbete, längre sammanlagd tidsåtgång, dubbla ansökningar m.m. - skulle i huvudsak finnas kvar, lål vara inte i alla kronofogdedistrikl. Man skulle vidare få en oenhetlig och för de rätts-sökande ofta svårförståelig ordning. På de flesta håll i landet skulle den som vill söka t.ex. verkställighet av skiljedom behöva vända sig först till en kronofogdemyndighet och sedan till en annan. På andra håll skulle sökanden däremot ha all vända sig endast lill en kronofogdemyndighet. Den kronofogdemyndighet som hade behörighet att handlägga de kvali­ficerade uppgifterna skulle i realiteten utgöra ett slags överexekutor i för­hållande till vissa andra kronofogdemyndigheter. Att göra en sådan skillnad mellan myndigheter inom samma organisation vilka i övrigt har samma uppgifter och behörighet är inle lämpligt. De remissinstanser som har tagit upp frågan har också i allmänhet avvisat en sådan lösning. Inom exekutionsväsendet är man, efler vad Jag har erfarit, starkt kritisk till den nu diskuterade ordningen. Jag kan sålunda inte förorda alt överexekutors­göromålen anförtros endast vissa kronofogdemyndigheter.

Vad som har sagts i det föregående har i första hand avsett de uppgifter som överexekutor handlägger som första instans. Vissa av de skäl som Jag har anfört för att befria länsstyrelsen från befattningen med utsök­ningsmål, bl.a. att dessa uppgifter passar mindre väl in i den modema länsförvaltningens organisation, är emellertid fillämpliga även på mål angående klagan över utmätningsmans beslut eller åtgärder. 1 övrigt innebär frågan om inslansordningen särskilda problem och behandlas för sig i det följande.

5.2.2    Förordnande om verkstäUighet i vissa faU av dom m.m.

I de fall dä utmätningsmannen inte är behörig att utan särskilt bemyndi­gande verkstäUa domstols dom eUer beslut eller annan exekutionstitel ankommer det på överexekutor att förordna om verkstäUighet och om sättet därför. Hit hör i första hand fall då olika sätt för verkställigheten står till buds och då vitesföreläggande bör användas (38 8 UL). Över­exekutor har också att förordna om verkställighet av svensk skiljedom (46 8 UL). Antalet mål som slutligt handlades av överexekutorema år 1976

 

Prop. 1980/81:8                                           Föredraganden: Allmän motivering  140

och som avsåg verkställighet av dom eller beslut och av skiljedom uppgick till 206. I detta antal torde emellertid ingå även sådan prövning av verkstäl­lighet av vissa utländska exekutionstitlar som åvilar överexekutor enligt särskilda författningar.

Beredningens förslag att den prövning av verkställighet som enligt UL åvilar överexekutor skall flyttas lill kronofogdemyndigheterna har inte berörts särskilt i remissyttrandena. För egen del vill jag framhålla att den som i de aktuella fallen önskar få till stånd verkställighet f n. måsle först vända sig till överexekutor för alt utverka förordnande om verkställighet och därefter söka verkställighet hos utmätningsmannen. Förfarandet medför visst dubbelarbete, tidsutdräkt och ökade kostnader. Olägen­heterna drabbar särskilt sökanden men även staten. En sådan ordning bör inte bestå utan starka skäl.

Utmätningsmannen är behörig att utan föregående prövning av över­exekutor verkställa dom eller annan exekutionstitel i det helt övervägande antalet fall. Även i sådana mål uppkommer emellanåt rättsliga frågor av komplicerad beskaffenhet. Kronofogdemyndigheternas förmåga att handlägga sina nuvarande verkställighetsuppgifter har inte ifrågasatts från något håll. De verkställighetsfrågor som prövas av överexekutor skiljer sig inte lill sin natur från annan verkställighet. Kronofogdarna får anses väl skickade att pröva även dessa verkställighetsfrågor. Antalet mål av sådan beskaffenhet är så ringa att man, oavsett exekutionsväsendets organisa­tion, inte kan räkna med att beslutande tjänstemän skall kunna förvärva större erfarenhet av sådana mål. Kronofogdes insikter om och erfarenhet av verkställighet i övrigt bör emellertid vara lill god nytta. Skäl att låta länsstyrelsen även i fortsättningen handha uppgiften föreligger inte. Med hänsyn till de aktuella frågomas samband med annan verkställighet saknas anledning att anförtro uppgiften ät domstol.

Av anförda skäl anser Jag att den verkställighetsprövning som f.n. ankommer på överexekutorvenligt UL i fortsättningen bör åvila krono­fogdemyndighet. Hos myndigheten bör sådana mål prövas av kronofogde.

5.2.3    Exekutiv försäljning av fast egendom m.m.

Ulmätt fast egendom säljs fn. av överexekutor. Detsamma gäller utmätt registrerat skepp och skeppsbygge samt luftfartyg och intecknade reservdelar till luftfartyg. För försäljningen gäller de särskilda lagar som har nämnts i det föregående. Det ankommer också på överexekutor att fördela köpeskillingen och andra medel som har flutit in i samband med sådan försäljning. Överexekutor har härutöver att ombesörja exekutiv för­säljning av andel i registrerat skepp eller skeppsbygge och i luftfartyg eller intecknade reservdelar och av villkorlig äganderätt till sådan egendom eller till andel däri samt att fördela köpeskilling och andra medel i målet.

Antalet slutligt handlagda mål om exekutiv försäljning av fast egendom j

 

Prop. 1980/81:8                                  Föredraganden: Allmän motivering 141

hela landet uppgick år 1976 till 4.298, varav 4.200 avsåg försäljning pä auktion av hel faslighet. Av sist nämnda antal ledde dock endast 784 mål till försäljning. I många andra mål hade emellertid förberedande åtgärder vidtagits innan begäran om försäljning återkallades. I ett stort antal fall avsåg två eller flera mål samma fastighet. Nyssnämnda antal mål som handlades slutligt år 1976 berörde sålunda endast omkring 2.000 fastig­heter. Antalet fasligheter som såldes exekutivt har uppskattats tUl ungefär 400. Under tiden den 1 juli 1975 - den 30 Juni 197b inkom lill överexe­kutorerna sammanlagt 4.543 mål angående exekutiv försäljning.

De remissinstanser som har tillstyrkt beredningens förslag att uppgiften att sälja utmätt fast egendom m.m. skall flyttas från överexekutor till kronofogdemyndigheten har särskiU åberopat att det exekutiva förfarandet skulle förenklas och handläggningstiden förkortas, om kronofogdemyn­digheten ombesöijer såväl utmätning som försäljning. De negativa remiss­instansema har framhållit bl.a. all rationaliseringsvinstema inte skulle bli stora, att exekutiv försäljning av fast egendom m.m ulgör en komplicerad uppgift som kräver kvalificerade handläggare och att det i allmänt mål skulle vara olämpligt alt kronofogdemyndigheten både företräder staten i egenskap av borgenär och ombesörjer försäljningen.

För min del bedömer Jag frågan på följande sätt. Vad som sägs har i första hand avseende på fast egendom.

1 fråga om egendom i allmänhet ankommer det på utmätningsmannen inte bara att besluta om utmätning utan också alt ombesörja exekutiv för­säljning av egendomen och fördelning av köpeskillingen. Någon ändring i detta förhällande har inte ifrågasatts från något håll. Även om exekutiv för­säljning (inkl. fördelning) beträffande vanlig egendom som regel inle erbjuder några svårare rättsliga problem, ligger det mot bakgrund av nämnda förhållande närmast tUl hands att även exekutiv försäljning av fast egendom får åvUa kronofogdemyndigheten. Om uppgiften anförtros kronofogdemyndighet, får man en principieUt riktigare ordning än f.n. En uppdelning av det exekutiva förfarandet i första instans på två myndig­heter bör enligt min mening inte komma i fråga utan starka skäl.

Den nuvarande ordningen innebär att sedan utmätningsmannen har utmätt fast egendom målet skall lämnas över tUl överexekutor för fortsatt handläggning. Som regel förordnas dock kronofogdemyndigheten att utföra beskrivning och värdering av fastigheten. Ibland förordnas krono­fogde att som särskild överexekutor ombesörja den exekutiva försälj­ningen. När domstol har fastställt att förfallen fordran skall utgå med särskild förmånsrätt i fast egendom, krävs däremot inte något särskilt beslut om utmätning. Egendomen är då utan vidare att anse som utmätt och målet blir direkt anhängigt hos överexekutor. Sådan betalningsfast-stäUelse är mycket vanlig.

Uppdelningen av fastighetsexekutionen på två myndigheter medför att tjänstemän vid båda myndigheterna måste sätta sig in i målet. Detta skall

 

Prop. 1980/81: 8                                 Föredraganden: Allmän motivering  142

också diarieföras vid båda myndigheterna, vissa underrättelser måsle lämnas mellan dessa m.m. Olägenhetema av uppdelningen på två myndig­heter bör givetvis inle överdrivas, men det är uppenbart att förfarandet vid fastighetsexekution kan förenklas, om målet i dess helhet handläggs vid en och samma myndighet. Handläggningstiden skuUe sannolikt också ibland kunna förkortas, vilket skulle medföra bl.a. att sökanden får betalning snabbare och att fordringsräntor som skall tas ul ur köpeskillingen blir lägre. Sakägarna skulle vidare gagnas av att ha bara en myndighet alt vända sig till. Man torde även kunna räkna med alt kostnadema för fastig­hetsexekutionen kan minskas någol.

Som flera remissinstanser har understmkit ulgör exekufiv försäljning av fast egendom, däri inräknat köpeskillingsfördelningen, ett komplicerat rättsområde. Den som handlägger sådana mål måsle ha god insikt inte bara i de exekulionsrättsliga reglema på området utan även i JB:s bestäm­melser om panträtt m.m. Med hänsyn till de krav som gäller för behörighet tUl kronofogde och den erfarenhet som kronofogde förvärvar genom att svara för exekutionen i övrigt råder enligt min mening inte någol tvivel om all kronofogdama i och för sig är fillräckligt kvalificerade för all handha uppgiften.

I aUmänna mål åligger det kronofogdemyndigheten - vid sidan av uppgiften att som exekufiv myndighet handlägga målet - att företräda det allmänna i egenskap av borgenär. Flera remissinstanser har ansett att detta förhåUande skulle vara otillfredsställande vid exekufiv försäljning av fast egendom. Med anledning härav vill Jag framhålla all själva försälj­ningen knappast torde våUa problem i detta hänseende. Det ligger i alla sakägares intressen att försäljningen ger ett bra resultat. Dessutom ger reglema om skyddsbelopp m.m. en garanti mot att försäljning sker lill skada för sakägare. Kronofogdemyndighetens dubbla funktioner synes däremot bli mera framträdande i samband med köpeskillingsfördelningen. De befarade olägenheterna torde dock vara av enbart teoretisk art. Några olägenheter lär i praktiken inle uppkomma. När verklig tvist uppkommer beträffande en fordran, skall tvisten i princip hänskjutas till domstol. Jag vUl också erinra om att kronofogdemyndigheten f.n. ombesörjer exekutiv försäljning i allmänt mäl av lös egendom (frånsett registrerat skepp och luftfartyg m.m.). Även i fråga om sådan egendom kan ibland finnas flera konkurrerande sakägare, l.ex. vid utmätning av handpantsall eller företagsintecknad egendom, låt vara alt det naturligtvis inle förekommer i samma omfattning som vid exekution i fastighet.

Enligl min mening är de betänkligheter som har anförts i fråga om kronofogdemyndighetens dubbla funktioner i samband med exekutiv för­säljning av fast egendom i allmänna mål överdrivna. Kronofogdemyn­dighetens StäUning i sådana mål utgör inte i och för sig anledning alt låta försäljningen av just fast egendom (och vissa slag av lös egendom) om-besöijas av annan myndighet. När del anses lämpligt kan kronofogdemyn-

 

Prop. 1980/81:8                                          Föredraganden: Allmän motivering   143

dighetens borgenärsfunklioner i samband med exekutiv försäljning av fast egendom uiövas av annan tjänsteman vid myndigheten än den som håller sammanträdet. Denna fråga kan övervägas närmare i samband med ut­arbetande av verkställighetsföreskrifler till UB. Kronofogdemyndighetens dubbelslällning i allmänna mål behandlas ytterligare i avsnitt 5.3.

Om exekutiv försäljning av fast egendom skall ankomma på kronofogde­myndigheterna, blir följden att försäljningsärendena kommer all fördelas på fler myndigheter än f n. och att alltså varje kronofogdemyndighet i allmänhet kommer all ombesörja färre försäljningar än f n. överexekutor. Detta behöver emellertid enligt min mening inte medföra några större olägenheter. 1 de flesta distrikt torde kronofogdemyndighetens egen personal kunna ombesörja även exekutiv försäljning av fast egendom. 1 en del mindre distrikt skulle del dock kunna uppkomma svårigheter. Beträf­fande mindre kronofogdemyndigheter har emellertid i prop. 1977/78:129 föreslagits särskilda former för slöd från annan kronofogdemyndighet. Tanken är att mindre kronofogdemyndigheter skall vid behov kunna för­stärkas med kronofogdepersonal från annan kronofogdemyndighet. I vissa, större distrikt förutsätts sålunda finnas kronofogdeljänster, vilkas innehavare är skyldiga att tjänstgöra även i visst eller vissa andra distrikt. Med en sådan ordning kan, när exekutiv försäljning av fast egendom skall äga rum i mindre kronofogdedistrikt, vid behov antingen löpande ärenden handläggas av kronofogde från annat distrikt eUer fastighelsförsäljningen ombesörjas av utomstående kronofogde med erfarenhet av sådana uppgif­ter.

På gmnd av del anförda föreslår jag att exekutiv försäljning av fast egendom, däri inräknad köpeskillingsfördelningen, skall ankomma på kronofogdemyndigheterna. Att försäljningen och fördelningen skall ombe­sörjas av kronofogde eller annan tjänsteman i kronofogdekarriären är självklart, även om denne i viss utsträckning bör kunna få biträde av annan tjänsteman vid kronofogdemyndigheten.

Exekutiv försäljning av registrerat skepp och skeppsbygge och av luft­fartyg och intecknade reservdelar lill luftfartyg, som f n. också åvilar över­exekutor, äger rum enligt bestämmelser som i sina huvuddrag stämmer överens med reglerna för exekutiv försäljning av fastighet på auktion. Vikliga skillnader föreligger dock i flera avseenden. Försäljningen inkl. köpeskillingsfördelningen bör ankomma på samma myndigheter som ombesörjer exekutiv försäljning av fast egendom. Den som ombesörjer exekutiv försäljning av fast egendom får anses tillräckligt kvalificerad all handlägga även exekutiv försäljning av registrerat skepp m.m. Kronofogde är alltså i och för sig kompetent att ha hand om uppgiften. Exekutiv för­säljning av registrerat skepp m.m. förekommer emellertid endast i ell fåtal fall om året. Oavsett vilken myndighet som skall ombesörja uppgiften kan man därför inte räkna med att tjänsteman som på förhand är insatt i de aktuella frågorna skall finnas annat än vid vissa försäljningsmyndigheter.

 

Prop. 1980/81:8                                          Föredraganden: Allmän motivering   144

Man får sålunda under alla förhållanden räkna med all försäljningsmyn-dighelen ibland måsle anlita utomstående expert för försäljningen. Antalet kronofogdedistrikt hindrar därför inte alt uppgiften anförtros kronofogde­myndigheterna.

Jag föreslår sålunda att uppgiften att ombesörja exekutiv försäljning av registrerat skepp och luftfartyg m.m. anförtros kronofogdemyndigheterna. Genom lämpliga organisatoriska åtgärder bör sörjas för att kronofogde­myndighet som behöver bistånd med försäljningen också får sådan hjälp. Detta kan ske genom att kronofogde vid viss eller vissa kronofogdemyn­digheter vid behov kan förordnas att som förrättningsman ombesörja för­säljning av sådan egendom i andra distrikt.

Som har nämnts i det föregående har överexekutor f.n. även hand om exekutiv försäljning av andel i registrerat skepp eller skeppsbygge och i luftfartyg eller intecknade reservdelar till luftfartyg liksom försäljning av villkorlig äganderätt till sådan egendom eller lill andel däri. Sådan för­säljning, som inte rubbar panträtt eller annan särskild rätfighet i egen­domen, sker enligl en enklare ordning än den som gäller för egendom som har behandlats i del föregående. Något hinder mot alt flytta dessa försälj­ningar lill kronofogdemyndigheterna föreligger uppenbarligen inte.

5.2.4    Handräckning

Enligt UL kan handräckning meddelas i form av kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd, som inom viss lid skall följas av alt talan väcks vid domstol eller i vissa fall i annan ordning, eller i form av återställande av besittning eller annat förhållande som har rubbats saml avhysning. Det ankommer på överexekutor att förordna om handräckning, medan över­exekutors beslut vid behov verkställs av kronofogdemyndigheten.

Antalet handräckningsmål som slutligt handlades av överexekutorerna år 1976 uppgick till 19.925. Härav utgjordes 151 av säkerhetsåtgärd, 1.604 av återställande av besittning eller annat rubbat förhållande och åter­stoden, 18.170, av avhysning. Under tiden den I juli 1975 - den 30 juni 1976 inkom fill överexekutorerna sammanlagt 19.500 mäl om hand­räckning. Härav anhängiggjordes 14.687, eUer ungefär 75%, i Stockholms, Göteborgs och Bohus samt Malmöhus län. Om även Östergötlands och Älvsborgs län medräknas, inkom 16.912, eller cirka 87%, av handräck­ningsmålen till fem överexekutorer. I antalet 19.500 mål ingår emellertid även mål om handräckning enligt andra författningar än UL.

Enligl beredningens förslag skall överexekutors uppgift att förordna om handräckning flyttas till kronofogdemyndigheterna, som alltså skall såväl besluta i saken som vid behov genomföra handräckningen. Som framgår av vad som har sagts tidigare har förslaget tillstyrkts från många håll vid remissbehandlingen. De remissinstanser som å andra sidan har avstyrkt förslaget har särskilt åberopat att befogenheten alt förordna om hand-

 

Prop. 1980/81:8                                          Föredraganden: Allmän motivering  145

räckning är av JudicieU natur och att kronofogdemyndigheterna därför skulle få såväl dömande som verkställande uppgifter, om förslaget genom­förs. En del remissintanser har också åberopat att handräckningsmål kan innehålla svåra problem saml att flertalet mål inte kräver speciellt snabb handläggning. Behövliga förenklingar anses kunna göras inom ramen för den nuvarande ordningen. Några remissinstanser har ifrågasatt om inte befogenheten att förordna om handräckning bör flyttas till domstol, om överexekutor avskaffas.

Sedan remissbehandlingen av beredningens förslag har avslutats har de organisatoriska förutsättningarna för att flytta över handräckningsmålen tiU kronofogdemyndighetema ändrats. Som har nämnts tidigare föreslås nämligen i prop. 1977/78:129 att del nuvarande antalet kronofogdedistrikt skall behållas oförändrat.

Mot bakgrund av att i vart fall någon större ändring av indelningen i kronofogdedistrikt inte kunde väntas undersöktes inom justitiedeparte­mentet under år 1977 om del fortfarande var realisfiskt att söka fullt ut förverkliga beredningens förslag beträffande handläggning av handräck­ningsmålen. Resultatet av undersökningen har redovisats i den tidigare nämnda promemorian (Ds Ju 1977:5) Summarisk process. 1 denna förordas att såväl den summariska betalningsprocessen som handräckningsmålen slås samman till en ny, enhetlig procedur - kallad lagsökning - som handhas av tingsrätterna. Utöver de praktiska och organisatoriska synpunkter som kan anläggas på frågan framhålls i promemorian också den principiella aspekten alt förordnande om handräckning har ett starkt judicieUt inslag och att det är önskvärt att om möjligt hålla sådaha uppgifter skilda från de rent verkställande.

Promemorian har remissbehandlats. Förslaget alt föra över handräck-ningsmälen till domstol har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av de flesta remissinstanserna. De kronofogdemyndigheter som har yttrat sig är dock i allmänhet negativa till en sådan lösning och förordar att uppgiften alt förordna om handräckning anförtros kronofogdemyndighet. Endast två kronofogdemyndigheter anser att domstolarna av organisatoriska eller principiella skäl är bättre lämpade att pröva handräckningsmål. Ett par kronofogdemyndigheter förordar att de enklaste handräckningsmålen, bl.a. mål om återtagande av förhyrda saker, flyttas till kronofogdemyndig­hetema vid överexekutors avskaffande. Ett par länsstyrelser och en tingsrätt förordar alt handräckningsmål i enlighet med vad beredningen har föreslagit flyttas till kronofogdemyndigheterna. En länsstyrelse ifråga­sätter om inte handräckningsmålen kan vara kvar hos länsstyrelsen eller prövas av länsrätten.

För egen del vill jag framhålla all om uppgiften att besluta om hand­räckning och uppgiften att genomföra handräckningen förs samman till en myndighet, vissa förenklingar otvivelaktigt skulle uppnås i fråga om diarie­föring, delgivning m.m. Fördelama härmed måsle dock vägas mol övriga

10   Riksdagen 1980181. 1 samt. Nr 8. Del I

 

Prop. 1980/81:8                                          Föredraganden: Allmän motivering  146

faktorer som gör sig gällande i sammanhanget. Med hänsyn bl.a. till att den nuvarande indelningen i kronofogdedistrikt kan förutsättas komma att behållas oförändrad ter det sig från praktiska och organisatoriska syn­punkter numera fördelaktigare att flytta över målen lill tingsrätt. Till förmån för en sådan lösning talar också andra skäl, varav Jag här skall nämna de viktigaste.

Handräckningsmål innefattar prövning av civilrältsliga förhållanden. Detta gäller både säkerhetsåtgärder och handräckning i form av åter­ställande av besittning m.m. eller avhysning. Befogenheten alt förordna om handräckning är otvivelaktigt en direkt JudicieU uppgift. Kvarstad och andra säkerhetsåtgärder utgör komplement till domstolsprocessen och mål om handräckning för avhysning eller återställande av besittning o.d. är i realiteten en summarisk process, som utgör ett alternativ till den ordinära rättegången vid domstol. Som Jag har anfört i det föregående kan man visseriigen inte i en modern utsökningslagstiftning göra klar skillnad mellan å ena sidan rent verkställande uppgifter och å andra sidan vissa mera judicieUt betonade befogenheter, så att endast uppgifter av det förra slaget skulle ankomma på den exekutiva myndigheten. Uppgiften att förordna om handräckning är dock av sådan karaktär alt det från prin­cipiell synpunkt framstår som mindre lämpligt att uppgiften skall åvila kronofogdemyndigheten.

Handräckningsmålen förekommer i stort antal. De flesta är emellertid koncentrerade till ell fåtal län. Om uppgiften att pröva ansökan om hand­räckning flyttas till kronofogdemyndigheterna skulle åtskilliga krono­fogdemyndigheter få ett otillfredsställande litet antal sådana mäl. Den skyndsamma handläggning som handräckningsansökan ibland kan kräva, l.ex. i fråga om kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd, skulle troligen inte alltid kunna tillgodoses i de allra minsta kronofogdemyndigheterna.

På grund av vad som har anförts anser Jag alt befogenheten att förordna om handräckning inte bör flyttas lill kronofogdemyndigheterna. Som Jag har utvecklat närmare i det föregående är emellertid inte heller den nuvarande ordningen helt tillfredsställande. Flera skäl talar för att uppgiften bör ankomma på domsi:ol, dvs. tingsrätt. Den frågan kommer att behandlas närmare i den remiss till lagrådet av förslag till ny lagsök­ningslag som Jag ämnar föreslå inom kort. Jag avser att i det samman­hanget föreslå att den befogenhet att förordna om handräckning som f n. tillkommer överexekutor enligt UL flyttas till tingsrätt.

5.2.5    Prövning av klagan

Klagan över utmätningsmannens beslut och åtgärder sker enligt gällande rätt hos överexekutor. Mot överexekutors beslut kan besvär anföras i hovrätten. Talan mot hovrättens beslut fullföljs genom besvär lill högsta domstolen.

 

Prop. 1980/81: 8                                         Föredraganden: Allmän motivering  147

Åren 1973 och 1974 anhängiggjordes hos överexekutorema ungefär 2.700 resp. 2.400 mål rörande klagan över utmätningsmans beslut eller åtgärd. Under tiden den I juli 1975 - den 30 juni 1976 inkom 2.942 sådana mål. Antalet utsökningsmål vari talan mot överexekutors beslut förs i hovrätt torde utgöra omkring 600 per år. De utsökningsmål som fullföljs till högsta domstolen torde kunna uppskattas lill ungefär 100 om året.

Beredningen, som har ansett det angelägel alt antalet instanser ned­bringas, har diskuterat möjligheten att talan mot kronofogdemyndighets beslut skulle föras i lingsräll eller annan domstol som dömer i första instans men har avvisat en sådan lösning. Beredningen har också förkastat möjligheten att lägga besvärsprövningen på en särskild överinstans för utsökningsmål för hela landet. Enligt förslaget skall lalan mol krono­fogdemyndighetens beslut föras i hovrätten. För att detta inle skall leda till en alltför stor arbetsbelastning för hovrättema föreslås att kronofogde­myndigheterna får vidgade möjligheter alt vidta självrältelse. Förslaget har godtagits av de flesta remissinstanserna, men ett antal remissinstanser har avstyrkt förslaget. En del av de negativa remissinstansema har bl.a. betvivlat att förslaget skulle medföra minskade kostnader. Vidare har de avstyrkande remissinstansema genomgående åberopat risken för alt hov­rätterna skulle få ett mycket stort antal exekutiva besvärsmål.

För egen del vill Jag först framhålla att del i utsökningsmål som regel är angeläget för parterna att saken blir skyndsamt avgjord. Den nuvarande ordningen med fyra instanser medför att det kan ta förhållandevis lång tid innan ett mål är slutligt avgjort. Visserligen utgör inte klagan i och för sig hinder mot fortsatt handläggning av målet hos kronofogdemyndigheten, men besvärsinstansen brukar i allmänhet förordna all vidare exekutiva åtgärder skall inställas tills klagan har prövats. Olägenhetema ökar genom att i princip varie beslut och åtgärd under det exekutiva förfarandet kan överklagas för sig. Fyra instanser förekommer visserligen inte i alla mål, eftersom överexekutor själv handlägger vissa uppgifter som första instans. Som framgår av det föregående är det emellertid avsikten att över­exekutors befattning med sådana uppgifter skall upphöra och uppgiftema frånsett befogenheten att förordna om handräckning övertas av krono­fogdemyndigheterna.

Om antalet instanser minskas, bör mål som överklagas ofta kunna avslutas snabbare. Man skulle också lättare uppnå en mera likformig rätts­tillämpning redan i andra instans. Den nuvarande ordningen med fyra instanser har fö. sin grund i äldre förhållanden. Trots att ett system med fyra instanser förekommer även på en del andra områden, l.ex. i taxe­ringsprocessen, är det enligt min mening angeläget att antalet instanser i utsökningsmål nedbringas. Detta torde också kunna ske ulan risk för rättssäkerheten.

Med utgångspunkt i en kronofogdeorganisation med 81 kronofogde­distrikl måste 24 myndigheter i andra instans anses vara ett alldeles för

 

Prop. 1980/81* 8                                Föredraganden: Allmän motivering   148

stort antal. Vart och ett av fyra län utgör dessutom ett kronofogdedistrikl. Dessa förhållanden utgör ett starkt skäl för alt avskaffa länsstyrelsen som besvärsinstans.

Utsökningsmålen skiljer sig från länsstyrelsernas övriga uppgifter. Om länsstyrelsema, i enlighet med vad jag har föreslagit i det föregående, befrias från att handlägga de exekutiva uppgifter som nu ankommer på överexekutor som första instans, blir prövningen av överklagade utsök­ningsmål ett än mera främmande inslag i länsstyrelsernas verksamhet.

Om länsstyrelsen inte längre skall pröva klagan i utsökningsmål, kan övervägas om inte besvär över kronofogdemyndighetens beslut bör föras i tingsrätt. Som har framhåUits tidigare har utsökningsmål nära anknytning lill de allmänna domstolamas rättskipning, och det har tidigare i olika sammanhang diskuterats att flytta överexekutorsuppgifterna lill domstol. Domare i allmän underrätt har också tidigare ofta fungerat som över­exekutor. Tingsrällsorganisalionen medger i och för sig alt målen handläggs i lämpliga former. Även mol bakgrund av att hovrätt är över­instans i förhållande fill tingsrätt kan det synas naturligt all tingsrätt skall pröva klagan över kronofogdemyndighets beslut.

Mot en sådan ordning kan ernellertid anföras flera skäl. Antalet dom­kretsar (100) är fler än antalet kronofogdedistrikl. Man skulle därför nödgas låta endast vissa tingsrätter, t.ex. en i varje län, fungera som besvärsinstans. Även med en sådan ordning skulle emellertid flera tings­rätter utgöra besvärsinstans till endast en eller två kronofogdemyn­digheter. Man skulle också möjligen bli tvungen att låta en del typer av mål, t.ex. angående avhysning, prövas av endast vissa tingsrätter. Vidare skulle det nuvarande antalet instanser inte nedbringas, om inte möjlig­heten att fullfölja talan lill hovrätten och högsta domstolen begränsades. Bl.a. med hänsyn lill att i utsökningsmål kan uppkomma svåra rättsliga problem som bör kunna prövas även i högsta domstolen synes emellertid någon sådan begränsning inte lämplig. Med hänsyn lill det anförda bör inle tingsrätt väljas som besvärsinslans, om annan mera ändamålsenlig lösning står att finna.

1 ett remissyttrande har länsrätt nämnts som ett tänkbart alternativ. Vid länsrätt handläggs mål enligt bl.a. barnavårdslagen (1960:97). lagen (1954:579) om nyklerhetsvård och utlänningslagen (1954:193) saml mål om verkstäUighet rörande bam enligt 21 kap. föräldrabalken (FB). Därjämte prövas vissa frågor rörande körkort m.m. De frågor som uppkommer i utsökningsmål har inte någol samband med nu nämnda mållyper. Vid avgörande av mål i länsrätt skall som regel nämndemän delta. Mol läns­rättens beslut förs lalan hos kammarrätten. Med hänsyn till nu nämnda förhåUanden kan det inte komma i fråga all göra länsrätt till besvärs­instans i utsökningsmål. Jag vill här också erinra om att i prop. 1977/78:170 har föreslagits att de nuvarande länsdomslolarna - länsrätten, länsskatte­rätten och fastighetstaxeringsrätten - skall brytas ut från länsstyrelsema

 

Prop. 1980/81:8                                 Föredraganden: Allmän motivering 149

och läggas samman till en fristående allmän förvaltningsdomstol i varje län, benämnd länsrätt. Frågan om en utvidgning av länsdomstolamas mål­område övervägs f. n. av länsdomstolskommittén (Kn 1977: 01).

En annan möjlighel som har diskuterats är att besvär över krono­fogdemyndighetens beslut skulle föras hos en särskild överinstans för hela landet, vilken samtidigt skulle vara slutinstans. Parterna skulle då kunna snabbt erhålla ett slutligt avgörande i saken och en enhetlig praxis skulle främjas. För ändamålet torde en självständig myndighet behöva inrättas. Del kan emellertid inle vara försvarligt alt skapa en ny myndighet enbart för prövning av överklagade utsökningsmål. Det skulle inte heller vara lämpligt att exekutionsrättsliga frågor, som har nära anknytning till den allmänna civilrätten, skulle avgöras i särskild ordning skild från domstols­väsendet i övrigt. Vid muntlig förhandling skulle praktiska olägenheter ofta uppkomma för parter och andra sakägare som måste inställa sig inför en central myndighet. Såväl beredningen som remissinstanserna har ocksä avstyrkt all besvärsprövningen förläggs lill en särskild överinstans för hela landet. Inte heller Jag kan förorda en sådan lösning.

Den lösning av problemet som ligger närmast till hands är utan tvivel all besvär över kronofogdemyndighetens beslut förs direkt i hovrätten, mot vars beslut talan kan fullföljas till högsta domstolen. Genom en sådan ordning uppnås flera fördelar. Saken blir då redan i den första besvärs­instansen prövad av domstol, samtidigt som antalet instanser inskränks till tre. Parterna kan snabbare än f.n. erhålla ett slutligt avgörande av .saken och en mera likformig praxis främjas. Redan i andra instans kan vid behov hållas muntlig förhandling och förebringas muntlig bevisning. Sex hovrätter får också anses utgöra ett lämpligt antal besvärsmyndigheter i förhållande till antalet kronofogdemyndigheter. Enligl min mening saknas däremot anledning att, som RSV har ifrågasatt, göra endast en hovrätt till besvärsinstans för hela landet.

För att hovrätt skall kunna väljas som besvärsinstans närmast över kronofogdemyndigheten måste emellertid även krävas att hovrätterna inle får ett alltför stort antal överklagade utsökningsmål saml att handlägg­ningen vid kronofogdemyndighetema är sädan att myndigheternas beslut utgör lämpligt underlag för prövning av en så kvalificerad instans som hovrätt. Även kostnaderna för den nu diskuterade inslansordningen måste beaktas.

Under senare år har antalet till överexekutorerna överklagade utsök­ningsmål uppgått till mellan 2.400 och 3.000 mäl per år, medan antalet utsökningsmål som har fullföljts till hovrättema har inskränkt sig till ungefär 600. 1 sist nämnda antal ingär även mål som har prövats av över­exekutor som första instans. I syfte att begränsa tillförseln av besvärsmål till hovrätterna, om överexekutor avskaffas, har beredningen föreslagit bl.a. att kronofogdemyndigheterna ges vidgade möjligheter att själva rätta sina beslut och åtgärder. Bl.a. föreslås alt det inte skaU gälla någon

 

Prop. 1980/81:8                                 Föredraganden: AUmän motivering   150

särskild tidsbegränsning för hävande av utmätning i fall då den utmätta egendomen visas tillhöra tredje man.

Frågan om självrältelse behandlas närmare i avsnitt 5.4. Jag vill redan härsäga alt jag anser alt självrältelse bör kunna ske i huvudsaklig överens­stämmelse med beredningens förslag. En sålunda vidgad möjlighet till självrättelse bör kunna förebygga en hel del klagomål. Som beredningen har föreslagit bör vidare fullföljdsförbud gälla i fråga om vissa beslut. RSV bör också vid behov meddela närmare föreskrifter eller anvisningar för kronofogdemyndigheterna beträffande tillämpningen av vissa praktiskt viktiga bestämmelser. Som exempel kan nämnas gäldenärens beneficium vid utmätning. Jag vill erinra om att RSV redan f n. har meddelat närmare föreskrifter om beräknande av förbehållsbeloppet vid införsel och del utmätningsfria beloppet vid löneutmälning.

Även om effekten av nu nämnda förhållanden inte skall överskattas, är det uppenbart att förhållandena är ägnade att begränsa antalet över­klaganden av kronofogdemyndighetemas beslut och åtgärder. Det är knappast möjligt att närmare beräkna hur stor effekten kan bli. Hänsyn bör också tas till att alla de nya bestämmelser som en ny UB innehåller möjligen kan, åtminstone i ell inledningsskede, bidra till en ökning av antalet klagomål. Å andra sidan torde genom balken skapas klarhet i fråga om åtskilliga förhåUanden där ovisshet nu råder. Vid en försiktig bedömning synes man få räkna med att antalet överklagade utsökningsmål kommer att uppgå till åtminstone 2.000 per år.

Vid övervägande av om det är lämpligt att hovrättema skall ha att pröva så många exekutiva besvärsmål som omkring 2.000 per år bör beaktas bl.a. följande. År 1976 inkom till hovrättema 12.574 nya mål, varav 2.024 tvistemål, 5.314 brottmål och 5.236 s.k. Ö-mål. I antalet Ö-mål ingår ca 600 överklagade utsökningsmål. Enligt uppgifter som år 1975 inhämtades från Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge samt hovrälten för Västra Sverige uppskattades den lid som Ö-målen krävde till 15—20, ca 20 resp. ca 25 % av hovrättens arbetstid för samtliga mål. Av den arbetstid som belöpte på Ö-målen åtgick ca 3, 4 resp. 6% för utsökningsmålen. Det innebär att av nämnda hovrätters arbetstid för handläggning av samtliga mål endast omkring 1 % belöpte på utsökningsmålen. Detta har uppenbar­ligen samband bl. a. med att överklagade utsökningsmål i de allra flesta fall kan avgöras på handlingarna. Mot bakgmnd av det nu sjda bör det inte utgöra något hinder frän arbetssynpunkt eller med tanke på målsamman-sällningen att hoyråttema erhåller ca 2.000 utsökningsmål om året. Jag har därvid även beaktat att det torde vara tiU fördel för handläggningen av överklagade utsökningsmål om hovrättema tUlförs ett större antal sådana mål än f n.

Handläggningen av utsökningsmål hos kronofogdemyndigheten åvilar f.n. kronofogden i egenskap av utmätningsman, men i praktiken handläggs på grund av delegation de allra flesta utsökningsmålen av personal i exeku-

 

Prop. 1980/81:8                                          Föredraganden: Allmän motivering  151

tionskarriären, dvs. kronokommissarie, förste kronoassistent och krono-assistenl. Denna personal, som frånsett enstaka undanlag saknar Juridisk examen, ombesörjer bl.a. de allra flesta utmätningsförrättningarna. Vissa begränsningar gäller dock i rätten att delegera uppgifter fill nämnda tjänstemän. Vidare åligger det den som är satt i kronofogdes ställe att till kronofogden hänskjuta fråga som är av principiell natur eller svårbedömd. Kronofogde skall också lämna den som han har satt i sitt stäUe råd om uppgiftens fullgörande och övervaka att uppgiften fullgörs behörigen.

Enligt min uppfattning bör handläggningen av utsökningsmål åvila själva kronofogdemyndigheten. Även i fortsättningen måste flenalet utsök­ningsmål handläggas av personal i exekutionskartiären, men liksom f.n. bör vissa, kvalificerade uppgifter förbehållas kronofogde. Hit hör i princip bl.a. de uppgifter som föreslås bli flyttade från överexekutor lill krono­fogdemyndigheten. Jag utgår vidare från att underordnads handläggning och beslut i lämplig utsträckning granskas av kronofogde, som vid behov skall vidta rättelse i den mån det är tillåtet. Kronofogdemyndighetemas beslut och åtgärder får därför anses bli föremål för en tillräckligt kvali­ficerad bedömning för att kunna utgöra underlag för överprövning i hovrätt.

Indragning av en instans är ägnat att medföra lägre kostnader för staten
för besvärsförfarandel. Hos överexekutor avgörs överklagade utsök­
ningsmål av en tjänsteman, som regel efter föredragning av en annan
tjänsteman. Hovrälten är vid sin prövning domför med fyra ledamöter,
varjämte målet vanligtvis föredras av en fiskal eller fiskalsaspirani. Som
har nämnts tidigare uppgår antalet överklagade utsökningsmål numera till
2.500-3.000 per år hos överexekutorema och omkring 600 per år i hov­
rättema, medan antalet sådana mål i hovrätterna, om överexekutors
uppgift som besvärsinstans överläs av hovrätterna, kan uppskattas lill
ungefär 2.000 om året. Mot bakgrund härav synes en ordning med hovrätt
som första besvärsinstans ta i anspråk juristpersonal i något större
utsträckning än den nuvarande instansordningen. Å andra sidan torde den
genomsnittliga arbetsinsatsen vara mindre för en domare i en kollegialt
sammansatt domstol än för en ensamdomare. Om överexekutor avskaffas
som mellaninslans undgår man också bl.a. en del kontorsmässig handlägg-  ,

ning.

Om klagan över kronofogdemyndighets beslut skall ske direkt i hov-          ■

rätlen, kan eventuellt antalet utsökningsmål som fullföljs lill högsta domstolen öka någol. För att saken skall tas upp lill prövning i högsta domstolen skall givetvis liksom f n. krävas prövningstillstånd. Inle heller nämnda ökning bör utgöra något hinder mot att överexekutor avskaffas som besvärsinstans.

Jag föreslår mot denna bakgrund att klagan i utsökningsmål inte längre skall prövas av överexekutor utan att besvär över kronofogdemyn­dighetens beslut och åtgärder skall anföras direkt i hovrätten.

 

Prop. 1980/81:8                                          Föredraganden: AUmän motivering  152

5.2.6  Uppgifter som åvilar överexekutor enUgl särskilda författningar

Överexekutor har alt som första instans handlägga även en del uppgifter enligt särskilda bestämmelser utanför UL och därtill anslutande författ­ningar. Av uppgifter som är av rent exekutiv natur kan nämnas befogen­heten att i vissa fall pröva förutsättningarna för verkställighet av utländsk dom eller beslut samt alt förordna om handräckning enligl särskilda bestämmelser i olika lagar, t.ex. naturvårdslagen. Andra uppgifter som tiU­kommer överexekutor är inte av direkt exekutiv natur. Hit hör bl.a. att i vissa fall utse eller entlediga skiljemän och att motta deposition av hyra enligt JB eller annan betalning enligt lagen om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar.

Antalet av överexekutorerna slutligt handlagda mål enligt särskilda författningar uppgick år 1976 till 2.046, varav 46 avsåg utseende eller ent­ledigande av skiljeman, 1.005 mottagande av nedsättning, 256 fördelning av medel enligl expropriationslagen (1972:719) m.fl. lagar och återstoden, 736 mål, annan åtgärd. Uppgiften att fördela medel enligt expropriations­lagen m.fl. författningar åvilar emellertid länsstyrelsen som sådan. Flertalet mål angående "annan åtgärd" torde utgöras av mottagande för överlämnande till behörig myndighet av ansökan från annat nordiskt land om indrivning av underhållsbidrag. Även denna uppgift ankommer på länsstyrelsen som sådan.

Beredningen har i samband med sitt förslag till UB framhållit i fråga om nu aktuella uppgifter att det i varje särskilt fall får prövas om över­exekutor bör ersättas av kronofogdemyndighet eller annan myndighet. Beredningen har även redovisat vissa synpunkter beträffande placeringen av de olika uppgifterna. Dessa synpunkter har i allmänhet inle mött någon erinran i remissyttrandena. 1 betänkandet Utsökningsrätt XIII, som inne­håller förslag till följdändringar till UB, har beredningen även behandlat frågan vem som bör handlägga de nuvarande överexekutorsuppgifterna.

Antalet ärenden hos överexekutor som avser uppgifter enligt särskilda författningar är förhållandevis ringa. Uppgifterna är i allmänhet inte heller av svårare beskaffenhet. Uppgifter av rent exekutiv beskaffenhet, frånsett de som avser förordnande om handräckning, bör uppenbarligen flyttas till kronofogdemyndigheterna. 1 fråga om andra uppgifter får bedömas från fall till fall vilken myndighet som bör handha uppgiften. De myndigheter som närmast kan komma i fråga är, förutom kronofogdemyndighet, länsstyrelsen som sådan och tingsrätt. Frågan om vilka myndigheter som bör överta överexekutors olika uppgifter enligt särskilda författningar får tas upp i samband med behandlingen av följdändringar till UB.

5.2.7  Konsekvenser ifråga om personal av överexekutors avskaffande

1 det föregående har Jag föreslagit att de uppgifter som f n. ankommer på överexekutor skall flyttas till kronofogdemyndigheterna och, beträffande

 

Prop. 1980/81:8                                           Föredraganden; AUmän motivering  J53

handräckning, till domstol. Härav följer att överexekuiorsinslitutionen bör avskaffas.

Vid länsstyrelserna tog överexekutorsgöromålen år 1975 i anspråk 106 helårsarbetskrafter, varav knappt hälften utgjordes av Juristpersonal, en fjärdedel av personal i landskanslistkarriären och återstoden av personal i kontorskarriären. Den nuvarande omfattningen av arbetskraft torde endast i mindre mån skilja sig från förhållandena år 1975. Det kan erinras om att överexekutor handlägger även vissa uppgifter vilka ankommer på liinsstyrelsen som sådan.

Om de uppgifter som f n. ankommer på överexekutor (frånsett hand­räckning) förs över till kronofogdemyndigheterna, måste dessa tillföras ytterligare personal. Med hänsyn bl.a. lill de rationaliseringsvinster som är förenade med överexekutorsinstitulionens avskaffande kan antalet nya tjänster beräknas understiga de arbetskrafter som nu krävs för handlägg­ning av motsvarande uppgifter hos överexekutor.

Åtskilliga av de tjänstemän hos länsstyrelserna som handlägger överexekutorsgöromålen är endast delvis sysselsatta med sådana göromål och har i övrigt andra uppgifter vid länsstyrelsen. En del av personalen har mångårig erfarenhet av överexekutorsgöromålen. Del bör övervägas om åtgärder kan vidtas i syfte att ge sådan personal möjlighet all tjänst­göra vid kronofogdemyndighet.

Frågan om kronofogdemyndigheternas behov av ytterligare tjänster liksom frågan hur de tjänstemän vid länsstyrelsema med exekutiva uppgifter som inle flyttar över lill kronofogdemyndighet skall sysselsättas finns det anledning all återkomma lill i annat sammanhang.

5.3 Handläggningen av mäl angående indrivning av skatter, böter o.d. (allmänna mål)

UL är som har nämnts förut inle direkt tillämplig på verkställighet av dom, varigenom har dömts till böter, vite eller: särskild rättsverkan av brott, och inte heller på indrivning av skatter och allmänna avgifter. Detsamma gäller lagarna om exekutiv försäljning av registrerat skepp m.m., av luftfartyg m,m. och av fast egendom. På gmnd av särskilda bestämmelser i andra författningar som hänvisar till UL:s regler skall dock bestämmelserna i UL och de särskilda försäljningslagama med vissa undantag tiUämpas även i sådana mål (allmänna mål). Införsellagen är däremot direkt tillämplig även på indrivning av böter och viten samt skatter och allmänna avgifter. Ytterligare bestämmelser om indrivningen av offentligrättsliga fordringar, bl.a. när det gäller bokföring och redo­visning, finns i andra författningar.

Beredningen har föreslagit att UB skall vara direkt tillämplig även i fråga om indrivning av böter och viten m.m. samt skatter och allmänna avgifter. De avvikande bestämmelser som i vissa avseenden behövs beträffande

 

Prop. 1980/81:8                                           Föredraganden: Allmän motivering   154

allmänna mål kan enligt beredningen regeringen bemyndigas meddela.

Förslaget att UB skall vara omedelbart tillämplig även i fråga om allmänna mål har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av praktiskt tagel alla remissinstanser. Flera remissinstanser har däremot kritiserat den närmare behandlingen i förslaget av allmänna mål och menat att dessa måls särskilda beskaft"enhet inte har beaktats tillräckligt.

Som allmänna mål drivs främst in staten tillkommande fordringar, men även vissa kommunala fordringar drivs in i samma ordning. Utmärkande för allmänna mål. Jämförda med enskilda mål angående utmätning eller införsel, är främst fordringarnas offenlligrältsliga beskaffenhet samt att staten (resp. kommun) i sin egenskap av borgenär företräds av krono­fogdemyndigheten samtidigt som denna har att handlägga målet som exekutiv myndighet. På gmnd av sist nämnda förhållande finns inte någon egentlig sökande i allmänna mål på samma sätt som i enskilda mål. De allmänna målens särskilda beskaffenhet medför att en del bestämmelser i UB inte kan eller inle bör tillämpas i sådana mål. Detta gäller i första hand bestämmelser om måls anhängiggörande och om redovisning av influtna medel men även vissa bestämmelser rörande själva förfarandet. De flesta bestämmelserna i UB torde emellertid ulan vidare kunna göras tillämpliga även i allmänna mål. Den del av UB som avser införsel bör i varje fall, på samma sätt som f.n. införsellagen, kunna tillämpas direkt på indrivning av böter och viten samt skatter och allmänna avgifter. I kronofogdemyndig­heternas verksamhet är de allmänna målen numera helt dominerande i för­hållande till de enskilda målen, såväl i fråga om antalet och belopp som skall drivas in som beträffande den arbetsinsats som målen totalt sett kräver.

Det vore uppenbarligen föga tillfredsställande om bestämmelserna i en ny UB blev direkt tillämpliga endast på en mindre del av kronofogde­myndigheternas verksamhet. Som framgår av vad som sägs i special­motiveringen till 3 kap. anser jag att UB, till skillnad från UL, bör vara direkt tillämplig på verkställighet av förvaltningsdomstols och förvalt­ningsmyndighets beslut rörande annat än skatter eller allmänna avgifter, när sådana beslut får verkställas exekutivt. Mot bakgrund av det som har sagts nu talar övervägande skäl för att UB bör vara omedelbart tillämplig även på verkställighet som avser indrivning av skatter, böter m.m.

Vid bedömande av frågan hur de allmänna målen närmare skall behandlas i UB är det av vikt alt klargöra i vad mån undantag från UB:s bestämmelser bör göras för sådana mål och i vilken utsträckning allmänna mål kräver särskilda föreskrifter. Några remissinstanser har ansett att allmänna mål kräver avvikelser från UB:s regler i större utsträckning än vad beredningen har förutsatt. Sålunda har t.ex. RSV utgått från att bestämmelser i beredningens förslag som har avseende på "sökanden" inte skall vara tillämpliga i allmänna mål. eftersom det inte finns någon sökande i dessa mål. Härtill vili jag först framhålla att Jag liksom bered-

 

Prop. 1980/81:8                                           Föredraganden: Allmän motivering  155

ningen anser att termen ""sökanden" bör kunna användas som generell beteckning på den som begär verkställighet. Att beteckningen "borge­nären"" inte används när fråga är om betalningsförpliktelse beror på att del även kan finnas andra borgenärer i målet, t.ex. panthavare. Även om det i allmänna mål inle finns någon egentlig sökande, finns givetvis även i sådana mål en borgenär, nämligen staten (resp. kommun).

De bestämmelser som UB föreslås innehålla passar i allmänhet även för allmänna mål. Detta hänger också samman med att UB i princip reglerar endast det exekutiva förfarandet och frågor som har samband därmed. Bestämmelserna härom rör i stor utsträckning svarandens eller tredje mans rättigheter och skyldigheter vid exekutiv verkställighet och anledning saknas att inte låta sådana bestämmelser gälla i princip även vid verkstäl­lighet för uttagande av skatter, böter o.d. Men även-bestämmelser som närmast avser att ta till vara ""sökandens" intressen och rena förfarande­regler bör i allmänhet gälla även i allmänna mål. En närmare genomgång av balkens bestämmelser visar också att endast beträffande ett mindre antal paragrafer och endast i vissa kapitel bör göras undantag för allmänna mål. Det kan påpekas att flera bestämmelser i balken på grund av sitt innehåll över huvud inte kan få aktualitet i allmänna mål, t.ex. regler angående verkställighet som avser annan förpliktelse än betalningsskyldig­het. Särskilda föreskrifter beträffande allmänna mål torde behövas endast i ett mindre antal frågor.

Ett särskilt spörsmål är hur de undantag som behövs beträffande allmänna mål formellt skall komma till uttryck. Det är nämligen inte förenligt med nya regeringsformen att, som beredningen har föreslagit, regeringen bemyndigas all föreskriva behövliga undantag från balken. En möjlighet är att föreskrifter om undantag från UB:s bestämmelser meddelas i andra lagar som närmare reglerar indrivningen av skatter, böter m.m.. t.ex. i uppbördslagen i fråga om skatter och allmänna avgifter som avses i den lagen. Det är emellertid inte särskilt praktiskt att undan­tagen från UB:s regler skall återfinnas utarjför UB. En sådan ordning torde också kunna föranleda missförstånd i tillämpningen. Med hänsyn till att indrivningen av olika medel som förekommer i allmänna mål regleras i flera särskilda författningar skulle bestämmelser om undantag från UB:s regler behöva meddelas i flera olika lagar. Om UB blir omedelbart tillämp­lig på allmänna mål, är det principiellt sett riktigast att det också framgår direkt av UB i vad mån undantag från dess bestämmelser skall gälla i sådana mål.

Jag förordar att UB utformas med utgångspunkt i det som har sagts nu. Därvid bör den tekniken användas att i slutet av varje aktuellt kapitel anges undantagen från bestämmelserna i det kapitlet. Det torde emellertid inte vara nödvändigt att föreskriva uttryckligt undantag från bestämmelser som över huvud inte skulle kunna få tillämpning vid indrivning av skatter, böter m.m.

 

Prop. 1980/81:8                                  Föredraganden: Allmän motivering  156

Några remissinstanser har i detta sammanhang tagit upp frågan om kronofogdemyndigheternas ställning i allmänna mål och kritiserat det för­hållandet att kronofogdemyndigheterna i sådana mål både företräder staten (resp. kommun) som borgenär och har verkställande och beslutande uppgifter i egenskap av exekutiv myndighet. För egen del vill jag först framhålla all kronofogdemyndighetemas dubbelstäUning i allmänna mål inte i tillämpningen torde vålla olägenheter för parter eller andra sakägare i utsökningsmål. De kritiska remi:isinstanserna synes inte heller mena att kronofogdemyndigheterna skulle kunna tänkas utnyttja sin ställning för att tillgodose staten (resp. kommun) i allmänna mål på bekostnad av andras berättigade intressen. De invändningar som har riktats mot att kronofogdemyndigheterna har dubbla funktioner i allmänna mål är av mera principiell natur.

Från denna synpunkt skulle det onekligen vara en vinst om de båda funktionerna kunde hållas åtskilda, så att kronofogdemyndigheten hade enbart exekutiva uppgifter. En sådan uppdelning av funktionerna skulle emellertid göra indrivningen av skatter, böter m.m. betydligt mera omständlig och kostsam än f.n. utan att några praktiska fördelar skulle uppnås. De nya uppgifter som åläggs kronofogdemyndigheterna genom UB kan inle heller anses påkalla någon ändring av myndighetemas ställning i allmänna mål. Enligl min mening Tmns därför inte tiUräcklig anledning att i nu förevarande sammanhang ta upp frågan om kronofogdemyndighetemas ställning i sådana mål till omprövning. 1 fall då någon av de nya uppgifter som kronofogdemyndighetema erhåller skulle kunna skapa svårigheter pä grund av myndighetemas dubbla funktioner i allmänna mål, ämnar jag i samband med behandlingen av bestämmelserna därom närmare beröra vilka åtgärder som bör vidtas för att förebygga en olämplig ordning.

I vissa situationer bör emellertid staten (resp. kommun) i allmänna mål företrädas av annan än kronofogdemyndigheten. Den myndighet som härmast kommer i fråga i fall då kronofogdemyndigheten inte lämpligen bör handha viss uppgift är RSV. Frågan i vilka fall annan än krono­fogdemyndigheten bör företräda staten (resp. kommun) behandlas i anslutning till de paragrafer som reglerar de aktueUa befogenhetema.

Vissa bestämmelser i UB aktualiserar frågan när ansökan skall anses gjord i allmänt mål, dvs. på vilket stadium ett utsökningsmål i UB:s mening skall anses föreligga vid indrivning av skatter, böter o.d. Denna fråga bör lämpligen regleras uttryckligen i balken. Jag återkommer till saken i specialmotiveringen.

Bestämmelser om indrivning av skatter, böter m.m. finns meddelade även i flera författningar utanför UL och därtill anslutande exekutions-rättsliga lagar, l.ex. i uppbördslagen och medelsförvaltningskungörelsen. Sådana bestämmelser behandlar bl.a. betalningsanmaning, bokföring, redovisning och andra frågor som ligger utanför det rent exekutiva området.   Några   remissinstanser   har   ansett   att   bestämmelsema   är

 

Prop. 1980/81:8                                           Föredraganden: Allmän motivering 157

svåröverskådliga och bör ses över i samband med arbetet på UB. Enligl min mening har emellertid bestämmelsema inle sådant samband med en ny utsökningslagstiftning alt del därför är påkallat med en sådan översyn. 1 anslutning till arbetet på en eventuell övergång till automatisk dalabe­handling inom exekutionsväsendet har vidare inom RSV nyligen skett en översyn av indrivningsförfattningarna. Förslag om ändringar i dessa författningar övervägs f n. i budgetdepartementel. I den mån behov kan anses föreligga av ytterligare översyn av gällande indrivningsbestäm­melser får den frågan tas upp i annat sammanhang.

Några remissinstanser har tagit upp frågan om möjlighel för krono­fogdemyndigheten att i allmänt mål ta emot säkerhet för fordran på skatt m.m. och förordat alt sådan möjlighet införs. Bestämmelser finns inte i saken och kronofogdemyndighet har tidigare ansetts sakna befogenhet att ta emot säkerhet för fordran i allmänt mål. Även denna fråga faller emel­lertid utanför kronofogdemyndigheternas rent exekutiva verksamhei. En eventuell befogenhet all ta emot säkerhet bör därför regleras utanför UB. Anledning saknas alltså att ta upp frågan i detta sammanhang. Det kan nämnas att i belänkandet (SOU 1975:104) Belalningssäkringslag för skatte-och avgiftsprocessen har föreslagils att säkerhet skall kunna ställas för fordran som avses i den föreslagna belalningssäkringslagen. Förslaget övervägs f n. i budgetdepartementel.

5.4   Självrättelse

Enligl gällande rätt kan utmätningsmannen själv rätta verkställd utmätning av lös egendom, om del i efterhand skulle visa sig all egendomen tillhörde tredje man eller att den av annan anledning inte borde ha utmätts. Sådan rättelse får dock inte vidtas senare än två veckor från utmätningsförrättningen. Utmätningsmannen kan också själv ändra beslut om införsel eller om utmätning av lön o.d. 1 övrigt är den som vill ha ändring i utmätningsmannens beslut i princip hänvisad lill att överklaga beslutet hos överexekutor.

Beredningen har anseti alt möjligheten till självrättelse bör vidgas, bl.a. för att antalet överklagade utsökningsmål skall begränsas. Självrältelse av sakulmälning föreslås kunna ske utan särskild tidsbegränsning när den utmätta egendomen visas fillhöra tredje man. För andra fall av själv­rältelse av sakutmätning har tidsbegränsningen om två veckor från utmät­ningen behållits, dock att rättelse skall kunna ske även därefter om besvär har anförts. Bestämmelserna föreslås omfatta även fast egendom. Den nuvarande möjligheten att ändra beslut om införsel eller om utmätning av lön o.d. har tagits upp oförändrad i förslaget. Kronofogdemyndigheten föreslås också få befogenhet all häva säkerhetsåtgärd, om det i efterhand befinns att åtgärden inte borde ha ägt rum. Beredningens förslag utgår vidare från att kronofogdemyndigheten i viss utsträckning kan ändra

 

Prop. 1980/81:8                                           Föredraganden: Allmän motivering   158

meddelade beslut och vidtagna åtgärder utöver vad som anges i lagtexten. Ändring eller rättelse skall kunna vidtas självmant av myndigheten vid den mtinmässiga granskning av underordnades arbete som högre tjänste­män förutsätts utföra eller efler påpekande från part eller tredje man. Ändring eller rättelse skall också kunna äga rum med anledning av anförda besvär. Om klaganden därvid blir tillgodosedd eller om besvären åter­kallas, skall saken över huvud inle tas upp av hovrätten.

Beredningens förslag har fått ett blandat mottagande i remissyttrandena. De kritiska remissinstanserna har särskilt framhållit att den föreslagna utvidgningen av möjligheten lill självrältelse kan minska allmänhetens för­troende för kronofogdemyndighetema och leda till en mindre omsorgsfull handläggning samt alt möjligheten lill självrältelse kan leda till en själv­ständig procedur vid sidan av själva målet. Några remissinstanser har särskilt vänt sig mot att självrättelse skall kunna ske utan stöd av uttryck­liga bestämmelser. Även förslaget att självrättelse skall kunna äga rum med anledning av anförda besvär har kritiserats. En remissinstans har ansett att möjligheten till självrältelse har nära samband med frågan om rättskraft i utsökningsmål, vilken inte har behandlats närmare av bered­ningen.

För egen del vill Jag först framhålla att del knappast går all undvika att beslut och åtgärder i den exekutiva vaksamheten ibland i efterhand visar sig vara oriktiga. Detta behöver inte icro på försumligt eller felaktigt för­farande från någon tjänstemans sida. Anledningen är i allmänhet att förrättningsmannen har måst gmnda sitt ställningstagande på bristtallig utredning, t.ex. därför att svaranden i målet inte har lämnat behövliga upplysningar. Det bör också beaktas att förrättningsmannen ofta måste handla skyndsamt. Det är önskvärt att klara felaktigheter kan rättas till på ett enkelt och smidigt sätt utan att saken behöver underkastas en mera omständlig och tidskrävande prövning i överinstans. Beaktas bör också att de allra flesta utsökningsmål i praktiken handläggs av personal i exeku­tionskarriären. För att tillämpningen skall bli så riktig och enhetlig som möjligt är det lämpligt att de underordnades handläggning i lämplig utsträckning granskas av kronofogde, som vid behov kan vidta rättelse. Jag har tidigare förordat att besvär över kronofogdemyndighetens beslut och åtgärder prövas av hovrätten. Mot bakgrund härav är det särskilt angeläget att kronofogdemyndighetema själva kan vidta rättelse i sådan omfattning att antalet besvärsmål begränsas.

Självrältelse gagnar i första hand part och andra sakägare vilkas rätt berörs. Befogenheten underiättar emellertid också kronofogdemyn­dighetens handläggning och minskar kostnaden för det exekutiva för­farandet. De nuvarande möjligheterna lill självrättelse torde ha fungerat bra i praktiken. Kritik har inte från något håll riktats mot tillämpningen därav. Möjligheten för kronofogdemyndigheten att vidta självrältelse bör därför kunna vidgas något. Rättelse bör naturligtvis inte få ske i sådan

 

Prop. 1980/81: 8                                         Föredraganden: Allmän motivering  159

utsträckning att del exekutiva förfarandet blir lösligt och otrygghet uppstår för part. Självrättelse bör t.ex. inte få äga rum annat än om del är klarlagt att visst beslut eller viss åtgärd verkligen var oriktig. En försiktig utvidg­ning av möjligheterna till självrältelse kan inte antas leda lill att krono­fogdemyndigheternas handläggning blir mindre omsorgsfull. Om man dessutom, som jag ämnar föreslå i del följande, har den ordningen att talan inte kan föras mot beslut varigenom begäran om rättelse av utmätning har avslagits, finns det knappast fog för påstående att möjligheten tUl själv-riittelse kan leda till en självständig procedur vid sidan av själva målet. Inte heller i övrigt torde enligt min mening principiella betänkligheter kunna riktas mot att möjligheten till självrältelse vidgas något. I detta samman­hang vill Jag nämna att beredningens uttalanden om självrältelse utan stöd av uttryckliga bestämmelser synes ha missuppfattats av flera av de kritiska remissinstanserna. Jag återkommer till den frågan i del följande.

Svea hovrätt har ansett det svårt att överblicka de föreslagna reglerna om självrättelse, eftersom beredningen inle har gått närmare in på frågan i vad mån beslut i utsökningsmål har rättskraft. Att ett avgörande har rätts­kraft anses innebära dels att den sak som har prövats inte kan bli föremål för förnyad prövning i nytt mål, dels alt avgörandet skall läggas till grund vid prövning av annan fråga, som beror av den rättskraftigt avgjorda saken. Med hänsyn bl.a. till att kronofogdemyndighetemas verksamhet främst är av rent praktisk natur ligger frågan om rättskraft annorlunda till i utsökningsmål än t.ex. i mål vid domstol. Utrymmet för rättskraft är sålunda betydligt mindre i den exekutiva verksamheten. Frågan huruvida beslut i utsökningsmål är bindande torde sällan bli aktuell i nytt utsök­ningsmål. Frågan kan dock någon gång länkas komma upp i rättegång vid domstol.

Det synes knappast påkaUat att i detta lagstiftningsärende i detalj klarlägga frågan i vad mån exekutiva beslut är bindande. Hur frågan bör lösas i konkreta situationer torde i allmänhet vara tämligen självklart. 1 vissa fall kan frågan möjligen vara mera tveksam. Som bakgmnd till den närmare behandlingen av institutet självrättelse synes dock lämpligt att här något belysa problemet i vad mån beslut i utsökningsmål är bindande.

Det bör till en början påpekas att ett avgörande tillerkänns rättskraft först sedan det har vunnii laga kraft. 1 del följande ämnar Jag föreslå all besvär över beslut om införsel eller om utmätning av lön o.d. och besvär av tredje man över annan utmätning skall kunna anföras utan inskränk­ning till viss tid. I fråga om exekutiv försäljning och beslut om fördelning eller om utbetalning av medel bör besvär få anföras inom tre veckor från försäljningen resp. beslutets meddelande. 1 övrigt bör besvärstiden utgöra tre veckor från det alt beslutet delgavs klaganden. Härav följer att beslut i utsökningsmål ibland kan överklagas och ändras av hovrätten lång fid efter det att beslutet har meddelats.

Hos kronofogdemyndigheten torde frågan i vad mån exekutivt beslut är

 

Prop. 1980/81: 8                               Föredraganden: Allmän motivering   16C

bindande i ett senare utsökningsmål närmast uppkomma då någon som inte har vunnit bifall till ansökan om verkställighet senare återkommer med ny ansökan i samma sak. På grund av reglema om behörig kronofogdemyn­dighet kan den nya ansökningen ibland tänkas ske hos annan krono­fogdemyndighet än den som har handlagt del tidigare målet. All en tidigare ansökan som inte har bifallils inte hindrar att ny ansökan i samma sak tas upp lill prövning är i vissa fall utan vidare klart, t.ex. om exeku­tionstiteln vid prövningen av det första målet inle hade vunnit laga kraft i fall då lagakraftvinnande krävs för verkställighet och sökanden inte hade ställt godtagbar säkerhet eller om i införselmål gäldenärens lön har ansetts inte överstiga förbehållsbeloppiet. Andra fall är att uimätningsgäldenär har befunnits sakna utmätningsbara tillgångar eller alt i fråga om förpliktelse alt utge viss egendom svaranden har befunnits inle inneha egendomen.

Man kunde möjligen vara mera tveksam i vissa andra fall, t.ex. då införselsökandes fordran har ansetts inte vara införselgill eller då viss egendom, som har varit aktuell för utmätning, har ansetts tillhöra tredje man eller av annat skäl inle kunna utmätas. Men även i dessa och liknande fall bör en tidigare verkslällighetsansökan inte utgöra hinder mot att ny ansökan i samma sak tas upp av kronofogdemyndigheten. Delta gäller naturligtvis särskilt då sökanden åberopar nya omständigheter eller förhål­landena eljest har ändrats. Del förhållandel att viss tid har förflutit sedan den förra ansökningen prövades innebär ibland i och för sig att förhål­landena har ändrats. Men även i fall då nya eller ändrade förhållanden inle kan anses föreligga bör en tidigare ansökan i princip inte utgöra hinder mot att ny ansökan med samrna yrkande tas upp till prövning. Beslut av hovrätt eller högsta domstolen i överklagat utsökningsmål bör inte få mera bindande verkan än kronofogdemyndighetens egna beslut.

Den liberalitet mot en sökande som det sagda innebär torde inte medföra några praktiska olägenheter för motparten eller för kronofogdemyndig­heterna. Det är knappast troligt att den som har fått avslag på sin ansökan annat än undantagsvis finner anledning göra ny ansökan ulan alt kunna åberopa nya skäl. Kostnaderna torde också verka avhållande. När ny ansökan någon gång görs i samma sak som tidigare utan alt nya skäl åberopas, bör det i allmänhet vara tillräckligt att kronofogdemyndigheten hänvisar fill det tidigare beslutet och konstaterar att skäl att frångå den tidigare ståndpunkten inte föreligger, Skulle den beslutande tjänstemannen någon gång finna att det tidigare beslutet var otillräckligt underbyggt, är han emellertid oförhindrad att i det nya målet meddela beslut av annat innehåll.

Frågan i vad mån beslut i utsökningsmål är bindande kan också uppkomma om någon som är missnöjd med sådant beslut väcker talan vid domstol i saken. Domstol kan ernellertid inte på sådan talan häva beslut som har meddelats i utsökningsmål. Sådan prövning kan, frånsett själv­rältelse, ske endast efter klagan till högre instans över kronofogdemyn-

 

Prop. 1980/81:8                                          Föredraganden: Allmän motivering   161

dighetens beslut. Vissa tvistiga frågor som uppkommer i utsökningsmål kan emellertid hänskjutas till prövning av domstol. Domstol skall sålunda på talan efter föreläggande pröva bl.a. frågan om äganderätten till utmätt egendom och beståndet av fordran som skall beaktas vid fördelning av influtna medel och domstolens avgörande i sådana frågor skall läggas till gmnd för kronofogdemyndighetens fortsatta handläggning av utsöknings-målet. Avgörande i sådant mål vinner naturligtvis i vanlig ordning rätts­kraft. Vad frågan nu gäller är närmast om någon som anser sig ha lidit skada till följd av beslut i utsökningsmål kan med framgång föra talan vid domstol om bättre rätt till exekutivt såld egendom, om återbetalning av fördelade medel, om skadestånd etc, eller om kronofogdemyndighetens beslut är definitivt.

Den nu angivna frågan torde inle kunna besvaras generellt. För att ställning skall kunna tas till frågan om självrättelse är del inle heller nöd­vändigt alt frågan klarläggs i detalj. Jag vill endast nämna följande. Som huvudregel får anses gälla att verkan av ell exekutivt beslut inte kan rubbas i en efterföljande rättegång. En motsatt ordning skulle innebära att den som har fått till stånd verkställighet, t.ex. har fått betalning genom utmätning eller införsel, aldrig skulle kunna vara säker på att få behålla vad han har erhållit. Vissa undantag gäller emellertid. Om exekutionstitel som har legat till grund för verkställighet upphävs, är svaranden oför­hindrad att väcka talan vid domstol om återgång av verkställda åtgärder. Som Jag senare skall återkomma till bör svaranden även kunna vända sig direkt till kronofogdemyndigheten för att få biträde med återgången. För det fall att exekutivt såld egendom rätteligen tillhörde tredje man bör köparen i viss utsträckning vara skyldig att avstå egendomen åt tredje mannen. Också den saken återkommer jag till. Även andra undantag från huvudregeln finns.

En del beslut och åtgärder under det exekutiva förfarandet har betydelse bara för handläggningen av utsökningsmålet och kan på grund av sin beskaffenhet över huvud inte få någon aktualitet utanför målet. Hit hör i första hand beslut och åtgärder som rör själva förfarandet hos krono­fogdemyndigheten, t.ex. utsättande av verkslällighetsförrättning eller av sammanträde, säkerställande av utmätning, kungörande av auktion m.m. Även vissa beslut av mera materiell betydelse för part eller tredje man förlorar sin betydelse efter slutförandet av utsökningsmålet, l.ex. beslut i vad mån utmätt egendom får nyttjas av gäldenären eller beslut med anledning av borgenärs begäran att kronofogdemyndigheten skall ta vård om tillbehör till utmätt fastighet. Det ligger i sakens natur att sådana beslut gäller endast tills vidare.

Efter dessa mera allmänna synpunkter på frågan om exekutiva besluts bindande verkan övergår Jag till att närmare behandla frågan om själv­rättelse av olika typer av beslut.

Beträffande beslut om utmätning (frånsett utmätning av lön o.d.) villjag

11    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 8. Det I

 

Prop. 1980/81:8                                          Föredragatiden: Allmän motivering   162

understryka att förrättningsmannen ofta är hänvisad att snabbi ta ställning till humvida viss egendom skall utmätas, t.ex. då förrättning äger rum i gäldenärens bostad. Frågan om utmätning får äga rum gmndas i stor utsträckning på presumtioner omi äganderätten. Även om annan än gälde­nären gör anspråk på aktuell egendom, kan det ofta vara olämpligt att uppskjuta ställningstagandet. I fråga om lös egendom finns visserligen möjlighet alt vidta provisorisk åtgärd, men den ger inte borgenären samma skydd som utmätning och medför dessutom visst dubbelarbete. Den nuvarande möjligheten lill självrältelse av utmätningsbeslut torde ha fungerat bra i praktiken. Av de uppgifter som har inskaffats angående omfattningen av vidtagen självrältelse m.m. (bilaga 3 tabell VI, se även tabell V) framgår emellertid att behov föreligger av ökade möjUgheter till självrättelse av utmätning. Det är därför lämpligt att nu vidga befogen­heten något.

Den nuvarande befogenheten för utmätningsmannen att föranstalta om rättelse av utmätning gäller endast lös egendom. Anledningen till denna begränsning är att det vid bestämmelsernas tillkomst ansågs att direkta misstag mera sällan kunde begås i fråga om fast egendom och att särskilda bestämmelser fanns om tredje mans möjligheter att ta tiU vara och styrka sin rätt beträffande sådan egendom. Nämnda bestämmelser (82 § UL) innebar att den som förvärvade fast egendom kunde skydda sig mot utmätning för överlåtarens skulder genom att söka lagfart, vilket även kunde ske inom viss tid efter utmätningen. Dessa bestämmelser är emel­lertid numera upphävda. Ansökan om lagfart saknar numera avgörande betydelse för frågan huruvida fast egendom får utmätas för viss gäldenärs skuld. På den punkten finns det inte skäl alt nu göra någon ändring. Även utmätning av sådan egendom kan bli oriktig. Av nu anförda skäl bör möjligheten lill självrättelse av utmätning omfatta även fast egendom.

Av inhämtade uppgifter framgår att i det alldeles övervägande antalet fall i vilka självrältelse av utmätning vidtas åtgärden gmndas på att den utmätta egendomen visas tUlhöra tredje man. Även då begäran om själv­rättelse inte har kunnat bifallas på grund av alt tvåveckorstiden har hunnit gå lill ända har det i de allra flesta fallen varit fråga om att egendomen tillhörde tredje man. Att rättelse sker av begånget misstag och ändring kommer till stånd så snabbt som möjligt är också särskilt angeläget när felet består i att Iredje man tillhörig egendom har tagits i anspråk. Tredje man lär ofta inle höra av sig förrän efter utgången av tiden om två veckor från utmätningsförrättningen, vUket torde bero på att det kan dröja innan han får kännedom om utmätningen. För besvär över utmätning som anförs av iredje man anser Jag att del lika litet som nu bör gälla någon särskUd tidsbegränsning. Det innebär att Iredje man skall kunna vinna framgång med sin klagan så länge inle beslut om fördelning eller utbetalning av influtna medel har vunnit laga kraft, låt vara all han får nöja sig med köpeskillingen om exekutiv försäljning av egendomen har vunnit laga

 

Prop. 1980/81:8                                           Föredraganden: Allmän motivering   163

kraft. Mot bakgrund härav synes betänkligheter knappast kunna anföras mot att även självrältelse, i enlighet med beredningens förslag, i nu aktuella fall får ske utan särskUd tidsbegränsning. Det innebär i praktiken att kronofogdemyndigheten kan häva utmätningen så länge beslut inte har meddelats om fördelning eller utbetalning av influtna medel. Har egendomen sålts, kommer hävandet att avse endast rätten till influtna medel.

När utmätning i andra fall blir felakfig kan det bero på flera olika omständigheter, t.ex. all egendomen ingick i gäldenärens beneficium eller av annat skäl borde ha undantagils från utmätning eller alt utmätningen stred mot utmätningsordningen. Sådana felaktigheter hänför sig i allmänhet till gäldenärens förhållanden. Denne får som regel genast kännedom om utmätningen och kan då omedelbart begära rättelse. Om utmätning över lag skulle kunna hävas av kronofogdemyndigheten lång tid efter beslutet, skulle förfarandet kunna bli alltför lösligt. Det kan också ibland vara svårt att efter en längre lid klarlägga de förhåUanden som det här rör sig om. Av de inhämtade uppgifterna angående självrältelse framgår att man inte skulle vinna så mycket genom att slopa den nuvarande tidsbegränsningen för självrättelse i fall som avses nu (två veckor från utmälningsförrätlningen). Frågan har också samband med gäldenärens möjlighet att vinna ändring efler besvär. På den punkten anser Jag att, liksom enligl gällande rätt, besvär av sökanden eller gälde­nären över sakutmätning bör kunna anföras inom tre veckor från delgiv­ning av utmätningsbeslutet. Kronofogdemyndigheten bör inle lämpligen kunna själv rätta utmätning, som inte kan ändras av överinstansen.

På grund av det sagda anser Jag all rättelse i fall som avses nu inle bör kunna ske utan tidsbegränsning. Det kan emellertid övervägas alt, som några remissinstanser har förordat, något förlänga den nuvarande tiden om två veckor från förrättningen. Om gäldenären inte får till stånd själv­rältelse, är det dock lämpligt att någon ytterligare lid slår till buds för att anföra besvär. Den tid inom vilken självrältelse kan äga rum bör därför vara kortare än besvärsliden. Man kan tänka sig att tidsfristen på samma sätt som besvärstiden räknas från delgivning av uimätningsbeslutet och inte från dagen för beslutet. Härigenom skulle tidsfristen förlängas i fall då del dröjer med delgivning av beslutet, samtidigt som gäldenären alltid skulle ha ytterligare en vecka på sig att anföra besvär. Man skulle dock sannolikt inle vinna mycket med en sådan lösning. Dessutom är det enklare, bl.a. för rättelse i samband med kronofogdemyndighetens granskningsverksamhet, om tiden räknas från utmätningsbeslutet. Det kan då genast fastställas hur länge möjligheten till självrältelse står till buds. Den granskning som förutsätts ske inom kronofogdemyndigheten torde hinnas med inom tvåveckorstiden. På grund härav godtar jag beredningens förslag att den nuvarande tidsbegränsningen om två veckor från uimät­ningsbeslutet skall behållas för självrältelse i andra fall än då egendomen tillhörde tredje man.

 

Prop. 1980/81:8                                          Föredraganden: Allmän motivering  164

Beredningen har föreslagit del undantaget från nämnda tidsbegränsning att självrättelse skall få vidtas senare, om besvär har anförts över utmät­ningen. På den punkten anser jag emellertid all flera skäl talar mol bered­ningens förslag. Om del i andra fall än då egendomen visas tillhöra tredje man föreligger anledning till självrältelse, torde den som regel kunna ske inom tvåveckorstiden vid den granskning som kronofogde företar självmant eller efter begäran av gäldenären eller annan. Det kan därför antas att kronofogdemyndigheten endast undantagsvis skulle finna anledning att i faU som avses nu vidta självrättelse på grund av anförda besvär. Någol större praktiskt behov av att självrättelse skall kunna äga rum när besvär har anförts föreligger därför inte. För att en sådan vidgad befogenhet till självrältelse skulle tillgodose syftet att begränsa tillström­ningen av mål lill hovrätterna borde besvärshandlingama inte sändas vidare lill hovrätten, om klaganden blir tillgodosedd genom självrättelse. Mot en sådan ordning, som också har föreslagits av beredningen, kan emellertid riktas avgörande invändningar. Frågan behandlas närmare i det följande. Jag kan sålunda inte godta beredningens förslag att självrättelse i fall som avses nu skall få äga rum efler tvåveckorstidens utgång när besvär har anförts över utmätningen.

I fråga om beslut om utmätning av lön o.d. eller om införsel bör krono­fogdemyndigheten, som beredningen har föreslagit, ha samma befogenhet som f.n. alt själv ändra beslutet. Sådan ändring kan äga rum såväl då beslutet från början var orikligt som då förhållandena har förändrats efter beslutets meddelande. Ändringsbeslutet får i princip avse endast belopp som tas ut i framliden. Hinder föreligger dock inte mot att ändringen, när skäl därtill finns, får omfatta även belopp som redan har innehållits men ännu inte har redovisats tUl borgenären. Däremot kan kronofogdemyn­digheten inte förordna om ändring beträffande belopp som redan har redo-visals.

När det gäller kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd kan inte f.n. utmät­ningsmannen själv ändra åtgärd genom vilken beslutet- har verkställts. Enligt beredningens förslag skall kronofogdemyndigheten kunna häva säkerhetsåtgärd bl.a. om det befinns att åtgärden inle hade bort äga rum. Bestämmelsen bör ses mot bakgrund av alt förordnande om handräckning enligt beredningens förslag skall ankomma på kronofogdemyndigheten. Jag har däremot förordat att befogenheten att förordna om handräckning skall åvila tingsrätt. 1 fråga om kvarstad för fordran bör kronofogdemyn­digheten få möjlighel alt även själv rätta begångna felaktigheter. Det synes lämpligt all bestämmelserna om självrättelse av utmätning får mot­svarande tillämpning beträffande kvarstad för fordran. 1 fråga om annan säkerhetsåtgärd torde inte finnas behov av möjlighel till självrättelse.

Beredningen har utgått från att kronofogdemyndigheten i viss utsträck­ning själv kan ändra beslut och ätgärder även när befogenheten inte är särskilt angiven i balken. Beredningens uttalanden i frågan synes ha delvis

 

Prop. 1980/81:8                                 Föredraganden: Allmän motivering  165

missuppfattats av de krifiska remissinstansema. Kronofogdemyndighets verksamhet är, till skillnad från verksamheten vid domstolar och andra rent beslutande myndigheter, i första hand av praktisk natur. Av verksam­hetens beskaffenhet följer all meddelade beslut och vidtagna åtgärder i viss utsträckning kan ändras av myndigheten själv. Detta gäller närmast beslut och åtgärder utan direkt materiell betydelse för part eller annan. Som exempel kan nämnas följande.

Om uimätningsgäldenär har kallals att inställa sig tiU förhör angående sina tillgångar men risk visas föreligga att han skaffar undan utmät­ningsbar egendom, kan kronofogdemyndigheten instäUa förhöret och omedelbart hålla ulmätningsförrältning. Utsatt förrättning för verkstäl­lighet kan vid behov inställas och i stäUet sällas ut till annan tidpunkt. När utmätt lösöre har kvarlämnats hos gäldenären, är kronofogdemyndigheten oförhindrad att i stället la egendomen i förvar, om det anses påkallat. Kan kungörande av auktion inte anses tillräckligt effektivt, kan krono­fogdemyndigheten inställa auktionen och sätta ut ny auktion tUl senare tillfälle. Har kronofogdemyndigheten beslutat att sälja utmätt egendom på auktion men visar det sig senare alt underhandsförsäljning kommer att ge bättre resultat, kan myndigheten ändra mening och i stäUet föranstalta om att sälja egendomen under hand. Det förhållandet att kronofogdemyn­digheten inte har funnit anledning att begära förskott på förrättnings­kostnaden av den som söker verkställighet hindrar inte att myndigheten senare under målels handläggning begär sådant förskott. Har krono­fogdemyndigheten avslagit begäran om anstånd med exekutiv försäljning eller begäran om undantag från förbud att förfoga över utmätt fast egendom, kan myndigheten bifalla ny ansökan i saken från samma person om anledning föreligger därtUl.

Kronofogdemyndigheten har redan fn. befogenhet att själv ändra beslut och åtgärder av det slag som avses nu. Det synes varken lämpligt eller möjligt att reglera denna befogenhet i UB. Det torde inte heller behöva befaras att nägra praktiska problem skall uppstå tiU följd av att befogenheten inte är lagreglerad. Beträffande gränsdragningen mot beslut och åtgärder som inte får ändras av kronofogdemyndigheten på gmnd av nämnda oreglerade befogenhet vill jag framhåUa att principen bör vara att beslut eller åtgärd, som kan anses ha skapat en rätt eller annat anspråk för part, inte fär bli föremål för självrättelse ulan slöd av bestämmelse i balken. Del är sålunda uppenbart att kronofogdemyndigheten inte själv får rätta beslut om utmätning i vidare omfattning än som anges i bestäm­melsema därom. Exekutiv försäljning kan inte hävas och beslut om för­delning eller utbetalning av medel kan inte ändras av kronofogdemyn­digheten själv. Inte heller verkställighet av annan förpliktelse än betal­ningsskyldighet skall i princip kunna bli föremål för självrättelse.

En situation som skiljer sig från de hittiUs behandlade föreligger om förrättningsmannen inte företar begärd verkstäUighet, t.ex. om han i mål

 

Pr      1980/81*8                                        Föredraganden: Allmän motivering    166

om utmätning anser att viss egendom tUlhör tredje man eller ingår i gälde­närens beneficium eller om han i mål om annan verkstäUighet för sin del finner att hinder föreligger mot verkställigheten. Det kan då inträffa att kronofogden vid sin granskning av förrättningsmannens tUlämpning eUer efler påpekande frän sökanden finner att verkstäUighet rätteligen borde ha skett. Fråga uppkommer då om kronofogden kan förordna att verkstäl­lighet skall äga rum. Som har nämnts tidigare är sökanden oförhindrad alt göra ny ansökan i saken. Frågan gäUer därför närmast om han, för alt få liU stånd verkstäUighet, skaU nödgas göra ny ansökan, vUkel bl.a. medför ny utsökningsavgift, eller eventueUt behöva anföra besvär tUl hovrätten. Något hinder bör dock inte föreligga mot att kronofogdemyndigheten ändrar mening och i samma mäl företar verkställighet. Detta bör emellertid endast få ske i nära anslutning fill det tidigare beslutet att vägra verkstäl­lighet.

Som har framhållits i det föregående är det lämpligt att vid varje krono­fogdemyndighet en kronofogde eller vid behov flera fortlöpande följer lägre tjänstemäns tUlämpning genom granskning av deras handläggning. Kronofogdemyndigheten bör självmant kunna vidta rättelse om anledning därtill yppas vid sådan granskning eller på annat sätt. Självrältelse bör också kunna äga rum efler begäran eller påpekande av part eller annan. Befogenheten bör vara förbehåUen kronofogde.

Som framgår av det föregående bör någon särskild tidsbegränsning inte gäUa när självrältelse är tilläten, frånsett rättelse av utmätning eller kvarstad i annat fall än då egendomen tillhör tredje man. Härav följer alt möjligheten lill självrältelse i och för sig stär öppen även när besvär har anförts. Vidare kan i fall då möjligheten till självrättelse av utmätning eller kvarstad är tidsbegränsad besvär komma alt anföras innan tiden för rättelse har gått till ända. Enligt beredningens förslag skall krono­fogdemyndigheten, som skall tUlställas besvärshandlingama, självmant kunna vidta självrältelse med anledning av besvären när sådan åtgärd är tillåten. Några remissinstanser har ansett det olämpligt all rättelse sker med anledning av anförda besvär.

Enligl min mening saknas dock anledning att frånta kronofogdemyn­
digheten befogenheten alt själv rätta sina beslut och åtgärder enbart därför
all beslutet eller åtgärden har överklagats. Förfarandet blir enklare och
smidigare om kronofogdemyndigheten själv kan vidta rättelse i fall då
besvärshandlingama ger anledning lill det. Redan f n. förekommer att
utmätningsmannen själv ändrar eller rättar ett överklagat beslut. Delta är
vanligt särskilt beträffande beslut om införsel,  när nya eller tidigare            '

okända uppgifter lämnas först i besvärsinlagan. Ibland kan också vara angeläget att en klagande, som har fog för sin talan, omedelbart kommer fill sin rätt. Om självrältelse i övrigt är tUlåten bör sådan därför kunna ske även när besvär har anförts. Anledning saknas anta alt kronofogde­myndigheterna skall vidta självrätlelse utan tillräckliga skäl när besvär har

 

Prop. 1980/81:8                                         Föredraganden: AUmän motivering    167

anförts. Om kronofogdemyndigheten tidigare har prövat begäran om rättelse, torde det i praktiken sällan bli aktuellt att vidta rättelse med anledning av anförda besvär, såvida inte nytt material av betydelse har tillförts målet. Sedan kronofogdemyndigheten har vidarebefordrat hand­lingarna till hovrätten och saken alltså har kommit under hovrättens prövning, bör kronofogdemyndigheten avstå från att vidta rättelse även om skäl därtiU skulle anses föreligga. Någon uttrycklig föreskrift härom torde inte behövas.

Beredningen har emeUertid gått ell steg längre och föreslagit alt krono­fogdemyndigheten inte skall vidarebefordra besvärshandlingarna fill hov­rätten, om klaganden blir tiUgodosedd genom självrältelse eller om han återkallar sin talan. Det innebär att saken i sädant fall över huvud inte skall komma under hovrättens prövning. Mol en sådan ordning kan emel­lertid enligt min mening anföras principiella betänkligheter. När någon har anfört besvär lill hovrätten, synes inte lämpligt att denna håUs helt utanför målet. Hovrätten bör få tillfälle att ta ställning lill huruvida klaganden har blivit tillgodosedd och, om så kan anses vara förhållandet, avskriva målet och pröva eventuella kostnadsfrågor i besvärsmälet. Ibland torde det f.ö. kunna vara svårt alt avgöra om klaganden har tillgodoselts helt, t.ex. om han i mål om införsel har yrkat höjning av förbehållsbeloppet utan att ange något visst belopp eller om han i annat fall inte har angelt ett lill belopp eller på annat sätt preciserat yrkande. Det är knappast lämpligt att krono­fogdemyndigheten hör efter med klaganden om denne anser sig tillgodo­sedd eller upplyser om möjligheten att återkalla besvären. Detta skulle lätt kunna uppfattas av klaganden som en påtryckning att avstå från att fullfölja besvärsialan.

Man kan inte heller räkna med att kronofogdemyndigheten skall i någon avsevärd utsträckning föranstalta om rättelse med anledning av vad som anförs i besvärshandlingama. Det torde inte heller åsamka hovrätterna så mycket arbete att i ett antal mål konstatera att klaganden har blivit tillgodosedd och pröva eventuella kostnadsfrågor. Jag vill erinra om att när talan har fullföljts mot tingsrätts dom eller beslut handlingarna skall, även om klaganden återkallar sin fullföljda talan innan handlingarna har hunnit sändas till hovrätten, tillställas hovrätten som har att pröva återkallelsen. 1 enlighet med det anförda förordar Jag att besvär i utsökningsmål alltid skall komma under hovrättens prövning, även om klaganden kan anses ha blivit tillgodosedd genom självrältelse av kronofogdemyndigheten eller har återkallat sin lalan.

En utväg alt minska tillströmningen av besvärsmål till hovrätterna ulöver de som har nämnts tidigare skulle vara att uppstäUa förbud mot besvär till hovrätten innan den som är missnöjd med beslut eller åtgärd har utnyttjal möjligheten att hos kronofogdemyndigheten begära ändring eller rättelse, när sådan kan ske. En sådan lösning möter emellertid vissa tekniska   svårigheter.   Man   skulle   dessutom   sannolikt   inte   vinna   så

 

Prop. 1980/81:8                                Föredraganden: Allmän motivering    168

mycket. Redan f n. skall i samband med beslut om utmätning eUer om införsel lämnas underrättelse om att den som är missnöjd med beslutet kan begära rättelse resp. ändring hos utmätningsmannen. Det är enligt min mening lämpligt att möjligheten att begära självrättelse ytteriigare under­stryks i motsvarande underrättelser i framtiden. Underrättelserna bör utformas på sådant sätt att den som är missnöjd i första hand uppmanas att söka rättelse hos kronofogdemyndigheten.

Vissa frågor rörande den närmare innebörden av bestämmelserna om självrättelse tas upp i samband med behandlingen av de särskilda besläm-mslserna.

Kronofogdemyndigheten bör också själv kunna rätta beslut, som tUl följd av skrivfel, räknefel eller annat sådant förbiseende innehåller uppenbar oriktighet. Sådan rättelse bör kunna äga mm även sedan målet har avslutats.

Liksom f.n. bör kronofogdemyndigheten, vid sidan av möjligheten tUl självrältelse i enlighet med vad som har anförts i det föregående, med sökandens medgivande kunna häva utmätning och annat beslut eller åtgärd eller på annat sätt ändra beslutet eller åtgärden till svarandens fördel. Vissa begränsningar måste emellertid gälla, bl.a. med hänsyn tUl tredje mans rätt. Ändring bör kunna äga mm även när sökandens med­givande lämnas i förklaring över anförda besvär. I allmänna mål kan kronofogdemyndigheten i egenskap av representant för staten (resp. kommun) utan vidare häva beslut eller åtgärd eller vidta annan ändring däri till svarandens fördel, i den mån kronofogdemyndigheten i instmkfion eller på annat sätt kan anses vara bemyndigad därtUl.

Kronofogdemyndigheten skall också häva utmätning eller annan verkställighet i vissa andra fall än som har behandlats i det föregående, t.ex. om den exekutionsfitel som ligger till gmnd för verkställigheten undanröjs eller om gäldenären fuUgör sin betalningsskyldighet innan utmätt egendom har sålts. Sådana fall utgör dock inte självrättelse i den mening som avses här.

5.5   Lagtekniska frågor

Beredningens förslag till UB är så disponerat att 1 och 2 kap. innehåller regler om exekutionsväsendet och vissa andra gemensamma bestäm­melser, medan verkstäUighet regleras i 3-16 kap. och handräckning i 17 kap. I de båda avslutande kapitlen meddelas gemensamma bestämmelser av processuell natur, i 18 kap. om kostnader i utsökningsmål och i 19 kap. om förfarandet hos kronofogdemyndigheten och om klagan i utsök­ningsmål. Systematiken i förslaget har i allmänhet godtagits vid remiss­behandlingen. Ell par remissinstanser har dock varit kritiska mot att regler av allmän karaktär meddelas både i början och i slutet av balken.

Enligt min mening är den föreslagna dispositionen av det omfattande

 

Prop. 1980/81:8                                         Föredraganden: Allmän motivering    169

lagmaterialet logisk och ändamålsenlig. Balken får sålunda anses så över­skådlig som man rimligen kan begära. Jag kan därför i huvudsak godta den föreslagna systematiken. Det kan erinras om att uppgiften att förordna om handräckning enligt departementsförslaget inte skall ankomma på krono­fogdemyndigheterna (se avsnitt 5.2.4). På gmnd härav utgår ett kapitel. Nämnda ståndpunkt får även konsekvenser för en del andra bestämmelser i balken.

I fråga om de bestämmelser som är gemensamma för olika former av verkställighet bör emellertid enligt min mening väljas en någol annorlunda disposifion än i beredningens förslag. 1 delta återfinns sådana bestäm­melser i såväl balkens inledande som dess avslutande kapitel, nämligen i 1 och 2 kap. samt i 18 och 19 kap. Tanken bakom denna uppdelning synes ha varit att i de inledande kapitlen bör finnas de föreskrifter som läsaren behöver känna till för att rätt förstå innebörden av de egentliga bestän--melserna om verkställighet (och handräckning) i de följande kapitlen, medan gemensamma föreskrifter om själva förfarandet hos krono­fogdemyndigheten bör placeras efter de bestämmelser som reglerar olika former av verkställighet (och handräckning). Även om denna ståndpunkt har vissa skäl för sig, synes en sådan uppdelning av bestämmelser av allmän karaktär försvåra överskädligheten av lagmaterialet. Uppdelningen av de gemensamma bestämmelserna har bl.a. lett tUl att i beredningens förslag återfinns bestämmelser om Jäv mot förrättningsman dels i 1 kap. 4 8 och dels i 19 kap. 7 8. Vidare har regler om ställföreträdare och om ombud för och biträde ål part tagits upp både i 2 kap. 6 § och i 19 kap. 4 8.

Enligt min mening blir balken mera överskådlig och de enskilda bestäm­melserna lättare att förslå, om huvuddelen av de gemensamma föreskrif­terna förs samman till de inledande kapitlen i balken. Det avsnitt som handlar om kostnader i utsökningsmål bör dock tas upp i slutet av balken.

Beredningens förslag är inle indelat i särskilda avdelningar. Jag har övervägt att föreslå en sådan indelning. Med hänsyn bl.a. till all det särskilda kapitlet om handräckning faller bort synes delta dock inte behövligt.

I beredningens förslag har införselkapitlet (4 kap.) placerats före bestämmelsema om utmätning (5-15 kap.). Till stöd för en sådan ordning kan, förutom tekniska skäl, anföras att införsel har blivit en alltmera bety­delsefull exekutionsform. Införsel förekommer sålunda i mycket stor utsträckning, särskilt för uttagande av underhåUsbidrag men även för indrivning av skatter, böter o.d. Utmätning måste emellertid anses utgöra den primära verkställighelsformen i fräga om betalningsskyldighet. Medan införsel slår till buds endast för vissa typer av fordringar och kan äga rum endast i vissa särskilda tillgångar, står utmätning öppen för fordringar av alla slag och genom utmätning kan i princip all slags egendom som tillhör gäldenären tas i anspråk. Även utmätning av lön och liknande förmåner kan äga rum för fordringar av alla slag. Utmätningsinstilutel är också mera

 

Prop. 1980/81:8                                Föredraganden: Allmän motivering    170

dominerande, bl.a. så till vida att del kräver en avsevärt utförligare reglering än införsel. Införsel kan dessutom betraktas som en specialform av utmätning. Mot bakgmnd härav ter det sig mest naturligt och logiskt att utmätning behandlas före införsel.

En remissinstans har vänt sig mot att skepp och luftfartyg genomgående nämns före fast egendom i beredningens förslag och har ifrågasatt om inte ordningen bör vara den motsatta. Del skulle bl.a. medföra att ordningen mellan kapitlen om exekutiv försäljning av sådan egendom skulle kastas om. Enligt min mening är del emellertid naturligt att nämna lös egendom före fast egendom. Påpekas bör ocksä att bestämmelser som uttryckligen gäller både lös och fast egendom närmast avser utmätning och att vid utmätning lös egendom i princip skall tas i anspråk före fast egendom. Jag finner därför inte skäl att frångå den av beredningen föreslagna ordningen mellan skepp och luftfartyg samt fast egendom, även om exekution i fast egendom naturligtvis är mycket vanligare än exekution i skepp och luft­fartyg.

Ett par remissinstanser har ställt sig kritiska till att flera bestämmelser i beredningens förslag överlämnar åt kronofogdemyndigheten att bedöma huruvida viss åtgärd skall vidtas eller inte. För att tillämpningen inte skall bli alltför stelbent är det emellertid nödvändigt att i en del fall överlåta åt kronofogdemyndigheten att med hänsyn lill omständigheterna i det särskilda fallet bedöma huruvida skäl föreligger att vidta aktuell åtgärd. Sådana bestämmelser kan i allmänhet inle antas vålla slörre svårigheter för kronofogdemyndigheterna. Dessa är väl skickade all avgöra sådana frågor och motiven lämnar ofta god vägledning för bedömningen. Vid ut­arbetande av departementsförslaget har emellertid strävats efter att i gör­ligaste mån begränsa bestämmelser av denna typ. Beträffande vissa av de aktuella bestämmelsema får senare övervägas om verkställighetsföre­skrifter bör meddelas av regeringen. Vid behov kan också RSV i egenskap av centralmyndighet meddela närmare anvisningar.

Beredningen har lämnat utförlig motivering fill föreslagna bestämmelser. Därvid behandlas också åtskiUiga lillämpningsfrågor. Beredningens motiv redovisas i del följande i anslutning tiU aktuella bestämmelser i departe­mentsförslaget. I den mån departementsförslaget överensstämmer med be­redningens förslag ansluter jag mig, även om det inte sägs uttryckligen i vaije särskilt fall, också till beredningens uttalanden om bestämmelsernas närmare innebörd, såvida inle annat anges eller följer av sammanhanget.

5.6    Ikraftträdande m.m.

Bestämmelser om ikraftträdande av UB saml övergångsbestämmelser och följdändringar i andra lagar avser jag att ta upp senare i en särskild lagrådsremiss. Arbete på en sådan remiss pågår f.n. i justitiedeparte­mentet. Såvitt kan bedömas nu bör UB träda i kraft den I januari 1981.

 

Prop. 1980/81:8                                                     Specialmotivering    171

UB bör i åtskilliga hänseenden kompletteras med verkstäUighetsföre­skrifter som meddelas av regeringen, på samma sätt som f.n. UL och införsellagen kompletteras av USK saml SfL, LfL och FfL kompletteras av särskilda förordningar om exekution i registrerat skepp m.m., i luft­fartyg m.m. resp. i fast egendom. Jag förutsätter också att RSV i sin egenskap av centralmyndighet för administration av exekutionsväsendet utarbetar anvisningar och fastställer formulär i den utsträckning del är behövligt.

Som framgår av det föregäende läggs genom UB åtskilliga nya uppgifter på kronofogdemyndighetema. Detta gäller inle bara exekutiv försäljning av fast egendom och vissa andra frågor som f.n. ankommer på över­exekutor ulan också flera uppgifter som saknar motsvarighet i gällande rätt. De nya uppgifterna är delvis av kvalificerad beskaffenhet. UB kommer att ställa stora krav på kronofogdemyndigheterna. Det är angeläget att berörd personal ges behövlig utbildning på området i god tid före ikraftträdandet av de nya bestämmelsema. Det ankommer i första hand på RSV alt svara för utbildningen. Ocksä hovrättema kommer med förslaget att få avsevärt ökad befattning med utsökningsmål.

5.7    Upprättat lagförslag

1 enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

utsökningsbalk.

Förslaget bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.

6   Motivering till de särskilda kapitlen

Innan jag går närmare in på bestämmelserna i departementsförslaget skall jag lämna en översikUig redogörelse för det viktigaste av innehåUet i de olika kapitlen.

1     / kap. ges bestämmelser om UB:s tillämpningsområde (1 och 2 88) och
om den myndighet som har att handlägga utsökningsmål, dvs. kronofogde­
myndigheten (3-5 88). Där anges vidare vad som avses med beteckningar­
na enskilt mål och allmänt mål (6 8). I kapitlet meddelas också vissa ge­
mensamma föreskrifter beträffande fillämpningen av bestämmelser i bal­
ken som rör fartyg, luftfartyg och fast egendom (8-12 88).

2 kap. i departementsförslaget innehåller bestämmelser om förfaran­
det hos kronofogdemyndigheten, vilka är gemensamma för alla verk-
slällighetsformer. Där regleras tUl en början ansökan och vad som har
samband därmed (1-9 §§). Ansökan skall kunna göras muntligen
eller skriftligen (1 8). Bestämmelser föresläs bl.a. om handlingar
som skall ges in av sökanden (2 §) och om förfarandet när ansökan
har gjorts hos kronofogdemyndighet som inle är behörig eller när ansökan

 

Prop. 1980/81:8                                                     Specialmotivering    172

är bristfällig (4 och 5 88). I fråga om parts behörighet och ställföreträdare eller ombud för och biträde åt piu-t hänvisas med vissa förbehåU tUl RB:s bestämmelser (6 8). Detsamma gäller frågan när handling skall anses inkommen fill kronofogdemyndigheten och översättning av handling (7 och 8 88). Även laga förfall uppmärksammas (9 8). Enligt departements­förslaget skall kronofogdemyndigheten kunna hålla förhör med svaranden och i viss utsträckning även med tredje man (10-14 88). Bestämmelser meddelas bl.a. om vite och hämtning för att framtvinga instäUelse. För att tvinga fram upplysningar i mål om utmätning eller kvarstad för fordran eller för att få tUl stånd verkställighet av annan förpliktelse än betalnings­skyldighet föresläs kronofogdemyndigheten få befogenhet att förelägga vite (15 8). Under särskilda fömtsättningar skall en tredskande gäldenär eller iredje man kunna häktas av domstol (16 8). I samband härmed föresläs bestämmelser i den principieUt och praktiskt vikfiga frågan i vad män kronofogdemyndigheten får bereda sig tUlträde till bostad m.m. och i vad mån fysiskt våld och liknande tvång får användas vid exekutiv förrätt­ning (17 8).

2 kap. innehåller vidare vissa föreskrifter rörande kronofogdemyndig­hetens beslut (18-20 88), bl.a. om motivering och självrältelse och om att sådant beslut i princip länder till efterrättelse genast. Med beslut likställs i princip åtgärd av myndigheten (21 8). En del processuella bestämmelser meddelas angående fördelningstvisl som kronofogdemyndigheten själv prövar (22 och 23 88). I kapitlet föreslås också föreskrifter om säkerhet som skall stäUas i utsökningsmål (25-27 88) samt om beräknande av fordran som inte är förfallen och om ränta när lyfta medel skall betalas tUlbaka (28 och 29 85).

Även 3 kap. innehåller för alla former av verkställighet gemensamma bestämmelser, nämligen om exekutionstitlar. Kapitlet inleds med en katalog över exekutionstitlarna (1 8). Där nämns först domstols dom, varmed jämställs bl.a. utslag eller beslut. Förvaltningsdomstols dom eller beslut omfattas ulan vidare härav. Vidare kan verkstäUighet äga rum av stadfäst förlikning, utslag eller beslut i lagsökningsmål, skiljedom och skriftlig förbindelse angående underhåUsbidrag. Även förvaltningsmyndig­hets beslut får föranleda verkställighet, dock endast när det är medgivet enligt särskild bestämmelse. Ocksä andra handlingar än de nu nämnda förutsätts kunna med stöd av särskilda föreskrifter ligga tiU grund för verkstäUighet. I kapitlet anges de närmare fömtsättningar under vilka olika exekutionstitlar får verkställas (3-20 88). Därvid skiljs mellan domar och beslut som har vunnit laga kraft och sådana som inte har vunnit laga kraft när verkstäUighet skall äga mm (3-11 88). Kapitlet innehåUer också bestämmelser om invändningar som svaranden kan göra mot sökt verkstäl­lighet, t.ex. alt han har fullgjort ålagd förpliktelse (21 §). Om exekutions­titel upphävs, skall verkstäUigheten avbrytas och vidtagna åtgärder i princip återgå. Föreskrifter häromi ges också i kapitlet (22 8).

 

Prop. 1980/81:8                                                     Specialmotivering    173

Med4 kap. inleds den del av UB som behandlar utmätning (4-14 kap.). 4 kap. innehåUer bestämmelser om själva utmätningen liU skillnad från för­säljning och redovisning. Frågan om undantag från utmätning och om säkerstäUande av utmätning regleras dock i de närmast efterföljande kapifien. Kapitlet inleds med vissa allmänna bestämmelser, som bl.a. anger att utmätning får användas för uttagande av alla slags fordringar och att genom utmätning får tas i anspråk i princip all slags egendom (1 -3 88). Bestämmelserna om utmälningsordningen och vissa andra förutsättningar för utmätning (4-6 88) överensstämmer i huvudsak med vad som gäller f.n. Som villkor för utmätning av lös egendom föreslås generellt att egendomen är tillgänglig vid förrättning eller att den ändå kan identifieras och alt hinder inle kan antas möta alt säkerställa utmätningen (7 §). Av bestämmelsen följer att lösöre och löpande skuldebrev eller annat presenlationspapper kan utmätas ulan alt egendomen resp. handlingen är fillgänglig för förrättningsmannen.

Beträffande behörig kronofogdemyndighet, underrättelse till gäldenären och förfarandet i övrigt (8-13 88) föreslås bestämmelser som till stor del överensstämmer med vad som redan gäller. 1 fråga om tid för utmätning föreslås dock inle någon särskild tidsfrist utan endast att utmätning skall ske så snart som möjligt (10 S). Departementsförslaget utgär från att för­rättning inte längre skall rutinmässigt hållas i gäldenärens bostad. I stället skall uppgifter angående utmätningsbara tillgångar i första hand inhämtas från gäldenären eller genom undersökning i register m.m. En uttrycklig regel tas upp om kronofogdemyndighetens skyldighet att efterforska utmätningsbar egendom (9 8). Gäldenären föreslås bli skyldig att lämna uppgifter om sina tillgångar och all bekräfta uppgifterna under straff­ansvar (14 §). 1 följd härav anses lagen om ulmälningsed kunna avskaffas. Upplysningsplikt föreslås även för tredje man såvitt avser mellanhavande mellan honom och gäldenären (15 S).

1 fråga om förhållandet till tredje man föreslås i 4 kap. en i väsentliga delar ny reglering (17-26 SS). Det anges en del fall i vilka gäldenären på gmnd av besittning eller registrering får presumeras vara ägare till lös eller fast egendom. I fråga om makar eller andra som varaktigt sammanbor föreslås att lös egendom i deras gemensamma besittning skaU presumeras tillhöra dem med samäganderätt (19 S). Bestämmelserna härom komplet­teras med föreskrifter i 8 kap., som medger att hela egendomen under vissa fömtsättningar säljs exekutivt. I fall dä del inle är möjligt att på något yttre faktum grunda en presumtion om äganderätt och det inte heller eljest framgår att egendomen tillhör gäldenären föreslås att egendomen får utmätas med förbehåll om tredje mans rätt, under förutsättning alt sannolika skäl föreligger för att egendomen tUlhör gäldenären. När egendom har utmätts trots all tredje man gör gällande att egendomen tillhör honom, skall kronofogdemyndigheten i allmänhet förelägga iredje mannen att väcka lalan vid domstol vid påföljd att han förlorar sin rätt

 

Prop. 1980/81:8                                                     Specialmotivering    174

mot utmätningssökanden (20 och 25 88). I fall då utmätning har skett med förbehåU för tredje mans rätt skall föreläggande i stäUel meddelas sökanden (21 8). Föreläggande att väcka talan vid domstol föreslås också kunna meddelas i fråga om utmätt fordrans eller rättighets bestånd (22 8).

Liksom f.n. skall domstols beslut, varigenom fordran har fastsläUts att utgå med särskild förmånsrätt i fast egendom, medföra att egendomen skall anses utmätt (27 8). Detsamma föreslås gäUa registrerat skepp och registrerat luftfartyg. När det gäUer rättsverkningarna av utmätning föreslås generella regler om de inskränkningar som utmätningsbeslut medför i gäldenärens förfoganderätt (29 8). Principen är att gäldenären inte får förfoga över utmätt egendom tiU skada för sökanden. Förmånsrätt på grund av utmätning föreslås i allmänhet inträda i och med utmätnings­beslutet (30 8). I fråga om skepp eller luftfartyg som är registrerat här i riket och fast egendom skaU förmånsrätten dock inte inträda förrän ärende angående anteckning om utmätningen tas upp på inskrivningsdag. Förslaget uppmärksammar också behovet av åtgärder beträffande utmätt egendom för att den rätt som sökanden har vunnit skall tas tiU vara (31 8). Kronofogdemyndigheten föreslås få i princip samma befogenheter som annars tillkommer egendomens iigare. Självrättelse av utmätning regleras på i huvudsak samma sätt som f n. (33-35 88). Sådan rättelse föresläs emellertid kunna vidtas även beträffande fast egendom och i fall dä den utmätta egendomen visas tillhöra tredje man skaU självrättelse kunna vidtas utan särskild tidsbegränsning.

I 5 kap. ges bestämmelser om beneficium och andra undantag frän utmätning. Kapifiet överensstämmer i allt väsentligt med nuvarande regler på området. I fråga om skadestånd med anledning av personskada, frihets­berövande m.m. föreslås dock en viss utvidgning av utmätningsfriheten, nämligen beträffande tid efter det att skadeståndet har betalats ut (7 §).

6 kap. behandlar frågan om säkerstäUande av utmätning, dvs. vilka åtgärder som efter beslut om utmätning skall vidtas beträffande själva egendomen. Där anges i fråga om olika slag av egendom de åtgärder som kronofogdemyndigheten har all vidta, såsom omhändertagande av egen­domen, underrättelse tiU sekundogäldenär etc. (2-11 88). Beträffande lösöre föreslås kronofogdemyndigheten kunna i viss utsträckning avstå från att vidta någon åtgärd (4 8). När det gäller fordran eller rättighet som grundas på presenlationspapper föreslås som ett alternafiv fill handlingens omhändertagande i fall då det kan antas att denna undanhåUs eller har förkommit att förbud skaU meddelas sekundogäldenär eller motsvarande att fullgöra sin förpUktelse (2 8). Härav följer att sädan fordran eller rättighet i nämnda fall fär utmätas trots att utmätningen inte kan säker­stäUas genom handlingens omhändertagande. Vad nu har sagts gäUer även när pantbrev eller skuldebrev som är intecknat i luftfartyg skall utmätas hos den inlecknade egendomens ägare. Utmätt lösöre som lämnas kvar hos gäldenären föreslås få nyttjas av denne, om inte kronofogdemyn-

 

Prop. 1980/81:8                                                    Specialmotivering    175

dighelen beslutar annat (4 8). Förutom de åtgärder som vidtas med själva egendomen skall denna beskrivas och värderas (9 8). Liksom f n. föreslås kronofogdemyndigheten vid behov kunna säkerställa utmätning av lös egendom genom provisorisk åtgärd (12 8). I fråga om åtgärder efter utmätning av fast egendom hänvisas i huvudsak lill kapitlet om exekufiv försäljning av sådan egendom (13 och 14 88).

I 7 kap. i departementsförslaget behandlas utmätning av lön och liknande förmåner. Kapifiet överensstämmer i huvudsak med nuvarande regler om sådan utmätning. Fömtsättningama för löneutmätning har dock jämkats någol. Sålunda har det särskilda vUlkor som består i att löne­utmätning inte får äga rum, om det med skäl kan antas att gäldenären har gjort vad han har förmått för aU betala skulden, utgått. Den längsta tid under vilken löneutmälning i normala fall får pågå ulan gäldenärens med­givande föreslås bli utsträckt fiU sex månader per år (5 8). En bestämmelse föreslås för det faUet att gäldenären arbetar hos make eller annan utan synlig lön eller mol så låg ersättning att inte något kan tas i anspråk (18 8). Förslaget innebär att kronofogdemyndigheten, i enlighet med vad som f n. gäller vid införsel, kan ålägga arbetsgivaren all utge så myckel som hade kunnat las ut, om skälig lön hade utgått.

Med 8 kap. inleds de kapitel i UB som reglerar försäljning av utmätt egendom. I 8 kap. meddelas allmänna bestämmelser om exekufiv för­säljning, vilka i princip är gemensamma för all slags egendom. Bestäm­melserna gäller i tillämpliga delar även när egendom skall säljas exekutivt under konkurs (I §). Någon bestämd tidsfrist för försäljning av egendom i allmänhet uppställs inte, utan det föreslås endast alt försäljningen skall ske utan onödigt dröjsmål (3 8). Närmare bestämmelser föreslås om olika hinder mot försäljning, bl.a. i fall dä exekutionstiteln inte har vunnii laga kraft eller dä tvist råder om utmätt egendom (4-6 SS). För det fall att andel i viss egendom har utmätts föreslås möjlighet att utvidga försälj­ningen till att avse hela egendomen, under förutsättning alt lagen (1904:48 s. 1) om samäganderäll är tillämplig (8 och 9 88). Vad som efter försälj­ningen belöper på andel i egendomen som inte tillhörde gäldenären skall fillkomma den andelens ägare. Även andra borgenärer än utmätnings­sökanden kan ibland ha anspråk på betalning ur utmätt egendom. Fömt­sättningama för sådan rätt tUl betalning regleras ingående i kapitlet (10-15 88). Kapitiel innehåller också en generell befogenhet för kronofogdemyn­digheten att vid behov ge den som har förvärvat egendom exekufivt hand­räckning för att komma i besittning av egendomen (17 8).

9 kap. innehåller bestämmelser om exekutiv försäljning av lös egendom frånsett registrerat skepp och registrerat luftfartyg. Försäljning skall ske på auktion eller under hand (1 5). Kronofogdemyndigheten får uppdra åt auklionsföretag eller annan alt hålla auktion. Kapitiel innehåller åtskilliga närmare föreskrifter om försäljning på auktion, bl.a. om kungörande och underrättelser, om avvisande av för lågt bud, om betalning av köpeskil-

 

Prop. 1980/81:8                                                    Specialmotivering    176

lingen för inropad egendom, om nytt försäljningsförsök när auktion inte har gett resultat och om ianspråktagande av handpenning när inrop inte har fullföljts (2-7 88). Möjligheten till underhandsförsäljning av utmätt egendom har i departementsförslaget i princip jämställts med försäljning på auktion. Försäljning föreslås skola ske under hand, om det är sannolikt att högre köpeskilling kan uppnås genom en sådan försäljning än genom försäljning på auktion och om försäljning under hand även i övrigt är ändamålsenlig (8 8). Underhandsförsäljning skall föregås av anbudsför­farande.

Särskilda bestämmelser föreslås om försäljning av utmätt egendom som gäldenären innehar under förbehåll om återtaganderätt (9 8). Bestäm­melserna avser i första hand egendom beträffande vilken konsument­kreditlagen eller den föreslagna lagen om avbetalningsköp mellan närings­idkare m.fl. är tiUämplig. Förslaget innebär alt egendomen i allmänhet skall säljas utan förbehåll för avbetalningssäljarens rätt men under villkor alt köpeskillingen förslår till betalning av dennes fordran. Kapitlet inne­håller också bestämmelser om indrivning av utmätt fordran (10-12 88). Bestämmelsema syftar till alt sådan fordran om möjligt skall drivas in i stället för alt säljas. Utmätning av pantbrev i skepp eller fastighet skall enligt förslaget leda till antingen att skeppet resp. fasligheten las i anspråk eller att pantbrevet pantförskrivs fill utmätningssökanden (13 och 14 88). Motsvarande föreslås gälla när skuldebrev som är intecknat i luftfartyg har ulmätts hos luftfartygets ägare (15 8).

110, 11 och 12 kap. meddelas bestämmelser om exekutiv försäljning av registrerat skepp, av registrerat luftfartyg och intecknade reservdelar till luftfartyg resp. av fast egendom. Dessa kapitel överensstämmer i allt väsentligt med de bestämmelser som nu gäller enligt de särskilda lagama om exekutiv försäljning av sådan egendom. Enligt departementsförslaget skall försäljningen dock åvila kronofogdemyndigheten i stället för som f.n. överexekutor.

Det sista ledet i utmälningsförfarandet, nämligen redovisning av influtna medel, behandlas i 13 kap. Enligt huvudregeln skall redovisning ske så snart som möjligt (1 8). Undantag härifrån föreslås bl.a. i fall då influtet belopp är ringa och ytterligare medel kan antas inflyta. När två eller flera sakägare har anspråk på betalning ur medlen, skall fördelning ske. Sammanträde för fördelning skall alltid hällas, när specialobjekt som avses i 10-12 kap. har sålts. I övrigt skall fördelningssammanträde hållas när det är oklart hur medlen skall fördelas (4 S). Det kan inträffa att bevakad fordran eller därmed förenad förmånsrätt är beroende av villkor eller tvistig. Kronofogdemyndigheten skall då avsätta vad som belöper på ford­ringen (7 8). Beträffande tvistig fordran föreslås kronofogdemyndigheten kunna förelägga borgenären att väcka talan i saken vid domstol vid äventyr att han förlorar sin rätt. Under särskilda förutsättningar skall krono­fogdemyndigheten själv kunna pröva sådan tvist. Kapitlet innehåller också

 

Prop. 1980/81:8                                                                   Specialmotivering    Ml

flera andra föreskrifter rörande fördelning (4-6, 8 och 9 SS). Del föreslås också en del särskilda bestämmelser om fördelning när registrerat skepp, registrerat luftfartyg eller fast egendom har sålts (10-12 88).

Borgenär har vid exekution ofta anspråk på betalning inte bara för en kapitalfordran ulan också för ränta, rättegångskostnader m.m. 1 kapitlet föreslås bestämmelser om i vilken ordning avräkning skall ske på olika anspråk (13 S). Kapitiel innehåller även en del närmare bestämmelser rörande utbetalning av medel (14-19 SS). Bl.a. anges en rad fall då hinder föreligger mol utbetalning annat än mot säkerhet, l.ex. då exekutionstiteln inte har vunnii laga kraft eller utmätningen har överklagats (14 §). Vissa föreskrifter meddelas också om skyldighet för borgenär att återstäUa ford­ringsbevis, förete pantbrev m.m. (17 8). 1 samband härmed regleras den situationen att beslut om fördelning eller utbetalning ändras (20 8). Enligl förslaget skall kronofogdemyndigheten dä pä begäran utsöka vad som skall betalas fillbaka. Delsamma föreslås gälla i vissa andra fall.

114 kap. behandlas den verkan som exekutiv försäljning har mot tredje man som var rätt ägare till egendomen. Som huvudregel föreslås all exekutiv försäljning inle ger köparen bättre rätt än frivillig försäljning (I 8). Enligt allmänna regler kan lös egendom i vidsträckt omfattning vara föremål för godtrosförvärv och detsamma skall gälla när egendomen säljs exekutivt. Från nyssnämnda princip föreslås vissa undanlag. Tredje man som har underlåtit att efterkomma föreläggande att väcka talan om ägande­rätten till ulmätt egendom förlorar sin rätt även mol köparen (2 8). Beträf­fande registrerat skepp och fast egendom föreslås ett mera långtgående skydd för köparen (3 8), kompletterat med rätt för tredje mannen lill ersätt­ning av staten (6 8). Kapitlet innehåller ocksä bestämmelser om ersätt­ningsskyldighet för gäldenären och ondtroende borgenär mot köparen när exekutivt såld egendom frångår honom resp. mot tredje mannen när försäljningen medför alt han förlorar sin rätt (4 och 5 §8).

I 15 kap. behandlas införsel i lön och liknande förmåner. Kapifiet överensstämmer i allt väsentligt med nuvarande bestämmelser i införsel­lagen.

I 16 kap. regleras verkställighet av förpliktelse som avser annat än betalningsskyldighet samt av kvarstad och annan säkerhetsåtgärd. Kapifiet inleds med ett avsnitt som rör avhysning (1-9 88). I förslaget ges en allmän bestämmelse om att avhysning skaU genomföras så att skälig hänsyn tas tiU såväl sökandens intresse som svarandens situation (2 8). Beträffande fidsfrist för verkställigheten föreslås att avhysning om möjligt skall ske inom fyra veckor från det att handlingama kom in lill krono­fogdemyndigheten. Svaranden skäll i allmänhet underrättas på förhand och avhysning får ske tidigast en vecka (i vissa fall tvä veckor) frän under­rättelsen (3 8). Kronofogdemyndigheten kan lämna anstånd med avhysning under högst tvä eller, under särskilda förutsättningar, fyra veckor (4 S). Även sökanden kan ge anstånd, men om sådant anstånd

12   Riksdagen 1980181. 1 saml. Nr 8. Del I

 

Prop. 1980/81:8                                                    Specialmotivering    178

varar längre än sex månader från dagen för ansökningen förfaller ansök­ningen (5 8). Kronofogdemyndigheten föreslås få befogenhet att anskaffa transportmedel, hyra utrymme för förvaring och vidta andra liknande åtgärder (6 8). När fråga är om avhysning från annat än bostad skall krono­fogdemyndigheten under vissa fömtsättningar kunna sälja avhyst egendom eller låta förstöra den (7 8).

Beträffande annan verkställighet än avhysning föreslås endast bestäm­melser om behörig kronofogdemyndighet, underrättelse och sättet för verkställighetens genomförande (10-12 SS). 1 det avslutande avsnittet meddelas särskilda bestämmelser om kvarstad (13-16 SS). Beträffande verkställandet av kvarstad för :Fordran föreslås åtskilliga bestämmelser rörande utmätning få motsvarande tillämpning (13 §). Även i fråga om verkan av sådan kvarstad hänvisas delvis till vad som föreslås om utmätning (14 8). Kvarstad för fordran föreslås inte utgöra hinder mot att egendomen utmäts eller beläggs med kvarstad för annan fordran, men i fall då egendomen utmäts för fordran som inte är förenad med särskild förmänsrätt i egendomen, skall denna anses samtidigt utmätt för kvar­stadsborgenärens fordran (15 8). Även kvarstad lill säkerhet för bättre rätt regleras, vilket i huvudsak sker genom hänvisning lill vissa bestämmelser rörande utmätning resp. kvarstad för fordran (16 S).

Frågan om kostnader i utsökningsmål behandlas i // kap. För statens kostnader för förfarandet hos kronofogdemyndigheten, s.k. förrättnings­kostnader, skall ersättning tas ut enligt vad regeringen föreskriver (I §). Enligt huvudregeln ansvarar sökanden mot staten för förrättningskostna­dema i målet (2 8). Från denna regel föreslås emellertid vissa undantag (3 och 4 S§). Bl.a. skall kronofogdemyndigheten kunna helt eller delvis befria sökanden från kostnadsansvar orn skyldigheten skulle vara betungande (4 8). Förrättningskostnad för vilken sökanden ansvarar skall på begäran förskolleras av honom (5 5). Förrättningskostnad skall i allmänhet tas ut i målet av svaranden, men vissa undantag föreslås (6-10 §§). Kan kostnaden inle tas ut på sådant sätt, färden utsökas hos sökanden (II S). 1 fördelningstvisl som kronofogdemyndigheten själv prövar föreslås RB:s reglerom rättegångskostnader bli tillämpliga (12 8).

I det avslutande 18 kap. behandlas klagan i utsökningsmål. Mol krono­fogdemyndighets beslut får talan föras i hovrälten (1 S). Huvudregeln är att varje beslut (eller åtgärd) får överklagas. Beträffande vissa beslut före­skrivs dock förbud mot lalan eUer mot särskild talan (2-4 §§). Rätts­medlet för lalan mot kronofogdemyndighets beslut skall vara besvär (8 S). Besvärsinlagan skall ges in till kronofogdemyndigheten. 1 fråga om tidsfrist för klagan skall enligt departementsförslaget olika regler gälla för olika fall (9 8). Huvudregeln är att besvär skall anföras inom tre veckor från del­givning av beslutet. När självrättelse är tillåten, skall sådan åtgärd kunna vidtas med anledning av vad som anförs i besvärsinlagan (12 S). Beträf­fande förfarandet i hovrätten utgår departementsförslaget frän att RB:s

 

Prop. 1980/81:8                                                                                    W      179

bestämmelser har motsvarande tillämpning. En del avvikande eller kompletterande föreskrifter föreslås emellertid (14-17 88). Mol hov­rättens beslut får talan föras i högsta domstolen genom besvär (18 8). Även när det gäller sådan lalan öch råttegången i högsta domstolen förut­sätts RB:s regler ha motsvarande tillämpning, men en del särskilda bestäm­melser meddelas (19 och 20 88).

Kapitlet innehåller även bestämmelser om särskUda rättsmedel i utsök­ningsmål (21 8). RB:s bestämmelser om sådana rättsmedel i 58 och 59 kap. föreslås i princip få motsvarande tillämpning. Vad som föreskrivs i RB om återställande av försutten lid skall kunna tillämpas även i fråga om vissa förelägganden som kronofogdemyndigheten meddelar.

1 kap.    Inledande bestämmelser

1 balkens inledande kapitel meddelas en del grundläggande föreskrifter om balkens tillämpningsområde, exekutiv myndighet m.m. Kapifiet motsvarar 1 kap., 2 kap. 1-13 SS (delvis) och 19 kap. 7 S beredningens förslag.

Föredraganden. En del bestämmelser i 1 kap. beredningens förslag saknar motsvarighet i departementsförslaget. Beträffande anledningen härtill vill Jag i fråga om vissa bestämmelser framhålla följande.

Enligt I kap. 3 8 andra stycket i beredningens förslag kan regeringen meddela föreskrifter om överlämnande av ärende från en kronofogde­myndighet till annan och om kronofogdemyndighetens handläggning i övrigt av ärenden som avses i UB. Alt regeringen numera kan meddela föreskrifter om verkställighet av lag följer emellertid redan av RF. Någol särskilt bemyndigande härtill behövs därför inle i balken.

I I kap. 5 S beredningens förslag anges att vissa frågor som uppkommer i ärenden om verkställighet får hänskjutas till rättegång enligt vad som anges i balken. Denna föreskrift utgör en erinran om all tvister om bättre rätt till ulmätt egendom m.m. och om fordringar som skall delta i köpeskil­lingsfördelning i princip skall prövas av domstol. Bestämmelsen är, som också har framhållits under remissbehandlingen, obehövlig.

I 1 kap. 6 8 beredningens förslag anges att lalan i exekutiva ärenden fullföljs från kronofogdemyndigheten lill hovrätt och att högsta domstolen är överrält i exekutiva ärenden som fullföljs från hovrätt. Förslaget att i 1 kap. ange fullföljdsordningen i utsökningsmål torde hänga samman med en önskan från beredningens sida att redan i balkens inledande bestämmelser ange vilka myndigheter som lar befallning med utsökningsmål. Enligt min mening är emellertid en bestämmelse med sådant syfte inte nödvändig. Däremot måsle under alla omständigheter klargöras hur fullföljd sker i utsökningsmål. Regler härom har emellertid sin givna plats i det kapitel som behandlar fullföljdsförfarandet (se 18 kap. departementsförslaget).

 

Prop. 1980/81:8                                                                  Ikap.    180

Jag anser därför att någon bestämmelse i ämnet inle bör inflyta i 1 kap.

Beredningen har vidare i 1 kap. 7 8 första stycket föreslagit bemyndi­gande för regeringen att bestämma i vilken omfattning åtgärd eller beslut som endast avser ärendes beredning får vidtas eller meddelas av ledamot i hovrätten eller av tjänsteman vid denna samt, när ärende har fullföljts till högsta domstolen, av tjänsteman vid denna. Sådana föreskrifter torde emeUertid kunna meddelas av regeringen utan särskilt bemyndigande.

1 7 S andra stycket har beredningen föreslagit motsvarande bemyndi­gande för regeringen såvitt avser inhibition, dvs. förordnande att åtgärd för verkstäUighet (eller handräckning) inte skall äga rum tills vidare. Bestäm­melsen bör ses mol bakgmnd av alt beslut i utsökningsmål som regel skall lända till efterrättelse omedelbart. TUl stöd för bestämmelsen framhåller beredningen att det därför ofta blir aktuellt att pröva fråga om inhibition när överklagande sker. För alt inte hovrätten eller högsta domstolen skaU belastas i onödan synes det önskvärt att inhibition kan beslutas av en ledamot i hovrätten (referenten) resp. revisionssekreterare. Beredningen anser inte alt detta behöver möta betänkligheter. Frågan om inhibition bör av referenten resp. revisionssekreteraren kunna hänskjutas till avdel­ningen, om han är tveksam. Om referenten i hovrätten eller revisions­sekreteraren för sin del finner alt en begäran om inhibition inte bör bifallas, skall frågan enligt beredningens förslag aUtid prövas på avdelningen. Svea hovrätt har under remissbehandlingen riktat krifik mot det nu berörda för­slaget. För egen del vill jag tiU en början framhålla alt föreskrifter om befogenhet för en ledamot i hovrätten resp. revisionssekreterare alt förordna om inhibition torde kräva lagform. Vidare viU Jag understryka det angelägna i att inhibitionsfrågor prövas omsorgsfullt. Principen att exekutiva beslut som regel länder lill efterrättelse omedelbart bör inle kastas omkull genom att yrkanden om inhibition bifalls rutinmässigt. Sådan begäran bör inte bifallas annat än om det föreligger reell möjlighet för klaganden alt uppnå ändring av del överklagade beslutet. Delsamma gäller givetvis när fråga om inhibiton tas upp lUl prövning ulan särskilt yrkande. Eftersom ställningstagandet alltså fömtsätter en viss, låt vara endast preliminär, prövning av huvudsaken, synes lämpligast att inhibi-tionsfrågan prövas enligt vanliga domförhetsregler. Förordnande om inhibition kan dessutom ibland vara lill lika stor nackdel för exekutions­sökanden som avslag på begäran därom kan vara för klaganden. Del skulle därför vara otillfredsställande om befogenheten skulle avse endast rätt att förordna om inhibition men inte att avslå begäran därom. Även om man genom den föreslagna ordningen skuUe kunna förenkla handläggningen i överinstansema någol, synes de angivna nackdelama överväga. Del kan också erinras om att frågor om inhibition som avses i RB skall prövas av fullsutten avdelning (jfr 50 kap. 8 8 andra stycket, 51 kap. 8 8 andra stycket, 52 kap. 7 8 tredje stycket och 55 kap. 8 8 andra stycket RB). På grund härav saknar departementsförslaget motsvarighet även till 1 kap. 7 8

 

Prop. 1980/81:8                                                                  Ikap.     181

andra stycket i beredningens förslag.

Behövliga bestämmelser om innebörden av olika beteckningar som används i UB bör lämpligen las upp i 1 kap. 1 beredningens förslag meddelas åtskUliga sådana bestämmelser. Sålunda innehåUer större delen av 2 kap. 1-13 88 föreskrtfter av sådant slag. Alla dessa torde emellertid inte vara nödvändiga och del synes angelägel att sä längt möjligt reducera antalet sådana föreskrifter.

I 2 kap. 1 8 i beredningens förslag anges att för tillämpningen av UB gäller de följande gemensamma bestämmelsema. HärtiU framhåller bered­ningen att denna föreskrift bl.a. innebär att de bestämningar som ges i kapitlet endast gäller tillämpningen av UB, trots att del inle anges vid varje särskild paragraf Att föreskrifter om innebörden av vissa termer och liknande bestämningar inte utan vidare gäUer utanför UB torde emellertid vara tydligt utan särskild bestämmelse. Föreskriften är därför onödig.

Vidare torde de av beredningen föreslagna bestämningama rörande pant- och retentionsrätt, frånsett ett undantag, kunna utgå. Härom villjag framhåUa följande. 1 2 kap. 11 8 i beredningens förslag anges att med panträtt i fartyg avses, såvitt angår skepp, sådan panträtt som behandlas i 261-293 88 sjölagen (1891:35 s. l)-dvs. panträtt på gmnd av inteckning-och, beträffande andra fartyg, handpanlrält. I anslutning till bestämmelsen påpekar beredningen all med ullrycket panträtt i fartyg däremot inte avses sjöpanlrätt samt att bestämmelsen har ansetts erforderlig med hänsyn till att terminologin är vacklande. Utredningen angående inskrivning av rätt tUl luftfartyg m.m. har vänt sig mot att termen panträtt i fråga om fartyg inle omfattar sjöpanlrätt. Utredningen framhåller att del innebär en avvikelse frän invanda begrepp och alt det knappast kan genomföras kon­sekvent. Utredningen pekar pä bestämmelsen i 6 kap. 12 8 första stycket beredningens förslag, som enligt utredningen otvivelaktigt inbegriper sjöpanlrätt. Det erinras också om att panträtt på grund av inteckning i båt kommer att finnas övergångsvis. Även Svea hovrätt har ifrågasatt lämplig­heten och behovet av att utesluta sjöpanlrätt. Hovrätten framhåller all den föreslagna terminologin inle används i sjölagen och även i viss mån frångås i förslaget, t.ex. i II kap. 12 § där det talas om panträtt på grund av in­teckning. För egen del vill Jag påpeka alt skeppshypotek i departe­mentsförslaget, liksom i beredningens förslag, benämns panträtt på grund av inteckning. Även i övrigt torde av olika bestämmelser i balken angående fartyg m.m. utan vidare framgå om panträtt på grund av inteck­ning, handpanlrält eller sjöpanträtt avses. Den föreslagna bestämmelsen har därför inte tagits upp i departementsförslaget. Jag har inle heller ansett det behövligt att ta upp en regel motsvarande 2 kap. 12 8 första stycket i beredningens förslag, nämligen all med panträtt i fast egendom avses sådan panträtt som behandlas i 6 kap. JB, dvs. panträtt på grund av inteck­ning.

Beredningen har i 2 kap. 13 8 föreslagit en bestämmelse om innebörden

 

Prop. 1980/81:8                                                                                     ''"P-     '

av termen retentionsrätt. Där anges att med retentionsrätt avses rätt att kvarhåUa annan tillhörig lös egendom till säkerhet för fordran. I anslutning ull bestämmelsen framhåller beredningen bl.a. alt upplåtelse av rätt all kvarhålla egendom kan ske även i annat syfte än all ge medkontrahenten säkerhet för fordran. Sådan retentionsrätt får anses som en oftillgängen nyttjanderätt och bör inte ha bättre skydd mot upplåtarens borgenärer eller annan tredje man än nyttjanderält. Förslagels bestämmelser om reten­tionsrätt avser inle sådan rätt. Inte heller avses s.k. delentionsrätt enligt t.ex. 39 S lagen (1905:38 s. I) orn köp och byle av lös egendom. Bered­ningen påpekar vidare att enligl förslaget skall retentionsrätt för fordran vara helt likställd med handpanlrält i exekutivt hänseende. 1 vissa fall kan emellertid retentionsrätt för fordran äga mm i egendom som inte kan bli föremål för handpanträtt.

Svea hovrätt och hovrätten för Västra Sverige anser att i paragrafen även bör meddelas en allmän bestämmelse om att retenfionsrätt likställs med handpanlrält i exekutivt hänseende. Enligl Svea hovrätt framstår det vidare som en brist att den underavdelning, som omfattar 2 kap. 11-13 88 och som enligl sin rubrik reglerar pant- och retentionsrätt, inle innehåller något om vanlig panträtt i lös egendom. Hovrätten föreslår att paragrafen får inledas med en definition av vad som avses med panträtt i lös egendom. Det ges då också fillfälle att likställa säkerhelsrält pä gmnd av ägar-förbehäll med panträtt.

För egen del villjag erinra om att termen retentionsrätt pä senare tid har använts i lagtext, bl.a. i förmånsrättslagen och 1973 års ändringar i sjölagen. Jag anser lämpligt att termen används även i UB i stället för det längre uttrycket "rätt all kvarhålla (annan tillhörig) lös egendom till säkerhet för fordran". I förmånsrättslagen har visserligen lämnats en definifion (4 S 2). Termen retentionsrätt torde emellertid, i vart fall numera, inte begagnas för annan rätt att kvarhålla lös egendom än sådan som har till syfte att säkerställa fordran. Det är därför enligl min mening inte behövligt att meddela särskild föreskrift om innebörden av termen. Än mindre finns anledning att förklara termen panträtt i lös egendom. Jag anser inte heller alt skäl föreligger att ta upp en allmän föreskrift om alt retentionsrätt likställs med handpanträtt i exekutivt hänseende. Det synes tillräckligt alt del av de olika bestämmelser som gäller handpanlrält och retentionsrätt framgår att dessa säkerhetsrätler i princip är likställda. Framhållas bör emellertid all det inte föreligger nägon sådan likställighet i fråga om skepp och skeppsbygge eller luftfartyg, eftersom sådan egendom kan vara föremål för retentionsrätt men inte för handpanlrält.

Beträffande 2 kap. 4. 6 och 14-18 88 beredningens förslag hänvisar jag till vad som sägs härom under 2 kap. departementsförslaget.

Eftersom förevarande kapitel behandlar inte endast exekutiv myndighet utan även bl.a. balkens tillämpningsområde och tillämpligheten av bestäm­melser som gäller specialobjekten fartyg, luftfartyg och fast egendom.

 

Prop. 1980/81: 8                                                              1 kap. 1 §    183

synes den i beredningens förslag upptagna kapitelmbriken Exekutions­väsendet mindre träffande. I departementsförslaget har i stäUet valts beteckningen Inledande bestämmelser, varjämte undermbriker har införts.

Med anledning av de invändningar som under remissbehandlingen har riktats mot termen "exekution" villjag framhåUa att detta och besläktade ord används redan f n. i utsökningsrättsliga författningar. I instmktionen (1970:752) för riksskatteverket föreskrivs sålunda att RSV är central­myndighet för administration av "exekutionsväsendet". Ordet "exeku­tion" förekommer ocksä i kungörelsen (1971:1097) om exekufion i fast egendom, kungörelsen (1971:1102) om exekution i luftfartyg m.m. och förordningen (1975:943) om exekution i registrerat skepp m.m. samt i exekutionsavgiftskungörelsen (1971:1027). Termen "exekufiv" före­kommer bl.a. i lagen (1971:494) om exekutiv försäljning av fast egendom, lagen (1971:500) om exekutiv försäljning av luftfartyg m.m. och lagen (1973:1130) om exekutiv försäljning av registrerat skepp m.m. Med hänsyn härtill finner jag inle anledning alt nu avslå från användning av nämnda termer. Ordet "exekution" behövs bl.a. i benämningen "exekutionstifiar" (se 3 kap.).

Förevarande kapitel i departementsförslaget inleds med bestämmelser om balkens fillämpningsområde (1 och 2 88). Vidare ges föreskrifter om den exekufiva myndigheten (3-5 88) och om de båda huvudtyperna av mål och om parter m.m. (6 och 7 88). Kapitlet innehåUer också föreskrifter om fillämpning av bestämmelser som rör fartyg, luftfartyg och fast egendom (8-12 88).

Tillämpnuigsområde

1 8 Denna paragraf behandlar balkens tiUämpningsonu-åde. Första styc­ket motsvarar 1 kap. 1 8 i beredningens förslag, medan andra stycket sak­nar direkt motsvarighet i beredningens förslag.

Gällande rätt. UL, som reglerar exekutionsformema verkställighet och handräckning, och de tUl UL anslutande särskilda försäljningslagama är direkt tillämpliga i huvudsak endast på det civUrättsliga området. Enligt föreskrift i 22 8 1 mom. Up skaU emellertid UL:s regler om verkställighet med vissa förbehåll tillämpas också på verkställighet av dom i brottmål, varigenom har dömts till böter eUer vite eller tiU sädan med brott förenad "påföljd" som innefattar betalningsskyldighet eller fill "påföljd" som eljest är sädan att domen kan verkstäUas genom utsökning. Enligt 2 mom. i samma paragraf skaU UL:s bestämmelser om verkstäUighet i tvistemål tUlämpas även på verkställighet av brottmålsdom, varigenom har dömts tUl skadestånd eller talan om enskilt anspråk eljest har bifallits. På gmnd av hänvisningar i 60 8 uppbördslagen och i vissa andra författningar är UL:s och försäljningslagamas regler om utmätning med vissa undantag tillämp-

 

Prop. 1980/81:8                                                                               1 kap. I §    184

liga även beträffande utmätning för skatter och allmänna avgifter. När förvaltningsdomstols eller förvaltningsmyndighets avgörande i andra fall får verkställas exekutivt, anses UL utan särskild bestämmelse tillämplig. Införsellagen är däremot direkt tillämplig även på indrivning av böter och viten, skaller och allmänna avgifter samt vissa andra beslut av förvalt­ningsmyndighet.

Lagberedningen. Beredningens förslag utgår från att UB skall innehålla regler om såväl verkställighet som handräckning. Beredningen framhåller såvitt gäller verkställighet lill en början att dess förslag i motsats till UL bygger på att UB i princip skall vara direkt tillämplig inte bara på verkstäl­lighet i tvistemål o.d. utan i alla fall när verkställigheten rör sådana förplik­telser som avses i 1 8, om inte annat är särskilt föreskrivet. Detta gäller vare sig förpliktelsen har fastställts av domstol, av förvaltningsmyndighet eller i annan ordning, i den mån det är avsett alt beslutet över huvud skall vara ;xigibell. Även indrivning av skatter och allmänna avgifter faller direkt under förslagets bestämmelser.

1 överensstämmelse härmed sägs i beredningens lagförslag att balken är tillämplig i fråga om verkställighet som gäller betalningsskyldighet eller annan förpliktelse. Förutom typiska betalningsförpliktelser i pengar åsyftas skyldighet att utge varor, t.ex. på grund av leveransavtal, eller att utge viss egendom på grund av bättre rätt, skyldighet att avflytta från fast egendom m.m. eller att inställa viss verksamhet, t.ex. om den strider mot patent. Med förpliktelse avses alltså inte endast skyldighet att företa positiv handling ulan också skyldighet all underlåta handling eller verk­samhet. Fömtsättningama i olika fall för verkställighet av sådana förplik­telser som har nämnts nu anges i 3 kap. beredningens förslag.

Beträffande förslagets tillämplighet i fråga om brottspåföljder och särskUd rättsverkan av brott framhåller beredningen att uttagande av böter och viten omfattas av förslaget. Frånsett böter och disciplinstraff för krigsmän i form av disciplinbot när straffet inle skall verkställas genom löneavdrag är förslaget däremot inle tillämpligt beträffande sädana påföljder som anges i 1 kap. 3 8 BrB. Däremot skall förslaget, liksom UL, tillämpas på förverkande och annan sådan särskild rättsverkan av brott som åsyftas i I kap. 8 § BrB, om sådan rättsverkan innefattar positiv eller negativ förpliktelse och verkställighet i annan ordning inte är föreskriven eller förutsatt. I fråga om förverkande åsyftas såväl sak- som värdeför­verkande. I dom på sakförverkande brukar visserligen inte uttryckligen åläggas någon skyldighet för svaranden. Domen innefattar emellertid enligt beredningen utan vidare en förpliktelse att utge den förverkade egendomen. En annan sak är att det sällan blir aktuellt alt anlita exekutiv myndighet för verkställighet av sakförverkande, eftersom den förverkade egendomen i regel har tagits i beslag. Bland andra särskilda rättsverkningar av brott nämner beredningen skyldighet att utge skatt enligt förordningen (1961:180) om tillverkning av sprit och vin eller förordningen (1961:181)

 

Prop. 1980/81:8                                                                                I kap. I §    185

om försäljning av teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat eller dubbel hundskatt enligt förordningen (1923:116) ang. skatt för hundar. Däremot skall sådan rättsverkan av brott som t.ex. förvisning enligt utlänningslagen (1954:193) eller återkallelse av körkort enligt körkortskungörelsen (1972:592) verkställas i den ordning som gäller därom.

Beredningen påpekar alt förslaget inte gäller verkställighet rörande vårdnaden om barn. Bestämmelser härom finns i 21 kap. föräldrabalken (FB).

Remissyttrandena. Enligl Svea hovrätt och länsstyrelsen i Stockholms län bör paragrafen tydligare än som har skett i förslaget ange att balken är tillämplig inte bara på civilrättsliga förhållanden utan även beträffande indrivning av skatter, böter o.d.

RSV tar upp beredningens uttalanden i motiven alt dom på sakför­verkande skall verkställas enligt balken, om inte egendomen redan her tagits i beslag. RSV anser att om egendomen är tagen i beslag men kvar-lämnad hos innehavaren, omhändertagandet av egendomen bör göras av polismyndigheten som ett led i beslagsförfarandet.

Föredraganden. 1 likhet med beredningen anser Jag att UB bör inledas med en gmndläggande bestämmelse om balkens tillämpningsområde. Med hänsyn till att förordnande om handräckning inte regleras i balken bör bestämmelsen ta sikte enbart på verkställighet. Härvid bör anges att det skall röra sig om verkställighet av dom eller annan exekutionstitel, som innefattar betalningsskyldighet eller annan förpliktelse. Huvudregeln om balkens tillämpningsområde har utformats i enlighet med vad Jag nu har sagt.

Eftersom beslut om kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd inte innefattar någon förpliktelse i den mening delta tas i huvudregeln om balkens tillämp­ningsområde, bör lill denna regel fogas en bestämmelse om att balken gäller även verkställighet av beslut om kvarstad eller annan liknande säkerhetsåtgärd (Jfr 16 kap.). Bestämmelsen har tagits upp som en andra mening i första stycket. Av lydelsen framgår att balken inte är tillämplig beträffande verkställighet av beslag eller andra tvångsmedel i brottmål frånsett kvarstad.

Som framgår av vad Jag har anfört i den allmänna motiveringen bör UB vara direkt tillämplig inte bara i fråga om civilrättsliga förpliktelser utan även bl.a. när det gäller skatter, böter o.d. Detta följer av första styckets lydelse. I 6 8 meddelas härutöver bestämmelser om uppdelningen av utsökningsmål i enskilda mål och allmänna mål och om den närmare inne­börden av begreppet allmänt mål. Att balkens tillämplighet i allmänna mål nödvändiggör undantag från vissa regler kommer att beröras närmare i det följande.

Av huvudregeln om balkens tillämpningsområde framgår att för verk­ställighet alltid krävs en exekutionstitel av något slag. Den förpliktelse varom är fråga skall alltså vara fastslagen på visst sätt i en handling.

 

Prop. 1980/81:8                                                                                kap. 2 §    186

Exekutionstitelns art växlar starkt beroende på om det rör sig om ett allmänt eller ett enskilt mål. Regler om vilka exekutionstitlar som kan läggas lill grund för verkställighet enligt UB tas upp i 3 kap.

Av de förpliktelser som kan föranleda verkställighet är den vanligaste naturligtvis betalningsskyldighet. Som exempel på andra förpliktelser som kan föranleda verkställighet kan nämnas skyldighet att utlämna viss lös egendom, skyldighet att avflytta från fast egendom och skyldighet att upphöra med viss störande verksamhet eller kränkning av patent. Inte endast skyldighet att företa positiv handling utan också skyldighet att underlåta viss handling eller verktsamhet avses.

Lika litet som UL bör UB vara tillämplig på verkställighet rörande vårdnaden om bam. Denna fråga regleras även i fortsättningen av de särskilda bestämmelsema i 21 kap. FB. Att UB inte är tillämplig i sådant fall följer bl.a. av 2 S.

Vad beredningen har uttalat om UB:s tillämplighet i fråga om verkstäl­lighet av påföljder och särskild rättsverkan av brott kan jag ansluta mig till. Med anledning av den kritik som RSV på en punkt har riktat mol bered­ningens uttalanden angående verkställighet av sakförverkande vill jag framhålla att dom pä sakförverkande innefattar en förpliktelse för svaranden i målet att utge den förverkade egendomen. Om sådan dom behöver verkställas särskilt, faller verkställigheten direkt under UB. Erinran har inte framställts mol att verkställighet av sakförverkande skall ombesörjas av kronofogdemyndighet när egendomen inle är underkastad beslag. Beträffande det fallet att egendomen har tagits i beslag men kvar­lämnats hos innehavaren synes visserligen förfarandet kunna förenklas något, om verkställigheten åvilade polismyndigheten. Jag anser emeUertid inte att tillräcklig anledning föreligger att meddela en undantagsbe­stämmelse för dessa, troligen ganska sällan förekommande fall. Det ankommer på polis- eller åklagarmyndigheten att vid behov begära verkställighet hos kronofogdemyndigheten av dom på sakförverkande.

1 andra stycket har tagits upp en bestämmelse om de verkställighets-former som står till buds enligt UB. Dessa är utmätning och införsel i fråga om exekutionstitlar som innefattar betalningsskyldighet samt annan verkställighet beträffande andra exekutionstitlar. Regler om de särskUda verkställighetsformerna beträffande andra förpliktelser än betalnings­skyldighet, bl.a. avhysning, har förts samman i 16 kap.

2 8 Denna paragraf innehåUer en föreskrift om förhåUandet mellan UB och särskilda bestämmelser om verkställighet i annan lag. Paragrafen motsvarar 1 kap. 9 8 beredningens förslag.

Föredraganden. En regel om att avvikande föreskrift i annan lag skall tiUämpas i stäUet för motsvarande bestämmelse i UB har tagits upp i före­varande paragraf Som exempel på särskUda föreskrifter om verkställighet kan nämnas 3 8 andra stycket lagen om verkställighet av bötesstraff, där

 

Prop. 1980/81:8                                                                               ' ''P-      187

det ges en särskild bestämmelse om undantag från utmätning. Någon möjlighet att avvika från UB genom en av regeringen utfärdad förordning finns däremot inte.

Exekutiv myndighet

3 8 Paragrafen, som motsvarar 1 kap. 2 8 första stycket och 3 8 första stycket i beredningens förslag, innehåUer bestämmelser om den myndighet som handlägger utsökningsmål.

Gällande rätt. Handläggningen av utsökningsmål i första instans är enligl gällande ordning uppdelad på överexekutor och utmätningsman. Länsstyrelsen är överexekutor, medan kronofogde är utmätningsman. Kronofogde får, enligt bestämmelser som regeringen meddelar, sätta annan befattningshavare i sill ställe. Exekutionen i första instans åvilar numera utmätningsman i det alldeles övervägande antalet frågor. På över­exekutor ankommer att pröva förutsättningarna för verkställighet av dom, beslut m.m. i vissa särskilt kvalificerade fall, att ombesörja exekutiv försäljning av vissa slag av utmätt egendom, främst fast egendom, och i samband därmed fördela köpeskillingen samt att förordna om hand­räckning. Överexekutor prövar också klagan över utmätningsmans beslut och åtgärder.

1 varje kronofogdedistrikl finns en kronofogdemyndighet, vid vilken tjänstgör en eller flera kronofogdar och i åtskilliga distrikt även biträdande kronofogde eller kronofogdesekrelerare. 1 vissa distrikt har den krono­fogde som är chef för myndigheten titeln kronodirektör. Dessutom finns ett antal andra tjänstemän som biträder med handläggningen av utsök­ningsmål eller behövs för expeditionella göromål (se kronofogdeinslmk-tionen 1965:687, omtryckt 1976:893).

Enligt 2 § 3 mom. UL får regeringen meddela föreskrifter om befogenhet för utmätningsman att i mål som har upptagits av honom påkalla eller själv vidta åtgärd utom tjänstgöringsområdet. Sådana föreskrifter har meddelats i USK.

Lagberedningen. Beredningens förslag innebär alt överexekutor av­skaffas och att kronofogdemyndighet i princip alltid skall vara första instans i exekutiva ärenden. I 1 kap. 2 S första stycket i beredningens förslag anges endast att verkställighet (och handräckning) åvilar krono­fogdemyndighet. Beredningen framhåller att frågan vilken befattnings­havare som får handla på myndighetens vägnar blir en inlem behörig­hetsfråga som regleras i administrativ ordning. På samma sätt används i fortsättningen av beredningens förslag termen kronofogdemyndighet och inte förrättningsmannen även i situafioner då ärende redan har blivit anhängigt hos kronofogdemyndighet och det måste förutsättas alt ärendet har omhändertagits eller enligl arbetsfördelningen skall omhändertas av viss förrättningsman. Termen förrätlningsman har förbehållits vissa fall då

 

Prop. 1980/81:8                                                                                / kap. 3 §    188

den enskilde tjänstemannen och inte myndigheten åsyftas.

Det bör enligl beredningen liksom hittills ankomma på regeringen att bestämma vilka tjänstemän hos kronofogdemyndigheten som skall vara behöriga att handlägga olika slags exekutiva ärenden. Beredningen föreslår en bestämmelse om all ärendena hos kronofogdemyndigheten handläggs av kronofogde och andra hos myndigheten anställda tjänstemän enligt bestämmelser som regeringen meddelar (1 kap. 3 S första stycket). Beredningen påpekar all den här och i fortsättningen använder beteck­ningen ärende och inte - som UL - beteckningen mål. Beredningen har nämligen ansett del önskvärt att frågor om exekutiva åtgärder hålls skilda från rättegångsmål.

Enligt beredningens mening behövs det inle någon särskild bestämmelse i UB om en sådan detalj i den praktiska verksamheten som krono­fogdemyndighets befogenhet att handla utanför det egna distriktet, helst som exekutionsväsendet numera är helt statligt. Beredningens förslag saknar därför motsvarighet lill bestämmelsen i 2 S 3 mom. UL. Om det behöver närmare regleras i vad mån kronofogdemyndighet får eller bör påkalla biträde av annan kronofogdemyndighet eller själv vidta åtgärd utanför sitt distrikt, kan enligt beredningen regeringen utfärda föreskrifter med stöd av det generella bemyndigandet all meddela tillämpningsföre­skrifter som beredningen föreslår.

Föredraganden. 1 den allmänna motiveringen (avsnitt 5.2) har Jag före­slagit att överexekuiorsinslitutionen avskaffas i samband med UB:s införande och att exekutionen i första instans anförtros kronofogdemyn­digheterna. En regel som klargör detta har sin plats bland balkens inledande bestämmelser.

Den nuvarande ordningen att den exekutiva verksamheten åvilar utmät­ningsmannen, dvs. kronofogde, vilken enligt särskilda föreskrifter kan sätta annan i sitt ställe, bör överges. Som beredningen har föreslagit bör handläggningen av utsökningsmål på samma sätt som numera gäller på de flesta andra områden, bl.a. inom domstolsväsendet, åvila myndigheten som sådan. Behörigheten för olika slags tjänstemän vid kronofogde­myndighet att handlägga olika typer av mål är en fråga som får regleras i första hand genom föreskrifter som meddelas av regeringen.

Beträffande den terminologiska frågan om sak som gäller verkställighet bör betecknas mål eller ärende vill jag framhålla att det knappast finns anledning att särskilt markera skillnaden mellan exekutiva frågor som handläggs av kronofogdemyndighet och rättegångsmål vid tingsrätt eller annan domstol. 1 utsökningsfrågor finns olika parter med stridiga intres­sen. När fråga om verkställighet har överklagats, bör saken i över­instansen liksom f n. benämnas mål (besvärsmål). Det synes vara en fördel om samma beteckning används när saken är anhängig hos kronofogdemyn­digheten. Jag finner därför inte tillräckliga skäl att frångå den nuvarande och sedan lång lid använda terminologin. I departementsförslaget används

 

Prop. 1980/81:8                                                                      I kap. 4 och 5 §§    189

alltså genomgående beteckningen mål.

I enlighet härmed föreskrivs i första stycket av 3 S departements­förslaget att verkställighet åvilar kronofogdemyndighet. 1 andra stycket anges all mål om verkställighet hos kronofogdemyndigheten handläggs av kronofogde eller annan tjänsteman. Benämningarna utsökningsmål och förrättningsmannen anges härvid inom parentes. Däremot torde inte finnas anledning att, som en remissinstans har ifrågasatt, i lagtexten definiera termen förrättning.

Vid remissbehandlingen har väckts fråga om inte kronofogde bör ha avlagt domared. De uppgifter som enligt departementsförslaget åvilar kronofogde skiljer sig emellertid inte principiellt sett från dem som nu åvilar sådan tjänsteman. Jag anser därför inte att skäl föreligger all ställa upp krav pä domared.

Jag delar beredningens uppfattning alt det inle behövs någon bestäm­melse i UB angående befogenhet för kronofogdemyndighet att handla utanför det egna kronofogdedistriktet. 1 den mån kronofogdemyndighets rätt att vidta åtgärder utanför distriktet och samverkan i övrigt mellan kronofogdemyndigheter behöver regleras närmare kan föreskrifter därom meddelas av regeringen utan särskilt bemyndigande.

4 och 5 88 Paragraferna, som handlar om jäv mot förrättningsman, mot­svarar I kap. 4 8 och 19 kap. 7 8 beredningens förslag.

Gällande rätt. Enligt 6 8 UL gäller mot överexekutor och utmät­ningsman samma Jäv som i RB stadgas i fråga om domare. Överexekutor eller utmätningsman skall dock inle anses jävig därför att han som domare eller befattningshavare vid domstol har fallat beslut som rör saken. Inte heller kan Jäv mot utmätningsman grundas på all han hos annan myndighet än domstol har tagit befattning med saken eller har vittnat eller varit sakkunnig däri. Vidare kan jäv inte grundas på åtgärd som utmätnings­mannen har vidtagit på tjänstens vägnar eller på gärning som har förövats mot honom i eller för hans tjänst.

Beträffande handläggningen av fråga om Jäv föreskrivs att om anledning förekommer att kronofogde är Jävig, det skall genast anmälas hos länssty­relsen, som kan förordna annan utmätningsman för målet. Förekommer anledning alt den som har förordnats av kronofogde är Jävig i mål som har anförtrotts honom, skall del omedelbart anmälas hos kronofogden, som i sädant fall kan utse annan för målet. Enligt nämnda paragraf i UL gäller vidare att utmätningsman oavsett Jäv får vidta åtgärd, som inte kan upp­skjutas utan fara.

Vad som föreskrivs om jäv mot utmätningsman i 6 8 UL gäller enligl 60 8 1 mom. uppbördslagen ocksä den som förrättar utmätning för skatt eller allmän avgift som avses i sist nämnda lag.

Lagberedningen. Beredningen föreslår i 1 kap. 4 8 som huvudregel att Jäv som i 4 kap. RB föreskrivs i fråga om domare skall gälla även mol

 

Prop. 1980/81:8                                                      1 kap. 4 och 5 §§    190

förrättningsman i exekutivt ärende. De jävsbeslämmelser till vilka förslaget hänvisar finns upptagna i 4 kap. 13 8 RB. Eftersom det enligt beredningen inte ofta torde inträffa att den som skall handlägga ett utsök-ningsärende fidigare har tagit befattning med saken vid domstol eller annan myndighet, torde något undantag från regeln inte behövas för sådana fall (jfr 4 kap. 13 8 7 RB). SkuUe det inträffa att förrättningsman är Jävig därför alt han tidigare har tagit befattning med saken vid annan myndighet, torde ärendet utan olägenhet kunna lämnas lill annan befattningshavare. Något praktiskt behov av undanlag för det fallet att förrättningsman har vittnat eller varit sakkunnig i saken torde enligt beredningen inte heUer föreligga (jfr 4 kap. 13 8 8 RB). Däremot innehåller förslaget bestämmelse att förrätl­ningsman inle skall anses jävig därför all han pä tjänstens vägnar (dvs. som exekutiv förrättningsman) har tagit befattning med saken eller därför att gärning har förövats mot honom i eller för hans tjänst.

Något hinder mot att i aUmänna mål tUlämpa samma bestämmelser om jäv som i andra ärenden anser beredningen inte föreligga. Del förhållandel att förrättningsmannen är anställd i statens tjänst gör honom givetvis inle i och för sig jävig i ärende vari staten är part. Att han på tjänstens vägnar företräder staten i allmänna mål gör honom inte heller Jävig enligt för­slaget.

Om Jäv framställs mot förrätlningsman, skall enligt beredningens förslag (19 kap, 7 8) beslut i frågan meddelas genast. Motsvarande skall gälla om förrättningsman själv finner sig vara Jävig. Vem som skall besluta bestäms av myndighetens arbetsordning. Enligt beredningen torde det i allmänhet inte vara behövligt att beslutet meddelas skriffiigen. Sä bör emellertid ske när jävet har anförts av part i ärendet och beslutet har gått parten emot. I andra fall är det tiUräckligt att ärendet överflyttas på annan befattningshavare.

Beredningen framhåller vidare alt verkan av Jäv i princip är att veder­börande befattningshavare omedelbart bör lämna ärendet ifrån sig. Detta synes beredningen självklart och behöver inte särskUt utsägas i lagtexten. Liksom f.n. bör emellertid undantag medges i fråga om åtgärd som inte kan uppskjutas utan olägenhet. Föreskrift härom har meddelats i andra stycket av 19 kap. 7 8.

Föredraganden. Enligt min mening bör bestämmelsema om Jäv lämpligen tas upp i sin helhet i 1 kap. 1 departementsförslaget regleras jävsgrundema i 4 8 och handläggningen av jävsfrågor 15 8.

I fråga om det materiella innehållet i Jävsreglerna har beredningen vall att hänvisa till RB:s föreskrifter om domarjäv. Skäl kan visserligen anföras för att låta förvaltningslagens bestämmelser om Jäv bli tillämpliga i utsök­ningsmål. Jag anser det dock inte påkallat att frångå den ståndpunkt beträffande förvaltningslagens giltighet i utsökningsmål som intogs vid 1971 ärs förvaltningsrättsreform. Att göra undantag från denna princip enbart beträffande jäv synes mig inte tUlräckligt motiverat. Jag ansluter

 

Prop. 1980/81:8                                                      IP-  oh 5 §§    191

mig därför till beredningens förslag att jäv mot förrättningsman liksom hittills skall regleras med utgångspunkt i RB:s föreskrifter om domarjäv. 4 8 har utformats i enlighet härmed.

Enligt 4 kap. 13 8 RB är domare Jävig att handlägga mål bl.a. om han som domare eller befattningshavare i annan domstol har fattat beslut som rör saken eller om han har tagit befattning med saken hos annan myndighet än domstol (p. 7). De undantag härifrån som f n. görs i 6 8 UL har sin grund bl.a. i att uppgifterna som överexekutor och utmätningsman tidigare i vissa fall ombesörjdes av domare. Med nuvarande organisation behöver man däremot inle räkna med att den som är domare samtidigt skall handlägga utsökningsmål hos kronofogdemyndighet. Det kan däremot förekomma alt nägon som har handlagt mål vid domstol, t.ex. som tingsnolarie, senare får i egenskap av tjänsteman vid kronofogdemyndighet alt verkställa exekutionstitel som han har beslutat i sådant mål. Det förhållandet att kronofogde eller annan förrätlningsman tidigare har tagit befattning med saken vid domstol eller annan myndighet ulgör visserligen inte i och för sig skäl till att han skall vara Jävig att handlägga verkslällighetsmål som rör samma sak, eftersom kronofogdemyndigheten inte har att pröva dom­stolens eller förvaltningsmyndighetens beslut. Del torde dock inle vara nödvändigt att uppställa undantag för sådana fall. Jag godtar sålunda beredningens mening i frågan.

Som undantag från RB:s Jävsregler föreskrivs i 6 8 UL f n. alt utmät­ningsman inle är jävig på gmnd av åtgärd som han har vidtagit på tjänstens vägnar. Denna bestämmelse synes närmast åsyfta del tidigare före­kommande förhållandet alt utmätningsmannen samtidigt var åklagare och i sådan egenskap förde talan vid domstol mol den som var part i utsök­ningsmål (jfr 4 kap. 13 8 6 RB). Detta kan inte längre förekomma. 1 departementsförslaget anges i stället, i saklig överensstämmelse med beredningens förslag, att förrättningsman inte skall anses Jävig därför alt han tidigare har tagit befattning med saken i tjänsten. Härav följer bl.a. att förrättningsman som har försökt driva in fordran i allmänt mål är oför­hindrad att senare t.ex. förrätta utmätning för fordringen. Bestämmelsen täcker även t.ex. det fallet att kronofogde har fört statens lalan vid domstol beträffande fråga som i allmänt mål har hänskjutits dit (jfr 4 kap. 13 8 6 och 8RB).

Departementsförslaget innehåller vidare i enlighet med beredningens förslag undantag från RB:s Jävsbeslämmelser för det fallet att gärning har förövats mol förrätlningsman i eller för hans tjänst. Jag delar bered­ningens mening att någol behov av undantag däremot inte finns för det fall alt förrättningsman har vittnat eller varit sakkunnig i saken.

Handläggningen av jävsfråga bör lämpligen regleras med utgångspunkt från RB:s bestämmelser i ämnet men med den förenkling som betingas av all det här rör sig om en förvaltningsmyndighet och den modernisering av språkbruket som stämmer med annan nyare reglering i ämnet Gfr bl.a. 5 8

 

Prop. 1980/81: 8                                                                              1 kap. 6 §    \92

förvaltningslagen). Sålunda bör i 5 S till en början föreskrivas att förrätt­ningsman, som känner till omständighet som kan antas utgöra jäv mol honom, skall ge det till känna självmant. I fråga om uppkommen jävsfråga bör vidare föreskrivas att, om annan inte har trätt i förrättningsmannens ställe, kronofogdemyndigheten snarast skall meddela beslut i frågan. Någon viss tid inom vilken part eller annan sakägare har att göra jävsin­vändning torde inte behöva stipuleras. I enlighet med vad beredningen har föreslagit bör slutligen ges en regel om att förrättningsman ulan hinder av Jäv får vidta åtgärd som inte kan skjutas upp utan olägenhet. Häri inne­fattas även beslut om målets avgörande.

Som beredningen har framhållit behöver beslut i Jävsfråga inle meddelas skriftligen. Muntligt beslut bör emellertid antecknas i protokoll eller annan handling i målet.

Vissa föreskrifter om mål och parter m.m.

6 8 1 paragrafen, som saknar motsvarighet i beredningens förslag, anges de båda huvudtyperna av utsökningsmål.

Gällande rätt. UL är direkt tillämplig i huvudsak endast på det civil­rältsliga området. Enligt 22 § I mom. Up skall emellertid UL:s regler om verkställighet tillämpas även i fråga om verkställighet av dom, varigenom har dömts till böter eller vite eller till sådan med brott förenad "påföljd" som innefattar betalningsskyldighet. Enligt 60 S uppbördslagen skall vidare, med vissa undantag, UL:s bestämmelser om utmätning och vad som har samband därmed lända till efterrättelse även vid utmätning för skatt och allmän avgift som avses i uppbördslagen. På grund av hän­visning i andra författningar till uppbördslagens bestämmelser om in­drivning är UL tillämplig också beträffande vissa andra skatter och allmänna avgifter (se t.ex. 48 S lagen 1968:430 om mervärdeskatt).

1 kronofogdemyndigheternas verksamhet görs skillnad mellan "all­männa mål" och "enskilda mål". Enligt 1 S första stycket USK avses med allmänt mål mål om uttagande av skatter, böter eller andra på indrivning beroende medel. Annat mål kallas enskUl mål. Denna distinktion mellan allmänna och enskilda mål har dock inte ansetts lämplig i aUa samman­hang, se t.ex. I 8 andra stycket lagen (1972:180) om avmndning av vissa fordringar till helt krontal, m.m.

Föredraganden. Som Jag har framhållit i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.3) bör UB vara direkt tillämplig inle endast beträffande verkstäl­lighet av enskildas anspråk utan även i fråga om indrivning av skatter, böter o.d. Mål angående uttagande av skatter, böter o.d. kräver emellertid i vissa hänseenden en särskild behandling i UB. Det synes lämpligt att i UB använda beteckningarna "enskilt mål" resp. "allmänt mål". 1 förevarande paragraf förklaras den närmare innebörden av dessa termer.

 

Prop. 1980/81:8                                                                              lkap.6§    193

Utmärkande för allmänt mål är främst att indrivningen avser fordran av offentiigrättslig natur som tillkommer staten eller i vissa fall kommun samt all staten resp. kommunen som borgenär företräds av kronofogdemyn­digheten. Del finns alltså inte någon egentlig sökande i sådant mål (jfr 7 §). Av det förhållandet att ett mål utgör allmänt mål följer bl.a. att vissa bestämmelser i UB inle kan eller inte bör tillämpas. De bestämmelser som inle skall tillämpas i sådana mål avser bl.a. ansökan om verkställighet, redovisning och kostnader.

Som framgår av redogörelsen för gäUande rätt avses med allmänt mål i USK mål om uttagande av skatter, böter eller .andra på indrivning beroende medel. Denna bestämning har föranlett oklarhet i vissa fall. I lagen om avrundning av vissa fordringar till helt krontal, m.m., finns en annan beskrivning av begreppet allmänt mål. Enligt I S andra stycket avses i den lagen med allmänt mål mål hos kronofogdemyndighet om uttagande av skatt eller tull, staten tillkommande avgift eller liknande medel som får tas ut genom utmätning ulan föregående dom, böter eller annat som drivs in i samma ordning som böter, avgift till statsverket enligt vattenlagen (1918:523) eller belopp som har erlagts av allmänna medel och enligl domstols beslut skall återbetalas till statsverket.

Den lydelse som har valts i fråga om undanlag för tillämpningen i allmänna mål av bestämmelser om lidsfrist för utmätning och för exekutiv försäljning av utmätt egendom bör också uppmärksammas. I punkt 13 övergångsbestämmelserna till lagen (1971:495) om ändring i UL anges att bestämmelsema i 88 c 8 UL inle är tillämpliga i fråga om uttagande av böter, viten eller annan med brott förenad påföljd som innefattar betal­ningsskyldighet och inle heller vid indrivning av vad som i mål eller ärende vid domstol eller eljest i samband med rättegång har utgått av allmänna medel och som enligt domstolens beslut skall återgäldas eller av sådan kostnad för allmän rättshjälp som part eller annan enligl 31 S rätlshjälps­lagen (1972:429) har ålagts all ersätta statsverket eller av vad som skall återbetalas enligt beslut som avses i 7 S lagen (1973:137) om ekonomiskt bistånd fill svenska medborgare i utlandet m.m. Liknande bestämmelser finns i övergångsbestämmelserna till SfL, LfL och Ffi.. Det kan i samman­hanget anmärkas alt föreskrifter om sådana tidsfrister inte heller gäller vid indrivning av skatter och allmänna avgifter (se bl.a. 60 S 3 mom. uppbördslagen).

Jag vill erinra om att RSV som ett led i arbetet på införande av auto­matisk dalabehandling inom exekutionsväsendet har genoni skrivelse den 26 febmari 1976 till kommundeparlemenlet överlämnat en rapport med författningsförslag. Bl.a. föreslås ändrad lydelse av 1 S USK om inne­börden av begreppet allmänt mål. Någol definitivt beslut om en allmän övergång till automatisk dalabehandling har dock inte fallats. Den före­slagna beskrivningen av vad som avses med allmänt mål kan därför inte beaktas f.n.

13   Riksdagen 1980181. I saml. Nr 8. Dd 1

 

Prop. 1980/81:8                                                                            / kap. 7 §     194

Allmänna mål enligt UB bör i huvudsak omfatta samma fordringar som f.n. drivs in i allmänna mål. Den beskrivning av allmänt mål som används i USK ger emellertid alltför ringa ledning för att kunna tas upp i UB. Jag förordar i stället, i viss anslutning till beskrivningen i lagen om avrundning av vissa fordringar till helt krontal, rn.m., en lydelse som innebär att de viktigaste medelsslagen räknas upp och att det i övrigt får ankomma på regeringen att inom den ram som förslaget anger närmare föreskriva vilka medel som skall omfattas. 1 enlighet härmed anges i 6 S departements­förslaget till en början att utsökningsmål handläggs som enskilt mål eller allmänt mål. I paragrafens andra stycke anges alt med allmänt mål avses mål om uttagande av böter, vite eller sådan särskild rättsverkan av brott som innefattar betalningsskyldighet eller av skatt, tull eller staten till­kommande avgift som får utsökas utan föregående dom eller, enligt vad regeringen närmare föreskriver, av andra liknande medel som tillkommer staten eller kommun. I en andra mening i andra stycket tilläggs att annat mål är enskilt mål.

Med uttrycket "andra liknande medel" än de som särskilt anges avses alt medlen skall vara av offentiigrättslig natur. Jag vill framhålla att det endast är staten och i vissa fall kommun som är borgenär i allmänt mål. Staten är att anse som borgenär även beträffande t.ex. kommunalskatt. Delsamma gäller t.ex. det fall att uppburet bötesbelopp skall tillfalla annan än staten. Jag vill vidare påpeka att staten (och kommun) kan vara borgenär i ett utsökningsmål utan att målet utgör allmänt mål i den mening som avses i UB, nämligen om fordringen är av annan beskaffenhet än som avses i andra stycket. Beskrivningen av vad som avses med allmänt mål innefattar inte endast fall då utmiitning eller införsel skall ske utan även fall då beslut om kvarstad t.ex. för böter skall verkställas. Uppdelningen av mål i allmänna och enskilda avser endast handläggningen hos krono­fogdemyndigheten. Den har däremot inte någon betydelse för handlägg­ningen i hovrätten eller högsta domstolen av överklagat utsökningsmål.

7 8 Denna paragraf anger beteckningar på parter och vissa andra sakäga­re. Paragrafen motsvarar 2 kap. 2, 3 och 5 §S i beredningens förslag.

GäUande rätt. Den som anhängiggör ett utsökningsmål kallas i UL som regel borgenären eller, när fråga är om annat än betalningsskyldighet, sökanden. 1 vissa fall används andra beteckningar, t.ex. "den vinnande" (39-42 §§) eller '"den som talan anhängiggjort"" (195 S). 1 S1"L, LfL och FfL benämns den som har begärt utmätning sökanden och i vissa fall utmätningssökanden. Part som begär införsel kallas i införsellagen sökanden.

Sökandens motpart i första instans kallas i UL vanligen gäldenären, ibland även när fråga är om annat än betalningsskyldighet. Även vissa andra benämningar används, l.ex. ""den tappande"" (39 och 198 §§) eller ""sökandens vederpart" (50 §). Den person mot vilken exekution i skepp.

 

Prop. 1980/81:8                                                                               I kap. 7 §    195

luftfartyg eller fast egendom riktas kallas i SfL, LfL och FfL i regel ägaren. I införsellagen begagnas termen gäldenären som beteckning på sökandens motpart.

Den som inte är part i utsökningsmål betecknas i UL, när inte undan­tagsvis någon preciserad term nyttjas, bl.a. som "'annan" (än gäldenären. t.ex. 68 och 69 SS), ""någon"" (t.ex. 72 och 92 8S) eller "'tredje man" (180 S). Vid utmätning av fordran som utmätningsgäldenären har kallas den som står i skuld till honom "den förpliktade" (56 S 2 mom. tredje meningen) eller "den från vilken fordringen skall utgå" (73 8 I mom. tredje meningen. 75 S 2 mom. och 88 b § I mom. första meningen).

Lagberedningen. 1 beredningens förslag används termen sökanden som generell beteckning för den som hos kronofogdemyndigheten har begärt verkställighet (eller handräckning). När missförstånd skulle kunna uppkomma och fråga är om utmätning, används benämningen utmätnings­sökanden. Termen borgenären begagnas inte som beteckning på den som söker utmätning. Skälet är. framhåller beredningen, att även annan än sökanden kan ha ställning av borgenär i utmätningsärendet, t.ex. den som har fordran vilken är förenad med panträtt i den utmätta egendomen. I enlighet härmed anges i 2 kap. 2 S i beredningens förslag att den som begär verkställighet (eller handräckning) hos kronofogdemyndigheten kallas sökande.

Sökandens motpart hos kronofogdemyndigheten kallas i beredningens förslag svarande eller, i ärende som rör fordran mot honom, i allmänhet gäldenär. En bestämmelse härom har tagils upp i första stycket av 2 kap. 3 S. Beredningen påpekar att bestämmelsen inte utesluter att annan beteck­ning används, när det är lämpligare med hänsyn lill sammanhanget. 1 11-13 kap. beredningsförslaget benämns svaranden i regel ägaren. Det hänger samman med att ägaren till egendom som avses där inte alltid samtidigt är gäldenär i vanlig mening.

Beredningen framhåller vidare att exekution för fordran ibland riktar sig mot visst objekt (lös pant. fartyg, luftfartyg, intecknade reservdelar till luftfartyg, fastighet m.m.) som svarar för fordringen utan att ägaren eller över huvud någon är personligen belalningsskyldig. 1 andra stycket av 2 kap. 3 8 föreskrivs med tanke på sådana fall all när viss egendom svarar för fordran vad som sägs om gäldenär skall i tillämpliga delar gälla ägaren även om han inte är personligen betalningsskyldig. Beträffande skepp, luftfartyg m.m. och fast egendom har dock, såsom redan har nämnts, ansetts lämpligt att i 11-13 kap. direkt använda beteckningen ägaren i stället för gäldenären. Redan av det sagda framgår, anför beredningen, att exekution för en och samma fordran kan rikta sig mot två svarande, nämligen om sökanden vänder sig dels mot den personligen belalningsskyldige dels mot ägaren av visst objekt som svarar för fordringen.

Annan än part kallas enligt 2 kap. 5 8 beredningens förslag tredje man. 1 ärende   om   utmätning   eller  annat   som   rör   betalningsskyldighet   för

 

Prop. 1980/81:8                                                               I kap. 7 §    196

svaranden (gäldenären) kan exekutiv åtgärd komma att gälla fordran som svaranden har mot tredje man. Sådan tredje man kallas i förslaget sekundogäldenär. Uttrycket sekundogäldenär är inle det enda preciserade uttryck som i förslaget används för att identifiera tredje man. Andra uttryck kräver emellertid enligt beredningen inte någon förklaring. Bered­ningen påpekar ocksä att termen tredje man i förekommande fall åsyftar även den som utan att vara sakägare hörs i ärendet.

Föredraganden. Under mbriken till I kap. har jag framhållit att det enligt min mening är angeläget all begränsa antalet bestämmelser om inne­börden av olika termer som används i UB. Som närmare har behandlats där har en del sådana bestämmelser som har föreslagits av beredningen ute­lämnats i departementsförslaget. Del kan ifrågasättas om det är behövligt att förklara innebörden av benämningar på parter och andra sakägare. När sådana beteckningar används i balken, torde det som regel utan vidare stå klart vem som avses. I fråga om termen sökande uppstår emellertid en svårighet när det gäller allmänna mål, eftersom det inte finns någon egenfiig sökande i sådana mål. Det är i och för sig möjligt att på flera håll i balken använda andra beteckningar som även omfattar staten resp. kommun som borgenär i allmänna mål, t.ex. termerna utmätningsborge­nären och införselborgenären. 1 UB finns emellertid också åtskilliga för all verkställighet gemensamma bestämmelser, som nämner den för vars räkning verkställighet sker. För sådana fall synes knappast finnas någon lämpligare term än sökanden. Denna beteckning kräver dock en särskild förklaring beträffande allmänna rnål. Med hänsyn bl.a. härtill och till att termen gäldenären också bör ges en förklaring för det fall att sökandens motpart inle är personligen betalningsskyldig har Jag stannat för att ta upp bestämmelser om innebörden av de termer som i allmänhet används i UB för att beteckna parter och andra sakägare. Bestämmelserna, som i bered­ningens förslag upptar tre paragrafer, har i departementsförslaget förts samman till en paragraf.

Mot de benämningar som beredningen använder för att beteckna olika sakägare och som förklaras närmare i de nu aktuella bestämmelserna har jag inte någon erinran. Även i departementsförslaget används alltså beteckningama sökande, svarande, gäldenär, tredje man och sekundo­gäldenär. Jag anser inle att anledning föreligger alt, som en remissinstans har förordat, i UB definiera termen sakägare. För tydlighets skull villjag tillägga att termen part i balken används för att beteckna endast sökanden och hans motpart (dvs. svaranden eller gäldenären). Tredje man som är sakägare anses således inte som part hos kronofogdemyndigheten i balkens mening.

1 allmänna mål finns inte nägon egentlig sökande i samma mening som i enskilda mål. Som framgår av vad som har anförts i den allmänna motive­ringen (avsnitt 5.3) saknas emellertid anledning till att bestämmelser som rör "sökanden" inle skulle i princip gälla även i allmänna mål. Med

 

Prop. 1980/81:8                                                               I kap. 8§    197

sökande skall i sådana mål givetvis förslås staten resp. kommun i egenskap av borgenär. En annan fråga är vem som skall företräda staten eller kommun vid tillämpning av bestämmelser som nu avses. Den ordning som f n. tillämpas i detta hänseende ar oenhetlig och sammanhänger med om det allmänna målet anhängiggörs hos kronofogdemyndigheten via länsstyrelsen eller via annan myndighet. Som regel bör kronofogdemyn­digheten, som i övrigt representerar del allmänna vid indrivning av skatter, böter m.m., företräda staten eller kommun även vid tillämpning av bestämmelser som anger "sökanden". I några sådana fall skall emellertid enligt mitt förslag borgenären i stället representeras av RSV.

Att bestämmelser om sökanden i princip är tillämpliga även i allmänna mål torde framgå av balkens tillämpningsområde (I kap. I S, se även 6 S) samt av att undantag inte har gjorts för dessa bestämmelser. För att eventuella missförstånd skall undanröjas har i första stycket av 7 S i departementsförslaget som en andra mening tagits in en föreskrift om att staten eller kommun anses som sökande i allmänt mål. Vissa besläm-nielser som gäller sökanden skall emellertid enligt uttryckliga undantag inte gälla i allmänna mål. Frågan vem som företräder staten i allmänna mål regleras i 2 kap. 30 S i departementsförslaget.

Tillämpning av bestämmelser som rör fartyg, luftfartyg och fast egendom

8 6 Paragrafen reglerar balkens tillämpning på utländska skepp och luft­fartyg m. m. Den motsvarar 2 kap. 7 8 i beredningens förslag.

Gällande rätt. Enligt I S tredje stycket SfL är bestämmelsema i SfL tillämpliga även på egendom som utom riket är införd i register som motsvarar skepps- eller skeppsbyggnadsregistret, om inte annat följer av vad som är särskilt föreskrivet. I I S andra stycket LfL anges alt i fråga om vissa främmande luftfartyg eller intecknade reservdelar lill sådana luft­fartyg tillämpas jämte LfL lagen (1955:229) i anledning av Sveriges tillträde till 1948 års konvention rörande internationellt erkännande av rätt till luft­fartyg. Bestiinimelser i UL om skepp och luftfartyg torde vara direkt tillämpliga även på utländska skepp och luftfartyg, om inte annat är före­skrivet eller eljest följer av bestiimmelserna.

Lagberedningen. Beredningen framhåller att skepp, luftfartyg och intecknade reservdelar till luftfartyg kan bli föremål för exekutiva åtgärder i Sverige, även om egendomen är registrerad utomlands. Det är önskvärt att därvid, så långt som möjligt, får tillämpas samma bestämmelser som gäller för här i riket registrerad egendom. I 2 kap. 7 S första stycket bered­ningens förslag sägs därför att förslagets bestämmelser om registrerat skepp, registrerat luftfartyg och intecknade reservdelar till luftfartyg är tillämpliga även på dylik egendom som är införd i register utom riket som motsvarar skepps- eller hiftfartygsregistret eller är intecknad utom riket, om inte annat följer av särskilda föreskrifter. Beredningen påpekar att det

 

Prop. 1980/81:8                                                                               / kap. 9 §    198

inte är givet att avvikelse alltid är uttryckligen föreskriven. Den kan följa av en mera allmänt hållen regel.

Enligt 5 kap. 28 § andra stycket beredningsförslaget skall utmätning av här i riket registrerat skepp eller luftfartyg eller av intecknade reservdelar till sådant luftfartyg inte medföra förmånsrätt förrän ärende angående anteckning om utmätningen tas upp på inskrivningsdag. 1 samma stycke föreskrivs vidare bl.a. att om här i riket registrerat skepp eller luftfartyg som har utmätts här blir ulmätt i främmande stat innan del har omhänder­tagits av kronofogdemyndigheten, den rätt som har vunnits genom den förra utmätningen skall gälla som panträtt. Dessa bestämmelser bör enligl beredningen inte bli tillämpliga på skepp eller luftfartyg som är registrerat i annan stat eller på reservdelar som är inlecknade i annan stat. Inte heller bör bestämmelsen i 7 kap. 5 8, vilken medger s.k. distansutmätning av här i riket registrerat skepp eller luftfartyg, få gälla skepp eller luftfartyg som är registrerat utom riket. I andra stycket av 2 kap. 7 8 i beredningens förslag undantas nämnda bestämmelser från huvudregeln i första stycket. I följd härav blir, framhåller beredningen, inle heller 17 kap. 6 S andra stycket eller 10 § andra stycket i vad de hänvisar lill 7 kap. 5 8 tillämpliga på sådan utom riket registrerad eller inlecknad egendom som här är i fråga.

Sådana särskilda föreskrifter som enligl första stycket kan föranleda undantag från huvudregeln finns enligt beredningen såvitt angår skepp i 24, 259, 260 och 278-280 SS sjölagen och beträffande luftfartyg i lagen i anledning av Sveriges tillträde till 1948 års konvention rörande internafio­nellt erkännande av rätt till luftfartyg. Beredningen påpekar att medan nyss nämnda bestämmelser i sjölagen i princip är tillämpliga på alla utländska skepp, 1955 års lag gäller endast luftfartyg som har registrerats i stat som har tillträtt 1948 års s. k. Genévekonvention.

Beredningen erinrar om att verkställighet som riktar sig mot utländskt skepp eller luftfartyg kan hindras av immuniletsregler. Här som eljest skall respekteras den immunitetsrätl som främmande makt åtnjuter enligt allmänna regler. Lagen (1938:470) med vissa bestämmelser om främmande statsfartyg m.m. innehåller förbud mol utmätning av bl.a. krigsfartyg.

Föredraganden. De av beredningen föreslagna bestämmelsema om utländska skepp och luftfartyg m.m. har i sak oförändrade tagits upp i departementsförslaget. Med anledning av vad som har påpekats vid remissbehandlingen har första stycket i paragrafen jämkats så att lydelsen närmare ansluter till 1 8 tredje stycket SfL. Denna lydelse torde passa även for luftfartyg. Andra stycket har förenklats redaktionellt.

För tillämpligheten av första stycket krävs inte alt fråga är om egendom som uppfyller de svenska kraven för registrering. Vikten ligger främst pä registreringen och avsikten med denna, särskilt om inteckning kan meddelas i egendomen.

9 8    Paragrafen, som motsvarar 2 kap. 8 8 i beredningens förslag, innehål-

 

Prop. 1980/81: 8                                                                         / kap. 10 §    199

ler bestämmelser om fartygsbyggen.

Gällande rätt. 1 62 8 4 mom. UL föreskrivs att med fartyg likställs i UL fartyg under byggnad. Enligt I § andra stycket SfL skall med registrerat skepp i SfL likställas skeppsbygge som är infört i skeppsbyggnadsregist­ret.

Lagberedningen. Som första mening i 2 kap. 8 8 beredningens förslag anges att med skepp likställs skeppsbygge. Beredningen framhåller att svensk rätt tidigare har saknat ett fullt utvecklat inteckningssystem för skeppsbyggen. Enligt sjölagen i dess nya lydelse skall emellertid skepps­bygge kunna utnyttjas som underlag för kreditsäkerhet på samma sätt som färdigt skepp. Kreditförhållandena skall därigenom kunna ordnas ratio­nellt i ett tidigt skede av bygget. En följd av de nya reglerna är att skepps­byggen även i exekutivt hänseende skall behandlas som skepp.

Beredningen framhåller vidare att enligt 2 § sjölagen ett för riket gemensamt skeppsregister skall föras över svenska skepp. För skepp som är under byggnad i Sverige skall enligt samma paragraf föras ett särskilt skeppsbyggnadsregister. I andra meningen av 2 kap. 8 S beredningens förslag föreskrivs att vad som sägs om skeppsregistret skall beträffande skeppsbygge i stället avse skeppsbyggnadsregistret.

Föredraganden. Bestämmelser som möjliggör registrering av skepps­bygge och inteckning däri finns numera i sjölagen. I departementsförslaget har bestämmelsen om likställighet i UB mellan skepp och skeppsbygge vidgats till att gälla även annat fartyg än skepp. dvs. båt. och sådant fartyg under byggnad. Anledningen härtill är att förslaget innehåller vissa sär­bestämmelser beträffande fartyg vilka har samband med sjölagens regler om sjöpanträtt (4 kap. 6 S andra stycket och 8 kap. 10 §) samt att sjö­panträtt kan gälla även i båtbygge sedan bygget har sjösatts (250 8 sjö­lagen). I paragrafen anges därför att med fartyg jämställs fartyg under byggnad samt att i fråga om skeppsbygge vad som sägs om skeppsregistret härvid i stället skall avse skeppsbyggnadsregistret. Bestämmelsen innebär att skeppsbygge likställs med skepp, medan båtbygge likställs med båt.

10 8 Paragrafen, som motsvarar 2 kap. 9 S i beredningens förslag, inne­håUer föreskrift om andel i och villkorlig rätt till registrerat skepp m. m.

Gällande räti. UL innehåller vissa uttryckliga bestämmelser om andel i registrerat skepp och villkorlig äganderätt till sådant skepp eller till andel däri (89 8 2 mom., 201 § 4 mom. och 213 a § 2 mom.). .Även andel i luft­fartyg eller i intecknade reservdelar till luftfartyg och villkorlig äganderätt till sådan egendom eller till andel däri har uppmärksammats i visst fall (89 5 2 mom.).

Lagberedningen. Beredningen har i sitt förslag tagit upp en generell föreskrift om att bestämmelser om registrerat skepp, registrerat luftfartyg och intecknade reservdelar till luftfartyg i tillämpliga delar gäller även andel i och villkorlig rätt till sådan egendom, om inte annat föreskrivs.

 

Prop. 1980/81:8                                                                             I kap. I! §    200

Med villkoriig rätt åsyftas villkorlig äganderätt. Villkorlig rätt lill andel i skepp, luftfartyg och reservdelar till luftfartyg omfattas enligt beredningen också av bestämmelsen.

Beredningen påpekar alt bestämmelsen gör det överflödigt att på olika ställen i UB särskilt ange att andel i visst objekt eller villkorlig rätt omfattas. 1 åtskilliga fall kan förslagets bestämmelser om skepp, luftfartyg och reservdelar inte tillämpas annat än på objektet som sådant. När tvekan möjligen kan uppstå, har undantag gjorts (se 11 kap. I S andra stycket och

12        kap. I S tredje stycket beredningens förslag).

Föredraganden. Bestämmelsen i förevarande paragraf överensstämmer med beredningens förslag. Jag har inte. som en remissinstans har förordat, funnit anledning att i UB införa termerna skeppsegendom och luftfartygs­egendom. Dessa termer torde knappast fylla någon funktion i UB vid sidan av de bestämmelser som meddelas i förevarande avsnitt av I kap. Om det skulle visa sig att sådana sammanfattande beteckningar behövs vid med­delande av verkställighetsföreskrifter eller anvisningar, föreligger natur­ligtvis inte något hinder att använda dem där.

11 § I paragrafen anges innebörden av begreppet fast egendom. Den motsvarar 2 kap. 10 8 i beredningens förslag.

Gällande rätt. Termen fast egendom torde i olika sammanhang användas i växlande betydelse. I I kap. I S JB sägs alt fast egendom är Jord och att denna är indelad i fastigheter. Ibland används termen fast egendom, när man syftar på fastighet eller äganderätt till fastighet. Enligt

13        kap. 26 S JB har bl.a. UL:s och FfL:s bestämmelser angående fast
egendom och rättighet däri motsvarande tillämpning i fråga om tomträtt.

Lagberedningen. Beredningen har ansett det önskvärt att i UB införs en bestämmelse som upplyser om vad som där åsyftas med fast egendom. 1 första stycket av 2 kap. 10 S beredningens förslag anges att därmed avses faslighet, visst område av fastighet, samfälld mark samt andel i och vill­korlig rätt till sådan egendom. Med villkorlig rätt åsyftas villkorlig ägande­rätt. Att även villkorlig rätt till andel i fastighet omfattas av bestämmelsen torde enligt beredningen vara uppenbart.

1 andra stycket av paragrafen har tagits upp en erinran om att vad som sägs om fast egendom i tillämpliga delar gäller även tomträtt. Inte endast hel tomträtt utan även andel i tomträtt -och villkorlig rätt till tomträtt eller till andel däri - skall följa reglerna för fast egendom.

Beredningen påpekar att vattenfallsrätt inte kan upplåtas numera men finns kvar på grund av äldre upplåtelser. Med hänsyn härtill bör i över­gångsbestämmelser föreskrivas att vad som sågs om tomträtt skall gälla även valtenfallsrätt som har upplåtits enligt äldre lag (jfr 12 S JP).

Föredraganden. Jag vill först framhålla att enligt JB begreppet fast egendom avser något mera än fastighet. Detta anges också uttryckligen i förarbetena lill I § lagen (1966:453) om vad som är fast egendom, som

 

Prop. 1980/81:8                                                                               1 kap. 12 §    201

numera har ersatts av I kap. I 8 JB (SOU 1960:25 s. 47 och prop. 1966:24 s. 58). Även i UL och FfL har bestämmelser om fast egendom en vidare innebörd.

1 förslaget lill UB används begreppet fast egendom på motsvarande sätt i en betydelse som innefattar mera än fastighet, nämligen visst område av fastighet och mark som är samfälld för flera fastigheter samt andel i fastig­het, område eller samfälld mark (jfr 4 kap. 7-9 SS JB). Även viUkorlig äganderätt till egendom som nu har nämnts omfattas. Det är visserligen riktigt, som har påpekats under remissbehandlingen, att särskilda bestäm­melser meddelas i UB om nu nämnda slag av fast egendom, men det gäller endast i vissa avseenden, främst i fråga om exekutiv försäljning. 1 övrigt bör bestämmelser i UB angående fast egendom i princip gälla även del av fastighet m.m.. i den mån bestämmelsema inte uttryckligen är begränsde till att avse fastighet. Som exempel kan nämnas bestämmelserna om förmånsrätt på gmnd av utmätning av fast egendom (4 kap. 30 8). Om t.ex. efter utmätning av förvärvares villkorliga äganderätt till fastighet villkoret uppfylls och utmätningen övergår till att avse själva fastigheten, är det med hänsyn till konkurrerande inteckningar som kan ha tillkommit under mellantiden viktigt att utmätningen redan från början medför förmånsrätt såsom för utmätning av fast egendom.

Det kan emellertid ifrågasättas om det är nödvändigt alt meddela en uttrycklig bestämmelse i saken. För att eventuella missförstånd skall undanröjas och med hänsyn till att liknande bestämmelser har tagits upp beträffande skepp m.m. i de föregående paragrafema har Jag dock ansett lämpligt att en föreskrift meddelas i saken. Den överensstämmer med beredningens förslag.

Sorn andra stycke i förevarande paragraf föreslås, likaledes i överens­stämmelse med beredningens förslag, att vad som i balken sägs om fast egendom i tillämpliga delar gäller även tomträtt. Detta följer visserligen även av 13 kap. 26 8 JB, men efter införande av en ny UB synes det mindre lämpligt att man skall behöva gå till annan lag för all finna regleringen av denna fråga. Balkens tillämpning på valtenfallsrätt torde få regleras i promulgationslagen till UB.

12 § Paragrafen, som motsvarar 2 kap. 12 8 andra stycket beredningens förslag, innehåller föreskrift angående bevis om vilandeförklaring av ansökan om inteckning i fast egendom, s.k. vilandebevis.

Gällande rätt. Enligt 2 8 tredje stycket FfL gäller de bestämmelser som i FfL meddelas om pantbrev i tillämpliga delar även vilandebevis.

Lagberedningen. Beredningen framhåller att bevis att ansökan om in­teckning i fast egendom har förklarats vilande i viss utsträckning används som pant. Vad som i förslaget sägs om pantbrev i fast egendom bör i fillämpliga delar gälla även sådant vUandebevis. En bestämmelse härom har tagits upp i andrastycket av 2 kap. 12 8. Den kan få betydelse bl.a. vid

 

Prop. 1980/81:8                                                                                     2 kap.    202

tillämpning av 5 kap. 3 och 21 SS. 7 kap. 2 S, 10 kap. 14-16 SS samt ett flertal bestämmelser i 13 kap., allt beredningsförslaget.

Ansökan om inteckning i skepp kan. anför beredningen vidare, enligt sjölagen inte förklaras vilande. Däremot skall inteckning i luftfartyg förklaras vilande i visst fall, nämligen när talan har väckts om klander av den uppgivne ägarens fång eller om återgång därav (10 8 lagen 1955:227 om inskrivning av rätt till luftfartyg). Skuldebrev som har försetts med bevis om vilandeförklaring torde kunna belånas och på annat sätt bli föremål för omsättning. Angående vilandeförklaringen utfärdas emellertid inle någon särskild handling som motsvarar vilandebevis i fast egendom. Beredningen föreslår därför inte beträffande luftfartyg någon motsvarighet till före­skriften i andra stycket i 2 kap. 12 S. Skuldebrev med påtecknat bevis om vilandeförklaring utgör en värdehandling, som bör följa samma grund­satser som hittills. Hinder bör inte föreligga att utmäta sådant skuldebrev i den mån det inte är pantsatt (jfr 5 kap. 3 S andra stycket i förslaget). Om borgenär vid försäljning av ulmätt luftfartyg som säkerhet för fordran åberopar vilande inteckningsansökan, skall vad som belöper på fordringen avsättas enligt 14 kap. 9 § första stycket i avvaktan att frågan om inteck­ning blir slutligt avgjord.

Föredraganden. Förevarande paragraf överensstämmer med den av beredningen föreslagna bestämmelsen utom så till vida att orden "fast egendom'" har bytts ut mot "fastighet"".

2 kap. Förfarandet hos kronofogdemyndigheten

I detta kapitel meddelas vissa gemensamma bestämmelser om för­farandet hos kronofogdemyndigheten i utsökningsmål. Dessa motsvarar i beredningens förslag dels ett flertal regler i 2 kap. (4. 6 och 14- 18 SS), dels vissa regler i 5 och 16 kap., dels den del av 19 kap. som gäller förfarandet hos kronofogdemyndigheten (1-21 SS). Av nämnda avdelning i 19 kap. har emellertid en paragraf (7 S) förts till I kap. i departementsförslaget. Vidare saknar ett par bestämmelser i förevarande kapitel motsvarighet i bered­ningens förslag.

Föredraganden. Beredningen har påpekat att det fn. åligger krono­fogdemyndigheten och överexekutor att i stor utsträckning på tjänstens vägnar iaktta regler som gäller till skydd för svaranden. Beredningen anser att officialprincipen i denna begränsade mening bör gälla även framdeles. Detta är fo. en förutsättning för all man skall kunna i någon större utsträckning genomföra verkställighet utan sammanträde med parterna. Beredningen föreslår att kronofogdemyndigheten skall - frånsett införsel­ärenden - vid behov kunna sätta ut förhör med parterna och ha vissa tvångsmedel för att framtvinga inställelse. Även vid förhör bör emellertid förrättningsmannen iaktta nämnda skyddsregler, om inle part avstår från

 

Prop. 1980/81:8                                                                               '"P  '     03

skyddet. 1 viss utsträckning fär det ankomma på part att själv göra de invändningar som kan vara motiverade. Av vikt är att part delges det beslut som meddelas så att han får tillfälle att överklaga beslutet, om han anser sig ha anledning därtill. Önskvärt är enligt beredningens mening också att besluten motiveras när det är behövligt för att klargöra vad kronofogdemyndigheten grundar sin bedömning på. Förhör skall i viss utsträckning kunna hållas även med annan än part. Liksom f n. bör krono­fogdemyndigheten ex officio söka ta till vara även tredje mans rätt.

Vad beredningen sålunda har uttalat angående skyldighet för krono­fogdemyndigheten att självmant ta till vara svarandens och tredje mans rätt har inte mött någon erinran i remissyttrandena. Även Jag kan ansluta mig till dessa uttalanden.

Kapitlet innehåller till en början bestämmelser om ansökan m.m. (1-9
SS). Vidare meddelas bestämmelser om förhör (10-14 SS), tvångsmedel     

(15-17 SS), kronofogdemyndighetens beslut (18-21 SS), prövning av tvist som uppkommer i utsökningsmål (22-24 SS), ställande av säkerhet m.m. (25-27 88) samt fordran som inte är förfallen och ränta (28 och 29 SS). Avslutningsvis meddelas, på samma sätt som i flertalet andra kapitel, särskilda föreskrifter beträffande tillämpningen av kapitlets bestämmelser i allmänna mål (30 S).

Ansökan m.m.

1 8 Paragrafen, som motsvarar 19 kap. I § första stycket beredningens förslag, behandlar formen för ansökan hos kronofogdemyndighet.

Gällande räti. Enligl UL får ansökan i utsökningsmål hos utmätnings­mannen göras muntligen, i den mån inte skriftlig form är föreskriven för visst fall Gfr9 S första stycket USK). Skriftlig form krävs enligt 55 S UL för ansökan om utmätning för fordran som enligt protokoll över offentlig auktion härrör från inrop av lös egendom. U/tanför UL finns i 10 S andra stycket lagen om avbetalningsköp bestämmelse att ansökan om hand­räckning för återtagande av avbetalningsgods skall ske skriftligen. En mot­svarande föreskrift finns i 20 8 andra stycket konsumentkreditlagen och i 12 8 förslaget lill lagom avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl. enligl prop. 1977/78:142.

Lagberedningen. Beredningen har inte funnit anledning att frångå huvudprincipen att ansökan får göras såväl muntligen som skriftligen, även om muntlig ansökan vållar kronofogdemyndigheten visst extra besvär. En bestämmelse härom - vilken enligt förslaget skall gälla också ansökan om handräckning - har tagits upp i första meningen av första stycket i 19 kap. I 8. För sökanden kan det enligt beredningen vara en lättnad att inte behöva sälta upp en skriftlig ansökan. Man kan emellertid räkna med att skriftlig ansökan liksom hitfills blir det vanliga. Ansökan om verkställighet behöver i allmänhet inte innehålla myckel mer än angivande

 

Prop. 1980/81:8                                                                               2 kap. 1 §    204

av önskad åtgärd och hänvisning till bifogad exekutionstitel. 1 fråga om de bestämmelser om skriftlig ansökan som f.n. finns anmärker beredningen att sådant auktionsprotokoll som nämns i 55 S UL i förslaget har uteslutits som exekutionstitel.

Som andra mening i första stycket av paragrafen har i beredningens förslag tagits upp en bestämmelse att ansökan som görs skriftligen skall vara egenhändigt undertecknad av sökanden eller hans ombud. Angående skyldighet för ställföreträdare eller ombud att pä begäran styrka sin behörighet hänvisar beredningen till 19 kap. 4 8 i sitt förslag.

Enligl tredje meningen i första stycket skall muntlig ansökan upptecknas av kronofogdemyndigheten. Del kan enligt beredningen ofta räcka med en enkel anteckning på dagboksblad e.d. I mån av behov bör uppteckningen göras i flera exemplar. Om kronofogdemyndigheten begär del, skall sökanden enligt förslaget bestyrka att uppteckningen är riktigt gjord. Någon särskild avgift för upptecknande av ansökan torde enligt bered­ningen i allmänhet inte böra tas ut.

Remissyttrandena. Förslaget om att ansökan i utsökningsmål skall kunna göras inte bara skriftligt utan även muntligt kritiseras av flera remissinstanser. Det bör dock påpekas att remissyttrandena bör ses mot bakgrund av att beredningens förslag om formen för ansökan även avser ansökan om handräckning. Länsstyrelsen i Ålvsborgs lån befarar att kronofogdemyndigheterna kommer alt betungas med många muntliga ansökningar. Enligl länsstyrelsen bör bestämmelsen utformas så att del klart framgår alt ansökan regelmässigt skall vara skriftlig men att muntlig ansökan kan godtas i undanlagsfall. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser det vara förenat med nackdelar att generellt tillåta muntliga ansök­ningar. När motparten skall yttra sig över ansökan, är risken för miss­förstånd mindre om han har tillgång till en skriftlig ansökan som har upp­rättats av sökanden. Med hänsyn lill möjligheten att få juridisk hjälp enligt rättshjälpslagen (1972:429) kan del enligl länsstyrelsen knappast vara en fördel att få göra ansökan muntligt. Om förmånsrätt pä grund av utmät­ning, i enlighet med vad länsstyrelsen förordar, skall räknas från dagen för ansökan om utmätning, bör dock muntlig ansökan godtas, om den kompletteras med skriftlig ansökan inom viss kortare tid. Länsstyrelsen i Stockholms län undrar om muntlig ansökan skall kunna göras per telefon.

Länssiyrelsen i Stockholms län påpekar även att förslaget inte reglerar formen för svaromål, påminnelser och andra yttranden. Länsstyrelsen, som förmodar att avsikten är att även dessa skall kunna avges muntligen, förordar att paragrafen kompletteras med bestämmelser om sädana yttran­den.

Föredraganden. När ansökan görs om verkställighet, förutsätts att svarandens skyldighet är fastslagen i exekutionstitel. Den handling på grund varav verkställighet söks skall ges in av sökanden. Vad som därutöver kan krävas av sökanden är i allmänhet bara att han skall ange

 

Prop. 1980/81:8                                                                               2 kap. 2 §    205

all han begär verkställighet och, i vissa fall, vilken verkställighetsåtgärd som begärs. Att ställa upp ett krav på skriftlig form för dessa uppgifter är enligt min mening onödigt. Jag biträder därför beredningens förslag att ansökan liksom f n. skall kunna göras såväl muntligen som skriftligen. Föreskrift härom har tagits upp i första stycket av I S.

Med anledning av vad en remissinstans har anfört vill Jag framhålla att muntlig ansökan bör förutsätta att sökanden inställer sig hos krono­fogdemyndigheten. Råder oklarhet om innebörden av gjord ansökan, bör förrättningsmannen dock vara oförhindrad att skaffa sig klarhet i saken vid telefonsamtal med sökanden.

En remissinstans har förordat alt bestämmelser även meddelas om formen för svaromål och andra yttranden. Det är emellertid tydligt att inte heller beträffande yttranden från svaranden eller tredje man kan krävas skriftlig form, såvida annat inte är särskilt föreskrivet. En annan sak är att del ibland kan ligga i vederbörandes eget intresse att yttra sig skriftligt, t.ex, därför att vad han har att anföra inte skall missförstås. Några uttryck­liga bestämmelser om formen för svaromål och andra yttranden behövs enligt min mening inte.

Den av beredningen föreslagna bestämmelsen om ijpptecknande av muntlig ansökan och sökandens bestyrkande av sädan uppteckning torde närmast åsyfta ansökan om handräckning. Enligt departementsförslaget skall emellertid fråga om handräckning inte prövas av kronofogdemyn­digheten. Beträffande ansökan om verkställighet är del tydligt att tjänste­man vid kronofogdemyndigheten skall göra anteckning härom pä handling i akten eller på annat lämpligt sätt. Någon bestämmelse härom torde dock inte behövas i UB. Föreskrift i saken kan vid behov meddelas av rege­ringen. Nägot behov av alt sökanden skall bestyrka vad som har an­tecknats rörande verkslällighetsansökan torde knappast föreligga. På grund härav saknar departementsförslaget motsvarighet till nämnda bestämmelser i beredningens förslag.

I andra stycket i departementsförslaget meddelas bestämmelse om att skriftlig ansökan skall vara egenhändigt undertecknad av sökanden eller hans ombud.

Förevarande paragraf bör inte gälla i allmänna rnål (se 30 8).

2 8 Paragrafen reglerar vad ansökan skall innehålla och vilka handlingar som skall bifogas ansökan. Den har delvis sin motsvarighet i 19 kap. I 8 andra stycket beredningens förslag.

Gällande rätt. Beträffande de handlingar som skall jnges när utmätning begärs finns bestämmelser i 54 § UL. Där föreskrivs att sökanden skall inge dom eller utslag varigenom betalningsskyldighet har blivit ålagd gäldenären. När fråga är om skiljedom, skall sökanden även inge över­exekutors beslut om dess verkställande. Är fordringen grundad på skulde­brev eller annat skriftligt fordringsbevis, skall detta inges i huvudskrift.

 

Prop. 1980/81:8                                                                               2 kap. 2 S    206

Paragrafen anses analogiskt tilliimplig även vid annan verkstäUighet än utmätning. Söks utmätning på gnmd av skriftlig förbindelse att utge under­hållsbidrag, skall enligt 54 a S 4 mom. UL förbindelsen inges i huvudskrift. Beträffande utmätning för fordran som härrör frän inrop av lös egendom vid oflentlig auktion gäller enligt 55 S 2 mom. UL att sökanden skall inge protokollet vid auktionen eller utdrag därav. I övrigt anses avskrift av exekutionsurkunden kunna godtas, åtminstone om den har bestyrkts av myndighet eller advokat.

Såvitt avser ansökan om utmätning och införsel finns ytterligare bestäm­melser i 14 S USK. Enligt dessa skall vid sådan ansökan dom. beslut eller annan handling på vilken sökandens anspråk grundas inges i huvudskrift, om inte utmiitningsmannen godtar bestyrkt avskrift i fall då handlingen inte enligt lag skall inges i huvudskrift. Om laga kraft krävs för verkstäl­lighet av dom eller beslut, skall exekutionsurkunden vara försedd med bevis därom.

Som redan har nämnts skall vid ansökan om utmätning, när fordringen är grundad på skuldebrev eller annat skriftligt fordringsbevis, fordrings­beviset inges i huvudskrift. Detta anses gälla inte bara när fråga är om löpande skuldebrev eller annat presentationspapper utan även eljest när skriftligt fordringsbevis har upprättats. Om löpande skuldebrev eller annat presentationspapper har förkominit, anses verkställighet inte kunna ske förrän beviset har dödats enligt lagen (1927:85) om dödande av förkommen handling. I fråga on andra fordringsbevis har inträffat att överexekutor har befriat frän kravet på handlingens företeende.

1 en del fall finns anledning att samtidigt med ansökan om verkställighet ge in även andra handlingar än de nämnda. Är realiserandet av ett anspråk beroende av att sökanden fullgör en motprestation, bör företes bevis att så har skett. Om förordnande av överexekutor eller annan myndighet förut­sätts för att verkställighet skall få äga rum. måste sådant förordnande ges in.

Av exekutionstiteln framgår i allmänhet vem som är berättigad att söka verkställighet. Skulle i exekutionsurkunden annan än sökanden vara angiven som berättigad, måste sökanden visa att han har förvärvat den förres rätt. Är exekutionstiteln grundad på löpande skuldebrev, anses blotta innehavet av skuldebrevet utgöra tillräcklig legitimation.

Beträffande verkställighet av kvarstad gäller enligl 64 S USK att tele­grafiskt meddelande om innehållet i beslutet får läggas till grund för verkställighet därav. Därvid har kungörelsen (1947:643) om överbringande av rättegångsfullmakt genom telegram motsvarande tillämpning. Denna undanlagsbestämmelse har främst motiverats av behovet att snabbt få kvarstadsbeslut genomfört beträffande fartyg som ligger i hamn på annan ort än den där den beslutande myndigheten finns.

Lagberedningen. Beredningen föreslår i 19 kap. I § andra stycket att exekutionstitel och andra handlingar som sökanden vill åberopa skall ges

 

Prop. 1980/81:8                                                                          kap. 2 §    207

in i huvudskrift eller styrkt avskrift samt att kronofogdemyndigheten, om endast avskrift ges in, får infordra huvudskriften när det behövs. Bered­ningen har inte ansett det behövligt att behålla något ovillkorligt krav på att förbindelse angående underhållsbidrag skall företes i huvudskrift. Beträffande domar och andra offentliga exekutionstitlar bör i allmänhet avskrift kunna godtas, om den har bestyrkts på vederhäftigt sätt. Större försiktighet kan enligt beredningen vara påkallad när det gäller enskilda exekutionstitlar.

Vad gäller fordringsbevis bör enligt beredningen löpande skuldebrev eller annat presenlationspapper finnas tillgängligt i huvudskrift, eftersom gäldenären (frånsett dödning) inte är skyldig att betala sin skuld annat än mot återfående av fordringsbeviset. Beredningen hänvisar vidare till 14 kap. 19 S i förslaget, som innehåller bestämmelser om skyldighet för borgenär som skall lyfta medel att förete eller återställa fordringsbevis m.m. Presentationspapper bör enligt beredningen lämpligen liksom f.n. ges in redan i samband med ansökningen, med tanke på att gäldenären kan vilja avvärja vidare åtgärder för verkställighet genom att fullgöra betalning till kronofogdemyndigheten. I fråga om andra fordringsbevis får det bero på omständigheterna om handlingen behöver företes i huvudskrifl. Helst bör även ett enkelt skuldebrev företes för att anteckning om betalning skall kunna ske. Skall enligt exekutionstiteln fordringsbeviset tillhandahållas svaranden i utbyte mot betalning eller annan prestation, skall denna före­skrift iakttas. Fall kan dock förekomma då det inte är fråga om något villkor av materiell betydelse för svaranden utan endast om en ordnings­föreskrift. Är detta uppenbart, bör kronofogdemyndigheten, om fordrings­beviset har förkommit, kunna meddela verkställighet utan hinder av domens föreskrift och vid behov tillgodose svarandens intresse därav på annat sätt.

Beredningen påpekar att även andra handlingar kan behöva ges in.

Remissyttrandena. Förslaget kritiseras av några remissinstanser. Enligt RSV är uttrycket "handlingar som sökanden vill åberopa'" för snävt. Det omfattar inte utan vidare alla handlingar som avses i 14 kap. 19 S bered­ningsförslaget. Dessutom sammanfaller inte alltid vad sökanden vill åberopa med vad som enligt kronofogdemyndighetens bedömande behövs för verkställighet. RSV anser vidare att bestämmelsen bör ha den inne­börden att handling skall ges in i huvudskrift, om inte kronofogdemyn­digheten godtar styrkt avskrift. Liknande synpunkter anförs av krono­fogdeföreningen. Enligt Svea hovrätt kan den föreslagna lydelsen ge sökanden intryck av att åberopade handlingar behöver ges in i huvudskrift endast i speciella fall, t.ex. om det finns anledning att betvivla avskriftens överensstämmelse med originalet. Som framgår av motiven måste emel­lertid i vissa fall originalhandlingen alltid företes, eftersom den måste finnas tillgänglig vid verkställigheten, t.ex. löpande fordringsbevis och presenlationspapper. Hovrätten anser att bestämmelsen bör preciseras.

 

Prop. 1980/81:8                                                                               2 kap. 2 §    208

Stadshypotekskassan framhåller alt förslaget inle innehåller bestäm­melser om vilka handlingar som skall ges in när försäljning begärs av fastighet efter betalningsfastställelse. Stadshypotekskassan anser att detta bör anges i UB. Vidare ifrågasätter kassan om inte lagakraftbevis på lagsökningsutslag bör anskaffas av kronofogdemyndigheten i stället för av sökanden. En sådan ordning skulle enligl kassan avsevärt förkorta de ofta långa väntetiderna innan försäljning kommer till stånd.

Föredraganden. Beredningens förslag innehåller inte någon föreskrift om vad en ansökan om verkställighet skall innehålla. Sökanden måsle naturligtvis ange vad för slags åtgärd han yrkar. All ansökan däremot inle behöver innehålla uppgift om grunderna för yrkandet följer av att svaran­dens förpliktelse är fastställd i dom eller annan exekutionstitel. Det sagda är visserligen tämligen självklart, men det synes likväl lämpligt att det i UB uttryckligen anges vad en ansökan måste innehålla Qfr bl.a. 2 8 andra stycket lagen 1946:807 om handläggning av domstolsärenden och 4 S första stycket förvallningsprocesslagen). Detta har också betydelse för tillämp­ningen av 5 S i förevarande kapitel. 1 enlighet härmed anges i första stycket av 2 8 att sökanden skall ange den åtgärd som han yrkar.

Beredningen har - frånsett exekutionstitel - inte föreslagit någon uttrycklig föreskrift om vilka handlingar som en sökande har att inge. Bestämmelserna i 19 kap. I 8 andra stycket reglerar med nämnda undantag endast frågan huruvida handlingar skall ges in i huvudskrift eller avskrift. Beredningens förslag utgår emellertid från att det skall åligga sökanden att ge in vissa handlingar vid äventyr att begärd åtgärd eljest inte kan beviljas. Enligt min mening kan rnan i lagtexten inte förbigå frågan vilka handlingar som sökanden skall ge in. Angående sådana handlingar villjag framhålla följande.

Vissa handlingar måste alltid ges in av den som söker verkställighet. Hit hör i första hand exekutionstiteln. Avser ansökningen fordran som grundas på löpande skuldebrev eller annat presenlationspapper. måste fordringshandlingen ges in. Motsvarande gäller annan handling, vars före­leende utgör villkor för rätt att kräva fullgörande av aktuell förpliktelse, t.ex. konossement. Däremot bör inle oundgängligen krävas alt enkelt skuldebrev ges in, eftersom gäldenären själv inte kan för betalning ställa som villkor att sådan handling återställs eller företes. Om möjligt bör emellertid även sådan handling ges in. Det kan också på grund av föreskrift i exekutionstiteln eller av annan anledning åligga den som söker verkstäl­lighet att lämna från sig viss handling. Sökanden kan också vilja förete viss handling som bevis beträffande något förhållande. Av det sagda torde följa att det knappast är möjligt att uttömmande ange vilka handlingar en sökande måste ge in. Det har emellertid synts lämpligt att uttryckligen föreskriva att den som söker verkställighet skall ge in exekutionstiteln samt, då ansökningen avser anspråk som grundas på löpande skuldebrev eller annat presentationspapper, även sådan handling (andra stycket). ,\v

 

Prop. 1980/81:8                                                              kap. 2 §    209

det tidigare sagda följer att bestämmelsen inte skall läsas motsättningsvis. Delta framgår också indirekt av tredje stycket.

De handlingar som anges i bestämmelsen skall ges in till krono­fogdemyndigheten när ansökan om verkställighet görs. Beträffande annan handling som det åligger en sökande att inge får det ankomma på krono­fogdemyndigheten att avgöra om handlingen bör ges in redan i samband med att ansökningen görs eller om det är tillräckligt att den ges in senare under målets handläggning. Här kan erinras om att i 13 kap. 17 5 föreskrivs skyldighet för borgenär som skall lyfta medel vilka har influtit efter utmätning att förete eller återställa fordringsbevis eller säkerhet. Bestäm­melsen härom är tillämplig även på den som har sökt utmätning men får inte någon självständig betydelse beträffande sökande som tidigare under målet har gett in handlingen. Har kronofogdemyndigheten godtagit avskrift av handlingen i samband med ansökningen (se tredje stycket), får dock nämnda bestämmelse självständig betydelse även beträffande sökanden.

En särskild fråga är om handlingar som det åligger sökanden att inge skall ges in i huvudskrift eller om det bör vara tillräckligt med bestyrkt avskrift. Som redan har antytts kan av bestämmelser i andra lagar, t.ex. skuldebrevslagen, följa att viss handling måste ges in i huvudskrift, t.ex. alt uimätningssökande måste förete löpande skuldebrev i huvudskrift. Bortsett från sådana fall har ingen erinran framställts vid remissbehand­lingen mot att kronofogdemyndigheten bör ha möjlighet att godta avskrift. Vad frågan närmast gäller är om den ena eller andra möjligheten bör vara huvudregel. Den lämpligaste lösningen synes vara alt man som huvudregel kräver att handlingen ges in i huvudskrift och att det får ankomma på kronofogdemyndigheten alt avgöra om avskrift bör godtas. 1 vilken utsträckning så bör ske har belysts av beredningen. Jag ansluter mig till de uttalanden som beredningen har gjort i denna del. I vissa fall kan det vara någol tveksamt vad som utgör huvudskrift. Beträffande domstols dom torde det exemplar som förvaras i domboken utgöra det egentliga origina­let. Det är emellertid tydligt att en av domstolen utfärdad expedition av domen skall godtas av kronofogdemyndigheten, vare sig expeditionen utgörs av en utav rättens ordförande underskriven utskrift eller av en avskrift som har bestyrkts av tjänsteman vid domstolen och vare sig man vill beteckna handlingen som huvudskrift eller avskrift. Vad som har sagts nu om handlings ingivande i huvudskrift eller bestyrkt avskrift bör gälla även handlingar som en sökande vill åberopa utan att skyldighet föreligger alt inge handlingen.

1 enlighet med det sagda anges i tredje stycket att handling som avses i andra stycket andra meningen, dvs. presentationspapper, skall ges in i huvudskrift samt att exekutionstitel och annan handling som krono­fogdemyndigheten finner böra företes av sökanden eller som denne vill åberopa skall ges in i huvudskrift eller, om kronofogdemyndigheten anser

14   Riksdagen I980I8I. I saml. Nr 8. Del I

 

Prop. 1980/81:8                                                                               2 kap. 3 §    2\0

det tillräckligt, i bestyrkt avskrift.

Liksom f n. bör telegrafiskt meddelande om innehållet i domstols kvar­stadsbeslut kunna läggas till grund för verkställighet av beslutet (jfr 64 § USK). Sådan handling fär anses utgöra bestyrkt avskrift av beslutet. Bestämmelse i saken kan meddelas av regeringen.

De ytterligare föreskrifter som kan behövas om vad ansökan skall inne­hålla, t.ex. uppgift om parternas postadress, kan meddelas av regeringen. Genom sådana verkställighetsföreskrifter kan också ges bestämmelser bl.a. om alt exekutionstitel skall vara försedd med lagakraftbevis, om inte verkställighet får äga rum utan hinder av att exekutionstiteln inte har vunnit laga kraft. Detsamma gäller behovet av regler om vilka handlingar som skall ges in till kronofogdemyndigheten när försäljning begärs av egendom som är att anse som utmätt genom betalningsfastställelse.

Förevarande paragraf bör inte gälla i allmänna mål (se 30 S).

3 8 Denna paragraf innehåller, förutom en erinran om regler i andra kapitel om behörig kronofogdemyndighet, en bestämmelse om vad som avses med svarandens hemvist. Bestämmelsen motsvarar 2 kap. 4 S bered­ningens förslag.

Gällande rätt. Gäldenärens hemvist grundar enligt UL behörighet för utmätningsmannen i orten att uppta ansökan om utmätning (56 § I mom. UL). Som hemvist anses den ort där gäldenären är bosatt samt, i fråga om dödsbo, den ort där den döde senast var bosatt och, i fråga om bolag eller annan som avses i 10 kap. I S tredje stycket RB. den ort som enligt delta lagrum gäller som hemvist. Bestämmelsen har motsvarande tillämpning beträffande verkställighet av beslut om kvarstad och skingringsförbud (183 8 1 mom. och 185 S 2 mom. UL). Enligt 10 kap. I S tredje stycket RB gäller som hemvist för bolag, förening eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan inrättning den ort där styrelsen har sitt säte eller, om säte för styrelsen inle är bestämt eller styrelse inte finns, där förvaltningen förs. Detsamma gäller i fråga om kommun eller annan sådan menighet.

Lagberedningen. Enligt beredningens förslag till UB skall svarandens hemvist vara kompetensgrundande för kronofogdemyndigheten i orten, inte bara i fråga om utmätning utan även beträffande införsel och annan verkställighet (4 kap. 8 S, 5 kap. 9 S och 16 kap. 2 S). I 2 kap. 4 8 har tagits upp en gemensam föreskrift om vad som skall förstås med svarandens hemvist.

För fysiska personer föreslås den faktiska bosättningen vara avgörande och för dödsbo den ort där den döde senast var bosatt. Beträffande sådana Juridiska personer som avses i 10 kap. I S tredje stycket RB föreslås att den ort som enligt detta lagrum utgör hemvist och därmed grundar behörighet för domstol i tvistemål i allmänhet skall räknas som hemvist även i exekutiva ärenden. I dessa hänseenden överensstämmer förslaget med vad som f.n. föreskrivs i fråga om utmätning.

 

Prop. 1980/81:8                                                                               2 k ap .4§    211

Föredraganden. Även enligt departementsförslaget skall krono­fogdemyndigheten i vars distrikt svaranden har sitt hemvist vara generellt behörig att pröva ansökan om verkställighet av olika slag, Bestämmelser om behörig kronofogdemyndighet meddelas i 4 kap. 8 S, 15 kap. 7 S samt 16 kap. I och 10 SS. Där ges också föreskrifter om andra omständigheter som grundar lokal behörighet. 1 första stycket av förevarande paragraf erinras om nämnda forumbestämmelser. I andra stycket anges vad som vid tillämpningen av nämnda bestämmelser skall förslås med svarandens hemvist. Reglerna härom överensstämmer med beredningens förslag.

4 8 I denna paragraf som motsvarar 19 kap. 2 8 beredningens förslag,
regleras det fallet att ansökan görs hos en kronofogdemyndighet som inte
är behörig enligt reglerna för den lokala kompetensen.

Gällande rätt. Beträffande utmätning finns i 56 S 3 mom. UL en bestäm­melse om att eljest obehörig utmätningsman, som har vidtagit provisorisk åtgärd enligt 60 a 8, skall överiämna målet till behörig utmätningsman. I 21

5 USK föreskrivs att i fall då ansökan om införsel görs hos kronofogde­
myndighet som inle är behörig målet skall överlämnas till behörig krono­
fogdemyndighet, om det är känt var gäldenären är bosatt. Detsamma gäller
om i allmänt mål fråga om införsel uppkommer hos kronofogdemyndighet
i annan ort än den där gäldenären är bosatt.

Lagberedningen. Beredningen framhåller att frågan om krono­fogdemyndighets lokala behörighet inte i alla situationer är så lätt att bedöma. Frågan huruvida gäldenären resp. svaranden skall anses ha hemvist inom visst distrikt kan t.ex. ibland vara myckel tveksam. Och omi till stöd för kronofogdemyndighets behörighet åberopas att viss egendom finns inom distriktet måste undersökas huruvida så är fallet. Den av bered­ningen föreslagna regeln att verkställighet enligt 16 kap. kan sökas där verkställigheten med fördel kan äga rum ger visst utrymme för sköns-mässig bedömning som kan föranleda att kronofogdemyndigheten inte godtar sökandens uppfattning. Utsökningsärenden är ofta brådskande. Även om man kan utgå från att kronofogdemyndigheten prövar behörig­hetsfrågan så snabbt som möjligt kan det innebära betydande olägenhet för sökanden, om ansökan avvisas och han måste vända sig med ny ansökan till annan kronofogdemyndighet.

För att så långt möjligt undvika sådana olägenheter anser beredningen all kronofogdemyndigheten, om den finner sig inte vara behörig att ta upp ärendet, bör vara skyldig att själv vidarebefordra del lill behörig krono­fogdemyndighet. Kompetensfördelningen är i främsta rummet en fråga om lämplig arbetsfördelning. Denna kan tillgodoses utan att kronofogde­myndighet avvisar ansökningar som lämpligen bör handläggas av annan kronofogdemyndighet.

I enlighet med det sagda föreslår beredningen i första meningen av 19 kap. 2 S att om ansökan har gjorts hos kronofogdemyndighet som inte är

 

Prop. 1980/81:8                                                                               2 kap. 4 §    212

behörig enligt 4 kap. 8 S, 5 kap. 9 8, 16 kap. 2 S eller 17 kap. 2 S, ärendet skall genast överlämnas lill kronofogdemyndighet som enligt vad hand­lingarna visar är behörig. Bestämmelsen är enligt beredningen avsedd att gälla vid såväl skriftlig som muntlig ansökan. Det är viktigt att behörig­hetsfrågan prövas så snart som möjligt och att ärendet, om krono­fogdemyndigheten inte är behörig och det av handlingama framgär vilken kronofogdemyndighet som är behörig, omedelbart överlämnas till den senare myndigheten. Givetvis bör den förra kronofogdemyndigheten beakta även vad den själv har sig bekant av betydelse för kompetens­frågan, men den behöver inte göra några efterforskningar, om inkomna handlingar och kända fakta inte ger ledning. Om ansökningen grundas på att svaranden har viss egendom inom kronofogdemyndighetens distrikt och detta konstateras inte längre vara fallet, kan ansökningen vidare­befordras till kronofogdemyndighet i vars distrikt gäldenären är bosatt eller där egendomen finns. Kronofogdemyndigheten bör alltså enligt beredningen inte vara bunden av den av sökanden åberopade grunden för dess behörighet men bör lämpligen ta kontakt med sökanden innan ärendet sänds vidare. Sedan kronofogdemyndighet hos vilken ansökan har gjorts har funnit sig vara obehörig, bör erforderlig komplettering av ingivna handlingar normalt inte föreskrivas av den myndigheten utan av den kronofogdemyndighet till vilken ärendet lämnas.

Beredningen framhåller att forumreglerna i första hand hänför sig till tiden för ansökningen. Har svaranden tillhörig egendom som då fanns inom distriktet senare förts därifrån, är myndigheten sålunda alltjämt behörig. 1 sådant fall kan det bli aktuellt att påkalla medverkan av krono­fogdemyndighet där egendomen finns. Om å andra sidan svaranden inte hade någon egendom inom distriktet när ansökan gjordes men sådan egendom finns där när verkställighet skall äga rum, bör kronofogdemyn­digheten anses behörig beträffande den egendomen. Motsvarande kan möjligen också inträffa genom byte av hemvist i ena eller andra rikt­ningen.

1 andra meningen av paragrafen sägs att ansökan anses gjord när den kom in till den första myndigheten. Bestämmelsen är av betydelse när viss frist skall räknas till eller från den dag då ansökningen gjordes. Bered­ningen hänvisar lill 5 kap. 2 8 första stycket, 10 § andra stycket och 26 S första stycket samt 16 kap. 6 § tredje stycket beredningens förslag.

Föredraganden. Jag delar beredningens uppfattning att när ansökan om verkställighet har gjorts hos en kronofogdemyndighet, som inte är behörig enligt bestämmelserna om den lokala kompetensen, kronofogdemyn­digheten bör sända handlingarna lill behörig sådan myndighet, om behörig­heten framgår av handlingarna. En bestämmelse härom har tagits upp som en första mening i förevarande paragraf Liknande bestämmelser finns f.n. i fråga om konkursansökan i 7 8 KL och beträffande ansökan om för­ordnande av god man enligt ackordslagen (1970:847) i 6 S tredje stycket

 

Prop. 1980/81:8                                                                               2 kap. 5 §    213

denna lag. Det synes inte nödvändigt att i bestämmelsen ange de lagrum som reglerar behörighetsfrågan (jfr 3 S). Det torde likväl framgå att endast obehörighet i fråga om den lokala kompetensen åsyftas.

Andra meningen innehåller en regel om vid vilken tidpunkt ansökan skall anses gjord. Bestämmelsen har i förhållande till beredningens förslag Jämkats något med tanke på muntlig ansökan.

Liksom f.n. bör kronofogdemyndighet som är behörig att pröva ansökan ha befogenhet att i vissa fall överlämna målet till annan behörig krono­fogdemyndighet. Föreskrifter härom kan meddelas av regeringen.

Förevarande paragraf bör inte gälla i allmänna mål (se 30 S).

5 8 Paragrafen, som motsvarar 19 kap. 3 S beredningens förslag, behandlar föreläggande att avhjälpa brister i ansökan och avvisande av bristfällig ansökan.

Gällande räti. Vid sidan av bestiimmelserna i 54-55 SS UL innehåller USK vissa föreskrifter om vad ansökan hos kronofogdemyndighet skall innehålla. I 10 § USK föreskrivs att motpartens hemvist skall anges Jämte uppgift om postadress och vilket slag av ätgärd som begärs samt. i fall som avses i 56 S 2 mom. UL. den omständighet som grundar kronofogdemyn­dighetens behörighet. Vidare skall lämnas vissa uppgifter om motparten, om denne är fysisk person. I 11-13 SS USK anges även vissa andra uppgifter som skall lämnas av sökanden. Enligt 9 S andra stycket USK skall kronofogdemyndigheten, om ansökan är ofullständig så att den inte kan prövas, bereda sökanden tilltalle att avhjälpa bristen.

Lagberedningen. Beredningen påpekar att det sedan länge har ansetts att förvaltningsmyndighet, när någon ger in en handling som inte motsvarar formella krav eller eljest är ofullständig, är skyldig upplysa om bristen och ge vederbörande tillfälle att avhjälpa denna om den är av enkel beskaf­fenhet. En bestämmelse härom har för förvaltningsmyndigheter i allmänhet tagits upp i 8 8 förvaltningslagen. Beträffande ansökan hos utmätningsman gäller emellertid nyss nämnda föreskrift i 9 S andra stycket USK.

Enligt 19 kap. 3 8 beredningens förslag skall kronofogdemyndigheten i alla slags ärenden förelägga sökanden alt komplettera bristfällig ansökan. Samtidigt ges kronofogdemyndigheten befogenhet att avvisa ansökningen om föreläggandet inte iakttas. Bestämmelsen ansluter nära till 5 S förvall­ningsprocesslagen.

Som förutsättning för att föreläggande skall ges har angetts att ansökan är så ofullständig att den inte kan läggas till grund för prövning i sak. Häri ligger enligt beredningen att bristen är väsentlig. Behövs det endast en mindre komplettering, bör kronofogdemyndigheten lämpligen först under hand uppmana sökanden att avhjälpa bristen. Det är också tydligt alt komplettering stundom kan underlåtas därför att kronofogdemyndigheten med hänsyn till utredningen i övrigt anser sig kunna överse med bristen.

 

Prop. 1980/81:8                                                                            2 kap. 5 §    214

Efterkommer sökanden inte meddelat föreläggande, bör enligt bered­ningen ansökningen i allmänhet avvisas. Efler föreläggandets meddelande kan emellertid ha inträffat omständigheter som gör att den begärda kompletteringen inte längre är behövlig. Kronofogdemyndigheten kan t.ex. i annat ärende ha fått den uppgift om svaranden som saknades. Även av andra skäl kan tänkas att bedömningen av bristen som hinder för sak­prövning blir en annan när avvisningsfrägan skall prövas. Avvisning skall sålunda inte ske annat än om ansökningen vid sist nämnda prövning alltjämt bedöms vara så ofullständig att den inle kan läggas till grund för prövning i sak.

Beredningen framhåller att i föreläggandet givetvis skall anges viss tid inom vilken ansökningen bör kompletteras. Det skall också innehålla erinran om den påföljd som kan inträda om komplettering inle sker. Före­läggandet bör lämpligen delges sökanden enligt bestämmelserna i delgiv­ningslagen (1970:428). Föreskrift härom kan meddelas i administrativ ordning.

Remissyitrandena. Enligt SV bör befogenheten att förelägga sökanden att avhjälpa brist i ansökan vid äventyr att ansökningen inle tas upp till prövning vidgas till all gälla även vissa andra brister än sådana som omöjliggör prövning i sak. RSV, som hänvisar bl.a. lill 33 kap. I S RB och 2. 4, 19 och 22 88 lagsökningslagen, föreslår all regeringen bemyndigas förordna härom.

Kronofogdeföreningen kritiserar beredningens uttalande i motiven att föreläggande enligt 19 kap. 3 S bör delges enligt delgivningslagen. Före­ningen anser att ett så omständligt förfarande skulle tynga verksamheten hos kronofogdemyndigheterna.

Föredraganden. Förevarande paragraf i departementsförslaget överens­stämmer i sak med den av beredningen föreslagna bestämmelsen. Lydelsen har emellertid jämkats så att den nära överensstämmer med mot­svarande bestämmelse i 10 S KL.

De brister som avses i 5 8 kan gälla såväl innehållet i själva ansökan som handlingar vilka mäste ges in av sökanden, t.ex. exekutionstiteln. 1 det förra hänseendet kan ansökan vara bristfällig inte endast i det avseende som anges i 2 8 första stycket utan ocksä i annat hänseende. Det måste emellertid röra sig om brist som omöjliggör saklig prövning av ansök­ningen. Rent formella brister bör inte i och för sig föranleda avvisning. Är t.ex. gäldenären tydligt identifierad i ansökningen genom namn och adress bör enbart avsaknad av gäldenärens personnummer inte kunna åberopas som grund för avvisning Ofr prop. 1975/76:191 s. 16). Jag kan härutöver ansluta mig till de uttalanden om bestämmelsens tillämpning som bered­ningen har gjort. Av det sagda följer att jag inte kan godta RSV:s förslag att kronofogdemyndighet bör kunna vid äventyr av ansökans avvisande förelägga sökanden alt avhjälpa även andra brister än sådana som omöjlig­gör prövning i sak.

 

Prop. 1980/81:8                                                                           2 kap. 6 §    215

Av bestämmelsen framgår att bristfällig ansökan inte får avvisas utan att föreläggande först har meddelats sökanden alt avhjälpa bristen. Med hänsyn till påföljdens art bör kronofogdemyndigheten vara förvissad om att sökanden har erhållit föreläggandel. Därför bör krävas att detta har delgelts enligt delgivningslagen innan beslut meddelas om avvisande. Man torde inte behöva befara att en sådan ordning skall vara särskilt be­tungande för kronofogdemyndigheterna. Jag vill påpeka att bestämmelsen inte hindrar kronofogdemyndigheten att, när det bedöms som lämpligt, under hand uppmana sökanden alt avhjälpa en brist i ansökan. Under­låtenhet att följa en sådan informell uppmaning kan dock inte föranleda avvisning.

Förevarande paragraf bör inle gälla i allmänna mäl (se 30 8).

6 8 Denna paragraf innehåller bestämmelser om parts behörighet och representant för part. Paragrafen motsvarar 2 kap. 6 8 första stycket och 19 kap. 4 8 i beredningens förslag.

Gällande rätt. UL innehåller inte nägra bestämmelser om part och ställ­företrädare för part eller om ombud och biträde ål part i utsökningsmål. RB:s regler om part och representant för part i tvistemål torde dock anses ha motsvarande tillämpning, i den mån de kan tillämpas. I utsökningsmål som har fullföljts till hovrätt eller högsta domstolen är RB:s bestämmelser fiUämpliga (21 8 Rp).

Enligt RB kan varje fysisk ellerjuridisk person vara part i rättegång (11 kap. I 8 första stycket och 2 8 första stycket). Om part inte råder över det om vilket tvistas eller om tvisten rör rättshandling som han inte själv får ingå, förs talan av den som är partens ställföreträdare (I 8 andra stycket). 1 fråga pm talan på grund av skadegörande handling har de för brottmål meddelade bestämmelsema om processbehörighet i 20 kap. 14 § och 21 kap. I 8 första stycket RB motsvarande tillämpning. För juridisk person förs talan av dess ställföreträdare (II kap. 2 § andra stycket). Utlänning, som enligt lagen i sitt hemland är oförmögen att föra sin talan, får föra talan här i landet, om han är behörig därtill enligt svensk lag (3 S). Bevis att den som i rättegång uppges vara part eller vill föra talan som part eller ställföre­trädare för part är behörig behövs inte, om inte domstolen finner all bevis bör företes (4 8).

Parts talan fär enligt RB föras genom ombud (12 kap. 1 8 första stycket). Som ombud får inte brukas annan än den som domstolen med hänsyn lill redbarhet, insikter och tidigare verksamhet finner lämplig att vara ombud i mälet (2 8 första stycket). Vissa omständigheter ulgör hinder alt vara ombud (2-4 88). Visar ombud oredlighet, oskicklighet eller oförstånd eller befinns han eljest olämplig, skall domstolen avvisa honom som ombud i målet. Domstolen kan också, om det finns skäl därtill, förklara honom obehörig antingen för viss tid eller tills vidare att brukas som ombud vid den domstolen (5  8).   Fullmakt för ombud skall ges  muntligen  inför

 

Prop. 1980/81:8                                                                            2 kap. 6 §    216

domstolen eller skriftligen. Skriftlig fullmakt skall vara egenhändigt undertecknad av parten (8 S). Skriftlig fullmakt skall företes i huvudskrift, när ombudet första gången för lalan i målet vid domstolen (9 8). Är full­makten inte tillgänglig då. skall domstolen som regel ge ombudet tid att förete den. 1 9 8 föreskrivs också bl.a. att om domstolen finner det ovisst huruvida parts underskrift på fullmakt är riklig den får medge anstånd för ovisshetens undanröjande samt att skriftlig fullmakt skall bifogas akten i huvudskrift eller styrkt avskrift. 1 12 kap. RB meddelas vidare bestäm­melser bl.a. om vad fullmakt skall innehålla, i vad mån ombud får sätta annan i sitt ställe, den behörighet fullmakt medför och inskränkning i denna behörighet, återkallelse av fullmakt och avsägelse av partens talan saml verkan av att parten dör eller förlorar rådighel över tvisteföremålel (12-15, 18 och 19 §S). Part får vid utförande av sin talan anlita biträde. För sådant biträde gäller samma behörighetskrav som för ombud (22 S).

Lagberedningen. Beredningen föreslår att RB:s bestämmelserom parts behörighet och ställföreträdare för part skall ha motsvarande tillämpning i utsökningsmål. Om ett mål om verkställighet rör egendom som omyndig part råder över, fär han sålunda enligl beredningen själv föra sin talan, t.ex. i utmätningsmål mot honom som inte rör annan egendom än den han råder över. Grundas ett utsökningsmål på rättshandling som omyndig part själv med laga verkan har ingått, får han också själv föra talan i saken. Om en ansökan hos kronofogdemyndigheten grundar sig på skadegörande handling, skall föreskriftema i 20 kap. 14 S och 21 kap. 1 8 första stycket RB ha motsvarande tillämpning.

Beredningen framhåller vidare alt när part inte själv får föra sin talan, partens ställföreträdare är ensam behörig. Talan för omyndig förs då av förmyndaren. Om underårigs föräldrar båda är förmyndare och förvalt­ningen inte är delad enligt 13 kap. 8 8 FB, förs talan av dem gemensamt.

Bestämmelserna om behörighet all vara part och behörighet att föra talan som eller för part bör. anför beredningen, självmant iakttas av krono­fogdemyndigheten. Bevis om behörigheten bör dock inte krävas annat än om kronofogdemyndigheten anser att sådant bevis bör företes (se även 19 kap. 4 8 första stycket i beredningsförslagel). Ofta torde behörigheten framgå av handlingarna i ärendet, t.ex. av en dom. Kronofogdemyn­digheten bör inte kräva bevis ulan att särskild anledning föreligger därtill.

I 11 kap. RB meddelas även bestämmelser om skyldighet för part och ställföreträdare att infinna sig personligen vid förhandling i tvistemål (5 8). Dess regler passar enligl beredningen inle så bra för exekutiva ärenden och omfattas inte av hänvisningen i 2 kap. 6 8. Beredningen erinrar om att den i 5, 16 och 19 kap. har tagit upp särskilda föreskrifter om skyldighet för part (och ställföreträdare) alt i exekutivt ärende medverka personligen för att lämna upplysningar och ange sin ståndpunkt samt att inställa sig person­ligen vid förhör.

Från behörighet att vara part bör, påpekar beredningen, skiljas frågan

 

Prop. 1980/81:8                                                                               2 kap. 6 §   217

vem som i ett exekutivt ärende är rätt part beträffande det anspråk som ärendet rör. Den frågan berörs inte i detta sammanhang.

Beträffande RB:s bestämmelser om ombud och biträde framhåller bered­ningen att åtskilliga av dessa i praktiken sällan kan få tillämpning i exekutiva ärenden. Reglema synes emellertid, i den mån tillämpning kan komma i fråga, passa för sådana ärenden. Då det dessutom är praktiskt alt samma regler gäller hos kronofogdemyndighet som i överinstanserna, har beredningen ansett lämpligt att hänvisa till RB:s bestämmelser om ombud och biträde åt part.

I enlighet härmed anges i 2 kap. 6 8 första stycket att beträffande parts behörighet samt ställföreträdare eller ombud för och biträde åt part har 11 och 12 kap. RB motsvarande tillämpning, om inte annat föreskrivs.

På ell par punkter har beredningen funnit anledning till avvikande regle­ring. Enligt RB skall muntlig fullmakt ges inför domstolen och skriftlig fullmakt företes när ombudet första gången för lalan i målet. Beredningen anser all en viss frihet bör tillkomma kronofogdemyndigheten alt efter omständigheterna pröva om fullmakt behöver företes Gfr 2 S tredje stycket sisla meningen lagen om handläggning av domstolsärenden). Beredningen erinrar till en början om att rättegångsfullmakt enligl 12 kap. 14 8 första stycket 6 RB som regel medför behörighet för ombudet att söka verkstäl­lighet av domstolens dom. Man kan sålunda i allmänhet utgå från att ombud som har fört sökandens talan vid domstol också är behörig att söka verkställighet. I övrigt får kronofogdemyndigheten bedöma huruvida det finns skäl betvivla att den som uppger sig vara ombud är behörig. Även när det gäller ombud på svarandesidan är oftast onödigt att kräva fullmakt. Om t.ex. delgivning av ansökan har skett med svaranden personligen och yttrande eller annan inlaga därefter inkommer från någon som säger sig vara ombud, torde man i allmänhet kunna utgå från att behörig fullmakt föreligger. Om den som uppträder som ombud gör dispositioner, måste emellertid försiktighet iakttas. Vidare framhåller beredningen att influtna medel inte får utges till ombud som inte har styrkt sin behörighet att lyfta medlen. Rällegångsfullmakl medför inle i och för sig behörighet för ombudet att uppbära i ärendet influtna medel, frånsett ersättning för rätte­gångskostnad (12 kap. 14 8 första stycket 7 RB).

1 första stycket av 19 kap. 4 8 föreslår beredningen mot bakgrund av det sagda en bestämmelse enligt vilken bevis eller fullmakt som visar att den som uppger sig vara ställföreträdare eller ombud är behörig skall företes, om kronofogdemyndigheten finner det behövligt. Beredningen under­stryker alt om tvekan råder bevis om vederbörandes behörighet som ställ­företrädare resp. fullmakt skall infordras.

Även på en annan punkt anser beredningen alt avsteg bör göras från RB:s reglering. I samband med att någon avvisas som ombud i mål vid domstol kan denna även förklara honom obehörig som ombud vid domstolen antingen för viss tid eller tills vidare. Bestämmelsen är tillämp-

 

Prop. 1980/81:8                                                                            2 kap. 6 §    218

lig även i fräga om rättegängsbiträde. Beredningen framhåller att det även i utsökningsärenden bör finnas möjlighet att avvisa olämpligt ombud eller biträde i ärendet. Befogenhet alt förklara ombud eller biträde obehörigt för viss tid eller tills vidare synes dock beredningen inte böra medges krono­fogdemyndigheten Gfr 48 8 andra stycket förvallningsprocesslagen och 6 8 andra stycket förvaltningslagen). I enlighet härmed föreskrivs i andra stycket av 19 kap. 4 8 att om ombud eller biträde visar oskicklighet eller oförstånd eller om han eljest är olämplig kronofogdemyndigheten får avvisa honom som ombud eller biträde i ärendet.

Beredningen påpekar att de föreslagna bestämmelserna endast gäller beträffande förfarandet hos kronofogdemyndigheten. 1 högre instans tillämpas RB:s bestämmelser.

Remissyttrandena. Förslaget att bevis eller fullmakt som visar ställföre­trädares eller ombuds behörighet skall företes endast om kronofogdemyn­digheten finner det behövligt kritiseras i ett par remissyttranden. Enligl Svea hovrätt bör ombud, liksom enligt RB, alltid styrka sin behörighet i exekutiva ärenden. Del förefaller hovrälten särskilt viktigt att behörig­heten kontrolleras då ett anspråk drivs lill sin spets genom begäran om verkställighet. Bestämmelsen bör åtminstone formuleras så att fullmakt skall företes om inte kronofogdemyndigheten finner det obehövligt.

Kronofogdeföreningen framhåller att underlåtenhet att avkräva borgenär registreringsbevis m.m. beträffande parterna i målet kan medföra t.ex. att influtna medel redovisas till obehörig person. Eftersom redovis­ning sker på kronofogdens ansvar, är det nödvändigt att partsställningen stär klar för kronofogdemyndigheten. Det bör ankomma på kronofogden om han vill ta risken all inle kräva behörighelshandlingar. Att sädana handlingar har uppvisals vid domstol inskränker inle kronofogdemyn­dighetens skyldighet att kontrollera behörigheten. Granskningen av behörighetshandlingar och bevakningen av begärd komplettering är emel­lertid mycket arbetskrävande. För att kontrollen skall kunna inskränkas krävs enligt föreningen en lagändring, som klargör alt staten själv ansvarar för den skada som kan vållas genom underlåten kontroll av behörig­hetshandlingar.

Beträffande förslaget om befogenhet för kronofogdemyndighet att avvisa ombud eller biträde vänder veo hovrätt sig mot att avvisande endast kan ske i det aktuella ärendet. Hovrälten framhåller alt inom det exekutiva området, liksom i rättegång enligt RB, möjlighet torde behövas all hålla notoriskt olämpliga personer borta från verksamheten utan att olämplig­heten har dokumenterats i varje särskilt ärende. Alt den föreslagna bestämmelsen överensstämmer med föreskrifter i förvallningsprocess­lagen och förvaltningslagen ulgör inte i och för sig nägot skäl för den före­slagna ordningen. Hovrätten kan dock tänka sig att acceptera förslaget, om det genom krav på auktorisation eller på annat sätt kan förhindras att mindre lämpade personer uppträder som inkasserare vid kronofogde­myndigheterna.

 

Prop. 1980/81:8                                                                               2 kap. 6 §    219

Föredraganden. Remissinstanserna har godtagit beredningens förslag alt RB:s bestämmelser om parts behörighet samt om ställföreträdare eller ombud för och biträde åt part i princip skall tillämpas även i utsök­ningsmål hos kronofogdemyndigheten. Även Jag ansluter mig till förslaget. En bestämmelse som klargör att 11 och 12 kap. RB skall tillämpas i utsök­ningsmål har därför tagits upp i första stycket av 6 8.

Beträffande frågan i vad män det bör krävas att ombud för part styrker sin behörighet i utsökningsmål ansluter Jag mig lill beredningens upp­fattning att något ovillkorligt krav härpå inte bör ställas upp utan att krono­fogdemyndigheten bör efter omständigheterna pröva om den som uppger sig vara ombud skall behöva styrka sin behörighet. En sådan ordning torde förenkla handläggningen hos kronofogdemyndigheten utan att innebära någon beaktansvärd risk för rättsförlust. Med anledning av de farhågor som har yppats i ett remissyttrande vill Jag erinra om beredningens utta­landen att kronofogdemyndigheten måste iaktta försiktighet, om den som uppträder såsom ombud gör dispositioner, samt att influtna medel inte får betalas ut till ombud som inte har styrkt sin behörighet att lyfta medlen. Här kan också nämnas att inkassolagen (1974:182) innehåller en bestäm­melse (9 8) om att betalning som gäldenären har erlagt lill den som har uppdrag att driva in fordran är gällande mot borgenären. Denna bestäm­melse torde dock inte befria kronofogdemyndigheten från skyldighet att kräva fullmakt när medel skall redovisas. Till de uttalanden angående ansvaret för eventuell skada som en remissinstans har gjort villjag endast påpeka att härom gäller bestämmelserna i skadeståndslagen (1972:207, omtryckt 1975:404) om ansvar för staten vid myndighetsutövning i verk­samhet för vars fullgörande staten svarar.

1 enlighet med det sagda har som andra stycke i förevarande paragraf tagits upp en bestämmelse om att ombud ijite behöver styrka sin behörig-hel genom fullmakt, annat än om kronofogdemyndigheten finner det behövligt.

Någon uttrycklig regel om företeende av bevis om behörighet för ställ­företrädare synes inte behövlig. Den förordade regleringen följer nämligen redan av första stycket jämfört med 11 kap. 4 8 RB. Bestämmelsen i andra stycket har därför begränsats till att avse fullmakt för ombud.

Även i fråga om kronofogdemyndighets befogenhet att avvisa ombud eller biträde kan jag i sak ansluta mig till beredningens förslag. Några olägenheter av att den som är olämplig kan avvisas endast för del aktuella målet torde inle behöva befaras.

Det förtjänar påpekas alt paragrafen behandlar "parts" behörighet och representant för "part". Det är emellertid utan särskild föreskrift tydligt att bestämmelserna skall tillämpas inte endast beträffande sökande och svarande ulan vid behov även i fråga om annan sakägare i utsökningsmål, t.ex. panthavare som gör anspråk på betalning ur utmätt egendom.

Bestämmelsema i förevarande paragraf bör inle gälla i aUmänna mål såvitt avser staten/borgenären (se 30 8).

 

Prop. 1980/81:8                                                               2 kap. 7 §    220

7 8 I denna paragraf regleras frågan när en ansökan eller annan handling skall anses ha kommit in lill kronofogdemyndigheten. Paragrafen motsvarar 19 kap. 5 8 i beredningens förslag.

GäUande rätt. Några uttryckliga bestämmelser finns inte om när handling skall anses ha kommit in till utmätningsmannen eller över­exekutor. 1 7 8 förvaltningslagen och 44 8 förvallningsprocesslagen finns regler om när handling skall anses ha kommit in till myndighet som avses i dessa lagar. Likalydande bestämmelser har också meddelats i RB.

1 33 kap. 3 8 första stycket RB anges som huvudregel att inlaga eller annan handling anses ha kommit in till domstolen den dag då handlingen eller avi om betald postförsändelse, i vilken handlingen är insluten, har anlänt lill domstolen eller kommit behörig tjänsteman till hända (första meningen). 1 andra meningen föreskrivs att om domstolen särskilt under­rättas om att telegram till domstolen har anlänt till lelegrafanstalt, tele­grammet anses ha kommit in redan när underrättelsen har nått behörig tjänsteman. Enligt andra stycket gäller att om det kan antas att handlingen eller avi om denna viss dag har avlämnats i domstolens kansli eller avskilts för domstolen på poslanstalt, handlingen resp. avin anses ha kommit in den dagen, om den har kommit behörig tjänsteman till banda närmast följande arbetsdag. Slutligen innehåller paragrafens tredje stycke bestäm­melse om all domstolen får kräva alt avsändaren genom undertecknad handling bekräftar telegram eller annat meddelande som inte är under­tecknat.

Lagberedningen. Beredningen erinrar om att varken förvaltningslagen eller RB är direkt tillämplig på exekutiva ärenden. De berörda bestäm­melsema torde dock bli analogiskt tillämpliga inom exekutionsväsendet, om inte annat sägs. Uttryckliga bestämmelser i saken bör dock enligt beredningen tas in i UB. I första stycket av 19 kap. 5 8 har i enlighet härmed tagits upp föreskrift alt 33 kap. 3 8 RB har motsvarande tillämp­ning beträffande inkommande handlingar.

Beredningen påpekar att om kronofogdemyndighet har flera statio­neringsorter inslruktionsvis får avgöras var post skall tas emot eller hand­lingar lämnas in. Frånsett fall som avses i andra stycket av paragrafen bör enligt beredningen handling anses inkommen i behörig ordning, om den har kommit in till någondera expeditionen.

När skepp, luftfartyg m.m. eller fast egendom skall säljas pä auktion och innehavare av fordran eller rättighet behöver ta tiU vara sin rätt, är denne enligt beredningens förslag skyldig att göra anmälan därom senast vid bevakningssammanträde eller annan förhandling i samband med auktionen (11 kap. 9 8, 12 kap. 1 § jämförd med 11 kap. 9 8 samt 13 kap. 23 8 beredningens förslag). Yrkande om t.ex. indragning av gemensamt inlecknad fastighet skall framställas senast vid bevakningssammanträdet (13 kap. 49 8). Vidare nämner beredningen att ogulden del av köpeskilling skall  betalas senast vid fördelningssammanträde (11  kap.   16 8 fjärde

 

Prop. 1980/81:8                                                                                2 kap. 8 §    221

stycket, 12 kap. I S jämförd med nämnda lagrum samt 13 kap. 35 S fjärde stycket). I dessa och liknande fall är det enligt beredningen nödvändigt att anmälan eller annan åtgärd som skall vidtas blir känd för förrättnings­mannen innan sammanträdet eller förhandlingen avslutas. Det är sålunda l.ex. inte tillräckligt att ett yrkande som har framställts finns i brev som ligger på postanstalt. Enligt motivuttalanden (se prop. 1973:30 s. 81) skulle detta gälla utan vidare, eftersom principerna i 33 kap. 3 8 RB inle skulle tillämpas i sädana fall. Beredningen har emellertid ansett del önskvärt att frågan regleras uttryckligen.

I andra stycket av paragrafen har därför gjorts undantag från bestäm­melsen i första stycket så till vida att anmälan eller annan åtgärd, som skall ske innan utmätt egendom säljs, sammanträde avslutas eller beslut meddelas inte kommer i betraktande, om den inte har hunnit bli känd dessförinnan. Att försändelse inte på vanligt sätt har avhämlats utan blivit kvarliggande på posten får enligl beredningen inte läggas sakägare till last. Har avi kommit förrättningsmannen tillhanda, bör han låta hämta försän­delsen, om det låter sig göra ulan avsevärd olägenhet för sakägarna. När del inte kan ske, måste försändelsen anses för sent inkommen. Bered­ningen anmärker att tillämpningen kan vålla svårigheter men att sädana över huvud inte kan förebyggas, om man så långt möjligt vill följa den liberala linje som lagstiftaren har slagit in på i 33 kap. RB liksom i förvall­ningsprocesslagen och förvaltningslagen.

Föredraganden. Bestämmelsema i förevarande paragraf överens­stämmer i sak med beredningens förslag.

8 8 Denna paragraf innehåUer bestämmelser om anlitande av tolk och om översättning av handlingar. Första stycket motsvarar 2 kap. 6 8 andra stycket i beredningens förslag, medan andra stycket saknar motsvarighet i beredningens förslag.

Gällande rätt. Uttryckliga bestämmelser som medger utmätnings­mannen eller överexekutor att anlita tolk finns inte f.n. Sädan befogenhet anses dock finnas. Den som anlitas som tolk får ersättning av aUmänna medel. Särskild avgift för statsverkels kostnad för tolk las inte ut i målet (5 § andra stycket exekutionsavgiftskungörelsen). 1 fråga om översättning av handlingar i utsökningsmål finns i dag endast vissa bestämmelser i USK (57 8).

Lagberedningen. Kronofogdemyndigheten bör enligt beredningen vid behov kunna anlita tolk i exekutivt ärende, om part eller annan som deltar i ärendet inle behärskar svenska språket eller är allvarligt hörsel- eller tal-skadad. Bestämmelse härom har tagits upp i andra stycket av 2 kap. 6 8. Beredningen har inte ansett att bestämmelser behöver meddelas om Jäv för tolk i exekutiva ärenden eller om ed eller försäkran.

Beredningen anser att den som anlitas som tolk och inte fullgör uppdraget i tjänsten bör erhålla arvode samt gotlgörelse för kostnader och

 

Prop. 1980/81:8                                                                            2 kap. 8 §    222

tidsspillan. Ersättningen bör utgå av allmänna medel och kostnaden stanna på statsverket. Man kan enligt beredningen förmoda att tolk inte ofta behöver anlitas i exekutiva ärenden. Statsverkets kostnad torde därför bli obetydlig. 1 balken synes inte behöva anges mer än att kostnaden för tolk betalas av allmänna medel. Ersätlningsgrunderna kan regleras i admi­nistrativ ordning.

Beredningen påpekar att befogenheten att anlita tolk enligt 50 8 förvall­ningsprocesslagen och 9 8 förvaltningslagen avser inte bara muntliga mellanhavanden med den som inle behärskar svenska språket utan också fall då inlaga eller annan handling på främmande språk ges in till myndig­heten eller denna skall meddela sig skriftligen med någon som inte förstår svenska, dvs. då skriftlig översättning kan behöva ske. 1 RB har förts in särskilda bestämmelser om översättning (33 kap. 9 8).

Beträffande kronofogdemyndighetens verksamhet erinrar beredningen om att det i princip för verkställighet krävs att exekutionstiteln är svensk. Utländska domar och beslut m.m. får verkställas endast när särskilda bestämmelser medger det (se 3 kap. 4 8 beredningsförslaget). Sådana bestämmelser brukar innehålla föreskrift om att. när verkställighet söks, handling som är avfattad pä utländskt språk skall - frånsett danska eller norska språket - vara åtföljd av översättning (se t.ex. 2 8 sista stycket lagen 1962:512 om indrivning i Sverige av underhällsbidrag, fastställda i Danmark, Finland, Island eller Norge). Handling får numera i princip inte avvisas därför att den inle är avfattad på svenska. Antagligen bör dock avvisning ske i nu nämnda fall. om sökanden inte efter föreläggande inkommer med behövlig översättning.

Med hänsyn bl.a. till att talan mot kronofogdemyndighetens beslut skall fullföljas till hovrätt anser beredningen all RB i princip bör vara utgångs­punkt för reglering av frågan om översättning av handling som kommer in lill kronofogdemyndigheten. Beredningen anser att bestämmelser härom lämpligen kan meddelas i administrativ ordning. I den mån det anses lämpligt kan sålunda föreskrivas att handling som är avfattad på främmande språk skall vara åtföljd av översättning och att den får lämnas utan avseende om översättning inte kommer in. Kronofogdemyndigheten kan också bemyndigas att ombesörja översättning av handling. Ersättning för översättning av handling som sökanden inger skulle i andra ärenden än införsel kunna tas ut som förrättningskostnad, men beredningen förordar att ersättningen, liksom enligl förvallningsprocesslagen och förvaltnings­lagen, får stanna på statsverket.

Remissyttrandena. Ett par remissinstanser vänder sig mot beredningens uttalande alt bestämmelser inle behöver meddelas om jäv för tolk i utsök­ningsmål eller om ed eller försäkran för sådan tolk. Länsstyrelsen i Stock­holms län ifrågasätter om inle i vart fall Jävsbestämmelser, liknande dem som finns i 5 kap. 6 8 fjärde stycket RB, bör finnas. Enligt hovrätten för Övre Norrland bör regier om jäv och om ed eller försäkran för tolk

 

Prop. 1980/81:8                                                                              2 kap. 8 §    223

meddelas beträffande muntlig förhandling i fördelningstvist som krono­fogdemyndigheten själv prövar med tillämpning av 19 kap. 19 och 20 SS beredningens förslag.

Enligt/?5V mäste reglerna om gäldenärens upplysningsplikt medföra alt tolk kommer att användas i myckel större omfattning än f.n. På vissa orter kommer del dock att bli svårt att få lag i auktoriserad tolk, särskilt dä det gäller mera ovanliga språk. RSV, som hänvisar lill uttalanden i prop. 1974:1 bil. 13 s. 167-175, betonar vikten av en utbyggd tolkulbildning och tolkförmedling.

Föredraganden. 1 första stycket av förevarande paragraf har tagits upp bestämmelser om tolk i utsökningsmål, vilka i huvudsak överensstämmer med beredningens förslag i 2 kap. 6 8 andra stycket. Beträffande kostnads­frågan bör dock anges endast alt tolk som inte fullgör uppdraget i Gänsten har rätt till ersättning av allmänna medel. Jag delar beredningens upp­fattning att ersättning för kostnaden inte bör tas ut särskilt av parterna i målet. Föreskrift härom bör, liksom beträffande vissa andra kostnader, meddelas av regeringen. Jag delar beredningens mening att föreskrifter inte behöver meddelas om jäv för tolk i utsökningsmål eller om ed för sådan tolk.

Med anledning av vad RSV har anfört villjag framhälla att tolk numera kan auktoriseras genom godkännande av kommerskollegium (se förord­ningen 1975:590 om godkännande av tolkar och auktorisation av över­sättare). Både härigenom och genom andra åtgärder har tolkförmedlingen avsevärt förbättrats.

Enligt min mening bör även frågan om översättning av handlingar som kommer in liU kronofogdemyndigheten regleras i UB. Det synes lämpligt att därvid anknyta lill RB:s bestämmelser i saken. 1 33 kap. 9 8 första stycket RB anges att om frän part inkommen inlaga eller annan handling inte är avfattad på svenska språket domstolen får vid behov antingen förelägga parten att tillhandahålla bestyrkt översättning av handlingen eller uppdra åt lämplig person att översätta handlingen. Efterkommes inle föreläggande att tillhandahälla översättning, fär handlingen lämnas ulan avseende. Enligt andra stycket i samma paragraf har den som har biträtt domstolen med översättning rätt lill ersättning av allmänna medel efter vad domstolen prövar skäligt. I brottmål i vilket åklagare för lalan skall ersätt­ningen gäldas av statsverket. Denna reglering torde i huvudsak vara lämplig ocksä i utsökningsmål. I enlighet härmed föreskrivs i andra stycket av förevarande paragraf alt i fråga om översättning av ansökan eller annan handling som inte är avfattad på svenska språket tillämpas 33 kap. 9 8 RB. Av hänvisningen följer bl.a. att inkommen handling kan lämnas utan avseende, om föreläggande att tillhandahålla översättning inte efterkommes. Handling som är avfattad pä danska eller norska språket bör alllid godtas. Jag vill tillägga alt översättare numera kan fä auktorisation   efter   prövning  av   kommerskollegium   (se   den   tidigare

 

Prop. 1980/81:8                                                                            2 kap. 9 §    224

nämnda förordningen). Till invandrarverket finns vidare knuten en språk-sektion som kan åta sig kvalificerade översättningsuppdrag från bl.a. myndigheter.

9 6 Denna paragraf behandlar det fallet att part eller tredje man, som har försummat att iaktta föreskriven frist i utsökningsmål, har haft laga förfall för sin underlåtenhet. Paragrafen motsvarar 19 kap. 6 8 beredningens förslag.

Gällande rätt. I UL finns bestämmelser om laga förfall endast i fråga om klagan över beslut eller åtgärd av utmätningsman. 1 204 8 I mom. anges sålunda att om den i 201 eller 203 8 föreskrivna tiden för klagan försitts och laga förfall inte visas inom samma tid, klagan inte får tas upp till prövning såvitt den avser att vinna ändring i utmätningsmannens åtgärd. Om laga förfall visas före klagotidens utgång, skall överexekutor enligl samma paragraf sälta ut ny tid för klaganden att fullfölja målet. 1 den mån UL saknar bestämmelser om laga förfall torde RB:s föreskrifter i ämnet vara analogiskt tillämpliga. I fråga om fullföljd av talan till hovrätt och högsta domstolen samt förfarandet där följer direkfav 21 8 Rp att RB är tillämplig.

Med laga förfall förstås på utsökningsrättens område detsamma som i rättegäng. Enligt 32 kap. 8 8 första stycket RB föreligger laga förfall då nägon genom avbrott i allmänna samfärdseln, sjukdom eller annan omstän­dighet, som han inte hade bort förutse eller som rätten eljest finner utgöra giltig ursäkt, har hindrats att fullgöra vad som har ålegat honom. Enligt andra stycket i paragrafen skall som laga förfall för part också anses att hinder av angivet slag har förelegat för ombud som parten har vidtalat och annat ombud inte har kunnat ställas i tid.

Lagberedningen. Enligt beredningens förslag kan kronofogdemyndighet förelägga sakägare vid vite att fullgöra prestation som åligger honom eller att iaktta något som eljest tillhör förfarandet i målet hos kronofogdemyn­digheten (se 5 kap. 4 och 13 88, 16 kap. 4 S samt 19kap.8, 9och 13 88). Vid laga förfall skulle enligt beredningen troligen 32 kap. 6 8 RB kunna fä analogisk tillämpning, om inte annat föreskrivs. Beträffande frist för fullföljd av talan till hovrätt skulle i avsaknad av särskild bestämmelse antagligen 32 kap. 7 S RB tillämpas analogt.

Beredningen framhåller alt dess förslag innehåller åtskilliga andra bestämmelser om frister vilka inte täcks av RB:s bestämmelser om laga förfall. 1 fråga om dessa kan det inle med analogisk tillämpning av RB bli möjligt all få ny tid utsatt. De viktigaste bestämmelserna är föreskrifterna i 5 kap. om att utmätningsverkan av vissa avgöranden förfaller om inte för­säljning begärs inom viss tid (15 S) samt om föreläggande för Iredje man att väcka talan mot sökanden och gäldenären angående bättre rätt till lös egendom (19 8) eller till fast egendom (24 8) resp. föreläggande för sökanden att väcka talan mot tredje man angående äganderätten till ulmätt

 

Prop. 1980/81:8                                                                            2 kap. 9 §    225

lös egendom (20 8, se även 26 8) eller om beståndet av utmätt fordran eller rättighet (21 8). 1 dessa fall skall talan väckas inom en månad från att före­läggandet har delgelts vederbörande. En liknande bestämmelse finns i 14 kap. 9 8 för det faUet alt tvist råder om rätten till influtna medel. Vidare erinrar beredningen om bestämmelsen i 10 kap. 15 8 där det sägs att om utmätning har skett av pantbrev i skepp eller fast egendom yrkande att den_ intecknade egendomen skall tas i anspråk skall framställas inom en månad från utmätningen. Enligt 17 8 i samma kapitel har bestämmelsen motsvarande tillämpning i fråga om inteckning i luftfartyg eller reservdelar därtill. Enligt 14 kap. 20 8 åligger det borgenär, för vilken utdelning har be­räknats, att inom ett år från det att fördelningen vann laga kraft förete vissa handlingar (t.ex. pantbrev) för att medlen skall få betalas ul till honom. Vidare måste i åtskilliga fall part eller annan sakägare framställa yrkande eller eljest iaktta något vid sammanträde, före auktion, under auktionen eller i annat sammanhang för att det skall kunna beaktas (se l.ex. 11 kap. 6, 9, 16 och 21 88, motsvarande fall enligl 12 kap. och 13 kap. 13, 23, 35, 42, 49 och 58 88).

Enligt beredningens mening är det särskilt angeläget att frist som gäller vid föreläggande att väcka talan vid domstol eller i annan särskild ordning kan förlängas i händelse av laga förfall. En möjlighet därtill bör därför införas. En sådan reglering skulle nära överensstämma med vad som gäller beträffande fullföljd av talan i fall då 32 kap. 7 8 RB är tUlämplig (se även 58 kap. 11 8 RB). 1 fråga om laga förfall när talan mot beslut av krono-fogdefogdemyndighet skall fullföljas till hovrätten bör likaledes RB:s reglering i 32 kap. 7 8 och 58 kap. 11 8 efterliknas. Beträffande andra frister som enligt förslaget skall tillämpas hos kronofogdemyndigheten, vare sig direkt enligt bestämmelse i balken eller enligt kronofogdemyndighetens beslut, bör enligt beredningen den reglering tillämpas som enligt 32 kap. 6 8 RB gäller för de fall som avses där.

Lagtekniskt bör den förordade regleringen enligt beredningen genom­föras på det sättet att i paragrafen först beaktas de fall dä part eller tredje man underlåter att inom föreskriven tid iaktta någol som äligger honom i ärende hos kronofogdemyndigheten. Föreskrift härom har tagits upp som första mening i första stycket av paragrafen. Där sägs alt om del finns anledning anta att part eller tredje man har laga förfall, underlåtenheten inle skall leda till påföljd eller eljest läggas honom till last i ärendet. Bestämmelsen är inskränkt lill vad som skall iakttas i ett hos krono­fogdemyndigheten alltjämt anhängigt ärende. En sädan föreskrift om upp­sägning inom viss tid som meddelas i 13 kap. 46 8 hör t.ex. inte hit. Vidare framhåller beredningen att bestämmelsen endast gäUer part eller annan sakägare i ärendet och tredje man som har ålagts att fullgöra någol och att den l.ex. inle kan åberopas av utomstående som inte har kunnat infinna sig lill auktion. En nyttjanderättshavare som önskar bevaka sin rätt vid auktion men har fått laga förfall omfattas däremot Gfr dock andra meningen i första stycket).

15   Riksdagen 1980181. I saml. Nr 8. Dd 1

 

Prop. 1980/81:8                                                                            '"P-      226

Kronofogdemyndigheten skall enligt beredningens förslag självmant beakta huruvida del föreligger omständighet som ger anledning anta laga förfall. Detta behöver sålunda inle styrkas men det är tydligt att en lös förmodan inle utgör tillräcklig anledning att instäUa förrättning. När det är angeläget att få besked finns enligt beredningen i allmänhet möjlighet att ta reda pä varför väntad sakägare har uteblivit. Beredningen anser att krono­fogdemyndigheten själv bör uppmärksamma huruvida sakägare som veter­ligen har stort intresse l.ex. av aktuell aukfion är närvarande eller inte och försöka utröna orsaken till utevaro. Om förfarandet fortgår trots att anledning anta laga förfall föreligger, kan den som verkligen hade laga förfall överklaga meddelat beslut.

Beredningen tror inte att bestämmelsema skall behöva medföra nägra beaktansvärda praktiska svårigheter för kronofogdemyndigheten. Vid behov får myndigheten bestämma inom vilken lid vederbörande bör iaktta vad han har försummat. Kanske kan man dock inle bortse från att regeln kan leda till mindre önskvärda resultat i fräga om bevakningssam­manträden och auktioner lill vilka ett flertal sakägare har kallats och som fö. ocksä är öppna för spekulanter och andra. Som andra mening i första stycket av paragrafen har därför tagits upp en föreskrift att auktion eller bevakningssammanträde inte behöver skjutas upp eller ställas in annat än om synnerliga skäl föreligger. Att sökanden kan antas ha laga förfall kan enligt beredningen vara anledning att skjuta upp auktion vid vilken han skall bevaka sin rätt. Om det enligl vad som är känt är av vikt för nytt­janderättshavare att skydda sin nytGanderätt och han kan antas ha laga förfall, kan det också föreligga anledning till uppskov.

I andra stycket regleras härefter det fallet att någon enligt meddelat föreläggande skall inom viss tid väcka talan vid domstol eller i annan särskild ordning. I anslutning till vad som har sagts i det föregäende föresläs här att kronofogdemyndigheten skall sälla ul ny lid, om laga förfall visas före utgången av förelagd tid. Det kan enligt beredningen vara tveksamt huruvida del i fall niir talan skall väckas vid domstol bör ankomma på kronofogdemyndigheten eller pä domstolen att sätta ut ny tid. TUI stöd för förslagels ståndpunkt talar att domstolen inte har någon kännedom om föreläggandet, medan däremot kronofogdemyndigheten vel vad del är fråga om och alUjämt har ärendet anhängigt. Dessutom omfattar bestämmelsen även det fallet att talan skall väckas i annan ordning än genom stämning till domstol. Enligt beredningen vinner man en enhetlig och enkel reglering av frågan, om befogenheten tilläggs kronofogdemyn­digheten. Om laga förfall inom utsatt tid har visats hos rätten eller där talan eljest skall väckas, bör det emellertid godtas av kronofogdemyn­digheten. 1 19 kap. 45 8 meddelas bestämmelse om återställande av försutten tid när laga förfall inte har visats före tidens utgång. Den omfattar dock inte alla fall som går in under andra stycket i 19 kap. 6 8.

Beredningen påpekar att första och andra styckena i paragrafen är

 

Prop. 1980/81:8                                                                               2 kap. 9 §    227

tillämpliga även om det skulle vara högre instans som efter besvär har meddelat föreläggande med stöd av balken. Om frågan i första styckels fall rör något som skall iakttas i hovrätten, ankommer det givetvis på hovrätten att avgöra om underiålenhet att fullgöra delta skall läggas veder­börande till last Gfr 32 kap. 6 8 RB). 1 andra styckets fall blir det den krono­fogdemyndighet där ärendet är anhängigt som prövar frågan om utsättande av ny tid, även om föreläggandet har meddelats av hovrälten.

Om någon med åberopande av laga förfall överklagar beslut eller åtgärd av kronofogdemyndighet, bör enligt beredningen beslutet eller åtgärden inle hävas annat än om sådana omständigheter föreligger att uppskov hade bort äga rum om förfallet hade varit känt saml klaganden har lidit skada genom att förfarandet har fortgått. Undantagsvis kan klagan länkas föranleda Jämkning av meddelat beslut.

1 tredje stycket av 19 kap. 6 8 anges att 32 kap. 8 8 RB tillämpas i frågan när laga förfall skall anses föreligga.

Remissyttrandena. Enligt Svea hovrätt är kronofogdemyndighetens skyldighet att undersöka huruvida laga förfall kan antas föreligga, så som skyldigheten har framställts i motiven, alltför vittgående. Av samma mening är kronofogdeföreningen, som anser att bestämmelsen kommer all vålla stora praktiska svårigheter. Föreningen föreslår all paragrafens lydelse ändras så att fråga om laga förfall skall prövas endast efler yrkande av part. Beredningens uttalanden kritiseras även av länsstyrelsen i Ålvsborgs län, som framhåller att det måsle vara mycket svårt att bedöma varför en sakägare inte har kommit fill en förrättning och huruvida synner­liga skäl föreligger för alt ställa in förrättningen.

Svea hovrätt kritiserar lydelsen av första stycket andra meningen och undrar om kronofogdemyndigheten skall ha rätt att skjuta upp auktion även då synnerliga skäl inle föreligger.

Föredraganden. Bestämmelsema i paragrafen överensstämmer, frånsett nägra redaktionella Jämkningar, med beredningens förslag. Jag anser det inte nödvändigt att i första stycket andra meningen uttryckligen skilja mellan uppskov eller inställande av bevakningssammanlräde eller auktion.

En viktig fråga är om laga förfall bör beaktas av kronofogdemyndigheten självmant eller endast efler invändning därom. För egen del anser Jag alt den senare lösningen inte är godtagbar. En sådan ordning skulle strida mot vad som gäller bl.a. i rättegång och skulle gä ul även över den som på grund av förfallet ocksä har varit förhindrad att anmäla delta. Det bör emellertid i allmänhet inle krävas att kronofogdemyndigheten närmare undersöker anledningen till att sakägare inte har infunnit sig till bevak­ningssammanlräde eller exekutiv auktion. Sådan skyldighet bör enligt min mening föreligga endast när omständigheterna ger särskUd anledning till det.

För det fallet att den som vill anföra besvär över kronofogdemyndighets beslut visar laga förfall före besvärstidens utgång föreslås en särskild

 

Prop. 1980/81:8                                                             2 kap. 10 §    228

bestämmelse i 18 kap. 10 8 andra stycket. Se även 18 kap. 21 8.

Förhör

Denna avdelning innehåller bestämmelser om förhör med part eller tredje man. Bestämmelsema, som i huvudsak saknar motsvarighet i UL, rör befogenheten att hålla förhör, kallelser, förelägganden och utdömande av vite, hämtning, ersättning till den som inställer sig till förhör och tystnadsplikt. Reglerna motsvarar vissa bestämmelser i 5 och 16 kap. samt 19 kap. 8-12 88 beredningens förslag.

10 8 1 denna paragraf ges regler om förhör med svaranden i utsök­ningsmål. Paragrafen motsvarar 5 kap. 13 8 första stycket och 16 kap. 3 8 första stycket andra meningen samt 19 kap. 8 8 beredningens förslag.

Gällande rätt. F.n. finns inte nägra bestämmelser angående förhör med part eller annan i mål om verkställighet hos utmätningsmannen Gfr däremot beträffande ärende angående utmätningsed hos konkursdomaren 5-9 88 lagen om utmätningsed). I fräga om överexekutors handläggning av handräckningsmål föreskrivs i 195 8 2 mom. UL dels att om någon skall höras i mälet överexekutor förordnar hur det skall ske, dels att över­exekutor får förelägga vite eller föreskriva att målet avgörs även om part försummar att fuUgöra vad som har ålagts honom. Detta gäUer enligt 3 mom. även i andra utsökningsmål hos överexekutor, för vilka annan ordning inte är föreskriven i UL. Det torde emellertid i praktiken inte förekomma att överexekutor håller muntligt förhör i utsökningsmål.

Lagberedningen. Beredningen framhåller att innan exekutionstitel i enskilda mål föreligger en långvarig och kostsam procedur kan ha ägt rum. Det är enligt beredningen angeläget all exekutionsförfarandet inte blir sä komplicerat alt även det drar ul på tiden eller belastar sökanden med avsevärda kostnader. Det kan därför t.ex. inte krävas kontradiktorisk för­handling i alla ärenden med hänsyn till att det ibland kan göras invänd­ningar mot sökt verkställighet som man inte bör bortse från. Däremot är det angelägel att svaranden får tillfälle att yttra sig och att sökanden får svara på invändningar som svaranden gör. Möjlighet till förhandling bör stå till buds men inte anlitas i onc>dan.

Enligt 5 kap. 4 8 beredningens förslag skall uimätningsgäldenär vara skyldig att lämna uppgifter om sina tillgångar. Beredningen föreslår vidare i 5 kap. 13 8 första stycket att gäldenären kan åläggas att inställa sig lill förhör, om skälig anledning föreligger därtill. Bestämmelsen är emellertid inte inskränkt till fall då upplysningar behövs om gäldenärens tillgångar utan är tillämplig även i andra fall då det är angeläget att gäldenären hörs muntligen. Gäldenären har l.ex. framställt invändning mot sökt utmätning eller har begärt att få förfoga över utmätt egendom och bör höras närmare om invändningen eller önskemålet. Beträffande införsel föreslås däremot

 

Prop. 1980/81:8                                                                              2 kap. 10 §    229

inte befogenhet att hålla förhör med gäldenären.

1 fråga om verkställighet av annan förpliktelse än betalningsskyldighet föreslår beredningen att svaranden kan åläggas att inställa sig till förhör, om skälig anledning därtill föreligger (16 kap. 3 S första stycket andra me­ningen). Enligt beredningen kan det i mera komplicerade ärenden vara till fördel all kronofogdemyndigheten diskuterar saken med svaranden eller med båda parterna innan beslut fattas om sättet för verkställigheten. Särskilt om verkställigheten kan medföra stora kostnader är en över­läggning med parterna motiverad. Ett annat skäl lill förhör kan enligt beredningen vara att svaranden har lämnat uppgifter som inte vinner tilltro eller har underlåtit all yttra sig med anledning av tidigare anmodan.

Beredningen framhåller att kronofogdemyndigheten i första hand bör inhämta behövliga uppgifter på enklare sätt än genom förhör, t.ex. per telefon. I samband med förrättning kan också upplysningar inhämtas. Förhör bör inte hållas ulan all ärendets beskaffenhet kräver del.

Beträffande förhör i ärende om utmätning påpekar beredningen att uppgifter som gäldenären lämnar bör upptecknas, bl.a. för att de skall kunna läggas till grund för bekräftelse på heder och samvete.

1 fråga om kallelser och förelägganden när förhör skall äga rum med svaranden föreslår beredningen bestämmelser i 19 kap. 8 8. Till sådant förhör bör enligt beredningen båda parterna kallas. Föreskrift härom har tagits upp som ett första stycke i paragrafen. Även sökanden skall sålunda kallas till förhöret. Han kan givetvis ha intresse av att närvara och bidra till utredningen. Närmare föreskrifter om sättet för kallelse kan meddelas i administrativ ordning. I ärenden angående indrivning av böter, skatter o.d. blir kallelse till särskild representant för sökanden som regel inte aktuell.

Om svaranden skall höras, torde det enligt beredningen som regel vara nödvändigt att han kommer personligen. Även sökanden bör ibland höras personligen. Beredningeh föreslår därför i ell andra stycke av paragrafen att kronofogdemyndigheten skall kunna förelägga part personlig inställelse vid vite, som har maximerats till 1.000 kr. Om svaranden uteblir trots före­läggande vid vite, kan enligt 19 kap. 10 8 andra stycket hämtning komma i fråga.

När parts personliga närvaro inte behövs, bör han enligt beredningen kallas all inställa sig personligen eller genom ombud. Är det av vikt att sökanden är representerad, bör denne kunna föreläggas påföljden att hans ansökan avvisas om han inte inställer sig. Bestämmelse härom har tagils upp som ett tredje stycke i 19 kap. 8 8.1 övrigt behöver sökandens utevaro ofta inle hindra att ärendets handläggning fortgår. KaUelsen bör lämpligen innehålla upplysning i detta hänseende.

Är part Juridisk person, får kallelsen anpassas därefter. Föreläggande att inställa sig personligen kan dä riktas mot ställföreträdare för parten Gfr 2 kap. 6 8 första stycket i beredningsförslaget och 11 kap. 5 8 andra stycket RB). Motsvarande gäller förmyndare eller god man för part.

 

Prop. 1980/81:8                                                                              2 kap. 10 §    230

Beredningen framhåller vidare att frågan huruvida vitesföreläggande bör meddelas eller inle får bedömas efter omständigheterna. Enligl 2 kap. 16 8 andra stycket beredningens förslag fär vite inle föreläggas staten. Vites­föreläggande skall givetvis delges den som avses med föreläggandet. Bestämmelse härom kan meddelas i administrativ ordning.

Uppgifter som gäldenär i ulmätningsärende lämnar om sina tillgångar är han enligt 5 kap. 13 S tredje stycket i förslaget skyldig all skriftligen bekräfta på heder och samvete. Enligt förslaget skall förhör i övrigt försiggå utan att part avkrävs ed eller försäkran.

Enligt beredningens förslag skall i en del fall hållas särskilda samman­träden vilka inte betecknas som förhör. Som exempel nämner beredningen sammanträde för prövning av fräga om särskild försäljning av faslighetstill-behör (13 kap. 14 S), bevakningssammanträde före fastighetsauktion (13 kap. 19 S) och sammanträde för fördelning av medel som har influtit efler utmätning (14 kap, 6 8). Beträffande dessa sammanträden finns föreskrifter om kallelser och underrättelser i de kapitel där sammanträdena behandlas. Beredningen påpekar att bestämmelserna i 19 kap. 8 8 inte gäller sådana sammanträden. 1 fråga om tvist som prövas av kronofogdemyndighet enligl 14 kap. 9 § tredje stycket meddelas föreskrifter i 19 kap. 19 och 20 §8.

Remissyttrandena. Förslaget att svaranden skall kunna åläggas att inställa sig till förhör inför kronofogdemyndigheten tillstyrks i allmänhet av remissinstansema. Kammarrätten i Stockholm uttalar sålunda att mot­svarande regler i förvallningsprocesslagen om muntlig förhandling har tillämpats i sådan omfattning, att det står klart att munllighelen i mänga mål spelar en viktig och ibland avgörande roll i utredningshänseende. Mot bakgrund av sina erfarenheter förutspår kammarrätten att den föreslagna förhörsbefogenheten kommer alt fylla en viktig funktion. Kronofogdeföre­ningen anser alt förhörsmöjligheten i mäl om utmätning, i förening med skyldigheten all på heder och samVete bekräfta de uppgifter om tUl­gångama som gäldenären har lämnat, är mycket värdefull när det gäller alt få klarhet om tUlgångar hos gälderiär med invecklade förmögenhetsför­hållanden. Även i andra fall kan fömtsättas att möjligheten all hålla förhör kommer alt effektivisera utmätningsförfarandet.

En remissinstans, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, ifrågasätter dock det lämpliga i att kronofogdemyndigheten utrustas med befogenhet alt kalla svaranden till förhör. Lånsstyrelsen i Ålvsborgs län anser att de föreslagna bestämmelserna om förhör innebär risk för att förfarandet inför kronofogdemyndigheten blir dyrare och krångligare för partema än f.n. Den som måste lämna sitt arbete för alt inställa sig till förhör förlorar oftast inkomst, även om han skall kunna få ersättning av allmänna medel för resa och uppehälle. Bestämmelsema bör därför fiUämpas restriktivt.

Beträffande den närmare utformningen av bestämmelsema om förhör anför 7?5V all valmöjligheten i utmätningsmål mellan förhör och förrätt-

 

Prop. 1980/81:8                                                  .                           2 kap. 10 §    231

ning i gäldenärens bostad kan hämmas av att förhör endast får äga rum om skälig anledning föreligger. Verket, som påpekar alt motsvarande begräns­ning inte har tagits upp i fräga om möjligheten att ålägga gäldenären att inge förteckning över sina tillgångar, anser alt nämnda begränsning bör utgå.

Kammarrätten i Stockholm, som erinrar om alt förvallningsprocess­lagen föreskriver att protokoll skall föras vid muntlig förhandling, fram­håller att protokoll bör föras även vid förhör enligt UB.

Förslaget att kronofogdemyndigheten skall kunna förelägga vite vid kallelse lill förhör har inte föranleti någon erinran i remissyttrandena. Advokatsamfundet framhåller emellertid all de fiesta förhör kommer att hållas med gäldenärer som är på obestånd och att det är tveksamt om vitesföreläggande mot sådana personer över huvud kommer all ha någon effekt.

Med hänsyn till att bestämmelsen om vitesföreläggande skall gälla även ställföreträdare för part ifrågasätter RSV om maximibeloppet för vite, 1.000 kr, är tillräckligt högt. RSV erinrar om att vite enligt 9 kap. 8 8 RB och 40 8 förvallningsprocesslagen får bestämmas till högsl 5.000 kr eller, vid nytt föreläggande sedan tidigare förelagt vite har dömts ut, 10.000 kr. Om höjning av maximibeloppet inte anses böra ske därför att det skall ankomma pä kronofogdemyndigheten alt döma ut vitet, kan utdömandet få ankomma på domstol. RSV anser emellertid att sådana betänkligheter är obefogade och föreslår att maximibeloppet sätts lill 5.000 kr. Utredningen om säkerhetsåtgärder m.m. i skatteprocessen anför liknande synpunkter.

Föredraganden. Beredningens förslag syftar bl.a. lill att göra det exekutiva förfarandet mera effektivt än nu. 1 fräga om utmätning förordar beredningen att gäldenären uttryckligen åläggs upplysningsplikt. Nuvarande system med särskild utmätningsed inför konkursdomaren föreslås avskaffat. I stället skall kronofogdemyndigheten kunna tUlhålla gäldenär alt förteckna sina tillgångar och under straffansvar bekräfta förteckningen. Dessa förslag är enligt min mening väl gmndade. De behandlas närmare i specialmotiveringen lill berörda föreskrifter i kapitlet om utmätning (se 4 kap. 14 §).

En ordning enligt vilken gäldenären i ökad utsträckning åläggs att medverka i det exekutiva förfarandet skulle endast delvis fylla sitt syfte, om den inle förenas med regler om förhör med gäldenären. Det kan nämligen antas mänga gånger ställa sig svårt att förmå gäldenären att medverka på annat sätt än genom inställelse personligen hos krono­fogdemyndigheten. Ett sådant inslag i den exekufiva proceduren har ocksä andra fördelar. Del blir lättare för myndigheten alt utreda om hinder före­ligger mot sökt verkställighet och att bedöma hur verkställigheten bör ske. Även i övrigt torde möjligheten till muntlighet bidra till att skaffa myndig­heten ett bättre underlag för sina beslut och ätgärder. Det nu sagda gäller även annan verkställighet än utmätning, även om behov av att kunna hålla

 

Prop. 1980/81:8                                                                              2 kap. 10 !f    232

förhör föreligger mindre ofta vid sådan verkställighet.

Det exekutiva förfarandet bör emellertid inte göras mera omständligt än vad saken kräver. Detta är angeläget inte minst i enskilda mål, som kan ha föregåtts av en långvarig och dyr process. Det bör därför inte vara obliga­toriskt med förhör. Ett sådant inslag bör förekomma bara när krono­fogdemyndigheten finner del vara ändamålsenligt med hänsyn till utred­ningen eller eljest behövas. Jag delar sålunda beredningens uppfattning att kronofogdemyndigheten bör ha möjlighel att hålla förhör med svaranden i utsökningsmål. 1 motsats lill beredningen anser Jag att anledning saknas att göra undanlag för införselmål.

Enligt min mening är del mindre lämpligt att la upp likalydande bestäm­melser om förhör i olika kapitel. En för all verkställighet gemensam bestämmelse i saken har i stället tagits upp som första stycke i före­varande paragraf. Där anges att kronofogdemyndigheten får hålla förhör med svaranden, om det behövs. Med anledning av vad en remissinstans har anfört om restriktiv tillämpning av befogenheten villjag understryka beredningens uttalande att förhör inte bör hållas i onödan. Det ankommer pä kronofogdemyndigheten att i varje särskilt mäl bedöma huruvida behov föreligger all höra svaranden muntligen. Möjligheten att erhålla behövliga upplysningar pä enklare sätt, t.ex. vid telefonsamtal eller i samband med förrättning, bör också beaktas. Frågan i vad mån ulmätningsförrältning i gäldenärens bostad kan ersättas av förhör med gäldenären behandlas under 4 kap. 14 8.

Vid förhör bör föras protokoll eller andra anteckningar. Föreskrift härom kan meddelas av regeringen.

Enligt min mening bör sökanden inte genomgående kallas till förhör med svaranden. Även om sådan kallelse skulle innehålla upplysning att sökandens utevaro inle hindrar målets handläggning, kan kallelsen av sökanden uppfattas som en skyldighet för honom all inställa sig. Sökanden bör därför kallas endast när även hans närvaro bedöms som behövlig. 1 andra fall bör han underrättas om förhöret och om all han har rätt att närvara. Föreskrift öm sådan underrättelse kan meddelas av rege­ringen. En bestämmelse 6m kallelse i enlighet med det sagda har tagits upp i andra stycket av 10 8. Där anges att sökanden skall vid behov kallas till förhör med svaranden. Alt svaranden skall kallas är självklart och synes inte behöva anges särskilt.

Beredningens förslag om förelägganden och påföljder för utevaro har i aUmänhet inte mött någon erinran i remissyttrandena. Även jag kan ansluta mig till vad beredningen har föreslagit härom. I departements­förslaget har bestämmelser i saken tagils upp i tredje stycket av 10 8. Jag anser inte att tillräckliga skäl föreligger att bestämma det högsta tillåtna vilesbeloppel till högre belopp än beredningen har föreslagit, 1.000 kr. Det kan erinras om att vitesföreläggande enligt förevarande paragraf endast avser kallelse till förhör. I fråga om vite när t.ex. uimätningsgäldenär

 

Prop. 1980/81:8                                                                              2 kap. II §    233

föreläggs alt lämna upplysningar om sina tillgångar gäller 15 8.

Andra och tredje styckena i paragrafen bör inte gälla beträffande staten resp. kommun som borgenär i allmänna mål (se 30 8).

118 Denna paragraf, som motsvarar 19 kap. 9 8 beredningens förslag, reglerar förhör med tredje man.

Gällande rätt. Varken utmätningsmannen eller överexekutor anses kunna hålla vittnesförhör. Som regel torde exekutiv myndighet inle heller kunna förordna om bevisupptagning vid domstol. Enligl 206 8 UL kan emellertid överexekutor, när den som klagar över utmätning eller utmätt egendoms försäljning påstår att vid förrättningen har tillgått på annat sätt än utmätningsmannens protokoll ulvisar, vid behov förordna om vittnes­förhör vid domstol.

Lagberedningen. 1 5 kap. 4 8 andra stycket beredningens förslag före­skrivs alt Iredje man i utmätningsärende är skyldig att lämna upplysningar om fordran som gäldenären har eller kan förmodas ha hos honom eller om annat mellanhavande med gäldenären Gfr även 17 kap. 5 8 i förslaget). Beredningen anser det lämpligt att kronofogdemyndigheten får befogenhet att även hålla förhör med tredje mannen, t.ex. sekundogäldenär eller den som innehar gäldenären tillhörig egendom på grund av deposition. Även när upplysningsplikt inte är föreskriven kan kronofogdemyndigheten ibland behöva höra tredje man som berörs av verkställighet, t.ex. i ärende om avhysning.

1 enlighet med det sagda föreslår beredningen i 19 kap. 9 8 att krono­fogdemyndigheten i ärende som anges i 8 8 får, om del behövs, ålägga även tredje man, som är sakägare eller enligt balken är skyldig lämna upplysningar, att inställa sig till förhör. Därvid skall; första och andra styckena i 8 8 ha motsvarande tillämpning. Beredningen understryker att det för all tredje man skall kunna kallas lill förhör fömtsätts all han antingen är sakägare, dvs. att hans rätt är beroende av verkställigheten (eller handräckningen), eller också enligt särskild bestämmelse i förslaget är pliktig att lämna upplysningar. Förhöret skall ske utan ed eller för­säkran. Till förhör som skall äga rum med tredje man skall även partema kallas.

Remissyttrandena. Svea hovrätt framhåller att begreppet sakägare inte har fått någon egentlig precisering i motiven. Om det inte går att finna en användbar definition, bör man enligl hovrätten överväga att slopa denna begränsning av paragrafens tillämpningsområde och lita tUl att krono­fogdemyndighetema inte besvärar folk i onödan.

Föredraganden. Jag delar beredningens mening att kronofogdemyn­digheten bör ha möjlighet att hålla förhör även med annan än part. Då det varken är behövligt eller lämpligt att kronofogdemyndigheten ges befogen­het att hålla förhör med envar, synes befogenheten lämpligen kunna begränsas, förutom till den som enligt UB är skyldig att lämna upplys-

 

Prop. 1980/81:8                                                             2 kap. 12 §    234

ningar, lill tredje man som är sakägare i mälet. Denna begränsning kan inte antas vålla svårigheter i fillämpningen. Med sakägare avses bara den krets av personer som har ett rättsligt intresse i målet. Jag viU också erinra om att termen sakägare har använts i annan nyare lagsfiftning utan närmare precisering, t.ex. i faslighetsbildningslagen (1970:988).

I enlighet med del sagda anges i paragrafens första stycke att förhör får vid behov hållas även med tredje man, som är sakägare eller som enligt balken är skyldig lämna upplysningar. Bestämmelsen gäller, liksom före­gående paragraf, i alla slag av utsökningsmål.

1 andra stycket föreskrivs, i saklig överensstämmelse med beredningens förslag, att tredje mannen får föreläggas att inställa sig personligen vid vite av högst 1.000 kr. Däremot anser Jag inle alt bestämmelse bör meddelas om kallelse av parterna lill förhör med tredje man. Parterna bör under­rättas om sådant förhör och beredas tillfälle att närvara. Föreskrift härom kan meddelas av regeringen. Om svaranden i målet behöver höras muntligen med anledning av tredje mannens uppgifter, kan han föreläggas att inställa sig enligl vad som sägs i 10 8.

Det kan påpekas att tredje man kan enligt 15 8 i förevarande kapitel utan samband med förhör föreläggas vid vite all lämna upplysningar i fall som avses i 4 kap. 15 8.

12 8 Paragrafen, som motsvarar 19 kap. 10 8 beredningens förslag, behandlar utdömande av vite och hämtning till förhör.

Gällande rätt. Som har nämnts vid 10 8 kan överexekutor förelägga vite vid fqrördnande om någons hörande i utsökningsmål hos överexekutor (195 S 2 och 3 mom. UL). Överexekutor anses också ha befogenhet att självdöma ut vitet.

Lagberedningen. Beredningen anser det ändamålsenligt att krono­fogdemyndigheten själv kan döma ut vite som avses i 19 kap. 8 8 i bered­ningsförslaget. Motsvarande bör gäUa i fall som avses i 9 8. Beredningen förutsätter att antalet kronofogdedistrikt inle blir fler än att det i alla distrikt finns väl kvalificerade befattningshavare, kompetenta alt handlägga mera krävande uppgifter. Frågor om vite hör till dem som måste handläggas av sädan kvalificerad befattningshavare. Man torde därför inte behöva hysa betänkligheter mol alt kronofogdemyndigheten fär en sädan befogenhet. Bestämmelse om utdömandet av vite har tagits upp som första mening i första stycket av 19 kap. 10 8 beredningens förslag.

Beredningen framhåller att särskilt yrkande inte krävs för att vite skall fä dömas ut. Förekommer anledning alt parten hade laga förfall, skall vitet inte dömas ul Gfr 19 kap. 6 8). Enligt andra meningen i första stycket av 10 8 får vite inte heller dömas ut om ändamålet med vitet har förfallit. Ändamålet med vite får enligl beredningen anses ha förfallit t.ex. om sökanden återkallar sin ansökan eller förhör av annan anledning inle längre är påkallat eller om svaranden hämtas. Om anledning förekommer

 

Prop. 1980/81:8                                                             2 kap. 12 §    235

att Jämka försuttet vite, kan det ske (eventuellt till noll).

Iakttas inte vitesföreläggande, kan kronofogdemyndigheten givelvis ge nytt föreläggande vid vite. Beredningen erinrar om att enligt dess förslag särskild talan inte får föras mot beslut varigenom vite har förelagts enligt 19 kap. 8 eller 9 S (19 kap. 25 § första stycket). Huruvida enligl RB nytt vitesföreläggande kan ges när utdömandet av försuttet vite skjuts upp, synes vara föremål för delade meningar. Anledning till uppskov med ut­dömandet kan vara att laga förfall möjligen kan föreligga. 1 exekutiva ärenden synes man vid behov kunna vänta med utdömandet något för kontroll i fråga om laga förfall och därefter pröva såväl frågan om utdömande av vitet som frågan om föreläggande av nytt vite. Beslut varigenom kronofogdemyndigheten har dömt ut vite fär enligt 19 kap. 17 8 andra stycket verkställas först sedan beslutet har vunnit laga kraft.

Beredningen framhåller alt gäldenär enligt 8 8 lagen om ulmälningsed kan hämtas, om han underlåter att inställa sig hos konkursdomaren för edgång, samt att även konkursgäldenär, som underlåter att fullgöra edgång i konkursen, kan hämtas enligt 94 8 KL, Enligt beredningens förslag skall lagen om utmätningsed upphävas. I stället skall kronofogdemyndigheten kunna hälla förhör med gäldenären i utmätningsärende. Det kan natur­ligtvis inträffa att gäldenären uteblir även om vitesföreläggande har med­delats. För att inte saken skall förhalas bör kronofogdemyndigheten ha befogenhet all låta hämta honom i sådant fall. Om det sker, förfaller frågan om utdömande av förelagt vite. Även i andra ärenden än sädana som rör utmätning kan det vara behövligt att låta hämta svaranden. Beredningen föreslår därför att som andra stycke i 10 8 las in föreskrift alt svaranden fär hämtas om han uteblir och vite har förelagts honom.[Befogenheten alt förordna om hämtning bör enligt beredningen tillämpas .restriktivt. Frågan skall givelvis prövas av kvalificerad befattningshavare. För hämtningen bör kronofogdemyndigheten vara berättigad att anlita hjälp av polismyn­dighet.

Remissyttrandena. Förslaget alt kronofogdemyndigheten själv skall kunna döma ut vite som har förelagts vid kallelse lill förhör diskuteras av Svea hovrätt, som understryker att frågan sammanhänger med den framlida organisationen av exekutionsväsendet. Det bör bl.a. beaktas att kronofogdemyndigheten ibland själv är part i ärende, vari utdömande av vite kan komma i fråga. Hovrätten erinrar vidare om att den i annat sammanhang har framfört önskemål om en särskild utredning rörande hela vilesinstitutet. Vid en sådan utredning kunde hithörande frågor bli föremål för en mera samlad bedömning.

Förslaget att svaranden under vissa förutsättningar skall kunna hämtas lill förhör berörs närmare av några remissinstanser. Advokatsamfundet, som kritiserar beredningens uttalande att befogenheten bör tillämpas restriktivt, anser del angeläget all hämtningsförfarandet blir effektivare än det som nu tillämpas i samband med utmätningsed eller konkurs. Den

 

Prop. 1980/81:8                                                       2 kap. 12 §   236

effektivitet som utmätningsärendena kräver kan enligt samfundet inle uppnås genom ekonomiska påföljder ulan just genom faktiska ingripanden mol tredskande gäldenärer. Enligl RSV kan del förekomma att krono­fogdemyndighet med hänsyn till tidigare erfarenhet av viss gäldenär vet all ett vitesföreläggande inle kommer att iakttas. 1 sädana faU bör enligl RSV kronofogdemyndigheten kunna förordna om hämtning utan föregående vitesföreläggande. Samma synpunkter anförs av kronofogdeföreningen.

Föredraganden. Jag delar beredningens mening att försuttet vite som kronofogdemyndigheten har förelagt vid kallelse lill förhör bör dömas ut av kronofogdemyndigheten själv. Det förhållandet att kronofogdemyn­digheten i allmänna mål företräder det allmänna som borgenär utgör inte något avgörande skäl mot en sådan ordning. I fråga om de organisatoriska förutsättningama för att tillägga kronofogdemyndigheten befogenhet att döma ut vite hänvisar jag lill den aUmänna motiveringen (avsnitt 5.2).

I första stycket av departementsförslaget anges sålunda, i saklig överensstämmelse med beredningens förslag, all fräga om utdömande av vite som har förelagts enligt 10 eller 11 8 prövas självmant av krono­fogdemyndigheten samt att om ändamålet med vite har förfaUit, vitet inte får dömas ul.

Beredningens förslag att svaranden under vissa fömtsättningar skall kunna hämtas till förhör i utsökningsmål aren viktig nyhet. Man kan natur­ligtvis vara tveksam om en sä långtgående befogenhet bör tiUkomma exekutiv myndighet. Befogenheten, som inte har föranlett erinran från någon remissinstans, torde emellertid vara nödvändig för att förfarandet skall bli tillräckligt effektivt i fall dä uimätningsgäldenär eller annan svarande tredskas. Möjlighet till hämtning av uimätningsgäldenär torde också krävas om lagen om ulmälningsed skall kunna avskaffas. Man torde kunna anta att redan möjligheten att hämta en tredskande svarande, i förening med befogenheten att förelägga och döma ut vite, som regel skall förmå ovilliga svarande att hörsamma kallelse till förhör. Jag förutsätter att kronofogdemyndigheterna kommer att begagna hämtningsbefogen­heten med stor försiktighet. Om t.ex. en uimätningsgäldenär uteblir från förhör, kan det ibland vara lämpligt att det planerade förhöret ersätts av att förrättning hälls i gäldenärens bostad. När hämtning anses böra ske skall, som beredningen har påpekat, själva hämtningen naturligtvis ombesörjas av polismyndighet. Med hänsyn till det anförda godtar jag förslaget.

Ett par remissinstanser har ansett att hämtning i vissa fall bör kunna ske utan föregående vitesföreläggande. Jag kan inte dela den uppfattningen. Att vitesföreläggande mäste meddelas först utgör en ytterligare garanfi för att hämtning inte kommer i fråga annat än som en sista utväg. Även andra stycket i förevarande paragraf överensstämmer sålunda med beredningens förslag.

Med anledning av beredningens uttalanden i frågan om utdömande av förelagt vite när svaranden hämtas lill förhör vUl jag framhålla följande.

 

Prop. 1980/81:8                                                                             2 kap. 13 §   237

Föranleder svarandens utevaro att förhöret måste skjutas upp lill annat tillfälle, kan ändamålet med vitet inle anses ha förfallit även om svaranden hämtas till det nya förhöret. Om svaranden hämtas genast så att uppskov med förhöret inte behöver ske till annat tillfälle, får däremot ändamålet med vitet anses ha förfallit.

13 § Paragrafen, som motsvarar 19 kap. 11 8 beredningens förslag, inne­håller föreskrift om ersättning till tredje man som inställer sig till förhör.

Gällande rätt. F.n. finns inle nägra bestämmelser om ersättning av allmänna medel till den som i utsökningsmål inställer sig hos utmätnings­mannen eller överexekutor. Enligt rättshjälpslagen (1972:429) kan den som efler beslut av rällshjälpsnämnd har erhåUit allmän rättshjälp fä ersättning av allmänna medel för kostnader för resa och uppehälle i samband med inställelse inför myndighet, om personlig inställelse har ålagts (9 8 andra stycket 4, 20 8 första stycket och 26 8 nämnda lag). Detta gäller även när rättshjälp har beviljats i utsökningsmål.

Lagberedningen. Det synes beredningen lämpligt att part som person­ligen inställer sig till förhör hos kronofogdemyndigheten kan fä ersättning av allmänna medel för sina kostnader i samband med inställelsen, även om han inte åtnjuter allmän rättshjälp. En sädan möjlighel gör del bl.a. lättare för kronofogdemyndigheten alt få fill stånd förhör när det behövs, t.ex. om part saknar medel till resa för att inställa sig till förhör. Beredningen anser att rätten lill ersättning bör vara beroende av alt det framstår som skäligt all ersättning utgär i det enskilda fallet. Därvid bör kostnadens storlek och partens ekonomiska omständigheter beaktas. För att ersätt­ning för personlig inställelse skall kunna utgå bör inte ovillkorligen krävas all det har ålagts parten all komma tillslädes personligen. Ersättningen bör begränsas till kostnader för resa och uppehälle och alltså inte avse inkomstbortfall. Förskott bör kunna beviljas.

Beredningen påpekar all enligt 19 kap. 9 8 beredningens förslag även tredje man kan kallas till förhör. Han bör i så fall kunna tillerkännas ersätt­ning åtminstone i samma omfattning som part. Tredje man bör emellertid enligt beredningen även ha möjlighet att få ersättning för tidsspillan. Tredje man kan l.ex. stå helt utanför saken Gfr 5 kap. 4 8 andra stycket) och alltså ha en ställning i ärendet som liknar vittnes i rättegäng. Om tredje man själv har fört talan i saken och därför kan jämställas med part, bör ersättning för tidsspillan inle tillerkännas honom.

I enlighet med det sagda föresläs i första stycket av 19 kap. 11 8 att part eller annan som har inställt sig tUl förhör får tUlerkännas ersättning av allmänna medel för resa och uppehälle, om kronofogdemyndigheten finner att han skäligen bör ersättas för inställelsen. Kronofogdemyndigheten får enligt förslaget bevilja förskott på ersättningen. Det kan vidare finnas skäl att ge ombud ersättning, t.ex. om någon pä grund av sjukdom har instäUt sig genom anhörig. Ordalagen i bestämmelsen utesluter enligl beredningen

 

Prop. 1980/81:8                                                                              2 kap. 14 §    238

inte en sådan tillämpning. I andra stycket av 11 8 anges att även ersättning för tidsspillan kan tillerkännas den som inte är part. Beredningen fram­håller att det i administrativ ordning bör meddelas närmare föreskrifter om ersättning och förskott.

Ersättning enligt paragrafen skall enligt förslaget stanna pä statsverket.

Remissyttrandena. Enligt hovrätten för Övre Norrland bör i para­grafen, på samma sätt som i 15 8 förvallningsprocesslagen, tas in bemyndi­gande för regeringen att meddela närmare föreskrifter om ersättning och förskott. Hovrätten för Västra Sverige anser alt ersättning som avses i paragrafen bör utgå enligt vittnesersättningskungörelsen (1973:262).

Föredraganden. Beredningens förslag att ersättning skall kunna till­erkännas den som inställer sig vid förhör hos kronofogdemyndigheten måste enligt min mening bedömas mot bakgrund av det nya rättshjälps-syslem som trädde i kraft den I Juli 1973. Enligt detta kan sökande eller annan med rättsligt intresse i utsökningsmål få allmän rättshjälp på de villkor som i allmänhet är uppställda härför i rättshjälpslagen. Något egentligt behov av att i UB tillerkänna sökanden eller svaranden särskild rätt till ersättning för inställelsekostnad finns därför inte. Annorlunda förhåller det sig när tredje man utnytyas som förhörsperson av krono­fogdemyndigheten. Det är enligt min mening av vikt att denna kategori av personer ges skälig ekonomisk kompensation för kostnad som uppkommer till följd av inställelse. Av praktiska skäl bör det ankomma pä förhörs-myndigheten att handha utbetalningen av ersättningen. Skulle tredje man på grund av rättsligt intresse i saken ha beviljats allmän rättshjälp bör dock ersättning inte kunna krävas enligt UB. Denna fråga torde kunna regleras i administrativ ordning.

1 enlighet med det anförda ges i 13 8 en bestämmelse om att tredje man som har inställt sig till förhör kan tillerkännas skälig ersättning av allmänna medel för inställelsen. Närmare föreskrifterom sådan ersättning torde få meddelas av regeringen. Det synes lämpligt att ersättning utgår enligt vittnesersätiningskungörelsens bestämmelser.

14 8 Paragrafen reglerar tystnadsplikt beträffande uppgifter vid förhör. Den motsvarar 19 kap. 12 8 i beredningens förslag.

GäUande rätt. Offentlighetsprincipen gäller inte i fråga om exekutiva förrättningar. En annan sak är att allmänheten har tillträde till exekutiv auktion för att syftet med denna skall uppnås. Såväl utmätningsmannen som överexekutor torde sakna befogenhet att ålägga part eller annan sakägare tystnadsplikt i fråga om vad som har förekommit i utsök­ningsmål.

Beträffande upprätthållandet av ordningen vid exekutiv förrättning finns f n. en ålderdomlig bestämmelse i 11 8 UL. Om någon missfirmar över­exekutor med ord eller gärning vid förhör eller i skrift till överexekutor eller om någon på sådant sätt inför överexekutor missfirmar sin motpart

 

Prop. 1980/81:8                                                             2 kap. 14 §    239

eller utmätningsman, kan överexekutor enligt bestämmelsen döma till böter, dock högst 100 kr. Detsamma gäller, om nägon åstadkommer för­argelse inför överexekutor genom svordom, oljud eller annorledes.

Lagberedningen. De skäl som motiverar att förhandling vid domstol i princip skall vara offentlig kan enligt beredningen inte på samma sätt åberopas beträffande exekutiv förrättning. Sådan äger f.ö. ofta rum på plats där det skulle vara praktiskt omöjligt att bereda allmänheten tillträde, l.ex. i svarandens bostad. Beredningen föreslår inte nägon bestämmelse i saken och utgår från att offentlighetsprincipen vid sådant förhållande inte blir tillämplig på exekutiv förrättning. Detta gäller även förhör som avses i 19 kap. 8 och 9 88 beredningens förslag. Allmänheten skall däremot själv­fallet ha tillträde lill exekutiv auktion. Överklagas beslut som krono­fogdemyndigheten har meddelat, gäller RB:s bestämmelserom offentlighet när hovrätten eller högsta domstolen håller förhandling i målet.

Beredningen framhåller vidare att vid förhör i exekutivt ärende kan lämnas upplysningar om förhållanden vilkas yppande för utomstående kan vara till skada för parten Gfr 16 8 USK). Det kan röra sig om viktiga ekono­miska omständigheter l.ex. beträffande ell affärsföretag eller strängt personliga förhållanden. Enligt första meningen i 19 kap. 12 8 i bered­ningens förslag skall kronofogdemyndigheten kunna förordna alt vad som har förekommit vid förhör inte får yppas obehörigen. Sådant förbud riktar sig till envar som var närvarande vid förhöret eller eljest får la del av vad som har förekommit därvid. Förbudet gäller även Gänsteman vid krono­fogdemyndigheten. Han är emellertid redan pä grund av sin Gänsl hindrad att obehörigen yppa vad han har erfarit i Gänsten, om del är någol som inte bör komma till utomståendes kännedom (33 8 kronofogdeinslmktionen). Förordnande enligt den föreslagna bestämmelsen bör delges på lämpligt sätt och antecknas i protokoll eller annan handling i akten.

Tystnadsplikten är, påpekar beredningen, inte ovillkorlig. Det är sålunda tydligt all den inle bör leda lill inskränkning i den allmänna vittnesplikten. Även i andra fall kan det under särskilda förhållanden vara försvarligt att frångå tystnadsplikten.

Obehörigt yppande av vad som omfattas av tystnadsplikten bör enligt beredningen kunna straffas. 1 en andra mening av 19 kap. 12 8 föreslär beredningen att böter skall ådömas den som uppsåtligen bryter mot stad­gandet i första punkten, om inte.gärningen är belagd med straff i brotts­balken (BrB).

1 fråga om upprätthållandet av ordningen vid exekutiv förrättning påpekar beredningen alt det givetvis i ärenden hos kronofogdemyn­digheten kan inträffa att part eller annan beter sig otillböriigt. Otillböriigt uppträdande synes emellertid i behövlig utsträckning vara strafft)elagt i BrB. Beredningen har därför inte ansett del behövligt att tillerkänna krono­fogdemyndighet befogenhet att i exekutiva ärenden själv döma lill straff för ordningsförseelser. Beredningen framhåller att det utan särskild före-

 

Prop. 1980/81:8                                                   2 kap. 15 och 16 §§    240

skrift är tydligt all kronofogdemyndigheten skall med andra lämpliga medel än utdömande av straff upprätthålla ordningen vid förrättning. Kronofogdemyndigheten kan t.ex. avvisa den som stör exekutiv auktion. Föreskrifter härom kan i män av behov meddelas i administrativ ordning Gfr 19 8 USK).

Föredraganden. Jag ansluter rnig till beredningens uttalanden angående allmänhetens tillträde till exekutiv förrättning. Jag godtar också förslaget att kronofogdemyndigheten bör ha möjlighet att förordna om tystnadsplikt beträffande vad som har förekommit vid förhör inför myndigheten samt att överträdelse av förbudet bör kunna straffas. 1 en bestämmelse om tystnadsplikt bör emellertid preciseras i vilka avseenden tystnadsplikt kan påbjudas av kronofogdemyndigheten. Nägon särskild föreskrift om straff­ansvar behövs inle. Vad som föreskrivs om brott mot tystnadsplikt i 20 kap. 3 8 BrB bör tillämpas även i förevarande fall. Där stadgas böter eller fängelse i högst ett år för den som yppar vad han till följd av lag eller annan författning är pliktig att hemlighålla eller som olovligen utnytGar sådan hemlighet. Vidare föreskrivs bötesansvar för den som av oakt­samhet begår gärning som har sagts nu.

1 enlighet med det sagda anges i paragrafen alt kronofogdemyndigheten kan förordna att vad som vid förhör har förekommit angående enskUds personliga förhållanden eller näringsidkares affärs- eller driftförhållanden inle får röjas obehörigen. Jag förutsätter att befogenheten inte begagnas annat än när anledning finns att anta att ett röjande av lämnade uppgifter skulle skada vederbörande.

Jag delar beredningens mening att särskilda bestämmelser i fråga om upprätthållandet av ordningen vid exekutiv förrättning inte behöver meddelas i UB.

Tvångsmedel

Under denna rubrik meddelas bestämmelser om vitesföreläggande i andra fall än vid kallelse till förhör, om häktning samt om användande av annat tvång.

15 och 16 8§ Dessa paragrafer, som motsvarar 19 kap. 13 8 beredningens förslag, innehåller bestämmelser om vitesföreläggande resp, häktning.

Gällande rätt. I fråga om verkställighet av dom föreskrivs i 38 8 2 mom. UL att om någon skall tillhållas att fullgöra leveransavtal eller att eljest göra eller låta nägot och tvångsmedel eller äventyr inte är utsatt i domen eller stadgat i lag, överexekutor kan förelägga den tredskande vite, om det är lämpligt, samt fälla honom lill sådant vite, I praxis har vite även före­lagts vid verkställighet av överexekutors utslag i utsökningsmål. I 73 8 1 mom. tredje meningen UL finns vidare en bestämmelse, enligt vilken över­exekutor kan förelägga och döma ut vite, om den från vilken fordran eller

 

Prop. 1980/81:8                                                              2 kap. 15 och 16 §§    241

rättighet skall utgå inle efterkommer anmaning att i mål om utmätning lämna utmätningsmannen erforderliga upplysningar.

Lagberedningen. Enligt beredningens förslag kan kronofogdemyndig­heten i vissa fall förelägga svarande eller tredje man att fullgöra eller underlåta någol för att verkställighet skall kunna genomföras. Enligt 5 kap. 4 8 första stycket är gäldenären i ärende om utmätning skyldig att noggrant uppge sina fillgångar. För detta ändamål kan kronofogdemyndigheten enligt 5 kap. 13 8 andra stycket ålägga honom att inge förteckning över tUl­gångama. Gäldenären är enligt tredje stycket i samma paragraf skyldig att på heder och samvete skriftligen bekräfta de uppgifter om sina tillgångar som han har lämnat vid förhör eller i förteckning. Enligl 5 kap. 4 8 andra stycket är iredje man skyldig att lämna upplysningar om fordran som gäldenären har eller kan förmodas ha hos honom eller om annat mellan­havande med gäldenären. Verkställighet som avser annat än betalnings­skyldighet kan enligt 16 kap. 4 8 ske bl.a. genom all kronofogdemyn­digheten förelägger svaranden alt fullgöra vad som äligger honom.

Beredningen anser att kronofogdemyndigheten, när den enligt de anförda bestämmelserna förelägger svaranden eller tredje man att fullgöra något, bör kunna sätta ul vite. Regler härom meddelas i 19 kap. 13 8. När det i paragrafen talas om föreläggande att fullgöra något, avses även före­läggande som gäller annat än positiva ätgärder. Vite bör enligt beredningen regelmässigt bestämmas i pengar. Nägot högsta belopp har inte stadgats. Del anges endast all kronofogdemyndigheten får föreskriva det vite i pengar som finnes behövligt, dvs. ett vite som kan antas förmå den som avses med föreläggandet all rätta sig efter detta.

Beredningen anser all det undantagsvis kan föreligga behov av att kunna använda strängare tvångsmedel än vite i pengar, t.ex. om svaranden inte har efterkommit tidigare vitesföreläggande i pengar och det är särskilt viktigt all han inle längre saboterar verkstäUigheten. Som andra mening i första stycket föreskrivs därför att fängelse, högst tre månader, får sättas som vite om synnerliga skäl föreligger. Vitesföreläggande skall givetvis delges vederbörande.

Vite bör enligt beredningen inte föreläggas, om den handling eller under­lätenhet som är i fråga är belagd med straff Gfr 9 kap. 8 § andra stycket första meningen RB). Enligt 2 kap. 16 8 i förslaget får vite inte föreläggas staten.

Viten som avses i 19 kap. 13 8 kan ibland uppgå fill avsevärda belopp och undantagsvis kan vite ha bestämts till fängelse. Även om kronofogde­myndigheten i vaGe distrikt tär väl kvalificerade befattningshavare anser beredningen att frågan om utdömande av vite i hithörande fall bör prövas av domstol. Målet bör lämpligen tas upp av den tingsrätt där kronofogde­myndigheten finns. Talan bör kunna väckas inte bara av allmän åklagare utan även av den som har sökt verkställigheten. 1 enlighet härmed anges i andra stycket att frågan om utdömande av vite som har satts ut enligt

16   Riksdagen 1980181. 1 saml Nr 8. Det 1

 

Prop. 1980/81:8                                                                 2 kap. 15 och 16 §§    242

första stycket skall på talan av allmän åklagare eller sökanden prövas av den allmänna underrätt där kronofogdemyndigheten finns. Beträffande sådan talan har RB:s bestämmelser om åtal för bötesbrotl motsvarande tillämpning (18 S Rp). Detta bör gälla även när fängelse har satts ut som vite.

Vite bör enligt beredningen inte dömas ut, om ändamålet med vitet har förfallit. Bestämmelse härom har tagits upp som en andra mening i andra stycket. Denna princip torde enligt rådande uppfattning inle hindra att vite döms ut, om åsyftad prestation väl har fullgjorts vid tiden för domstolens prövning men förelagd tid inte har iakttagits. Beredningen erinrar om att det åligger domstolen att pröva föreläggandets laglighet och att domstolen efter skälighet kan jämka beloppet av försuttet vite.

Beredningen framhåller vidare att kronofogdemyndigheten givetvis kan meddela nytt föreläggande vid högre vite, om det tidigare föreläggandet inle har fått avsedd verkan. När förvaltningsmyndighet har meddelat vites­föreläggande och förelagd tid försitts, anses myndigheten inle ha befogen­het all ge nytt föreläggande av samma innebörd förrän det förra har vunnit laga kraft. I exekutiva ärenden är saken ofta brådskande och svaranden eller tredje mannen bör inte kunna förhala verkställighet. Beredningen föreslär därför i tredje stycket att om föreläggande inte iakttas, krono­fogdemyndigheten får ge nytt föreläggande utan hinder av att det förra inte har vunnii laga kraft. Att nytt föreläggande inte förutsätter att del först förelagda vitet också har dömts ut har inle ansetts behövligt att ange.

Remissyttrandena. Förslaget att kronofogdemyndigheten skall ha möjlighet att förelägga vite vid genomförande av verkställighet lämnas utan erinran av praktiskt taget samtliga remissinstanser. Endast läns­styrelsen i Kronobergs län ställer sig tveksam till denna befogenhet. Läns­styrelsen anser del visserligen nödvändigt med nägon form av sanktion men framhåller att många personer som kan komma all åläggas vite kan senare visa sig sakna ekonomiska möjligheter all erlägga vitet. I så faU uppnäs inte åsyftad åtgärd samtidigt som såväl kronofogdemyndigheten som andra myndigheter får ökad arbetsbörda när vitet skall drivas in.

Svea hovrätt ifrågasätter om inte beträffande vite enligt förevarande paragraf bör gälla samma begränsning som enligl 40 8 förvallningsprocess­lagen, dvs. vite fär inte bestämmas till högre belopp än 5.000 kr. eller, vid nytt föreläggande sedan tidigare vite har dömts ut, 10.000 kr.

I fråga om all framtvinga uppgifter av uimätningsgäldenär framhåller RSV att om lagen om utmätningsed avskaffas kronofogdemyndigheten måsle få samma möjligheter all använda tvångsmedel som konkursdomare har enligt nämnda lag. Det kan enligt RSV antas att ett föreläggande av vite i pengar inte ger nägot resultat. Det kan också ifrågasättas om ett vite av fängelse har någon effekt, sedan del har blivit utdömt. Verkställigheten av det försuttna vitet torde ske utan hänsyn till gäldenärens vilja att lämna begärda upplysningar. Vitesförfairandel kan också befaras dra långt ut på

 

Prop. 1980/81:8                                                                 2 kap. 15 och 16 §§    243

tiden. För att kunna komma till rätta med tredskande gäldenärer fordras enligt RSV tvångsmedel som riktar sig mot gäldenärens person och som kan träda i kraft snabbi. RSV anser att möjlighet alt genom häkte tnihälla gäldenären alt fullgöra sin upplysningsplikt måste vara det mest effektiva tvångsmedlet. Enligt RSV torde kronofogdemyndighet mycket sällan behöva hos domstolen begära häktning. Förekomsten av tvångsmedlet torde i de fiesta fall vara tillräcklig för att en tredskande gäldenär skall lämna de uppgifter som avkrävs honom. Även TCO anser att krono­fogdemyndigheten bör kunna hos domstol begära häktning av gäldenär som vägrar lämna upplysningar. Kronofogdeföreningen anser för sin del att kronofogdemyndigheten själv bör kunna besluta om häktning av en tredskande gäldenär. Svea hovrätt utgår från att fängelse endast undan­tagsvis skall komma i fräga som vite och alt den terminologiska ändringen i förhållande till häkte enligt lagen om ulmälningsed inle avser någon saklig ändring.

Hovrätten för Västra Sverige är kritisk mot att frågan om utdömande av vite som avses i 13 8 skall prövas av domstol. Hovrätten anser att en sådan ordning är tidskrävande och därmed ägnad att avtrubba viieslvängets effektivitet. Kronofogdemyndigheten som har förelagt vitet har dessutom bättre underlag för bedömningen än domstol. Hovrätten föreslår därför all vite skall dömas ul av kronofogdemyndigheten och att detta skall ske utan yrkande. 1 de sannolikt mycket sällsynta fall dä fängelse har satts som vite bör med hänsyn till rättssäkerheten frågan om utdömande prövas av dom­stol. Talan bör i sådant fall väckas av allmän åklagare. Hovrätten anser däremot alt det av utredningstekniska skäl är tveksamt om sökanden bör kunna väcka sådan talan.

Beträffande talan angående utdömande av förelagt vite framhåller hovrätten för Övre Norrland att på gmnd av bestämmelsen i 18 8 Rp sådan lalan kommer all handläggas i olika former beroende pä om det är allmän åklagare eller sökanden som väcker talan. Hovrätten, som anser det onödigt och inte särskilt lämpligt att sökanden ges sådan befogenhet, före­slår all befogenheten förbehålls allmän åklagare. Även RSV anser del onödigt alt låta sökanden få befogenhet att väcka talan om utdömande av vite. Det mäste enligt RSV vara tillräckligt att den för utsökningsmålet ansvariga kronofogdemyndigheten kan väcka sådan fråga. RSV ifråga­sätter vidare om del är nödvändigt med omgången över allmän åklagare när talan skall väckas. Erfarenhelema från mål om förvandling av böter talar enligl RSV för att förfarandet blir onödigt omständligt, när flera myndigheter är inkopplade pä ett ärende.

Föredraganden. De bestämmelser, enligt vilka kronofogdemyndigheten kan förelägga svaranden eller Iredje man att fullgöra eller underlåta någol, har i departementsförslaget sin motsvarighet i 4 kap. 14 och 15 88 och 16 kap. 9 och 12 88 och 13 8 Jämförd med 4 kap. 14 och 15 88. Som bered­ningen har föreslagit bör kronofogdemyndigheten, liksom f.n. överexe-

 

Prop. 1980/81:8                                                    2 kap. 15 och 16 §§    244

kulor i vissa fall, kunna förelägga vite i samband med förelägganden enligt dessa bestämmelser.

En remissinstans har ifrågasatt om inte beträffande viiesbelopp bör gälla samma begränsning som i fråga om vite enligl RB och förvallningsprocess­lagen. Förelägganden som avses i förevarande paragraf gäller emellertid sådana förhållanden all svarandens eller tredje mans tredska kan omöjlig­göra sökt verkstäUighet. Mälen kan ocksä ibland röra mycket stora värden. Det kan också av andra skäl vara av mycket stor betydelse för sökanden att verkställighet komrner lill stånd. Någon särskild begränsning av vilels storlek synes därför inte böra ställas upp. 1 del enskilda fallet bör vite inle bestämmas till högre belopp än som krävs för att förmå svaranden eller tredje mannen att efterkomma föreläggandet.

Beredningens förslag att frihetsberövande undantagsvis skall kunna användas för att tvinga en tredskande svarande eller Iredje man att fullgöra sin skyldighet har inle föranlett erinran från någon remissinstans. En sädan möjlighet torde också vara nödvändig med hänsyn till att saken ibland kan gälla mycket stora värden eller andra vikliga intressen. F.n. finns möjlig­het att ingripa med häktning mot gäldenär som inte vill fullgöra sina skyldigheter enligt lagen om ulmälningsed eller enligt KL. Enligt KL kan häktning även tUlgripas mot annan som är skyldig all beediga konkurs­bouppteckning. Lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs ger möjlighet att häkta arbetsgivare, som undandrar sig att lämna uppgift om arbetstagares anställnings- och avlöningsförhållanden eller pensionsförhål­landen. Att det införs möjlighet att mot uimätningsgäldenär begagna tvångsmedel som innebär frihetsberövande torde också utgöra förutsätt­ning för att det särskilda förfarandet enligl lagen om ulmälningsed skall kunna avskaffas. 1 annat fall skulle borgenär vara hänvisad att söka en tredskande gäldenär i konkurs. Något realistiskt altemativ till frihets­berövande som påtryckningsmedel mot svaranden eller tredje man torde f.ö. inte slå till buds. Jag kan därför godta förslaget att möjlighet tUl frihets­berövande ätgärd bör finnas. Frihetsberövande bör dock enligt min mening stå lill buds endast när det gäller utmätning och kvarstad för fordran och alltså inte för genomförande av annan verkställighet.

Det kan emellertid ifrågasättas vilken form för frihetsberövande som är den lämpligaste som tvångsmedel i utsökningsmål. Några remissinstanser har förordat häktning framför vite i form av fängelse. Härom kan till en början påpekas att till skillnad frikn vad som gäller i förfarandet angående utmätningsed och i konkursförfarandet frihetsberövande i utsökningsmål inte bör beslutas av den myndighet som handlägger själva målet, dvs. kronofogdemyndigheten. 1 stället bör, oavsett formen för frihetsberö­vandet, frågan prövas av domstol efter framställning därom. Till stöd för häktning kan särskUt anföras att sådan åtgärd kan utverkas snabbt samt att frihetsberövandet inte behöver pågå under längre tid än som krävs för att syftet med åtgärden skall uppnås. Häktningen kan sålunda avbrytas så

 

Prop. 1980/81:8                                                                 2 kap. 15 och 16 §§    245

snart den tredskande fullgör sin skyldighet. Häktning synes därför vara mera effektivt som tvångsmedel än fängelsevile. Vid övervägande av skälen för och emot de tänkbara formema för tvångsmedel synes mig häkt­ning vara att föredra framför fängelsevite.

Häktning bör givelvis inte kunna komma i fråga annat än rent undan­tagsvis. Del synes lämpligt att, pä motsvarande sätt som i beredningens förslag beträffande fängelsevite, kräva synnerliga skäl för häktning. Eftersom redan förekomsten av möjligheten till häktning i allmänhet bör ge önskat resultat, torde man kunna utgå frän att häktning i praktiken skall behöva tillgripas endast i sällsynta fall. Till jämförelse kan nämnas att häktning enligl KL har förekommit ytterst säUan.

Beträffande utdömande av försuttet vite anser jag i likhet med bered­ningen lämpligast att frågan därom prövas av domstol, även om ut­dömandet därigenom fördröjs något jämfört med att prövningen an­kommer på kronofogdemyndigheten. Till slöd för nämnda ordning kan bl.a. anföras att vite som nu avses ibland kan uppgå till stora belopp.

En särskild fråga är vem som skall vara behörig att föra talan vid dom­stol om utdömande av försuttet vite. Beredningens förslag att talan skall kunna föras av allmän åklagare eller sökanden har kritiserats av en remiss­instans, som har ansett alt befogenheten bör förbehåUas åklagare. En annan remissinstans har ifrågasatt om inte talan bör kunna föras endast av kronofogdemyndigheten. Enligt min mening är det inte lämpligt att kronofogdemyndigheten åläggs att föra talan om utdömande av vite som har förelagts i enskilda mål. Med hänsyn fill att vitesföreläggande syftar tiU att möjliggöra verkställighet bör däremot sökanden kunna föra sädan talan. Då det knappast är rimligt alt i enskilt mål sökanden skaU i realiteten kunna tvingas att föra sädan talan för att komma till sin rätt, bör - liksom beträffande viten i allmänhet - även allmän åklagare kunna föra talan. Att målet vid domstolen kommer att handläggas i olika former, beroende på om talan har väckts av sökanden eller av åklagare, utgör inte något avgö­rande skäl mot den här förordade ordningen. Bl.a. bör beaktas att förberedelse som skall äga rum i fall då talan väcks av sökanden kan ske skriftligen (47 kap. 8 8 RB). Kronofogdemyndigheten bör även i enskUt mål kunna göra anmälan lill åklagarmyndigheten om försuttet vhe.

Med sökanden avses även staten resp. kommun som borgenär såvitt gäller aUmänna mål (se I kap. 7 8 första stycket andra meningen). Staten bör härvid företrädas av kronofogdemyndigheten.

Även vad beredningen i övrigt har föreslagit rörande utdömande av försuttet vite och om nytt vitesföreläggande kan jag godta. Angående innebörden av regeln om behörig domstol - tingsrätten i den ort där krono­fogdemyndigheten finns - hänvisar jag tiU vad som anförs under 24 8 i det följande.

Som redan har antytts skall fräga om häktning prövas av domstol. Beträffande behörig domstol synes lämpligen böra gälla delsamma som i

 

Prop. 1980/81:8                                                                          2 kap. 17 §    246

fråga om utdömande av vite. Med hänsyn lill att begäran om häktning ulgör en direkt ätgärd i utsökningsmålet för att få till stånd verkställighet, bör befogenheten alt yrka sådan åtgärd tillkomma endast kronofogde­myndigheten.

I enlighet med det anförda har bestämmelser om vite och häktning tagits upp i 15 och 16 88 i förevarande kapitel. I 15 8 meddelas bestämmelser om vite, vilka i sak överensstämmer med 19 kap. 13 8 första stycket första meningen samt andra och tredje styckena i beredningens förslag. 1 första stycket har uttryckligen angetts att vitesföreläggande även kan avse skyldighet att underlåta något. Även tredje stycket har förtydligats.

1 16 S regleras möjligheten till häktning. 1 första styckets första mening anges att om gäldenären eller tredje man inte efterkommer föreläggande enligt 4 kap. 14 eller 15 S eller 16 kap. 13 8 jämförd med nämnda lagrum han får häktas, om synnerliga skäl föreligger. 1 andra meningen föreskrivs att fråga om häktning prövas av tingsrätten i den ort där kronofogde­myndigheten finns, efler framställning av kronofogdemyndigheten. Av lydelsen framgår att häktning förutsätter, förutom synnerliga skäl, att svaranden resp. tredje mannen först har fått ett föreläggande, vilket han inte har iakttagit. Däremot krävs inle att vite har förelagts. Vid behov kan kronofogdemyndigheten i föreläggande erinra om att häktning kan komma i fråga, om föreläggandet inle iakttas.

I andra stycket av 16 S har tagits upp vissa bestämmelser om domstolens handläggning av häktningsfräga. Bestämmelserna motiveras av att RB:s regler om häktning inte är omedelbart tillämpliga i nu avsedda fall. Som första mening föreskrivs att när framställning om häktning har gjorts, för­handling skall äga rum inför domstolen. Vidare anges att kronofogde­myndigheten och, om hinder inte möter, den som avses med yrkandet skall kallas lill förhandlingen samt att denne får hämtas, om skäl föreligger därtill. Slutligen anges i andra stycket att om den som avses med yrkandet har kallats till förhandlingen eller om del kan antas alt han har avvikit eller eljest håller sig undan, hans utevaro inte ulgör hinder för prövning av yrkandet. Beslut om häktning skall givetvis genast gå i verkställighet Gfr 30 kap. 12 8 första stycket RB).

Enligt paragrafens tredje stycke skall domstolen beträffande den som är insatt i häkte med högst två veckors mellanrum hålla förhandling för pröv­ning av frågan huruvida häktningen skall fortbeslå. I samma stycke anges slutligen att domstolen omedelbart skall förordna att den häktade skall fri­ges, när skäl för häktning inte längre föreligger.

17 8    Denna paragraf innehåller bestämmelser om andra tvångsmedel än vite och häktning. Den motsvarar 19 kap. 14 8 beredningens förslag.

GäUande rätt. 1 gällande lag saknas uttryckliga bestämmelser om rätt för utmätningsmannen att använda tvång vid genomförande av exekutiv förrättning.  Befogenhet därtill anses emellertid ändå föreligga. Sådant

 

Prop. 1980/81:8                                                                          2 kap. 17 §    247

tvång måste givetvis användas med urskiljning. Förrättningsmannen torde bl.a. få använda visst våld för att frän uimätningsgäldenär ta pengar eller värdeföremål som denne med skäl kan antas bära på sig eller för att under­söka plånbok eller handväska men anses i övrigt inle berättigad alt kroppsvisitera gäldenären för att kontrollera om denne har något utmät­ningsbart på sig. Han torde också ha rätt att bereda sig tillträde till och genomsöka låst utrymme, om det finns anledning anta att egendom som bör omhändertas förvaras i utrymmet. Sålunda anses förrättningsmannen enligt rådande uppfattning t.o.m. skyldig att i gäldenärs frånvaro ta sig in i dennes bostad för att undersöka huruvida där finns egendom som kan ut­mätas. Förrätlningsman kan vid behov påkalla biträde av polismyndighet vid exekutiv åtgärd (9 8 andra stycket kronofogdeinslruktionen).

Lagberedningen. Om exekutiv myndighet skall kunna fullgöra sina upp­gifter, kan det enligt beredningen inte undvikas alt tvång ibland måste till­gripas. Verkställighet får inte inställas bara därför att svaranden eller tredje man sätter sig till motvärn eller på annat sätt söker hindra för­rättningen. Del är härvid inte tillräckligl att kunna ge vitesföreläggande eller lita till straffbestämmelser. Kronofogdemyndigheten måsle ha möjlig­het att i viss utsträckning begagna direkt tvång. Denna befogenhet bör in­skrivas i lag. Det är emellertid enligl beredningen uppenbart att en sådan fråga inte kan regleras i detalj i lagen, utan en viss frihet måste lämnas att handla efter situationens krav. Vissa råd och anvisningar torde kunna meddelas i administrativ ordning. Beredningen hänvisar beträffande polis­mans befogenhet att bruka våld till 24 kap. 2 8 BrB och 16 8 polisinstruk-lionen (1972:511).

1 första stycket av 19 kap. 14 8 föreslår beredningen en allmänt hållen bestämmelse i ämnet, enligt vilken kronofogdemyndigheten får använda tvång för genomförande av förrättning enligt balken i den mån det med hänsyn till förrättningens ändamål och omständigheterna i övrigt framstår som befogat. I första hand måste enligl beredningen alllid krävas att åt­gärden är behövlig för förrättningens genomförande. Hänsyn skall också tas till ärendets beskaffenhet och betydelse. Åtgärden mäste vara rimlig i relation till det intresse som skall tUlgodoses i det exekutiva ärendet.

Förslaget medger bl.a. alt förrättningsmannen under nämnda förutsätt­ningar tar sig in i en lägenhet, med den reservation beträffande bostad som följer av andra stycket, eller att han öppnar låst skrivbordslåda, kassaskåp eller andra tillslutna utrymmen. Det är enligt beredningen uppenbart att därvid inte får företas mera ingripande åtgärder än som är nödvändigt och att egendom inte får skadas annat än om det i undantagsfall är klart motiverat. Rum eller förvaringsställe som öppnas bör efter förrättningen - tillslutas pä lämpligt sätt. Att gäldenärens bostad och andra utrymmen får genomsökas följer utan vidare av ändamålet med utmätning eller kvarstad eller annan förrättning som går ut på att ta hand om viss egendom. Ett annat exempel på ingripande med tvång är att kronofogdemyndigheten

 

Prop. 1980/81:8                                                                         2 kap. 17 §    248

stoppar fartyg eller luftfartyg som är på väg alt lämna landet. Härvid kan myndigheten behöva anlita biträde av polis- eller tullmyndighet.

Beredningen framhåller att även tvång som består i övervinnande av fysiskt motstånd av svaranden kan komma i fråga. Att förrätlningsman dessutom har rätt till nödvärn är självfallet och följer redan av 24 kap. 1 8 BrB. Givet är att särskild försiktighet måste iakttas i fräga om användning av fysiskt tvång mot person. Förrättningsmannen bör bl.a. innan sådant tvång tillgrips i förekommande fall upplysa om att vederbörandes mot­stånd är straffbart Gfr tex. 17 kap. 13 8 andra stycket BrB om straff för den som hindrar förrättning genom att vägra inträde som förrättningsman kan fordra). 1 likhet med vad som f.n. anses gälla kan, anför beredningen, förrättningsmannen enligt förslaget ta ifrån svaranden aktuell egendom som denne bär på sig eller undersöka plånbok eller handväska men bör i övrigt inte kroppsvisitera honom för att konstatera om han har utmät­ningsbar egendom på sig. Handgripligheter bör undvikas. Om något starkare våld måste användas, bör kronofogdemyndigheten helst begära biträde av polismyndigheten vars personal haren helt annan utbildning pä området. Föreskrift härom bör meddelas i administrativ ordning.

Paragrafen medger inle kronofogdemyndigheten att använda vite i andra fall än som anges i 19 kap. 13 8- Paragrafen medför enligl bered­ningen inte heller befogenhet all hämta part eller annan.

En särskild fråga är i vad mån tvång fär användas även mol annan än svaranden, dvs. mot annan sakägare eller nägon utomstående. Bered­ningen framhåller att förslaget inle gör nägon skillnad mellan svaranden och andra. Tvång fär alltså, i den mån det med hänsyn fill omständig­heterna kan anses befogat, användas mot envar som söker hindra för­rättningen. Frågan kan bli aktuell när gäldenär tillhörig egendom eller när viss bestämd egendom som någon har förpliktats utge finns hos tredje man. Den omständigheten att egendom finns i tredje mans besittning hindrar inle att den utmäts för ägarens skuld och även las om hand, om tredje mannen inle gör anspråk på egendomen för egen del eller sådant an­språk kan lämnas utan avseende. När egendomen sålunda får utmätas utan förbehåll för tredje mans rätt, bör också verkställigheten kunna fullföljas även om innehavaren söker hindra det. Tvång bör alltså få användas mot tredje mannen i den mån det kan anses befogat med hänsyn till omständig­heterna. Motsvarande bör gälla i fråga om verkställighet av utgiv­ningsdom. För utmätning hos den som är inneboende hos annan i dennes hus eller lägenhet bör kronofogdemyndigheten kunna bereda sig tUlträde till huset eller lägenheten för att komma till gäldenärens bostad. I annat fall skulle inneboende gäldenär kunna göra sin egendom oåtkomlig för borge­närerna. Hyresvärden bör ställa sig lojal till kronofogdemyndighetens önskemål. Gör han svårigheter, får myndigheten använda del våld som, med beaktande även av hyresvärdens synpunkter, kan anses befogat.

Del inträffar ofta, särskilt i storstadsområden, att ingen är hemma när

 

Prop. 1980/81:8                                                                         2 kap. 17 §    249

utmätningsmannen inställer sig för ulmätningsförrältning i gäldenärens bostad. Utmätningsmannen bereder sig då som regel tillträde till bostaden med hjälp av lässmed. I allmänhet påträffas inte någon utmätningsbar egendom. Som beredningen närmare behandlar pä andra håll i betänkandet bör de rutinmässiga hembesöken minskas och i viss utsträckning ersättas med att gäldenären hörs munfiigen på kronofogdemyndighetens kansli. Beredningen anser att förrättningsmannen inte bör utan vidare ta sig in i bostaden när vederbörande inle är hemma. Som andra stycke i 19 kap. 14 8 föreslås en bestämmelse om att så inte fär ske annat än om innehavaren har underrättats om tiden för förrättningen och häller sig undan eller om eljest särskilda skäl föreligger.

Bestämmelsen gäller inte bara bostad som innehas av svaranden utan naturligtvis också och i särskild grad annans bostad, när förrättning undan­tagsvis skall äga rum där. Är innehavaren hemma men vägrar han öppna, är förrättningsmannen oförhindrad att la sig in, om del i övrigt kan anses befogat. Särskilda skäl därtill kan enligt beredningen i övrigt vara att för­rättning vid tidigare tillfälle har måst instäUas på grund av innehavarens frånvaro och denne trols anmaning inte har hört av sig eller att förrätt­ningen är brådskande och därför inle lämpligen kan skjutas upp. Bered­ningen påpekar all kronofogdemyndigheten, när den behöver med våld bereda sig tillträde till någons bostad, bör la särskild hänsyn till barn eller åldringar och andra som uppehåller sig i lägenheten. Bestämmelsen är även tUlämplig vid andra förrättningar än utmätning.

Vad särskilt angår avhysning - som kräver förberedelser av olika slag -är det enligt beredningen angeläget att den, när föreskriven underrättelse m.m. har föregått, kan genomföras pä utsatt tid. I sådant ärende föreligger därför som regel särskilda skäl för kronofogdemyndigheten att bereda sig tiUträde.

Förslaget utgår från att svaranden eller annan, i vars bostad förrättning skall äga rum, regelmässigt får underrättelse om tidpunkten för för­rättningen i så god tid som möjligt Gfr 40 8 USK).

Beredningen påpekar slufiigen att tvång kan behöva användas även i faU då gäldenären eller nylGanderättshavare vägrar att låta utmätt fastighet visas när den skall säljas Gfr 13 kap. 18 8 andra stycket i förslaget). Likaså kan tvång komma till användning för omhändertagande av pantbrev och andra handlingar Gfr 7 kap. 6 och 9 88 samt 13 kap. 4 och 5 88 i förslaget).

Remissyttrandena. Flera remissinstanser uttalar sin tillfredsställelse över att frågan om kronofogdemyndighets rätt att använda tvång för genomförande av förrättning föresläs bli reglerad i lag. Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att frågan har varit föremål för myckel tvekan och olika bedömningar. Bestämmelserna måste visserligen enligt läns­styrelsen av naturliga skäl bli allmänt håUna, men motivuttalandena får till­mätas ett betydande värde.

Svea hovrätt anser att ytterligare försök bör göras att ange förutsätt-

 

Prop. 1980/81:8                                                                              2 kap. 17 §    250

ningarna för användning av tvång i utsökningsärenden. Med hänsyn till att allmänheten ofta ifrågasätter kronofogdemyndighetens rätt att med hjälp av låssmed bereda sig tillträde till lägenhet eller annat låst utrymme före­slår kronofogdeföreningen att paragrafen kompletteras med en bestäm­melse att kronofogdemyndigheten har rätt all med våld bereda sig sådant tillträde. Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter om inte den viktiga bestämmelsen om alt förrättningsman kan påkalla biträde av polis­myndighet vid exekutiv åtgärd bör slå i UB. Enligl länsstyrelsen torde inte minst polisen vara beGänl därav.

Enligt Svea hovrätt bör, åtminstone genom motivutlalanden, klargöras hur underrättelse enligt andra stycket skall ske. Hovrätten undrar om del­givning behövs. RSV, som erinrar om att underrättelse enligt 59 8 UL som regel inte behöver delges, utgår frän att den i förevarande paragraf angivna undenältelsen får överbringas på samma sätt. Särskilt i storstadsdislrikten torde en annan ordning inle vara förenlig med de rufiner som kan tillämpas i målen. RSV kan därför inte godta någon ändring av vad som nu gäller om överbringande av underrättelse om tiden för förrättning. Liknande syn­punkter framförs av kronofogdeföreningen.

RSV förklarar sig utgå från att det inte krävs positivt slöd för anlagande att bostadens innehavare häller sig undan. Det mäste av praktiska skäl vara tillräckligl alt han inte har hört av sig hos kronofogdemyndigheten sedan han underrättades om liden för förrättningen. RSV ifrågasätter om detta bör komma lill tydligare uttryck i lagtexten.

Föredraganden. Som beredningen har anfört är det ofrånkomligt att kronofogdemyndigheten, utöver de tvångsmedel som regleras i föregående paragrafer, har befogenhet att i viss utsträckning använda direkt tvång. Beredningens överväganden i vad män förrättningsman i olika fall bör kunna tillgripa tvångsåtgärder har genomgående godtagits under remiss­behandlingen och även Jag kan i allt väsentligt ansluta mig till dessa ut­talanden. Detta gäller även frågan i vad män tvång kan användas mol annan än svaranden i utsökningsmålet.

Beredningen har ansett alt befogenheten alt använda tvång inte kan regleras i detalj i lagen. Jag delar den uppfattningen men anser likväl att bestämmelserna bör kunna preciseras något närmare än som har skett i beredningens förslag. Härvid är särskilt angeläget att förrättningsmannens befogenhet alt bereda sig tillträde till hus, lägenhet och andra lästa utrymmen blir uttryckligen reglerad, eftersom frågan om sädan rätt ofta aktualiseras. Som bakgrund till en sädan bestämmelse synes lämpligt alt även förrättningsmannens befogenhet all genomsöka förvaringsulrymmen regleras. Vidare bör rätten att använda våld mot person regleras särskilt.

1 enlighet härmed anges i paragrafens första stycke alt vid förrättning får hus, rum eller förvaringsstäUe genomsökas, om del behövs för att verk­ställighet skall kunna ske. Bestämmelsen åsyftar inte bara förrättning i mål om utmätning utan även annan förrättning som gär ut på att ta hand om

 

Prop. 1980/81:8                                                             2 kap. 17 §    251

egendom. Termen förvaringsställe tas i vidsträckt mening. Den avser så­lunda över huvud ett utrymme där egendom kan förvaras, l.ex. skrivbord, byrå, kassaskåp, kassafack, väska eller plånbok. Även t.ex. en bil om­fattas av bestämmelsen.

Förrättningsmannen kan ibland behöva få tillträde till visst utrymme i annat syfte än att söka genom utrymmet. Vid avhysning behöver han l.ex. ha tillträde till aktuellt hus, lägenhet e.d. för att kunna verkställa avhys­ningen. För samtliga fall då förrättningsmannen behöver ha tillträde till hus, rum eller annat utrymme meddelas en gemensam bestämmelse i andra styckets första mening. Där anges att om förrättningsmannen behöver ha tillträde till utrymme som är tillslutet han får låta öppna lås eller bereda sig tillträde på annat sätt. Bestämmelsen, som lar sikte på fall då förrättnings­mannen vägras tillträde av innehavaren eller dä inle nägon som kan öppna är närvarande, medger förrättningsmannen att bryta upp läs eller annan tillslulning eller alt bereda sig tillträde pä annat lämpligt sätt. Som bered­ningen har framhållit är det uppenbart att härvid inte får företas mera in­gripande åtgärder än som är nödvändigt och att egendom inte får skadas annat än om det är klart motiverat. Förvaringsutrymme som öppnas av förrättningsmannen bör efler förrättningen tillslutas på lämpligt sätt. De närmare föreskrifter i nu angivna hänseenden som visar sig behövliga kan meddelas av regeringen.

1 fråga om bostad har beredningen föreslagit en undantagsbestämmelse. Jag delar beredningens mening att den nuvarande ordningen, enligt vUken förrättningsmannen som regel, ätminstone i storstadsdislrikten, bereder sig tillträde till utmätningsgäldenärs bostad om inte gäldenären eUer någon annan är hemma och öppnar, ibland är alltför brysk. Förutsällningama för alt förrättningsmannen skall få bereda sig tillträde lill någons bostad bör därför skärpas. Jag viU erinra om att enligl departementsförslaget de rutin­mässiga utmätningsförrättningama i gäldenärens bostad i princip förutsätts skola ersättas av förhör med gäldenären. De problem som är förknippade med att kronofogdemyndigheten behöver ha tillträde lill någons bostad kan därför efter UB:s genomförande väntas minska i omfattning.

Som förutsättning för alt förrättningsmannen skall få la sig in i någons bostad i innehavarens frånvaro bör liU en början i allmänhet gäUa att bostadens innehavare har underrättats i förväg om tiden för förrättningen. 1 mål om utmätning bör underrättelse ofta kunna lämnas muntligen i samband med att kronofogdemyndigheten söker kontakt med gäldenären för att få uppgifter om eventuella tillgångar. 1 annat fall fär underrättelse ske skriftligen. Jag delar RSV:s och kronofogdeföreningens uppfattning att sådan underrättelse inte skall behöva delges. Det kan påpekas att enligt 4 kap. 12 8 andra stycket departementsförslaget utmätningsgäldenären inle behöver på förhand underrättas om målet bl.a. dä risk föreligger att han skaffar undan eller förstör egendom eller då saken eljest är brådskande. 1 sådana fall bör också förrättningsmannen vid behov kunna bereda sig till-

 

Prop. 1980/81:8                                                             2 kap. 17 §    252

trade till hans bostad ulan föregående underrättelse om tiden för förrätt­ningen.

Utöver underrättelse om tiden för förrättningen bör som regel krävas alt det kan antas att bostadens innehavare håller sig undan. Det bör härvid inte ulan vidare vara tiUräckligt att denne inte är hemma vid förrättnings-tillfället, även om han inte har hört av sig till kronofogdemyndigheten fidigare under målet. Detta gäller särskilt om förrättningen äger rum under vanlig arbetstid eller om bostadens innehavare har sådant arbete att han kan antas vara på resa. Det bör alltså fordras positivt stöd för att han håller sig undan, men å andra sidan bör inte krävas aUtför mycket i detta hän­seende. Om vederbörande är borta även vid ny förrättning, torde ofta finnas fog för antagande alt han håller sig undan. I sådana fall får ocksä ofta särskilda skäl anses föreligga. Beträffande avhysning får, som bered­ningen har framhållit, som regel anses föreligga särskilda skäl för att förrättningsmannen bereder sig tillträde liU bostad.

1 enlighet med det anförda anges i andra styckets andra mening att förrättningsmannen inte får bereda sig tillträde fill bostad i innehavarens frånvaro annat än om underrättelse om tiden för förrättningen har sänts tiU innehavaren med posten eller lämnats på annat lämpligt sätt och det kan antas att denne håller sig undan eller om eljest särskilda skäl föreligger. Jag vill understryka alt sist nämnda förutsättning - särskilda skäl - får anses föreligga i fall dä uimätningsgäldenär eUer annan uppenbart söker sabotera verkställigheten.

1 tredje stycket av paragrafen har tagits upp bestämmelser om annat tvång än som har behandlats i det föregående. Där anges i första meningen att förrättningsmannen för att genomföra förrättning får i övrigt använda tvång i den mån det kan anses befogat med hänsyn tUl omständigheterna. Som andra mening har tagits upp en särskild bestämmelse om användande av fysiskt våld mot person. Enligt förslaget får sädant våld bmkas endast om förrättningsmannen möter motstånd och i den mån som det med hänsyn till förrättningens ändamål kan anses försvarligt. När det gäller den närmare tillämpningen av bestämmelsen kan jag ansluta mig till vad bered­ningen har anfört. Som beredningen har framhållit bör förrättningsmannen begära biträde av polismyndigheten, när fråga uppkommer om att använda starkare våld än sådant som kan anses mera normalt i utövningen av kronofogdemyndighetens befogenheter. Bestämmelse om sådan be­fogenhet kan meddelas av regeringen.

Beslut

Föredraganden. I UL används som regel inte beteckningen beslut för utmätningsmannens avgöranden i utsökningsmål. Där begagnas i stället sådana beteckningar som "ätgärd", "förfarande"-eller "förslag" (se t.ex 77 8 4 mom. och 146 och 200 88 samt mbriken tUl 10 kap.). Under senare

 

Prop. 1980/81:8                                                             '"P- ' *'    53

tid har emellertid termen beslut använts i ökad utsträckning i samband med ändringar i UL(se l.ex. 77 8 2 mom., 83 8 1 mom., 91 a S 3 mom., 201 8 1 mom. och 209 8). Se även införsellagen, bl.a. 12, 22 och 25 88. Överexekutors avgöranden benämns i UL beslut eller utslag (se l.ex. 53 och 211 88 samt rubrikerna till 3 och 11 kap.).

I enlighet med vad beredningen har föreslagit benämns kronofogde­myndighetens avgöranden genomgående beslut i departementsförslaget. Kronofogdemyndigheten vidtar även faktiska verkställighetsålgärder som kanske inte utåt framstår som beslut i vanlig mening. Att ell beslut i verk­ligheten måsle föregå vaGe åtgärd är dock uppenbart. 1 den män sådana åtgärder har betydelse för part eller tredje man skall de enligt förslaget lik­ställas med beslut (se 21 8).

18 8 Paragrafen innehåller bestämmelser om motivering av beslut och om besvärshänvisning. Den motsvarar 19 kap. 15 8 beredningens förslag.

Gällande rätt. 1 gällande lag saknas bestämmelser om skyldighet för utmätningsmannen eller överexekutor att motivera sina beslut Gfr 36 8 andra stycket USK) men sådan skyldighet torde ändå i princip anses före­ligga.

Enligt 204 8 2 mom. UL skall utmätningsmannen vid förrättningar som anges i 201 och 203 88 (dvs. när viss tid för klagan gäller samt vid utmät­ning av lön m.m.) meddela underrättelse om vad den som vill söka ändring bör iaktta saml äventyret om del försummas. 1 USK meddelas vissa kompletterande föreskrifter. Enligl 28 8 första stycket USK skall i beslut om utmätning av lön eller om införsel och i beslut enligt 12 eller 22 8 införsellagen anges bl.a. att den som är missnöjd kan klaga hos överexe­kutor. Enligt 50 8 USK skall i beslut om rättelse, i bevis enligl 43 8 (dvs. över utmätning av annan egendom än lön) och i underrättelser enligl 45 8 (bl.a. dä egendom har ulmätts med förbehåll enligl 67 8 3 mom. UL) anges vad den som vill klaga hos överexekutor har att iaktta. Har utmätning skett av lös egendom och kan det antas att egendomen tillhör annan eller att tredje mans rätt pä annat sätt har trätts för när, skall enligt 44 8 USK underrättelse om utmätningen om möjligt genast sändas till denne med uppgift om vad han skall iaktta bl.a. om han vill klaga över förrättningen. 1 211 8 1 mom. fjärde meningen UL stadgas beträffande överexekutor att när slutligt utslag ges, auktion har hållits eller försäljning har skett i annan ordning, underrättelse skall meddelas om vad som äratt iaktta vid sökande av ändring och äventyret om det försummas.

Lagberedningen. De beslut som kronofogdemyndigheten skall fatta enligl förslaget bör enligt beredningen ofta utfärdas i skriftlig form. Detta gäller t.ex. beslut om införsel. 1 andra fall bör beslut-eller vidtagen åtgärd - protokollföras resp. antecknas i dagbok e.d. men åsyftad åtgärd måste i många sammanhang kunna genomföras utan avvaktan på sådan protokoll­föring eller anteckning. Beslut meddelas i sädana fall muntligen, t.ex. i

 

Prop. 1980/81:8                                                                          2 kap. 18 §    254

samband med förrättning eller vid sammanträde. I enlighet med det sagda föresläs i första stycket av 19 kap. 15 8 att beslut meddelas skriftligen eller muntligen samt att muntligt beslut skall upptecknas.

Beträffande motivering framhåller beredningen att den numera även för förvaltningsmyndigheter lagfästa principen om skyldighet att vid behov motivera beslut bör tillämpas också av kronofogdemyndigheten. Detta är av betydelse särskilt för part som beslutet har gäll emot och som därför kan vilja överklaga del samt för överinstansen när besvär har anförts. Beredningen föreslår därför i andra stycket av 19 kap. 15 8 att beslut skall i den mån det behövs ange de skäl på vilka det grundas.

Beredningen understryker att enligt den föreslagna lydelsen inle alla beslut behöver särskilt motiveras. Det skulle vara både onödigt och alltför betungande. När ansökan om verkställighet bifalls, framgår sökandens anspråk och skälen därtill av åberopad exekutionstitel. Detta gäller bl.a. vid införsel och utmätning. Någon ytterligare motivering för att verk­ställigheten har beviljats kan i allmänhet inte anses påkallad. Har svaran­den framställt invändning mot verkställigheten, kan dock behöva anges varför invändningen inte beaktas, såvida inle saken ar uppenbar. Vidare bör skälen anges, om utmätning av lön e.d. har beslutats i enlighet med de särskilda förutsättningar som gäller därom eller om viss egendom tas i anspråk trots att invändning har framställts mot att den utmäts. När ansökan om verkställighet avslås eller eljest inte föranleder begärd åtgärd, bör beslutet som regel innehålla skälen. Beslut som endast är förberedande behöver i allmänhet inte motiveras.

För stora anspråk bör enligt beredningen inte ställas på utformningen av motivering. Vad som skall anges är de huvudsakliga skäl som har varit bestämmande sä att del blir begripligt varför ärendet har fått den utgång som har beslutats. Någon detaljerad redogörelse för sakförhållandena kan inte krävas.

Kronofogdemyndighetens beslut kan enligl förslaget överklagas, om inte annat föreskrivs. För klagan gäUer i vissa fall bestämd tid, medan möjligheten alt klaga i andra fall inte är tidsbegränsad. Beredningen anser ait när viss besvärstid gäller, beslutet bör ange vad den som vill klaga har att iaktta. 1 ärende hos kronofogdemyndigheten kan förekomma succes­siva beslut beträffande vilka gäller att särskild talan fär föras mot vae sär­skilt beslut inom begränsad tid, i allmänhet räknad från att part har delgelts beslutet. Anteckning om vad som i delta hänseende gäller kan enligl bered­ningen ske på dagboksblad eller i protokoll i mycket förenklad form (t.ex. genom ordet besvärshänvisning). Vid eventuell utskrift och delgivning av beslutet bör besvärshänvisningen utskrivas enligl formulär. 1 andra fall bör den som är missnöjd få upplysning hos kronofogdemyndigheten vid för­frågan. Bestämmelser i enlighet härmed har tagits upp i tredje stycket av paragrafen. Beredningen påpekar all det givetvis kan vara lämpligt alt beslut som får överklagas utan begränsning till viss lid innehåller erinran

 

Prop. 1980/81:8                                                             '"  * *    255

om möjligheten att klaga. Föreskrift härom kan vid behov meddelas i administrativ ordning.

Beslut om införsel och om utmätning av lön m.m. kan enligt 4 kap. 12 8 första stycket och 8 kap. 5 8 beredningens förslag ändras av kronofogde­myndigheten när anledning föreligger. Sädana beslut bör enligt bered­ningen innehålla upplysning om denna möjlighet. Föreskrift härom bör meddelas i administrativ ordning Gfr 28 8 första stycket USK).

Remissyttrandena. Beträffande andra stycket anmärker RSV att om skyldigheten att motivera beslut skall slå igenom någorlunda enhetligt hos kronofogdemyndigheterna kompletterande föreskrifter fordras. Dessa bör kunna meddelas i administrativ ordning. Vid utformandet av föreskrifterna kan ledning hämtas av 17 8 förvaltningslagen. Enligl RSV bör särskilt övervägas om skillnaden mellan allmänna och enskilda mål skall behöva inverka pä föreskrifterna.

1 fråga om tredje stycket framhåller A:am/Marrd//É'« / Stockholm alt enligl förvaltningslagen besvärshänvisning, med undantag som här kan lämnas ät sidan, alltid skall meddelas när beslut gär part emot. Kammarrätten har förståelse för att invändningar kan riktas mot alt varje beslut på det exeku­tiva området som går part emot skall förses med besvärshänvisning. Det ter sig inte heller särskilt lyckat med besvärshänvisning till hovrätt i frågor där självrättelse av beslutet är vad som avses skola ske. Å andra sidan måste konstateras att förslaget i berört hänseende inte ger en rätts-säkerhetsgaranti likvärdig med den som förvaltningslagen ger. Enligt hovrätten för Västra Sverige bör besvärshänvisning lämpligen ges även i fall då talan inle är inskränkt till viss tid. Svea hovrätt anser för sin del alt det kan godtas att besvärshänvisning inle alllid behöver meddelas. Alla beslut som kan överklagas bör dock innehålla uppgift att - men ej nöd­vändigtvis hur - detta kan ske.

Föredraganden. Det är ulan särskild bestämmelse tydligt att vissa beslut som meddelas av kronofogdemyndigheten, l.ex. införselbeslul, skall vara skriftliga medan andra beslut kan meddelas muntligen och upp­tecknas i efterhand. Då del inle är möjligt att närmare reglera vilka beslut som skall meddelas skriftligen, bör enligt min mening inte meddelas nägon bestämmelse i saken. På grund härav har i departementsförslaget inte tagits upp nägon motsvarighet lUI bestämmelsen i första stycket av bered­ningens förslag.

Andra stycket i beredningens förslag har tagits upp oförändrat som första stycke i förevarande paragraf i departementsförslaget. De ut­talanden som beredningen har gjort angående den närmare tillämpningen av bestämmelsen kan jag ansluta mig till. Med anledning av vad bered­ningen har anfört om motivering av beslut om löneutmälning vill jag dock påpeka att departementsförslaget saknar motsvarighet lill vad som f.n. gäller om gäldenärens betalningsovilja som förutsättning för sådan utmät­ning. Vidare utgår departementsförslaget från alt RSV liksom f n. skall

 

Prop. 1980/81:8                                                             2 kap. 19 §    256

meddela närmare föreskrifter om det utmätningsfria beloppet. Anledning torde därför som regel saknas att särskilt motivera beslut om utmätning av lön. De närmare föreskrifter angående kronofogdemyndighetens skyldig­het alt motivera sina beslut som visar sig behövliga kan meddelas av regeringen.

Beträffande frågan i vad mån beslut bör innehålla besvärshänvisning bör först påpekas att enligt departementsförslaget besvärstiden skall vara begränsad i de flesta fall. Obegränsad besvärstid föresläs gälla beträffande beslut som rör införsel och utmätning i lön o.d. samt för tredje man som vill klaga över annan utmätning. Besvärshänvisning bör i princip alltid ges när viss besvärslid gäUer. Undantag kan emellertid tänkas, t,ex. då anstånd med exekutiv försäljning har beviljats pä begäran av såväl sökanden som gäldenären. Även i andra fall kan förhållandena vara sådana att ett beslut inte kan sägas gå emot någon.

Det kan vidare ifrågasättas om besvärshänvisning bör vara obligatorisk i fall då lalan inte är inskränkt till viss tid. En regel som omfattar alla sådana fall skulle bl.a. innebära att beslut om vanlig utmätning skulle behöva innehålla besvärshänvisning även för eventuell tredje man. Det är emellertid inte påkaUat att sådan besvärshänvisning ges annat än när tredje mans eventuella rätt har aktualiserats. Tredje man bör fö. i första hand uppmanas att söka rättelse hos kronofogdemyndigheten, vilket även bör anges i beslutet. När det gäller beslut om införsel eller utmätning i lön o.d. anser jag att besluten liksom f n. bör innehåUa besvärshänvisning. Det är emellertid angeläget att sådana beslut - när fräga därom uppkommer - i första hand omprövas av kronofogdemyndigheten och att även detta anges i beslutet.

I enlighet med vad jag har anfört nu anges i departementsförslaget att be­slut som får överklagas skall innehålla upplysning om vad den som vill föra talan mot beslutet skall iaktta samt att sådan upplysning dock får utelämnas när den är uppenbart obehövlig. I verkställighetsföreskrifter kan meddelas bestämmelser om att beslut även bör innehålla upplysning om alt den som beslutet har gått emot kan begära rättelse eller ändring, när sädan befogenhet föreligger.

19 8 Paragrafen, som motsvarar 19 kap. 17 8 beredningens förslag, behandlar bl.a. frågan från vilken tidpunkt kronofogdemyndighetens egna beslut får tillämpas.

Gällande rätt. Beträffande fortgången av det exekutiva förfarandet gäller enligt 210 8 1 mom. UL att klagan över utmätning inte får hindra förrättningens fullbordan eller egendomens försäljning och att inte heUer klagan över annan åtgärd som har vidtagits av utmätningsman får föran­leda uppehåll däri, om inte överexekutor förordnar annorlunda. Enligt 208 8 kan överexekutor, när klagan över utmätningsmans ätgärd anmäls hos honom, tills vidare i avvaktan pä det slutliga utslaget inställa vidare fort-

 

Prop. 1980/81:8                                                                             2 kap. 19 §    257

gång av åtgärden eller meddela den rättelse vartill omständigheterna föranleder, om skäl finns och saken inte tål uppskov.

I fråga om verkställighet av utslag varigenom överexekutor har ålagt betalningsskyldighet gäller enligt 518 4 mom. UL vad som i 37 8 samt 39 och 40 88 är föreskrivet i fråga om underrätts dom i motsvarande fall. Överexekutors utslag varigenom någon har fällts till böter eller vite får enligt 52 8 I mom. inte verkställas förrän det har vunnit laga kraft. Annat av överexekutor meddelat beslut i utsökningsmål än som avses i 51 och 52 88 skall enligt 53 8 gå i verkställighet även om del överklagas, om inle annorlunda har förordnats eller är särskilt föreskrivet. Utslag varigenom överexekutor föreskriver ändring beträffande utmätningsmans ätgärd skall enligt 210 8 2 mom. omedelbart lända lill efterrättelse, om del inte förord­nas annorlunda. 1 mål om utmätning skall dock redan verkställd åtgärd inte återgå innan utslaget har vunnit laga kraft, om inte överexekutor har sär­skilt förordnat därom. När överexekutors utslag överklagas, kan hovrätten enligt 218 8 1 mom., innan ändringssökandet slutligen prövas, förordna att utslaget inle får verkställas eller att, om verkställighet redan har följt, ytterligare åtgärd inte får vidtas.

Lagberedningen. Beredningen framhåller all kronofogdemyndighetens åtgärder (frånsett handräckning) avser att genomföra förpliktelser som har bestämls i exekutionstitlar. Myndighetens egna beslut räknas i förslaget inte som exekutionstitlar i den mening som avses i 3 kap. Flera bestäm­melser i förslaget anger särskUt all kronofogdemyndigheten fär utsöka vissa fordringar eller kostnader (se 2 kap. 15 8, 3 kap. 26 8, 4 kap. 20, 21 och 26 88, 8 kap. 5 8, 14 kap. 22 8, 16 kap. 4 8 saml I8kap. 7, 9, 10, 14 och 21 88, jfr 5 kap. 1 8 andra stycket). Kronofogdemyndighetens beslut bör enligt beredningen i princip kunna genomföras eller eljest lända lill efter­rättelse omedelbart. 1 19 kap. 17 § sägs härom generellt i första stycket första meningen att kronofogdemyndighetens beslut länder till efterrättelse omedelbart. I en andra mening tiUfogas alt verkställighet (eller hand­räckning) fortgår även om klagan förs, såvida inte annat är särskilt före­skrivet eller förordnas. Exempel pä särskild föreskrift i fråga om fort­gången av det exekutiva förfarandet finns i 9 kap. 9 8 första stycket och 14 kap. 16 8.

1 andra stycket av paragrafen föreskrivs särskilt undantag beträffande kronofogdemyndighetens beslut varigenom vite har utdömts. Vitet får inle utsökas innan beslutet har vunnii laga kraft.

Beredningen erinrar om alt när besvär har anförts över meddelat beslut eller vidtagen åtgärd, kronofogdemyndigheten kan enligl 19 kap. 36 8 andra stycket förordna alt ärendet skall vila tills vidare i avvaktan på hov-rätlens beslut. Enligl 40 8 andra stycket i samma kapitel kan hovrätten ocksä omedelbart förordna att åtgärd för verkställighet (eller handräck­ning) inte skall äga rum tills vidare eller att sådan åtgärd skall genomföras och beslå till dess annat förordnas. Om synneriiga skäl föreligger, får hov-

17   Riksdagen 1980181. 1 saml Nr 8. Dd 1

 

Prop. 1980/81:8                                                                             2 kap. 20 §    258

rätten också omedelbart förordna att vidtagen ätgärd skall hävas.

Föredraganden. Departementsförslaget överensstämmer i sak med beredningens förslag. Bestämmelsema i första styckets andra mening och i andra stycket har dock fått byta plats. Bestämmelsen angående beslut om utdömande av vite avser sädant vite som behandlas i 10-12 88 i före­varande kapitel Gfr även 23 8). Jag vill påpeka att departementsförslaget saknar motsvarighet till vad beredningen har föreslagit om att krono­fogdemyndigheten med anledning av besvär kan förordna att mälet skall vila tills vidare.

20 8 I paragrafen, som motsvarar 19 kap. 18 8 i beredningens förslag, ges vissa bestämmelser angående självrältelse m.m.

Lagberedningen. Beredningen föreslär vissa uttryckliga bestämmelser om befogenhet för kronofogdemyndigheten alt själv ändra eller rätta sina beslut och utgår frän att kronofogdemyndigheten har viss sådan befogen­het även i andra fall. Enligt beredningen bör kronofogdemyndigheten självmant la upp fräga om självrättelse när anledning föreligger. Anledning kan yppas vid den rutinmässiga granskning av underordnades arbete som högre befattningshavare förutsätts utföra. Vidare kan påpekande av part eller iredje man ge anledning till rättelse. 1 första stycket första meningen av 19 kap. 18 8 föreskrivs därför all kronofogdemyndigheten självmant skall pröva fråga om ändring eller rättelse av beslut när sådan åtgärd är tillåten och anledning föreligger. Beredningen påpekar att bestämmelsen är tillämplig även om särskild lalan fär föras mol beslutet. Detta torde överensstämma med vad som anses gälla i fråga om förvaltningsmyndig­hets möjlighet all vidta självrältelse.

Enligt andra bestämmelser i förslaget, anför beredningen vidare, skall verkställighet (eller handräckning) avbrytas eller vidtagen åtgärd hävas, utan att fräga är om nägon omprövning av tidigare beslut. I vissa fall används av särskild anledning ultryckssättet all åtgärd skall "återgå". När i förevarande sammanhang talas om hävande, åsyftas enligt beredningen även återgång av vidtagen åtgärd. Bestämmelser av hithörande slag finns i 3 kap. 7 8 fjärde stycket, 24 8 tredje stycket och 26 8, 4 kap. 12 8 andra stycket och 17 8 första stycket, 7 kap. 12 8 tredje stycket, 10 kap. 6 8 Qärde stycket, II kap. 21 8 fjärde stycket, 12 kap. 1 8 jämförd med sist­nämnda lagrum samt 13 kap. 17 8 och 42 8 Qärde stycket och 18 kap. 6 8 Gfr även 19 kap. 40 8).

Beredningen anser att även frågor om verkställighets (eller handräck­nings) avbrytande eller om hävande av redan vidtagen åtgärd i princip bör prövas av kronofogdemyndigheten utan att särskUd begäran därom behöver framstäUas. I första stycket andra meningen av 19 kap. 18 8 anges att även sådan fräga prövas självmant av kronofogdemyndigheten, om inte annat är föreskrivet. Föreskrift om all särskild begäran förutsätts för vissa åtgärder som har samband med återgång av exekutiv ätgärd finns i 3 kap.

 

Prop. 1980/81:8                                                                              2 kap. 20 §    259

26 8 andra stycket, 4 kap. 26 8 och 14 kap. 22 8.

Beredningen har även uppmärksammat frågan om rättelse på grund av skrivfel, räknefel eller annat dylikt förbiseende. Beredningen erinrar om att enligl 17 kap. 15 8 RB domstol kan, om den finner att dom eller beslut av sädan anledning innehåller uppenbar oriktighet, meddela beslut om rättel­se. Partema skall få tillfälle all yttra sig innan rättelse sker. Se även 32 S förvallningsprocesslagen och 19 8 förvaltningslagen.

Beträffande de bestämmelser om ändring eller rättelse som nu finns i införsellagen och UL påpekar beredningen all deras införande i resp. lagar inte har avsetts skola inverka på den befogenhet som kan tillkomma utmätningsmannen att med analogisk tillämpning av 17 kap. 15 8 RB rätta skrivfel o.d. En sådan befogenhet bör finnas och beredningen föreslär i andra stycket av 19 kap. 18 8 uttryckliga bestämmelser därom. Bestämmel­serna bör enligl beredningen bl.a. kunna tillämpas, om sakägarförteckning eller köpeskillingsfördelning har råkat bli felaktig på grund av felräkning eller liknande förbiseende. Bestämmelserna gäller även sedan kronofogde­myndigheten har skilt sig frän ärendet.

Remissyttrandena. Flera remissinstanser påpekar att lydelsen av första stycket första meningen närmast ger intrycket att ändring eller rättelse endast får ske i fall då det finns uttryckligt lagstöd. Beredningens tanke att ändring eller rättelse skall kunna ske även i andra fall bör enligt hovrätten för Övre Norrland och RSV komma till tydligare uttryck i lagtexten.

RSV anmärker alt utformningen av första stycket grundar sig på att det finns en systematisk skillnad mellan ändring och rättelse ä ena sidan och avbrytande och hävande å den andra. Verket anser emellertid tveksamt om denna skillnad är sådan all den bör läggas fill grund för utformningen av lagtexten. Ell hävande kan sålunda vara förenat med omprövning av ett tidigare beslut och bör i så fall hänföras till kategorien "ändring eller rät­telse". Hovrätten för Västra Sverige anför liknande kritik.

Kammarrätten i Stockholm påpekar att någon genereU föreskrift om kommunikation inle har givils när fråga är om rältelseförfarande enligl första stycket. En sädan föreskrift bör emellertid meddelas.

Föredraganden. Frågan i vad män kronofogdemyndigheten bör kunna själv ändra eller rätta sina beslut har behandlats närmare i den allmänna motiveringen under avsnitt 5.4.

Ett par remissinstanser har ifrågasatt om det finns en sådan skillnad mellan ändring och rättelse av beslut, å ena sidan, samt avbrytande och hävande av verkstäUighet å andra sidan, att den bör läggas lill grund för utformningen av bestämmelsema i förevarande hänseende. Med ändring eller rättelse avses i balken fall då tidigare meddelat beslut omprövas enligl 4 kap. 33 och 34 88, 7 kap. 10 8, 15 kap. 12 8 första stycket och 16 kap. 13 8 jämförd med 4 kap. 33 och 34 88 eller, i vissa fall, utan stöd av särskild bestämmelse. Avbrytande eller hävande av verkställighet innebär däremot i princip inte någon omprövning av tidigare beslut. Även om den

 

Prop. 1980/81:8                                                                              2 kap. 21 §    260

sakliga skillnaden i några fall inte är så stor (se t.ex. 3 kap. 21 8 tredje stycket), synes lämpligt att dessa principiellt olika fall hålls isär. Jag finner alltså inte skäl alt frångå den av beredningen använda terminologin.

Jag delar beredningens mening att kronofogdemyndigheten bör själv­mant pröva fråga om ändring eller rättelse när anledning föreligger lill sådan åtgärd. För att föreskriften härom inte skall ge intryck av att själv­rättelse fär ske endast med stöd av uttrycklig bestämmelse har föreskriften Jämkats så att det tydligt framgår att möjlighet till självrättelse finns även i vissa andra fall. Även fråga om avbrytande eller hävande i annat fall av verkställighet bör prövas självmant av kronofogdemyndigheten, om inte annat är föreskrivet för särskilda fall.

En remissinstans har ansett att i fråga om sådan självrältelse som regleras i första stycket en generell regel bör meddelas om att veder­börande part som regel skall höras innan sådan åtgärd vidtas. Beträffande rättelse av utmätning enligt 4 kap. 33 och 34 88 finns emellertid sådan före­skrift i 4 kap. 35 8. Motsvarande gäller rättelse av kvarstad för fordran (16 kap. 13 8). 1 övrigt torde några motsvarande föreskrifter inte behöva meddelas i lag.

Av 18 kap. 12 8 framgår att fräga om ändring eller rättelse av beslut samt om avbrytande eller hävande i annat fall av verkställighet skall prövas självmant av kronofogdemyndigheten även när anförda besvär ger anled­ning till del.

Även andra stycket i förevarande paragraf överensstämmer i sak med beredningens förslag. Det har dock inte synts behövligt all särskilt ange all sädan rättelse som behandlas där får ske.även sedan målet har avslutats.

21 8 Paragrafen innehåller en regel om sådana faktiska åtgärder som faller utanför vad som räknas till beslut. Den motsvarar 19 kap. 16 8 beredningens förslag.

Lagberedningen. Beredningen erinrar om att kronofogdemyndigheten även vidtar faktiska åtgärder som inte utåt framstår som beslut. Som exempel nämner beredningen säkerställande av utmätning eller utbetal­ning av medel som har influtit efter utmätning. Sådana åtgärder bör i princip likställas med beslut, i den män åtgärden är av betydelse för någons rätt. 1 19 kap. 16 8 anges att vad som i kapitlet sägs om beslut skall i tillämpliga delar gälla även åtgärd som företas utan särskilt beslut eller följer på beslut och som är av betydelse för part eller tredje man. Bestäm­melsen har bl.a. tillämpning i fråga om möjligheten till och tid för klagan.

Enligl 10 kap. I 8 andra stycket i förslaget fär kronofogdemyndigheten liksom f n. i viss utsträckning överlämna åt annan att sälja lös egendom på offentlig auktion. Här kommer närmast i fräga företag för auktions-verksamhet samt beträffande värdepapper fondkommissionär eller mäklare. Det kan enligt beredningen möjligen diskuteras hur försäljning som sker i sädan ordning bör betraktas i fräga om möjligheten att över-

 

Prop. 1980/81:8                                                    2 kap. 22 och 23 §§    261

klaga försäljningen. Det skulle i och för sig vara tänkbart alt klagan endast fick föras över kronofogdemyndighetens beslut alt överlämna försälj­ningen till annan, medan själva försäljningen inle skulle få överklagas. En sädan ordning kan dock knappast anses lämplig. Beredningen anser att den försäljning som sker enligl kronofogdemyndighetens uppdrag bör jäm­ställas med försäljning som kronofogdemyndigheten själv företar. Klagan bör alltså kunna anföras över själva försäljningen. Eftersom denna inte formligen bekräftas av nägot kronofogdemyndighetens beslut bör den betraktas säsom en sädan faktisk åtgärd som avses i 19 kap. 16 8. Mot­svarande bör enligt beredningen gälla åtgärd som sökanden enligt 16 kap. 4 § första stycket andra meningen utför efter kronofogdemyndighetens anvisning.

Föredraganden. Att faktiska ätgärder som kronofogdemyndigheten företar bör jämställas med beslut har betydelse inte bara för tUlämpningen av 18-20 88 i förevarande kapitel utan bl.a. även i fråga om klagan tUl hovrätten. 1 förevarande paragraf anges, i huvudsaklig överensstämmelse med beredningens förslag, att vad som sägs i balken om beslut i tillämpliga delar gäller även sådan åtgärd av kronofogdemyndigheten som inverkar på parts eller tredje mans rätt. Jag ansluter mig liU beredningens uttalanden om innebörden av termen ätgärd.

Prövning av tvist

Under denna rubrik behandlas dels viss tvist som kronofogde­myndigheten själv skall pröva, dels tvister som myndigheten har hänskjutil lill särskild rättegång.

22 och 23 88 Dessa paragrafer, som motsvarar 19 kap. 19 och 20 8 i beredningens förslag, reglerar tvister som kronofogdemyndigheten själv handlägger.

Gällande rätt. När vid fördelning av medel fordran är Ivistig skall enligt huvudregeln i 151 8 2 mom. UL medlen avsättas och borgenären före­läggas att väcka talan vid domstol mot sakägare som medlen skall tillfalla om borgenärens anspråk bortfaller. För det fall alt frågan om fördelning är omedelbart anhängig hos överexekutor gäUer emellertid en särskild bestämmelse. Om fördelningen i sädant fall inte utan betydande olägenhet för parterna kan avslutas utan att tvisten har avgjorts, skall enligt 151 8 3 mom., om del är ändamålsenligt, överexekutor själv ta upp tvisten och efler muntlig förhandling pröva den i utslaget om medlens fördelning. Talan anses väckt, när part framställde sitt yrkande. Om bevisning gäller vad som i RB föreskrivs för tvistemål. 1 nämnda mom. anges slufiigen att om part uteblir från förhandling, det inte utgör hinder för handläggning och avgörande av tvisten.

Lagberedningen. Beredningen erinrar om att i anslutning till reglema

 

Prop. 1980/81:8                                                    2 kap. 22 och 23 §§   262

om fördelning av köpeskilling m.m. har i 14 kap. 9 8 i förslaget tagits upp en bestämmelse om all kronofogdemyndigheten i vissa fall själv kan pröva tvist angående fordran eller förmånsrätt. Tillämpningsområdet för denna bestämmelse har vidgats Jämfört med motsvarande bestämmelse i 151 8 3 mom. UL. Medan den nuvarande bestämmelsen endast avser ärenden som handläggs av överexekutor, dvs. försäljning av registrerat skepp, f ft-farlyg, intecknade reservdelar till luftfartyg och fast egendom, skall bestämmelsen i förslaget gälla alla slags ärenden.

Första stycket av 19 kap. 19 8 i förslaget innehåller en bestämmelse om alt talan i tvist, som enligt 14 kap. 9 8 tredje stycket skall prövas av krono­fogdemyndigheten, skall anses väckt när part framställde sitt yrkande. Med "yrkande" avses det yrkande om betalning ur den utmätta egen­domen som förutsätts vara framställt under det föregående förfarandet, muntligen eller skriftligen. Beredningen påpekar alt del inte behövs någon särskild begäran om alt tvisten skall prövas av kronofogdemyndigheten, men berörda sakägare kan givetvis la initiativ i den riktningen.

För att kronofogdemyndigheten skall fä tillräckligt underlag för sin bedömning av tvisten kan det behövas att framställt yrkande preciseras med angivande av grunden och bevis m.m. Därvid är del enligt bered­ningen lämpligt att anknyta till de krav som enligt 42 kap. RB gäller för stämningsansökan i tvistemål. Sådan ansökan skall ske skriftligen och innehålla uppgift om bl.a. de omständigheter på vilka talan grundas, det yrkande som framställs och de skriftliga bevis som åberopas.

Andra stycket i 19 8 i förslaget innehåller i enlighet härmed en bestäm­melse att om väckt talan inte uppfyller de krav som ställs pä stämnings­ansökan i tvistemål, kronofogdemyndigheten skall anmoda parten att av­hjälpa bristen. Beredningen har inte ansett det behövligt all föreskriva någon påföljd vid underlåtenhet att efterkomma föreläggandet. Del ligger i partens eget intresse att tillhandahålla sä fullständigt material som möjligt för tvistens prövning eftersom han annars riskerar att hans talan ogillas. Om den som har yrkat betalning lill äventyrs i någol fall skulle vara ovillig att medverka, kan det länkas medföra att kronofogdemyndigheten finner att tvisten inte bör prövas av myndigheten. Parten kan då i stället före­läggas att väcka talan enligt 14 kap. 9 8 andra stycket i förslaget. Innan kronofogdemyndigheten på det sättet beslutar att inle själv pröva lalan bör emellertid enligt beredningen uppmärksammas, om detta medför be­svärande konsekvenser för andra sakägare.

Som första mening i första stycket i 20 8 har tagits upp en bestämmelse att kronofogdemyndigheten skall sätta ut muntlig förhandling i tvisten. Dämäsl sägs i en andra mening att vid sädan förhandling gäller i tillämpliga delar vad som i 8 8 första och andra styckena, 9 8 såvitt angår Iredje man som är sakägare, 10 8 första stycket samt II och 12 88 sägs om förhör. Beredningen framhåller att kronofogdemyndigheten sålunda skall kalla vederbörande sakägare till förhandlingen och all myndigheten fär ålägga

 

Prop. 1980/81:8                                                   2 kap. 22 och 23 §§    263

sakägare personlig inställelse vid äventyr av vite (8 8 första och andra styckena saml 9 8). Kronofogdemyndigheten får döma ut försuttet vite (10 8 första stycket). Part eller annan sakägare som har inställt sig vid för­handling kan få ersättning av allmänna medel för inställelsen och kan även fä förskott pä sådan ersättning (II 8). Vidare kan kronofogdemyndigheten förordna att vad som har förekommit vid förhandlingen inle får yppas obehörigen. Den som bryter mot förordnandet kan i så fall dömas lill böter (12 8), Däremot skall bestämmelsen i 8 8 tredje stycket om att sökanden kan föreläggas att inställa sig vid påföljd att hans ansökan avvisas inte vara tillämplig vid sådan förhandling som nu är i fråga. I första stycket tredje meningen i 20 8 föreslås i stället all parts utevaro inte skall utgöra hinder för handläggning och avgörande av tvisten. Inte heller tredskopåföljd får således tillämpas mol den som uteblir. Beredningen påpekar att partsställ­ningen i hithörande mål kan avvika mycket från vanliga slämningsmål vid domstol.

Enligt 19 kap. 9 8 i förslaget kan förhör även äga rum med den som inte själv är sakägare men enligt balken är skyldig att lämna upplysningar. I denna del blir bestämmelsen inte tillämplig i tvist som avses i 20 8, vilken hänvisar tUl 9 8 endast såvitt angår tredje man som är sakägare. Annan tredje man kan emellertid höras som vittne. I fråga om hans hörande och ersättning till honom skall andra stycket i 20 8 tiUämpas. Ersättnings­bestämmelserna i 11 8 blir inte tillämpliga för hans del.

1 andra stycket i 20 8 sägs att beträffande bevisning skall gälla vad som i RB föreskrivs för tvistemål. Detta innebär bl.a. att kronofogdemyndig­heten kan höra vittnen resp. höra part under sanningsförsäkran.

I tredje stycket första meningen av 20 8 har lagils upp en bestämmelse, enligt vilken tvist som prövas av kronofogdemyndigheten skall avgöras i samband med fördelning av de medel som tvisten rör. Enligt en andra mening skall avgörandet då las upp i beslutet om medelsfördelningen. Beredningen påpekar all förslaget utgår, liksom gällande rätt, frän att medel som inle berörs av tvisten skall fördelas ulan avvaktan på av­görandet, om en sådan uppdelning kan ske utan komplikationer. DäGämle innehåUer 14 kap. 18 8 andra stycket en bestämmelse vilken medger att belopp som inte berörs av tvisten betalas i förskott. 19 kap. 20 8 tredje stycket innehåller som en tredje mening en särskUd föreskrift om att en hit­hörande tvist får avgöras för sig om synnerliga skäl föreligger. Tvisten kan t.ex. avse en fråga som har prejudicerande betydelse för andra sakägare med likartade anspråk. Det kan enligt beredningen då vara praktiskt att kronofogdemyndigheten avgör tvisten för sig och låter anslå med den medelsfördelning som har samband därmed.

Remissyttrandena. Svea hovrätt ifrågasätter om de krav som ställs på stämningsansökan i tvistemål allfid behöver upprätthållas i de samman­hang varom här är fråga.

Svea hovrätt ställer sig ocksä kritisk till att kronofogdemyndigheten

 

Prop. 1980/81:8                                                             2 kap. 24 §    264

skulle kunna hålla förhör under sanningsförsäkran, vittnesförhör m.m. och detta t.o.m. utan offentlighet. Hovrälten ser inget skäl mot att sådan bevis­upptagning sker vid domstol. Den föreslagna befogenheten är enligl hov­rätten särskilt betänklig mot bakgmnd av kronofogdemyndighetens dubbelslällning i allmänna mäl. Även advokatsamfundet tar bestämt avstånd frän att kronofogdemyndigheten skulle fä rätt att höra vittne eller part pä ed eller försäkran. Sådan bevisupptagning bör enligt samfundet, med hänsyn lill edens eller försäkrans solennitet och allmänna betydelse, förbehållas domstol. Länsstyrelsen i Ålvsborgs län befarar att parter utan rättegångsbiträde inle kommer att kunna framställa yrkande och invänd­ningar på sådant sätt att processen kan sluta i ett materieUl riktigt beslut, även om man från myndigheten söker leda processen.

Föredraganden. Frågan i vad mån kronofogdemyndigheten bör kunna själv pröva tvist vid fördelning av medel behandlas i anslutning till 13 kap. 7 8 i departementsförslaget. Som iframgår av vad som anförs där anser jag att kronofogdemyndigheten bör kunna pröva sådan tvist, om fördelningen inte kan utan betydande olägenhet för parterna avslutas utan att tvisten har blivit avgjord och om sådan prövning även i övrigt är ändamålsenlig. I allmänna mål får bestämmelsen dock inle tillämpas, om statens eller kommunens fordran berörs av tvisten (13 kap. 21 8 tredje meningen).

Nu förevarande paragrafer innehåller vissa föreskrifter angående handläggningen av fördelningstvisl som skall prövas av kronofogde­myndigheten. De av beredningen föreslagna bestämmelserna överens­stämmer i huvudsak med vad som f n. gäller beträffande motsvarande prövning hos överexekutor. Enligt min mening behöver man inle ha nägra betänkligheter mol all kronofogdemyndigheten i detta särskilda faU får befogenhet att bl.a. hålla vUtnesförhör och höra part under sanningsför­säkran. Tvist som avses i bestämmelsema skall naturligtvis handläggas av kronofogde. Jag kan även i övrigt i huvudsak godta beredningens förslag. I departementsförslaget har dock inle tagits upp någon bestämmelse om att tvist under viss förutsättning får avgöras för sig. Något praktiskt behov av en sådan befogenhet torde inte finnas. De ändringar som i departements­förslaget har skett av bestämmelsema rörande förhör (10-14 88 i före­varande kapitel) föranleder vissa Jämkningar i 23 8. Även några andra jämkningar har skett i departementsförslaget. Bl.a. hänvisas i 23 8 inte tUl bestämmelserna i 11 8 om förhör med sakägare. Hänvisningen till vad som sägs i 10 8 tredje stycket första meningen beträffande förhör med part avses bli tillämpligt på parterna i tvisten, även om sådan part endast är sakägare i målet hos kronofogdemyndigheten.

24 8    1 denna paragraf ges bestämmelser om forum i fall då kronofogde­myndigheten har förelagt någon att väcka lalan vid domstol. Paragrafen motsvarar 19 kap. 21 8 i beredningens förslag. Gällande rätt. Vid tvist om äganderätten lill lös egendom som avses i 69

 

Prop. 1980/81:8                                                                             2 kap. 24 §    265

8 UL gäller om forum att talan skall väckas vid den domstol till vilken utmätningsmannens Gänstgöringsområde hör. Bestämmelsen avser enligt ordalydelsen endast lös egendom som finns i gäldenärens bo.

I fråga om föreläggande att väcka talan i tvist som rör äganderätt till ut­mätt fast egendom gäller enligt 5 8 första stycket FfL alt talan skall väckas vid domstol som anges i 10 kap. 10 8 RB, dvs. domstolen i den ort där fasfigheten är. Motsvarande gäller enligt 5 8 andra stycket FfL, när tvisten rör äganderätten till byggnad eller annat som framstår som tillbehör till fastighet.

I 91 a 8 UL finns forumbestämmelser för det fallet att föreläggande att väcka talan meddelas med anledning av tvist i vad mån pantbrev i skepp eller fast egendom ulgör pant för fordran. Talan skall väckas, såvitt avser pantbrev i fast egendom vid faslighetsforum och beträffande pantbrev i skepp vid den domstol lill vilken utmätningsmannens Gänstgöringsområde hör.

När fordran vid fördelning av influtna medel är tvistig, kan borgenär enligt 151 8 2 mom. UL föreläggas att väcka talan mot sakägare som medlen skall tillfalla i andra hand. Behörig all ta upp tvisten är domstol lill vilken utmätningsmannens Gänstgöringsområde hör eller, om mälet är an­hängigt hos överexekutor, domstolen i den ort där överexekutor är.

Här kan erinras om bestämmelsen i 10 kap. 17 8 första stycket 6 RB, enligl vilken domstol inle på grund av vad som stadgas i samma kapitel är behörig att la upp tvist som angår utmätt lös egendom och för vilken be­hörig domstol är särskilt stadgad.

Lagberedningen. 1 beredningens förslag har bestämmelser om före­läggande att väcka talan tagits upp i 5 kap. 19-21 och 24-26 88, 10 kap. 12 8 andra stycket samt 14 kap. 9 8 andra stycket. Bestämmelsema täcker de fall då föreläggande nu kan komma i fråga men sträcker sig därutöver. De innehåller emellertid inte några regler om forum för talans väckande. Frågan om forum regleras i stället i 19 kap. 21 8.

Beredningen erinrar om att den nuvarande forumregeln i 69 8 UL tillkom i samband med 1963 års ändringar i UL. Enligt vad som därvid uttalades kunde i nägot enstaka fall förekomma alt utmätningsmans Gänstgörings­område föll inom mer än en domkrets. Talan skulle i sådant fall väckas vid domstolen för den del av Gänstgöringsområdet till vilket mälet var att anse som lokaliserat med hänsyn till den omständighet som hade betingat utmätningsmannens kompetens.

Antalet kronofogdedistrikl torde, anför beredningen, komma alt minskas väsentligt. Man fär räkna med att det i framliden kommer att i flertalet län finnas endast en kronofogdemyndighet. Såvitt man nu kan bedöma kommer då regelmässigt all i varje kronofogdedistrikl finnas tvä eller flera allmänna underrätter. De nuvarande forumreglerna i 69, 91 a och 151 88 UL kan därför inle tas upp i balken utan en viss jämkning. Bered­ningen föreslår alt indelningen i kronofogdedistrikt inte längre skall vara

 

Prop. 1980/81:8                                                                             2 kap. 24 §   266

avgörande för kompetensfrågan såvitt angår tvister om lös egendom utan att denna i stället får bli beroende av den plats där myndigheten är situerad. Den domstol blir sålunda behörig inom vars domkrets krono­fogdemyndigheten har sina lokaler. Man kan emellertid enligl beredningen utgå från att det inom vissa distrikt kommer all finnas en eller flera filial-avdiiltiingar vilka självständigt handlägger vissa gru!i;.'cr av ärenden. När en sådan filialavdelning ger föreläggande alt väcka talan, bör domstolen i den ort där avdelningen finns vara behörig. Domstolen skall anges i före­läggandet. 1 frågan var kronofogdemyndigheten skall anses situerad kan närmare bestämmelser meddelas i administrativ ordning.

I första stycket av 19 kap. 21 8 anges som huvudregel att hithörande tvister skall tas upp av den allmänna underrätt där kronofogdemyndig­heten finns. Forumbestämmelsen skall gälla, när någon enligl 5 kap. 19, 20, 25 eller 26 8 eller 14 kap. 9 8 andra stycket har förelagts att i fråga om lös egendom väcka talan vid domstol, om inle annat följer av andra stycket i paragrafen. Forumbestämmelsen är tvingande Gfr 10 kap. 17 8 första stycket 6 RB).

Beträffande innebörden erinrar beredningen om alt 5 kap. 19 8 i huvud­sak motsvarar 69 § UL, med den skillnaden att alla slag av lös egendom omfattas och att den är tillämplig även beträffande egendom i tredje mans besittning. 1 5 kap. 20 8 behandlas fall då del finns anledning till anlagande att gäldenären är ägare till annan lös egendom än registrerat skepp eller registrerat luftfartyg ulan att del föreligger sådant fall som avses i 5 kap. 16- 18 SS. Det kvarstår alltså en viss grad av osäkerhet om äganderätten. Egendomen kan då utmätas med förbehåll för tredje mans rätt och sökan­den kan enligt andra stycket i 5 kap. 20 8 föreläggas att väcka talan i saken mot tredje mannen. Beredningen har ansett övervägande praktiska skäl tala för att man vid föreläggande enligt 5 kap. 20 8, trots den omvända partsställningen Jämfört med 5 kap. 19 8, har samma forumregel som vid föreläggande enligt sistnämnda paragraf.

1 5 kap. 25 8 regleras det fallet att tredje man efter ulmätt egendoms försäljning eller indrivning av utmätt fordran gör anspråk på influtna medel. Bestämmelserna i 19 och 24 88 i samma kapitel har dä motsvarande tillämpning. Föreläggande enligl 5 kap. 26 8 rör återvinning med anledning av utmätning. Det har synts beredningen lämpligt att när föreläggande har meddelats enligt 5 kap. 25 eller 26 8, samma fommregel får gälla som i fall vUka direkt regleras i 5 kap. 19 och 24 88 resp. 5 kap. 20 8.

Andra stycket 121 Si 19 kap. innehåller en bestämmelse för de fall då talan skall väckas vid faslighetsforum. 1 överensstämmelse med vad som nu gäller enligl 5 8 FfL skall talan väckas vid faslighetsforum när tvisten rör bättre rätt till utmätt fastighet eUer när annan än fastighetens ägare på­står bättre rätt lill egendom som framstår som tillbehör lill fasfigheten, dvs. när föreläggande har getts enligt 5 kap. 24 8. Vidare bör enligt bered­ningen tvister som avses i 5 kap. 25 och 26 88 handläggas vid fastighets-

 

Prop. 1980/81:8                                                                              2 kap. 24 §    267

forum, när tvisten rör fast egendom. Även när utmätt fast egendom har sålts och tvist som avses i 5 kap. 25 8 gäller utmätningens berättigande bör den anses röra fast egendom. Bestämmelsen i andra stycket av 19 kap. 21 8 innebär också att när tvist enligl 5 kap. 19, 20, 25 eller 26 8 rör byggnad på ofri grund, gruva eller för gruvdrift avsedd byggnad eller anläggning, talan skall väckas vid faslighetsforum. Även i andra fall dä tvisten rör huruvida viss egendom är tillbehör till fastighet skall den prövas vid faslighets­forum.

Beredningen anmärker att om utmätning har skett av egendom som ostridigt har tillförts fastighet av annan än fastighetsägaren (t.ex. nytt­janderättshavare), tvist om äganderätten till sådan lös egendom faller under bestämmelsen i 5 kap. 19 8- Rätt forum för prövning av sådan tvist är - frånsett byggnad på ofri grund, gruva och gruvlillbehör - den underrätt där kronofogdemyndigheten finns.

1 tredje stycket första meningen i paragrafen ges en forumbeslämmelse för de fall då sökanden enligt 5 kap. 21 8 första stycket har förelagts att väcka lalan angående beståndet av utmätt fordran eller rättighet eller då han enligt 10 kap. 12 8 andra stycket har förelagts all skaffa exekutionstitel mol sekundogäldenär trots all tvist om fordringen inte råder. Talan riktar sig i sådant fall mol den förpliktade. Beredningen har inte anseti det lämp­ligt att med frångående av de vanliga forumbestämmelserna tvinga den för­pliktade att svara vid domstolen där kronofogdemyndigheten finns. Detta gäller särskilt när han inte finns i riket. Därför föresläs att i fråga om be­hörig domstol för ifrågavarande fall i stället skall gälla vad som i allmänhet är föreskrivet därom. Talan skall sålunda i regel väckas vid domstol i den ort där den förpliktade har sitt hemvist (10 kap. 1 8 första stycket RB).

5 kap. 21 8 omfattar även fall dä tvisten gäller i vad mån pantbrev eller annan inteckningshandling utgör säkerhet för fordran. 1 fräga om forum för sädana tvister överensstämmer beredningens förslag med nuvarande bestämmelser, med den modifikationen att domstol där kronofogde­myndigheten finns har trätt i stället för domstol lill vilken utmätnings­mannens Gänstgöringsområde hör. En nyhet är att föreläggande kan ges även i fall då tvisten rör om någol finns alt utmäta hos ägaren på grund av inteckning i luftfartyg eller reservdelar därtill. 1 sistnämnda fall bör enligl beredningen tvisten lämpligen handläggas där kronofogdemyndigheten finns. Föreskrifter i enlighet med det sagda finns i tredje stycket andra meningen i 19 kap. 21 8.

1 fjärde stycket sägs all i föreläggande skall anges den domstol vid vilken talan skall väckas. Denna föreskrift överensstämmer med vad som nu följer av 69 8 UL, 91 a och 151 88 UL samt 5 8 FfL såvitt angår tvister som avses där.

Remissyttrandena. Förslaget alt lalan i hänskjutna tvister som regel skall väckas vid den allmänna underrätt där kronofogdemyndigheten finns kritiseras av länsstyrelsen i Ålvsborgs län, som anser att förslaget innebär

 

Prop. 1980/81:8                                                                              2 kap. 24 §   268

ett åsidosättande av allmänhetens intresse. Länsstyrelsen nämner därvid särskilt gäldenären i mål om utmätning. RSV och kronofogdeföreningen vänder sig mot beredningens uttalande att med uttrycket "där kronofogde­myndigheten finns" skall avses inle bara centralorten i distriktet utan även lokal slalioneringsort. Nämnda remissinstanser förordar all lalan i angivna fall alllid skall väckas vid den domstol lill vilken myndighetens centralort hör.

Utredningen angående inskrivning av rätt till luftfartyg m.m. erinrar om att tvist om bättre rätt till skeppsegendom enligt sjölagen skall hand­läggas av sjörältsdomslol. Enligt utredningens mening bör sådan talan väckas vid sjörättsdomstol även när den grundas på föreläggande i utsök­ningsmål.

Föredraganden. 1 departementsförslaget har tagits upp bestämmelser om föreläggande att väcka talan vid domstol vilka överensstämmer med vad beredningen har föreslagit frånsett att departementsförslaget saknar bestämmelser om återvinning vid utmätning. Bestämmelsema om före­läggande finns i 4 kap. 20-22, 25 och 26 88, 9 kap. 12 8 andra stycket och 13 kap. 7 8 andra stycket.

En remissinstans har anseti att den av beredningen föreslagna huvud­regeln om forum i hänskjutna tvister - tingsrätten i den ort där kronofogde­myndigheten finns - skulle kunna innebära nackdelar för uimätnings­gäldenär eller annan svarande i tvisten. Med anledning härav villjag fram­hälla att i hänskjutna tvister finns sakägare med skilda intressen. Det är inle lämpligt att låta hemvistet för svaranden i processen över lag vara avgörande. 1 vissa tvister skall dessutom lalan föras mot två svarande i rättegängen. När tredje man har gjort gällande bättre rätt till utmätt lös egendom, skall sålunda föreläggandet gå ut pä att tredje mannen skall väcka talan mot säväl sökanden som gäldenären (4 kap. 20 8, se även 4 kap. 25 och 26 88). Jag vill erinra om all gäldenärens hemvist är generellt kompetensgrundande i mål om utmätning och att de allra flesta sådana mål också torde komma att handläggas av kronofogdemyndigheten i gälde­närens hemvist. Beredningens förslag att tingsrätten i den ort där krono­fogdemyndigheten finns som huvudregel skall vara behörig synes utgöra en lämplig avvägning av de olika sakägarnas intressen och framstår även i övrigt som naturligt.

Trots alt antalet kronofogdedistrikt inte torde komma att minskas i den utsträckning som beredningen har förutsatt, delar Jag beredningens mening att den plats där kronofogdemyndigheten finns och inte som f n. krono­fogdemyndighetens Gänstgöringsområde bör vara avgörande för behörig­heten. Jag godtar sålunda vad beredningen har föreslagit som huvudregel angående behörig domstol. 1 fräga om den närmare innebörden av bestäm­melsen ansluter jag mig däremot lill den av ett par remissinstanser anförda uppfattningen att avgörande genomgående bör vara den plats där krono­fogdemyndighetens centralort är belägen, även om i distriktet finns lokal

 

Prop. 1980/81:8                                                             2 kap. 25 §    269

stationering lill vilken vissa mål kan anses knutna.

Enligl 336 8 sjölagen (se även förordningen 1975:931 om sjörättsdom­stolar) skall tvistemål rörande förhällande som avses i sjölagen prövas av vissa särskilda tingsrätter. Mot bakgrund härav har en remissinstans förordat all även talan om bättre rätt till skepp m.m. som grundas på före­läggande i ulsökningmål skall väckas vid sjörättsdomstol. Föregen del vUl jag framhälla alt del är en fördel om samma forumregel så längt det är möjligt får gälla i tvister beträffande all slags egendom. Handläggningen av tvister rörande skepp som kan uppkomma i utsökningsmål torde knappast kräva någon särskild sjörättslig sakkunskap. Om sådana tvister skulle prövas av sjörättsdomstol, skulle käranden i vissa fall ha att välja mellan två eller flera domstolar (se 337 8 sjölagen). Detta skulle bl.a. göra det svårare att snabbt få klarlagt huruvida lalan har väckts eller inte inom ut­satt tid. Om undantag frän huvudregeln görs beträffande skepp, kan lik­nande undantag ifrågasättas för vissa andra egendomsslag. Jag har därför ansett mig böra godta beredningens förslag alt särskilda forumregler inte bör gälla i fräga om skepp. Beträffande fast egendom och därmed Jämförbar egendom bör däremot, som beredningen också har föreslagit, meddelas en särskild forumregel.

Även i övrigt överensstämmer förevarande paragraf i departementsför­slaget i sak med beredningens förslag bortsett från att departements­förslaget inte innehåller nägon forumregel såvitt gäller återvinning. Beträf­fande bestämmelsen i paragrafens Qärde stycke - alt behörig domstol skall anges i föreläggandet - villjag erinra om att i fall som avses i tredje stycket första meningen gäller allmänna forumregler. Del innebär bl.a. att mer än en domstol kan vara behörig att pröva tvisten. Uppgiften i föreläggandet om behörig domstol fär naturligtvis anpassas därefter.

Ställande av säkerhet m.m.

25 8 Denna paragraf, som motsvarar 2 kap. 14 8 beredningens förslag, innehåller vissa föreskrifter om säkerhet som enligt olika bestämmelser i balken skall ställas i utsökningsmål, nämligen om beskaffenheten och prövningen av säkerhet och omhändertagande av ställd säkerhet.

Gällande rätt. Enligt UL skall i ett flertal fall ställas pant eller borgen. Även i SfL, LfL och FfL föreskrivs säkerhet i vissa situationer. Bestämmelser om säkerhet vid exekution finns också i en del andra författ­ningar. 1 48 8 UL meddelas vissa generella regler om säkerhet, vilka är tillämpliga inte endast när pant eller borgen krävs enligt UL ulan även när säkerhet eljest skall ställas i utsökningsmål. Det föreskrivs där att säker­het, som inle har godkänts av motparten, skall prövas av den myndighet hos vilken säkerheten ställs. Borgen får inle godkännas av myndigheten, om inte borgensman svarar som för egen skuld och, om tvä eller flera har tecknat borgen, de tillika svarar solidariskt.

 

Prop. 1980/81: 8                                                                         2 kap. 25 §    270

Lagberedningen. Även enligt beredningens förslag skall säkerhet stäUas i åtskUliga fall (se t.ex. 3 kap. 7, 8 och 16 88, 13 kap. 35, 39, 54 och 58 88 och 14 kap. 16, 17 och 20 88). I de särskilda bestämmelsema om säkerhet sägs i allmänhet inte hur säkerheten skall vara beskaffad. I första stycket av 2 kap. 14 8 anges att föreskriven säkerhet skaU bestå av pant eUer borgen. Beträffande borgen föresläs i överensstämmelse med vad som f.n. gäller all den skall vara proprieborgen och, om den ställs av mer än en person, solidarisk. Beredningen erinrar om att borgen, som har tecknats av två eller flera utan förbehåll om delad ansvarighet, enligt 10 kap. 11 8 HB medför solidarisk ansvarighet. 1 fråga om pant uppställer förslaget inte några särskUda krav på dess beskaffenhet.

Enligt förslaget skall säkerheten prövas av myndigheten, om den inte har godkänts av den till vars förmån den skall gälla. Med hänsyn tUl att säkerhet enligt förslaget alltid skall ställas hos kronofogdemyndigheten skall prövningen ankomma på denna myndighet. Beredningen framhåller att prövningen skall ske med beaktande av att säkerheten vid behov skaU kunna realiseras och därvid täcka den förpliktelse som avses bli garan­terad. Har säkerheten godkänts av den fill vars förmån den skall gälla, be­höver de särskilda kraven beträffande borgen inle vara uppfyllda. Motsvarande bör gälla det särskilda krav som i 11 kap. 16 8 andra stycket Gfr 12 kap. I 8 första stycket) och 13 kap. 35 8 andra stycket Gfr 58 8 Qärde stycket) ställs upp i fråga om säkerhet som består av fordran förenad med panträtt i den inropade egendomen, nämligen alt fordringen läcks av köpeskillingen. Eftersom detta förutsätter att alla som är berättigade tUl utdelning ur köpeskillingen är närvarande och godkänner säkerheten torde kronofogdemyndigheten i praktiken allfid få pröva sådan säkerhet. Av den föreslagna bestämmelsen och sakens natur följer enligl beredningen att den i vars intresse säkerhet skulle ställas kan helt avstå därifrån Gfr 14 kap. 21 8).

Beredningen har inle ansett det lämpligt att, såsom ifrågasattes under remissbehandlingen av betänkandet (SOU 1968:64) Utsökningsrätt VIII, göra något undantag från att borgen av två eller flera skall vara solidarisk. Beredningen påpekar emellertid alt hinder inte möter att lämna t.ex. två bankgarantier pä särskilda belopp vilka sammmanlagt täcker det belopp som skall säkerställas.

Beredningen framhåller vidare att det har framstäUts önskemål att bl.a. bank befrias frän skyldighet alt ställa säkerhet. Som skäl för en sädan bestämmelse har anförts att garanti av svensk bank allmänt godtas som borgen och alt det innebär en besvärande formalitet, om bank skall behöva anskaffa särskild säkerhet i form av borgen av tjänsteman i banken e.d. Beredningen har inte ansett lämpligt att, på sätt nu gäller för staten och kommun och även föreslås i 2 kap, 16 8, generellt befria bank från skyldig­het att ställa säkerhet. Det kan ha sitt värde att i ärendet preciseras vUken risk som skall garderas och att man på det sättet även skyddar sig mot att

 

Prop. 1980/81:8                                                                            2 kap. 25     271

invändningar framställs i efterhand och uppgörelse därigenom fördröjs. Beredningen förordar däremot att i 2 kap. 14 § andra stycket införs bestämmelser som medger att en uttrycklig utfästelse av bank att svara för förpliktelsen i fråga skall kunna ersätta pant eller borgen. Med bank bör därvid jämställas annan penninginrättning som regeringen bestämmer.

I tredje stycket av paragrafen föreslås att säkerheten skall tas i förvar av kronofogdemyndigheten. Detta överensstämmer med vad som redan f n. torde gälla utan särskild bestämmelse. De frågor som kan uppkomma beträffande bl.a. vård av pant och ersättning för kostnader som rör pants vård och förvaring fär enligt beredningen lösas med ledning av gängse panlrättsliga regler Gfr 10 kap. 3 och 4 88 HB).

Förslaget saknar, liksom gällande lag, regler om hur länge ställd säker­het skall förvaras av kronofogdemyndigheten och vad som skall ske med säkerheten, frånsett de föreskrifter som meddelas om kronofogdemyndig­hetens ianspråktagande i vissa fall av säkerhet (se 14 kap. 4 8 och 2 kap. 15 8). Det är emellertid enligt beredningen tydligt att säkerheten skall åter­ställas, när den inte längre får tas i anspråk av den till vars förmån den har ställts eller av kronofogdemyndigheten och alltså inte längre Qänar något syfte. Har säkerhet ställts på grund av all viss förutsättning för verkstäl­lighet inte föreligger och uppfylls förutsättningen senare, skall säkerheten ocksä återställas. Som exempel nämner beredningen all säkerheten har ställts av någon som har sökt verkställighet på grund av inte lagakraft­vunnen dom Gfr 3 kap. 8 8 och 14 kap. 16 8 I loch domen senare har vunnit laga kraft.

Ibland kan det dröja avsevärd tid innan det blir klariagt huruvida ställd säkerhet behöver las i anspråk. Säkerhet som inte har återställts till den som har lämnat säkerheten skall förvaras av kronofogdemyndigheten och bör inte utlämnas till motparten utan den förres medgivande. Om den till vars förmån säkerhet har ställts önskar begagna säkerheten, får han skaffa sig en exekutionstitel och begära utmätning i panten resp. hos borgens­mannen. Hur kronofogdemyndigheten skall förfara när den själv skall ta i anspråk säkerheten anges i 2 kap. 15 8. Att därutöver i detalj reglera hur det skall förfaras i olika fall har inte synts möjligt. En allmänt hållen bestämmelse i saken skulle inte ge nägon vägledning. Man behöver enligt beredningen knappast befara att bristen pä ytterligare lagbestämmelser skall vålla svårigheter i praktiken.

Remissyttrandena. Förslaget att borgen som ställs av mer än en person skall vara solidarisk kritiseras av hovrätten för Övre Norrland, som anser alt någol bärande skäl inte har anförts mot att borgensmännen åtminstone i viss omfattning kan begränsa sitt åtagande lill del av del belopp som skall säkerställas.

Enligt TCO bör i paragrafen tas in en föreskrift om att bankgaranti får godtas som säkerhet.

Jordbrukskasseförbundet anser att förslaget att bank som skall ställa

 

Prop. 1980/81:8                                                                             2 kap. 25 §    272

säkerhet i stället kan lämna utfästelse alt infria den aktuella förpliktelsen är välgrundat. Enligt advokatsamfundet saknar däremot bestämmelsen reellt innehåll, eftersom banken redan har det betalningsansvar som ut­fästelsen åsyftar att säkerställa.

Några remissinstanser berör det förhållandet alt förslaget inte inne­håller några regler om hur länge ställd säkerhet skall förvaras av krono­fogdemyndigheten och vad som skall ske med säkerheten. Länsstyrelsen i SiockhtUms län upplyser att den har haft praktiska svårigheter på grund av bristen pä sådana bestämmelser. Detta har särskilt gällt fall då sökanden i ärenden om avhysning har ställt ett kontantbelopp eller en bankgaranti som säkerhet. Länsstyrelsen har någon gäng utlämnat säkerheten när det har bedömts kunna ske utan risk. Kronofogdeföreningen, som under­stryker svårigheterna att avgöra om och när säkerhet kan återställas, förutsätter att frågan blir närmare reglerad i administrativ ordning. Även TCO anser att administrativa bestämmelser bör meddelas om villkoren för att säkerhet kan återställas.

RSV utgår från att säkerhet enligt förslaget kan ställas enbart i enskilda mål. RSV grundar detta på det sätt bestämmelserna om säkerhet, bl.a. 2 kap. 14- 16 SS. har utformats.

Föredraganden. Som beredningen har föreslagit bör säkerhet som skall ställas i utsökningsmål bestå av pant eller borgen. Jag finner inte skäl att frångå beredningens förslag all borgen som ställs av två eller flera per­soner skall vara solidarisk. Denna ordning är enkel för kronofogdemyndig­heterna och torde knappast kunna vålla olägenheter för part eller annan. Bestämmelsen i saken bör emellertid, i likhet med regeln i 10 kap. 11 § HB, vara tillämplig endast på gemensam borgen, dvs. i fall då borgensmännen har tecknat borgen i förening. Om två eller flera var för sig ingår särskild borgen för en förpliktelse utgör, som beredningen har påpekat, bestäm­melsen inte hinder mot att varje borgen begränsas till visst belopp så att förbindelserna sammanlagt täcker förpliktelsens belopp. I departe­mentsförslaget har bestämmelsen om att borgen skall vara solidarisk förtydligats i nämnda hänseende.

Anledning saknas att, som en remissinstans har förordat, ta upp särskild föreskrift om alt bankgaranti får godtas som säkerhet. Bankgaranti som ställs enligt bestämmelsema för borgen omfattas utan vidare av vad som i paragrafen sägs om borgen.

När det gäller den föreslagna bestämmelsen om att bank, i stället för att ställa pant eller borgen, fär lämna utfästelse att infria aktuell förpliktelse kan jag inte dela den vid remissbehandlingen framförda uppfattningen att bestämmelsen skulle sakna reellt innehåll. En sådan utfästelse som del är fräga om torde medföra att banken i princip förlorar möjligheten att göra invändningar mot betalningsskyldigheten. Genom utfästelsen kan också betalningsskyldigheten ofta preciseras. Jag godtar alltså vad beredningen har föreslagit om utfästelse av bank. Med bank bör likställas Jämförbara

 

Prop. 1980/81:8                                                                            2 kap. 26 §    273

penninginrättningar. Närmare föreskrifter om vilka slags penninginrätt­ningar som bör jämställas med bank kan meddelas av regeringen.

Även i övrigt kan Jag godta vad beredningen har föreslagit i paragrafen. Jag delar beredningens uppfattning all närmare föreskrifter inle behöver meddelas i UB angående förvaring av ställd säkerhet.

Med anledning av att RSV har förklarat sig utgå frän all säkerhet skall StäUas enbart i enskilda mål villjag framhälla alt med den reservation som följer av att staten resp. kommun enligt 27 8 är befriad från att ställa säker­het bestämmelsema om säkerhet i princip bör vara tillämpliga även i aUmänna mäl. Bestämmelser om all säkerhet kan eller skall ställas gäller i flera fall annan än sökanden, t.ex. den som ropar in fastighet, rättighets­havare som vill skydda sin rättighet vid försäljning av fastighet eller borge­när som vill lyfta medel i förtid. Anledning saknas fill att sädana bestäm­melser inte skulle gälla även i allmänna mäl.

26 8 I paragrafen regleras hur kronofogdemyndigheten skall förfara när den skall ta ställd säkerhet i anspråk. Paragrafen motsvarar 2 kap. 15 8 beredningens förslag.

Gällande rätt. Den som har ropat in registrerat skepp m.m., luftfartyg m.m. eller fastighet pä auktion kan i stället för att lämna kontant hand­penning ställa säkerhet för motsvarande belopp (16 8 andra stycket SfL, 17 § andra stycket LfL och 35 8 andra stycket FfL). Om inroparen inte betalar ogulden del av den kontanta köpeskillingen inom föreskriven tid, kan han bli ersättningsskyldig med högst handpenningens belopp (se 22 8 SfL, 23 8 LfL och 43 8 FfL). Motsvarande gäller exekufiv fastighelsförsäljning som sker under hand (58 8 Qärde och femte styckena FfL). För uttagande av vad köparen skall utge kan del behövas att säkerhet som han har ställt tas i anspråk. Bestämmelser härom meddelas i UL.

I 143 a 8 1 mom. UL föreskrivs att om säkerhet för handpenning har ställts hos överexekutor och ogulden del av köpeskillingen inte betalas senast på bestämd dag, överexekutor skall göra bruk av säkerheten, om det behövs för betalning av vad den förre köparen skall svara för. Säker­heten skall tas i anspråk på sätt som finnes ändamålsenligt. Pant fär säljas i den ordning som gäller för utmätt lös egendom och borgen får utsökas. Överexekutors beslut får omedelbart verkstäUas. Enligl 143 a 8 2 mom. har nämnda bestämmelser motsvarande tillämpning när sakägare har lämnat säkerhet för belopp som skall fördelas samtidigt med köpeskillingen. Denna föreskrift syftar på säkerhet för tillskott som rättighetshavare för att skydda sin rättighet har ställt vid exekutiv försäljning av fastighet (39 8 sista stycket FfL) och säkerhet som sakägare har ställt för att subsidiär-ansvarig fastighet inte skall säljas (54 8 sista stycket FfL).

Lagberedningen. De nyss nämnda bestämmelsema i SfL, LfL och FfL om ställande av säkerhet och om skyldighet för inropare alt utge ersättning har tagits upp även i beredningens förslag till UB (11 kap. 16 8 andra

18   Riksdagen 1980181. 1 sami Nr 8. Ddl   i

 

Prop. 1980/81:8                                                             2 kap. 27 §    214

stycket och 22 8, 12 kap. 1 8 första stycket och 13 kap. 35 8 andra stycket, 39 8 sista stycket, 43 8, 54 8 sista stycket och 58 8 Qärde och femte stycke­na). Föreskrift alt sädan säkerhet under vissa förutsättningar skall las i anspråk av kronofogdemyndigheten meddelas i 14 kap. 4 8 i förslaget.

Enligt 4 kap. 24 8 och 14 kap. 16, 17 och 20 88 beredningens förslag får medel som har influtit i införsel- resp, ulmätningsärende under vissa förut­sättningar betalas ut, trots att det inle har blivit slutligt faststäUt att borge­nären är berättigad till betalning. Som villkor för utbetalning gäller i dessa fall att säkerhet ställs för återbetalning. Befinns senare, t.ex. genom att exekutionstiteln har upphävts, utmätningen hävts eller fördelningsbeslut ändrats, att den som har uppburit något inte är berättigad lill beloppet, är han skyldig att återbetala vad han har erhållit för mycket. Kronofogde­myndigheten får i sådant fall utsöka vad som skall betalas tillbaka. Såvitt avser det fallet all exekutionstiteln har upphävts följer detta av 3 kap. 26 8 och 14 kap. 22 S. Vid tillämpning av dessa bestämmelser fär utmätning äga rum Gfr 5 kap. I 8 andra stycket). Kronofogdemyndigheten kan därvid ta säkerheten i anspråk.

I 2 kap. 15 8 föreskrivs alt när säkerhet skall tas i anspråk av krono­fogdemyndigheten, pant fär tillgodogöras i den ordning som gäller för utmätt egendom och att borgen genast får utsökas. Beredningen har ansett det onödigt att, som i 143 a 8 UL, också föreskriva att kronofogdemyndig­heten i övrigt förfar pä det sätt som finnes mest ändamålsenligt. Bered­ningen har inte funnit någol praktiskt behov av att i förevarande hänseende likställa utfästelse av bank e.d. med borgen. Den belalningsskyldige bör få tillfälle att betala frivilligt innan säkerheten las i anspråk. Förslaget inne­bär alt det inte behövs någon särskild exekutionstitel för att kronofogde­myndigheten skall få realisera säkerheten Gfr betr. utsökande av borgen 5 kap. I 8 andra stycket i förslaget). Det är tillräckligt alt kronofogdemyndig­heten själv beslutar att säkerheten skall realiseras och bestämmer vilket belopp som skall tas ut ur säkerheten. Pant som utgörs av fordran bör såvitt möjligt drivas in i stället för att säljas Gfr 10 kap. 10-13 88 i för­slaget).

Föredraganden. Departementsförslaget överensstämmer med bered­ningens förslag. Bestämmelser om att kronofogdemyndigheten i vissa fall skall ta i anspråk säkerhet har i departementsförslaget tagits upp i 13 kap. 3 8.

27 8 1 paragrafen, som motsvarar del av 2 kap. 16 8 beredningens förslag, meddelas föreskrift bl.a. om befrielse för vissa rättssubjekt från skyldighet alt ställa säkerhet.

Gällande rätt. Staten, kommun, landstingskommun och kommunal­förbund är enligt 48 8 2 mom. UL (se även 16 8 tredje stycket SfL, 17 8 Iredje stycket LfL och 35 8 tredje stycket FfL) befriade från skyldigheten att ställa säkerhet i utsökningsmål.

 

Prop. 1980/81:8                                                      2 kap. 28 §    275

Lagberedningen. Beredningen föreslår i första stycket av 2 kap. 16 8 att staten, kommun, landstingskommun och kommunalförbund inte skall behöva ställa säkerhet, när det annars är föreskrivet.

1 samma stycke föreslär beredningen vidare, som undantag frän vad som anges i 18 kap. om skyldighet för sökanden att på begäran av kronofogde­myndigheten förskotlera förrättningskostnad, att nyss nämnda rätts­subjekt även befrias från skyldighet all förskotlera sådan kostnad.

Som andra stycke i paragrafen har i enlighet med 9 kap. 8 8 andra stycket andra meningen RB tagils upp en föreskrift att vite inle får före­läggas staten.

Föredraganden. Förevarande paragraf i departementsförslaget överensstämmer med beredningens förslag såvitt avser befrielse för staten m.fl. att ställa säkerhet saml förbud att förelägga staten vite. Frågan om befrielse för staten m.fl. att förskotlera förrättningskostnad regleras i 17 kap. 5 8.

Fordran som ej är forfallen och ränta

28 8 Paragrafen, som motsvarar 2 kap. 17 8 beredningens förslag, reglerar frågan hur värdet av ränlelös fordran som inte är förfallen skall be­räknas.

Gällande rätt. 1 150 8 1 mom. UL föreskrivs att om utdelning ur köpe­skiUingen för utmätningsvis såld lös egendom skall ske för fordran, som inte är förfallen och pä vilken ränta inle skall betalas före förfallodagen, fordringen skall beräknas till det belopp som efler fem procent årlig ränta utgör dess värde vid fördelningen. Enligt andra meningen i samma mom. gäller motsvarande, om utfäst ränta är lägre än fem procent. 112 8 Qärde stycket SfL, 12 8 första stycket LfL och 28 § FfL finns motsvarande bestämmelser beträffande fordran som skall tas upp i sakägarförteckning vid försäljning av egendom som avses i dessa lagar.

Lagberedningen. I 2 kap. 17 8 föreslär beredningen som första mening att fordran, som inle är förfallen till betalning och inle löper med ränta före förfallodagen, skall beräknas till det belopp som efter fem procent äriig ränta utgör fordringens värde. I en andra mening anges all motsvarande gäller, om utfäst ränta är lägre än fem procent. Beredningen framhåller att förslaget i fråga om beräkningsgrunden överensstämmer med de nuvarande reglema i UL, SfL, LfL och FfL om diskontering av fordran men all den föreslagna bestämmelsen har fält en mera generell tillämpning. Diskonteringsregeln blir sålunda tUlämplig, förutom i de fall som f n. är reglerade, även i andra fall då det eventuellt kan bli aktuellt att beräkna nu­värdet av en inte förfallen fordran Gfr dock beträffande utmätt fordran 10 kap. 11 8 andra stycket i förslaget).

Föredraganden. Genom räntelagen (1975:635) och därtill anslutande regler i andra författningar har införts nya bestämmelser om fordringsränla

 

Prop. 1980/81:8                                                             2 kap. 29 §    276

inom förmögenhetsrättens område. Bestämmelserna, som beaktar såväl s.k. avkaslningsränta som dröjsmälsränta, utgår frän det vid varje fid gällande officiella diskontot men är två resp. fyra procent högre. Frågan om lämplig räntefot vid diskontering av fordringar prövades dock inte i nämnda lagstiftningsärende (se prop. 1975:102 s. 108).

Räntan vid diskontering har uppenbarligen beröringspunkter med avkastningsränta, varför vissa skäl kan tala för att anpassa diskonterings­räntan till avkastningsräntan. Å andra sidan gör sig även en del andra syn­punkter gällande beträffande diskonleringsräntan. I de fall som omfattas av den föreslagna diskonteringsregeln skall en borgenär ofta ulan att själv ha tagit initiativ därtill få betalning i förtid eller få sin fordran beräknad i förhällande till andra fordringar. Vidare torde räntelösa fordringar ofta avse rent benefika förhållanden, t.ex. vid län frän föräldrar tiU barn. En anknytning lill det officiella diskontot skulle även så till vida ge mindre tUlfredsställande resultat som beriiknandet tydligen måste utgå från det vid tiden för diskonteringen gällande diskontot, trots all diskonteringen avser en framtida period under vilken diskontot kan ändras, måhända flera gånger. Jag finner därför inte lämpligt att utforma diskonteringsregeln i enlighet med räntelagens bestämmelser. Däremot synes det kunna över­vägas att med hänsyn tiil nuvarande ränteläge höja den femprocentiga räntesatsen vid diskontering någon eller några procent. Jag anser emeller­tid inte alt tillräckliga skäl föreligger all f n. höja nämnda räntesals, vilken även ligger till grund för diskontering på andra områden.

Pä grund av del sagda och då jag även i övrigt kan godta beredningens förslag har paragrafen utformats i enlighet med detta.

1 fråga om ränlelös fordran innebär bestämmelsen i första meningen att det sökta värdet skall beräknas genom att fordringens nominella belopp reduceras med ett belopp motsvarande fem procent ärlig ränta under liden frän den aktuella dagen till och med förfallodagen, beräknad på del sökta värdet. 1 fall som avses i andra meningen skall diskonteringen i stället ske efter den procentsats med vilken den utfästa räntan understiger fem procent.

I den mån kronofogdemyndigheterna kan behöva tabeller lill ledning för diskonteringen kan sådana tabeller utfärdas av RSV Qfr den till lagen 1947:577 om statlig förmögenhetsskatt fogade tabell 1 i dess lydelse före 1974 års ändringar).

Diskonteringsregeln torde knappast kunna få nägon praktisk betydelse i fråga om statens fordringar i allmänna mål.

29 8 Paragrafen, som motsvarar 2 kap. 18 8 beredningens förslag, behandlar frågan om ränta pä medel som har betalats ut i utsökningsmål och som skall betalas tillbaka.

Gällande rätt. Den som har lyft pengar vid verkställighet av dom m.m. är enligt 50 8 UL skyldig att betala tillbaka beloppet, om exekutionstiteln

 

Prop. 1980/81:8                                                             2 kap. 29 §    277

ändras eller upphävs. Därvid utgår ränta enligt 5 § räntelagen från den dag medlen utbetalades tiU den dag återbetalning skall ske och enligt 6 8 ränte­lagen för liden därefter. Ränta enligt 5 8 räntelagen, s.k. avkaslningsränta, beräknas enligt en räntefot som motsvarar del av riksbanken fastställda, vid vaGe tid gällande diskontot med tillägg av två procent. Ränta som avses i 6 8 räntelagen, s.k. dröjsmälsränta, beräknas på samma sätt, dock att diskontot skall ökas med fyra procent.

Om nägon har fått lyfta medel innan frågan om bättre rätt till medlen har blivit slutligt avgjord och han blir skyldig att helt eller delvis återbetala medlen, skall han enligt 166 8 UL likaså betala ränta på beloppet. Räntan beräknas enligl 5 8 räntelagen för liden frän den dag medlen utbetalades till den dag återbetalning skall ske och enligt 6 8 räntelagen för tiden därefter. Undantag från skyldigheten alt betala ränta enligt 166 8 gäller när utdelning har beräknats för borgenär utan att fordringsbeviset har företetts och borgenären inle har anmält sig inom ett år frän det att fördelningen vann laga kraft Gfr 159 8 UL) samt den som medlen i andra hand skall tillfaUa har begagnat sin rätt att lyfta medlen. Om borgenären i sådant fall anmäler sig senare, är den som har lyft medlen inte skyldig all betala ränta för längre tid än från det att utmätningsmannen elier överexekutor har krävt återbetalning av beloppet.

Bestämmelserna om ränta i 50 och 166 8 ULfick sin nuvarande lydelse år 1975 i samband med tillkomsten av räntelagen. Tidigare skulle ränta utgå efter sex procent om året frän det att beloppet lyftes.

Lagberedningen. Åven enligt beredningens förslag kan den som har uppburit medel under verkställighet ibland bli skyldig att helt eller delvis betala tillbaka medlen. Detta gäller t.ex. om dom eller annan exekutions­titel ändras eller upphävs sedan verkställighet har följt (3 kap. 26 8). Den som har fått verkställighet skall i så fall betala fillbaka vad han har fått lyfta i pengar. Ett annat fall är att utbetalning äger rum innan fördelning har vunnit laga kraft och fördelningen sedan ändras efter besvär Gfr 4 kap. 26 8 och 14 kap. 22 8). I dessa och andra fall då skyldighet föreligger att betala fillbaka uppburna pengar bör enhgt beredningen den återbetalnings-skyldige i princip också betala ränta. Beredningens förslag innebär att räntesatsen liksom i motsvarande fall enligt vad som gäUde vid liden för förslaget skall vara sex procent.

Regeln att ränta skall utgå på pengar som betalas tillbaka bör emellertid enligt beredningen inle gälla undantagslöst. I andra stycket föreslås att vad som sägs i första stycket inle skall gälla i den män det beror pä den som är berättigad till medlen all de inle har återburits. Föreskriften åsyftar i första hand det fall som regleras i 166 8 tredje meningen UL Gfr 14 kap. 20 8 första stycket i förslaget) men omfattar även andra fall, l.ex. då återbetal­ningen har fördröjts på gmnd av alt den som är berätfigad liU medlen inte har tillhandahållit ett löpande skuldebrev, vUket har utgjort villkor för åter­betalningsskyldigheten.

 

Prop. 1980/81:8                                                             2 kap. 30 §    278

Remissyttrandena. EnliglÄ5V är del tydligt alt räntebestämmelsen inle bör gälla i allmänna mål. 1 fråga om ränta på skatt som skall återbetalas tillämpas 69 8 uppbördslagen. RSV anser att paragrafens lydelse bör ändras så att tUlämpningsområdet klart framgår. Hovrätten för Västra Sverige är av samma uppfattning.

Föredraganden. Bestämmelsen om ränta vid återbetalning av 1 fta medel bör, pä samma sätt som motsvarande bestämmelser i UL efter gjorda ändringar, anknytas fill reglerna i räntelagen. I övrigt överens­stämmer departementsförslaget i sak med beredningens förslag.

Beträffande skatter och allmänna avgifter finns bestämmelser om ränta vid återbetalning när någon vinner nedsättning i eller befrielse från påförd skatt eller avgift bl.a. i uppbördslagen (69 8 2 mom., jfr 68 8 2 mom. tredje stycket). Dessa bestämmelser gäller även när skatt eller allmän avgift har tagils ut genom utmätning eller in:försel.

I fråga om böter, vite o.d. vill jag framhålla följande. F.n. finns inte några generella bestämmelser om alt ränta skall utgä vid återbetalning av böter o.d. som har drivits in. Bestämmelsen om ränta i 50 8 UL torde emellertid vara tillämplig även vid utmätning för sädan fordran. Huruvida bestämmelsen skall anses tillämplig även vid införsel synes mera tvek­samt. Enligt departementsförslaget (3 kap. 23 8 andra stycket) skaU verkställighet som avser böter o.d., frånsett visst undantag, inte kunna ske förrän domen eller beslutet har vunnii laga kraft. Utrymmet för ålerbelal­ningsskyldighel på grund av att domen eller beslutet har upphävts eller ändrats efler det att verkställighet har ägt mm torde därför vara ganska ringa. Del förtjänar nämnas att vid återbetalning av skall enligt uppbörds­lagen i fall som nu avses ränta inte utgår med lägre belopp än 50 kr. (69 8 2 mom. första stycket Jämförd med 32 8 första stycket). Påpekas bör också alt ränta inte tas ut av den som försummar att betala böter o.d. som har förfallit tiU betalning. På gmnd härav bör nu förevarande räntebestäm­melse inte heller vara tiUämplig i fråga om böter, viten o.d., när åter­betalning skall ske i följd av att exekutionstiteln har ändrats eller upphävts.

Del bör påpekas att förevarande paragraf bör gälla när staten i allmänt mål skall betala tUlbaka medel i andra fall än dä exekutionstiteln har upp­hävts, t.ex. dä utbetalning har ägt mm innan fördelning har vunnit laga kraft och fördelningen därefter ändras.

Särskilda föreskrifter iMträffande aUmänna mål

30 § Denna paragraf innehåller en föreskrift om vilka bestämmelser i förevarande kapitel som inte skall gälla i allmänna mäl samt vissa särskilda föreskrifter beträffande sådana rnål, nämligen om företrädare för det allmänna som borgenär och om när ansökan skall anses gjord. Paragrafen saknar motsvarighet i beredningens förslag.

 

Prop. 1980/81:8                                                             2 kap. 30 §   279

Föredraganden. Som framgår av motiveringen liU de fcr::gående para­grafema i kapitiel bör vissa bestämmelser däri inte gälla i allmänna mäl. Bestämmelsema om ansökan i utsökningsmål i 1, 2, 4 och 5 88 bör sålunda inte vara tillämpliga i sådana mål. Sävitt avser sökanden i allmänna mål, dvs. staten resp. kommun, bör inte heller tillämpas bestämmelsema i 6 8 (om parts behörighet saml ställföreträdare och ombud m.m.) eller 10 8 andra och tredje styckena (om kallelse lill förhör och föreläggande i samband med sådan kallelse). Vidare bör bestämmelsema i 29 8 om skyldighet att betala ränta på medel som skall betalas tUlbaka inte gälla beträffande sökanden i aUmänt mäl i fall dä exekutionstiteln har upphävts. I första stycket av förevarande 30 8 anges vilka bestämmelser som sålunda inte skall gälla i allmänna mål.

Som har behandlats närmare i den allmänna motiveringen under avsnitt 5.3 bör i allmänna mål staten resp. kommunen i allmänhet företrädas av kronofogdemyndigheten, på samma sätt som f.n. utmätningsmannen representerar borgenären i sådana mål. I vissa särskilda fall bör emellertid borgenären i stället företrädas av annan myndighet, vilken bör vara RSV. Delta gäller vid tvister som hänvisas till domstol och vid överklagande. De olika fallen behandlas närmare i motiveringen till de aktuella bestäm­melsema.

Det har synts lämpligt att i förevarande paragraf la upp bestämmelser om vem som sålunda företräder staten i allmänna mål. 1 andra stycket första meningen anges som huvudregel alt sökanden i aUmänna mål före­träds av kronofogdemyndigheten. I en andra mening föreskrivs all i fall som avses i 4 kap. 20-22, 25 och 26 88, 9 kap. 12 8 andra stycket och 13 kap. 7 8 andra stycket staten företräds av RSV. Detsamma föresläs gälla vid utförande av lalan i överklagat utsökningsmål.

Vilka Qänstemän hos kronofogdemyndigheten som skall fä utöva olika befogenheter som ankommer på myndigheten i dess egenskap av före­trädare för det allmänna som borgenär kan regleras av regeringen. Jag vill påpeka att när sökanden enligl bestämmelser i UB skall kallas, underrättas, beredas tillfälle alt yttra sig e.d., kronofogdemyndigheten i allmänt mål inte behöver vidta någon särskild åtgärd i den mån det allmänna företräds av myndigheten.

1 detta sammanhang villjag erinra om att enligt 3 § andra stycket förord­ningen (1975:1345) med instruktion för justitiekanslern denne kan, utan hinder av att uppgiften att företräda staten vid eller utom domstol ankommer pä annan myndighet än justifiekanslern, i tvist som prövas eller kan bli föremål för prövning av allmän domstol överta uppgiften att bevaka statens rätt. Denna befogenhet blir dock inte tillämplig i nu före­varande tvister, beträffande vilka uppgiften alt företräda staten regleras i lag. Frågan om vem som i skilda sammanhang skall företräda staten vid tvister utreds emellertid f n. av utredningen (Ju 1974:20) om juslifie-kanslerns uppgifter m.m.

 

Prop. 1980/81:8                                                                              2 kap. 30 §    280

Vid tillämpning av vissa bestiimmelser i balken är det av betydelse när ansökan skall anses ha skett, dvs. när ett utsökningsmål föreligger. Detta gäller bl.a. i fräga om medel som gäldenär betalar in till kronofogde­myndigheten. Enligt 4 kap. 28 8 skall sålunda medel som gäldenären i anhängigt mål betalar in lill kronofogdemyndigheten som regel anses omedelbart utmätta i målet. Att besvara frågan när ansökan skaU anses ha gjorts i enskilt mål torde knappast kunna vålla svårigheter. Med hänsyn lill alt kronofogdemyndigheten svarar för indrivningen av skatter, böter m.m. och därvid företräder del allmänna samt att någon egentlig ansökan i vanlig mening inte görs i allmänna mäl kan del däremot vara mera tvek­samt på vilket stadium ett utsökningsmål skall anses föreligga vid indriv­ning av sädana medel. Beredningen har, med hänvisning till vad som ut­talades vid tillkomsten av den bestämmelse i gällande rätt som motsvarar 4 kap. 28 8 i departementsförslaget, förordat att ett utmätningsmål skall anses föreligga först när utmätning eller försök därtill har ägt rum. Enligt beredningen kan emeUertid frågan komma i ett annat läge, om indrivnings-förfarandet efter inrättande av centralmyndighet eller införande av dala-syslem delas upp så att endast mål i vilka exekutiv åtgärd är aktueU över­lämnas till kronofogdemyndigheten. Beredningens uttalanden har kriti­serats av några remissinstanser, bl.a. RSV. I fråga om bestämmelsen att medel som betalas in i anhängigt mål skall anses utmätta menar RSV att den förordade ordningen kan föranleda åtskilliga olägenheter. De kritiska remissinstanserna anser att ansökan i allmänt mål skall anses ha skett den dag dä indrivningsuppdraget kom in lill kronofogdemyndigheten eller, om målet databehandlas, den dag då målet registrerades.

För egen del vill jag framhåUa följande. Att anse att ansökan har gjorts så sent som när utmätning eller utmätningsförsök äger rum synes knappast lämpligt. En sådan ordning synes också kunna vålla svårigheter, t.ex. i faU då någon utmätningsförtätlning inle hålls därför att gäldenären vid förhör har lämnat uppgifter som godtas. Å andra sidan kan man hysa viss tvek­samhet mot att ansökan skall anses gjord redan när kronofogdemyndig­heten erhåller indrivningsuppdraget. Tveksamheten hänför sig närmast till att beträffande vissa medel som drivs in som aUmänl mäl nägot egentligt uppbördsförfarande inte förekommer innan saken lämnas till kronofogde­myndigheten. Del torde emeUertid knappast vara möjligt att finna någon annan lämplig tidpunkt. Bl.a. bör beaktas alt betalningsanmaning inte ges undantagslöst.

Vid övervägande av det anförda har jag ansett mig böra godta den av flera remissinstanser förordade regleringen, dvs. alt ansökan skall anses ha sketl när indrivningshandlingama kom in till kronofogdemyndigheten. Det synes lämpligt att en uttrycklig bestämmelse härom meddelas i UB. En sådan bestämmelse har tagits upp i tredje stycket av förevarande paragraf Jag vill påpeka att frågan bör tas upp till omprövning om automafisk databehandling införs inom exekutionsväsendet.

 

Prop. 1980/81:8                                                                                 3 kap.    281

3 kap. Exekutionstitlar

I kapitlet meddelas bestämmelser om vilka exekutionstitlar som får ligga tUl grund för verkställighet och om verkställighet av icke lagakraftvunna exekutionstitlar. Vidare ges bestämmelser om invändningar mot verkstäl­lighet och om verkan av att exekutionsfitel upphävs. Kapitlet motsvarar 3 kap. i beredningens förslag.

Lagberedningen. Beredningen erinrar om att "verkställighet" i den mening som åsyftas i förslaget förutsätter exekutionstitel av nägot slag. Förslaget omfattar i princip alla sädana exekutionstitlar som innefattar skyldighet för någon all betala pengar eller att fullgöra annan förpliktelse. Detta följer av del sätt på vilket balkens lillämplighelsområde bestäms (1 kap. 1 8). HU hör givelvis åläggande att betala skadestånd oavsett om förpliktelsen vilar på civil eller kriminell grund. Verkställighet kan ävci avse förpliktelse att utge lös egendom, avträda fast egendom, upphöra med viss verksamhet som strider mot immateriellrältsliga regler osv. De utan Jämförelse flesta exekutiva ärendena rör emellertid betalningsförplik­telse.

Beredningen har eftersträvat alt i kapitiel systematiskt och överskådligt ange vilka exekufionstitlar som kommer i fräga och förutsättningarna för att de skall kunna föranleda verkställighet. Som inledande bestämmelser tas bl.a. upp en katalog över exekutionstitlarna och en erinran om all särskilda villkor gäller för utländska exekutionstitlar. De olika exekutions-titlama behandlas därefter var för sig. Förslaget tar inle upp några nya sådana, fränsett all där nämns även vissa exekutionstitlar för vilka uttryckliga regler f.n. saknas. Däremot har auklionsprolokoU, som f n. kan föranleda direkt verkställighet enligt 55 8 UL, i förslaget uteslutils som exekutionstitel. Nägot beaktansvärt behov av verkställighet på auktions-protokoll har inle ansetts föreligga.

Enligt beredningen hade del i och för sig varit önskvärt om förutsätt­ningarna för verkställighet på grund av olika exekutionstitlar hade kunnat göras enklare och mer likformiga än f.n. Villkoren för verkställighet i olika fall har emellertid samband med andra förhållanden, t.ex. anspråkets natur, beskaffenheten av del förfarande som lett fram till exekutionstiteln och tillämpligt rättsmedel. Beredningen har därför inle ansett möjligt all rubba de nuvarande förutsättningarna i någon slörre utsträckning.

Remissyttrandena. RSV ifrågasätter om inte termen exekutionstitel bör bytas ul, eftersom den kan vara svår all förslå för dem som utanför exeku­tionsväsendet kommer i kontakt med balken.

Svea hovrätt ställer sig tveksam till förslaget alt auklionsprolokoU inle längre skall kunna föranleda direkt verkställighet. Hovrätten betvivlar inte att sådan exekutionstitel ytterst sällan används men framhåller att några olägenheter med den nuvarande ordningen såvitt bekant inle före­ligger. Tvärtom synes möjligheten till direkt exekution vara en förut-

 

Prop. 1980/81:8                                                            3 kap.    282

sättning för den kreditpraxis som f.n. fillämpas vid slörre auktioner, t.ex. vid avvecklande av jordbruk. Möjligheten till snabb exekution anses ha en starkt betalningsslimulerande effekt. Att utverka exekutionstitel genoni lagsökning eller betalningsforeläggande lar betydligt längre tid i anspråk med därav följande risker för borgenären. Enligt hovrättens mening före­faller det inte finnas tillräckliga skäl att försämra auktionssäljares ställning på det sätt som blir följden av förslaget. Länsstyrelsen i Norrbottens län delar beredningens uppfattning alt något behov av direkt verkställighet på auktionsprotokoll inle föreligger.

Föredraganden. Som jag har berört i det föregående bygger förslaget till UB pä att det skall föreligga en exekutionstitel av något slag för alt verkställighet skall få ske. I förevarande kapitel anges de exekutionstitlar som kan läggas till grund för verkställighet. Beträffande innehållet i kapitlet kan jag i stort sett ansluta mig till beredningens förslag.

Som framgär av den allmänna motiveringen (avsnitt 5.3) föresläs UB vara direkt tillämplig även på uttagande av böter, viten o.d. samt skatter och allmänna avgifter. Departementsförslaget anger emellertid endast i fråga om böter, viten och rältsverkansbelopp de förutsättningar under vilka fordringar i allmänna mål får drivas in. I övrigt förutsätts att saken även i fortsättningen regleras i särskilda författningar om sädana ford­ringar, bl.a. i uppbördslagen.

Bland de exekutionstitlar som enligt departementsförslaget kan föranleda verkställighet kan särskilt nämnas domstols domar och beslut. Förvaltningsdomstols avgöranden jämställs med annan domstols domar och beslut. Vidare kan verkställighet äga rum på grundval av stadfäst för­likning, utslag eller beslut i lagsökningsmål, skiljedom och förbindelse angående underhållsbidrag. Även förvaltningsmyndighets beslut och andra handlingar förutsätts i viss utsträckning kunna föranleda verkstäl­lighet. Departementsförslaget syftar i första hand endast på svenska exekutionstitlar.

1 fräga om flertalet exekutionstitlar anges i förslaget de närmare villkor under vilka verkställighet får äga rum. Härvid skiljer förslaget mellan domar och beslut som har vunnit laga kraft och sådana som inte har vunnit laga kraft när verkställighet skall ske. Dessutom utgår förslaget frän att andra lagar, bl.a. RB, GB och FB, även i fortsättningen skall innehålla bestämmelser om att dom eller beslut får verkställas ulan hinder av att laga kraft inte föreligger.

Del kan diskuteras om man inle i detta sammanhang borde pröva möjlig­heten att i större utsträckning än f.n. medge exekution direkt pä grund av handling som har tillkommit ulan medverkan av domstol eller annan myndighet. Sådana privata exekutionstitlar förekommer i viss utsträck­ning utomlands. 1 Danmark kan efler nyligen företagna lagändringar exekution äga rum på grund av inle bara s.k. "udenretlig skriftlig förlig" om förfallen gäld ulan ocksä andra skuldebrev, om del uttryckligen är

 

Prop. 1980/81:8                                                                                     3 kap.    283

bestämt i handlingen att den kan Qäna som grund för exekution, samt i vissa fall på grund av växel och check (478 8 4, 5 och 7 relsplejeloven). I Norge kan direkt exekution förekomma t.ex. på grund av "eldsbrev" som innehåller medgivande till indrivning ulan föregående talan och skrift­liga hyreskontrakt med motsvarande medgivande såvitt angår avhysning (3 S lov om Ivangsfuldbyrdelse). Nägot påtagligt behov av 'iknande bestäm­melser för svenskt vidkommande har emellertid inte gjort sig gällande. Några önskemål härom har l.ex. inte framställts vid remissbehandlingen av beredningens förslag till UB. Detta torde främst hänga samman med alt den summariska betalningsprocessen hos oss ger möjlighel att på ett relativt enkelt och billigt sätt komma fram lill ett verkställbarl avgörande. Beträffande avhysning fyller handräckningen samma syfte. Jämsides med arbetel på UB har inom departementet inletts en översyn av den summa­riska betalningsprocessen bl.a. för en samordning med handräcknings­målen (se avsnitt 5.2.4). Med hänsyn till vad jag har anfört om delta reformarbete i det föregående har Jag-inle funnit tUlräckliga skäl föreligga att ta upp frågan om möjlighet till exekution på grund av skuldebrev eller liknande privata handlingar.

Svea hovrätt har ställt sig tveksam till beredningens förslag att auktions­protokoll inte längre skall ge rätt till direkt verkställighet. För egen del biträder jag emellertid förslaget på denna punkt. 1 de flesta kronofogde­distrikt förekommer praktiskt tagel aldrig att verkställighet söks med åbe­ropande av auktionsprotokoll. Även om dessa inle har helt spelat ut sin roll som exekutionstitel, synes del främmande att i en modern exekutions­rättslig lagstiftning låta dem behälla sin särstäUning i verkställighetshän­seende.

1 departementsförslaget har de i 3 kap. 13 8 beredningens förslag upptagna bestämmelserna angående hänvisning att anföra besvär över domvilla och om föreläggande att söka rättelse i dom fått utgå. Behövliga bestämmelser härvidlag kan meddelas av regeringen. Också den i 25 S beredningsförslaget upptagna hänvisningen till vissa bestämmelser i utmätnings- resp. införselkapitlen har fått utgå.

Som har nämnts förut har efler det alt beredningens förslag lades fram förslag utarbetats lill en ny lagsökningslag. Avsikten är all förslag härom skall remitteras till lagrådet senare under år 1978. Det har i detta läge synts lämpligt att vid behandlingen av hithörande exekutionstitlar utgå från del lagförslag som ingår i promemorian (Ds Ju 1977:5) Summarisk process.

Termen exekutionsfitel förekommer inte i UL. Termen har emellertid sedan länge använts i den utsökningsrättsliga litteraturen och förekommer även i del praktiska arbetet hos de exekutiva myndigheterna. Det kan också nämnas alt termen har lagils upp i bl.a. lagen (1976:108) om er­kännande och verkställighet av utländskt avgörande angående underhåUs-skyldighet. 1 allmänhet förslås med begreppet exekutionstitel en skriftlig handling som enligt lag kan läggas till grund för verkställighet. Termen

 

Prop. 1980/81:8                                                                                 3 kap.    284

används emellertid också som beteckning på själva det avgörande (eller motsvarande) som har föranlett upprättandel av den skriftliga handlingen. Departementsförslaget utgår från att exekutionstitel i första hand betecknar det bakomliggande beslutet. På nägra håll avses emellertid den skriftliga handling vari beslutet har kommit till uttryck (se t.ex. 2 kap. 2 8 andra stycket och 3 kap. 1 8 första stycket 7). Att betydelsen pä detta sätt växlar torde inle medföra någon risk för missförstånd eller andra svårig­heter. De farhågor som RSV har uttryckt för all termen skulle vara svårförståelig för aUmänheten anser jag överdrivna.

I allmänna mål ligger ofta restlängder, saköreslängder eUer andra indriv­ningshandlingar tiU gmnd för verkställighet. Sådana handlingar ulgör inte exekutionstitlar i den mening begreppet nyss har tagits. Restlängder och saköreslängder är i stället alt betrakta som sammanställningar av olika exekutionstitlar, vUka av praktiska skäl används i indrivningsarbetet. Även i andra fall förekommer all myndighet på grundval av t.ex. ett debiteringsbeslut upprättar handlingar som är särskilt avsedda för arbetet hos kronofogdemyndigheten. I sådana fall är det bakomliggande beslutet exekufionstitel (se vidare vad som sägs under 1 och 24 88).

3 kap. i departementsförslaget inleds med en katalog över exekutions­titlarna och en bestämmelse om ufiändska exekufionstitlar (1 och 2 88). Därefter meddelas bestämmelser om de olika typerna av exekutionstitlar, nämligen om domar inkl. beslut (3-11 88), föriikning (12 8), utslag och beslut i lagsökningsmål (13 och 14 88), skiljedom (15-17 88), förbindelse angående underhållsbidrag (18 8) och övriga exekutionstitlar (19 och 20 88). I de följande avsnitten behandlas invändningar som sökanden kan göra mot sökt verkställighet (21 8) och det fallet att exekutionstitel upphävs (22 8). Slutligen meddelas vissa särskilda föreskrifter beträffande allmänna mål (23 och 24 88).

Inledande bestämmelser

1 § Paragrafen, som motsvarar 3 kap. 1-3 88 beredningens förslag, anger de exekutionstitlar som enligt balken får ligga till grund för verkstäl­lighet.

Gällande rätt. UL innehåller inte någon fullständig uppräkning av exekutionstitlar. Där nämns endast några av dem, främst domstols dom eller annat avgörande i tvistemål och överexekutors beslut i utsök­ningsmål. Delta sammanhänger med att UL är direkt tillämplig i huvudsak endast pä det civUrättsliga området. Att exekutiv myndighet kan meddela verkställighet även i andra fall än som anges i UL framgär av olika författ­ningar Gfr 14 8 Up) men anses sävitt angår vissa myndigheters beslut kunna ske utan stöd av särskUd föreskrtft.

Lagberedningen. Enligt beredningsförslaget förutsätts för verkstäl­lighet att det finns en exekutionstitel av något slag. 1 enlighet härmed har

 

Prop. 1980/81:8                                                               3 kap. 1 §    285

beredningen i 1 8 angett att verkställighet enligt balken får äga rum på grund av handling som i balken anges som exekufionstitel. Härvid räknas inte som exekutionstitel beslut som verkställighetsmyndighelen själv har meddelat i ärendet.

Beredningen erinrar om att enligl vissa bestämmelser i förslaget krono­fogdemyndigheten får genomföra olika slags åtgärder ulan all det gmndas pä någon exekutionstitel. Som exempel pä sädana bestämmelser nämner beredningen 2 kap. 15 8, 3 kap. 26 8 andra stycket och 5 kap. I 8 andra stycket. Sädan ätgärd anses enligl förslaget endast som ett led i det ärende som har aktualiserats genom alt verkställighet sökts på grund av en exekufionstitel.

Beredningens förslag innehåller i 2 8 en förteckning över domar, beslut och andra handlingar som skall kunna föranleda verkställighet. Förteck­ningen avslutas med två punkter, som beträffande möjligheten att fä verkställighet hänvisar lill andra författningar. Under den första av dessa faller bl.a. beslut om skatter och allmänna avgifter. Beredningen fram­håller att de författningar till vilka hänvisas kan komma att ändras relativt ofta och att beredningen inte har anseti det ändamålsenligt all katalogisera hithörande fall i UB. Förslaget lämnar också öppet i vad mån verkstäl­lighet av förvaltningsmyndighets beslut kan äga rum utan stöd av särskild föreskrift. Enligt beredningen synes några ölägenheter inle ha vållats av att möjligheten alt fä verkställighet ibland fär prövas efter övervägande av beslutels beskaffenhet.

Beredningen framhåller att med domstol avses säväl de allmänna dom­stolarna som särskilda domstolar, t.ex. arbetsdomstolen. Fastighets- och vattendomstolarna - dvs. tingsrätt i särskild sammansättning - omfattas givetvis ocksä. Även förvallningsdomstolama inbegrips under termen domstol, såväl de allmänna förvaltningsdomstolarna regeringsrätten och kammarrätt som övriga, t.ex. skatterätt, länsrätt och försäkringsdom­stolen. Med domstol bör utan särskild föreskrift likställas befattnings­havare vid domstol som beslutar självständigt och inle på domstolens vägnar, l.ex. konkursdomare. Såvitt avser allmän domstol åsyftas med dom och beslut inle bara avgöranden i tvistemål utan också avgöranden i andra mål och i ärenden. Utslag i lagsökningsmål och beslut i mål om betalningsföreläggande, vilka fn. är de vanligaste exekutionstitlarna i enskilda mäl, nämns dock särskilt och är sålunda inte inbegripna under vad förslaget innehåller om dom eller beslut i allmänhet.

Termerna dom och beslut avser alt ansluta inte bara tUl RB:s indelning utan även till vad som numera gäller beträffande förvaltningsdomstols avgöranden.

Enligt beredningen är del måhända fn. tveksamt om förvaltnings­domstols beslut genomgående är verkställbart. UL är inte direkt tUlämplig på sådana beslut Qfr 14 8 2 mom. Up). GenereUa regler som anger i vad mån förvaltningsdomstols beslut får verkställas finns inle heller i annan

 

Prop. 1980/81:8                                                               5 kap. 1 §    286

lag. Åtskilliga beslut av förvaltningsdomstol kan på grund av sin beskaf­fenhet inte ligga tili grund för verkställighet av exekutiv myndighet. Bered­ningen framhåller emellertid alt beträffande vissa beslut uttryckliga författ­ningsbestämmelser finns om att de får verkstäUas i sädan ordning. Del gäller l.ex. enligl 59 och 60 88 uppbördslagen beslut angående skatt och vissa allmänna avgifter. När förvaltningsdomstols avgörande f n. anses få verkställas av exekutiv myndighet utan stöd av uttrycklig bestämmelse, torde i princip UL:s regler vara analogiskt tillämpliga. Beredningen erinrar om att prövningen av mål i förvaltningsdomstol sker i former som i stor utsträckning överensstämmer med prövningen av mål och ärenden vid andra domstolar och att del numera finns förhållandevis detaljerade bestämmelser om förfarandet i förvaltningsdomstolarna. Dessa får även i övrigt anses likställda med allmänna och särskilda domstolar. Beredningen anser att det saknas tiUräckliga skäl att beträffande de närmare viUkoren för verkställighet göra skillnad mellan förvaltningsdomstol och annan domstol. De bestämmelser som i förslaget ges om verkställighet av domstols dom eller beslut bör alltså gälla även förvaltningsdomstols avgö­randen, i den mån bestämmelserna kan tillämpas pä sådant avgörande.

Även om förvaltningsdomstol omfattas av beteckningen domstol har beredningen i klarhetens intresse ansett del lämpligt alt uttryckligen nämna förvaltningsdomstols avgöranden. Vad som sägs om verkställighet av domstols dom eUer beslut skall alltså enligt förslaget i tillämpliga delar gälla även förvaltningsdomstols avgöranden. Eftersom det i något fall är av betydelse för verkstäUigheten av domstols avgörande om det har meddelats av underrätt eller överTätl har beredningen vidare tagit upp en bestämmelse enligt vilken länsrätt och skatterätt skall vid tillämpning av förslaget räknas som underrätt och kammarrätt som hovrätt.

Beredningen erinrar om att domstols avgörande i de flesta faU sker genom dom eller beslut men i några fall, som anges i särskilda författnings­bestämmelser, genom utslag. 13 8 första stycket anges att vad som i det följande sägs om dom skall, om inte annat föreskrivs, i tiUämpliga delar gälla även domstols avgörande som har betecknats utslag eller beslut. För­behållet för det fall att annat föreskrivs syftar enligt beredningen närmast pä lagsökningsulslag och betalningsföreläggande.

I 3 8 andra stycket har beredningen tagit upp en bestämmelse angående innebörden av termen betalningsföreläggande. Termen syftar på rättens bevis i mäl om betalningsföreläggande att utmätning får äga mm (inkl. beslut i fräga om borgenärs kostnad i målet).

Remissyttrandena. Flera remissinstanser uttalar sig positivt om den uppräkning av exekufionstitlar som har tagits upp i 2 8 beredningsför­slaget. TiU dem hör bl.a. Svea hovrätt, RSV, länsstyrelsen i Norrbottens län och advokatsamfundet. Hovriitten anser dock att i motiven bör efter­strävas en fullständigare hänvisning till de olika författningsbestämmelser som förevarande paragraf anknyter tUl.

 

Prop. 1980/81:8                                                              3 kap. 1 §    287

Domareförbundet anser att det inle kan råda något tvivel om alt förvalt­ningsdomstols avgöranden innefattas i begreppet domstols dom och beslut och förordar att 2 8 utformas i enlighet härmed.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att indrivning av restförda skatter och allmänna avgifter även med förslaget torde komma att utgöra den största delen av kronofogdemyndighetens arbetsbörda. Länsstyrelsen ifrågasätter om inte detta förhåUande bör komma fill tydligare uttryck i lag­texten. Samma uppfattning hax Svea hovrätt.

RSV påpekar alt den föreslagna regleringen inte är i alla hänseenden klar såvitt avser verkstäUighet av avgöranden av länsskatterätl eller, i skattemål, kammarrätt och regeringsrätten. Enligt 87 8 uppbördslagen inverkar inle besvär över beslut enligt lagen eller över taxering på skyldig­heten att erlägga den skall som besvären rör. Åtgärd enligl lagen skaU vidare verkställas även om det beslut eUer utslag som föranleder åtgärden inte har vunnii laga kraft. Enligt andra stycket i 2 8 beredningsförslaget skall vad som sägs om verkstäUighet av domstols dom eller beslut i tUlämp­liga delar gäUa även förvaltningsdomstols avgöranden. Dessa regleras sålunda bl.a. av bestämmelsema i 5-13 88 i 3 kap. Enligt 7 8 tredje stycket kan gäldenären genom bl.a. nedsättning eller stäUande av säkerhet hindra utmätning och annan verkställighet. Det skulle innebära en nyhet om denna bestämmelse tUlämpades på förvaltningsdomstols avgöranden i skattemål. 1118 första stycket föreslås emellertid att om i lag är före­skrivet att dom får verkställas utan hinder av att den inle äger laga kraft, verkställigheten i princip sker enligt vad som gäller om lagakraftvunnen dom. RSV utgår frän att beredningen inte har avsett att göra någon ändring i verkställighetshänseende såvitt avser förvaltningsdomstols avgörande i skattemål. Detta bör emellertid komma till tydligare uttryck i lagtexten. Liknande synpunkter framförs av RRV och kronofogdeföreningen. RRV framhåUer att i aUmänt mål torde restlängd utgöra exekutionstitel, däremot inte beslut av beskattningsmyndighet eller av förvaltningsdomstol i beskattningsfråga.

Bestämmelsen alt förvaltningsmyndighets beslut utgör exekutionstitel inte bara när den enligt särskild föreskrift får verkstäUas utan även när verkstäUighet får ske enligl "vad som eljest gäller" kritiseras av RSV. Enligt verkets mening är det inte tiUfredsställande att behåUa nuvarande osäkerhet i fråga om möjligheten att få verkstäUighet utan stöd av särskild föreskrift. Bestämmelsen bör därför utgä. Sedan balken har trätt i kraft bör i ny lagstiftning uttryckligen anges humvida verkställighet får ske av myndighetsbeslut. Beträffande författningar som har utfärdats före balkens ikraftträdande och där verkstäUighet har medgivits i praxis eller förutsatts av lagstiftaren kan bestämmelser om exigibUitel införas i resp. författning eller i UB:s promulgationslag.

Föredraganden. 1 departementsförslaget har 1 och 2 88 beredningens förslag förts samman till ett första stycke i kapitlets 1 8. Som ett andra

 

Prop. 1980/81:8                                                              3 kap. 1 §    288

stycke i denna paragraf har tagits upp en motsvarighet till 3 S första stycket beredningsförslaget.

Av första stycket i 1 8 framgår inledningsvis att verkställighet fär under de förutsättningar som anges i del följande äga rum på grund av de exeku­fionstitlar som särskilt räknas upp i paragrafen. Som exekutionstitel räknas även beslut om kvarstad eller annan handräckning. Förteckningen över exekutionstitlarna under punkterna 1 -5 överensstämmer i sak med beredningsförslaget. Att i punkt I särskilt nämna beslut vid sidan av dom anser jag onödigt med tanke på den bestämmelse som ges i paragrafens andra stycke. Punkt 3 har utformats i anslutning till det förslag till ny lagsökningslag som har tagits upp i departementspromemorian (Ds Ju 1977:5) Summarisk process.

Beredningen har uttalat att med domstol bör ulan särskild föreskrift jäm­ställas sådan befattningshavare vid domstol som beslutar självständigt, t.ex. konkursdomare. Jag ansluter mig fill den uppfattningen. Frågan torde dock sakna större praktisk betydelse.

Några remissinstanser har uttalat tvekan rörande innebörden av förslaget såvitt avser verkställighet av förvaltningsdomstolarnas avgö­randen i skattemål. Med anledning därav vill Jag framhälla följande. När det gäller skatter och allmänna avgifter kan nägon betalningsskyldighet i allmänhet inte anses ha uppkommit förrän beloppet har blivit i vederbörlig ordning debiterat. Detta sker vanligen hos lokal skattemyndighet. Det sagda gäller även när den skallskyldiges taxering har prövats av högre instans. Beslut av länsskatterätt, kammarrätt eller regeringsrätten angående taxering är alltså som regel inle att räkna till beslut som omedel­bart läggs till grund för verkställighet. Det på taxeringen grundade debite-ringsbeslutel utgör däremot exekutionstitel i UB:s mening. Sådant debite­ringsbeslut kan, liksom de flesta andra beslut enligt uppbördslagen, över­klagas och på sä sätt bli föremål för prövning av förvaltningsdomstol. 1 ett sädant fall torde domstolens avgörande böra anses som exekutionstitel. Förvaltningsdomstols avgörande kan självfallet även i övrigt, t.ex. i fråga om utdömande av vite, bli exekutionstitel i balkens mening.

Enligt 87 S uppbördslagen gäller att besvär över beslut enligt lagen eller över taxering inte inverkar på skyldigheten att eriägga den skatt som besvären rör och alt åtgärd enligt lagen i princip skall verkställas oavsett alt del beslut eller utslag som föranleder åtgärden inte har vunnit laga kraft. Andra författningar på skatte- och avgiftssidan innehåller vanligen hänvisningar till bl.a. nämnda bestämmelse i uppbördslagen. Departe­mentsförslaget utgår från att särskilda verkställighetsbestämmelser alUjämt skall i flera hänseenden gälla vid indrivning av fordran i allmänt mål.

Som Jag har anfört tidigare anges i slutet av varje kapitel i departements­förslaget i vad män kapitlets bestämmelser inte skall tillämpas i allmänna mål saml vilka särbestämmelser i övrigt som skall gälla. I enlighet härmed

 

Prop. 1980/81:8                                                              3 kap. 1 §   289

har i 23 8 i förevarande kapitel gjorts undantag för bl.a. bestämmelsema i 4-11 88 om verkställighet av icke lagakraftvunna domar. Vidare anges där att dom eller beslut varigenom har ålagts böter, vite eller sådan särskild rättsverkan av brott som innefattar betalningsskyldighet inte får verk-Ställas förtän domen eller beslutet har vunnit laga kraft. 1 övrigt skall frågan huruvida verkstäUighet i allmänt mål får ske innan exekutionstiteln har vunnit laga kraft alhjämt vara reglerad genom särskilda bestämmelser, bl.a. av 87 8 uppbördslagen. I balken regleras vidare frågan hur verkstäl­lighet i allmänt mål skall gå till. Enligt 23 8 tredje stycket sker verkstäl­lighet i allmänt mål enligt vad som gäller om lagakraftägande dom. Detta gäller även när verkställighet är medgiven innan exekutionstiteln har vunnit laga kraft. Dessa föreskrifter blir sålunda tiUämpliga i alla fall dä förvaltningsdomstols avgörande skall verkställas i allmänt mål.

Skulle det undanlagsvis bli aktuellt att verkstäUa förvaltningsdomstols avgörande i enskilt mål gäller i princip 4-11 88 i departementsförslaget. Särskild föreskrift kan emellertid gälla på grund av lag eller domstolens förordnande. Av 10 6 följer att sådan särskild föreskrift skall iakttas vid verkställigheten.

Jag vill i sammanhanget påpeka att verkställighet av dom som har meddelats av allmän domstol ibland skall ske enligt vad som gäUer för allmänna mäl även när domen avser annat än böter, vite och särskild rätts­verkan. När domstol har ålagt någon betalningsskyldighet i fall som avses i 77 a 8 uppbördstagen bör sålunda den lagens bestämmelser angående indrivningen gälla. Se även 27 a 8 lagen (1959:92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskatlning och 48 a 8 lagen (1968:430) om mervärdeskatt. I dessa fall är till följd av 23 8 i detta kapitel bestämmelsema i 3-11 88 inte tillämpliga.

Ett par remissinstanser har anmärkt på att restlängder och liknande handlingar inte finns med i beredningens förteckning över exekutions­titlarna. Som jag har anfört under kapitelmbriken intas i departements­förslaget den ståndpunkten att sådana handlingar inle utgör exekufions­titlar i balkens mening. När det gäller skatter som tas upp i restlängd utgörs exekutionstiteln av det bakomliggande beslutet om debitering. På motsvarande sätt förhäller del sig med saköreslängder, där t.ex. bötes-domen som sådan utgör exekutionstitel. Jag anser det emeUertid otillfreds­ställande att helt förbigå resfiängder, saköreslängder och andra liknande handlingar. En bestämmelse angående sådana handlingar har därför tagits upp i 24 8.

Som domareförbundet har påpekat kan inte råda något tvivel om att även förvaltningsdomstols avgöranden innefattas i begreppet domstols dom och beslut. Den av beredningen föreslagna bestämmelsen att vad som sägs om verkställighet av domstols dom eller beslut i tillämpliga delar gäller även förvaltningsdomstols avgöranden har därför fält utgå som obe­hövlig. Även den bestämmelse som har lagils upp som en andra mening i 2

19   Riksdagen 1980181. I saml Nr 8. Del 1

 

Prop. 1980/81:8                                                              3 kap. 2 §    290

8 andra stycket beredningsförslaget och som jämställer vissa förvaltnings­domstolar med motsvarande allmänna domstolar har fält utgä.

Beträffande punkt 6 (förvaltningsmyndighets beslut) har RSV kritiserat beredningens förslag att verkställighet skall få ske inle bara när det är särskilt föreskrivet utan även i viss utsträckning ulan stöd av särskild före­skrift. Verket anser del inle tillfredsställande att man i balken behäller den nuvarande osäkerheten humvida verkställighet kan ske utan stöd av särskild föreskrift. Jag delar verkets syn på denna fräga. Även Jag anser alltså att det bör krävas uttrycklig föreskrift för alt verkställighet enligt UB skall få äga rum. Skulle sådan föreskrift undantagsvis saknas, bör exeku­tionstitel anskaffas på vanligt sätt. I vissa fall där föreskrift nu saknas bör sädan införas, t.ex. när det gäller verkställighet av länsstyrelses beslut i fall som avses i 72 8 andra stycket barnavårdslagen (1960:97) och 40 8 lagen (1956:2) om socialhjälp. 1 samband med följdlagstiftningen lill UB fär Övervägas om det föreligger behov av särskilda föreskrifter om verkstäl­lighet även i andra fall.

Punkt 7 avser handling som enligt särskild bestämmelse får läggas till grund för verkställighet. Exempel härpå är samfällighets debiteringslängd, se 46 8 andra stycket lagen (1973:1150) om förvaltning av samfäUigheter. (Beträffande restlängd o.d. i allmänt mäl hänvisar jag till vad Jag har sagt i del föregående och fill 24 8.

1 andra stycket av 1 8 anges att vad som sägs om dom gäller, om inle annat föreskrivs, i tillämpliga delar även domstols utslag eller beslut samt att godkänt strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot gäller som lagakraftägande dom. Detta innebär inte någon skillnad i sak mol bered­ningens förslag.

2 8 Paragrafen rör verkställighet av utländska exekutionstitlar. Den motsvarar 3 kap. 4 8 beredningens förslag.

Lagberedningen. Förteckningen över exekutionstitlar i 3 kap. 2 8 i beredningens förslag avser inte utländska sådana. Utländska beslut och andra handlingar skall liksom f.n. fä verkställas här i riket endast i den män det är särskilt medgivet. 3 kap. 4 8 innehåller en erinran härom. När verkställighet är medgiven skall balkens bestämmelser om verkställighet tillämpas, om annat inte är föreskrivet.

Beredningen framhåller vidare att del i regel inte torde möta svårigheter att avgöra huruvida dom, beslut eller annan handling är att anse som svensk eller utländsk. 1 fråga om domstols eller annan myndighets avgörande beror svaret givetvis på om myndigheten är svensk eller utländsk. Skiljedom skall anses som utländsk, om den har meddelats på utländsk ort, varvid den skall anses meddelad i den stal där skilje­mannaförfarandet ägt rum Gfr 5 8 lagen 1929:147 om utländska skiljeavtal och skiljedomar). Beträffande förbindelse angående underhållsbidrag kan frågan vara mera tveksam. Den nordiska konvenfionen angående indriv-

 

Prop. 1980/81:8                                                              3 kap. 3 §    291

ning av underhällsbidrag och därtUI anslutande lag synes utgä från att svaret på frågan beror pä var förbindelsen ingicks. Enligt beredningens mening kan man inte gå sä formellt till väga. Var en förbindelse skaU anses ingången kan fö. vara tveksamt. Del torde sålunda vara nödvändigt att beakta vilken anknytning förbindelsen i olika hänseenden har med vårt land. Om giltigheten av en förbindelse bör på grund av anknytningen till vårt land bedömas enligt svensk lag, synes principiellt också verkstäl­lighet böra få äga rum här. Ett sådant faU torde enligt beredningen före­ligga, om svenska makar, av vilka endera eller båda för sin utkomst arbetar i främmande stat, frivUligt reglerar fråga om underhåll tili ena maken eller barn och därvid svenska formkrav iakttas. En förbindelse som fader tiU bam utom äktenskap skriver under utomlands men som godkänns av barnavårdsman för barnet här i riket bör räknas som svensk exekutionstitel, om svenska formkrav i övrigt har iakttagits.

Föredraganden.  Departementsförslaget överensstämmer med bered-  v

ningens förslag.

De uttalanden beredningen gjort angående frågan huruvida förbindelse angående underhållsbidrag skall anses som svensk eller ufiändsk kan jag i huvudsak ansluta mig lill. Jag vill emellerfid framhåUa att det i fall då den nordiska underhållskonvenlionen är tillämplig knappast finns utrymme för en sä fri bedömning som beredningen förordar. Skulle det i sådana fall vara oklart var förbindelsen ingicks kan dock sådana omständigheter som de av beredningen nämnda Qäna till ledning.

Dom

3 8 Paragrafen motsvarar 3 kap. 5 8 i beredningens förslag. Den tar upp huvudregeln om verkställighet av lagakraftvunnen dom samt en särskild bestämmelse om verkställighet i fall då lalan har fullföljts endast mot viss del av dom.

Gällande rätt. Dom i tvistemål fär enligl gällande rätt verkstäUas utan särskilda villkor så snart den har vunnit laga kraft (37 och 38 88 UL). Något särskilt anstånd är inte medgivet den förlorande parlen. Med dom i tvistemål avses även annat avgörande av domstol i sådant mål. När dom eller beslut i brottmål skall verkställas enligt UL, får också verkstäl­ligheten äga rum utan särskilda villkor sedan domen eller beslutet har vunnii laga kraft Gfr 22 8 Up).

Någon bestämmelse som reglerar i vad män dom som endast delvis har vunnit laga kraft får verkställas finns inle f.n. Man torde anse att om den som endast delvis har vunnit bifall lill sin talan ensam överklagar i den del domen har gått honom emot, domen i övrigt fär verkställas säsom laga­kraftvunnen. När förlorande part har sökt ändring endast i viss del kan ändringssökandels omfattning vara sä oklar att verkställighet redan av den anledningen inte kan ske. Den övervägande meningen torde också vara att

 

Prop. 1980/81:8                                                               3 kap. 3 §    292

domen i denna situation inte får till nägon del verkställas såsom lagakraft­ägande.

Lagberedningen. I första stycket anges att dom får verkställas utan särskilda villkor, när den har vunnit laga kraft. Beredningen framhåller att det sä gott som undantagslöst dröjer så länge innan lagakraftägande dom föreligger alt någon allmän föreskrift om anstånd i svarandens intresse inle synes motiverad. En annan sak är, påpekar beredningen, alt verkstäl­lighetens genomförande t.ex. i fråga om försäljning av utmätt egendom eller avhysning inte bör ske för brådstörtat.

Beträffande frågan huruvida dom i ej överklagad del skall anses som lagakraftvunnen framhåller beredningen att avgörande härvidlag är om överrätten har möjlighet all undanröja eller ändra domen i den del som inte har angripits av klaganden. Delta spörsmål är inte exekulionsrättsligt och beredningen har inte anseti sig böra gå närmare in på den frågan i före­varande sammanhang. Beredningen har emellertid ansett det önskvärt att del ges en bestämmelse som upplyser om att verkställighet som regel kan ske utan särskilda villkor beträffande den del av domen som inte har över­klagats. Verkställighet i den inte överklagade delen bör få äga rum "när del kan ske", dvs. när inte de olika delarna hör så nära samman att den ena delen inle i verkställighetshänseende kan skiljas från den andra. För alt en dom som har överklagats skall kunna verkstäUas som lagakraft­vunnen i någon del måste enligt beredningen kronofogdemyndigheten ha förvissat sig om hur den fullföljda talan har begränsats. I den mån tvivel härom råder kan domen inte verkställas annat än om reglema för verkstäl­lighet av inte lagakraftvunnen dom medger det. Eftersom det ibland kan finnas skäl att undanröja hela domen med anledning av den talan som har fullföljts till högre rätt bör enligt beredningen den domstol där mälet är anhängigt ha befogenhet att genoni inhibitionsbeslul hindra verkställighet i den inte överklagade delen av domen. Förslaget innehåller föreskrift härom.

Bestämmelsen i andra stycket skall enligt beredningen tillämpas även i fall dä en kärande, vUken har vunnii delvis bifall fill skadeståndsanspråk, fullföljer talan med yrkande om högre skadestånd eller dä en svcuande godtar utdömt skadestånd till viss del men vill befrias från skadestånd där­utöver.

Föredraganden. I och för sig torde det inte behövas någon bestämmelse om att en lagakraftvunnen dom får verkstäUas utan särskilda viUkor. Den av beredningen föreslagna bestämmelsen anger emellertid huvudregeln i fräga om verkställighet av dom. Det synes lämpligt all regleringen av frågan när dom får verkstäUas inleds med denna huvudregel. Att verkstäl­ligheten får ske ulan särskUda villkor innebär att det inte krävs säkerhet, anmaning till friviUig fullgörelse e.d. innan verkställighet får äga rum. De särskilda bestämmelser som har meddelats om l.ex. underrättelse och anstånd vid avhysning skaU dock givetvis iakttas.

 

Prop. 1980/81:8                                                              3 kap. 4 §    293

Andra stycket överensstämmer frånsett en redaktionell justering med beredningens förslag. Det kan påpekas att bestämmelsen inte tar sikte på den situationen att av flera förlorande talan har fullföljts av någon eller några men inte av alla. Domen får då verkställas såsom lagakraftvunnen mot förlorande part som inle har klagat.

4 8 Paragrafen motsvarar 3 kap. 6 8 beredningens förslag. Den anger ramen för den verkställighet som enligt balken får ske av icke lagakraft­vunnen dom.

Gällande rätt. Verkställighet av dom som inte har vunnit laga kraft får enligt gällande rätt inte ske i andra fall än när det särskilt anges. Bestäm­melser härom meddelas främst i UL men även i andra författningar, bl.a. i RB.

Lagberedningen. Även beredningens förslag utgår från att dom som inte har vunnit laga kraft inte får verkstäUas utan slöd av särskUd före­skrift. Beredningen framhåUer att om förtida verkställighet överhuvud inte var tiUäten den förlorande parten alltid skulle genom att överklaga domen kunna skjuta upp verkställigheten, låt vara att den vinnande kan i viss utsträckning tillgodoses genom kvarstad eUer annan säkerhetsåtgärd.

Beträffande frågan i vad mån dom bör få verkställas utan att den har vunnit laga kraft erinrar beredningen om att högsta domstolen och rege­ringsrätten numera i princip har ställning av prejudikatinstanser. De möjligheter som föreligger att få talan mot hovrätts resp. kammarrätts dom prövad vid sidan av prejudikatdispens är ytterst begränsade. Detta utgör enligt beredningen i första hand skäl för att låta hovrätts och kammarrätts inte lagakraftvunna domar fä verkstäUas i större utsträckning än f.n. En sådan ordning kan länkas motverka fullföljd enbart i syfte att skjuta upp verkstäUigheten. Enligt beredningen har emellertid tUlräckliga erfaren­heter ännu inle vunnits av de nya fullföljdsreglema. Beredningen har därför inte ansett sig böra föreslå nya regler om generell verkställighet av hovrätts resp. kammarrätts inle lagakraftvunna domar. Det föreslås inle heller i övrigt nägra slörre ändringar i vad som nu gäller om verkställighet av dom innan den har vunnit laga kraft. I första stycket av paragrafen anges att dom som inte har vunnit laga kraft får verkställas i fall och under vUlkor som anges 17-11 88 beredningsförslaget.

Att dom i vissa fall skall få verkstäUas innan den har vunnit laga kraft innebär enligl beredningens förslag inte att verkstäUighet i dessa fall skall få ske fullt ut. För vissa fall föreslås - delvis i överensstämmelse med gäUande rätt - alt utmätt egendom inte får säljas innan domen har vunnii laga kraft eller att medel som har influtit vid införsel eller utmätning inte får betalas ut innan domen vunnit laga kraft, om inte säkerhet stäUs. Para­grafens andra stycke innehåUer en erinran om dessa bestämmelser.

I detta sammanhang påpekar beredningen att om i en och samma dom åläggs två eller flera förpliktelser som faller under olika verkställighets-

 

Prop. 1980/81:8                                                      '"P-  och 6 §§    294

regler, t.ex. betalningsskyldighet och förpliktelse att utge viss lös egendom, olika verkslällighetsbestämmelser blir tUlämpliga i fråga om skilda delar av domen.

Föredraganden. Paragrafen har utformats i enlighet med beredningens förslag.

När det gäller att ta ställning till huruvida hovrätts dom i tvistemål bör vara generellt verkställbar utan hinder av att den inte har vunnit laga kraft bör följande beaktas. Det helt övervägande antalet tvistemålsdomar som kan verkställas enligt balken rör betalningsskyldighet. För sådana domar gäUer redan nu att laga kraft inte behöver avvaktas för att utmätning skall få företas. Som regel möter dock hinder mot försäljning av den utmätta egendomen innan domen har vunnit laga kraft. Denna ordning synes i och för sig ändamålsenlig. Sävitt gäller rena okynnesöverklaganden skulle man visserligen kunna nå en viss begränsning av antalet dispensansökningar lill högsta domstolen, om även försiiljning och utbetalning av influtna medel fick ske vid utmätning på grund av hovrätts icke lagakraftvunna dom. Sannolikt skulle emellertid syftet i viss mån motverkas genom alt nämnda ordning skulle kräva en generell befogenhet för högsta domstolen att förordna om inhibition och alt inhibition sannolikt skulle begäras i stor utsträckning. Domar av hovrätt som går ut på annat än betalning och som kan verkställas enligt balken är så få att man i detta sammanhang kan bortse från dem. Jag har därför i likhet med beredningen stannat för att inte föreslå någon principiell ändring i fräga om vad som nu gäUer beträf­fande verkställighet av hovrätts icke lagakraftvunna dom i tvistemål.

Jag vill tUlägga att förslaget inte heller i övrigt innebär nägon egentlig ändring av vad som nu gäller om verkstäUighet av icke lagakraftvunna domar. En nyhet är dock alt införsel skall få ske under samma förutsätt­ningar som utmätning. I praktiken har den ändringen dock inte så stor betydelse, eftersom lill följd av bestämmelse eller förordnande om förlida verkställighet införselbara fordringar redan nu som regel har kunnat tas ut utan avvaktan på laga kraft.

5 och 6 8§ 1 paragrafema regleras verkställighet av icke lagakrsrftvunna domar varigenom betalningsskyldighet har ålagts. De motsvarar 7 8 bered­ningens förslag.

Gällande rätt. När betalningsskyldighet har ålagts, får enligt 39 8 1 mom. UL utmätning äga mm, även om ändring söks i domen. Gäldenären kan dock hindra utmätning genom att hos länsstyrelse nedsätta det utdömda beloppet och i ärendet styrka att nedsättning har skett. I fräga om underrätts dom kan gäldenären även hindra utmätning genom att ställa pant eller borgen för vad som har ålagts honom och för "skada, som genom uppehållet vållas kan". Med skada torde avses ränta och exeku-lionskostnad. Visar gäldenären e;Fler utmätning att nedsättning har sketl och betalar han dessutom kostnaden för utmätningen och det utmätta

 

Prop. 1980/81:8                                                      3 kap. 5 och 6 §§   295

godsets vård, skall utmätningen gå åter, om det kan ske. Borgenären är enligt 39 8 2 mom. UL berättigad att lyfta nedsatt belopp mot pant eUer borgen. Anmäler borgenären hos länsstyrelsen att han inte vUl lyfta, skaU beloppet sättas in i bank mot ränta. Yrkar gäldenären att pengarna skall sättas in i bank, skall länsstyrelsen förelägga borgenären viss tid att bestämma sig, om han vill utöva sin lyftningsrätt. Om den tiden försitts, skall länsstyrelsen sälla in medlen i bank. Ulmätt lös egendom får enligt 40 8 2 mom. UL tas om hand av borgenären mol pant eUer borgen för åter­bäring, om domen ändras.

Beträffande verkställighet av dom i växel- eller checkmål finns särskilda bestämmelser i 95 8 växellagen (1932:130) och 73 8 checklagen (1932:131).. Sädan dom får verkställas genom utmätning och det utmätta godsets försäljning utan hinder av att domen inte äger laga kraft. Verkställigheten får inle uppehållas av att gäldenären bjuder säkerhet för vad som har blivit utdömt. Gäldenären torde inte heller genom att nedsätta beloppet kunna hindra verkställighet av sådan dom.

Tredskodom varigenom betalningsskyldighet har ålagts den uteblivna parten får enligl 49 8 1 mom. UL verkställas som lagakraftvunnen dom utan hinder av att återvinning har sökts, om inte den domstol där lalan om återvinning är anhängig förordnar annat. Fast egendom som har utmätts pä grund av sådan dom får dock inte säljas ulan ägarens samtycke innan domen har vunnii laga kraft.

Enligl 49 a 8 UL gäller att när hovrätt i mäl som har handlagts enligt lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden har vägrat part prövningstillstånd vid talan mot tingsrätts dom varigenom betalnings­skyldighet har ålagts, domen får verkställas såsom lagakraftägande utan hinder av talan mot hovrättens beslut, om inte högsta domstolen förordnar annat.

Införsel för underhållsbidrag som har fastställts genom dom får enligt 5 § första stycket första meningen införsellagen äga rum först sedan domen har vunnit laga kraft. I allmänhet har emellertid meddelats interimistiskt förordnande som fär verkställas genast.

Lagberedningen. Beredningen föreslår i 3 kap. 7 8 föreskrifter om verkstäUighet av dom som inte har vunnit laga kraft, om domen ålägger betalningsskyldighet och är sådan som anges i paragrafen. Där nämns i första stycket dom i mål angående växel eller check, i andra stycket tredskodom och i Iredje stycket annan dom. Paragrafen avser inte betal­ningsskyldighet i form av böter, viten o.d. Härom föreslås en särskild bestämmelse i 3 kap. 10 8.

Enligt förslaget kan även införsel äga rum innan domen vunnii laga kraft. Det är en nyhet i förhåUande tiU gäUande rätt. Dom, varigenom har ålagts skyldighet alt utge underhåUsbidrag, kan f n. föranleda utmätning -även löneutmätning - trots att domen inte har vunnit laga kraft. Enligt beredningen kräver konsekvensen att även införsel skall få äga rum. Några

 

Prop. 1980/81:8                                                      3 kap. 5 och 6 §§   296

betänkligheter kan knappast anföras däremot. Enligt 4 kap. 24 8 andra stycket i förslaget skall emellert.id medel, som har influtit genom införsel, inte få betalas ut innan domen har vunnit laga kraft utan att säkerhet ställs, om inte domen får verkställas som om den vunnii laga kraft.

Medan 39 8 UL gäUer bäde betalningsskyldighet i pengar och betal­ningsskyldighet i varor, avser den föreslagna bestämmelsen endast skyldighet att betala pengar. Beredningen framhåUer att betalning i varor numera har kommit ur bruk. Om det någon gång skulle förekomma att verkstäUighet begärs i fråga om skyldighet att prestera i varor, blir 16 kap. ti.lämpligt (se bl.a. 16 kap. 4 8 andra stycket).

Dom varigenom betalningsskyldighet har ålagts i mål angående växel eller check fär enligt beredningens förslag verkstäUas genast. Motsvarande bestämmelser i växel- och checklagama bör upphävas. Utmätning för domen får ske utan särskilda villkor och kan liksom enligt gällande rätt inte hindras genom att gäldenären ställer säkerhet eller nedsätter beloppet. Enligt beredningen kan det i någon mån vara tveksamt om det är motiverat att behåUa särskilda verkstäUighetsregler för växel- och checkmål. Växlar används ofta som fordringsbevis vid avbelalningsköp m.m., då någon undantagsbestämmelse för verkställigheten inte är så väl­gmndad. Beredningen har dock inte ansett sig ha anledning att mbba på den traditionella undantagsstäUning som man även intemationeUl ansett att växel- och checkmålen bör ha, låt vara att verkställigheten av dom i mål angående växel eller check inte omfattas av konventionerna på området. Egendom som har ulmätts på grund av växel- eller checkdom får enligt förslaget i princip säljas fastän domen inte har vunnit laga kraft. Lös egendom som har betydande värde eller fast egendom får dock enligt 9 kap. 3 8 i förslaget inte utan gäldenärens samtycke säljas förrän domen har vunnit laga kraft. Enligl 14 kap. 16 8 1 får vidare influtna medel som regel inte annat än mot säkerhet betalas ut innan domen har vunnit laga kraft, om inte gäldenären samtycker.

Beträffande tredskodom föreslår beredningen i andra stycket av 7 8 en bestämmelse att domen får verkställas genast i fråga om betalningsskyldig­het som har ålagts den uteblivna parten, om inte annat förordnas med anledning av talan om återvinning. Utmätning resp. införsel får i sådant fall äga rum utan särskUda viUkor, Lös egendom som har betydande värde eller fast egendom får dock inte heller i detta fall säljas utan gäldenärens samtycke innan exekutionstiteln har vunnit laga kraft. Medel som inflyter efter utmätning får enligt 14 kap. 16 8 betalas ut utan att säkerhet ställs.

Beredningen påpekar att ett käromål undantagsvis kan bifallas genom tredskodom vUken meddelas i kärandens utevaro. Rättsmedlet för den tiU-städeskomna svarandeparten är i så fall vad och inle återvinning. Sådan tredskodom omfattas inte av andra stycket utan faller under tredje stycket i 7 8- Inte heller medger bestämmelsen verkställighet av icke lagakraft­vunnen tredskodom som avser annan förpliktelse än betalningsskyldighet.

 

Prop. 1980/81:8                                                      3 kap. 5 och 6 §§    297

Sådan dom kan dock i viss utsträckning verkställas enligt de följande para­grafema i kapitlet innan den vunnii laga kraft.

Även om gäldenären söker återvinning med anledning av tredskodom varigenom betalningsskyldighet har ålagts, får enligl beredningens förslag tredskodomen verkställas, såvida inte domstolen förordnar om inhibition. Sedan dom i återvinningsmålet har vunnit laga kraft har tredskodomen spelat ut sin roll och kan inte längre verkstäUas. En annan fråga är om tredskodomen får ligga fill gmnd för verkstäUighet efter det att dom i åter­vinningsmålet har meddelats men innan den har vunnit laga kraft. Verkställighet kan då ske pä grund av den senare domen enligt tredje stycket i 7 8. Enligl beredningens mening talar övervägande skäl för att tredskodomen skall anses ha spelat ut sin roll när dom har meddelats i ätervinningsmålet och att verkställighet av tredskodomen sålunda inte kan äga rum därefter Qfr JO:s ämbetsberättelse 1969 s. 33 och Svensk Jurist-tidning 1966 ref s. 44). De fördelar i verkställighetshänseende som borge­nären har vunnii genom tredskodomen bör enligt beredningen inte gälla sedan rätlen har meddelat dom efler en materiell prövning i mälet. VerstäUighetsätgärd som redan har hunnit vidtas pä gmnd av tredsko­domen bör dock bestå.

Beredningen framhåller all det sagda gäller det fallet att domen i äter­vinningsmålet i sak innebär ell fastställande av tredskodomen. Om tredskodomen upphävs genom domen i ätervinningsmålet, följer redan av bestämmelsen i 3 kap. 26 8 om upphävande av exekutionsfitel att den inte längre kan föranleda verkställighet.

Beredningen tillägger att det anförda är tillämpligt även i fråga om lag­sökningsulslag, mot vUket återvinning har sökts.

Enligt tredje stycket i 3 kap. 7 8 beredningsförslaget fär även annan dom på betalningsskyldighet än som har nämnts i första och andra styckena verkställas genast. Enligt beredningsförslaget skall gäldenären, sä länge domen inle har vunnit laga kraft, kunna hindra utmätning genom att säkerställa betalningsskyldigheten. Motsvarande gäller enligl förslaget i fråga om införsel. Beredningen har sålunda ansett att borgenärens intresse i hithörande fall är tillräckligl fillgodosett genom alt borgenären blir säker­ställd på ena eller andra sättet.

Alt endast nedsättning f.n. utgör hinder mol utmätning för hovrätts inte lagakraftvunna dom hänger samman med att del tidigare som villkor för rätt att fullfölja lalan mot hovrätts dom var föreskrivet att den förlorande parten fullgjorde vad som hade ålagts honom. Eftersom delta skäl numera saknar aktualitet kan ifrågasättas om inte samma regler borde gälla för av­värjande av verkställighet av underrättsdom och av hovrättsdom. Eftersom det är mindre sannolikt att hovrättsdom ändras finns det enligt beredningen likväl skäl att ställa strängare krav på den prestation varigenom verkställigheten av sådan dom kan avvägas. För borgenären är del förmånligare att nedsättning sker än all säkerhet ställs, bl.a. därför att

 

Prop. 1980/81:8                                                                  3 kap. 5 och 6 §§   298

han i förra fallet kan få betalning snabbare sedan domen har vunnit laga kraft. Beredningen har därför stannat för att liksom nu skilja mellan underrättsdom och hovrättsdom.

Enligt beredningsförslaget skaU med nedsättning jämställas att gälde­nären StäUer banktUlgodohavande jämte ränta som pant. En sådan pant får anses lika betryggande som nedsättning. Banktillgodohavandet kan också tas i anspråk utan större omgång, om det behövs.

Beredningen erinrar om att nedsättning f n. skaU ske hos länsstyrelse, varefter gäldenären för alt kunna undgå utmätning har att hos krono­fogdemyndigheten styrka att sådan nedsättning har skett. Förfarandet anses omständligt och nedsättning förekommer sällan i praktiken. Enligt beredningens mening kan nedsättning lämpligen ske hos kronofogdemyn­dighet, dvs. i första hand den kronofogdemyndighet som handlägger verkställighetsärendet. Del bör emellertid enligt beredningen vara möjligt att göra nedsättning redan innan exekufivt ärende har blivit anhängigt. I sådant fall bör nedsättningen lämpligen ske hos den kronofogdemyndighet där gäldenären har sitt hemvist och en eventuell verkställighetsansökan aUlsä kan antas inkomma, se 4 kap. 8 8 och 5 kap. 9 8 i förslaget. SkuUe sädan ansökan sedan göras hos annan kronofogdemyndighet, får gälde­nären upplysa om nedsättningen. De föreskrifter som kan behövas i dessa hänseenden kan meddelas i administrativ ordning.

När medel betalas in tUl den kronofogdemyndighet som handlägger      =

verkställighetsärendet måste enligt beredningen denna noga skilja mellan nedsättning som hindrar verkställighet samt villkorslös betalning. Medel som betalas villkorslöst i utmätningsärende skaU anses omedelbart utmätta Gfr 5 kap. 29 8). Gäldenär som endast åsyftar nedsättning bör ange detta. I annat faU får betalning antas vara åsyftad.

Beredningen framhåller vidare att för att nedsättning skall hindra verkställighet det nedsatta belopF)et mäste svara mol det aktuella utdömda fordringsbeloppet, dvs. kapitalbelopp jämte utdömd ränta fram tUl nedsätl-ningsdagen. Enligt förslaget skall nedsatta medel göras räntebärande. Kapitalbeloppet behöver därför inte täcka ränta för tiden efter nedsält-ningsdagen. Nedsatt belopp skall vidare täcka förrättningskostnader i ärendet som redan har uppkommit eller kan väntas uppkomma. Enligt förslaget skall liksom f n. inte tas ut någon ersättning för kostnader i införselärende. Nedsättning måste ske utan förbehåU och får anses innebära en villkorlig betalning. Befriar överrätt gäldenären från betal­ningsskyldighet, skaU denne givetvis återfå medlen. Om domen däremot vinner laga kraft eller efter överklagande fastställs genom dom som vinner laga kraft, fiUkommer medlen borgenären. Medlen behöver då inte, i motsats till vad som antas för gällande rätts del, utmätas för att borge­nären skall få lyfta dem. De skall inte heUer enligl 5 kap. 29 8 beredningens förslag betraktas som utmätta i ärendet.

Beredningen har inte ansett det påkallat att föreslå någon motsvarighet

 

Prop. 1980/81:8                                                      3 kap. 5 och 6 §§    299

fill nu gällande bestämmelse om alt borgenären får mot säkerhet lyfta nedsatta medel. Förslaget saknar också motsvarighet tiU den omständliga ordning som f.n. gäUer i fråga om att göra nedsatta medel räntebärande. Sådana medel bör alllid sättas in i bank mot ränta. Närmare föreskrifter härom bör meddelas i administrativ ordning.

Enligt beredningen är vad som har sagts om nedsättning i stort sett även tillämpligt på pantsättning av banktUlgodohavande. Pantsätlningen skaU ske hos kronofogdemyndigheten och banktillgodohavandet skall motsvara fordringsbeloppet på dagen för pantsättningen inkl. då upplupen ränta och förrättningskostnader i ärendet. Även den ränta som löper på bank­tillgodohavandet skall omfattas av panträtten. Om banktUlgodohavandel behöver tas i anspråk när sedermera lagakraftvunnen dom föreligger, skaU det utmätas. Eftersom utmätt fordran i första hand skall drivas in hos sekundogäldenären i stället för att säljas Gfr 10 kap. 10-13 88) och sekundogäldenären (banken) kan fömtsättas betala frivilligt, torde man enligt beredningen inte behöva räkna med annan kostnad än för själva utmätningen.

Beträffande underrätts dom skall enligt beredningsförslaget även annan säkerhet hindra verkställighet. I fråga om behörig kronofogdemyndighet för mottagande av säkerhet torde samma regler böra gälla som beträffande nedsättning. Säkerheten skall bestå av pant eller borgen. Säkerheten skaU StäUas för fordringen jämte ränta, dvs. för vad som har utdömts, samt för förrättningskostnader. I detta fall måsle man räkna med att utmätning och försäljning kan behöva ske av ställd pant eller annan egendom eller att borgen behöver utsökas. Säkerheten skall därför omfatta inte bara kostnad i samband med ansökan om utmätning utan även annan förrätt­ningskostnad som kan väntas uppkomma för den händelse säkerheten behöver tas i anspråk av borgenären. Består säkerheten i borgen, skall även den förrättningskostnad som kan uppkomma vid utmätning hos borgensmannen las i beräkning. Om domen vinner laga kraft eller efler överklagande fastställs av överrätten och borgenären behöver ta säker­heten i anspråk, får han aUtså enligt beredningsförslaget begära utmätning i panten eller, om säkerheten består av borgen, vid behov skaffa sig exeku­tionstitel mot borgensmannen och begära utmätning hos denne,

1 fråga om betalningsdom som avses i Iredje stycket i 3 kap. 7 8 föreslår beredningen all vidtagen verkstäUighetsätgärd skall såvitt möjligt återgå, om gäldenären i efterhand fuUgör vad som anges i samma stycke. En bestämmelse härom har tagils upp som Qärde stycke i paragrafen.

Hinder mot att verkställighetsåtgärd går åter föreligger enligt bered­ningen t.ex. om den utmätta egendomen blivit såld, vilket undantagsvis kan ske trots att domen inte har vunnit laga kraft. I sådant fall skall inte försäljningen mbbas därför att nedsättning sker eller säkerhet ställs. Inte heller bör, när utbetalning har ägt mm, medlen kunna återkrävas.

Enligt 5 kap. 15 8 beredningens förslag skall när förfallen fordran har

 

Prop. 1980/81:8                                                       3 kap. 5 och 6 §§    300

fastställts all utgå med särskild förmånsrätt i registrerat skepp, registrerat luftfartyg, intecknade reservdelar fill luftfartyg eller fast egendom egendomen anses utmätt. Denna utmätningsverkan inträder genast utan hinder av att domen inte har vunnk laga kraft. Beredningen har övervägt om gäldenären bör kunna häva den utmälningsverkan som sålunda har inträtt innan domen vunnit laga kraft. Beredningen framhåUer emellertid att en ordning som i nu berörda fall medger utmätningsverkans hävande genom säkerhets stäUande eller nedsättning blir relativt svårförståelig. Härtill kommer att reglerna om förhindrande av verkställighet i tredje stycket i 7 8 inte omfattar tredskodomar och enligt 15 8 inte heller lagsök­ningsutslag. FaststäUelse till betalning ur viss egendom sker i allmänhet lagsökningsvägen och någon ändring i fräga om lagsökningsutslags verk-ställbarhet synes inte lämpligen böra komma i fråga. Över huvud kan det praktiska behovet av alt genom nedsättning eller ställande av säkerhet kunna häva utmälningsverkan i fråga om hithörande egendom enligt bered­ningen antas vara mycket ringa. De bestämmelser i förslaget som medger gäldenären alt hindra eller häva utmätning på grund av dom som inte har vunnit laga kraft har därför begränsats till fall då utmätning beslutas av exekutiv myndighet.

Beredningens förslag innehåller inte någon motsvarighet till den möjlighet som borgenären f n. har alt mot säkerhet för återbäring ta hand om lös egendom som har utmätts pä gmnd av icke lagakraftvunnen dom. Regeln härom fyller enligt beredningen numera knappast någon funktion och torde praktiskt taget inte tillämpas. Om pengar utmäts enligt tredje stycket i 3 kap. 7 § eller utmätt egendom undantagsvis säljs innan domen har vunnit laga kraft, får borgenären enligt förslaget lyfta medlen mot säkerhet (14 kap. 16 8 1). Motsvarande gäller beträffande medel som influtit genom införsel (4 kap. 24 8 andra stycket).

Remissyttrandena. RSV anser att det bör ställas samma krav på den säkerhet som krävs för att undvika verkställighet av underrätts resp. hovrätts icke lagakraftvunna dom. Den enda säkerhet som enligt verkets mening bör ifrågakomma är i båda fallen nedsättning hos kronofogdemyn­digheten eller pantsättning av banktillgodohavande.

Föredraganden. Beredningens förslag angående verkställighet av icke lagakraftvunna domar som ålägger betalningsskyldighet ansluter nära tiU vad som nu gäller, fränsett att förslaget även omfattar införsel. Förslaget har i stort sett lämnats ulan erinran av remissinstansema och även jag anser att det i huvudsak bör godtas. Som beredningen har framhåUit bör med domar som ålägger betalningsskyldighet i detta sammanhang avses endast domar som innefattar skyldighet att betala pengar.

Efter det all beredningen avgav sitt betänkande har i UL som 49 a 8 införts en bestämmelse angående verkstäUighet i visst fall av dom som har meddelats efter handläggning enligl lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden. En motsvarande bestämmelse bör tas upp också i balken.

 

Prop. 1980/81:8                                                      3 kap. 5 och 6 §§    301

Det synes bl.a. med hänsyn härtUl lämpligast att bestämmelserna angående betalningsdomar delas upp pä två paragrafer. Dessa har i departementsförslaget fått beteckningama 5 och 6 §§. I 5 8 har tagits upp huvudregeln att betalningsdom får verkställas genast samt bestämmelser om hur gäldenären kan undgå omedelbar verkstäUighet m.m. I 6 8 upptas regler för mer specieUa fall.

Beträffande huvudregeln om verkställighet av betalningsdom (5 8 första stycket) har RSV föreslagit att den skUlnad som beredningsförslaget gör i fråga om gäldenärens möjlighel att avvärja verkstäUighet av underrätts resp. hovrätts dom inte skall behållas utan att de strängare kraven i fråga om hovrätts dom får gälla över lag. Enligt min mening är del emellertid inte lämpligt att för avvägande av verkställighet pä grund av underrätts dom kräva säkerhet av ett slag som bl.a. vanliga löntagare säUan kan prestera. När det gäller hovrätts eller kammarrätts dom ligger saken annorlunda till. Här är det, som beredningen också framhåller, motiverat med strängare krav på säkerheten med hänsyn till att hovrätt resp. kammarrätt numera normalt bör betraktas som slutinstans. Departe­mentsförslaget följer därför beredningens förslag. Belopp som nedsätts eller banktiUgodohavande som ställs som säkerhet skall täcka fordringens kapitalbelopp och utdömd ränta fill dagen för nedsättningen resp. säker­hetens ställande samt förrättningskostnader. Pantförskrivning av bank­tillgodohavande skall avse även den ränta som löper pä tillgodohavandet. Annan säkerhet skall täcka även ränta på sökandens fordran för tid liU dess sökanden kan beräknas få betalt.

Departementsförslaget innebär lUcsom beredningens förslag alt gäldenärs nedsättning av pengar skall ske hos kronofogdemyndighet i stället för hos länsstyrelse. Närmare föreskrifter om hos vUken krono­fogdemyndighet nedsättning får ske och om insättning på bank av nedsatta medel kan meddelas av regeringen. I samma ordning torde också få regleras frågan om nedsättning innan begäran om verkstäUighet har gjorts.

I enlighet med beredningens förslag försvinner den möjlighet borge­nären nu har att mot säkerhet lyfta nedsatt belopp. Att hinder kan möta mot försäljning av ulmätt egendom eller utbetalning av influtna medel utan att säkerhet ställs följer av 8 kap. 4 8 och 13 kap. 14 8 1. Beträffande införsel har en motsvarande bestämmelse om utbetalning tagits upp i 15 kap. 22 8.

Enligl 4 kap. 28 8 skall medel som gäldenären betalar in till krono­fogdemyndigheten i anhängigt mål anses omedelbart utmätta i målet, om betalningen inte har skett med villkor som strider häremot. Som bered­ningen framhåUer måste kronofogdemyndigheten noga skilja mellan ned­sättning som hindrar verkställighet samt villkorslös betalning. Gäldenär som åsyftar nedsättning bör ange detta. I annat fall får betalning antas vara åsyftad. Kronofogdemyndigheten bör dock om tvekan föreligger genom kontakt med gäldenären ta reda på humvida nedsättning eller betalning åsyftas.

 

Prop. 1980/81:8                                                               3 kap. 7 §    302

Bestämmelsen i 5 8 andra stycket motsvarar 3 kap. 7 8 Qärde stycket beredningens förslag.

16 8 anges under särskilda punkter de fall dä betalningsdom utan hinder av bestämmelserna i 5 8 får verkstäUas genast. I dessa fall kan verkstäl­ligheten inte avvärjas genom nedsättning eller ställande av säkerhet. Däremot kan hinder möta mot försäljning av utmätt egendom enligt 8 kap. 4 8 andra stycket eller mol utbetalning utan säkerhet av influtna medel enligt 13 kap. 14 8 1 eller 15 kap. 22 8.

Även om det kan synas tveksamt om nuvarande särbestämmelser angående växel- och checkdomar bör behåUas, anser jag i likhet med beredningen inte att det finns tiUräcklig anledning att ändra på vad som nu gäller härvidlag. En bestämmelse om växel- och checkdomar har därför tagits upp i punkt 1 av 6 8. Jag ämnar i samband med följdlagstiftningen tiU UB föreslå alt motsvarande bestämmelser i växel- och checklagama upphävs. I punkt 2 behandlas tredskodom och i punkt 3 tingsrätts dom i mäl som har handlagts enligt lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden. I förhåUande tiU gäUande rätt innebär regleringen enligt balken bl.a. den ändringen att i samfiiga fall fast egendom eller lös egendom som har betydande värde inte får utan gäldenärens samtycke säljas innan domen har vunnit laga kraft. F.n. gäller förbud mot försäljning endast vid verkställighet av tredskodom och rör då bara fast egendom.

Som jag har nämnt i anslutning tUl 1 8 fär bestämmelserna i 5 och 6 88 inte någon tUlämpning i aUmänna mål. Där gäller i stället 23 8 andra stycket. Förtida verkställighet i sädana mål fär inte ske i fräga om böter, vite e.d. I övrigt får förtida verkställighet äga rum när det är särskilt medgivet i annan författning. Detta är bl.a. fallet vid indrivning av skatt som avses i 1 8 uppbördslagen (se 87 8 samma lag). Enligt 23 8 tredje stycket sker verkstäUighet i allmänt mål enligt vad som gäller om laga­kraftägande dom, vare sig exekutionstiteln har vunnit laga kraft eller inte. Detta innebär alt utmätning och införsel får äga rum utan särskilda villkor samt att försäljning av utmätt egendom och redovisning av influtna medel ocksä får ske innan exekutionstiteln har vunnit laga kraft.

7 8 Paragrafen motsvarar 3 kap. 8 8 beredningens förslag. Den reglerar verkställigheten av icke lagakraftvunnen dom på utgivande av viss lös egendom.

GäUande rätt. Don», varigenom någon har förpliktats att utge viss lös egendom tiil annan (s.k. sitgivningsdom) får enligt 41 8 UL verkställas även o.Ti den inte äger taga kraft. För verkställighet i sådant fall krävs att sökan-;ie!fi StäUer pani eller borgen för återbäring av godset. Kan han inte ställa säkeriiwt, sk«.{l kvarstad läggas på godset, om han yrkar del. Förpliktelse att fullgöra leveransavlal omfattas inte av bestämmelsen.

Lagberedningen. Beredningens förslag överensstämmer i sak med den nu gäUande bestämmelsen, frånsett att motsvarighet saknas lill vad som

 

Prop. 1980/81:8                                                              3 kap. 8 §    303

däri föreskrivs om kvarstad. Syftet med bestämmelsen är att den, vars anspråk på bättre rätt fill viss lös egendom har godkänts av domstol, skall skyddas mot all egendomen undanskaffas, skadas eller förstörs innan lagakraftägande dom föreligger. Förslaget medger liksom gällande lag full verkställighet. Egendomen skall alltså inte endast fråntas svaranden utan också överlämnas till sökanden. Genom kravet pä säkerhet för verkställig­het innan domen har vunnit laga kraft tryggas motpartens eventueUa rätt till egendomen. Säkerheten skall täcka värdet av själva egendomen och av eventuell avkastning som faller av egendomen men däremot inte skade­stånd som sökanden kan bli skyldig att utge enligt 3 kap. 26 8 berednings­förslaget.

Beredningen påpekar alt paragrafen gäller även när den som har köpt gods på avbetalning har ålagts all utge egendomen till säljaren. Under förulsätlningar som anges i lagen om avbetalningsköp kan emellertid säljaren, i stället för att väcka talan vid domstol, söka handräckning hos kronofogdemyndigheten för återtagande av godset. 1 sådant fall krävs inle att säkerhet ställs för återbäring av egendomen.

Föredraganden. Departementsförslaget överensstämmer med bered­ningens förslag. Frågan om beskaffenheten av den säkerhet som skall ställas regleras i 2 kap. 25 8.

Bestämmelsen är enligt 9 8 inte tUlämplig när någon har ålagts att utge viss lös egendom säsom särskild rättsverkan av brott, t.ex. förverkande av egendom. För verkställighet i sädant fall krävs därför laga kraft, om inle annat följer av 10 8.

8 8 Paragrafen, som motsvarar 3 kap. 9 8 beredningens förslag, inne­håller en bestämmelse om verkställighet för det fall alt högre rätt har för­klarat talan mot dom förfallen.

Gällande rätt. Enligt RB gäUer att om vadekärande i tvistemål uteblir från rättegångstillfälle för huvudförhandling i hovrätt, hans vadetalan är förfallen (50 kap. 19 8 första stycket RB). Han har dock rätt att hos hov­rätten göra ansökan om målets återupptagande. Det skaU i så fall ske inom två veckor från den dag dä hovrättens beslut meddelades (50 kap. 20 8). Uteblir vadekäranden ånyo, är hans rätt fill målets återupptagande för­fallen. Del innebär alt underrättens dom skall stå fast. Bestämmelserna har motsvarande tillämpning beträffande revisionstalan (55 kap. 15 8 första stycket). Har högre rätt i enlighet med de berörda bestämmelserna för­klarat att talan mot dom varigenom betalningsskyldighet ålagts är för­fallen, fär domen enligt 49 8 2 mom. UL verkställas som lagakraftvunnen ulan hinder av att parten har gjort ansökan om målets ålempptagande, om inte annat förordnas. Bestämmelsen är inte tillämplig när vade- eUer revi­sionstalan i brottmål förfaller enligl 51 kap. 19 och 20 88 och 55 kap. 15 8 RB.

Lagberedningen. 1 beredningsförslagel är bestämmelsen inle inskränkt

 

Prop. 1980/81:8                                                                           3 kap. 9 §    304

lUl dom varigenom betalningsskyldighet har ålagts utan tillämplig oavsett vad förpliktelsen gär ut på. TiUräcklig anledning att som gäUande lag inskränka bestämmelsen tiU betalningsskyldighet har enligt beredningen inte synts föreligga. Görs ansökan om målets ålempptagande, kan hov­rätten resp. högsta domstolen förordna om inhibition. Beredningen erinrar om att mot sädant beslut av hovrätten får särskild talan inte föras. Av 3 kap. 10 8 beredningsförslaget följer att bestämmelsen inte är tillämplig i fråga om dom som avser böter, viten eUer särskild rättsverkan av brott.

Föredraganden. Departementsförslaget överensstämmer med bered­ningens förslag. Tillämpningsområdet har sålunda vidgats i förhällande fill vad som nu gäUer. Paragrafen omfattar även det fallet att överklagande har förfallit i brottmål i fråga om enskilt anspråk. Att bestämmelsen inte gäUer dom på böter, viten eUer särskild rättsverkan av brott följer av 9 8 och 23 8 första stycket, se vidare under 9 8

När ansökan om målets återupptagande har gjorts men inhibition inte beslutas möter likväl pä grund av 8 kap. 4 8 andra stycket hinder mot försäljning ulan gäldenärens samtycke av utmätt lös egendom som har betydande värde eller av fast egendom.

9 8 Paragrafen reglerar verkställighet av dom avseende sådan särskild rättsverkan av brott som innefattar skyldighet att utge viss egendom. Den motsvarar delvis 3 kap. 10 8 beredningens förslag.

Gällande rätt. Andra meningen i 22 8 1 mom. Up innehåUer en bestäm­melse angående verkställighet av dom på sakförverkande. Med anknytning tUl första meningen, som behandlar verkstäUighet av dom på böter, vite eller sådan med brott förenad påföljd som innefattar betalningsskyldighet, sägs i bestämmelsen att om ådömd påföljd eljest är sådan att domen kan verkställas genom utsökning och särskild föreskrift inte är meddelad angående verkstäUigheten, UL:s regler om verkställighet i tvistemål har motsvarande tiUämpning. Underrätts dom får dock inte verkställas förrän den har vunnit laga kraft.

Föredraganden. Beredningens fijrslag innehåller i 3 kap. 10 8 en bestäm­melse angående verkställighet av dom varigenom har dömts tiU böter, vite, förverkande av egendom eUer annan särskild rättsverkan av brott. Förslaget innebär i sak att sädan dom inle får verkställas förrän den har vunnit laga kraft, såvida inte annat följer av särskild bestämmelse.

Departementsförslaget innehåUer i 23 § vissa särskilda föreskrifter beträffande verkstäUighet i aUmänna mål. Av första stycket i paragrafen följer att bestämmelsema 14-11 88 om verkstäUighet av icke lagakraft­vunna domar inte gäller vid verkstäUighet av dom på böter, vite eller sådan särskUd rättsverkan av brott som innefattar betalningsskyldighet (värde­förverkande e.d.). Andra stycket första meningen innehåller en särskild bestämmelse om verkställighet av sådana exekutionstitlar. Med hänsyn härtill behöver i förevarande paragraf regleras endast verkställighet av

 

Prop. 1980/81:8                                                            3 kap. 10 §   305

dom varigenom har ådömts sådan särskild rättsverkan av brott som inne­fattar skyldighet att utge viss egendom (sakförverkande e.d.). Paragrafen klargör att bestämmelsema i 7 och 8 88 om förtida verkstäUighet i vissa fall inte gäller i fråga om dom som nu avses. Härav följer att verkställighet i princip inte får äga mm förrän domen har vunnit laga kraft. Förtida verkstäUighet kan emellertid äga mm på grund av särskild föreskrift i lag. Detta följer av 10 8.

Förverkad egendom torde i allmänhet redan ha tagits i beslag. För kronofogdemyndighetens del blir det då som regel inte aktuellt med nägon åtgärd för verkställighet. Myndighet som omhänderhar egendomen skall förfara med den enligt vad som sägs i lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m. Egendomen skaU som regel säljas av förenade fabriksverken. Skulle emeUerfid egendomen inte vara beslag­lagen eller vid beslag ha kvarlämnats i innehavarens besittning har krono­fogdemyndigheten alt ta ut egendomen och lämna den till den myndighet som svarar för ärendet.

10 8 Paragrafen motsvarar 3 kap. 11 8 beredningens förslag och tar upp bestämmelser om verkställighet av dom som enligt annan lag än UB eller på gmnd av särskilt förordnande fär verkstäUas innan den har vunnit laga kraft.

Gällande rätt. Bestämmelser att dom fär verkställas innan den har vunnii laga kraft finns även i andra författningar än UL. Enligt några be­stämmelser får dom eller beslut av viss beskaffenhet verkställas utan sär­skilt förordnande, även om avgörandet inte vunnit laga kraft. Exempel härpå utgör reglema i 17 kap. 14 8 andra stycket första och andra mening­ama samt 30 kap. 12 8 första och andra meningama RB, enligt vilka vissa beslut i tvistemål eller brottmål skaU gä i verkställighet genast. Andra fall är fastighetsdomstols dom beträffande vissa frågor enligl 40 8 andra stycket lagen (1939:608) om enskUda vägar och interimistiskt förordnande om underhåUsbidrag enligt 15 kap. 11 8 sisla stycket GB och 7 kap. 12 8 tredje stycket FB.

I andra bestämmelser har i släUet domstolen fillagts befogenhet att i dom eller beslut förordna om förtida verkställighet. Exempel på sådana föreskrifter finns i RB. 117 kap. 14 8 första stycket RB föreskrivs en allmän befogenhet för domstol att i dom i tvistemål förordna att domen får verk­stäUas utan hinder av att den inte äger laga kraft. Enligl 17 kap. 14 8 andra stycket sista meningen och 30 kap. 12 8 första stycket sista meningen RB kan rätten i beslut, varigenom föreläggande meddelats part eller annan att förete skrtftligt bevis eller att tUlhandahåUa föremål för syn eller besikt­ning, förordna att beslutet får verkställas utan hinder av att det inte äger laga kraft. I en del fall då verkstäUighet får ske innan domen eller beslutet vunnit laga kraft föreskrivs också i vad män särskilda vUlkor skall gälla för

20   Riksdagen 1980181. 1 saml. Nr 8. Del 1

 

Prop. 1980/81:8                                                              3 kap. 10 §    306

verkställigheten (l.ex. 95 8 växellagen, 73 8 checklagen och 40 8 Qärde stycket lagen om enskUda vägar).

När dom med stöd av lag eller domstols förordnande skall verkställas innan den har vunnii laga kraft, sker verkstäUigheten enligt 42 8 UL. Där föreskrivs alt dom, som enligl lag skall verkställas genast, går i fullbordan såsom lagakraftägande, om inte annat är stadgat (I mom.). Detta innebär att sådan dom verkställs utan särskUda villkor, om inle annat är före­skrivet. När domstol har förordnat att dom fär verkställas utan hinder av all den inle äger laga kraft, gär domen i verkställighet på samma sätt som lagakraftägande dom, om sökanden ställer pant eller borgen för skade­stånd om domen ändras (2 mom.). Avser förordnandet verkställighet av hovrätts dom eller av beslut varigenom föreläggande har meddelats nägon att förete skriftligt bevis eller att tillhandahälla föremål för syn eller besikt­ning, krävs dock inte säkerhet, om inte annat har förordnats i domen eller beslutet. Vad som föreskrivs om dom gäller även annat domstols av­görande i tvistemål Gfr 37 8 I mom. UL).

Lagberedningen. Beredningen framhåller att bestämmelser om verk­ställighet i särskilda fall innan dom eller beslut har vunnit laga kraft även framdeles regelmässigt torde böra meddelas i resp. författningar där del är aktuellt. I balken bör regleras hur verkställigheten skall ske, i den mån sär­skilda villkor inte föreskrivs i de aktuella författningarna.

1 första stycket av 3 kap. 11 § beredningens förslag har tagits upp en bestämmelse alt när i lag är föreskrivet att dom får verkställas utan hinder av att den inte äger laga kraft verkställigheten sker enligl vad som gäller om dom som har vunnii laga kraft, om inte annat följer av nämnda lag. Enligt beredningen förutsätter bestämmelsen att lagstadgandet i fråga an­vänder de ordalag som har nämnts nu. Den blir sålunda inte utan vidare tillämplig om lagen t.ex. endast föreskriver att domen får verkställas "genast". Hädanefter bör sålunda nämnda formel användas, när del önskas att dom eller beslut skall verkställas som om avgörandet har vunnit laga kraft. Med tanke på äldre lagar som använder annat uttryck bör dock meddelas en övergångsbestämmelse.

1 paragrafens andra stycke behandlar beredningen det fallet att domstol har meddelat särskilt förordnande om att dom får verkställas ulan hinder av all den inle äger laga kraft. Enligl beredningens mening är den reglering som f n. gäller enligl 17 kap. 14 8 RB och 42 8 2 mom. UL onödigt restrik­tiv. Eftersom omedelbar verkställighet på gmnd av underrätts förordnande enligt 17 kap. 14 § första stycket RB aldrig får ske utan att säkerhet ställs enligl 42 8 2 mom. UL kan förordnandet i praktiken bli värdelöst. Regle­ringen synes. Jämförd med 15 kap. 11 8 GB och 20 kap. 12 8 (numera 7 kap. 12 8 tredje stycket) FB, ocksä mindre konsekvent. 1 sist nämnda båda fall, som rör interimistiskt beslut, krävs inle att del ställs säkerhet för all verk­ställighet skall få ske. Om rätten däremot enligt 17 kap. 14 8 första stycket RB förordnar om omedelbar verkställighet av dom i målet skall säkerhet

 

Prop. 1980/81:8                                                              3 kap. 10 §    307

ställas för att förordnande skall fä tillämpas, trots att domen ju borde vara ett säkrare underlag för verkställighet än det interimistiska beslutet. Bered­ningen föreslär därför beträffande sist nämnda fall att verkställighet skall få ske som om domen har vunnit laga kraft, såvida inte rätlen särskilt före­skriver att säkerhet skall ställas för skadestånd om domen ändras. Saknas tillräcklig anledning all föreskriva ställande av säkerhet - l.ex. när under­håll döms ul - bör verkställigheten fä ske utan något särskilt vUlkor. I mot­satt fall bör rätten föreskriva att säkerhet skall ställas.

Beredningen framhåller att det bör föreligga särskilda skäl för att förord­nande enligl 17 kap. 14 8 första stycket RB skall meddelas och att de ordi­nära verkställighetsreglema bör vara liUfyllest för vanliga fall då det inte är fråga om försöningsbehov. I övrigt bör föreskrift om omedelbar verk­ställighet utan att krav på säkerhet uppställs inte meddelas när det före­ligger risk för rättsförlust om domen ändras. Bestämmelse om ställande av säkerhet bör enligt beredningen las upp i 17 kap. 14 § första stycket RB eftersom del skall ankomma på rätlen att ge föreskrift därom. Den för­ordade regleringen synes kunna göras enhetlig för underrätt och hovrätt.

Om första stycket i 17 kap. 14 8 RB ändras på föreslaget sätt bör enligt beredningen sista meningen i andra stycket av paragrafen ändras på mot­svarande sätt. Härigenom vinns en likformig samt för underrätt och hov­rätt gemensam reglering av verkställighetsfrågan vare sig förordnande har meddelats enligt första eller andra stycket i 17 kap. 14 8 RB. Första stycket sisla meningen i 30 kap. 12 8 RB bör enligl beredningen ändras på mot­svarande sätt.

Med utgångspunkt från att 17 kap. 14 § och 30 kap. 12 § RB ändras i enlighet med det sagda föreslår beredningen en bestämmelse i andra stycket av den nu aktuella paragrafen att dom, som enligt särskilt förord­nande får verkstäUas utan hinder av att den inte äger laga kraft, verkstäUs enligt vad som gäller om dom som har vunnit laga kraft, om inte rätten har föreskrivit särskilt villkor. Beredningen tillfogar att i övergångsbestäm­melse lämpligen bör ges befogenhet för kronofogdemyndigheten att kräva säkerhet, om det i annan lag än RB finns bestämmelse som ger möjlighet till förordnande att dom eller beslut fär verkställas utan hinder av att avgörandet inte äger laga kraft.

Remissyitrandena. RSV ansluter sig till förslaget att verkställighet i fall som avses i andra stycket skall fä ske som om domen har vunnit laga kraft, såvida inle rätten föreskriver att säkerhet skall ställas eller uppställer annat villkor för verkställigheten. Advokatsamfundet anser det välmoti­verat med den föreslagna uppmjukningen av kravet på säkerhet vid verk­ställighet av icke lagakraftvunnen dom som enligt särskilt förordnande får verkställas genast.

Föredraganden. Förslaget att det vid förtida verkstäUighet på gmnd av domstols förordnande inte automatiskt skall krävas säkerhet har inte mött nägon erinran vid remissbehandlingen. Även jag anser att förslaget bör

 

Prop. 1980/81:8                                                             3 kap. 11 §    308

godtas. 1 samband med följdförfatlningama fill UB ämnar jag föreslå de ändringar i RB som föranleds härav. I det sammanhanget fär också över­vägas humvida kronofogdemyndigheten i övergångsbestämmelse bör ges befogenhet att kräva säkerhet vid förtida verkställighet som gmndar sig på förordnande enligt annan lag än FIB.

Beträffande den föreslagna bestämmelsen om förtida verkställighet på gmnd av annan lag uttalar beredlningen att den blir fiUämplig endast om lagmmmet i fråga använder ordalagen "utan hinder av att domen ej äger laga kraft". För de fall då andra uttryck används fömtsätts enligt bered­ningsförslaget en övergångsbestEimmelse, som jämstäUer sådana uttryck med det av beredningen förordaiie. Detsamma avses tydligen böra gälla även faU som regleras i det föreslagna andra stycket, dvs. när dom enligt särskilt förordnande fär verkstäUits innan den har vunnit laga kraft. Bered­ningens instäUning på nu berörda punkt synes mig onödigt formell. Av­görande vikt bör inte fästas vid vilken ordalydelse som används i det aktuella lagmmmet eller förordnandet utan vid bestämmelsens eller förordnandets sakliga innebörd. För att verkställighet skall ske som om domen har vunnit laga kraft bör bara krävas att den aktuella bestäm­melsen eUer förordnandet har den innebörden att verkställighet fär ske innan domen har vunnit laga kraft. Med hänsyn till det anförda har para­grafens ordalydelse jämkats i förhällande till beredningens förslag och bestämmelsema i övrigt förenklats redaktionellt.

11 § I paragrafen ges en bestämmelse om särskilda rättsmedels inverkan på verkstäUigheten. Paragrafen motsvarar 3 kap. 12 8 beredningens för­slag.

Gällande rätt. Att dom som har vunnit laga kraft angrips med extra­ordinärt rättsmedel inverkar enligt gällande rätt i och för sig inle på frågan om verkstäUighet av domen. Ansökan om resning eller återstäUande av försutten tid eller beslut varigenom sådan ansökan har beviljats eller be­svär över domvilla får sålunda enligt 49 8 3 mom. UL inte hindra doms fullbordan, om inte annat förordnas med anledning av ansökningen eller besvären. Beträffande resning och återställande av försutten tid gäller att högsta domstolen kan - under ärendets handläggning eller i samband med bifall tiU ansökningen - förordna att vidare åtgärd för verkställighet av domen inte får äga mm till dess annorlunda föreskrivs (58 kap. 6 8 tredje stycket och 12 8 andra stycket RB). Vid besvär över domvilla gäller att den domstol som prövar besvären kan förordna om inhibition av vidare verk­stäUighet (59 kap. 3 8 andra stycket RB). Inhibifion i sådant ärende kan inle gälla längre än lill dess beslut meddelas med anledning av besvären. Bifall till besvären medför - i motsats till vad som gäller resning - alltid att domen undanröjs. Vad som föreskrivs om dom har motsvarande fillämp­ning pä rättens beslut (58 kap. 10 § och 59 kap. 4 8 RB).

 

Prop. 1980/81:8                                                   Skåp. 13 och 14 §§    309

Lagberedningen. Den bestämmelse i ämnet som beredningen föreslår överensstämmer i sak med gällande rätt.

Föredraganden. Departementsförslaget överensstämmer med bered­ningens förslag.

Förlikning

12      8 Paragrafen rör verkställighet av stadfäst förlikning. Den motsvarar
3 kap. 14 8 beredningens förslag.

GäUande rätt. Enligt 45 8 UL verkställs föriikning som har fastställts av domstol i den ordning som är föreskriven för lagakraftägande dom. Det krävs inte att den dom varigenom förlikningen blivit stadfäst har vunnit laga kraft. Nägra särskilda villkor gäller inte för verkställigheten.

Lagberedningen. Beredningen framhåller att det sällan torde före­komma alt förlikning som har blivit stadfäst av domstol visas inte vara gällande för part. Stadfäst förlikning torde enligt beredningen alltjämt böra få verkställas, även om stadfäsielsedomen inte har vunnit laga kraft, och verkställigheten bör ske utan särskilda villkor. Om talan fullföljs mot domen, bör emellertid överrätten ha möjlighet att inhibera verkställig­heten. Enligt beredningsförslaget skall därför verkställighet inte få ske, om annat förordnas med anledning av fullföljd talan. Med denna föreskrift avses inle att ge den domstol som meddelar stadfäsielsedomen befogenhet att förordna angående verkställigheten.

Föredraganden. Beredningens förslag innebär den nyheten i sak att högre rätt ges möjlighet alt förordna om inhibition när talan fullföQs mot dom varigenom föriikning har stadfästs. Förslaget har inte mött nägon er­inran under remissbehandlingen. Även jag anser all del bör godtas.

Enligt vad som har antagils i rättspraxis utgör lagakraftvunnen dom vari­genom förlikning har fastställts inte hinder mot att talan om ogiltigför­klaring av förlikningen prövas i rättegång (NJA 1975 s. 507). Det synes naluriigt alt även domstol där sädan talan är anhängig ges möjlighet att inhibera verkställighet pä grund av stadfäsielsedomen. Förevarande para­graf har avfattats i enlighet härmed.

Utslag och beslut i lagsökningsmål

13      och 14 88 Paragraferna innehåller regler om verkställighet av utslag
och beslut i lagsökningsmål. De utgär från del förslag till lagsökningslag
som har lagts fram i departementspromemorian (Ds Ju 1977:5) Summarisk
process. I beredningens förslag finns motsvarande bestämmelser i 3 kap.
15 och 16 88.

Gällande rätt. Mål om lagsökning handläggs f n. enligt lagsökningslagen (1946:808). I fråga om verkställighet av utslag i lagsökningsmål varigenom betalningsskyldighet har ålagts någon gäller enligt 518 1 mom. UL vad

 

Prop. 1980/81:8                                                    «/'- 3 och 14 §§    310

som i 49 8 1 mom. är föreskrivet om tredskodom. Delta innebär att sädant utslag får verkställas som lagakraftvunnen dom ulan hinder av att åter­vinning har sökts, om inte domstol vid vilken talan om återvinning är anhängig förordnar om inhibition. Utmätt fast egendom får dock inte säljas utan ägarens samtycke innan utslaget har vunnit laga kraft. Enligt 518 2 mom. gäller samma regel när rätten har fastställt att fordran skall utgå med särskild förmånsrätt i fast egendom och egendomen alltså utan vidare är att anse som utmätt. Bestämmelsen där gäUer inte bara lagsökningsutslag Ulan även vanlig dom och tredskodom. Beträffande verkställighet av för­ordnande i lagsökningsmäl om kvarstad, skingringsförbud eller hand­räckning enligt 192 8 UL gäller enligt 16 8 lagsökningslagen vad som i RB och UL föreskrivs för motsvarande fall. Härav följer att förordnande om kvarstad eller skingringsförbud skaU gå i verkställighet genast (17 kap. 14 8 andra stycket andra meningen FiB). Även förordnande om avhysning fär verkställas genast, om domstolen inte förordnat annat (53 8 UL).

1 fråga om den andra av de tvä summariska processformer som regleras i lagsökningslagen, dvs. betalning;>föreläggande, gäUer följande. Bevis i mål om betalningsföreläggande att utmätning för fordringen eller någon del därav fär äga rum verkställs enligt 518 3 mom. UL som lagakraftägande dom. Visar gäldenären att han har sökt återvinning, gäller om verkstäl­ligheten vad som i 39 och 40 88 är föreskrivet om underrätts dom, om inte domstolen i återvinningsmålet förordnar att vidare åtgärd för verkstäl­lighet inte får äga rum.

Beträffande utslag varigenom överexekutor har meddelat förordnande enligt 191 eller 192 88 UL följer av 53 6 UL att utslaget gär i verkställighet även om del överklagas, såvida inte annat har förordnats eller är särskilt föreskrivet.

Lagberedningen. Beredningen föreslär i 3 kap. 15 8 att i fräga om verkställighet av utslag i lagsökningsmål varigenom betalningsskyldighet har ålagts skall gälla vad som i 7 8 sägs om tredskodom. Förslaget, som i sak överensstämmer med gällande rätt, innebär att utslaget får verkställas genast och ulan särskilda villkor, om inte rätten med anledning av lalan om återvinning förordnar om inhibifion. Enligt 9 kap. 3 8 andra stycket får dock lös egendom som har betydande värde eller fast egendom inte utan gäldenärens medgivande säljas om inte exekufionstiteln äger laga kraft eller fär verkställas som om den har vunnit laga kraft.

Enligt beredningens mening bör kvarstad och avhysning som beslutas i lagsökningsmål liksom f.n. fä verkställas genast. Vissa bestämmelser om verkställighet av sådant förordnande bör enligt beredningen finnas i lagsökningslagen, om denna kommer att finnas kvar.

Bestämmelser om verkställighet av betalningsföreläggande har i bered­ningens förslag tagits upp i 3 kap. 16 6. Beredningen har inte funnit anledning alt föreslå nägon ändring av nuvarande regler. Betalningsföre­läggande verkstäUs enligt förslaget lika som dom vilken har vunnit laga

 

Prop. 1980/81:8                                                              j p. 13 och 14 §§    311

kraft, om gäldenären inte har sökt ätei-vinning. När återvinning har sökts skall gälla vad som i 7 8 tredje och Qärde styckena sägs om underrätts dom, om del inte i målet förordnas alt verkställighet inte får äga rum. Bestämmelserna innebär att betalningsföreläggande verkställs utan särskilda viUkor, om inte återvinning har sökts. Söker gäldenären åter­vinning kan han hindra verkställighet genom sådan nedsättning eller ställande av säkerhet som anges i fräga om underrätts dom. Dessutom kan domstolen i ätervinningsmålet förordna om inhibition. Om gäldenären har sökt återvinning får enligt 9 kap. 3 8 första stycket beredningsförslagel för­säljning av utmätt egendom i regel inte ske innan lagakraftägande dom föreligger.

Föredraganden. Som jag har berört fidigare (avsnitt 5.2.4) utgår departementsförslaget från alt nuvarande mål om handräckning som avses i 191 och 192 88 UL flyttas till domstol när överexekutor avskaffas. Sädan handräckning avses bli reglerad gemensamt med summarisk betalnings­process i en ny lagsökningslag, som är avsedd att träda i kraft samtidigt med balken. Förslag lill ny lagsökningslag beräknas kunna remitteras till lagrådet senare under år 1978. De bestämmelser om verkställighet som en ny lagsökningslag aktualiserar i förevarande kapitel av UB bygger därför på del förslag till lagsökningslag som har lagts fram i departementspro­memorian (Ds Ju 1977:5) Summarisk process.

Enligl förslaget i departementspromemorian slås de nuvarande insti­tuten lagsökning och betalningsföreläggande samman tiU ett enhetligt för­farande, kallat lagsökning, för utfående av fordran i pengar. Enligt förslaget skall invändning frän gäldenärens sida i princip hindra bifall fill borgenärens ansökan. Har emellertid ansökningen grundals på skriftligt fordringsbevis, skall ansökningen bifallas även om den har bestrilts men gäldenären inte har anfört sannolika skäl för sitt bestridande. Möjligheten all få fordran fastställd till betalning ur fast egendom och vissa andra specialobjekt utvidgas något. Ansökan om lagsökning för avhysning eller återställande av besittning får bifallas om sökandens rätt är uppenbar. Mäl enligt det nya enhetliga förfarandet avgörs i sak genom utslag vare sig ansökningen bifalls eller ogillas. Mol utslag i mål om lagsökning för fordran skaU talan föras genom återvinning, vilket är rättsmedlet för båda parter. Talan mot utslag angående avhysning m.m. skall däremot enligt förslaget föras genom besvär i hovrätten. Återvinning är emellerfid rätts­medlet även i dessa fall, om lagsökningen gäller även utfående av fordran (fränsett kostnader). Tid för återvinning eller besvär räknas för svaranden från del att utslaget delgavs honom eller det helt eller delvis verkställdes. För sökanden räknas fiden från dagen för utslaget. Delgivning genom rätlens försorg föreslås ske - fömtom när part har allmän rättshjälp -endast när utslaget innebär att fordran har fastställts till betalning med särskild förmänsrätt ur registrerat skepp eller skeppsbygge, registrerat luftfartyg, intecknade reservdelar lill luftfartyg eller fast egendom.

 

Prop, 1980/81:8                                                    3 kap. 13 och 14 §§    312

Som allmän princip bör gälla att utslag enligt den nya lagsökningslagen i likhet med vad som är fallet med motsvarande exekutionstitlar enligl nuvarande lagsökningslag och UL bör få verkställas utan hinder av alt utslaget inle har vunnit laga kralt. I övrigt finns beträffande verkställighet av sådana avgöranden anledning att skilja mellan utslag som ålägger betal­ningsskyldighet och andra utslag. När betalningsskyldighet har ålagts i mål om lagsökning för fordran synes det beträffande verkställigheten lämpligt att anknyta till reglerna om betalningsföreläggande. Redan ansökan om återvinning bör alltså medföra alt gäldenären kan avvärja verkställigheten genom att ställa säkerhet. Rätten bör vidare kunna förordna om inhibifion.

Betalningsskyldighet kan komma att åläggas även i utslag angående avhysning eller återställande av mbbad besittning enligt den nya lagsök­ningslagen, nämligen såvitt avser kostnaderna i målet. Vidare kan betal­ningsskyldighet för kostnader åläggas t.ex. i beslut om avskrivning av målet. 1 dessa fall är besvär rättsmedlet mot utslaget eller beslutet. Gälde­nären bör ocksä här ha möjlighet att avvärja verkställighet av avgörandet i betalningsdelen genom all ställa säkerhet. Det kan möjligen vara tveksamt om hovrätten även bör ha rätt att förordna om inhibition av verkstäl­ligheten i den delen. Någon sådan möjlighet finns inte f.n. Enligt min mening blir emellertid regleringen enklare och klarare om inhibilions-möjlighet får finnas även i sädana fall.

Mol denna bakgrund har i 13 8 departementsförslaget tagits upp bestäm­melser om verkställighet av utslag eller beslut i lagsökningsmäl varigenom betalningsskyldighet har ålagts. Enligt första meningen i paragrafen får utslag eller beslut i lagsökningsmäl varigenom betalningsskyldighet har ålagts verkställas genast. Alt verkställighet får ske genast innebär som tidigare har nämnts alt utmätning får ske men att hinder mot försäljning eller utbetalning kan möta på gmnd av bestämmelser i 8 och 13 kap. 1 andra meningen anges att om utmätningsgäldenären har sökt återvinning eller anfört besvär, gäller om verkställigheten vad som sägs i 5 8 om under­rätts dom, om inte domstolen förordnar alt verkställighet inle fär äga rum tills vidare. Det innebär att gäldenären i dessa fall kan hindra verkstäl­lighet genom all nedsätta pengar eller ställa annan säkerhet som anges i 5 8. Om gäldenären ställer säkerhet först sedan ätgärd för verkställighet har vidtagits, skall åtgärden återgå om det kan ske. Ställs inte säkerhet får utmätning (eller införsel) äga mmi, såvida inte inhibition beslutas. Ulmätt egendom får emellertid enligt 8 kap. 4 8 första stycket andra meningen inte ulan gäldenärens samtycke säljas förrän utslaget eller beslutet har vunnit laga kraft. Har försäljning hunnit ske innan återvinning har sökts eller besvär anförts, gäller enligt 13 kap. 14 8 1 hinder mot utbetalning av influtna medel annat än mot säkerhet innan avgörandet har vunnii laga kraft. Hinder mot försäljning eller utbetalning innan exekutionstiteln har vunnit laga kraft kan emellertid möta också till följd av andra bestäm­melser i 8 och 13 kap., trots att gäldenären inte har sökt återvinning eller

 

Prop. 1980/81:8                                                    3 kap. 13 och 14 §§    313

anfört besvär. Nuvarande krav alt gäldenären skaU visa att han har sökt återvinning har inle behållits. Påstår gäldenären att han har sökt åter­vinning eller anfört besvär får kronofogdemyndigheten vid behov ta reda på hur det förhåller sig.

En bestämmelse om verkställighet av utslag eller beslut i lagsök­ningsmål i andra fall än som avses i 13 8 har tagits upp i 14 8. Bestäm­melsen syftar i första hand pä utslag varigenom förordnats om avhysning eller återställande av rubbad besittning men gäller även t.ex. beslut om kvarstad i lagsökningsmål. I enlighet med vad som nu gäller i motsvarande fall bör sädana avgöranden få verkställas säsom lagakraftägande dom. Rätten bör emellertid ha möjlighet att förordna om inhibition. I allmänhet är besvär rättsmedlet mot avgöranden som avses nu. Om emellertid lag­sökning för fordran kombinerats med lagsökning för avhysning eller för återställande av besittning, är återvinning rättsmedlet mot utslaget i desi helhet. 1 enlighet härmed sägs i paragrafen att utslag eller beslut i lagsök­ningsmål i andra fall än som avses i 13 8 fär verkställas som lagakraft­ägande dom, om inte annat förordnas med anledning av talan om åter­vinning eller besvär.

Skiljedom

GäUande rätt. Den som vill erhålla verkställighet av skiljedom skall enligt 46 8 1 mom. UL göra ansökan därom hos överexekutor. Med skilje­dom avses i paragrafen i första hand skiljedom som har tillkommit i enlig­het med bestämmelserna i lagen (1929:145) om skiljemän (konventionell skiQedom). Ansökan om verkställighet får inte bifallas utan all tillfälle har lämnats motparten att svara. Föreligger inte hinder mot verkställighet, skall överexekutor förordna därom. När sådant förordnande föreligger, verkställs enligt 46 8 3 mom. UL skiljedomen lika som domstols lagakraft­ägande dom, om inte högre instans eller domstol, vid vilken talan mot skiljedomen har väckts, förordnar annorledes. Skall eljest enligt lag eller särskild författning skiljedom lända till efterrättelse (legal skiljedom), verk­ställs den enligt 46 8 4 mom. efter överexekutors förordnande lika som lagakraftägande dom, om inte högre myndighet förordnar annorledes.

Lagberedningen. Enligt vad beredningen föreslår skall fråga om verk­ställighet av skiljedom prövas av kronofogdemyndigheten som första instans. Beredningsförslaget innehåller inte nägon motsvarighet tiU den nuvarande föreskriften att ansökan om verkställighet av skiljedom inte får bifallas utan alt motparten har fått tillfålle att svara. Det ligger i sakens natur att kronofogdemyndigheten inte annat än i uppenbara fall kan medge verkstäUighet utan att svaranden har blivit hörd. Härtill kommer att beredningens förslag fömtsätter att svaranden i regel får tiUfälle att yttra sig innan åtgärd för verkställighet vidtas Qfr 4 kap. 9 8,5 kap. 12 8 och 16

 

Prop. 1980/81:8                                                             3 kap. 15 §    314

kap. 3 8). Vissa anvisningar torde enligt beredningen böra meddelas i administrativ ordning.

Beredningen fömtsätter att ansökan om verkställighet av skiljedom skall prövas av kvalificerad befattningshavare. Kronofogdemyndigheten bör, när hinder inte föreligger mot verkställighet, meddela ett särskilt beslut härom som kan överklagas för sig. Beslutet skall emellertid få tillämpas ulan avvaktan på att det har vunnit laga kraft (se 19 kap. 17 8 bered­ningens förslag). Verkställigheten sker utan särskilda vUlkor och kan inte hindras av att svaranden ställer säkerhet e.d. När besvär har anförts, kan hovrätten eUer högsta domstolen förordna om inhibifion Gfr 19 kap, 40 8 andrastycket).

Beredningen erinrar om att det i praxis har ansetts alt överexekutor kan förklara fråga om verkstäUighet av skiljedom vara så tvistig att den inte bör avgöras i den för exekutivt ärende föreskrivna ordningen. Detta innebär att fiågan hänvisas till prövning av domstol efter stämning. 1 enlighet härmed har det även ansetts att domstol kan, utan föregående prövning av överexekutor, pröva frågan angående verkstäUighet av skiljedom. Bered­ningsförslaget åsyftar inte någon ändring av vad som sålunda gäller, från­sett vad som följer av alt överexekutors uppgifter i fråga om verkställig­heten övertas av kronofogdemyndigheten.

Föredraganden. Som jag har nämnt i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.2.2) anser jag i likhet med beredningen ändamålsenligt att frågan om verkställighet av skiljedom prövas av kronofogdemyndigheten. Bestämmelsema i 3 kap. om verkställighet av skiljedom bygger på denna fömtsättning. Jag ansluter mig lill beredningens uttalanden om svarandens hörande, meddelande av särskilt beslut om att verkställighet får ske m.m.

15 § Bestämmelsema i paragriifen avser konventionell skiljedom. Para­grafen motsvarar 3 kap. 17 8 beredningens förslag.

GäUande rätt. Söker part verkstäUighet av skiljedom, som på grund av skiljeavtal har meddelats enligt skiljemannalagen, skall överexekutor en­ligt 46 8 2 mom. första meningen UL förordna om verkstäUighet, om inle skiljeavtalet innefattar förbehåll om rätt för partema att klandra skilje­domen eUer det förekommer någon omständighet pä gmnd varav skilje­domen är ogill även om talan inte förs mot domen eller motparten gör sannolikt att domen kan komma att pä hans talan hävas enligt 21 8 skilje­mannalagen. Med skiljeavtal jämställs förbehåll i bolagsordning eller föreningsstadgar om att tvist skaU hänskjutas till skiljemän.

Om skiljeman söker verkstälUghet av skiljedom i fråga om förpliktelse för part att utge ersättning tiU honom, gäller enligt 46 8 2 mom. andra meningen UL att överexekutor skall förordna om verkställighet, såvida tid för parts talan mot skiljedomen i denna del har gått till ända och sädan talan inte visas vara förd samt det inte förekommer någon omständighet pä gmnd varav skiljedomen är ogill även om talan inte förs mot domen.

 

Prop. 1980/81:8                                                                              3 kap. 15 §    315

Part som är missnöjd med skiljemännens beslut angående ersättning till dem kan få frågan prövad av domstol, om han instämmer sin lalan inom 60 dagar frän det att han fick del av skiljedomen (25 8 skiljemannalagen). Det torde åvila sökanden att i verkställighetsärendet visa att skiljedomen har delgelts motparten, medan den senare får styrka att han väckt talan.

Lagberedningen. Beredningen har i första stycket av 3 kap. 17 8 under särskilda punkter tagit upp fömtsättningarna för verkstäUighet som söks av part. Förslaget överensstämmer i sak med gällande lag, frånsett vad där föreskrivs om överexekutors förordnande. Delta gäller även det villkor som anges under punkt 3 - att det inte görs sannolikt att domen kan hävas enligt 21 8 skiljemannalagen - även om lydelsen har Jämkats något i för­hällande till gällande rätt. Enligt vad beredningen anför skall verkställighet självfallet vägras enligt punkt 3 endast om det åberopade felet kan göras gällande av svaranden. Har tiden för klander gått fill ända utan alt lalan väckts, kan invändning om klandergrund inte beaktas i verkställighets-ärendet. Om skiljedom har hävts, kan den självfallet inle verkställas Gfr 26 8 i förevarande kap. i beredningsförslaget).

Beredningen framhåller att det åligger kronofogdemyndigheten att själv­mant tillse att hinder mot verkställighet som anges under punkterna 1 och 2 inte föreligger. Däremot ankommer det pä svaranden att enligt punkt 3 åberopa och göra sannolikt alt domen kan hävas enligt 21 8 skiljemanna­lagen. Partiell ogiltighet av skiljedom utesluter inte att domen kan verk­ställas i återstående del Gfr 20 8 tredje stycket nämnda lag). Av 22 8 samma lag framgär att verkställighet kan vägras även på den gmnden alt skiljedom är otydlig.

Part som söker verkställighet av skiljedom skall självfallet inge skilje­domen (i huvudskrift eller avskrift) till kronofogdemyndigheten. Liksom gällande rätt anger förslaget inte i vad mån sökanden bör förete även andra handlingar rörande skiljeförfarandet Gfr 54 8 UL och 19 kap. 1 § i för­slaget). Eftersom verkställighet inle får ske om skiljeavtalet innehåller för­behåll om rätt för part att klandra skiljedomen måste enligl vad bered­ningen framhåller visas vad skiljeavtalet innehåller. Är skiljeavtalet åter­givet i domen, bör kronofogdemyndigheten i regel kunna nöja sig därmed. Kronofogdemyndigheten bör enligt beredningen vara oförhindrad att infordra även andra handlingar, t.ex. inlaga eller protokoll i skiljemanna-ärendel, om det behövs. Om föreskrifter anses önskvärda i dessa hän­seenden, bör de meddelas i administrativ ordning.

Enligt andra stycket av 3 kap. 17 8 beredningsförslaget får skiljedom verkställas i fräga om ersättning lill skiljeman under i princip samma vill­kor som enligt gällande lag. 1 förslaget förutsätts dock att det blivit utrett att part inte fört talan mot ersättningsbeslutet inom föreskriven tid. Del åvilar sökanden att visa detta, vilket kan ske genom bevis från den dom­stol som är behörig att pröva sådan talan. Eftersom det knappast kan råda någon tvekan om var talan skall väckas Gfr 26 8 första stycket och 17 8

 

Prop. 1980/81:8                                                              3 kap. 16 §    316

andra stycket skiljemannalagen, se även 25 8 sista meningen), kan detta krav inte anses betungande. Kronofogdemyndigheten skall självmant beakta att skiljedomen inte är ogihig enligt 20 8 skiljemannalagen.

Föredraganden. Beredningens förslag har inte mött någon erinran under remissbehandlingen. Även Jag ansluter mig till förslaget. Paragrafen har utformats i enlighet därmed. Som vUlkor för verkställighet i fråga om ersättning till skiljeman förutsätts även att skiljeavtalet inte innehåller förbehåll om rätt för part att klandra skiljedomen. Detta följer av att bestämmelsen i andra stycket avser endast skiljedom som faUer under skiljemannalagen Gfr 2 8 andra stycket nämnda lag).

Med anledning av vad beredningen har anfört om möjlighet för krono­fogdemyndigheten att infordra handlingar i skiQemannaärendet vill jag framhålla att 2 kap. 2 8 tredje stycket i departementsförslaget innebär att myndigheten har befogenhet att kräva att behövliga handlingar företes.

16 8 Paragrafen tar upp bestämmelser om verkställighet av legal skiljedom som har meddelats med tillämpning av skiljemannalagens före­skrifter (första stycket) och av annan legal skiljedom (andra stycket). Den motsvarar 3 kap. 18 och 19 88 beredningens förslag.

Gällande rätt. Skiljeförfarande skall i åtskiUiga fall äga rum på grund av särskild bestämmelse i lag eller författning och sålunda utan att skiljeavtal föreligger. Ofta hänvisas i sådana bestämmelser beträffande förfarandet till vad som föreskrivs i skiQemannalagen. Som exempel kan nämnas 4 kap. 6 8 2 mom. vattenlagen (1918:523), 335 8 lagen (1948:433) om försäkrings­rörelse saml 3 kap. 3 8 och 14 kap. 9 8 aktiebolagslagen (1975:1385). Bestämmelser om skiljeförfarande utan hänvisning till skiljemannalagen finns i en del äldre författningar, bl.a. 10-12 88 lagen (1919:426) om flott­ning i allmän flottled.

Enligl 46 S 4 mom. UL får skiljedom som enligl lag eller författning skall lända till efterrättelse verkstäUas sedan överexekutor förordnat därom. Att skiljedom enligt lag eller författning skall lända till efterrättelse anses, om annat inle föreskrivs, förutsätta att domen inte kan klandras på materiell grund. Det förekommer att uttrycklig bestämmelse meddelas om att skilje­dom skall lända lill efterrättelse eller får verkställas, men sädan uttrycklig föreskrift är inte nödvändig för att verkställighet skaU få äga mm. Ibland föreligger rätt att inom viss tid föra talan om klander pä materiell grund. Om sådan talan inte har väckts, skall skiljedomen efter klandertidens ut­gång lända till efterrättelse. Förutsättningarna för verkställighet är då upp­fyUda.

Lagberedningen. Beredningen skiljer i sitt förslag mellan legal skiljedom som har meddelats med tillämpning av skiljemannalagens föreskrifter och annan legal skiljedom. När skiljemannalagen med stöd av bestämmelse i lag eller annan författning skall tillämpas, torde skiljemannalagens regler om skiljedoms ogiltighel och hävande av skiljedom på grund av formella

 

Prop. 1980/81:8                                                              3 kap. 17 §   317

fel gälla i tillämpliga delar. Detsamma synes enligt beredningen vara fallet i fråga om beslut angående ersättning lill skiljeman. Beredningen anser där­för alt för verkställighet bör gälla samma villkor som i fråga om skiljedom som grundas på skiljeavtal. En bestämmelse härom har tagils upp i 3 kap. 18 8 beredningens förslag. Om bestämmelse som ligger lUl grund för skilje-mannaförfarande innehåUer förbehåU om rätt för part att klandra domen pä materiell gmnd, utgör det inte hinder mot verkställighet sedan klander-liden har gäll lill ända ulan att talan har väckts.

I 19 8 beredningsförslagel regleras verkställighet av annan skiljedom som enligt lag eller annan författning skall lända lill efterrättelse. Beträf fande sädan skiljedom får enligt gällande rätt för verkstäUighet förutsättas all det inte har förekommit sådana grova fel under ärendets behandling som föranleder alt domen skall ulan vidare anses ogiltig. Rätt alt på gmnd av andra formella fel föra lalan om skiljedoms hävande har i och för sig an­setts sakna betydelse för verksläUighetsfrågan. Beredningen har inle anseft det behövligt alt la upp någon bestämmelse om hinder mot verkställighet pä grund av påstående om felaktighet som eventuellt kan göras gällande genom talan vid domstol. Enligt beredningen synes det tillräckligt att domstol kan, om talan väckts, förordna om inhibition av verkstäUighet. 1 enlighet härmed anges som villkor för verkställighet av sådan legal skilje­dom som nu avses att del inte föreligger omständighet som gör skilje­domen ogill även om talan inle förs mot domen. Beredningen framhåller alt om skiljedomen innehåller beslut om ersättning till skiljeman mot vilket talan får föras, verkställighet i den delen inle får äga rum före klander­tidens utgång.

Föredraganden. Departementsförslaget överensstämmer i sak med beredningens förslag. Bestämmelse om att viss typ av tvist skall avgöras av skiljemän torde förutsätta lagform. I enlighet härmed nämns inte "annan författning" vid sidan av "lag".

Pä sina häll finns bestämmelser alt viss tvistefråga kan avgöras av skiljemän eller domstol (se 3 kap. 8 8 gmvlagen 1974:342 och 24 8 lagen 1974:890 om vissa mineralfyndigheler). Ell skiljeförfarande förutsätter i sådant fall att parterna är överens om detta. Det är således här fräga om konventionell skiljedom som verkställs enligt vad som sägs i 15 8 Gfr prop. 1974:32 s. 158).

17 8 Paragrafen tar upp en bestämmelse om inhibition av verkställighet av skiljedom. Den motsvarar 3 kap. 20 8 beredningens förslag.

Gällande rätt. Enligt 46 8 3 mom. UL äger domstol, vid vilken talan mot skiljedom som grundas på skiljeavtal är anhängig, förordna om inhibition av verkställighet på grund av skiljedomen. Motsvarande befogenhet finns inte föreskriven i fråga om legal skiljedom.

Lagberedningen. Beredningen föreslär en generell regel, enligl vilken domstol kan förordna alt verkställighet av skiljedom tills vidare inte får

 

Prop. 1980/81:8                                                             3 kap. 18 §    318

äga mm om talan mot domen har väckts. Bestämmelsen föreslås bli tillämplig även beträffande legal skiljedom. Med talan åsyftar beredningen i första hand talan som grundas på formella skäl. Skiljedom som kan klandras pä materiell grund får inte verkställas, såvida det inle är särskUt föreskrivet. Om emeUertid sådan föreskrift föreligger och skiljedomen klandras pä malerieU grund, blir bestämmelsen tUlämplig.

Föredraganden. Beredningens förslag pä förevarande punkt har inte mött någon erinran i sak. Även jag godtar förslaget.

Förbindelse angående underhåUsbidrag

18 8 1 paragrafen ges bestämmelser om verkställighet av skriftlig förbin­delse angående underhåUsbidrag. Paragrafen motsvarar 3 kap. 21 8 bered­ningens förslag.

( Gällande rätt. För underhållsbidrag enligt GB eller FB får enligt 1 8 1 och 5 8 första stycket första meningen införsellagen införsel äga rum bl.a. i fall då bidraget är fastställt genom skriftlig, av två personer bevittnad för­bindelse. Införsel får vidare enligt 1 8 2 och 6 8 första stycket första meningen införsellagen äga rum för kommuns fordran på bidrag enligt 72 8 andra stycket bamavårdslagen för omhändertaget bam bl.a. om beloppet har fastställts genom förbindelse enligt vad som är föreskrivet därom. Enligt 74 8 andra stycket bamavårdslagen kan sådan bidragsskyldighet fastställas genom skriftlig, av två personer bevittnad förbindelse. Enligt 54 a 5 UL får även utmätning äga rum på gmnd av förbindelser som har nämnts nu.

Förbindelse angående underhållsbidrag o.d. kan bli föremål för rätte­gäng. Enligt 26 8 införsellagen gäller att om talan om förbindelse som avses i 5 eller 6 8 nämnda lag är anhängig vid domstol, denna får förordna att införsel fills vidare inte får äga rum. En liknande bestämmelse finns i 54 a 8 3 mom. UL såvitt gäUer utmätning.

Lagberedningen. Beredningens förslag rörande förbindelse angående underhållsbidrag avser all verkstäUighet som kan komma i fråga, vilket i förevarande fall innebär införsel och utmätning. Förslaget avser inte alt göra någon ändring i vad som gäUer f n. Beredningen erinrar om att 54 a 8 1 mom. andra meningen UL innehåUer ett särskilt vUlkor för utmätning när fråga är om underhällsbidrag till make som grundas på skriftlig förbindelse. Nämnda bestämmelse motsvaras i beredningens förslag av 5 kap. 2 8 andra stycket. Den innebär krav på särlevnad. Första stycket i 3 kap. 21 8 inne­håller en erinran om att begränsningar kan följa av särskUda föreskrifter. Till sådana föreskrifter kan även hänföras vad som i 5 kap. 2 8 första stycket beredningsförslaget sägs om bidrag som har förfallit till betalning tidigare än tre år före ulmätningsansökan.

I paragrafens andra stycke föreslår beredningen en bestämmelse om inhibition motsvarande 26 8 införseUagen och 54 a 8 3 mom. UL.

 

Prop. 1980/81:8                                                             3 kap. 19 §    319

Föredraganden. I departementsförslaget har beredningens förslag, som i sak överensstämmer med gällande rätt, tagits upp utan ändring.

Annan exekutionstitel

19 8 Paragrafen tar upp bestämmelser om verkställighet av beslut av förvaltningsmyndighet. Den motsvarar 22 8 beredningens förslag.

Lagberedningen. Beredningen erinrar om att UL inte är direkt tiUämp­lig beträffande verkställighet av förvaltningsmyndighets beslut. Införsel­lagen däremot är direkt tillämplig även på vissa beslut som har meddelats av sådan myndighet. Införsel får sålunda enligl 1 8 3 och 4 införsellagen äga rum för skatter och aUmänna avgifter samt för böter och viten, även när sådan påföljd har bestämts av förvaltningsmyndighet. Införsel får vidare enligl 1 8 2 och 6 § första stycket första meningen införsellagen äga rum på gmnd av beslut, varigenom någon har ålagts att utge bidrag tiU kommun enligt 72 8 andra stycket bamavårdslagen för omhändertaget bam eller enligt 40 8 lagen om socialhjälp till hjälptagares försöGning. Sådant beslut meddelas av länsstyrelse som första instans.

Beredningen framhåUer vidare att det inte finns några aUmänna bestäm­melser som anger i vad mån förvaltningsmyndigheters beslut får verk­stäUas. De flesta förvallningsbeslut kan inte föranleda verkstäUighet av exekutiv myndighet redan av den anledningen att de inte ålägger betal­ningsskyldighet eller annan liknande förpliktelse. Vissa förvaltningsbeslut får emellertid enligl uttryckliga författningsbestämmelser verkstäUas i sädan ordning. Del gäller t.ex. beslut angående skatt som avses i 1 8 uppbördslagen (59 och 60 88 uppbördslagen), beslut rörande stämpelskatt och expeditionsavgift (37 8 1 mom. stämpelskattelagen 1964:308 och 25 8 andra stycket expedilionskungörelsen 1964:618) och beslut av befattnings­havare vid krigsmakten om åläggande av ersättningsskyldighet (65 8 mUi­tära rättegångslagen). Även ulan stöd av uttrycklig föreskrift torde enligl beredningen verkställighet i viss omfattning kunna ske på gmnd av förvalt­ningsmyndighets beslut. Denna fråga är emellertid omstridd och oklar. Enligl en åsikt skulle förvallningsbeslut genereUt vara verkställbara. Enligl en annan mening kan del på goda grunder ifrågasättas, om inte beslut varigenom betalningsskyldighet har ålagts som regel kan verkställas exekutivt, medan det knappast finns stöd för en sädan ståndpunkt i fråga om andra förpliktelser. En tredje mening gär ut pä att beslut av förvalt­ningsmyndighet bör anses verkstäUbara i den mån besluten får samma rättskraft som domstols dom, medan andra beslut inte skuUe kunna verk­ställas, oavsett om de har meddelats av lägre eller högre instans. Bered­ningen påpekar all berörda uttalanden, som härrör frän tiden före 1971 års förvaltningsdomstolsreform, även omfattar beslut av myndigheter vilka ut­gör förvaltningsdomstol och numera faller utanför begreppet förvaltnings­myndighet.

 

Prop. 1980/81:8                                                             3 kap. 19 §    320

När beslut av förvaltningsmyndighet får utan stöd av särskild föreskrift verkställas exekutivt, torde enligt vad beredningen framhåller UL:s bestämmelser vara analogiskt tillämpliga. Del är dock ovisst i vad mån det för verkställighet krävs all beslutet vunnit laga kraft. Enligt 13 8 förvalt­ningslagen kan besvärsmyndighet förordna att överklagat förvaltnings­beslut fills vidare inte skall gälla. En liknande föreskrift finns i 28 8 förvall­ningsprocesslagen.

Beredningen har inte anseti det lämpligt att i UB söka reglera i vilka fall beslut av annan myndighet än domstol får verkstäUas. En sådan reglering, som redan i fråga om aktuella förhållanden skulle möta betydande svårig­heter, har knappast sin plats i UB och skulle fö: behöva oavlåtligt ändras. Förslaget utgår frän all bestämmelser om möjligt bör meddelas i de författ­ningar där vederbörande myndigheters befogenheter generellt eller speciellt regleras. Dessutom måste man enligt beredningen räkna med att verkställighet kan äga rum utan stöd av särskild bestämmelse. I UB bör däremot meddelas föreskrift om vad som skall gälla, när förvaltnings­myndighets beslut fär verkställas. Beredningen har ansett att man då kan i princip tillämpa vad som föreslås om domstols dom.

I enlighet härmed anges i första stycket av 22 8 att när beslut av förvalt­ningsmyndighet får verkställas, vad som gäller om dom skall tillämpas, om inle annat är föreskrivet. Har saken inle blivit slutligt prövad - dvs. kan den alhjämt prövas av högre instans - skall beslutet anses lika som under­rätts dom. Att förvaltningsmyndighets beslut eventueUt kan bli föremål för omprövning vid ändrade förhållanden är - enligl vad beredningen fram­håller - lika litet som beträffande domstols beslut hinder mol alt anse den aktuella saken "slutligt prövad". Termen "beslut" bör fattas i vidsträckt betydelse. Därmed avses alla förvaltningsmyndighets avgöranden, oavsett hur de betecknas (utslag, beslut, förordnande osv.).

Beredningens förslag innebär bl.a. alt verkställigheten sker utan sär­skilda villkor när myndighetens beslut har vunnit laga kraft. Beslut vari­genom har ålagts betalningsskyldighet eller förpliktelse att utge lös egen­dom får verkställas ulan avvaktan på laga kraft. Gäldenären kan genom nedsättning eller genom att ställa säkerhet hindra verkställighet av ett ej lagakraftvunnet beslut varigenom betalningsskyldighet har ålagts. Innan beslutet har vunnit laga kraft får utmätt egendom som regel inte säljas och influtna medel inte utbetalas ulan alt säkerhet ställs. Beredningen fram­håller att när beslut får verkställas med stöd av särskild bestämmelse i lag eller annan författning, närmare villkor för verkställigheten kan vara före­skrivna i den författningen. Vad som på det sättet är särskilt föreskrivet skall iakttas.

Enligl införsellagen får införsel äga rum på grund av beslut om åläggande av ersättningsskyldighet enligt 72 8 andra stycket barnavårds-lagen eUer 40 S socialhjälpslagen. Sådant beslut har i analogi därmed ansetts kunna läggas tiU grund även för utmätning. Enligt beredningen är

 

Prop. 1980/81:8                                                                             3 kap. 19 §    321

det uppenbart att beslut enligt de angivna bestämmelserna även framdeles skall kunna verkställas inle bara genom införsel ulan även genom utmät­ning, trots att någon särskild bestämmelse härom inte har tagits upp i för­slaget.

Beredningen erinrar om att enligl gällande rätt lalan i vissa fall torde kunna föras vid allmän domstol om alt förvaltningsmyndighets beslut skall förklaras ogilfigt. När sådan talan har förts mot beslut som får verkställas i exekutiv ordning, bör enligt beredningen domstolen kunna inhibera verk­stäUigheten. Bestämmelse härom har tagits upp i andra stycket av 22 8 Gfr

20 8 och 21 § andra stycket). När besvär har anförts hos förvaltningsdom­
stol över förvaltningsmyndighets beslut gäller 28 8 förvallningsprocess­
lagen.

Remissyttrandena. RSV anför att av mofiveringen alt döma bered­ningen med myndighetsbeslul åsyftar bl.a. beslut angående skatter och all­männa avgifter. Huruvida hänvisningen till domsbeslämmelsema också avser det fall att icke lagakraftvunnen dom enligl lag får verkställas säsom lagakraftvunnen är enligt verket något oklart i fråga om skattebeslut. Verket utgår emellertid från att någon ändring i nuvarande ordning inte är avsedd. Detta bör komma till tydligare uttryck i författningstexten.

RRV anser del oklart huruvida beredningen har avsett att ändra på nu rådande förutsättningar för verkställighet i allmänna mål. Enligt verkets mening är det för effektiviteten i skatleindrivningen väsentligt att någon förändring av verkslällighetsreglerna i 87 8 uppbördslagen inte genomförs. Liknande synpunkter anförs av kronofogdeföreningen.

Föredraganden. Bestämmelsen i förevarande paragraf avser all täcka ett antal olika fall vilka inte f n. regleras i UL. Enligt beredningens förslag faller i och för sig under bestämmelsen beslut angående skatter och all­männa avgifter. Beredningen har därvid utgått från att särskilda bestäm­melser alkjämt skall gälla i fråga om verkstäUigheten av sådana beslut. I departementsförslaget är förevarande bestämmelse emellertid inle tillämp­lig i allmänna mål, se första stycket i 23 8. SärskUda verkställighetsföre­skrifler beträffande sädana mäl har tagits upp i andra och tredje styckena av 23 8.

Som framgår av 1 8 första stycket 6 i departementsförslaget krävs sär­skild bestämmelse för att beslut av förvaltningsmyndighet skall få verk­ställas enligl balken. Också detta är en skUlnad i förhållande lill bered­ningsförslaget. Jag hänvisar lill vad som har anförts härom i anslutning till nämnda lagrum.

Som tidigare nämnts har beredningen föreslagit en bestämmelse om rätt för allmän domstol att besluta om inhibition, om talan mol förvaltnings­myndighets beslut har väckts vid domstol. Enligt min mening kan dock en sådan bestämmelse undvaras. Det är ovisst i vilken utsträckning frågan huruvida ett förvallningsbeslut har varit oriktigt kan komma under allmän domstols prövning. Sannolikt är antalet fall där saken kan bli aktuell

21 Riksdagen 1980181. 1 saml. Nr8. Del 1

 

Prop. 1980/81:8                                                            3 kap. 20 §    322

mycket litet. Departementsförslaget saknar därför motsvarighet till den angivna bestämmelsen.

20 8 Paragrafen reglerar verkställighet på grund av annan exekutions­titel än som har näinnts i det föregående. Den motsvarar 3 kap. 23 8 bered­ningens förslag.

Lagberedningen. Beredningen erinrar om att enligt särskilda bestäm­melser i olika författningar får i åtskilliga fall verkställighet äga rum utan att det föreligger beslut av domstol eller annat organ som brukar räknas som myndighet. Sädana bestämmelser gäller främst betalningsskyldighet. Dessa föreskrifter avser bl.a. uiilåtanden eller beslut av synemän eller andra förtätlningsmän och beslut varigenom vissa föreningar eller inrätt­ningar uttaxerar bidrag. Som exempel nämner beredningen bl.a. att verk­ställighet får ske på grund av synemäns utlåtande rörande företag enligt 3, 7 eller 8 kap. vattenlagen 1918:523 (10 kap. 75 8) och utlåtande av synemän angående slängselskyldighel eller betesreglering (32 8 lagen 1933:269 om ägofred). Verkställighet får vidare äga mm bl.a. för bidrag som har ut­taxerats av styrelsen för vatlenreglerings- eller torrläggningsföretag (3 kap. 20 8 och 7 kap. 63 8 vattenlagen), av flottningsstyrelse (33 S 2 mom. lagen 1919:426 om flottning i allmän flottled), av styrelsen för vägförening (89 8 lagen om enskilda vägar) och av konkursförvaltning, när ömsesidigt försäkringsbolag har försatts i konkurs (202 och 203 88 lagen om för­säkringsrörelse).

De bestämmelser som medger verkställighet i dessa fall innehåller också närmare villkor för verkställigheten. Dessa innebär i regel att verk­ställighet fär ske som för lagakraftvunnen dom, ofta dock först sedan tid för klandertalan har gått till ända. Exekutionstiteln utgörs av protokoll eller annan handling som återger beslutet, t.ex. debiteringslängd, ullaxe-ringslängd e.d.

I 23 8 föreslär beredningen en bestämmelse om alt när verkställighet får äga rum pä grund av annan handling än som är nämnd förut i kapitlet tillämpas vad som är särskilt föreskrivet i tillämplig lag eller annan författ­ning. 1 vad mån bestämmelse i ämnet över huvud kan meddelas annat än genom lag är enligt vad beredningen framhåUer en fråga som regleras av gmndlag.

Föredraganden. Bestämmelsen har i departementsförslaget undergått en redaktionell justering men stämmer i sak överens med beredningens förslag.

Bestämmelsen tar sikte på s.k. enskilda exekutionstitlar. Bland nyare bestämmelser som medger direkt verkställighet på gmnd av handling som nu avses märks debiteringslängd enligt 46 8 lagen om förvaltning av sam­fälligheter.

 

Prop. 1980/81:8                                                                           3 kap. 21 §    323

Invändningar mot verkställighet

21 8 Paragrafen reglerar i vUken utsträckning invändningar som görs mot verkställigheten påverkar förfarandet. Den motsvarar 3 kap. 24 8 bered­ningens förslag.

Lagberedningen. Beredningen anför inledningsvis att gällande rätt saknar bestämmelser som reglerar vilka invändningar som svaranden kan göra mol verkställighet och verkan därav. Uppenbart är, framhåller bered­ningen, att svaranden kan göra gällande att någon formell förutsättning för verkställighet brister, säsom att laga exekutionsfitel inte föreligger. Han kan vidare bestrida att sökanden är rätt part eller behörig att själv föra sin lalan, alt kronofogdemyndigheten är behörig att ta upp ansökningen osv. Påståenden av denna natur har dock närmast till syfte att fästa myndig­hetens uppmärksamhet pä ell vUlkor för verkställighet som den självmant skall beakta. Svaranden kan emellertid även i viss utsträckning göra materiella invändningar, även om det anspråk som sökanden åberopar har blivit fastställt genom dom eller annat beslut. Han kan sålunda göra invändning om att förpliktelsen har fullgjorts eller av annan orsak upphört m.m.

Invändning om att sökandens anspråk har upphört kan, fortsätter beredningen, vara gmndad t.ex. på alt svaranden har betalt aktuell skuld, alt parterna träffat uppgörelse varigenom sökanden avstått från sitt an­språk eller att anspråket preskriberats. Svarandens rätt att fä sådana invändningar prövade torde som regel vara begränsad tiU omständigheter som har inträffat så sent att de inte kunnat beaktas vid den prövning av anspråket som ägt rum innan dom eller annan exekutionstitel meddelades. Den omständigheten att viss molfordran inle har åberopats i en process ut­gör dock inle hinder mot att senare åberopa motfordringen.

Invänder gäldenären i ärende om fullgörande av betalningsskyldighet att han har betalt skulden äligger det honom enligt gällande rätt att bevisa det, om betalningen inle har vitsordats av sökanden. I praktiken krävs skriftligt bevis, dvs, kvitto. Visar svaranden efler del att införsel eller utmätning har skett all han betalt sökandens fordran, torde införseln eller utmätningen skola gå åter, om det kan ske. Motsvarande torde gälla i fråga om en del andra hinder mol verkställighet.

En invändning av likartat slag är, påpekar beredningen, att gäldenären i ärende om verkställighet av betalningsskyldighet åberopar rätt till kvitt­ning med molfordran. Beredningen erinrar om att kvittning, om förutsätt­ningar därför föreligger, i princip räknas lika som betalning. För att kvitt-ningsförklaring skall godtas mol sökandens bestridande torde det fn, anses vara en fömtsättning - förutom att allmänna förutsättningar för kvittning föreligger - all svaranden kan åberopa dom eller annat myndig­hets beslut som tUlerkänt honom molfordran saml att domen eller beslutet har vunnit laga kraft eller får verkställas lika med lagakraftvunnen dom.

 

Prop. 1980/81:8                                                             3 kap. 21 §    324

Detta anses gälla även om sökandens egen exekutionstitel inte har vunnit laga kraft, t.ex. när verkstäUighet söks enligt 39 8 UL.

Det torde enligt vad beredningen vidare framhåller åligga gäldenären att styrka all förutsällningama för kvittning föreligger. Om han kan göra det, torde kronofogdemyndigheten normall förklara att fordringarna i den utsträckning som gäldenärens molfordran täcker sökandens fordran har gått i avräkning mot varandra. Här finns dock utrymme för vissa modali-teter i förfaringssättet. Gör gäldenären invändning om kvittning först sedan införsel eller utmätning har skett och är nyss angivna villkor uppfyllt, torde verkställigheten gå åter, om det kan ske.

Beredningen föreslär i första stycket första meningen av 3 kap. 24 8 att verkställighet inte fär äga rum om svaranden visar att han har fullgjort betalningsskyldighet elier annan förpliktelse för vilken verkställighet söks. Enligt beredningen är det utan särskild föreskrift tydligt att bestämmelsen inte åsyftar omständighet som hade bort anföras före den prövning av saken som innefattas i dom eller beslut som sökanden har åberopat. Liksom f n. ankommer det på gäldenären all styrka alt betalning har sketl, om detta bestrids av sökanden. E»etsamma gäller om svaranden invänder alt han har fullgjort annan förpliktelse, t.ex. skyldighet alt fullgöra leveransavtal. Han är i verkställighetsärendet praktiskt sett hänvisad till skriftliga bevis. Förhör med parterna kan dock äga rum. Vittnesförhör kan däremot enligt förslaget inte förekomma hos kronofogdemyndigheten i hit­hörande ärenden. Om verkställighet vägras därför att betalning e.d. anses styrkt, innebär det inte hinder för sökanden att väcka talan vid domstol om att förpliktelsen inle är fullgjord, l.ex. därför att kvitto var falskt eller avsäg annan förpliktelse.

Beredningen framhåller att av den föreslagna bestämmelsen motsätt­ningsvis framgår alt verkställighet skall ske om svaranden inte kan styrka invändning om att förpliktelsen fullgjorts. Det bör regelmässigt åligga svaranden att styrka invändningen genast, vid äventyr alt verkställighet i annat fall äger rum. Uppskov kan lätt medföra rättsförlust för sökanden. Om denne påstår att betalning har skett till obehörig person och påslåendet inle kan lämnas utan avseende, kan det enligt beredningen vara motiverat att verkställighet påböGas trots att svaranden bör få tillfälle att styrka sin invändning. Styrks invändning sedan verkställighet har påbörjats, skall redan vidtagen ätgärd gå åter, om det kan ske (tredje stycket). I andra fall kan del vara rimligt alt verkställighet anstår någol för att svaranden skall få visst rådrum för att styrka sin invändning. Det kan dä finnas anledning för kronofogdemyndigheten att vidta provisorisk åtgärd Gfr 7 kap. 12 8 och 16 kap. 3 8 beredningsförslaget).

Beredningen erinrar om att gäldenären ofta frivilligt betalar sin skuld sedan utmätning har sökts. Sker betalningen direkt till sökanden, är det gäldenärens sak all vid behov styrka att betalning har ägt rum, om inte sökanden redan har återkallat sin ansökan om verkstäUighet. Har åter-

 

Prop. 1980/81:8                                                             3 kap. 21 §    325

kallelse inle skett i fall då gäldenären påstår att han betalt skulden, bör kronofogdemyndigheten fräga sökanden hur det förhåUer sig. Har endast själva utmätningsfordringen betalts, skall utmätning ske för kostnadema i ärendet, om inte sökanden ändå återkallar ärendet i dess helhet.

Om gäldenären inle betalar sin skuld direkt till sökanden utan tUl krono­fogdemyndigheten, skall enligt förslaget beloppet i regel anses ulmätt i ärendet Gfr 5 kap. 29 8). Det betyder att utmätning av annan egendom skall hävas om sökanden är helt tiUgodosedd med att ärendet fortgår med utgångspunkt från all i släUet del inbetalade beloppet har blivit utmätt. Beredningen påpekar vidare att om verkställighet sker trots invändning av materiell innebörd, svaranden har möjlighet att få sin invändning prövad vid domstol, förutsatt givelvis att saken inte redan är rältskrafligl avgjord.

Beredningen framhåller att om kronofogdemyndigheten trots sökandens bestridande anser betalning styrkt, myndigheten inte kan ufiämna åberopat fordringsbevis till svaranden. Myndigheten får i sådant fall inte heller anteckna på fordringsbeviset alt fordringen är betald. Däremot bör kronofogdemyndigheten pä fordringsbeviset och ingiven exekufionstitel anteckna alt verkställighet har blivit sökt men vägrats pä gmnd av betal­ningsinvändning. Enligt beredningen bör föreskrifter i vad mån anteckning skall göras på fordringsbevis och exekutionstitel meddelas i administrafiv ordning.

Enligt beredningens mening bör, om kronofogdemyndigheten har funnit hinder föreligga mot verkställighet, ny ansökan om verkstäUighet i viss utsträckning kunna lämnas utan avseende utan närmare prövning i sak. När ansökan om verkställighet har avslagits med anledning av invändning om alt förpliktelsen fullgjorts, bör sålunda en ny ansökan som inle gmndar sig på nytillkomna omständigheter inte tas upp fill prövning. Om emellertid sökanden vänder sig lill domstol och fär fastslaget att förpliktelsen inte har fullgjorts, är han givetvis berätfigad att göra en ny ansökan under åbe­ropande av Jämväl den nya domen. Detsamma bör gäUa om sökanden åbe­ropar andra nya omständigheter som inte har prövats i det tidigare ärendet. Vad som enligt beredningen bör hindras är att samma sak måste om­prövas, kanske flera gånger och vid olika kronofogdemyndigheter, utan all nägot nytt har tiUkommit som kan föranleda en annan utgång. Om krono­fogdemyndighetens beslut har överklagats och fastställts i högre instans, bör dennas beslut inte bli mera bindande än kronofogdemyndighetens be­slut.

Beredningen anför vidare att likartade frågor uppkommer om gäldenären har gjort invändning om kvittning och att dessa enligt beredningens mening bör besvaras med utgångspunkt från den uppfattning om kvittnings rättsliga innebörd som har godtagits i lagen (1936:81) om skuldebrev, särskUt 15 8. Delta innebär att rättsverkningarna av kvittning inträder oberoende av någon judicieU prövning, dvs. i och med kvitlningsförklaring - om nämligen förutsättningama för kvittning förelåg. Beredningen erinrar

 

Prop. 1980/81:8                                                             «/'-      26

om att kvittning vid verkställighiit inte f.n. anses kunna äga mm annat än om gäldenärens molfordran har fastsläUts genom dom som vunnii laga kraft eller genom annan exekutionsfitel som fär verkställas lika med laga­kraftvunnen dom. Som skäl härför har anförts att kvittning hindrar borge­nären från att fä utmätning i annan tiUgång än motfordringen och därför måste ge borgenären samma trygghet som betalning. Vidare har anförts att det inte vid utmätning kan fordras mindre för kvittning än vid lagsökning. För att gäldenären i lagsökningsmål skall få kvitta sin skuld mot fordran hos borgenären krävs att denna, fordran är sädan att den kan utkrävas genom lagsökning, dvs. grundar sig på skuldebrev eller annat skriftligt fordringsbevis (1 och 14 88 lagsökningslagen), samt att fordringen är klar och förfallen.

Beredningen anser att rådande uppfattning ensidigt gynnar sökanden. Kvittning bör även vid verkställighet sävitt möjligt liksläUas med betal­ning. Det bör inte rimligen kräA'as att motfordringen är domfäst. Detta gäller oavsett om svaranden har redan före verkställighetsärendet avgelt kvitlningsförklaring eller gör sådiui förklaring i ärendet. Inte heller bör det enligt beredningen ställas upp något formellt krav pä all motfordringen grundas på skriftligt fordringsbevis. Det är emellertid inte lämpligt att det exekutiva ärendet får svälla ut tUl något som liknar en process om motford-ringens existens, och verkstäUigheten bör inte heller få vila i avvaktan pä att tvist om motfordringen prövas vid domstol. På gmnd härav kan inle vUken molfordran som helst beaktas i verkställighetsärende. Beredningen föreslår alt svaranden inte får åberopa kvittning med molfordran annat än om denna är ostridig eller eljest klar. Att fordringen är klar - trots att den inte är ostridig - innebär all invändning som framställs mot fordringen är uppenbart ogrundad och därför kan lämnas utan avseende. Att allmänna förutsättningar för kvittning ocksä måste föreligga är tydligt. UnderhåUs-fordran kan t.ex. inte mötas med molfordran av vanlig beskaffenhet. Vidare måste motfordringen vara förfallen till betalning.

Den föreslagna bestämmelsen omfattar såväl det fallet att gäldenären yrkar kvittning först i verkställighetsärendet som att han åberopar en tidi­gare avgiven kvitlningsförklaring. Ett först i det exekutiva ärendet fram­ställt kvittningsyrkande bör enligt beredningen regelmässigt anses inne­fatta en direkt kvitlningsförklaring och inte bara en hemställan att krono­fogdemyndigheten skall genomföra kvittning. Medger sökanden eller styrker svaranden alt förutsättningama för kvittning föreligger i ärendet, fär verkställighet inte äga rum. Förslaget jämställer alltså kvittning med betalning. Liksom vid invändning om betalning kan det knappast bli fråga om att styrka molfordran annat än med skriftliga bevis. Styrks kvittnings-invändning först sedan verkstäUighet har påböGats, skall redan vidtagen åtgärd gä åter, om det kan ske (tredje stycket).

Om kronofogdemyndigheten godtar en kvittningsinvändning, bör dess beslut innehålla att verkställighet inte kan meddelas. Kronofogdemyndig-

 

Prop. 1980/81:8                                                             3 kap. 21 §   327

hetens beslut innebär inte - lika litet som när invändning om betalning god­tas - att saken blir rättsligt avgjord mellan partema. Sökanden har alltså möjlighet att vända sig fill domstol för att få fastslaget att svaranden inte har kviltningsgill molfordran Gfr sisla stycket). Ogillas äter svarandens kvittningsinvändning, är denne å sin sida oförhindrad alt väcka talan vid domstol (liksom han kan framstäUa samma invändning i annat verkställig-helsärende).

Om kronofogdemyndigheten mot sökandens bestridande godtar kvilt­ningsgill molfordran, får sökandens fordringsbevis inte lämnas ul lill svaranden. Däremot bör enligt beredningen kronofogdemyndigheten på fordringsbeviset och ingiven exekutionstitel anteckna att verkställighet har sökts men pä gmnd av kvittningsinvändning vägrats. Därvid måste motfordringen - främst i sökandens intresse - identifieras. Anteckning om alt molfordran har använts till kvittning bör också ske på fordringsbevis och eventuell exekutionstitel som svaranden har åberopat. Om svaranden vägrar att inge fordringsbevis när det behövs, bör hans kvittningsinvänd­ning avvisas. Vägledande bestämmelser i dessa hänseenden kan enligt beredningen lämpligen intas i blivande lUlämpningskungörelse till UB.

Om svarandens molfordran inle täcker hela sökandens fordran, får verk­ställighet äga rum för den överskjutande delen. Beredningen påpekar att anteckningar på fordringsbevis och exekutionstitel naturligtvis skall avfattas på ett sätt som svarar mot detta förhåUande. Eftersom rättsverk­ningarna av rättmätig kvittning inträder i och med kvittningsförklaringen upphör ränteberäkningen omedelbart pä ömse sidor så långt kvittning har skett.

Beredningen framhåller att kvillningens natur är av betydelse även för frågan i vad mån kronofogdemyndighetens beslut att vägra verkställighet pä grund av kvitlningsförklaring skall hindra prövning av ny ansökan om verkställighet. Om sökanden väcker talan vid domstol och denna förklarar att svaranden inte har kvittningsgill molfordran, kan sökanden återkomma och få verkställighet. Kan sökanden åberopa andra nya omständigheter, bör han ocksä vara berättigad att göra ny ansökan om verkställighet. I övrigt bör ny verkställighetsansökan avvisas.

Om kronofogdemyndigheten iakttar de regler som här angetts och gör vederbörliga anteckningar, bör det enligt vad beredningen framhåller inle inträffa att löpande skuldebrev, som rätteligen skall anses betalt kontant eller genom kvittning, kommer i händerna på godtroende innehavare som skulle kunna göra fordringen gällande mol gäldenären. Självfallet kan gäldenär, om detta likväl skulle inträffa, på sin sida fordra ersättning av borgenären.

1 andra stycket av paragrafen behandlar beredningen invändning om alt annat särskilt förhällande som rör parternas mellanhavande ulgör hinder mol verkställighet. Sädana invändningar kan vara av skUda slag. Även omständigheter som kronofogdemyndigheten självmant har att beakta om-

 

Prop. 1980/81:8                                                             3 kap. 21 §    328

fattas av föreskriften. Beredningen har ansett del befogat alt man beaktar även vissa invändningar som gör verkställighetsfrågan så tvivelaktig att invändningen inte rimligen kan lämnas utan avseende. Hur mycket som skall fordras till stöd för att invändning som här avses skall beaktas måste enligt beredningen bero pä gmnden till invändningen och omständig­heterna i del särskilda fallet. Beredningen påpekar att om verkställighet vägras i fall som nu avses, har sökanden möjlighet att vid behov söka kvar­stad eller annan handräckning i avvaktan all saken blir prövad av domstol eller annan behörig myndighet.

Bestämmelsen i andra stycket är enhgt beredningen fillämplig beträf­fande såväl betalningsskyldighet som annan förpliktelse, t.ex. om svaran­den invänder att sökanden efler det att dom eller annan exekutionstitel till­kommit har beviljat honom anstånd med betalning. Invändningen kan regelmässigt beaktas endast om den styrks. Undanlagsvis kan det möjligen förekomma alt mellanhavandet mellan parterna har blivit så komplicerat att ståndpunkt inle kan tas i exekutiv väg utan tvistefrågan bör bli föremål för domstols eller annan behörig myndighets avgörande. Ell annat exem­pel är alt svaranden gör invändning med avseende på motprestation som utgör villkor för förpliktelsen. Svaranden har t.ex. ålagts att betala visst belopp mol all viss egendom överlämnas till honom. I detta läge är det i princip sökanden som skall visa att hans prestation är fuUvärdig. I fråga om verkställighet av skyldighet att utge viss lös egendom kan svaranden tänkas invända att han har överlåtit egendomen eller upplåtit panträtt till annan, med verkan att han inle kan utge egendomen Gfr NJA 1953 s. 499, där tredje man gjorde invändning om att han hade retentionsrätt i egen­domen). Beredningen hänvisar också liU NJA 1968 s. 516, som avsåg borgensmans regressrätt. Att försiktighet är påkallad när fråga är om att in­ställa verkstäUighet pä grund av invändning som inte styrks tiU fullo är enligt beredningen uppenbart.

Beredningen påpekar alt andra stycket i paragrafen inte avser invänd­ning som rör de allmänna formella fömtsättningama för verkställighet. Sädana invändningar omfattas f.ö. inte heller av första stycket i peua-grafen. Bestämmelsen gäller endast del materiella rättsförhåUandet mellan parterna, dvs. deras meUanhavande.

1 detta sammanhang erinrar beredningen om att det har gjorts gällande att tioårspreskription skall självmant beaktas av exekutiv myndighet. Beredningen är inte övertygad om att delta numera kan anses vara gällande rätt. I ordinär process skall tioårspreskription inte beaktas självmant av domstolen, troligen inte ens om svsuanden har uteblivit. Det är mera tvek­samt om detsamma gäller i lagsökningsmål. I sådant mål synes preskrip­tion tidigare ha beaktats även utan invändning, men i rättsfallet Svensk Juristtidning 1966 ref. s. 35 har motsatt ståndpunkt intagits. Beredningen anser att frågan om tioårspreskrip)tion inte bör tas upp av kronofogde­myndigheten annat än efter invändning. Om sådan framställs, åligger det

 

Prop. 1980/81:8                                                             3 kap. 21 §   329

sökanden att visa att preskription inte inträtt.

Om svaranden sedan verkstäUighet har inletts styrker invändning om fullgörelse eller kvittning eller gör annan invändning som inte kan lämnas utan avseende och hinder sålunda föreligger mot verkställighet, bör, som tidigare har framhåUits, redem vidtagen verkstäUighetsätgärd gå åter, om det kan ske. Föreskrift härom har beredningen tagit upp i paragrafens tredje stycke. Hinder mot återgång kan föreligga t.ex. om utmätt egendom har hunnit säljas. Även försäljning kan emellertid undanröjas, om den överklagas i lid.

Som framgär av det tidigare anförda är del inte avsett att krono­fogdemyndighetens beslut med anledning av sådan invändning mot verkställighet som avses i 3 kap. 24 8 skall utgöra hinder mol alt vad som är tvistigt prövas i rättegång, vare sig kronofogdemyndighetens beslut går i ena eller andra riktningen. Sista stycket i paragrafen innehåller en erinraii härom. Bestämmelsen ger inle domstol befogenhet all pröva fråga som inte hör till domstols kompetens. En dom i målet mbbar inte heller i och för sig kronofogdemyndighetens förrättning, t.ex. försäljning av utmätt egendom.

Remissyttrandena. Svea hovrätt noterar med tUlfredsställelse att beredningen har sökt reglera den intrikata frågan om verkan av gäldenärs invändningar mot verkställighet men anser alt vissa erinringar likväl kan göras mot de föreslagna bestämmelsema. Hovrätten ifrågasätter tUl en bönan om det inte av första meningen i första stycket tydligare bör framgå att bestämmelsen i enlighet med vad beredningen uttalar i mofiven inte åsyftar omständighet som hade bort anföras före den prövning av saken som innefattas i dom eller beslut som sökanden åberopat. I sammanhanget understryker hovrätten att det vid tiUämpningen bör råda ett högt beviskrav för alt verkställighet skall kunna förhindras samt att det i enlighet med vad beredningen förordar i motiven bör åligga svaranden alt genast styrka sin invändning.

Den i andra meningen av första stycket föreslagna bestämmelsen om kvittning i samband med verkställighet tillstyrks i allmänhet av de remiss­instanser som har yttrat sig i frågan. Länsstyrelsen i Stockholms län anför sålunda alt den föreslagna ändringen fär anses riktig och rättvis gentemot gäldenären. Länsstyrelsen i Ålvsborgs län finner beredningens över­väganden välbetänkta och bestämmelsen lämpligt utformad. Advokat­samfundet anser förslaget innebära en välmotiverad ändring lUl gälde­närens förmån i förhåUande till gäUande rätt.

Svea hovrätt år emellertid krifisk mot den föreslagna bestämmelsen och anser alt man bör håUa fast vid nuvarande praxis i fråga om möjligheterna tUl kvittning. En ändring synes dock motiverad i sä måtto alt ett kvitt­ningsvis åberopat avgörande som inte har vunnit laga kraft bör kunna föranleda inställande av vidare verkställighet i utsökningsärendel. Hovrälten framhåUer bl.a. att förslaget medför alt den som utför verkstäl­ligheten - härvid är inte alltid fråga om rättsbUdad personal - ställs inför

 

Prop. 1980/81:8                                                                              3 kap. 21 §    330

svåra överväganden. Kvittningsregeln kan medverka till att det exekutiva förfarandet utvecklas tUl ett slags rättegång, en tendens som det finns anledning att se upp med. Hovrätten påpekar också alt förslaget får den egendomliga konsekvensen alt vissa processuella bestämmelser om kvittning sätts ur spel, l.ex. 10 kap. 17 8 tredje stycket och 50 kap. 25 8 tredje stycket RB. De omständigheter som talar för att kvittningsfordringen inle har fåll prövas i process om huvudfordringen talar även mot att invändningen skall få framställas hos kronofogdemyndigheten.

Även hovrätten för Västra Sverige har kritiska synpunkter pä den före­slagna kvittningsbeslämmelsen. Hovrätten godtar i och för sig ett slopande av kravet på att kvittningsfordringen skall vara domfäst (eller mot­svarande) för att få åberopas i verkställighetsärendet. Hovrätten ställer sig emellertid avvisande lill att kviltning skaU kunna ske även när motford­ringen inte grundar sig på skriftligt fordringsbevis. En muntlig fordran kan enligl hovrättens mening inte antas bli identifierad med tillräcklig säkerhet i det summariska förfarande som exekution utgör. Hovrätten har inte någon erinran mol förslaget att kronofogdemyndigheten inte längre skall avräkna fordringarna mot varandra utan i stället meddela beslut om att verkställighet inte kan äga rum. Lagtexten har emellertid inle avfattats i enlighet härmed. Är det endast fräga om en begäran att kronofogdemyn­digheten skall verkställa avräkning av fordringarna, blir lagrummet inte tillämpligt. Andra meningen i första stycket borde i stället direkt ange vad myndigheten skall göra, om svaranden åberopar en molfordran till kvitt­ning.

Bestämmelsen i andra stycket att verkställighet kan hindras om svaranden åberopar annat särskilt förhällande än som avses i första stycket innebär enligt Jordbrukskasseförbundet ökade möjligheter för tredskande gäldenärer alt genom allehanda svårbedömbara invändningar förhala verkställigheten av ett ulsökningsärende. Allmänt sett bör restrik­tivitet iakttas när del gäller invändningar som bäde bör och kan framställas i ett tidigare skede av indrivningsförfarandet. Genom en Justering av lagtexten bör klart fastslås alt det endast är vid mer kvalificerade invänd­ningar som verkställigheten kan avbrytas. En sådan justering förordas ocksä av Svea hovrätt och advokatsamfundet.

Beredningens uttalande att fräga om tioårspreskription bör beaktas endast efter invändning möter kritik från ett par remissinstanser. Hovrätten för Västra Sverige anser sålunda övervägande skäl tala för att sådan preskription skall beaktas självmant av kronofogdemyndigheten. Pä exekulionsstadiei torde en gäldenär sällan anlita juridisk sakkunskap och han torde ofta vara okunnig om möjligheten att framställa preskriptions­invändning. Även kronofogdeföreningen och TCO anser att preskriptions­fråga bör prövas självmant av myndigheten.

Föredraganden. Första meningen av första stycket i paragrafen överensstämmer med vad beredningen har föreslagit. Jag vill framhålla att

 

Prop. 1980/81:8                                                             3 kap. 21 §    331

bestämmelsen inle åsyftar omständighet som hade bort anföras före den prövning av saken som innefattas i åberopad exekutionstitel. I likhet med beredningen anser Jag att någon uttrycklig bestämmelse härom inte behövs. Del är sålunda tydligt alt svaranden inte mot verkställighet av betalningsdom mot honom kan åberopa att skulden i själva verket har betalats redan före domen. Avgörandets rättskraft anses medföra att sådana invändningar prekluderas vare sig de har förts fram i processen eller inte, I fråga om kvittning i vanlig rättegång omfattar däremot domens rättskraft endast fordran som har åberopats till kvittning och prövats av domstolen.

Vad jag har sagt nu tar närmast sikte på invändningar mot anspråk som har prövats av allmän domstol. 1 fräga om invändningar mot exekutions­titlar som har meddelats av annan instans än allmän domstol är det osäkert i vad mån det resonemang som har förts nu har motsvarande tillämpning. Med hänsyn härtUl är det knappast möjligt att i lagtexten ange i vilken utsträckning invändning som hänför sig till tiden före exekutionstitelns tillkomst kan beaktas av kronofogdemyndigheten.

Som andra mening i första stycket har beredningen föreslagU en bestäm­melse om verkan av att gäldenären i mål om verkställighet åberopar rätt tiU kvittning med molfordran. Beredningens förslag innebär den ändringen i förhållande till vad som nu anses gälla att det för rätt tUl kvittning inle längre skall krävas att motfordringen har fastställts genom lagakraft­vunnen dom eller annan exekutionsfitel som får verkställas lika med laga­kraftvunnen dom. Vidare utgär beredningen från alt kvittning sker genom svarandens kvitlningsförklaring och inle genom beslut av kronofogdemyn­digheten. Rättsverkningarna av kvittningen inträder redan i och med kvitt­ningsförklaringen, om förutsättningarna för kvittning dä föreligger. Denna uppfattning om kvillningens rättsliga innebörd, den s.k. civilrättsliga kvitt-ningsläran, har som beredningen framhåller godtagits i bl.a. skuldebrevs­lagen.

Förslaget i denna del har fått ett positivt mottagande av flera remiss­instanser. Från ett par håll uttrycks dock kritik mol förslaget. Även om jag finner de farhågor angående fillämpningen som framförts någol över­drivna, är det tydligt all den av beredningen föreslagna ordningen någon gång kan ställa kronofogdemyndigheten inför svårbemästrade problem. Det är ocksä möjligt att gäldenären frestas att framstäUa obefogade kvitl-ningsinvändningar i syfte att undgå verkställighet. Även om invändningen vid ett närmare påseende kan lämnas utan avseende belastas i så fall kronofogdemyndigheten onödigtvis genom den utredning som i alla händelser mäste företas.

Av nu anförda skäl har i departementsförslaget den begränsningen gjorts i förhållande till beredningsförslaget att kvittning får åberopas endast i två fall, nämligen dels när motfordringen gmndar sig på skulde­brev eller annat skriftligt fordringsbevis, dels när motfordringen har fast-

 

Prop. 1980/81:8                                                             3 kap. 21 §    332

ställts genom dom eller annan exekutionstitel. Något krav på att exeku­tionstiteln skall ha vunnit laga kraft bör inte upprätthållas, men exeku­tionstiteln måste, när fordringen inte gmndar sig på skuldebrev eller annat skriftligt fordringsbevis, vara sådan att den berättigar till verkställighet t.ex. enligt reglema för icke lagakraftvunna betalningsdomar. Till följd av den nu förordade regleringen har beredningens krav på att motfordringen skall vara "ostridig eller eljest klar" fått utgå.

I departementsförslaget har vidare ordalydelsen av förevarande bestämmelse jämkats så att den täcker såväl det faUet all gäldenären åberopar en tidigare kvitlningsförklaring som att han utan föregående kvitlningsförklaring begär kvittning i utsökningsmålet. Någon avgörande vikt bör inte fästas vid de ordalag gäldenären använder. Begär han sålunda att fordringama skall avräknas mot varandra fär detta anses som en begärap om kvittning.

Departementsförslaget innebär i nu berörda del inte i övrigt några ändringar i förhållande till beredningens förslag. För att kvittning skall kunna komma i fräga krävs sålunda att kronofogdemyndigheten finner att allmänna förutsättningar för kvittning föreligger. I huvudsak betyder detta att del skall vara samma parter i de båda gäldsförhållandena, alt motford­ringen gär ut på en prestation som är duglig till uppfyllelse av huvudford­ringen samt alt den är förfallen lill betalning. Frän dessa huvudprinciper förekommer emellertid åtskilliga undantag, som ibland vidgar och ibland inskränker kvittningsrätten. När huvudfordran och molfordran har uppkommit ur samma rättsförhållande (konnexitet) gäller sålunda i flera fall en vidgad kvittningsmöjlighet. Kvittningsförbud gäller i flera fall där sociala hänsyn talar mot att betalning kan fullgöras genom kvittning, t.ex. i fråga om underhåUsbidrag. Kronofogdemyndigheten har att när kvittning begärs ta ställning till humvida de fömtsättningar som anses gälla är uppfyllda i det enskilda fallet.

Om kronofogdemyndigheten godtar kviitningsinvändningen, bör kvill­ningens rättsverkningar anses ha inträtt redan i och med kvitlningsför­klaring, om sädan har avgells. Scm beredningen framhåller bör ett först i utsökningsmålet framställt kvittningsyrkande regelmässigt anses innefatta en direkt kvitlningsförklaring. Saken har närmast betydelse för ränte­beräkningen. Kronofogdemyndighetens beslut med anledning av godtagen kvittningsinvändning blir alt verkställighet inle kan meddelas till den del huvudfordringen täcks. 1 verkställighetsförordning till balken kan meddelas de föreskrifter beträffande anteckning på exekutionsfitel eller fordringsbevis som behövs.

Kvittningsbeslämmelsen är i princip tillämplig även i allmänna mål. 1 praktiken torde dock kvittning i sådana mål knappast bli aktuell, eftersom det som regel brister i de aUmänna förutsättningarna för kvittning. Del kan i sammanhanget påpekas att staten före utbetalning av skatte- och avgifts-restitutioner får kvitta enligt säirskilda regler (se t.ex. 68 8 6 mom.

 

Prop. 1980/81:8                                                             '"P- '   

uppbördslagen). Förslag om en utbyggnad av dessa kvitlningsregler övervägs f.n. inom budgetdepartementel.

Andra stycket i förevarande paragraf överensstämmer med bered­ningens förslag. Hur mycket som i del enskUda fallet bör krävas för all verkställighet skall vägras med stöd av bestämmelsen beror pä invänd­ningens innebörd och omständigheterna i övrigt.

När det gäller frågan huruvida tioårspreskription bör beaktas självmant eller endast efter invändning vill Jag först nämna au det synes tveksamt vad som skall anses som gällande rätt. I vanlig rättegång beaktas preskription endast efler invändning och delta talar i viss män för bered­ningens ståndpunkt all invändning bör krävas även i verkslällighetsför-farande. Saken bör emellertid bedömas med hänsyn till de särskUda förhål­landen som präglar detta förfarande. Det är sålunda tydligt att parternas påståenden och invändningar inte kan tillmätas samma formella betydelse som i en ordinär civilprocess. Det förhållandel att preskription inte beaktas självmant av domstol i ordinär civilprocess bör med tanke härpå inte tillmätas avgörande vikt när del gäller all la ställning lill frågan för utsökningsmålens del. Enligt min mening finns vidare inte någon anledning för kronofogdemyndigheten att medverka vid indrivningen av preskriberade fordringar om det kan undvikas. Del kan inle gäma accepte­ras att kronofogdemyndigheten skulle vara förhindrad alt upplysa gälde­nären om alt preskription har inträtt, t.ex. när borgenären vet att ford­ringen är preskriberad men räknar med all gäldenären förbiser detta. Över­vägande skäl talar därför för att kronofogdemyndigheten får självmant beakta den vanliga fordringspreskriptionen och avvisa begäran om verkställighet om borgenären inte kan styrka att preskriptionsavbrott har skett.

Om exekutionstiteln ger anledning tUl misstanke att fordringen är preskriberad, bör kronofogdemyndigheten la kontakt med borgenären och höra efter hur saken ligger till. Borgenären bör givetvis sättas i lUlfälle att visa alt preskription inte har inträtt. Har l.ex. preskriptionen avbrutits, fär del krävas all borgenären klargör pä vilket sätt del har skett. Vid behov bör gäldenären höras över sökandens påstående att preskriplionsavbrott har skett. Kronofogdemyndigheten bör emellertid inte åläggas någon längre gående undersökningsplikt med avseende på preskription. Alt kronofogdemyndigheten företar verkställighet oaktat preskription har inträtt bör sålunda inle under några omständigheter grunda skadeslånds­skyldighel för staten mot gäldenären. Enligl gällande rätt anses en gäldenär som betalar en fordran trots att den enligt de allmänna preskrip-lionsbestämnielserna är preskriberad inle ha rätt att med åberopande av preskriptionen återfå beloppet av borgenären. Denna princip bör gälla även vid verkställighet.

Vad jag har anfört nu lar främst sikte på den aUmänna fordrings-preskriptionen. Det ligger i sakens natur att vissa speciella preskriptions-

 

Prop. 1980/81:8                                                              3 kap. 22 §    334

bestämmelser, t.ex. 71 8 uppbördslagen, alltid skall beaktas självmant. Att i balken ta upp uttryckliga bestämmelser i nu berörda hänseenden finner Jag inle nödvändigt.

Beredningen har gjort vissa uttalanden om i vad män ny verkslällighets­ansökan skall tas upp till prövning, när kronofogdemyndigheten i ett tidigare mål har ansett hinder föreligga mot verkställighet. Uttalandena går ut på att ny ansökan bör las upp till prövning, om sökanden åberopar nya omständigheter, men eljest avvisas. Enligt min mening bör emellertid en tidigare verkstäUighetsansökan över huvud inle utgöra hinder mol att ny ansökan i samma sak las upp av kronofogdemyndigheten. Jag får hänvisa till de närmare uttalanden i frågan som har gjorts i den aUmänna motiveringen (avsnitt 5.4).

Tredje och Qärde styckena i paragrafen överensstämmer i sak med vad beredningen har föreslagit.

Upphävande av exekutionstitel

22 8 Paragrafen innehåller bestämmelser om verkan av att exekutions­titel upphävs. Den motsvarar 3 kap. 26 8 beredningens förslag.

GäUande rätt. Upphävs dom på grund varav "utmätning, kvarstad eller annan verkställighet följt", skall enligt 50 8 UL verkställigheten gå äter om del kan ske, även om klagan förs mot den dom eller det beslut varigenom först nämnda dom har upphävts. Sökanden skall också ersätta aU skada. Den som har fält lyfta eUer tillträda något är skyldig att genast betala tillbaka lyft belopp med ränta resp. återställa mottagen egendom med fallen avkastning. Det sagda har motsvarande tillämpning när en dom, utan att upphävas, helt eller delvis ändras pä sädant sätt att underlaget för verkställighet rycks undan. Bestämmelsema torde vara analogiskt tiUämp­liga när annan exekutionstitel än dom upphävs eller ändras.

Lagberedningen. Beredningen föreslår i 26 8 bestämmelser som före­skriver inställande av verkställighet och återgång av redan vidtagna åtgärder när exekutionstitel upphävs. Bestämmelserna avses vara direkt tillämpliga på alla slag av exekutionstitlar. Paragrafen inbegriper alltså även förvaltningsmyndighets beslut, skiljedom, förbindelse och annan exekutionstitel som efter klandertalan upphävs av domstol. Och bestäm­melsema avser inte bara sädana fall dä domstols eller annan myndighets' avgörande upphävs efter överklagande i ordinär väg utan också fall då avgörande upphävs efter anlitande av särskilt rättsmedel. Även undan­röjande på gmnd av rättegångsfel e.d. hör hit. Vad i förslaget sägs om upp­hävande av exekutionsfitel gäller även partieU ändring. I sådant fall skall verkställighetens inställande och återgång anpassas tUl ändringens omfatt­ning.

Enligt första stycket i beredningens förslag skall sökt verkställighet omedelbart   inställas,   om  exekutionstitel   upphävs.   Kronofogdemyn-

 

Prop. 1980/81:8                                                             P-     

dighelen skall inle avvakta alt dom eller beslut varigenom exekutionstiteln har blivit upphävd vinner laga kraft. Det fömtsätts inle särskild begäran från svaranden för ätt verkställigheten skall inställas. Bestämmelsen avses gälla all verkställighet.

När exekutionstiteln upphävs, skall enligt första meningen i andra stycket beredningsförslaget verkställighetsåtgärd som har vidtagits i ärendet såvitt möjligt återgå. Detta skall som regel ske ulan alt man avvaktar att det avgörande varigenom exekutionstiteln upphävts har vunnit laga kraft. Återgången avser att återställa det läge som rådde före verkställigheten, nägot som dock inte alltid är möjligt. Om utmätt egendom har sålts, kan t.ex. egendomen inte återställas till gäldenären annat än om försäljningen överklagas och undanröjs. Ett annat fall är enligt beredningen att sökanden efter verkställighet av utgivningsdom har förbrukat egendomen eller överlåtit den till nägon som var i god tro.

Regeln att återgång skall ske genast är inte ovillkorlig. Domstol som i ny dom upphäver exekutionstiteln kan enligt förslaget förordna att återgång inle skall ske förrän den nya domen har vunnit laga kraft. Anledning att meddela sådant förordnande kan enligt beredningen föreligga om be­dömandet av en tveksam fråga har varit avgörande för domen och omedelbar återgång av verkställigheten skulle medföra ölägenheter som svåriigen kan avhjälpas om högre instans skulle komma till annat resultat. Vad som har sagts nu om domstols dom har motsvarande tillämpning när annan exekutionstitel upphävs genom avgörande av domstol eller genom annan myndighels beslut.

När det gäller utmätning och införsel har beredningen inte ansett undan­taget på gmnd av särskilt förordnande till fyllest. Vad först angår utmätning framhåller beredningen all återgång därav innebär att den utmätta egendomen lämnas till gäldenärens fria rådighet. Om utmätning går åter men del beslut varigenom exekutionstiteln har upphävts över­klagas och högre instans fastställer exekutionstiteln, måsle ny utmätning äga rum. Därvid måste bl.a. ny beneficieprövning ske. Gäldenären saknar kanske dä utmätningsbar egendom. Att överinstansen har fastställt exeku­tionstiteln blir med andra ord ett slag i luften. En sädan ordning är enligt beredningen inte tillfredsställande. Medan fräga om exekutionstitelns bestånd är svävande bör därför redan verkställd utmätning i allmänhet inte gå åter. Beredningen erinrar om den situationen att verkställd utmätning upphävs därför att den utmätta egendomen anses tillhöra tredje man e.d. Om överexekutor meddelar sådant beslut gäller f.n. att redan verkställd ätgärd inle skall gå åter innan utslaget har vunnii laga kraft, såvida inte överexekutor har förordnat därom (210 8 2 mom. UL). Detsamma gäller i fråga om hovrätts utslag eller beslut (218 8 2 mom. UL). Motsvarande synes böra gälla när exekutionstitel upphävs.

Om en exekufionstitel som har föranlett införsel upphävs och uppburna belopp betalts tillbaka samt exekutionstiteln efter klagan åter fastställs,

 

Prop. 1980/81:8                                                             3 kap. 22 §   336

kan det enligt vad beredningen framhåller vara omöjligt för den som har fått införsel att ånyo - åtminstone inom rimlig lid - fä ul beloppet. Införsel gäller ofta underhållsbidrag, dä det är särskilt olyckligt med ätgärder fram och tillbaka. Den som har fält införsel för underhåll bör som regel inte bli äterbetalningsskyldig förrän det genom lagakraftvunnet avgörande har fastställts att bidrag inle skulle utgå.

På anförda skäl anser beredningen att vidtagna verkslällighetsåtgärder inte bör utan vidare omedelbart gå åter när det är fråga om införsel eller utmätning. Domstol eller annan myndighet vilken upphäver exekutions­titel som har föranlett införsel eller utmätning bör emeUertid kunna förordna att vidtagen verkställighelsätgärd skall gå åter genast. Bestäm­melser härom har tagits upp i andra meningen av andra stycket. Bered­ningen framhåller att befogenheten att förordna om omedelbar återgång av verkställighetsåtgärd bör begagnas endast när starka skäl föreligger, t.ex. därför att svaranden har betydande olägenhet av att vidtagna åtgärder tills vidare består.

Regeln att vidtagen åtgärd skall gå åter riktar sig enligt beredningen int. bara till kronofogdemyndigheten utan också till den som har sökt och fått verkställighet. 1 ärende om verkställighet av betalningsskyldighet är sålunda sökanden skyldig att betala tillbaka medel som han har lyft. Skall införsel gå åter och har innehållet belopp ännu inte redovisats till sökanden, skall kronofogdemyndigheten betala ul beloppet lill gäldenären. När utmätning skall gå äter, upphör rättsverkningarna av utmätningen. Har den utmätta egendomen inte hunnit säljas, skall kronofogdemyn­digheten återställa egendomen till gäldenären. Har försäljning sketl men influtna medel inte hunnit redovisas skall dessa betalas ut till gäldenären. Härvid gäller dock vissa förbehåll. Det måste sålunda beaktas att pant­havare eller annan kan ha rätt lill betalning ur medlen. Om äter den verkställighet som skall gå tillbaka avsett skyldighet att utge viss lös egendom eller att avflytta från lägenhet, skall sökanden medverka till att den besittning som har rubbals genom verkställigheten återställs. Har i ärende om verkställighet av ulgivningsdom egendomen omhändertagits men inle hunnit utlämnas till sökanden, skall kronofogdemyndigheten återställa den till svaranden.

När kronofogdemyndigheten i enlighet med det sagda skaU återstäUa omhändertagen egendom eller betala ut ej redovisade medel, krävs inte någon särskild begäran från svaranden. 1 andra fall fömtsätts att svaranden enligl vad som sägs i det följande begär att verkställigheten skall gå äter.

När sökanden skall betala tillbaka pengar som han har lyft, är han skyldig alt betala ränta. Bestämmelse härom finns i 2 kap. 18 8 bered­ningens förslag. SkaU egendom återställas, bör sökanden även utge avkast­ning som har fallit av egendomen. Någon särskild föreskrift härom torde enligt beredningen inte behövas här Gfr 3 kap. 8 8).

 

Prop. 1980/81:8                                                            3 kap. 22 §   337

Beredningen erinrar om att återgång även kan gå ut över Iredje man. Om utmätt egendom har sålts, går dock försäljningen inte utan vidare åter. Har försäljningen inte vunnit laga kraft, kan den emellertid enligt förslaget undanröjas efter besvär av gäldenären. I så fall behöver givelvis köparen inte återställa egendomen annat än mol återbekommande av vad han har betalt jämte ränta. Gäldenären kan anföra besvär över skedd försäljning även om dom eller beslut varigenom exekutionstiteln upphävts ännu ej har vunnit laga kraft. Denna talan bör enligt beredningen prövas efter allmänna överväganden om det är rimligt att, i del ovissa läget, häva försäQningen för all inle i motsatt fall kännbar skada skall vällas klagan­den. Båda sidors rimliga anspråk kan då tänkas bli tillgodosedda genom att hovrätten låter besvärsmälet vila tills frågan om exekutionstitelns bestånd har blivit slutligt prövad. 1 fråga om lös egendom som har betydande värde och fast egendom erinrar beredningen om att förslaget uppställer förbud mot försäljning därav innan exekutionstiteln har vunnit laga kraft, om denna inte är sådan att den fär verkställas som lagakraftvunnen dom (9 kap. 3 8 andra stycket).

Om sökanden inle frivilligt fullgör sin skyldighet att betala tillbaka medel som han har lyft eller att återställa besittning som mbbats, bör enligt beredningen svaranden vara berätfigad att vid behov få biträde av krono­fogdemyndigheten för genomförande av verkställighetens återgång, utan att han för ändamålet behöver skaffa sig en exekutionstitel. 1 enlighet härmed anges i andra stycket tredje meningen att kronofogdemyndigheten - när verkställighet skall gå äter - skall på begäran utsöka vad borgenären i ärende om införsel eller utmätning skall betala tillbaka och i annat ärende, om hinder inte möter, återställa besittning eller annat förhållande som har rubbats. Har sökanden ställt säkerhet för återbetalning kan kronofogdemyndigheten vid behov la säkerheten i anspråk. Härvid gäller 2 kap. 15 8 beredningsförslaget. Det innebär all någon särskUd exekutions­titel inle krävs för all pant skall kunna tillgodogöras eller borgen utsökas. Genomförandet av återgången bör inte behandlas som ett nytt verkstäl­lighetsärende utan som ett led i det av sökanden anhängiggjorda ärendet. Svaranden är även oförhindrad alt, om han finner anledning därtill, föra talan vid domstol om verkställighetens återgång och frågor som har samband därmed, t.ex. om skadestånd.

Verkställighet kan, även om den går åter, ha åsamkat svaranden skada. I tredje stycket i beredningsförslaget åläggs sökanden att ersätta sädan skada. Förslaget innebär att svaranden är berätfigad lill ersättning för all föriusl som har fillskyndats honom genom verkställigheten, dvs. även för allmän förmögenhetsskada. Som exempel nämner beredningen förlust i följd av att utmätt egendom har varit undandragen hans förfoganderätt eller att han efter avhysning haft högre kostnad för bostad. Bestämmelsen avser enligt vad beredningen framhåller också t.ex. ersättning för egendom som sökanden är skyldig att återställa men inte har i behåll. Även kostnad

22   Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 8. Del 1

 

Prop. 1980/81:8                                                             3 kap. 22 §    338

som i verkställighetsärendet har tagits ut av svaranden omfattas av bestämmelsen. Sökanden bör ersätta uppkommen skada oavsett om vårdslöshet eller försummelse ligj?er honom fill last. Kommer parterna inte överens om skadeståndet, måste frågan prövas av domstol. Skyldighet att utge skadesfånd kan sålunda inte åläggas av kronofogdemyndigheten.

Remissyttrandena. Länsstyrelsen i Ålvsborgs län påpekar att särskild begäran från svaranden inte fömtsätts för att verkställigheten skall inställas men att del likväl inte siigs något direkt om hur kronofogdemyn­digheten skaU få reda på att exekufionstiteln har blivit upphävd.

Hovrätten för Västra Sverige ifrågasätter om det inte i lagtexten bör utsägas att sökanden, då egendom skall återställas, har att utge även avkastning som fallit av egendomen.

Advokatsamfundet kritiserar bestämmelsen att i ärende om införsel eller utmätning vidtagen åtgärd inte utan särskilt förordnande skall gå åter förrän det avgörande varigenom exekutionstiteln upphävts har vunnit laga kraft. Sökanden kan i sädant fall inte anses ha visat ens sådana sannolika skäl som enligt 17 kap. 5 8 i förslaget hade kunnat föranleda kvarstad. Enligt samfundets mening är det då inte mofiverat att gäldenären undandras sin fria rådighet över den egendom som omfattas av verkstäl­ligheten.

Föredraganden. Departementsförslaget överensstämmer i sak med beredningens förslag. En del redaktionella ändringar har dock företagils.

Med anledning av vad en remissinstans har anfört vill jag framhålla att myndighet som prövar exekutionstitel inle lämpligen bör åläggas under­rättelseskyldighet till kronofogdemyndighet angående resultatet av pröv­ningen. Det får i stället, liksom hittills, ankomma på i första hand svaranden att underrätta kronofogdemyndigheten om att exekutionstiteln har upphävts. Ingenting hindrar emellertid att kronofogdemyndigheten självmant tar reda på utgången av visst mål om den finner anledning till det.

När åtgärd skall gå åter skall om möjligt det läge som rådde innan åtgärden vidlogs återställas. Sökanden skall alltså återbära pengar eller annan egendom som han fått lyfta. Skall pengar betalas tillbaka skall det också utgä ränta enligt vad som sägs i 2 kap. 29 8. Sökanden fär inte behålla avkastning som har fallit av egendom som skall återbäras. Någon särskild föreskrift härom anser jag i Ukhet med beredningen inte behövlig i detta sammanhang Gfr 7 8 i förevarande kapitel).

Med anledning av vad advokatsamfundet anfört bör understrykas att enbart den omständigheten att exekutionstitel har upphävts inte betyder alt käromålet varit mer eller mindre ogrundat. Utgången kan t.ex. bero på vilken ställning som tas i en besvärlig rättsfråga. Om emellertid kärandens lalan visar sig ha varit svagt grundad är detta en omständighet som kan ha betydelse vid prövningen humvida förordnande bör meddelas om omedel­bart hävande av vidtagen ätgärd.

 

Prop. 1980/81:8                                                               3 kap. 23 och 24 §§    339

Särskilda föreskrifter beträffande allmänna mål

23 och 24 §8 1 paragrafema ges särskilda bestämmelser beträffande aUmänna mål. 23 8 andra stycket motsvarar delvis 3 kap. 10 8 bered­ningsförslagel. 1 övrigt saknas motsvarighet i beredningens förslag.

Gällande rätt. Enligt 52 8 1 mom. UL gäller att om någon i tvistemål har fällts till böter eller vite, beslutet inle får verkställas förrän del har vunnii laga kraft. 1 fråga om hovrätts icke lagakraftvunna beslut gäller emellertid i tillämpliga delar vad som sägs om hovrätts dom i 39 och 40 88. Det innebär bl.a. att verkställighet får ske innan beslutet har vunnit laga kraft, men alt gäldenären kan avvärja verkställighet genom alt nedsätta beloppet. Vad som sägs om beslut i tvistemål gäller även utslag i utsök­ningsmål, varigenom någon har fällts till böter eller vite.

Har nägon i brottmål dömts till böter eller vite eller till sådan med brott förenad "påföljd" som innefattar betalningsskyldighet, gäller enligt 22 8 1 mom. första meningen Up i fråga om verkställighet av domen vad som i UL sägs om verkställighet av beslut varigenom någon i tvistemål har fällts till böter eller vite. Om ådömd "påföljd" eljest är sådan att domen kan verkställas genom utsökning (t.ex. sakförverkande) och särskild föreskrift inte är meddelad angående verkställigheten, har enligt andra meningen UL:s regler om verkställighet i tvistemål motsvarande tillämpning. Underrätts dom får dock inle verkställas förrän den har vunnit laga kraft.

Det anförda avser inte verkställighet som sker genom införsel. Enligt 7 8 införsellagen får införsel för böter och viten äga rum så snart förutsätt­ningar för indrivning föreligger. Beträffande böter eller viten som har ålagts genom hovrätts dom får dock, innan domen har vunnit laga kraft, införsel inle ske i annat fall än dä domen avser disciplinbot.

Lagbered/tingen. Beredningen erinrar om att nuvarande ordning, enligt vilken hovrätts dom i fråga om böter eller viten får föranleda utmätning innan den har vunnit laga kraft, på sin tid motiverades med att i annat fall talan kunde komma att fullföljas till högsta domstolen endast för att vinna uppskov med betalningen och att tillströmningen av mål därigenom kunde komma att öka väsentligt. Beredningen anser emellertid föga sannolikt all talan i nägon beaktansvärd utsträckning skulle komma att fullföljas till högsta domstolen endast i syfte all uppskjuta verkställigheten, om det för utmätning pä grund av hovrätts dom på böter, vite eller annat dylikt skulle krävas laga kraft.

För verkställighet innan domen har vunnit laga kraft kan, fortsätter beredningen, åberopas den kriminalpolitiska synpunkten att påföljd och särskild rättsverkan bör följa sä snabbt som möjligt på brottet. Å andra sidan kan anföras flera skäl för att verkställighet inte skall fä äga rum förrän domen har vunnii laga kraft. Verkställigheten syftar inte i första hand till att tillgodose något ekonomiskt intresse. Om verkställighet behöver säkerställas i förtid, kan handräckning komma i fråga. Böter

 

Prop. 1980/81:8                                                              3 kap. 23 och 24 §§   340

ådöms inte sällan i samband med annan påföljd, t.ex. fängelse, som inte får verkställas innan domen har vunnit laga kraft. Det synes vara en fördel, om det beträffande möjligheten till verkställighet får gälla samma regler för domen i dess helhet.

Beredningen erinrar vidare om att böter och vite f.n. tas ut i större om­fattning genom införsel än genom utmätning. Införsel för böter och vite förutsätter även beträffande hovrätts dom redan enligt gällande lag -frånsett disciplinbot - att domen har vunnit laga kraft. Det är enligt bered­ningen önskvärt att enhetliga krav för verkställighet gäller i fråga om införsel och utmätning. En ordning som genomgående kräver laga kraft för indrivning är slutligen enklare att tillämpa för kronofogdemyndigheten.

Mot bakgmnd av det anförda anser beredningen att övervägande skäl talar för att dom, varigenom dömts till böter, vite, förverkande av egendom eller annan särskild rättsverkan av brott, i princip inte bör fä verkställas utan att den har vunnit laga kraft, oavsett om domen har meddelats av undertätt eller av (iverrätt. Om det emellertid särskilt före­skrivs i lag att dom som inte har vunnit laga kraft får verkställas, skall det gälla. Enligl 91 8 första stycket militära rältegängslagen (1948:472) skall sålunda domstols dom eller beslut varigenom discipUnstraff har ålagts verkställas utan hinder av att domen eller beslutet inte har vunnit laga kraft, om inte domstolen förordnar annat. Beredningsförslaget innehåller i 3 kap. 10 § bestämmelser i enlighet med det anförda.

Remissyttrandena. Förslaget att utmätning inte längre skall få äga rum på grund av hovrätts icke lagakraftvunna dom pä böter m. m. avstyrks av kronofogdeföreningen, som anser att några olägenheter av nuvarande ordning inte har framkommit. Även TCO anser att den nuvarande ordningen bör bestå.

Föredraganden. Första stycket i 23 8 innehåller en föreskrift om att vissa av kapiUets bestämmelser inle skall gäUa i allmänna mål. De bestäm­melser som inle skall gälla är till en böGan 3-11 8§ angående verkstäl­lighet av icke lagakraftvunna domar och särskilda rättsmedels inverkan på verkställigheten. Att inte heller 12-18 8§ kan tillämpas i allmänt mål följer av sakens beskaffenhet. Bestämmelsema i 19 och 20 88 angående verkstäl­lighet av förvaltningsmyndighets beslut och av handling som avses i 1 6 första stycket 7 skaU inte heller gälla i allmänna mål. Slutligen har undanlag gjorts för 22 8, som reglerar verkan av att exekutionstitel upphävs. Beträffande skatt som anges i 1 8 uppbördslagen gäller beträf­fande den frågan 87 8 nämnda lag. Principen är att utmätning och andra åtgärder fortgår som vanligt så länge beslutet om skatten är föremål för prövning.

Andra stycket första meningen innehåller en bestämmelse om verkstäl­lighet av dom eller beslut varigenom har ålagts böter, vite eUer sådan särskild rättsverkan av brott som innefattar betalningsskyldighet. Bered-

 

Prop. 1980/81:8                                             i kap. 23 och 24 §§    341

ningens förslag alt sådan exekutionstitel inte skall få verkställas förrän den har vunnit laga kraft har godtagits av praktiskt taget alla remissinstanser. Även jag anser att det inte finns tillräcklig anledning att behålla den nuvarande möjligheten till förtida verkställighet av hovrätts dom eller beslut i fall som nu avses. I enlighet härmed anges att dom eller beslut, varigenom har ålagts böter, vite eller sädan särskild rättsverkan av brott som innefattar betalningsskyldighet, inte får verkställas förrän domen eller beslutet har vunnit laga kraft. Att beslut nämns särskilt vid sidan av dom beror på att bestämmelsen i 3 kap. 1 8 andra stycket, varigenom beslut och utslag jämställs med dom, inte omfattar avgöranden av förvalt­ningsmyndighet.

Andra exekutionstitlar i allmänna mål än de nyss nämnda är av mycket skiftande slag. Hit hör bl.a. beslut om debitering av skatt, tull och allmän avgift men ocksä ätskilliga andra fall av betalningsälägganden beträffande medel som tillkommer staten eller kommun. Med hänsyn härtill är del inte möjligt att beträffande sådana exekutionstitlar i balken ange i vilka fall verkställighet får ske innan exekufionstiteln har vunnit laga kraft. Den frågan fär liksom f.n. behandlas i andra lagar. I andra stycket andra meningen sägs därför att annan exekutionsfitel i allmänt mål (än som avser böter e.d.) får verkställas innan den har vunnit laga kraft, om det är särskilt medgivet.

Disciplinbot enligt lagen (1973:18) om disciplinstraff för krigsmän är inle all anse som böter. Dom eller beslut varigenom disciplinbot har ålagts omfattas av andra meningen i andra stycket Gfr 53 och 91 88 militära rälte­gängslagen).

1 tredje stycket i 23 8 sägs att verkställighet av exekutionstitel i allmänt mål sker enligt vad som gäller om lagakraftägande dom. Detta innebär enligt 3 8 att verkställigheten fär äga mm utan särskilda villkor. Bestäm­melsen avser givetvis inte att göra någon inskränkning i vad som gäller om ätgärder som vid indrivning föregår verkställighetssladiel, l.ex. anmaning enligt 53 8 uppbördskungörelsen (1%7:626). Bestämmelsen är tillämplig vare sig exekutionstiteln har vunnit laga kraft eller inte.

24 8 innehåUer en bestämmelse om saköreslängder, restlängder och liknande indrivningshandlingar. Säsom Jag har anfört i anslutning lill kapitelmbriken utgör sådana handlingar inle exekutionstitlar i balkens mening. De har emellertid myckel stor betydelse i det praktiska indriv­ningsarbetel och en bestämmelse om sådana handlingar bör inte saknas i balken. Bestämmelsen innebär att i den mån sådana handlingar har upp­rättats de skall läggas till gmnd för verkställighet i allmänna mäl. Som regel lar kronofogdemyndigheten då inte nägon befattning med den bakom­liggande exekutionstiteln.

 

Prop. 1980/81:8                                                                                 4 kap.    342

4 kap. Utmätning

Detta kapitel, som motsvarar 5 kap. beredningens förslag, inleder den centrala del i förslaget som rör utmätning (4-14 kap.). Det ersätter när­mast 4 kap. UL men även en del bestämmelser på andra håll. Vissa be­stämmelser i kapitlet saknar motsvarighet i gällande rätt. 1 kapitlet behand­las frågor som har samband med själva utmätningen, i den mån de har an­setts böra bli föremål för reglering inom UB:s ram. Undantag frän utmät­ning och säkerställande av utmätning behandlas dock i 5 resp. 6 kap. Be­stämmelserna gäller även för den särskilda verkställighelsformen utmät­ning av lön, i den mån de kan bli tiUämpliga vid sådan utmätning. För ut­mätning av lön m. m. meddelas dessutom särskilda bestämmelser i 7 kap.

Lagberedningen. Beredningen berör under rubriken till 5 kap. den prin­cipiella frågan i vad män exekutionstitel som ålägger betalningsskyldighet kan verkställas mot annan än den som i exekutionsurkunden har angetts som förpliktad. Del anspråk som har godkänts genom en exkutionstitel kan överlåtas eller på annan grund övergå från en innehavare till annan. Att sä sker medför i allmänhet inte hinder mol exekution, men vid verk­ställigheten kan eventuellt göras andra invändningar mot den nye inneha­varen än som har kunnat göras mot tidigare innehavare. Sädana invänd­ningar skall behandlas enligt reglerna i 3 kap. 24 8 i förslaget. När del se­dan gäller frågan i vilken utsträckning en exekutionstitel kan användas även mol annan än den som anges som förpliktad i urkunden fär man enligt beredningen skilja mellan fall då exekutionstiteln går ut på betalningsskyl­dighet och åberopas för utmätning och fall då den avser utgivande av lös egendom, avhysning eller annat som omfattas av 16 kap. i förslaget. 1 båda fallen är dock utgångspunkten att exekutionstiteln inte kan utan vidare åberopas mot annan än den som anges i urkunden.

Såvitt angår betalningsskyldighet ä enligt beredningen undantagen få och begränsade. Om gäldenären avlider, kan enligt vad som allmänt antas exekution äga rum hos hans dödsbo. Däremot torde exekutionstitel mot den döde (eller mot hans dödsbo) inte kunna användas mot hans dödsbo­delägare. Trols alt vissa skäl kan anföras för exekufionslitelns omedelbara exigibUitel mol delägare vilken lagen utpekar som ansvarig har bered­ningen inte ansett tillräcklig anledning föreligga att föreslå en allmän sädan regel eller förorda en dylik tillämpning. Om dödsboets skulder inle betalas, är det ofta lämpligare att ansökan görs om boets avträdande till förvaltning av boutredningsman eller till konkurs än att utmätning sker hos de särskilda delägarna.

I rättspraxis har i fråga om vissa vikliga skatter medgetts att utmätning för avlidens skatt får, sedan dödsboet har skiftats, ske hos dödsbo­delägare utan att exekutionstitel har utverkats mot dödsbodelägaren (se NJA 1969 s. 418). Delta fär måhända ses som ett praktiskt motiverat avsteg frän den allmänna principen, gmndat pä alt delägares ansvar är

 

Prop. 1980/81:8                                                                  4 kap.    343

specialreglerat i tillämpliga skatteförfatlningar. Till stöd för praxis' stånd­punkt kan enligt beredningen också anföras alt debitering av skall inle innefattar mycket mer än en uträkning av beloppet och att det kan synas meningslöst att kräva en ny uträkning för och debitering på varje särskild delägare eller en dom på betalningsskyldighet för envar av dem. Man kan emellertid fräga sig, om samma regel skall gälla i fräga om andra offentlig­rättsliga exekutionstitlar som väsentligen endast innefattar en uträkning och debitering av det beräknade beloppet. Beredningen vill för sin del inle framställa någon erinran däremot försåvitt dödsbodelägarna får tiUfälle att göra invändningar enligt 3 kap. 24 8 i förslaget.

Även i fråga om en de) andra intressenter än dödsbodelägare finns, anför beredningen, i lag föreskrivet betalningsansvar för närmare angivna skulder. 1 handelsbolag är t.ex. bolagsmännen enligl 19 8 lagen (1895:64 s. I) om handelsbolag och enkla bolag skyldiga att solidariskt såsom för egen skuld svara för bolagets skulder. F.n. torde man i allmänhet anse att dom mol handelsbolaget inte kan utan vidare verkställas hos bolagsman. Vad angår den samarbelsform som består i partrederi får enligt rättsfall utmätning ske hos partredama för rederiets förbindelser, oavsett om exekufionstiteln nämner den aktuella partredaren eller inte. I viss utsträck­ning kan en sädan tillämpning försvaras med att partredama företräds av huvudredare och all dom i mål, där huvudredaren har svarat, sålunda i själva verket riktar sig mot samtliga partredare. Beredningen har ingen saklig erinran mol fillämpningen, om invändningar mot exekufionen behandlas enligl vad som sägs i 3 kap. 24 8 i förslaget.

Om en person är beialningsansvarig på grund av borgen, anses dom mot huvudgäldenären inte kunna verkställas mot borgensmannen. Beredningen vill inle förorda något avsteg från denna princip.

Det har uttalats - framhåller beredningen vidare - att singularsucces-sion pä svarandesidan i utsökningsmål inte torde kunna förekomma. Bl.a. skulle, om uimätningsgäldenär på annan överlåter sin rätt till redan utmätt gods, överlåtelsen inte medföra succession i svarandeställningen. Ut­talandena synes enligl beredningen knappast hållbara. Beredningens förslag utgär från att succession i partsställningen kan äga mm när svaranden representerar viss egendom mot vilken exekufionen riktas. Om utmätt egendom överlåts, är det t.ex. klart att den nye ägaren är den som skall företräda egendomen i fortsättningen. Eventuellt överskott - och vid överiålelse av fast egendom m.m. även ägarhypotek - skall tillfalla den nye ägaren. Detta mäste uppenbart medföra att nye ägaren blir jämte förre ägaren sakägare i ulmätningsärendet, dvs. att åtminstone partieU succes­sion sker på svarandesidan.

När inlecknad fordran i lagsökningsmål har fastställts till betalning ur fast egendom, har bmkat anses att lagsökningsutslagel inle kan verk­stäUas mot ny ägare sedan dess utmätningsverkan har förfallit Gfr 77 a § och 86 8 1 mom. UL). Det synes beredningen inte tillräckligt motiverat att,

 

Prop. 1980/81:8                                                                                  4 kap.    344

när fordran har fastställts till betalning ur visst objekt, vägra verkställighet enbart därför alt objektet har bytt ägare. Detta gäller enligt beredningen inte bara betalningsfastställelse med utmälningsverkan som har förfallit utan även andra fall av betalningsfastställelse ur viss egendom, l.ex. på gmnd av fordran som är förenad med handpanträtt eller med sjöpanlrätt eller luftpanträtt. Avsikten med och det reella innehållet i domen har Ju varit alt fastställa den sakrätlsliga förpliktelse som egendomen svarar för och vid sådant förhållande bör singularsuccession lika litet som universal­succession hindra verkstäUigheten. Med den möjlighet att göra invänd-nmgar mot exekution som 3 kap. 24 8 ger bör nägra betänkligheter inte möta mot en sådan tillämpning. Beredningen har däremot inte ansett att utmätning bör fä äga rum hos successor, när det har fastställts att ett kollektiv av lös egendom svarar för företagsinteckning och det först vid förrättningen kan slutligt avgöras vilken egendom som med anledning av betalrjngsfaslställelsen kan las i mät.

Alt verkställigheten oavsett ägarbyte regelmässigt skall fortgå när lös eller fast egendom redan har tagits i mät är enligt beredningen uppenbart.

Beredningen har inle ansett det lämpligt att föreslå några nya bestäm­melser som anger när utmätning fär äga rum hos annan än den som utpekas i exekutionstiteln. Det bör i första hand fordras att exekutions­titeln har rättskraft mot vederbörande. Därutöver bör för tillämpningen vara vägledande, huruvida den föipliktelse som skall realiseras kan anses ha behållit sin identitet och om svaranden är tillräckligl tillgodosedd genom den möjlighel att göra invändningar mot verkställighet som 3 kap. 24 8 i förslaget erbjuder.

Remissyitrandena. Beträffande frågan huruvida exekutionstitel som ålägger betalningsskyldighet kan verkställas mot annan än den som i exekutionsurkunden anges som förpliktad anför TCO alt den nuvarande ordningen att dom mol handelsbolag inle kan verkställas mot bolagsman är till nackdel för indrivningsarbetel. Detta gäller särskilt när fråga är om uttagande av arbetsgivaravgifter. TCO anser att verkställighet bör få ske även mot bolagsman, även om i första hand bolagets tillgångar bör las i anspråk.

Föredraganden. Vad beredningen har anfört om frågan i vad mån exekutionstitel rörande betalningsskyldighet kan verkställas mot annan än den som i urkunden anges som förpiliktad kan jag i allt väsentligt godta. Jag är inle, säsom en remissinstans, beredd att f.n. förorda att dom mot handelsbolag skall utan vidare kunna verkställas mot bolagsman Gfr NJA 1976 s. 230). Det kan nämnas all frågor om handelsbolag är föremål för utredning av 1974 års bolagskommitié (Ju 1974:21). Någon reglering i UB av det nu berörda ämnet anser Jag inte påkallad.

Innan jag går närmare in pä de särskilda bestämmelserna i kapitlet vill jag översiktligt redogöra för de olika led som ingår i utmätningsför­farandet. Av särskilt intresse är härvid fullföljdsreglemas inverkan på för-

 

Prop. 1980/81:8                                                                   4 kap.    345

farandets fortgång liksom betydelsen av att den ena eller andra åtgärden under förfarandet har vunnit laga kraft mol parlema i målet resp. mol tredje man.

Utmälningsförfarandet är i fall när det leder till försäljning uppdelat på tre led. Det första ledet omfattar ansökan om utmätning, utmätnings-beslutet och dess säkerställande. Andra ledet utgörs av förberedelserna till försäljning och dennas genomförande. Tredje ledet omfattar fördelning av köpeskilling och andra influtna medel samt utbetalning därav. De vikti­gaste beslut eller åtgärder under förfarandet som kan bli föremål för över­klagande är uimätningsbeslutet, försäljningen och fördelningen av influtna medel.

Vad först angår utmätningsbeslutet gäller enligt departementsförslaget alt även om beslutet inte har överklagats sakägare kan begära att utmät­ningen hävs av skäl som anges i 33 eller 34 8 i 4 kap. Enligt 18 kap. 3 8 får lalan inte föras mot beslut varigenom ett sådant yrkande har lämnats utan bifall. Tredje man kan emellertid enligt 18 kap. 9 8 anföra besvär över utmätningen utan inskränkning till viss fid.

Besvär över utmätning hindrar inte alt försäljning äger rum, men denna kan inställas (inhiberas). Enligt departementsförslaget skall besvär över försäljning även av tredje man anföras inom viss bestämd tid från försälj­ningen.

Om tredje mans anspråk har blivit känt innan försäljning av den utmätta egendomen har skett, finns enligt 4 kap. möjlighet all åstadkomma klarhet genom att tredje mannen enligt 20 eller 25 8 föreläggs att väcka talan vid domstol. Försummar han att väcka talan, har han förlorat sin rätt mot utmätningssökanden liksom mol köparen, om egendomen säljs Gfr 14 kap. 2 8 i förslaget). Gär utmätningen åter, har han sin eventuella rätt i behåll.

Blir tredje mans anspråk känt först sedan försäljning har skett, kan kronofogdemyndigheten alltjämt ge tredje mannen föreläggande att väcka talan vid domstol (5 kap. 26 8). Tvisten kommer dä att i realiteten gälla, huruvida utmätningssökanden skall få lyfta medel som har influtit för egendomen. Dessutom inverkar tvistens utgång pä frågan vem som skall få lyfta eventuellt överskott (se även 33 8).

Alt försäljning av ulmätt egendom har vunnii laga kraft utgör en förut­sättning för att köparen skall kunna åberopa försäljningen som laga åtkomst. Å andra sidan ger försäljningen inte köparen ovillkorligt skydd mot tredje man, som gör gällande att han hade bättre rätt än utmätnings­gäldenären till den utmätta egendomen. I 14 kap. i departementsförslaget anges de fall då köparen är skyddad mol tredje man. 1 princip skall tillämpas samma regler som vid frivillig försäljning, vilket bl.a. innebär att godtrosförvärv kan äga rum under de förutsättningar som eljest gäller. Därutöver skall emellertid försäljning av registrerat skepp eller av fast egendom stå sig mot tredje man under villkor som anges i 14 kap. 3 8, även om en frivillig försäQning inte skulle bli gällande under motsvarande omständigheter.

 

Prop. 1980/81:8                                                                                 4 kap.    346

1 14 kap. 4 och 5 88 föreslås även regler enligl vilka köpare av utmätt egendom som gär föriustig egendomen, resp. iredje man som genom exekutiv försäljning har gått föriustig sin egendom, fär rätt lill ersättning av utmätningsgäldenären och borgenär i ond tro som har vunnit betalning.

Sedan beslut om köpeskillingsfördelning har meddelats kan krono­fogdemyndigheten enligt departementsförslaget inle själv ändra eller rätta beslutet. Fifänselt möjligheten att genom besvär, eventuellt extraordinära rättsmedel, vinna ändring skall köpeskillingsfördelningen lända till efter­rättelse. Det gäller emeUertid vid tillämpning härav att bestämma vad som har blivit avgjort genom fördelningsbeslulel. Om t.ex. utdelning har utfallit på viss fordran för vilken A har stått antecknad som borgenär, hindrar det inle alt B kan göra gällande att fordringen tillhörde honom. Köpeskillingsfördelningen utgör inte hinder mot en sådan talan. Däremot kan fordringen i fräga inte utan att köpeskillingsfördelningen helt eller delvis undanröjs frånkännas rätt lill betalning, l.ex. därför att en tredje person C anser att han hade företräde enligt förmånsrättsordningen eller att nämnda fordran över huvud inle existerade. Om någon formlig fördel­ning inte behövs och influtna medel utan vidare betalas ul fill utmätnings­sökanden, får utbetalningsbeslutet samma rättsverkan som ett fördelnings-beslut Gfr 18 kap. 9 8 Qärde stycket).

Om försäljning har vunnit laga kraft, måste uppmärksammas alt det kan begränsa möjligheten att ändra köpeskillingsfördelningen. Försäljningen och fördelningen kan i större eller mindre män ha ett samband med varandra. 1 vad mån enligt gällande lag köpeskillingsfördelning utan vidare påverkas av att försäljning undanröjs torde vara en tveksam fråga. En exekutiv myndighels utbetalning av medel kan inte utan vidare anses verkningslös därför alt de medel som har använts för ändamålet av en eller annan anledning inle hade bort utdelas. Förslaget utgår från att fördelning resp. utbetalning av influtna medel skall stå sig, om den inte undanröjs med anledning av besvär över utmätning eller försäljning Gfr 18 kap. 6 8 i förslaget) eller särskild klagan.

1 beredningens lagförslag (5 kap. 26 8) ingår vissa bestämmelser om återvinning vid utmätning vilka saknar motsvarighet i departementsför­slaget. De av beredningen föreslagna bestämmelserna syftar främst lill att motverka otillbörliga rättshandlingar frän gäldenärens sida och att göra det möjligt att undvika det mer omständliga konkursförfarandet. Som allmän regel föresläs gälla att om gäldenären har'getl bort egendom eller om hans ekonomiska ställning har försämrats genom annan rättshandling som kan vara föremål för återvinning vid konkurs och han saknar utmätningsbara tillgångar som förslår fill betalning av sökandens fordran, återvinning skall kunna ske enligl vad som gäller för motsvarande fall enligt KL (numera 28-37 och 39-40 a 88 KL). Härvid skall dagen för ansökan om utmätning räknas som fristdag.  Finner kronofogdemyndigheten att rätt lill äter-

 

Prop. 1980/81:8                                                                   4 kap.   347

vinning föreligger, fär egendom som är föremål för återvinning eller fordran som följer av rätt till återvinning utmätas för sökandens fordran. Bestrider tredje man att rätt till återvinning föreligger och kan invänd­ningen inte lämnas utan avseende, skall kronofogdemyndigheten enligl förslaget kunna förelägga sökanden att inom viss lid väcka lalan i saken mol tredje mannen vid äventyr all utmätningen hävs. Eventuellt överskott som uppkommer efter återvinning skall redovisas till tredje mannen.

Förslaget om införande av möjlighel till återvinning vid utmätning har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen. Flera remissinstanser, bl.a. länsstyrelserna i Stockholms och Älvsborgs län och utredningen om säker­hetsåtgärder m.m. i skalteprocessen, betonar dock att bestämmelserna kommer att ställa stora krav på kronofogdemyndigheterna. Konkurs­lagskommittén påpekar att kommittén i sitt betänkande (SOU 1974:6) Förenklad konkurs har föreslagit att återvinningstalan skall kunna föras även vid förenklade konkurser. Om detta förslag godtas, blir del inte lika motiverat att öppna möjlighet lill återvinning även vid utmätning. Kommittén anser dock att det ändå finns tillräckliga skäl för att genomföra beredningens förslag.

Svea hovrätt är däremot negativ till förslaget. Hovrätten delar visser­ligen uppfattningen att vissa skäl talar för alt införa möjlighet till åter­vinning även vid utmätning, bl.a. önskvärdheten av att onödiga konkurser undviks. Hovrätten känner sig dock inte övertygad om att skälen för en utvidgning av återvinningsinstitutets tillämpningsområde är tillräckligt starka och kan i vart fall inte tillstyrka förslaget i föreliggande utformning. Kronofogdemyndigheterna är med hänsyn bl.a. till den nuvarande organisationen enligt hovrättens mening ofta inle skickade att avgöra frågor om återvinning. Den föreslagna ordningen framstår som särskilt betänklig i allmänna mål, där myndigheten i egenskap av skatteindrivare får anledning att söka efter återvinningsbar egendom och därvid själv fär avgöra om förutsättningarna för återvinning föreligger. Möjligheten att ge föreläggande när tredje man bestrider att rätt lill återvinning föreligger er­bjuder inte tillräcklig motvikt lill den obalans som förslaget medför i detta hänseende. Om samma garantier för rättssäkerhet som vid återvinning i konkurs inle kan skapas i ulmätningärenden bör enligt hovrätten åter­vinning inte införas pä detta område.

Advokatsamfundet framhåller att i fall då det finns flera borgenärer återvinning i insolvenssitualion innebär att en borgenär med kronofogde­myndighetens hjälp bereder sig betalning framför övriga borgenärer, t.o.m. framför sådana som har bättre förmånsrätt i konkurs. Visserligen kan övriga borgenärer, om de uppmärksammar förhållandet, begära gälde­nären i konkurs, men denna eventualitet kan också uppmuntra till inte önskvärda underhandsuppgörelser mellan sökanden och den som skall återbära egendomen. Enligt samfundets mening skulle det vara olyckligt om man i balken gör avsteg frän principen att en borgenär i ett läge relativt

 

Prop. 1980/81:8                                                                   4 kap.    348

nära konkurs inle skall kunna bereda sig förmåner framför övriga borge­närer. Samfundet förordar därför att i paragrafen görs det tillägget, att utmätning för sökandens fordran får ske endast om det inte kan antas äventyra andra borgenärers rätt. Samfundet framhåller vidare alt om tredje man bestrider all rätt till återvinning föreligger, kronofogdemyndig­heten undantagslöst bör förelägga sökanden att väcka talan mot tredje mannen. Samfundet framhåller bl.a. att mänga återvinningsfrågor brukar vara av juridiskt komplicerad natur. Det kan då inte vara riktigt att vid bestridande från tredje mans sid;a lägga bedömningen av dennes invänd­ningar i kronofogdemyndighetens hand.

Som Jag har nämnt nyss har nägon motsvarighet till den berörda para­grafen i beredningens förslag inte influtit i departementsförslaget. Detta beror i första hand på att frågan om införande av en ordning med åter­vinning vid utmätning har kommit i ett ändrat läge efter del alt bered­ningen lade fram sitt förslag. 1 samband med förslag om ett nytt system för handläggning av mindre konkurser har konkurslagskommittén föreslagit att möjlighet införs till återvinning i sådana konkurser (betänkandet SOU 1977:29 Konkursförvaltning, jfr betänkandet SOU 1974:6 Förenklad konkurs, prop. 1975/76:210, LU 1976/77:11 och rskr 1976/77:63). Det finns anledning räkna med alt möjlighet fill återvinning i mindre konkurser kommer att förverkligas inom en nära framlid. Med en sådan ordning minskar uppenbarligen behovet av alt införa återvinning vid utmätning avsevärt. Möjlighet till återvinning kommer då att stå lill buds utan den tidsutdräkt och de kostnader som ofta följer med ordinär konkurs. Enligt min mening kan man inte heller räkna med att en möjlighet lill återvinning vid utmätning skulle få nägon stöirre praktisk betydelse. Det kan sålunda bl.a. ifrågasättas om en ordning med återvinning vid utmätning kommer att avhålla mindre nogräknade gäldenärer frän otillbörliga transaktioner i ett ekonomiskt trängt läge utöver den verkan i detta hänseende som möjlig­heten till återvinning vid konkurs har. Enligt min mening finns med hänsyn lill det anförda inte tillräckliga skäl alt nu införa möjlighet till åter­vinning vid utmätning.

Beträffande del närmare innehållet i 4 kap. vill jag framhålla följande. Innehållet har väsentligen disponerats i enlighet med vad beredningen har föreslagit. Som har behandlats under 2 kap. har emellertid regeln om förhör i 5 kap. 13 8 första stycket beredningens förslag flyttats till 2 kap. 10 8. Samtidigt har reglema om upplysningsplikt i 5 kap. 4 8 berednings­förslaget flyttats lill 4 kap. 14 och 15 88 i departementsförslaget. Vidare har regeln om utmätnings verkan av domstols beslut i 5 kap. 15 8 berednings­förslaget flyttats till 27 8 i departementsförslaget.

1 enlighet med det sagda tas i 4 kap. till en början upp vissa inledande bestämmelser (1-3 88), varefter följer regler om utmätningsordningen (4-7 88). Därefter meddelas bestämmelser om förfarandet (8-13 88), bl.a.

 

Prop. 1980/81:8                                                                               4 kap. I §    349

om behörig kronofogdemyndighet, kronofogdemyndighetens under­sökningsskyldighet, tid för ulmätningsförrältning och underrättelse till gäldenären, samt om upplysningsplikt för gäldenären och tredje man (14-16 88). Nästföljande avsnitt rör förhållandet fill tredje man (17-26 88). Där ges bestämmelser bl.a. om hur tvister angående äganderätten till utmätt egendom skall lösas. Härefter regleras utmätningsverkan av domstols beslut om betalningsfastställelse resp. av betalning lill krono­fogdemyndigheten (27 och 28 88). 1 det därpå följande avsnittet behandlas verkan av utmätning (29-31 88). Där ges föreskrifter om de inskränk­ningar i gäldenärens förfoganderätt som utmätning medför, om inträdet av förmånsrätt och om kronofogdemyndighetens befogenhet all la till vara sökandens rätt. Vidare innehåller kapitlet bestämmelser om samman­träffande av utmätningar (32 8) samt om hävande av utmätning och annan självrältelse (33-35 88). Slutiigen meddelas, på motsvarande sätt som i flera andra kapitel, föreskrift om undantag från kapitlets tillämpning i allmänna mål (36 8).

Inledande bestämmelser

1 8 I denna paragraf, som motsvarar 5 kap. 1 8 beredningens förslag, anges den allmänna förutsättningen för alt utmätning skall fä ske.

Lagberedningen. Till skillnad frän införsel skall utmätning enligl förslaget generellt stå till buds, när verkställighet av betalningsskyldighet är medgiven enligt bestämmelsema i 3 kap. Föreskrift härom har lagils upp i första stycket av 5 kap. 1 8. Med betalningsskyldighet avser beredningen skyldighet att betala pengar. Förpliktelse att utge varor räknas inte i förslaget som betalningsskyldighet Gfr däremot 37 8 1 mom. 1 och 61 8 UL) och verkställighet därav skall i förekommande fall ske enligl 16 kap.

Beträffande skriftlig förbindelse som avses i 3 kap. 21 8 föreskriver 5 kap. 2 8 vissa begränsningar i möjligheten alt fä utmätning. Bestämmelsen i första stycket i 1 8 innehåller en erinran härom.

1 flera bestämmelser i beredningens förslag anges att kronofogdemyn­digheten får i där angivna fall utsöka fordran eller kostnad ulan all betal­ningsskyldighet har ålagts genom exekufionstitel som avses i 3 kap. I andra stycket av 5 kap. 1 8 anges alt kronofogdemyndigheten då får använda sig av utmätning för att utsöka fordringen eller kostnaden. Nägra särskilda villkor har inle föreskrivits, frånsett bestämmelsen i 14 kap. 16 8 3.

Föredraganden. Bestämmelsema i det departementsförslaget överens­stämmer i sak med beredningens förslag. Föreskrifter om att fordran eller kostnad fär utsökas utan att betalningsskyldighet har ålagts genom exeku­tionstitel som avses i 3 kap. finns bl.a. i 2 kap. 19 och 26 88, 3 kap. 22 8, 7 kap. 17 och 18 88, 13 kap. 20 8, 15 kap. 19 och 24 88 och 17 kap. 7, 8 och 11

 

Prop. 1980/81:8                                                              4 kap. 2 §   350

2 8 Denna paragraf innehåller vissa begränsningar i möjligheten att få utmätning för underhällsbidrag m.m. Paragrafen motsvarar 5 kap. 2 8 beredningens förslag.

GäUande rätt. Enligl 54 a 8 1 mom. UL får skriftlig, av två personer bevittnad förbindelse ligga till gmnd för utmätning för bidrag, som någon enligt förbindelsen skall utge till fullgörande av underhållsskyldighet enligt GB eller FB eller skall erlägga fill bamavårdsnämnd såsom ersättning för bams vård enligt barnavårdslagen (1960:97). Vissa begränsningar gäller emellertid i sådan förbindelses exigibilitet. Enligt andra meningen i 1 mom. får sålunda utmätning inte ske beträffande underhållsbidrag till make, såvida inle makama under den lid bidraget avser levde och alUJäml lever åtskilda på grund av söndring. Har bidrag som avses i I mom. förfallit lill betalning tidigare än tre år innan ansökan gjordes, fär vidare enligt 54 a 8 2 mom. utmätning på grund av förbindelsen inte ske, om gäldenären påstår alt bidraget har betalts och invändningen inle kan med hänsyn till omslän­dighetema i övrigt lämnas utan avseende.

Lagberedningen. Enligt 3 kap. 21 § beredningens förslag får skriftlig, av två personer bevittnad förbindelse angående underhållsbidrag enligt GB eller FB eUer angående bidrag som tillkommer kommun för barns vård enligt bamavårdslagen läggas lill gmnd för verkstäUighet, i den mån inte annat följer av särskilda föreskrifter. 1 5 kap. 2 8 ges vissa sädana särskilda föreskrifter beträffande utmätning.

Beredningen framhåller att när bidrag skall utgä under en längre tid del lätt kan inträffa att parternas anteckningar om eriagda belopp är bristfälliga och att kvitton har förkommil. I första stycket av 5 kap. 2 8 meddelas en bestämmelse rörande underhållsbidrag som har förfallit till betalning för relativt länge sedan. Förslaget överensstämmer med 54 a 8 2 mom. UL.

Beredningen har övervägt huruvida en motsvarande begränsning av verkslällbarheten är motiverad när utmätning för underhållsbidrag söks på grund av dom. Detta spörsmål har enligt beredningen en vidare innebörd och hänger samman med frågan om över huvud dom skall, såsom nu i allmänhet är fallet, utan annan lidsbegränsning än som följer av fordrings­preskription kunna utan särskild prövning läggas tiU gmnd för verkstäl­lighet. Såvitt beredningen känner till har gällande lag inte i praktiken föranlett ölägenheter som påkallar begränsning av verkställbarheten. Om kronofogdemyndigheten beslutar utmätning i hithörande fall, kan beslutet överklagas lill hovrätten. Denna kan bl.a. hälla förhör med part eller annan, om det finnes behövligt för utredningen (52 kap. 10 8 RB). En kvali­ficerad prövning kan alltså ske inom ulmätningsförfarandets ram. För vissa fall finns särskilda bestämmielser om att fordringsbelopp på andra grunder inte får indrivas efter viss fid. Beredningen pekar på bestäm­melsen i 35 kap. 7 8 BrB om bortfallande av ådömda böter eller viten. Ätgärder för uttagande av skatt m.m. får vidare i regel inte vidtas mot skatlskyldig senare än fem år efler utgången av det uppbördsär under

 

Prop. 1980/81: 8                                                                               4 kap. 2 §    351

vilket skatten har skolat erläggas enligt verkställd debitering (71 8 uppbördslagen). Beredningen har därför inte tagit upp någon särskild begränsning av verkställbarheten i fråga om betalningsanspräk som har ställ ute länge. Regler om begränsning till tiden av exekutionstitlars verk-ställbarhet saknas också i de övriga nordiska ländema. Angående invänd­ningar mol verkställighet hänvisar beredningen i övrigt till 3 kap. 24 8 i för­slaget.

Del förekommer, anför beredningen vidare, att makar tillskapar skenfordringar och all maken/borgenären försöker få fill stånd exekution hos andra maken för att skydda dennes egendom mol utomståendes ford­ringar. Bestämmelsen i andra stycket av 5 kap. 2 8 syftar till att motverka sådana otillbörliga åtgärder i fråga om förbindelse angående underhålls­bidrag. Enligt förslaget fär utmätning för underhållsbidrag till make inte ske på grund av förbindelse som avses i 3 kap. 218, om makarna inte under den tid bidraget avser levde och alUjämt lever åtskilda på grund av söndring eller efter hemskillnad.

Remissyttrandena. Kronofogdeföreningen framhåller all det vid utmätning för skuld på underhållsbidrag som ligger långt tillbaka i tiden ofta inträffar att gäldenären invänder alt skulden helt eller delvis är betald. Gäldenären har då många gånger svårt alt med kvitton styrka sin invänd­ning om betalning. 1 de fall kvitton företes kan inte alltid sökanden - i de flesta fall en kommun - närmare redogöra för hur avräkning har sketl. Ofta visar det sig vid granskning av sökandens specifikationer av obetalda underhållsbidrag att dessa är felaktiga. Efler påpekande inkommer uppgift om annat skuldbelopp, som regel lägre än del ursprungligen angivna. Före­ningen ansluter sig till förslaget om begränsning av verkställbarheten i fråga om förbindelse som avses i 3 kap. 21 8 i förslaget men anser, mot bakgrund av de redovisade erfarenheterna, alt bestämmelsen bör vidgas lill att avse även utmätning pä gmnd av dom. En sådan utvidgning förordas också av ett par andra remissinstanser. RSV och länsstyrelsen i Stockholms län anser sålunda att de motiv som har föranlett begräns­ningen av verkställbarheten i fråga om skriftlig förbindelse i lika hög grad kan göras gällande när utmätning söks på grund av dom.

Flera remissinstanser påpekar att bestämmelsen i andra stycket om makar som lever åtskilda pä grund av söndring eller efter hemskillnad bör anpassas till de nya reglerna i 11 kap. GB.

Föredraganden. 1 paragrafens första stycke första meningen anges, i överensstämmelse med beredningens förslag, att utmätning pä grund av förbindelse som avses i 3 kap. 18 8 inte fär ske för bidrag som har förfallit till betalning tidigare än tre år innan ansökan gjordes, om gäldenären gör gällande alt bidraget är betalt och invändningen inte kan med hänsyn lill omständigheterna lämnas utan avseende.

De skäl som talar för en viss begränsning till tiden av möjligheten all fä utmätning för underhällsbidrag på gmnd av skriftlig förbindelse föreligger.

 

Prop. 1980/81:8                                                               4 kap. 2 §    352

som har påpekats vid remissbehandlingen, också beträffande utmätning för underhållsbidrag pä grund av dom. Frågan om fidsbegränsning av verk­ställbarheten i fräga om sådan dom har i sin tur samband med den vidare frågan om över huvud dom på betalningsskyldighet skall vara verk­ställbar utan annan lidsbegränsning än som följer av vad som gäller om fordringspreskripfion. Jag är på skäl som beredningen har anfört inte beredd att föreslå någon generell tidsbegränsning i fräga om doms exigi­bilitet. Särskilda förhållanden föreligger emellertid enligt min mening beträffande dom som rör skyldighet alt betala underhållsbidrag. Jag tänker härvid närmast på att sädan dom i allmänhet främst avser bidrag för framtiden och att bidrag ofta utgår under mycket lång tid. Med hänsyn härtill anser jag att den föreslagna regeln om begränsning av exigibiliteten i fräga om skriftlig förbindelse bör sträckas ut lill alt även gälla dom eller beslut, varigenom underhållsbidrag har utdömts. Härvid bör även tas med bidrag som tillkommer kommun för barns vård enligt 72 8 andra stycket barnavårdslagen samt för hjälptagares försörjning enligt 40 8 lagen om socialhjälp, trots att sist nämnda bidrag inle kan fastställas genom för­bindelse (40 8 socialhjälpslagen och 3 kap. 18 8 i departementsförslaget).

En regel om begränsning till tiden av möjligheten att få utmätning på grund av dom eller beslut som avser underhållsbidrag m.m. kan emellertid inte göras generell. När utmätning har vägrats med stöd av en bestäm­melse i saken, vare sig underhållsskyldigheten grundas på förbindelse eller dom eller beslut, och betalningsskyldigheten därefter har prövats av domstol, mäste den dom som därvid meddelas naturiigtvis kunna verk­ställas utan hinder av att fråga är om äldre bidrag. Olika lösningar som beaktar detta kan tänkas. 1 enkelhetens intresse förordar Jag att tids­begränsningen av verkställbarheten när det gäller domar och beslut endast skall gälla framtida bidrag. Jag anser däremot inte alt det finns anledning att införa en motsvarande inskränkning i fräga om förbindelse.

I enlighet med del anförda har i departementsförslaget en ny bestäm­melse förts in som en andra mening i paragrafens första stycke. Enligt den nya bestämmelsen skall den i första meningen angivna tidsbegränsningen i fräga om förbindelse ha motsvarande tillämpning beträffande dom eller beslut angående underhållsbidrag enligt GB eller FB eller angående bidrag som tillkommer kommun för barns vård enligt 72 8 andra stycket barna­vårdslagen eller till hjälptagares försörjning enligt 40 8 socialhjälpslagen, i den mån bidragsskyldigheten avser tid efter domens eller beslutets med­delande.

När utmätning på grund av dem eller beslut har vägrats enligt andra meningen i första stycket, utgör det förhållandet att bidragsskyldighet tidigare har ålagts gäldenären givetvis inle hinder mot att frågan huruvida betalningsskyldighet kvarstår för aktuella, äldre bidrag prövas i rättegång Gfr 3 kap. 21 8 Qärde stycket). Även frågan om betalningsskyldighet för bidrag till kommun enligt bamavårdslagen eller socialhjälpslagen, för vilka

 

Prop. 1980/81:8                                                                               4 kap. 3 §    353

utmätning har vägrats enligl första eller andra meningen, prövas av allmän domstol. Bestämmelserna i nämnda lagar om att bidragsskyldighelen bestäms av länsstyrelsen kan nämligen inte anses tiUämpliga i delta fall.

1 betänkandet (SOU 1977:37) Underhåll fill barn och frånskilda har före­slagils en generell preskriptionstid om tre är för fordran på underhålls­bidrag räknat frän förfallodagen. Preskriptionen skall inte kunna avbrytas. Har utmätning skett före treårstidens utgång eller har den underhälls­skyldige försatts i konkurs pä ansökan som har gjorts före utgången av den liden, får fordringen dock tas ut ur den utmätta egendomen resp. i kon­kursen. Förslaget övervägs f n. i justifiedepartementet. Om det genomförs fär bestämmelserna i första stycket av förevarande paragraf omprövas.

Andra stycket stämmer delvis överens med 2 8 andra stycket bered­ningens (förslag. Efter det att beredningen har avlämnat sitt förslag har hemskillnadsinslitulet avskaffats. Till följd härav bör särlevnad på grund av hemskillnad inte nämnas i bestämmelsen. Jag anser vidare all del inle heller bör krävas att makarnas särlevnad beror på söndring. Söndring utgör inle längre förutsättning för äktenskaps upplösning. Man torde kunna räkna med att inle heller någon annan rättsverkan i GB i fortsätt­ningen kommer att knytas till det förhållandet att särlevnad beror pä söndring Gfr förslag i betänkandet SOU 1977:37 Underhåll till barn och frånskilda). Risken för alt möjligheten till utmätning på gmnd av för­bindelse angående underhållsbidrag missbrukas torde inle bli nämnvärt större, om kravet pä söndring utgår. 1 enlighet härmed anges i andra stycket av 2 8 att utmätning för underhällsbidrag lill make inte får ske pä gmnd av förbindelse som avses i 3 kap. 18 8, om makama inle under den tid som bidraget avser levde och alUjämt lever åtskilda.

Jag har övervägt om inte också bestämmelsen i andra stycket bör vidgas till att gälla dom och beslut. Som närmare behandlas vid 11 8 skall en skenfordran inle godtas som gmnd för verkställighet, även om sökanden kan åberopa dom eller beslut. Del torde emellertid som regel vara mycket svårt för kronofogdemyndigheten alt med säkerhet avgöra alt fråga är om skenfordran. Mot bakgrund härav föreligger vissa skäl att även beträffande dom och beslut meddela en bestämmelse som begränsar möjligheten alt få utmätning för påstådd fordran på underhällsbidrag. En sådan bestämmelse kan emellertid knappast väntas få någon prakfisk betydelse, eftersom den som vill utverka dom eller beslut beträffande en skenfordran lika gärna kan åberopa annan fordran än sådan som avser underhållsbidrag. Med hänsyn bl.a. härtill har jag inte funnit anledning föreslå nägon bestäm­melse av antytt slag (se vidare 11 8 andra stycket).

3 8 Denna paragraf som motsvarar 5 kap. 3 8 beredningens förslag, in­nehåller vissa bestämmelser om utmätningsbar egendom.

Gällande rätt. Genom utmätning kan i princip tas i anspråk all slags egendom, om den inle ingår i gäldenärens beneficium eller eljest är särskilt

23   Riksdagen 1980181. 1 saml Nr 8. Del 1

 

Prop. 1980/81:8                                                               4 kap. 3 §   354

undantagen från utmätning. Beträffande pantbrev i fast egendom eller i skepp finns en särskild föreskrift i 91 a 8 1 mom. UL, vilken även är tillämplig i fråga om pantbrev i skeppsbygge Gfr 62 8 4 mom. UL). Där anges att i den mån pantbrev i fast egendom eller i skepp inte utgör pant för fordran pantbrevet får tas i anspråk genom utmätning hos den inteck­nade egendomens ägare. Bestämmelsen förutsätter att ulmätningsmöj-ligheten omfattar mer än det ägarhypotek som enligt 6 kap. 9 8 JB resp. 270 8 sjölagen tillkommer fastighetens eller skeppets ägare, dvs. även tillägg enligl 6 kap. 3 8 JB resp. 264 8 sjölagen.

Lagberedningen. Beredningen framhåller att möjligheten att få utmätning inte skall säsom införsel vara begränsad till vissa speciella till-gängar. Av hänsyn lill gäldenärens behov eller av andra skäl skall emel­lertid enligt förslaget liksom enligt UL gälla en rad undantag från utmät­ning. Bestämmelser om sådana undanlag las upp i 6 kap. Detta kapitel hänvisar ocksä till speciella förbud mot utmätning som finns i andra författningar. Första stycket i 5 kap. 3 8 ger uttryck åt principen alt utmätning får äga rum av egendom som inte är undantagen enligt 6 kap. eUer till följd av särskild föreskrift.

Beredningen har vidare inte ansett sig kunna underlåta att föra in en motsvarighet till 91 a 8 1 mom. UL i sitt förslag. Föreskriften har tagils upp som en första mening i andra stycket av paragrafen. Som andra mening i samma stycke föreslås att motsvarande skall gälla skuldebrev som är intecknat i luftfartyg eller reservdelar till luftfartyg. Beredningen påpekar i delta sammanhang alt företagsinleckning inte kan medföra ägarhypotek och att det intecknade skuldebrevet inte kan utmätas för fordran mot den som driver den företagsintecknade verksamheten.

I tredje stycket las upp en bestämmelse som upplyser om att för utmätning av avlöning och vissa andra förmåner gäller särskUda villkor enligt 8 kap. i förslaget.

Remissyttrandena. Hovrätten för Västra Sverige anser att det i första stycket bör anges alt egendom som får utmätas skall tillhöra gäldenären.

Frågan om utmätning av pantbrev las upp av ett par remissinstanser, som menar att reglerna härom i en del fall leder lill stötande resultat. Hovrätten för Västra Sverige påpekar sålunda all den omständigheten att utmätning av pantbrev omfattar inte bara ägarhypotek ulan även tillägg medför att borgenär, som får utmätning i pantbrev för en oprioriterad fordran, får företräde framför innehavare av efterföljande pantbrev. Inle i något annat fall förekommer det att en utmätning ger företräde framför fordran med särskild förmånsrätt i egendomen. En sådan regel synes enligt hovrätten inte vara acceptabel. Visserligen kan en fastighetsägare, som själv innehar ett pantbrev, försämra läget för borgenärer med sämre prioriterade pantbrev genom att belåna pantbrevet. Detta är någol som hör tiU systemet. Därav följer inte att en utmätningsborgenär skall få utdelning på samma sätt som om fastighetsägaren hade lämnat pantbrevet som

 

Prop. 1980/81:8                                                                                4 kap. 3 §    355

säkerhet för en fordran. Bortsett från teoretiskt tänkbara undanlagsfall är det dessutom endast pantbrevets grundbelopp som i praktiken kan UtnylQas av fastighetsägaren som kreditunderlag. Att en utmätnings-borgenär skall få utdelning på samma sätt som en pantborgenär strider mot den allmänna principen att tidsförhåUandel skall vara avgörande för före­trädet mellan inteckning och utmätning. Visserligen avser utmätningen pantbrevet och inte fasligheten, men utmätningsborgenären och den som har panträtt i fastigheten konkurrerar om realisalionsmedlen. Möjligheten för oprioriterade borgenärer att fä utdelning ur realisationsmedel begränsas visserligen starkt genom all bättre prioriterade pantbrev mycket ofta pantförskrivs i samband med belåning av sämre prioriterade pantbrev. Man fär dock räkna med all vaksamma fordringsägare ibland kan genom utmätning av pantbrev skaffa sig betalning på bekostnad av intecknings-havare. Hovrätten framhåller vidare att även opriorilerad borgenär som har fält utmätning i fastigheten får sin ställning försämrad genom en senare utmätning av pantbrev. Hovrätten anser att utmätning av pantbrev bör medföra all ulmälningsborgenären får utdelning endast i den mån det före­ligger ägarhypotek. Liknande synpunkter anförs av länsstyrelsen i Malmöhus län.

Även hovrätten för Övre Norrland, RSV, kronofogdeföreningen och föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstilution är krifiska mot förslaget. Ombudsmannaföreningen ifrågasätter del rimliga i all borgenär, som får utmätning av pantbrev, sätts i samma situation som om ägaren själv har upplåtit panträtt till borgenären och sålunda får rätt lill inte endast ägarhypotek utan även tillägg. Enligt ombudsmannaföreningen lämnas lån mot säkerhet av panträtt i fast egendom nästan undantagslöst med belopp som högst motsvarar pantbrevets belopp. Är ett pantbrev full-belånat finns det därför inte någol utrymme för ytterligare pantbeläning. Det måste därför anses mera rimligt att Jämställa en borgenär, som fär utmätning av pantbrev, med opriorilerad borgenär i konkurs i fräga om rätt lill tiUägg. Den gällande och föreslagna ordningen kan enligt föreningen också befaras medföra ett stort antal utmätningar i fall dä nägot ägar­hypotek inte finns och följaktligen inle heller något utrymme för ytterligare panlsällning. Enligt kronofogdeföreningen skulle det vara länkbart med en bestämmelse om att utmätning av fastighet ger företräde till utdelning ur obelånat pantbrev eller obelånad del av pantbrev även om pantbrevet utmäts senare. En sådan regel torde fömtsätta ändring av förmånsrätts­lagen.

Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstilu­tion anser att rättsläget i fräga om utmätning av andel i pantbrev är oklart. Ägare av andel i fastighet kan inte pantsätta pantbrev i dess helhet och inte heller andel däri. När andel i pantbrev har utmätts bör rimligen utmät­ningsborgenären därför endast fä rätt till den tillgång som pantbrevet utgör hos andelsägaren, nämligen hans andel av ägarhypotekel. Detta borde

 

Prop. 1980/81:8                                                                                4 kap. 3 §    356

enligt föreningen klart framgå av bestämmelserna. Skulle inte den nu antydda lösningen vara åsyftad, uppkommer den egendomliga situationen att tillägg utgår på den andel av pantbrevet som har ulmätts men inte på resterande del.

Föredraganden. Bestämmelsen i första stycket av departements­förslaget avser att, mot bakgrund bl.a. av att införsel kan ske endast i vissa slag av tillgångar, klargöra alt i princip all slags egendom kan vara föremål för utmätning. Nägot behov av att i denna bestämmelse ange att egendom som i det enskUda fallet får utmätas skall tillhöra gäldenären finns enligt min mening inte. Denna fråga behandlas närmare i 17 och följande 88 i kapitlet.

När del gäller de föreslagna bestämmelsema om utmätning av pantbrev villjag anföra följande.

Att utmätning som gäller pantbrev bör omfatta även tillägg till pant­brevets belopp har ansetts utgöra en konsekvens av att pantborgenär kan få betalt för sin kapitalfordran även ur tillägget, vilket har särskild betydelse vid andrahandspanlsättning Gfr prop. 1971:179 s. 32 och 48). En utmätningsborgenär har nämligen ansetts böra kunna på samma sätt som en andrahandspanthavare ta i anspråk tillägget för att fä sin fordran täckt. I annat fall skulle utmätningsborgenären behöva stå tillbaka för en borgenär, åt vilken egendomens ägare senare upplåter panträtt i andra hand. Möjligheten att pä antytt siitl utnylGa tillägget för pantsättning har ansetts som en tillgång i egendomsägarens hand, som bör kunna tas i anspråk av hans borgenärer. Att tillägg kan tas i anspråk genom utmätning har betydelse inle minst när själva egendomen är utmätt. Att tillägg i praktiken inte brukar användas för sekundärpanlsätlning när pantbrevs­beloppet i dess helhet behövs för säkerställande av primärpanthavarens fordran ändrar inle den gjorda bedömningen. Att göra ändring i fråga om möjligheten att genom utmätning la i anspråk tillägg till pantbrevs belopp synes inte möjligt eller i vart fall inte lämpligt utan att ändring samtidigt sker beträffande panträttens innebörd. Jag är emellertid inle beredd att föreslå någon sädan ändring.

Även om den nu gällande och föreslagna regleringen beträffande utmätning av pantbrev ibland kan tyckas medföra ett i och för sig inte önskvärt resultat såvitt avser tillägget, är den anförda kritiken enligt min mening överdriven. Bl.a. bör beaktas att den som ger kredit mot säkerhet i pantbrev alltid får räkna med att pantbrev med bättre förmånsrätt är UtnytQade fullt ul samt alt opriorilerad borgenär som får utmätning i själva egendomen vid behov också kan själv få utmätning av obelänade eller inte fulll belånade pantbrev.

Jag är alltså inte beredd att föreslå nägon avvikelse från beredningens förslag sävitt gäller möjligheten att genom utmätning ta i anspråk tillägg till pantbrevsbelopp. Jag är inle heller beredd all, som en remissinstans har förordat, föreslå bestämmelser om att utmätning av själva egendomen

 

Prop. 1980/81:8                                                                                4 kap. 4 §   357

skall ge företräde lill betalning ur obelånat eller obelänad del av pantbrev.

Beträffande del fallet att andel i pantbrev i fastighet har utmätts och hela fastigheten därefter skall säljas exekutivt har en remissinstans framhållit att, eftersom andel i pantbrev inte kan pantsältas, utmätningen inte bör anses omfatta tillägg. Jag delar den uppfattningen. En annan ordning skulle bl.a. kunna gä ut över övriga delägare i fastigheten. Nägon särskild bestämmelse i saken synes inte behövlig. Den angivna situationen torde i praktiken sällan bli aktuell. Vad som har sagts nu gäller givelvis även pantbrev i skepp.

Vad som sägs i andra stycket om pantbrev i skepp är pä grund av 1 kap. 9 8 tillämpligt även beträffande pantbrev i skeppsbygge.

I betänkandet (SOU 1976:70) Rätt tUl luftfartyg m.m. har bl.a. före­slagits alt den nuvarande ordningen med inteckning i luftfartyg av skulde­brev skall ersättas av ett syslem med pantbrev som i huvudsak stämmer överens med sjölagens regler om pantbrev i skepp. Förslaget övervägs f.n. i justitiedepartementet. I detta läge är det lämpligast att departements­förslaget får utgå från nu gällande bestämmelser om inteckning. I enlighet härmed bör som beredningen har föreslagit en särskild bestämmelse las upp om utmätning av skuldebrev som är intecknat i luftfartyg eller reserv­delar lill luftfartyg. Denna bestämmelse ingår som en andra mening i andra stycket.

Tredje stycket i beredningens förslag har i sak oförändrat tagits upp i departementsförslaget.

Utmätningsordningen

4 8 Denna paragraf, som överensstämmer med 5 kap. 5 8 beredningens förslag, innehåUer vissa föreskrifter om den ordning i vUken tillgångar av olika slag skall las i anspråk.

Gällande rätt m.m. 1 62 8 1 mom. första meningen UL föreskrivs att vid utmätning bör av utmätningsbara tillgångar i första hand tas i anspråk egendom som kan användas till borgenärens fömöjande med minsta kostnad, förlust och annan olägenhet för gäldenären. Lagmmmet innehöU tidigare mera detaljerade regler om utmälningsordningen. Om borgenär och gäldenär inte kom överens om annat, skulle först tas i mäl andra lösören än luftfartyg, därnäst fordran eller annan rättighet som kunde överlåtas och sist luftfartyg eller fast egendom. Sådana obligationer eller andra värdepapper som med lätthet kunde förvandlas i pengar skuUe i fråga om ordningen för deras utmätande anses lika med lösören. I 64 8 föreskrevs att av lösören skulle sist utmätas vad gäldenären behövde för sin näring eUer minst kunde umbära. Uppgav gäldenären viss egendom till utmätning, borde den egendomen företrädesvis las i mäl, om det lämpligen och ulan förfång för borgenär kunde ske och annan ordning inte var före­skriven. Mot den nu beskrivna ordningen var i sak inte så mycket alt

 

Prop. 1980/81:8                                                                                4 kap. 4 §   358

erinra, men det ansågs vid år 1967 vidtagna ändringar i UL tillräckligt att ge en mera allmänt hållen regel, särskilt som det oftast inte finns så mycket att välja på.

Borgenär som lill säkerhet för sin fordran har panträtt eller särskild förmånsrätt på annan grund är enligt gällande rätt inle skyldig att i första hand hålla sig till den egendom i vilken förmånsrätten gäller. Det står borgenären fritt att i stället begära utmätning av andra tillgångar. Är fordran för vilken utmätning skall ske förenad med särskUd förmånsrätt i gäldenärens fasta egendom, fartyg, luftfartyg eller reservdelar tUl luft­fartyg, skall emellertid enligl 62 8 2 mom, första meningen UL den egendomen först utmätas, om inte borgenären hellre vill ta betalt ur annan egendom. Med fartyg likställs härvid fartygsbygge (62 8 4 mom.). Vidare gäller undantag från nyss nämnda princip, om utmätning skall ske på en gång för fleras fordringar. Då får borgenär, vars fordran är förenad med särskild förmånsrätt i egendom som har nämnts nyss, inte för vad som kan utgå ur den egendomen ta betalt ur övriga tillgångar till förfång för annan borgenär. Bestämmelserna i 62 8 2 mom. gällde urspmngligen endast förmänsrätt på grund av inteckning i fast egendom, men tillämpnings­området har efter hand vidgats att omfatta alla slags särskUda förmåns­rätter i angivna objekt.

Lagberedningen. 1 första stycket av paragrafen föreslås att av utmät­ningsbar egendom bör i första hand tas i anspråk sådan tUlgång som kan användas fill fordringens betalning med minsta kostnad, förlust eller annan olägenhet för gäldenären. Beredningen framhåller att bestämmelsen enligl sakens natur innebär att kronofogdemyndigheten skall söka finna egendom som kan ge sökanden betalning för hans fordran. Kan ett i och för sig utmätningsbart objekt inte antas ge något överskott sedan verkstäl­lighetskostnaden har täckts, bör det inte utmätas. Detta torde dock inte utan vidare kunna iakttas, när annan än sökanden har rätt lill betalning ur köpeskillingen med företräde framför sökanden, t.ex. vid utmätning av skepp eller faslighet. I sådana fall kan ofta inte vid ulmälningslillfället avgöras om sökanden kan få någon betalning ur egendomen. Å andra sidan gäller att kronofogdemyndigheten inle skall utmäta mera än som behövs för att sökandens fordran skall bli betald och kostnadema i ärendet ersatta. Vid valet mellan olika slag av egendom bör, anför bered­ningen vidare, beaktas inte bara sökandens rätt att fä betalning utan även hans intresse av att betalning inflyter utan onödigt dröjsmål. Tidsfaktorn kan dock inte tillmätas så stor betydelse, om sökandens intresse av snabb betalning inte är särskilt starkt och nägon särskild risk inte är förenad med anstånd. Samtidigt bör i rimlig utsträckning hänsyn tas tUl gäldenärens behöriga intressen, särskilt att onödig värdeförstöring inte sker.

Enligt beredningen bör i första hand kontanta pengar, banktiUgodo­havande som kan lyftas omedelbart eUer liknande likvida tillgångar utmätas. Utmätning av avlöning är från gäldenärens synpunkt ofta ett

 

Prop. 1980/81:8                                                               4 kap. 4 §   359

förmånligt val men kan inte utan gäldenärens medgivande ske annat än under särskilda förutsättningar. 1 övrigt bör i aUmänhet tas lös egendom som är lämplig att realisera och som gäldenären kan undvara med minsta olägenhet. Fast egendom liksom registrerat skepp eller luftfartyg bör i regel utmätas sist. Beträffande pantbrev eUerinlecknal skuldebrev som har ulmätts erinrar beredningen om att del enligt 10 kap. 14 och 17 88 i förslaget inte fär säljas. Antingen skall den inlecknade egendomen tas i anspråk eUer också pantbrevet resp. inleckningshandlingen pantförskrivas tiU sökanden. I förra faUet löper sökanden slörre eller mindre risk alt få svara för exekutionskostnadema, vaijämte förfarandet kräver sin tid. 1 senare fallet leder utmätningen inte fill nägon betalning i det aktuella ärendet. Från sökandens synpunkt kan det därför vara bättre att andra tUlgångar utmäts. Omtvistade eller eljest tvivelaktiga tillgångar bör inte utmätas, om säkra och ostridiga fillgångar finns.

Skulle sökanden och gäldenären vara överens om att viss egendom skall tas i anspråk, bör enligt beredningen den egendomen utmätas, om del inle kränker tredje mans rätt. Även i andra fall bör hänsyn tas till gäldenärens önskemål, om det k anses skäligen förenligt med sökandens intresse och i övrigt finnes motiverat.

Beredningen framhåller vidare att det inle alltid ligger i sökandens intresse att egendom vari han har särskild förmånsrätt tas i anspråk i första hand. Hans fordran kan l.ex. ha sådan plats i förmånsrättsord­ningen, att det är tvivelaktigt om betalning kan utgå ur köpeskillingen för egendomen. Blir egendomen inte såld - vUket lätt kan inträffa i fall då ett visst skyddsbelopp skall iakttas - får sökanden vidkännas kostnaden för förfarandet. Om fast egendom, registrerat skepp eller luftfartyg m.m. tas i mät, kan det också dröja ganska länge innan sökanden kan få betalt för sin fordran. För gäldenären åter kan det vara viktigt att t.ex. fast egendom inte fråntas honom, särskUt om det endast är ett mindre belopp som utmätningen avser. Beredningens förslag saknar därför motsvarighet till 62 8 2 mom. första meningen UL.

Är sökandens fordran förenad med särskild förmånsrätt, synes det beredningen naturligt att den egendom vari förmånsrätten gäller las i mät för hans fordran, om han önskar det. Delta kan knappast vara tveksamt annat än i fräga om förmånsrätt enligt 5 8 förmånsrättslagen, dvs. främst förmänsrätt på gmnd av företagsinteckning. TiUräcklig anledning alt behandla sådan förmånsrätt på särskilt sätt torde dock enligt beredningen inte föreligga. Enligt andra stycket första meningen i förslaget har sålunda borgenär, vars fordran är förenad med särskild förmänsrätt, rätt att i första hand fä utmätning av egendom vari förmånsrätten gäUer. Bered­ningen utgår från att borgenär med särskild förmånsrätt som regel kommer att i sin ansökan ange humvida han önskar att den egendomen eller annan fillgång skall tas i anspråk. Gör han inle det, kan förrättningsmannen lämpligen höra sig för hos honom. Något förbud att ulan sådant hörande

 

Prop. 1980/81:8                                                               4 kap. 4 §    360

utmäta den egendom vari förmånsrätten gäller eller annan lämplig tillgång bör dock inle ställas upp. Beträffande vissa förmånsrätter mäste beaktas att de preskriberas efler kort tid, l.ex. sjöpanträtter (248 och 254 88 sjö­lagen). Detta bör enligt beredningen i allmänhet medföra att den egendom vari förmänsrätten gäller tas i anspråk i första hand, om inte sökanden begär annat. Ofta torde det inte finnas annan utmätningsbar egendom än den vari förmånsrätten gäller.

Beredningen föreslär vidare att den nuvarande regeln i 62 8 2 mom. andra meningen UL att borgenär som har särskild förmånsrätt i vissa slag av egendom vid konkurrens med annan utmätningssökande är skyldig att hälla sig till den egendomen skall ytterligare vidgas och gälla aUa ford­ringar som är förenade med särskUd förmånsrätt i viss egendom. Borge­nären skall inte få utmätning av annan fiUgång, om del är till skada för annan sökande. Del är enligt beredningen tydligt all bestämmelsen inle blir tillämplig när den egendom som belastas av förmånsrätten tillhör annan än gäldenären i ärendet (t.ex. tredjemanspant). Beredningen påpekar att bestämmelsen enligt förslaget gäUer till förmän för vaqe annan borgenär som vid ulmätningstillfäUet har sökt utmätning mol samma gäldenär, oavsett om utmätning för fordringarna sker samtidigt eller inte Gfr 11 8 första stycket). En sökande får anses lida skada genom att borgenär, vars fordran är förenad med särskild förmånsrätt i viss egendom, fär utmätning i annan egendom, om den förre pä gmnd därav inte kan påräkna att fä betalt för sin fordran. Bestämmelsen kan bli tUlämp­lig även när den som påstår att han lider skada har särskild förmånsrätt för sin fordran, men hans möjlighet att fä betalning ur därmed belastad egendom är osäker.

Det kan enligt beredningen förekomma att den egendom vari sökanden har förmånsrätt finnes inte vara tiUräcklig att ge honom full betalning eller att det är ovisst om den räcker till. För sådana fall föreslås att, när det behövs, annan tillgäng skaU fä utmätas för fordringen, om det sker pä villkor att betalning i första hand skall utgå ur den egendom vari sökanden har förmånsrätt. Detta innebär bl.a. att sökanden inte kan få utdelning av medel från annan tillgång innan det har klarlagts att den egendom vari förmånsrätten gäUer inte förslär.

Beredningen påpekar att det ibland saknas personlig betalningsskyldig­het för den fordran för vilken utmätning har begärts. Ett sådant fall före­ligger, när gäldenärens betalningsskyldighet har upphört genom preskrip­tion men borgenären har pant till säkerhet för sin fordran. Ett annat fall dä personlig betalningsskyldighet inte kan göras gäUande i det aktuella ärendet är att någon har lämnat egendom som pant för annans fordran och borgenären söker betalning ur panten. Om utmätning i sådana fall skall äga rum hos nägon som inte är piersonligen betalningsskyldig, är borge­nären hänvisad tUl den egendom i vilken betalningsskyldigheten gäUer. Någon uttrycklig föreskrift härom synes beredningen inte behövlig.

 

Prop. 1980/81:8                                                                               4 kap. 4 §    361

Remissyttrandena. Svea hovrätt, som jämför med bestämmelsen i 5 kap. 33 8 andra stycket all utmätning skall hävas om försäljning eller indrivning inle kan antas ge ett överskott som gör åtgärden försvarlig, anser att det pä lämpligt ställe i UB bör anges alt utmätning inte skall ske av föremål som inte kan antas ge överskott sedan kostnaderna har täckts.

RSV anser att det behöver klarläggas i vad mån principen om täckning för kostnaderna skall beaktas redan vid ulmätningstiUfällel. Verket påpekar alt svårigheter kan uppstå vid tillämpning av denna princip om utmätning av samma egendom är aktuell för flera sökande. De samman­lagda kostnaderna kan då vara sä höga att det vid förrättningstillfäUet viU synas som om en försäljning inte skulle ge sökandena någon utdelning. Situationen kan emellertid snabbt förändras, t.ex. genom anstånd eller förändringar beträffande fordringamas storiek, sä alt utdelning blir möjlig. Enligt verket bör principen om kostnadsläckning beaktas vid ulmätnings­tillfäUet i vaGe mål för sig, med bortseende från samtidiga eller tidigare utmätningar.

Svea hovrätt föreslår att den avvägning mellan gäldenärens samt borgenärs och tredje mans intressen, som förutsätts skola ske vid tillämp­ningen av huvudregeln om utmälningsordningen, får komma till uttryck i lagtexten. Hovrätten ifrågasätter också om inte bestämmelsen i första stycket bör kompletteras med en regel till skydd för iredje man av innebörd, att andel i lös eller fast egendom inle skall tas i anspråk om annan utmätningsbar egendom finns.

Beträffande bestämmelsen om skydd för annan utmätningssökande i fall då borgenär har förmånsrätt i viss egendom anför RSV alt beredningen med "annan sökande" torde ha avsett endast enskild sökande. RSV förut­sätter emellertid att skyddet även skall gälla staten i allmänna mål. Vid en sådan tillämpning blir det av betydelse när ett allmänt mål skall anses bli anhängigt hos kronofogdemyndigheten.

Föredraganden. Förevarande paragraf har i sak utformats i överens­stämmelse med beredningens förslag.

Som beredningen har anfört bör egendom inte utmätas utan att utmät­ningen kan väntas leda tiU att utmätningsborgenären får åtminstone någon betalning för sin fordran Qfr 68 8 6 mom. sista stycket uppbördslagen). Utmätning bör alltså l.ex. inte ske endast för att täcka exekutionskostnad som redan kan ha uppkommit i målet och för vHken sökanden eljest svarar, såvida inte sökanden under målet har fått sin fordran betald av gäldenären. En annan ordning skulle endast medföra olägenheter för gäldenären utan motsvarande nytta för sökanden, frånsett ansvjuet för redan uppkommen kostnad. Nämnda princip kan emellertid ofta inte upprätthåUas i praktiken i fråga om egendom som häftar för annan fordran på gmnd av särskild förmänsrätt. Detta gäller särskilt fast egendom, skepp och luftfartyg. Det är då ofta inte möjligt att före utmätningen få klarlagt för hur stort belopp egendomen häftar. Härtill kommer alt belastningen

 

Prop. 1980/81:8                                                               4 kap. 4 §   362

kan växla från tid lill annan, l.ex. genom betalning av räntor eller amorte­ringar. När det framgår all någol överskott inte kommer att finnas för ulmätningssökandens räkning, bör emellertid utmätning inte äga rum. 1 fräga om företagsintecknad egendom föreligger särskUda förhållanden så till vida att inteckningshavaren inte har en obetingad rätt all få betalt ur vad som inflyter i målet (8 kap. 13 8; se vidare SOU 1966:7 s. 105 och prop. 1967:16 s. 136). Det förhållandet att sökanden har anvisat viss egendom till utmätning ändrar inte det som har sagts nu. Med hänsyn lill att den diskuterade principen får anses tämligen självklar, samtidigt som den i praktiken inle alllid kan tillämpas fulll ut, finner Jag inte skäl att ta upp någon uttrycklig bestämmelse i saken.

Bestämmelsen i 3 8 KL om misslyckat utmätningsförsök som konkurs-grund ulgör inle något hinder mot att avstä frän utmätning när egendom på gmnd av panträtt e.d. häftar för så stort belopp att något överskott inte kan väntas uppkomma. Enligt nämnda bestämmelse skall gäldenär pre­sumeras vara insolvent, om han vid ulmätningsförrältning inom viss tid före konkursansökningen har befunnits sakna fillgångar till full betalning av utmätningsfordringen. Som framgår av lydelsen är denna bestämmelse tUlämplig även i fall dä gäldenären har i och för sig utmätningsbar egendom men denna till följd av pantsättning e.d. inle räcker till full betalning av sökandens fordran.

När det gäller frågan i vad mån exekutionskostnaderna skall beaktas i fall då egendom som kommer i fräga för utmätning samtidigt är aktuell för utmätning för annan fordran eller redan är utmätt delar Jag den mening som under remissbehandlingen har förts fram av RSV, nämligen att endast kostnadema i det aktuella mälet bör beaktas.

Med anledning av att en remissinstans har föreslagit att den avvägning mellan sakägamas intressen som fömtsätts ske vid fillämpningen av första stycket bör anges i lagtexten villjag framhålla att denna intresseavvägning enligt min mening har kommit till tillräckligt uttryck i den av beredningen föreslagna lydelsen. Jag finner vidare inte anledning att ta upp någon före­skrift om alt andel i viss egendom inle skall las i anspråk om annan utmät­ningsbar egendom finns. Det är även utan uttrycklig bestämmelse tydligt att det ofta är lämpligare att ta i anspråk annan egendom än andel i viss egendom.

Beträffande den ordning i vilken olika tillgångar skall tas i anspråk vUl jag påpeka att 16 kap. 15 8 i departementsförslaget InnehåUer en särskUd föreskrift beträffande egendom som är belagd med kvarstad för fordran. Kvarstaden hindrar inle att egendomen utmäts, men annan egendom skall i första hand tas i anspråk, såvida inle utmätningssökanden har särskild förmänsrätt i den kvarstadsbelagda egendomen.

Som jag har utvecklat närmare i den aUmänna motiveringen under avsnitt 5.3 åsyftar termen sökanden även staten i allmänna mäl (se även 1 kap. 7 8 första stycket departementsförslaget). Bestämmelsen i andra

 

Prop. 1980/81:8                                                               4 kap. 5 §   363

stycket av förevarande paragraf om skyldighet för borgenär vars fordran är förenad med särskild förmånsrätt att vid konkurrens med annan sökande i första hand hälla sig till den egendom i vilken förmånsrätten gäller är alltså direkt tUlämplig även till förmån för staten i aUmänna mäl. Beträffande frågan vid vilken tidpunkt ansökan om utmätning skall anses ha gjorts i allmänt mäl får jag hänvisa till 2 kap. 30 8 tredje stycket.

Anledning saknas att, som en remissinstans har ifrågasatt, från tillämp­ningsområdet för bestämmelsen i andra stycket tredje meningen undanta restitutionsfordran och fordran på överskjutande skatt. Jag vUl påpeka att bestämmelserna i andra stycket givetvis inte gäller i fråga om fordran som är förenad med särskUd förmånsrätt enbart pä grund av redan förelagen utmätning.

5 8 Denna paragraf, som överensstämmer med 5 kap, 6 8 beredningens förslag, anger en särskild fömtsättning för utmätning av fast egendom och vi.ssa andra specialobjekt.

Gällande rätt. Enligt 62 S 3 mom. UL får fast egendom, registrerat skepp, luftfartyg eller intecknade reservdelar fill luftfartyg utmätas för annan fordran än sädan som är förenad med särskild förmånsrätt i egendomen endast om borgenären begär del. Med registrerat skepp likställs härvid registrerat skeppsbygge (4 mom.).

Lagberedningen. I 5 kap. 6 8 föreslär beredningen att registrerat skepp, registrerat luftfartyg, intecknade reservdelar till luftfartyg eller fast egendom inte får utan särskild begäran av sökanden utmätas för annan fordran än sådan som är förenad med särskild förmånsrätt i egendomen. Enligt 2 kap. 8 8 i förslaget likställs skeppsbygge med skepp. Beredningen framhåller att gmnden till bestämmelsen är alt om egendom av angivet slag utmäts för fordran vilken inle är förenad med särskild förmånsrätt i egen­domen, den ofta kan bli osåld därför att skyddsbeloppet inle uppnås. 1 sådant fall får utmätningssökanden betala kostnaderna i ärendet.

Beredningen påpekar att utmätning av egendom som anges i paragrafen inle omfattar obelånat pantbrev resp. obelänad inleckningshandling som gäUer i egendomen.

Remissyttrandena. RSV påpekar alt de enskilda utmälningssökandenas förmåga alt inse de rättsliga konsekvenserna, av ansökans utformning varierar starkt. RSV ifrågasätter därför om bestämmelsen i 5 kap. 6 8 bör tas upp i UB. Regeln kan medföra förluster för enskUd sökande, som inte har särskilt begärt utmätning av fast egendom, när sådan egendom utmäts i aUmänt mål eller för annan enskUd sökande som har framstäUt sådan begäran. Om kravet på särskild begäran om utmätning av egendom som anges i paragrafen slopas, kan sökanden efter utmätning av egendomen beredas tiUfälle att fullfölja målet genom att förskottera de kostnader som kan förväntas i samband med försäljningen vid äventyr alt utmätningen eljest hävs. Genom en sädan ordning skulle den enskilde sökanden få

 

Prop. 1980/81:8                                                               4 kap. 5 §    364

verkstäUighet lika snabbt som det allmänna, samtidigt som det överlåts på honom ått avgöra om han skaU ta risken att drabbas av kostnader vid ett resultatlösl försäljningsförsök.

Kronofogdeföreningen, som godtar den föreslagna bestämmelsen, anser att inle heller pantbrev i fast egendom, lön eller fordran på skatt som skall återbetalas bör utmätas ulan särskUd begäran. Som skäl härför anför föreningen att av arbetspraktiska hänsyn vissa undanlag måsle göras från en generell skyldighet för kronofogdemyndigheten att undersöka huruvida gäldenären har utmätningsbar egendom.

Föredraganden. Som RSV har framhåUit skuUe en uimätningssökande i vissa fall kunna lida förlust, om utmätning av egendom som anges i den föreslagna bestämmelsen underläts därför all sökanden inte har särskilt begärt utmätning av sådan egendom. Den av RSV förordade ordningen skulle emellertid medföra vissa nackdelar när sökanden inte önskar fullfölja utmätningen. Bl.a. uppkommer onödigt arbete för krono­fogdemyndigheten och inskrivningsmyndigheten samt olägenhet för gälde­nären utan motsvarande nytta för sökanden. Den av beredningen före­slagna bestämmelsen behöver ernellertid inte innebära all kronofogdemyn­digheten skall ulan vidare avstå frän utmätning av egendom som anges i paragrafen, när sökanden inte har särskilt begärt sådan utmätning i sin ansökan. Enligt min mening bör kronofogdemyndigheten i sädant fall, om det i övrigt är lämpligt och förenligt med 4 8 alt la sådan egendom i anspråk, fråga sökanden om han begär utmätning av egendomen eller inte. Med hänsyn härtUl och till de skäl som beredningen har anfört godtar jag beredningens förslag. Vid utarbetande av verkställighetsföreskrifter till UB får övervägas om behov finns av uttrycklig föreskrift om skyldighet för kronofogdemyndigheten att i fall som har berörts nu efterhöra sökandens önskan.

Med anledning av kronofogdeföreningens förslag att det även för utmätning av vissa andra tillgångar bör krävas särskild begäran av sökanden villjag framhålla följande. F.n. gäller enligt 11 8 andra stycket USK att utmätning i lön eller av fordran på återbetalning av skatt som avses i 68 8 1 mom. första stycket uppbördslagen kommer i fräga endast om sökanden eller gäldenären begär det eller annan särskild omständighet föranleder det. Nägot motsvarande villkor gäller däremot inte beträffande utmätning av pantbrev. Huruvida särskUd begäran av sökanden bör krävas för utmätning av egendom som har angetts nu har samband med frågan om kronofogdemyndighetens skyldighet att efterforska utmätningsbar egendom. Den frågan behandlas närmare under 9 8. Som framgår av vad som anförs där bör det inte gälla några särskilda begränsningar i nämnda skyldighet. Jag kan alltså inte godta kronofogdeföreningens förslag.

Paragrafen torde inte fä nägon praktisk betydelse i allmänna mäl, eftersom kronofogdemyndigheten själv företräder staten/borgenären i sådana mäl. Anledning saknas dock att uttryckligen undanta aUmänna mål från paragrafens tillämpningsområde.

 

Prop. 1980/81:8                                                               4 kap. 6 §    365

6 8 Paragrafen innehåller förbud mot uppdelning av ekonomiska enheter. Den motsvarar 5 kap. 7 8 beredningens förslag.

Gällande rätt. 1 62 8 1 mom. andra meningen UL föreskrivs alt till­gångar som hör samman om möjligt inle skall skiljas. Vidare gäller enligt 63 8 1 mom. att vad som hör till fartyg eller luftfartyg inte får tas i mät annat än genom utmätning av fartyget eller luftfartyget. Med fartyg likställs härvid fartyg under byggnad (62 8 4 mom.). Enligt 63 8 2 mom. får, om inteckning i luftfartyg även omfattar reservdelar, någon av de på viss plats förvarade reservdelarna inte utmätas för sig, om inte inteck­ningshavaren samtycker därtill. Beträffande fast egendom finns vissa liknande bestämmelser i 78 8. Enligl första meningen i denna paragraf får tillbehör till fastighet inte tas i mät annat än genom utmätning av fastig­heten. I andra meningen föreskrivs alt rätt till växande gröda eller annan ännu inte fallen avkastning av fast egendom som tillkommer nylGande­rättshavare inte får tas i mät för dennes skuld annat än genom utmätning av nytQanderätten.

Lagberedningen. 1 första stycket av 5 kap. 7 8 föreslås en regel om att tillgångar som hör samman såvitt möjligt inle bör skiljas. Beredningen påpekar att bestämmelsen är tillämplig pä både lös och fast egendom. Den gmndas på antagandet alt helheten sammanhållen regelmässigt represen­terar ett slörre värde än summan av delarnas särskUda värden och syftar sålunda lill att undvika värdeförstöring. Regeln är tillämplig även på nytt­janderätt. Om byggnad pä ofri grund tUlhör nylGanderättshavare lill marken och nytQanderätten är utmätningsbar, bör därför byggnaden och nylGanderätten regelmässigt följas åt.

Genom andra och iredje styckena skärps regeln i första stycket beträf­fande vissa specialobjekt. Enligt andra stycket får vad som är tillbehör till fartyg, luftfartyg eller fast egendom över huvud inle tas i mäl särskilt för sig. Bestämmelsen tillgodoser bl.a. inteckningshavares och andra förmåns-rältshavares intressen. Beträffande fast egendom erinrar beredningen om att den i tidigare belänkande har diskuterat möjligheten att utmäta tillbehör till faslighet för sig men har avvisat tanken. Däremot förordades att om fastigheten har blivit utmätt, tillbehör lill denna skulle kunna säljas i särskild ordning. Regler härom Infördes år 1967.

I tredje stycket anges att om inteckning i luftfartyg omfattar även reserv­delar, nägon av de pä viss plats förvarade reservdelarna inte får tas i mät särskilt för sig utan inleckningshavarens samtycke. Principen i första stycket att tillgångar som hör samman sävitt möjligt inle bör skiljas är enligt beredningen tillämplig även i fall som avses i tredje stycket. Det innebär alt inleckningshavarens samtycke till att viss reservdel utmäts inte befriar förrättningsmannen frän att pröva huruvida den lämpligen bör utmätas för sig.

Förslaget innehåller lika litet som gällande rätt något särskilt förbud mot att reservdelar utmäts utan alt luftfartyg som är gemensamt intecknat med

 

Prop. 1980/81:8                                                               4 kap. 7 §    366

reservdelarna utmäts samtidigt eller mot alt luftfartyg utmäts utan att reservdelar som omfattas av samma inteckning utmäts samtidigt. Bered­ningen framhåller all principen i första stycket av paragrafen dock gäUer även i dessa fall. Därvid måste beaktas de särskilda förhåUanden som kan föreligga beträffande reservdelar, bl.a. alt ett reservdelslager kan vara avsett för flera luftfartyg. Detta kan exempelvis leda till att vid utmätning av ett av luftfartygen några reservdelar inte tas med.

Beträffande bestämmelsen i 78 8 andra meningen UL rörande avkast­ning av fast egendom som tillkommer nylQanderättshavare anför bered­ningen att regeln utgår frän att avkastningen i sädant fall alkjämt utgör tillbehör fill fastigheten (se 2 kap. 1 8 JB). Vad som uttalas genom bestäm­melsen torde enligt beredningen gälla utan särskild föreskrift, eftersom nytQanderätt inte gäma kan spaltas upp i olika delar som skulle kunna angripas var för sig. Bestämmelsen kan möjligen molsättningsvis föranleda ett oriktigt antagande att andra delar än rätten tiU blivande avkastning kan brytas ut ur nytGanderätt och utmätas för sig. Beredningens förslag upptar därför inte nägon motsvarighet till nämnda föreskrift.

Remissyttrandena. Svea hovrätt framhåller att meningen inte torde vara att mot gäldenärens vilja mera skaU utmätas än som behövs för att betala utmätningsfordringen. Skulle försäljning av endast en del av tiU­gångar, som i och för sig hör samman, vara tiUräcklig, bör gäldenären ha rätt alt motsätta sig utmätning av ytteriigare egendom, även om detta leder till ett från renodlat ekonomiska synpunkter sämre resultat. Bestämmelsen i första stycket bör enligt hovrätten utformas sä att det framgär att den är dispositiv till förmån för gäldenären i den mån sökandens stäUning inte påverkas härav.

Föredraganden. Med anledning av vad Svea hovrätt har anfört har lydelsen av första stycket i paragrafen Jämkats nägot. Del sägs sålunda att tillgångar som hör samman inte bör skiljas ulan särskilda skäl. Denna lydelse avser att läcka säväl fall då del i praktiken inte är möjligt att hälla samman delarna som fall då gäldenären begär att endast viss del skaU tas i anspråk. Det är emellertid inte utan vidare säkert att en sådan begäran från gäldenären skall efterkommas, även om utmätning av delen skulle vara tillräcklig för att tillgodose sökandens fordran. Om t.ex. gäldenären underskattar den värdeförstöring som skulle bli följden av att endast en del utmäts, bör hans begäran kunna lämnas utan avseende Qfr beträffande en i viss mån likartad situation 5 kap. 15 8).

Andra och tredje styckena i paragrafen motsvarar, med en mindre jämkning i andra stycket, beredningens förslag.

7 8    Denna paragraf, som saknar direkt motsvarighet i beredningens förslag,  behandlar frågan i vad mån s.k.  skrivbordsutmätning av lös egendom är tillåten. Gällande rätt. Utmätning av lös egendom skall enligt UL säkerställas

 

Prop. 1980/81:8

genom de åtgärder som för olika slag av egendom är föreskrivna i 67 c 8 I mom. och 73-76 88. Lösöre skall sålunda omhändertas eller märkas som utmätt, bevis om utmätt fordran omhändertas, sekundogäldenären denuntieras osv. Finns egendomen i tredje mans besittning, skall förbud meddelas innehavaren att utlämna egendomen. Först när dessa åtgärder har vidtagits anses utmätningen fullbordad. Den medför dä enligt 77 8 I mom. UL förmånsrätt enligt vad som sägs i förmånsrättslagen. Utmätning av här i riket registrerat skepp eller luftfartyg eller inlecknade reservdelar tUl sådant luftfartyg medför dock enligl 77 8 2 mom. förmänsrätt redan när beslutet om utmätning meddelas.

Reglerna om utmätning av lösöre (inbegripet fartyg och luftfartyg m.m.) utgår från att den egendom som skall utmätas finns fillgänglig för förrätt­ningsmannen. Av 77 8 2 mom. UL följer emellertid att utmätning av här i riket registrerat skepp eUer luftfartyg kan ske även om det befinner sig på resa eller ligger i utländsk hamn (distansutmätning). Det förutsätts emel­lertid att utmätningen säkerställs senare, om inte egendomen blir utmätt i annkl land. Motsvarande gäUer i fräga om intecknade reservdelar till svenskt luftfartyg. För utmätning av fordran eller rättighet som är grundad pä löpande förbindelse eller annan handling vars företeende utgör villkor för fordringens utkrävande eller rättighetens utövande förutsätts att hand­lingen i fråga finns tillgänglig för förrättningsmannen och genast kan omhändertas av denne. Vad nu har sagts är i princip tillämpligt även när egendomen är i Iredje mans besittning, även om säkerställandet av utmät­ningen i allmänhet då sker på annat sätt.

Lagberedningen. Beredningen föreslår i 7 kap. 1 8 första stycket en bestämmelse att utmätning av lös egendom omedelbart skall säkerställas genom åtgärder som föreskrivs i kapitlet. Därav följer enligt beredningen att utmätning av sädan egendom inte får beslutas och genomföras utan att de ätgärder som lagen föreskriver kan vidtas i direkt anslutning till uimät­ningsbeslutet, om inte undantag är medgivet.

Ett undantag från principen att egendomen skall finnas tillgänglig vid utmätningen följer av 7 kap. 5 8 jämförd med 4 8 första stycket bered­ningsförslaget. 1 sistnämnda bestämmelse anges de åtgärder för säker­ställande som skall vidtas vid utmätning av lösöre, inklusive skepp och luftfartyg. Egendomen skaU las i förvar eller utmärkas som ulmätt och, om del är lämpligt, förseglas. Enligt 7 kap. 5 8 skall emellertid bestäm­melsen i 4 8 första stycket inte hindra utmätning av här i riket registrerat skepp eller luftfartyg som inte är tillgängligt. Beredningen erinrar om att föreskriften i 77 8 2 mom. UL också omfattar intecknade reservdelar till registrerat svenskt luftfartyg. Skulle reservdelarna förvaras utom riket, bör emellertid utmätning inte ske i Sverige. Reservdelarna mäste i sä fall föras hit för försäljning och vidare åtgärder i ärendet. En sädan flyttning låter sig dock knappast genomföra tvångsvis. Alt flytta reservdelarna synes beredningen inle heller förenligt med 1948 års konvention rörande

4 kap. 7 §    367

 

Prop. 1980/81:8                                                               4 kap. 7 §    368

intemationellt erkännande av rätt lill luftfartyg. Reservdelar som kan bli föremål för svensk utmätning kan därför förutsättas vara upplagda här i riket. Den föreslagna 5 8 nämner på gmnd härav inte intecknade reserv­delar tUl luftfartyg.

Beredningen framhåUer att gäldenären enligt vad erfarenheten visar genom alt undanhålla bankbok har kunnat hindra utmätning av bank­tillgodohavande som är känt för kronofogdemyndigheten. Han kan helt frankt vägra att tala om var motboken finns eller sanningslöst uppge att den har förkommU. Att utmätning kan hindras på ett så enkelt sätt kan enligl beredningen inte gäma godtas. Beredningen föreslår därför i tredje stycket av 7 kap. 2 8 en bestämmelse som möjliggör utmätning trots att boken inte anträffas. Tillräcklig anledning att begränsa bestämmelsen till motböcker hos bank har dock inte ansetts föreligga. Bestämmelsen avser alla sådana handlingar som nämns i första och andra styckena i paragrafen, dvs. löpande skuldebrev och andra presentationspapper saml pantbrev och skuldebrev som är intecknat i luftfartyg. En fömtsättning för utmätning är enligt förslaget att det kan antas att handlingen undanhålls eller har förkommit. Om utmätning i sädant fall beslutas, skall enligt förslaget förbud meddelas sekundogäldenär eller annan förpliktad att fullgöra sin förpliktelse tUl annan än kronofogdemyndigheten eller den som myndigheten anvisar. Gäller utmätningen pantbrev som inte är belånat, kan sådant förbud givetvis inte meddelas. Enligt beredningen bör emel­lertid utmätningen antecknas hos inskrivningsmyndigheten.

Remissyttrandena. RSV ifrågasätter om inte skrivbordsutmätning bör kunna göras i större utsträckning än vad beredningen har föreslagit. Sådan utmätning bör i fråga om annan lös egendom än fordringar och rättigheter kunna företas om tillföriitlig förteckning av egendomen finns att tillgå och värdet kan uppskattas samt en besiktning av egendomen inte fyUer annan funktion än att konstatera att egendomen är i gäldenärens besittning. Sådant konstaterande torde kunna ersättas av gäldenärens skriftliga förklaring pä heder och samvete att han äger den aktuella egendomen och har den i sin besittning.

Postbanken är tveksam till förslaget att utmätning får äga rum av fordran som grundas på bankbok eller annat presentationspapper utan hinder av att fordringsbeviset inte påträffas. Banken påpekar att postverket har över 5.000 serviceställen och att det finns över fem miljoner postspar­banksböcker. De spärrlistor som har upprättats som skydd mot förluster genom kriminell verksamhet riktad mot banken måste med hänsyn tiU kassaarbetet vara lätlöverskädliga och har därför begränsat utrymme. Det skulle medföra stora praktiska svårigheter om spärrlistoma under någon längre tid skulle tyngas med uppgifter även om här avsedda konton. Med hänsyn till den speciella stmkturen av postverkets betalningsförmedling synes den föreslagna ordningen innebära risk för att borgenärens betal­ningsanspräk flyttas över på banken.  Postbanken påpekar också att

 

Prop. 1980/81:8                                                                               4 kap. 7 §   369

motboksägare som har boken i sin besittning kan använda den för uttag inte bara i Sverige utan även i de nordiska grannländerna. Postbanken anser för sin del all de nuvarande reglema om utmätning av bankbok bör behållas tills vidare. Framdeles torde det emellertid, troligen inom en tioårsperiod, bli möjligt alt genom anskaffning av kassaterminaler skapa ett effektivare spärrsyslem och kanske även all göra saidokontroll "on-line" av flertalet kassalransaktioner. Frågan kan då komma i ett annat läge, åtminstone i vad gäller transaktioner inom riket.

Även bankinspektionen, som godtar beredningens förslag, pekar pä de komplikationer som den ömsesidiga belalningsQänslen mellan de svenska bankerna inbördes och mellan bankema i Sverige och de övriga nordiska länderna för med sig.

Föredraganden. För utmätning av lösöre förutsätts enligl UL alt egendomen finns tillgänglig för förrättningsmannen. Utmätning av här i riket registrerat skepp eller luftfartyg m.m. får emellertid beslutas trots att skeppet eller luftfartyget befinner sig i främmande land eller på resa (distansutmätning). När det gäller fordringar och rättigheter i allmänhet går det inle all tillämpa principen att egendomen skaU finnas tillgänglig vid utmätningen. Beträffande fordran eller rättighet som grundar sig på löpande skuldebrev eller annat bevis, vars företeende utgör vUlkor för fordrans utkrävande eller rättighets utövning, gäller emellerfid att beviset skall finnas tillgängligt.

Beredningen har inle funnit någon anledning till ändring av den nuvarande principen all lösöre som skall utmätas mäste vara omedelbart tillgängligt för förrättningsmannen. För denna princip talar också flera skäl. TUI en bönan kan framhåUas att det för bedömningen av om gälde­nären skall anses som ägare lill viss egendom ofta är av betydelse att besittningsförhållandena klarläggs Gfr 4 kap. 17-19 88). Risken för misstag på den punkten skulle öka betydligt om förrättningsmannen var helt hänvisad till uppgifter av gäldenären eller annan. Vidare skulle svårig­heter senare kunna uppstä all identifiera egendomen. Del skulle t.o.m. kunna visa sig att uppgiven egendom i själva verket inte existerar. Även om tillförlitliga uppgifter i dessa hänseenden föreligger skulle en utmätning av egendomen ändå vara lämligen meningslös om inle egendomen förr eller senare kan tas om hand för försäljning.

Det är givetvis ocksä av vikt all säkerstäUande av utmätningen kan ske omedelbart. 1 annat fall ökar risken för alt gäldenären eller annan efter utmätningsbeslutet förfogar över egendomen på sådant sätt att den rätt som utmätningssökanden har vunnit går förlorad. Säkerställandet syftar även lill alt ge publicitet åt utmätningen. Brister det i fråga om publiciteten kan annan borgenär, som senare har fått utmätning i egendomen, räka ut för att den förmånsrätt han har fält genom sin utmätning i efterhand visar sig sakna värde. Vidare bör åtminstone en preliminär uppskattning av egendomens värde såvitt möjligt företas i omedelbar anslutning till utmät-

24   Riksdagen 1980181. 1 saml Nr 8. Del 1

 

Prop. 1980/81:8                                                              4 kap. 7 §    370

ningsbeslulet, bl.a. för all förrättningsmannen skall kunna avgöra hur mycket egendom som behöver tas i anspråk.

Jag vill erinra om alt en avsikt med departementsförslaget är att förhör med gäldenären skall ingå som ett normalt led i utmälningsförfarandet. Gäldenären skall också vara skyldig att lämna de uppgifter om sina till­gångar som kronofogdemyndigheten behöver. Även tredje man skall i viss utsträckning vara skyldig att lämna upplysningar. De nya reglerna om upplysningsplikt för gäldenären och tredje man torde skapa bättre förut­sättningar än nu för att utan hembesök eller motsvarande undersökning få fram ell tillförlitligt underlag för utmätning, låt vara att sådana uppgifter ofta inte är en tillräckligt säker grund för beslut om utmätning.

Det finns fall där risken för ett felaktigt ulmätningsbeslut är jämförelse­vis liten och där man av den anledningen skulle kunna frångå kravet på att egendomen skall vara omedelbart tillgänglig. Det gäller främst egendom som är föremål för registrering. På den punkten har beredningen i anslut­ning lill gällande rätt föreslagit att utmätning skall kunna äga rum av här i riket registrerat skepp eller luftfartyg som inte är tUlgängligt. Även när registreringen inte är av lika kvalificerat slag som t.ex. skeppsregistre­ringen torde man ofta med goda skäl kunna anta all den som är upptagen som ägare i registret ocksä är den verklige ägaren. Om uppgifter i bil­registret eller båtregister som avses i 2 8 sjölagen Qfr båtregistreringslagen 1975:604) kompletteras med förhör med gäldenären t.ex. om var egen­domen förvaras och dess närmare beskaffenhet torde tillräcklig grund för ulmätningsbeslut beträffande sådan egendom inte sällan kunna vinnas ulan att egendomen är omedelbart tillgänglig vid förrättningen.

Som ett annat exempel kan nämnas att egendomen redan är utmätt för annan borgenärs fordran. 1 allmänna mål inträffar emellanåt att samma egendom gång efter annan utmäts för restförda skatter och att utmät-ningama dessemellan hävs därför att gäldenären betalar den gamla skatten innan ny reslföring har skett. Ocksä här bör uppgifter från gäldenären i förening med vad kronofogdemyndigheten tidigare känner lill kunna läggas fill gmnd för beslut om utmätning. Även i andra fall kan uppgifter från gäldenären undantagsvis bedömas som så tiUförlitliga att ett besök pä platsen knappast skulle ge något ytterligare underlag för uimätningsbeslu­tet.

Frågan har ytterligare en aspekt som hänger samman med önskemålet om en mer tidsenlig ordning för handläggningen av utmätningsmål. Bl.a. är del angeläget att de rutinmässiga hembesöken slopas. Jag skall återkomma till den frågan i anslutning till 14. 8. I första hand bör uppgifter om gälde­närens tillgångar skaffas fram genom andra åtgärder än hembesök, främst genom kontroU av tillgängliga register och förhör med gäldenären. Endast om målet inle kan slutföras genom sädana åtgärder blir förrättning i gälde­närens bostad aktuell. En sädan bör l.ex. hällas om det vid förhör kommer fram att gäldenären har utmätningsbar egendom. Kan då inte beslut om

 

Prop. 1980/81:8                                                               4 kap. 7 §    311

utmätning fattas genast i samband med förhöret, finns risk för att gälde­nären innan förrättning äger rum i bostaden förfogar över egendomen till skada för sökanden. Ell sådant förfogande skulle inte innebära nägon lag­stridig handling, eftersom något beslut om utmätning med därav följande förfogandeförbud ännu inle har fattats.

Med hänsyn lill det anförda anser Jag att man i viss omfattning bör kunna mjuka upp det principiella kravet att lösöre som skall utmätas också måste finnas omedelbart tillgängligt för förrättningsmannen. Om denne pä annat sätt än vid besök på platsen, t.ex. i samband med förhör med gälde­nären, får fram uppgifter om utmätningsbar egendom vilka framstår som tillförlitliga, bör beslut om utmätning genast kunna meddelas. Därefter bör vid behov hembesök eller motsvarande kontroll göras, dels för besiktning och värdering av egendomen, dels för omhändertagande av egendomen eller försegling eller märkning av den. Visar del sig alt de uppgifter som låg lill grund för uimätningsbeslutet var felaktiga, får kronofogdemyn­digheten själv rätta beslutet Qfr 33 och 34 88).

När det gäller fordringar och rättigheter som inte är föremål för besitt­ning i vanlig mening mäste för utmätning krävas att egendomen kan identi­fieras med tillräcklig säkerhet och att den är åtkomlig för vidare exekutiva åtgärder i form av indrivning eller försäljning. Beträffande fordran eller rättighet som grundas pä löpande skuldebrev eUer annat presentations­papper bör som huvudregel gälla att handlingen finns tillgänglig för förrätt­ningsmannen. Jag delar emellertid beredningens uppfattning att gälde­nären inle bör få hindra utmätning av banktillgodohavande eller annan liknande tillgång genom att undanhålla bankboken eller handlingen. Bered­ningens förslag att utmätning av sådan egendom skall vara tillåten om det kan antas att beviset undanhålls eller har förkommit har också godtagils av de allra flesta remissinstanserna. Motsvarande bör gälla utmätning av pantbrev i skepp eller fast egendom eller inteckning i luftfartyg eller reservdelar därtill.

Kravet att lösöre och presentationspapper i princip måste finnas till­gängliga vid förrättning för att utmätning skall få äga rum har inte kommit lill direkt uttryck i beredningens förslag. Kravet framgår dock indirekt av den i 7 kap. 1 8 första stycket föreslagna bestämmelsen att utmätning av lös egendom omedelbart skall säkerställas genom de ätgärder som före­skrivs i kapitlet. Kan dessa inte vidtas i omedelbar anslutning tiU uimät­ningsbeslutet följer därav att utmätning inte får ske. Huvudprincipen kan ocksä sägas framgå av de uttryckliga undantag som anges i 7 kap. 2 8 tredje stycket och 5 8.

För egen del anser jag att frågan i vad män skrivbordsutmätning är tillåten bör regleras uttryckligen. En bestämmelse i ämnet bör inte in­skränkas till egendom som kan vara föremål för besittning ulan göras generell. Den bör dock inle gälla fast egendom.

Som framgär av del anförda är del endast i fräga om lösöre (inbegripet

 

Prop. 1980/81:8                                                               4 kap. 7 §    372

skepp och luftfartyg) och presenlationspapper som man kan tala om all egendomen skall finnas tillgänglig vid utmälningsbeslutet. När det gäller annan lös egendom fär motsvarande krav uttryckas på annat sätt. Bestäm­melsen bör vidare utformas sä alt del i enlighet med vad Jag tidigare har anfört blir möjligt alt i vissa fall frångå kravet på tillgänglighet. Det synes emellertid inte nödvändigt att i detta sammanhang i detalj ange vad som skall gälla i olika fall. En tillräcklig precisering kan i stället, i linje med beredningens förslag, uppnäs genom en anknytning lill reglema om säker­ställande av utmätning i 6 kap.

1 enlighet härmed sägs i första stycket av paragrafen alt lös egendom får utmätas endast om egendomen är tillgänglig vid förrättning eller om egendomen ändå på grund av registrering, upplysningar vid förhör eller annan utredning kan identifieras och hinder inle kan antas möta mot säker­ställande av utmätningen enligt vad som sägs i 6 kap.

Bestämmelsen innebär att lösöre som är tillgängligt vid förrättning alltid får utmätas, förutsatt givetvis att gäldenären är eller skall anses vara ägare av egendomen och att övriga villkor angående utmätningsordningen och beneficium är uppfyllda. Lösöre som inte finns tillgängligt vid förrätt­ningen får också utmätas, men då krävs särskild utredning om egen­domen. Uppgifter mäste föreligga om egendomens art och huvudsakliga beskaffenhet sä att den är möjlig alt identifiera. En åtminstone ungefärlig uppskattning av värdet bör också vara möjlig.

Som framgår av paragrafen skall frågan huruvida utmätning får ske av egendom som inte är tillgänglig i första hand bedömas med ledning av uppgifter i register eller vad som framkommer i samband med förhör. Även annan utredning får godtas, l.ex. uppgifter frän gäldenären eller iredje man utan samband med förhör, om de bedöms som trovärdiga. Som ytterligare förutsättning för utmätning i fall då egendomen inte är till­gänglig gäller i princip att utmätningen kan säkerställas enligt reglerna i 6 kap. Egendomen måste alltså kunna tas om hand efter utmätningsbeslutet eller förseglas eller märkas som utmätt. Detta gäller även om föreskriven åtgärd för säkerställande får underiåtas i det särskilda fallet Gfr 6 kap. 4 8). Som Jag skall återkomma lill i anslutning till 6 kap. skall säkerställande-åtgärder som regel vidtas utan dröjsmål. Även del kravet mäste sålunda i princip kunna uppfyllas. Full visshet om att säkerstäUande verkligen kan äga rum behöver emellertid inte föreligga. Uppger gäldenären att han äger viss närmare beskriven egendom men vägrar att tala om var den finns, fär som regel hinder mot säkerställande anses möta. Egendomen får då inle utmätas förrän den har påträffats.

1 fräga om fordran eller rättighet finns ofta bevis om fordringen eller rättigheten att tillgå. 1 andra fall kan fillräcklig utredning vinnas genom förhör med gäldenären eller upplysningar från sekundogäldenären. I samtiiga fall krävs även här att hinder inte kan antas möta mot säker­ställande av utmätningen. När det gäller säkerställande av utmätning av

 

Prop. 1980/81:8                                                              4 kap. 8 §    373

banktillgodohavande och andra fordringar samt rättigheter som grundas pä presenlationspapper föreslås i 6 kap. en bestämmelse att säkerställandet får ske genom denuntiation till sekundogäldenären eller motsvarande för­pliktad, om beviset inte påträffas och det kan antas att det undanhålls eller har förkommil. Utmätning fär inte beslutas om hinder mot en sådan subsidiär åtgärd kan antas möta.

När det gäller utmätning av här i riket registrerat skepp eller luftfartyg som inle är tillgängligt kan kravet på att utmätningen skall säkerställas utan dröjsmål inte uppfyllas om t.ex. skeppet eller luftfartyget befinner sig på resa. Distansulmätning av sädan egendom bör ernellertid vara möjlig även i fortsättningen. I sådana fall bör säkerställande ske sä snart egendomen blir tillgänglig. Vid förrättningen kan det emellertid framstå som ovisst om utmätningen kan säkerställas inom den närmaste tiden. 1 paragrafens andra stycke sägs därför att utmätning av egendom som nu är i fråga fär ske även om hinder mol säkerställande kan antas föreligga. I likhet med motsvarande bestämmelse i beredningens förslag omfattar den nu föreslagna regleringen inte inlecknade reservdelar till luftfartyg.

Utmätning av lön och andra förmåner som avses i 7 kap. är av speciellt slag och följer särskilda bestämmelser. Förevarande paragraf torde i praktiken sakna betydelse vid sådan utmätning.

Förfarandet

Under denna rubrik har tagits upp en del bestämmelser om själva för­farandet i mål om utmätning, nämligen om behörig kronofogdemyndighet, kronofogdemyndighetens efterforskningsplikl, tidsfrist för hällande av utmätningsförrättning, gemensam utmätning när två eller flera har sökt utmätning mot samma gäldenär, underrättelse till gäldenären och dennes utevaro från utmätningsförrättning.

8 8 Paragrafen, som motsvarar 5 kap. 9 8 beredningens förslag, reglerar kronofogdemyndighetens lokala kompetens.

Gällande rätt. Enligt 56 8 1 mom. första meningen UL skall utmätning sökas där gäldenären har sitt hemvist. 1 andra meningen ges bestämmelser om vilken ort som skall anses som gäldenärens hemvist. Enligt 2 mom. i 56 8 får utmätning av egendom, som finns på annan ort än gäldenärens hemvist, också sökas där egendomen är eller, i fråga om fartyg eller luft­fartyg, på den ort dit det väntas. I fräga om fartyg får utmätning även sökas pä fartygets hemort. Utmätning av fordran i pengar får också sökas där den förpliktade är, även om fordringen skall anses finnas på annan ort. I 3 mom. föreskrivs att även om utmätningsman, hos vilken utmätning är sökt, inte är behörig enligt vad som sägs i 1 eller 2 mom., han får i bråds­kande fall, med överlämnande av mälet till behörig utmätningsman, för­anstalta om interimistisk åtgärd som anges i 60 a 8-  Enligt 4 mom.

 

Prop. 1980/81:8                                                               4 kap. 8 §    374

förordnar regeringen angående befogenhet för utmätningsman att, när fråga är om utmätning av fast egendom på annan ort eller i andra särskilda fall, överlämna mål om utmätning till annan behörig utmätningsman. Utförliga föreskrifter i saken har meddelats i 65-75 8§ USK.

Lagberedningen. Beredningen erinrar inledningsvis om att kompetens­reglerna i förslaget inte avser att lösa några internationellträttsliga problem. Huruvida exekutiv myndighet i Sverige över huvud har rätt att verkställa utmätning av viss egendom får avgöras efter andra över­väganden.

1 första stycket anges i överensstämmelse med 56 8 I mom. första meningen UL alt utmätning söks hos kronofogdemyndigheten där gälde­nären har sitt hemvist. Gäldenärens hemvist skall sålunda enligl förslaget vara generellt kompelensgrundande. Kronofogdemyndigheten i det distrikt till vilket hemvistorten hör är alltså behörig att verkställa utmätning såväl av egendom som finns i det distriktet som av egendom utanför distriktet.

Utmätning av egendom som finns på annan ort får enligt andra stycket även sökas där egendomen finns eller, i fråga om fartyg eller luftfartyg, där det väntas. Utmätning av fartyg får även sökas på fartygets hemort. Vidare får utmätning av fordran också sökas där sekundogäldenären finns, även om fordringen skall anses finnas på annan ort. Beredningen framhåller alt med uttrycket "där sekundogäldenären finns" i första hand åsyftas den ort där sekundogäldenär som är fysisk person har sill hemvist men även, när sekundogäldenär är juridisk person, den ort där dess styrelse har sitt säte eller där filial, fill vilken fordringen hänför sig, finns. Beträffande fast egendom bör enligt beredningen 10 kap. 10 8 andra stycket RB tillämpas analogiskt.

Beredningen har övervägt humvida särskild föreskrift bör meddelas om var utmätning av pantbrev eller intecknat skuldebrev får sökas. Utmätning kan enligt den generella regeln i första stycket i 9 8 sökas hos kronofogdemyndigheten i gäldenärens hemvist. Av andra stycket torde få anses följa alt behörighet även tillkommer kronofogdemyndigheten i vars distrikt pantbrevet resp. det intecknade skuldebrevet finns samt krono­fogdemyndigheten i del distrikt där den intecknade egendomen finns. I sist nämnda fall gmndas kompetensen pä att pantbrevet resp. skuldebrevet kan sägas ge en rätt till betalning som är riktad mot egendomen. Bered­ningen har ansett det onödigt omständligt att i lagen ta upp speciella före­skrifter för nu berörda eller andra fall av rättighetsutmätning. Behov av att kunna söka utmätning av pantbrev eller intecknat skuldebrev hos annan kronofogdemyndighet än dem som har nämnts nyss kan enligt beredningen inle antas föreligga.

Beredningen påpekar att kronofogdemyndigheten skall ex officio pröva sin behörighet. Enligt beredningens förslag skall talan inle få föras mol att kronofogdemyndighet har tagit upp ärende som hör tiU sådan myndighets åligganden (19 kap. 23 8 första stycket).

 

Prop. 1980/81:8                                                              4 kap. 8 §    375

I följd av bestämmelserna i första och andra styckena av paragrafen kan behörighet att pröva ärende om utmätning ibland tiUkomma krono­fogdemyndighet i två eller flera distrikt. Kronofogdemyndigheten bör då, trols all den är behörig, i vissa fall kunna överlämna inkommet ärende till annan behörig kronofogdemyndighet. Med stöd av 1 kap. 3 8 andra stycket i förslaget kan föreskrifter härom meddelas i administrativ ordning.

I tredje stycket anges i anslutning till 56 8 3 mom. UL att krono­fogdemyndighet, som inte är behörig enligt första eller andra stycket, kan utan hinder därav i brådskande fall vidta provisorisk ätgärd som avses i 7 kap. 12 8 innan myndigheten överlämnar ärendet till behörig krono­fogdemyndighet. Att kronofogdemyndighet, som inte själv är behörig att ta upp viss ansökan, skall sända den till kronofogdemyndighet som enligt vad handlingarna visar är behörig framgär av 19 kap, 2 8.

Beredningen erinrar vidare om att domstols beslut, varigenom förfallen fordran har fastställts att utgå med särskild förmånsrätt i registrerat skepp, registrerat luftfartyg, intecknade reservdelar till luftfartyg eller fast egendom, enligt 5 kap. 15 8 i förslaget skall medföra att egendomen anses utmätt. Beredningens förslag innehåller inte några direkta bestämmelser om vilken kronofogdemyndighet som är behörig att i sådant fall handlägga det exekutiva ärendet. Det är enligt beredningen tydligt att bestäm­melserna i 5 kap. 9 8 om den lokala kompetensen vid utmätning bör anses analogt tillämpliga. Eftersom mer än en kronofogdemyndighet kan vara behörig enligt bestämmelsema i 9 8 måste någon väljas. I fråga om fast egendom är det uppenbart att ärendet bör handläggas av den krono­fogdemyndighet i vars distrikt fastigheten är belägen. Beträffande skepp, luftfartyg och intecknade reservdelar synes enligt beredningen också lämpligast att försäljningen ombesörjs av den kronofogdemyndighet i vars distrikt egendomen finns. Om skepp inte ännu finns här i riket, bör domstolen i stället kunna sända sitt beslut till kronofogdemyndigheten i vars distrikt skeppet har sin hemort. Föreskrifter härom bör meddelas i administrativ väg. Beträffande luftfartyg saknas tills vidare fömtsättningar för en motsvarande ordning.

Remissyttrandena. Bestämmelsen om att utmätning av fartyg eller luft­fartyg får sökas på den ort där det väntas bör enligt Svea hovrätt jämkas med hänsyn lill att s.k. distansulmätning endast kan avse registrerade skepp och luftfartyg.

Hovrätten för Västra Sverige anser att den precisering av uttrycket "där sekundogäldenären finns" som har gjorts i motiven bör komma till uttryck även i lagtexten.

Föredraganden. Regleringen av kronofogdemyndighets lokala kompetens bör som beredningen har föreslagit utformas i nära anslutning till vad som gäller nu. Huvudregeln bör vara att kronofogdemyndigheten i det distrikt där gäldenären har sitt hemvist skall vara generellt behörig att verkställa utmätning oavsett var egendomen finns. Regeln bör tas upp

 

Prop. 1980/81:8                                                               4 kap. 9 §    376

som ett första stycke 18 8- Vad som avses med gäldenärens hemvist framgår av 2 kap. 3 8-

Även beträffande andra fartyg och luftfartyg än registrerat skepp eller registrerat luftfartyg finns behov av att kunna söka utmätning hos den kronofogdemyndighet till vars distrikt fartyget eller luftfartyget väntas. Härigenom underiältas för borgenären att fä lill stånd utmätning av egendomen på ett tidigt stadium. Del kan påpekas att bestämmelsen blir tillämplig även om fartyget eller luftfartyget skulle föras till annat distrikt än det dit det väntas. Jag kan sålunda inte dela Svea hovrätts uppfattning alt bestämmelsen beträffande fartyg och luftfartyg i andra styckets första mening bör inskränkas till att avse registrerat skepp eller luftfartyg. Även i övrigt överensstämmer andra stycket i departementsförslaget i sak rned beredningens förslag. Det torde inle vara behövligt all, som en remiss­instans har förorda*, i paragrafen närmare ange innebörden av uttrycket "där iekundogäldenären finns".

Behörig kronofogdemyndighet bör i vissa fall liksom fn. kunna överlämna ett anhängiggjort mäl lill annan behörig kronofogdemyndighet. Föreskrifter härom kan meddelas av regeringen. Vad nu har sagts avser överlämnande innan utmätning har skett. Sedan utmätning har ägt rum bör målet kunna överlämnas endast vid sammanträffande av utmätningar. Bestämmelser om överlämnande i sådant fall regleras i 32 8 i förevarande kapitel.

Tredje stycket stämmer överens med motsvarande föreskrift i bered­ningens förslag. En föreskrift om att kronofogdemyndighet som inte är behörig skall sända handlingama i inkommet mål lill behörig kronofogde­myndighet har i departementsförslaget tagits upp i 2 kap. 4 §.

Det kan påpekas att bestämmelserna om behörig kronofogdemyndighet avses vara tillämpliga även i allmänna mäl, trots att nägon särskild ansökan i egentlig mening inte görs i sådana mål Gfr 1 kap. 7 8 första stycket).

9 8 I paragrafen ges en allmän bestämmelse om kronofogdemyn­dighetens skyldighet alt efterforska utmätningsbar egendom. Bestäm­melsen saknar motsvarighet i beredningens förslag.

Gällande rätt. Uttryckliga bestämmelser om skyldighet för utmätnings­mannen att undersöka humvida gäldenären har utmätningsbar egendom finns inte f.n. Sådan skyldighet anses emeUerfid i princip åvila utmätnings­mannen. Vissa tillgångar får som regel inte utmätas utan särskild begäran. Enligt 11 8 andra stycket USK gäller sålunda att utmätning av lön eller av fordran på överskjutande skatt kommer i fråga endast om sökanden eller gäldenären begär det eller annan särskild omständighet föranleder det.

Remissyttrandena. RSV erinrar om att utmälningsförfarandet fn. bygger på principen att kronofogdemyndigheten är skyldig att verkstäUa undersökning rörande gäldenärens tillgångar. Det anses t.o.m. att krono-

 

Prop. 1980/81:8                                                                                4 kap. 9 §    377

fogdemyndigheten i gäldenärens hemortskommun inle fär avsluta ett mäl enbart därför att utmätningsbar egendom inte har påträffats i distriktet. Om det finns anledning anta att egendom kan utmätas i annat distrikt, bör myndigheten verka för att denna möjlighel tillvaratas. Teoretiskt sett är sålunda kronofogdemyndighetens skyldighet att forska efler tillgångar obegränsad, men av praktiska skäl måste vissa begränsningar göras. Ett visst motsatsförhållande kan härigenom uppstå mellan vad som teoretiskt fordras och vad som i praktiken kan iakttas. Detta medför såväl osäkerhet som bristande enhetlighet mellan myndigheterna inbördes. RSV anser det därför påkallat att omfattningen av kronofogdemyndighetens under­sökningsplikt blir klart reglerad. Till ledning för utformandet av sådana regler erinrar RSV till en böljan om att frågan om undersökningsplikt rör bäde allmänna och enskilda mål. Den undersökningsplikt som anses åvila kronofogdemyndigheten i allmänna mål bör i princip gälla även i enskild;, mål. När det gäller enskilda mäl bör man emellertid hälla isär ansökningar som rör gäldenärens tillgångar över huvud ("'generella" ansökningar) frän sådana som är destinerade mot viss egendom. Beträffande sist nämnda ansökningar torde det kunna föreskrivas att kronofogdemyndigheten inte är skyldig att forska efter andra tillgångar än sädana som utpekas i eller avses med ansökningen, åtminstone när något av objekten fast egendom, lön eller överskjutande skall utpekas. Vid generella ansökningar torde man böra utgå från vad som är praktiskt möjligt och lämpligt med hänsyn till de resurser myndigheten har eller kan få. Undersökningsplikten torde böra huvudsakligen omfatta vad som kan komma fram vid förhör och/eller förrättning samt vid studium av sådana register som är tillgängliga för kronofogdemyndigheten. Även register hos andra myndigheter än krono­fogdemyndigheten bör kunna bli aktuella, särskilt om de kan integreras med del ADB-system för exekutionsväsendet som f.n. utvecklas inom RSV. Faslighetsregistret och bilregistret torde i en framtid kunna bli föremål för sådan integration.

RSV framhåller vidare att undersökningsplikten f.n. i princip inte omfattar gäldenärens lön. Mol bakgmnd av den effektivisering som RSV föreslår i fräga om löneulmätningsinslilutet kunde det vara naluriigt att undersökningsplikten skulle ulan inskränkning omfatta gäldenärens lön. En sädan utvidgning kan emellertid bli personalkrävande. RSV vill därför inte nu förorda att undersökningsplikten vidgas på detta sätt. Det torde emellertid ändå i praktiken bli vanligt att kronofogdemyndigheten får tillgång till uppgifter om gäldenärens lön, l.ex. i samband med förhör. I fråga om överskjutande skatt sker utmätning i enskilda mål i praktiken endast om sökanden begär det, varvid ansökan skall ha gjorts senast den 1 september under taxeringsåret. Denna regel är betingad av starka praktiska skäl. Frågan humvida den bör kvarstå när UB träder i kraft torde få bedömas mot bakgmnd av de erfarenheter som då har vunnits av ADB-systemet inom exekutionsväsendet och den allmänna utvecklingen av beskattningssystemet.

 

Prop. 1980/81:8                                                              4 kap. 9 §   378

Delade meningar råder enligt kronofogdeföreningen bland krono­fogdama om omfattningen av kronofogdemyndighetens undersöknings­plikt. Detta torde delvis hänga samman med olikhetema i fräga om organisation och resurser mellan kronofogdedistrikten. EnUgt föreningen bör beträffande undersökningsplikten alla mål handläggas efter samma principer i alla distrikt. Praktiska hänsyn föranleder emellertid alt vissa undantag frän en generell, undersökningsplikt inte kan undvikas. Ulan särskild begäran av sökanden bör det t.ex. inte åligga kronofogdemyn­digheten att undersöka om lön, skatteäterbäring, pantbrev i fast egendom eller ouinylQad del av sädant pantbrev kan komma i fråga för utmätning. Föreningen erinrar om att det är mycket vanligt att utmätningssökande begär utmätning, förutom av egendom i allmänhet, även av lön och fordran på överskjutande skatt. Delta hänger enligt föreningen samman med den nuvarande avgiftskonstmktionen. Nämnda ulmälningsmäl förorsakar särskilt hos de större kronofogdemyndigheterna ett betydande merarbete för samordning av exekutionen. Även i övrigt medför dessa mål generellt sett betydligt större arbetsinsatser än om utmätning urspmngligen hade begärts i ett av angivna objekt. Med en annan avgiftskonstmktion bör det enligt föreningen vara möjligt all styra in exekutionen pä något av objekten.

TCO anser för sin del att kronofogdemyndigheten bör fä avgöra hur långt undersökningsplikten skall sträcka sig för att sökanden skall fä sina anspråk tillgodosedda. Enskild siikande bör liksom f.n. i en och samma ansökan kunna begära utmätning i olika slags egendom, men krono­fogdemyndigheten bör förbehållas rätten att välja vilken egendom som skall utmätas.

Statskontoret framhåller att i samhället finns omfattande informationer om allmänhetens inkomst- och förmögenhetsförhållanden. Det stär klart att det planerade ADB-systemet inom exekutionsväsendet påtagligt för­bättrar kronofogdemyndighetemas fömtsättningar att få upplysningar om gäldenärers inkomster och tillgångar. Statskontoret påpekar också alt de sociala myndigheterna verkställer utredningar om enskildas ekonomiska förhållanden. Av naturliga skäl är det ofta samma personer som är föremål för åtgärder hos kronofogdemyndigheten och de sociala myndigheterna. Visst samarbete mellan dessa myndigheter förekommer redan f n., men statskontoret har uppfattningen att det sker ett omfattande dubbelarbete till men för myndigheterna men även för gäldenären. Det är enligt stats­kontoret angeläget att de olika myndighetemas verksamhet samordnas.

Föredraganden. Den som söker utmätning och inte kan åberopa särskild förmånsrätt för sin fordran har aiv naturiiga skäl i allmänhet inte någon närmare kännedom om gäldenärens utmätningsbara tillgångar. Sökanden torde ocksä oftast sakna praktisk möjlighet alt skaffa sig sädan kännedom. Det kan därför inte vara rimligt att som villkor för utmätning kräva att sökanden har anvisat egendom fill utmätning. För att förfarandet hos

 

Prop. 1980/81: 8                                                              4 kap. 9 §    379

kronofogdemyndigheten i möjligaste mån skall leda lill åsyftat resultat är det nödvändigt att kronofogdemyndigheten, ätminstone beträffande egendom i allmänhet, är skyldig att självmant undersöka om gäldenären har utmätningsbar egendom. En sädan generell undersökningsskyldighet bör också krävas för alt misslyckat utmätningsförsök skall kunna utgöra konkursgrund Gfr 3 8 KL). Den utgör dessutom förutsättning för alt utmät­ningsordningen skall kunna iakttas.

Beträffande frågan i vilken omfattning det bör åvila kronofogdemyn­digheten all efterforska utmätningsbar egendom bör, som RSV har påpekat, när det gäller enskilda mål skiljas mellan det fallet att ansök­ningen om utmätning avser gäldenärens egendom i allmänhet och det fallet att sökanden begär utmätning endast av viss bestämd egendom. 1 det senare fallet bör kronofogdemyndigheten i princip inle vara skyldig alt efterforska andra.tillgångar än den angivna egendomen. Det bör emellertid uppmärksammas att det förhållandet att viss egendom har angetts i ansök­ningen inte behöver innebära att ansökningen är begränsad till den egen­domen. En borgenär som har fått vetskap om all gäldenären äger viss egendom kan naturligtvis, samtidigt som han anvisar denna tillgång till utmätning, vilja få annan egendom utmätt om den anvisade egendomen av någon anledning inle skulle kunna tas i anspråk. Även när en ansökan verkligen är inskränkt fill all avse endast viss egendom, kan vad som har sagts nyss om kronofogdemyndighetens begränsade undersökningsplikt inte upprätthållas undantagslöst. Del förhällandet att borgenären begär utmätning endast i viss bestämd egendom får nämligen inle medföra att vad som gäller om den ordning i vilken egendom av olika slag skall tas i anspråk åsidosätts. Kronofogdemyndigheten är alltså inte helt befriad från att söka skaffa sig kännedom om eventuell annan utmätningsbar egendom, om utmälningsordningen eQest skulle frångås. Det är emellertid tydligt att särskilt stora anspråk härvid inte kan ställas på myndigheten. Det bör i allmänhet vara tillräckligt att vid behov fräga gäldenären om han har andra utmätningsbara tillgångar. Vad som har sagts nu torde i praktiken inte behöva medföra några problem, särskilt som begäran om utmätning av viss bestämd egendom främst torde förekomma när borgenärens fordran är förenad med särskild förmänsrätt i egendomen. 1 sådant fall är ocksä borgenären berättigad att i första hand fä utmätning av den egendomen (4 8 andra stycket).

Det kan påpekas att de båda olika typer av ansökan som har nämnts i det föregäende har visst samband med reglerna om kronofogdemyndighets lokala behörighet. Enligt departementsförslaget är kronofogdemyn­digheten i det distrikt där gäldenären har sitt hemvist generellt behörig att utmäta all slags egendom, oavsett var den finns (8 8 första stycket). Kronofogdemyndigheten i annat distrikt är däremot behörig endast i fräga om egendom som enligt de särskilda föreskrifterna därom har anknytning till del distriktet (8 8 andra stycket). En generell skyldighet att efterforska

 

Prop. 1980/81:8                                                               4 kap. 9 §    380

utmätningsbar egendom kan alltså inte komma i fråga för annan krono­fogdemyndighet än kronofogdemyndigheten i gäldenärens hemvist. Vad som i fortsättningen sägs om omfattningen av kronofogdemyndighetens skyldighet att efteri"orska utmätningsbar egendom åsyftar i fräga om enskilda mål endast fall då ansökningen gäller gäldenärens egendom i allmänhet.

Jag delar uppfattningen att undersökningsplikten i princip bör vara lika omfatiande i enskilda som i allmänna mål. Det förhällandet alt en tids­bestämmelse föreslås skola gälla beträffande utmätning i enskilda mäl medan någon motsvarande regel saknas för allmänna mäl (10 och 36 88) torde emellertid föranleda viss skillnad i praktiken.

Det är tydligt att skyldigheten att efterforska egendom som kan utmätas i praktiken inte kan drivas hur långt som helst, även frånsett den tids­bestämmelse som gäller för handläggningen av enskilda mål. Det kan sålunda inte begäras att kronofogdemyndigheten skall företa lids- och arbetskrävande undersökningar som med största sannolikhet inle kan väntas leda lill positivt resultat. Myndighetens resurser sätter också i praktiken gränser för det arbete scm kan läggas ned på varje särskilt mål.

Hur långt kronofogdemyndigheten i praktiken bör gä i sina under­sökningar har samband med vilka befogenheter som tillkommer myndig­heten. Som behandlas närmare vid 14 8 föreslår jag alt gäldenären skall vara skyldig att lämna uppgifter om sina tillgångar. Denna skyldighet skall kunna utkrävas vid förhör eller genom att gäldenären åläggs att inge förteckning över sina tillgångar. Han skall också vara skyldig att pä begäran bekräfta sina uppgifter under straffansvar. Gäldenärens uppgifter kan föranleda att förrättning bör hållas i hans bostad eller på annat ställe. Frågan i vilken utsträckning förhör resp. hembesök bör äga rum behandlas närmare vid 14 8. Upplysningar kan också inhämtas från tillgängliga register, t.ex. bilregistret. Vidare kan upplysningar begäras från annan myndighet eller från Iredje man som är upplysningsskyldig Gfr 15 8).

Det kan emellertid diskuteras om undantag från en generell under­sökningsplikt bör göras beträffande vissa slag av egendom. F.n. gäller all utmätning av lön eller av fordran på överskjutande skatt som regel kommer i fräga endast om sökanden begär det (11 8 andra stycket USK). RSV har ansett att undersökningsplikten inte bör omfatta gäldenärs lön, medan frågan humvida särskild begäran bör krävas för utmätning av överskjutande skatt bör bedömas med hänsyn till de erfarenheter som senare kan vinnas av det planerade ADB-systemet. Enligt kronofogdeföre­ningen bör kronofogdemyndigheten inte vara skyldig att utan särskild begäran av sökanden undersöka orn nu nämnda tillgångar eller pantbrev i fastighet kan komma i fräga för utmätning. Med anledning härav får jag anföra följande.

Lön, fordran på överskjutande skatt och pantbrev hör till de egendoms­slag som oftast kan bli föremål för utmätning. Det får redan av den anled-

 

Prop. 1980/81:8                                                                               4 kap. 9 §    381

ningen anses otillfredsställande om sädana tillgångar inte tas i anspråk enbart därför att sökanden inle har särskilt begärt utmätning därav, helst som det ofta inle finns annan utmätningsbar egendom. Kronofogdemyn­dighetens skyldighet alt efterforska utmätningsbar egendom ligger dessutom något annorlunda lill i fräga om lön och fordran på över­skjutande skatt än beträffande egendom i allmänhet. Här gäller nämligen frågan inle i första hand humvida det bör åvila sökanden att lill utmätning anvisa egendom, som kronofogdemyndigheten inte skulle vara skyldig att efterforska, utan om det som fömtsättning för utmätning av tillgången bör krävas, att sökanden särskilt begär utmätning därav, även om krono­fogdemyndigheten skulle ha vetskap om tillgången.

Vad angår utmätning av lön bör erinras om att tillkomsten av löneut-mätningsinstitutel hade samband med de samtidigt ändrade reglerna om gäldenärens beneficium och andra undantag från utmätning. Genom dessa bestämmelser vidgades den utmätningsfria egendomen, och utmät­ningsbart lösöre saknas därför mycket ofta numera. Det har också ansetts angeläget att exekutionen styrs mot löneexekutionen (prop. 1%8:130 s. 91). 1 detta syfte har utsökningsavgiften bestämls till lägre belopp i fall dä sökanden begär endast löneutmälning (3 § exekutionsavgiftskungörelsen). Den avsedda styrningen mot löneutmätning torde emellertid knappast ha kommit till stånd. F.n. saknas fömtsättningar för löneutmätning i de flesta fall då frågan om sådan utmätning aktualiseras. Vidare krävs, som har nämnts i del föregående, i princip särskild begäran för att lön skall få utmätas. Som behandlas närmare under 7 kap. föreslår jag att förutsätt­ningarna för löneutmätning vidgas något. Vidare torde kronofogdemyn­digheten till följd av den föreslagna upplysningsplikten för gäldenären på ell enklare sätt än f.n. kunna få tillgång till uppgifter om gäldenärens löneförhållanden. Med hänsyn härtill anser jag att det som princip bör åvila kronofogdemyndigheten all självmant undersöka om löneutmätning kan äga rum. Jag vill emellertid understryka att undersökningen inte skall gå längre än som krävs för att förrättningsmannen skall kunna bedöma om och i vad mån förutsättningar finns för sådan utmätning. Framgår det t.ex. redan av uppgiften om gäldenärens inkomster att möjlighel inte finns att ta i anspråk någon del av lönen, saknas anledning att inhämta upplysningar om gäldenärens försörjningsbörda m.m.

Beträffande fordran pä överskjutande skall torde kravet på särskild begäran, i förening med att ansökan i enskilt mål skall ha gjorts senast den I september under taxeringsåret, fn. anses utgöra en nödvändig fömt­sättning för att utmätning av sådan fordran skall kunna äga mm i prak­tiken. Införs ny teknik för återbetalning av överskjutande skatt, vilket har aktualiserats, eller av ADB-syslehi inom exekutionsväsendet torde behovet av nämnda förutsättningar komma i ell annat läge. Humvida man för utmätning av fordran på överskjutande skatt kan avstå från kravet på särskild  begäran och ansökan före  viss tidpunkt fär prövas närmare

 

Prop. 1980/81:8                                                              4 kap. 9 §    382

senare. EventueUa föreskrifter i saken skall inte tas upp i UB.

När det sedan gäller utmätning av pantbrev i faslighet anser Jag all det inte heller i del fallet finns tUlräcklig anledning att kräva särskUd begäran om utmätning. Del kan dock inte begäras att kronofogdemyndigheten skall aUtför ingående undersöka huruvida pantbrev inte är pantsatt fullt ut. Frågan påverkas bl.a. av att panthavares fordran kan variera från lid lill annan, t.ex. genom obetalda räntor. Om själva fastigheten är utmätt, ges i samband med försäljningen av fastigheten tillfälle att mera i detalj bedöma om utrymme finns för utmätning av pantbrev. Vad som har sagts nu gäller även pantbrev i skepp eller skeppsbygge och skuldebrev som är intecknat i luftfartyg. Inte heller i fråga om annan egendom bör krävas särskild begäran av sökanden som förutsättning för utmätning.

Av det sagda följer att nägra inskränkningar i det hänseende som har diskuterats i det föregående inte bör ställas upp när det gäller krono­fogdemyndighetens skyldighet att efterforska utmätningsbar egendom. En sådan ordning torde inte behöva vålla nägra praktiska problem för krono­fogdemyndigheterna.

Enligt min mening bör principen om kronofogdemyndighetens under­sökningsplikt komma till direkt uttryck i UB. För en uttrycklig bestäm­melse i saken talar redan det förhållandet att det f.n. inte finns någon enhetlig praxis hos kronofogdemyndigheterna i fråga om hur långt de skall sträcka sina efterforskningar av utmätningsbar egendom. Det är uppen­barligen av värde för såväl myndighetema som inblandade parter att det i lag anges åtminstone gmnddragen av vad som skall gälla i saken. Som följer av vad jag har sagt i det föregående låter det sig dock inte göra att i detalj reglera undersökningsplikten. Jag syftar bl.a. pä sådana inskränk­ningar i denna skyldighet som får göras med tanke på att exempelvis borgenären har begränsat sin ansökan till att gälla utmätning av viss angiven egendom. Det kan också inträffa att gäldenärens ekonomi tUl följd av nyligen företagel utmätningsförsök hos honom är väl känd för krono­fogdemyndigheten.

I enlighet med vad jag har anfört nu har i 9 8 tagits upp en allmän regel i fråga om kronofogdemyndighetens undersökningsplikt. Enligt denna skall kronofogdemyndigheten i den utsträckning som påkallas av ansökningens innehåll, gäldenärens förhållanden och övriga omständigheter undersöka humvida gäldenären har utmätningsbar egendom. Regeln klargör att kronofogdemyndigheten i princip har att efterforska all slags utmät­ningsbar egendom. Även egendom i annat kronofogdedistrikl omfattas av undersökningsplikten med den begränsning som följer av bestämmelserna om kronofogdemyndighetens lokala kompetens. Av bestämmelsen framgår vidare att denna skyldighet måste lämpas efter omständigheterna i det enskUda fallet. Del bör påpekas alt enligt 4 kap. 5 8 får registrerat skepp, registrerat luftfartyg m.m. och fast egendom utmätas för opriori­terad fordran endast om sökanden begär del. Denna bestämmelse inverkar

 

Prop. 1980/81:8                                                             4 kap. 10 §    383

dock i och för sig inte på undersökningsplikten. Kronofogdemyndigheten bör emellertid inte göra längre gående undersökning än som påkaUas för att sökanden skall kunna ta ställning lill humvida han skall begära utmätning av egendomen.

Vissa närmare bestämmelser om kronofogdemyndighetens under­sökningsplikt kan vid behov meddelas av regeringen i samband med all verkställighetsföreskrifter utfärdas till UB. Vidare synes lämpligt att RSV i sin egenskap av centralmyndighet för exekutionsväsendet, med ledning bl.a. av vad jag har anfört i det föregående, meddelar behövliga anvis­ningar i ämnet för den praktiska tillämpningen.

En fråga som har samband med kronofogdemyndighetens skyldighet alt efterforska utmätningsbar egendom är hur målet skall redovisas till sökanden i enskilda mäl, när utmätning inle har kunnat ske, I protokoll eller annan handling i akten bör antecknas vilka åtgärder som vidtas i målet. Där bör också anges skälen till alt utmätning inte kan äga rum. Ocksä i den nu berörda frågan kan behövliga föreskrifter meddelas av regeringen.

10 8 1 denna paragraf ges bestämmelser om tidsfrist för utmätning och om anstånd. Den motsvarar 5 kap. 10 8 beredningens förslag.

Gällande rått. Enligt 88 c 8 1 mom. UL skall utmätningsförrättning om möjligt hållas inom fyra veckor från det alt utmätningsmannen mottog de handlingar som anges i 54, 54 a eller 55 8 UL. Lämnar borgenären anstånd med utmätningen och fortfar anståndet över sex månader frän mot­tagandet av handlingama, är ansökningen förfallen. Bestämmelsema är inte tillämpliga i allmänna mål (punkt 13 i övergångsbestämmelsema till lagen 1971:495 om ändring i UL samt 60 8 3 mom. uppbördslagen).

Lagberedningen. I första stycket av 5 kap. 10 8 anges att utmätningsför­rättning skall hållas utan dröjsmål och om möjligt inom fyra veckor från del att behövliga handlingar har kommit in. Med "behövliga handlingar" avses enligt beredningen de som bör inges till kronofogdemyndigheten för att verkställighet skall kunna meddelas, främst exekutionstitel och ford­ringsbevis. För att lidsfristen skall böqa löpa bör det anses tillräckligt att vederbörliga handlingar har getts in i avskrift Gfr 19 kap. 1 8 andra stycket). Tidsfristen bör inte förskjutas därför att kronofogdemyndigheten eventuellt fordrar in huvudskrift av en i avskrift ingiven handling. Bestäm­melsen innebär att utmätningsärenden skall även i fråga om eventueUt förhör med gäldenären förberedas på sådant sätt att utmätningsförrättning som regel kan äga mm inom fyraveckorsfrislen. Beredningen understryker all fyraveckorsliden är en maximifrist för normala faU och att utmätning bör ske så snart som möjligt. Risk kan föreligga att gäldenärens tillgångar försvinner och sökanden kan med tanke på andra borgenärer ha intresse av alt snarast få den förmånsrätt som utmätning ger.

Det har uttalats, framhåller beredningen, all den nuvarande tidsfristen

 

Prop. 1980/81:8                                                             4 kap. 10 §    384

på fyra veckor vållar praktiska svårigheter vid planeringen av krono­fogdemyndighetens arbete och föranleder att Gänsteman som har till uppgift alt svara för allmänna mål, i vUka tidsfristen inle gäller, mäste lösgöras för all överta enskilda mål trots de olägenheter som sådan åtgärd för med sig. Beredningen har inte för sin del ansett det lämpligt att ändra fristen. När det i förslaget anges att utmätningsförrältning om möjligt skall hållas inom fyra veckor från det att behövliga handlingar har kommit in, krävs inte att kronofogdemyndigheten skall göra mer än som organisa­tionen medger. Inte heller kan bestämmelsen anses innebära något ovill­korligt krav på all personal som handlägger allmänna mål skall föras över fill avdelning där enskilda mäl handläggs för att tiden fyra veckor skall kunna hällas. Intresset av all arbetet i allmänna mål drivs rationellt och alt den planering som har skett där inte störs kan i det särskilda fallet utgöra ett godtagbart hinder mot överflyttning av arbetskraft. Å andra sidan kan enligt beredningen fordringens indrivande i enskilt mål ha relativt stor betydelse för sökanden och kronofogdemyndigheten mäste därför se till att arbetet hos myndigheten flyter fram i den ordning som lagen fömtsätter och vid behov göra en sådan omplacering av arbetskraft som har nämnts nyss, om den inte medför avsevärd olägenhet.

Beredningen påpekar att den nuvarande bestämmelsen om anstånd med utmätning har vållat kronofogdemyndigheten vissa problem i tillämp­ningen. Sökandena lämnar ofta successivt flera anstånd på kort tid för alt utmätningshotet skall utöva en kraftigare press pä gäldenären att betala sin skuld än om anstånd ges för längre tid på en gång. Inte sällan lämnas anstånd först sedan förrättning har satts ut och gäldenären med anledning därav har tagit kontakt med sökanden. Sedan den utsatta förrättningen då har inställts, anses det åligga kronofogdemyndigheten att utan särskild begäran la upp ärendet till fortsall handläggning, när anständstiden har gått till ända. Enligl uppgift är det inte ovanligt att ulmätningsförrältning måste i ett och samma ärende sältas ut och ställas in upprepade gånger. Att bevaka anståndstider och vidta olika åtgärder med anledning av sökandens önskemål betungar förrättningsmannen och stör arbetsplane­ringen.

Mot den nuvarande ordningen kan enligt beredningen principiellt invändas att utmätningssökanden i alltför hög grad styr offentlig myndig­hets förfarande i ärendet. Det kunde övervägas att låta kronofogdemyn­digheten besluta om anstånd Qfr vad som numera gäller beträffande anstånd med försäljning av utmätt egendom). En sådan lösning är dock inte så lämplig. Det kan bl.a. verka stötande, om kronofogdemyndigheten i strid mot båda parternas önskemål vägrar anstånd med utmätning. Om åter begäran om anstånd som görs av sökanden alltid bifalls, skulle några praktiska fördelar inte vinnas. En annan tänkbar lösning är, anför bered­ningen vidare, alt sökanden fär lämna anstånd endast tills vidare och att ärendet tas upp till fortsatt handläggning först efter begäran av sökanden.

 

Prop. 1980/81:8                                                                              4 kap. 10 §    385

Kronofogdemyndigheten behöver då inte bevaka anståndstider men får fortfarande i en del ärenden sälta ul och ställa in förrättning upprepade gånger. Beredningen anser därför del lämpligaste vara all behålla befogen­heten för sökanden alt lämna anstånd intill högst sex månader men begränsa befogenheten så all besvärande missbruk kan förebyggas. I enlighet härmed anges i andra stycket av 5 kap. 10 § alt ansökningen kan förklaras förfallen, om sökanden lämnar anstånd med utmätning och anståndet fortfar över sex månader från dagen för ansökningen.

Beredningen påpekar att sexmånaderstiden i andra stycket räknas från den dag då ansökan om utmätning gjordes, även om fullständiga hand­lingar inte förelåg då. Överskrids liden, krävs ett beslut om att ansök­ningen är förfallen. Sådant beslut bör regelmässigt meddelas. Undan­tagsvis kan dock sökanden antas ha haft fog för alt meddela anstånd som sträcker sig över sexmånadersfristen. Han bör då beredas tillfälle begära all ärendet blir föremål för fortsatt handläggning.

Om sökanden lämnar anstånd två eller flera gånger sedan förrättning har blivit utsatt, har kronofogdemyndigheten enligt en särskild föreskrift i tredje stycket fått diskretionär befogenhet all pröva, om anledning före­kommer att förklara ansökningen förfallen. Som regel bör enligt bered­ningen ansökningen förklaras förfallen när nämnda förutsättning före­ligger. Om sökanden har haft särskilda skäl att meddela anstånd, bör dock ärendet få fortleva.

Beredningen erinrar om att del förhållandet att ansökan har förfallit enligt andra eller Iredje stycket inte utgör hinder för borgenären att göra ny ansökan. Därvid kan emellertid ny avgift komma alt utgå.

Bestämmelserna om tidsfrist för utmätningsförrättning och anstånd med utmätning passar enligt beredningen mindre väl i ärenden som rör böter, viten, förverkande och annan särskild rättsverkan av brott eller skatter och allmänna avgifter. Med stöd av 1 kap. 8 8 kan regeringen förordna all reglerna i 5 kap. 10 8 inte skall gälla i dylika ärenden.

Remissyttrandena m.m.. Enligt/?5 V bör orden '"ulan dröjsmål" utgå ur första stycket. Som skäl härför anförs att liknande föreskrifter har mönstrats ut ur UL under det hittillsvarande reformarbetet. Beträffande utgångspunkten för beräknande av fyraveckorsliden påpekar RSV all verket under 19 kap. 1 8 förordar att handlingar skall ges in i huvudskrift, om inte kronofogdemyndigheten godtar styrkt avskrift. Kan avskrift inte godtas, torde ansökan vara så ofullständig att den inte kan läggas fill grund för prövning i sak Qfr 19 kap. 3 8). Detta bör beaktas vid bestämmande av utgångspunkten för tidsfristen. Vidare bör hänsyn tas till att krono­fogdemyndigheten kan begära förskott för förrätlningskostnaden. I enlighet härmed föreslär verket att tidsfristen skall räknas frän del alt ansökan är så fullständig att den kan las upp till prövning eller från det att begärt förskott har getts in. Jordbrukskasseförbundet menar att förfarandet i många fall skulle påskyndas om fristen för hållande av

25   Riksdagen 1980181. 1 saml Nr 8. Del 1

 

Prop. 1980/81:8                                                                              4 kap. 10 §    386

ulmätningsförrältning gjordes absolut. Hänsyn till kronofogdemyn­dighetens arbetssituation skulle i stället kunna tas genom att myndigheten medgavs rätt att senarelägga utmätningsförrältning, när särskilda för­hållanden gör del oundgängligen nödvändigt.

Beträffande andra stycket kritiserar RSV förslaget att anständstiden skall räknas från ansökningsdagen. Ansökan kan vara ofullständig och i vissa situationer kan sökanden behöva tid för att ge in kompletterande handlingar. Detta bör inte medföra alt tiden för verkställighet förkortas i motsvarande mån. Den föreslagna bestämmelsen kan enligt verket medföra onödig tidspress för såväl parter som kronofogdemyndigheten. Sexmånadersfristen bör därför räknas från samma tidpunkt som fristen i första stycket.

Förslaget alt kronofogdemyndigheten skall diskrelionärt pröva huruvida anstånd som fortfar över sexmånaderstiden skall föranleda att ansök­ningen förfaller kritiseras av flera remissinstanser. RSV anser alt den före­slagna ordningen skulle innebära väsentliga olägenheter för kronofogde­myndigheterna, eftersom den förutsätter att ett särskilt beslut meddelas om att ansökningen är förfallen. För sökandena torde förslaget innebära osäkerhet, då tillämpningen inte torde bli enhetlig. Enligt RSV bör man behålla den nuvarande ordningen alt ansökningen automatiskt förfaller om sexmånadersfristen överskrids. Till de remissinstanser som avstyrker förslaget att frågan om ansökans förfallande görs fakultativ hör även kronofogdeföreningen, Svea hovrätt och TCO. Kronofogdeföreningen hävdar att förslaget skulle medföra en betydande merbelastning för krono­fogdemyndigheter i distrikt med stort antal enskilda mäl. Enligt hovrätten skulle den föreslagna regeln medföra otrygghet för gäldenären och ökat besvär för kronofogdemyndigheten. Fristen bör enligt hovrätten göras obligatorisk även av det skälet alt en varierande praxis bör undvikas.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län delar beredningens uppfattning att den nuvarande anståndsbeslämmelsen inte är så lämplig. Länsstyrelsen anser dock den fördelaktigaste lösningen vara att anstånd beslutas av krono­fogdemyndigheten efter framställning av sökanden. Sådant anstånd bör inte ulan särskilda skäl få gälla längre tid än sex månader frän det att ansökningen kom in till myndighei:en.

Bestämmelsen att ansökningen kan förklaras förfallen om sökanden ger anstånd två eller flera gånger sedan förrättning har satts ut möter också kritik från en del håll. RSV framhåller att med beredningens förslag fär kronofogdemyndighetens ätgärd att sälta ut förrättning så betydelsefulla rättsverkningar för sökanden alt det kan ifrågasättas om inte denne bör underrättas om utsatt förrättning. Syftet med bestämmelsen att begränsa missbruk av anståndsmöjligheien och därmed det merarbete som anstånden förorsakar kronofogdemyndigheten är vällovligt, men den ifrågasatta undertätlelseskyldigheten gör det tveksamt om bestämmelsen medför nägon arbetsbesparing. Bestämmelsen kan dessutom föranleda

 

Prop. 1980/81:8                                                             4 kap. 10 §   387

olika tillämpning vid olika kronofogdemyndigheter. RSV anser att bered­ningens syfte enklast uppnås genom en regel om alt sökande fär lämna anstånd endast tvä gånger i mälet, oavsett om förrättning har satts ul eller inte, och all vid ytterligare anstånd ansökningen genast skall vara för­fallen.

Även kronofogdeföreningen föreslår att ansökningen skall förfalla auto­matiskt. Föreningen föreslår vidare, för undvikande av olikheter i tUlämp­ningen, alt påföljden skall inträda när anstånd ges fler än två gånger. Enligt föreningen kan det ifrågasättas om inle ansökningens förfallande böf vara oberoende av alt förrättning har satts ul. Enligt TCO bör bestäm­melsen ha den innebörden alt ansökan skall förklaras förfallen, om sökanden ger anstånd mer än två gånger sedan förrättning har satts ut. Även Svea hovrätt avstyrker förslaget all frågan om ansökans förfaUande görs fakultativ och åberopar därvid samma skäl som vid motsvarande fråga i andra stycket. Hovrätten för Västra Sverige, som anser att den föreslagna ordningen skulle bli alltför betungande för kronofogdemyndig­heterna, förordar att ansökan skall kunna förklaras förfallen sedan tvä anstånd har getts, oavsett om förrättning har satts ul eller inle. Jordbruks-kasseförbundel anser att den föreslagna bestämmelsen visserligen kan vara värdefull för kronofogdemyndighetens arbete men ifrågasätter om inte såväl gäldenärer som borgenärer är bäst betjänta av den nuvarande ordningen.

1 skrivelse den 17 juni 1977 till justitiedepartemenlet har RSV föreslagit att den särskilda tidsfristen om fyra veckor för utmätningsförrältning i 88 c 8 UL skall slopas. Till stöd för framställningen har verket i huvudsak anfört följande. Tidsfristen medför en press pä handläggningen som påverkar resultatet. I regel hinner kronofogdemyndigheten inte under den föreskrivna tiden göra någon efterforskning i register o.d. beträffande gäldenärens tillgångar. Verkställigheten utgörs i de flesta fall endast av en förrättning i gäldenärens bostad. Ulmätningssökandena torde generellt sett vara mera beQänta av att indrivningsarbetel är grundligt. Härför behöver kronofogdemyndigheten tillräcklig tid. En rationell samordning av handläggningen av enskilda och av allmänna mål försvåras också av alt en särskild tidsfrist gäller för utmätning i enskilda mål, medan någon mot­svarande regel inte finns för allmänna mål. Det kan t.ex. förekomma att exekutiv personal tidvis mäste helt upphöra med handläggningen av allmänna mål för all enskilda mål skall hinna handläggas inom fyra veckor. Den bristande samordningen medför också att fler förrättnings­resor mäste företas än som är nödvändigt.

Föredraganden. Ansökan om utmätning i enskilt mäl har i allmänhet föregåtts av en process, som ibland kan ha dragit ut på tiden. Ofta har borgenären uppmanat gäldenären att betala frivilligt, innan han vänder sig lill kronofogdemyndigheten. Redan härav följer att utmätning bör äga mm utan onödigt dröjsmål, när egendom finns att ta i anspråk. Vidare före-

 

Prop. 1980/81:8                                                                               4kap.l0§3ii

ligger risk alt gäldenärens eventuella tillgångar försvinner. Sökanden har också intresse av att snarast få den förmånsrätt som följer med utmätning. Detta är av betydelse med hänsyn till konkurrensen med andra borgenärer som kan vilja söka utmätning hos gäldenären eller göra ansökan om konkurs.

Beredningens förslag att det bör föreskrivas en tidsfrist om fyra veckor inom vilken utmätning normalt skall ske har i allmänhet godtagits under remissbehandlingen. Av den framställning i saken som RSV senare har gjort framgär emellertid att den nuvarande lidsfristen om fyra veckor vållar svårigheter i tillämpningen. Kronofogdemyndigheterna hinner sålunda ofta inte tillräckligl undersöka gäldenärens ekonomiska förhål­landen, om tidsfristen skall iakttas. Följden blir att mål ibland redovisas lill sökanden utan positivt resultat, trots att ytterligare undersökning skulle ha visat att utmätningsbar egendom fanns att tillgå. Tidsfristen för­orsakar ocksä problem beträffande samordningen med allmänna mål, för vilka det inte gäller någon särskild tidsfrist. Jag vill nämna att RSV har från ett antal kronofogdemyndigheter inhämtat synpunkter på frågan om slopande av tidsfristen. Flertalet av dessa har fillstyrkt att tidsfristen fär utgå.

Vad RSV har anfört på gmnd av numera vunna erfarenheter bör godtas, dag vill tillägga att del givetvis är en sämre ordning för utmätnings­sökanden att målet handläggs på kort tid med negativt resultat än att handläggningen får ta något längre tid i anspråk med de större möjligheter till utmätning som följer därav. Jag förordar sålunda att någon särskild tidsfrist för utmätning inte föreskrivs. 1 enlighet härmed anges i första stycket av 10 8 i departementsförslaget att utmätning skall ske så snart som möjligt efter det att behövliga handlingar har kommit in lill krono­fogdemyndigheten.

Jag vill emellertid understryka det angelägna i att utmätning sker ulan dröjsmål. Slopandet av den särskilda tidsfristen får inte leda till att de faktiska tidsfristerna för utmätning över lag förlängs. Ibland kan redan den nuvarande fyraveckorsfrislen vara alltför lång, t.ex. om påtaglig risk före­ligger att gäldenären undanskaffar sin egendom. Även i övrigt bör, när gäldenären har utmätningsbar egendom som kronofogdemyndigheten kan skaffa sig kännedom om ulan större svårighet t.ex. vid förhör med gälde­nären, utmätning i allmänhet kunna äga rum inom några veckor. Slopandet av fyraveckorsfrislen syftar i första hand till att förebygga att egendom som inte kan uppdagas utan mera tidskrävande undersökning undandras utmätningssökanden. Bestämmelsen att utmätning skaU ske så snart som möjligt har anknutits till att behövliga handlingar kom in lill kronofogdemyndigheten. Härmed avses huvudskrift av handlingarna, såvida inle myndigheten godtar bestyrkt avskrift Qfr 2 kap. 2 8 tredje stycket).

Bestämmelsen förutsätter att del finns egendom som kan utmätas. Å

 

Prop. 1980/81:8                                                             4 kap. 10 §    389

andra sidan innebär den också alt när förutsättningar saknas för utmät­ning, målet skall avslutas inom den lid som åsyftas i bestämmelsen.

Vad gäller frågan om anstånd med utmätning anser Jag i likhet med beredningen och praktiskt taget alla remissinstanser att sökanden bör kunna lämna anstånd men alt tiden för anstånd bör begränsas, lämpligen till sex månader. Denna tidsfrist bör, i enlighet med beredningens förslag, räknas från del att ansökan gjordes, även om ansökningen inle är fuU­ständig. I annat fall skulle sökanden till olägenhet bl.a. för krono­fogdemyndigheten kunna förlänga den lid under vilken målet kan vara anhängigt hos kronofogdemyndigheten. Nämnda ordning torde också vara den som är enklast i tillämpningen. Den synes inte, som RSV har hävdat, kunna medföra någon egentlig tidspress för parterna eller krono­fogdemyndigheten. Frågan gäller Ju endast maximitiden för anstånd.

Beredningens förslag att kronofogdemyndigheten vid sexmånaders-tidens utgång skall pröva om ansökningen bör förklaras förfallen innebär vissa fördelar, när sökanden undantagsvis har haft anledning att ge anstånd ulöver sexmånaderstiden. Å andra sidan torde en sådan ordning medföra olägenheter, främst genom ökat arbete för kronofogdemyn­digheten, som mäste meddela särskilt beslut i saken, och genom onödig omgång om beslutet skulle överklagas. Man skulle inle heller vinna så mycket, eftersom ansökningen som regel skulle förklaras förfallen. Enligt min mening väger olägenheterna över de fördelar som man skulle vinna. Ett särskilt skäl till all regleringen av frågan bör bli så enkel som möjligt är alt sökanden, om hans ansökan förfaller, är oförhindrad att göra ny ansökan. Det förhällandet all härvid ny förrättningskostnad bör tas ut för­anleder inte någon annan bedömning. Jag föreslår sålunda alt ansökningen skall förfalla automatiskt om sexmånaderstiden överskrids.

Det förekommer ofta att utmätningssökanden lämnar gäldenären flera, kortare anstånd i ett och samma mål, vilket vållar svårigheter vid krono­fogdemyndighetens handläggning. Beredningens förslag att sökandens möjlighel all ge upprepade anstånd skall begränsas har godtagits av praktiskt tagel alla remissinstanser, medan meningama hur en bestäm­melse härom bör utformas är delade. Även jag anser det lämpligt att begränsa möjligheten för sökanden alt lämna flera anstånd. Merarbete för kronofogdemyndigheten torde främst uppkomma i fall då utmätningsför­rältning har satts ul när anstånd ges, men anstånd kan föranleda ölägen­heter även i andra fall, t.ex. om förhör med gäldenären har hållits eller satts ut eller om annan undersökning angående utmätningsbar egendom har skett. En bestämmelse i saken synes därför inte böra inskränkas till fall dä utmätningsförrättning har satts ut. Vad gäller frågan huruvida ansök­ningen bör förfalla automatiskt, när förutsättningama därför föreligger, eller om det bör ankomma pä kronofogdemyndigheten all diskretionärt pröva om påföljden bör inträda anser Jag att man kan anlägga i huvudsak samma synpunkter som beträffande det nyss berörda spörsmålet om sex-

 

Prop. 1980/81:8                                                             4 kap. II §    390

månaderstidens överskridande. Enligt min mening talar alltså övervägande skäl för att påföljden bör inträda automatiskt. 1 enlighet härmed föreslär jag att om sökanden ger anstånd fler än två gånger ansökningen skaU vara förfallen.

Paragrafen bör inte vara tillämplig i allmänna mål. I sådana mäl bör liksom f n. inte gälla någon regel om särskild tid inom vilken utmätning skall äga rum. En föreskrift om undantag från 10 8 såvitt avser allmänna mäl har tagits upp i 36 8.

11 8 Paragrafen, som motsvarar 5 kap. II 8 beredningens förslag, inne­håller bestämmelser om samtidig utmätning för två eller flera sökande samt om Jämkning av en sökandes fordran vid gemensam utmätning.

Gällande rätt. Föreligger samtidigt ansökan om utmätning från två borgenärer mot en och samma gäldenär, skall enligt 58 8 UL utmätning verkställas pä en gång för bådas fordringar, om det kan ske utan alt den ena borgenären uppehålls i sin rätt pä grund av hinder som föreligger för uttagande av den andres fordran. Bestämmelsen, som givetvis även skall tillämpas när det föreligger fler än två ansökningar, hänger samman med att förmånsrätt på grund av utmätning räknas från det att utmätning sker och inte från ansökningen (8 8 och 9 8 Qärde stycket förmånsrättslagen). Det har ansetts all ingendera sökanden bör gynnas genom att han får utmätning för sin fordran före den andre.

Lagberedningen. Beredningen avser inte att föreslå nägon ändring i fräga om tidpunkten för förmånsrättens inträde. Tiden för utmätningen -inte ansökningsdagen - skaU alltså fortfarande vara avgörande för upp­komsten av förmånsrätt. Tidpunkten preciseras dock i 5 kap. 28 8 (se även 8 kap. 6 8) på ett annat sätt än nu. Utmätning torde därför allGäml i princip böra ske samtidigt när två eller flera ansökningar om utmätning föreligger mot en och samma gäldenär, om det inle leder till all någon av sökandena uppehålls oskäligt. En bestämmelse i enlighet härmed tas upp i första stycket av 5 kap. 11 8.

Bestämmelsen gäller enligt beredningen i första hand när de olika ansök­ningarna är anhängiga hos en och samma kronofogdemyndighet. Den bör emellertid såvitt möjligt tillämpas även när ansökningar har gjorts i olika distrikt. Det förutsätts för tillämpningen i sådant fall givetvis alt upplys­ning om konkurrerande ansökan föreligger. Att ordna ell snabbt kommu­nikationssystem är enligl beredningen inte oöverkomligt. Föreskrift om viss kontroll mellan distrikten inbördes kan meddelas i administrativ ordning.

Beredningen påpekar att bestämmelsen inte är tillämplig, om utmätning pä gmnd av viss ansökan redan har hunnit verkställas när annan borgenär söker utmätning. 1 sådant fall kan samtidig utmätning inte komma fill stånd. Tillfälliga hinder mot utmätning, t.ex. därför alt lagakraftbevis inte har getts in när sådant krävs, utesluter inte samtidig utmätning, om

 

Prop. 1980/81:8                                                            4 kap. II §    391

hindret kan undanröjas ulan tidsutdräkt och det inte är oskäligt att annan sökande får vänta något. När utmätning sker samtidigt för två eller flera fordringar, torde det enligt beredningen som regel vara lämpligt att till­gänglig egendom utmäts gemensamt för fordringarna. Ibland kan detta emellertid vara opraktiskt, t.ex. om gäldenärens tillgångar förslår åt samtliga sökande och någon av dem är villig all medge anstånd med för­säljning. Om någon sökandes fordran är förenad med särskild förmånsrätt, skall iakttas de bestämmelser som finns i 5 8 andra stycket.

Det förekommer, anför beredningen, all mindre nogräknade gäldenärer skapar skenfordringar i syfte att helt eller delvis tränga undan legitima fordringsanspråk. Gm krav mol gäldenären framställs vid domstol för att exekutionstitel skall erhållas, är rätten bunden av parternas sätt alt utföra sin talan, bl.a. av gäldenärens medgivanden. Exekutionstitel kan ocksä i vissa fall skapas utan medverkan av domstol eller annan myndighet, t.ex. förbindelse om utgivande av underhällsbidrag. Gäldenären kan i bägge fallen medverka lill en exekutionstitel som i själva verket saknar reellt underlag. Om det avslöjas all någon fordran inte föreligger, skall givetvis utmätning inle äga rum till skada för den som verkligen har fordran.

Även om någon otillbörlig avsikt att skapa skenfordran inle har förelegat kan enligt beredningen ålagd betalningsskyldighet ibland vara sådan all det med hänsyn till gäldenärens villkor är otillfredsställande om beloppet i sin helhet fär vid samtidig verkställighet konkurrera med andra fordringar. Saken har beaktats i fråga om införsel. Underhållsbidrag kan enligt 16 8 införsellagen under vissa förutsättningar jämkas när införsel samtidigt skall ske för annan fordran. Bestämmelsen härom fär ses mot bakgrund bl.a. av den företrädesordning som gäller enligt 15 8 införsellagen. Fordran på underhållsbidrag har företräde framför fordringar av annat slag. Vid samtidig införsel för två eller flera underhållsberättigade skall innehållet belopp fördelas efter de löpande bidragens storlek. Om mera har inne­hållils än som svarar mot de löpande bidragen, skall bidrag som har stått ute längre ha företräde vid fördelningen av del överskjutande beloppet. Vid tillämpning av 15 S införsellagen får underhållsbidrag som avses i 5 kap. 5 8 GB, om del överstiger vad som skäligen bör tillkomma familjen, jämkas med hänsyn till annan fordran för vUken införsel samtidigt äger mm, se 16 8 första stycket införsellagen. Föreligger särskilda skäl, får sådan jämkning ske även av annat underhällsbidrag, om detta uppenbart överstiger vad som skäligen fordras för den underhåUsberälligades försöG-ning. Motsvarighet till de nu anförda bestämmelsema har tagits upp i 4 kap. 15 och 16 88 beredningens förslag.

Någon motsvarande möjlighet att jämka alltför högt fordringsbelopp finns f n. inle vid utmätning. Samtidig utmätning för flera fordringar ger enligt 9 8 Qärde stycket förmånsrättslagen lika rätt. Det innebär att borge­närerna skall få betalt ur den utmätta egendomen i förhållande till ford­ringamas belopp.

 

Prop. 1980/81:8                                                             4 kap. II §    392

Beredningen anser alt det även vid utmätning kan uppkomma behov av att i en konkurrenssituation Jämka ett alltför högt fordringsanspråk. I fråga om vanliga fordringar saknas emellertid i regel utgångspunkter för bedömning huruvida beloppet är otillbörligt högt. Behovet av jämkning i konkurrenssituation torde enligt beredningen främst göra sig gäUande i fråga om familjerätlsliga underhällsbidrag, särskilt underhäll makar emellan. Det synes därför lämpligt att utsträcka den befogenhet som nu ges i införsellagen till att gälla även vid utmätning men stanna därvid. Vad särskilt angår utmätning av avlöning o.d. enligt 8 kap. skulle del framstå st m uppseendeväckande inkonsekvent, om inte jämkning kunde ske på samma sätt som vid införsel. Beredningen påpekar alt den förordade Jämk­ningsmöjligheten inle innebär att själva betalningsskyldigheten nedsätts utan endast att en begränsning sker av del belopp med vilket vederbörande fär konkurrera vid famtidig utmätning. Bestämmelsen har tagits upp som andra stycke i 5 kap. 118.

Mot bestämmelsen kan enligt beredningen anmärkas att den vars fordran har jämkats på angivet sätt kan återkomma med ny utmätnings­ansökan eller med konkursansökan. Beredningen tror emellertid för sin del inle att den, med vilken gäldenären har samverkat för att skapa fordringen, i praktiken kommer att ge in konkursansökan. Föreligger inte någon kon­kurrens vid ny utmätning, kan han emellertid genom denna bli tillgodosedd på samma sätt som genom frivillig betalning.

Som har antytts redan är bestämmelsen tillämplig endast om det behövs av hänsyn till konkurrerande fordran. Någon särskild förutsättning beträf­fande den senare fordringens beskaffenhet har inte uppställts. Om den som samtidigt har sökt utmätning är säkerställd genom särskild förmånsrätt, kommer emellertid jämkning inte i fråga.

Bestämmelsen avser jämkning av underhällsbidrag enligt GB eller FB. Om någon har åtagit sig underhäll som inte avses i GB eller FB, t.ex. till en sonhustru, torde det enligl beredningen finnas ännu starkare skäl för jämkning. Underhållsfordran bör vid bestämmelsens tillämpning inle anses ändra karaktär därför att beloppet har förfallit tUl betalning för länge sedan eller därför att fordringen har övergått tiU annan än den underhålls­berättigade.

Den föreslagna regeln bör enligt beredningen tillämpas med försik­tighet, särskilt när frågan om underhåUsbidrag har prövats av domstol. När fråga uppkommer om jämkning, bör kronofogdemyndigheten om möjligt bereda den underhållsberättigade tiUfälle att yttra sig. Föreskrift härom bör meddelas i administrativ ordning.

Remissyttrandena. Svea hovrätt ifrågasätter om gemensam utmätning bör ske annat än när det gäller ansökningar som kommer in samma dag. Den nu gällande och föreslagna ordningen kan på sätt beredningen antyder locka mindre nogräknade gäldenärer att skapa skenfordringar i syfte att tränga undan legitima fordringsanspräk. En annan nackdel är att

 

Prop. 1980/81:8                                                                              4 kap. Il §    393

borgenärerna blir alltför beroende av den aktuella kronofogdemyn­dighetens arbeisbalans. Det kan visserligen vara praktiskt med gemensam utmätning, eftersom antalet förrättningar minskar. Man kan emellertid också tänka sig att gemensam förrättning hälls men att fördelningen av influtna medel inte sker proportionellt utan med hänsyn till tidsordningen mellan de olika ansökningarna. Hovrätten anser alt frågan om gemensam utmätning bör övervägas ytterligare och att kronofogdemyndighetens dubbelroll i allmänna mål därvid bör särskilt uppmärksammas. Liknande synpunkter anförs av länsstyrelsen i Kopparbergs län.

Kronofogdeföreningen tar upp frågan humvida tillfälliga hinder mot utmätning, t,ex, alt lagakraftbevis inte har getts in i fall dä sådant krävs, skall utesluta samtidig utmätning. Om förrättning har satts ut när en ny ansökan som behöver kompletteras kommer in, skulle, om komplet­teringen inte hinner genomföras före den utsatta förrältningsdagen, krono­fogdemyndigheten i vissa fall vara skyldig alt inställa förrättningen och underrätta gäldenären därom. En sädan ordning blir enligt föreningen svår-hanteriig. Samordning bör enligl föreningen ske endast med mäl som är kompletta.

Vad angår den föreslagna möjligheten att vid utmätning för flera ford­ringar Jämka underhållsbidrag framhåller kronofogdeföreningen att behov av Jämkning kan föreligga även i fråga om andra fordringar. Som exempel nämns att en anhörig lill gäldenären ansöker om betalningsforeläggande mot gäldenären, som medger ansökningen trots att nägon fordran inte före­ligger, Belalningsföreläggandel leder sedan till utmätning före eller samtidigt med utmätning för en annan, verklig fordran. Vidare kan länkas att en näringsidkare företagsintecknar sin egendom och pantförskriver inteckningen till någon närstående. Länsstyrelsen i Ålvsborgs län fram­håller å andra sidan att jämkningsmöjligheten bör vara inskränkt till att avse underhållsbidrag.

Föredraganden. Frågan om samtidig utmätning när två eller flera borge­närer har sökt utmätning mot samma gäldenär skall, som framgår av vad beredningen har anfört, ses mot bakgrund av att förmånsrätt på gmnd av utmätning även i fortsättningen förutsätts skola inträda först när utmätning sker och alltså inte redan när ansökan görs. Att som en remissinstans har ifrågasatt inte ställa upp krav på samtidig utmätning annat än när ansökan har gjorts samma dag skulle innebära att i praktiken ansökningsdagen och ibland rena tillfälligheter blev avgörande för företrädesordningen mellan olika fordringar, för vilka ansökningar samtidigt är anhängiga. En sådan ordning är enligt min mening inte lämplig. Del är ä andra sidan tydligt att en regel om samtidig utmätning när tvä eller flera har sökt utmätning mot samma gäldenär inte kan vara undanlagslös. Beredningen har i den före­slagna bestämmelsen uttryckt saken så, att utmätning för fordringama skall ske samtidigt, om inte nägon av sökandena därigenom uppehåUs oskäligt.  Detta förslag, som ger kronofogdemyndigheten möjlighet att

 

Prop. 1980/81:8                                                             4 kap. II §    394

beakta omständigheterna i del särskilda fallet, torde med viss redaktionell jämkning kunna godtas.

Vad gäller den närmare innebörden av den nu förordade ordningen inställer sig till en böqan frågan vad som skall avses med uttrycket att "tvä eller flera sökt utmätning hos samma gäldenär". En remissinstans har hävdat att endast mål i vUka ansökningshandlingarna är fullständiga skall beaktas vid tillämpning av bestämmelsen. Jag delar inte den uppfatt­ningen. En sådan ordning skulle ibland kunna föranleda avsevärd olägenhet för en sökande, sorn har förbisett något vid sin ansökan. Huruvida en ansökan bör medföra alt utmätning för annan sökandes fordran skjuls upp och eventuellt alt utsatt förrättning ställs in får avgöras efter vad som med hänsyn till sist nämnde sökande kan anses skäligt. Ett kortare uppskov bör ofta inte anses oskäligt. Vid bedömningen härav får naturligen beaktas en rad olika omständigheter, säsom risken för att gälde­nären skaffar undan egendom och gäldenärens ekonomiska läge i allmän­het.

Har utmätning för en fordran hunnit ske och förmånsrätt alltså inträtt när utmätning söks för annan fordran, kan nägon samtidig utmätning för fordringarna i den mening som avses i bestämmelsen inte komma till stånd. En annan sak är att del kan finnas anledning att utmäta samma egendom även för den senare fordringen, åtminstone om egendomen kan antas ha något övervärde och andra utmätningsbara tillgångar saknas. Beträffande bestämmelsens tillämpning i fråga om allmänna mäl kan erinras om alt enligt 2 kap. 30 8 iredje stycket ansökan i sädana mäl skall anses gjord, när indrivningshandlingarna kom in till kronofogdemyndigheten.

Beredningens förslag alt underhällsbidrag vid behov skall kunna jämkas när utmätning samtidigt sker för annan fordran har inte föranlett erinran från nägon remissinstans. Även Jag finner det lämpligt alt en sådan möjlighel införs. En remissinstans har emellertid ansett att jämkning bör kunna ske även i andra fall. Med anledning härav vill jag framhålla följande. Beträffande fordringar i aUmänhet saknas som beredningen har framhållit i regel utgångspunkter för att bedöma om åberopad fordran är otillbörligt stor. Det är därför alltför vanskligt att införa en generell möjlighet att jämka vanlig fordran, för vilken sökanden kan åberopa exekutionstitel. Som beredningen har påpekat skall emellertid utmätning inte medges i fall dä del framgår att någon verklig fordran inle föreligger. Det torde dock inte förekomma ofta att kronofogdemyndigheten anser sig ha tiUräckligt stöd för en sådan vägran. I övrigt torde man få lita till andra medel för att komma lill rätta med skenfordringar. Borgenär som inte har blivit tillgodosedd till följd av utmätning för annan fordran, vars reella underlag ifrågasätts, kan söka gäldenären i konkurs och få fordringen prövad enligt de regler som gäUer för fordringar i konkurs. Upprättande och åberopande av handling som endast avser en skenfordran är vidare i viss utsträckning straffbart Qfr 11 kap. I 8 andra stycket andra meningen och 15 kap. 11 8 BrB).

 

Prop. 1980/81:8                                                                             4 kap. 12 §   395

12 8 Denna paragraf behandlar underrättelse till gäldenären före utmät­ning. Den motsvarar 5 kap. 12 8 beredningens förslag.

Gällande rätt. Enligt 59 8 1 mom. UL skall innan utmätning verksläUs underrättelse om mälet sändas till gäldenären med posten eUer lämnas pä annat lämpligt sätt. Underrättelsen bör lämnas så tidigt, att gäldenären kan beräknas få nödigt rådrum all bevaka sin rätt. Enligl 2 mom. i samma paragraf behöver inte gäldenären underrättas, om fara är att egendom undansticks eller förstörs eller om saken eljest är brådskande. Under­rättelse behövs inle heller, om gäldenären saknar känt hemvist och det inte är bekant var han uppehåller sig eller var ombud för honom finns. Närmare föreskrifter angående underrättelse har meddelats i 39, 40, 52, 56 och5j7§§ USK.

Lagberedningen. 1 första stycket av 5 kap. 12 8 föreslås att gäldenären innan utmätning sker skall underrättas om ärendet så tidigt att han kan beräknas få rådrum att bevaka sin rätt. Enligt andra stycket behöver gäldenären dock inte underrättas, om risk föreligger att han skaffar undan eller förstör egendom eller om saken eljest är brådskande. Underrättelse behövs inte heller, om gäldenären saknar känt hemvist och det inte har kunnat klarläggas var han uppehåller sig Qfr 15 S delgivningslagen). Bered­ningen påpekar att om känt ombud finns denne naluriiglvis skall under­rättas.

Enligl beredningen bör närmare föreskrifter angående underrättelse meddelas i administrativ ordning, bl.a. om underrättelses innehåll, sättet för överbringande av underrättelse och senare meddelande om tid och plats för utmätningsförrältning. när det inle har kunnat anges i underrät­telsen.

Förslaget innehåller inte bestämmelser beträffande underrättelse till gäldenären om kronofogdemyndighetens ulmätningsbeslut. Föreskrifter härom har liksom f.n. ansetts böra meddelas i administrativ ordning. Att underrättelse sker genom delgivning av protokoll eller bevis har, fram­håller beredningen, bl.a. betydelse för beräkning av besvärstiden (19 kap. 27 8 andra stycket).

Föredraganden. De nuvarande bestämmelserna om underrättelse före utmätning torde fungera väl i praktiken. Beredningens förslag, som i huvudsak överensstämmer med de nu gällande reglema, har inte heUer föranleti erinran från nägon remissinstans. Även jag godtar i princip för­slaget. 1 departementsförslaget har första stycket dock jämkats något. Den föreslagna lydelsen anknyter nära till bestämmelsen i 59 8 1 mom. UL. Genom lydelsen markeras att det står kronofogdemyndigheten fritt att välja det sätt pä vilket underrättelse skall lämnas. Närmare bestämmelser om hur underrättelseplikten skall fullgöras torde få meddelas av rege­ringen.

Paragrafen är tillämplig även i aUmänt mål. Som följer av 2 kap. 30 8 tredje stycket anses i sädant mål ansökan gjord, när indrivningshand-

 

Prop. 1980/81:8                                                             4 kap. 13 §   3%

lingama kom in till kronofogdemyndigheten. Avsikten är att gäldenären i samband härmed skall liksoijt f.n. tillställas en anmaning att betala ford­ringen. Samtidigt skall han också underrättas om målet. I förhällande till nuvarande ordning innebär det den skillnaden att han härmed har fäll sådan underrättelse som avses i förevarande paragraf Gfr 39 8 andra stycket USK). Förflyter längre tid frän denna underrättelse eller finns det eljest särskilt skäl till del, bör emellertid ny underrättelse tillställas gälde­nären. Behövlig föreskrift häromi kan meddelas av regeringen.

13 8 Paragrafen, som motsvarar 5 kap. 14 8 första stycket beredningens förslag, reglerar frågan i vad män gäldenärens närvaro krävs vid utmät­ningsförrättning.

Gällande rätt. 1 60 8 1 mom. UL anges all när utmätning skaU äga rurri för fordran som avses i 54 eller 54 a 8 - dvs. fordran för vilken sökanden åberopar dom eller utslag eller skriftlig förbindelse angående underhålls­bidrag - gäldenärens frånvaro inte utgör hinder för förrättningen, om det inle anses erforderiigt att gäldenären får tillfälle att yttra sig. Vid utmätning på grund av auktionsprotokoll för fordran som rör inrop av lös egendom krävs däremot att gäldenären är närvarande (55 8 UL). Enligl 60 8 2 mom. skall, om gäldenären inte är tillstädes vid förrättningen men hans make, nägon av hans husfolk eller annan som har egendomen i sin värd eller besittning anträffas, denne tillsägas alt närvara.

Lagberedningen. Beredningen föreslår i första stycket av 5 kap. 14 8 att gäldenärens frånvaro inte hindrar att utmätning sker, om det inte behövs att gäldenären får tillfälle all yttra sig vid förrättningen. 1 andra stycket sägs att om gäldenären inte är närvarande men hans make, nägon anställd eller annan som har hand om egendomen anträffas, denne skall anmodas att närvara. Beredningen påpekar att med hänsyn till att förslaget inte innehåller någon motsvarighet till bestämmelsen i 55 8 UL om utmätning på gmnd av protokoll över offentlig auktion paragrafen har kunnat erhålla generell tillämpning vid utmätning.

Uppskjuts utmätning på gmnd av gäldenärens frånvaro kan förrättnings­mannen, framhåller beredningen, enligt 7 kap. 12 8 ta egendom i förvar eller vidta annan provisorisk åtgärd, om det behövs. Sker utmätning i gäldenärens frånvaro, finns möjlighet att häva den enligt 5 kap. 33 8 eller att vidta annan rättelse enligl 5 kap. 34 8, om ett misstag har begåtts.

1 detta sammanhang framhåUer beredningen att om det är aktueUt att undersöka bankfack som gäldenären har, detta inte bör öppnas utan att han har beretts tiUfälle att närvara. Vid behov kan kronofogdemyn­digheten enligt 7 kap. 12 8 låta plombera facket eller meddela banken förbud att medverka tUl att det öppnas, om gäldenären är tUlfäUigt för­hindrad att komma fiUstädes.

Föredraganden. Beredningens förslag om i vad mån gäldenärens närvaro krävs vid utmälningsförrättning för att utmätning skall få äga mm

 

Prop. 1980/81:8                                                                             4 kap. 14 §   397

har inle mött nägon erinran under remissbehandlingen. Inte heller Jag har nägon saklig invändning mot förslaget. Bestämmelsen bör emellertid Jämkas något redaktionellt i förhållande till beredningsförslagel. 1 verkstäl­lighetsföreskrifler får regleras i vilka fall gäldenären bör kallas till för­rättning.

Bestämmelsen i andra stycket av beredningens förslag synes närmast ta sikte på det fallet att förrättning hälls i gäldenärens bostad eller i annan lokal som han disponerar över. Redan f n. äger emellertid utmätning ofta rum på annat håll - bl.a. på förrältningsmannens Qänstemm - t.ex. i fräga om lön, fordran pä överskjutande skatt och fast egendom, och denna utveckling kan väntas fortsätta. Bestämmelsen torde därför vara nägot missvisande. Härtill kommer att frågan inte kräver reglering i lag. Före­skrift i saken synes lämpligen kunna tas upp i samband med andra verkställighetsföreskrifler. På grund härav saknar depart.ementsförslagei motsvarighet till andra stycket i beredningens förslag.

Upplysningsplikt

14 8 Denna paragraf innehåller bestämmelser om upplysningsskyldighet för gäldenären och om medel att utkräva denna skyldighet. Paragrafen motsvarar 5 kap. 4 8 första stycket och 13 § andra och tredje styckena beredningens förslag.

Gällande rätt. Uimätningsgäldenär är enligt gällande rätt inte skyldig all medverka vid utmätning genom att lämna upplysningar om sina tillgångar Gfr 64 8 3 mom. första meningen UL, som endast gäller vad som bör undantas från utmätning). Gäldenären kan sålunda förhälla sig passiv. Han kan ocksä som regel utan påföljd läna osanna uppgifter. Om han i samband med ulmätningsförrätlning åberopar oriklig handling eller skenavial och därigenom hindrar att erforderlig egendom tas i anspråk, gör han sig emellertid skyldig till straffbar handling (II kap. 1 8 andra stycket andra meningen BrB).

Enligt lagen om utmätningsed är emellertid gäldenär skyldig att på yrkande av borgenär upprätta förteckning över sina tillgångar och beediga förteckningen. Ansökan om avläggande av ulmälningsed skall göras hos konkursdomaren och edgång kan alltså inte äga rum i mål om utmätning. Skyldighet för gäldenären att avlägga ulmälningsed förutsätter att miss­lyckat utmätningsförsök har ägt mm inom sex månader innan ansökan gjordes om utmätningsed. Gäldenär som lämnar oriktig uppgift i för­teckning till ulmälningsed gör sig skyldig till straffbar handling (11 kap. 1 8 andra stycket första meningen och 3 8 andra stycket BrB).

Lagberedningen. Enligt beredningen är det en uppenbar brist i nuvarande ordning att gäldenären inte är skyldig att i ulmätningsärendet lämna upplysningar om sina tillgångar och att han som regel utan påföljd kan försvåra utmälningsförfarandet genom alt förhälla sig helt passiv eller

 

Prop. 1980/81:8                                                             4 kap. 14 §    398

t.o.m. lämna oriktiga eller vilseledande uppgifter. Förrättningsmannen skall visserligen efterforska utmätningsbar egendom men är i praktiken i stor utsträckning hänvisad till upplysningar från partema. Det har före­kommit att gäldenär har gömt undan värdehandlingar eller annan värdefull egendom och vägrat uppge var den finns. Om skyldighet åläggs uimät­ningsgäldenär att redan i utmätningsärendet uppge sina tillgångar, bör enligt beredningen bättre resultat kunna uppnås i en del fall. Krono­fogdemyndigheten bör därför ha möjlighel alt under handläggningen av ärendet framtvinga uppgifter av gäldenären. Som närmare behandlas i det följande anser beredningen önskvärt att man frångår nuvarande praxis att regelmässigt uppsöka gäldenärens bostad för att där utröna huruvida det finns utmätningsbar egendom. För all detta önskemål skall kunna till­godoses mäste gäldenären åläggas att medverka på ett annat sätt än nu.

Beredningen anser att upplysningsplikten bör begränsas lill gäldenärens tillgångar. Nägot behov alt i ulmätningsärende kräva uppgifter om gälde­närens skulder föreligger knappast. Skyldigheten alt uppge lillgångama bör omfatta alla tillgångar som har ekonomiskt värde.

1 enlighet med det sagda föreslår beredningen i första stycket av 5 kap. 4 8 att gäldenären skall vara skyldig all noggrant uppge sina tillgångar. Häri skall även ingå behövliga upplysningar om var tillgångarna finns och omständigheter som är av betydelse för alt precisera dem (l.ex. om avbetalningar pä fordran eUer innehåUet i ett kontrakt). Del närmare för­farandet när kronofogdemyndigheten skall avkräva gäldenären uppgifter regleras i 13 8.

I 5 kap. 13 8 första stycket föreslår beredningen att gäldenär skall kunna åläggas att inställa sig till förhör, om skälig anledning föreligger. Bestäm­melsen är inle inskränkt till alt avse uppgifter om gäldenärens tillgångar utan gäller även när det av annan anledning finns behov att höra gälde­nären muntligen.

EnUgt andra stycket första meningen i 13 8 skall gäldenären även kunna åläggas att inge förteckning över sina tillgångar. 1 föreläggandet får enligt 19 kap. 13 8 föreskrivas vite. Detta skall i regel sättas ut i pengar men fängelse, högst tre månader, får förekomma, om synnerliga skäl föreligger.

Gäldenärens ekonomiska förhåUanden torde enligt beredningen ofta vara så enkla att han kan på egen hand upprätta förteckning över sina tUl­gångar, åtminstone om han får vissa anvisningar av kronofogdemyn­digheten, men ibland kan gäldenäien behöva hjälp. För sådana fall föresläs i andra meningen av 13 8 andra stycket att lämplig person vid behov kan förordnas att biträda gäldenären vid upprättande av förteckning. Kostnaden för biträdet bör - liksom annan förrättningskostnad - pä kronofogdemyndighetens begäran förskolleras av sökanden, men denne bör kunna få utgiften ersatt av gäldenären (18 kap. 3, 6 och 9 88).

Beredningen anser att gäldenären under vissa fömtsättningar bör vara underkastad straffansvar. I tredje stycket av 13 8 föreslår beredningen

 

Prop. 1980/81:8                                                             4 kap. 14 §    399

skyldighet för gäldenären alt på heder och samvete skriftligen bekräfta de uppgifter om sina tillgångar som han har lämnat vid förhör eUer i för­teckning. Om det behövs, kan del vid vite föreläggas gäldenären att bekräfta sina uppgifter på nu nämnt sätt (19 kap. 13 8). Bekräftelsen skaU ske skriftligen. Den som i sädan skriftlig utsaga lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen kan straffas enligt 15 kap. 10 8 BrB för osann försäkran, om han har handlat uppsåtligen, och för vårdslös försäkran, om han har handlat av grov oaktsamhet.

Enligt förslaget krävs inle nägon begäran av sökanden för att gäldenären skall kunna åläggas att inställa sig till förhör eller inge förteckning över sina tillgångar eller alt bekräfta sina uppgifter pä heder och samvete. Om sökanden har begärt att gäldenären på sådant sätt bekräftar sina uppgifter, måste enligt beredningen kronofogdemyndigheten beakta yrkandet och de skäl som sökanden har anfört. Bestämmelsema i 13 8 är - Uksom 4 8-tillämpliga även på gäldenär som är Juridisk person. Det blir i sådant faU behörig ställföreträdare för gäldenären som har att lämna upplysningar och bekräfta dem på heder och samvete.

Beredningen understryker alt gäldenärens upplysningsplikt endast kan aktualiseras i ulmätningsärende. Har sådant ärende avskrivits efter miss­lyckat utmätningsförsök, är gäldenären inte skyldiga» lämna uppgifterom sina tillgångar utan att ny ansökan görs om utmätning.

Del bör enligl beredningen förbehåUas högre befattningshavare vid kronofogdemyndigheten att besluta enligt 13 8. Föreskrift härom bör meddelas i administrativ ordning.

Bestämmelserna i paragrafen hindrar givelvis inte, framhåUer bered­ningen, att förrättningsmannen söker erhålla upplysningar från gäldenären på ett mera formlöst sätt, t.ex. per telefon eller i samband med utmät­ningsförrältning. Upplysningar som gäldenären lämnar i sädan ordning kan dock enligt förslaget inte föranleda straffansvar.

De nu behandlade bestämmelsema om skyldighet för gäldenär alt i ulmätningsärende lämna uppgifter om sina fillgångar innebär enligt bered­ningen en avsevärt enklare ordning än förfarandet enligt lagen om utmät­ningsed. Genomförs förslaget, bör den lagen avskaffas. Beredningen har lagt fram förslag härom i betänkandet (SOU 1974:55) Utsökningsrätt XIII.

Beredningen framhåller i anslutning fill de föreslagna reglema om gälde­närens upplysningsplikt att utmätningsförrättning f.n. aUfid hålls i gälde­närens bostad, om inte egendom på annat stäUe har tagits i anspråk. Detta gäller även om förrättning nyligen har ägt mm hos gäldenären i annat ärende ulan att ge resultat. En sådan ordning var enligt beredningen mera naturlig förr, när mänga människor inle hade andra tUlgångar än lösöre i hemmet. Oavsett vilken egendom som finns alt tillgå synes del numera inte så välmotiverat att förrättningsmannen rutinmässigt skaU besöka gäldenären i hemmet. Även om detta i våra dagar oftast innehåller betydligt värdefullare egendom än i äldre tider är ändå inte så mycket att

 

Prop. 1980/81:8                                                                              4 kap. 14 §   400

vinna, eftersom nuvarande regler om gäldenärens beneficium är mycket liberala mot honom. Åtskillig egendom är f.ö. ofta köpt på avbetalning under äganderättsförbehåll från säljarens sida. Förrättningar i gäldenärens bostad ger därför i regel dåligt resultat, 1 de flesta fall befinns gäldenären sakna utmätningsbara tillgångar. Förfarandet innebär också olägenheter. Om gäldenären eller annan inte är hemma när förrättningsmannen inställer sig, anses denne ha rätt och skyldighet att ta sig in i bostaden med hjälp av portvakt eller låssmed eller på annat sätt.

Beredningen anser att besöken i gäldenärens bostad kan minskas. Kronofogdemyndigheten bör i större utsträckning söka fä underlag för sin bedömning genom att höra gäldenären på Qänsterummet eller utfråga honom per telefon. Hembesök bör göras endast om anledning därtill kvarstår. Det har sagts att gäldenären inle sällan betalar frivilligt när det har meddelats honom alt hembesök har satts ul att äga rum. Meddelande till gäldenären kan emellertid sannolikt utformas på annat sätt med ungefår samma verkan, t.ex. genom tillkännagivande att utmätning i avlöning riskeras eller alt hembesök kan äga rum om gäldenären inte betalar. Om del av gäldenärens uppgifter framgår att han i bostaden har egendom som bör tas i mät, skall givetvis hembesök göras. F.n. förekommer det alt kronofogdemyndigheten gäng efler annan får göra resullallösa hembesök hos en och samma gäldenär. När resultatlöst hembesök har skett enligt den nya ordningen, blir i allt fall kronofogdemyndigheten befriad från att upprepa besöket så snart ny utmätningsansökan kommer in.

Beredningen föreslår inte nägra lagbestämmelser om när hembesök bör göras. Man får i viss utsträckning pröva sig fram och närmare anvisningar kan vid behov meddelas i administrativ ordning. Vad som har sagts om hembesök gäller inte besök på fastighet eller i affärslokal, där gäldenären driver näringsverksamhet. I sådana fall kan kronofogdemyndigheten, om inle sökanden eller gäldenären själv anvisar utmätningsbar egendom, i regel inte underlåta att söka konstatera vilka inventarier m.m. som finns att tillgå.

En särskild fråga rör, anför beredningen vidare, under vilka förutsätt­ningar kronofogdemyndigheten kan utfärda bevis att gäldenären har befunnits sakna utmätningsbara tillgångar. Om gäldenären är fysisk person eller dödsbo, anses sådant bevis f.n. i allmänhet kunna utfärdas endast när besök har gjorts i bostaden. Den ordning som beredningen förordar bör inte hindra att motsvarande bevis utfärdas, baserat på gäldenärens uppgifter och vad som i övrigt har förekommit i ärendet. Sådant bevis bör fä samma verkan som bevis om hembesök med negativt resultat, t.ex. vid ansökan om att gäldenären efter den misslyckade utmätningen skall försättas i konkurs. Varken den ena eller den andra metoden ger enligl beredningen full visshet om all gäldenären saknar utmätningsbara till­gångar.

Remissyttrandena.   Förslaget  om   införande  av  upplysningsplikt  för

 

Prop. 1980/81:8                                                                           4 kap. 14 §    401

gäldenären tillstyrks eller lämnas ulan erinran av remissinstanserna. Kronofogdeföreningen anser att därigenom undanröjs en allvarlig brist i nuvarande lagstiftning. Genom upplysningsskyldigheten bör utmätnings­institutet bli effektivare. Enligl statskontoret innebär förslaget en viktig reform. På grund av beneficiereglerna har antalet utmätningar av lösöre minskat och det är sannolikt att denna utveckling fortsätter. Det torde därför bli allt vanligare all förrättningsmannen vid sina förrättningar kan konstatera att nägon utmätningsbar egendom inle finns. HärtUl bidrar ocksä enligl slalskonlorel ökade svårigheter att få avsättning för utmätt gods.

Enligt hovrätten för Övre Norrland är det utan tvekan en uppenbar brist i nuvarande ordning att gäldenären inle är skyldig att i ulmätnings­ärende lämna uppgifter om sina tillgångar. Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller alt bestämmelsen om skyldighet för gäldenären att uppge sina tillgångar fär anses fylla ett behov. Bestämmelsen härom innebär enligt advokatsamfundets mening en välmotiverad ändring i förhållande lill gällande rätt.

Ett par remissinstanser ifrågasätter om inle gäldenärens uppgiftsskyldig­hel bör avse även skulder och andra ekonomiska förhållanden. Svea hovrätt framhåller därvid den betydelse som konkurslagskommitténs förslag om förenklad konkurs m.m. (SOU 1974:6) kan länkas få i detta hänseende. Enligt kommitténs förslag avskaffas borgenärernas kostnads­ansvar vid mindre konkurser. Därmed ökar ocksä behovet av ett altema­tivt - men billigare och mindre ingripande - förf"arande som Qänar syftet att klariägga gäldenärens förmögenhetsförhållanden. Man riskerar annars enligt hovrätten att antalet onödiga, och i framtiden dyrare, konkurser ökar. Även hovrätten för Övre Norrland anser att gäldenären bör vara skyldig all uppge sina skulder. På sä sätt underiättas kronofogdemyn­dighetens möjligheter alt utröna gäldenärens skuldsättning och undvika konkursförfarande. Utredningen om säkerhetsåtgärder m.m. i skatteprocessen anser att upplysningsplikten bör omfatta alla uppgifter som har betydelse för utmälningsförrätlningen, bl.a. om skulder.

Även förslaget alt gäldenären skall kunna åläggas att inge förteckning över sina tillgångar har fält ett positivt mottagande. Utredningen om säkerhetsåtgärder m.m. i skatteprocessen anser att gäldenären alltid bör vara skyldig alt inge förteckning och att särskilda blankellformulär lämpligen kan utformas för ändamålet. Hyresgästernas riksförbund är emellertid kritiskt mot förslaget och anser att del bör vara tillräckligl all gäldenären kan åläggas all inställa sig hos kronofogdemyndigheten för alt fritt höras angående sina ekonomiska förhållanden.

Bestämmelsen att kronofogdemyndigheten skall kunna förordna lämplig person alt biträda gäldenären vid upprättande av förteckning bör enligt advokatsamfundet ulnylQas så snart tillgångarna inle kan utredas ulan svårigheter eller eljest är av så komplicerad natur att sakkunnig bedömning

26   Riksdagen 1980181. 1 saml. Nr 8. Del I

 

Prop. 1980/81:8                                                                              4 kap. 14 §   402

fordras. RSV och hovrätten för Övre Norrland förordar alt kostnaden i samband med förordnande av biträde får stanna pä statsverket.

Förslaget att gäldenären skall vara skyldig alt pä heder och samvete skriftligen bekräfta de uppgifter om sina fillgångar som han har lämnat vid förhör eller i förteckning och därmed underkastas straffansvar möter kritik från länsstyrelsen i Gävleborgs län, som tror att gäldenärema ofta kommer att nonchalera kallelse till förhör och undertecknande av försäkran. Bestämmelsen skulle vidare kunna leda fill att gäldenären provoceras till all osant uppge sina tillgångar. Kritik anförs också av Hyresgästernas riks­förbund, som påpekar att utmätningsåtgärder ofta drabbar människor i små ekonomiska omständigheter. Enligt förbundet kan den föreslagna ordningen komma att uppfattas som en onödig hårdhet från samhällets sida.

Advokatsamfundet föreslår att befattningshavare som handlägger fråga om skriftlig försäkran skall vara skyldig att erinra gäldenären om hans sanningsplikt och om det straffansvar som kan följa enligt BrB. En sådan skyldighet förordas också av handelskammarförbundet.

Länsstyrelsen i Norrbottens län år kritisk mot beredningens uttalande att om sökanden begär att gäldenären på heder och samvete bekräftar sina uppgifter, kronofogdemyndigheten måsle beakta yrkandet och de skäl som sökanden har anfört. Länsstyrelsen befarar att delta kan leda till att enskild borgenär regelmässigt framställer sädant yrkande. Enligl länssty­relsens mening bör det stå kronofogdemyndigheten fritt all avgöra om förhör bör håUas. För all uppnå en begränsning av antalet förhör bör enskild borgenär åläggas viss avgiftsskyldighet.

Kronofogdeföreningen anser att bestämmelsen om skriftlig försäkran bör kompletteras med en regel motsvarande 13 8 lagen om utmätningsed, nämligen att gäldenär normalt inle skall vara skyldig all avlägga ny försäkran förrän efter tre är. Även länsstyrelsen i Norrbottens län är inne på denna tanke.

Handelskammarförbundet förordar en bestämmelse att om del på sannolika skäl bedöms föreligga gäldenärsbrott, ärendet skaU överlämnas till åklagarmyndigheten.

Beredningens uttalande att bestämmelsema i 5 kap. 13 8 inte hindrar att upplysningar inhämtas på ett mera formlöst sätt tas upp av krono­fogdeföreningen , som frågar sig i vilken utsträckning sädana uppgifter som t.ex. har lämnats per telefon kan ligga till grund för bevis all gäldenär saknar utmätningsbara tillgångar. Enligt föreningens mening bör detta kunna vara fallet l.ex. om resullafiös utmätningsförrättning har ägt rum inom de senaste sex månaderna eller om uppgifter har lämnats vid förhör eller i förteckning inom samma tid. Kronofogdemyndigheten bör i sådana fall kunna inskränka sig lill all inhämta uppgifter från gäldenären eller annan per telefon och med ledning av dessa uppgifter redovisa målet med hindersbevis.

 

Prop. 1980/81:8                                                              4 kap. 14 §    403

Frågan i vad mån förhör med gäldenären bör kunna ersätta hembesök berörs närmare av några remissinstanser. Enligl Ä5V bör hembesök även i fortsättningen vara den primära verkställighetsälgärden. Förhör bör dock bli ett värdefullt komplement, fömtsatt att användningen därav blir fakultativ. Kronofogdemyndigheten bör sålunda kunna välja mellan att antingen hålla förhör eller göra hembesök eller göra bådadera. Ett för­farande där förrättning och förhör smidigt kompletterar varandra och där det ena förfaringssättet inte utesluter del andra torde enligt RSV ge de största fömtsättningarna för en effektiv verksamhei utan nämnvärd ökning av kronofogdemyndighetens arbetsbelastning. En ordning med obliga­toriskt förhör skulle kunna vålla ölägenheter beträffande gäldenärer som har läng väg till kronofogdemyndighetens centralort eller slalioneringsort. Det är givelvis till stor fördel om kronofogdemyndigheten kan fä kontakt med gäldenären. Genom förslaget om gäldenärens skyldighet att inställa sig till förhör blir frågan beroende av den ambitionsnivå som frän tid lill annan kan råda i detta avseende och som bestäms av en ändamålsenlig planering av verksamheten hos kronofogdemyndigheten.

Kronofogdeföreningen är ense med beredningen om att man bör sträva efler all minska antalet förrättningar i gäldenärens bostad, eftersom dessa som regel ger dåligt resultat lill följd av de liberala beneficiereglema. Det finns dock anledning befara att gäldenären i många fall inte efterkommer kallelse till förhör, även om vite har satts ut i kallelsen eller tidigare förelagt vite har dömts ul. I sådana fall bör kronofogdemyndigheten göra hembesök i stället för att påkalla hämtning. Det torde därför inle kunna undvikas att hembesök måste ske i relafivt stor omfattning även i fram­tiden. En alltför stark reducering av hembesöken kan enligt föreningen ocksä medföra att betalningsmoralen försämras och att gäldenären i ökad utsträckning lämnar osanna uppgifter vid förhör. Liknande synpunkter anförs av advokatsamfundet, som visserligen delar uppfattningen alt de nuvarande hembesöken kan begränsas men som anser alt frågan om hembesök endast i ringa mån bör göras beroende av de upplysningar som gäldenären lämnar.

RRV anser alt förhör med gäldenären och åläggande för honom att inge förteckning över sina tillgångar kan vara rationella alternativ lill rutin­mässiga hembesök, särskilt om de kombineras med att information om gäldenären inhämtas frän deklaration och tillgängliga register. Enligt RRV är det emellertid angeläget att de nya instituten tiUämpas med urskillning sä alt de inte leder till slentrianmässig avskrivning i de allmänna målen. Under alla förhållanden är det viktigt att indrivningen sä långt det är möjligt sker genom personlig kontakt med gäldenären. Länsstyrelsen i Ålvsborgs län anser sig inle övertygad om att de föreslagna reglerna om upplysningsskyldighet för gäldenären leder till att hembesöken kan minskas.

Beredningens uttalande att lagen om ulmälningsed bör avskaffas, om de

 

Prop. 1980/81:8                                                                           4 kap. 14 §    404

föreslagna bestämmelserna om upplysningsskyldighel för gäldenären i utmätningsmål genomförs, godtas nästan genomgående av remissinstan­serna. Nägra remissinstanser berör därvid sambandet med konkurs. Konkurslagskommittén erinrar om all det huvudsakliga syftet med lagen om ulmälningsed är alt åstadkomma ett enkelt och billigt förfarande som alternativ till de s.k. faltigkonkursema när del gäller att fä konstaterat huruvida gäldenären har utmätningsbara tillgångar. Institutet fatlig-konkurs har emellertid av olika skäl ändå kommit att utnyUjas i mycket stor utsträckning. Enligt preliminära uppgifter avslutades år 1973 omkring 3.000 konkurser som fattigkonkurs, vilket utgör tvä tredjedelar av samtliga avslutade konkurser, medan antalet slutligt handlagda ärenden angående utmätningsed uppgick till ungefär 3.300. Det skulle innebära en inte önskvärd utveckling, om avskaffande av förfarandet med utmätningsed fick till följd all konkursinslitulel kom att anlitas i ökad omfattning. Det kan emellertid enligt kommittén förutsättas att förfarandet enligt de före­slagna bestämmelserna i 5 kap. 13 8 UB kommer att tillämpas åtminstone i samma utsträckning som det nuvarande förfarandet med ulmälningsed. Sålunda torde del föreslagna förfarandet ofta kunna komma till använd­ning vid indrivning och avskrivning av skatter och andra statliga ford­ringar. Man bör också kunna räkna med att enskilda borgenärer inle sällan skall nöja sig med detta förfarande i stället för att föranstalta om konkurs. Liknande synpunkter anförs av handelskammarförbundet.

Domareförbundet framhåller att förfarandet med utmätningsed sä till vida torde vara föga meningsfullt som del sällan medför att gäldenären uppger tillgångar ulöver vad som redan har framkommit. Förbundet anser därför att goda skäl talar för alt edgångsförfarandel avskaffas och i stället utmälningsförfarandet byggs ut på sätt som beredningen har föreslagit. Det bör vara så utformat alt dolda tillgångar i görligaste mån uppenbaras. Ett ineffektivt ulsökningsförfarande kan bl.a. ge upphov fill ökat antal kon­kurser. Vid övervägande av utsökningsförfarandets gestaltning bör därför enligt förbundet återverkningarna i konkurshänseende beaktas.

Endast länsstyrelsen i Gävleborgs län, som har avstyrkt förslaget all uimätningsgäldenär skall vara skyldig att under straffansvar lämna uppgifter i utmätningsmålet, anser att den nuvarande ordningen med utmätningsed vid domstol bör behåUas. Länsstyrelsen framhåUer att domstolen för gäldenären framstiir som en opartisk myndighet som inte tidigare har tagit befattning med saken.

Föredraganden. Del har synts lämpligt att föra samman bestämmelser om upplysningsplikt för gäldenären med regler om hur denna skyldighet skall utkrävas. Bestämmelser om förhör och om tvångsmedel som står till buds har emellerfid tagils upp i 2 kap. Tredje mans skyldighet all lämna upplysningar regleras i nästföljande paragraf.

Jag delar uppfattningen att del är en brist i nuvarande ordning att uimät­ningsgäldenär inte är skyldig alt i mälet hos kronofogdemyndigheten lämna

 

Prop. 1980/81:8                                                             4 kap. 14 §    405

uppgifter om sina tillgångar och att gäldenären sålunda kan förtiga till­gångar och t.o.m. i allmänhet utan påföljd lämna oriktiga uppgifter. Utmätningsbar egendom utgörs numera inte i samma utsträckning som tidigare av lösöre i gäldenärens bostad utan består ofta av fillgångar av annat slag, bl.a. fordringar och rättigheter, vUka kronofogdemyndigheten inle har samma möjlighet att utan medverkan av gäldenären eller annan skaffa sig kännedom om. Kronofogdemyndigheten är därför i stor utsträckning hänvisad lill upplysningar som kan erhållas om gäldenärens tillgångar, i första hand av gäldenären själv. Del kan erinras om att i flera andra länder är uimätningsgäldenär skyldig att lämna behövliga upplys­ningar i utmätningsmälel. 1 likhet med remissinstansema godtar jag sålunda beredningens förslag om införande av skyldighet för gäldenären alt medverka i det exekutiva förfarandet genom alt lämna upplysningar om sina tillgångar. Denna skyldighet utgör en viktig nyhet från såväl prin­cipiell som praktisk synpunkt. Upplysningsplikten bör kunna bidra till all göra utmälningsförfarandet mera effektivt. Den inverkar också på handläggningen av målen. Till denna fråga återkommer jag i det följande.

Beredningens förslag om upplysningsplikt för gäldenären avser dennes tillgångar. Bestämmelsen syftar till all kronofogdemyndigheten skall kunna få sädana upplysningar att den utmätningsbara egendom som finns kan tas i anspråk. Det är sålunda tydligt alt uppgiftsskyldighelen omfattar även egendom, som gäldenären har avhänt sig men beträffande vilken besitt­ningstagande, underrättelse tUl iredje man eller annan liknande åtgärd som krävs för att överlåtelsen skall gälla mot överiåtarens borgenärer inte har ägt mm. Skyldigheten är naturiigtvis inte inskränkt lill en uppräkning av tillgångarna utan avser även andra upplysningar som kronofogdemyn­digheten behöver för all kunna la ställning liU om egendomen kan och bör utmätas och för att säkerställa utmätningen, bl.a. uppgifter om till­gångamas närmare beskaffenhet och var de finns.

Ett par remissinstanser har ansett att gäldenärens upplysningsplikt bör avse även skulder och andra ekonomiska förhåUanden. Även om sådana uppgifter ibland kan tänkas ha betydelse för sökanden eller annan, är del enligt min mening inte lämpligt att betunga utmätningsförfarandet med utredning därom. Det bör emellertid påpekas all skyldigheten att lämna uppgifter om tUlgångama även omfattar upplysningar i vad mån egendom häftar för fordran, t.ex. pä gmnd av panträtt. Att upplysningsskyldigheten begränsas till att avse tUlgångama torde knappast kunna påverka antalet konkurser i någon större omfattning.

1 enlighet med det sagda anges i första stycket av förevarande paragraf att gäldenären är skyldig all lämna de uppgifter om sina tillgångar som kronofogdemyndigheten behöver. All som beredningen har föreslagit uttryckligen ange att uppgiftema skall lämnas noggrant synes inte behöv­ligt. Det är tydligt att gäldenärens upplysningar skall vara så preciserade att de kan ligga till grund för kronofogdemyndighetens bedömning.

 

Prop. 1980/81:8

I fråga om de medel som bör stå till buds för att avkräva gäldenären upplysningar villjag tiU en början erinra om att enligt 2 kap. 10 S. som är generellt tillämplig i alla slags utsökningsmål, får kronofogdemyndigheten vid behov hälla förhör med svaranden. Kallelse till förhör kan förenas med vitesföreläggande och under vissa förutsättningar kan svaranden hämtas till förhör (2 kap. 10 8 tredje stycket och 12 8 andra stycket). Vidare kan gäldenären med slöd av 2 kap. 15 8 föreläggas vite i samband med alt han avkrävs uppgifter. Om gäldenären iredskas och synnerliga skäl föreligger, kan enligl 2 kap. 16 8 häktning komma i fräga.

Beredningens förslag att kronofogdemyndigheten, vid sidan av befogen­heten att hålla förhör med gäldenären, även skall kunna ålägga denne att inge förteckning över sina tillgångar har godtagits av praktiskt tagel alla remissinstanser. Även Jag anser att sädan skyldighet bör slås fast i UB Gfr vad som sägs om avskaffande av systemet med ulmälningsed i det föl­jande). Förteckningen synes böra begränsas till tillgångarna. Någon skyldighet för gäldenären att alllid inge förteckning över sina tillgångar bör dock inte föreskrivas. Huruvida sådan förteckning bör avkrävas gälde­nären får avgöras från fall lill fall. Åläggande för gäldenären att inge för­teckning kan förenas med vitesföreläggande och vid tredska föranleda häktning. Även förslaget alt lämplig person vid behov skall kunna förordnas att biträda gäldenären med upprättande av förteckning anser jag lämpligt. Kostnaden för sådant biträde bör stanna på statsverket.

Bestämmelser om gäldenärens skyldighet att inge förteckning och om biträde för upprättande av förteckning har i departementsförslaget tagits upp som ett andra stycke i 14 8.

I det föregäende har jag nämnt vilka tvångsmedel som skall slå till buds för alt framtvinga uppgifter av gäldenären. För att skyldigheten all lämna upplysningar skall bli effekfiv bör även lämnandet av oriktiga uppgifter vara sanktionerat. I detta syfte har bcedningen föreslagit att gäldenären skall vara skyldig att på heder och samvete skriftligen bekräfta sina uppgifter om tUlgångarna, med påföljd att den som lämnar osanna uppgifter eller förtiger sanningen kan straffas enligt 15 kap. 10 8 BrB för osann försäkran resp. vårdslös försäkran. Detta förslag, som har fillsiyrkls eller lämnats ulan erinran av nästan alla remissinstanser, bör godtas. En bestämmelse i saken har tagits upp i tredje stycket av 14 8. Del kan påpekas all bestämmelsema om vitesföreläggande och häktning i 2 kap. 15 och 16 §8 är tUlämpliga även beträffande gäldenärens skyldighet att på heder och samvete bekräfta sina uppgifter.

Jag delar uppfattningen att kronofogdemyndigheten inte bör vara bunden av en sökandes begäran att gäldenären skall bekräfta sina uppgifter på heder och samvete. Å andra sidan måste hänsyn tas till sökandens begäran och de skäl som denne anför, bl.a. för att förebygga onödiga kon­kurser. Frågan i vad mån bekräftelse på heder och samvete bör avkrävas gäldenären har nära samband med frågan i vilken utsträckning förhör bör

4 kap. 14 §    406

 

Prop. 1980/81:8                                                                              4 kap. 14 §   407

hållas och med frågan huruvida lagen om utmätningsed bör avskaffas. Dessa frågor behandlas närmare i del följande. Jag anser inte, som ett par remissinstanser har förordat med hänvisning tUl 13 8 lagen om utmät­ningsed. att gäldenär som har bekräftat sina uppgifter på heder och samvete bör vara i princip befriad från alt avlägga ny bekräftelse inom de närmaste tre åren. Om anledning förekommer att gäldenären i nytt mål ånyo bekräftar sina uppgifter under straffansvar, bör kronofogdemyn­digheten vara oförhindrad all begära sådan bekräftelse. Ofta torde emel­lertid anledning saknas att begära ny bekräftelse, om inte nägon längre tid har förflutit sedan det tidigare målet handlades eller anledning före­kommer att gäldenären har förvärvat nya tillgångar.

Har mål om utmätning avskrivits efter misslyckat utmätningsförsök, är gäldenären inte skyldig att lämna upplysningar angående sina tillgångar utan alt ny ansökan görs om utmätning. Detta avser enskilda mål. 1 fråga om indrivning av skatter, böter m.m. är mälet i allmänhet anhängigt hos kronofogdemyndigheten även efler det alt försök till utmätning har miss­lyckats.

Bekräftelse under straffansvar bör äga rum inför kronofogde. Jag delar den av ett par remissinstanser anförda uppfattningen alt kronofogden bör erinra gäldenären om hans sanningsplikt och om påföljden för orikliga eller ofullständiga uppgifter. Föreskrift härom kan meddelas av regeringen.

Som beredningen har anfört bör bestämmelserna om avkrävande av uppgifter från gäldenären vid förhör eller i förteckning inte hindra att förrättningsmannen söker erhålla upplysningar frän gäldenären på ett mera formlöst sätt, l.ex. i samband med utmätningsförrältning eller per telefon. Vid telefonsamtal med gäldenären bör förrättningsmannen l.ex. kunna skaffa sig närmare upplysningar angående viss egendom som är aktuell för utmätning eller inhämta kompletterande upplysningar lill förhör som tidigare har hållits i målet. Innan ell mål avslutas utan alt utmätning har kommit till stånd bör däremot i allmänhet en något mera ingående utredning ske, även om annat mål mol gäldenären under senare lid har avslutals med hindersbevis. I sådana fall kan det emellertid ofta vara till­räckligt att höra gäldenären muntligen på kronofogdemyndighetens kontor ulan krav på bekräftelse under straffansvar.

Det kan givetvis inträffa att kronofogdemyndigheten får anledning till misstanke om att gäldenären har gjort sig skyldig till brott mot sina borge­närer, t.ex. genom att avhända sig egendom eller genom att i utsöknings­målet under straffansvar lämna osanna uppgifter om sina tillgångar. Kronofogdemyndigheten bör då vara oförhindrad alt göra anmälan till polis- eller åklagarmyndighet för utredning i saken. Alt kronofogdemyn­digheten måste ha sådan befogenhet i allmänna mål synes uppenbart, eftersom myndigheten i sådana mäl företräder det allmänna som borgenär. Del synes emellertid lämpligt att kronofogdemyndigheten kan handla på samma sätt i enskUda mål, bl.a. med hänsyn tiU att det ofta inte kan förväntas att enskild borgenär skall agera själv.

 

Prop. 1980/81:8                                                                          4 kap. 14 §   408

UL innehåller inte några direkta bestämmelser om hur utmätnings­mannen skall gä till väga för att kunna konstatera humvida gäldenären har utmätningsbar egendom och under vilka fömtsättningar ett mål får avslutas utan att utmätning har skett. I praktiken anses del emeUertid sedan gammall alt ett mäl, som inte är begränsat till att avse utmätning av viss egendom ulan gäller gäldenärens egendom i allmänhet, inle kan avslutas med bevis om att gäldenären har befunnits sakna utmätningsbara tillgångar utan att förtättning har hållits i gäldenärens bostad (här bortses tills vidare frän gäldenär som är näringsidkare). Delta innebär att förrätt­ning alltid hålls i gäldenärens bostad, om inte egendom på annat häll har kunnat las i anspråk. Beredningen har förordat att förrättningarna i gälde­närens bostad skall minskas och all kronofogdemyndigheten i slörre utsträckning skall söka få underlag för sin bedömning genom att höra gäldenären. Nägra remissinstanser har emellertid ansett all hembesök bör göras i större utsträckning än vad beredningen har utgått från. För egen del fär jag anföra följande.

De mtinmässiga förrättningarna i gäldenärens bostad har sin grund i äldre förhållanden, då utmätningsbara tillgångar, frånsett eventuell fast egendom, nästan alltid utgjordes av lösöre i gäldenärens bostad. Numera torde det i de flesta fall inte finnas nägot att utmäta i bostaden. Detta beror bl.a. på att beneficiereglema är liberalare mot gäldenären och att mera värdefullt lösöre som innehas av gäldenären ofta är köpt på avbetalning med förbehåll om återtaganderätt för säljaren. Förrättning i gäldenärens bostad ger alltså i de flesta fall inte någol resultat. Utmätningsbar egendom lär enligt vad jag under hand har inhämtat från RSV påträffas endast vid ungefär 10 av förrättningama. Tillgångar som kan utmätas består numera oftast av annan egendom än lösöre, bl.a. lön saml ford­ringar och rättigheter av skilda slag. För alt fä vetskap om sädana till­gångar får förrättningsmannen sällan nägon ledning av förrättning i bostaden, såvida han inte i samband med förrättningen får tillfälle att inhämta upplysningar frän gäldenären eller annan.

Mot bakgrund av del som har sagts nu framstår förfarandet med rutin­mässig förrättning i gäldenärens; bostad som ålderdomligt och föga meningsfullt. Förfarandet innebär också andra olägenheter. Förrättnings-männen måsle använda en inte obetydlig del av sin arbetstid ät att söka skaffa sig tillträde till utmälningsgäldenärernas bostäder. Ofta måste förrättningsmannen infinna sig två eller flera gånger innan han kan få tillträde till en bostad. På andra håll, särskUt i storstadsområdena, tar sig i allmänhet förrättningsmannen med hjälp av låssmed eller på annat sätt med våld in i bostaden, om gäldenären inte är hemma. Sist nämnda ordning måste anses alltför brysk, och i 2 kap. 17 8 har jag föreslagit att förrättningsmannen inte får bereda sig tiUträde tUl bostad i innehavarens frånvaro annat än om underrättelse om liden för förrättningen har lämnats innehavaren och denne kan antas hålla sig undan eller om eljest särskUda skäl föreligger.

 

Prop. 1980/81:8                                                                             4 kap. 14 §    409

Hur kronofogdemyndigheten bör förfara i mål om utmätning har också samband med frågan hur längt kronofogdemyndigheten har att gå i sin skyldighet att efterforska utmätningsbar egendom. 1 det föregående har jag ansett att kronofogdemyndighetens eflersökningsplikl skall avse alla slags tillgångar och att inga särskilda begränsningar bör gälla i denna skyldighet.

För att syftet med utmätningsförfarandet i möjligaste mån skall kunna tillgodoses är det enligl min mening uppenbart all man mäste övergå till en ordning, som innebär att kronofogdemyndigheten mera effektivt än f n. söker skaffa sig upplysningar om gäldenärens tillgångar, särskilt från olika register och från gäldenären själv. Förrättning i gäldenärens bostad bör, liksom förrättning på annat ställe, hällas i princip endast när anledning föreligger att där finns egendom som kan utmätas. Det har ansetts att ut­sättande av förrättning i gäldenärens bostad ibland bidrar till att framtvinga betalning. Det är emellertid knappast godtagbart att det obehag som för­rättning i bostaden innebär för gäldenären används som påtrycknings­medel i fall då själva förrättningen inte kan väntas ge nägot resultat. De medel som enligl förslaget stär till buds för kronofogdemyndigheten för att efterforska utmätningsbara tillgångar torde också, och troligen mera effek­tivt, bidra till att borgenären får betalt. En övergäng till alt i större utsträckning söka ta kontakt med gäldenären kan sägas ligga i linje med den ordning som man redan f n. tillämpar i allmänna mål. En sådan ordning kan mol bakgrund av att de rutinmässiga hembesöken föreslås slopade inle väntas kräva någon avsevärt ökad arbetsinsats från krono­fogdemyndighetemas sida. Bl.a. med hänsyn härtill kan jag inte dela den uppfattning som har kommit till uttryck i ell remissyttrande, all sökande i enskilda mål bör åläggas avgift för förhör.

Vad som har sagts i det föregäende om förfarandet i mäl om utmätning avser närmast utmätning hos gäldenär som är fysisk person. Beträffande bolag eller annan Juridisk person som driver näringsverksamhet kan förrättningsmannen som regel inle underlåta att hålla förrättning i gälde­närens affärslokal e.d. för alt där konstatera i vad mån det finns utmät­ningsbar egendom. I samband därmed kan också inhämtas upplysningar frän behörig företrädare för gäldenären. Ibland kan det emellertid finnas anledning att kalla företrädare för gäldenären til) förhör på krono­fogdemyndighetens kontor.

Del sagda gäller i första hand enskilda mål men är i princip tillämpligt även i allmänna mål, I sädana mål gäller emellertid, till skillnad frän enskilda mål, inte någon tidsfrist inom vilken utmätningsförrältning skall hällas. Kronofogdemyndigheten bör ocksä i sin egenskap av företrädare för det allmänna som borgenär liksom f n. ha viss befogenhet att komma överens med gäldenären om anstånd med betalning och om avbetalning.

1 departementsförslaget har inte tagits upp några uttryckliga bestäm­melser om i vilken utsträckning upplysningar bör inhämtas från gäldenären genom förhör m.m. resp. förrättning'hållas i gäldenärens bostad. Vissa

 

Prop. 1980/81:8                                                                          4 kap. 14 §   410

föreskrifter i saken torde kunna meddelas i verkställighetsföreskrifter tUl UB. I övrigt bör RSV i sin egenskap av centralmyndighet meddela behövliga anvisningar i frågan.

Beredningen har ansett alt lagen om utmätningsed bör upphävas, om de föreslagna bestämmelserna om upplysningsplikt för gäldenären genom­förs. Denna mening har godtagits av praktiskt tagel aUa remissinstanser. 1 några remissyttranden har framhållits sambandet med konkurs och under­strukits att avskaffandet av förfarandet med ulmälningsed inle får leda till att antalet konkurser ökar. För egen del villjag anföra följande.

Som har nämnts förut är gäldenär enligt lagen om ulmälningsed skyldig att pä begäran av borgenär upprätta skriftlig förteckning över sina till­gångar och beediga förteckningens riktighet. Skyldigheten att avlägga utmätningsed förutsätter att utmätningsförrättning för uttagande av borge­närens fordran har hållils inom sex månader innan ansökan om utmät­ningsed gjordes och att förrättningen inte ledde till full betalning av ford­ringen. Gäldenär kan också själv göra ansökan om att få avlägga utmät­ningsed. Förfarandet med ulmälningsed äger rum hos konkursdomaren. Denne kan under vissa förutsättningar till rätten hänskjula frågan om edgång skall äga rum. Gäldenär, som underlåter att instäUa sig hos konkursdomaren för att fullgöra edgång eller som tredskas all avlägga ed, kan hämtas eller häktas. Beslut härom meddelas av konkursdomaren.

Syftet med lagen om utmätningsed har främst varit att som altemativ till de s.k. faltigkonkursema erbjuda ell enkelt och billigt förfarande, genom vilket del pä tillförlitligt sätt kan konstateras huruvida gäldenären har utmätningsbara tillgångar. Antalet slutiigl handlagda ärenden angående utmätningsed i hela landet uppgick åren 1970- 1976 tUl 4.074, 4.379, 4.134, 3.307, 3.309, 2.851 resp. 2.652. Enligt en undersökning som konkurs­lagskommittén har gjort beträffande de ärenden som under år 1970 och 1971 handlades vid femton tingsrätter (sammanlagt 1.957 resp. 2.122 ärenden) gjordes ansökan om ulmälningsed av staten i 49,9 resp. 54,2% och av enskild borgenär i 50,1 resp. 45,8% av ärendena (se vidare SOU 1974:6, bilaga 1). Endast i ett fall hade ansökan gjorts av gäldenären själv.

Under åren 1970-1976 avslutades i hela landet 3.123, 3.686, 4.366, 4.462, 4.566, 4.305 resp. 4.142 konkurser, varav 1,868, 2.237, 2.818, 2.975, 3.197, 3.126 resp. 3.129 handlades enligt 185 8 KL, dvs. som s.k. ur­sprunglig faltigkonkurs. Enligl en av konkurslagskommittén gjord under­sökning beträffande konkurser vid nyss nämnda femton tingsrätter som hade avslutats åren 1970 och 1971 hade i fråga om ursprungliga fattig­konkurser (1.089 resp. 1.301) konkursansökan gjorts av gäldenären själv i 22,6 resp. 23,2%, av staten i 72,4 resp. 73,1 % och av enskild borgenär i 5,1 resp. 3,5% av konkurserna.

När det gäller att ta ställning till förslaget om avskaffande av systemet med ulmälningsed finns del anledning att först uppehålla sig något vid

 

Prop. 1980/81:8                                                                           4 kap. 14 §    411

utmätningsedens samband med utmätning resp. konkurs. Som har nämnts nyss har institutet ulmälningsed tillkommit främst som ett enklare och billigare alternativ till konkurs. Detta beror i sin tur på att nuvarande regler om utmätning inte ger möjlighet alt få fram tillfredsställande uppgifter om gäldenärens tillgångar. En borgenär som endast vill förvissa sig om huruvida gäldenären har utmätningsbara tillgångar har därför ofta ingen annan utväg än att begära ulmälningsed. Skulle han ansöka om gäldenärens försättande i konkurs, kommer denna vanligen alt handläggas som faltigkonkurs. Delta kan ställa sig relativt dyrt för borgenären med hänsyn till det kostnadsansvar som åvilar honom enligt 188 8 första stycket KL. Ordningen med fattigkonkurs är dessutom - som ofta har omvittnats -behäftad med åtskilliga brister.

Frågan om en revision av KL:s regler om fattigkonkurs ligger f n. i stöp­sleven Gfr prop. 1975/76:210, LU 1976/77:11, rskr 1976/77:63 saml konkurslagskommitténs belänkande SOU 1977:29 Konkursförvallning). Avsikten är att systemet med faltigkonkurs skall ersättas av en ny ordning för handläggning av mindre konkurser. Denna nya ordning skall tillämpas inte bara i fall som motsvarar nuvarande fattigkonkurs utan ocksä i en del andra fall där en enklare ordning är lämplig. Ett nytt och mera effektivt syslem för handläggning av mindre konkurser blir sannolikt i flera hän­seenden mera fördelaktigt för borgenärerna än nuvarande faltigkonkurs (resp. i vissa fall ordinär konkurs). Det förhållandel alt del f n. är oklart hur ett blivande konkursförfarande kommer all utformas närmare hindrar enligl min mening inte att ståndpunkt nu tas till frågan om inte de nya regler om gäldenärs upplysningsplikt vid utmätning som har föreslagits i det föregående gör det överflödigt med en särskild ordning i fråga om Ulmälningsed. Härvidlag villjag särskilt framhålla följande.

Konkurs är vanligen ett förhållandevis omständligt och kostsamt för­farande, som inte sällan drar ul på tiden. Konkurs medför vidare en del särskilda verkningar som inle alllid är önskvärda, om syftet med konkursen endast är att fä konstaterat huruvida gäldenären har utmät­ningsbara tillgångar. Del är därför tydligt all ett upphävande av lagen om ulmälningsed inle kan godtas, om det skulle medföra en märkbar ökning av antalet konkurser, vilka endast syftar till att pä ett lillförlitiigl sätt få klarlagt om gäldenären har utmätningsbara tillgångar. Nägon sådan ökning behöver dock inte befaras. Jag vill framhälla att gäldenärens upplysnings­plikt i mål om utmätning enligt departementsförslaget är förenad med sanktioner, som gär längre än tvångsmedlen enligt lagen om ulmälningsed. Det förhållandet all förfarandet skall äga rum hos kronofogdemyndighet i stället för vid domstol kan inte antas medföra all lämnade uppgifter blir mindre tillförlitliga. Enligl min mening bör kronofogdemyndigheten, som är van vid att efterforska utmätningsbar egendom, ha väl så goda förutsätt­ningar som konkursdomaren att inhämta tillförlitliga upplysningar om till­gångarna.

 

Prop. 1980/81:8                                                                          4 kap. 15 §    412

Beaktas bör vidare att ungefar hälften av de nuvarande ärendena om utmätningsed anhängiggörs av utmätningsman som företrädare för staten beträffande fordran på skatt m.m. Det finns knappast anledning för krono­fogdemyndigheten all inte nöja sig med sin egen utredning utan söka gäldenären i konkurs. Utmätningsmannen har också varit sökande till flertalet av de hittillsvarande ursprungliga fattigkonkurserna. Även i en del sådana fall bör kronofogdemyndigheten i framtiden med hänsyn lill den utredning som har skett i utmätningsmålet sakna anledning att begära gäldenären i konkurs. Föreskrifter kan vid behov meddelas om alt krono­fogdemyndigheten eller annan företrädare för det allmänna inte bör ulan särskilda skäl söka gäldenär i konkurs endast för att få till stånd utredning om gäldenärens utmätningsbara tillgångar. Även enskilda borgenärer kan väntas i allmänhet finna kronofogdemyndighetens utredning tillräcklig.

Med hänsyn till vad som har anförts nu ansluter Jag mig till bered­ningens och remissinstansernas mening att utmätningsgäldenärs skyldig­het att lämna upplysningar i mälet om utmätning kan ersätta förfarandet med utmätningsed vid domstol. Lagen om ulmälningsed bör därför upphävas. Förslag härom kommer alt läggas fram i samband med annan följdlagstiftning lill UB.

15 8 1 denna paragraf, som motsvarar 5 kap. 4 8 andra stycket bered­ningens förslag, behandlas tredje mans skyldighet alt lämna upplysningar.

Gällande rätt. När fråga är om utmätning av fordran eller rättighet, är enligt 73 8 1 mom. iredje meningen UL den, frän vilken fordringen eller rättigheten skall utgä, skyldig att efter anmaning lämna utmätnings­mannen behövliga upplysningar om fordringens eller rättighetens innehåll. Om den upplysningspliktige inle efterkommer anmaningen, kan över­exekutor efter anmälan av utmätningsmannen förelägga honom vite och döma ut vitet. 1 övrigt är någon skyldighet inte föreskriven för tredje man att lämna upplysningar för att underlätta utmätning.

Lagberedningen. Beredningen anser att tredje mans upplysningsplikt bör vidgas något. Det torde dock inle vara behövligt att envar som kan veta nägot av betydelse för frågan om utmätning hos gäldenären åläggs skyldighet att lämna uppgifter i saken. Beredningen vill inte gä längre än att Iredje man skall vara skyldig lämna upplysningar om eget mellanhavande med gäldenären, främst om fordran som gäldenären har eller kan förmodas ha mot tredje mannen. Bestämmelse härom har tagits upp som ett andra stycke i 5 kap. 4 8.

Med "mellanhavande" avses enligt beredningen alla slags rättsför­hållanden mellan gäldenären och tredje man som avser en utmätningsbar tillgång hos gäldenären. Givetvis åsyftas lill en början fall då någon är för­pliktad mot gäldenären på gmnd av ett fordrings- eller rättighetsför­hållande. Skyldighet att lämna uppgifter åvUar emellertid enligt förslaget även bl.a. den som har gäldenären tillhörig egendom som pant eller har

 

Prop. 1980/81:8                                                                             4 kap. 15 §   413

mottagit gäldenären tillhörig egendom i deposition eller lånat eller hyrt den eller den som har slutit förlagsavtal med gäldenären. Om gäldenären har nedsatt värdehandlingar i öppet förvar hos bank eller hyr bankfack, bör banken vara skyldig upplysa om depån resp. bankfacket. Skyldigheten för Iredje man att lämna upplysningar bör enligt beredningen omfatta allt som ligger inom ramen för rättsförhållandet. Upplysningsplikten aktuali­seras genom att kronofogdemyndigheten anmanar iredje mannen att lämna upplysningar i saken.

Beredningen påpekar att ett fall då gäldenärs medkontrahent måste lämna upplysningar gäller ifrågasatt utmätning av tillgodohavande på checkkonto. Därvid uppkommer bl.a. spörsmål i vad mån utmätning av sådant tillgodohavande gär före bankens rätt att pä kontot debitera inlösta checkar.

Vid bedömandet av nämnda fräga bör man enligt beredningen noga hälla isär del rättsförhållande som genom öppnandet av checkkontot uppstår mellan kontohavaren och banken, å ena, samt den checkrätlsliga betal­ningstekniken, å andra sidan.

Om tillgodohavande på checkkonto skall utmätas gäller, anför bered­ningen vidare, liksom i andra fall alt utmätningssökanden i princip inte kan fä bättre rätt än gäldenären har. Om banken t.ex. har kvittningsrätt mot kontohavaren, kan banken göra denna gällande även mol utmätnings­sökanden. Utmätningssökanden bör inte heller få bättre rätt än innehavare av utställd check. Meddelande om utmätningen bör i denna konkurrens räknas lika som alt check presenteras för inlösen. Meddelandet bör gä direkt till trassatkonloret. Om bank, innan meddelandet om utmätningen har kommit, har löst in check eller om kontohavaren före meddelandet på annat sätt har ådragit banken nägon förpliktelse för vifKen kontohavaren kan debileras i deras mellanhavande, har banken rätt alt åberopa del mot utmätningssökanden.

Beredningen framhåller att om dessa utgångspunkter är rikliga, bör banken, såvitt angår inlösen av konkurrerande checkar, ha rätt att tillgodoräkna sig allt vad banken har fuUgjort innan meddelande om utmät­ningen har nätt banken. Om check som har presenterats av kontohavaren eller annan har blivit inlöst vare sig av trassatkonloret eller av annat bankens kontor, har banken obestridligen därigenom fullgjort en beial-ningsanmodan som faller inom checkkonloavtalets ram. Banken är en och samma medkontrahent vare sig förpliktelsen fullgörs av det ena eller av det andra kontoret. Att checkbetalningstekniken gör skillnad meUan inlösen på trassatkontor och inlösen på annat kontor (15 8 sisla stycket check­lagen 1932:131) ger banken en förmän i ålergångshänseende mot endossenl men bör enligt beredningen inte tillmätas någon betydelse i det inbördes rättsförhållandet mellan kontohavaren och banken på grund av check-konloavtalet.

Om check har honorerats av annan bank än trassalbanken men vid lid-

 

Prop. 1980/81:8                                                                           4 kap. 15 §   414

punkten för underrättelsen om ul mätningen inte har kommit in till trassat-banken, torde enligt beredningen checkbeloppel inle ulan vidare få belasta checkkontol till skada för utmätningssökanden. I den män trassatbanken generellt eller in casu har åtagit sig ansvar för checkar som honoreras av annan bank mäste dock trassatbanken anses berättigad att inte bara mot kontohavaren utan även mol dennes borgenärer åberopa det betalnings­ansvar som har aktualiserats för banken genom att check har honorerats av annan bank. Beloppef skall i enlighet härmed belasta kontot från den lidpunkt dä betalningsansvaret blev aktualiserat genom alt checken honorerades av den andra banken.

Av det sagda framgär, framhåller beredningen, att om tillgodohavande på checkkonto utmäts, trassatbanken kan behöva några dagar på sig innan den kan upplysa om hur stort belopp som fanns att tillgå i det ögonblick då meddelande om utmätningen nådde banken. Detta är en olägenhet som man fär finna sig i. På motsvarande sätt kan en sekundogäldenär i andra fall behöva undersöka hur mycket han är skyldig, när utmätning av fordran mot honom har ägt rum.

Del är enligt beredningen tydligt att tystnadsplikt som är föreskriven t.ex. i 192 8 lagen (1955:183) om bankrörelse får vika för skyldigheten att lämna upplysningar till kronofogdemyndigheten.

När kronofogdemyndigheten .Mägger tredje man att lämna upplys­ningar, kan enligt 19 kap. 13 8 i förslaget vite föreskrivas. Enligt bered­ningen bör kronofogdemyndigheten kunna kräva att fä begärda upplys­ningar muntligen eller skriftligen. Genom föreskrift i administrativ ordning bör del förbehållas högre Qänstemän vid kronofogdemyndigheten att besluta om föreläggande.

Remissyttrandena. Förslaget att tredje man skall vara skyldig att lämna upplysningar tillstyrks eller lämnas ulan erinran av samtliga remissinstan­ser.

Uttrycket "annat mellanhavande" bör enligt Svea hovrätt preciseras. Att så sker är viktigt mot bakgrund av de kraftiga sanktionerna i form av vite av pengar eller fängelse. Även RSV efteriyser en precisering av nämnda uttryck. Jordbrukskasseförbundei anser att det inte framgår fullt klart i vilken utsträckning bank skall vara skyldig att lämna upplysningar. Enligt förbundet skulle det med hänsyn till banksekretessens viktiga funktion vara av stort värde om skyldigheten preciserades.

Svea hovräu lar också upp frågan huruvida den sanktionerade upplys­ningsplikten för Iredje man skall gälla även för gäldenären närstående personer. Hovrätten påpekar att upplysningar av iredje man angående ekonomiska mellanhavanden med gäldenären kan komma att aktualisera straffansvar för denne, om han har bekräftat sina uppgifter på sätt som anges i 13 8 tredje stycket. Härigenom blir gäldenärens närstående sämre ställda i del exekutiva förfarandet än i en process, där de av bl.a. lojalitets-hänsyn är befriade frän vittnesplikt.

 

Prop. 1980/81: 8                                                                         4 kap. 15 §    415

Bankinspektionen anser att det bör närmare klargöras hur krono­fogdemyndigheten i praktiken skall gä till väga när uppgiftsskyldigheten aktualiseras. Det framstår för inspektionen som angelägel att bank­väsendel inte tvingas lill orimligt stora arbetsinsatser och därmed kostnader till följd av att de exekutiva myndigheterna tillämpar alltför opreciserade efterforskningsmeloder. Kronofogdemyndigheten bör sålunda ålägga sig ell sådant mätt av restriktivitet att förfrågningar inte framställs till fler banker eller banker på fler platser än som direkt föranleds av och har betydelse för det aktuella ärendet och dessutom framstår som motiverat med hänsyn lill de kostnader som kan förorsakas bankema. Å andra sidan får bankerna i utmälningsärenden av större vikt anses skyldiga att lägga ned särskilda ansträngningar pä att vid ell antal kontor utföra undersökningar beträffande utmälningsgäldenärens eventu­ella mellanhavanden med banken. Även advokatsamfundet pekar pä viklen av att tredje mans upplysningsplikt inte utnylQas genom slentrian­mässiga mndfrågor lill bankinstilut m.fi. Jordbrukskasseförbundei anser att anmaning från kronofogdemyndigheten skall vara skriftlig för att bank skall vara skyldig alt lämna upplysningar om en kund.

Vad gäller upplysningsskyldighelens förhållande till banksekretessen anser bankinspektionen, i likhet med beredningen, att sekretessen får vika för skyldigheten att lämna upplysningar lill kronofogdemyndigheten.

Frågan om utmätning av tillgodohavande på checkkonio tas upp av ett par remissinstanser. Bankinspektionen har inle någon invändning mol den avvägning av rättigheter och skyldigheter vid sådan utmätning som bered­ningen har gjort utan kan tvärtom vitsorda all den gjorda analysen synes beakta alla betydelsefulla omständigheter. Enligt inspektionen innebär resultatet av analysen att man i praktiken får en användbar norm för regle­randet av de aktuella problemen. Jordbrukskasseförbundet anser för sin del att utbetalningar som verkställs på ulmätt konto efter det all med­delande om utmätningen har kommit in till banken men innan banken har hunnit få kontot spärrat på spärrlistor inte bör ådra banken något betal­ningsansvar mot kontohavarens borgenärer, i vart fall inle om banken kan visa att den har handlat med erforderlig skyndsamhet.

Föredraganden. Beredningens förslag att upplysningsplikt liksom f.n. bör åvila tredje man men att skyldigheten bör vidgas något har genom­gående godtagits i remissyttrandena. Även enligt min mening är det lämpligt med en viss utvidgning av tredje mans nuvarande skyldighet att lämna uppgifter. Omfattningen av upplysningsplikten har i beredningens förslag anknutits till "mellanhavande" mellan Iredje mannen och gälde­nären. Några remissinstanser har anseti att detta uttryck inte är tillräckligt preciserat. För egen del ansluter Jag mig till beredningens uppfattning att upplysningsplikten bör begränsas lill fall dä del föreligger ett rättsför­hållande av ekonomisk betydelse i vilket gäldenären och tredje mannen har del. Beredningen har nämnt flera exempel pä sädana rättsförhållanden.

 

Prop. 1980/81:8                                                                          4 kap. 15 §   416

Enligt min mening bör uttrycket "mellanhavande av ekonomisk bety­delse" kunna godtas som beteckning på sådana rättsförhållanden. Därav framgår bl.a. alt bestämmelsen inte är tillämplig på personer som inte står i något rättsförhållande lill gäldenären. Nägra tillämpningssvärigheler torde knappast behöva befaras.

Svea hovrätt har ifrågasatt om inte, med hänsyn till vad som gäller om vittnesplikt i rättegång, närslående lill gäldenären bör undantas från upplysningsplikten. Härtill vill jag påpeka att i konkurs är gäldenärens make och barn skyldiga all avlägga bouppteckningsed (93 och 94 88 KL). När en gäldenär försöker dölja egendom eller handla illojalt pä annat sätt, sker det ofta i samförstånd med någon närstående. Bestämmelsens betydelse skulle reduceras avsevärt, om undantag skulle göras för gälde­nären närstående. Det finns alltså inte någon anledning all föreskriva sådant undantag.

Beredningens förslag synes, på samma sätt som den nuvarande bestäm­melsen i saken, utgå från att kronofogdemyndigheten inle skall begära upplysningar av tredje man utan alt stöd finns för antagande att gälde­nären har fordran hos tredje mannen eller annat mellanhavande med denne. När det gäller eventuella mellanhavanden med bl.a. enskilda personer ligger del i sakens natur alt det i praktiken inle är möjligt att avkräva tredje man upplysningar, om inle kronofogdemyndigheten på förhand har fått anledning lill förmodan att gäldenären har något mellan­havande av ekonomisk betydelse med tredje mannen. 1 fräga om bl.a. banker ligger emellertid saken annorlunda till. Det är naturligtvis ofta troligt, eller i vart fall möjligt, att gäldenären har tillgodohavande hos bank eller annat mellanhavande med bank, t.ex. bankfack, även om krono­fogdemyndigheten inte har fått upplysningar härom av gäldenären och inte heller eljest har konkret stöd för sådant antagande. Om kronofogdemyn­digheten kunde göra förfrågan i bank utan föregående stöd för antagande om nägot mellanhavande, skulle säkerligen positivt resultat kunna uppnäs i en del mäl som eljest mäste avskrivas med hindersbevis. Sett från bankemas synpunkt gäller frågan om bank bör vara skyldig att besvara ofta återkommande frågor från kronofogdemyndighet huruvida gäldenär har fordran hos eller annat mellanhavande med banken.

Efler vad jag har inhämtat har redan f n. åtskilliga banker, bl.a. de större affärs- och sparbankerna, centrala register över kunder som har tillgodo­havanden i banken. Registren bygger på automatisk databehandling och omfattar konton vid bankens alla kontor. De är i allmänhet upplagda efter personnummer. Banker som inte har centralt dataregister torde i allmänhet komma alt ha sädant register inom något eUer några år. Däremot finns inte något för alla eller flera banker gemensamt register. Med hjälp av sitt register kan en bank snabbt och (;nkelt konstatera huruvida viss person har någol konto i banken. En skyldighet för bank att besvara ofta åter­kommande   förfrågningar   huruvida   uimätningsgäldenär   har   tillgodo-

 

Prop. 1980/81:8                                                                           4 kap. 15 §   417

havande i banken torde alltså inle vara särskilt arbetskrävande för banken. Inte heller i övrigt synes betänkligheter möta mol införande av en sådan skyldighet. Även om behovet av en sädan ordning i första hand gäller mellanhavande med bank, bör en bestämmelse i saken inte begränsas härtill utan vara generell.

På grund av det sagda föreslår jag att tredje man skall vara skyldig att uppge huruvida gäldenären har fordran hos honom eller annat mellan­havande med honom av ekonomisk betydelse saml att ange den närmare beskaffenheten av sådant mellanhavande.

Meningen är inle att kronofogdemyndigheten skall rufinmässigt fram­ställa förfrågan lill bank i alla eller ens i flertalet mål. Har annan egendom yppats, saknas naturligtvis som regel anledning att efterhöra eventuellt banktillgodohavande. Inle heller om gäldenären har lämnat fillförlitlig uppgift om att han inte har någol banktillgodohavande eller om utred­ningen i målet eljest utvisar att det är osannolikt att gäldenären har sådant tillgodohavande, finns anledning all göra förfrågan hos bank. En särskild svårighet ligger i att det ofta, särskilt i storstäderna, kan finnas flera banker i vilka gäldenären kan länkas ha konto. Kronofogdemyndigheten bör inle göra förfrågan hos samtliga tänkbara banker. Förfrågan bör göras hos den bank eller de banker beträffande vilka sannolikheten är störst för positivt resultat. Bank som avkrävs upplysning av kronofogdemyn­digheten huruvida viss person har fillgodohavande i banken bör i allmänhet inte vara skyldig att göra andra undersökningar än att se efter i registret. Vad som har sagts nu om förfrågningar angående tillgodo­havande i bank är i princip ocksä tillämpligt beträffande annat mellan­havande med bank, t.ex. innehav av bankfack. Sådana meUanhavanden torde dock inte framgå av bankens centrala register.

Vad som har sagts i det föregäende om bank gäller i tiUämpliga delar även annan inrättning som har ekonomiska mellanhavanden med allmän­heten, t.ex. försäkringsbolag.

Upplysningar frän tredje man kan vid behov utkrävas vid förhör (2 kap. 11 8). Tredje mannen kan föreläggas vite vid kallelse till sådant förhör. För framtvingande av själva upplysningsskyldighelen kan också vid behov vite och, under särskilda förutsättningar, häktning komma i fråga (2 kap. 15 och 16 88), Anledning saknas att, som en remissinstans har ansett, uppställa krav på att anmaning skall vara skriftlig för att tredje mannen skall vara skyldig alt lämna upplysningar.

Beredningen har i samband med tredje mans upplysningsplikt behandlat vissa konkurrensfrågor vid utmätning av tiUgodohavande på checkkonto. Jag ansluter mig till de överväganden som beredningen därvid har gjort. En remissinstans har velat gå ännu längre än beredningen i fråga om vad trassalbanken får avräkna pä ulmätt checkkonio och har anseti all avräkning bör få ske även för utbetalningar från kontot som har ägt rum efter det att trassalkontoret har underrättats om utmätningen men innan

27   Riksdagen 1980181. I saml Nr 8. Del 1

 

Prop. 1980/81:8                                                                   4 kap. 17-26 §§    418

kontot har hunnit spärras pä de för hela banksystemet gemensamma spärrlistoma. Denna uppfattning kan Jag inte godta. Sedan trassatbanken genom trassatkonloret har underrättats om utmätningen bör kontot inte kunna belastas t.ex. med checkar som honoreras efter nämnda tidpunkt. Om annat trassatbankens kontor eller annan bank honorerar check utan att kontrollera med trassatkonloret. bör detta inte gå ut över utmätnings­borgenären. I annat fall skulle en illojal uimätningsgäldenär alltför lätt kunna omintetgöra utmätningen.

16 8 Föredraganden. Som har nämnts vid 14 och 15 85 kan vid behov förhör hållas med gäldenären eller upplysningspliktig iredje man. För ut­krävande av upplysningsplikten kan användas vite och under vissa förut­sättningar kan häktning komma i fråga. 1 förevarande paragraf har tagits upp en erinran om bestämmelserna angående förhör och tvångsmedel i 2 kap. 10-16 88.

Förhållandet till tredje man

Under denna rubrik meddelas bestämmelser om förutsättningarna för all egendom skall få utmätas hos gäldenären i olika fall och om förfarandet när tvist råder angående utmätt egendom.

Gällande rätt. Till skydd för tredje mans rätt vid utmätning sägs i 68 8 UL generellt alt i gäldenärs bo inle får utmätas något som finnes tillhöra annan och alt utmätning inte heller får ske till förfång för den rätt som annan äger till gäldenärens gods. 1 69 8 meddelas närmare bestämmelser för det fallet att annan påstår sig vara ägare till lös egendom som finns i gäldenärs bo. 1 fråga om fast egendom var tidigare endast det fallet reglerat alt gäldenären hade överlåtit sådan egendom. Efter 1971 års lagstiftning rörande fastighetsexekution finns numera bestämmelser om förutsättningarna för utmätning när gäldenären resp. tredje man har lagfart liksom angående utmätning när äganderätten till fast egendom är tvistig eller villkorlig samt om förfarandet när tredje man påslår sig ha bättre rätt lill utmätt fastighet (82 och 82 a 8§ UL och 5 8 FfL).

I fråga om andra rättigheter lill lös egendom än äganderätt finns - ulöver den allmänna regeln i 68 8 UL - vissa bestämmelser i 71 och 72 88 UL. 1 71 8 I mom. anges att panträtt och retentionsrätt i gäldenärs lösa egendom inte hindrar all egendomen utmäts för annan fordran. DäGämte meddelas närmare bestämmelser om pant- och reientionsrättshavares ställning vid utmätning (se även 92 8). Vidare gäller enligt 72 8 I mom. alt om någon som inte har sådan rätt som anges 1718 påstår att han har förmånsrätt till betalning ur gäldenärs egendom, detta inte medför hinder för egendomens utmätande för annan skuld (se även 6 kap. UL). 1 fråga om fast egendom regleras olika rättigheters ställning i FfL.

 

Prop. 1980/81:8                                                                       4 kap. 17-26 §§   419

Lagberedningen. Förslaget lar i 5 kap. 16-25 88 upp bestämmelser om förutsättningarna för att egendom i olika fall skall få tas i mät hos gälde­nären och om förfarandet när tvist råder angående utmätt egendom. Bered­ningen framhåller att syftet med bestämmelserna i främsta rummet är att ange under vilka förutsättningar egendom får las i mät för opriorilerad fordran hos gäldenären. Om fordran är förenad t.ex. med pant- eller reten­tionsrätt i viss egendom, får egendomen tas i anspråk för fordringen oavsett vem som vid den aktuella lidpunkten är ägare. Nämnda bestäm­melser har då inte nägon större praktisk betydelse. Egendomen kan även säljas ulan risk för köparen oavsett tvist om äganderätten, men det kan av andra skäl vara önskvärt att sådan tvist slits innan försäljning sker. En sak för sig är vem som är behörig att vara svarande i del exekutiva ärendet när egendomen skall las i anspråk. Även i denna fråga kan bestämmelsema vara till ledning men för vissa praktiskt vikliga fall finns särskilda före­skrifter Qfr 18 kap. 10 8 JB och 22 8 sjölagen saml vad som sägs under rubriken lill 5 kap.).

Förslaget innehåller inte någon särskild bestämmelse om all utmätning inte fär ske till förfång för rättigheter i gäldenärens egendom vilka till­kommer tredje man. Del är enligt beredningen självfallet att utmätning inte fär ske till skada för tredje man tillkommande rättigheter som åtnjuter skydd mot gäldenärens borgenärer. Frågan är bara vilka rättigheter som är skyddade.

I fräga om lös egendom, anför beredningen, åtnjuter pant- och reten­tionsrätt sakrätlsligt skydd. Även borgenärer med särskUd förmånsrätt pä annan grund är skyddade så lill vida att de har rätt fill betalning ur egendomen enligt sin lurordning. Detta följer redan av förmånsrättslagen.

Beredningen framhåller att i princip torde andra rättigheter till lös sak än pant- och retentionsrätt - l.ex. nytQanderätt - inte vara skyddade. Enligt vad som torde vara härskande uppfattning hos oss gäUer i fråga om lös sak allQämt regeln all köp bryter legostämma. Detta innebär all vid över­låtelse av egendomen nylQanderättshavare fär vika vare sig överlåtelsen är frivillig eller sker i exekutiv ordning. Det finns enligt beredningen visser­ligen goda skäl all överväga undanlag från principen, särskilt om nytl­janderättshavaren har besittning tiU egendomen. Det har emellertid ansetts ligga utom ramen för beredningens uppdrag att överväga behovet av bestämmelser som reglerar frågan om nyftjanderällshavares skydd vid fri­villiga överlåtelser, och så länge nylQanderättshavaren mäste vika vid frivillig överlåtelse kan han inle gäma skyddas vid exekutiv försäljning.

Vad härefter angår fast egendom påpekar beredningen att i 13 kap. anges i vad män rättigheter som har upplåtits av faslighetens ägare är skyddade vid exekutiv försäljning. Bestämmelserna gäUer nytQanderätt, servitut och rätt till elektrisk kraft. Fast egendom kan ocksä belastas av - fömtom panträtt på gmnd av inteckning och fordran med förmånsrätt enligt 6 8 1 förmånsrättslagen - rättigheter som gäller direkt enligt lag eller som förut-

 

Prop. 1980/81:8                                                              4 kap. 17 §   420

sätter beslut vid förrättning, t.ex. enligt fastighetsbildningslagen eller vattenlagen. Sådana rättigheter gjäller även om fastigheten säljs exekutivt.

Beredningens förslag innehåller inte någon allmän regel hur man bör lösa tvist, som rör frågan om tredje man har någon sakrältsligt skyddad rätt till gäldenärens egendom. När del gäller lös egendom torde enligt beredningen tredje mans påslående att han har panträtt eller retentionsrätt i gäldenärens egendom i allmänhet fä godtas i ärendet, om han har egendomen i sin besittning. Har tredje mannen inte egendomen i sin besitt­ning, kan anspråket regelmässigt lämnas utan avseende. Beträffande rättighet som rör fast egendom hänvisar beredningen lill 13 kap. 26 8 tredje stycket.

Föredraganden. Bestämmelserna i detta avsnitt av 4 kap. i departe­mentsförslaget stämmer i allt väsentligt överens med beredningens förslag. 1 17 8 ges en allmän regel om förutsättningama för att egendom - lös eller fast - skall fä tas i mät hos gäldenären. De tväjföljande paragrafema inne­håller bestämmelser om betydelsen av besittning resp. samboendes gemensamma besittning till lös egendom och, beträffande vissa objekt, av inskrivning i gäldenärens namn. I 20 8 regleras förfarandet när tredje man påslår sig ha bättre rätt lill utmalt lös egendom. Bestämmelsen 1218 ger möjlighet att utmäta lös egendom med förbehåll för iredje mans rätt, när del inte föreligger så starka skäl till slöd för gäldenärens äganderätt som anges i 17-19 88 men sannolika skäl föreligger att egendomen tillhör honom. I 22 8 meddelas bestämmelser om förfarandet när tvist råder om utmätt fordrans eller rättighets beständ. Bestämmelsen i 23 8 reglerar lag­fartens betydelse vid utmätning av fast egendom. I 24 8 finns bestäm­melser om utmätning, när gäldeniirens rätt tUl fast egendom endast är vill­korlig. Slutligen ges i 25 8 regler om förfarandet när tredje man påstår sig ha bättre rätt lill utmätt fast egendom och i 26 8 bl.a. bestämmelser om tvist angående influtna medel sedan utmätt egendom har sålts. Det kan tilläggas att tredje mans rätt vid och efter försäljning av utmätt egendom behandlas i 8-14 kap.

Beredningen har gjort vissa uttalanden i frågan i vad mån tredje man till­kommande rättigheter av olika slag är skyddade vid utmätning och exekutiv försäljning av den egendom i vilken rättigheten gäller. Jag kan i allt väsentligt ansluta mig till dessa överväganden.

17 8 Denna paragraf, som motsvarar 5 kap. 16 8 beredningens förslag, innehåller en allmän bestämmelse om förutsättningarna för att egendom skall få utmätas hos gäldenären.

Gällande rätt. En grundregel vid utmätning är att endast egendom som tillhör gäldenären skall tas i anspråk Qfr 68 8 UL). Enligl 69 8 presumeras lös egendom som finns i gäldenärens besittning tillhöra gäldenären och får utmätas för hans skuld, om inte annan som påstår sig vara ägare till egen­domen kan genast visa sin rätt. Den som har lagfart på fast egendom antas

 

Prop. 1980/81:8                                                                               4 kap. 17 §    42\

enligt 82 S 1 mom. vara ägare till egendomen, om del inle styrks alt den till­hör annan. Bestämmelser finns också för det fallet att tvist råder om äganderätten till fast egendom eller att överlåtelse av sådan egendom är beroende på villkor (82 8 2 mom. och 82 a 8). 1 övrigt saknas i gällande lag uttryckliga bestämmelser om förutsättningama för att egendom skall få tas i mät hos gäldenären.

Lagberedningen. Beredningen föreslår i 5 kap. 16 8 en regel om att egendom får utmätas hos gäldenären om denne enligt vad som sägs i de följande paragraferna får antas vara ägare eller egendomen eljest pä grund av vad som har blivit upplyst kan antas tillhöra honom. Bestämmelsen gäller såväl lös som fast egendom och avser alla slags tillgångar som kan utmätas, även fordringar och rättigheter.

Enligt 17 8 skall beträffande annan lös egendom än registrerat skepp eller luftfartyg gäldenären presumeras vara ägare om han har egendomen i sin besittning. 1 fråga om registrerat skepp eller luftfartyg presumeras han vara ägare om han är inskriven som ägare och enligl 22 8 presumeras han vara ägare lill fast egendom på vilken han har lagfart. 1 18 8 ges en regel om presumtion för samäganderätt till lös egendom när samboende har den i gemensam besittning.

Utmätning fär enligt 16 8 i förslaget också ske av egendom som eljest på grund av vad som har blivU upplyst kan antas tillhöra gäldenären. Bered­ningen framhåller att bestämmelsen omfattar bl.a. lös egendom som är i tredje mans besittning och lös egendom av sådan beskaffenhet att den inte kan vara föremål för besittning, t,ex. fordringar som inte grundas på löpande skuldebrev. Den avser också fast egendom som inte är lagfaren för gäldenären. 1 sådana fall saknas ofta något yttre faktum som ulan vidare kan grunda presumtion för att egendomen tillhör gäldenären.

Alt egendom "kan antagas'' tillhöra gäldenären innebär enligt bered­ningen att det av utredningen i ärendet kan anses framgå att egendomen tillhör honom. Tvist om äganderätten lill viss egendom - lös eller fast -hindrar inte utmätning, om egendomen trots tredje mans anspråk kan antas tillhöra gäldenären. Kronofogdemyndigheten kan då hänvisa tredje mannen att väcka talan i saken mot sökanden och gäldenären (19 och 24 88). Om utredningen ger stöd för att gäldenären är ägare men del i fall som inte omfattas av 16-18 88 ändå finns utrymme för viss tvekan, ger 20 8 möjlighet all utmäta egendomen med förbehåll för tredje mans rätt.

Alltför stora krav kan enligt beredningen inte ställas på utredningen i ett exekutivt ärende. Det underlag som finns att tillgå består främst av upplys­ningar som lämnas av partema eller tredje man och av skriftliga bevis. Sådana omständigheter som l.ex. att en bil i tredje mans besittning är regi­strerad i gäldenärens namn skall naturligtvis också beaktas. Kronofogde­myndigheten kan inle höra vittnen på ed eller höra part under sannings­försäkran. Gäldenären är emellertid skyldig att lämna uppgifter om sina tillgångar samt att på begäran bekräfta uppgiftema på heder och samvete

 

Prop. 1980/81:8                                                             4 kap. 17 §    422

(4 8 första stycket och 13 8). För detta ändamål kan partema kallas till för­hör. Vidare åligger det tredje man att lämna upplysningar om mellan­havande som han har med gäldenären (4 8 andra stycket). Kronofogde­myndigheten skall kunna kräva all fä sådana upplysningar muntligen eller skriftligen Qfr 19 kap. 13 8). 1 regel kan del enligt beredningen inte begäras att förrättningsmannen gör någon mera omfatiande utredning rörande äganderätten till egendom som kommer i fråga för utmätning.

Enligl beredningen fär del i princip anses åligga sökanden alt styrka gäldenärens äganderätt, om den inte på grund av gäldenärens besittning eller eljest får presumeras enligl de bestämmelser som föresläs därom.

Vid bedömandet huruvida egendom kan antas tillhöra gäldenären skall enligt beredningen givetvis tillämpas vanliga civilrältsliga regler, bl,a. bestämmelser till skydd för överlåtarens borgenärer. I terminologiskt hän­seende framhåUer beredningen all när det i lagstiftningen talas om att visst objekt "tillhör" någon, delta brukar vara liktydigt med att vederbörande betecknas som "ägare" till objektet. Delta innebär ocksä regelmässigt att han har separationsrätt i annans konkurs och att hans rätt är skyddad mol utmätning för annans gäld. Om del vid överlåtelse av viss egendom görs äganderättsförbehåll eller ställs upp likvärdigt villkor, brukar överlåtaren betecknas som ägare. Den rätt som han har förbehåUit sig är förenad med separationsrätt i köparens konkurs och skyddad mot utmätning för dennes gäld. Samtidigt anses förvärvaren på sin sida ha sakrätlsligt skydd mot överlåtarens borgenärer.

Beträffande fordran eller rättighet kan tvist råda om dess bestånd, t.ex. när uppgiven sekundogäldenär påstår alt skulden är betald. Beredningen påpekar alt sådan tvist inle i och för sig hindrar utmätning (se härom under

22      8).

Beredningen påpekar att utöver vad som följer av 5 kap. 16 8 utmätning även kan ske i fall när det är medgivet enligt särskild föreskrift (se 20 och

23      §8). Beträffande makar vilkas förmögenhetsförhåUanden regleras av
äldre GB skall beaktas bestämmelsen om gäldsansvar i 11 kap. 7 8 äldre
GB.

Beredningen framhåller all förrättningsmannen självmant skall beakta att utmätningen inle kränker tredje mans rätt. Han bör bl.a. utfråga gälde­nären för alt få klarhet på den punkten. Det är synnerligen vanligt all bilar, TV-apparater m.m. inköps på avbetalning. Kronofogdemyndigheten måste anses skyldig att särskilt beakta möjligheten av att sådant gods är skyddat mot utmätning på grund av äganderättsförbehåll eller likvärdigt villkor och undersöka hur det kan förhälla sig därmed.

Om utmätning kränker tredje mans rätt, kan denne överklaga utmät­ningen. I vissa fall kan utmätning hävas eller rättelse ske på annat sätt (33 och 34 88 i 5 kap.). Om tredje mans anspråk inte godtas, bör han enligt beredningen underrättas om vad han har att iaktta för att bevara sin even­tuella rätt. Även i andra fall kan underrättelse vara lämplig när tredje man

 

Prop. 1980/81:8                                                                              4 kap. 18 §    423

berörs. Föreskrifter härom kan meddelas i administrativ ordning Gfr 44 8 USK).

Föredraganden. Bestämmelsen i departementsförslaget överens­stämmer i sak med beredningens förslag. Vissa jämkningar har dock gjorts. I departementsförslaget anges sålunda att egendom får utmätas om del på gmnd av vad som har blivit upplyst kan anses framgå alt egendomen tillhör gäldenären eller om han enligl vad som sägs i de följande paragraferna får antas vara ägare.

18 8 Paragrafen innehåller bestämmelser om att besittning och i vissa fall inskrivning för gäldenären presumerar äganderätt. Den motsvarar 5 kap. 17 8 beredningens förslag.

GäUande rätt. Om annan påstår sig vara ägare lill lös egendom som finns i gäldenärens bo men inte genast kan visa sin rätt, ulgör enligt 69 8 1 mom. I UL anspråket inte hinder mot att egendomen utmäts. Lös egendom som finns i gäldenärens besittning presumeras alltså fillhöra gäldenären och får utmätas för fordran mol honom, om det inte framgår att egendomen tillhör tredje man Gfr 68 8 UL).

Lagberedningen. Beredningen föreslår i första stycket av 5 kap. 17 8 en regel om att gäldenären skall antas vara ägare till lös egendom som är i hans besittning, om det inle framgär alt den tillhör iredje man och egen­domen inte utgörs av registrerat skepp eller registrerat luftfartyg. Bestäm­melsen, som inte är inskränkt till egendom i gäldenärens typiska lösörebo, grundas på antagandel all lös egendom regelmässigt tiUhör den som har egendomen i sin besittning. Den hänger också samman med den betydelse som tradition har för skydd mot överlåtarens borgenärer. Det är därför enligt beredningen rimligt att utgå från att äganderätten tUlkommer besitta-ren så länge annat inte har visats.

Av vad beredningen har anfört under 16 8 framgår att kronofogde­myndigheten inle får la alltför lätt på uppgiften utan bör söka försäkra sig om att egendom som är i gäldenärens besittning ocksä fillhör denne. I fråga om sådan egendom, t.ex. bilar och TV-apparater, som ofta köps på avbe­talning bör kronofogdemyndigheten regelmässigt efterhöra hur gäldenären har förvärvat egendomen.

Beredningen påpekar all bestämmelsen i första stycket är tillämplig inte endast på lösöre utan även på annan lös egendom som kan vara föremål för besittning, t.ex. värdepapper. I fråga om registrerat skepp eller registrerat luftfartyg ger dock besittningen inte enligt förslaget presumtion för ägande­rätt Qfr andra stycket). Frågan humvida viss egendom skall anses vara i gäldenärens besittning avgörs enligl vad som i allmänhet gäller härom.

För att den presumtion som besittning ger för gäldenärens äganderätt skall brytas är det, anför beredningen, inte tiUräckligt att hans rätt framstår som mer eller mindre oviss. Det krävs att det på gmnd av utredningen i ärendet kan anses styrkt att egendomen inte tiUhör gäldenären. Även om

 

Prop. 1980/81:8                                                                          4 kap. 18 §    424

vissa skäl har förebragts till stöd för tredje mans anspråk på äganderätten men dennes rätt inte kan anses styrkt får alltså egendomen utmätas. Bestämmelse om slitande av tvist angående äganderätten meddelas i 19 §.

Beredningen framhåller all vid prövningen av iredje mans äganderätts­anspråk bör skiljas mellan det fallet alt denne härleder sin rätt frän gälde­nären och andra fall. För att det skall kunna anses framgå alt egendomen "tillhör" tredje man krävs i det förra fallet att tredje mannens förvärv är sakrätlsligt skyddat mot gäldenärens borgenärer enligt vad som gäller härom. Överlåtelse av lös sak eller värdepapper är i princip inte gällande mol överlåtarens borgenärer, om inte förvärvaren har fått egendomen i sin besittning (se lösöreköpsförordningen samt beträffande löpande skulde­brev 22 § första stycket skuldebrevslagen; se även I 8 andra stycket lagen 1936:83 angående vissa utfästelser om gåva). Anspråk som grundas på överlåtelse från gäldenären skall därför som regel lämnas utan avseende av kronofogdemyndigheten, om egendomen finns kvar i gäldenärens besitt­ning. Har lösöre sålts med iakttagande av föreskrifterna i lösöreköps­förordningen, är dock del sålda fredat från utmätning för säljarens skuld, om mer än 30 dagar har förfiutit från det alt köpeavhandlingen företeddes inför rätten. Det förutsätts all egendomen kan identifieras. Sökanden kan i viss ordning framställa invändning ('jäv") mot köpeavtalets giltighet (3 8 i förordningen). Godset kan då beläggas med kvarstad och jävet skall full­följas genom att talan väcks vid domstol. I detta sammanhang -jrinrar beredningen om lagen (1944:302) om köpares rätt till märkt virke, enligt vilken ved eller annat virke som n,ågon har tillhandlat sig men som är kvar i säljarens värd inte fär tas i anspråk för betalning av säljarens gäld, om virket har blivit tydligt märkt för köparens räkning och det vid köp av sådant virke är brukligt att genom märkning ange vad som tillkommer köparen.

Åberopar tredje man annan grund för sitt äganderättsanspråk än över­låtelse från gäldenären, måste han enligt beredningen styrka sin rätt och visa varför gäldenären innehar egendomen, t.ex. på grund av avbelalnings­köp med äganderättsförbehåll eller som pant eller enligt nytQanderätts-avtal. Av de yttre omständigheterna kan det vara uppenbart att egen­domen inte tillhör gäldenären, t.ex. när egendom har lämnats till hant­verkare för reparation. 1 andra fall torde som regel böra krävas alt tredje mans anspråk styrks med skriftligt bevis, säsom avbetalningskontrakt, pantavtal eller nylQanderättskontrakt. Gäldenärens egna uppgifter har naturligtvis också sin betydelse men får ofta las med försiktighet. Bered­ningen påpekar att gäldenär, som i samband med exekutiv förrättning åbe­ropar oriktig handling eller skenavtal och därigenom hindrar att erforderlig egendom las i anspråk för att bereda borgenär betalning, gör sig skyldig till oredlighet mot borgenärer (11 kap. 1 8 andra stycket andra meningen BrB). Oriktig uppgift i skriftlig försäkran på heder och samvete skall också kunna straffas Qfr 5 kap. 13 8 tredje stycket i förslaget och 15 kap. 10 8 BrB).

 

Prop. 1980/81:8                                                                             4 kap. 18 §    425

Beträffande kontanta pengar som påträffas hos gäldenären kan, påpekar beredningen, separationsrätl föreligga enligt lagen (1944:181) om redovis­ningsmedel. Även i andra fall kan tredje man ibland tänkas ha separations­rätt beträffande de penningmedel som gäldenären innehar. Föreligger separationsrätt, får medlen inte tas i anspråk för fordran mol gäldenären.

Beredningen framhåller att när det är tveksamt om viss egendom i gälde­närens besittning tillhör gäldenären eller tredje man och saken inte genast blir klarlagd genom gäldenärens och tredje mans hörande Jämte annan eventuell bevisning, förrättningsmannen ställs inför frågan om han skall utmäta egendomen eller skjuta upp förrättningen för alt lämna tredje mannen tillfälle alt styrka sin rätt. Hänsyn måste härvid tas lill den risk för vilken sökanden utsätts om uppskov äger rum. Del bör också eftersträvas att utmätningsförrättning inte behöver hållas mer än en gång i ett och samma ärende. Om förrättningsmannen har inställt sig i gäldenären.s bostad eller annan lokal, torde det enligt beredningen oftast vara lämpligt att han omedelbart utmäter egendomen och upplyser tredje mannen om möjligheterna för honom att komma till sin rätt Qfr bl.a. 5 kap. 33 8). Ibland kan saken vara så tveksam att utmätning inte bör ske utan alt tredje mannen har fått tid att inkomma med bevis. Nägot längre uppskov kan det dock inte bli tal om. Uppskjuts förrättningen, kan förrättningsmannen enligt 7 kap. 12 8 ta egendomen i förvar eller vidta annan provisorisk ål-gärd, om del behövs.

Beredningen erinrar om att vaGe svenskt skepp - varmed avses fartyg av viss minsta storlek - skall införas i ett skeppsregister (2 8 och 11 8 första stycket sjölagen). Undanlag från registrering kan föreskrivas för icke kommersiella statsfartyg (118 första stycket). Ägare av skepp är skyldig att anmäla skeppet för registrering, om del inle redan är infört i registret, saml att söka inskrivning av förvärvet (12 8 första stycket och 14 8 första stycket). Även villkorligt förvärv kan inskrivas (14 8 tredje stycket). Bestämmelserna om inskrivning av förvärv av skepp har motsvarande tillämpning i fråga om förvärv av andel i skepp (13 8 andra stycket). Beträf­fande skeppsbyggen gäller alt registrering (i skeppsbyggnadsregisler) är fakultativ (11 8 andra stycket). Andra fartyg än skepp - i sjölagen benämnda båtar - skall i viss utsträckning föras in i ett båtregister (2 8 andra stycket sjölagen saml båtregistreringslagen 1975:604).

Över luftfartyg finns, anför beredningen, hos luftfartsverket ett luft­fartygsregister (2 kap. 1 8 första stycket luftfartslagen 1957:297). Ansökan om registrering skall göras av ägaren och åtföljas av utredning lill styrkan­de av hans rätt (5 8). Sker ändring beträffande äganderätten liU registrerat luftfartyg, är såväl den nye som den förutvarande ägaren skyldiga att ofördröjligen göra anmälan därom (7 8 första stycket). Innehas luftfartyg på gmnd av köp ulan att äganderätten har övergått pä innehavaren, skaU innehavarens namn och den rätt som tillkommer honom antecknas i regist­ret (10 8 första stycket).

 

Prop. 1980/81:8                                                                              4 kap. 18 §    426

De nya bestämmelserna om registrering av skepp och inskrivning av äganderätten till skepp innebär enligt beredningen en tillräckligt betryg­gande ordning för att presumtion om äganderätten skall kunna grundas pä inskrivningen. Registreringen av luftfartyg torde i aUmänhet vara lika betryggande, trots att anteckning om äganderätten inle har samma betydelse i bl.a. sakrätlsligt hänseende som beträffande skepp. Reglerna om inskrivning av äganderätt till luftfartyg kan dock i en nära framlid väntas bli ändrade till närmare överensstämmelse med vad som gäller skepp. Beredningen föreslår därför alt registrerat skepp eller registrerat luftfartyg skall antas tillhöra gäldenären, om denne är inskriven som ägare och det inle framgår att egendomen tillhör tredje man. Bestämmelse härom har tagits upp i andra stycket av 5 kap. 17 8.

Beredningen påpekar att bestämmelsen även gäller skepp elier luftfartyg som är registrerat i främmande stat (2 kap. 7 8). Av 2 kap. 8 8 följer att presumtionen ocksä gäller beträffande registrerat skeppsbygge för vilket gäldenären är inskriven som ägare. Däremot omfattas inte fartyg som är registrerade i båtregistret.

Om tredje man gör anspråk på äganderätten lill skepp för vilket gälde­nären är inskriven som ägare och tredje mannen påslår all han har för­värvat skeppet från gäldenären, måste enligt beredningen beaktas att ansökan om inskrivning är förutsättning för att förvärv av skepp skall få sakrätlsligt skydd. Har skepp överlåtits och inskrivning sökts för förvärvet eller skeppet anmälts för avregistrering, fär skeppet enligl 19 8 sjölagen därefter inte tas i anspråk för annan fordran mol överlålaren än sådan som är förenad med pant- eller retentionsrätt i skeppet. Av bestämmelsen torde molsättningsvis följa att om förvärvaren inle har sökt inskrivning av sitt förvärv eller anmält skeppet för avregistrering, överiålelsen inte hindrar alt skeppet las i anspråk av överlåtarens borgenärer.

Av vad beredningen har anfört under 16 8 framgår att när det i förslaget talas om att egendom "tillhör" annan än gäldenären skaU underförstås att Iredje mannen enligl de regler som gäller därom åtnjuter skydd mot gälde­närens borgenärer. 1 fråga om skepp ligger saken emellertid enligt bered­ningen till på ett särskilt sätt. Det torde ligga nära till hands att beteckna den som genom överlåtelse har förvärvat skepp som ägare även om han ännu inte har sökt inskrivning av förvärvet eller har gjort anmälan om avregistrering och därför, även om tradition har skett, inte enligt 19 8 sjölagen är skyddad mol överlätarens borgenärer. Uppenbart är ocksä att efler överlåtelse och i synnerhet efter tradition av skepp flertalet ägar­funktioner kan ha övergått till förvärvaren. Ett förtydligande är förden­skull påkallat beträffande skepp. Beredningen har som tredje stycke i 5 kap. 17 8 i förslaget tagit upp en särskUd bestämmelse beträffande över­låtelse av skepp på vilken 19 8 sjölagen är tiUämplig. Även om förvärvaren har fått skeppet i sin besittning, utgör överlåtelsen enligt bestämmelsen inte hinder mot att skeppet utmäts hos överlåtaren innan förvärvaren har

 

Prop. 1980/81:8                                                                             4 kap. 19 §   427

sökt inskrivning av sitt förvärv eller skeppet har anmälts för avregi­strering.

Beredningen påpekar att även bilar och vissa andra fordon registreras (se bilregisterkungörelsen 1972:599). Någon prövning av äganderätts-förhållandel äger dock inle rum och registreringen kan inle anses ge tUlräckligt stöd för att fordonet skall presumeras tillhöra den som är antecknad som ägare. Beträffande bilar och andra fordon gäller därför enligl förslaget samma regler som för lös egendom i allmänhet (dvs. med undantag av registrerat skepp och registrerat luftfartyg). Anteckning om ägare i bilregistret är dock enligt beredningen naturligtvis ett viktigt indi­cium vid bedömande vem fordonet tillhör.

Föredraganden. Jag godtar beredningens förslag om besittningens resp., i fråga om registrerat skepp och registrerat luftfartyg, inskrivningens betydelse för frågan huruvida egendomen får utmätas hos gäldenären. Jag vUl nämna alt i betänkandet (SOU 1976:70) Rätt tUl luftfartyg m.m. har föreslagils nya bestämmelser om inskrivning av rätt lill luftfartyg. Enligt förslaget, som bygger på de inskrivningsrättsliga reglema i sjölagen, får inskrivning även privaträtlsliga verkningar. Bl.a. föreslås att den som förvärvar luftfartyg skall bli skyddad mol överiåtarens borgenärer först sedan han har sökt inskrivning för sitt förvärv. Med ansökan om inskriv­ning av förvärv likställs anmälan för avregistrering. Förslaget övervägs f n. i justitiedepartementet. Nägot hinder föreligger dock inte mot att redan f.n. tillerkänna inskrivningen sådan presumtionsverkan vid utmätning som beredningen har föreslagit.

Enligt min mening är det inte nödvändigt att i första stycket göra uttryckligt undantag för registrerat skepp och registrerat luftfartyg. Till följd av alt nämnda undanlag har utgått i departementsförslaget har andra stycket jämkats redaktionellt. Att bestämmelsen i andra stycket är tillämp­lig även på skepp och luftfartyg som är registrerade utomlands sam.t att skeppsbygge likställs med skepp framgår av I kap. 8 och 9 88 i departe­mentsförslaget.

Vad beredningen i tredje stycket av paragrafen har föreslagit angående överlåtelse av skepp följer, som ocksä framgär av beredningens mofivut­talanden, redan av 19 8 sjölagen. TUlräcklig anledning saknas enligl min mening att även i UB la upp en bestämmelse i saken. Jag anser inle heller att i paragrafen behöver erinras om nämnda bestämmelse i sjölagen, lika litet som UB innehåUer erinran om andra bestämmelser om vad som krävs för all en förvärvare skall bli skyddad mot överlåtarens borgenärer. I departementsförslaget saknas sålunda motsvarighet tUl tredje stycket i beredningens förslag.

19 8 Paragrafen, som motsvarar 5 kap. 18 8 beredningens förslag, inne­håller en särskild presumtionsregel vid samboende.

 

Prop. 1980/81:8                                                                              4 kap. 19 §    42

Gällande rått. Bestämmelserna i 69 8 1 mom. UL om utmätning av lös egendom i gäldenärens bo är enligt 4 mom. i paragrafen tillämpliga även när utmätning skall företas hos make som sammanbor med andra maken och denne vill freda egendom. Detta innebär att gäldenärens make inte kan rädda egendom från utmätning enbart med åberopande av att han har den i sin besittning utan måste styrka sin rätt till egendomen. Det har ansetts att 69 8 UL inte är tillämplig, ätminstone inle direkt, när andra än makar sammanbor. Del betyder all den som sammanbor med gäldenären inte för att freda egendom från utmätning behöver styrka sin rätt och att det i stället är sökanden som skall styrka gäldenärens rätt.

Beträffande makar vilkas förmögenhetsförhållanden regleras av äldre GB gäller vissa särskilda bestämmelser vid utmätning. Enligl 11 kap. 7 8 äldre GB får vid utmätning i makars bo i regel endast undantas egendom som är enskild och som inte svarar för gälden. Om vid utmätning i makars bo endera vill undanta viss egendom därför att den enligl 11 kap. 7 8 äldre GB eller lagen (1898:64 s. 10) om boskillnad inte bör gä i betalning för den gäld som söks och det inle med hänsyn till egendomens och gäldens beskaffen­het är uppenbart att utmätning inte får ske, skall enligt 70 8 1 mom. UL i dess lydelse före 1921, som fortfarande gäller enligt övergängsbesläm-melse till lagen 1920:418 om ändring i UL, vad som sägs i 69 8 UL om för­farandet i där avsett fall lända till efterrättelse, dock att föreskriften om gäldenärens instämmande inte skall tillämpas på andra maken. Det sagda skall också äga tillämpning, när make efler boskillnad vill freda egendom vid utmätning i andra makens bo.

Lagberedningen. Beredningen framhåller att beträffande utmätning hos den som är gift och sammanbor med sin make 69 8 UL innebär att lös egen­dom i makamas eller enderas besittning presumeras tillhöra gäldenären, oavsett mol vilken make den aktuella utmätningen riktar sig. Delta har motiverats med att besittningsfrågan ofta är oklar, särskilt därför alt det inte sällan är svårt att avgöra om viss egendom skall anses vara i makarnas gemensamma besittning eller uteslutande i enderas besittning, och alt makar lätt kan i samförstånd ändra besiltningsförhållandel sig emellan, om någondera hotas av exekution. Enligt förarbetena bör det visserligen i många fall inte ställas alltför stora anspråk pä den bevisning som gälde­närens make framlägger, vaGämte skälig hänsyn bör las till de föreliggande omständigheterna, däribland besitlningsförhäUandet. Vidare bör beaktas möjligheten för makar att på förhand anskaffa bevisning genom att upp­rätta förteckning enligt 6 kap. 9 8 GB. Gällande ordning synes dock enligt beredningen vara alltför hård mot gäldenärens make och kan lätt medföra materiellt oriktiga eller egendomliga resultat. Det förekommer att viss egendom anses tillhöra ena maken vid utmätning hos denne och därefter anses tillhöra andra maken vid utmätning hos den senare.

Beredningen har ansett det nödvändigt att söka finna en principiellt bättre grundad reglering. Den nuvarande ordningen var mera förståelig

 

Prop. 1980/81:8                                                             4 kap. 19 §    429

förr när i allmänhet endast mannen hade arbetsinkomst. Det är numera vanligt alt båda makarna har sådan inkomst. Har bägge tUlskjutit pengar vid inköp av egendom, fär de i regel anses inneha egendomen med sam­äganderätt. Ofta är det svårt-att i efterhand avgöra, om viss egendom som är i makars gemensamma besittning har köpts av den ena eller den andra maken eller av båda gemensamt. Under sådana förhåUanden synes det enligl beredningen rimligt att utgå från samäganderäll, om inte annat visas. Detta torde också ofta stämma rätt väl med verkliga förhållandel. Beträf­fande ärvd egendom av något värde torde det vara lättare alt styrka äganderätten. Oavsett vilket fäng som make åberopar bör kravet på bevis inle ställas för högl. Presumtionen för samäganderäll bör kunna brytas, när endera makens äganderätt framstår som övervägande sannolik.

Enligt beredningens mening saknas anledning all göra skillnad mellan makar och andra samboende, l.ex. man och kvinna som sammanlever i äktenskapsliknande förhällande. Även i fräga om andra samboende, t.ex. syskon, torde presumtion om samäganderätt till lös egendom som är i deras gemensamma besittning innebära en rimlig intresseawägning mellan dem resp. deras borgenärer.

1 enlighet med det anförda föreslår beredningen i 5 kap. 18 8 att om gäldenären och hans make eller annan som sammanbor med honom har lös egendom i sin gemensamma besittning, de skall antas vara samägare, om det inte görs sannolikt att egendomen tillhör endera och det inle heller framgår att den tUlhör någon annan. Om gäldenären är gift men makarna lever åtskilda, är bestämmelsen inte tillämplig. Beträffande andra än makar framhåller beredningen alt lill samboende inte räknas att någon hyr möblerat rum i annans bostad. Beredningen nämner ocksä alt makar eller andra kan ha haft gemensam besittning varefter den ena har lämnat hemmet utan att boet har delats. 1 sådant fall bör enligt beredningen bestämmelsen tillämpas analogivis.

Enligt beredningen får bestämmelsen inte så stor praktisk betydelse som det kanske först kan synas. Eftersom förslaget förutsätter gemensam besittning blir det främst tillämpligt beträffande bohag och andra inven­tarier i det gemensamma hemmet men på grund av reglerna om beneficium torde vad som finns i ell ordinärt hem i allmänhet böra helt undantas frän utmätning. Detta gäller naturligtvis även om det anses föreligga samäganderätt lill egendom som finns i hemmet. Även annan lös egendom i de samboendes gemensamma besittning omfattas emellertid av bestämmelsen. Egendom i föräldrars och bams gemensamma bostad får i regel anses vara endast i föräldrarnas besittning. Frågan bör dock ibland bedömas annorlunda, l.ex. om ell vuxet barn sammanbor med någon av sina föräldrar. Beredningen påpekar alt bestämmelsen inle är tillämplig beträffande egendom som någon av de samboende kan anses ha ute­slutande i sin besittning. Är det gäldenären som ensam besitter egen­domen, följer av 17 8 beredningens förslag att denna får utmätas i dess hel-

 

Prop. 1980/81:8                                                                             4 kap. 19 §    430

het om det inte framgår alt den helt eller delvis tillhör annan, antingen make eller annan samboende eller någon utomstående. Har den som sammanbor med gäldenären ensam besittningen, får egendomen enligt 16 S tas i mät endast om den på grund av vad som har blivit upplyst kan antas tillhöra gäldenären. Av en jämförelse med 17 8 framgår att 18 S inte avser registrerat skepp eller registrerat luftfartyg.

När gäldenären och den som sammanbor med honom anses vara sam­ägare lill viss egendom, bör enligl beredningen deras andelar anses lika stora, om inte annat visas Qfr 1 8 andra meningen samäganderättslagen 1904:48 s. 1). Om del framgår att de samboende har bidragit lill förvärv av viss egendom i annan proportion, bör de anses ha andelar i samma propor­tion.

Beredningen påpekar att bestämmelsen i 18 8 kompletteras av en före­skrift i 9 kap. 8 § att när andel i lös egendom har blivit utmätt, liksom när andel i fastighet har utmätts, hela egendomen kan säljas. Vad som efler försäljning av hela egendomen belöper på andel som inte tillhörde gälde­nären skall givetvis tillkomma den andelens ägare.

Presumtionen om samäganderätt skall som har nämnts brytas, om det görs sannolikt att egendomen i dess helhet tillhör gäldenären eller den som sammanbor med honom. Till slöd för påslående om enderas äganderätt kan, anför beredningen, åberopas t.ex. räkningar, kvitton och räken­skaper. Hänsyn bör också tas till de föreliggande omsländighetema, bl.a. egendomens beskaffenhet. I fråga om makar erbjuder 6 kap. 9 8 GB möjlig­het att skapa ett särskUt bevis om äganderätten. Har makar upprättat förteckning över egendom som tillhör vardera eller en av dem och är för­teckningen bekräftad på heder och samvete och försedd med intyg av vitt­nen om underskriften och dagen därför, skall förteckningen ha vitsord vid tvist om vilkendera maken egendomen tillhör, om det inte visas eller på grund av särskilda omständigheter kan antas alt den är oriktig. Sädant vits­ord tillkommer dock inle förteckningen, om tvisten uppstår vid utmätning som sker inom ett år från förteckningens upprättande (eller i konkurs vilken följer på ansökan som har gjorts inom samma tid).

När den som sammanbor med gäldenären åberopar överiålelse från denne, måsle enligt beredningen beaktas att överiåtelsen inte är gällande mot dennes borgenärer om förvärvaren inte har fått egendomen i sin besitt­ning. Tradition kan i regel inte anses ha skett mellan samboende, om den inte har tagit sig tydliga uttryck. Beredningen erinrar också om att gåva mellan makar för sin giltighet kräver upprättande av äktenskapsförord, frånsett sedvanliga skänker vilkas värde inle stär i missförhållande till givarens vUlkor (8 kap. 2 8 första stycket GB; se även 8 kap. 3 8 GB).

Om det framstår som sannolikt att egendom i de samboendes gemen­samma besittning tillhör gäldenären ensam, får den enligt förslaget utmätas i dess helhet. Är del i stället sannolikt att hela egendomen tillhör den som sammanbor med gäldenären, får den inte utmätas.

 

Prop. 1980/81: 8                                                             4 kap. 19 §    431

Paragrafen är inte tillämplig, framhåller beredningen, pä det fallet att andra än samboende har gemensam besittning till lös egendom. Del kan l.ex. vara fråga om egendom som förvaras på en av flera disponerad upp­lagsplats eller i ett bankfack lill vilket två eller flera har tillgäng. Någon allmän presumtion för samäganderätt i sådana fall kan enligt beredningen inle anses gmndad. Inte heller bör gäldenären ulan vidare presumeras vara ensam ägare. För utmätning bör krävas alt egendomen eller andel däri på grund av vad som har blivit upplyst kan antas tillhöra gäldenären (16 8 beredningens förslag). Om utrymme för tvekan kvarstår, kan enligt 20 § utmätning ske med förbehåll för tredje mans rätt. Påslår sambesittaren att han har förvärvat egendomen från gäldenären, måste givelvis hänsyn tas lill kravet på besittningsövergång för alt överlåtelsen skall gälla mot över­låtarens borgenärer. Det sagda gäller förhållandet mellan gäldenären och den som Jämte honom har besittning lill egendomen. I förhållande till tredje man som inte har gemensam besittning till egendomen tillämpas 17 8.

Vad beredningen föreslår i 18 8 torde eriligt beredningen kunna tUlämpas även när äldre GB är tillämplig pä makars förmögenhetsförhållanden. Av äldre GB:s förmögenhelsordning för makar följer emellertid bl.a. att hustruns egendom i viss utsträckning kan angripas för mannens gäld. Beredningens förslag inverkar inle på dessa regler om gäldsansvarel. I övrigt torde inte några särskilda regler vara motiverade för äktenskap pä vilka äldre GB är tillämplig. Bestämmelsen i förevarande 18 8 får i fråga om äldre äktenskap tillämpas, när lös egendom kan tänkas lill en del vara ena makens enskilda egendom och till återstående del vara andra makens en­skilda egendom eller samfälld egendom o.d. Beredningen tiUägger att vad i förslaget sägs om samäganderätt inte har tillämpning på makars gemen­samma rätt i äldre äktenskap fill det samfällda boel. Delta skaU enligt 11 kap. 7 § äldre GB vid utmätning i princip svara i sin helhet för makes gäld och del blir därför inle aktuellt att tillämpa någon presumtion om samäganderätt.

Beredningen framhåller vidare att före år 1921 gällde enligl 70 8 2 mom. UL all 1 mom. skulle tillämpas även när makars förmögenhets­förhåUanden skulle bedömas enligl främmande lag och någon av makarna vUle vid utmätning i makamas bo eller andra makens bo freda viss egen­dom. Bestämmelsen upphävdes genom 1920 års ändringar i UL, och numera gäller 69 8 4 mom. UL för sådana fall. Beredningens förslag blir tillämpligt även när make åberopar främmande egendomsordning. Enligt den princip som anges i 35 kap. 2 8 andra stycket RB får det ankomma på make, som åberopar främmande lag, att pä anmodan av kronofogde­myndigheten styrka dess innehåll. Sker det inte omedelbart, bör utmätning få ske, om egendomen enligt svensk uppfattning kan antas tiUhöra gälde­nären. Visas senare att egendomen var fredad från utmätning, kan rättelse äga rum med direkt eller analogisk tillämpning av 5 kap. 33 8. Angående

 

Prop. 1980/81:8                                                                               4 kap. 19 §    432

tillämpning av utländsk lag erinrar beredningen om bestämmelserna i 1 och 2 88 lagen (1912:69) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar.

Remissyttrandena. Förslaget har fått ett blandat mottagande. Till de remissinstanser som tillstyrker förslaget eller lämnar det ulan erinran hör Svea hovrätt, hovrälten för Övre Norrland, länsstyrelserna i Jönköpings, Ålvsborgs, Gävleborgs, Jämtlands och Norrbottens län, jordbrukskasse­förbundei och postbanken.

Svea hovrätt anser att förslaget utgör en elegant lösning pä de problem som är förenade med tillämpningen av 69 8 UL. Den föreslagna regeln torde visserligen sannolikt innebära en försvagning av samboendes kredit-värdighet, eftersom borgenären endast kan räkna med att komma ål halva värdet av egendom i de samboendes hem. Betydelsen härav skall dock inte överdrivas. 1 allmänhet kan man inte räkna med något nämnvärt kredit­underlag i egendom som befinner sig i samboetides sambesittning, efter­som del utmätningsbara utrymmet oftast är kraftigt reducerat till följd av beneficiereglerna och ägarförbehåll. Mot bakgrund härav blir måhända den praktiska skillnaden mellan den föreslagna och den nu rådande ord­ningen i allmänhet inte märkbar vad gäller omfattningen av den egendom som utmäts. 1 båda fallen kommer hela del tillgängliga utrymmet att tas i anspråk. Förslaget medför emellertid den väsentliga förbättringen för den som sammanbor med gäldenären att halva försäljningssumman tillfaller denne. Denna förstärkning av samboendes skydd är enligt hovrättens mening av slörre betydelse än den nackdel det i vissa fall kan innebära att dubbelt så mycket egendom sorn tidigare måste las i anspråk. Tillämp­ningen torde i väsentlig mån komma att underlättas av alt försäljning kan ske av hela egendomen enligt 9 kap. 8 S i förslaget. Möjligen är det moti­verat att i lagtexten införa en hänvisning till denna bestämmelse. Beträf­fande presumlionens brytande anser hovrälten att den tid som samboendel har varat bör kunna få betydande bevisvärde. Har parterna nyligen flyttat ihop torde sålunda presumtionen inte kunna tillämpas. Vidare mäste beaktas att bestämmelsen inte tillämpas så, alt den i de säkerligen talrika fall, då en av de samboende har ingått avbetalningsköp, lederar någons rätt eller kolliderar med de civilrättsliga regler som gäller enbart förhållandet mellan köparen och säljaren.

Hovrätten för Övre Norrland tror all bestämmelsen i många fall av gemensam besittning kommer att innebära en försämring för sökanden. Bestämmelsen är dock att föredra framför gällande ordning. De nuvarande reglema i frågan har enligt länsstyrelsen i Jönköpings län uppfattats som otidsenliga och har ibland lett till slötande resultat. Den föreslagna bestäm­melsen kommer troligen att välla en del indrivningssvårigheter men måste ändå vara att föredra. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att de nuvaran­de reglema om utmätning hos samboende är svårtUlämpade och svårför­ståeliga. Den föreslagna regleringen mäste därför betraktas som önskvärd.

 

Prop. 1980/81:8                                                                          4 kap. 19 §   433

Jordbrukskasseförbundet finner den föreslagna bestämmelsen mera tids­enlig och för det övervägande antalet fall mera i överensstämmelse med det faktiska förhållandet än nuvarande ordning.

Förslaget avstyrks av bl.a. hovrätten för Västra Sverige. RSV, länsstyrelserna i Stockholms och Malmöhus län. utredningen om säkerhetsåtgärder m.m. i skatteprocessen och kronofogdeföreningen.

Enligl hovrätten för Västra Sverige torde den föreslagna presumtionen i flertalet fall inte stämma överens med verkliga förhållandet. Om endast den ena av två makar har förvärvsarbete, måsle det antas alt del är han som är ägare till egendomen i det gemensamma boet, och även i fall då båda makama har förvärvsarbete torde presumtionen ofta vara obefogad. Den föreslagna ordningen kommer vidare att medföra praktiska svårig­heter, eftersom egendom till avsevärt större värde än exekutionsford­ringen måste utmätas. Den nuvarande ordningen synes, såvitt hovrätten har sig bekant, inte ha medfört allvarligare olägenheter.

RSV anser alt den föreslagna regeln blir till klar nackdel för borge­närerna, eftersom del blir mycket förmånligt för gäldenären att bestrida äganderätt till egendom som skall utmätas. Det blir i vissa fall nödvändigt för kronofogdemyndigheten att utmäta egendom som representerar dubbla värdet mot vad som nu sker. Detta innebär merarbete för kronofogde­myndigheten, samtidigt som realisationsförlusterna blir större. Viss kritik kan visserligen riktas mot den nuvarande ordningen. Kritiken kan dock enligt RSV inte anses så tungt vägande att den nuvarande lätt tillämpbara regeln bör ersättas av en presumtion för samäganderätt. Den nuvarande regeln har enligl kronofogde före ningens mening inle vållat några olägen­heter i tillämpningen. Som skäl för bibehållande av denna regel anför före­ningen att det mänga gånger är tillfälligheter som avgör om den ena eller den andra av makarna är gäldenär. Ofta är nämligen ulmätningsfordringen hänföriig till makamas gemensamma egendom eller förbrukning. Den före­slagna bestämmelsen skulle medföra att både utmätnings- och försäljnings-förfarandet utvidgas betydligt.

Enligt länsstyrelsen i Stockholms län kan viss kritik riktas mot nuvarande ordning. Denna strider dessutom mot senare lids strävanden att i sä stor utsträckning som möjligt likställa gifta och andra som sammanbor under äktenskapsliknande former. Beträffande makar har den föreslagna presumtionen om samäganderäll möjligen visst fog för sig. 1 fräga om andra samboende än makcu och de som sammanbor under liknande för­hållanden torde däremot presumtionen ytterst sällan svara mot den verk­liga situationen. Regeln rnedför också den konsekvensen all egendom till dubbelt värde mol tidigare måsle utmätas och undergå den realisations­förlust som exekutiv försäljning för med sig. Liknande synpunkter anförs av länsstyrelsen i Malmöhus län och utredningen om säkerhetsåtgärder m.m. i skalteprocessen. Sist nämnda länsstyrelse föreslåratt den nuvaran­de presumtionsregeln beträffande utmätning hos make vidgas lill att om-falla även andra fall av samboende.

28   Riksdagen 1980181. 1 saml. Nr 8. Del 1

 

Prop. 1980/81:8                                                                              4 kap. 19 §   434

Hovrätten för Västra Sverige tar upp beredningens uttalande att bestämmelsen bör tillämpas analogivis om den ena av två samboende -makar eller andra - har lämnat det gemensamma hemmet utan att boet har delals. Hovrälten anser att en sädan tillämpning i vart fall inte har fog för sig dä del gäller personer som inle är bundna av ett äktenskaps ekono­miska rättsverkningar. Liknande kritik anförs av länsstyrelsen i Stockholms lån.

Föredraganden. Vid utmätning hos den som är gift och sammanbor med sin make uppkommer ofta fräga i vad mån egendom som finns i makarnas besittning kan tas i anspråk för den skuldsatta makens gäld, UL intar här den ståndpunkten att gäldenärens make likställs med utomstående tredje man när det gäller möjligheten alt avvärja utmätning av egendom som han menar sig vara ägare lill. Han måste alltså styrka att egendomen tillhör honom för all hindra utmätningen. Det viktigaste skälet för denna ordning är att besillningsfrägan ofta är oklar och att makar annars lätt skulle kunna undandra egendom från utmätning genom att ändra besiltningsför­hållandel mellan sig. Vid utmätning hos gäldenär som eljest sammanbor med annan person tillämpas inte den nu beskrivna ordningen. Hävdar den med vilken gäldenären sammanbor alt han äger viss egendom i deras gemensamma bo, ankommer det på sökanden att förebringa bevisning om att egendomen tillhör gäldenären.

Jag anser i likhet med beredningen all nuvarande ordning vid utmätning hos samboende äkta makar inte är tillfredsställande. Den innebär en avsevärd risk för att make som inte har tUlräckliga bevis för sin äganderätt lill viss egendom får ge avkall på sin rätt. Möjligheten att upprätta sådan förteckning över egendom som avses i 6 kap. 9 8 GB torde användas bara i mindre utsträckning. Presumtionen för att egendom i makamas gemen­samma besittning lUlhör den skuldsatta maken härrör vidare från en tid dä det vanligen bara var mannen som hade förvärvsarbete och därigenom möjlighet all skaffa egendom till boel. 1 detta hänseende har förhållandena ändrats väsentligt under senare lid. All den nu gällande presumtionen inte längre är lämplig har även vitsordats av så gott som alla remissinstanser. Enligl min mening bör sålunda den nuvarande ordningen inte behåUas och än mindre vidgas till att gälla även andra fall av samboende.

Den lösning som har anvisats av beredningen innefattar enligl min mening en godtagbar metod för att stärka samboende makes rättsskydd vid utmätning hos den andra maken. Det är visserligen inte möjligt att på det föreliggande materialet med säkerhet avgöra hur längt utvecklingen har gäll mol samäganderätt i makars egendomsförhållanden. Man torde emel­lertid kunna utgå från att fall av samäganderätt numera är så vanliga att de motiverar en presumtion för samäganderäll vid utmätning. Man synes ocksä kunna utgå frän att samäganderäll mellan makar blir allt vanligare i framtiden. En sådan presumtion mäste givelvis kunna brytas om utredning förebringas till slöd för all ena maken har uteslutande äganderätt lill egen-

 

Prop. 1980/81:8                                                             4 kap. 19 §   435

domen. Framgår det att gäldenärens make är ensam ägare lill egendomen, skall denna självfallet inte utmätas till nägon del. Det bör räcka med alt endera makens exklusiva äganderätt görs sannolik för att presumtionen skall brytas.

Som har påpekats av beredningen torde en presumtion för samägande-rätt inte få sä stor praktisk betydelse som det i förstone kan synas. På grund av bestämmelserna om gäldenärens beneficium (se 5 kap.) är nämligen i allmänhet lösöret i ett ordinärt hem undantaget frän utmätning. Frågan får därför intresse endast när utmätning ifrågasätts beträffande annan lös egendom i makars gemensamma besittning. I fräga om sådan egendom, t.ex. en färg-TV eller en bU, ligger det ofta till så att egendomen har köpts pä kredit med förbehåll om återtaganderätt för säljaren. Kan egendomen las i anspråk och utmäts gäldenärens andel däri, skall del forlsalta förfarandet följa reglema i 8 kap. om exekutiv försäQning efler utmätning av andel i egendom. Av dessa följer att kronofogdemyn­digheten på begäran av sökanden, gäldenären eUer dennes make kan förordna alt hela egendomen skall säljas. Vad som efler försäljning av hela egendomen belöper på andel som inle fillhörde gäldenären skall självfallet fillkomma den andelens ägare, dvs. i förevarande fall gäldenärens make.

Enligt min mening behöver del med hänsyn till vad jag har anfört nu inte befaras alt kronofogdemyndigheterna skall betungas i onödan, om den nya presumtionen införs. Remissinstansernas farhågor härför synes mig över­drivna. Invändningen om att indrivningsresultatet skulle försämras kan inte heller tiUmätas nägon avgörande betydelse i sammanhanget. Godtar man de principiella skäl för förstärkning av samboende makes rättsskydd som jag har nämnt förut, kan man inte gärna avstå från att införa den före­slagna ordningen därför att den utmätningsbara egendomen hos gälde­nären härigenom minskas. Att den av beredningen föreslagna bestäm­melsen ibland kommer all leda till att fler objekt än f.n. mäste tas i anspråk är en nödvändig följd av att egendom som samboende makar har i sin gemensamma besittning inte ulan vidare kan fömtsättas i sin helhet fillhöra gäldenären.

Övervägande skäl talar enligl min uppfattning således för att bered­ningens förslag genomförs. Detta gäller även faU dä andra än makar sammanbor. Alt presumtionen bör sträckas ut att gälla också när tvä personer utan äktenskap lever tillsammans under äktenskapsliknande för­hållanden synes mig uppenbart. Tvekan kan möjligen råda om den nya regeln bör omfatta fall av annat samboende. Trots att presumtionen inte har lika starka skäl för sig i sådana fall, är del enligt min mening lämpligast att den får gälla också dä. Det bör dock krävas att del rör sig om ett samboende som är varaktigt. Beredningens förslag bör förtydligas pä denna punkt. Med denna reservation ansluter jag mig sålunda till förslaget.

Vid bedömande av humvida presumtionen om samäganderätt har brutits bör hänsyn las lill aUa föreliggande omständigheter. Som exempel kan

 

Prop. 1980/81:8                                                             4 kap. 20 §   436

nämnas att kontrakt eller annan handling som utvisar äganderättsför­hållandet företes. Även den tid som samboendel har varat bör beaktas. Tillämpning av bestämmelsen bör givelvis inte fä leda till skada för tredje man, t.ex. i fall då tredje man på grund av äganderättsförbehåll har sär­skild rätt till egendom i samboendes gemensamma besittning. Någon sär­skild risk för sädan skada torde emellertid inte föreligga, och jämfört med nuvarande ordning ökar inte risken genom den föreslagna bestämmelsen.

Jag godtar också beredningens förslag att bestämmelsen skall vara tillämplig även vid utmätning hos make, vars äktenskap regleras av äldre GB. Pä grund av reglerna om gäldsansvarel i äldre äktenskap torde dock bestämmelsen inte fä någon större betydelse för sädana fall.

Ett par remissinstanser har vänt sig mot beredningens uttalande att den föreslagna bestämmelsen bör tillämpas analogi i fall dä makar eller andra har haft gemensam besittning men den ena har lämnat bostaden utan att boet har delats. Att presumtionen tiUämpas i en sådan situation när fråga är om makar får enligl min mening anses följdriktigt. Men även i fråga om andra samboende som omfattas av bestämmelsen anser Jag alt den föror­dade tillämpningen är försvarlig, trols alt någon bodelning inte är före­skriven för sådana fall. Detta torde inte föranleda nägra särskilda problem. Det är tydligt att samäganderäll inle skall anses föreligga om kontrahenter­na har gjort upp sina mellanhavanden eller om den som har avflyttat eljest inle har någol anspråk mot den andre.

För att missförstånd skall undvikas synes lämpligt att i paragrafen göra uttryckligt undantag för registrerat skepp och registrerat luftfartyg Qfr 18 8 andra stycket). Undantaget har tagits upp som en andra mening i para­grafen.

Jag har inte funnit anledning att i lagtexten uttryckligen ange att utmät­ning i fall då presumtionen inte är bruteri skall avse gäldenärens andel i egendomen. Detta följer ändå av paragrafen jämförd med 17 8. Inte heller har Jag ansett att man i paragrafen behöver hänvisa lill bestämmelserna i 8 kap. 8 och 9 88 om försäljning efter utmätning av andel i viss egendom.

20 8 1 denna paragraf ges bestämmelser för det fallet alt tredje man på­står att utmätt lös egendom tillhör honom. Paragrafen motsvarar 5 kap. 19 8 beredningens förslag.

GäUande rätt. 1 69 8 I mom. UL föreskrivs att om annan än gäldenären påstår sig vara ägare till utmätt lös egendom som finns i gäldenärens bo och vid utmätningen visar sannolika skäl för sitt påstående, utmätnings­mannen skall hänvisa honom att inom en månad väcka talan mot borge­nären och gäldenären vid äventyr att han förlorar sin lalan mot borge­nären. Talan skall väckas vid den domstol fill vilken utmätningsmannens tjänstgöringsområde hör. Gör någon efter utmätningen anspråk på egen­domen och sker inle självrätlelse enligt 77 8, kan enligl 2 mom. i para­grafen överexekutor hänvisa honom att väcka talan. Därvid skall vad som i

 

Prop. 1980/81:8                                                             4 kap. 20 §   437

I mom. sägs om verkan av sådant beslut ha motsvarande fillämpning. Vill borgenären själv väcka talan, slår det enligl 3 mom. honom fritt. 1 4 mom. anges att det sagda också är tillämpligt, när utmätning skall företas hos make som sammanbor med andra maken och denne vill freda egendom. 1 69 8 UL ges vidare bestämmelser om hinder mot försäljning när tvist före­ligger om äganderätten.

Även lös egendom som finns i tredje mans besittning anses - utan slöd av uttrycklig bestämmelse - kunna utmätas med hänvisning för tredje man att väcka lalan om bättre rätt lill egendomen. Tredje man torde dock inle i sådant fall kunna åläggas alt väcka talan inom viss tid vid äventyr att han förlorar sin rätt. Beträffande lös egendom som inte kan vara föremål för besittning, t.ex. fordran som inle grundas pä löpande skuldebrev eller rättighet, har också ansetts att tredje man kan efter utmätning av egen-dorren hänvisas att väcka lalan vid domstol om bättre rätt. Inte heller i delta fall torde tredje man kunna åläggas att väcka lalan inom viss lid.

Lagberedningen. Det är enligt beredningen angeläget att tvister om äganderätten till utmätt egendom bringas ur världen på ett tidigt stadium innan man skrider till försäljning. Beredningen föreslär i 5 kap. 19 8 nya bestämmelser i ämnet. Paragrafen omfattar aUa slag av lös egendom - allt­så även fordringar och rättigheter - och är tillämplig även beträffande lös egendom som är i tredje mans besittning. Den inbegriper även det fallet alt gäldenärens make eller annan som sammanbor med honom gör anspråk på lös egendom som är i deras gemensamma besittning. Att bestämmelsen inle är tillämplig när utmätning sker med förbehåll för tredje mans rätt följer av 20 8.

I första stycket första meningen anges all om lös egendom utmäts enligt 16-18 88 oaktat iredje man har gjort gällande bättre rätt, kronofogde­myndigheten skall, om skäl föreligger, förelägga tredje mannen att väcka talan i saken mol sökanden och gäldenären inom en månad frän del att föreläggandet har delgetts honom.

Beredningen framhåUer all kronofogdemyndigheten enligt förslaget får efter omsländighetema diskretionärt pröva humvida det finns skäl all ge föreläggande. Pågår redan rättegång om egendomen, kan det inte anses behövligt all föreläggande meddelas. I vissa situafioner kan tvisten vara utan större betydelse för del exekufiva ärendet, t.ex. om utmätning har sketl för fordran vilken är förenad med panträtt i egendomen. Tvisten in­verkar då endast pä frågan om vem som i ärendet skall representera egen­domen och vem som skall lyfta eventueUt överskott och pä vissa andra sekundära frågor. Kronofogdemyndigheten skall även pröva i vad mån fog för tredje mannens anspråk kan finnas. Föreläggande skall inte ges, om anspråket är uppenbart ogrundat. Beredningen understryker att före­läggande i övrigt som regel bör meddelas endast på grund av alt sak­sammanhanget är oklart, inte därför att den rättsliga bedömningen kan vara föremål för delade meningar. Förutsättning för all föreläggande skall

 

Prop. 1980/81:8                                                             4 kap. 20 §   438

ges är i övrigt att tredje mannen själv har gjort anspråk på äganderätten tUl den utmätta egendomen. Uppgifter av gäldenären som kan betvivlas bör regelmässigt inle i och för sig föreinleda att föreläggande ges. Föreläggande bör lämpligen meddelas i samband med utmätningsbeslutet, om tredje mannens anspråk är känt.

Föreläggande går enligt förslaget ut på att tredje mannen skall väcka talan mot sökanden och gäldenären. Beredningen har ansett att initiativ tiU process bör tas av tredje mannen även när utmätningen avser egendom som inte är i gäldenärens omedelbara besittning. Utmätning har Ju i sådana fall inte kunnat ske utan all egendomen pä grund av vad som har blivit upp­lyst har antagits tillhöra gäldenären. Talan skall enligt 19 kap. 21 8 väckas vid den allmänna underrätt där kronofogdemyndigheten finns, dock att beträffande egendom som nämns i 10 kap. 12 8 RB, dvs. byggnad på annans grund, gruva och för gruvdrift avsedd byggnad eUer anläggning, tvisten skall prövas av rätlen i den ort där egendomen finns. Talan skaU väckas inom en månad frän det att föreläggandel delgavs tredje mannen. Över­klagar han utmätningen och ogillas besvären, bör ny tid sättas ut. Enligl 13 kap, 4 8 tredje stycket RB anses talan väckt, när ansökan om stämning in­kom till rätlen. Av bestämmelsen i förslaget att säväl sökanden som gälde­nären skall instämmas följer enligt beredningen att om talan ogiUas i första instans, den mäste i högre instans, fullföljas mot båda.

Om tredje man först efter det att utmätning har skett påstår att den utmätta egendomen tillhör honom, bör enligl beredningen kronofogde­myndigheten allGämt kunna ge föreläggande att väcka talan. Föreskrift härom har tagils upp som andra mening i första stycket. En särskild fråga är i vad mån kronofogdemyndigheten kan ge föreläggande sedan egen­domen har sålts, vilket då skulle gälla endast medel som har influfit genom försäljningen. Beredningen påpekar att tredje mannen har möjlighet att an­gripa försäljningen genom besvär (19 kip. 27 8 tredje stycket). Överklagar han även utmätningen och har han skäl för sitt anspråk, bör hovrätten i regel undanröja försäljningen och meddela föreläggande enligt 5 kap. 19 8-Undanröjs inte försäljningen, kan hovrätten meddela föreläggande i fråga om influtna medel (5 kap. 25 8 första stycket).

Beredningen påpekar alt Iredje man kan tänkas göra gällande att något som framstår som tillbehör till utmätt lös egendom tillhör honom, t.ex. viss utmstning till en bil som ostridigl ägs av gäldenären. Kronofogde­myndigheten kan ofta lämna sådant anspråk utan avseende, t.ex. därför att ett äganderättsförbehåll inle kan göras gällande sedan saken har infogats i annan egendom. Om iredje mannens anspråk inle saknar fog, bör före­läggande kunna ges att väcka talan Qfr beträffande lUlbehör liU fast egendom 5 8 andra stycket FfL). En bestämmelse härom har tagits upp som andra stycke i 5 kap. 19 8. Vad som sägs i första stycket skall ha mot­svarande tillämpning. Föreläggandet skall sålunda riktas mot den som påslår bättre rätt och denne har att väcka talan mot såväl sökanden som

 

Prop. 1980/81:8                                                                              4 kap. 20 §    439

gäldenären. Bestämmelsen kan få betydelse bl.a. vid utmätning av skepp Gfr 3 och 4 88 sjölagen).

Har föreläggande meddelats enligt 5 kap. 19 8. gäller enligt 9 kap. 4 8 i beredningens förslag, att om tvisten är av väsentlig betydelse, egendomen som regel inte får ulan tredje mannens samtycke säljas innan tvisten har blivit slutligt avgjord eller tiden för väckande av talan har utgått.

Tredje stycket i 5 kap. 19 8 innehåller en bestämmelse om påföljden av att meddelat föreläggande inte iakttas. Väcker tredje man inle lalan i enlig­het med föreläggande enligt första eller andra stycket, har han enligt för­slaget förlorat sin rätt mot sökanden, om inte denne har väckt talan i saken mot tredje mannen inom lid som anges i första stycket. Beredningen på­pekar all påföljden är ovillkorlig och inträder l.ex. om iredje mannen har väckt lalan endast mot sökanden, även om någon intressemotsättning inte råder mellan tredje mannen och gäldenären. Det hjälper inte att gäldenären begär all få inträda i rättegången som intervenient, om liden för talans väckande har gäll ul. Om laga förfall visas före tidens utgång, skall dock kronofogdemyndigheten sätta ut ny lid (19 kap. 6 8 andra stycket). Har laga förfall inte kunnat anmälas i rätt tid, kan högsta domstolen återställa den försuttna tiden (se 19 kap. 45 8 andra stycket i förslaget).

Beredningen erinrar om att enligt 69 8 3 mom. UL en sökande kan själv väcka talan i fall som avses i paragrafen. Del anges inle huruvida sökanden - för att tredje mannen skall vara bevarad vid sin rätt - skall ha väckt lalan mot såväl tredje mannen som gäldenären eller om det är liUfyllest all talan av sökanden väcks mot tredje mannen. Olika meningar har uttalats i frågan. 15 8 FfL anges för motsvarande fall beträffande fast egendom all lalan från sökandens sida mäste ha väckts mot säväl iredje mannen som gäldenären.

Vid övervägande av denna fräga beträffande såväl lös som fast egendom har beredningen inte kunnat finna nägot bärande skäl för att sökandens lalan skall behöva riktas även mot gäldenären. Sökanden har inle nägot intresse av all uppnå annat resultat än att hans rätt på grund av utmät­ningen skyddas och att egendomen kan säljas utan att tvist om ägande­rätten skapar otrygghet för en köpare och därmed försämrar resultatet av försäljningen. Om sökanden har väckt talan endast mot tredje mannen och denna talan vinner bifall, är det enligl beredningen tydligt att tredje mannen inle vidare kan mot sökanden göra gällande sitt äganderätts­anspråk. Det måste också anses klart att tredje mannen inte efter försälj­ning av egendomen kan mol köparen åberopa sitt underkända anspråk (se 15 kap. 2 8). Om åter sökandens lalan mol tredje mannen ogillas, skaU utmätningen hävas och några ytterligare komplikationer uppkommer inle i ärendet. Avgörandet vinner inte rättskraft mot gäldenären eller mot den som i annat ärende söker utmätning av egendomen. Denna olägenhet från tredje mannens synpunkt hade denne emellertid kunnat förebygga genom alt instämma gäldenären.

 

Prop. 1980/81:8                                                             4 kap. 20 §   440

Pä grund av det sagda anges i förslaget att tredje mannen inte efter före­läggande har förlorat sin talan mot sökanden, om denne har väckt talan i saken mot tredje mannen. Vad .som under 20 8 sägs om innebörden av sökandens talan när föreläggande har meddelats sökanden har mot­svarande tUlämpning i nu förevarinde fall.

I detta sammanhang bör enligt beredningen uppmärksammas den eventualiteten att sökanden återkallar sin talan. Sedan svaranden har in­gått i svaromål skall dock mälet prövas, om han yrkar det (13 kap. 5 8 första stycket RB). Oavsett denna möjlighet för iredje mannen alt skydda sig anser beredningen att han inte bör gä föriustig sin rätt av den anled­ningen att sökandens lalan återkallas och målet avskrivs. I sädant fall bör kronofogdemyndigheten i stäUet ge tredje mannen nytt föreläggande. Denna tillämpning synes också bäst förenlig med förslagets ordalydelse.

För sökandens talan gäller enligl beredningen allmänna forumregler enligl 10 kap. RB. Sökanden måsle emellertid ocksä anses kunna väcka talan vid domstol som enligl 19 kap. 21 8 i förslaget är behörig alt pröva talan i saken som väcks av tredje man.

1 föreläggandet bör, anför beredningen, anges vad tredje mannen har att iaktta, dvs. mol vem talan skall väckas, tiden för talans väckande och domstol vid vilken talan skall väckas Qfr 19 kap. 21 8 sista stycket). Även påföljden av att talan inte väcks bör anges. Väcker tredje mannen talan i enlighet med vad som anges i föreläggandet, är han bevarad vid sin rätt, även om föreläggandel till ävertlyrs inte överensstämmer med lagbe­stämmelserna.

Det är enligl beredningen tydligt att den i tredje stycket angivna påföljden inträder även om tredje mannen har väckt talan i enlighet med givet föreläggande men hans talan ogillas genom dom som vinner laga kraft eller målet avvisas eller avskrivs eller hans talan förfaller och det inte längre står honom öppet att fullfölja eller ånyo väcka talan. Om rättegång inte har inletts inom föreskriven tid eller den har avslutats utan att tredje mannens talan har bifallits, bör sökanden styrka detta hos kronofogde­myndigheten genom att förete bevis därom. Det exekutiva ärendet skall då tas upp på nytt. Om tredje mannen vinner processen, bör han vända sig lill kronofogdemyndigheten med den lagakraftvunna domen. Utmätningen skall dä hävas.

Beträffande den närmare innebörden av den påföljd som anges i iredje stycket framhåller beredningen att tredje mannen i första hand förlorar sin rätt mot sökanden. Egendomen får dä användas till betalning av dennes fordran. Tredje mannen förlorar enligt 15 kap. 2 8 även sin rätt i för­hållande till den som förvärvar egendomen vid exekutiv försäljning. Däremot går han inte föriustig sin rätt mot gäldenären enbart genom under­låtenhet att väcka talan. Han kan aUtså få ersättningsanspråk mot denne, se 15 kap. 5 8.115 kap. regleras även tredje mans rätt efter försäljning i fall då nägot föreläggande inte har meddelats.

 

Prop. 1980/81:8                                                                         4 kap. 20 §   441

När egendom har sålts med förbehåll all äganderätten skall kvarstanna hos säljaren tills betalning har skett är, erinrar beredningen, säljarens rätt skyddad om utmätning söks hos köparen. Skulle det någon gång vara tvek­samt huruvida säljaren har sädan rätt till utmätt egendom, kan före­läggande att väcka lalan meddelas enligt 5 kap. 19 8. Med uttryckligt äganderättsförbehåll torde böra jämställas förbehåll för säljaren alt återta egendomen eller häva köpet, om betalning inte sker. Även i sådant fall bör föreläggande kunna meddelas, om saken skulle vara tveksam.

Beredningen har övervägt, huruvida bestämmelserna i 19 8 borde vidgas att gälla när tredje man påstår att han har pant- eller retentionsrätt som är skyddad mol ägaren/gäldenärens borgenärer. Panträtt lill lös egendom eller retentionsrätt torde emellertid regelmässigt inte kunna föreligga utan alt tredje mannen har saken i sin besittning eller denuntiation har skett till annan som har besittningen eller lill sekundogäldenär. När den som gör gällande pant- eller retentionsrätt har objektet i sin besUtning, kan del enligt beredningen inte lämpligen komma i fråga att ge honom föreläggande alt stämma sökanden och gäldenären för att få fastslaget, om pant- eller retentionsrätt består eller hur stor panthavarens eller retinenlens fordran är. Den som har besittningen bör liksom i andra fall ha förmånen att bli trodd, om inte hans påstående visas vara oriktigt eller med hänsyn till omsländighetema inte förtjänar avseende. Detsamma torde böra gälla, om annan innehar objektet och denne har denuntierats om pantsättning till tredje mannen. Av dessa skäl torde del inle vara lämpligt att i enlighet med principen i 19 8 i förslaget förelägga pant- eller relentionsrättshavare som har nämnts nyss att väcka talan för att hans rätt skall vara skyddad. Påstående om pant- eller retentionsrätt utesluter inte, påpekar bered­ningen, att egendomen utmäts och det föreligger sålunda inte frän praktisk synpunkt samma anledning att tvisten blir prövad som när denna gäller äganderätten. Del kan visserligen länkas vara av intresse att, när tvist råder om pant- eller retentionsrätts bestånd eller om beloppet av pant­havarens eller retinenlens fordran, få den frågan ur världen innan del blir aktuellt att sälja den utmätta egendomen. Om egendomen säljs och tvisten är olöst när köpeskillingsfördelningen skall äga mm, kommer tvistigt belopp att avsättas enligt 14 kap. 9 8 första stycket i förslaget, med föreläggande enligt andra stycket för borgenären att väcka talan.

Det skulle enligt beredningen vara mera rimligt att ge föreläggande för den som påslår sjö- eUer luflpanträtt - och sålunda inte har egendomen i sin besittning - att väcka talan i den ordning som anges i 5 kap. 19 8 i för­slaget. Något praktiskt behov härav kan dock knappast antas föreligga, bl.a. därför att sådan panthavare regelmässigt själv är intresserad av att egendomen säljs. Man kan inle heller gäma tänka sig att uppskjuta försälj­ning av den utmätta egendomen för att få sådan tvist avgjord. Beredningen erinrar om att för bl.a. tvister om sjö- och luftpanträtt som är aktuella vid köpeskillingsfördelning speciella bestämmelser finns i 14 kap. 9 8 tredje

 

Prop. 1980/81:8                                                             4 kap. 20 §   442

stycket i förslaget, vilka möjliggör att då komma snabbt fram till ell av­görande.

1 fråga om fast egendom torde det enligt beredningen inle heller föreligga något praktiskt behov av bestämmelser som möjliggör alt ge den som påstår att han har fordran på grund av reallast eller panträtt föreläggande att väcka talan.

Med det sagda vill beredningen inte utesluta att man i särskilda fall kan analogiskt tillämpa 5 kap. 19 8 när tvist rör pant- eller retentionsrätt och en analogisk tillämpning inle skulle strida mot vad som bör följa av tredje mans besittning.

Remissyttrandena. Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att för­slaget om all föreläggande att väcka lalan vid domstol skall kunna med­delas beträffande all slags egendom, bl.a. fordran, måste hälsas med till­fredsställelse.

Advokatsamfundet vänder sig mot att bestämmelsen förutsätter alt bättre rätt till utmätt egendom har gjorts gällande av tredje mannen för att föreläggande skall kunna meddelas. Enligt samfundet är denna förut­sättning betänklig och kan leda till rättsförluster, eftersom utmätning kan äga rum i tredje mans frånvaro och ulan hans vetskap. Vilken betydelse som gäldenärens uppgifter om tredje mans bättre rätt skall ha framgår inte klart. Enligt samfundets mening bör skyddet för tredje mans rätt i vart fall förbättras på sä sätt att kronofogdemyndigheten åläggs att underrätta tredje man om utmätning av egendom, beträffande vilken gäldenären har påstått bättre rätt för tredje mannen.

Förslaget om att föreläggande skall meddelas om skäl föreligger kri­tiseras av ett par remissinstanser. Länsstyrelsen i Stockholms län anser all viss risk föreligger att kronofogdemyndigheterna blir obenägna att själva la ställning sä fort någon tveksamhet yppar sig och i stället begagnar sig av möjligheten att hänvisa tvisten till domstol. Saken gäUer ofta små värden, och länsstyrelsen har fö,r sin del försökt undvika förelägganden med hänsyn till de kostnader och den tidsutdräkt som en rättegång för med sig. Länsstyrelsen ifrågasätter om inte möjligheten att meddela före­läggande bör, i enlighet med vad som gäller fn., begränsas till fall då tredje mannen har visat sannolika skäl för sitt anspråk.

Advokatsamfundet understryker att om föreläggande inte meddelas, bestämmelsema i 9 kap. 4 8 inte hindrar alt egendomen säljs. Den diskre-lionära prövningsrätt som har tillagts kronofogdemyndigheten kan därför leda till rättsförlust för tredje man. Risken härför är särskUt påtaglig om kronofogdemyndighetens ställningstagande att inte meddela föreläggande inte kan överklagas av tredje mannen. Bestämmelsen bör därför ändras pä så sätt att föreläggande skall meddelas, såvida påslående om bättre rätt till egendomen inte är uppenbart ogrundat. Samfundet är medvetet om alt detta kan välla nägon försening av ärendena och i något fall uppmuntra gäldenären till invändningar av okynne. Antalet sådana fall torde dock bli begränsat.

 

Prop. 1980/81:8                                                                              4 kap. 20 §   443

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser, med hänsyn till att sökanden bör få möjlighet att bedöma om han skall återkalla sin utmätningsansökan innan han blir invecklad i en kostsam process, att sökanden bör delges samtliga handlingar i ärendet innan föreläggande meddelas.

Beträffande iredje stycket i paragrafen påpekar hovrätten för Västra Sverige att enligt 19 kap. 22 8 gäldenären får överklaga utmätning pä den grunden alt egendomen tillhör tredje man. Även om Iredje mannen har underiålil att efterkomma föreläggande enligt 5 kap. 19 8, bör han inle förlora sin rätt mot sökanden, om gäldenären har överklagat utmätningen på angiven grund. Man kan enligt hovrätten inte alltid räkna med att kronofogdemyndigheten eller hovrätten med anledning av gäldenärens besvär förlänger den tid som tredje mannen har erhållit i föreläggandet.

Föredraganden. Jag godtar beredningens förslag att kronofogde­myndigheten vid utmätning av all slags lös egendom skall kunna meddela föreläggande att väcka talan vid domstol, när tvist föreligger om ägande­rätten.

En remissinstans har kritiserat att förslaget som förutsättning för med­delande av föreläggande kräver alt anspråket på bättre rätt till egendomen har gjorts gällande av tredje mannen själv. Med anledning härav vill Jag framhålla att man bl.a. med hänsyn till de konsekvenser som ett före­läggande medför för Iredje man bör undvika att föreläggande meddelas när tredje mannen inle själv gör anspråk på egendomen, även om gäldenären påstår att egendomen tUlhör Iredje mannen. Som regel torde man inte kunna anse att iredje man gör gällande att egendomen tillhör honom ulan all han själv har framställt sådant anspråk. Undantagsvis kan dock tänkas att gäldenärens invändning sker för Iredje mannens räkning, och hinder bör då inte möta mot alt föreläggande all väcka talan meddelas Iredje mannen, om förutsättningarna därför i övrigt föreligger. Den av beredningen föreslagna lydelsen av paragrafen torde inte hindra en sädan tillämpning. När gäldenären i andra fall påstår all egendomen lUlhör tredje man och denne inte är närvarande, bör kronofogdemyndigheten lämpligen underrätta tredje mannen. Sädan underrättelse bör dock inte lämnas, om gäldenärens påslående kan lämnas utan avseende, t.ex. om egendomen påstås ha överlåtits lill tredje man men tradition, denuntiation eller annan liknande åtgärd som krävs för att förvärvaren skall vara skyddad mot överlåtarens borgenärer inle har ägt rum. Föreskrift om underrättelse i fall som har nämnts nu kan meddelas av regeringen Qfr 44 8 USK).

Enligt beredningens förslag krävs i övrigt för att föreläggande skall med­delas all skäl föreligger därtill. En remissinstans har ansett att detta ger kronofogdemyndigheten alltför stor möjlighet att ge föreläggande, medan en annan remissinstans har föreslagit att föreläggande skall meddelas så snart påstående om bättre rätt inte är uppenbart ogmndat. För egen del vill jag anföra följande. Kan påstående om att utmätt egendom tillhör tredje man lämnas utan avseende, skall föreläggande naturligtvis inte meddelas.

 

Prop. 1980/81:8                                                                           4 kap. 20 §   444

Föreläggande bör ges endast om äganderätlsfrägan framstår som oklar, men i vissa fall bör föreläggande kunna underlåtas, även om äganderätts­frågan är oklar. Jag tänker bl.a. på det fallet all rättegång redan pågår om egendomen eller att sökandens fordran är förenad med särskild förmåns­rätt i egendomen. Med hänsyn lill sädana situationer bör del inte före­skrivas kategorisk skyldighet för kronofogdemyndigheten att meddela föreläggande så snart äganderätlsfrägan framstår som oklar. Vidare bör hänsyn tas till alt om i fall som avses i 19 8 den som sammanbor med gäldenären gör anspråk pä egendomen, presumtionen om samäganderäll bryts redan om den samboende kan visa sannolika skäl för sitt anspråk.

Enligt min mening behöver man inte befara att beredningens förslag om att föreläggande skall ges när skäl föreligger skall föranleda kronofogde­myndigheterna att missbruka möjligheten att hänvisa tvist liU domstol. Att föreläggande inte ges i onödan är viktigt särskilt med hänsyn till de kostnader och den tidsutdräkt som en rättegäng kan föra med sig. Det kan påpekas att beträffande tredje mans anspråk pä äganderätten till utmätt faslighet redan f n. gäller enligt 5 8 FfL att föreläggande skall ges om skäl föreligger därtill. Denna bestämmelse synes inte ha vållat problem i tillämpningen.

Med anledning av vad som vid remissbehandlingen har påpekats om Visken för rättsförlust för tredje man, om föreläggande inte meddelas, vill Jag framhålla att tredje mannen har möjlighet att överklaga utmätnings­beslutet och att, om utmätningen inte hävs, åtminstone utverka före­läggande att väcka talan vid domstol. Tredje mans rätt att överklaga utmätning är inte inskränkt till viss fid (18 kap. 98 andra stycket).

Jag anser det inte lämpligt att, som en remissinstans har förordat, skyl­dighet införs för kronofogdemyndigheten alt delge sökanden handlingarna i målet innan föreläggande meddelas. Detta skulle bl.a. fördröja målets handläggning och det skulle dessutom kunna uppfattas som en påtryckning på sökanden att avstå frän utmätningen. Sökanden kan f.ö. återkalla sin ansökan även efter det all föreläggande har meddelats.

Med anledning av vad beredningen har anfört om föreläggande i fall då någon gör gällande att han har överlåtit aktuell egendom fill gäldenären under äganderättsförbehåll eller liknande förbehåU vill jag nämna att frågan om utmätning av egendom som innehas under sådant förbehåll behandlas närmare i anslutning till 9 kap. 9 8 i departementsförslaget. Som framgår av vad som anförs där anser jag att förbehåll om återtaganderätt bör behandlas som en säkerhelsrält jämförbar med panträtt. Detta gäUer även om förbehållet har utformats som ett förbehåll om äganderätt. Härav följer att förevarande paragraf inte är direkt tillämplig i sädana fall. Som beredningen har anfört bör emellertid bestämmelsema i vissa fall kunna tillämpas analogiskt när någon påstår all han har panträtt eller reten­tionsrätt i utmätt egendom. Detsamma bör enligt min mening gälla i fråga om förbehåll om återtaganderätt.

 

Prop. 1980/81:8                                                                          4 kap. 20 §    445

I fråga om allmänna mål innebär bestämmelserna om föreläggande att tredje mannen skall väcka talan, förutom mot gäldenären, mol staten resp. kommun i dess egenskap av utmälningsborgenär Qfr 1 kap. 7 8 första stycket). En särskild fråga är vem som härvid skall företräda det allmänna. F.n. är inte utmätningsmannen behörig att ulan vidare företräda det allmänna i tvist som har hänskjutits till domstol. Behörigheten till­kommer numera RSV Qfr 3 8 2 instruktionen 1970:752 för riksskatte­verket), men RSV har generellt uppdragit åt länsstyrelsema all enligt 9 8 första stycket länsstyrelseinstmktionen (1971:460) förordna ombud alt föra del allmännas talan i tingsrätt. Ibland förordnas kronofogde att föra sådan talan. Med hänsyn bl.a. till att en tvist kan ha betydande principiellt intresse och att staten resp. kommunen kan ådra sig stora rättegångs­kostnader synes behörigheten genomgående böra tillkomma RSV. Som ombud i aktuell tvist bör kronofogde i distriktet kunna komma i fråga, om det anses lämpligt. RSV kan givetvis själv föra det allmännas talan genom Qänstemän vid verket. En bestämmelse om alt det allmänna i hänskjutna tvister företräds av RSV har lagils upp i 2 kap. 30 8 andra stycket i departementsförslaget.

Tredje man, som har meddelats föreläggande att väcka lalan vid dom­stol, kan överklaga utmätningen med yrkande att utmätningen hävs. Vinner han bifall till yrkandet, förfaller naturligtvis föreläggandel. Ogillas däremot besvären bör, som beredningen har anfört, ny tid sättas ut för talans väckande. Om i stället gäldenären med stöd av 18 kap. 1 8 andra stycket andra meningen anför besvär över utmätningen med åberopande av alt egendomen tiUhör tredje mannen och besvären ogillas, uppkommer fråga om hovrätten även dä skall sälla ut ny tid för talans väckande. Enligt min mening bör ny tid inte sättas ut i detta fall. Har tredje mannen under­låtit att väcka talan i enlighet med föreläggandet och inte heller överklagat utmätningen, kan han inte rimligen ha anspråk på att få förnyad möjlighel aft väcka talan i saken. Om tredje mannen har kännedom om gäldenärens besvärsialan och på grund därav avstår frän all själv vidta åtgärd för att ta till vara sin rätt, bördetta ske pä hans egen risk. I den nämnda situationen har alltså Iredje mannen förlorat sin rätt mot sökanden. Gäldenärens besvärstalan kan också leda till alt utmätrtingen hävs därför att egendomen tUlhör Iredje mannen. Förutsättning härför bör emellertid vara att besvären har anförts innan den tid som har förelagts tredje mannen har löpt ut. Någon särskild bestämmelse om det nu sagda torde inte vara behövlig.

Även i övrigt ansluter jag mig till vad beredningen har anfört. Paragrafen har, med några redaktionella jämkningar, utformats i enlighet med bered­ningens förslag.

Att utmätt egendom som regel inte får säljas, när föreläggande har med­delats, framgår av 8 kap. 5 8 första stycket.

 

Prop. 1980/81:8                                                             4 kap. 21 §    446

21 S Denna paragraf ger möjlighet att under vissa förutsättningar utmäta lös egendom med förbehåll för tredje mans rätt. Paragrafen motsvarar 5 kap. 20 S beredningens förslag.

Gällande rätt. När tredje man gör anspråk pä äganderätt lill lös sak som kommer i fråga för utmätning, skall utmätningsmannen enligt gällande rätt antingen utmäta egendomen - eventuellt med hänvisning lill iredje mannen att väcka talan om bättre rätt till densamma - eller ocksä avstä från utmät­ning. Utmätningsmannen torde i princip inte vara berättigad att utmäta gäldenärens eventuella rätt till egendomen. Detsamma gäller byggnad på ofri grund. Beträffande vissa fall då gäldenärs rätt till lös egendom utmäts torde dock finnas utrymme för att lämna frågan om beståndet av gälde­närens rätt eller dess omfattning öppen.

Lagberedningen. För att utmätning skall få ske enligt nägon av före­gående paragrafer i 5 kap. krävs att egendomen - pä grund av besittning eller registrering eller vad som eljest har blivit upplyst - kan antas tillhöra gäldenären. Beredningen har ansett att möjlighel till utmätning bör finnas även om det måhända inte kan anses styrkt att gäldenären är ägare men det likväl finns anledning till antagande att egendomen tillhör honom. Om utmätning sker i sådant fall, bör förbehåll göras för tredje mans eventuella rätt. Äganderättsfrågan bör emellertid som regel klaras ut innan realisation sker. Bestämmelser i saken har tagils upp i 20 8.

1 första stycket har angetts att om del finns anledning anta all gäldenären är ägare till annan lös egendom än registrerat skepp eller registrerat luft­fartyg ulan att del föreligger sådant fall som avses i 16-18 88, egendomen får utmätas med förbehåll för tredje mans rätt. För att bestämmelsen skall få tillämpas krävs enligt beredningen objektiva skäl till stöd för gälde­närens äganderätt. Om del framgår att egendomen tillhör annan än gälde­nären, får den inte las i mäl.

Beredningen påpekar att bestämmelsen enligt förslaget inte är tillämplig beträffande registrerat skepp eller registrerat luftfartyg. Är gäldenären in­skriven som ägare till sådan egendom, får den utmätas, om det inte fram­går alt den tillhör tredje man (17 8 andra och tredje styckena). Är annan än gäldenären inskriven som ägare, får utmätning ske, om skeppet eller luft­fartyget på grund av vad som har blivit upplyst - i praktiken att gäldenären visas ha en fängeshandling - kan antas tUlhöra honom (16 8). Vid fillämp­ning av de angivna bestämmelsema skall i fräga om skepp beaktas reglema om inskrivningens materiella rättsverkan i 19 8 sjölagen. Det torde enligt beredningen knappast finnas utrymme för utmätning av registrerat skepp eller registrerat luftfartyg i ändra fall än som har sagts nu, frånsett utmät­ning för fordran med pant- eller retentionsrätt. Av liknande skäl föreslår beredningen inle beträffande fast egendom någon motsvarighet tiU 20 8.

Bestämmelsen i 20 8 åsyftar enligt beredningen i första hand fordringar som inte gmndas på löpande skuldebrev och rättigheter. 1 fräga om sådan egendom är del ofta svårt för förrättningsmannen att få tillräcklig utred-

 

Prop. 1980/81:8                                                                              4 kap. 21 §    447

ning för att på ell fillfredsställande sätt kunna bedöma vem egendomen tUl­hör. Beträffande lös sak som finns i gäldenärens besittning blir bestäm­melsen knappast tillämplig i praktiken Qfr 17 8 första stycket).

1 andra stycket meddelas bestämmelser om lösandet av äganderätts-tvisten, när egendom enligl första stycket har ulmätts med förbehåll för tredje mans rätt. Eftersom gäldenärens rätt lill egendomen i sädant fall inle stöds av någon presumtion, kan enligl beredningen tredje mannen inle rim­ligen åläggas att la initiativ till rättegång. Initiativet bör i stället komma från sökanden. Del synes inte behövligt alt gäldenären instäms. Bered­ningen föreslår därför all kronofogdemyndigheten, om det finnes ända­målsenligt, skall förelägga sökanden att väcka talan i saken mol tredje mannen. Saken gäller - i allt fall prejudiciellt - äganderätten lill den utmätta egendomen. Sökandens lalan bör emellertid strängt laget inle gå ut på mer än att han genom utmätning har vunnit en rätt till betalning ur egendomen som gäller mot tredje mannen. Vid behov kan även yrkas åläg­gande för Iredje mannen alt utge egendomen till kronofogdemyndigheten. Nägot hinder bör dock inte möta all sökanden låter sitt yrkande avse att gäldenären har bättre rätt till egendomen än tredje mannen, om man blott har klart för sig att dom i saken, trots en sådan utformning av hans talan, inte får rättskraft mot gäldenären.

Kronofogdemyndigheten har enligt förslaget diskrefionär befogenhet att pröva, om föreläggande skall ges. Föreläggande bör emellertid enligl beredningen i allmänhet meddelas. Om rättegång redan pågår om ägande­rätten till egendomen, kan dock föreläggande underlåtas. Undantag kan vidare vara motiverat t.ex. om egendomen har sålts lill gäldenären under äganderättsförbehåll och det är oklart huruvida full betalning har erlagts eUer nägon mindre post kvarstår. Föreläggande bör lämpligen meddelas i samband med uimätningsbeslutet.

Enligl förslaget skall talan väckas inom en månad från det att före­läggandel har delgelts sökanden. Talan skall enligl 19 kap. 21 8 väckas vid den allmänna underrätt där kronofogdemyndigheten finns. Beträffande egendom som avses i 10 kap. 12 8 RB skall dock talan väckas vid rätten i den ort där egendomen finns. I föreläggandet skall anges - förutom den mot vilken lalan skall väckas och liden för talans väckande - behörig dom­stol Qfr 19 kap. 21 8 sista stycket). Även påföljden av att talan inte väcks bör anges.

Väcker inte sökanden talan i enlighet med givet föreläggande skaU enligt förslaget utmätningen hävas, om inle tredje mannen har väckt talan i saken mot sökanden inom den angivna tiden (andra stycket andra meningen). Beredningen påpekar att beträffande talan av tredje mannen mot sökanden gäller allmänna forumregler enligt 10 kap. RB. Sådan talan måste enligt beredningen ocksä kunna väckas vid domstol som enligt 19 kap. 21 8 är behörig all pröva motsvarande talan som väcks av sökanden. Påföljden för sökanden av underlåtenhet att väcka talan är ovillkorlig, om

 

Prop. 1980/81:8                                                                             4 kap. 21 §    448

inte laga förfall har visats före utgången av liden Qfr 19 kap. 6 S andra stycket).

Beredningen framhåller att det är uppenbart all utmätningen också skall hävas, om sökanden visserligen har väckt talan enligt givet föreläggande men hans lalan ogillas genom dom som vinner laga kraft eller om målet av­visas eller avskrivs eller talan förfaller och del inte längre stär sökanden öppet all fullfölja eller ånyo väcka talan. Om rättegång inle har inletts inom föreskriven tid eller den har avslutats utan att sökandens talan har bifallits, bör detta styrkas genom bevis som företes hos kronofogdemyndigheten. Denna skall då häva utmätningen. Om sökanden vinner processen, får han vända sig till kronofogdemyndigheten och med åberopande av lagakraft­vunnen dom begära att det exekutiva ärendet las upp på nytt. Hävs utmät­ningen på grund av att sökanden inte har efterkommit meddelat före­läggande, kan - framhåller beredningen - sökanden göra ny ansökan om utmätning. Nägot formellt hinder föreligger inle att då pä nytt utmäta samma egendom, men detta kan som regel inte vara praktiskt ändamåls­enligt.

Alt kronofogdemyndigheten i samband med utmätning har förelagt sökanden att väcka lalan hindrar inle, anför beredningen, att utmätnings-beslutet kan överklagas i vanlig ordning. Om talan har väckts i enlighet med föreläggandel, kan det i del särskilda fallet vara lämpligt alt rätte­gångsmålet vilar tills besvären över utmätningen harblivit slutligt prövade.

Beredningen påpekar att frågan om hinder mot försäljning när före­läggande har meddelats regleras i 9 kap. 4 8.

Väcker sökanden talan mot tredje mannen om äganderätten till den utmätta egendomen eller väcker tredje mannen talan härom mot sökanden, torde enligt beredningen av allmänna processrättsliga principer följa att dom i mälet inle blir bindande mot gäldenären. Saken rör emellertid dennes rätt och han torde vara berättigad att delta i rättegången som inter­venient Gfr 14 kap. 9 8 RB). Likaså torde sökanden, om rättegång angående egendomen pågår mellan gäldenären och tredje mannen när utmätning sker eller om en av dem efter utmätningen väcker talan mot den andre, kunna inträda som intervenient i den rättegången. Frågan humvida dom i målet får rättskraft mol sökanden torde enligt reglema om succession under rättegång bero av om lalan har väckts redan innan utmätning skedde eller inte.

Remissyttrandena. Beredningens förslag i 5 kap. 20 8 kritiseras av några remissinstanser. Hovrätten för Västra Sverige framhåller att det i prak­tiken torde vara omöjligt att upprätthälla någon skillnad mellan fall då egendom fär utmätas enligt 16 8 på grund av alt den kan antas fillhöra gäldenären och fall då utmätning får ske enligt 20 8 på grund av att det finns anledning anta att gäldenären är :jgare till egendomen utan att sådant fall som avses i 16 8 föreligger. Hovrätten anser inte att det finns något behov av bestämmelsen och föreslär alt den får utgä. Åven hovrätten för Övre

 

Prop. 1980/81: 8                                                                             4 kap. 21 §    449

Norrland anser att besvärliga gränsdragningsproblem skulle kunna upp­komma mellan 16 och 19 saml 20 88.

RSV ifrågasätter om den situation som åsyftas i paragrafen behöver reg­leras. Bestämmelsen torde inte komma att tillämpas i någon nämnvärd omfattning. Det torde dessutom vara orealistiskt att tänka sig all sökanden skulle väcka lalan mot tredje mannen, eftersom bevisbördan antagligen skulle ligga på sökanden. Gränsdragningen mellan 19 och 20 88 skulle också bli svär att genomföra i praktiken. Länsstyrelsen i Stockholms län anser alt paragrafen är svårtolkad och tror alt stor tveksamhet kommer att råda i praktiken vilken av 19 8 och 20 8 som skall tillämpas.

Advokatsamfundet vänder sig mot att föreläggande att väcka lalan skall ges "om det finnes ändamålsenligt". Samfundet, som påpekar att priset kan bli avsevärt lägre om försäljning sker med förbehåll för tredje mans rätt, framhåller all det ligger i såväl sökandens som gäldenärens intresse att äganderätlsfrägan blir klarlagd. Det är också allmänt sett inte önskvärt att försäljning sker med förbehåll för tredje mans rätt. Samfundet anser därför riktigast att föreläggande alltid skall meddelas.

Enligl RSV är paragrafen utformad enbart för enskilda mål. Om de före­slagna bestämmelserna godtas, bör de gälla även i allmänna mål. Läns­styrelsen i Stockholms län anser del vara tveksamt vem som skall representera staten om föreläggande ges i allmänt mäl.

Föredraganden. Enligt 4 kap. 17 8 i departementsförslaget fär utmätning ske av lös egendom om det pä grund av vad som har blivit upplyst i målet kan anses framgå all egendomen fillhör gäldenären eller om den kan antas tillhöra honom enligl de särskilda presumtionsbestäm-melserna. Beredningens förslag i nu förevarande paragraf avser däremot det fallet att vissa skäl lyder pä att egendomen liUhör gäldenären ulan all dessa skäl dock är sä starka alt del kan anses framgå av utredningen i målet att gäldenären är ägare. Äganderätlsfrägan är alltså oklar. Bestämmelsen tar närmast sikte pä fordringar och rättigheter vilka inte grundas på presenlationspapper. I fråga om sådan egendom saknas i allmänhet någol yttre faktum som kan vara till ledning vid bedömande av äganderättsfrågan.

Också Jag anser att det finns visst behov av att kunna göra utmätning av lös egendom när sådan möjlighel inle stär till buds enligl 17-19 88. Jag syftar t.ex. pä fall då en muntlig fordran eller en bostadsrätt har anvisats till utmätning, men det är oklart hur det ligger lill med gäldenärens rätt till egendomen. Om kronofogdemyndigheten saknar befogenhet att besluta utmätning i sädana fall, torde borgenären inle kunna komma ät gälde­närens eventuella rätt lill egendomen annat än möjligen genom konkurs. En bestämmelse av det slag som beredningen har förordat bör också indirekt kunna fä betydelse på så sätt att en betalningsovUlig gäldenär inle vinner så myckel på att söka försvåra utredningen om sina ekonomiska förhållanden.

29   Riksdagen 1980181. I saml. Nr 8. Del 1

 

Prop. 1980/81:8                                                             4 kap. 22 §    450

Vid bedömande av huruvida möjlighet bör införas lill utmätning i den aktuella situationen bör vidare beaktas att den föreslagna bestämmelsen inte kan anses innebära nägot opåkallat ingrepp i tredje mans rättsställ­ning. För utmätning bör krävas konkreta skäl lill slöd för gäldenärens äganderätt. Utmätning bör ske med förbehåll för tredje mannens rätt och föreläggande bör riktas till sökanden, som har att väcka talan vid äventyr att utmätningen hävs. Även om bestämmelsen inte kan väntas komma att användas i någon större omfattning, anser jag därför att flera skäl talar tUl förmän för beredningens förslag.

Några remissinstanser har ansett att bestämmelsen skapar problem vid gränsdragningen mol föregående paragrafer. Enligt min mening torde dock gränsdragningssvårigheterna inte bli så stora att man av den anledningen bör avstå frän att genomföra beredningens förslag.

Jag förordar alltså alt förslaget godtas med vissa redaktionella jämk­ningar. 1 enlighet härmed anges i förevarande paragraf all om lös egendom inte kan utmätas enligt 17-19 8S men sannolika skäl föreligger all egen­domen tillhör gäldenären, egendomen får utmätas med förbehåll för tredje mans rätt. 1 en andra mening föreskrivs alt detta dock inle gäller registrerat skepp eller registrerat luftfartyg.

Enligt min mening bör föreläggande alt väcka talan meddelas i praktiskt taget alla fall då utmätning har sketl enligt förevarande paragraf. Undan­tagsvis kan det dock finnas anledning att underlåta föreläggande. Jag tänker bl.a. på det fallet att rättegång redan pågår om äganderätten tUl egendomen. För alt det tydligare skall framgå av bestämmelsen att före­läggande skall underlåtas endast i undantagsfall synes bestämmelsens lydelse böra jämkas något i förhällande lill beredningens förslag. I departe­mentsförslaget anges sålunda att kronofogdemyndigheten skall meddela föreläggande att väcka talan, om det inte av särskilda skäl är obehövligt.

1 I kap. 7 8 första stycket i departementsförslaget har tagits upp en uttrycklig föreskrift om att i allmänt mäl anses staten resp. kommun som sökande. Förevarande paragraf är alltså utan vidare tillämplig även i all­männa mäl. En särskild fräga är vem som skall företräda del aUmänna i tvist som enligl paragrafen hänskjuts till domstol. Enligt min mening bör det allmänna därvid representeras, av RSV Qfr vad jag har anfört under 20 8). Bestämmelse härom har tagits upp i 2 kap. 30 8 andra stycket.

22 8 I paragrafen ges bestämmelser om förfarandet när tvist råder om utmätt fordrans eller rättighets beständ eller i vad mån utmätt pantbrev m.m. ulgör säkerhet för fordran. iParagrafen motsvarar 5 kap. 21 8 bered­ningens förslag.

Gällande rätt. Tvist angående fordrans eller rättighets beständ hindrar enligl gällande rätt inte alt fordringen eller rättigheten tas i mät. 1 fall dä fråga om dess beständ var beroende på särskild prövning när utmätningen skedde eller dä var prövad genom beslut som inle hade vunnit laga kraft fär

 

Prop. 1980/81:8                                                                              4 kap. 22 §    451

enligl 88 b 8 2 mom, UL som regel försäljning inte äga mm utan gälde­närens samtycke. Exekutiv myndighet torde inle kunna förelägga part att väcka talan vid domstol om fordringens eller rättighetens bestånd.

Enligt 91 a 8 UL kan pantbrev i fast egendom eller i skepp utmätas hos den inlecknade egendomens ägare, i den mån pantbrevet inle utgör pant. Råder efter utmätning av pantbrev tvist i vad män det utgör säkerhet för fordran ("huruvida något finns att utmäta") skall enligt 4 mom. i para­grafen utmätningsmannen, om skäl är därtill, förelägga sökanden att inom en månad efler det alt föreläggandet har delgetts honom väcka talan mol gäldenären och den som bestrider att något finns att utmäta. Talan skall beträffande pantbrev i fast egendom väckas vid den domstol som anges i 10 kap. 10 8 RB och i fräga om pantbrev i skepp vid den domstol till vilken utmätningsmannens Gänstgöringsområde hör. Efterkommer inte sökanden föreläggandet och är inte lalan i saken väckt av annan part, går enligt 5 mom. utmätningen åter. Bestämmelserna i 91 a 8 gäller inte skuldebrev som är inlecknal i luftfartyg eller reservdelar därtill.

Lagberedningen. Beredningen framhåller att även dess förslag intar ståndpunkten att tvist om fordrans eller rättighets existens inle ulgör hinder mot utmätning. För att utmätning skall kunna äga rum måste det dock föreligga skäl till antagande att gäldenären har en fordran eller rättig­het. Finns hos gäldenären handling som utgör bevis om fordran eller rättig­het, torde innehavet därav ofta vara tillräckligl. 1 övrigt fär kronofogde­myndigheten grunda sin bedömning på uppgifter från sökanden och gälde­nären och från den mot vilken uppgiven fordran eller rättighet riktas.

Det är enligl beredningen tydligt att en tvistig fordran eller rättighet inle utgör nägot begärligt försäljningsobjekt. Risk föreligger att egendomen till skada för parterna blir såld för en ringa del av sill egentliga värde, kanske till någon som handlar i spekulationssyfte. Beredningen har ansett att tvist angående utmätt fordrans eller rättighets bestånd regelmässigt bör lösas innan kronofogdemyndigheten söker realisera den utmätta egendomen. Kronofogdemyndigheten bör därför kunna meddela föreläggande all väcka talan i saken vid domstol. Bestämmelse härom har tagits upp i första stycket av 5 kap. 21 8. Det anges där att om fordran eller annan rättighet har blivit utmätt och tvist råder om fordringens eller rättighetens beständ, 20 8 andra stycket har motsvarande tillämpning.

Tvekan om beloppet av viss fordran kan föreligga, anför beredningen, utan all man kan talan om tvist i vanlig mening mellan gäldenären och sekundogäldenären. Ibland kan klarhet ulan större omgång vinnas efter några dagar, i andra fall mäste man vänta längre lid. 1 sädana fall bör utmätning kunna äga rum omedelbart i avvaktan pä närmare upplysningar.

Beredningen framhåller att bestämmelsen i första stycket innebär att kronofogdemyndigheten kan förelägga sökanden att väcka lalan mol den som den utmätta fordringen eller rättigheten riktar sig mol. Föremål för talan är fordringens eller rättighetens existens. Talan därom kan i fråga om

 

Prop. 1980/81:8                                                                              4 kap. 22 §    452

fordran vid behov förenas med yrkande om åläggande för svaranden i målet att utge fordringsbeloppet eller, om endast en del har blivit utmätt, motsvarande belopp till kronofogdemyndigheten. Föreläggande skall med­delas om del finnes ändamålsenligt. Pågår rättegäng om saken när utmät­ning sker, bör enligt beredningen föreläggande underlåtas. När tvisten gäller endast en mindre del av fordran eller motsvarande, kan det vara för betungande för sökanden, om föreläggande ges.

Talan skall enligt förslaget väckas inom en månad från det att före­läggandel har delgetts sökanden. Om behörig domstol gäller vad som i allmänhet är föreskrivet därom, dvs. bestämmelserna i 10 kap. RB (19 kap. 21 S tredje stycket i förslaget). Av hänvisningen till 20 8 andra stycket följer vidare, framhåller beredningen, alt utmätningen skall hävas om sökanden inte efterkommer föreläggandel att väcka lalan mol tredje mannen och denne inte har väckt talan i saken mot sökanden inom den angivna tiden.

Beredningen erinrar om alt del i fråga om anstånd med försäljning när tvist råder om utmätt fordrans eller rättighets bestånd finns bestämmelse i 9 kap. 4 8 andra stycket.

Enligl andra stycket i 5 kap. 21 § skall vad som sägs i första stycket gälla även när tvisten i fall som avses i 5 kap. 3 8 andra stycket rör i vad mån pantbrev eller annan inleckningshandling utgör säkerhet för fordran. Bestämmelserna i 20 8 andra stycket skall alltså tillämpas även i delta fall. Beredningen påpekar att förslaget även omfattar det fallet alt utmätningen har avsett skuldebrev som är intecknat i luftfartyg eller reservdelar därtill. 1 övrigt innebär förslaget smärre Jämkningar i förhällande till vad som stadgas i 91 a 8 UL, bl.a. sä till vida all sökanden inte behöver instämma gäldenären. Det är tillräckligt att han väcker talan mol tredje mannen, dvs. mot den som bestrider att något fanns att utmäta. Bestämmelser om behörig domstol meddelas i 19 kap. 21 8 tredje stycket. Enligt sisla stycket i 19 kap. 21 8 skall i föreläggande anges den domstol vid vilken talan skall väckas.

Remissyttrandena. Advokatsamfundet förordar, i enlighet med vad samfundet har anfört beträffande föreläggande enligt 20 8, att föreläggande alllid skall meddelas när tvist som avses 1218 råder.

Enligt hovrätten för Västra Sverige torde möjligheten enligt andra stycket att hänvisa till rättegäng beträffande pantbrev eller annan inteck­ningshandling vara helt opraktisk. Behov av hänvisning till rättegång synes inte föreligga i annat fall än dä tredje man gör anspråk på att vara ägare till den intecknade egendomen. Bestämmelse om föreläggande i sådant fall finns i 5 kap. 19 och 24 SS. Hovrätten föreslår därför alt andra stycket 121 8 får utgå. Hovrätten för Övre Norrland och RSV är av liknande uppfatt­ning. RSV tillägger att hänvisning till rättegång aldrig torde bli aktuell i praktiken saml att det inte kan ligga i borgenärens intresse att väcka talan för alt få fastslaget all utrymme för utmätning föreligger.

 

Prop. 1980/81:8                                                                              4 kap. 22 §   453

Svea hovrätt tar upp frågan om inte bara kronofogdemyndigheten utan även hovrätt kan hänvisa tvist till rättegång. Hovrätten, som gör gällande att hovrätt f.n. saknar möjlighet att meddela föreläggande enligt 91 a 8 4 mom. UL. anser det oklart om denna begränsning avses kvarstå i UB. Hovrätten utgår emellertid från att även hovrätt bör ha befogenhet att hän­visa tvist till rättegång och delta gäller även andra fall av föreläggande enligt förslaget. Lagtexten eller motiven synes böra förtydligas.

Föredraganden. Den av beredningen föreslagna regeln om föreläggande för sökanden att väcka lalan rörande beståndet av tvistig fordran eller rättighet som har ulmätts (första stycket) har allmänt godtagits av remiss­instanserna. Även Jag biträder förslaget, 1 fråga om bestämmelsens närmare utformning anser Jag, till skillnad från en remissinstans, att före­läggande inte alllid bör meddelas, när tvist som avses i paragrafen före­ligger. Bl.a. måsle kronofogdemyndigheten pröva i vad mån den mol vilken förmodad fordran eller rättighet riktar sig kan ha fog för sin ståndpunkt. Fordran eller rättighet som utmäts kan också redan vara föremål för rätte­gång mellan kontrahenterna. Kronofogdemyndigheten måste därför ha en diskretionär befogenhet att pröva huruvida föreläggande bör meddelas.

1 beredningens förslag hänvisas i paragrafen till 20 8 andra stycket, där som förutsättning för föreläggande anges all "del finnes ändamålsenligt". 1 departementsförslaget har emellertid i motsvarande bestämmelse, 21 8 andra stycket, föreskrivits alt föreläggande i fall som avses där skall med­delas om det inte av särskilda skäl är obehövligt. En sådan regel torde passa mindre väl vid tvist som avses i förevarande paragraf 1 22 8 föreslås i stället att föreläggande skall meddelas om skäl föreligger Qfr 20 8). Till följd härav har hänvisning inle heller i övrigt skett till 21 § andra stycket.

Ett par remissinstanser har hävdat att nägot behov inle finns att med­dela föreläggande i frågan huruvida något finns att utmäta av pantbrev eller skuldebrev som är intecknat i luftfartyg m.m. Jag kan inle dela den meningen. Om del är oklart huruvida pantbrev eller annan inlecknings­handling till fullo ulgör säkerhet för fordran, är del som regel inle lämpligt vare sig att den intecknade egendomen tas i anspråk eller att det utmätta pantbrevet resp. den utmätta inteckningshandlingen pantförskrivs lill sökanden Qfr 9 kap. 13-15 88). Även om bestämmelsen i andra stycket inte kan väntas bli tillämpad ofta, är Jag inte beredd all frångå den bedöm­ning som gjordes när motsvarande bestämmelse infördes år 1971 beträf­fande pantbrev i fastighet och år 1973 i fråga om pantbrev i skepp.

I förevarande paragraf anges, på samma sätt som i andra bestämmelser om föreläggande, all föreläggande under angivna förulsätlningar meddelas av kronofogdemyndigheten. Det är emellertid uppenbart att samma befogenhet tillkommer överinstans, när utmätningen har överklagats. Mot­svarande gäller f n. och någon uttrycklig bestämmelse i saken kan inle anses behövlig.

Av sammanhanget framgår att med "tredje man" avses i första stycket

 

Prop. 1980/81:8                                                                               4 kap. 23 H    454

den mot vilken utmätt fordran eller rättighet riktar sig. I andra stycket åsyftas tredje man som bestrider att något finns att utmäta.

När föreläggande enligt förevarande paragraf meddelas i allmänt mäl. bör det allmänna företrädas av RSV Qfr under 20 8). Se vidare 2 kap. 30 S andra stycket.

23 8    I paragrafen, som motsvarar 5 kap. 22 8 i beredningens förslag, reg­leras lagfartens betydelse vid utmätning av fast egendom.

Gällande rätt. Enligt 82 8 I mom. UL skall den som har lagfart på fast egendom antas vara ägare till egendomen, om del inte styrks att den tillhci annan. 1 2 mom. anges att tvist om äganderätten till fast egendom, på vilken gäldenären har lagfart eller lill vilken han har fångeshandling, inte utgör hinder mot utmätning. Bestämmelserna härrör frän 1971 ärs lagstift­ning om fastighetsexekution.

Lagberedningen. Enligt förslaget skall gäldenären antas vara ägare till fast egendom på vilken han har lagfart, om det inte framgär att den tillhör tredje man. Fasfighet får alltså inte las i anspråk för fordran mot den som har lagfart, om det visas att han har överlåtit fastigheten eller alt denna av annan anledning tillhör tredje man. Å andra sidan utgör den omständig­heten att tredje man har lagfart inte hinder mot utmätning, om det visas att fastigheten tillhör gäldenären. Härvid krävs enligt beredningen regel­mässigt att denne har en formellt riktig fångeshandling som leder tillbaka till senaste lagfart. Gäldenären har l.ex. förvärvat fastigheten av den som allQämt har lagfart men gäldenären har ännu inte sökt lagfart. Även andra fall kan tänkas.

Beredningen påpekar att med fa:5t egendom avses även tomrätt (2 kap. 10 § andra stycket). Lagfarten motsvaras beträffande tomträtt av inskrivning av upplåtelse eller förvärv av tomträtten.

Beträffande bestämmelsen i 82 § 2 mom. UL - att tvist om äganderätten till fast egendom, vara gäldenären har lagfart eller vartill han har fånges­handling, inte utgör hinder mot utmätning - framhåller beredningen att det utan särskild bestämmelse är tydligt att fast egendom, som pä grund av presumtionsbestämmelsen i 5 kap. 22 8 eller på grund av vad som har blivit upplyst i ärendet kan antas tillhöra gäldenären, fär utmätas även om tvist råder angående äganderätten till fastigheten. Motsvarande gäller beträffande lös egendom. Förslaget saknar därför motsvarighet till bestäm­melsen i 82 8 2 mom. UL.

Remis.syllrandena. Hovrätten för Västra Sverige vänder sig mot att av­tal om överlåtelse av fast egendom skall ha verkan mot överlåtarens borge­närer utan att förvärvaren har sökt lagfart. Risken för att en gäldenär genom skentransaktioner söker undandra fastighet från utmätning är uppenbar. Hovrätten påpekar vidare alt beredningens ståndpunkt får den konsekvensen att utmätning skall ge företräde framför senare överiålelse av fastigheten redan i och med beslutet om utmätning. Däremot skall enligl

 

Prop. 1980/81:8                                                                             4 kap. 24 §   455

förslaget förmånsrätten anknytas till all anteckning görs i fastighelsboken. Hovrätten anser att denna brist på överensstämmelse mellan reglerna om företräde i rättsförvärv och reglerna om förmånsrätt gör systemet svåröverskådligt. Därtill bidrar ocksä att frågan om företräde i rällsförvärv inte har lösts enhetligt för alla objekt som omfattas av inskrivningssystem.

Föredraganden. Beredningens förslag att överlåtelse av fast egendom skall vara gällande mot överiåtarens borgenärer redan i och med över­låtelseavtalet stämmer överens med vad som gäller f.n. Den nuvarande ordningen, som tillkom är 1971, har såvitt Jag känner till inle föranleti ölägenheter i den praktiska tillämpningen. Förslaget har ocksä godtagits av så gott som alla remissinstanser. Endast en instans har kritiserat förslaget och anseti att överlåtelse inte bör bli gällande mol överlåtarens borgenärer förrän förvärvaren har sökt lagfart. Jag finner emellertid inte anledning att nu frångå den bedömning som gjordes år 1971. Särskilt bör nämnas att den som köper fast egendom vanligen betalar en stor del av köpeskillingen redan vid köpeavtalet. Om man skulle kräva ansökan om lagfart för att en förvärvare skall vinna skydd mot överlåtarens borgenärer, skulle detta leda till att lagfart i allmänhet måste sökas redan på grund av köpe­kontrakt. En sådan utveckling är inle önskvärd. Man skulle troligen ocksä få räkna med ofta förekommande rättsförluster. Del förhållandet alt vid utmätning av fast egendom olika tidpunkter blir avgörande i skilda kon­kurrenssituationer utgör inle heller skäl att ändra den nuvarande ord­ningen. Jag ansluter mig sålunda lill beredningens ståndpunkt i frågan.

Frågan om konkurrens mellan utmätning saml överlåtelse av egen­domen resp. inteckning däri behandlas under 30 8.

1 förevarande paragraf anges att gäldenären skall antas vara ägare till fast egendom på vilken han har lagfart, om det inte framgår att egendomen tillhör Iredje man. Alt bestämmelsen är tillämplig även beträffande tomt­rätt följer av I kap. 11 8 andra stycket. Jag delar uppfattningen alt någon motsvarighet till bestämmelsen i 82 8 2 mom. UL inle behövs.

24 8 Paragrafen, som motsvarar 5 kap. 23 8 beredningens förslag, inne­håller bestämmelser om utmätning i fall då gäldenärens rätt till fast egen­dom är villkorlig.

Gällande rätt. Alt fast egendom har överlåtils villkorligt hindrar inte alt det värde som överlåtarens resp. förvärvarens villkorliga innehav repre­senterar kan tillgodogöras av borgenärerna genom utmätning. Bestäm­melser härom infördes genom 1971 års lagstiftning om fastighetsexekution och togs upp i 82 a 8 UL. 1 I mom. första meningen anges alt om överlåtel­se av fast egendom beror av vUlkor som ännu inte är uppfyllt, överlåtelsen inte utgör hinder mot utmätning av egendomen för fordran hos överlåla­ren. Enligl andra meningen omfattar utmätningen i sädant fall även över­iåtarens rätt mot den som har förvärvat egendomen. Uppfylls villkoret, gäller enligt tredje meningen utmätningen därefter endast överlåtarens rätt

 

Prop. 1980/81:8                                                                              4 kap. 24 §    456

mot förvärvaren. 1 2 mom. i samma paragraf föreskrivs i första meningen att utmätning av fast egendom även får äga rum för fordran hos den som har förvärvat egendomen, fastän hans förvärv beror av villkor. Går gälde­närens förvärv åter, omfattar enligt andra meningen utmätningen därefter endast den rätt som han i sådant fall har mol den som överlät egendomen. I 62 - 66 SS FfL finns bestämmelser om försäljning efter utmätning av vill­korlig rätt till fastighet.

I fråga om lös egendom saknar UL uttryckliga bestämmelser om utmät­ning av villkorlig rätt därtill. Däremot finns vissa regler rörande bl.a. för­säljning av villkorlig äganderätt lill registrerat skepp, luftfartyg och inteck­nade reservdelar till luftfartyg (89 8 2 mom., 201 8 4 mom. och 213 a 8 2 och 3 mom. UL).

Lagberedningen. Beredningens förslag lill 5 kap. 23 8 stämmer i sak helt överens med nuvarande regler i 82 a 8 UL om utmätning av fast egendom till vili

I betänkandet uppmärksammas, också frågan om utmätning av villkorlig rätt till lös egendom. Att villkorlig överiålelse av lös egendom inle hindrar utmätning av kvarvarande eller förvärvad villkorlig rätt till egendomen hos överlåtaren resp, förvärvaren är enligt beredningen tydligt. Saken ligger emellertid något annorlunda till än beträffande fast egendom,

I fråga om fast egendom skall, påpekar beredningen, enligt gällande lag själva egendomen tas i mät, oaktat gäldenärens rätt endast är villkorlig. Detta hänger främst samman med att gäldenären kan söka inteckning i fast egendom trots att den är utmätt. Utmätning som sker medan gäldenärens rätt ar villkorlig mäste därför - ehuru villkorligt - gälla i själva fastigheten för att den skall kunna ge åsyftad förmånsrätt i denna, om gäldenärens rätt till egendomen blir ovillkorlig. Vidare framhåller beredningen att gälde­närens rätt till fast egendom kan v.ara villkorlig beträffande visst område av fastigheten - l.ex. efler överiålelse av tomtmark som skall avstyckas - och ovillkorlig beträffande återstoden. Utmätningen bör ge samma rätt lill del hela. med det villkor som gäller för gäldenärens innehav.

Vad som har sagts om utmätning av fast egendom när gäldenärens rätt är villkorlig är enligt beredningen tillämpligt även i fråga om villkorlig rätt lill ideell andel av fastighet och villkorlig rätt som tillkommer gäldenären såsom förvärvare av visst område av fastighet.

Beredningen har övervägt om den angivna regleringen för fast egendom bör utsträckas till motsvarande situationer beträffande registrerat skepp eller registrerat luftfartyg. 1 fråga om sädan egendom utesluter emellertid utmätning möjligheten att inteckna egendomen (283 8 första stycket 6 sjölagen och 12 8 lagen 1955:227 om inskrivning av rätt till luftfartyg). Beträffande skepp gäller detta enligt uttrycklig bestämmelse även om endast gäldenärens villkorliga äganderätt har utmätts. Detsamma måsle

 

Prop. 1980/81:8                                                                              4 kap. 25 §    457

enligl beredningen antas gälla i fräga om luftfartyg. Nägot behov av att för­klara själva skeppet eller luftfartyget utmätt för alt utmätningen skall ge åsyftad förmånsrätt föreligger alltså inte. Inte heller i övrigt finns enligt beredningen skäl till en sädan ordning som gäller för fast egendom.

Beträffande skepp och luftfartyg liksom i fråga om annan lös egendom skall därför enligl förslaget utmätningen, när gäldenärens rätt är villkorlig, avse den rätt som gäldenären har förbehållit sig resp. förvärvat enligt av­talet. Överlag gäller emellertid beträffande lös egendom att om villkorlig överlåtelse har skett och förvärvarens rätt enligt civilrättsliga regler inte är skyddad mol överlätarens borgenärer, utmätning hos överiåtaren skall avse själva egendomen, t.ex. om den som har förvärvat villkoriig ägande­rätt till registrerat skepp inte har sökt inskrivning (se 19 8 sjölagen) eller om villkorligt såld lös sak inte har traderats och lösöreköpsförordningens bestämmelser inte heller har iakttagits. Vidare påpekar beredningen att utmätningssökandens fordran kan vara förenad med pant- eller retentions­rätt i lös egendom som gäldenären har överlåtit villkorligt. För sådan fordran fär själva egendomen utmätas, om pant- eller retentionsrätten inte är beroende av det villkor som gäller för gäldenärens rätt till egendomen.

Beredningen har inte ansett del behövligt att lagfästa vad som sålunda skall gälla, när gäldenären har överlåtit eller förvärvat lös egendom under villkor som även gäller mol sökanden.

Föredraganden. Departementsförslaget stämmer överens med bered­ningens förslag. Jag delar uppfattningen alt nägra bestämmelser inte behövs om utmätning i fall då gäldenärens rätt till lös egendom är vill­koriig.

25 8 1 paragrafen, som motsvarar 5 kap. 24 S beredningens förslag, regleras förfarandet när tredje man gör anspråk på utmätt fast egendom.

Gällande rätt. 1 fråga om utmätt fastighet gäller enligl 5 8 första stycket FfL att om någon påstår bättre rätt lill fastigheten, överexekutor skall, om skäl föreligger därtill, förelägga honom att inom en månad efler det alt föreläggandel har delgetts honom väcka talan mol sökanden och den som i ärendet har antagils vara ägare till fastigheten. Talan skall väckas vid dom­stol som anges i 10 kap. 10 6 RB. 1 andra stycket sägs att första stycket har motsvarande tillämpning, om annan än faslighetens ägare påstår all han äger byggnad eller annat som framstår som tillbehör till fastigheten. Efter­kommes inte föreläggande enligt första eller andra stycket, är enligt tredje stycket talan mot sökanden föriorad, om inle sökanden inom tid som nyss har nämnts själv har väckt talan mot den som har påstått bättre rätt och den som i ärendet har antagits vara ägare. Paragrafen innehåller också bestämmelse om hinder mol försäljning, när tvist föreligger om ägande­rätten.

Lagberedningen. Beredningen föreslär i 5 kap. 24 8 att 19 8 skall ha motsvarande tillämpning om utmätning sker av fast egendom och tredje

 

Prop. 1980/81:8                                                                              4 kap. 26 §   458

man gör gällande bättre rätt lill egendomen eller vad som framstår som till­behör till denna. Förslaget ansluter till 5 8 första - tredje styckena FfL, med den utvidgningen att regeln omfattar alla fall då utmätningen gäller fast egendom och inte enbart det fallet alt utmätningen gäller faslighet som sådan. Beredningen påpekar all bestämmelserna sålunda omfattar även den situationen att utmätning har skett av ideell andel i faslighet eller av villkorlig rätt till fastighet eller andel däri. Vidare omfattas bl.a. det fallet att tvisten rör visst område av fas.tighet eller tillbehör Gfr 2 kap. 10 8 första stycket).

Utöver den nu nämnda utvidgningen innebär förslaget, påpekar bered­ningen, en mindre ändring av reglerna i 5 8 FfL, nämligen såvitt angår verkan av föreläggandet för tredje man att väcka talan. Enligt 19 § i för­slaget.'till vilken 24 S hänvisar, skall tredje mannen, även om han inle själv har väckt talan, vara bevarad vid sin rätt om sökanden har instämt tredje mannen inom den tid som har angetts i föreläggandet. 1 gällande lag förutsätts för motsvarande situation alt sökanden har instämt även gälde­nären. Beträffande motiven lill den ändrade ståndpunkten och verkan av att sökanden återkallar sin lalan hänvisar beredningen till vad som har anförts under 19 8-

Beredningen framhåller att av 19 kap. 21 8 andra stycket framgår att talan skall väckas vid domstol sorn anges i 10 kap. 10 8 RB, dvs.fastighets-forum. Enligt 19 kap. 45 8 andra stycket i förslaget kan tid för väckande av talan återställas med tillämpning av 58 kap. 11 och 12 88 RB (se även 19 kap. 6 S andra stycket).

Beredningen erinrar om all regler om hinder mol försäljning av utmätt fast egendom, när föreläggande har getts att väcka talan, meddelas i 9 kap. 4 8.

Föredraganden. Departementsförslaget stämmer - frånsett viss redak­tionell ändring - överens med beredningens förslag. När föreläggande meddelas i allmänt mål, bör det allmänna som borgenär företrädas av RSV Qfr under 20 S)- Se 2 kap. 30 8 andra stycket.

26 8 Paragrafen innehåller bestämmelser om tvist angående influtna medel sedan utmätt egendom har realiserats. Den motsvarar 5 kap. 25 S beredningens förslag.

Gällande rätt. Det synes något ovisst om enligt gällande lag före­läggande att väcka talan kan meddelas tredje man, som ger sig lill känna först sedan utmätt egendom har sålts och dä påstår alt den sålda egen­domen tillhörde honom. Innebörden av 69 8 UL är inte i alla avseenden klar och frågan står på motsvarande sätt öppen beträffande 5 8 FfL.

Lagberedningen. Beredningen framhåUer alt det till en böGan behöver klargöras huruvida den omständigheten, alt besvär som tredje man har an­fört mol utmätning har ogillats genom beslut som har vunnit laga kraft, hindrar honom att återkomma under förfarandets fortsatta gäng. Enligt

 

Prop. 1980/81:8                                                                             4 kap. 26 J    459

beredningens mening bör den omständigheten att besvären har ogillats inte medföra att tredje mannen förlorar sin rätt. Alt sä inle kan bli fallet i för­hållande till gäldenären är uppenbart, men det synes inle heller föreligga tillräckliga skäl att låta tredje man förlora sin rätt mot sökanden. Tredje mannen bör sålunda i princip ha rätt att återkomma under det exekutiva ärendets fortsatta handläggning och hos kronofogdemyndigheten begära att utmätningen hävs eller utverka föreläggande att väcka lalan. Han kan dock inte ånyo överklaga utmätningen. En annan sak är att den prövning som har skett med anledning av de anförda besvären kan ha en betydande bevisverkan och att det knappast i praktiken kan tänkas förekomma att tredje man under ärendets gång kan åstadkomma ny bevisning som föran­leder att hans rätt anses styrkt eller att föreläggande ges honom att väcka talan. 1 detta sammanhang nämner beredningen alt enligt förslaget även gäldenären kan föra talan mot utmätningsbeslut på den grunden att tredje man är ägare (19 kap. 22 8). Att ogillande av sådana besvär inte kan fä beröva tredje man hans möjligheter att föra lalan om saken under ärendets fortsatta handläggning synes uppenbart.

Även sedan försäljning har skett finns enligt beredningen utrymme för sådant föreläggande som avses i 19 eller 24 8, nämligen beträffande medel som har influtit. När medel har influtit genom all utmätt fordran har indrivits, bör också föreläggande kunna meddelas i fråga om rätten lill de influtna medlen lika väl som föreläggande tidigare har kunnat meddelas beträffande rätten till själva fordringen.

Beredningen framhåller att de praktiska skälen alt meddela föreläggande i nu berörda fall kan vara mindre vägande än när tvisten har uppkommit på ett tidigare stadium. När tredje mannen visar skäl för sitt påslående om bättre rätt till influtna medel, kan nämligen kronofogdemyndigheten inne­hålla dessa - eventuellt nedsätta dem enligt lagen (1927:56) om gälds betal­ning genom penningars nedsättande i allmänt förvar - och låta veder­börande själva ta initiativ efler gottfinnande. För att inte beloppet skall bli slående för länge eller sökanden på grund av tredje mans passivitet tvingas ta initiativ till rättegång när detta rimligen har bort ankomma på tredje mannen har beredningen emellertid ansett det lämpligt att krono­fogdemyndigheten kan ge föreläggande för denne all väcka lalan om rätlen till influtna medel. En bestämmelse härom har tagits upp i första stycket av 5 kap. 25 8.

Enligt förslaget skall bestämmelserna i 19 och 24 88, som gäller tvist angående ulmätt lös eller fast egendom, ha motsvarande tillämpning beträffande rätlen till influtna medel när egendomen har sålts. Mot­svarande gäller när utmätt fordran har indrivits. Kronofogdemyndigheten kan enligt förslaget förelägga tredje mannen att väcka talan, om skäl före­ligger därtill. Beredningen framhåller alt denna lalan, som gäller bättre rätt till medlen, skall riktas mot sökanden och gäldenären. Föreläggande kan ges så länge beslut om fördelning eller om utbetalning inte har meddelats.

 

Prop. 1980/81:8                                                                              4 kap. 27 §    460

Om tredje mannen redan har fiirlorat sin rätt mot sökanden till följd av reglerna i 19 eller 24 S, kan föreläggande inte komma i fråga. Detsamma gäller, om sökanden hade sädan särskild förmånsrätt i den utmätta och sålda egendomen att hans rätt var oberoende av vem som var ägare till egendomen.

Beredningen påpekar att om tredje man styrker att utmätt och såld egen­dom tillhörde honom, influtna medel som eljest hade skolat tillkomma sökanden eller gäldenären skall betalas ut till tredje mannen, med undan­tag för nyss nämnda fall då borgenären hade särskild förmänsrätt. Enligt 33 S första stycket kan samma resultat uppnås även utan rättegång, om inte iredje mannen har föriorat sin rätt.

1 15 kap. föreslår beredningen bestämmelser om verkan av att utmätt egendom har sålts, vilka även rör förhållandet mellan sökanden och tredje man. Andra stycket i 5 kap. 25 S innehåller en hänvisning till dessa bestäm­melser.

Föredraganden. Departementsförslaget stämmer nära överens med beredningens förslag. Andra stycket, som erinrar om bestämmelserna i 14 kap., har kompletterats med en erinran om det fallet all utmätt fordran har drivits in Qfr 14 kap. 5 8).

Även när föreläggande i allmänt mål meddelas enligt förevarande paragraf bör staten företrädas av RSV Qfr under 20 §). Se 2 kap. 30 8 andra stycket.

Utmätningsverkan av domstols beslut eller av betalning till kronofogdemyn­digheten

27 8 Denna paragraf, som motsvarar 5 kap. 15 8 beredningens förslag, innehåller bestämmelser om utmätningsverkan av domstols beslut om fast­ställelse till betalning ur viss egendom.

GäUande rätt. Har domstol fastställt att förfallen fordran skall utgå med särskild förmänsrätt i fast egendom, skall enligl 77 a 8 UL egendomen anses utmätt. Enligt 86 § I mom. förfaller denna verkan, om inte borge­nären senast två månader efter del att beslutet vann laga kraft begår försäljning av egendomen. Borgenär som begär försäljning är enligt 86 8 2 mom. skyldig alt förete lagakraftbevis samt, i förekommande fall, fordringsbevis och pantbrev i huvudskrifl. Efterkommer han inte före­läggande härom, avskrivs framställningen.

Lagberedningen. Beredningen framhåller att om fordran har fastställts att utgå ur viss egendom, därmed har blivit bestämt vilken egendom som skall tas i anspråk vid utmätning för fordringen. Det kan därför synas onödigt att kräva särskild ansökan om utmätning. Enligl beredningens för­slag skall visserligen överexekutor avskaffas och all slags egendom säljas av kronofogdemyndigheten. Krav på ansökan hos kronofogdemyndig­heten om utmätning innebär därfiir inte all särskild myndighet kopplas in

 

Prop. 1980/81:8                                                                              4 kap. 27 §    461

enbart för utmätningsbeslut. Självfallet medför dock krav på särskild utmätning en extra omgång (bl.a. delgivningsförfarande) och viss tidsut­dräkt. Borgenärer med fordringar som är förenade med särskild förmåns­rätt med kort preskriptionstid får också genom den omedelbara utmätningsverkan ökad möjlighet att undgå preskription, försåvitt denna avbryts genom utmätning.

Beredningen anser därför att man inte nu bör göra r:ägot avsteg från regeln i 77 a S UL. enligt vilken utmätningsverkan toljer med fastställelse av att förfallen fordran skall utgä med särskild förmånsrätt i fast egendom. Samma verkan synes då lämpligen böra följa med beslut varigenom har fastställts att fordran skall utgå med särskild förmånsrätt i registrerat skepp, registrerat luftfartyg eller intecknade reservdelar till luftfartyg. Även här kan utmätningsverkan medföra den fördelen att preskription avbryts till gagn för en eller flera borgenärer. Sjöpanträtt i fartyg preskri­beras enligt sjölagen t.ex. redan ett år från fordringens tillkomst, om fartyget inte dessförinnan blir föremål för säkerställd kvarstad eller utmätning som åtföljs av exekutiv försäljning (248 8 sjölagen). Beredningen erinrar i detta sammanhang om alt enligt förslaget här i riket registrerat skepp eller luftfartyg fär utmätas även om det inte är tillgängligt (7 kap. 5 S).

Fordran kan. anför beredningen vidare, också fastställas att utgå ur vanlig lös egendom, t.ex. på grund av pant- eller retentionsrätt. Sådant fastställelsebeslul kan meddelas t.ex. om den personliga betalnings­skyldigheten har gått förlorad genom preskription eller om någon har ställt punl för annans skuld. Del kan emellertid möta svårigheter att i hit­hörande fall identifiera vanlig lös egendom. Vidare kan det förekomma att egendomen är i borgenärens besittning eller innehas av tredje man för borgenärens räkning, när beslut om betalningsfastställelse meddelas, men att därefter pant- eller retentionsrätten har upphörl genom alt egendomen har utlämnats eller kommit på avvägar. Fastställelse av att fordran skall utgå ur vanlig lös egendom torde f.ö. vara ganska sällsynt. Beredningen har därför inte ansett det ha nägot praktiskt värde att låta sådan betalningsfast­ställelse medföra utmätningsverkan. Inte heller bör fastställelse till betal­ning ur företagsintecknad egendom medföra utmätningsverkan.

En bestämmelse om utmälningsverkan har tagits upp i 5 kap. 15 8. Där anges all om domstol har fastställt att förfallen fordran skall utgå med sär­skild förmånsrätt i registrerat skepp, registrerat luftfartyg, intecknade reservdelar till luftfartyg eller fast egendom, egendomen skall anses utmätt (utan alt man avvaktar att beslutet har vunnii laga kraft).

Beredningen framhåller att bestämmelsen gäller vare sig fastslällelse-beslutet har meddelats genom lagsökningsutslag eller i vanlig rättegång. 1 fråga om skepp och luftfartyg m.m. åsyftas i första hand svensk sådan egendom Qfr 2 kap. 7 8). Fastställs undantagsvis här i riket fordran att utgå ur utländskt skepp eller luftfartyg, synes hinder dock inte möta att anse

 

Prop. 1980/81:8                                                                              4 kap. 27 §   462

egendomen utmätt med den verkan det kan få. Beredningen erinrar om att domstolen har möjlighet att i mälet förordna om kvarstad på egendomen.

Beredningen anmärker att gäldenären inte genom att ställa säkerhet eller nedsätta fordringsbeloppet kan hindra att domstolens avgörande får utmälningsverkan Gfr 3 kap. 7 8 tredje och Qärde styckena). Beredningen hänvisar till vad som har anförts därom i motiven till 3 kap. 7 S.

Omhändertagande av lös egendom som enligl 5 kap. 15 8 skall anses utmätt eller annan åtgärd enligt 7 kap. beträffande egendomen skall, på­pekar beredningen, enligt 7 kap. I 8 andra stycket i förslaget inte vidtas förrän särskilt yrkande därom framställs eller försäljning begärs.

Beträffande domstols befogenhet att fastställa fordran att utgå med förmånsrätt ur utländskt skepp eller luftfartyg tillägger beredningen all domstolen måsle pröva huruvida den internationellirältsligt är behörig att ta upp saken. För alt sådan behörighet skall föreligga torde krävas antingen att yrkandet framställs i mål som även gäller ägarens personliga betalningsansvar eller också att skeppet eller luftfartyget finns här i riket. 1 förra fallet gäller tillämpliga intemationellträttsliga regler om forum för vanliga fordringsmål. All fordringen i sådant mäl har fastställts att utgå med förmånsrätt ur skeppet eller luftfartyget - med verkan alt delta anses utmätt - får enligt beredningen antagligen inte någon praktisk betydelse annat än om skeppet eller luftfartyget finns i eller senare kommer till vårt land och kan las om hand för exekutionen. Det kan dock länkas att dom­stolens beslut på grund av konvention skall respekteras i utlandet. Eftersom utmälningsverkan i hithörande fall inte innebär att ny förmåns­rätt skapas har det mindre betydelse att nämnda verkan av beslutet kanske inte respekteras utomlands utan att skeppet eller luftfartyget även har tagits om hand. I fråga om utomlands befintliga reservdelar till luftfartyg torde det vara meningslöst att här fastställa att fordran skall utgå med sär­skild förmånsrätt på gmnd av inteckning, eftersom man inte torde kunna vänta sig att de skulle kunna med bibehållen sådan förmånsrätt i något fall överföras till vårt land.

Beredningen erinrar om att utmälningsverkan som följer av betalnings­fastställelse f n. förfaller, om inte borgenären inom två månader från det att beslutet vann laga kraft begär försäljning av egendomen. Beredningen har övervägt huruvida det inle beträffande betalningsfastställelse med utmälningsverkan bör gälla samma regler som för andra fall av utmätning, dvs. alt kronofogdemyndigheten självmant tar upp ärendet till fortsatt handläggning. Saken torde emellertid ofta inle gå så långt som till försälj­ning, eftersom gäldenären många gånger betalar sedan egendomen har blivit dömd i mät. Del skulle innebära onödigt merarbete för kronofogde­myndigheten alt i alla dessa fall behöva självmant ta upp ärendet för even­tuella åtgärder. 1 förslaget har därför behållits den nuvarande ordningen med skyldighet för borgenären att la initiativ lill försäljning. 1 andra stycket av 15 8 föreskrivs sålunda all utmätningsverkan förfaller om inte

 

Prop. 1980/81:8

begäran om försäljning görs hos kronofogdemyndigheten inom två månader från att domstolens avgörande har vunnii laga kraft. Beredningen erinrar om att enligl förslaget vissa sakägare kan inträda för att driva ärendet vidare (se 11 kap. 4 och 5 SS, 12 kap. I och 2 SS samt 13 kap. 12 och 13 SS).

Beredningen påpekar att dess förslag - utöver de allmänna bestäm­melserna i 19 kap. I och 3 S§ - inte innehåller några särskilda föreskrifter angående handlingar som skall ges in av den som begär försäljning av egen­dom som har dömts i mät. Ytterligare föreskrifter som kan behövas bör meddelas i administrativ ordning.

1 fråga om behörig kronofogdemyndighet när domstols beslut om betal­ningsfastställelse har utmätningsverkan hänvisar beredningen lill motiven under 5 kap. 9 S. 1 administrativ ordning bör föreskrivas skyldighet för domstolen att underrätta vederbörande kronofogdemyndighet Qfr I S kun­görelsen om exekution i fast egendom).

Remissyttrandena. Utredningen angående inskrivning av rätt till luftfartyg m.m. anser välbetänkt att bestämmelsen om utmätningsverkan på grund av betalningsfastställelse inle har begränsats till att avse fast egendom ulan gäller även skeppsegendom och luftfartyg.

Föredraganden. Beredningens förslag att domstols beslut om betal­ningsfastställelse i fast egendom liksom hittills skall medföra utmälnings­verkan och att samma ordning skall gälla beträffande registrerat skepp, registrerat luftfartyg och intecknade reservdelar till luftfartyg har godtagits av samtliga remissinstanser. Även Jag anser förslaget lämpligt. Paragrafen har utformats i enlighet härmed. 1 departementsförslaget har dock uttryck­ligen angetts att utmätningsverkan inträder omedelbart och alltså ulan avvaktan pä att beslutet vinner laga kraft. All bestämmelsema blir tillämpliga även på registrerat skeppsbygge följer av I kap. 9 8.

Av paragrafens lydelse framgår att betalningsfastställelse i angivna objekt medför utmätningsverkan, oavsett om personligt betalningsansvar för borgenärens förmånsberättigade fordran föreligger eller inle.

28 8 1 denna paragraf, som motsvarar 5 kap. 29 8 beredningens förslag, regleras verkan av betalning lill kronofogdemyndigheten i anhängigt mål.

Gällande rätt. Medel som en gäldenär i mål om utmätning betalar till utmätningsmannen skall enligt 88 d 8 2 mom. första meningen UL anses utmätta i målet, om inte betalningen har skett med villkor som strider häremot. Om målet är anhängigt hos överexekutor, gäller enligt andra meningen detsamma i fråga om medel som betalas lill denne eller till utmätningsmannen.

Lagberedningen. Beredningen föreslår i 5 kap. 29 8 att medel som gäldenären i anhängigt ärende betalar in lill kronofogdemyndigheten skall anses omedelbart utmätta i ärendet, om betalningen inte har skett med vill­kor som strider häremot.

4 kap. 28 if   463

 

Prop. 1980/81:8                                                                            4 kap. 28 §    464

Beredningen framhåller all regeln gäller betalning som äger rum sedan ansökan om utmätning har gjorts, vare sig betalningen sker inför hotet om utmätning eller utmätning redan har skett. Beträffande indrivning av böter, skatter mm. förutsätts enligl beredningen att indrivningsförfarandet har avancerat så långt att ett utmätningsärende föreligger. Detta kan enligt beredningen inte anses vara fallet förrän kronofogdemyndigheten härföre-tagit utmätning eller åtminstone har gjort ett försök därtill.

Uppkommer fråga om återvinning av betalningen enligt KL:s bestäm­melser, bör enligt beredningen beaktas att återvinning förutsätter att den aktuella rättshandlingen eller åtgärden har varit till nackdel för borge­närerna eller vissa av dem. Har egendom utmätts i ärendet innan betalning skedde till kronofogdemyndigheten, kan betalningen, om utmätningen i följd därav hävs, inte anses ha varit till nackdel för borgenärerna i den mån den motsvarades av den säkerhet som utmätningssökanden hade vunnit genom utmätningen. Återvinning av såväl utmätningen som den skedda betalningen kan emellertid tänkas äga rum. Återvinningsfristen räknas då från utmätningen. I fråga om inbetalat belopp som översköl den förut genom utmätning vunna förmånsrättens värde räknas fristen från det att det överskjutande beloppet inbetalades.

Beredningen påpekar att något särskilt beslut inte krävs för att in­betalade medel skall anses utmätta. Denna verkan inträder sålunda omedelbart genom att medlen betalas in. Anteckning om inbetalningen skall givetvis göras i ärendet. 1 tveksamma fall bör kronofogdemyndig­heten omedelbart ta ståndpunkt till frågan om medlen skall anses utmätta, eftersom det kan bli aktuellt att, om 29 S inte är tillämplig, meddela beslut om utmätning av vad som har inbetalts,

Remissyitrandena. RSV framhåller att bestämmelsen aktualiserar frågan om bestämmandet av den dag dä ansökan skall anses ha kommit in lill kronofogdemyndigheten i allmänt mål. Godtas beredningens stånd­punkt skall medel som gäldenären betalar i allmänt mäl innan förrättning har ägt rum, bl.a. efler krav av kronofogdemyndigheten, inte anses utmätta. Sådana medel kan då enligt RSV tas i anspråk genom utmätning även för enskild fordran och skall, om gäldenären råkar i konkurs och redovisning inle har skett, ingå i hans konkursbo. Har redovisning skett, kan fråga uppkomma om återvinning. Det anförda kan enligl RSV leda till åtskilliga olägenheter och ökad arbetsbörda för kronofogdemyndigheten. Bl.a. kan ifrågasättas om kronofogdemyndigheten skall tvingas att i enskilt mål undersöka huruvida utmätningsbara medel har influtit i allmänt mål beträffande samma gäldenär. RSV påpekar att en undersökning av betalningsfrekvensen vid första krav beträffande första uppbörden av K-skatl år 1971 visade att beträffande 267.751 utsända krav avseende hela riket skedde inom tre veckor full betalning i 70.018 mål (26,2%) och delbe­talningar i 6.753 mål (2,5%). RSV förordar att som ansökningsdag i all­mänt mål räknas den dag dä indrivningsuppdraget kommer in till kronofog-

 

Prop. 1980/81:8                                                                              4 kap. 29 §    465

demyndigheten eller, om målen databehandlas, den dag då målet registre­ras. Liknande synpunkter på frågan om betalning i allmänna mål anförs av utredningen om säkerhetsåtgärder m.m. i skatteprocessen.

Föredraganden. Bestämmelsen stämmer överens med beredningens förslag. I fråga om paragrafens innebörd vill Jag erinra om att frågan när ansökan skall anses ha skett i allmänt mäl har behandlats under 2 kap. 30 8. Enligl tredje stycket i 2 kap. 30 8 skall i allmänna mål ansökan anses gjord, när indrivningshandlingarna kom in till kronofogdemyndigheten. Det innebär att medel som i allmänt mäl betalas till kronofogdemyn­digheten sedan denna har fåll hand om indrivningen skall anses omedel­bart utmätta i målet.

Jag ansluter mig till beredningens uttalanden angående återvinning i konkurs av betalning som har skett till kronofogdemyndigheten i anhängigt mäl. Jag vill emellertid påpeka att numera, efler 1975 ärs ändringar i KL, skall från återvinning undantas, under vissa fömtsättningar, betalning av skatt'eller allmän avgift som avses i I 8 lagen (1971:1072) om förmäns-berättigade skaltefordringar m.m. saml betalning av eller förmånsrätt för underhållsbidrag enligt GB eller FB (28 8 KL). Undantag har däremot inte gjorts beträffande förmånsrätt, dvs. på grund av utmätning, för skall eller allman avgift. Undantaget för betalning av skatt eller allmän avgift måste emellertid anses gälla även när inbetalda medel enligt nu förevarande para­graf skall anses automatiskt utmätta i målet. En motsatt ståndpunkt skulle nämligen strida mot syftet med undantaget i 28 8 1 KL.

Verkan av utmätning

Under denna rubrik meddelas vissa bestämmelser om den rättsverkan som utmätning medför, nämligen om gäldenärens rätt att förfoga över utmätt egendom, om inträdet av förmånsrätt och om kronofogdemyndig­hetens befogenhet att vidta åtgärder för all ta till vara sökandens rätt.

29 8 Denna paragraf, som motsvarar 5 kap. 27 8 beredningens förslag,
innehåller vissa bestämmelser om gäldenärens rätt att förfoga över ulmätt
egendom.

Gällande rätt. Beträffande utmätt fastighet innehåller 6 S FfL bestäm­melser angående gäldenärens befogenhet i fråga om rätt att utnytQa natur­tillgångar pä fastigheten och att tillgodogöra sig dess avkastning. I fråga om rättsliga åtgärder föreskrivs att gäldenären inle får minska fastighetens värde genom att överlåta tillbehör eller upplåta rättighet som går utöver hans egna befogenheter beträffande fasligheten. Överexekutor får för­bjuda honom att upplåta rättighet som kan försvåra faslighetens försälj­ning. På begäran av gäldenären kan överexekutor medge undantag från vad sålunda föreskrivs i den mån del kan ske ulan inträng i sökandens rätt

30 Riksdagen 1980181. 1 saml. Nr 8. Det t

 

Prop. 1980/81:8                                                                              4 kap. 29 §   466

och i övrigt är lämpligt. 1 7- 10 SS FfL meddelas ytterligare bestämmelser om förvaltningen av utmätt fastighet.

Beträffande utmätt lös egendom saknar gällande lag uttrycklig reglering av frågan i vad mån gäldenären får förfoga över egendomen Qfr i fråga om straffansvar 17 kap. 13 8 BrB). Det är emellertid tydligt att gäldenären efter utmätning inte får vidta sådana dispositioner i fråga om egendomen som kränker sökandens intresse.

Beträffande provisorisk åtgärd enligt 60 a S UL föreskrivs i samma para­graf alt gäldenären, sedan sådan ätgärd har vidtagits, inte får till men för borgenären förfoga över egendomen. Se även 23 8 införsellagen.

Lagberedningen. Beredningen har ansett att vissa allmänna regler om gäldenärens förfoganderätt över utmätt egendom behövs och har tagit upp bestämmelser härom i 5 kap. 27 8.

Som huvudregel föreslås gälla att gäldenären inte får förfoga över utmätt egendom till skada för sökanden (första stycket). Beredningen framhåller alt bestämmelsen i första hand avser rättsliga dispositioner. Överlåtelse av egendomen nämns särskilt i paragrafen. Andra rättsliga förfoganden som åsyftas är t.ex. upplåtelse av panträtt i egendomen Gfr andra stycket) eller avstående från rättighet som har blivit utmätt. Gäldenären kan t.ex. inte. sedan utmätning har skett av honom tillkommande andel i dödsbo eller rätt på grund av testamente, med verkan mot utmätningssökanden avstå från sin rätt. Han får inte heller efterge sin rätt vid arvskifte. Efler utmätning av pantbrev får han inle låta döda inteckningen. Bestämmelsen avser enligt beredningen även faktiska åtgärder beträffande utmätt egendom, t.ex. undanskaffande eller förstörande av egendomen. Beträffande fast egendom finns dessutom vissa särskilda föreskrifter i 13 kap. 6 S, som motsvarar 6 8 FfL.

Överlåtelse av utmätt egendom som sker i strid mol första stycket i paragrafen blir. anför beredningen, i princip inte gällande mot sökanden. Om utmätningen går åter, kan emellertid överlåtelsen åberopas av köparen. Denne bör även ha rätt lill eventuellt överskott. Reglerna om godtrosförvärv i vidsträckt mening kan ocksä medföra att överlåtelse blir gällande. Ny inteckning i utmätt fastighet inverkar enligt förslaget inte på sökandens rätt, om utmätningen antecknas i tid Qfr 28 8 i förslaget och 9 8 tredje stycket förmånsrättslagen). Inteckning i utmätt skepp eller luftfartyg eller reservdelar till luftfartyg får inte beviljas (283 8 första stycket 6 sjölagen och 12 8 lagen om inskrivning av rätt till luftfartyg).

Beredningen påpekar att inskränkningarna i gäldenärens rådighet inträder redan i och med att beslut meddelas om utmätning. Det förutsätts alltså inte att utmätningen har säkerställts. Gäldenären bör genast under­rättas om beslutet och erinras om förevarande bestämmelse. Som bered­ningen har framhållit under 12 8 bör föreskrifter angående underrättelse om beslutad utmätning meddelas i administrativ ordning. Om gäldenären sedan han har fått del därav bryter mot förbudet, kan han straffas enligt

 

Prop. 1980/81:8                                                                              4 kap. 29 ,

17 kap, 13 8 första stycket BrB för överträdelse av myndighets bud.

I vissa situationer kan det enligt beredningen vara rimligt att gäldenären får göra vissa i princip otillåtna dispositioner som rör egendomen. En sådan möjlighet kan främja frivillig betalning. Gäldenären har t.ex. möjlig­het att av ett utmätt varulager själv sälja vissa objekt till ett godtagbart pris eller låna upp pengar mot att egendomen lämnas som pant. Om trans­aktionen kan genomföras på betryggande sätt och medlen skall användas till att betala sökandens fordran, kan anledning finnas att lämna tillstånd till åtgärden. Undantagsvis kan enligt beredningen tillstånd också böra lämnas till en åtgärd som inle är avsedd att ge borgenären valuta, om dennes säkerhet likväl är betryggande. Enligt förslaget kan kronofogde­myndigheten efter diskretionär prövning medge dylika dispositioner. Sökanden skall höras innan tillstånd ges och dennes intresse skall givetvis tas till vara.

Beredningen framhåller att gällande lag inle torde hindra att en gäldenär pantsätter pantbrev i fast egendom sedan den intecknade egendomen har utmätts, om inte pantbrevet har omhändertagits enligt 4 S FfL. Detsamma gäller beträffande skepp. Gäldenären kan härigenom försämra den rätt som har vunnits genom utmätning, nämligen om inteckningen har med­delats innan utmätningen ägde rum. Försämringen ligger i det tillägg på pantbrevets belopp som kan komma att tas ut av den nytillkomna pant­havaren. Motsvarande gäller beträffande ränta på skuldebrev som är intecknat i luftfartyg eller reservdelar till luftfartyg. Beredningen har övervägt om inte utmätning av den intecknade egendomen borde utan vidare innefatta förbud mot pantsättning. Praktiska invändningar har emellertid framställts häremot av representanter för bankerna. Då s.k. sekundärpantsättning av pantbrev och annan inteckningshandling är vanlig, torde frågan inte ha så stor betydelse och beredningen har därför avstått från all fullfölja nämnda tanke.

För att första stycket i 5 kap. 27 8 inte skall anses medföra hinder mot pantsättning som har nämnts nyss har som första mening i andra stycket av paragrafen tagils in en uttrycklig föreskrift om alt första stycket inte utgör hinder mot pantsättning av pantbrev eller annan intecknings-handling som gäller i egendomen. Om del finns anledning förmoda all gäldenären har ägarhypotek eller att tillägg pä pantbrevs belopp eller ränta på annan inteckningshandling inte är utnytQad kan, påpekar beredningen, kronofogdemyndigheten komplettera utmätning av den intecknade egen­domen med utmätning av vad som sålunda finns att utmäta på pantbrevet eller inteckningshandlingen.

Beredningen erinrar om att när registrerat skepp, registrerat luftfartyg eller inlecknade reservdelar till luftfartyg eller fastighet har tagits i mät, kronofogdemyndigheten kan enligt 7 kap. 6 8 resp. 13 kap. 5 8 ta hand om pantbrev eller annan inteckningshandling som gäller i den utmätta egen­domen. Därefter får den omhändertagna handlingen inte pantförskrivas.

 

Prop. 1980/81:8                                                                              4 kap. 29 §    468

En erinran om dessa bestämmel.ser har tagits in som andra mening i andra stycket av 5 kap. 27 §.

Beredningen framhåller alt den i första stycket behandlade bestämmelsen om förbud för gäldenären alt förfoga över utmätt egendom inte avser rätten att nyiQa egendomen. Den frågan regleras såvitt angår lös egendom i 7 kap. 4 8 andra stycket. 1 13 kap. 6-10 SS, som motsvarar 6-10 88 FfL, finns vissa särskilda bestämmelser om gäldenärens rätt alt nylQa utmätt fastighet m.m. Tredje stycket i 5 kap. 27 S innehåller en erinran om nämnda bestämmelser.

Remissyttrandena. Hovrätten för Västra Sverige anser att precisering bör ske av vad som åsyftas med bestämmelsen i första stycket alt gälde­nären inte får förfoga över utmätt egendom genom överlåtelse eller pä annat sätt och följden i civilrättsligt och straffrättsligt hänseende om för­budet överträds.

Förslaget att utmätning inte utgör hinder mol pantsättiiing av pantbrev eller annan inteckningshandling som gäller i den utmätta egendomen berörs närmare av några remissinstanser. Jordbrukskasseförbundet, som tillstyrker förslaget, anser all en regel av motsatt innebörd skulle innebära avsevärda svårigheter för bankema vid bedömning av behörighet att för­foga över pantbrev. Hovrälten .för Västra Sverige understryker att del enligt principen i första stycket egentligen skulle vara förbjudet för en fastighetsägare att pantsätta ett pantbrev sedan fastigheten har utmätts. En sådan regel skulle emellertid förorsaka stora svårigheter för kredit­instituten, eftersom del blev nödvändigt all vid varje belåning av pantbrev kontrollera att fastigheten den dag lånet utlämnas inle är utmätt. Hov­rätten anser del lämpligt att utmätning av själva egendomen kompletteras med utmätning av pantbrev som är pantsatt och påpekar möjligheten all ta hand om pantbrev som innehas av fastighetsägaren.

Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoieksinsti-tulion anser att av JB:s panträttskonstruktion - att upplåtelse av panträtt avser fastigheten och inle pantbrevet - borde följa att utmätning av fastig-hel medför förbud alt upplåta panträtt i fastigheten till skada för utmät­ningssökanden och alt utmätningen omfattar även befintliga ägarhypotek. En sådan ordning skulle enligl föreningen kunna accepteras, om regler, som stod i samklang med övriga godtrosregler vid panträttsupplåtelser enligt JB, ställdes upp lill skydd för godtroende borgenärer. Advokat­samfundet, som anser del olillfredsslällande all gäldenären skall kunna försämra den rätt som har vunnits genom utmätning, ifrågasätter för sin del om inte utmätning bör medföra förbud mot pantsättning av pantbrev, såvida inte kronfogdemyndigheten efler hörande av sökanden medger pantsättning av särskilda skäl. Samfundet pekar därvid på alt det kan vara svårt för kronofogdemyndigheten att snabbt utreda om gäldenären har ägarhypotek eller överhypotek av nägon betydelse. Även krono­fogdeföreningen förordar att utmätning skall innefatta förbud mot pant-

 

Prop. 1980/81:8                                                                              4 kap. 29 §    469

sättning, såvida inle kronofogdemyndigheten medger undantag, I konse­kvens härmed bör införas skyldighet för gäldenären att redan vid utmät­ningen överlämna pantbrev till myndigheten.

RSV anser att den som har fått utmätning av fastighet inte skall behöva stå tillbaka för den till vilken pantsättning sker efter utmätningsbeslutet. Hur en sädan ordning skall åstadkommas kan enligl verkets mening vara tveksamt. Regler i saken skulle kunna innebära att om pantförskrivning äger rum efter utmätning av fasligheten, belopp som utfaller på pantbrevet i första hand skall gå lill betalning av fordran som tillkommer den borgenär som har fått utmätning av fastigheten. Förhållandet skulle beaktas när sakägarförteckningen upprättas men skulle inte få inverkan på skydds-beloppels storlek. Verket anser att del särskilt bör övervägas huruvida reglerna skulle behöva omfatta pantförskrivningar som äger rum mellan auktionen och köpeskillingsfördelningen.

Utredningen om säkerhetsåtgärder m.m. i skatteprocessen under­stryker behovet av en bestämmelse, som hindrar att företagsinteckning som belånas efter det att indrivnings- resp. ulmätningsförfarande har in­letts åberopas till skada för utmätningsborgenären.

Föredraganden. Beredningens förslag innebär ett allmänt hållet förbud för gäldenären att förfoga över ulmätt egendom lill skada för sökanden. En remissinstans ha ansett att förbudei bör preciseras. Det skulle emellertid kräva detaljerade bestämmelser för olika fall. En sådan lagreglering synes inle lämplig. Det torde inle heller vara behövligt med mera detaljerade regler i saken. Jag godtar sålunda beredningens förslag. Det kan tilläggas all del straffbara området enligl 17 kap. 13 8 BrB är mera inskränkt än det civilrättsliga förfogandeförbudei i den nu aktuella paragrafen.

Beredningen har gjort vissa motivuttalanden i fråga om bestämmelsens tillämpning. Jag kan ansluta mig till dessa uttalanden och vill tillägga följande. Som framgår av paragrafens lydelse innebär inte bestämmelsen i första stycket ett kategoriskt förbud för gäldenären att förfoga över utmätt egendom. Huruvida viss åtgärd får vidtas beträffande utmätt egendom skall bedömas med hänsyn lill om åtgärden kan anses vara till skada för utmätningssökanden. Ägare lill ulmätt fastighet är t.ex. oförhindrad all sälja fastigheten. Försäljningen gäller emellertid inte mot utmätningen och det exekutiva förfarandet fortgår ulan hinder av överlåtelsen. Beträffande lös egendom måsle beaktas att åtgärder för säkerställande av utmätningen skall bestå, varav t,ex. följer att lös sak som regel inte fär lämnas ut till förvärvaren. Överiålelse av utmätt egendom torde fä praktisk betydelse främst på så sätt, att eventuellt överskott tillfaUer förvärvaren och att egendomen tillkommer denne om utmätningen återgår. Överlåtelse av ulmätt egendom kan emellertid på grund av godtrosförvärv i vissa fall få företräde framför utmätning.

En konsekvens av alt gäldenären efter utmätning inte fär förfoga över egendomen till skada för sökanden skulle - som har framhåUits av vissa

 

Prop. 1980/81:8                                                                              4 kap. 29 §    470

remissinstanser - i fråga om intecknad egendom egentligen vara att gälde­nären inte fick pantsätta pantbrev eller annan inteckningshandling, om inteckningen har företräde framför utmätningen. Pä grund av vad som gäller om tillägg resp. ränta påverkas nämligen sökandens rätt av sådan pantsättning. Ett pantsättningsförbud skulle emellertid vålla flera olägen­heter, Bl.a. skulle det vara olämpligt att hindra gäldenären från alt skaffa medel genom belåning av pantbrev eller inteckningshandling, l.ex. för att kunna betala ulmätningsfordringen. Ett pantsättningsförbud skulle också kräva regler lill skydd för godtroende panthavare. Del är knappast troligt att man med en sådan reglering skulle uppnå del resultat som eftersträvas. Jag år därför inte beredd att föreslå införande av ett pantsättningsförbud av nu berört slag. Jag anser inte heller lämpligt all för den aktuella situationen införa särbestämmelser i fråga om tillägg resp. ränta eller välja nägon av de andra lösningar som har förordats i ett par remissyttranden.

Enligl min mening behöver man inte befara att möjlighet till pantsättning efter utmätning av intecknad egendom skall medföra större olägenheter i praktiken. Om den utmätta egendomen inle kan antas vara tillräcklig för att tillgodose sökanden fullt ut fiir den händelse tillägg resp. ränta skulle las i anspråk på pantbrev resp. inteckningshandling med bättre rätt, kan utmätningen kompletteras med utmätning av pantbrevet resp. inlecknings­handlingen. Pantbrev resp. inteckningshandling som ligger inne hos egen­domens ägare kan också tas om hand av kronofogdemyndigheten, varefter pantsättning inte får ske utan myndighetens tillstånd (6 kap. 5 § och 12 kap. 5 8). Alt pantsättning får ske även efter det att inlecknad egendom har blivit utmätt ligger också i linje med att enligl departementsförslaget tillägg resp. ränta kan las i anspråk genom utmätning av pantbrevet resp. inteckningshandlingen trots alt själva egendomen är ulmätt (3 8 andra stycket i förevarande kapitel). Jag godtar sålunda beredningens förslag i andra stycket.

Bestämmelsen om pantsättning av inteckningshandling som gäller i ulmätt egendom avses vara tillämiplig även i fråga om företagsinteckning, trols att sådan inteckning inte anses medföra panträtt. Delta torde överensstämma med vad som gäller f n. Utgivande av en tidigare med­delad företagsinteckning efter det alt egendom som omfattas av inteck­ningen har utmätts kan, med hänsyn till att företagsinteckning inte kan medföra ägarhypotek, innebära att den rätt som utmätningssökanden har vunnit blir utan värde. Alt uppställa förbud mot att utnytQa meddelad företagsinleckning som säkerhet iir emellertid av olika skäl inte lämpligt. Enligl vad Jag har inhämtat övervägs frågan av utredningen (1972:12) angående förelagsinteckning i samband med utredningens översyn av lagstiftningen om företagsintecknmg. Jag har därför inle föreslagit några bestämmelser i saken.

I tredje stycket av 29 8 har tagits in en erinran om vissa bestämmelser som rör nytQandet av utmätt egendom m.m.

 

Prop. 1980/81:8                                                             4 kap. 30 §    471

30 8 1 paragrafen, som motsvarar 5 kap. 28 8 beredningens förslag, regleras tidpunkten för förmånsrättens inträde vid utmätning saml konkur­rensen mellan utmätning av fast egendom och rättighet som har upplåtits i fasligheten.

Gällande rätt. Utmätning ger enligl 8 8 förmånsrättslagen förmånsrätt i den utmätta egendomen. 1 förmånsrättslagen meddelas också bestäm­melser om företrädesordningen mellan förmånsrätt pä grund av utmätning och andra - särskilda eller allmänna - förmånsrätter. Del föreskrivs bl.a. att förmånsrätt på grund av utmätning har företräde framför förmånsrätt pä grund av inteckning, vilken har sökts samma dag som utmätningen verkställdes eller senare (9 8 tredje stycket) samt alt utmätning ger före­träde framför senare utmätning av samma egendom och att utmätning för flera fordringar pä en gång ger lika rätt (9 8 Qärde stycket). Av bestäm­melserna framgår att förmånsrätt uppkommer genom utmätningens verk­ställande och inte redan genom ansökan om utmätning. Förmånsrättslagen anger däremot inle vilket led i verkställandet av utmätning som är av­görande. Den frågan regleras i UL.

Beträffande lös egendom föreskrivs i 77 8 I mom. UL alt när utmätning är fullbordad så som sägs i 67 c 8 1 mom. eller 73-76 88, borgenären njuter förmänsrätt i det utmätta efter vad som föreskrivs i förmånsrättslagen. En bestämmelse om fullbordan av utmätning som gäller pantbrev i fast egen­dom eller i skepp finns vidare i 91 a 8 2 mom. UL. Det sagda innebär att utmätning av lös egendom i allmänhet medför förmånsrätt först när utmät­ningen har säkerställts genom egendomens omhändertagande, utmärkande av all egendomen är utmätt, meddelande av förbud för tredje man att ut­lämna egendom eller betala fordran eller annan liknande åtgärd. Åtgärder för fullbordan av utmätning kommer dock inte i fråga beträffande alla slag av lös egendom (t.ex. inte beträffande vissa immateriella rätfigheter). Även om lagtexten inte ger någon antydan därom, torde vissa av de åt­gärder som anges i 73-76 88 UL inte vara avgörande för förmånsrätten. Det ligger sålunda i sakens natur att dennas uppkomst inte kan bero av att egendomen har blivit värderad. Utmätning av ägarhypotek har ansetts medföra förmånsrätt, trots att meddelat belalningsförbud inle har anteck­nats pä inteckningshandlingen i enlighet med 74 8 3 mom. andra meningen UL (Svensk JurisUidning 1958 ref s. 24).

Enligt 77 8 2 mom. UL medför utmätning av här i riket registrerat skepp eller luftfartyg eller intecknade reservdelar till sådant luftfartyg förmåns­rätt redan när beslutet om utmätning meddelas. Blir egendomen innan den har omhändertagits utmätt i främmande stat, gäller den rätt som har vunnits genom den förra utmätningen som panträtt. I fråga om utmätning av annat fartyg eller luftfartyg än här i riket registrerat skepp eller luft­fartyg liksom i fråga om utmätning av gods i fartyg eller i luftfartyg gäller huvudregeln i 77 8 1 mom. UL. Utmätning av sådan egendom får anses fullbordad och medföra förmänsrätt, även om befälhavaren eller ägaren

 

Prop. 1980/81:8                                                                              4 kap. 30 §    472

inte har avfordrats de handlingar rörande egendomen som avses i 73 S 2 mom. första meningen UL.

Utmätning av fast egendom är enligt 83 8 I mom, UL fullbordad när beslut därom har meddelats och medför därefter förmånsrätt enligt förmånsrättslagen, 1 fall dä villkoriig rätt till fast egendom har tagits i mät och utmätningen omfattar anspråk mol medkontrahent skall enligt 83 S 2 mom. denne underrättas om utmätningen och förbud meddelas honom att betala eller återbetala köpeskilling eller utge annat, som på grund av avtalet kan tillkomma gäldenären, till annan än utmätningsmannen eller överexekutor, om målet är anhängigt där. Först därmed medför utmät­ningen förmånsrätt i den delen.

Enligt 26 8 första stycket FfL har inskriven rättighet i fastighet företräde framför fordran med förmånsrätt på grund av utmätning, om inskrivning har sökts före dagen för utmätningen. Med rättighet avses nytQanderätt, servitut och rätt till elektrisk kraft Gfr 7 kap. JB).

Lagberedningen. Att förmänsriitt på grund av utmätning av lös egendom i allmänhet f.n. inträder först när utmätningen säkerställs har enligt bered­ningen berott pä en strävan alt hindra uppkomsten av tysta förmånsrätter. Därvid har även hänvisats lill vad som gäller i fråga om panträtt. Bered­ningeh anser att de skäl som brukar anföras mot att tillåta panträtt i lös egendom utan besittning dock inte kan i samma utsträckning åberopas i fråga om förmånsrätt på grund av utmätning. Denna är en myndighets­åtgärd och skentransaktion är därför utesluten såvitt angår själva utmät­ningen. Beträffande åtgärder för säkerställande av utmätning gäller enligt förslaget att de skall anpassas efter behovet i fråga om olika slags egendom och att närmare föreskrifter kan ges i administrativ författning. Det är knappast möjligt att för alla fall finna något gemensamt moment i säker­ställandet till vilket förmånsrättens uppkomst kan knytas. Beredningen har därför ansett alt förmånrätlens uppkomst beträffande lös egendom i allmänhet lämpligen bör knytas till utmätningsbeslutet. Delta kommer t.ex. att gälla lös sak, löpande skuldebrev, banktillgodohavande, enkla skuldebrev och rättigheter. 1 detta sammanhang erinrar beredningen om att straffansvar enligl 17 kap. 13 8 BrB för den som rubbar ulmätt gods anses inträda redan när utmätningsförklaringen meddelas. En ordning som innebär att förmånsrätt uppkommer i och med uimätningsbeslutet kommer dock inle att medföra någon större ändring i praktiken eftersom det enligt förslaget för att utmätning av lös egendom i allmänhet skall få ske som regel krävs all egendomen finns tillgänglig för förrättningsmannen Gfr 7 kap.).

En bestämmelse om alt förmånsrätt på grund av utmätning av lös egen­dom som regel skall inträda redan i och med utmätningsbeslutet, utan av­vaktan att utmätningen blir säkerställd, har tagits upp som första stycke i 28 8. Av bestämmelsen följer bl.a. att om samma egendom utmäts successivt för flera fordringar, den utmätning som har beslutals först ger

 

Prop. 1980/81:8                                                                              4 kap. 30 §   473

företräde framför senare utmätning. I protokoll eller annan handling i ärendet bör därför noggrant anges tidpunkten på dagen för meddelat beslut. Beredningen erinrar om att utmätning som regel skall ske samtidigt, om två eller flera har sökt utmätning hos samma gäldenär (5 kap. II 8 första stycket).

Den angivna principen beträffande utmätning av lös egendom har emellertid, anför beredningen, inte kunnat göras undanlagslös. Förbehåll har skett för vissa fall. Ett sådant anges i 8 kap. 6 8 och gäller utmätning av avlöning m.m. som avses i nämnda kapitel. Undanlag följer också av andra stycket i 5 kap. 28 8.

Beredningen påpekar att utmätning enligt förmånsrättslagen ger förmånsrätt framför gäldenärens övriga opriorilerade borgenärer. Det är inträdet av denna verkan som regleras i första stycket i 28 8, liksom i andra stycket av paragrafen. Utmätning kan emellertid även ha betydelse i förhållande till tredje man som har förvärvat rätt till egendomen. Denna verkan regleras inte här. I det speciella konkurrensfall som avses i tredje stycket av 28 8 föresläs dock en precisering. I övrigt anser beredningen lämpligt alt i detta sammanhang belysa spörsmålen beträffande vissa prak­tiska fall.

Om utmätningen avser lös sak eller löpande skuldebrev som har överlåtits till tredje man men ännu inte har traderats skall, anför bered­ningen, utmätningen ge företräde Qfr beträffande lös sak lösöreköpsförord­ningen). I fråga om löpande skuldebrev sägs i 22 8 skuldebrevslagen att överiålelse av sädant skuldebrev inte är gällande mot överlätarens borge­närer om inte förvärvaren har fält handlingen i besittning. (Här och i det följande bortser beredningen från att bank har sålt löpande skuldebrev, för vilket fall särskild regel gäller.) Enligt 7 kap. 4 8 i förslaget skall vid utmät­ning av lös sak denna las i förvar, när den inle anses kunna lämnas i gälde­närens värd. Egendom som lämnas i hans vård skall utmärkas och om det är lämpligt förseglas. Om saken utmäts utan alt den finns tillgänglig, kan det visa sig att egendomen i själva verket redan före utmätningsbeslutet hade överlåtits till och även traderats till tredje man. Beredningen påpekar alt denne dä är skyddad. Detsamma gäller, om tredje mannen i fall då tradition äger rum först efler uimätningsbeslutet var i god tro när han fick saken i besittning. Skulle någon efter uimätningsbeslutet i god tro förvärva saken och få den i besittning, är han också skyddad. Det som har sagts om lös sak torde enligt beredningen ha motsvarande tillämpning beträffande löpande skuldebrev.

Beredningen framhåller att beträffande enkla skuldebrev och vissa rättig­heter är del av betydelse för en förvärvares rätt att denuntiation av över­låtelse sker hos den förpliktade. Enligt 31 8 första stycket skuldebrevs­lagen är överlåtelse av enkelt skuldebrev inte gällande mot överlåtarens borgenärer om inte gäldenären har underrättats om åtgärden antingen av överiåtaren eller av den till vilken överlåtelsen har skett. Dessutom gäller

 

Prop. 1980/81:8                                                                           4 kap. 30 §    474

särskilda regler om gåva. När annan överlåtelse än genom gåva har skett men utmätning beslutas innan denuntiation av överlåtelsen har ägt rum, är förvärvaren inle skyddad, om denuntiation av utmätningen sker innan överlåtelsen har hunnit denuntieras. Om däremot överlåtelsen denuntieras efter utmätningsbeslutet men innan detta har hunnit denuntieras. är saken mera tveksam. Enligt beredningens mening bör i ett sådant fall utmätnings­sökanden få vika, om förvärvaren var i god tro när denuntiation ägde rum.

Sker överlåtelse av enkelt skuldebrev efter utmätningsbeslutet, synes enligt beredningen förvärvaren likaså böra få företräde, om överlåtelsen denuntieras innan utmätningen har hunnit denuntieras och förvärvaren därvid är i god tro.

Beredningen framhåller att det som har sagts om överlåtelse har mot­svarande tillämpning på pantupplåtelse.

Att utmätning av registrerat svenskt skepp, svenskt luftfartyg eller intecknade reservdelar till sådant luftfartyg medför förmånsrätt i och med att beslutet om utmätning meddelas har bl.a. samband med möjligheten att utmäta sådan egendom utan att den är tillgänglig, s.k. distansutmätning. I fråga om konkurrens med inteckning i skepp gäller enligt 283 S första stycket 6 sjölagen alt ansökan om inteckning skall avslås, om skeppet, andel däri eller villkorlig äganderätt därtill har blivit föremål för utmätning senast den inskrivningsdag inteckningen söks. Beredningen påpekar att under arbetet på ny lagstiftning angående skeppshypotek m.m. har uppmärksammats att inteckning kan komma att beviljas innan inskriv­ningsmyndigheten har hunnit underrättas om beslutad utmätning. När exekutiv försäljning skall ske, uppkommer l.ex. fråga om företrädet mellan inteckningen och utmätningen. Enligt den generella regeln i 9 8 tredje stycket förmånsrättslagen har förmånsrätt på grund av utmätning före­träde framför förmånsrätt på grund av inteckning, vilken har sökts samma dag som utmätningen verkställdes eller senare. 1967 ärs konvention rörande sjöpanlrätt och fartygshypotek medger emellertid endast ati sjöpanlrätt och viss retentionsrätt ges företräde framför inskrivet hypotek (art. 5 mom. I). Beträffande luftfartyg m.m. gäller att ansökan om inteck­ning enligt 12 S lagen om inskrivning av rätt till luftfartyg skall avslås, om det upplyses att egendomen har tagits i mät före den dag inteckning söks eller samma dag. Frågan om konkurrens mellan utmätning i skepp och fel­aktigt tillkommen inteckning torde enligt beredningen f.n. böra lösas med tillämpning av 9 § tredje stycket förmånsrättslagen, dvs. utmätningen får företräde (se prop. 1973:42 s. 287).

Beredningen vill för sin del förorda att frågan om förmånsrättens inträde regleras enhetligt beträffande nämnda specialobjeki liksom för fast egen­dom. Gemensamt för dem är att de omfattas av inskrivningssystem som för skepp och fast egendom är i allt väsentligt lika uppbyggda. På den punkten sägs i andra stycket av 5 kap. 28 8 att utmätning av här i riket regi­strerat skepp eller luftfartyg, intecknade reservdelar till sådant luftfartyg

 

Prop. 1980/81:8                                                                              4 kap. 30 i}   475

eller fast egendom inte medför förmånsrätt förrän ärende angående anteck­ning om utmätningen tas upp på inskrivningsdag. Detta innebär t.ex. att inteckning, som söks efter utmätningsbeslutet men innan detta antecknas hos inskrivningsmyndigheten, skall vid tillämpning av 9 8 tredje stycket förmånsrättslagen ge företräde framför utmätningen. Har samma egendom utmätts två eller fiera gånger successivt, ger utmätning som antecknas tidigare dag företräde framför utmätning som antecknas senare dag. Omkastningen i förra fallet är inte i och för sig önskvärd. Såvitt angår utmätningar som sker i Sverige torde den dock enligl beredningen knappast behöva förekomma, eftersom del kan förutsättas att anmälan till registret skall ske omedelbart. Föreskrift härom bör meddelas i administrativ ordning Qfr 38 8 första stycket 4 sjölagen, 41 S första stycket lagen om inskrivning av rätt till luftfartyg och 19 kap. 21 $ JB).

Om utmätning sker pä olika tider samma dag, gäller f n. hos oss, påpekar beredningen, att den utmätning som har skett tidigare på dagen har företräde. Del kunde övervägas alt ge dem lika rätt, om de antecknas på samma inskrivningsdag. Beredningen har dock inte funnit anledning alt föreslå sådan ändring. Som andra mening i andra stycket har därför tagits upp en bestämmelse att om samma dag antecknas mer än en utmätning, den utmätning har företräde som skedde först.

Om fast egendom har överlåtils under villkor som alUjämt gäller och utmätning av egendomen sker enlig 23 8 hos överlätaren eller förvärvaren, kommer utmätningen att omfatta även eventuell fordran mot medkontra­henten på grund av avtalet. Det torde enligt beredningen ligga i sakens natur alt förmånsrätt till detta accessorium inle på grund av första stycket i 28 8 kan uppkomma tidigare än som beträffande huvudobjeklel följer av andra stycket i paragrafen, nämligen den dag då ärende om anteckning av utmätningen tas upp på inskrivningsdag.

Beredningen framhåller alt av bestämmelserna följer alt pantbrev på grund av inteckning som undanlagsvis söks under tiden mellan uimät­ningsbeslutet och dagen för inskrivningsmyndighetens anteckning om utmätningen ger förmånsrätt framför utmätningen, om inle inteckningen eventuellt undanröjs efter besvär. Att gäldenären inte genom att söka inteckning och sedan själv åberopa pantbrevet kan skjuta tillbaka utmät­ningssökanden torde emellertid enligt beredningen vara självklart. Det skulle innebära ett förfogande till förmän för honom själv som stär i direkt strid mot 27 8 första stycket i förslaget. Efler pantsättning lill tredje man torde enligl beredningen denne vara skyddad mot utmätningssökanden enligl 27 8 andra stycket, om han var i god tro.

Beredningen påpekar att om utmätning sker av annat fartyg än här i riket registrerat skepp, förmånsrätt inträder enligt första stycket i 28 8 i och med utmätningsbeslutet Qfr 2 kap. 7 8 andra stycket). Av 2 kap. 8 8 följer att registrerat skeppsbygge likställs med registrerat skepp.

Som tredje mening i andra stycket föresläs i överensstämmelse med 77 8

 

Prop. 1980/81:8                                                                              4 kap. 30 §    476

2 mom, andra meningen UL att om här i riket registrerat skepp eller luft­fartyg blir utmätt även i främmande stat innan del har tagits om hand av kronofogdemyndigheten, den rätt som har vunnits genom den förra utmät­ningen, dvs. den utmätning som har skett här i riket, skall gälla som pant­rätt.

Även utmätning av egendom som avses i andra stycket i paragrafen kan. anför beredningen, komma att konkurrera med överlåtelse av egen­domen till tredje man. Beträffande skepp följer av 19 8 sjölagen att om skepp har överlåtits, förvärvet inte är skyddat mot överlåtarens borge­närer förrän inskrivning har sökts för förvärvet. Något motsvarande stad­gande finns inte i fråga om fast egendom. Enligt beredningen torde gälla att utmätning går före förvärv av skepp om inte inskrivning av fånget har sökts innan uimätningsbeslutet meddelas. Vidare gäller f.n. att utmätning av fast egendom går före överlåtelse, om avtalet ingås efler det att uimät­ningsbeslutet meddelades. Detta innebär, påpekar beredningen, bl.a. alt utmätning står sig mot överlåtelse som sker efter del att utmätnings-beslutet meddelades, även om skeppsregistret resp. fastighetsboken inte visade att egendomen var utmätt. Något godtrosförvärv äger inte rum i sådant fall. 1 fråga om luftfartyg och reservdelar därtill kan däremot tills vidare en förvärvare bli skyddad genom godtrosförvärv, om han får egen­domen i sin besittning.

Beredningen föreslår inle nägon ändring beträffande konkurrens mellan utmätning och överlåtelse av fast egendom. Om överlåtelse av fast egen­dom såsom f n. skyddas mot överlätarens borgenärer i och med avtalet, är det enligt beredningen konsekvent filt även utmätning ger företräde framför överlåtelse frän gäldenären redan i och med utmätningsbeslutet.

1 fråga om skepp synes däremot följdriktigt alt, eftersom överlåtelse enligt 19 8 sjölagen blir skyddad mot överiåtarens borgenärer först genom ansökan om inskrivning, utmätning får företräde framför överlåtelse först i och med all ärende om anteckning av utmätningen tas upp på inskrivnings­dag. En sädan lösning ligger ocksä i linje med vad som i anslutning till första stycket har anförts om förhällandet mellan utmätning och över­låtelse i fräga om lös egendom i allmänhet. Beredningen anser sålunda alt utmätning av skepp bör medföra företräde framför överlåtelse frän gälde­nären, om ärende angående anteckning om utmätningen tas upp senast på den inskrivningsdag då ansökan görs om inskrivning av sädant förvärv. Delta bör gälla vare sig överlåtelsen av skeppet har sketl före eller efter utmätningsbeslutet. Inte heller beträffande skepp torde enligt beredningen behövas en uttrycklig bestämmelse om konkurrensen mellan utmätning och överlåtelse. Om inskrivning av förvärv till äventyrs hinner sökas innan ärende angående anteckning om utmätning har tagits upp på inskrivnings­dag, ger enligt beredningen inskrivningen företräde endast om förvärvaren var i god tro när han sökte inskrivning. Det torde följa av 27 8 första stycket Qfr 20 8 sjölagen). Sedan utmätningen har antecknats, kan inte en

 

Prop. 1980/81:8                                                                               4 kap. 30 §   477

förvärvare som söker inskrivning göra gällande godtrosförvärv Qfr 20 och 23 88 sjölagen).

Beredningen påpekar att vad som i förevarande sammanhang har sagts angående ansökan om inskrivning gäller även anmälan om avregistrering Gfr 22 8 Iredje stycket sjölagen).

Bestämmelsen i 26 8 FfL om konkurrens mellan utmätning av fastighet och rättighet däri bör enligt beredningen ersättas av ett stadgande i 5 kap. 28 8, enligt vilket utmätning av fast egendom medför företräde framför rättighet i egendomen, om ärende angående anteckning om utmätningen tas upp senast den inskrivningsdag då inskrivning av rättigheten söks. Om rättigheten har upplåtits efter utmätningen och upplåtelsen överskrider fastighetsägarens befogenhet enligt 13 kap. 6 8 saml inskrivning söks tidigare dag än den då ärende angående anteckning om utmätningen las upp. medför enligt beredningen upplåtelsen inle företräde i fall den som har förvärvat rättigheten var i ond tro.

Remissyttrandena. Den föreslagna huvudregeln att utmätning skall medföra förmånsrätt i och med beslutet kritiseras av hovrätten för Västra Sverige och föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges lands-hypoieksinstUution. Hovrälten framhåller alt såväl panlsällning som utmätning av vanlig lös egendom i tredje mans besittning fullbordas genom denuntiation. Förmånsrättsförhällandel mellan fordran för vilken egen­domen har pantsalts och en utmätningsfordran måsle därför bestämmas enligt tidsförhållandet mellan denuntiationen av pantsättningen och denuntialionen av utmätningen. Tidpunkten för utmälningsbeslutet kan omöjligen vara avgörande för företrädet. Detta framgår enligl hovrätten än tydligare av följande förhållande. Vid pantsättning hos ell kreditinstitut av ett redan belånat pantbrev brukar institutet begära uppgift frän primär-panthavaren om någon tidigare sekundärpantsättning eller utmätnings­åtgärd har ägt rum beträffande pantbrevet. Först sedan upplysning härom har erhållits kan pengarna betalas ut lill låntagaren. Om redan ett ulmät­ningsbeslut beträffande pantbrevet skall medföra förmånsrätt för ulmät­ningsfordringen, kan enligt hovrätten den som skall ge lån mol panträtt i andra hand i pantbrevet inle få tillförlitlig upplysning angående förutsätt­ningarna för belåningen. Ombudsmannaföreningen understryker all borge­när som innehar ell pantbrev måste utan risk kunna lämna lån mot säker­het i pantbrevet fram till dess utmätningen har säkerställts enligt reglerna i 7 kap. och alt han likaså fram till den lidpunkten mäste kunna bekräfta meddelanden om andrahandspanlsättning och därvid upplysa om all pant­brevet inte har ulmätts. Ombudsmannaföreningen anser all med den före­slagna regeln skulle ett osäkerhetsmoment införas vid all fastighets-belåning, vilket inle kan accepteras.

1 fråga om förslaget att utmätning av här i riket registrerat skepp eller luftfartyg, inlecknade reservdelar lill sådant luftfartyg och fast egendom skall medföra förmånsrätt först när ärende angående anteckning om utmäl-

 

Prop. 1980/81:8                                                                              4 kap. 30 §    478

ningen tas upp på inskrivningsdag anför utredningen angående inskrivning av rätt till luftfartyg m.m. att det enligt utredningens mening är en lämplig ordning att utmätning konkurrerar med inteckning på grundval av register­anteckning. Länsstyrelsen i Kronobergs län anser emellertid att förslaget inte är invändningsfritt beträffande fast egendom. Med nuvarande inskriv­ningssystem torde det enligl länsstyrelsen finnas alltför stora möjligheter för gäldenären att söka inteckning under tiden frän utmätningen fram till dess anteckning sker. Den vinst som en enhetlig reglering ger torde inte uppväga de problem som kan uppkomma genom förslaget, t.ex. huruvida en borgenär har varit i god tro. Länsstyrelsen anser att den nuvarande bestämmelsen att utmätning av fast egendom medför förmånsrätt i och med beslutet bör kvarstå.

Hovrätten för Västra Sverige påpekar alt samtidigt som utmätning av fast egendom föresläs medföra förmånsrätt i och med all utmätningen antecknas i fastighelsboken skall, som följd av att överlåtelse av fast egen­dom skall skydda förvärvaren mot överiåtarens borgenärer i och med överlåtelseavtalet, utmätning ge företräde framför senare överlåtelse av fastigheten redan i och med beslutet om utmätning. Denna bristande överensstämmelse mellan reglerna om företräde i rättsförvärv och reglerna om inträdet av förmänsrätt gör enligl hovrätten systemet svåröverskådligt. Härtill bidrar ytterligare alt frågan om företräde i rällsförvärv enligt bered­ningens motiv inle har lösts enhetligt för alla objekt som omfattas av inskrivningssystem.

Med anledning av beredningens uttalande att godtrosförvärv inte kan äga rum av utmätt skepp framhåller utredningen angående inskrivning av rätt till luftfartyg m.m. att denna uppfattning inte har stöd i förarbetena till 20 8 sjölagen. Utredningen anser att sådant godtrosförvärv bör vara möjligt.

Föredraganden. 1 6 kap. departementsförslaget föreslås nya regler om säkerställande av utmätning. Bestämmelserna innebär bl.a. att åtgärd för säkerställande skall anpassas tili egendomens beskaffenhet och i viss utsträckning till förhållandena i det särskUda fallet. Med hänsyn härtill är del. som beredningen har framhållit, knappast möjligt att anknyta förmånsrättens inträde till något gemensamt moment i utmätningens säker­ställande.

Beredningens förslag all beträffande utmätning av lös egendom i allmänhet förmånsrätten skall inträda redan i och med beslutet om utmätning har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av nästan alla remiss­instanser. Två instanser har emellertid kritiserat förslaget och med tanke särskilt på pantbrev ansett att det skulle kunna leda till otillfredsställande resultat. Dessa instanser synes miena att om pantbrev pantsätts i andra hand efter det att pantbrevet har utmätts men innan primärpanthavaren har underrättats om utmätningen, sekundärpanthavaren skulle, till följd av att utmätningen medför förmånsrätt i och med beslutet, få stå lUlbaka för

 

Prop. 1980/81:8                                                             4 kap. 30 §    479

utmätningen, även om primärpanthavaren underrättas om pantsätlningen innan han fär underrättelse om utmätningen. Med anledning härav villjag framhålla följande.

Departementsförslaget skiljer mellan frågan om lidpup''en för förmåns­rättens inträde vid utmätning samt frågan om företrädet mellan utmätning av viss egendom och förvärv som avser samma egendom. Den senare frågan regleras inte i förevarande paragraf och inte heller i övrigt i lag­texten. Beredningen har emellertid behandlat frågan i motiven till para­grafen. Beredningens uttalanden, som i fråga om konkurrens mellan utmät­ning och överiålelse eller pantsättning innebär en analogisk tillämpning av allmänna regler om dubbelöverlåtelse resp. dubbelupplåtelse av panträtt med vissa modifikationer beträffande kravet på god tro, kan jag ansluta mig till. Tillämpade på del nyss nämnda fallet innebär uttalandena alt sekundärpanthavaren får företräde framför ulmälningsborgenären under förutsättning all han var i god tro när primärpanthavaren underrättades om andrahandspantsättningen. Att ulmälningsborgenären inle sedan, med åberopande av att utmätningen har medfört förmånsrätt redan i och med utmälningsbeslutet, kan göra gällande alt han har företräde är självklart.

Jag vill påpeka att det förhållandet att den förmånsrätt som har inträtt genom utmätningsbeslutet undantagsvis kan gä förlorad vid konkurrens med överlåtelse eller pantsättning inte är mera anmärkningsvärt än att t.ex. en panträtt kan få vika för en senare överlåtelse eller pantsättning till nägon som är i god tro. Inte heller i övrigt torde den föreslagna huvud­regeln om lidpunkten för förmånsrättens inträde leda lill otillfredsställande resultat. Jag vill understryka alt förslaget i praktiken inte kommer att med­föra så stor skillnad mot vad som gäller f.n., eftersom utmätning av lös egendom i allmänhet torde komma att säkerställas i nära anslutning lill utmälningsbeslutet. Jag godtar sålunda beredningens förslag i första stycket.

Det är tydligt att förmänsrätt i fall som avses i 28 8 inträder i och med betalningen, trots att kronofogdemyndigheten i allmänhet inle behöver meddela något särskilt beslut huruvida medlen skall anses utmätta.

I likhet med praktiskt laget alla remissinstanser godtar jag också för­slaget att förmänsrätt pä grund av utmätning av här i riket registrerat skepp eller luftfartyg, intecknade reservdelar till sådant luftfartyg och fast egendom skall inträda först i och med all ärende om anteckning av utmät­ningen tas upp på inskrivningsdag. Med hänsyn till att registermyndig­heten resp. inskrivningsmyndigheten kan förutsättas bli omedelbart under­rättad om utmätning behöver man enligt min mening inte befara nägra större problem beträffande förhållandet mellan utmätning och nya inteck­ningar. Med anledning av vad en remissinstans har anfört villjag framhälla att det enligt min mening är av underordnad betydelse att tidpunkten för förmånsrättens inträde resp. för avgörande av företrädet mellan utmätning och förvärv av egendomen inte genomgående är densamma.

 

Prop. 1980/81:8                                                                          4 kap. 31 §    480

.\ven andra och tredje meningarna i andra stycket samt iredje stycket i beredningens förslag har i sak oförändrade lagils upp i departementsför­slaget,

31 § Paragrafen innehåller bestämmelser om kronofogdemyndighetens befogenhet att vidta ätgärder beträffande utmätt egendom för att ta till vara sökandens rätt. Paragrafen motsvarar 5 kap. 30 8 beredningens förslag.

Gällande rätt. Som har nämnts i det föregående medför utmätning att gäldenären i princip inte får förfoga över den utmätta egendomen tUl skada för sökanden. Genom utmätningen torde utmätningsmannen få befogenhet att vidta vissa rättshandlingar beträffande egendomen för att sökandens rätt skall tillvaratas. Bestämmelser härom saknas emellerfid och del synes tveksamt hur långt utmätningsmannens befogenheter sträcker sig.

Lagberedningen. Beredningen har ansett det önskvärt att frågan om kronofogdemyndighetens befogenhet att ta till vara sökandens rätt regleras och har i 30 § tagit upp bestämmelser om sådana befogenheter.

Enligt första stycket i förstaget får kronofogdemyndigheten bevaka gäldenärens rätt mot sekundogäldenär eller annan tredje man eller söka dödning av skuldebrev eller annan handling. Beredningen framhåller att med stöd av denna bestämmelse kan kronofogdemyndigheten bl.a. avbryta preskription av en utmätt fordran eller bevaka fordringen i sekundogäldenärens konkurs. Kronofogdemyndigheten bör också kunna säga upp en utmätt fordran till betalning, t.ex. ett banktillgodohavande för vilket viss uppsägningstid gäller. Om rätt på grund av testamente anses kunna utmätas innan testamentet har bevakats, torde också kronofogde­myndigheten efter sådan utmätning kunna bevaka testamentet, såvida den i 14 kap. I § ÄB föreskrivna tiden inte har gått till ända, och låta delge testamentet med arvingama. Kronofogdemyndigheten skall däremot inte vid utmätning av arvinges andel i dödsbo kunna klandra eUer begära Jämkning av testamente som inverkar på arvslotten Qfr 7 kap. 7 § och 14 kap, 6 § ÄB), Över huvud skall kronofogdemyndigheten inte med slöd av den föreslagna bestämmelsen kunna väcka lalan vid domstol rörande ulmätt egendom eller svara i'mål angående denna. Har löpande skulde­brev eller annat presenlationspapper förstörts eller förkommit, kan hand­lingen enligt lagen (1927:85) om dödande av förkommen handling dödas på begäran av den som har föriorat handlingen. Om fordringen eller rättig­heten är utmätt, kan gäldenären tänkas vägra att medverka till dödning. Ansökan därom kan därför behöva göras av kronofogdemyndigheten. Denna får vidare anses behörig att påkalla efterlysning av motbok rörande banktillgodohavande enligt 12 8 nämnda lag.

1 andra stycket föresläs bestämmelser för det fallet att andel i dödsbo har blivit utmätt. Kronofogdemyndigheten kan enligt förslaget i sådant fall begära att boets egendom avträds lill förvaltning av boutredningsman eller att skiftesman förordnas Qfr 19 kap I 8 och 23 kap. 5 8 ÄB). Beredningen

 

Prop. 1980/81:8                                                                             4 kap. 31 §    481

påpekar att enligt 9 kap. 6 8 tredje stycket i förslaget bör, när andel i döds­bo har tagits i mäl, skifte avvaktas, om del inte medför oskäligt dröjsmål.

1 fråga om förvaltning av dödsbo sedan gäldenärs arvsandel har utmätts uppkommer frågan huruvida gäldenären får delta i förvaltningen av boet om detta inle har avlrätts lill förvaltning av boutredningsman. En sådan ordning kan sägas innebära viss risk för sökanden Gfr 27 8). Beredningen har dock inte ansett tillräckliga skäl föreligga all utestänga gäldenären frän deltagande i förvaltningen. Redan av 27 8 följer att gäldenären inte utan kronofogdemyndighetens samtycke fär medverka till förfoganden rörande boet som gör intrång i sökandens rätt, t.ex. ge bort värdefull egendom. Och som nyss har nämnts kan kronofogdemyndigheten enligt förslaget begära att boet avträds till förvaltning av boutredningsman. Det har enligl beredningen inle heller beträffande skifte som förrättas av delägama synts lämpligt alt kräva alt gäldenären skall representeras av utmätnings­sökanden eller kronofogdemyndigheten eller att skifte alltid skall god­kännas av sökanden eller kronofogdemyndigheten. Gäldenären fär emellertid inle utan medgivande av kronofogdemyndigheten efterge sin rätt vid skiftet, vare sig skifte förrättas av delägarna eller av skiftesman. Detta torde följa redan av 27 8, men beredningen har anseti del önskvärt att en särskild föreskrift meddelas därom. Under bestämmelsen, vilken har tagits upp som andra mening i andra stycket, bör falla alla dispositioner vid skiftet som är lill skada för utmätningssökanden.

Beredningen påpekar i detta sammanhang att när skifte har ägt rum, utmätning av gäldenärens andel i dödsboet får anses ha övergått lill att avse den egendom som gäldenären har erhållit genom skiftet. Ny utmät­ning krävs alltså inte. Överstiger värdet av egendomen sökandens fordran jämte kostnader, bör kronofogdemyndigheten häva utmätningen beträf­fande objekt som inte är behövliga för att utmätningssökanden skall bli tillgodosedd.

De befogenheter som paragrafen tillerkänner kronofogdemyndigheten hindrar enligt beredningen inte gäldenären att själv vidta åtgärder för att ta till vara sin rätt, t.ex. att göra ansökan om dödning av förkommen handling eller om dödsbos avträdande till förvaltning av boutredningsman. Gäldenären kan däremot inte göra kronofogdemyndighetens ätgärder om intet.

Remissyttrandena. Beredningens förslag alt reglera kronofogdemyndig­hetens befogenhet beträffande ulmätt egendom för att la lill vara sökan­dens rätt har genomgående tillstyrkts eller lämnats utan erinran i remiss­yttrandena. Flera remissinstanser anser emellertid all förslaget inte går tillräckligl långt.

Hovrätten för Västra Sverige anser all kronofogdemyndigheten bör tillerkännas de befogenheter i fråga om förvaltningen av utmätt egendom som eljest tillkommer gäldenären. Uppräkningen av befogenheter i para­grafen är inle fullständig och det kan enligl hovrätten dessutom ifråga-

31   Riksdagen 1980181. I saml. Nr 8. Del I

 

Prop. 1980/81:8                                                                              4 kap. 31 §    482

sältas om inte bestämmelsen i andra stycket beträffande andel i dödsbo snarare borde stå i ÄB. Som exempel på ytterligare befogenheter som bör tillkomma kronofogdemyndigheten nämner RSV befogenhet att, efter utmätning av aktier, företr' 'i gäldenären vid ny- eller fondemission. Denna befogenhet kan dock enligt RSV möjligen följa av den föreslagna bestämmelsen. När säljares rätt enligt avbetalningskontrakt har utmätts, bör kronofogdemyndigheten kunna återta egendomen för säljarens räkning, om förutsättningar härför föreligger enligl lagen om avbetal­ningsköp. Kronofogdemyndigheten bör ocksä ha befogenhet och kanske t.o.m. skyldighet att på gäldenärens vägnar söka inskrivning av äganderätt till faslighet, skepp och annan inskrivningsbar egendom. Om sädan befogenhet införs, krävs enligl FISV särskilda överväganden rörande bl.a. stämpelskatlefrägan. Mol bakgrund av det anförda föreslär RSV att i para­grafen stadgas generell befogenhet för kronofogdemyndigheten alt vidta åtgärder med avseende på utmätt egendom, när gäldenären inte kan förmås medverka till att ta till vara sin rätt och detta påverkar sökandens intressen. I detta sammanhang framhåller RSV att kronofogdemyndig­heten även bör ha befogenhet att tvinga fram bodelning med anledning av boskillnad eller äktenskapsskillnad för att kunna utmäta egendom som motsvarar gäldenärens gifiorättsandel. Denna befogenhet bör enligt RSV ses mot bakgrund av all giftori:ittsandel inle anses vara utmätningsbar. Kronofogdeföreningen nämner delvis samma befogenheter som RSV och anser att paragrafen bör kompletteras med dessa befogenheter. Läns­styrelsen i Norrbottens län och utredningen om säkerhetsåtgärder m.m. i skalteprocessen anser att kronofogdemyndigheten bör ha befogenhet alt framtvinga bodelning. TCO nämner särskilt alt kronofogdemyndigheten vid utmätning av andel i handelsbolag eller ekonomisk förening bör kunna inträda i delägarens alla rättigheter enligl lag eller avlal.

Enligt Svea hovrätt är den föreslagna bestämmelsen oklar på så sätt att del inte framgår om kronofogdemyndighetens befogenhet att vidta civil­rältsliga förvaltningsåtgärder är förenad med en motsvarande skyldighet att ta till vara gäldenärens rätt. Enligt hovrättens mening talar det mesta för att sä bör vara fallet. Det framstår inte som tilltalande all kronofogde­myndighetens aktivitet, och därmed gäldenärens skydd mol rättsförluster, skall vara beroende av den aktuella arbetsbalansen eller myndighetens intresse för förvaltningsåtgärder av ifrågavarande slag. Mot bakgrund av att den i bestämmelsen avsedda befogenheten sålunda bör innefatta en skyldighet bör enligt hovrätten kronofogdemyndighetens förvaltnings­uppgifter inte göras alltför vittgående. Närmare anvisningar bör utfärdas rörande omfattningen av kronofogdemyndighetens åligganden i delta hän­seende. En sädan reglering synes också vara att förorda av det skälet alt underlag härigenom ges för bedömande av frågan om skadeståndsansvar vid försummelser på detta område.

Föredraganden. Jag delar beredningens mening att kronofogdemyn-

 

Prop. 1980/81:8                                                                              4 kap. 31 §    483

dighetens befogenhet att vidta åtgärder beträffande utmätt egendom för att la till vara sökandens rätt bör uttryckligen regleras i UB. Det bör under­strykas att fråga inte är om direkt exekutiva åtgärder som efter det att utmätning har beslutats skall vidtas för att utmätningssökanden skall fä betalt. Bestämmelser härom finns bl.a. i 6 och 8-12 kap. Vad saken nu gäller är i stället vilka civilrältsliga åtgärder med avseende på den utmätta egendomen som kronofogdemyndigheten skall ha befogenhet att företa för att inte egendomens värde skall gå förlorat för sökanden.

Beredningens förslag innehåller dels en mera allmän befogenhet för kronofogdemyndigheten att bevaka gäldenärens rätt mot tredje man, dels särskilda befogenheter att ansöka om dödning av handling och att, efter utmätning av andel i dödsbo, begära att boets egendom avträds till förvalt­ning av boutredningsman eller att skiftesman förordnas. Den närmare utformningen av förslaget har kritiserats av flera remissinstanser, vilka har menat att befogenheterna inte går tillräckligt långt. Några instanser har anseti att paragrafen bör kompletteras med vissa ytterligare befogenheter, medan andra har förordat en mera generell bestämmelse i saken.

För egen del vill Jag först framhålla att den av beredningen föreslagna lydelsen torde omfatta de allra flesta fall, då någon åtgärd behöver vidtas lill skydd för sökandens rätt. Förutom de åtgärder som beredningen har nämnt i sina motiv torde en del av de befogenheter som remissinstanserna särskilt har påtalat täckas av de särskilda reglema i beredningens förslag. Man kan dock inle bortse frän att kronofogdemyndigheten ibland kan länkas behöva vidta andra åtgärder för att egendomens värde inte skall gå förlorat, ulan alt fråga är om bevakning av gäldenärens rätt mot tredje man. Mot beredningens förslag kan också invändas att befogenheterna enligt paragrafens lydelse i första hand synes syfta till att ta till vara gälde­närens rätt. Som en remissinstans har framhållit kan det vidare ifråga­sättas huruvida en bestämmelse om befogenhet att begära att dödsbos egendom avträds till förvaltning av boutredningsman eller att skiftesman förordnas lämpligen bör stå i UB. Pä grund av det anförda anser Jag att en allmänt hållen bestämmelse om kronofogdemyndighetens befogenheter är att föredra. I enlighet härmed föreslär jag alt utmätning skall ge krono­fogdemyndigheten rätt att vidta de åtgärder beträffande den utmätta egen­domen som behövs för att sökandens rätt skall tas till vara. I en andra mening bör tilläggas att kronofogdemyndigheten härvid har samma befogenheter som annars tillkommer egendomens ägare.

Bestämmelsen i departementsförslaget ger kronofogdemyndigheten bl.a. de befogenheter som beredningen har nämnt i sina motiv men går någol längre. Av åtgärder som kronofogdemyndigheten kan vidta enligt för­slaget utöver de av beredningen anförda kan nämnas följande. Efter utmätning av aktier kan kronofogdemyndigheten vid fond- eller ny­emission bevaka den rätt som tillkommer de utmätta aktierna. Har utmät­ning skett av säljares rätt enligt avbetalningskontrakt och fullgör inte

 

Prop. 1980/81:8                                                                              4 kap. 31 §    484

köparen sin betalningsskyldighet, kan kronofogdemyndigheten läla återta egendomen enligt bestämmelserna därom. Har skepp ulmätts utan att gäldenären har sökt inskrivning för sitt förvärv, kan kronofogdemyndig­heten, för all förebygga att skeppet tas i anspråk av säljarens borgenärer, söka inskrivning för gäldenärens förvärv. Har andel i dödsbo utmätts, kan kronofogdemyndigheten vid behov delta i skifte av boet. Som beredningen har framhållit bör däremot inte kronofogdemyndigheten kunna väcka talan vid domstol angående egendomen eller svara i mål angående denna. En uttrycklig bestämmelse härom har i departementsförslaget tagits upp som en tredje mening.

Jag vill understryka alt den föreslagna bestämmelsen inte kan åberopas av kronofogdemyndigheten i fall som är särskilt reglerade i balken. Som exempel kan nämnas förfarandet efter utmätning av andel i viss egendom som faller under lagen (1904:48 s. I) om samäganderätt. Efter sådan utmätning kan enligl 8 kap. 8 S kronofogdemyndigheten pä yrkande av sökanden, gäldenären eller annan delägare förordna att hela egendomen skall säljas. Kronofogdemyndigheten kan inte i sädant fall med åbe­ropande av nu förevarande bestämmelse pä gäldenärens vägnar begära för­säljning av hela egendomen.

Nägra remissinstanser har anseti att kronofogdemyndigheten bör kunna tvinga fram bodelning som förhalas. Den situation som avses är tydligen den alt giflorällsgemenskapen skall upplösas till följd av alt del har dömts lill boskillnad eller äktenskapsskillnad mellan gäldenären och hans make eller att gäldenärens äktenskap har upplösts genom ena makens död men bodelning ännu inte har ägt rum. Som närmare utvecklas under 5 kap. bör makes gifiorättsandel inte kunna utmätas ens när giflorältsgemenskapens upphörande har aktualiserats. Till dess att giflorättsandelarna har brutits ut genom bodelning råder emellertid vardera maken (vid dödsfall den efter­levande) alltjämt över sitt giftorällsgods (9 kap. 5 8,11 kap. 8 8 och 12 kap. 4 8 GB). Andra maken (resp. avliden makes arvingar och universella lesta-mentstagare) kan under vissa förutsättningar begära att giftorättsgods till visst värde sätts under särskild vård och förvaltning. Giftorätlsgods, över vilket make får fritt råda, får enligt uttryckliga bestämmelser utmätas för hans skulder utan hinder av boskillnad, äktenskapsskillnad eller andra makens död (9 kap. 7 8,11 kap. 10 8 och 12 kap. 6 8 GB). En utmätnings­borgenär får anses tillräckligt tillgodosedd med denna möjlighet. Det är enligt min mening dessutom mindre lämpligt att ge kronofogdemyndig­heten befogenhet att tvinga fram bodelning för att få möjlighet att utmäta ytterligare egendom som kan tillföras gäldenären genom bodelningen.

Det förhållandet att kronofogdemyndigheten enligt förslaget har befogenhet att vidta vissa civilrältsliga åtgärder beträffande utmätt egen­dom för att skydda sökandens rält utgör inte hinder mot att gäldenären själv vidtar behövliga åtgärder för att ta till vara sin rätt. Gäldenären får däremot inte göra kronofogdemyndighetens åtgärder om intet. Av del

 

Prop. 1980/81:8                                                         4 kap. 31 §    485

sagda följer att kronofogdemyndigheten inte behöver vidta en i och för sig nödvändig åtgärd, om den i stället ombesörjs av gäldenären. I övrigt bör kronofogdemyndigheten i princip vara skyldig att vidta sådan åtgärd som krävs för alt ta till vara sökandens rätt. Del är emellertid tydligt alt man inte kan fordra att kronofogdemyndigheten skall på samma sätt som en ägare sätta sig in i och följa förhållanden som rör utmätt egendom. Det bör t.ex. inle krävas att kronofogdemyndigheten efler utmätning av fordran självmant håller sig underrättad huruvida sekundogäldenären försätts i konkurs eller, sedan andel i dödsbo har utmätts, på sådant sätt följer boets utredning och förvaltning all myndigheten, så snart behov därav före­ligger, kan begära att egendomen avträds till förvaltning av boutred­ningsman eller kan ingripa i skifte av egendomen. Kronofogdemyndig­heten bör sålunda i viss utsträckning kunna förlita sig pä att sökanden eller gäldenären fäster myndighetens uppmärksamhet på förhållanden som kräver åtgärd. Del kan tilläggas att den omständigheten att krono­fogdemyndigheten tilläggs befogenhet att jämte gäldenären vidta åtgärder beträffande egendomen inte kan väntas leda lill några konkurrensproblem i praktiken.

Åtgärd som kronofogdemyndigheten vidtar enligl förevarande paragraf kan ibland medföra särskild kostnad. Sädan kostnad bör i allmänhet utgöra förrättningskostnad enligt bestämmelsema i 17 kap. Del innebär att kostnaden skall las ut ur köpeskillingen för såld egendom och andra medel som inflyter i målet, att sökanden i andra hand svarar för kostnaden och att han pä begäran av kronofogdemyndigheten är skyldig att förskottera kostnaden. Berörs utmätta aktier av nyemission, bör kronofogdemyndig­heten med hänsyn lill de därmed förenade kostnaderna inte begagna den rätt som de utmätta aktierna medför att teckna nya aktier, såvida inte gäldenären tillskjuter medel därtill. Kronofogdemyndigheten bör i stället försöka sälja teckningsrätterna.

Av övriga kostnader som föranleds av ätgärd som kronofogdemyndig­heten kan företa med slöd av förevarande paragraf bör särskilt uppmärk­sammas stämpelskall för ansökan om inskrivning av gäldenärs förvärv, t.ex. av skepp. Sådan kostnad kan uppgå till betydande belopp. Frånsett vissa undantagsfall är gäldenären skyldig att söka inskrivning för sitt för­värv och inskrivningen därav gagnar även hans intressen. Det är enligl min mening inte rimligt all sökanden skall behöva riskera att få svara för stämpelskatten. Det synes lämpligt att i stället gäldenären får svara direkt mot staten för stämpelskatten, även när ansökan om inskrivning av hans förvärv görs av kronofogdemyndigheten. Härav följer att kostnaden inle utgör förrättningskostnad. Någon särskild bestämmelse härom torde inte behövas i UB. Eventuella bestämmelser i saken får övervägas i samband med andra följdändringar till UB.

Som framgär av det föregående kan åtgärd som kronofogdemyndigheten företar enligt paragrafen föranleda kostnad, som kan komma alt slutligt

 

Prop. 1980/81:8                                                             4 kap. 32 §    486

stanna på sökanden. Kronofogdemyndigheten bör därför höra sökanden innan ätgärd vidtas, om kostnaden inte är obetydlig och det kan råda någon tvekan huruvida åtgärden lämpligen bör vidtas. Även gäldenären kan ibland böra höras.

Den i beredningens förslag upptagna bestämmelsen om all för skifte som innefattar eftergift av gäldenärens rätt fordras kronofogdemyndig­hetens samtycke enligt 27 8 utgör endast en erinran om vad som ändå gäller enligt paragrafen (29 8 i departementsförslaget). Bestämmelsen passar dessutom mindre väl i förevarande paragraf, med den lydelse av paragrafen som Jag föreslår. Bestämmelsen saknar därför motsvarighet i departementsförslaget.

Sammanträffande av utmätningar

32 8 Denna paragraf innehåller bestämmelser om det fallet att viss egen­dom blir utmätt av två (eller eventuellt flera) kronofogdemyndigheter. Paragrafen motsvarar 5 kap. 31 och 32 88 beredningens förslag.

Gällande räti. Enligt 56 a 8 UL gäller alt om viss lös egendom tas i mät av mei än en utmätningsman, mälen i fortsättningen skall handläggas gemensamt av den som de i samråd beslutar eller utmätningsmannen i gäldenärens hemvist bestämmer.

Lagberedningen. Beredningen framhåller att bestämmelsema i förslaget om kronofogdemyndighets lokala kompetens (5 kap. 9 8) kan medföra att viss egendom tas i mät av mer än en kronofogdemyndighet. När delta undantagsvis händer bör ärendena föras samman till någon av krono-fogdemy'ndigheterna för den fortsatta handläggningen. Enligt 5 kap. 31 8 skall i sådant fall ärendena i fortsättningen handläggas gemensamt av den som kronofogdemyndigheterna i samråd beslutar eller som kronofogde­myndigheten i gäldenärens hemvist bestämmer. Föreskriften är inte som 56 a 8 UL inskränkt till lös egendom ulan gäller även fast egendom. Det torde enligt beredningen vara lämpligast all försäljning ombesörjs av kronofogdemyndigheten där egendomen finns, särskUt när det gäller fast egendom.

Beredningen har övervägt huruvida kronofogdemyndighet bör i andra fall än vid sammanträffande av utmätningar kunna överlämna ärende till annan kronofogdemyndighet för fortsatt handläggning sedan utmätning har skett, l.ex, om den utmätta egendomen finns inom annat kronofogde­distrikl och inle lämpligen kan flyttas Qfr 70 8 FfL). Genom överiämnande av ärende till annan kronofogdemyndighet efter del att utmätning har skett uppkommer emellertid enligl beredningen problem beträffande fullföljden, om kronofogdemyndighetema hör under olika hovrätter. Förslagets bestämmelser om besvär över beslut i exekutiva ärenden (19 kap. 27 8, jfr 26 8) skulle kunna medföra att talan mot utmätningen och mol senare åtgärd, främst försäljning, kommer att föras vid olika hovrätter. Att åter ge

 

Prop. 1980/81:8                                                             4 kap. 32 §    487

speciella regler om forumfrågan i högre instans har synts onödigt kompli­cerat. Beredningen har därför anseti att man får reda sig utan en regel om överlämnande i fall som nu avses. Om det behövs, får den kronofogde­myndighet som har verkställt utmätningen anlita biträde av befattnings­havare hos kronofogdemyndigheten i del distrikt där egendomen finns. En sådan ordning torde inte behöva medföra några praktiska problem.

Enligt 5 kap. 32 8 beredningens förslag skall ätgärder för alt säkerställa utmätning i enlighet med bestämmelserna i 7 kap. i fall dä ärendet skall överlämnas till annan kronofogdemyndighet vidtas i anslutning lill utmäl­ningsbeslutet, om de inte lämpligen bör anstå. Beredningen påpekar att beträffande fast egendom regleras flertalet följdåtgärder i 13 kap. Qfr 7 kap. 13 8). I fråga om utmätning av villkorlig rätt lill fast egendom innehåller 7 kap. bl.a. föreskrift om att denuntiation till Iredje man skall äga rum (14 8). Sädan underrättelse bör enligt beredningen givetvis lämnas i anslutning till utmätningsbeslutet. Beredningen erinrar om att kronofogdemyndighet som utmäter egendom i annat distrikt skall kunna påkalla biträde av krono fogdemyndigheten i det distriktet för genomförande av erforderliga åtgärder.

Kronofogdemyndighet som har utmätt viss egendom bör enligl bered­ningen också innan myndigheten enligt 31 8 lämnar ärendet ifrån sig vidta vissa expeditionella åtgärder, säsom att underrätta vissa myndigheter. Föreskrift härom kan meddelas i administrativ ordning (jfr 46-48 88 USK).

Föredraganden. Departementsförslaget överensslämstämmer i sak med beredningens förslag. Del har synts lämpligt att föra samman bestäm­melsema i en paragraf

Bestämmelsema i 32 8 bör anses analogt tillämpliga när fastighet eller annan egendom som avses i 27 8 dels har utmätts av en kronofogdemyn­dighet, dels har blivit föremål för betalningsfastställelse med utmätnings­verkan och målet om försäljning av egendomen har anhängiggjorts hos annan kronofogdemyndighet.

Hävande av utmätning och annan rättelse

1 delta avsnitt har tagits upp bestämmelser om självrältelse av utmät­ning. I 33 8 behandlas dels det fallet att utmätt egendom visas tillhöra tredje man, dels situationen att ulmätt egendom inte kan antas ge över­skott. Frågan om rättelse i andra fall regleras i 34 8. 1 35 8 meddelas en gemensam bestämmelse om hörande av sökanden.

Den allmänna frågan om kronofogdemyndighetens befogenhet att själv rätta beslut eller åtgärder i utsökningsmål har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.4). Där har också närmare diskuterats frågor angående självrätlelse av utmätning som regleras i 33 och 34 88. 1 fråga om

 

Prop. 1980/81:8                                                                              4 kap. 33 §    488

motiven för dessa regler får jag i första hand hänvisa till vad Jag har anfört i det sammanhanget.

Jag vill erinra om att kronofogdemyndigheten ulan stöd av särskilda bestämmelser kan med sökandens medgivande låta utmätning gå äter helt eller delvis. 1 allmänna mål kan kronofogdemyndigheten själv, i sin egenskap av företrädare för del allmänna som borgenär, avstå från verk­ställd utmätning, i den män kronofogdemyndighetens bemyndigande medger det. Det sagda har särskild betydelse i fall som avses i 34 8, då en särskild, kortare tidsfrist gäller för självrältelse.

33 8 1 paragrafen, som motsvarar 5 kap. 33 8 beredningens förslag, ges bestämmelser om hävande av utmätning när utmätt egendom visas tiUhöra iredje man. Paragrafen innehåller också en föreskrift om utmätnings hävande, när realisation inte kan antas ge överskott.

Gällande rätt. 1 77 8 3 mom. UL föreskrivs att om utmätningsmannen på grund av anspråk som avses i 69 8 (dvs. tredje man påstår sig vara ägare till lös egendom som finns i gäldenärens bo) eller eljest finner att utmätt egendom eller del därav inte hade bort utmätas, han får föranstalta om rättelse. Sädan rättelse får dock inte vidtas senare än två veckor från att förrättningen ägde rum. Innan rättelse sker skall borgenären beredas tillfälle att yttra sig, om det kan ske.

Lagberedningen. 1 första stycket första meningen av 33 8 anges att utmätning skall hävas om det genom rättegång eller på annat sätt blir utrett att utmätt egendom tillhörde tredje man. Beredningen påpekar alt bestämmelsen är tillämplig beträffande såväl lös som fast egendom. Vad som sägs om rättegång gäller inle endast det fallet att tredje mannen har efterkommit föreläggande att väcka talan Qfr 5 kap. 19 och 24 88) och vunnit processen utan även andra fall då saken har prövats i rättegång. Hävande kan ske även när tredje mans rält har styrkts på annat sätt, Lex. med handlingar som visar äganderätten. Det bör emellertid enligt bered­ningen uppmärksammas att tredje man som inte efterkommer föreläggande att väcka talan förlorar sin rätt mot sökanden, om denne inte själv har väckt talan i saken (5 kap. 19 8 tredje stycket och 24 8). I sådant fall kan beslut om hävande inle meddelas, även om tredje mans rätt till äventyrs skulle styrkas. Första meningen i första stycket innehåller en erinran därom. Alt tredje mannen ulan framgång har anfört besvär över utmät­ningen hindrar enligt beredningen däremot inle all denna hävs, om tredje mannens rätt styrks senare.

Beredningen framhåUer att om utmätt egendom endast tUl viss del tillhör tredje man, bestämmelsen är tiUämplig i den delen. 1 fråga om tillbehör lill fartyg, fastighet m.m. innehåller uitmätningsbeslulel inte något särskilt ut­talande. Andra ätgärder kan emelllerlid följa som direkt rör vad som har antagits vara tillbehör. Om sådant föremål finnes tillhöra tredje man, skall åtgärderna återgå enligt förevarande bestämmelse.

 

Prop. 1980/81:8                                                                             4 kap. 33 §    489

Hävande av utmätning på grund av all egendomen tillhörde tredje man skall enligt beredningen kunna ske så länge det är praktisk möjligt. Utmätning bör sålunda kunna hävas av kronofogdemyndigheten även efter försäljning av egendomen, så länge beslut om fördelning eller utbetal­ning inte har meddelats. En sädan liberalitet synes vara en naturlig följd av alt det inte kan förutsättas att tredje man som berörs av utmätningen fär kännedom därom genast. Beredningen erinrar om att enligt förslaget kan tredje man anföra besvär över utmätning utan begränsning lill viss tid (19 kap. 27 S andra stycket). För besvär över exekutiv försäljning gäller enligl förslaget en tid av tre veckor från försäljningen (19 kap. 27 8 tredje stycket). Överklagas utmätningen inom samma tid och finns skäl för be­svären, kan även försäljningen undanröjas Qfr 19 kap. 30 8). Som andra mening i första stycket har tagits upp alt om egendomen har sålts hävandet av utmätningen endast gäller rätten lill infiutna medel.

Beredningen anför vidare all utmätningens syfte är alt anskaffa betal­ning till sökanden för hans fordran. Utmätning bör därför i princip inte ske, om aktuell egendom inle kan antas inbringa så mycket alt sökanden ätminstone till någon del får betalt för sin fordran. Härvid måste beaktas att förrätlningskostnaden skall täckas innan sökanden fär betalt för sin fordran. Om del först efter verkställd utmätning visar sig all realisation av egendomen inte kan väntas inbringa så mycket alt sökanden kan få betalt med någol beaktansvärt belopp, bör enligl beredningen utmätningen hävas av kronofogdemyndigheten.

1 enlighet härmed föreskrivs i andra stycket av 5 kap. 33 8 att utmätning skall hävas, om försäljning av egendomen eller indrivning av utmätt fordran inle kan antas ge ett överskoll - dvs. sedan kostnaden för försälj­ningen resp. indrivningen har täckts - som gör åtgärden försvarlig. Bestäm­melsen kan tillämpas t.ex. om uppskattningen av egendomens värde var för optimistisk eller egendomen visar sig vara belastad med panträtt som tar värdet i anspråk. Har förfarandet avancerat så långt all auktion har inletts, bör enligt beredningen hävande inte ske enligt förevarande bestämmelse som åsyftar alt avbryta förfarandet innan del har gäll så långt som till auktion. Är auktion pä gång, ingriper i stället föreskrifterna om att skyddsbelopp m.m. skall iakttas samt att inrop inte får godtas, om del är sannolikt att avsevärt högre köpeskilling kan uppnås. De verkar i samma riktning.

Beredningen påpekar alt i vissa fall dä borgenär har utövat anslutnings­rätt, dvs. har begärt alt den utmätta egendomen skall säljas för hans fordran, förfarandet inle fär nedläggas därför att frågan om försäljning för ulmätningssökandens fordran förfaller. Bestämmelser härom meddelas i 9 kap. 10 8, 11 kap. 5 8, 12 kap. I och 2 88 samt 13 kap. 13 8 beredningens förslag. De gäller även när fråga uppkommer om utmätnings hävande enligt andra stycket i 5 kap. 33 8. Om den anslutande borgenären kan väntas fä någon betalning, får utmätningen inle hävas därför att den

 

Prop. 1980/81:8                                                                              4 kap. 33 §    490

ursprungliga utmätningssökanden inte kan väntas fä någon betalning.

Med anledning av bestämmelserna i paragrafen erinrar beredningen om all utmätning skall gä åter även i vissa andra fall, l.ex. om gäldenären före försäljningen frivilligt fullgör sin betalningsförpliktelse eller exekutions­titeln upphävs Qfr 3 kap. 26 S) eller om sökanden inte förskotlerar förrätt­ningskostnad inom förelagd lid (jfr 18 kap. 6 S). Ett annat fall äratt auktion har hållits utan att egendomen har blivit såld och nytt försäljningsförsök inte skall göras Gfr 10 kap. 6 S Qiirde stycket. 11 kap. 21 8 Qärde stycket. 12 kap. I 8 första stycket och 13 kap. 42 8 Qärde stycket).

1 tredje stycket har tagits upp en hänvisning lill bestämmelser i 9-13 kap. om villkor för all försäljning skall få ske. Beredningen framhåller att om dessa villkor inte uppfylls, försäljning inle kommer till stånd och utmätningen skall då gå åter under förutsättningar som anges i nämnda kapitel.

Remissyitrandena. Beträffande förslaget att utmätning skall hävas om det genom rättegång eller på annat sätt blir utrett att ulmätt egendom till­hörde tredje man framhåller RSV att det kan ifrågasättas hur bestäm­melsen skall tillämpas när flera mål mot gäldenären sammanträffar. Om t.ex. tredje mannen av misstag väcker talan mot endast en av två sökande och han vinner den processen, kan bestämmelsen såvitt avser den andra sökanden innebära både att utmätningen skall och inte skall hävas. Över huvud anser RSV att det behöver ytterligare klargöras vilken rättsverkan en dom angående bättre rätt eller ett avgjort besvärsmål bör ha i andra utsökningsmål än det, i vilket föreläggande har meddelats eller besvär har anförts.

Förslaget att utmätning skall hävas om försäljning resp. indrivning inle kan antas ge ett överskott som gör åtgärden försvarlig berörs endast i ell par remissyttranden. RSV har inte någon invändning mot bestämmelsen, under förutsättning att de kostnader som parterna skall svara för i enskilda mål kan hållas låga. Lånsstyrelsen i Kronobergs län förutsätter all bestämmelsen inte är tillämplig när t.ex. faslighet skall anses utmätt efter domstols beslut om betalningsfastställelse.

Föredraganden. Beredningens förslag alt kronofogdemyndigheten skall utan särskild tidsbegränsning kunna häva utmätning pä den grund alt den utmätta egendomen visas tillhöra tredje man har som jag nämnt förut behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.4). Som framgår av vad som har anförts där biträder jag förslaget. Jag vill erinra om att bestäm­melsen i praktiken innebär att självrätlelse av utmätning av nu nämnd anledning kan ske till dess alt beslut om fördelning eller utbetalning har meddelats. Även i övrigt godtar jag beredningens förslag om självrättelse i fall då egendomen visas tillhöra tredje man.

Med anledning av vad RSV har anfört om det fallet att viss egendom är utmätt för två borgenärers fordringar bör påpekas att enligt uttrycklig bestämmelse i paragrafen skall kronofogdemyndigheten inle häva utmät-

 

Prop. 1980/81:8                                                                              4 kap. 34 §    491

ning, om tredje mannen efter föreläggande har förlorat sin rätt mol sökan­den. Väcker tredje mannen, trols att föreläggande har meddelats honom i båda målen, talan endast mot den ena sökanden (och gäldenären), föriorar han enligl 20 resp. 25 8 i förevarande kapitel sin rätt mot den andra sökan­den. Utmätningen i det målet skall sålunda inte hävas. Detta är en ofrån­komlig konsekvens av systemet med föreläggande vid äganderättstvister. Inle heller i övrigt synes nu förevarande bestämmelse om självrältelse behöva vålla särskilda tillämpningsproblem i fall då viss egendom har utmätts i mer än ett mål.

Jag godtar även förslaget om att utmätning skall hävas om försäljning resp. indrivning inte kan antas ge ell överskott som gör åtgärden för­svarlig. Jag vill erinra om att Jag under 4 8 har behandlat frågan om utmät­ning när aktuell egendom inte kan antas ge något överskott sedan exeku­tionskostnaderna har täckts.

Med anledning av vad en remissinstans har anfört vill Jag påpeka alt andra stycket i paragrafen, liksom övriga bestämmelser om självrältelse, inte är tillämpligt i fall då enligt 27 8 viss egendom skall pä grund av dom­stols beslut om betalningsfastställelse anses utmätt. Nägon särskild bestämmelse härom torde inle behövas.

Utmätning skall också hävas bl.a. i fall då auktion har hållils ulan att leda till resultat och nytt försäljningsförsök inle skall göras. Föreskrifter härom finns i 9-12 kap. Enligl min mening behövs det inle i förevarande paragraf någon hänvisning lill nämnda föreskrifter. Departementsförslaget saknar alltså motsvarighet lill tredje stycket i beredningens förslag.

34 8 Paragrafen, som motsvarar 5 kap. 34 8 beredningens förslag, behandlar självrältelse av utmätning i andra fall än som avses i 33 8.

Gällande rätt. Beträffande nu gällande bestämmelser hänvisas lill redo­görelsen under 33 8.

Lagberedningen. 5 kap. 34 8 avser fall då det av andra skäl än som avses i 33 8 visar sig all utmätning inte hade bort äga rum. Enligt första stycket i paragrafen får sålunda kronofogdemyndigheten vidta rättelse, om den av "annat skäl" finner att utmätt egendom inle hade bort utmätas. Bestämmelsen är, liksom 33 8, tillämplig inte bara beträffande lös egendom utan ocksä i fråga om fast egendom. Bestämmelsen medger enligt bered­ningen liksom 33 8 alt rättelse begränsas till att avse endast en del av den utmätta egendomen.

Beredningen framhåller att regeln avser bl.a. fall då hinder rätteligen har förelegat mot verkställighet Qfr 3 kap. 24 8) eller utmätt egendom hade bort ingå i gäldenärens beneficium eller utmätning har skett i strid mol annan föreskrift som hindrar utmätning eller dä utmätningsordningen har åsido­satts. Om egendomen över huvud inte hade bort utmätas, skall rättelse gå ut på att utmätningen hävs. Bestämmelsen medger även att verkställd utmätning jämkas, t.ex. om kronofogdemyndigheten i efterhand finneratt

 

Prop. 1980/81:8                                                              4 kap. 35 §    492

egendomen rätteligen hade bort utmätas med förbehåll för iredje mans rätt Qfr 5 kap. 20 8). För rättelse bör enligl beredningen krävas att den är klart befogad.

I fråga om beredningens överväganden såvitt avser förlängning av tids-frislen för rättelse i fall som avses i 34 8 kan hänvisas till avsnitt 3.4. 1 enlighet med dessa överväganden anges i andra stycket av paragrafen att sådan rättelse som avses i första stycket inte får vidtas senare än två veckor frän utmätningen annat än om talan har fullföljts mot utmätningen. Tidsfristen bör enligt beredningen räknas frän utmälningsbeslutet även om säkerställandet sker senare.

Beträffande utmätning av lön m.m. erinrar beredningen om att förslaget, liksom i fräga om införsel, innehåller särskilda bestämmelser om befogen­het för kronofogdemyndigheten att ändra eller häva beslutet (se 8 kap. 5 8 och 4 kap. 12 8).

Remissyttrandena. Beträffande innehållet i remissyttrandena hänvisas till redogörelsen i avsnitt 4.4.

Föredraganden. Förutsättningarna för självrättelse av utmätning i fall som avses i 34 8 har behandlats i den allmänna motiveringen (se avsnitt 5.4). Som framgår av vad som har anförts där delar jag beredningens uppfattning all den nuvarande tidsfristen om två veckor från utmätningen bör bibehållas för sådan självräti:else, medan Jag däremot inle kan godta förslaget om att fristen skall förlängas när besvär har anförts över utmät­ningen. Paragrafen har utformats i enlighet härmed. Paragrafen har också Jämkats redaktionellt.

35 8 Paragrafen, som motsvarar 5 kap. 35 8 beredningens förslag, inne­håller en föreskrift om sökandens hörande före självrättelse.

GäUande rätt. Enligl 77 8 3 mom. UL skall borgenären beredas tillfälle att yttra sig innan rättelse vidtas, om det kan ske. I 4 mom. föreskrivs att angående vidtagen rättelse skall utmätningsmannen genast underrätta dem vilkas rätt är i fråga samt överexekutor, om klagan har förts över utmät­ningen.

Lagberedningen. Eftersom hävande av utmätning enligl 33 8 eller rättelse enligt 34 8 innebär en ändring tUl sökandens nackdel, bör enligt beredningen denne regelmässigt höras innan sädan ätgärd vidtas. Sökan­den kan ocksä tänkas bidra med upplysningar eller synpunkter som på­verkar bedömningen. Undantag bör dock kunna ske i vissa fall, t.ex. om det är uppenbart all fel har begålls och sökandens hörande inte kan avvaktas eller om sökanden inte kan anträffas. I enlighet härmed före­skrivs i 35 8 att kronofogdemyndigheten skall, om inte särskilda skäl föran­leder annat, höra sökanden innan utmätning hävs enligt 33 8 eller annan rättelse sker enligt 34 8. Beredningen påpekar all den föreslagna bestäm­melsen är tillämplig även vid hävande av utmätning på grund av att egen-

 

Prop. 1980/81:8                                                                   kap.    493

domen inle kan antas ge överskoll som gör försäljning eller indrivning försvarlig Qfr 33 8 andra stycket).

Beredningen framhåller att kronofogdemyndigheten bör, när beslut med­delas om hävande eller annan rättelse, genast underrätta dem vilkas rätt är i fråga, dvs. i första hand sökanden och gäldenären men även annan som saken kan röra. Föreskrift härom bör meddelas i administrativ ordning. Det är enligl beredningen tydligt att även den som har begärt hävande eller rättelse men inte har fåll bifall tiU framställningen bör underrättas.

Beredningen påpekar att enligt förslaget skall besvärsinlaga tillställas kronofogdemyndigheten (19 kap. 26 8 andra meningen), som självmant skall pröva fråga om hävande eller annan rättelse om anledning före­kommer därtill (19 kap. 18 8 första stycket och 36 8 första stycket). Det kan enligt beredningen förutsättas att kronofogdemyndigheten inte förord­nar om hävande eller annan rättelse sedan handlingama har vidarebeford­rats till hovrälten och saken har kommit under hovrättens prövning. Förslaget saknar föreskrift om att hovrätten skall underrättas. Om del skulle anses önskvärt, kan emellertid sädan föreskrift meddelas i administrativ ordning.

Remissyttrandena. RSV anser att i paragrafen bör anges att kronofogde­myndigheten får vidta rättelse ulan alt höra sökanden, om åtgärden är uppenbart obehövlig.

Föredraganden. Jag godtar beredningens förslag att sökanden skall höras innan rättelse sker, om inte särskilda skäl föranleder annat.

Särskild föreskrift beträffande allmänna mål

36 § Denna paragraf, som saknar motsvarighet i beredningens förslag, innehåller en föreskrift om visst undantag frän kapitlets tillämpning i all­männa mål.

Föredraganden. Som framgår av motiveringen till 10 8, vari ges bestäm­melser om att utmätning skall ske så snart som möjligt, om anstånd och om ansökans förfallande, bör dessa bestämmelser inle gälla i allmänna mäl. En föreskrift härom har tagits upp i 36 8. I övrigt bör kapifiels bestämmelser vara tillämpliga även i allmänna mäl i den mån de kan tillämpas i sådana mäl.

5 kap. Undantag från utmätning

Kapitlet stämmer väsentligen överens med 6 kap. beredningens förslag och nuvarande bestämmelser om undantag frän utmätning.

Gällande rån. Bestämmelser om gäldenärens beneficium och andra undantag frän utmätning finns f n. i 64-67 88 och 67 e 8 UL. I 64 8 finns vissa allmänna regler om undantag frän utmätning samt föreskrifter om

 

Prop. 1980/81:8                                                                                 5 kap.    494

förfarandet vid utmätningsmannens prövning av vad som bör undantas. Regler om gäldenärens beneficium finns upptagna i 65 8 1 mom. under sju punkter. Dessa kompletteras med vissa mera allmänna bestämmelser i 2 och 3 mom. i samma paragraf. 1 66 8 ges bestämmelser om andra undantag från utmätning. Det är här fråga om fall dä egendom inle får utmätas till följd av sin beskaffenhet eller pä grund av särskilda föreskrifter om förbud mot utmätning. Härefter meddelas i 67 8 en del gemensamma bestäm­melser angående undantag från utmätning. Slutligen innehåller 67 e 8 ell tidsbegränsat förbud mot utmätning av utbetalda medel som inte fär utmätas medan de innestår hos annan.

De nuvarande bestämmelserna om undantag från utmätning tillkom år 1968. Därefter har ett par mindre ändringar skett av 67 8 är 1970 och av 65 Sär 1971.

Lagberedningen. Beredningen, som har utgått från att de förhåUandevis nya reglerna om undantag från utmätning nu inte skall genomgående övervägas på nytt, har inte närmare motiverat de föreslagna bestäm­melserna i 6 kap. UB. I huvudsak har beredningen endast lämnat oriente­rande upplysningar om bestämmelserna i kapitiel och sambandet med andra bestämmelser i förslaget.

Ett spörsmål som har uppmärksammals under senare lid är frågan om möjlighel alt utmäta makes gifiorättsandel (se justitieombudsmännens ämbetsberättelse år 1971 s. 385). Enligt beredningen är det uppenbart alt utmätning av makes giftorällsanspräk under inga förhållanden kan komma i fräga så länge giftorättsgemenskap gäller. Frågan aktualiseras först när giflorällsgemenskapen skall upphöra i följd av boskillnadsansökan, äkten­skapsskillnad eller makes död. Vid boskillnad utgör dagen för ansökningen den kritiska lidpunkten (9 kap. 3 § GB) under förutsättning all boskillnads-ansökningen beviljas. I fräga om äktenskapsskillnad är däremot den dag då domen har vunnit laga kraft avgörande och, när make har avlidit, tiden för dödsfallet. Vad saken gäller är alltså huruvida i liden mellan giftorätts­gemenskapens upplösning och bodelningen utmätning kan ske av makes gifiorättsandel som sådan.

Beredningen erinrar om att när giflorällsgemenskapen skaU upplösas, vardera maken antas ha andelsrält i den förmögenhetsmassa som bildas av makarnas giftorättsgods. Till dess andelarna har brutits ul genom bodelning råder dock vardera maken (vid dödsfall den efterlevande) alkjämt över sitt giftorättsgods (9 kap. 5 8,11 kap. 8 8 och 12 kap. 4 8 GB). Andra maken (resp. avliden makes arvingar och universella testaments-lagare) kan under vissa förutsättningar påkalla att giftorätlsgods lill visst värde sätts under särskild vård och förvaltning. Giftorätlsgods, varöver make fritt kan råda, fär enligl uttryckliga föreskrifter tas i mät för hans gäld utan hinder av boskillnad, hemskillnad eller äktenskapets upplösning (9 kap. 7 8,11 kap. 10 § och 12 kap. 6 8 GB).

Någon föreskrift i lag som lämnar direkt svar på den uppställda frågan

 

Prop. 1980/81:8                                                                   5 kap.    495

om andelsrätten får utmätas finns enligl beredningen inte. JO:s uttalanden i nyss nämnda ärende ledde fram till att enligl JO:s mening helt över­vägande skäl talar för alt utmätning av andelsrält i makars oskiftade bo inte bör få förekomma samt att utmätning inle heller bör komma i fråga av makes rätt att vid bodelning fä egendom tilldelad av andra maken. Bered­ningen tUlägger för egen del att makes andelsrätt i den aktuella förmögen­hetsmassan - dvs. med tillgångar och skulder - svårligen kan anses över-låtbar säsom en vanlig förmögenhetsfillgång. Den lämpar sig, även frånsett alla rättsliga komplikationer, inle för omsättning.

Om andelsrätten som sädan inle kan överlåtas, kan den inte heller bli föremål för utmätning. Av vad JO har anfört framgår också att den rält att få utmätning i makes giftorättsgods som enligl anförda bestämmelser i GB tillkommer borgenär knappast låter sig förena med rätt för maken alt överlåta sin andelsrätt i förmögenhetsmassan. En sådan överlåtelse befriar ju inte maken från hans personliga ansvar för befintliga skulder. I GB förut­sätts dessutom alt maken skall kunna ådra sig nya skulder som kan göras gällande i den egendom han förvaltar. All genom utmätning beröva make hans förvaltning - utan att som vid konkurs låta ett nytt organ träda i StäUet - sätter enligt beredningen hela systemet i olag. Sädan utmätning av andelsrält som här diskuteras skulle slutligen innebära en form av rättig-hetsutmälning som inte särskilt beaktas i beneficiereglema, och dessa kan endast med påtagliga svårigheter bringas att fungera analogivis. Alt helt lämna frågan om beneficium därhän måste anses uteslutet.

Beredningen har särskilt övervägt, huruvida man kan anse det rättsligt godtagbart all som förmögenhelslillgång överlåta resp. utmäta enbart ena makens rätt att vid blivande bodelning få del i andra makens egendom, dvs. att fä ell fillskott frän andra maken. Beredningen anser inte all det bör godtas. Ell avstående från del i andra makens egendom bör följa reglerna för bodelning och bör inte bli verksamt mot borgenärerna ulan all därmed också bodelning i sin helhet har blivit eller skall anses genomförd. Avlal om gmnderna för blivande bodelning kan visserligen äga rum men torde inle ha någon självständig verkan mol borgenärerna.

Beredningen framhåller att vad som har anförts om utmätning av makes andelsrält i giftorältsmassan inte har någon tillämpning pä utmätning av arvinges andel i dödsbo. Sådan utmätning föranleder inle några särskilda rättsliga komplikationer. När andelen har sålts, är köparen andelsägare. Beredningen erinrar om alt den i 5 kap. 30 8 andra stycket har föreslagit bl.a. alt när andel i dödsbo har utmätts, kronofogdemyndigheten skall kunna begära att boets egendom avträds till förvaltning av boutred­ningsman eller att skiftesman förordnas. Vidare föreslås i 9 kap. 6 8 tredje stycket att när andel i dödsbo har utmätts, skifte bör avvaktas, om det inle medför oskäligt dröjsmål. De mera väsentliga, rent praktiska ölägenheter som nu är förenade med utmätning av arvinges andelsrält torde därmed ha bragts ur världen.  Motsvarande gäller enligt beredningen i fråga om

 

Prop. 1980/81:8                                                                         -5 kap. I -4 §§    496

universell testamentstagares andel i dödsbo.

Remissyttrandena. Beredningens förslag beträffande undanlag från utmätning har över lag godtagils av remissinstanserna. RSV framhåller alt de nuvarande reglema fungerar väl i praktiken. Verket har berett landels kronofogdar tillfälle alt anföra synpunkter på och förslag lill ändringar av bestämmelserna men nägra sädana synpunkter eller förslag har inte fram­förts. Även länsstyrelsen i Stockholms län uttalar att de nuvarande bestämmelserna om undantag från utmätning tjänar sitt syfte relativt väl i praktiken.

Föredraganden. Som framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 5.1) delar jag beredningens uppfattning att bestämmelser som har införts i samband med de parfiella ändringarna av utsökningslagstiftningen under senare är inte nu bör tas upp till förnyad revision utan all särskilda skäl härför föreligger. Enligt min mening finns det inte tillräcklig anledning att på nytt överväga utformningen av reglerna om beneficium och andra undantag från utmätning. Som har bestyrkts vid remissbehandlingen har de nya regler som infördes genom 1968 års reform fungerat tillfredsstäl­lande. Jag godtar sålunda beredningens förslag att de nuvarande bestäm­melserna om undanlag från utmätning i princip bör tas upp i UB. I enlighet härmed innehåller inle heller departementsförslaget någon närmare motivering till dessa bestämmelser. Här kan i stället hänvisas till för­arbetena lill motsvarande bestämmelser i gällande rätt, se betänkandet (SOU 1964:57) Utsökningsrätt 111 (s. 201), prop. 1968:130 (s. 76, 108 och 145), ILU 1968:48 och rskr 1%8:362, betänkandet (SOU 1969:5) Utsök­ningsrätt IX (s. 190), prop. 19'70:142 (s. 158), ILU 1970:8 och rskr 1970:451 samt prop. 1971:12 (s. 62 och 88), LU 1971:9 (s. 54) och rskr 1971:125.

Det förQänar påpekas alt bestämmelserna om gäldenärens beneficium och andra undanlag från utmätning har betydelse även vid konkurs Gfr 27 8 första stycket och 97 8 KL).

Beredningen har ingående behandlat frågan huruvida utmätning, när giflorällsgemenskapen mellan makar skall upphöra, får ske av makes giftorättsandel eller av makes rält att vid blivande bodelning få del i andra makens egendom. Beredningen har därvid ansett att sådan utmätning inte bör kunna äga rum. Jag delar denna uppfattning.

Bestämmelsema i förevarande kapitel bör utan undantag gälla även i allmänna mål.

Undantag med hänsyn tiU gäldenärens behov

1-4 88    Dessa paragrafer motsvarar 6 kap. 1-4 88 beredningens förslag. Lagberedningen.   Beredningen   påpekar  all  bestämmelsema  i  före­varande avsnitt syftar till all ge gäldenären med familj skydd för hem och arbetsredskap m.m.   Frånsett dödsbo skyddar bestämmelserna endast

 

Prop. 1980/81:8                                                                         -5 kap. I -4 §§    497

fysisk person. Aktiebolag och andra juridiska personer åtnjuter alltså inte något beneficium enligl nu berörda bestämmelser.

Beträffande bestämmelsen i 6 kap. 1 8 6 om bostadsrätt utgär bered­ningen frän att vad som sägs där om att hinder mot utmätning inte före­ligger, om gäldenären vid förvärv av bostadsrätten har åsidosatt tillbörlig hänsyn mot sina borgenärer, skall tillämpas även om gäldenären först efter del all avtal om bostadsrätt har slutils i en eller flera omgångar betalar in belopp på sätt som innebär alt han har åsidosatt tillbörlig hänsyn mol borgenärerna. Beredningen påpekar i detta sammanhang också att den som har betalat högre överlåtelseersättning än bostadsrättsföreningens stadgar medger kan vägras medlemskap i föreningen. Detta gäller emellertid inte exekutivt förvärv. Att priset vid exekutiv försäljning överstiger vad som enligt stadgarna får las ut vid frivillig försäQning får inle medföra alt exekulivköparen vägras inträde i föreningen (II 8 första stycket andra meningen bosladsrättslagen 1971:479).

1 anslutning till vad som föresläs i 1 8 7 om undanlag frän utmätning av pengar och banktillgodohavande m.m. påpekar beredningen att vad som har satts in pä checklönekonto ålminsione när del gäller löntagare i vanliga inkomstlägen som regel skäligen fordras för underhäll åt gäldenären under tid som anges i punkt 7 Jämförd med 2 8. Det är därför sällan som det finns nägot att utmäta på kontot. Vidare bör observeras all på kontot insatt lön enligt 6 kap. 11 § inte fär utmätas förrän nästa dag, såvida inte lönen med tillämpning av 8 kap. har kunnat utmätas medan den inneslod hos arbets­givaren. Om utmätning av tillgodohavande pä checklönekonto skulle aktualiseras, mäste enligl beredningen fill en början konstateras hur stort det aktuella tillgodohavandet är sedan banken har fillgodoräknats inlösta checkar enligt vad som har sagts under 5 kap. 4 8. Från tillgodohavandet skall därefter avräknas vad som eventuellt inte fär utmätas enligt 6 kap. 11 8 i förslaget och dessutom skall enligt 6 kap. 1 8 7 och 2 8 prövas huruvida beloppet behövs för gäldenären och hans famiQ. Vid sist nämnda bedömning skall emellertid även tas i betraktande andra likvida medel som gäldenären möjligen har tillgängliga.

Remissyttrandena. Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller all enligl vad länsstyrelsen har erfarit som överexekutor kan tillämpningen av den under I 8 3 upptagna bestämmelsen om undantag av arbetsredskap m.m. till skäligt värde, jämförd med den bestämmelse som har lagils upp i 4 8, välla avsevärda tolkningssvårigheter.

Den under 1 8 6 upptagna bestämmelsen om undantag för bostadsrätt lill lägenhet som Qänar gäldenären till stadigvarande bostad kritiseras av advokatsamfundet, som erinrar om att motsvarande bestämmelse i UL tillkom år 1971 på basis av utredningar, som ägde rum nägot eller några är dessförinnan. Den situation som dä förelåg på bostadsmarknaden var enligl samfundet en helt annan än den nuvarande. 1 allmänhet finns numera inte några större svårigheter att skaffa en hyreslägenhet, och den

32   Riksdagen I980I8I. I saml. Nr 8. Del I

 

Prop. 1980/81:8                                                                          5 kap. 1-4 §§   498

sociala aspekten på ifrågavarande spörsmål mäste i dag sägas ha mycket mindre tyngd än endast för några få är sedan. Enligl samfundet före­kommer del i praktiken alt gäldenär i konkurs, där samma princip gäller, åberopar den nuvarande bestärrimelsen till stöd för att behåUa bostads-rätlslägenhet till ett värde av flera tiotusentals kronor, varefter gäldenären efter konkursens avslutande säljer bostadsrätten och flyttar in i hyres­lägenhet. Förhållandena på bostadsmarknaden bör enligt samfundets mening föranleda sädan ändring av bestämmelsens lydelse, att bostadsrätt kan utmätas, om det inte med hänsyn till gäldenärens behov och bostads-rätlens värde är oskäligt all den utmäts. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser inte att det finns bärande skäl att tillerkänna bostadsrättshavare en mera förmånlig ställning än egnahemsägare och ifrågasätter därför om inte punkt 6 i 1 8 bör utgå.

Särskild framställning om utmätningsfrihet för småhus och remissyttranden över framstäUningen. 1 skrivelse den 5 maj 1977 till Justitiedepartemenlet har Sveriges villaägareförbund anfört följande. De skäl som kan anföras för att hyresrätt och bostadsrätt skall undantas frän utmätning kan åberopas även för att fastighet, som tjänar gäldenären till stadigvarande bostad eller krävs för hans förvärvsverksamhet, skall vara skyddad mol utmätning. Det framstår som omotiverat att skillnad skall göras mellan bostadsrätt och äganderätt i fråga om utmätningsskyddet. Det förekommer dessutom alt även småhus upplåts med bostadsrätt. Fast egendom som har karaktär av egnahem och småhus bör därför undantas från utmätning. Regler härom bör utformas i enlighet med vad som gäller för bostadsrätt. Om detta förslag inte godtas, anser förbundet att förbud bör införas att utmäta småhus för obetydliga fordringsbetopp. Utmätning för sådana fordringar framstår sorn stötande med hänsyn till det betydande värde som fast egendom representerar. Ett sådant förbud bör gälla alla slags fordringar och alltså även fordran som är förenad med panträtt i fasligheten. Förbudet mol utmätning bör avse även fritidshus.

Över villaägareförbundets framställning har yttranden avgetts av hovrälten för Västra Sverige, RSV, konsumentverket, länsstyrelsen i Stockholms län, bankföreningen, sparbanksföreningen. Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Sveriges fastighetsägareförbund, LO, TCO, advokatsamfundet och kronofogdeföreningen.

Framställningen om generell utmätningsfrihet för småhus avstyrks av flertalet remissinstanser. Konsumentverket föreslär viss ytterligare prövning. Endast LO och fastighetsägareförbundet tillstyrker framställ­ningen.

Konsumentverket framhåller all starka sociala skäl kan anföras för utmätningsfrihet för stadigvarande bostad. Enligt verkets mening är det sociala skyddsbehovel lika stort oberoende av boende- och upplätelse­form. Flera andra remissinstanser framhåller emellertid att utmätnings-frihet för småhus skulle innebära alt egendom av längt större värde än vad

 

Prop. 1980/81:8                                                                          5 kap. I -4 §§    499

hyres- eller bostadsrätt representerar skulle undanhållas borgenärerna. RSV påpekar all värdena på bostadsrätter på flera orter är fullt Jämförbara med de värden som fastigheter representerar. Detta borde emellertid enligt verkets mening leda till en undersökning av om man inte bör vidga möjlig­heterna att utmäta bostadsrätt.

Från fiera häll påpekas att ett bifall till framställningen skulle innebära att betalningsviljan hos gäldenärer skulle försämras. Pätryckningseffekten av en utmätning av fast egendom är påtaglig. Fast egendom är f n. ett vanligt utmälningsobjekt. Däremot leder utmätningen sällan till exekutiv försäljning, eftersom betalningsuppgörelse dessförinnan ofta kommer till stånd. Flera remissinstanser, däribland RSV och advokatsamfundet, fram­håller mol denna bakgrund att del kan ifrågasättas om det föreligger något behov av ulmätningsfrihet för småhus. Advokatsamfundet anför att några fall där utmätningsmöjlighet har kommit i konflikt med sociala hänsyn inle har redovisats. Konsumentverket anser alt en kartläggning bör ske av i vilken utsträckning gällande ordning har lett lill förhållanden som inle är godtagbara från konsumentsynpunkt.

Hovrätten för Västra Sverige pekar på de gränsdragningsproblem som kan uppstå när det gäller att bedöma om en faslighet har karaktär av utmätningsfritt småhus eller skall vara utmätningsbar. Hovrätten ställer frågan hur del skall kunna förhindras att gäldenären använder avsevärda belopp till inredning och utrustning av fastigheten i förhoppning att det an­skaffade höjer faslighetens värde och samtidigt är oåtkomligt för borge­närerna.

Även när del gäller förslaget om ulmätningsfrihet för småskulder intar flertalet remissinstanser en negativ hållning. RSV ifrågasätter del faktiska behovet av ett sådant skydd. Verket känner inle till något fall där enbart utmätning för en bagatellfordran har lett till försäljning. Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller all i de fall försäljning ändå sker det torde bero bl.a. på att gäldenärens ekonomiska situation är så allmänt bekymmersam att det är en tidsfråga innan fastigheten ändå skulle tas i anspråk för gälde­närens skulder. Sparbanksföreningen påpekar att det bland sparbankerna inte anses som god banksed all begära utmätning av fast egendom och för­anstalta om exekutiv försäljning därav för all slutreglera ett mindre obetalt belopp på ett lån, såvida inte länet har grovt vanskötts.

Flera remissinstanser anför att en beloppsgräns för utmätning skulle leda till missbruk och ge många gäldenärer den uppfattningen att små skuldbelopp inte behöver betalas. Bankföreningen framhåller alt olägen­heterna framför allt skulle aktualiseras i samband med mindre restbelopp och mindre räntebelopp. Förslaget kan enligt bankföreningen minska fastighetsägares möjlighel att få kredit. LO anser att förslaget troligen skulle leda till att banker och andra kreditinstitut skulle kräva någon annan form av säkerhet för betalning av ränta och amorteringar för att bevilja lån till småhus. Delta skulle drabba de faslighetsköpare som inte kan prestera

 

Prop. 1980/81:8                                                                          5 kap. 1 -4 §§    500

annan säkerhet än fastigheten. Konsumentverket, som ansluter sig till för­slaget, anser att del inte bör gälla pantförskriven fordran, eftersom delta skulle medföra ökade krav på alternativ säkerhet.

Föredraganden. Jag anser inle att anledning föreligger att slopa det nuvarande skyddet mot utmätning av bostadsrätt eller alt, pä sätt en remissinstans har förordat, ändra förutsättningarna för detta skydd. Det kan erinras om alt som förutsättning för att bostadsrätt skall kunna undantas från utmätning gäller bl.a. att del inle är oskäligt med hänsyn till gäldenärens behov och bostadsrättens värde. 1 departementsförslaget har emellertid lydelsen av bestämmelsen om bostadsrätt jämfört med bered­ningens förslag Jämkats något redaktionellt.

1 särskild framställning till Justitiedepartementet har Sveriges villaägare-, förbund föreslagit att även fastighet som har karaktär av småhus skall undantas från utmätning, om fastigheten Qänar gäldenären till stadig­varande bostad eller krävs för hans förvärvsverksamhet. Framställningen, som har remissbehandlats, har i allmänhet avstyrkts av remissinstanserna. För egen del vill Jag först understryka att det är ett angeläget syfte att skydda gäldenärens och hans familjs bostad från utmätning. Enligt 1 8 i departementsförslaget skall också, som framgår av det föregående, hyresrätt till bl.a. lägenhet som tjänar gäldenären till stadigvarande bostad och, med vissa begränsningar, bostadsrätt till lägenhet för samma ändamål undantas från utmätning. Mot bakgrund härav kan skäl sägas tala för att även bostad, som utgörs av fastighet vilken innehas med äganderätt, åt­minstone i viss utsträckning bör undantas frän utmätning, Mol en sådan ulmätningsfrihet kan emellertid anföras ätskilliga andra skäl. Av dessa kan här nämnas följande.

Även mindre bostadsfastigheter representerar i allmänhet förhållande­vis stora värden, vilka är betydligt högre än värdena på bostadsrätter som kan undantas från utmätning. Det framstår inte som rimligt att så stora värden som det även i fråga om små bostadsfasligheler ofta rör sig om skall undandras borgenärerna. Under alla förhållanden måste faslighet kunna tas i anspråk för fordran, som är förenad med panträtt eller annan särskild förmånsrätt i egendomen Qfr 13 8 i departementsförslaget). Med hänsyn till att även mindre fasligheter i allmänhet är pantförskrivna och lill att utmätning av fastighet i de flesta fall sker på begäran av panthavare framstår del också som mindre motiverat alt i princip förbjuda utmätning av sådana fastigheter.

Enligt vad som har upplysts under remissbehandlingen sker exekutiv försäljning av mindre bostadsfasligheler endast undanlags vis pä begäran av borgenär vars fordran inle är förenad med särskild förmånsrätt i fastig­heten. Möjligheten till utmätning av fastighet, även en mindre fastighet, har emellertid ofta en indirekt veikan pä sä sätt att gäldenären betalar sin skuld sedan utmätning har aktualiserats. Om bostadsfastigheter i viss omfattning  skulle   undantas  från   utmätning,   skulle  denna  verkan  gå

 

Prop. 1980/81:8                                                          5 kap. 1 ~4 §§    501

förlorad till nackdel för indrivningen säväl i enskilda som i allmänna mäl. Det kan påpekas att enligt utmätningsordningen skall av utmätningsbar egendom fastighet i princip las i anspråk sist (se 4 kap. 4 8 i departements­förslaget och motiven lill den paragrafen; se även 5 8 i samma kapitel). Jag vill också nämna att införande av ulmätningsfrihet för fastighet borde leda till alt inte heller pantbrev i fastigheten kan utmätas.

På grund av det anförda är jag inle beredd att föreslå ulmätningsfrihet för bostadsfasligheler. Än mindre finns det skäl att göra undanlag för fastighet som används i gäldenärens förvärvsverksamhet.

Villaägareförbundel har i andra hand föreslagit att fastigheter som har karaktär av småhus, däri inräknat fritidshus, inte skall få utmätas för obe­tydliga fordringsbelopp. Även delta förslag har i allmänhet avstyrkts av remissinstansema. För egen del vill jag framhålla alt frågan om undantag från utmätning för mindre fordringar har en vidare innebörd. Det finns knappast anledning att när det gäller utmätning för små fordringar uppställa undanlag Just för mindre fastigheter som används till bostad eller för fritidsändamål. En mer eller mindre generell utmätningsfrihet beträf­fande småskulder skulle emellertid medföra att sådana fordringar inte blir sanktionerade, i vart fall inle utan alt det går lill konkurs. En sädan ordning kan inverka menligt pä viljan att betala mindre skulder. Den kan också tänkas leda till att gäldenären söks i konkurs, såvida inte mot­svarande hinder uppställs för sådan exekution.

Enligt vad som har upplysts under remissbehandlingen förekommer det praktiskt tagel inle att fastighet säljs exekutivt för betalning av mindre belopp. När utmätning någon gång aktualiseras för mindre fordrings­belopp synes det bero på tredska från gäldenärens sida. Den nuvarande regleringen torde sålunda inte ha föranlett några beaktansvärda ölägen­heter. Alt sådana olägenheter skuUe förekomma har inte heller påståtts i villaägareförbundels framställning. Nägot behov av ifrågasatt utmätnings­förbud föreligger alltså inte.

Av anförda skäl är jag inte heller beredd alt förorda någol förbud mot utmätning för små fordringsbelopp.

Föreningarna djurens vänners riksorganisation har i skrivelse den 22 februari 1978 till Justiliedeparlemenlet föreslagit att reglema om undantag från utmätning kompletteras med en bestämmelse om att sällskapsdjur i gäldenärens bostad inle får utmätas. Med anledning härav vill jag framhälla att hundar och andra säUskapsdJur omfattas av föreskriften i 65 8 I mom. 4 UL angående föremål med sädant övervägande personligt värde för gäldenären, alt det måsle anses uppenbart obilligl alt la egendomen i anspråk (se SOU 1964:57 s. 235). 1 8 4 i departementsförslaget har samma innebörd. Härav följer att t.ex. en sällskapshund i allmänhet inte skall utmätas. Enligt min mening finns det inte anledning att därutöver ta upp en särskild bestämmelse om ulmätningsfrihet för sällskapsdjur.

Även i övrigt överensstämmer bestämmelserna om gäldenärens bene-

 

Prop. 1980/81:8                                                                         5 kap. 5-12 §§    502

ticiiini i depai'tc!ncnisl'örslai:et med beredningens förslag.

Reglfrna om L'iili.len;irens beneficium äi' avfattade pä sädant sått att tillämpningen ka;; i viss utsträckning fortgående anpassas till de iindringar som cn fortsatt siandardhöjning och utvecklingen i övrigt kan medföra. Detta galler inte minst bestämmelsen i I S 2 om undantag för möbler, husgeråd och annan utrustning i ett hem. Egendom som vid de nuvarande bcsiiimmelsernas tillkomst år 1968 ansågs falla utanför beneficiet på grund av sill exklusiva beskaffenhet kan sålunda numera ha blivit så vanlig att den bör anses ingå i beneficioi. Som exempel pä det anförda kan nämnas all cn frysbox numera i allmänhet ulgör en så normal och behövlig utrust­ning i ett ordinärt hem. att den bör omfattas av nämnda beneficiebestäm-melse (jfr N,IA 197? C 239). Frysbox utgör emellertid i allmänhet tillbehör lill fastighet, om den tillhör fastighetens ;'>gare. och kan då tas i anspråk genom utmatning av fastigheten Gfr 4 kap. 6 8 andra stycket).

Undantag på grund av egendomens beskaffenhet eller särskild föreskrift

5-12 SS Dessa paragrafer nK)tsvarar 6 kap. 5-11 §8 beredningens föislag.

Lagherednin.iieii. Beredningen framhåller att i detta avsnitt regleras sådana fall då egendom inte får tas i mät därför att dess beskaffenhet anses böra hindra utmätning ellei' därför att särskilda föreskrifter har meddelats om undantag från utmiitning. Vad gäller sist nämnda kategori erinrar beredningen om de taliika utmätningsförbud som har meddelats i försäk­rings- och sociallagstiftningen. Även föreskrift vid gåva eller i testamente om överlåtelseförbud skall i stor utsträckning respekteras.

Förslaget innehåller inte någon annan saklig nyhet, påpekar bered­ningen, ån den bestiimmelse som innefattas i 7 S andra stycket. Enligt 7 8 första stycket, som svarar mot 66 S 3 mom. UL. får skadestånd, som till­kommer gäldenären med anledning av personskada, frihetsberövande, falskt åtal, iirekränkning eller annat sådant, inte utmätas för hans skuld medan skadeståndet innestår hos den som skall utge det. Har skadeståndet bestämls att utgå såsom livränta, gäller det sagda själva rätten lill liv­räntan. Dessa bestämmelser kompletteras i gällande lag av en föreskrift i 67 e 8 UL. enligt vilken skadestånd, avlöning eller annan förmån, som inte får utmiitas medan den innestår hos annan, inte heller får utmätas förrän dagen efter det att den har utbetalats.

1 fråga om skadestånd som har nämnts nyss har enligt beredningen utmätningsförbudei i 66 S 3 mom. sin bakgrund i själva syftet med skade­ståndet, och detta kan obestridligen vara ett motiv för alt utmätnings-förbudet sträcks ut till att gälla längre än t.o.m. utbetalningsdagen. 1 första hand gäller detta, när fråga är om skadestånd som skall tillgodose ett försöGningsbehov. t.ex. engångsersättning för nedsatt arbetsförmåga. I sådana läll synes utmätningsfrihet böra godtas sä länge skadeståndet finns

 

Prop. 1980/81:8                                                                        5 kap. 5~I2 §§    503

avskilt och försörjningsbehovet kvarstår. I fråga om andra skadestånd som omfattas av 66 8 3 mom. UL synes enligt beredningen också ett bättre skydd än f.n. vara motiverat. Det gäller t.ex. ersättning för sveda och värk eller annat ideellt skadestånd. Förutsättning för skydd bör även här vara att medlen hålls avskilda, men därjämte synes en tidsgräns behövlig. Beredningen föreslär att skyddet i dessa fall skall, även om medlen allQämt hålls avskilda, utslockna när två år har förflutit frän det att de betalades ut. Bestämmelser i enlighet med det anförda har införts som andra stycke i 7 8 i förslaget.

Med skadestånd som har nämnts nu kan, anför beredningen. Jämföras medel som har anvisats gäldenären för visst ändamål. Om sådana medel omfattas av 66 S 2 mom. UL, vilken bestämmelse motsvaras av 6 kap. 6 8 första stycket i förslaget, är de fria från utmätning sä länge utmätningen strider mol det ändamål till vilket medlen skall användas. I allmänhet kon­sumeras sådana medel relativt snart. Föratt utmätningsskydd skall kunna åtnjutas för medel som har betalats ut till gäldenären förutsätts att medlen hälls avskilda. En uttrycklig bestämmelse härom föresläs i andra stycket av 6 S.

Vid bedömning huruvida medel har hållits avskilda torde enligt bered­ningen lagen (1944:181) om redovisningsmedel kunna Qäna till vägledning. Vad som har sagts nyss om alt medlen skall finnas avskilda utesluter inle att vad som har trätt i stället kan vara skyddat, t.ex. om medlen har satts in i bank eller obligationer har inköpts för beloppet. Hur långt en sådan surrogationsprincip gäller är emellertid tveksamt.

Bestämmelsen i 10 8 första stycket i förslaget hänvisar beträffande utmätning av avlöning eller därmed jämställd ersättning eller belopp vilka utgår som pension eller livränta till föreskriftema i 8 kap. Beredningen framhåller att bestämmelserna i 6 kap. inle är tillämpliga så länge avlöning eller andra medel som har nämnts nu innestår hos den som skall utge beloppet. Sedan utbetalning har sketl gäller emellertid om utmätning av medlen vad som sägs i 6 kap., se 8 kap. 7 och 10 88 i förslaget.

Beredningen påpekar alt bestämmelsen i 66 8 6 mom. UL. vari anges alt 16 8 andra stycket lagen om avbetalningsköp skall iakttas vid utmätning för fordran på grund av avbelalningsköp, saknar direkt motsvarighet i 6 kap. Bestämmelsen i avbelalningsköplagen innehåller att för fordran pä grund av avbetalningsköp det gods köpet avser inte får tas i mät. Denna bestäm­melse omfattas enligt beredningen uppenbart av 10 S andra stycket i 6 kap. och nägon särskild erinran om bestämmelsen förefaller inte behövlig.

Remissyttrandena. Förslaget att utmätningsförbudei i fråga om skade­stånd som avses i 66 8 3 mom. UL skall utvidgas till att i viss utsträckning gälla även sedan medlen har betalats ul har genomgående tillstyrkts eller lämnats utan erinran i remissyttrandena. TCO, som delar beredningens uppfattning all utmätningsförbudei bör utsträckas att gälla även efter utbetalningen, vänder sig emellertid mot beredningens uttalande att lagen

 

Prop. 1980/81:8                                                         5 kap. 5-12 §§   504

om redovisningsmedel kan Qäna lill vägledning vid bedömande huruvida medlen har håUits avskilda. TCO anser det orealistiskt att tro att den kategori, som är beroende av skadestånd för sin försöGning, skall känna till reglerna om redovisningsmedel och kunna tillämpa dem för att komma i åtnjutande av utmälningsskyddet. Om nägon begränsning av utmätnings-förbudet skall gälla, bör därför enligt TCO den som betalar ut skade­ståndet - i de allra flesta fall staten eller ett försäkringsbolag - åläggas alt underrätta den som uppbär skadeståndet om möjligheten att uppnå utmät-ningsfrihel. Helst bör även föreskrivas att medlen måsle utbetalas via ell särskilt för betalningsmottagaren upprättat konto som fyller lagens anspråk på avskiQande.

Föredraganden. Beredningen har i 6 kap. 5 5 föreslagit att egendom, som lill följd av sin beskaffenhet eller enligt föreskrift vid gåva eller i testa­mente eller pä annan grund som gäller mol borgenärema inte får överlåtas, inte heller får utmätas, om inte annat följer av lag eller annan författning. Bestämmelsen stämmer i sak överens med 66 8 I mom. UL, frånsett att enligt den senare bestämmelsen undantag från utmätningsförbudei skall följa av lag eller förordning. Av nya regeringsformen följer att undantag från nämnda utmätningshinder kan ställas upp endast i lag. Paragrafen har avfattats i enlighet härmed.

Jag delar beredningens mening att del nuvarande skyddet mol utmätning av skadestånd som avses i 66 8 3 mom. UL bör vidgas att gälla även efter del att skadeståndet har betalats ul. Jag godtar också bered­ningens förslag om de närmare förutsättningama för utmälningsförbud efter utbetalning. En remissinstans har ansett att skyldighet bör före­skrivas för den som betalar ut skadeståndet alt underrätta den ersättnings­berättigade om utmätningsförbudet och eventuellt även alt sätta in medlen på ett särskilt konto. Jag anser emeUertid inte delta vara lämpligt. För att få åsyftad verkan borde en sådan skyldighet förenas med förpliktelse all vid försummelse betala pä nytt. En sädan ordning kan dock knappast godtas. Det bör ocksä beaktas att skadestånd som avses här ofta torde betalas ut av enskild person. Jag vill vidare erinra om att även beträffande medel som har anvisats för visst ändamål gäller som förutsättning för ulmätningsfrihet efter det att medlen har betalats ut att de håUs avskilda.

I 6 kap. 10 8 har beredningen som första stycke tagit upp en bestäm­melse om att beträffande utmätning av avlöning eller därmed jämställd ersättning eller belopp vilka utgår som pension eller livränta meddelas föreskrifter i 8 kap. Andra stycket i paragrafen innehåUer en erinran om att särskilda bestämmelser gäller om förbud mot utmätning i vissa andra fall. I departementsförslaget har dessa båda föreskrifter tagits upp i två para­grafer, varvid ordningsföQden meUan föreskriftema har kastats om. Anled­ningen härtUl är bl.a. att reglema i 7 kap. om utmätning av förmåner som avses där, särskilt av belopp som utgår som pension eller livränta, utgör

 

Prop. 1980/81:8                                                                              5 kap. 13 §    505

undantag från samtliga utmälningsförbud i förevarande avsnitt och alltså även frän förbud som finns utanför UB,

Beträffande 12 S i departementsförslaget kan påpekas att den naturligen inte innebär någon inskränkning i de utmätningsförbud för tiden efter utbetalning som följer av 6 S andra stycket resp. 7 8 andra stycket.

1 övrigt stämmer förevarande avsnitt i departementsförslaget i sak överens med beredningens förslag.

Pantsatt egendom m.m.

13 8    Denna paragraf motsvarar 6 kap. 12 8 beredningens förslag.

Lagberedningen. Del finns enligt beredningen i regel ingenting som hindrar att ägaren säljer eller på annat sätt avyttrar sädan egendom som skyddas mot utmätning enligt 6 kap. i förslaget. I vissa fall gäller dock överlåtelseförbud som skall respekteras, låt vara att sädant förbud inte hindrar godtrosförvärv, om den överlåtna egendomen är sådan att godtros­förvärv kan äga rum. Om ägaren har rätt att avyttra egendomen, kan han också regelmässigt förutsättas ha rätt all pantsätta den. Del är enligl beredningen uppenbart att den som har mottagit panten mäste få realisera denna om pantfordringen inte betalas i behörig ordning. En vanlig form för realisation är att panten utmäts. Bestämmelse att reglerna om undantag frän utmätning inte hindrar utmätning för pantfordran finns f n. i 67 S I mom. UL. Bestämmelsen gäller ocksä när borgenär av annan anledning fär hälla inne egendom lill säkerhet för sin fordran (t.ex. retentionsrätt på grund av reparation). 112 8 första stycket har tagils upp en motsvarande bestämmelse.

Beredningen påpekar att utmätning emellanåt föregås av kvarstad för fordran. Vid genomförandet av kvarstadsbeslut skall beneficieprövning ske. Del kan inträffa att gäldenären, sedan kvarstaden har ägt rum, avhänder sig annan egendom och att till följd därav hans ekonomiska situation, när utmätning skall ske, är sädan all den kvarstadsbelagda egendomen inte skulle kunna utmätas om ny beneficieprövning mäste ske. Beredningen har ansett att den kvarstadsbelagda egendomen skall vara undantagen från ny beneficieprövning. Detta bör med hänsyn lill för­hållandet mellan kvarstad och utmätning i övrigt gälla inte bara när utmätning söks för kvarstadsborgenärens fordran ulan även när annan borgenär begär utmätning när det är lillätet enligl 17 kap. 9 8 i förslaget. En bestämmelse i ämnet har tagits upp som andra stycke i 12 8.

Föredraganden. Förevarande paragraf i departementsförslaget stämmer överens med beredningens förslag. Jag vill påpeka att Jag har godtagit beredningens förslag om att kvarstadsbelagd egendom inte skall underkastas ny beneficieprövning vid utmätning ens när utmätning sker för annan fordran än kvarstadsfordringen, trots att förhållandet mellan kvarstad och utmätning regleras pä ett delvis annat sätt i departements-

 

Prop. 1980/81:8                                                                                     6 kap.    506

förslaget än i beredningens föislag. Nämnda ändring i förhällande till beredningens förslag har emellertid föranlett en jämkning av andra stycket i paragrafen.

Förfarandet vid prövningen

14 och 15 SS Dessa paragrafer motsvarar 6 kap. 13 och 14 88 i bered­ningens förslag.

Lagberedningen. Beredningen framhåller all kronofogdemyndigheten i princip skall tillämpa bestämmelsema i I- 12 88 ex officio. Det ligger emel­lertid i sakens natur alt förrättningsmannen inte kan förutsättas känna till gäldenärens omständigheter. Gäldenären är därför skyldig all lämna de uppgifter som är tillgängliga för honom och som behövs för prövningen.

Föredraganden. Bestämmelserna i departementsförslaget stämmer överens med beredningens förslag. Beträffande 14 8 kan anmärkas att den får ses som en osanktionerad komplettering av reglerna om gäldenärens upplysningsplikt i 4 kap. 14 8.

6 kap. Säkerställande av utmätning

1 kapitlet ges bestämmelser om de följdåtgärder som skall vidtas efter beslut om utmätning, dvs. främst åtgärder som syftar till att säkerställa att gäldenären inte genom överlåtelse eller på annat sätt förfogar över egen­domen till skada för sökanden. Kapitlet motsvarar 7 kap. i beredningens förslag.

Gällande rätt. Enligl UL tillgår utmätning i allmänhet så att utmätnings­mannen inställer sig hos gäldenären och, om förutsättningarna för utmätning föreligger, förklarar viss egendom utmätt. Utmätning av fast egendom sker dock regelmässigt på utmätningsmannens tjänsterum.

Utmätning av lös egendom är emellertid inle avslutad genom utmäl-ningsförklaringen. Vad som utmäts skall enligt UL upptecknas och värderas. Dessutom måste utmätningen säkerställas på lämpligt sätt. Vilka åtgärder som kan ifrågakomma beror bl.a. på egendomens beskaffenhet. Kan den inte lämpligen omhändertas fär i stället sörjas för att egenskapen av utmätt gods klargörs pä annat sätt, t.ex. genom att märke fästs på objektet eller, i fråga om fordran, att sekundogäldenär underrättas.

Nuvarande bestämmelser om hur utmätning av lös egendom fullbordas är väsentligen följande.

Vad först gäller vanlig lös egendom sägs i 73 8 I mom. UL att den skall upptecknas och värderas. För värderingen får vid behov sakkunnig anlitas. Enligt 74 8 I mom. skall pengar omhändertas av utmätnings­mannen. Lösören skall sättas i förvar på stället under utmätningsmannens

 

Prop. 1980/81:8                                                                   6 kap.    507

försegling eller, om detta i brist pä Qänliga förvaringsrum eller av annan orsak inte lämpligen kan ske, utmärkas med insegel, skriftligt anslag eller pä annat sätt så att det klart syns att godset har blivit utmätt. Kan det utmätta inte utan risk lämnas kvar under gäldenärens tillsyn, skall utmät­ningsmannen låta godset vårdas av någon annan eller föras lill annat ställe, om det kan ske. Finns egendomen i tredje mans besittning, skall utmätningen enligl 74 8 2 mom. säkerställas genom alt innehavaren förbjuds att utlämna egendomen till förfång för den till vilken gäldenärens rätt kan komma att övergå till följd av utmätningen. Detta gäller om tredje mannen kan åberopa en egen rättstitel till stöd för sitt innehav av egen­domen. I annat fall, t.ex. om han tillfälligt eller mera varaktigt innehar egendomen för gäldenärens räkning, anses säkerställande böra ske på samma sätt som om gäldenären hade egendomen i sin omedelbara besitt­ning. Tredje mannen anses dock inte skyldig att upplåta särskilt förva­ringsrum för det utmätta eller att underkasta sig att utmälningsmärke anbringas på egendomen. Bestämmelsen i 74 8 2 mom. anses analogiskt tillämplig även på annan egendom än lösöre.

Utmätning av fartyg, luftfartyg eller gods i fartyg eller luftfartyg säker­ställs i princip på samma sätt som utmätning av annat lösöre. Dess-utom skall tullmyndigheten underrättas (47 b 8 USK). Vid utmätning av bl.a. registrerat skepp eller luftfartyg skall inskrivningsmyndigheten under­rättas (47 8 USK). Såvitt angår fartyg eller luftfartyg bör utmätnings­mannen i allmänhet låta försegla roder, avlägsna nägon viktig maskindel, ordna vakthållning e.d. Utmätningsmannen kan ocksä sälta utmätnings-sigill på lämpliga ställen. När gods i fartyg eller i luftfartyg utmäts, bör förbud enligl 74 8 2 mdm. meddelas befälhavaren alt utlämna godset. Har konossement utfärdats, bör delta omhändertas. I 73 8 2 mom. finns ytter­ligare bestämmelser om vad utmätningsmannen skall iaktta vid utmätning av egendom som det nu är fråga om.

Om utmätning av fordran eller rättighet finns bestämmelser i 75 8. Är fordringen eller rättigheten grundad på löpande förbindelse eller annan handling vars företeende ulgör villkor för fordringens utkrävande eller rättighetens utövande, skall enligt 75 8 1 mom. handlingen las i förvar. Under bestämmelsen faller vanliga löpande skuldebrev ställda till inne­havaren eller till viss man eller order, akfiebrev, emissionsbevis eller oplionsbevis även om de är ställda till viss man, kuponger till obligationer eller aktier, växlar, checkar och konossement samt andra presenlations­papper, såsom depositionsbevis och olika bankböcker. För utmätning förutsätts att handlingen i fråga finns tillgänglig för utmätningsmannen.

Vid utmätning av annan fordran eller rättighet skall enligt 75 8 2 mom. utmätningsmannen la i förvar handling som Qänar till bevis om fordringen eller rättigheten, om sädan handling finns alt tillgå. Det kan röra sig om ett vanligt enkelt skuldebrev, kontrakt, andelsbevis i ekonomisk förening, patentbrev e.d.  1 protokollet skall vidare tecknas förbud för den för-

 

Prop. 1980/81:8                                                                                     6 kap.    508

pliklade att utge något lill annan än utmätningsmannen eller den till vilken i följd av utmätningen gäldenärens rätt kan komma att övergå. Förbudet skall delges den förpliktade.

I 91 a 8 finns särskilda bestämmelser om utmätning av pantbrev i fast egendom eUer skepp. Utmätningen säkerställs enligt 2 mom. genom all pantbrevet tas i förvar eller, orn annan än ägaren innehar pantbrevet, genom att förbud meddelas innehavaren att utlämna del utan tillstånd av utmätningsmannen.

I fräga om utmätning av obelänad inteckningshandling som avser luft­fartyg eller reservdelar till luftfartyg gäller att den sker enligt reglerna för utmätning av skuldebrev. Om handlingen endast delvis är belånad, före­skrivs i 74 8 3 mom. beträffande utmätning av ägarhypotekel aft förbud skall meddelas innehavaren att utan tillstånd av utmätningsmannen utlämna inteckningshandlingen. Förbudet skall tecknas på handlingen. Bestämmelser finns också om utbrytning av ägarhypotekel.

Enligl 76 S gäller all om utmätning skall ske av gods som redan är utmätt för annan fordran, det inte krävs all godset på nytt upptecknas, värderas eller "förseglas". Delsamma är förhällandet beträffande gods som har belagts med kvarstad för fordran.

Beträffande utmätning av lön gäller enligl 67 c 8 1 mom. att utmätningen inte anses fullbordad förrän den som skall utbetala lönen fått underrättelse om beslutet och det belopp som skall innehållas är förfallet till betalning.

Som har nämnts tidigare medför utmätning all gäldenären inle får förfoga över den utmätta egendomen. Förbudet är straffsanktionerat i 17 kap. 13 8 BrB. Straffbestämmelsen omfattar även den som enligt 74 8 2 mom. UL har förbjudils att utge egendom. Sekundogäldenär som enligl 75 8 2 mom. har förbjudits att prestera till annan än kronofogdemyndigheten eller den lill vilken rätten har övergått torde däremot inte drabbas av straff, om han bryter mot förbudet, men han kan bli pliktig all prestera en gång lill.

Enligl 60 a 8 1 mom. gäller att om utmätning av lös egendom inle kan verkställas genast utmätningsmannen fär, om det finnes erforderligt, säkerställa utmätningen genom att ta vård om egendomen eller meddela sådant förbud som avses i 74 §, 75 8 2 mom. eller 91 a 8 UL för där avsedda fall. Provisorisk åtgärd som har nämnts nu innebär att gäldenären därefter inle får förfoga över egendomen till men för borgenären. Är gäldenären inte närvarande, skall han skyndsamt underrättas om åtgärden. Åtgärden fär inte upprätthällas längre än som är oundgängligen nödvändigt (60 a 8 2 mom.). Har utmätning inte följt inom tvä veckor, skall åtgärden hävas.

Utmätning av fast egendom sker som tidigare har nämnts regelmässigt på utmätningsmannens Qänslerurri. Om åtgärder för beskrivning och värdering av utmätt fastighet finns bestämmelser i FfL. 1 82 a 8 UL regleras utmätning av fast egendom i fall då denna har överlåtits men över-

 

Prop. 1980/81:8                                                                                     6 kap.    509

låtelsen beror av villkor. Enligt 83 8 2 mom. UL skall medkontrahenten underrättas om utmätningen och förbud meddelas honom att prestera till annan än utmätningsmannen eller överexekutor.

Gäldenären har rätt att sitta kvar på ulmätt faslighet och får enligt FfL i regel ocksä ombesörja förvaltningen och tillgodogöra sig avkastningen. FfL anger närmare vilka ätgärder som är tillåtna i fråga om utnytQande av fastigheten.

Lagberedningen. Beredningen framhåller alt syftet med säkerställande av utmätning i första hand är del självklara att man därigenom vill för­hindra eller åtminstone försvåra för gäldenären att förfoga över egendomen i strid mot utmälningsbeslutet. Del är företrädesvis rättsliga förfoganden som kommer i fråga men i det särskilda fallet kan det kanske också befaras att gäldenären gömmer undan utmätt gods, gör del oåt­komligt genom att föra det utomlands eller förbrukar del.

Utmätning ger enligt 8 S förmånsrättslagen utmätningssökanden förmånsrätt i egendomen och innebär därigenom ett förvärv som närmast kan Jämföras med förvärv av panträtt. Konkurrens kan uppkomma mellan detta ulmätningssökandens förvärv och överiålelse av egendomen (inkl. upplåtelse av panträtt). Vid konkurrens mellan tvä eller fiera överlåtelser (tvesala) tillmäts tradition, denuntiation eller registrering betydelse enligl uttryckliga eller oskrivna regler på olika rättsområden. Säkerställandet av utmätning bör enligt beredningen i första hand ske genom åtgärder vilka såvitt möjligt svarar mot kraven pä tradition, denuntiation eller registre­ring som förutsättning för företräde vid tvesala. Dessutom kan även andra åtgärder vara praktiskt påkallade.

Enligt beredningen bör beträffande lös egendom nya bestämmelser sä långt möjligt klargöra vilka ätgärder för att säkerställa utmätning som är obligatoriska. Ett praktiskt fall som bör uppmärksammas är att sådant fordringsbevis som f n. måsle finnas tillgängligt för att utmätning skall kunna äga rum inle kan anträffas. Det torde även vara lämpligt alt meddela en del klargörande bestämmelser om hur det skall förfaras i fråga om avbetalningsgods och egendom som finns i tredje mans besittning. Liksom f n. bör interimistiska åtgärder kunna vidtas. Bestämmelser om nytQandet av utmätt egendom och försäkring m.m. har också synts önsk­värda. Frågor som rör nylQandet av utmätt fast egendom behandlas, efter mönster av FfL, i 13 kap.

Beredningen förutsätter att administrativa bestämmelser utfärdas beträf­fande en del praktiska tillämpningsfrägor. De bör bl.a. innefatta före­skrifter om anmälan till vederbörligt register när skepp, luftfartyg, inleck­nade reservdelar eller fast egendom har utmätts.

Remissyttrandena. Sammanförandel i ett särskilt kapitel av de bestäm­melser som syftar till att säkerställa utmätning har fått ett positivt mot­tagande. Advokatsamfundet anser att förslaget innebär stora fördelar från systematisk synpunkt i förhållande till vad som nu gäller. Enligt länssty-

 

Prop. 1980/81:8                                                                                6 kap. 1 §    510

relsen i Norrbottens län år förslagels påbyggnad av gällande bestämmelser och av vad som i praktiken tillämpas välgrundad för tillgodoseende av nutida krav pä effektivitet och ändamålsenlighet.

Föredraganden. Jag godtar de allmänna utgångspunkter för nya bestämmelser om säkerställande av utmätning som beredningen har anfört. Bestämmelserna härom i departementsförslaget följer i huvudsak beredningens förslag.

Frågan i vad mån s.k. skrivbordsutmätning får ske av lös egendom har i departementsförslaget uttryckligen reglerats i 4 kap. 7 8. Departements­förslaget innebär alt sädan utmätning är tillåten i större utsträckning än enligt beredningens förslag. Detta har föranlett vissa Jämkningar i 6 kap. Vidare har kravet på försegling eller märkning av lösöre som efter utmätning lämnas i gäldenärens besittning mjukats upp nägot. De bestäm­melser som beredningen har föreslagit angående försäkring av utmätt egendom har ansetts mindre ändamålsenliga och har därför fåll utgå. Denna fråga behandlas närmare under 9 8. Den i 7 kap. 16 8 berednings­förslaget upptagna erinran om särskilda bestämmelser angående anmälan för anteckning i register har ansetts överflödig.

i förevarande kapitel i departementsförslaget meddelas först bestäm­melser om åtgärder för säkerstäUande av utmätning som avser lös egendom (1-11 88). Därefter regleras provisorisk åtgärd i avvaktan pä utmätning av lös egendom (12 8). Sist i kapitiel ges föreskrifter om säker-slällandeätgärder i fräga om fast egendom.

Det kan tilläggas att 6 kap. avses att i full utsträckning tillämpas även i allmänna mål.

Åtgärder beträffande lös egendom

1 8 1 paragrafen las upp en bestämmelse om all utmätning av lös egendom skall säkerställas ulan dröjsmål. Från den regeln anges vissa undanlag. Paragrafen motsvarar 7 kap. 1 8 första och andra styckena beredningens förslag.

Lagberedningen. Beredningen föreslår i första stycket av 7 kap. I 8 en bestämmelse om alt utmätning av lös egendom skall omedelbart säker­ställas. Därav följer enligt beredningen att utmätning av sådan egendom inte får beslutas och genomföras ulan att de åtgärder som lagen före­skriver kan vidtas i direkt anslutning till utmätningsbeslutet, om inte undantag är medgivet.

Bestämmelserna om säkerställande av utmätning av lös egendom är, framhåller beredningen, tillämpliga även när domstol har fastställt att förfallen fordran skall utgå med siirskild förmånsrätt i registrerat skepp, registrerat luftfartyg eller inlecknade reservdelar till luftfartyg. Enligt 5 kap. 15 8 första stycket beredningsförslaget skall egendomen då anses utmätt. För att försäljning skall komma i fräga fömtsätts emellertid enligt

 

Prop. 1980/81:8                                                                               6 kap. I §    511

andra stycket i paragrafen att begäran därom görs hos kronofogdemyn­digheten inom två månader från del att avgörandet vunnit laga kraft. Åtgärder för säkerställande torde därför inle ulan särskilt yrkande böra vidtas innan försäljning av egendomen har begärts. En föreskrift härom har tagits in som andra stycke i 7 kap. I 8. Att rätten genast skall under­rätta inskrivningsmyndigheten är emellertid uppenbart.

Beredningen erinrar om att av 5 kap. 28 S första stycket i förslaget följer beträffande utmätning av lös egendom i allmänhet att förmånsrätt inträder omedelbart i och med att kronofogdemyndigheten förklarar egendomen vara utmätt och ulan avvaktan av alt myndigheten har vidtagit alla ätgärder för säkerställande av utmätningen som är önskvärda. Även om föreskrivna ätgärder har vidtagits kan det inträffa att utmätt egendom kommer på villovägar. Tredje man kan då göra godtrosförvärv, om de allmänna förutsättningarna för sådant förvärv föreligger. Vad angår utmätning av fordran är ocksä klart att sekundogäldenären kan åberopa skuldebrevslagens bestämmelser, i den mån dessa skyddar honom om han betalar sin skuld eller vidtar annan åtgärd i god tro. Motsvarande gäller beträffande andra rättigheter, om iredje man enligt allmänna regler är skyddad när han handlar i god tro. Enligt beredningen fär kronofogdemyn­digheten givetvis, liksom enligt gällande lag, i del fortsatta förfarandet beakta möjligheten alt nägot kan ha inträffat efter det att utmätnings-beslutet har meddelats.

Föredraganden. 1 första stycket av 1 8 i departementsförslaget anges som huvudregel att utmätning av lös egendom skall säkerställas utan dröjsmål enligt vad som sägs i 2-8 88. Bestämmelsen ger. Jämförd med 4 kap. 7 8, kronofogdemyndigheten generell möjlighet till s.k. skrivbordsut-mälning. För utmätning av lösöre krävs inle nödvändigtvis att egendomen finns omedelbart tillgänglig för förrättningsmannen. Som förutsättning för utmätning av egendom som inte finns tillgänglig vid förrättning gäller emel­lertid enligt 4 kap. 7 8 bl.a. att hinder inte kan antas möta mot säker­ställande av utmätningen enligt förevarande kapitel. Hänvisningen gäller inte bara de faktiska ätgärder som anges i kapitlet ulan även tidpunkten för säkerställandet.

Kravet att åtgärder enligt 2-8 88 skall vidtas ulan dröjsmål innebär att åtgärderna helst bör ombesörjas i direkt anslutning till beslutet om utmät­ning. Säkerställandet kan emellertid anstå några limmar eller lill följande dag, om saken inle bedöms som särskilt brådskande. När utmätning skall säkerställas genom alt sekundogäldenär eller annan iredje man meddelas förbud att prestera lill annan än kronofogdemyndigheten, bör dock sådant förbud genast expedieras lill tredje mannen.

Bestämmelsen i första stycket avser inle förteckning och värdering av egendomen. Sådana åtgärder kan ibland behöva anstå ytterligare någon tid.

Utmätning av  lösöre  som  lämnas  i  gäldenärens  besittning  skall   i

 

Prop. 1980/81:8                                                                               6 kap. 2 §    512

allmänhet säkerställas genom alt egendomen förseglas eller märks såsom utmätt. Undantagsvis kan emellertid sådan åtgärd framstå som obehövlig och bör då kunna underlåtas. En bestämmelse härom har tagits upp i 4 §, Från kravet att utmätning skall säkerstäUas utan dröjsmål görs därför undantag i den mån annat följer av vad som föreskrivs i del följande. Sädana föreskrifter finns, förutom i 4 8, även i andra och tredje styckena av I S.

Andra stycket anger att om här i riket registrerat skepp eller luftfartyg utmäts trots att hinder föreligger mot alt säkerställa utmätningen, säker­ställande skall ske utan dröjsmål sedan hindret har bortfallit. Alt s.k. distansutmälning av sådan egendom är tillåten följer av 4 kap. 7 8 andra stycket.

1 iredje stycket sägs. i huvudsaklig överensstämmelse med 7 kap. 1 8 andra stycket beredningsförslaget, alt när registrerat skepp, registrerat luftfartyg eller intecknade reservdelar till luftfartyg enligt 4 kap, 27 8 skall anses utmätt, åtgärd för säkerställande inte skall ulan särskilt yrkande vidtas innan försäljning har begärts.

Tredje stycket i 7 kap. I 8 beredningens förslag, vilket innehåller en erinran om att kronofogdemyndigheten utöver de obligatoriska åtgärderna skall vidta de åtgärder som behövs i vaGe särskilt fall, har i departements­förslaget fått en motsvarighet i 10 8.

2 8 Paragrafen reglerar hur utmätning av pengar, löpande skuldebrev och andra presenlationspapper samt av pantbrev m.m. skall säkerställas. Paragrafen motsvarar 7 kap. 2 8 beredningens förslag.

Beträffande gällande rätt hänvisas till vad som har anförts under kapitelrubriken.

Lagberedningen. Första stycket i 7 kap. 2 § upptar som huvudregel alt pengar samt löpande skuldebrev och annat bevis vars företeende utgör villkor för fordrans utkrävande eller rättighets utövning skall tas i förvar. Undantag kan följa av tredje stycket och 8 8. Att pengar och löpande skuldebrev eller annat presenlationspapper som regel måsle las om hand behöver enligl beredningen inte närmare motiveras.

Det kan, framhåller beredningen, ha praktiskt värde att sekundo­gäldenär eller annan förpliktad denuntieras om utmätningen Qfr t.ex. 20 8 skuldebrevslagen). Tillräcklig anledning att göra denuntiafion obligatorisk i nu berörda fall har dock inte ansetts föreligga.

1 andra stycket uppmärksammar beredningen det fallet att pantbrev i skepp eller fast egendom eller skuldebrev som är inlecknal i luftfartyg eller reservdelar lill luftfartyg utmäts hos den intecknade egendomens ägare. Bestämmelsen ansluter till vad som nu gäller beträffande pantbrev i fast egendom och i skepp. Det fallet att pantbrevet innehas av tredje man går emellertid in under 8 8 i förslaget.

Vad gäller utmätning av skuldebrev som är inlecknal i luftfartyg eller

 

Prop. 1980/81: 8                                                                                6 kap. 2 §    5)3

reservdelar lill luftfartyg har beredningen inle ansett det behövligt alt behålla nuvarande särbestämmelser om utmätning och utbrytning av ägar­hypotek i belånad inteckning. I förslaget har utmätning som nu är i fråga jämställts med utmätning av pantbrev. 1 sammanhanget anmärker bered­ningen att skuldebrev som ligger till grund för förelagsinteckning inle kan vara förenat med ägarhypotek och inte kan utmätas hos den förelags-intecknade egendomens ägare.

Beredningen föreslår i tredje stycket av 2 8 en bestämmelse som möjliggör utmätning av bl.a. banktillgodohavande och andra fordringar som grundas på presentationspapper trols att inle fordringsbevisel an­träffas. Bestämmelsen avser alla sådana bevis som omfattas av första eller andra stycket i paragrafen. En förutsättning för utmätning är enligt förslaget att det kan antas att handlingen undanhålls eller har förkommil. Om utmätning i sådant fall beslutas, skall enligt förslaget förbud meddelas sekundogäldenär eller annan förpliktad att fullgöra sin förpliktelse till annan än kronofogdemyndigheten eller den som myndigheten anvisar. Gäller utmätningen pantbrev som inte är belånat, kan sådant förbud givetvis inle meddelas. Enligl beredningen bör emellertid utmätningen antecknas hos inskrivningsmyndigheten. Föreskrift härom torde böra meddelas i administrativ ordning.

Beredningen finner det uppenbart all om den förpliktade uppsåtligen överträder meddelat förbud, han inte därigenom blir fri från sin betal­ningsskyldighet i den mån den alUjämt är aktuell i ärendet. När förbud t.ex. meddelas bank som har ett flertal kontor, kan del emellertid la en eller ett par dagar innan alla kontor har blivit underrättade. Intill dess det har skett kan medel komma att betalas ut av misstag och utmätnings­sökanden därigenom lida skada. Enligl beredningens mening kan någol strikt ansvar inte krävas ul av banken i sådant fall. Om banken har gjort vad som skäligen kan fordras för all hindra utbetalning men sådan ändå sker utan all vårdslöshet kan läggas banken till last, bör denna inle vara skyldig att ånyo betala beloppet i fråga. Del som har sagts om bank gäller självfallet i förekommande fall även annan sekundogäldenär som har fåll del av förbud och av jämförlig anledning råkar fullgöra sin förpliktelse till annan än kronofogdemyndigheten eller den myndigheten anvisar.

Enligt beredningen kan i administrativ ordning närmare regleras hur förbud skall delges vederbörande. Att det mäste ske bäde skyndsamt och på ett betryggande sätt är uppenbart. Är meddelat förbud otydligt, l.ex. i fråga om identifiering av gäldenären eller hans fordran, blir sekundogälde­nären givetvis inte ersättningsskyldig, om han betalar fordringen i strid mot vad som avsågs med förbudet men nägon vårdslöshet inle kan läggas honom till last.

Tydligt är, fortsätter beredningen, att om fordringsbevis i själva verket innehas av tredje man pä grund av överlåtelse eller pantupplåtelse, utmät­ningen inle berövar tredje mannen hans rätt. Denne kan emellertid mötas

33   Riksdagen I980I8I. I saml Nr 8. Del I

 

Prop. 1980/81:8                                                               6 kap. 2 §    5\4

av upplysningen att förbud har meddelats enligt nu förevarande bestäm­melse. Han får då vända sig till kronofogdemyndigheten och höra hur saken ligger lill. Tredje mannens innehav av handlingen ulgör naturligtvis ett starkt stöd för hans rätt. Kronofogdemyndigheten måste häva förbudei, om inte i undantagsfall iredje mans påstående kan lämnas utan avseende eller föreläggande ges tredje mannen att väcka talan mot sökanden och gäldenären enligt 5 kap. 19 8 beredningsförslagel. Utmälningsbeslutet utgör inte heller hinder mol att iredje man därefter gör godtrosförvärv, om eljest förulsätlningar för sädant förvärv föreligger. Om förvärvaren åberopar handlingen och möts av förbud som har nämnts nyss, får han på angivet sätt vända sig till kronofogdemyndigheten.

Beträffande tillämpningen kan det möjligen dyka upp ett eller annat fall dä tvekan kan yppas huruvida iredje mans påstådda fång har skett på lojalt sätt. 1 övrigt torde bestämmelsens huvudsakliga betydelse vara all del blir svårare för gäldenären att hindra utmätning genom att hälla undan ford­ringsbeviset. Beredningen erinrar om alt gäldenären ådrar sig straffansvar enligt 17 kap. 13 8 BrB, om han förfogar över den utmätta fordringen eller rättigheten. Möjlighet bör finnas att döda handling även i fall då det kan antas alt handlingen undanhålls Gfr 5 kap. 30 8 i förslaget).

Remissyttrandena. 1 fråga om utmätnings av banktillgodohavande m.m. i fall då fordringsbeviset inte har påträffats understryker bankinspektionen i likhet med beredningen att nägot strikt ansvar inte torde kunna krävas ut av en bank som, trols meddelat förbud, av misslag har kommit alt göra en utbetalning till skada för utmätningssökanden. Inspektionen framhåller att en bank med rimlig säkerhet måste kunna avgöra hur långt den skall behöva sträcka sig för all hindra utbetalning i strid mot förbud frän krono­fogdemyndighetens sida. Enligl inspektionens mening måsle en bank anses ha gjort allt som skäligen kan fordras dels om den så snart som möjjigt med poslen vidarebefordrar ett meddelande om mottaget förbud till sina kontor, dels vid dessa tillämpar adekvata rutiner för att göra förbudet effektivt. 1 fräga om de rikstäckande storbankerna torde det vara till­räckligt att underrätta de kontor som hör till centralkontor, region eller motsvarande enhet. Om motboken har utfärdats av kontor inom Stor­stockholm torde dock oberoende av sådan indelning samtliga kontor böra underrättas. Det torde vara orimligt att kräva att en räkningsförande svensk bank underrättar samtliga andra banker som till följd av betalnings-Qänsten mellan svenska banker och mellan dessa och banker i de övriga nordiska länderna kan tänkas bli berörda.

Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstilu­tion berör frågan om godtrosförvärv av pantbrev som har utmätts trots att det inte har anträffats. Ombudsmannaföreningen anser del för sin del behövligt att förutsättningama för godtrosförvärv regleras i lag, lämpligen genom en särskild bestämmelse i Jordabalken, och att förutsättningarna för sådant förvärv blir desamma som för godtrosförvärv av panträtt i fall som avses i 6 kap. 7 8 JB.

 

Prop. 1980/81:8                                                               6 kap. 2§   515

Föredraganden. Första och andra styckena överensstämmer - bortsett från vissa formella ändringar - med vad beredningen har föreslagit. Såvitt gäller utmätning av skuldebrev som är intecknat i luftfartyg eller reserv­delar därtUI biträder Jag beredningens ståndpunkt att förfarandet så långt del är möjligt bör närmas till det som redan gäller beträffande utmätning av pantbrev i fastighet och i skepp. Utbrytning av ägarhypotek bör sålunda inte ske i fortsättningen. Utredningen angående inskrivning av rätt till luftfartyg m.m. har numera avlämnat ett betänkande med förslag till ny lagreglering på detta område. Under del fortsatta lagstiftningsarbetet får övervägas i vad män bl.a. förevarande paragraf behöver jämkas för alt bringas i överensstämmelse med nya regler om inskrivning av rätt till luft­fartyg.

Bestämmelsen i Iredje stycket skall ses i samband med 4 kap. 7 8 första stycket. Den bestämmelsen ger kronofogdemyndigheten befogenhet att utmäta fordran eller rättighet som grundas på presentationspapper ulan hinder av all fordringsbeviset eller motsvarande handling inte är tillgänglig vid förrättning. Motsvarande gäller utmätning av pantbrev i skepp eller fastighet eller av skuldebrev som är intecknat i luftfartyg eller reservdelar fill luftfartyg. Förutsättning för sådan utmätning är emellertid bl.a. att det kan antas att utmätningen kan säkerställas. Kan det antas att bevis som avses i första eller andra stycket i förevarande paragraf undanhålls eller att del har förkommil, får säkerställande ske genom att förbud meddelas sekundogäldenär eller annan förpliktad att fullgöra sin förpliktelse till annan än kronofogdemyndigheten eller den som myndigheten anvisar.

Som har påpekats av bankinspektionen och postbanken kan det, särskilt för de rikstäckande storbankerna, vara förenat med svårigheter att iaktta ett belalningsförbud. Jag delar beredningens uppfattning att något strikt ansvar inle bör åvila bank som av misstag har kommit att utbetala belopp lill skada för utmätningssökanden. Ligger däremot vårdslöshet banken till last, blir den inle fri från betalningsansvar om den efter del alt förbudet har meddelats betalar ut medel från konto som omfattas av förbudet. Vad som härvidlag skall räknas som vårdslöshet låter sig inte anges generellt. Bl.a. måsle hänsyn tas lill alt viss lid i allmänhet måste stå lill bankens för­fogande för alt underrätta berörda kontor. Enligt min mening kan del inle anses tillräckligt all banken vidarebefordrar underrättelsen till endast vissa kontor. Utmätning av bankbok som inte anträffas torde inte komma att bli särskilt vanlig, och en mer vidsträckt underrättelseskyldighet än den bank­inspektionen förordat kan därför inle anses alltför betungande. Av be­tydelse vid bedömningen kan bli de ökade möjligheter till direkt konto-kontroll som användningen av ADB inom bankväsendet ger.

Visar det sig all fordringen i själva verket tillhörde tredje man, skall ut­mätningen givelvis hävas. Delta gäller även när fordringen har förvärvats efter utmätningsbeslutet och förvärvaren därvid var i god tro.

Utmäts i fall som avses nu obelånat pantbrev i skepp eller fastighet hos

 

Prop. 1980/81:8                                                               6 kap. 2 §    516

den intecknade egendomens ägare kan, som beredningen påpekar, någol betalningsförbud motsvarande det som skall gälla vid utmätning av bank­tillgodohavande och liknande fordringar inte meddelas. För att ge publicitet åt utmätningen bör i stället denna antecknas i fastighelsboken resp. skeppsregistret. Vid utmätning av skuldebrev som är inlecknal i luft­fartyg eller reservdelar därtill bör pä motsvarande sätt anteckning ske i inskrivningsboken. Behövliga bestämmelser i ämnet kan meddelas av re­geringen.

Efler beslut om utmätning av pantbrev eller annan inleckningshandling som inte är tillgänglig kan det inträffa all ägaren av den intecknade egendomen upplåter panträtt lill tredje man. En sädan upplåtelse stär sig under vissa förutsättningar mot utmätningssökanden. Beträffande pantbrev i fastighet torde med analogisk tillämpning av 6 kap. 7 8 JB gälla, att godtrosförvärv inträder om den till vilken panträtten har upplåtils varken ägde eller bort äga kännedom om utmätningen. Att utmätningen har antecknats i fastighetsbok utesluter inle god tro hos panlrättsborge-nären Qfr 18 kap. 8 8 JB). Denne bör sålunda, i likhet med vad som gäller vid panträtlsupplålelse i fall som avses i 6 kap. 7 8 JB, vara skyddad om han förlitar sig på ett gravationsbevis som normalt inte är äldre än sex månader Qfr prop. 1971:179 s. 36). Någon uttrycklig bestämmelse härom anser jag inte behövlig.

När det gäller pantbrev i skepp ligger frågan om godtrosförvärv annorlunda till. Enligt 23 8 sjölagen skall införing i skepps- eller skepps­byggnadsregistret, efter utgången av den inskrivningsdag dä ärendet om införingen togs upp, anses känd för var och en vars rätt till skepp eller skeppsbygge beror av god tro rörande omständighet som införingen avser. God tro rörande utmätningen är sålunda inte möjlig sedan denna blivit antecknad.

1 fråga om utmätning av skuldebrev som är inlecknal i luftfartyg eller reservdelar därtill torde av 13 8 skuldebrevslagen i princip följa att en pant­sättning som innehavaren av inteckningen gör efter utmätning därav står sig mot utmätningssökanden, om panträttsborgenären var i god tro beträf­fande utmätningen. Att utmätningen har antecknats i inskrivningsboken torde i det fallet inte i och för sig ha någon betydelse för den goda tron.

Det är givelvis inte helt tillfredsställande att det efter utmätning av pantbrev resp. inteckningshandling som inte är tillgänglig kommer att gälla olika regler i fråga om möjligheten att göra godtrosförvärv av panträtt, beroende på om panträtten gäller i faslighet, skepp eller luftfartyg. De skäl som i andra fall motiverar en skiUnad mellan främst fasfighet och skepp i detta hänseende har inte samma bärkraft när det gäller utmätning av pant­brev i fall som avses nu. Utmätning av pantbrev eller inteckning utan att handlingen påträffas torde emellertid knappast komma att bli vanlig. Det föreligger därför enligt min mening inte tillräcklig anledning att införa särskilda regler i saken.

 

Prop. 1980/81:8                                                                                 6kap.3§    5\1

3 8 Paragrafen upptar bestämmelser om säkerställande av utmätning av annan fordran eller rättighet än som avses i 2 8 och av byggnad på annans mark. Paragrafen motsvarar 7 kap. 3 8 beredningens förslag.

Gällande rått. Beträffande innehållet i 75 S 2 mom. UL hänvisas till redo­görelsen under kapilelrubriken. Någon bestämmelse om säkerställande av utmätning av rättighet som avses i 7 kap. JB eller bostadsrätt finns inte fn. I dessa fall torde den allmänna bestämmelsen i 75 8 2 mom. UL vara tillämplig i den män den passar.

Lagberedningen. Beredningen föreslår i första stycket av 7 kap. 3 8 en allmän bestämmelse om säkerställande vid utmätning av andra fordringar och rättigheter än som avses i 2 8. Den omfattar bl.a. utmätning av säljarens rätt enligt avbetalningskonlrakt. Bestämmelsen innehåller inle någon föreskrift om att tillgänglig handling måste tas i förvar i hithörande fall. Sädan åtgärd blir enligt 9 8 beredningsförslaget fakultativ, om inte nägon skärpande bestämmelse meddelas i administrativ ordning. Däremot skall den förpliktade omedelbart denuntieras. Detta skall enligt förslaget ske genom alt förbud meddelas sekundogäldenär eller annan förpliktad alt fullgöra sin förpliktelse till annan än kronofogdemyndigheten eller den som myndigheten anvisar. Om sekundogäldenär överträder förbudet, torde han inte kunna drabbas av ansvar för överträdelse av myndighets bud enligt 17 kap. 13 8 BrB. 1 fräga om skyldighet all prestera på nytt gäller vad som i anslutning till 2 8 har anförts om motsvarande fall. I administrativ ordning kan närmare regleras hur förbud skall delges. Vid utmätning av rättighet som inle kan sägas utgå frän någon person, t.ex. patenträtt, kan något förbud inte utfärdas.

1 andra stycket behandlar beredningen frågan om underrättelse vid ut­mätning av vissa särskilda rättigheter m.m. Först uppmärksammas utmätning av rättighet som avses i 7 kap. JB. De rättigheter som nämns där är arrende, hyra, tomträtt och annan nytGanderätt saml servitut och rätt lill elektrisk kraft, om rättigheten har upplåtits genom avlal. Utmätning av tomträtt behandlas enligl förslaget som utmätning av fast egendom och hör alltså inte hit. Av övriga rättigheter är hyresrätt ofta pä grund av beneficie­reglerna i 6 kap. undantagen frän utmätning. Servitut kan inte lösgöras från den härskande fastigheten och får därför utmätas endast tillsammans med denna. Beredningen påpekar att även eljest hinder mot utmätning kan möta, t.ex. därför all rättighet inle kan överlåtas. När emellertid rättighet som avses i 7 kap. JB har blivit utmätt, synes enligt beredningen lämpligt att fastighetsägaren underrättas. Motsvarande bör gälla vid utmätning av byggnad på ofri grund. Nägot anslag pä byggnaden om att den är utmätt torde däremot som regel inte lämpligen böra sättas upp. Om byggnaden lätt kan flyttas (l.ex. ell härbre) kan dock anslag vara behövligt Qfr 1 8 tredje stycket beredningens förslag).

I första meningen i andra stycket har tagits upp en bestämmelse om sådan underrättelseskyldighet som har nämnts nu. Kronofogdemyndig-

 

Prop. 1980/81:8                                                                                6 kap. 4 §   518

heten fär. när underrättelse skall lämnas, i första hand hålla sig till den som är inskriven som lagfaren ägare i fastighetsboken. Gör annan anspråk på fastigheten, bör även denne underrättas. Utöver underrättelse lill fastighetsägaren bör i allmänhet kontrakt eller annan handling som visar gäldenärens rält till egendomen i fräga tas om hand enligt 9 8.

Enligt 6 kap. I S 6 i förslaget är bostadsrätt lill lägenhet som Qänar gäldenären till stadigvarande bostad i vidsträckt omfattning undantagen från utmätning. Om bostadsrätten har lämnats som pant. får den dock utmätas för panlfordringen. Niir utmätning av bostadsrätt sker, skall kronofogdemyndigheten f n. enligt 75 8 2 mom. UL la bostadsrättsbevis eller annan upplålelsehandling i förvar, om sädan påträffas. Denna åtgärd har dock inle någon relevans i förhållande till tredje man. Däremot är det enligt beredningen viktigt att bostadsrättsföreningen underrättas. Härigenom vinns att gäldenären inte efter utmätningen till skada för sökanden kan förfoga över sin bostadsrätt genom överlåtelse eller pant­sättning till godtroende tredje man. 1 förslaget har ocksä utmätning av bostadsrätt uppmärksammats och i en andra mening i andra stycket i 3 8 föreslås att bostadsrättsföreningen skall underrättas.

Remissyttrandena. Kronofogdeföreningen anmärker all med uttrycket "underrättas" i andra stycket måste avses krav på delgivning.

Länsstyrelsen i Norrbottens län påpekar att vid utmätning av tillgodo­havande på checkräkning vissa banker kräver att gäldenärens checkhäfle skall omhändertas. Huruvida sådan skyldighet föreligger är enligt läns­styrelsen tveksamt. För egen del anser länsstyrelsen att omhändertagande bör ske.

Föredraganden. Departementsförslaget överensstämmer med bered­ningens förslag.

Med anledning av kronofogdeföreningens påpekande vill Jag framhälla att uttrycket "underrättas" i andra s'ycket innebär krav pä all veder­börande verkligen har fått del av underrättelsen. Något krav på all detta har skett genom delgivning enligt delgivningslagen ställs emellertid inte upp. Närmare bestämmelser om hur underrättelseskyldigheten skall fullgöras torde - liksom beträffande motsvarande fräga enligt första stycket - få meddelas av regeringen.

1 likhet med länsstyrelsen i Norrbollens län anser jag att checkhäfte om möjligt bör omhändertas, när tillgodohavande på checkräkning utmäts. Tredje man kan annars lätt lida förlust till följd av utmätningen. Befogen­heten att omhänderta checkhäftet följer av 10 8.

4 8 Paragrafen innehåller regler om säkerställande av utmätning av annan lös egendom än som avses i 2 eller 3 8 och om nytQande av utmätt sådan egendom. Paragrafen motsvarar 7 kap. 4 8 beredningens förslag.

Gällande rått. Beträffande innehållet i 74 8 I mom. andra och tredje meningarna   UL   hänvisas   till   redogörelsen   under   kapitelrubriken.   1

 

Prop. 1980/81:8                                                                                6 kap. 4 §    519

allmänhet brukar utmätningsmannen ta hand om smycken och andra mindre värdesaker, medan skrymmande gods som möbler, maskiner, varulager m.m. lämnas kvar hos gäldenären. Egendom som får bli kvar i gäldenärens värd utmärks med s.k. ulmätningsinsegel eller annat utmät­ningsmärke. Förrättningsmannen försöker all anbringa utmätningsmärket så att det inte väcker onödig uppmärksamhet. 1 UL finns inte någon uttrycklig bestämmelse som reglerar i vad män utmätt lös egendom får brukas av gäldenären. Det torde allmänt antas att gäldenären får nylQa utmätt egendom som lämnas i hans värd.

Lagberedningen. Första stycket i 4 8 beredningsförslaget ansluter nära lill vad som nu gäller. Bestämmelserna är tillämpliga på lös egendom i gäldenärens besittning med undantag av pengar, fordran och rättighet som faller under 2 eller 3 S. Under den senare paragrafen faller även byggnad på ofri grund. Som första alternativ anges alt den utmätta egendomen skall tas i förvar. Detta förutsätter att kronofogdemyndigheten tar hand om egendomen och för den till kronofogdemyndighetens lokaler eller särskilt förhyrt utrymme. 1 andra hand kan utmätt gods lämnas i gäldenärens vård. Frågan huruvida detta kan ske får enligt beredningen prövas från fall till fall med hänsyn till gäldenärens personliga förhållanden och vad slags egendom som har blivit utmätt. Mindre föremål - såsom smycken, guld-och silverarbelen - bör i regel tas om hand av kronofogdemyndigheten. Mera skrymmande objekt, såsom möbler, TV-apparater, maskiner, bilar m.m., kan däremot ofta lämnas kvar hos gäldenären. Föreligger anledning till misstanke att gäldenären söker undanskaffa sådant gods, måste krono­fogdemyndigheten vidta sådana åtgärder att gäldenären inte kan omintet­göra utmätningen.

Om utmätt egendom lämnas i gäldenärens vård, skall den utmärkas som utmätt. Utmärkandet torde böra ske på samma sMt som nu, dvs. i allmänhet genom alt ett märke med texten "Utmätt" e.d. klistras på godset. Märket behöver inte anbringas pä ett iögonenfallande ställe. Ibland kan kronofogdemyndigheten böra vidta åtgärd för att hindra egen­domens användning. Utmätt egendom kan t.ex. placeras i en låda hos gäldenären som kronofogdemyndigheten låser. 1 fråga om bil kan krono­fogdemyndigheten ta hand om nycklarna. Vid utmätning av fartyg kan rodret säkras med kätting och hånglas. Bestämmelsen om försegling ger kronofogdemyndigheten möjlighet att lämpa förfarandet efler omständig­heterna. Ordet "förseglas" används sålunda i förslaget inte enbart i be­tydelsen att egendomen förses med sigill som måste brytas för att egendomen skall kunna användas.

Beredningen påpekar att utmätning inle i och för sig torde innebära hinder mot att den utmätta egendomen nylQas på normalt sätt, om det inte innebär konsumtion. Ett onormalt utnytQande kan dock komma i strid mot 5 kap. 27 8 i förslaget. Beredningen har ansett det önskvärt att kronofogde­myndigheten kan reglera gäldenärens befogenhet i detta avseende. Som

 

Prop. 1980/81:8                                                                                6 kap. 4 §    520

andra stycke i 4 8 har i enlighet med det sagda tagits upp en föreskrift om alt kronofogdemyndigheten bestämmer i vad män ulmätt egendom som inte har tagits i förvar eller förseglats får nylQas.

Har sådan egendom förseglats, faller det av sig självt att förseglingen inle fär brytas Qfr 17 kap. 13 8 BrB). Om utmätt egendom lämnas i gälde­närens vård utan försegling, bör kronofogdemyndigheten vid behov ange i vad mån egendomen får brukas. Som regel bör gäldenären få fortsätta att nylQa egendomen på normalt sätt. Att normall brukande ibland innebär viss förslitning och därför kan medföra någon värdeminskning bör kunna godtas. Det torde alltså vara klart att gäldenären bör få använda t.ex. TV-apparat, äkta mattor eller miöbler som kronofogdemyndigheten har ansett kunna stanna i gäldenärens vård. Likaså bör gäldenären kunna fä tillgodogöra sig mjölk frän en kreatursbesättning eller nylQa utmätta hästar. I sådana fall behöver inte någon föreskrift om nytQandet meddelas annat än om särskild anledning förekommer. Om utmätning har skett för skatt eller andra krav från det allmänna, kan kronofogdemyndigheten tänkas även i övrigt vara ganska liberal och t.ex. tillåta gäldenären att använda buss eller lastbil.

Kronofogdemyndigheten kan föreskriva särskilda villkor för eller in­skränkningar i rätlen att nylQa egendomen. Kronofogdemyndigheten bör fästa stort avseende vid sökandens önskemål, om användningen är förenad med risk. I administrativ ordning kan ges närmare föreskrifter i ämnet. Kronofogdemyndighetens beslut kan ändras när det finnes påkallat och gäller alltså endast tills vidare.

Remissyttrandena. RSV tar upp frågan huruvida någon åtgärd för säker­ställande alltid behöver vidtas vid utmätning av sådan egendom som avses i paragrafen. När egendomen läminas kvar i gäldenärens vård har enligt verkels uppfattning märkning av egendomen såsom ulmätt i allmänhet inte någon praktisk betydelse. Förrättningsmannen skall enligt förslaget söka anbringa utmätningsmärket så att del inte väcker onödig uppmärksamhet. I vissa fall kan pä grund av egendomens art något märke inte anbringas, t.ex. när del gäller levande inventarier. Märkning torde inte annat än i undantagsfall förhindra godtrosförvärv, eftersom en gäldenär som har beslutat sig för alt avyttra utmätt egendom även torde se till att märk­ningen avlägsnas.

Svea hovrätt anser i likhet med beredningen önskvärt att kronofogde­myndigheten kan reglera gäldenärens befogenhet all nytQa ulmätt egendom som lämnas i hans vård. Enligt vad beredningen har anfört bör gäldenären som regel få fortsätta alt nylQa egendomen på normalt sätt. Detta bör enligl hovrättens mening framgå klarare av lagtexten. Denna bör vidare formuleras så att bestämmelsen ger ullryck för hur gäldenären skall tolka avsaknad av instruktioner från kronofogdemyndigheten i berört hänseende.

Utredningen angående inskrivning av rätt till luftfartyg m.m. under-

 

Prop. 1980/81:8                                                                               6 kap. 5 §    521

stryker viklen av att utmätt fartyg hälls i drift i den mån det låter sig göra. Utredningen påpekar också att en del svenska skepp aldrig anlöper eller på grund av sin storlek inte ens kan anlöpa svensk hamn, någol som kan resa hinder mot att en utmätning fullföljs genom exekutiv försäljning.

Föredraganden. Huvudregeln för säkerställande av utmätning av annan lös egendom än pengar, fordringar, rättigheter o.d. bör i huvudsaklig överensstämmelse med beredningens förslag vara all egendomen tas i förvar eller att den lämnas kvar hos gäldenären, varvid den förseglas eller förses med utmälningsmärke.

När utmätt egendom lämnas kvar i gäldenärens värd har det som RSV påpekat i allmänhet inte så stor praktisk betydelse att egendomen utmärks som utmätt. Den gäldenär som vill sabotera utmätningen genom att t.ex. överlåta egendomen torde nämligen lätt kunna avlägsna märk­ningen. Att enbart av denna anledning göra märkningen fakultativ anser Jag dock inte motiverat. Åtgärden innebär inte något extra besvär för kronofogdemyndigheten, när utmätningen beslutas i samband med besök hos gäldenären. En viss avhållande effekt i fråga om olovliga förfoganden torde märkningen ocksä ha.

Märkning eller försegling kan emellertid ibland framstå som obehövlig, l.ex. när det gäller slörre maskiner som endast med svårighet kan rubbas och som gäldenären använder i sin verksamhet. Kronofogdemyndighetens kännedom om gäldenären kan vidare göra att del framstår som riskfritt att lämna egendomen i hans besittning ulan märkning eller försegling. I sådana fall bör märkning eller försegling helt kunna underlåtas. Detta har i departementsförslaget uttryckts på det sättet att egendom som lämnas i gäldenärens besittning skall förseglas eller utmärkas som utmätt, om det inte framstår som obehövligt. Av bestämmelsen, Jämförd med 4 kap. 7 8, följer all hembesök eller motsvarande i anslutning till utmälningsbeslutet endast behöver göras om det finns behov av det för kontroll av egen­domen eller för värdering.

Andra stycket innehåller en bestämmelse om nytQande av utmätt lös egendom. 1 likhet med Svea hovrätt anser Jag all huvudregeln bör vara att gäldenären får fortsätta att nylQa utmätt lös egendom som inle las i förvar eller förseglas. Delta överensstämmer i huvudsak med de motiv som ligger bakom motsvarande bestämmelse i beredningens förslag. Departe­mentsförslaget har avfattats i enlighet härmed.

5 8 Paragrafen tar upp en bestämmelse om överlämnande till krono­fogdemyndigheten av obelånat pantbrev eller annan inleckningshandling som gäller i utmätt egendom. Den motsvarar 7 kap. 6 8 beredningens förslag.

Gällande rått. Utmäts fartyg, luftfartyg eller gods i fartyg eller luft­fartyg, skall enligt 73 8 2 mom. UL ägaren eller befälhavaren på anmodan överlämna pantbrev eller annan inleckningshandling som han innehar.

 

Prop. 1980/81:8                                                                                6 kap. 6 §    522

Handlingen fär därefter inte pantförskrivas utan överexekutors tillstånd. Beträffande fast egendom finns en motsvarande bestämmelse i 4 8 andra stycket FfL.

Lagberedningen. Beredningen erinrar om att motivet för nu gällande bestämmelser främst är att det frän ordningssynpunkl är av vikt att obelånade inteckningshandlingar kan tas om hand. Härtill kommer att pantsättning strax före försäljning lätt medför praktiska olägenheter. Förslaget till 6 8 motsvarar i sak vad som gäller nu.

Reniissytlrandeiw. Flera remissinstanser förordar att bestämmelsen utvidgas till att omfatta även obelänad företagsinleckning. Kronofogde-föreningen framhåller sålunda att gäldenären vid utmätning av företags­intecknad egendom kan efter utmätningen neutralisera effekten av denna genom att belåna tidigare fastställda inteckningar. Del framstår som angeliiget att kronofogdemyndigheten får möjlighel att hindra sådana illojala transaktioner. Samtidigt bör emellertid enligt föreningen beaktas att belåning av företagsinteckning ofta utgör enda sättet för en närings­idkare att fä lån och att denna mcjiighet inte bör onödigt försämras genom ingripande av kronofogdemyndigheten. Myndigheten bör kunna medge belåning, t.ex. om den intecknade egendomen har ett värde som avsevärt överstiger företagsinteckningarnas summa och utmätningsskulden avser ett tämligen ringa belopp. Liknande synpunkter anförs av RSV. läns-.siyrel.scn I Norrholtens län. inredningen om säkerhelsåtgårder m.m. i skalteprocessen samt TCO.

Föredrai;anden. Jag godtar beredningens förslag om omhändertagande av pantbrev som gäller i utmätt skepp och av intecknat skuldebrev som gäller i utmätt luftfartyg eller i utmätta reservdelar.

Flera remissinstanser har förordat att bestämmelsen utvidgas till alt omfatta även obelånad företagsinleckning. Därvid har påpekats att gälde­nären efter utmätning av företagsintecknad egendom kan neutralisera effekten av utmätningen genom att belåna tidigare fastställd företags­inteckning. Jag instämmer i att detta förhållande inle är tillfredsställande. Som Jag har framhållit i anslutning lill 4 kap. 29 8 har det inte ansetts lämpligt att föreskriva något generellt förbud mot pantsättning av företagsinteckning efter utmätning av egendom som omfattas av inteck­ningen. De skäl som ligger till grund för den nu förevarande bestäm­melsen kan inte åberopas med samma styrka när det gäller företagsinteck­ning. Frågan kan emellertid väntas få sin lösning till följd av det arbete som bedrivs inom utredningen (Ju 1972:12) angående förelagsinteckning.

6 8 Paragrafen uppmärksammar utmätning av egendom som gäldenären innehar under förbehåll om återtaganderätt. dvs. i regel pä grund av avbetalningsköp. Den motsvarar? kap. 7 8 beredningens förslag.

Gällande rätt. Vid utmätning av egendom som sålts med förbehåll om återtaganderätt har i allmänhet ansetts att föremålet för utmätningen är

 

Prop. 1980/81:8                                                                               6 kap. 6 §    523

köparens rält enligt kontraktet. Köparens exemplar av kontraktet skall omhändertas i enlighet med den allmänna föreskriften i 75 8 2 mom. UL om att handling som Qänar till bevis om rättighet skall tas om hand. Delade meningar föreligger i frågan huruvida någon utmälningsåtgärd ocksä skall vidtas med själva godset, och nägon enhetlig praxis har i den delen inte utbildats. Det är emellertid inte ovanligt alt besittningen av godset fråntas köparen när hans rätt utmäts.

Lagberedningen. Beredningen framhåller att ett omhändertagande efler utmätning av egendom som har sålts med förbehåll om återtaganderätt (äganderättsförbehåll) inte kan anses innebära att säljarens rätt träds för när. För all utmätningen skall säkerställas effektivt kan det enligt be­redningen vara nödvändigt att kronofogdemyndigheten vidtar samma åtgärder med godset som om gäldenären hade haft full äganderätt. Ofta nog ligger det också i säljarens intresse att t.ex. avbetalningsgods las om hand, bl.a. därför att det efler utmätning kan befaras att köparen åsido­sätter sin vårdnadsplikl. Beredningen föreslår att kronofogdemyndigheten uttryckligen får befogenhet alt efter omständigheterna ta i förvar egendom som är köpt med äganderättsförbehåll eller, om egendomen lämnas i gälde­närens vård, utmärka den som utmätt och eventuellt försegla den. 1 enlighet härmed föreskrivs i 7 kap. 7 8 alt äganderättsförbehåll inte hindrar att egendomen tas i förvar, utmärks eller förseglas. Bestämmelsen föreslås gälla alla fall då egendom innehas under äganderättsförbehåll, alltså inle bara avbelalningsköp. Vidare stadgas alt överlåtaren - dvs. som regel avbetalningssäljare - skall underrättas om att gäldenärens rält blivit utmätt. Beträffande dennes skydd när försäljning blir aktuell finns bestäm­melser i 10 kap. 9 8 beredningsförslagel.

Beträffande utmätning av överiåtarens - dvs. i regel avbetalningssäQares - rätt i hithörande fall torde enligt beredningen särskilda bestämmelser inte behövas. Reglema om utmätning av rättighet får tillämpas. Den som innehar egendomen skall underrättas om utmätningen och delges förbud att betala resterande köpeskilling eller utge godset till annan än krono­fogdemyndigheten eller den myndigheten anvisar.

Remissyttrandena. Kronofogdeföreningen anser del värdefullt alt den praktiska frågan vilka åtgärder som får vidtas med avbelalningsgods när köparens rätt har utmätts fär sin lösning genom den föreslagna bestäm­melsen. Även Svea hovrätt uttalar sig positivt om att beredningen i olika sammanhang har uppmärksammat frågan om utmätning av egendom eller rätt lill egendom som har sålts med ägarförbehåll. Hovrätten förordar dock att de särskilda regler som har föreslagits beträffande sådan egendom arbetas samman med bestämmelser om utmätning av pantsatt lös egendom.

Föredraganden. I anslutning till 9 kap. 9 S i departementsförslaget behandlas närmare frågan om utmätning beträffande egendom som gälde­nären har förvärvat under förbehåll om återtaganderätt eller likvärdigt för-

 

Prop. 1980/81:8                                                                                6 kap. 7 §    524

behåll. Som framgår av vad som anförs där anser jag alt sädan utmätning bör avse själva egendomen med förbehåll för tredje mannens rätt. Härav torde följa all det egentligen inle behövs någon särskild bestämmelse om säkerställande i sådant fall. Eftersom frågan har vållat svårigheter i tillämpningen och kronofogdemyndigheternas praxis inte är enhetlig anser jag dock att det är värdefullt med en uttrycklig reglering av kronofogde­myndighetens befogenheter efter sädan utmätning. Det förslag till reglering som beredningen har lagt fram anser Jag ändamålsenligt. Jag förordar att det tas upp i balken. Lydelsen bör dock Jämkas något.

7 8 1 paragrafen ges bestämmelser om säkerställande av utmätning när egendomen är i tredje mans besittning. Den motsvarar 7 kap. 8 8 bered­ningens förslag.

Gällande rätt. Beträffande innehållet i 74 8 2 mom. UL hänvisas till redogörelsen under kapitelrubriken. Bestämmelsen i 74 8 2 mom. torde närmast avse lösöre men tillämpas analogiskt även på annan lös egendom, t.ex. fordringar och rättigheter som grundas på löpande skuldebrev eller andra presentationspapper.

Lagberedningen. Beredningen föreslår att generella föreskrifter införs i fråga om utmätning av lös egendom som är i tredje mans besittning. Före­skrifterna skall tillämpas oavsett vilket slags egendom det är fråga om eller vilken grund Iredje mannen åberopar för sitt innehav. Tredje man kan sålunda ha gäldenärens egendom i deposition eller besitta den med nyttjanderätt. Han kan som ombud eller ställföreträdare för gäldenären förvara handlingar som tillhör gäldenären osv. Bestämmelserna gäller även om tredje man grundar sill innehav på en rätt som skall respekteras vid det exekutiva förfarandet, dvs. när han innehar utmätt egendom med pant- eller retentionsrätt.

Som första mening i första stycket av 7 kap. 8 8 föreslär beredningen en bestämmelse om all egendom som är i tredje mans besittning fär tas i förvar, utmärkas och förseglas när sådan åtgärd föreskrivs i 2-6 88 bered­ningens förslag. Om kronofogdemyndigheten anser att sådan egendom inte behöver tas om hand, skall i stället enligl andra meningen förbud meddelas tredje mannen att utan kronofogdemyndighetens tUlstånd lämna ut egendomen eller vidta annan ätgärd därmed till skada för utmätnings­sökanden. Lämnas egendom kvar hos tredje mannen, får kronofogde­myndigheten vid behov utmärka egendomen på sedvanligt sätt och försegla den.

Kronofogdemyndigheten skall enligt beredningen tillse alt åtgärdema inte gör obehörigt intrång i tredje mannens rätt. Om denne innehar lös sak med nytGanderätt, skall emellertid nytQanderätten vika för utmätningen, såvida den inte anses sakrätlsligt skyddad. Med egendom avses även ford­ringsbevis och annan handling som nämns i 2-6 88 beredningens förslag.

 

Prop. 1980/81:8                                                                               6 kap. 7 §   525

Beträffande t.ex. pantbrev som är belånat saknas emellertid regelmässigt anledning all omhänderta handlingen.

Att tredje man innehar egendom med pant- eller retentionsrätt utgör, framhåller beredningen, inte hinder mot att egendomen utmäts för ägarens skuld. Även sådan egendom kan enligt förslaget tas i förvar. Detta inverkar inle på pant- eller retentionsrätten. Del har emellertid synts beredningen lämpligt att uttryckligen ange att den utmätta egendomen i sådant fall innehas av kronofogdemyndigheten för pant- eller relentions-rälishavarens räkning. Bestämmelsen, vilken har upptagits som andra stycke i paragrafen, skall ses i sammanhang med pant- och reientionsrätts­havares skyldighet att la betalning i förtid enligt 9 kap. 11 8 och reglema i 10 kap. 4 8 om försäQning av egendom som besväras av pant- eller reten­tionsrätt.

Remissyttrandena. Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstilution anser det otillfredsställande all pantbrev, som finns hos iredje man, skall kunna tas i förvar även i fal! då tredje mannen har panträtt till egendomen. Beredningen har visserligen uttalat att det regelmässigt saknas anledning att omhänderta belånat pantbrev, men om bestämmelsen får kvarstå finns likväl risk för alt pantbrev tas om hand trols alt del inte är befogat. Detta kan medföra olägenheter och besvär för kreditgivarna, särskilt om de har anledning all själva vidta utsöknings-åtgärder mot egendomens ägare. Det borde vara tillfyllest att förbud kan meddelas innehavaren alt utan kronofogdemyndighetens tillstånd lämna ul pantbrevet. Eventuellt kunde ges en kompletterande bestämmelse att belånat pantbrev får omhändertas om särskilda skäl föreligger. Ombuds­mannaföreningen påpekar vidare att innehavare av pantbrev ofta även innehar del för annan borgenärs räkning med skyldighet att lämna ut del till denne. Eft förbud att lämna ut pantbrevet kan rimligen inte avse utlämnande lill sådan borgenär.

Föredraganden. Bestämmelsen i första stycket första meningen överens­stämmer i sak med vad beredningen har föreslagit. När det gäller frågan huruvida kronofogdemyndigheten bör ha möjlighet att hos tredje man omhänderta pantbrev även i fall dä denne har panträtt till egendomen delar jag beredningens uppfattning att del regelmässigt saknas anledning att omhänderta belånat pantbrev. Innehas pantbrevet av en bank eller annan kreditinstitution bör omhändertagande inte förekomma. I andra fall kan del någon gång finnas risk för illojala transaktioner, t.ex. att den inlecknade egendomens ägare i samförstånd med pantbrevets innehavare pantsätter detta till godtroende. Huvudregeln att belånat pantbrev eller inteckningshandling inte skall tas om hand bör lämpligen komma till uttryck i lagtexten. 1 en andra mening i första stycket sägs därför att första meningen tillämpas i fråga om pantbrev eller annan inteckningshandling som är belånad endast om särskilda skäl föreligger. Tredje meningen överensstämmer med andra meningen i beredningens förslag.

 

Prop. 1980/81:8                                                                                6 kap. 9     526

Jag vill tillägga att förbud för tredje man att lämna ut pantbrev i fall som nu avses även gäller utlämnande till andrahandspanthavare, om inte annat angetts. Är andrahandspanlhavaren en bank eller annan kreditinstitution bör emellertid tillstånd lill utlämnande utan vidare meddelas.

Andra stycket i paragrafen överensstämmer med beredningens förslag.

8 8 Paragrafen innehåller bestämmelser som ger kronofogdemyndig­
heten generell möjlighet att la i förvar även andra handlingar som rör
utmätt egendom än som har nämnts i 2 och 5 SS. Den motsvarar 7 kap. 9 S
beredningens förslag.

Gällande rätt. Om fartyg, luftfartyg eller gods i fartyg eller i luftfartyg utmäts, skall enligt 73 8 2 mom. UL ägaren eller befälhavaren på anmodan tillhandahålla de handlingar som visar äganderätten till egendomen eller eljest rör denna. Utmäts fordran eller rättighet som inte är grundad pä handling vars företeende utgör villkor för fordringens utkrävande eller rättighetens utövande, skall enligt 75 8 2 mom. UL utmätningsmannen la i förvar handling, som Qänar lill bevis om fordringen eller rättigheten, om sädan handling finns att tillgå.

Lagberedningen. Beredningen framhåller att det även vid utmätning av annan lös egendom än som nämns i 73 8 2 mom. UL kan vara lämpligt att ta hand om handlingar rörande egendomen. Enligt beredningen torde detta redan nu tillämpas i viss utsträckning. Beredningen anser alt en sådan befogenhet uttryckligen bör tilläggas kronofogdemyndigheten med avseende pä all egendom som avses i 2-7 SS beredningsförslaget. I enlighet härmed har i första meningen av 7 kap. 9 8 föreskrivits alt även andra handlingar än som har nämnts förut får las i förvar, om de visar gäldenärens rätt till utmätt egendom eller behövs vid nytQande av egen­domen. Exempel på handlingar som avses med bestämmelsen är skulde­brev som inte är löpande, köpekontrakt, köpebrev, kvitto, gåvobrev osv. När motorfordon utmäts, blir det bl.a, aktuellt all ta i förvar besiktnings­instrument eller typintyg samt skattekvitto. Vid utmätning av fartyg bör kronofogdemyndigheten ta om hand viktigare skeppshandlingar och andra dokument, säsom nationalitets- och registreringscertifikat, mätbrev och certeparti. Vid utmätning av luftfartyg bör motsvarande handlingar tas i förvar.

Om sådan handling som avses här råkar vara i tredje mans besittning, bör det enligt beredningen lika litet som i fall som avses i 8 S berednings­förslaget utgöra hinder mot att den las i förvar. En bestämmelse härom har tagits upp som andra mening i 9 S.

Föredraganden. Departementsförslaget överensstämmer, bortsett frän smärre redaktionella justeringar, med beredningens förslag.

9 § Paragrafen innehåller bestämmelser om förteckning och värdering av
utmätt lös egendom. Den motsvarar 7 kap. 10 8 beredningens förslag.

 

Prop. 1980/81: 8                                                                              6 kap. 9 §    527

Gällande rält. Enligt 73 8 I mom. UL skall utmätt lös egendom upptecknas och värderas av utmätningsmannen. Om det anses nöd­vändigt, får utmätningsmannen tillkalla sakkunniga att biträda vid värde­ringen. Utmäts av inteckning besvärade reservdelar till luftfartyg, skall sakkunniga alltid anlitas vid värderingen. Uppteckningen bör innehålla en noggrann beskrivning av den utmätta egendomen sä alt vad som har utmätts kan säkert identifieras med hjälp av beskrivningen. Hur ingående uppteckningen bör vara vid utmätning av t.ex. varulager är osäkert. Kronofogdemyndigheten torde i allmänhet anlita sakkunnig vid värdering av smycken, antika föremål, konst, varulager o.d.

Lagberedningen. I första stycket av 10 8 föreslår beredningen regler vilka i sak motsvarar vad som nu gäller. Första meningen föreskriver att kronofogdemyndigheten skall förteckna utmätt lös egendom och uppskatta dess värde. Hur noggrant förtecknandet skall ske kan inte generellt anges utan fär prövas frän fall till fall efter vad som är praktiskt motiverat. Beredningen framhåller emellertid att det klart måste framgå vilken egendom som har blivit utmätt.

Som andra mening i första stycket har tagils upp en bestämmelse om alt sakkunnig person vid behov får anlitas för värderingen. Beredningen påpekar att någon föreskrift om att sakkunniga skall anlitas vid värdering av intecknade reservdelar till luftfartyg inte har tagits upp i 7 kap. Att så skall ske framgår av 12 kap. 3 8 andra stycket i förslaget. Även när det gäller andra specialobjeki - såsom fartyg och luftfartyg - måsle man enligt beredningen utgå från att det inte hos kronofogdemyndigheten finns representerad sådan särskild sakkunskap som fordras för värdering av egendomen. Del är av vikt all en såvitt möjligt riklig värdering görs för alt man skall kunna bestämma hur myckel av gäldenärens egendom som behöver utmätas. Vidare kan vid blivande försäljning värderingen ligga till grund för kronofogdemyndighetens prövning, om bud skall avvisas som alltför lågt.

Beredningen påpekar att det från ordningssynpunkt är lämpligt att man säkert vel ocksä i vad mån handlingar har tagits i förvar. Som andra stycke i 10 8 har beredningen därför tagit upp bestämmelse att omhänder­tagna handlingar skall förtecknas.

Beredningen behandlar härefter frågan om försäkring av utmätt egendom, varom bestämmelser f.n. saknas. Enligt vad som har upplysts för beredningen förekommer det att kronofogdemyndigheten låter för­säkra bil som har ulmätts och ställts upp i garage. Enligt beredningen är det naturligtvis i säväl ulmätningssökandens som gäldenärens intresse att utmätt egendom är försäkrad. Om gäldenären vid utmätningstillfället inle har sin egendom försäkrad, bör kronofogdemyndigheten ha befogenhet att teckna försäkring. Del bör enligt beredningen bli regel att all egendom som tas i förvar av kronofogdemyndigheten är försäkrad mot brand, stöld o.d.

1 allmänhet torde det vara tillfyllest att kronofogdemyndigheten tecknar

 

Prop. 1980/81:8                                                                                6 kap. 9 §    528

en flytande försäkring vilken omfattar all egendom som kronofogde­myndigheten har i förvar. Försäkringskostnaden blir då lämligen obetyd­lig. Kostnaden för sådan försäkring får ingå som en del av statsverkets kostnader för utmälningsförfarandet. Behöver särskild försäkring tecknas för mera värdefull egendom, bör kostnaden las ut genom speciell ersätt­ning, 1 så fall kommer kostnaden slutligen att betalas ur köpeskillingen för den utmätta egendomen. Ledei- utmätningen inte till försäljning, kan kostnaden komma att slutligt stanna på utmätningssökanden. Krono­fogdemyndigheten bör därför höra denne innan särskild försäkring tecknas. Även gäldenären bör lämpligen höras.

Behov av försäkring kan föreligga även när utmätt egendom lämnas kvar i gäldenärens vård. Beslut om alt gäldenären får behålla utmätt egendom i sin besittning och nylQa den kan förenas med villkor att försäkring tecknas eller vidmakthålls av gäldenären.

1 enlighet med det sagda har som tredje stycke i 10 8 beredningsförslaget, lagils upp en bestämmelse om att kronofogdemyndigheten får försäkra utmätt lös egendom. Beträffande utmätt fast egendom föreslår beredningen en motsvarande bestämmelse i 15 8. Beredningen anmärker att om för­säkringsfall inträffar sedan utmätning har sketl, kommer denna som regel att omfatta utfallande försäkringsbelopp.

Remissyitrandena. RSV framhåller att värdering av utmätt lös egendom inte alltid kan ske omedelbart i anslutning till utmätningsbeslutet Qfr 7 kap. I 8 beredningsförslaget). Del bör därför anges att värderingen kan få anslå någon kortare tid.

Bestämmelserna i 10 och 15 88 att kronofogdemyndigheten får försäkra utmätt egendom berörs av en del remissinstanser. Förslaget tillstyrks av försäkringsinspektionen, länsstyrelsen i Ålvsborgs län och advokat­samfundet. Några remissinstanser ställer sig dock kritiska till bered­ningens uttalande att det bör bli regel att all egendom som tas om hand av kronofogdemyndigheten är försäkrad. RRV anför sålunda alt omfattningen av utmätning i lös egendom motiverar att statsverket, liksom i fråga om staten tillhörig egendom, normalt bör slå självrisk och i överensstämmelse härmed i förekommande fall utge ersättning till den skadelidande. Liknande synpunkter anförs av RSV och TCO. Dessa remissinstanser anser dock att möjlighet bör finnas att teckna försäkring, t.ex. när särskilt värdefull egendom har omhändertagits. TCO är inte främmande för alt någon form av flytande försäkring tecknas för hela verksamhetsområdet, såvida inte försäkringspremierna vida överstiger beräknat skadestånd. Skulle möjlighet till flytande försäkring inte föreligga, bör i vart fall den enskilde förrättningsmannen hos kronofogdemyndigheten vara befriad frän ansvaret att teckna försäkring för myndighetens räkning.

Svea hovrätt framhåller all bestämmelserna inle ger klart uttryck för om kronofogdemyndigheten skall eller blott/nr teckna försäkring. Hovrätten har i och för sig inte någon invändning mot alt utmätt egendom försäkras

 

Prop. 1980/81:8                                                                               6 kap. 9 §    529

men anser att någon bestämmelse därom inte behövs om kostnaden för försäkringen skall bestridas av allmänna medel, 1 den mån kostnaden skall bestridas av sökanden och/eller las ut ur köpeskillingen för den utmätta egendomen anser hovrätten bestämmelsen alltför vagt utformad.

Föredraganden. Paragrafen har utformats i överensstämmelse med första och andra styckena beredningens förslag. Som RSV påpekar kan värderingen ibland behöva anstå någon kortare tid. 1 departements­förslaget omfattas inte förteckning och värdering av de åtgärder som enligt 1 8 första stycket skall vidtas ulan dröjsmål efler utmälningsbeslutet. Normalt bör ändå förteckning och värdering ske i samband med utmät­ningen. Åtminstone måste i samband med denna egendomen beskrivas på sådant sätt att den kan individualiseras och en preliminär värdering göras så att det går att bedöma om eventuellt mer egendom måste utmätas. En mer omsorgsfull värdering bör då göras så snart som möjligt. Uppkommer särskild kostnad för värderingen svarar sökanden i princip gentemot staten för kostnaden härför (se 17 kap. 2 8).

Beredningen har även tagit upp en bestämmelse om befogenhet för kronofogdemyndigheten alt försäkra ulmätt lös egendom. Beträffande utmätt fast egendom har i 15 8 föreslagits en motsvarande bestämmelse. Enligl vad beredningen uttalar bör del bli regel att all egendom som las i förvar av kronofogdemyndigheten är försäkrad mot brand, stöld o.d. Med anledning härav villjag framhålla följande.

Enligl 3 kap. 2 8 skadeståndslagen (1972:207, omtryckt 1975:404) svarar staten för bl.a. sakskada och ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhei för vars full­görande staten svarar. Föreligger inle fel eller försummelse har staten inte någon skyldighet att ersätta skada som drabbar omhändertagen egendom genom l.ex. brand eller stöld. Enligt cirkuläret (1954:325) med föreskrifter rörande försäkring av staten tillhörig egendom, m.m., får slallig myndighet regelmässigt inle teckna försäkring för all skydda staten eller i dess Qänst anställd personal mot ansvarighet. Staten stär alltså själv risken för uppkommande skadeslåndsskyldighel.

Är staten inte skyldig att ersätta skada som har drabbat utmätt eller eljest omhändertagen egendom kan gäldenären vara skyddad på grund av försäkring som han själv har tecknat. Fast egendom är vanligen försäkrad vid utmätningen, eftersom försäkring av befintliga byggnader brukar krävas från långivarnas sida. Beträffande lös egendom kan erinras om alt vanlig s.k. hemförsäkring i allmänhet inte gäller sedan egendomen har omhändertagils och förts frän försäkringsstället.

Beredningens förslag att kronofogdemyndigheten skall hålla all egendom som tagits i förvar försäkrad - varom föreskrifter i och för sig inte behöver tas upp i balken - går enligt min mening alltför långt. Skulle en sådan ordning införas, bör den knappast begränsas till enbart det

34   Riksdagen 1980181. I saml. Nr 8. Det 1

 

Prop. 1980/81:8                                                                              6 kap. 10 §    530

exekutiva området utan även gälla t.ex. egendom som är föremål för beslag. Nägot påtagligt behov av alt hålla omhändertagen egendom försäkrad har inte framkommit. Kostnadsaspekterna mäste också beaktas. Jag är sålunda inte beredd att nu tillstyrka föreskrifter i angiven riktning.

Del sagda utesluter inte att det i särskilda fall kan finnas anledning för kronofogdemyndigheten att se till att försäkring tecknas eller vidmakthålls beträffande utmätt egendom. Detta gäller särskilt fast egendom, skepp och luftfartyg. När sådan egendom har utmätts är gäldenären inte alllid benägen att vidmakthålla brand- eller annan skadeförsäkring som har tagits i bl.a. panthavarnas intresse. Kronofogdemyndigheten har ofta större möjligheter än panthavarna att kontrollera alt egendomen är till­räckligt försäkrad. Befogenhet för kronofogdemyndigheten alt teckna eller vidmakthålla försäkring i särskilda fall följer redan av 4 kap. 31 8 departe­mentsförslaget, varför någon bestämmelse därom inte behövs i 6 kap. Jag vill emellertid understryka att det i första hand är en angelägenhet för parterna eller andra sakägare all se lill att behövlig försäkring finns. Kronofogdemyndigheten bör ingripa endast om dessa trots påpekande inte medverkar. Kostnad för försäkring som kronofogdemyndigheten ombesörjer är alt anse som förrättningskostnad. Den skall alltså tas ut ur köpeskillingen för såld egendom och andra medel som inflyter. I andra hand svarar sökanden för kostnaden. Han är ocksä på begäran skyldig alt förskotlera den.

10 8 Paragrafen innehåller en bestämmelse om befogenhet för krono­fogdemyndigheten alt vid behov vidta även andra åtgärder för säker­ställande än som har nämnts i föregående paragrafer. Den motsvarar 7 kap. 1 8 iredje stycket beredningens förslag.

Lagberedningen. Beredningen framhåller att åtgärder för säkerställande av utmätning kan vara mer eller mindre nödvändiga och att bestäm­melserna skulle bli alltför deiaQerade om de uttömmande skulle ange alla önskvärda åtgärder. Kronofogdemyndigheten har därför i berednings­förslaget fält befogenhet att i viss utsträckning från fall lill fall bedöma vilka åtgärder som lämpligen bör vidtas. I mån av behov kan ytteriigare föreskrifter ges i administrativ ordning. Kronofogdemyndigheten får inte avvika från de uttryckliga föreskrifter som ges i 2-11 88 berednings­förslagel men kan även i fall som avses där böra vidta ytterligare åtgärder.

Föredraganden. Paragrafen motsvarar i sak beredningens förslag. Den ger kronofogdemyndigheten befogenhet att t.ex. omhänderta gäldenärens checkhäfte vid utmätning av tillgodohavande på checkräkning, jfr 3 8. Med slöd av förevarande paragraf får kronofogdemyndigheten vidare företa sådana ätgärder för all hindra gäldenären eller annan att förfoga över eller nylQa utmätt egendom som inle innefattas i förvarslagande, försegling eller märkning.

 

Prop. 1980/81:8                                                                               6 kap. 12 §    531

11 8 Paragrafen innehåller en bestämmelse om utmätning av lös
egendom som redan är utmätt eller belagd med kvarstad. Den motsvarar 7
kap. 11 8 beredningens förslag.

GäUande rätt. Beträffande innehållet i 76 8 I mom. UL hänvisas till redogörelsen under kapitelrubriken. Att de i paragrafen nämnda åt­gärdema fär underlåtas anses inte innebära all kronofogdemyndigheten utan vidare kan pä Qänsterummet besluta om utmätning av egendomen. Han måste förvissa sig om all godset finns i behåll och att vidtagen för­segling inte har rubbats. Det anses inte tillräckligt att lita på gäldenärens uppgifter i dessa avseenden. Vidare bör förbud att utge egendom upprepas, eftersom förbudei endast gäller del mål vari det har meddelats. Den förut beslutade utmätningen eller kvarstaden kan Ju falla bort.

Lagberedningen. Enligt 7 kap. 11 8 i beredningens förslag skall vid utmätning av egendom, som redan är utmätt för annan fordran eller belagd med kvarstad, förfarandet anpassas därefter. Det innebär inle någon eftergift i sak från kravet pä säkerställande av skedd utmätning utan endast att dubbelarbete skall undvikas. Vid förnyad utmätning av lös egendom som har lämnats kvar hos gäldenären kan del finnas anledning kontrollera att tidigare vidtagna ätgärder för utmätnings säkerställande består och inle behöver förslärkas. Även i övrigt skall kontrolleras att förut vidtagna åtgärder täcker den nya situationen.

Föredraganden. Bestämmelsen överensstämmer i sak med vad bered­ningen har föreslagit.

Provisorisk åtgärd

12 8 Paragrafen innehåller bestämmelser om provisorisk åtgärd när
utmätning inte kan verkställas genast. Den motsvarar 7 kap. 12 8 bered­
ningens förslag.

Gällande rått. Se redogörelsen under kapitelrubriken.

Lagberedningen. 1 första stycket av 7 kap. 12 8 föreskrivs i överens­stämmelse med 60 a 8 I mom. första meningen UL att om utmätning av viss lös egendom inle genast kan verkställas, kronofogdemyndigheten vid behov får omedelbart ta egendomen i förvar eller vidta annan åtgärd som anges i I- 10 SS.

Enligt 5 kap. 27 § första stycket i förslaget får gäldenären inte utan kronofogdemyndighetens medgivande förfoga över utmätt egendom lill skada för sökanden, dock med de undantag som framgår av andra stycket i paragrafen. Tredje stycket innehåller en hänvisning till bl.a. bestäm­melsen i 7 kap. 4 8 andra stycket om nytQande av ulmätt lös egendom. Beredningen anser att gäldenären också efter provisorisk åtgärd bör vara förbjuden all vidta ätgärd med egendomen som kan bli lill skada för sökanden. 1 andra stycket av 7 kap. 12 8 har därför föreskrivits att 5 kap. 27 8 har motsvarande tillämpning när provisorisk åtgärd har vidtagits.

 

Prop. 1980/81:8                                                                               ( kap. 14 §    532

Föreskriften ersätter 60 a 8 1 mom, andra meningen UL. Beredningen påpekar att den som bryter mot förbudet straffas enligt 17 kap. 13 8 BrB.

Föreskrift om underrättelseskyldighet motsvarande 60 a 8 1 mom. tredje meningen UL kan enligt beredningen lämpligen meddelas i admi­nistrativ ordning. Förslaget tar därför inte upp nägon motsvarighet lill nämnda bestämmelse.

Det ligger enligl beredningen i sakens natur att provisorisk åtgärd inte får äga bestånd längre än som behövs och att en lidsfrist måsle ges. Denna frist är f.n. två veckor. Om utmätning inle har föQl inom denna tid, skall åtgärden hävas. Det har uttalats; önskemål om alt tiden skulle förlängas. Beredningen har emellertid ansett all två veckor som regel bör vara till­fyllest. Härvid påpekar beredningen att om utmätning sker, kronofogde­myndigheten enligt förslaget har möjlighet lill självrältelse (5 kap. 33 och 34 88 samt 19 kap. 18 och 36 88), De bestämmelser i ämnet som nu finns i 60 a 8 2 mom. UL har i förslaget med en mindre Jämkning tagits upp som första och andra meningar i iredje stycket av 12 8.

Av 3 kap. 7 och 15 88 beredningens förslag framgår att tredskodom och lagsökningsutslag varigenom betalningsskyldighet har ålagts får verk­ställas genast, om inte annat förordnas med anledning av talan om åter­vinning. Sådant förordnande om inhibition bör kunna begränsas till att visserligen utmätning får ske men att verkställigheten därefter inte får fort­sätta. Del kan inträffa att förordnande om inhibition meddelas sedan provi­sorisk åtgärd har vidtagits. Om domstolen inle gör undanlag för utmätning, måste den provisoriska åtgärden hävas efter två veckor. Beredningen har anseti det lämpligt att domstol som handlägger ätervinningsmålet kan förordna all provisorisk åtgärd skall bestå tills vidare. Undantagsvis kan behov därav förekomma i annat slags mål som rör den fordran varom är fråga. En generell bestämmelse i ämnet har tagits in som tredje mening i tredje stycket av 12 8.

Beredningen erinrar slutligen om att provisorisk åtgärd inte ger förmåns­rätt eller skydd mot annan uimätningssökande.

Föredraganden. Departementsförslaget följer beredningens förslag som, fränsett sista meningen i tredje stycket, nära ansluter till vad som nu gäller.

Åtgärder beträffande fast egendom

13   8 1 paragrafen har tagits upp en erinran om de särskilda bestäm­melser som enligl ;2 kap. gäller beträffande utmätt fast egendom. Den motsvarar 7 kap. 13 8 beredningens förslag.

14   8 Paragrafen innehåller en bestämmelse för det fall att utmätning har skett av fast egendom som överiåtits under villkor som alkjämt gäller. Den motsvarar 7 kap. 14 8 beredningens förslag.

 

Prop. 1980/81:8                                                                                     7 kap.    533

Gällande rätt. I 82 a 8 UL finns bestämmelser om utmätning av fast egendom när denna har överlåtils under villkor som ännu inte är uppfyllt. Föreskriften i I mom. avser fall då utmätning sker för fordran hos över­låtaren och 2 mom. utmätning för fordran hos den som har förvärvat egen­domen. I 83 S 2 mom. första meningen UL sägs att i fall som avses i 82 a 8 den andra parten skall underrättas om utmätningen och förbud meddelas honom att betala eller återbetala köpeskilling eller utge annat, som på grund av avtalet kan tillkomma gäldenären, till annan än utmätnings­mannen eller överexekutor, om målet är anhängigt där.

Lagberedningen. Beredningen har i 5 kap. 23 8 tagit upp bestämmelser motsvarande 82 a 8 UL. 7 kap. 14 8 motsvarar 83 8 2 mom. första meningen UL.

Föredraganden. Paragrafen, vilken ansluter till 4 kap. 24 8 departe­mentsförslaget, överensstämmer med vad beredningen har föreslagit.

7 kap. Utmätning av lön m.m.

Detta kapitel motsvarar 8 kap. beredningens förslag. Departements­förslaget skiljer sig i såväl sakligt som formellt hänseende på flera punkter från nuvarande bestämmelser om utmätning av lön m.m.

Gällande rätt. Bestämmelser om utmätning av lön finns f.n. i 64 och 67 a-67 e 88 UL. Sädan utmätning sker i införselliknande former, dvs, genom förordnande all viss del av lönen skall innehållas av arbetsgivaren och tillställas utmätningsmannen (67 a S I mom.). Utmätning av lön är i motsats till införsel inte begränsad till endast vissa typer av fordringar. För löneutmälning gäller emellertid vissa särskilda förutsättningar. Utmätning av lön fär sålunda inte äga rum, om det med skäl kan antas att gäldenären har gjort vad han har förmält för att betala skulden (67 b 8 2). Förordnande om utmätning av lön får omfatta endast belopp som uppenbart överstiger vad som åtgår för gäldenärens och hans familjs försörjning samt till full­görande av underhållsskyldighet som i övrigt åvilar honom (67 b 8 3). Vidare får ulan gäldenärens medgivande utmätning inte under ett och samma kalenderår tillämpas sammanlagt längre lid än tre månader eller, om fordringens art ger särskild anledning lill det, sex månader (67 b 8 4). UL innehåller också bestämmelser lill förebyggande av att gäldenären genom utmätning berövas avlöningsmedel som är avsedda för hans semester (67 b 8 4 och 6). Vissa särskilda bestämmelser meddelas i fråga om ackordslön, provision eller annan ersättning som innestår för längre tid än en månad. Med lön likställs annan ersättning för arbetsinsats av gälde­nären, om dennes ställning därvid är Jämförlig med en arbetstagares (67 a 8 2 mom.).

Bestämmelserna om utmätning av lön skall i princip tillämpas även

 

Prop. 1980/81:8                                                                                     7 kap.    534

beträffande utmätning av belopp vilka utgår som pension eller livränta (67 d S I mom.). Med livränta Jämstiills sjukpenning och annan dagersättning, som utgär på grund av sjukdom eller olycksfall eller av annan sådan anled­ning (67 d S 3 mom,). UL:s regler om löneutmälning, som i vissa avseenden hänvisar till införsellagens regler, kompletteras av närmare föreskrifter i USK. I fråga om utmätning av sjukpenning och andra lik­nande dagersättningar meddelas en del särskilda föreskrifter i förord­ningen (1969:21) om införsel och utmätning i sjukpenning m.m.

Lagberedningen. Bestämmelserna i 8 kap. beredningens förslag ersätter 67 a-67d 88 och delvis även 64 och 67 e 88 UL. Beredningen framhåller att reglerna om utmätning av lön m.m. härrör från år 1968 och att de såvitt beredningen har erfarit har fungerat väl. Beredningen har därför inte funnit anledning att föreslå några sakliga ändringar, frånsett en mindre jämkning beträffande förmånsrätt på grund av sådan utmätning (6 8). 1 enlighet härmed har beredningen inte lämnat någon närmare motivering lill bestäm­melserna i kapitlet.

Remissyitrandena. Några remissinstanser framhåller att exekutions­formen löneutmätning inte fungerar sä bra i praktiken och föreslår all änd­ringar sker i syfte att göra löneutmätningen mera effektiv.

Sålunda finner/?5 V det synneriigen angeläget att föreslå vissa ändringar som enligt verket skulle förbättra effektiviteten av institutet. Nära fem års erfarenhet av institutet har gett erfarenheten att det inte fungerar så väl som beredningen har utgått från. Verket upplyser att under första halvåret 1973 begärdes i hela riket utmätning av lön i 34.779 enskilda mål, medan sådan utmätning befanns kunna ske i endast 3.771 fall, dvs. i 10,8% av målen. Den avsedda styrningen mot löneutmätning har sålunda inte kommit till stånd. Enligt kronofogdeföreningen har på grund av de liberala beneficiereglerna och den snabba värdeminskning som lösören av olika slag är underkastad antalet sakutmiUningar minskat väsentligt under senare år. Föreningen anser därför att sådana ändringar bör övervägas beträffande löneutmälning att institutet blir mera effektivt. Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller att bestämmelserna om löneutmälning inte har vållat några lillämpningssvårigheter men att reformen inte har infriat förväntningarna. Enligt länsstyrelsens mening är, bl.a. på grund av de libe­rala beneficiereglerna vid sakulmälning vilka väl tillgodoser gäldenärens berättigade intressen, tiden nu mogen för en uppmjukning av de restriktiva reglerna om löneutmätning. Liknande synpunkter anförs av bl.a. RRV. länsstyrelsen i Stockholms län och Folksam.

En remissinstans, LO, tar upp frågan om löneutmälning liksom f n. bör stå öppen för alla slags fordringar. Enligt LO finns anledning att göra undantag för skadeslåndsfordringar som grundas på brott. De som åläggs skadeslåndsskyldighel av sådan anledning tillhör med relativt få undantag den sämst ställda gruppen i samhällel. Deras ekonomiska och sociala situation är redan utan skadestånd;>skyldighet dålig. Vanligtvis är de också

 

Prop. 1980/81:8                                                                                 7 kap.    535

redan föremål för införsel för underhåll eller skatter. Frän de kriminal­vårdande organen är omvittnat alt anpassningen till arbets- och samhällsliv i hög grad motverkas genom löneutmätning för skadestånd eller risken för sädan utmätning. LO föreslår därför all lön inle utan gäldenärens med­givande skall få las i anspråk för skadeståndsfordringar grundade på brott. om det med skäl kan antas all gäldenärens anpassning i arbets- och samhällsliv därigenom motverkas eller försväras.

Föredraganden. Efter 1968 ärs reform av löneexekutionen sker utmät­ning av lön i införselliknande former, dvs. genom att arbetsgivaren åläggs att innehålla och tillställa utmätningsmannen viss del av förfallande be­lopp. Härigenom har skapats betydligt större möjlighet än tidigare att ta i anspråk arbetstagares lön och liknande ersättningar genom utmätning. Bestämmelserna om löneutmätning synes i och för sig vara i stort sett ända­målsenliga. Enligt min mening saknas därför anledning att nu låta bestäm­melserna genomgå någon mera genomgripande översyn. Någon sådan översyn har inte heller begärts av remissinstanserna. UB:s reglering av ämnet bör därför i huvudsak grundas på de nuvarande bestämmelserna.

Införandet av den nya ordningen beträffande löneutmätning hade sam­band, förutom med den samtidigt antagna införsellagen, med de nya reg­lerna om undantag från sakutmätning Qfr 5 kap, departementsförslaget). Dessa innebar bl.a. all gäldenärens beneficium vid sakutmätning vidgades avsevärt, varför det numera i de flesta fall inle påträffas något att ta i anspråk genom sådan utmätning. Vid reformen förutsattes att fordrings­exekutionen skulle förskjutas frän sakutmätning till löneutmätning, vilket ansågs medföra stora fördelar (prop. 1968:130 s. 89 och ILU 1968:48 s. 67). /Jlv remissyttrandena över beredningens förslag framgår emellertid att förväntningarna i fräga om löneutmälningen inle har infriats fullt ut. Enligt en undersökning som RSV har utfört kunde sålunda beträffande enskilda mål som inkom till kronofogdemyndigheterna under första halvåret 1973 löneutmätning äga rum endast i 3.771 mäl av de 34.779 i vilka sådan utmät­ning begärdes, eller i 10,8%. Förhållandena har emellertid därefter för­bättrats något. Av en senare av RSV utförd undersökning framgår alt i sammanlagt 82.702 enskilda mål som inkom år 1974 och där utmätning av lön o.d. begärdes sådan utmätning beslöts i 9.761 mäl. Det belopp som därvid togs ut genom löneutmätning i mälen uppskattades till sammanlagt 5,782,800 kr. Tendensen att utmätning av lön numera äger rum i något slörre omfattning än tidigare synes bestå. Det kan dock hävdas alt exeku-lionsformen löneutmätning inte är så effektiv som har avsetts och som är önskvärt.

Det bör erinras om att löneutmätning innebär vissa fördelar för gälde­närerna. eftersom den lill skillnad från sakulmälning inte medför risk för värdeförstöring. Också för borgenärerna medför vidgade möjligheter alt ta i anspråk gäldenärs lön fördelar, även om sädan utmätning innebär att del i allmänhet dröjer innan full betalning har skett.

 

Prop. 1980/81:8                                                                   7 kap.    536

Mot bakgrund av del sagda ans;er jag att möjligheterna till löneutmälning bör vidgas någol. Några mera genomgripande ändringar bör dock inte ske. Löntagare/gäldenärer bör även i fortsättningen vara garanterade en rimlig ekonomisk standard. Det är sålunda enligt min mening uppenbart att löneutmätning även enligl UB bör tillämpas med återhållsamhet. Beträf­fande de närmare villkoren för löneutmätning vill jag framhålla föQande.

De särskilda förutsättningar som f.n. gäller för löneutmätning avser i ■ första hand gäldenärens vilja att göra rätt för sig, storleken av det utmät­ningsfria beloppet och den lid under vilken utmätning får pågå. I det första hänseendet gäller all förordnande om utmätning av innestående lön inte får meddelas, om del med skäl kan antas att gäldenären har gjort vad han har förmått för att betala skulden. En motsvarande regel finns i beredningens förslag (8 kap. 2 8 första och andra styckena). För egen del anser Jag emel­lertid, med hänsyn bl.a. till det generösa beneficiet vid sakutmätning, alt det knappast finns tillräckliga skäl att vara så restriktiv att löneutmätning skulle få äga rum bara mot betalningsovilliga gäldenärer. I fall då gälde­nären förgäves har försökt göra rätt för sig torde fö. förhåUandena i-all­mänhet vara sådana alt utrymme för utmätning av lönen saknas. Härtill kommer alt det f.n. anses åvila gäldenären att i första hand själv väcka frågan om hans betalningsvilja (prop. 1968:130 s. 105). Nämnda hinder mot utmätning aktualiseras därför ytterst sällan. Ett slopande av förutsätt­ningen skulle alltså i och för sig inle ha så stor praktisk betydelse. Förutom att utmätning dock skulle kunna ske i vissa fall då det f.n. inte är möjligt, skulle samtidigt förfarandet förenklas något. På gmnd av det anförda har i departementsförslaget inte tagits upp någon motsvarighet till de nuvarande bestämmelserna om betalningsovilja.

Såväl frågan om det utmätningsfria beloppet vid löneutmälning som spörsmålet om den tid under vilken utmätning får ske är av stor betydelse när det gäller att garantera att löneutmälningsinstitutet tillämpas med önskvärd återhållsamhet. Jag behandlar frågorna närmare i det följande under 4 resp. 5 8, 1 detta sammanhang kan tilläggas att jag i motiven lill 4 kap, har förordat att det inte, som i princip är fallet f.n., bör krävas särskild begäran av sökanden för att utmätning av lön o.d. skall komma i fråga utan alt det bör åvila kronofogdemyndigheten att självmant under­söka om sådan utmätning kan äga rum (se under 4 kap. 9 8).

Del förQänar understrykas alt en försiktig utvidgning av möjligheterna till löneutmälning inte torde medföra någon egentlig ökad belastning för arbetsgivarna. Inte heller för kronofogdemyndigheterna bör någon effekt av detta slag vara att förvänta.

En remissinstans har anseti att löneutmätning inte bör få äga rum för skadestånd på grund av brott, om gäldenärens återanpassning i arbets- och samhällsliv därigenom skulle kunna försvåras. Jag har förståelse för de motiv som ligger bakom detta förslag. Ett väsentligt led i den nyare kriminalpolitiken är att motverka sådana negativa effekter av en persons

 

Prop. 1980/81:8                                                                                     7 kap.    537

lagförande för brott som hindrar hans resocialisering. Härvidlag har även sädana faktorer som den dömdes möjligheter att fullgöra honom ålagd skadeståndsskyldighet på grund av brottet sin betydelse. Frågan har berörts bl.a. av kriminalvärdsberedningen i dess belänkande (SOU 1972:64) Kriminalvård, där utredningen förordade en avsevärt minskad användning av sådana föreskrifter i samband med övervakning som avser betalande av skadestånd Qfr även prop. 1973:1 bil. 4 s. 123). Över­vägandena med anledning av delta belänkande har resulterat i bl.a. nya regler i 26 kap. 15 8 BrB om särskilda föreskrifter under prövotid. Före­skrift om skadeståndsbetalning får enligl lagrummets nya lydelse meddelas bara i den mån den inte med hänsyn till den dömdes ekonomiska situation och övriga omständigheter kan antas motverka hans anpassning i sam­hället (se prop. 1973:131 s. 38). Jag vill också påpeka att frågan om exekutiva åtgärder mot personer som har dömts för brott har behandlats i Brottsförebyggande rådets rapport 1977:4 Straffades skulder (s. 265).

Vid bedömningen av frågan huruvida löneutmälning skall få ske för skadestånd på grund av brott måste utgångspunkten emellertid vara att den som har förpliktats att utge sådant skadestånd är skyldig all betala skadeståndet oavsett vilken påföljd för brottet som domstolen väljer eller hur verkställigheten därav fortgår. Som ett yttersta medel för all förmå den dömde alt göra rätt för sig kommer exekutiva åtgärder in i bilden. Sådana åtgärder - inkl. löneutmälning - har utan tvivel en viktig funktion att fylla bl.a. när det gäller möjligheten att driva in fordran på ersättning för person- eller egendomsskada på grund av brott. Jag vill tillägga alt i prop. 1977/78:126 har föreslagils att de nuvarande möjligheterna till ersätt­ning av staten för skador genom brott skall vidgas. Förslaget utgår emel­lertid från att den som har orsakat skada i samband med brott i princip skall förmås alt ersätta skadan innan staten träder in. Mol denna bakgrund saknas enligt min mening anledning alt i fråga om möjligheten till löne­utmätning försätta skadestånd på grund av brott i sämre ställning än ford­ringar i allmänhet.

Som har framhållits i del föregående sker utmätning av lön på i princip samma sätt som införsel. Med hänsyn härtill kan det ifrågasättas om inte löneutmätning borde föras samman med införsel till ell institut. Mol ett sådant sammanförande kan emellertid anföras flera skäl. Del kan sålunda inte komma i fråga att den typ av fordringar som f n. kan tas ut genom införsel skall behandlas på samma sätt som fordringar i aUmänhet när det gäller t.ex. frågan om vilket belopp som bör förbehållas gäldenären eller under vilken lid verkställigheten bör få pågå. Fordringar för vilka införsel f n. stär till buds skulle även i flera andra avseenden allQämt behöva särbehandlas. Så t.ex. bör det liksom nu gälla särskilda bestämmelser om förutsättningar för uttagande av underhållsbidrag m.m. och om företrädes­ordningen. Detta innebär att man inom ramen för ett utvidgat införsel- eller löneutmätningsinstitut i realiteten skulle få två exekutionsformer, en för

 

Prop. 1980/81:8                                                                               7 kap. 1 §    538

vissa privilegierade fordringar och en för fordringar i allmänhet. Regle­ringen skulle bli komplicerad och knappast innebära nägra fördelar Jämfört med nuvarande ordning. Att behålla de båda exekutionsformerna införsel och löneutmätning medför praktiska fördelar. Bl.a. blir bestäm­melserna mera lättillgängliga. Under remissbehandlingen hai inle heller framställts önskemål om att löneutmätning och införsel skall föras samman till ett institut. Med hänsyn till det sagda har jag funnit att man bör avstå från ett sådant sammanförande.

1 frågor beträffande löneutmiitning som inte regleras i förevarande kapitel blir allmänna bestämmelser om utmätning i balken tillämpliga. Bl.a. kan påpekas att i 4 kap. 29 8 i departementsförslaget finns en bestämmelse som förbjuder gäldenären att förfoga över utmätt egendom till skada för utmätningssökanden. Den bestämmelsen blir alltså tillämplig även beträf­fande utmätning av lön.

Del förQänar understrykas att utmätning i den särskilda ordning som är föreskriven i förevarande kapitel kan äga rum såväl i enskilt som i allmänt mål. För de flesta fordringar som skall drivas in i allmänt mäl står emeller­tid den effektivare exekutionsformen införsel till buds. Institutet löne­utmätning torde därför endast i mindre omfattning komma lill användning i allmänna mål. Nägra undantag eller särbestämmelser för allmänna mål krävs inte.

Det kan slutligen påpekas att förhållandet mellan utmätning av lön samt arbetsgivares rätt att kvitta med molfordran hos arbetstagaren regleras i 5 8 lagen (1970:215) om arbetsgivares kvittningsrätt.

Eftersom åtskilliga av de nuvarande bestämmelserna om löneutmätning har tagits upp utan ändring i sak i departementsförslaget, innehåller detta i likhet med beredningens förslag i motsvarande mån inte någon närmare motivering lill bestämmelserna i kapitiel. Här kan i stället hänvisas till för­arbetena till de nuvarande bestämmelsema, se betänkandet (SOU 1964:57) Utsökningsrätt III, prop. 1968:130, ILU 48 och rskr 362, prop. 1975/76:91, SkU 32 och rskr 186 samt prop. 1975/76:27. LU II och rskr 214.

Kapitlet inleds med vissa allmänna bestämmelser, bl.a. om vilka slags förmåner som omfattas av kapitiel (1 och 2 88). Därefter anges de särskilda villkor sorn gäller för löneutmälning (3-6 88). 1 de föQande avsnitten behandlas förfarandet vid löneutmälning (7-11 88), företrädes­ordningen (12-15 SS) och arbetsgivares skyldigheter (16- 18 §8). Härefter regleras s.k. säkerhetsutmälning och utmätning efler att lön har betalats ut (19 och 20 88). Slutligen innehåller kapitiel en ansvarsbestämmelse (21 8).

Allmänna bestämmelser

1 8 I denna paragraf, som motsvarar 8 kap. I 8 och 10 8 första meningen beredningens förslag, anges tillämpningsområdet för bestämmelserna i kapitlet.

 

Prop. 1980/81:8                                                                                7 kap. 1 §    539

Gällande rätt. I 67 a 8 I mom. UL anges som första mening att arbets­tagares avlöning, som innestår hos arbetsgivaren, får las i anspråk genom alt arbetsgivaren åläggs alt innehålla och tillställa utmätningsmannen viss del (införsel eller utmätning) och som tredje mening att utmätning inle får ske i vidare mån än som följer av 67 b § (som innehåller de närmare vill­koren för löneutmätning). 1 andra meningen hänvisas beträffande införsel till särskilda bestämmelser. Enligt 67 a 8 2 mom. har bestämmelserna i UL om arbetstagares avlöning motsvarande tillämpning i fråga om annan ersättning för arbetsinsats av gäldenären, om dennes ställning därvid är jämföriig med en arbetstagares. 1 67 d 8 1 mom. föreskrivs alt bestäm­melserna i 67 a-67 c 88 i tillämpliga delar gäller beträffande utmätning av belopp vilka utgår som pension eller livränta. Vidare skall enligt 67 d 8 3 mom. vid tillämpningen av 67 a-67 c 88 med livränta jämställas sjuk­penning och annan dagersättning som utgär på grund av sjukdom eller olycksfall eller av annan sådan anledning. Enligt 64 8 2 mom. UL har bestämmelserna i 67 a-67 e 88 inte tillämpning, när gäldenären är juridisk person.

Lagberedningen. Beredningen framhåller att 8 kap. i förslaget gäller utmätning av samma slags tillgångar i form av avlöning m.m. som kan bli föremål för införsel enligt 4 kap. 2 8 första stycket 1, 2 eller 4 i förslaget. Däremot avser 8 kap. inle utmätning av sådana periodiska vederlag som avses i 4 kap. 2 8 första stycket 3. Beredningen påpekar all dessa enligt för­slaget, liksom f n., kan bli föremål för utmätning i vanlig ordning. Inte heller kan utmätning enligl 8 kap. äga rum av sjukpenning eller annan dagersättning som avses i 4 kap. 2 8 andra stycket. Beredningen har inte ansett det behövligt att särskilt ange att utmätning av dessa tillgångar inte kan äga rum i förevarande ordning. 1 enlighet härmed anges i 1 8 första och andra styckena i beredningens förslag att i fråga om utmätning av avlöning eller belopp vilka utgår som pension eller livränta de särskilda bestäm­melser gäller som meddelas i del följande saml att med avlöning jämställs annan ersättning för arbetsinsats av gäldenären, om dennes ställning är jämförlig med en arbetstagares.

Beredningen påpekar att utmätning av de tillgångar som avses i kapitlet, frånsett sädan egendom som avses i 8 8, får ske endast i den ordning som anges där. Beträffande frågor som inte regleras i kapitlet - vare sig direkt eller genom hänvisning lill 4 kap. - gäller emellertid balkens allmänna bestämmelser om utmätning i tillämpliga delar.

1 tredje stycket av 1 8 anges att bestämmelsema i 8 kap. inte är tillämp­liga när gäldenären är dödsbo eller annan juridisk person.

1 10 8 första meningen beredningens förslag föreskrivs att bestäm­melsema i 2-9 88 - vilka reglerar utmätning av lön - i tillämpliga delar gäller även beträffande utmätning av belopp vilka utgår som pension eller livränta. Beredningen understryker alt bestämmelsen inte gäller utmätning av själva rätten till pension eller livränta, vilken i allmänhet enligt särskilda

 

Prop. 1980/81:8                                                                                7 kap. I §   540

bestämmelser i olika lagar inte är utmätningsbar. Utmätningsförbud som gäller själva rätten till pension eller livränta hindrar inte utmätning av för­fallande belopp, i den mån utrymme finns för sådan utmätning enligt 2-9 88.

Remissyttrandena. Flera remissinstanser framhåller att sjukpenning numera har karaktär av lön och därför bör i förevarande kapitel jämställas med lön m.m. 1 några remissyttranden sägs att delsamma bör gälla föräldrapenning och arbetslöshetsunderstöd.

Utredningen om säkerhetsåtgärder m.m. i skatteprocessen ifrågasätter om del finns tillräcklig anledning att lön, som betalas ul sedan löntagaren har avlidit, skall vara bättre skyddad än om den hade betalats ut dessför­innan. Beträffande andra juridiska personer än dödsbo anser utredningen att del i vissa fall finns ett befogat intresse från del allmännas sida att la i anspråk ersättning för utfört arbete pä samma sätt som en arbetstagares lön. Del förekommer enligt utredningen ofta att personer, som egentligen är att anse som anställda hos en eller ell fåtal arbetsgivare, bildar aktie­bolag för att komma i ett bättre beskattningsläge. Vederlaget betalas ut direkt till bolaget och kan därför inte f n. tas i anspråk genom införsel eller utmätning i lön.

Föredraganden. De synpunkter som en del remissinstanser har fört fram när del gäller möjligheterna all ta i anspråk olika förmåner har till stor del redan tillgodosetts genom ändringar i UL. Som har framgått av redo­görelsen för gällande rält kan sålunda sjukpenning och annan dagersätt­ning, som utgår på grund av sjukdom eller olycksfall eller av annan sådan anledning, numera tas i anspråk genom utmätning i den särskilda ordning som är föreskriven för utmätning av lön. 1 nämnda dagersättningar ingår bl.a. föräldrapenning. Denna ordning bör uppenbarligen behållas. Jag vUl emeUertid understryka angelägenheten av att det vid bestämmande av del utmätningsfria beloppet tas hänsyn till de ökade utgifter som sjukdom eller motsvarande tillstånd ofta för med sig för den som är berättigad till dagersättningen Qfr LU 1975/76:11 s. 7).

Några remissinstanser har anseti att även förmåner vid arbetslöshet bör kunna bli föremål för utmätning i den ordning som föreskrivs i förevarande kapitel. Prövningen av den frågan bör emellertid lämpligen anstå i av­vaktan på resultatet av pågående utredning angående en allmän arbets­löshetsförsäkring m.m. Här kan hänvisas till vad som vid 15 kap. 2 8 anförs beträffande samma fråga vid införsel.

I enlighet med det sagda skall enligt departementsförslaget genom utmätning i den särskilda ordning som föreskrivs i förevarande kapitel' kunna tas i anspråk dels arbetstagares lön, vare sig den utgår som tidlön, ackordslön, provision eller annan gottgörelse, dels annan ersättning för arbetsinsats av gäldenären, om dennes ställning är Jämförlig med en arbetstagares, dels vad som utgår som pension eller livränta, dels slutligen sjukpenning och annan dagersättning, som utgår på grund av sjukdom eller

 

Prop. 1980/81:8                                                               7 kap. 2 §    541

olycksfall eller av annan sådan anledning. De olika ersättningarna har tagits upp under olika punkter i I 8 Qfr 15 kap. 2 8).

I detta sammanhang vill jag nämna att numera utgär under vissa förut­sättningar ersättning frän det allmänna lill bl.a. privatpraktiserande läkare resp. tandläkare för utfört arbete. Bestämmelser härom finns i 2 kap. lagen (1962:381) om allmän försäkring samt i läkarvårdstaxan (1974:699) och tandvårdstaxan (1973:638). Ersättningen -läkarvårdsersältning resp. land-vårdsersättning - utbetalas lill läkaren resp. tandläkaren av försäkrings­kassan, i allmänhet månadsvis. Sådan ersättning får anses falla under vad som i punkt 2 sägs om annan ersättning för arbetsinsats av gäldenären än lön till arbetstagare.

En remissinstans har ifrågasatt lämpligheten av alt utmätning enligl bestämmelserna i förevarande kapitel inte kan äga rum mot Juridisk person. Därvid har beträffande dödsbo nämnts det fallet alt lön betalas ut först sedan löntagaren har avlidit och i fråga om annan juridisk person fall då den som egentligen är att anse som anställd bildar aktiebolag för att undgå skatt. Med anledning härav vill Jag beträffande dödsbofallel fram­hålla att förbud mot utmätning i förevarande ordning när gäldenären är dödsbo inte bör hindra att pågående utmätning fortgår i inkomst som visserligen förfaller till betalning först efter gäldenärens död men som belöper pä tiden före dödsfallet. Hämlöver synes inte finnas någol större utrymme för sådan utmätning när gäldenären är dödsbo. Inle heller i fråga om andra Juridiska personer torde föreligga någol större behov av alt kunna företa utmätning i den ordning som föreskrivs i förevarande kapitel. Förmåner av det slag som kan bli föremål för sådan utmätning torde mera sällan tillkomma juridiska personer. Utmätning i förevarande ordning passar dessutom mindre väl i fall då gäldenären är juridisk person. För Juridisk persons skulder kan naturiigtvis vanlig utmätning äga rum. Därvid kan även innestående fordran på arvode för utfört arbete tas i anspråk. Vid utmätning hos juridisk person (frånsett dödsbo) är beneficiereglerna inle tillämpliga (5 kap. 3 8). På grund av del anförda har Jag inte funnit skäl att frångå beredningens förslag att bestämmelserna i förevarande kapitel inte skall vara tillämpliga när gäldenären är dödsbo eller annan Juridisk person. Föreskrift härom har i departementsförslaget tagits upp i andra stycket av

1 8.

Enligl 18 8 i förevarande kapitel i departementsförslaget skall utmätning i den ordning som anges i kapitlet kunna äga rum, om gäldenären arbetar i annans förvärvsverksamhet utan lön eller mot uppenbart för låg ersättning och till följd därav utmätning inte kan äga rum. I tredje stycket av 1 8 har tagits upp en erinran om denna möjlighet.

2 § Paragrafen, som saknar direkt motsvarighet i beredningens förslag,
innehåller en föreskrift som gör det möjligt all i följande paragrafer i
allmänhet inte nämna andra förmåner än lön.

 

Prop. 1980/81:8                                                                               7 kap. 3 §    542

Föredraganden. I departementsförslaget har bestämmelserna om löne­utmätning i formellt hänseende utformats något annorlunda än i bered­ningens förslag. Detta beror bl.a. på att bland de förmåner som kan tas i anspråk enligt bestämmelsema i kapitlet har tillkommit en ytterligare grupp, sjukpenning och liknande dagersättningar, samt att hänvisningarna till införselkapitlei har ersatts av direkta bestämmelser i saken. 1 I 8 har sålunda under särskilda punkter angetts de olika förmåner beträft"ande vilka bestämmelserna i kapitlet är tillämpliga. Det har förefallit lämpligt att i de följande paragraferna uttryckligen behöva nämna endast lön.

Med hänsyn till det sagda anges i förevarande paragraf att vad som före­skrivs i det följande om utmätning av lön också gäller vid utmätning av annan förmån som avses i I 8, orn inte annat anges, samt alt bestämmelse om arbetsgivare därvid gäller den som utger förmånen. Samtliga bestäm­melser angående lön kan emellertid enligt sakens natur inte bli tillämpliga i fräga om övriga ersättningar. Beträffande utmätning av belopp som utgår som pension eller livränta samt av sjukpenning och liknande dagersätt­ningar meddelas vissa särskilda bestämmelser i kapitlet (5 8 tredje stycket och 8 8 andra stycket).

Villkor för utmätning

3 § Denna paragraf, som delvis motsvarar 8 kap. 3 8 första stycket beredningens förslag, anger sättet för löneutmälning.

Gällande rått. 1 67 a S I mom. första meningen UL anges att arbets­tagares avlöning som innestår hos arbetsgivaren fär tas i anspråk genom alt arbetsgivaren åläggs att innehålla och tillställa utmätningsmannen viss del. 1 67 b 8. som innehåller de villkor och begränsningar som gäller för utmät­ning av innestående lön, föreskrivs i punkt I att förordnande om utmätning får meddelas beträffande avlöning som förfaller under viss i förordnandet angiven tid eller beträffande viss avlöningspost.

Lagberedningen. 1 3 8 första stycket beredningens förslag föreskrivs all när hinder inte möter enligt 2 8 - som ställer upp hinder mol utmätning bl.a. i fall då del kan antas att gäldenären har gjort vad han har förmått för att betala skulden - förordnande om utmätning får meddelas beträffande avlöning som förfaller under viss i förordnandet angiven lid eller beträf­fande viss avlöningspost. Bestämmelsen i första meningen av 67 a 8 I mom. UL behöver enligl beredningen inte någon uttrycklig motsvarighet i UB.

Föredraganden. Utmätning av lön och andra förmåner som avses i förevarande kapitel skall ske i annan ordning än vanlig sakulmälning. Det synes lämpligt att i lagtexten, på samma sätt som i UL, ange sättet för löneutmätning. 1 enlighet härmed anges i första meningen av 3 8 departe­mentsförslaget all lön som innestår hos arbetsgivaren får utmätas genom att arbetsgivaren åläggs att innehålla och tillställa kronofogdemyndigheten viss del. I andra meningen föreskrivs, i överensstämmelse med bered-

 

Prop. 1980/81: 8                                                                               7 kap. 4 §    543

ningens förslag, all beslut om utmätning får meddelas beträffande lön som förfaller under viss i beslutet angiven tid eller beträffande viss lönepost.

4 8 1 paragrafen ges bestämmelser om beneficium vid utmätning av lön. Paragrafen motsvarar 8 kap. 3 8 andra stycket beredningens förslag.

Gällande rätt. Enligt 67 b 8 3 UL fär förordnande om utmätning av inne­stående lön omfatta endast belopp som uppenbart överstiger vad som åtgår för gäldenärens och hans famiQs försörjning samt till fullgörande av under­hållsskyldighet som i övrigt åvilar honom. Vid tillämpning av vad som nu har sagts skall, om förordnandet gäUer ackordslön, provision eller annan ersättning som innestår för längre tid än en månad, särskild hänsyn tas tUl detta förhällande. Som tredje mening anges alt regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om beräkningen av det utmätningsfria beloppet. Beträffande utmätning av sjukpenning och annan dagersättning som utgår på grund av sjukdom eller olycksfall eller av annan sådan anledning finns en särskild bestämmelse i 67 d 8 3 mom. UL, Där anges alt sådan ersättning för de fyra första dagar­na av en period, för vilka ersättning utgår, skall förbehållas gäldenären utan avdrag, om inle särskilda skäl föranleder annat.

Med stöd av bestämmelsen i 67 b 8 3 tredje meningen UL (se även 3 8 4 instruktionen för riksskatteverket) har RSV senast den 29 november 1977 meddelat föreskrifter om beräknande av det utmätningsfria beloppet, vilka gäller för år 1978.

Lagberedningen. Andra stycket i 3 8 beredningens förslag överens­stämmer, frånsett redaktionella ändringar, med 67 b 8 3 UL i paragrafens lydelse vid tidpunkten för beredningens förslag.

Remissyttrandena. Storleken av det utmätningsfria beloppet kritiseras av RSV. Verket anför all gällande bestämmelser är för restriktiva för att institutet löneutmälning skall kunna anses effektivt. Enligt verket bör lag­stiftaren välja en nivä för del utmätningsfria beloppet som medför alt antalet löneutmätningar ökar. Verket vill inle för sin del uttala någon mening om denna nivä förrän 1972 ärs skatteutredning har redovisat vilken nivå som bör väljas för förbehällsbeloppet vid införsel. Även krono-fogdefäreningen och länsstyrelsen i Norrbottens län anser att det utmät­ningsfria beloppet bör sänkas. Kronofogdeföreningen ifrågasätter om inte nämnda belopp bör kunna bringas i överensstämmelse med förbehålls-beloppet vid införsel.

Ett par remissinstanser, däribland RSV, framhåller alt tillämpningen av de hittillsvarande bestämmelserna om del utmätningsfria beloppet har föranlett en mycket varierande praxis vid kronofogdemyndigheterna. Dessa remissinstanser anser därför att bestämmelser bör införas som skapar en enhetlig tillämpning över hela landet.

Föredraganden. Som jag har berört i det föregående är del framför allt två villkor för löneutmälning som påverkar institutets användning, näm-

 

Prop. 1980/81:8                                                               7 kap. 4 §    544

ligen storleken av det utmätningsfria beloppet och den tid under vilken utmätning får ske utan gäldenärens medgivande. 1 4 8 behandlas den första av dessa förutsättningar. Jag vill erinra om alt bedömningen av denna fråga har nära samband med hur förbeiiällsbeloppet bestäms vid införsel. Till en början skall Jag därför uppehålla mig något vid sambandet mellan bene­ficiereglerna vid de båda formerna av löneexekution.

1 fråga om införsel, som kan äga rum endast för vissa, särskilt angelägna fordringar, föreskrivs säväl i gällande rätt som i departementsförslaget att gäldenären skall förbehållas ett belopp för eget underhåll och familjens behov samt lill fullgörande av betalningsskyldighet lill annan, som vid införsel har lika rätt som sökanden eller bättre rätt. Detta förbehållsbelopp är numera anknutet lill bestämmelsema om existensminimum vid skatte­avdrag, vilka genom lagändring år 1976 har blivit gynnsammare för gälde­nären. Beträffande löneutmälning föreskrivs f n. att sådan utmätning får omfatta endast belopp som uppenbart överstiger vad som åtgår för gälde­närens och hans familjs försöGning samt lill fullgörande av underhålls­skyldighet som i övrigt åvilar honom. Innebörden härav är enligt förar­betena att del utmätningsfria beloppet skall vara avsevärt större än förbe­hållsbeloppet vid införsel (prop. 1968:130 s. 107 och ILU 1968:48 s. 68). Beredningens förslag i fråga om det utmätningsfria beloppet överens­stämmer med nu gällande bestämmelser.

Enligt de av RSV meddelade föreskriftema angående beräknande av förbehållsbeloppet vid införsel tillämpas s.k. normalbelopp, vilka omfattar alla vanliga levnadskostnader utom bostadskostnad. Normalbeloppet uppgår per år för ensamslående lill 95 % och för den som är gift eller eljest sammanbor med annan lill 165 % av basbeloppet för december månad när­mast föregående år. För vaGe bam utgör normalbeloppet 40% av bas­beloppet. I enlighet härmed utgör normalbeloppet år 1978 för ensam­stående 934 kr och för den som är gift eller eQest sammanbor med annan 1.622 kr per månad. För vaGe hemmavarande bam tillkommer 393 kr per månad. Avvikelser från normalbeloppen skall ske dels genom avdrag för sidoinkomster m.m., dels genom tillägg för bostadskostnad och vissa andra särskilda kostnader.

1 fråga om del utmätningsfria beloppet vid löneutmälning gäller särskilda normalbelopp, men i övrigt tillämpas samma föreskrifter som har meddelats för beräkning av förbehållsbeloppet vid införsel. Normal-beloppel per månad för år 1978 utgör 1.080 kr för ensamstående och 1.800 kr för den som är gift eller eQest sammanbor med annan. Dessa belopp utgör efler avrundning 110 resp. 183% av basbeloppet för december 1977. Tillägget för vaGe barn uppgår till 400-440 kr per månad. Som framgår av vad Jag har anfört under kapitelmbriken torde utmätning av lön numera förekomma i slörre utsträckning än under de första åren efter tillkomsten av reglema om löneutmätning.

Som Jag har framhållit i det föregående bör löneutmälning, som står till

 

Prop. 1980/81:8                                                                                7 kap. 5 §    545

buds för alla slags fordringar, även i fortsättningen tillämpas med åter­hållsamhet. Det är sålunda enligt min mening angeläget att löneutmätning inte blir alltför betungande för gäldenären, så att denne t.ex. förlorar intresset alt arbeta. Jag anser därför inte lämpligt att det utmätningsfria beloppet sammanfaller med förbehällsbeloppet vid införsel eller alt skill­naden blir endast obetydlig. Det utmätningsfria beloppet bör bestämmas på sädant sätt alt löneutmälningsinstitutet klart avgränsas från införsel­institutet. Det utmätningsfria beloppet bör sålunda vara betydligt större än förbehällsbeloppet vid införsel.

I enlighet med det sagda anges i första meningen av förevarande paragraf att lön får tas i anspråk genom utmätning endast i den mån lönen uppenbart överstiger vad som behövs för gäldenärens och hans familjs underhåll samt till fullgörande av underhållsskyldighet som i övrigt åvilar honom. 1 andra meningen föreskrivs att om utmätningen avser ackordslön, provision eller annan ersättning som innestår för längre tid än en månad, särskild hänsyn skall tas till detta förhållande.

Som framgår av del tidigare sagda har regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer bemyndigats att meddela närmare föreskrifter om beräknande av det utmätningsfria beloppet vid löneutmätning, och sådana föreskrifter har ocksä meddelats. Nägot formellt bemyndigande av detta slag torde emellertid inte behövas, eftersom det rör sig om sädana före­skrifter om verkställighet av lag som enligl 8 kap. 13 8 regeringsformen kan beslutas av regeringen eller regeringen underordnad myndighet. Departe­mentsförslaget innehåller därför inte nägon bestämmelse om bemyndi­gande att meddela föreskrifter av aktuellt slag. Jag utgär från all sådana föreskrifter även i fortsättningen skall meddelas av RSV.

1 departementsförslaget har inte tagits upp motsvarighet till bestäm­melsen i 67 d 8 3 mom. UL om ulmätningsfrihet för sjukpenning och lik­nande dagersättningar under de första dagarna av en ersättningsperiod. Angående anledningen härtill får jag hänvisa till vad som anförs beträf­fande motsvarande fråga vid införsel under 15 kap. 9 8,

5 § Paragrafen, som motsvarar 8 kap. 4 8 och 10 8 andra meningen beredningens förslag, innehåller bestämmelser om den längsta tid under vilken löneutmätning får pågå.

Gällande rätt. Enligt 67 b 8 4 UL får utan gäldenärens i ulmätningsmålet lämnade medgivande utmätning inle under ett och samma kalenderår tillämpas sammanlagt längre tid än tre månader eller, om fordringens art ger särskUd anledning lill det, sex månader. Utmätning får inte heller under två kalenderår efter varandra ske så att lönen kommer all i en föQd eller utan slörre uppehåll las i anspråk under längre lid än nu har sagts. Vidare anges att det om möjligt bör undvikas att avlöningen tas i anspråk under gäldenärens semester eller i omedelbar anknytning till den. I 67 b 8 4 föreskrivs slutligen att gäldenären får återkalla medgivande som nyss har

35   Riksdagen 1980181. I saml Nr 8. Del 1

 

Prop. 1980/81:8                                                                                7 kap. 5 §    546

sagts, när utmätning har tillämpats sex månader eller om förhållandena har ändrats väsentligt.

Enligt 67 b 8 5 har bestämmelserna i punkt 4 inle tillämpning vid utmät­ning av ackordslön, provision eller annan ersättning som innestår för längre lid än en månad. Meddelas i annat fall förordnande om utmätning beträffande viss avlöningspost. skall förordnandet vid tillämpning av punkt 4 anses gälla den tid på vilken den posten belöper.

1 67 d 8 I mom. UL föreskrivs beträffande utmätning av belopp vilka utgår som pension eller livränta alt vid tillämpning av 67 b 8 skall iakttas att om beloppen förfaller med längre mellanrum än en månad utmätning inte får äga rum i vidare mån än om de hade förfallit månadsvis.

Lagberedningen. Bestämmelserna i 4 8 beredningens förslag överens­stämmer, frånsett redaktionella jämkningar, med 67 b 8 4 och 5 UL. 1 10 8 föreslås beträffande utmätning av belopp vilka utgår som pension eller livränta alt om beloppen förfaller med längre mellanrum än en månad, vid tillämpning av 4 8 skall iakttas all utmätning inte får ske i vidare mån än om de hade förfallit månadsvis.

Remissyttrandena. Flera remissinstanser förordar all den föreslagna längsta tiden för löneutmätning förlängs. Sålunda framhåller RSV att även om nivån för det utmätningsfria beloppet sätts lägre än f.n, gäldenären kan förutsättas ha kvar ett belopp som klart överstiger förbehällsbeloppet vid införsel. Mol bakgrund härav anser verket att gäldenären bör kunna bära bördan av en löneutmälning under längre tid än vad beredningen har före­slagit. En viss effektivisering av löneulmälningsinstitutet kan nås om de nuvarande tidsperioderna förlängs till sex resp. nio månader. För gälde­nären är enligl RSV en sådan förlängning inle enbart till nackdel. Om det t.ex. är aktuellt att företa löneutr/iätning för en mindre skuld, kan del vara fördelaktigare för gäldenären alt ell mindre belopp tas ut vaqe månad under ett halvt är än att skuldbeloppet tas ul under endast tre månader. En förlängning av löneutmätningsperioderna innebär dessutom generellt sett att gäldenären drabbas av mindre kostnader för exekutionen. De korta perioder som nu tillämpas medför att få skulder blir fullbelalda i ell och samma mäl. Borgenären måste därför återkomma flera gånger med an­sökan om utmätning. Med nya mål följer nya exekutionsavgifier, som tas ul av gäldenären. Även kronofogdeföreningen, länsstyrelsen i Norrbottens län och Folksam anser att man bör förlänga den tid under vilken löne­utmätning får äga rum.

Bestämmelsen alt löneutmätning inle får äga rum under två kalenderår efter varandra på så sätt att lönen i en följd eller ulan större uppehåll las i anspråk under längre tid än tre resp. sex månader har enligt RSV i nuvarande tillämpning gett upphov till högsl varierande handläggning hos kronofogdemyndigheterna. TUlämpningen av uttrycket "ulan slörre uppe­håll" har sålunda varierat mellan en månad och sex månader. Mot bakgrund härav anser RSV att nämnda uttryck bör bytas ut mot en be­stämd tidsperiod, förslagsvis tre månader.

 

Prop. 1980/81: 8                                                                                7 kap. 5 H   547

RSV tar även upp frågan hur bestämmelserna om att löneutmätning endast fär ske under viss tid per kalenderår skall tillämpas i samband med besvär. Enligt verkets mening måste bestämmelserna uppfattas på det sättet att den nuvarande lidsperioden tre månader får överskridas vid besvär och att sålunda, om överinstansen medger löneutmälning med högre belopp än som redan har tagits ut enligt del överklagade beslutet, det överskjutande beloppet om möjligt skall tas ut utan hinder av tre-månaderstidens utgång. Verket hemställer all frågan löses i balken. Även Svea hovrätt berör saken och förordar för sin del all en regel införs -eventuellt i administrativ ordning - om särskild förtur i överklagade mål om löneutmätning när utmätning har medgetts med lägre belopp än vad sökanden har yrkat. Enligt hovrätten bör möjligen dessutom tremånaders-gränsen utsträckas i sådana fall.

Enligt LO saknas anledning att i fråga om tidsbegränsningen av löne­utmätning göra skillnad mellan å ena sidan lön i allmänhet och å andra sidan ackordslön, provision eller annan ersättning som innestår för längre tid än en månad. LO föreslår därför att bestämmelserna om tidsbe­gränsning fär gälla även sådana ersättningar.

Föredraganden. Maximitiden för löneutmälning är f n. tre månader per kalenderår eller, om fordringens art ger särskild anledning till det, sex månader. Beredningen har inte föreslagit nägon ändring på denna punkt, men flera remissinstanser har ansett all maximitiden bör förlängas. För egen del vill Jag framhälla att maximitiden bör ses i samband med övriga begränsningar i fråga om löneutmälning, främst det vid Jämförelse med införsel förhållandevis stora beneficiet vid sådan utmätning. Hänsyn bör också tas till att tiden inte hänför sig till vaGe särskild fordran för vilken utmätning söks utan avser den sammanlagda tid under vilken gäldenärens lön över huvud får tas i anspråk genom utmätning. Mot bakgrund härav framstår en längsta tid om tre månader om året för normalfall som väl kort. Enligt vad Jag har erfarit förekommer del också i ganska stor utsträckning alt gäldenären medger löneutmälning under längre tid. En förlängning lill sex månader framstår därför som rimlig. Enligt min mening bör en sådan förlängning kunna ske utan att gäldenärerna blir oskäligt betungade. Som har påpekats av RSV bör det tvärtom i vissa fall kunna vara till fördel för en gäldenär alt en skuld fördelas på sex i stället för på tre månader. Någon anledning att med en föriängd maximitid göra skillnad mellan olika ford­ringar allt efter dessas art finns inte. Jag föreslär därför all den nuvarande maximitiden om tre månader förlängs lill sex månader och att någon sär­skild tid inte skall gälla för vissa fordringar pä grund av deras art.

Enligl beredningens förslag skall, i överensstämmelse med gällande rätt, utmätning inle få äga rum under två kalenderår efter varandra på sådant sätt att lönen i en följd eller utan större uppehåll tas i anspråk under längre tid än som gäller för utmätning under ett och samma kalenderår. 1 ett remissyttrande har förordats alt uttrycket "ulan större uppehåll" ersätts

 

Prop. 1980/81:8                                                                                7 kap. 5 §    548

av en bestämd tidsangivelse, eftersom motsvarande bestämmelse i UL har föranleti en varierande praxis hos kronofogdemyndigheterna. Enligt min mening skulle emellertid en föreskrift om viss bestämd lid för uppehåll bli alltför stel i tillämpningen. Jag ä,r därför inte beredd alt tillmötesgå denna begäran. Den föreslagna bestämmelsen får emellertid anses innebära att det efter avslutad löneutmälning som har pågått sex månader under ett kalenderår i allmänhet bör förflyta ungefär tre månader innan sådan utmät­ning får äga rum pä nytt.

Ett par remissinstanser har tagit upp en särskild fråga rörande lids­begränsningen av löneutmätning, nämligen om liden får överskridas i fall då överinstansen efter besvär finner att utmätning borde ha verkställts med högre belopp än som har tagits ut under en redan förfluten period. Därvid har förordats att överskjutande belopp skall få tas ut utan hinder av tidsbegränsningen. För egen del vill Jag lill en början påpeka alt för gällande rätts del har frågan numera prövats av högsta domstolen, som därvid ansåg alt någon sådan förlängning av tiden inte kan äga rum (NJA 1974 s. 253). För införande av möjlighel lill förlängning av tiden i fall som nu avses kan bl.a. anföras alt rätten att överklaga kronofogdemyndig­hetens beslut kan sägas bli i viss mån illusorisk, om inte det högre belopp som enligl överinstansens prövning borde ha tagils ul också fär drivas in ulan dröjsmål. Å andra sidan skulle möjlighel till förlängning av liden med­föra att utmätning av lön skulle kunna äga rum under avsevärd tid under ett kalenderår. Även om högre belopp sammanlagt inle skulle kunna las ul än som hade kunnat ske om kronofogdemyndigheten hade gjort samma bedömning som överinstansen, är en sådan utsträckning av liden inte förenlig med den älerhållsamhet som i övrigt präglar de föreslagna reglerna om löneutmätning.

Frågan kommer också i ett något annat läge om man. som nyss har före­slagits, förlänger den tid under vilken löneutmälning får pågå beträffande fordringar i allmänhet från nuvarande tre lill sex månader per kalenderår. Om besvär anförs i nära anslutning lill kronofogdemyndighetens beslut, bör överinstansens beslut kunna meddelas på sådan tid alt större delen av utmätningsperioden återstår. Jag vill erinra om att enligt departementsför­slaget skall besvär över kronofogdemyndighets beslut anföras direkt hos hovrätten. Del synes lämpligt att överklagade mål om löneutmätning hand­läggs särskilt skyndsamt i fall som nu avses. Någon särskild föreskrift härom torde dock inte behövas (jfr 17 8 hovrätlsinslruktionen 1974:692, omtryckt 1975:510). Det kan också påpekas att med stöd av 18 kap. 16 8 andra stycket i departementsförslaget kan hovrätten interimistiskt förord­na om uttagande av ell högre belopp än kronofogdemyndigheten har funnit skäligt. Med hänsyn till att föreskrifter numera finns meddelade om beräk­ningen av det utmätningsfria beloppet kan fö. den åsyftade situationen sällan väntas uppkomma. På grund av det anförda anserjag inte att möjlig­het bör införas att vid överklagande överskrida maximitiden om sex månader per kalenderår.

 

Prop. 1980/81:8                                                                                7 kap. 6 §    549

Den föreslagna förlängningen av tid under vilken löneutmätning längst får pågå utan gäldenärens medgivande påkallar ändring av beredningens förslag om återkallande av sådant medgivande. Med den föreslagna maximitiden om sex månader synes lämpligt att gäldenärens medgivande till att utmätning får tillämpas under längre tid över huvud inle skall vara bindande för honom viss tid ulan kunna återkallas när helst han så önskar. Detta torde inte behöva vålla några praktiska problem för krono­fogdemyndigheterna. En återkallelse fär givetvis verkan endast för lid efter del att återkallelsen har skett.

1 enlighet med det sagda anges i första stycket första meningen av 5 8 alt utan gäldenärens medgivande i målet får utmätning inle under ett och samma kalenderår tillämpas sammanlagt längre tid än sex månader och i andra meningen att utmätning inte heller under två kalenderår efler varandra får ske så att lönen i en föQd eller utan större uppehåll las i anspråk under längre tid än sex månader. Enligt tredje meningen bör del om möjligt undvikas att lönen tas i anspråk under gäldenärens semester eller i omedelbar anknytning till denna. I Qärde meningen slutligen före­skrivs att medgivande som anges i det föregående kan återkallas av gälde­nären,

Enligl min mening bör liksom hittills undantag från bestämmelserna om tidsbegränsning göras för ackordslön, provision eller annan ersättning som innestår för längre lid än en månad. Nämnda bestämmelser lämpar sig inle särskilt väl för sådana ersättningar. Som exempel kan nämnas att gälde­nären uppbär vanlig lön och därutöver provision som förfaller ett par gånger om året. Om en sådan provisionsposl tas i anspråk och lidsbegräns­ningen är tillämplig, skulle ytterligare utmätning inte få äga rum under det kalenderåret Qfr andra stycket andra meningen), trots att provisionen måhända uppgår till ett ganska blygsamt belopp. Genom bestämmelsen i 4

5 andra meningen fär emellertid gäldenären ett skydd för nu aktuella
ersättningar som i huvudsak motsvarar syftet med tidsbegränsningen.
Även i övrigt överensstämmer andra stycket i departementsförslaget i sak
med 4 8 andra stycket i beredningens förslag.

1 tredje stycket i paragrafen regleras det fallet alt vad som utgår som pension eller livränta förfaller med längre mellanrum än en månad. Bestämmelsen överensstämmer med 10 8 andra meningen beredningens förslag.

6 8 Denna paragraf, som motsvarar 8 kap. 2 8 tredje stycket bered­
ningens förslag, innehåller särskilda bestämmelser beträffande semester­
medel.

GäUande rätt. Enligt 67 b 8 6 UL får ersättning som utgår i stället för semester och innestår hos arbetsgivaren inte i något fall utmätas utan gäldenärens i ulmätningsmålet lämnade medgivande. Vad som har sagts nu gäller även semestermedel, som av arbetsgivaren har inbetalats till och innestår hos särskild kassa.

 

Prop. 1980/81:8

Lagberedningen. Bestämmelserna i 2 8 tredje stycket beredningens förslag överensstämmer, frånsett redaktionella ändringar, med 67 b 8 6 UL.

Föredraganden. Förevarande paragraf i departementsförslaget överens­stämmer med beredningens förslag.

Förfarandet

7 8 Denna paragraf, som motsvarar hänvisning i 8 kap. 5 8 beredningens
förslag till bestämmelse i införselkapitlet, innehåller föreskrift om gälde­
närens hörande.

GäUande rätt. Enligl 67 a 8 3 rnom. UL har bl.a. 9 8 införsellagen mot­svarande tillämpning i mål om utmätning av innestående lön. 1 9 8 införsel­lagen föreskrivs all innan beslut om införsel meddelas, utmätningsmannen skall bereda gäldenären tillfälle att yttra sig, om det kan ske utan avsevärd tidsutdräkt. Gäldenären behöver dock inte höras när han byter anställning och beslut skall meddelas om införsel hos den nya arbetsgivaren.

Lagberedningen. 15 8 beredningens förslag hänvisas på liknande sätt som i gällande rätt till bl.a. 4 kap. 9 8, som motsvarar 9 8 införsellagen.

Föredraganden. I departementsförslaget har hänvisningen till införsel-kapitlet ersatts av direkta bestämmelser i saken. I förevarande paragraf har sålunda tagits upp bestämmelser som motsvarar 15 kap. 8 8-

8 8 Paragrafen, som saknar motsvarighet i beredningens förslag, inne­
håller föreskrifter om bestämmande av utmätningsbelopp och utmätnings-
fritt belopp.

Gällande rätt. UL innehåUer inte uttryckliga bestämmelser om hur utmätningsmannen skall förfara vid tillämpning av vad som i 67 b 8 UL föreskrivs om i vilken omfattning lön får tas i anspråk genom utmätning Qfr i fråga om införsel 10 8 första stycket införseUagen). Sådana bestämmelser har i stället tagits upp i USK (26 8). Beträffande sjukpenning och annan dagersättning som utgår på grund av sjukdom eller olycksfall eller av annan sådan anledning finns en särskild bestämmelse i 67 d 8 3 mom. andra meningen UL. Där anges att vid beslut om utmätning i sådan ersättning det belopp som högst får innehållas och det belopp som skall förbehållas gäldenären skall bestämmas per dag.

Föredraganden. Det synes lämpligt att i balken uttryckligen reglera hur kronofogdemyndigheten skall förfara vid tillämpning av bestämmelsema i 4 8 om i vad mån lön får las i anspråk genom utmätning. Sådan föreskrift har tagits upp i första stycket av förevarande paragraf Där anges att kronofogdemyndigheten bestämmer dels hur mycket som högst får inne­hållas vid vaGe avlöningslillfälle (ulmätningsbeloppet), dels det belopp som enligl 4 8 skall förbehållas gäldenären (det utmätningsfria beloppet). Bestämmelsen ansluter nära till 15 kap. 9 8 första stycket departemenlsför-

7 kap. 8 §    550

 

Prop. 1980/81:8                                                                              7 kap. 12 §    551

slaget, I förordnande om utmätning av lön bör även anges bl.a. den tid under vilken utmätningen skall tillämpas, såvida del inte endast är fråga om utmätning av viss lönepost. Föreskrifter härom kan meddelas i tillämpningsbestämmelser.

I andra stycket av paragrafen har tagils upp en bestämmelse angående sjukpenning och liknande dagersättningar, vilken i sak överensstämmer med 67 d S 3 mom. andra meningen UL.

9-11 88 I dessa paragrafer, som motsvarar hänvisning i 8 kap. 5 8 bered­ningens förslag lill bestämmelser i införselkapitlei, meddelas vissa ytter­ligare föreskrifter om förfarandet i mäl om utmätning av lön.

Gällande rätt. Enligt 67 a 8 3 mom. UL har vissa bestämmelser i införsellagen, bl.a. 11 - 13 88. motsvarande tillämpning i mål om utmätning av innestående lön. 1118 föreskrivs alt utmätningsmannen, om särskilda skäl föreligger, får föreskriva att arbetsgivaren skall anpassa sättet för lönens utbetalande så att införseln kan verkställas i därför lämpad ordning. Enligt 12 8 första stycket skall beslut om införsel ändras, om anledning förekommer till det. Andra stycket i samma paragraf innehåller en före­skrift att beslut om införsel för underhållsbidrag eller kommunal bidrags­fordran skall hävas, om gäldenären betalar förfallna bidrag och det är anledning anta att bidragsskyldighelen skall fullgöras för framtiden. I 13 8 anges att utmätningsmannen skall underrätta arbetsgivaren angående be­slut om införsel eller i fråga som avses i 11 eller 12 8.

Lagberedningen. 1 8 kap. 5 8 i beredningens förslag föreslås, i saklig överensstämmelse med gällande rätt, att bl.a. 4 kap. 11-13 88 skall ha motsvarande tillämpning i mål om utmätning av lön.

Föredraganden. I departementsförslaget har hänvisningen till införsel­kapitlet ersatts av direkta bestämmelser i saken. Föreskrifterna 19-11 88 i förevarande kapitel motsvarar sålunda 15 kap. 11-13 88. Det fall som avses i 15 kap. 12 8 andra stycket saknar dock motsvarighet vid löne­utmälning, varför någon liknande bestämmelse inte har tagits upp i 7 kap.

Företrädesordning

12 8 Denna paragraf, som motsvarar 8 kap. 3 8 tredje stycket bered­ningens förslag, innehåller bl.a. en bestämmelse om förhållandet mellan löneutmälning och skatteavdrag.

Gällande rätt. Enligt 67 b 8 7 UL har skatteavdrag företräde framför ut­mätning. I samma punkt anges att i fråga om förhållandel mellan införsel och utmätning gäller bestämmelser i införsellagen. De bestämmelser som åsyftas återfinns i 17 8 införsellagen.

Lagberedningen. Föreskriften i 3 8 tredje stycket i beredningens förslag överensstämmer med 67 b 8 7 UL. Hänvisningen till bestämmelser som  reglerar förhållandel  mellan  införsel  och  utmätning avser enligt

 

Prop. 1980/81:8                                                                              7 kap. 13 §    552

uttrycklig föreskrift i förslaget 4 kap. 17 8. Beredningen påpekar att upp­bördslagen innehåller bestämmelser som syftar lill att förekomma att skatteavdrag med gäldenärens medverkan höjs sä alt utmätning inte kan äga rum (45 8 3 mom. Jfrt med 41 8 I mom.).

Föredraganden. Departementsförslaget överensstämmer med bered­ningens förslag. Bestämmelser otn förhållandet mellan införsel och utmät­ning har i departementsförslaget tagits upp i 15 kap. 17 8. Hänvisningen i andra meningen av förevarande paragraf har jämkats i enlighet därmed.

13 8 I denna paragraf har tagils upp en föreskrift om inträdet av förmåns­rätt vid löneutmälning. Paragrafen motsvarar 8 kap. 6 8 i beredningens förslag.

Gällande rält. I €7 c 8 1 mom. UL anges att utmätning av innestående avlöning inte anses fullbordad förrän den som skall betala ut avlöningen har fått underrättelse om beslutet och del belopp som skall innehållas är förfallet till betalning. Bestämmelsen skall ses i samband med 77 8 1 mom., där del föreskrivs att då utmätning av lös egendom är fullbordad så som sägs i 67 c 8 I mom. eller 73-76 88, borgenären njuter förmånsrätt i del utmätta efler vad som stadgas i förmånsrättslagen. Se även 8 och 9 88 förmånsrättslagen.

Lagberedningen. Enligt 5 kap. 28 8 första stycket i beredningens förslag gäller som huvudregel beträffande tidpunkten för inträdel av förmånsrätt att utmätning medför förmånsrätt i och med beslutet. Beredningen fram­håller alt i enlighet med denna princip bör i fråga om utmätning av lön det nuvarande kravet pä underrättelse till den som skall betala ut lönen m.m. slopas. Detta torde enligt beredningen inte medföra någon olägenhet. Däremot bör kravet på all lönen har förfallit lill betalning stå kvar. Om utmätning av innestående lön sker först efter förfallodagen, kommer den att omedelbart medföra förmånsrätt. 1 enlighet med det sagda föreskrivs i 8 kap. 6 § beredningens förslag att utmätningen vid tillämpning av förmåns­rättslagen skall anses verkställd när del belopp som skall innehållas har förfallit till betalning.

Beredningen anmärker att införsel går före utmätning. Om införselbeslul meddelas först efter förfallodagen för avlöning och utmätningsbeslut där­efter meddelas beträffande samma avlöning, skall givetvis införseln gå före. Har åter utmälningsbeslutet meddelats efter förfallodagen men före införselbeslulet, går utmätningen före eftersom den är fullbordad redan innan införselbeslulet har meddelats.

Föredraganden. Enligt 4 kap. 30 8 första stycket departementsförslaget skall förmånsrätt på grund av utmätning i allmänhet inträda i och med be­slutet. 1 enlighet med denna princip bör inte för inträde av förmånsrätt vid löneutmälning krävas att arbetsgivaren eller motsvarande utbetalare har underrättats om beslutet. Jag godtar sålunda beredningens förslag att för-

 

Prop. 1980/81:8                                                                      7 kap. 16-18 §§    553

månsrätt på grund av sådan utmätning bör inträda när det belopp som skall innehållas enligl beslutet om utmätning har förfallit lill betalning.

Jag ansluter mig lill beredningens uttalanden om konkurrensen mellan införsel och löneutmälning.

14 8 Paragrafen, som motsvarar 8 kap. 11 8 beredningens förslag, reg­
lerar den konfiikl som uppkommer, när utmätning har skett av belopp
vilka utgår som pension eller livränta och själva rätten till pension eller liv­
ränta därefter blir utmätt.

Gällande rätt. Om utmätning för viss fordran har sketl av belopp vilka utgår som pension eller livränta och rättigheten som sådan därefter utmäts för annan fordran, skall enligt 67 d 8 2 mom. UL så anses som om den senare utmätningen hade skett även för obetald del av den förra ford­ringen.

Lagberedningen. Bestämmelsen i 11 8 beredningens förslag överens­stämmer i sak med 67 d 8 2 mom. UL. Beredningen erinrar om att själva rätten till pension eller livränta i allmänhet inte är utmätningsbar.

Föredraganden. Förevarande paragraf i departementsförslaget överensstämmer med 11 8 beredningens förslag.

15 8 Denna paragraf som motsvarar 8 kap. 9 8 beredningens förslag,
innehåller förbud mol löneutmätning i fall dä gäldenären är försatt i kon­
kurs.

GäUande rätt. Enligl 67 c 8 3 mom. UL får, om gäldenären försätts i konkurs, förordnande om utmätning inte tillämpas beträffande lön som förfaller under konkursen.

Lagberedningen. Bestämmelsen i 9 8 beredningens förslag överens­stämmer med gällande rätt.

Föredraganden. Förevarande paragraf i departementsförslaget överensstämmer med 9 8 beredningens förslag.

Arbetsgivares skyldigheter

16—18 88 Dessa paragrafer innehåller vissa föreskrifter om vad arbets­givaren har att iaktta vid utmätning av lön, om verkan av att arbetsgivaren inte rättar sig efter utmätningsbeslut och om åtgärd i fall då gäldenär arbetar utan skälig lön. De har delvis sin motsvarighet i 5 8 beredningens förslag.

Gällande rält. Enligt 67 a 8 3 mom. UL har vissa bestämmelser i införsellagen om arbetsgivares skyldigheter vid införsel, nämligen 19 och 20 88, motsvarande tillämpning i mål om utmätning av innestående lön, 1 19 8 införsellagen föreskrivs i första stycket all införselbeloppet skall inne­hållas endast i den män avlöningen överskjuter förbehällsbeloppet och i andra stycket att arbetsgivaren skall tillställa utmätningsmannen innehållet

 

Prop. 1980/81: 8                                                                     7 kap. 16-18 §§    554

belopp på tid och sätt som denne bestämmer och alt utmätningsmannen, om särskild anledning förekommer, får ålägga arbetsgivaren all omedel­bart lillslälla honom innehållet belopp, 1 20 8 anges alt om arbetsgivaren betalar ul avlöning i uppenbar strid mot beslut om införsel eller om han underlåter att inom föreskriven tid eller på anfordran tillställa utmätnings­mannen innehållet belopp, utmätningsmannen får omedelbart hos arbets­givaren genom utmätning ta ut vad som har skolat innehållas eller har inne­hållits.

Enligt 22 8 första stycket införsellagen gäller all om gäldenären arbetar i annans förvärvsverksamhet utan lön eller mot uppenbart för låg ersättning och lill följd därav fordran som avses i I 8 I eller 2 -dvs, underhållsbidrag eller kommunal bidragsfordran - inte kan tas ut genom införsel, utmät­ningsmannen får ålägga arbetsgivaren att, för tid efler det att beslut därom har meddelats och till dess annat förordnas, till utmätningsmannen utge så myckel som hade kunnat tas ut genom införsel om skälig lön hade utgått för arbetet. Innan beslut meddelas skall såväl gäldenären som arbets­givaren få tillfälle att yttra sig, 1 paragrafens andra stycke föreskrivs att det som sålunda utges skall räknas som genom införsel innehållen lön samt att om arbetsgivaren underlåter att utge belopp som har bestämls genom be­slutet, 20 S har motsvarande tillämpning.

I fräga om utmätning av lön saknas motsvarighet till bestämmelserna i 22 8 införsellagen.

Lagberedningen. I 8 kap. 5 8 beredningens förslag föreskrivs att 4 kap. 19 och 20 88, vilka motsvarar 19 och 20 88 införsellagen, skall ha mot­svarande tillämpning i mål om utmätning av avlöning. Däremot skall inte enligt förslaget 4 kap. 21 8, som motsvarar 22 8 införsellagen, få mot­svarande tillämpning vid löneutmiitning.

Remissyttrandena m.m. 1 remissyttrandena görs inte nägon erinran mot beredningens förslag om i vad mån bestämmelserna om arbetsgivares skyldigheter vid införsel skall få motsvarande tillämpning vid löneutmät­ning. I skrivelse till justitiedepartementet den 18 Juni 1975 framhåller emellertid 7?5 V all verket anser det angeläget att kronofogdemyndigheten i fall som avses i 22 8 införsellagen får befogenhet att ålägga arbetsgivare utbetalning vid all löneexekution. Som skäl anförs att löneexekulion kan äga rum när gäldenär är anställd i eget bolag, vilket uppges vara ganska vanligt.

Föredraganden. 1 departementsförslaget har hänvisningen till införsel-kapitlet ersatts av direkta bestämmelser om arbetsgivares skyldigheter vid löneutmälning. Föreskriftema i 16 och 17 88 överensstämmer i sak med 8 kap. 5 8 beredningens förslag i vad paragrafen hänvisar till 4 kap. 19 och 20 88. Med anledning av att det i 17 8 anges att oredovisat belopp under där angivna förutsättningar fär utsökas hos arbetsgivaren villjag påpeka att av 4 kap. I 8 andra stycket följer att utmätning får äga rum i sädant fall. Beträffande frågan om kronofogdemyndigheten vid löneutmätning bör

 

Prop. 1980/81: 8                                                                             7 kap. 19 §    555

ha befogenhet att ingripa i fall då gäldenär arbetar ulan skälig lön villjag framhälla följande. Erfarenheten visar att gäldenärer ibland söker hindra verkställighet genom skentransaktioner eller andra illojala förfaranden. Bl.a. förekommer att en gäldenär arbetar hos make eller annan ulan synlig lön eller mot så låg ersättning all löneexekution inte kan äga rum. Saken har i gällande rält beaktats i fräga om införsel. I fall som har nämnts nu kan sålunda utmätningsmannen ålägga arbetsgivaren att utge så mycket som hade kunnat las ut genom införsel, om skälig lön hade utgått för arbetet. Bestämmelsen gäller dock endast vid införsel för underhållsbidrag och kommunal bidragsfordran.

Motsvarande missbruk kan uppenbarligen förekomma vid verkställig­het för fordringar, för vilka inle införsel slår till buds men väl löneutmät­ning. Det är enligt min mening angeläget att sådant illojalt förfarande mot­verkas även vid löneutmätning. Beträffande införsel föreslår jag i 15 kap. att nämnda befogenhet för kronofogdemyndigheten vidgas lill att gälla beträffande samtliga införselbara fordringar, dvs. även skatter och allmänna avgifter samt böter och viten (15 kap. 19 8). På grund härav före­slär Jag att kronofogdemyndigheten skall få samma befogenhet vid löne­utmätning. Bestämmelser härom har tagits upp i 18 § i departementsför­slaget. De har samma innebörd som bestämmelserna i 22 8 införsellagen. Paragrafen filialer sålunda inle ingripanden annat än i uppenbara fall. Att ersättningen understiger marknadsmässig lön är inte i och för sig tillräck­ligt för ingripande. Kronofogdemyndigheten skall också ta hänsyn till om gäldenären pä grund av sjukdom eller av annan anledning inte kan göra en fullgod arbetsinsats. Det är tydligt all befogenheten bör handhas med varsamhet.

Särskilda bestämmelser

19 8 1 paragrafen, som motsvarar 8 kap. 8 8 beredningens förslag, ges be­stämmelser om s. k. säkerhetsutmätning.

Gällande rätt. Samtidigt som lön utmäts får enligt 67 c 8 2 mom. UL till säkerhet för borgenärens rätt lill betalning också annan tillgång utmätas. Med vidare åtgärd i den delen får anstå under högst ett år i avvaktan på alt lön innehålls lill betalning av fordringen.

Lagberedningen. Föreskriften i 8 8 beredningens förslag överens­stämmer, frånsett redaktionella Jämkningar, med 67 c 8 2 mom. UL.

Remissyitrandena. RSV anser att med vidare åtgärder efler säker­hetsutmätning bör få anstå under den tid löneutmätningen varar. Verket pekar vidare på den situationen att sakulmälning har skett först och att till­fäUe till löneutmätning yppas därefter. Med hänsyn till att löneexekulion är förmånligast för gäldenären bör enligt verket kronofogdemyndigheten få möjlighet all i sådant fall vilandeförklara sakutmätningen enligt samma regler som gäller för säkerhetsutmätning.

 

Prop. 1980/81:8                                                                              7 kap. 21 §   556

Föredraganden. Som beredningen har föreslagit bör s.k. säkerhets­utmätning kunna ske vid sidan om utmätning av lön. När egendom har tagits i anspråk genoni sådan utmätning, bör tills vidare anstå med realisa­tion av egendomen. Del synes dock inle lämpligt att egendomen fär förbli ulmätt under alltför lång tid. Jag är därför inte beredd att tillmötesgå det vid remissbehandlingen framförda önskemålet om att med vidare ätgärder bör få anslå under hela den tid löneutmälningen kan vara. 1 departements­förslaget har sålunda anständstiden om ett är behållits. Jag anser inte heller att anledning föreligger att ge kronofogdemyndigheten möjlighet att behandla en före löneutmälning beslutad sakutmätning pä samma sätt som en säkerhetsutmälning.

Förevarande paragraf i departementsförslaget överensstämmer sålunda med beredningens förslag.

20 8 I denna paragraf erinras om vad som gäller om utmätning, när lön har betalats ut. Paragrafen motsvarar 8 kap. 7 8 beredningens förslag.

Gällande rält. Enligt 67 e 8 UL gäller att bl.a. lön. som inte får utmätas medan den innestår hos annan, inte heller får utmätas förrän dagen efter det att den har betalats ut.

Lagberedningen. I 7 8 beredningens förslag anges alt sedan avlöning har betalats ul gäller om utmätning av medlen vad som sägs i 6 kap. Hänvisningen åsyftar bl.a. 6 kap. 11 8, som ersätter 67 e 8 UL. Även bene-ficieprövningen i 6 kap. omfattas av hänvisningen.

Föredraganden. Förevarande paragraf i departementsförslaget överens­stämmer med 7 8 beredningens förslag.

Ansvar

21 8 Paragrafen, som motsvarar 8 kap. 12 8 beredningens förslag, inne­håller en bestämmelse om straff för arbetsgivare m.fl.

Gällande rätt. Enligt 67 a 8 3 mom. UL har bl.a. 21 8 införsellagen mot­svarande tillämpning i mål om utmätning av innestående lön. 1 21 8 införsellagen föreskrivs all arbetsgivare som uppsåtligen eller av oakt­samhet underlåter att inom föreskriven tid tillställa utmätningsmannen be­lopp som har skolat innehållas enligt beslut om införsel döms till böter. På grund av bestämmelserna i 67 a S 2 mom. och 67 d 8 I och 3 mom. UL torde straffbestämmelsen vara tillämplig även beträffande den som utger annan förmån än lön, i vilken utmätning enligt 67 a-67 d 88 kan äga rum.

Lagberedningen. Beredningen föreslår i 8 kap. 12 8 alt vad som i 4 kap. 28 S föreskrivs om påföljd när beslut om införsel inte iakttas skall ha mot­svarande tillämpning i fråga om utmätning enligl 8 kap. 4 kap. 28 8 i bered­ningens förslag överensstämmer i sak med 21 8 införsellagen Jämförd med 3 8 samma lag.

 

Prop. 1980/81:8                                                                               8 kap. 1 §   557

Föredraganden. 1 departementsförslaget har hänvisningen lill straff­bestämmelsen i införselkapitlei ersatts av en direkt bestämmelse i saken. Bestämmelsen överensstämmer i sak med beredningens förslag. Den är tillämplig även vid utmätning av annan förmän som nämns i I 8 än lön. Detta följer av 2 8.

8 kap. Allmänna bestämmelser om exekutiv försäljning m.m.

Med delta kapitel inleds den del av UB som rör försäljning av utmätt egendom och indrivning av utmätt fordran. Denna del omfattar 8-12 kap. Bestämmelserna i 8 kap. ersätter, i den mån de inte saknar motsvarighet i gällande rält, regler på skilda håll i UL saml vissa föreskrifter i SfL, LfL och FfL. Kapitlet motsvarar 9 kap. i beredningens förslag.

Föredraganden. I 8 kap. i departementsförslaget tas upp en del allmänna bestämmelser om försäljning, vilka i princip är gemensamma för all slags egendom. De kompletteras beträffande försäljning av olika slag av egendom av reglerna i 9-12 kap. Kapitlet överensstämmer i huvudsak med beredningens förslag.

I 9 kap. 16 8 har beredningen föreslagit bestämmelser om insättning i bank av influtna medel. Där anges att medel som har influtit i utmätnings­ärende skall utan dröjsmål sättas in i bank mot ränta samt alt insättning dock inte behöver ske, om det finns anledning anta all utbetalning kommer att ske inom två veckor frän att medlen har influtit. Bestäm­melserna ersätter liknande föreskrifter i 160 8 I mom. UL. Regler om att influtna medel skall göras räntebärande kräver emellerfid inte lagform. Motsvarande bestämmelser har därför inte tagits upp i departementsför­slaget. Föreskrifter i saken kan meddelas av regeringen. Därvid torde krävas särbestämmelser beträffande allmänna mäl.

Kapitlet inleds med föreskrifter om vem som har att ombesörja för­säljning och om beaktande av förmånsrätt med vilken sökandens fordran är förenad (I och 2 88). Härefter ges bestämmelser om lid för försäljning och om hinder mol försäQning (3-7 88). 1 de följande avsnitten behandlas förfarandet efter det all andel i viss egendom har utmätts (8 och 9 88) saml tredje mans rätt lill betalning (10-15 88). Därefter regleras verkstäl­lighetens avbrytande (16 8) och handräckning åt den som har köpt utmätt egendom (17 8). Avslutningsvis meddelas en föreskrift om undantag från kapitlets tillämpning i allmänna mål (18 8).

Inledande föreskrifter

1 8 Denna paragraf, som motsvarar 9 kap. I 8 i beredningens förslag, innehåller föreskrift om vem som svarar för försäljning av utmätt egendom. Den behandlar ocksä exekutiv försäljning under konkurs.

 

Prop. 1980/81:8                                                                               8 kap. 1 §    558

Gällande rätt. Försäljning av utmätt lös egendom i allmänhet åvilar f.n. utmätningsmannen. Utmätt registrerat skepp (inkl. registrerat skepps­bygge), luftfartyg och intecknade reservdelar till luftfartyg saml fast egendom skall däremot säljas av överexekutor (1 8 SfL, I 8 LfL och I 8 FfL). Detsamma gäller andel i registrerat skepp (inkl. registrerat skepps­bygge), i luftfartyg eller i intecknade reservdelar till luftfartyg och vill­korlig äganderätt till sådan egendom eller till andel däri (89 8 2 mom. UL). När del gäller fast egendom åvilar på motsvarande sätt exekutiv för­säljning överexekutor inte bara i fråga om hel fastighet utan även beträf­fande andel i fastighet och villkoriig äganderätt till fastighet eller till andel däri. Detta följer av att FfL generellt gäller fast egendom. Med fast egendom Jämställs tomträtt (13 kap. 26 8 JB),

Att försäQning av utmätt lös egendom i allmänhet enligt UL ankommer på utmätningsmannen har inte ansetts kräva att sådan egendom alllid säljs av Qänstemän vid kronofogdemyndigheten. Enligt 79 8 USK får sålunda utmätningsmannen uppdra åt auklionsföretag all sälja egendomen på auktion, och utmätta aktier eller obligationer får säljas genom fond­kommissionär eller genom mäklare, som är antagen av handels- och sjöfartsnämnd.

Vad som sägs i SfL om utmätt skepp gäller enligl 2 8 samma lag i tillämpliga delar även när skepp skall säljas exekutivt under konkurs eller när skepp enligl 10 8 andra stycket sjölagen skall säljas exekutivt på begäran av ägaren. Motsvarande bestämmelser såvitt avser konkursfallel finns i 2 8 LfL och 2 8 första stycket FfL beträffande luftfartyg och inteck­nade reservdelar till luftfartyg resp. fast egendom.

Lagberedningen. Beredningen erinrar om att den föreslår att över­exekutor avskaffas. All försäljning av utmätt egendom skall därför ombe­sörjas av kronofogdemyndigheten. Föreskrift härom har tagits upp i första stycket av 9 kap. ,1 8. Det förutsätts enligl beredningen alt i arbetsordning eller på annat sätt genom administrativa föreskrifter närmare regleras bl.a. vilka befattningshavare som skall ha hand om försäljning av sådana objekt som nu säljs av överexekutor.

Utmätt lösöre m.m., som fn. skall säljas genom kronofogdemyn­dighetens försorg, har, framhåller beredningen, ofta sålts med hjälp av auktionsverk. Numera är de tidigare auktionsmonopolen för städer avskaf­fade men på sina håll finns kommunala och andra företag som driver auktionsverksamhel och som bör kunna anlitas. Aktier och obligationer fär säljas genom fondkommissionär eller auktoriserad mäklare. Försälj-ningssället är enligt beredningen praktiskt lämpligt och beredningen utgår från all närmare anvisningar även framdeles ges i tillämpningsföreskrifter.

Beredningen påpekar att utmätt egendom inte alltid skall säljas. Beträf­fande utmätt fordran gäller enligt förslaget att den i stället skall såvitt möjligt drivas in (10 kap. 10-12 8§). Ulmätt pantbrev i skepp, skuldebrev som är inlecknal i luftfartyg eUer reservdelar till luftfartyg och pantbrev i

 

Prop. 1980/81:8                                                                                8 kap. I §    559

fast egendom får enligt förslaget inte säljas utan skall tillgodogöras på annat sätt (10 kap. 14-17 88). En erinran om dessa föreskrifter har tagits upp som andra stycke i I 8.

Enligt KL (70 och 71 88) kan konkursförvaltaren begära alt fartyg, gods i fartyg, luftfartyg, intecknade reservdelar till luftfartyg, gods i luftfartyg eller fast egendom säljs i exekutiv ordning. I tredje stycket av 9 kap. I S anges att bestämmelser om försäQning av utmätt egendom i tillämpliga delar gäller även när egendom skall säljas exekutivt under konkurs.

Beredningen påpekar att 2 8 SfL också innehåller att vad som sägs i lagen om utmätt skepp skall i tillämpliga delar gälla även när skepp enligt 10 8 andra stycket sjölagen skall säQas exekutivt på begäran av ägaren. Enligt detta lagrum kan ägaren begära att fartyg, som inte är iständsällligt, skall säljas säsom efter utmätning. Beredningen har inte ansett behövligt att i 9 kap. I 8 nämna försäljning enligt 10 8 andra stycket sjölagen. Reglerna om försäljning av utmätt egendom skall naturligtvis ändå gälla i tillämpliga delar. Beredningen erinrar i detta sammanhang om att det på andra håll finns bestämmelser om att egendom skall säljas i exekutiv ordning (se t.ex. 12 och 13 88 Jordförvärvslagen 1965:290 samt 7 och 8 88 lagen 1916:156 om vissa inskränkningar i rätten all förvärva fast egendom m.m.). Även i dessa fall skall enligt beredningen bestämmelserna i UB i tillämpliga delar gälla vid försäljningen.

Föredraganden. Som framgär av vad som har anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.2.3) föreslär Jag i likhet med beredningen att länsstyrelsen skall befrias från uppgiften alt sälja utmätt fast egendom och vissa andra specialobjeki. Enligt förslaget skall i stället exekutiv försälj­ning av all slags egendom åvila kronofogdemyndigheterna. Av bestäm­melsen i 1 kap. 3 8 departementsförslaget om att verkställighet åvilar kronofogdemyndighet torde följa att även försäljning av utmätt egendom ankommer på kronofogdemyndigheten, om inte annat anges. Med hänsyn bl.a. lill alt vissa objekt hitintills har sålts av annan myndighet synes del emellertid vara en fördel att i klarhetens intresse en uttrycklig bestäm­melse meddelas om all exekutiv försäljning åvilar kronofogdemyn­digheten. Det bör härvid ocksä beaktas att exekutiv försäljning i vissa fall skall ske ulan föregäende ulmätningsförfarande hos kronofogdemyn­digheten Qfr 4 kap. 27 8). Dessutom bör klargöras alt kronofogdemyn­digheten inte alltid behöver själv verkställa försäljningen. I enlighet härmed anges i första stycket av förevarande paragraf att utmätt egendom säljs genom kronofogdemyndighetens försorg. Lydelsen är någol jämkad i förhällande till beredningens förslag.

Egendom som avses i 10-12 kap. bör som regel inte få säljas av annan Qänstemän vid kronofogdemyndigheten än kronofogde. Frågan härom och om även viss annan egendom alllid bör säljas av kronofogde eller annan särskild Qänstemän får prövas senare. Föreskrifter härom kan meddelas av regeringen.  I samma ordning bör ges föreskrifter som medger krono-

 

Prop. 1980/81:8                                                               8 kap. 2 §    560

fogdemyndigheten att i viss utsträckning anlita auktionsföretag resp. fond­kommissionär eller auktoriserad mäklare.

Även andra och tredje styckena i paragrafen överensstämmer i sak med beredningens förslag,

2 8 I denna paragraf, som motsvarar 9 kap. 2 8 i beredningens förslag, regleras del fallet att sökandens fordran är förenad med annan särskild förmånsrätt i utmätt egendom än som följer av utmätningen.

Lagberedningen. Som en första mening i paragrafen föreslår bered­ningen en föreskrift att, om sökanden visar att hans fordran är förenad med bättre förmånsrätt än som följer av utmätningen, han kan begära att försäljningsvillkoren bestäms med hänsyn till förstnämnda förmånsrätt. Regelns tillämpning förutsätter sålunda att sökanden skall ha styrkt sin förmånsrätt. Beredningen framhåller att detta kan vid försäljning av vanlig lös egendom ske under förfarandets gång fram till försäQningen.

I fräga om egendom som avses i 11-13 kap., dvs. registrerat skepp, registrerat luftfartyg, intecknade reservdelar och fast egendom, föreslås i andra meningen av paragrafen en särskild föreskrift. Vid försäQning av sådan egendom skall beträffande begäran som avses i första meningen gälla vad som föreskrivs om utövning av borgenärs anslutningsräit, såvitt egendomen är sådan alt skyddsbelopp skall bestämmas. Försäljning av andel i faslighet i fall som avses i 9 8 andra stycket i 9 kap. omfattas inle. Bestämmelsen gäller inte heller vid särskild försäljning av faslighetstill-behör. Av bestämmelsen följer, päpekar beredningen, all när fråga är om försäljning av fastighet, begäran om tillämpning av första meningen i 2 8 måste framställas senast två veckor före bevakningssammanträdet (se 13 kap. 13 8 tredje stycket). Någon motsvarande tidsfrist finns inle beträf­fande registrerat skepp, registrerat luftfartyg eller intecknade reservdelar. Här blir i stället tidpunkten för upprättande av sakägarförteckning avgö­rande. Vad som sägs i 13 kap. 21 8 andra stycket om meddelanden till sakägare när anslutningsräit har utövats har motsvarande tillämpning i här avsedda fall. Även reglema om utlösningsrätt i 11 kap. 5 8 Qärde stycket och 13 kap. 13 8 Qärde stycket blir tillämpliga.

Om åberopad förmånsrätt är tvistig, bestäms försäljningsvillkoren, framhåller beredningen, inle efter den förmånsrätten. Skall försäQning -för sökandens fordran såsom oprioriterad eller för annans fordran - ändå äga rum gäller emellertid att även Ivistig förmånsrätt skall beaktas Qfr 14 kap. 9 och 17 88).

1 övrigt bör enligt beredningen uppmärksammas att verkan av dom eller lagsökningsutslag varigenom fordran har fastställts att utgå med förmåns­rätt ur viss egendom är begränsad på flera sätt. Sådan fastställelse gäller i princip endast mellan borgenären och svaranden i målet. Avgörandet får inte någon rättskraft mot andra borgenärer med fordran för vilken egendomen häftar eller mol dem som har rättigheter i egendomen. Har

 

Prop. 1980/81: 8                                                                               8 kap. 2 §    561

t.ex. fordran fastställts att utgå ur fastighet på grund av pantbrev, kan vid eflerföQande exekutiv försäljning tredje man, som har fordran med sämre förmånsrätt i fastigheten, göra gällande att pantbrevet inte medför någon panträtt i fastigheten. Följden kan bli all om tredje man visar fog för sin invändning, exekulionsfordringen placeras efter övriga fordringar och rättigheter som gäller i egendomen. Bestämmelsen i 9 kap. 2 8 innebär enligt beredningen inte någon ändring i det sagda.

1 materiellt hänseende påpekar beredningen vidare all förmånsrätt som har nämnts i exekutionstiteln kan ha upphört senare. Pantbrev kan t.ex. ha återställts. 1 fråga om åtskilliga förmånsrätter, t.ex. sjöpanlrätt, gäller en kort preskriptionslid. Enligl beredningens förslag (5 kap. 15 8) skall visser­ligen egendomen anses omedelbart ulmätt, om domstol har fastställt att förfallen fordran skall utgå med särskild förmånsrätt i bl.a. registrerat skepp. Det kan emellertid ändå inträffa alt sjöpanträlten preskriberas, t.ex. om kronofogdemyndigheten inte lyckas säkerställa utmätningen i fid. Vidare nämner beredningen att när fordran har fastställts att utgå med förmånsrätt ur lös egendom, förmånsrätten kan ha upphört genom all egendomen har avyttrats lill godtroende förvärvare. Även om egendomen enligl 5 kap. 15 8 i förslaget skall anses utmätt kan den undantagsvis gå förlorad som exekutionsobjekt på motsvarande sätt.

Remissyttrandena. Enligt länsstyrelsen i Ålvsborgs län ärde föreslagna bestämmelserna om utmätningssökandes möjlighet att begära att försälj­ningsvillkoren bestäms med hänsyn lill annan förmånsrätt än den som följer av utmätningen välbetänkta. Hittills har delade meningar rått om hur skyddsbeloppel skall bestämmas vid försäQning av fast egendom, om sökanden först vid bevakningssammanträdel åberopar bättre förmånsrätt än utmätningen medför.

RSV har inte något att erinra mot bestämmelserna såvitt de gäller fast egendom samt skepps- och luftfartygsegendom. Beträffande vanlig lös egendom kan däremot enligt verkets uppfattning inte försäljningsvillkoren men väl sökandens rätt lill betalning påverkas av att han har t.ex. hand­panlrält eller företagsinteckning i den utmätta egendomen. 1 beredningens motiv har inle heller närmare angetts hur försäljningsvillkoren skulle kunna påverkas i fråga om vanlig lös egendom. Om denna uppfattning är riklig, bör enligt RSV paragrafens tillämpningsområde begränsas. Liknande synpunkter anförs av kronofogdeföreningen.

Föredraganden. 1 likhet med beredningen och remissinstanserna anser jag lämpligt att försäljningsvillkoren på begäran av sökanden skall kunna bestämmas med hänsyn till bättre förmänsrätt, med vilken sökandens fordran är förenad, än den som följer av utmätningen. Sådan möjlighel torde få betydelse främst beträffande faslighet och annat specialobjekt som säljs med ledning av sakägarförteckning enligt 10- 12 kap. i förslaget. Förmånsrätten kan då påverka bl.a. skyddsbeloppets bestämmande.

1 fråga om lös egendom i allmänhet synes visserligen den föreslagna

36   Riksdagen 1980181. 1 saml. Nr 8. Del I

 

Prop. 1980/81:8                                                               8 kap. 3 §    562

bestämmelsen inte kunna få så stor praktisk betydelse, vilket samman­hänger med att sådan egendom säljs enligl en enklare ordning. Jag kan dock inte instämma med de remissinstanser som har ansett all bestäm­melsen över huvud inte skulle kunna få någon betydelse i fråga om lös egendom i allmänhet. Som exempel på fall då annan särskild förmånsrätt än som föQer av utmätningen kan inverka pä villkoren för försäljning av lös egendom i allmänhet kan nämnas att egendom med tillämpning av 4 kap. 21 8 har ulmätts med förbehåll för tredje mans rätt och sökanden därefter visar alt hans fordran är förenad med särskild förmånsrätt i egendomen. Eftersom sökanden i sådant faU är berättigad alt la i anspråk egendomen oavsett vem den tillhör, bör egendomen säljas utan förbehåll för tredje mannens rätt. Ell annat fall är att utmätning har skett av egendom som är föremål för handpanlrält till förmän för tredje man och utmätnings­sökanden visar alt han har handpanträtt med företräde framför tredje mannens Qfr 8 kap. 11 8 och 9 kap. 4 8 andra stycket). Även om man i detta och andra liknande fall måhända skulle komma till samma resultat utan särskild föreskrift, anser jag lämpligast att i saken meddelas en generell bestämmelse, som får gälla all slags egendom. Jag godtar sålunda beredningens förslag. Även vad beredningen har föreslagit beträffande egendom för vilken skyddsbelopp skall bestämmas - att i fråga om begäran i sådant fall skall tillämpas vad som föreskrivs om utövande av borgenärs anslutningsrätt - har tagits upp i departementsförslaget.

1 praktiskt hänseende vill Jag framhålla att det, för att försäljnings­villkoren skall kunna bestämmas med hänsyn lill annan förmånsrätt än som följer av utmätningen, inte nödvändigtvis behöver krävas att sökanden framställer ett formellt yrkande därom. En begäran om sådan tUlämpning får ofta anses ligga i vad sökanden upplyser om förmånsrätten. Är det oklart vad sökanden önskar, bör kronofogdemyndigheten höra efler med honom hur han ställer sig till saken.

Tidsfrist för försäljning och hinder mot försäljning

Under denna rubrik har tagils upp bestämmelser som motsvarar 9 kap. 3-7 88 i beredningens förslag. Ordningen mellan paragrafema har emel­lertid kastats om. Avdelningen inleds med bestämmelse om tidsfrist för försäQning i allmänhet och om anstånd, varefter ges regler om hinder mot försäljning i olika fall. Det bör påpekas att bestämmelsema om hinder mol försäljning inle är uttömmande. Sådant hinder kan föreligga också i vissa andra fall, t.ex. när överinstans har förordnat om inhibition.

3 8    Denna paragraf, som motsvarar 9 kap. 5 8 i beredningens förslag, innehåller bestämmelser om tidsfrist för försäQning av utmätt egendom och om anstånd med försäljning. Gällande rätt. Utmätt lös egendom i allmänhet bör enligt 88 c S 2 mom.

 

Prop. 1980/81:8                                                                               8 kap. 3 §   563

UL säljas inom två månader från utmätningen, om inte hinder möter eller utmätningsmannen eller, om målet är anhängigt hos överexekutor, denne på begäran ger anstånd. Enligt 3 mom. i samma paragraf får anstånd beviljas på begäran av borgenären eller gäldenären. På begäran av gälde­nären får anstånd beviQas endast om borgenären medger det eller särskilda skäl föreligger. Utan synnerliga skäl får anstånd inle beviQas utöver sex månader från utmätningen. Beträffande försäljning av registrerat skepp m.m., luftfartyg m.m. och fast egendom finns särskilda lidsfrister före­skrivna i 3 8 SfL, 3 8 LfL och 11 8 FfL. Enligt dessa paragrafer får anstånd med försäljningen beviQas på begäran av utmätningssökanden eller ägaren. På begäran av ägaren får anstånd beviljas endast om sökanden medger det eller särskilda skäl till anstånd föreligger. Beträffande fastighet föreskrivs därjämte i 11 8 FfL att anstånd inle utan synnerliga skäl får beviQas ulöver ett år från utmätningen.

Tidsfristerna för försäQning gäller inte i fråga om uttagande av böter, viten m.m. (punkt 13 övergångsbestämmelserna till lagen 1971:495 om ändring i UL. punkt 5 övergångsbestämmelserna till SfL, punkt 5 över­gångsbestämmelserna till LfL och punkt 9 övergångsbestämmelserna till FfL). Enligt 60 8 3 mom. uppbördslagen Qfr 1 8 i lagen) är bestämmelsema om tidsfrist för försäljning inte heller tillämpliga vid utmätning för skatter och allmänna avgifter.

Lagberedningen. 9 kap. 5 8 i beredningens förslag innehåUer i första stycket en allmän föreskrift om att försäQning av utmätt egendom skall ske utan onödigt dröjsmål. All ta upp någon motsvarighet till den nuvarande tvåmånadersfristen i 88 c 8 UL synes beredningen inle behövligt. Däremot innehåller 11-13 kap. i förslaget särskilda tidsfrister beträffande egendom I som avses där. En erinran härom har tagits upp som andra mening i första stycket av 9 kap. 5 8.

Andra stycket i paragrafen innehåller regler om anstånd. Sådant får liksom enligt UL beviljas av kronofogdemyndigheten på begäran av utmätningssökanden eller gäldenären. På begäran av gäldenären får anstånd beviljas endast om utmätningssökanden medger del eller särskilda skäl föreligger till anstånd. Bestämmelserna gäller även egendom som avses i 11-13 kap. och ersätter motsvarande regler i SfL, LfL och FfL. I motsats lill 88 c 8 UL innehåller förslaget inte här någon föreskrift om en yttersta gräns för anstånd som inte får överskridas ulan synnerliga skäl. Tillräcklig anledning att behålla en sådan regel här synes beredningen inle föreligga. I 13 kap. 11 8 i förslaget föreskrivs däremot en sådan frist beträf­fande fast egendom.

Remissyttrandena. De föreslagna bestämmelserna i fråga om vanlig lös egendom skulle enligt RSV behöva kompletteras med närmare föreskrifter om tidsfrister som meddelas av regeringen eller centralmyndigheten. Sådana föreskrifter skulle enligt RSV innehålla samma lidsfrister som gäller f.n.  RSV föreslår därför all de nuvarande tidsfristerna för för-

 

Prop. 1980/81:8                                                                                * kap. 3 §    564

säljning och anstånd behålls i lagtexten. Svea hovrätt förordar att en tidsgräns sätts för möjligheten all bevilja anstånd på begäran av sökanden.

RSV ifrågasätter om inte kronofogdemyndigheten borde få uttrycklig befogenhet att självmant, utan att faktiskt eller rättsligt hinder föreligger, skjuta upp försäljning, l.ex. om utsikterna till ell bättre försäljningspris därigenom ökar. F.n. tvingas kronofogdemyndigheten i sådant fall att uppmana sökanden att begära anstånd, vilket kan tyckas vara en onödig omgång. RSV erinrar om all frågan bara är aktuell i enskilda mål, eftersom tidsfristerna inte gäller i allmänna mål.

Uttrycket "särskilda skäl" i paragrafens andra stycke är enligl Svea hovrätt oklart. Hovrätten förordar alt innebörden klariäggs i motiven.

Föredraganden. Beredningens förslag att den nuvarande tidsfristen om två månader för försäljning av lös egendom i allmänhet skall utgå och ersättas av en regel om att försäljning skall ske ulan onödigt dröjsmål har godtagits av nästan samtliga remissinstanser. Endast RSV har kritiserat förslaget och ansett alt tvåmånadersfristen bör gälla även i fortsättningen och att föreskrift därom lämpligen bör tas upp i UB. Samtidigt har emel­lertid RSV ifrågasatt om inte kronofogdemyndigheten bör få befogenhet att självmant skjuta upp försäljning, t.ex. om möjligheterna att få ett bättre pris för egendomen därigenom ökar. För egen del vill Jag framhälla följande.

Försäljning av utmätt egendom bör äga rum utan dröjsmål. Uppskov kan bl.a, medföra värdeförstöring och sökanden är i allmänhet angelägen om att få betalt för sin fordran s.å snart som möjligt. En bestämd tidsfrist kan emellertid ibland leda lill mindre tillfredsställande resultat, bl.a. i det av RSV nämnda fallet alt det finns anledning räkna med en högre köpe­skilling vid ell senare försäljningslillfälle. För kronofogdemyndighetens arbetsplanering torde det vara en fördel om myndigheten inle är bunden av fixa tider, bl.a. för att tillgångar som har utmätts vid olika tidpunkter skall kunna föras samman till försäljning vid samma tillfälle. En bestämd tidsfrist kan ocksä lätt medföra att hela eller nästan hela fristen i allmänhet utnyttias. Jag delar därför beredningens uppfattning att den nuvarande tidsfristen om två månader bör ersättas av en föreskrift att försäljning skall ske utan onödigt dröjsmål.

Det sagda innebär att. om inle kronofogdemyndigheten beviljar anstånd eller hinder föreligger mot försäljning, egendomen i allmänhet bör säljas i ganska nära anslutning till utmätningen. Mer än en eller ett par månader bör normalt inte få förflyta innan försäljning äger rum. Bestämmelsen medger å andra sidan att kronofogdemyndigheten skjuter något på försälj­ningen, om därigenom t.ex. kan uppnås ett bättre pris eller det blir möjligt att föra samman försäljningen av viss egendom med försäljning av annan utmätt egendom. Det fär ankomma på regeringen att vid behov meddela närmare föreskrifter för tillämpningen av bestämmelsen, så att alltför stora olikheter i praxis undviks.

 

Prop. 1980/81:8                                                                                8 kap. 4 §    565

Jag vill erinra om att i 10-12 kap. i förslaget finns särskilda tidsfrister för försäljning av de specialobjekt som avses där. Anledningen till att lids-fristema har behållits för dessa fall är bl.a, att beträffande egendom som avses i 10—12 kap. vid uppskov med försäljningen kan kumuleras räntor på förmånsberättigade fordringar till betydande belopp.

I enlighet med det sagda anges i paragrafens första stycke att försäljning av utmätt egendom skall ske utan onödigt dröjsmål, om inte hinder möter. 1 en andra mening erinras om alt i 10-12 kap. finns särskilda tidsfrister föreskrivna beträffande egendom som avses där. Bestämmelser om särskilda hinder mot försäljning meddelas i de närmast följande para­graferna.

Även i fråga om anstånd med försäljning av utmätt lös egendom i allmänhet godtar Jag beredningens förslag att den nuvarande maximitiden om sex månader för normala fall skall slopas. Detta innebär naturligtvis inte att kronofogdemyndigheten bör bevilja anstånd under avsevärd tid. Förslaget innebär att tiden för anstånd kan anpassas lill förhällandena i det aktuella fallet. För att hindra att anstånd beviljas under alltför lång tid och för att främja en enhetlig tillämpning av likartade fall synes lämpligt att vissa verkställighetsföreskrifter meddelas av regeringen. Jag vill påpeka att departementsförslaget inte heller beträffande registrerat skepp eller luftfartyg m.m. innehåller föreskrift om någon längsta tid för anstånd. Detta överensstämmer med gällande rätt.

Andra stycket i departementsförslaget överensstämmer även i övrigt med beredningens förslag. En remissinstans har begärt en närmare för­klaring av uttrycket "särskilda skäl" i andra meningen som förutsättning för att anstånd skall beviljas på begäran av gäldenären, om sökanden inte medger det. Som exempel på sådana skäl kan nämnas att det är lämpligare alt säQa egendomen vid en senare tidpunkt, l.ex. om efterfrågan av aktuell egendom är säsongbetonad, eller all gäldenären oförskyllt har råkat i till­fälliga belalningssvårigheler och det finns anledning anta alt han skall skaffa medel lill all betala sin skuld.

Bestämmelserna i förevarande paragraf bör, i likhet med motsvarande regler i gällande rätt, inte vara tillämpliga i allmänna mål. Föreskrift härom meddelas 118 8.

4 8 Denna paragraf behandlar hinder mot försäljning i fall då exekutions­titeln inte har vunnit laga kraft. Den motsvarar 9 kap. 3 8 i beredningens förslag.

Gällande rått. När utmätning har skett enligt 39 8 UL pä grund av vanlig dom på betalningsskyldighet som inle har vunnii laga kraft, får enligl 40 8 1 mom. den utmätta egendomen inte utan gäldenärens samtycke säljas förrän domen har vunnii laga kraft. I fräga om lös egendom, som är under­kastad förskämning eller snar förstörelse eller som hastigt faller i värde eller fordrar alltför kostsam vård. kan dock överexekutor förordna om

 

Prop. 1980/81:8

egendomens försäljning, om borgenären begär del och det befinns lämpligt.

Tredskodom. varigenom betalningsskyldighet har ålagts den uteblivne parten, fär enligl 49 8 1 mom. UL verkställas såsom lagakraftvunnen dom utan hinder av att återvinning har sökts, om inte domstolen med anledning av återvinningstalan förordnar annat. Delta innebär att även försäQning av utmätt egendom får äga rum. Som undantag härifrån föreskrivs emellertid i andra meningen av 49 8 I mom. att utmätt fast egendom inte får säljas utan ägarens samtycke innan domen har vunnit laga kraft. Vad som har sagts nu om tredskodom gäller enligt 518 1 mom. UL även i fråga om verkställighet av utslag i lagsökningsmäl. varigenom betalningsskyldighet har ålagts någon. Rörande verkställighet av slulbevis i mäl om betalnings­föreläggande gäller enligt 518 3 mom. alt utmätning får äga rum såsom enligt lagakraftägande dom, om gäldenären inte har sökt återvinning. Även försäljning får då ske. Visar gäldenären att han har sökt återvinning, gäller om verkställigheten vad som i 39 och 40 88 föreskrivs om underrätts dom, såvida inte domstolen i ätervinningsmålet förordnar om inhibition.

1518 2 mom. UL anges alt om domstol har fastställt att fordran skall utgå med särskild förmånsrätt i fast egendom, försäljning inle ulan ägarens samtycke får äga rum förrän "utslaget" har vunnit laga kraft. Bestäm­melsen är irols uttryckssättet tillämplig inle endast beträffande lagsök­ningsutslag ulan också i fråga om dom, däri inräknat tredskodom.

Enligt 95 8 växellagen får dom i växelmål, utan hinder av alt domen inte äger laga kraft, verkställas inle bara genom utmätning utan även genom del utmätta godsets försäljning. Delsamma gäller enligt 73 8 checklagen beträf­fande dom i checkmål.

Lagberedningen. 1 3 kap. 7 8 i beredningens förslag anges olika fall då verkställighet av dom varigenom betalningsskyldighet har ålagts får äga rum trots att domen inte har vunnit laga kraft. Första stycket i den para­grafen rör dom i mål angående växel eller check, andra stycket tredsko­dom och tredje stycket andra domar varigenom betalningsskyldighet har ålagts. Utmätning kan dä genast äga rum under vissa där angivna förut­sättningar. Enligl 15 8 i samma kapitel jämställs lagsökningsulslag med tredskodom och i 16 8 ges bestämmelse om omedelbar verkställighet av betalningsföreläggande.

Den nuvarande ordningen beträffande verkställighet av växel- eller checkdom - all utmätt egendom även får säljas utan hinder av att domen inte äger laga kraft - bör enligl beredningen bibehållas. Den följer av 3 kap. 7 8, om inte annat sägs. Som har nämnts förut bör de särskilda bestämmelserna i växel- och checklagama upphävas. I fråga om tredsko­dom och lagsökningsutslag bör enligt beredningen också verkställigheten som regel få fortskrida till förs'aQning, om inte annat förordnas med anledning av talan om återvinning Qfr 3 kap, 7 8 andra stycket).

Beträffande verkställighet av vanliga betalningsdomar som avses i 3 kap.

8 kap. 4 §    566

 

Prop. 1980/81:8

7 § tredje stycket i förslaget har beredningen ansett alt försäljning inte bör få ske utan att domen äger laga kraft eller får verkställas som om den hade vunnit laga kraft, om inte gäldenären ger sitt samtycke. Rörande verkstäl­lighet av betalningsföreläggande i fall då återvinning har sökts föreslår beredningen i huvudsaklig överensstämmelse med gällande lag att den utmätta egendomen inte utan gäldenärens samtycke fär säljas utan att dom i mälet äger laga kraft eller fär verkställas som om den hade vunnit laga kraft.

De begränsningar i fräga om verkställigheten som sålunda skall gälla har tagits upp i första stycket av 9 kap. 3 8.

Beredningen har ansett lämpligt alt principen enligt 49 8 1 mom. andra meningen och 51 S I mom. UL - att verkställighet av tredskodom eller lagsökningsutslag som inte har vunnit laga kraft inte får leda till all utmätt fast egendom säQs ulan att ägaren har samtyckt därtill - utsträcks lill lös egendom som har betydande värde. Bestämmelse härom har tagits upp som andra stycke i 9 kap. 3 8. Bestämmelsen är emellertid inte begränsad till fall då utmätning har skett på grund av tredskodom eller lagsöknings­utslag utan gäller även annan exekutionstitel, om inte denna har vunnit laga kraft eller får verkställas som om den hade vunnit laga kraft.

Beredningen påpekar att den inle har ansett behövligt att i förslaget ta upp någon motsvarighet till bestämmelsen i 51 S 2 mom. UL att om domstol har fastställt att fordran skall utgå med särskild förmånsrätt i fast egendom, försäljning av egendomen inle får äga rum utan ägarens samtycke förrän exekutionstiteln har vunnit laga kraft. Del är nämligen enligl beredningen tydligt att vad som föreskrivs i 9 kap. 3 8 gäller även när fordran har fastställts alt utgå ur viss egendom, oavsett om egendomen därigenom skall anses omedelbart utmätt och något särskilt ulmätnings­beslut alltså inte krävs Qfr 5 kap. 15 8).

1 detta sammanhang erinrar beredningen om all kronofogdemyndigheten enligt förslaget får rätt alt genast utsöka en del fordringar och kostnader (se under 5 kap. 1 8). Del kan ifrågasättas huruvida försäQning av egendom som kronofogdemyndigheten i sådant fall har utmätt bör få äga rum innan beslutet har vunnit laga kraft, om egendomen är sådan som avses i andra stycket av 9 kap. 3 8. Beredningen utgår från att krono­fogdemyndigheten iakttar försiktighet vid verkställigheten av hithörande beslut, om försäQning någon gång skulle bli aktuell innan beslutet har vunnii laga kraft. Efter besvär över kronofogdemyndighetens beslut kan hovrälten inhibera verkställigheten med slöd av 19 kap. 40 8 andra stycket. Del har med hänsyn lill det sagda inte ansetts behövligt att göra andra stycket i 3 8 tillämpligt beträffande nämnda beslut av kronofogdemyn­digheten.

1 tredje stycket av paragrafen föreslås en generell regel om lös egendom som nära ansluter liU 40 8 1 mom. UL. Förslaget innehåUer att lös egendom, som hastigt faller i värde eller kräver alltför kostsam vård, bör

8 kap. 4 §   567

 

Prop. 1980/81:8                                                                               8 kap. 4 §    568

utan hinder av första eller andra stycket i paragrafen säljas så snart som möjligt, I bestämmelsen nämns inte särskilt det fallet att egendomen är underkastad förskämning eller snar förstörelse eftersom den enligt bered­ningen då också måste hastigt falla i värde.

Remissyttrandena. Beträffande bestämmelsen i andra stycket framhål­ler Aro/io/ojft/fyo''''"'"?''" att uttrycket "betydande värde" är alltför vagt. Om kronofogdemyndigheten finner att utmätt egendom inte kan anses ha betydande värde, uppkommer fråga om klagan över myndighetens beslut, eventuellt med tidsutdräkt som följd. Eftersom kronofogdemyndigheterna i piaxis normalt iakttar försiktighet vid exekutiv försäljning anser före­ningen att en sädan undantagsbestämmelse som den i andra stycket knappast är påkallad, i synnerhet som förslaget innehåller regler som avser att förhindra försäljning till underpris. Om gäldenären överklagar exekutionstiteln, kan han begära inhibition. Föreningen föreslår därför att bestämmelsen i anöra stycket fär utgå såvitt avser lös egendom. Även Svea hovrätt anser del oklart vad som menas med uttrycket "betydande värde". Hovrätten förordar ett motivuttalande i saken för att stora skill­nader mellan olika kronofogdedistrikl skall förhindras.

Enligt RSV är uttryckssätten i andra och tredje styckena motstridiga. Om egendom som har betydande värde hastigt faller till ett värde som inte är betydande, hindras försäljning inte längre av bestämmelsen i andra stycket. RSV anser att lydelsen av tredje stycket bör Jämkas så ?tl den bakomliggande tanken kommer till bättre uttryck.

Föredraganden. Bestämmelserna i förevarande paragraf om hinder mot försäljning av ulmätt egendom på den grund att exekutionstiteln ännu inte är slutgiltig har nära samband med reglerna om exekutionstitlar. Reglerna därom i departementsförslaget (3 kap.) överensstämmer i nu berörda hän­seenden i sak med beredningens förslag. 1 stället för vad beredningen har föreslagit om verkställighet av lagsökningsulslag och betalningsföre­läggande innehåller dock departementsförslaget, i anslutning till det förslag till ny lagsökningslag som f.n. förbereds i justitiedepartementet, bestämmelser om utslag eller beslut i lagsökningsmål varigenom betal­ningsskyldighet har ålagts (3 kap. 13 8). Motsvarighet till bestämmelserna i 3 kap. 7 S tredje stycket i beredningens förslag om verkställighet av vanlig betalningsdoin har i departementsförslaget tagits upp i 3 kap. 5 8.

Jag godtar beredningens förslag i första stycket om i vad mån generellt försäljningsförbud bör gälla när exekutionstiteln inte har vunnit laga kraft. På motsvarande sätt som i beredningens förslag'talas i departements­förslaget i första meningen om dom som avses i 3 kap. 5 8. Med bestäm­melsen åsyftas alltså inte dom på betalningsskyldighet som nämns i 3 kap. 6 S. dvs. dom som har meddelats i växel- eller checkmål, tredskodom eller sädan dom i tvistemål om mindre värden som avses i 3 kap. 6 8 3. Inte heller avses de specialfall som regleras i 3 kap. 8 och 10 88. Att endast enskilda mål åsyftas föQer av 3 kap. 23 S första stycket. Andra meningen i

 

Prop. 1980/81:8                                                                               8 kap. 5 §    569

första stycket har Jämkats med anledning av förslaget till ny lagsök­ningslag Gfr 3 kap. 13 8).

Jag delar beredningens uppfattning all även i andra fall än som avses i första stycket särskilt värdefulla tillgångar inte bör utan gäldenärens samtycke få säljas, om exekutionstiteln inle har vunnit laga kraft och inte heller fär verkställas som lagakraftvunnen dom. Utmätt lös egendom kan ibland ha större värde än fast egendom och det kan vara lika angeläget för gäldenären att särskilt värdefull lös egendom inte i onödan går förlorad för honom. Det synes därför inte lämpligt att inskränka bestämmelsen i andra stycket till fast egendom. Jag godtar sålunda förslaget att till sådana till­gångar som avses nu bör, förutom fast egendom, hänföras lös egendom med betydande värde. Det har inle ansetts lämpligt att ange något bestämt belopp för att lös egendom skall anses ha ett betydande värde. Frågan huruvida viss egendom har betydande värde bör också i viss utsträckninf, bedömas med hänsyn till gäldenärens förhållanden.

Även tredje stycket i departementsförslaget överensstämmer med beredningens förslag. Anledning att Jämka lydelsen i enlighet med vad en remissinstans har förordat föreligger inte.

Bestämmelsen i andra stycket gäller inle i allmänna mål. Att bestäm­melsen inte blir tillämplig följer av att verkställighet i sådana mål sker enligt vad som gäller om lagakraftägande dom, även om exekutionstiteln inte har vunnit laga kraft (se 3 kap. 23 8 tredje stycket). Nägot särskilt undantag i förevarande kapitel krävs alltså inte. Att första stycket i före­varande paragraf inle heller gäller i allmänna mål framgår av själva bestämmelsen.

5 8 I paragrafen, som motsvarar 9 kap. 4 8 i beredningens förslag, regleras hinder mot försäljning på grund av tvist om utmätt egendom.

Gällande rätt. När utmätningsmannen enligl 69 8 UL har hänvisat tredje man all väcka lalan vid domstol angående äganderätten lill lös egendom som finns i gäldenärens besittning, får enligt 1 mom. i paragrafen egendomen inte säljas förrän tvisten har blivit prövad eller liden för talans väckande har gäll ut. Enligt 2 mom. gäller detsamma om överexekutor efler utmätningen hänvisar tredje man att väcka lalan. Har överexekutor enligt 5 S FfL förelagt tredje man, som påstår alt utmätt fastighet lUlhör honom eller att han äger byggnad eller annat som framstår som tillbehör till fastigheten, att väcka talan vid domstol, fär enligt Qärde stycket i para­grafen fastigheten, om tvisten är av väsentlig betydelse, inte säljas förrän tvisten har blivit slutligt avgjord eller liden för väckande av talan har gått ul. När tvist råder om tillbehör, får enligl 14 8 tredje stycket FfL inle heller särskild försäQning av tillbehöret ske förrän tvisten har blivit slutligt avgjord eller tiden för väckande av talan har gått ut.

I 88 b 8 2 mom. UL föreskrivs all om fordran eller rättighet har tagits i mät och, när utmätningen skedde, fråga om fordringens eller rättighetens

 

Prop. 1980/81:8                                                                                8 kap. 5 §    570

bestånd var beroende på särskild prövning eller avgjord genom beslut som inte hade vunnii laga kraft, det utmätta inte får ulan gäldenärens samtycke säljas förrän tvisten har blivit slutligt avgjord eller borgenären har ställt pant eller borgen för den skada som kan tillskyndas gäldenären genom försäljningen.

Lagberedningen. 1 5 kap. har beredningen under 19, 20, 21 och 24 88 tagit upp bestämmelser som ger kronofogdemyndigheten befogenhet att förelägga tredje man eller sökanden att väcka talan, när tvist råder om vem som äger utmätt egendom eller om ulmätt fordrans eller rättighets bestånd. Det är enligt beredningen som regel olämpligt att sälja egendomen innan tvisten har blivit slutligt avgjord.

Beredningen föreslår beträffande de fall som avses i 5 kap. 19, 20 och 24 88 i förslaget alt den utmätta egendomen, om tvisten är av väsentlig bety­delse, inte får utan tredje mannens samtycke säljas innan tvisten har blivit slutligt avgjord eller, om föreläggandet har getts tredje mannen, tiden för väckande av talan har gått ut. Orn egendomen undantagsvis säljs trots alt tvist råder och tredje mannen inte har samtyckt till försäQningen, bör enligt beredningen denna ske med förbehåll för tredje mannens rätt. En sådan försäljning måsle naturligtvis bli ogynnsam, om tvisten inte är av helt underordnad betydelse. Om egendomen säQs utan förbehåll för tredje mans rätt trots all rättegång pågår, bör inflytande medel avsättas i den mån det föranleds av tvisten. Förslaget ger också i 5 kap. 25 8 möjlighel att ge föreläggande beträffande influtna medel, om den utmätta egendomen redan har sålts eller utmätt fordran har drivits in. Beredningen påpekar att bestämmelsen i första stycket i 9 kap. 4 8 inle omfattar det fall som behandlas i 5 kap. 21 8.

Om tvisten rör bättre rätt till hela det objekt som har blivit utmätt, är den enligt beredningen regelmässigt av sådan väsentlig betydelse att objektet inte utan tredje mannens samtycke bör säljas innan tvisten har blivit slutligt avgjord. Skulle föreläggande ha getts i fall dä utmätnings­sökanden har pant- eller retentionsrätt i egendomen som gäller mot tredje man, rör emellertid tvisten i realiteten endast frågan vem som skall uppbära eventuellt överskott vid försäQning resp. betalning pä grund av ägarhypotek. I sådant fall bör försäljning även utan tredje mannens samtycke kunna ske utan att man avvaktar tvistens utgång. Beredningen framhåller alt tvist i övrigt kan bl.a. röra tillbehör till ulmätt egendom -t.ex. utrustning lill skepp - eller fräga huruvida i fastighet ingår viss äga. andel i samfällighet e.d. Tvister av underordnad betydelse kan inte rimligen få fördröja försäQning av det utmätta objektet. Olägenheten av alt försäQning i sådant fall sker trots tvisten inskränker sig i huvudsak till att priset kan påverkas ogynnsamt i mindre mån. Tredje man går inte genom försäljningen miste om sin rätt.

1 3 8 tredje stycket anges vissa fall då lös egendom får omedelbart säljas utan hinder av vad som sägs i första eller andra stycket i samma paragraf

 

Prop. 1980/81:8                                                                               kap. 5 §    571

Motsvarande undanlag bör enligt beredningen gälla i fall som avses i första stycket i 4 8. En bestämmelse härom har tagits upp som andra mening i samma stycke.

Beredningen päpekar alt beträffande pantbrev som har blivit ulmätt gäller enligt förslaget vissa särbestämmelser. Pantbrevet får enligt 10 kap.

14  8 andra stycket inte säQas. Däremot kan den egendom som pantbrevet avser tas i anspråk eller pantbrevet pantförskrivas till sökanden. 1 10 kap.

15  och 16 88 föreskrivs, med visst förbehåll, förbud mot sådan åtgärd innan tvist om pantbrevet har blivit slutligt avgjord. Motsvarande gäller enligt 10 kap. 17 8 i fråga om skuldebrev som är intecknat i luftfartyg eller reserv­delar till luftfartyg. Erinran om 10 kap. 15-17 88 har tagits upp som tredje mening i första stycket av 9 kap. 4 8.

Del kan, framhåller beredningen, självfallet inträffa all rättegång redan pågår om egendom som las i mät eller att talan väcks ulan att krono­fogdemyndigheten har gett något föreläggande. 1 sådant fall bör krono­fogdemyndigheten kunna ge det anstånd med försäljning som finnes påkallat av omständigheterna. En bestämmelse härom har lagils upp som andra stycke i 4 8. Kronofogdemyndigheten får bedöma huruvida situa­tionen är Jämförlig med något av de fall som behandlas i första stycket. Bestämmelsen kan enligt beredningen bli tillämplig även när lalan har väckts efter föreläggande enligt 5 kap. 21 8.

Beredningen påpekar alt förslaget inte tar upp någon bestämmelse om att försäljning får ske, om sökanden ställer säkerhet för skada.

Remissyttrandena. Förslaget om att som förutsättning för försäljnings-förbud skall gälla att tvisten är av väsentlig betydelse kritiseras av advokatsamfundet. Samfundet anser att detta villkor bör slopas så alt försäljningsförbudet blir generellt, möjligen med undanlag för sådana fall då försäljningen uppenbart är av ringa betydelse.

Lydelsen av bestämmelsen i andra stycket bör enligt RSV ändras på sådant sätt all det framgår hur kronofogdemyndigheten som regel skall handla i fall som avses där.

Föredraganden. Jag delar beredningens uppfattning om i vad män tvist angående utmätt egendom bör utgöra hinder mol egendomens försäljning. En remissinstans har kritiserat förslaget att tvisten skall vara av väsentlig betydelse för att hindra försäljning. Som beredningen har anfört bör emel­lertid inte tvister som är av underordnad betydelse för egendomens värde få fördröja försäljning. Beträffande fastighet gäller sedan några år tillbaka att tvist om fasligheten eller om tillbehör hindrar försäQning av fastigheten endast om tvisten är av väsentlig betydelse. Denna ordning torde inte ha föranlett olägenheter. Jag godtar sålunda beredningens förslag om nämnda förutsättning.

Första stycket första meningen i beredningens förslag gäller även vid föreläggande som avses i 5 kap. 26 8 i samma förslag, dvs. vid återvinning i samband med utmätning. Eftersom departementsförslaget inte innehåller

 

Prop. 1980/81:8                                                                                8 kap. 6 ,s    572

bestämmelser om återvinning vid utmätning, har någon motsvarande hän­visning inte tagits upp i nu förevarande paragraf

I överensstämmelse med beredningens förslag omfattar inte första stycket i paragrafen det fallet att föreläggande har meddelats enligt 4 kap, 22 8 i departementsförslaget, dvs, när tvist råder om utmätt fordrans eller rättighets bestånd. Det är i detta fall inle fråga om att ta hänsyn till iredje mans rätt utan om att fordran eller rättighet inte skall slumpas bort till underpris på grund av ovisshet om dess bestånd. Fallet hänförs i förslaget till andra stycket i paragrafen.

Som tredje mening i första stycket har beredningen tagit upp en erinran om att i fråga om tvist som rör utmätt pantbrev eller annan inlecknings­handling gäller 10 kap. 15-17 SS- Denna erinran synes onödig och har inte fått någon motsvarighet i departementsförslaget Qfr 1 8 andra stycket i föievarande kapitel).

En remissinstans har ansett att i andra stycket bör anges hur krono­fogdemyndigheten som regel skall handla i fall som avses där. Bestäm­melsen omfattar emellertid flera olika situationer. Del kan dessutom vara fråga om en helt obefogad talan från tredje mans sida. Det är knappast möjligt alt meddela gemensamma regler för dessa olika fall. och detta synes inte heller nödvändigt. Har föreläggande meddelats enligl 4 kap. 22 S. bör det praktiskt taget alltid anstå med försäljning tills tvisten har lösts. I andra fall bör kronofogdemyndigheten förfara med ledning av bestäm­melserna i första stycket. Jag vill påpeka att andra stycket givetvis inte avser det fallet att utmätningsbeslutet har överklagats till hovrätten.

Jag vill tillägga att bestämmelserna i förevarande paragraf exklusivt reglerar frågan i vad män tvist om äganderätten lill utmätt egendom utgör hinder för kronofogdemyndigheten att sälja egendomen. Har talan om äganderätten till utmätt egendom väckts utan slöd av föreläggande, kan domstolen inte inhibera exekutiv försäljning av egendomen Gfr 15 kap. 3 8 RB).

6 8 Paragrafen innehåller regler om vissa hinder mol försäQning när utmätning har skett hos dödsbo resp. när andel i dödsbo har utmätts. Den motsvarar 9 kap. 6 8 i beredningens förslag.

Gällande rätt. 1 88 a 8 UL finns en särskild bestämmelse angående för­säljning av utmätt egendom för det fall all utmätning har skett hos dödsbo. Där anges att om borgenären inte hade panträtt eller retentionsrätt i egen­domen, denna inle får säQas innan en månad har förflutit efter det att bouppteckning förrättades eller liden därför gick lill ända eller, om boet står under förvaltning av boutredningsman, innan uppgörelse har träffals angående borgenärernas fömöjande. Med panträtt avses i paragrafen även sådan rätt som enligt den numera upphävda 17 kap. 6 8 HB medförde förmånsrätt i fast egendom och annan s.k. legal panträtt. FörsäQning får dock ske. om de som företräder dödsboet samtycker därtill eller om

 

Prop. 1980/81:8

egendomen är sådan som anges i 40 § I mom, UL, dvs. om den är under­kastad förskämning eller snar förstörelse eller hastigt faller i värde eller kräver alltför kostsam vård.

Lagberedningen. Förslaget lar i första och andra styckena av 9 kap. 6 8 upp bestämmelser som ersätter 88 a 8 UL. Beredningen framhåller att bestämmelsen i första stycket omfattar säväl det fallet att exekutionstiteln gäller fordran som redan den döde har ådragit sig som del fallet att exeku­tionstiteln rör fordran som dödsboet har hunnit ådra sig. Under det att gällande lag endast gör undanlag för fordran med panträtt - däri inräknat s.k. legal panträtt - och retentionsrätt gör beredningens förslag i andra stycket av 6 8 undantag för alla fall då sökanden på annan grund än utmät­ningen har särskild förmånsrätt i den utmätta egendomen. Bestämmelserna är - liksom gällande lag - inte tillämpliga när utmätning har sketl redan före gäldenärens död.

Beredningen anför vidare att det inte så sällan förekommer alt andel i dödsbo tas i mäl. Man försöker då att avvakta skifte, trots att krono­fogdemyndigheten enligt lagens bokslav strängt tagel borde sälja andelen. Beredningen föreslär att som tredje stycke i 6 8 tas upp en uttrycklig bestämmelse alt skifte bör avvaktas om det inte medför oskäligt dröjsmål. Med oskäligt dröjsmål åsyftas enligt beredningen alt det drar ut pä tiden så länge att fördelen med skiftets avvaktande inle uppväger dröjsmålet. Gäldenären kan tänkas sabotera önskemålet om skifte. 5 kap. 30 8 inne­håller emellertid en bestämmelse, enligt vilken kronofogdemyndigheten kan begära att dödsboets egendom avträds till förvaltning av boutred­ningsman eller att skiftesman förordnas. Förslaget ger alltså möjlighet att även komma fram på den vägen.

Föredraganden. Departementsförslaget överensstämmer i sak med beredningens förslag. Bestämmelsen i andra stycket av beredningens förslag har i departementsförslaget tagits upp som andra mening i första stycket.

Del kan påpekas att efter lagändring år 1976 bouppteckning under vissa förutsättningar inte behöver förrättas, om i stället s.k. dödsboanmälan görs. I de fall bouppteckning ersätts av sådan anmälan torde del i praktiken knappast komma i fråga att utmätning sker hos dödsboet. Skulle det någon gång inträffa, gäller första stycket i förevarande paragraf Vad där sägs om det fallet att tiden för förrättande av bouppteckning gick ut måsle nämligen anses tillämpligt även i denna situation. Därvid avses liksom i andra fall tid som anges i 20 kap. 1 8 ÄB Qfr 20 kap. 8 a 8 tredje stycket).

7 8 Denna paragraf, som motsvarar 9 kap. 7 8 i beredningens förslag, innehåller en erinran om att beträffande fast egendom finns särskilda hinder mot.försäljning föreskrivna i 12 kap. (se 14 8 tredje stycket, 20 8 tredje stycket samt 63 och 64 88).

8 kap. 7 §    573

 

Prop. 1980/81:8                                                                               8 kap. 3 §    574

Andel i egendom

Under denna rubrik meddelas bestämmelser om förfarandet efter det att utmätning har skett av andel i viss egendom. Paragrafema motsvarar 9 kap. 8 och 9 88 i beredningens förslag.

8 8 Gällande rätt. 1 67-69 88 FfL meddelas bestämmelser för det fallet att andel i fastighet har ulmätts. Bestämmelserna möjliggör att hela fastig­heten kan säljas efter utmätning av andel däri. 1 67 S FfL föreskrivs sålunda att om andel i fastighet har blivit utmätt, överexekutor kan på yrkande av sökanden, andelens ägare eller annan delägare förordna att hela fasligheten skall säQas. Yrkande som framställs av någon av de därtill berättigade skall delges de övriga med föreläggande att komma in med yttrande inom viss tid. Vidare anges i paragrafen att i fråga om hinder mol den begärda försäQningen 6 och 7 88 lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt har motsvarande tillämpning. I 6 8 samäganderältslagen anges alt envar delägare i samfällt gods som anges i 1 8 kan, om inte annat är avtalat mellan honom och övriga delägare, ansöka hos domstol att godset skall bjudas ut till försäQning på offentlig auktion för gemensam räkning samt att förordnande om utbjudande dock inte får meddelas, om annan delägare visar synnerliga skäl för anstånd. 7 8 innehåller bestämmelser för del fallet att delägare i samfälld fastighet hcir ansökt om fastighetens försäljning och annan delägare vill alt gemenskapen skall upplösas genom klyvning.

Med fastighet likställs i FfL tomträtt. Någon motsvarighet lill möjlig­heten att efter utmätning av andel i fastighet säQa hela fastigheten finns i övrigt inte i fråga om lös egendomi.

Lagberedningen. Beredningen har anseti del motiverat att en mot­svarighet till möjligheten att efler utmätning av andel i fastighet sälja själva egendomen i dess helhet införs beträffande lös egendom. En sådan möjlighet behövs redan av det skälet att samäganderätt för samboende makar m.fl. enligt 5 kap. 18 8 i beredningens förslag skall antas föreligga i fall då man f n. ulan vidare utmäter hela egendomen för ena makens gäld. 1 övrigt ligger det enligt beredningen i öppen dag att andel t.ex. i en bil i allmänhet inte är någon förmögenhetstillgång som med fördel kan säQas. Inte heller är det välkommet för annan andelsägare att fä en ny med-delägare. Äger t.ex. makar eller syskon gemensamt objektet, blir situa­tionen radikalt förändrad, om en utomstående träder in som delägare. Är sambruk uteslutet, återstår att säQa egendomen enligt samäganderätts­lagens bestämmelser.

Den nya regeln innebär i huvudsak att man hos kronofogdemyndigheten för samman utmätning av andelsrätt med den möjlighel att läla sälja hela egendomen som finns i samäganderältslagen. Om en samägares - t.ex. makes - andel har blivit utmätt samt andra maken är solvent och önskar att familjen behåller egendomen, torde enligt beredningen förslaget leda

 

Prop. 1980/81:8                                                                                * "P-      "

till att sistnämnda make ropar in egendomen på auktion eller fär köpa den under hand. Därvid går halva köpeskillingen åter till honom själv. Natur­ligtvis kan det också väntas att solvent rfiake direkt betalar utmätnings-sökandens fordran.

Första stycket i 9 kap. 8 5 i beredningens förslag innehåller beträffande säväl lös som fast egendom samma regler som nu finns i 67 8 FfL beträf­fande fastighet. Beredningen påpekar alt reglerna inte är tillämpliga när del är andel i dödsbo som har blivit utmätt. Utmätning av sädan andelsrält kan alltså inte leda till att hela dödsboet (inkl. tillgångar och skulder) säQs, lika litet som t.ex. utmätning av andel i handelsbolag eller av en aktie kan föranleda att handelsbolaget resp. aktiebolaget säljs.

1 andra stycket ges en undantagsbestämmelse för del fallet att den egendom i vilken gäldenären har andel ingår i enkelt bolag eller partrederi. Det är enligl beredningen inte fullt klart huruvida enskilda objekt som ingår i enkelt bolag eller andel i sådant objekt kan utmätas för sig eller om den som har fordran mot bolagsman i stället är hänvisad till att utmäta dennes hela andel i bolagsförmögenheten. Beträffande utmätning hos part­redare har beredningen i betänkandet Utsökningsrätt XI (s. 78) förordat att med utmätning av andel i fartyg skall anses följa även gäldenärens rättig­heter och skyldigheter i partrederiel enligt reglerna för frivillig överiålelse. Om emellertid partrederiet skulle i mycket hög grad avvika från det normala - t.ex. ha stora förnyelsefonder eller binda delägarna otillbörligt genom något extremt villkor - var det möjligt att partrederiet kunde anses falla utanför den ram som sjölagen anger för partrederi eller att det extrema villkoret kunde anses ogiltigt mot gäldenärens borgenärer.

För den händelse - med rätt eller orätt - andel i viss egendom som ingår i enkelt bolag eller partredares andel i fartyg blir utmätt torde det enligt beredningen som regel inte vara rimligt att på grund av andelsutmätningen sälja det objekt vari gäldenären har andelsrätt. Emellanåt kan det dock vara motiverat all göra undantag, t.ex. om enkelt bolags verksamhet är obetydlig eller den drivs av makar. Travhästar tillhör inte sällan två eller flera gemensamt. Möjligen kan då ibland enkelt bolag föreligga. Utmätning av andel i travhäst är inle ovanlig, I fråga om partrederi kan rörelsen länkas vara på upphällningen och fartyget vara upplagt. Med hänsyn till det sagda innehåller andra stycket i 8 8 en bestämmelse alt första stycket inte får utan synnerliga skäl tillämpas i fräga om egendom som ingår i enkelt bolag eller partrederi.

Beträffande samäganderäll i gruvrörelse framhåller beredningen alt om gruvbolag är handelsbolag, egendom som utgör en handelsbolagets tillgäng naturligtvis inle kan utmätas för fordran mot bolagsman. Skulle gruvbolag kunna vara enkelt bolag, griper andra stycket i 8 8 i förslaget in.

Beredningen erinrar i detta sammanhang om att samäganderältslagen i 19 S andra stycket innehåller en bestämmelse att beträffande egendoms­gemenskap mellan äkta makar eller delägare i oskiftat dödsbo eller dem

 

Prop. 1980/81:8                                                                               8 kap. 8 H    576

som är samman i bolag eller är redare i samma fartyg eller deltagare i samma gruvrörelse gäller vad sorn är särskilt föreskrivet därom. Av andra stycket i 9 kap, 8 S i förslaget föQer alt 6 och 7 88 samäganderältslagen kan undantagsvis komma att av kronofogdemyndigheten tillämpas beträffande egendom som ingår i enkelt bolag eller partrederi, trols att den lagen eljest inle är tillämplig på sådan egendomsgemenskap. 1 fråga om makar anmärker beredningen att 19 8 andra stycket samäganderältslagen inte utesluter tillämpning av samma lag, om vardera maken har andel i visst objekt (t.ex. fastighet), vare sig han innehar andelen som sill giftorätlsgods eller som sin enskilda egendom.

Gemenskap i handelsbolag eller enkelt bolag kan, framhåller bered­ningen, även upplösas genom likvidation i följd av bolagsmans konkurs (se 29 och 52 88 lagen 1895:64 s. I om handelsbolag och enkla bolag). Del i de värden som ingår i bolaget kan pä det sättet bli tillgänglig för bolagsmans borgenärer.

Beredningen påpekar att samäganderätt också kan förekomma beträf­fande fordran. Om andel i fordran har blivit utmätt, kan andelen drivas in för sig, åtminstone om fordringen inte är knuten till löpande skuldebrev e.d. Det är enligt beredningen föga mening med all efter utmätning av andel i fordran som inte är av löpande beskaffenhet eller Jämställd med löpande fordran vidta åtgärd för att sälja eller driva in fordringen i dess helhet. I tredje stycket av 8 8 föresläs därför att bestämmelserna i första och andra styckena inte skall gälla andel i fordran, om andelen med fördel kan drivas in för sig. Här åsyftas enligt beredningen inte den rättsliga möjligheten att driva in andel av fordran för sig utan det praktiskt ändamålsenliga i att förfara pä sådant sätt, .ven om det rättsligt är möjligt alt driva in andel av fordran kan tillvägagångssättet vara förenat med betydande besvär eller andra olägenheter, om inte fordringsandelen betalas frivilligt. När del inte är praktiskt lämpligt all driva in den utmätta andelen i viss fordran, bör hela fordringen kunna drivas in eller säQas. Bestämmelse härom har tagits upp som andra mening i tredje stycket. Det innebär bl.a. att kronofogdemyndigheten kan med tillämpning av första stycket förordna att hela fordringen skall drivas in.

Beredningen framhåller att åtgärd enligt första eller tredje stycket natur­ligtvis inte innebär att vad som flyter in eller drivs in för andel som till­kommer annan än gäldenären fär användas till betalning av ulmätnings­sökandens fordran mot gäldenären. Infiutna medel skall fördelas efter de andelstal som gäller för delägarna i egendomen och endast vad som, efter avdrag för förrättningskostnaderna, belöper på gäldenärens andel får användas till betalning av utmätningssökandens fordran.

Försäljning av andel i egendom inverkar inte på pant- eller reten­tionsrätt som gäller i egendomen. Inte heller medför enligt beredningens mening exekutiv försäljning av andel i lös egendom alt nytGanderätt till egendomen upphör.

 

Prop. 1980/81:8                                                                                8 kap. 8 §   577

Remissyttrandena. Beredningens förslag att utmätning av andel i viss lös eller fast egendom skall kunna leda till försäljning av hela egendomen godtas i princip av samtliga remissinstanser. Svea hovrätt understryker alt förslaget, som innebär att omvägen över samäganderältslagen blir onödig, i väsentlig mån torde underlätta tillämpningen av bestämmelsen om sam-ägandepresumtion vid samboende. Länsstyrelsen i Jönköpings län finner den föreslagna möjligheten nödvändig med hänsyn till bestämmelsen om samägandepresumtion.

Några remissinstanser ställer sig emellertid kritiska till reglernas utform­ning. Sålunda anser/?5V att vissa betänkligheter kan anföras mot all de enligt verkets mening föråldrade bestämmelserna i samäganderättslagen får ganska stor praktisk betydelse utan att de samtidigt överses. Enligl kronofogdeföreningens mening bör samäganderättslagen omarbetas så att den harmonierar med balkens regler.

Beträffande den föreslagna paragrafens tillämpningsområde framhåller RSV att medan samäganderältslagen gäller fastighet, lös sak, aktie, obliga­tion och skuldebrev, dock inte vid vissa slags egendomsgemenskap, bered­ningens förslag innebär att vissa bestämmelser i samäganderältslagen blir generellt tillämpliga vid utmätning av andel i viss lös eller fast egendom. Den föreslagna lydelsen, som bl.a. avser att utesluta andel i dödsbo, är enligt RSV oacceptabel. Del är nödvändigt att precisera vilken egendom som omfattas. Därvid är det enligt RSV uppenbarligen lämpligast alt sam­äganderättslagen och de nu aktuella bestämmelserna får avse samma slags egendomsgemenskap. Svea hovrätt anser alt det av lagtexten bör framgå att bestämmelsema inte är tillämpliga efler utmätning av andel i dödsbo.

Förslaget om all indragning inte utan synnerliga skäl får tillämpas beträffande egendom som ingår i enkelt bolag är enligt kronofogdeföre­ningens mening ägnat att minska del praktiska värdet av reglerna. Med hänsyn till bl.a. bestämmelsen i 10 kap. 4 8 om förbud mot försäljning till underpris ifrågasätter föreningen om denna inskränkning är nödvändig. Föreningen anser att de rättsliga problemen angående innebörden av delägarskap i enkelt bolag kan lösas i den praktiska tillämpningen.

Ett par remissinstanser tar upp möjligheten till indragning såvitt avser egendom som ingår i parirederi. Svea hovrätt anser alt det över huvud inte bör gå för sig alt på grund av utmätning av andel i fartyg som ingår i part­rederi sälja hela fartyget. Sjölagens nya partrederiregler vilar pä uppfatt­ningen att verkställighet mot fartyget (eller annan rederiegendom) är möjlig endast för den som har exekutionstitel mot envar av delägarna. Inte heller går del att konstruera en sådan försäQning med tillämpning av sam­äganderättslagen. Om utmätningssökanden eller kronofogdemyndigheten betraktas som inträdd partredare, är det sjölagens regler om upplösning av partrederi som måste tillämpas och de tillåter inte en så lättvindig upp­lösning av rederiet. Däremot kan utmätningssökanden på denna väg länkas framkalla en utlösning av andelsrätten. Utredningen angående

37   Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 8. Del I

 

Prop. 1980/81:8                                                                               8 kap. 8 §    578

inskrivning av rält till luftfartyg m.m. finner tveksamt om utmätning av pariredares fartygsandel bör kunna föranleda försäljning av hela fartyget. Försäljningen är nämligen svårförenlig med redarnas delade ansvarighet. Annorlunda förhäller del sig enligt utredningen, om partredarna inte skulle åtnjuta förmånen av delad ansvarighet på grund av att partrederiavtalet inte har anmälts för kungörande enligt 40 8 .sjölagen.

Frågan om det bör krävas yrkiande för alt kronofogdemyndigheten skall kunna förordna om hela egendomens försäljning tas upp av lånsstyrelsen i Kopparbergs län. Länsstyrelsen framhåller att eftersom försäljning av andel i lös egendom endast undantagsvis kan länkas inbringa något nämnvärt belopp del finns skäl anta alt i vart fall sökanden nästan alltid kommer att begära att hela egendomen säljs. 'Yrkande härom kan fram­ställas långt efter utmätningen. Över yrkandet skall delägarna beredas tillfälle att yttra sig, varefter kronofogdemyndigheten skall meddela beslut. Innan försäljning får ske skall beslutet vinna laga kraft. Det kan alltså komma att förflyta avsevärd tid från utmätningen till försäljningen. Det är emellertid ofta angeläget att lös egendom säljs så kort tid som möjligt efter utmätningen, bl.a. för att inte ränta på fordringsbeloppet skall öka alltför mycket. För att handläggningsliden skall förkortas ifrågasätter länsstyrelsen om inte kronofogdemyndigheten bör kunna självmant förordna om försäQning av hela egendomen. Sädant förordnande bör kunna meddelas redan vid utmätningstillfällel. FörsäQning av egendomen bör därefter kunna ske inom en månad om inle delägare gör invändning inom viss tid.

RSV, som utgär från att med termen sökande i beredningens förslag förslås endast den som begär verkställighet i enskilt mål, framhåller att en sådan innebörd medför att staten i allmänt mål inle kan påkalla tillämpning av förevarande bestämmelser. Denna konsekvens kan inle godtas. RSV upplyser att del redan nu är vanligt att kronofogdemyndighet, när den överlämnar allmänt mäl om utmätning av fasiighetsandel till överexekutor. samtidigt begär att hela fastigheten skall säQas. Liknande synpunkter beträffande paragrafens tillämpning i allmänna mål anförs av kronofogde­föreningen .

Svea hovrätt ställer sig något tveksam lill alt yrkande av sökanden om indragning av återstående andelar skall tillmätas rättslig betydelse pä det sätt som beredningen har föreshigit. Det är enligl hovrälten visserligen troligt att en försäljning av enbart gäldenärens andel inbringar propor­tionellt sett mindre än en försäljning av hela egendomen. Men om andels­försäljningen skulle inbringa tillräckligt för att sökandens fordran skall bli betald, bör enligt hovrätten sökanden inle kunna framtvinga försäljning av hela egendomen mol samtliga delägares vilja.

Beträffande förutsättningarna i övrigt för förordnande om hela egen­domens försäljning framhåller/?5 V att anknytningen till samäganderätts­lagen innebär att begäran om sådan försäljning kan bemötas med "synner-

 

Prop. 1980/81:8                                                                               8 kap. 8 §    579

liga skäl för anstånd". RSV anser med hänvisning till doktrinen att härmed bör i första hand förslås ett särskilt dåligt konjunkturläge eller eljest speciella förhållanden som gör en försäljning förlustbringande. Denna innebörd kan nämnda bestämmelse dock inte ha vid utmätning, eftersom exekutiv försäljning som regel är förlustbringande. Beredningen tycks dock enligt motiven vara av annan uppfattning. RSV framhåller för sin del att enligt erfarenheterna från tillämpningen av nuvarande regel beträffande fastighet har gäldenärens meddelägare kommit i ett kanske alltför ofördel­aktigt läge genom de aktuella reglerna. RSV anser därför all frågan om meddelägares ställning vid tillämpning av samäganderättslagen bör omprövas.

Även länsstyrelsen I Jämtlands län anser att utnytQande av möjligheten att efter utmätning av andel i fastighet sälja hela fastigheten kan i praktiken leda till resultat som för de indragna andelarnas ägare framstår som uppenbart obilligt, LRF anser det tveksamt om kronofogdemyn­digheten efler utmätning av makes andel i viss egendom bör kunna mot andra makens bestridande förordna om hela egendomens försäljning. För­bundet, som framhåller att utmätningen kan röra egendom som ena maken har särskilt intresse av, ifrågasätter om inte som villkor för försäljning av hela egendomen bör gälla alt gäldenärens make medger försäljning eller att beaktansvärda skäl föreligger.

Föredraganden. Beredningens förslag att det efter utmätning av andel i säväl lös som fast egendom skall finnas möjlighel att sälja egendomen i dess helhet, har i princip godtagits av samtliga remissinstanser. Även jag anser alt det finns goda skäl för förslaget. Försäljning av andel i viss egendom ger i allmänhet förvärvaren en oviss ställning och medför därför ofta att andelen säQs till underpris. Delta är lill nackdel för sökanden och även för gäldenären. Enligt departementsförslaget skall lös egendom som gäldenären och den som varaktigt sammanbor med honom har i sin gemensamma besittning .presumeras tillhöra dem under samäganderäll (4 kap. 19 §). Detta ökar behovet alt efter utmätning av andel i lös egendom kunna dra in annan andel i det exekutiva förfarandet.

Om försäljning sker enbart av den utmätta andelen, kan förvärvaren därefter, såvitt avser egendom som omfattas av samäganderältslagen. enligt nämnda lag påkalla försäQning av hela egendomen. Den föreslagna ordningen innebär därför beträffande egendom som faUer under sam­äganderältslagen all utmätning av andel i egendom och möjligheten enligt samäganderättslagen alt få hela egendomen utbjuden till försäljning förs samman i ell förfarande hos kronofogdemyndigheten. Vad som av köpeskillingen belöper på annan delägares andel än gäldenärens skall tilldelas den delägaren och får givetvis inle användas liU betalning av ulmätningssökandens fordran. Jag delar sålunda uppfattningen att möjlighet alt säQa egendomen i dess helhet i princip bör finnas även efter utmätning av andel i lös egendom.

 

Prop. 1980/81:8                                                                               8 kap. 8 §    580

Samäganderättslagen är enligt sin lydelse tillämplig på fastighet samt lös sak, aktie, obligation och skuldebrev (I 8 i lagen. Jfr 19 8). Uppräkningen torde dock inle vara uttömmande. Utanför lagens tillämplighelsområde faller bl.a. vissa rättigheter samt muntliga fordringar. Enligt beredningens förslag skall däremot nu förevarande paragraf generellt avse lös eller fast egendom (med de undantag som föQer av andra och tredje styckena). Detta har kritiserats av en remissinstans. För egen del anser Jag det tveksamt om förevarande bestämmelse i UB bör få ett vidare tillämpnings­område än samäganderältslagen. En sådan ordning innebär att efter utmätning av andel i vissa rättigheter m.m. annan delägares andel kan mot dennes önskan dras in i det exekutiva förfarandet, trols att den utmätta andelens ägare i annat fall inte kan framtvinga försäljning av egendomen i dess helhet. Även om en sådan olikhet kanske snarare skall anses bero pä en ofuUständighet i samäganderättslagen än på att beredningens förslag i och för sig går för långt, är det enligt min mening inte tillfredsställande att en gäldenär och hans borgenärer skall få mera långtgående befogenheter gentemot gäldenärens meddelägare än gäldenären själv har då utmätning inte är aktuell. Man kan inte heller bortse frän all det beträffande vissa rättigheter kan vara mindre lämpligt att egendomsgemenskapen över huvud skall kunna tvångsvis upplösas genom försäljning av rättigheten i dess helhet.

Del kan också påpekas att enligt beredningens förslag skall, på grund av hänvisningen till 6 8 samäganderättslagen, del förhållandel att gäldenären och övriga delägare tidigare har träffat avlal om att gemenskapen inte får upplösas genom hela egendomens försäljning utgöra hinder även mol att i det exekutiva förfarandet dra in övriga andelar. Det synes mindre väl förenligt härmed all sådan möjlighel skulle slå till buds i fall då det redan av lag följer att den utmätta andelens ägare, frånsett utmätning, inte har rätt att påkalla försäQning av hela egendomen. En föQd skulle också bli att olika regler skulle gälla vid utmätning och konkurs. Att utesluta egendom som faller utanför samäganderättslagen från tillämpningsområdet för före­varande bestämmelse torde inle medföra några slörre olägenheter i prak­tiken.

Med hänsyn till del anförda har jag stannat för uppfattningen alt bestäm­melsen bör få samma tillämpningsområde som samäganderältslagen. Om reglema angående upplösning av samäganderätt vid en framtida revision av samäganderättslagen vidgas till att avse ytterligare egendomsslag, bör tillämpningsområdet för förevarande bestämmelse i UB vidgas på mot­svarande sätt.

1 enlighet med det sagda anges i departementsförslaget att förevarande bestämmelser är tillämpliga när utmätning har skett av andel i viss egendom som tiUhör två eller flera och samäganderättslagen är tillämplig. Av lydelsen framgär att bestämmelserna inle gäller bl.a. efter utmätning av andel i dödsbo.

 

Prop. 1980/81:8                                                                              « kap. 8 §    581

Samäganderältslagen är inte tillämplig beträffande egendomsgemenskap mellan bolagsmän i enkelt bolag eller partredare, även om viss egendom ägs gemensamt av bolagsmännen resp. partredarna efter bestämda andelar. I stället gäller reglerna i handelsbolagslagen resp. sjölagen. Eftersom tillämpningsområdet för förevarande paragraf i departements­förslaget har begränsats till att gälla i fall dä samäganderättslagen är tillämplig, faller bl.a. samägd egendom som ingår i enkelt bolag eller part­rederi utanför, även om andel i sådan egendom skulle kunna utmätas särskilt. Jämfört med beredningens förslag innebär departementsförslaget i förevarande hänseende att inte heller i sådana undantagsfall som åsyftas i andra stycket av beredningens förslag kan annan delägares andel i egendom som ingår i enkelt bolag eller i parirederi dras in i det exekutiva förfarandet. 1 den mån bolagsmans resp. partredares andel i viss egendom som ingår i enkelt bolag eller partrederi anses kunna utmätas för sig fär andelen också säljas separat. Utmätning kan emellertid i stället ske av gäldenärens andel i det enkla bolaget resp. partrederiel, däri inräknat hans andel i egendom som ingår i bolaget resp. rederiet. Detta kan ofta vara en bättre lösning. Av det sagda följer att andra stycket i beredningens förslag saknar motsvarighet i departementsförslaget.

För att kronofogdemyndigheten skall kunna förordna om försäQning av hela egendomen krävs enligt beredningens förslag alt sökanden, gälde­nären eller annan delägare har framställt yrkande därom. En remissinstans har, i syfte att handläggningsliden skall minskas, ifrågasatt om inle krono­fogdemyndigheten bör kunna självmant meddela sådant förordnande. En sädan ordning skulle emellertid kunna medföra att försäQning av hela egendomen kommer till stånd, trots att ingen av delägarna och inle heller sökanden önskar det. Detta är enligt min mening inte lämpligt. Det kan också betvivlas all man skulle vinna så myckel tid. Jag godtar därför beredningens förslag att förordnande om försäljning av hela egendomen inle skall kunna meddelas utan föregående begäran därom av någon av nämnda sakägare. Sökanden, gäldenären och annan delägare bör under­rättas när utmätning har skett av andel i egendom som avses i förevarande paragraf Föreskrift härom kan meddelas av regeringen.

Med termen "sökanden" i förevarande paragraf avses, på samma sätt som i andra bestämmelser i UB, även staten resp. kommun såvitt gäller allmänna mål (se 1 kap. 7 8 första stycket).

Några remissinstanser har kritiserat de villkor som föreslås gälla vid kronofogdemyndighetens bedömande huruvida hela egendomen skall säQas. 1 ett par remissyttranden har gjorts gällande alt förslaget ibland kan leda till obilligt resultat för gäldenärens meddelägare, särskilt när denne är gäldenärens make. En av dessa remissinstanser har också ifråga­satt hur 6 8 samäganderältslagen skall tillämpas av kronofogdemyn­digheten. En remissinstans har undrat om sökanden bör mol delägarnas önskan kunna framtvinga försäljning av hela egendomen i fall då för-

 

Prop. 1980/81:8                                                              8 kap. 8 §    582

säljning av den utmätta andelen skulle inbringa tillräckligt mycket för att sökanden skall få betalt för sin fordran. Två remissinstanser har också ansett att bestämmelserna i samäganderältslagen, lill vilken förslaget hänvisar, är föråldrade och bör ses över.

För egen del vill jag anföra följande. Enligt samäganderältslagen är delägare i egendom som avses i lagen i princip berättigad att få ge­menskapen upplöst genom försäQning av egendomen i dess helhet. Frånsett det fallet att delägama har avtalat annat eller att egendomen utgörs av fastighet som kan bli föremål för klyvning, kan förordnande om hela egendomens försäljning hindras endast om delägare visar syn­nerliga skäl för anstånd. Om utmätt andel säQs för sig, kan därefter den som förvärvar andelen ansöka om försäljning av hela egendo­men, varvid nyssnämnda bestämmelser i samäganderältslagen blir tillämpliga. Del är därför inte lämpligt att för indragning av andel i för­säljning efter utmätning av annan andel snävare förutsättningar gäller än när frågan kommer upp vid direkt tillämpning av samäganderältslagen. Jag godtar sålunda beredningens förslag att prövningen huruvida hela egendomen skall säljas skall ske enligt de grunder som enligt samägande­rättslagen gäller när delägare i egendomen har ansökt om försäljning av hela egendomen. Jag är inte beredd att i nu förevarande sammanhang ta upp frågan om eventuell översyn av samäganderättslagens bestämmelser.

Anknytningen till 6 och 7 88 samäganderättslagen innebär att krono­fogdemyndigheten efter invändning därom har att pröva bl.a. huruvida synnerliga skäl föreligger mot indragning av annan andel. Ett sådant skäl kan vara att tidpunkten för försäljning skulle medföra förlust för meddel-ägaren. Även andra omständigheter kan emellertid utgöra synnerliga skäl. Det förhällandet att försäQning i exekutiv ordning ofta medför sämre resultat än annan försäQning saknar naturligtvis i och för sig betydelse.

Vad som har sagts i det föregående utesluter inte att kronofogdemyn­digheten i viss utsträckning bör kunna ta hänsyn till att fråga är om för­säQning med anledning av utmätning. Har t.ex. försäQning av hela egendomen begärts av utmätningssökanden, medan gäldenären och övriga delägare motsätter sig sådan försäQning, och kan försäQning av enbart den utmätta andelen antas vara tillräcklig för all sökanden skall få betalt för sin fordran, bör synnerliga skäl anses föreligga för att sökandens begäran inte skall bifallas. Det är emellertid knappast troligt att sökanden i sådant fall skall begära att hela egendomen säljs. 1 allmänna mål behöver man över huvud inle räkna med all sökanden, dvs. staten resp. kommun, skall påkalla försäQning av hela egendomen utan att detta är sakligt motiverat.

I andra meningen i första stycket anges att när nägon av berörda sakägare har yrkat försäljning av hela egendomen, de övriga av dessa sakägare skall beredas tillfälle att yttra sig över yrkandet. Föreskrifter om delgivning m.m. kan meddelas av regeringen.

Samäganderättslagen är enligt sin lydelse tillämplig bl.a. på "skulde-

 

Prop. 1980/81: 8                                                                              8 kap. 9 §   583

brev". Härmed avses löpande skuldebrev och vissa andra därmed Jäm­ställda skuldebrev. Däremot torde bl.a. vanliga enkla skuldebrev falla utanför och även muntliga fordringar. Eftersom förevarande paragraf i departementsförslaget är inskränkt lill att avse egendom beträffande vilken samäganderältslagen är tillämplig, gäller bestämmelserna inte ford­ringar som faller utanför nämnda lag. 1 fråga om fordringar som omfattas av lagen har bestämmelser tagits upp i andra stycket av förevarande paragraf Bestämmelserna överensstämmer i sak med tredje stycket i beredningens förslag.

9 8 GäUande rält. Om överexekutor enligt 67 8 FfL förordnar om hela fastighetens försäljning, räknas enligt 68 8 första stycket hela fastigheten som utmätt när beslutet meddelas. Fastigheten får inte säljas innan beslutet har vunnit laga kraft. Andra och tredje styckena i 68 8 innehålle­vissa föreskrifter angående sakägarförteckning och skyddsbelopp resp. anslutningsräit vid försäQning av fastighet i fall som nu avses. 1 69 8 första stycket anges att om yrkande enligt 67 8 inte framställs eller om sådant yrkande inte vinner bifall, överexekutor skall låta utbjuda den utmätta andelen till försäljning i den ordning som gäller för exekutiv försäljning av utmätt rättighet. Detsamma gäller, om yrkande enligt 67 8 bifalls men för­säljning av fasligheten inte kommer till stånd. I andra stycket av 69 8 meddelas en särskild föreskrift om utfärdande av köpebrev. Enligt 71 8 första stycket skall lalan mot beslut i fråga som avses bl.a. i 67 8 föras särskilt. Överexekutor skall delge tappande part beslutet, om beslutet inte har meddelats i hans närvaro.

Lagberedningen. Bestämmelser, gemensamma för lös och fast egendom, vilka motsvarar 68 8 första stycket FfL, har tagits upp i första stycket av 9 kap. 9 8 i beredningens förslag. Alt egendomen räknas som utmätt medför naturligtvis inte, framhåller beredningen, att utmätnings­sökanden får förmånsrätt i det hela. Däremot inträder andra rättsverk­ningar av utmätningen, säsom alt delägarna inle får förfoga över egendomen pä sätt som står i strid mot utmätningen. Denna verkan inträder emellertid regelmässigt redar; genom utmätning av viss delägares andel. I allmänhet fordras alla delägares medverkan för att förfogande över egendom skall ha rättslig verkan. Eftersom utmätning av viss andel enligt 5 kap. 27 8 första stycket i beredningens förslag innebär förbud för andelsägaren att förfoga över sin andel (med undanlag som framgår av andra stycket i paragrafen) eller delta i förfogande över hela egendomen i strid mot syftet med utmätningen innebär regelmässigt redan andelsutmät­ningen att delägarna inte kan förfoga över det hela i strid mot utmätnings­sökandens intresse.

Beredningen påpekar all av del förhållandet att kronofogdemyn­dighetens beslut skall vinna laga kraft innan försäljning får äga rum framgår indirekt  att  särskild  lalan  skall  föras  mot  beslutet.  Särskild

 

Prop. 1980/81:8                                                                              8 kap. 10 §   584

bestämmelse om fullföljdstiden för tredje man har tagits upp i 19 kap. 27 8 andra stycket tredje meningen i beredningens förslag. Bestämmelse om hur beslutet bör delges ägare av andel som har dragits in kan lämpligen meddelas i administrativ ordning.

Andra stycket i 9 8 innehåller en bestämmelse i fråga om såväl lös som fast egendom vilken motsvarar 69 8 första stycket FfL, med den av­vikelsen att del är kronofogdemyndigheten som skall ombesörja försäQ­ningen. Därjämte har uppmärksammats att det i fråga om andel i fordran kan bli aktuellt all driva in andelen i stället för att sälja den.

Beredningen påpekar att i 13 kap. 67 8 meddelas vissa kompletterande bestämmelser för det fallet att andel i fastighet har utmätts.

Föredraganden. Jag godtar i huvudsak vad beredningen har föreslagit i

9 kap. 9 S. Enligt min mening bör dock försäljning av hela egendomen
kunna ske trots att kronofogdemyndighetens beslut inte har vunnit laga
kraft fall då lös egenom hastigt faller i värde eller kräver alltför kostsam
vård Gfr 4 8 tredje stycket i förevarande kapitel). I departementsförslaget
har vidare andra stycket Jämkats någol med hänsyn lill all förordnande
enligt 8 8 i fråga om fordran även kan gä ut pä att hela fordringen skall
drivas in. 1 övrigt överensstämmer departementsförslaget med bered­
ningens förslag.

Beträffande innebörden av uttrycket "försäljning i den ordning som gäller för exekutiv försäljning av utmätt rättighet" får jag hänvisa till vad som sägs under 9 kap. 3 8.

Tredje mans rätt till betalning

Föredraganden. 1 förevarande underavdelning i 8 kap. i departe­mentsförslaget anges vad som krävs för att, när viss borgenär har fält ut­mätning, annan borgenär skall fä betalning ur den utmätta egendomen. Bestämmelserna överensstämmer i huvudsak med motsvarande avsnitt i 9 kap. i beredningens förslag. Efter det alt beredningen avgav sitt förslag har emellertid förmånsrättslagen kompletterats med bestämmelse om förmånsrätt för registrerat båtbyggnadsförskott (4 8 4). Denna förmånsrätt har beaktats i departementsförslaget. Även vissa andra ändringar i förmånsrättslagen har beaktats. Vid utformandet av bestämmelserna har vidare uppmärksammats att vissa förmånsrätter kan gälla i fordran som drivs in i stället för att säljas.

10 8 Denna paragraf, som motsvarar 9 kap. 10 8 i beredningens förslag,
innehåller bestämmelser om rätt för borgenär med sjöpanlrätt eller luft-
panträtt att få betalt för sin fordran ur utmätt egendom, när egendomen
har utmätts för annan borgenärs räkning.

Gällande rätt. När fartyg, som inte är infört i skeppsregistret eller i mot­svarande utländska register, eller gods i fartyg eller i luftfartyg har sålts

 

Prop. 1980/81:8                                                                              8 kap. 11 §   585

exekutivt, har enligt 139 8 1 mom. UL borgenär, som hade sjö- eller luft-panträtt i egendomen, rätt all få betalning ur köpeskillingen enligt vad som anges i efterföljande paragrafer. Förutsättning är dock att borgenären har framställt yrkande därom före auktionen eller, om egendomen har sålts under hand, före köpeskillingsfördelningen.

Enligt 91 c 8 UL kan borgenär, vars fordran är förenad med sjöpanträtt i utmätt egendom och vars rätt till betalning ur denna är ostridig eller styrks, begära all egendomen säQs för hans fordran. Om han har framställt sådan begäran, får förfarandet inte läggas ned därför all frågan om för­säQning för ulmätningssökandens fordran förfaller. Bestämmelsen är tillämplig på annan egendom än sådan som regleras i SfL.

Lagberedningen. Beredningen har i första stycket av 9 kap. 10 8 tagit upp en bestämmelse som motsvarar 139 8 1 mom. UL. Eftersom bered­ningen i sitt förslag, i motsats lill UL och LfL, skiljer mellan registrerat och inle registrerat luftfartyg och inte hänför annat än försäQning av registrerat luftfartyg under 12 kap. i förslaget, har emellertid i 9 kap. 10 8 även tagils med luflpanträtt i oregistrerat luftfartyg. Av 14 kap. 8 8 andra stycket följer, anför beredningen, att för fordran som inte har anmälts i tid utdelning kan utgå ur överskott som eQest skulle tiUkomma den sålda egendomens ägare. Denna bestämmelse kan i hithörande fall bli aktuell om egendomen har sålts på auktion.

Som andra stycke i 10 8 i beredningens förslag har tagits upp bestäm­melser som motsvarar 91 c 8 UL, med den utvidgningen all bestäm­melserna även skall gälla borgenär som har luftpanträtt.

Föredraganden. Departementsförslaget överensstämmer i sak med beredningens förslag. Första stycket har dock omarbetats redaktionellt. Att även skepp eller luftfartyg som är registrerat utomlands faller utanför paragrafens tillämpningsområde föQer av 1 kap. 8 8 i förslaget.

Före försäQningen eller, om försäQning sker under hand, före fördel­ningen bör kronofogdemyndigheten underrätta känd borgenär som har sjöpanlrätt eller luflpanträtt i egendomen och upplysa vad denne har att iaktta om han önskar få betalning (se 91 8 3 mom. UL, jfr 9 kap. 2 8 andra stycket departementsförslaget). Föreskrifter härom kan meddelas av rege­ringen,

11 8 Paragrafen innehåller bestämmelser om handpanthavares och retinents rätt lill betalning. Den motsvarar 9 kap. 11 8 i beredningens förslag.

Gällande rätt. 1718 1 mom. UL föreskrivs att om någon har gäldenärs lö.sa egendom som handpant eller med rätt att kvarhålla den tiU säkerhet för fordran, detta inle hindrar att egendomen utmäts för annan fordran. Den som innehar egendomen är skyldig att ta betalning i förtid i den ordning som anges i 6 kap. UL. Han är dock inte pliktig att avstä från sin pant- eller retentionsrätt utan alt hans fordran blir betald, om inte för-38   Riksdagen 1980181. 1 saml. Nr 8. Del 1

 

Prop. 1980/81:8                                                                              '/'- '' *    586

säljning skall ske för fordran mied lika eller bättre rält. Vissa ytterligare föreskrifter om handpanthavares och retinents ställning vid utmätning för annan fordran finns i 92 och 138 88 UL.

Lagberedningen. Beredningen framhåller att 9 kap. 11 8 i förslaget i sak ansluter till 71 8 I mom. UL. Beredningen har ansett del överflödigt alt ta upp någon föreskrift, motsvarande första meningen 1718 1 mom. UL, Att gäldenärens rätt får utmätas - med respekterande av panthavarens eller retinenlens rält enligt vad som sägs därom - synes utan vidare klart. 1 11 S las därför endast upp en regel som motsvarar andra och tredje meningarna 1718 1 mom. UL. Någon föreskrift om att panthavaren eller retinenten skall anmäla sin fordran föreslås inte. Enligt beredningen får krono­fogdemyndigheten sätta sig i förbindelse med honom och ta reda på de villkor under vilka han innehar egendomen. Detta överensstämmer med regleringen i UL.

1 detta sammanhang fäster beredningen uppmärksamheten vid generell pantförskrivning och pantförskrivning lill säkerhet för viss kredit som får utnytQas av gäldenären i mån av behov. En generell pantförskrivning till säkerhet för gäldenärens alla aktuella eller framtida skulder lill pant­havaren kan enligt beredningen självfallet inte hindra alt det övervärde som panten representerar får utmätas med beaktande av dä aktuella skulder. I aktuella skulder bör här även inbegripas villkorlig fordran, om del inle längre beror på borgenären huruvida eller när den blir definitiv. När pantförskrivningen endast avser ett speciellt rättsförhållande, måste motsvarande gälla. Om t.ex. pant har lämnats till en bank för ett garanti­åtagande mot tredje man som är bindande för banken, får säkerheten inte försämras genom utmätning av panten.

Beredningen berör särskilt frågan huruvida, när pantförskrivning har skett lill säkerhet för checkräkningskredil, gäldenärens rätt att utnyuja checkräkningskrediten skall få utgöra hinder mot all pantens aktuella övervärde angrips genom utmätning. Det kan enligl beredningen inle gärna få stå gäldenären fritt alt utnytGa krediten efter behag och samtidigt hindra borgenär all få sådan utmätning. För alt inte en befintlig tillgång skall genom checkräkningskrediten obehörigen  undandras  utmätning måste       [ antingen gäldenärens rätt till outnylQad kredit eller också panten, med       \ förbehåll för redan skedd belåning, kunna las i mät. Enligl beredningens       ' mening   kan   gäldenären   inte   genom   kredilavtal   med   kreditgivaren undandra övriga borgenärer lämnad pant som utmälningsobjekt i den mån krediten inte är utnytQad i utmätningsögonblicket. Något hinder att genom utmätning av panten tillgodogöra del då befintliga övervärdet kan inte föreligga.

Remissyttrandena. Svea hovrätt delar inte beredningens mening att det inte behövs någon bestämmelse om att handpanträtt eller retentionsrätt i gäldenärens egendom inte hindrar att egendomen utmäts för annan fordran. Beredningens motiv till paragrafen ger enligl hovrätten intryck av

 

Prop. 1980/81:8                                                                               8kap.ll§   5il

att del är gäldenärens rält till pantsatt egendom och inle själva egendomen som skall utmätas. Även om del har begränsad praktisk betydelse hur utmätningsobjeklet betecknas i detta hänseende, förordar hovrälten att sistnämnda uttryckssätt begagnas så långt möjligt, dvs. att sakutmätning sker i stället för rältighetsutmätning.

Beredningens uttalanden om utmätning i fall då gäldenären har gjort en generell pantförskrivning eller pantförskrivning till säkerhet för viss kredit som får utnyiGas av gäldenären i mån av behov har föranlett yttranden från några remissinstanser. Bankinspektionen har inle något all invända mol beredningens uttalanden men framhåller all det vid utmätning av egendom som har lämnats till bank som pant för checkräkningskredit kan inträffa samma komplikation som vid utmätning av tillgodohavande på checkkonto utan kredit. Banken måsle i en sådan situation anses be­rättigad att på kontot för checkräkningskrediten debitera inlösta checkar för eventuell slutlig avräkning mot pantens värde under samma förutsätt­ningar som banken kan ta i anspråk ell tillgodohavande på checkkonto utan kredit. Inspektionen hänvisar till beredningens uttalanden under 5 kap, 4 8 i sistnämnda fråga. Banken behöver alltså i praktiken inle sällan ett visst rådrum innan den kan uppge i vilken utsträckning pantens värde har blivit utnylGat av gäldenären.

RSV framhåller att verket delar beredningens uppfattning att den som har pantsatt viss egendom till säkerhet för en helt eller delvis outnylQad checkräkningskredil inte bör kunna undandra egendomen från utmätning genom kredilavialel. Frågan om krediten eller panten skall utmätas är emellertid så kontroversiell att lagstiftaren bör lämna ell klart besked. RSV framhåller vidare att säkerhet inte alltid lämnas för checkräknings­kredil och att fråga har kommit upp huruvida en sådan kredit kan utmätas om den är helt eller delvis outnytQad. Enligl verket är det angelägel att lag­stiftaren tar ställning även till den frågan. Även kronofogdeföreningen förklarar sig dela den uppfattning som har kommit till ullryck i bered­ningens uttalanden. 1 fråga om checkräkningskredit till säkerhet för vilken pantförskrivning har sketl anser föreningen att utfästelse om kredit inte är någol lämpligt utmätningsobjekt. Del kan ifrågasättas om sådant löfte har förmögenhelsvärde och man måsle utgå från att banken i händelse av utmätning ulnytQar den kvittningsrätt som enligt vanliga länevillkor till­kommer banken.

Föredraganden. Jag godtar beredningens förslag angående betalning till handpanthavare och retinent vid utmätning för annan borgenärs fordran. I departementsförslaget har uttryckligen angetts att den panträtt som åsyftas är handpanträtt. Häri inbegrips även panträtt i lös egendom som på grund av egendomens beskaffenhet stiftas utan tradition, l.ex. panträtt i muntlig fordran efter denuntiation Qfr 4 8 2 förmånsrättslagen, som har samma innebörd). Paragrafen har vidare Jämkats något bl.a. med hänsyn till att den utmätta egendomen kan utgöras av fordran, som skall drivas in

 

Prop. 1980/81:8                                                             8 kap. 11 §   588

i stället för att säljas. Villkoren för försäljning av utmätt egendom, i vilken tredje man har handpanträtt eller retentionsrätt, regleras i 9 kap. 4 8 andra stycket.

En remissinstans har ansett alt uttrycklig bestämmelse bör meddelas om att handpanlrält eller retentionsrätt i viss egendom inle ulgör hinder mot utmätning av egendomen för annan borgenärs fordran. Del är emellertid utan särskild föreskrift uppenbart att sådan säkerhetsrätt inte kan hindra utmätning för annan borgenärs fordran, lika litet som annan förmånsrätt hindrar utmätning. Att utmätning får ske ulan hinder av att annan borgenär har handpanlrält eller retentionsrätt i egendomen framgår dessutom indirekt av förevarande paragraf (se även 6 kap. 7 8 andra stycket och 9 kap. 4 8 andra stycket). En bestämmelse av antytt slag -vilken fö. inte skulle ha sin plats i förevarande kapitel - måste därför anses överflödig. Utmätning beträffande egendom, som är föremål för panträtt eller retentionsrätt bör avse själva egendomen och alltså ske såsom sakutmätning.

1 likhet med remissinstanserna godtar Jag beredningens uttalanden angående utmätning när generell pantförskrivning har ägt rum eller pantförskrivning har sketl till säkerhet för viss kredit som får utnylQas av gäldenären vid behov. Jag anser sålunda bl.a. alt i fall då gäldenären har ställt egendom som pant för checkräkningskredit och denna inle har ut­nytQats till fullo utmätning kan ske av panten, med förbehåU för skedd belåning. Som en remissinstans har framhållit bör i fråga om bankens rätt att debitera kontot för inlösta checkar tillämpas samma principer som gäller vid utmätning av checkkonto utan kredit (se härom under 4 kap. 15 8).

En särskild fråga är om utmätning, som ell alternativ till utmätning av en av gäldenären ställd pant för checkräkningskredit, kan ske av gäldenärens rätt till outnytQad kredit (se Walin i Svensk Juristtidning 1977 s. 483. jfr Burling i Festskrift till Knut Rodhe s. 31). Frågan torde ha särskild betydelse i fall då pant för checkräkningskredil har ställts av tredje man eller då säkerheten utgörs av borgen. Rätt till outnytQad kredit kan inte anses som en fordran i vanlig mening, dvs. som en förmögenhelslillgång. Delta sammanhänger med all begagnande av rätten till krediten är förenad med ålerbelalningsskyldighel. Utmätning av gäldenärens rätt till out­nytQad kredit skulle innebära att kronofogdemyndigheten sätter gälde­nären i skuld. Redan härav följer enligt min mening alt sådan rättighet inte kan utmätas. Rätten all utnytQa beviQad kredit torde fö. i allmänhet inte kunna överlåtas, i vart fall inte utan bankens medgivande Gfr 5 kap. 5 8). Jag vill påpeka att om den som har beviQats krediten har låtit överföra beloppet till ell annat konto i banken, tillgodohavandet på detta konto naturligtvis kan utmätas. Det är emellertid då inte fråga om utmätning av outnytQad kredit.

 

Prop. 1980/81:8                                                                              8 kap. 13 §   589

12 8 I paragrafen ges bestämmelser om rätt för den som har lämnat
förskott lill bålbyggnad att få betalt för sin fordran ur ulmätt egendom.
Paragrafen saknar motsvarighet i beredningens förslag.

Gällande rätt. Den som har beställt båt och har lämnat eller utfäst sig att lämna tillverkaren förskott av pengar eller byggnadsämnen kan enligt lagen (1975:605) om registrering av båtbyggnadsförskott låta ta in därom upprättat skriftligt avtal i protokollet hos Stockholms tingsrätt. Därefter har han enligt föreskrift i samma lag förmånsrätt i byggnadsämnena och vad som för hans räkning har tillverkats med förskottet. Förmånsrätten har i förmånsrättslagen tagils upp i 4 8 4. I UL finns inte någon bestäm­melse om rätt för sådan borgenär att få betalt när egendom i vilken förmånsrätten gäller har utmätts för annan borgenärs fordran Qfr 139 8 UL). Det torde innebära att borgenären för att få betalning ur egendomen själv måste söka utmätning.

Föredraganden. Anledning torde saknas till alt förmånsberättigad fordran på grund av båtbyggnadsförskott inte skall kunna göras gällande när egendom i vilken förmånsrätten gäller har utmätts för annan fordran. 1 annat fall måste borgenär med sådan förmånsrätt för all bevaka sin rätt själv söka utmätning i egendomen. En sådan ordning synes onödig. Om borgenär som avses nu medges rätt all få betalning när egendomen har utmätts för annan fordran, kan delta också bidra till att förhindra att borgenären tar initiativ lill en eQest onödig konkurs. Det kan erinras om alt enligt departementsförslaget skall envar av övriga särskilda förmåns­rätter kunnagöras gällande när egendom i vilken förmånsrätten gäller har utmätts för annan fordran.-

Jag föreslär på grund av det sagda att även förmånsrätt på grund av registrerat båtbyggnadsförskott skall kunna beaktas i mål om utmätning för annan fordran. För att fordringen skall beaktas bör krävas att den anmäls. I fråga om de närmare förutsättningarna för sådan anmälan bör gälla detsamma som i 10 8 föreskrivs beträffande sjöpanlrätt och luft­panträtt.

Före försäljningen resp., om försäljning sker under hand, före fördel­ningen bör kronofogdemyndigheten underrätta känd borgenär som har förmånsrätt i egendomen för fordran på grund av båtbyggnadsförskott och upplysa vad han har att iaktta om han vill ha betalning Qfr 9 kap. 2 8 andra stycket). Föreskrifter härom kan meddelas av regeringen.

13 8 I paragrafen meddelas bestämmelser om rält för förelagsinteck-
ningshavare och annan borgenär som har förmånsrätt enligt 5 8 förmåns­
rättslagen att få betalning ur utmätt egendom. Paragrafen motsvarar 9 kap.
12 S i beredningens förslag.

Gällande rått. Om utmätt egendom svarar för företagsinleckning, har enligt 139 8 2 mom. UL inteckningshavaren rätt att få betalning ur köpeskillingen, om han har framställt yrkande därom inom tid som i I

 

Prop. 1980/81:8                                                                              8 kap. 13 §    590

mom. anges beträffande sjöpanlrätt och luftpanträtl, dvs. före auktionen eller, om egendomen har sålts under hand, före köpeskillingsfördelningen. Vad som har sagts nu gäller dock inte i den mån sädan betalning måste anses obehövlig för alt trygga inleckningshavarens och efterföljande inteckningshavares rätt. Vid prövningen härav skall hänsyn tas även till sådan egendom som gäldenären på annat sätt än genom förelagsinteck­ningen har ställt som säkerhet för inleckningshavarens fordran.

Förmånsrätten på grund av företagsinteckning regleras i 5 8 första stycket 2 förmånsrättslagen. Förmånsrätt i lös egendom, som hör lill näringsverksamhet vari förelagsinteckning kan meddelas, följer enligl 5 8 första stycket I även med fordran hos hyresgäst eller arrendator på grund av hyres- eller arrendeavtal angående lägenhet eller Jord som var avsedd för verksamheten, dock inle för slörre belopp än som svarar mot tre månaders hyra eller ett års arrendeavgift. Sådan förmånsrätt nämns emel­lertid inte i UL och kan alltså inte utan vidare göras gällande när utmätning har sketl för annan fordran.

Lagberedningen. Beredningen anser alt hyresvärd eller Jordägare som har förmånsrätt enligt 5 8 första stycket 1 förmånsrättslagen bör jämställas med förelagsinieckningshavare. 1 enlighet härmed föreskrivs i första stycket i 9 kap. 12 8 att den som enligl 5 8 förmånsrättslagen har förmåns­rätt och anmäler sin fordran enligt vad som anges i 10 8 har rätt att få betal­ning, om det inte är obehövligt för alt trygga honom eller dem som har sämre förmånsrätt i egendomen enligl förstnämnda lagrum. Vidare föreslås i andra stycket att vid prövningen hänsyn skall las även lill säkerhet som borgenären på annan grund har i gäldenären tillhörig egendom.

Remissyttrandena. Beredningens förslag att borgenär med förmånsrätt enligl 5 8 första stycket 1 förmånsrättslagen skall vid utmätning för annan borgenärs fordran ha rätt lill betalning enligt samma förutsättningar som gäller för innehavare av företagsinteckning har inte föranlett erinran i något remissyttrande. Kronofogdeföreningen tillstyrker förslaget och framhåller att bestämmelsen minskar risken för att fordringsägare med sädan förmånsrätt skall behöva tvinga fram konkurs för att hindra alt hans rätt äventyras genom betalning till borgenär med sämre förmånsrätt. Svea hovrätt ullalar sig på liknande sätt. Även konkurslagskommittén tillstyrker uttryckligen förslaget.

Beträffande den rätt lill betalning som tillkommer innehavare av företagsinleckning uppger kronojogdeföreningen att del anses tveksamt om gäldenären eller inteckningshavare som har yrkat betalning skall tilldelas överskott som uppkommer sedan utmätningssökanden har erhållit betalning före inteckningshavaren. Om det avses att intecknings­havaren skall få överskottet, bör enligt föreningen lydelsen av nu före­varande paragraf Jämkas.

Bankföreningen påpekar att utmätt fordran kan ingå i företagsintecknad

 

Prop. 1980/81:8                                                                              8 kap. 14 §    591

egendom. Vid försäljning är inleckningshavarens rält till betalning säker­ställd genom att han enligt 10 kap. 2 och 8 88 i beredningens förslag skall underrättas särskilt. Någon motsvarande underrättelseskyldighet har däremot inle föreskrivits vid indrivning. Föreningen anser att under­rättelse även vid indrivning av fordran bör lämnas till vaGe sakägare, vars rätt beror av åtgärden. Föreningen förutsätter vidare att i administrativ ordning föreskrivs skyldighet för kronofogdemyndigheten att anskaffa gravationsbevis vid utmätning av egendom som kan vara föremål för företagsinteckning.

Föredraganden. I likhet med beredningen och samtliga remissinstanser anserjag alt även hyresvärds och jordägares fordran som avses i 5 8 första , stycket I förmånsrättslagen bör kunna beaktas när egendom som omfattas av förmånsrätten har utmätts för annan fordran.

En remissinstans har tagit upp det fallet all överskott uppkommer sedan utmätningssökanden har fått betalt före förelagsinieckningshavare, vilken har yrkat betalning i målet. Fråga uppkommer dä om överskollel skall tillkomma gäldenären eller inteckningshavaren. Enligt min mening saknas anledning alt ge gäldenären företräde lill sådant överskott framför inteck­ningshavare som har anmält sin fordran. Överskottet bör alltså tilldelas inteckningshavaren. Vidare bör, liksom f n., möjlighet finnas alt även i annat fall dela upp influtet belopp mellan inteckningshavare och sökanden. Vad som har sagts nu bör gälla även i fräga om borgenär med förmänsrätt enligt 5 8 första stycket I förmånsrättslagen. För att tvek­samhet i nu angivna hänseenden inte skall råda bör lagtexten Jämkas.

Paragrafen har vidare jämkats med tanke på att utmätt egendom som belastas av nu ifrågavarande förmånsrätter kan utgöras av fordran, som drivs in i stället för att säQas Qfr 4 8 första stycket 6 och 7 lagen om förelagsinteckning och 5 8 andra stycket förmånsrättslagen). I övrigt överensstämmer departementsförslaget i sak med beredningens förslag.

Kronofogdemyndigheten bör vara skyldig att anskaffa gravationsbevis före försäljning av egendom vilken hör till näringsverksamhet som kan omfattas av företagsinteckning (se 91 8 5 mom. UL). Före försäljningen eller, om försäljning sker under hand eller utmätt fordran drivs in, före fördelningen bör kronofogdemyndigheten underrätta känd borgenär som har förmånsrätt i egendomen enligt 5 8 förmånsrättslagen (se 91 § 4 mom. UL, Jfr 9 kap. 2 8 andra stycket i departementsförslaget). Bestämmelser i nämnda avseenden kan meddelas av regeringen.

14 8 Denna paragraf, som motsvarar 9 kap. 13 8 i beredningens förslag, innehåller bestämmelser om uttagande av konkurskoslnader och fordran med allmän förmånsrätt ur egendom som säQs exekutivt under konkurs.

Gällande rält. Finns i konkursbo egendom i vilken särskUd förmånsrätt gäller, skall enligt 81 8 första stycket KL, såvitt det inverkar på de borge­närers rätt som inle har sådan förmånsrätt i den egendomen, av egen-

 

Prop. 1980/81:8                                                                              8 kap. 14 §    592

domens avkastning och köpeskilling betalas kostnaden för egendomens vård och försäljning saml det arvode lill rättens ombudsman och för­valtare, som enligt 82 och 83 88 skall utgå för egendomen. Då särskild förmånsrätt gäller i boel tillhörig egendom, får enligl andra stycket i para­grafen inte till förfång för någon, som har sådan förmånsrätt eller förmåns­rätt som skall beaktas framför den särskilda, av egendomens avkastning och köpeskilling betalas annan konkurskosinad än som anges i första stycket. Om den särskilda förmånsrätten grundar sig på företagsinteck­ning, får dock även övriga konkurskostnader bestridas av egendomen, i den mån boet eljest inte lämnar tillgång därtill. Av KL följer att nämnda kostnader utgår med bästa rätt ur egendomen. 1 fråga om exekutiv för­säljning av registrerat skepp (inkl. registrerat skeppsbygge), luftfartyg och intecknade reservdelar till luftfartyg samt fast egendom finns i 10 och 11 88 SfL, 10 och 11 88 LfL och 25 och 26 88 FfL bestämmelser om hur kostna­derna skall tas ut. 1 övrigt saknas uttryckliga bestämmelser därom.

Förhållandet mellan särskilda och allmänna förmånsrätter regleras i 15 8 förmånsrättslagen. Som huvudregel anges där att särskild förmänsrätt har företräde framför allmän förmånsrätt. Fordran med allmän förmånsrätt enligt 10 8 - dvs. vissa fordringar som står konkurskostnaderna nära - las dock ut, om det behövs, före fordringar med särskild förmånsrätt enligt 5 eller 8 8 - dvs. vissa hyres- och arrendefordringar samt fordran som har förmånsrätt på grund av företagsinteckning eller utmätning - i anran lös egendom än tomträtt.

Beträffande registrerat skepp (inkl. registrerat skeppsbygge) samt luft­fartyg och inlecknade reservdelar lill luftfartyg finns i 10 8 SfL och 10 § LfL bestämmelser hur fordran med allmän förmånsrätt enligt 10 8 förmånsrättslagen får tas ul före fordran med förmånsrätt på grund av utmätning. 1 fråga om viss annan lös egendom finns bestämmelser i 139 8 3 mom. UL. Där anges att om fartyg, som inte är infört i skeppsregistret eller i motsvarande utländska register, eller gods i fartyg eller i luftfartyg skall säljas utmätningsvis under konkurs, borgenär som för sin fordran har förmånsrätt enligt 10 8 förmånsrättslagen har rätt att få betalning ur köpeskillingen, om han har yrkat det före auktionen eller, om egendomen har sålts under hand, före köpeskillingsfördelningen. 1 övrigt innehåUer inte UL någon bestämmelse som ålägger utmätningsmannen att beakta fordran med allmän förmånsrätt enligt 10 8 förmånsrättslagen i samband med försäljning av utmätt egendom eller fördelning av influtna medel.

Förhållandet mellan utmätning och konkurs regleras närmare i KL. Enligt 24 8 första stycket första meningen KL gäller som huvudregel att om utmätning har skett innan beslut om konkurs har meddelats, verkstäl­ligheten skall fortgå utan hinder av konkursen. 1 andra meningen sägs emellertid att om utmätningssökanden inte hade panträtt och den förmåns­rätt som han har vunnit genom utmätningen skall gå äter (se 38 8 KL), belopp, som enligl UL skulle ha utgetts till utmätningssökanden eller

 

Prop. 1980/81:8                                                                              8 kap. 14 §   593

annan borgenär som inte hade panträtt, i stället skall redovisas lill för­valtaren. Enligl 195 8 KL likställs i fråga om lös egendom retentionsrätt med panträtt. Sävitt avser fast egendom likställs med panträtt annan särskild förmänsrätt som gäller i egendomen och som inte grundas på utmätning. Motsättningsvis framgår av 24 8 första stycket KL all om utmätningssökanden hade panträtt eller om den förmånsrätt som han har vunnit genom utmätningen inte skall återgå, utbetalning skall ske till borgenären i den mån annat inle följer av SfL, LfL eller FfL eller bestäm­melserna i 139 8 UL. Detta innebär att återvinningsfristen i samma omfatt­ning blir utslagsgivande för borgenärens rätt oavsett vad slags egendom som har blivit utmätt och oberoende av när försäljning eller redovisning sker.

Enligt 24 8 andra stycket KL kan under vissa förutsättningar verkstäl­ligheten i ulmätningsmålet skjutas upp, om förvaltaren eller borgenä' begär det. Enligt tredje stycket i paragrafen skall, under förutsättning att utmätningssökanden inte hade panträtt i egendomen och att den förmåns­rätt som han har vunnit genom utmätningen skall gå äter enligl 38 8 KL, även utmätningen gå åter, om förvaltaren begär del innan egendomen har sålts.

Lagberedningen. Första stycket i paragrafen rör konkursbos kostnader. Beredningens förslag innebär att när egendom skall säQas exekutivt under konkurs, betalning skall utgä för kostnaderna, om de anmäls enligl vad som anges i 10 8. Av 14 8 framgår dock att speciella bestämmelser allQämt skall gälla i fråga om registrerat skepp, registrerat luftfartyg, inlecknade reservdelar och fast egendom. Genom dessa bestämmelser görs dock inte någol avsteg från principen. Beredningen påpekar att hur mycket som får las ut ur egendomen bestäms i 81 8 KL. Därav följer alt det inte alltid när egendomen säQs kan vara fullt klart hur stort beloppet är. Anmälan får då ske reservationsvis med ett preliminärt uppskattat belopp.

I andra stycket föreslår beredningen, som utgår från förmånsrättslagens lydelse år 1973, bestämmelse angående fordringar med allmän förmånsrätt enligt 10-12 88 förmånsrättslagen. Beredningen framhåller alt den reglering som gäller beträffande behandlingen av fordringar med allmän förmånsrätt enligl 10- 12 88 förmånsrättslagen så lill vida är inkonsekvent att den gör skillnad mellan olika slags egendom. Detta har blivit särskilt framträdande sedan särskilda förmånsrätter i fast egendom - inkl. förmånsrätt på grund av utmätning - genom lagändring är 1971 har för­klarats skola gå före fordringar med allmän förmånsrätt. Dessförinnan kunde fordringar med allmän förmånsrätt alltid göras gällande med bättre rätt än fordran med förmånsrätt på grund av utmätning, när fast egendom, luftfartyg, intecknade reservdelar till luftfartyg, fartyg, gods i fartyg eller gods i luftfartyg skulle säljas exekutivt under konkurs. Genom lagen 1971:1043 har fast egendom uteslutits ur den gruppen. Beträffande annan lös egendom än som har nämnts nu gäller den förut berörda enklare regle-

 

Prop. 1980/81:8                                                                              8 kap. 14 §    594

ringen alt utmätning som inte är föremål för återvinning leder lill att allmän förmånsrätt inte kan göras gällande i egendomen eller i vad som inflyter, vare sig egendomen har sålts före konkursen eller säQs under konkursen eller utmätningen gällde egendom som över huvud inle behöver säQas (t.ex. pengar, banktillgodohavande eller annan fordran som kan drivas in).

Beredningen har övervägt huruvida den sist berörda enklare regleringen borde utsträckas att gälla även för egendom som avses i 139 8 3 mom. UL. Under den bestämmelsen inbegrips emellertid även objekt som kan ha betydande värde, t.ex. oregistrerat skepp eller skeppsbygge Gfr 62 8 4 mom. UL), och som därför lämpligen bör jämställas med registrerat skepp i förevarande hänseende. Beredningen har därför inle för sin del ansett sig böra lägga fram förslag i den riktningen. Å andra sidan har beredningen inte anseti tillräcklig anledning föreligga att utsträcka principen i 139 8 3 mom. UL lill all lös egendom. En sådan åtgärd skulle enligt beredningen medföra alltför godtyckliga resultat vid de vanliga utmätningarna av lös egendom som inte faller under nämnda specialbeslämmelse. Beredningen erinrar om att enligt 10 kap. 10-13 88 i förslaget utmätt fordran helst bör drivas in och sålunda inle säQas annat än som en sista utväg. Indrivning kan ta avsevärd tid och utmätningsborgenärens rätt bör inte vara beroende av att indrivning tillämpas i stället för att fordringen säQs. Beredningen föreslär dock att nämnda regel utsträcks till alt gälla även oregislrerat luft­fartyg, i analogi med vad som enligl 139 8 3 mom. UL gäller oregistrerat skepp. Detta sammanhänger med alt 12 kap. i beredningens förslag inle skall gälla oregislrerat luftfartyg.

Frånsett nämnda tillägg för oregislrerat luftfartyg överensstämmer andra stycket av 9 kap. 13 8 i beredningens förslag med UL.

Remissyttrandena. Förslaget i vad mån borgenärer med allmän förmånsrätt skall ha rätt till betalning ur egendom som säljs exekutivt under konkurs berörs endast av kronofogdeföreningen. Föreningen delar uppfattningen alt sådan förmånsrätt inte bör kunna göras gällande i fråga om lös egendom i allmänhet. Denna enkla reglering har enligt föreningen visat sig praktisk, varför del är tillfredsställande att någon ändring däri inle föreslås.

Föredraganden. Enligt 70 och 71 88 KL kan konkursförvaltaren begära att fartyg - såväl registrerat skepp som annat fartyg - luftfartyg, inleck­nade reservdelar till luftfartyg, gods i fartyg eller i luftfartyg saml fast egendom säljs i den ordning som gäller för utmätt sådan egendom. Exekutiv försäljning av egendom som ingår i konkursbo kan även ske till följd av utmätning Qfr 23 och 24 88 KL).

Jag godtar beredningens förslag angående uttagande av konkurskosinad ur egendom som säljs exekutivt under konkurs. I departementsförslaget har emellertid lydelsen av första stycket i paragrafen jämkats redak­tionellt.

Beträffande frågan i vad mån fordran med allmän förmånsrätt bör kunna

 

Prop. 1980/81:8                                                                             8 kap. 14 §    595

tas ut ur egendom som säljs exekutivt under konkurs vill jag framhälla följande. Efter det att beredningen avgav sitt förslag har saken kommit i ett annat läge till följd av att förhållandet mellan särskilda och allmänna förmånsrätter har ändrats. Löne- och pensionsfordringar som avses i 12 och 13 88 förmånsrättslagen (tidigare 11 och 12 88) har numera inte i nägot fall företräde framför fordran med särskild förmånsrätt. Endast fordran med allmän förmänsrätt enligl 10 8 förmånsrättslagen kan tas ut före fordran med särskild förmånsrätt enligt 5 eller 8 8, dvs. före fordran med förmånsrätt på grund av företagsinteckning m.m. eller utmätning.

Till fordringar som är förenade med allmän förmånsrätt enligt 10 8 hör borgenärs kostnad för gäldenärens försättande i konkurs och för beslut att dödsbos egendom skall avträdas till förvaltning av boutredningsman samt begravnings- och bouppteckningskostnad, när gäldenären har avlidit före konkursbeslutet. Dit hänförs vidare arvode och kostnadsersättning till god man enligt ackordslagen (1970:847), tillsynsman enligt samma lag elJer.KL eller förordnad boutredningsman, om fordringen belöper på tid inorh sex månader innan konkursansökningen gjordes eller därefter. Allmän förmånsrätt enligt 10 8 följer slutligen med kostnad för särskild åtgärd som under nämnda lid har vidtagits med gode mannens eller tillsynsmannens godkännande eller av boutredningsmannen och uppenbart har varit till borgenärernas bästa. Som villkor för att nämnda kostnader skall vara förenade med förmånsrätt gäller att beloppet är skäligt med hänsyn till ■omständigheterna.

Jag vill erinra om att i samband med de berörda ändringarna i förmåns­rättslagen övervägdes om inte även fordringar med allmän förmånsrätt enligt 10 8 förmånsrättslagen borde genomgående slå tillbaka för de särskilda förmånsrätterna (prop. 1975/76:12 s. 33 och LU 1975/76:5). Föredragande statsrådet ansåg emellertid alt sådana fordringar allQämt borde ha företräde framför fordran som är förenad med företagsinleckning och fordran hos hyresgäst eller arrendator samt fordran för vilken utmätning har skett. Detta godtogs av riksdagen. Jag är inle beredd att nu föreslå ändring på denna punkt. De fordringar som omfattas av 10 8 förmånsrättslagen står konkurskostnaderna nära och förQänar att såvitt möjligt tillgodoses. De torde dessutom som regel uppgå till mindre belopp.

Den nuvarande ordningen om i vad mån borgenär som har allmän förmånsrätt enligt 10 8 förmånsrättslagen har rätt lill betalning ur egendom som säQs exekutivt under konkurs torde ha visst samband med vad som gäller angående konkursförvaltares möjlighel alt begära exekutiv för­säQning av lös egendom som inte är utmätt (71 8 KL). Gränsdragningen såvitt gäller nu förevarande fråga synes dock någol godtycklig. Härtill kommer att nuvarande reglering i vissa fall leder till inkonsekvenser. När konkursförvaltare säljer egendom som hör till näringsverksamhet, har han att tillämpa 15 8 förmånsrättslagen. Del innebär att fordran med allmän förmånsrätt enligt 10 8 förmånsrättslagen vid behov får företräde framför

 

Prop. 1980/81:8                                                                              8 kap. 15 §    596

fordran som är förenad med förelagsinteckning eller annan förmånsrätt enligt 5 S samma lag. Har egendomen i stället utmätts för opriorilerad fordran och kan utmätningen inte återvinnas, skall enligt 24 8 KL verkstäl­ligheten fortgå, eventuellt efter uppskov. Frånsett det fallet att egendomen är sådan som anges i 139 8 3 rnom. UL kan därvid inte borgenär med allmän förmånsrätt enligt 10 8 förmånsrättslagen få sin fordran beaktad. DeUa gäller även om förelagsinieckningshavare har yrkat och är be­rättigad till betalning i målet. Nämnda olikhet synes knappast sakligt motiverad. Beredningens förslag medför liknande konsekvenser.

Vad som har sagts nu talar för att möjligheten att få fordran med allmän förmånsrätt beaktad vid exekutiv försäljning under konkurs utsträcks till alt gälla beträffande lös egendom i allmänhet. Mot en sådan utvidgning har beredningen åberopat att den skulle medföra alltför godtyckliga resultat. Försäljningen av utmätt egendom kan ofta dra ut på liden, l.ex. om anstånd beviQas, och i allmänna mål gäller inte någon särskild tidsfrist för försäljning. Beredningen har särskilt erinrat om det fallet att utmätningen avser fordran som skall drivas in och alt indrivningen kräver lång tid. Som framgår av del föregående gäller emellertid frågan numera endast ford­ringar med allmän förmånsrätt enligt 10 S förmånsrättslagen. På grund av dessa fordringars beskaffenhet och begränsade belopp bör enligt min mening de av beredningen anförda betänkligheterna fä vika. Med hänsyn härtill och med beaktande av del tidigare anförda anserjag att fordran med allmän förmånsrätt enligt 10 8 förmånsrättslagen över lag bör beaktas vid exekutiv försäljning av lös egendom under konkurs, under förutsättning att fordringen anmäls enligt vad beredningen har föreslagit. Däremot skall förmånsrätten naturligtvis inle kunna göras gällande i fast egendom, varmed Jämställs tomträtt Qfr 15 8 förmånsrättslagen).

Andra stycket i paragrafen har utformats i enlighet med del sagda. Därvid har även beaktats att egendomen kan utgöras av utmätt fordran, som drivs in i stället för att säljas. Att bestämmelsen inte omfattar fast egendom eller tomträtt framgår av 12 kap.. Jfr 15 8 första stycket i före­varande kapitel.

Av 15 8 förmånsrättslagen följer att fordran med allmän förmånsrätt enligt 10 8 har företräde framför fordran med särskild förmånsrätt enligt 5 eller 8 8 endast om det behövs. Del kan erinras om att förevarande bestämmelse avser både det fallet att egendomen är ulmätt och det fallet att konkurs förvaltaren beträffande vissa egendomsslag har begärt exekutiv försäljning enligt 71 8 KL.

15 8 Paragrafen innehåller hänvisningar till bestämmelser på annat håll i balken om rätt för tredje man att få betalning ur utmätt egendom. Den motsvarar 9 kap. 14 och 15 88 i beredningens förslag.

Gällande rätt. 1 SfL, LfL och FfL finns bestämmelser om i vad mån tredje man har rätt all få betalning när registrerat skepp (inkl. registrerat

 

Prop. 1980/81:8                                                                              * IP- '    97

skeppsbygge), luftfartyg och inlecknade reservdelar till luftfartyg samt fast egendom säljs exekutivt. För all fordran skall beaktas skall den i princip ha anmälts senast vid auktionen resp. bevakningssammanträdel. Se 6 och 9-12 88 SfL, 6 och 9-12 88 LfL och 23-27 88 FfL.

Beträffande fördelning som sker efter exekutiv försäljning av fast egendom föreskrivs i 143 8 1 mom. tredje meningen UL alt om fordran eller kostnad som, om den hade blivit anmäld i tid, borde ha tagits upp i förteckningen har anmälts senare, betalning får utgå av vad som återstår sedan fördelning har skett enligt sakägarförteckningen. Bestämmelsen är på grund av hänvisningar i 23 8 första stycket SfL och 24 8 första stycket LfL tillämplig även vid fördelning efter försäljning av egendom som avses i dessa lagar.

Lagberedningen. 1 9 kap. 14 8 föreslår beredningen endast en hänvis­ning till bestämmelserna i 11-13 kap. i förslaget om rätt lill betalning när registrerat skepp, registrerat luftfartyg, intecknade reservdelar lill luft­fartyg eller fast egendom har utmätts.

Beredningen framhåller att 10, 12 och 13 881 förslaget innehåller bestäm­melser om alt borgenärer för all komma i åtnjutande av utdelning med den förmånsrätt som tillkommer dem skall anmäla sina fordringar inom viss tid. Beträffande egendom som avses i 11-13 kap. förutsätts att anmälan sker innan sakägarförteckning skall upprättas. Att anmälan har gjorts för sent skall emellertid inle utgöra hinder för borgenär all ur eventuellt överskott få utdelning före gäldenären. Beredningen föreslår i 14 kap. 8 8 andra stycket en generell bestämmelse i saken. 9 kap. 15 8 innehåller en erinran därom.

Föredraganden. Även i departementsförslaget har tagits upp hän­visningar till 10-12 kap. resp. till 13 kap. 6 8 andra stycket. Bestäm­melserna har förts samman till en paragraf

Avbrytande av verkställigheten

16 8 1 denna paragraf meddelas bestämmelse om verkställighetens av­brytande när influtna medel förslär till betalning av sökandens fordran. Paragrafen motsvarar 9 kap. 17 8 i beredningens förslag.

GäUande rätt. Om sökandens fordran och den kostnad för vilken sökanden svarar betalas innan utmätt egendom har sålts, förfaller enligt 88 d 8 I mom. UL frågan om egendomens försäljning, såvida annat inte följer av 91 c 8 UL eller av 5 8 SfL. Sistnämnda paragrafer innehåller bestäm­melser om s.k. anslutningsräit för vissa borgenärer. Härvid gäller all om borgenär, vars fordran är förenad med sjöpanlrätt, har begärt att egendomen skall säljas för hans fordran, förfarandet inle får läggas ner därför att frågan om försäQning för utmätningssökandens fordran förfaller. 1 93 8 1 mom. tredje meningen UL föreskrivs beträffande försäljning av utmätt lös egendom i allmänhet att försäljningen skall upphöra då så

 

Prop. 1980/81:8                                                                              8 kap. 16 §    598

mycket av det utmätta godset har blivit sålt. alt ulmätningsfordringen samt kostnad som skall utgå ur egendomen kan helt gottgöras av det sålda.

Lagberedningen. 1 9 kap. 17 8 i beredningens förslag föreskrivs i första stycket generellt att verkställigheten skall avbrytas, om influtna medel förslår att täcka sökandens fordran och fordringar med lika eller bättre rätt till betalning ur medlen samt kostnad som skall tas ut i ärendet. Bered­ningen påpekar all regeln omfattar även verkställighet som sker i form av att utmätt fordran drivs in.

Beträffande innebörden av huvudregeln framhåller beredningen att man i tillämpningen måste skilja mellan det fallet all gäldenären betalar sin skuld utan alt den utmätta egendomen har tagils i anspråk samt andra fall. 1 förstnämnda fall är del tillfyllest att ulmätningssökandens fordran och förrättningskostnadema blir täckta. Någon annan intressent som har lika eller bättre rält till de influtna medlen kan inte förekomma. Om däremot t.ex. en aktiepost har tagils i mät trots att den var pantsatt och aktierna har sålts, måsle köpeskillingen i första hand användas till betalning av panthavarens fordran.

Beredningen erinrar här om alt medel som gäldenären i anhängigt ärende betalar in till kronofogdemyndigheten skall anses omedelbart utmätta i ärendet, om betalningen inte har skett med villkor som strider häremot. Bestämmelse härom finns i 5 kap. 29 8 i beredningens förslag.

Från den angivna huvudregeln gäller en rad undantag. En erinran härom har tagils in i andra stycket av 9 kap. 17 8. Det första undantaget föQer av den bestämmelse som 10 8 andra stycket i 9 kap. innehåller till skydd för sjöpanträllshavare såvitt angår annat fartyg än registrerat skepp eller gods i fartyg saml lill skydd för luftpanlrällshavare såvitt angår oregistrerat luft­fartyg eller gods i luftfartyg. Motsvarande skyddsbestämmelser beträf­fande registrerat skepp finns i 11 kap. 5 8, som enligl 12 kap. 1 och 2 88 skall gälla även i fråga om registrerat luftfartyg. Dessa lagrum ger anslut­ningsräit även för andra borgenärer än sjö- och luftpanlrällshavare. Anslutningsrätten för andra än sjö- och luftpanlrällshavare kan emellertid inte hindra att utmätningssökanden lägger ner förfarandet. I fräga om fast egendom anges i 13 kap. 13 8 vissa fall då borgenär med förmånsrätt kan tvinga fram alt förfarandet fortsätter.

Remissyttrandena. Svea hovrätt, som utgår från att bestämmelsen om avbrytande av verkställigheten är avsedd alt ha en generell innebörd, anser att detta inle framgår tillräckligt tydligt av lagtexten. Hovrätten påpekar all verkställigheten skall avbrytas även i vissa andra fall än när medel har influtit till kronofogdemyndigheten, t.ex. om gäldenären eller annan betalar fordringen direkt till sökanden och i det fall som berörs i 10 kap. 6 8 Qärde stycket.

Med hänsyn lill att enligt huvudregeln i första stycket hänsyn skall tas även till fordringar med lika eller bättre rält än sökandens fordran ifråga­sätter RSV om bestämmelsen om undantag i andra stycket har någon funktion att fylla.

 

Prop. 1980/81:8                                                                               8 kap. 17 §  599

Föredraganden. Som en remissinstans har framhållit skall utmäl­ningsförfarandet inställas även i andra fall än dä influtna medel förslår alt läcka sökandens fordran samt fordringar med lika eller bättre rätt och kostnad i målet. Det är emellertid likväl lämpligt alt en bestämmelse meddelas för detta fall. Jag godtar sålunda beredningens förslag. I den mån andra fall av verkställighetens avbrytande har ansetts kräva uttrycklig reglering meddelas bestämmelser därom på annat håll i UB (se t.ex. 3 kap. 22 § och 15 kap. 12 8 andra stycket).

Med anledning av att en remissinstans har ifrågasatt om inte bestäm­melsen i andra stycket är onödig vill Jag påpeka att huvudregeln i första stycket omfattar även det fallet att gäldenären till kronofogdemyndigheten betalar utmätningssökandens fordran Jämte uppkomna kostnader innan den utmätta egendomen har sålts. Annan borgenär än utmätnings­sökanden har då inte rätt till betalning ur medlen. De bestämmelser i 9 och 11-13 kap. till vilka beredningens förslag hänvisar kan därför bli tillämp­liga. Det synes lämpligt att i förevarande paragraf erinra om dessa bestäm­melser.

Handräckning efter försäljning

17 8 Denna paragraf, som motsvarar 9 kap. 18 8 i beredningens förslag, innehåller bestämmelse om handräckning för att den som har förvärvat egendom exekutivt skall komma i besittning av egendomen.

Gällande rält. När fast egendom eller tillbehör har sålts enligl FfL, har enligt 72 S samma lag köparen rätt att få handräckning av kronofogdemyn­digheten för att komma i besittning av vad han har förvärvat. När fråga är om skyldighet för förre ägaren all avflytta, har därvid 193 8 UL (om tidsfrist för avhysning och om anstånd) motsvarande tillämpning. Någon liknande bestämmelse finns inte i fråga om lös egendom.

Lagberedningen. Enligl beredningens förslag skall den befogenhet att förordna om handräckning som f.n. åvilar överexekutor i stället ankomma på kronofogdemyndigheten. Beredningen föreslår i 17 kap. 17 8 att hand­räckning skall kunna ges bl.a. i fall då någon olovligen hindrar utövningen av rätt lill lös eller fast egendom, om saken är uppenbar. Handräckningen går ut på återställande av besittning eller annan rättelse. Del kan, anför beredningen, därför synas praktiskt överflödigt att meddela någon särskild bestämmelse för fall då egendom har sålts exekutivt. Beredningen har emellertid ändå funnit lämpligt att en generell bestämmelse meddelas om köparens rält att komma i besittning av exekutivt såld egendom. Därvid torde inte behöva uppställas något särskilt krav pä alt saken är uppenbar. Att köparen inte kan förhjälpas att få egendomen i sin besittning, om denna har råkat på villovägar och godtrosförvärv har ägt rum, torde enligt bered­ningen utan vidare vara tydligt.

1 enlighet med det anförda föreslår beredningen i 9 kap. 18 8 att när ulmätt egendom har sålts, köparen skall ha rätt alt vid behov få hand-

 

Prop.J980/81:8                                                            8 kap. 18 §   600

räckning enligt 17 kap. 17 8 för all komma i besittning av vad han har för­värvat.

Vad angår förberedande av avhysning skall, anför beredningen, iakttas vad som i 16 kap. 6 8 sägs om verkställighet av avhysningsdom Qfr 17 kap. 19 8). Handräckning bör ges utan kostnad för köparen (se 18 kap. 4 8). Däremot bör kostnaden kunna tas ul av gäldenären eller annan som har underlåtit alt lämna ul eller avträda egendomen (se härom 18 kap. 14 8).

Föredraganden. Departementsförslaget utgår från att befogenheten att i allmänhet förordna om handräckning för avhysning, återställande av besittning m.m. inte skall åvila kronofogdemyndigheten utan i stället skall ankomma på domstol. När det gäller möjlighet för den som exekutivt har förvärvat egendom att komma i besittning av egendomen bör emellertid, på samma sätt som f n. gäller beträffande exekutivt såld fast egendom eller tillbehör, befogenheten alt meddela handräckning ankomma på krono­fogdemyndighet.

I enlighet härmed anges i departementsförslaget all när utmätt egendom har sålts, köparen har rätt all vid behov få handräckning av krono­fogdemyndigheten för att komma i besittning av vad han har förvärvat. I en andra mening föreskrivs att därvid gäller i tillämpliga delar vad som sägs i 16 kap. 2-9, II och 12 88, dvs. angående verkställighet av annan förpliktelse än betalningsskyldighet.

Handräckning enligl förevarande paragraf skall ses som en åtgärd i det i övrigt redan handlagda utsökningsmålet och det är alltså den krono­fogdemyndighet som har verkställt försäQningen som har att lämna hand­räckning, även om den sålda egendomen undantagsvis finns i annat distrikt. Begäran om handräckning kan framställas formlöst.

På grund av bestämmelsen i I 8 tredje stycket i förevarande kapitel är handräckningsbestämmelsen tillämplig även när egendom har sålts exekutivt under konkurs på begäran av konkursförvaltaren. Bestäm­melsen medger givelvis inle att handräckning meddelas mot t.ex. en arrendator eller hyresgäst som har rätt att sitta kvar på exekutivt såld fastighet Qf '2 kap. 46 §). Angående kostnad för handräckningen se 17 kap. 3 8 första stycket och 7 8 andra stycket.

Särskild föreskrift beträffande allmänna mål

18 8 Denna paragraf, som saknar motsvarighet i beredningens förslag,
innehåller föreskrift om undantag från kapitlets tillämpning i allmänna mål.
Föredraganden. 1 3 8 i kapitlet meddelas bestämmelser om tidsfrist för
försäQning av utmätt egendom och om anstånd med försäQning. Som har
framhållits i motiven till den paragrafen bör den inte vara tiUämplig i
allmänna mål. 1 övrigt finns det inle skäl att göra undantag för tillämp­
ningen av kapitlets bestämmelser i allmänna mäl. Alt bestämmelsema i 4 8
första och andra styckena inte är tillämpliga i allmänna mål följer av para­
grafen jämförd med 3 kap. 23 8, Härom får jag hänvisa till vad som
närmare har anförts i anslutning till 4 8:  Norstedts tryckeri, Stockholm tsso

 

Prop. 1980/81:8

9 kap.    601

9 kap. Försäljning av lös egendom i allmänhet och indrivning av ut­mätt fordran m.m.

Förevarande kapitel innehåller bestämmelser om realisation av utmätt lös egendom i allmänhet. Där regleras inte bara försäljning utan även in­drivning av utmätt fordran och åtgärder efter utmätning av pantbrev eller intecknat skuldebrev. Kapitlet, som motsvarar 10 kap. i beredningens för­slag, ersätter närmast 5 kap. UL. Flera bestämmelser i kapitlet saknar motsvarighet i gällande lag.

Lagberedningen. Den lösa egendom som omfattas av 10 kap. kan, påpe­kar beredningen, vara av vitt skilda slag. Hit hör vanligt lösöre, byggnad på ofri grund saml aktier, obligationer, andra värdepapper, fordringar och andra rättigheter som kan bli föremål för utmätning. Bland rättigheter kan nämnas andelsrält lill lösöre m. m., patenträtt och mönsterrält. Beredning­en framhåller att även rätt enligt ömsesidigt förpliktande avtal kan bli före­mål för utmätning, om inte gäldenärens egen förpliktelse är av sådan per­sonlig art att utmätning inte kommer i fråga eller eljest särskilt hinder mö-ler. Utmätning av gäldenärens rätt enligt ömsesidigt förpliktande avtal kan ha avsett all rätt enligt avtalet, t. ex. den rätt som beställare av fartyg har mot varvet och till det beställda objektet. Det är emellertid inte uteslutet alt visst anspråk enligl ömsesidigt förpliktande avlal kan ha utmätts för sig, t. ex. krav på viss till betalning förfallen delpost.

Det är enligt beredningen uppenbart att de realisationsåtgärder som anges i 10 kap. begränsas av utmätningsbeslutet och måste anpassas till delta, 1 fråga om utmätning av andelsrätt framgär emellertid av 9 kap. 8 och 9 SS att uimätningsbeslutet kan ha följts av beslut att egendomen i dess helhet skall säljas. Beträffande utmätning av pantbrev eller skuldebrev som är intecknat i luftfartyg eller reservdelar till luftfartyg framgår vidare av 14- 17 88 i 10 kap. att den egendom i vilken inteckning gäller kan komma att tas i anspråk med anledning av att inteckningshandlingen har utmätts.

Remissyttrandena. Enligt Svea hovrätt är det oklart vad som skall gälla om försäljning av andel i och villkorlig rätt lill fartyg eller luftfartyg. Hovrätten anser att detta bör klarläggas.

Föredraganden. I förevarande kapitel i departementsförslaget ges regler om exekutiv försäljning av lös egendom i allmänhet, till skillnad från försäljning av de specialobjekt som behandlas i 10- 12 kap. Kapitlet inne­håller också regler om indrivning av utmätt fordran och om åtgärder efter utmätning av pantbrev eller intecknat skuldebrev. Bestämmelserna överensstämmer i huvudsak med beredningens förslag, men en del olikheter föreligger bl.a. i fråga om underhandsförsäljning och försäljning

1   Riksdagen 1980181. 1 saml. Nr 8. Del 2

Prop. 1980/81:8                                                                               9 kap. I §    602

av egendom som gäldenären har fiirvärvat under förbehåll om återtagande­rätt.

En remissinstans har ansett att det är oklart vad som skall gälla om exekutiv försäljning av andel i och villkorlig äganderätt lill fartyg eller luft­fartyg. Med anledning härav villjag framhålla följande. Enligt 10 kap. 1 8 andra stycket och 11 kap. I 8 tredje stycket gäller bestämmelserna i nämnda kapitel inte försäljning av andel i eller villkorlig rätt till registrerat skepp resp. registrerat luftfartyg eller inlecknade reservdelar lill luftfartyg. Härav följer att försäljning av sådan andel eller villkorlig rätt faller under 9 kap. Qfr 9 kap. I 8 tredje stycket). Enligt 8 kap. 8 8 kan utmätning av andel i egendom beträffande vilken samäganderättslagen är tillämplig under vissa förutsättningar leda till att hela egendomen säljs. Om kronofogde­myndigheten efter utmätning av andel i registrerat skepp (inkl. registrerat skeppsbygge), i registrerat luftfartyg eller i inlecknade reservdelar förordnar att hela egendomen skall säljas, blir reglerna i 10 resp. II kap. tillämpliga. 1 annat fall tillämpas 8 kap. 9 8 andra stycket samt 9 kap. Efter utmätning av villkorlig rätt finns del i allmänhet anledning all avvakta huruvida villkoret uppfylls. Därefter kommer utmätningen att avse själva egendomen resp. den rätt till ersättning m.m. som gäldenären kan ha mot sin motpart. Exekutiv försäljning av andel i eller villkorlig rätt till fartyg eller luftfartyg m.m. inverkar inte på sjöpanlrätt eller luflpanträtt eller annan rättighet som gäller i egendomen. Den frågan behandlas närmare under 3 8 i förevarande kapitel. 1 övrigt synes exekutiv försäljning av andel i eller villkoriig rätt till egendom som har nämnts nu inle behöva föranleda några särskilda problem, som det finns anledning att uppmärksamma här.

Kapitlet inleds med vissa allmänna bestämmelser om exekutiv för­säljning (I 8). Härefter regleras försäljning på auktion (2-7 88). Där ges bestämmelser bl.a. om kungörande av auktion, prövning huruvida bjuden köpeskilling är godtagbar, försäljning av egendom som häftar för hand­panträtt eller retentionsrätt, försäljning på kredit, nytt försäljningsförsök efler tidigare misslyckat försök och förverkande av handpenning. Därefter regleras försäQning under hand (8 8). FörsäQning av egendom som gälde­nären har köpt under förbehåll om återtaganderätt uppmärksammas särskilt (9 8). 1 ell följande avsnitt behandlas indrivning av ulmätt fordran (10-12 88). Slutligen innehåller kapitlet föreskrifter om förfarandet efter utmätning av pantbrev eller intecknat skuldebrev (13- 15 88).

Samtliga bestämmelser i kapitlet avses vara tillämpliga även i allmänna mål. Några kompletterande föreskrifter för sådana mål har inle ansetts på­kallade.

Allmänna bestämmelser om försäljning

1 8 1 denna paragraf, som motsvarar 10 kap. 1 8 i beredningens förslag, meddelas bestämmelser bl.a. om de försäQningsformer som står lill buds och om vem som håller auktion.

 

Prop. 1980/81:8                                                               9 kap. I §    603

Gällande ro'//.Enligt 89 8 1 mom. UL skall försäQning av utmätt lös egendom ske på offentlig auktion utom i fall som avses i 96 a 8. Sist­nämnda paragraf innehåller bestämmelser om underhandsförsäQning. Bestämmelserna i 89-96 a 88 UL gäller inte försäljning av registrerat skepp (inkl. registrerat skeppsbygge), luftfartyg eller intecknade reservdelar till luftfartyg (jfr 89 8 2 mom.). Beträffande försäQning av sådan egendom finns bestämmelser i SfL och LfL.

Del förhållandet all exekutiv försäljning av lös egendom (frånsett specialobjeklen) enligt UL åvilar utmätningsmannen har inte ansetts innebära att själva försäljningen alltid behöver verkställas av kronofogde eller annan Qänstemän vid kronofogdemyndigheten. 1 79 8 USK föreskrivs sålunda all utmätningsmannen får uppdra åt auktionsföretag att säQa utmätt lös egendom på auktion saml att utmätta aktier eller obligationer får säljas genom fondkommissionär eller genom mäklare, som är antagen av handels- och sjöfartsnämnd. Enligt 80 8 USK skall auklionsföretag, fondkommissionär eller mäklare som får i uppdrag att säQa egendom åläggas alt föQa föreskrifterna i 5 kap. UL och de föreskrifter om lägsta antagbara pris och om försäQningen i övrigt som utmäiningsmahnen meddelar.

Lagberedningen. Beredningen understryker att en genomgående synpunkt är att utmätt egendom skall tillgodogöras på ett sätt som ger sä gott ekonomiskt resultat som möjligt. Förslaget ger för vissa fall möjlighel att välja mellan olika former för tillgodogörandet, men försäljning av del utmätta objektet är liksom f n. huvudregel. När egendomen skall säljas, bör enligt beredningen kronofogdemyndigheten lägga sig vinn om att försäljning sker på det sätt som med hänsyn till egendomens beskaffenhet och övriga omständigheter är mest ändamålsenligt. Kronofogdemyndig­heten bör alltså lika väl som en konkursförvaltare eftersträva ett gott resultat av försäljningen och i vaGe särskilt fall överväga hur man lämp­ligast bör förfara.

Liksom f.n. skall enligl förslaget huvudregeln vara all försäljning sker på auktion. 1 10 kap. 8 8 i förslaget finns emellertid motsvarighet lill den möjlighet att säQa under hand som har förts in i 96 a 8 UL. 1 enlighet härmed anges i 10 kap. 1 8 första stycket i beredningens förslag att utmätt lös egendom säljs på offentlig auktion enligt vad som sägs i del följande, om inte annat bestäms med stöd av 8 8.

Den nuvarande möjligheten för utmätningsmannen all anlita auklions­företag, fondkommissionär eller auktoriserad mäklare för försäljning torde enligt beredningen böra behåUas. Andra stycket i 1 8 innehåller en generell bestämmelse, som ger kronofogdemyndigheten möjlighel att låta auktion på egendom som avses i 10 kap. hållas av den som kronofogdemyndig­heten anlitar. Beredningen framhåller att närmare anvisningar därom kan ges i administrativa bestämmelser. Några komplikationer torde i allmänhet

 

Prop. 1980/81:8                                                                                9 kap. I §    604

inte vara förenade med sådana uppdrag. Kronofogdemyndigheten får ge direktiv om det minimipris som skall gäUa för försäQningen. Vidare måste myndigheten iaktta att försäQning inhiberas, om sökandens fordran och kostnaden betalas samt förfarandet därför skall avbrytas. Även andra hinder mot försäljning kan möta i sista stund.

1 tredje stycket av paragrafen erinras om alt särskilda bestämmelser skall gälla beträffande försäQning av sådan lös egendom som avses i 11 och 12 kap., dvs. registrerat skepp, registrerat luftfartyg och intecknade reservdelar till luftfartyg.

Remissyttrandena. RSV, instämmer i beredningens uttalanden att vid exekutiv försäQning bör eftersträvas ett så gott ekonomiskt resultat som möjligt och all kronofogdemyndigheten bör i vaqe särskilt fall överväga hur man lämpligast bör förfara. Verket anser emellertid att beredningen så lill vida inte har dragit slutsatserna av uttalandena som auktionsförsäljning och underhandsförsäQning inte har jämställts. Hittillsvarande erfarenheter visar att det villkor som gäller för underhandsförsäQning är för strängt och att sådan försäljning därför inle har kunnat ske i fall då del har varit ekonomiskt motiverat. RSV föreslår alt auktionsförsäljning och under­handsförsäQning jämställs i balken. Detta påkallar ändring, förutom av 8 8, även av 1 8- Även de närmare föreskrifterna för underhandsförsäQning i USK bör enligt RSV ses över. Liknande synpunkter anförs av Svea hovrätt och kronofogdeföreningen.

Föredraganden. 1 likhet med vad som gäller fn. bör försäljning av ulmätt lös egendom ske på auktion eller underhand. Som beredningen har framhållit bör kronofogdemyndigheten söka uppnå ett så bra ekonomiskt resultat som möjligt. Jag delar den av några remissinstanser uttryckta uppfattningen att förutsättningarna för underhandsförsäQning bör jämkas, så att sådan försäQning kan äga rum i slörre utsträckning än f n. Den frågan behandlas närmare under 8 8. Som framgår av vad som anförs där är det emellertid inte möjligt att helt jämställa auktionsförsäQning och under­handsförsäljning i den meningen att underhandsförsäljning skulle kunna bli en vanlig försäljningsform i fråga om flertalet slag av egendom. För försäljning under hand bör alkjämt gälla särskilda villkor och försäQning på auktion bör därför även i fortsättningen vara huvudregel. Jag har likväl anseti lämpligt att något Jämka lydelsen av första stycket i förevarande paragraf i syfte att mera sidoställa de båda försäljningssätten. 1 departe­mentsförslaget anges sålunda alt utmätt lös egendom säljs på offentlig auktion eller under hand samt all särskilda villkor för försäQning under hand gäller enligt 8 8.

Andra stycket i departementsförslaget har Jämkats något i förhållande till beredningens förslag. Tredje stycket i paragrafen överensstämmer med beredningens förslag.

 

Prop. 1980/81:8                                                                            9 kap. 2 §    605

Försäljning på auktion

2 8 Paragrafen, som motsvarar 10 kap. 2 8 i beredningens förslag, inne­håller bestämmelser om kungörande av auktion och om underrättelser till sakägare.

Gällande rätt. 1 fråga om försäQning på auktion av lös egendom i allmänhet föreskrivs i 90 8 1 mom. UL att lid och ställe för auktionen skall kungöras i den eller de ortstidningar som utmätningsmannen bestämmer och på sätt som i övrigt finnes lämpligt. Är för viss ort förordnat att auktion skall kungöras på särskilt sätt, skall del också lända lill efter­rättelse. Enligt 2 mom. gäller att om egendom som skall säQas är av sådan beskaffenhet att den inle utan alt förstöras eller väsentligt försämras kan förvaras under den tid som fordras för auktionens kungörande i nyss nämnd ordning, utmätningsmannen kan låta kungöra försäljningen på annat sätt som finnt s lämpligt.

I 9i 8 UL meddelas närmare bestämmelser r:n kungörande av auktion och om kallelser. Enligt I mom. skall kungörelse av auktion på lösören ske minst älta dagar innan auktionen hälls, om inle i fall som sägs i 90 8 2 mom. kortare tid för kungörandet finnes nödig. Auktion på fordran eller rättighet skall kungöras minst 14 dagar i förväg. Beträffande sådan auktion skall också, om det kan ske, särskilda underrättelser om auktionen inom samma tid avsändas med poslen till borgenären och gäldenären. Vid försäljning av fartyg, som inle är infört i skeppsregistret eller i motsva­rande utländska register, eller av gods i fartyg eller i luftfartyg skall enligt 91 8 3 mom. kungörelse ske minst tre veckor före auktionen och inom samma lid även införas i Post- och Inrikes Tidningar. Minst tre veckor före auktionen skall också, såvitt det kan ske, underrättelse om försäQ­ningen sändas i rekommenderade brev till borgenären och ägaren av egen­domen saml lill den som, enligt vad som har blivit känt, har sjö- eller lufl­panträtt i denna. Vinns senare kunskap om sådan panträtt, skall under­rättelse genast avsändas. Enligt 4 mom. skall auktionsförrättaren, när egendom som skall säQas svarar för företagsinleckning, om möjligt under­rätta inteckningshavaren om auktionen genom särskilt kallelsebrev, som skall sändas med posten minst två veckor före auktionen. Upplyses senare all företagsinteckning gäller i egendomen, skall underrättelse genast sändas.

Lagberedningen. Beredningen påpekar att SfL, LfL och FfL innehåUer endast helt kortfattade bestämmelser om kungörande av auktion m.m. och att bestämmelserna är avsedda all kompletteras med administrativa före­skrifter. 1 6 8 SfL och 6 8 LfL sägs sålunda endast att auktion skall kungöras i god lid resp. minst sex veckor i förväg och på lämpligt sätt, att kungörelsen skall innehålla uppgift om sammanträde för fördelning av köpeskillingen och att innehavare av fordran som bör iakttas vid auktionen i kungörelsen skall uppmanas att anmäla sin rätt till Överexekutor senast

 

Prop. 1980/81:8                                                                                9 kap. 2 §   606

vid auktionen. Vidare ges i 7 8 SfL och 7 S LfL föreskrifter om under­rättelser till olika sakägare. 1 20 j FfL sägs att auktion skall kungöras i god tid och på lämpligt sätt och att kungörelsen skall innehålla uppgift om bevakningssammanträde och sammanträde för fördelning av köpeskil­lingen. HäGämle meddelas en speciell föreskrift för det fallet att särskild försäljning av tillbehör skall äga rum. 1218 samma lag ges bestämmelser om särskilda underrättelser till sakägare. Beredningen nämner också att i 8 8 SfL, 8 8 LfL och 22 8 FfL föreskrivs att om auktion inle har utlysts pä rätt sätt, förrättningen skall inställas och ny tid sältas ut, om bristen är . väsentlig och inte kan avhjälpas på annat sätt.

I 10 kap. 2 8 i beredningens förslag tas som första mening i första stycket upp en bestämmelse om kungörande av auktion, utformad efter mönster av bestämmelserna i SfL, LfL och FfL. Det sägs endast att auktionen skall kungöras i god tid och på lämpligt sätt. Bestämmelsen skall enligt beredningen inte utesluta att tidsfristen blir kort när det som skall säljas eljest kan förlora sitt värde. Tiden skall alltså anpassas efter objektets beskaffenhet. Närmare föreskrifter bör meddelas i administrativ ordning.

Kungörande i Post- och Inrikes Tidningar av försäljning av annat fartyg än registrerat skepp och av gods i fartyg eller i luftfartyg kan enligt bered­ningen möjligen vara lämpligt även i fortsättningen. Vid utfärdande av administrativa föreskrifter kan närmare övervägas i vad män det är motiverat.

Beredningen framhåller alt när fråga är om försäljning som avses i före­varande kapitel - dvs. av lös egendom i allmänhet - i regel inte krävs att kronofogdemyndigheten håller nägot sammanträde för köpeskillings­fördelning. Om del redan vid kungörandet av auktion kan förutses att fördelningssammanträde behövs, skall dock kungörelsen om auktionen innehålla även uppgift om sammanträdel. Bestämmelse härom har tagits upp som andra mening i första stycket av 2 8.

10 kap. 2 8 i beredningens förslag innehåller vidare föreskrift om att sökanden, gäldenären och annan känd sakägare vars rätt beror av försälj­ningen skall underrättas särskih. Föreskriften har tagits upp i andra stycket. Underrättelse skall lämnas i god tid. Enligt beredningen är det lämpligast att underrättelserna utgår samtidigt som auktionen kungörs. Blir sakägare känd först senare, bör underrättelsen lämnas genast. Närmare anvisningar kan meddelas i administrativ ordning. Beredningen påpekar att bestämmelsen inte är begränsad till sakägare som avses i 91 8 3 och 4 mom. ULQfr 11 kap. 7 8, 12 kap. I och 2 88 samt 13 kap. 21 8 i förslaget).

Beträffande de fall som avses i paragrafen innehåller förslaget, anför beredningen, inte någon särskild bestämmelse om att auktion skall ställas in om den inte har kungjorts i behörig ordning och bristen är väsentlig. Även i detta hänseende kan föreskrift ges i administrativ ordning. Läget är

 

Prop. 1980/81:8                                                                                9 kap. 2 §    607

bl.a. på grund av konventioner delvis ett annat beträffande de olika objekt som avses i 11-13 kap.

Förslaget innehåller inte någon föreskrift om var auktion får hållas. Beredningen anser det självfallet att auktion för försäljning av egendom som finns hos gäldenären får hållas på platsen, om det inte medför särskild olägenhet eller eljest är lämpligare att egendomen förs till annan plats. Finns egendomen på annans mark till vilken gäldenären har nytQanderätt, torde regelmässigt av nylGanderätten följa att även exekutiv auktion (liksom frivillig auktion) på egendomen kan hållas på platsen, om del inte medför särskild olägenhet för markens ägare. Om åter tredje man har egendomen i sin besittning, torde han enligl beredningen inte utan särskild anledning vara skyldig finna sig i att auktion hålls där egendomen finns. Det kan emellertid förutsättas alt egendomen regelmässigt kan fraktas lill annan plats för auktion. Om detta inle lämpligen kan ske, torde tredje mannen få anses skyldig låta spekulanter besiktiga egendomen (t.ex. en byggnad som skall monteras ner och föras bort eller en stor maskin). För detta ändamål torde enligt beredningen tvång kunna användas vid behov. Auktionen kan hållas på lämplig plats i närheten. Någon föreskrift om befogenhet för kronofogdemyndigheten att ta i anspråk annans fastighet för auktion har inte ansetts böra meddelas.

Remissyiirandena. Den allmänt hållna bestämmelsen i första stycket om kungörande av auktion kritiseras av Svea hovräu såvitt avser egendom som kan vara behäftad med okänd sjö- eller luftpanträtt. Okända innehavare av sådan panträtt har enligt hovrätten behov av ett fastställt kungörelseförfarande för att kunna få kännedom om utmätningen. Enligt de nya reglerna i sjölagen upphör alltid sjöpanträtt i fartyg som säljs exekutivt. Det är därför verkligt betydelsefullt all sjöpanlhavare har tillgång till en fast angiven möjlighet att bevaka sin rätt. Enligt hovrättens mening bör i balken fastställas ett kallelseförfarande som säkrar sjöpant-havarnas möjlighet alt bevaka sin rätt, om sjöpanträtterna skall utplånas genom försäljningen. Denna fråga kan enligt hovrättens mening inte lämpligen lämnas åt tillämpningsföreskrifter som meddelas senare.

Beredningens uttalanden om valet av plats för auktion berörs av krono-fogdeföreningen. som anser att beredningen har lämnat god vägledning i frågan. Detta är enligt föreningen särskilt värdefullt eftersom praxis har varit oenhetlig.

Föredraganden. Jag godtar beredningens förslag i fräga om tid och sätt för kungörande av auktion på lös egendom i allmänhet. 1 UB bör alltså endast meddelas en allmänt hållen bestämmelse om att kungörandet skall ske i god lid och på lämpligt sätt. medan närmare föreskrifter i ämnet bör meddelas av regeringen; Detta överensstämmer med vad som redan f.n. gäller beträffande registrerat skepp och fast egendom.

I fråga om egendom som kan vara föremål för sjöpanträtt eller luftpant­rätt bör i verkställighetsföreskrifterna anges att kungörande skall ske även

 

Prop. 1980/81:8                                                                            9 kap. 3 §    608

i Post- och Inrikes Tidningar. Denna ordning måste anses tillräckligt betryggande för okända borgenärer med sjöpanlrätt eller luflpanträtt.

Även i övrigt överensstämmer paragrafen i departementsförslaget med beredningens förslag.

3 8 Denna paragraf innehåller föreskrift om vad som vid auklionstill-fällel skall föregå egendomens utropande. Paragrafen motsvarar 10 kap. 3 8 i beredningens förslag.

Gällande rätt. UL innehåller inle någon allmän föreskrift om hur auktionsförrättaren skall gå till viiga innan själva auktionen börjar. 1 94 8 UL finns däremot en särskild bestämmelse rörande försäljning av egendom vilken hör till sådan näringsverksamhet som kan omfattas av företagsinleckning. Där anges att auktionsförrättaren vid försäljningen skall läsa upp gravationsbevis, anmana sakägare att anmäla sina fordringar och lämna underrättelse om förut anmälda fordringar. I 82 a 8 USK ges vissa föreskrifter för det fallet alt försäljningen avser andel i registrerat skepp, i registrerat skeppsbygge, i luftfartyg eller i intecknade reservdelar lill luftfartyg eller villkorlig äganderätt till sådan egendom eller lill andel däri.

Lagberedningen. 1 10 kap. 3 8 föreslår beredningen en föreskrift, enligl vilken det, i den mån anledning f<)religger, skall vid auktionen lämnas en kortfattad redogörelse för vad som har förekommit i ärendet samt anges villkoren för försäljningen.

Beredningen erinrar om att i 9 8 SfL och 9 8 LfL även föreskrivs att innehavare av fordran som bör iakttas vid auktionen skall uppmanas att anmäla den Qfr 23 8 FfL). Beredningen har inle ansett det behövligt att meddela någon särskild föreskrift därom i 10 kap. 3 8. När egendom innehas med pant- eller retentionsrätt, behöver pant- eller retentionsrätts-havaren inte göra särskild anmälan för att komma i åtnjutande av sin rält Qfr 9 kap. II 8 i beredningens förslag). 1 andra fall krävs att borgenärer anmäler sig innan egendomen säljs eller, om försäljning sker under hand, senast när fördelning skall äga rum (9 kap. 10, 12 och 13 88 i beredningens förslag). Med hänsyn till de olika förfaringssätt som kan komma i fråga när egendom skall säljas enligl 10 kap. har det inte synts beredningen lämpligt alt generellt föreskriva att auktionsförrättaren (t.ex. auktionsföretag) skall anmoda eventuellt närvarande sak,3gare att anmäla sina fordringar. Enligl beredningen kan det emellertid lämpligen i administrativ ordning före­skrivas att kronofogdemyndighet som själv håller auktion skall i fall då det kan finnas anledning därtill uppmana närvarande fordringsägare att till­kännage sina anspråk.

Som nyss har nämnts föreslår beredningen att auktionsförrättaren skall ange villkoren för försäljningen i den mån det finns anledning till det. Här åsyftar beredningen bl.a. fall då utmätning har skett enligl 5 kap. 20 8 med förbehåll för tredje mans rält och tvistefrågan inte har klarats ut före

 

Prop. 1980/81:8                                                                               9 kap 3 §    609

försäljningen. 1 sådana fall skall anges att försäQningen sker med förbehåll för sådan rätt. 1 fråga om gods som har sålts genom avbelalningsköp bör anges vilken rätt gäldenären har till godset. SäQs bostadsrätt, kan auk­tionsförrättaren behöva upplysa om de förpliktelser som gäller mot bo­stadsrättsföreningen. Om patenträtt säljs, bör anges all del inle inverkar på licenser som gäldenären har upplåtit och som skall respekteras. I fall då den utmätta egendomen innehas som handpant eller med retentionsrätt skall enligt beredningen anges vad som följer av 9 kap. 11 8, om det är av betydelse för försäljningen; se även 10 kap. 4 8 andra stycket. 1 fråga om en del objekt kan det också vara påkallat all ange vilka tillbehör som följer med försäQningen. Beredningen framhåller att det över huvud är angeläget att alla upplysningar lämnas som är av betydelse för spekulanter.

Remissyttrandena. Enligl Svea hovrätt lämnar förslaget oklart huruvida rättigheter som gäller i fartyg skall bestå efter försäQning av andel i fartyget. Enligt 9 kap. 9 8 skall sädan försäQning ske i den ordning som gäller för exekutiv försäljning av ulmätt rättighet, men några bestämmelser härom har inte tagits upp i förslaget. Sjöpanlrätt och panträtt på grund av inteckning skall enligt hovrätten sannolikt fortfara att gälla i fartyget efter exekutiv försäljning av andel däri. Hovrätten anser att detta bör meddelas före försäljningen och att bestämmelse härom bör tas upp i UB. Hovrätten hänvisar till den bestämmelse i saken som före 1973 års ändringar fanns upptagen i 92 8 2 mom. UL.

Föredraganden. 1 likhet med beredningen anser jag att förevarande kapitel bör innehålla en bestämmelse om vilka åtgärder auktionsförrät­taren skall vidta vid auklionslillfället innan själva auktionen böGar. Som beredningen har föreslagit bör auktionsförrättaren. i den mån anledning föreligger därtill, lämna en kortfattad redogörelse för vad som har före­kommit i målet och ange villkoren för försäljningen. I motsats lill de specialobjekt som regleras av bestämmelserna i 10-12 kap. torde egendom som omfattas av förevarande kapitel inle så ofta vara föremål för särskild förmånsrätt som tillkommer tredje man. När anledning finns alt Iredje man kan göra anspråk på betalning ur utmätt egendom och borge­nären enligt bestämmelserna i 8 kap. har att anmäla sin fordran innan egendomen säljs, är det enligt min mening lämpligt att auktionsförrättaren - vare sig auktionen hålls av Qänstemän vid kronofogdemyndigheten eller av annan som kronofogdemyndigheten anlitar - uppmanar sådan borgenär att anmäla sin fordran. 1 annat fall kan det lätt inträffa att tredje mannen försummar all göra sådan anmälan. 1 departementsförslaget har paragrafen därför kompletterats med en föreskrift om att sådan uppmaning skall lämnas när anledning föreligger därtill.

En remissinstans har ansett att det inle klart framgår av beredningens förslag om sjöpanlrätt och panträtt på grund av inteckning i fartyg skall bestå efter exekutiv försäljning av andel i fartyget. Med anledning härav vill Jag framhålla följande. När försäljning skall ske av andel i egendom

 

Prop. 1980/81:8                                                                            9 kap. 4 §    610

som avses i 8 kap. 8 8 i departementsförslaget, skall enligt 8 kap. 9 8 andra stycket försäljningen ske i den ordning som gäller för exekutiv försäQning av utmätt rättighet. Det innebär bl.a. att försäljningen sker ulan ledning av sakägarförteckning, även om egendomen i dess helhet skulle ha sålts med tillämpning av bestämmelsema i 10-12 kap., saml att fordran eller rättig­het som gäller i hela egendomen inle berörs av försäljningen. Exekutiv försäljning av andel i fartyg inverkar alltså inte på sjöpanlrätt, panträtt på grund av inteckning eller annan rättighet som gäller i fartyget i dess helhet, F,n. hänvisas till vad som gäller för exekutiv försäljning av rättighet bl.a. när det gäller försäQning av andel i registrerat skepp (inkl. registrerat skeppsbygge), i luftfartyg och i intecknade reservdelar till luftfartyg (se 89 8 2 mom. UL) och av andel i faslighet (se 69 8 första stycket FfL). Jag har därför anseti att nämnda sätt att beskriva ordningen för försäljning av andel kan godtas. Det kan påpekas att utan uttrycklig bestämmelse i departementsförslaget skall även andel i annan egendom än som avses i 8 kap, 8 och 9 88 och villkorlig rätt till egendom säljas i den ordning som har angetts nu Gfr 89 8 2 mom. UL). Angående villkorlig rält till fastighet se 12 kap. 64 S.

Före 1973 ärs ändringar i UL angavs i 92 8 2 mom. att vid försäljning av lott i fartyg eller luftfartyg utmätningsmannen skulle tillkännage att försälj­ningen inle medför rubbning i panträtt som gäller i hela fartyget eller luft­fartyget samt före utropet meddela underrättelse om de fordringar för vilka fartyget eller luftfartyget veterligen utgör pant. Motsvarande föreskrifter finns numera i 82 a S USK och avser försäljning av andel i registrerat skepp, i registrerat skeppsbygge, i luftfartyg eller i intecknade reservdelar till luftfartyg samt villkorlig äganderätt till egendomen eller till andel däri. Även efter ikraftträdandet av UB bör auktionsförrättaren lämna mot­svarande upplysningar. Föreskrift härom kan liksom f.n, meddelas av regeringen. Därvid får övervägas om inte föreskrifter i ämnet kan göras mera generella och få gälla andel i och villkorlig rätt lill egendom över lag. Däremot saknas anledning att ta upp sådana bestämmelser i UB.

4 8 Paragrafen, som motsvarar 10 kap. 4 8 i beredningens förslag, inne­håller bestämmelser om avvisande av för lågt bud och om försäljning av egendom i vilken tredje man har handpanlrält eller retentionsrätt.

Gällande räii. Om sättet för auktion på utmätt lös egendom i allmänhet föreskrivs i 93 8 I mom. första och andra meningarna UL alt egendomen skall säQas i uppslag samt att de yppersta varorna skall sparas så länge att mesta folket är samlat. 2 mom i paragrafen innehåller en bestämmelse, enligt vilken inrop inte fär godtas, om det är sannolikt att avsevärt högre köpeskilling än den bjudna kan uppnås.

I 92 § UL föreskrivs att om någon innehar utmätt lös egendom som handpant eller med rält alt kvarhålla den till säkerhet för fordran och han inte enligt 71 S är pliktig alt avstå från sin pant- eller retentionsrätt utan all

 

Prop. 1980/81:8                                                                               9 kap. 5 §    611

hans fordran blir betald, egendomen får säQas endast om köpeskillingen förslår till betalning av fordringen.

Lagberedningen. Beredningens förslag innehåller inle några bestäm­melser som motsvarar 93 8 1 mom. första och andra meningama UL. Det torde enligt beredningen numera anses självfallet att auktionen skall ske med uppslag och således inte enligl metoden för Dutch auction, dvs. med upp- och avslag.

1 första stycket av 10 kap. 4 8 har beredningen tagit upp en bestämmelse om avvisande av för lågt bud. Bestämmelsen motsvarar 93 8 2 mom. UL.

Beredningen har i 9 kap. 11 8 föreslagit bestämmelser om rätt till betalning för tredje man, som innehar utmätt egendom som handpant eller med retentionsrätt. Andra stycket i 10 kap. 4 8 ansluter till nämnda bestämmelse och anger alt om tredje mannen inte enligt 9 kap. 11 8 är pliktig att avstå från sin pant- eller retentionsrätt utan att hans fordran blir betald, egendomen får säljas endast om köpeskillingen förslår till betalning av fordringen. Denna föreskrift motsvarar 92 8 UL.

Bestämmelsen i 93 8 2 mom. UL om avvisande av för lågt bud torde enligt beredningen inte hindra att visst bud får godtas om alla sakägare, alltså även gäldenären, samtycker därtill. Motsvarande gäller bestäm­melsen i 92 8 UL. 1 tredje stycket av 10 kap. 4 8 anges uttryckligen all inrop skall godtas utan hinder av första och andra styckena, om samtliga berörda sakägare medger det. (Jfr 14 och 19 88 SfL, 15 och 20 88 LfL samt 32 och 40 SS FfL.) Beredningen framhåller att det inte torde vara behövligt att särskilt ange att sökanden kan medge att inrop godtas fastän förrätt­ningskostnaderna inle har blivit täckta.

Föredraganden. Jag delar uppfattningen att i UB bör las upp bestäm­melser om avvisande av för lågt bud och om att egendom som är föremål för handpanlrält eller retentionsrätt får säljas endast om panthavarens eller retinenlens fordran blir täckt. Vidare bör uttryckligen föreskrivas att inrop skall godtas utan hinder av nämnda bestämmelser, om samtliga berörda sakägare medger det. Jag godtar sålunda beredningens förslag.

Det bör påpekas alt uttrycket handpanlrält inbegriper även panträtt i lös egendom som på grund av egendomens beskaffenhet stiftas utan tradition, l.ex. panträtt i muntlig fordran efter denuntiation Qfr under 8 kap. 11 8).

5 8 I paragrafen, som motsvarar 10 kap. 5 8 i beredningens förslag, meddelas bestämmelser om betalning av köpeskillingen för inropad egendom.

GäUande rätt. Beträffande betalning av köpeskillingen för lös egendom i allmänhet som har sålts exekutivt på auktion anges i 96 8 I mom. UL som huvudregel att egendomen skall betalas genast efter inropet. Utmät­ningsmannen kan dock lämna anstånd med betalningen av köpeskillingen utom till viss del, vilken skall erläggas som handpenning. I 1 mom. före­skrivs vidare att egendomen skall hållas inne till dess full betalning sker.

 

Prop. 1980/81:8                                                                               9 kap. 5 §    612

Sker inte betalning genast efter inropet och lämnas inle heller anstånd, skall enligl 96 8 2 mom. egendomen gå under nytt utrop. Enligt 3 mom. första meningen är köpet ogiltigt, om anstånd har lämnats och full betal­ning inte erläggs inom fastställd lid. 3 mom. innehåller vidare i andra-femte meningarna bestämmelser om ny försäljning av egendomen när köpet har blivit ogiltigt och om tillgodogörande av handpenning.

1 87 och 88 §8 USK finns vissa närmare föreskrifter om anstånd med betalning av köpeskillingen för lös egendom. Enligl dessa gäller bl.a. att anstånd bör lämnas endast om köpeskillingen överstiger 1,000 kr. och att anstånd för längre lid än en månad bör lämnas endast om sökanden och gäldenären medger det eller om annat särskilt skäl föranleder det.

Lagberedningen. Bestämmelserna i 10 kap. 5 S i beredningens förslag ersätter utan saklig ändring 96 8 I och 2 mom. och 3 mom. första meningen UL. Beträffande andra-femte punkterna i 96 8 3 mom, hänvisar bered­ningen till 10 kap, 6 och 7 88.

1 detta sammanhang framhåller beredningen att check liksom f n. bör kunna godtas som betalningsmedel, om täckning finns för checkbeloppel. När egendom säQs på auktion, kan vid behov göras ett kortare avbrott för kontroll att det finns täckning och begäran att checken skyddas, såvida avbrottet inte medför beaktansvärd olägenhet Gfr 11 kap. 20 8 och 13 kap. 41 8). Vare sig försäljningen sker i allmänt eller enskilt mäl bör enligt beredningen såld lös egendom inle lämnas ul förrän efter del att checken har blivit skyddad eller infriad. Annars riskeras att utmätningssökanden och gäldenären liksom andra eventuellt betalningsberättigade lider förlust. Vid försäljning som avses i 11-13 kap. får tillses alt inte inrop godtas eller köpeskillingsfördelning avslutas förrän check på handpenning resp. reste­rande köpeskilling har blivit skyddad.

Check kan, påpekar beredningen, även komma i fråga vid betalning från gäldenären. I enskilda mål måsle tillses att statsverket inle lider förlust genom alt redovisning till sökanden äger rum av belopp, som har influtit genom check vilken senare befinns sakna täckning. Kronofogdemyndig­heten bör, när check lämnas som betalning av gäldenären, begära att checken skyddas, om checken inte har hunnit infrias och skyddande behövs för att redovisning skall kunna ske.

Remissyttrandena. Erfarenheterna av de nuvarande bestämmelsema om exekutiv försäljning på kredit är enligt RSV goda och det finns f n. inle någon anledning att ändra dem. RSV har sålunda inte någon erinran mot förslaget. Verket föreslår emellertid att tillämpningsområdet för kreditför­säljning vidgas genom ändring av de begränsningar beträffande egen­domens värde och tiden för anstånd som föreskrivs i USK. Kronofogde-föreningen förmodar att behovet att kunna lämna kredit kommer alt minska i avsevärd grad, om möjlighetema till underhandsförsäljning vidgas enligt vad föreningen förordar.

Föredraganden.   Departementsförslaget  överensstämmer med  bered-

 

Prop. 1980/81:8                                                                               9 kap. 6§    613

ningens förslag. Vid utarbetande av verkställighetsföreskrifter får över­vägas om de närmare förutsättningar för försäljning på kredit som f n. gäller enligt USK bör Jämkas.

6 8 Paragrafen behandlar frågan om nytt försäljningsförsök när tidigare försök inle har lett till resultat. Den motsvarar 10 kap. 6 8 i beredningens förslag.

Gällande rätt. I 93 8 3 mom. UL föreskrivs att om inrop inle godtas och egendomen inte säljs vid nytt utrop, ny auktion skall sättas ut eller egendomen säljas under hand. För det fall alt köp blir ogiltigt till följd av att full betalning, efter det att anstånd har lämnats och handpenning betalats, inte erläggs inom fastställd tid gäller enligl 96 8 3 mom. andra meningen all utmätningsmannen skall ombesöGa ny försäljning av egen­domen.

Lagberedningen. Beredningen föreslår i första stycket av 10 kap, 6 8 en generell regel som innebär alt, om del inte sker inrop som godtas och full­följs, nytt försäljningsförsök skall göras, om inte sökanden avstår därifrån. Beträffande sambandet mellan denna bestämmelse och 5 § påpekar bered­ningen att nytt utrop enligt 5 8 andra stycket inte är sådant nytt försälj­ningsförsök som avses i 6 8 första stycket. Nytt utrop vid en och samma auktion skall enligt 5 8 andra stycket utan vidare ske, om köpeskilling eller handpenning inle betalas genast. Någon särskild kostnad ådras inle därigenom sökanden. 1 det fall som avses i 6 8 första stycket bör enligl beredningen kronofogdemyndigheten höra sig för hos sökanden, huruvida nytt försäljningsförsök bör göras.

Beredningen påpekar att bestämmelsen i 6 S första stycket nära ansluter till reglerna för motsvarande situationer 1218 SfL, 22 8 LfL och 42 8 FfL, I fall då annan än utmätningssökanden har utövat anslutningsräit (se 9 kap. 10 8) skall förfarandet fortgå även om utmätningssökanden avstår därifrån. Den som vill genomdriva försäljning fär i sä fall själv svara för nya kostnader som eventuellt inte kan tas ut ur egendomen.

Som andra stycke i 6 8 i beredningens förslag har tagits upp föreskrift all kronofogdemyndigheten får avvisa begäran om nytt försäQningsförsök, om två auktioner har hållits utan att egendomen har sålts och det saknas anled­ning anta att den kan säljas inom rimlig tid. Bestämmelsen har sin förebild i 21 8 andra stycket SfL och 42 8 andra stycket FfL.

1 tredje stycket av 6 8 regleras förfarandet när ny auktion skall hållas. Enligt beredningens förslag har i sådant fall 2-5 88 motsvarande tillämp­ning. Vidare föreskrivs att anmälan av fordran som har skett för en auktion gäller även för senare försäljningsförsök. Bestämmelserna ansluter lill liknande regler 1218 SfL. 22 8 LfL och 42 S FfL. De blir enligt bered­ningen i första hand tillämpliga, när nytt försäljningsförsök skall göras enligt första stycket men gäller även när auktion har upphävts av högre instans och därefter ny auktion skall hållas.

 

Prop. 1980/81:8                                                                                9 kap. 6§    614

1 Qärde stycket första meningen har beredningen tagit upp en föreskrift alt utmätningen skall hävas, om nytt försäljningsförsök inte skall göras. Beredningen framhåller att om särskilda medel har flutit in under förfa­randet, t.ex. avkastning av egendomen, utmätningen dock inte skall hävas i den delen. Detsamma gäller medel som senare flyter in med anledning av redan vidtagna åtgärder. Handpenning skall tas i anspråk i den utsträck­ning som anges i 7 8. En undaniagsföreskrifl för sådana fall har tagits in som andra mening i Qärde stycket. Bestämmelsema ansluter lill mot­svarande regler 1218 SfL, 22 8 LfL och 42 S FfL,

Beredningen understryker att utmätningen inte skall hävas om saken skall drivas vidare enligt 9 kap, 10 8. Även om utmätningssökanden för sin del inte har ansett önskvärt att nytt försäljningsförsök görs står han kvar som berättigad till utdelning, om köpeskillingen förslår därtill. 1 annat fall skulle han, för att få betalt ur eventuellt överskott som annars skulle till­falla gäldenären, nödgas begära ny utmätning i överskottet.

Remissyttrandena. Bestämmelsen i andra stycket av 6 8 i beredningens förslag kritiseras av RSV. som framhåller att kronofogdemyndigheten nägon gäng synes kunna tvingas göra nytt försäljningsförsök efter tvä misslyckade auktioner, trots alt det saknas anledning anta att egendomen kan säljas inom rimlig tid. En sådan innebörd av bestämmelsen är enligl RSV inte godtagbar i fråga om vanlig lös egendom. 1 stället bör gälla att om två auktioner har hållits och anledning saknas anta att egendomen kan säljas inom rimlig tid, nytt försäljningsförsök inte skall göras. Om sökanden i enskilt mäl anser att kronofogdemyndigheten har felbedömt möjligheten till försäljning, kan han överklaga myndighetens beslut att avbryta förfarandet. Kronofogdeföreningen anser att två auktioner ovill­korligen bör befria kronofogdemyndigheten från skyldighet att försöka sälja egendomen på en tredje auktion.

Föredraganden. Bestämmelsen i första stycket av beredningens förslag om när nytt försäQningsförsök skall äga rum avses uppenbarligen omfatta även det fallet att. sedan anstånd har lämnats med betalningen frånsett handpenning, inropet blir ogiltigt enligt 5 8 tredje stycket på grund av alt återstående del av köpeskillingen inte betalas inom föreskriven lid. I sak godtar jag, i likhet med remissinstanserna, förslaget. Av den föreslagna lydelsen synes emellertid inte otvetydigt framgå alt även nyssnämnda fall omfattas av bestämmelsen. 1 departementsförslaget har därför första stycket jämkats någol. Där anges alt om det inte sker inrop som godtas och fullföQs genom att köpeskillingen eller handpenning betalas genast, nytt försäljningsförsök skall göras, om inte sökanden avstår därifrån. I en andra mening tilläggs alt detsamma gäller, om inrop har blivit ogUtigt enligt 5 8 tredje stycket.

Beredningens förslag i paragrafens andra stycke att kronofogdemyndig­heten får avvisa begäran om nytt försäljningsförsök, om två auktioner har hållits ulan att egendomen har blivit såld och anledning saknas anta alt

 

Prop. 1980/81:8                                                                                9 kap. 7 §    615

den kan säljas inom rimlig tid, har kritiserats av två remissinstanser. För egen del vill jag framhålla följande i saken. När försök att sälja viss egendom har gjorts vid två auktionslillfällen utan att leda till något resultat, torde del ofta inte finnas fog för antagande att nytt försäljnings­försök skall ge resultat. Ibland kan det emellertid finnas stöd för sådant an­lagande, l.ex. om de misslyckade försöken har berott på tillfälliga omstän­digheter eller om efterfrågan på sådan egendom som är i fråga är säsong-betonad. Man kan ocksä tänka sig att det efler två misslyckade auktions­försök framstår som genomförbart att säQa egendomen under hand. Undantagsvis kan det också länkas att inrop två gånger har blivit ogiltigt enligt 5 8 tredje stycket. I sådant fall torde möjligheten att uppnå resultat vid ett tredje försök ofta vara större än när det misslyckade resultatet har berott på att något godtagbart bud över huvud inte har avgells vid auk­tionen. När det undantagsvis efter två misslyckade auktioner finns skäl anta alt egendomen kan säljas inom rimlig tid, bör enligt min mening kronofogdemyndigheten vara skyldig att pröva den möjligheten, om inte sökanden avstår därifrån Qfr 10 kap. 21 S andra stycket och 12 kap. 42 8 andra stycket i departementsförslaget). Jag godtar alltså beredningens ståndpunkt.

I beredningens förslag anges att kronofogdemyndigheten under angivna förutsättningar får avvisa begäran om nytt försäljningsförsök. Denna lydelse synes mindre lämplig med hänsyn till att det enligt första stycket i paragrafen inte krävs någon särskild begäran från sökanden för att nytt försäljningsförsök skall göras. 1 departementsförslaget anges i stället att om två auktioner har hållils utan alt egendomen har blivit såld och anled­ning saknas anta att den kan säljas inom rimlig tid, nytt försäljningsförsök inte skall göras,

I övrigt överensstämmer paragrafen i departementsförslaget med bered­ningens förslag,

7 8 Paragrafen, som motsvarar 10 kap. 7 8 i beredningens förslag, inne­håller bestämmelser om ianspråktagande av handpenning når inrop har blivit ogiltigt.

Gällande rätt. För det fallet att anstånd enligt 96 8 I mom. UL har lämnats med betalning för exekutivt såld egendom och betalningen uteblir innehåller 3 mom. tredje-femte meningarna i samma paragraf bestäm­melser hur del skall förfaras med den handpenning som enligt I mom. har skolat lämnas. Därom gäller att kostnaderna för den första försäQningen samt för vård och förvaltning av egendomen under tiden mellan försälj-ningama skall betalas ur handpenningen. Om köpeskillingen vid den nya försäQningen understiger det bud som har antagits vid den första försälj­ningen, skall återstoden av handpenningen användas för att så långt den förslår läcka skillnaden. Vad som inte behöver tas i anspråk härtill skall betalas tillbaka. I UL nämns inte särskilt det fallet att någon ny försäQning

 

Prop. 1980/81:8                                                                            9 kap. 8 §   616

inte äger rum. 1 sådant fall torde handpenningen fä användas till täckande av de kostnader som har uppstått intill dess förfarandet avbryts. Överskott skall återställas.

Lagberedningen. Första stycket i 10 kap. 7 8 i beredningens förslag motsvarar de nuvarande bestämmelsema i 96 8 3 mom. tredje-femte meningarna UL. Efter mönster av 22 8 SfL, 23 8 LfL och 43 8 FfL har till­fogats en bestämmelse enligt vilken hela handpenningen skall vara för­verkad, om ny auktion hålls och egendomen inte blir såld.

Likaledes efter mönster av nämnda lagrum i SfL, LfL och FfL har som andra stycke i paragrafen tagits upp bestämmelser enligt vilka, om ny auktion inte hålls, handpenningen skall användas till betalning av förrätt­ningskostnader som har blivit onyttiga. Därmed Jämställs i förslaget kostnadsersättning enligt 18 kap. 15 8. Vad som inte behöver tas i anspråk skall återlämnas.

Föredraganden. Departementsförslaget överensstämmer med bered­ningens förslag, dock alt vad som sägs i andra stycket i beredningens förslag om ersättning för s.k. processkostnad saknar motsvarighet i departementsförslaget.

Försäljning under hand

8 8 I paragrafen, som motsvarar 10 kap. 8 8 i beredningens förslag, regleras försäljning under hand.

Gällande rätt. Annan lös egendom än registrerat skepp (inkl. registrerat skeppsbygge), luftfartyg eller ititecknade reservdelar lill luftfartyg får enligt 96 a S I mom. UL säljas under hand i stället för på auktion, om det är sannolikt att avsevärt högre köpeskilling kan uppnås därigenom. En ytteriigare förutsättning är dock att del kan antas alt egendomen inte är föremål för okänd sjö- eller luflpanträtt. Innan försäQning sker. skall gälde­nären, sökanden och envar annan, vars rätt är beroende av försäQningen och som är känd för utmätningsmannen, om möjligt få tillfälle alt yttra sig.

Beträffande tillvägagångssättet vid underhandsförsäljning föreskrivs i 96 a S 2 mom. att utmätningsmannen innan sådan försäljning sker skall infordra anbud genom kungörelse, som förs in i den eller de ortstidningar som utmatningsmannen bestämmer, eller på annat lämpligt sätt. Avges inte anbud som utmätningsmannen anser sig böra godta, skall auktion sättas ut. Enligt 3 mom. i samma paragraf har i övrigt 918 2 och 5 mom. samt 92 och 96 SS motsvarande tillämpning i fråga om underhandsförsälj­ning. (1918 2 mom. ges föreskrifter om utbrytande av utmätt ägarhypotek som utgörs av andel i inteckning i luftfartyg eller reservdelar och om friskrivande från personligt betalningsansvar när hel sådan intecknings­handling har blivit utmätt och skall säljas. 91 8 5 mom. innehåller före­skrift om anskaffande av gravationsbevis beträffande företagsintecknad egendom. 1 92 S regleras försäljning av lös egendom som någon innehar

 

Prop. 1980/81:8                                                                               9 kap. 8§    617

som handpant eller med retentionsrätt. 1 96 8 slutligen meddelas bestäm­melser om betalning av lös egendom som säljs på auktion och om ianspråktagande av handpenning m.m.)

Lagberedningen. Första och andra styckena i 10 kap. 8 8 i beredningens förslag motsvarar 96 a § I och 2 mom. UL. Bestämmelse om hur anbud skall fordras in bör enligt beredningen meddelas i administrativ ordning.

1 fråga om hänvisningen i 96 a 8 3 mom. till 918 2 och 5 mom. framhåller beredningen all enligt förslaget den ordning som har genomförts beträf­fande pantbrev i fast egendom och som numera gäller även beträffande pantbrev i skepp skall tillämpas även i fråga om skuldebrev som är intecknat i luftfartyg eller reservdelar därtill (10 kap. 17 8) samt alt bestäm­melse om anskaffande av gravationsbevis beträffande företagsintecknad egendom bör meddelas i administrativ ordning.

Som tredje stycke i 10 kap. 8 § i beredningens förslag har tagits upp föreskrift att 4 och 5 88 skall tillämpas i fråga om försäljningsvillkoren vid underhandsförsäljning. Bestämmelsen motsvarar hänvisningen i 96 a 8 3 mom. UL till 92 S och delvis hänvisningen lill 96 8 UL. Beredningen fram­håller att det inle för de enkla fall av underhandsförsäljning som omfattas av 10 kap. 8 8 har ansetts motiverat att i lagen la in någon bestämmelse, motsvarande föreskriften i 58 8 sista stycket FfL om alt överexekutor bestämmer de köpevillkor som inte har fixerats i lagen. Självfallet skall kronofogdemyndigheten vid tillämpning av underhandsförsäljning i hit­hörande fall iaktta de regler till iredje mans skydd som föreskrivs i 9 kap.

1 övrigt finns enligl beredningen föga utrymme för variation i köpevill­
koren, frånsett att kronofogdemyndigheten i vaGe särskilt fall måsle
bestämma vad försäljningen avser för objekt.

Den hänvisning till 96 8 UL som 96 a 8 3 mom. innehåller har, anför beredningen, i övrigt sin motsvarighet i fiärde stycket första meningen i 8 8. Andra meningen bör jämföras med 58 8 femte stycket andra meningen FfL. Del är enligl beredningen tveksamt om detta tillägg, jämfört med 96 a § 3 mom. UL, innebär någon ändring i sak.

Remissyttrandena. Elena remissinstanser förordar Jämkningar i fråga om förutsättningarna för underhandsförsäljning och förfarandet vid sådan försäljning.

Svea hovrätt anser tiden mogen att utöka möjlighetema till underhands-försäljning och föreslår att ordet "avsevärt" i första meningen av para­grafens första stycke får utgå. Samma Jämkning föreslås av TCO, som framhåller alt det ofta är svårt att avgöra huruvida en underhandsförsälj­ning kan ge bättre ekonomiskt resultat än auktionsförsäQning. Enligl kronofogdeföreningen kan underhandsförsäljning ofta vara en förmånlig försäljningsform i fråga om ovanliga objekt. Snabb realisation är i allmänhet lill fördel för såväl borgenären som gäldenären. Gällande förut­sättningar för underhandsförsäljning har medfört att sådan försäljning tillämpas i mycket begränsad utsträckning. Föreningen anser sålunda att

2  Riksdagen 1980181. 1 saml. Nr 8. Del 2

 

Prop. 1980/81:8                                                                                9 kap. 8 §   61S

de föreslagna villkoren för underhandsförsäljning är alltför stränga. Enligt föreningen bör underhandsförsäljning medges, om man därigenom sanno­likt kan erhåUa godtagbar köpeskilling och undvika onödig tidsutdräkt. Som har nämnts under I 8 anser även RSV all de föreslagna villkoren för underhandsförsäljning är alltför stränga.

1 fråga om förslaget att kända sakägare om möjligt skall få tillfälle alt ■ yttra sig om underhandsförsäljning förordar RSV att skyldigheten att bereda sakägare sådant tillfälle inskränks till fall när anledning före­kommer därtill. Samma Jämkning föreslås av länsstyrelsen i Gävleborgs lån. som framhåller att sakägarna i allmänhet torde sakna intresse för försäljningssätlet.

Beträffande tillvägagångssättel vid underhandsförsäljning ifrågasätter Svea hovrätt om anbud alltid skall behöva fordras in. Därigenom försenas ärendet, vilket kan innebära alt en god försäQningsmöJlighet försitts. Enligl RSV bör bestämmelsen om anbudsförfarande utformas så, att anbud inle behöver fordras in när spekulanter, som är villiga alt betala godtagbart pris, ändå är kända. RSV förordar också att bestämmelsen om att auktion skall sällas ut, om godtagbart anbud inte lämnas, får utgå. Kronofogdeföreningen anser att kronofogdemyndigheten bör ha möjlighet att mera formlöst än f.n. sälja utmätt lös egendom med anlitande av de försäljningsorganisationer som står till buds. Enligl föreningen bör regeln om anbud innehålla att anbud skall fordras in om anledning förekommer därtill.

I fråga om hänvisningarna i paragrafens tredje och Qärde stycken till tidigare paragrafer i kapitlet framhåller Ä5 V att om underhandsförsäljning jämställs med auktionsförsäQning enligt verkets förslag, del bör hänvisas även lill 6 8 i tillämpliga delar.

Ett par remissinstanser berör frågan om underhandsförsäljning av egendom som kan bli föremål för sjö- eller luflpanträtt. Svea hovrätt fram­håller att eftersom underhandsförsäljning inte kungörs, förslaget skyddar endast okända panthavare vilkas panträtt gäller i egendom som kan antas vara föremål för okänd sjö- eller luftpanträtt. Att avgöra l.ex. om en nöjesbåt kan vara föremål för okänd sjöpanlrätt är emellertid så gott som omöjligt, även om sannolikheten kan te sig obetydlig. Då del gäller alt säkra möjliga rättighetshavare, vilkas rätt upphör efter försäljning, skulle man tvingas tillgripa auktion. Om inte ett fast kungörelseförfarande kan generellt upprätthållas till förmån för sjöpanlhavarna, bör bestämmelsen i 249 8 sjölagen om upphörande av sjöpanlrätt efter exekutiv försäljning jämkas. Hovrätten anser alt auktionsförsäljning i och för sig inle är någol önskvärt för en sjöpanlhavare och ibland kan vara direkt i strid med hans intresse, l.ex. om bättre pris troligen skulle uppnås vid underhandsför­säQning. Enligl utredningen angående inskrivning av rätt till lujlfartyg m.m. bör det inte förbises att alla fartyg, t.o.m. fartyg under byggnad, kan bli föremål för sjöpanlrätt från och med sjösättningen.

 

Prop. 1980/81:8                                                                                9 kap. 8 §    619

Föredraganden. Före 1967 års ändringar i UL skulle försäljning av utmätt egendom alltid ske på auktion. Införandet av möjlighel att sälja utmätt lös egendom under hand var såväl principiellt som praktiskt sett en viktig nyhet. Sådan försäQning har dock inte kommit till användning i åsyftad omfattning. På begäran av Justitiedepartemenlel har undersökts i vilken utsträckning utmätt lös egendom såldes under hand åren 1973 och 1974. Av undersökningen framgår att underhandsförsäljning dessa år förekom i endast 140 resp. 134 fall i hela landet. 1 18 kronofogdedistrikt, däribland Stockholms distrikt, ägde över huvud inte någon underhandsför­säljning rum. Den egendom som oftast såldes under hand utgjordes av maskiner, fordon av olika typer och varulager.

Enligt beredningens förslag skall som förutsättning för underhandsför­säljning gälla all del är sannolikt att avsevärt högre köpeskilling kan uppnås genom sådan försäljning än genom försäljning på auktion. För­slaget, som överensstämmer med gällande rätt, har kritiserats av några remissinstanser, vilka har ansett att förutsättningama bör mjukas upp. För egen del ser Jag på saken på föQande sätt.

Som beredningen har anfört bör utmätt egendom tillgodogöras på sätt som ger så bra ekonomiskt resultat som möjligt. Genom försäljning under hand torde ofta kunna uppnås högre köpeskilling än genom försäljning på auktion. Köpeskillingens storlek är emellertid inte ensam avgörande för valet av försäljningsform. Hänsyn måste också tas bl.a. till kostnaderna för de olika försäljningssälten och det arbete som kronofogdemyndigheten måste lägga ned på försäljningen. Frågan i vad mån utmätt egendom bör säljas under hand har sålunda samband méd tillvägagångssättet vid sådan försäljning. Beträffande det närmare förfarandet vid underhandsförsäljning vill Jag nämna följande.

Utmärkande för auktionsförsäljning är all det ankommer på dem som är intresserade av att köpa utbjuden egendom att i konkurrens med varandra genom bud ange det pris som de är villiga all betala. På motsvarande sätt skall vid underhandsförsäljning enligt 96 a 8 UL anbud infordras från spekulanter. Att initiativet till angivandet av ett pris skall tas av den som är intresserad av att köpa egendomen verkar i förening med konkurrensen med andra spekulanter prishöjande. Även enligt beredningens förslag skall underhandsförsäljning föregås av anbudsförfarande. Några remiss­instanser har däremot ansett alt anbud inte alltid skall behöva fordras in.

En ordning ulan anbudsförfarande skulle tydligen innebära att krono­fogdemyndigheten själv fastställde köpeskillingen och därefter sålde lill den som var beredd att betala detta pris. Köpeskillingen skulle då troligen i allmänhet överensstämma med det värde på egendomen som har åsatts i samband med utmätningen. Genom en sådan ordning, som torde kräva att köpeskillingen godkänns åtminstone av gäldenären, skulle man emellertid förlora den prishöjande effekten av konkurrensen mellan olika speku­lanter, som själva har all ange det pris som de är villiga att betala. Det

 

Prop. 1980/81:8                                                               9 kap. 8 §    620

kunde möjligen övervägas att för särskUda fall medge undantag från anbudsförfarande, om tillräckliga garantier föreligger för att tillräckligt högt pris likväl uppnås. Man skuUe emellertid sannolikt inte vinna mycket med en sådan ordning. Anbudsförfarandet behöver nämligen inle göras mera omfattande än vad saken kräver. Jag anser alltså att underhandsför­säljning alllid bör föregås av ett anbudsförfarande. Jag återkommer i det följande närmare till förfarandet vid infordrande av anbud.

Frågan i vad mån utmätt lös egendom bör säQas under hand i stället för på auktion måste ses mol bakgrund av det sagda. Underhandsförsäljning är som regel mera omständlig än auktionsförsäQning. Den kräver alltså större arbetsinsats av kronofogdemyndigheten och därmed större kostnader för staten. Den föranleder i allmänhet också större utgifter för kungörande. Ofta torde också underhandsförsäQning la längre lid i anspråk än försäQning på auktion. Härav föQer att del inte kan komma i fråga att tillämpa underhandsförsäQning beträffande flertalet slag av lös egendom, även om man kan räkna med ungefär lika stor köpeskilling som vid för­säQning på auktion. UnderhandsförsäQning torde lämpa sig bäst beträf­fande egendom, som intresserar endast en viss kategori eller eQest ett begränsat antal personer och som har ett förhållandevis högt värde, l.ex. maskiner eller fordon av speciella slag. I sådana fall torde auktion som regel inte vara så ändamålsenlig, medan försäljning under hand ofta bör kunna leda lill ett betydligt bättre resultat. Ibland torde det vara lämpligt med underhandsförsäQning efter ett misslyckat försök att sälja viss egendom på auktion.

Som framgår av det tidigare sagda har underhandsförsäljning hitintills inle kommit lill användning i någon större utsträckning. Det synes emel­lertid uppenbart alt sådan försäljning skulle utgöra en lämplig försäQ-ningsform i avsevärt fler fall än den ringa omfattning i vilken den hitintills har tillämpats. Förutsättningama för underhandsförsäljning bör därför Jämkas. Det är dock inle möjligt att helt likställa auktionsförsäljning och underhandsförsäljning i den meiningen att även underhandsförsäljning skulle bli en ordinär försäljningsform i fråga om mera vanlig lös egendom. Försäljning på auktion måsle alkjämt vara huvudregel, medan försäQning under hand bör komma till användning under vissa fömtsättningar. Som framgår av I 8 i förevarande kapitel i departementsförslaget och motiven därtill har Jag emellertid anseti lämpligt att nämnda paragraf utformas så, alt de båda försäQningssätlen mera sidoställs än i beredningens förslag.

Beredningens förslag innehåller, som har nämnts i del föregående, som villkor för underhandsförsäQning att del är sannolikt att avsevärt högre köpeskilling kan uppnås genom sådan försäQning än vid försäljning på auktion. Det torde emellertid ofta vara svårt för kronofogdemyndigheten att med någorlunda säkerhet konstalera att avsevärt högre pris sannolikt kan erhållas vid försäQning under hand. För att underhandsförsäQning skall komma till användning i fall då sådan försäljning är mera ändamåls-

 

Prop. 1980/81:8                                                               9 kap. 8 §    621

enlig än auktionsförsäQning bör därför ordet "avsevärt" utgå. Det synes tillräckligt att kronofogdemyndigheten bedömer som sannolikt att man vid underhandsförsäQning kan erhålla högre köpeskilling.

Som jag har framhållit i det föregående är det inte endast köpeskil­lingens storlek som bör vara avgörande för försäQningsformen. Även andra faktorer måsle beaktas, särskilt kostnaden för underhandsför­säljning, det arbete som sådan försäQning kräver och eventuell tidsutdräkt. Vid sidan om kravet på högre köpeskilling bör därför som villkor för underhandsförsäQning ställas upp att sådan försäQning även i övrigt är ändamålsenlig.

1 beredningens förslag anges att ulmätt egendom under angivna förut­sättningar "får" säljas under hand. Del är emellertid tydligt all befogen­heten att sälja ulmätt egendom under hand inle får begagnas av krono­fogdemyndigheten efler fritt skön. Det åligger givetvis myndigheten att efter objektiva grunder pröva vilken försäQningsform som är den lämpli­gaste i det enskilda fallet. För att en inte avsedd tillämpning skall för­hindras används på motsvarande stäUe i departementsförslaget ordet "bör".

Enligl beredningens förslag skall, i huvudsaklig överensstämmelse med gällande rätt, sökanden, gäldenären och annan känd sakägare vars rätt beror av försäQningen om möjligt få tillfälle att yttra sig i frågan om egendomen skall säljas under hand. Ett par remissinstanser har an.sett att sakägarna inte skall behöva höras annat än när anledning förekommer därtill. För egen del villjag framhålla att sakägarna har ett befogat intresse av att försäQningen leder till ett så gott ekonomiskt resultat som möjligt. De torde däremot i allmänhet inte i och för sig ha något intresse av det sätt på vilket försäljningen sker. Som regel torde de inte heller kunna bidra med några avgörande synpunkter vid valet av den ena eller den andra formen. Omgången med att bereda sakägama tillfälle att yttra sig fördröjer också försäQningen och någon gång kan kanske ett fördelaktigt tillfälle tiil underhandsförsäljning därigenom försittas. Jag delar därför de kritiska remissinstansernas mening alt sakägarna inte skall behöva höras i alla mål. En möjlighet skulle vara att kräva att sakägarna eller i vart fall gäldenären, i stället godkänner köpeskUlingen, En sådan ordning synes dock inte lämplig.

Jag föreslår därför alt sakägarna skall höras när anledning föreligger därtill. Sådan anledning kan vara att det framstår som tveksamt vilken försäljningsform som är den lämpligaste och sakägama kan väntas bidra med underlag för bedömningen. När sakägama bör höras, kan detta ske i vUkel skede av målet som helst. Hörandet bör dock inte föregås av kostnadskrävande åtgärder, som kan bli utan mening om försäQning befinns böra ske på auktion. Den föreslagna bestämmelsen hindrar natur­ligtvis inte att kronofogdemyndigheten samråder med gäldenären i frågan vilka som kan länkas vara intresserade av alt förvärva egendomen och

 

Prop. 1980/81:8                                                                            9 kap. 8 §   622

bästa sättet alt nä dessa. 1 detta sammanhang villjag erinra om alt kända borgenärer, som på grund av särskild förmånsrätt har rätt lill betalning ur egendom som skall säljas under hand, bör genom underrättelse beredas tillfälle att anmäla sina anspråk före fördelningen Qfr 8 kap. 10, 12 och 13 88). Föreskrift härom kan meddelas av regeringen.

Som har berörts i det föregående skall enligt departementsförslaget underhandsförsäljning alltid föregås av alt anbud fordras in. Delta bör i allmänhet ske genom kungörelse i tidning. Annonseringens omfattning får bero av omständigheterna i del särskilda fallet. Om spekulanter slår att finna inom en viss yrkeskategori eller annan grupp, l.ex. beträffande en specialmaskin, kan det vara lämpligt att annonsering endast sker i fack­tidning. Om tänkbara spekulanter är få och kända, kan kronofogdemyn­digheten avstå från annonsering och vända sig direkt till de tänkbara intressenterna och bereda dem tillfälle att avge anbud. Även om egendomen i och för sig kan intressera en större krets eller allmänheten, bör anbudsförfarandet kunna begränsas till att avse en mindre krets. I fråga om t.ex. antikviteter eller smycken bör sålunda kronofogdemyn­digheten kunna vända sig till ett mindre antal handlare i branschen och anmoda dem alt inkomma med anbud, om ett sådant förfarande i det särskilda fallet kan anses lämpligt. När fråga är om egendom som brukar säljas till viss uppköpare, bör kronofogdemyndigheten kunna säQa till denne till dagspris. Över huvud bör anbudsförfarandel inle göras mera omständligt än vad saken påkallar.

Kronofogdemyndigheten är naturiigtvis inle tvingad alt anta något av avgivna anbud. Även om det högsta anbudet i och för sig är godtagbart, bör bestämmelsen om anbudsförfarande inte hindra kronofogdemyn­digheten att anordna auktion mellan dem som har avgett de högsta anbuden för att därigenom uppnå ännu högre pris, om det någon gång skulle vara lämpligt. Kronofogdemyndigheten bör vid behov kunna anlita mäklare eller annan lämplig person för att infordra anbud och i övrigt förbereda underhandsförsäljning, t.ex. beträffande byggnad på annans mark. Det måste dock beaktas att sådant anlitande kan medföra betydande kostnad. Närmare föreskrifter om infordrande av anbud m.m. kan meddelas av regeringen.

Bestämmelse om att anbud skall fordras in innan egendom säljs under hand har. i överensstämmelse med beredningens förslag, tagits upp i andra stycket av 9 kap. 8 S i departementsförslaget. 1 samma stycke har tagits upp bestämmelse om försäQningsvillkoren, dvs. all 4 och 5 88 i kapitlet skall tillämpas.

Om det vid försök till underhandsförsäljning inte lämnas något anbud som godtas, bör i princip auktion sättas ut. Har auktion redan hållits i målet, bör dock inle ytterligare auktion sällas ut utan att det finns anledning anta att egendomen kan säljas inom rimlig tid Qfr 6 8 andra stycket). Om nytt försäljningsförsök sålunda inte skall göras, skall utmät-

 

Prop. 1980/81:8                                                                               9 kap. 8 §    623

ningen hävas frånsett medel som har flutit in eller senare flyter in med anledning av redan vidtagna åtgärder. Bestämmelser om det nu sagda har tagils upp som tredje stycke i departementsförslaget.

Om anbud godtas av kronofogdemyndigheten men inle fullföljs genom betalning av köpeskillingen eller av handpenning, bör nytt försök göras att säQa egendomen under hand. Det synes inte lämpligt att ålägga krono­fogdemyndigheten att kräva köpets fullföljande, trots att anbudsgivaren är bunden av sitt anbud. Någon särskild bestämmelse om det nu sagda torde inte behövas.

Fjärde stycket i departementsförslaget motsvarar med en redaktionell Jämkning samma stycke i beredningens förslag om ianspråktagande av handpenning.

Enligt beredningens förslag skall, i överensstämmelse med vad som gäller f n., möjligheten till underhandsförsäljning inte avse egendom som kan antas vara föremål för okänd sjö- eller luftpanträtt. Del föreslagna skyddet för sjöpanlhavare och luflpanthavare har kritiserats av en remiss­instans, som bl.a. har menat att det är så gott som omöjligt all avgöra om t.ex. en fritidsbål är föremål för okänd sjöpanlrätt. Samma remissinstans har emellertid samtidigt ansett att auktionsförsäljning inte är något i och för sig önskvärt för en sjöpanlhavare. För egen del vill jag framhålla att kronofogdemyndigheten genom gäldenärens uppgifter och annan utredning i målet som regel torde kunna få klarlagt huruvida egendom som är aktuell för underhandsförsäljning häftar för sjöpanlrätt eller lufl­panträtt. Om det framgår all egendomen häftar för sädan panträtt, torde regelmässigt också kunna utredas vem fordringen tillkommer. Känd borgenär bör genom underrättelse få tillfälle att anmäla sitt anspråk före fördelningen. Det skulle i och för sig vara möjligt att föreskriva att kun­görande skall ske när egendom som är av beskaffenhet att kunna vara föremål för sjöpanträtt eller luflpanträtt har sålts under hand. Risken för alt någon okänd borgenär med sådan panträtt inte skall bli beaktad är emellertid enligl min mening så liten att man bör kunna bortse därifrån. Man torde sålunda inte behöva räkna med någon risk för räitsföriuster. Att försäljning någon gång måste ske på auktion på grund av all egendomen kan antas häfta för okänd sjö- eller luflpanträtt innebär inte någon större olägenhet.

Departementsförslaget angående underhandsförsäQning kan väntas medföra att sådan försäljning kommer till användning i ökad utsträckning. Trots att underhandsförsäljning som regel kräver större arbetsinsats av kronofogdemyndigheten än försäljning på auktion, kan förslaget inle antas medföra någon större ökning av kronofogdemyndigheternas arbetsbörda. Som framgår av vad som har sagts i det föregående kan man nämligen utgå från alt försäQning på auktion även i fortsättningen blir det vanligaste försäQningssättet.

 

Prop. 1980/81:8                                                                            9 kap. 9 §    624

Försäljning av egendom som innehas under förbehåll om återtaganderätt

9 8 Paragrafen innehåller föreskrifter angående försäljning av egendom som gäldenären har förvärvat under förbehåll om återtaganderätt för tredje man. Den motsvarar 10 kap. 9 8 i beredningens förslag.

Gällande rätt. 1 UL finns inle några särskilda bestämmelser om hur utmätningsmannen skall förfara vid utmätning eller försäQning av säljares eller köpares rätt till egendom som har sålts under förbehåll om åter­taganderätt, äganderättsförbehåll eller liknande förbehåll. Beträffande utmätning hos säljaren har sagts all man bör utmäta själva saken med förbehåll för köparens rält. Sådan utmätning måste emellertid på någol sätt inkludera även säljarens obligationsrällsliga anspråk mol köparen. Enligt en annan åsikt skall man utmäta säljarens rält enligl kontraktet och inte göra någon sakutmätning. 'Vid utmätning hos köparen brukar utmät­ningsmannen förklara alt köparens rätt enligt kontraktet utmäts. Om utmätningssökanden betalar säljarens resterande fordran, kan därefter själva egendomen säljas. Enligt 16 8 andra stycket lagen om avbelal­ningsköp får avbetalningsgods dock inte utmätas för fordran på grund av köpet. Motsvarande förbud föreskrivs i 23 8 konsumentkreditlagen och i 19 8 i den i prop. 1977/78:142 föreslagna lagen om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl.

Lagberedningen. Enligl beredningens mening bör vid utmätning hos den som har sålt avbelalningsgods utmätningen avse säljarens rätt enligl avbetalningskonlraktet och inle själva saken. Därmed blir utan vidare klart att utmätningen omfattar även säljarens rent obligationsrättsliga anspråk mot köparen enligt kontraktet. Utmätning av säljarens rätt bör alltså enligt beredningen behandlas som rättighetsutmätning. Detsamma gäller utmätning av köparens rält. Vare sig utmätning sker för fordran mot säQaren eller för fordran mot köparen måste, framhåller beredningen, medkontrahentens rätt respekteras så långt den är sakrätlsligt skyddad. 1 regel torde köparen inte vara berättigad att överlåta sin rätt att begagna egendomen utan all säljaren har samtyckt därtill.

När utmätning har sketl hos köparen och samtycke till överlåtelse krävs av säljaren, får enligt första stycket i beredningens förslag försäljning av köparens rätt inte utan säljarens samtycke äga rum ulan alt resterande betalningsskyldighet till säljaren fullgörs. Storleken av säljarens fordran i betalningsögonblickel måste därför fixeras. Beredningen har valt att anknyta till regeln i 6 8 tredje stycket lagen om avbetalningsköp. som avser det fallet att köparen vill fullgöra sin betalningsskyldighet i förtid. Säljarens fordran skall då beräknas enligt en avräkningsmetod som anges i 4 S samma lag, med viss i förstnämnda lagrum angiven mindre avvikelse.

Den fordran på grund av avbetalningskontraktet som kvarstår måsle, framhåller beredningen, bli läckt vid försäljning av godset. Försäljningen skall alltså ske under villkor att köpeskillingen förslår att i första hand

 

Prop. 1980/81:8                                                                               9 kap. 9 !   625

täcka säljarens fordran, beräknad på nyss nämnt sätt. Vid försäljning på sådant villkor blir avbetalningssäljaren helt utlöst och något ytterligare förbehåll för säQarens rätt behöver inte göras. Detta gäller enligl bered­ningen även om utmätningssökanden före försäljningen har övertagit avbetalningssäljarens fordran.

Om säljarens samtycke till full överlåtelse av köparens rätt inte behövs, kan denna enligl beredningens förslag säljas utan särskilt förbehåll. Det innebär att den som förvärvar köparens rätt skall svara för köparens förpliktelser enligt avbetalningsköpet. Möjligen kunde enligt beredningen ifrågasättas, om inte gäldenären samtidigt borde befrias frän skyldighet att svara för sina förpliktelser mot avbelalningssäljaren. Beredningen har emellertid inte funnit det praktiskt motiverat att göra ett sådant avsteg från allmänna principer. Även om köparens rätt fär överlåtas kan krono­fogdemyndigheten, om det är lämpligt, förfara på det tidigare nämnda sättet, dvs. sälja själva godset under villkor att köpeskillingen förslår att i första hand täcka säljarens fordran.

För de fall då säQarens samtycke behövs och även har inhämtats har beredningen ansett det lämpligt att ge en regel, som bestämmer hur det skall gå med gäldenärens förpliktelser mot avbetalningssäljaren. I andra stycket av paragrafen sägs därom att när säljarens samtycke har inhäm­tats, den som förvärvar gäldenärens rätt ensam skall svara för dennes skyldigheter enligt avtalet. Gäldenären blir därigenom befriad från sina avtalsenliga förpliktelser. Beredningen påpekar att avbetalningssäljaren i regel inte har mycket att vänta från en avbetalningsköpare, som har blivit utsatt för utmätning. Om avbetalningssäljaren inte ger ett reservationslöst samtycke till egendomens försäljning, måste villkoren godtas eller också försäljning ske med förbehåll som sägs i första stycket i paragrafen.

De bestämmelser som sålunda har getts för fall då lagen om avbetal­ningsköp är tillämplig skall enligt tredje stycket i paragrafen ha mot­svarande tillämpning, om egendom har förvärvats under äganderätts­förbehåll utan all nämnda lag är tillämplig på avtalet. Objektet är, anför beredningen, t.ex. inle att hänföra till lösöre eller köpeskillingen skall inte betalas ""i särskilda poster". Att köpeskillingen enligl avtalet skall betalas i endast en post svarar enligl beredningen i själva verket nära mot den situationen att vid avbelalningsköp alla poster utom den sista har betalats.

Beredningen framhåller alt det i regel inte torde möta nägon svårighet att tillämpa 6 8 tredje stycket och 4 8 lagen om avbetalningsköp pä hithörande avtal. Man kan emellertid länka sig t.ex. att engångsbetalning skall ske med ell stort belopp, som skall betalas först efter lång tid. I sådant fall passar nämnda regler i lagen om avbetalningsköp inte så väl (se t.ex. 6 8 tredje stycket andra meningen andra ledet). Möjlighel till Jämkning har därför tagits upp i förslaget. Beträffande tillämpningen anmärker bered­ningen att om ett engångsbelopp skall betalas någon gång framdeles utan skyldighet för köparen att betala ränta, priset bör reduceras med tillämp-

 

Prop. 1980/81:8                                                                               9 kap. 9 §    626

ning av 2 kap. 17 8 i förslaget. Är åter ränta utfäst på ett inte förfallet engångsbelopp, bör detta inle reduceras på grund av förtida betalning annat än om räntesatsen är lägre än fem procent. Beredningen under­stryker alt jämkningen inle fär gå längre än som behövs för att resultatet skall i sak så nära som möjligt överensstämma med den uppgörelse som bestämmelserna i lagen om avbetalningsköp åsyftar i fråga om ordinära avbetalningsköp. Eftersom här antydda, från det normala avvikande situationer måste bli mycket sällsynta anser bereuningen att jämknings­befogenheten för kronofogdemyndigheten inle behöver möta betänk­ligheter.

Remissyttrandena. Beredningens förslag har i huvudsak mottagits positivt av remissinstanserna. Länsstyrelsen i Norrbottens län under­stryker att fall av utmätning som rör köpares rätt enligt avbetalnings­kontrakt är mycket vanliga och alt tillvägagångssättet vid försäljningen har erbjudit flera problem. Länsstyrelsen uttalar sin tillfredsställelse över att förfarandet nu blir reglerat i lag. Liknande synpunkter anförs av krono­jogdeföreningen .

Några remissinstanser kritiserar utformningen av bestämmelserna, särskilt vad gäller objektet för utmätning. Kreditköpkommiiién. i vars yttrande köpmannaförbundet instämmer, anför att beredningens stånd­punkt att utmätningen skall avse köparens rätt till egendomen är logisk, om man anser att säljaren fortfarande är ägare till den egendom som han har sålt pä avbetalning. Kommittén anser emellertid att en sådan syn på ägarförbehållets innebörd inte är särskilt träffande. Ägarförbehållets enda funktion är att utgöra en säkerhetsrätt, som möjliggör för säljaren att under vissa förutsättningar återta egendlomen. I det lagförslag som har utarbetats inom kommittén understryks också det nuvarande ägarförbehållets karaktär av säkerhetsrätt. Enligt kommittén talar övervägande skäl för att man redan enligt gällande rätt skall betrakta köparen som ägare till del föremal som han har köpt på avbetalning. Så görs också i flera författ­ningar. Det är därtor rimligt att man i UB talar om utmätning av egendom, som har köpts under ägarförbehåll, i stället för utmätning av köparens rätt till sådan egendom. Enligt kommitténs uppfattning bör reglerna samtidigt kunna förenklas. Kommittén framhåller att det är svårt att finna någon egentlig anledning till alt en utmätningssökande skulle ha intresse av att lösa säljarens fordran mot gäldenären ulan att samtidigt överta säljarens rätt enligl kontraktet. Skulle så emellertid ske, upphör ägarförbehållet att gälla och vanliga regler om utmätning träder i kraft. Del finns kanske inle någon anledning att i paragrafen erinra om detta självklara förhållande. Desto viktigare förefaller det kommittén vara att erinra om att en för­säljning, som äger rum sedan utmätningssökanden har övertagit säQarens fordran, endast får ske under villkor att köpeskillingen täcker denna fordran. Detta framgår enligt kommittén inte alls av den föreslagna lydelsen. Om å andra sidan säljarens fordran måsle läckas av köpeskil-

 

Prop. 1980/81:8                                                                               9 kap. 9 §    627

lingen, finns det ingen anledning all tvinga utmätningssökanden alt överta säljarens fordran utan denna kan betalas med vad som erhålls vid den exekutiva auktionen.

Hovrätten för Västra Sverige understryker att anledningen lill att en avbelalningssäQare förbehåller sig äganderätten lill del sålda godset är att godset skall Qäna som säkerhet för den obetalda köpeskillingsfordringen. Den förbehållna äganderätten fungerar också i verkligheten som en säker­helsrält, en tyst panträtt. Hovrätten påpekar vidare att en avbetalnings-säljare i regel inte har myckel all vänta från en köpare som har blivit utsatt för utmätning. Man kan därför utgå från alt det. när utmätning sker av köparens rätt lill avbetalningsgodsel, ligger i säljarens intresse alt komma från avtalet utan förlust. Detta kan ske antingen genom att utmätnings­sökanden betalar säljarens fordran eller genom all säljarens rätt i utmäl-ningsärendel behandlas som en säkerhelsrält i godset. I det senare fallet säljs godset under villkor alt köpeskillingen förslår alt läcka i första hand säljarens fordran. Hovrätten ifrågasätter om inte utmätningen bör ske som sakulmälning enligt del senare alternativet. Härigenom skulle man få en enklare reglering än den som beredningen har föreslagit. Även Svea hovrätt anser att säQarens rätt bör behandlas som en panträttsligt skyddad fordran saml att själva egendomen och inte köparens rätt bör utmätas. Likaså bör själva egendomen säQas, dock endast om köpeskillingen förslår lill betalning av köparens återstående skuld eller om säljaren godtar att inroparen ensam svarar för köparens skyldigheter enligt avbetal­ningskontraktet.

Det fallet att gäldenären får vidareöverlåta egendom som han har köpt under äganderättsförbehåll diskuteras närmare av kreditköpkommittén. Enligt kommittén framgår del kanske inte alldeles klart av motiven alt beredningens uttalanden om försäljning av köparens rätt. när säljarens samtycke till överiålelse inte behövs, endast kan avse det fallet att köparen vid överlåtelse är skyldig att göra förbehåll om den ursprunglige säQarens rält. Många gånger föreligger inte en sådan skyldighet. Det före­kommer således att köparen får sälja vidare egendom som han har köpt med ägarförbehåll, t,ex. varor som har köpts från en grossist och som skall vidaresäQas i en butik. Ägarförbehållet har då tillkommit för att säljaren skall kunna häva avtalet och återta varorna vid bristande betal­ning. Ägarförbehållet är i sådant fall giltigt parterna emellan, men del är tveksamt om det gäller mot köparens borgenärer. Om ägarförbehållet är ogiltigt, finns del självfallet ingen anledning att vid en exekutiv försäljning göra förbehåll om att köparen skall överta gäldenärens skyldigheter enligt kontraktet. Delta måsle också vara det vanligast förekommande fallet.

Föredraganden. Enligt gällande rätt är avbetalningsgods eller annan egendom som har sålts under förbehåll om rätt för säljaren alt återta egen­domen, om köparen inle fullgör sina förpliktelser - ofta benämnt ägande­rättsförbehåll - svåråtkomlig för köparens borgenärer. Om inte säQaren

 

Prop. 1980/81:8                                                                               9 kap. 9 §    628

samtycker lill alt överlåtelse sker. torde en uimätningssökande knappast kunna komma åt det övervärde som kan finnas i egendomen utan att själv behöva betala säljarens fordran. Han riskerar emellertid i sådant fall att inte få ersättning för kostnaden. Viss oklarhet råder också om hur utmät­ningsmannen skall gå till väga vid utmätning och exekutiv försäljning av egendomen. Det är därför angelägel att bestämmelser meddelas som' reglerar förfarandet och möjliggör för borgenärerna att, med beaktande av säljarens rält, ta i anspråk det värde som tillkommer köparen.

Sedan beredningen lade fram sitt förslag har en ny konsumentkreditlag (1977:98Dantagits pågrundval av kreditköpkommitténs betänkande (SOU 1975:63) Konsumentkreditlag m.m. Vidare har regeringen på grundval av betänkandet (SOU 1977:24) Näringsidkares avbetalningsköp m.m. i prop. 1977/78:142 föreslagit en ny lag om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl., vilken skall ersätta den nuvarande avbelalningsköplagen. Såväl kon­sumentkreditlagen som den föreslagna avbelalningsköplagen utgår från att en säljare kan förbehålla sig rätt att återta den sålda egendomen under vissa förutsättningar.

Beredningens förslag, som utgår från att utmätningen skall avse köparens rält enligl kontraktet och inle själva egendomen, innebär att för­säljning som regel skall ske av själva egendomen under villkor all köpeskillingen förslär att i första hand täcka säljarens fordran, beräknad enligt vad lagen om avbetalningsköp föreskriver vid förtida betalning. Om gäldenären enligl avtalet är berättigad att överlåta sin rätt eller dm säljaren i målet samtycker till överlåtelse, föreslås kronofogdemyndigheten i stället kunna sälja gäldenärens rätt enligl kontraktet med förbehåll för säljarens rätt. Vad nu har sagts skall enligt förslaget i princip gälla även i fall då köpet faller utanför lagen om avbelalningsköp. Beredningens förslag har i huvudsak mottagits positivt av remissinstanserna. 1 några remiss­yttranden har emellertid bestämmelsernas utformning kritiserats, särskilt beträffande objektet för utmätning. För egen del vill Jag anföra föQande.

Den rätt som en säljare vid kreditförsäljning förbehåller sig genom förbehåll om återtaganderätt innebär en säkerhelsrält, vars syfte är att säljaren skall kunna återta den sålda egendomen och göra sig betald ur denna i fall köparen inte fullgör sina skyldigheter enligt avtalet. Ett åler-tagandeförbehåll, som i princip gäller även mot köparens borgenärer, företer därför likheter med panträtt, trots alt den som har sålt egendom med återlagandeförbehåll inte har egendomen i sin besittning. Vid utmätning hos köparen bör därför återlagandeförbehåll i princip behandlas på samma sätt som panträtt. Vad nu har sagts om återlagandeförbehåll gäller även om förbehållet har uttryckts som äganderättsförbehåll eller på annat sätt. Vad som i fortsättningen sägs om återlagandeförbehåll avser även sådana förbehåll. Vad som sägs tar i första hand sikte på köp som faller under konsumentkreditlagen eller den föreslagna lagen om avbelal­ningsköp mellan näringsidkare m.fl.

 

Prop. 1980/81:8                                                                               9 kap. 9 §    629

Som en remissinstans har påpekat är återtagandeförbehäll ofta inte giltigt mot köparens borgenärer, när köparen enligt avtalet är berättigad att överlåta den köpta egendomen vidare. Återtagandeförbehåll kan även i andra fall sakna sakrältslig giltighet. När det i förevarande paragraf talas om återtagandeförbehåll avses givetvis endast sådana förbehåll som skall respekteras av köparens borgenärer. Frågan i vilken utsträckning åter­tagandeförbehåll bör frånkännas giltighet mol tredje man kan inle behandlas närmare i detta sammanhang.

När utmätning skall ske hos säQaren, bör utmätningen omfatta såväl säQarens fordran mot köparen som den därtill knutna säkerhelsrätlen i den sålda egendomen. Föremålet för utmätning är alltså en fordran, förenad med säkerhetsrätt. Att objektet benämns säljarens rätt på grund av kredilköpsavtalet synes godtagbart, förutsatt att man har klart för sig vad utmätningen i realiteten avser. Är säljarens fordran förfallen till betal­ning, bör kronofogdemyndjgheten om möjligt driva in den hos köparen (se 10- 12 SS i förevarande kapitel). Kan indrivning inte ske, får säljarens rält enligt kontraktet säljas. Utmätning hos säljaren torde inte föranleda några speciella problem och kräver inle någon särskild reglering i UB.

När det gäller utmätning hos köparen behövs däremot, som framgår av del tidigare sagda, bestämmelser som gör del möjligt för borgenärerna att ta i anspråk det övervärde som egendomen representerar utöver köparens skuld till säljaren. Mot bakgrund av ätertagandeförbehållels reella innebörd anser Jag i likhet med de kritiska remissinstanserna alt utmät­ningen bör avse själva egendomen, givetvis med förbehåll för säljarens rätt. Utmätningen bör alltså ske som sakutmätning och inle som rättig­hetsutmätning. Del nu sagda överensstämmer med vad som gäller vid utmätning av egendom som är pantsatt till tredje man.

Jag vill påpeka att del förhållandet att en köpare enligt avtalet inte får överlåta egendomen inte bör hindra utmätning därav Qfr 5 kap. 5 8). Utmätning, som skall ske med förbehåll för säljarens rält, kränker inte dennes rätt. Exekutiv försäljning skall enligl förslaget ske antingen under villkor att säljaren får betalt för sin fordran eller med säljarens samtycke. Inte heller försäljningen kan därför anses strida mot principen i 5 kap. 5 8.

Bestämmelsema om försäljning efter utmätning hos köparen bör utformas med hänsyn till att egendomens värde skall kunna tillgodogöras av borgenärerna på det mest ändamålsenliga sättet utan skada för säljaren eller köparen. Försäljningen torde i allmänhet ge bäst resultat, om egendomen säljs utan att säljarens rält skall bestå. Säljarens rätt kan inte anses trädas för när genom att han tvingas ta betalning i målet, eftersom köparen alltid har rätt att betala i förtid (12 8 första stycket konsument­kreditlagen och 4 8 första stycket i den föreslagna lagen om avbetal­ningsköp mellan näringsidkare m.fl.). Jag delar därför beredningens upp­fattning att egendomen skall kunna säljas utan förbehåll för säljarens rätt men under villkor att köpeskillingen förslär lill betalning av säljarens

 

Prop. 1980/81:8                                                                            9 kap. 9 §    630

fordran. Del innebär att i första hand säQaren får betalt ur köpeskillingen för sin fordran och alt återstoden - frånsett kostnader i målet - går lill utmätningssökanden så långt det behövs samt att den som köper egendomen exekutivt förvärvar den utan belastning för någon skuld. Del sagda överensstämmer med vad som f.n. gäller beträffande pantsalt egendom och med departementsförslagets bestämmelser i samma ämne (se 92 8 UL och 9 kap. 4 8 andra stycket i departementsförslaget). Säljarens fordran bör bestämmas med tillämpning av 13 8 konsumentkreditlagen resp, 5 § i förslaget till lag om avbelalningsköp mellan näringsidkare m,n.

Enligl beredningens förslag skall köparens rätt till avbetalningsgods också kunna säljas med förbehåll för säljarens rätt, under förutsättning att köparen enligt avtalet är berättigad att överlåta sin rätt eller säljaren i målet lämnar sill samtycke till sådan försäQning. För egen del villjag först nämna att i fråga om handpanlsatt egendom gällde tidigare att egendomen kunde säQas med förbehåll för panträtten. Denna möjlighel upphävdes emellertid genom 1973 års ändringar i UL och numera skall egendom som är föremål för handpanlrält eller retentionsrätt alltid säQas utan bibe­hållande av pant- eller retentionsrätten men under villkor att köpeskil­lingen förslår till betalning av panthavarens eller retinenlens fordran. Departementsförslaget har samma innebörd.

Mot bakgrund av del sagda kan det ifrågasättas om utmätt egendom som innehas under återtagarideförbehåll över huvud bör kunna säljas med förbehåll för säljarens rätt. En väsentlig skillnad föreligger emellertid mellan de nu nämnda fallen så till vida att om handpanlsatt egendom skulle säljas med förbehåll för panträtten, förvärvaren inte skulle fä egendomen i sin besittning, vilket skulle inverka menligt på resultatet av försäQningen, När fråga är om egendom som är föremål för återtagande­rätt får däremot förvärvaren överta även köparens besittning till egen­domen. Försäljning av sådan egendom utan att säljarens fordran samtidigt skall behöva betalas torde ibland kunna vara lill fördel för sakägarna. Den som förvärvar egendomen behöver dä inte betala mer än skillnaden mellan själva egendomens värde och skulden lill säljaren. Härigenom torde möjligheten att få egendomen såld till ett godtagbart pris ibland kunna öka. t.ex. i fråga om mera värdefull egendom.

Det synes emellertid inte lämpligt att köparens betalningsskyldighet till säljaren kvarstår efter exekutiv försäljning. För att gäldenären skall bli fri från sin betalningsskyldighet mol säljaren bör krävas att säljarens samtycke lill försäljningen inhämtas. Jag godtar därför beredningens förslag alt kronofogdemyndigheten med säljarens samtycke skall kunna säQa egendomen med förbehåll för säljarens rätt, varefter den som förvärvar egendomen har att ensam svara för köparens skyldigheter enligt avtalet. Däremot bör sädan försäljning inte kunna äga rum enbart på grund av att köparen enligt kontraktet är berättigad att överlåta sin rätt. 1 sådant

 

Prop. 1980/81:8                                                                               9 kap. 9§    631

fall skulle nämligen köparen inle lämpligen kunna befrias frän sin betal­ningsskyldighet.

FörsäQning med förbehåll för säljarens rätt torde ibland kunna orsaka svårigheter vid auktionsförsäljning, eftersom en säljare kan vilja lämna samtycke till överiålelse först sedan viss bestämd person har angetts som förvärvare. Förfarandet torde därför passa bättre vid försäljning under hand.

Vad som har sagts i del föregäende bör gälla även om varken konsu­mentkreditlagen eller den föreslagna lagen om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl. är tillämplig på avtalet. Säljarens fordran bör i så fall bestämmas enligt 5 8 sistnämnda lag, med möjlighet för kronofogdemyn­digheten att jämka säljarens fordran efter vad som är skäligt.

Utöver de ändringar i sak i förhållande till beredningens förslag som framgår av del tidigare sagda har paragrafens lydelse i departements­förslaget jämkats även redaktionellt. Bl.a. används i departementsförslaget uttrycket förbehåll om återtaganderätt i stället för termen äganderättsför­behåll. 1 enlighet härmed anges i första stycket av departementsförslaget att om utmätning har sketl av egendom som gäldenären har förvärvat av tredje man under förbehåll om återtaganderätt, egendomen får säljas endast om köpeskillingen förslår lill betalning av tredje mannens fordran, såvida inte tredje mannen i målet samtycker till all egendomen säljs med förbehåll för hans rätt. Andra stycket innehåller som första mening att tredje mannens fordran bestäms enligt 13 8 konsumentkreditlagen eller, om konsumentkreditlagen inte är tillämplig på avtalet, enligt 5 8 i den före­slagna lagen om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl. 1 en andra mening anges att om inte heller lagen om avbelalningsköp mellan närings­idkare m.fl. är tillämplig på avtalet, tillämpas likväl 5 S samma lag, varvid jämkning får ske efter vad som är skäligt. I tredje stycket slutligen före­skrivs, med tanke på det fallet att egendomen med tredje mannens samtycke säljs med förbehåll för hans rätt, att efter sådan försäljning den som förvärvar egendomen ensam svarar för gäldenärens skyldigheter enligt avtalet.

Beträffande tillämpningen av paragrafen bör understrykas att försäljning under villkor att köpeskillingen i första hand förslår till betalning av säljarens fordran, dvs. utan förbehåll för dennes rätt, avses vara del normala försäljningssätlet. Denna försäljningsform får tillämpas även om säljaren skulle samtycka lill att egendomen säljs med förbehåll för hans rätt.

De föregående paragraferna i kapitlet är tillämpliga även vid försäljning av egendom som gäldenären innehar under återtagandeförbehåll. Det innebär bl.a. alt även om köpeskillingen förslår till betalning av säljarens återstående fordran, inrop resp. anbud inte utan berörda sakägares med­givande får godtas, om det är sannolikt att avsevärt högre köpeskilling kan uppnäs Gfr 4 8 första och tredje styckena och 8 S andra stycket).

 

Prop. 1980/81:8                                                                           9 kap. 10 §    632

Indrivning av utmätt fordran

10 8    Denna paragraf som motsvarar 10 kap. 10 och 13 88 i beredningens förslag, reglerar frågan hur utmätt fordran skall realiseras.

Gällande rält. Beträffande fordran som har utmätts föreskrivs i 88 b 8 1 mom. UL att utmätningsmannen skall anmoda den från vilken fordringen skall utgå att betala till honom. Sådan anmodan skall dock inte ske, om hinder möter för det utmättas försäljning eller särskilda skäl eQest före­ligger. Sker betalning, skall utmätningsmannen göra anteckning därom på handling som enligt 75 8 UL har tagits i förvar och skyndsamt underrätta gäldenären. Beträffande influtet belopp har föreskrifterna om köpeskUling för uimätningsvis såld lös egendom motsvarande tillämpning. Efter­kommer inle sekundogäldenären uppmaning all betala, återstår för utmät­ningsmannen endast att sälja fordringen.

Lagberedningen. Beredningen har ansett det angeläget alt den linje på vilken man slog in genom 88 b S UL fullföljs. 1 10 kap. 10 8 föreslås därför som allmän regel att när fordran har utmätts kronofogdemyndigheten i stället för att sälja fordringen skall söka driva in den hos sekundogälde­nären. Närmare bestämmelser om hur det skall gå till finns i 11-13 88, varjämte kompletterande föreskrifter enligt beredningen bör meddelas i administrativ ordning, t.ex. om anteckningar på skuldebrev. 1 fråga om in­flytande belopp blir 14 kap. tillämpligt.

Beredningens förslag innehåller inle någon bestämmelse om indrivning av rätfighet, som inle kan betecknas som fordran. Beredningen framhåUer att indrivning av rättighet som sådan knappast kan bli aktuell. Däremot kan det. om l.ex. utmätt patenträtt medför fordringsanspråk, vara lämpligt att en sålunda aktualiserad fordran som härrör från den utmätta rättigheten drivs in av kronofogdemyndigheten. Sådana fall omfattas av bestäm­melserna i 10-13 88 och någon särskild föreskrift som understryker nämnda möjlighet har inte synts behövlig.

Indrivning av fordran i den ordning som förutsätts i 10-12 88 i bered­ningens förslag kan dra ul på tiden. Även om det är föga önskvärt alt då tillgripa försäljning, har del inte synts beredningen lämpligt att helt avslå från en sådan realisationsmöjlighet. 113 8 föreslås därför att om fordran inte kan drivas in inom rimlig tid, den får säljas om del finnes lämpligt och hinder eljest inte möter.

Del förutsätts enligt beredningen inte att allvarligt försök har gjorts att driva in fordringen, utan förhållandel kan t.ex. vara att förfallodagen är avlägsen och överenskommelse om betalning i förtid inte har uppnåtts. Även av andra skäl kan man ibland från böGan se att indrivning kommer att ta lid. t.ex. om kronofogdemyndigheten har utmätt en fordran på grund av ett byggnadskontrakl och uppgörelse inte kan väntas förrän om ett eller annat år. 1 sådana fall kan del vara tveksamt, om kronofogdemyndigheten skall vänta så länge eller sälja fordringen i befintligt skick. Enligt bered-

 

Prop. 1980/81:8                                                                              9 kap. m    633

ningens mening bör man iaktta största återhållsamhet med försäljning, när fordringen är oklar av sådan anledning som har nämnts nu. Det är i och för sig konsekvent att om gäldenären själv måste vänta på betalning, även utmiitningssökanden kan få vänta. Saken kan emellertid komma att förhalas, t.ex. därför alt gäldenären inte är intresserad av att medverka till eller kanske direkt försvararen uppgörelse. Det måste därför enligt bered­ningen finnas utrymme att handla efter omständigheterna i syfte alt få mesta möjliga valuta för fordringen.

Remissyttrandena. Beredningens förslag att ulmätt fordran i första hand skall drivas in i stället för alt säljas har inle föranlett erinran från någon remissinstans. Svea hovrätt framhåller alt det inte torde råda nägot tvivel om att försäljning av en fordran i allmänhet ger sämre ekonomiskt utbyte än att driva in fordringen.

Föredraganden. Det är enligt min mening uppenbart att försäljning av utmätt fordran som regel ger sämre resultat än indrivning hos den betal­ningsskyldige. Jag godtar därför förslaget att utmätt fordran om möjligt skall drivas in i stället för att säljas. Det synes lämpligt att en bestämmelse härom får inleda den avdelning i förevarande kapitel som handlar om indrivning av utmätt fordran. I departementsförslaget har emellertid även en bestämmelse om alt utmätt fordran i andra hand får säljas tagits upp i förevarande paragraf Samtidigt har bestämmelserna jämkats redak­tionellt.

I 10 8 anges sålunda att utmätt fordran skall av kronofogdemyndigheten drivas in hos sekundogäldenären samt att fordringen dock får säljas, om indrivning inle kan ske inom rimlig tid. Det är tydligt att hinder mot för­säljning som föreskrivs i 8 kap. gälleräven i detta fall.

I detta sammanhang vill Jag framhålla att banktillgodohavande bör utmätas såsom en fordran.

11 8 I paragrafen, som motsvarar 10 kap. 11 8 i beredningens förslag, behandlas förfarandet vid indrivning hos sekundogäldenären.

GäUande rätt. Här kan hänvisas till redogörelsen för gällande rätt under 10 8.

Lagberedningen. Beredningen framhåller att den åtgärd som ligger närmast lill hands när utmätt fordran skall drivas in naturligtvis är att kronofogdemyndigheten anmodar sekundogäldenären att betala sin skuld till myndigheten, om den är förfallen till betalning. Bestämmelse härom har tagits upp i första stycket av 10 kap. 11 §. Enligt förslaget skall betalnings­anmodan ske utan dröjsmål. Beredningen har inte funnit anledning göra undantag för fall då hinder mot försäljning skulle ha mött. Om betalning flyter in efter skedd anmodan, omfattas medlen givetvis av den redan skedda utmätningen.

Är fordringen förfallen till betalning, torde enligl beredningen solvent sekundogäldenär     regelmässigt     hörsamma     kronofogdemyndighetens

3   Riksdagen 1980181. I saml. Nr 8. Del 2

 

Prop. 1980/81:8                                                                              9 kap. Il §    634

anmodan och betala skulden till myndigheten. Det torde också vara klart att om uppsägningslid gäller, en anmodan frän kronofogdemyndigheten till sekundogäldenären att betala har samma verkan som om gäldenären själv hade sagt upp fordringen Qfr 5 kap, 30 8 i beredningens förslag). Det kan emellertid enligt beredningen vara olägligt att behöva avvakta uppsäg­ningstidens utgång. Detsamma gäller naturligtvis, om en fordran förfaller viss bestämd dag som ligger mer eller mindre längt fram i tiden. Om kronofogdemyndigheten i sådana fall inte rimligen kan avvakta förfallo­dagen, är myndigheten f n. nödsakad alt säQa fordringen.

Att sälja en fordran är emellertid, framhåller beredningen, ett realisa-tionssält som kan ge mycket dåligt resultat, till skada såväl för utmätnings­sökanden, om han inte själv ropar in fordringen, som för gäldenären. Beredningen har därför övervägt att låta kronofogdemyndigheten bestämma att sekundogäldenären skall betala i förtid, om del kan ske utan kännbar olägenhet för honom. Del kan ibland förhålla sig på det sättet alt sekundogäldenären - t.ex. en bank - inte har något emot att tillmötesgå kronofogdemyndigheten men inte anser sig kunna betala före förfallodagen av den anledningen att det innebär ett åsidosättande av de avtalsvillkor som gäller mellan gäldenären och sekundogäldenären.

Beredningen framhåller att de Fall av utmätning som rör fordran bunden för lång tid naturligtvis är sällsynta. Den antydda regeln kunde antas få viss användning beträffande fordringar som förfaller efter viss uppsäg­ningstid och då avsevärt underlätta att utmiälningsärendel avslutas inom rimlig tid. Del kan emellertid enligl beredningen resas invändningar mot au låta kronofogdemyndigheten ensidigt bestämma om förfallotiden. Även om man kan utgå från att kronofogdemyndigheten skulle handha befogen­heten med försiktighet, har beredningen ansett sig böra ta hänsyn därtill. Beredningen föreslår i stället endast en bestämmelse om att krono­fogdemyndigheten får med sekundogäldenären avtala om förtida betalning och den nedsättning av fordringens belopp som kan föranledas därav. Denna bestämmelse har tagits upp som andra stycke i 11 8.

1 fråga om behövlig rabattering av fordran med låg ränta är det enligt beredningen inle alltid givet alt tillämpning av 2 kap. 17 8 i beredningens förslag ger sekundogäldenären tillräcklig kompensation. Om del allmänna ränteläget ligger högt, är tillämpning av sistnämnda lagrum inte tillfyllest. Från gäldenärens synpunkt torde inte någol vara alt erinra mol att krono­fogdemyndigheten vid indrivning medger en reduktion till belopp som motsvarar dagsvärdet, eftersom en försäljning inle kan väntas ge bättre resultat. Kronofogdemyndigheten bör därför kunna avtala om en sådan reduktion.

Remissyttrandena. Det ligger enligt RSV i sakens natur att anmodan alt betala skall göras så snabbt som det någonsin är möjligt. Orden ""utan dröjsmål"' i paragrafens första stycke bör därför utgå. RSV framhåller att liknande uttryckssätt i UL har utmönstrats under det hittillsvarande reformarbetet.

 

Prop. 1980/81:8                                                                             9 kap. 12 §    635

Beträffande bestämmelsen i andra stycket anser advokatsamfundet, som i och för sig inte har någol att erinra mot förslaget, att anvisningar bör meddelas för diskontering av fordran till nuvärde vid betalningstillfällel, så alt inle gäldenärens intresse träds för när.

Länsstyrelsen i Norrbollens län lar upp frågan hur det skall förfaras om sekundogäldenären försätts i konkurs. Länsstyrelsen undrar om krono­fogdemyndigheten i sådant fall bör i enskilt mål bevaka den utmätta ford­ringen i konkursen.

Föredraganden. Som beredningen har föreslagit bör vid indrivning av utmätt fordran kronofogdemyndigheten anmoda sekundogäldenären att betala förfallen skuld till myndigheten. Det är enligt min mening lämpligt att det i bestämmelsen härom, på liknande sätt som beträffande exekutiv försäljning (8 kap. 3 8). anges att sådan anmodan skall ske ulan dröjsmål. Jag godtar vidare förslaget all kronofogdemyndigheten skall kunna träffa avtal med sekundogäldenären om betalning av fordran som inte är förfallen och om nedsättning av fordringsbeloppel med anledning av förtida betal­ning. Jag kan också ansluta mig till beredningens överväganden beträf­fande principerna för sådan nedsättning. 1 den mån närmare anvisningar kan anses behövliga i fråga om diskontering av fordran i fall som nu avses får sådana anvisningar meddelas av RSV.

En remissinstans har ställt frågan om kronofogdemyndigheten i enskilt mål bör bevaka utmätt fordran i sekundogäldenärens konkurs. Med anledning härav villjag framhålla att enligt 4 kap. 31 S i departementsför­slaget har kronofogdemyndigheten befogenhet att vidta de åtgärder beträf­fande utmätt egendom som behövs föratt sökandens rätt skall tas till vara. Bestämmelsen innefattar bl.a. befogenhet att bevaka utmätt fordran i sekundogäldenärens konkurs. Har myndigheten fått kännedom om att sekundogäldenären har försatts i konkurs, får det anses åligga myndig­heten att bevaka fordringen i konkursen, såvida inte utmätningsgäldenären själv har gjort sådan bevakning.

12 8 Denna paragraf innehåller bestämmelser om det fallet att sekundo­gäldenären inte betalar frivilligt. Den motsvarar 10 kap. 12 8 i bered­ningens förslag.

Gällande rätt. Enligl nuvarande ordning har utmätningsmannen inte någon befogenhet att vidta exekutiva åtgärder hos sekundogäldenären, när fordran har blivit utmätt Qfr däremot 20 8 införsellagen och 67 a 8 3 mom. UL).

Lagberedningen. Beredningen har ansett det lämpligt att krono­fogdemyndighetens befogenheter efter utmätning av fordran vidgas. 1 första stycket av 10 kap. 12 8 föreslås att om sekundogäldenären inte betalar frivilligt, kronofogdemyndigheten skall utsöka den utmätta ford­ringen i fall då exekutionstitel finns. Sistnämnda förutsättning gör att den omedelbara betydelsen av bestämmelsen är ganska begränsad.

 

Prop. 1980/81:8                                                                             9 kap. 12 §   636

Beredningen har övervägt, om kronofogdemyndigheten även bör åläggas alt söka utverka exekutionstitel, något som ibland kan vara Jäm­förelsevis enkelt t,ex, genom lagsökning eller betalningsföreläggande, men har inte anseti det lämpligt att myndigheten lar en så parlsbetonad be­fattning med saken. Mot rent exekutiva åtgärder från kronofogdemyn­dighetens sida kan enligt beredningen inte någon principiell erinran göras, men däremot är del vanskligt all låta kronofogdemyndigheten träda in i gäldenärens ställe som part i en process. Även om denna särskilt i fråga om betalningsföreläggande kan lill en början synas myckel enkel, kan saken emellanåt kompliceras och kronofogdemyndigheten skulle då antag­ligen nödgas lägga ned saken, om inte gäldenären - eller utmätnings­sökanden - vill eller kan fullfölja den. Beredningen har därför stannat för att överiåta åt utmätningssökanden alt väcka talan, om han vill driva saken vidare.

Enligt 5 kap. 21 § första stycket i beredningens förslag har krono­fogdemyndigheten möjlighet all, om fordran eller rättighet har blivit utmätt och tvist råder om fordringens eller rättighetens bestånd, förelägga sökanden att väcka lalan mol sekundogäldenären eller den från vilken rättigheten skall utgå. När det gäller att driva in utmätt fordran kan del, anför beredningen, inträffa att sekundogäldenären inte gör någon invänd­ning mol den utmätta fordringens existens men ändå underlåter att betala. Även för sådant fall krävs en exekutionstitel. Som andra stycke i 12 8 har därför tagits upp föreskrift, enligl vilken 5 kap. 21 8 första stycket får tillämpas även när sekundogäldenären underlåter att betala utmätt fordran trots att tvist inte råder. Enligt beredningen bör föreläggande vid påföljd att utmätningen hävs inte meddelas, om det skulle vara betungande för sökanden och fordringen ulan större olägenhet kan säljas.

Remissyttrandena. Frågan om del bör åvila kronofogdemyndigheten all utverka exekutionstitel beträffande utmätt fordran diskuteras närmare av RSV. I fråga om enskilda mål är RSV inle främmande för att sådan skyldighet skulle kunna föreligga i enkla fall. RSV har emellertid tills vidare stannat för uppfattningen att kronofogdemyndigheten bör kunna utverka exekutionstitel endast i allmänna mål. Myndigheten bör i sådana mål kunna väcka talan mot sekundogäldenären, vilket bör ske genom lag­sökning eller betalningsföreläggande. Om sekundogäldenären bestrider lalan och målet hänskjuts till rättegång, får myndigheten vid behov uppdra åt advokat all föra statens lalan. Ein vansklig fråga är enligl RSV om talan bör väckas eller den utmätta fordringen säljas. Kronofogdemyndigheten får härvid beakta å ena sidan arbetet och kostnaderna med en process och å andra sidan ölägenheterna med en .försäljning. På motsvarande sätt, anför RSV vidare, uppkommer i enskilda mål fråga huruvida föreläggande all väcka lalan skall meddelas utmätningssökanden eller om försäljning skall ske. Det är i dessa fall enklast alt låta sökanden själv bestämma om han vill väcka talan. Dessutom är del knappast lämpligt att utmätningen

 

Prop. 1980/81:8                                                                             9 kap. 12 §    637

skall kunna hävas om ett föreläggande inte iakttas, RSV anser därför att kronofogdemyndigheten i dessa fall bör bereda utmätningssökanden tillfälle att inom viss tid väcka talan mol sekundogäldenären. Om sökanden inle väcker lalan, bör fordringen säljas.

Även utredningen om säkerhetsåtgärder m.m. i skatteprocessen och kronofogdeföreningen anser att kronofogdemyndigheten bör kunna utverka exekutionstitel mot sekundogäldenären i allmänt mål. Som skäl anför nämnda utredning att möjligheten att ta ut det allmännas fordringar inle bör göras beroende av utmälningsgäldenärens intresse av att själv driva in sin fordran hos en sekundogäldenär. Enligt länsstyrelsen i Stock­holms län är det oklart om bestämmelsen 112 8 andra stycket innebär att kronofogdemyndigheten i egenskap av representant för staten skall kunna utverka exekutionstitel i allmänt mål.

Svea hovräu. som menar att den föreslagna möjligheten all meddela föreliggande har goda skäl för sig, anser att uppmärksamhet bör ägnas ål frågan hur partsställningen skall vara beskaffad och hur käranden har att formulera sin talan. Enligt hovrättens mening kan sekundogäldenären inte rimligen åläggas att betala till sökanden, utan betalning bör ske till krono­fogdemyndigheten (eller möjligen till utmätningsgäldenären). Vidare bör kanske konstateras att dom i process mellan sökanden och sekundogälde­nären inte behöver anses bindande för och emot gäldenären. Skulle emel­lertid denne väcka talan om betalning för samma fordran, kan sekundo­gäldenären naturligtvis stödja sig på den tidigare domens bevisverkan, om han vann den processen, eller framställa betalningsinvändning, i den mån han har ålagts betalningsskyldighet genom den första domen och har betalat. Skulle däremot betalning yrkas direkt till sökanden eller utmät­ningsgäldenären vara bunden av dom mellan sökanden och sekundogälde­nären, bör enligt hovrätten sökandens rätt begränsas till storleken av utmätningsfordringen. Advokatsamfundet ifrågasätter om inle bestäm­melsen om föreläggande måste kompletteras med förbud för sökanden att med sekundogäldenären träffa förlikning som kan lända utmätningsgälde­nären till förfång.

Föredraganden. Jag godtar förslaget att kronofogdemyndigheten skall utsöka utmätt fordran, om sekundogäldenären inte betalar frivilligt och exekutionstitel finns. Enligt 4 kap. I 8 andra stycket i departements­förslaget får då utmätning ske.

Beredningen har avvisat möjligheten att ge kronofogdemyndigheten befogenhet att själv väcka lalan i saken i fall då sekundogäldenären inle betalar frivilligt. Delta har kritiserats av några remissinstanser, som har ansett all kronofogdemyndigheten bör kunna utverka exekutionstitel i allmänna mål. För egen del anserjag att det inte skulle vara lämpligt om kronofogdemyndigheten i egenskap av exekutiv myndighet skulle ha att föra talan vid domstol. Detta gäller såväl enskilda som allmänna mål. Bl.a. måste beaktas att processen kan bli långvarig och kostsam, även om förd-

 

Prop. 1980/81:8                                                                          9 kap. 12 §   638

ringen lill synes är obestridd. Jag vill erinra om att i 4 kap. 31 8 i departe­mentsförslaget, som reglerar kronofogdemyndighetens befogenheter beträffande utmätt egendom, har tagits upp en uttrycklig bestämmelse om att kronofogdemyndigheten inte får väcka talan vid domstol eller svara i mål angående egendomen. Jag delar beredningens uppfattning att det i stället bör ankomma på sökanden att vid behov väcka talan angående utmätt fordran. Detta överensstämmer med vad departementsförslaget innehåller för det närliggande fallet att tvist råder om utmätt fordrans beständ (4 kap. 22 S första stycket). Med sökanden åsyftas i förevarande paragraf, liksom på andra håll i balken, även staten resp. kommun såvitt avser allmänna mäl Qfr I kap. 7 8 första stycket). Till frågan vem som bör företräda staten återkommer jag i det följande.

En remissinstans har kritiserat beredningens förslag att kronofogdemyn­digheten skall kunna förelägga sökanden alt väcka talan mot sekundo­gäldenären vid äventyr alt utmätningen hävs. Nämnda remissinstans har förordat att sökanden i stället skall beredas tillfälle att väcka talan och att fordringen bör säQas om lalan inte väcks. Med anledning härav villjag till en början framhålla att beredningens förslag innebär att kronofogde­myndigheten skall diskretionärt pröva huruvida föreläggande bör meddelas. Jag vill också erinra om beredningens uttalande att föreläggande inte bör meddelas om det skulle vara betungande för sökanden och ford­ringen utan större olägenhet kan säljas.. Det är vidare enligt min mening lämpligt att samma ordning får gälla för nu förevarande situation som i fall dä fordringens existens är tvistig Qfr 4 kap. 22 8 första stycket). 1 detta sammanhang kan påpekas att sökanden torde vara berättigad att även utan stöd av föreläggande väcka lalan mot sekundogäldenären om dennes betal­ningsskyldighet. Har i enlighet härmed lalan redan väckts, saknas anledning för kronofogdemyndigheten att meddela föreläggande. Jag godtar sålunda beredningens förslag rörande föreläggande för sökanden.

Jag vill understryka att förslaget ger kronofogdemyndigheten möjlighet att. när sekundogäldenären inte betalar frivilligt trots att tvist inte råderom fordringens existens, välja mellan alt meddela sökanden föreläggande och att sälja fordringen. Vilken åtgärd som bör vidtas får bli beroende på omständigheterna i det särskilda fallet.

Som har påpekats i det föregående gäller bestämmelsen om föreläggande även i allmänna mål. En särskild fråga är vem som bör företräda staten resp. kommun i rättegång angående fordran som har utmätts i allmänt mål. Det synes lämpligt att befogenheten liksom i andra liknande fall, bl.a. när tvist råder om utmätt fordrans bestånd, tillkommer RSV (se 2 kap. 30 8 andra stycket i departementsförslaget). Verket kan därvid förordna krono­fogde som ombud i målet, om det är lämpligt.

1 ett par remissyttranden har tagits upp vissa processuella frågor rörande talan som sökanden med stöd av föreläggande enligt förevarande paragraf väcker mot sekundogäldenären. Med anledning härav får jag hänvisa till

 

prop. 1980/81:8                                                                 9 kap. 13 och 14 §§    639

vad som har anförts under 4 kap. 21 och 22 88 samt därutöver framhälla följande. Föremål för lalan enligt 4 kap. 22 8 första stycket är fordringens existens. Del är emellertid tydligt att föreläggande enligt nu förevarande bestämmelse bör, om syftet skall uppnås, gå ut på alt sökanden skall yrka åläggande för sekundogäldenären att utge fordringsbeloppet. Bestäm­melsens lydelse har därför jämkats något i departementsförslaget. Huruvida sökanden yrkar åläggande för sekundogäldenären att betala till kronofogdemyndigheten eller till utmätningsgäldenären är av underordnad betydelse. Fordringsbeloppet skall givetvis under alla förhållanden utges till kronofogdemyndigheten. Dom i mål mellan sökanden och sekundo­gäldenären kan inte anses bindande för eller emot utmätningsgäldenären.

Åtgärder efter utmätning av pantbrev m.m.

13 och 14 88 Dessa paragrafer innehåller bestämmelser om de åtgärder som utmätning av pantbrev kan leda till. De motsvarar 10 kap. 14- 16 §8 i beredningens förslag.

Gällande rätt. 1 91 a och 91 b 88 UL finns bestämmelser om utmätning av pantbrev i fast egendom eller i skepp. Reglerna är tillämpliga även beträffande pantbrev i skeppsbygge (62 8 4 mom. UL). 91 a 8 1 och 2 mom. innehåller bestämmelserom i vad mån pantbrev får utmätas och om säker­ställande av utmätningen. 1 3 mom. ges föreskrifterom de tvä alternativa åtgärder till vilka utmätningen kan leda. Den ena innebär att den in­tecknade egendom i vilken pantbrevet gäller tas i anspråk. Så skall ske. om borgenären yrkar det inom en månad från utmätningsbeslutet. När utmät­ningsmannen har meddelat beslut om att egendomen tas i anspråk, skall denna anses utmätt. Den andra åtgärden innebär att pantbrevet pant­förskrivs till utmätningssökanden. Sådan pantförskrivning skall ske. om sökanden inte inom nyssnämnda tid har yrkat att den intecknade egendomen tas i anspråk eller om yrkande därom återkallas. 4 mom. första meningen och 5 mom. i 91 a S innehåller bestämmelser om lösandet av tvist huruvida något finns att utmäta av pantbrev. I 4 mom. andra meningen föreskrivs att innan tvisten har blivit avförd genom dom som har vunnit laga kraft, beslut om egendomens tagande i anspråk får meddelas eller pantförskrivning av pantbrevet ske endast om rätten förklarar alt hinder inte möter däremot.

Enligt 91 b 8 UL sker pantförskrivning av utmätt pantbrev genom att utmätningsmannen utfärdar bevis till borgenären att pantbrevet utgör pant för dennes fordran och överlämnar pantbrevet till honom eller, om annan än den intecknade egendomens ägare innehar detta, underrättar inne­havaren om panlförskrivningen. 1 underrättelsen skall anges att inne­havaren inte får lämna ut handlingen lill skada för borgenären. Slutligen föreskrivs i paragrafen att andel i pantbrev som tillkommer delägare i den intecknade egendomen inte får pantförskrivas för sig.

 

Prop. 1980/81:8                                                               "Z?- '- "''' '4 >i   640

Lagberedningen. I första stycket av 10 kap. 14 8 i beredningens förslag föreskrivs i saklig överensstämmelse med 91 a 8 UL att när pantbrev i skepp eller fast egendom har blivit utmätt, den intecknade egendomen får tas i anspråk enligt 15 S eller pantbrevet pantförskrivas till sökanden enligt 16 8. Som andra stycke har tagils upp en uttrycklig bestämmelse om att pantbrev inte får säQas. Beredningen påpekar att bestämmelsen i sak överensstämmer med gällande lag.

15 8 i beredningens förslag innehåller en bestämmelse att om sökanden vill att den intecknade egendomen skall tas i anspråk, yrkande därom skall framställas inom en månad från utmätningen. Beredningen påpekar alt med ""utmätningen"" avses beslutet a.tl pantbrevet har utmätts. Framställs inte yrkande eller återkallas framställt yrkande eller vinner det inte bifall, skall pantförskrivning ske enligt 16 S. Någon uttrycklig bestämmelse därom har inte ansetts behövlig, eftersom något tredje alternativ inle finns. Bered­ningen understryker att utmätning av pantbrev innebär att även tillägg till pantbrevets belopp enligt 264 8 sjölagen resp. 6 kap. 3 S JB - eventuellt enbart tillägg - får tas i anspråk, trols att ägarhypotekel inte omfattar sådant tillägg.

En motsvarighet till andra meningen i 91 a 8 4 mom. UL - om hinder mot att den intecknade egendomen tas i anspråk eller att pantbrevet pant­förskrivs innan tvisten har blivit slutligt avgjord - har såvitt avser beslut om egendomens ianspråktagande tagits upp som andra stycke i 15 S. I tredje stycket av 15 8 meddelas bestämmelse om att när kronofogdemyn­digheten har meddelat beslut om att den inlecknade egendomen tas i anspråk, den skall anses utmätt. Beredningen påpekar att om egendomen skall säljas för annan fordran, utmätningen av pantbrevet i och för sig ger rätt till betalning med förmånsrätt.

Pantförskrivning av utmätt pantbrev skall, anför beredningen, ske när det inle längre kommer i fråga alt ta i anspråk den egendom i vilken pant­brevet gäller. Första stycket i 10 kap. 16 8 i beredningens förslag, som ger närmare regler om hur pantförskrivningen går till. överensstämmer helt med 91 b 8 UL. I andra stycket sägs att bestämmelsen i 15 8 andra stycket har motsvarande tillämpning beträffande pantförskrivning av pantbrevet.

RenUssyiirandeiia. Enligt RSV bör bestämmelserna om åtgärder efter utmätning av pantbrev ses över med beaktande av de synpunkter som RSV har anfört om möjligheten till sådan utmätning efter det att den intecknade egendomen har blivit utmätt och om behovet av alt kunna meddela föreläggande när tvist råder om i vad mån utmätt pantbrev utgör säkerhet för fordran (se under 4 kap. 3. 22 och 29 85 i departementsför­slaget). Vid översynen bör enligt RSV iakttas skillnaden mellan enskilda och allmänna mål. I allmänna mål kommer av naturliga skäl aldrig pantför­skrivning i fråga. 1 stället förenas vid behov utmätning av pantbrev i faslighet med omedelbar utmätning av fastigheten. De särskilda förhål­landena beträffande allmänna mål bör enligt RSV framgå omedelbart av

 

Prop. 1980/81:8                                                                  9 kap. 13 och 14 §§   641

lagtexten. Även hovrätten för Övre Norrland anser att bestämmelserna bör ses över.

Möjligheten att pantförskriva utmätt pantbrev lill utmätningssökanden kritiseras av hovrätten för Västra Sverige, som framhåller att genom sådan åtgärd avslutas förfarandet. Sedan kan sökanden behålla fordringen med panträtt i fastigheten hur länge han vill. Här finns alltså ett singulärt fall. då ett utmätningsförfarande inte leder till realiserande av ett objekt utan lill att sökanden får en säkerhet för sin fordran. Nägon anledning att behålla denna ordning föreligger inte enligt hovrätten. I stället för de alternativa möjligheterna pantförskrivning av pantbrevet eller direkt ianspråktagande av fastigheten bör enligt hovrälten införas ett enhetligt förfarande. Detta kan lagtekniskt genomföras pä olika sätt. En möjlighet är att utmätning av pantbrev får medföra att sökanden skall anses ha erhållit panträtt i fastigheten, varefter han har möjlighet att i vanlig ordning inleda exekutivt förfarande. En annan möjlighet är att fastigheten skall anses utmätt i och med att pantbrevet utmäts och att sökanden inträder i fastig­hetsägarens rätt till utdelning pä pantbrevet. Men förfarandet bör inte automatiskt fortgå efter utmätningen, utan det bör fordras en särskild begäran om försäljning och utmätningen bör förfalla om inte sådan begäran framställs inom viss tid. Även Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstilution anser att reglerna om pantför­skrivning av utmätt pantbrev bör utgå. Föreningen framhåller att sökandens fordran alltid är förfallen till betalning. Om sökanden inte vill begära försäljning av fastigheten ulan nöjer sig med att del utmätta pant­brevet pantsätts till honom, måste detta grundas på en överenskommelse mellan borgenären och gäldenären angående nya betalningsvillkor m.m. Del är naturligt att gäldenären själv gör panlförskrivningen. Något skäl varför kronofogdemyndigheten skulle göra pantförskrivningen föreligger inte enligt föreningen.

Den föreslagna bestämmelsen i 14 § andra stycket om alt pantbrev inte får säljas kritiseras av RSV. som framhåller att statsmakterna vid 1971 års reform angående fastighetsexekutionen fann att en särskild bestämmelse härom var obehövlig. Enligt RSV har sedan dess inte inträffat något som föranleder annan bedömning.

Föredraganden. I 4 kap. 3 8 andra stycket i departementsförslaget meddelas en bestämmelse om utmätning av pantbrev i skepp eller fastig­het. Bestämmelsen innebär att pantbrev som är helt eller delvis obelånat kan las i anspråk genom utmätning hos den inlecknade egendomens ägare, varvid utmätningen omfattar även tillägg till pantbrevets belopp. Det för­hållandet all den inlecknade egendomen är utmätt skall inte inverka på möjligheten att få utmätning av pantbrev i egendomen. 4 kap. 22 8 andra stycket i departementsförslaget ger kronofogdemyndigheten möjlighet att i fall då tvist föreligger i vad mån utmätt pantbrev utgör säkerhet för fordran hänvisa tvisten till prövning av domstol. Bestämmelserna i 9 kap.

 

Prop. 1980/81:8                                                                 9 kap. 13 och 14 §§   642

13 och   14 §8 i departementsförslaget om åtgärder efter utmätning av pantbrev skall ses mot bakgrund av nämnda föreskrifter.

Två remissinstanser har kritiserat beredningens förslag att krono­fogdemyndigheten skall kunna pantförskriva utmätt pantbrev till sökanden. För egen del vill Jag till en början framhålla att de av bered­ningen föreslagna bestämmelserna om åtgärder efter utmätning av pantbrev i sak överensstämmer med de regler i ämnet som antogs år 1971 i . samband med den nya lagstiftningen om fastighetsexekution och som år 1973 vidgades till att gälla även i fråga om skepp. Det kan inte komma i fråga att nu införa en nyordning på området, om inte de nuvarande reglema har visat sig medföra olägenheter. Några sådana olägenheter har dock inle påvisats.

I övrigt villjag nämna att om sökanden nöjer sig med den säkerhet som innehav av pantbrevet innebär, del framstår som onödigt att den inteck­nade egendomen skall tas i anspråk. Att utmätningen inte leder till annat än pantförskrivning torde också kunna vara lill fördel för såväl egen­domens ägare som andra borgenärer med förmånsrätt i egendomen. Att utmätt pantbrev pantförskrivs till sökanden av kronofogdemyndigheten och målet avslutas med denna åtgärd skiljer sig från det ordinära för­farandet i mäl om utmätning, som Ju syftar till att ge sökanden betalning för hans fordran. Anledning att enbart av principiella skäl avstå frän nämnda möjlighet torde dock inte föreligga. Departementsförslaget innebär sålunda att utmätning av pantbrev skall leda antingen till att den intecknade egendomen tas i anspråk eller till att pantbrevet pantförskrivs till sökanden.

Även i övrigt godtar jag i sak vad beredningen har föreslagit angående åtgärder efter utmätning av pantbrev.

RSV har ansett att pantförskrivning av utmätt pantbrev inte kan komma i fräga i allmänna mål. De nuvarande bestämmelserna i 91 a och 91 b 88 UL om åtgärder efter utmätning av pantbrev är emellertid i sin helhet tillämpliga även i sådana mål och Jag anser inte att skäl föreligger att i UB göra undantag för vad som sägs om pantförskrivning. Enligt min mening . kan det i allmänt mål någon gång vara lämpligt att kronofogdemyn­digheten, i stället för att ta i anspråk aktuell fastighet och låta anstå med försäljningen, tills vidare nöjer sig med pantförskrivning av utmätt pantbrev, om säkerheten är tillräcklig. Inte heller i övrigt finns det anledning att ta upp särskilda bestämmelser för allmänna mål. När del som förutsättning för att den inlecknade egendomen skall tas i anspråk anges alt sökanden yrkar det inom viss lid. är det i allmänna mål till­räckligl att frågan inom denna tid väcks vid kronofogdemyndigheten. Detta bör givetvis antecknas i akten.

1 formellt hänseende kan mot beredningens förslag anmärkas att det inte framgår med tillräcklig tydlighet under vilka förutsättningar pantbrevet skall pantförskrivas till sökanden. Jag delar vidare den av en remissinstans

 

Prop. 1980/81:8                                                                              kap. 15 §    643

anförda meningen att uttrycklig bestämmelse inle behövs om att pantbrev inle får säljas. Att försäljning inte kan komma i fråga följer redan av att pantbrev som sådant inle medför någon betalningsrätt och framgår dessutom indirekt av vad nu förevarande bestämmelser föreskriver om de åtgärder som står till buds. På grund härav har bestämmelsernas lydelse Jämkats redaktionellt i departementsförslaget.

1 enlighet med det sagda anges i 13 8 första stycket att 'lär pantbrev i skepp eller fastighet har blivit utmätt, den intecknade egendomen skall tas i anspråk, om sökanden yrkar det inom en månad frän utmätningen. Andra och iredje styckena i 13 8 innehåller bestämmelser om hinder mot ianspråktagande av den intecknade egendomen när tvist råder om i vad mån pantbrevet utgör säkerhet för fordran och om utmätningsverkan av beslut om sådant ianspråktagande. De överensstämmer med 15 8 andra och tredje styckena i beredningens förslag. 1 första stycket av 14 8 i departementsförslaget föreskrivs att om sökanden inte inom tid som anges i 13 8 första stycket har yrkat att den intecknade egendomen skall tas i anspråk, pantbrevet skall pantförskrivas till honom. Andra och tredje styckena i 14 8 överensstämmer med 16 8 i beredningens förslag.

Bestämmelserna om åtgärder efler utmätning av pantbrev är tillämpliga även på pantbrev i skeppsbygge (se I kap. 9 8).

15 8 Paragrafen, som motsvarar 10 kap. 17 8 i beredningens förslag, behandlar de åtgärder som står till buds efter utmätning av skuldebrev som är intecknat i luftfartyg eller reservdelar till luftfartyg.

Gällande rätt. Skuldebrev som är inlecknal i luftfartyg och inle är belånat kan utmätas hos luftfartygets ägare och säljas. Även om hand­lingen är belånad men inte till fulla beloppet kan utmätning ske, nämligen av ägarhypotekel. För detta fall föreskrivs i 91 8 2 mom. UL att om gälde­nären tillkommande rält till andel i inteckning i hans luftfartyg eller därtill hörande reservdelar har utmätts, utmätningsmannen skall låta anskaffa särskild inteckningshandling på del gäldenären tillkommande beloppet, om inte laga hinder möter. Närmare bestämmelser om utbrytning av utmätt ägarhypotek meddelas i 30 8 lagen (1955:227) om inskrivning av rätt till luftfartyg. 1918 2 mom. UL ges också vissa föreskrifter om kungörande av auktion samt om friskrivande från personligt betalningsansvar för utmät­ningsgäldenären, när hel inteckningshandling har tagits i mäl. Handlingen får inte ulan gäldenärens samtycke säljas med bibehållet betalningsansvar för honom.

Lagberedningen. Anskaffandet av särskild inteckningshandling för ut­brytande av ägarhypotek är en relativt omständlig procedur och bered­ningen kan inte se nägot praktiskt vägande skäl för att behälla denna ordning beträffande inteckning i luftfartyg och reservdelar. Att inteckning i sådan egendom tills vidare allQämt meddelas för en fordran utgör enligt beredningen inte något hinder mot att övergå till det system som nu gäller

 

Prop. 1980/81:8                                                                          9 kap. 15 §   644

beträffande pantbrev som är endast ofullständigt belånat. När åter luft­fartygets ägare innehar helt obelånad inleckningshandling, är utmäl­ningsförfarandet enligt gällande lag enkelt. Såväl i fråga om ett till särskild inleckningshandling utbrutet ägarhypotek som beträffande intecknings­handling som ägaren själv innehar är del emellertid enligt beredningen tydligt att försäljning av handlingen är en olämplig realisationsform. som kan medföra mer eller mindre betydande förlust för gäldenären. Bered­ningen anser för sin del att det system som enligt 91 a 8 UL gäller för pantbrev i skepp och fast egendom bör tillämpas även beträffande skulde­brev som är inlecknal i luftfartyg och därtill hörande reservdelar. Bestäm­melse härom föreslås i 10 kap. 17 8 första stycket.

Beredningen framhåller att bestämmelsen innebär att inteckningshand­lingen inte fär säljas. I övrigt medför beredningens förslag att utmätnings­sökanden får möjlighet att välja mellan att redan i det aktuella ärendet låta la den intecknade egendomen i anspråk eller att nöja sig med all inteck­ningshandlingen tills vidare pantförskrivs till honom, med rätt för honom alt framdeles vidta åtgärder för exekution i den intecknade egendomen. En sådan omreglering synes beredningen inle behöva medföra några komplikationer. Förslaget föranleder alt 30 8 i 1955 års inskrivningslag bör ändras.

Enligt beredningens förslag skall svaranden i ärendet på motsvarande sätt som enligt 918 2 mom. UL befrias från personligt betalningsansvar för inleckningshandling som pantförskrivs enligt 10 kap. 17 8- Vad som pantförskrivs blir alltså, framhåller beredningen, endast det sakrätlsliga ansvar som pä grund av inteckningen vilar på den intecknade egendomen. Rörde utmätningen ägarens andel i fråga om belånad inteckningshandling, skall inte heller då något personligt betalningsansvar föQa med pantför­skrivning. Beredningens förslag innehåller sålunda i andra stycket av 17 8 att pantförskrivning av inleckningshandlingen inle omfattar personligt betalningsansvar som enligt handlingen åvilar svaranden. Vidare anges att om inteckningshandlingen är obelånad, kronofogdemyndigheten skall anteckna på handlingen att ansvarigheten har upphört.

Föredraganden. 1 betänkandet (SOU 1976:70) Rätt till luftfartyg m.m. har föreslagits alt den nuvarande ordningen med inteckning i luftfartyg för fordran ersätts av bestämmelser om inteckning och pantbrev, vilka bygger på JB:s och sjölagens nya regler. Förslaget övervägs f n. i justitiedeparte­mentet. I detta läge är det, som har nämnts under 4 kap. 3 8. lämpligast att departementsförslaget får bygga på nu gällande bestämmelser i saken.

Jag godtar i sak vad beredningen har föreslagit om åtgärder efter utmätning av skuldebrev som är intecknat i luftfartyg eller reservdelar. En remissinstans har förordat att en uttrycklig föreskrift meddelas om att utmätt inteckningshandling inte får säQas. Redan av hänvisningen fill 13 och 14 88, som reglerar de båda åtgärder som slår till buds efter utmätning av pantbrev, följer emellertid att försäljning av utmätt inteckningshandling

 

Prop. 1980/81:8                                                                                    10 kap.    645

inte får ske. En föreskrift om försäljningsförbud i förevarande paragraf kan dessutom skapa oklarhet i fråga om pantbrev.

Den av beredningen föreslagna föreskriften om all kronofogdemyn­digheten vid pantförskrivning av obelånad inteckningshandling skall anteckna på handlingen att det personliga betalningsansvaret har upphört saknar motsvarighet i departementsförslaget. En sådan föreskrift bör i stället las upp i tillämpningsföreskrifter till UB.

10 kap. Försäljning av registrerat skepp

Förevarande kapitel motsvarar 11 kap. i beredningens förslag, vilket i huvudsak överensstämmer med nuvarande bestämmelser i ämnet.

GäUande rätt. Bestämmelser om exekutiv försäljning av registrerat skepp finns i lagen (1973:1130) om exekutiv försäljning av registrerat skepp m.m. (SfL). Lagen gälleräven registrerat skeppsbygge. Den kompletteras av närmare föreskrifter i förordningen (1975:943) om exekution i registre­rat skepp m.m. Lagen, som trädde i kraft den 1 januari 1976, hade sam­band med ändringar som samtidigt skedde i sjölagen. Den nya lagstift­ningen ansluter till tvä den 27 maj 1967 i Bryssel undertecknade konven­tioner om sjöpanlrätt och fartygshypotek samt om inskrivning av rätt till fartyg under byggnad.

I SfL används, liksom i sjölagen, termen skepp som beteckning för fartyg av den storlek som fordras för registrering i skeppsregistret, dvs. en största längd av minst tolv meter och en största bredd av minst fyra meter. Mindre fartyg benämns båt.

SfL innehåller endast regler om exekutiv försäljning. Övriga bestäm­melser om exekution i skepp. dvs. om utmätning, köpeskillingsfördelning, kostnader och klagan m.m., finns i UL. Exekutiv försäljning av registrerat skepp (inkl. registrerat skeppsbygge) åvilar överexekutor.

Lagberedningen. 11 kap. i beredningens förslag innebär endast mindre avvikelser frän SfL, frånsett att överexekutor som försäljningsmyndighet ersätts av kronofogdemyndigheten. Förslaget utgår emellertid från lydelsen av SfL enligt remiss lill lagrådet den 26 april 1972.

Föredraganden. Som framgår av vad Jag har anfört i den allmänna moti­veringen (avsnitt 5.1) bör de är 1973 antagna bestämmelserna om exekutiv försäljning av registrerat skepp m.m. i allt väsentligt utan ändring tas upp i UB. I likhet med beredningens förslag innehåller därför inle departements­förslaget någon närmare motivering till kapitlet. Här kan i stället hänvisas till förarbetena till Sfl., se betänkandet (SOU 1971:45) Utsökningsrätt XI, prop. 1973:167, LU 1973:44, rskr 1973:385.

Som har behandlats närmare i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.2) bör exekutiv försäljning av registrerat skepp m.m, i fortsättningen ankomma pä kronofogdemyndighet.

 

Prop. 1980/81:8                                                                           10 kap. 3 §    646

Inledande bestämmelser

1 och 2 88 Dessa paragrafer motsvarar 11 kap. I 5 och 10 S tredje stycket i beredningens förslag.

GäUande rått. 1 I 8 första stycket SfL anges att utmätt skepp, som är in­fört i skeppsregistret, säljs av överexekutor samt att försäljningen skall ske på offentlig auktion. Enligt andra stycket likställs i SfL skeppsbygge, som är infört i skeppsbyggnadsregistret, med registrerat skepp, I paragrafens tredje stycke föreskrivs att bestämmelserna i SfL är tillämpliga även pä egendom som utom riket är införd i register som motsvarar skepps- eller skeppsbyggnadsregistret, om inte annat följer av vad som är särskilt före­skrivet.

Vad som i SfL sägs om utmätt skepp gäller enligt 2 8 i tillämpliga delar även när skepp skall säljas exekutivt under konkurs eller när skepp enligl 10 S andra stycket sjölagen skall säljas exekutivt på begäran av ägaren.

Föredraganden. Att exekutiv försäljning av registrerat skepp i fortsätt­ningen skall ankomma på kronofogdemyndighet följer av 8 kap. I 8 första stycket i departementsförslaget (se även I kap. 3 8) och någon särskild föreskrift om behörig försäljningsinyndighet behövs alltså inte i före­varande kapitel. Av I kap, 8 och 9 §§ framgär att registrerat skeppsbygge jämställs med registrerat skepp och att bestämmelserna om registrerat skepp (inkl. registrerat skeppsbygge) är tillämpliga även på egendom som utom riket är införd i register som motsvarar skeppsregistret (resp. skepps­byggnadsregistret). Motsvarighet till I S Sfl. behövs därför endast såvitt avser bestämmelsen om alt försäljning av utmätt registrerat skepp skall ske på offentlig auktion. Föreskrift härom har lagils upp som första stycke i 1 8 i departementsförslaget.

På grund av den generella regeln i 8 kap, I S tredje stycket i departe­mentsförslaget om alt bestämmelserna i balken om försäljning av utmätt egendom i tillämpliga delar gäller även när egendom skall säljas exekutivt under konkurs behövs inte nägon motsvarighet lill bestämmelsen härom i 2 5 SfL. Betriiffande det fallet att skepp skall säljas exekutivt enligl 10 8 andra stycket sjölagen får jag hänvisa till vad som sägs under 8 kap. I 8.

Som 2 8 i departementsförslaget har i stället tagits upp en uttrycklig bestämmelse om att kapitlet inte giiller försäljning av andel i eller villkorlig rätt till skepp.

Tidsfrist för försäQning

3 8    Paragrafen motsvarar 1 I kap, 3 8 i beredningens förslag.

Gällande rätt. Enligt 3 8 första stycket SfL bör utmätt skepp säljas inom fyra månader från utmätningen, om inte hinder möter eller anstånd beviQas enligt andra stycket. I paragrafens andra stycke föreskrivs att anstånd med försäljningen fär beviljas på begäran av utmätningssökanden

 

Prop. 1980/81:8                                                                   10 kap. 4 och 5 §§   647

eller ägaren samt att anstånd på begäran av ägaren får beviljas endast om sökanden medger det eller särskilda skäl till anstånd föreligger.

Bestämmelserna i 3 8 Sll. gäller inte i fråga om uttagande av böter, viten m.m. (punkt 5 övergångsbestämmelserna till SfL). Enligt 60 8 3 mom. upp­bördslagen är bestämmelserna i 3 $ SfL inte heller tillämp liga vid utmät­ning för skatter och allmänna-avgifter som avses i uppbördslagen.

Föredraganden. Förevarande paragraf i departementsförslaget motsvarar första stycket av 3 8 SfL, I förslaget har emellertid tillagts en bestämmelse om utgängspunkt för tidsfristens beräknande i fall då fordran har fastställts till betalning ur skepp och då skepp skall säljas exekutivt under konkurs.

Andra stycket i 3 8 SfL angående anstånd med exekutiv försäljning saknar motsvarighet i 10 kap. i departementsförslaget. Nämnda stycke er­sätts av 8 kap. 3 8. till vilken förevarande 3 8 hänvisar.

Förevarande paragraf bör. i likhet med motsvarande bestämmelse i SfL. inle vara tillämplig i allmänna mål. Föreskrift härom meddelas i 24 8.

Utlösnings- och anslutningsrätt

4 och 5 88 Dessa paragrafer motsvarar 11 kap. 4 och 5 §8 i beredningens
förslag.

GäUande rätt. I 4 8 SfL meddelas bestämmelser om rätt för borgenär m.fi. att utlösa sökanden och i 5 8 bestämmelser om s.k. anslutningsräit. I

5 8 första stycket anges att om skeppet hör till konkursbo, förvaltaren kan,
om arvode eller annan kostnad för skeppets förvaltning under konkursen
skall utgå ur skeppet, begära att skeppet säljs för den fordringen. Enligt
andra stycket kan borgenär, vars fordran är förenad med sjöpanlrätt, pant­
rätt på grund av inteckning, retentionsrätt eller förmånsrätt enligt 10 8
förmånsrättslagen, begära att skepp som hör till konkursbo säljs för hans
fordran, om hans rätt till betalning ur skeppet är ostridig eller styrks. Om
borgenär, vars fordran är förenad med sjöpanlrätt. har framställt sädan be­
gäran, får förfarandet inte läggas ned därför att frågan om försäljning för
konkursboets räkning förfaller. Borgenär vars fordran är förenad med
sjöpanlrätt har enligt tredje stycket i paragrafen samma befogenhet som
enligt andra stycket i fråga om utmätt skepp som inte hör till konkursbo.
Begagnar han sig av denna befogenhet, får förfarandet inle läggas ned
därför att frågan om försäQning för utmätningssökandens fordran förfaller.
1 Qärde stycket föreskrivs att bestämmelserna i 4 8 har motsvarande
tillämpning i fråga om rätt alt utlösa konkursbo eller borgenär som har be­
gärt att skeppet säljs för fordran som anges i det föregående.

Föredraganden. Orden "sökandens fordran och kostnad för vilken denne svarar" i 4 8 andra stycket SfL har i departementsförslaget bytts ut mot "exekulionsfordringen och uppkomna förrättningskostnader". Med "uppkomna förrättningskostnader'"  avses all  sådan  kostnad  som  har

 

Prop. 1980/81:8                                                                       10 kap. 9-13 §§    648

föranletts av redan vidtagna åtgärder, vare sig sökanden har förskotterat kostnaden eller inle. Om sökanden har förskotterat kostnad, skall krono­fogdemyndigheten av medel som betalas av den utlösande tillgodoföra sökanden ersättning för hans utlägg. 1 övrigt överensstämmer bestäm­melserna om utlösningsrätt i 4 S i departementsförslaget med 4 8 SfL.

Beträffande anslutningsrätt anges i första stycket i departements­förslaget alt borgenär vars fordrain är förenad med sjöpanlrätt i skeppet kan begära att detta säQs för hans fordran, om hans rätt lill betalning är oslridig eller styrks. Hör skeppet lill konkursbo, har även borgenär vars fordran är förenad med panträtt pä grund av inteckning, retentionsrätt eller förmånsrätt enligt 10 5 förmånsrättslagen sådan befogenhet. I andra stycket föreskrivs att om arvode eller annan kostnad för skeppels för­valtning under konkurs skall utgä ur skeppet, förvaltaren kan begära att det säljs för den fordringen. Om borgenär vars fordran är förenad med sjöpanträtt i skeppet har begärt aitt det säljs för hans fordran, får enligt paragrafens tredje stycke förfarandet inte läggas ned därför att frågan om försäljning för annan borgenärs eller konkursboets räkning förfaller. Enligt Qärde stycket tillämpas bestämmelserna i 4 8 i fråga om rätt att utlösa borgenär eller konkursbo som har anslutit sig enligt första eller andra stycket.

En remissinstans har ansett alt konkursförvaltare har intresse av att skepp säljs exekutivt under konkurs även då det kan finnas sjöpanlrätt. Med anledning härav villjag först erinra om alt konkursförvaltare enligt 71 8 femte stycket KL har generell befogenhet att begära att registrerat skepp som finns här i riket skall säljas exekutivt. På grund av reglerna om skyddsbelopp kan emellertid ett skepp ibland förbli osålt. Genom utövande av anslutningsrätt kan emellertid borgenärer som nämns i 5 S i förevarande kapitel få skyddsbeloppet sänkt, varigenom försäljning under­lättas. Beträffande fordran som är förenad med sjöpanlrätt bör det enligl min mening vara tillräckligt all borgenären själv kan utöva anslutningsrätt för sin fordran.

Åtgärder före auktion

6—8 88 Dessa paragrafer motsvarar II kap. 6-8 88 i beredningens förslag.

Föredraganden. Departementsförslaget överensstämmer med 6-8 88 SIT.

Förhandling och sakägarförteckning

9-13 88    Paragraferna motsvarar 11 kap. 9- 13 88 i beredningens förslag.

Föredraganden. Bestämmelsen i 11 8 första stycket andra meningen SfL

att kostnaden för förfarandet tas upp närmast före exekutionsfordringen

 

Prop. 1980/81:8                                                                         10 kap. 24 §    649

och betstämmelsen i andra stycket att ränta och annan biförpliktelse tas upp före fordringens kapitalbelopp, om inte borgenären yrkar annat, har fått byta plats i departementsförslaget. Anledningen är att det skall framgå tydligare att den senare bestämmelsen är tillämplig inte bara beträffande exekulionsfordringen utan även beträffande andra fordringar som tas upp i sakägarförteckningen.

Bestämmelserna i 12 8 Qärde stycket SfL om beräknande av fordran som inte är förfallen och som löper utan ränta eller med låg ränta har med hänsyn till 2 kap. 28 8 i departementsförslaget fått utgå i förevarande kapitel. Redan av första stycket i 12 S framgår att beräknandet av ford­ringen skall ske per dagen för fördelningssammanträde.

1 övrigt överensstämmer 9-13 88 i departementsförslaget med mot­svarande paragrafer i SfL. Anledning saknas all som en remissinstans har förordat i 13 8 byta ut ordet "skyddad". Delta ord ansluter till termen skyddsbelopp och används redan f n. (se 13 8 SfL. 13 8 LfL och 29 8 FfL).

Villkor för försäljning

14-17 88 Dessa paragrafer motsvarar II kap. 14-17 88 i beredningens förslag.

Föredraganden. Vad 16 8 tredje stycket SfL innehåller om att staten m.fl. inle behöver ställa säkerhet i fall som avses där saknar motsvarighet i departementsförslaget med hänsyn lill innehållet i 2 kap. 27 8 i förslaget, I övrigt överensstämmer 14-17 88 i departementsförslaget med 14-17 88 SfL.

Auktionen

18-23 88    Paragraferna motsvarar II kap. 18-23 SS i beredningens för­slag.

Förcdrci.wandeii. 23 8 SfL, som i fråga om fördelning av köpeskilling och andra tillgängliga medel samt klagan över överexekutors beslut hänvisar lill UL. ersätts av bestämmelser i 13 och 18 kap. i departementsförslaget. se även 14 kap. Paragrafen saknar därför motsvarighet i förevarande kapitel. Hänvisningen i 24 S andra stycket SfL till 218 8 3 mom. UL har i departementsförslaget ersatts av hänvisning till 18 kap. 16 8 andra stycket. Paragrafen har i förslaget betecknats 23 S. I övrigt överensstämmer para­graferna i departementsförslaget med SfL.

Särskild föreskrift beträffande allmänna mål

24 8    Denna paragraf som saknar motsvarighet i beredningens förslag, innehåller föreskrift om undantag från kapitlets tillämpning i allmänna mål.

4   Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 8. Det 2

 

Prop. 1980/81:8                                                                                  II kap.    650

Föredraganden. 1 3 S i kapitlet meddelas bestämmelse om tidsfrist för försäljning av utmätt skepp. Som har framhållits i motiven till den para­grafen bör den inte vara tillämplig i allmänna mål. Föreskrift härom har tagits upp i 24 8.

11 kap. Försäljning av regi.streirat luftfartyg m.m.

Detta kapitel motsvarar 12 kap. i beredningens förslag, vilket i sak i allt väsentligt överensstämmer med gällande rätt.

GäUande rält. Bestämmelser orn exekutiv försäljning av luftfartyg finns i lagen (1971:500) om exekutiv försäljning av luftfartyg m.m. (LfL). Lagen gäller även intecknade reservdelar lill luftfartyg. Den kompletteras av närmare föreskrifter i kungörelsen (1971:1102) om exekution i luftfartyg m. m. Lagen ansluter lill en den 19Juni 1948 j Geneve ingången konvention rörande internationellt erkännande av rält till luftfartyg.

Lfl innehåller endast regler om exekutiv försäljning. Andra bestäm­melser om exekution i luftfartyg, dvs. om utmätning, köpeskillingsfördel­ning, kostnader och klagan m.m., finns i UL. Exekutiv försäljning av luft­fartyg och inlecknade reservdelar åvilar överexekutor.

Lagberedningen. 12 kap. i beredningens förslag innebär i sak endast mindre avvikelser från LfL, frånsett att överexekutor som försäQnings-myndighet ersätts av kronofogdemyndigheten.

Kapitlet gäller endast luftfartyg som är registrerat och intecknade reservdelar till luftfartyg, medan Lfl. är tillämplig även vid exekutiv försäljning av oregislrerat luftfartyg. Skillnaden torde enligt beredningen inle ha nägon större praktisk betydelse. Beredningen påpekar att varken LfL, eller beredningens förslag gäller luftfartyg under byggnad.

Beredningen framhåller alt vid utarbetande av SfL användes LfL som förebild. Dessa båda lagar är så nära överensstämmande att det inte gärna kan komma i fråga att i 12 kap. UEI upprepa de bestämmelser som nu finns i LfL och har sin motsvarighet i 11 kap. i förslaget. Beredningen häri stället vall att hänvisa lill sistnämnda kapitel och därefter ange de avvikelser som niåstc iakttas.

Remissyttrandena. RSV upplyser att erfarenheterna av LfL är myckel begränsade. Exekutiv försäljning av luftfartyg har sedan ikraftträdandet av Lfl den I januari 1972 förekommit endast i något enstaka fall. Den i förslaget använda tekniken med hänvisningar i kapitlet lill 11 kap. berörs av advokatsamfundet, som anser detta vara en naturlig konsekvens av den likartade behandlingen av skepp och luftfartyg.

Föredraganden. Som framgår av vad som har anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.1) bör de nuvarande bestämmelserna om exekutiv försäljning av luftfartyg m.m. tas upp i UB i allt väsentligt ulan ändring i

 

Prop. 1980/81:8                                                                              II kap. 2 §    651

sak. I likhet med beredningens förslag innehåller därför inte departements­förslaget någon närmare motivering till kapitlet. Här kan i stället hänvisas tiU förarbetena till LfL, se betänkandet (SOU 1968:64) Utsökningsrätt Vill s. 77 och 261, prop. 1971:20 s. 360, 565 och 580, LU 1971:11, rskr 1971:126.

Jag godtar förslaget att förevarande kapitel skall avse endast luftfartyg som är registrerade. Som har behandlats närmare i den allmänna motive­ringen (avsnitt 5.2) bör exekutiv försäljning av registrerat luftfartyg m.m. i fortsättningen ankomma på kronofogdemyndighet.

1 lagtekniskt hänseende anser Jag i likhet med beredningen all det är lämpligt att i förevarande kapitel hänvisa till bestämmelserna om exekutiv försäljning av registrerat skepp, vaGämte avvikande bestämmelser med­delas i den mån del krävs.

Här kan erinras om att i betänkandet (SOU 1976:70) Rätt till luftfartyg m. m. har föreslagits nya bestämmelser om inskrivning av rätt till luftfartyg m. m. Förslaget övervägs f n. i justitiedepartementet. Om förslaget ge­nomförs, kommer skiQaktigheterna mellan reglema för exekutiv försälj-' ning av skepp och av luftfartyg att bli ännu färre än f n.

1 6 Paragrafen, som motsvarar 12 kap. 1 8 i beredningens förslag, inne­
håller bl.a. en generell hänvisning till 10 kap.

Föredraganden. Första stycket av paragrafen innehåller en allmän hänvisning till 10 kap., vars bestämmelser om exekutiv försäljning av registrerat skepp skall tillämpas beträffande exekutiv försäljning av registrerat luftfartyg och inlecknade reservdelar, om inte annat föreskrivs i kapitlet. Det innebär bl.a. all den reglering av frågan om anslutningsrätt som 10 kap. innehåller och regeln i 10 kap. 19 8 om avvisande av för lågt bud skall gälla även i fråga om luftfartyg och reservdelar.

Bestämmelsen i 2 8 LfL om att vad som i lagen sägs om utmätt luftfartyg eller utmätta inlecknade reservdelar till luftfartyg i tillämpliga delar gäller även när sådan egendom skall säljas exekutivt under konkurs ersätts av föreskriften i 8 kap. I 8 tredje stycket i departementsförslaget. Bestäm­melserna i 24 8 LfL angående fördelning av köpeskilling m.m. och om klagan ersätts av 13 och 18 kap., jfr även 14 kap.

Andra stycket i 11 kap. 1 8 angående vissa främmande luftfartyg eller reservdelar ersätter I 8 andra stycket LfL. Som tredje stycke i I 8 har tagits upp en uttrycklig bestämmelse att kapitlet inte avser försäljning av andel i eller villkorlig rätt till luftfartyg eller reservdelar.

2 § Denna paragraf innehåller vissa särbestämmelser om luftpanträtt
samt om kungörande av och underrättelse om auktion. Den motsvarar 12
kap. 2 8 i beredningens förslag.

Föredraganden. 1 10 kap. i departementsförslaget finns under 5, 7 och 10 88  bestämmelser som rör sjöpanlrätt.   Beträffande luftfartyg skall

 

Prop. 1980/81:8                                                             II kap. 3 §   652

nämnda bestämmelser i stället avse luftpanträtl. Föreskrift härom har tagits upp som första stycke 12 8-

I andra stycket föreslås vissa föreskrifter som nu finns i 6 och 7 88 LfL och som ansluter till 1948 års konvention rörande internationellt er­kännande av rätt till luftfartyg. Som Qärde mening i nämnda stycke föreslås en uttrycklig föreskrift om att den bestämmelse som 10 kap. 8 8 innehåUer om verkan av bristfälligt kungörande m.m. skall tillämpas även i fråga om nämnda särskilda föreskrifter rörande försäljning av luftfartyg m.m.

Jag vill erinra om att i 10 kap. 10 8 tredje stycket har tagits upp bestäm­melse alt med fordran som är förenad med panträtt på grund av inteckning avses även fordran för vilken skepp har tagits i anspråk enligt 9 kap. 13 8, dvs. efter utmätning av pantbrev, samt rätt till betalning på grund av ägar­hypotek. Enligt 9 kap. 15 8 i departementsförslaget skaU bl.a. 13 8 i samma kapitel ha motsvarande tillämpning när skuldebrev som är intecknat i luftfartyg eller reservdelar till luftfartyg har utmätts hos den intecknade egendomens ägare. Tredje stycket i 10 kap. 10 8 kan därför tillämpas även vid försäljning av luftfartyg eller reservdelar.

3 8 1 denna paragraf, som motsvarar 12 kap. 3 8 i beredningens förslag, meddelas vissa särbestämmelser om panträtt på grund av inteckning och om försäljning av reservdelar.

Föredraganden. Medan sjölagen numera innehåller samma system med pantbrev som JB, bygger lagen (1955:227) om inskrivning av rätt till luft­fartyg på den äldre ordningen, enligt vilken skuldebrev intecknas och blir bärare av inteckningsrällen. 1 fråga om skuldebrev som har intecknals i luftfartyg eller reservdelar utgår i stället för tillägg på pantbrev ränta på skuldebrevets belopp enligl 19 a 8 i 1955 års inskrivningslag, dock högst för tre år före den dag utmätning sker eller konkursansökan görs. Med hänsyn lill dessa skiljakiigheler föreskrivs i 3 8 första stycket i departements­förslaget att vad som sägs om pantbrev och tillägg i 10 kap. 12 och 15 88 i stället skall gälla intecknat skuldebrev och ränta som anges i 19 a 8 i 1955 års inskrivningslag.

1 10 kap. 12 8 finns som andra stycke en bestämmelse att om i skepp gäller pantbrev som inte innehas av ägaren och någon fordran för vilken pantbrevet utgör säkerhet inte har blivit anmäld, pantbrevels belopp och ett lill tio procent av detta belopp beräknat tillägg skall tas upp. Enligt första stycket andra meningen i fbrevarande paragraf skall såvitt angår skuldebrev som är inlecknal i luftfartyg m.m. i stället tas upp ett års ränta. Detta torde i sak överensstämma med 12 8 andra stycket första meningen LfL.

Som andra stycke i 3 8 i departementsförslaget har tagits upp en före­skrift som motsvarar 13 8 andra stycket LfL. Bestämmelsen innesluter det krav på obligatorisk sakkunnigvärdering av reservdelar som f.n. anges i 73

 

Prop. 1980/81:8                                                                  12 kap.    653

8 1 mom. andra meningen UL och som grundas på konvenlionsbestäm­melse. Vidare har som tredje stycke i paragrafen tagils upp bestämmelser som motsvarar 24 8 första stycket andra och tredje meningarna LfL.

4 8 Paragrafen, som motsvarar 12 kap. 4 8 i beredningens förslag, inne­
håller bestämmelser om gemensam försäljning av flera luftfartyg och av
luftfartyg jämte reservdelar.

Föredraganden. 1 paragrafen har tagits upp bestämmelser som med vissa redaktionella jämkningar motsvarar 14 8 LfL,

5 8 1 denna paragraf ges bestämmelser om avräkning på köpeskUlingen.
Den motsvarar 12 kap. 5 8 i beredningens förslag.

Föredraganden. Första stycket i denna paragraf ersätter 16 8 första stycket Iredje meningen LfL.

I lo kap. 16 S sisla stycket i departementsförslaget regleras det person­liga betalningsansvaret när överenskommelse har träffats om avräkning på köpeskillingen. 1 stället för denna föreskrift bör vid försäljning av luft­fartyg eller reservdelar bestämmelserna i 33 8 i 1955 års inskrivningslag gälla. Bestämmelse härom föreslås i 5 8 andra stycket.

12 kap. Försäljning av fast egendom

Detta kapitel motsvarar 13 kap. i beredningens förslag, vilket i huvud­sak överensstämmer med nu gällande regler.

GäUande rält. Bestämmelser om exekutiv försäljning av fast egendom finns i lagen (1971:494) om exekutiv försäljning av fast egendom (FfL). Lagen är tillämplig även på tomträtt. Den kompletteras av närmare före­skrifter i kungörelsen (1971:1097) om exekution i fast egendom. De nya bestämmelsema trädde i kraft den I januari 1972. De hade samband med tillkomsten av JB, som trädde i kraft samtidigt.

FfL innehåller endast bestämmelser om exekutiv försäljning. Övriga regler om exekution i fast egendom, dvs. om utmätning, köpeskillings­fördelning, kostnader och klagan m.m., finns i UL. Exekutiv försäljning av fast egendom (inkl. tomträtt) åvilar överexekutor.

Lagberedningen. 13 kap. i beredningens förslag innebär endast mindre avvikelser från FfL, frånsett att överexekutor som försäQningsmyndighet ersätts av kronofogdemyndigheten,

Remissyitrandena. Lånsstyrelsen i Stockholms län framhåller att de nya reglerna om exekutiv försäljning av fastighet efter vissa initialsvårig­heter har visat sig vara mera lättfattliga än tidigare regler. De har också bidragit till alt skapa större klarhet på detta komplicerade rättsområde. Hittills vunna erfarenheter av FfL visar enligt RSV alt de nya reglerna om

 

Prop. 1980/81:8                                                                                 12 kap.    654

fastighetsexekution är mera lättillgängliga och. överskådliga än tii.lii!;ire bestiimmelser Vid lagens tillkomst riktades viss kritik mot reglerna om förs.Tljnii)).' ;iv fastighetsiillbehör, om försäQiiings inverkan på särskilda rättigheter och om försäljning av gemensamt intecknade fastigheter. Dessa bestämmelser ansågs svårtillgängliga. RSV framhåller att reglema om tillbehörsförsäljning och försäljning av gemensamt intecknade fastigheter tillämpas ytterst sällan och därför inte föranleder några större problem. Reglerna om gemensamma inteckningarär dessutom av övergängsnatur. Bestäninielserna om exekutiv försäljnings inverkan pä rättigheter har större betydelse. RSV återkommer till sistnämnda fråga vid 33 8. I övrigt hai RSV inte något att erinra mot förslaget till. 13 kap.

Mot bestämmelserna i stort är länsstyrelsen i Jämtlands lån kritisk och • framhåller att tillämpningen av pfL under den tid lagen har varit i kraft har i hugsia grad besannat länsstyrelsens tidigare farhågor att förfarand' t skiilk- vara komplicerat och krävande. Som exempel på svårigheter nämner liinsstyrelsen bestämmelserna i 6 kap. II 8 aiuh:i stycket JB om avstyckat områdes ansvar för inteckningar i.stamfasiighelen. Länsstyrel­sen liainhrilloi .ill hiinsyii mäste tas till eventuella avstyckningar som har läsiställN ;iml;i fram till aiiktionsdagen. Det hade enligt länsstyrelsen varit önskviiri om en n/igot mera ingående översyn av reglerna om fastighets-auktion liaile skett iiiiian de förs in i UB.

i;il par remissinstanser tar upp frågan hur sämjelotl skall behaiulhis vjd exekutiv lorsiiljning. Jordhniksknsseförbundei diskuterar det fallet ntt sämjelotten är inlecknad fiir sig eller gemensamt med annan (hel) fastighet. Fi')rhiiiulet fiarnhäller att utmätt,sämjelotl skall enligl reglerna för försälj­ning av andel i fastighet säljas som utmätt rättighet, såvida yrkande (>m indragning av övriga siimjelotter inte framställs eller bifalls. En sådan ord­ning kan lått medföra försäljning till underpris och verka avskräckande på spekulanter.. Därför undviks detta försäljningssätl i praktiken. För en långivare återstår då att begära indragning av övriga sämjelotler. Ägarna till dessii ställer sig emellertid oftast helt oförstående till ett sådant ingrepp. Ägarna till de olika sänQelotterna har som regel inget som helst samröre ined varandra. En lösning är att borgenären (banken) anmodar de ägare av sämjelotter som har inleckningslån i banken att legalisera sina sämjelotter. Fortfarande kvarstår dock en hel del belånade sämjelotler som inte har legaliserats. En annan utväg är att förmå ägare till övriga sämjelotter alt begära legalisering. Detta ses dock oftast som ett omotiverat ingrepp frän bankens sida. När en sämjelotl är gemensamt inlecknad med en hel faslig-hel. kan det enligt förbundet bli omöjligt att genomföra försäQning, då man inte samtidigt kan sälja sämjelolten som rättighet och fastigheten enligl vanliga regler för exekutiv försäQning. Förbundet anser att den enklaste lösningen skulle vara att sämjelotl betraktas som fastighet vid exekutiv försäljning. Om panträtt har upplåtils efter den I januari 1972, skulle dock sämjelotlen behandlas som andel ii fastighet. Härigenom skulle man ändå i

 

Prop. 1980/81:8                                                                                   12 kap.    655

stort uppnå syftet att framtvinga legalisering av sämjelotterna. En annan lösning skulle vara att kronofogdemyndigheten fick rält att begära legali­sering när sämjelotl har utmätts.

Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstilu­tion framhåller alt i brist på särskilda regler om exekution i sämjelotl risk finns att bestämmelserna om försäljning av ideell andel i fastighet kommer att tillämpas. Detta kan enligt föreningen leda till helt orimliga följder för ägare av återstående delar av fastigheten. Föreningen anser del angeläget att i UB anges alt sämjelotl skall behandlas som självständig fastighet.

Frågan om behörig kronofogdemyndighet i fråga om försäljning av fast egendoin berörs i ett par remissyttranden. Länsstyrelsen i Kronobergs län är kritisk mot att förslaget ger kronofogdemyndighet möjlighet att säQa fastighet som är belägen i annat distrikt. Enligt länsstyrelsen bör, pä mot­svarande sätt som redan f.n. gäller beträffande överexekutors behörighet, försäljningen ombesörjas av kronofogdemyndigheten i den ort där fastig­heten är belägen. Länsstyrelsen i Ålvsborgs län anser alt beredningens förslag i denna fråga är olyckligt. Länsstyrelsen nämner det fallet att viss faslighet dels har blivit föremål för betalningsfastställelse, varefter försäQ-ningsärendet har anhängiggjorts hos kronofogdemyndigheten i det distrikt där fastigheten är belägen, dels har utmätts av annan kronofogdemyndig­het, i vars distrikt gäldenären är bosatt. I sådant fall kan enligt länsstyrel­sen förorsakas onödigt dubbelarbete och i olyckliga fall uppkomma rätts­förluster.

Föredraganden. Beredningens förslag att de nuvarande bestämmelserna om exekutiv försäQning av fast egendom skall i allt väsentligt ulan ändring tas upp i UB har godtagits av praktiskt taget alla remissinstanser. Endast i ett remissyttrande har framförts uppfattningen att en något mera ingående översyn av reglerna bör ske. För egen del vill Jag först erinra om att de nuvarande reglerna om exekutiv försäljning av fast egendom tillkom år 1971 och nu har tillämpats i sex år. Erfarenheterna av den nya lagstift­ningen torde i huvudsak vara goda. vilket bl.a. bestyrks av vad som har anförts av RSV och av länsstyrelsen i Stockholms län. som handlägger en mycket stor del av försäljningarna i landet. Den nya ordningen innebär bl.a. att försäljningsmyndigheten för sin tillämpning har inle bara utförliga och systematiskt uppställda lagregler ulan även verkställighetsföreskrifler som har meddelats av regeringen samt vissa närmare föreskrifter och anvisningar meddelade av RSV.

Det kan emellertid inte bestridas att lagstiftningen om fastighelsförsälj­ning ställer stora krav på den tillämpande myndigheten och att en försälj­ning ibland kan ställa myndigheten inför besväriiga frågor. Detta har sin grund främst i att vid exekution i fastighet som regel finns flera sakägare, vilkas intressen skall beaktas och avvägas mol varandra. Bestämmelserna har också nära samband med andra lagregler, i första hand JB som trädde i kraft samtidigt med den nya lagstiftningen om fastighetsexekution.

 

Prop. 1980/81:8                                                                                   12 kap.    656

Mot bakgrund av det sagda finns det enligt min mening inte anledning att nu göra bestämmelserna om exekutiv försäljning av fast egendom till föremål för allmän översyn. Jag godtar sålunda beredningens förslag all FfL:s bestämmelser bör i huvudsak utan ändring tas upp i UB. Detta hindrar naturiigtvis inle att ändring bör övervägas beträffande vissa bestämmelser, i den mån särskilda skäl föreligger därtill. I remissyttrande­na har förordats ändringar i vissa avseenden. Frågan om sådana ändringar behandlas i anslutning till de olika berörda paragraferna.

Till följd av det sagda innehåller departementsförslaget. i likhet med beredningens förslag, inle någon närmare motivering till bestämmelserna i kapitlet. Här kan i stället hänvisas till förarbetena till FfL, se belänkandet (SOU 1968:64) Utsökningsrätt Vill, prop.1971:20, LU 1971:11, rskr 1971:126. Efter lagens antagande har ett flertal paragrafer i lagen ändrats. Här kan särskilt nämnas de ändringar som skedde genom lagar 1971:1044 och 1971:1213. Beträffande förarbetena härtill se prop. 1971:178, LU 1971:26, rskr 1971:353 saml prop. 1971:179, LU 1971:27, rskr 1971:354.

Som har behandlats närmare i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.2) bör exekutiv försäljning av fast egendom i fortsättningen ankomma på kronofogdemyndighet.

Förevarande kapitel gäller fast egendom. Med fast egendom avses enligt I kap. II 8 första stycket i departementsförslaget fastighet, visst område av fastighet, samfälld mark samt andel i och villkorlig rätt lill sådan egendom. Flertalet bestämmelser i kapitlet är emellertid fullt ut tillämpliga endast i fråga om hel fastighet. Att vad som i kapitiel sägs om fast egendom i tillämpliga delar gäller även tomträtt framgår av I kap. 11 8 andra stycket.

Ett par remissinstanser har tagit upp frågan om exekutiv försäljning av sämjelotl och förordat att sämjelotl i exekutivt hänseende skall behandlas som fastighet. Med anledning härav vill jag framhålla följande. Enligt 1 kap. I 8 andra stycket JB är sämjedelning som har sketl efler JB:s ikraft­trädande utan verkan. Detsamma gäller, på grund av tidigare bestäm­melser vilka fortfarande är tillämpliga beträffande äldre sämjedelningar, bl.a. sämjedelning som har skett efter den 30 juni 1962 Qfr 15 8 lagen om införande av nya Jordabalken). När sämjedelning saknar verkan, kan det inte komma i fråga att i exekutivt hänseende behandla sämjelotl som fastighet även om sämjelollsinnehavarens andel i fastigheten är intecknad för sig, lika litet som en ideell andel i faslighet i andra fall skall behandlas som hel fastighet.

1 fall då sämjedelning inte är utan verkan ligger däremot saken till på annat sätt. Parterna är då bundna av sämjedelningen i förhållande till varandra och även den som förvärvar endera parlens rätt är bunden därav. Detta torde gälla även den som exekutivt förvärvar sämjelottsägares del i regislerfaslighel. Äldre sämjelotler torde ofta vara separat intecknade. Ofta torde inle heller finnas någol närmare samröre mellan ägarna lill olika

 

Prop. 1980/81:8                                                                                   12 kap.    657

sämjelotter. Del bör vidare beaktas att samäganderättslagen inte är tillämplig på fastighet som är sämjedelad. Härav följer ocksä att vad som föreskrivs i 8 kap. 8 och 9 SS i departementsförslaget om att egendom kan säljas exekutivt i sin helhet när utmätning har sketl av andel i egendomen inle är tillämpligt i fråga om sämjedelad fastighet. Sämjedelning kan visser­ligen genom s.k. legalisering erkännas som fastighetsbildning (se lagen 1971:1037 om äganderättsutredning och legalisering). Vad som har sagts i det föregäende utgör dock skäl för att sämjelotl i exekutivt hänseende bör i princip behandlas som faslighet. Vid försäljning av sämjelotl som är gemensamt intecknad med annan fastighet torde det vara ogörligt att tillämpa en annan ordning.

Jag förordar sålunda att sämjelotl som grundas på en giltig sämjedelning bör vid tillämpning av UB i princip behandlas som fastighet. Detta torde dock inte kunna ske genomgående, t.ex. i fall då sämjelotl är särskilt intecknad samtidigt som den sämjedelade fastigheten i dess helhet är intecknad och hela fastigheten skall säljas. Del sagda kan inte anses oför­enligt med de regler som förslaget innehåller om exekution i fast egendom. Uttryckliga bestämmelser i saken torde inte vara behövliga,

Departementsförslaget saknar motsvarighet till bestämmelserna i 70-72 88 FfL. Härom villjag närmare anföra följande.

I 70 8 FfL föreskrivs att i fråga om överexekutors behörighet i ärende som avses i lagen 10 kap. 10 8 RB har motsvarande tillämpning samt att om överexekutor finner att han inte får ta upp ärendet, del skall överlämnas till behörig överexekutor. Beredningens förslag utgår från alt försäljningen skall ankomma på den kronofogdemyndighet som har utmätt egendomen, även om fastigheten är belägen i annat distrikt. En sådan ordning, som överensstämmer med vad som redan f n. gäller i fråga om utmätt lös egendom i allmänhet, kan inte väntas medföra några särskilda olägenheter. Vid behov bör den kronofogdemyndighet som har alt ombesörja försälj­ningen kunna anlita biträde av kronofogdemyndigheten i det distrikt där fastigheten finns. t.ex. beträffande beskrivning och värdering. Med anled­ning av vad en av de kritiska remissinstanserna har anfört bör påpekas att om viss fastighet utmäts av mer än en kronofogdemyndighet, målen enligt 4 kap. 32 8 skall föras samman till en kronofogdemyndighet. Som jag bar framhållit i motiven till nämnda paragraf bör bestämmelsen anses analogt tillämplig i fall dä fastighet m.m. dels har utmätts av en kronofogde­myndighet, dels har blivit föremål för betalningsfastställelse med utmät­ningsverkan varvid målet om försäljning har anhängiggjorts vid annan kronofogdemyndighet. Jag godtar sålunda beredningens förslag om behörig försäljningsmyndighet. Härav följer att någon särskild forumregel beträffande försäljning inte behövs. Andra meningen i 70 8 FfL har fått viss motsvarighet i 2 kap. 4 8 i departementsförslaget.

1718 första stycket FfL anges att talan mot beslut i fråga som avses i 49 eller 67 8 - dvs. rörande indragning av gemensamt intecknad fastighet eller

 

Prop. 1980/81:8                                                               12 kap. I och 2 §S   .658

förordnande om försäljning av fastighet i dess helhet när andel däri har utmätts - skall föras särskilt samt att överexekutor skall delge tappande part beslutet, om detta inte har meddelats i hans närvaro. Enligt departe­mentsförslaget får försäljning efter indragning av gemensamt intecknad faslighet eller efter utvidgning av andelsutmätning inte ske förrän beslutet har vunnit laga kraft (12 kap. 49 8 tredje stycket och 8 kap. 9 8 första stycket). Beslänimelserna härom förutsätter all talan skall föras särskilt och att tredje mannen skall iaktta viss besvärstid. Uttrycklig föreskrift om att talan skall föras särskilt torde inte behövas, bl.a. med hänsyn till att indragningsbeslutet Jämställs med utmätning. Besvärstiden i nu aktuella fall regleras i 18 kap. 9 8 andra stycket tredje meningen. Kronofogdemyn­dighetens beslut bör delges ägare till indragen fastighet eller andel. Före­skrift härom kan meddelas av regeringen.

Andra stycket 1718 FfL innehåller bestämmelse att om överexekutor har tagit upp iirende enligt samma lag, talan inte får föras om att över­exekutor inte var behörig enligt 70 8. Denna föreskrift får viss mot­svarighet i 18 kap. 2 8 första stycket i departementsförslaget. Tredje stycket 1718 FfL, som beträffande talan mol överexekutors beslut i (iviigt geneielll hiinvisar till UL, kräver inle någon direkt motsvarighet i departc-iiientsförslnget.

72 8 ITL slutligen innehåller bestämmelser om handräckning cfiei exe­kutiv försiiljning av last egendom. Paragrafen ersätts av den generella re­geln om handräckning i 8 kap. 17 8 i deparleinentsförslagel.

Inledande bestämmelser

I och 2 88 Dessa paragrafer motsvarar 13 kap. I och 2 SS i beredningens förslag.

Föredraganden. All exekutiv försäljning av fast egendom i fortsätt­ningen skall ankomma på kronofogdemyndighet följer av 8 kap. 1 8 första stycket i departementsförslaget (se även I kap. 3 8) och någon särskild föreskrift om behörig försäljningsmyndighel, motsvarande I 8 första meningen FfL, behövs alltså inte i förevarande kapitel.

Föreskriften i 2 8 första stycket FfL om att vad som i Ffl sägs om utmätt fast egendom i tillämpliga delar gäller även när fast egendom skall säljas exekutivt under konkurs ersätts av den generella regeln i 8 kap. I 8 tredje stycket i departementsförslaget. På motsvarande sätt ersätts före­skriften i 2 8 tredje stycket FfL - alt de bestämmelser som meddelas om pantbrev i tillämpliga delar gäller även vilandebevis - av I kap. 12 8 i departementsförslaget.

I övrigt överensstämmer förevarande paragrafer i departementsförslaget med I och 2 88 FH..

 

Prop. 1980/81:8                                                                            12 kap. II §    659

Förberedande åtgärder

3—5 88 Dessa paragrafer motsvarar 13 kap. 3-5 88 i beredningens för­slag.

Föredraganden. Som tredje stycke 13 8, som innehåller bestämmelser om beskrivning och värdering av utmätt fastighet, har tagits upp en uttrycklig föreskrift att sakkunnig person vid behov får anlitas för beskriv­ning och värdering. 5 8 FfL, vari ges bestämmelser om det fallet att tredje man gör gällande bättre rätt till ulmätt fastighet eller lill vad som framstår som tillbehör, ersätts av bestämmelser i 4 kap. 25 8, 8 kap. 5 8 och 2 kap. 24 8 i departementsförslaget. 1 följd härav har bestämmelserna i 4 8 FfL delats upp på två paragrafer, 4 och 5 88- 1 övrigt överensstämmer departe­mentsförslaget med gällande regler.

Beträffande tillämpningen av bestämmelserna i 4 och 5 88 angående fastighetsägarens skyldighet att tillhandahålla vissa handlingar m.m. och alt överlämna pantbrev kan nämnas att tvång får användas vid behov Qfr 2 kap. 17 8).

Förvaltning av utmätt fastighet

6—10 88 Dessa paragrafer motsvarar 13 kap. 6-10 88 i beredningens förslag.

Föredraganden. Med hänsyn till att kronofogdemyndigheten föreslås överta överexekutors uppgifter beträffande exekutiv försäljning av fast egendom har bestämmelserna i 7 8 FfL om omhändertagande av tillbehör till fastighet kunnat förenklas. I övrigt överensstämmer paragrafema i departementsförslaget med FfL.

Tidsfrist för försäljning

11 §    Paragrafen motsvarar 13 kap. 11 8 i beredningens förslag.

Gällande rätt. Enligl 11 8 första stycket FfL bör utmätt fastighet säljas inom fyra månader från utmätningen, om inte hinder möter eller anstånd beviljas enligt andra-Qärde styckena. 1 paragrafens andra stycke före­skrivs att anstånd med försäQningen får beviljas på begäran av sökanden eller fastighetens ägare samt att anstånd på begäran av fastighetens ägare får beviljas endast om sökanden medger del eller särskilda skäl till anstånd föreligger. Anstånd får enligt tredje stycket inte ulan synneriiga skäl beviljas utöver ett år från utmätningen. 1 Qärde stycket slutligen anges att i fall som avses i 77 a 8 UL eller 70 8 KL tid som avses i första och tredje styckena skall räknas från den dag då försäljningen begärdes.

Bestämmelserna i 11 8 gäller inle i fråga om uttagande av böter, viten m.m. (punkt 9 övergångsbestämmelserna till FfL). Enligt 60 8 3 mom. uppbördslagen är bestämmelserna i 11 8 FfL inte heller tillämpliga vid utmätning för skatter och allmänna avgifter som avses i uppbördslagen.

 

Prop. 1980/81:8                                                               12 kap. 12 och 13 §'§    660

Föredraganden. Andra stycket i 11 8 FfL ersätts av 8 kap. 3 8 andra stycket i departementsförslaget. Bestämmelsen i tredje stycket i 11 8 FfL har tagils upp som andra mening i 11 8 i förslaget. Motsvarighet till Qärde stycket i 11 S FfL har i förslaget infogats i första meningen av paragrafen.

Paragrafen bör. i likhet med motsvarande bestämmelser i gällande lag. inte vara tillämplig i allmänna rnål. Föreskrift härom meddelas i 69 8-

Utlösnings- och anslutningsrätt

12 och 13 88 Förevarande paragrafer motsvarar 13 kap. 12 och 13 8S i beredningens förslag.

Gällande rätt. 112 8 FfL meddelas bestämmelser om rätt för borgenär m.fl. att utlösa sökanden och i 13 8 om s.k. anslulningsrätt. 1 13 8 första stycket anges att om fasligheten hör lill konkursbo, borgenär som i konkursen har bevakat fordran med panträtt eller bättre förmånsrätt i fastigheten kan begära att fastigheten säQs för hans fordran, om hans rätt till betalning ur fastigheten är oslridig eller styrks. Enligt andra stycket skall borgenär som vill ansluta sig enligt första stycket anmäla detta hos överexekutor senast två veckor före bevakningssammanträdel. 1 tredje stycket föreskrivs att bestämmelserna i 12 8 har motsvarande tillämpning i fråga om rält all utlösa den som har anslutit sig enligt första stycket.

Lagberedningen. Beredningen påpekar alt enligt 5 8 SfL krävs för anslutningsräit i fall som avses där inte alt fordran har blivit bevakad i kon­kursen. 1 överensstämmelse härmed torde kravet på bevakning kunna slopas som förutsättning för anslutningsräit när fastighet som ingår i konkursbo skall säljas exekutivt. 13 8113 kap. i beredningens förslag inne­håller därför inle något krav på bevakning. Kvar står emellertid att ford­ringen - liksom förmånsrätten - skall vara ostridig eller styrkt.

Beträffande skepp och luftfartyg har beredningen i 11 kap. 5 8 andra stycket och 12 kap. I och 2 88 Jämförda med förstnämnda lagrum uppmärksammat sjö- och luftpanträttshavares behov av att när egendomen hör till konkursbo kunna driva fram försäljning, när initiativ först har tagits från annat håll. Ett motsvarande behov föreligger enligt beredningen, när nägon har fordran som enligt lag är förenad med förmånsrätt i fast egen­dom (resp. tomträtt) och förmånsrätten förfaller, om utmätning eller konkurs inle inträffar inom viss tid ( se 6 och 7 88 förmånsrättslagen samt under 2 och 3 i övergångsbestämmelserna till samma lag). Med hänsyn härtill föreslås att i 13 8 första stycket i 13 kap. görs ett tillägg. Det inne­håller att om borgenär, vars fordran enligt lag är förenad med särskild förmånsrätt i fastighet som ingår i konkursbo, har framställt begäran om att fastigheten säQs för hans fordran, förfarandet inte får läggas ned därför att frågan om försäljning för konkursboels eller annan borgenärs räkning förfaller.

Beredningen har i 11 kap. 5 8 tredje stycket uppmärksammat en liknande

 

Prop. 1980/81: 8                                          12 kap. 12 och 13 §§    661

fråga vid utmätning av skepp som inte hör till konkursbo. Motsvarande gäller enligt 12 kap. I och 2 88 vid utmätning av luftfartyg m.m. Även efter utmätning föresläs sålunda sjö- resp. luftpanträttshavare kunna driva för­farandet vidare. En motsvarande bestämmelse beträffande borgenär med legal förmånsrätt i fast egendom har tagits upp som andra stycke i 13 8 i 13 kap.

Beredningen erinrar här om att, när skepp som hör till konkursbo skall säljas exekutivt, förvaltaren kan enligl 5 8 SfL liksom enligt 11 kap. 5 8 i beredningens förslag begära ati skeppet säljs för betalning av arvode eller annan kostnad för skeppets förvaltning under konkursen. Motsvarande föresläs enligt 12 kap. I 8 gälla beträffande registrerat luftfartyg och inteck­nade reservdelar till luftfartyg. 1 fråga om fast egendom torde enligt bered­ningen konkursboet regelmässigt kunna få ul motsvarande kostnader ur egendomens avkastning. Det praktiska behovet av möjlighet att få egen­domen såld för sådan fordran synes därför ringa. Beredningen har vidare ansett det vanskligt att beträffande fast egendom möjliggöra en sänkning av skyddsbeloppel i det närmaste till noll genom att låta konkursboet få nämnda rätt. I fråga om skepp och luftfartyg gör sig enligt beredningen sistnämnda synpunkt inte gällande med samma styrka. Konkursboets kc.stnader kan också beträffande sådan egendom bli relativt betydande. Beredningen föreslår sålunda inte någon ändring i vad som nu gäller beträf­fande fast egendom.

Remissyitrandena. Förslaget alt slopa konkursbevakning som förut­sättning för att borgenär skall få utöva anslulningsrätt när fastigheten ingår i konkursbo har inle föranlett någon kritik i remissyttrandena. Advokat­samfundet, konkurslagskommittén och stadshypotekskassan tillstyrker ut­tryckligen förslaget.

Advokalstim.fi/ndet ifrågasätter om inte konkursförvaltaren i fråga om fastighet, liksom beträffande skepp och luftfartyg, bör kunna utöva anslut­ningsrätt för arvode eller annan kostnad för egendomens förvaltning under konkursen. Samfundet medger dock alt förhållandena mellan de olika egendomsslagen inte är direkt jämförbara i de hänseenden beredningen har påpekat. Enligt samfundet kan sädan anslulningsrätt i undantagsfall vara av värde för förvaltaren även beträffande fast egendom.

Länsstyrelsen i Ålvsborgs län. som biträder förslaget om anslulningsrätt vid försäljning av ulmätt fastighet som inle hör till konkursbo, framhåller att bestämmelsen dock kan befaras medföra att borgenär, för alt slippa stå risken för kostnader, avvaktar att annan borgenär begär utmätning och försäljning av fasligheten. Vidare anser länsstyrelsen att del inte klart framgår av bestämmelsen om det för utövande av anslutningsrätt krävs att borgenären har exekutionstitel.

Föredraganden. Enligt 12 8 i departementsförslaget, som reglerar utlös­ningsrätten, skall den utlösande betala exekulionsfordringen och uppkomna förrättningskostnader.  Med  "uppkomna förrättningskoslna-

 

Prop. 1980/81:8                                                                 12 kap. 14-17 §§    662

der'" avses i förevarande sammanhang kostnader för vilka sökanden svarar, vare sig han har förskotterat dem eller inte. I övrigt överens­stämmer 12 8 i departementsförslaget med 12 8 Ffi..

Jag godtar vad beredningen har föreslagit i fräga om anslutningsrätt. På skiil beredningen har anfört anserjag inle att anledning föreligger att ge konkursbo rätt att utöva anslutningsrätt för arvode och annan kostnad för fastighetens förvaltning under konkurs.

I enlighet med det sagda anges i första stycket av deparleinentsförslagel att borgenär, vars fordran är förenad med förmånsrätt i fastigheten enligt 6 8 I eller 7 8 1 eller 2 förmånsrättslagen, kan begära att fastigheten säljs för hans fordran, om hans rätt till beialning är oslridig eller styrks. Hör fastig­heten till konkursbo, har även borgenär, vars fordran är förenad med panträtt i fastigheten, sådan befogenhet. I andra stycket föreskrivs alt om borgenär vill ansluta sig enligl första stycket, han skall anmäla det hos kronofogdemyndigheten senast två veckor före bevakningssammanträdet, (m borgenär, vars fordran är förenad med förmånsrätt i fastigheten enligt 6 § I eller 7 § I eller 2 förmånsrättslagen, har begärt att fastigheten säljs för hans fordran, får enligt tredje stycket i paragrafen förfarandet inte läggas ned därför all fiågan om försäljning för annan borgenärs eller konkurs­boels räkning förfaller, I Qärde stycket slutligen anges alt bestämmelserna i 12 S tillämpas i fråga om rätt att utlösa den som har anslutit sig enligt första stycket.

Med anledning av vad en remissinstans har anfört vill Jag framhålla att (let inte i något läll krävs alt den som utövar anslulningsrätt har exeku­tionstitel för sin fordran. Som framgår av paragrafen krävs endast att ford­ringen och fijrmånsrätten är ostridiga eller styrks.

Försäljning av fastighetstiUbehör

14-17 88 Dessa paragrafer motsvarar 13 kap. 14-17 88 i beredningens förslag.

Föredraganden. I 14 S tredje stycket FfL anges att om tvist om tillbehör som avses i 5 S andra stycket råder, särskild försäljning av tillbehöret inte får ske förrän tvisten har blivit slutligt avgjord eller tiden för väckande av talan har gått ut. I departementsfiirslaget har bestämmelsen Jämkats med hänsyn till reglerna i 8 kap. 5 8 och innebär inle som i FfL något ovillkor­ligt förbuil mot försäljning. 1 departementsförslaget anges sålunda att i fråga om tvist om tillbehör gäller 8 kap. 5 8. Det kan emellertid enligl sakens natur inle gärna komma i fråga all sälja tillbehöret för sig i sådant läll.

1 övrigt överensstämmer departementsförslaget med FfL. Bestäm­melsen i 15 8 första stycket andra meningen FfL om all överexekutor träder i kronofogdemyndighetens ställe har dock inle krävt någon motsva­righet.

 

Prop. 1980/81:8                                                                 12 kap. 24-31 §§    663

Åtgärder före försäljning på auktion

18-22 88 Paragraferna motsvarar 13 kap. 18-22 88 i beredningens förslag.

Föredraganden. I 20 8 i departementsförslaget har som andra stycke tagits upp en föreskrift om att innehavare av fordran eller rättighet som bör iakttas vid auktionen skall i kungörelsen uppmanas att anmäla sin rätt till kronofogdemyndigheten senast vid bevakningssammanträdet. Bestäm­melse härom finns f.n. i 20 8 andra stycket kungörelsen om exekution i fast egendom. I fräga om skepp och luftfartyg finns däremot motsvarande föreskrift i SfL (6 8) och LfL, (6 8) och föreskrifter som ersätter dessa har tagits upp i 10 och II kap. i departementsförslaget. Även om förhål­landena inte är helt lika beträffande fastighet saknas enligt min mening anledning alt reglera frågan i annan ordning i fräga om sådan egendom.

I övrigt överensstämmer paragraferna i departementsförslaget med 18-22 88 FfL.

Beträffande bestämmelsen i 18 8 andra stycket, att fastighetens ägare och innehavare av nytGanderätt till fastigheten är skyldiga att låta fastig­heten visas på lämplig tid. vill Jag nämna att tvång får användas vid behov Gfr 2 kap. 17 8).

Bevakningssammanträde

23 8    Paragrafen motsvarar 13 kap. 23 8 i beredningens förslag. Föredraganden. Departementsförslaget överensstämmer med 23 8 FfL.

Sakägarförteckning

24-31 88 Dessa paragrafer motsvarar 13 kap. 24-31 SS i beredningens förslag.

Lagberedningen. 13 kap. 24-31 88 i beredningens förslag överens­stämmer, frånsett vissa redaktionella Jämkningar, med 24-27 och 29-31 88 FfL med undantag för andra meningen i 26 8 första stycket.

Remissyttrandena. Utformningen av bestämmelserna om vad som skall tas upp i sakägarförteckningen i fräga om panträtt kritiseras av hovrätten för Västra Sverige. Hovrätten framhåller att enligt äldre bestämmelser kapitalbeloppet av vaGe fordringsinteckning skulle tas upp i borgenärs­förteckningen, vartill kunde komma ränta. Om det styrktes att inteck­ningen helt eller delvis tillkom fastighetsägaren, skulle den i motsvarande mån tas upp som ägarhypotek. På grund av panträllskonslruktionen i JB har det i FfL inte kunnat anges att pantbrev skall las upp i sakägarförteck­ningen. 1 stället hänförs den aktuella bestämmelsen i 25 8 FfL till fordran som är förenad med panträtt. Denna bestämmelse har emellertid måst kompletteras med särskilda bestämmelser dels för del fallet att fordringen

 

Prop. 1980/81:8                                                                 I2kap.24-3n§   664

överstiger pantbrevets belopp jämte tillägg (27 8 första stycket första meningen), dels för det fallet att fordringen understiger pantbrevets belopp (2 8 och 27 8 första stycket andra meningen), dels ock för del fallet att fast egendom har tagits i anspråk efler utmätning av pantbrev (2 8). Tillsammans leder dessa bestämmelser till all intecknat belopp alllid skall tas upp i sakägarförteckningen. Hovrätten anser att detta har uttryckts på ett ganska invecklat sätt och att det dessutom föreligger en dubblering i förhållande till 6 kap. 3 och 9 88 J B. Enligl hovrätten bör man ta fasta på alt det är inteckningen som är grundläggande för reglerna i 6 kap. JB. 1 13 kap. 25 8 UB kan anges alt vaGe intecknat belopp skall tas upp i sakägarförteck­ningen. Av 6 kap. 3 och 9 88 JB framgår i vad mån beloppet skall tillkomma fastighetsägaren eller borgenär samt i vad mån tillägg skall utgå. 1 UB behövs endast en hänvisning till dessa bestämmelser. Vidare kan 13 kap. 2 8 UB utgå.

Föredraganden. En remissinstans har kritiserat utformningen av bestämmelserna om vad som skall tas upp i sakägarförteckningen i fråga om panträtt och ansett alt bestämmelserna bör utformas med utgångs­punkt från att det är inteckningen som är grundläggande för reglerna om panträtt. För egen del vill jag understryka att bestämmelserna i före­varande kapitel om panträtt på grund av inteckning i fastighet ansluter till JB:s regler om panträtt. De ifrågasatta Jämkningarna av lagtexten, som inte åsyftar någon saklig ändring, skulle dessutom göra bestämmelserna om exekutiv försäljning mera svåröverskådliga. Jag är sålunda inte beredd att föreslå ändringar i ifrågavarande hänseende.

Föreskriften i 26 8 första stycket andra meningen FfL angående före­trädet mellan inskriven rättighet och fordran med förmånsrätt på grund av utmätning har ersatts av 4 kap. 30 8 tredje stycket i departementsförslaget. Bestämmelsen i 26 8 första stycket tredje meningen FfL om all kostnaden för förfarandet skall tas upp närmast före exekutionsfordringen och bestämmelsen i andra stycket i samma paragraf om alt ränta och annan bi­förpliktelse skall tas upp före fordringens kapitalbelopp, om inte borge­nären yrkar annat, har bytt plats i departementsförslaget. Anledningen är alt det tydligare skall framgå att den senare bestämmelsen är tillämplig inle bara beträffande exekulionsfordringen utan även beträffande andra fordringar som skall tas upp i sakägarförteckningen,

28 8 FfL, som innehåller regler om beräknande av fordran som inte är förfallen och som löper ulan ränta eller med låg ränta, ersätts av den mera generella bestämmelsen i 2 kap. 28 8 i förslaget och har därför fått utgå i förevarande kapitel. Av den anledningen har 27 8 FfL delats upp så. att sisla stycket i paragrafen har tagits upp som 28 8 i förslaget. Det kan påpekas att redan av 27 8 följer att beräkningen av fordran skall ske per tillträdesdagen.

1 övrigt överensstämmer 24-31 88 i departementsförslaget med mot­svarande avsnitt i FfL.

 

Prop. 1980/81:8                                                                  12 kap. 32 -37 §§    665

VUlkor för försäljning på auktion

32-37 88 Förevarande paragrafer motsvarar 13 kap. 32-37 88 i bered­ningens förslag.

Gällande rätt. I 33 8 FfL finns bestämmelser om exekutiv försäljnings inverkan på rättigheter. I första stycket av paragrafen anges att tomträtt som har inskrivits är skyddad vid försäljningen utan särskilt förbehåll samt all annan nytQanderätt, servitut och rätt till elektrisk kraft är skyddade ulan särskilt förbehåll, om rättigheten har bättre rätt än exekutionsford­ringen, I andra fall än som avses i första stycket skall enligt andra stycket nytQanderätt, servitut och rätt till elektrisk kraft särskilt förbehållas, om det saknas anledning anta att de belastar fastigheten lill beaktansvärd skada för innehavare av fordran med bättre rätt. Härvid skall rätt lill betalning pä grund av ägarhypotek inte anses som fordran. Tredje stycket i paragrafen innehåller en särskild bestämmelse om lalerält. Rättighet som inte enligt 33 8 första stycket är skyddad utan särskilt förbehåll och inte heller har förbehållits enligt andra stycket i paragrafen kan skyddas genom förbehåll vid auktionen enligt 39 8. Fjärde stycket i 33 8 innehåller en erinran härom.

Lagberedningen. 32-37 88 i 13 kap. i beredningens förslag överens­stämmer i allt väsentligt med motsvarande avsnitt i FfL.

Remissyitrandena. Reglerna om exekutiv försäljnings inverkan på rättigheter förutsätter enligt RSV att auktionsförrättaren gör en ganska ingående prövning vid upprättande av sakägarförteckningen. 1 tillämp­ningen torde man begagna sig av schabloner, vilket lyder på att reglerna är för komplicerade. Det är enligt RSV tveksamt om resultatet av schablo­nerna alltid sammanfaller med lagstiftarens intentioner. RSV anser därför att det finns anledning all se över reglema om exekutiv försäljnings inverkan på rättigheter. Bestämmelserna i 33 8 andra stycket om s.k. oskadlighetsprövning kritiseras även av länsstyrelsen i Stockholms län, som anser att prövningen förutsätter ell ingående övervägande av ekono­misk natur. Länsstyrelsen ifrågasätter om kronofogdemyndigheten besitter de nödvändiga förutsättningarna härför. Detsamma gäller f.n. överexekutor. Enligl länsstyrelsens mening bör meddelas mera lättill­gängliga regler, gärna schematiska. Den exekutiva myndigheten torde ändå i praktiken tvingas anlägga ett schablonartal belraklelsesäll vid sin bedömning.

Föredraganden. Två remissinstanser har kritiserat de föreslagna reglerna om exekutiv försäljnings inverkan på rättigheter, särskilt bestäm­melsen om s.k. oskadlighetsprövning. och ansett att enklare regler bör meddelas. Med anledning härav vill jag framhålla följande. Genom FfL förstärktes rättighetshavares ställning vid exekutiv försäljning av fastighet. Förbättringen innebar bl.a. all andra rättigheter - med vilket uttryck här avses nytQanderätt, servitut och rätt lill elektrisk kraft - än de som är

5   Riksdagen 1980181. 1 saml. Nr 8. Del 2

 

Prop. 1980/81:8                                                                    i2 kap. 32 -37 §§    666

skyddade på grund av vad som gäller om företrädesordningen skall sär­skilt förbehållas, såvida det saknas anledning anta alt de belastar fastig­heten till beaktansvärd skada för innehavare av fordran med bättre rätt. Denna prövning torde någon gång kunna ställa försäQningsmyndigheten inför besvärliga avväganden. Om rättigheter inle skall behöva uppoffras i onödan, synes emellertid svårligen kunna undvikas att del i viss utsträck­ning läggs i försäljningsmyndighetens hand alt bedöma huruvida rättig­heter bör förbehållas. Del bör emellertid uppmärksammas att bestäm­melsen medger att rättighet förbehålls endast under förutsättning att del saknas anledning anta att den belastar fastigheten till beaktansvärd skada för fordran med bättre rätt. Så snart det finns skäl till sådant antagande skall förbehåll alltså inle ske enligt bestämmelsen.

Beträffande den praktiska tillämpningen bör framhållas att del i all­mänhet inte kan krävas att kronofogdemyndigheten gör någon mera ingående utredning angående en rättighet. .Som regel torde prövningen kunna ske på grundval av tillgängliga handlingar samt upplysningar från fastighetens ägare och rättighetshavaren Gfr 4 8). Vid bevakningssamman­trädet bör sakägarna få tillfälle att yttra sig i saken. Motsätter sig inte någon sakägare att rättighet förbehålls, bör prövningen kunna ske mera summariskt. Bestämmelsens tillämpning torde underlättas av att försäQ­ningen enligt departementsförslaget skall ankomma på kronofogdemyndig­heten, som redan f n. brukar ombesöGa beskrivning av fastigheten.

Med anledning av de kritiska remissynpunkterna har inom justitie­departementet år 1976 - då ytterligare ett par års erfarenheter av den nya lagstiftningen om fastighetsexekution hade vunnits -under hand inhämtats vissa upplysningar från ett antal överexekutorer, bl.a. överexekutor i Stockholms län, angående tillämpningen av FfL:s bestämmelser om skyddande av rättigheter. Erfarenhelema var genomgående positiva och bestämmelsen i 33 8 andra stycket FfL ansågs inte vålla svårigheter annat än undantagsvis.

På grund av del anförda har jag inte funnit skäl att föranstalta om närmare utredning av frågan om rättigheters ställning vid exekutiv för­säQning av fastighet. Jag godtar sålunda beredningens förslag i saken.

I 33 8 tredje stycket andra meningen FfL föreskrivs att innehavare av rättighet som inte har förbehållils enligt andra stycket inte får föra talan mol överexekutors beslut i frågan. 1 departementsförslaget har bestäm­melsen Jämkats något med hänsyn lill att förslaget ger sökande och svarande rält att klaga även över all beslut gör intrång i tredje mans rätt (18 kap. I 8 andra stycket). 1 departementsförslaget anges sålunda mera generellt att talan inte får föras mot beslut varigenom rättighet inte har förbehåll ils.

Med hänsyn lill den generella regeln i 2 kap. 27 8 i departements­förslaget saknar bestämmelsen i 35 8 tredje stycket FfL om befrielse för

 

Prop. 1980/81:8                                                                 12 kap. 38-44 §§   667

staten m.fi, all ställa säkerhet för handpenning motsvarighet i förevarande kapitel.

I övrigt överensstämmer paragrafema i förevarande underavdelning i departementsförslaget med FfL.

Auktion

38-44 88 Paragraferna motsvarar 13 kap. 38-44 88 i beredningens förslag.

Gällande rätt. 1 38 8 första stycket FfL föreskrivs alt i den mån del är påkallat med hänsyn till värdet av fastighetens tillbehör eller av annan orsak det vid auktionen skall anges vilken egendom som skall följa fastig­heten och i vad mån egendom som framstår som tillbehör inte skall följa den. I samma stycke föreskrivs vidare alt vad sålunda har angetts är avgörande för vad försäljningen omfattar i den delen och att i övrigt i försäljningen ingår vad som enligt lag utgör tillbehör lill fastigheten. Råder tvist om tillbehör, skall del anmälas. Enligt andra stycket skall redo­görelse lämnas bl.a. för sakägarförteckningen.

39 8 innehåller bestämmelser om behandlingen av rättigheter som inte skyddas enligt 33 8. 1 40 8 första stycket anges all innan inrop godtas över­exekutor skall pröva om del i 32 8 angivna villkoret för försäljning är uppfyllt samt att även om detta är förhällandet inropet inte får godtas, om det är sannolikt all avsevärt högre köpeskilling kan uppnås. 1 paragrafens andra stycke föreskrivs att inrop skall godtas utan hinder av första stycket, om samtliga berörda sakägare medger det. saml att sökanden kan medge att inrop godtas fastän kostnaden för förfarandet inte har blivit täckt. Enligl tredje stycket får inrop inte godtas mot sökandens bestri­dande, om exekutionsfordringen inte täcks.

1 41-44 88 ges bestämmelser bl.a. om skyldighet alt lämna hand­penning, om nytt försäljningsförsök när auktion inle har lett till resultat, om ianspråktagande av handpenning och om utfärdande av köpebrev.

Lagberedningen. 38-44 88 i 13 kap. i beredningens förslag överens­stämmer i allt väsentligt med 38-44 88 FfL. 43 8 i förslaget ansluter dock till 43 8 FfL i paragrafens lydelse vid tiden för beredningens förslag.

Remissyttrandena. Bestämmelsema i 38 8 i förslaget om behandlingen av tillbehör vid auktion kritiseras av hovrätten för Västra Sverige, som anser att den prövning som anförtros auktionsförrättaren är av synnerligen grannlaga natur. Konsekvenserna av en felbedömning kan bli mycket kännbara. Av misslag anges t.ex. alt ett fritidshus på annans mark eller en maskin på en industrifastighet tillhör fastighetsägaren. Man kan enligt hovrätten inle bortse från risken för misstag. Auktionsförrättaren kan få felaktiga eller ofullständiga upplysningar och i vissa fall kan det vara myckel tveksamt hur bestämmelserna i 2 kap. JB skall tillämpas. Intres­senter har visserligen möjlighet att vinna rättelse genom att överklaga

 

Prop. 1980/81:8                                                                     12 kap. 38-44 H    668

auktionen, men det är inte säkert att den som berörs av auktionsförrät-tarens förklaring får kännedom om auktionen i tid. Om han får kännedom om den. är det inle säkert att han observerar förklaringen och förmår bedöma betydelsen därav. Man måste därför räkna med möjligheten av rättsförluster. Hovrälten erinrar om all vid frivillig försäljning av fastighet köparen får på egen risk ta ståndpunkt till frågan vad köpeobjektel enligl lag omfattar. Det kan enligt hovrätten starkt ifrågasättas om någon annan princip behövs vid exekutiv auktion. Hovrätten föreslår därför att bestäm­melserna får utgå.

Förslaget i 13 kap. 40 S första stycket att inrop inte får godtas, om det är sannolikt att avsevärt högre köpeskilling kan uppnås, kritiseras av stads-hypoickskassan. som anser att motsvarande bestämmelse i FfL har medfört vissa nackdelar bl.a. för den som ger kredit mot säkerhet i faslig­het. Den osäkerhet som alltid råder om var gränsen för del lägsta godtag­bara värdet går försvårar nämligen de ställningstaganden som kreditgivare och andra behöver göra före och under auktionen. Stadshypotekskassan anser önskvärt att någon lägsta gräns för godtagbart bud föreskrivs, helst generellt i UB men eQest fördel enskilda fallet i auktionskungörelsen. Här­igenom skulle kunna lagfästas den praxis som tillämpas vid flera läns­styrelser, nämligen att särskilda varderingsmän anlitas för ifrågavarande värdering.

Bestämmelsen i tredje stycket av 40 8 om att inrop inte får godtas mot sökandens bestridande, om exekutionsfordringen inte täcks, bör enligl Svea hovrätt förtydligas så att det framgår att i fall då det finns flera sökande med olika förmånsrätt, befogenheten att bestrida att inrop godtas endast tillkommer den bäst prioriterade.

Länssiyrelsen i Stockholms län uppger att det under senare lid har före­kommit fall då fastighetsägaren själv har ropat in fastigheten vid flera auktioner i samma ärende och lämnat handpenning i form av pantbrev i fastigheten, vilka har tillhandahållits honom av någon närstående. Han har sedan brustit i sin betalningsskyldighet och ny auktion har satts ut. Inroparen har inle haft för avsikt att fullfölja inropet. Enligt länsstyrelsen synes bud inte böra antas, om det är uppenbart att inroparen inte ämnar fullföQa köpet.

Föredraganden. Enligt 13 kap. 38 8 i beredningens förslag skall vid auktionen, i den mån det är påkallat med hänsyn till värdet av fastighetens tillbehör eller av annan orsak, anges vilken egendom som skall följa fastigheten och i vad män egendom som framstår som tillbehör inle skall följa den. Vad sålunda har angetts är avgörande för vad försäljningen omfattar i den delen. En remissinstans har framhållit risken för felbedöm­ningar och ansett att försäQningen bör omfatta vad som enligt lag hör lill fastigheten och att köparen bör på egen risk ta ställning lill frågan.

För egen del villjag först framhålla att med hänsyn särskilt lill den vida innebörd som begreppet tillbehör lill fastighet numera har det är angeläget

 

Prop. 1980/81:8                                                                    12 kap. 38 -44 §§    669

att det, när tveksamhet kan råda, före försäljningen klargörs vad som hör till resp. inte hör till fastigheten. Ovisshet om vad försäQningen omfattar kan i avsevärd mån påverka spekulanternas budgivning. Även i övrigt har sakägarna intresse av alt tveksamma frågor tas upp och blir klarlagda. Risken för felbedömningar som inle rättas till före försäljningen torde inte vara särskilt stor. Den som är missnöjd med kronofogdemyndighetens bedömning har möjlighet all under förfarandet lägga fram sina invänd­ningar. Efter försäljning kan han överklaga denna.

Jag vill vidare påpeka att förslaget överensstämmer med bestämmelser som infördes i UL år 1967 och senare logs upp i FfL. Dessa bestämmelser torde inte ha vållat olägenheter. Som framgår av förarbetena till de nuvarande bestämmelserna i saken bestäms genom tillkännagivande enligt paragrafen vad försäljningen omfattar säljare och köpare emellan, medan det inte binder tredje man som gör gällande alt visst föremål tillhör honom. Tredje mannens rätt kan emellertid gä förlorad enligt bestäm­melserna i 15 kap.

Jag vill också påpeka att huvudregeln enligt förslaget, liksom enligt gällande rätt. är att försäljningen omfattar vad som enligl lag ulgör tillbehör till fasligheten (38 8 första stycket iredje meningen). På grund av det anförda godtar jag vad beredningen har föreslagit.

En remissinstans har vänt sig mot bestämmelsen i 40 8 första stycket om att inrop inle får godtas, om det är sannolikt all avsevärt högre köpe­skilling kan uppnås, och har förordat att en lägsta gräns för godtagbart bud föreskrivs. En sådan ordning skulle emellertid enligt min mening inle vara lämplig. Den skulle kunna inverka negativt på budgivningen och kanske ibland leda till att en fastighet över huvud inte blir såld. Huruvida ett inrop som täcker skyddsbeloppel bör kunna godtas bör liksom f.n. prövas i målet med hänsyn till förhällandena i det särskilda fallet utan någon på förhand bestämd begränsning.

Bestämmelsen i 13 kap. 40 8 tredje stycket i beredningens förslag alt inrop inle får godtas mot sökandens bestridande, om exekutionsford­ringen inte täcks, innebär, i fall dä det finns flera sökande med olika förmånsrätt, att med "exekutionsfordringen" avses den av sökandenas fordringar som har bästa förmånsrätt, såvida inte anslutning eller utlösning har ägt rum Qfr NJA 1973 s. 754). Befogenheten att på angiven grund bestrida godtagande av inrop tillkommer alltså endast den av sökandena som har den bäst prioriterade fordringen. Det är enligt min mening inte behövligt att. som en remissinstans har förordat, meddela uttrycklig bestämmelse härom. Liknande frågor uppkommer vid tillämpning av andra bestämmelser i kapitlet som nämner sökanden eller exekutionsford­ringen (se t.ex. 26 8 andra stycket och 29 8 första stycket 1). Några lillämpningssvårigheter kan inte väntas uppkomma.

1 ell remissyttrande har tagits upp frågan huruvida auktionsförrättaren kan avvisa ett bud, om det är uppenbart att inroparen, trots att han är

 

Prop. 1980/81:8                                                                    12 kap. 45 -48 §§    670

beredd att lämna handpenning eller ställa säkerhet för beloppet, inte avser att fullfölja köpet genom att betala återstoden av köpeskillingen. För egen del vill Jag framhålla att kravet på handpenning eller säkerhet för mot­svarande belopp regelmässigt utgör tillräckligt korrektiv mol illojala för­faranden. Betalar inte inroparen återstoden av köpeskillingen inom före­skriven lid, är inropet ogiltigt (41 8 tredje stycket). Blir fastigheten inte såld vid ny auktion, är hela handpenningen förverkad och även om fastigheten blir såld eller ny auktion inte hålls riskerar inroparen att helt eller delvis förlora handpenningen (43 8). Det bör också uppmärksammas att om den förste inroparen ropar in fastigheten på nytt vid senare auktion, han inle får som handpenning räkna sig lill godo den handpenning som han betalade förra gången utan måste lämna ny sådan för det senare inropet. Inroparens anspråk på att eventuellt återfå del av kontant handpenning kan dessutom utmätas. Motsvarande gäller pant som han har ställt sor.i säkerhet för handpenning, t.ex. pantbrev i fastigheten som ställs som säkerhet av fastighetsägaren i fall då han själv ropar in fasligheten. Utmätning i fall som nu avses torde underlättas av alt försäljningen enligt departementsförslaget skall ombesörjas av kronofogdemyndigheten.

På grund av det sagda anserjag inte att del föreligger tillräckligt behov av att auktionsförrättaren skall kunna avvisa inrop från den som är beredd all lämna handpenning eller ställa säkerhet. En sådan befogenhet skulle också vara vansklig alt utöva och skulle kunna få till föQd att den som har försummat sin betalningsskyldighet förlorar hela handpenningen på grund av misstanke om obstruktionssyfte. Jag kan alltså inte tillstyrka en sådan befogenhet.

1 detta sammanhang vill jag framhålla att del kan förekomma att fastig­hetsägaren eller annan söker sabotera auktionen genom all delta i bud­givningen och stanna fördel högsta, budet trots alt han saknar möjlighet alt lämna handpenning eller ställa säkerhet. Enligl 41 8 första stycket tredje meningen i departementsförslaget skall fastigheten ropas ut på nytt. om handpenning inte lämnas (resp. säkerhet inle ställs). Det är emellertid tydligt alt auktionsförrättaren inle är skyldig att beakta bud från den som har visat att han inte förmår fullfölja budet genom att lämna handpenning eller ställa säkerhet. Bud av sådan inropare bör lämnas utan avseende.

Även i övrigt överensstämmer paragraferna i förevarande under­avdelning i departementsförslaget rned FfL.

Vissa rättsföljder av auktion

45—48 88 Dessa paragrafer motsvarar 13 kap, 45-48 88 i beredningens förslag.

Gällande rätt. I 45 8 FfL regleras frågan om fastighets betalningsansvar efter exekutiv försäQning och om köparens personliga betalningsskyldig­het. 1 fråga om panträtt föreskrivs i det förra hänseendet i andra stycket att

 

Prop. 1980/81:8                                                                 12 kap. 45 -48 H!)    671

borgenär som har pantbrev inte kan efler fastighetens försäQning göra gällande panträtt i fastigheten mol köparen för större fordran än som har avräknats på köpeskillingen jämte utfäst ränta därå från tillträdesdagen samt framtida ersättning för indrivningskostnad och annan kostnad som föranleds av fordringsförhåUandet, I 46 8 meddelas bestämmelser bl,a. om i sakägarförteckningen upptagen arrende- eller hyresrätt som inte är skyddad eller har förbehållits enligt 33 och 39 88. I 46 8 andra stycket anges härom att om köparen vill att sådan rättighet skall upphöra, det äligger honom att inom en månad från tillträdesdagen säga upp avtalet samt all avtalet i annat fall gäller mot honom. Beträffande den tidpunkt vid vilken arrende- eller hyresavtal skall upphöra med anledning av upp­sägning hänvisas till vad som är föreskrivet i fråga om uppsägning efter frivillig överlåtelse.

Lagberedningen. 1 fråga om 45 8 andra stycket FfL framhåller bered­ningen alt orden ""annan kostnad" enligt förarbetena avses inbegripa även skadestånd t.ex. på grund av förtida betalning. I beredningens förslag har bestämmelsen förtydligats. Där anges att panträtt kan göras gällande bl.a. för framlida skadestånd och kostnad som föranleds av fordringsförhål­landet. I övrigt överensstämmer 45-48 88 i 13 kap. i beredningens förslag i sak med 45-48 88 FfL.

Remissyiirandena. Uttrycket ""framtida skadestånd" i 45 8 andra stycket kritiseras av sUulshypoiekskassan, som anser att "skadestånd för förtida betalning" eller möjligen ""eventuellt skadestånd" är mera adekvata uttryck.

I anslutning till bestämmelserna i 46 8 om uppsägning av arrende- eller hyresavtal framhåller Hyresgästernas riksjörbund att det inte är ovanligt alt den som har ropat in en fastighet säger upp hyresgäst, vars hyresrätt inte har förbehållits, till omedelbar avflyttning. Därefter gör köparen gällande alt skyldighet att avfiytta i vart fall inträder vid den tidpunkt till vilken avtalet tidigast har kunnat sågas upp. Enligt förbundet kan ett sädant förfarande inte accepteras.

Föredraganden. 1 den ursprungliga lydelsen av 45 8 andra stycket FfL angavs att panträtt efter fastighetens försäljning kunde göras gällande, förutom för fordran som hade avräknats Jämte ränta frän tillträdesdagen, för framlida skadestånd och ersättning som avsågs i 6 kap. 3 8 JB. Bestäm­melsen ändrades genom lag 1971:1213 i samband med ändringar i bl.a. 6 kap. 3 8 JB och erhöll därvid sin nuvarande lydelse (prop. 1971:179. LU 1971:27. rskr 1971:354). I samband med ändringen, som tillkom på förslag av lagutskottet, angavs att någon ändring i sak inte åsyftades och att orden ""annan kostnad'" omfattade även skadestånd (LU s, 26),

Jag delar beredningens mening att den nuvarande lydelsen är otillfreds­ställande och bör Jämkas. En remissinstans har förordat annan lydelse än den som beredningen har föreslagit. Jag godtar emellertid beredningens förslag, av vilket klart framgår att fråga inte är om skadeständ med anled-

 

Prop. 1980/81:8                                                                 12 kap. 62 -68 §§   672

ning av den redan verkställda försäljningen utan om ett eventuellt framtida skadeständ.

Med anledning av vad en remissinstans har anfört beträffande uppsäg­ning enligl 46 8 andra stycket av arrende- eller hyresrätt som inte är skyddad eller har förbehållits vid auktionen vill jag påpeka att i fråga om sättet för sädan uppsägning gäller delsamma som vid uppsägning av sådan rättighet i andra fall.

Frånsett nyssnämnda jämkning av 45 8 andra stycket överensstämmer departementsförslaget med FfL. Hänvisningen i 48 8 andra stycket FfL lill 218 8 3 mom. UL har i departementsförslaget ersatts av hänvisning lill 18 kap. 16 8 andra stycket.

Gemen.samt intecknade fastigheter

49-55 SS Paragraferna motsvarar 13 kap. 49-55 88 i beredningens förslag.

Föredraganden. 1 49 8 andra stycket FfL, som reglerar förfarandet vid indragning av gemensamt inlecknad fastighet, föreskrivs i andra meningen att yrkande om indragning skall delges fastighetens ägare med före­läggande för honom att komma in med yttrande inorh tid som över­exekutor bestämmer. Vad som sägs om delgivning m.m. har utgått i departementsförslaget och motsva.rande föreskrifter bör i stället las upp i tiUämpningsbestämmelser. Nämnda mening i departementsförslaget inne­håller därför endast all faslighetens ägare skall beredas tillfälle att yttra sig över yrkandet Qfr 8 kap. 8 8 första stycket andra meningen). Tredje meningen i samma stycke har jämkats redaktionellt.

I övrigt överensstämmer förevarande paragrafer i departementsförslaget med FfL.

Fortsatt inteckningsansvar

56 8    Paragrafen motsvarar 13 kap. 56 8 i beredningens förslag.

Föredraganden. Paragrafen i departementsförslaget överensstämmer med 56 8 FfL.

Försäljning under hand

57-61 8§    Dessa paragrafer motsvarar 13 kap. 57-61 88 i beredningens förslag. Föredraganden. Departementsförslaget överensstämmer med FfL.

Försäljning av villkorlig rätt till fastighet eller av andel i fastighet m.m.

62-68 88 Förevarande paragrafer motsvarar 62-68 88 i beredningens förslag.

 

Prop. 1980/81:8                                                                                  13 kap.    673

Föredraganden. Bestämmelsen i 62 8 FfL om i vad mån lagen är tUlämp­lig på annan fast egendom än hel fastighet har i departementsförslaget jämkats redaktionellt med hänsyn till föreskriften i 1 kap. 11 8 första stycket i förslaget om innebörden av termen fast egendom. Reglerna i 67 8, 68 8 första stycket och 69 8 första stycket FfL om förfarandet efler utmät­ning av andel i fastighet ersätts av bestämmelser i 8 kap. 8 8 första stycket och 9 S. 68 § andra och tredje styckena och 69 8 andra stycket FfL mot­svaras av 12 kap. 67 och 68 88 i departementsförslaget.

I övrigt överensstämmer 62-68 88 i departementsförslaget med mot­svarande avsnitt i FfL.

Särskild föreskrift beträffande allmänna mål

69 8 Denna paragraf, som saknar motsvarighet i beredningens förslag, innehåller föreskrift om undanlag från kapitlets tillämpning i allmänna mål. Föredraganden. 1 11 8 i kapitiel meddelas bestämmelser om tidsfrist för försäljning av ulmätt faslighet. Som har framhållits i motiven lill den para­grafen bör den inte vara tillämplig i allmänna mål. Föreskrift härom har tagits upp i 69 8.

13 kap. Redovisning av influtna medel

Detta kapitel, som motsvarar 14 kap. i beredningens förslag, upptar bestämmelser om det sista ledet i utmälningsförfarandet, nämligen redo­visning inkl. fördelning och utbetalning av de medel som har influtit efter utmätning. Kapitlet ersätter 6 kap. UL.

Lagberedningen. UL:s regler om redovisning och fördelning av medel som har influtit till föQd av utmätning har nyligen blivit föremål för ganska genomgripande ändringar och beredningens förslag innebär inte några slörre sakliga nyheter.

Beredningen framhåller att fördelningsbeslut avser all i fråga om till­gängliga medel reglera verkningama av den rätlsändring som har skett genom del exekutiva ingripandet men däremot i princip inle alt slita tvister om vem som var rält ägare till såld egendom eller andel däri. Fördelning avser inle heller att slutligt avgöra huruvida äganderättsförbehåll var gällande eller vem som var rält innehavare av viss fordran. Fördelnings-beslut kan enligt beiedningen inte bli bindande annat än i frågor som i överensstämmelse med kronofogdemyndighetens kompetens skall anses prövade genom beslutet.

Beräkning av borgenärs fordran och fördelningen borgenärerna emellan kan, påpekar beredningen, givetvis överklagas av gäldenären och borgenär

 

Prop. 1980/81:8                                                                                  13 kap.    674

vars rätt är beroende därav. Den som har fält för mycket blir äterbetal­ningsskyldig. om han har lyft beloppet. Med borgenärs fordran bör lik­ställas ägarhypotek.

Remissyttrandena. Beredningens uttalande att beräkning av borgenärs fordran och fördelningen borgenärerna emellan kan överklagas av gälde­nären och borgenär vars rätt är beroende därav kritiseras av Svea hovrätt. som påpekar att delta inte står i överensstämmelse med vad som anses gälla i konkurs. Inom doktrinen råder enighet om att konkursgäldenär fär angripa endast att viss borgenär har föreslagits få mer än han har att fordra, meoan han däremot inte lär klaga över fördelningen borgenärerna emellan. Oavsett hur utdelningen sker minskas gäldenärens skuld efter konkursen med samma belopp, och detta anses tillräckligt. Hovrätten anser inle att det finns sakliga skäl för en annan ordning vid utmätning.

Föredraganden. 1 fråga om medel som har influtit på grund av utmätning kan finnas flera intressenter av olika slag, vilkas anspråk skall beaktas. Förutom utmätningssökanden kan panthavare eller retinent, föietagsinleckningshavare och annan borgenär med särskild förmånsrätt ha rätt till utdelning. Under konkurs kan tillkomma vissa anspråk från konkursboels sida och fordran med allmän förmånsrätt enligt 10 8 förmånsrättslagen. När andel i viss egendom har utmätts och tredje man tillhörig andel har dragits in i det exekutiva förfarandet och hela egendomen sålts, tillkommer del av köpeskillingen den vars andel har dragits in i förfarandet. Om egendom, som har förvärvats under förbehåll om återtaganderätt, har utmätts och sålts, kan medel behöva redovisas till säljaren. Uppkommer överskott, skall det tillfalla gäldenären. Även andra situationer kan förekomma.

Förevarande kapitel reglerar förfarandet när influtna medel skall tilldelas en eller flera sakägare. Det synes någol oklart vad som i UL förstås med termen redovisning. I departementsförslaget används termen som en sammanfattande beteckning på de åtgärder som behöver vidtas för att utmätningssökanden och andra borgenärer (resp. gäldenären) samt andra eventuella intressenter skall få lyfta de belopp som tillkommer dem. Om mer än en sakägare har anspråk på betalning i målet, talas i departe­mentsförslaget om fördelning. Sådan fördelning inbegrips i det mera generella begreppet redovisning.

Kronofogdemyndigheten skall vid fördelning av medel i princip endast pröva företrädesordningen mellan olika fordringar. Om t.ex. A och B har anmält olika anspråk och A har tillerkänts betalning framför B. har före­trädel mellan dem prövats. B har i princip inle möjlighet att senare få frågan om A:s och B:s ställning prövad i rättegång.

Men om A har anmält viss fordran och C anmäler alt fordringen är hans, skall kronofogdemyndigheten inle avgöra delta mellanhavande. En sådan tvist skall slitas i vanlig rättegång, vare sig C har inställt sig vid fördel­ningssammanträde eller inte. Frågan om bättre rätt slår alltså öppen för

 

Prop. 1980/81:8                                                                                  13 kap.    675

C:s del. Om kronofogdemyndigheten trots C;s invändning låter A få den omstridda fordringens belopp, torde den prejudiciella bedömning som därigenom har skett inle bli bindande. En särskild fråga är huruvida C i ett sådant läge skall vara hänvisad enbart till att vända sig mol gäldenären, om denne allQämt är betalningsskyldig mot honom, eller om C kan själv utkräva beloppet av den som med orätt har lyft detta. Den senare utvägen bör enligt min mening stå till buds utan stöd av uttrycklig bestämmelse. Annars skulle C vara helt utan rält, om gäldenären inte är betalnings­skyldig, och vara alltför illa ställd även i andra fall, eftersom krav mot gäldenären som regel är värdelöst.

Enligt 153 SUL har gäldenären rält alt inom en månad från det att för­delning har vunnit laga kraft väcka lalan vid domstol om återvinning i fall då betalning har utan hans medgivande tillerkänts borgenär ur egendom som inte var utmätt för dennes fordran och fordringen inte heller var fast­ställd genom dom eller utslag. Bestämmelsen saknar motsvarighet i departementsförslaget. Detta utgår från att gäldenären är bunden av för­delning - och utbetalning i enlighet därmed - om han inle överklagar fördelningsbeslutet.

Det bör i detta sammanhang uppmärksammas att skedd utmätning kan ha kränkt tredje mans rätt. Det förefaller som om man i UL inle har räknat med att tredje man. om det har gått så långt att utbetalning har skett till borgenär, skulle kunna genom besvär vinna ändring på grund av bättre rätt till den utmätta egendomen. Departementsförslaget utgår däremot från att tredje man är behörig att anföra besvär över såväl utbetalning som formlig fördelning, om han inle efler föreläggande eller eljest har förlorat sin rätt. Såvitt angår medel som skall tillkomma gäldenären som överskott eller på grund av ägarhypotek är det klart att tredje mannen måste kunna göra anspråk på medlen. Det har då inte synts rimligt att avskära honom från den lättillgängliga vägen att få rättelse genom besvär. Vidare måste tredje mannen - om hans rätt anses styrkt - ha samma befogenhet alt angripa beräkningen av borgenärs fordran som eljest tillkommer ägaren. Departementsförslaget skiljer inte mellan dessa fall ulan ger över lag tredje man behörighet att anföra besvär över utbetalning resp. fördelning när det är av betydelse för honom Qfr 18 kap. 1 8 departementsförslaget).

Tredje man. vars rätt har kränkts genom utmätning, föreslås också under vissa förutsättningar kunna framställa anspråk direkt mol gälde­nären resp. borgenär som har fått betalning. Den frågan regleras i 14 kap. i departementsförslaget.

Med anledning av vad en remissinstans har anfört om befogenhet för gäldenären att överklaga fördelning mellan borgenärer villjag framhålla att det enligt min mening är lämpligt att gäldenären kan föra talan mot ett fördelningsbeslut, även om frågan omedelbart gäller endast företrädet mellan olika borgenärer. Beslutet inverkar Ju i vart fall på hur gäldenärens kvarstående skulder fördelar sig. Att sädan befogenhet tillkommer gälde-

 

Prop. 1980/81:8                                                                            13 kap. I §   676

nären följer av 18 kap. 1 8 andra stycket i departementsförslaget. Där anges att talan mot kronofogdemyndighets beslut får föras av den som beslutet angår, om det har gått honom emot, saml att sökande eller svarande får klaga även över att beslut gör intrång i tredje mans rätt.

Bestämmelserna i förevarande kapitel överensstämmer i huvudsak med beredningens förslag. Vissa föreskrifter i beredningens förslag saknar dock direkt motsvarighet i departementsförslaget. Detta gäller bl.a. 14 kap. I 8. som endast innehåller all influtna medel skall redovisas enligl vad som sägs i kapitlet saml att kronofogdemyndigheten fördelar medlen, när två eller fiera sakägare finns. Bestämmelserna om fördelningssammanträde i 12 8 och 20 8 andra stycket i beredningens förslag har med hänsyn till den generella regeln om sådant sammanträde i 4 8 i departementsförslaget ansetts onödiga. 1 kapitiel har tagits upp en uttrycklig bestämmelse angående den avräkningsordnmg som skall tillämpas mellan en fordrans kapitalbelopp och biförpliktelser. På samma sätt som i andra kapitel har vidare tagits upp en paragraf som reglerar tillämpligheten i allmänna mäl. Kapitelrubriken har jämkats något.

Förevarande kapitel gäller även när egendom har sålts exekutivt på begäran av konkursförvaltare. Bestämmelserna skall däremot i princip inle tillämpas i allmänna mål. Den frågan behandlas närmare under 21 8.

Kapitlet inleds med vissa allmänna bestämmelser om redovisning (1-3 88). Därefter ges föreskrifter om fördelning (4-9 88) samt särskilda bestämmelser beträffande registrerat skepp, registrerat luftfartyg m.m. och fast egendom (10-12 88). Härefter meddelas bestämmelser om avräkning (13 8). I ett följande avsnitt regleras frågan om utbetalning (14-20 88). Slutligen ges vissa särskilda föreskrifter beträffande kapitlets tillämpning i allmänna mål (21 8).

Allmänna bestämmelser om redovisning

1 8 I paragrafen ges bestämmelser om när redovisning skall äga rum. Bestämmelserna motsvarar 14 kap. 2 8 och delvis 3 8 i beredningens förslag.

Gällande rätt. 1 137 8 1 mom. första meningen UL föreskrivs att. när utmätt lös egendom har sålts eller pengar eljest har influtit, utmätnings­mannen skall snarast och sist inom två veckor därefter tillhandahålla borgenären betalning för hans fordran så långt medlen förslår. Är beloppet ringa och kan antas att ytterligare medel skall inflyta, får dock enligt andra meningen redovisningen anslå under högst tre månader utöver angiven tid. Bestämmelserna är tillämpliga även när flera borgenärer har gjort anspråk på beialning, om redovisning får ske utan att fördelningssamman­träde hålls. Sålunda gäller bl.a. enligt 138 8 att när egendom som är föremål för handpanlrält eller retentionsrätt har sålts, panthavaren eller retinenten skall få betalning efter vad som sägs i 137 8,

 

Prop. 1980/81:8                                                                             13 kap. I §    677

I 143 8 I mom. UL föreskrivs att när fastighet har sålts på auktion, sammanträde för fördelning av den kontanta köpeskillingen, behållen avkastning och andra influtna medel skall hållas pä den dag som har kungjorts tidigare. Bestämmelsen, som pä grund av hänvisning i SfL och LfL är tillämplig även efter exekutiv försäljning av registrerat skepp, luft­fartyg och intecknade reservdelar till luftfartyg, förutsätter samtidig för­delning av medlen. Detta hindrar dock inte all särskild fördelning kan komma i fråga när medel har infiutit först efler del all fördelningssamman­träde har hållits. 1 2 mom. av 143 8 UL anges att om utmätt faslighet har sålts under hand. den kontanta köpeskillingen och andra tillgängliga medel skall fördelas i första hand enligt köpevillkoren och i övrigt enligl de grunder som gäller för upprättande av sakägarförteckning. Även den bestämmelsen förutsätter att medlen fördelas tillsammans.

Lagberedningen. Som första stycke i 14 kap. 2 8 föreslår beredningen en allmänt hållen föreskrift alt redovisning skall ske så snart som möjligt. Någon bestämd tidsfrist har beredningen inte ansett behövlig. Före­skriften blir enligt beredningen vägledande även när kronofogdemyn­digheten skall enligt 11 kap. 6 8. 12 kap. I 8 eller 13 kap. 20 8 berednings­förslaget sätta ut tid för fördelningssammanträde. Sådant sammanträde bör dock såvitt angår fast egendom inle sättas ut att hållas innan auktionen kan beräknas ha vunnit laga kraft. Om kronofogdemyndigheten har uppdragit ät auktionsförelag, fondkommissionär, mäklare eller annan att sälja lös egendom, bör kronofogdemyndigheten bestämma viss tid inom vilken vederbörande skall redovisa till myndigheten.

I ett andra stycke av 2 8 i 14 kap. anges först att medel, som har influtit innan utmätt egendom har sålts när det skall ske, inte behöver redovisas förrän försäljning har ägt rum eller förfarandet har avbrutits. Det kan enligt beredningen här vara fråga om t.ex. avkastning eller medel som har influtit genom särskild försäljning av tillbehör. I mera komplicerade fall - t.ex. vid utmätning av fast egendom - kan någon separat fördelning av succes­sivt influtna medel inle ske eftersom sakägarförteckning för auktion regel­mässigt skall läggas lill grund för fördelningen, såvida inte försäljning har skett under hand.

Vidare innehåller beredningsförslaget som andra mening i andra stycket av 2 S att om beloppet av influtna medel i annat fall är ringa och det kan antas att ytterligare medel skall inflyta, detta får avvaktas. Bestämmelsen är, liksom paragrafen i övrigt, tillämplig i fråga om såväl lös som fast egendom. Inte heller här har beredningen funnit behövligt att bibehålla den nuvarande fristen för redovisning. Enligt beredningen bör i admi­nistrativ ordning meddelas vissa anvisningar om tidsfrister enligt vad som synes praktiskt lämpligt. Det är tydligt att större belopp som skulle kunna betalas ut omedelbart inte får hållas inne. Vid bedömning av vad som kan anses vara ringa belopp får viss hänsyn las lill vem som är borgenär. För en enskild person kan ett måttligt belopp ha viss betydelse, medan det för

 

Prop. 1980/81:8                                                                             13 kap. I §    678

ett storföretag kan vara utan intresse om samma belopp redovisas,omedel­bart eller först någol senare.

Första stycket av 14 kap. 3 § i beredningens förslag innehåller bestäm­melser om all behållen avkastning av utmätt egendom, ersättning som har influtit med anledning av misslyckat försök alt sälja egendomen och tillskotl som någon vid försäljning av utmätt egendom har betalt för att bevara sin rält skall fördelas tillsammans med köpeskillingen när egendomen har sålts. I allmänhet är del inte möjligt all göra någon separat fördelning av sådana accessoriska belopp, men även om sä skulle kunna ske synes det enligt beredningen bättre att avvakta fördelning av den köpeskilling som kommer att inflyta för den utmätta egendomen. Bered­ningsförslaget gör emellertid undantag för det fäll att annat föreskrivs. Undantag kan sägas följa bl.a. av 10 kap. 7 8.11 kap. 22 8 saml 13 kap. 16 och 43 88, vilka föreskriver särskild användning av vissa medel.

I andra stycket av 3 8 i beredningens förslag anges att medel som har influtit genom särskild försäljning av tillbehör lill faslighet skall fördelas samtidigt med köpeskillingen för fastigheten.

Remissyttrandena. Jordbrukskasseförbundet kritiserar beredningens förslag att slopa den nuvarande tidsfristen om två veckor för redovisning. Förbundet anser inte att det finns något sakligt skäl för ändringen och förordar att nuvarande regler behålls, Kronofogdeföreningen delar däremot beredningens uppfattning alt bestämd tidsfrist för redovisning inle behöver anges i lagen.

Föredraganden. Beredningens förslag att den nuvarande tidsfristen om två veckor för redovisning av influtna medel skall slopas har, med ell undantag, godtagits av remissinstansema. Även Jag anser det lämpligt att fristen får utgå och ersättas med en bestämmelse om att redovisning skall ske så snart som möjligt.

Utöver vad som erhålls vid realisation av ulmätt egendom kan ibland inflyta även andra medel. Det kan l.ex. vara fråga om belopp som gälde­nären frivilligt betalar in eller avkastning av utmätt egendom. När sådana medel inflyter innan utmätt egendom har sålts, bör det i allmänhet kunna anslå med redovisningen tills försäljning har ägt rum och även köpeskil­lingen kan redovisas. Avkastning eller andra medel som inflyter före försäljningen uppgår oftast till mindre belopp och gemensam redovisning med köpeskillingen torde som regel vara till fördel för såväl borgenären som kronofogdemyndigheten. Även i andra fall bör det kunna anstå med redovisningen, om influtet belopp är ringa och ytteriigare medel kan antas inflyta i målet. Jag åsyftar bl.a. det fallet att två eller flera objekt har utmätts och endast något har hunnit säljas. Även utmätning av lön eller liknande förmån avses. Vid löneutmätning bör redovisning som regel ske en gång i månaden.

1 fråga om registrerat skepp, registrerat luftfartyg m.m. och fastighet bör, liksom i gällande rätt, gemensam fördelning av köpeskilling, av-

 

Prop. 1980/81: 8                                                                            l- ''"P- -     79

kastning och andra liknande medel vara obligatorisk. Föreskrifter härom har i departementsförslaget tagits upp i 10 och 11 88. Beträftände annan egendom behövs däremot enligl min mening, ulöver de bestämmelser som jag har förordat i del föregående, inte någon motsvarande föreskrift.

1 enlighet med det anförda har i departementsförslaget som första stycke i I 8 tagits upp bestämmelse om att medel som har influtit till krono­fogdemyndigheten i mål om utmätning skall redovisas så snart som möjligt. Som undantag härifrån föreskrivs i andra stycket att när medel har influtit innan utmalt egendom har sålts, redovisning inte behöver ske förrän försäljning har ägt rum samt att om influtet belopp i annat fall är ringa och det kan antas att ytterligare medel kommer att inflyta i målet, detta får avvaktas. Vid bedömande av vad som kan anses som ringa belopp bör viss hänsyn kunna tas lill vem beloppet skall tillkomma.

Bestämmelserna i 10 och 11 88 om gemensam fördelning efter försäljning av fast egendom m.m, innebär för där avsedda fall en skärpning av vad som föreskrivs i andra stycket av förevarande paragraf.

2 8 Paragrafen innehåller bestämmelser angående redovisning av ränta pä influtna medel. Den motsvarar 14 kap. 5 8 beredningens förslag.

Gällande rätt. 160 8 I mom. UL innehåller föreskrift om insättning av influtna medel i bank mol ränta. Räntan ingår i de medel som redovisas och fördelas, trots att uttrycklig bestämmelse härom saknas. I 160 8 2 mom. sägs att räntan på belopp som innestår för borgenärs räkning till­kommer borgenären.

Lagberedningen. Om influtna medel som har satts in i bank inte är reserverade för viss borgenärs räkning, bör enligt beredningen den ränta som upplöper till dess fördelning skall ske behandlas på samma sätt som det insatta beloppet. Detta gäller l.ex. ränta på handpenning för fast egendom. En sädan regel överensstämmer med sättet för beräkning av anmälda fordringar. Dessa räknas fram t.o.m. den dag då fördelnings-sammanträde skall äga rum och tas upp med de belopp till vilka de då beräknas uppgå. Om fördelningssammanträde inte skall hållas, beräknas fordringen i stället per den dag då myndighetens beslut om fördelning meddelas. I enlighet härmed har beredningen som första stycke i para­grafen tagit upp en bestämmelse om att vad som i kapitiel sägs om influtna medel också gäller ränta som har upplupit på sådana medel t.o.m. den i 8 8 angivna fördelningsdagen.

I fråga om ränta pä medel som innestår efter den i 8 S angivna dagen är. framhåller beredningen, läget ett annat. I många fall kan utbetalning inte ske förrän viss tid efter fördelning. Borgenär som får vänta på betalning bör ha rätt till den ränta som faktiskt har upplupit på hans fordran frän fördel­ningsdagen t.o.m. utbetalningsdagen. Vem som är rält borgenär kan ibland tills vidare vara ovisst, men om t.ex. avsättning har sketl av belopp som

 

Prop. 1980/81:8                                                                           13 kap. 3 §   680

avser tvistig fordran skall ränta som upplöper efter fördelningsdagen tillkomma den borgenär som slutligen visar sig ha rält till beloppet.

Beredningen påpekar att på grund av beslut om inhibition hinder kan möta att verkställa fördelning på avsedd dag. Även dä skall enligt bered­ningen ränta som upplöper efter den först utsatta fördelningsdagen tillkomma de enskilda borgenärerna i förhållande lill vad envar skulle ha tillagts av influtna medel, om fördelning hade verkställts nämnda dag.

Del nu sagda bör, framhåller beredningen, även tillämpas på fordringar som har bevakats reservationsvis, t.ex. lönekrav och arvode åt konkurs­förvaltning. Sädana fordringar blir ofta bestämda först någon tid efler fördelningsdagen. Borgenären bör då erhålla den bankränta som har upplöpt på insatt belopp, i den mån detta motsvarade hans fordran per fördelningsdagen. Har lönekrav, konkurskostnad e.d. reservationsvis bevakats med högre belopp än som slutligen visar sig skola utgå. skall överskottet och upplupen ränta därå gå till borgenärer som genom reserva­tionsbevakningen har blivit nödlidande och i förekommande fall gälde­nären.

Beträffande här ifrågavarande ränta på belopp som innestår efter fördel­ningsdagen föreskrivs i andra stycket av 5 8 i beredningens förslag alt räntan tillkommer den som finnes berättigad till beloppet.

De nu angivna principerna bör enligt beredningen tillämpas även om nägon formlig fördelning inle behövs, dvs. när endast en borgenär finns. 1 den situationen bör ränta på borgenärens fordran i vanlig ordning beräknas t.o.m. den dag då kronofogdemyndigheten beslutar om utbetalning, varvid myndigheten för betalningen fär använda dels till myndigheten influtna belopp dels bankränta som därefter har upplupit. Om dröjsmål beror av borgenären, t.ex. därför att denne inte företer skuldebrev som han innehar, upphör dock riinleberäkningen på hans fordran. När belopp undantagsvis avsätts på grund av tvist om bättre rätt till medlen, bör beslut om avsättning räknas lika som betalning. Beredningen har inte ansett behövligt att meddela någon särskild bestämmelse för dessa fall ulan anser utan vidare klart att reglerna i 5 8 skall tillämpas.

Föredraganden. Förevarande paragraf i departementsförslaget överensstiimmer med beredningens förslag. Det kan erinras om att någon uttrycklig föreskrift om insättning i bank av influtna medel inte har tagits upp i departementsförslaget. Bestämmelser i denna sak kan meddelas av regeringen.

3 8 Paragrafen innehåller föreskrift om ianspråktagande av säkerhet för handpenning m.m. Den motsvarar 14 kap. 4 8 beredningsförslagel.

Gällande räti. Har säkerhet för handpenning ställts hos överexekutor och betalas inte ogulden del av köpeskillingen senast på bestämd dag, skall överexekutor enligt 143 a S I mom. första meningen UL göra bruk av säkerheten, om det behövs för betalning av vad den försumlige köparen

 

Prop. 1980/81:8                                                                           13 kap. 4 §   681

har all svara för, 1 2 mom, samma paragraf föreskrivs att bestämmelserna i 1 mom. har motsvarande tillämpning när sakägare har lämnat säkerhet för belopp som skall fördelas samtidigt med köpeskilling.

Lagberedningen. 14 kap, 4 8 första stycket beredningsförslaget överensstämmer i sak med 143 a 8 I mom, första meningen UL, frånsett att överexekutor har ersatts av kronofogdemyndigheten. Andra stycket beredningsförslagel innehåller alt motsvarande gäller när annan sakägare än köparen har ställt säkerhet för belopp som skall fördelas. Del är, fram­håller beredningen, självfallet att när fråga om försäljning av fastighet förfaller sedan rättighetshavare har ställt säkerhet, denna skall återlämnas, liksom att kontant tillskott som rättighetshavare har lämnat skall betalas tillbaka om fastigheten inte säljs.

Föredraganden. Departementsförslaget överensstämmer med bered­ningens förslag. Paragrafens lydelse har emellertid Jämkats något.

Beträffande säkerhet för handpenning vill Jag framhålla att av bestäm­melsen följer att säkerheten skall tas i anspråk bara om del visar sig att det behövs för att köparens betalningsansvar skall fullgöras. Säkerheten skall sålunda inte automatiskt tas i anspråk genast utan först om och i den mån det under förfarandets fortsatta gång visar sig behövligt. Om sättet för ianspråktagande av säkerhet finns föreskrifter i 2 kap. 26 8 i departe­mentsförslaget.

Fördelning

4 8 I denna paragraf ges bestämmelser i vilka fall fördelningssamman-iräde skall hållas och om kallelse lill sammanträdet. Den motsvarar 14 kap. 6 8 beredningens förslag.

Gäl/ande rätt. När utmätt lös egendom har sålts under hand skall enligt 141 8 I mom. UL fördelningssammanträde sättas ut om det inle är uppenbart obehövligt, Gäldenären, sökanden och envar annan rättsägare som är känd för utmätningsmannen skall kallas till sammanträdet minst två veckor i förväg. När särskilda skäl föranleder det, skall lid och plats för sammanträdet kungöras i den eller de ortstidningar som utmätnings­mannen bestämmer eller på annat lämpligt sätt. Har lös egendom sålts på auktion skall enligl 141 8 2 mom. fördelningssammanträde sättas ut. om annan än sökanden har gjort anspråk på betalning enligt 139 8 eller, när det finns flera sökande, någon av dem har påstått bättre förmånsrätt än utmätningen medför. Till sammanträdet skall gäldenären, sökanden och envar annan känd rättsägare kallas. 11418 3 mom. anges alt fördelnings­sammanträde enligt I eller 2 mom. skall hållas inom två veckor efter utgången av tid som föreskrivs i 137 8. dvs. som regel senast fyra veckor efter det att försäljning har skett.

När fastighet har sålts på auktion, skall enligt 143 8 1 mom. UL fördel­ningssammanträde hällas på den dag som har kungjorts tidigare. Enligt 20

6   Riksdagen 1980181. I saml. Nr 8. Del 2

 

Prop. 1980/81:8                                                                              13 kap. 4 §    682

8 FfL skall auktionskungörelsen innehålla uppgift om fördelningssam­manträde. När faslighet har sålts under hand. skall fördelningssamman­träde äga rum så snart som möjligt (143 8 4 mom. UL). Sammanträdet skall kungöras på lämpligt sätt minst två veckor i förväg. Har det exekutiva förfarandet avbrutits utan att fastigheten har sålts, behöver någol nytt kungörande inle ske, om bevakningssammanträde har hållits och fördelningssammanträdet äger rum på förut kungjord lid (4 mom. tredje meningen). Har däremot bevakningssammanträde inle hållits eller kan fördelningssammanlräde inle äga rum på utsatt tid, måsle särskilt sammanträde sältas ut och kungöras, Bestämmelsema i 143 8 UL har enligt 23 S SfL och 24 8 LfL motsvarande tillämpning i fråga om fördelning efter exekutiv försäQning av registrerat skepp, luftfartyg och inlecknade reserv­delar till luftfartyg.

Lagberedningen. Beredningen anser att de nuvarande bestämmelserna om fördelningssammanträde kan förenklas betydligt. 1 första stycket av 14 kap, 6 8 har beredningen tagit upp föreskrift att sammanträde för för­delning av influtna medel skall hållas när det är föreskrivet eller i annat fall är oklart hur medlen skall fördelas. Att fördelningssammanträde skall vara obligatoriskt efter försäljning av registrerat skepp, registrerat luftfartyg eller inlecknade reservdelar saml när fast egendom har sålts på auktion följer av 11 kap, 6 8, 12 kap. I 8 och 13 kap. 20 8 i beredningens förslag.

I övrigt torde fördelningssammanträde i allmänhet böra hållas i de fall då sådant sammanträde nu är obligatoriskt. Detta gäller bl.a. när fast egendom har sålts under hand samt då förfarandet har avbrutits före för­säljning av registrerat skepp, registrerat luftfartyg, inlecknade reservdelar eller fast egendom och medel finns tillgängliga. Även dä kan emellertid förhållandena ibland vara så enkla och klara att särskilt fördelnings-sammanträde är överflödigt. För tördelning av medel som har flutit in vid försäljning av vanlig lös egendom kan det ibland behövas sammanträde, om flera borgenärer konkurrerar. Enligl beredningens förslag ankommer det på kronofogdemyndigheten alt. när fördelningssammanträde inte är obligatoriskt, bedöma om det är oklart hur medlen skall fördelas.

Andra stycket i paragrafen innehåller bestämmelser om kungörande av sammanträde som inle har blivit utsatt i samband med kungörande av auktion. Bestämmelserna avser närmast fall då det inle är obligatoriskt att hålla fördelningssammanträde. De blir emellertid enligl beredningen också tillämpliga när hinder har mött att vid utsatt sammanträde verkställa fördelning efter försäQning av registrerat skepp, registrerat luftfartyg, in­lecknade reservdelar eller fast egendom och då alltså nytt sammanträde måste sättas ut.

Sammanträde skall enligt andra stycket första meningen kungöras, om det med hänsyn till okända sakägare eller eljest är behövligt. I lagtexten ges inga deiaQerade föreskrifter om hur kungörandet skall ske. Där sägs endast att sammanträde skall kungöras i god tid och på lämpligt sätt.

 

Prop. 1980/81:8                                                                              13 kap. 4     683

Bestämmelsen bör enligl beredningen kompletteras i administrativ ordning. Som andra mening i andra stycket har tagits upp föreskrift att sökanden, gäldenären och andra kända sakägare skall kallas lill samman­trädet. Även vad som bör iakttas i fråga om sådana kallelser får regleras närmare i administrativ författning. Beredningen anser alt när fördelning äger rum utan att sammanträde hålls, det som regel är lämpligt att del­givning av fördelningsbeslutet sker med sakägare.

Remissyttrandena. Svea hovrätt anser del tveksamt om fördelnings-sammanträde bör hållas endast när del är föreskrivet eller i aiinat fall är oklart hur medlen skall fördelas. Enligt hovrättens mening bör samman­träde alltid hållas när det finns flera intressenter. Så länge intressenterna inle har hörts kan det ju te sig helt klart hur fördelningen skall ske. Det väsentliga bör dock vara att kallelser utfärdas. Om ingen visar intresse att komma är därmed utrönt alt fördelningen var lika klar som den tedde sig från början.

Beredningens uttalande att när fördelning äger rum utan att samman­träde hålls det som regel är lämpligt alt delgivning av fördelningsbeslutet sker med sakägare tas upp av RSV. Verket ifrågasätter nödvändigheten av all delge borgenär fördelningsbeslulel, eftersom det i sådana fall inte kan råda någon tvekan om hur medlen skall fördelas. F.n. brukar sädana fördelningar ske informellt ulan att rättsförlust för någon part har kunnat påvisas. Delgivning innebär ett betydande merarbete för kronofogdemyn­digheten. Nuvarande ordning bör därför enligt verkets uppfattning behållas.

Föredraganden. Jag delar beredningens uppfattning att de nuvarande bestämmelserna om när fördelningssammanträde skall hållas kan förenklas betydligt. Beredningens förslag, som innebäratt sådant samman­träde skall hållas när det är särskilt föreskrivet eller när det i annat fall år oklart hur medlen skall fördelas, har i allmänhet lämnats utan erinran av remissinstanserna. En remissinstans har emellertid ansett att fördel­ningssammanträde alllid bör sättas ut när det finns flera intressenter, eftersom det innan dessa har hörts kan felaktigt te sig klart hur fördel­ningen skall ske. Huruvida tveksamhet kan råda hur influtna medel skall fördelas torde dock kunna bedömas på handlingarna i målet. Enligt min mening bör man därt'ör inte belasta förfarandet med obligatoriskt samman­träde vid varje fördelning. Jag godtar sålunda vad beredningen har före­slagit i saken. Även i övrigt överensstämmer departementsförslaget i sak med beredningens förslag.

Vad som sägs om alt fördelningssammanträde skall äga rum när det är oklart hur medlen skall fördelas gäller även i fall då medel blir tillgängliga efler det alt fördelning har ägt rum eller då borgenär, för vilken utdelning har beräknats, inte inom föreskriven tid företer fordringsbevis m.m. och medlen får lyftas av den som är berättigad i andra hand Qfr 18 8 i departe­mentsförslaget).

 

Prop. 1980/81:8                                                                              13 kap. 6 §    684

Beredningen har förordat att fördelningsbeslut som har meddelats utan att sammanträde hålls som regel skall delges sakägarna. Jag delar emel­lertid RSV:s uppfattning att en sådan ordning är onödig och dessutom kan bli alltför betungande för kronofogdemyndigheten, I allmänhet torde del över huvud inte vara behövligt all särskilt underrätta sakägarna om beslutet. En sakägare synes som regel tillräckligt tillgodosedd genom den utbetalning lill honom som följer på beslutet. Sakägare kan naturligtvis på begäran få upplysning om fördelningen. Jag vill påpeka att liden för att anföra besvär över fördelningsbeslul föreslås skola räknas från dagen för beslutet (18 kap. 9 8 Qärde stycket). Utbetalning bör därför ske i omedel­bart samband med fördelningsbeslulel.

5 S Paragrafen innehåller föreskrift om upplysningar som skall lämnas
vid fördelningssammanlräde. Den motsvarar 14 kap. 7 8 första stycket
beredningens förslag.

Gällande rått. Enligt 144 8 UL skall förrättningsmannen vid fördel­ningssammanträde redogöra för den tillgång som skall fördelas och för de fordringar för vilka anspråk på betalning ur köpeskillingen har blivit anmälda eller utdelning ändå skali beräknas.

Lagberedningen. 1 14 kap. 7 8 första stycket i beredningens förslag har lagils upp motsvarighet till 144 8 UL. Beredningen framhåller alt bl.a. pant-eller retentionsrätt och ägarhypotek skall beaktas utan all det krävs någon anmälan.

Föredraganden. Förevarande paragraf i departementsförslaget överensstämmer med första stycket av 14 kap. 7 8 i beredningens förslag.

Som andra stycke i paragrafen har beredningen föreslagit en bestäm­melse att vad som i kapitlet sägs om fordran har motsvarande tillämpning beträffande kostnad som fär tas ut ur influtna medel. Enligt min mening, finns emellertid inte något behov att här särskilt nämna kostnader, Departementsförslaget saknar motsvarighet till vad beredningen har före­slagit om ersättning för parts egna kostnader. Förrättningskostnader skall enligt 17 kap. 6 8 tas ut i målet utan särskild begäran. Därav föQer att sådan kostnad också skall utan vidare beaktas vid fördelningen.

6 8 Paragrafen innehåller bestämmelser om beräkning av fordringar och
om utdelning för fordran som inle har anmälts i lid. Den motsvarar 14 kap.
8 8 beredningens förslag.

Gällande rätt. Vid fördelning efter exekutiv försäljning av registrerat skepp, luftfartyg och intecknade reservdelar gäller att fordran skall tas upp med det belopp till vilket den beräknas uppgå den dag då fördelningssam­manträde skall äga rum (12 8 första stycket SfL och 12 8 första stycket Lfl.). Beträffande fastighet beräknas fordrans värde per tillträdesdagen, vilken vid försäQning på auktion normall sammanfaller med dagen för fördelningssammanlräde (27 8 första stycket, 36 8 första stycket och 46 8

 

Prop. 1980/81:8                                                             13 kap. 6 §    685

första stycket FfL). Någon uttrycklig bestämmelse om per vilken dag fordran skall beräknas vid fördelning i annat fall finns inte.

Om fordran inle har anmälts inom föreskriven tid, kan borgenären enligt 143 8 I mom. tredje meningen UL få utdelning ur eventuellt överskott. Bestämmelsen gäller i första hand efter exekutiv försäljning av fastighet men skall enligt hänvisning i SfL och LfL fillämpas även efter försäljning av registrerat skepp, luftfartyg och intecknade reservdelar.

Lagberedningen. För fördelning av influtna medel bör enligt bered­ningen så långt möjligt fastställas de belopp för vilka borgenärema är be­rt itigade till utdelning. För ränteberäkning är därvid angeläget att kunna hålla sig till en bestämd och för samtliga fordringar gemensam slutdag. Som första mening i första stycket av 8 8 föreslår beredningen en bestäm­melse alt fordringar som skall beaktas vid fördelning tas upp med de belopp till vilka de uppgår på fördelningsdagen. Beträffande ränta innebär detta itt sädan skall beräknas t.o.m. fördelningsdagen.

Beredningen påpekar att del inte alltid är möjligt att på fördelningsdagen ange fordringens storlek. Vid försäljning av egendom som tillhör konkursbo är l.ex. arvode till rätlens ombudsman och förvaltaren, som enligl 81 8 första stycket KL skall utgå ur egendomen, ännu inte bestämt. För fordringen får då avsättas ett reservationsvis beräknat belopp. Bered­ningen förutsätter vidare att borgenär som har fordran i utiändskl mynt och behöver skydda sig mot kursändring får reservationsvis bevaka högre belopp än som följer av kursen vid tiden för bevakningen. Beloppet får i sä fall senare fixeras per fördelningsdagen.

Vid auktion på registrerat skepp, registrerat luftfartyg, intecknade reservdelar eller fast egendom skall viss dag för fördelningssammanträde bestämmas redan i auktionskungörelsen. Enligt beredningens förslag skall i andra fall fördelningssammanträde kungöras särskilt, om det med hänsyn till okända sakägare eller eljest är behövligt. 1 samtliga fall bör enligt beredningen den dag till vilken sammanträde är utsatt räknas som fördel­ningsdag. Det kan inträffa att fördelningen på grund av inhibitionsbeslul eller av annat skäl inte kan äga rum på den bestämda dagen ulan sker först senare. Även i sådana fall bör fordringarna beräknas per den ursprungliga fördelningsdagen. Beredningen framhåller att när sakägarförteckning förut­sätts, någon annan ordning knappast är tänkbar, om systemet med skyddsbelopp skall gå i lås. 1 fall då något särskilt sammanträde inle hålls, bör fordringarnas storiek beräknas per den dag då kronofogdemyn­dighetens beslut om fördelning meddelas.

1 enlighet med det sagda föreslås i första stycket andra meningen av 8 8 att som fördelningsdag räknas den dag till vilken sammanträde är utsatt, även om hinder då möter att verkställa fördelningen. 1 en tredje mening tillfogas att när sammanträde inte hålls, den dag då kronofogdemyn­dighetens beslut meddelas räknas som fördelningsdag.

Enligt bestämmelser i 9 och 11-13 kap. i beredningens förslag skall

 

Prop. 1980/81:8                                                                          /.? kap. 7 .    686

fordran för alt beaktas i allmänhet anmälas inom viss tid. Beredningen föreslär som andra stycke i 14 kap. 8 8 en generell regel om utdelning för fordran som inte har anmälts i tid. Där föreskrivs att om borgenär begär betalning för fordran som inte har anmälts i tid. utdelning skall utgå av överskott om sådant uppkommer. Om fiera borgenärer gör anspråk på utdelning ur överskott, bestäms deras inbördes rätt av förmånsrättslagen. I vilken tidsföljd anmälningar har iQorts saknar alltså betydelse. Beredningen anmärker att om gäldenären fillkommande överskott har blivit utmätt, den som har vunnii sådan utmätning enligt förslaget får stå tillbaka för efter­anmäld fordran som har bättre förmånsrätt.

De principer som anges i paragrafen bör enligt beredningen tillämpas även om endast en borgenär finns.

Föredraganden. Beredningens förslag om beräknande av fordringar som skall beaktas vid fördelning innebär att samma princip skall tillämpas oavsett den utmätta egendomens beskaffenhet. Jag anser alt den före­slagna ordningen är ändamålsenlig. 1 2 kap. 28 8 i departementsförslaget finns bestämmelser om beräknande av värdet av fordran, som inte är förfallen och som löper utan ränta eller med låg ränta.

Jag godtar också förslaget all borgenär, som inle har anmält sin fordran i tid, över lag skall vara berättigad lill utdelning av överskott, om sådant uppkommer. Denna bestämmelse liksom bestämmelserna om, beräkning av fordran överensstämmer med vad som nu gäller beträffande registrerat skepp, luftfartyg, intecknade reservdelar till luftfartyg och fast egendom. Del är tydligt att bestämmelsen i andra stycket skall tillämpas äyen på konkurskostnader som nämns i 8 kap. 14 8 första stycket.

Jag vill påpeka att förrättningskostnad skall beaktas av kronofogdemyn­digheten självmant. Sker fördelning innan kostnaden är känd, får krono­fogdemyndigheten reservera ett belopp till täckning av förrättningskostna­den,

7 5 Paragrafen innehåller bestämmelser om förfarandet när fordran är ivistig eller beroende av villkor. Den motsvarar 14 kap. 9 S beredningens förslag.

Gällande rätt. I 151 8 I mom. UL sägs att om fordrans eller intecknings giltighet är beroende på särskild prövning eller avgjord genom beslut som inte har vunnit laga kraft, vad som enligt förmånsrättslagen kan belöpa på fordringen eller på inteckningen skall avsättas tills frågan om borgenärens rält har blivit slutligt avgjord. Samma förfaringssätt skall tillämpas, när in­teckning är sökt men ännu inte beviljad. Är fordran i annat fall tvistig skall enligt 2 mom., om annat inte följer av 3 mom., borgenären föreläggas att väcka talan inom en månad efter del att föreläggandet har delgetts honom. Talan skall riktas mot den eller de sakägare som i andra hand är berätti­gade till medlen. I 2 mom. föreskrivs även att medlen skall avsättas i avvaktan på alt nyssnämnda lid går till ända eller, om talan väcks, tvisten

 

Prop. 1980/81:8                                                                          13 kap. 7 §    687

blir slutligt avgjord. Vidare sägs att borgenären förlorar sin rätt lill medlen, om han inte efterkommer föreläggandet och talan i saken inte har väckts av motparten.

Enligt 151 S 3 mom. kan överexekutor i vissa fall själv avgöra tvisten. Förutsättning härför är att ärendet handläggs av överexekutor och att medlens fördelning inte ulan betydande olägenhet för parterna kan avslutas ulan att tvisten har avgjorts. 1 så fall skall överexekutor själv la upp tvisten, om del finnes ändamålsenligt. 3 mom. innehåller också före­skrifter om förfarandet vid överexekutors prövning. Enligl 4 mom. i samma paragraf skall, om fordran är beroende av villkor, avsättning ske till dess villkoret har uppfyllts eller förfallit.

Lagberedningen. Beredningen lar som första stycke i 14 kap. 9 8 upp en allmän bestämmelse som anger när medel skall avsättas. Där föreskrivs alt om fordran eller därmed förenad förmånsrätt är beroende av villkor eller tvistig eller om förmånsrätt för fordran är beroende av att sökt inteckning beviljas, vad som belöper pä fordringen skall avsättas i avvaktan pä att villkoret uppfylls eller förfaller eller att tvisten eller frågan om inteckning blir slutligt avgjord. Beredningen har ansett att det bör anges uttryckligen alt villkoret eller tvisten kan hänföra sig lill enbart fordringens förmåns­rätt, om fordringen som sådan är ostridig. Vid farlygsexekution kan det l.ex. förekomma alt anmäld fordran godtas i och för sig, medan däremot yrkad sjöpanträtt bestrids. För att tvist eller fråga om inteckning skall anses slutligt avgjord förutsätts att avgörande i saken har vunnit laga kraft och alltså inte längre kan angripas med ordinärt rättsmedel.

I andra stycket ges regler om föreläggande för borgenär att väcka talan angående tvistig fordran eller förmånsrätt. Bestämmelserna överens­stämmer i sak med 151 8 2 mom. UL utom såtillvida all någon forum­bestämmelse inle har tagits upp. Forumfrågan regleras i stället i 19 kap. 21 8. Beredningen erinrar om att borgenär, som har laga förfall för under­låtenhet att efterkomma föreläggande att väcka talan, enligl förslaget kan få ny lid utsatt.

Beredningen framhåller att fordran eller förmänsrätt får anses tvistig, om tillgängligt bevismaterial inte är tillfyllest för att fordringens existens, belopp eller plats i förmånsrätlsordningen skall anses styrkt pä sådant sätt som måsle förutsättas för utbetalning. Att olika meningar kan råda om innebörden av viss rättsregel kan i allmänhet inte anses göra saken Ivistig i den mening som åsyftas här. Har l.ex. borgenärerna olika åsikter angående den ordning i vilken deras fordringar skall betalas, får förrätt­ningsmannen inle undandra sig att pröva frågan.

Något tveksamt är enligt beredningen hur man bör förfara, om det är ostridigl att fordran föreligger men ovisst vem som är rätt innehavare av fordringen. Beloppet kan inle betalas ul förrän frågan har blivit avgjord. En möjlighet är att kronofogdemyndigheten låter deponera den utdelning som belöper på fordringen enligt lagen (1927:56) om gälds betalning genom

 

Prop. 1980/81:8                                                                          13 kap. 7 §   688

penningars nedsättande i allmänt förvar. En sådan omväg är emellertid onödigt omständlig. Enligt beredningens mening bör i stället myndigheten behålla beloppet tills frågan har avgjorts. Medlen skall under tiden göras räntebärande. Räntan tillfaller den som visar sig vara innehavare av ford­ringen. Något föreläggande för sakägare att väcka talan skall inte ges i nu berörda fall.

I tredje stycket ges regler om befogenhet för kronofogdemyndigheten att själv ta upp och pröva tvist i samband med medelsfördelning. Bestäm­melsema blir enligt beredningens förslag tillämpliga inte endast i de mål som nu handläggs av överexekutor. dvs. efter försäljning av fast egendom, registrerat skepp samt luftfartyg och inlecknade reservdelar, ulan bestäm­melserna har vidgats till att avse alla mål. Förutsättningarna för att krono­fogdemyndighet skall kunna ta upp och avgöra tvisten är desamma som enligt 1518 3 mom. UL. Bestämmelser om förfarandet vid kronofogdemyn­dighetens prövning av tvist har i beredningens förslag tagits upp i 19 kap. 19 och 20 88.

Remissyitrandena. Förslaget att kronofogdemyndigheten själv skall kunna pröva tvist i samband med fördelning möter kritik från några remissinstanser. Advokaisamfundel anser att tvister som avses med bestämmelsen undantagslöst bör prövas av domstol. Svea hovrätt ställer sig tveksam lill den Judiciella funktion som har tillagts kronofogdemyn­digheten och anser att möjligheten till domstolsprövning bör vara till­räcklig. Enligt kammarrätten i Stockholm är det här fräga om en rättskip­ningsuppgift av många gånger komplicerad och ömtålig natur, som krono­fogdemyndigheterna kanske inle utan vidare är lämpade att anförtros inom den närmast överblickbara liden. Med hänsyn härtill hade del varit av värde med mer ingående motivuttalanden om i vilka situationer den föreslagna befogenheten skulle utövas. Länsstyrelsen i Ålvsborgs län anser att befogenheten är praktisk men att bestämmelsen är alldeles för vagt utformad. Då inte heller förarbetena ger någon vägledning under vilka förutsättningar som kronofogdemyndigheten skall pröva tvister av ifråga­varande slag. bör bestämmelsen antingen omarbetas pä sådant sätt att delta klart framgår eller också utgå.

Föredraganden. Första stycket i 7 8 i departementsförslaget överens­stämmer med beredningens förslag, frånsett att departementsförslaget innehåller ett uttryckligt undantag från skyldigheten att avsätta medel när tvisten skall prövas av kronofogdemyndigheten enligt tredje stycket. I sådant fall finns det inte något behov av att avsätta medlen. Detta överensstämmer ocksä med vad som gäller nu för motsvarande fäll.

Andra stycket i departementsförslaget, vari ges bestämmelser om före­läggande alt väcka talan vid domstol om tvistig fordran eller förmänsrätt. överensstämmer i sak med beredningens förslag. Påpekas bör alt om endast förmånsrätten beträffande viss fordran är tvistig. tvisten kan vara begränsad lill en del av det belopp för vilket utdelning har beräknats till

 

Prop. 1980/81:8                                                                          13 kap. 7 §    689

borgenären. Det kan sålunda tänkas att en borgenär åberopar t.ex. förutom förmånsrätt på grund av utmätning även sjöpanträtt. Om sjöpant­rätten är tvistig. skall borgenären givelvis under alla förhållanden ha vad som tillkommer honom på grund av utmätningen. Tvisten gäller endast vad som dämtöver tillkommer honom, om han visas ha sjöpanträtt. På motsvarande sätt kan en tvist vara begränsad till en del av ett yrkat ford­ringsbelopp eller lill åberopad förmånsrätt såvitt avser en del av ford­ringen. Även sådana fall omfattas av andra stycket i departementsför­slaget.

Beredningen har vidare föreslagit alt kronofogdemyndigheten i vissa fall skall själv kunna pröva fördelningstvisl. Som förutsättning skall gälla att fördelningen inle utan betydande olägenhet för parterna kan avslutas utan att tvisten har blivit avgjord samt att sådan prövning är ändamålsenlig. Förslaget har mött kritik från några håll. Bl.a. har framhållits att tvister av detta slag bör undantagslöst prövas av domstol. Med anledning härav får Jag framhälla följande.

F.n. gäller alt överexekutor under motsvarande förutsättningar kan själv pröva fördelningstvist. Denna befogenhet, som infördes i samband med 1973 ärs lagstiftning angående fartygsexekution, ansågs kunna få särskild betydelse vid exekutiv försäljning av skepp, där anspråk ofta framställs av utländska borgenärer (prop. 1973:167 s. 97), Bestämmelsen gäller dock alla fall då fördelningsfrågan handläggs av överexekutor. Bestämmelsen trädde i kraft den I Januari 1976, Befogenheten har alltså gällt så kort tid att någon egentlig erfarenhet därav inte har vunnits.

Det är uppenbarligen angeläget att tvist vid fördelning kan avgöras snabbt och enkelt, särskilt i fall då tvisten rör flera borgenärer. För att avsteg skall göras frän principen att tvister som uppkommer i utsök­ningsmål skall hänskjutas till domstol måsle emellertid fordras bl.a. att prövningen tillgodoser rimliga anspråk på rättssäkerhet och att prövningen inte heller i övrigt medför olägenheter. Dessa krav bör kunna uppfyllas beträffande tvist vid fördelning även om tvisten prövas av krono­fogdemyndighet. Som framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 5.2) anserjag att kronofogdarna i princip måste anses tillräckligt kvalificerade att handlägga de uppgifter som fn. ankommer på överexekutor. Jag godtar sålunda förslaget att kronofogdemyndigheten skall få befogenhet att själv avgöra fördelningstvist. Det är då naturligt att bestämmelsen härom, som beredningen har föreslagit, blir tillämplig oavsett den utmätta egen­domens beskaffenhet.

Några remissinstanser har ansett att de förutsättningar under vilka befogenheten skall fä tillämpas bör preciseras. Med anledning härav vill jag framhålla alt en fördelningstvist bör prövas av kronofogdemyndig­heten endast om betydande olägenheter eljest skulle uppkomma för borge­närerna. Som exempel kan nämnas alt en slörre del av tillgängliga medel i annat fall skulle behöva avsättas i väntan på domstolsprövning och att

 

Prop. 1980/81:8                                                                               13 kap. 8 §   690

saken berör flera borgenärer. Dessa förutsättningar torde endast undan­tagsvis vara uppfyllda beträffande fördelning efter exekutiv försäljning av vanlig lös egendom. Enligt min mening bör vad nu har sagts, i enlighet med vad som föreskrivs fn. i UL, kunna uttryckas på det sättet, att kronofogdemyndigheten får pröva tvist, om fördelningen inte utan betydande olägenhet för partema kan avslutas utan att tvisten har blivit avgjord och alt prövning av kronofogdemyndigheten är ändamålsenlig. Av lydelsen framgår att bestämmelsen inte bör tillämpas annat än undan­tagsvis. Den åsyftar i första hand fall då försäljningen har avsett skepp. Kronofogdemyndigheten bör fästa stort avseende vid sakägarnas egen mening i saken.

I allmänna mål företräds staten resp. vederbörande kommun i dess egenskap av borgenär av kronofogdemyndigheten. Det är enligl min mening därför inle lämpligt att kronofogdemyndigheten själv prövar fördelningstvisl i sädant mål, om statens resp. kommunens fordran berörs av tvisten. Bestämmelsen bör sålunda inte vara tillämplig i sådana fall. Föreskrift härom har tagits upp i 21 8 i departementsförslaget.

När föreläggande meddelas i allmänt mål och staten resp. kommun är part i tvisten, bör staten resp. kommunen företrädas av RSV Qfr under 4 kap. 20 8). Föreskrift härom meddelas i 2 kap, 30 § andra stycket.

Bestämmelser om behörig domstol när föreläggande meddelas att väcka talan och om förfarandet i tvist som prövas av kronofogdemyndigheten har tagits upp i 2 kap. 22-24 88 i departementsförslaget.

8 8 Paragrafen innehåller bestämmelse om s.k. sekundärfördelning. Den motsvarar 14 kap. 10 8 beredningens förslag.

Gällande rätt. När utdelning för fordran beräknas utan all fordrings­beviset har företetts eller medel avsätts enligl 151 8 UL, skall enligt 152 8 bestämmas hur beloppet skall fördelas om det sedermera visar sig att beloppet helt eller delvis skall tillkomma annan borgenär än den för vars fordran det har blivit beräknat eller avsatt.

Lagberedningen. Ändamålet med sekundärfördelning är enligt bered­ningen att man inte skall behöva hålla nytt fördelningssammanträde i fall då belopp slutligen visar sig tillkomma annan borgenär än som först har antagits. Fördelningslängden mäste därför avfattas på sådant sätt alt det blir fulll tydligt vem som i andrsi hand är berättigad till avsatt belopp. Det behöver, framhåller beredningen, inte vara närmast efterföljande borgenär. Denne berörs nämligen inte om andra tillgängliga medel täcker hans fordran. Beloppet skall tilllfalla borgenär som har blivit nödlidande och i sista hand tillkomma gäldenären eller hans konkursbo. Gäldenären kan fö. också ha rätt till betalning med förmånsrätt som följer med ägar­hypotek.

Beredningen föreslår i 14 kap. 10 8 en bestämmelse om sekundärfördel­ning av medel som har avsatts enligt 9 8.1 paragrafen sägs att beträffande

 

Prop. 1980/81:8                                                                              13 kap. 9 §    691

sådana medel skall anges hur det skall förfaras med dem om fordringen helt eller delvis bortfaller. 1 motsats till vad som f.n. gäller behöver enligt beredningens förslag nägon sekundärfördelning inte göras när utdelning har beräknats för viss borgenär utan alt fordringsbevis har företetts. Beredningen erinrar om alt sekundärfördelning vid behov bör ske när fordran har bevakats reservationsvis.

Föredraganden. Departementsförslaget överensstämme- med bered­ningens förslag.

1 likhet med beredningens förslag innehåller departementsförslaget inte någon föreskrift om sekundärfördelning i fall då utdelning beräknas för fordran utan att fordringsbeviset har företetts. För rätt att lyfta medel är det inte tillräckligt att fordringsbevis företes en gäng i målet. Det är uteslutet att på förhand genom sekundärfördelning reglera alla tänkbara fall. Som regel kan det ändå bedömas vem medlen skall tillkomma, om borgenär inte inom den tid som står till buds inger de handlingar som krävs Qfr 18 S i departementsförslaget). Det finns dock inte något som hindrar att kronofogdemyndigheten vid behov gör sekundärfördelning även i annat fall än som avses i 8 8.

9 8 Paragrafen innehåller en föreskrift om det fallet att alla berörda sakägare är ense om hur fördelningen skall ske. Den motsvarar 14 kap. 11 8 i beredningens förslag.

Gällande rätt. Enligt 145 SUL gäller att om alla borgenärer vilkas rätt är beroende av fördelningen och gäldenären blir ense om hur fördelningen skall ske. förrättningsmannen skall göra upp fördelningslängd i överens­stämmelse därmed.

Lagberedningen. Enligl 14 kap, II 8 i beredningens förslag skall, om alla berörda sakägare blir ense. fördelningen ske i enlighet därmed. Bered­ningen framhåller att även gäldenären regelmässigt är sakägare. Det är inte tillräckligt att de sakägare som är närvarande är överens. Beredningen påpekar att medgivande inte krävs från borgenär vars fordran oavsett överenskommelsen inte kan fä del i tillgängliga medel. Överenskommelse ingås muntligen vid fördelningssammanträde, men medgivanden kan också lämnas skriftligen till kronofogdemyndigheten.

Föredraganden. Departementsförslaget överensstämmer med bered­ningens förslag.

Särskilda bestämmelser beträffande registrerat skepp, registrerat luftfartyg m.m. och fast egendom

1 10-12 SS i departementsförslaget har förts samman de särskilda bestämmelser som är behövliga beträffande fördelning av köpeskilling m.m. efter försäljning av de specialobjeki som behandlas i 10-12 kap. När

 

Prop. 1980/81:8                                                                             13 kap. 10 §    692

registrerat skepp, registrerat luftfartyg, intecknade reservdelar eller fastighet har sålts, skall sålunda tillämpas dels de gemensamma bestäm­melser som har tagils upp i 1-9 88, dels de kompletterande föreskrifter som ges i 10- 12 88.

10 8 1 paragrafen anges hur fördelning skall ske efter försäljning på auktion av egendom som avses i 10- 12 kap. Paragrafen motsvarar 14 kap. 13 8 och delvis 3 S i beredningens förslag.

Gällande rätt. Beträffande fördelning efter det att fastighet har sålts på
auktion föreskrivs i 143 8 I mom. UL att sammanträde för fördelning av
den kontanta köpeskillingen, behållen avkastning och andra influtna medel
skall hållas på den dag som har kungjorts tidigare samt all fördelningen
skall ske i enlighet med sakägarförteckningen. om del inle framgår att
fordran understiger vad som har tagits upp i förteckningen. Vidare anges
att om fordran eller kostnad, som borde ha tagits upp i förteckningen om
den hade anmälts i tid, har anmälts senare, betalning får utgå av åter­
stoden. Bestämmelserna är pä grund av hånvisning i 23 8 SfL och 24 8 Lfl-        '
tillämpliga även efler försäljning av registrerat skepp samt luftfartyg och
intecknade reservdelar.

Lagberedningen. Som har nämnts under 1 8 i departementsförslaget föreslår beredningen i 14 kap. 3 :5 en generell bestämmelse om att behållen avkastning av utmätt egendom skall fördelas tillsammans med köpeskil­lingen, när egendomen har sålts, och att detsamma gäller ersättning söm har influtit med anledning av misslyckat försök att sälja egendomen och tillskott som nägon vid försäljning har betalat för att bevara sin rätt: 1 samma paragraf föreslås att medel som har influtit genom särskild för­säljning av tillbehör till fastighet skall fördelas samtidigt med köpeskil- ' ■ lingen för fastigheten.

Första meningen i 14 kap. 13 8 första stycket i beredningsförslaget inne­håller att när skepp, luftfartyg, mtecknade reservdelar eller fastighet har sålts på auktion enligt vad som sågs i II. 12 eller 13 kap., fördelningen skall ske i enlighet med sakägarförteckningen. om det inte framgår att fordran understiger vad som anges i förteckningen. Beredningen päpekar att bestämmelsen inte omfattar oregistrerat luftfartyg. 1 en andra mening erinras om den särskilda regel som enligt 12 kap. 3 8 tredje stycket skall gälla beträffande köpeskillingen för intecknade reservdelar lill luftfartyg.

I 14 kap. 8 8 andra stycket har beredningen tagit upp en bestämmelse att om borgenär begär betalning för fordran som inte har anmälts i tid, utdelning skall utgå av överskott, om sådant uppkommer. Som andra stycke i 13 8 föreslår beredningen en bestämmelse om att 8 S andra stycket gäller i fråga om fordran som inle har tagits upp i sakägarförteckningen. Beredningen understryker att regeln hänför sig till sakiigarförteckningen och blir tillämplig även i fäll dä fordran har anmälts i tid men av någon anledning inle har blivit upptagen i förteckningen eller har lagils upp med för lågt belopp.

 

Prop. 1980/81:8                                                                           13 kap. 12 §    693

Föredraganden. Som har behandlats närmare under I S i departements­förslaget anserjag att beträffande registrerat skepp, registrerat luftfartyg, intecknade reservdelar och fastighet bör meddelas bestämmelser om att köpeskilling samt avkastning och andra liknande medel alllid skall fördelas gemensamt. 1 första stycket av 10 8 i departementsförslaget har tagils upp bestämmelser härom sävitt avser fördelning efler försäljning pä auktion.

I övrigt överensstämmer 10 8 i departementsförslaget med 13 8 i bered­ningens förslag. Påpekas bör alt tredje stycket, där det hänvisas till 6 8 andra stycket, är tillämpligt även i fall då fordran av någon anledning har tagits upp i sakägarförteckningen med för lågt belopp. På motsvarande sätt gäller föreskriften i 6 S andra stycket även då fordran inte har anmälts i tid beträffande hela fordringsbeloppet,

11 8 1 paragrafen regleras fördelning efter underhandsförsäljning av
fastighet. Den motsvarar 14 kap. 14 8 beredningens förslag.

Gällande rätt. Enligt 143 8 2 mom. UL gäller att om utmätt fastighet har salts under hand, den kontanta köpeskillingen och andra tillgängliga medel skall fördelas i första hand enligt köpevillkoren och i övrigt enligt de grunder som gäller för upprättande av sakägarförteckning. Bestämmelsen utgår frän att köpeskillingen och andra influtna medel skall fördelas till­sammans. Registrerat skepp, luftfartyg eller inlecknade reservdelar får inte säljas exekutivt under hand.

Lagberedningen. 14 kap. 14 8 i beredningens förslag överensstämmer med 143 8 2 mom. UL. Beredningen erinrar om all inte heller dess förslag medger underhandsförsäljning av registrerat skepp, luftfartyg eller inteck­nade reservdelar (frånsett oregistrerat luftfartyg). Vidare påpekas att någon sakägarförteckning inte upprättas när fastighet skall säQas under hand.

Föredraganden. 1 enlighet med vad Jag har anfört tidigare har som första mening i förevarande paragraf i departementsförslaget tagits upp föreskrift om gemensam fördelning av köpeskilling och andra medel, när fastighet har sålts under hand. Andra meningen i paragrafen överens­stämmer i sak med beredningens förslag.

12 8 Paragrafen reglerar fördelning i fall då förfarandet har avbrutits
innan fastighet m.m. har hunnit säljas. Den motsvarar 14 kap. 15 8 bered­
ningens förslag.

Gällande rätt. I 143 8 3 mom. UL sägs att om förfarandet avbryts innan utmätt fastighet har sålts, tillgängliga medel skall fördelas enligt I mom., dvs. enligt vad som gäller när fastighet har sålts på auktion, om bevak­ningssammanträde har hållits och fördelning äger rum på den dag som har kungjorts tidigare, och i annat fall enligt de grunder som gäller för upp­rättande av sakägarförteckning. Vid fördelning av andra medel än behållen köpeskilling  för särskilt  sålda  tillbehör har dock  annan  borgenär än

 

Prop. 1980/81:8                                                                         13 kap. 13 §    694

sökanden rält att få betalning endast för ränta och kostnader, om hans fordran är förenad med panträtt på grund av inteckning. På grund av hän­visning i 23 8 SfL och 24 8 LtT gäller bestämmelserna även när förfarandet avbryts efter utmätning av registrerat skepp, luftfartyg eller intecknade reservdelar.

Lagberedningen. 14 kap. 15 8 i beredningens förslag reglerar fördelning efler avbrott i förtärandet beträffande all egendom som avses i 13 8 i för­slaget. Första stycket första meningen innebär bl.a. den skillnaden i för­hållande lill vad som föreskrivs f n. att del inte anges att för tillämpning av sakägarförteckningen skall förutsättas att fördelningen äger rum på den dag som har kungjorts tidigare. Det är enligt beredningen tveksamt om jämkningen innebär någon ändring i sak. Enligl förslaget skall fördel­ningen i alla fall. i överensstämmelse med grunderna för 8 och 13 88 bered­ningsförslagel, ske per den först utsatta fördelningsdagen, även om frågan då måsle skjutas upp.

Andra meningen i första stycket, som motsvarar andra meningen i 143 8 3 mom, UL, gör inte någol förbehåll beträffande fördelningen av behållen köpeskilling för särskilt sålda tillbehör lill fastighet. Denna speciella fräga regleras i stället i andra stycket av paragrafen. Inte heller detta torde enligt beredningen innebära någon ändring i sak.

Remissyttrandena. Enligt länsstyrelsen i Stockholms län råder viss osäkerhet om hur man skall förfara i det inle ovanliga fallet att fastighet har stått under förvaltning av syssloman och avkastningsmedel finns till­gängliga då utmätningen går åter på grund av betalning. Enligt en sedan gammalt tillämpad praxis inom länsstyrelsen redovisas i sådant fall behåll­ningen lill gäldenären. Denne brukar även få använda behållningen till betalning av ulmälningsskulden. Någon fördelning av medlen förekommer således inte.

Föredraganden. Jag godtar beredningens förslag. Förevarande paragraf i departementsförslaget överensstämmer sålunda i sak med 15 8 i bered­ningens förslag.

En remissinstans har särskilt nämnt det fallet att avkastningsmedel finns tillgängliga, när förfarandet avbryts på grund av alt utmätnings­sökanden får betalt och utmätningen till föQd därav hävs. Med anledning härav villjag framhålla att förevarande paragraf i departementsförslaget är generellt tillämplig när förfarandet har avbrutits, vare sig avbrottet har skett på grund av att försök att sälja fastigheten har misslyckats eller av annan anledning. Även i nyssnämnda fall skall sålunda influtna medel fördelas.

Avräkning

13 8 Denna paragraf innehåller bestämmelser om hur utdelning skall avräknas mellan kapiialfordran och biförpliktelser. Paragrafen saknar mot­svarighet i beredningens förslag.

 

Prop. 198iO/81:8                                                                      13 kap. 13 §    695

Gällande räti. I gällande rätt finns inte några bestämmelser om hur utdelade medel skall avräknas efter utmätning av egendom i allmänhet. Frågan om avräkning anses också i viss utsträckning oklar. När enskild borgenär har tvr; eller flera fristående fordringar som får göras gällande, anses borgenären i princip ha rätt att avgöra pä vilken fordran han vill avräkna utdelning. I fall da borgenårs fordringsanspråk omfattar förutom fordrans kapitalbelopp även ränta och rättegångskostnader avräknas i tillämpningen medlen i allmänhet först på räntan, därefter på kapital­beloppet och sist pfi rättegångskostnaderna inkl. ränta på dessa. I fråga om exekutiv försäljning av registrerat skepp och fastighet gäller enligt 11 8 andra stycket SfL och 26 8 andra stycket FtT att ränta och annan biför­pliktelse skall tas upp i sakägarförteckningen före fordringens kapital­belopp, om inte borgenären yrkar annat.

Vid utmätning för skatter avräknas influtna medel i allmänhet i första hand på den äldsta skatteskulden. Beträffande böter gäller enligt 6 8 4 mom, andra stycket förordningen (1917:915) ang, indrivning och redo­visning av böter att influtet belopp skall avräkn;is i första hand på det äldsta bötesstraffet. Motsvarande gäller viten m.m.

Remissyiirandena. Några remissinstanser anser alt frågan om avräkning bör regleras i UB. Frågan har enligt RSV stor praktisk bety­delse, sårskilt i de enskilda målen. Vad gäller de allmänna målen anser RSV att frågan inte bör tas upp nu utan i stället få sin lösning i samband med att automatisk databehandling kan komma att införas inom exeku­tionsväsendet. Verket har inte haft möjlighet att överväga hur bestäm­melserna bör vara utformade i detalj. I viss mån synes dock böra gälla en annan krediteringsordning än den som f n. tillämpas av de flesta krono­fogdemyndigheter. Mycket talar för att rättegångskostnader bör krediteras omedelbart efter exekutionskostnader. Detta skulle överensstämma med önskemål som ofta förs fram från borgenärshåll. RSV erinrar härvid om att ersättning för rättegångskostnad i tvistemål numera skall innefatta även ränta. Sådan utgår visserligen inte pä kostnadsersättning i mål om lag­sökning och betalningsföreläggande, men med hänsyn till att det i sådana mål regelmässigt rör sig om små belopp torde man i detta sammanhang kunna bortse därifrån.

Kronofogdeföreningen framhåller att praxis i fråga om avräkning i enskilda mål är oenhetlig, beroende på att krediteringsordningen regleras endast schematiskt genom 9 kap. 5 8 HB. Svårighetema har ökat genom att ränta numera skall utgå på ersättning för rättegångskostnader. Det är nöd­vändigt med en regel som skapar fasta normer för krediieringen i utsök­ningsmål. Föreningen ifrågasätter om inte även nämnda bestämmelse i HB bör modifieras. Även TCO förordar att bestämmelser om krediterings­ordningen i enskilda mål tas in i UB. Möjlighet bör dock finnas för krono­fogdemyndigheten att i särskilda fall avvika från viss bestämd kredite­ringsordning.

 

Prop. 1980/81:8                                                                             13 kap. 13 §   696

Föredraganden. Frågan hur medel som tilldelas borgenär i utmät­ningsmål bör avräknas mellan olika fordringsanspråk som tillkommer borgenären är inte reglerad i gällande lag, frånsett avräkningsordningen mellan flera bötesstraff eller viten samt mellan fordrans kapitalbelopp och biförpliktelser vid utmätning av registrerat skepp och fastighet. Inte heller beredningens förslag innehåller någon reglering av frågan i vidare män än att motsvarighet har tagits upp till nuvarande bestämmelser i saken beträf­fande registrerat skepp och faslighet och att detsamma föreslås gälla beträffande registrerat luftfartyg och intecknade reservdelar. Detta har kritiserats av bl.a. RSV och kronofogdeföreningen som har ansett att frågan bör regleras i UB. För egen del villjag anföra följande.

Som RSV har framhållit bör inte frågan om avräkning i allmänna mål tas upp till behandling nu. Avräkningen mellan det allmännas fordringar innebär särskilda problem, som bl.a. har samband med frågan om ett eventuellt införande av automatisk databehandling inom exekutions­väsendet.

Beträffande enskilda fordringar kan frågan om avräkning uppkomma i två principiellt olika fall. Det ena avser den situationen att en borgenär har två eller flera fristående fordringar som har åberopats i målet. I det andra fallet skall avräkning ske mellan en kapiialfordran och biförpliktelser till denna, l.ex. ränta på kapitalbeloppet och rättegångskostnader. Frågan om avräkning mellan fristående fordringar torde i praktiken inte uppkomma ofta. Sådan avräkning har nära samband med avräkning vid utdelning i konkurs. Den frågan kan inte prövas i delta sammanhang. Avräkning vid exekution mellan frislående fordringar bör också ses i samband med hur avräkning skall ske vid frivillig betalning. Sistnämnda fråga, som f.n. regleras endast delvis i 9 kap. 5 8 HB, kan inte heller las upp till prövning nu. Jag är sålunda inte beredd att föreslå bestämmelser om avräkning mellan fristående fordringar. När frågan någon gång kommer upp. bör enligt min mening avräkning ske enligl vad som anses gälla f n. Borge­nären bör alltså i princip ha rätt att välja vilken fordran tilldelade medel skall avräknas på i första hand Gfr 9 8 Qärde stycket andra meningen förmånsrättslagen).

Avräkning mellan en fordran och biförpliktelser till fordringen är däremot ett praktiskt problem, som kronofogdemyndigheterna ofta ställs inför. Av remissyttrandena framgår att viss oklarhet råder hur avräkningen bör ske. Tillämpningen är inte heller enhetlig. Även om frågan har visst samband med avräkning vid konkurs och vid frivillig betalning, anserjag lämpligt att bestämmelser i saken tas upp i UB. Detta ligger också i Unje med att saken redan f.n. är regler.ad när det gäller exekution i registrerat skepp och fastighet.

F.n. gäller vid exekution i registrerat skepp och fastighet all borgenären i första hand har rätt att bestämma ordningen mellan fordrans kapital­belopp   och   biförpliktelser.   Detsamma   bör   uppenbarligen   gälla   vid

 

Prop. 1980/81:8                                                                            13 kap. 13 §   697

utdelning efter utmätning i andra fall. Till slöd för en sädan princip kan

anföras bl.a. att den avräkningsordning som en borgenär kan anse mest

förenlig med sina intressen kan han i allmänhet uppnå genom att begränsa

sitt yrkande i mälet och att han inle bör tvingas till en sådan omväg: För

att borgenärens begäran om avräkning skall beaktas, bör yrkande därom    -        ■

framställas före fördelningen eller, när utbetalning sker utan fördelning,

före utbetalningen.

När borgenären inte yrkar all medlen skall avräknas på visst sätt. bör ränta och andra biförpliktelser avräknas före kapitalbeloppet. En sådan ordning tillgodoser närmast borgenärens intressen, varför denne som regel inte har anledning att framställa något yrkande om avräkning. Att biför­pliktelser avräknas först framstår också i och för sig som naluriigt, samtidigt som det överensstämmer med vad som redan f.n. gäller vid exekution i registrerat skepp och fastighet.

Det är enligt min inening inte behövligt alt reglera den ordning i vilken olika biförpliktelser inbördes skall avräknas. Rättegångskostnad synes i tillämpningen böra avräknas före ränta på fordringens kapitalbelopp. Eventuell ränta på rättegängskoslnad bör givetvis avräknas före själva rättegångskostnaden.

Beträffande förrättningskostnader vill Jag nämna att sådan kostnad enligt departementsförslaget skall tas ul ur influtna medel, varvid den tas ut före sökandens fordran. Om sökanden har avkrävts förskott på förrätt­ningskostnad, skall han naturligtvis få tillbaka vad han har erlagt utöver vad som tillkommer honom för hans fordringsanspråk. Detta innebär dock inle att förrätlningskostnaden skall beaktas vid avräkning.

1 enlighet med det sagda anges i 13 8 i departementsförslaget alt medel som tillkommer borgenär skall avräknas på ränta och annan biförpliktelse före fordrans kapitalbelopp, om inle borgenären yrkar annat. I en andra mening föreskrivs att sådant yrkande skall framställas före fördelningen eller, om fördelning inte äger rum, före utbetalningen. I paragrafens andra stycke erinras om de bestämmelser i 10, II och 12 kap. som reglerar den ordning i vilken fordrans kapitalbelopp och biförpliktelser skall las upp i sakägarförteckning, när utmätningen avser egendom som säljs med ledning av sådan förteckning Gfr 10 S andra stycket i förevarande kapitel).

Avräkningsregeln tar sikte på det ordinära fallet alt borgenärens olika fordringsanspråk är förenade med samma förmånsrätt, vare sig fråga är om förmånsrätt på grund av utmätning eller om annan särskild förmånsrätt. När en borgenär har särskild förmänsrätt på annan grund än utmätningen, kan det någon gång inträffa att denna förmånsrätt inte täcker biförpliktel-serna i dess helhet Qfr 2 8 andra stycket förmånsrättslagen). Om borge­nären i sädant fall konkurrerar med annan borgenär om influtna medel, måste tilldelat belopp i första hand avräknas på fordringsanspråk med den bättre förmånsrätten i den mån det är av betydelse för andra borgenärer.' Förmånsrätten kan Ju inte fä användas flera gånger på bekostnad av andra

7   Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 8. Del 2

 

Prop. 1980/81:8                                                            13 kap. 13 §    698

borgenärer.   Någon   uttrycklig   reservation   för   sådant   fall   torde   inte behövas.

Departementsförslaget utgår från all kronofogdemyndigheten alltid skall göra en avräkning, även om det inle är nödvändigt med hänsyn till verkan på intecknings giltighet, anteckning på presentationspapper e.d. Avräk­ningen ingår som ett led i fördelningen eller utbetalningen. Det innebär att den som berörs av avräkningen kan överklaga denna i samma ordning som klagan över beslut om fördelning mellan fiera borgenärer eller om utbetal­ning. Förs inte klagan över avräkningen inom föreskriven tid, vinner den laga kraft. Den kan inte bli föremål för omprövning vid domstol. Den skall vidare ligga till grund för ny verkställighet beträffande belopp som inte har kunnat las ul.

Utbetalning

Lagberedningen. I 14 kap. 16-22 88 i beredningens förslag har tagits upp bestämmelser om utbetalning av influtna medel. Därvid har följts principen att om något särskilt villkor inte anges utbetalning förutsätts få ske, såvida inte hinder följer av annan lag (t,ex. skuldebrevslagen eller KL). Någon uttrycklig bestämmelse härom har beredningen inte ansett behövlig.

Remissyitrandena. RSV anser all principen all utbetalning får ske, om inte något särskilt villkor anges i balken eller hinder föQer av annan lag, bör komma till direkt uttryck i lagtexten. Av bestämmelsen bör tydligt framgå att det som regel åligger kronofogdemyndigheten all verkställa utbetalning och all den berättigade endast undanlagsvis behöver vara verksam för att få lyfta honom tillkommande belopp.

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa anmärker all del inte klart framgår av beredningens förslag när utbetalning av medel skall ske efter auktion. F.n. betalas medlen i regel ul först viss tid efter fördelnings­sammanträdet, ibland mer än en vecka därefter. Från kredilgivnings-synpunkt är det med hänsyn till de stora belopp som det kan bli fråga om angeläget att utbetalning sker helst samma dag som fördelningssam­manträdet äger rum. Om administrativa skäl anses utgöra hinder mot en sådan ordning, bör enligt stadshypotekskassan reglerna om ränte­beräkning ändras så att kronofogdemyndigheten skall göra medlen ränte­bärande fram till utbetalningsdagen.

Föredraganden. 1 förevarande avsnitt i departementsförslaget behandlas slutskedet i utmälningsförfarandet, nämligen utbetalningen av influtna medel. I samband därmed föreslås också en bestämmelse för det fallet att beslut som ligger till grund för utbetalning ändras, l.ex. efter besvär över fördelning. Bestämmelsema är tillämpliga oavsett vad slags egendom som utmätningen har avsett.

Bestämmelsema uppställer villkor för utbetalning i olika fall. Gäller inte

 

Prop. 1980/81:8                                                     13 kap. 14 §   699

något särskilt villkor för utbetalning, får medlen naturligtvis betalas ut. Någon uttrycklig föreskrift härom är enligf min mening inte behövlig. När utbetalning sålunda får ske, skall, som RSV har framhållit, borgenären normalt inte behöva vara verksam för att få lyfta honom fillkommande belopp. Om säkerhet krävs som villkor för utbetalning, t.ex. när beslut om fördelning som har meddelats vid fördelningssammanträde inte har vunnit laga kraft, bör det emellertid bero på borgenären själv om förtida utbetal­ning skall ske. När det i andra fall som villkor för utbetalning krävs att löpande skuldebrev, pantbrev eller annan säkerhet inges, bör krono­fogdemyndigheten självmant infordra sådan handling eller säkerhet. Inte heller i dessa hänseenden finns anledning att ta upp bestämmelser i balken. Vid behov kan föreskrifter i saken meddelas av regeringen.

En remissinstans har framhållit angelägenheten av att utbetalning efter försäljning på auktion sker helst samma dag som fördelningssammanträde äger rum och att, om utbetalningen dröjer, medlen görs räntebärande fram till utbetalningsdagen. Enligt departementsförslaget fär emellertid utbetal­ning i princip inte ske innan fördelning som har sketl vid fördelnings­sammanträde har vunnit laga kraft, såvida inte borgenären ställer säkerhet. 1 övrigt gäller alt redovisning skall ske så snart som möjligt (18 första stycket), om inle annat särskilt hinder mot utbetalning föreligger. Departementsförslaget utgår från att kronofogdemyndigheten skall göra influtna medel räntebärande, om inte utbetalning skall ske inom kortare lid. Någon uttrycklig bestämmelse härom har dock inte tagits upp i departementsförslaget ulan saken har ansetts böra regleras i tillämpnings­föreskrifter. Enligt 2 8 i förevarande kapitel tillkommer ränta på belopp som innestår efter fördelningsdagen den som är berättigad till beloppet. ■

14 8    I paragrafen anges de fall då utbetalning inte får ske utan alt borge-   

nären ställer säkerhet för återbäring. Paragrafen motsvarar 14 kap. 16 8 beredningens förslag.

Gällande rätt. UL innehåller i 137 och 155—157 88 bestämmelser om villkoren för utbetalning av medel som har influtit efler utmätning, när medlen inte skall avsättas. I 137 8 2 mom. föreskrivs att innan dom eller utslag, på grund varav utmätning har skett, har vunnit laga kraft, betalning inte får lyftas av borgenären annat än mot pant eller borgen. BestämT melsen torde inte omfatta tredskodom eller lagsökningsutslag. Enligl 155 8 1 mom. får borgenär lyfta utdelning innan utmätningsmannens fördel­ningsförslag eller överexekutors beslut om fördelning har vunnit laga kraft, om han ställer pant eller borgen. Överexekutor kan dock medge all lyftning får ske utan säkerhet.

När fast egendom har sålts, får enligl 156 8 utdelning ur köpeskiUingen inte lyftas ulan köparens medgivande innan försäljningen har vunnii laga kraft annat än mot pant eller borgen. När tillbehör till fastighet har sålts för sig, har bestämmelsen motsvarande tUlämpning beträffande utdelning

 

Prop. 1980/81:8                                                            13 kap. 14 §    700

ur köpeskillingen för tillbehöret. 156 8 UL är enligt 23 8 SfL och 24 8 LfL . tillämplig även efler försäljning av registrerat skepp, luftfartyg och inteck­nade reservdelar. När utmätning har skett hos dödsbo gäller enligt 157 8 UL att innan en månad har förflutit från det att bouppteckning förrättades eller liden därför gick ut eller, om boet står under förvaltning av boutred­ningsman, innan uppgörelse har träffats om borgenäremas förnöjande, betalning inte får ske till borgenär som inte hade panträtt eller reten­tionsrätt i den utmätta egendomen, om inte dödsboet samtycker till utbetalning.

Beträffande utbetalning av vad som har influtit efter utmätning på gmnd av växel- eller checkdom som inte har vunnit laga kraft finns särskilda regler i 95 8 växellagen och 73 8 checklagen. Där föreskrivs att den vinnande inle innan domen äger laga kraft får lyfta vad som har tilldömts honom annat än om han ställer ptmt eller borgen för återbäring om domen ändras.

Lagberedningen. Beredningsförslagel ger i 14 kap. 16 8 bestämmelser som avser både fall då fördelning mellan flera borgenärer inte behövs och fall då sådan fördelning skall äga rum. Därvid sägs att medel i vissa upp­räknade fall inte får betalas ut utan att säkerhet stäUs. Beträffande de krav som gäller för säkerheten finns bestämmelser i 2 kap. 14 8 beredningsför­slaget. Säkerheten bör enligt beredningen avse belopp som skaU lyftas jämte ränta vid eventuell återbetalning och kostnad för indrivning av det belopp som kan komma att återkrävas.

Under punkt I tas de falt upp då utmätning har skett på gmnd av dom som avses i 3 kap. 7 8 första eller tredje stycket - dvs. växel- eller checkdom och vanlig betalningsdom - om domen inte äger laga kraft eUer får verkställas som om den hade vunnit laga kraft, samt då utmätning har skett på grund av betalningsföreläggande, om gäldenären har sökt åter­vinning. Förslaget förutsätter att 95 8 växellagen och 73 8 checklagen upphävs. Beredningen framhåller alt förslaget i fråga om betalningsföre­läggande torde överensstämma med gällande rätt.

Beredningen påpekar alt punkt.I inte har så stor självständig betydelse i de fall som avses i 3 kap. 7 8 tredje stycket. Efter utmätning för dom som avses där får nämligen egendomen i allmänhet inte säQas innan domen har vunnii laga kraft. Om emellertid försäQning undanlagsvis har skett, griper punkt 1 in, liksom om utmätningen har gällt pengar eller fordran som har drivits in i stället för att säljas.

Beredningen framhåUer att bestämmelsen inte omfattar de fall då utmätning av lös egendom har skett på gmnd av tredskodom eller lagsök­ningsutslag. 1 sådana fall kan både utmätning och försäQning ha ägt rum, trots att domen eller utslaget inte har vunnit laga kraft. Om återvinning har sökts, kan emellertid rätten förordna om inhibition. Det gäller även utbetalning av influtna medel. Denna möjlighet till inhibition har ansetts ■ tillfyllest och beredningens förslag innehåller därför inte någon bestäm-

 

Prop. 1980/81:8                                                            13 kap. 1.4 §    701

melse som hindrar utbetalning av influtna medel för det fallet all åter­vinning har sökts.

Under punkt 2 har uppmärksammats den situationen alt utmätning har skett hos dödsbo i fall som avses i 9 kap. 6 8 första stycket berednings­förslaget och alt den tid som anges där ännu inte har gått till ända. Det angivna lagrummet i förslaget ställer upp förbud mol försäljning av den utmätta egendomen, såvida inte dödsboet har gett sitt samtycke. Enligl 9 kap. 6 8 andra stycket får försäljning ske även utan dödsboets samtycke, om sökanden har särskild förmånsrätt i egendomen eller om det föreligger s,\danl skäl fill försäljning som nämns i 9 kap. 3 8 tredje stycket, dvs. om egendomen hastigt faller i värde eller kräver alltför kostsam vård. Bered­ningen påpekar att det första fallet inte omfattas av punkt 2 i 14 kap. 16 8. Hade sökanden särskild förmånsrätt i egendomen, får alltså utbetalning ske utan säkerhet. Sådan krävs däremot om försäQning har ägt rum pä grunc av 9 kap. 6 8 andra stycket jämfört med 3 8 tredje stycket.

Under punkt 3 har beredningen tagit upp vissa fall då kronofogdemyn­digheten har tagit ut belopp som den själv har bestämt. Enligt 16 kap. 4 8 Endra stycket i förslaget kan kronofogdemyndigheten, när den skall verk­ställa exekutionstitel om utgivande av viss vara, fastställa visst värde som svaranden skall betala om han inte utger varan och utsöka beloppet. Vidare kan kronofogdemyndigheten enligt 18 kap. 15-19 88 i förslaget ålägga sakägare att betala annan sakägares processkostnad. Sådan kostnad får enligt 18 kap. 21 8 genast utsökas.

Under/;m/iA7 4 regleras först det fallet att rätlen lill medlen är beroende, av besvär som har anförts över utmätning eller utmätt egendoms för­säljning. Beredningen har ansett att influtna medel i princip inte bör fä betalas ut till borgenär annat än mot säkerhet innan besvär över utmät­ningen eller utmätt egendoms försäljning har prövats slutligt. 1 detta sammanhang erinrar beredningen om att besvär enligt förslaget skall till­ställas kronofogdemyndigheten och att denna skall ta viss befattning med ärendet innan handlingarna sänds vidare lill hovrätten. Man kan därför . inte förlita sig enbart pä hovrättens inhibitionsmöjlighet.

Under punkt 4 behandlas vidare det fallet att talan har väckts i behörig ordning enligt 5 kap. 19, 20. 24, 25 eller 26 8. Sådana fall då föreläggande inte har getts men talan om bättre rätt ändå är anhängig omfattas av punkt 6 i paragrafen. Beredningen framhåller att det givetvis kan förekomma att frågan om rätt lill medlen är tvistig men föreläggande ännu inte har getts och talan inte heller har väckts. I sådant fall får kronofogdemyndigheten, om fördelningsbeslut inte redan har meddelats, pröva huruvida före­läggande bör ges enligt 5 kap. 25 8-

Under punkt 5 har lagils upp del fallet att fördelning som har skett vid fördelningssammanträde ännu inte har vunnii laga kraft. När fördelnings­sammanträde inle är obligatoriskt och inle ändå har ansetts erforderligt, får kronofogdemyndigheten  enligt  förslaget omedelbart  utanordna de

 

Prop. 1980/81:8                                                                            13 kap. 14 §   702

medel som myndigheten har tillagt vederbörande borgenärer, om inte hinder möter enligl någon av de övriga punkterna i paragrafen. Förslaget utgår frän att det då inte föreligger någon tvekan och beredningen har ansett del vara av praktisk vikt att utbetalningen inte fördröjs. Har däremot fördelningssammanträde hållits, skall i princip laga kraft avvaktas innan medlen betalas ul, om inle borgenären ställer säkerhet.

Enligt beredningen kan det även av andra anledningar råda tvist om rätt lill betalning, t.ex. därför att tvä intressenter anser sig vara innehavare av en och samma fordran. En sådan tvist är inte något karaktäristiskt för utmätning och bör i princip behandlas på samma sätt som om gäldenären själv skulle betala fordringen och med fog är tveksam om vem som ärrätt borgenär. En bestämmelse om sådaha och andra tvistiga fall har ansetts böra ges. Enligt punkt 6 får alltså utbetalning inte ske annat än mot säkerhet, om i annat fall än som har sagts förut tvist råder om vem som är betalningsberättigad.

Föredraganden. Beredningens, förslag om i vilka fall medel som inte har avsatts inte skall få betalas ut utan att säkerhet ställs har lämnats utan erinran av remissinstanserna. Även Jag godtar i princip förslaget. Vissa jämkningar har dock gjorts till följd av alt andra bestämmelser i departe­mentsförslaget avviker från motsvarande bestämmelser i beredningens förslag.

Vad gäller punkt 1 får medel enligt departementsförslaget inle betalas ut utan säkerhet, om utmätning har sketl på grund av dom som avses i 3 kap. 5 8 eller 6 8 1, om inte domen äger laga kraft. Jag vill påpeka att bestäm­melsen inte gäller tredskodom mot utebliven part eller tingsrätts dom enligt småmålslagen, om hovrätten-har vägrat part prövningstillstånd Qfr 3 kap. 6 8 2 och 3). Beträffande tingsrätts dom enligt småmålslagen kan anmärkas att innan hovrätten har tagit ställning till frågan om prövnings­tillstånd, liksom när prövningslilfslånd har beviljats, verkställigheten sker enligt vad som gäller för vanliga beialningsdömar. Har hovrätten avslagit begäran om prövningstillstånd får utbetalning i princip ske utan säkerhet, men högsta domstolen har enligt 3 kap, 6 8 3 möjlighet att förordna om inhibition.

Vidare möter enligt punkt I departementsförslaget hinder mot utbetal­ning ulan säkerhet när utmätning har skett på grund av utslag eller beslut i lagsökningsmål, om utmätningsgäldenären har sökt återvinning eUer anfört besvär. Regleringen bygger här på det förslag till lagsökningslag som har lagts fram i departementspromemorian (Ds Ju 1977:5) Summarisk process.

Den av beredningen i 16 kap. 4 8 föreslagna möjligheten för krono­fogdemyndigheten all i visst fall fastställa en varas värde och utsöka beloppet saknar motsvarighet i departementsförslaget. Delsamma gäUer beredningens förslag om ersättning för s.k. processkostnader. TUI följd härav har motsvarighet till punkt 3 i beredningens förslag inte tagits upp i departementsförslaget.

 

Prop. 1980/81:8                                                                        13 kap. 15 §    703

Bestämmelser rörande säkerhets beskaffenhet m. m. meddelas i 2 kap. 25-27 88 i departementsförslaget.

15 8 Denna paragraf reglerar utbetalning mot säkerhet av medel som har avsatts. Den motsvarar 14 kap. 17 8 beredningens förslag.

Gällande rätt. Enligt 158 8 UL gäller att belopp som har avsatts enligt 151 8 får, om borgenärens anspråk har godkänts av domstol, lyftas av honom mot pant eller borgen utan hinder av att avgörandet inte har vunnit laga kraft. Överexekutor kan tillåta borgenären att även i annat fall lyfta beloppet mot pant eller borgen utan hinder av att frågan om rätten därtill inte har blivit slutligt avgjord. Om borgenären i sådant fall inte vill lyfta beloppet, kan motsvarande tillstånd ges annan som medlen skall tillfalla i andra hand.

Lagberedningen. Bestämmelsema i 14 kap. 17 § i beredningsförslaget svarar mot regeln i 9 8 första stycket om avsättning av medel som belöper på villkorlig eller tvistig fordran m.m. Beredningen föreslår att medel som har avsatts enligt 9 8 skall få betalas ul mot säkerhet i tre angivna fall. Säkerheten bör avse lyflat belopp jämte ränta vid eventuell återbetalning och kostnad för indrivning.

Under punkt I anges alt vinnande borgenär får lyfta avsatta medel mot säkerhet när tvist som har föranleti att medlen avsatts har prövats av domstol. Del är, framhåller beredningen, tillfyllest att första instans har godkänt hans anspråk. Skulle domen redan ha ändrats av högre rätt när borgenären vill lyfta, kan den inte vidare åberopas.

Under punkt 2 ges kronofogdemyndigheten befogenhet att låta borgenär för vilken medel har avsatts lyfta dem mot säkerhet, om myndigheten finner skäl att medge utbetalning. Myndigheten bör enligt beredningen i första rummet pröva huruvida säkerheten är betryggande. Den har emel­lertid befogenhet att efler omsländighetema skönsmässigt avvisa begäran om att medlen skall lyftas, t.ex. om det är antagligt att tvist avgörs inom kort eller om det kan antas vålla väsentliga praktiska svårigheter att använda erbjuden säkerhet för återfående av beloppet, i fall något sädant skulle bli aktuellt.

Slutligen beaktar förslaget under punkt 3 det fallet att den som medlen skall tUlfalla i andra hand vill lyfta avsatt belopp. Delta kan enligt förslaget - mot säkerhet - medges av kronofogdemyndigheten, om den för vilken medlen i första hand har avsatts inte vill lyfta.

Förec/raganJe/i. Förevarande paragraf i departementsförslaget överens­stämmer i sak med 14 kap. 17 8 i beredningens förslag. Bestämmelserna har dock jämkats redaktionellt.

Det ankommer inte på kronofogdemyndigheten att ta initiativ till utbetalning i fall som avses i paragrafen. Den som vill lyfta får alltså göra särskild framställning därom.

 

Prop. 1980/81:8                                                                             13 kap. 16 §    704

16 8 1 paragrafen ges bestämmelser om utbetalning av medel som inte berörs av besvär över fördelning. Den motsvarar 14 kap. 18 8 första stycket beredningsförslaget.

Lagberedningen. Beredningen framhåller alt gällande lag saknar före­skrift som anger under vilka förutsättningar köpeskillingsfördelning, vilken har överklagats endast i viss del, får tillämpas i övrigt. Beredningen erinrar om bestämmelsen i 19 kap. 31 8 i förslaget, som innehåller att om talan mot fördelning bifalls, det gäller till förmän även för den som inte själv har fört sådan talan. Detta innebär enligl beredningen att fördel­ningen genom besvären kommer under prövning i motsvarande om­fattning.

I första stycket av 14 kap. 18 8 har beredningen tagit upp en föreskrift om att besvär över verkställd fördelning inte hindrar att belopp som inte berörs av besvären betalas. Betalning kan t.ex. utgå till panthavare, om besvären endast rör belopp sorn skulle tillkomma utmätningssökanden eller annan som har sämre rätt än panthavaren. Ett annat fall som bered­ningen nämner är alt besvären rör ett av flera belopp som har beräknats utgå med förmånsrätt efter varandra, t.ex. om A, B, C, D och E har bevakat fordringar med förmånsrätt efter varandra men A:s anspråk bestrids av E. som ensam har blivit nödlidande. Tillgängliga medel täcker m.a.o. enligt fördelningsbeslutet inte bara A:s utan även B:s. C:s och D:s fordringar. B. C och D skulle sålunda inte komma i sämre ställning, om A:s anspråk bortfaller. De belopp som har tilldelats B, C och D kan då betalas ut till dem utan hinder av E:s besvär.

I andra stycket av paragrafen uppiriärksammar beredningen del fallet alt kronofogdemyndigheten skall pröva tvist och fördelningen har skjutits upp. Beredningen erinrar om att kronofogdemyndigheten kan under vissa förutsättningar verkställa partiell fördelning och sålunda låta det uppskov med fördelning som tvisten föranleder gälla endast den del som berörs av tvisten. Enligt beredningen kan det emellertid vara olägligt att dela upp fördelningen på antytt sätt. Förslaget bereder därför i andra stycket av 18 8 möjlighet till utbetalning i förskott, om kronofogdemyndigheten finner att tvisten endast kan ha begränsad verkan.

Föredraganden. Beredningens förslag rörande utbetalning av medel som inte berörs av besvär över fördelningen har inte mött någon erinran från remissinstanserna. Även jag ansluter mig till förslaget.

Beredningen har också föreslagit en bestämmelse om utbetalning i förskott av medel som inte berörs av uppkommen tvist, när fördelningen har skjutits upp till följd av att tvisten skall prövas av kronofogdemyn­digheten. Som beredningen har framhållit kan kronofogdemyndigheten företa en partiell fördelning av medel som inte berörs av tvisten. Nämnda möjlighet är enligt min mening tillräcklig i fall som nu avses. Andra stycket beredningsförslaget saknar därför motsvarighet i departementsförslaget.

 

Prop. 1980/81:8                                                                            13 kap. 18 §   705

17 8 Paragrafen anger vissa ytterligare villkor för utbetalning. Den
motsvarar 14 kap. 19 8 beredningsförslaget.

Gällande rätt. 1 161 8 I mom. UL sägs att när betalning skall lyftas i utsökningsmål, skall iakttas vad som i allmänhet gäller om skyldighet för borgenär att förete eller återställa fordringsbevis eller säkerhet som har lämnats för fordran. Beträffande fast egendom innehåller 161 8 2 mom. en bestämmelse att om betalning har utfallit på fordran för vilken pantbrev i egendomen har överlämnats som pant, borgenären skall förete pantbrevet även när han inte är skyldig all återställa panten, om undantag inle medges. Delsamma gäller i frågaom skuldebrev som är intecknat i annan egendom, när skyldighet att förete eller återställa skuldebrevet inle följer av I mom. Vad som i 161 8 2 mom. UL sägs om pantbrev i fast egendom gäller på grund av hänvisning i 23 8 SfL också pantbrev i registrerat skepp.

I 161 8 3 mom. UL finns en bestämmelse att när den som har förvärvat fast egendom åberopar överenskommelse med borgenär om avräkning pä köpeskillingen, I och 2 mom. har motsvarande tillämpning vid över­exekutors prövning av överenskommelsen. På grund av hänvisning i 23 8 SfL och 24 8 LfL är bestämmelsen tillämplig även i fråga om registrerat skepp och luftfartyg m.m.

Lagberedningen. Första och andra styckena i 14 kap. 19 8 i bered­ningens förslag överensstämmer i sak med 161 8 I och 2 mom. UL. Tredje stycket motsvarar 161 8 3 mom. men har fält en generell avfattning. Där sägs att när köpare av såld egendom åberopar att den som enligt sakägar­förteckning är berättigad till betalning har medgett honom avräkning på köpeskillingen, första och andra styckena skall ha motsvarande tillämp­ning vid kronofogdemyndighetens prövning av överenskommelsen. Av lydelsen framgår att stadgandet kan bli tillämpligt endast när sakägar­förteckning har upprättals och bara i den mån avräkning får äga rum.

Remissyttrandena. Svea hovrätt ifrågasätter om inte i första stycket borde nämnas även skyldighet att kvittera fordringsbevis.

Föredraganden. Departementsförslaget överensstämmer med bered­ningens förslag. Frågan vilka anteckningar som skall göras på fordrings­bevis och andra handlingar bör liksom f.n. regleras i verkställighelsför-ordning Qfr 99 8 USK, 20 och 21 88 förordningen om exekution i registrerat skepp m.m., 19 och 20 88 kungörelsen om exekution i luftfartyg m.m. och 40 och 41 88 kungörelsen om exekution i fast egendom).

18 8 Paragrafen lar upp bestämmelser för det fallet alt den för vilken
utdelning har beräknats inle företer fordringsbevis m.m. Den motsvarar
14 kap. 20 8 beredningsförslagel.

Gällande rått. Enligt 159 8 UL gäller att om utdelning är beräknad utan att fordringsbeviset har föreletts och fordringsägaren inte anmäler sig inom ett år efter det all fördelningen har vunnit laga kraft, medlen får lyftas mot

 

Prop. 1980/81:8                                                            13 kap. 19 §   706

pant eller borgen av annan som de kan tUlfalla i andra hand.

Lagberedningen. I 14 kap. 20 8 i beredningens förslag meddelas en be­stämmelse som tar sikte på de krav som i 19 8 ställs upp på företeende av handlingar. Beredningsförslaget innehåller i första stycket en bestämmelse all om borgenär för vilken utdelning har beräknats inte inom ett år från det att fördelningen har vunnit laga kraft företer fordringsbevis eller i övrigt fullgör vad som enligt 19 8 krävs föratt han skall få lyfta medlen, dessa får mot säkerhet betalas ut till den som i andra hand är berättigad till dem, om inte särskilda skäl föranleder annat.

1 fall då handlingar behöver företes för all medel skall få lyftas är det enligl beredningen tydligt att bestämmelsen även omfattar det fallet att borgenär över huvud inte har gett sig till känna men utdelning ändå har beräknats för honom. Säkerheten bör även avse ränta och kostnad för indrivning av återkräv. Särskilt skäl till undantag från utbetalning kan enligt beredningen vara t.ex. att skuldebrev eller annan handling har för­kommit och dödningsprocedur har inletts. Även eQest bör utbetalning till andrahandsborgenären inte medges, om borgenären visar att han an­stränger sig för att få fram behövliga handlingar. Att utbetalning inte bör ske, om rättegång pågår angående bättre rätt till beloppet är tydligt.

1 det fall som avses i första stycket av paragrafen kan man, framhåller beredningen, knappast förutsätta att någon sekundärfördelning har sketl. Med hänsyn härtill föreslås i andra stycket av paragrafen att om del är oklart vem medlen skall'tillkomma i andra hand, fördelningssammanträde skall hållas.

Föredraganden. Vad beredningen har föreslagit om utbetalning till andrahandsberälligad borgenär, när den som är berättigad i första hand inte företer fordringsbevis m.m. inom ett år, kan jag godta. Däremot behövs, som har nämnts tidigare, enligl min mening inte någon särskild bestämmelse om fördelningssammanträde i fall då det är oklart vem medlen skall tillkomma i andra hand. Den generella regeln i 4 8 i departe­mentsförslaget om sådant sammanträde är tUlämplig även i detta fall.

19 8 Denna paragraf innehåller generellt undantag från kravet på säkerhet när alla berörda sakägare medger det. Den motsvarar 14 kap. 21 8 första stycket i beredningens förslag.

GäUande rätt. Om alla borgenärer, vilkas rält är beroende av fördel­ningen, samt gäldenären blir ense om hur fördelningen bör ske, gäller enligt 145 8 UL inte bara att fördelningen skall äga rum i enlighet därmed utan även att utdelning skall verkställas genast, om inte hinder möter enligt 156 eller 157 8. Vidare ger 155 8 2 mom. viss möjlighet för borge­närer som är närvarande vid fördelningssammanträde att, om gäldenären inte bestrider det, tillåta lyftning av medel utan att säkerhet ställs, trots att fördelningen inte har vunnit laga kraft.

Enligt 155 8 1 mom. kan överexekutor medge undantag från kravet på

 

Prop. 1980/81:8                                                                            13 kap. 20 §   707

säkerhet, när borgenär vill lyfta medel innan utmätningsmannens fördel­ningsförslag eller överexekutors fördelningsbeslut har vunnit laga kraft.

Lagberedningen. Beredningen föreslår i 14 kap. 21 8 att om alla berörda sakägare - alltså även frånvarande sakägare - medger att belopp får betalas ut utan säkerhet när sådan annars krävs, det skall ske. Till sakägare räknas enligt beredningen inte bara borgenärer ulan även bl.a. gäldenären och köpare av såld utmätt egendom. Del förutsätts emellertid att de berörs av utbetalningen för att deras medverkan skall krävas.

Som andra stycke i 14 kap. 21 8 har beredningen tagit upp en bestäm­melse enligt vilken kronofogdemyndigheten i andra fall kan efterge krav på säkerhet, om det är uppenbart att den är obehövlig. Bestämmelsen avser alla i det föregående nämnda fall då säkerhet är föreskriven.

Remissyttrandena. Lånsstyrelsen i Stockholms län framhåller att befogenheten för kronofogdemyndigheten att helt efterge kravet på ställande av säkerhet innebär en besvärlig uppgift för myndigheten. Enligl Svea hovrätt år det inte lämpligt alt till kronofogdemyndighetens bedömande lämna frågan om befriande från säkerhet när sådan annars krävs, helst som motiven inte ger någon ledning för bedömandet.

Föredraganden. Jag godtar yad beredningen har föreslagit om befogen­het för alla berörda sakägare alt avslå från föreskriven säkerhet.

Beträffande den föreslagna bestämmelsen om möjlighet för krono­fogdemyndigheten att medge undantag från kravet pä säkerhet vill Jag erinra om att departementsförslaget i 2 kap. 25-27 88 innehåller vissa generella bestämmelserom säkerhet. Bl.a. är staten, kommun, landstings­kommun och kommunalförbund generellt befriade från skyldighet alt ställa säkerhet när sådan annars är föreskriven. För bank och annan jämförbar penninginrättning gäller att som säkerhet får godtas utfästelse att infria den förpliktelse som avses. Vid sidan av dessa bestämmelser samt den i före­varande paragraf i departementsförslaget upptagna bestämmelsen om befrielse från säkerhet när alla berörda sakägare medger det torde utrymmet för undantag från krav på säkerhet för utbetalning vara mycket begränsat. Enligl min mening föreligger därför inle tillräckliga skäl att ta upp en särskild bestämmelse om diskretionär befogenhet för krono­fogdemyndigheten att efterge eljest gällande krav på säkerhet för utbetal­ning. Bestämmelsen saknar alltså motsvarighet i departementsförslaget.

20 8 1 paragrafen ges kronofogdemyndigheten befogenhet att utsöka utbetalda medel som skall betalas tillbaka. Paragrafen motsvarar 14 kap. 22 8 beredningens förslag.

Lagberedningen. Beredningen framhåller att besvär över beslut om fördelning eller utbetalning enligt 19 kap. 27 8 Qärde stycket berednings­förslaget skall anföras inom tre veckor från att beslutet meddelades. Bestämmelsen gäller även tredje man som anser att den utmätta egendomen tillhörde honom. Om överinstansen ändrar beslut om för-

 

Prop. 1980/81:8                                                            13 kap. 20 §   708

delning eller utbetalning, kan den som har uppburit medel bli återbetal­ningsskyldig. Det synes beredningen onödigt omständligt att kräva särskild exekutionstitel för att belopp som skall återbetalas skall kunna utsökas. Kronofogdemyndigheten bör i fall som nu har nämnts kunna på begäran utsöka vad som skall betalas tillbaka.

Återbetalning av medel som har betalats ut kan, fortsätter beredningen, komma i fråga även i andra fall än när beslut om fördelning eller utbetal­ning ändras. Om utbetalning har skett i fall som avses i 14 kap. 16 eller 17 8, kan del senare visa sig alt beloppet skall lUlkomma annan sakägare. Sakägare kan också ha fått lyfta medel, när någon som i första hand hade rätt till dem har underlåtit att förete fordringsbeyis eller i övrigt fullgöra vad som krävs för alt få lyfta miedlen. Om denne senare fullgör vad som förutsätts för betalning till honom, blir återbetalning aktuell. Även i fall som nu har nämnts bör enligt beredningen kronofogdemyndigheten kunna utsöka beloppet utan att särskild exekutionstitel krävs för ändamålet.

På grund av det anförda föreslår beredningen som första mening i 22 8 att om beslut om fördelning eller utbetalning ändras, kronofogdemyn­digheten skall på begäran utsöka vad som skall betalas tiUbaka. I andra meningen anges att motsvarande gäller om medel som någon har fått lyfta enligl 16 eller 17 8 skall tillkomma annan sakägare eller om borgenär har fått lyfta medel enligt 20 8 och den som har bättre rätt till medlen anmäler sig och fullgör vad som krävs för betalning till honom. Beredningen påpekar all av 19 kap. 41 8 andra stycket beredningsförslaget följer att när hovrälten har ändrat kronofogdemyndighetens beslut om fördelning eller . utbetalning, vad som skall betalas tillbaka får utsökas först sedan hov­rättens beslut har vunnii laga kraft, såvida inle hovrätten har förordnat annat.

Beredningens förslag innehåller i 3 kap. 26 8 bestämmelser om återgång av verkställighet för det fallet att exekutionstiteln upphävs. Vad som där sägs är enligt beredningen tillämpligt även när redovisning och utbetalning har skett enligt 14 kap.

Föredraganden. Departementsförslaget överensstämmer med bered­ningens förslag.

Som framgår av paragrafens lydelse avser den flera olika situationer. 1
vissa fall förutsätts för återbetalningsskyldighet att saken har prövats av        -

domstol. För alt bestämmelsen skall bli tillämplig krävs därvid i princip all domstolens avgörande har vunnit laga kraft. I fall då frågan är beroende av hovrättens prövning av besvär över kronofogdemyndighetens beslut följer av 18 kap. 17 8 andra stycket i departementsförslaget att utbetalt belopp får utsökas först sedan hovrättens ändringsbeslut har vunnit laga kraft, såvida inte hovrätten har förordnat om omedelbar återbetalning. Mot­svarande gäller när exekutionstiteln har upphävts (3 kap. 22 8). Någon särskild föreskrift om det nu sagda kan inte anses behövlig i förevarande paragraf.

 

Prop. 1980/81:8                                                                            13 kap. 21 §    709

I fall då den som har fått lyfta medel är återbetalningsskyldig och utsökning skall ske finns i allmänhet säkerhet som har ställts för eventuell återbetalning. Bestämmelser om hur ställd säkerhet skall las i anspråk av kronofogdemyndigheten finns i 2 kap. 26 8.

Särskilda föreskrifter beträffande allmänna mål

21 8 1 denna paragraf ges föreskrifter beträffande kapitlets tillämpning i allmänna mål. Den saknar motsvarighet i beredningens förslag.

Lagberedningen. Beredningen föreslår inle några uttryckliga undantag från kapitlets tillämpning i allmänna mäl. Beredningens förslag utgår emel­lertid från att regeringen skall kunna meddela föreskrifter som avviker från balken (I kap. 8 8 i beredningens förslag). Sådana avvikande bestämmelser har förutsatts skola meddelas bl.a. beträffande redovisning.

Remissyitrandena. RSV framhåller att det i andra författningar, främst medelsförvaltningskungörelsen (1964:886), finns bestämmelser som reglerar redovisningen i allmänna mål, 1 sådana mål finns sålunda inte något utrymme för tillämpning av 2 8 beredningsförslaget om tidpunkten för redovisning, Bestämmelsema i 5 8 om ränta som har upplupit på influtna medel kan endast bli tillämpliga i sådant allmänt mäl där fördel­ning skall ske med enskild borgenär. Detsamma gäller bestämmelserna i 3 och 6-15 88. Enligl RSV kan inte heller bestämmelsema att säkerhet måsle ställas för utbetalning i 16, 17, 20 och 21 88, liksom ej heller övriga bestämmelser om utbetalning i 18, 19 och 22 88, bli tUlämpliga i allmänna mål. RSV förordar att kapitlet ses över så alt beslämm.elsemas begrän­sade tillämplighet i sådana mål framgår klart. Även länsstyrelsen i Stock­holms län framhåller som önskvärt all bestämmelsemas tillämplighet i allmänna mål förtydligas, Kronofogdeföreningen fömtsätter att åtskilliga från kapitlet avvikande bestämmelser måsle finnas i fr.äga om allmänna mål.

Föredraganden. Frågan om redovising lill staten resp. kommun i allmänna mål är f.n. reglerad i särskilda författningar, bl.a. i medels­förvaltningskungörelsen. Regleringen av denna fråga bör även i fortsätt­ningen hållas utanför utsökningslagstiftningen. Härav följer alt före­varande kapitel om redovisning i princip inte bör vara tillämpligt i allmänna mål.

Efter utmätning i allmänt mål kan emellertid ibland finnas enskild borgenär som har anspråk på betalning ur influtna medel, t.ex. då utmät­ningen har avsett handpanlsatt egendom eller egendom som häftar för företagsinteckning eller annan inteckning. Ett annat fall är att den utmätta egendomen har utmätts även för enskild borgenärs fordran. Beträffande enskild borgenär bör kapitlets bestämmelser givelvis tilllämpas, även om utmätningen har sketl på grund av statens resp. kommuns fordran som drivs in som allmänt mål. Att enskild borgenär kan konkurrera med staten

 

Prop. 1980/81:8                                                                 14 kap.    710

resp, kommun medför också att vissa bestämmelser i kapitlet i sådant fall bör bli tillämpliga på målet i dess helhet.

Mol bakgrund härav vill jag framhålla följande beträffande de enskilda bestämmelserna i 13 kap. Vad som sägs i I 8 om lidsfrist för redovisning bör inte gälla i allmänt mål såvitt avser staten resp. kommun. Bestäm­melsema i 2 och 3 88 om ränta och om ianspråktagande av säkerhet för handpenning m.m. bör däremot g:älla även i allmänna mål. Beträffande 2 8 kan nämnas all om enskild borgenär inte har gjort anspråk på betalning i allmänt mål, del i princip inle torde förekomma någon ränta.

Bestämmelserna om fördelning i 4-9 88 bör i allmänt mål tillämpas, förutom då det är särskilt föreskrivet att fördelningssammanlräde skall äga rum. endast då fördelning skall ske med enskild borgenär. Som har nämnts under 7 8 bör emellertid befogenheten för kronofogdemyndigheten alt själv pröva tvist inte få utnytQas i allmänt mål, om statens eller kommunens fordran berörs av tvisten. De särskilda reglerna beträffande fast egendom m.m. i 10-12 88 bör alltid gälla efter utmätning av sådan egendom. .Avräk­ningsregeln i 13 8 skall, som har nämnts i motiven till paragrafen, inle tillämpas i allmänna mål såvitt avser staten resp. kommun.

Av bestämmelserna om utbetalning bör 14 8 inte gälla i allmänna mål beträffande staten resp. kommun. 15-19 88 bör däremot gälla även i fråga om staten resp, kommun i allmänt mål i den mån de kan tillämpas. Av 2 kap. 27 8 i departementsförslaget föQer emellertid att staten och kommun är befriade från att ställa säkerhet. Den avslutande föreskriften i avsnittet om utbetalning, vilken handlar om utsökning av medel som skall betalas tillbaka, synes inte böra gälla i allmänna mål beträffande staten eller kommun Qfr 3 kap. 23 8 jfrd med 22 8).

I enlighet med det sagda anges i 13 kap. 21 8 i departementsförslaget att bestämmelserna i 1, 13, 14 och 20 88 inte gäller i allmänt mål såvitt avser' staten eller kommun som sökande saml att inte heller 4-9 88 gäller i sådant mål annat än om fördelning skall ske med enskild borgenär eller det är särskilt föreskrivet att fördelningssammanlräde skall hållas. Slutligen föreskrivs att bestämmelsen i 7 § tredje stycket inle fär tUlämpas, om statens eller kommunens fordran berörs av tvisten.

14 kap. Verkan av exekutiv forsiäljning m.m.

Delta kapitel, som motsvarar 15 kap. i beredningens förslag, reglerar exekutiv försäljnings verkan mot tredje man som gör anspråk på ägande­rätt till den sålda egendomen samt köparens rätt i sådana fall. Även Iredje mans rätt efter indrivning av utmätt fordran uppmärksammas.

Gällande rätt. F.n. saknas i fråga om egendom i allmänhet uttryckliga bestämmelser om vilken rält somi efter exekutiv försäQning tillkommer

 

Prop. 1980/81:8                                                           14 kap.    Ill

köparen resp. iredje man som var rätt ägare lill den sålda egendomen. Som princip torde gälla alt exekutiv försäljning inte ger bättre rätt för köparen än frivillig försäljning. Rättsläget är någol osäkert i fråga om lös­öre. Beträffande sådan egendom blir köparen i vart fall skyddad med tillämpning av vad som gäller om godtrosförvärv. 1 fråga om registrerat skepp m.m. och fast egendom finns numera särskilda bestämmelser (213 a UL), som innebär att förvärvaren i princip är skyddad när försäljningen har vunnit laga kraft och köpeskillingen eriagts (se närmare under 3 8).

Lagberedningen. Beredningen erinrar om att den i 5 kap. har tagit upp bestämmelser som beträffande egendom av alla slag tillerkänner kronofogdemyndigheten befogenhet att ge föreläggande för tredje man som påstår bättre rätt att väcka talan vid domstol. När föreläggande inle iakttas, är saken klar. Vad som behöver diskuteras här är enligl bered­ningen huruvida försäljning som kronofogdemyndigheten gör ovetande om eller utan beaktande av tredje mans rätt skall slå sig mot tredje mannen.

Det skulle enligl beredningen från enbart exekutionsrättslig synpunkt innebära en vinning, om exekutiv försäljning över hela linjen kunde med­föra ovillkorligt skydd för köparen, frånsett fall då köparen har förfarit svikligl. Beredningen har emellertid funnit det vansklig! att gå så långt, i allt fall om staten inte ersätter tredje man eventuell förlust. Då det är tvek­samt om statsmakterna vill ta på sig ett sådant ansvar för alla exekutiva försäQningar, har beredningen ansett sig böra upprätta sitt förslag från den utgångspunkten att staten i princip inte inträder som garant.

Beredningen framhåller all lösa saker i allmänhet inte är föremål för nägon registrering och all i den mån registrering sker, l.ex. av bilar, denna inle är lika kvalificerad som förhållandet är beträffande fast egendom och skepp. Del kungörande som sker när lös sak säQs på auktion ger regelmässigt inte heller samma upplysning om vad försäQningen gäller som kungörandet när fast egendom eller skepp skall säQas. Om misstag äger rum och egendom som kan vara föremål för vanligt godtrosförvärv säljs till köpare som är i god tro, bör emellertid förvärvet vara skyddat. Del torde enligl beredningen saknas bärande skäl till alt rätte ägaren skall vara bättre ställd, om lös sak säljs exekutivt till någon godtroende köpare än om den avyttras frivilligt till godtroende.

1 fråga om lösa saker, anför beredningen, skulle det med hänsyn till köparens möjlighet att göra exstinktivt godtrosförvärv kanske inte i praktiken betyda så mycket, om lagakraftvunnen försäljning förklaras i och för sig beröva tredje man hans rätt eller om köparen skall anses skyddad endast om han är i god tro. Beträffande löpande skuldebrev och därmed Jämföriiga fordringar och rättigheter som kan vara föremål för godtrosförvärv ligger saken ungefär lika till. Det kan dock vara förenat med vissa särskilda vanskligheler att beträffande sådan egendom ge laga­kraftvunnen försäQning i och för sig prekluderande verkan mot tredje man.

Vad gäller andra fordringar och rättigheter förefaller det beredningen

 

Prop. 1980/81:8                                                                  14 kap.    712

äventyrligt alt låta exekutiv försäljning beröva iredje mannen hans rätt. Särskilt beträffande detta område påpekar beredningen att det kan finnas en rad olika slags upplåtelser som inkräktar på den rätt som en köpare har trott sig förvärva. Om l.ex. patenträtt utmäts, kan tänkas att palent­havaren har upplåtit licenser. Del synes här inte görligt att låta exekutiv försäljning prekludera tredje mans rätt, vare sig denne gör anspråk på äganderätt lill patenträtten eller på någon mera begränsad rätt till denna. Enligt beredningen kan det nu behandlade problemet också ha inter­nationell räckvidd, särskilt i fråga om immateriella rättigheter.

Beredningen har på dessa skäl stannat för att som huvudregel föreslå att exekutiv försäljning ger köparen samma rätt som friviUig försäQning. Därvid åsyftas försäljning som har vunnit laga kraft.

Beträffande registrerat skepp och fast egendom framhåller beredningen all de nuvarande bestämmelserna om att förvärvaren i princip är skyddad mol tredje man bygger på det registreringssystem som gäller för sådan egendom. Utmätning skall liksom konkursbeslut antecknas i registren. När försäljning blir aktuell skall den kungöras, frånsett möjligheten att fast egendom säQs under hand i enklare fall. Det synes med hänsyn härtill före­ligga betryggande garantier för alt egendom av nämnda slag inte skall säQas när den tillhör tredje man. Beredningen föreslår därför inte någon ändring av vad som gäller nii.

Remissyttrandena. RSV anser det beklagligt att beredningen ulan mera ingående undersökningar har avvisat möjligheten att förbättra exekutiv­köparens rättsskydd. Att en sådan förbättring i viss mån skulle verka pris-stimulerande på exekutiva försäljningar synes uppenbart. Verket är för sin del av uppfattningen att ett eventuellt ekonomiskt ansvar för staten gentemot tredje man för dennes föriust inle skulle behöva bli betungande. Som beredningen har uttalat är deit här endast fråga om försäljningar som kronofogdemyndigheten gör ovetande om eller utan beaktande av tredje mans rält. Verket utgår från att det är tvekan beträffande vissa fordringar och rättigheter som har föranlett beredningens ståndpunkt. Det synes emellertid otillfredsställande att införandet av en generell regel som pre-kluderar iredje mans rätt skall hindras av hänsyn till de problem som kan uppkomma vid exekution i detta slag av egendom. RSV anhåller därför att frågan övervägs ytterligare och att en preklusionsregel tas upp i UB. Även domareförbundet anser att frågan om tredje mans rätt vid exekution i vanlig lös egendom bör Övervägas ytterligare.

Föredraganden. Det ligger i sakens natur att tvist ibland uppkommer om äganderätten till utmätt egendom. Om den som anser alt egendomen rätteligen tillhör honom och inte gäldenären ger sig till känna innan egen­domen har hunnit säQas, blir tvisten som regel löst innan kronofogdemyn­digheten skrider till försäQning, eventuellt genom all tvisten hänvisas till domstol. Det kan emellertid förekomma att tredje man framställer sitt anspråk beträffande utmätt egendom först sedan egendomen har sålts. Det

 

Prop. 1980/81:8                                                                                   14 kap.    713

kan ocksä möjligen inträffa någon gång att tredje man sorn är rätt ägare till utmätt egendom inle kan förebringa ens så mycket skäl för sitt anspråk all föreläggande meddelas honom alt väcka talan vid domstol.

I fall då tvist om äganderätten undanlagsvis inte har klarats ut före exekutiv försäljning av egendomen uppkommer fråga vilken rätt lill egen­domen som efter försäljningen tillkommer tredje mannen resp. den som har förvärvat egendomen vid den exekutiva försäljningen. Beredningen har som huvudregel föreslagit att exekutiv försäljning inte skall ge köparen bättre rätt lill egendomen än frivillig försäljning. I fråga om registrerat skepp och fast egendom föreslås dock, i enlighet med vad som gäller sedan några år tillbaka, ell starkare skydd för köparen. Beredningens förslag har godtagils av nästan alla remissinstanser. 1 två remissyttranden har emel­lertid ifrågasatts om det inte bör föreskrivas ett mera långtgående skydd för köparen. För egen del villjag anföra följande.

Exekutiv försäljning ombesörjs av en myndighet och utgör led i ett ivångsingripande från myndigheten. Del kan från den utgångspunkten synas naturligt all den som köper egendom vid exekutiv försäljning inte skall behöva riskera att i efterhand tvingas avslå egendomen till annan. En köpare torde också som regel utan vidare utgå från alt myndigheten har förfarit rikligt, även materiellt sett, och att det inte efler försäQningen skall visa sig att egendomen i själva verket tillhörde någon utomstående, vars egendom rätteligen inte hade kunnat utmätas och säljas. En ordning som innebär all exekulivköpare över lag, frånsett svikligl förfarande, är skyddad mol anspråk från tredje mans sida kan möjligen också i vissa fall medföra att försäljningen ger bättre resultat. Från nu angivna synpunkter kan sålunda anföras skäl för alt tredje mans anspråk i princip skall få vika för köparens rätt.

Å andra sidan måste tillbörlig hänsyn tas även lill tredje mannens intres­sen. Lös egendom i allmänhet är inte föremål för registrering, i vart fall inte någon som motsvarar den kvalificerade registrering som äger rum i fråga om skepp och fastighet. Risken för misslag är därför också något större i fråga om lös egendom i allmänhet. Detta gäller närmast fordringar och rättigheter som inte grundas på presentationspapper. I fråga om sädan egendom synes det vanskligt alt över lag låta Iredje mannen få stå tillbaka för exekutivköparen. När del gäller lösöre, löpande skuldebrev m.m. bör en godtroende köpare under alla förhållanden bli skyddad enligt vad som gäller om godtrosförvärv, låt vara att han i fräga om lösöre blir skyldig alt mot lösen avslå egendomen. Om köparen inte var i god tro, synes del knappast motiverat all tillerkänna honom företräde framför tredje man som var rätt ägare.

En ordning som innebär all köparen i princip är skyddad mol tredje mans anspråk beträffande egendom av alla slag torde dessutom förutsätta att tredje man som förlorar sin rätt får ersättning av staten. Jag är emeller-

8   Riksdagen 1980181. 1 saml. Nr 8. Del 2

 

Prop. 1980/81:8                                                                                14 kap.    714

tid inte beredd att föreslå ett sådant generellt ersättningsansvar för staten.

På grund av det anförda godtar jag beredningens förslag att exekutiv försäljning som regel inte skall ge köparen bättre rätt än frivillig försäQ­ning. Härigenom uppnås också principiell överensstämmelse med vad som gäller i fall då konkursförvaltare själv säljer egendom som ingår i konkurs­boet. I fråga om registrerat skepp och fast egendom bör emellertid köparen, i överensstämmelse med vad som gäller redan f.n., ha ett mera långtgående skydd mol anspråk från tredje man.

Som har nämnts i del föregående utgår departementsförslaget från att staten i allmänhet inte skall vara skyldig all utge ersättning lill tredje man, vars egendom av misstag har tagit.s i anspråk genom utmätning och sålts. Detta utesluter naturligtvis inte att staten i visst fall kan vara ersältnings­skyldig på skadeståndsrättslig grund. Enligl 3 kap. 2 8 skadeståndslagen (1972:207, omtryckt 1975:404) skall sålunda staten ersätta bl.a. sakskada och ren förmögenhetsskada, som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten svarar. Sådan ersättningsskyldighet föreligger enligl 3 8 i samma kapitel endast om de krav har blivit åsidosatta som rned hänsyn till verksamhetens art och ändamål skäligen kan ställas på dess utövning. Det bör påpekas alt när tredje man tillhörig egendom har utmätts och sålts, detta i allmänhet inle torde bero på fel eller försummelse från förrättningsmannens sida ulan utgöra ett på presumtion eller annat förhållande grundat misstag, som inte kan läggas någon Qänstemän till last.

Jag vill påpeka alt bestämmelserna i förevarande kapitel är tillämpliga även när egendom säljs exekutivt under konkurs eller på grund av före­skrift i annan lag som hänvisar till balken Qfr 8 kap. I 8 tredje stycket). 1 konkursfallet torde det närmast vara bestämmelserna i 3 8 om försäljning av registrerat skepp och fast egendom och ersättningsregeln i 5 8 som kan bli aktuella.

Förevarande kapitel i departementsförslaget överensstämmer i allt väsentligt med 15 kap. i beredningens förslag. Huvudregeln beträffande exekutiv försäljnings verkan har tagits upp i I 8 i kapitiel. 1 2 8 behandlas försäQningens verkan när utmätningen konkurrerar med frivillig över­låtelse av egendomen och då föreläggande har meddelats att väcka talan vid domstol. Därefter las i 3 8 upp bestämmelser om registrerat skepp och fast egendom, vilka ulgör undantag från huvudregeln i I 8- Vidare regleras gäldenärens och borgenärs förpliktelser mot köparen i fall då dennes förvärv inte står sig mol tredje man (4 8) saml tredje mans rätt mot gälde­nären och borgenär, när tredje mannen har förlorat sin egendom (5 8). Slutligen meddelas bestämmelser om ersättningsskyldighet i visst fall för staten (6 8).

Bestämmelserna i förevarande kapitel skall givelvis gälla även i allmänna mål.

 

Prop. 1980/81:8                                                                             14 kap. 1 §    715

1 § Denna paragraf som motsvarar 15 kap. I 8 i beredningens förslag, innehåller huvudregeln om exekutiv försäljnings verkan.

Lagberedningen. Som har nämnts under kapitelrubriken föreslår bered­ningen att exekutiv försäljning i princip inte skall ge köparen bättre rätt än frivillig försäljning. 1 enlighet härmed anges i 1 8 i 15 kap. att exekutiv försäQning som har vunnit laga kraft ger köparen samma rätt till den sålda egendomen som frivillig försäljning, om inte annat föQer av vad som sägs i det följande i kapitiel. Beredningen påpekar alt bestämmelsen åsyftar försäljningens verkan i sakrätlsligt hänseende och inte betalningsvillkor o.d.

Beredningen framhåller att innebörden av exekutiv försäljning i första hand bestäms av vad som enligl kronofogdemyndighetens beslut säljs. När kronofogdemyndigheten vid försäljning av viss egendom gör förbehåll för särskild rätt därtill, skall köparen naturligtvis respektera denna rätt. Å andra sidan gäller alt om rättighet måsle förbehållas vid exekutiv försälj­ning för att den skall bestå, egendomen belastas av rättigheten endast om sådant förbehåll har skett. Tvistiga frågor bör enligl beredningen i allmänhet klaras ul innan försäQning sker, men undantag kan vara på­kallade. Fastighet kan l.ex. ibland böra säQas med upplysning om all vissa frågor är oklara, såsom beträffande fastighetens gränser eller i fråga om tillbehör. Även när sådan upplysning inte är alt betrakta som formligt köpe villkor är den av betydelse för köparens rätt.

Beredningens förslag utgår från att verkställd försäljning skall ha vunnii laga kraft för att den skall få åsyftad verkan. Det är inte avsett att denna ståndpunkt skall hindra att såld egendom, om det är lämpligt, omedelbart överlämnas till köparen när denne har betalt köpeskillingen, trots all försäQningen inte har vunnii laga kraft.

Beredningen framhåller all tredje man kan överklaga verkställd försälj­ning och få den undanröjd. Försäljningen kan också möjligen bli undanröjd efter anlitande av extraordinära rättsmedel. När lagakraftvunnen försälj­ning inte medför att Iredje man förlorar sin rält till såld egendom, kan han även vända sig direkt mot köparen och vindicera egendomen resp, i fråga om särskild rätt till egendomen kräva att denna rätt respekteras.

Beträffande tredje mans rält mol köparen när denne inte är skyddad nämner beredningen den situationen alt tredje mannen har hunnit gardera sig vid köpeskillingsfördelningen och därvid har fått ut hela eller en del av köpeskillingen. Han bör givetvis inte både behålla vad han då har mottagit och få egendomen åter från köparen. Beredningen utgår från att tredje mannen måsle, mot återfående av egendomen, utge lill köparen vad han har lyft av köpeskillingen jämte upplupen ränta. Om åter tredje mannen endast har vänt sig direkt mot köparen och vunnii tillbaka egendomen från denne, har köparen rätt alt få gottgörelse för erlagd köpeskilling av gäldenären eller borgenär som är ersättningsskyldig enligt 4 8115 kap.

 

Prop. 1980/81:8                                                             14 kap. I §   716

Beredningen anmärker att det vid försäljning av lösöre, löpande skulde­brev o.d. som kan vara föremål för exstinktivt godtrosförvärv eventuellt kan inträffa alt köparen har efter försäQningen kommit i ond tro innan han får egendomen i sin besittning. Han kan då överklaga försäljningen, om han med hänsyn till vunna upplysningar inle vill slå fast vid köpet. Har även köpeskillingsfördelning hunnit äga rum, måste också den helt eller delvis gå åter för alt syftet skall uppnås. Undanröjande av fördelningen kan givetvis vålla komplikationer, om medlen redan har betalts ut. Det är emellertid ytterligt osannolikt att situationen skall inträffa. Beredningen har därför inte anseti det påkallat att göra något undanlag från de allmänna reglerna om godtrosförvärv. Annars kunde det i och för sig vara tänkbart att - med avvikelse från vad som anses gälla vid godtrosförvärv av hit­hörande egendom - hänföra kravet på god tro till försäQningsögonblicket i stället för besittningstagandel.

1 fråga om annan lös egendom än nyss har nämnts blir, anför bered­ningen, köpare av egendomen inte skyddad, frånsett fall då utmätningen har företräde framför överiålelse från gäldenären eller då iredje mannen har förlorat sin rält efter föreläggande Gfr 2 8). Om köparen får kännedom om alt egendomen i själva verket inte tillhörde gäldenären, är han inte skyldig att stå fast vid köpet men torde vara hänvisad att anlita ordinärt eller extraordinärt rättsmedel för all få försäQningen hävd. Köparen kan ha intresse därav för att han skall återfå erlagd köpeskilling, om det finns någon praktisk möjlighet därtUI. Även här kan tänkas uppkomma sådana komplikationer som nyss har nämnts i fall då köpeskillingsfördelning har hunnit äga rum. Om man i likhet mied beredningen inle är beredd att låta lagakraftvunnen exekutiv försäljning ge köparen ovillkorlig rätt lill det sålda, kan emellertid inte undvikas att man teoretiskt får räkna med sådana komplikationer.

Beredningen påpekar att bestämmelserna om verkan av försäljning är tillämpliga inte bara vid försäljning på auktion ulan även vid underhands­försäQning. när sådan får äga rum.

Föredraganden. Frågan vilken rätt till exekutivt såld egendom som bör tillkomma köparen resp. tredje man som var rätt ägare lill egendomen har behandlats närmare under kapitelrubriken. Som framgår av vad som, anförs där delar jag beredningens mening alt exekutiv försäljning som regel bör ge köparen samma rätt i förhållande lill tredje man som frivillig försäQning. Beredningen har föreslagit en bestämmelse härom i 1 8 i 15 kap. Av bestämmelsen framgår att exekutiv försäljning i allmänhet inte ger köparen ett ovillkorligt skydd. Genom en sådan regel undanröjs också den ovisshet som f n. råder i frågan. Jag godtar sålunda beredningens förslag.

Bestämmelsen förutsätter att försäljningen har vunnit laga kraft. Jag vill påpeka att för klagan över exekutiv försäQning föreslås generellt gälla en tid av tre veckor, räknad från försäQningen (18 kap. 9 8 tredje stycket).

 

Prop. 1980/81:8                                                                             14 kap.2 §    111

2 8 1 denna paragraf, som motsvarar 15 kap. 2 8 i beredningens förslag, anges vissa undanlag från huvudregeln i I 8 om köpares rätt lill exekutivt såld egendom.

Lagberedningen. Beredningen framhåller att beträffande överlåtelse av olika slag av egendom gäller enligt uttryckliga bestämmelser eller oskrivna regler all besittningstagande, denuntiation eller annan åtgärd skall ha vidtagits för att överiålelsen skall gälla mol överiåtarens borgenärer. Utmätning som sker innan sådan åtgärd har vidtagits har företräde framför överiålelsen. Enligl 5 kap. 27 8 i beredningens förslag får gäldenären i a.lmänhet inte förfoga över ulmätt egendom till skada för utmätnings­sökanden. Utmätningen har alltså i princip företräde framför överlåtelse som sker i strid med nämnda förfogandeförbud. Vad nu har sagts gäller i princip även pantupplåtelse. De problem som kan uppkomma beträffande konkurrens mellan utmätning och överlåtelse (resp. pantsättning) har beredningen behanolat närmare under 5 kap. 28 8.

Beredningen erinrar vidare om att 5 kap. 19 och 24 88 i förslaget ger möjlighel att vid tvist om äganderätten till utmätt egendom förelägga tredje nan att väcka talan i saken vid domstol vid påföljd att han förlorar sin rätt mot sökanden, om han inte iakttar föreläggandet.

Gemensamt för samtliga nu nämnda fall är enligt beredningen att när ut­mätning ger sökanden företräde framför överiålelse eller pantutfästelse till tredje man eller tredje man efler föreläggande har förlorat sin rätt mot sökanden, utmätt egendom får säljas men att tredje nnan inte har förioral sin rätt i förhållande till utmätningsgäldenären. Denna rält har emellertid övergått i rätt till överskott efter skedd försäljning resp. ett mer eller mindre omfattande ersättningsanspråk.

Angående förhållandet mellan utmätning och panträtt på grund av inteckning ges, anför beredningen vidare, bestämmelser i 9 8 förmånsrätts­lagen och 5 kap. 28 8 andra stycket i förslaget. Utmätning kan även ge före­träde framför annan upplåtelse av rättighet än pantutfiistelse. Enligt 5 kap. 28 8 iredje stycket i beredningens förslag medför utmätning av fast egendom företräde framför rättighet i egendomen, om ärende angående anteckning om utmätningen tas upp senast på den inskrivningsdag då inskrivning söks av rättigheten. 1 fråga om dessa rättigheter gäller, anför beredningen, att försäljningsvillkoren reglerar huruvida de skall bestå efter försäQningen eller falla bort.

Mot bakgrund av det sagda föreslår beredningen i 15 kap. 2 8 vissa undanlag från huvudregeln i 1 8, vilka enligt beredningen kan lyckas vara självklara men som ändå har synts böra anges uttryckligen, om principen i I 8 blir lagfäst. 1 första stycket av paragrafen anges sålunda att den som förvärvar egendom vid exekutiv försäljning skall vara skyddad när utmätning enligt lag - skriven eller oskriven - ger företräde framför över­låtelse av egendomen eller upplåtelse av särskild rätt till denna. Under "särskild rätt" inkluderas enligt beredningen i första hand panträtt men

 

Prop. 1980/81:8                                                                          14 kap. 2 §   718

däri ingår även annan begränsad sakräti. Bl.a. hör nytQanderätt till fast egendom hit. även om delta f n. inte synes ha någon praktisk betydelse. 1 den mån nytGanderätt till lös egendom över huvud kan bli bindande mot upplålarens borgenärer faller upplåtelse därav in under bestämmelsen.

I andra stycket av 2 8 uppmärksammas det fallet alt tredje man efler föreläggande enligl 5 kap. 19 eller 24 8 i förslaget har förlorat sin rätt mol. sökanden. Bestämmelsen innebär att tredje man därmed även har förlorat sin talan mot den som vid efterföljande exekutiv försäQning förvärvar egendomen. Vad som har sagts nu gäller däremot, framhåller beredningen, inte när föreläggande har meddelats enligl 5 kap. 25 8 beträffande influtna medel, trots alt tvisten även i sådant fall, åtminstone prejudiciellt, avser frågan vem egendomen tillhörde.

Beredningen påpekar att i fråga om registrerat skepp och fast egendom kompletteras 2 8 av bestämmelserna i 3 8 i förslaget. När försäQning av sådan egendom har vunnit laga kraft och köpeskillingen har erlagts, blir köparen skyddad under där angivna förutsättningar, även om 2 8 inte är tillämplig. Beträffande sambandet mellan 2 och 3 88 framhåller bered­ningen att om förutsättning för förvärvares skydd finns redan enligt 2 8. kronofogdemyndigheten kan utan vidare säQa egendomen. Klagan över utmätningen och försäljningen som grundas på påstådd bättre rätt till egen­domen kan inle leda till något resultat. Om däremot 2 8 inte är tillämplig, kan tredje man eventuellt efler klagan över utmätningen och försäljningen fä dem undanröjda. Men om försäljningen vinner laga kraft, går tredje mannens rätt till egendomen förlorad under förulsätlningar som anges i 3 8. frånsett att försäljningen eventuellt kan angripas med extraordinärt rättsmedel.

Remissyitrandena. Utredningen angående inskrivning av rätt till tuft-.fariyg m.m. tar upp det fallet att utmätning har sketl för fordran, som är förenad med panträtt eller retentionsrätt i den utmätta egendomen. Utred­ningen framhåller att exekutivköparens rätt i sådant.fall liksom borge­närens enligt sakens natur gäller mol var och en. Konkurrerande ägande­rättsanspråk kan inte avse mer än eventuell rätt till utdelning ur köpeskil­lingen. Enligt utredningen är väl det nu sagda självklart men tillräckligt viktigt för att komma till klart uttryck i lagtexten.

Föredraganden. Beredningen har i 15 kap. 2 8 föreslagit bestämmelser om köparens rätt till exekutivt såld egendom dels för det fallet att utmät­ningen har företräde framför överlåtelse av den utmätta egendomen eller upplåtelse av särskild rätt till egendomen.dels för det fallet,att tredje man efter föreläggande har föriorat sin rätt mot sökanden. Bestämmelsema innebär att i dessa fall även den som förvärvar egendomen vid exekutiv försäljning är skyddad mot Iredje mannens anspråk. Förslaget har i sak godtagits av samtliga remissinstanser.

För egen del vill jag framhålla att del förhållandel att utmätning har företräde framför tredje mans anspråk innebär all den utmätta egendomen

 

Prop. 1980/81:8                                                                             14 kap. 3 §    719

får tas i anspråk för utmätningssökandens fordran. En nödvändig kon­sekvens härav är alt även den som köper egendomen vid exekutiv försälj­ning blir skyddad mot tredje mannens anspråk. Även om denna kon­sekvens får anses självklar, är det enligt min mening lämpligt all en ut­trycklig föreskrift i saken las upp i UB, särskilt mot bakgrund av den i I S upptagna huvudregeln om verkan av exekutiv försäQning. Däremot anser jag inte all i paragrafen behöver regleras förhållandet till upplåtelse av särskild rätt till egendom, som säljs exekutivt. Konkurrens mellan förvärv vid exekutiv försäljning och upplåtelse av särskild rält till egendomen regleras nämligen inte i övrigt i förevarande kapitel.

1 övrigt överensstämmer 2 8 i departementsförslaget i sak med bered­ningens förslag. Eftersom bestämmelsen om företräde mellan utmätning och överiålelse har avseende inle endast på situationer som regleras i lag utan även på fall som saknar uttrycklig lagreglering, har uttrycket "enligt lag" fatt utgå i departementsförslaget.

En remissinstans har tagit upp det fallet att utmätning har skett för fordran, som är förenad med panträtt eller retentionsrätt i den utmätta egendomen, och förordat att uttrycklig bestämmelse meddelas om att exekutivköparen i sådant fall är skyddad mot tredje man som var rätt ägare lill egendomen. Med anledning härav villjag påpeka att när bestäm­melserna i förevarande kapitel reglerar företrädet mellan den som förvärvar utmätt egendom vid exekutiv försäljning och tredje man som var rält ägare till egendomen, avses fall då egendomen på grund av tredje mannens äganderätt rätteligen inte hade kunnat las i anspråk för ulmät­ningssökandens fordran. I det nu berörda fallet tillhörde egendomen visserligen tredje man vid tiden för utmätningen. Borgenären har emellertid på grund av sin säkerhetsrätt varit berättigad all ta i anspråk egendomen oavsett vem som var ägare, låt vara att utmätningsgäldenären inte har varit behörig att representera egendomen. Härav följer också att den som har förvärvat egendomen vid exekutiv försäljning är skyddad mot anspråk från tredje mannen. Någon uttrycklig bestämmelse härom behövs inle enligt min mening. 1 den mån egendomen har gett överskott skall detta naturligtvis tillkomma tredje mannen och inte utmätningsgäldenären.

3 § Denna paragraf innehåller särskilda bestämmelser beträffande registrerat skepp och fast egendom. Den motsvarar 15 kap. 3 8 i bered­ningens förslag.

Gällande rätt. Enligt 201 8 4 mom. UL gäller att sedan utmätt fast egen­dom eller ulmätt skepp, andel däri eller villkorlig äganderätt till sådant skepp eller andel däri har sålts, utmätningen inte får överklagas annat än i samband med klagan över försäljningen. Del innebär att klagan över utmätningen är avskuren sedan försäQningen har vunnit laga kraft.

Bestämmelsen i 201 8 4 mom. UL kompletteras av reglerna i 213 a 8. Där anges i   I  mom. första meningen att när exekutiv försäljning av fast

 

Prop. 1980/81:8                                                             14 kap. 3 §    720

egendom har vunnit laga kraft och köpeskillingen har erlagts. den som åberopar annat förvärv av egendomen från gäldenären eller någon hans företrädare har förlorat sin rätt mot köparen. Enligt andra meningen i 1 mom. har även den som åberopar att gäldenärens eller någon hans före­trädares åtkomst var ogiltig eller av annat skäl inle gällde mol rätte ägaren förlorat sin rätt mot köparen, om lagfart var beviljad för gäldenären vid den exekutiva försäljningen. 1 2 mom. föreskrivs beträffande registrerat skepp, andel däri eller villkorlig äganderätt till sådant skepp eller till andel däri att om exekutiv försäljning av sådan egendom har vunnit laga kraft och köpeskillingen har eriagts, köparens förvärv skall gälla, även om gäldenären inte var rätt ägare, såvida gäldenärens åtkomst var inskriven vid försäljningen.

Lagberedningen. I 3 8 i 15 kap. har beredningen tagit upp bestämmelser som överensstämmer med 213 a 8 I och 2 mom. UL. Bestämmelserna ansluter emellertid till paragrafens lydelse enligt remiss till lagrådet den 26 april 1972. Beredningen påpekar att bestämmelserna är begränsade till försäljning av registrerat skepp och fast egendom. Av 2 kap. 9 och 10 88 i beredningens förslag framgår emellertid att bl.a. även andel i skepp eller fastighet och villkorlig äganderätt till sådan egendom inbegrips.

Beredningen erinrar om att i förarbetena till de nuvarande bestäm­melsema har förutsatts att dessa inte skulle kunna med framgång åberopas av köpare som har förfarit svikligl, t.ex. om han som utmätningssökande har anvisat egendomen till utmätning trots att han kände till att gäldenären inte var ägare. Beträffande registrerat skepp tillägger beredningen att redan bestämmelsen i 19 8 sjölagen och 15 kap. 2 § i beredningens förslag ger praktiskt sett exekulivköparen det skydd som avses med första stycket av 3 8.

1 fråga om lalan mot bakomliggande utmätning erinrar beredningen om att enligl beredningens förslag även försäljningen skall handhas av krono­fogdemyndigheten. Om verkan av lagakraftvunnen försäljning från sist­nämnda utgångspunkt regleras så som sker i beredningens förslag, synes del inle finnas tillräcklig anledning att avskära tredje man från möjligheten att överklaga själva utmätningen sedan försäljningen har vunnit laga kraft. Någon motsvarighet till 201 8 4 mom. UL tas därför inte upp i bered­ningens förslag. 1 sak innebär ändringen enligt beredningen inte stor skillnad. Vad frågan gäller är endast huruvida rätt ägare som har försuttit tid att överklaga skedd försäQning skall få lyfta influtna medel som allQämt finns tillgängliga eller om dessa skall gå till utmätningssökanden eller annan borgenär resp. till den som i ärendet har antagits vara ägare.

1 anslutning till 3 8 nämner beredningen det fallet alt egendom, vilken framstår som tillbehör lill fastighet, har sålts för sig. Om sådan försäQning har avsett objekt som kan vara föremål för godtrosförvärv och försäQ­ningen har vunnit laga kraft, kan enligt beredningen tredje man inte göra gällande någon rätt till egendomen, frånsett möjligheten att använda extra-

 

Prop. 1980/81:8                                                                             14 kap. 4 §    721

ordinära rättsmedel mot godtroende köpare. Däremot är han oförhindrad all hos kronofogdemyndigheten göra gällande sin rätt lill influtna medel. Denna möjlighet upphör emellertid när medlen har disponerats på bindande sätt.

Om även själva fastigheten har sålts och för tillbehör influtna medel har tagits i beräkning vid bestämmande av villkoren för försäljningen, torde sålunda enligl beredningen denna disposition inle kunna angripas annat än genom klagan över försäljningen av fasligheten, eventueUt med hjälp av extraordinärt rättsmedel. Medlens användning har, anför beredningen, genom 13 kap. 16 8 fixerats fill vissa fordringar och denna bindning kan inte hävas utan att fastighelsförsäljningen undanröjs Qfr 6 kap. 12 8 första stycket andra meningen JB). Skulle försäljning av själva fastigheten inställas och sker fördelning av de influtna tillbehörsmedlen, blir fördelade medel också oåtkomliga för iredje man, sedan fördelningsbeslutet har vunnit laga kraft Qfr 6 kap. 13 8 JB), med det förbehåll som följer av 15 kap. 5 8 i beredningens förslag.

Föredraganden. Som Jag har framhållit i det föregående bör beträffande exekutiv försäQning av registrerat skepp och fast egendom gälla ett mera långtgående skydd för köparen än vid försäQning av annan egendom. Jag godtar sålunda i princip vad beredningen har föreslagit i 15 kap. 3 8. 1 departementsförslaget har emellertid bestämmelserna avfattats i överens­stämmelse med den nu gällande lydelsen av 213 a 8 UL,

I första stycket av 3 8 behandlas registrerat skepp och i andra stycket fast egendom. Alt bestämmelsen i första stycket, som uttryckligen nämner endast registrerat skepp, är tillämplig även beträffande andel i registrerat skepp och villkorlig äganderätt lill sådant skepp eller lill andel däri följer av I kap. 10 8 i departementsförslaget. Enligt 1 kap, 9 8 jämställs skepps­bygge med skepp.

Jag delar beredningens mening att i UB inte bör tas upp motsvarighet lill vad som f n. gäller enligt 201 8 4 mom. UL om att utmätning av skepp m.m. och fast egendom inle får överklagas sedan exekutiv försäljning av egendomen har vunnii laga kraft.

4 8 I paragrafen regleras gäldenärens och borgenärs ersättningsskyldig­het mot köparen, när dennes förvärv inle står sig mot tredje man. Para­grafen motsvarar 15 kap. 4 8 i beredningens förslag.

GäUande rätt. Några uttryckliga regler om ersättningsansvar för utmät­ningsgäldenären när tredje man tillhörig egendom har tagils i anspråk finns inte i UL. Sådant ansvar har emellertid ansetts åvila gäldenären, om den som vid exekutiv försäljning har förvärvat utmätt egendom tvingas avstå egendomen till tredje man. Hur långt ansvaret sträcker sig torde dock vara ovisst. Bestämmelserna om hemulsansvar i 59 § lagen (1905:38 s. I) om köp och byte av lös egendom och i 4 kap. 21 8 JB torde inle vara fullt ul analogiskt tillämpliga på exekutiv försäljning.

 

Prop. 1980/81:8                                                                             14 kap. 4 §    722

Utmätningssökande, som har fått betalning i följd av exekutiv försälj­ning av egendom som sedermera frångår köparen, torde inte vara skyldig att utge ersättning till köparen annat än på brottslig grund och möjligen även om han i annat fall inte var i god tro.

Lagberedningen. Beträffande gäldenärens ansvar mot köpare som nödgas avstå exekutivt förvärvad egendom till tredje man anser bered­ningen att det ligger närmast till hands alt inte ulan vidare ålägga gälde­nären annan förpliktelse än att ersätta köparen dennes skada i den mån gäldenären åvilande skulder har blivit betalda och han har fått uppbära överskott. Dessutom bör gäldenären kunna åläggas all ersätta även annan skada som han har vållat köparen, om han har förfarit vårdslöst. De förpliktelser som nu har nämnts föreslås alltså åvila gäldenären även om han inte själv som säljare har gjort något åtagande. Bestämmelser härom har tagits upp i första stycket av 15 kap. 4 8,

Den ersättning som i första hand bör tillkomma köparen med anledning av alt egendomen frångår honom motsvarar, anför beredningen, den köpe­skilling som han har eriagt. Gäldenärens strikta ansvar är maximerat på samma sätt. Av köpeskillingen kan emellertid en del ha betalts ul till pant­havare eller annan förmånsberättigad borgenär, som var berättigad till betalning ur egendomen oavsett vem som var ägare. I den mån sådan borgenär har fått betalt ur köpeskillingen bör inte gäldenären - lika litet som borgenären - vara skyldig ersätta köparen för dennes skada med anledning av försäljningen.

Vad som har förekommit vid försäljningen och därav föranledd likvid har enligt beredningen betydelse även för den inbördes uppgörelse som mäste äga rum mellan köparen och tredje mannen. Om köpeskilling som köparen har eriagt har använts lill betalning av sådan borgenärs fordran som har nämnts nyss, bör köparen inte vara skyldig alt avträda egen­domen lill tredje mannen utan att han gottgörs för alt köpeskillingen har använts lill tredje mannens nytta. Eljest skulle denne kunna göra en obe­hörig vinst på köparens bekostnad. Beredningen utgår från att detta gäller utan särskild bestämmelse. Att i förevarande sammanhang uttryckligen reglera rättsverkningarna av klander för de speciella fall som här är i fråga har inte synts lämpligt.

Beträffande ränta på det belopp för vilket gäldenären skall svara utgår beredningen från alt reglerna i 2 kap. 18 8 om skyldighet att utge ränta på uppburna medel som skall betalas tillbaka blir tillämpliga, direkt eller ana­logiskt.

Beredningen utgår från att kronofogdemyndigheten, frånsett vad som direkt följer av lag, inte kan ådra gäldenären personligen några inomobliga-loriska förpliktelser genom försäljning som myndigheten verkställer. Däremot kan gäldenären i samband med exekutiv försäljning tänkas fri­villigt åla sig visst ansvar. Ett sådant åtagande regleras inte i förslaget.

1 fråga om borgenärs ansvar är det enligl beredningens mening rimligt all

 

Prop. 1980/81:8                                                                             14 kap. 4 §    723

borgenär som har fått betalning åläggs alt i motsvarande mån solidariskt med gäldenären gottgöra köparen skada som denne har lidit, om borge­nären inle var i god tro när han mottog betalning. Bestämmelse härom har tagits upp i andra stycket av 4 8. Den är avsedd att gälla även beträffande annan borgenär än utmätningssökanden, t.ex. förelagsinieckningshavare. Med alt borgenären inte var i god tro avses enligl beredningen alt borge­nären insåg eller hade bort inse att han på gmnd av tredje mans rätt lill egendomen inte hade rätt lill betalning ur denna. Om borgenären t.ex. har gjort godtrosförvärv av panträtt, skall han givelvis vara skyddad. Bered­ningen framhåller att bestämmelsen över huvud inle grundar någol ersätt­ningsanspråk mol borgenär, vilken hade panträtt som gällde mol rätte ägaren. Panthavaren kan då inte vara i ond tro beträffande sin rätt lill betalning.

Eftersom försäljningen handhas av kronofogdemyndigheten torde enligt beredningen någon undersökningsplikt inte åvila borgenär i fråga om gäldenärens rätt till egendomen. Skadeståndsansvar kan därför praktiskt sett knappast komma i fråga annat än om borgenären ändå kände till omständigheter som tydde på att egendomen inte tillhörde gäldenären. Vad angår den tidpunkt då borgenär måste ha varit i god tro för alt bli skyddad mol ersättningsanspråk anser beredningen att borgenär, som före försäQningen eller köpeskillingsfördelning kommer i ond tro, inte har anspråk på all skyddas mol återkräv med anledning av betalning som där­efter sker till honom. Det naturliga synes vara alt kräva god tro hos borge­nären när han får betalning. Med betalning bör likställas att medel har avsatts för borgenärens räkning.

Beredningen framhåller att den föreslagna möjligheten för köparen att, om han går miste om den förvärvade egendomen, vända sig mot borgenär som inte var i god tro är avsedd att omfatta även det fallet att både borge­nären och köparen var i ond tro. Del torde i allmänhet även då ligga närmare till hands att borgenären får bära den förlust som det kan medföra för honom alt ersätta köparen än alt motsvarande förlust skall drabba köparen. Undantag kan emellertid enligt beredningen tänkas då jämkning på grund av köparens medvållande bör ske enligt allmänna regler.

Även i fråga om borgenärs ersättningsskyldighet bör enligt beredningen ränta beräknas enligl reglerna i 2 kap. 18 8-

Om begränsad sakralt som köparen inte har behövt räkna med finnes belasta den sålda egendomen, bör enligt beredningen åtminstone bestäm­melsen om ersättningsskyldighet för culpös gäldenär när exekutivt såld egendom frångår köparen tillämpas analogiskt.

Remissyttrandena. Svea hovrätt ifrågasätter om inle en regel om ansvar för rättsliga fel bör ha en vidare räckvidd än brist i gäldenärens äganderätt och gälla även rådighetsinskränkningar och andra begräns­ningar i gäldenärens rält som drabbar köparen. Om emeUertid de före­slagna bestämmelsema uppfattas som endast avseende äganderätt som

 

Prop. 1980/81:8                                                                              14 kap. 4 §    724

frångår köparen, kan man enligt hovrätten fråga sig om gäldenärens ansvar bör gälla alltid. När egendomen frångår köparen måste enligt hovrätten situationen ha varit sådan att köparen inte har gjort något godtrosförvärv. vilket kan ha berott på ond tro eller, vid lösöre, att egendomen inle har traderats. Har gäldenären gjort en dubbeldisposition, är del tydligt att han bör svara mol köparen. I andra fall verkar frågan mer tveksam. Läget kan i vart fall inte helt likställas med situationen vid frivillig försäljning, Hovrälten tar också upp frågan vad som över huvud skall gälla om fel i sålt gods och om ansvaret för sådant fel. Motiven klargör visserligen all gäldenären inte personligen ådrar sig inomobliga­toriska förpliktelser, men man kan då enligt hovrätten fräga sig om krono­fogdemyndigheten ådrar sig sådana eller om köparen inte har vanliga köp-rättsliga rättigheter.

Beträffande bestämmelsen i andra stycket förutsätter jordbrukskasse­förbundei alt begreppet god tro när det gäller Juridiska personer ges samma innebörd som i JB. Bank bör alltså inle förutsättas vara i ond tro pä grund av kunskap hos Qänstemän som inte handlägger själva indrivnings­ärendet.

Föredraganden. Beredningen har i 15 kap. 4 8 föreslagit regler om den situationen att den som har förvärvat egendom vid exekutiv försäQning har fått avstå egendomen till tredje man som var rätt ägare. Bestämmelserna innebär att gäldenären och borgenär är skyldiga att under vissa förutsätt­ningar ersätta den skada som köparen härigenom har lidit. En remiss­instans har ifrågasatt om inte även ansvaret för rådighetsinskränkningar och andra begränsningar i gäldenärens rätt som drabbar köparen bör reg­leras. Med anledning härav vill jag framhålla all i förevarande kapitel regleras över huvud inte annan rättsverkan av exekutiv försäljning än sådan försäQnings verkan mot tredje man som gör anspråk på ägande­rätten till egendomen och köparens rätt i sådana fall. Bestämmelserna härom har sin grund i att det emellanåt förekommer att tredje man efler exekutiv försäQning gör anspråk på den sålda egendomen. De har också nära samband med reglema i 4 kap. i departementsförslaget om för­hållandet till tredje man och om lösandet av tvist om äganderätten som kan uppkomma under handläggningen av ett utsökningsmål (4 kap. 17-26 88). Frågan om andra rättsliga fel eller om rådighetsfel i exekutivt såld egendom torde vara av mera teoretiskt än praktiskt intresse. Del skulle dessutom knappast vara möjligt att generellt reglera denna fråga i UB beträffande all slags egendom. Jag anser sålunda att i paragrafen inte bör tas upp bestämmelser angående andra fel i exekutivt såld egendom än sådant som utgörs av att egendomen inle tillhörde gäldenären.

Beredningens förslag om i vad mån den som har förvärvat egendom exekutivt men nödgats avslå egendomen lill tredje man skall vara berätti­gad till ersättning för sin föriusl går ul på alt gäldenären skall vara ersält­ningsskyldig i den mån någon hans skuld har blivit betald till föQd av

 

Prop. 1980/81:8                                                                             14 kap. 4 §    725

försäljningen eller han själv har fått betalning ur köpeskillingen samt att ondtroende borgenär skall vara ersältningsskyldig i den mån han har fått betalning. Har gäldenären handlat vårdslöst, skall hans ersättningsskyldig­het dock inte vara begränsad på sätt har sagts nu. Förslaget har godtagils av praktiskt taget alla remissinstanser. En remissinstans har dock ifråga­satt om gäldenärens ersättningsansvar bör gälla i alla fall då egendomen frångår köparen. Med anledning härav villjag nämna följande.

Huvudregeln i I 8 om företrädet mellan exekutivköparen och tredje man som var rätt ägare kan sägas innebära att exekulivköparen i princip får vika för tredje mannen. Vikliga undanlag härifrån gäller emellertid, i första hand när köparen har gjort godtrosförvärv till lösöre m.m. och i fall som avses i 2 och 3 88. När tredje man tillhörig egendom har tagits i anspråk genoni utmätning och exekutiv försäljning, har gäldenären gjort en oberättigad vinst. Denna beslår i alt honom åvilande skuld har blivit betald och all han eventuellt har fått uppbära överskott av köpeskillingen. Även om gäldenären inte har förtigit omständigheter som kronofogde­myndigheten inte kände till eller på annat sätt medverkat till att egendom som tillhörde tredje man har tagits i anspråk, är det enligt min mening rimligt att gäldenären skall vara skyldig alt ersätta köparens skada i den mån den motsvarar sädan vinst. Detta gäller även om köparen undan­lagsvis har måst avslå egendomen till tredje man på grund av ond tro. Jag godtar därför beredningens förslag om gäldenärens ersättningsansvar. Bestämmelsema har emellertid i departementsförslaget förtydligats så alt del framgår klart all de reglerar endast fall då köparen tvingas avstå egendomen på grund av att den tillhörde tredje man. Även ett par andra Jämkningar har gjorts i förtydligande syfte.

Även andra stycket i paragrafen, som reglerar borgenärs ersättnings­skyldighet, överensstämmer i sak med beredningens förslag. Som en remissinstans har antytt bör god tro hos borgenär som är bank eller annan juridisk person inte vara utesluten enbart därför att annan Qänstemän hos borgenären än den eller de som har haft befattning med indrivningen av borgenärens fordran kände till eller borde ha känt till att den utmätta egen­domen inte tillhörde gäldenären, om del vid ett bedömande av omsländig­hetema inle framstår som rimligt att lägga detta borgenären till last Gfr prop. 1971:179 s. 36).

En remissinstans har tagit upp frågan vad som över huvud skall gälla angående fel i exekutivt såld egendom och om ansvaret för sädana fel. De problem som kan uppkomma när exekutivt såld egendom påstås vara behäftad med fel av olika slag kan emellertid inte behandlas närmare inom ramen för förevarande lagstiftningsärende. Jag vill endast nämna föQande. Som beredningen har framhållit ådrar inte kronofogdemyndigheten gälde­nären nägra köprältsliga förpliktelser genom exekutiv försäljning. Exekutiv försäljning får anses avse egendomen i befintligt skick. Detta gäller också vid underhandsförsäljning, även om det inte har angetts

 

Prop. 1980/81:8                                                                          14 kap. 5 §    726

uttryckligen. Köparen bör därför inte kunna åberopa faktiska fel i egen­domen annat än under särskilda förutsättningar, t.ex. om egendomen inte motsvarar den beteckning under vilken den har bjudits ut (se beträffande frivillig försäljning av lös egendom på auktion 48 8 köplagen; Jfr 83 8 första stycket 8 USK), Beträffande rättsliga fel som består i alt den sålda egendomen visar sig vara belaslad med en rättighet som köparen inle har behövt räkna med anser Jag i likhet med beredningen att ersättnings­skyldighet i vart fall bör åvila gäldenären. om han har förfarit vårdslöst.

Om köparen vill häva köpet, måste beaktas att exekutiv försäljning sker genom beslut av kronofogdemyndigheten. För köpets hävande måsle därför krävas att försäljningen undanröjs efter klagan över denna i ordinär eller extraordinär väg. Jag vill påpeka att enligl 18 kap. 21 8 tredje stycket i departementsförslaget användande av särskilda rättsmedel inte utan synneriiga skäl fär föranleda att exekutiv försäQning hävs.

Den närmare bedömningen av de problem som kan uppkomma när någon som har förvärvat egendom genom exekutiv försäljning undan­tagsvis gör gällande att egendomen är behäftad med fel torde kunna över­lämnas åt rättstillämpningen,

5 § Paragrafen, som motsvarar 15 kap. 5 8 i beredningens förslag, inne­håller bestämmelser om tredje mans rätt mol gäldenären och borgenär i fall dä tredje mannens äganderätt går föriorad genom exekutiv försäljning eller genom indrivning av utmätt fordran.

Gällande rätt. När exekutiv försäljning medför att tredje man förlorar sin egendom, kan gäldenären vara ersättningsskyldig mol tredje mannen på inomobligatorisk grund. Även i andra fall torde gäldenären kunna bli skyldig utge ersättning. Under vilka förutsättningar sådan ersättnings­skyldighet föreligger är emellertid ovisst. Det är också oklart om ersätt­ningsskyldigheten är begränsad till vad som har kommit gäldenären till godo eller om gäldenären är ersältningsskyldig för hela den skada som tredje mannen har lidit.

Utmätningssökanden eller annan borgenär som har fått betalning torde inte vara äterbetalningsskyldig mot tredje man som har förlorat sin egen­dom annat än på skadeslåndsräit.slig grund.

Lagberedningen. Beredningen framhåller att när själva utmätningen ger företräde framför överlåtelse av egendomen, det enligt 15 kap. 2 8 första stycket skall gälla till förmån även för den som har förvärvat egendomen vid den exekutiva försäljningen. Om föreläggande har meddelats enligl 5 kap. 19 eller 24 8 och Iredje mannen inle har efterkommit föreläggandet, har han förlorat sin rätt mot sökanden, såvida inte denne själv har väckt lalan mol tredje mannen inom föreskriven tid. Säljs egendomen därefter exekutivt, skall enligt 2 8 andra stycket i 15 kap. nämnda påföQd gälla till förmån även för den som därvid förvärvar egendomen. Däremot medför, päpekar beredningen, inte reglerna i 2 8 att tredje mannen har förlorat sin

 

Prop. 1980/81:8                                                                             14 kap. 5 §    727

rätt i förhållande även till gäldenären. Han kan visseriigen inte kräva att egendomen utges till honom in natura men är oförhindrad all göra gällande ersättningsanspråk på inom- eller utomobligatorisk grund. Om t.ex. Iredje mannen/ägaren har hyrt ut lös egendom till gäldenären och denna egen­dom har tagils i mät för fordran mot den senare, är tredje mannen i princip oförhindrad all göra gällande de påföljder som i allmänhet inträder i fall då medkontrahenten inle kan återlämna hyrd egendom. Har tredje mannen genom att inte efterkomma föreläggande visat försummelse att ta till vara sina egna intressen, kan dock gäldenärens skadeståndsförpliklelse komma alt påverkas därav och eventuellt falla bort.

Beredningen har inte ansett anledning föreligga att reglera vilka rätts­följder som kan inträda, om gäldenären lill föQd av exekutiv försäQning inte kan fullgöra sina förpliktelser enligt avlal som rör den utmätta egen­domen. Denna fråga lämnas därför helt åt sidan i förslaget. Däremot synes det lämpligt alt reglera vilka förpliktelser som oavsett avtal kan uppkomma för gäldenären, om tredje mans egendom las i mäl för den förres skulder och säljs. Enligt beredningens mening kan gäldenärens förpliktelse mot tredje man i detta fall bestämmas på samma sätt som i 4 8 första stycket har angetts för del fallet att egendom som tillhörde tredje man har sålts och köparen har förioral egendomen.

Tillämpade på den situation som avses i 5 8 innebär reglerna i 4 8, anför beredningen, att tredje mannen får rätt lill skadestånd av gäldenären i den mån fordran mot denne har blivit betald genom försäljningen eller gälde­nären själv har fått del av köpeskillingen. Har gäldenären förfarit vårds­löst, får tredje mannen även i övrigt rält lill ersättning för sin förlust, dvs. utan nämnda begränsning. Om betalning har utgått för fordran som annan än gäldenären var personligen betalningsskyldig för, bör första stycket i 4 8 kunna tillämpas analogiskt mot den sålunda personligen betalnings­skyldige som har befriats från sitt betalningsansvar.

Genom den exekutiva försäQningen kan betalning ha utgått till borgenär som under alla omständigheter var berättigad att få betalning ur egen­domen, oavsett om gäldenären eller tredje man var rält ägare. Genom sådan betalning har enligt beredningen tredje mannen regelmässigt inle lidit någon skada. Del kan inträffa att genom försäljningen betalning, t.ex. på grund av panträtt, har tillfallit någon som inte hade personlig fordran mot utmätningsgäldenären. Om panträtten var giltig även mot rätte ägaren/tredje mannen, har denne regelmässigt inle heller i sådant fall lidit någon skada av att panthavaren har fått betalt vid försäljningen. Del måste alltid för att ersättning skall utgå konstateras alt tredje mannen har lidit någon skada genom skedd betalning.

Del bör enligl beredningen uppmärksammas att tredje man kan bli lidande inle bara genom att honom tillhörig egendom säljs utan även genom alt en honom tillhörig fordran, som med orätt har blivit ulmätt, drivs in och används till betalning av ulmätningssökandens fordran. Över-

 

Prop. 1980/81:8                                                             14 kap. 5 §   728

skott kan även i sådana fall ha överlämnats till utmätningsgäldenären. Tredje mans rätt i den nu berörda situationen bör enligt beredningen regleras på samma sätt som om honom tillhörig egendom har sålts.

Frågan om tredje mans rätt mot utmätningssökanden eller annan borgenär som har fått betalning bör enligt beredningen regleras på samma sätt som i 4 8 andra stycket har föreslagits beträffande köparens rätt.

1 enlighet med del anförda föreskrivs i 5 8 i beredningens förslag alt när exekutiv försäQning av egendom eller indrivning av utmätt fordran medför att tredje mans rätt till egendomen går föriorad, vad som i 4 8 sägs om köpares rätt till skadestånd av gäldenären och borgenär skall ha mot­svarande tillämpning i fråga om skada som tredje mannen har lidit. Bered­ningen framhåller all 5 8 inte är tillämplig mol utmätningssökanden eller annan borgenär i fall som avses i 2 8- Beträffande det fall som nämns i 2 8 andra stycket påpekar beredningen att när tredje man efter föreläggande har förlorat sin rätt genom underlåtenhet att efterkomma föreläggandet, han har förlorat sin rätt mot sökanden och försäQningen åsamkar inte honom någon ny förlust i den delen.

Remissyttrandena. Svea hovrätt framhåller att gäldenärens ansvar mot tredje man torde kunna gälla endast i fråga om sådan tredje mans rätt som är upplåten av gäldenären eller eQest har gällt mot honom. Det förefaller tveksamt vad som skall begäras av den som råkar ut för utmätning. Hovrätten nämner det fallet alt utmätning sker av gäldenärens faslighet, i vilken finns en bostadsrätt som inle är sakrältsligt skyddad. Hovrätten undrar om gäldenären ådrar sig skadeståndsansvar för att han inte vid utmätningen har sett till alt bostadsrätten blev iakttagen och förbehållen.

Föredraganden. I 15 kap. 5 8 i beredningens förslag regleras tredje mans rätt mot gäldenären och mot utmätningssökanden och andra borge­närer, när tredje mannen har förlorat sin egendom genom exekutiv försälj­ning eller genom indrivning av utmätt fordran. Vad beredningen har före­slagit härom har inle föranleti erinran från någon remissinstans. En remissinstans, som synes ha utgått från att den föreslagna bestämmelsen avser begränsade rättigheter som går förlorade för tredje man, har emel­lertid tagit upp vissa frågor som har samband därmed. Med anledning härav vill jag understryka att förevarande paragraf i departementsför­slaget, liksom motsvarande bestämmelse i beredningens förslag, endast reglerar tredje mans förlust av äganderätten lill såld egendom resp. indriven fordran. Jag godtar beredningens förslag härom. I departements­förslaget har emeUertid paragrafens lydelse Jämkats i ett par hänseenden.

I anslutning till vad nyssnämnda remissinstans har anfört om det fallet att bostadsrätt går förlorad villjag påpeka att enligt 38 8 bostadsrällslagen (1971:479) gäller att bostadsrätt upphör, om det hus i vilket bostadsrätts­havarens lägenhet finns säljs exekutivt. Bostadsrättsföreningen är därvid skyldig all utge skälig ersättning till bostadsrättshavaren för bostadsrätten. Om föreningen inom viss lid träder i likvidation eller försätts i konkurs.

 

Prop. 1980/81:8                                                                             14 kap. 6 §   729

skall dock ersättningen bestämmas enligt särskilda grunder. Vidare gäller enligt paragrafen att om bostadsrätten upphör på grund av exekutiv försälj­ning av huset och lägenheten har tilllrätls, skriftligt hyresavtal skall anses ingånget. Jag vill också erinra om att i 7 kap. 19 och 20 88 JB finns bestäm­melser om rält till ersättning för rättighetshavare som avses där av tidigare fastighetsägare, när rättigheten upphör med anledning av fastighetens exekutiva försäljning Qfr 12 kap. 47 8 Qärde stycket i departementsför­slaget),

6 8 Denna paragraf innehåller bestämmelser om Iredje mans rätt lill ersättning av staten i vissa fall. Den motsvarar 15 kap. 6 8 i beredningens förslag.

Gällande rält. I 213 a 8 3 mom. UL föreskrivs att treclje man, vars rätt till fast egendom har gått föriorad enligt I mom. andra mieningen i samma paragraf är berättigad till ersättning av staten enligt samma bestämmelser som gäller när sådan ersättning skall utgå med anledning av alt ägarens rätt har gått förlorad genom frivillig försäljning. Vidare anges att del sagda har motsvarande tillämpning när tredje man enligt 2 mom. har förlorat sin rält lill skepp som är registrerat här i riket.

Lagberedningen. Första stycket i 15 kap. 6 8 i beredningens förslag överensstämmer med 213 a 8 3 mom. UL i paragrafens lydelse enligt remiss till lagrådet den 26 april 1972. Beredningen påpekar att bestäm­melsen inte gäller luftfartyg eller intecknade reservdelar till luftfartyg.

1 andra stycket i beredningens förslag anges att staten inträder i Iredje mannens rält enligt 5 8 Gfr 18 kap. 7 8 JB och 353 8 sjölagen). Beredningen har inle anseti behövligt att ange all statens regressrätt förutsätter all tredje mannen har fått ersättning av staten.

Remissyttrandena. Slatens ansvar för skada som har tillfogats tredje man till följd av exekutiv försäljning är enligt advokat samfundet alltför be­gränsat. Samfundet förordar bestämmelser som innebär generell rätt för tredje man - med undantag för del fall alt iredje mannen inle har efter­kommit föreläggande - att få all skada ersatt av staten, oavsett om gälde­nären, borgenär eller kronofogdemyndigheten kan lastas för skadan. Staten bör därefter inträda i Iredje mannens rätt gentemot den som har vållat skadan. Vidare anmärker samfundet att uppdelningen av 6 8 på två stycken är missvisande, om statens regressrätt avses vara begränsad till de fall som berörs i 6 8 första stycket.

Föredraganden. Enligl beredningens förslag skall statens ansvar för skada som tredje man lider genom exekutiv försäljning vara begränsat till vissa fall som rör registrerat skepp och fast egendom. En remissinstans har ansett att staten bör generellt svara för skada som åsamkas tredje man när dennes rätt går förlorad genom exekutiv försäQning. Som Jag har anfört under kapitelrubriken är jag emellertid inte beredd alt föreslå ett generellt ersättningsansvar för staten. Jag godtar sålunda alt staten skall inträda

9   Riksdagen 1980181. 1 saml Nr 8. Del 2

 

Prop. 1980/81:8                                                                                    15 kap.    730

endast i de fall som avses med den av beredningen föreslagna regeln. Lydelsen har emellertid i departementsförslaget Jämkats tUl överens­stämmelse med den nu gällande lydelsen av 213 a 8 3 mom. UL.

Alt första meningen i första stycket av paragrafen är tUlämplig även i fråga om andel i här i riket registrerat skepp och villkorlig äganderätt till sådant skepp eller till andel däri föQer av 1 kap. 10 8 i departementsför­slaget. Enligt I kap. 9 8 Jämställs registrerat skeppsbygge med registrerat skepp.

De regler om statlig ersättningsskyldighet till vilka hänvisas finns i 18 kap. 4-7 88 JBochi 349 och 351-353 88 sjölagen.

Andra stycket i paragrafen har i departementsförslaget Jämkats i förtyd­ligande syfte.

15 kap. Införsel

Detta kapitel motsvarar 4 kap. beredningens förslag. Del överens­stämmer i huvudsak med nuvarande bestämmelser om införsel men inne­håller också vissa föreskrifter som saknar motsvarighet i gällande rätt.

Gällande rätt. Bestämmelser om införsel i lön finns i införsellagen (1968:621). Med lön Jämställs vissa andra ersättningar och förmåner. Lagen kompletteras av närmare föreskrifter i USK och förordningen (1969:21) om införsel och utmätning i sjukpenning m.m. 1969 års förord­ning innehåller även. på grund av bemyndigande i 28 8 första stycket inför­sellagen, vissa föreskrifter beträffande förfarandet vid införsel i sjuk­penning m.m. som avviker från införsellagens bestämmelser.

Efler antagandet av införsellagen har fiera paragrafer i lagen ändrats, varav de flesta efter det att beredningen avgav sitt förslag till UB.

Lagberedningen. Beredningen framhåller all införsel i avlöning är en mycket anlitad exekutionsform vars betydelse snarare ökar än minskar. Införsel skall hållas isär från utmätning av avlöning som regleras i 8 kap.

Föreskrifterna i 4 kap. beredningens förslag ersätter bestämmelsema i införsellagen. Beredningen anser sig inte ha anledning att ta upp till fömyad diskussion i vilken omfattning införsel bör få äga rum eller all över huvud ta upp 1968 års lagstiftning till revision. Vissa smärre Jämkningar har emellertid varit behövliga. I enlighet härmed har beredningen i sina motiv, utöver redogörelse för Jämkningama, endast gett orienterande upplys­ningar och angett sambandet med andra bestämmelser i förslaget samt redogjort för vad som har tillkommit under senare tid.

Remissyttrandena. Bestämmelserna om införsel i beredningens förslag lämnas i allmänhet utan erinran i remissyttrandena. Några remissinstanser föreslår emellertid vissa ändringar i syfte bl.a. alt införselinstilutet skall göras mera effektivt (se vidare under de särskilda paragraferna).

 

Prop. 1980/81:8                                                                                    15 kap.    731

Föredraganden. Som Jag har framhållit i den allmänna motiveringen (avsnitt 5,1) bör införsellagens bestämmelser i allt väsentligt utan ändring las upp i UB, Med anledning av att vissa ändringar har förordats i remiss­yttrandena har Jag emellertid övervägt i vad mån skäl föreligger lill sådana ändringar. Frågan härom behandlas i anslutning till de olika berörda para­graferna. 1 övrigt har Jag i allmänhet inte ansett det påkallat alt lämna någon närmare motivering lill bestämmelsema i kapitlet. Här kan i stället hänvisas lill förarbetena till införsellagen, se betänkandet (SOU 1964:57) Utsökningsrätt 111, prop. 1968:130, ILU 1968:48 och rskr 1968:362. I fråga om senare ändringar i lagen fär också hänvisas lill förarbetena.

1 departementsförslaget har beaktats de ändringar som har ägt rum i införsellagen efler del alt beredningen avgav sitt förslag. Som beredningen har föreslagit bör en del mindre jämkningar göras i samband med att bestämmelsema i införsellagen tas upp i UB. Härutöver innehåller departe­mentsförslaget vissa mindre ändringar av främst redaktionell natur. Bl.a. har till följd av all utmätning av lön behandlas i ett tidigare kapitel i balken vissa bestämmelser i 15 kap. kunnat ersättas av hänvisningar till motsva­rande bestämmelser i kapitiel om löneutmätning. Här kan också nämnas att ordet avlöning genomgående har bytts ut mot den kortare termen lön. Vidare saknar departementsförslaget motsvarighet lill 7 8 (se under rubriken till 5 och 6 88) och 27 8 beredningens förslag.

I 25-27 88 införsellagen meddelas bestämmelser om talan mot utmätningsmannens beslut angående införsel, om inhibition av införsel som äger rum på grund av skriftlig förbindelse angående underhållsbidrag m.m. samt om kostnad i införselmål. Förevarande kapitel i departements­förslaget saknar, i likhet med 4 kap. beredningens förslag, motsvarighet till nämnda bestämmelser. Dessa frågor regleras i stället i 3, 17 och 18 kap. departementsförslaget (3 kap. 18 8 andra stycket, 17 kap. I 8, 2 8 första stycket och 7 8 samt 18 kap. I 8 och 9 8 första stycket).

Enligt 28 8 första stycket införsellagen får regeringen beträffande införsel i sjukpenning eller annan dagersättning som avses i 2 8 andra stycket föreskriva de avvikelser från införsellagens bestämmelser om förfarandet som föranleds av målens beskaffenhet. 1 förordningen om införsel och utmätning i sjukpenning m.m. har meddelats en del särskilda bestämmelser om införsel i sjukpenning och liknande dagersättningar. Flertalet av dessa bestämmelser ulgör verkslällighelsföreskrifter lill införsellagen. Bestämmelserna i 2 8 förordningen får däremot anses vara sådana avvikande bestämmelser som åsyftas i 28 8 första stycket införsel­lagen. Beredningens förslag innehåller i 4 kap. 27 8 motsvarighet till bemyndigandet i 28 8 första stycket införsellagen. Bestämmelser som avviker från UB:s regler måste emellertid meddelas i lag. På grund härav saknar departementsförslaget motsvarighet lill 27 8 beredningens förslag. Behövliga bestämmelser angående införsel i sjukpenning m.m. som avviker från reglema om införsel i andra förmåner har i departementsförslaget

 

Prop. 1980/81:8                                                                              15 kap. I §   732

tagits upp i de aktuella paragrafema (5 och 9 88).

Här kan nämnas att förhållandet mellan införsel och arbetsgivares rätt att kvitta med molfordran hos arbetslagaren regleras i 5 8 lagen (1970:215) om arbetsgivares kvittningsrätt.

Införsel kan äga rum såväl i enskilt som i allmänt mål. Vissa bestäm­melser i kapitlet är emellertid tillämpliga endast i enskilt mål (resp. i allmänt mål). Detta framgår omedelbart av de aktuella bestämmelserna och förevarande kapitel innehåller därför inle, i motsats till flera andra kapitel, nägon avslutande föreskrift om all vissa bestämmelser inte gäller i allmänna mål.

Allmänna bestämmelser

1 8 Paragrafen, som motsvarar 4 kap. I 8 beredningens förslag, anger de fordringar för vilka införsel kan ske.

Gällande rätt. Enligt I 8 införsellagen får införsel äga rum för föQande grupper av fordringar, nämligen I. underhållsbidrag enligt GB eller FB, 2. bidrag som tillkommer kommun för omhändertaget barn enligt 72 8 andra stycket barnavårdslagen eller till hjälptagares försöGning enligt 40 8 lagen om socialhjälp, 3. skaller och allmänna avgifter i fall som särskilt före­skrivs saml 4. böter och viten.

Lagberedningen. Beredningens förslag överensstämmer med gällande rätt.

Med underhållsbidrag enligt GB eller FB åsyftas enligl beredningen i första hand underhållsbidrag som någon utger för alt fullgöra lagstadgad underhållsskyldighet l.ex. lill barn, föräldrar eller den med vilken han är eller har varit gift. Utfästelse att lämna understöd åt en person, mot vilken vederbörande inte är underhållsskyldig enligl vad som stadgas i GB eller FB, kan däremot inte åberopas som gmndval för införsel. Beredningen framhåller att underhållsbidrag i vissa fall skall utgå med annat belopp än som anges i exekutionsurkunden. Enligl lagen (1966:680) om ändring av vissa underhållsbidrag skall omräkning ske till följd av ändring i penning­värdet. Denna lag torde inte kunna åberopas, när främmande rätt är tillämplig på frågan om skyldighet att utge underhållsbidrag. Däremot torde eventuell lag i främmande stat om automatisk förhöjning av underhållsbidrag böra tillämpas här i riket vid indrivning av underhåll som har fastställts enligl samma stals lag.

Begränsningen lill underhållsbidrag enligt GB eller FB är enligl bered­ningen inte avsedd att utesluta införsel för underhåll enligt utländsk lag i motsvarande fall, när giltig exekutionstitel finns.

Beredningen anför vidare att införsel för underhållsbidrag kan sökas av den underhållsberättigade eller den som får företräda honom. Vidare kan barnavårdsnämnd som har utgett bidragsförskott använda införsel för sin regressfordran. Motsvarande torde gälla vårdnadshavare som har förskol-

 

Prop. 1980/81:8                                                                              15 kap. I §    733

terat underhåll. Däremot kan en vanlig överlåtelse av förfallna underhålls­bidrag inte grunda rält till införsel.

Om ansökningsförfarandet finns fn. särskilda föreskrifter i 9-15 88 USK. I beredningsförslagel ges vissa allmänna bestämmelser därom i 19 kap. Beredningen påpekar all punkt 2 i 1 8, som nämner vissa bidrag som tillkommer kommun, inle omfattar nyss berörda fall alt barnavårdsnämnd återkräver utgivet bidragsförskott av den underhållsskyldige.

Beredningen framhåller att med skatter och allmänna avgifter enligl I 8 3 avses i första hand endast svenska skatter och avgifter. Beträffande u'ländsk skatt och allmän avgift ges bestämmelser i lagen (1969:200) om ut­tagande av utländsk skatt, tull och annan allmän avgift. Denna lag ger rege­ringen fullmakt alt förordna alt sådan skatt eller avgift skall uppbäras och drivas in i samma ordning som svensk skatt eller allmän avgift.

Föreskriften i punkt 4 om böter och viten omfattar enligt beredningen böter av alla slag (dagsböter, penningböter och normerade böter), oavsett vilken myndighet som har ålagt dem. Endast här i riket ålagda böter eller viten åsyftas, om inle annat är föreskrivet Qfr 2 och 4 88 lagen 1963:193 om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge ang. verkställighet av straff m.m.). Vad angår vite påpekar beredningen alt införsel inte kan komma i fråga för uttagande av vite som har bestämls genom avtal och alltså närmast har karaktär av skadeständ.

Remissyttrandena. Länsstyrelsen i Jönköpings län ställer sig tveksam till all böter och viten allQämt skall fä las ut genom införsel.

Frågan om införsel bör få användas för uttagande av skadestånd på grund av brott tas upp av Svenska försäkringsbolags riksförbund, som erinrar om att förbundet redan i sitt remissyttrande över förslag till nu gällande bestämmelser ifrågasatte om inte allvarliga försök borde göras att lösa frågan om införsel för sådant skadestånd. Förbundet finner del ange­lägel alt saken övervägs på nytt.

Med anledning av beredningens påpekande alt underhållsbidrag i vissa fall på grund av lagen om ändring av vissa underhållsbidrag skall utgå med annat belopp än som anges i exekutionstiteln hemställer/?5V att den tvek­samhet som f n. råder om nämnda lags tillämplighet på interimistiska beslut undanröjs genom ell klarläggande uttalande i det nu aktuella lagstift­ningsärendet.

Enligt RSV råder i rättstillämpningen viss oklarhet om införsel får äga rum hos dödsbodelägare för den del av den avlidnes skatteskuld som belöper på delägarens lott i boet. RSV, som anser införsel möjlig i denna situation, hemställer att detta kommer till uttryck i lagtext eller motiv.

Föredraganden. 1 samband med tillkomsten av 1968 års införsellag övervägdes närmare vilka fordringar som borde kunna tas ut genom in­försel. Att införsel ansågs böra stå till buds för böter och viten moti­verades närmast av kriminalpoliliska skäl. Därefter har inte förekommit något som ger anledning att, som en remissinstans har fört på tal, nu ute-

 

Prop. 1980/81:8                                                                           15 kap. I §    734

sluta böter och viten ur den privilegierade grupp av fordringar som kan tas ut genom införsel.

Även frågan huruvida införselinstitutet borde öppnas för skadestånds­fordringar, särskilt skadestånd på grund av brott, diskuterades ingående vid tillkomsten av nuvarande införsellag. Förhållandena har inte därefter ändrats så, alt anledning finns att nu ompröva den ståndpunkt som intogs då. Jag vill erinra om att skadestånd, liksom fordringar i allmänhet, kan drivas in genom den särskilda form av utmätning som utgörs av utmätning av lön m.m. och som sker i införselliknande former. Departements­förslaget innehåller vissa jämkningar av de nuvarande reglerna om löne­utmälning i syfte att sådan utmätning skall bli mera effektiv än f.n. Löne­utmälning regleras i 7 kap. departementsförslaget. Här kan också påpekas all i prop. 1977/78:126 har föreslagits alt den nuvarande möjligheten till ersättning från staten för skada på grund av brott skall vidgas. Det bör också nämnas att enligl 17 8 i förevarande kapitel ges fordran för vilken löneutmätning skall ske ett visst skydd mot införsel för böter och viten. Jag är sålunda inte beredd att föreslå möjlighet till införsel även för skade­stånd på grund av brott.

Beträffande skatter och allmänna avgifter innebär beredningens förslag alt införsel får ske i fall som föreskrivs i lag eller annan författning. Frågan vilka skatter och allmänna avgifter som får tas ul genom införsel bör emel­lertid regleras i lag. 1 departementsförslaget har punkt 3 i I 8 Jämkats i enlighet härmed.

1 detta sammanhang kan påpekas att disciplinbot för krigsmän inte är alt anse som böter (I kap. 3 8 BrB). Enligt 5 8 tredje stycket lagen (1973:18) om disciplinstraff för krigsmän gäller emellertid om verkställigheten av disciplinbot som inte kan tas ut genom löneavdrag, frånsett vissa undantag, vad som är föreskrivet om bötesstraff På grund härav blir vad som i förevarande kapitel sägs om böter tillämpligt även på disciplinbot.

Med anledning av vad beredningen har anfört om vem som kan söka införsel för underhållsbidrag vill Jag påpeka att administrationen av bidragsförskott numera ankommer på försäkringskassorna, varför regress­fordran på grund av utgett bidragsförskott drivs in av försäkringskassan.

1 detta sammanhang vill Jag nämna att i betänkandet (SOU 1977:37) Underhåll till barn och frånskilda har föreslagils åtskilliga ändringar i fråga om den famiQerältsliga underhållsskyldigheten. Även frågan om återkräv för utgivna bidragsförskott berörs. Förslaget övervägs f.n. i justitie­departementet.

1 ett remissyttrande har begärts ett klariäggande uttalande i frågan huruvida lagen om ändring av vissa underhållsbidrag är tillämplig beträf­fande underhållsbidrag som utgår enligl inlerimisliskl beslut. Med anled­ning härav villjag nämna att frågan har prövats av högsta domstolen i ett nyligen avgjort mål (Ö 563/76). Högsta domstolen ansåg därvid alt nämnda lag inte är tillämplig på underhållsbidrag som har fastställts genom inter­imistiskt beslut.

 

Prop. 1980/81:8                                                                             15 kap. 2 §    735

En remissinstans har tagit upp frågan huruvida införsel för avliden persons skatt får äga rum hos dödsbodelägare för vad som belöper på hans lott i boet. Den situation som avses är tydligen den alt boet har skiftals och att delägare är belalningsskyldig för skatten Qfr bl.a. 75 8 2 mom. kommunalskatlelagen 1928:370). Med anledning härav villjag framhålla alt införsellagen utgår från att skatt eller allmän avgift, som faller under 1 8 3 införsellagen, också kan drivas in genom införsel när skatten eller avgiften på grund av särskild föreskrift får tas ut hos annan än den egentligen skall-eller avgiftsskyldige (prop. 1968:130 s. 120). Del sagda har bekräftats i ett av högsta domstolen meddelat avgörande (NJA 1975 s. 353). Departe­mentsförslaget har samma innebörd som införsellagen. Frågan huruvida verkställighet för uttagande av skatt eller allmän avgift kan ske hos annan än den egentligen skatt- eller avgiftsskyldige på grundval av exekutions­titel som avser den sist nämnde har berörts under rubriken lill 4 kap.

2 8 Denna paragraf, som motsvarar 4 kap. 2 8 beredningens förslag, innehåller bestämmelser om de förmåner i vilka införsel kan äga rum.

Gällande rätt. Enligt 2 8 första stycket införsellagen får genom införsel tas i anspråk I. arbetstagares avlöning, vare sig den utgår i form av tidlön, ackordsersälining, provision eller annan gottgörelse, 2. annan ersättning för arbetsinsats av gäldenären. om dennes ställning därvid är jämförlig med en arbetstagares, 3. periodiskt utgående vederlag för utnylGande av patent, mönsterrält eller växlförädlarrätt eller av rält till litterärt eller konstnärligt verk eller annat sådant eller för överlåtelse av rörelse saml 4. vad som utgår såsom pension eller livränta. Med livränta skall enligt andra stycket i paragrafen vid tillämpning av lagen Jämställas sjukpenning och annan dagersättning, som utgår på grund av sjukdom eller olycksfall eller av annan sådan anledning. Tredje stycket i paragrafen innehåller en erinran om bestämmelserna i 22 § för fall då skälig lön inte utgår för gälde­närens arbete.

Lagberedningen. Beredningens förslag överensstämmer, frånsett vissa redaktionella Jämkningar, med 2 8 införsellagen i paragrafens lydelse vid tiden för förslaget.

Remissyttrandena. Ett par remissinstanser, bl.a. RSV, anser att även arbetslöshetsunderstöd bör kunna tas i anspråk genom införsel.

Föredraganden. Genom lag 1976:175 har 2 8 införsellagen ändrats. Ändringen innebar att sjukpenning och annan dagersättning, som utgår på gmnd av sjukdom eller olycksfall eller av annan sådan anledning, numera kan las i anspråk genom införsel inte endast för underhållsbidrag och kommunala bidragsfordringar utan även för skatter och allmänna avgifter samt böter och viten. 1 nämnda dagersättningar ingår bl.a. föräldra­penning. Ändringen av 2 8 införsellagen har beaktats i departementsför­slaget. Jag vill erinra om att vid 1976 års lagändring underströks angelägen­heten av all kronofogdemyndigheten vid bestämmande av förbehålls-

 

Prop. 1980/81:8                                                             15 kap. 2 §   736

beloppet lar hänsyn till de ökade utgifter som sjukdom eller motsvarande tillstånd ofta för med sig för den som är berättigad till sjukpenning m.m. (prop. 1975/76:27 s. 23, se även LU 1975/76:11 s. 7). I fråga om föräldra­penning och sjukpenning vid vård av barn underströks särskilt att hänsyn till de merutgifter som bamsbörden eller motsvarande förhållande för­anleder givetvis skall tas vid bestämmande av förbehållsbeloppet saml att utrymme för införsel för skaller, böter o.d. i nämnda ersättningar därför ofta torde saknas (prop. s: 24).

Frågan vem som är arbetstagare i paragrafens mening bör prövas enligl allmänna civilrättsliga grundsatser. 1 detta sammanhang kan påpekas att innebörden av arbetstagarbegreppet diskuterades närmare i förarbetena till lagen om medbestämmande i arbetslivet (prop. 1975/76:105, bil. 1 s. 307 och 323). Den närmare avgränsningen gentemot fall där något arbets­tagarförhållande inte föreligger torde dock inte ha så stor praktisk betydelse med hänsyn till att enligt punkt 2 i första stycket av paragrafen införsel kan äga rum även när en gäldenärs ställning är Jämförlig med en arbetstagares.

Några remissinstanser har ansett alt även förmåner vid arbetslöshet bör kunna bli föremål för införsel. Sådana förmåner utgörs numera i första hand av ersättning enligt lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring och kontant arbetsmarknadsstöd enligt lagen (1973:371) om kontant arbets­marknadsstöd. Utbildningsbidrag vid arbetsmarknadsutbildning enligl arbetsmarknadskungörelsen (1966:368, omtryckt 1977:141) kan också särskilt nämnas. Vissa förmåner vid arbetslöshet är numera av sådan storlek och karaktär i övrigt alt det kan övervägas om de inte bör kunna bli föremål för införsel. Frågan om allmän arbetslöshetsförsäkring och andra frågor som har samband därmed utreds emellertid f.n. av 1974 års utredning (A 1974:08) om en allmän arbetslöshetsförsäkring. Efler samråd med chefen för arbetsmarknadsdepartementet har Jag funnit lämpligast att låta prövningen av frågan huruvida vissa ersättningar vid arbetslöshet bör kunna las i anspråk genom införsel anstå i avvaktan på utredningens arbete.

I detta sammanhang villjag nämna att ersättning från det allmänna som utgår enligt den allmänna läkarvårds- resp. tandvårdsförsäkringen till bl.a. privatpraktiserande läkare resp. tandläkare för utfört arbete får anses falla under vad som i punkt 2 sägs om annan ersättning för arbetsinsats av gäldenären än lön tUl arbetstagare. Jag får i övrigt hänvisa till vad som har anförts under 7 kap. 1 8 beträffande motsvarande fråga vid utmätning.

Som införselbara förmåner har beredningen under första stycket 3, i överensstämmelse med gäUande rätt, tagit upp periodiskt vederlag- för UtnytQande av patent, mönsterrält eller växlförädlarrätt eller av rält till litterärt eller konstnärligt verk eller annan sådan rättighet eller för över­låtelse av rörelse. Mönsterrätt och växtförädlarrätt var inte upptagna i paragrafens ursprungliga lydelse utan har tillagts i samband med till-

 

Prop. 1980/81:8                                                                              15 kap. 3 §    737

komsten av mönsterskyddslagen (1970:485) resp. växtförädlarrättslagen (1971:392). Del torde emellertid knappast vara nödvändigt att i lagtexten särskilt ange samtliga dessa rättigheter. Det synes också olämpligt att behöva ändra lagtexten så snart det tillskapas en immateriell rättighet som anses böra kunna las i anspråk genom införsel, I enlighet härmed anges under punkt 3 i departementsförslaget periodiskt vederlag för utnytQande av patent, rätt till litterärt eller konstnärligt verk eller annan sådan rättighet eller för överlåtelse av rörelse. Av lydelsen framgår att bestäm­melsen även omfattar immateriella rättigheter som kan jämställas med patent eller med rätt till litterärt eller konstnärligt verk. Härunder faller bl.a. mönsterrält och växlförädlarrätt.

Sjukpenning och annan dagersättning som utgår på grund av sjukdom eller olycksfall eller av annan sådan anledning har i beredningens förslag, i likhet med gällande lag, inte tagits upp som en särskild grupp i paragrafen ulan har enligl en föreskrift i andra stycket Jämställts med livränta, som nämns under punkt 4 i första stycket. De aktuella dagersättningarna kan emellertid knappast numera sägas stå livränta nära. Ersättningarna skall dessutom, i enlighet med 1976 års ändring av 2 8 införsellagen, kunna las i anspråk för samtliga införselbara fordringar. Med hänsyn härtill har ersätt-ningama tagits upp som en självständig grupp under en ny femte punkt i första stycket.

1 övrigt överensstämmer paragrafen i departementsförslaget med bered­ningens förslag. Andra stycket har emellertid Jämkats redaktionellt.

3 8 Paragrafen innehåller förbud mot införsel i fall då gäldenären är juridisk person. Den motsvarar 4 kap. 4 8 beredningens förslag.

Gällande rått. I 4 8 införsellagen föreskrivs att lagen inte är tillämplig när gäldenären är dödsbo eller annan Juridisk person. För att utmätnings­mannen snabbi skall bli informerad om gäldenärs dödsfall åligger del enligt 94 8 andra stycket USK arbetsgivaren att anmäla detta för utmätnings­mannen inom en vecka från det att arbetsgivaren fick kännedom om förhåUandet.

Lagberedningen. Beredningens förslag överensstämmer i sak med gällande rätt.

Remissyttrandena. Utredningen om säkerhetsåtgärder m.m. i skalteprocessen ifrågasätter om del finns tillräcklig anledning att lön, som betalas ut sedan löntagaren har avlidit, skall vara bättre skyddad än om den hade betalats ul dessförinnan. Beträffande andrajuridiska personer än dödsbo anser utredningen att det i vissa fall finns ett befogal intresse från del aUmännas sida alt ta i anspråk ersättning för utfört arbete på samma sätt som en arbetstagares lön. Det förekommer enligt utredningen ofta att personer, som egentligen är att anse som anställda hos en eller ett fåtal arbetsgivare, bUdar aktiebolag för alt komma i ett bättre beskaltningsläge. Vederlaget betalas ut direkt lill bolaget och kan därför inle f n. las i

 

Prop. 1980/81:8                                                                             15 kap. 4 §    738

anspråk genom införsel eller utmätning i lön.

Föredraganden. Med anledning av vad som har anförts i det nyss återgivna remissyttrandet vill Jag beträffande dödsbofallel påpeka alt det vid tillkomsten av införsellagen ansågs att förbudet mol införsel när gälde­nären är Juridisk person inte skulle hindra all pågående införsel fortgår i inkomst som visseriigen förfaller till betalning först efler gäldenärens död men som belöper på tiden före dödsfallet (prop. 1968:130 s. 123). Departe­mentsförslaget har samma innebörd. Härutöver s>nes inle finnas något större utrymme för införsel när gäldenären är dödsbo. Inte heller i fråga om andra juridiska personer torde föreligga något större behov av att kunna företa införsel. Förmåner av det slag som kan bli föremål för införsel torde mera sällan tillkomma Juridiska personer. Införselför­farandet passar dessutom mindre väl i fall då gäldenären är Juridisk person. För juridisk persons skulder kan naturligtvis vanlig utmätning äga rum. Därvid kan även innestående fordran på arvode för utfört arbete tas i anspråk. Vid utmätning hosjuridisk person (frånsett dödsbo) är beneficie­reglerna inte tillämpliga (5 kap, 3 8). På grund av det anförda har Jag inte funnit skäl att frångå beredningens förslag.

4 8 Paragrafen, som motsvarar 4 kap. 3 8 beredningens förslag, inne­håller en föreskrift som gör del möjligt att i följande paragrafer i allmänhet inte nämna andra förmåner än lön.

Gällande rätt. 1 3 8 införsellagen anges att vad som i del följande i lagen föreskrivs om införsel i avlöning har motsvarande tillämpning vid införsel i annan förmån samt att bestämmelser om arbetsgivare därvid gäller annan som utger förmån, i vilken införsel kan beviQas.

Lagberedningen. Beredningens förslag överensstämmer, frånsett redak­tionella jämkningar, med 3 8 införsellagen.

Föredraganden. Förevarande 4 8 i departementsförslaget överensstäm­mer, frånsett en mindre Jämkning, med 3 8 beredningens förslag.

Särskilda förutsättningar för införsel

Föredraganden. I 5-7 88 införsellagen finns bestämmelser om vissa förutsättningar för att införsel skall få äga rum. I 5 och 6 88, som reglerar införsel för underhållsbidrag resp. kommunal bidragsfordran, ges före­skrifter dels angående exekutionstitlar, bl,a. huruvida dom eller beslut skall ha vunnii laga kraft, dels angående andra, särskilda fömtsättningar för alt införsel skall få äga rum fÖr nämnda slag av fordringar. 1 7 8, som behandlar skaller och allmänna avgifter samt böter och viten, föreskrivs alt införsel för sådana fordringar får äga mm så snart förutsättningar för indrivning föreligger samt att beträffande böter eller viten som har ålagts genom hovrätts dom införsel dock inle, innan domen har vunnii laga kraft, fär ske i annat fall än då domen avser disciplinbot.

 

Prop. 1980/81:8                                                                             15 kap. 5 §   739

I 4 kap. 5 och 6 88 beredningens förslag, vilka svarar mot 5 och 6 S§ införsellagen, saknas motsvarighet lill vad sist nämnda paragrafer inne­håller om exekutionstitlar. Föreskrifter därom har i stället tagits upp i kapitiel om exekutionstitlar (3 kap.). På motsvarande sätt har i departe­mentsförslaget bestämmelser om exekutionstitlar tagits upp i 3 kap.

1 4 kap. 7 8 beredningens förslag, som svarar mot 7 8 införsellagen, anges alt införsel för skatter och allmänna avgifter får äga rum så snart förutsättningar för indrivning föreligger enligt vad som föreskrivs därom samt att i fråga om böter och viten 3 kap. 10 8 gäller, om inte annat föQer av särskilda bestämmelser. Frågan vid vilken tidpunkt införsel får äga rum för skatter och allmänna avgifter samt för böter och viten bör emellertid, liksom motsvarande frågor beträffande övriga införselbara fordringar, i UB behandlas enbart i kapitlet angående exekutionstitlar. 1 3 kap. 23 8 departementsförslaget har tagils upp bestämmelser i saken. Där anges i andra stycket alt dom eller beslut varigenom har ålagts böter, vite eller sådan särskild rättsverkan av brott som innefattar betalningsskyldighet inte får verkställas förrän domen eller beslutet har vunnii laga kraft samt att annan exekutionstitel i allmänt mål fär verkställas innan den har vunnit laga kraft, om det är särskilt medgivet. Del sist sagda syftar bl.a. på bestämmelser i uppbördslagen. På grund härav saknar 4 kap. 7 8 bered­ningens förslag motsvarighet i departementsförslaget.

5 8 I denna paragraf anges särskilda förulsätlningar för införsel för underhållsbidrag. Paragrafen motsvarar 4 kap. 5 8 i beredningens förslag. Fjärde stycket saknar dock motsvarighet i beredningens förslag.

Gällande rätt. 1 5 8 första stycket införsellagen anges som första mening alt införsel för underhållsbidrag får äga rum, om bidraget är fastställt genom skriftlig, av två personer bevittnad förbindelse eller genom laga­kraftvunnen dom eller beslut som får verkställas lika med sådan dom. Enligl andra meningen förutsätts vidare att antingen bidragsbelopp, som får tas ut enligt andra stycket, utestår obetalt eller att gäldenären vid två eller flera tillfällen under de två senaste åren före införselbeslutet har underlåtit att betala i rätt tid och det är anledning anta att detta skall upprepas. 1 andra stycket föreskrivs att genom införsel får tas ut endast bidragsbelopp som har förfallit till betalning tidigast två år före början av den kalendermånad under vilken verkställigheten skall ske. Enligt tredje stycket får genom införsel inte tas ut annat bidragsbelopp än sådant som är förfallet när verkställighet skall ske eller som förfaller näst därefter. Mot bestämmelsen i tredje stycket korresponderar en föreskrift i 102 8 USK om att medel som har flutit in till kronofogdemyndighet i införselmål inte fär tillhandahållas den underhållsberättigade förrän det bidrag som medlen avser är förfallet.

1 2 8 andra stycket förordningen om införsel och utmätning i sjukpenning m.m. föreskrivs beträffande införsel i sjukpenning alt vid tillämpning av 5

 

Prop. 1980/81:8                                                                              15 kap. 5 §    740

8 andra och tredje styckena införsellagen innehållandel anses ske vaGe dag för vilken sjukpenning utgår. Bestämmelsen har enligt 6 8 i förordningen motsvarande tillämpning i fråga om annan dagersättning som avses i 2 8 andra stycket införsellagen.

Lagberedningen. Beredningens förslag överensstämmer med 5 8 införsellagen i paragrafens lydelse vid tiden för beredningens förslag. Eftersom regler om exekutionstitlar för all slags verkställighet har lagils upp i 3 kap. i förslaget har emellertid bestämmelsen i 5 8 första stycket första meningen införsellagen om exekutionstitlar utgått i förslaget. Bered­ningen erinrar om att införsel enligt förslaget kan ske även på grund av dom som inte har vunnit laga kraft (3 kap. 7 8. Jfr även 4 kap. 24 8).

Remissyttrandena ■ Enligl länsstyrelsen i Stockholms län bör den före­slagna ändringen att införsel för underhållsbidrag kan äga rum på grund av dom som inte har vunnii laga kraft komma till tydligare uttryck, t.ex. genom uttalande i propositionen. RSV. som gör gällande att tiden för underhållsskyldighet f n. böGar löpa först den dag då domen på under­hållsbidrag vinner laga kraft, anser att förslaget att införsel skall kunna ske på grund av dom som inte är lagakraftvunnen innebär alt tingsrätts dom får rättskraft från domsdagen. RSV har i princip inte någol att erinra mot förslaget härom men anser att den nya ordningen bör komma till tydligare ullryck.

Föredraganden. Enligl 5 8 i 3 kap,, vilket är gemensamt för all verkstäl­lighet, får dom på betalningsskyldighet verkställas genast, om inte gälde­nären nedsätter fordringsbeloppet eller ställer säkerhet enligl de närmare bestämmelser som anges i paragrafen. Härav följer alt införsel för under­hållsbidrag kan äga rum på gmnd av dom som inte har vunnit laga kraft. Jag anser inte att detta kräver någol ytterligare förtydligande. Med anledning av vad RSV har anfört vill jag påpeka att möjligheten all få införsel på grund av dom som inle har vunnit laga kraft inle - lika lite som motsvarande möjlighet till utmätning - inverkar på underhållsskyldig­hetens omfattning. Tiden för underhållsskyldighet börjar fö. vanligtvis löpa vid annan tidpunkt än då domen angående underhållsskyldighet vinner laga kraft.

Genom lag 1976:624 har 5 S införsellagen ändrats. Ändringen innebar all vad andra stycket tidigare innehöll om bidrag som avsågs i 7 kap. 10 8 FB, dvs. underhållsbidrag i samband med förlossning, utgick. Ändringen har beaktats i departementsförslaget. 1 övrigt överensstämmer första-tredje styckena i förevarande paragraf med beredningens förslag.

1 likhet med vad som f.n. gäller enligt 2 8 andra stycket förordningen om införsel och utmätning i sjukpenning m.m. bör, när införsel äger rum i sjuk­penning eller annan dagersättning som avses i 2 8 första stycket 5 i före­varande kapitel, vid tillämpning av 5 8 andra och iredje styckena inne­hållandet anses ske vaGe dag för vilken ersättning utgår. Som har fram­hållits under kapitelmbriken bör bestämmelse härom meddelas i balken. Sådan föreskrift har tagits upp som, Qärde stycke 15 8.

 

Prop. 1980/81:8                                                                              15 kap. 7 §    141

6 8 Paragrafen innehåller särskilda förutsättningar för införsel för
kommunala bidragsfordringar. Den motsvarar 4 kap. 6 8 beredningens
förslag,

Gällande rält. I 6 S första stycket första nieningen införsellagen anges att införsel för kornmuns fordran på bidrag får äga rum, om beloppet har fastställts genom förbindelse eller lagakraftvunnet beslut enligt vad därom är föreskrivet, Enligt andra meningen får införsel inte avse annat bidrag än sådant som belöper på liden efter fastställelsen eller, när denna har skett på ansökan, efter det att ansökningen gjordes, Bestämmelserna i 5 8 första stycket andra meningen samt andra och tredje styckena har enligt andra stycket i 6 8 motsvarande tillämpning vid införsel för kommunal bidrags-fordran.

Lagberedningen. Bestämmelsen om exekutionstitlar för kommuns ford­ringar i 6 8 första stycket första meningen införsellagen saknar mot­svarighet i 4 kap. beredningens förslag. Beredningen framhåller all regler om skriftlig förbindelse angående bidrag som tillkommer kommun för barns värd enligt barnavårdslagen finns i 3 kap. 21 8 första stycket bered­ningsförslaget. 1 fråga om införsel för bidrag som har beslämls genom beslut, dvs. av länsstyrelse (72 8 andra stycket barnavårdslagen och 40 8 jagen om socialhjälp), skall 3 kap. 22 8 tillämpas. Detta innebär, påpekar beredningen, den nyheten att införsel kan ske även om beslutet inte har vunnit laga kraft, 1 övrigt överensstämmer 6 8 beredningens förslag med 6 8 införsellagen.

Föredraganden. Paragrafen i departementsförslaget överensstämmer med beredningens förslag. Att skriftlig förbindelse angående bidrag som tillkommer kommun för barns vård enligt barnavårdslagen får föranleda införsel framgår av 3 kap. I och 18 88 departementsförslaget. Villkoren för verkställighet av lätisstyrelses beslut regleras i 3 kap. 19 8.

Förfarandet

7 8 Paragrafen, som motsvarar 4 kap. 8 8 beredningens förslag, reglerar
frågan om behörig kronofogdemyndighet i införselmål.

GäUande rätt. Enligl 8 8 införseljagen tas fråga om införsel upp av utmätningsmannen i den ort där gäldenären är bosatt. Är denne inte bosatt här i landet, tas frågan upp i den ort där arbetsgivaren finns. I anslutning tjll dessa bestämmelser finns 1318 USK föreskrifter om överlämnande av införselmål från en kronofogdemyndighet till annan, när ändring sker i de omständigheter som har betingat behörigheten.

Lagberedningen. I 4 kap. 8 8 beredningens förslag anges att införsel söks hos kronofogdemyndigheten där gäldenären har sitt hemvist samt alt om gäldenären inle har hemvist här i riket ansökningen tas upp där arbets­givaren finns. Enligt den generella bestämmelsen i 2 kap. 4 8 beredningens förslag förstås med svarandens hemvist i fråga om fysisk person den ort där han är bosatt.

 

Prop. 1980/81:8                                                                             15 kap. 9 §    742

Föredraganden. Departementsförslaget överensstämmer med bered­ningens förslag. Paragrafen har dock jämkats något i redaktionellt hänseende Qfr 4 kap. 8 8). Föreskrift om vad som avses med svarandens hemvist har i departementsförslaget tagits upp i 2 kap. 3 8.,

Förevarande paragraf är tillämplig även i allmänna mål, trots att någon egentlig ansökan inle äger rum i sådana mål Qfr 1 kap. 7 8 första stycket andra meningen, se även 2 kap. 30 8 tredje stycket).

8 8 Paragrafen innehåller beslämmelser om gäldenärens hörande. Den
motsvarar 4 kap. 9 8 beredningens förslag.

GäUande rått. 1 9 8 första meningen införsellagen föreskrivs att innan beslut om införsel meddelas utmätningsmannen skall bereda gäldenären tillfälle att yttra sig, om det kan ske utan avsevärd tidsutdräkt. Enligt andra meningen behöver gäldenären dock inte höras när han byter anställ­ning och beslut skall meddelas om införsel hos den nya arbetsgivaren.

Lagberedningen. Beredningens förslag överensstämmer med gällande rätt. Beträffande allmänna mål erinrar beredningen om att gäldenären under indrivningsförfarandel kan genom kravbrev ha fått besked all införsel kommer att äga rum, om skulden inte betalas. Gäldenären behöver då enligt 39 8 andra stycket USK inte underrättas på nytt annat än om del har förflutit lång tid sedan kravet framställdes eller hans hörande är önskvärt av annat skäl.

Beredningen har övervägt huruvida kronofogdemyndigheten borde få befogenhet alt kalla gäldenären till förhör i mål angående införsel Gfr angående utmätning 5 kap. 13 8). Något praktiskt behov därav har dock beredningen inte ansett föreligga.

Föredraganden. Departementsförslaget överensstämmer med bered­ningens förslag. Med anledning av vad beredningen har anfört om gälde­närens underrättande i allmänt mål villjag erinra om vad jag har framhållit i anslutning till 4 kap. 12 8. Vad som sägs där har tillämpning även på införselmål.

Jag vill tillägga att enligt den generella bestämmelsen i 2 kap, 10 8 departementsförslaget kronofogdemyndigheten har möjlighet att även i införselmål hålla förhör med svaranden. En anledning alt hålla förhör i sådana mål kan vara alt tillföriitlig utredning om gäldenärens ekonomiska förhållanden inte kan vinnas på annat sätt och sådan utredning är nödvändig för målets prövning.

9 8 Paragrafen innehåller regler om införselbelopp och förbehällsbelopp.
Första stycket motsvarar 4 kap. 10 8 första stycket beredningens förslag.
Andra och tredje styckena saknar motsvarighet i beredningens förslag.

Gällande rätt. 1 10 8 första stycket införsellagen anges alt utmätnings­mannen bestämmer dels hur mycket som högsl får inmehållas vid vaGe avlöningstillfälle (införselbeloppel), dels ett belopp som skall förbehållas

 

Prop. 1980/81:8                                                                             15 kap. 9 §    743

gäldenären för eget underhåll och famiQens behov samt till fullgörande av betalningsskyldighet lill annan, vilken vid införsel har lika rätt som sökanden eller bättre rätt än denne (förbehållsbeloppet). Enligt andra stycket, vilket har tillagts genom lag 1976:90, bestäms förbehållsbeloppet med ledning av bestämmelserna om existensminimum i 50 8 2 mom. kommunalskattelagen och anvisningarna till nämnda paragraf Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter angående beräkningen av förbehållsbeloppet. Tredje stycket i paragrafen innehåller en föreskrift för det fall att införsel för underhållsbidrag eller kommunal bidragsfordran skall ske för engångsbelopp.

Med stöd av bestämmelsen i 10 8 andra stycket införsellagen (se även 3 8 4 instruktionen för riksskatteverket) har RSV senast den 29 november 1977 meddelat föreskrifter om beräknande av förbehällsbeloppet, vilka gäller för år 1978.

Enligl 2 8 första stycket första meningen förordningen om införsel och utmätning i sjukpenning m. m. skall vid beslut om införsel i sjukpenning införselbeloppet och förbehällsbeloppet bestämmas per dag. 1 andra meningen i samma stycke anges att sjukpenning enligt lagen om allmän för­säkring för de fyra första dagama av en sjukperiod, för vilka sjukpenning utgår, skall förbehållas gäldenären utan avdrag, om inle särskilda skäl för­anleder annat. Enligt 6 8 har vad som i förordningen sägs om sjukpenning motsvarande tillämpning i fråga om annan dagersättning som avses i 2 8 andra stycket införsellagen.

Lagberedningen. Beredningens förslag till 4 kap. 10 8 överensstämmer med 10 8 införsellagen i paragrafens lydelse före 1976 års ändring.

Remissyttrandena. Hovrätten för Västra Sverige framhåller all vid bestämmande av förbehällsbeloppet bör även sammanlevandes - och inte bara familjens - behov beaktas. Enligt hovrätten bör därför lagtexten Jämkas.

Föredraganden. Första stycket i 9 8 överensstämmer med 10 8 första stycket beredningens förslag. Med anledning av vad en remissinstans har anfört om att vid förbehållsbeloppets bestämmande hänsyn bör tas inte endast lill familjens utan även till annan sammanlevandes behov vill Jag påpeka att i förarbetena till 10 8 införsellagen framhölls att om man och kvinna varaktigt sammanbor under äktenskapsliknande förhållanden de bör kunna anses som en familj, oavsett om de har barn tillsammans eller inte (SOU 1964:57 s. 137, se även prop. 1968:130 s. 130). Departements­förslaget har samma innebörd. Jfr även 5 kap. 2 8 och 7 kap. 4 8.

Genom 1976 års tillägg till 10 8 införsellagen har införts bestämmelser som innebär att bestämmande av förbehållsbeloppet vid införsel samordnas med reglema om existensminimum vid beskattning. En mot­svarande bestämmelse har tagits upp i andra stycket av 9 8 i departe­mentsförslaget. Av skäl som Jag har berört vid behandlingen av samma fråga under 7 kap. 4 8 har någol uttryckligt bemyndigande för regeringen

 

Prop. 1980/81:8                                                            15 kap. 10 §    744

eller annan myndighet att meddela närmare föreskrifter i saken inte tagits med. Jag utgår från att sådana föreskrifter även i fortsättningen skall meddelas av RSV.

I likhet med vad som f n. gäller enligl 2 8 första stycket förordningen om införsel och utmätning i sjukpenning m.m. bör vid beslut om införsel i sjuk­penning eller annan liknande dagersättning införselbeloppel och för­behällsbeloppet bestämmas per dag. Föreskrift härom bör meddelas i UB och har tagits upp i tredje stycket av 9 8.

Som har nämnts i det föregående innehåUer 2 8 första stycket förord­ningen om införsel och utmätning i sjukpenning m.m. en ytterligare före­skrift som avviker från införsellagens bestämmelser. Enligt den före­skriften skall sjukpenning enligt lagen om allmän försäkring för de fyra första dagama av en sjukperiod, för vilka sjukpenning utgår, förbehållas gäldenären utan avdrag, om inte särskilda skäl föranleder annat. Vid till­komsten av föreskriften utgick sjukpenningen med förhållandevis låga belopp. I de flesta fall torde sjukpenningen inte ha överstigit förbehålls-beloppet och i fall då utrymme fanns för införsel torde endast mindre belopp ha kunnat tas ut. Numera utgår sjukpenningen med betydligt högre belopp och den företer även i övrigt likheter med lön. Det bör också nämnas att motsvarande föreskrift i den tidigare kungörelsen (1963:517) med vissa bestämmelser om införsel i sjukpenning m.m. - som innebar att antalet införselfria dagar ursprungligen uppgick till tre - hade samband med att sjukpenning inte utgick för de tre första dagama av vaGe sjuk­period. Denna karenstid avskaffades emellertid år 1967. Jag vill i samman­hanget erinra om att den införselfria tiden närmast torde ha föranlelts av en önskan att inte onödigtvis belasta berörda myndigheter.

Vid övervägande av frågan huruvida sjukpenningen under böGan av en sjukperiod allQämt som regel bör vara införselfri och i så fall hur länge Gfr LU 1975/76:11 s. 6) bör även beaktas att kronofogdemyndigheten som regel inte får kännedom om att en gäldenär uppbär sjukpenning förrän viss tid har förflutit av sjukperioden. Jag har därför ansett att övervägande skäl talar för att inte i nu förevarande hänseende föreslå någon särreglering beträffande sjukpenning. Det kan inte antas att försäkringskassorna eller kronofogdemyndighetema kommer alt oskäligt betungas, om den aktuella föreskriften slopas.

Andra stycket i 10 8 beredningens förslag har i departementsförslaget tagits upp i nästföljande paragraf

10 8 Paragrafen, som motsvarar 4 kap. 10 8 andra stycket i beredningens förslag, innehåller en regel om uppdelning av sökandens fordran fördel fall att införsel för underhållsbidrag eller kommunal bidragsfordran skall ske för ett engångsbelopp.

Gällande rätt. I 10 8 tredje stycket införseUagen föreskrivs alt om i fall som avses i I 8 1 eller 2 - dvs. vid införsel för underhållsbidrag eller

 

Prop. 1980/81:8                                                                     15 kap. 11-13 §§   745

kommunal bidragsfordran - fråga är om införsel för engångsbelopp, utmät­ningsmannen skall, när del behövs, fördela beloppet på skilda poster efter vad som är skäligt med hänsyn till den lid för vilken beloppet är avsett och övriga omständigheter. De särskilda postema anses vid tillämpning av införseln förfallna efter vad som sålunda har bestämts.

Lagberedningen. 4 kap. 10 8 andra stycket beredningens förslag överensstämmer, frånsett redaktionella jämkningar, med 10 8 tredje stycket införsellagen.

Föredraganden. Förevarande paragraf i departementsförslaget överensstämmer med 10 8 andra stycket beredningens förslag.

11 — 13 88 Dessa paragrafer innehåller vissa ytterligare föreskrifter om förfarandet i införselmål, nämligen om skyldighet för arbetsgivaren att i vissa fall ändra sättet för utbetalande av lönen, om ändring och hävande av införsel samt om vissa underrättelser. De motsvarar 4 kap. 11-13 88 beredningens förslag.

Gällande rätt. 1118 införsellagen anges att om särskilda skäl föreligger, utmätningsmannen får föreskriva att arbetsgivaren skall anpassa sättet för avlöningens utbetalande så att införseln kan verkställas i därför lämpad ordning. Enligt 12 § första stycket skal).beslut om införsel ändras, om anledning förekommer till det. Beslut om införsel för bidrag som avses i I 8 1 eller 2 - dvs. underhållsbidrag eller kommunal bidragsfordran - skall enligt andra stycket i samma paragraf hävas, om gäldenären betalar förfallna bidrag och det är anledning anta att bidragsskyldigheten skaU fullgöras för framtiden. I 13 8 föreskrivs att utmätningsmannen skall underrätta arbetsgivaren angående beslut om införsel eller i fråga som avses i 11 eller 12 8.

I USK meddelas föreskrifter om underrättelser i andra fall än som avses i 13 8 införsellagen och om sättet för meddelande av undertättelse.

Lagberedningen. 4 kap. 11-13 88 i beredningens förslag överens­stämmer, frånsett redaktionella jämkningar, med motsvarande paragrafer i införsellagen. 1 anslutning lill 12 8 framhåller beredningen att fastän beslut om införsel kan ändras eller hävas av kronofogdemyndigheten part även har möjlighet att överklaga kronofogdemyndighetens beslut genom besvär till hovrätten. Besvären, som skall tillställas kronofogdemyndigheten, kan enligt förslaget leda till att kronofogdemyndigheten själv ändrar sitt beslut.

Föredraganden. Departementsförslaget överensstämmer med bered­ningens förslag.

Företrädesordning

Föredraganden. Detta avsnitt, som omfattar 14-18 88, kan sägas innehålla en  särskild  förmånsrältsordning för införsel.  Den allmänna

10   Riksdagen 1980181. 1 saml Nr 8. Del 2

 

Prop. 1980/81:8                                                                            /5 kap. 16 §   746

förmånsrättslagen är inte tillämplig, när olika fordringar konkurrerar vid införsel.

14 §    Paragrafen,  som  motsvarar 4 kap.   14  8  beredningens förslag,
reglerar företrädet mellan införsel berättigad fordran och skatteavdrag.

Gällande rätt. Enligt 14 8 införsellagen har införsel för underhållsbidrag företräde framför skatteavdrag, medan skatteavdraget har företräde vid annan införsel.

Lagberedningen. Beredningens förslag överensstämmer med gällande rätt.

Föredraganden. Departementsförslaget överensstämmer med bered­ningens förslag.

15 8    Denna paragraf innehåller bestämmelser om företrädet mellan olika
införselbara fordringar. Den motsvarar 4 kap. 15 8 beredningens förslag.

Gällande rätt. Är fråga om införsel för olika slags fordringar, har de enligt 15 8 första stycket införsellagen gruppvis företräde i den ordning i vilken de har tagits upp i 1 8,1 fråga om samtidig införsel för två eller flera underhållsberättigade föreskrivs i andra stycket att innehållet belopp skall fördelas efter de löpande bidragens storlek samt att om mera har inne­hållits än som svarar mol de löpande bidragen bidrag som har stått ute längre har företräde vid fördelningen av det överskjutande beloppet. Enligt tredje stycket i paragrafen skall delbetalning, som inflyter på viss under-hållsberättigads fordran, i första hand avräknas på del belopp som har stått ute längst och alltjämt kan tas ut genom införsel. Fjärde stycket slufiigen innehåUer bestämmelse att av fordringar som avses i I 8 2-4 har inom vaGe gmpp vad som har stått ute längst företräde.

Lagberedningen. Beredningens förslag överensstämmer i sak med 15 8 införsellagen i paragrafens lydelse vid liden för beredningens förslag.

Föredraganden. I departementsförslaget har beaktats den ändring som har skett av 15 8 införsellagen efter del att beredningen avgav sitt förslag.

1 övrigt överensstämmer departementsförslaget med beredningens förslag.

16 8    Paragrafen, som motsvarar 4 kap. 16 8 beredningens förslag, inne­
håller bestämmelse om jämkning av underhållsbidrag.

Gällande rätt. Om underhållsbidrag som avses i 5 kap. 5 8 GB överstiger vad som skäligen bör tillkomma familjen, får enligt 16 8 första stycket första meningen införsellagen underhållsbidraget vid tillämpning av 15 8 jämkas med hänsyn tiU annan fordran för vilken införsel samtidigt äger rum. Enligl andra meningen får, om det är påkaUat av särskUda skäl, jämkning ske även av annat underhållsbidrag, om detta uppenbart över­stiger vad som skäligen fordras för den underhållsberättigades försörjning. I andra stycket av paragrafen föreskrivs att första stycket har motsvarande

 

Prop. 1980/81:8                                                            15 kap. 18 §    747

tillämpning, om skatteavdrag eller utmätning inte kan äga rum till följd av införsel för underhållsbidrag som avses där.

Lagberedningen. Beredningens förslag överensstämmer, frånsett redak­tionellajämkningar, med gällande rätt. Beredningen framhåller att vad som sägs i paragrafen om underhållsbidrag som avses i 5 kap. 5 8 GB även gäller underhållsbidrag som här i riket eller utomlands har fastställts enligt främmande lags bestämmelser i den mån de svarar mot nämnda lagmm i GB.

Föredraganden. Departementsförslaget överensstämmer med bered­ningens förslag.

I betänkandet (SOU 1977:37) Underhåll till barn och frånskilda härföre-slagits ändringar beträffande den familjerätlsliga underhåUsskyldigheten som även berör 5 kap. 5 8 GB. Om förslaget genomförs bör före varande paragraf jämkas.

17 8 Denna paragraf, som motsvarar 4 kap. 17 8 beredningens förslag,
reglerar konkurrensen mellan införsel och utmätning.

Gällande rätt. 1 17 8 första stycket första meningen införsellagen anges alt införsel går före utmätning. Enligl andra meningen skall dock införsel för fordran som avses il 8 4 - dvs. böter och viten - ändras eller hävas, om utmätning därigenom kan äga rum för annan fordran. Har införsel för viss fordran beviljats i pension, livränta eller vederlagsfordran som avses i 2 8 3 och blir därefter rättigheten som sådan utmätt för annan fordran, har enligl 17 8 andra stycket införselfordringen företräde till betalning ur vad som inflyter lill följd avjjtmätningen. I fråga om fordran som avses i 1 8 1 eller 2 - dvs. underhållsbidrag eller kommunal bidragsfordran - gäller vad som har sagts nu bidragsbelopp som har förfallit när utmätningen är full­bordad eller förfaller näst därefter. I paragrafens Iredje stycke föreskrivs att belopp som har innehålQis enligl införseUagen inle får utmätas för annan gäldenärens skuld.

Lagberedningen. Beredningens förslag överensstämmer, frånsett redak­tionella Jämkningar, med gäUande rätt. Andra stycket andra meningen i 4 kap. 17 8 innebär dock ändring så tiU vida all lidpunkten för utmätnings­beslutets meddelande och inte för utmätningens fullbordande skall vara avgörande för i vilken utsträckning införselfordringen skall ha företräde.

Föredraganden. Förevarande paragraf i departementsförslaget överensstämmer med beredningens förslag. Den jämkning som andra stycket andra meningen innebär i förhållande till gällande rält torde inte annat än undantagsvis leda till annat resultat än den nuvarande bestäm­melsen i saken.

18 8 1 paragrafen, som motsvarar 4 kap. 18 8 beredningens förslag, ges
en bestämmelse om införsel under konkurs.

Gällande rätt. Enligl 18 8 införsellagen får införsel äga rum utan hinder

 

Prop. 1980/81:8                                                                        15 kap. 19 §   748

av gäldenärens konkurs, i den mån inte avlöning eller annat som införseln gäller skall ingå i konkursboet enligt 27 8 KL.

Lagberedningen. Beredningens förslag överensstämmer med gällande rält.

Föredraganden. Departementsförslaget överensstämmer med bered­ningens förslag.

Arbetsgivares skyldigheter

19 8 1 denna paragraf, som motsvarar 4 kap. 19—21 88 beredningens förslag, hänvisas till bestämmelser i 7 kap. angående arbetsgivares skyldig­heter.

Gällande rätt. 1 19 8 första stycket införsellagen föreskn'vs att införsel­beloppet skall innehållas endast i den mån avlöningen överskjuter för­behällsbeloppet. I andra stycket anges att arbetsgivaren skall tillställa utmätningsmannen innehållet belopp på tid och sätt som denne bestämmer samt att utmätningsmannen, om särskild anledning förekommer, får ålägga arbetsgivaren att omedelbart tillställa honom innehållet belopp. Betalar arbetsgivaren ut avlöning i uppenbar strid mot beslut om införsel eller underlåter han att inom föreskriven tid eller på anfordran tillställa utmät­ningsmannen innehållet belopp, fär enligt 20 8 utmätningsmannen omedel­bart hos arbetsgivaren genom utmätning ta ut vad som har skolat inne­hållas eller har innehåUits. 1 21 8 ingår en straffbestämmelse för fall då arbetsgivare underiåter all redovisa belopp som har skolat innehållas.

I 22 8 första stycket införsellagen föreskrivs att om gäldenären arbetar i annans förvärvsverksamhet utan lön eller mot uppenbart för låg ersättning och lill följd därav fordran som avses i 1 8 1 eller 2 - dvs. underhållsbidrag eller kommunal bidragsfordran - inte kan tas ut genom införsel, utmät­ningsmannen får ålägga arbetsgivaren att, för tid efter del att beslut därom har meddelats och till dess annat förordnas, till utmätningsmannen utge så mycket som hade kunnat tas ut genom införsel om skälig lön hade utgått för arbetet. Innan beslut meddeliis skall såväl gäldenären som arbets­givaren få tillfälle att yttra sig. Enligt andra stycket i 22 8 skall det som sålunda utges räknas som genom införsel innehållen lön. Underlåter arbetsgivaren att utge belopp som har bestämts genom beslutet, har 20 8 motsvarande tillämpning.

Lagberedningen. Bestämmelserna i 4 kap. 19-21 88 beredningens förslag överensstämmer, frånsett redaktionella jämkningar, med 19, 20 och 22 88 införsellagen. Motsvarighet till straffbestämmelsen i 21 8 införsel­lagen har tagits upp som 28 8 i 4 kap.

Remissyttrandena. Några remissinstanser anser att kronofogdemyn­dighetens befogenhet enligt 21 8 beredningens förslag bör vidgas till att avse även andra införselbara fordringar än underhållsbidrag och kommunala bidragsfordringar.

 

Prop. 1980/81:8                                                                       15 kap. 21 §    749

Föredraganden. 1 departementsförslaget har arbetsgivares skyldigheter vid införsel reglerats genom hänvisning till motsvarande bestämmelser vid löneutmätning i 7 kap. 16-18 88. 1 sak överensstämmer departements­förslaget med beredningens förslag. Kronofogdemyndighetens befogenhet alt ingripa mol gäldenär som arbetar utan skälig lön har emellertid ut­sträckts tUl att avse även skatter och allmänna avgifter samt böter och viten. Det är uppenbart angelägel att illojala förfaranden från gäldenärer kan motverkas även i sådana fall. Jag vill erinra om att enligt departe­mentsförslaget skall motsvarande befogenhet stå till buds även vid löneut-nätning. Del förQänar måhända påpekas att när ingripande i införselmål med tillämpning av förevarande paragraf jämförd med 7 kap. 18 8 sker mot gäldenär som arbetar utan skälig lön, åtgärden givetvis skall likställas med införsel och inte med löneutmätning Gfr 7 kap. 18 8 andra stycket).

En straffbestämmelse motsvarande 21 8 införsellagen har tagits upp i 25 S i departementsförslaget.

Verkan av införsel

20 § Paragrafen, som motsvarar 4 kap. 22 6 beredningens förslag, inne­
håller förbud för gäldenären alt förfoga över sin rätt i strid mot införseln.

Gällande rätt. När införsel har beviQats, får enligt 23 8 införsellagen gäldenären inte förfoga över sin rätt genom överlåtelse eller på annat sätt så att verkställigheten hindras eller försvåras, om inte utmätningsmannen medger det av särskilda skäl.

Lagberedningen. Beredningens förslag överensstämmer med 23 8 införsellagen. I förslaget har dock tillagts uttrycklig föreskrift om att sökanden skall höras innan kronofogdemyndigheten medger undantag från förfogandeförbudet.

Föredraganden. Förevarande paragraf i departementsförslaget överensstämmer med 4 kap. 22 8 i beredningens förslag.

21 § Denna paragraf reglerar gäldenärens betalningsansvar i fall då
belopp som har innehållils av arbetsgivaren inte kan las ut av denne. Para­
grafen motsvarar 4 kap. 23 8 beredningens förslag.

Gällande rätt. 1 24 8 införsellagen anges att om medel har innehåUits för fordran, gäldenären inte vidare är betalningsskyldig för den del av ford­ringen som motsvaras av innehållet belopp, även om det inte kan tas ut hos arbetsgivaren.

Lagberedningen. Beredningens förslag överensstämmer med 24 8 införsellagen i paragrafens lydelse vid liden för beredningens förslag.

Föredraganden. 24 8 införseUagen har ändrats genom lag 1975:1265. Ändringen innebar att bestämmelsen, som tidigare inte var tUlämplig beträffande underhållsbidrag, har vidgats till att gälla samtliga införselbara fordringar. 1 departementsförslaget har nämnda ändring beaktats. I övrigt

 

Prop. 1980/81:8                                                                           15 kap. 22 §    750

överensstämmer förevarande paragraf i departementsförslaget med 4 kap. 23 8 beredningens förslag. Lydelsen har dock jämkats någol.

Redovisning och fördelning

22 8 Denna paragraf, vilken motsvarar 4 kap. 24 8 beredningsförslaget, innehåller bestämmelser om lid för redovisning.

Gällande rätt. Införsellagen saknar bestämmelser om redovisning lill borgenären. En del sådana föreskrifter meddelas däremot i USK. Bl.a. föreskrivs i 102 8 USK att medel som har influtit till kronofogdemyndighet i enskilt införselmål skall skyndsamt tillhandahållas den underhållsberätti­gade, dock inte förrän det bidrag som medlen avser är förfallet.

Lagberedningen. Beredningen har ansett det lämpligt alt i 4 kap. ta upp motsvarighet till bestämmelsen i 137 8 UL om tid för redovisning i mål or.i utmätning. I 24 8 första stycket anges sålunda att medel som har influtit genom införsel skall redovisas ulan dröjsmål.

Som framgår av den tidigare redogörelsen kan enligt beredningsförslaget införsel för underhållsbidrag äga rum på grund av dom som inle har vunnit laga kraft. I så fall bör enligt beredningen medlen inte få betalas ut ulan alt säkerhet ställs, med undantag för sådana fall då verkställighet fär äga rum som om domen hade vunnit laga kraft Qfr 3 kap. 11 8). Om domen ändras så att underhållsskyldigheten helt eller delvis upphävs, skall meddelad införsel i motsvarande mån gå åter. Det följer av 3 kap. 26 8 i förslaget och beredningen hänvisar lill vad som sägs där. Införsel kan enligl 4 kap. I 8 2 även äga rum på grund av länsstyrelses beslut om fastställande av bidrag som avses i 72 8 andra stycket barnavårdslagen eller 40 8 socialhjälps­lagen. Enligt 3 kap. 22 8 skall i fråga om länsstyrelsens beslut tillämpas vad som gäller om dom.

1 enlighet med det sagda har som andra stycke i 24 8 i 4 kap. tagits upp en bestämmelse att om införsel för fordran som avses i I 8 I eller 2 har ägt rum på grund av dom eller beslut som inte äger laga kraft eller får verk­ställas som dom vilken har vunnii laga kraft medlen inte får betalas ut utan att säkerhet ställs. Vid införsel för fordran som. har nämnts nu kan det inte i praktiken - frånsett förbindelse - väntas förekomma annan exekutions­titel än dom som avses i 3 kap. 7 8 tredje stycket eller därmed jämställda beslut Qfr 3 kap. 3 och 22 88). Beredningen har därför inte ansett det behövligt all begränsa nämnda regel på sätt som i 14 kap. 16 8 1 har skett beträffande utbetalning efter utmätning.

Enligt I 8 3 kan införsel även äga rum för skatter och allmänna avgifter. Beredningen framhåller att angående redovisning av indrivna skatter och restitution av vad som har influtit för myckel, l.ex. om debitering ändras, finns bestämmelser bl.a. i uppbördslagen. Sådana fall omfattas alltså inte av andra stycket i förevarande 24 8 i förslaget. Andra stycket gäller inte heller införsel för böter och viten enligt 1 8 4.

 

Prop. 1980/81:8                                                                        15 kap. 23 §    751

Remissyttrandena. Enligl RSV, som framhåller att paragrafen avser endast enskilda mål, finns inte anledning att ändra vad som f.n. gäller enligl 102 8 USK om redovisning i sådana mål. Verket föreslår att mot­svarighet till den bestämmelsen tas upp i första stycket av 24 8.

Föredraganden. Jag delar RSV:s mening att redovisning i enskilda införselmål liksom f n. bör ske skyndsamt, dock inte förrän det bidrag som avses med medlen är förfallet till betalning. Att redovisning sker skyndsamt är naturligtvis särskilt angeläget i fråga om underhållsbidrag, eftersom den underhållsberättigade ofta är beroende av bidraget för sin försörjning. Första stycket i paragrafen har avfattats i enlighet med del sagda. Frågan om redovisning av medel som har influtit genom införsel för skatter och allmänna avgifter eller böter och viten får liksom f n. regleras i andra författningar.

Beredningens förslag i andra stycket alt influtna medel inle får betalas ul utan att säkerhet ställs, när exekutionstiteln inle har vunnit laga kraft eller fär verkställas som lagakraftvunnen dom, avser inte bara införsel för underhållsbidrag ulan även införsel för kommuns fordran på bidrag som avses i 1 8 2. Kommun är emellertid befriad från att ställa säkerhet (2 kap. 27 S departementsförslaget). Det skulle därför vara missvisande om fordran som avses 118 2 nämndes i bestämmelsen. På grund härav har bestämmelsen i departementsförslaget begränsats lill alt gälla införsel för underhållsbidrag. 1 övrigt överensstämmer andra stycket med bered­ningens förslag.

23 8 Paragrafen, som motsvarar 4 kap. 25 8 beredningens förslag, behandlar frågan om tvist angående fördelning av influtna medel.

Gällande rätt. Införsellagen innehåller inle någon reglering av frågan hur det skall förfaras när tvist har uppkommit om fördelning av influtna medel. Vad utmätningsmannen har bestämt om fördelningen går emellertid genast i verkställighet, om inte överexekutor eller högre instans med anledning av besvär förordnar om inhibition.

Lagberedningen. Befedningen framhåller att del i praktiken knappast har varit nägra beaktansvärda problem förenade med tvist om fördelning. Beredningen utgår från all kronofogdemyndigheten självmant får falla beslut i saken och anser att detta beslut som regel bör tillämpas omedel­bart. I fråga om underhåll är det angeläget att sökanden snarast får medlen, och man bör inte låta fördelningstvister stoppa upp förfarandet. Vid konkurrens mellan flera underhållsberättigade finns enligl bered­ningen ofta möjlighel alt, om kronofogdemyndighetens fördelningsbeslul skulle ändras efter besvär, åstadkomma rättelse vid fortsatt införsel. Om staten eller kommun har sökt införsel, är del ingen särskild risk förenad med att utbetala medel till dem. Staten och kommun kan förutsättas komma att betala tillbaka vad de eventuellt har fått för mycket. När särskilda omständigheter föranleder del, bör kronofogdemyndigheten höra

 

Prop. 1980/81:8                                                                           /5 kap. 24 §    752

partema innan beslut om fördelningen meddelas.

I undantagsfall kan del enligt beredningen vara olämpligt att genast tillämpa kronofogdemyndighetens beslut när tvist har uppkommit. Krono­fogdemyndigheten eller högre myndighet bör därför kunna förordna att kronofogdemyndighetens beslut tills vidare inte skall tillämpas. Bered­ningen anmärker att om fördelningsbeslul med anledning av införsel inle överklagas, någon ålerbelalningsskyldighel inle kommer i fråga. Men beslutet har inte någon rättskraft annat än i fråga om de medel som direkt berörs därav. Genom kronofogdemyndighetens beslut har inte heller partema emellan avgjorts vem sorn är rätt innehavare av fordran för vilken utdelning har beräknats.

Med anledning av del anförda innehåller förslaget en bestämmelse i 25 8 att tvist om fördelningen av influtna medel inle hindrar att utbetalning sker i enlighet med kronofogdemyndighetens beslut, om inte särskilda skäl föreligger. Syftet med uttagande av underhåU bör sålunda i allmänhet till­godoses genom att influtna medel betalas ul till den underhållsberättigade ulan dröjsmål. Kronofogdemyndigheten får då enligt beredningen ta stånd­punkt i uppkommen tvist och omedelbart handla i enlighet därmed. 1 andra fall kan det, om saken verkligen ä,r tveksam, finnas anledning att avvakta alt kronofogdemyndighetens beslut vinner laga kraft.

Beredningen framhåller all kronofogdemyndigheten inle torde vara skyldig att meddela formligt fördelningsbeslut vaGe gång utbetalning skall ske samtidigt till två eller flera eller om en sökande skall ha företräde framför annan. Den utbetalning som sker utan fördelningsbeslut får då den verkan att medlen, såvida beslutet om utbetalning vinner laga kraft, inle får återkrävas. Det kan enligt beredningen med ett sådant förfaringssätt vara lättare för kronofogdemyndigheten all om någon sökande har blivit missgynnad rätta till felet när det blir aktuellt att disponera senare influtna medel.

Föredraganden. Förevarande paragraf i departementsförslaget överensstämmer med 4 kap. 25 8 beredningens förslag. Som beredningen har anfört bör normalt ett beslut om fördelning av influtna medel tillämpas omedelbart. Om särskilda skäl föreligger bör dock utbetalning kunna anslå i avvaktan på att beslutet vinner laga kraft Gfr även 13 kap. 14 8 5). Jag vill erinra att om besvär anförs över kronofogdemyndighetens beslut, hovrätten enligt 18 kap. 16 8 andra stycket kan förordna om inhibition av vidare verkställighet av beslutet.

24 § I paragrafen ges en föreskrift om det fallet att beslut om fördelning eller utbetalning ändras efter överklagande. Den motsvarar 4 kap. 26 8 i beredningens förslag.

Gällande rätt. Utmätningsmannen torde inte f.n. ha befogenhet att genom utmätning utsöka vad någon i införselmål har fält uppbära för mycket annat än om det beslut genom vilket fördelningen har ändrats

 

Prop. 1980/81:8                                                                            IS kap. 24 §    753

ålägger återbetalningsskyldighet eller om annan exekutionstitel som går ut pä återbetalning har vunnits.

Lagberedningen. Om fördelningsbeslut ändras efler överklagande och medlen redan har betalats ut, kan det enligt beredningen finnas möjlighet all åstadkomma rättelse vid fördelning av senare influtna medel, I andra fall bör enligl beredningen återbetalning äga rum.

Beredningen erinrar om att i 3 kap. 26 8 i förslaget meddelas befogenhet för kronofogdemyndigheten att utsöka vad borgenären skall betala tiUbaka i fall då exekutionstitel upphävs. Bestämmelserna är tillämpliga även när införsel har ägt rum. Vad som i paragrafen sägs om upphävande av exeku­tionstitel gäller även om dom t.ex. beträffande underhållsbidrag ändras så att underhållsbidragets belopp sätts ned.

Medel som har infiutit genom införsel skall, anför beredningen, i många fall fördelas mellan två eller fiera sökande. Kronofogdemyndighetens fördelningsbeslut skall enligt 25 8 i förslaget som regel tillämpas omedel­bart. Överklagande av fördelningsbeslut i införselärenden torde fn. knappast förekomma och man har enligt beredningen dessutom anledning anta att överinstansen liksom vid meddelande av beslut om upphävande av underhållsskyldighet beaktar svårigheten för den som har uppburit införselmedel för sådant ändamål att betala tillbaka vad han har uppburit. Rättelse bör helst ske genom kvittning i samband med fördelning av .senare inflytande belopp. Denna form av rättelse kan dock inte tillämpas beträffande underhåll för någon längre tid tillbaka eftersom underhållsbe-rätligad därigenom skulle kunna ställas utan ertorderligl underhåll. 1 den mån återbetalning skall äga rum bör enligt beredningen principen vara att vad som har betalats ut för mycket skall kunna återkrävas och vid behov utmätas.

Enligl 19 kap, 27 8 första stycket beredningens förslag är lalan mot beslut om införsel inte begränsad till viss lid. Däremot gäller enligt Qärde stycket i samma paragraf att. besvär över beslut om fördelning av influtna medel måste anföras inom tre veckor. Besvär över införsel som har kommit in innan beslut om fördelning av influtna medel har vunnit laga kraft kan enligl 19 kap. 30 8 i förslaget föranleda att det senare beslutet hävs. När det sker, bör enligt beredningen kronofogdemyndigheten på begäran utsöka vad som skall betalas tillbaka.

Beredningen framhåller alt vad som har sagts nu om beslut om för­delning mellan flera sökande har motsvarande tillämpning beträffande beslut om utbetalning av influtna medel, när fördelningsbeslut inte har meddelats. Även beslut om utbetalning vinner enligt 19 kap. 27 8 Qärde stycket laga kraft efter tre veckor.

1 4 kap. 26 8 har beredningen tagit upp en bestämmelse med tanke på nämnda fall. Paragrafen innehåller all om beslut om fördelning eller utbetalning av influtna medel ändras, kronofogdemyndigheten på begäran skali utsöka vad som skall betalas tillbaka. Av 19 kap. 41 S andra stycket i

 

Prop. 1980/81:8                                                                            15 kap. 25 §    754

förslaget följer alt när hovrätten har ändrat kronofogdemyndighetens beslut om fördelning eller utbetalning, vad som skall betalas tillbaka får utsökas först sedan hovrättens beslut har vunnit laga kraft, såvida inle hovrätten har förordnat annat.

Föredraganden. Departementsförslaget överensstämmer med bered­ningens förslag på förevarande punkt. Det kan erinras om att i 13 kap, 20 8 har tagits upp en liknande bestämmelse beträffande medel som har flutit in i mäl om utmätning.

Ansvar

25 8 Denna paragraf som motsvarar 4 kap. 28 8 beredningens förslag, innehåller en bestämmelse om straffansvar för arbetsgivare eller mot­svarande.

GäUande rätt. 1218 införsellagen anges att arbetsgivare som uppsåt­ligen eller av oaktsamhet underiåter alt inom föreskriven tid tillställa utmätningsmannen belopp som har skolat innehållas enligt beslut om införsel döms till böter. På grund av bestämmelsema i 3 8 torde straff­bestämmelsen vara tillämplig även på den som utger annan förmån än lön. i vilken införsel kan beviljas.

Lagberedningen. Beredningens förslag överensstämmer med gällande rätt. I förslaget har emellertid som andra stycke i paragrafen tagits upp en uttrycklig bestämmelse om att vid införsel i annan förmån än avlöning första stycket har motsvarande tillämpning beträffande den som utger förmånen.

Remissyttrandena. Utredningen om säkerhetsåtgärder m.m. i skatteprocessen anser att i straffsatsen bör ingå även fängelse högst ett år. Därvid hänvisas till 81 8 uppbördslagen, som enligt utredningen i stort sett rör samma förhållanden.

Föredraganden. Förevarande paragraf i departementsförslaget överensstämmer i sak med beredningens förslag. Uttrycklig motsvarighet till andra stycket i beredningens förslag har dock inte tagits upp Qfr 7 kap. 21 8). Av 4 8 i kapitiel följer emellertid att straffbestämmelsen är tillämplig även på annan än arbetsgivare som utger förmån i vilken införsel kan meddelas.

Skäl att skärpa straffsatsen föreligger inte enligt min mening. Jag har därvid bl.a. beaktat att vad som skall innehållas enligt införselbeslut som regel inte uppgår till så stora belopp samt att något behov av straff­skärpning inle har gjort sig gällande i tillämpningen.

 

Prop. 1980/81:8                                                                  /6 p.    755

16 kap. Annan verkställighet

Kapitlet innehåller bestämmelser om annan verkställighet än utmätning och införsel. Det motsvarar 16 kap. samt de delar av 17 kap. beredningens förslag som rör genomförandet av beslut om handräckning. Som har nämnts i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.2.4) utgår departements­förslaget från att domstol och inte, såsom beredningen har föreslagit, kro­nofogdemyndigheten skall överta överexekutors nuvarande befogenhet enligt UL att besluta om handräckning.

Gällande rätt. Verkställighet av förpliktelse som inte avser betalnings­skyldighet brukar efter förpliktelsens art indelas i följande grupper: 1) utta­gande av viss lös egendom (exhibition), 2) verkställighet av leveransskyl­dighet, dvs. av förpliktelse all utge vara av viss art och myckenhet, 3) av­hysning av den som besitter fastighet eller del av fastighet, t. ex. hyresgäst, arrendator eller tidigare ägare, 4) verkställighet av annan förpliktelse lill positiv prestation än de nu nämnda, t. ex. rivning av byggnad eller bortta­gande av stängsel, saml 5) verkställighet av förpliktelse till negativ presta­tion, såsom förbud att driva viss verksamhet e. d.

En grupp för sig utgör överexekutors eller domstols beslut om säker­hetsåtgärd. Säkerhetsåtgärderna beslår av kvarstad, skingringsförbud, reseförbud och föreläggande eller annat förordnande som avses i 15 kap. 3 8RB.

Beträffande frågan hur de olika verkställighetsformema gestaltar sig i praktiken kan följande nämnas. När fråga är om uttagande av viss lös egendom, brukar utmätningsmannen inställa sig hos svaranden, ofta åtföljd av sökanden eller ombud för denne. Påträffas egendomen, över­lämnas den omedelbart till sökanden, om denne är representerad vid förrättningen. Det anses i princip åligga sökanden att ta hand om egendomen så snart svaranden har skilts från besittningen därav. Föremål som lätt kan transporteras brukar dock utmätningsmannen ta med sig. Sökanden får sedan hämta egendomen på kronofogdemyndighetens kontor. Någon skyldighet att kalla parterna till förrättningen anses inle föreligga. Svaranden brukar emellertid regelmässigt underrättas om tid och plats för alt han skall få tUlfälle att närvara, och sökanden kallas i mån av behov. Anträffas inte egendomen hos svaranden, kan sökanden vända sig till överexekutor med begäran alt överexekutor förelägger vite enligt 38 8 2 mom. UL. Visar svaranden att han inle innehar egendomen, får vites­föreläggande inte användas. Egendomen kan t.ex. ha överlåfits lill tredje man. Även om överlåtelsen inte gäller mot sökanden får verkställighet som regel inte äga rum utan att exekutionstitel mot tredje mannen har anskaf­fats.

De vanligaste fallen av exhibition är återtagande av egendom som sålts med förbehåll om återtaganderätt. 1 allmänhet sker emellertid återtagandet handräckningsvis utan föregående exekutionstitel. Vare sig återtagandet

 

Prop. 1980/81:8                                                                  16 kap.    756

sker i form av handräckning eller efter föregående dom skall därvid vissa bestämmelser i lagen (1915:219) om avbetalningsköp tillämpas. 1 prop. 1977/78:142 har föreslagits att nämnda lag skall ersättas av en lag om avbelalningsköp mellan näringsidkare m.fl. Bestämmelser om hand­räckning för återtagande av van som sålts med förbehåll om återtagande­rätt finns också i den nyligen antagna konsumentkreditlagen (1977:981).

När verkstäUighet av leveransskyldighet har sökts, kan överexekutor med stöd av 38 8 1 mom, UL uppdra åt utmätningsmannen att hos svaranden söka la ut den vara som skall levereras. Överexekutor kan också förordna alt varan skall anskaffas på svarandens bekostnad, t.ex. genom upphandling på offentlig auktion. Som regel torde vitesföre­läggande enligt 38 8 2 mom. vara den lämpligaste metoden. När skyldighet att utge viss vara skall anses ha karaktären av betalningsskyldighet, kan kronofogdemyndigheten utmäta föreskriven kvantitet av varan eller, om svaranden inte innehar sådan vara, enligt 61 8 UL utmäta dess värde.

Avhysning från fast egendom eller "ur hus" får enligt 193 8 UL inte verkställas utan att underrättelse om att verkställighet blivit sökt meddelats den som ansökningen avser sist fyra dagar före verkställig­hetens genomförande. Utmätningsmannen har dessutom möjlighet att medge särskilt anstånd med avhysningen under högst en vecka. Föreligger synnerliga skäl, får utmätningsmannen utsträcka anståndet tiU sammanlagt högst fyra veckor, under förutsättning att skälig ersättning erläggs för hela anståndstiden och alt otillböriigl intrång inte vållas i sökandens eller annans rätt.

1 fråga om det praktiska tillvägagångssättet i övrigt vid avhysning har inte meddelats några bestämmelser i UL. Gången brukar i fråga om förhyrd bostadslägenhet vara aitt utmätningsmannen jämte vittne och behövligt handräckningsmanskap inställer sig i den lägenhet varifrån svaranden skall avhysas samt avlägsnar dennes lillhörigheler och even­tuellt honom själv och hans famiQemedlemmar. Avhysning brukar verk­ställas även mot den som härleder sin rätt från svaranden (subkonduklor), om denne inte gör gällande en självständig rätt till lägenheten som sökanden är skyldig att respektera eller invändning därom kan lämnas utan avseende. Är saken tvistig, kari avhysning sålunda inte äga rum utan att saken har blivit vederbörligen prövad. Tillhörighetema placeras på plats som sökanden anvisar, om inte någon annan lokal står till buds. På åtskil­liga håll transporteras svarandens tiUhörigheter till kommunalt magasin. Det är i princip svarandens sak att ta hand om egendomen. Ofta befinner sig svaranden i sådana omständigheter att de sociala myndighetema måste bistå honom. Efter det att lägenheten har utrymts låses dörrarna och nycklarna överlämnas till sökanden. Avhysning från annat än bostads­lägenhet är ofta mer komplicerad.

När fråga är om förpliktelse till annan positiv prestation ån som har nämnts i det föregående, skiQer man mellan förpliktelse fill prestation som

 

Prop. 1980/81:8                                                                                  16 kap.    757

kan utföras även av annan än svaranden saml förpliktelse som är av personlig art. 1 förra fallet kan utmätningsmannen enligl 37 8 1 mom. 4 UL utan särskilt bemyndigande verkställa dom i saken, förutsatt att denna innehåller föreskrift att vad som har ålagts svaranden fär utföras genom motpartens försorg, om svaranden "tredskas". Utmätningsmannen ger i sådana fall först ett föreläggande för svaranden att utföra vad som har ålagts denne. Om svaranden inte fullgör detta, får utmätningsmannen lämna sökanden tillfälle att utföra arbetet och vid behov undanröja hinder däremot. Eventuellt kan arbetet på begäran av sökanden och på dennes bekostnad utföras helt genom utmätningsmannens egna åtgärder. Inne­håller domen inte föreskrift om alt arbetet får utföras genom den vinnandes försorg, ankommer del på överexekutor att enligl 38 8 förordna om verkställigheten. 1 allmänhet förordnar överexekutor att arbetet får utföras av sökanden. Överexekutor kan också förelägga vite.

Om den förpliktelse som skall verkställas är av personlig art, dvs. arbetel kan inle utföras av annan än svaranden, torde vitesföreläggande enligt 38 8 2 mom. vara den enda verkställighetsform som står till buds. Hinder kan föreligga även mot vitesföreläggande, om förpliktelsen är av konstnärlig eller liknande art.

1 fråga om verkställighet av förpliktelse UU negativ prestation är man hänvisad enbart till all tillämpa 38 8 UL, dvs. att överexekutor skall förordna om verkställigheten. I allmänhet blir det aktuellt att överexekutor vid vite tillhåller svaranden att avhålla sig från verksamhet som det genom domen har ålagts honom att underlåta eller att ställa sig till efterrättelse annat i domen meddelat förbud. Överexekutor kan även föreskriva fysiska ingripanden som behövs för att återställa ett rubbat förhåUande eller före­bygga nya överträdelser. Hur långt överexekutor kan gå i det hänseendet är något ovisst. Det ankommer på utmätningsmannen att på begäran verk­ställa överexekutors förordnande.

Vid verkställighet av beslut om kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd gäller föQande vare sig beslutet har meddelats av rätten eller över­exekutor. Verkställigheten sker efler framställning av sökanden genom utmätningsmannens försorg. I fråga om verkstäUighet av beslut om kvar­stad skall enligt 183 8 UL med egendomen förfaras på samma sätt som när sådan egendom utmäts. Om kvarstaden inte sker till säkerhet för fordran behövs dock inte någon värdering av egendomen. Underrättelse tUl gälde­nären anses inle erforderlig. Om beslutet om kvarstad inte avser viss egendom ankommer del på utmätningsmannen att avgöra vilken egendom som skall kvarstadsbeläggas. Sker kvarstaden till säkerhet för fordran får egendom som är ulmälningsfri inte tas i anspråk. I övrigt gäller att egen­domen efler omsländighetema kan las om hand eller kvarlämnas hos svaranden under försegling eller märkning. Finns egendomen hos tredje man, meddelas denne förbud alt utge egendomen. Har kvarstad lagts på arrendeavgift, hyra eller annan avkastning av fast egendom förordnas

 

Prop. 1980/81:8                                                                                   16 kap.    758

syssloman att uppbära medlen. Verkställigheten sker därutöver genom att den betalningsskyldige delges förbud att utge något lill annan än sysslo­mannen.

Skingringsförbud verkställs genom delgivning av förbudet. Delgivning kan ske med svaranden och annan person, t.ex. en sekundogäldenär när skingringsförbudet avser fordran. 1 fråga om bl.a. behörig utmätningsman hänvisas i 185 8 UL till 56 8. Beträffande åtgärd enligt 187 a 8 UL eller rese­förbud gäller att delgivning av förbud eller föreläggande är den verkställig­hetsform som kan ifrågakomma. Om reseförbud överträds, kan rätten resp. överexekutor förordna att svaranden skall återhämtas och hållas i häkte under den tid förbudet gäller.

Lagberedningen. De verkställighelsformer som kan bli aktuella i fråga om domar och andra avgöranden som inle rör betalningsskyldighet är, framhåller beredningen, mycket skiftande. Det låter sig därför knappast göra att i detaQ reglera förfarandet i lag. Detta måsle inom ganska vida gränser anpassas efter vad som i det särskilda fallet är ändamålsenligt. Kronofogdemyndigheten får enligl förslaget större valfrihet när det gäller att bestämma sättet för verkställigheten än som nu tillkommer kronofogde­myndigheten resp. överexekutor. Det är därför av särskild betydelse att parterna får göra sina synpunkter gällande om det är fråga om mera komplicerade ärenden liksom när verkställigheten kan dra avsevärda kost­nader.

Beredningen erinrar om att bestämmelsema i 3 kap. 26 8 om återgång av verkställighet, när exekutionstiteln upphävs, är tillämpliga även när sådan verkställighet har ägt rum som avses i 16 kap. Beträffande införsel och utmätning innehåUer beredningens förslag i 4 kap. 26 S och 14 kap. 22 8 bestämmelser, som anger hur kronofogdemyndigheten skall förfara om dess beslut om fördelning eller utbetalning av influtna medel ändras, och för vissa andra situationer då betalning skall sökas åter. Beredningen påpekar att kronofogdemyndighetens beslut i ärende om verkställighet som avser annan förpliktelse än betalningsskyldighet kan ändras av högre instans. Beredningen förutsätter att den högre instansen i så fall föreskriver i vad mån verkställighet skall återgå. Hovrätts beslut härom skall enligt 19 kap. 41 8 beredningsförslaget omedelbart tända till efterrättelse. Någon regel, som anger hur myndigheten skall förfara om den högre instansen inte har gett någon föreskrift i nämnda hänseende, har med hänsyn bl.a. lill ärendenas skiftande beskaffenhet inte ansetts böra meddelas.

Beredningen tar vidare upp frågan mol vem verkställighet som avses i 16 kap. beredningsförslagel får äga rum. Enligt vad beredningen framhåller anses verkställighet som regel endast kunna ske mot den som exekutions­titeln utpekar. Som undantag från denna huvudregel nämner beredningen vissa fall av universalsuccession. Verkställighet torde sålunda få ske mol svarandens dödsbo, förutsatt alt förpliktelsen inte har upphört genom dödsfallet ulan övergått på dödsboet. Ett annat fall är att svaranden råkar i

 

Prop. 1980/81:8                                                                                   16 kap.    759

konkurs. Enligl vad beredningen påpekar har också antagits att en ulgiv­ningsdom kan verkställas hos den som besitter egendomen för svarandens räkning ulan att kunna åberopa egen rättsiitel. Skentransaktioner torde enligt beredningen inte heller hindra verkställighet hos den som har fåll egendomen i besittning. Vidare förekommer i praxis att förordnande om avhysning verkställs även mol den lill vilken nytQanderätlshavaren i sin lur har upplåtit nytQanderätt till egendomen.

Enligl beredningens uppfattning torde den nuvarande ordningen i huvudsak ha fungerat tillfredsställande, men den kan ibland tänkas leda till onödig omgång. Beredningen har därför ingående övervägt att finna en ny reglering som ger ökade möjligheter lill verkställighet även mot annan än den som direkt anges i exekutionstiteln, närmast i anknytning lill vad som gäller om den materiella rättskraften hos olika avgöranden och reglema om handräckning i 17 kap. av beredningens förslag. Beredningen har emeller­tid avstått från en sådan lösning, bl.a. därför att frågan vad som omfattas av doms rättskraft hör till de mera omstridda ämnena inom processrätten och man därt"ör inte har någon säker utgångspunkt att lita till. Enligt bered­ningen saknar likväl frågan om rättskraften mot tredje man inte enligt förslaget betydelse för möjligheten att genomföra verkställighet. Om l.ex. i det särskilda fallet iredje man som innehar en sak uppenbart är bunden av ett avgörande om äganderätten till saken och eventuell invändning från hans sida som rör något annat förhåUande inte heller förtjänar avseende, bör verkställigheten fortgå. Någon särskUd verkställighetsansökan mot tredje mannen bör enligt beredningen inte krävas, men denne skall natur­ligtvis få tillfälle att yttra sig. Han kan också överklaga verkställighets-beslutet, om han anser sin rätt kränkt.

I fråga om avhysning har beredningen ansett att hithörande spörsmål om tredje mans ställning har så stor praktisk betydelse, alt en uttrycklig reglering därav är önskvärd. Bestämmelser härom har tagits upp under 7 8 i beredningens förslag.

Remissyttrandena. Förslaget att i ett särskilt kapitel föra samman bestämmelser om andra verkställighelsformer än utmätning och införsel har i allmänhet inte föranlett någon erinran. RSV och länsstyrelsen i Norr­bottens län framhåller i likhet med beredningen att det knappast kan ges några deiaQerade bestämmelser för alla de verkslällighetsproblem som uppkommer i praktiken. RSV påpekar också att framtida erfarenheter kan länkas framtvinga kompletterande eller ändrade bestämmelser.

Vad gäUer förfarandet vid avhysning anför Svea hovrätt alt förslaget innebär en förbättring i förhållande liU gäUande lag, där förfarandet till stor del är oregleral. Hovrätten anser emeUertid, med tanke på att avhysning är en för den enskilde så ingripande verkställighet, att man bör gå ännu längre än beredningen och utforma ett särskilt kapitel om avhysning med mer detaljerade regler än som nu föreslås. Hovrätten anser att det finns goda skäl att tillsätta en särskild utredning med uppgift att utforma nya

 

Prop. 1980/81:8                                                                  16 kap.    760

regler på detta område. Därvid skulle särskilt beaktas behovet av sam­ordning med sociala myndigheter och andra kommunala organ. Enligt hov­rättens mening förefaller avhysningsinstitutel varken i sin nuvarande eller föreslagna form helt förenligt med de värderingar som präglar modem socialpolitik.

Föredraganden. Gällande rätt saknar i stort sett bestämmelser angå­ende verkställighet av dom eller annan exekutionstitel som inte avser fuU-görande av betalningsförpliktelse. Endast i fråga om avhysning finns vissa regler. Dessa tar närmast sikte på sådana frågor som underrättelse och anstånd men reglerar inle närmare hur avhysning skall gå till. För att råda bot på bl.a. denna brist förordar beredningen en något utförligare reglering av de frågor som rör verkstäUighet av annat än betalningsdomar o.d. (16 kap.). Förslaget har fått ell i huvudsak gynnsamt mottagande. De före­slagna bestämmelserna om verkställighet av avhysning har dock gett anledning till erinringar från några håll.

1 17 kap. beredningens förslag ges regler om handräckning. Dessa reglerar dels fömtsättningarna för beviQande av säkerhetsåtgärd eller annan handräckning, dels verkställandet av kvarstad och rättsverk­ningarna av kvarstad, dels när säkerhetsåtgärd skal! återgå eller hävas. Förslaget i denna del bygger som tidigare nämnts på att handräckning skall beviQas av kronofogdemyndighet i stället för som nu av över­exekutor.

Som Jag har anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.2.4) har jag ansett alt det inte finns organisatoriska fömtsättningar för att flytta handräckningsmålen till kronofogdemyndighet i samband med att över­exekutor avskaffas. Även av andra skäl har en sådan överflyttning bedömts som mindre lämplig. I stället förordas att handräckningsmälen flyttas till domstol. Mål om avhysning och återställande av besittning m.m. avses föras samman med mål om lagsökning och betalningsföreläggande tUl en ny enhetlig summarisk process, benämnd lagsökning. Frågor om kvarstad och andra säkerhetsåtgärder avses däremot bli reglerade i RB. Avsikten är därvid att säkerhetsåtgärd enligt RB skall kunna beviQas även om talan inte har väckts i huvudsaken eller om talan över huvud laget inte är avsedd att väckas vid domstol.

Till föQd av att handräckning inte skall beslutas av kronofogdemyndig­heten kan vissa delar av bl.a. 17 kap. beredningsförslaget utgå ur UB. Kvar att reglera i balken blir i första hand genomförandet av beslut som har nämnts nyss. Genomförandet är därvid att betrakta som en form av verkställighet i den betydelse detta begrepp har tagits i departements­förslaget, dvs. verkstäUighetsåtgärdcma företas på grundval av en exeku­tionstitel. Mot den bakgrunden är det naturligt att föra samman bestäm­melsema i 16 kap. och återstående del av 17 kap. beredningsförslaget till ett enda kapitel, som får avse all annan verkställighet än sådan som avser

 

Prop. 1980/81:8                                                                                    16 kap.    761

uppfyllande av en betalningsförpliktelse. Förevarande 16 kap. i departe­mentsförslaget har utformats i enlighet härmed.

Bland de verkställighetsformer som avses i departementsförslaget intar avhysning en särställning. År 1973 inkom till kronofogdemyndigheterna något mer än 10.000 ansökningar om avhysning. Knappt en tredjedel av dessa ledde dock fram till verkställighet. Ansökningarna avser både fall då överexekutor har förordnat om avhysning och då beslutet meddelats av domstol. Enbart överexekutor beviljade det året avhysning i drygt 7.640 fall. Sammanlagda antalet slutligt handlagda avhysningsmål hos över­exekutor (dvs. inkl, återkallade ansökningar o.d.) var då nära 12,500. För år 1976 var motsvarande siffror ca 9,300 och 18,200.

Del är emellertid inte bara med hänsyn till frekvensen som avhysnings-målen särskilt måste uppmärksammas, Avhysning är en för den enskilde mycket ingripande åtgärd, där behovet av skyddsregler är påtagligt. Reglerna om verkställighet av avhysning måsle vara utformade på ett sätt som möjliggör för de sociala myndigheterna att ge svaranden den hjälp han behöver. Samtidigt måste sökandens intressen beaktas. Jag vill erinra om att särskilt bostadshyresgästerna under senare år har fått sin ställning starkt förbättrad i olika hänseenden. Har saken ändå gått så långt som till förordnande om avhysning, har sökanden i allmänhet starka skäl för sin begäran om verkställighet. Denna bör då behandlas ulan alltför stor tids­utdräkt. Det måsle vidare finnas bestämmelser som underiättar för krono­fogdemyndigheten alt pä ett smidigt sätt bemästra de olika praktiska svårigheter som ibland uppkommer vid verkställigheten. Som exempel kan nämnas frågan hur det skall förfaras med avhysl egendom som svaranden inte kan eller vill ta hand om själv. Ett annat exempel är frågan hur verk­ställigheten skall genomföras när den berör tredje man.

De bestämmelser om avhysning som beredningen har föreslagit innebär i och för sig viss förbättring i förhållande lill nuläget. Enligl min mening bör man emellertid gå vidare på den väg beredningen har slagit in på. Bered­ningens förslag bygger väsentligen på den nuvarande regleringen i 193 8 UL, som går tillbaka ända till 1925 års ändringar i UL. De nuvarande bestämmelserna om underrättelse och anstånd är enligt min mening föråld­rade och bör ersättas med en mer tidsenlig reglering. Beredningens förslag tillgodoser inle helt detta önskemål.

Svea hovrätt har i sitt remissyttrande ifrågasatt om inte ett särskilt kapitel om avhysning borde utformas, med mer detaljerade regler än vad beredningen har föreslagit. Enligl min mening behöver man inte gå så långt. Avhysningsinstitutel bör emellertid ges en mer framträdande plats än vad det har fått i beredningens förslag. Vidare bör den nuvarande underrättelsefristen förlängas och anståndsmöjligheten utvidgas så all sociala myndigheter får bättre möjligheter att ingripa när det finns behov av det. Jag återkommer till dessa frågor i speciaimotiveringen till 2-4 88.

Svenska kommunförbundet har på begäran av justitiedepartementet

11   Riksdagen 1980181. I samt. Nr 8. Del 2

 

Prop. 1980/81:8                                                                  16 kap.    762

gjort en undersökning av hur olika kommuner löser de praktiska frågor som har samband med avhysningar. Undersökningen har berört tio kommuner med varierande folkmängd och stmktur (Malmö, Borås, Luleå, Nacka, Östersund, Trollhättan, Borlänge, Kristinehamn, Gislaved och Partilie) och avser förhållandena år 1976. Av undersökningen framgår bl.a. att del hos flera av de tillfrågade kommunerna praktiseras olika former av samarbete mellan de allmännyttiga bostadsföretagen och kommunen. Det förekom sålunda i en region att flera kommuner inom regionen träffat överenskommelse med de allmännyttiga bostadsföretagen där om att socialförvallningama rutinmässigt skulle få en kopia av aktuella uppsäg­ningar av hyresgäster. En annan samarbetsform som praktiserades var att bostadsföretaget sände en kopia av avhysningsdom till socialmyndigheten så snart domen förelåg. Kommunen hade då förhållandevis lång tid på sig all utreda frågan och vidta åtgärder. Att underrättelse lämnades först sedan verkställighet sökts anså.gs av flera kommuner som otillfredsstäl­lande, eftersom man då bara hade drygt en vecka på sig för utredning och eventuella åtgärder. En av de större kommunerna med stor erfarenhet av avhysningar ansåg dock att systemet med att vänta tills kronofogde­myndigheten hörde av sig lill kommunen var bra och att det inte fanns någon anledning att se kritiskt på den korta tid som då stod till buds. Samtliga tillfrågade kommuner uppgav att del vanligaste sättet att lösa problemen i samband med avhysning var att bevjQa socialhjälp till hyres­skulden eller att hjälpa lill att ordna en avbetalningsplan för denna.

Jag kan i huvudsak ansluta mig till de uttalanden som beredningen har gjort beträffande frågan mot vem verkställighet får äga rum. Den av bered­ningen förordade tillämpningen torde åtminstone i ett fall innebära en utvidgning i förhållande till vad som f n. får anses gälla, Enligl beredningen bör sålunda verkställighet av en ulgivningsdom kunna ske hos tredje man, om denne uppenbart är bunden av ett avgörande om äganderätten till saken och eventuell invändning från hans sida som rör något annat förhål­lande inle förQänar avseende, Eli exempel på en situation då en tredje man är rättskraftigt bunden av ell avgörande om äganderätten till viss egendom är att den förlorande parten efler domen har överlåtit egendomen lill tredje mannen utan att denne kan åberopa godtrosförvärv. Är omstän­digheterna sådana all tredje mannen inte kan ha framgång i process mellan honom och exekulionssökanden angående bättre rätt till egendomen talar onekligen praktiska skäl för all verkställighet skall få äga rum mot tredje mannen utan särskild exekutionstitel mol honom. Stor försiktighet är emellertid tillrådlig om tredje mannen bestrider att verkställighet får ske. Om kronofogdemyndigheten inte bedömer saken som alldeles klar bör myndigheten avslå från verkställighet.

Bestämmelsema om avhysning har tagils upp i första avsnittet av 16 kap. departementsförslaget (1-9 88). Härefter föQer vissa bestämmelser som gäller verkställighet av förpliktelse i annat fall som inte innefattar

 

Prop. 1980/81:8                                                              1 kap. 1 §    763

betalningsskyldighet (10-12 88). Bestämmelsema avser bl.a. verkställighet av dom på utgivande av lös egendom eller annan förpliktelse till positiv eller negativ prestation. De gäller även verkställighet av utslag enligl den nya lagsökningslagen i fall motsvarande 191 8 UL samt verkställighet av beslut om säkerhetsåtgärd. Beträffande verkställighet av beslut om kvar­stad har därutöver tagits upp vissa särbestämmelser i ett särskilt avsnitt (13-16 88). I detta regleras utöver själva verkställigheten även kvar-stadens rättsverkningar.

Kapitlet är av naturiiga skäl inle tillämpligt i allmänna mål, frånsett att kvarstad kan avse anspråk på böter m.m. Någon uttrycklig föreskrift härom har inte ansetts behövlig.

Någon motsvarighet till 16 kap. 8 8 beredningsförslaget, vilken inne­håller en erinran om det hinder mot avhysning som föreligger enligl lagen (1936:320) om skydd mot vräkning vid arbetskonflikter, har inte ansetts behövlig i departementsförslaget.

Avhysning

1 6 I paragrafen anges dels vad som är att förstå med avhysning, dels vilken kronofogdemyndighet som är behörig att uppta ansökan om avhys­ning. Den motsvarar 16 kap. 2 8 beredningens förslag (delvis).

Gällande rätt. Termen "avhysning" förekommer inte i UL. I 192 och 193 88 används ordet "vräkning", men lagen anger inte vad som är att förslå därmed. Det får antas att vräkningen avser ett förfarande som går ut på att skilja svaranden från besittningen av fast egendom, hus eller lägenhet i hus, vare sig det är fråga om bostadslägenhet eller annan lokal, och att det är utan betydelse vilken rättsgrund svaranden åberopar för sin besittning. Vräkning avser ocksä det fallet att svaranden över huvud laget inte har någon rättsgrund för sin besittning.

1 UL finns inle några bestämmelser om utmätningsmannens lokala kompelens vid verkställighet av beslut om avhysning. Som huvudregel torde gälla att verkställighet söks hos den kronofogdemyndighet inom vars distrikt avhysningen skall äga rum. Bestämmelsen i 56 8 1 mom. UL att vid utmätning gäldenärens hemvist är generellt kompetensgmndande faktum torde kunna tillämpas analogiskt i vissa fall.

Lagberedningen. Beredningen föreslår alt svarandens hernvist blir gene­rellt kompetensgmndande även beträffande all sådan verkställighet som avses i 16 kap. Ansökan om verkställighet skall emellertid också kunna göras hos kronofogdemyndigheten i den ort där egendom som avses med verkslällighetsåtgärden finns. I vissa fall kan behov föreligga att anlita annan kronofogdemyndighet. Ansökan skall därför också kunna göras hos kronofogdemyndighet där verkställigheten eQest med fördel kan äga rum. Beredningen påpekar alt i administrativ ordning kan ges föreskrift om befo­genhet för kronofogdemyndighet att överlämna ett ärende till annan krono­fogdemyndighet.

 

Prop. 1980/81:8                                                                         16 kap. 1 §    764

Föredraganden. Med det ökade hänsynstagande till svaranden vid avhysning som departementsförslaget innebär är det angelägel att klart ange i vilka fall dessa för svaranden förmånliga regler skall få tUlämpas. Enligt min mening kan svaranden inte göra anspråk på att verkställigheten skall genomföras enligt bestämmelserna i förevarande avsnitt annat än när han för sin besittning kan åberopa en giltig rättsgrund. Har svaranden egenmäktigt tagit l.ex. en rivnimgslägenhel i besittning, bör han kunna avlägsnas därifrån utan den särskilda omgång som avhysningsreglema föreskriver. I ett sådant fall följer verkställigheten i stället bestämmelserna i 10-12 88, om inle brott har begåtts och besiltningsförhållandel kan åter­ställas med polismyndighetens hjäilp. En annan sak är att det även i sådana fall kan finnas anledning för kronofogdemyndigheten alt gå försiktigt fram.

Den rättsgrund svaranden urspmngligen har haft för sin besittning kan vara antingen äganderätt eller nytQanderätt. Vissa nylQanderälter regleras utförligt i JB, nämligen arrende, hyra och tomträtt. JB räknar därutöver-med vissa andra nytQanderätter, vilka följer de allmänna bestämmelsema i 7 kap. Utanför JB:s reglering faller en del upplåtelser som är alt anse som nyujanderäiier. Viktigast bland dessa är bostadsrätt.

I den mån nu nämnda nytGanderälter är förenade med besittning och del när nytQanderätten upphört kan bli aktuellt att avlägsna den tidigare nytQanderätlshavaren med tillhörigheter från egendomen i fråga, skall vid verkställigheten tillämpas bestämmelsema i förevarande avsnitt. Lag­tekniskt har detta beaktats på så sätt att förevarande 1 8 inleds med en beskrivning av vad som i departeinenlsförslagels mening är att anse som avhysning. Med avhysning avses sålunda verkställighet av förpliktelse för tidigare ägare eller nylQanderättshavare att flytta från fast egendom, bostadslägenhet eller annat utrymme i byggnad. Denna definition har sin motsvarighet 115 8 förslaget till ny lagsökningslag.

Med tidigare ägare avses även t.ex. den som har besuttit fast egendom såsom förment ägare men som förlorat mål angående bättre rätt tUl egen­domen. Del är också tydligt att den som i egenskap av famiQemedlem eller anställd hos tidigare ägare eller nylGanderättshavare rent faktiskt besuttit egendomen eller lägenheten är i förevarande hänseende att Jämställa med ägaren resp. nylGanderättshavaren själv. Beträffande sublokation föreslås en särskild bestämmelse i 8 8.

Paragrafen anger vidare vilken kronofogdemyndighet som får verkställa förordnande om avhysning. Liksom när det gäller utmätning och införsel bör kronofogdemyndigheten i det distrikt där svaranden har sill hemvist vara behörig (beträffande begreppet hemvist se 2 kap. 3 8 andra stycket departementsförslaget). Behörig bör självfallet också vara kronofogdemyn­digheten i den ort där avhysningen skall äga rum.

När ansökan har gjorts i svarandens hemvist i fall då avhysningen skaU äga mm på annan ort bör kronofogdemyndigheten i svarandens hemvist ha viss möjlighel att överlämna målet till den andra kronofogdemyndigheten. Bestämmelser i detta hänseende kan meddelas av regeringen.

 

Prop. 1980/81:8                                                        16 kap. 2-4 §§    765

2—4 88 1 dessa paragrafer ges bestämmelser om bl.a. den lid inom vilken avhysning normall bör genomföras (2 8), underrättelse till svaranden (3 8) och anstånd vid avhysning (4 8). Bestämmelsema i 2 8 saknar motsvarighet i beredningens förslag medan 3 och 4 88 närmast motsvarar 16 kap. 6 8 beredningsförslaget.

Gällande rält. Enligl 193 8 1 mom. UL gäller att förordnande om avhys­ning enligl 192 8 inte får verkställas om inle underrättelse om att verkstäl­lighet är sökt har sist fyra dagar före avhysningen blivit genom utmätnings­mannen meddelad den som ansökningen avser. Underrättelsen kan ske n unlligen eller skriftligen. Om utmätningsmannen inte själv lämnar under­rättelsen skall underrättelseskyldigheten anses fullgjord, när skriftligt utfärdad underrättelse bevisligen har kommit den som ansökningen avser till banda eller, om denne har sökts men inte anträffats i sitt hemvist, meddelats hans make eller husfolk eller, om inle heller de har anträffats, i slutet kuvert avlämnats i hans hemvist eller blivit fäst på hans husdörr. Har svaranden inte stadigt hemvist i riket och inte heller känt ombud i orten, är underrättelse inte nödvändig.

Enligt 193 8 2 mom. UL får utmätningsmannen medge särskilt anstånd med avhysningen under högsl en vecka, om förhåUandena föranleder del. Finns synnerliga skäl, får anståndet utsträckas att gaUa högsl fyra veckor, om skälig gotlgörelse erläggs för hela den fid som anstånd sålunda medges utöver den i I mom. angivna liden och otillbörligt intrång inte i övrigt vållas i sökandens eller annans rätt. I 3 mom. av 193 8 UL föreskrivs att bestämmelserna i 1 och 2 mom. skall gäUa även när eQest enligt UL avhys­ning skall äga rum från fast egendom eller ur hus.

I praxis anses sökanden kunna ge anstånd med avhysning, även om en sådan befogenhet kan tänkas medföra vissa olägenheter för kronofogde­myndigheten.

Lagberedningen. Bestämmelser som i huvudsak motsvarar 193 8 UL har i beredningens förslag tagils upp som första och andra stycke av 16 kap. 6 8. Beredningen påpekar alt enligt beredningens förslag i 16 kap. 3 8 svaranden före all sådan verkställighet som avses i kapitiel skall beredas tillfälle att yttra sig. Med hänsyn till denna bestämmelse kunde ifrågasättas om del finns behov av alt särskilt underrätta svaranden före avhysning på det sätt som nu föreskrivs i 193 8 UL. Det har dock inte synts beredningen rådligt att avstå från föreskrift om en bestämd tidsfrist. I likhet med vad som nu gäller bör emeUertid finnas utrymme att vid behov i vissa fall göra undanlag från underrättelseskyldigheten.

Beredningen erinrar om alt det tidigare fanns bestämmelse om undantag från underrättelseskyldigheten även vid utmätning, om svaranden inte hade stadigt hemvist i riket och inte heller känt ombud i orten. Vid 1963 ärs ändringar i UL ändrades bestämmelsen så att undantag från under­rättelseskyldigheten nu endast gäller om gäldenären saknar känt hemvist och det inte är veleriigt var han uppehåller sig eller ombud för honom

 

Prop. 1980/81:8                                                                     16 kap. 2-4 §S    766

finns. Motsvarande bör enligt beredningen gälla även i fråga om under­rättelse vid avhysning.

1 fråga om själva underrättelseförfarandet vid avhysning torde enligl beredningen den nuvarande möjligheten alt lämna underrättelsen muntligt böra behållas. Om svaranden skall underrättas skriftligen, är det som regel naturligt alt bestämmelsema i delgivningslagen tillämpas.

Enligt 15 8 första stycket delgivningslagen får delgivning ske genom kungörelse, om den sökte, inte har känt hemvist - inom eller utom riket -och det inle kan klarläggas var hän uppehåller sig. Kungörelsedelgivning fär enligt andra stycket i paragrafen även användas, när den sökte visser­ligen har känt hemvist inom riket men inte har kunnat anträffas där och handlingen inle heller har kunnat lämnas till annan som enligt 12 8 är behörig alt motta delgivningen saml det inte kan klargöras var den sökte uppehåller sig, allt under förutsättning all det finns anledning anta all den sökte har avvikit eller på annat sätt håller sig undan. Under samma förut­sättning kan handlingen i stället lämnas i slutet kuvert i den söktes hemvist eller, om detta inle kan ske, fästas på dörren lill hans bostad (s.k. spik-ning).

Enligt beredningens mening skulle del i hithörande ärenden vara för restriktivt, om möjligheten lill delgivning genom att lämna handlingen i slutet kuvert i den söktes hemvist eller verkställa s.k. spikning skulle göras beroende av att det finns anledning anta att den sökte har avvikit eller håller sig undan. 1 den delen bör sålunda delgivningslagens bestämmelser inte tillämpas pä underrättelseförfarandet vid avhysning Qfr prop. 1970:13 s. 29. 229 och 232). Beredningen anser alt frägan bör lösas på det sättet all delgivningslagen görs tillämplig vid skriftlig underrättelse, med den avvikelse som enligt det nyss anförda är påkallad belräft"ande möjligheten alt lämna handlingen i kuvert i den söktes hemvist eller verkställa s.k. spikning. 1 administrativ ordning bör i enlighet med anförda synpunkter närmare bestämmas på vilket sätt underrättelseplikten skall fullgöras.

1 första stycket av 16 kap. 6 8 anges - i överensstämmelse med 5 kap. 12 8 andra stycket beredningsförslaget - att underrättelse inte behövs om svaranden saknar känt hemvist och det inle har kunnat klarläggas var han uppehåller sig. Om känt ombud finns, skall naturligtvis ombudet under­rättas. Beredningen påpekar att om tiden för genomförandet av avhysning kan förutses när svaranden skall höras enligl 3 8 i 16 kap., kan krono­fogdemyndigheten ta in uppgift därom i den anmodan till svaranden som skall ges. Detta bör dock inte ske annat än om saken synes alldeles klar.

Vidare framhåller beredningen alt det, utöver den formella under­rättelsen, ofta är önskvärt att kronofogdemyndigheten tar personlig kontakt med svaranden inför en förestående avhysning. Upplysning måsle vinnas om hans famiQeförhållanden och hans möjlighet att få ny bostad m.m. Svaranden kan vidare behöva anvisningar t.ex. om vart han skall vända sig för att få hjälp från det allmänna. Hithörande frågor bör så långt möjligt klarläggas innan förrättningen äger mm.

 

Prop. 1980/81:8                                                                        16 kap. 2-4 §§   767

De regler om anstånd som nu finns i 193 8 UL har. efter överiäggning med representanter för hyresvärds- och hyresgästorganisationer, i sak oförändrade tagits upp i andra stycket av 16 kap. 6 8. men till dessa regler har som ett tredje stycke fogats en tilläggsbestämmelse för del fallet att ansökan om verkställighet görs relativt lång lid efler det att exekutions­titeln meddelades. Det kan då vara motiverat alt kronofogdemyndigheten får medge ett extra anstånd under förutsättning att svaranden, eventuellt med hjälp av socialmyndighet, gör rätt för sig. Beredningen föreslår att kronofogdemyndigheten vid behov får medge ytterligare anstånd i fall då mer än tre månader förfiutit från alt exekutionstiteln vann laga kraft till dess ansökan om verkställighet gjordes. Anständstiden har beslämls till högst fyra veckor utöver vad som kan medges enligt andra stycket i para­grafen. Beredningen har däremot inte anseti det ändamålsenligt att, när ansökan om verkställighet görs inom sagda lid men sökanden medger anstånd i verkställighetsärendet, ge någon särskild regel om ytterligare anstånd.

Remissyttrandena. Enligt länsstyrelsen i Gävleborgs län är fyradagars-fristen i första stycket av 16 kap. 6 8 beredningens förslag för snävt till­tagen. Fristen bör enligt länsstyrelsen förlängas lill en vecka.

Beträffande den i första stycket andra meningen upptagna bestäm­melsen om undantag från underrättelseskyldighet framhåller kronofogde­föreningen att den ändring som förslaget innebär i förhållande till gällande rätt i förening med av beredningen förordat krav på bevislig delgivning kommer att medföra en förhalning av verkställigheten i fall då svaranden vistas på känd utrikes ort. Erfarenheten har visat att delgivning i t.ex, de nordiska ländema tar cirka tre månader. Med hänsyn till att avhysnings-målen är av brådskande karaktär anser föreningen att den föreslagna lydelsen bör godtas endast om avsteg görs beträffande krav på delgivning. Om svaranden vistas på känd utrikes ort bör sålunda vara tillfyllest att underrättelse tillställs honom i lösbrev. Bestämmelse härom bör meddelas i administrativ ordning.

Även länsstyrelsen i Stockholms län förordar undantag från del­givningslagens bestämmelser. Länsstyrelsen anför också att det dubbla underrältelsesyslemel enligt 3 och 6 88 givetvis är ägnat att fördröja verk­ställigheten. Samtidigt påpekas emellertid den av beredningen anvisade möjligheten att i vissa fall lämna underrättelse enligt 6 8 i samband med alt svaranden bereds tillfälle att yttra sig enligt 3 8.

Enligl kronofogdeföreningen kan tvekan råda om utgångspunkten för beräkning av anstånd som kronofogdemyndigheten - i överensstämmelse med gällande lag - får medge enligl andra stycket. Möjligen bör bestäm­melserna tolkas så att anstånd skall räknas från den dag då svaranden har delgivits underrättelse om avhysningen. En sådan tolkning har i distrikt med ett stort antal pågående avhysningsmål inle varit möjlig att tillämpa i praktiken. Sedan ansökan har kommit in kan på grund av svårigheter att

 

Prop. 1980/81:8                                                                        16 kap. 2-4 §§   768

delge svaranden underrättelse och arbetsbelastning hos verkställande personal förrättning komma all sättas ut till omkring en månad därefter. Föreligger på förrältningsdagen anledning att meddela anstånd utsätts förrättningen att äga rum efter ytterligare en vecka. Den ursprungligen utsatta förrältningsdagen har således i dessa fall utgjort utgångspunkten för anslåndstidens beräkning. Föreningen efterlyser en klarare formulering av bestämmelsen så att det klan: framgår hur anständstiden skall beräknas.

Kronofogdeföreningen framhåller vidare att det i praktiken har visat sig att anstånd på en vecka efler utsatt förrältningsdag inle alltid är tillräckligl för att socialmyndighet skall hinna ge svaranden den hjälp han är i behov av. Med hänsyn till det stora antalet fall då regeln tillämpas och till de praktiska svårigheterna vid många myndigheter att planera och förbereda avhysningsmålen föreslår föreningen att bestämmelsen ges den inne­börden alt myndigheten får medge särskilt anstånd med avhysningen under högst två veckor efler utsatt förrältningsdag.

Även RSV förordar att del nuvarande anståndet på en vecka utsträcks till åtminstone två veckor. Även om sökanden många gånger lämnar anstånd förekommer inte sällan situationer där denne påfordrar verkstäl­lighet innan socialmyndigheten har hunnit vidta åtgärder för alt bistå svaranden. Verket anmärker i detta sammanhang att kommuns beslut om ekonomiskt bistånd till svaranden är förenat med tidsutdräkt. Som regel fattas beslut om l.ex, betalning av svarandens hyresskuld vid samman­träde som hålls en gång i månaden. Verket utgår för sin del från att anständstiden skall räknas från den dag verkställighet tidigast får ske,

RSV tar också upp den nuvarande regeln om visst längre anstånd under villkor bl.a. att skälig gottgörelse utgår. Enligt verkets mening är bestäm­melsen oklar till sin innebörd. Det torde sålunda ofta vara tveksamt vad som i det särskilda fallet skall läggas i begreppet skälig gottgörelse. Enligt vad verket har sig bekant har regeln tillämpats i så få fall att den knappast kan betecknas som praktiskt användbar. RSV anser att del skulle stå i bättre överensstämmelse med nutida sociala synsätt om kronofogde­myndigheten fick bevilja ett par veckors anstånd i ömmande fall ulan villkor om ekonomisk gottgörelse från svarandens sida. Får myndigheten en sådan möjlighet genom utökning av den nuvarande anståndstiden på en vecka har verket emellertid inte någol all erinra mol att nuvarande bestäm­melser om anstånd förbundet med gotlgörelse får kvarstå i enlighet med beredningens förslag.

Den i 16 kap. 6 8 tredje stycket beredningsförslaget upptagna bestäm­melsen om möjlighet för kronofogdemyndigheten att medge ytterligare anstånd i fall då mer än tre mån.ader har förflutit från del att exekutions­titeln vann laga kraft när ansökan görs har i allmänhet inte föranlett någon erinran. Till dem som uttryckligen tillstyrker förslaget hör länsstyrelsen i Ålvsborgs lån och Hyresgästernas riksförbund. Hovrätten för Västra Sverige är dock kritisk mol bestämmelsen, Hovrälten framhåller att innan

 

Prop. 1980/81:8                                                                        16 kap. 2-4 §§   769

lagakraftvunnen exekutionstitel på avhysning föreligger har i allmänhet avsevärd lid förflutit sedan skyldighet att avflytta inträdde, 'ytterligare tid förflyter innan kronofogdemyndigheten tar upp ansökan om verkställighet till behandling, varefter svaranden skall beredas tillfälle att yttra sig över framställningen. Verkställighet kan sedan ske tidigast på Qärde dagen efter underrättelse och myndigheten kan dessutom ge anstånd under ytteriigare fyra veckor. En misskötsam hyresgäst torde inte kunna göra berättigat anspråk på ytterligare anstånd. Den föreslagna bestämmelsen skulle kunna leda till att en hyresvärd alllid ser till att avhysningen genomförs före ire-månaderstidens utgång. En sådan inställning kan befaras snarare försvåra än förbättra svarandens situation. Även kronofogdeföreningen och TCO finner bestämmelsen mindre ändamålsenlig och förordar att den utgår.

RSV påpekar, i likhet med länsstyrelsen i Stockholms län, att den tidpunkt då exekutionstiteln vunnit laga kraft inle bör tas som utgångs­punkt för beräkning av tremånaderstiden. De flesta exekutionstitlar rörande avhysning utgörs av lagsökningsutslag och tredskodomar, vilka mera sällan vinner laga kraft. Tremånaderstiden bör i stället räknas från exekutionstitelns datum.

Föredraganden. Som jag har anfört under kapitelrubriken framstår nuvarande regler om underrättelse och anstånd vid avhysning som för­åldrade. Bestämmelserna har också kritiserats av fiera remissinstanser. Bl.a. har framhållits att anståndstiden en vecka många gånger är för kort för att social myndighet skall hinna vidta åtgärder för att bistå svaranden. Det har också påtalats all bestämmelsen om utsträckt anstånd under villkor av skälig gottgörelse inle har kommit all tillämpas i avsedd omfatt­ning. Svårigheter har vidare ansetts möta att tillämpa anståndsreglema efter deras ordalydelse, i synnerhet när del gäller kronofogdedistrikt med många avhysningsmål samtidigt.

Vidare har lagutskottet i sill belänkande 1975:22 med anledning av en motion om översyn av bestämmelserna om vräkning av hyresgäster tagit upp några problem som hänger samman med verkställighet av avhysning och som bör beaktas vid utarbetandet av balkens bestämmelser på området. Bl.a. berörs frågan huruvida ett avhysningsbeslui bör få verk­ställas innan de sociala myndigheterna haft tillfälle att fullgöra sina uppgifter. 1 flertalet.remissyttranden över motionen vitsordades all det redan förekom ett långtgående samarbete mellan exekutiva och sociala myndigheter inför en föreslående avhysning. Sålunda förekom praktiskt taget aldrig att ett beslut om avhysning av t.ex. en barnfamiQ verkställdes förrän vederbörande socialvårdsmyndighel fåll underrättelse om den före­stående förrättningen.

Enligt utskottet bör det vidare göras möjligt för den exekutiva myndig­heten att medge anstånd med avhysningsförrättningar under längre tid än f.n. Sådant längre anstånd krävs enligt utskottet ofta för att de sociala myndigheterna   skall   få   rådrum   att   planera   och   genomföra   sådana

 

Prop. 1980/81:8                                                                     16 kap. 2-4 §§   770

stödjande och rådgivande åtgärder som kan vara påkallade för att hindra att mänskliga tragedier och social utslagning uppslår till följd av beslut om avhysning.

Del är givelvis angelägel att socialmyndigheten i fall då det kan bli aktuellt för myndigheten alt ingripa så tidigt som möjligt får kännedom om en förestående avhysning. Den mest effektiva hjälpen är emellertid den som kan lämnas pä ett ännu tidigare stadium, nämligen innan verkstäl­lighet ännu har begärts. Boende- och bostadsfinansieringsutredningen har varit inne på dessa frågor i sitt belänkande (SOU 1975:51) BostadsförsöG-ning och bostadsbidrag. På grundval av utredningens förslag har i remiss till lagrådet den 23 februari 1978 angående hyresförhandlingslag mm. föreslagits att underrättelseskyldigheten enligt 12 kap. 44 8 JB utvidgas till att omfatta skyldighet för hyresvärd att viss tid före avhysning underrätta socialnämnden om uppsägning pä grund av dröjsmål med hyresbelalning.

På verkställighelssladiet finns redan nu ett samarbete mellan krono­fogdemyndighet och sociala myndigheter som fungerar smidigt. Någon uttrycklig lagbestämmelse som ålägger kronofogdemyndigheten under­rättelseskyldighet eller i övrigt reglerar detta samarbete är knappast behövlig. Det kan erinras om att de flesta ansökningar inte leder fram lill verkställighet därför att svaranden antingen flyttar frivilligt eller, eventu­ellt efler ingripande av socialmyndighet, träffar uppgörelse med sökanden. Del är därför i allmänhet bäst att kronofogdemyndigheten genom kontakt med parterna skaffar sig en bild av situationen i det aktuella fallet innan de sociala myndigheterna kopplas in.

De ön.skemål om bättre möjligheter för de sociala myndigheterna att gripa in bör emellertid beaktas vid utformningen av bestämmelserna i UB om underrättelse och anstånd vid avhysning. Jag vill lill en början erinra om att gällande lag - liksom beredningsförslaget - utgår från att avhysning skall genomföras skyndsamt, dock tidigast fyra dagar efter det att svaranden har underrättats. Någon bestämmelse om när underrättelsen skall lämnas eller när avhysningen senast skall vara genomförd finns inte. I praktiken genomförs avhysningar vanligen mol slutet av den första anståndsveckan, dvs. omkring tio dagar efter underrättelsen. Att tala om att kronofogdemyndigheten i sådana fall medger "anstånd" med avhys­ningen är knappast träffande. Snarare anger den särskilda anstånds veckan den tid inom vilken avhysningen normall skall vara genomförd.

Enligt vad som har kommit fram vid remissbehandlingen förekommer i distrikt med ett stort antal pågående avhysningsmål att utsatt förrätt­ningsdag tas till utgångspunkt för beräkning av anstånd. En sådan tillämp­ning är knappast förenlig med 193 8 UL. Det är emellertid tydligt att anståndsbeslämmelserna med en korrekt tillämpning kan bli illusoriska när del på gmnd av arbetsbelastning eller av annat skäl inte går att sätta ut förrättning senast elva dagar efter underrättelse. Även när förrättning sätts ut t.ex. en vecka efter underrättelsen är det anstånd som kronofogde-

 

Prop. 1980/81:8                                                        16 kap. 2-4 §§   111

myndigheten kan medge utan särskilda villkor till stor del konsumerat, om del vid förrättningen framkommer behov av ytterligare anstånd. 1 allmänhet torde frågan ändå kunna lösas genom att sökanden ger anstånd. Del är emellertid inte tillfredsställande att kronofogdemyndigheten inte själv skall kunna vid behov medge visst ytterligare anstånd utan krav på gottgörelse från svarandens sida.

För att komma lill rätta med nuvarande olägenheter är Jet enligt min mening inte tillräckligt alt justera underrältelsefrislen och utsträcka anståndstiderna. Bestämmelsema bör i stället konstrueras på ett annat sätt än f n. Det bör sålunda uttryckligen anges såväl när förrättning tidigast får äga rum som när den normalt bör vara genomförd. Först om den tid som normalt står till buds visar sig otillräcklig bör det bli aktuellt alt tillämpa särskilda reglerom anstånd med avhysning.

Vad först angår den tid då avhysning tidigast får äga rum anserjag att den nuvarande fyradagarsfristen är för snävt tilltagen. Denna frist bör för­längas till en vecka för alt ge svaranden tillräckligt rådmm att ta kontakt med kronofogdemyndigheten och vid behov även med sociala myndig­heter eller sökanden. För de fall då svaranden är bosatt utomlands kan han emellertid behöva längre rådrum att ordna sina angelägenheter. I sådana fall bör underrättelseskyldigheten vidare få fullgöras genom att underrättelsen sänds i lösbrev till svaranden under hans utländska adress. Något krav på att svaranden bevisligen skall ha fått del av underrättelsen bör alltså inte ställas upp i dessa fall. Fristen bör lämpligen räknas från det att underrättelsen avlämnades för postbefordran. Med hänsyn till dessa förhållanden förordas att underrättelsefristen i sådana fall skall utgöra två veckor.

Vad därefter gäller den tid inom vilken avhysningen normall bör vara genomförd torde denna lämpligen böra bestämmas till fyra veckor från det alt utmätningsmannen mottog exekutionstitel och andra handlingar som behövs för verkställigheten. I allmänhet torde avhysningen kunna genomföras två till tre veckor efler det alt behövliga handlingar kommit in till kronofogdemyndigheten. Det kan påpekas att enligt inhämtade upp­gifter verkställs i de flesta kronofogdedistrikt avhysning inom 15 dagar från del att ansökningen gjordes. Längre tid behövs emellertid i vissa fall. Sätts tiden till fyra veckor får kronofogdemyndigheten större möjlighet att redan vid utsättande av förrättning ta hänsyn lill svarandens behov av råd­rum, någol som kan vara till fördel även för arbetsplaneringen.

Fyraveckorsfrislen bör emellertid inte göras absolut. Tiden måsle fä överskridas, om det är nödvändigt med hänsyn till arbetsläget hos myndig­heten. Detsamma bör gälla t.ex. om behövligt förvaringsutrymme för avhyst egendom inte kan uppbringas inom fyraveckorsliden. Några särskUda vUlkor för rätlen att överskrida tiden torde inte böra ställas upp, men ett överskridande bör vara undanlag. Det bör understrykas att det sagda inte tar sikte på situationer då svarandens förhållanden gör det nöd-

 

Prop. 1980/81:8                                                                        16 kap. 2-4 §§   772

vändigt att tiden överskrids. 1 sådana fall får kronofogdemyndigheten i stället ge anstånd med förrättningen.

Med den sålunda föreslagna regleringen torde behovet av formligt anstånd med avhysning minska. Det kommer dock allQämt all finnas fall då sådant behov föreligger. För dessa fall bör kronofogdemyndigheten ha möjlighet att, ulan krav på att sökanden får gotlgörelse, medge anstånd under något längre tid än f n. Del synes lämpligt att tiden för sädant anstånd utsträcks lill högst två veckor. Denna lid skall räknas från utgången av den nyss nämnda fyraveckorsfrislen.

Enligl vad RSV framhåller i sitt remissyttrande har bestämmelsen i 193 8 2 mom. andra meningen UL om utsträckt anstånd till högsl fyra veckor under villkor av skälig gotlgörelse inle kommit att tillämpas i någon nämnvärd omfattning. Uppgifter som har inhämtats från landets krono­fogdemyndigheter ger vid handen all antalet fall då bestämmelsen har tillämpats kan uppskattas till 12 för år 1972 och 25 för år 1973. Det kan med hänsyn härtill övervägas att ta bort nämnda anståndsmöjlighet som, om bestämmelsema i övrigt utformas på sätt här har föreslagils, torde komma att förlora än mer av sin betydelse. Några olägenheter av alt anståndsmöjligheien finns kvar följer dock knappast. Jag förordar därför att den tas upp även i departementsförslaget. Eftersom möjligheten alt ge anstånd ulan krav på gottgörelse för anståndstiden föreslås bli utökad från en till två veckor bör emellertid motsvarande inskränkning göras beträf­fande anstånd enligt andra meningen. Liksom hittills bör således den sammanlagda anståndstiden få uppgå lill högst fyra veckor.

Jag anser inte att det finns tillräckliga skäl för en bestämmelse om extra anstånd i fall då exekutionstiteln är av äldre datum. Jag skall återkomma till den frågan i anslutning till 5 8.

De nu angivna riktlinjerna för lagstiftningen på området har lagtekniskt kommit till uttryck på följande siitl. Som första stycke i 2 § har tagits upp en allmänt hållen bestämmelse att avhysning skall genomföras så att skälig hänsyn tas till såväl sökandens intresse som svarandens situation. Avsikten är att understryka att vid avhysningens genomförande båda parters önskemål och behov måste beaktas.

I andra stycket av 2 8 ges en bestämmelse om när avhysningen normalt skall vara genomförd. Där sägs all avhysning om möjligt skall ske inom fyra veckor från det att behövliga handlingar kom in till kronofogde­myndigheten. Av 3 8 följer att avhysningen tidigast får genomföras en vecka efter det att svaranden har underrättats eller, om han är bosatt utomlands, två veckor.

Bestämmelser om underrättelse om förestående avhysning har lagils upp i3 §. Underrättelsen kan liksom enligl gällande rätt ske muntligen eller skriftligen. I underrättelsen skall svaranden beredas tillfäUe att inom viss kortare lid yttra sig över ansökningen. I princip krävs att svaranden, när underrättelsen sker skriftligen, bevisligen har fått del av denna. För del fall

 

Prop. 1980/81:8                                                                        16 kap. 2-4 §§    773

alt svaranden har hemvist utomlands görs emellertid i andra stycket undantag från detta krav. Underrättelseskyldigheten får då fullgöras genom alt underrättelsen sänds i brev under hans utländska adress. Tredje stycket innehåller undantag från underrättelseskyldigheten när svaranden saknar känt hemvist - inom eller utom landet - och det inte har kunnat klarläggas var han uppehåller sig.

Beredningen har ingående diskuterat frågan i vad mån delgivningslagen bör tillämpas vid underrättelse om avhysning. Jag kan i huvudsak ansluta mig till vad beredningen har anfört härom. När det gäller underrättelse av den som är bosatt utomlands förordar Jag emellertid, som jag nyss fram­hållit, all underrättelseskyldigheten bör få fullgöras på ett enklare sätt. På ytterligare en punkt villjag förorda en annan tillämpning än beredningen, nämligen såvitt avser möjligheten att lämna underrättelse i slutet kuvert i svarandens hemvist eller fästa den på dörren till hans bostad. Enligt 15 8 delgivningslagen krävs föratt sådant förfarande skall få användas, förutom att surrogatdelgivning enligt 12 8 inte är möjlig, att del finns anledning anta att den sökte har avvikit eller på annat sätt håller sig undan. Enligt bered­ningen skulle det vara för restriktivt all upprätthålla sist nämnda krav vid avhysning. För egen del menar Jag att den ingripande verkställighetsåtgärd som avhysning utgör motiverar alt nämnda bestämmelser i 15 8 delgiv­ningslagen följs.

I 16 kap. 3 8 beredningsförslaget finns en bestämmelse om förhör i bl.a. avhysningsmål. Departementsförslaget upptar i 2 kap. 10 8 en för all verk­ställighet gemensam bestämmelse om förhör.

1 4 § finns bestämmelser om anstånd som beviljas av kronofogde­myndigheten. Enligt första meningen i första stycket får kronofogde­myndigheten medge anstånd med avhysning under högst två veckor från utgången av den tid som anges i 2 8 andra stycket, dvs. när fyra veckor har förfiutit frän del all handlingarna kom in. Som villkor för att anstånd skall få beviQas föreskrivs endast att det behövs av hänsyn till svaranden. Anledning till anstånd kan vara att de sociala myndigheterna behöver denna ytterligare tid på sig för all lösa svarandens bostadsfråga eller att svaranden inom anständstiden får tillträda en ny bostad som han själv ordnat eller all han då på annat sätt blir i tillfälle att själv ta hand om den egendom som skall avhysas. Andra omständigheter kan vara sjukdom e.d. Kronofogdemyndigheten bör kunna göra en tämligen fri bedömning av behovet, men någon slentrianmässig anslåndsgivning bör inte förekomma.

Andra meningen i första stycket innehåller en bestämmelse om extra anstånd under villkor av skälig ersättning. Denna överensstämmer i huvudsak med vad som nu gäller. Den förlängning som kan komma i fråga är dock endast två veckor i stället för nuvarande tre. Del krävs allQämt synnerliga skäl för att det extra anståndet skall få medges. Däremot har den ytterligare förutsättning som nu gäller, nämligen att i övrigt otillböriigt intrång i sökandens eller annans rätt inte vållas, fått utgå i departements-

 

Prop. 1980/81:8                                                                           16 kap. 5 §    774

förslaget. Av 2 8 första stycket framgår alt skälig hänsyn skall tas till sökandens intresse. Frågan i vad mån sökanden kommer alt lida förfång genom ett utsträckt anstånd får vägas in i bedömningen av om synnerliga skäl skall anses föreligga. Vid den bedömningen får också beaktas den eventuella förpliktelse sökanden har i förhållande till en tredje man.

I andra stycket av 4 8 har tagits upp en bestämmelse om att anstånd i vissa fall skall räknas från den dag då förrättning tidigast hade kunnat äga rum i stället för frän utgången av den tid som anges i 2 8 andra stycket. Här åsyftas fall då svaranden har fått del av underrättelsen senare än en vecka före utgången av nämnda tid. Funnes inle en sådan bestämmelse skulle kronofogdemyndighetens möjlighet att medge anstånd vara beskuren i dessa fall.

5 8 Paragrafen innehåller en bestämmelse om att ansökan om avhysning kan förklaras förfallen när anstånd har lämnats av sökanden under längre tid. Den saknar motsvarighet såväl i gällande rätt som i beredningens förslag.

Lagberedningen. Beredningen erinrar om alt det i motion (1972:18) till 1972 års riksdag begärdes all den tid inom vilken verkställighet av avhysning får ske skulle begränsas till förslagsvis sex månader från del alt exekutionstiteln meddelades. Därvid anfördes att det kunde inträffa att en hyresgäst bodde kvar i åratal efter beslut om avhysning utan att ha någon hyresrätt och under ständigt hot om att bli avhyst. Motionen har av riksdagen överiämnats till beredningen för övervägande (LU 1972:22, rskr 1972:277).

Enligt vad beredningen framhåller är del inte endast vid avhysning som det kan förekomma att verkställighet påkallas först efler lång tid. De sociala olägenheterna av att frågan om verkställighets genomförande hålls svävande är emellertid särskilt framträdande när del gäller bostaden. Om en hyresgäst som enligt dom har förverkat sin hyresrätt inte lyckas ordna sin situation genom uppgörelse med hyresvärden eller genom att anskaffa ny bostad, blir han tills vidare beroende av hyresvärdens välviQa. Motsva­rande kan uppkomma i fråga om avhysning från bostadsrältslägenhet eller arrende m.m.

Beredningen påpekar att det i sådana fall som här har berörts inle sällan görs gällande att hyresförhållandet skall fortsätta enligl överenskommelse mellan parterna. En sådan invändning skall prövas enligt 3 kap. 24 8 andra stycket beredningsförslagel. Undanlagsvis kan det ha förflutit så lång tid efter domens meddelande att redan de yttre förhållandena utgör stöd för invändningen, t.ex. om svaranden har fåll sitta kvar i lägenheten och betalt sin hyra under något år efter domen. Om sökanden i sådant fall inte kan visa att det har förelegat någon alldeles särskild omständighet som har föranlett att verkställighet inte påkallats, kan enligt beredningen förmodas att   ett   nytt   hyresförhållande   på  obestämd   tid   har  uppkommit,   och

 

Prop. 1980/81:8                                                                              16 kap. 5 §   775

sökanden får då hänvisas att väcka talan vid domstol om han vill driva saken vidare.

Även om endast kortare tid har förflutit efter domens meddelande kan del enligt beredningen tänkas att hyresgästens invändning om att ett nytt hyresförhållande uppstått har skäl för sig. Den omständigheten att hyres­värden har visat tillmötesgående och inte gått så bryskt till väga eller att han mottagit hyra i avvaktan på domens verkställande är emellertid inte tillräcklig för alt invändningen skall anses beaktansvärd. Beredningen anser att man in dubio får anta att hyresvärden någon tid har hållit fast vid sin ståndpunkt i avhysningsmålet. Det måste alltså, när inte längre tid har förflutit, finnas något positivt som stöder ett påstående att värden ändrat ståndpunkt. Å andra sidan förutsätter 3 kap. 24 8 andra stycket i förslaget inte att svaranden skall till fullo styrka en invändning av hithörande slag för all den skall beaktas. Verkställighet får inte äga rum annat än om invändningen kan lämnas utan avseende.

Beredningen framhåller att det för en hyresgäst naturligtvis kan vara irriterande, om han inte vet huruvida hyresvärden ämnar fullfölja saken genom all begära verkställighet. Han kan naturligtvis begära besked hos värden, men det drar han sig ofta för på grund av farhågan att hyresvärden då går lill aktion.

Det sagda gäller enligt beredningen i tillämpliga delar även i fall då verkställighet har sökts relativt snart men sökanden lämnat anstånd med avhysningens genomförande.

Beredningen har likväl inle för sin del ansett det lämpligt att föreslå någon fix tid inom vilken verkställighet av dom på avhysning skall genom­föras. En föreskrift härom skulle tvinga hyresvärden all under alla omstän­digheter söka genomföra avhysning inom frislen och kan därför befaras snarare försvåra än förbättra hyresgästens situation. Den hyresgäst som är angelägen om att få osäkerheten ur världen har enligt vad beredningen påpekar möjlighet att begära hjälp av hyresgästförening som kan råda honom till vad som bör göras i det uppkomna läget. De fall då svaranden sitter kvar efter sex månader från domens meddelande utan att uppgörelse har skett eller nytt hyresavtal skall anses ha uppkommit är också antag­ligen ganska få. Beredningen har likväl, efter överläggning med represen­tanter för hyresvärds- och hyresgästorganisationer, ansett skäl föreligga att i de situationer som här avses skall kunna ges längre anstånd med verk­ställigheten än eljest. Bestämmelser härom har tagits upp som tredje stycke i 6 8 i 16 kap.

Remissyttrandena. Några remissinstanser anser att möjligheten att få verkställighet av dom på avhysning bör begränsas till viss tid från del exekutionstiteln meddelades. TUI dem hör Svea hovrätt, länsstyrelsen i Jämtlands län och kronofogdeföreningen. Hovrätten beaktar därvid främst att sökanden, sedan han har utverkat exekutionstitel, kan hålla hyresgästen under konstant press och att gäldenärens fortsatta hyresbetal-

 

Prop. 1980/81:8                                                                              16 kap. 5 §   776

ning på ett onyanserat sätt, som synes strida mot intentionerna i hyres­lagen, blir avgörande för rätten att bo kvar. Kronofogdeföreningen anför liknande skäl och åberopar däGämle arbetstekniska hänsyn för sitt ställ­ningstagande. Föreningen förordar, i likhet med länsstyrelsen, att gränsen sätts vid sex månader från exekutionstitelns datum.

Till dem som i likhet med beredningen är negativa till en fix tidsgräns inom vilken avhysningen måste ske hör hovrätten för Västra Sverige. RSV, Hyresgästernas riksförbund och fastighetsägareförbundet. RSV anser alt en bestämmelse om en sådan gräns skulle kunna bli alltför drastisk och otänjbar samt leda tili; oacceptabla föQder i vissa fall, t.ex. om sökanden av hänsyn till svaranden har dröjt med alt söka verkställighet eller efter ansökan lämnat anstånd. Hyresgästernas riksförbund håller visserligen med om att det ofta kan uppfattas som en besvärande olägenhet all frågan om verkställighet av ett avhysningsbeslui hålls svävande under en längre tid. Å andra sidan bör emellertid, som beredningen har påpekat, ulsiktema att ell nytt hyresavtal skall anses ha uppstått öka ju längre tiden går utan att avhysning påkallas. Em föreskrift att avhysning måsle begäras inom exempelvis sex månader skulle därför möjligen kunna få en för hyresgästen negativ effekt.

Fastighetsägareförbundet menar att en bestämmelse av ifrågasatt slag sannolikt skulle vara mera till skada än till gagn för hyresgästen. Enligt förbundet tar hyresvärdama all rimlig hänsyn i verkställighetsärenden. 1 regel lämnas anstånd, när detta är befogat, och landets fastighetsägare­föreningar har i hithörande fall ett nära och förtroendefullt samarbete med kronofogdama. En ansvarskännande hyresvärd torde inte år efter år lämna anstånd i ett verkslällighelsärende och låta hyresgästen sväva i ovisshet om sina planer. I sådana fall är det vanligt att man kommer överens om all hyrestiden och uppsägningstiden skall förkortas i väntan på att hyres­gästen får annan bostad.

RSV förordar emellertid regler om att ansökan kan förklaras förfallen när anstånd lämnats, i likhet med vad beredningen föreslår beträffande utmätning i 5 kap, 10 8 andra och tredje styckena, Lagtekniskt skulle delta kunna beaktas genom en hänvisning i 16 kap. 6 8 lill nämnda bestämmelser i 5 kap. Regler av liknande innehåll förordas också av hovrätten för Västra Sverige, länsstyrelserna i Stockholms och Gävleborgs län och TCO. Även Svea hovrätt och kronofogdeföreningen anser all skäl kan anföras för en sådan begränsning.

Den av beredningen berörda frågan huruvida nytt hyresförhållande skall anses ha uppkommit i fall då hyresgästen fått sitta kvar i lägenheten efter domen tas upp av bl.a. RSV. Verket bemöter beredningens uttalande alt nytt hyresavtal kan anses föreligga om svaranden har fått sitta kvar i lägenheten och betalt sin hyra under någol år efler domen. RSV anser för sin del att ett nytt hyresförhållande måste anses ha uppkommit redan om svaranden vid den tidpunkt då verkställighet påkallas har erlagt den hyres-

 

Prop. 1980/81:8                                                                               16 kap. 5 §    111

skuld som han förpliktats utge saml därutöver betalat full hyra några . månader. Om sökanden har låtit svaranden sitta kvar så lång tid kan sökanden inle anses lida någon rättsförlust om han senare tvingas inleda ett nytt rättsligt förfarande för all få svaranden avhyst. Vidare påpekar RSV att företrädare finns för den uppfattningen att spörsmålet huruvida nytt hyresförhållande har uppkommit inte kan prövas av kronofogde­myndigheten annat än efler invändning från svaranden. Enligt verkels mening måsle myndigheten anses kunna ex officio pröva denna fråga.

Föredraganden. Som framgär av redogörelsen för beredningens förslag har en motion rörande frågan om preskription av vräkningsulslag till 1972 års riksdag överiämnats till beredningen för övervägande. Saken har vidare tagits upp i lagutskottets förut nämnda betänkande 1975:22. Med anledning av vad kronofogdeföreningen anförde i yttrande över motionen ansåg utskottet del behövligt att bestämmelser om preskription av vräk­ningsulslag las upp i balken.

Frågan om preskription av vräkningsulslag rör två olika situationer. Den ena föreligger när sökanden begär verkställighet av sin exekutionstitel först efter läng tid. Del är i första hand den situationen som beredningen har haft i länkarna och som den föreslagna bestämmelsen om extra anstånd (16 kap. 6 8 tredje stycket beredningsförslagel) avser all träffa. Vanligare är emellertid all sökanden först begär verkställighet men sedan lämnar anstånd med verkställigheten, som regel för korta perioder i taget. Den situationen är inte bara besvärande för den vräkningsholade ulan förorsakar också åtskilligt merarbete för kronofogdemyndigheten, som gång på gång får sätta ut och ställa in förrättning.

När verkställighet söks först lång tid efler exekutionstitelns dag är, som beredningen framhåller, omsländighetema ofta sådana att ett nytt hyres­förhållande får anses ha uppkommit. Om sökanden inle bryr sig om all söka verkställighet beror detta antagligen på att han räknar med att situa­tionen skall reda upp sig. De sociala myndigheterna kan ha trätt emellan eller svarandens ekonomi stabiliserats på annat sätt. Hur lång tid som skall förflyta innan ett nytt hyresförhållande skall anses ha uppkommit beror naturligtvis på omständigheterna i det enskilda fallet. Beredningen har som en riktpunkt uttalat att om svaranden har fått sitta kvar och betalat hyra under något år utgör redan dessa omständigheter stöd för invändning om nytt hyresförhållande. För egen del menar jag att om hyran betalas månadsvis, vilket numera är det vanliga, får en avsevärt kortare lid anses tillräcklig i det hänseendet. Har sökanden dröjt med att begära verkstäl­lighet sä länge som sex månader och mottagit hyra för den liden bör detta normalt innebära att svaranden har godtagits som hyresgäst igen. För att kronofogdemyndigheten skall kunna pröva frågan huruvida ett nytt hyresförhållande har uppkommit måsle förutsättas att svaranden gör påstående härom.

12   Riksdagen 1980181. 1 saml. Nr 8. Del 2

 

Prop. 1980/81:8                                                             16 kap. 5 §   11%

Med den angivna utgångspunkten torde behovet av en bestämd presk­riptionstid inte vara särskilt påtagligt i nu aktuella fall. En bestämd frist inom vilken verkställighet måste sökas har också obestridliga nackdelar, främst därför alt den försvårar tillfälliga uppgörelser som skulle kunna vara till fördel för svaranden. Skulle en sådan frist las in i utsökningslag­stiftningen bör den vidare göras; generell så att den täcker även annan avhysning än från bostadslägenhet. Där är emellertid förhållandena mycket växlande och del finns risk för att tillämpningen skulle bli alltför stelbent. Jag är därför inte beredd att föreslå någon bestämd frist inom vilken verkställighet av avhysning under alla omständigheter måsle sökas.

Vad jag sagt nu kan i viss utsträckning anföras även mot den av bered­ningen i 16 kap. 6 8 tredje stycket föreslagna bestämmelsen om extra anstånd när exekutionstiteln är av äldre datum. Med hänsyn härtill och lill den i departementsförslaget vidgade generella anståndsmöjligheien anser jag, som tidigare nämnts, inte alt del finns tillräckliga skäl alt i balken ta upp någon motsvarighet lill beredningens förslag på den punkten.

1 den andra situationen, dvs. då verkställighet har sökts men sökanden därefter lämnar anstånd, är situationen delvis en annan. Den press sökanden kan utöva på svaranden är här mer omedelbar och hårdare. Som Jag nyss har antytt uppkommer åtskilligt merarbete för kronofogde­myndigheten om anstånd lämnas vid upprepade tillfällen för en kort tid i taget. Myndigheten kommer då också i praktiken att fungera som indrivare av den löpande hyran, vilket inte är meningen. Dessa olägenheter torde emellertid kunna minskas genom att myndigheten ges befogenhet att efter diskretionär prövning förklara ansökan förfallen när anstånd har lämnats under viss tid. Myndigheten kan därigenom komma till rätta med sökande som missbrukar anståndsmöjligheten och ulnytQar kronofogdemyndig­heten för indrivning av hyran. Svarandens ställning torde med en sådan bestämmelse inle komma alt försämras.

1 enlighet härmed sägs i förevarande paragraf alt om sökanden lämnar anstånd med avhysningen och anståndet fortfar över sex månader, kan ansökningen förklaras förfallen. Ansökningen förfaller alltså inle auto­matiskt vid sexmånaderstidens utgång. Enligt förslaget fär kronofogde­myndigheten från fall till fall pröva om ansökningen skall förklaras förfallen. Normalt bör detta ske, men sökanden kan undantagsvis ha haft fog för att medge anstånd som striicker sig över sex månader.

Det bör påpekas att kronofogdemyndighetens beslut enligt 5 8 att ansökan om avhysning är förfallen inte i och för sig inverkar på hyresför­hållandet eller på exekutionstitelns giltighet. Sökanden kan sålunda återkomma med ny ansökan om avhysning, gmndad på samma exeku­tionstitel. När så lång tid har förfllutit som anges i bestämmelsen utan att avflyttning har ägt rum, torde emellertid som har nämnts tidigare nytt hyresförhållande ofta ha uppkommit.

 

Prop. 1980/81:8                                                                              16 kap. 6 §    779

6 8 Paragrafen innehåller bestämmelser om rätt för kronofogdemyndig­heten att vidta vissa praktiska åtgärder som föranleds av avhysningen. Den motsvarar delvis 16 kap. 5 8 beredningens förslag.

Gällande räti. 1 UL finns inte några bestämmelser om vad som åligger utmätningsmannen resp. sökanden vid avhysning. På åtskilliga håll torde kronofogdemyndigheten kräva att sökanden själv ombesörjer alt behövlig flytlningshjälp finns till hands, ibland också att sökanden tillhandahåller lämpligt utrymme för placering av egendomen. 1 199 8 UL finns vissa bestämmelser om kostnaderna vid bl.a. avhysning. Kostnad som inte kan tas ut av svaranden skall betalas av sökanden, som också är skyldig alt förskotlera kostnaden om det begärs av utmätningsmannen.

Lagberedningen. Beredningen framhåller att frågan hur långt krono­fogdemyndighetens befogenhet sträcker sig när det gäller att anlita utom­stående för verkställighetsåtgärder, som inte kan utföras av kronofogde­myndighetens egen personal, hänger samman med frågan vilka åtgärder som innefattas i själva verkställigheten. Vid uttagande av lös egendom är sålunda kronofogdemyndighetens primära uppgift att skilja svaranden från besittningen av det han innehar samt överlämna egendomen lill sökanden. Kronofogdemyndigheten har inte någon skyldighet att vårda godset för sökandens räkning. 1 princip ankommer det på sökanden att själv om­händerta sin egendom så snart svaranden har skilts från besittningen. På liknande sätt ankommer det vid avhysning i princip pä svaranden att .själv la vara på sin egendom. Förrättningen gäller i allmänhet avhysning av hyresgäst och går då ut på att avlägsna svarandens tillhörigheter - och eventuellt honom själv m.fl. - från den förhyrda lägenheten och fastig­heten. Förrättningsmannen anses inte skyldig att därefter ta vård om egen­domen för svarandens räkning. Det är dennes sak alt sörja för sina lill­hörigheler så alt de inte kommer bort eller skadas.

Beredningen påpekar att frågan hur del skall förfaras med egendomen efler avhysningen många gånger är praktiskt svårlöst. Den som har avhysts från en lägenhet har kanske ingenstans att la vägen eller saknar medel till borttransport av sitt bohag m.m. All hans tillhörigheter blir Slående t.ex. på trottoar utanför fastigheten är inle lämpligt. Enligl 2 8 allmänna ordningsstadgan (1956:617) får över huvud allmän plats som avses där inte utan tillstånd begagnas för upplag eller avstjälpning. Och sökanden torde knappast vara skyldig alt ställa utrymme till förfogande.

Enligt beredningen får det i princip åvila de sociala myndighetema att, under de förutsättningar som eQest gäller för socialhjälp, ekonomiskt bistå svaranden med borttransport och eventuell förvaring av egendomen,-i den mån han inle kan ordna den saken själv. Detta torde i allt fall gälla vid avhysning från bostadslägenhet. Enligt vad beredningen har inhämtat före­kommer del också på sina håll att kommunal myndighet medverkar, bl.a. med behövlig förvaring i magasin under viss tid. Så är t.ex. fallet i Stockholm där emellertid sökanden brukar få förskotlera kostnaden för

 

Prop. 1980/81:8                                                              16 kap. 6 §    780

transport till kommunens förvaringslokal och för viss kortare tids förvaring där. Kostnaderna för fortsatt förvaring debiteras ägaren. Om denne inte har avhämtai sina lillhörigheler när viss frist har gått ut, säQs dessa. Behållen köpeskUling används i första hand till all betala de kost­nader som debiterats ägaren. Förfarandet har utvecklat sig utan stöd av författningsbestämmelser och det har satts i fråga humvida försäQning i angiven ordning är lagligen tillålen. Beredningen erinrar i sammanhanget om att i 12 kap. 27 a 8 JB finns bestämmelse angående egendom som hyres­gäst har lämnat kvar i lägenheten efler alt själv ha flyttat därifrån.

Beredningen framhåller alt det allmänna inte kan anses skyldigt att biträda en insolvent svarande i ,illa fall av avhysning. Sådan skyldighet kan l.ex. knappast länkas föreligga när svaranden är juridisk person eller näringsidkare och han skall avhysas med inventarier och lager från en fabriksfastighei. I fall då det allmänna inle ingriper och hjälper svaranden torde på sina håll förekomma att kronofogdemyndigheten vägrar alt genomföra avhysning om inte sökanden förskoiterar kostnaden för transport till förvaringslokal och viss tids förvaring. Ett sådant krav bygger på tankegången att egendomen ini:e kan placeras på gatan och att transport till annan plats därför är ett nödvändigt led i verkställigheten.

Beredningen betonar vikten av alt skilja mellan kronofogdemyndig­hetens befogenhet att vidta nödvändiga eller önskvärda åtgärder, på ena, samt skyldigheten för sökanden att förskottera kostnaden, på andra sidan. 1 första stycket av 16 kap. 5 8 av beredningens förslag fastslås kronofogde­myndighetens befogenhet att vid olika former av verkställighet, inkl. avhysning, i mån av behov anskaffa transportmedel, hyra utrymmen för förvaring och vidta andra åtgärder som föranleds av verkställigheten. Bestämmelsen avser att ge kronofogdemyndighet de praktiska hjälpmedel som behövs för all verkställigheten skall kunna ske på ell sätt som vid nutida förhållanden kan anses godtagbart inte bara från rent exekutiva ulan även från vidare synpunkter. Även försäkring skall kunna tecknas, om det anses behövligt.

Beredningen framhåller att en del av nu nämnda åtgärder inte är nöd­vändiga för alt själva verkställigheten skall kunna genomföras ulan väsent­ligen avser att skydda svaranden rnot föriust vid avhysning. Det gäller för­hyrandet av och transport till förvaringslokal samt försäkring. Enligt beredningens mening är det inte rimligt alt sökanden skall vara skyldig att svara för kostnaden för alla åtgärder som här kan vara i och för sig välmotiverade. Han har ju inle någon förpliktelse attsöGa för svarandens tillhörigheter. Om sökanden åläggs att anvisa utrymme för lagring inom den egna fastigheten, uppnår han inte vad avhysningen skall leda lill, nämligen alt avlägsna svarandens tUlhörigheter därifrån. Att sökandens förpliktelse beträffande kostnadema begränsas får emellertid inle hindra alt andra av sociala skäl behövliga åtgärder vidtas genom kronofogde­myndighetens försorg. 1 den mån kommunen inte är skyldig att ingripa bör

 

Prop. 1980/81:8                                                                             16 kap. 6 §    781

kronofogdemyndigheten få vidta sådana åtgärder på slatens bekostnad, med rält för statsverket att söka åter kostnaden av svaranden. Oftast saknar svaranden tillgångar som kan användas till betalning av kostnaden. Denna får i så fall stanna på statsverket i den mån åtgärdema har gått ulöver vad sökanden varit skyldig att svara för.

Enligt beredningen kan i fråga om avhysning från förhyrd lägenhet verkställigheten från sökandens synpunkt betraktas som avslutad när den förhyrda lägenheten och därtiU hörande biutrymmen har blivit tömda och befintlig egendom avlägsnad från fastigheten. Eftersom män av andra skäl inte kan nöja sig med att ställa egendomen på gatan kan man göra gällande att det, om sökanden inte frivilligt erbjuder utrymme för uppställning inom fastigheten, är en praktiskt sett ofrånkomlig åtgärd för verkställighetens genomförande all egendomen förs lill annan plats som står till buds, eventuellt till ny lägenhet som kommunen har erbjudit svaranden eller denne själv förhyrt. Oavsett om denna transport av nämnda skäl är ofrån­komlig eller inte anser beredningen inte tillräckligt motiverat att sökanden skall svara för kostnaden och på det sättet i praktiken nödgas slutligt bekosta inle bara själva utrymningen ur lägenheten utan även svarandens flyttning lill annan lägenhet resp. transporten till särskild förvaringsplats. Sökanden har ju i allmänhet inte någon utsikt att återfå sitt utlägg av svaranden (och än mindre av kommunen).

En rimlig ordning synes enligt beredningen vara att kronofogdemyndig­heten på förhand lar kontakt med vederbörande sociala myndighet och påkallar dess ingripande. Om det anses praktiskt behövligt, kan det övervägas att genom författningsändring ge kronofogdemyndigheten uttrycklig befogenhet alt göra framställning om socialhjälp på svarandens vägnar. Socialhjälp bör under vanliga förutsättningar kunna utgå för trans­portkostnaden och eventuellt behövlig särskild förvaring av svarandens egendom. Ofta får kommunen ordna en ny bostad. Om detta redan skett, kan egendomen föras direkt till den nya lägenheten. I andra fall får egen­domen, om kommunen har ordnat med förvaringslokal för hithörande ändamål, föras till den lokalen. Om annan lokal behöver hyras, kan även kostnaden därför tänkas böra utgå i form av socialhjälp. Vare sig egendomen förs lill ny bostadslägenhet eller tUl förvaringslokal bör krono­fogdemyndigheten lämpligen förskottera kostnaden för åtgärden. Detta gäller inte bara fall då socialhjälp kan påräknas ulan även när sådan hjälp av den ena eller andra anledningen är utesluten. Däremot bör det enligl beredningen inte åligga sökanden att förskottsvis eller i annan ordning svara för mer än kostnaden för själva utrymningen av den förhyrda lägen­heten.

Beredningen, som påpekar att det nyss anförda främst haft avseende på avhysning från bostadslägenhet, behandlar härefter avhysning från industrilokal e.d. eller från arrenderad faslighet. Sådan avhysning är, framhåller beredningeni mindre vanlig men erbjuder liknande och i före-

 

Prop. 1980/81:8                                                                             16 kap. 6 ii    782

kommande fall ibland svårare problem, t.ex. om djurbesättning ingår i ilen egendom som skall avlägsnas. Någon gång kan även här socialhjälp vara påkallad, t.ex. om avhyst arrendator måste få hjälp till ny bostad. Au sådan avhysning som här nämnts kan vara väsentligt mera komplicerad än avhysning från bostadslägenhet synes inte utgöra något skäl att, utöver kostnaden för själva utrymningen av lokalen eller fastigheten, belasta sökanden med transport- eller förvaringskostnader. Man kan här tänka sig alt kronofogdemyndigheten, om inte nägot bättre alternativ slår lill buds. sluter deposiiionsavtal med sökanden om att maskiner m.m. får stanna i dennes förvar mot lämplig ersättning.

När svarandens egendom l~örs lill särskild förvaringslokal eller deponeras hos sökanden, får. depositarien (dvs. lokalens innehavare) retentionsrätt för depositionsavgiften Qfr 12 kap. 8 8 HB). Beredningen ämnar föreslå att i 12 kap. HB införs bestämmelse som, i fall då 12 kap. 27 a 8 andra stycket JB inte griper in, ger retinenten befogenhet att om deposi­tionsavgiften inte betalas sälja egendomen i samma ordning som gäller när hantverkare har retentionsrätt (se numera Utsökningsrätt XIII s. 48 och 172). Retentionsrätten medför förmånsrätt enligt 4 8 2 förmånsrättslagen. Reglerna om beneficium hindrar enligl 6 kap. 12 8 i förslaget inte att egen­domen utmäts för retinenlens fordran.

Frågan i vad mån sökanden skall vara skyldig alt vidkännas kostnader som nu avses regleras i 18 kap. beredningsförslaget. Enligl 18 kap. 5 8 är sökanden inte skyldig att svara för kostnad för transport från fastigheten eller för hyra av förvaringslokal eller för annan åtgärd som väsentligen avser att skydda svaranden mot förlust.

Beredningen framhåller att sättet för genomförande av åtgärder som avses i 16 kap. 5 8 är av vikt inte bara från kostnadssynpunkt. Innan kronofogdemyndigheten fattar beslut i frågan bör därför parterna höras när det kan vara av betydelse för dem. En bestämmelse härom har tagits upp i andra stycket av paragrafen.

Remissyttrandena. Svea hovrätt påpekar i fråga om första stycket att det inle klart framgår huruvida den befogenhet som tillerkänns krono­fogdemyndighet samtidigt innebär en motsvarande skyldighet att la till vara svarandens intressen.

Flera remissinstanser erinrar cm de svårlösta praktiska problem som ofta är förknippade med avhysning. RSV anför sålunda att det endast i större distrikt torde förekomma att svarandens lillhörigheler kan trans­porteras till kommunalt magasin. När del gäller mindre distrikt torde man i nuläget inte kunna påräkna kommunens medverkan i annan omfattning än att socialmyndigheten i vissa fall anskaffar ny lägenhet eller eljest något tillfälligt förvaringsrum för svarandens egendom. Rutinema inom distrik­ten för alt genomföra avhysning har också gestaltat sig olika. De flesta kronofogdemyndigheter lär fordra att sökanden själv ombesörjer att manskap och transportmedel anskaffas för utflyttning av svarandens till-

 

Prop. 1980/81:8                                                             16 kap. 6 §    183

hörigheter samt transport av dessa till förvaringsutrymme som sökanden får tillhandahålla. Sökanden får i regel förskottera samtliga kostnader. Kan tillhörighetema inte placeras någonslans, blir det omöjligt för kronofogde­myndigheten alt verkställa avhysningen. Även i de slörre distrikten där kommunen bistår med att tillhandahålla förvaringsrum lär sökanden få förskotlera kostnaden för avhysning och transport samt, t.ex. i Stock­holm, kostnaden för viss tids magasinshyra. RSV ansluter sig till bered­ningens mening att sökanden inte bör anses skyldig att bekosta annat än själva utrymningen av lägenheten eller fastigheten. En ovillkorlig fömt­sättning för all beredningens syften skall kunna realiseras är att kom-munema genom lagstiftning åläggs alt i samtliga förekommande fall om­händerta och förvara egendomen samt att kommunerna svarar för trans­port- och förvaringskostnaderna i den mån dessa inte kan tas ut av svaran­den. Detta bör givetvis i första hand gälla det stora flertalet fall av avhysning frän bostadslägenhet där kommunen har plikt all handla enligt socialhjälpsnormerna men bör tillämpas ocksä i flertalet övriga fall av avhysning.

Även TCO. kronofogdeföreningen och länsstyrelsen i Jämtlands län är inne på att kommunerna lagstiftningsvägen bör åläggas alt ta hand om avhyst egendom. Länsstyrelsen anser dock att sådan skyldighet inte torde kunna åläggas kommun när det gäller t.ex. avhysning från industrifastig­het. Länsstyrelsen i Ålvsborgs län förordar att kostnaderna förde åtgärder som kronofogdemyndigheten vidtar under vissa förhållanden skall kunna stanna på statsverket. Föreningen instämmer helt i beredningens intention att föreslå ändring i 12 kap. HB så all depositarien får rätt att för ogulden deposilionsavgift säQa omhändertagen egendom. TCO menar att denna fråga bör regleras efter förebild av bestämmelsema i 12 kap. 27 a 8 andra stycket JB.

Vad gäller omfattningen av kronofogdemyndighetens åliggande i samband med avhysning ställer sig flera remissinstanser tveksamma tUl den föreslagna bestämmelsen i första stycket och de uttalanden bered­ningen har gjort i anslutning till denna. RSV anser att det bör kunna åligga kronofogdemyndigheten att i samarbete med kommunerna anskaffa handräckningsmanskap och transportmedel, men myndigheterna bör inte belastas med någon annan form av "speditionsverksamhet" beträffande göromål som efter avhysningsförrättning kan anses nödvändiga för att ta till vara svarandens intressen och som föQaktligen faller utom ramen för den exekutiva verksamheten. Verket understryker att kronofogdemyndig­heten inte får göras ansvarig för transport och förvaring efler verkställd avhysning. Kronofogdeföreningen har i stort sett samma uppfattning. För­eningen ställer sig i likhet med länsstyrelsen i Ålvsborgs lån avvisande till beredningens tanke att kronofogdemyndigheten skulle ges befogenhet alt göra framställning om socialhjälp på svarandens vägnar.

Länsstyrelsen  i Norrbottens  län   ifrågasätter  om   inte   kronofogde-

 

Prop. 1980/81:8                                                                         16 kap. 6 §    784

myndighetens åtgärder för alt skydda svaranden mol förlust vid avhysning bör inskränka sig till att underrätta vederbörande sociala myndighet och kommunala bostadsförmedling om förestående avhysning. TCO anser att kronofogdemyndigheten inte bör belastas med att hyra utrymmen för förvaring och vidta andra åtgärder som föranleds av verkställigheten eller att teckna försäkring. Endast anskaffande av transportmedel och rappor­tering till socialmyndigheterna bör ankomma på kronofogdemyndigheten. Advokatsamfundet godtar beredningens förslag och anser alt det i förening med koslnadsbeslämmelserna i 18 kap, 5 8 innebär en tUlfreds­ställande lösning av problem som i praktiken har vållat stora praktiska svårigheter.

Föredraganden. I förevarande paragraf ges kronofogdemyndigheten befogenhet att vidta sådana för verkställigheten behövliga åtgärder som det i princip ankommer på svaranden att betala. Paragrafen bör ses i samband med kostnadsbestämmelserna i 17 kap. Där anges bl.a. i vad mån sökanden skall vara skyldig att fiirskottera sådana kostnader. Paragrafen ger ocksä en, lät vara i/idirekt, beskrivning av hur verkställigheten i praktiken kan gå lill.

Som har påpekats tidigare föranleder många vräkningsulslag inte några åtgärder från kronofogdemyndighetens sida. Ofta flyttar svaranden själv­mant. Kommunen har också ytterst ett ansvar för att svarandens bostads­fråga löses, om han inle kan ordna saken själv. Särskilt om kommunen kopplas in på ett tidigt stadium brukar saken kunna ordnas under hand på ett tillfredsställande sätt. Många vräkningsdrabbade är fö. redan föremål för kommunens omsorg.

Det finns emellertid fall då verkställighet av olika skäl måste ske innan svarandens bostadsfråga har fått någon definitiv lösning. Så kan vara fallet om svaranden inte vill medverka eller han inle viU godta en erbjuden ersättningslägenhet. Hänsynen till andra hyresgäster kan också motivera ■ en snabb verkställighet, t. ex. om nytQanderätten har förverkats på gmnd av störande levnadssätt e. d. Vidare finns den kategori av avhysningar som inte avser bostad och där kommunen i allmänhet inle har någon skyldighet att hjälpa till. 1 alla dessa fall uppkommer frågan vad som skall ske med svarandens tillhörigheter när han inte kan eller vill ta hand om dem själv.

Frågan har behandlats av beredningen i anslutning till 16 kap. 5 8. Jag kan på de flesta punkter ansluta mig till vad beredningen anfört härom. Det är tydligt alt det av flera skäl inte kan godtas att avhyst egendom ställs upp på gårdsplan, gata, gångbana eller annan liknande plats på eller utanför fastigheten. Egendomen måste i stället tas om hand på lämpligt sätt. Det kan emellertid inte anses rimligt att sökanden skall behöva ställa förvaringsutrymme till förfogande för att avhysningen skall kunna genom­föras.

Flera remissinstanser har framhållit alt en förutsättning för att bered­ningens syften skall kunna realiseras är att kommunerna åläggs skyldighet

 

Prop. 1980/81:8                                                                             16 kap. 6 §    785

att omhänderta och förvara avhysl egendom. 1 första hand skulle delta gälla avhysning från bostadslägenhet. Bl.a. RSV förordar dock att samma ordning får gälla även flertalet övriga fall av avhysning.

Kommunförbundels tidigare berörda undersökning (se under kapitel­rubriken) omfattade bl.a. frågor huruvida kommunerna hade särskilda lägenheter för tillfällig hjälp åt vräkningsdrabbade och i vad mån det fanns kommunala magasin att tillgå för förvaring av avhyst egendom. Det framkom att en del kommuner hade egna fastigheter där enskilda personer eller familjer kunde placeras när ingen annan ville upplåta bostad. 1 en kommun hade det allmännyttiga bostadsföretaget åtagit sig att svara för att kommunens vräkningsdrabbade hade någonstans all bo. En del kommuner hade tillgång till "holellhem". dvs, bostäder med viss service och tillsyn. Tillfälliga lösningar i form av inhysning på hotell eller pensionat förekom också. Fyra av de tio tillfrågade kommunerna kunde magasinera bohag i egna lokaler. Ingen av dem hade dock särskilda lokaler för ändamålet utan använde sig av t.ex. kallar- och vindsutrymmen i skolor och ålderdomshem. 1 övrigt använde sig kommunerna av flytt-firmors eller bostadsföretags magasin. 1 sådana fall kunde det inträffa att svaranden krävdes på magasinshyra, som han i sin tur sökte socialhjälp för.

När avhysning sker från bostadslägenhet får det anses ingå i kommunens allmänna skyldigheter enligl lagen (1956:2) om socialhjälp alt vid behov biträda med magasinering av egendom som svaranden inte kan ta hand om själv. Kommunförbundets undersökning visar att kommu­nerna också i hög grad känner sitt ansvar i dessa fall. Tanken att kommu-nema skulle ta ansvar för egendomen även när avhysning sker från annat än bostad är emellertid knappast realistisk. En sådan uppgift torde endast undantagsvis falla inom ramen för kommunernas verksamhet.

Enligt min mening kan verkställigheten inte anses avslutad förrän egendomen har omhändertagits på lämpligt sätt. Ansvaret för all sä sker måste ytterst vila på kronofogdemyndigheten. Det bör alltså ankomma på myndigheten att ombesörja att det finns handräckningsmanskap och trans­portmedel lill förfogande när förrättningen skall äga rum samt att det då också är klart vart egendomen skall föras. 1 sist nämnda hänseende måste kronofogdemyndigheten försöka få ell så nära samarbete med kommunen som möjligt. I första hand bör egendomen föras till ny bostad eller lokal som står lill buds. Skulle denna bli tillgänglig först någon lid efler del alt verkställighet har påkallats, bör kronofogdemyndigheten i första hand ge anstånd med verkställigheten enligt 4 S departementsförslaget. Endast om anständstiden inle räcker lill och sökanden inte är villig att ge ytterligare anstånd, bör alternativet med magasinering av egendomen väQas. Egendomen bör också magasineras om det kan antas alt någon ny bostad eller lokal inte blir aktuell.

Det förekommer emellanåt att svaranden inte har något intresse av att

 

Prop. 1980/81:8                                                                             16 kap. 6 §    786

behålla egendomen. Bedöms egendomen sakna värde bör den med sva­randens medgivande kunna transporteras direkt liU avsQälpningspIats. Lämnas inte sädant medgivande eller bedöms egendomen ha ell värde som kan läcka förvaringskostnaderna, bör den magasineras. I fall då kommunen inte ålar sig magasineringen får kronofogdemyndigheten söka finna någon annan för den uppgiften. 1 enlighet med vad beredningen förordat ämnar Jag senare föreslå bestämmelser som ger depositarie befo­genhet att efter viss tid sälja egendomen till täcNuing av depositions­avgiften. Eventuellt underskott skall i första hand svaranden stå för. I andra hand får staten träda till.

Principen alt verkställigheten inle skall anses avslutad förrän egen­domen har omhändertagits på lämpligt sätt bör slå igenom inle bara när det gäller kronofogdemyndighetens ansvar för transport och magasinering utan även i fräga om sökandens ansvar i koslnadshänseende. 1 motsats till beredningen anserjag att sökanden i förhållande till statsverket bör svara även för kostnad för transport till ny lägenhet eller lill magasin eller annat lämpligt förvaringsutrymme. Däremot bör sökanden inle vara skyldig all svara för magasinshyra eller annan avgift för förvaring av egendomen (se vidare under 17 kap. 3 8).

Det kan länkas att svaranden har skaffat ny bostad på annan ort än den där verkställigheten äger rum. Den avhysta egendomen bör då före­trädesvis transporteras direkt till den nya orten. Del synes rimligt att sökanden får ansvara för transportkostnaden om transporten äger rum inom en normall stor kommun. 1 andra fall bör sökandens ansvar begränsas (se under 17 kap. 3 8)

Några remissinstanser har ställt sig kritiska till att kronofogdemyndig­heten belastas med göromål som anses nödvändiga för att ta till vara svarandens intressen men som faller utom ramen för den exekutiva verksamheten. Departementsförslaget utgår emellertid som jag tidigare anfört från att sökanden inte skall behöva vara verksam l.ex. genom att tillhandahålla transportmedel eller förvaringsutrymme. Det är i stället kronofogdemyndigheten som har det yttersta ansvaret för att de praktiska förutsättningarna för avhysningens genomförande föreligger. Det finns emellertid inle någonting som hindrar att sökanden ombesöGer något eller några av de praktiska momenten om han hellre vill det och kronofogde­myndigheten anser det lämpligt. Sökanden kan sålunda ha intresse av att själv tillhandahåUa transportmedel, eftersom han löper stor risk att slutligt få stå för kostnaden.

Som beredningen framhåller uppkommer ibland särskilda svårigheter vid avhysning av näringsidkare. Inte minst komplicerad kan verkstäl­ligheten vara när i egendom ingår en djurbesättning. Även här måste emellertid utgångspunkten vara alt sökanden har rätt att fä verkstäl­ligheten genomförd ulan all behöva anvisa någon plats dit egendomen kan föras.  1  viss utsträckning kan möjligheten att magasinera egendomen

 

Prop. 1980/81:8                                                             16 kap. 7 §    ISl

komma lill användning. Man kan också tänka sig alt levande djur deponeras hos en lantbrukare i trakten, om det finns utsikter att svaranden senare kan la hand om dem. Finns inte någon annan utväg måsle emellertid kronofogdemyndigheten ha rätt att sälja egendomen eller, om den saknar försäQningsvärde, skaffa undan den. Bestämmelser härom har tagits upp i 7 8. Bestämmelsema föreslås gälla endast när avhysning skall ske från annat än bostad.

Departementsförslaget innebär att ökade förpliktelser läggs på krono­fogdemyndigheten när det gäller att organisera genomförandet av avhys­ningsförrättning. Myndigheten får emellertid inte något ökat ansvar för den egendom som omfattas av avhysningen. Enligl 3 kap. 2 8 skadestånds­lagen svarar staten för bl.a. sakskada och ren förmögenhelsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten svarar. I vad mån det därutöver finns ett längre gående ansvar för skada på egendom som har omhändertagils vid exekutiv förrättning är något ovisst Qfr prop. 1972:5 s. 267 och 358 samt Justitieombudsmännens ämbetsberättelse år 1973 s. 350). Statsverkets ansvar för egendomen torde som regel upphöra när avhysningsförrätt-ningen är avslutad. Del kan dock inte uteslutas att ansvaret någon gång skulle kunna utsträckas till magasinerad egendom, nämligen om vårds­löshet med avseende på valet av förvaringsutrymme eller förvaringsmetod kan läggas kronofogdemyndigheten till last.

I beredningens förslag ingår en uttrycklig bestämmelse om att krono­fogdemyndigheten får teckna försäkring. Denna bestämmelse har utgått i departementsförslaget. Det finns enligt min mening inte tillräckliga skäl för kronofogdemyndigheten alt ta något ansvar för alt egendom som är föremål för avhysning är försäkrad mot skada.

7 8 Paragrafen ger kronofogdemyndigheten befogenhet alt vid avhysning från annat än bostad säQa eller förstöra egendom, om inte svaranden kan la hand om den eller lämpligt förvaringsutrymme kan anskaffas. Någon motsvarighet finns inte i beredningens förslag.

Föredraganden. Frågan hur det skall förfaras med den avhysta egen­domen är ofta särskilt svårlöst vid avhysning från annat än bostad. I sådana fall torde endast undanlagsvis inträffa att svaranden kan få hjälp med en ersättningslokal genom socialmyndighets försorg. Magasinering av t.ex. maskiner som har använts i industriell verksamhet är inte så lätt att ordna. 1 vissa kommunala magasin, såsom i Stockholm, mottas inle egendom som har nämnts nu. Som har framhållits tidigare är problemen särskilt framträdande i fall då en djurbesättning ingår i den avhysta egen­domen. Att deponera ett slörre antal levande djur hos annan är som regel mycket kostsamt, om det över huvud tagel är möjligt.

Det torde få godtas att de särskilda svårigheter som kan föreligga i nu avsedda fall kan medföra en viss fördröjning av verkställigheten. Denna

 

Prop. 1980/81:8                                                              16 kap. 7 §    788

måste emellertid förr eller senare få ha sin gång. Slår inte någon annan lösning till buds bör egendomen därför få säQas eller, om den saknar försäljningsvärde, förstöras. Redan nu torde ett sådant förfarande tillämpas någon enstaka gång. även om uttryckligt lagstöd saknas Gfr Svensk Jurisllidning 1975 s. 69, se även justitieombudsmännens ämbets­berättelse 1969 s. 325).

I första stycket första meningen av 7 8 sägs alt om avhysning skall ske från annat än bostad och svaranden inte kan omhänderta egendomen eller lämpligt förvaringsutrymme anskaffas, får kronofogdemyndigheten förordna att egendomen skall säljas. Förordnande bör meddelas så snart del slår klart att de angivna förutsättningarna föreligger och senast när lid för anstånd som kronofogdemyndigheten har beviljat enligt 4 8 gått lill ända. Beslutet om försäQning fär överklagas, men försäljningen äger rum utan hinder härav såvida inle överinstansen förordnar om inhibition, se 2 kap. 19 8 och 18 kap. 17 8. Kan egendomen antas sakna försäljningsvärde, får kronofogdemyndigheten enligl andra meningen i första stycket i stället förordna att egendomen skall förstöras.

Enligl andra stycket skall svaranden underrättas innan beslut enligt första stycket meddelas. Han skall givetvis också få tillfälle att framföra sina synpunkter i frågan.

Försäljningen skall enligt tredje stycket i paragrafen äga rum i den ordning som gäller för utmätt lös egendom i allmänhet. Bestämmelserna i 8 och 9 kap. i balken skall sålunda tillämpas i den mån del låter sig göra. Undantag har emellertid föreskrivits från tiUämpning av bestämmelsen i 9 kap. 4 8 första stycket, enligt vilken inrop vid auktion inte får godtas om det är sannolikt att avsevärt högre köpeskilling kan uppnås. Försäljning som nu avses skall alltså inte hindras av att vid auktionen avges bud som understiger vad som kan anses som varans marknadsvärde.

I övrigt innebär förevarande iredje stycke föQande. FörsäQningen skall ske genom kronofogdemyndighetens försorg (8 kap. I 8 första stycket) och i allmänhet på offentlig auktion (9 kap. I 8 första stycket). Auktion kan hållas av kronofogdemyndigheten, men myndigheten får också anlita annan (9 kap. 1 8 andra stycket). Egendomen får också säQas under hand under vissa förutsättningar (9 kap. 8 8 första stycket). FörsäQningen skall ske utan onödigt dröjsmål, men anstånd får beviQas (8 kap. 3 8). Tredje mans rätt i egendomen skall beaktas (8 kap. 10-13 88), Säljs egendomen på aukfion, skall denna kungöras i god tid och på lämpligt sätt. Svaranden och annan känd sakägare skall underrättas särskUt (9 kap, 2 8) men någon anledning att underrätta sökanden torde inle föreligga. Inropad egendom skall betalas genast, men anstånd kan ges om handpenning lämnas (9 kap. 5 8 första stycket). Nytt utrop kan komma alt äga rum och inrop bli ogiltigt under vissa förutsättningar (9 kap. 5 8 andra och tredje styckena). När inrop har blivit ogiltigt skall handpenningen tas i anspråk för vissa ändamål (9 kap. 7 8 första stycket). Egendom som innehas under förbehåll om åter-

 

Prop. 1980/81:8                                                                             16 kap. 8 §    789

laganderätt får säljas endast om köpeskillingen förslår till betalning av tredje mannens fordran eller denne samtycker lill försäQning med förbehåll för hans återtaganderätt (9 kap. 9 8).

Egendom som tillhör annan än svaranden får inte säljas enligl före­varande paragraf Agaren skall givetvis underrättas och beredas tillfälle att hämta ut egendomen. Motsvarande bör gälla annan delägare när fråga är om samägd egendom. Det kan tänkas att svaranden såsom handpant innehar egendom som han i fortsättningen inte kan la hand om, t.ex. en ridhäst. Egendomen kan i sådant fall inte återlämnas till ägaren ulan alt panträtten går förlorad. Denne bör förmås att lämna annan säkerhet i stället.

När egendom har sålts enligt förevarande paragraf bör av influtna medel tas ut kostnaden för försäljningen. Enligl 17 kap. 3 8 andra stycket svarar sökanden inle gentemot statsverket för vissa där angivna förrättnings­kostnader. Sådan kostnad bör utgå före övriga förrättningskostnader. En bestämmelse härom finns i 17 kap. 8 8 tredje stycket. Uppkommer överskott skall det givetvis redovisas till svaranden.

8 8 Paragrafen innehåller bestämmelser rörande verkställighet av avhys­ning i förhållande till inneboende eller annan tredje man. Den motsvarar 16 kap. 7 8 beredningens förslag.

Gällande rätt. Förordnande om avhysning av nytQanderättshavare verkställs enligl praxis även mot den till vilken nylGanderättshavaren i sin tur har upplåtit nytGanderätt till egendomen (subkonduklor), såvida inte denne kan åberopa en självständig rätt. Subkonduklorn är dock regel­mässigt beroende av att andrahandsupplåtaren (sublokator) har en rättsligt sanktionerad rätt mot fastighetsägaren. SärskUd vräkningsansökan mol subkonduklorn krävs inte.

Lagberedningen. Beredningen framhåller alt frågan i vad mån exeku­tionstitel kan verkställas även mot tredje man har stor praktisk betydelse beträffande avhysning. Beredningen föreslår i 16 kap. 7 8 första stycket en bestämmelse i ämnet som nära ansluter till rådande praxis beträffande avhysning. Bestämmelsen innebär alt avhysning får genomföras även mot tredje man som hindrar sökanden i utövningen av hans rätt - dvs. att komma i besittning av lägenheten eller fastigheten - men endast under förutsättning alt del är uppenbart att tredje mannen saknar fog för att motsätta sig verkställighetens genomförande.

Till dem som enligt regeln kan avhysas hör enligt beredningen i första rummet svarandens familj och anställda. De måste givetvis lämna lägen­heten, om de inte kan åberopa någon särskild rättsgmnd som ger dem rätt att sitta kvar. Delsamma gäller inackorderade personer och andra som av en hyresgäst hyr möblerat rum. Dessa fall är regelmässigt klara. I andra situationer kan verkställighetsfrågan vara mer oviss.

Enligl beredningen är det inte ovanligt att hyresgäst av någon anledning

 

Prop. 1980/81:8                                                                             16 kap. 8 §    790

lämnar lägenheten och att någon samboende stannar kvar och svarar för hyran. Den kvarboende gör i sådana situationer ofta gällande all han har fått en självständig rätt mot hyresvärden, och detta kan också ibland vara riktigt. En vräkningsdom mol den ursprungliga hyresgästen kan då sakna laga verkan mol den som har fått bo kvar i lägenheten. Beredningsförslagel skiQer här - i likhet med rådande praxis - mellan fall då subkonduklorn inle kan visa något fog för sin ståndpunkt och då han lyckas göra delta. Enligl förslaget får den kvarboendes invändning om självständig rätt lämnas därhän, om det är uppenbart att invändningen saknar fog. I motsatt fall skall verkställigheten inställas såvitt angår subkonduklorn. Beredningen framhåller alt det tillkommer kronofogdemyndigheten alt söka rättsligt pröva befogenheten av framställd invändning. De faktiska förhällandena kan emellertid vara så ovissa att någon sådan prövning inte lämpligen kan genomföras i verkställighetsärendet. Och även den rättsliga prövningen kan undantagsvis vara alltför vansklig för att verkstäl­lighet skall kunna beviljas. När invändningen för den skull inte kan lämnas utan avseende, blir följden att tredje man får sitta kvar tills vidare.

De spörsmål som har nämnts liär kan enligl beredningen undanlagsvis uppkomma också när det har blivit dömt om bättre rätt lill fast egendom och den förlorande parten har upplåtit nyiQanderätt till egendomen.

Beredningen påpekar alt invändning som tredje man framställer skall enligl angivna gmnder prövas i det redan anhängiga verkställighets­ärendet. Det behövs alltså inte att särskild ansökan görs om avhysning av tredje mannen. Däremot skall han enligl andra stycket i 16 kap. 7 8 höras i ärendet när anledning föreligger. Sökanden bör lämpligen själv innan han gör ansökan om verkställighet ta reda på hur besiltningsförhållandena gestaltar sig och upplysa därom. Härigenom kan han bidra lill alt ärendet inle drar ut på tiden. Det kanske ändå inle förrän när verkställighet skall genomföras blir känt att tredje main sitter i lägenheten eller på fastigheten. När denne bör höras och sökanden bör beredas tillfälle att i sin lur uttala sig med anledning av invändning som tredje mannen eventuellt framställer mol ansökningen, kan det inte undgås att visst uppskov ibland vållas.

Enligt vad beredningen framhåller avser bestämmelsema om under­rättelse i 16 kap. 6 8 beredningsförslaget alt ge svaranden i verkställighets­ärendet tillfälle alt förbereda sig och eventuellt flytta frivUligt. En tredje man som bor i lägenheten eller på fastigheten i fråga eller använder den för annat ändamål har också intresse av att bli förberedd på genomförandel av avhysning. Man kan dock inte begära att förberedelseförfarandet i 6 8 beredningens förslag skall i alla delar iakttas även för hans del. Han har, när hinder mot verkställighet inle föreligger, ingen annan rätt än den han kan härleda från den egentliga hyresgästen eller arrendatorn och det är i första hand denne som bör hålla honom underrättad om vad som väntas ske. Beredningens förslag i 7 8 andra stycket inkluderar likväl skyldighet för kronofogdemyndigheten att i god tid förbereda även tredje mannen när

 

Prop. 1980/81:8                                                                             kap. 8 §    791

anledning föreligger. I föreskriften ligger alt tredje mannen inte bör avhysas alltför brådstörtat ulan alt kronofogdemyndigheten efter omstän­digheterna får bedöma i vad mån anstånd är påkallat. Kronofogdemyndig­heten får dock av naturliga skäl inle ge tredje mannen längre respit än myndigheten enligl 6 8 hade kunnat göra om tredje mannen själv varit svarande i ärendet.

Remissyttrandena. Kronofogdeföreningen anser i likhet med bered­ningen att iredje mans stäUning vid avhysning har så stor praktisk betydelse att en specialreglering härom är erforderlig. Den föreslagna paragrafen får enligt föreningen anses ägnad att väsentligt underlätta kronofogdemyndighetens arbete. Fastighetsägareförbundet anför att såvitt förbundet har sig bekant brukar visserligen inte några speciella svårigheter vara förknippade med avhysning av inneboende som härleder sin rätt från nytQanderätlshavaren. Enligl förbundet händer del dock alt en inneboende grundlöst gör gällande alt han har en självständig rätt lill lägen­heten på grund av att han under en längre tid har betalat hyra i eget namn eller att hyresvärden visat passivitet genom att inte säga lill hyresgästen alt iaktta rättelse inom två månader från erhållen vetskap om att lägenheten har överlåtits. Förbundet anser därför den föreslagna regeln tillfredsstäl­lande. Enligt förbundets mening har emellertid beredningen gjort en alltför snäv begränsning då det föreslås att del skall vara "uppenbart" att Iredje man saknar fog för att motsätta sig verkställighetens genomförande. Detta kan leda lill all kronofogdemyndigheten känner sig tvingad all ta hänsyn även till argument som har föga bärkraft. Del har ofta visat sig att inne­boende i sin strävan att hålla sig kvar i lägenheten kommer med allehanda invändningar lill slöd för en självständig hyresrätt. Med beredningens formulering kan kronofogdemyndigheten inte ulan vidare avvisa invänd­ningarna. Sökanden får då i stället väcka talan vid fastighetsdomstolen med därav föQande tidsutdräkt och onödiga kostnader. Avhysningen bör få genomföras gentemot den inneboende om denne inte förmår visa "sannolika skäl" att kvarsitta i lägenheten. Härigenom skulle åtskilliga obefogade invändningar kunna sållas bort.

Beträffande den i andra stycket upptagna bestämmelsen om skyldighet för kronofogdemyndigheten alt höra och i god tid förbereda även tredje mannen anser fastighetsägareförbundet att del inle är befogal all före­skriva en sådan skyldighet. Det måsle anses vara nytQanderättshavarens sak att underrätta den inneboende om föreslående avhysning. Bestäm­melsen kommer sannolikt endast att försena verkställighetsärendet utan att motsvarande säkerhet uppnås. Om den inneboende anser sig ha en självständig rätt till lägenheten, vilket är mera ovanligt, bör han framföra detta lill nylGanderättshavaren, som i sin lur har möjlighet att enligt 3 kap. 24 8 beredningens förslag göra gällande att hinder föreligger mol verkstäl­lighet.

Föredraganden.   Frågan om andrahandshyresgäsls  ställning vid  för-

 

Prop. 1980/81:8                                                              16 kap. 9 §    792

hyrning av bostadslägenhet ses f n. över av hyresrätlsulredningen (Ju 1975:06). Bestämmelser om verkställighet mot tredje man av förordnande om avhysning kan delvis komma att påverkas av resultatet av utred­ningens arbete. Jag anser emellertid att bestämmelser i ämnet bör med utgångspunkt från vad som nu gäller tas upp i balken. Eventuella juste­ringar får göras sedan hyresrättsutredningens kommande förslag har övervägts i departementet.

Första meningen i första stycket departementsförslaget motsvarar, med vissa redaktionella justeringar, 16 kap. 7 8 första stycket i beredningens förslag. Som en andra mening i första stycket har tagits upp en föreskrift motsvarande 16 kap. 7 8 andra stycket i beredningens förslag. Departe­mentsförslaget innebär att kronofogdemyndigheten inte behöver göra mer än all underrätta tredje mannen och detta endast när det är möjligt, dvs. när tredje mannens existens och vistelseort är kända i så god tid att han kan beräknas få del av underrättelsen innan förrättningen skall äga rum. Att Iredje mannen inte har underrättals utgör således inle i och för sig hinder mot verkställighet eller anledning till uppskov. Vidare behöver underrättelse lämnas endast när anledning föreligger. Det är sålunda tydligt att särskild underrättelse enligt förevarande paragraf normalt inte skall behöva lämnas till svarandens famiQemedlemmar eller anstäUda. Om emellertid svaranden har lämnat sin famiQ, som ensam bor kvar i den lägenhet varifrån avhysning skall ske, kan särskild underrättelse till de kvarboende behövas.

Ofta torde det först i samband med förrättningen visa sig all även en tredje man kommer att beröras av avhysningen. Beredningen utgår för sin del från att tredje mannen inte bör avhysas alltför brådstörtat och att kronofogdemyndigheten får bedöma i vad mån anstånd är påkallat: Även jag anser att kronofogdemyndigheten bör ha möjlighet att meddela anstånd av hänsyn till tredje mannen. Befogenheten härtiU bör emellertid uttryck­ligen anges i lagtexten. Bestämmelser om sådant anstånd har tagits upp i andra stycket av paragrafen.

Tredje mannen har möjlighet alt överklaga kronofogdemyndighetens beslut i den mån det rör hans räti (18 kap. 1 8). Klagan medför emellertid inle att verkställigheten inställs, såvida inle överinstansen förordnar om inhibition. Någon särskild erinran i paragrafen om iredje mannens full­följdsrätt är enligt min mening inte behövlig.

9 8 Enligt förevarande paragraf får kronofogdemyndigheten under vissa förutsättningar, i stället för att iaktta del vanliga avhysningsförfarandet, förelägga svaranden att själv fullgöra sin förpliktelse att flytta. Paragrafen har viss motsvarighet i 16 kap. 4 8 första stycket beredningens förslag.

Gällande rält. Enligl 38 8 2 mom. UL kan överexekutor, om någon skall tUlhållas att fullgöra leveransavtal eUer alt eljest göra eller underlåta något, förelägga den tredskande vite. om det finnes lämpligt, samt utdöma vitet.

 

Prop. 1980/81:8                                                                              16 kap. 9 §    793

En förutsättning för att vitesföreläggande skall få komma till användning är att tvångsmedel eller äventyr inte är utsatt i domen eller föreskrivet i lag. Bestämmelsen är enligt sin ordalydelse tillämplig vid verkställighet av bl.a. domstols dom avseende förpliktelse lill positiv prestation, således även avhysning. Den gäller ocksä vid verkställighet av överexekutors utslag i utsökningsmål (NJA 1965 s. 321),

Lagberedningen. Beredningen föreslår i 16 kap. 4 8 bestämmelser om hur kronofogdemyndigheten skall söGa för verkställighet som avses i kapitlet. 1 första stycket av nämnda paragraf föreslås sålunda en bestäm­melse om att verkställigheten sker genom att kronofogdemyndigheten förelägger svaranden att fullgöra vad som åligger honom eller att myndig­heten själv vidtar behövlig åtgärd. När det finnes lämpligt kan del över­lämnas åt svaranden att efter myndighetens anvisning utföra behövlig åtgärd (se vidare vad som sägs i anslutning till 12 8 i förevarande kapitel i departementsförslaget).

Föredraganden. 1 vissa situationer kan vitesföreläggande vara en lämpligare verkställighetsåtgärd än det sedvanliga avhysningsförfarandet, t.ex. om svaranden har möjlighet att själv ombesöGa flyttningen. Vites­föreläggande är, om del är effektivt, att föredra inle minst från arbets­synpunkt. Sökanden behöver heller inte förskotlera några flyttnings­kostnader som han riskerar att slutligt få svara för. Föreläggande som verkställigheisform bör därför finnas kvar vid avhysning.

Som villkor för att föreläggande skall få användas anges i departements­förslaget att det skall befinnas lämpligare än det sedvanliga avhysningsför­farandet. I lämplighetskravet ligger att det skall finnas goda utsikter lill att ett föreläggande kommer att ge resultat. Om föreläggande används riskerar man emellertid att förfarandet drar ul på tiden. Ulan sökandens med­givande bör därför inte föreläggande användas.

.Används vitesföreläggande som verkställighetsform, saknas utrymme för tillämpning av vissa av bestämmelsema i förevarande avsnitt. Detta gäller bestämmelserna i 4 8 om anstånd och i 6 och 7 88 om vissa åtgärder som får vidtas när verkställigheten sker på vanligt sätt. Vidare bör inte den tidsfrist om fyra veckor för genomförande av avhysningen som anges i 2 8 andra stycket gälla när avhysningen skall verkställas genom vitesföre­läggande. Övriga bestämmelser i 1-8 88 bör emellertid tillämpas. Om sökanden lämnar anstånd sedan kronofogdemyndigheten har förelagt vite, bör myndigheten upphäva föreläggandet. Hinder möter emellertid inle mot att kronofogdemyndigheten sedan anståndet har gått ut meddelar nytt föreläggande eller verkställer avhysningen på vanligt sätt. Åven när inne­boende eller annan tredje man berörs av avhysningen (8 8) skall före­läggandet riktas till svaranden i målet.

I enlighet härmed klargörs i en andra mening i 9 8 att föreskriftema i 2 8 första stycket. 3, 5 och 8 88 gälleräven vid verkställighet enligl första me­ningen.

13   Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 8. Del 2

 

Prop. 1980/81:8                                                                            16 kap. 10 §    794

Beträffande vite såsom tvångsmedel i nu avsett fall finns bestämmelser i 2 kap. 15 och 16 88.

Verkställighet i annat fall

Under denna rubrik har tagits upp bestämmelser som rör verkställighet i annat fall än som har nämnts förut i balken, dvs. verkställighet som inle skall ske genom utmätning eller införsel och som inte heller skall följa de särskilda reglerna om avhysning. Bestämmelserna ingår i 10-12 88.

Bland de exekutionstitlar som kan komma i fråga i detta avsnitt intar beslut om kvarstad en särställning så lill vida som verkställigheten lill viss del skall följa bestämmelserna angående utmätning. Verkställighet av kvarstadsbeslut får också speciella rättsverkningar. Del har därför synts lämpligt all under särskild rubrik ta upp vissa bestämmelser som endast rör verkställighet av beslut om kvarstad. Dessa föreskrifter ingår i 13-16

10 8 Paragrafen anger vilken kronofogdemyndighet som är behörig alt ta upp ansökan om sådan verkställighet som avses med de följande bestäm­melsema. Den motsvarar i huvudsak 16 kap. 2 8 och 17 kap. 2 8 bered­ningsförslaget.

Gällande rätt. Enligt 183 8 1 mom. andra meningen UL gäller all bestämmelsema i 56 8 om utmätningsmans lokala kompelens vid utmätning har motsvarande tillämpning med avseende på verkställighet av kvarstad. Delsamma gäller enligl 185 8 2 mom. första meningen vid verkställighet av skingringsförbud. I övrigt saknas bestämmelser om behörig utmätningsman vid verkställighet som inte avser betalningsförplik­telse. Behörighet torde emellertid tUlkomma utmätningsmannen i del distrikt där verkställigheten med hänsyn till befintlig egendom eller av annan anledning skall äga rum. Också utmätningsmannen i svarandens hemvist torde vara behörig Qfr 72 8 USK).

Lagberedningen. I 16 kap. 2 8 beredningsförslagel regleras krono­fogdemyndighetens lokala kompelens vid verkställighet enligt kapitlet. Där föreslås att svarandens hemvist blir generellt kompetensgmndande. Ansökan om verkställighet skall emellertid också kunna göras hos krono­fogdemyndigheten i den ort där egendom som avses med verkställighets­åtgärden finns.

1 vissa fall kan enligl beredningen behov föreligga att anlita annan krono­fogdemyndighet än den som är behörig enligt det nyss anförda, t.ex. när ingripande skall ske mot fartyg, luftfartyg eller markfordon som väntas till en viss ort. Ansökan bör då kunna göras på den orten och krono­fogdemyndigheten förbli behörig även om objektet förs till annan plats än där man har vänlat det. Beredningen föreslår därför att ansökan alltid kan få göras där verkställigheten med fördel kan äga rum.

 

Prop. 1980/81:8                                                                             16 kap. 11 §    795

Enligt 17 kap. 2 8 beredningsförslaget har bl.a. 16 kap. 2 8 motsvarande tillämpning beträffande handräckning. Eftersom handräckning kan gå ut på ätgärder av ganska skilda slag har det inte synts beredningen lämpligt att binda kronofogdemyndighetens lokala kompetens vid alltför strikta regler. När handräckning, såsom ofta är fallet vid kvarstad för fordran, inle riktar sig mot någon på förhand bestämd egendom eller när handräck­ningen endast går ut pä att förbud eller annat föreläggande skall meddelas bör ansökan lämpligen kunna göras hos kronofogdemyndigheten i svaran­dens hemvist.

Föredraganden. Förevarande avsnitt upptar bestämmelser om verkstäl­lighet av förpliktelse som inte innefattar betalningsskyldighet - frånsett avhysning-och om verkställighet av beslut om kvarstad och annan säker­hetsåtgärd i den mån undanlag inle föreskrivs. Bestämmelserna gäller bl.a. förpliktelse att utge lös egendom, utföra visst arbete, avslå från viss verksamhet eller tåla visst inträng. Bestämmelserna kan bli tillämpliga även då svaranden skall skiljas från besittningen av fast egendom, bostads­lägenhet eller annat utrymme i byggnad, nämligen om han inte kan åberopa någon rättsgrund för sin besittning.

Verkställighet av dom eller annan exekutionstitel pä sakförverkande sker enligt bestämmelserna i förevarande avsnitt när sådan verkstäUighet undantagsvis blir aktuell. Detta är faltet om egendomen inte har tagits i beslag eller vid beslag kvarlämnats i innehavarens besittning. Beträffande förfarandet med sådan egendom finns bestämmelser i lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m. Verkställighet sker på begäran av polismyndighet. Egendomen lämnas till den polismyndighet som begärt verkställighet.

Förevarande paragraf innehåller en bestämmelse om forum vid verkställighet som nu avses. Bestämmelsen överensstämmer - med ändringar föranledda av departementsförslagets disposition av lagtexten i kapitlet - i sak med beredningens förslag.

11 8 ,1 paragrafen föreskrivs skyldighet för kronofogdemyndigheten att låta svaranden få del av och yttra sig över ansökan om verkställighet innan åtgärden genomförs. Paragrafen motsvarar i huvudsak 16 kap. 3 8 och 17 kap. 2 8 beredningsförslaget.

Gällande rätt. Beträffande annan verkställighet än utmätning och införsel finns inle f.n. någon allmän föreskrift om skyldighet för utmät­ningsmannen att underrätta svaranden före verkställigheten. Sådan skyldighet föreskrivs dock i vissa speciella fall. Enligt 193 8 UL skall sålunda som har nämnts tidigare svaranden underrättas före avhysning. Svaranden brukar inte undertätlas före verkställighet av beslut om kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd.

Lagberedningen. Beredningen framhåller att svarandens intresse av att i förväg bli underrättad inte är mindre vid verkställighet enligt  16 kap.

 

Prop. 1980/81:8                                                            16 kap. II §   796

beredningsförslaget än vid utmätning. Ell meddelande om all verkstäl­lighet är aktuell kan också medverka till att uppfyUelse sker frivilligt. Därtill kommer att verkställigheten stundom kan vara komplicerad. Ibland kan det vara nödvändigt att höra svaranden av den anledningen att han bör få tillfälle att välja mellan altemativa prestationer. Svaranden bör också få möjlighet att på ett tidigt stadium åberopa de hinder mol verkställighet som kan föreligga Qfr 3 kap. 24 § i förslaget).

Med hänsyn härtill föreslår beredningen i första stycket av 16 kap. 3 8 alt svaranden skall beredas tillfälle att yttra sig innan verkställigheten genomförs. Anmodan lill svaranden all yttra sig bör lämpligen ges skrift­ligen. Del kan enligt beredningen vara lämpligt att kronofogdemyn­digheten dessutom per telefon ta,r kontakt med honom för att orientera om saken. Givetvis skall anges inom vilken lid yttrande bör inkomma. 1 allmänhet måsle liden sältas kort så att inte verkstäUigheten förhalas. Om svaranden befinner sig utomlands eller verkställigheten bedöms bli komplicerad, kan han behöva visst rådmm.

Angående underrättelsens befordran lill svaranden torde enligt bered­ningen som regel delgivningslagen böra tillämpas. Föreskrift härom kan meddelas i administrativ ordning. Eftersom verkställighetsfrågor ibland kan vara både enkla och brådskande, synes viss lättnad i det förfarande som nämnda lag föreskriver kunna vara motiverad.

Regeln att svaranden skall få tillfälle alt yttra sig innan verkstäUighet enligt 16 kap. genomförs kan enligt vad beredningen anför inte göras ovill­korlig. Kronofogdemyndigheten måsle ha möjlighet att ingripa omedelbart när fara är att egendom sticks undan eller saken eljest inle tål dröjsmål, t.ex. om verkställigheten avser luftfartyg. Om saken är brådskande, får kronofogdemyndigheten därför enligl andra stycket av 16 kap. 3 8 genast vidta åtgärd som finnes behövlig. Åtgärden kan t.ex. bestå i omhänder­tagande av egendomen eller, om den finns hos tredje man, i meddelande av förbud för denne att utlämna egendomen. Svaranden skaU därefter i vanlig ordning få tillfälle att yttra sig. Senast när yttrande har inkommit eller förelagd tid gått ut bör åtgärdens befogenhet prövas. En andra mening i andra stycket innehåller att kronofogdemyndigheten så snart som möjligt skall pröva om åtgärden skall bestå.

Beredningen föreslår i 17 kap. 2 8 en bestämmelse enligt vilken 16 kap. 3 8 skall ha motsvarande tillämpning vid handräckning.

Remissyttrandena. Enligt RSV bör undantag från undeirättelseskyldig-heten medges inte endast i fall då saken är brådskande utan även då svaranden kan antas vilja försvåra verkställigheten. Verket förordar därför en lydelse som nära ansluter lill den föreslagna bestämmelsen i 5 kap. 12 8 andra stycket. Kronofogdeföreningen förordar för sin del att undanlag görs även för fall då svaranden söker skaffa sig otillbörligt uppskov genom att hålla sig undan.

RSV framhåller i detta sammanhang också att den tendens till skärpning

 

Prop. 1980/81:8                                                                           16 kap. II §    797

av formerna för befordran av underrättelse som kan läsas ut på sina håll i förslaget knappast kan godtas med hänsyn lill kravet på snabbhet och effektivitet inom exekutionsverksamhelen och till alt denna bör ske med rimliga personalinsatser. Enligl verkets mening bör inle ställas högre krav på formen för befordran än att underrättelsen sänds med Qänstebrev, som i händelse av obeställbarhet återställs till kronofogdemyndigheten.

Föredraganden. Paragrafen innehåller regler om skyldighet för krono­fogdemyndigheten att kommunicera ansökan om verkställighet med svaranden, innan ätgärd för verkställighet vidtas mot denne. Bestäm­nelserna överensstämmer i huvudsak med beredningens förslag. Det kan påpekas att enligt den generella bestämmelsen i 2 kap. 10 8 i departe­mentsförslaget kan förhör med svaranden hållas även i mål om verkstäl­lighet som avses i förevarande kapitel.

I fråga om innebörden av kommunikationskravet i första stycket första meningen får Jag hänvisa till vad som har anförts beträffande motsvarande regel i 3 8 första stycket, i den mån vad som sägs där har aktualitet vid annan verkställighet än avhysning.

Alt verkställigheten i brådskande fall inle behöver föregås av under­rättelse innebär inte i och för sig nägot undantag frän underrättelseskyldig­heten. Sedan den brådskande åtgärden har vidtagits skall, som bered­ningen framhåller, svaranden i vanlig ordning beredas tillfälle all yttra sig och det befogade i åtgärden prövas. Om åtgärden vidtas i svarandens närvaro är del i allmänhet tillräckligt all svarandens synpunkter inhämtas vid del tillfället.

1 departementsförslaget har som ett andra stycke tagils upp en hän­visning lill andra och tredje styckena i 3 8. Hänvisningen till andra stycket i nämnda paragraf innebär att underrättelseskyldigheten i fall då svaranden är bosatt utomlands får fullgöras genom all underrättelsen sänds i brev till svaranden under hans utländska adress. Nägot krav pä bevisligt delfående upprätthålls alltså inte i detta fall. Hänvisningen till tredje stycket i 3 8 innebär att underrättelse inte behövs om svaranden saknar känt hemvist och del inte har kunnat klarläggas var han uppehåller sig.

RSV och kronofogdeföreningen har i sina remissyttranden föreslagit att undantag från underrättelseskyldigheten görs när svaranden kan antas vilja försvåra verkstäUigheten resp. när han försöker skaffa sig otillbörligt uppskov genom all hålla sig undan. Jag tror emellertid inle att del vid sådan verkställighet som avses i förevarande avsnitt skall behöva uppkomma några särskilda svårigheter att nå svaranden med under­rättelse. Möjligheten att i brådskande fall genast vidta behövlig åtgärd torde vara tillräcklig för att motverka att svaranden förhalar verkstäl­ligheten genom att hålla sig undan.

Undantag bör emellertid göras för verkställighet av kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd. Sådan åtgärd är ofta mycket brådskande och sökanden kan inte anses tillräckligt tillgodosedd genom möjligheten till interimistisk

 

Prop. 1980/81:8                                                                            16 kap. 12 §    798

åtgärd. På grund härav är förevairande paragraf inle tillämplig vid verkstäl­lighet av beslut om säkerhetsåtgärd. Om del någon gång skulle finnas anledning att underrätta svaranden innan beslut om säkerhetsåtgärd verk­ställs, är kronofogdemyndigheten oförhindrad att lämna sådan under­rättelse.

12 8 Paragrafen anger sättet för verkställighet i fall som avses nu. Den motsvarar delvis 16 kap. 4 och 5 88 samt 17 kap. 18 8 beredningsförslagel. Paragrafen gäller inte vid verkställighet av beslut om kvarstad.

Gällande rätt. UL innehåller inte någon bestämmelse om hur verkstäl­lighet av annat än betalningsskyldighet skall genomföras, frånsett vad som i 38 8 UL sägs om möjlighet för överexekutor att förelägga vite. Beträf­fande del praktiska tillvägagångssättet vid olika verkställighetsformer hänvisas till vad som sägs under kapilelrubriken.

Lagberedningen. Beredningen föreslår i första stycket av 16 kap. 4 8 bestämmelser som anger de sätt För verkställighetens genomförande som i allmänhet står lill buds. I första meningen sägs att verkställigheten sker genom alt kronofogdemyndigheten förelägger svaranden all fullgöra vad som åligger honom eller genom att myndigheten själv vidtar behövlig åtgärd. Enligt andra meningen kan. när det finnes lämpligt, överlämnas åt sökanden att efter myndighetens anvisning utföra behövlig åtgärd.

Föreläggande enligt första mieningen kan förenas med vite. Enligt förslaget skall vite i detta fall inte dömas ut av kronofogdemyndigheten utan av allmän underrätt. Föreläggande kan även ske vid annat äventyr än vite. Kronofogdemyndigheten kan sålunda ange all myndigheten kan komma att tvångsvis vidta behövlig åtgärd eller överlämna ål sökanden alt vidta åtgärden.

Enligl förslaget är kronofogdemyndigheten oförhindrad att vid behov vidta annan åtgärd för verkställighet än exekutionstiteln anger. Innehåller denna vitesföreläggande, är vitet antagligen redan försuttet när verkstäl­lighet söks. Kronofogdemyndigheten kan då förelägga nytt vite eller med stöd av tredje stycket i paragrafen välja annan verkställighetsform. Myndigheten bör däremot inle själv förelägga vite sä länge exekutions­titelns vitesföreläggande inte är försuttet.

Kronofogdemyndigheten skall, anför beredningen vidare, förfara på det sätt som synes bäst för att syftet skall uppnås. Vitesföreläggande bör inte användas annat än när del kan väntas ge resultat. Kan med skäl antas alt svaranden inte efterkommer ett vitesföreläggande, får enligt beredningen andra möjligheter övervägas. Vitesföreläggande fär inle heller användas i fall då del kan antas vara omöjligt .för svaranden att fullgöra prestationen. Om egendom som skall utges finns hos tredje man, är det ibland uteslutet för svaranden att skaffa fram den Qfr NJA 1928 s. 1). Ingripande kan då under vissa förutsättningar ske hos innehavaren. Vitesföreläggande bör inte heller användas om svaranden inte har ekonomisk möjlighet att fullgöra den ålagda prestationen.

 

Prop. 1980/81:8                                                           76 kap. 12 §    799

Om tvångsmedel eller äventyr finns föreskrivet i lag, får överexekutor enligl 38 8 2 mom. UL inte ge föreläggande vid vite. Motsvarande gäUer utan särskild föreskrift i fråga om kronofogdemyndighetens befogenhet enligl förslaget. 1 samband med utarbetandet av övergångsbestämmelser bör övervägas att avskaffa sådana lagbestämmelser där de undantagsvis förekommer.

Beredningen framhåller att användning av vitesföreläggande i hithörande fall ibland kan innebära ett band på den personliga friheten som inle bör förekomma. Visserligen behöver det inte vara olämpligt att ålägga t.ex. en hantverkare att - i stället för att ägna sig ål andra uppdrag - avsluta ett åtaget arbete. Däremot bör man enligl beredningens mening inle ålägga någon att utföra en konstnärlig prestation, t.ex. en författare att skriva en roman eller en musiker att utföra en komposition. I avtal Om sådana prestationer bör motparten tänka sig för och vid behov i avtalet sätta ut på lämpligt sätt bestämd skadeslåndspåföljd till den verkan det kan ha. I fråga om arbete som endast går ul på avslutande åtgärder sedan huvudparten av ett åtagande är utfört behöver man dock knappast iaktta samma försiktig­het. Svårbedömda gränsfall kan förekomma. När vitesföreläggande inte kan användas, får man i brist på annan verkställigheisform avslå från verkställighet.

Vad angår föreläggande för juridiska personer torde man inte enligl beredningen ha särskild anledning att tveka inför föreläggande vid vite för vederbörande att fullgöra vad den juridiska personen har åtagit sig. Före­läggande kan riktas antingen mol den juridiska personen som sådan eller mot företrädare eller mot bådadera.

All föreläggande som verkslällighetsåtgärd nämns först bland de olika möjligheterna som slår lill buds innebär inle att föreläggande alltid skall tillgripas i första hand. Enligt beredningen bör emellertid beaktas att sökanden kan få vidkännas förrättningskostnaden. Föreläggande är. om det ger resultat, den för sökanden billigaste verkställighelsformen.

Som alternativ lill föreläggande innehåller första stygket av 16 kap. 4 8 i beredningsförslaget alt kronofogdemyndigheten själv vidtar behövlig åtgärd. Avser verkställighet t.ex. uttagande av viss lös egendom är det enligl beredningen ofta onödigt att först ge föreläggande. I enkla faU bör kronofogdemyndigheten direkt kunna vidta de åtgärder som fordras, • liksom när saken är brådskande.

Vidare sägs i en andra mening av första stycket att kronofogdemyn­digheten när det finnes lämpligt kan överlämna ål sökanden att efter myndighetens anvisning utföra behövlig åtgärd. Arbetet utförs i princip på svarandens bekostnad. Om saken inte är särskilt brådskande eUer kostnaden är betydande, bör svaranden höras rörande de alternativ som finns all väQa på. Verkställigheten skall om möjligt ge sökanden hans rätt men får inte medföra slörre kostnader eller obehag för svaranden än som föQer av dess ändamålsenliga genomförande. Om kronofogdemyndigheten

 

Prop. 1980/81:8                                                                            16 kap. 12 §    800

har gjort ett väl övervägt val men delta av någon oförutsedd anledning slår illa ut, kan kronofogdemyndigheten givelvis inte lastas därför.

Bestämmelserna kan enligt beredningen kombineras så att föreläggande förenas med äventyr att kronofogdemyndigheten själv vidtar behövlig åtgärd eller överiämnar åt sökanden att göra detta efter myndighetens anvisning. Innan föreläggande .ges bör kronofogdemyndigheten givelvis söka göra klart för sig att hinder inte möter att vid behov genomföra aktuell åtgärd på nämnt sätt.

I andra stycket av 16 kap. 4 8 föreslår beredningen en bestämmelse för del fallet att verkställigheten avser utgivande av viss vara. Krono­fogdemyndigheten får ta ul den kvantitet av varan som har föreskrivits, om den finns tillgänglig hos svaranden. 1 annat fall torde det enligt bered­ningen vara lämpligast alt kronofogdemyndigheten först ger svaranden föreläggande att utge varan. Efterkommes inte föreläggandet, har krono­fogdemyndigheten enligt andra stycket befogenhet att på begäran av sökanden fastställa varans värde och genast utsöka beloppet. Härigenom undviks uppskov och extra kostnader för anskaffande av en ny exeku­tionstitel.

Beredningen påpekar att exekutionstiteln kan innehålla förordnande om sättet för verkställighet, ehuru det i allmänhet inte är lämpligt att föreskrift därom meddelas. En sådan föreskrift anses f n. vara bindande för de exekutiva myndighetema. Efter del att dom har meddelats kan det emel­lertid ha inträffat omständigheter som gör alt verkställighet inte kan ske på det sätt som domstolen fömtsatt. Del kan också visa sig alt annat sätt för verkställighetens genomförande skulle medföra mindre kostnader och besvär för partema. Enligt beredningen bör därför kronofogdemyn­digheten ha möjlighet att låta verkställighet ske på det sätt som bedöms lämpligast. I enlighet härmed har i tredje stycket av paragrafen tagits upp en bestämmelse om all föreskrift i exekutionstiteln som avser verkstäl­ligheten inte hindrar att denna genomförs på annat sätt om det behövs. Naturligtvis får kronofogdemyndigheten inte ändra en föreskrift som har materiell innebörd.

Föreskrift som kronofogdemyndigheten meddelar om verkställighetens genomförande kan överklagas särskilt. Beredningen förutsätter att krono­fogdemyndigheten självmant kan ändra egen föreskrift om verkstäUigheten som finnes inte vara ändamålsenlig.

Remissyitrandena. Advokatsamfundet anser alt bestämmelsen i andra meningen av första stycket att kronofogdemyndigheten "när det finnes lämpligt" kan överlämna åt sökanden att efter myndighetens anvisning utföra behövlig åtgärd är alltför allmänt hållen. Bestämmelsen borde ges en formulering som bättre återspeglar de uttalanden angående tillämp­ningen som beredningen har gjort i betänkandet, vilka uttalanden samfundet oreserverat instämmer i.

Svea hovrätt år kritisk mol bestämmelsen i tredje stycket och föreslår

 

Prop. 1980/81: 8                                                                           16 kap. 12 §    801

att den utgår. Även länssnrelsen i Ålvsborgs län år kritisk och frågar sig om inle bestämmelsen antingen leder till alt det blir ännu en process om verkställigheten eller att svaranden inte får nägon möjlighet att göra invändningar mol en verkställigheisform, som inle har föreskrivits i domen. Kronofogdeföreningen uttrycker däremot en positiv inställning till förslaget i denna del. Föreningen delar beredningens bedömning att det i allmänhet inte är lämpligt att exekutionstiteln innehåller sådana förord­nanden om verkställighet som kan vålla praktiska svårigheter vid genom­förandet. Del framstår därför som värdefullt med en regel enligt vilken kronofogdemyndigheten inle behöver vara bunden av sådana föreskrifter.

Föredraganden. 1 förevarande paragraf har som första stycke tagits upp bestämmelser motsvarande 16 kap. 4 8 första stycket beredningsförslaget. Därvid har i första meningen gjorts ett tillägg så att det tydligare framgår att bestämmelsen även tar sikte på negativ prestation. Bestämmelser om vite och om tvångsmedel i övrigt har lagils upp i 2 kap. 15- 17 88-

Bestämmelsen om befogenhet för kronofogdemyndigheten att överlämna åt sökanden att utföra behövlig åtgärd har i departementsförslaget fått ett delvis annat innehåll än i beredningsförslaget. Bl.a. har Jag inte anseti det lämpligt all svaranden kan få vidkännas kostnader för en verkställighets-åtgärd som sökanden själv ombesöGer. Följden skulle kunna bli att svaranden belastades med högre kostnader än om åtgärden hade ulförts genom kronofogdemyndighetens försorg. En sökande som själv om­besöGer verkställighetsåtgärd bör alltså själv svara för kostnaden. En förutsättning för att kronofogdemyndigheten skall kunna överlämna åt sökanden alt själv ulföra behövlig åtgärd bör därför vara att sökanden gör framställning därom.

1 beredningsförslaget har som andra stycke i 16 kap. 4 8 tagils upp en bestämmelse om rält för kronofogdemyndigheten all vid bristande full­görelse av leveransavtal och efter resultatlöst föreläggande att utge varan i stället fastställa varans värde och utsöka beloppet hos svaranden. Något påtagligt behov av en sådan bestämmelse torde dock inte finnas. Vidare bör i allmänhet tvist om påföljden för underlåten naiurauppfyllelse slitas av domstol. 1 departementsförslaget har bestämmelsen därför fått utgå.

I departementsförslaget har som andra stycke i paragrafen i stället tagits upp en bestämmelse alt 6 8 skall tillämpas vid genomförande av verkstäl­ligheten. Enligt den paragrafen har kronofogdemyndigheten befogenhet aft anskaffa transportmedel, hyra utrymme för förvaring och vidta andra liknande åtgärder som föranleds av verkställigheten. Vidare sägs att parterna skall underrättas innan sådan åtgärd vidtas, om det kan ha betydelse för dem. Jag får här hänvisa till vad som har anförts i anslutning tiU6 8.

Tredje stycket i 12 8 motsvarar 16 kap. 4 8 tredje stycket beredningsför­slaget. Med anledning av vad ett par remissinstanser har anmärkt vill jag framhålla att vad domstolen har föreskrivit skall gälla i första hand.

 

Prop. 1980/81:8                                                            16 kap. 13 §    802

Kronofogdemyndigheten bör dock få frångå föreskriften om del finns behov av det, t.ex. om uppfyllelse i enlighet med föreskriften på grund av ändrade förhållanden har blivit omöjlig eller åtminstone klart oförmånlig för parterna. Som beredningen framhåller bör domstol eller annan myndighet som ålägger en förpliktelse inte lämpligen ge föreskrift som rör själva verkställigheten.

Särskilda bestämmelser om kvarst.ad

Som har nämnts tidigare skall det ankomma på domstol alt förordna om kvarstad och annan säkerhetsåtgärd. I departementsförslaget fömtsätts all de nuvarande bestämmelserna härom i RB kompletteras för det fallet att talan ännu inle har väckts i saken. Frågan härom bör tas upp i samband med annan följdlagstiftning till UEi.

Departementsförslaget utgår från alt säkerhetsåtgärdema kvarstad och skingringsförbud, i enlighet med vad beredningen har föreslagit, skall föras samman till ett institut, benämnt kvarstad. Detta gäller såväl i fall då ford­ringsanspråk skall säkerställas som i fall då åtgärd skall beviQas till säkerhet för bättre rätt till viss egendom. Jag utgår från att för beviQande av kvarstad skall i princip gälla samma förutsättningar som f n.

1 delta avsnitt föreslås en del särskilda bestämmelser om verkställighet av beslut om kvarstad för fordran (13-15 88). Även kvarstad till säkerhet för bättre rätt uppmärksammas (16 8).

Beträffande rättsverkningarna av kvarstad kan del vara någol tveksamt om bestämmelser därom bör tas upp i UB eller i samband med reglerna i RB om förordnande om kvarstad. Enligl min mening är det emellertid lämpligast alt även den frågan regleras i UB. Ell skäl for denna ordning är att rättsverkningarna i de flesta falil inträder först sedan domstolens beslut har verkställts av kronofogdemyndigheten. Ett annat skäl är all bestäm­melser om rättsverkningarna bör hänvisa till motsvarande föreskrifter vid utmätning eller i vart fall bygga på dessa föreskrifter. Förevarande under­avdelning i departementsförslaget innehåUer alltså även bestämmelser om rättsverkningarna av kvarstad.

13 8 Paragrafen innehåller bestämmelser om verkställighet av beslut om kvarstad för fordran. Den motsvarair 17 kap. 5 8 andra och tredje styckena och del av 6 8 andra stycket beredningens förslag.

Gällande rätt. Vid verkställighet av kvarstad för fordran skall enligt 183 8 1 mom. UL förfaras med egendomen som när lös egendom utmäts. Det innebär att de följdåtgärder som anges i 73-76 88 UL skall vidtas. Vad som är föreskrivet i 60 a 8 om interimistisk åtgärd i mål om utmätning har motsvarande tillämpning beträffande verkstäUighet av kvarstad. Enligt 183 8 2 mom. fär kvarstad för fordran inte läggas på egendom som inte får tas i mät.

 

Prop. 1980/81:8                                                            /6 kap. 13 §■   803

När skingringsförbud till säkerhet för fordran meddelas beträffande lös egendom, förblir denna under innehavarens vård och nylQande (185 8 1 mom.). Egendomen skall värderas på samma sätt som vid utmätning. Beslut om skingringsförbud skall delges svaranden. Beträffande fast egendom som har belagts med skingringsförbud gäller enligt 181 8 att över­exekutor kan förordna syssloman att omhänderta och förvalta egendomen, om synnerlig fara föreligger att den försämras i större mån genom vanvärd eller på annat sätt. Även andra regler om utmätning än som nyss har nämnts torde i viss utsträckning ha motsvarande tillämpning vid verkstäl­lighet av beslut om kvarstad eller skingringsförbud.

UL:s bestämmelser om verkställighet av beslut om kvarstad eller sking­ringsförbud är tillämpliga inle endast beträffande överexekutors beslut ulan, med vissa förbehåll, även när domstol har beviQat sådan åtgärd (se 15 kap, 7 8 tredje stycket och 26 kap. 8 8 tredje stycket RB).

Lagberedningen. Vid genomförande av beslut om kvarstad för fordran är det enligt beredningen naturligt att i princip samma regler som för utmätning skall tillämpas. Hänsyn måsle emellertid tas bl.a. till att kvarstad som sådan inle leder lill försäljning av egendomen eller till betalning av sökandens fordringsanspråk. 1 andra stycket av 17 kap, 5 8 föreslås att ett antal bestämmelser i 5 kap. i förslaget skall ha motsvarande tillämpning på kvarstad för fordran. De bestämmelser lill vilka hänvisas är 3-7, II, 13, 14 och 16-18 88, 20 8 första stycket samt 22 och 23 88. DäGämte hänvisas till 6 kap.

Hänvisningarna innebär alt vid kvarstad för fordran skall tillämpas vad som vid utmätning gäller om upplysningsplikt för gäldenären och tredje man, om utmätningsordningen och samtidig utmätning, om gäldenärens frånvaro och om förutsättningama för att egendom skall få tas i anspråk hos gäldenären. Tillämpning av jämkningsregeln i 5 kap. 11 § andra stycket kan enligt beredningen knappast bli aktuell annat än om även utmätning föQer men har i tydlighetens intresse fått omfattas av skedd hän­visning. Även bestämmelsema om beneficium och andra undanlag från utmätning skall tillämpas.

Beredningen framhåller alt del enligl gällande lag är i viss mån tveksamt i vilken utsträckning överlåtelse av egendom som inle är sakrätlsligt skyddad mot överlåtarens borgenärer hindrar att egendomen beläggs med kvarstad fÖr fordran som riktar sig mot överiåtaren. 1 andra stycket av 17 kap. 5 8 beredningsförslaget hänvisas bl.a. liU 16-18 88 i 5 kap. Därmed avses alt i nämnda hänseende likställa kvarstad med utmätning. Kvarstad för fordran hos överlåtaren skall alUså kunna läggas på den överlåtna egendomen, om denna inte har blivit sakrätlsligt skyddad mol överlåtarens borgenärer. Kvarstaden skall hindra att den ofullgångna överlåtelsen full­bordas och får sakrättslig verkan mot överiåtarens borgenärer.

Även i fråga om kvarstad skall enligt beredningsförslaget i princip gälla all lösa saker liksom löpande skuldebrev o.d. måste finnas tillgängliga för

 

Prop. 1980/81:8                                                            16 kap. 13 §    804

alt kvarstad skall kunna läggas pä egendomen. Här i riket registrerat skepp eller luftfartyg kan däremot bli föremål för kvarstad även om det inte är tUlgängligt Gfr 7 kap. 5 8).

Beredningen erinrar om att det i några författningar finns bestämmelser som beträffande viss egendom innehåller förbud mot eller inskränker möjligheten att få kvarstad eller skingringsförbud, så t.ex. i 2 kap. 14 8 lagen (1937:81) om intemationella rättsförhållanden rörande dödsbo, lagen (1939:6) om frihet från kvarstad och skingringsförbud för vissa luftfartyg och 345 8 sjölagen.

I 17 kap. 6 8 andra stycket beredningsförslaget hänvisas beträffande säkerställande av kvarstad för fordran och verkan av sädan kvarstad bl.a, till 7 kap. och 13 kap. 3-10 §8. Beredningen framhåller att ärende angående kvarstad ofta är särskilt brådskande så att vaGe uppskov måste undvikas. Vid behov kan provisorisk åtgärd vidtas, l.ex, om det är tveksamt huruvida visst objekt tillhör gäldenären (7 kap. 12 8 i förslaget).

Beträffande hänvisningen till 13 kap. 3-10 88 framhåller beredningen att det i fråga om genomförande av kvarstad på fast egendom regelmässigt inte behövs annan åtgärd än att beslutet delges svaranden och att inskriv­ningsmyndigheten underrättas. Enligt förslaget får kronofogdemyn­digheten befogenhet att vid behov låta ta vård om fastigheten eller tillbehör och pantbrev och att uppbära civil avkastning. Beträffande svarandens rätt att nylQa kvarstadsbelagd fastighet kommer också att gälla samma regler som vid utmätning. Vad som i 7 kap. beredningsförslagel föreskrivs om säkerställande av utmätning av villkorlig rätt till fast egendom och därmed förenade anspråk blir även tillämpligt.

Beredningen erinrar om att enligl 8 kap. i förslaget utmätning fär under vissa villkor och i begränsad utsträckning beslutas beträffande lön och vissa andra förmåner medan de ännu innestår hos arbetsgivaren eller annan som skaU betala ul förmånen, även om beloppet inte ännu får lyftas. Det är enligt beredningen inte lämpligt all dessa bestämmelser får mot­svarande tillämpning på kvarstad. Lön och liknande förmåner bör sålunda inte få beläggas med kvarstad innan beloppet har betalats ut och kan utmätas. Beredningen föreslår en bestämmelse härom som tredje stycke i 17 kap. 5 §. Bestämmelsen innebär att medlen inle får beläggas med kvarstad förrän tidigast dagen efler utbetalningen och att bestämmelsema i 6 kap. om undantag från utmätning skall tUlämpas.

Föredraganden. I departementsförslaget har bestämmelser om själva verkställandet av beslut om kvarstad för fordran förts samman i före­varande paragraf. Hit får anses höra även regler om säkerställande av kvarstaden och vad som har samband därmed.

Departementsförslaget utgår från att domstol som förordnar om kvarstad för fordran inte skall behöva ange om kvarstaden skall läggas på lös eller på fast egendom Qfr 15 kap. I 8 och 26 kap. 1 8 RB, se även 179-181 88 UL). Domstolen bör visserligen undantagsvis, när särskilda

 

Prop. 1980/81:8                                                                            16 kap. 13 §    805

skäl föreligger, kunna ange den egendom som kvarstaden skall avse. I allmänhet bör emellertid i domstolens beslut föreskrivas endast att egendom till så stort värde att visst angivet fordringsbelopp kan antas bli täckt skall beläggas med kvarstad. Det skall därefter ankomma på krono­fogdemyndigheten all vid verkställighet av beslutet bestämma vilken egendom som skall las i anspråk. Därvid bör kronofogdemyndigheten också ha att avgöra om lös eller fast egendom bör bli föremål för åtgärden.

Jag godtar beredningens mening att verkställighet av beslut om kvarstad för fordran bör ske efter i princip samma bestämmelser som gäller för utmätning. 1 första stycket av 16 kap. 13 8 i departementsförslaget anges att vissa bestämmelser angående utmälningsförfarandet har motsvarande tillämpning vid verkställighet av beslut om kvarstad för fordran. Hänvis­ningarna till 4 kap. överensstämmer i sak väsentligen med beredningens förslag.

Beredningen har inte hänvisat till bestämmelserna om självrältelse av utmätning, vilket hänger samman med alt del enligl 17 kap. 14 8 bered­ningsförslaget skulle åligga kronofogdemyndigheten så länge lalan inte hade väckts i saken att häva kvarstad bl.a. om del på gmnd av upplysta omständigheter visade sig att åtgärden inte hade bort äga rum. Eftersom befogenhet alt häva själva kvarstadsbeslutel enligt departementsförslaget skall tillkomma domstolen, bör kronofogdemyndigheten under samma förutsättningar som vid utmätning kunna själv rätta sin verkställighets­åtgärd. Departementsförslaget innehåller i enlighet härmed en hänvisning även till 33-35 fS i 4 kap.

Det har också synts lämpligt att hänvisa lill reglema i 4 kap. 7 och 9 88 om viss förutsäfning för utmätning och om kronofogdemyndighetens efterforskningsplikl. Ä andra sidan hänvisas i departementsförslaget inte till bestämmelserna om samtidig utmätning och om jämkning i 4 kap. 11 8, vilket har samband med att kvarstad enligt departementsförslaget bl.a. inte ulgör hinder mot att egendomen beläggs med kvarstad för annan fordran saml alt det ankommer på domstolen att besluta för vilket belopp kvarstad skall äga rum.

1 första stycket av 16 kap. 13 8 hänvisas vidare till 5 kap., som innehåller bestämmelser om undanlag från utmätning, och till 6 kap. som rör säkerställande av utmätning. Även lill 12 kap. 3-5 88, vari anges vissa åtgärder som kronofogdemyndigheten skall vidta efter utmätning av fast egendom, hänvisas i förevarande bestämmelse.

Hänvisningen lill 4 kap. 7 8 och till bestämmelsema i 6 kap. om säker­ställande av utmätning innebär bl.a. att lösöre som beläggs med kvarstad inte behöver vara tillgängligt för förrättningsmannen vid verkställighets­beslutet och att beslutet inle alltid behöver föQas av att någon åtgärd vidtas beträffande själva egendomen Qfr 6 kap. 4 8). Kvarstadsinstitutet innesluter sålunda en viss motsvarighet till det nuvarande skingrings­förbudet. Det ankommer enligt förslaget på kronofogdemyndigheten att

 

Prop. 1980/81:8                                                                            /6 kap. 14 §    806

vid verkställighet av domstolens kvarstadsbeslut avgöra huruvida den egendom som beläggs med kvarstad bör tas i förvar, förseglas eller utmärkas som utmätt eller om sådan åtgärd kan underlåtas. 1 princip bör domstolen inte ge föreskrift härom. Departementsförslaget utgår emel­lertid från all domstolen undantagsvis bör kunna meddela sådan föreskrift. Andra stycket i paragrafen, som innehåller en särskild föreskrift rörande lön och liknande förmåner, överensstämmer med 17 kap. 5 8 tredje stycket beredningsförslaget.

14 8 1 paragrafen regleras rättsverkningarna av kvarstad för fordran. Paragrafen motsvarar 17 kap. 6 och 7 88 beredningsförslaget.

Gällande rätt. 1 17 kap. 13 8 BrB föreskrivs straffansvar för bl.a. den som bryter mot förbud att sälja eller skingra gods eller att utge annans gods eller som rubbar gods som har blivit satt i kvarstad. Gällande lag saknar däremot uttryckliga bestämmelser om de civilrättsliga verk­ningarna av kvarstad. Det torde emellertid vara klart all kvarstad innebär förbud för gäldenären att överiåta egendomen eller, genom faktiska eller rättsliga åtgärder, förfoga över den på annat sätt till skada för sökanden. Kvarstaden innebär däGämte förbud att rubba egendomen. Beträffande skingringsförbud anges i lagen att åtgärden består i förbud all säQa eller skingra egendomen. Om kvarstad eller skingringsförbud går åter, torde emellertid skedd överlåtelse kunna åberopas av förvärvaren. Del är beträf­fande inteckningsbar egendom ovisst om kvarstad eller skingringsförbud utgör hinder mot att inteckna egendomen eller vilken rätt en eventuell ny inteckning ger. Beträffande registrerat skepp gäller dock enligt 283 8 sjölagen att ansökan om inteckning inte får beviljas efter kvarstad eller skingringsförbud.

Har kvarstad lagts på lös egendom som är underkastad förskämning eller snar förstörelse eller hastigt fallande i värde eller kräver alltför kostsam vård, kan överexekutor enligt 183 8 3 mom. UL, om part yrkar det och synnerliga skäl är därtill, efter motpartens hörande förordna om egendomens försäljning i den ordning som föreskrivs om utmätt lös egendom. Detsamma gäller i frå.ga om lös egendom som har ställts under skingringsförbud (185 8 2 mom. andra meningen). FörsäQning får dock inte medges utan att sökanden har ställt pant eller borgen för den skada som kan tillskyndas motparten (194 8).

Lagberedningen. 1 17 kap. 6 8 första stycket föreslås en grundläggande bestämmelse om den rådighelsinskränkning som följer av kvarstad för fordran. Beredningen erinrar om alt i 5 kap. 27 8 första stycket har före­slagils att utmätning skall innebära förbud för gäldenären att lill skada för sökanden förfoga över egendomen genom överlåtelse eller på annat sätt, om inle kronofogdemyndigheten efter hörande av sökanden medger det av särskilda skäl. Efter utmätning anses överiålelse av egendomen kunna ske utan   skada  för  utmätningssök.änden,   eftersom   sökanden   har  vunnii

 

Prop. 1980/81:8                                                                             16 kap. 14 §    SOI

förmånsrätt som frånsett godtrosförvärv skall gälla ulan hinder av över­låtelsen. De åtgärder som har vidtagits för utmätningens säkerställande skall dock bestå och därav följer bl.a. i allmänhet att lös sak inte får lämnas ut lill förvärvaren.

Nämnda bestämmelse torde enligt beredningen inte utan vidare kunna göras tUlämplig på kvarstad för fordran. Denna åsyftar enligt förslaget att bevara egendomen som en gäldenärens tillgång. 1 princip skall den kvar­stadsbelagda egendomen allQämt vara tillgänglig även för övriga borge­närer, även om beredningens förslag gör vissa begränsningar i denna regel. Det är svårt att förena en sådan ordning med rätt för gäldenären alt överlåta egendomen, med endast den reservationen att överlåtelse inte får vara lill skada för just kvarsladsborgenären. Ett sådant förbehåll skulle innebära att denne kunde i sinom lid få utmätning av egendomen men att övriga överlåtarens borgenärer inte skulle kunna komma åt egendomen genom vare sig utmätning eller konkurs. Att på så sätt skapa ett slags ofullgången panträtt som i den aktuella situationen gynnar kvarsladsborge­nären framför överlåtarens övriga borgenärer synes inte lämpligt.

Beredningen anser därför all kvarstad för fordran bör innebära förbud för gäldenären alt överlåta egendomen utan annan reservation än att kronofogdemyndigheten kan medge undantag. Möjligheten att medge undantag kan begagnas t.ex. om det befinns att mer egendom har belagts med kvarstad än som är nödvändigt eller om viss egendom lämpligen bör säljas och bytas ut mot annan egendom som i stället får ingå under kvar­staden. Vidare kan gäldenären, om han vill, tillgodose kvarsladsborge­nären genom all pantförskriva egendomen till honom. 1 så fall saknar kvar­sladsborgenären och kronofogdemyndigheten anledning all motsätta sig att överlåtelse sker. 1 övrigt synes den reglering som ges i 5 kap. 27 8 första stycket lämpligen böra gälla även vid kvarstad för fordran.

1 enlighet med det sagda föreslår beredningen att när beslut om kvarstad för fordran har meddelats, svaranden inle får överlåta egendomen eller tUl skada för sökanden förfoga över den pä annat sätt, om inte krono­fogdemyndigheten efter hörande av sökanden medger del av särskUda skäl.

Inskränkningarna i gäldenärens rådighet inträder enligt förslaget i och med alt beslut meddelas om kvarstad på viss egendom. Del förutsätts alltså inte att kvarstaden har hunnit säkerställas. Gäldenären bör enligt beredningen genast underrättas om beslutet och erinras om den närmare innebörden därav. Om han därefter bryter mot förbudei, kan han straffas enligt 17 kap. 13 8 första stycket BrB för överträdelse av myndighets bud.

Beträffande verkan i övrigt av kvarstad för fordran och kvarstadens säkerställande föreslås i andra stycket av 17 kap. 6 8 all 5 kap. 27 8 andra stycket och 30 8 samt 7 kap. och 13 kap. 3-10 88 skall ha motsvarande tillämpning. Beredningen erinrar om att förbudei i första stycket av 5 kap. 27 S mot förfogande över utmätt egendom enligt andra stycket i samma

 

Prop. 1980/81:8                                                             16 kap. 14 §    808

paragraf inte innebär hinder mot pantsättning av pantbrev eller annan inleckningshandling som gäller i egendomen. Om inleckningshandling som gäller i utmätt egendom har tagits om hand av kronofogdemyndigheten enligt 7 kap. 6 8 eller 13 kap. 5 8 i förslaget, får den emellertid inte pant­sättas utan kronofogdemyndighetens tillstånd. Motsvarande skall enhgt förslaget gälla vid kvarstad.

Beredningen berör också frågan om ny inteckning skall kunna meddelas i kvarstadsbelagd egendom som är inteckningsbar. Beträffande fast egendom och luftfartyg förordar beredningen att inskrivningsmyndigheten skall underrättas om kvarstaden och att denna skall utgöra hinder mol ny inteckning i egendomen. I fråga om egendom som kan vara föremål för företagsinleckning anser beredningen att kvarstaden inte bör hindra att sådan inteckning beviQas i rörelsen men att ny företagsinteckning inte bör gälla i den kvarstadsbelagda egendomen. Förslag till lagändringar i enlighet med det nu sagda har av beredningen senare lagts fram i be­tänkandet Utsökningsrätt XIII.

1 fråga om kvarstad på fordran framhåller beredningen alt man får räkna med alt sekundogäldenären inte självmant erlägger förfallen betalning till kronofogdemyndigheten. Även om svaranden vill medverka genom all uppmana sekundogäldenären att betala är det inte säkert att denne rättar sig därefter. Kronofogdemyndigheten bör då enligl beredningen lämpligen kunna vidta åtgärder för att söka driva in vad som är förfallet till betalning. Bestämmelse härom föreslås i 17 kap. 7 8 första stycket. Kronofogdemyn­digheten skall i första hand anmoda sekundogäldenären alt betala sin skuld lill myndigheten. Betalar sekundogäldenären inte frivilligt och finns exeku­tionstitel, bör kronofogdemyndigheten utsöka fordringen. 1 likhet med vad som föreslås gäUa vid utmätning skall kronofogdemyndigheten däremot inle själv väcka lalan mol sekundogäldenären angående fordringen.

Beredningen framhåller att även om kvarstad normalt inle skall leda lill att egendomen säljs, del regelmässigt är i båda parternas intresse att för­säQning sker om värdet av egendomen kan befaras minska. I andra stycket av 17 kap. 7 8 anges att om lös egendom som har belagts med kvarstad hastigt faller i värde eller kräver alltför kostsam vård, den får på begäran av part säQas i den ordning som gäller för utmätt egendom, om inle särskilda skäl föranleder annat.

Det är enligt beredningen utan särskild föreskrift tydligt att om för­säljning begärs av kvarsladsborgenären, svaranden skall höras innan för­säQning äger mm. Han fär dä också tillfälle all betala sin eventuella skuld eller ställa säkerhet, om han hellre vill förfoga över egendomen på annat sätt. Likaså bör sökanden höras, om svaranden begär att egendomen skall säljas. Befogenheten att säQa kvarstadsbelagd egendom bör utövas med försiktighet. Om särskilda skäl talar mot försäQning, bör sådan inte äga rum. Sökanden behöver inte ställa särskild säkerhet för alt försäQning skall fä ske. Det är enligt beredningen tillräckligt med den säkerhet som

 

Prop. 1980/81:8                                                                         16 kap. 14 §    809

skall ställas för att kvarstad skall kunna beviQas. När försäljning har skett, omfattar kvarstaden vad som efter avdrag för kostnader har infiutit genom försäljningen.

Remissyttrandena. Beredningens förslag all kvarstad för fordran skall medföra förbud för svaranden alt överlåta egendomen diskuteras närmare av utredningen angående inskrivning av rätt till luftfartyg m.m. Utred­ningen framhåller att förslaget, liksom gällande rätt, utgår från alt kvarstad för fordran syftar lill alt bevara egendomen som utmätningsbar hos gälde­nären till förmån för dennes samtliga borgenärer, Enligl utredningen är det dock inte självklart att kvarstaden bör ha en sådan generell verkan. Det förtjänar övervägas att ge kvarstaden verkan endast till förmån för kvar­sladsborgenären och alltså tillåta alt egendomen, även med sakrättslig verkan, överlåts till annan. Kvarsladsborgenären skulle då vara bevarad vid sin rätt alt fullfölja sin aktion med utmätning och exekutiv försäljning av egendomen i den män överlåtelsen inte har medfört godtrosförvärv med exstinkiion av kvarstaden. I så fall är det konsekvent alt kvarstaden liksom utmätning får konkurrera på grundval av registeranteckning. Alt kvarstaden inte i och för sig medför förmånsrätt behöver inle hindra en sådan ordning som har nämnts nu. Borgenären vinner slutligen förmåns­rätt genom utmätningen i den mån han inte hade förmånsrätt för sin fordran ändå.

Angående förslaget att kvarstad på inteckningsbar egendom inte skall i och för sig hindra pantsättning av pantbrev eller annan intecknings­handling som gäller i egendomen ifrågasätter advokatsamfundet. i likhet med vad samfundet har gjort beträffande motsvarande fråga vid ut­mätning, om inte kvarstaden bör medföra förbud mot sådan pantsättning.

Länsstyrelsen I Stockholms län ifrågasätter om inte förslaget att krono­fogdemyndigheten under vissa förutsättningar skall vara skyldig all driva in kvarstadsbelagd fordran går för långt, även om åtgärden skall beslå endast i en anmodan att betala.

Föredraganden. Enligt 4 kap. 29 8 första stycket departementsförslaget är överlåtelse av utmätt egendom i princip tillåten, under förutsättning dock att överiåtelsen inte är till skada för utmätningssökanden. När det gäller kvarstad för fordran har beredningen föreslagit ett generellt över­låtelseförbud, dock att kronofogdemyndigheten skall kunna medge undantag. För egen del villjag framhålla att mot beredningens förslag kan visserligen invändas att kvarstad medför ell längre gående förfogande­förbud än utmätning, trots att utmätning är mera ingripande så till vida att den även skall leda lill försäljning och redovisning. Från den synpunkten kan det, som en remissinstans har varit inne på, vara tilltalande att söka finna en lösning som medger överlåtelse men samtidigt bibehåller kvar-siadssökanden vid hans rätt att fullfölja sin aktion med utmätning.

Enligt min mening talar emellertid övervägande skäl för den lösning som beredningen har valt. Delta har sin grund i att kvarstaden inte ulan

14   Riksdagen 1980181. I saml. Nr 8. Del 2

 

Prop. 1980/81:8                                                            16 kap. 14 §    810

vidare medför förmånsrätt. Jag delar sålunda beredningens uppfattning att kvarstad för fordran i princip bör syfta till att bevara egendomen till förmån för samtliga borgenärer. Även enligt departementsförslaget medför alltså kvarstad generellt förbud mot överlåtelse. Kvarstaden skall vidare medföra förbud mot att svaranden till skada för sökanden förfogar över egendomen på annat sätt. Kronofogdemyndigheten kan dock medge undantag, om det föreligger särskilda skäl. Bestämmelser i enlighet med det sagda har tagits upp i första stycket av 16 kap. 14 8 i departementsför­slaget.

Förfogandeförbudet inträder i och med att kronofogdemyndigheten har lagt kvarstad pä viss egendom. När domstolen undanlagsvis har angett viss egendom i sitt kvarstadsbeslut, inträder verkan i och med domstolens beslut.

Enligl 4 kap. 29 8 andra stycket departementsförslaget utgör det för­fogandeförbud som föQer av utmätning inte hinder mot pantsättning av pantbrev eller annan inleckningshandling som gäller i den utmätta egen­domen. De skäl som kan åberopas för att tillåta pantsättning av redan uttaget pantbrev eller annan inleckningshandling som gäller i utmätt egendom har sin giltighet även vid kvarstad för fordran. Jag kan här hänvisa till vad som har anförts i anslutning tUl 4 kap. 29 8. Särskilt bör erinras om att inleckningshandling kan, i den mån den inte utgör säkerhet för fordran, vid behov beläggas med kvarstad. På grund härav anges i andra stycket av 16 kap. 14 8 i departementsförslaget att vad som före­skrivs om utmätning i 4 kap. 29 8 andra stycket också gäller vid kvarstad för fordran.

Att obelånat pantbrev som gäller i kvarstadsbelagt skepp eller faslighet eller obelånad inteckningshandling som gäller i kvarstadsbelagt luftfartyg kan las om hand av kronofogdemyndigheten och därefter inle får pantför­skrivas föQer av 13 8 i departementsförslaget, som hänvisar till 6 kap. Qfr 6 kap. 5 8) och 12 kap. 5 8.

1 andra stycket av 14 8 i departementsförslaget anges vidare att även bestämmelsema i 4 kap. 31 8 (om kronofogdemyndighetens befogenheter i fråga om ulmätt egendom) och 12 kap. 6-10 88 (om ägares befogenheter beträffande utmätt fastighet, sysslomannaskap m.m.) gäUer i fråga om kvarstad för fordran. Det synes lämpligt att befogenheten att förordna syssloman m.m. beträffande kvarstadsbelagd fastighet tillkommer krono­fogdemyndigheten, trots att sådana frågor har nära samband med själva kvarstadsbeslutel.

Jag ansluter mig i princip till beredningens uttalanden rörande för­håUandet mellan kvarstad för fordran i inteckningsbar egendom och ansökan om ny inteckning i egendomen. När del gäller luftfartyg har förslag om inleckningsförbud efter kvarstad eller skingringsförbud lagts fram i betänkandet (SOU 1976:70) Rätt lill luftfartyg m.m. I övrigt avser Jag att ta upp frågan i samband med övriga följdändringar tUl UB.

 

Prop. 1980/81:8                                                                             16 kap. 15 §    811

1 tredje stycket av 14 8 i departementsförslaget har tagits upp en bestämmelse om att lös egendom som har belagts med kvarstad för fordran får säQas under vissa förutsättningar. Bestämmelsen överens­stämmer med 17 kap. 7 8 andra stycket i beredningens förslag.

Departementsförslaget saknar motsvarighet till den av beredningen i 17 kap. 7 8 första stycket föreslagna bestämmelsen om att kronofogdemyn­digheten pä begäran av part skall söka driva in kvarstadsbelagd fordran som är förfallen lill betalning. Om det någon gång skulle finnas behov av alt söka driva in en kvarstadsbelagd fordran, torde kronofogdemyn­digheten ha befogenhet därtill med stöd av den generella bestämmelsen i 4 kap. 31 8, vilken enligt andra stycket i förevarande paragraf är tillämplig även vid kvarstad.

15 8 1 denna paragraf regleras förhållandet mellan å ena sidan kvarstad för fordran och ä andra sidan utmätning eller kvarstad för annan fordran. Den motsvarar 17 kap. 8 och 9 88 beredningsförslagel.

Gällande rält. Enligt 72 8 2 mom. UL utgör kvarstad inte hinder mot utmätning av egendomen. Om annan egendom finns att tillgå, bör dock denna företrädesvis utmätas, om det är lämpligt och kan ske utan förfång för utmätningssökanden. Motsvarande gäller när skingringsförbud har meddelats. Kvarstad eller skingringsförbud för fordran medför inte förmånsrätt.

Lagberedningen. Beredningen framhåller att frånvaron av förmånsrätt vid kvarstad kan medföra otillfredsställande resultat. Det lär ha inträffat att den som har blivit bestulen på pengar har fått kvarstad på ett till­gängligt belopp, som emellertid senare utmäts för annan fordran, t.ex. skatt. När målsäganden senare har fåll dom på sitt ersättningskrav, har gäldenären saknat utmätningsbar egendom.

Från kvarstadsborgenärens synpunkt kan del enligt beredningen förefalla naturligt att kvarstad ger förmånsrätt. Han ser gärna att den möjlighet till betalning som kvarstad avser att skydda blir garderad mot övriga borgenärer. Eftersom i regel exekutionstitel inte föreligger skulle då förmånsrättens bestånd bli beroende av alt fordringen senare fastställs.

Mot bakgrund av förutsättningama för kvarstad måste man emellertid enligl beredningen fråga sig vilka sakliga skäl som kan anföras till slöd för att sökanden skall genom kvarstaden vinna förmånsrätt och därmed fä en mera gynnad ställning än andra borgenärer. Farhågan att gäldenären av en eller annan anledning underlåter att betala sin skuld kan knappast i och för sig åberopas som grund för att kvarstadssökandens fordran skall gå före andra fordringar. Detsamma kan visserligen med visst fog sägas om ut­mätning, men denna aktualiserar på ett annat sätt försäljning och måste nödvändigtvis i något skede precisera vilka som skall få betalt ur den utmätta egendomen. Om förutsättningarna för kvarstad sålunda inle kan motivera förmånsrätt, kan man enligl beredningen knappast finna annat

 

Prop. 1980/81:8                                                                           /6 kap. 15 §    812

motiv att ge ett sådant företräde åt kvarstadssökandens fordran än att sökanden har varit på sin vakt och lagt ned arbete och kostnader på att få kvarstad till stånd samt att vidtagna åtgärder framstår som meningslösa om kvarstaden får vika för utmätning för annans fordran eller vid konkurs. Del kan även anföras alt om förmånsrätt medges på gmnd av kvarstad, inträdet av förmånsrätt skulle bli mindre avhängigt än nu av processuella omständigheter, såsom att den ena borgenären snabbt har fått exekutions­titel genom betalningsföreläggande medan den andre får vänta på dom i en mer eller mindre utdragen rättegång.

Att av sådan anledning eventuellt vidga förutsättningarna för eller syftet med kvarstad som säkerhetsåtgärd till all den skulle generellt trygga sökanden även mot alt egendomen tas i anspråk av andra oprioriterade borgenärer finner beredningen inle välbetänkt. Beredningen framhåller i det sammanhanget alt kvarstad i motsats lill utmätning inte förutsätter att fordringen är förfallen till betalning. Att ge förmånsrätt för kvarstads-fordran enbart på grund av borgenärens förmåga att hålla sig framme i så god tid som möjligt skulle ganska väsentligt vidga säkerhetsåtgärdens funktion och kanske i en del läll ge upphov till en inle önskvärd kapp­löpning om kvarstad från de borgenärers sida som inte har någon exeku­tionstitel.

En tänkbar utväg vore enligl beredningen att låta utmätning för annan fordran medföra förmånsrätt först i och med att kvarstaden hävs. Om då kvarstadsfordringen har hunnit bli utmätningsgill, skulle beslut om utmätning för fordringen kunna meddelas och de båda fordringama fä rätt i egendomen i proportion till fordringarnas storlek. Ett sådant system skulle vara i huvudsak förenligt med kvarstadens begränsade syfte såvitt angår borgenärernas inbördes förhållanden, nämligen all kvarsladsborgenären skall skyddas mot att bli sämre ställd än andra borgenärer. Enligt bered­ningens mening skulle emellertid den skisserade ordningen bli alltför komplicerad.

Beredningen har i stället övervägt huruvida man skulle kunna låta kvar­staden medföra förmånsrätt i samma stund som egendomen utmäts för annan fordran. När ändå egendomen kan förutsättas bli såld, kan det synas motiverat att av köpeskillingen reservera medel även för kvarstads­fordringen. Även ell sådant syslem är enligt beredningen förenat med vissa komplikationer men låter sig ändå lättare förena med förmåns­rättsordningen och andra exekutiva regler. För att systemet skall få något praktiskt värde bör det emellertid kombineras med en regel om att utmätning inle får äga rum för fordringar som har uppkommit först efter det att kvarstaden beviljades. En sådan regel drar i sin lur även med sig viss begränsning av möjligheten att få kvarstad för annan fordran på samma egendom. Beredningen föreslår att en ordning i enlighet med det nu sagda införs.

Om kvarstad äger rum för fordran som är förenad med särskild förmåns-

 

Prop. 1980/81:8                                                                           16 kap. 15 §    813

rätt i egendomen medför förmånsrätten, anför beredningen, att kvarslads­borgenären inte kan bli lidande av konkurrens från borgenär som inte har särskild förmånsrätt i egendomen. Däremot kan det tänkas en konflikt­situation om kvarstad blir aktuell för fordran som är förenad med lika eller bättre särskild förmänsrätt. 1 den situationen bör förmånsrättsordningen tillämpas mellan borgenärerna inbördes, om endera fordringen eller båda .sedermera leder till utmätning. I enlighet härmed bör ocksä kvarstad fä äga rum för den konkurrerande förmånsberättigade fordringen. Om den borgenär som först har vunnit kvarstad inle har särskild förmånsrätt i egendomen, bör den kvarstaden givetvis inte heller hindra att kvarstad på egendomen senare beviljas för fordran som är förenad med sådan förmånsrätt.

Som tidigare har nämnts anser beredningen all kvarstad inte i och för sig skall medföra förmånsrätt. Kvarstad som har meddelats för fordran utan iärskild förmånsrätt i egendomen bör enligt beredningen inte heller i övrigt utan vidare ge borgenären någol företräde framför annan opriori­lerad fordran för vilken gäldenären svarar. Beredningen anser emellertid £ll denna princip inte bör drivas så långt att ny kvarstad för opriorilerad fordran skall kunna beviljas även om denna har uppkommit efter det att den första kvarstaden beviQades. En gräns bör sålunda dras efter tid­punkten för kvarstadsbeslutel. Av 17 kap. 6 8 beredningsförslaget följer alt gäldenären inte har rätt att avhända sig den kvarstadsbelagda egendomen. Han bör då inte heller kunna uppnå samma resultat genom att ådra sig ny skuld, för vilken kvarstad därefter beviQas i samma egendom lill skada för den förra borgenären. Del sagda gäller ny fordran som inle är förenad med särskild förmånsrätt. Om nytillkommen fordran är förenad med särskild förmånsrätt i egendomen, bör kvarstad kunna beviljas för den nya ford­ringen. Kvarstad för denna förmånsberättigade fordran är som regel inte till skada för den förra kvarsladsborgenären.

Beredningen framhåller att tidpunkten för en fordrans uppkomst ibland kan vara föremål för tvekan. Risken för hithörande intressekollisioner torde dock enligt beredningens mening inte vara så stor att den svårigheten bör tillmätas utslagsgivande betydelse. Beredningen föreslår därför i första stycket av 17 kap. 8 8 förbud mot all egendom som har belagts med kvarstad därefter beläggs med kvarstad för annan fordran än sådan som har uppkommit innan kvarstaden beviljades, om del skadar den som har vunnit kvarstaden.

Fordran utan särskild förmånsrätt i egendomen som har tillkommit före kvarstaden skall alltså vara likställd med kvarstadsfordringen, medan den som begär kvarstad för nytillkommen fordran utan sådan förmånsrätt skall avvisas. Det bör emellertid enligl beredningen även i förhåUandet mellan de likställda borgenärerna inbördes undvikas att den säkerhet som en borgenär redan har vunnit genom kvarstad onödigtvis försämras genom alt annan borgenär får kvarstad på samma egendom. Om annan egendom

 

Prop. 1980/81:8                                                                            16 kap. 15 §    814

finns alt tillgå, bör denna sålunda tas i anspråk i första hand. Föreskrift härom har tagits upp i första stycket av 8 8- Att så sker kan med hänsyn till vad som föreslås i fall då egendomen utmäts för annan fordran vara av värde för den som först har vunnit kvarstad, även om egendomen kan synas förslå för båda fordringama.

Som andra stycke i 8 8 har tagits upp principen att kvarstad inte skall utgöra hinder mot att samma egendom blir föremål för kvarstad för fordran som är förenad med särskild förmånsrätt i egendomen.

Bestämmelserna i 8 8 bör enligt beredningen ha motsvarande tillämp­ning, när borgenär söker utmätning. En bestämmelse härom har tagits upp i första stycket av 9 8. Detta innebär att kvarstadsborgenär, vars fordran är oprioriterad, skall vara skyddad mot utmätning för fordran som har uppkommit efter det all kvarstaden beviQades, om inle ulmätningsford­ringen är förenad med särskild förmånsrätt i egendomen. Om kvarslads­borgenären men inte utmätnings sökanden har särskild förmånsrätt i egen­domen, är utmätningen inte till skada för kvarsladsborgenären. 1 sådant fall kan utmätning äga rum iiven om ulmätningsfordringen inle har uppkommit innan kvarstaden beviQades. Vidare skall när båda ford­ringama är oprioriterade iakttas att om annan egendom finns att tUlgå, den bör tas i anspråk i första hand. De angivna reglerna ulgör inte i något fall hinder mot alt egendomen tas i anspråk genom utmätning för fordran som är förenad med särskild förmånsrätt i egendomen.

Som andra stycke i 17 kap. 9 8 föreslår beredningen att om den med kvarstad belagda egendomen utmäts för fordran som har uppkommit innan kvarstaden beviljades och inle är förenad med särskild förmånsrätt i samma egendom, denna skall anses samtidigt utmätt för kvarstadsborge­närens fordran. Är utmätningsfordringen förenad med särskild förmåns­rätt, saknas enligt beredningen tillräckliga skäl att ge kvarsladsborgenären den förmån som utmätningsverkan medför. Om även kvarstadsfordringen är förenad med särskild förmånsrätt, blir han ändå skyddad i fall utmät­ningen leder till att egendomen säQs eller realiseras på annat sätt, 1 annat fall får kvarsladsborgenären hålla sig till eventuellt överskott. Bestäm­melsen i andra stycket omfattar även del fallet alt kvarsladsborgenären har särskild förmånsrätt för sin fordran.

När egendomen skall anses utmätt även för kvarstadsborgenärs opriori­terade fordran, skall fordringama konkurrera på lika fot på samma sätt som när utmätning sker samtidigt för oprioriterade utmätningssökandes fordringar. Utmätning kan i den angivna situationen länkas leda till att gäldenären söks i konkurs, KL:s; regler om återvinning av utmätning blir dä tillämpliga även mot kvarsladsborgenären och ålervinningsfrislen räknas även för hans del från det ögonblick då utmätning ägde rum för ulmätningssökandens fordran.

Beredningen påpekar att kvarstaden kan gä åter till följd av att kvar­sladsborgenären inte väcker talan inom föreskriven tid. Därmed förfaller även här aktueU utmätningsverkan.

 

Prop. 1980/81:8                                                                            16 kap. 15 §    815

Nämnda utmätningsverkan bör enligt beredningen bestå även om den egentliga utmätningen går åter därför att utmätningssökanden återkallar sin ansökan eller gäldenären betalar utmätningssökandens fordran. Sådana dispositioner bör sålunda inte inverka på kvarstadsborgenärens rätt. Det torde emellertid föQa av sakens beskaffenhet att hinder bör anses möta mol exekutiv försäljning av egendomen i detta skede. Om utmätnings-beslutet befinns ogrundat och därför upphävs, bör däremot den utmät­ningsverkan som beslutet har medfört för kvarsladsborgenären förfalla.

Det bör enligt beredningen undvikas att kvarstad och utmätning sam­tidigt beviljas i en och samma egendom. Om det av någon anledning skulle ske, får enligt förslaget utmätningen företräde.

Remissyitrandena. Vad beredningen har föreslagit om förhållandel mellan meddelad kvarstad för fordran och ny kvarstad eller utmätning för annan fordran har fått ett något blandat mottagande vid remissbehand­lingen. Enligt länsstyrelsen i Stockholms län talar mycket för del berätti­gade i den föreslagna förstärkningen av kvarstad, även om tillämpningen av bestämmelserna torde vålla åtskilliga svårigheter. Kronofogde­föreningen anser alt den lösning som beredningen har föreslagit är praktisk men att den erbjuder vissa problem. Enligt föreningen råder stor osäkerhet i frågan när skattefordran skall anses ha uppkommit, varför frågan bör bli föremål för särskild utredning. Även utredningen om säker­hetsåtgärder m.m. i skatteprocessen påpekar att förslaget aktualiserar frågan om fordrans uppkomst. Mycket talar enligt utredningen för att lagstiftning krävs härom såvitt avser det allmännas anspråk på skatter, tullar och avgifter.

RSV tror att de konkurrenssituationer som regleras i förslaget kan bli ganska vanliga framdeles som följd av att kvarstadsinstitutet enligt förslaget blir mera attraktivt än f.n. Konkurrensfrågorna är komplicerade och det är svårt alt se om de föreslagna reglerna är lämpliga för alla de situationer som avses. RSV har emellertid inte nägon avgörande invänd­ning mot bestämmelserna men vill framhålla alt tillämpningsproblem kan uppkomma. Som exempel nämner RSV att kvarstad för en mindre, oprioriterad fordran har lagts på gäldenärens enda men ganska värdefulla utmätningsbara tillgång och all det sålunda finns ett stort övervärde. Enligt RSV är det oklart om förslaget medger att egendomen beläggs med ny kvarstad eller utmäts för annan, likaledes oprioriterad fordran, som har uppkommit efter kvarstadsbeslutel. 1 ett sådant läge blir storieken på över­värdet avgörande för frågan om ny kvarstad eller utmätning är till skada för kvarsladsborgenären. Kronofogdemyndigheten torde som regel böra vara försiktig i bedömningen av övervärdet och i tveksamma fall avslå från ny kvarstad eller utmätning. Å andra sidan kan underlåtenhet att belägga egendomen med ny kvarstad eller utmäta den innebära att det blir nöd­vändigt att begära gäldenären i konkurs för att övervärdet skall bli åt­komligt.

 

Prop. 1980/81:8                                                                            /6 kap. 15 §    816

RSV påpekar vidare att avgörande rättsverkningar enligt de föreslagna bestämmelserna är knutna tili tidpunkten för fordrans uppkomst. Problemet när en fordran uppkommer torde främst vara aktuellt beträf­fande skattefordringar, särskilt inkomstskatter. Frågan när olika skalte-och avgiftsfordringar skall anses uppkomna kan enligt RSV lösas endast genom särskild lagstiftning.

Svea hovrätt, som påpekar att frågor om lidpunkten för fordrans uppkomst kommer att prövas i utsökningsmål i större utsträckning än som nu är fallet, anser alt kronofogdemyndigheten inte bör erhålla Judiciella uppgifter i den omfattning som beredningen har föreslagit. Del kan vidare enligt hovrätten befaras att de föreslagna reglerna leder till en kraftig ökning av antalet ansökningar orn kvarstad, Ålminsione borgenärer som kan ställa säkerhet kommer sannolikt att regelmässigt ansöka om kvarstad för alt försäkra sig om den, visserligen begränsade, förmånsrätt som har föreslagits. Man kan vidare befara att antalet konkurser ökar, en ut­veckling som del inte förefaller finnas skäl all främja, Bestämmelsema kan också medföra vissa tillämpningssvårigheter. Hovrätten anser alt till­räckliga skäl inle föreligger att inlöra förmånsrätt för kvarstad. Om över­exekutor skulle behållas eller uppgifterna föras över till endast vissa kronofogdemyndigheter, minskar dock hovrättens betänkligheter.

De föreslagna bestämmelserna om skydd för kvarstadsborgenär avstyrks i några remissyttranden. All vidga kvarstadsinstitutets funktion på sätt som beredningen har föreslagit skulle enligt hovrätten för Västra Sverige sannolikt ge upphov till en kapplöpning om kvarstad mellan de borgenärer som inte har exekutionstitel. Risk föreligger också att borge­närer söker gäldenären i konkurs för att undanröja det hinder som en beviQad kvarstad ulgör. Dessa konsekvenser är inle önskvärda. De kon­sekvenser i fråga om inträdd utmiitningsverkan, som enligt beredningens motivutlalanden skulle inträda om den egentliga utmätningen går åter, förefaller också hovrätten anmärkningsvärda. Vidare skulle reglema säkerligen erbjuda problem i tillämpningen. Hovrätten nämner del fallet att kvarstad för en oprioriterad fordran har erhållits i gäldenärens enda utmätningsbara tillgång, i vilken ett större övervärde finns, och att utmätning därefter söks för en likaledes opriorilerad fordran, som har uppkommit efter det alt kvarstaden beviQades. Utmätningsborgenären skall då tydligen avvisas. Det skulle tvinga denne att söka gäldenären i konkurs. Om övervärdet bedöms vara så stort alt utmätningen inte påverkar kvarstadsborgenärens rätt, synes emellertid det riktiga vara att utmätning beviQas i egendomen. Då uppkommer frågan om egendomen skall anses utmätt även för kvarstadsfordringen. Enligt förslaget skall så inte vara fallet, men hovrälten iinser inte alt något sakligt skäl kan åberopas mot alt kvarstaden medför utmätningsverkan.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser det i första hand anmärkningsvärt att kvarstadsborgenär, vars fordran är oprioriterad, skall vara skyddad

 

Prop. 1980/81:8                                                                            16 kap. 15 §    817

mot utmätning för oprioriterad fordran som har uppkommit efter kvar­staden. Detta är enligt länsstyrelsen inte förenligt med principen att en tidigare utmätning inle hindrar en senare. Det skulle innebära att utmät­ningssökanden inte skulle kunna erhålla utmätning även om egendomens värde väsentligt överstiger kvarstadsfordringen. Länsstyrelsen anser inte heller beredningens motivering i övrigt helt övertygande. Det kan visser­ligen vara riktigt att del är obilligt all en borgenär, som har varit på sin vakt och lagt ned arbete och kostnader för att få till stånd kvarstad, skall få vika för utmätning för annans fordran. Huvudfrågan måste emellertid enligt länsstyrelsen vara reglernas mera generella verkningar. Länssty­relsen påpekar att beredningen själv nämner risken för en inte önskvärd kapplöpning om kvarstad mellan de borgenärer som inle har exekutions­titel. Länsstyrelsen har svårt att se att förslaget skulle vara till större gagn för borgenärer i allmänhet. Om kvarstad skall få sådan betydelse som har föreslagits, synes åtgärden böra beslutas av domstol. Liknande syn­punkter anförs av länsstyrelsen i Ålvsborgs län.

Föredraganden. Kvarstad (eller skingringsförbud) till säkerhet för fordran medför inte förmånsrätt enligt gällande rätt. Beredningen har övervägt huruvida kvarstad i och för sig bör förenas med förmånsrätt men har avvisat en sådan lösning. Detta har inte mött erinran från någon remissinstans.

För egen del vill Jag först understryka att kvarstad för fordran enligl departementsförslaget liksom f n. är en säkerhetsåtgärd som avser att om möjligt säkerställa att egendom senare finns tillgänglig för utmätning. En ordning enligt vilken kvarstad i och för sig medför förmånsrätt skulle väsentligt ändra kvarstadens funktion och syfte. Härigenom skulle kvar­staden inte bara rikta sig lill gäldenären för alt hindra denne från att förfoga över egendomen utan även skydda kvarsladsborgenären mol gäldenärens övriga borgenärer. Detta skulle möjligen kunna i viss omfattning leda till en kapplöpning mellan borgenärema om att först erhålla kvarstad, något som inle är önskvärt. Nämnda ordning skulle ocksä påkalla ändring av fömtsättningarna för kvarslads beviljande. Även en del andra problem skulle uppkomma. Av del sagda framgår att inte heller Jag är beredd att förorda att kvarstad skall i och för sig medföra förmånsrätt.

Kvarstad bör sålunda enligt min mening i princip syfta endast till att hindra gäldenären från att förfoga över den kvarstadsbelagda egendomen. Detta hindrar dock inle alt det bör tillses att obilliga verkningar för kvar­sladsborgenären i förhållande till andra borgenärer undviks. För detta ändamål har beredningen föreslagit att om kvarstadsbelagd egendom utmäts för annan fordran som har uppkommit före kvarstaden och inle är förenad med särskild förmånsrätt, egendomen skall anses samtidigt utmätt för kvarstadsborgenärens fordran, dvs, även kvarsladsborgenären får i och med utmätningen förmånsrätt för sin fordran. DäGämte föreslås att kvarstaden skall i viss utsträckning hindra utmätning eller kvarstad för annan fordran.

 

Prop. 1980/81:8                                                                            16 kap. 15 §    818

Med anledning av vad som sålunda har föreslagits om förmånsrätt vid utmätning för annan fordran vUl Jag framhålla att del förhållandet att viss egendom har belagts med kvarstad ofta kan vara till fördel för en annan borgenär som söker utmätning. Hade kvarstaden inte ägt rum. är det mycket möjligt all egendomen inte skulle ha funnits i behåll vid tiden för utmätningen. Del framstår då som obilligt mot kvarsladsborgenären, om han måste vika helt för utmätningssökanden. Ett sådant resultat är särskilt otillfredsställande om kvarsladsborgenären har anvisat egendomen vid kvarstadsbeslutets verkställande eller om kvarstadsfordringen utgörs av ett målsägandeanspråk och kvarstad har lagts på ell penningbelopp eller ett banktillgodohavande som härrör frän brottet. En ordning som innebär all kvarstad inte medför något skydd mot andra borgenärer kan också missbrukas av gäldenären. Det kan sålunda inträffa att efter kvarstaden utmätning söks på grund av en exekutionstitel, som har meddelats efter det att talan har medgetts av gäldenären trots att någon verklig skuld inte existerade.

För att sådana obilliga verkningar skall undvikas synes det lämpligt alt, om den kvarstadsbelagda egendomen utmäts för annan fordran, kvar­staden får medföra förmånsrätt i och med utmätningen och att kvarslads­borgenären och ulmälningsborgenären sålunda får dela på egendomens värde i förhållande till fordringarnas storlek. Enligt min mening behöver man inte befara alt en sådan ordning skall medföra att kvarstad begärs i nämnvärt större omfattning än f n. eller att borgenärer får slörre anledning att söka gäldenärer i konkurs.

Nyssnämnda syfte kan uppnås genom att egendomen skall anses utmätt även för kvarstadsborgenärens fordran i och med att utmätning äger rum för annan fordran. En sådan ordning bör dock inte gälla i fall då ulmät­ningssökandens fordran är förenad med särskild förmånsrätt i egendomen. I sådant fall får Ju kvarsladsborgenären under alla förhållanden hålla sig till överskottet. Strängt laget finns det inte heller anledning att låta regle­ringen avse fall då kvarstadsborgenärens fordran är förenad med särskild förmånsrätt i egendomen. 1 enkelhetens intresse förordar Jag dock att undantag inte görs för det fallet.

Beredningen har emellertid gått längre och föreslagit att kvarstad även skall utgöra hinder mot att egendomen utmäts för fordran, som har uppkommit efter det att kvarstaden ägde rum. Om kvarstadsborgenärens fordran eller utmätningssökandens fordran är förenad med särskild förmånsrätt i egendomen, föreslås utmätning dock få ske eftersom utmät­ningen då inte är till skada för kvarsladsborgenären. Som en följd härav föreslås att kvarstad skall på motsvarande sätt utgöra hinder mot att egendomen beläggs med ny kvarstad för annan fordran. Förslaget har kritiserats av flera remissinstanser.

För egen del vill jag medge att utmälningsförbud i enlighet med vad beredningen har föreslagit kan vara av värde för all syftet med nyss-

 

Prop. 1980/81:8                                                                         16 kap. 15 §    819

nämnda ordning med förmånsrätt skall till fullo uppnås. Å andra sidan kan del inte anses nödvändigt att föreskriva att kvarstadsbelagd egendom inle skall få utmätas för fordran som har uppkommit efter kvarstaden, trots att gäldenären inte själv får förfoga över egendomen till skada för kvarslads­borgenären. Risken för all utmätning söks för skenfordringar bör enligt min mening inte överdrivas. En regel av del slag som beredningen har före­slagit skulle ocksä vålla stora svårigheter i tillämpningen. Jag tänker närmast på att tidpunkten för fordrans uppkomst tilläggs avgörande bety­delse. Det torde ofta vara svårt alt avgöra när en fordran har uppkommit. 1 fråga om skatter och andra allmänna avgifter synes det nästan ogörligt att utan närmare utredning och reglering fastställa vad som i olika fall skall anses vara avgörande för anspråkets uppkomst. I praktiken torde det också vara Just i fråga om det allmännas fordringar som frågan oftast skulle bli aktuell.

På grund av det sagda är Jag inle beredd att föreslå att kvarstad skall medföra hinder mot utmätning eller kvarstad för annan fordran. Kvarstad bör emellertid så till vida innebära skydd mol utmätning eller kvarstad för annan fordran att annan egendom som finns att tillgå bör tas i anspråk i första hand.

1 enlighet med det anförda föreskrivs i första stycket av 15 8 i departe­mentsförslaget att kvarstad för fordran inte hindrar att egendomen utmäts eller beläggs med kvarstad för annan fordran saml att, om annan egendom finns att tillgå, denna skall tas i anspråk i första hand, om inte den fordran för vilken utmätning eller kvarstad sökes är förenad med särskild förmåns­rätt i den kvarstadsbelagda egendomen. I paragrafens andra stycke före­skrivs att om egendom som har belagts med kvarstad för fordran utmäts för annan fordran som inle är förenad med särskild förmånsrätt i egen­domen, denna skall anses samtidigt utmätt för kvarstadsborgenärens fordran.

Beträffande bestämmelsen i andra stycket vill Jag påpeka att om egendomen har belagts med kvarstad för två eller flera fordringar, dessa får lika rätt dvs. i förhällande till fordringamas storlek, om inle någon av dem är förenad med särskild förmånsrätt i egendomen. Kvarstads­borgenär får också samma rält som utmätningssökanden. Beståndet av förmånsrätten för kvarstadsborgenärens fordran är, liksom själva kvar­staden, beroende av att han inom föreskriven tid väcker talan angående sin fordran om det inle redan har sketl och all han får bifall lill sin talan. Beträffande förmånsrättens bestånd i fall då den egentliga utmätningen går åter eller upphävs ansluter jag mig till de uttalanden som beredningen har gjort.

Avslutningsvis villjag nämna följande. 1 belänkandet (SOU 1975:104) Belalningssäkringslag för skatte- och avgiftsprocessen har föreslagits alt möjlighet skall införas att säkerställa betalningen av skatt, tull eller avgift av viss beskaffenhet lill del allmänna innan utmätning får äga rum. Beslut

 

Prop. 1980/81:8                                                            16 kap. 16 §    820

om säkerställande, s.k. betalningssäkring, skall kunna meddelas om särskild risk föreligger att gäldenären inte kommer att betala fordringen. Betalningssäkring skall verkställas av kronofogdemyndigheten, i princip enligt vad som gäller om utmätning. Åtgärden föreslås medföra förmåns­rätt. Förslaget bör ses mot bakgrund av att utmätning för skatter och andra allmänna avgifter i allmänhet inte kan äga rum förrän relativt lång lid efler del all de förhållanden har inträffat som utgör gmnd för det allmännas anspråk.

Förslaget övervägs f n. i budgetdepartementet. Om förslaget genom­förs, bör det beaktas i förevarande paragraf Bl.a. bör tillses att kvarslads­borgenären inte kommer i sämre ställning än om utmätning hade ägt rum för det allmännas fordran.

16 8 Denna paragraf, som motsvarar 17 kap. 10 8 andra stycket i bered­ningens förslag, innehåller bestämmelser om verkställighet av beslut om kvarstad till säkerhet för bättre rält och om rättsverkningarna av sådan kvarstad.

Gällande rätt. Beträffande verkställighet av kvarstad eller skingrings­förbud som har meddelats till säkerhet för bättre rätt gäller enligt 183 och 185 88 UL i huvudsak samma regler som för kvarstad eller skingrings­förbud för fordran. Här kan därför hänvisas till redogörelsen under 13 8 i detta kapitel. Bestämmelsen om att kvarstad inte får läggas på egendom som inte kan utmätas gäller dock inle kvarstad till säkerhet för bättre rätt och vid sådan kvarstad skall värdering av egendomen inte äga rum (183 8 1 och 2 mom. och 185 8 1 mom.). Även i fråga om rättsverkningama av kvarstad eller skingringsförbud lill säkerhet för bättre rätt torde i princip detsamma gälla som rörande kvarstad eller skingringsförbud för fordran. 1 denna sak kan därför hänvisas till redogörelsen under 14 8.

Lagberedningen. Enligt beredningen bör genomförandet av kvarstad till säkerhet för bättre rätt och verkningama av sådan kvarstad regleras på i princip samma sätt som har föreslagils beträffande kvarstad för fordran. 1 enlighet härmed föreslås i andra stycket av 17 kap. 10 8 att bestäm­melserna i 6 och 7 88 om kvarstad för fordran i tillämpliga delar skall gälla även när kvarstad har beviQats till säkerhet för bättre rält. Beredningen framhåller att i tiUämpningen självfallet måste beaktas att kvarstad till säkerhet för bättre rätt har ett annait syfte än kvarstad för fordran. Härav föQer bl.a. alt någon värdering av egendomen inte behöver ske vid kvarstad till säkerhet för bättre rätt.

De problem som kan uppkomma vid kvarstad för anspråk på bättre rätt är enligt beredningen inte heller i andra avseenden helt desamma som vid kvarstad för fordran. Detta gäller bl.a. i fråga om överlåtelse av egen­domen. Beredningen har dock inte ansett del lämpligt att differentiera för­fogandeförbudei på den punkten. Beträffande pantsättning av pantbrev eller annan inteckningshandling fra.mhåller beredningen alt kvarstad till

 

Prop. 1980/81:8

säkerhet för bättre rält kan medföra att iredje man kommer i ond tro. När inteckningshandling har omhändertagits av kronofogdemyndigheten, följer av 5 kap. 27 8 andra stycket samt 7 kap. 6 8 och 13 kap. 5 8 i förslaget alt panlsällning inte kan äga rum.

Remissyttrandena. Advokatsamfundet anser att svaranden i mäl om kvarstad lill säkerhet för bättre rätt. på motsvarande sätt som vid kvarstad för fordran, bör vara skyldig alt underlätta förrättningen genom att lämna upplysningar om den egendom som avses och att bekräfta uppgifterna på heder och samvete. Samfundet föreslår all 17 kap. 10 8 kompletteras med föreskrifter härom.

Föredraganden. Jag delar beredningens mening all genomförandet av kvarstad till säkerhet för bättre rätt och rättsverkningarna av sådan kvarstad bör regleras på liknande sätt som i fräga om kvarstad för fordran. Det synes emellertid i tydlighetens intresse lämpligt all något mera preci­serat än vad beredningen har gjort ange de bestämmelser som skall tilläm­pas. Vid verkställighet av beslut om kvarstad till säkerhet för bättre rätt finns det sålunda inle utrymme för tillämpning av de bestämmelser i 4 kap. som avser själva verkställandet av utmätning.

1 detta sammanhang vill Jag nämna all det enligt min mening inte finns anledning alt införa skyldighet för svaranden vid verkställighet av kvarstad till säkerhet för bättre rätt att lämna upplysningar under straffansvar, vilket har förordats av en remissinstans. Sådan skyldighet har inle heller tagits upp i fråga om annan verkställighet som avses i förevarande kapitel.

1 enlighet med vad nu har sagts anges i första stycket av 16 8 i departe­mentsförslaget att beträffande verkställighet av beslut om kvarstad lill säkerhet för bättre rätt 6 kap. (om säkerställande) och 12 kap. 5 8 (om omhändertagande av pantbrev och pantsättningsförbud) har motsvarande tillämpning. Det ligger emellertid i sakens natur att egendom som har belagts med kvarstad till säkerhet för bättre rätt inte skall värderas Qfr 6 kap. 9 8). Vidare föreskrivs i paragrafens andra stycke alt i fråga om verkan av kvarstaden tillämpas vad som sägs i 14 8 i förevarande kapitel beträffande kvarstad för fordran.

I fråga om pantsättning av pantbrev i skepp eller fastighet eller av skuldebrev som är intecknat i luftfartyg, när den inlecknade egendomen har belagts med kvarstad lill säkerhet för bättre rätt, vill Jag framhålla följande. Visas sökanden vara rätt ägare till egendomen, är han även berättigad att erhålla obelånade inteckningshandlingar. En panlsällning skulle därför kunna vara till skada för sökanden. Även om en pantsättning inte kan åberopas av den som var i ond tro beträffande sökandens ägande­rättsanspråk, är det enligt min mening lämpligast att föreskriva förbud mot pantsättning. Ett sådant förbud bör emellertid förenas med befogenhet för kronofogdemyndigheten att medge undantag, när särskilda skäl föreligger. Bestämmelser i enlighet med det nu sagda har tagits upp i andra och tredje meningarna  i andra  stycket  av   16 8.   Beträffande  skuldebrev som är

16 kap. 16 §    821

 

Prop. 1980/81:8                                                                                    17 kap.    822

intecknat i luftfartyg åsyftar pantsältningsförbudel givelvis endast det fallet att inteckningshandlingen tillkommer luftfartygets ägare Qfr 4 kap. 3 § andra stycket).

Om pantsättning sker i strid mot förfogandeförbudet, är i fråga om fast egendom pantborgenären skyddad, om han var i god tro. Den omstän­digheten att kvarstaden har antecknats i fastighetsboken är inte i och för sig tillräcklig för alt rubba den goda tron. Motsvarande torde gälla i fråga om luftfartyg. Annorlunda förhåller det sig om panträtt har upplåtits i skepp i strid mot förbudet. Sedan kvarstaden har antecknats skall den enligt 23 S sjölagen anses känd För var och en vars rätt till skepp (eller skeppsbygge) beror av god tro rörande omständighet som införingen avser.

17 kap. Kostnader

Detta kapitel, som motsvarar 18 kap, i beredningens förslag, tar upp bestämmelser om kostnader i mäl hos kronofogdemyndigheten. Bestäm­melserna motsvarar i gällande rätt närmast 9 kap. UL.

Gällande rätt. 1 9 kap. UL ges bestämmelser om kostnader i utsök­ningsmål frånsett mål om införsel. Kapitlet reglerar dock endast kostnads­frågan såvitt angår förfärandet hos utmätningsmannen och överexekutor. Beträffande förfarandet i hovrätt och högsta domstolen gäller enligl 21 8 Rp att RB:s regler om kostnader i besvärsmål skall tillämpas. I fråga om införsel finns en särskild bestämmelse i 27 S införsellagen, enligt vilken införsel sker ulan avgift.

De kostnader som kan uppkomma i exekutiva mål är av två slag. Handläggningen drar direkta kostnader hos utmätningsmannen eller över­exekutor. Ersättning lill staten för dessa förrättningskostnader utgår enligl exekutionsavgiftskungörelsen (1971:1027) i form av avgifter: utsöknings­avgift, försäljningsavgift och tilläggsavgift. Av exekulionsavgifierna utgår utsöknings- och försäljningsavgifiema enligt taxa. Tilläggsavgift utgår när särskild kostnad uppkommer för åtgärd i målet. Den motsvarar kostnaden för åtgärden. Exekutionsavgifter i mål om utmätning skall tas ut ur utmätt egendom. Vid annan verkställighet får kostnaden tas ut endast under viss förutsättning. Sökanden svarar mot staten för kostnad som avses nu. Han är skyldig att pä begäran förskottera kostnaden.

Del andra slaget av kostnader är sådana som parterna har för anlitande av advokat och för inställelser, föriusl av arbetsförtjänst m.m. UL ger inte utmätningsmannen befogenhet alt tillerkänna part ersättning för sådan s.k. processkostnad. Däremot har överexekutor enligt 197 8 UL befogenhet att i utsökningsmål bestämma efter vad som finnes skäligt om och till vilket belopp förlorande part bör ersätta motpart hans kostnad i målet. Bestäm-

 

Prop. 1980/81:8                                                                                   17 kap.    823

melsen torde förutsätta alt det är fråga om mål med typisk partsställning, t.ex. mål om handräckning eller besvärsmål. Däremot torde överexekutor knappast ha befogenhet alt i fråga om försäljning av utmätt egendom eller köpeskillingsfördelning tillerkänna sökanden eller annan sakägare ersätt­ning för kostnader i samband med själva försäQningen eller fördelningen.

Lagberedningen. Beredningen framhåller till en böGan alt den inle har funnit anledning all föreslå någon ändring av kostnadsreglema beträffande införsel. Nuvarande ordning att det vid införsel över huvud inte las ut någon kostnadsersättning bör enligl beredningen lämpligen beslå.

Beträffande andra mål om verkställighet och mål om handräckning skiljer beredningen mellan förrättningskostnader och parts processkostna­der. 1 fråga om förrättningskostnader anser beredningen alt några större-ändringar i nuvarande regler inte är påkallade.

Beredningen utgår från att avgifter liksom f n. kommer att tas ut för del allmännas medverkan i utsökningsmål. Enligt beredningens mening är de nuvarande avgiftema betungande i många fall för såväl sökande som svarande. Avgifterna kan visserligen sägas medföra den fördelen alt den som har fordran eller annat anspråk avstår från att söka verkställighet i en del fall då resultat inte kan väntas, men avgifterna torde även i andra fall verka avhållande på borgenärer m.fl. som inte vill riskera att själva få stå för kostnaden. Beredningen anser för sin del önskvärt all avgiftema sänks avsevärt och all staten i huvudsak svarar för kostnaderna för hithörande rättsvård på samma sätt som för domstolsväsendet.

När del gäller parts processkostnad hos kronofogdemyndigheten krävs enligl beredningen över lag nya överväganden. Det kan, framhåller bered­ningen, från rättsskyddssynpunkl sägas all den som har vunnit bifall till sin talan i rättegång eller som eljest innehar en exekutionstitel bör få ersätt­ning för alla kostnader som är påkallade för att han skall komma till sin rätt. Å andra sidan bör även en svarande kunna få ersättning för sin processkostnad i ärendet, när verkställighet eller handräckning vägras. Motsvarande gäller sakägare som oförskyllt har blivit inblandad i utsök­ningsmål på ett eller annat sätt. Den ersättning till sökanden som enligt beredningen bör utgå i första hand gäller upprättandet av ansökningen om verkställighet och kostnader som har samband därmed.

Enligt beredningen bör verkställighet av betalningsskyldighet i allmänhet kunna handhas av kronofogdemyndigheten på egen hand utan egentlig processföring från parternas sida. De åtgärder som krävs från sökandens sida kan därför fömtsättas vara relativt enkla. Man torde vid sådant förhållande kunna hålla kostnadema nere genom restriktiva regler ulan att träda sökandens rätt för när. För det ändamålet synes enligt beredningen lämpligt att låta regeringen eller centralmyndigheten för rätts­hjälp utfärda taxa för normala fall. Även på annat sätt kan rätten tili ersätt­ning för processkostnad begränsas. Beredningen har sålunda funnit del rimligt att  som fömtsättning för att sökanden skall få ersättning för

 

Prop. 1980/81:8                                                                                    17 kap.    824

processkostnad i allmänhet bör gälla att han viss tid före verkställighets­ansökan har uppmanat svaranden alt fullgöra vad som har ålagts honom. Regeln har dock inte gjorts undanlagslös. Det kan även i andra fall vara motiverat all ersättning för processkostnad döms ut.

1 fråga om annan verkställighet än sådan som gäller betalningsskyldig-hel torde, enligl vad beredningen vidare anför, frägan om ersättning för processkostnad delvis ligga annorlunda lill. Svarandens förmåga att prestera vad som har ålagts honom är inle lika ofta beroende av hans ekonomiska situation. Om svaranden t.ex. har ålagts att utge viss egendom, bör han regelmässigt utan vidare kunna överlämna den till sökanden. Och om svaranden har ålagts att avflytta från fastighet eller viss lägenhet, kan det rimligen begäras att han självmant ger sig därifrån, åtminstone sedan domen har vunnii laga kraft, såvida han har någonstans all ta vägen. Det kunde av dessa skäl synas obehövligt att ställa upp nägot särskilt villkor för att sökanden skall få ersättning för sin processkostnad. Beredningen vill dock i enkelhetens intresse förorda alt enhetliga regler ges.

Vad härefter angår handräckning som går ut på säkerhetsåtgärd anser beredningen att kronofogdemyndigheten som regel inte bör ålägga svaranden i målet all utge kostnadsersättning. Däremot bör domstol, som skall pröva själva saken, kunna tillerkänna sökanden ersättning för hans kostnader hos kronofogdemyndigheten. Beträffande handräckning för av­hysning, återstäUande av besinning e.d. bör däremot kronofogdemyn­digheten som regel ålägga svaranden att ersätta sökanden hans kostnader när denne vinner bifall lill sin lalan i målet.

Om kronofogdemyndigheten får befogenhet att tillerkänna sökanden ersättning för processkostnad, bör enligl beredningen en liknande befogen­het finnas till förmån för svaranden när sökandens talan finnes ogmndad. 1 särskilda fall bör part även kunna åläggas att betala processkostnad oavsett målels utgång, om hans processföring föranleder därtill.

Beredningen berör också del fallet all tredje man för talan i mål om verkställighet. Saken torde då som regel komma att hänvisas till domstol, om den inte är klar. Det blir då inte aktuellt att tillerkänna tredje mannen kostnadsersättning i utsökningsmålet. Ibland kan emellertid saken bli klarlagd hos kronofogdemyndigheten. Om sökanden i sådant fall har bestritt tredje mannens rätt och denne har nödgats anskaffa utredning för att styrka den, kan det finnas särskild anledning att ge tredje mannen ersättning för hans processkostnad. Tredje man kan också ha intressen att bevaka efter utmätning av egendom vari han har pant- eller retentionsrätt.

Remissyitrandena. Några remissinstanser anser att regleringen av kostnadsfrågorna har blivit alltför omfattande. Svea hovrätt påpekar att kapitlet, som f.n. motsvaras av ett par bestämmelser i UL, har blivit mer omfattande än motsvarande kapitel i RB, trots alt kostnadsregler endast ges för förfarandet i första instans. Hovrälten förordar att möjlighetema

 

Prop. 1980/81:8                                                                                17 kap.    825

att begränsa och förenkla reglerna undersöks. Även hovrätten för Västra Sverige pekar på skillnaden i omfång mellan nu gällande bestämmelser i UL och den föreslagna regleringen. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att bestämmelsema är alltför detaljerade och även invecklade. Lånssty­relsen i Stockholms lån framhåller alt bestämmelserna med hänsyn till det digra och ofta rätt invecklade innehållet måsle komma alt förorsaka krono­fogdemyndigheterna avsevärda svårigheter.

Flera remissinstanser tar upp beredningens uttalande att avgifterna i utsökningsmål i många fall är betungande och all de bör sänkas avsevärt. Svea hovräu förordar all möjligheten av en radikal sänkning av avgifterna undersöks. Länsstyrelsen i Norrbottens län instämmer i beredningens uppfattning angående avgifterna och anser att statsmakterna bör ge avkall på principen att avgifterna om möjligt skall täcka statsverkets kostnader för förfarandet.

RSV instämmer i princip i beredningens uttalande att avgifterna bör sänkas, så att staten i huvudsak svarar för kostnaderna för exekutions­väsendet på samma sätt som för domstolsväsendet. Mol detta önskemål lalar emellertid att inom statsförvaltningen i allt slörre utsträckning har införts avgifter som syftar lill alt täcka statens kostnader för dess verksamhet. Vidare bör beaktas att avgiftema inom exekutionsväsendet genom differentiering har kunnat användas för alt i nägon mån rikta borge­närernas intresse mot verkställighetsformer som är praktiska för krono­fogdemyndigheten. RSV anser del för sin del inle möjligt all nu la slutlig ställning till avgiftsfrågan. Denna bör göras till föremål för särskild prövning vid tiden för balkens ikraftträdande.

En mera kritisk uppfattning redovisas av RRV, som pekar på risken att exekutionsväsendets resurser las i anspråk ulan alt behov därav kan anses föreligga. Verket framhåller också att verkställighet i enskilda mål i stor utsträckning avser fordringar eller andra anspråk som uppkommer i affärs­livet eller som har samband med förmögenhetstransaktioner mellan enskilda. Kostnaderna i sådana mål avser tillvaratagandel av enskildas ekonomiska intressen och bör enligt verkets mening liksom hittills täckas genom avgifter enligt självkostnadsprincipen. Av sociala skäl kan del dock vara befogat att avgift inte utgår i vissa fall. Länsstyrelsen i Ålvsborgs län framhåller faran av en ökning av antalet mål om avgiftema sätts alltför lågt.

Beträffande förslaget att ersättning skall kunna utgå för parts eget arbete eller kostnader hos kronofogdemyndigheten är meningarna delade hos remissinstanserna. Till dem som tillstyrker förslaget härom eller förklarar sig inte ha någon erinran mol att möjlighet till sådan ersättning införs hör hovrätten för Övre Norrland, länsstyrelsen i Kopparbergs län. advokat­samfundet ochjordbrukskasseförbundet.

Tveksamma till förslaget i denna del är bl.a. Svea hovrätt och RSV. Svea hovrätt anser sig sakna underlag för att bedöma behovet av den

15   Riksdagen I980I8I. I saml. Nr 8. Del 2

Prop. 1980/81:8                                                                                   17 kap.    826

föreslagna reformen. Enligl hovrätten är det emellertid tydligt att de nya kostnadsreglerna till en del är en konsekvens av - och i betydande mån bidrar till - den av hovrätten kritiserade ansvällningen av förfarandet hos kronofogdemyndigheten. Om exekulionsavgifierna sänks kraftigt, skulle man enligl hovrätten kanske kunna avslå från att införa rält till ersättning för processkostnader på det sätt som beredningen föreslår. RSV förordar att behovet av ersättning för processkostnader undersöks närmare innan ställning tas lill de föreslagna bestämmelserna.

Hovrätten för Västra Sverige anser att kronofogdemyndighetens verksamhet skulle bli enklare och en del överklaganden kunna undvikas, om ersättning för processkostnader skulle utgå endast i fall då verklig tvist råder mellan parlema hos kronofogdemyndigheten eller då ansökan görs om handräckning som avses i 17 kap. 17 8 i förslaget. Utdömande av processkostnader bör enligt hovrätten vara undantag. Kronofogdeföre­ningen betvivlar starkt behovet av en arbetskrävande omgång med utdömande av processkostnader, särskilt med hänsyn till rätlshjälpslagen. Föreningen ställer sig direkt avvisande till förslaget i denna del.

De föreslagna bestämmelsema i kapitiel torde enligt RSV ha avsetts gälla endast enskilda mål. Enligl RSV:s uppfattning bör de olika para­grafema direkt utvisa huruvida de är tillämpliga på enskUda resp. allmänna mål. Kapitiel bör sålunda ses över i delta hänseende. Anledning synes därvid inle föreligga alt göra någon ändring av betydelse beträffande vad som nu gäller i fråga om förrättnings- och processkostnad i aUmänna mål. 1 samband med översynen bör även bestämmelserna i exekutionsavgifts­kungörelsen beaktas. Verket är inle främmande för all motsvarighet till , någon eller några av de bestämmelser som nu finns i nämnda kungörelse i stället las upp i UB. Vidare anser verket, i likhet med domareförbundet, att det bör övervägas om möjligen behov föreligger av en undantags­bestämmelse beträffande rättegångskostnader i hovrätt eller högsta domstolen såvitt avser allmänna mål.

Föredraganden. Enligl nuvarande ordning utgår i utsökningsmål frånsett mål om införsel ersättning till staten för dess kostnader för för­farandet. Beträffande sådana kostnader-i beredningens förslag benämnda förrättningskostnader - har beredningen inte föreslagit några större nyheter i förhållande till vad som gäller nu. Inle heller jag anser all det finns något behov av mera genomgripande ändringar av de nuvarande bestämmelsema på området. Dessa reformerades år 1971 i samband med den nya lagstiftningen om exekution i fast egendom och i ett par avseenden även år 1973 i samband med ändringarna rörande fartygsexekulion.

Beredningens förslag rörande förräftningskostnader utgår från alt ersätt­ning för statens kostnader skall liksom f.n. las ut genom avgifter, i aUmänhet efter taxa. Beredningen har emellertid ansett att de nuvarande avgifterna är alltför betungande för parlema och förordat att de sänks avsevärt. Detta har tillstyrkts i ett par remissyttranden men vissa andra remissinstanser har avstyrkt förslaget.

 

Prop. 1980/81:8                                                                                   n kap.    827

För egen del villjag först framhålla att även jag anser att ersättning för slatens kostnader för förfarandet hos kronofogdemyndigheten bör tas ut genom särskilda avgifter i målet. Enligt exekutionsavgiftskungörelsen utgår exekulionsavgift i form av utsökningsavgift, försäljningsavgift och tilläggsavgift. Det synes i första hand vara utsökningsavgiften som bered­ningen har åsyftat, när den har förordat en sänkning av avgiftema. Om utsökningsavgiften är alltför låg, kommer emellertid kronofogdemyndig­heternas kapacitet alt i viss utsträckning las i anspråk i onödan. Man måste nämligen då räkna med att verkställighet ofta söks, trots alt möjligheten till positivt resultat är mycket liten eller utesluten. Detta gäller särskilt mäl om utmätning, där del kan befaras att borgenären ofta skulle komma igen med ny ansökan, när tidigare ansökan inle har lett till resultat. Exeku-tionsavgiflema bör, på motsvarande sätt som f.n., regleras i en förordning vid sidan av UB. 1 samband med att andra verkställighetsföreskrifler lill UB meddelas kommer också frågan om exekutionsavgifternas storlek att tas upp till prövning. Jag vill emellertid redan nu nämna att Jag inle är beredd att förorda någon sänkning av de nuvarande avgiftema.

Koslnadskapitlet i beredningens förslag innehåller också bestämmelser som medger kronofogdemyndigheten alt över lag ålägga svaranden att ersätta sökanden för dennes eget arbete och kostnader i målet. Även svaranden och tredje man föreslås kunna tillerkännas ersättning i vissa fall. Förslaget har fåll ett blandat mottagande av remissinstanserna. Till de remissinstanser som har avstyrkt förslaget eller ställt sig tveksamma hör kronofogdeföreningen och RSV.

För egen del vill Jag först framhålla att beredningens förslag om ersätt­ning för s.k. processkostnader hos kronofogdemyndigheten torde ha sitt största berättigande i mäl om handräckning som avses i 17 kap. 17 8 i beredningens förslag, dvs. handräckning för avhysning, återställande av rubbad besittning o.d. Enligt departementsförslaget skall emellertid ansökan om handräckning inte prövas av kronofogdemyndigheten. Departementsförslaget utgår sålunda från alt det skall ankomma på domstol att förordna om handräckning, medan kronofogdemyndigheten endast skall ha att vid behov verkställa domstolens beslut. Härigenom har frågan om införande av möjlighet lill ersättning för parts eget arbete och kostnader i mål hos kronofogdemyndigheten kommit i ell annat läge.

Frågan om möjlighet bör införas lill ersättning för s.k. processkostnader hos kronofogdemyndigheten skall alltså ses mot bakgrund av alt endast verkställighet regleras i UB. Verkställighet förutsätter all förpliktelsen har prövats av domstol eller i annan ordning. Härav följer alt den som söker verkställighet i allmänhet inte behöver anlita biträde eller vidta annan kostnadskrävande åtgärd för alt bevaka sin rält. Ansökan om verkstäl­lighet får enligt departementsförslaget ske muntligen eller skriftligen och behöver som regel endast innehålla begäran om önskad verkställighets­åtgärd. Inte heller svaranden behöver i allmänhet företa särskilda åtgärder för att ta till vara sin rätt.

 

Prop. 1980/81:8                                                                                   17 kap.    828

1 likhet med beredningen anser Jag visserligen att det i och för sig är rimligt att den som söker verkställighet får ersättning för kostnader som krävs för att han skall komma till sin rätt. Som framgår av det föregående föreligger det emellertid i allmänhet inte något egentligt behov av kostnadsersättning i utsökningsmål. Vidare bör beaktas att i fråga om utmätning gäldenärens ursprungliga skuld som regel har ökat med rätte­gångskostnader. Härtill kommer förrättningskostnader i utsökningsmålet, vilka också skall las ul av gäldenären. Motsvarande gäller i princip beträf­fande verkställighet av annan förpliktelse än betalningsskyldighet. Det är därför enligl min mening angeläget alt verkställigheten inle utan starka skäl belastas med ytteriigare kostnader.

1 fråga om mål om utmätning bör erinras om alt gäldenären i en mycket stor del av målen saknar utmätningsbar egendom eller i vart fall inle har egendom som räcker till full betalning av borgenärens fordran. 1 sådana fall skulle åläggande av skyldighet för gäldenären att utge kostnadsersätt­ning i praktiken bli utan betydelse.

Med hänsyn lill det nu sagda synes det inle böra komma i fråga alt kostnadsersättning generellt skall kunna utgå till den som söker verkstäl­lighet. Vad som enligt min mening kan övervägas är om ersättning bör kunna utgå under vissa särskilda förhållanden. Jag åsyftar t.ex. fall då svaranden gör invändning mot sökt verkställighet och sökanden måsle förebringa utredning för att bemöta invändningen eller då tvist uppkommer beträffande annan fråga. De viktigaste typerna av tvister i utsökningsmål skall emellertid hänskjutas lill domstol och i sådant hänskjutet mål blir RB:s kostnadsregler tillämpliga. 1 detta sammanhang villjag också påpeka att panthavare ofta har i samband med panträttsupplåtelsen betingat sig ersättning för indrivningskoslnader.

Vid övervägande av skälen för och emot en ordning med möjlighet för kronofogdemyndigheten att under särskilda fömtsättningar tillerkänna sökanden ersättning av svaranden för eget arbete och kostnader har Jag stannat för att inte föreslå några sådana bestämmelser. I så fall bör inte heller svaranden eller tredje man kunna tillerkännas ersättning.

Departementsförslaget innehåller alltså inte några bestämmelser om ersättning för s.k. processkostnad hos kronofogdemyndigheten. Även vissa andra bestämmelser i beredningens förslag saknar motsvarighet i departementsförslaget. Delta gäller bl.a. de föreskrifter som beredningen har tagit upp om solidariskt ansvar för kostnader. Beredningen har före­slagit att när två eller fiera är skyldiga att svara för förrättnings- eller processkostnad, de skall svara solidariskt, om inle särskilda skäl för­anleder annat (18 kap. 22 8). Vidare har föreslagits att den som träder i sökandens, svarandens eller tredje mans ställe medan målet är anhängigt hos kronofogdemyndigheten skall kunna åläggas att svara för redan uppkommen förrättnings- eller processkostnad solidariskt med före­trädaren, om inte särskilda skäl föranleder annat (23 8). Enligt min mening

 

Prop. 1980/81:8                                                                                    17 kap.    829

saknas emellertid anledning att uttryckligen reglera dessa fall. Detta gäller särskilt successionsfallei, som torde förekomma endast undantagsvis. Det förhållandet att departementsförslaget inte innehåller bestämmelser om processkostnad i utsökningsmål minskar ytterligare behovet av före­skrifter i ämnet. När frågan någon gång uppkommer bör principen vara solidariskt kostnadsansvar. Vid tillämpningen bör bestämmelsema i 18 kap. 9 och 10 88 RB Qäna till ledning. Det nu sagda torde i sak inle nämnvärt avvika från vad beredningen har föreslagit.

Eftersom det enligl departementsförslaget inle skall ankomma på kronofogdemyndighet alt förordna om handräckning, saknas ocksä mot­svarighet lill bestämmelsen i 18 kap. 14 8 i beredningens förslag om förtäll-ningskostnad för handräckning. Som andra stycke i I 8 har beredningen tagit upp en bestämmelse om att vad som föreskrivs i kapitlet om kostna­derna vid handräckning inle utgör hinder för domstolen att i mål om huvudsaken pröva vem som skall slutligt svara för kostnadema. Med hänsyn till att kronofogdemyndigheten inte skall beviQa handräckning och lill att departementsförslaget inte innehåller bestämmelser om s.k. processkostnad tas någon motsvarande föreskrift inte upp i departe­mentsförslaget. Liknande frågor kan emellertid uppkomma beträffande förrättningskostnad vid verkställighet av beslut om handräckning. Del är utan vidare tydligt att om sökanden eller svaranden har åsamkats förrätt­ningskostnad för verkställighet av säkerhetsåtgärd, han kan yrka ersätt­ning för kostnaden i den rättegång där anspråket prövas. Motsvarande gäller förrättningskostnad för verkställighet av annat handräckningsbeslut, om svaranden väcker talan i saken vid domstol.

Bestämmelsen i 18 kap. 28 8 i beredningens förslag om all krono­fogdemyndigheten i fördelningstvisl som prövas av myndigheten skall räknas som domstol vid tillämpning av rättshjälpslagen (1972:429) har inte heller fått någon motsvarighet i departementsförslaget. Angående anled­ningen härtill får jag hänvisa lill vad som anförs i anslutning till 12 8 i departementsförslaget.

1 övrigt överensstämmer förevarande kapitel i departementsförslaget i huvudsak med beredningens förslag. Bestämmelsema gäUer endast kostna­derna hos kronofogdemyndigheten. De blir dock tillämpliga även i den mån fråga om kostnader hos kronofogdemyndigheten efter besvär prövas av högre instans. Däremot blir bestämmelsema inte tillämpliga i fråga om kostnader som uppkommer först i hovrälten eller i högsta domstolen. 1 fråga om sådana kostnader gäller RB;s regler (se 21 8 Rp). Någon särskild erinran härom torde inte behövas.

En särskild fråga är i vilken utsträckning UB:s bestämmelser om kostnader i utsökningsmål skall tillämpas i allmänna mål. F.n. gäller enligt exekutionsavgiftskungörelsen att utsökningsavgift inte utgår i sådana mål men väl andra exekutionsavgifier samt att staten är befriad från att förskottera avgifter och att betala avgift som inte har kunnat las ul av mol-

 

Prop. 1980/81:8                                                                             17 kap. I §    830

parten. På motsvarande sätt bör även i fortsättningen vissa undantag gälla beträffande allmänna mål. Frågan i vad mån ersättning för förrättnings­kostnader skall utgå i allmänna mål bör liksom f.n, regleras av regeringen. 1 departementsförslaget har däremot lagils upp en föreskrift om att staten resp. kommun som sökande i allmänt mål inte svarar för förrättnings­kostnader i målet (13 8).

Enligt expeditionskungörelsen (1964:618, omtryckt 1976:383) utgår expeditionsavgift till staten för vissa expeditioner som överexekutor resp. utmätningsmannen utfärdar i utsökningsmål. Sådana avgifter berörs inle av kostnadsreglema i departementsförslaget. Föreskrifterna om expedi­tionsavgift i utsökningsmål bör emellertid ses över i samband med ikraft­trädandet av UB.

Departementsförslaget inleds med en allmän föreskrift om förrättnings­kostnader. Därefter ges bestämmelser om sökandens ansvar för förråt.-ningskostnad (2-5 88). I ett följande avsnitt regleras frägan om uttagande av förrättningskostnad (6-11 88). Härefter meddelas vissa föreskrifter beträffande kostnader i tvist vid fö.delning som prövas av krono­fogdemyndigheten (12 S). Sist i kapitlet meddelas en föreskrift beträffande kapitlets tillämpning i allmänna mål (13 8),

Inledande bestämmelse

1 8 I paragrafen meddelas en allmän bestämmelse om ersättning till staten för kostnader för förfarandet hos kronofogdemyndigheten, s.k. förrättningskostnader. Paragrafen motsvarar närmast 18 kap. I 8 tredje stycket och 2 8 beredningsförslaget.

Gällande rätt. 1 9 kap. UL talas utan närmare precisering om "kost­naden" för utmätning och det fortsatta förfarandet, för åtgärd i målet o.d. (198 8) resp. om "kostnaden" för annan verkställighet (199 8). Av exeku­tionsavgiftskungörelsen framgår att sådana kostnader skall ersättas genom uttagande av exekutionsavgift. Sådan avgift utgår i form av utsök­ningsavgift, försäljningsavgift och tilläggsavgift. Enligl 27 8 första stycket införsellagen sker införsel ulan avgift. Detsamma gäller åtgärd som avses i 22 8 införsellagen, dvs, ingripande mot arbetsgivaren när gäldenär arbetar ulan lön eller mot uppenbart för låg ersättning. 1 exekutionsavgiftskungö­relsen föreskrivs fiera andra undaintag från uttagande av exekutionsavgift.

Lagberedningen. Första stycket i 18 kap. 2 8 beredningsförslaget inne­håller en bestämmelse om att för förrättningskostnader utgår ersättning till staten. Beredningen framhåller alt förslaget förutsätter ell avgiftssystem av den typ som nu gäller enligt exekutionsavgiftskungörelsen. I beredningens förslag används inte termen avgift. I stället talas om ersättning enligt taxa som regeringen utfärdar och om särskild ersättning för kostnad som inte skall anses täckt genom ersättning enligt taxan.

Enligt beredningen kan det tänkas att särskild kostnad har blivit större

 

Prop. 1980/81:8                                                                             17 kap. 2 §    831

än som strängt taget var behövligt. 1 första stycket av paragrafen tillfogas därför att särskild ersättning kan Jämkas av kronofogdemyndigheten, om anledning föreligger. Del är inle avsett att ersättningen skall Jämkas av hänsyn till sökandens eller svarandens betalningsförmåga ulan endast alt den skall nedsättas till belopp som finnes rimligt med hänsyn till den åtgärd som har vidtagits.

1 1 8 tredje stycket föreslår beredningen en uttrycklig bestämmelse om all kostnadsersättning inte utgår vid införsel.

Beredningen påpekar alt befrielse från utsökningsavgift enligl exeku­tionsavgiftskungörelsen gäller bl.a. i allmänna mål och i mål om vad enskild har att utge på grund av underhållsskyldighet. Det innebär att utsökningsavgift inte tas ut vare sig av sökanden eller av svaranden. När befrielse från skyldighet att betala förrättningskostnad är medgiven vissa sökande, skall emellertid avgiften tas ut av svaranden. I tydlighetens intresse bör enligt beredningen uttryckligen anges att regeringen kan bestämma alt förrättningskostnad inle utgår i vissa slags mål. En sådan bestämmelse har lagils upp som andra stycke i 18 kap. 2 8-

Föredraganden. Som Jag har framhållit under kapitelrubriken utgår departementsförslaget, i likhet med beredningens förslag, från att ersätt­ning för statens kostnader för den exekutiva verksamheten skall liksom f.n. tas ut i form av exekutionsavgifier. Del bör ankomma på regeringen att meddela föreskrifter rörande sådana avgifter. 1 förevarande paragraf bör, som bakgrund till de följande bestämmelsema om sökandens ansvar för förrättningskostnad och om uttagande av ersättning för sådan kostnad, endast meddelas en allmän bestämmelse om att ersättning las ul för förrättningskostnad.

Jag delar beredningens mening att införsel liksom f.n. bör ske utan avgift. Bestämmelse härom bör tas upp i UB. De föreskrifter rörande exekutionsavgifter som regeringen förutsätts meddela torde komma all innehålla vissa andra undantag från att avgifter skall tas ut.

Med utgångspunkt från det sagda innehåller förevarande paragraf en bestämmelse all ersättning för statens kostnader för förfarandet hos kronofogdemyndigheten tas ut enligt vad regeringen föreskriver, vaGämte termen förrättningskostnader tas upp som beteckning för sådana kostna­der. DäGämte anges i en andra mening att kostnadsersättning inle tas ut vid införsel.

Jag har inte någon erinran mol förslaget alt kronofogdemyndigheten medges rätt att Jämka ersättning för sådan kostnad som nu utgår i form av tilläggsavgift. Bestämmelse härom kan lämpligen meddelas av regeringen.

Sökandens ansvar för förrättningskostnader

2 § Paragrafen tar upp bestämmelser om sökandens ansvar gentemot staten för förrättningskostnadema. Den motsvarar 18 kap. 3 8 bered­ningsförslaget.

 

Prop. 1980/81:8                                                             17 kap. 2 §    832

Gällande rätt. UL:s kostnadsregler bygger på principen att sökanden är skyldig att svara för förtältningskostnadema, om de inte får eller kan tas ul hos svaranden. Beträffande mål om utmätning föreskrivs i 198 8 1 mom. andra meningen UL alt om kostnad inte kan tas ut ur köpeskillingen för den utmätta egendomen, behållen avkastning eller andra tillgängliga medel, den skall betalas av sökanden eller, om den avser åtgärd som annan har begärt, av denne och att kostnaden får utmätas omedelbart. Tredje meningen i 198 8 1 mom. innehåller en specialbestämmelse för del fall att fråga är om försäQning aiv fastighet som besväras av gemensam inteckning och annan fastighet har dragits in i förfarandet men försäljning inte kommer till stånd. Den som har inlett förfarandet skall då svara för hela kostnaden, om han har sämre rätt än den som har begärt indrag­ningen.

Beträffande annan verkställighet än utmätning gäller enligl 199 8 2 mom. UL att kostnad, som inle har kunnat tas ul av svaranden när det får ske eller, i fråga om kostnad för försäQning av egendom som är belagd med kvarstad eller skingringsförbud, ur köpeskillingen, skall betalas av sökanden och att den fär omedelbart utmätas hos honom.

Enligt exekutionsavgiftskungörelsen är sökanden i vissa fall befriad från skyldighet all betala exekutionsavgift som inte kan tas ul i målet av mot­parten. Sådan befrielse tillkommer enligt 6 8 andra stycket staten samt den som har sökt verkställighet enligl lagen (1965:723) om erkännande och verkställighet av vissa utländska domar och beslut angående underhåU till barn eller enligt lagen (1976:108) om erkännande och verkställighet av utländskt avgörande angående underhållsskyldighet. Vidare är enligt 6 8 tredje stycket kommun eller annan sådan menighet och den som har begärt förrättning för att utfå vad som har tilldömts honom på lalan om enskilt anspråk på grund av brott befriade från skyldighet alt betala utsök­ningsavgift eller försäljningsavgift, däremot inte tilläggsavgift. Den som har åtnjutil subventionerad rättshjälp i angelägenhet som har lett fram till verkställbart avgörande åtnjuter enligl 6 a 8 befrielse i fråga om alla exeku­tionsavgifier.

Lagberedningen. Beredningen föreslår i första stycket av 18 kap. 3 8 en generell bestämmelse om att sökanden svarar mot staten för förrättnings­kostnadema, om inte annat föQer av 4, 5 eller 26 8. I 4 8 föreskrivs undantcig för visst fall i mål om införsel eller löneutmälning och för hand­räckning efter exekutiv försäljning. 5 8 innehåller en begränsning av kostnadsansvaret vid avhysning. 26 8 ger kronofogdemyndigheten befogenhet att under viss fömtsättning befria sökanden från kostnads­ansvar.

13 8 andra stycket första meningen sägs att i fråga om kostnad för åtgärd som har begärts av annan än sökanden i målet den som har begärt åtgärden skall anses som sökande till denna. Beredningen påpekar att bestämmelsen enligl ordalagen gäller även andra mål än utmätning men

 

Prop. 1980/81:8                                                                             17 kap. 3 §    833

knappast torde ha praktisk betydelse utöver ulmälningsmäl. Någon ändring av vad som gäller nu är inte åsyftad i övrigt.

Som andra mening i andra stycket tar beredningen upp en bestämmelse motsvarande 198 8 I mom. tredje meningen UL, Någon anledning att begränsa stadgandet till fall då försäljning inte kommer till stånd föreligger inte enligt beredningen. Förslaget innebär att det skall åvila den som har tagit initiativ till ulmätningsmålet att svara även för kostnad för indragen faslighet som han i och för sig inle har intresse av, om han har sämre förmånsrätt än den som har begärt indragningen.

Föredraganden. Beträffande ansvaret mot staten för förrättnings­kostnader bör, såsom beredningen har föreslagit, som huvudregel gälla att sökanden svarar för kostnaderna. Från denna princip bör emellertid före­skrivas vissa undantag i huvudsaklig överensstämmelse med beredningens förslag. Jag återkommer lill dessa undantag under 3 och 4 88.

Ulöver de undantag från kostnadsansvar som las upp i UB bör liksom f n, sökanden i vissa andra fall vara befriad frän skyldighet att svara för förrättningskostnadema eller vissa av dem. Föreskrifter härom bör meddelas av regeringen.

1 enlighet med det anförda anges i första stycket av 2 8 i departements­förslaget att sökanden ansvarar mol staten för förrättningskostnaderna i målet, om inte annat följer av 3 eller 4 8, samt att ytterligare undantag kan föreskrivas av regeringen. Påpekas bör att 13 8 i departementsförslaget tar upp en särskild föreskrift beträffande allmänna mål, som innebär all staten resp. kommun som sökande i sådant mål inte svarar för förrättnings­kostnader i målet.

Paragrafens andra stycke överensstämmer med beredningens förslag.

3 8 Paragrafen innehåller undantag från huvudregeln i 2 8 att sökanden svarar gentemot staten för förrättningskostnaderna. Den motsvarar 18 kap. 4 och 5 88 i beredningens förslag.

Gällande rätt. Enligt 20 8 införsellagen kan utmätningsmannen omedel­bart verkställa utmätning hos arbetsgivare som inte har ställt sig beslut om införsel till efterrättelse. Kostnaden för utmätningen skall enligt 27 8 andra stycket bestridas av allmänna medel, om den inte har kunnat tas ul ur köpeskillingen för den utmätta egendomen. Bestämmelsen i 20 8 införsel­lagen är enligl 67 a 8 UL tillämplig även vid utmätning i lön. Någon uttrycklig föreskrift om kostnadsfrågan motsvarande 27 8 andra stycket införsellagen finns däremot inte.

Lagberedningen. Bestämmelsen i 20 8 införsellagen ersätts i bered­ningens förslag av 4 kap. 20 8, som enligl 8 kap. 5 8 skall tillämpas även vid utmätning i lön. Beredningen föreslår i 18 kap. 4 8 en bestämmelse om att sökanden inte skall vara skyldig att svara för förrättningskostnadema i mål om verkställighet som avses i 4 kap. 20 8 eller i 8 kap. 5 8 Jämförd med nyssnämnda paragraf Enligt beredningen är det ovisst om detta utgör någon utvidgning i förhållande lill gällande rält.

 

Prop. 1980/81:8                                                                             17 kap. 3 §    834

9 kap. 18 8 beredningsförslaget innehåller en bestämmelse om hand­räckning efter exekutiv försäljning. Den syftar lill alt köparen skall komma i besittning av vad kronofogdemyndigheten har sålt till honom. Bered­ningen anser alt köparen inte rimligen bör belastas med kostnad för ända­målet, eftersom åtgärden ingår i fullbordandet av försäQningen. 1 enlighet härmed sägs i 18 kap. 4 8 att sökanden inte är skyldig att svara för förrätt­ningskostnadema i sådant mål.

Under 16 kap. 5 8 har beredningen behandlat frågan i vilken utsträck­ning sökanden skall vara skyldig att svara för kostnad i anledning av av­hysning. 1 enlighet med vad som sägs där har i 18 kap. 5 8 tagits upp en föreskrift som avser att avgränsa sökandens skyldighet i den delen till vad som behövs för all svaranden skall anses avhyst frän fastigheten. Sökanden skall sålunda inte vara skyldig alt svara för kostnad för transport från fastigheten eller för hyra av förvaringslokal eller för annan åtgärd som väsentligen avser att skydda svaranden mot föriusl. Däri inbegrips enligt beredningen bl.a. försäkring av svaranden tillhörig egendom under transport från faistigheten eller under förvaring i förhyrd lokal.

Remissyttrandena. RSV anser det välmotiverat med den i 18 kap. 5 8 föreslagna begränsningen av sökandens skyldighet att svara för kostnader vid avhysning. Enligt verkets mening måsle emellertid bestämmelsen kompletteras med en regel om vem som skall svara för de kostnader som avses i paragrafen. Verket anser för sin del att kommun, som enligt verkels mening bör åläggas alt tillhandahålla utrymmen för förvaring av avhysl egendom, även bör svara för transport- och förvaringskostnaderna i den mån de inle kan tas ut av svaranden. Fastighetsägareförbundet finner det naluriigt alt det allmänna svarar för de kostnader som nämns i paragrafen. Dessa uppgår ofta till betydande belopp, särskilt då fråga är om avhysning av rörelseidkare. Enligt förbundet får med nuvarande ordning sökanden regelmässigt inte någon ersättning av hyresgästen, eftersom denne brukar sakna utmätningsbara tillgångar.

Föredraganden. Jag godtar beredningens förslag att sökanden inte skall ansvara för förrättningskostnadema för utmätning hos arbetsgivare, som inte har rättal sig efter beslut om löneutmälning eller införsel, eller för handräckning efter exekutiv försäljning. Bestämmelse härom har i departe­mentsförslaget tagils upp i första stycket av 3 8.

I andra stycket av 3 8 regleras sökandens kostnadsansvar vid avhysning. Den frågan har behandlats närmare under 16 kap. 6 8 i departementsför­slaget. Som framgår av vad som anförs där anserjag all sökanden bör svara mot staten, förutom för kostnad för utrymningen av aktuell lägenhet e.d., även för kostnad för borttransport av den avhysta egendomen till ny lägenhet eller magasin eller lill annat lämpligt förvaringsutrymme. Däremot bör sökanden inte slå något ansvar för kostnader för egen­domens fortsatta förvaring eller för annan åtgärd som väsentligen avser att

 

Prop. 1980/81:8                                                             17 kap. 4 §    835

skydda svaranden mol förlust. Första meningen i andra stycket har utformats i enlighet härmed.

Principen att sökanden skall svara mol staten för kostnaden för transport av avhyst egendom till ny lägenhet eller annat lämpligt för­varingsutrymme bör dock inle gälla undantagslöst. Skall egendomen l.ex. transporteras till ny lägenhet, som svaranden har fått på annan ort, bör sökanden inte svara för hela kostnaden. Normalt får det anses åligga sökanden att ansvara för kostnad för transport till ny bostad inom en normalt stor kommun, även om kostnaden för transport till kommunall magasin skulle ha blivit mindre. Transportkostnad som går därutöver får i princip anses som kostnad för sådan åtgärd som väsentligen avser all skydda svaranden mot föriusl.

1 övrigt bör till sådana åtgärder som väsentligen avser att skydda svaranden mot förlust hänföras t.ex. utfodring och skötsel av en avhyst djurbesättning eller nödvändigt underhåll av maskiner och fordon. Det kan länkas att särskilda åtgärder måsle vidtas med avhyst egendom för alt den skall kunna tåla en längre tids förvaring. Inte heller kostnaden för sådana åtgärder skall belasta sökanden. Med anledning av vad beredningen har anfört om kostnad för försäkring av svarandens egendom under transport eller förvaring vill jag erinra om att departementsförslaget utgår från att det ankommer på partema att i mån av behov själva teckna försäkring.

1 16 kap. 7 8 departementsförslaget föreslås kronofogdemyndigheten få befogenhet alt i samband med avhysning från annat än bostad sälja avhyst egendom, om svaranden inte kan omhänderta den och det inle heller går att anskaffa lämpligt förvaringsutrymme. Kostnad för sådan försäQning bör inle belasta sökanden. En bestämmelse härom har tagits upp som andra mening i andra stycket av 17 kap. 3 8.

Förrättningskostnader som sökanden inle svarar för och som inte kan las ul av svaranden får det allmänna slå för. 1 vissa fall vid avhysning kan ersättning tänkas utgå i form av socialhjälp. När förrättningskostnader för avhysning tas ut i målet av svaranden och hela kostnaden inte blir täckt, bör staten ha företräde för sådan kostnad som avses i andra stycket i 3 8. Bestämmelse härom har tagits upp i 8 8 tredje stycket.

4 8 Paragrafen, som motsvarar 18 kap. 26 8 i beredningens förslag, ger kronofogdemyndigheten befogenhet att befria sökanden från ansvar för förrättningskostnad.

Gällande rätt. Enligl rätlshjälpslagen kan fysisk person och dödsbo under vissa förutsättningar beviQas allmän rättshjälp i rättslig ange­lägenhet. Vid allmän rättshjälp betalar staten kostnadema i den ange­lägenhet som rättshjälpen avser (9 8 första stycket). Den rättssökande skall dock i allmänhet erlägga koslnadsbidrag. Som kostnad för rättshjälpen anses bl.a. avgift som utgår enligt exekutionsavgiftskungörelsen (9 8 andra stycket 5). Detta gäller dock endast om allmän rättshjälp har beviljats i

 

Prop. 1980/81:8                                                                               17 kap. 4 §   836

verkställighetsärendet. Rättshjälp som har beviljats för angelägenhet som kan leda fram till dom eller annan exekutionstitel omfattar nämligen inte efterföljande verkställighet (frånsett verkställighet av säkerhetsåtgärd). 1 fall då allmän rättshjälp har beviljats av rättshjälpsnämnden i angelägenhet som har lett till verkställbart avgörande av saken gäller emellertid enligt 6 a 8 exekutionsavgiftskungörelsen att om kostnaderna för rättshjälpen har överstigit maximibeloppet för kostnadsbidraget, den som har åtnjutit rätts­hjälpen är vid verkställighet av avgörandet befriad från skyldighet att för­skottera avgifter enligt kungörelsen och att betala sådana avgifter, om de inle kan tas ut i målet av motparten.

Lagberedningen. Enligt beredningens mening bör sökandens ekono­miska svårigheter beaktas enligl något generösare grunder än som gäller f n. Det är här fråga om rältssökande som har fått bifall lill sin talan i själva saken. Exekutionsavgifterna är enligl beredningen ganska kännbara för den som har begränsade tillgångar. Beredningen anser att krono­fogdemyndigheten bör få möjlighet att befria sökanden från skyldighet alt svara för förrättningskostnad, om verkställighet begärs av någon som enligt 6-8 88 rätlshjälpslagen kan få allmän rättshjälp. I övrigt bör krävas att skyldigheten att betala avgiftema skulle bli betungande för sökanden. En bestämmelse av denna innebörd har tagits upp i 18 kap. 26 8.

Beredningen framhåller att antalet ärenden i vilka sökanden befrias från betalningsskyldighet under alla omständigheter blir begränsat. Kostnaden skall dessutom i princip alltid tas ul av svaranden. Den föreslagna möjlig­heten kan därför enligl beredningen inte inverka myckel på statens intäkter för exekutionsavgifier.

Remissyttrandena. Förslaget att kronofogdemyndigheten skall kunna befria sökanden från att svara för förrättningskostnad har lämnats utan erinran av remissinstanserna. DON anser emellertid att hänvisningen till rätlshjälpslagen är olämplig. Nämnden framhåller all praxis vid tillämp­ningen av berörda bestämmelser i rättshjälpslagen kan utvecklas i olika riktningar mellan rättshjälpsorganen och kronofogdemyndigheterna. Därtill kommer enligt DON att den föreslagna ordningen inte kan inverka mycket på de intäkter som statsverket får genom exekutionsavgifter. Enligl DON:s mening bör i stället kronofogdemyndigheternas tillämpning av bestämmelsen regleras gencm föreskrifter meddelade av RSV, Hovrätten för Övre Norrland och RSV anser av liknande skäl att hänvis­ningen till rätlshjälpslagen bör utgå. Hovrätten ifrågasätter om inle krono­fogdemyndighet i stället kunde ges en allmän diskretionär rätt all efterge eller jämka sökandens skyldighet att svara för förrättningskostnad, om skäl föreligger med hänsyn lill sökandens villkor eller övriga förhållanden.

Föredraganden. I likhet med beredningen anser Jag det lämpligt att kronofogdemyndigheten skall kunna befria en sökande från ansvar för förrättningskostnader i målet, om betalningsskyldigheten skulle vara be­tungande. Enligt min mening bör emellertid en bestämmelse härom inte

 

Prop. 1980/81:8                                                                              17 kap. 5 §    837

anknytas till rättshjälpslagens regler om tillämpningsområdet för allmän rättshjälp.

1 enlighet härmed anges i 4 8 i departementsförslaget att krono­fogdemyndigheten får helt eller delvis befria sökanden från att ansvara för förrättningskostnadema, om skyldigheten skulle vara betungande. Tillämpningen bör vara restriktiv. Som framgår av lydelsen kan befrielse från kostnadsansvaret begränsas till viss del av kostnadema i målet. Jag vill understryka vad beredningen har framhållit om att den föreslagna befogenheten inle kan antas inverka nämnvärt på statens inkomster genom exekutionsavgifter.

När befrielse från kostnadsansvaret har meddelats, följer av 5 8 i departementsförslaget att sökanden inle heller är skyldig att förskotlera kostnaden. Befrielsen inverkar däremot inte på svarandens skyldighet att betala kostnaden.

5 8 I paragrafen ges bestämmelser om skyldighet för sökanden att förskotlera förrättningskostnad och om verkan av att förskott inte lämnas. Den motsvarar 18 kap, 6 8 och 2 kap. 16 8 första stycket (delvis) bered­ningens förslag.

Gällande rätt. Enligl 198 8 3 mom. UL är den som begär utmätning eller annan åtgärd i sådant mål skyldig all förskottera kostnaden för åtgärden, om utmätningsmannen eller överexekutor påkallar del. 1 fråga om annan verkställighet gäller enligt 199 8 3 mom. första meningen UL att sökanden är skyldig att förskotlera kostnaden, om utmätningsmannen begär del. Betalas inte förskott inom förelagd tid, får enligt 198 8 4 mom, och 199 8 3 mom. andra meningen verkställigheten inställas. Enligt förstnämnda lagrum gäller dessutom att om försäljning av utmätt egendom inställs därför att förskott inte betalas, utmätningsmannen eller överexekutor kan besluta att utmätningen skall gå åter.

Lagberedningen. Beredningen föreslår i första stycket av 18 kap. 6 8 en generell bestämmelse alt förrättningskostnad för vUken sökanden svarar skall förskolleras av honom, om kronofogdemyndigheten begär det. Enligt beredningen kan i administrativ ordning ges närmare instmktioner för kronofogdemyndigheten om när förskott skall begäras.

Paragrafens andra stycke reglerar verkan av att förskott inte betalas inom förelagd tid. Där anges att verkställigheten (eller handräckningen) får inställas i sådant fall samt att kronofogdemyndigheten även kan häva redan vidtagen åtgärd.

Beträffande det i 18 kap. 3 8 andra stycket andra meningen i berednings­förslaget behandlade fallet att gemensamt intecknad faslighet har dragits in i förfarandet på begäran av annan än sökanden anmärker beredningen alt om sökanden är skyldig att förskotlera försäljningskostnad m.m. även för den indragna fastigheten men underlåter all göra detta, hela förfarandet får inställas i fall kronofogdemyndigheten inle anser sig kunna avslå från

 

Prop. 1980/81:8                                                                              17 kap. 6 §   838

förskott. Om kronofogdemyndigheten kräver förskott, kan sökanden sålunda inte nöja sig med alt förskotlera kostnaden för försäljning av den fastighet som han vill ha såld, i förhoppning alt indragningen av den andra fastigheten skall gå om intet.

Remissyiirandena. Bankföreningen utgår från att tillämpningsföre­skrifter rörande förskoltering av förrättningskostnader kommer att innehålla att bank inte skall vara skyldig alt lämna förskott. Även jord­brukskasseförbundet anser att förskott inle behöver krävas av bank, eftersom någon tvekan om betalningsförmågan inte torde råda.

Lydelsen av paragrafens andra stycke kritiseras av kronofogdeföre­ningen, som anser att bestämmelsen bör innehålla att ansökningen skall avvisas om förskott inle betalas inom förelagd tid saml all krono­fogdemyndigheten i sådant fall skall häva redan vidtagen åtgärd.

Föredraganden. Första stycket i 5 8 i departementsförslaget överens­stämmer med första stycket i 18 kap. 6 8 i beredningens förslag. I samma stycke har emellertid tillagts en föreskrift om att staten, kommun, lands­tingskommun och kommunalförbund inte är skyldiga att förskottera förrättningskostnad Qfr 2 kap. 16 8 första stycket i beredningens förslag). 1 allmänna mål är staten resp. konmun som sökande enligt 13 8 generellt befriad frän alt betala förrättningskostnad. Vid meddelande av verkstäl­lighetsföreskrifler får övervägas om kronofogdemyndigheten bör avslå från att avkräva bl.a. bank förskott på förrättningskostnad.

En remissinstans har kritiserat beredningens förslag om verkan av att begärt förskott inle betalas och ansett att i sådant fall verkställigheten alltid skall inställas och vidtagen åtgärd hävas. Med anledning härav vill jag påpeka all begäran om förskott kan avse en begränsad åtgärd i målet, som kan underlåtas utan att inverka på förfarandet i övrigt, t.ex. förord­nande av syssloman. Verkan av försummelse alt erlägga begärt förskott bör därför bli beroende av omsländighetema i del särskilda fallet. Jag godtar sålunda vad beredningen har föreslagit.

Uttagande av förrättningskostnader

Förevarande avsnitt i departementsförslaget innehåUer bestämmelser om uttagande av förrättningskostnader hos svaranden. TiU avsnittet har också förts bestämmelse motsvartmde 18 kap. 7 8 beredningsförslaget om uttagande av förrättningskostnad hos sökanden.

6 8 1 denna paragraf som motsvarar 18 kap. 8 8 beredningsförslagel, meddelas en allmän föreskrift att förrättningskostnad skall tas ut utan särskild begäran.

Lagberedningen. Beredningen framhåller all förrättningskostnadema kan antas vara kända för kronofogdemyndigheten. De bör ulan särskilt yrkande tas ut som normala omkostnader. Härigenom tillgodoses också

 

Prop. 1980/81:8                                                             17 kap. 6 §    839

bäst det allmännas intresse av att få betalt för dessa kostnader. 1 18 kap. 8 8 föreslås därför en föreskrift att kronofogdemyndigheten skall självmant la ut förrättningskostnad hos svaranden enligt vad som sägs i föQande paragrafer. Beredningen påpekar att delta gäller även förrättningskostnad för säkerhetsåtgärd i fall som avses i 11 och 12 88. Givelvis skall krono­fogdemyndigheten iaktta vad som kan vara föreskrivet i exekutionstiteln.

Beredningen påpekar alt någon formlig förmånsrätt för förrättnings­kostnad inle gäller annat än om den skulle omfattas av pantförskrivning. Av andra regler i förslaget följer alt förrättningskostnad i mål om utmätning som regel inte får inkräkta på fordringar med bättre rätt än exekulionsfordringen ulan skall utgå näst före denna. Fordran med förmånsrätt i lös egendom som inte är förenad med besittning kan dock få vika för förrättningskostnader, om egendomen säljs utan att nämnda fordran blir täckt.

I delta sammanhang anmärker beredningen att uttagandet av förrätt­ningskostnad enligt förslaget inte förutsätter att kronofogdemyndigheten genom särskilt beslut har ålagt svaranden att svara för kostnaden. Myndigheten skall i allmänhet i stället t.ex. i samband med utmätning direkt ta ut kostnaderna i målet. När målet väl är avslutat föreligger enligt förslaget inte någon exekutionstitel som kan ge sökanden möjlighel att begära utmätning för förrättningskostnader som inte har kunnat las ul av svaranden. Delta gäller även mål om verkställighet av annan förpliktelse än betalningsskyldighet. Beträffande sådana mål förutsätts för att målet skall få avslutas att även försök har gjorts att ta ut förrättningskostna­dema.

Enligl beredningens förslag föreligger inle något hinder att sökanden vid domstol väcker talan om skyldighet för svaranden att på grund av det materiella rättsförhållandet mellan parterna ersätta förrättningskostnad som inte har kunnat tas ut i verkställighetsmålet.

Föredraganden. Jag delar beredningens mening att kronofogdemyn­digheten bör utan särskild begäran ta ut förrättningskostnaden av svaran­den, när denne är skyldig att betala kostnaden. Mälet bör sålunda inte avslutas förrän försök har gjorts alt ta ut förrättningskostnaderna. Detta gäller vare sig målet avser utmätning eller annan verkställighet. 6 8 i departementsförslaget överensstämmer alltså med 18 kap. 8 8 i bered­ningens förslag. I departementsförslaget har emellertid bestämmelsen vidgats till att avse även uttagande av förrättningskostnader hos sökanden. Där anges sålunda att kronofogdemyndigheten skall ta ut förrättnings­kostnader utan särskild begäran.

1 likhet med beredningens förslag utgår departementsförslaget från alt sökanden, i fall då förrätlningskostnaden inte har kunnat tas ut av svaranden på grund av dennes betalningsoförmåga, kan vända sig till domstol och skaffa sig en exekutionstitel mot svaranden på dennes betal­ningsskyldighet.

 

Prop. 1980/81:8                                                                              17 kap. 7 §    840

7 8 Paragrafen innehåller bestämmelser om uttagande hos svaranden av förrättningskostnader i mål om utmätning och kostnad för handräckning efter exekutiv försäQning. Den motsvarar i det för- hänseendet 18 kap. 9 8 i beredningens förslag.

Gällande rätt. Enligl 198 8 I mom. första meningen UL skall kostnaden för utmätning och del fortsatta förfarandet utgå ur köpeskillingen för den utmätta egendomen, behållen avkastning eller andra tillgängliga medel.

Lagberedningen. 1 18 kap. 9 :5 första meningen i beredningens förslag föreskrivs i saklig överensstämmelse med 198 8 I mom. första meningen UL att förrättningskostnad för utmätning och senare ätgärd i ulmätnings­ärende tas ut ur köpeskillingen för såld egendom, behållen avkastning eller andra tillgängliga medel. I förslaget anges vidare i en andra mening att förrätlningskostnaden vid behov fär genast utsökas hos svaranden. Bered­ningen påpekar att om sökanden har förskotterat kostnad och denna tas ut ur köpeskillingen för såld egendom eller andra medel, kronofogdemyn­digheten givetvis skall redovisa motsvarande belopp lill sökanden.

Beredningen framhåller att förslaget inte ger sökande, som har tvingats betala kostnad för misslyckal utmätningsförsök, rätt att fä kostnaden uttagen hos gäldenären som förrättningskostnad i ett senare mål.

Vidare erinrar beredningen om att departementschefen i samband med 1971 års ändringar i UL uttalade sig om förrättningskostnadema i del fallet att utmätning av samma egendom har sketl för flera oprioriterade borge­närers räkning (prop. 1971:20 s. 329). Om utmätningarna hade sketl sam­tidigt, borde sökandenas sammanlagda förrättningskostnader först tas ut ur köpeskillingen för den utmätta egendomen och andra tillgängliga medel. Vad som återstod fick fördelas mellan sökandena. Beredningen framhåller att uttalandel är tillämpligt även på beredningens förslag. Om egendomen däremot hade utmätts successivt, borde enligl departementschefen sökan­dena, i mån av tillgång på medel, få täckning för sina kostnader liksom för sina fordringar i den ordning som utmätningarna hade skett. Beredningen, som ansluter sig lill ullalandet, påpekar all detta torde innebära alt den som först har fått utmätning skall fä betalt såväl för kostnaderna som för sin fordran innan den som därnäst har fått utmätning får betalning för sina kostnader och sin fordran osv. Beredningen erinrar om all departements­chefen har tillagt att kostnader som fick anses vara gemensamma, t.ex. kostnad för försäQning och vård av egendomen, fick tas ut först.

Tillräckliga skäl att reglera hithörande konkurrensspörsmål i lagtexten föreligger inte enligt beredningen.

Remissyttrandena. RSV lar upp frågan hur kostnaderna skall tas ut ur utmätt egendom i fall då utmätning av samma egendom har skett samtidigt för flera borgenärers oprioriterade fordringar. Enligt verkets mening har effekterna av den av departementschefen i prop. 1971:20 förordade metoden inte beaktats tillräckligt Metoden innebär att borgenär med mindre fordran gynnas framför borgenär med slörre fordran därigenom alt

 

Prop. 1980/81:8                                                             17 kap. 8 §    841

alla borgenärer har större utsikter att, oavsett fordringens storlek, få sina utsökningsavgifler betalda. Så blir emellertid inte fallet om köpeskUlingen fördelas proportionellt i förhåUande till fordringsbeloppen inkl. vars och ens exekuiionskostnader. Denna metod innebär att sökande med mindre fordran får i större utsträckning själv betala utsökningsavgiften. I de mål i vilka utsökningsavgift inte skall tas ul, t.ex. allmänna mål och mål om uttagande av underhållsbidrag, ger sistnämnda metod otvivelaktigt en mer rättvis utdelning. RSV anser för sin del riktigast att fördelningen sker enligt denna metod men medger att den av departementschefen förordade metoden kan vara något mera praktisk i enstaka fall.

Föredraganden. Första stycket av 7 8 i departementsförslaget överens­stämmer med 18 kap. 9 8 i beredningens förslag. Bestämmelsen om att förrättningskostnader i utmätningsmål vid behov får utsökas hos gälde­nären torde inle behöva tillämpas ofta, eftersom kostnadema i allmänhet kan beräknas när utmätning sker för sökandens fordran. Om t.ex. kostnaden blir slörre än som har antagits eller om gäldenären betalar sin skuld till sökanden men däremot inle uppkommen förrättningskostnad, kan emellertid utmätning behöva ske enbart för uttagande av förrätlnings­kostnaden.

Beträffande det fallet att viss egendom samtidigt har utmätts för två eller flera borgenärers opriorilerade fordringar torde f.n., i enlighet med vad som förordades i samband med 1971 års lagstiftning, gälla att sökandenas sammanlagda kostnader skall tas ut först oberoende av fordringamas storlek. Detta har kritiserats av RSV, som har menat att man uppnår ett mera rättvist resultat om medlen fördelas proportionellt efter vaqe sökandes fordran inkl. förrättningskostnad. För egen del anserjag emel­lertid riktigast att alla förrättningskostnader tas ut först, oberoende av fordringamas storlek. Så bör under alla förhållanden ske beträffande försäljningsavgift eller annan förrättningskostnad som är gemensam för sökandena. Det framstår enligt min mening som naturligt att även övriga omkostnader las ut först, innan återstoden fördelas mellan borgenäremas fordringar. Jag godtar sålunda beredningens mening.

När utmätt egendom har sålts, har köparen enligt 8 kap. 17 8 i departe­mentsförslaget rätt att vid behov få handräckning av kronofogdemyn­digheten för att komma i besittning av vad han har förvärvat. Handräck­ningen ges utan kostnad för köparen (3 8 första stycket ovan). Kostnaden skall emellertid tas ut av gäldenären eller annan som har underlåtit att lämna ut eller avträda egendomen. Andra meningen i förevarande paragraf innehåller i enlighet härmed en bestämmelse om att förrättningskostnad för handräckning enligt 8 kap. 17 8 fär genast utsökas hos svaranden.

8 §    Paragrafen innehåller bestämmelser om uttagande hos svaranden av förrättningskostnader för annan verkstäUighet. Första stycket motsvarar 18 kap. 10 8 i beredningsförslaget. Andra och tredje styckena i paragrafen saknar motsvarighet i beredningens förslag. 16   Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 8. Del 2

 

Prop. 1980/81:8

Gällande rätt. Beträffande beslut som skall verkställas på annat sätt än genom utmätning gäller enligl 199 8 1 mom. första meningen UL all kostnaden för verkställigheten får utmätas hos svaranden endast om beslutet innehåller föreskrift orn att verkställigheten skall ske på den för­lorande partens bekostnad. Bestämmelsen gäller även utslag av över­exekutor i handräckningsmål.

Lagberedningen. Enligt beredningen måste det även beträffande annan verkställighet än utmätning vara det naturliga alt en vinnande part är be­rättigad till verkställighet på den förlorande partens bekostnad. Det synes inte heller motiverat att en kärande skall behöva framställa yrkande därom i rättegången för att regeln skall komma i tillämpning på verkstäl­lighelssladiet. Däremot kan det enligl beredningen möjligen tänkas att domstolen i något undantagsfall kan finna att verkställighet inte bör ske på svarandens bekostnad, t.ex. om ett hus skall rivas eller bortföras och det materiella rättsläget inte innebär att svaranden skall betala detta. Någon ändring i denna del bör inte inträda därför att svaranden har bestritt begäran om rivning eller bortförande. Dessa frågor bör vid behov redas ut i rättegången och i domslutet bör i förekommande fall anges att svaranden inte skall betala viss kostnad.

1 enlighet med det sagda innehåller beredningens förslag i 18 kap. 10 8 att förrättningskostnad för verkställigheten får genast utsökas hos svaran­den, om inte annat följer av exekutionstiteln. Beredningen framhåller att om exekutionstitelns innebörd i något fall skulle vara oklar, krono­fogdemyndigheten får söka tolka vad som skall anses vara avsett. Att hänvisa frågan lill särskild rättegång anser beredningen inte vara motive­rat.

Beredningen påpekar all av förslaget följer alt domstol inle har anled­ning att ge föreskrift om verkställighet på svarandens bekostnad.

Föredraganden. Första stycket i förevarande paragraf i departements­förslaget överensstämmer i sak med 18 kap. 10 8 i beredningens förslag.

Eftersom departementsförslaget utgår från all det skall ankomma på domstol att förordna om handräckning (frånsett det fall som avses i 8 kap. 17 8), ulgör genomförande av handräckningsbeslut verkställighet i UB:s mening. På gmnd härav har i första stycket undantag föreskrivits beträf­fande verkställighet av kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd. Då det på detta stadium inte är klarlagt om sökanden har någol anspråk, bör nämligen förrätlningskostnaden för åtgärden inle las ut av svaranden. 1 stället bör sökanden kunna begära ersättning för kostnaden av svaranden som en rättegångskostnad i del mål vari anspråket prövas. Någon särskild föreskrift om denna möjlighel har, som Jag har anfört under kapilel­rubriken, inte ansetts behövlig. Jag vill understryka all bestämmelsen i första stycket av förevarande paragraf däremot är tillämplig på verkstäl­lighet av annat handräckningsbeslul, l.ex. angående avhysning eller förpliktelse att återställa visst föremål.

17 kap. 8 §    842

 

Prop. 1980/81:8                                                                             17 kap. 9 §    843

Som andra stycke i 8 8 i departementsförslaget har tagits upp en bestäm­melse som avser det fallet att egendom som berörs av avhysning inte kan tas om hand för förvaring och därför säQs med stöd av 16 kap. 7 8. Av köpeskillingen för egendomen bör dä tas ut kostnaden för försäljningen. Betalar inle svaranden övriga förrättningskostnader i målet, finns ingenting som hindrar kronofogdemyndigheten att utmäta svarandens fordran på behållningen efter avdrag för försäljningskostnaden.

Enligt 3 8 andra stycket svarar sökanden inte mot staten för alla förrätt­ningskostnader i samband med avhysning. Under 3 S har Jag framhållit att staten bör ha företräde framför sökanden, om endast en del av kostna­derna i sådant mäl kan tas ut av svaranden. I enlighet härmed anges i tredje stycket av 8 8 att när förrättningskostnader för avhysning tas ul hos svaranden, kostnad som avses i 3 8 andra stycket har företräde framför annan förrättningskostnad.

9 8 Paragrafen innehåller bestämmelser att förrättningskostnad för säkerhetsåtgärd i vissa fall får tas ut i ett senare mål om verkställighet. Den motsvarar 18 kap. 11 och 12 88 i beredningens förslag,

GäUande rätt. Enligt 198 8 5 mom. UL gäller i fråga om egendom som var belagd med kvarstad när den utmättes alt även kostnad för kvar­staden räknas som kostnad för utmätningen.

Lagberedningen. Beredningen föreslår i 18 kap. 11 8 en bestämmelse som generellt anger att förrättningskostnad för säkerhetsåtgärd, vilken allQämt beslår när verkställighet äger rum för fordran eller annat anspråk som sökanden har åberopat för säkerhetsåtgärden, räknas som förrätt­ningskostnad för verkställigheten.

Beträffande kvarstad för fordran framhåller beredningen önskvärdheten av att kvarstadsborgenärens ställning förbättras såvitt gäller kostnaderna för kvarstaden. Om annan borgenär får utmätning av egendomen, bör sålunda kvarstadsborgenärens kostnad kunna utgå ur denna. Kvarstaden ' kan, enligt vad beredningen påpekar, ibland ha räddat egendomen åt borgenärerna. Även i andra fall synes del beredningen rimligt att kvar­sladsborgenären gottgörs för sina utgifter.

Bestämmelse i enlighet med det anförda har beredningen tagit upp i 18 kap. 12 8. Enligt denna paragraf skall förrättningskostnad för kvarstaden räknas som förrättningskostnad i utmätningsmålet, trots att utmätningen äger rum för annan fordran. Härav följer att kostnaden skall tas ut hos svaranden och beloppet redovisas lill kvarstadssökanden, om denne har förskotterat kostnaden.

Beredningen påpekar i detta sammanhang att utmätning kan enligl 17 kap. 9 8 i förslaget föranleda att utmätning anses ha ägt mm även för kvar­stadssökandens fordran. Kvarstadssökanden och utmätningssökanden skall då behandlas som två utmätningssökande. Har kvarstadssökanden förskotterat kvarstadskostnaden, skall kronofogdemyndigheten förfara på

 

Prop. 1980/81:8 .                                                                        17 kap. 10 §    844

samma sätt som när en av flera uimätningssökande har förskotterat kostnad och utmätning sker samitidigi för deras fordringar.

Föredraganden. Jag godtar beredningens förslag att den som har fått kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd skall kunna la ul förrätlnings­kostnaden för verkställighet av åtgärden av svaranden i samband med verkställighet av dom eller annan exekutionstitel varigenom anspråket har fastställts. Vidare bör i enlighet med beredningens förslag förrättnings-kostnaden för kvarstad för fordran få tas ut i senare utmätningsmål, även om utmätningen äger rum för annan fordran än kvarstadssökandens.

De bestämmelser i ämnet som beredningen har föreslagit i 18 kap. II och 12 88 har i departementsförslaget förts samman lill en paragraf Samtidigt har lydelsen Jämkats någol bl.a. med hänsyn till att även genomförande av kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd utgör verkställighet i departe­mentsförslagets mening.

Som Jag har framhållit i det föregående kan den som har sökt verkstäl­lighet av säkerhetsåtgärd yrka ersättning för förrätlningskostnaden i mål angående huvudsaken. Denna möjlighel står till buds vid sidan av vad som sägs i förevarande paragraf.

10 8 Denna paragraf, som motsvarar 18 kap. 13 8 i beredningens förslag, innehåller föreskrifter om uttagande av vissa kostnader i mål om kvarstad.

Gällande rätt. Enligt 183 8 3 mom. och 185 8 2 mom. andra meningen UL kan överexekutor under vissa förutsättningar förordna att lös egendom som är föremål för kvarstad eller skingringsförbud skall säljas. I 199 8 1 mom. andra meningen föreskrivs att kostnad för sådan försäljning skall utgå ur behållningen.

Enligl 15 kap. 7 8 andra stycket RB kan domstol, som har meddelat skingringsförbud på fast egendoin, under vissa villkor förordna god man att förvalla egendomen. För sådamt fall föreskrivs i samma stycke att den part som har begärt åtgärden är skyldig att till bestridande av nödig kostnad för egendomens förvaltning erlägga förskoll med belopp som bestäms av domstolen. Motsvarande befogenhet all förordna syssloman alt förvalta fast egendom som är föremål för skingringsförbud tillkommer enligt 181 8 UL överexekutor. Även i detta fall torde sökanden vara skyldig alt på begäran förskotlera kostnaden Qfr 199 8 3 mom. UL). Någon bestämmelse om alt gode mannen resp. sysslomannen får ta ut arvode och omkostnader ur avkastningen finns inte. 1 vad mån sådan befogenhet ändå föreligger synes oklart.

Lagberedningen. Beredningen erinrar om att kvarstad och skingrings­förbud enligt beredningens förslag ersätts av ett gemensamt institut, benämnt kvarstad. Förslaget innehåUer i 17 kap. 7 S andra stycket och 10 8 andra stycket bestämmelser om försäQning av kvarstadsbelagd lös egendom i visst fall. 1 saklig överensstämmelse med 199 8 1 mom. andra meningen UL innehåller 18 kap. 13 8 första stycket en bestämmelse all om

 

Prop. 1980/81: 8                                                                            17 kap. II §    845

lös egendom som har belagts med kvarstad säljs enligt nyssnämnda lagrum i 17 kap., förrätlningskostnaden för försäljningen skall las ul ur behållningen. Enligt beredningen är del inte påkallat att, om det är en fordran som har belagts med kvarstad och betalning för fordringen har influtit, medge alt kostnad för indrivningen får tas ur ur influtna medel. Frågan har så ringa praktisk betydelse att någon bestämmelse inte kan anses behövlig.

1 fråga om kvarstad på fast egendom följer av 17 kap. 6 8 andra stycket beredningsförslaget att förordnande enligl 13 kap. 8 eller 9 8 kan meddelas rörande omhändertagande av avkastning eller vård om själva fastigheten. Däremot kan sådan kvarstad inte leda till alt egendomen säljs. Beträffande kostnaden för nämnda mer eller mindre omfattande förvaltning föreslås i andra stycket av 18 kap. 13 8 en bestämmelse enligt vilken kostnaden fär tas ut ur den behållna avkastningen. Beredningen påpekar alt om förvalt­ningskostnaden medför att svaranden åsamkas en onödig utgift, denna omfattas av skadeslåndsskyldighel som åvilar sökanden bl.a. om hans talan mot svaranden inte vinner bifall.

Föredraganden. Även departementsförslaget ger kronofogdemyn­digheten befogenhet alt under vissa förutsättningar sälja lös egendom som är föremål för kvarstad (16 kap. 14 8 Iredje stycket och 16 8 andra stycket). Vidare föreslås att kronofogdemyndigheten i fråga om kvar­stadsbelagd fastighet vid behov skall kunna förordna om sysslo­mannaskap som avses i 12 kap. 8 och 9 88 (16 kap. 14 8 andra stycket och 16 8 andra stycket).

1 likhet med beredningen anserjag att kostnaden för försäljning av kvar­stadsbelagd lös egendom och kostnaden för sysslomannaskap beträffande kvarstadsbelagd fast egendom bör tas ut ur köpeskillingen resp. ur behållen avkastning. Jag godtar sålunda vad beredningen har föreslagit.

11 § Paragrafen innehåller bestämmelse om uttagande av förrättnings­kostnad hos sökanden. Den motsvarar 18 kap. 7 8 i beredningens förslag.

GäUande rätt. Enligt 198 8 I mom. andra meningen UL gäller att förrätt­ningskostnad i mål om utmätning, som inle kan tas ut ur köpeskillingen för den utmätta egendomen, behållen avkastning eller andra tillgängliga medel, skall betalas av utmätningssökanden eller, om den avser åtgärd som annan har begärt, av denne och får omedelbart utmätas. I fråga om annan verkställighet än utmätning gäller enligt 199 8 2 mom. att kostnad som inte har kunnat las ut enligt 1 mom., dvs. hos den förlorande parten eller ur behållningen när egendom under kvarstad eller skingringsförbud har sålts, skall betalas av sökanden och fär omedelbart utmätas hos honom.

Lagberedningen. I saklig överensstämmelse med gällande lag innehåller 18 kap. 7 8 beredningsförslagel en bestämmelse att om sökanden inle har förskotterat förrättningskostnad för vilken han svarar och kostnaden inte

 

Prop. 1980/81:8                                                                             17 kap. 12 §   846

får eller har kunnat tas ut i målet hos svaranden, den får genast utsökas hos sökanden. Beredningen påpekar att bestämmelsen självfallet är tillämplig även om förskott har lämnats för viss åtgärd men annan åtgärd i målet har vidtagits ulan att kostnaden för den åtgärden har förskotterats.

Föredraganden. II 8 i departementsförslaget överensstämmer, frånsett ett par mindre redaktionella jämkningar, med beredningens förslag.

Kostnader i tvist vid fördelning

12 § Paragrafen innehåller bestämmelser om kostnader vid sådan tvist vid fördelning av medel som krcmofogdemyndigheten själv prövar. Den motsvarar 18 kap. 24 och 25 88 beredningsförslaget.

Gällande rätt. Vid överexekutors prövning av fördelningstvist enligl 151 8 3 mom. UL gäller i fråga om kostnadema den aUmänna bestäm­melsen i 197 8 UL. Enligl denna paragraf bestämmer överexekutor efter vad som är skäligt om och till vad belopp den förlorande parlen skall ersätta motparten för hans kostnad i målet.

Lagberedningen. Enligt 14 kap, 9 8 tredje stycket beredningsförslaget skall kronofogdemyndigheten under vissa förutsättningar kunna själv pröva tvist rörande fordran vid fördelning av medel som har infiutit i mål om utmätning. Enligt beredningen bör i sådan tvist reglerna i 18 kap. RB tiUämpas i fråga om rättegångskostnaderna. En regel härom har tagits in i 18 kap. 24 8 i beredningens förslag.

När kronofogdemyndigheten prövar tvist som nu har sagts kan myndig­heten alltefter partsställningen och utgången av mälet komma att ålägga sökanden, svaranden eller tredje man skyldighet att ersätta process­kostnad. Det är enligt beredningen mest konsekvent alt verkställigheten av sådan betalningsskyldighet får följa reglerna för dom som avses i 3 kap. 7 8 tredje stycket i förslaget. Tvist sorn här är i fråga rör inte så myckel själva fördelningsreglerna som befogenheten av de fordringsanspråk som har framställts. Koslnadsersältningama kan också komma alt uppgå till förhål­landevis höga belopp. 1 enlighet härmed föreslår beredningen i 18 kap. 25 8 alt beslut, varigenom kronofogdemyndigheten har ålagt ersättnings­skyldighet enligt 24 8, verkställs lika med dom som avses i 3 kap. 7 8 tredje stycket.

Remissyttrandena. RSV föreslår att tillämpligheten av 18 kap. RB begränsas så att ränta inte utgår på rättegångskostnad i tvist som avses i 14 kap. 9 8 tredje stycket i förslaget. Verket framhåller att sådan ersättning kommer att uppgå till måttligt belopp och att den ränta som skulle bli aktuell är blygsam.

Föredraganden. Bestämmelserna i förevarande paragraf i departe­mentsförslaget överensstämmer i sak med 18 kap. 24 och 25 88 bered­ningsförslaget. Det har emellertid synts lämpligt att föra samman bestäm­melsema till en paragraf.

 

Prop. 1980/81:8                                                                            7 kap. 13 §    847

En remissinstans har ansett att ränta inle bör utgå på rättegångskostnad i tvist som nu avses. Enligt min mening är det dock inte tillräckligt motiverat att göra undantag från RB:s regler beträffande ränta på kostna­derna. Tvist vid fördelning skall i allmänhet prövas av domstol och i fall som avses i 13 kap, 7 8 tredje stycket i departementsförslaget träder krono­fogdemyndigheten i domstolens ställe. Man torde dessutom kunna utgå från att kronofogdemyndigheterna inte kommer alt själva pröva fördel­ningstvisl i någon större omfattning,

1 fråga om fördelningstvisl som kronofogdemyndigheten själv prövar har beredningen också föreslagit att myndigheten vid tillämpning av rätls­hjälpslagen skall räknas som allmän domstol (18 kap. 28 8). Förslaget innebär att kronofogdemyndigheten i sådan tvist bl.a. skall kunna fast­ställa ersättning till biträde ät part som åtnjuter rättshjälp. Föregen del vill jag framhålla att eftersom kronofogdemyndigheten vid prövning av fördel­ningstvisl träder i domstols ställe, det kan sägas vara följdriktigt att myndigheten även skall ha domstols befogenheter i fråga om rättshjälp. Man kan emellertid utgå från all fördelningstvist endast undantagsvis kommer att prövas av kronofogdemyndighet. All fråga om rättshjälp uppkommer i sådan tvist blir naturligtvis ännu mera sällsynt. Härav följer att något egentligt behov av den föreslagna befogenheten för krono­fogdemyndighet inte föreligger. Härtill kommer alt förslaget inle är väl förenligt med den fördelning av befogenheter som gäller enligl rättshjälps­lagen.

I detta sammanhang vill jag nämna att i belänkandet (SOU 1977:49) Översyn av rättshjälpssystemei har föreslagits en ny rällshjälpslag. Belän­kandet innehåller bl.a. nya regler om i vilken ordning ersättning tUl offent­ligt biträde fastställs. Bl.a. föreslås alt överexekutor skall kunna fastställa sådan ersättning. En sådan befogenhet blir tillämplig bl.a. i fall då över­exekutor enligt 151 8 3 mom. UL själv prövar fördelningstvisl. Förslaget övervägs f.n, i justitiedepartemenlet.

Med hänsyn till det anförda har i departementsförslaget inte tagits upp någon bestämmelse som ger kronofogdemyndigheten domstols befogen­heter vid tillämpning av rättshjälpslagen. Frågan om eventuellt vidgade befogenheter för kronofogdemyndigheten på detta område får las upp i anslutning till det pågående arbetet med reformering av rättshjälps-systemet.

Särskild föreskrift beträffande allmänna mål

13 8    Paragrafen, som saknar motsvarighet i beredningens förslag, lar upp en bestämmelse om kapitlets tillämpning i allmänna mål.

Föredraganden. Liksom fn. bör staten i egenskap av sökande i allmänna mål vara befriad från alt betala förrättningskostnad när den inte kan tas ut av motparten samt att erlägga förskott Qfr 6 8 andra stycket

 

Prop. 1980/81: 8                                                                                   1 l<"P    48

exekutionsavgiftskungörelsen). Motsvarande befrielse bör gälla när kommun är sökande i allmänt mäl. 1 enlighet härmed anges i 13 8 i departe­mentsförslaget att bestämmelserna i 2-5 88 om sökandens ansvar för förrättningskostnader inte gäller i allmänt mål.

Jag vill påpeka att bestämmelsen inle inverkar på annan sakägares ansvar för förrättningskostnad. Den som har begärt indragning av gemensamt intecknad fastighet svarar alltså i fall som avses i 2 8 andra stycket andra meningen inte för kostnad som föranleds av indragningen, även om indragningen sker vid försäljning i allmänt mäl.

18 kap. Besvär

Förevarande kapitel innehåller bestämmelser om talan mot kronofogde-myndighels beslut och om klagan i övrigt i utsökningsmål. Kapitlet motsvarar 19 kap. 22-45 88 i beredningens förslag. 1 gällande rätt motsvaras bestämmelserna av 10 och II kap. UL samt av vissa föreskrifter i införsellagen, SfL, LfL och FfL,,

Gällande rätt. Talan mot utmätningsmans beslut eller åtgärd i utsök­ningsmål skall enligt 200 8 UL och 25 8 införsellagen föras hos över­exekutor. Den som är missnöjd med överexekutors beslut kan anföra besvär i hovrälten (211 SUL). Talan mot hovrättens beslut fullföljs genom besvär lill högsta domstolen. 10 och II kap. UL innehåller åtskilliga bestämmelser rörande klagan över utmätningsmannens och överexekutors beslut och beträffande förfarandet hos överexekutor i överklagade mäl. 1 fråga om fullföljd av lalan i utsökningsmål lill hovrätten och högsta domstolen och rättegången i sådana fullföljda mål har enligt 21 8 Rp bestämmelsema i RB motsvarande tillämpning, i den mån inle särskilda föreskrifter är meddelade. I UL meddelas vissa sådana särskilda före­skrifter.

Lagberedningen. Som tidigare har nämnts föresF beredningen att överexekutor avskaffas som överinstans och alt lalan mot krono­fogdemyndighetens beslut skall föras direkt i hovrätten. Mot hovrättens beslut skall besvär kunna anföras i högsta domstolen. Vid övervägande av den nyreglering som påkallas av överexekutors avskaffande har bered­ningen beaktat bestämmelserna i RB om fullföljd av talan till hovrätt mot underrätts beslut och i förvallningsprocesslagen om fullföljd av talan till kammarrätt. Även förvaltningslagens regler har uppmärksammats.

Mot bakgrund härav föreslår beredningen i 19 kap. ett flertal bestäm­melser rörande klagan över kronofogdemyndighets beslut, bl.a. om talerätl, förbud mot talan eller mot särskild talan, besvärstid, besvärs­inlaga m.m. I fråga om förfarandet i hovrätten i överklagat utsökningsmål samt om talans fullföljd till högsta domstolen och rättegången där utgår

 

Prop. 1980/81:8                                                                                jskap.    849

förslaget från att RB:s bestämmelser pä grund av 21 8 Rp är tillämpliga. Beredningen föreslår emellertid en del avvikande eller kompletterande föreskrifter.

Remissyttrandena. Trots att RB:s tillämplighet vid fullföQd av talan i utsökningsmål till hovrätten föQer av 21 § Rp anser Svea hovrätt att en be­stämmelse härom bör föras in i UB. Enligt domareförbundet är det med hänsyn lill de många olika typer av fullföljda utsökningsmål som kan förekomma i hovrätten inle alldeles självklart om RB, förvaltningslagen eller förvallningsprocesslagen skall tUlämpas analogiskt i oreglerade frågor beträffande förfarandet i hovrätten. Förbundet anser att saken bör övervägas under det fortsatta arbetet på UB. Enligt DON råder f n. i vissa avseenden osäkerhet om vilka regier som gäller vid handläggningen av utsökningsmål i hovrätten. DON anser att i blivande proposition bör närmare behandlas vilka processuella bestämmelser som skall gälla i hov­rätten. Hovrätten för Västra Sverige anser för sin del all bestämmelsema om klagan i beredningens förslag i stor utsträckning kan ersättas av hänvis­ningar tiU RB. Detta gäller särskilt 19 kap. 32-44 88.

Föredraganden. 1 förevarande kapitel i departementsförslaget har samlats bestämmelserna om klagan i utsökningsmål. Som framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 5.2.5) innebär även departementsförslaget att överexekutor avskaffas och att klagan över kronofogdemyndighets beslut skall anföras direkt i hovrätten. Detta har påkallat en i flera avseenden ny reglering beträffande talan mot kronofogdemyndighets beslut. Den nuvarande regleringen i ämnet är dessutom ålderdomlig, även om den på senare lid har reformerats på vissa punkter.

Beträffande talan mot kronofogdemyndighetens beslut innehåUer departementsförslaget ett fiertal bestämmelser, vilka i princip avser att vara uttömmande. Vid bestämmelsernas utformande har i första hand beaktats RB:s föreskrifter om fullföljd av talan, men även förvaltnings­lagens och förvallningsprocesslagens regler har uppmärksammats. Klagan i utsökningsmål föranleder emellertid särskilda problem, som inte har sin direkta motsvarighet på andra områden.

När det gäller förfarandet i hovrälten i överklagade utsökningsmål samt lalan mol hovrättens beslut och förfarandet i högsta domstolen utgår departementsförslaget, liksom beredningens förslag, frän all RB:s bestäm­melser härom i princip skall ha motsvarande tillämpning. Detta föQer av 21 8 Rp och i likhet med beredningen har jag anseti att någon bestämmelse i saken inte behövs i UB, Från RB:s regler behövs emellertid en del avvikande eller kompletterande bestämmelser. Sådana särskilda före­skrifter har också tagits upp i departementsförslaget. Av del nu sagda följer att förvallningsprocesslagen eller förvaltningslagen inte skaU tillämpas beträffande förfarandet i hovrätten, vilket har ifrågasatts i ett remissyttrande.

18 kap. i departementsförslaget överensstämmer i huvudsak med vad

 

Prop. 1980/81:8                                                                                    I8 kap.    850

beredningen har föreslagit i ämnet. Några bestämmelser i beredningens förslag saknar dock motsvarighet i departementsförslaget. Härom villjag nämna följande. Beredningen har föreslagit all kronofogdemyndighetens beslut rörande gäldenärens beneficium vid sakulmälning eller kvarstad för fordran och om vad som skall undantas vid löneutmätning eller införsel inte skall få överklagas av sökanden (19 kap. 24 8). Enligt beredningen kan anvisningar för en enhetlig bedömning meddelas i administrativ ordning och inom vaGe särskild kronofogdemyndighet bör kvalificerad Qänstemän verka för en enhetlig tillämpning och vid behov vidta självrättelse. Förslaget har kritiserats av flerai remissinstanser, varvid bl.a. har fram­hållits alt saken kan gälla vikliga :Frågor som inte bör undandras hovrättens prövning. För egen del vill Jag framhålla att Jag i likhet med beredningen visserligen anser det angelägel att begränsa måltillströmningen till hov­rätten. Frågor rörande beneficium kan emellertid ibland vara av stor praktisk eller principiell betydelse. Det kan därför vara av värde alt sådana frågor kan prövas av högre instans. Jag vill särskilt peka på att vad som vid sakutmätning och kvarstad för fordran skall anses ingå i beneficiet inte är någonting en gång för alla bestämt utan i viss mån följer den allmänna ekonomiska och sociala utvecklingen i samhället. Samtidigt är frågan vad som skall undantas i viss utsträckning beroende på omsländighetema i del enskilda fallet. Det är inte heller önskvärt alt omprövning i högre instans skall kunna ske endast på begäran av den ena parten. En enhetlig tillämp­ning kan vidare inte helt uppnås genom centralt meddelade anvisningar. Då dessutom inskränkningen i sökandens klagomöjlighet knappast torde ha någon större betydelse för hovrätternas arbetsbelastning, har jag stannat för att inte föreslå någon bestämmelse om fullföljdsförbud i fråga om beslut rörande beneficium.

Enligt beredningens förslag skall kronofogdemyndigheten vid behov anmoda klaganden att avhjälpa brister i ingiven besvärsinlaga (19 kap. 33 8). Myndigheten skall också bereda motparten tUlfälle att inkomma med förklaring, om skäl föreligger och det inte föranleder oskäligt dröjsmål (34 8). Föreskrifter föreslås även om vad sådan förklaring skall innehålla (35 8). Nämnda bestämmelser har samband bl.a. med att enligt beredningens förslag kronofogdemyndigheten skall kunna vidta självrättelse med anledning av anförda besvär och att besvärshandlingama inte skall vidare­befordras till hovrätten, om klaganden blir tillgodosedd genom själv-räUelse (36 och 37 88).

Även departementsförslaget utgår från att självrättelse skaU kunna vidtas med anledning av vad som anförs i samband med besvär över aktuellt beslut. Däremot skaU enligt departementsförslaget kronofogde­myndigheten alltid sända besvärshandlingama tiU hovrätten, även om klaganden kan anses ha blivit tUlgodosedd genom självrättelse. En ordning, enligt vilken det skall ankomma i första hand på kronofogdemyn­digheten att avhjälpa brister i besvärsinlaga och att bereda motparten

 

Prop. 1980/81:8                                                                               18 kap. I §    851

tillfälle att yttra sig, kan vidare föranleda praktiska olägenheter, t.ex. om hovrätten anser att sådan åtgärd inte borde ha vidtagits. På grund härav saknar departementsförslaget motsvarighet lill nämnda bestämmelser i beredningens förslag. Även bestämmelsen i 19 kap. 36 8 andra stycket i beredningens förslag om alt kronofogdemyndigheten kan. när skäl före­ligger, förordna att överklagat ärende skall vila tills vidare i avvaktan på hovrättens beslut saknar motsvarighet i departementsförslaget. Jag vill påpeka att förslaget ger hovrätten befogenhet att inhibera verkstäl­ligheten.

Bestämmelserna i kapitlet bör över lag gälla även i allmänna mål. Vissa föreskrifter torde dock i praktiken knappast kunna få någon tillämpning i sådana mål.

1 18 kap. i departementsförslaget meddelas först allmänna bestäm­melser om talan mot kronofogdemyndighets beslut (1-7 88) och härefter närmare bestämmelser om lalan i hovrätten (8-13 88). Därefter ges vissa bestämmelser om förfarandet i hovrätten i överklagade utsökningsmål (14-17 88) och beträffande klagan lill högsta domstolen (18-20 88). 1 ett avslutande avsnitt behandlas frågan om särskilda rättsmedel i utsök­ningsmål (21 8).

Allmänna bestämmelser om talan mot kronofogdemyndighets beslut

1 8 Paragrafen tar upp bestämmelser om hos vilken myndighet talan skall föras mol kronofogdemyndighets beslut och om vem som får föra talan. Paragrafen motsvarar 19 kap. 22 8 och del av 26 8 första stycket i beredningens förslag.

Gällande rätt. Enligt 200 8 UL skall klagan över utmätningsmans för­farande i mål som avses i UL ske hos överexekutor. Talan mot utmät­ningsmans beslut enligt införsellagen föres enligt 25 8 införsellagen också hos överexekutor. Mot överexekutors beslut förs enligt 211 8 UL lalan i hovrälten.

Någon uttrycklig bestämmelse om vem som är berättigad alt föra talan finns inte. Som princip torde gälla vad som anges i 33 8 andra stycket förvallningsprocesslagen och 11 8 förvaltningslagen, nämligen alt talan får föras av den som beslutet angår, om del har gått honom emot.

Lagberedningen. Som har nämnts tidigare föreslår beredningen alt talan mot kronofogdemyndighets beslut skall föras i hovrätten. Bestäm­melse härom har tagits upp i 19 kap. 26 8 första meningen.

Vad gäller talerälten föreslår beredningen en uttrycklig regel därom i enlighet med vad som anges i 33 8 förvallningsprocesslagen och 11 8 förvaltningslagen, även om bestämmelsen inte i och för sig ger mycket ledning. Berättigad att överklaga kronofogdemyndighetens beslut är enligt beredningen givelvis envar som har fört lalan i saken om beslutet har gått honom emot, vare sig han är sökande, svarande eller tredje man. Tale-

 

Prop. 1980/81:8                                                                             18 kap. 1 §    852

berättigad bör vara bl.a. annan sökande vilken har blivit tillbakasatt genom kronofogdemyndighetens beslut, t.ex, den som påstår all hans fordran hade bort föranleda utmätning före eller samtidigt med utmätning för fordran som har tillgodosetts genom överklagad utmätning. Talebe­rättigad är även vaGe innehavare av sakrätlsligt skyddat anspråk som kan bli lidande av meddelat beslut.

Enligt beredningens mening bör man även erkänna talerätt för den som enligt gängse terminologi endast har ett obligalionsrättsligt anspråk som rör utmätt objekt, t.ex. den som har nylQanderäii till en med orätt utmätt lös sak och genom utmätning därav riskerar att hans nytGanderätt går förlorad. Hyresvärd eller jordägare som har förmånsrätt enligt 5 8 första stycket I förmånsrättslagen och företagsinteckningshavare bör också anses behöriga att överklaga utmätning av objekt som omfattas av deras förmånsrätt. Självfallet är enligt beredningen ati förelagsiniecknings­havare som har yrkat att få betalning ur såld egendom kan föra talan mot beslut varigenom hans yrkande har ogillats. Däremot kan talerätt inte anses tillkomma borgenär enbart därför all han anser att gäldenärens ekonomi försvagas genom utmätning eller försäljning till eventuellt under­pris. Detta gäller även om fordringen är förenad med allmän förmånsrätt.

Spekulanter vid exekutiv auktion, vilka inte är sakägare, bör enligt beredningen knappast vara behöriga att överklaga auktionen enbart därför att de genom någon brist i kungörandet har gått miste om möjlighet alt bjuda på egendomen. De blir inte genom en sådan brist i förfarandet sämre ställda än om gäldenären själv hade sålt egendomen. Beredningen anser alt en behövlig begränsning möjligen kan vinnas genom en jämförelse med den situationen att gäldenären själv hade företagit en viss åtgärd som kronofogdemyndigheten i det aktuella fallet har tvångsvis förelagit i gälde­närens ställe. Det bör i allmänhet tillkomma gäldenären och dem som har någon rätt knuten till egendomen att själva bestämma huruvida ell begånget fel bör få passera eller inte.

Make bör enligl beredningen anses behörig att överklaga en enligt hans mening oriktig utmätning av andra makens giftorätlsgods, om sistnämnda make enligl GB inle fär sälja egendomen utan andra makens samtycke. Andra gränsfall är mera svårbedömda. Man får enligt beredningen beakta dels syftet med den speciella bestämmelse som klaganden har åberopat, dels arten av den skada som klaganden säger sig ha lidit.

Beredningen har ansett det önskvärt att i ett hänseende genom en särskild bestämmelse klargöra behörigheten alt klaga i fall då iredje mans rält är i fråga. Part har hittills inte ansetts behörig att i utsökningsmål föra talan mol beslut som inte anses angå hans egen rätt. 'Vrkande av uimät­ningsgäldenär om upphävande av utmätning pä den gmnden att den utmätta egendomen tillhör tredje man har sålunda inte tagits upp till prövning. Även om tredje man underrättas om utmätningen, framstår nämnda ordning enligt beredningen som alltför formalistisk. Gäldenären

 

Prop. 1980/81:8                                                                             18 kap. 1 §    853

bör kunna överklaga utmätningen på angiven grund. Detta kan fö. ligga i hans eget intresse, eftersom han i vissa fall kan bli skadeståndsskyldig om han inle tillvaratar tredje mannens rätt. Även i andra fall finns behov av att part kan föra talan mot beslut som visseriigen inte omedelbart rör hans egen rält men som förnärmar tredje mans rätt. Sökanden kan t.ex. ha ekonomiskt intresse av all inle tredje mans egendom utmäts.

På gmnd härav föreslår beredningen all sökande och svarande får klaga över att beslut gör intrång i Iredje mans rätt. Några prakfiska olägenheter av att de laleberättigades krets vidgas på detta sätt behöver enligt bered­ningen inte befaras. Bestämmelsen gäller fullföljd av lalan till högre instans. Principen bör dock tillämpas även i fråga om begäran om rättelse hos kronofogdemyndigheten o.d. Med beslut jämställs åtgärd som företas utan särskilt beslut eller som föQer på beslut.

Remissyttrandena. Bestämmelsen att sökande eller svarande får klaga även över beslut som gör intrång i tredje mans rätt hälsas med tillfreds­ställelse av domareförbundet. Länsstyrelsen i Stockholms län anser bestämmelsen riktig och rättvis. Länsstyrelsen i Ålvsborgs län uttalar sig också positivt om den. Även Svea hovrätt anser att parterna bör kunna överklaga beslut som gör intrång i tredje mans rält men framhåller alt detta då bör ske på gmnd av beslutets betydelse för den överklagandes egen rättsställning. Enligt hovrättens mening förefaller det egendomligt att talerätl, enligt vad beredningen har anfört, skulle tUlkomma borgenär som har ekonomiskt intresse av alt inle tredje mans egendom utmäts, medan talerätl inte skulle tillkomma borgenär enbart därför att han anser alt hans gäldenärs ekonomi försvagas genom utmätning eller försäQning till eventuellt underpris.

Föredraganden. 1 1 8 i departementsförslaget har förts samman bestäm­melser om var talan skall föras mot kronofogdemyndighets beslut och om vem som får föra talan.

Som har framhållits i det föregående utgär departementsförslaget från att överexekutor skall avskaffas och all talan mol kronofogdemyndighets beslut skall föras direkt i hovrätten. I första stycket av paragrafen anges all mot kronofogdemyndighets beslut får talan föras i hovrätten.

Andra stycket i paragrafen tar upp bestämmelser om vem som fär föra talan mot kronofogdemyndighetens beslut. Den av beredningen föreslagna bestämmelsen att talan får föras av den som beslutet angår, om det har gått honom emot, ger uttryck för en princip som får antas överensstämma med gällande rätt på området. Motsvarande bestämmelse finns i den förvaltningsrättsliga lagstiftningen. Även om bestämmelsen i och för sig inte ger någon närmare ledning framgår bl.a. att talerätten inte är begränsad lill partema i målet. Enligt min mening är det en fördel att en sådan bestämmelse las upp även i UB. Det fr överlämnas åt rättstillämp­ningen all bestämma de närmare gränsema för talerälten. Jag ansluter mig till de uttalanden angående bestämmelsens innebörd som beredningen har

 

Prop. 1980/81:8                                                                             /* kap. 2 §    854

gjort. Dessa torde kunna vara till god ledning vid tillämpningen.

Beträffande förslaget alt sökande eller svarande även får klaga över beslut som gör intrång i tredje mans rätt vill jag först nämna alt denna fråga har behandlats av riksdagen år 1972, i första hand beträffande ut­mätning. 1 sitt betänkande (LU 1972:4) framhöll lagutskottet att skäl talade för att part borde få överklaga utmätning även om hans rätt inte var omedelbart berörd. Eftersom lagberedningen kunde förväntas föreslå bestämmelser som reglerade frägan ansågs dock något initiativ från riks­dagens sida inte erforderligt.

Beredningens förslag i frågan har mottagits positivt av remissinstan­serna. Även jag anser att parternas taleräll bör vidgas till att avse beslut som rör tredje mans rätt. Det kan framhållas all praktiskt taget vaGe beslut som fallas i ett utsökningsmål berör parterna på ett eller annat sätt, även om beslutet närmast har avseende på tredje man. 1 praktiken torde en bestämmelse enligt vad beredningen har föreslagit få sin största betydelse när tredje mans äganderätt berörs, främst vid utmätning.

1 enlighet härmed sägs i andra stycket av 1 8 att talan får föras av den som beslutet angår, om det har gått honom emot, samt att sökande eller svarande fär klaga även över alt beslut gör intrång i tredje mans rätt.

2 8 Paragrafen innehåller bl.a. visst förbud mol klagan rörande krono­fogdemyndighets lokala behörighet. Den motsvarar 19 kap. 23 8 i bered­ningens förslag.

GäUande rätt. Enligt 208 a 8 1 mom. UL får klagan i fråga om utmät­ningsmans behörighet inte föranleda upphävande av redan vidtagen åtgärd, om den som åtgärden rör skäligen har kunnat la till vara sin rätt hos utmätningsmannen eller hos överexekutor saml åtgärden i övrigt finnes ha varit ändamålsenlig och höra lill utmätningsmannens åligganden. När åtgärd av obehörig utmätningsman undanröjs, kan enligt 2 mom. över­exekutor bestämma vilken utmätningsman som skall företa målet till ny behandling. Finnes åtgärden böra beslå trots alt målet hade bort hand­läggas av annan utmätningsman, får överexekutor flytta över den fortsatta handläggningen till denne, om skäl är därtill.

Enligt 218 a 8 gäller att vad som föreskrivs i 208 a 8 med avseende på klagan i fråga om utmätningsmans behörighet har motsvarande tillämpning beträffande klagan över alt mål har tagits upp av överexekutor. 1718 andra stycket FfL anges att om överexekutor har tagit upp ärende enligt samma lag, talan inte får föras om att överexekutor inte var behörig enligl reglema om lokal kompetens. Enligl 211 8 3 mom. UL gäller vidare att klagan inte får föras över beslut varigenom överexekutor har funnit utmät­ningsman behörig.

Lagberedningen. Beredningen föreslår som första stycke i 19 kap. 23 8 en föreskrift att klagan inte får föras över att kronofogdemyndighet har tagit upp ärende som hör till sådan myndighets åligganden. Beredningen

 

Prop. 1980/81: 8                                                                            18 kap. 2 §    855

påpekar att kronofogdemyndigheten kan i viss utsträckning själv genom kvalificerad befattningshavare förordna om överflyttning av ett ärende, om praktiska skäl talar därför. I övrigt utgår förslaget från att det som regel är av relativt underordnad betydelse vilken kronofogdemyndighet som handlägger ett ärende som hör till kronofogdemyndighets Gänsleålig-ganden. Kronofogdemyndigheten kan vid behov påkalla biträde av annan kronofogdemyndighet.

Beredningen framhåller att förslaget inte avser att hindra klagan över alt kronofogdemyndighet har tagit upp ärende i fall dä enligt klagandens mening svensk exekutiv myndighet inte är behörig enligt tillämpliga inler-nationellrättsliga regler. Beredningen har inte gått in på den internationell-rättsliga kompetensregleringen. Förslaget rör alltså endast kompetenskon­flikter av det slag som regleras i balken.

Har kronofogdemyndigheten ansett sig vara obehörig alt la upp ett ärende, synes enligt beredningen ändamålsenligt att hovrätten efter besvär kan bestämma vilken kronofogdemyndighet som skall ta upp ärendet och hänvisa det lill den myndigheten Qfr 10 kap. 20 8 RB). Föreskrift härom har tagits upp som andra stycke i 19 kap. 23 8. Det är enligt beredningen ulan särskild föreskrift tydligt alt hovrätten inte får gå utöver de forum­bestämmelser som meddelas i balken, när den bestämmer vilken krono­fogdemyndighet som skall handlägga ärendet.

När ett ärende hänvisas till behörig kronofogdemyndighet bör enligt beredningen ansökningen i ärendet anses inkommen den dag då det kom in till den kronofogdemyndighet som har meddelat det överklagade beslutet.

Remissyitrandena. Svea hovrätt anser all bestämmelsen om förbud mot klagan är oklar och kan ge intrycket att talan aldrig får föras mot att avvisning inte har skett. Vad som avses är endast kronofogdemyn­dighetens ställningstagande lill sin egen behörighet, däremot inte det fallet alt myndigheten har tagit upp ärende trols all sökanden inte är process­behörig.

Enligt RSV bör uttrycklig bestämmelse tas upp om att ansökan anses gjord när den kom in lill den kronofogdemyndighet som har meddelat det överklagade beslutet.

Föredraganden. Jag godtar i sak vad beredningen har föreslagit. För att det skall framgå tydligare att förbudet mot klagan gäller endast del fallet att kronofogdemyndigheten har ansett sig behörig enligt reglerna om den lokala kompetensen har bestämmelsen om sådant förbud Jämkats i departementsförslaget. Av bestämmelsen följer att hovrätten inle heller skall i ett överklagat utsökningsmål självmant pröva frågan om krono­fogdemyndigheten har varit lokalt behörig.

Även lydelsen av andra stycket i paragrafen har Jämkats något i departementsförslaget. I fall som avses där bör, som beredningen har anfört, ansökan anses gjord när ansökan ägde rum hos den första krono-

 

Prop. 1980/81:8                                                     18 kap. 3 och 4 §§   856

fogdemyndighelen. Denna princip har kommit till uttryck i 2 kap. 4 8 i departementsförslaget för det faill som avses där. Någon uttrycklig bestäm­melse i saken behövs enligt min mening inle i förevarande paragraf.

3 och 4 88 I paragrafema anges fall då talan resp. särskild lalan inte får föras mot kronofogdemyndighets beslut. De motsvarar 19 kap. 25 8 och 27 8 tredje stycket andra meningen i beredningens förslag.

Gällande rätt. UL utgår från att i princip vaGe beslut eller åtgärd av utmätningsmannen får överklagais särskilt. Undantag torde emellertid gälla i fråga om beslut eller åtgärd som inte har någon självständig betydelse utan är av förberedande karaktär.

Enligt 212 8 UL får beträffande särskilt beslut, varigenom överexekutor har utlåtit sig angående omständighet som angår målels behandling, besvär inle anföras annat än i sammanhang med huvudsaken. Part fär dock föra talan mot beslut som rör inlerimisliskl förordnande om handräckning och beslut om inhibition. Klagan får också föras över att mål uppehålls onödigt av överexekutor. Enligt 213 8 2 mom. andra meningen får besvär över sakägarförteckning som inle avser upphävande av auktion inte anföras annat än i sammanhang med klagan över överexekutors utslag angående fördelning av medel.

Lagberedningen. I första stycket av 19 kap. 25 8 föreslår beredningen till en böGan en bestämmelse alt särskild lalan inte får föras mot beslut varigenom begäran om hävande av utmätning eller annan rättelse enligt 5 kap. 33 eller 34 8 har lämnats utan bifall. Den frihet som dessa lagrum ger kronofogdemyndigheten att häva utmätning eller vidta annan rättelse i ulmätningsärende har inte synts lämpligen böra kombineras med befogen­het för intressent att klaga över beslut varigenom kronofogdemyndigheten har avslagit begäran om sådan åtgärd. Vederbörande sakägare bör alltså inom föreskriven tid anföra besviir över det ursprungliga beslutet, om han vill få saken prövad i hovrätten. Beredningen påpekar att tredje man som regel kan föra talan mol utmätning utan begränsning till viss tid.

Beredningen har inte ansett anledning föreligga att förbjuda särskild talan mol beslut varigenom begäran om ändring enligt 4 kap. 12 8 första stycket eller 8 kap. 5 8 av beslut om införsel resp. utmätning i lön m.m. har ogillats. Klagan över beslut om införsel eller löneutmätning är inte inskränkt till viss tid. I fråga om provisorisk åtgärd enligt 7 kap. 12 8 kan det enligl beredningen vara tveksamt om lalan bör få föras särskilt. Bered­ningen har dock inte ansett det praktiskt behövligt all här uppställa förbud mot särskild lalan. Detsamma gäller beslut om interimistisk åtgärd enligt 16 kap. 3 8 andra stycket vid annan verkställighet.

Enligt beredningens förslag skall särskild talan inte fä föras med anledning av förelägganden som avses i 19 kap. 8 och 9 88, dvs. i fråga om inställelse till förhör, oavsett om någon påföljd har satts ut i föreläggandet eller inte. Beredningen påpekar alt om kronofogdemyndigheten i fall då

 

Prop. 1980/81:8                                                     18 kap. 3 och 4 §§    857

vite har satts ul dömer ut delta, lalan givetvis får föras mot att vitet har tillämpats. Därvid skall även lagligheten av föreläggandet prövas. Mot­svarande gäller om kronofogdemyndigheten vid föreläggande för sökanden har som påföljd satt ut att hans ansökan avvisas.

I fråga om föreläggande som avses i 19 kap. 13 8 beredningsförslaget, dvs, föreläggande som rör själva förpliktelsen, är enligt beredningen läget ett annat, Enligl andra stycket i nämnda paragraf tillkommer del inle kronofogdemyndigheten att döma ut vite, om föreläggande enligt första stycket i paragrafen inte efterkommes. Frågan om föreläggandets berätti­gande blir sålunda inte föremål för senare prövning av kronofogdemyn­digheten och särskild talan mot själva föreläggandet bör därför kunna föras i hovrätten. Även andra skäl gör det enligl beredningen påkallat att den mot vUken föreläggandel riktas kan omedelbart överklaga detta, t.ex. om part har förelagts att vid högt vite vidta viss kostsam åtgärd. Han är inte tUlgodosedd med att klaga först sedan vite har dömts ul, om han anser föreläggandet oberäftigat.

Åtskilliga beslut av kronofogdemyndigheten innefattar endast för­beredelse till senare åtgärd, t.ex. värdering av utmätt egendom eller ut­färdande av kungörelse om auktion. Enligt beredningen är det som regel inte lämpligt att tillåta särskild talan mot sådana förberedande beslut. I allmänhet bör det vara tillfyllest att talan kan föras mol de beslut eller åtgärder som skall föQa. Om en förberedande åtgärd har varit ofullständig eller felaktig, kan det t.ex. medföra att auktion, köpeskillingsfördelning eller annan förrättning hävs efter besvär över den förrättningen. Bered­ningen föreslår därför all särskild talan som regel inle skall få föras mot beslut som endast innefattar förberedelse till senare åtgärd.

Det kan emellertid förekomma att förberedande beslut rör tredje mans rätt, t.ex. omhändertagande av egendom i tredje mans besittning. Denne bör då vara oförhindrad att överklaga åtgärden, om han anser den oriktig. Samma befogenhet bör tillkomma sökanden eller svaranden. Särskild lalan skaU alltså enligl förslaget få föras, om beslutet rör tredje man. Om beslutet inkluderar även frågor som inte rör tredje man, är det inte avsett att talan i den delen skall få föras särskUt.

Beträffande innebörden av förbudet mot särskild klagan över beslut som enbart rör förberedande åtgärd framhåUer beredningen att till sådana beslut inte skall räknas beslut varigenom anstånd med försäljning medges eUer vägras. Om anstånd beviQas t.ex. sedan auktion har salts ul, måste det givetvis också medföra att denna inhiberas och därmed bl.a. att redan beslutade förberedande åtgärder för auktionen inställs. Vidare påpekar beredningen att om kronofogdemyndigheten överlämnar utmätt egendom till aukfionsfbretag för försäQning, part inte lär särskilt överklaga beslutet av den anledningen att en sådan försäQningsform synes honom olämplig. Klagan får däremot föras över försäQningen när denna har ägt rum. Dessutom står det part fritt att hos kronofogdemyndigheten begära att

17   Riksdagen 1980/81. I saml Nr8. Del2

 

Prop. 1980/81:8                                                                     ' l"P-  " " §  

myndigheten återkallar försäQningsuppdraget. Kronofogdemyndigheten är oförhindrad alt göra detta, om den efler förnyat övervägande finner alt försäQningssättet inle är lämpligt. Förslaget avser inte att hindra part att föra talan över att exekutivt ärende onödigt uppehålls, t.ex. genom onödigt omständliga åtgärder för värdering.

1 andra och tredje styckena av 25 8 beredningsförslaget görs efter mönster av 49 kap. 8 8 RB vissa avsteg från första stycket i paragrafen. I andra stycket sägs att den som är missnöjd med beslut varigenom före­läggande har meddelats enligt 8 eller 9 8 kan begära prövning av före­läggandet i samband med lalan mot beslut varigenom det har tillämpats. Beredningen framhåller att vare sig vite har förelagts enligt 19 kap. 8 eller 9 8, då särskild talan mol beslutet inte är tillåten, eller enligt 19 kap. 13 8, då lalan mot beslutet skall föras särskilt, vitet får jämkas när fråga uppkommer om utdömandet. 1 iredje stycket föreskrivs att part, trots att han inte själv har fullföljt talan, får till bemötande av motparts ändrings­yrkande påkalla prövning av beslut mot vilket särskild talan inte fär föras.

Föredraganden. Departementsförslaget utgår, liksom beredningens förslag och gällande rätt, från principen att vaGe beslut eller åtgärd under det exekutiva förfarandet kan överklagas särskilt. Denna princip är betingad av de särskilda förhållandena i utsökningsmål. I sådana mål meddelas ofta flera särskilda beslut eller vidtas flera särskilda åtgärder, som var för sig är av omedelbar betydelse för part eller tredje man. I 3 och 4 88 i departementsförslaget meddelas de undanlag från nämnda huvud­regel som har ansetts böra uppställas. Även 2 8 kan sägas utgöra undantag från huvudregeln.

I likhet med beredningen anser jag att beslut varigenom begäran om självrättelse av utmätning enligl 4 kap. 33 eller 34 8 har lämnats ulan bifall inte bör kunna överklagas för sig. Gäldenären resp. tredje man är till­räckligt tillgodosedd genom möjligheten att föra talan mol själva utmäl­ningsbeslutet. Med denna ståndpunkt har beslut att lämna begäran om självrätlelse utan bifall förlorat s:in betydelse när utmätningen överklagas. På grund härav bör föreskrivas ell generellt förbud mot att föra lalan mol beslut varigenom begäran om självrätlelse av utmätning har lämnats utan bifall. En sådan bestämmelse har tagits upp i 3 8 i departementsförslaget. Den avser även motsvarande självrätlelse beträffande kvarstad för fordran.

1 4 8 i departementsförslaget har som första stycke tagils upp en bestäm­melse som rör talan mol beslut varigenom föreläggande har meddelats enligl 2 kap. 10 eller 11 8, dvs. angående inställelse lill förhör. Mot sådant beslut får talan föras endast i samband med talan mol beslut varigenom föreläggandel har tillämpats. Bestämmelsen motsvarar 19 kap. 25 8 första stycket andra ledet och andra stycket i beredningens förslag.

Andra stycket i 4 8 i departementsförslaget rör beslut som endast inne­fattar förberedelse lill senare beslut och inle rör iredje man. 1 huvudsaklig

 

Prop. 1980/81:8

överensstämmelse med vad beredningen har föreslagit anges i departe­mentsförslaget att talan mot sådant beslut får föras endast i samband med talan mot det senare beslutet.

Som andra mening i andra stycket i 4 8 har tagits upp en föreskrift om att klagan över sakägarförteckning får föras endast i samband med lalan mol auktion eller, om klagan inle avser upphävande av auktion, endast i samband med talan mot beslut om fördelning av influtna medel. Bestäm­melsen motsvarar 19 kap. 27 8 tredje stycket andra meningen i bered­ningens förslag.

Departementsförslaget saknar motsvarighet till bestämmelsen i 19 kap. 25 8 tredje stycket i beredningens förslag, all part, som inte själv har fullföljt lalan, får till bemötande av motparts ändringsyrkande påkalla prövning av beslut mot vilket särskild lalan inte får föras. Något behov av en sådan bestämmelse för överklagade utsökningsmål torde inle föreligga.

5 8 1 denna paragraf, som motsvarar 19 kap. 29 8 i beredningens förslag,
ges en bestämmelse för det fall att klagan avser fråga om Jäv.

Lagberedningen. Enligt beredningens förslag får talan föras mot beslut varigenom Jäv har ogillats. Av 19 kap. 7 8 framgår alt Jävig förrätt­ningsman får vidta åtgärd som inle kan skjutas upp ulan olägenhet. Huruvida denna bestämmelse har varit tillämplig i ell visst fall kan bli föremål för delade meningar. Vidare kan förekomma att jäv förbises.

Med tanke på sådana fall föreslår beredningen i 19 kap, 29 8 alt klagan över alt förrättningsman har handlagt ärende trots alt han var jävig inte får föranleda hävande av åtgärd som han har vidtagit, om klaganden får anses tUlgodosedd genom utförandet av talan i hovrätten. Undanröjande av kronofogdemyndighetens beslut skall alltså inte ske annat än om del finnes praktiskt motiverat. Om part lämpligen kan ulföra sin talan i hov­rätten, bör han enligt beredningen få nöja sig därmed.

Föredraganden. 1 likhet med remissinstansema biträder Jag i sak vad beredningen har föreslagit. Enligl min mening kan den föreslagna lydelsen godtas med någon mindre Jämkning. Med uttrycket att klaganden får anses tillgodosedd genom talans utförande i hovrälten avses att klagan­dens sakliga invändningar mol kronofogdemyndighetens beslut har prövats av hovrätten och att klaganden skäligen bör fä nöja sig därmed.

6 § Paragrafen reglerar frågan i vad mån besvär över visst beslut kan
leda till all även annat beslut i målet hävs. Paragrafen motsvarar 19 kap.
30 8 i beredningens förslag.

Lagberedningen. Enligl beredningens förslag fortgår verkstäUighet ulan hinder av klagan, om inte annat är särskilt föreskrivet eller förordnas. Det kan därför inträffa alt kronofogdemyndigheten har vidtagit ytterligare åtgärd i ärendet, när talan mot visst beslut prövas av hovrätten. Det är enligt beredningen inte nödvändigt att den som har klagat över l.ex.

18 kap. 6 §    859

 

Prop. 1980/81:8                                                             18 kap. 8 §    860

utmätning skall behöva särskilt klaga över senare åtgärd som har hunnit vidtas innan saken prövas av högre instans. 1 19 kap. 30 8 föreslås därför att vid bifall till besvär över viss åtgärd även senare åtgärd i ärendet, som inte har vunnii laga kraft mol klaganden när besvärsinlagan kom in, får hävas när det kan ske.

Beredningen framhåUer att del inte är obligatoriskt att varje senare åtgärd som har berört klagandens rätt undanröjs. 1 första hand är avgörande om klaganden önskar att senare åtgärd skall hävas. Dessutom måste prövas humvida det med hänsyn fill annans rält är möjligt att häva vidtagen åtgärd. Om tredje man t.ex. skulle bli skyldig att återlämna egendom som han har köpt, måste som regel också eriagd köpeskilling återställas lill honom. Behövliga medel måsle då finnas tillgängliga för ändamålet.

Föredraganden. Förevarande paragraf i departementsförslaget överensstämmer i sak med 19 kap. 30 8 i beredningens förslag. Lydelsen har emellertid Jämkats något. Med beslut som nämns i bestämmelsen jämställs enligt 2 kap. 21 8 sådan åtgärd som inverkar på parts eller tredje mans rätt.

7 8 Paragrafen, som motsvarar 19 kap. 31 8 i beredningens förslag,
reglerar verkan av bifall till lalan mol fördelningsbeslul.

Gällande rätt. I 154 8 UL föreskrivs alt bifall lill lalan mot utmät­ningsmans fördelningsförslag eller överexekutors beslut i fördelnings­frågan gäller till förmån även för den som inle själv har väckt sådan lalan.

Lagberedningen. I 19 kap. 31 8 i beredningens förslag anges, i saklig Överensstämmelse med 154 8 UL, all om lalan mot fördelning bifalls, det gäller till förmån även för den som inte själv har fört talan.

Föredraganden. 7 8 i depairtementsförslaget överensstämmer med beredningens förslag i 19 kap. 31 8. Bestämmelsen innebär att klaganden inte erhåller mera än vad han 5;kulle ha fått om fördelningen hade varit riklig från början.

Närmare bestämmelser om talan i hovrätten

8 8 1 denna paragraf ges bestämmelser om rättsmedlet vid talan mot
kronofogdemyndighets beslut (besvär) och om till vilken myndighet
besvärsinlagan skall ges in. Paragrafen motsvarar 19 kap. 26 8 i bered­
ningens förslag (delvis).

GäUande rätt. Den som vill klaga över utmätningsmannens förfarande i mål som avses i UL skall enligt 200 8 UL göra det skriftligen hos över­exekutor. Rättsmedlet benämns i UL endast klagan. Klagoskriften skall ges in direkt till överexekutor. Mot överexekutors beslut förs enligt 2118 talan i hovrätten genom besvär. Besvärsinlagan skall ges in till över­exekutor (213, 214 och 216 88).

 

Prop. 1980/81:8                                                                             18 kap. 8 §    861

Lagberedningen. Enligl förslaget skall rättsmedlet för klagan över kronofogdemyndighetens beslut vara besvär. Rättsmedlet vad har sålunda inte tagits upp i förslaget. Någon anledning att genom krav på vade­anmälan förkorta den tid inom vilken fullföljd står öppen för att på så sätt ge möjlighet till snabbare verkställighet finns knappast enligt beredningen, eftersom kronofogdemyndighetens beslut enligt förslaget i allmänhet länder till efterrättelse omedelbart. Dessutom är det angeläget att full-föQdsreglema är så enhetliga som möjligt.

Beredningen anser att rättsmedlet bör vara besvär även när saken gäller
kronofogdemyndighetens avgörande i fördelningstvist som myndigheten
själv prövar. Sådant avgörande blir som regel kombinerat med beslut om
köpeskillingsfördelning och rättsmedlet bör vara detsamma i båda hän­
seendena. Förfarandet i hovrätten blir med den intagna ståndpunkten ett
annat än i vademål, men beredningen förutsätter alt hovrätten, när muntlig
förhandling är påkallad, också begagnar sig av den möjlighet därtill som
enligt RB föreligger i besvärsmål.           ;

Beredningen framhåller att bestämmelsen avser att inbegripa även sådana fall som att utmätt egendom på kronofogdemyndighetens uppdrag har sålts av företag för auktionsverksamhel, fondkommissionär eller mäklare. Enligl 19 kap. 16 8 skall vad som i kapitiel sägs om beslut i tillämpliga delar gälla även åtgärd som företas utan särskilt beslut eller följer på beslut och som är av betydelse för part eller tredje man. Däri inbegrips enligt beredningen även försäljning efter kronofogdemyn­dighetens uppdrag.

I 26 8 föreslår beredningen också en bestämmelse om att besvärs­inlagan skall fillställas kronofogdemyndigheten. Förslaget sammanhänger med att kronofogdemyndigheten skall granska ärendet, komplettera det och pröva huruvida anledning finns till självrättelse. Genom anförda besvär tillförs ärendet inte sällan nytt material för bedömningen av ärendet.

Beredningen påpekar i delta sammanhang alt en besvärsinlaga givetvis inte skall avvisas därför att den är ställd till kronofogdemyndigheten i stället för till hovrätten. En till kronofogdemyndigheten ställd inlaga kan emellertid åsyfta att myndigheten skall själv rätta sitt beslut. Föreligger tvekan huruvida sakägaren har velat besvära sig i hovrätten, bör krono­fogdemyndigheten höra efter vad som åsyftas.

Föredraganden. 1 likhet med beredningen anserjag att talan mot krono­fogdemyndighets beslut bör genomgående föras genom besvär. Bestäm­melse om att rättsmedlet är besvär har tagits upp i första meningen av 8 8.

Befogenheten för kronofogdemyndigheten att vidta självrältelse, när anledning föreligger därtill, fyller en viktig funktion. Även enligt departe­mentsförslaget skall kronofogdemyndigheten kunna vidta sådan rättelse med anledning av anförda besvär. Bl.a. med hänsyn härtill bör, som bered­ningen har föreslagit, besvärsinlagan ges in till kronofogdemyndigheten.

 

Prop. 1980/81:8                                                                           18 kap. 9 §    862

Föreskrift härom meddelas i andra meningen av 8 8 i departementsför­slaget.

9 8    I paragrafen anges de frister inom vilka besvär i olika fall skall anföras. Paragrafen motsvarar 19 kap. 27 8 i beredningens förslag.

Gällande rätt. Klagan över beslut om utmätning av lön o.d. är enligt 201 8 3 mom. UL inle inskränkt tiill viss tid. Detsamma gäller enligt 25 8 införsellagen klagan över beslut enligt den lagen. Klagan över annan utmätning än löneutmälning skall enligt 201 8 1 mom. UL anföras av gälde­nären eller borgenären inom tre veckor från den dag då klaganden erhöU del av beslutet. Delsamma gäller beslut om att fastighet eller registrerat skepp tas i anspråk enligt 91 a 8 UL. För tredje man gäller i dessa fall inte någon bestämd besvärstid.

Enligt 201 S 2 mom. får borgenären föra talan mot beslut om rättelse av utmätning enligt 77 8 3 mom. inom tre veckor från den dag då han erhöll del av protokoll eller underrättelse om åtgärden. Klagan över utmätnings­mannens förslag till fördelning av köpeskilling skall enligl 203 8 ske inom tre veckor från den dag då förslaget avgavs. 1 övrigt gäller inte någon bestämd lid för klagan över utmätningsmannens beslut.

Den som vill klaga över auktion som överexekutor har hållit eUer för­säljning som överexekutor har verkställt i annan ordning skall enligt 213 8 2 mom. UL göra detta inom tre veckor från försäQningsdagen. Talan mot överexekutors utslag i fråga om fördelning av medel som avses i 143 8, dvs. alla de fall då överexekutor som första instans fördelar medel enligt UL, skall enligt 213 8 3 mom. föras inom tre veckor från den dag då utslaget meddelades. För andra fall då överexekutor har meddelat beslut som första instans gäller enligt 214 8 en besvärstid av tre veckor från det att klaganden fick del av beslutet.

Lagberedningen. Beredningen föreslår i första stycket av 19 kap. 27 8 en bestämmelse alt besvär över beslut om införsel eller om utmätning av lön o.d. skall få anföras utan inskränkning till viss tid. Till sädan utmätning är även alt hänföra s.k. säkerhetsutmälning enligt 8 kap. 8 8. Beredningen erinrar om att beslut om införsel enligt 4 kap. 12 8 första stycket i förslaget skaU ändras om anledning föreligger. Motsvarande gäller enligt 8 kap. 5 8 utmätning i lön. Besvär och begäran om ändring kan i realiteten ha samma syfte.

Under bestämmelsen i första stycket inbegriper beredningen alla beslut om själva införseln resp. rörande själva utmätningen (även ändrings­beslut), medan fördelningsbeslut skall falla utanför och hänföras under Qärde stycket i paragrafen. Likaså skall, efter s.k. säkerhetsutmätning, beslut om försäljning av det utmätta falla utanför regelns tillämpnings­område och hänföras under tredje stycket i paragrafen.

I andra stycket föreslår beredningen i fråga om annan utmätning än utmätning av lön o.d. att sökande eller svarande får anföra besvär inom

 

Prop. 1980/81:8                                                                             18 kap. 9 §    863

tre veckor frän del att beslutet har delgetts klaganden. Att förkorta den nuvarande besvärstiden i utsökningsärenden har inle synts beredni.ngen tillrådligt. Besvär hindrar inte att verkställigheten fortgår, om inle beslut om inhibition meddelas. Enligt beredningen torde det utan särskild före­skrift vara tydligt att beslut enligl 10 kap. 15 8 att intecknad egendom las i anspråk, vilket innebär att den intecknade egendomen anses utmätt, skall räknas som beslut om utmätning.

Som andra mening i andra stycket av 19 kap. 27 S föreslår beredningen alt tredje man får anföra besvär över sådan utmätning som avses i första meningen utan inskränkning til! viss tid. Beredningen understryker att detta inte innebär att efter utmätningen vidtagna åtgärder generellt kan undanröjas. Skedd försäljning skall i princip stå sig. om den inte över­klagas inom den tid som föreskrivs för klagan över försäljning. Verkställd köpeskillingsfördelning behåller också i princip sin verkan, om den inte överklagas inom den tid som föreskrivs för klagan över sädan fördelning. Om tredje man på grund av bättre rätt till utmätt egendom anför besvär över själva utmätningen inom tid för överklagande av försäljningen, bör besvären anses innefatta klagan även över försäljningen Qfr 30 8 i bered­ningens förslag). Motsvarande gäller om besvär har anförts över utmät­ningen innan beslut om fördelning eller utbetalning av influtna medel har vunnit laga kraft.

Beredningen har särskilt övervägt humvida besvärstiden för klagan över utmätning borde begränsas för gäldenärens make och den som sammanbor med gäldenären i äktenskapsliknande förhällande. Bered­ningen har emellertid inte ansett del lämpligt att komplicera regelsystemet med särbestämmelser för make eller annan samboende.

Enligl 9 kap. 8 8 beredningsförslaget kan kronofogdemyndigheten, efter utmätning av andel i viss lös eller fast egendom, förordna att hela egendomen skall säljas. Försäljning får enligt 9 kap, 9 8 första stycket inte äga rum förrän beslutet har vunnii laga kraft. Ett liknande fall behandlas i 13 kap. 49 8, som rör indragning av gemensamt intecknad fastighet. När beslut om sädan indragning har meddelats, fär försäQning inte äga rum förrän beslutet har vunnii laga kraft. Den som vill klaga skall föra särskild talan mot beslutet. Det är här inte fråga om utmätningsbeslut i egentlig mening, men i båda nämnda fall anges all beslutet medför utmälnings­verkan. Då viss besvärstid här måste gälla även för tredje man, har i tydlig­hetens intresse som tredje mening i andra stycket av 19 kap. 27 8 bered­ningsförslaget tagits upp föreskrift enligl vilken han har all anföra besvär inom tre veckor från det att beslutet har delgetts honom.

I paragrafens tredje stycke första meningen föreslår beredningen en bestämmelse om alt besvär över exekutiv försäQning skall anföras inom tre veckor från försäljningen. Denna besvärstid föreslås gälla såväl för sökanden och svaranden som för iredje man. Det fömtsätts inte att beslut om försäljningen har delgetts klaganden.  Att  besvärstiden  löper från

 

Prop. 1980/81:8                                                                         18 kap. 9 §    864

försäljningen innebär att den räknas från dagen för försäQningen och alltså inte från visst klockslag på dagen.

Beträffande försäljning av lös egendom i allmänhet påpekar beredningen att enligt gällande lag den som har förvärvat egendomen torde kunna åberopa godtrosförvärv, om egendomen är sådan som i andra fall fömt­sätts för sådant förvärv. Förslaget innebär att försäQning av sådan egendom kan överklagas och undanröjas mot att köpeskiUingen åter­betalas, även om förvärvaren var i god tro. För all denna ordning skall kunna godtas måste fömtsättas att besvärstiden löper från försäQningen även om tredje man var okunnig om utmätningsärendet. Över huvud är det enligt beredningen angeläget att enhetlig besvärstid gäller för klagan över skedd försäljning.

Den föreslagna besvärstiden beträffande exekutiv försäljning gäller även i det fallet att kronofogdemyndigheten har låtit försäQa utmätt lös egendom genom auklionsföretag, fondkommissionär eller mäklare.

Beredningen tar upp frågan i vad mån den sakägare som vill ha rättelse i skedd försäQning kan inskränka sin talan tUl en begäran om rättelse på viss punkt eller om han måsle yrka alt försäQningen i sin helhet undanröjs. Beredningen anser del lämligen självklart att om klaganden är missnöjd endast på viss punkt, t.ex. alt en honom tillkommande nytQanderätt inte har blivit skyddad, rättelse kan ske med köparens godkännande. Är klaganden missnöjd med priset, kan rättelse tänkas ske genom att köparen medger tillägg som klaganden godtar. Om rättelse inle rör köparens rätt eller, när denne medger rättelse, inle enbart rör honom ulan även annan sakägare, bör rättelse kunna ske mellan berörda sakägare inbördes utan att försäljningen rivs upp.

Ett vanskligare problem i detta sammanhang, som enligt beredningen kan tänkas få successivt ökande betydelse, är om den som anser att utmätt egendom har sålts för billigt kan begära att egendomen bjuds ut på nytt på oförändrade villkor, med det förbehåUet att den överklagade försäQningen skall gälla om högre pris inte uppnås. Om köparen godtar att så får ske, är enligl beredningen inte något att invända från rättslig synpunkt. Och man synes lämpligen böra medge att tillvägagångssättel praktiseras även utan köparens samtycke, om hovrätten i det särskilda fallet finner att köparen endast har obetydlig olägenhet av att frågan håUs svävande en kort tid, l.ex. i fall då en värdefull antikvitet eller frimärkssamling har sålts till pris som klaganden anser otillåtligl lågt.

Saken kan bli komplicerad i fråga om fast egendom, skepp och luft­fartyg. Åtminstone i fråga om fast egendom bör dock enligt beredningen ett visst anstånd med köpets fullbordan kunna tolereras. Om uppskovet med tUlträde av egendomen inte överskrider den tid som i 13 kap. 48 8 andra stycket anges för där åsyftade fall, anser beredningen det praktiskt välgmndat att hovrätten kan föreskriva alt ny auktion skall äga mm på förut angivna villkor - med korrigering av sakägarförteckningen i fråga om

 

Prop. 1980/81:8                                                             18 kap. 9 §   865

fordringars beräkning per ny dag för fördelningssammanlräde - och med förbehåll att det skall förbli vid den första auktionen om den nya inte ger bättre ekonomiskt resultat.

Beredningen berör också det fallet alt utmätt fast egendom har sålts under hand och gäldenären, som inte har godkänt försäQningen, klagar över att priset har salts för lågt. Frånsett tidsfaktorn är det då inte förenat med några större betänkligheter om hovrälten föreskriver att ett nytt försök skall göras att sälja egendomen under hand till bättre pris med förbehåll att, om bättre pris inte uppnås, den överklagade försäQningen skall stå fast.

I fiärde stycket av 19 kap. 27 8 beredningsförslaget föreslås att besvär över beslut om fördelning av influtna medel skall anföras inom tre veckor från beslutet. Tiden skall alltså räknas från beslutets dag. Motsvarande föreslås beträffande klagan över beslut om utbetalning av influtna medel. Bestämmelsen gäller även besvär över beslut om fördelning eller utbetal­ning av medel som har influtit vid införsel eller efter utmätning av lön o.d. Likaså gäller besvärstiden mot iredje rnan i fråga om medel som har flutit in efter annan utmätning.

Femte stycket i 27 8 innehåller att i andra fall än som har nämnts förut besvär skall anföras inom tre veckor från det att beslutet har delgetts klaganden. Bestämmelsen innebär bl.a. att även klagan över att ärende onödigt uppehålls genom visst beslut skall föras inom nämnda tid. Den som är missnöjd med att ett ärende har blivit liggande kan emellertid enligt beredningen påkalla alt det tas upp tUl behandling och klaga över ett eventuellt avslag på denna begäran. Femte stycket omfattar även det fallet att borgenär vill klaga över beslut om hävande eller annan rättelse av utmätning som har meddelats enligt 5 kap. 33 eUer 34 6 i förslaget.

När beslut har meddelats utan att partema är närvarande, bör enligt beredningen beslutet delges dem på lämpligt sätt, om det är av betydelse för det fortsatta förfarandet. Härmed vinns bl.a. att klagotiden böGarlöpai fall då besvärstiden räknas från delfåendet. Beslut om utmätning av annan egendom än lön o.d. bör t.ex. delges gäldenären. Vidare bör, när krono­fogdemyndigheten efter utmätning av andel i viss egendom meddelar beslut om alt hela egendomen skall säljas eller kronofogdemyndigheten meddelar beslut om indragning av gemensamt intecknad fastighet, beslutet delges den indragna egendomens ägare. Detta är nödvändigt för att för­säQning skall kunna ske. Som ytterlig£U"e exempel nämner beredningen beslut om avvisande av besvärstalan som inte har anförts i rätt tid.

Enligt beredningen är del tydligt att delgivning inte kan göras obliga­torisk i fråga om alla beslut beträffande vilka besvärstiden skall räknas från delgivning. Beslut bör delges endast i fall då det är motiverat av praktiska skäl. Beredningen erinrar om att verkställighet som regel fortgår utan hinder av att beslut inte har vunnit laga kraft. Föreskrifter som anger de fall då delgivning skall ske kan enligt beredningen lämpligen meddelas i

 

Prop. 1980/81:8                                                                              JS kap. 9 §   866

administrativ ordning. Det bör åvila kronofogdemyndigheten att självmant ombesöGa att delgivning sker.

Remissyttrandena. Beredningens förslag om besvärslider har godtagits av remissinstanserna. Beträffande bestämmelsen om besvär över beslut om fördelning eller utbetalning av medel anser emellertid RSV och krono­fogdeföreningen att det inle klart framgår att utbetalning, som inte föregås av formligt beslut därom, skall följa samma regler som beslut om fördel­ning eller beslut orn utbetalning.

Svea hovrätt anmärker att det varken av lagtext eller motiv framgår huruvida i fall då talan inte är inskränkt till viss tid inte ens de frister som är föreskrivna för extraordinära rättsmedel avses skola gälla. Enligt hovrätten synes sådana frister böra tillämpas även i utsökningsmål.

Länsstyrelserna i Malmöhus och Ålvsborgs län tar upp frågan huruvida den som anser att utmätt egendom har sålts lill för lågt pris kan begära att egendomen bjuds ut pä nytt under förbehåll att den överklagade försälj­ningen gäller om högre pris inte uppnås. Nämnda länsstyrelser tar bestämt avstånd från att en sådan möjlighet skall finnas. Del framhålls all det inte kan begäras av en inropare att h.än längre eller kortare tid skall behöva sväva i ovisshet om hans inrop kommer alt slå sig.

Enligl länsstyrelsen i Ålvsborgs län år del tillfredsställande alt krono­fogdemyndigheten enligt vad beredningen har uttalat skall självmant ombesörja alt delgivning sker av beslut. Länsstyrelsen anser emellertid att även sådana beslut som får verkställas ulan hinder av att de inte har vunnii laga kraft bör delges svaranden av kronofogdemyndigheten. Lånsstyrelsen i Stockholms län anser det lämpligt att skyldighet för krono­fogdemyndigheten att ombesörja delgivning av beslut skrivs in i lagtexten.

Föredraganden. Beredningens förslag rörande tidsfrist för klagan över kronofogdemyndighets beslut innebär alt talan i allmänhet skall föras inom tre veckor, räknat i fråga om exekutiv försäQning och fördelning eller utbetalning av medel från själva beslutet och i andra fall frän delgivning av beslutet. I några fall skall emellertid talan inte vara begränsad till viss lid. Förslaget har inte mött någon erinran under remissbehandlingen. Även jag ansluter mig till förslaget.

Med anledning av vad två remissinstanser har anfört om det fallet att medel betalas ut utan att formligt beslut först meddelas vill jag framhålla att med beslut jämställs enligt 2 kap. 21 8 i departementsförslaget även ätgärder av kronofogdemyndigheten som inverkar på parts eller tredje mans rätt. För talan mot utbetalning gäller alltså enligt Qärde stycket i 9 8 en tid av tre veckor från utbetalningen. I detta sammanhang vill Jag påpeka att bestämmelsen i Qärde stycket är tillämplig även på klagan över beslut om avräkning som kronofogdemyndigheten kan ha meddelat (se 13 kap. 13 8).

En remissinstans har ifrågasatt om de föreskrifter som medger att talan i vissa fall tär föras utan begränsning till viss tid skall medföra all frister som

 

Prop. 1980/81:8                                                             18 kap. 9 §    867

gäller för särskilda rättsmedel inte skall tillämpas i fall då sådant rätts­medel begagnas. Med anledning härav vill jag understryka alt bestäm­melserna i förevarande paragraf i departementsförslaget gäller ordinär talan mol kronofogdemyndighetens beslut, dvs. besvär. 1 fråga om använ­dande av särskilda rättsmedel i utsökningsmål har enligt 2! 8 RB:s regler om sådana rättsmedel i rättegång motsvarande tillämpning. Det innebär alt även tidsfrister som är föreskrivna i RB skall tillämpas. Vad nu har sagts synes emellertid i praktiken sakna betydelse i fall då besvär enligt före­varande paragraf får anföras utan tidsbegränsning.

En särskild fråga är om hovrätten på yrkande av den som anser att utmätt egendom har sålts till för lågt belopp kan förordna att egendomen skall bjudas ut på nytt, med förbehåll att den överklagade försäljningen skall gälla om högre pris inle uppnås. Enligt beredningen bör ett sådant förfarande kunna användas med köparens samtycke och även i vissa andra fall. Delta har kritiserats av två remissinstanser. För egen del vill jag först framhålla att den av beredningen förordade möjligheten för hovrätten torde syfta bl,a. lill att förebygga att hovrättens ändringsbeslut leder till att, om högre pris inle kan uppnås, egendomen måste säljas lill lägre pris än om försäljningen inle hade överklagats eller att egendomen rent av blir osåld. Befogenheten är alltså till fördel för gäldenären och för utmätnings­borgenären, om denne inle ändå får fullt betalt för sin fordran, Å andra sidan kan en sådan ordning vara lill nackdel för köparen. Denne tvingas alt under viss lid vara i ovisshet huruvida han får behålla egendomen. Det kan erinras om att kronofogdemyndigheten själv, när den med hänsyn till sannolikheten av alt avsevärt högre köpeskilling än den bjudna kan uppnås har att bedöma om ett inrop skall godtas, inte kan hålla frågan öppen tills nytt försäljningsförsök har gjorts.

Vid övervägande av det sagda anser jag all man inte bör avvisa den förordade möjligheten. Den bör emellertid tillämpas med stor försiktighet. Har köparen samtyckt tUl att frågan om beståndet av hans köp fär stå öppen tills nytt försäijningsförsök har gjorts, bör hovrätten kunna förordna på antytt sätt, om anledning därtill i övrigt föreligger. 1 andra fall synes möjligheten böra begagnas endast om det klart framgår att köparen ulan beaktansvärd olägenhet kan avvakta nytt försäQningsförsök. Frågan om beståndet av den överklagade försäljningen bör kunna hållas öppen endast under kort tid. Några uttryckliga bestämmelser rörande den nu berörda befogenheten kan inte anses behövliga.

Beredningen har förordat alt delgivning av kronofogdemyndighets beslut skall ombesöGas av myndigheten självmant samt att beslut, beträffande vUka besvärstiden räknas från delgivning, bör delges endast i fall då del är praktiskt motiverat. Detta har i allmänhet godtagits under remissbehand­lingen. En remissinstans har emellertid ansett alt kronofogdemyndigheten bör mera generellt delge sina beslut. För egen del vill jag framhålla att en ordning som innebär obligatorisk delgivning av samtiiga beslut, beträf- .,

 

Prop. 1980/81:8                                                                             18 kap. 10 §    868

fande vilka klagotiden räknas frän delgivning, inte skulle tillgodose nägot praktiskt syfte. En sådan ordning skulle inte heller vara praktiskt genom­förbar. Jag godtar sålunda beredningens mening. Frågan om delgivning bör inte, som en remissinstans har ansett, regleras i UB, I tillämpningsför­ordning bör anges fall då delgivning skall vara obligatorisk.

10 8 I paragrafen regleras verkan av att besvär inte har anförts i rätt tid. Den motsvarar 19 kap. 28 8 beredningsförslagel.

Gällande rätt. Beträffande klagan över utmätningsmans förfarande gäller enligt 204 8 I mom. UL att om bestämd klagotid försitts och laga förfall inte visas inom klagotiden, klagan inle skall las upp till prövning såvitt den åsyftar att vinna ändring i utmätningsmannens åtgärd. Om klagoskriften har kommit in till utmätningsmannen före klagotidens utgång, skall dock den omständigheten att den kommer in tiU överexekutor först därefter inle föranleda att den inte tas upp till prövning. Om laga förfall visas före klagotidens utgång, skall överexekutor sätta ut ny lid för klaganden att fullföQa målet.

Enligl 217 8 1 mom. UL skall besvär över överexekutors beslut som inte har fullföQts på föreskrivet sätt eller inom rätt lid avvisas av överexekutor. Har besvärsinlagan kommit in till hovrätten före besvärstidens utgång, skall dock den omständigheten att den har kommit in till överexekutor först därefter inte föranleda att den avvisas. Om laga förfall visas före besvärstidens utgång torde överexekutor kunna sätta ut ny lid för anförande av besvär Qfr 32 kap. 7 :5 RB).

Lagberedningen. 1 19 kap. 28 8 första stycket föreslår beredningen en bestämmelse om att besvärstalan som inte har fullföljts inom rätt lid skall avvisas av kronofogdemyndigheten. Vidare föreslås alt om besvärsinlaga har kommit in till hovrätten före besvärslidens utgång, den omstän­digheten alt inlagan har kommit in till kronofogdemyndigheten först därefter inte skall föranleda att den avvisas.

Beredningen påpekar att kronofogdemyndigheten skall självmant pröva huruvida besvären har anförts i rätt lid. Enligt beredningsförslagel räknas besvärsliden i vissa fall från del att beslutet delgavs klaganden. Delgivning skall ha sketl i enlighet med delgivningslagens bestämmelser, i den mån inte avvikande föreskrifter har meddelats (I 8 nämnda lag). Den ombesöGs av kronofogdemyndigheten som emellertid på begäran kan medge part eller annan sakägare att själv få ombesörja delgivning, om det kan ske utan olägenhet (2 8 delgivningslagen). Kronofogdemyndigheten skall i så fall förelägga honom att inom viss tid inge bevis om delgivningen till kronofogdemyndigheten. På grund härav, anför beredningen, torde i akten hos kronofogdemyndigheten finnas bevis eller uppgift om delgivning som har skett i ärendet. Kronofogdemyndigheten torde därför genast kunna konstatera huruvida besvären har anförts i rätt tid.

Som andra stycke i 19 kap. 28 8 föreslås en bestämmelse att krono-

 

Prop. 1980/81:8                                                                             18 kap. 12 §    869

fogdemyndigheten skall sälta ut ny lid, om laga förfall visas före utgången av besvärstiden.

Föredraganden. Vad beredningen har föreslagit i 19 kap. 28 8 innebär att de principer som redan nu gäller när klagan i utsökningsmål inte anförs inom föreskriven tid anpassas till den nya instansordningen. Förevarande paragraf i departementsförslaget överensstämmer, frånsett ett par redak­tionellajämkningar, med beredningens förslag.

11 8 I denna paragraf, som motsvarar 19 kap. 32 8 i beredningens
förslag, regleras vad besvärsinlagan skall innehålla.

Gällande rätt. 1 UL finns inle någon föreskrift om vad en inlaga, som avser klagan över utmätningsmannens förfarande, skall innehålla. Inte heller beträffande innehållet i besvärsinlaga, som innefattar klagan över överexekutors beslut, meddelas någon föreskrift i UL. 1 fråga om sådan besvärsinlaga torde emellertid gälla vad som föreskrivs i RB om besvär (se 52 kap. 3 8).

Lagberedningen. 1 19 kap. 32 8 har beredningen tagit upp bestämmelser om innehållet i besvärsinlaga. Bestämmelserna överensstämmer med vad som krävs enligt 52 kap. 3 8 RB.

Föredraganden. 18 kap. 11 8 i departementsförslaget överensstämmer med beredningens förslag. 1 paragrafens första stycke föreskrivs att klaganden skall i besvärsinlagan ange det överklagade beslutet, den ändring som yrkas däri och gmndema för besvärstalan. Enligt andra stycket gäller all klaganden skall i inlagan lämna uppgift om de bevis som han vill åberopa och vad han vill styrka med vaGe särskilt bevis samt att skriftligt bevis som inte har getts in tidigare skall fogas vid inlagan i huvud­skrift eUer bestyrkt avskrift. Slutligen anges i paragrafens iredje stycke alt besvärsinlagan skall vara egenhändigt undertecknad av klaganden eller hans ombud.

12 8 Paragrafen, som motsvarar 19 kap. 36 8 första stycket i bered­
ningens förslag, innehåUer föreskrift om prövning av fråga om självrätlelse
m.m. med anledning av besvär.

Lagberedningen. Enligt 19 kap. 18 8 i beredningens förslag skall krono­fogdemyndigheten självmant pröva fråga om ändring eller rättelse av beslut, när sådan åtgärd är tillåten och anledning föreligger. Även fråga om verkställighets avbrytande eller hävande skall prövas självmant av kronofogdemyndigheten, om inte annat är föreskrivet. 1 36 8 föreslår beredningen att vad som sålunda sägs i 18 8 skall gälla även när anförda besvär ger anledning till sådan åtgärd. Det innebär all ärendet efter del att besvär har anförts kan återupplivas hos kronofogdemyndigheten. Bered­ningen påpekar att om kronofogdemyndigheten vidtar åtgärd som avses här, klagan regelmässigt kan föras över beslutet.

 

Prop. 1980/81:8                                                                             18 kap. 13 §    870

Föredraganden. Frågan om självrättelse har behandlats närmare i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.4). Som framgår av vad som anförs där delar Jag beredningens mening all kronofogdemyndigheten bör kunna vidta självrältelse med anledning av vad som framkommer i samband med besvär. Frågan om självrältelse bör då liksom i andra fall prövas självmant av kronofogdemyndigheten. Detsamma gäller avbrytande eller hävande av verkställighet i annat fall. 12 8 i departementsförslaget överensstämmer sålunda med beredningens förslag i första stycket av 19 kap. 36 8.

13 8 Paragrafen innehåller föreskrifter om insändande till hovrätten av besvärsinlagan m.m. och om yttrande av kronofogdemyndigheten. Den motsvarar 19 kap. 37 8 första stycket beredningens förslag.

Gällande rätt. Som har nämnts, tidigare skall den som vill anföra klagan över utmätningsmans förfarande ge in klagoskriften direkt till över­exekutor. Beträffande besvär över överexekutors beslut föreskrivs 1217 8 2 mom. UL att om besvärstalan inle avvisas på grund av alt den inte är fullföljd på föreskrivet sätt eller inom rätt tid, överexekutor skall ulan dröjsmål lill hovrälten sända in besvärsinlagan med därvid fogade hand­lingar. Även överexekutors protokoll och utslag samt, i huvudskrifl eller styrkt avskrift såvitt angår den fullföljda frågan, utmätningsmannens protokoll och andra hos överexekutor förvarade handlingar i målet skall sändas in till hovrätten.

Lagberedningen. Beredningen framhåller att klaganden eventuellt kan bli fulll tillfredsställd genom beslut som kronofogdemyndigheten meddelar i anledning av anförda besvär. 1 andra fall kan han avslå från fullföljd trots att beslutet i någon del har gäll honom emot. Slutligen kan han av svaran­dens förklaring bli övertygad om all han bör återkalla sina besvär. Om han inte återkallar besvären, skall akten sändas lill hovrätten. I enlighet härmed föreslår beredningen i 19 kap. 37 8 första stycket första meningen att besvärsinlagan och andra handlingar i ärendet skall sändas lill hovrätten så snart som möjligt, om inte klaganden blir tillgodosedd genom tillämpning av 36 8 första stycket eller återkallar sin talan,

Enligl andra meningen skall kronofogdemyndigheten vid insändandet till hovrätten bifoga eget yttrande. Den befattningshavare hos krono­fogdemyndigheten som handlägger besvärsärendet kan enligt beredningen förutsättas ha införskaffat yttrande från befattningshavare som fömt har handlagt ärendet och kan då vid behov göra eget tillägg.

Som ett andra stycke i 37 8 föreslår beredningen, för det faU att anförda besvär inte fullföljs och akten alltså inte skall sändas vidare, en bestäm­melse om att kronofogdemyndigheten då skall pröva fråga om kostnadema enligt vad som sägs i 18 kap. beredningsförslaget.

Remissyttrandena. Enligt Svea hovrätt bör del inte åvila krono­fogdemyndigheten att alllid bifoga eget yttrande vid besvär till hovrätten. Till hovrätten kan överlåtas all i vaGe enskilt fall avgöra när yttrande bör

 

Prop. 1980/81:8                                                                             18 kap. 13    871

inhämtas. Den fördröjning som bestämmelsen skulle medföra kan då undvikas i det övervägande antalet ärenden. Enligt hovrätten för Västra Sverige bör skyldigheten för kronofogdemyndigheten att bifoga eget yttrande inskränkas lill fall då del överklagade beslutet inle anger de skäl på vilka det gmndas. Även länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att yttrande inte sällan måste anses onödigt, såsom när saken är uppenbar eller besvären måsle anses gagnlösa eller då det överklagade beslutet är utförligt motiverat. Detta gäller dock inte allmänna mål, där krono­fogdemyndigheten i vart fall bör avge yttrande som företrädare för det allmännas intressen.

Föredraganden. .Som framgär av den allmänna motiveringen (avsnitt 5.4) har Jag inte ansett del lämpligt att besvär över kronofogdemyndighets beslut i vissa fall över huvud inte skulle underställas hovrättens prövning. Departementsförslaget utgår sålunda från att anförda besvär alllid skall komma under hovrättens prövning, även om klaganden kan anses ha blivit tillgodosedd genom självrätlelse eller om han har återkallat sin talan.

13 8 i departementsförslaget har utformats med utgångspunkt från del nu sagda. I paragrafen anges sålunda att kronofogdemyndigheten, om besvärsialan inte avvisas, skall så snart som möjligt sända besvärsinlagan och övriga handlingar i mälet till hovrätten. Av bestämmelsens lydelse Jämförd med närmast föregående paragraf följer all kronofogdemyn­digheten kan dröja någol med insändandet, om det behövs med hänsyn till ifrågasatt självrätlelse. Innan sådan rättelse sker skall kronofogdemyndig­heten som regel bereda motparten tillfälle all yttra sig, vilket medför viss fördröjning. Har klaganden yrkat inhibition bör kronofogdemyndigheten inle dröja med att sända handlingarna till hovrätten, såvida inte förhål­landena är sådana att någon ytterligare verkstäUighetsålgärd inle är aktuell fn.

Som Jag har framhållit i den allmänna motiveringen bör krono­fogdemyndigheten inte vidta självrältelse sedan handlingarna har vidare­befordrats till hovrätten och saken alltså har kommit under hovrättens prövning.

Hovrätten torde som regel i överklagade utsökningsmål ha behov av yttrande frän kronofogdemyndigheten. Ibland kan emellertid, som några remissinstanser har framhållit, sådant yttrande vara onödigt, t.ex. om det överklagade beslutet är utförligt motiverat eller skälen för beslutet på annat sätt framgår av akten i målet eller om besvärstalan är uppenbart ogmndad. I enlighet härmed anges i andra meningen av 13 8 att krono­fogdemyndigheten, när den sänder handlingarna i målet till hovrätten, skall bifoga eget yttrande, om det inte kan anses obehövligt.

Jag vill understryka att yttrandet inte bör vara mera omfattande än vad saken kräver. Det bör innehålla de upplysningar om sakförhållandena som hovrälten behöver vid sin prövning, om inle uppgiftema framgår av hand­lingama i akten. Om inte skälen för det överklagade beslutet framgår av

 

Prop. 1980/81:8                                                                          18 kap. 15 §    872

handlingarna, bör även de redovisas i yttrandet. Ibland kan också anledning finnas för kronofogdemyndigheten att närmare utveckla sin ståndpunkt'i en tveksam fråga. Har yttrande inte bifogats handlingarna i målet, är hovrätten naturligtvis oförhindrad att begära yttrande om anledning därtill skulle föreligga.

Har kronofogdemyndigheten vidtagit självrältelse med anledning av anförda besvär, skall myndigheten givetvis underrätta hovrälten om detta. Föreskrift härom kan meddelas av regeringen.

Med anledning av vad en remissinstans har anfört om yttrande av kronofogdemyndigheten i allmänna mål vill Jag framhålla att enligt departementsförslaget kronofogdemyndigheten inle företräder staten resp. kommun i överklagade sådana mål. Enligt 2 kap. 30 8 företräds borgenären i allmänna mål av riksskatteverket, när målet har överklagats till hovrätten eller högsta domstolen.

Vissa bestämmelser om förfarandet i hovrätten

Beträffande förfarandet i hovrälten i överklagade utsökningsmål har i princip RB:s bestämmelser om besvärsmål motsvarande tillämpning. Detta föQer av 21 8 Rp. Vissa avvikande eller kompletterande föreskrifter meddelas emellertid i 14- 17 88 i förevarande kapitel. Av bestämmelserna i 52 kap. RB torde det sålunda endast bli aktuellt att tillämpa 7 8 första stycket samt 8-12 88.

14 § Paragrafen, som motsvarar 19 kap. 38 8 i beredningens förslag,
innehåller en bestämmelse om avvisande av besvärstalan.

Gällande rätt. 1 fråga om andra hinder mol upptagande av besvär över överexekutors beslut än som avses i 217 8 UL torde på grund av 21 8 Rp bestämmelsen i 52 kap. 5 8 RB ha motsvarande tillämpning. Där anges att om mot besvärstalans upptagande föreligger annat hinder än som sägs i 2 8, dvs. att besvärstalan inle har fullföljts på föreskrivet sätt eller inom rätt tid, talan får omedelbart avvisas av hovrätten.

Föredraganden. I 14 8 i departementsförslaget har lagils upp en bestäm­melse om befogenhet för hovrälten att avvisa besvärstalan, när det före­ligger annat hinder mot talans upptagande än att besvären har anförts för sent. Bestämmelsen överensstämmer med 19 kap. 38 8 i beredningens förslag.

15 8 Paragrafen tar upp bestämmelser om komplettering av bristfällig
besvärsinlaga. Den motsvarar 19 kap. 39 8 beredningsförslagel.

Lagberedningen. Första stycket i 19 kap. 39 8 i beredningens förslag tar upp en bestämmelse om föreläggande att avhjälpa brist i besvärsinlagan. I andra stycket regleras i överensstämmelse med 52 kap. 6 8 andra stycket RB det fallet att klaganden inte efterkommer föreläggandet. Förslaget bör

 

Prop. 1980/81:8                                                            18 kap. 16 §    873

enligt beredningen ses mot bakgrund av att kronofogdemyndigheten enligt 19 kap. 33-35 88 bl.a. skall vid behov anmoda klaganden alt avhjälpa brister i besvärsinlagan och höra motparten innan handlingarna sänds till hovrälten. Denna bör emellertid göra en överprövning och tillse att vid­tagna ätgärder är tillfyllest.

Föredraganden. Departementsförslaget ger inte kronofogdemyn­digheten befogenhet att begära komplettering av en bristfällig besvärs­inlaga. Till följd härav är det i och för sig inte nödvändigt att ta upp bestämmelser i UB om hovrättens befogenhet i sådant hänseende. 1 stället skulle 52 kap. 6 8 RB få motsvarande tillämpning. 1 departementsförslaget har likväl tagits upp bestämmelser i saken. Detta sammanhänger med att det enligt min mening finns anledning alt i fråga om eventuell avvisning av en besvärsinlaga som inte till fullo uppfyller föreskrifterna i 11 8 vara mera liberal än vad lydelsen av 52 kap. 6 8 RB utvisar. Den omständigheten att inlagan inte innehåller bestämt yrkande bör sålunda inte föranleda avvis­ning, om yrkandet ändå kan anses framgå av sammanhanget. På mot­svarande sätt bör man betrakta brist som består i att grunderna för besvärstalan inte är tydligt angivna.

I första stycket av 15 8 i departementsförslaget föreskrivs att om besvärsinlagan inle uppfyller föreskrifterna i 11 8 eller om den eljest är ofullständig, hovrätten skall förelägga klaganden all avhjälpa brislen. I andra stycket anges, i enlighet med del nyss sagda, endast att besvärstalan skall avvisas, om klaganden inte efterkommer föreläggandet och bristen är så väsentlig att inlagan är oQänlig som grund för prövning i sak.

16 8 Paragrafen tar upp förbud mot ändring av överklagat beslut ulan alt motparten har fått tillfälle att yttra sig. Vidare behandlas inhibition m.m. Paragrafen motsvarar 19 kap. 40 8 beredningsförslagel.

Gällande rätt. Enligt 208 8 UL gäller att när klagan över utmät­ningsmans åtgärd har anförts, överexekutor kan tills vidare i avbidan på det slutliga utslaget inställa vidare fortgång av åtgärden eller meddela den rättelse däri som omständigheterna föranleder till, om skäl finns och saken inte tål uppskov.

Beträffande besvär över överexekutors utslag föreskrivs i 218 8 1 mom. UL all hovrätten, om skäl är därtill, får innan ändringssökandet slutligen prövas förordna all utslaget inle får verkställas eller att, om verkställighet redan har följt, ytterligare åtgärd inle fär vidtas. Kar besvär anförts över försäljning som överexekutor har verkställt, kan hovrälten enligl 218 8 3 mom. förordna att fortsatt verkställighet tills vidare inte fär äga rum innan slutiigl utslag meddelas.

Lagberedningen. 1 19 kap. 40 8 första stycket beredningsförslaget sägs all hovrälten inle utan att antingen kronofogdemyndigheten eller hovrälten har givit motparten tillfälle alt inkomma med förklaring färgöra ändring i kronofogdemyndighetens beslut såvitt rör motpartens rätt.

18   Riksdagen 1980/81. I saml Nr 8. Del 2

 

Prop. 1980/81:8                                                            18 kap. 16 §   874

Man kan, framhåller beredningen, även frånsett interimistiska ingri­panden vara tveksam om denna princip kan upprätthållas fullt ut i exekutiva ärenden. Särskilt gäller delta klagan över auktion på fast egendom, då del kan finnas många intressenter som berörs av ett eventu­ellt undanröjande av försäljningen. Ett sådant beslut kan på ett eller annat sätt angå inte bara sökanden, gäldenären och köpare av egendomen utan även andra fordringsägare än sökanden, vilka helt eller delvis skulle få beialning genom försäljningen. Även rättighetshavare, vilkas rättigheter har bevarats vid försäQningen men som kan komma att offras vid eventuell ny auktion, kan beröras.

Hithörande fall är dock så sällsynta att beredningen inte har ansett till­räckliga skäl föreligga att göra avsteg från principen. Beredningen utgår härvid från all frågan vilkas rätt som berörs av auktions undanröjande får bedömas från praktiska utgångspunkter. Om t.ex. hovrälten vill bestämma att ny auktion skall ske på oförändrade villkor frånsett viss punkt som har föranlett undanröjande, finns enligt beredningen inle anledning att innan beslut meddelas först höra rättighetshavare som är skyddade. Såvitt angår rättighetshavare bör hovrätten över lag vid prövning av frågan om behovet av kommunikation bedöma huruvida auktions undanröjande medför en risk för vederbörande som man inte kan bortse från.

1 andra stycket av paragrafen föreslås en bestämmelse alt hovrälten kan omedelbart förordna att åtgärd för verkställighet tills vidare inle skall äga rum eller att sådan åtgärd skall genomföras och bestå lill dess annat för­ordnas. I sistnämnda hänseende åsyftas sådana situationer då krono­fogdemyndigheten inte har ansett sig kunna bifalla begäran om verkstäl­lighet, t.ex. därför att erbjuden säkerhet inte har ansetts tillfyllest.

Beredningen har emellertid anseti att man inle bör stanna härvid. Man kan inte bortse från att saken ibland kan vara så brådskande att hävande av kronofogdemyndighetens åtgärd bör ske omedelbart. Beredningen föreslår därför alt som en andra mening i andra stycket av 40 8 förs in en bestämmelse att hovrätten får omedelbart förordna alt vidtagen åtgärd skall hävas, om synnerliga skiil föreligger. Del är enligt beredningen uppenbart all denna befogenhet måste handhas med försiktighet eftersom all möjlighet att på nytt genomföra åtgärden ibland kan vara utesluten.

Föredraganden. I likhet med beredningen anserjag att hovrälten inte bör kunna ändra ett överklagat beslut såvitt angår en motparts rätt utan alt denne har fått tillfälle alt yttra sig i målet. Det torde visseriigen någon gång kunna vara tveksamt hur en sådan bestämmelse skall tillämpas när det finns ett flertal intressenter som i större eller mindre mån berörs av en eventuell ändring. Detta gäller närmast vid klagan över exekutiv fastig-hetsförsäQning. En närmare reglering av den frågan synes dock knappast möjlig. 1 likhet med beredningen anser Jag att saken bör bedömas från praktiska utgångspunkter. De uttalanden som beredningen har gjort angående tillämpningen kan därvid Qäna till ledning.

 

Prop. 1980/81:8                                                                            18 kap. 17 §    875

Första stycket i 16 8 i departementsförslaget överensstämmer sålunda med beredningens förslag. Lydelsen har emellertid jämkats något med hänsyn till att det enligt departementsförslaget skall ankomma endast på hovrätten att bereda motpart tillfälle alt inkomma med förklaring.

Även andra stycket i 16 S överensstämmer med beredningsförslaget.

17 8 Paragrafen innehåller bestämmelser om från vilken lidpunkt hovrätts beslut i utsökningsmål skall tillämpas. Den motsvarar 19 kap. 41 8 beredningens förslag.

Gällande rätt. Beträffande beslut av överexekutor föreskrivs i 53 8 UL att annat beslut än som nämns i 51 och 52 SS (rörande betalningsskyldighet resp. böter eller vite) skall gå i verkställighet även om det överklagas, såvida inle annat har förordnals eller är särskilt stadgal. I 210 8 2 mom. UL sägs att utslag varigenom överexekutor föreskriver ändring med avseende på utmätningsmans åtgärd skall lända till efterrättelse omedelbart, om inle annorlunda förordnas. I mål om utmätning skall dock redan verkställd åtgärd inte gå åter innan utslaget har vunnit laga kraft annat än om över­exekutor har förordnal därom. Enligt 218 8 2 mom. gälleratt vad som sägs i 53 och 210 88 har motsvarande tillämpning i fråga om verkställighet av hovrätts utslag eller beslut.

Lagberedningen. Enligt 19 kap. 17 8 i beredningens förslag skall krono­fogdemyndighetens beslut i princip lända lill efterrättelse omedelbart. Visst undantag skall emellertid gälla. Denna princip bör enligt bered­ningens mening gälla även hovrättens beslut. 1 första stycket av 19 kap. 41 8 föreslår beredningen därför en bestämmelse om att hovrättens beslut skall lända lill efterrättelse lika som kronofogdemyndighets beslut. Undantag följer av andra stycket i paragrafen.

Hovrätts beslut kan numera endast sällan komma att dras under högsta domstolens prövning. Beredningen anser likväl att en bestämmelse mot­svarande 210 8 2 mom. Jämförd med 218 8 2 mom. UL bör tas in i UB. Den bör enligl beredningen gälla även införsel. 1 andra stycket av 19 kap. 41 8 sägs därför att redan vidtagen åtgärd i ärende om införsel eller utmätning inte skall gå åter innan hovrättens beslut har vunnit laga kraft annat än om hovrätten särskilt har förordnat härom.

Föredraganden. Bestämmelse om att kronofogdemyndighetens egna beslut i princip länder till efterrättelse omedelbart har i departements­förslaget tagits upp i 2 kap. 19 8. Där anges också visst undantag från regeln.

I överensstämmelse med vad beredningen har föreslagit hänvisas i första stycket av förevarande paragraf i departementsförslaget beträffande tillämpligheten av hovrättens beslut till vad som gäller om krono­fogdemyndighetens egna beslut. Även det undanlag som anges i andra stycket av departementsförslaget överensstämmer med beredningens förslag. Beträffande andra stycket villjag påpeka att en liknande bestäm­melse föresläs i 3 kap. 22 8 för del fallet att exekutionstitel upphävs.

 

Prop. 1980/81:8                                                                            18 kap. 19 §    876

Fullföljd av talan till högsta domstolen

Som har nämnts i det föregående utgår departementsförslaget från all la­lan mot hovrättens beslut i utsökningsmål skall kunna föras i högsta dom­stolen. Beträffande fullföljd av talan mot hovrättens beslut och i fråga om förfarandet i högsta domstolen bör i princip RB:s bestämmelser tillämpas Qfr 21 8 Rp). Vissa avvikelser följer emellertid av bestämmelserna i före­varande avsnitt. Dessa ersätter 54 kap. 1 -8 88 RB. Övriga bestämmelser i 54 kap. liksom hela 56 kap. REI skall däremot gälla i fråga om fullföljd till högsta domstolen och förfarandet där.

18 8 1 paragrafen meddelas en bestämmelse om var talan mol hovrättens
beslut skall föras och om rättsmedlet för sådan talan. Paragrafen
motsvarar 19 kap. 42 8 beredningens förslag.

Gällande rått. 1 219 8 I mom. UL föreskrivs att talan mot hovrätts utslag eller beslut i utsökningsmål skall fullföljas genom besvär lill högsta domstolen.

Lagberedningen. I 19 kap. 42 8 första stycket föreslår beredningen en uttrycklig bestämmelse alt talan mot hovrätts beslut förs genom besvär lill högsta domstolen. Beredningen påpekar all en särskild föreskrift härom strängt laget inle är behövlig. Andra stycket innehåller att beträffande sådan lalan skall i stället för 54 kap. 1 -8 88 RB iakttas vissa särskilda bestämmelser som anges i de närmast föQande paragraferna.

Föredragatiden. Som beredningen har påpekat är det egentligen inte behövligt att i UB ange att talan mol hovrättens beslut i utsökningsmål skall fullföljas i högsta domstolen och att sådan lalan skall föras genom besvär. Detta föQer nämligen redan av 21 8 Rp. I likhet med beredningen anserjag emellertid lämpligt att en sädan bestämmelse tas upp i UB. Före­varande paragraf i departementsförslaget överensstämmer även i övrigt med vad beredningen har föreslagit. Bestämmelserna har dock jämkats något redaktionellt.

19 § Paragrafen reglerar frågan i vad mån särskild talan får föras mot
hovrättens beslut i utsökningsmål. Den motsvarar 19 kap. 43 8 bered­
ningens förslag.

Gällande rätt. Enligt 219 8 3 mom. UL får särskild talan föras mot beslut varigenom hovrätten, innan ändringssökandet har slutligen prövats, har förordnat all överexekutors utslag inte får verkställas eller att, om verkställighet redan har följt, ytterligare åtgärd inle får vidtas. Delsamma gäller interimistiskt förordnande om handräckning. Har hovrätten i annat fall genom särskilt beslut utlåtit sig över omständighet som angår målets behandling, får talan mol del beslutet inle föras annat än i sammanhang med huvudsaken.

Lagberedningen. Beredningen anser att den nuvarande regleringen av

 

Prop. 1980/81:8                                                                            18 kap. 19 §    877

fullföljd från hovrätt lill högsta domstolen i stort sett bör behällas. Visser­ligen har frågan om fullföljd till högsta domstolen fått väsentligt minskad betydelse genom 1971 ärs fullföljdsreform. Beredningen framhåller emel­lertid att frågor av prejudiciellt intresse kan komma upp även i utsök­ningsmål och att det saknas anledning att behandla sådana mål på annat sätt än vanliga mål.

1 19 kap. 43 8 uppmärksammar beredningen först de fall som regleras i 19 kap. 25 8 första stycket. 1 sistnämnda bestämmelse föreslås all särskild talan inte får föras mot vissa beslut av kronofogdemyndighet som inle är slutliga. Motsvarande bör enligl beredningen gälla när hovrätten under handläggningen har meddelat beslut i där uppkommen eller dit fullföljd fråga som avses i nämnda lagrum.

1 ett andra stycke av 43 8 anges i vilka fall särskild talan får föras mot beslut som hovrätten har meddelat under rättegången. Del föreslås all särskild talan får föras mot beslut varigenom hovrätten, innan ändrings-yrkandet prövas slutligt, har utlåtit sig i fråga som avses i 40 8 andra stycket, dvs. beträffande inhibition m.m., eller angående föreläggande som avses 113 8 eller har dömt ut vite eller ålagt ansvar för förseelse i rättegången. Beredningen anmärker alt bestämmelsen kanske ger möjlighel till särskild talan i något vidare omfattning än gällande rätt.

Som tredje stycke i 43 8 föreslår beredningen att om hovrälten i annat fall har utiåtit sig över omständighet som gäller målets behandling och beslutet inte rör tredje man, lalan mot beslutet inle får föras annat än i samband med huvudsaken. Beträffande sådant beslut föreslås som andra mening i samma stycke att 25 8 tredje stycket skall ha motsvarande tillämpning. Undanlaget beträffande tredje man avser endast att lalan får föras särskilt såvitt rör honom. Även denna bestämmelse innebär enligt beredningen möjligen att lalan fär föras särskilt i någol vidare omfattning än enligt gällande lag.

Remissyttrandena. Svea hovrätt anser att det inte finns tillräckliga skäl att vitesförelägganden i utsökningsmål skall kunna överklagas särskilt i den omfattning som beredningen föreslår. Så vittgående möjligheter till särskilda överklaganden kan fördröja handläggningen av själva saken.

Föredraganden. Beredningens förslag rörande talan mot beslut av hovrätten som inle rör huvudsaken innebär att som huvudregel skall gälla att sådant beslut får överklagas endast i samband med talan i huvudsaken. Från denna huvudregel föresläs emellertid en del undantag. Särskild talan skall sålunda föras över beslut som rör tredje man. Detsamma gäller beslut i fråga om inhibition o.d. och beslut rörande föreläggande som avser själva saken. Undantag från huvudregeln föreslås också för det fallet att hovrälten genom särskilt beslut har dömt ul vite eller ålagt ansvar för förseelse i rättegången.

Den föreslagna regleringen innebär att samma principer skall tillämpas som gäller för talan mot hovrättens beslut i mål som direkt faller under RB,

 

Prop. 1980/81:8                                                                            18 kap. 20 §    878

men att de särskilda förhållanden som råder i utsökningsmål har beaktats vid reglemas utformning. Förslaget har, frånsett en säiskild punkt, genom­gående godtagits av remissinstansema. Även jag ansluter mig i princip lill vad beredningen har föreslagit.

När del gäller den närmare utformningen av lagtexten vill Jag framhålla följande. 1 första stycket av 19 kap. 43 8 har beredningen tagit upp en bestämmelse om att särskild talan inte fär föras mol beslut av hovrätten som inle är slutligt och som gäller fråga som avses i 25 8 första stycket, dvs. självrättelse av utmätning, föreläggande att inställa sig till förhör eller förberedande beslut som inle rör tredje man. Enligt departementsförslaget gäller förbud mot talan, och inte endast mol särskild lalan, beträffande kronofogdemyndighetens beslut varigenom begäran om självrätlelse har lämnats ulan bifall (3 8). I den mån bestämmelsen i första stycket av 19 kap. 43 8 i beredningens förslag har någon självständig betydelse vid sidan av huvudregeln i tredje stycket torde man inte behöva räkna med att där nämnd fråga skall prövas av hovrätten genom beslut som inte är slutligt. På grund härav saknar departementsförslaget motsvarighet till första stycket i beredningens förslag.

Enligt min mening behövs inte heller någon bestämmelse om all part, som inle själv har fullföljt talan, får till bemötande av motparts ändrings­yrkande påkalla prövning av beslut mot vilket särskild talan inte får föras Qfr andra meningen i 19 kap. 43 § tredje stycket i beredningens förslag).

En remissinstans har kritiserat beredningens förslag alt särskild talan skall föras mot hovrättens beslut under rättegången angående föreläggande som avser själva saken. Med anledning härav vill Jag erinra om vad som har anförts i det föregående (under 3 och 4 88) som skäl för alt talan bör föras särskilt när sådant föreläggande meddelas av kronofogdemyn­digheten. Vad som sägs där har också fillämpning på beslut av hovrälten i sådan fråga, om sådant beslut någon gång skulle meddelas under rätte­gången i hovrätten. Härav föQer att Jag biträder beredningens mening.

1 enlighet med det sagda anges i första stycket av 19 8 i departements­förslaget att talan skall föras särskilt, om hovrätten innan ändrings­yrkandet prövas slutligt har utlåtit sig i fråga som avses i 16 8 andra stycket eller angående föreläggande som avses i 2 kap. 15 8 eller har dömt ut vite eller ålagt ansvar för förseelse i rättegången. 1 paragrafens andra stycke föreskrivs att när hovrätten i annat fall har utlåtit sig över omstän­dighet som gäller målets behandling och beslutet inte rör tredje man, talan mot beslutet inle får föras annat än i samband med lalan i huvudsaken.

20 § Paragrafen innehåller förbud mot klagan över vissa beslut av hovrätten. Den motsvarar 19 kap, 44 S beredningsförslagel.

Gällande rätt. Enligt 6 8 3 mom. UL får talan mot beslut, varigenom utmätningsman har avvisat framstäUl jäv, fullföljas hos överexekutor. Över överexekutors beslut får klagan inte föras. Har hovrätt meddelat

 

Prop. 1980/81:8                                                                         18 kap. 21 §   879

beslut varigenom utsökningsmål har visals åter till överexekutor eller utmätningsman, får enligt 219 8 2 mom. talan inte föras mot beslutet. Om hovrättens prövning innefattar avgörande av fråga som inverkar på målels utgång, fär dock part fullfölja lalan mot beslutet. Enligt 219 8 4 mom. får klagan inte föras över utslag, varigenom hovrätten har undanröjt förord­nande om inhibition som överexekutor har meddelat.

Lagberedningen. Som första mening i första stycket av 19 kap. 44 8 föreslås att talan inte får föras mol beslut, varigenom hovrätten har funnit kronofogdemyndigheten behörig i ärende som hör till kronofogdemyn­dighets åligganden eller hänvisat ärende till kronofogdemyndighet som hovrälten har funnit behörig. Beredningen framhåller att med bestäm­melsen inte åsyftas frågan om svensk myndighet över huvud enligt inter­nationellrättsliga regler är behörig att pröva saken. Som andra mening i samma stycke föreslås att lalan inle får föras mot beslut varigenom hovrätten har visat ärende äter till kronofogdemyndigheten. Innefattar hovrättens prövning avgörande av fråga som inverkar på målets utgång, får dock enligt en tredje mening i stycket lalan föras mot beslutet.

Andra stycket tar upp ett generellt förbud mol klagan över hovrätts beslut i fräga om Jäv mot förrättningsman. Beredningen påpekar all om framställt Jäv mot ledamot av hovrätten har ogillats, part enligt 19 kap. 43 8 tredje stycket beredningsförslaget får anföra besvär mot beslutet endast i samband med huvudsaken.

Föredraganden. Departementsförslaget överensstämmer, frånsett några redaktionella Jämkningar, med beredningens förslag.

Särskilda rättsmedel

21 8 Paragrafen innehåller bestämmelser om särskilda rättsmedel i utsökningsmål. Den motsvarar 19 kap. 45 8 beredningsförslagel.

Gällande rält. Av 21 8 Rp anses följa alt de särskilda rättsmedel som anges i 58 och 59 kap. RB (resning, återställande av försutten lid och besvär över dom villa) är tillämpliga även i utsökningsmål. Delta torde gälla även beträffande försäljning av utmätt lös egendom som auktions­företag, fondkommissionär eller mäklare ombesöGer på uppdrag av utmät­ningsmannen. 1 rättspraxis (NJA 1967 s. 303) har ansetts att återställande av försutten tid inle kan äga rum när tredje man inte har iakttagit tid att väcka talan vid domstol, vilket har förelagts honom enligl 69 8 UL.

Lagberedningen. Som första stycke i 19 kap. 45 8 föreslås som allmän princip att bestämmelserna om särskilda rättsmedel i 58 och 59 kap. RB får tillämpas även på kronofogdemyndighets beslut. Såvitt angår återställande av försullen tid, som enligt 58 kap. 11 8 RB endast avser tid för fullföljd av talan och liknande, korresponderar bestämmelsen mol 19 kap. 28 8 andra stycket om att kronofogdemyndigheten skall sälla ul ny tid för besvär över myndighetens beslut, om laga förfall visas före utgången av besvärsliden.

 

Prop. 1980/81:8                                                                            18 kap. 21 §    880

Beträffande hovrättens och högsta domstolens beslut i utsökningsmål är 58 och 59 kap. RB direkt tUlämpliga.

Beträffande tillämpningen erinrar beredningen om all hänsyn i hit­hörande fall måste las till de exekutiva förrättningarnas särskilda karaktär. I fråga om utlysande av auktion framhåUer beredningen att om kallelser lill kända sakägare inle har sänts när det borde ha skett, det kan tänkas grunda laga förfall och föranleda återställande av försutten tid. Sakägarna bör kunna lita på att kallelse lill auktion sänds när detta är föreskrivet. Visserligen kan del vara praktiskt olägligt om i så fall auktionen skulle behöva undanröjas, men denna olägenhet kan ålminsione i viss utsträck­ning förebyggas genom tillämpning av de villkor som enligl tredje stycket i paragrafen skall gälla för bifall lill yrkande om auktionens undanröjande. Alt avsänd individuell kallelse inte har nått vederbörande sakägare på grund av all denne har uppgeit ofullständig adress bör inte medföra att laga förfall anses föreligga, om föreskrivet kungörande i tidningarna har skett. 1 andra fall då kallelse inte har nått vederbörande kan särskilda omständigheter föranleda att laga förfall anses föreligga.

Vad angår okända sakägare kan de enligl beredningen, om kungörande har skett i föreskrivna tidningar, som regel inte framställa någon anmärk­ning mol att de inte har fått särskild underrättelse som skulle ha sänts lill dem om de hade varit kända. Det kan visserligen vara förklariigt att de inle har observerat kungörelsen, men avsikten med kungörandet är bl.a. just alt bringa auktionen till okända sakägares kännedom. Enligt bered­ningen gäller det över lag alt bedöma, huruvida det kungörande som har skett i laga ordning får skäligen anses tillfyllest för att vederbörande sakägare som uteblir skall ha förlorat sin talan.

Andra stycket i 19 kap. 45 8 beredningsförslagel reglerar frågan om åter­ställande av försutten tid när föreläggande att väcka lalan har meddelats någon enligt 5 kap. 19, 24 eller 25 8 eller enligl 14 kap. 9 8 andra stycket i förslaget. Beredningen anser alt det måsle finnas möjlighet för Iredje man all få försutten frist för väckande av lalan återställd, om laga förfall förelåg.

Bestämmelsen bör enligt beredningen jämföras med 19 kap. 6 8 andra stycket. Där sägs alt om den som enligt meddelat föreläggande skall väcka talan inom viss tid visar laga förfall före utgången av den tiden, krono­fogdemyndigheten skall sätta ut ny tid. Beredningen påpekar att sist­nämnda bestämmelse kan åberopas även av sökanden, om föreläggande har getts honom enligt 5 kap. 20 8 andra stycket, 21 8 eller 26 8 eller enligt 10 kap. 12 8 andra stycket.

Bestämmelsen i 19 kap. 45 8 andra stycket ger däremot inte sökanden möjlighet att få försutten tid för väckande av talan återställd med hjälp av 58 kap. RB, när föreläggande har riktats mot honom. Anledningen härtill är att enligt tidigare nämnda lagrum utmätningen hävs, om inte sökanden har väckt talan i saken inom den aktuella tiden. Det är enligt beredningen inle lämpligt att, sedan utmätning har hävts av sådan anledning, återuppliva

 

Prop. 1980/81:8                                                                           18 kap. 21 §    881

utmätningen genom återställande av försutten lid. Man måsle också i så fall ta ståndpunkt till verkningarna av vad som kan ha skett under mellan­tiden. Sökanden synes här få anses tillräckligt tillgodosedd med möjlig­heten att få ny utmätning, även om det kan inträffa att det objekt som den förra utmätningen gällde har under tiden sålts eller belastats med panträtt e.d. Beträffande denna risk framhåller beredningen att del över huvud är föga antagligt att sökanden, som Ju är den som främst agerar i ärendet, skall på grund av laga förfall underiåla all väcka talan i tid.

Den grupp av exekutiva åtgärder som försäQningarna representerar intar enligt beredningen en särskild ställning på det sättet att en skedd för­säljning inte utan vidare kan undanröjas med verkan att rättslägel före försäQningen blir återställt. Den som har förvärvat egendomen är inle skyldig att åleriämna den ulan all själv återfå sin prestation. Om influtna medel redan har fördelals, kan det emellertid vara mycket svårt, kanske ekonomiskt ogenomförbart, att få åter vad som har betalts ul. Dessa svårigheter växer naturligtvis Ju längre tid som har förflutit från försälj­ningen. Extraordinära rättsmedel kan komma att anlitas relativt lång lid efter det att försäQning har ägt rum. Vidare kan, framhåller beredningen, den sålda egendomen ha undergått betydande förändringar efter försäQ­ningen. Köparen kan ha helt förbrukat eller förslilil den eller värdet kan utan konsumtion eller slitage ha sjunkit lill en obetydlighet. Han kan å andra sidan ha gjort den köpta egendomen mycket värdefullare, t.ex. genom alt bebygga en på exekutiv auktion inköpt tomt.

Sambandet mellan exekutiv försäljning och åtföljande köpeskillingsför­delning är enligt beredningen av särskild betydelse, om exekutiv för­säljning undanröjs efter anlitande av extraordinärt rättsmedel. Den som med sådant rättsmedel vill angripa exekutiv försäljning bör göra klart för sig i vad mån även köpeskillingsfördelningen bör bringas ur världen. Beredningen påpekar att återställande av försutten tid för klagan över exekutiv försäQning inte i och för sig innebär även ett återställande av försutten tid för klagan över köpeskillingsfördelning. Om den förra tiden återställs, kan dock i samband därmed möjligheten alt klaga över köpeskil­lingsfördelningen återställas i den mån skäl därtill föreligger. Del är emel­lertid klart att undanröjande av försäQning i allmänhet inle kan genomföras ulan att medel som har betalts ut i enlighet med köpeskillingsfördelningen betalas tillbaka till större eller mindre del. Denna fråga måsle beaktas innan beslut om undanröjande av försäQningen meddelas.

Särskilt i fråga om fast egendom, skepp eller luftfartyg kan det enligl beredningen finnas ell flertal intressenter som är inblandade. Man bör inte annat än på myckel vägande skäl rygga den rättsliga disposition som en lagakraftvunnen försäljning med åtföQande likvid utgör. Bl.a. börden som förvärvar egendomen kunna lita på sitt lagakraftvunna förvärv.

Beredningen föreslår därför i tredje stycket av 19 kap. 45 8 alt använd­ning av särskilda rättsmedel inte får utan synnerliga skäl föranleda alt exekutiv  försäljning  hävs.   Avsikten  är att  det  skall  ske  en  samlad

 

Prop. 1980/81:8                                                                             18 kap. 21 §   882

värdering av de skäl som kan göra del motiverat att undanröja förrätt­ningen, med hänsyn tagen även till de olägenheter som i det aktuella fallet skulle föQa därav. I det förra hiinseendet bör enligt beredningen beaktas såväl de omständigheter som har gjort att klaganden inte med anlitande av ordinärt rättsmedel har kunnat komma till sin rätt som de materiella omständigheter han åberopar till slöd för sin lalan om undanröjande av försäljningen. Del kan l.ex. ha. förekommit en brist i kungörandet av auktion på fast egendom som inte kan betecknas som alltför grov men ändå i det aktuella fallet måsle antas ha lett lill stor ekonomisk förlust för klaganden. Skälen för att häva en exekutiv försäQning behöver inle heller vara lika starka när följderna därav är mycket begränsade som när ett flertal svårreglerade konsekvenser uppkommer.

Den föreslagna regeln är avsedd att tillämpas även när del inte är fråga om att helt undanröja försäljning utan klaganden har begränsat sin lalan. Den som efter laga förfall vill föra talan mot exekutiv försäljning kan t.ex. inskränka sig till att begära nytt utrop för att bättre pris skall uppnås men förklara sig godta den redan skedda försäljningen, om bättre pris inte uppnås. Beredningen utgår som har nämnts förut från alt beslut kan, med tillbörligt beaktande av köparens intresse all snabbt fä besked, meddelas i enlighet med ett sådant yrkande. Även på annat sätt kan talan mot exekutiv försäljning avgränsas. Ju mer begränsad den åsyftade ändringen är desto mindre krav behöver enligt beredningen ställas på de omstän­digheter som skall kunna föranleda ändring.

Föredraganden. I likhet med tieredningen anserjag att RB:s regler om särskilda rättsmedel bör i princip tillämpas på kronofogdemyndighetens beslut i utsökningsmål. Även när det gäller de närmare bestämmelsema beträffande tillämpningen av särskilda rättsmedel i utsökningsmål kan jag biträda vad beredningen har föreslagit.

Användning av särskilda rättsmedel i utsökningsmål måste, som bered­ningen har framhållit, ske med beaktande av de exekutiva åtgärdernas särskilda beskaffenhet. I synnerhet måste uppmärksammas att ett undan­röjande av en lagakraftvunnen exekutiv försäQning kan komma att medföra åtskilliga komplikationer även för andra än parterna i utsöknings­målet. Jag ansluter mig lill de uttalanden som beredningen har gjort rörande tillämpningen av bestämmelserna.

7         Hemställan

1 enlighet med vad som har anförts i det föregående föreligger förslag till utsökningsbalk.

Jag hemställer alt lagrådets yttrande inhämtas över lagförslaget.

8         Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

 

Prop. 1980/81:8                                        Tilläggsremissen: Motivering    883

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET      PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1979-06-28

Närvarande: statsministern Ullsten, ordförande, och statsråden Sven Romanus, Mundebo, Huss, Rodhe, Wahlberg, Hansson, Enlund, Lindahl, De Geer, Gabriel Romanus

Föredragande: statsrådet Sven Romanus

Lagrådsremiss med forslag till ändring i tidigare remitterat förslag till utsök­ningsbalk

1 Allmänna synpunkter

Den 16 mars 1978 beslöt regeringen att inhämta lagrådets yttrande över ett inom Justiiiedeparlementet upprättat förslag lill utsökningsbalk (UB). Det remitterade förslaget innehåller inte övergångsbestämmelser lill UB eller följdändringar i annan lagstiftning. Förslag härom avses bli framlagda i en senare lagrådsremiss. Den nya utsökningslagstiftningen beräknas kunna träda i kraft tidigast under år 1981.

UB skall ersätta i första hand utsökningslagen (1877:31 s. 1) — UL — men även vissa andra lagar som ansluter till UL, bl.a. införsellagen (1968:621), lagen (1971:494) om exekutiv försäQning av fast egendom (FfL), lagen (1971:500) om exekutiv försäQning av luftfartyg m.m. (LfL) och lagen (1973:1130) om exekutiv försäQning av registrerat skepp m.m. (SfL).

Efter det alt UB remitterades till lagrådet har nya lagregier tillkommit, vilka har betydelse även för UB. I samband med lagar (1978:853 och 854) om ändring i föräldrabalken (FB) och giftermålsbalken (GB) har sålunda UL och införsellagen ändrats i ett par hänseenden genom lagar 1978:856 och 860. Genom lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter har införts en säkerhetsåtgärd på det offenfiigrättsliga området - betalningssäkring - vilken medför förmånsrätt. För att betalnings­säkring skall beaktas när ianspråktagen egendom utmäts för annan fordran har UL, FfL, LfL och SfL samtidigt ändrats genom lagar 1978:887 och 889-891. Betalningssäkring bör också beaktas i UB i ett par andra av­seenden. En ny bötesverkställighetslag har införts genom lag 1979:189. I

 

Prop. 1980/81:8                                        Tilläggsremissen: Motivering    884

samband härmed har genom lag 1979:194 skett flera ändringar i införsel­lagen i syfte alt stärka böters ställning vid indrivning. Genom lag 1979:240 har rättshjälpslagen (1972:429) ändrats. 1 anslutning därtill gjordes också eft par ändringar i UL:s regler om besvär i utsökningsmål.

I en denna dag beslutad proposition har föreslagits en ny sekretesslag. 1 denna har tagits upp en särskild regel om sekretess hos kronofogde­myndighet, vilken har betydelse för en bestämmelse i UB om förordnande om tystnadsplikt.

1 fråga om exekutionstitlar utgår UB när det gäller summarisk process från det förslag till ny lagsökningslag som har lagts fram i departements­promemorian (Ds Ju 1977:5) Summarisk process. Nämnda förslag till lagsökningslag innehåller bestämmelser inle bara om summarisk betal­ningsprocess utan även om förordnande om avhysning och återställande av besittning m.m. Avsikten var alt förslag till en ny sådan lagsökningslag skulle remitteras till lagrådet senare under år 1978 (remissprolokoUel s. 217 och 245).

Efter det att förslaget till UB remitterades till lagrådet har det emellertid bedömts som lämpligare att frågan om en ny lagsökningslag får anstå tills vidare i avvaktan på rättegångsutredningens (Ju 1977:06) pågående arbete. Någon ny lagstiftning om sumniarisk betalningsprocess är därför inte aktueU f.n. Däremot har regeringen tidigare i dag beslutat att förslag till en handräckningslag, som avser andra förpliktelser än betalningsskyldighet, skall remitteras lill lagrådet utan avvaktan på övrig föQdlagstiftning till UB. På grund av del sagda bör UB:s regler om exekutionstitlar ändras på så sätt att balken i fråga om summarisk betalningsprocess utgår från den nuvarande lagsökningslagen (1946:808) och i fråga om annan summarisk process från den föreslagna handriickningslagen.

Det remitterade förslaget till UB granskas f n. av lagrådet. Granskningen beräknas vara avslutad under hösten 1979. Det synes lämpligt att nu ta upp frågan om de ändringar i UB som föranleds av den nya lagstiftning som jag har nämnt i det föregående.

Innan Jag går in på de enskilda bestämmelsema i förslaget villjag ta upp en lagteknisk fråga som rör betalningssäkring. Betalningssäkringslagen innehåller bestämmelser inle bani angående beslutande om betalnings­säkring — vilket ankommer på länsskatterätlen (från den 1 juli 1979 läns­rätten) — och vad som har samband därmed utan också om verkställighet av beslut om betalningssäkring, däri inräknat rättsverkan därav m.m. (9-15 88, se även 18 8). Verkställigheten ankommer på kronofogde­myndigheten och sker i princip enligl vad som gäller om utmätning. En del avvikande bestämmelser meddelas dock. Beträffande kvarstad och andra liknande säkerhetsåtgärder — som efter UB:s ikraftträdande förutsätts skola beslutas av allmän domstol även när lalan i saken inte har väckts — har behövliga bestämmelser om verkställighet tagits upp i UB (16 kap. 10-16 88 i det remitterade förslaget). Mot bakgrund härav kan det göras

 

Prop. 1980/81: 8                                       Tilläggsremissen: Motivering    885

gällande att även verkställighet av betalningssäkring bör regleras i UB. Mot en sådan ordning lalar emellertid flera skäl.

Betalningssäkringslagen antogs av riksdagen i slutet av 1978 och trädde i kraft den I Januari 1979. I lagstiftningsärendet ifrågasattes inte från något håll att frågan om verkställighet av betalningssäkring skulle regleras för sig i utsökningslagstiftningen, och det torde inte heller ha avsetts att bestäm­melserna härom senare skulle föras över till UB. Att bestämmelserna får stå kvar i betalningssäkringslagen strider inte mot systematiken i UB. UB är visserligen tillämplig även på indrivning av skatter, böter m.m. — allmänna mål - men det är förutsatt att åtskilliga bestämmelser rörande sådana mål liksom f n. skall finnas i särskilda lagar vid sidan av UB, t.ex. angående måls anhängiggörande, exekutionstitlar och redovisning Gfr 2 kap. 30 8, 3 kap. 23 8 och 13 kap. 21 8 i del remitterade förslaget). Även i övrigt skall UB kompletteras med bestämmelser av exekutiv natur i andra lagar. Som exempel kan nämnas de bestämmelser om handräckning och verkställighet för återtagande av såld egendom som meddelas i kon­sumentkredifiagen (1977:981) och lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl. Från praktisk synpunkt är också vissa fördelar förenade med att ha samtliga bestämmelser rörande betalningssäkring samlade på ett ställe.

Bestämmelserna om verkställighet av betalningssäkring bör sålunda inte las upp i UB utan få stå kvar i belalningssäkringslagen. En annan sak är alt bestämmelserna bör Jämkas med anledning av att UL ersätts av UB. Den frågan får tas upp i samband med övrig följdlagstiftning till UB. Jag vill särskilt påpeka att om, i enlighet med vad jag har förordat i remissen be­träffande UB (s. 346), lagen (1921:244) om utmätningsed upphävs, del är naturligt att man då också upphäver bestämmelserna om belalnings-säkringsed i 15 § betalningssäkringslagen.

På grund av del anförda har inom justitiedepartementet utarbetats förslag till ändring i UB. Förslaget bör fogas lill protokollet i detta ärende som bilaga.'

2 Motivering til! de särskilda bestämmelserna

2 kap.

I 2 kap. 14 § i del remitterade förslaget har tagits upp en bestämmelse som ger kronofogdemyndigheten möjlighet att i ett visst avseende förordna om tystnadsplikt. Enligt paragrafen kan sålunda kronofogdemyndigheten förordna att vad som vid förhör har förekommit angående enskilds person­liga förhållanden eller näringsidkares affärs- eller driftförhållanden inte får röjas obehörigen. Sådant förbud avses rikta sig till var och en som var när­varande vid förhöret eller annars får ta del av vad som har förekommit vid detta, även Qänstemän vid kronofogdemyndigheten. ' Bilagan här intagen som bilaga 3.

 

Prop. 1980/81:8                                        Tilläggsremissen: Motivering    886

I propositionen med förslag till ny sekretesslag har beträffande exeku­tionsväsendet tagits upp en särskild bestämmelse om sekretess i mål eller ärende angående exekutiv verksamhet (9 kap. 19 8). Enligt bestämmelsen gäller sekretessen för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon honom när­stående lider avsevärd skada eller betydande men om uppgiften röjs. Sekretessen gäller dock inte uppgift om förpliktelse som avses med den sökta verkställigheten och inte heller beslut i målet eller ärendet. Som jag har framhållit i nämnda proposition bör bestämmelsen medföra att 2 kap. 14 8 UB jämkas. Lydelsen av sistnämnda bestämmelse bör sålunda anpassas till 9 kap. 19 8 nya sekretesslagen.

1 enlighet härmed föreslås att kronofogdemyndigheten skall kunna förordna att uppgift som vid förhör har förebringats om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden inte får röjas obehörigen, om röjande av uppgiften kan antas medföra att den enskilde eller någon honom när­stående lider avsevärd skada eller betydande men. Termerna "skada" och "men" har i bestämmelsen samma innebörd som i sekretesslagen. Den förra termen avser alhså ekonomisk skada, medan den senare i första hand åsyftar integritetskränkningar. Med uttrycket enskUd förstås, liksom i sekretesslagen, både fysiska och juridiska personer. Förbud enligt bestäm­melsen gäller även Qänstemän vid kronofogdemyndigheten. För dessa gäller emellertid tystnadsplikt redan enligt 9 kap. 19 8 sekretesslagen.

3 kap.

Som Jag har nämnt i del föregående bör UB:s bestämmelser om exeku­tionstitlar beträffande summarisk process utgå från den nuvarande lag­sökningslagen resp. det förslag till handräckningslag som i dag har remit­terats till lagrådet. 3 kap. UB, som i det tidigare remitterade förslaget utgår från en ny lagsökningslag, bör ändras i enlighet härmed. Ändringarna berör 1, 13 och 14 88- Rubriken före 13 8 bör också jämkas.

1 / § första stycket bör under punkt 3 såsom exekutionstitlar las upp utslag och beslut i lagsökningsmål, bevis i mål om betalningsföreläggande alt utmätning får äga rum samt utslag och beslut i handräckningsmäl.

I 13 § första stycket föreslås som första mening att utslag eller beslut i lagsökningsmål varigenom betalningsskyldighet har ålagts får verkställas genast, om inte annat förordnas med anledning av talan om återvinning eller besvär. I andra meningen anges att utslag eller beslut i lagsöknings­mål i annat fall, dvs. i fråga om avhysning eller kvarstad, verkställs såsom lagakraftägande dom, om inte annat förordnas med anledning av talan om återvinning eller besvär. Den föreslagna regleringen överensstämmer i huvudsak med vad som nu gäller (se 49 8 I mom. och 518 1 mom. UL samt 16 8 lagsökningslagen jfrd med 53 8 UL och 17 kap. 14 8 andra stycket andra meningen rättegångsbalken). Beträffande beslut — t.ex. efter åter-

 

Prop. 1980/81:8                                        Tilläggsremissen: Motivering    887

kallelse — varigenom betalningsskyldighet har ålagts torde förslaget dock skilja sig någol från vad som gäller f n. Det kan påpekas att 16 8 lag­sökningslagen, som innehåller bestämmelser angående handräckning i lagsökningsmål, föreslås bli ändrad i samband med förslaget lill handräck- • ningslag.

Enligt andra stycket i förslaget lill ny lydelse av 13 8 får bevis i mål om betalningsforeläggande att utmätning får äga rum - s.k. slutbevis — verk­ställas såsom lagakraftägande dom, om inle gäldenären har sökt åter­vinning. Har återvinning sökts, skall gälla vad som sägs i 5 8 om verkstäl­lighet av underrätts dom, dvs. verkställighet får i princip ske men gälde­nären kan avväGa verkställigheten genom att nedsätta beloppet eller ställa säkerhet. Domstolen skall dock kunna förordna om inhibition. Förslaget överensstämmer i huvudsak med vad som nu gäller enligl 518 3 mom. UL. Påstår gäldenären att han har sökt återvinning, måste kronofogdemyndig­heten vid behov ta reda på hur del förhåller sig härmed,

I 14 § har tagits upp bestämmelser om verkställighet av utslag eller beslut enligt den föreslagna handräckningslagen. Beträffande denna lag kan nämnas föQande. Lagen, som behandlar en summarisk och skriftlig process för fall då saken är uppenbar, är tillämplig på förpliktelser som inte avser betalningsskyldighet. Sökt handräckning kan med visst undanlag beviQas interimistiskt. Rättens avgörande av saken sker genom utslag. Handräckningsmål kan också avslutas genom beslut, t.ex. om ansökan avvisas eller om målet avskrivs på grund av återkallelse. I handräck­ningsmål kan part åläggas att ersätta motpartens kostnader i målet. Rätts­medlet mot utslag är för båda parter återvinning. Är en part missnöjd med utslag endast beträffande beslut om kostnadsersättning, skall lalan dock föras genom besvär. Talan mot särskilt beslut i handräckningsmål förs genom besvär. Handräckningslagens bestämmelser skall också tillämpas i fråga om handräckning som enligt särskild föreskrift i annan lag skall tas upp av tingsrätt. Mol utslag i sädant mål skall dock lalan föras genom besvär.

Utslag eller beslut enligt handräckningslagen bör få verkställas såsom lagakraftägande dom, med möjlighel för domstolen i återvinningsmålet resp. besvärsmälet att förordna om inhibition. I fråga om skyldighet att betala kostnadsersättning bör dock gälla att utslaget eller beslutet får verk­ställas genast. Även i delta fall bör emellertid, om återvinning har sökts eller besvär anförts, domstolen kunna förordna om inhibition. De bestäm­melser som föreslås i enlighet härmed överensstämmer i huvudsak med vad som nu gäller om överexekutors utslag och beslut (518 4 mom. och 53 8 UL). En viss olikhet föreligger dock i fråga om ålagd betalningsskyldig­het. Det kan anmärkas att bestämmelsema i 14 8 blir tillämpliga även i fråga om handräckning som får beslutas av tingsrätt med stöd av särskild föreskrift i annan lag.

 

Prop. 1980/81:8                                        Tilläggsretnissen: Motivering    888

4          kap.

I 4 kap. 2 § i del remitterade förslaget föreskrivs vissa begränsningar i möjligheten att få utmätning fcr underhållsbidrag och vissa kommunala bidragsfordringar. 1 första stycket har tagits upp bestämmelser om det fallet alt utmätning söks för bidrag, som har förfallit till betalning tidigare än tre år innan ansökan om utmätning gjordes, och gäldenären gör gäUande att bidraget är betalt. Om invändningen inte med hänsyn till omständig­heterna kan lämnas utan avseende, får enligt förslaget utmätning inte äga rum. Bestämmelsen har motsvarighet i 54 a 8 2 mom. UL i paragrafens tidigare lydelse. Denna bestämmelse har emellertid upphävts genom lag 1978:856 i samband med alt det i GB och FB har införts en treårig preskrip­tionstid för underhåUsbidrag. På grund härav bör även bestämmelserna i 4 kap. 2 8 första stycket UB utgå.

Jag vill påpeka att den treåriga preskriptionstiden inte avser bidrag enligt barnavård slagen (1960:97) eller lagen (1956:2) om socialhjälp. Beträffande sådana bidrag torde den allmänna tioåriga preskriptionstiden vara tillämp­lig. Det kan emellertid inte komma i fråga att ta upp en bestämmelse om hinder mot utmätning enbart för dessa bidrag. Man torde dessutom kunna utgå från att kommunerna inte söker utmätning för bidrag som redan är betalda. Skulle tvist huruvida äldre bidrag har betalts någon gång komma upp, får frågan prövas i utsökningsmålet Gfr 3 kap. 21 8 UB).

I andra stycket av 4 kap. 2 8 i det remitterade förslaget anges alt utmätning för underhållsbidrag lill make inte får ske på gmnd av för­bindelse som avses i 3 kap. 18 8, om makarna inte under den tid som bidraget avser levde och alUjämt lever åtskilda. Bestämmelsen motsvarar, med någon mindre ändring, 54 a 8 1 mom, andra meningen UL i para­grafens tidigare lydelse. Denna bestämmelse har emellertid jämkats i samband med de tidigare nämnda ändringarna i GB och FB. 1 den nya lydelsen av 54 a 8 1 mom. UL föreskrivs att utmätning på grund av skriftlig förbindelse får beträffande underhållsbidrag som skall utges lill gälde­närens make för makens egen del eller för makarnas barn ske endast om makarna under den tid bidraget avser inle varaktigt bodde tillsammans och alUjämt inle gör del. Bestämmelsen i 4 kap. 2 8 andra stycket i det remit­terade förslaget har ändrats på motsvarande sätt.

5          kap.

Enligt 5 kap. 13 § andra stycke! i det remitterade förslaget hindrar inte bestämmelserna i I -9 88 i samma kapitel om undantag från utmätning alt utmätning sker av egendom som har belagts med kvarstad för fordran. Bestämmelsen har sin grund i att beneficieprövning skall ske även vid verkställighet av kvarstadsbeslut (16 kap. 13 8).

Efler  tillkomsten   av   betalningssäkringslagen   bör  också  säkerhets-

 

Prop. 1980/81:8                                       Tilläggsremissen: Motivering    889

åtgärden betalningssäkring beaktas i paragrafen. Vid verkställighet av sådan åtgärd skall beneficieprövning äga rum enligt samma regler som gäller vid utmätning Gfr 10 8 betalningssäkringslagen). Det synes därför lämpligt att även egendom som har tagits i anspråk genom betalnings­säkring undantas från ny beneficieprövning. I enlighet härmed föreslås att nyssnämnda bestämmelse vidgas till att gälla också detta fall.

Skåp.

1 8 kap. 4 § första stycket i det remitterade förslaget ges bestämmelser om hinder mot exekutiv försäljning i vissa fall när exekutionstiteln inte har vunnii laga kraft. Andra meningen anknyter till det förslag till ny lag­sökningslag som tidigare var aktuellt. I bestämmelsen bör i stäUet, i överensstämmelse med vad som nu gäller enligt 51 8 3 mom. tredje meningen jämförd med 40 8 UL, tas upp del fallet att utmätning har skett på grund av slutbevis i mål om betalningsforeläggande och gäldenären har sökt återvinning.

Det kan påpekas att något motsvarande generellt försäljningsförbud inle foreslås gälla när utmätning har skett på grund av utslag eller beslut i lag­söknings- eller handräckningsmål varigenom betalningsskyldighet har ålagts. I sådana fall bör del anses tillräckligt med den möjlighet att förordna om inhibition som har tagils upp i 3 kap. 13 8 första stycket och 14 8. I dessa fall möter emellertid enligl andra stycket i 8 kap. 4 8 hinder mol försäQning av lös egendom som har betydande värde och av fast egendom innan utslaget eller beslutet har vunnit laga kraft, om inle gäldenären har samtyckt lill försäQning.

I samband med tillkomsten av betalningssäkringslagen har i utsöknings­lagstiftningen förts in bestämmelser som under vissa villkor ger borgenär för vars fordran betalningssäkring har ägt rum, dvs. staten, rätt till betalning ur egendomen när den utmäts för annan fordran (SFS 1978:887 och 889-891). Beträffande lös egendom i allmänhet föreskrivs sålunda i 139 8 3 mom. UL att om utmätt lös egendom är föremål för betalnings­säkring, borgenär för vars fordran betalningssäkringen har ägt rum har rätt till betalning ur köpeskUlingen, i den mån fordringen är eller blir fastställd och förutsättningar för indrivning inträder. Därjämte hänvisas i fråga om rätt till betalning ur registrerat skepp, luftfartyg eller intecknade reserv­delar till särskilda bestämmelser i SfL (se 10 8 första stycket) och LfL (se 10 8 första stycket). Beträffande fast egendom se 25 8 FfL.

På motsvarande sätt bör i UB meddelas bestämmelser som ger borgenär, vars fordran på grund av betalningssäkring är förenad med förmånsrätt i viss egendom, rätt alt få betalning ur egendomen, när den har ulmätts för annan fordran. I fråga om lös egendom i allmänhet föreslås att en bestäm­melse härom tas upp i 8 kap., närmast efler 13 8 i del remitterade förslaget. I den föreslagna bestämmelsen, 14 §, anges att fordringen skall anmälas

19 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 8. Del 2

 

Prop. 1980/81:8                                              Tilläggsremissen: Motivering    890

enligt vad som i princip gäller för andra fall då tredje man har rätt till betal­ning. Till följd av förslaget bör de hittillsvarande 14-18 88 betecknas 15-19

10 kap.

10 kap. 7 § i det remitterade förslaget innehåller föreskrifter angående underrättelser till sakägarna om exekutiv försäQning av registrerat skepp. 1 motsvarande paragraf i SfL (7 8) nämns bland sakägarna numera även borgenär som har förmånsrätt på grund av betalningssäkring. 7 8 i det remitterade förslaget bör kompletteras på motsvarande sätt.

I 10 § i det remitterade förslaget regleras vilka fordringar som skall tas upp i sakägarförteckningen. 1 motsvarande bestämmelse i SfL (10 8 första stycket) nämns numera även fordran som är förenad med förmånsrätt i skeppet på grund av betalningssäkring. Motsvarande tillägg bör göras i första stycket av det remitterade förslaget.

I 10 8 andra stycket andra meningen i det remitterade förslaget anges, beträffande del fallet alt skepp som skall säQas exekutivt hör till konkurs­bo, att om skeppet är utmätt, även fordran som skall utgå med förmånsrätt enligt 10 8 förmånsrättslagen (1970:979) skall las upp i sakägarförteck­ningen. Bestämmelsen har sin grund i all fordran med sådan allmän förmånsrätt skall enligt 15 8 förmånsrättslagen vid behov las ut före fordran med förmånsrätt på grund av utmätning. Efter tillkomsten av lagstiftningen om betalningssäkring gäller samma företrädesordning mellan fordran med allmän förmånsrätt enligt 10 8 förmånsrättslagen och fordran med förmånsrätt på grund av betalningssäkring. På grund härav bör bestämmelsen i 10 8 andra stycket andra meningen i del remitterade förslaget vidgas till att avse även det fallet att skeppet är ianspråktaget genom betalningssäkring.

På grund av att 11 kap. i del remhterade förslaget, som behandlar exekutiv försäQning av registrerait luftfartyg och intecknade reservdelar till luftfartyg, hänvisar till bestämmelserna i 10 kap. blir de föreslagna änd­ringarna i 10 kap. tillämpliga även beträffande sådan egendom Gfr 7 och 10 88 LfL).

12 kap.

I 12 kap. 25 J i det remitterade förslaget anges vilka fordringar och rättig­heter som skall tas upp i sakägarförteckningen vid exekutiv försäQning av fastighet. Uppräkningen har, i likhet med vad som har skett i 25 8 FfL, kompletterats med fordran som är förenad med förmånsrätt i fastigheten på grund av betalningssäkring.

 

Prop. 1980/81:8                                        Tilläggsremissen: Motivering    891

13 kap.

I 13 kap. 7 § i det remitterade förslaget meddelas bestämmelser om för­farandet då en fordran som skall beaktas vid fördelning är oklar. 1 para­grafens första stycke anges att om fordran eller därmed förenad förmåns­rätt är beroende av villkor eller tvistig eller om förmånsrätt är beroende av att sökt inteckning beviQas, kronofogdemyndigheten skall avsätta vad som belöper på fordringen i avvaktan på alt villkoret uppfylls eller förfaller eller alt tvisten eller frågan om inteckning blir slutligt avgjord. Enligt andra stycket skall tvist angående fordran eller förmånsrätt genom föreläggande hänskjutas till domstol, om tvisten inte redan är föremål för prövning. Föreläggandet skall gå ut på att den borgenär vars fordran eller förmåns­rätt är Ivistig skall väcka talan mot den som medlen skall tillkomma om anspråket bortfaller. Enligl tredje stycket i paragrafen kan kronofogde­myndigheten under vissa förutsättningar själv pröva tvist i stället för att hänskjula den till domstol. Bestämmelserna ersätter 151 8 UL.

De nu angivna reglerna lämpar sig inte för det fallet alt medel belöper på fordran som är förenad med förmånsrätt på grund av betalningssäkring. I sådant fall bör medlen avsättas i avvaktan på alt fordringen fastställs enligl vad som gäller därom och förutsättningar för indrivning inträder eller att beslutet om betalningssäkring hävs. Någol föreläggande bör inte ges. En särskild bestämmelse om avsättning i enlighet med vad nu har sagts har tagits upp som ett Qärde stycke i 13 kap. 7 8. Bestämmelsen överens­stämmer i sak med vad som föreskrivs i 151 8 5 mom. UL i paragrafens lydelse enligt lag 1978:887.

I 14 § i det remitterade förslaget föreskrivs hinder i vissa fall mot alt medel som har influtit i mål om utmätning betalas ut ulan att säkerhet ställs. Punkt I, som avser fall då exekutionstiteln inle har vunnit laga kraft, nämner bl.a. utslag eller beslut i lagsökningsmål, dvs. enligt del förslag lill ny lagsökningslag som tidigare var aktuellt. 1 bestämmelsen bör i stället tas upp del fallet att utmätning har skett på grund av slulbevis i mål om betal­ningsföreläggande och gäldenären har sökt återvinning. Detta torde överensstämma med vad som nu gäller (518 3 mom. och 137 8 2 mom. UL). Del kan påpekas att bestämmelsen inte föreslås gälla i fråga om utmätning på grund av utslag eller beslut i lagsöknings- eller handräck­ningsmål Gfr vad som har anförts vid 8 kap. 4 8).

15 § i del remitterade förslaget innehåller bestämmelser om lyftning av avsatta medel. Bestämmelserna innebär alt medlen, i vissa fall efter särskild prövning av kronofogdemyndigheten, får mot säkerhet betalas ut till den borgenär som medlen skall tillkomma i första hand eller i andra hand. Dessa bestämmelser bör inte tillämpas i fråga om avsatta medel som belöper på fordran som är förenad med förmånsrätt på grund av betal­ningssäkring. Sådana medel bör innestå i avvaktan på att nämnda fordran fastställs och förutsättningar för indrivning inträder. Avsättningen skall då

 

Prop. 1980/81:8                                        Tilläggsremissen: Motivering    892

upphöra och medlen betalas ut till staten/borgenären. Skulle beslutet om betalningssäkring hävas dessförinnan, skall avsättningen också hävas och medlen betalas ut till den som i andra hand var berättigad till dem.

I enlighet härmed föreslås att 15 8 begränsas till att avse medel som har avsatts enligt 7 8 första stycket.

12/  i del remitterade förslaget, som innehåller särskilda bestämmelser beträffande allmänna mål, anges i andra meningen att 4-9 88 inte gäller i sådana mål annat än under vissa förutsättningar. Från denna hänvisning har i förslaget undantagits den nya bestämmelsen i 7 8 Qärde stycket angående fordran som är förenad med förmånsrätt på grund av betalnings­säkring.

15 kap.

I samband med införandet av den nya bötesverkställighetslagen har 1 8 införsellagen, som under olika punkter anger vilka fordringar som kan föranleda införsel, ändrats på så sätt all skatter och allmänna avgifter samt böter och viten förts samman under en punkt (SFS 1979:194). 15kap./#i det remitterade förslaget, som motsvarar 1 8 införsellagen, har ändrats på motsvarande sätt.

I 15 S införsellagen regleras konkurrensen mellan olika införselbara ford­ringar. I Qärde stycket angavs tidigare alt av fordringar som avses i 1 8 2-4 — dvs. kommunala bidragsfordringar, skatter och allmänna avgifter samt böter och viten — har inom vaqe grupp vad som har stått ute längst före­träde. Genom lag 1979:194 har bestämmelsen begränsats till att gälla ford­ringar som avses i 1 8 2, dvs. kommunala bidragsfordringar. Frågan om avräkning mellan del allmännas fordringar i övrigt har ansetts inte behöva regleras i lag. Motsvarande ändring har gjorts i 15 kap. 15 § i del remit­terade förslaget, som motsvarar 15 8 införsellagen.

116 8 första stycket införsellagen ges bestämmelser om jämkning vid införsel av otillbörligt högt underhåUsbidrag, när införsel samtidigt äger rum för annan fordran. Första meningen gällde tidigare det fallet att under­hållsbidrag som avses i 5 kap. 5 8 GB överstiger vad som skäligen bör tillkomma famiQen. Genom lag 1978:860 har bestämmelsen, i samband med de samtidigt gjorda ändringama i GB och FB rörande underhålls­bidrag, ändrats till att avse den situationen att gäldenären bor varaktigt tiU­sammans med sin make och underhållsbidrag tUl maken eller till makarnas barn överstiger vad som skäligen bör tillkomma den underhållsberättigade.

16 8 införseUagen motsvaras i det remitterade förslaget av 15 kap. 16 §. Första stycket i denna paragraf har ändrats på samma sätt som 16 8 första stycket införsellagen.

Genom lag 1978:860 har införts en ny paragraf i införsellagen, 15 a 8. Bestämmelsen har samband med den samtidigt införda rätten för förälder, som skall betala underhållsbidrag till bam, att vid fullgörande av sin

 

Prop. 1980/81:8                                        Tilläggsremissen: Motivering    893

bidragsskyldighet tillgodoräkna sig avdrag enligt de närmare bestämmelser som anges i 7 kap. 4 8 FB, när föräldem har haft bamet hos sig under viss tid. I 15 a 8 införsellagen anges sålunda att om gäldenären har rätt till avdrag på underhållsbidrag enligt 7 kap. 4 8 FB, belopp som på gmnd härav tillgodoräknas honom inle fär las i anspråk genom införsel för fordran som tillkommer annan än den underhållsberättigade eller någon som har inträtt i dennes rätt.

En mötsvarande bestämmelse bör tas upp i 15 kap. UB. Den har förts in som ett Iredje stycke i 16 8 i del remitterade förslaget.

I 15 kap. 17 § första stycket i det remitterade förslaget anges att införsel går före utmätning samt, i andra meningen, alt införsel för fordran som avses i 1 8 4 — dvs. böter och viten — dock skall jämkas eller hävas, om utmätning därigenom kan äga rum för annan fordran. Bestämmelserna överensstämmer med 17 8 första stycket införsellagen i paragrafens tidigare lydelse. Genom lag 1979:194 har emellertid andra meningen ändrats. Enligt den nya lydelsen skall införsel för fordran som avses i I 8 3 — dvs. skatter och allmänna avgifter samt böter och viten — ändras eller hävas, om utmätning därigenom kan äga rum för sådan fordran för vilken utmätning av innestående lön enligt 67 b 8 4 UL får utan gäldenärens med­givande ske sammanlagt sex månader under ell kalenderår. Enligt sist­nämnda lagrum gäller sexmånaderstiden när fordringens art ger särskild anledning tiU del. Bestämmelsen åsyftar i första hand ersättning för person-eller egendomsskada på grund av brott samt skadeståndsrättslig ersättning för förlust av underhåU (prop. 1968:130 s. 106, jfr prop. 1978/79:40 s. 45).

En bestämmelse om att införsel för skatter, böter m.m. skall stå tillbaka för vissa fordringar som tas ul genom löneutmälning torde sannolikt få ganska liten praktisk betydelse. Det torde inte förekomma ofta att löne­utmälning äger mm för skadestånd på grund av brott eller annan därmed jämstäUd fordran samtidigt som införsel skall ske för skatter, böter e.d. Det kan erinras om att den som har lidit skada lill följd av brott numera kan i viss utsträckning få ersättning av staten enligt broltsskadelagen (1978:413).

I de fall då den ifrågavarande konkurrensregeln verkligen behöver tillämpas torde emellertid en del praktiska problem kunna uppslå. Ford­ringar som konkurrerar vid löneutmätning har nämligen inbördes lika rätt Gfr 4 kap. 30 8 första stycket och 7 kap. 13 8 i del remitterade förslaget), vilket också gäller i fråga om skadestånd på grund av brott och andra ford­ringar som avses i 17 8 första stycket andra meningen införsellagen i para­grafens nya lydelse. Det synes därför tveksamt vilken företrädesordning som skall gälla mellan införselfordringen och en fordran, t.ex. på grund av köp, för vilken löneutmätning skall äga rum samtidigt med att sådan utmätning sker för t.ex. skadestånd på grund av brott. Att ge även köpe förd ringen företräde framför införselfordringen är inte sakligt motiverat och inte heller konsekvent. Sådan fordran går Ju annars, när den

 

Prop. 1980/81:8                                        Tilläggsremissen: Motivering    894

ensam skall föranleda löneutmätning, efter införsel. Mol alt köpeford­ringen skall gå efter införselfordringen kan riktas liknande kritik. Bl.a. kan invändas att det inle är motiverat all köpefordringen skall gå efter skade­ståndsfordringen endast därför alt införsel samtidigt har sökts för skatt, böter e.d. Det förhållandet att olika förbehållsbelopp gäller vid införsel och löneutmätning medför också vissa problem vid tillämpningen.

Till vad nu har sagts kommer all det rent principiellt synes riktigast att, när böter och viten nu har jämställts med skatter, införsel över lag får gå före löneutmälning.

På grund av det anförda föreslås alt bestämmelsen i 17 8 första stycket andra meningen i det remitterade förslaget utgår utan att ersättas av någon annan liknande föreskrift.

Det kan nämnas alt genom lag 1979:194 även 7 och 22 88 införsellagen har ändrats. I 7 8 regleras frågan i vad mån införsel för skaller och allmänna avgifter samt böter och viten får ske före laga kraft. Lagrummet saknar emellertid direkt motsvarighet i det remitterade förslaget. Där gäller i stället de generella bestämmelserna om exekutionstitlar i 3 kap. Dessa överensstämmer i sak med vad som gäller efter införande av den nya lagstiftningen om bötesverkslällighet (se 3 kap. 23 8). Ändringen av 22 8 införsellagen innebär att möjligheten att genom ett införselliknande för­farande ingripa när en gäldenär arbetar ulan lön eller mot alltför låg er­sättning har vidgats till all gälla, utöver underhållsbidrag och kommunala bidragsfordringar, även skatter och allmänna avgifter samt böter och viten. Det remitterade förslaget lill UB har emellertid redan denna innebörd (15 kap. 19 8 Jfrd med 7 kap. 18 8).

16 kap.

Enligl 16 kap. 15 § första stycket i det remitterade förslaget hindrar inle kvarstad för fordran att den kvarstadsbelagda egendomen utmäts eller beläggs med kvarstad för annan fordran. Finns annan egendom att tillgå, skall dock denna tas i anspråk i första hand, om inte den fordran för vilken utmätning eller kvarstad söks är förenad med särskild förmånsrätt i den kvarstadsbelagda egendomen. I paragrafens andra stycke anges att om egendom som har belagts med kvarstad för fordran utmäts för annan fordran, vilken inte är förenad rned särskild förmånsrätt i egendomen, denna skall anses samtidigt utmätt för kvarstadsborgenärens fordran. Sist­nämnda bestämmelse innebär att fordringarna får lika rätt i egendomen, dvs. i förhållande lill fordringarnais storlek. Det kan erinras om att enligt det remitterade förslaget kvarstad inte i och för sig medför förmånsrätt.

Efter tillkomsten av betalningssäkringslagen bör i fråga om rättsverkan av kvarstad även säkerhetsåtgärden betalningssäkring beaktas. Betalnings­säkring ger enligt 8 8 förmånsrättslagen förmånsrätt i den ianspråktagna egendomen.

 

Prop. 1980/81:8                                       Tilläggsremissen: Motivering    895

1 lagrådsremissen beträffande UB framhöll Jag att om förslaget angående betalningssäkring, som då övervägdes i budgetdepartementel, genom­fördes, det borde beaktas i UB. Det borde därvid bl.a. tillses att en kvar­stadsborgenär inte kom i sämre ställning än om utmätning hade ägt rum för del allmännas fordran. Frågan huruvida kvarstad bör medföra förmånsrätt berördes också i propositionen angående betalningssäkring. I några remissyttranden över utredningsförslaget hävdades sålunda att om betal­ningssäkring förenades med förmånsrätt, samma rättsverkan borde tilläggas kvarstad (prop, 1978/79:28 s, 79 f och 103 f). Chefen för budget-departementet framhöll (prop. s. 116) att det kunde övervägas om inle även kvarstad (och skingringsförbud) borde utrustas med förmånsrätt. Frågan om eventuell förstärkning av kvarslads (och skingringsförbuds) rättsverkan borde emellertid inte tas upp i ärendet angående betalnings­säkring ulan i samband med den pågående reformeringen av utsöknings­lagstiftningen (se även skatteutskottets betänkande 1978/79:13 s. 38 och 41).

I anslutning till 16 kap. 15 8 i det remitterade förslaget har frågan om eventuell förmånsrätt på grund av kvarstad behandlats närmare (remiss­prolokoUel s. 746 ff). På skäl som anges där ansåg Jag att kvarstad inte i och för sig borde medföra förmånsrätt. Frågan är om det finns anledning att frångå den bedömningen i och med att det numera finns en säkerhets­åtgärd på del offentligrätlsliga området — betalningssäkring — som medför förmänsrätt.

1 fråga om skatter och allmänna avgifter dröjer det i allmänhet lång tid från det att den omständighet har inträffat som grundar skyldighet att betala skatten eller avgiften till dess att denna är debiterad och förfallen till betalning och, om betalning inte sker, ytterligare ganska lång tid till dess att en exekutionstitel föreligger som kan föranleda utmätning. Det allmänna har till följd härav en sämre ställning som borgenär än enskilda borgenärer. Det är därför motiverat att inte bara säkerställande kan ske utan också förmånsrätt inträder innan utmätning kan äga rum.

Vidare gäller vissa särskilda begränsningar i möjligheten att få till stånd beslut om betalningssäkring. Om en aktuell fordran på skatt m.m. är att hänföra till viss tidsperiod, får sålunda betalningssäkring beslutas endast om perioden har gått till ända eller fordringen dessförinnan har förfallit till betalning (4 8 andra meningen betalningssäkringslagen). En ytterligare förutsättning för att beslut om betalningssäkring skall meddelas är — utöver att påtaglig risk föreligger att gäldenären inte kommer alt betala fordringen — att denna eller, om flera fordringar föreligger mot samma gäldenär, dessa tillhopa uppgår till betydande belopp (4 8 första meningen). Motsvarande begränsningar gäller inle i fråga om kvarstad.

När frågan om eventuell förmånsrätt på grund av kvarstad bedöms mot bakgrund av att betalningssäkring medför förmånsrätt, bör man också beakta att en bestämmelse om att kvarstad i och för sig medför förmånsrätt

 

Prop. 1980/81:8                                       Tilläggsremissen: Motivering    896

skulle fä betydelse inte endast för förhållandel mellan kvarstadsborge­närens fordran och det allmännas fordringar på skatter och allmänna avgifter utan även för företrädesordningen mellan kvarstadsborgenärens fordran och andra enskilda borgenärers fordringar. Beträffande denna fråga villjag hänvisa lill vad som har anförts i motiven till 16 kap. 15 8 UB. En generell regel om förmånsrätt på gmnd av kvarstad skulle dessutom omfatta också böter, värdeförverkande m.m. Gfr 26 kap. rättegångs­balken).

På grund av del anförda anser jag alt det inte finns tillräckliga skäl att frångå ståndpunkten i del remitterade förslaget att kvarstad inte bör i och för sig medföra förmånsrätt. Andra stycket i 16 kap. 15 8 i det remitterade förslaget bör emellertid kompletteras på sådant sätt att en kvarstads­borgenär inte behöver helt stå tillbaka när egendomen tas i anspråk genom betalningssäkring. Del allmännas fordringar bör uppenbarligen inte ges en bättre ställning vid betalningssäkring än vid utmätning. 1 enlighet härmed föreslås som en andra mening i andra stycket att vad som sägs i första meningen också gäller, om den kvarstadsbelagda egendomen tas i anspråk genom betalningssäkring för fordran som inte är förenad med särskild förmånsrätt i egendomen. Egendomen skall alltså även då anses utmätt. Det är utan särskild bestämmelse tydligt att denna utmätningsverkan inte skall på delta stadium leda till exekutiv försäQning och redovisning Qfr vad som för en liknande situation sägs i remissprotokollet s. 750).

Det kan påpekas att någon särskild bestämmelse om i vad mån kvar­stadsbelagd egendom får tas i anspråk genom betalningssäkring inte torde behövas. Enligt 10 8 belalningssäkringslagen gäller nämligen i fråga om verkställigheten av beslut om betalningssäkring, med vissa undantag, vad som är föreskrivet om utmätning för fordringen. Denna hänvisning får anses omfatta även bestämmelserna i första stycket av 16 kap. 15 8 UB.

17       kap.

1 17 kap. 3 § första stycket och 7 § andra stycket i det remitterade förslaget meddelas vissa koslnadsbeslämmelser som rör handräckning som avses i 8 kap. 17 8. På grund av den ändrade paragrafnumreringen i 8 kap. bör hänvisningen avse 8 kap. 18 8.

18       kap.

I samband med ändringar i rättshjälpslagen har 212 och 219 §8 UL ändrats på sådant sätt att särskild talan får föras mot beslut varigenom överexekutor eller hovrätten under målets handläggning har utlåtit sig i fråga som gäller allmän rättshjälp (SFS 1979:246). 18 kap. 19 § i del remit­terade förslaget, som reglerar frågan i vad mån särskild talan fär föras mot beslut som hovrätten meddelar innan ändringsyrkandet prövas slufiigt, har kompletterats på motsvarande sätt

 

Prop. 1980/81:8                                       Tilläggsremissen: Motivering   897

3 HemstäUan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslaget tiU utsök­ningsbalk i de delar som jag har tagit upp här.

4 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

 

Prop. 1980/81:8                                                             Bilagal    898

Bilaga I Lagberedningens förslag

Förslag till Utsökningsbalk

Härigenom förordnas, att i Sveriges rikes lag skall efter rättegångsbalken införas en ny balk, benämnd utsökningsbalk, av följande lydelse.

IKAP. Exekutionsväsendet

1 8 Denna balk är tillämplig i fråga om verkställighet som gäller betal­
ningsskyldighet eller annan förpliktelse samt beträffande handräckning
som rör lös eller fast egendom eller eljest anges i balken.

2 8 Verkställighet och handräckning åvilar kronofogdemyndighet.
Om indelning i kronofogdedistrikl förordnar Konungen.

3 S Hos kronofogdemyndigheten handläggs ärendena av kronofogde och
andra hos myndigheten anställda tjänstemän enligt bestämmelser som
Konungen meddelar.

Konungen äger meddela föreskrifter om överlämnande av ärende från en kronofogdemyndighet till annan och om kronofogdemyndighetens handläggning i övrigt av ärenden som avses i denna balk.

4   8 Mot förrättningsman gäller samma jäv som i 4 kap. rättegångsbalken föreskrivs i fråga om domare. HeiU skall dock ej anses jävig därför att han på tjänstens vägnar har tagit befattning med saken eller att gärning för­övats mot honom i eller för hans tjänst.

5   8 Vissa frågor som uppkommer i ärenden om verkställighet får hän­skjutas till rättegång enligt vad som anges i denna balk.

6   8 Talan i exekutiva ärenden fullföljs från kronofogdemyndigheten till hovrätt.

Högsta domstolen är överrält i exekutiva ärenden som fullföljs från hovrätt.

7 8 Konungen bestämmer i vilken omfattning ätgärd eller beslut som
endast avser ärendes beredning får vidtagas eller meddelas av en ledamot
i hovrätten eller av tjänsteman vid denna samt, när ärende fullföljts till
högsta domstolen, av tjänsteman vid denna.

Detsamma gäller förordnande att åtgärd för verkställighet eller hand­räckning ej skall äga rum tills vidare.

8 8 Beträffande ärenden som rör böter, viten, förverkande av egendom
eller jinnan särskild rättsverkan av brott och ärenden som gäller skatter

 

Prop. 1980/81:8                                                                                  Bilagal    899

eller allmänna avgifter äger Konungen meddela bestämmelser som avviker från denna balk.

9 8 Finns andra särskilda bestämmelser om verkställighet eller hand­räckning, skall de tillämpas.

2 KAP.

Vissa gemensamma bestämmelser

Inledande föreskrift

1 8 För tillämpningen av denna balk gäller föQande gemensamma
bestämmelser.

Parter

2   8 Den som begär verkställighet eller handräckning hos kronofogde­myndigheten kallas sökande.

3   8 Sökandens motpart hos kronofogdemyndigheten kallas svarande eller, i ärende som rör fordran mot honom, gäldenär.

När viss egendom svarar för fordran, skall vad som sägs om gäldenär i tillämpliga delar galla ägaren även om han ej är personligen betal­ningsskyldig.

4   8 Med svarandens hemvist förstås den ort där han är bosatt samt, beträffande dödsbo, den ort där den döde senast var bosatt och, beträf­fande annan juridisk person, den ort som enligt 10 kap. rättegångsbalken grundar domstols behörighet i tvistemål i allmänhet.

5   6 Den som ej är sökande eller svarande kallas tredje man.

Tredje man mot vUken gäldenär själv har fordran kallas sekundo­gäldenär.

6 8 Beträffande parts behörighet samt ställföreträdare eller ombud för
och biträde åt part har II och 12 kap. rättegångsbalken motsvarande
tillämpning, om ej annat föreskrivs.

Kronofogdemyndigheten får vid behov anlita tolk. Kostnaden betalas av allmänna medel.

Skepp, luftfartyg och fast egendom

7 8 Bestämmelser om registrerat skepp, registrerat luftfartyg och
intecknade reservdelar till luftfartyg är tillämpliga även på dylik egendom
vilken är införd i register utom riket som motsvarar skepps- eller luftfar-
tygsregislret eller är inlecknad utom riket, om ej annat följer av särskilda
föreskrifter.

De bestämmelser som i 5 kap. 28 8 andra stycket meddelas om skepp, luftfartyg och reservdelar samt i 7 kap, 5 Somskeppochluftfartygärdockej tiUämpliga på egendom som avses i första stycket ovan.

 

Prop. 1980/81:8                                                                                  Bilagal    900

8   8 Med skepp likställs skepF'Sbygge. Härvid skall vad som sägs om skeppsregistret i stället avse skeppsbyggnadsregistret.

9   8 Bestämmelser om registrerat skepp, registrerat luftfartyg och inlecknade reservdelar till luftfartyg gäller i tillämpliga delar även andel i och villkorlig rätt till sådan egendom, om ej annat föreskrivs.

10 8 Med fast egendom avses fastighet, visst område av fastighet, sam­
fälld mark saml andel i och villkorlig rätt till sådan egendom.

Vad som i denna balk sägs om fast egendom gäller i tillämpliga delar även tomträtt.

Pant- och retentionsrätt

118 Med panträtt i fartyg avse:;, såvitt angår skepp, sådan panträtt som behandlas i 261—293 88' sjölagen (1891:35 s. 1) och, beträffande andra fartyg, handpanträtt.

12 8 Med panträtt i fast egendom avses sådan panträtt som behandlas i
6 kap. jordabalken.

Bestämmelser som meddelas om pantbrev i fast egendom gäller i till­lämpliga delar även vilandebevis.

13 8 Med retentionsrätt avses rätt att kvarhålla annan tillhörig lös egen­
dom till säkerhet för fordran.

Ställande av säkerhet m.m.

14 8 När säkerhet föreskrivs, sk.all den bestå av pant eller borgen. Borgen
skall ställas såsom för egen skuld och, om den ställs av mer än en person,
vara solidarisk. Är säkerheten ej godkänd av den till vars förmån säker­
heten skall gälla, skall den prövas av kronofogdemyndigheten.

Om bank skall ställa säkerhet, får godtagas utfästelse av banken att infria den förpliktelse som säkerheten skall avse. Med bank likställs annan penninginrättning som Konungen bestämmer.

Säkerheten skall lagas i förvar av kronofogdemyndigheten.

15    8 När säkerhet skall tagas i anspråk av kronofogdemyndigheten, får pant tillgodogöras i den ordning som gäller för utmätt egendom. Borgen får genast utsökas.

16    § Staten, kommun, landstingskommun och kommunalförbund behöver ej ställa säkerhet eller förskottera förrättningskostnad, när det annars är föreskrivet.

Vite får ej föreläggas staten.

Beräkning av fordran som ej är förfallen och ränta

17 § Fordran, som ej är förfallen till betalning och icke löper med ränta
före förfallodagen, beräknas till del belopp som efter fem procent årlig

' Hänvisningen avser det förslag till lag om ändring i sjölagen som remitterats till lagrådet den 26 april 1972.

 

Prop. 1980/81:8                                                             Bilagal    901

ränta utgör fordringens värde. Motsvarande gäller, om utfäst ränta är lägre än fem procent.

18 8 När medel som sökanden eller annan sakägare fått lyfta skall åter­bäras, utgår sex procent årlig ränta.

Detta gäller dock ej i den mån det beror pä den som är berättigad till medlen att de ej har återburits.

3 KAP. Exekutionstitlar

Inledande bestämmelser

1   8 Verkställighet enligt denna balk får äga rum på grund av handling som nedan anges som exekutionstitel.

2   8 Exekutionstitlar är med de begränsningar som anges i del följande

 

1.    domstols dom och beslut,

2.    förlikning som är stadfäst av domstol,

3.    lagsökningsutslag och betalningsforeläggande,

4.    skiljedom,

5.    förbindelse angående underhållsbidrag,

6.    förvaltningsmyndighets beslut som enligt särskild bestämmelse eller vad som eljest gäller får verkställas,

7.    annan handling som enligt särskild bestämmelse får användas för verkställighet.

Vad som sägs om verkställighet av domstols dom eller beslut gäller i tillämpliga delar även förvaltningsdomstols avgöranden. Härvid räknas länsrätt eller skatterätt som underrätt och kammarrätt som hovrätt.

3 8 Vad som i det följande sägs om dom gäller, om ej annat föreskrivs, i
tillämpliga delar även domstols avgörande som betecknats utslag eller
beslut.

Med betalningsföreläggande avses domstols bevis enligt lagsökningsla­gen (1946:808) att utmätning får äga rum.

4 8 I vad män verkställighet på grund av utländska exekutionstitlar får äga
rum här i riket framgår av särskilda bestämmelser.

Dom

5 8 Dom får verkställas ulan särskilda villkor, när den har vunnii laga
kraft.

Har lalan fullföljts endast mot viss del av dom, får domen i övrigt, när det kan ske, verkställas utan särskilda villkor, om ej annat förordnas med anledning av nämnda lalan.

 

Prop. 1980/81:8                                                            Bitagal    902

6 8 Dom som ej har vunnit laga kraft får verkställas i fall och under villkor
som anges i 7—11 88.

Om hinder mot alt ulmätt egendom i sådant fall säljs eller influtna medel betalas ul finns bestämmelser i 9 kap. 3 8 saml 4 kap. 24 8 och 14 kap. 168.

7 8 Dom varigenom betalningsskyldighet har ålagts i mål angående växel
eller check får verkställas genast.

Tredskodom får verkställas genast i fråga om betalningsskyldighet som har ålagts den uteblivna parten, om ej annat förordnas med anledningav lalan om återvinning.

Annan dom varigenom betalningsskyldighet har ålagts får verkställas genast, om gäldenären ej

nedsätter pengar som svarar mol fordringen jämte förrättningskostnader eller som pant ställer motsvarande tillgodohavande hos bank jämte ränta eller

i fråga om underrätts dom ställer annan säkerhet för fordringen jämte förrättningskostnader och ränta.

Fullgör gäldenären vad som sägs i iredje stycket först sedan åtgärd vidtagits för verkställighet av domen, skall åtgärden återgå, om det kan ske.

8   8 Dom varigenom någon förpliktats all utge viss lös egendom får verkställas genast, om säkerhet j.tälls för återbäring av egendomen jämte avkastning.

9   8 När högre rätt förklarat talan mot dom förfallen, får domen, utan hinder av ansökan om målets återupptagande, verkställas genast, om ej annat förordnas med anledningav ansökningen.

 

10   § Dom varigenom dömts lill böter, vite, förverkande av egendom eller annan särskild rättsverkan av brott får ej på grund av 7—9 88 verkställas förrän den har vunnit laga kraft.

11   8 Är i lag föreskrivet att dom får verkställas ulan hinder av alt den ej äger laga kraft, sker verkställigheten enligt vad som gäller om dom som vunnit laga kraft, om ej annat följer av samma lag.

Dom som enligt särskilt förordnande får verkställas utan hinder av att den ej äger laga kraft verkställs också enligl vad som gäller om dom som vunnii laga kraft, om ej rätten föreskrivit särskilt villkor.

12   8 Ansökan om resning eller återställande av försutten tid, beslut varigenom sädan ansökan har beviljats eller besvär över domvilla ulgör ej hinder mot verkställighet, om ej annat förordnas med anledning av ansökningen eller besvären.

13   8 Är dom så otydlig eller ofullständig att därav ej framgår hur del har dömts i saken, skall sökanden hänvisas att anföra besvär över domvilla.

Om dom synes innehålla uppenbar oriktighet lill följd av skrivfel, räk­nefel eller annat sädant förbiseende, skall part föreläggas att söka rättelse i domen.

 

Prop. 1980/81:8                                                                                 Bilagal    903

Föriikning

14 8 Förlikning som är stadfäst av domstol verkställs lika som dom vilken
har vunnit laga kraft, om ej annat förordnas med anledning av fullföQd
talan.

Lag.sökningsutslag och betalnings föreläggande

15 8 ' frå,-?a om verkställighet av utslag i lagsökningsmäl varigenom
betalningsskyldighet har ålagts gäller vad som i 7 6 sägs om tredskodom.

It 8 Betalningsföreläggande verkställs lika som dom vilken har vunnit laga kraft, om gäldenären ej sökt återvinning.

När återvinning har sökts, gäller vad som i 7 8 iredje och fjärde styckena sägs om underrätts dom, om del ej i målet förordnas att verkställighet icke får äga rum.

Skiljedom

17 8 Skiljedom som grundas på skiljeavtal får verkställas i vad därigenom
dömts mellan parterna, om

1. skiljeavtalet ej innehåller förbehåll om rätt för part att klandra domen
och

2.    omständighet ej föreligger som gör domen ogill även om talan icke förs mol domen saml

3.    det ej heller görs sannolikt att domen kan hävas enligt 21 8 lagen (1929:145) om skiljemän.

I fråga om ersättning till skiljeman får skiljedomen verkställas, om tiden för parts talan mot domen i denna del har gått till ända utan att sådan talan blivit väckt och det ej föreligger omständighet som avses i första stycket under 2.

18   8 Beträffande skiljedom som, utan att skiljeavtal föreligger, har med stöd av bestämmelse i lag eller annan författning meddelats enligt lagen (1929:145) om skiljemän har 17 8 motsvarande tillämpning.

19   8 Annan skiljedom som enligt lag eller annan författning skall lända till efterrättelse får verkställas, om det ej föreligger omständighet som gör domen ogill även om talan icke förs mot domen.

20   8 Har talan mot skiljedom väckts vid domstol när det får ske, kan rätten förordna att verkställighet ej får äga rum tills vidare.

Förbindelse angående underhållsbidrag

21 8 Skriftlig förbindelse angående underhållsbidrag enligt giftermåls­
balken eller föräldrabalken eller angående bidrag som tillkommer kommun
för barns vård enligt barnavårdslagen (1960:97) får, om den har bevittnats
av två personer, verkställas i den mån ej annat följer av särskilda
föreskrifter.

Har talan om förbindelsen väckts vid domstol, kan rätten förordna att verkställighet ej får äga rum tUls vidare.

 

Prop. 1980/81:8                                                                                 Bilagal    904

Annan exekutionstitel

22 § När beslut av förvaltningsmyndighet får verkstäUas, tillämpas vad
som gäller om dom, om ej annat är föreskrivet. Om saken ej blivit slutligt
prövad, anses beslutet lika som underrätts dom.

Har talan mol beslutet väckts vid domstol när det får ske, kan rätten förordna att verkställighet ej får äga rum tUls vidare,

23 § När verkstäUighet får äga rum på grund av annan handling, tillämpas
vad som särskilt föreskrivs i tillämplig lag eller annan författning.

Invändningar mot verkställighet

24 8 Visar svarandenatt han har fullgjort betalningsskyldighet eller annan
förpliktelse för vilken verkställighet söks, får verkställighet ej äga rum.
Kvitlningsförklaring gäller som betalning, om motfordringen är ostridi
eller eljest klar och i övrigt aUmänna förutsättningar för kvittning
föreligger.

Gör svaranden gäUande att annat särskilt förhållande som rör parternas meUanhavande utgör hinder mot verkställighet och kan invändningen ej lämnas utan avseende, får verkställighet ej heller äga rum.

Åtgärd som redan vidtagits i ärendet skall återgå, om det kan ske.

Kronofogdemyndighetens beslut med anledning av in vändning som avses i första eller andra stycket hindrar ej att saken prövas i rättegång.

25       8 Om särskilda villkor med hänsyn till förfallotiden för underhållsbi­
drag m.m. finns bestämmelser i 4 kap. 5 och 6 8§ saml 5 kap. 2 8.

Upphävande av exekutionstitel

26       8 Upphävs exekutionstitel, skall sökt verkställighet omedelbart
inställas.

Har åtgärd för verkstäUighet vidtagits i ärendet, skall den, om ej annat förordnats, såvitt möjligt återgå utan avvaktan att det avgörande varigenom exekutionstiteln upphävts har vunnit laga kraft. I ärende om införsel eller utmätning skall dock vidtagen åtgärd ej utan särskilt förordnande hävas innan avgörandet äger laga kraft. Kronofogdemyndigheten skall på begäran utsöka vad borgenären i sådant ärende skall betala tillbaka och i annat ärende, om hindere j möter, återställa besittningeller annat förhåUande som rubbats.

Den som har fått verkställighet är även skyldig att ersätta skada som svaranden lidit genom verkställigheten.

 

Prop. 1980/81:8                                                           Bilagal    905

4 KAP. Införsel

Allmänna bestämmelser

1 8 Införsel får äga rum för

1. underhållsbidrag enligl giftermålsbalken eller föräldrabalken,

2.    bidrag som tillkommer kommun för barns vård enligt 72 8 andra stycket barnavårdslagen (1960:97) eller till hjälptagares försörjning enligt 40 8 lagen (1956:2) om socialhjälp,

3.    skatter och allmänna avgifter i fall som föreskrivs i lag eller annan författning,

4.    böter och viten.

2 8 Genom införsel får tagas i anspråk

1.    arbetstagares avlöning, vare sig den utgår som tidlön, ackordslön, provision eller annan gottgörelse,

2.    annan ersättning för arbetsinsats av gäldenären, om dennes ställning är jämförlig med en arbetstagares,

3.    periodiskt vederlag för utnyttjande av patent, mönsterrätt eller växlförädlarrätt eller av rätt lill litterärt eller konstnärligt verk eller annat sådant eller för överlåtelse av rörelse,

4.    vad som utgår såsom pension eller livränta.

Med livränta skall, såvitt angår införsel för fordran som avses i 1 8 1 eller 2, Jämställas sjukpenning och annan dagersättning som utgår på grund av sjukdom eller olycksfall eller av annan sådan anledning.

För vissa fall när gäldenären ej har skälig lön finns särskilda bestäm­melser i 21 8.

3   8 Vad som föreskrivs om införsel i avlöning har motsvarande tillämp­ning vid införsel i annan förmån. Bestämmelser om arbetsgivare gäller därvid den som utger förmånen.

4   8 Införsel äger ej rum när gäldenären är dödsbo eller annan juridisk person.

Särskilda förutsättningar för införsel

5 8 Införsel för underhållsbidrag förutsätter att bidragsbelopp som får
uttagas enligt andra stycket utestår obetalt eller alt gäldenären vid två eller
flera tillfällen under de två senaste åren före införselbeslutet har underlåtit
att betala i rätt tid och det är anledning antaga att detta skall upprepas.

Genom införsel får endast uttagas bidragsbelopp som har förfallit till betalning tidigast två år före början av den kalendermånad under vilken verkställigheten skall ske. Vid tillämpning härav anses bidrag som avses i 7 kap. 10 8 föräldrabalken ej ha förfallit till betalning innan det blivit bestämt tiil beloppet.

Genom införsel får ej uttagas annat bidragsbelopp än sådant som är förfallet när verkställighet skall ske eller som förfaller näst därefter.

20   Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 8. Del 2

Prop. 1980/81:8                                                            Bilagal   906

6 8 Införsel för kommuns fordran på bidrag får ej avse annat bidrag än
sådant som belöper pä lid efter all beloppet har fastställts eller, när
fastställelsen sketl på ansökan, efter att ansökningen gjordes.

Bestämmelserna i 5 8 har motsvarande tillämpning.

7 8 Införsel för skaller och allmänna avgifter får äga rum sä snart för­
utsättningar för indrivning föreligger enligl vad som föreskrivs därom.

I fråga om böter och viten gäller 3 kap. 10 8, om ej annat följer av särskilda bestämmelser.

Förfarandet

8   8 Införsel söks hos kronofogdemyndigheten där gäldenären har sitt hemvist. Har gäldenären ej hemvist här i riket, upplages ansökningen där arbetsgivaren finns.

9   8 Innan beslut om införsel meddelas skall gäldenären beredas tillfälle alt yttra sig. om det kan ske ulan avsevärd tidsutdräkt. Gäldenären behöver dock ej höras när han byter anställning och beslut skall meddelas om införsel hos den nya arbetsgivaren.

10 8 Kronofogdemyndigheten bestämmer dels hur mycket som högst får
innehållas vid varje avlöningstillfälle (införselbeloppet), dels ett belopp
som skall förbehållas gäldenären för eget underhäll och familjens behov
samt lill fullgörande av betalningsskyldighet till annan som vid införsel har
lika rätt som sökanden eller bättre rätt än denne (förbehällsbeloppet).

Vid införsel för engångsbelopp i fall som avses i I 8 I eller 2 skall kronofogdemyndigheten vid behov fördela beloppet på skilda poster efler vad som är skäligt med hänsyn till den lid för vilken beloppet är avsett och övriga omständigheter. De särskilda posterna anses vid tillämpning av införseln förfallna enligl vad som sålunda har bestämls.

11   8 Om särskilda skäl föreligger, får kronofogdemyndigheten ålägga arbetsgivaren att anpassa sättet för avlöningens utbetalande så att införsel kan verkställas i därför lämpad ordning.

12   8 Beslut om införsel skall ändras, om anledning föreligger.

Införsel för bidrag som avses i I 8 1 eller 2 skall hävas, om gäldenären betalar förfallna bidrag och det är anledning antaga att bidragsskyldighelen skall fullgöras för framtiden.

13 8 Kronofogdemyndigheten skall underrätta arbetsgivaren angående
beslut om införsel och i fråga som avses i 11 eller 12 8-

Företrädesordning

14   8 Införsel för underhållsbidrag har företräde framför skatteavdrag. Vid annan införsel har skatteavdraget företräde.

15   8 Är fråga om införsel för fordringar som är upptagna under skilda nummer i I 8, har de inbördes företräde efter nummerordningen.

Vid samtidig införsel för två eller flera underhållsberättigade fördelas innehållet belopp efter de löpande bidragens storlek. Bidrag som avses i 7

 

Prop. 1980/81:8                                                            Bilaga I   907

kap. 10 8 föräldrabalken räknas härvid som löpande på sex månader. Om mera innehållits än som svarar mot de löpande bidragen, har bidrag som stått ute längre företräde vid fördelningen av del överskjutande beloppet.

Delbetalning som inflyter på viss underhällsberätligads fordran avräk­nas i första hand på det belopp som stått ute längst och alltjämt kan utlagas genom införsel.

,\v fordringar som avses i I 8 2—4 har under varje nummer vad som stått ute längst företräde.

16 8 Om underhållsbidrag som avses i 5 kap. 5 S giftermålsbalken över­
stiger vad som skäligen bör tillkomma familjen, får bidraget vid tillämp­
ning av 15 8 jämkas med hänsyn till annan fordran för vilken införsel äger
rum samtidigt. Föreligger särskilda skäl, får sädan jämkning ske även av
annat underhällsbidrag, om detta uppenbart överstiger vad som skäligen
behövs för den underhållsberättigades försörjning.

Första stycket har motsvarande tillämpning, om skatteavdrag eller utmätning ej kan äga rum till följd av införsel för underhållsbidrag som avses där.

17 § Införsel gär före utmätning. Införsel för fordran som avses 118 4
skall dock jämkas eller hävas, om utmätning därigenom kan äga rum för
annan fordran.

Har införsel för viss fordran beviljats i vederlag som avses i 2 8 första stycket 3 eller i pension eller livränta och blir därefter rättigheten som sådan utmätt för annan fordran, har införselfordringen företräde lill betalning ur vad som inflyter till följd av utmätningen. 1 fråga om fordran som avses i 1 8 1 eller 2 gäller det nu sagda bidragsbelopp som har förfallit till betalning när beslut om utmätning meddelas eller förfaller näst därefter.

Belopp som har innehållits genom införsel får ej utmätas för annan fordran hos gäldenären.

18 8 Införsel får äga rum utan hinder av att gäldenären är i konkurs, i den
mån avlöning eller annat som införseln gäller ej skall ingå i konkursboet
enligl 27 8 konkurslagen (1921:225).

Arbetsgivares skyldigheter

19 8 Införselbeloppet skall innehållas endast i den mån avlöningen
överskjuter förbehållsbeloppet.

Arbetsgivaren skall tillställa kronofogdemyndigheten innehållet belopp på lid och sätt som myndigheten bestämmer. Om särskild anledning föreligger, får arbetsgivaren åläggas alt omedelbart tillställa myndigheten innehållet belopp,

20   § Betalar arbetsgivaren avlöning i uppenbar strid mot beslut om införsel eller underlåter han att inom föreskriven lid eller pä anfordran tillställa kronofogdemyndigheten innehållet belopp, fär genast hos arbetsgivaren utsökas vad denne skolat innehålla eller har innehållit.

21   8 Arbetar gäldenären i annans förvärvsverksamhet utan lön eller mol uppenbart för läg ersättning och kan till följd därav fordran som avses i

 

Prop. 1980/81:8                                                                                  Bilaga 1    908

1 8 1 eller 2 ej uttagas genom införsel, får kronofogdemyndigheten ålägga arbetsgivaren att, för lid efter att beslut därom meddelats och till dess annat förordnas, till myndigheten utge så mycket som kunnat uttagas genom införsel om skälig lön utgått för arbetet. Innan beslut meddelas skall gäldenären och arbetsgivaren beredas tillfälle att yttra sig.

Åtgärd som avses i första stycket räknas lika som införsel. Underlåter arbetsgivaren alt utge belopp som har bestämts genom beslutet, har 20 8 motsvarande tillämpning.

Verkan av införsel

22   8 När införsel har beviljats, får gäldenären ej förfoga över sin rätt genom överlåtelse eller på annat sätt så att verkställigheten hindras eller försvåras, om ej kronofogdemyndigheten efter hörande av sökanden medger det av särskilda skäl.

23   8 Har medel innehållits för fordran som avses i I 8 2, 3 eller 4, är gäldenären ej längre betalningsskyldig för den del av fordringen som motsvaras av innehållet belopp, även om det icke kan tagas ut hos arbetsgivaren.

Redovisning och fördelning

24       8 Medel som har influtit genom införsel skall redovisas utan dröjsmål.
Har införsel för fordran som avses i I 8 1 eller 2 ägt rum på grund av dom

eller beslut som ej äger laga kraft eller får verkställas som dom vilken vunnit laga kraft, får medlen icke utbetalas utan att säkerhet ställs.

25   8 Tvist om fördelningen av influtna medel hindrar ej att utbetalning sker i enlighet med kronofogdemyndighetens beslut, om ej särskilda skäl föreligger.

26   § Ändras beslut om fördelning eUer utbetalning av influtna medel, skall kronofogdemyndigheten på begäran utsöka vad som skall betalas tUlbaka.

Införsel i sjukpenning m.m.

27 § Beträffande införsel i sjukpenning eller annan dagersättning som
avses i 2 8 andra stycket kan Konungen föreskriva de avvikelser i fråga om
förfarandet som föranleds av ärendenas beskaffenhet.

Påföljd

28 8 Arbetsgivare, som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att
inom föreskriven lid tillställa kronofogdemyndigheten belopp som skolat
innehållas enligt beslut om införsel, döms till böter.

Vid införsel i annan förmån än avlöning har första stycket motsvarande tillämpning beträffande den som utger förmånen.

 

Prop. 1980/81:8                                                                                 Bilaga I    909

5 KAP. Utmätning

Inledande bestämmelser

1 § Utmätning får äga rum i fall då verkställighet av betalningsskyldighet
är medgiven enligt 3 kap., om ej annat föQer av 2 8 nedan.

I fall då kronofogdemyndigheten enligt särskild föreskrift i denna balk får utsöka fordran eller kostnad får också utmätning ske.

2 8 Utmätning på grund av förbindelse som avses i 3 kap. 21 8 får ej ske
för bidrag som har förfallit till betalning tidigare än tre år innan ansökan
gjordes, om gäldenären gör gällande alt bidraget är betalt och invänd­
ningen ej kan med hänsyn till omständigheterna lämnas utan avseende.
Härvid anses bidrag som avses i 7 kap. 10 8 föräldrabalken ej ha förfallit
till betalning innan del blivit bestämt till beloppet.

Utmätning för underhållsbidrag till make får ej heller ske på grund av sådan förbindelse, om makarna icke under den tid som bidraget avser levde och alltjämt lever åtskilda på grund av söndring eller efter hemskillnad.

3 8 Genom utmätning får tagas i anspråk egendom som ej är undantagen
enligt 6 kap. eller särskild föreskrift.

I den mån pantbrev i skepp eller fast egendom ej utgör säkerhet för fordran får det utmätas hos den intecknade egendomens ägare. Motsva­rande gäller skuldebrev som är intecknat i luftfartyg eller reservdelar till luftfartyg.

För utmätning av avlöning m.m. gäller enligt 8 kap. särskilda villkor.

Upplysningsplikt

4 8 Gäldenären är skyldig att noggrant uppge sina tillgångar.

Tredje man är skyldig att lämna upplysningar om fordran som gälde­nären har eller kan förmodas ha hos honom eller om annat mellanhavande med gäldenären.

Utmäln i ngs ord n ingen

5 8 Av utmätningsbar egendom bör i första hand tagas i anspråk sådan
tillgång som kan användas till fordringens betalning med minsta kostnad,
förlust eller annan olägenhet för gäldenären.

Borgenär vars fordran är förenad med särskild förmånsrätt har dock rält att i första hand få utmätning av egendom vari förmånsrätten gäller. Han äger ej få utmätning av annan tillgång, om det är till skada för annan sökande. Delta hindrar ej alt, när det behövs, annan tUlgång får utmätas för fordringen, om det sker på villkor att betalning skall i första hand utgå ur den egendom vari borgenären har förmånsrätt.

6 8 Registrerat skepp, registrerat luftfartyg, intecknade reservdelar till
luftfartyg eller fast egendom får ej utan särskild begäran av sökanden

 

Prop. 1980/81:8                                                            Bilaga 1    910

utmätas för annan fordran än sådan som är förenad med särskild för­månsrätt i egendomen.

7 8 Tillgångar som hör samman bör såvitt möjligt ej skiljas.

Vad som är tillbehör till fartyg, luftfartyg eller fast egendom får ej utmätas särskilt för sig.

Omfattar inteckning i luftfartyg även reservdelar, får ej någon av de på viss plats förvarade reservdelarna utmätas särskilt för sig utan inleck­ningshavarens samtycke.

8 8 Beträffande utmätning av egendom som är belagd med kvarstad för
fordran finns bestämmelser i 17 k;ip. 9 8.

Förfarandet

9 8 Utmätning söks hos kronofogdemyndigheten där gäldenären har sitt
hemvist.

Utmätning av egendom som finns pä annan ort får även sökas där egendomen finns eller, i fråga orn fartyg eller luftfartyg, där det väntas. Utmätning av fartyg får även sökas pä fartygels hemort. Utmätning av fordran får också sökas där sekundogäldenären finns, även om fordringen skall anses finnas på annan ort.

Kronofogdemyndighet som ej är behörig enligl första eller andra stycket kan utan hinder därav i brådskande fall vidtaga åtgärd som avses i 7 kap. 12 8 innan ärendet överlämnas tiU kronofogdemyndighet som är behörig.

10 8 Utmätningsförrältning skall hållas utan dröjsmål och om möjligt
inom fyra veckor från all behövliga handlingar har inkommit.

Lämnar sökanden anstånd med utmätning och fortfar anståndet över sex månader från dagen för ansökningen, kan denna förklaras förfallen.

Om sökanden två eller flera gånger ger anstånd sedan förrättning blivit utsatt, kan ansökningen också förklaras förfallen.

11 8 Har två eller flera sökt utmätning hos samma gäldenär. skall
utmätning för fordringarna ske samtidigt, om ej någon av sökandena
därigenom uppehålls oskäligt.

Vad som i 4 kap. 16 8 första stycket sägs om jämkning av underhålls­bidrag vid införsel har motsvarande tillämpning vid utmätning.

12 8 Innan utmätning sker skall gäldenären underrättas om ärendet så
tidigt att han kan beräknas få rådrum att bevaka sin rätt.

Föreligger risk att gäldenären skaffar undan eller förstör egendom eller är saken eljest brådskande, behöver gäldenären ej underrättas. Under­rättelse behövs ej heller, om gäldenären saknar känt hemvist och det ej kunnat klarläggas var han uppehåller sig.

13 8 Om skälig anledning föreligger, kan gäldenären åläggas alt inställa sig
till förhör.

Kronofogdemyndigheten kan även ålägga gäldenären att inge förteck­ning över sina tillgångar. Vid behov kan myndigheten förordna lämplig person att biträda gäldenären vid upprättande av förteckningen.  •

Gäldenären är skyldig att på heder och samvete skriftligen bekräfta de

 

Prop. 1980/81:8                                                                                 Bilagal    911

uppgifter om sina tillgångar som han lämnat vid förhör eller i förteckning.

14 8 Gäldenärens frånvaro hindrar ej att utmätning sker, om del icke
behövs alt gäldenären får tillfälle att yttra sig vid förrättningen.

.Ä,r gäldenären ej närvarande men anträffas hans make, nägon anställd eller annan som har hand om egendomen, skall denne anmodas alt närvara.

Fordran som fastställts tiU betalning ur viss egendom

15 8 Har domstol fastställt att förfallen fordran skall utgå med särskild
förmånsrätt i registrerat skepp, registrerat luftfartyg, intecknade reserv­
delar till luftfartyg eller fast egendom, skall egendomen anses utmätt.

Denna verkan förfaller, om ej begäran om försäljning görs hos krono­fogdemyndigheten inom två månader frän att avgörandet vunnii laga kraft.

Förhållandet till tredje man

16    § Egendom får utmätas hos gäldenären, om denne enligt vad som sägs nedan får antagas vara ägare eller egendomen eljest på grund av vad som blivit upplyst kan antagas tillhöra honom.

17    8 Gäldenären antages vara ägare till lös egendom som är i hans besittning, om det ej framgår att den tillhör tredje man och egendomen ej utgörs av registrerat skepp eller registrerat luftfartyg.

Registrerat skepp eller registrerat luftfartyg antages tillhöra gäldenären, om denne är inskriven som ägare och det ej framgår att egendomen tillhör tredje man.

Överlåtelse av skepp på vilken 19 8' sjölagen (1891:35 s. 1) är tillämplig utgör, även om förvärvaren fått skeppet i sin besittning, ej hinder mot att det utmäts hos överlåtaren innan förvärvaren sökt inskrivning av sitt förvärv eller skeppet anmälts för avregistrering.

18    8 Om gäldenären och hans make eller annan som sammanbor med honom har lös egendom i sin gemensamma besittning, antages de vara samägare, såvida det ej görs sannolikt att egendomen tillhör endera och det ej heller framgår att den tillhör någon annan.

19    8 Sker utmätning av lös egendom enligl 16—18 88 oaktat Iredje man har gjort gällande bättre rätt, skall kronofogdemyndigheten, om skäl föreligger, förelägga tredje mannen alt väcka talan i saken mot sökanden och gäldenären inom en månad från att föreläggandel har delgivits honom. Delsamma gäller, om tredje man gör gäUande bättre rätt först sedan utmätning har sketl.

Första stycket har motsvarande tillämpning, om tredje man gör gällande att han äger utrustning eller annat som framstår såsom tillbehör tiU utmätt egendom.

Väcker tredje man ej talan i enlighet med föreläggande enligt första eller andra stycket, har han förlorat sin rätt mot sökanden, om ej denne har väckt

Hänvisningen avser SjöLförslaget i laerådsremissen.

 

Prop. 1980/81:8                                                                                 Bilagal    912

talan i saken mot tredje mannen inom den nämnda tiden.

20 8 Om del finns anledning antaga att gäldenären är ägare till annan lös
egendom än registrerat skepp eller registrerat luftfartyg utan alt sådant fall
som avses i 16—18 88 föreligger, får egendomen utmätas med förbehåll för
tredje mans rätt.

Kronofogdemyndigheten skall, om det finnes ändamålsenligt, förelägga sökanden alt väcka lalan i saken mot iredje mannen inom en månad från att föreläggandet delgivits honom. Väcker sökanden ej talan i enlighet med föreläggandet, skall utmätningen hävas, om icke tredje mannen har väckt talan i saken mot sökanden inom den nämnda tiden.

21 8 Har fordran eller annan riitlighei blivit utmätt och råder tvist om
fordringens eller rättighetens bestånd, har 20 8 andra stycket motsvarande
tillämpning.

Delta gäller även när tvisten i fall som avses i 3 8 andra stycket rör i vad mån pantbrev eller annan inteckningshandling utgör säkerhet för fordran.

22    8 Gäldenären antages vara ägare lill fast egendom på vilken han har lagfart, om det ej framgår att den tillhör tredje man.

23    8 När överlåtelse av fast egendom beror av villkor som ännu ej är uppfyUt, utgör överlåtelsen ej hinder mot utmätning av egendomen för fordran hos överlåtaren. Utmätningen omfattar i sådant fall även överiå­tarens rätt mol den som har förvärvat egendomen. Uppfylls villkoret, gäller utmätningen därefter endast överiåtarens rätt mol förvärvaren.

Utmätning av fast egendom får även äga rum för fordran hos den som förvärvat egendomen, faslän hans förvärv beror av villkor. Återgår hans förvärv, omfattar utmätningen därefter endast den rätt som han i sådant fall har mol den som överlät egendomen.

24    8 Sker utmätning av fast egendom och gör tredje man gällande bättre rätt till egendomen eller vad sorn framstår som tillbehör, har 19 8 mot­svarande tUlämpning.

25    8 Sedan utmätt egendom har sålts eller utmätt fordran indrivits har 19 och 24 88 motsvarande tillämpning beträffande rätten till influtna medel, om ej tredje mannen efter meddelat föreläggande förlorat sin rätt mot sökanden.

Om tredje mans rätt i övrigt sedan utmätt egendom har sålts finns bestämmelseri 15 kap.

Återvinning

26 8 Har gäldenären bortgivit egendom eller har hans ekonomiska ställ­
ning försämrats genom annan rättshandling som kan vara föremål för
återvinning vid konkurs och saknar han utmätningsbara tillgångar som
förslår till betalning av sökandens fordran, har 28—34 och 36—38 88'

' Hänvisningen avser det förslag till lag om ändring i konkurslagen som framlagts i Utsökningsrätt X. Betr. alternativ text !;e s. 273.

 

Prop. 1980/81:8                                                                                 Bilagal    913

konkurslagen (1921:225) motsvarande tillämpning. Härvid skall dagen för ansökan om utmätning räknas som frisldag.

Finner kronofogdemyndigheten alt rätt till återvinning föreligger, får egendom som är föremål för återvinning eller fordran som följer av rätt till återvinning utmätas för sökandens fordran.

Bestrider tredje man att rält till återvinning föreligger och kan invänd­ningen ej lämnas utan avseende, har 20 8 andra stycket motsvarande tillämpning.

Uppkommer efler återvinning överskott i ulmätningsärendet, skall det redovisas lill iredje mannen.

Verkan av utmätning eller betalning

27 8 När beslut om utmätning har meddelats, får gäldenären ej till skada
för sökanden förfoga över egendomen genom överlåtelse eller på annat
sätt, om ej kronofogdemyndigheten efter hörande av sökanden medger det
av särskilda skäl.

Första stycket utgör ej hinder mot pantsättning av pantbrev eller annan inteckningshandling som gäller i egendomen. Om förbud mol pantsättning av sådan handling när den tagits om hand av kronofogdemyndigheten finns bestämmelser i 7 kap. 6 S och 13 kap. 5 8.

Om nyttjandet av ulmätt egendom m.m. finns bestämmelser i 7 kap. 4 8 andra stycket och 13 kap. 6—10 88.

28 8 Utmätning medför förmånsrätt i och med beslutet, om ej annat följer
av andra stycket eller 8 kap. 6 8.

Utmätning av här i riket registrerat skepp eller luftfartyg, intecknade reservdelar lill sådant luftfartyg eller fast egendom medför ej förmånsrätt förrän ärende angående anteckning om utmätningen upptages på inskriv­ningsdag. Antecknas samma dag mer än en utmätning, skall den utmätning som skedde först ha företräde. Om här i riket registrerat skepp eller luftfartyg som har utmätts här blir utmätt i främmande stat innan del tagits om hand av kronofogdemyndigheten, skall den rätt som vunnit s genom den förra utmätningen gälla som panträtt.

Utmätning av fast egendom medför företräde framför rättighet i egen­domen, om ärende angående anteckning om utmätningen upplages senast på den inskrivningsdag då inskrivning av rättigheten söks.

29   8 Medel som gäldenären i anhängigt ärende inbetalar till kronofogde­myndigheten anses omedelbart utmätta i ärendet, om betalningen ej har sketl med villkor som strider häremot.

30   § Utmätning medför befogenhet för kronofogdemyndigheten att bevaka gäldenärens rätt mot sekundogäldenär eller annan tredje man eller söka dödning av skuldebrev eller annan handling.

När andel i dödsbo har utmätts, kan myndigheten begära att boets egendom avträds till förvaltning av boutredningsman eller att skiftesman förordnas. För skifte som innefattar eftergift av gäldenärens rätt fordras myndighetens samtycke enligt 27 8.

 

Prop. 1980/81:8                                                                                  Bilagal    914

Sammanträffande av utmätningar

31    8 Om viss egendom utmäts av mer än en kronofogdemyndighet, skall ärendena i fortsättningen handläggas gemensamt av den som de i samråd beslutar eller kronofogdemyndigheten i gäldenärens hemvist bestämmer.

32    8 Innan kronofogdemyndigh

Hävande av utmätning och annan rättelse

33 8 Om del genom rättegång eller på annat sätt blir utrett att ulmätt
egendom tillhörde tredje man, skall utmätningen hävas, såvida ej Iredje
mannen efler meddelat föreläggiinde har förlorat sin rält mot sökanden.
Har egendomen sålts, gäller hävandet av utmätningen endast rätten lill
influtna medel.

Utmätning skall också hävas, om försäljning av egendomen eller indrivning av utmätt fordran ej kan antagas ge ett överskott som gör åtgärden försvarlig.

Om villkor för att försäljning skall få ske finns bestämmelser i 9—13 kap.

34 8 Finner kronofogdemyndigheten av annat skäl alt utmätt egendom ej
bort utmätas, skall rättelse ske.

Sådan rättelse får dock ej vidtagas senare än två veckor från utmät­ningen annat än om talan har fullföljts mot denna.

35 8 Kronofogdemyndigheten skall, om ej särskilda skäl föranleder
annat, höra sökanden innan utmätning hävs enligt 33 8 eller annan rättelse
sker enligt 34 8.

6 KAP.

Undantag från utmätning

Undantag med hänsyn tiU gäldenärens behov

1 8 Frän utmätning undantages

1.    kläder och andra föremål som tjänar uteslutande till gäldenärens personliga bruk, lill skäligt värde,

2.    möbler, husgeråd och annan utrustning, i den mån egendomen är nödvändig för ett hem och dess skötsel,

3.    arbetsredskap och annan utrustning som behövs för gäldenärens förvärvsverksamhet eller yrkesutbildning samt djur, foder och sådant som i övrigt behövs för hans försörjning, allt till skäligt värde,

4.    föremål med sådant övervägande personligt värde för gäldenären att det måste anses uppenbart obilligt att taga egendomen i anspråk.

 

Prop. 1980/81:8                                                                                  Bilagal    915

5.    hyresrätt till lägenhet som tjänar gäldenären till stadigvarande bostad eller behövs för hans förvärvsverksamhet, även om hyresrätten får överlåtas,

6.    bostadsrätt till lägenhet som tjänar gäldenären lill stadigvarande bostad, om gäldenären ej vid förvärv av bostadsrätten åsidosatt tillbörlig hänsyn mot sina borgenärer och det ej med hänsy n tiU gäldenärens behov och bostadsrättens värde är oskäligt att bostadsrätten undantages från utmät­ning,

7.    pengar, banktillgodohavande, annan fordran och förnödenheter, i den mån annat ej är föreskrivet och tillgängen skäligen fordras för underhåll ål gäldenären till dess inkomst som täcker behovet är alt vänta, dock icke ulan synnerliga skäl för längre tid än en månad.

2 § När gäldenären har familj, bestäms vad som får undantagas enligt 1 8
med skälig hänsyn även lill vad familjen brukar eller behöver.

Om gäldenären eller någon som tillhör hans familj lider av lyte eller allvarlig sjukdom, skall del beaktas.

Undantag enligt 1 8 7 bestäms med skälig hänsyn även till gäldenärens underhållsbörda.

3 § Vid utmätning hos dödsbo har I och 2 88 motsvarande tillämpning i
fråga om dödsboet tillhörig egendom som den dödes efterlevande familj
brukar eller behöver. 1 stället för I 8 7 gäller dock 18 kap. 5 8 andra stycket
ärvdabalken.

I övrigt är I och 2 88 ej tillämpliga vid utmätning hos juridisk person.

4 § Om egendom som avses i 1 8 1—3 har sådant värde att den ej kan
undantagas enligl vad som sägs där, får utmätning ske med förbehåll att
gäldenären efter egendomens försäljning skall av den behållna köpeskil­
lingen utfå visst skäligt belopp för att kunna anskaffa vad han behöver i
den sålda egendomens ställe.

Undantag på grund av egendomens beskaffenhet eller särskild föreskrift

5   § Egendom, som till följd av sin beskaffenhet eller enligl föreskrift vid gåva eller i testamente eller på annan grund som gäller mot borgenärerna ej får överlåtas, får ej heller utmätas, om ej annat följer av lag eller annan författning.

6   § Medel, som för särskilt angivet ändamål har anvisats gäldenären av staten, kommun eller annan menighet eller av samfund, stiftelse eller inrättning med allmännyttigt syfte eller har insamlats bland aUmänheten, får ej utmätas, om det strider mot det angivna ändamålet.

Sedan medlen har betalats ut gäller förbudet mol utmätning så länge de hålls avskilda.

7 § Skadestånd, som tillkommer gäldenären med anledning av person­
skada, frihetsberövande, falskt åtal, ärekränkning eller annat sådant, får ej
utmätas medan skadeståndet innestår hos den som skall utge det. Har
skadeståndet bestämts att utgå såsom livränta, gäller det sagda rätten till
livräntan.

 

Prop. 1980/81:8                                                                                  Bilagal   916

Sedan skadeståndet har betalats ut får vad som hålls avskilt ej utmätas, om skadeståndet skulle tUlgodose försörjningsbehov som aUtjämt kvarstår eller, i annat fall, mindre än två år förflutit från att medlen betalades ut.

8   8 Rätt till pension eller till annan livränta än som avses i 7 8 får ej utmätas i den mån rättigheten behövs för gäldenärens försörjning och fullgörande av underhållsskyldighet som åvilar honom. Detta gäller dock ej, om gäldenären vid förvärv av rättigheten har åsidosatt tillbörlig hänsyn mot sina borgenärer.

9   § När rätt till litterärt eller konstnärligt verk eller annat sådant ej får utmätas, får ej heller rätt till vederlag för utnyttjande av rättigheten utmätas innan denna har utnyttjats så som förutsätts för att vederlag skall utgå och vederlaget kan beräknas.

10 8 Beträffande utmätning av aivlöning eller därmed jämställd ersättning
eller belopp vilka utgår som pension elier livränta meddelas föreskrifter i
8 kap.

Om förbud mot utmätning i vissa andra fall gäller särskilda bestäm­melser.

118 Medel som ej får utmätas medan de innestår hos annan får ej heller sedan de utbetalats utmätas förrän nästa dag.

Pantsatt egendom m.m.

12 8 Bestämmelserna i 1—9 §8 hindrar ej, att utmätning äger rum för
fordran som ar förenad med pant- eller retentionsrätt i egendomen.

Nämnda bestämmelser hindrar ej heller utmätning av egendom som har belagts med kvarstad för fordran, i den mån utmätning är tillåten enligt 17 kap. 9 8.

Förfarandet vid prövningen

13   8 Gäldenären skall lämna de uppgifter som är tillgängliga för honom och som behövs för kronofogdemyndighetens prövning av vad som bör undantagas från utmätning. Myndigheten skall förfara efter vad som är känt eller kan utrönas utan omgång.

14   8 Anvisar gäldenären viss egendom till utmätning, hindrar bestäm­melserna i I—11 88 ej alt egendomen utmäts, om den kan överlåtas och utmätning ej uppenbart strider rnot vad som är påkallat av hänsyn till gäldenärens eller hans familjs behov.

 

Prop. 1980/81:8                                                            Bilaga 1    917

7 KAP.

Säkerställande av utmätning

Åtgärder beträffande lös egendom

1 8 Utmätning av lös egendom skall omedelbart säkerställas genom
åtgärder som föreskrivs nedan.

1 fall som avses i 5 kap. 15 8 skall dock åtgärd för säkerställande av utmätningen ej utan särskilt yrkande vidtagas innan försäljning begärts.

Utöver vad som sägs nedan skall kronofogdemyndigheten vidtaga de åtgärder som behövs i varje särskilt fall.

2 8 Pengar samt löpande skuldebrev och annat bevis vars företeende
utgör villkor för fordrans utkrävande eller rättighets utövning skall lagas i
förvar.

Detsamma gäller, om pantbrev i skepp eller fast egendom eller skul­debrev som är intecknat i luftfartyg eller reservdelar till luftfartyg utmäts hos den intecknade egendomens ägare.

Anträffas ej bevis som nämns i första eller andra stycket, utgör det icke hinder mot utmätning, om det kan antagas att beviset undanhålls eller förkommit. 1 sådant fall skall sekundogäldenär eller annan förpliktad meddelas förbud att fullgöra sin förpliktelse tiU annan än kronofogde­myndigheten eller den som myndigheten anvisar.

3 8 Utmäts annan fordran eller rättighet än som avses i 2 8, skall
sekundogäldenär eller annan förpliktad meddelas förbud att fullgöra sin
förpliktelse till annan än kronofogdemyndigheten eller den som myndig­
heten anvisar.

Vid utmätning av rättighet som avses i 7 kap. jordabalken eller av byggnad på ofri grund skall fastighetens ägare underrättas. Om utmätning av bostadsrätt underrättas bostadsrättsföreningen.

4 8 Annan lös egendom än som avses i 2 och 3 88 skall lagas i förvar eller
utmärkas som ulmätt och, om det är lämpligt, förseglas.

Kronofogdemyndigheten bestämmer i vad mån egendom som ej tages i förvar eller förseglas får nyttjas.

5   8 Bestämmelsen i 4 8 första stycket hindrar ej utmätning av här i riket registrerat skepp eller luftfartyg som ej är tillgängligt.

6   8 Pantbrev eller inteckningshandling, som gäller i utmätt skepp eller luftfartyg eller i utmätta reservdelar till luftfartyg och ej har belånats, skall på anmodan överlämnas lill kronofogdemyndigheten och får därefter ej pantförskrivas ulan myndighetens tillstånd.

7   8 Äganderättsförbehåll hindrar ej att egendomen tages i förvar, utmärks eller förseglas, om förvärvarens rätt utmäts.

Överlålaren skall underrättas om utmätningen.

8 § Även egendom som är i iredje mans besittning får tagas i förvar,
utmärkas och förseglas, när sådan åtgärd föreskrivs i 2—6 88. Tages

 

Prop. 1980/81:8                                                                                 Bilagal    918

egendomen ej i förvar, skaU förbud meddelas innehavaren att utan krono­fogdemyndighetens tUlstånd utge egendomen eller vidtaga annan åtgärd därmed tiU skada för sökanden.

Om tredje man har pant- eller retentionsrätt till egendom som tages i förvar, innehar kronofogdemyndigheten egendomen för hans räkning.

9 § Även andra handlingar än som nämnts ovan får tagas i förvar, om de
visar gäldenärens rätt tUl utmätt egendom eller behövs vid nyttjande av
egendomen. 8 § har motsvarande tiUämpning.

10        § Kronofogdemyndigheten skall förteckna utmätt lös egendom och
uppskatta dess värde. Vid behov får sakkunnig person anlitas för
värderingen.

Även handlingar som tages i förvar skall förtecknas. Myndigheten får försäkra utmätt lös egendom.

11        8 Utmäts egendom som redan är utmätt för annan fordran eller belagd
med kvarstad, anpassas förfarandet därefter.

Provisorisk åtgärd

12        § Kan utmätning av viss lös egendom ej verkställas genast, får kro­
nofogdemyndigheten likväl vid behov taga egendomen i förvar eller vid­
taga annan åtgärd som anges i 1—10 §8.

När sådan åtgärd vidtagits, har 5 kap. 27 8 motsvarande tillämpning.

Åtgärden får ej upprätthållas längre än som är nödvändigt. Har utmät­ning ej följt inom två veckor, skall åtgärden hävas. Är tvist om sökandens fordran anhängig vid domstol, kan dock denna förordna att åtgärden skall bestå tills vidare,

Å Igärder beträffande fast egendom

13   § Om åtgärder beträffande utmätt fast egendom och om dess nyttjande finns föreskrifter i 13 kap. 3—10 8S.

14   § I fall som avses i 5 kap. 23 8 skall iredje mannen underrättas och förbud meddelas honom att till annan än kronofogdemyndigheten eller den myndigheten anvisar betala eller återbetala köpeskilling eller utge annat som på grund av avtalet kan tUlkomma gäldenären.

15   8 Kronofogdemyndigheten får försäkra utmätt fast egendom.

Anmälan till register

16        § Angående anmälan för anteckning i register finns särskUda be­
stämmelser.

 

Prop. 1980/81:8                                                                                 Bilagal    919

8 KAP.

Utmätning av avlöning m. m.

Inledande bestämtnelser

1 8 I fräga om utmätning av avlöning eller belopp vilka utgår som pension
eller livränta gäller de särskilda bestämmelser som meddelas nedan.

Med avlöning jämställs annan ersättning för arbetsinsats av gäldenären, om dennes ställning är jämförlig med en arbetstagares.

Bestämmelserna i delta kapitel är ej tillämpliga när gäldenären är dödsbo eller annan juridisk person.

A vlöning

2 8 Avlöning som innestår hos arbetsgivaren får ej utan gäldenärens
medgivande i ärendet tagas i anspråk, om det med skäl kan antagas alt
gäldenären gjort vad han förmått föratt betala skulden.

Första stycket gäller dock ej i fråga om ackordslön, provision eller annan ersättning som innestår för längre tid än en månad.

Ersättning som utgår i stället för semester och innestår hos arbetsgi­varen fär ej i något fall utmätas utan gäldenärens medgivande i ärendet.' Detta gäller även semestermedel som av arbetsgivaren har betalats till särskild kassa och innestår hos denna.

3 8 När hinder ej möter enligt 2 8, får förordnande om utmätning med­
delas beträffande avlöning som förfaller under viss i förordnandet angiven
tid eller beträffande viss avlöningspost.

Förordnandet får endast omfatta belopp som uppenbart överstiger vad som åtgår för gäldenärens och hans familjs försörjning samt till fullgö­rande av underhållsskyldighet som i övrigt åvilar honom. Om förordnandet avser ersättning som nämns i 2 8 andra stycket, skall särskild hänsyn tagas till detta förhållande.

Skatteavdrag har företräde framför utmätning. Om förhållandet mellan införsel och utmätning finns bestämmelser i 4 kap. 17 8.

4 8 Utan gäldenärens medgivande i ärendet får utmätning ej under ett och
samma kalenderår tillämpas sammanlagt längre tid än tre månader eller,
om fordringens art ger särskild anledning till det, sex månader. Utmätning
får ej heller under två kalenderår efler varandra ske så att avlöningen
kommer att i en följd eller utan större uppehåll tagas i anspråk under längre
tid än som nyss sagts. Del bör om möjligt undvikas, att avlöningen tages
i anspråk under gäldenärens semester eller i omedelbar anknytning till
denna. Gäldenären kan återkalla sitt medgivande när utmätning har till-
lämpats sex månader eller förhållandena ändrats väsentligt.

Bestämmelserna i första stycket är ej tillämpliga i fall som avses i 2 8 andra stycket. Meddelas i annat fall förordnande om utmätning beträf­fande viss avlöningspost, skall det vid tillämpning av första stycket anses gälla den lid på vilken den posten belöper.

5 8 1 ärende om utmätning av avlöning har bestämmelserna om införsel i

 

Prop. 1980/81:8                                                                                 Bilaga I   920

4 kap. 9, 11 —13, 19, 20 och 22 88 motsvarande tillämpning.

6    8 Utmätningen skall vid tillämpning av förmånsrättslagen (1970:979) anses verkställd när det belopp som skall innehållas har förfallit till betalning.

7    8 Sedan avlöning har betalats ut gäller om utmätning av medlen vad som sägs i 6 kap.

8    8 Samtidigt som avlöning utmäts i den ordning som sägs här ovan får även annan tillgång utmätas till säkerhet för sökandens fordran. Med vidare åtgärd i den delen får anstå under högst ett år i avvaktan att avlöning innehålls till betalning av fordringen.

9    8 Försätts gäldenären i konkurs, får förordnande om utmätning ej till­lämpas beträffande avlöning som förfaller under konkursen.

Pension eller Uvränta

10 8 Bestämmelserna i 2—9 88 gäller i tillämpliga delar även beträffande
utmätning av belopp vilka utgår som pension eller livränta. Om beloppen
förfaller med längre mellanrum än en månad, skall vid tillämpning av 4 8
iakttagas att utmätning ej får ske i vidare mån än om de förfalfit
månadsvis.

118 Har enligt 10 8 förordnande om utmätning för viss fordran meddelats beträffande belopp vilka utgår som pension eller livränta och blir därefter rättigheten som sådan utmätt för annan fordran, skall den senare utmät­ningen anses ha skett även för obetald del av den förra fordringen.

Påföljd

12 8 Vad som i 4 kap. 28 8 föreskrivs om påföljd när beslut om införsel ej iakttages har motsvarande tillämpning i fråga om utmätning enligt detta kapitel.

9 KAP.

Vissa gemensamma bestämme Iser om exekutiv försäljning m.m.

Allmänna föreskrifter

1 § Utmätt egendom säljs genom kronofogdemyndighetens försorg enligt vad som sägs nedan och i 10—13 kap.

I 10 kap. finns föreskrifter om indrivning av utmätt fordran och åtgärder beträffande ulmätt pantbrev eller annan inteckningshandling.

Bestämmelser om försäljning av utmätt egendom gäller i tillämpliga delar även när egendom skall säljas exekutivt under konkurs.

 

Prop. 1980/81:8                                                                                 Bilagal    921

2   8 Visar sökanden att hans fordran är förenad med bättre förmånsrätt än som följer av utmätningen, kan han begära att försäljningsvillkoren bestäms med hänsyn till förstnämnda förmånsrätt. Såvitt angår egendom för vilken enligt 11 —13 kap. skyddsbelopp skall bestämmas gäller om sådan begäran vad som föreskrivsomutövningav borgenärs anslutningsrätt.

3   § När utmätning har skett på grund av dom som avses i 3 kap. 7 § tredje stycket, får egendomen ej säljas utan gäldenärens samtycke, om domen ej äger laga kraft eller får verkställas som om den vunnit laga kraft. Motsva­rande gäller, om utmätning har skett på grund av betalningsföreläggande och gäldenären sökt återvinning.

Lös egendom som har betydande värde eller fast egendom får ej heller i annat fall säljas utan gäldenärens samtycke, om ej exekutionstiteln äger laga kraft eller får verkställas som om den vunnii laga kraft.

Lös egendom som hastigt faller i värde eller kräver alltför kostsam vård bör utan hinder av första eller andra stycket säljas så snart som möjligt.

4 § Har tredje man eller sökanden enligt 5 kap. 19,20,24 eller 26 8 förelagts
att väcka talan och är tvisten av väsentiig betydelse, får den utmätta
egendomen ej utan tredje mannens samtycke säljas innan tvisten blivit
slutligt avgjord eller, om föreläggandet givits tredje mannen, tiden för
väckande av talan utgått. Egendom som avses i 3 8 tredje stycket ovan får
dock säljas utan tredje mannens samtycke. Rör tvisten utmätt pantbrev eller
annan inteckningshandling, gäller 10 kap. 15—17 88-

Pågår i annat fall rättegång om utmätt egendom, får kronofogdemyn­digheten ge del anstånd som är påkallat av omständigheterna.

5 8 1 övrigt gäller att försäljning av utmätt egendom skall ske utan onödigt
dröjsmål. I II —13 kap. finns särskilda lidsfrister beträffande sådan
egendom som avses där.

Kronofogdemyndigheten får bevilja anstånd på begäran av utmät­ningssökanden eller gäldenären. På begäran av gäldenären fär dock anstånd beviljas endast om utmätningssökanden medger del eller särskilda skäl föreligger.

6 § När utmätning skett hos dödsbo, får egendomen ej utan dödsboets
samtycke säljas innan en månad förflutit från alt bouppteckning förrät­
tades eller tiden därför gick ut eller, om boet förvaltas av boutrednings­
man, innan uppgörelse sketl med borgenärerna.

Försäljning fär dock ske, om sökanden har särskild förmånsrätt i egendomen på annan grund än utmätningen eller om det föreligger sådant skäl till försäljning som nämns i 3 8 tredje stycket.

När andel i dödsbo har utmätts, bör skifte avvaktas, om det ej medför oskäligt dröjsmål.

7 8 1 fråga om fast egendom anges särskilda hinder mot försäljning i 13
kap.

Andel i egendom

8 8 Om andel i viss lös eller fast egendom har utmätts, kan kronofogde­
myndigheten på yrkande av sökanden, gäldenären eller annan delägare

21    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 8. Del 2

Prop. 1980/81:8                                                                                  Bilagal    922

förordna att hela egendomen skall säljas. Yrkande som någon av nämnda sakägare framställer skall delges de övriga med föreläggande att inkomma med yttrande inom viss tid. I fråga om hinder mol försäljningen har 6 och

7 §8 lagen (1904:48 s. I) om samjiganderätt motsvarande tillämpning.
Första stycket får ej utan synnerliga skäl tillämpas i fråga om egendom

som ingår i enkelt bolag eller parirederi.

Bestämmelserna i första och andra styckena gäller ej andel i fordran, om andelen med fördel kan indrivas för sig. 1 annat fall har bestämmelserna motsvarande tillämpning i fråga om såväl indrivning som försäljning av fordringen.

9 8 Bifalles yrkande om försäljning som avses i 8 8, anses hela egendo­
men utmätt. Försäljning får ej äga rum innan beslutet har vunnit laga kraft.

Framställs ej yrkande som avses i 8 8 eller vinner sådant yrkande ej bifall, skall den utmätta andelen bjudas ul lill försäljning i den ordning som gäller för exekutiv försäljning av utmätt rättighet eller, i fråga om andel i fordran, drivas in när det kan ske. Detsamma gäller, om yrkande som avses i

8 8 har bifallils men försäljning av hela egendomen ej kommer till stånd.

Tredje mans rätt till betalning

10 8 Den som har sjöpanlrätt i annat fartyg än registrerat skepp eller i
gods i fartyg eller har luftpanträtl i luftfartyg som ej är registrerat eller i
gods i luftfartyg skall för att få betalning anmäla sin fordran innan egen­
domen säljs eller, om försäljning sker under hand, senast när fördelning
skall äga rum.

Om sådan borgenärs rält lill betalning ur egendomen är ostridig eller styrks, kan han även begära att denna säljs för fordringen. Har sådan begäran framställts, får förfarandet ej nedläggas därför alt frågan om försäljning för utmätningssökandens fordran förfaller.

11    8 Borgenär som innehar utmätt egendom med pant-eller retentionsrätt är skyldig alt taga betalning i förtid i den ordning som anges i 14 kap. men är icke pliktig alt avstå från sin rätt ulan att hans fordran blir betald, om ej försäljning sker för fordran med lika eller bättre rätt.

12    8 Den som har förmånsrätt enligt 5 8 förmånsrättslagen (1970:979) och anmäler sin fordran enligt vad som anges i 10 8 ovan har rätt att få betalning, om det ej är obehövligt för att trygga honom eller dem som har sämre förmånsrätt i egendomen enligt förstnämnda lagrum.

Vid prövningen skall hänsyn tagas även till säkerhet som borgenären på annan grund har i gäldenären tillhörig egendom.

13 8 För konkursbos kostnader, vilka enligt 81 8 konkurslagen (1921:225)
får uttagas ur egendom som säljs exekutivt under konkurs, utgår betalning,
om de anmäls enligt vad som anges i 10 8 ovan.

Skall fartyg eller luftfartyg som ej är infört i skepps- eller luftfartygs-registret eller gods i fartyg eller i luftfartyg säljas exekutivt under konkurs, äger även borgenär som för sin fordran har förmånsrätt enligt 10, 11 eller 12 8 förmånsrättslagen (1970:979) rätt att erhåUa betalning, om fordringen anmäls i nämnd ordning.

 

Prop. 1980/81:8                                                                                 Bilagal    923

14    8 Om rätt lill betalning när registrerat skepp, registrerat luftfartyg, inlecknade reservdelar till luftfartyg eller fast egendom utmätts finns särskilda bestämmelser i 11 —13 kap.

15    8 Angående rätt till betalning ur överskott när fordran eller kostnad ej anmälts i tid finns bestämmelse i 14 kap. 8 8 andra stycket.

Insättning av influtna medel

16 8 Medel som influtit i ulmätningsärende skall utan dröjsmål insättas i
bank mol ränta. Finns anledning antaga alt utbetalning kommer att ske
inom två veckor från alt medlen influtit, behöver dock insättning i bank ej
ske.

Avbrytande av verkställigheten

17 8 Verkställigheten skall avbrytas, om influtna medel förslår att täcka
sökandens fordran och fordringar med lika eller bättre rätt till betalning ur
medlen samt kostnad som skall ullagas i ärendet.

Undantag från första stycket kan följa av 10 8 andra stycket ovan, 11 kap. 5 8, 12 kap. 1 och 2 88 samt 13 kap. 13 8.

Handräckning efter försäljning

18 8 När utmätt egendom sålts, har köparen rätt att vid behov få hand­
räckning enligl 17 kap. 17 8 för att komma i besittning av vad han
förvärvat.

10 KAP.

Försäljning av lös egendom i allmänhet och indrivning av utmätt fordran m.m.

Försäljning

1 8 Utmätt lös egendom säljs pä offentlig auktion enligl vad som sägs
nedan, om ej annat bestäms med stöd av 8 8-

Auktion hålls av kronofogdemyndigheten eller den som myndigheten anlitar.

Delta kapitel gäller ej sädan lös egendom som avses i 11 och 12 kap.

2 8 Auktionen skall kungöras i god tid och på lämpligt sätt. Kan det
förutses att sammanträde behöver hållas för fördelning av köpeskillingen,
skall kungörelsen innehålla uppgift om sammanträdet.

Sökanden, gäldenären och annan känd sakägare vars rätt beror av för­säljningen skall i god tid underrättas särskilt.

 

Prop. 1980/81:8                                                                                 Bilaga I    924

3   § I den mån anledning föreUgger skall kronofogdemyndigheten vid auktionen lämna en kortfattad redogörelse för vad som förekommit i ärendet och ange villkoren för försäljningen.

4   8 Inrop får ej godtagas, om det är sannolikt att avsevärt högre köpe­skilling kan uppnås.

Innehar Iredje man egendomen med pant- eller retentionsrätt och är han ej enligt 9 kap. 11 8 pliktig att avstå från pant- eller retentionsrätten utan all hans fordran blir betald, får egendomen säljas endast om köpeskil­lingen förslår lill betalning av fordringen.

Utan hinder av första och andra styckena skall inrop godtagas, om samtliga berörda sakägare medger del.

5 8 Köpeskillingen för inropad egendom skall betalas genast. Kronofog­
demyndigheten kan dock ge anstånd med undantag för handpenning som
myndigheten bestämmer. Egendomen skall hållas inne till dess full
betalning sker.

Om köpeskillingen eller handpenningen ej betalas genast efter inropet, skaU egendomen ropas ut på nytt.

Har anstånd givits, blir inropet ogiltigt, om full betalning ej sker inom föreskriven tid.

6 8 Sker ej inrop som godtages och fullföljs, skall nytt försäljningsförsök
göras, om ej sökanden avstår därifrån.

Har två auktioner hållits utan alt egendomen blivit såld och saknas anledning antaga att den kan säljas inom rimlig tid, får kronofogdemyn­digheten avvisa begäran om nytt försäljningsförsök.

Om ny auktion skall hållas, har 2—5 88 motsvarande tillämpning. Anmälan av fordran som skett för en auktion gäller även för senare försäljningsförsök.

Skall nytt försäljningsförsök ej göras, skall utmätningen hävas. Detta gäller dock ej medel som influtit eller inflyter med anledning av redan vidtagna åtgärder.

7 § När ny auktion hålls sedan inrop har blivit ogiltigt enligt 5 8 tredje
stycket, skall handpenningen tagas i anspråk för bestridande av förrätt­
ningskostnadema för den förra auktionen samt för vård och förvaltning av
egendomen under tiden mellan försäljningarna. Om köpeskillingen vid den
nya auktionen understiger det bud som antagits vid den förra, skall åter­
stoden av handpenningen användas för att så långt den förslår täcka
skillnaden. Vad som ej behöver tagas i anspråk härtill skall återlämnas.
Blir egendomen ej såld vid den nya auktionen, är hela handpenningen
förverkad.

Hålls ej ny auktion, skall handpenningen användas till betalning av förrättningskostnader som blivit onyttiga och ersättning enligt 18 kap. 15 8. Vad som ej behöver tagas i anspråk återlämnas.

8 8 Utmätt egendom, som ej kan antagas vara föremål för okänd sjö-eller
luftpanträtl, får säljas under hand, om det är sannolikt alt avsevärt högre
köpeskilling kan uppnås. Sökanden, gäldenären och annan känd sakägare
vars rätt beror av försäljningen skall om möjligt beredas tillfälle all yttra
sig i frägan.

 

Prop. 1980/81:8                                                                                 Bilagal    925

Innan egendom säljs under hand skall anbud infordras. Lämnas ej anbud som godtages, skall auktion utsättas.

I fråga om försäljningsvillkoren tillämpas 4 och 5 88.

FuUföljs ej köpet, har 7 8 motsvarande tUlämpning. Vad som i 7 8 första stycket sägs om auktion gäller även försäljning under hand.

Egendom som innehas under äganderättsförbehåU

9 8 Har utmätning skett av gäldenärs rätt till egendom som han förvärvat
av Iredje man under äganderättsförbehåll och är lagen (1915:219) om
avbelalningsköp tillämplig på avtalet, får försäljning ej äga rum utan att
betalningsskyldighet som åvilar gäldenären fullgörs enligt 6 8 tredje
stycket nämnda lag, om ej gäldenären enligt avtalet är berättigad alt
överlåta sin rätt utan tredje mannens samtycke eller denne samtycker.

Har iredje mannens samtycke inhämtats, skall den som förvärvar gäl­denärens rält ensam svara för dennes skyldigheter enligt avtalet.

Första och andra styckena har motsvarande tillämpning i fråga om egendom som har förvärvats under äganderättsförbehåll utan att lagen om avbetalningsköp är tillämplig. Om gäldenärens betalningsskyldighet i avtalet bestämts på ett från avbetalningsköp avvikande sätt, får vid för­säljning tiUämpningen av 6 8 tredje stycket nämnda lag jämkas till vad som finnes skäligt.

Indrivning av utmätt fordran

10   8 Har fordran utmätts, skall kronofogdemyndigheten söka driva in fordringen hos sekundogäldenären i stället för att sälja den.

11   8 Kronofogdemyndigheten skall utan dröjsmål anmoda sekundogäl­denären att till myndigheten betala sin skuld, om den är förfallen till betalning.

Myndigheten får med sekundogäldenären avtala om förtida betalning och den nedsättning av fordringens belopp som kan föranledas därav.

12 8 Betalar sekundogäldenären ej frivilligt, skall kronofogdemyndighe­
ten utsöka fordringen, om exekutionstitel finns.

Vad som i 5 kap. 21 8 första stycket föreskrivs om föreläggande för sökanden att väcka talan när tvist råder om fordrans bestånd får tillämpas även när sekundogäldenären underlåter alt betala ulmätt fordran ehuru tvist ej råder.

13 8 Fordran som ej kan indrivas inom rimlig tid får säljas, om det finnes
lämpligt och ej eljest hinder möter.

Åtgärder efter utmätning av pantbrev m.m.

14 8 När pantbrev i skepp eller fast egendom blivit utmätt, får antingen
den intecknade egendomen tagas i anspråk enligt 15 8 eller pantbrevet
pantförskrivas lill sökanden enligt 16 8.

Pantbrev får ej säljas.

 

Prop. 1980/81:8                                                                                 Bilagal    926

15 8 Om sökanden vill alt den intecknade egendomen skall tagas i
anspråk, skall yrkande därom framställas inom en månad från
utmätningen.

Har föreläggande givits enligt 5 kap. 21 8 andra stycket, får beslut att egendomen tages i anspråk ej meddelas innan tvisten blivit slutligt avgjord, om ej rätten finner att hinder icke möter.

När kronofogdemyndigheten meddelat beslut om att den intecknade egendomen tages i anspråk, anses den utmätt.

16 8 Pantförskrivning av pantbrevet sker genom att kronofogdemyndig­
heten till sökanden utfärdar bevis att det utgör pant för dennes fordran och
överlämnar pantbrevet eller, om annan än den inlecknade egendomens
ägare innehar detta, underrättar innehavaren om pantförskrivningen. I
underrättelsen skall anges att innehavaren ej fär utlämna handlingen till
skada för sökanden. Andel i pantbrev som tillkommer delägare i intecknad
egendom får ej pantförskrivas för sig.

Bestämmelsen i 15 8 andra stycket har motsvarande tillämpning beträffande pantförskrivning av pantbrevet.

17 8 Bestämmelserna i 14—16 88 har motsvarande tillämpning efter
utmätning av skuldebrev som är inlecknal i luftfartyg eller reservdelar till
luftfartyg.

Pantförskrivning av inleckningshandlingen omfattar ej personligt betalningsansvar som enligt handlingen åvilar svaranden. Är inteck­ningshandlingen obelånad, skall kronofogdemyndigheten anteckna på handlingen att ansvarigheten upphört.

11 KAP.

Försäljning av registrerat skepp

Inledande bestämmelser

1 8 Utmätt skepp som är infört i skeppsregistret säljs på offentlig auktion
enligt vad som sägs nedan.

Bestämmelserna i detta kapitel gäller ej försäljning av andel i eller villkorlig rätt till skepp.

2 8 1 fall då skepp skall säljas exekutivt under konkurs eller enligt 10 8
andra stycket' sjölagen (1891:35 s. 1) på begäran av ägaren räknas det som
utmätt, när begäran om försäljning inkommit till kronofogdemyndigheten
och skeppet tagits ur drift.

Tidsfrist för försäljning

3 8 Utmätt skepp bör säljas inom fyra månader från alt beslut om
utmätning meddelades eller, i fall som avses i 5 kap. 15 8 eller 2 8 ovan,

' Hänvisningen avser SjöLförslaget i lagrädsremissen.

 

Prop. 1980/81:8                                                                                 Bilagal    927

begäran om försäljning inkom till kronofogdemyndigheten, om ej hinder möter eller anstånd beviljas enligt 9 kap. 5 8.

Utlösnings- och anslutningsräit

4 8 Borgenär eller annan vars rätt kan vara beroende av skeppets för­
säljning får utlösa sökanden. Han träder därigenom i sökandens ställe.

Den som vill utlösa sökanden skall, innan skeppet har sålts, till krono­fogdemyndigheten betala exekulionsfordringen och uppkomna förrätt­ningskostnader.

5 8 Hör skeppet till konkursbo, kan förvaltaren, om arvode eller annan
kostnad för skeppets förvaltning under konkursen skall utgå ur skeppet,
begära att skeppet säljs för den fordringen.

Borgenär, vars fordran är förenad med sjöpanlrätt eller panträtt pä grund av inteckning, retentionsrätt eller förmånsrätt enligl 10, 11 eller 12 S förmånsrättslagen (1970:979), kan begära alt skepp som hör lill konkursbo säljs för hans fordran, om hans rätt lill betalning ur skeppet är oslridig eller styrks. Om borgenär vars fordran är förenad med sjöpanträtt har framställt sådan begäran, får förfarandet ej nedläggas därför att frågan om försäljning för konkursboets eller annan borgenärs räkning förfaller.

Borgenär, vars fordran är förenad med sjöpanträtt i utmätt skepp som ej hör lill konkursbo, har samma befogenhet som enligl andra stycket. Begagnar han sig därav, får förfarandet ej nedläggas därför att frågan om försäljning för exekulionsfordringen förfaller.

Bestämmelserna i 4 8 har motsvarande tillämpning i fråga om rätt att utlösa konkursbo eller borgenär som begärt att skeppet säljs för fordran som anges ovan.'

Åtgärder före auktion

6 8 Auktion skall kungöras i god tid och på lämpligt sätt. Kungörelsen
skall innehålla uppgift om sammanträde för fördelning av köpeskillingen.

Innehavare av fordran som bör iakttagas vid auktionen skall i kungö­relsen uppmanas alt anmäla sin rätt lill kronofogdemyndigheten senast vid auktionen.

7   8 Minst trettio dagar före auktionen skall underrättelser om försälj­ningen sändas till sökanden och ägaren samt lill kända borgenärer som har sjöpanlrätt, panträtt på grund av inteckning eller retentionsrätt. Blir sådan borgenär känd senare, skall underrättelse genast sändas till honom. Har registermyndigheten uppgift om adress, skall den användas. Underrättelse till utrikes ort skall om möjligt sändas med flygpost.

8   6 Har auktionen ej blivit utlyst så som angivits i 6 och 7 88, skall den inställas och ny tid utsättas, om bristen är väsentlig och ej kan avhjälpas på annat sätt.

Förhandling och sakägarförteckning

9 8 Vid början av auktionen skall kronofogdemyndigheten lämna en
kortfattad  redogörelse  för  innehållet  i  handlingarna och för vidtagna

' Ang. alternativ text se s. 370.

 

Prop. 1980/81:8                                                            Bilagal    928

åtgärder. Innehavare av fordran som bör iakttagas vid auktionen skall uppmanas att anmäla den. Har sådan fordran anmälts hos kronofogde­myndigheten före auktionen, skall det meddelas.

Närvarande sakägare skall beredas tillfälle att yttra sig om anmälda anspråk och de villkor som skall gälla för försäljningen.

När förhandlingen har avslutats, upprättas sakägarförteckning.

10 8 1 sakägarförteckningen upptages, förutom exekutionsfordringen,
fordran för vilken skeppet svarar på grund av sjöpanlrätt, panträtt på
grund av inteckning eller retentionsrätt samt förrättningskostnader.

Om skeppet hör lill konkursbo, upptages även arvode och annan kost­nad för skeppels förvaltning under konkursen. Är skeppet därjämte utmätt, upptages fordran som skall utgå med förmånsrätt enligl 10, 11 eller 12 8 förmånsrättslagen (1970:979).

Med fordran som är förenad med panträtt på grund av inteckning avses även fordran för vilken skepp tagits i anspråk enligt 10 kap. 15 8 samt rätt till betalning pä grund av ägarhypotek.

11 8 Fordringarna upptages efler det företräde som gäller enligt lag.
Ränta och annan biförpliktelse upptages före fordringens kapitalbelopp, om
ej borgenären yrkar annat.

Förrättningskostnaderna upptages närmast före exekulionsfordringen.

Fordran upplages i förteckningen även om den är beroende av villkor eller tvistig. Är panträtt för fordran beroende av ait sökt inteckning beviljas, upplages fordringen med det företräde som tillkommer den om inteckningen beviljas.

När försäljning begärts av förvaltaren i konkurs, anses konkursboet som sökande utan förmånsrätt, om ej annat följer av 5 S.

12 8 Fordran upplages med del belopp lill vilket den beräknas uppgå den
dag då fördelningssammanträde skall äga rum. Beträffande fordran med
sjöpanträtt skall iakttagas vad som föreskrivs i 249 8 andra stycket andra
punkten' sjölagen (1891:35 s. I). Panträtt på grund av inteckning får ej
åtnjutas för mer än pantbrevets belopp jämte tillägg enligt 264 8' sjölagen.
Understiger fordringen pantbrevets belopp, upplages återstoden som
ägarhypotek.

Om i skeppet gäller pantbrev .som ej innehaves av ägaren och någon fordran för vilken pantbrevet utgör säkerhet ej blivit anmäld, upptages pantbrevets belopp och ett lill tio procent av delta belopp beräknat tillägg.

Ägarhypotek upptages utan tillägg enligt 264 8' sjölagen.

13 8 I övrigt anges i sakägarförteckningen

1.   sammanlagda beloppet av fordringar med bättre rätt än exekutions­fordringen och förrättningskostnaderna (skyddsbeloppet) samt vilka fordringar som är skyddade,

2.   del lägsta bud som måsle avges för all skeppet enligl 14 8 skall få säljas,

3.   betalningsvillkoren.

' Hänvisningen avser SjöLförslaget i lagrådsremissen.

 

Prop. 1980/81:8                                                                                 Bilaga 1    929

ViUkor för försäljning

14   8 Vid försäljningen skall skyddsbeloppel läckas av köpeskillingen för skeppet och andra medel som finns alt tillgå.

15   8 Köpeskillingen skall betalas kontant. Efter medgivande av borgenär vars fordran enligt sakägarförteckningen är förenad med panträtt på grund av inteckning får dock vad som faller inom köpeskillingen och pantbrevels belopp innestå i avräkning på köpeskillingen, om del ej är fråga om sådan fordran som avses i 11 8 tredje stycket.

1 sakägarförteckningen skall anmärkas, om fordran ej får innestå.

16        8 Den som ropar in skeppet är skyldig all efter inropet lämna hand­
penning som motsvarar en sjättedel av köpeskillingen, dock ej mindre än
de förrättningskostnader som skall utgå ur skeppet.

Handpenningen skall betalas kontant, om ej inroparen ställer säkerhet för beloppet. Som säkerhet får godtagas även fordran som är förenad med panträtt på grund av inteckning i skeppet, om den täcks av köpeskillingen och kan anses betryggande.

Staten, kommun, landstingskommun och kommunalförbund behöver ej lämna handpenning men blir i fall som avses i 22 8 ersättningsskyldiga intill motsvarande belopp.

Ogulden del av den kontanta köpeskillingen skall betalas senast vid det sammanträde som enligl 6 8 kungjorts för köpeskillingens fördelning.

När köpeskillingen till fullo betalats, får köparen komma i besittning av skeppet.

Köparen blir personligen belalningsskyldig för vad som enligt över­enskommelse har avräknats på köpeskillingen och den förra ägaren blir fri från ansvar härför.

17        8 På begäran av de sakägare vilkas rält beror därav kan försäljningen,
såvitt avser annat än erläggande av handpenning och den återstående
kontanta köpeskillingen samt köparens rätt alt komma i besittning av
skeppet, ske på andra villkor än som anges i detta kapitel. Skyddsbeloppet får
höjas även om borgenär som ej själv begärt försäljning motsätter sig det.

Auktionen

18   8 Innan skeppet ropas ut skall redogörelse lämnas för innehåUet i sakägarförteckningen. Upplysning skall lämnas om att skeppet ropas ut med förbehåll att inrop skall prövas enligt 19 8.

19   § Innan inrop godtages skall kronofogdemyndigheten pröva, om det i 14 8 angivna villkoret för försäljning är uppfyllt. Även om delta är för­håUandet får inropet ej godtagas, om det är sannolikt att avsevärt högre köpeskilling kan uppnås.

Utan hinder av första stycket skall inrop godtagas, om samfiiga berörda sakägare medger det. Sökanden kan medge att inrop godtages fastän förrättningskostnaderna ej blivit läckta.

Inrop får icke mot sökandens bestridande godtagas, om exekutions­fordringen ej täcks.

 

Prop. 1980/81:8                                                                                  Bilagal    930

20 § Sedan inrop godtagits skall inroparen omedelbart lämna föreskriven
handpenning. Kronofogdemyndigheten kan dock på begäran göra ett kort
uppehåll i handläggningen för aitt bereda inroparen tillfälle att anskaffa
handpenning, om uppehållet ej kan antagas medföra beaktansvärd olä­
genhet. Lämnas ej handpenning, skall skeppet ropas ut på nytt.

Fullgör ej inroparen sin betalningsskyldighet enligl 16 8 fjärde stycket, är inropet ogiltigt.

21 8 Sker ej inrop som godtages och fullföljs genom att handpenning
lämnas, skall nytt försäljningsförsök göras, om sökanden begär det inom
en vecka från auktionen. Har inrop blivit ogiltigt enligl 20 8 andra stycket,
skall nytt försäljningsförsök göras, om ej sökanden avslår därifrån.

Har två auktioner hållils utan alt skeppet blivit sålt och saknas anledning antaga att skeppet kan säljas inom rimlig lid, får kronofogdemyndigheten avvisa begäran om nytt försäijningsförsök.

Om ny auktion skall hållas, har 6—20 88 motsvarande tillämpning. Anmälan som skett för en auktion gäller även för senare auktion.

Skall nytt försäljningsförsök ej göras, skall utmätningen hävas. Delta gäller dock ej medel som influtit eller inflyter med anledning av redan vidtagna åtgärder.

22 8 När ny auktion hålls sedan inrop blivit ogiltigt enligt 20 8 andra
stycket, skall handpenningen tagas i anspråk i den mån det behövs för all
sammanlagt samma belopp skall uppnås som vid den förra auktionen jämte
sex procent årlig ränta därå från utsatt dag för köpeskillingens fördelning
tiU och med den nya dagen för sådan fördelning och för att även förrätt­
ningskostnad och ersättning enligt 18 kap. 15 8 med anledning av den nya
auktionen skall läckas. Detta gäller även om ändrade förhållanden inträtt.
Vad som ej behöver tagas i anspråk skall återlämnas när den nya inro­
paren fullgjort sin betalningsskyldighet. Blir skeppet ej sålt vid den nya
auktionen, är hela handpenningen förverkad.

Hålls ej ny auktion, skall handpenningen användas till betalning av förrättningskostnader som blivit onyttiga och ersättning enligt 18 kap. 15 8. Vad som ej behöver tagas i anspråk återlämnas.

23 8 Köparen skall fullgöra sin betalningsskyldighet enligt 16 8 fjärde
stycket även om auktionen överklagas.

Utan hinder av att auktionen överklagas får köparen komma i besittning av skeppet, om ej annat har förord näts enligt 19 kap. 40 8 andra stycket innan han bhvit berättigad därtill. Får han på grund av sådant förordnande ej komma i besittning av skeppet och är hindret ej hävt inom tre månader från utsatt dag för köpeskillingens fördelning, får han frånträda köpet och återfå vad han betalat jämte upplupen ränta; om han gör anmälan därom hos kronofogdemyndigheten medan hindret alltjämt består.

 

Prop. 1980/81:8                                                            Bilagal    931

12 KAP.

Försäljning av registrerat luftfartyg m. m.

1 8 Beträffande exekutiv försäljning av registrerat luftfartyg och inteck­
nade reservdelar till luftfartyg har bestämmelserna i 11 kap, motsvarande
tillämpning, om ej annat föreskrivs nedan.

1 fråga om vissa främmande luftfartyg eller inlecknade reservdelar till sådana luftfartyg skall även tillämpas lagen (1955:229) i anledning av Sveriges tillträde till 1948 års konvention rörande internationellt erkän­nande av rätt tiU luftfartyg.

Bestämmelserna i detta kapitel gäller ej försäljning av andel i eller villkorlig rätt till luftfartyg eller reservdelar.

2 § Vad som i 11 kap. 5, 7 och 10 88 sägs om sjöpanlrätt skall i stället gälla
luftpanträtl.

Kungörandet av auktion enligt 11 kap. 6 § skall ske minst sex veckor i förväg. Underrättelser enligl II kap. 7 5 skall sändas i rekommenderade brev minst en månad före auktionen. Innehåller inskrivningsboken uppgift om adress, skall den användas. Bestämmelsen i 11 kap. 8 8 är tillämplig även beträffande dessa föreskrifter.

3 8 Vad som i II kap. 12 och 15 SS sägs om pantbrev och tillägg skall i
stället gälla intecknat skuldebrev och ränta som anges i 19 a 8 lagen
(1955:227) om inskrivning av rätt till luftfartyg. 1 fall som avses i 11 kap.
12 8 andra stycket upplages, i stället för tio procents tillägg, ett års ränta en­
ligt det inlecknade skuldebrevet.

Om reservdelar skall säljas på begäran av borgenär som icke har inteckning för sin fordran, får skyddsbelopp enligt 11 kap. 13 8 1 ej i något fall bestämmas högre än lill två tredjedelar av det värde som i ärendet har åsatts reservdelarna av sakkunniga som kronofogdemyndigheten anlitat.

1 fall som avses i andra stycket får ej heller den som har inteckning i reservdelarna, sedan de sålts, till skada för borgenär som icke har inteckning göra sin rätt gällande till högre belopp än som svarar mot två tredjedelar av köpeskillingen minskad med förrättningskostnadema. Därvid skall i fall som avses i 11 kap. 22 8 handpenning för reservdelarna läggas till köpeskillingen, i den mån den ej skall tillkomma inroparen.

4 § Vid försäljning av flera luftfartyg skall varje luftfartyg utropas för sig.
Luftfartyg som är i samma ägares hand och svarar för samma fordringar
skall dock utropas gemensamt, om ägaren eller borgenär ej begär särskild
försäljning av visst eller vissa luftfartyg. Särskild sakägarförteckning skall
upprättas för egendom som utropas för sig. Beträffande fordran för vilken
flera luftfartyg svarar skall i förteckningen anmärkas, att mindre belopp än
som anges i förteckningen kan komma alt falla på egendomen lill följd av
alt köpeskillingen för annan egendom lämnar tillgång lill betalning av
fordringen eller del därav.

Första stycket har motsvarande tillämpning vid försäljning av luftfartyg och intecknade reservdelar. Luftfartyg och reservdelar får dock ej utropas gemensamt, om fordran bevakats av borgenär som ej har inteckning i reservdelarna.

 

Prop. 1980/81:8                                                                                  Bilagal    932

Reservdelar som ej utropas gemensamt med luftfartyg kan på begäran av ägaren eller borgenär utropas i skilda poster, med förbehåll att för­säljning av sådan post sker endast om försäljningen med hänsyn även till de bud som avges för andra poster kan godtas enligt 11 kap. 19 §.

5 8 Omfattar inteckning flera luftfartyg eller luftfartyg och reservdelar, får fordringen innestå enligl II kap. 15 8 endast om all den inlecknade egendomen blivit utmätt och säljs vid gemensamt utrop.

I stället för 11 kap. 16 8 sjätte stycket gäller 33 8 lagen (1955:227) om inskrivning av rält lill luftfartyg.

13 KAP.

Försäljning av fast egendom

Inledande bestämmelser

1   8 Utmätt fast egendom säljs pä offentlig auktion enligt vad som sägs nedan, om ej annat följer av 15 eller 57 8.

2   8 Vad som i detta kapitel sägs om fordran som är förenad med panträtt gäller även fordran för vilken fast egendom lagils i anspråk enligl 10 kap. 15 8 samt rätt till betalning på grund av ägarhypotek, om ej annat följer av särskilda bestämmelser nedan.

Förberedande åtgärder

3 8 Utmätt fastighet skall beskrivas och värderas så snart det är lämpligt
med hänsyn lill det fortsatta förfarandet. Tillbehör skall anges i beskriv­
ningen och värderas för sig i den mån det är påkallat med hänsyn till deras
värde eller av annan orsak.

Om fastighet som är intecknad gemensamt med annan fastighet skall säljas och särskilt taxeringsvärde saknas för någon av fastigheterna, skall var och en av dem värderas.

Vid behov får sakkunnig personi anlitas för beskrivning och värdering.

4   8 Fastighetens ägare skall pä anmodan tillhandahålla de handlingar som visar hans äganderätt eller tjänar lill upplysning om rättigheter som besvärar fastigheten eller om tillbehör lill denna och uppge vilka som har fordran eller rättighet som bör iakttagas vid egendomens försäljning. Kronofogdemyndigheten skall även på annat sätt söka införskaffa utred­ning i dessa hänseenden samt om den belastning som rättighet utgör och det vederlag som utgår.

5   8 Pantbrev som gäller i fastigheten och ej är belånat skall på anmodan överlämnas till kronofogdemyndigheten och får därefter ej pantförskrivas utan myndighetens tillstånd.

 

Prop. 1980/81:8                                                            Bilaga 1    933

FörvaUning av utmätt fastighet

6 8 Ägare till utmätt faslighet får ej minska dess värde genom att överlåta
tillbehör eller genom att annai än lill husbehov avverka skog, bedriva grus-
eller stentäkt eller på annat sätt utnyttja naturtillgångarna eller förändra
fastigheten. Om ej annat följer av 8 eller 9 8, får han i övrigt tillgodogöra
sig vanlig avkastning till dess fastigheten sålts och skall tillträdas av
köparen. Sådan rält föreligger dock ej i fråga om växande gröda eller
annan avkastning som förklarats ingå i försäljningen.

Ägaren får ej upplåta rättighet som går ulöver vad som är medgivet enligt första stycket. Kronofogdemyndigheten kan förbjuda honom att upplåta rättighet som kan försvåra fastighetens försäljning.

På begäran av ägaren kan kronofogdemyndigheten medge undantag från första eller andra stycket i den mån det kan ske ulan intrång i utmät­ningssökandens rätt och i övrigt är lämpligt.

7    8 På begäran av borgenär kan kronofogdemyndigheten vid behov taga vård om tillbehör till fastigheten.

8    8 Arrendeavgift, hyra eller annan avkastning som förfaller lill betalning under förfarandets gång skall, om borgenär begär det och skäl föreligger, uppbäras av kronofogdemyndigheten eller syssloman som myndigheten förordnar. Kronofogdemyndigheten skall i sådant fall utan dröjsmål meddela den betalningsskyldige förbud att betala till annan än myndig­heten eller sysslomannen.

9    8 Kan del befaras att ägaren vanvårdar fastigheten eller förfogar över den i strid mot 6 S eller att egendomen på annat sätt försämras i större mån, kan kronofogdemyndigheten på begäran av borgenär förordna syssloman att omhändertaga och förvalta fastigheten.

10 8 Arrendeavgift, hyra och annan avkastning som syssloman uppbär
skall redovisas till kronofogdemyndigheten vid tidpunkt som myndigheten
bestämmer.

Tidsfrist för försäljning

11 8 Utmätt fastighet bör säljas inom fyra månader från att beslut om
utmätning meddelades eller, i fall som avses i 5 kap. 15 8 eller 9 kap. I S
tredje stycket, begäran om försäljning inkom till kronofogdemyndigheten,
om ej hinder möter eller anstånd beviljas enligt 9 kap. 5 8. Anstånd får ej
utan synnerliga skäl medges utöver ett år från nämnda tidpunkt.

Utlösnings- och anslutningsrätt

12 8 Borgenär eller annan vars rätt kan vara beroende av fastighetens
försäljning får utlösa sökanden. Han träder därigenom i sökandens ställe.

Den som vill utlösa sökanden skall, innan fastigheten har sålts, till kronofogdemyndigheten betala exekulionsfordringen och uppkomna för­rättningskostnader.

13 8 Hör fastigheten till konkursbo, kan borgenär som har fordran med
panträtt eller bättre förmånsrätt i fastigheten begära att denna säljs för

 

Prop. 1980/81:8                                                                                  Bilaga I    934

hans fordran, om hans rätt till betalning ur fastigheten är ostridig eller styrks. Om borgenär vars fordran enligt lag är förenad med särskild för­månsrätt i fastigheten har framställt sådan begäran, fär förfarandet ej nedläggas därför alt frågan om försäljning för konkursboets eller annan borgenärs räkning förfaller.

Borgenär, vars fordran enligl lag är förenad med särskild förmånsrätt i utmätt fastighet som ej hör till konkursbo, har samma befogenhet som enligl första stycket. Begagnar han sig därav, får förfarandet ej nedläggas därför att frågan om försäljning för exekulionsfordringen förfaller.

.Vill borgenär ansluta sig enligt första eller andra stycket, skall han anmäla det hos kronofogdemyndigheten senast två veckor före bevak­ningssammanträdet .

Bestämmelserna i 12 8 har motsvarande tillämpning i fråga orn rätt an ufiösa den som har anslutit sig enligt första eller andra stycket.'

Försäljning a v fastighetstillbehör

14 8 Är det sannolikt att tillbehör kan med fördel säljas för sig ulan
samtidig försäljning av fasligheten i övrigt, skall kronofogdemyndigheten
utsätta sammanträde för prövning av frågan. Till sammanträdet skall
myndigheten kalla sökanden, fastighetens ägare och envar för myndig­
heten känd innehavare av panträtt i fastigheten eller av annan rättighet
som kan påverkas av försäljningen.

Blir vid sammanträdet närvarande sakägare ense om att tillbehör bör säljas för sig, förordnar kronofogdemyndigheten i enlighet därmed, om ej särskilda skäl föranleder annat. Uppnäs ej enighet om särskild försäljning, får myndigheten förordna därom 'ndast om synnerliga skäl föreligger.

Råder tvist om tillbehör, har 9 1   p. 4 8 motsvarande tillämpning.

15 8 Särskild försäljning av tillbehör sker enligl bestämmelserna om
försäljning av utmätt lösöre.

Tillbehör som säljs för sig upphör att höra lill fastigheten, även om det ej skils från denna.

16 8 Vad som influtit genom särskild försäljning av tillbehör tillkommer
dem som har fordringar med rätt i fastigheten med det företräde mellan
dem som gäller enligt lag. Den som har fordran med panträtt i fasligheten
kan avstå från betalning utan att det minskar hans rätt i fastigheten i övrigt.
Innehavare av fordran med panträtt på grund av gemensam inteckning får
dock ej avstå från betalning ur tillbehörsmedel under annan förutsättning
än all samtycke till avståendet lämnats av säväl ägare till övriga av
inteckningen besvärade fastigheter som innehavare av panträtt vilken
gäller i en eller flera av fastigheterna med lika rält som eller sämre rätt än
inteckningen.

Avstående som inverkar på villkoren vid fastighetens försäljning på auktion skall ske senast vid bevakningssammanträdet och kan därefter ej återkallas.

17       8 Om medel som har influtit genom särskild försäljning av tillbehör
' Ang. alternativ text se s. 376.

Prop. 1980/81:8                                                            Bilaga I    935

förslår att förnöja sökanden saml dem som har bättre rätt och ej avstått från betalning, skall förfarandet avbrytas, såvida ej egendomen är avträdd till konkurs och förvaltaren begär alt förfarandet skall fortgå.

Åtgärder före försäljning på auktion

18 8 Tid och plats för auktion på fastighet bestäms av kronofogde­
myndigheten.

Fastighetens iigare och innehavare av nyttjanderätt lill fastigheten är skyldiga :iit lata fastigheten visas på lämplig tid.

19   8 För fiirhandling om försäljningen skall bevakningssammanträde hållas antingen samma dag som auktionen eller lämplig dag före denna.

20   8 Auktionen skall kungöras i god tid och på lämpligt sätt. Kungörelsen skall innehålla uppp.ifl om bevakningssammanträde och sammanträde för fiirdelning av köpeskillingen.

Har kronofogdemyndigheten förordnat om särskild försäljning av till-behiir. får kungörelsen ej utfärdas förrän försäljningen har vunnit laga kraft och köpeskillingen betalats eller frågan om sådan försäljning förfallit.

21 8 Sökanden, ägaren samt kända innehavare av fordringar och rälfig­
heler som bör iakttagas vid auktionen skall i god tid särskilt underrättas om
denna.

Har anslutning enligt 13 8 ägt rum, skall underrättelse därom ske enligt första stycket.

22 8 Har auktionen och sammanträdena ej blivit utlysta sä som angivits i
20 och 21 S8, skall de inställas och nya lider utsättas, om bristen är
väsentlig och ej kan avhjälpas på annat sätt.

Bevakningssammanträde

23 S Vid bevakningssammanträdel skall kronofogdemyndigheten lämna
en kortfattad redogörelse för innehållet i handlingarna och för vidtagna
åtgärder. Innehavare av fordran eller rättighet som bör iakttagas vid
auktionen skall uppmanas att anmäla den. Har sådan fordran eller rättighet
anmälts hos kronofogdemyndigheten före sammanträdet, skall det
meddelas.

Närvarande sakägare skall beredas tillfälle att yttra sig om anmälda anspråk och de villkor som skall gälla för försäljningen.

Om tillbehör har sålts för sig, behandlas särskilt hur den behållna köpeskillingen för tillbehöret skall användas, i den mån det inverkar på villkoren för fastighetens försäljning.

Sakägarförteckning

24 8 När förhandlingen vid bevakningssammanträdel har avslutats,
upprättas sakägarförteckning.

 

Prop. 1980/81:8                                                            Bilaga I   936

25 8  I sakägarförteckningen upptages förutom exekutionsfordringen

1.    fordran som skall utgå med förmånsrätt enligt 6 8 I eller 7 S I eller 2 förmånsrättslagen (1970:979) och som förfaller lill betalning senast den tillträdesdag som anges i 36 8.

2.    fordran som är förenad med panträtt i fastigheten.

3.    nyttjanderätt, servitut eller rält lill elektrisk kraft som besvärar fasligheten, om rättigheten är inskriven eller grundar sig på skriftlig handling som är tillgänglig, dock ej sådan rättighet som skall bestå oavsett fastighetens försäljning,

4.    förrättningskostnaderna.

Om fastigheten hör lill konkursbo, upptages även arvode och annan kostnad för fastighetens förvaltning under konkursen.

26 8 Fordringar och rättigheter upptages efter det företräde som gäller
enligt lag. Ränta och annan biförpliktelse upptages före fordringens
kapitalbelopp, om ej borgeniiren yrkar annat.

Förrättningskostnadema upplages närmast före exekutionsfordringen.

Fordran eller riitlighei upplages i förteckningen även om den är beroende av villkor eller tvistig. Är pantriitt för fordran beroende av att sökt inteckning beviljas eller är inskrivning av rättighet sökt men ännu ej beviljad, upptages fordringen eller rättigheten med det företräde som tillkommer den om inteckningen eller inskrivningen beviljas.

När försäljning begärts av förvaltaren i konkurs, anses konkursboet som sökande utan förmånsrätt, om ej anslutning skett enligl 13 S.

27 S Fordran upptages med del belopp till vilket den beräknas uppgå på
tillträdesdagen, dock med den begränsning som kan följa av att panträtt ej
får åtnjutas för mer än pantbrevets belopp jämte tillägg enligt 6 kap. 3 8
jordabalken. Understiger fordringen pantbrevets belopp, upptages åter­
stoden som ägarhypotek.

Om i fastigheten gäller pantbrev som ej innehaves av ägaren och någon fordran för vilken pantbrevet ulgör säkerhet ej blivit anmäld, upptages pantbrevets belopp och ett till tio procent av detta belopp beräknat tillägg.

Ägarhypotek upplages utan tillägg enligt 6 kap. 3 8 jordabalken.

28   8 Rättighet upptages utan att nägot belopp anges.

29   8 I övrigt anges i sakägarförteckningen

 

1.    sammanlagda beloppet av fordringar med bättre rält än exekulions­fordringen och förrättningskostnadema (skyddsbeloppet) samt vilka fordringar som är skyddade,

2.    i vad mån behållen köpeskilling för tillbehör skall användas för betalning av fordringar som upptagils i förteckningen,

3.    det lägsta bud som måste avges för att fastigheten enligt 32 8 skall få säljas.

4.    vilka rättigheter som enligl ;I3 8 första stycket är skyddade utan förbehåll eller enligt 33 8 andra stycket skall förbehållas vid försäljningen,

5.    betalningsvillkoren och tillträdesdag.

Av fordran som gäller endast i andel i fasligheten skall vid tillämpning av första stycket 1 medräknas så myckel som med hänsyn till andelens storlek och fordringens liige läcks, niir övriga fordringar med bättre riitt än

 

Prop. 1980/81:8                                                                                  Bilagal    937

exekutionsfordringen samt förrättningskostnaderna är fullt täckta.

Köpeskilling för tillbehör får ej tagas i anspråk för betalning av fordran inom skyddsbeloppet i vidare mån än som har angivits i sakägar­förteckningen.

30 8 1 sakägarförteckningen skall i förekommande fall erinras om

1.    verkan av underlåten uppsägning av arrende- eller hyresavtal i fall som avses i 46 8 andra stycket samt rätt till förlängt avtal eller skadestånd som enligt lag tillkommer arrendator eller hyresgäst om han blir uppsagd med anledning av fastighetens försäljning,

2.    rätt att bo kvar såsom hyresgäst som enligt lag tillkommer bostads­rättshavare,

3.    rätt att bo kvar på fastigheten som kronofogdemyndigheten enligt 36 8 iredje stycket har medgivit ägaren.

31 8 Om försäljningen enligl 37 8 skall ske på avvikande villkor, upprättas
sakägarförteckningen i enlighet därmed.

Villkor för försäljning på auktion

32    8 Vid försäljningen skall skyddsbeloppet läckas av köpeskillingen för fastigheten, behållen köpeskilling för tillbehör i den mån den enligt sakägarförteckningen skall användas till betalning av fordringar inom skyddsbeloppet, behållen avkastning och andra medel som finns att tillgå.

33    8 Tomträtt som inskrivits är vid försäljningen skyddad utan särskilt förbehåll. Annan nyttjanderätt samt servitut och rätt till elektrisk kraft är skyddade ulan särskilt förbehåll, om rättigheten har bättre rätt än exe­kutionsfordringen.

1 andra fall än som avses i första stycket skall nyttjanderätt, servitut och rätt till elektrisk kraft särskilt förbehållas, om det saknas anledning antaga att de belastar fastigheten till beaktansvärd skada för innehavare av fordran med bättre rätt. Härvid skall rätt till betalning på grund av ägar­hypotek ej anses som fordran.

Talan mot beslut varigenom rättighet förbehållils enligt andra stycket får föras endast av den som bestritt att förbehållet görs. Innehavare av rät­tighet som ej sålunda förbehållils får icke föra talan mot beslut i denna fråga.

Rättighet som ej enligt första stycket är skyddad ulan särskilt förbehåll och icke heller förbehållits enligt andra stycket kan skyddas genom för­behåll vid auktionen enligt 39 8.

34 8 I avräkning på köpeskillingen för fastigheten skall innestå kapital­
beloppet av sådan fordran inom skyddsbeloppet som är förenad med
panträtt och icke enligl sakägarförteckningen skall betalas med köpeskil­
ling för tillbehör. Detta gäller dock ej, om

1.    fordringen är förfallen till betalning senast på tillträdesdagen och borgenären yrkat kontant betalning,

2.    fordringen är sädan som avses i 26 8 tredje stycket eller

3.    fordringen är förenad med panträtt endast i andel i fastigheten,

22   Riksdagen 1980181. 1 saml. Nr 8. Del 2

 

Prop. 1980/81:8                                                                                  Bilagal    938

För ägarhypotek skall, även om det faller inom skyddsbeloppel, kontant betalning alltid erläggas.

I den mån avräkning ej skall ske enligt första stycket skall köpeskil­lingen för fastigheten betalas kontant, om ej inroparen visar att han avtalat annat med den som enligt sakägarförteckningen är betalningsberättigad. Om det enligt förteckningen är ovisst vem ett belopp tillkommer, får det ej avräknas.

35 8 Den som ropar in fastigheten är skyldig att efter inropet lämna
handpenning som motsvarar en tiondel av köpeskillingen, dock ej mer än
som enligl 34 8 skall betalas kontant eller mindre än de förrättningskost­
nader som skall utgå ur fastigheten.

Handpenningen skall betalas kontant, om ej inroparen ställer säkerhet för beloppet. Som säkerhet får godtagas även fordran som är förenad med panträtt i fastigheten, om den täcks av köpeskillingen och kan anses betryggande.

Staten, kommun, landstingskommun och kommunalförbund behöver ej lämna handpenning men blir i faU som avses i 43 S ersätlningsskyldiga intill motsvarande belopp.

Ogulden del av den kontanta köpeskillingen skall betalas senast vid det sammanträde som enligt 20 S kungjorts för köpeskillingens fördelning.

36 8 Som tillträdesdag räknas den dag då enligt kungörelse fördelnings­
sammanträdet skall äga rum. Kronofogdemyndigheten kan dock medge
inroparen alt laga vård om fastigheten eller del därav före tillträdesdagen.

Kronofogdemyndigheten får förordna att ogulden avkastning av fasligheten, som enligl 8 eller 9 8 skolat betalas till myndigheten eller syssloman och som har förfallit under tiden till och med den dag köparen tillträtt fastigheten, skall tillkomma denne. Om sådan avkastning i annat fall betalas till köparen, skall denne redovisa därför lill myndigheten.

Har förra ägaren ej annan bostad, kan kronofogdemyndigheten tillåta honom att bo kvar på fastigheten högst tre månader efter tillträdesdagen.

37 8 På begäran av de sakägare vilkas rätt beror därav kan försäljningen,
såvitt avser annat än erläggande av handpenning och den återstående
kontanta köpeskillingen samt tiden för tillträde, ske på andra villkor än
som anges i detta kapitel. Skyddsbeloppet får höjas även om borgenär som
ej själv begärt försäljning motsätter sig del.

Begäran som avses i första stycket skall framställas senast vid bevak­ningssammanträdet.

Auktion på fastighet

38 8 Vid auktionen skall, i den mån del är påkallat med hänsyn till värdet
av fastighetens tillbehör eller av annan orsak, anges vilken egendom som
skall följa fastigheten och i vad mån egendom som framstår som tillbehör
ej skall följa den. Vad sålunda angivits är avgörande för vad försäljningen
omfattar i den delen. I övrigt ingår i försäljningen vad som enligt lag utgör
tillbehör lill fasligheten. Råder tvist om tillbehör, skall del anmälas.

Redogörelse skall lämnas för innehållet i sakägarförteckningen. Upp­lysning skall lämnas om att fastigheten ropas ut med förbehåll att inrop skall prövas enligt 40 8.

Prop. 1980/81:8                                                                                 Bilagal    939

39 8 Om sakägarförteckningen upptager rättighet som ej enligl 33 8 första
stycket iir skyddad utan särskilt förbehåll och ej heller har förbehållits
enligt 33 8 andra stycket, skall fastigheten först utropas utan förbehåll om
rättighetens beständ och därefter med sådant förbehåll. Uppnås vid del
senare utropet bud som täcker fordringar med bättre rält än rättigheten
eller som. utan att täcka dem. är lika högt som eller högre än budet vid det
föregående utropet, har budet vid det senare utropet företräde. Alt ägar­
hypotek icke täcks utgör ej hinder mot all bud med förbehåll för rättig­
heten godtages.

Upptager sakägarförteckningen två eller flera sådana rättigheter som avses i första stycket, skall fasligheten först utropas utan förbehåll för någon av rättigheterna och därefter med förbehåll först endast för den rättighet som har bästa rätt och efter hand för ökat antal rättigheter enligt deras inbördes ordning. Bud som skyddar flera rättigheter än annat bud har företräde framför detta, om det ej leder till sämre täckning av fordran som har bättre rätt än någon av rättigheterna.

När bud med förbehåll för rättighet ej täcker fordringar med bättre rätt. kan rättighetshavaren skydda sin rättighet genom att betala skillnaden mellan det budet och bud ulan förbehåll för rättigheten eller så stor del av skillnaden som behövs för att läcka fordringar med bättre rätt.

Om rättighetshavare i fall som avses i andra stycket är villig att betala enligl vad som sagts i tredje stycket men det sålunda erbjudna beloppet, till följd av att flera tillskott behövs, ej ensamt eller i förening med annat tillskotl som bjuds är tillräckligt för att hans rättighet skall skyddas, skall fastigheten utropas med förbehåll för rättigheten och den eller de rättig­heter som är skyddade genom tidigare hud och annat tillskott som bjuds.

Om borgenär vars fordran ej blivit täckt genom visst bud godtager budet, skall fordringen vid tillämpning av första — fjärde styckena anses täckt.

Om rättighetshavare i stället för att betala ställer säkerhet, skall del gälla.

40 § Innan inrop godtages skall kronofogdemyndigheten pröva, om det i
32 8 angivna villkoret för försäljning är uppfyllt. Även om detta är för­
hållandet får inropet ej godtagas, om det är sannolikt att avsevärt högre
köpeskilling kan uppnås.

Utan hinder av första stycket skall inrop godtagas, om samtliga berörda sakägare medger det. Sökanden kan medge att inrop godtages fastän förrättningskostnaderna ej blivit täckta.

Inrop får icke mot sökandens bestridande godtagas, om exekutions­fordringen ej läcks.

41 8 Sedan inrop godtagits skall inroparen omedelbart lämna föreskriven
handpenning. Kronofogdemyndigheten kan dock på begäran göra ett kort
uppehåll i handläggningen för att bereda inroparen tillfälle att anskaffa
handpenning, om uppehållet ej kan antagas medföra beaktansvärd olä­
genhet. Lämnas ej handpenning, skall fastigheten ropas ut på nytt.

I fall som avses i 39 5 skall handpenning lämnas för varje inrop, även om fastigheten skall ropas ul på nytt. Om inropet ej skall bestå, återlämnas handpenningen.

 

Prop. 1980/81:8                                                            Bilaga 1    940

Fullgör ej inroparen sin betalningsskyldighet enligt 35 8 fjärde stycket, är inropet ogiltigt.

42 8 Sker ej inrop som godtages och fullföljs genom att handpenning
lämnas, skall nytt försäljningsförsök göras, om sökanden begär det inom
en vecka från auktionen. Har inrop blivit ogiltigt enligt 41 8 tredje stycket,
skall nytt försäljningsförsök göras, om ej sökanden avstår därifrån.

Har två auktioner hållils utan att fastigheten blivit såld och saknas anledning antaga alt fastigheten kan säljas inom rimlig lid, får kronofog­demyndigheten avvisa begäran om nytt försäljningsförsök.

Om ny auktion skall hållas, har 18—41 88 motsvarande tillämpning. Anmälan av fordran eller rättighet som skett för en auktion gäller även för senare auktion.

Skall nytt försäljningsförsök ej göras, skall utmätningen hävas. Detta gäller dock ej medel som influtit eller inflyter med anledning av redan vidtagna åtgärder.

43 8 När ny auktion hålls sedan inrop blivit ogiltigt enligt 41 8 iredje
stycket, skall handpenningen tagas i anspråk i den mån det behövs för att
sammanlagt samma belopp skall uppnås som vid den förra auktionen jämte
sex procent årlig ränta därå från tillträdesdagen lill och med den nya
tillträdesdagen och för att även förrättningskostnad och ersättning enligt
18 kap. i5 8 med anledning av den nya auktionen skall täckas. Detta gäller
även om fastigheten säljs med förbehåll för rättighet som ej förbehållits
vid den förra auktionen eller ändrade förhållanden inträtt. Vad som ej
behöver tagas i anspråk skall återlämnas när den nya inroparen fullgjort
sin betalningsskyldighet. Blir fastigheten ej såld vid den nya auktionen, är
hela handpenningen förverkad.

Hålls ej ny auktion, skall handpenningen användas till betalning av förrättningskostnader som blivit onyttiga och ersättning enligt 18 kap. 15 8. Vad som ej behöver tagas i anspråk återlämnas.

44 8 Sedan auktion som lett lill försäljning av fastigheten har vunnit laga
kraft och köparen fullgjort sin betalningsskyldighet enligl 35 8 fjärde
stycket, utfärdar kronofogdemyndigheten köpebrev.

Visar inroparen att han bjudit för annans räkning, skall köpebrev utfärdas lill denne.

Vissa rättsföljder av auktion

45 8 Sedan fastigheten har sålts svarar den ej för fordran som avses i 25 8
första stycket I.

Borgenär som har pantbrev kan ej efter fastighetens försäljning mol köparen göra gällande panträtt i fastigheten för slörre fordran än som avräknats på köpeskillingen jämte utfäst ränta därå från tillträdesdagen saml framtida skadestånd och kostnad som föranleds av fordrings-förhållandet.

Köparen blir personligen betalningsskyldig för vad som enligt över­enskommelse har avräknats pä den kontanta köpeskillingen och den förra ägaren blir fri från ansvar härför. I fall som avses i 44 8 andra stycket blir även den som gjort inropet betalningsskyldig.

 

Prop. 1980/81:8                                                                                  Bilagal    941

46 8 Köpare som fullgjort sin betalningsskyldighet enligt 35 8 fjärde
stycket får tillträda fastigheten på den dag som bestämls för köpeskil­
lingens fördelning. Han svarar därefter för ägares skyldigheter i den mån
de skall fullgöras efler tillträdesdagen.

Vill köparen att i sakägarförteckningen upptagen arrende- eller hyres­rätt, som ej är skyddad enligl 33 8 första stycket eller förbehållits enligt 33 8 andra stycket eller vid auktionen, skall upphöra, åligger det honom att inom en månad från tillträdesdagen säga upp avtalet. 1 annat fall gäller avtalet mot honom. Beträffande den tidpunkt vid vilken arrende- eller hyresavtal skall upphöra med anledning av uppsägning gäller vad som är föreskrivet i fråga om uppsägning efler frivUlig överiålelse av fastighet.

Om rätt i vissa fall för arrendator eller hyresgäst att begära förlängning av avtalet eller att få ersättning vid uppsägning finns särskUda be­stämmelser.

47 8 I fråga om rättighet som ej skall upphöra omedelbart efter fastig­
hetens försäljning gäller följande bestämmelser.

På arrendeavgift, hyra eller annat vederlag för rättigheten som förfaller till betalning mer än sex månader eller, i fråga om arrende, mer än ett år efler tillträdesdagen får rättighetshavaren ej avräkna fordran hos den förra ägaren. 1 fråga om sådant belopp gäller ej heller betalning som rättig­hetshavaren erlagt till den förra ägaren eller annan uppgörelse med denne.

Fordran som rättighetshavare förvärvat eller förskottsbetalning eller uppgörelse som skett efter att fastigheten utmätts får ej åberopas mol köparen, om rättighetshavaren ägde eller bort äga kännedom om utmätningen.

Angående rättighetshavares rätt lill ersättning av tidigare ägare om rättigheten upphör med anledning av fastighetens försäljning finns bestämmelser i 7 kap. 19 och 20 88 jordabalken.

Underlåter köpare att fullgöra tidigare ägares skyldigheter mot rättig­hetshavare enligt 46 8 första stycket, har 7 kap. 20 § första och tredje styckena jordabalken motsvarande tillämpning.

48 8 Köparen skall fullgöra sin betalningsskyldighet enligl 35 8 fjärde
stycket även om auktionen överklagas.

Utan hinder av att auktionen överklagas får köparen tillträda fastigheten på den bestämda dagen, om ej dessförinnan annat har förordnats enligt 19 kap. 40 8 andra stycket. Får han på grund av sådant förordnande ej tUlträda fastigheten och är hindret ej hävt inom tre månader från den bestämda tillträdesdagen, får han frånträda köpet och återfå vad han betalat jämte upplupen ränta, om han gör anmälan därom hos kronofogdemyndigheten medan hindret alltjämt består.

Gemensamt intecknade fastigheter

49 8 När någon av flera gemensamt intecknade fastigheter skall säljas på
auktion, har den som har fordran med panträtt på grund av den gemen­
samma inteckningen rätt alt indraga annan av de intecknade fastigheterna
i försäljningen, om den svarar för det intecknade beloppet eller del av
detta före den fastighet som skall säljas. Skall denna säljas för pant­
rättshavarens fordran eller för fordran som har lika eller bättre rätt, får

 

Prop. 1980/81:8                                                            Bilaga I    942

han även indraga fastighet som svarar för inteckningen först efler den fastighet som skall säljas.

Yrkande om indragning skall framställas hos kronofogdemyndigheten senast vid bevakningssammanträdel. Del skall delges fastighetens ägare med föreläggande för honom alt inkomma med yttrande inom tid som myndigheten bestämmer. Bevakningssammanträde och auktion skall inställas, om det behövs för alt yrkandet skall hinna prövas. Härvid har 22 8 motsvarande tillämpning.

Bifalles yrkandet, anses den indragna fasligheten utmätt när beslutet meddelas. Den fär ej säljas innan beslutet vunnit laga kraft.

50    8 Om en av flera gemensamt inlecknade fastigheter skall säljas på auktion, skall fordran med panträtt på grund av den gemensamma inteckningen upptagas i sakägarförteckningen med det belopp för vilket fastigheten svarar i förhållande till de andra fastigheterna. Beloppet skall betalas kontant, om ej annat avtalas mellan köparen och den som enligt sakägarförteckningen är betalningsberättigad.

51    8 Om samtliga fastigheter som besväras av gemensam inteckning skall säljas på auktion och förhållande som anges i 52 8 andra stycket ej före­ligger, upprättas gemensam sakägarförteckning för fastigheterna. Rättig­het i någon av fastigheterna skall härvid anses upplåten i dem alla. Vid auktionen utropas fastigheterna gemensamt.

52    8 Skall flera av gemensamt inlecknade fastigheter men ej alla säljas på auktion, gäller 53—55 88.

När samtliga fasligheter som besväras av gemensam inteckning skall säljas, gäller likaledes 53—55 §8, om

1.    fastigheterna har olika ägare,

2.    någon av fastigheterna med stod av 49 8 indragits i försäljningen,

3.    nägon av fastigheterna endast i andra hand svarar för gemensam inteckning,

4.    någon av fastigheterna besväras av särskild inteckning,

5.    någon faslighets ansvar för gemensam inteckning ej avser inteck­ningens hela belopp,

6.    det yrkas av innehavare av sådan rättighet i någon av fastigheterna som ej skall beslå oavsett om fastigheten säljs eller

7. det i annat fall yrkas av ägare eller borgenär vars rätt kan bero därav.
Yrkande som avses i andra stycket 6 eller 7 skall framställas senast vid

bevakningssammanträdet.

53 8 Särskild sakägarförteckning skall upprättas för varje faslighet som
skall säljas. Förteckningen upprättas som om försäljningen begärts på
grund av den bästa gemensamma inteckningen, om ej exekulionsford­
ringen har bättre rält. Fordran med panträtt på grund av gemensam
inteckning upptages för varje fastighet med det belopp för vilket fastig­
heten svarar i förhållande till de andra fastigheterna. Kan ansvaret komma
att vid försäljningen vidgas härutöver, skall det anmärkas. Beträffande
fastighet som svarar endast i andra hand anges om sådant ansvar kan
ifrågakomma.

När faslighet har indragils i försäljningen enligt 49 8, skall vid beräkning

 

Prop. 1980/81:8                                                            BUaga I    943

av tillägg enligt 6 kap. 3 S jordabalken anses som om fastigheten blivit utmätt samtidigt med den ursprungligen utmätta fastigheten.

54 8 Vid auktionen skall fastigheterna utropas var för sig. Därefter skall
de utropas gemensamt, om de har samma ägare. Efterföljande gemensamt
utrop skall även eljest äga rum, om full betalning ej uppnåtts för fordran
för vilken samtliga fastigheter svarar eller fastigheternas ägare är ense om
att de skall utropas gemensamt.

Uppnås vid gemensamt utrop högre bud än summan av buden vid de särskilda utropen, skall budet vid det gemensamma utropet ha företräde. Den köpeskilling sorn bjudits vid det gemensamma utropet skall fördelas på fastigheterna efter de värden som åsatts dem i ärendet. Fastighets andel i den gemensamma köpeskillingen utgör dock minst vad som bjudits för den fastigheten vid särskilt utrop. Har nägon av fastigheterna utropats med tillbehör som ej ingick i det värde efter vilket dess andel i köpeskil­lingen skall beräknas eller utropats ulan tillbehör som omfattades av nämnda värde, skall den fastighetens värde vid tillämpningen av det sagda jämkas efter vad som påkallas av nämnda förhållande. Uppgår i fråga om någon av fastigheterna dess andel i köpeskillingen och andra tillgängliga medel ej till skyddsbeloppet och skall därför frägan om den fastighetens försäljning förfalla, skall de övriga fastigheterna utropas gemensamt.

Uppnås ej bud som förslår lill betalning av någon del av exekulions­fordringen, får ej någon av fastigheterna säljas.

Har fastighet indragils i försäljningen med slöd av 49 8, skall den ursprungligen utmätta fastigheten utropas först. Om därvid ej uppnås bud som förslår till betalning av någon del av exekulionsfordringen, får fastigheten ej säljas. Blir den ej såld, skall ej heller den indragna fastig­heten säljas.

Faslighet som endast i andra hand svarar för fordran med panträtt på grund av gemensam inteckning får ej säljas för den fordringen innan del visat sig att betalning ej kan utgä ur den fastighet som svarar i första hand. I andra hand ansvarig fastighet får ej heller säljas, om dess ägare eller annan sakägare betalar den brist för vilken fastigheten skall svara eller ställer säkerhet för beloppet. Gemensamt utrop av fastigheterna behöver ej ske annat än om särskilda skäl föreligger.

55 8 Om rättighet har förbehållils vid särskilt utrop, skall förbehållet gälla
även vid efterföljande gemensamt utrop. Har rättigheten ej förbehållils vid
det särskilda utropet, tillämpas 39 8 även vid det gemensamma utropet.

Vid tillämpning av 40 8 skall prövningen huruvida avsevärt högre köpeskilling kan uppnås avse den sammanlagda köpeskillingen för samt­liga fastigheter som inropats vid auktionen.

Handpenning skall lämnas efter varje inrop, även om inropad fastighet skall utropas på nytt. Om inropet ej skall bestå, återlämnas handpen­ningen.

Fordran som på grund av gemensam inteckning är förenad med panträtt i såld fastighet betalas kontant, om ej köparen och den som enligt sak­ägarförteckningen är betalningsberättigad avtalar annat.

 

Prop. 1980/81:8                                                                                  Bilaga 1    944

Fortsatt inteckningsansvar

56 8 Sådant förordnande av kronofogdemyndigheten om fortsalt inteck­
ningsansvar som avses i 6 kap. 12 8 jordabalken får meddelas på begäran
av köparen.

Har fastighet sålts i fall som avses i 6 kap. 12 8 andra stycket andra eller tredje punkten jordabalken, får förordnande om fortsatt inleckningsan-svar meddelas beträffande gemensam inteckning som besvärar fastigheten endast om fastigheten i förhållande till de andra gemensamt intecknade fastigheterna svarar för hela inteckningen och den fordran som är förenad med panträtt på grund av inteckningen har blivit täckt. Om medel som influtit genom särskild försäljning av tillbehör utfaller på pantbrevels belopp, får förordnande ej meddelas beträffande motsvarande del av inteckningen.

Begäran om förordnande enligt denna paragraf skall framställas senast vid sammanträdel för köpeskillingens fördelning. Därvid skall pantbrevet inges, om det ej förut är tillgängligt för kronofogdemyndigheten.

Försäljning under hand av fastighet

57 8 Utmätt faslighet får säljas under hand, om försäljning i sådan ord­
ning finnes mera ändamålsenlig än försäljning på auktion och det är lill­
förlitligt utrett vilka fordringar och rättigheter som belastar fastigheten.

Innan fastigheten utbjuds till försäljning under hand skall ägaren och sökanden beredas tillfälle att yttra sig.

58 8 Vid försäljning under hand skall köparen åläggas alt svara för alla
fordringar som på grund av panträtt, utmätning eller eljest är förenade med
förmånsrätt i fastigheten och förrättningskostnaderna, i den mån ej bor­
genär kan erhålla betalning ur andra tillgängliga medel eller avstår från
förmånsrätt i fastigheten eller sökanden medger alt försäljning får ske utan
att förrättningskostnadema blir läckta. Rätt på grund av ägarhypotek
anses icke som fordran.

Fordran som är förfallen till betalning skall betalas kontant, om ej köparen visar att han avtalat annat med borgenären eller betalning skall utgå ur särskilt tillgängliga medel. Om ej sökanden avstått från täckning av förrältningskostnadferna, skall vad som behövs för sådan täckning betalas kontant.

Före försäljningen upplåten rättighet som grundas på skriftlig handling skall förbehållas. Härvid har 47 8 motsvarande tillämpning.

Köparen skall lämna handpenning enligt vad som i 35 8 föreskrivs i fråga om inrop på auktion. Återstoden av den kontanta köpeskillingen skall betalas senast fyra veckor efler alt köpehandling upprättals. Försummas del, är köpet ogiltigt.

Blir köpet ogiltigt, har bestämmelserna i 43 8 om handpenning mot­svarande tillämpning. Vad som i 43 8 första stycket sägs om auktion gäller även försäljning under hand.

1 övrigt bestämmer kronofogdemyndigheten köpevillkoren.

59 8 Försäljningen sker genom upprättande av köpehandling som
underskrivs av kronofogdemyndigheten och köparen.

Försäljningsvillkoren   skall  godkännas  av  ägaren.   Har försäljningen

 

Prop. 1980/81:8                                                            Bilaga 1    945

föregåtts av auktion utan alt därvid godtagbart inrop skett, behövs dock ej godkännande, om försäljningen sker på gynnsammare villkor.

Om ägaren ej godkänt försäljningsvillkoren, skall han genast underrättas om skedd försäljning.

60 8 Har köparen fullgjort sin betalningsskyldighet enligt 58 8 fjärde
stycket och försäljningen vunnit laga kraft, utfärdar kronofogdemyndig­
heten köpebrev.

Överklagas försäljningen, har 48 8 motsvarande tillämpning.

61 § Säljs ej egendomen under hand. skall den utbjudas till försäljning på
auktion, om ej sökanden avstår därifrån.

Försäljning av villkorlig rätt tiU fastighet eller av andel i fastighet m. m.

62    8 Bestämmelserna i 3—61 88 gäller i tillämpliga delar även när utmätning skett medan gäldenärens rätt är villkorlig eller när utmätning av fast egendom icke avsett hel faslighet. om ej annat följer av 63—68 88.

63    § Har i fall då överlåtelse av fastighet är beroende av villkor fastig­heten blivit utniält för fordran hos överlåtaren, får försäljning icke ske förrän det visar sig om villkoret uppfylls.

Om del av fastighet genom överlåtelse kommit i särskild ägares hand och fasligheten blivit utmätt för fordran hos överlåtaren innan fastighetsbild­ning som enligt lag utgör villkor för överlåtelsens giltighet kommit till stånd, har första stycket motsvarande tillämpning. Skulle det medföra betydande tidsutdräkt att avvakta huruvida fastighetsbildningen kommer till stånd, får dock fastigheten säljas med förbehåll för den rätt som tillkommer förvärvaren. Försäljningen omfattar då även gäldenärens rätt mol förvärvaren. Köparen svarar för gäldenärens skyldigheter mol förvärvaren.

64 § Har i fall då förvärv av fastighet eller del av fastighet är beroende av
villkor egendomen blivit utmätt för fordran hos förvärvaren, skall kro­
nofogdemyndigheten utbjuda gäldenärens rätt till egendomen till försälj­
ning i den ordning som gäller för exekutiv försäljning av utmätt rättighet.
Kommer försäljning lill stånd, svarar köparen för gäldenärens skyldig­
heter mot sin fångesman. Ansökan om inteckning, som gjorts samma dag
som utmätningen eller senare, förfaller genom försäljningen, om ej kro­
nofogdemyndigheten på begäran av köparen förordnar annat.

Kan utan betydande tidsutdräkt avvaktas om det för förvärvet gällande villkoret uppfylls, kan anstånd med försäljningen medges tills det visar sig om så blir fallet. Uppfylls villkoret, sker försäljning i den ordning som i allmänhet gäller för exekutiv försäljning av fast egendom.

När försäljning som skett enligt första stycket har vunnit laga kraft och köparen fullgjort sin betalningsskyldighet, utfärdar kronofogdemyndig­heten köpehandling.

65 8 Bestämmelserna i 63 och 64 88 gäller ej. om den fordran för vilken
utmätning skett var förenad med särskild förmånsrätt i fastigheten.

 

Prop. 1980/81:8                                                            Bilagal   946

66    8 Om villkoret uppfylls i fall som avses i 63 S eller förvärvet går äter i fall som avses i 64 8 andra stycket, skall kronofogdemyndigheten driva in eller bjuda ul till försäljning vad som därefter tillkommer gäldenären och omfattas av utmätningen. Härvid tillämpas den ordning som enligt 9 och 10 kap. gäller i fråga om utmätt fordran eller rättighet.

67    8 Har endast andel i fastighet blivit utmätt men skall enligl 9 kap. 8 8 hela fastigheten säljas på auktion, skall av sakägarförteckningen framgå vilka fordringar och rättigheter som belastar varje särskild andel. Skyddsbeloppet skall bestämmas så att fordringar, som gäller i den först utmätta andelen enbart eller i nämnda andel jämte annan andel och som har bättre rätt än exekutionsfordringen, samt förrättningskostnadema blir fullt täckta.

Är någon av delägarna i konkurs, fär borgenär utöva anslulningsrätt enligt 13 8 även om han har förmånsrätt endast i andel av fastigheten.

68 8 När andel i fastighet sålts enligt 9 kap. 9 8 andra stycket och för­
säljningen har vunnit laga kraft samt köparen fullgjort sin betalnings­
skyldighet, utfärdar kronofogdemyndigheten köpebrev.

14 KAP.

Redovisning och fördelning av influtna medel

Tid för redovisning m. m.

1 8 Medel som har utmätts eller efter utmätning influtit till kronofogde­
myndigheten skall redovisas enligt vad som sägs nedan.

När två eller flera sakägare finns, fördelar kronofogdemyndigheten medlen.

2 8 Redovisning skall ske så snart som möjligt.

Medel, som har influtit innan utmätt egendom sålts när det skall ske, behöver dock ej redovisas förrän försäljning ägt rum eller förfarandet har avbrutits. Om det influtna beloppet i annat fall är ringa och det kan antagas att ytterligare medel skall infiyla, får det avvaktas.

3 8 Om annat ej föreskrivs, skall behållen avkastning av utmätt egendom
fördelas tillsammans med köpeskillingen, när egendomen har sålts.
Detsamma gäller ersättning som har influtit med anledning av misslyckat
försök att sälja egendomen och tillskott som någon vid försäljning av
utmätt egendom har betalat för all bevara sin rält.

Medel som har influtit genom särskild försäljning av tillbehör till fastighet skall fördelas samtidigt med köpeskillingen för fastigheten.

4 8 När vid auktion eller försäljning under hand säkerhet för handpenning
har ställts av köparen och köpeskillingen ej betalas senast pä bestämd dag.

 

Prop. 1980/81:8                                                                                 Bilaga 1    947

skall kronofogdemyndigheten taga säkerheten i anspråk, om det behövs för betalning av vad nämnda köpare har att svara för.

Motsvarande gäller när annan sakägare har ställt säkerhet för belopp som skall fördelas.

5 8 Vad som i detta kapitel sägs om influtna medel gäller även ränta som
upplupit på sådana medel till och med den i 8 8 angivna fördelningsdagen.

Ränta på belopp som därefter innestår tillkommer den som finnes berättigad till beloppet.

Fördelning

6 8 För fördelning av influtna medel hålls fördelningssammanträde, när
del är föreskrivet eller i annat fall är oklart hur medlen skall fördelas.

Sammanträde som ej blivit utsatt i samband med kungörande av auktion skall, om del med hänsyn till okända sakägare eller eljest är behövligt, särskilt kungöras i god tid och på lämpligt sätt. Sökanden, gäldenären och andra kända sakägare skall kallas till sammanträdet.

7 8 Vid sammanträdet skall kronofogdemyndigheten redogöra för vad
som skall fördelas och för de fordringar som har anmälts eller skall beaktas
ulan anmälan.

Vad som i detta kapitel sägs om fordran har motsvarande tillämpning beträffande kostnad som får uttagas ur influtna medel.

8 8 De fordringar som skall beaktas upptages med de belopp lill vilka de
uppgår på fördelningsdagen. Som fördelningsdag räknas härvid den dag till
vilken sammanträde är utsatt, även om hinder då möter alt verkställa
fördelningen. När sammanträde ej hålls, räknas den dag då kronofogde­
myndighetens beslut meddelas som fördelningsdag.

Begär borgenär betalning för fordran som ej har anmälts i tid, skall utdelning utgå av överskott, om sådant uppkommer.

9 8 Är fordran eller därmed förenad förmånsrätt beroende av villkor eller
tvistig eller är förmånsrätt för fordran beroende av att sökt inteckning
beviljas, skall vad som belöper på fordringen avsättas i avvaktan att
villkoret uppfyUs eller förfaller eller att tvisten eller frågan om inteckning
blir slutligt avgjord.

Borgenär vars fordran eller förmånsrätt är ivistig skall, om tvisten ej redan är föremål för prövning, föreläggas att inom en månad från att föreläggandet har delgivits honom väcka talan mot sakägare som medlen skall tillkomma om borgenärens anspråk bortfaller. Väcker borgenären ej talan i enlighet med föreläggandet, har han förlorat sin rätt lill medlen, om ej motparten har väckt talan i saken inom den nämnda tiden.

Kan fördelningen av tillgängliga medel ej utan betydande olägenhet för parterna avslutas utan att tvisten blivit avgjord, skall kronofogdemyn­digheten, om det finnes ändamålsenligt, själv pröva tvisten enligl vad som

sägs i 19 kap, 19 och 20 88.

A.

10 8 När medel avsätts enligt 9 8 första stycket, skall anges hur det skall
förfaras med dem om fordringen helt eller delvis bortfaller.

 

Prop. 1980/81:8                                                            Bilagal    948

11    8 Om alla berörda sakägare är ense, skall fördelningen ske i enlighet därmed.

12    8 Blir medel tillgängliga efter att fördelning ägt rum, skall samman­träde utsättas, om det är oklart vem som har rätt till medlen.

Särskilda bestämmelser beträffande skepp, luftfartyg m. m. och fast egendom

13 8 När skepp, luftfartyg, intecknade reservdelar till luftfartyg eller
fastighet har sålts på auktion enligl vad som sägs i II, 12 eller 13 kap., skall
fördelningen ske i enlighet med sakägarförteckningen, om det ej framgår
att fordran understiger vad som anges i förteckningen. Angående
begränsning av inteckningshavares rält vid försäljning av intecknade
reservdelar till luftfartyg finns föreskrift i 12 kap. 3 8 iredje stycket.

I fråga om fordran som ej har upptagits i förteckningen gäller 8 8 andra stycket.

14    8 Har utmätt faslighet sålts under hand, skall köpeskillingen och andra tillgängliga medel fördelas i första hand enligl köpevillkoren och i övrigt enligt de grunder som gäller för upprättande av sakägarförteckning.

15    8 Om förfarandet har avbrutits utan att utmätt egendom som avses i 13 8 blivit såld, skall influtna medel fördelas enligt vad som sägs där, om sakägarförteckning upprättats, och i annat fall enligt de grunder som gäller för upprättande av sådan förteckning. Annan borgenär än sökanden har dock ej rätt all ur medlen få betalning för annat än ränta och kostnader, om hans fordran är förenad med panträtt på grund av inteckning.

När tillbehör till fastighet har sålts särskilt för sig, skall borgenär, som icke avstått från betalning, få utdelning med tillämpning av 13 kap. 16 8 även om fastigheten ej säljs.

Utbetalning av medel

16 8 Medel får ej utbetalas ulan alt säkerhet ställs, om

1.    utmätning sketl på grund av dom som avses i 3 kap. 7 8 första eller tredje stycket, om ej domen äger laga kraft eller får verkställas som om den vunnit laga kraft, eller på grund av betalningsföreläggande, om gäl­denären har sökt återvinning,

2.    utmätning sketl hos dödsbo för fordran som ej var förenad med särskild förmånsrätt i egendomen och den tid som anges i 9 kap. 6 8 första stycket ej har gått till ända,

3.    utmätning skett för belopp som kronofogdemyndigheten har faslslälll enligt 16 kap, 4 8 andra stycket eller ålagt enligt 18 kap. 15—19 88 och beslutet ej har vunnii laga kraft,

4.    rätten lill medlen är beroende av besvär som anförts över utmätning eller utmätt egendoms försäljning eller av talan som avses i 5 kap. 19, 20, 24,25eUer26 8,

5.    fördelning som skett vid fördelningssammanlräde ej har vunnii laga kraft,

6.    i annat fall tvist råder om vem som är betalningsberättigad.

 

Prop. 1980/81:8                                                                                 Bilagal    949

17        8 Medel som har avsatts enligt 9 8 får mol säkerhet utbetalas till

1.    vinnande borgenär, när tvist som föranleti att medlen avsatts har prövats av domstol,

2.    den för vilken medlen har avsatts, om kronofogdemyndigheten finner skäl att medge utbetalning,

3.    den som medlen skall tillkomma i andra hand, om den för vilken medlen har avsatts ej vill lyfta dem och kronofogdemyndigheten finner skäl att medge utbetalning.

18        8 Besvär över verkställd fördelning hindrar icke att belopp som ej
berörs av besvären betalas.

Om tvist enligt 9 8 tredje stycket skall prövas av kronofogdemyndig­heten och fördelningen uppskjuts, får belopp som ej berörs av tvisten betalas i förskott.

19        8 När medel skall utbetalas, skall iakttagas vad som i allmänhet gäller
om skyldighet för borgenär alt förete eller återställa fordringsbevis eller
säkerhet som lämnats för fordran.

Pantbrev i skepp eller fast egendom, vilket utgör säkerhet för fordran på vilken betalning utfallit, skall företes även om borgenären icke är skyldig att återstäUa pantbrevet, om ej kronofogdemyndigheten finner skäl att medge undantag. Detsamma gäller skuldebrev som är intecknat i annan egendom, när skyldighet att förete eller återställa skuldebrevet ej följer redan av första stycket.

När köpare av såld egendom åberopar alt den som enligt sakägarför­teckning är berättigad till betalning har medgivit honom avräkning på köpeskillingen, har första och andra styckena motsvarande tillämpning vid kronofogdemyndighetens prövning av överenskommelsen.

20        8 Om borgenär för vilken utdelning har beräknats ej inom ett år från alt
fördelningen vunnit laga kraft företer fordringsbevis eller i övrigt fullgör
vad som enligt 19 8 krävs för att han skall få lyfta medlen, får dessa mol
säkerhet betalas ut lill den som i andra hand är berättigad lill dem, om ej
särskilda skäl föranleder till annat.

Är det oklart vem medlen skall tillkomma i andra hand, skall fördel­ningssammanträde hållas.

21        8 Om alla berörda sakägare medger alt belopp får utbetalas utan
säkerhet när sådan annars krävs, skall del ske.

Kronofogdemyndigheten kan i andra fall avstå från att kräva säkerhet för utbetalning, om det är uppenbart att den är obehövlig.

22        8 Ändras beslut om fördelning eller utbetalning, skall kronofogdemyn­
digheten på begäran utsöka vad som skall betalas tillbaka. Motsvarande
gäller, om medel som någon fått lyfta enligt 16eUer 17 SskalltUlkommaannan
sakägare eller om borgenär fått lyfta medel enligl 20 8 och den som har bättre
rätt tiU medlen anmäler sig och fullgör vad som krävs för betalning lill honom.

 

Prop. 1980/81:8                                                            Bilaga 1   950

15 KAP.

Verkan av exekutiv försäljning m.m.

1  8 Exekutiv försäljning som har vunnit laga kraft ger köparen samma rätt lill den sålda egendomen som frivillig försäljning, om ej annat följer av vad som sägs nedan.

2  8 När utmätning enligl lag ger företräde framför överlåtelse av egen­domen eller upplåtelse av särskild rätt till denna, gäller del även till förmån för den som vid exekutiv försäljning förvärvar egendomen.

Detsamma är förhållandet, om tredje man efter föreläggande enligl 5 kap. 19 eller 24 8 har förlorat sin rätt mot sökanden.

3 8 När försäljning av registrerat skepp eller fast egendom har vunnit laga
kraft och köpeskillingen erlagts, har den som på annat sätt förvärvat
egendomen från gäldenären eller någon hans företrädare förlorat sin rätt
mot köparen.

Även den som åberopar att gäldenärens eller någon företrädares åtkomst var ogiltig eller av annat skäl ej gällde mol rätta ägaren har förlorat sin rätt mot köparen, om gäldenärens åtkomst var inskriven eller, i fråga om fast egendom, lagfart var beviljad för honom när försäljningen ägde rum.

4 8 Om exekutivt såld egendom frångår köparen, är gäldenären skyldig att
i den mån fordran mot honom blivit betald genom försäljningen eller han
själv fåll del av köpeskillingen ersätta köparen skada som denne lidit. Har
gäldenären förfarit vårdslöst i ärendet, är han skyldig att ersätta även
annan skada som han vållat köparen.

Borgenär är, i den mån han fått betalning, skyldig att solidariskt med gäldenären ersätta köparen skada som denne lidit, om borgenären ej var i god tro när han mottog betalningen.

5  8 När exekutiv försäljning av egendom eller indrivning av utmätt fordran medför att tredje mans rätt till egendomen går förlorad, skall vad som i 4 8 sägs om köpares rätt lill skadestånd av gäldenären och borgenär ha motsvarande tillämpning i fråga om skada som tredje mannen lidit,

6  8 Tredje man vars rätt gått förlorad enligl 3 8 andra stycket har rätt till ersättning av staten enligl de bestämmelser som gäller när sådan ersättning skall utgå med anledning av att ägarens rätt gått förlorad genom frivillig försäljning.

Staten inträder i tredje mannens rätt enligt 5 8.

16 KAP.

Annan verkställighet

1 8 Verkställighet som avser annan förpliktelse än betalningsskyldighet meddelas enligl vad som sägs nedan.

 

Prop. 1980/81:8                                                             Bilagal    951

2   8 Verkställighet söks hos kronofogdemyndigheten där svaranden har sitt hemvist eller egendom som är i fråga finns eller där verkställigheten eljest med fördel kan äga rum.

3   8 Innan verkställigheten genomförs skall svaranden beredas tillfälle att yttra sig. Om skälig anledning föreligger, kan svaranden åläggas att inställa sig till förhör.

Om saken är brådskande, får kronofogdemyndigheten genast vidtaga behövlig åtgärd. Så snart som möjligt skall prövas om åtgärden skall bestå.

4 8 Verkställigheten sker genom all kronofogdemyndigheten förelägger
svaranden att fullgöra vad som åligger honom eller alt myndigheten själv
vidtager behövlig åtgärd. När det finnes lämpligt, kan överlämnas åt
sökanden att efter myndighetens anvisning utföra behövlig åtgärd.

Om verkställigheten avser utgivande av viss vara och svaranden ej efterkommer föreläggande att utge varan, får kronofogdemyndigheten på begäran av sökanden fastställa varans värde och genast utsöka beloppet.

Föreskrift i exekutionstiteln som avser verkställigheten hindrar ej alt denna genomförs på annat sätt, om det behövs.

5 8 Kronofogdemyndigheten får vid behov anskaffa transportmedel, hyra
utrymmen för förvaring och vidtaga andra åtgärder som föranleds av
verkställigheten samt teckna försäkring.

Innan sådana åtgärder vidtages bör parterna höras, om del kan ha betydelse för dem.

6 8 Avhysning får verkställas tidigast fjärde dagen efter att kronofogde­
myndigheten underrättat svaranden. Underrättelse behövs ej, om sva­
randen saknar känt hemvist och del ej kunnat klarläggas var han uppe­
håller sig.

Om anledning föreligger, får kronofogdemyndigheten medge särskilt anstånd med avhysningen under högst en vecka. Föreligger synnerliga skäl, får tiden för sådant anstånd utsträckas till högst fyra veckor, om skälig ersättning betalas för hela den anståndstid som medgivits av myn­digheten och i övrigt ej vållas otillbörligt intrång i sökandens eller annans rätt.

I fall dä mer än tre månader förflutit från att exekutionstiteln vann laga kraft till dess ansökan om verkställighet gjordes får kronofogdemyndig­heten vid behov ge anstånd ytterligare högsl fyra veckor, om skälig ersättning betalas även för den tiden.

7 8 Avhysning får genomföras även mol tredje man som hindrar sökan­
den i utövningen av hans rält, om det är uppenbart all tredje mannen
saknar fog för alt motsätta sig verkställighetens genomförande.

Kronofogdemyndigheten skall höra och i god lid förbereda tredje mannen när anledning föreligger.

8   8 Om hinder mot avhysning finns särskilda bestämmelser i lagen (1936:320) om skydd mot vräkning vid arbetskonflikter.

9   8 Handräckning som rätten beviljat enligl 15 eller 26 kap. rättegångs­balken genomförs enligt 17 kap. i denna balk.

 

Prop. 1980/81:8                                                          Bilaga 1    952

17 KAP. Handräckning

Allmänna bestämmelser

1   8 Handräckning får meddelas i fall som anges i detta kapitel eller när det särskilt föreskrivs.

2   8 De bestämmelser som i 16 kap. 2 och 3 88 meddelas i fråga om verkställighet av annan förpliktelse än betalningsskyldighet har motsva­rande tillämpning beträffande handräckning.

3   8 Handräckning får ej beviljas ulan att sökanden ställt säkerhet för skada som kan tillfogas svaranden.

Säkerhet behöver dock ej ställas, när handräckning söks enligt 17 eller 21 8 eller om sökanden i annat fall ej förmår ställa säkerhet och har visat synnerliga skäl för sin rätt.

4 8 Är lalan väckt vid domstol, får ansökan om handräckning som rör
målet ej upplagas av kronofogdemyndighet utan särskilda skäl.

Om handräckning enligt 15 eller 26 kap. rättegångsbalken beviljas av rätten, skall kronofogdemyndigheten på begäran genomföra den. Härvid gäller vad som sägs nedan, om rätten ej har meddelat särskild föreskrift.

Kvarstad för fordran

5 8 Kvarstad för fordran får beviljas, om sökanden visar sannolika skäl
för sin rält och det skäligen kan befaras att svaranden undandrager sig att
betala sin skuld. Kvarstaden skall läggas på så mycket av svarandens
egendom att fordringen kan antagas bli täckt.

Vad somi5kap. 3—7,11,13,14och 16—18 88,20 8 första stycket, 22 och 23 8§ samt 6 kap. föreskrivs om utmätning har motsvarande tillämpning när fråga är om kvarstad för fordran.

Kvarstad för fordran får ej läggas på avlöning eller annan förmån som avses i 8 kap. innan den har betalats ut och kan utmätas.

6 8 När beslut om kvarstad för !'ordran har meddelats, får svaranden ej
överlåta egendomen eller till skada för sökanden förfoga över den på annat
sätt, om ej kronofogdemyndigheten efter hörande av sökanden medger det
av särskUda skäl.

I fråga om verkan av kvarstaden i övrigt och dess säkerställande har 5 kap. 27 § andra stycket och 30 § samt 7 kap. och 13 kap. 3—10 8§ motsvarande tillämpning.

7 8 Har kvarstad lagts på fordran, skall kronofogdemyndigheten på
begäran av part söka hos sekundogäldenären driva in vad som är förfallet
lill betalning.

Om lös egendom, som har belagts med kvarstad, hastigt faller i värde eller kräver alltför kostsam vård, får den på begäran av part säljas i den ordning som gäller för ulmätt egendom, om ej särskilda skäl föranleder annat.

 

Prop. 1980/81:8                                                             Bilagal    953

8 8 Egendom som är belagd med kvarstad får ej till skada för borgenären
beläggas med ny kvarstad för annan fordran än sådan som uppkommit innan
k vars taden beviljades. Därjämte skall iakttagas, att om annan egendom finns
alt tillgå, denna bör tagas i anspråk i första hand.

Första stycket ulgör ej hinder mol kvarstad för fordran som är förenad med särskild förmånsrätt i egendomen.

9 8 Vad som i 8 8 sägs om hinder mol ny kvarstad har motsvarande
tillämpning när utmätning söks för annan fordran.

Om med kvarstad belagd egendom utmäts för fordran som uppkommit innan kvarstaden beviljades och ej är förenad med särskild förmånsrätt i samma egendom, skall denna anses utmätt samtidigt för kvarstadsborge­närens fordran.

Kvarstad tiU säkerhet för bättre räti

10 8 Kvarstad till säkerhet för bättre rätt till egendom får beviljas, om
sökanden visar sannolika skäl för sin rätt och del skäligen kan befaras att
svaranden skaffar undan, väsentligt försämrar eller på annat sätt förfogar
över egendomen till skada för sökanden.

Bestämmelserna i 6 och 7 88 gäller i tillämpliga delar även när kvarstad beviljats till säkerhet för bättre rält till egendom.

Annan säkerhetsåtgärd

11    8 Om någon i annat fall än som avses i 5 eller 10 8 visar sannolika skäl för anspråk som han gör gällande och del skäligen kan befaras att sva­randen genom att utöva viss verksamhet eller företaga eller underlåta viss handling hindrar eller försvårar utövningen av sökandens rält eller väsentligt förringar dess värde, får kronofogdemyndigheten förordna om lämplig åtgärd för att säkerställa sökandens rätt.

12    8 Åtgärd enligt 11 8 kan innebära förbud för svaranden all utöva viss verksamhet eller annat föreläggande att beakta sökandens anspråk, för­ordnande av syssloman eller meddelande av föreskrift som är ägnad all på annat säti förebygga intrång i sökandens rält.

Återgång eller hävande av säkerhetsåtgärd

13 8 Kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd som beviljats av kronofogde­
myndigheten återgår, om ej talan har inom en månad frän beslutet väckts
vid domstol eller, i fall talan skall prövas i annan ordning, enligt vad som
gäller därom.

Talan som ej skall prövas av domstol eller annan myndighet anses väckt när prövning har påkallats hos motparten eller förfarandet inletts i annan ordning.

14 8 Säkerhetsåtgärd skall genast hävas, om svaranden ställer säkerhet
som tillgodoser ändamålet med åtgärden eller om det pä grund av upplysta
omständigheter finnes att åtgärden ej bort äga rum eller eljest skäl till
åtgärden ej längre föreligger.

23   Riksdagen 1980181. I saml. Nr 8. Del 2

 

Prop. 1980/81:8                                                                                  BUaga I   954

15    8 Återkallas eller förfaller talan som har väckts i saken, skall säker­hetsåtgärden också hävas,

16    8 Är rättegång anhängig vid domstol, skall fråga om hävande av säkerhetsåtgärd som kronofogdemyndigheten har beviljat prövas av rätten.

I annat fall prövas frågan av kronofogdemyndigheten.

Återställande av besittning, avhysning m. m.

17    8 Har någon egenmäktigt rubbat annans besittning eller vidtagit annan olovlig åtgärd beträffande lös eller fast egendom eller hindrar någon på annat sätt olovligen utövningen av rätt till viss egendom, får kronofogde­myndigheten bevUja handräckning för återstäUande av besittning eller annan rättelse, om saken är uppenbar.

18    8 Vad som i 16 kap. 4 och 5 88 sägs om verkställighet gäller i tillämpliga delar även när handräckning som avses i 17 8 ovan skall genomföras.

19    8 När handräckning enligt 17 8 gäller avhysning, skaU vid dess ge­nomförande iakttagas vad som s.ägs i 16 kap. 6 8.

Om avhysningens genomförande rör annan än svaranden, har 16 kap. 7 8 motsvarande tillämpning.

20 8 Om handräckning har beviljats enligt 17 8, är svaranden oförhindrad
att väcka talan vid domstol.

Handräckning när exekutionstitel finns

21 8 Om skäl föreligger, får handräckning beviljas även om sökanden har
exekutionstitel som ger rätt till verkställighet.

Säkerhetsåtgärd som beviljats i sådant fall skall hävas, om sökanden underlåter alt begära verkställighet inom skälig lid.

18 KAP.

Kostnader vid verkställighet eller handräckning

Inledande bestämmelser

1 8 I fråga om kostnaderna vid annan verkställighet än införsel och vid handräckning gäller vad som sägs nedan.

Vad där föreskrivs om kostnaderna vid handräckning ulgör ej hinder för rätlen att i mål om huvudsaken pröva vem som skaU slutligt svara för kostnaderna.

Vid införsel utgår ej kostnadsersättning.

 

Prop. 1980/81:8                                                            Bilagal   955

Förrättningskostnader

2 8 För förrättningskostnader utgår ersättning till staten enligt taxa som
Konungen utfärdar och särskild ersättning för kostnad som ej skall anses
täckt genom ersättning enligl taxan. Särskild ersättning kan jämkas av
kronofogdemyndigheten, om anledning föreligger.

1 ärenden som Konungen bestämmer utgår ej ersättning för förrätt­ningskostnad.

3 8 Sökanden svarar mot staten för förrättningskostnadema, om ej annat
följer av 4, 5 eller 26 8.

1 fråga om kostnad för åtgärd som begärts av annan än sökanden i ärendet skall den som begärt åtgärden anses som sökande till denna. När enligt 13 kap. 49 8 fastighet har dragils in i försäljning av gemensamt inlecknad fastighet, skall dock sökanden i ärendet svara även för kostnad som föranleds av indragningen, om han har sämre rätt än den som begärt indragning,

4   8 Sökanden är ej skyldig att svara för förrättningskostnaderna i ärende om verkställighet som avses i 4 kap. 20 8 eller 8 kap. 5 8 jämförd med 4 kap. 20 8 eller om handräckning i fall som avses i 9 kap. 18 8.

5   8 Vid avhysning är sökanden ej skyldig att svara för kostnad för transport från fastigheten eller för hyra av förvaringslokal eller för annan åtgärd som väsentligen avser att skydda svaranden mot förlust.

6   8 Förrättningskostnad för vilken sökanden svarar skall förskotteras av honom, om kronofogdemyndigheten begär del.

Betalas ej förskott inom förelagd lid, får verkställigheten eller hand­räckningen inställas. Kronofogdemyndigheten kan i sådant fall även häva redan vidtagen åtgärd.

7 8 Om sökanden ej har förskotterat förrättningskostnad för vilken han
svarar och kostnaden ej får eller kunnat i ärendet uttagas hos svaranden, får
den genast utsökas hos sökanden.

Uttagande av förrättningskostnad hos svaranden

8   8 Kronofogdemyndigheten skall självmant uttaga förrättningskostnad hos svaranden enligt vad som anges nedan.

9   8 Förrättningskostnad för utmätning och senare åtgärd i sädant ärende uttages ur köpeskillingen för såld egendom, behållen avkastning eller andra tillgängliga medel. Den får vid behov genast utsökas hos svaranden.

 

10    8 Förrättningskostnad för annan verkställighet får genast utsökas hos svaranden, om ej annat följer av exekutionstiteln.

11    8 Förrättningskostnad för säkerhetsåtgärd, vilken alltjämt beslår när verkställighet äger rum för fordran eller annat anspråk som sökanden åberopat för säkerhetsåtgärden, räknas som förrättningskostnad för verkställigheten.

 

Prop. 1980/81:8                                                                                  Bilagal   956

12    8 Om egendom som är belagd med kvarstad för fordran blir utmätt för annan fordran, skall förrättningskostnad för kvarstaden räknas som för­rättningskostnad i ärendet om utmätning.

13    8 Om lös egendom som belagts med kvarstad säljs enligt 17 kap. 7 8 andra stycket eller 10 8 andra stycket, uttages förrättningskostnad för försäljningen ur behållningen.

Har med anledning av kvarstad på fast egendom förordnats om åtgärd som avses i 13 kap. 8 eller 9 8. uttages kostnad för åtgärden ur behållen avkastning,

14 8 Förrättningskostnad för handräckning enligt 17 kap. 17 8 får genast
utsökas hos svaranden, om ej särskilda skäl föranleder annat.

Andra kostnader

15 § Om den som söker verkställighet har i god tid och minst två veckor
förut uppmanat svaranden att fullgöra vad som åligger honom eller eljest
särskilda skäl föreligger, kan kronofogdemyndigheten ålägga svaranden att
utge skälig ersättning lUl sökanden för arbete och kostnader som hänför sig
till ansökningens upprättande och bevakning av sökandens rätt i ärendet.
Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, centralmyndigheten för
rättshjälpen äger fastställa taxa som skall tillämpas vid bestämmande av
sådan ersättning.

Har försök till verkställighet föregått ansökningen, kan kronofogdemyn­digheten även ålägga svaranden alt tUl sökanden utge ersättning för förrätt­ningskostnad som hänför sig till det ärendet.

16    8 Om sökanden i fall som .inges i 16 kap. 4 8 första stycket efter anvisning av kronofogdemyndigheten själv utför åtgärd som ingår i verkställigheten, kan myndigheten ålägga svaranden att utge ersättning till sökanden för åtgärden, såvida förrättningskostnad i ärendet enligt 10 8 ovan får utsökas hos svaranden.

17    8 Ogillas eller avvisas ansökan om verkställighet, kan kronofogde­myndigheten ålägga sökanden alt utge skälig ersättning till svaranden för arbete och kostnader som vållats denne.

18    § Den som i ärende om verkställighet vållat part eller tredje man kostnad genom påstående eller invändning som uppenbart saknade fog kan av kronofogdemyndigheten åläggas att ersätta kostnaden, oavsett hur ärendet avgörs i övrigt.

19    8 Bestämmelserna i 17 och 18 88 har motsvarande tUlämpning vid handräckning.

I fråga om handräckning enligl 17 kap. 17 8 gäller även 15 och 16 88 ovan i tillämpliga delar.

20 § Den som vill få ersättning enligt 15—19 §8 skall framställa yrkande
därom i ärendet och uppge vari kostnaden består. Den mot vilken yrkandet
riktas skall beredas tillfälle att yttra sig, om del ej är uppenbart obehövligt.

Framställs  yrkandet utan  giltig anledning först efter att utmätning.

 

Prop. 1980/81:8                                                                                  Bilaga 1    957

annan verkställighet eller handräckning ägt rum, får del avvisas även om ärendet ännu ej har avslutats.

21 8 Ersättning som enligt 15—19 88 har ålagts part eller tredje man får
genast utsökas.

Ersättning som enligt 15 8 tillkommer sökanden i ärende om utmätning uttages i ärendet utan särskild begäran och utgår därvid med samma rätt som exekutionsfordringen i övrigt.

Solidariskt ansvar

22   8 När två eller flera är skyldiga att svara för kostnad som avses i 2—21 88, skall de svara solidariskt, om ej särskilda skäl föranleder annat.

23   8 Den som medan ärende är anhängigt hos kronofogdemyndigheten träder i sökandens, svarandens eller tredje mans ställe kan åläggas alt solidariskt med företrädaren svara för redan uppkommen kostnad som avses i 2—21 88, om ej särskilda skäl föranleder annat.

Tvist vid fördelning av medel

24   8 I fråga om kostnader i tvist som avses i 14 kap. 9 8 tredje stycket tillämpas 18 kap. rättegångsbalken.

25   § Beslut, varigenom kronofogdemyndigheten ålagt ersättningsskyl­dighet enligt 24 8, verkstäUs lika med dom som avses i 3 kap. 7 8 tredje stycket.

Särskilda bestämmelser

26   8 Kronofogdemyndigheten får befria sökanden från att svara för för­rättningskostnad, om skyldigheten skulle vara betungande. Härvid har 6—8 88 rätlshjälpslagen (1972:429) motsvarande tillämpning.

27   8 Om part åtnjuter allmän rättshjälp i ärende hos kronofogdemyndig­heten, skall myndigheten vid tillämpning av 15—19 88 ovan och 31 8 tredje stycket rättshjälpslagen (1972:429) fastställa vilket belopp som part skall betala till statsverket. Om saken är brådskande, får myndigheten, utan hinder av 22 § tredje stycket andra punkten rättshjälpslagen, även bestämma biträdesersättning.

28   8 1 tvist som avses i 14 kap. 9 8 tredje stycket skall kronofogdemyn­digheten vid tillämpning av rättshjälpslagen (1972:429) räknas som allmän domstol.

 

Prop. 1980/81:8                                                          Bilaga I    958

19 KAP.

Gemensamma bestämmelser om förfarandet

Parts ansökan m. m.

1 8 Ansökan om verkställighet eller handräckning görs skriftligen eller
muntligen. Skriftlig ansökan skall vara egenhändigt undertecknad av
sökanden eller hans ombud. Muntlig ansökan skall upptecknas av kro­
nofogdemyndigheten och, om myndigheten begär det, bestyrkas av
sökanden.

Exekutionstitel och andra handlingar som sökanden vill åberopa skall inges i huvudskrift eller styrkt avskrift. Om endast avskrift inges, får myndigheten infordra huvudskriflen när det behövs,

2    8 Har ansökan gjorts hos kronofogdemyndighet som ej är behörig enligt 4 kap. 8 8, 5 kap. 9 8, 16 kap. 2 8 eller 17 kap. 2 8, skall ärendet genast överlämnas till kronofogdemyndighet som enligl vad handlingarna visar är behörig. Ansökan anses gjord när den inkom till den förra myndigheten.

3    8 Är ansökan så ofullständig all den ej kan läggas till grund för prövning i sak, skall kronofogdemyndigheten förelägga sökanden att inom viss tid avhjälpa bristen vid påföljd alt ansökningen annars ej upplages till prövning.

4    8 Bevis eller fullmakt som visar att den som uppger sig vara ställfö­reträdare eller ombud är behörig skall företes, om kronofogdemyndigheten finner det behövligt.

Visar ombud eller biträde oskicklighet eller oförstånd eller är han eljest olämplig, får kronofogdemyndigheten avvisa honom som ombud eller biträde i ärendet.

5 8 Beträffande inkommande handlingar har 33 kap. 3 8 rättegångsbalken
motsvarande tUlämpning.

Anmälan eller annan åtgärd som skall ske innan utmätt egendom säljs, sammanträde avslutas eller beslut meddelas kommer dock ej i betrak­tande, om den ej hunnit bli känd dessförinnan.

6 8 Underlåter part eller tredje man alt fullgöra något som åligger honom
i ärende hos kronofogdemyndigheten och finns anledning antaga att han
har laga förfall, skall underlåtenheten ej leda till påföljd eller eljest läggas
honom till last i ärendet. Auktion eller bevakuingssammanträde behöver
dock ej uppskjutas eller inställas annat än om synnerliga skäl föreligger.

Om den som enligt meddelat föreläggande skall väcka talan inom viss tid visar laga förfall före utgången av den tiden, skall kronofogdemyndigheten utsätta ny tid.

1 frågan när laga förfall skall anses föreligga tillämpas 32 kap. 8 8 rättegångsbalken.

7 8 Framställs enligt I kap. 4 8 jäv mot förrättningsman, skall beslut i
frågan meddelas genast. Motsvarande gäller, om han själv finner sig vara
jävig.

 

Prop. 1980/81:8                                                                                  Bilagal    959

Utan hinder av jäv får förrättningsmannen vidtaga åtgärd som ej kan uppskjutas utan olägenhet.

Förhör

8 8 När förhör med svaranden skall äga rum i ärende om utmätning,
verkställighet enligt 16 kap. eller handräckning, kallar kronofogdemyn­
digheten parterna.

Part får föreläggas att inställa sig personligen vid vite, högst ettusen kronor.

Sökanden kan även föreläggas att inställa sig vid påföljd att hans ansökan annars avvisas.

9 § 1 ärende som anges i 8 8 får, om det behövs, även tredje man, som är
sakägare eller enligt denna balk är skyldig lämna upplysningar, åläggas att
inställa sig till förhör. Därvid har första och andra styckena i 8 8 motsvarande
tillämpning.

10 8 Kronofogdemyndigheten får utdöma vite som har förelagts enligt 8
eller 9 8- Har ändamålet med vite förfallit, får vitet ej utdömas.

Uteblir svaranden och har vite förelagts honom, får han hämtas.

118 Part eller annan som inställt sig till förhör får tillerkännas ersättning av allmänna medel för resa och uppehälle, om kronofogdemyndigheten finner att han skäligen bör ersättas för inställelsen. Myndigheten får bevilja förskott på ersättningen.

Den som ej är part kan även tillerkännas ersättning för tidsspillan.

12 8 Kronofogdemyndigheten kan förordna alt vad som förekommit vid
förhör ej får yppas obehörigen. Den som uppsåtligen bryter häremot döms tUl
böter, om ej gärningen är belagd med straff i brottsbalken.

Tvångsmedel

13 8 Om kronofogdemyndigheten enligt 5 kap, 4 8 eller 13 8 andra eller
iredje stycket, 16 kap. 4 Seller 17 kap. 5, 12 eller 18 8 förelägger svaranden
eller tredje man all fullgöra något, får föreskrivas det vite i pengar som finnes
behövligt. Om synnerliga skäl föreligger, får som vite sättas fängelse, högst
tre månader.

Fråga om utdömande av vite som har utsatts enligt första stycket skall på talan av allmän åklagare eller sökanden prövas av den allmänna underrätt där kronofogdemyndigheten finns. Har ändamålet med vite förfaUit, får vitet ej utdömas.

Om föreläggande ej iakttages, kan kronofogdemyndigheten ge nytt föreläggande utan hinder av att det förra ej har vunnit laga kraft.

14 8 Kronofogdemyndigheten får i övrigt använda tvång för genomfö­
rande av förrättning enligt denna balk i den mån del med hänsyn till
förrättningens ändamål och omständigheterna i övrigt framstår som
befogat.

Myndigheten får dock ej bereda sig tillträde till bostad i innehavarens

 

Prop. 1980/81:8                                                                                 Bilagal    960

frånvaro annat än om denne underrättats om tiden för förrättningen och håller sig undan eller om eljest särskilda skäl föreligger.

Kronofogdemyndighetens beslut

15 8 Beslut meddelas skriftligen eller muntligen. Muntligt beslut skall
upptecknas.

Beslut skall i den mån det behövs ange de skäl på vilka det grundas.

När beslut får överklagas och lalan är inskränkt lill viss tid, skall beslutet innehålla vad den som vill fullfölja talan skall iakttaga. Den som vill klaga i annat fall får hos kronofogdemyndigheten begära underrättelse om vad han skall iakttaga.

16    8 Vad som i delta kapitel sägs om beslut gäller i tillämpliga delar även åtgärd som företages utan särskilt beslut eller följer på beslut och som är av betydelse för part eller iredje man.

17    8 Kronofogdemyndighetens beslut länder till efterrättelse omedelbart. Verkställighet eller handräckning fortgår även om klagan förs, såvida ej annat är särskilt föreskrivet eller förordnas.

Vite får dock ej utsökas innan beslut varigenom kronofogdemyndighe­ten utdömt vitet har vunnit laga kraft.

18 8 Kronofogdemyndigheten skall självmant pröva fråga om ändring
eller rättelse av beslut när sådan åtgärd är tillåten och anledning föreligger.
Även fråga om verkställighets eller handräcknings avbrytande eller
hävande prövas självmant av kronofogdemyndigheten, om ej annat är
föreskrivet.

Beslut som till följd av skrivfel, räknefel eller annat sådant förbiseende innehåller uppenbar oriklighet får rättas av kronofogdemyndigheten även sedan ärendet avslutats. Om del ej är obehövligt, skall part och annan sakägare beredas tillfälle att yttra sig innan rättelse sker.

Prövning av tvist

19 8 I tvist som enligl 14 kap. 9 8 iredje stycket skall prövas av krono­
fogdemyndigheten anses talan väckt när part framställde sitt yrkande.

Om väckt lalan ej uppfyller de krav som ställs på stämningsansökan i tvistemål, skall myndigheten anmoda parten alt avhjälpa bristen.

20 8 Kronofogdemyndigheten skall utsätta muntlig förhandling i tvisten.
Härvid gäller i tillämpliga delar vad som i 8 8 första och andra styckena, 9 8
såvitt angår tredje man som är sakägare, 10 8 första stycket samt 11 och 12 88
sägs om förhör. Uteblir part från förhandling, utgör det ej hinder för
handläggning och avgörande av tvisten.

Om bevisning i tvisten gäller vad som i rättegångsbalken föreskrivs för tvistemål.

Tvisten avgörs i samband med fördelning av de medel som tvisten rör. Avgörandet upptages i beslutet om medelsfördelningen. Om synnerliga skäl föreligger, får dock tvisten avgöras för sig.

21 8 Har enligt 5 kap. 19, 20, 25 eller 26 8 eller 14 kap. 9 8 andra stycket
föreläggande meddelats att väcka talan vid domstol, är den allmänna

Prop. 1980/81:8                                                            Bilagal    961

underrätt behörig där kronofogdemyndigheten finns, om ej annat följer av andra stycket.

Om föreläggande har meddelats enligt 5 kap. 19. 20, 24, 25 eller 26 8 i fall då tvisten rör egendom som avses i 10 kap. 10 eller 12 8 rättegångsbalken, gäller om domstols behörighet vad som sägs där.

Har föreläggande meddelats enligt 5 kap. 21 8 första stycket eller 10 kap 12 8 andra stycket, gäller om domstols behörighet! vad som i allmänhet är föreskrivet därom. I fall som avses i 5 kap. 21 8 andra stycket skall tvisten upptagas, när fråga är huruvida något finns att utmäta på grund av pant­brev i fast egendom, vid den domstol som anges i 10 kap. 10 8 rätte­gångsbalken och eljest vid den allmänna underrätt där kronofogdemyn­digheten finns,

1 föreläggande skall anges domstol vid vilken lalan skall väckas.

Klagan över kronofogdemyndighets beslut

22   8 Talan mot kronofogdemyndighets beslut får föras av den som beslutet angår, om det gått honom emot. Sökande eller svarande får även klaga över att beslut gör intrång i tredje mans rätt.

23   8 Klagan får ej föras över att kronofogdemyndighet har upptagit ärende som hör till sådan myndighets åligganden.

Om kronofogdemyndighet har förklarat sig obehörig, kan hovrätten efter besvär bestämma vilken kronofogdemyndighet som skall upptaga ärendet och hänvisa det till den myndigheten.

24 8 Beslut om vad som enligt 4 kap. 10 8, 6 kap. I—4 88, 8 kap. 3 eller
10 8 eller 17 kap, 5 8 skall undantagas från införsel, utmäiningeller kvarstad
för fordran får ej överklagas av sökanden.

Om förbud mol klagan i viss fråga som rör försäljning av fastighet finns bestämmelse i 13 kap. 33 8 tredje stycket.

25 S Särskild talan får ej föras mot

beslut varigenom begäran om hävande av utmäiningeller annan rättelse enligl 5 kap. 33 eller 34 8 har lämnats ulan bifall,

beslut varigenom föreläggande har meddelats enligt 8 eller 9 8 ovan eller

beslut som endast innefattar förberedelse till senare åtgärd och ej rör tredje man.

Den som är missnöjd med beslut varigenom föreläggande har meddelats enligt 8 eller 9 8 kan begära prövning av föreläggandet i samband med talan mot beslut varigenom det har tillämpats.

Till bemötande av motparts ändringsyrkande får part, ehuru han ej själv har fullföljt talan, påkalla prövning av beslut mot vilket särskild talan ej får föras.

26   8 Klagan förs genom besvär till hovrätten. Besvärsinlagan skall till­ställas kronofogdemyndigheten.

27   S Besvär över beslut om införsel eller om utmätning som avses i 8 kap. får anföras utan inskränkning till viss lid.

I fråga om annan utmätning får sökande eller svarande anföra besvär inom tre veckor från att beslutet har delgivits honom. Tredje man får anföra besvär över sådan utmätning ulan inskränkning till viss tid. För

Prop. 1980/81:8                                                                                  Bilaga 1    962

besvär över beslut som avses i 9 kap. 9 8 första stycket eller 13 kap. 49 8 tredje stycket gäller dock nyssnämnda lid.

Besvär över exekutiv försäljning skall anföras inom tre veckor från försäljningen. Klagan över sakägarförteckning som ej avser upphävande av auktion får dock ej föras annat än genom besvär över köpeskil­lingsfördelning.

Besvär över beslut om fördelning eller utbetalning av medel skall anföras inom tre veckor från beslutet.

Besvär över kronofogdemyndighets beslut i andra fall skall anföras inom tre veckor från alt beslutet har delgivits klaganden.

28 8 Besvärsialan som ej har fullföljts inom rätt tid skall avvisas av
kronofogdemyndigheten, om ej annat följer av andra stycket. Har besvärsin­
laga inkommit till hovrälten före besvärstidens utgång, skall den omständig­
heten att inlagan inkommit till kronofogdemyndigheten först därefter ej
föranleda att den avvisas.

Om laga förfall visas före utg.lngen av besvärstiden, skall kronofogde­myndigheten utsätta ny tid.

29    8 Klagan över att förrätlningsman handlagt ärende oaktat han var jävig får ej föranleda hävande av åtgärd som han har vidtagit, om klaganden får anses tillgodosedd genom utförandet av talan i hovrätten.

30    8 Vid bifall till besvär över viss åtgärd fär även senare åtgärd i ärendet, som ej vunnit laga kraft mol klaganden när besvärsinlagan inkom, hävas när det kan ske.

31    8 Bifalles talan mot fördelning, gäller det till förmän även för den som ej själv har fört lalan.

Besvärsinlaga och förklaring m. m.

32 8 I besvärsinlaga skall klaganden uppge

1.    del beslut mol vilket talan förs.

2.    grunderna för besvärstalan,

3.    den ändring i beslutet som yrkas.

Klaganden skall i inlagan uppge de bevis som han vill åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt bevis. Skriftligt bevis som ej har ingetts tidigare skall i huvudskrifl eller styrkt avskrift fogas vid inlagan.

Besvärsinlagan skall vara egenhändigt undertecknad av klaganden eller hans ombud.

33    8 Kronofogdemyndigheten skall anmoda klaganden att skyndsamt avhjälpa brister i besvärsinlagan, om del behövs.

34    8 Kronofogdemyndigheten skall bereda motpart tillfälle att inkomma med förklaring, om skäl föreligger och del ej föranleder oskäligt dröjsmål.

35    8 Förklaring skall innehålla yttrande rörande de grunder som klagan­den har anfört för sin besvärstalan och ange de omständigheter som förklaranden vill anföra.

Vad som i 32 8 andra och tredje styckena sägs om besvärsinlaga har motsvarande tillämpning på förklaring.

 

Prop. 1980/81:8                                                                                  Bilaga 1   963

36 8 Vad som i 18 8 sägs om kronofogdemyndighetens prövning av fråga
om ändring eller rättelse av beslut eller om verkställighets eller hand­
räcknings avbrytande eller hävande gäller även när anförda besvär ger
anledning därtill.

När skäl föreligger, kan myndigheten förordna alt ärendet skall vila tills vidare i avvaktan på hovrättens beslut.

37 8 Besvärsinlagan och andra handlingar i ärendet skall, om ej klaganden
blir tillgodosedd genom tillämpning av 36 8 första stycket eller återkallar
sin talan, sändas lill hovrätten så snart som möjligt. Därvid skall krono­
fogdemyndigheten bifoga eget yttrande.

Om klaganden har blivit tillgodosedd eller återkallat sin lalan innan ärendet överlämnats till hovrätten, prövar kronofogdemyndigheten frågan om kostnaderna enligt vad som sägs i 18 kap.

Vissa bestämmelser om förfarandet i hovrätten

38   8 Föreligger mot besvärstalans upptagande annat hinder än som avses i 28 8, får den omedelbart avvisas av hovrätten.

39   8 Uppfyller besvärsinlagan ej föreskrifterna i 32 8 eller är den eljest ofullständig, skall hovrätten förelägga klaganden att avhjälpa bristen.

Efterkommer klaganden ej föreläggandel och består bristen i alt inlagan ej innehåller bestämt yrkande eller att grunderna för klagandens lalan ej är tydligt angivna eller är bristen eljest så väsentlig att inlagan är otjänlig för prövning i sak, skall hans talan avvisas.

40 8 Hovrätten får ej utan att kronofogdemyndigheten eller hovrälten har
givit motpart tillfälle alt inkomma med förklaring göra ändring i del
överklagade beslutet såvitt rör dennes rätt.

Hovrätten kan dock omedelbart förordna, alt åtgärd för verkställighet eller handräckning ej skall äga rum tills vidare eller att sådan åtgärd skall genomföras och bestå lill dess annat förordnas. Om synnerliga skäl föreligger, får hovrätten också omedelbart förordna att vidtagen åtgärd skall hävas,

41 § Hovrättens beslut länder till efterrättelse lika som kronofogdemyn­
dighets beslut.

I ärende om införsel eller utmätning skall dock vidtagen åtgärd ej ulan särskilt förordnande återgå innan hovrättens beslut vunnit laga kraft.

Fullföljd tiU högsta domstolen

42   8 Talan mot hovrätts beslut förs genom besvär till högsta domstolen. Beträffande sådan talan skall i stället för 54 kap. I—8 88 rättegångs­balken iakttagas följande.

43   § Har hovrätten i där uppkommen eller dit fullföljd fråga som avses i 25 8 första stycket meddelat beslut som ej är slutligt, har 25 8 motsvarande tillämpning.

Om hovrätten innan ändringsyrkandet prövas slutligt har utlåtit sig i fråga som avses i 40 8 andra stycket eller angående föreläggande som

 

Prop. 1980/81:8                                                                Bilaga 1    964

avses i 13 8 eller har utdömt vite eller ålagt ansvar för förseelse i rätte­gången, skall talan mot beslutet föras särskilt.

Har hovrätten i annat fall utiåtit sig över omständighet som gäller målets behandling och rör beslutet ej tiedje man, får talan mot beslutet ej föras annat än i samband med huvudsaken. Beträffande sådant beslut har 25 8 tredje stycket motsvarande tillämpning.

44 § Mot beslut, varigenom hovrälten har funnit kronofogdemyndigheten
behörig i ärende som hör till kronofogdemyndighets åligganden eller
hänvisat ärende till kronofogdemyndighet som hovrätten funnit behörig,
får talan ej föras. Detsamma gäller beslut varigenom hovrälten har åter­
förvisat ärende till kronofogdemyndigheten. Om hovrättens prövning
innefattar avgörande av fråga som inverkar på målets utgång, får dock
talan föras mol beslutet.

Över hovrätts beslut i fråga om jäv mot förrätlningsman får klagan ej fö­ras.

Särskilda rättsmedel

45 § Bestämmelserna om särskilda rättsmedel i 58 och 59 kap. rätte­
gångsbalken får tillämpas även på kronofogdemyndighetens beslut i
ärenden som avses i denna balk.

Vad som i 58 kap. 11 och 12 §8 rättegångsbalken sägs om återställande av försutten tid skall även gälla när föreläggande har meddelats enligl 5 kap. 19, 24 eller 25 § eller 14 kap. 9 8 andra stycket ovan.

Användning av särskilda rättsmedel får ej utan synnerliga skäl föranleda att exekutiv försäljning hävs.

 

Prop. 1980/81:8                                                                 Bilaga 2   965

Bilaga 2 Förslag remitterat den 16 mars 1978

Förslag till Utsökningsbalk

Härigenom föreskrivs att i Sveriges rikes lag skall efler rättegångsbalken införas en ny balk, benämnd utsökningsbalk, av följande lydelse.

1 kap. Inledande bestämmelser

Tillämpningsområde

1 § Denna balk är tillämplig i fråga om verkställighet av dom eller annan
exekutionstitel, som innefattar betalningsskyldighet eller annan förplik­
telse, samt beträffande verkställighet av beslut om kvarstad eller annan
liknande säkerhetsåtgärd.

Verkställighet rörande betalningsskyldighet sker genom utmätning eller införsel. Verkställighet som avser annan förpliktelse eller säkerhetsåtgärd äger rum enligt vad som sägs i 16 kap.

2 § Har i annan lag meddelats bestämmelse som avviker från denna balk,
gäller den bestämmelsen.

Exekutiv myndighet

3 §    Verkställighet åvilar kronofogdemyndighet.

Mål om verkställighet (utsökningsmål) handläggs hos kronofogdemyn­digheten av kronofogde eller annan tiänsteman {förrättningsmannen).

4  8 Mol förrätlningsman gäller samma Jäv som i 4 kap. rättegångsbalken föreskrivs i fråga om domare. Förrätlningsman skall dock ej anses Jävig därför att han tidigare har tagit befattning med saken i tjänsten eller därför att gäming har förövats mot honom i eller för hans tiänst.

5  8 Känner förrättningsman till omständighet som kan antagas utgöra Jäv mot honom, skall han självmant ge del till känna.

Har fråga om jäv mot förrättningsman uppkommit och har ej annan trätt i hans ställe, skall kronofogdemyndigheten snarast besluta i jävsfrågan.

Utan hinder av jäv fär förrätlningsman vidtaga åtgärd som ej kan upp­skjutas utan olägenhet.

 

Prop. 1980/81:8                                                                                Bilaga 2   966

Vissa föreskrifter om mål och parter m.m.

6 8    Utsökningsmål handläggs som enskilt mål eller allmänt mål.

Med allmänt mål avses mål om uttagande av böter, vite eller sådan särskild rättsverkan av brott som innefattar betalningsskyldighet eller av skatt, tull eller staten tillkommande avgift som får utsökas utan föregående dom eller, enligt vad regeringen närmare föreskriver, av andra liknande medel som tillkommer staten eller kommun. Annat mål är enskilt mål.

7 8    Den som begär verkställighet hos kronofogdemyndigheten kallas
sökande. I allmänt mål anses staten eller kommun som sökande.

Sökandens motpart hos kronofogdemyndigheten benämns svarande eller, i mål som rör betalningsskyldighet, gäldenär. När viss egendom svarar för fordran, skall vad som sägs om gäldenär i tillämpliga delar gälla ägaren, även om han ej är personligen betalningsskyldig.

Den som ej är sökande eller svarande kallas tredje man. Tredje man hos vilken gäldenär själv har fordran kallas sekundogäldenär.

Tillämpning av bestämmelser som rör fartyg, luftfartyg och fast egendom

8        8 Vad som sägs i denna balk om registrerat skepp, registrerat luftfartyg
och intecknade reservdelar till luftfartyg gäller även egendom som utom
riket är införd i register som motsvarar skepps- eller luflfartygsregislret
eller, beträtTande reservdelar, som är intecknad utom riket, om ej annat
följer av vad som är särskilt föreskrivet.

Bestämmelserna i 4 kap. 7 8 andra stycket och 30 8 andra stycket är dock ej tillämpliga på utländsk egendom som avses i första stycket.

9        8 Med fartyg Jämställs fartyg under byggnad. I fråga om skeppsbygge
skall härvid vad som sägs om skeppsregistret i stället avse skepps­
byggnadsregistret.

10      8 Vad som sägs om registrerat skepp, registrerat luftfartyg och inteck­
nade reservdelar till luftfartyg gäller i tillämpliga delar även andel i och vill­
korlig rält till sådan egendom, om ej annat föreskrivs.

11 8 Med fast egendom avses fastighet, visst område av fastighet,
samfälld mark samt andel i och villkorlig rätt till sådan egendom.

Vad som sägs om fast egendom gäller i tillämpliga delaräven tomträtt.

12      § Vad som sägs om pantbrev i fastighet gäller i tillämpliga delar även
vilandebevis.

 

Prop. 1980/81:8                                                                 Bilaga 2    967

2 kap. Förfarandet hos kronofogdemyndigheten

Ansökan m.m.

1 8    Ansökan om verkställighet fär göras muntligen eller skriftligen.

Ansökningshandling skall vara egenhändigt undertecknad av sökanden eller hans ombud.

2 8    Sökanden skall ange den åtgärd som han yrkar.

Vid ansökan skall inges den exekutionstitel på grund varav verkstäl­lighet söks. Avser ansökningen anspråk som grundas på löpande skulde­brev eller annan handling, vars föreleende utgör villkor för rält att kräva betalning eller påkalla fullgörande av annan förpliktelse, skall även den handlingen inges.

Handling som avses i andra stycket andra meningen skall inges i huvud­skrifl. Exekutionstitel samt annan handling som kronofogdemyndigheten finner böra företes av sökanden eller som denne vill åberopa skall inges i huvudskrift eller, om kronofogdemyndigheten anser det tillräckligt, i bestyrkt avskrift.

3 8 Om behörig kronofogdemyndighet finns bestämmelser i 4 kap. 8 §, 15
kap. 7 8 samt 16 kap. 1 och 10 88.

Vid tillämpning av bestämmelse som avses i första stycket skall med svarandens hemvist förstås den ort där han är bosatt saml, beträffande dödsbo, den ort där den döde senast var bosatt och, beträffande annan juridisk person, den ort som enligt 10 kap. rättegångsbalken grundar domstols behörighet i tvistemål i allmänhet.

4  8 Har ansökan gjorts hos kronofogdemyndighet som ej är behörig, skall handlingarna i målet genast överlämnas till den kronofogdemyndighet som enligt vad handlingarna visar är behörig. Ansökan anses gjord, när ansökningshandlingen kom in till den förra myndigheten eller, i fråga om muntlig ansökan, när sådan ansökan gjordes där.

5  8 Är ansökan så bristfällig att den ej kan läggas till gmnd för prövning i sak och efterkommer sökanden ej föreläggande att avhjälpa bristen, skall ansökningen avvisas.

6  8 Beträffande parts behörighet samt ställföreträdare eller ombud för och biträde åt part tillämpas 11 och 12 kap. rättegångsbalken, i den mån ej annat föreskrivs i denna paragraf.

Ombud behöver ej styrka sin behörighet genom fullmakt annat än om kronofogdemyndigheten finner det behövligt.

Visar ombud eller biträde oskicklighet eller oförstånd eller är han eljest olämplig, får kronofogdemyndigheten avvisa honom som ombud eller biträde i målet.

 

Prop. 1980/81:8                                                                                   B//«g« 2    968

7 8 1 fråga om handling som kommer in lill kronofogdemyndigheten
tillämpas 33 kap. 3 8 rättegångsbalken.

Rör handlingen anmälan eller annan åtgärd som skall ske innan utmätt egendom säljs, sammanträde avslutas eller beslut meddelas, beaktas åtgärden dock endast om den dessförinnan har blivit känd för förrättnings­mannen.

8 § Kronofogdemyndigheten fär vid behov anlita tolk. Tolk som ej full­
gör uppdraget i tjänsten har rätt tUl ersättning av aUmänna medel.

I fråga om översättning av ansökan eller annan handling som ej är avfattad på svenska språket tillämpas 33 kap. 9 8 rättegångsbalken.

9 8 Underlåter part eller tredje man att fullgöra något som åligger honom
i utsökningsmål och finns anledlning antaga att han har laga förfall, skall
underlåtenheten ej leda till påföljd eller eljest läggas honom till last i målet.
Auktion eller bevakningssammanlräde skall dock ej inställas annat än om
synneriiga skäl föreligger.

Om den som enligl föreläggande skall väcka talan inom viss lid visar laga förfall före utgången av den tiden, skall kronofogdemyndigheten sälta ut ny tid,

1 fråga om vad som skaU räknas som laga förfall tillämpas 32 kap. 8 8 rättegångsbalken.

Förhör

10       8 Kronofogdemyndigheten får hålla förhör med svaranden, om det
behövs.  .

Till sådant förhör skall vid behov även sökanden kallas.

Part får föreläggas att inställa sig personligen vid vite av högst ettusen kronor. Sökanden kan även föreläggas att inställa sig vid påföljd av att hans ansökan annars avvisas.

11       8 Förhör får vid behov hållas även med tredje man, som är sakägare
eller som enligl denna balk är skyldig lämna upplysningar.

Tredje mannen får föreläggas att inställa sig personligen vid vite av högst ettusen kronor.

12       8 Fråga om utdömande av vite som har förelagts enligt 10 eller 11 S
prövas självmant av kronofogdemyndigheten. Har ändamålet med vite för­
fallit, får vitet ej dömas ut.

Uteblir svaranden från förhör och har vite förelagts honom, får han hämtas.

 

Prop. 1980/81:8                                                                                  Bilaga 2   969

13  8 Tredje man som har inställt sig till förhör kan tillerkännas skälig ersättning av allmänna medel för inställelsen.

14  8 Kronofogdemyndigheten kan förordna att vad som vid förhör har förekommit angående enskilds personliga förhållanden eller närings­idkares affärs- eller driftförhållanden ej får röjas obehörigen.

Tvångsmedel

15        8 När kronofogdemyndigheten enligl 4 kap. 14 eller 15 8 eller 16 kap.
9 eller 12 8 eller 13 8 Jämförd med 4 kap. 14 och 15 88 förelägger svaranden
eller tredje man all fullgöra eller underiåla något, får föreskrivas vite till
belopp som finnes behövligt.

Fråga om utdömande av vite som har förelagts enligl första stycket prövas, på talan av allmän åklagare eller sökanden, av tingsrätten i den ort där kronofogdemyndigheten finns. Har ändamålet med vite förfallit, får vitet ej dömas ut.

Om föreläggande vid vite ej iakttas, kan kronofogdemyndigheten ge nytt vitesföreläggande utan hinder av att det förra ej har vunnit laga kraft.

16        8 Efterkommer ej gäldenären eller tredje man föreläggande enligl 4
kap. 14 eller 15 8 eller 16 kap. 13 8 jämförd med nämnda lagrum, får han
häktas, om synnerliga skäl föreligger. Fråga om häktning prövas, efter
framställning av kronofogdemyndigheten, av tingsrätten i den ort där
kronofogdemyndigheten finns.

När framställning om häktning har gjorts, skall förhandling äga rum inför rätten. Till förhandlingen skall kronofogdemyndigheten och, om hinder ej möter, den som avses med yrkandet kallas. Denne får hämtas, om skäl föreligger därtill. Har han kallats till förhandlingen eller kan det antagas att han har avvikit eller eljest håller sig undan, ulgör hans utevaro ej hinder för prövning av yrkandet.

Rätten skall med högst två veckors mellanrum hälla förhandling för att pröva om den som är insatt i häkte fortfarande skall vara häktad. Före­ligger ej längre skäl för häktning, skall rätten omedelbart förordna att den häktade skall friges.

17        8 Vid förrättning får hus, rum eller förvaringsställe genomsökas, om
del behövs för att verkställighet skall kunna ske.

Behöver förrättningsmannen ha tillträde till utrymme som är tillslutet, får han låta öppna lås eller bereda sig tillträde på annat sätt. Han får dock ej bereda sig tillträde till bostad i innehavarens frånvaro annat än om underrättelse om tiden för förrättningen har sänts lill innehavaren med posten eller lämnats på annat lämpligt sätt och del kan antagas att denne håller sig undan eller om eljest särskilda skäl föreligger.

24   Riksdagen 1980181. 1 samt. Nr 8. Det 2

 

Prop. 1980/81:8                                                                                 Bilaga 2    970

För att genomföra förrättning får förrättningsmannen i övrigt använda tvång i den mån det kan anses befogat med hänsyn till omständigheterna. Våld mot person får dock brukas endast om förrättningsmannen möter motstånd och i den mån del med hänsyn till förrättningens ändamål kan anses försvarligt.

Beslut

18 8 Beslut skall, i den mån del behövs, ange de skäl på vilka det
grundas.

Beslut som får överklagas skall innehålla upplysning om vad den som vill föra talan mot beslutet skall iakttaga. Sådan upplysning fär dock utelämnas när den sr uppenbart obehövlig.

19        8 Kronofogdemyndighetens beslut länder till efterrättelse omedelbart.
Vite får dock ej utsökas innan del beslut, varigenom kronofogdemyn­
digheten har dömt ut vitet, har vunnit laga kraft.

Verkställigheten fortgår även om lalan förs mot kronofogdemyn­dighetens beslut, såvida ej annat är särskUt föreskrivet eller förordnas.

20        8 Kronofogdemyndigheten skall självmant pröva fråga om ändring
eller rättelse av beslut, när sådan åtgärd är tillåten enligt bestämmelse i
balken eller ulan stöd av särskild bestämmelse och anledning föreligger
därtill. Även fråga om avbrytande eller hävande av verkställighet i annat
fall prövas självmant av kronofogdemyndigheten, om ej annat är före­
skrivet.

Beslut, som till följd av skrivfel, räknefel eller annat sådant förbiseende innehåller uppenbar oriklighet, fär rättas av kronofogdemyndigheten. Om det ej är obehövligt, skall part och annan sakägare beredas tillfälle att yttra sig innan rättelse sker.

21        8 Vad som i balken sägs om beslut gäller i tillämpliga delar även sådan
åtgärd av kronofogdemyndigheten som inverkar på parts eller tredje mans
rätt.

Prövning av tvist

22 8 1 tvist vid fördelning av medel som enligt 13 kap. 7 8 tredje stycket prövas av kronofogdemyndigheten anses talan väckt när borgenären anmälde sitt anspråk.

Om lalan ej uppfyller vad som gäller för stämningsansökan i tvistemål, skall kronofogdemyndigheten anmoda borgenären att avhjälpa bristen.

 

Prop. 1980/81:8                                                                              Bilaga 2   971

23        8 Kronofogdemyndigheten skall sätta ut muntlig förhandling i tvisten
och kalla parterna till förhandlingen. 1 fråga om sådan förhandling gäller
bestämmelserna om förhör i, 10 8 tredje stycket första meningen, 12 8
första stycket och 14 S. Parts utevaro från förhandlingen utgör ej hinder
för prövning av tvisten.

Om bevisning gäller vad som föreskrivs i rättegångsbalken för tvistemål. Tvisten avgörs i samband med fördelning av de medel som tvisten rör. Avgörandet las upp i beslutet om fördelningen.

24        8 Har enligt 4 kap. 20, 21 eller 26 Seller 13 kap. 7 8 andrastycket före­
läggande meddelats att väcka lalan vid domstol, skall tvisten prövas av
tingsrätten i den ort där kronofogdemyndigheten finns, om ej annat följer
av andra stycket.

Om föreläggande har meddelats enligt 4 kap. 20, 21, 25 eller 26 8 i fall lä tvisten rör egendom som avses i 10 kap. 10 eller 12 8 rättegångsbalken, gäller om domstols behörighet vad som sägs där.

Har föreläggande meddelats enligt 4 kap. 22 8 första stycket eller 9 kap. 12 8 andra stycket, gäller om domstols behörighet vad som i allmänhet är föreskrivet därom. 1 fall som avses i 4 kap. 22 8 andra stycket skall tvisten prövas, när fråga är om pantbrev i fastighet, av den tingsrätt som anges i 10 kap. 10 8 rättegångsbalken och eljest av tingsrätten i den ort där krono­fogdemyndigheten finns.

I föreläggande skall anges domstol vid vilken talan skall väckas.

Ställande av säkerhet m.m.

25        8 Säkerhet som skall ställas enligt bestämmelse i denna balk skall
bestå av pant eller borgen. Borgen skall ställas såsom för egen skuld och,
om den ingås av två eller fiera personer gemensamt, vara solidarisk. Är
säkerheten ej godkänd av den lill vars förmån säkerheten skall gälla, skall
den prövas av kronofogdemyndigheten.

Om bank eller annan jämförbar penninginrättning skall ställa säkerhet, får godtagas utfästelse av penninginrällningen all infria den förpliktelse som säkerheten skall avse.

Säkerheten skall tagas i förvar av kronofogdemyndigheten.

26   8 När säkerhet skall tagas i anspråk av kronofogdemyndigheten, får pant tillgodogöras i den ordning som gäller för utmätt egendom. Borgen får genast utsökas.

27   8 Staten, kommun, landstingskommun och kommunalförbund behö­ver ej ställa säkerhet.

Vite får ej föreläggas staten.

 

Prop. 1980/81:8                                                                                 ./ 2   972

Fordran som ej är förfallen och ränta

28  8 Fordran, som ej är förfallen tiU betalning och ej löper med ränta före förfallodagen, beräknas till det belopp som efler fem procent årlig ränta utgör fordringens värde. Motsvarande gäller, om utfäst ränta är lägre än fem procent.

29  8 När medel som sökanden eller annan sakägare har fått lyfta skall betalas tillbaka, utgår ränta enligt 5 § räntelagen (1975:635) från den dag medlen utbetalades till den dag återbetalning skall ske och enligt 6 8 ränte­lagen för tiden därefter.

Ränta utgår dock ej i den mån det beror på den som är berättigad tiU medlen att de ej har betalats tillbaka.

Särskilda föreskrifter beträffande allmänna mål

30        8 Bestämmelserna i 1, 2, 4 och 5 88 gäller ej i allmänt mål. I sådant mål
gäller ej heller 6 8 och 10 8 andra och tredje styckena i fråga om sökanden.
Vad som sägs i 29 8 gäller ej heller beträffande sökanden i allmänt mål i fall
då exekutionstiteln upphävs.

Sökanden i allmänt mål företräds av kronofogdemyndigheten. I tvist som avses i 4 kap. 20-22, 25 och 26 88. 9 kap. 12 8 andra stycket och 13 kap. 7 8 andra stycket samt vid utförande av talan i överklagat utsök­ningsmål företräds dock sådan sökande av riksskatteverket.

I allmänt mål anses ansökan gjord, när indrivningshandlingarna kom in till kronofogdemyndigheten.

3 kap. Exekutionstitlar

Inledande bestämmelser

1 §    Verkställighet får under de förutsättningar som anges i detta kapitel äga rum på grund av följande exekutionstitlar:

1.  dom,

2.  förlikning som är stadfäst av domstol,

3.  utslag och beslut i mål enligl lagsökningslagen (1978:000),

4.  skiljedom,

5.  förbindelse angående underhåUsbidrag,

6.  förvaltningsmyndighets beslut som enligt särskild bestämmelse får verkställas,

7. handling som enligt särskild bestämmelse får läggas till grund för
verkställighet.

Vad som sägs om dom gäller, om ej annat föreskrivs, i tillämpliga delar även domstols utslag eller beslut. Godkänt strafföreläggande eller före­läggande av ordningsbot gäller som lagakraftägande dom.

 

Prop. 1980/81:8                                                                Bilaga 2    973

2 8    1 vad mån verkställighet på grund av utländsk exekutionstitel får äga
rum här i riket framgår av särskilda bestämmelser.

Dom

3 8    Dom får verkstäUas utan särskilda vUlkor, när den har vunnit laga
kraft.

Har talan fullföljts endast mot viss del av dom, får domen i övrigt, när del kan ske, verkställas såsom lagakraftägande dom, om ej annat förordnas med anledning av den fullföljda talan.

4 §    Dom som ej har vunnii laga kraft får verkställas i fall och under
villkor som anges i 5-10 88.

Om hinder mot alt utmätt egendom i sådant fall säljs eller influtna medel betalas ut finns bestämmelser i 8 kap. 4 8 samt 13 kap. 14 8 och 15 kap. 22

5  8 Dom varigenom betalningsskyldighet har ålagts får verkställas
genast, om gäldenären ej hos kronofogdemyndighet

nedsätter pengar som svarar mot fordringen jämte förrättningskostnader eller som pant ställer motsvarande fillgodohavande hos bank jämte den ränta som belöper därpå eller

i fråga om underrätts dom stäUer annan säkerhet för fordringen Jämte ränta och förrättningskostnader.

Fullgör gäldenären vad som har sagts nu först sedan åtgärd har vidtagits för verkställighet av domen, skall åtgärden återgå, om del kan ske.

6 8    Utan hinder av 5 8 får verkställighet genast ske av

1.    dom varigenom betalningsskyldighet har ålagts i mål angående växel
eller check,

2.   tredskodom varigenom betalningsskyldighet har ålagts den uteblivna parten, om ej annat förordnas med anledning av talan om återvinning,

3.   tingsrätts dom varigenom betalningsskyldighet har ålagts i mål som har handlagts enligt lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden, om hovrätten vid talan mot domen har vägrat part prövningstill­stånd. Detta gäller dock ej om högsta domstolen förordnar annat med anledning av talan mot hovrättens beslut,

 

7   8 Dom varigenom någon har förpliktats att utge viss lös egendom fär verkställas genast, om säkerhet ställs för återbäring av egendomen jämte avkastning,

8   8 Har högre rätt förklarat lalan mot dom förfaUen, får domen verk­ställas genast utan hinder av ansökan om målets ålempptagande, om ej annat förordnas med anledning av ansökningen.

 

Prop. 1980/81:8                                                                               Bilaga 2    974

9 8 Bestämmelserna i 7 och 8 88 gäller ej dom varigenom har ådömts
sådan särskild rättsverkan av brott som innefattar skyldighet att utge viss
egendom.

10        8 Dom som enligt annan lag eller enligt förordnande av domstolen får
verkställas innan den har vunnit laga kraft verkställs såsom lagakraft­
ägande dom, om ej annat följer av lagen eller förordnandet.

11 8 Ansökan om resning eller återställande av försutten lid, beslut
varigenom sådan ansökan har beviljats eller besvär över domvilla hindrar
ej verkställighet, om ej annat förordnas med anledning av ansökningen
eller besvären.

Förlikning

12 8 Förlikning som är stadfäst av domstol verkställs såsom lagakraft­
ägande dom, om ej annat förordnas med anledning av talan mot domen
eller annan lalan rörande förlikningen.

Utslag och beslut i lagsökningsmål

13   8 Utslag eller beslut i lagsökningsmäl varigenom betalningsskyldighet har ålagts får verkställas genast. Har utmätningsgäldenären sökt åter­vinning eller anfört besvär, gäller om verkställigheten vad som sägs i 5 8 om underrätts dom, om ej domstolen förordnar all verkställighet ej får äga rum tills vidare.

14   8 Utslag eller beslut i lagsökningsmål i annat fall än som avses 113 8 får verkställas såsom lagakraftägande dom, om ej annat förordnas med anledning av talan om återvinning eller besvär.

Skiljedom

15 8    Skiljedom som grundas på skiljeavtal får verkställas, om

1.   skiljeavtalet ej innehåller förbehåll om rätt för part att klandra domen,

2.   omständighet ej föreligger som gör domen ogiltig, även om talan ej förs mot domen, och

3.   det ej heller görs sannolikt att domen kan hävas enligt 21 8 lagen (1929:145) om skiljemän.

1 fråga om ersättning till skiljeman får skiljedomen verkställas, om liden för parts talan mot domen i denna del har gått lill ända utan att sådan talan har väckts och det ej föreligger omständighet som avses i första stycket 2.

 

Prop. 1980/81:8                                                                                  Bilaga 2   975

16        8 Bestämmelserna i 15 8 tillämpas också på skiljedom som, utan alt
skiljeavtal föreligger, med stöd av bestämmelse i lag har meddelats enligl
lagen (1929:145) om skiljemän.

Annan skiljedom som enligt lag skall lända lill efterrättelse får verk­ställas, om det ej föreligger omständighet som gör domen ogiltig, även om talan ej förs mot domen.

17        § Har talan mot skiljedom väckts vid domstol, kan denna förordna att
verkställighet ej får äga rum tills vidare.

Förbindelse angående underhållsbidrag

18        8 Skriftlig förbindelse angående underhällsbidrag enligt giftermåls­
balken eller föräldrabalken eller angående bidrag som tillkommer kommun
för barns vård enligt barnavårdslagen (1960:97) får, om den har bevittnats
av två personer, verkställas i den mån ej annat följer av särskilda före­
skrifter.

Har talan rörande förbindelse väckts vid domstol, kan denna förordna att verkställighet ej får äga rum tills vidare.

Annan exekutionstitel

19  8 När beslut av förvaltningsmyndighet får verkställas, tillämpas vad som gäller om dom, om ej annat är föreskrivet. Om saken ej har blivit slutiigl prövad, räknas beslutet som underrätts dom.

20  § I fråga om handling som avses i I 8 första stycket 7 sker verkställig­het enligt vad som är särskilt föreskrivet.

Invändningar mot verkställighet

21 8 Visar svaranden att han har fullgjort betalningsskyldighet eller
annan förpliktelse på gmnd varav verkställighet söks, får verkställighet ej
äga rum. Detsamma gäller om svaranden till kvittning åberopar fordran,
som har fastställts genom exekutionstitel vilken får verkställas eller som
grundar sig pä skuldebrev eller annat skriftligt fordringsbevis, och
allmänna förutsättningar för kvittning föreligger.

Gör svaranden gällande att annat förhållande som rör parternas mellan­havande utgör hinder mot verkställighet och kan invändningen ej lämnas utan avseende, får verkställighet ej heller äga rum.

Föreligger fall som avses i första eller andra stycket och har åtgärd för verkställighet redan vidtagits i målet, skall åtgärden återgå, om det kan ske.

 

Prop. 1980/81:8                                                                Bilaga 2    976

Kronofogdemyndighetens beslut med anledning av invändning som avses i första eller andra stycket hindrar ej att saken prövas i rättegång.

Upphävande av exekutionstitel

22 8 Upphävs exekutionstitel, skall sökt verkstäUighet omedelbart in­ställas. Redan vidtagen åtgärd för verkställighet skall såvitt möjligt återgå. Sådan återgång skall ske genast, om ej annat har förordnals. I mål om utmätning eller införsel skall dock vidtagen åtgärd ej ulan särskilt för­ordnande hävas förrän del avgörande varigenom exekutionstiteln har upphävts äger laga kraft.

I mål om utmätning eller införsel skall kronofogdemyndigheten på begäran utsöka vad borgenären skall betala tillbaka. 1 annat mål skall myndigheten återställa besittning eller annat förhållande som har rubbats, om hinder ej möter.

Den som har fått verkställighet är även skyldig att ersätta skada som svaranden har lidit genom verkställigheten.

Särskilda föreskrifter beträffande allmänna mål

23      8    Bestämmelsema i 3-20 och 22 88 gäller ej i allmänt mål.

Dom eller beslut varigenom har ålagts böter, vite eller sådan särskild rättsverkan av brott som innefatUir betalningsskyldighet får ej verkställas förrän domen eller beslutet har vunnit laga kraft. Annan exekutionstitel i allmänt mål får verkställas innan den har vunnit laga kraft, om det är särskilt medgivet.

Verkställighet av exekutionstitel! i allmänt mål sker enligt vad som gäUer om lagakraftägande dom.

24      8 Har saköreslängd, restlängd eller annan sådan handling upprättals
för indrivning av fordran i allmänt mål, äger verkställighet mm med stöd
av sådan handling.

4 kap. Utmätning

Inledande bestämmelser

1 §    Utmätning får äga rum när verkstäUighet rörande betalningsskyldig­het är medgiven enligt 3 kap., om ej annat följer av 2 8.

När kronofogdemyndigheten enligl särskild föreskrift i denna balk får utsöka fordran eller kostnad, får utmätning också ske.

 

Prop. 1980/81:8                                                                 Bilaga 2   977

2 § Utmätning på grund av förbindelse som avses i 3 kap. 18 8 fär ej ske
för bidrag som har förfallit tUl betalning tidigare än tre år innan ansökan
gjordes, om gäldenären gör gällande att bidraget är betalt och invänd­
ningen ej kan med hänsyn till omständigheterna lämnas utan avseende.
Motsvarande gäller i fråga om dom eller beslut angående underhållsbidrag
enligl giftermålsbalken eller föräldrabalken eller angående bidrag som till­
kommer kommun för barns vård enligt 72 8 andra stycket barnavårdslagen
(1960:97) eller till hjälptagares försörjning enligt 40 8 lagen (1956:2) om
socialhjälp, i den mån bidragsskyldigheten avser lid efter domens eller
beslutets meddelande.

Utmätning för underhållsbidrag till make får ej heller ske på grund av förbindelse som avses i 3 kap. 18 8, om makarna ej under den tid som bidraget avser levde och alltjämt lever åtskilda.

3 § Genom utmätning får lagas i anspråk egendom som ej är undantagen
enligt 5 kap. eller på grund av särskild föreskrift.

1 den mån pantbrev i skepp eller fastighet ej utgör säkerhet för fordran får det utmätas hos den intecknade egendomens ägare. Motsvarande gäller skuldebrev som är intecknat i luftfartyg eller reservdelar till luftfartyg.

För utmätning av lön och vissa andra förmåner gäller enligt 7 kap. särskilda villkor.

Utmätningsordningen

4 § Av utmätningsbar egendom bör i första hand tagas i anspråk sådan
tillgång som kan användas till fordringens betalning med minsta kostnad,
förlust eller annan olägenhet för gäldenären.

Borgenär vars fordran är förenad med särskild förmånsrätt har dock rätt att i första hand få utmätning av egendom vari förmånsrätten gäller. Han har ej rält att få utmätning av annan tillgång, om det är lill skada för annan sökande. Detta hindrar dock ej att, när det behövs, annan tUlgång utmäts för fordringen, om det sker på villkor all betalning i första hand skall utgå ur den egendom vari borgenären har förmånsrätt,

5  8 Registrerat skepp, registrerat luftfartyg, inlecknade reservdelar lill luftfartyg eller fast egendom får endast om sökanden begär det utmätas för fordran som ej är förenad med särskild förmånsrätt i egendomen.

6  8   Tillgångar som hör samman bör ej skiljas utan särskilda skäl.

Vad som är tillbehör till fartyg, luftfartyg eller fastighet får ej utmätas särskilt för sig.

Omfattar inteckning i luftfartyg även reservdelar, får ej någon av de på viss plats förvarade reservdelarna utmätas särskilt för sig utan inlecknings­havarens samtycke.

 

Prop. 1980/81:8                                                                                  Bilaga 2   978

7 8 Lös egendom får utmätas endast om egendomen är tillgänglig vid
förrättning eller om egendomen ändå på grund av registrering, upplys­
ningar vid förhör eller annan utredning kan identifieras och hinder ej kan
antagas möta mot säkerställande av utmätningen enligl vad som sägs i 6
kap.

Här i riket registrerat skepp eller luftfartyg får dock utmätas även om hinder mot säkerställande av utmätningen kan antagas föreligga.

Förfarandet

8 8 Utmätning söks hos den kronofogdemyndighet i vars distrikt gälde­
nären har sitt hemvist.

Utmätning av egendom som finns i annat distrikt får även sökas hos kronofogdemyndigheten i det distrikt där egendomen finns eller, i fråga om fartyg eller luftfartyg, dit del väntas. Utmätning av fartyg får även sökas där fartyget har sin hemort. Utmätning av fordran fär också sökas där sekundogäldenären finns, även om fordringen skall anses finnas i annat distrikt.

Kronofogdemyndighet som ej är behörig enligl första eller andra stycket får utan hinder därav i brådskande fall vidtaga åtgärd som avses i 6 kap. 12

8   innan målet enligt 2 kap. 4 8 överiämnas till kronofogdemyndighet som är behörig.

9   § Kronofogdemyndigheten skall i den utsträckning som påkallas av ansökningens innehåll, gäldenärens förhållanden och övriga omstän­digheter undersöka huruvida gäldenären har utmätningsbar egendom.

10       8 Utmätning skall ske så snart som möjligt efler det att behövliga
handlingar har kommit in till kronofogdemyndigheten.

Lämnar sökanden anstånd med utmätning och varar anståndet längre än sex månader från dagen för ansökningen, är denna förfallen.

Om sökanden ger anstånd fler än två gånger, är ansökningen också för­fallen.

11       8 Har två eller flera sökt utmätning mot samma gäldenär, skall
utmätning för fordringarna ske samtidigt, om ej utmätning för någon av
fordringama därigenom fördröjs oskäligt.

Bestämmelserna i 15 kap. 16 8 Första stycket om Jämkning av underhålls­bidrag vid införsel tillämpas också vid utmätning.

12       8 Innan utmätning sker skall underrättelse om målet sändas fill gälde­
nären med posten eller lämnas påi annat lämpligt sätt. Underrättelsen skall
ske så tidigt alt gäldenären kan beräknas få tillräcklig tid att bevaka sin
rätt.

 

Prop. 1980/81:8                                                                                  Bilaga 2   979

Föreligger risk att gäldenären skaffar undan eller förstör egendom eller är saken eljest brådskande, behöver gäldenären ej underrättas. Under­rättelse behövs ej heller, om gäldenären saknar känt hemvist och det ej har kunnat klarläggas var han uppehåller sig.

13        8 Utmätning får ske utan hinder av att gäldenären ej är närvarande,
om det ej behövs all han får tillfälle att yttra sig vid förrättningen.

Upplysningsplikt

14        § Gäldenären är skyldig att lämna de uppgifter om sina tillgångar som
kronofogdemyndigheten behöver.

Kronofogdemyndigheten kan ålägga gäldenären all inge förteckning över sina tillgångar. Vid behov kan myndigheten förordna lämplig person att biträda gäldenären vid upprättande av förteckningen.

Gäldenären kan också åläggas att på heder och samvete skriftligen bekräfta de uppgifter om sina tillgångar som han har lämnat vid förhör eller i förteckning.

15  8 Tredje man är skyldig att uppge huruvida gäldenären har fordran hos honom eller annat mellanhavande med honom av ekonomisk betydelse samt att ange den närmare beskaffenheten av sådant mellanhavande.

16  8 Beträffande förhör med gäldenären eller tredje man och i fråga om tvångsmedel i samband med att upplysningar begärs av gäldenären eller tredje man finns bestämmelser i 2 kap. 10-16 88.

Förhällandet till tredje man

17   8 Egendom får utmätas, om det på grund av vad som har blivit upplyst kan anses framgå att egendomen tillhör gäldenären eller om han enligt vad som sägs nedan får antagas vara ägare.

18   8 Gäldenären antas vara ägare lill lös egendom som är i hans besitt­ning, om del ej framgår att den tillhör tredje man.

I fråga om registrerat skepp eller registrerat luftfartyg gäller dock alt egendomen antas tillhöra gäldenären, om denne är inskriven som ägare och det ej framgår att egendomen tillhör tredje man.

19        8 Om gäldenären och hans make eller annan som varaktigt samman­
bor med honom har lös egendom i sin gemensamma besittning, antas de
vara samägare, såvida det ej görs sannolikt att egendomen tUlhör endera
och det ej heller framgår att den tillhör någon annan. Vad som har sagts nu
gäller ej registrerat skepp eller registrerat luftfartyg.

 

Prop. 1980/81:8                                                                                  Bilaga 2    980

20        8 Utmäts lös egendom enligt 17-19 88 trots alt tredje man har gjort
gällande bättre rätt till egendomen, skall kronofogdemyndigheten, om skäl
föreligger, förelägga tredje mannen all väcka talan i saken mot sökanden
och gäldenären inom en månad från det alt föreläggandet har delgivits
honom. Detsamma gäller, om tredje man gör gällande bättre rätt först
sedan utmätning har skett.

Första stycket gäller också när tredje man gör gällande att han äger utrustning eller annat som framstår som tillbehör till utmätl lös egendom.

Väcker tredje man ej talan i enlighet med föreläggande enligl första eller andra stycket, har han förioral sin rätt mot sökanden, om ej denne har väckt talan i saken mot tredje mannen inom den nämnda liden.

21 8 Kan lös egendom ej utmätas enligt 17-19 88 men föreligger
sannolika skäl alt egendomen tillhör gäldenären, får den utmätas med
förbehåll för tredje mans rätt. Vad som har sagts nu gäller ej registrerat
skepp eller registrerat luftfartyg.

Kronofogdemyndigheten skall, om det ej av särskilda skäl är obehövligt, förelägga sökanden att väcka talan i saken mot tredje mannen inom en månad från det att föreläggandel har delgivits honom. Väcker sökanden ej talan i enlighet med föreläggandet, skall utmätningen hävas, om ej tredje mannen har väckt talan i saken mot sökanden inom den nämnda tiden.

22 8 Har fordran eller annan rättighet blivit utmätl och råder tvist om
fordringens eller rättighetens bestånd, skall kronofogdemyndigheten, om
skäl föreligger, förelägga sökanden att väcka talan i saken mot tredje
mannen inom en månad från det att föreläggandel har delgivits honom.
Väcker sökanden ej talan i enlighet med föreläggandet, skall utmätningen
hävas, om ej tredje mannen har väckt talan i saken mot sökanden inom
den nämnda tiden.

Första stycket gäller även när tvisten i fall som avses i 3 8 andra stycket rör i vad mån utmätt pantbrev eUer annan inteckningshandling utgör säkerhet för fordran.

23   8 Gäldenären antas vara ägare till fast egendom på vilken han har lagfart, om det ej framgår alt den tillhör tredje man.

24   8 När överlåtelse av fast egendom beror av villkor som ännu ej är uppfyllt, hindrar ej överiålelsen att egendomen utmäts för fordran hos överlålaren. Utmätningen omfattar i sådant fall även överlåtarens rätt mot den som har förvärvat egendomen. Uppfylls villkoret, gäller utmätningen därefter endast överlåtarens rätt mot förvärvaren.

Utmätning av fast egendom får även äga rum för fordran hos den som har förvärvat egendomen, fastän hans förvärv beror av villkor. Återgår hans förvärv, omfattar utmätningen därefter endast den rätt som han i sådant fall har mol den som överlät egendomen.

 

Prop. 1980/81:8                                                                                  Bilaga 2    981

25   8 Utmäts fast egendom och gör tredje man gällande bättre rätt till egendomen eller vad som framstår som tillbehör till fastigheten, gäller vad som sägs i 20 §.

26   8 Sedan utmätt egendom har sålts eller utmätt fordran har drivits in, gäller beträffande rätlen lill influtna medel vad som sägs i 20 och 25 88, om ej tredje mannen efter föreläggande har förlorat sin rätt mot sökanden.

Om tredje mans rätt i övrigt sedan utmätt egendom har sålts eller utmätt fordran har drivits in finns bestämmelseri 14 kap.

Utmätningsverkan av domstols beslut eller av betalning tiU kronofogdemyn­digheten

27 8 Har domstol fastställt alt förfallen fordran skall utgå med särskild
förmånsrätt i registrerat skepp, registrerat luftfartyg, intecknade reserv­
delar till luftfartyg eller fast egendom, skall egendomen omedelbart anses
ulmätt.

Denna verkan förfaller, om ej försäljning begärs hos kronofogdemyn­digheten inom två månader från det att domstolens beslut vann laga kraft,

28 8 Medel vilka gäldenären betalar till kronofogdemyndigheten i an­
hängigt mål anses omedelbart utmätta i målet, om betalningen ej har skett
med villkor som strider häremot.

Verkan av utmätning

29 8 När utmätning har beslutats, får gäldenären ej till skada för sökan­
den förfoga över egendomen genom överlåtelse eller på annat sätt, om ej
kronofogdemyndigheten efter hörande av sökanden medger det av särskil­
da skäl.

Första stycket utgör ej hinder mot pantsättning av pantbrev eller annan inteckningshandling som gäller i egendomen. Om förbud mot pantsättning av sådan handling när den har tagits om hand av kronofogdemyndigheten finns bestämmelser i 6 kap. 5 8 och 12 kap. 5 8.

Om nyUjandet av utmätt egendom m.m. finns bestämmelser i 6 kap. 4 8 andra stycket och 12 kap. 6- 10 SS.

30        8 Utmätning medför förmånsrätt i och med beslutet, om ej annat följer
av andra stycket eller 7 kap. 13 8,

Utmätning av här i riket registrerat skepp eller luftfartyg, intecknade reservdelar till sådant luftfartyg eller fast egendom medför ej förmånsrätt förrän ärende angående anteckning om utmätningen tas upp på inskriv­ningsdag. Upptas på samma inskrivningsdag mer än ell sådant ärende, skall den utmätning som skedde först ha företräde. Om här i riket registre-

 

Prop. 1980/81:8                                                                                  BUaga 2    982

rat skepp eller luftfartyg som har utmätts här blir utmätt i främmande stat innan det har tagits om hand av kronofogdemyndigheten, skall den rätt som har vunnits genom den förra utmätningen gälla som panträtt.

Utmätning av fast egendom medför företräde framför rättighet i egen­domen, om ärende angående anteckning om utmätningen tas upp senast på den inskrivningsdag då inskrivning av rättigheten söks.

31        § Utmätning ger kronofogdemyndigheten rätt att vidtaga de åtgärder
beträffande egendomen som behövs för att sökandens rätt skall lagas till
vara. Kronofogdemyndigheten har härvid samma befogenheter som
annars tillkommer egendomens ägare. Myndigheten får dock ej väcka
talan vid domstol eller svara i mål angående egendomen.

Sammanträffande av utmätningar

32        8 Om viss egendom utmäts av mer än en kronofogdemyndighet, skall
målen i fortsättningen handläggas gemensamt av den kronofogdemyn­
dighet som myndigheterna i samråd beslutar om eller som utses av den
kronofogdemyndighet i vars distrikt gäldenären har sitt hemvist.

Innan kronofogdemyndighet enligt första stycket överlämnar mål skall den vidtaga sådana i 6 kap. föreskrivna åtgärder som ej bör anstå.

Hävande av utmätning och annan rättelse

33        § Om det genom rättegång eller på annat sätt blir utrett att utmätt
egendom tillhörde iredje man, skall utmätningen hävas, såvida ej tredje
mannen efter föreläggande har förlorat sin rätt mot sökanden. Har
egendomen sålts, gäller hävandet av utmätningen endast rätten till influtna
medel.

Utmätning skall också hävas, om försäljning av egendomen eller in­drivning av utmätt fordran ej kan antagas ge ett överskott som gör åtgärden försvarlig.

34        8 Finner kronofogdemyndigheten av annat skäl än som anges i 33 8 att
viss egendom ej borde ha utmätts, skall rättelse ske. Sådan rättelse får
dock ej vidtagas senare än två veckor från utmälningsbeslutet.

35 8 Kronofogdemyndigheten skall, om ej särskilda skäl föranleder
annat, höra sökanden innan rättelse sker enligl 33 eller 34 8.

Särskild föreskrift beträffande aUmänna mål

36       §    Bestämmelserna i 10 8 gäller ej i allmänt mål.

 

Prop. 1980/81:8                                                                                 Bilaga 2    983

5 kap. Undantag från utmätning

Undantag med hänsyn till gäldenärens behov

1 §    Från utmätning undantas

1.   kläder och andra föremål som yänar uteslutande lill gäldenärens personliga bruk, till skäligt värde,

2.   möbler, husgeråd och annan utrustning, i den mån egendomen är nödvändig för ett hem och dess skötsel,

3.   arbetsredskap och annan utrustning som behövs för gäldenärens förvärvsverksamhet eller yrkesutbildning samt djur, foder och sådant som i övrigt behövs för hans försörjning, allt lill skäligt värde,

4.   föremål med sådant övervägande personligt värde för gäldenären alt del måsle anses uppenbart obilligl att taga egendomen i anspråk,

5.   hyresrätt lill lägenhet som tjänar gäldenären lill stadigvarande bostad eller behövs för hans förvärvsverksamhet, även om hyresrätten får över­låtas,

6. bostadsrätt lill lägenhet som tiänar gäldenären till stadigvarande
bostad, såvida ej gäldenären vid förvärv av bostadsrätten har åsidosatt till­
börlig hänsyn mot sina borgenärer eller det med hänsyn lill gäldenärens
behov och bostadsrättens värde är oskäligt att bostadsrätten undantas från
utmätning,

7. pengar, banktillgodohavande, annan fordran och förnödenheter, i den
mån annat ej är föreskrivet och tillgången skäligen fordras för underhåll åt
gäldenären till dess inkomst som täcker behovet är att vänta, dock ej utan
synnerliga skäl för längre tid än en månad.

2 §    När gäldenären har familj, bestäms vad som får undantagas enligt 1 8
med skälig hänsyn även till vad familjen brukar eller behöver.

Om gäldenären eller nägon som tillhör hans familj lider av lyte eller allvarlig sjukdom, skall det beaktas.

Undantag enligt 1 8 7 bestäms med skälig hänsyn även till gäldenärens underhållsbörda.

3 8 Vid utmätning hos dödsbo gäller 1 och 2 88 i fråga om dödsboet
tillhörig egendom som den dödes efterlevande familj brukar eller behöver.
I stället för I 8 7 gäller dock 18 kap. 5 8 andra stycket ärvdabalken.

1 övrigt är 1 och 2 88 ej tillämpliga vid utmätning hosjuridisk person.

4 8 Om egendom som avses i I 8 1-3 har sådant värde att den ej kan
undantagas enligt vad som sägs där, fär utmätning ske med förbehåU att
gäldenären efter egendomens försäljning skall av den behåUna köpeskil­
lingen utfå visst skäligt belopp för all kunna anskaffa vad han behöver i
den sålda egendomens ställe.

 

Prop. 1980/81:8                                                                              Bilaga 2    984

Undantag på grund av egendomens beskafTenhet eller särskild föreskrift

5   8 Egendom, som ej får överlåtas till följd av sin beskaffenhet, enligt föreskrift vid gåva eller i testamente eller på annan grund som gäller mol borgenärerna, får ej heller utmätas, om ej annat följer av lag.

6   8 Medel, som för särskilt angivet ändamål har anvisats gäldenären av staten, kommun eller annan menighet eller av samfund, stiftelse eller inrättning med allmännyttigt syfte eller har samlats in bland allmänheten, får ej utmätas, om del strider mot del angivna ändamålet.

Sedan medlen har betalats ut, gäller förbudet mol utmätning så länge de hålls avskilda.

7 § Skadestånd, som tillkommer gäldenären med anledning av person­
skada, frihetsberövande, falskt åtal, ärekränkning eller annat sådant, får ej
utmätas medan skadeståndet innestår hos den som skall utge det. Har
skadeståndet bestämls all utgå som livränta, gäller vad som har sagts nu
rätten till livräntan.

Sedan skadeståndet har betalats ut, får vad som hålls avskilt ej utmätas, om skadeståndet skall tillgodose försörjningsbehov som alltjämt kvarstår eller, i annat fall, om mindre än två år har förflutit från det alt medlen betalades ul.

8   8 Rätt till pension eller till annan livränta än som avses i 7 8 får ej utmätas i den mån rättigheten behövs för gäldenärens försörjning och full­görande av underhållsskyldighet som åvilar honom. Detta gäller dock ej, om gäldenären vid förvärv av rättigheten har åsidosatt tillbörlig hänsyn mot sina borgenärer.

9   8 När rätt till litterärt eller konstnärligt verk eller annat sådant ej får utmätas, får ej heller rätt till vederlag för utnyttjande av rättigheten utmätas innan denna har utnyujats så som förutsätts för all vederiag skall utgå och vederlaget kan beräknas.

10        § Om förbud mot utmätning i vissa andra fall gäller särskilda bestäm­
melser.

11 8    Beträffande utmätning av  lön och  vissa andra förmåner finns
bestämmelser i 7 kap.

12        8    Medel som ej får utmätas medan de innestår hos annan får ej heller
sedan de har betalats ut utmätas förtån dagen efter utbetalningen.

 

Prop. 1980/81:8                                                                                 Bilaga 2   985

Pantsatt egendom m.m.

13 8    Bestämmelserna i 1-9 88 hindrar ej all utmätning äger rum för fordran som är förenad med pant- eller retentionsrätt i egendomen.

Nämnda bestämmelser hindrar ej heller utmätning av egendom som har belagts med kvarstad för fordran.

Förfarandet vid prövningen

14   8 Gäldenären skall lämna de uppgifter som är tillgängliga för honom och som behövs för kronofogdemyndighetens prövning av vad som bör undantagas från utmätning. Myndigheten skall förfara efler vad som är känt eller kan utrönas utan omgång.

15   8 Anvisar gäldenären viss egendom lill utmätning, hindrar bestäm­melserna i 1-12 88 ej att egendomen utmäts, om den kan överlåtas och utmätning ej uppenbart strider mot vad som är påkallat av hänsyn till gäldenärens eller hans familjs behov.

6 kap. Säkerställande av utmätning

Åtgärder beträffande lös egendom

1 8 Utmätning av lös egendom skall ulan dröjsmål säkerställas enligl vad
som sägs i 2-8 88, om ej annat följer av vad som föreskrivs nedan.

Utmäts här i riket registrerat skepp eller luftfartyg trols alt hinder före­ligger mol alt säkerställa utmätningen, skall säkerställande ske utan dröjsmål sedan hindret har bortfallit.

När registrerat skepp, registrerat luftfartyg eller intecknade reservdelar till luftfartyg enligt 4 kap. 27 8 skall anses utmätta, skall åtgärd för säker­ställande ej utan särskilt yrkande vidtagas innan försäljning har begärts.

2 8 Pengar samt löpande skuldebrev och annan handling, vars före­
teende utgör villkor för rätt att kräva betalning eller påkalla fullgörande av
annan förpliktelse, skall tagas i förvar.

Delsamma gäller, om pantbrev i skepp eller faslighet eller skuldebrev som är intecknat i luftfartyg eller reservdelar till luftfartyg utmäts hos den intecknade egendomens ägare.

Kan del antagas att handling som avses i första eller andra stycket undanhålls eller har förkommit, skall i stället sekundogäldenär eller annan förpliktad meddelas förbud all fullgöra sin förpliktelse till annan än krono­fogdemyndigheten eller den som myndigheten anvisar.

25   Riksdagen 1980181. 1 saml Nr 8. Det 2

 

Prop. 1980/81:8                                                                Bilaga 2    986

3 8 Utmäts annan fordran eller rättighet än som avses i 2 8, skall
sekundogäldenär eller annan förpliktad meddelas förbud alt fullgöra sin
förpliktelse lill annan än kronofogdemyndigheten eller den som myndig­
heten anvisar.

Vid utmätning av rättighet som avses i 7 kap. jordabalken eller av byggnad på ofri grund skall fastighetens ägare underrättas. Om utmätning av bostadsrätt underrättas bostadsrättsföreningen.

4 § Annan lös egendom än som avses i 2 och 3 88 skall tagas i förvar
eller, om den lämnas i gäldenärens besittning, förseglas eller märkas som
utmätt, såvida det ej framstår som obehövligt.

Ulmätt egendom som ej tas i Förvar eller förseglas får nyUjas av gälde­nären, om ej kronofogdemyndigheten beslutar annat.

5   § Pantbrev eller annan inleckningshandling, som gäller i utmätt skepp eller luftfartyg eller i utmätta reservdelar till luftfartyg och ej har belånats, skall på anmodan överlämnas till kronofogdemyndigheten och fär därefter ej pantförskrivas ulan myndighetens tillstånd,

6   8 Förbehåll om återtaganderätt hindrar ej att egendomen las i förvar, förseglas eller märks, om den har ulmätts hos förvärvaren.

Överlåtaren skall underrättas om utmätningen.

7 § Egendom som är i tredje mans besittning får lagas i förvar, förseglas
eller märkas, när sådan åtgärd föreskrivs i 2-5 88, I fråga om pantbrev
eller annan inteckningshandling som är belånad tillämpas detta dock
endast om särskilda skäl föreligger. Tas egendomen ej i förvar, skall
förbud meddelas innehavaren att utan kronofogdemyndighetens tillstånd
utge egendomen eller vidtaga annan åtgärd med den till skada för sökan­
den.

Om tredje man har handpanlrält eller retentionsrätt i egendom som tas i förvar, innehar kronofogdemyndigheten egendomen för hans räkning.

8 § Även annan handling än som har nämnts ovan får tagas i förvar, om
handlingen visar gäldenärens rätt till utmätt egendom eller behövs vid
nyttjande av egendomen. 1 fråga om sådan handling gäller vad som sägs i

7 8.

9 8 Kronofogdemyndigheten skall så snart som möjligt förteckna och
värdera utmätt lös egendom. Vid behov får sakkunnig person anlitas för
värderingen.

Även handlingar som tas i förvar skall förtecknas.

 

Prop. 1980/81:8                                                                                  Bilaga 2   987

10 8 Utöver vad som följer av 1-9 86 skall kronofogdemyndigheten vidtaga de åtgärder som i varje särskilt fall behövs för att utmätning skall säkerställas.

118 Utmäts egendom som redan är ulmätt för annan fordran eller belagd med kvarstad, skall åtgärderna för säkerställande av utmätningen anpassas därefter.

Provisorisk åtgärd

12        8 Kan utmätning av viss lös egendom ej ske genast, får kronofogde­
myndigheten likväl vid behov laga egendomen i förvar eller vidtaga annan
åtgärd som anges i I -10 88.

När sådan åtgärd har vidtagits, gäller vad som sägs i 4 kap. 29 8.

Åtgärden får ej beslå längre än som är nödvändigt. Har utmätning ej följt inom två veckor, skall åtgärden hävas. Är tvist om sökandens fordran anhängig vid domstol, kan dock denna förordna att åtgärden skall bestå tills vidare.

Åtgärder beträffande fast egendom

13  8 Om åtgärder beträffande utmätl fast egendom och om dess nyltiande finns föreskrifter i 12 kap. 3- 10 88.

14  6 I fall som avses i 4 kap. 24 8 skall tredje mannen underrättas och förbud meddelas honom alt lill annan än kronofogdemyndigheten eller den som myndigheten anvisar betala eller återbetala köpeskilling eller utge annat som på grund av avtalet kan tillkomma gäldenären.

7 kap. Utmätning av lön m.m.

Allmänna bestämmelser

1 8    Bestämmelserna i detta kapitel gäller i fråga om utmätning av

1. arbetstagares   lön,   vare   sig den  utgår  som  lidiön,   ackordslön,
provision eller annan gottgörelse,

2.  annan ersättning för arbetsinsats av gäldenären, om dennes ställning är jämförlig med en arbetstagares,

3.  vad som utgår som pension eller livränta,

4.  sjukpenning och annan dagersättning, som utgår på gmnd av sjukdom eller olycksfall eller av annan sådan anledning.

Bestämmelserna i detta kapitel är ej tillämpliga när gäldenären är dödsbo eller annan Juridisk person.

 

Prop. 1980/81:8                                                                                   Bilaga 2   988

För  vissa fall  när skälig lön ej  utgår för gäldenärens arbete finns särskilda bestämmelser i 18 8-

2 8 Vad som föreskrivs om utmätning av lön gäller också vid utmätning av annan förmån som avses i 1 8, om ej annat anges. Bestämmelser om ar­betsgivare gäller därvid den sorr.i utger förmånen.

Villkor för utmätning

3 6 Lön som innestår hos arbetsgivaren får utmätas genom att arbets­givaren åläggs att innehålla och tillställa kronofogdemyndigheten viss del. Beslut om utmätning får meddelas beträffande lön som förfaller under viss i beslutet angiven tid eller beträffande viss lönepost.

4  8 Lön får tagas i anspråk genom utmätning endast i den mån lönen uppenbart överstiger vad som behövs för gäldenärens och hans familjs underhåll saml till fullgörande av underhållsskyldighet som i övrigt åvUar honom. Om utmätningen avser ackordslön, provision eller annan ersätt­ning som innestår för längre tid ån en månad, skall särskUd hänsyn tagas till detta förhållande.

5  § Utan gäldenärens medgivande i målet får utmätning ej under ett och samma kalenderår tillämpas sammanlagt längre lid än sex månader. Utmätning får ej heller under två kalenderår efler varandra ske så all lönen i en följd eller ulan större uppehåll tas i anspråk under längre lid än sex månader. Det bör om möjligt undvikas att lönen tas i anspråk under gäldenärens semester eller i omedelbar anknytning till denna. Medgivande som anges ovan kan återkallas av gäldenären.

Första stycket är ej tillämpligt vid utmätning av ackordslön, provision eller annan ersättning som innestår för längre tid än en månad. Meddelas i annat fall beslut om utmätning beträffande viss lönepost, skall beslutet vid tillämpning av första stycket anses gälla den tid på vilken den posten belöper.

Om belopp som utgår som pension eller livränta förfaller med längre mellanrum än en månad, får utmätning därav ej ske i vidare mån än om de hade förfallit månadsvis.

6 8 Ersättning som utgår i stället för semester och innestår hos arbets­givaren får ej i något fall utmätas utan gäldenärens medgivande i målet. Detta gäller även semeslermedel som av arbetsgivaren har betalats till särskild kassa och innestår hos denna.

 

Prop. 1980/81:8                                                                              Bilaga 2   989

Förfarandet

7   8 Innan beslut om utmätning meddelas skall gäldenären beredas till­fälle all yttra sig, om del kan ske utan avsevärd tidsutdräkt. Gäldenären behöver dock ej höras när han byter anställning och beslut skall meddelas om utmätning hos den nya arbetsgivaren.

8   8 Kronofogdemyndigheten bestämmer dels hur myckel som högst får innehållas vid varje avlöningstillfälle (utmätningsbeloppel), dels det belopp som enligt 4 8 skall förbehållas gäldenären (del utmätningsfria beloppet).

Vid beslut om utmätning av sjukpenning eller annan dagersättning som avses i 1 8 första stycket 4 skall utmätningsbeloppel och det utmätningsfria beloppet bestämmas per dag.

9 8 Om särskilda skäl föreligger, får kronofogdemyndigheten ålägga
arbetsgivaren att anpassa sättet för lönens utbetalande så att utmätning
kan verkställas i därför lämpad ordning.

IQ 8    Beslut om utmätning skall ändras, om anledning föreligger.

11 § Kronofogdemyndigheten skall underrätta arbetsgivaren angående beslut om utmätning och i fråga som avses i 9 eller 10 8.

Företrädesordning

12  6 Skatteavdrag har företräde framför utmätning. Om förhållandet mellan införsel och utmätning finns bestämmelser i 15 kap. 17 8.

13  8 Utmätningen medför förmånsrätt när del belopp som skall inne­hållas har förfallit liU betalning.

14  6 Har beslut om utmätning för viss fordran meddelats beträffande belopp som utgår som pension eller livränta och blir därefter rättigheten som sådan ulmätt för annan fordran, skall den senare utmätningen anses ha skett även för obetald del av den förra fordringen.

15  8 Försätts gäldenären i konkurs, får beslut om utmätning ej tillämpas beträffande lön som förfaller under konkursen.

Arbetsgivares skyldigheter

16 8    Utmätningsbeloppel skall innehållas endast i den mån lönen över­skjuter det utmätningsfria beloppet.

 

Prop. 1980/81:8                                                                                  Bilaga 2   990

Arbetsgivaren skall tillställa kronofogdemyndigheten innehållet belopp på lid och sätt som myndigheten bestämmer. Om säiskild anledning före­ligger, får arbetsgivaren åläggas att omedelbart tillställa myndigheten inne­hållet belopp.

17 8 Betalar arbetsgivaren ut lön i uppenbar strid mot beslut om
utmätning eller underlåter han att inom föreskriven tid eller på anfordran
tillställa kronofogdemyndigheten innehållet belopp, får hos arbetsgivaren
genast utsökas vad denne skulle ha innehållit eller har innehållit.

18        8 Arbetar gäldenären i annans förvärvsverksamhet utan lön eller mol
uppenbart för låg ersättning och kan lill följd därav utmätning ej äga rum,
får kronofogdemyndigheten ålägga arbetsgivaren att, för tid efter det att
beslut därom har meddelats och lill dess annat förordnas, till myndig­
heten utge så myckel som hade kunnat lagas ul genom utmätning om
skälig lön hade utgått för arbetet. Innan beslut meddelas skall gäldenären
och arbetsgivaren beredas tillfälle att yttra sig.

Åtgärd som avses i första stycket räknas som utmätning av lön. Under­låter arbetsgivaren all utge belopp som har bestämts genom beslutet, gäller vad som sägs i 17 8,

Särskilda bestämmelser

19  8 Samtidigt som utmätning sker av lön får även annan tUlgång utmätas lill säkerhet för sökandens fordran. Med vidare åtgärd i den delen får anstå under högst ett år i avvaktan på att lön innehålls till betalning av fordringen.

20  8 Sedan lön har betalats ut, gäller om utmätning av medlen vad som sägs i 5 kap.

Ansvar

21        8 Arbetsgivare, som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter alt
inom föreskriven tid tiUställa kronofogdemyndigheten belopp som skulle
ha innehållits enligt beslut om utmätning, döms till böter.

8 kap. Allmänna bestämmelseir om exekutiv försäljning m.m.

Inledande föreskrifter

1 8    Utmätt egendom säljs genom kronofogdemyndighetens försorg.

I 9 kap. finns föreskrifter orn indrivning av utmätt fordran och om åtgärder efter utmätning av pantbrev eller intecknat skuldebrev.

 

Prop. 1980/81:8                                                                 Bilaga 2   991

Bestämmelser om försäljning av utmätt egendom gäller i tillämpliga delar även när egendom skall säljas exekutivt under konkurs.

2 8 Visar sökanden alt hans fordran är förenad med bättre särskild
förmånsrätt än som följer av utmätningen, kan han begära att försäljnings­
villkoren bestäms med hänsyn till förstnämnda förmånsrätt. Beträffande
egendom för vilken enligl 10-12 kap. skyddsbeiopp skall bestämmas
gäller om sådan begäran vad som föreskrivs om utövande av borgenärs
anslutningsrätt.

Tidsfrist för försäljning och hinder mot försäljning

3 § Försäljning av utmätt egendom skall ske utan onödigt dröjsmål, om
ej hinder möter. I 10-12 kap. föreskrivs särskUda tidsfrister beträffande
egendom som avses där.

Kronofogdemyndigheten får bevilja anstånd med försäljningen på be­gäran av utmätningssökanden eller gäldenären. På begäran av gäldenären fär anstånd beviljas endast om utmätningssökanden medger det eller särskilda skäl föreligger.

4 8 När utmätning har sketl på grund av dom som avses i 3 kap. 5 8, får
egendomen ej säljas utan gäldenärens samtycke, om ej domen äger laga
kraft. Motsvarande gäller, om utmätning har skett på grund av utslag eller
beslut i lagsökningsmål och utmätningsgäldenären har sökt återvinning
eller anfört besvär.

Lös egendom som har betydande värde eller fast egendom får ej heller i annat fall säljas utan gäldenärens samtycke, om ej exekutionstiteln äger laga kraft eller får verkställas såsom lagakraftägande dom.

Lös egendom som hastigt faller i värde eller kräver alltför kostsam vård bör utan hinder av första eller andra stycket säljas så snart som möjligt.

5 8 Har tredje man eller sökanden enligt 4 kap. 20, 21 eller 25 8 förelagts
att väcka talan och är tvisten av väsentlig betydelse, får den utmätta
egendomen ej utan tredje mannens samtycke säljas innan tvisten har
blivit slutligt avgjord eller, när föreläggandel har givits tredje mannen,
tiden för väckande av talan har gått ut. Egendom som avses i 4 8 tredje
stycket ovan får dock säljas ulan hinder av vad som har sagts nu.

Pågår i annat fall rättegång om utmätt egendom, får kronofogdemyn­digheten ge det anstånd med försäljningen som är påkallat av omsländig­hetema.

6  § När utmätning har skett hos dödsbo, får egendomen ej utan
dödsboets samtycke säljas innan en månad har förflutit från det att boupp­
teckning förrättades eller tiden för förrättandet gick ut eller, om boet

 

Prop. 1980/81:8                                                                               Bilaga 2    992

förvaltas av boutredningsman, innan uppgörelse har skett med borge­närerna. Försäljning får dock ske, om sökanden har särskild förmånsrätt i egendomen på annan grund än utmätningen eller om egendomen är sådan som avses i 4 8 tredje stycket.

När andel i dödsbo har utmätts, bör skifte avvaktas, om det ej medför oskäligt dröjsmål.

7         6 1 fråga om fast egendom föreskrivs särskilda hinder mot försäljning i
12 kap.

Andel i egendom

8         8 Har utmätning skett av andel i viss egendom som tillhör två eller flera
och är lagen (1904:48 s. I) om samäganderätt tillämplig, kan krono­
fogdemyndigheten på yrkande av sökanden, gäldenären eller annan
delägare förordna att hela egendomen skall säljas. När någon av nämnda
sakägare har framställt sådant yrkande, skall de övriga beredas tillfälle att
yttra sig över yrkandet. 1 fråga om hinder mot försäljningen gäller 6 och 7
88 lagen om samäganderäll.

Första stycket gäller ej andel i fordran, om andelen utan olägenhet kan drivas in för sig. Är så ej fallet, gäller första stycket i fråga om såväl indriv­ning som försäljning av hela fordringen.

9         8 Bifalls yrkande om försäljning som avses i 8 8, anses hela egendomen
ulmätt. Försäljning får ej äga rum innan beslutet har vunnit laga kraft,
såvida ej egendomen är sådan som avses i 4 6 tredje stycket.

Framställs ej yrkande som avses i 8 8 eller vinner sådant yrkande ej bifall, skall den utmätta andelen bjudas ut till försäljning i den ordning som gäller för exekutiv försäljning av utmätt rättighet eller, i fråga om andel i fordran, drivas in när del kan ske. Detsamma gäller, om yrkande som avses i 8 8 har bifallits men försäljning av hela egendomen eller indrivning av hela fordringen ej kommer till stånd.

Tredje mans rätt till betalning

10       8 När utmätning har skett av annat fartyg än registrerat skepp eller
gods i fartyg eller av luftfartyg som ej är registrerat eller gods i luftfartyg,
har borgenär, vars fordran är förenad med sjöpanlrätt eller luftpanträtl i
egendomen, rätt att få betalning ur egendomen, om han anmäler sin
fordran hos kronofogdemyndigheten innan egendomen säljs eller, om
försäljning sker under hand, senast när fördelning skall äga rum.

Om sådan borgenärs rält lill betalning ur egendomen är ostridig eller styrks, kan han begära att egendomen säljs för hans fordran. Har sådan begäran framställts, får förfarandet ej läggas ned därför att frågan om försäljning för ulmätningssökandens fordran förfaller.

 

Prop. 1980/81:8                                                                              Bilaga 2    993

11 8 Borgenär, vars fordran är förenad med handpanlrält eller reten­
tionsrätt i utmätt egendom, är skyldig att taga betalning i förtid i den
ordning som anges i 13 kap. Han är dock ej pliktig alt avslå från sin pant-
eller retentionsrätt utan all hans fordran blir betald, om ej försäljning eller,
i fråga om utmätt fordran, indrivning sker för fordran med lika eller bättre
rätt.

12        8 Borgenär, vars fordran är förenad med förmånsrätt i utmätt egendom
på grund av registrering av båtbyggnadsförskott, har rätt all få betalning ur
egendomen, om han anmäler sin fordran enligt vad som sägs i 10 8 första
stycket.

13        8 Borgenär, vars fordran är förenad med företagsinteckning eller
annars med förmånsrätt i utmätt egendom enligl 5 8 förmånsrättslagen
(1970:979), har rätt all få betalning ur egendomen, om han anmäler sin
fordran hos kronofogdemyndigheten innan egendomen säljs eller, om
försäljning sker under hand eller utmätt fordran drivs in, senast när för­
delning skall äga rum.

Sökanden har dock företräde i den mån betalning lill borgenär som avses i första stycket är obehövlig för att trygga borgenären och dem som har sämre förmånsrätt i egendomen enligt 5 8 förmånsrättslagen. Vid pröv­ningen skall hänsyn lagas även till säkerhet som borgenären på annan grund har i gäldenären tillhörig egendom.

14        8    Skall egendom säljas exekutivt under konkurs, utgår betalning för

konkursboels kostnader som enligt 81 8 konkurslagen (1921:225) får tagas   / '

ut ur egendomen, om de anmäls enligt vad som sägs i 10 8 första stycket.    /

När egendom skall säljas exekutivt under konkurs eller utmätt fordran drivas in under konkurs, har även borgenär, vars fordran är förenad med förmånsrätt enligt 10 S förmånsrättslagen (1970:979), rätt att få betalning ur egendomen, om han anmäler sin fordran enligt vad som sägs i 13 8 första stycket.

15        8 Om rätt till betalning när registrerat skepp, registrerat luftfartyg,
intecknade reservdelar till luftfartyg eller fast egendom har utmätts finns
särskilda bestämmelser i 10- 12 kap.

Angående rätt lill betalning ur överskott, när fordran ej har anmälts i lid, gäller vad som föreskrivs i 13 kap. 6 8 andra stycket.

Avbrytande av verkställigheten

16        8 Verkställigheten skall avbrytas, om influtna medel förslår att täcka
sökandens fordran och fordringar med lika eller bättre rätt till betalning ur
medlen samt kostnad som skall tagas ut i målet.

 

Prop. 1980/81:8                                                                                  Bilaga 2   994

Undantag från första stycket följer av 10 8 andra stycket ovan, 10 kap. 5 8, 11 kap. 1 och 2 8§ och 12 kap. 13 8.

Handräckning efter försäljning

17        8 När utmätt egendom har sålts, har köparen rält att vid behov få
handräckning av kronofogdemyndigheten för alt komma i besittning av
vad han har förvärvat. Därvid gäller i tillämpliga delar vad som sägs i 16
kap. 2-9, 11 och 12 88.

Särskild föreskrift beträffande allmänna mål

18        8    Bestämmelserna i 3 § gäller ej i allmänt mål.

9 kap. Försäljning av lös egendom i allmänhet och indrivning av utmätt fordran m.m.

Allmänna bestämmelser om försäljning

1 8 Utmätl lös egendom säljs på offentlig auktion eller under hand. För
försäljning under hand gäller särskilda villkor enligt 8 8.

Kronofogdemyndigheten fär uppdraga åt annan att hålla auktion. Detta kapitel gäller ej sådan lös egendom som avses i 10 och 11 kap.

Försäljning på auktion

2 8 Auktion skall kungöras i god tid och på lämpligt sätt. Kan det
förutses att sammanträde behöver hållas för fördelning av köpeskillingen,
skall kungörelsen innehålla uppgift om sammanträdet.

Sökanden, gäldenären och annan känd sakägare vars rätt beror av försäljningen skall i god tid undeiTältas särskilt.

3 8 När anledning föreligger skall kronofogdemyndigheten vid auktionen
lämna en kortfattad redogörelse för vad som har förekommit i målet,
uppmana borgenär som har rätt till betalning ur egendomen att anmäla sin
fordran samt ange villkoren för försäljningen.

4  8 Inrop får ej godtagas, om det är sannolikt att avsevärt högre
köpeskilling kan uppnås.

Har tredje man handpanträtt eller retentionsrätt i utmätl egendom och är han ej enligl 8 kap. 11 8 pliktig alt avslå från pant- eller retentionsrätten utan all hans fordran blir betald, får egendomen säljas endast om köpeskil­lingen förslår till betalning av fordringen.

 

Prop. 1980/81:8                                                                Bilaga 2   995

Utan hinder av första och andra styckena skall inrop godtagas, om samtliga berörda sakägare medger det.

5 § Köpeskillingen för inropad egendom skall betalas genast. Krono­
fogdemyndigheten kan dock ge anstånd med undantag för handpenning
som myndigheten bestämmer. Egendomen skall hållas inne lill dess full
betalning sker.

Om köpeskillingen eller handpenning ej betalas genast efter inropet, skall egendomen ropas ut på nytt.

Har anstånd givits, blir inropet ogiltigt, om full betalning ej sker inom föreskriven tid.

6 8 Sker ej inrop som godtas och fullföljs genom alt köpeskillingen eller
handpenning betalas genast, skall nytt försäljningsförsök göras, om ej
sökanden avstår därifrån. Delsamma gäller, om inrop har blivit ogiltigt
enligt 5 8 tredje stycket.

Har två auktioner håUits utan alt egendomen har blivit såld och saknas anledning antaga att egendomen kan säljas inom rimlig tid, skall nytt försäljningsförsök ej göras.

Om ny auktion skall hållas, gäller vad som sägs i 2-5 88. Anmälan av fordran som har skett för en auktion gäller även för senare försäljnings­försök.

Skall nytt försäljningsförsök ej göras, skall utmätningen hävas. Detta gäller dock ej medel som har influtit eller inflyter med anledning av redan vidtagna åtgärder.

7 § När ny auktion hålls sedan inrop har blivit ogiltigt enligt 5 8 tredje
stycket, skall handpenningen lagas i anspråk för bestridande av förrätt­
ningskostnadema för den förra auktionen samt för vård och förvaltning av
egendomen under tiden mellan försäljningarna. Om köpeskillingen vid den
nya auktionen understiger del bud som har antagits vid den förra, skall
återstoden av handpenningen användas för att så långt den förslår läcka
skiUnaden. Vad som ej behöver lagas i anspråk härtill skall återiämnas. Blir
egendomen ej såld vid den nya auktionen, är hela handpenningen för­
verkad.

Hålls ej ny auktion, skall handpenningen användas till betalning av förrättningskostnader som har blivit onyttiga. Vad som ej behöver lagas i anspråk återlämnas.

Försäljning under hand

8 8 Ulmätt egendom, som ej kan antagas vara föremål för okänd sjö- eller luflpanträtt, bör säljas under hand, om det är sannolikt att högre köpe­skilling kan uppnås genom sådan försäljning än genom försäljning på

 

Prop. 1980/81:8                                                                                 Bilaga 2    996

auktion och om försäljning under hand även i övrigt är ändamålsenlig. Sökanden, gäldenären och annan känd sakägare vars rält beror av försälj­ningen skall beredas tillfälle att yttra sig i frågan, om anledning föreligger därtill.

Innan egendom säljs under hand skall anbud fordras in. I fråga om försäljningsvillkoren tillämpas 4 och 5 88.

Lämnas ej anbud som godtas skall auktion sättas ut, om ej auktion har hållits tidigare och anledning saknas antaga att egendomen kan säljas inom rimlig tid. Skall nytt försäljningsförsök ej göras, gäller 6 8 fjärde stycket.

Blir köpet ogiltigt till följd av att full betalning ej sker inom föreskriven tid, gäller bestämmelserna i 7 8. Vad som sägs om auktion i 7 8 första stycket gäller även försäljning under hand.

Försäljning av egendom som innehas under förbehåll om återtaganderätt

9 8 Har utmätning skett av egendom som gäldenären har förvärvat av iredje man under förbehåll om återtaganderält, får egendomen säljas endast om köpeskillingen förslår till betalning av iredje mannens fordran, såvida ej tredje mannen i målet samtycker till att egendomen säljs med förbehåll för hans rätt.

Tredje mannens fordran besfäms enligl 13 8 konsumentkreditlagen (1977:981) eller, om konsumentkreditlagen ej är tillämplig på avtalet, enligt 5 8 lagen (1978:000) om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl. Är ej heller lagen om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl. tillämplig på avtalet, tillämpas likväl 5 8 nämnda lag, varvid jämkning får ske efler vad som är skäligt.

Sker försäljningen med förbehåll för tredje mannens rält, svarar därefter den som förvärvar egendomen ensam för gäldenärens skyldig­heter enligt avtalet.

Indrivning av utmätt fordran

10 § Utmätt fordran skall av kronofogdemyndigheten drivas in hos
sekundogäldenären.

Kan indrivning ej ske inom rimlig tid, får dock fordringen säljas.

11       § Om fordran är förfallen till betalning, skall kronofogdemyndigheten
utan dröjsmål anmoda sekundogäldenären att betala sin skuld lill myndig­
heten.

Kronofogdemyndigheten får avtala med sekundogäldenären om betalning av fordran som ej är förfallen och om den nedsättning av ford­ringens belopp som kan föranledas därav.

 

Prop. 1980/81:8                                                                                 Bilaga 2   997

12        § Betalar sekundogäldenären ej frivilligt, skall kronofogdemyndighe­
ten utsöka fordringen, om exekutionstitel finns.

Vad som föreskrivs i 4 kap. 22 8 första stycket om föreläggande för sökanden att väcka lalan när tvist råder om fordrans bestånd gäller även när sekundogäldenären underiåter all betala utmätt fordran utan all tvist råder.

Åtgärder efter utmätning av pantbrev m.m.

13        8 När pantbrev i skepp eller faslighet har blivit ulmätt, skall den
inlecknade egendomen tagas i anspråk, om sökanden yrkar det inom en
månad från utmätningen.

Har föreläggande meddelats enligl 4 kap. 22 8 andra stycket, får beslut att egendomen tas i anspråk ej meddelas innan tvisten har blivit slufiigt avgjord, om ej domstolen finner all hinder ej möter.

När kronofogdemyndigheten har beslutat att den intecknade egendomen tas i anspråk, anses den utmätt.

14        8 Har sökanden ej inom lid som anges i 13 8 första stycket yrkat alt
den intecknade egendomen skall tagas i anspråk, skall pantbrevet pantför­
skrivas till honom.

Pantförskrivning sker genom att kronofogdemyndigheten utfärdar bevis till sökanden all pantbrevet ulgör pant för hans fordran och överlämnar pantbrevet eller, om annan än den intecknade egendomens ägare innehar detta, underrättar innehavaren om panlförskrivningen. 1 underrättelsen skall anges all innehavaren ej får lämna ut handlingen lill skada för sökanden. Andel i pantbrev som tillkommer delägare i intecknad egendom får ej pantförskrivas för sig.

Bestämmelsen i 13 8 andra stycket gäller även beträffande pantför­skrivning av pantbrevet.

15        8 Bestämmelserna i 13 och 14 88 gäller även när skuldebrev som är
iniecknat i luftfartyg eller reservdelar till luftfartyg har utmätts hos den in­
tecknade egendomens ägare.

Pantförskrivning av inteckningshandlingen omfattar ej personligt betal­ningsansvar som enligt handlingen åvilar utmätningsgäldenären.

10 kap. Försäljning av registrerat skepp

Inledande bestämmelser

1  8    Utmätl skepp som är infort i skeppsregistret  säljs på offentlig auktion.

 

Prop. 1980/81:8                                                                             Bilaga 2   998

2 8 Bestämmelserna i detta kapitel gäller ej försäljning av andel i eller vill­
korlig rätt lill skepp.

Tidsfrist för försäljning

3 8 Ulmätt skepp bör säljas inom fyra månader från del att beslut om
utmätning meddelades eller, i fall som avses i 4 kap. 27 8 eller 8 kap. I 8
tredje stycket, från del all begäran om försäljning kom in lill krono­
fogdemyndigheten, om ej hinder möter eller anstånd beviljas enligt 8 kap.

3 8.

Utlösnings- och anslutningsrätt

4 § Borgenär eller annan vars rält kan vara beroende av skeppels för­
säljning får utlösa sökanden. Han träder därigenom i sökandens ställe.

Den som vill utlösa sökanden skall, innan skeppet har sålts, till krono­fogdemyndigheten betala exekulionsfordringen och uppkomna förrätt­ningskostnader.

5 § Borgenär, vars fordran är förenad med sjöpanlrätt i skeppet, kan
begära att detta säljs för hans fordran, om hans rält till betalning är
ostridig eller styrks. Hör skeppet till konkursbo, har även borgenär, vars
fordran är förenad med panträtt på grund av inteckning, retentionsrätt
eller förmånsrätt enligt 10 8 förmånsrättslagen (1970:979), sådan befogen­
het.

Skall arvode eller annan kostnad för skeppets förvaltning under konkurs utgå ur skeppet, kan förvaltaren begära att det säljs för den fordringen.

Om borgenär, vars fordran är förenad med sjöpanlrätt i skeppet, har begärt att del säljs för hans fordran, får förfarandet ej läggas ned därför alt frågan om försäljning för annan borgenärs eller konkursboels räkning för­faller.

I fråga om rätt att utlösa borgenär eller konkursbo som har anslutit sig enligl första eller andra stycket tillämpas bestämmelserna i 4 8-

Åtgärder före auktion

6 § Auktion skall kungöras i god tid och på lämpligt sätt. Kungörelsen
skall innehålla uppgift om sammanträde för fördelning av köpeskillingen.

Innehavare av fordran som bör iakttagas vid auktionen skall i kun­görelsen uppmanas att anmäla sin rätt till kronofogdemyndigheten senast vid auktionen.

7 8 Minst trettio dagar före auktionen skall underrättelser om försälj­
ningen sändas till sökanden och ägaren samt lill kända borgenärer som har

 

Prop. 1980/81:8                                                                                  Bilaga 2   999

sjöpanträtt, panträtt på grund av inteckning eller retentionsrätt. Blir sådan borgenär känd senare, skall underrättelse genast sändas till honom. Har registermyndigheten uppgift om adress, skall den användas. Underrättelse lill utrikes ort skall om möjligt sändas med flygposl.

8 8 Har auktionen ej blivit utlyst så som anges i 6 och 7 88, skall den inställas och ny tid sättas ut, om bristen är väsentlig och ej kan avhjälpas på annat sätt.

Förhandling och sakägarförteckning

9          § Vid början av auktionen skall kronofogdemyndigheten lämna en kort­
fattad redogörelse för innehållet i handlingarna och för vidtagna åtgärder.
Innehavare av fordran som bör iakttagas vid auktionen skall uppmanas att
anmäla den. Har sådan fordran anmälts hos kronofogdemyndigheten före
auktionen, skall det meddelas.

Närvarande sakägare skall beredas tillfälle alt yttra sig om anmälda anspråk och de villkor som skall gälla för försäljningen.

När förhandlingen har avslutats, upprättas sakägarförteckning.

10 § 1 sakägarförteckningen upptas, förutom exekulionsfordringen,
fordran som är förenad med sjöpanlrätt, panträtt på grund av inteckning el­
ler retenlionsrätt samt förrättningskostnadema.

Om skeppet hör till konkursbo, upptas även arvode och annan kostnad för skeppets förvaltning under konkursen. Är skeppet därjämte utmätt, upptas fordran som skall utgå med förmånsrätt enligt 10 8 förmånsrätts­lagen (1970:979).

Med fordran som är förenad med panträtt på grund av inteckning avses även fordran för vilken skepp har tagils i anspråk enligl 9 kap. 13 8 saml rält till betalning på grund av ägarhypotek.

118 Fordringarna upptas efter del företräde som gäller enligt lag. Ränta och annan biförpliktelse upptas före fordringens kapitalbelopp, om ej borgenären yrkar annat.

Förrättningskostnadema upptas närmast före exekutionsfordringen.

Fordran upptas i förteckningen även om den är beroende av villkor eller tvistig. Är panträtt för fordran beroende av att sökt inteckning beviljas, upptas fordringen med det företräde som tillkommer den om inteckningen beviljas.

När försäljning har begärts av förvaltaren i konkurs, anses konkursboet som sökande ulan förmånsrätt, om ej anslutning har skett enligl 5 8.

12 8 Fordran upptas med del belopp lill vilket den beräknas uppgå den dag dä fördelningssammanträde skall äga rum. Beträffande fordran med

 

Prop. 1980/81:8                                                                             Bilaga 2    1000

sjöpanlrätt skall iakttagas vad som föreskrivs i 249 8 andra stycket andra meningen sjölagen (1891:35 s. I). Panträtt på grund av inteckning får ej åtnjutas för mer än pantbrevets belopp Jämte tillägg enligt 264 8 sjölagen. Understiger fordringen pantbrevels belopp, upptas återstoden som ägar­hypotek.

Om i skeppet gäller pantbrev som ej innehas av ägaren och någon fordran för vilken pantbrevet utgör säkerhet ej har blivit anmäld, upptas pantbrevels belopp och ett till tio procent av detta belopp beräknat tillägg.

Ägarhypotek upptas utan tillägg enligt 264 8 sjölagen.

13        8    I övrigt anges i sakägarförteckningen

1.   sammanlagda beloppet av fordringar med bättre rält än exekutions­fordringen och förrältningskoslnaderna (skyddsbeloppel) samt vilka ford­ringar som är skyddade.

2.   det lägsta bud som måste avges för alt skeppet enligt 14 8 skall få säljas,

3.   betalningsvillkoren.

Villkor för försäljning

14        8 Vid försäljningen skall skyddsbeloppet täckas av köpeskillingen för
skeppet och andra medel som finns att tillgå.

15       8 Köpeskillingen skall betalas kontant. Efler medgivande av
borgenär, vars fordran enligt sakägarförteckningen är förenad med
panträtt på grund av inteckning, får dock vad som faller inom köpeskil­
lingen och pantbrevets belopp innestå i avräkning på köpeskillingen, om
del ej är fråga om sådan fordran som avses i 11 § Iredje stycket.

1 sakägarförteckningen skall anmärkas, om fordran ej får innestå.

16       8 Den som ropar in skeppet är skyldig att efler inropet lämna hand­
penning som motsvarar en sjättedel av köpeskillingen, dock ej mindre än
de förrättningskostnader som skall utgå ur skeppet.

Handpenningen skall betalas kontant, om ej inroparen ställer säkerhet för beloppet. Som säkerhet får godtagas även fordran som är förenad med panträtt på grund av inteckning i skeppet, om den täcks av köpeskillingen och kan anses betryggande.

Staten, kommun, landstingskommun och kommunalförbund behöver ej lämna handpenning men blir i fall som avses i 22 8 ersättningsskyldiga intill motsvarande belopp.

Obetald del av den kontanta köpeskiUingen skall betalas senast vid det sammanträde som enligt 6 8 har kungjorts för köpeskillingens fördelning.

När köpeskiUingen lill fullo har betalats, fär köparen komma i besittning av skeppet.

 

Prop. 1980/81:8                                                                             Bilaga 2    1001

Köparen blir personligen betalningsskyldig för vad som enligt överens­kommelse har avräknats på köpeskiUingen och den förre ägaren blir fri från ansvar härför.

17 8 På begäran av de sakägare vilkas rätt beror därav kan försäljningen, såvitt avser annat än erläggande av handpenning och den återstående kontanta köpeskillingen samt köparens rätt att komma i besittning av skeppet, ske på andra villkor än som anges i detta kapitel. Skyddsbeloppet får höjas även om borgenär som ej själv har begärt försäljning motsätter sig del.

Auktionen

18   8 Innan skeppet ropas ul skall redogörelse lämnas för innehållet i sakägarförteckningen. Upplysning skall lämnas om att skeppet ropas ut med förbehåll att inrop skall prövas enligt 19 8.

19   § Innan inrop godtas skall kronofogdemyndigheten pröva, om det i 14 8 angivna villkoret för försäljning är uppfyllt. Även om detta är förhål­landet får inropet ej godtagas, om det är sannolikt att avsevärt högre köpeskilling kan uppnås.

Utan hinder av första stycket skall inrop godtagas, om samtliga berörda sakägare medger det. Sökanden kan medge att inrop godtas fastän förrätt­ningskostnadema ej har blivit läckta.

Inrop får ej mot sökandens bestridande godtagas, om exekulionsford­ringen ej läcks,

20        8 Sedan inrop har godtagits skall inroparen omedelbart lämna före­
skriven handpenning. Kronofogdemyndigheten kan dock på begäran göra
ett kort uppehåll i handläggningen för alt bereda inroparen tillfälle att
anskaffa handpenning, om uppehållet ej kan antagas medföra beaktans­
värd olägenhet. Lämnas ej handpenning, skall skeppet ropas ut på nytt.

Fullgör ej inroparen sin betalningsskyldighet enligt 16 8 fjärde stycket, är inropet ogiltigt,

21        8 Sker ej inrop som godtas och fullföljs genom att handpenning
lämnas, skall nytt försäljningsförsök göras, om sökanden begär del inom
en vecka från auktionen. Har inrop blivit ogiltigt enligt 20 8 andra stycket,
skall nytt försäljningsförsök göras, om ej sökanden avstår därifrån.

Har tvä auktioner håUits utan att skeppet har blivit sålt och saknas anledning antaga att skeppet kan säljas inom rimlig tid, får krono­fogdemyndigheten avvisa begäran om nytt försäljningsförsök.

Om ny auktion skall hållas, gäller vad som sägs i 6-20 88. Anmälan av fordran som har sketl för en auktion gäller även för senare auktion.

26   Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 8. Del 2

Prop. 1980/81:8                                                                                Bilaga 2    1002

Skall nytt försäljningsförsök €j göras, skall utmätningen hävas. Detta gäller dock ej medel som har influtit eller inflyter med anledning av redan vidtagna åtgärder,

22 8 När ny auktion hålls sedan inrop har blivit ogiltigt enligl 20 8 andra
stycket, skall handpenningen lagas i anspråk i den mån det behövs för att
sammanlagt samma belopp skall uppnås som vid den förra auktionen
Jämte ränta därå, beräknad enligt 5 8 räntelagen (1975:635), från utsatt dag
för köpeskillingens fördelning lill och med den nya dagen för sådan för­
delning och för au även förrättningskostnaderna med anledning av den nya
auktionen skall täckas. Detta giiller även om ändrade förhållanden har
inträtt. Vad som ej behöver tagas i anspråk skall återlämnas när den nye
inroparen har fullgjort sin betalningsskyldighet. Blir skeppet ej sålt vid den
nya auktionen, är hela handpenningen förverkad.

Hålls ej ny auktion, skall handpenningen användas lill betalning av förrättningskostnader som har blivit onyttiga. Vad som ej behöver lagas i anspråk återlämnas.

23 8 Köparen skall fullgöra sin betalningsskyldighet enligt 16 8 Qärde
stycket även om auktionen överklagas.

Ulan hinder av att auktionen överklagas får köparen komma i besittning av skeppet, om ej annat har förordnats enligl 18 kap. 16 8 andra stycket innan han har blivit berättigad därtill. Får han på grund av sådant förord­nande ej komma i besittning av skeppet och är hindret ej hävt inom tre månader från utsatt dag för köpeskillingens fördelning, får han frånträda köpet och återfå vad han har betalat Jämte upplupen ränta, om han gör anmälan därom hos kronofogdemyndigheten medan hindret alUjämt består.

Särskild föreskrift beträffande allmänna mäl

24 8    Bestämmelsen i 3 8 gäller ej i allmänt mål.

11 kap. Försäljning av registrerat luftfartyg m.m.

I § Beträffande exekutiv försäljning av registrerat luftfartyg och inteck­nade reservdelar tiU luftfartyg tillämpas 10 kap., om ej annat föreskrivs nedan.

1 fråga om vissa främmande luftfartyg eller intecknade reservdelar till sådana luftfartyg skall även tillämpas lagen (1955:229) i anledning av Sveriges tillträde lill 1948 års konvention rörande intemationellt erkän­nande av rätt till luftfartyg.

 

Prop. 1980/81:8                                                               Bilaga 2    1003

Bestämmelserna i detta kapitel gäller ej försäljning av andel i eller vill­korlig rätt till luftfartyg eller reservdelar.

2 8 Vad som sägs om sjöpanträtt i 10 kap. 5, 7 och 10 88 skall i stället
gälla luflpanträtt.

Kungörandet av auktion enligt 10 kap. 6 8 skall ske minst sex veckor i förväg. Underrättelser enligt 10 kap. 7 8 skall sändas i rekommenderade brev minst en månad före auktionen. Innehåller inskrivningsboken uppgift om adress, skall den användas. Bestämmelsen i 10 kap. 8 8 är tillämplig även beträffande dessa föreskrifter.

3 8 Vad som sägs om pantbrev och tillägg i 10 kap. 12 och 15 SS skall i
stället gälla iniecknat skuldebrev och ränta som anges i 19 a 8 lagen
(1955:227) om inskrivning av rätt lill luftfartyg. 1 fall som avses i 10 kap. 12
8 andra stycket upptas, i stället för tio procents tillägg, ett års ränta enligt
det inlecknade skuldebrevet.

Om reservdelar skall säljas på begäran av borgenär som ej har inteck­ning för sin fordran, fär skyddsbelopp enligt 10 kap. 13 8 1 ej i något fall bestämmas högre än till tvä tredjedelar av det värde som i målet har åsatts reservdelarna av sakkunniga som kronofogdemyndigheten har anlitat.

I fall som avses i andra stycket fär vid fördelning av influtna medel den som har inteckning i reservdelarna ej till skada för borgenär som ej har in­teckning göra sin rätt gällande till högre belopp än som svarar mot två tredjedelar av köpeskillingen minskad med förrättningskostnadema. Därvid skall i fall som avses i 10 kap. 22 8 handpenning för reservdelarna läggas till köpeskillingen, i den mån den ej skall tillkomma inroparen.

4 § Vid försäljning av flera luftfartyg skall varje luftfartyg ropas ut för
sig. Luftfartyg som är i samma ägares hand och svarar för samma ford­
ringar skall dock ropas ut gemensamt, om ägaren eller borgenär ej begär
särskild försäljning av visst eller vissa luftfartyg. Särskild sakägarförteck­
ning skall upprättas för egendom som ropas ut för sig. Beträffande fordran
för vilken fiera luftfartyg svarar skall i förteckningen anmärkas att mindre
belopp än som anges i förteckningen kan komma att falla på egendomen till
följd av att köpeskillingen för annan egendom lämnar tillgång till betalning
av fordringen eller del därav.

Bestämmelsema i första stycket gäller också i fråga om försäljning av luftfartyg och intecknade reservdelar. Luftfartyg och reservdelar får dock ej ropas ul gemensamt, om fordran har bevakats av borgenär som ej har inteckning i reservdelarna.

Reservdelar som ej ropas ut gemensamt med luftfartyg kan på begäran av ägaren eller borgenär ropas ut i skilda poster, med förbehåll att försälj­ning av sådan post sker endast om försäljningen med hänsyn även till de bud som avges för andra poster kan godtagas enligl 10 kap. 19 8.

 

Prop. 1980/81:8                                                                                Bilaga 2    1004

5 § Omfattar inteckning flera luftfartyg eller luftfartyg och reservdelar, får fordringen innestå enligt 10 kap. 15 8 endast om all den intecknade egendomen har blivit utmätt och säljs vid gemensamt utrop.

1 stället för 10 kap. 16 8 sjätte stycket gäller 33 8 lagen (1955:227) om inskrivning av rätt till luftfartyg.

12 kap. Försäljning av fast egendom

Inledande bestämmelser

1  8 Utmätt fast egendom säljs på offentlig auktion, om ej annat följer av 15 eller 57 8.

2  8 Vad som i detta kapitel sägs om fordran som är förenad med panträtt gäller även fordran för vilken fast egendom har tagits i anspråk enligt 9 kap. 13 8 samt rätt lill betalning på grund av ägarhypotek, om ej annat följer av särskilda bestämmelser nedan.

Förberedande åtgärder

3 § Utmätt fastighet skall beskrivas och värderas så snart det är lämpligt
med hänsyn till det fortsalla förfarandet. Tillbehör skall anges i beskriv­
ningen och värderas för sig i den mån det är påkallat med hänsyn tUl deras
värde eller av annan orsak.

Om fastighet som är intecknad gemensamt med annan fastighet skall säljas och särskilt taxeringsvärde saknas för någon av fastighetema, skall var och en av dem värderas.

Vid behov får sakkunnig person anlitas för beskrivning och värdering.

4  § Faslighetens ägare skall på anmodan tillhandahålla de handlingar som visar hans äganderätt eller tjänar till upplysning om rättigheter som besvärar fastigheten eller om tillbehör till denna och uppge vilka som har fordran eller rättighet som bör iakttagas vid egendomens försäljning. Kronofogdemyndigheten skall även på annat sätt söka införskaffa utredning i dessa hänseenden saml om den belastning som rättighet ulgör och det vederlag som utgår.

5  8 Pantbrev som gäller i fastigheten och ej är belånat skall på anmodan överlämnas till kronofogdemyndigheten och fär därefter ej pantförskrivas utan myndighetens tillstånd.

 

Prop. 1980/81:8                                                               Bilaga 2    1005

Förvaltning av utmäu fastighet

6       8 Ägare till utmätl fastighet får ej minska dess värde genom alt överlåta
tillbehör eller genom att annat än till husbehov avverka skog, bedriva grus-
eller stentäkt eller pä annat sätt utnyttja naturtillgångarna eller förändra
fastigheten. Om ej annat följer av 8 eller 9 8, får han i övrigt tillgodogöra
sig vanlig avkastning till dess fastigheten har sålts och skall tillträdas av
köparen. Sådan rält föreligger dock ej i fråga om växande gröda eller
annan avkastning som har förklarats ingå i försäljningen.

Ägaren får ej upplåta rättighet som går ulöver vad som är medgivet enligt första stycket. Kronofogdemyndigheten kan förbjuda honom alt upplåta rättighet som kan försvåra fastighetens försäljning.

På begäran av ägaren kan kronofogdemyndigheten medge undantag från första eller andra stycket i den mån det kan ske utan intrång i ulmätnings­sökandens rätt och i övrigt är lämpligt.

7  8 På begäran av borgenär kan kronofogdemyndigheten vid behov taga vård om tillbehör till fastigheten.

8  § Arrendeavgift, hyra eller annan avkastning som förfaller till betalning under förfarandets gång skall, om borgenär begär det och skäl föreligger, uppbäras av kronofogdemyndigheten eller syssloman som myndigheten förordnar. Kronofogdemyndigheten skall i sådant fall utan dröjsmål meddela den belalningsskyldige förbud alt betala till annan än myndig­heten eller sysslomannen.

9  § Kan det befaras att ägaren vanvårdar fastigheten eller förfogar över den i strid med 6 8 eller att egendomen på annat sätt försämras i större mån, kan kronofogdemyndigheten på begäran av borgenär förordna syssloman att omhändertaga och förvalla fastigheten.

10      § Arrendeavgift, hyra och annan avkastning som syssloman uppbär
skall redovisas till kronofogdemyndigheten vid lidpunkt som myndigheten
bestämmer.

Tidsfrist för försäljning

11 § Utmätt fastighet bör säljas inom fyra månader från del att beslut om utmätning meddelades eller, i fall som avses i 4 kap. 27 8 eller 8 kap. 1 8 tredje stycket, från det att begäran om försäljning kom in till krono­fogdemyndigheten, om ej hinder möter eller anstånd beviljas enligt 8 kap. 3 8. Anstånd fär ej utan synneriiga skäl medges utöver ett år från nämnda tidpunkt.

 

Prop. 1980/81:8                                                                             Bilaga 2    1006

Utlösnings- och anslutningsrätt

12        8 Borgenär eller annan vars rätt kan vara beroende av faslighetens
försäljning får utlösa sökanden. Han träder därigenom i sökandens ställe.

Den som vill utlösa sökanden skall, innan fasligheten har sålts, till kronofogdemyndigheten betala exekulionsfordringen och uppkomna förrättningskostnader.

13        8 Borgenär, vars fordran är förenad med förmånsrätt i fastigheten
enligt 6 8 1 eller 7 8 1 eller 2 förmånsrättslagen (1970:979), kan begära att
fastigheten säljs för hans fordran, om hans rält till betalning är ostridig
eller styrks. Hör fastigheten till konkursbo, har även borgenär, vars
fordran är förenad med panträtt i fastigheten, sådan befogenhet.

Vill borgenär ansluta sig enligt första stycket, skall han anmäla det hos kronofogdemyndigheten senast tvä veckor före bevakningssammanträdel.

Om borgenär, vars fordran är förenad med förmånsrätt i fastigheten enligl 6 8 I eller 7 8 1 eller 2 förmånsrättslagen, har begärt all fasligheten säljs för hans fordran, får förfarandet ej läggas ned därför alt frågan om försäljning för annan borgenärs eller konkursboets räkning förfaller.

1 fråga om rätt att utlösa den som har anslutit sig enligl första stycket tillämpas bestämmelsema i 12 8-

Försäljning av fastighetstillbehör

14       § Är det sannolikt att tillbehör kan med fördel säljas för sig utan
samtidig försäljning av fastigheten i övrigt, skall kronofogdemyndigheten
sätta ul sammanträde för prövning av frågan. Till sammanträdel skall
kronofogdemyndigheten kalla sökanden, fastighetens ägare och envar för
myndigheten känd innehavare av panträtt i fastigheten eller av annan
rättighet som kan påverkas av försäljningen.

Blir vid sammanträdet närvarande sakägare ense om att tillbehör bör säljas för sig, förordnar kronofogdemyndigheten i enlighet därmed, om ej särskilda skäl föranleder annat. Uppnås ej enighet om särskild försäljning, får kronofogdemyndigheten förordna därom endast om synnerliga skäl föreligger.

1 fråga om tvist om tillbehör gäller 8 kap. 5 8.

15       8 Särskild försäljning av tillbehör sker enligl bestämmelserna om
försäljning av utmätt lösöre.

Tillbehör som säljs för sig upphör att höra fill fasligheten, även om det ej skils från denna.

16       8 Vad som har influtit genom särskild försäljning av tillbehör till­
kommer dem som har fordringar med rätt i fasfigheten med det företräde

 

Prop. 1980/81:8                                                               Bilaga 2    1007

mellan dem som gäller enligt lag. Den som har fordran med panträtt i fastigheten kan avstå från betalning utan att det minskar hans rätt i fastig­heten i övrigt. Innehavare av fordran med panträtt på grund av gemensam inteckning fär dock ej avstå från betalning ur tillbehörsmedel under annan förutsättning än att samtycke till avståendet har lämnats av såväl ägare till övriga av inteckningen besvärade fastigheter som innehavare av panträtt vilken gäller i en eller flera av fastigheterna med lika rätt som eller sämre rätt än inteckningen.

Avstående som inverkar på villkoren vid fastighetens försäljning på auktion skall ske senast vid bevakningssammanträdet och kan därefter ej återkallas.

17 8 Om medel som har influtit genom särskild försäljning av tillbehör förslår att förnöja sökanden samt dem som har bättre rätt och ej har avstått från betalning, skall förfarandet avbrytas, såvida ej egendomen är avträdd till konkurs och förvaltaren begär alt förfarandet skall fortgå.

Åtgärder före försäljning på auktion

18      8 Tid och plats för auktion på fastighet bestäms av kronofogdemyn­
digheten.

Fastighetens ägare och innehavare av nyttjanderätl lill fastigheten är skyldiga att låta fastigheten visas på lämplig tid.

19   § För förhandling om försäljningen skall bevakningssammanträde hällas antingen samma dag som auktionen eller lämplig dag före denna.

20   8 Auktionen skall kungöras i god tid och på lämpligt sätt. Kungörelsen skall innehålla uppgift om bevakningssammanträde och sammanträde för fördelning av köpeskillingen.

Innehavare av fordran eller rättighet som bör iakttagas vid auktionen skall i kungörelsen uppmanas att anmäla sin rätt till kronofogdemyn­digheten senast vid bevakningssammanträdet.

Har kronofogdemyndigheten förordnat om särskild försäljning av till­behör, får kungörelsen ej utfärdas förrän försäljningen har vunnit laga kraft och köpeskillingen har betalats eller frågan om sådan försäljning har för­falUl.

21      6 Sökanden, ägaren samt kända innehavare av fordringar och rättig­
heter som bör iakttagas vid auktionen skall i god tid särskilt underrättas
om denna.

Har anslutning enligt 13 8 ägt rum, skall underrättelse därom ske enligl första stycket.

 

Prop. 1980/81:8                                                               Bilaga 2    1008

22 8 Har auktionen och sammanträdena ej blivit utlysta så som anges i 20 och 21 SS, skall de inställas och rya lider sättas ut, om bristen är väsentlig och ej kan avhjälpas på annat sätt.

Bevakningssammanträde

23 § Vid bevakningssammanträdet skall kronofogdemyndigheten lämna
en kortfattad redogörelse för innehållet i handlingama och för vidtagna
åtgärder. Innehavare av fordran eller rättighet som bör iakttagas vid
auktionen skall uppmanas att anmäla den. Har sådan fordran eller rättighet
anmälts hos kronofogdemyndigheten före sammanträdet, skall det
meddelas.

Närvarande sakägare skall beredas tillfälle att yttra sig om anmälda anspråk och de villkor som skall gälla för försäljningen.

Om tillbehör har sålts för sig, behandlas särskilt hur den behållna köpeskillingen för tillbehöret skall användas, i den mån det inverkar på villkoren för fastighetens försäljning.

Sakägarförteckning

24 § När förhandlingen vid bevakningssammanträdet har avslutats,
upprättas sakägarförteckning.

25      §   I sakägarförteckningen upptas förutom exekutionsfordringen

1.    fordran som skall utgå med förmånsrätt enligl 6 8 1 eller 7 8 1 eller 2
förmånsrättslagen (1970:979) och som förfaller lill betalning senast den till­
trädesdag som anges i 36 8.

2.  fordran som är förenad med panträtt i fastigheten,

3.  nyttjanderätt, servitut eller rätt till elektrisk kraft som besvärar fastig­heten, om rättigheten är inskriven eller grundar sig på skriftlig handling som är tillgänglig, dock ej sådan rättighet som skall bestå oavsett fastig-helens försäljning,

4.  förrättningskostnadema.

Om fastigheten hör till konkursbo, upptas även arvode och annan kostnad för fastighetens förvaltning under konkursen.

26 8 Fordringar och rättigheter upptas efter del företräde som gäller
enligt lag. Ränta och annan biförpliktelse upptas före fordringens kapital­
belopp, om ej borgenären yrkar annat.

Förrättningskostnadema upptas närmast före exekutionsfordringen.

Fordran eller rättighet upptas i förteckningen även om den är beroende av villkor eller tvistig. Är panträtt för fordran beroende av att sökt inteck­ning beviljas eller är inskrivning av rättighet sökt men ännu ej beviljad, upptas fordringen eller rättigheten med det företräde som tillkommer den

 

Prop. 1980/81:8                                                                                Bilaga 2    1009

om inteckningen eller inskrivningen beviljas.

När försäljning har begärts av förvaltaren i konkurs, anses konkursboet som sökande utan förmånsrätt, om ej anslutning har skett enligt 13 8.

27        8 Fordran upptas med del belopp till vilket den beräknas uppgå på till­
trädesdagen, dock med den begränsning som kan följa av att panträtt ej får
åtnjutas för merän pantbrevets belopp Jämte tillägg enligt 6 kap. 3 8 Jorda­
balken. Understiger fordringen pantbrevets belopp, upptas återstoden som
ägarhypotek.

Om i fasligheten gäller pantbrev som ej innehas av ägaren och någon fordran för vilken pantbrevet utgör säkerhet ej har blivit anmäld, upptas pantbrevets belopp och ell lill tio procent av detta belopp beräknat tillägg.

Ägarhypotek upptas utan tillägg enligt 6 kap. 3 8 Jordabalken.

28  8    Rättighet upptas ulan att något belopp anges.

29  8    I övrigt anges i sakägarförteckningen

 

1.  sammanlagda beloppet av fordringar med bättre rätt än exekutions­fordringen och förrättningskostnadema (skyddsbeloppet) samt vilka ford­ringar som är skyddade,

2.  i vad mån behållen köpeskilling för tillbehör skall användas för betalning av fordringar som har upptagils i förteckningen,

3.  del lägsta bud som måste avges för att fastigheten enligl 32 8 skall få säljas,

4.  vilka rättigheter som enligt 33 8 första stycket är skyddade ulan förbehåll eller enligt 33 8 andra stycket skall förbehållas vid försäljningen,

5.  betalningsvillkoren och tillträdesdag.

Av fordran som gäller endast i andel i fastigheten skall vid tillämpning av första stycket 1 medräknas så mycket som med hänsyn lill andelens storlek och fordringens läge läcks, när övriga fordringar med bättre rätt än exekulionsfordringen saml förrättningskostnadema är fullt täckta.

Köpeskilling för tillbehör får ej tagas i anspråk för betalning av fordran inom skyddsbeloppel i vidare mån än som har angivits i sakägarförteck­ningen.

30        8    I sakägarförteckningen skall i förekommande fall erinras om

1.  verkan av underlåten uppsägning av arrende- eller hyresavtal i fall som avses i 46 8 andra stycket samt rätt till förlängt avtal eller skadestånd som enligt lag tillkommer arrendator eller hyresgäst om han blir uppsagd med anledning av fastighetens försäljning,

2.  rätt att bo kvar såsom hyresgäst som enligl lag tillkommer bostads­rättshavare,

3.  rätt alt bo kvar på fastigheten som kronofogdemyndigheten enligt 36 8 tredje stycket har medgiva ägaren.

 

Prop. 1980/81:8                                                                                Bilaga 2    1010

31  8   Om  försäljningen  enligt  37  8  skall  ske  på  avvikande  villkor, upprättas sakägarförteckningen i enlighet därmed.

Villkor för försäljning på auktion

32        8 Vid försäljningen skall skyddsbeloppet läckas av köpeskillingen för
fastigheten, behållen köpeskilling för tillbehör i den mån den enligl
sakägarförteckningen skall användas till betalning av fordringar inom
skyddsbeloppet, behållen avkastning och andra medel som finns att tillgå.

33 8 Tomträtt som har inskrivits är vid försäljningen skyddad utan
särskilt förbehåll. Annan nyttjanderätt samt servitut och rätt till elektrisk
kraft är skyddade utan särskilt förbehåll, om rättigheten har bättre rätt än
exekutionsfordringen.

1 andra fall än som avses i första stycket skall nyltianderätt, servitut och rätt till elektrisk kraft särskilt förbehållas, om det saknas anledning antaga att rättigheten belastar fasligheten til! beaktansvärd skada för innehavare av fordran med bättre rält. Härvid skall rätt till betalning på grund av ägar­hypotek ej anses som fordran.

Talan mot beslut varigenom rättighet har förbehållits enligt andra stycket får föras endast av den som har bestritt alt förbehållet görs. Mot beslut varigenom rättighet ej sålunda har förbehållits får talan ej föras.

Rättighet som ej enligt första stycket är skyddad utan särskilt förbehåll och ej heller har förbehållits enligt andra stycket kan skyddas genom förbehåll vid auktionen enligl 39 8.

34 8 1 avräkning pä köpeskillingen för fasligheten skall innestå kapital­
beloppet av sädan fordran inom skyddsbeloppel som är förenad med
panträtt och ej enligt sakägarförteckningen skall betalas med köpeskilling
för tillbehör. Detta gäller dock ej, om

1.  fordringen är förfallen till betalning senast på tillträdesdagen och borgenären har yrkat kontant betalning.

2.  fordringen är sädan som avses i 26 8 tredje stycket eller

3.  fordringen är förenad med panträtt endast i andel i fasligheten.

För ägarhypotek skall, även om det faller inom skyddsbeloppel, kontant betalning alltid erläggas.

1 den mån avräkning ej skall ske enligt första stycket skall köpeskillingen för fastigheten betalas kontant, om ej inroparen visar att han har avtalat annat med den som enligt sakägarförteckningen är betalningsberättigad. Om det enligt förteckningen är ovisst vem ett belopp tillkommer, får del ej avräknas.

35 8 Den som ropar in fastigheten är skyldig att efter inropet lämna hand­
penning som motsvarar en tiondel av köpeskillingen, dock ej mer än som

 

Prop, 1980/81:8                                                                                Bilaga 2    1011

enligt 34 8 skall betalas kontant eller mindre än de förrättningskostnader som skall utgå ur fastigheten.

Handpenningen skall betalas kontant, om ej inroparen ställer säkerhet för beloppet. Som säkerhet får godtagas även fordran som är förenad med panträtt i fastigheten, om den läcks av köpeskillingen och kan anses betryggande.

Staten, kommun, landstingskommun och kommunalförbund behöver ej lämna handpenning men blir i fall som avses i 43 8 ersätlningsskyldiga intill motsvarande belopp.

Obetald del av den kontanta köpeskillingen skall betalas senast vid det sammanträde som enligt 20 8 har kungjorts för köpeskillingens fördelning.

36 8 Som tillträdesdag räknas den dag då enligt kungörelse fördel­
ningssammanträdet skall äga rum. Kronofogdemyndigheten kan dock
medge inroparen all taga vård om fastigheten eller del därav före tillträdes­
dagen.

Kronofogdemyndigheten får förordna att obetald avkastning av fastig­heten, som enligt 8 eller 9 8 har skolat betalas till myndigheten eller syssloman och som har förfallit under tiden till och med den dag köparen har tillträtt fastigheten, skall tillkomma denne. Om sådan avkastning i annat fall betalas till köparen, skall denne redovisa därför lill krono­fogdemyndigheten.

Har förre ägaren ej annan bostad, kan kronofogdemyndigheten tillåta honom alt bo kvar på fastigheten högst tre månader efler tillträdesdagen.

37        8 På begäran av de sakägare vilkas rätt beror därav kan försäljningen,
såvitt avser annat än eriäggande av handpenning och den återstående
kontanta köpeskillingen saml liden för tillträde, ske på andra villkor än
som anges i detta kapitel. Skyddsbeloppet får höjas även om borgenär som
ej själv har begärt försäljning motsätter sig det.

Begäran som avses i första stycket skall framställas senast vid bevak­ningssammanträdet.

Auktion

38        8 Vid auktionen skall, i den mån det är påkallat med hänsyn till värdet
av fastighetens tillbehör eller av annan orsak, anges vUken egendom som
skall följa fastigheten och i vad mån egendom som framstår som tillbehör
ej skall följa den. Vad sålunda har angivits är avgörande för vad försälj­
ningen omfattar i den delen. 1 övrigt ingår i försäljningen vad som enligt lag
utgör tillbehör till fasligheten. Råder tvist om tillbehör, skall det anmälas.

Redogörelse skall lämnas för innehållet i sakägarförteckningen. Upp­lysning skall lämnas om all fastigheten ropas ut med förbehåll att inrop skall prövas enligt 40 8.

 

Prop. 1980/81:8                                                                                Bilaga 2    1012

39 § Om sakägarförteckningen upplager rättighet som ej enligt 33 8
första stycket är skyddad utan särskilt förbehåll och ej heller har förbe­
hållils enligt 33 8 andra stycket, skall fastigheten först ropas ut utan
förbehåll om rättighetens bestånd och därefter med sådant förbehåll.
Uppnås vid det senare utropet bud som täcker fordringar med bättre rätt
än rättigheten eller som, utan att läcka dem, är lika högl som eller högre
än budet vid del föregående utropet, har budet vid det senare utropet före­
träde. Att ägarhypotek ej täcks utgör ej hinder mot att bud med förbehåll
för rättigheten godtas.

Upptager sakägarförteckningen två eller flera sådana rättigheter som avses i första stycket, skall fiistigheten först ropas ul ulan förbehåll för någon av rättigheterna och därefter med förbehåll först endast för den rättighet som har bästa rätt och efter hand för ökal antal rättigheter enligt deras inbördes ordning. Bud som skyddar fiera rättigheter än annat bud har företräde framför detta, om del ej leder till sämre täckning av fordran som har bättre rätt än någon av rättigheterna.

När bud med förbehåll för rättighet ej täcker fordringar med bättre rält, kan rättighetshavaren skydda sin rättighet genom att betala skillnaden mellan det budet och bud utan förbehåll för rättigheten eller så stor del av skillnaden som behövs för att täcka fordringar med bättre rätt.

Om rättighetshavare i fall som avses i andra stycket är villig att betala enligt vad som sägs i tredje stycket men det sålunda erbjudna beloppet, till följd av att flera tillskotl behövs, ej ensamt eller i förening med annat tillskott som bjuds är tillräckligt för att hans rättighet skall skyddas, skall fastigheten ropas ut med förbehåll för rättigheten och den eller de rättig­heter som är skyddade genom tidigare bud och annat tillskott som bjuds.

Om borgenär vars fordran ej har blivit täckt genom visst bud godtager budet, skall fordringen vid tillämpning av första - fjärde styckena anses täckt.

Om rättighetshavare i stället för att betala ställer säkerhet, skall det gälla.

40        8 Innan inrop godtas skall kronofogdemyndigheten pröva, om det i 32
8 angivna villkoret för försäljning är uppfyllt. Även om detta är förhål­
landet får inropet ej godtagas, om det är sannolikt att avsevärt högre
köpeskilling kan uppnås.

Utan hinder av första stycket skall inrop godtagas, om samtliga berörda sakägare medger del. Sökanden kan medge att inrop godtas faslän förrätt­ningskostnadema ej har blivit täckta.

Inrop får ej mol sökandens bestridande godtagas, om exekulionsford­ringen ej täcks.

41        § Sedan inrop har godtagils skall inroparen omedelbart lämna före­
skriven handpenning. Kronofogdemyndigheten kan dock på begäran göra

 

Prop. 1980/81:8                                                                                Bilaga 2    1013

ett kort uppehåll i handläggningen för all bereda inroparen tillfälle att anskaffa handpenning, om uppehållet ej kan antagas medföra beaktans­värd olägenhet. Lämnas ej handpenning, skall fastigheten ropas ut på nytt.

I fall som avses i 39 8 skall handpenning lämnas för varje inrop, även om fastigheten skall ropas ut på nytt. Om inropet ej skall bestå, återlämnas handpenningen.

Fullgör ej inroparen sin betalningsskyldighet enligl 35 8 fjärde stycket, är inropet ogiltigt.

42 § Sker ej inrop som godtas och fullföljs genom att handpenning
lämnas, skall nytt försäljningsförsök göras, om sökanden begär det inom
en vecka från auktionen. Har inrop blivit ogiltigt enligt 41 8 tredje stycket,
skall nytt försäljningsförsök göras, om ej sökanden avslår därifrån.

Har två auktioner hållils utan att fastigheten har blivit såld och saknas anledning antaga att fastigheten kan säljas inom rimlig tid, får krono­fogdemyndigheten avvisa begäran om nytt försäljningsförsök.

Om ny auktion skall hållas, gäller vad som sägs i 18-41 88. Anmälan av fordran eller rättighet som har skett för en auktion gäller även för senare auktion.

Skall nytt försäljningsförsök ej göras, skall utmätningen hävas. Detta gäller dock ej medel som har influtit eller inflyter med anledning av redan vidtagna åtgärder.

43        § När ny auktion hålls sedan inrop har blivit ogiltigt enligl 41 8 tredje
stycket, skall handpenningen tagas i anspråk i den mån det behövs för att
sammanlagt samma belopp skall uppnås som vid den förra auktionen
jämte ränta därå, beräknad enligl 5 8 räntelagen (1975:635), från tillträdes­
dagen till och med den nya tillträdesdagen och för att även förrättnings-
kostnaderna med anledning av den nya auktionen skall täckas. Delta
gäller även om fasligheten säljs med förbehåll för rättighet som ej har för­
behållils vid den förra auktionen eller ändrade förhållanden har inträtt.
Vad som ej behöver tagas i anspråk skall återlämnas när den nye inroparen
har fullgjort sin betalningsskyldighet. Blir fastigheten ej såld vid den nya
auktionen, är hela handpenningen förverkad.

Hålls ej ny auktion, skall handpenningen användas lill betalning av förrättningskostnader som har blivit onyttiga. Vad som ej behöver tagas i anspråk återlämnas.

44        8 Sedan auktion som har lett till försäljning av fastigheten har vunnii
laga kraft och köparen har fullgjort sin betalningsskyldighet enligl 35 8
fjärde stycket, utfärdar kronofogdemyndigheten köpebrev.

Visar inroparen att han har bjudit för annans räkning, skall köpebrev utfärdas lill denne.

 

Prop. 1980/81:8                                                                             Bilaga 2    1014

Vissa rättsföljder av auktion

45        8 Sedan fastigheten har sålts svarar den ej för fordran som avses i 25 8
första stycket I.

Borgenär som har pantbrev kan ej efler fastighetens försäljning mot köparen göra gällande panträtt i fastigheten för större fordran än som har avräknats på köpeskillingen Jämte utfäst ränta därå från tillträdesdagen samt framlida skadestånd och kostnad som föranleds av fordringsför­hållandet.

Köparen blir personligen betalningsskyldig för vad som enligt överens­kommelse har avräknats på den kontanta köpeskillingen och den förre ägaren blir fri från ansvar härför. 1 fall som avses i 44 8 andra stycket blir även den som har gjort inropet betalningsskyldig.

46        8 Köpare som har fullgjort sin betalningsskyldighet enligl 35 8 fjärde
stycket får tillträda fasligheten på den dag som har beslämls för köpeskil­
lingens fördelning. Han svarar därefter för ägares skyldigheter i den mån
de skall fullgöras efter tillträdesdagen.

Vill köparen all i sakägarförteckningen upptagen arrende- eller hyres­rätt, som ej är skyddad enligl 33 8 första stycket eller har förbehållits enligt 33 8 andra stycket eller vid auktionen, skall upphöra, åligger det honom att inom en månad från tillträdesdagen säga upp avtalet. I annat fall gäller avtalet mot honom. Beträffande den tidpunkt vid vilken arrende- eller hyresavtal skall upphöra med anledning av uppsägning gäller vad som är föreskrivet i fräga om uppsägning efter frivillig överlåtelse av faslighet.

Om rätt i vissa fall för arrendator eller hyresgäst att begära förlängning av avtalet eller alt fä ersättning vid uppsägning finns särskilda bestäm­melser,

47       8 1 fråga om rättighet som ej skall upphöra omedelbart efter fastig­
hetens försäljning gäller följande bestämmelser.

På arrendeavgift, hyra eller annat vederlag för rättigheten som förfaller lill betalning mer än sex månader eller, i fråga om arrende, mer än ett år efter tillträdesdagen får rättighetshavaren ej avräkna fordran hos den förre ägaren. I fråga om sädant belopp gäller ej heller betalning som rättighets­havaren har erlagt lill den förre ägaren eller annan uppgörelse med denne.

Fordran som rättighetshavare har förvärvat eller förskottsbetalning eller uppgörelse som har skett efler det att fasligheten har utmätts får ej åberopas mot köparen, om rättighetshavaren ägde eller hade bort äga kännedom om utmätningen.

Angående rättighetshavares rätt till ersättning av tidigare ägare, om rättigheten upphör med anledning av fastighetens försäljning, finns bestämmelser i 7 kap. 19 och 20 88 jordabalken.

Underlåter köpare att fullgöra tidigare ägares skyldigheter mol rättig-

 

Prop. 1980/81:8                                                               Bilaga 2    1015

hetshavare enligl 46 8 första stycket, gäller i fråga om skyldighet för tidigare ägare att ersätta rättighetshavaren dennes skada vad som sägs i 7 kap. 20 8 första och tredje styckena Jordabalken.

48      8 Köparen skall fullgöra sin betalningsskyldighet enligl 35 8 fjärde
stycket även om auktionen överklagas.

Ulan hinder av att auktionen överklagas fär köparen tillträda fastigheten på den bestämda dagen, om ej dessförinnan annat har förordnals enligt 18 kap. 16 8 andra stycket. Får han på gmnd av sådant förordnande ej tillträda fastigheten och är hindret ej hävt inom tre månader från den bestämda tillträdesdagen, får han frånträda köpet och återfå vad han har betalat jämte upplupen ränta, om han gör anmälan därom hos krono­fogdemyndigheten medan hindret alkjämt består.

Gemensamt intecknade fastigheter

49      8 När någon av flera gemensamt intecknade fastigheter skall säljas på
auktion, har den som har fordran med panträtt pä grund av den gemen­
samma inteckningen rätt att indraga annan av de intecknade fastighetema i
försäljningen, om den svarar för det intecknade beloppet eller del av delta
före den fastighet som skall säljas. Skall denna säljas för panträttshavarens
fordran eller för fordran som har lika eller bättre rätt, får han även indraga
fastighet som svarar för inteckningen först efter den faslighet som skall
säljas.

Yrkande om indragning skall framställas hos kronofogdemyndigheten senast vid bevakningssammanträdet. Faslighetens ägare skall beredas tillfälle att yttra sig över yrkandet. Bevakningssammanlräde och auktion skall inställas och nya tider sättas ut, om det behövs för att yrkandet skall hinna prövas.

Bifalls yrkandet, anses den indragna fastigheten utmätt när beslutet meddelas. Den får ej säljas innan beslutet har vunnit laga kraft.

50   8 Om en av flera gemensamt intecknade fastigheter skall säljas på auktion, skall fordran med panträtt på grund av den gemensamma inteck­ningen upptagas i sakägarförteckningen med det belopp för vilket fastig­heten svarar i förhållande lill de andra fastigheterna. Beloppet skall betalas kontant, om ej annat avtalas mellan köparen och den som enligl sakägar­förteckningen är betalningsberättigad.

51   8 Om samtliga fastigheter som besväras av gemensam inteckning skall säljas på auktion och förhållande som anges i 52 8 andra stycket ej föreligger, upprättas gemensam sakägarförteckning för fastigheterna. Rättighet i någon av fastigheterna skall härvid anses upplåten i dem alla. Vid auktionen ropas fastigheterna ul gemensamt.

 

Prop. 1980/81:8                                                                                Bilaga 2    1016

52        8 Skall flera av gemensamt inlecknade fastigheter men ej alla säljas på
auktion, gäUer 53-55 88.

När samtliga fastigheter som besväras av gemensam inteckning skall säljas, gäller likaledes 53-55 88, om

1.      fastighetema har olika ägare,

2.  någon av fastigheterna med slöd av 49 8 har indragils i försäljningen,

3.  någon av fastigheterna endast i andra hand svarar för gemensam inteckning,

4.  någon av fastigheterna besväras av särskild inteckning,

5.  någon fastighets ansvar för gemensam inteckning ej avser inteck­ningens hela belopp,

6.  del yrkas av innehavare av sådan rättighet i någon av fastighetema som ej skall bestå oavsett om fastigheten säljs, eller

7.      det i annat fall yrkas av ägare eller borgenär vars rätt kan bero därav.
Yrkande som avses i andra stycket 6 eller 7 skall framställas senast vid

bevakningssammanträdet.

53        8 Särskild sakägarförtecknirg skall upprättas för varje fastighet som
skall säljas. Förteckningen uppriittas som om försäljningen hade begärts
på grund av den bästa gemensamma inteckningen, om ej exekutionsford­
ringen har bättre rätt. Fordran med panträtt på grund av gemensam inteck­
ning upptas för varje fastighet med det belopp för vilket fasligheten svarar
i förhållande till de andra fastighetema. Kan ansvaret komma att vid
försäljningen vidgas härutöver, skall del anmärkas. Beträffande faslighet
som svarar endast i andra hand anges om sådant ansvar kan ifrågakomma.

När fastighet har indragits i försäljningen enligt 49 8. skall vid beräkning av tillägg enligl 6 kap. 3 8 jordabalken anses som om fastigheten hade utmätts samtidigt med den ursprungligen utmätta fastigheten.

54        § Vid auktionen skall fastigheterna ropas ut var för sig. Därefter skall
de ropas ul gemensamt, om de har samma ägare. Efterföljande gemensamt
utrop skall även eljest äga rum, om full betalning ej har uppnåtts för
fordran för vilken samtliga fastigheter svarar eller faslighetemas ägare är
ense om all de skall ropas ut gemensamt.

Uppnås vid gemensamt utrop högre bud än summan av buden vid de särskilda utropen, skall budet vid del gemensamma utropet ha företräde. Den köpeskilling som har bjudits vid det gemensamma utropet skall fördelas på fastigheterna efter de värden som har åsatts dem i målet. Fastighets andel i den gemensamma köpeskillingen ulgör dock minst vad som har bjudits för den fastigheten vid särskilt utrop. Har någon av fastig­hetema ropats ut med tillbehör som ej ingick i det värde efter vilket dess andel i köpeskillingen skall beräknas eller ropats ut ulan tillbehör som om­fattades av nämnda värde, skall den fastighetens värde vid tillämpningen av det sagda jämkas efter vad som påkallas av nämnda förhållande.

 

Prop. 1980/81:8                                                               Bilaga 2    1017

Uppgår i fråga om någon av fastigheterna dess andel i köpeskUlingen och andra tillgängliga medel ej till skyddsbeloppet och skall därför frågan om den fastighetens försäljning förfalla, skall de övriga fastigheterna ropas ut gemensamt.

Uppnås ej bud som förslår till betalning av någon del av exekutionsford­ringen, får ej någon av fastigheterna säljas.

Har fastighet indragits i försäljningen med stöd av 49 8, skall den ursprungligen utmätta fastigheten ropas ul först. Om därvid ej uppnås bud som förslår till betalning av någon del av exekulionsfordringen, får fastig­heten ej säljas. Blir den ej såld, skall ej heller den indragna fastigheten säljas.

Fastighet som endast i andra hand svarar för fordran med panträtt på gmnd av gemensam inteckning får ej säljas för den fordringen innan del har visat sig att betalning ej kan utgå ur den fastighet som svarar i första hand. 1 andra hand ansvarig faslighet får ej heller säljas, om dess ägare eller annan sakägare betalar den brist för vilken fastigheten skall svara eller ställer säkerhet för beloppet. Gemensamt utrop av fastighetema behöver ej ske annat än om särskilda skäl föreligger.

55      8 Om rättighet har förbehållits vid särskilt utrop, skall förbehållet gälla
även vid efterföljande gemensamt utrop. Har rättigheten ej förbehållils vid
det särskilda utropet, tillämpas 39 8 även vid det gemensamma utropet.

Vid tillämpning av 40 8 skall prövningen huruvida avsevärt högre köpe­skilling kan uppnås avse den sammanlagda köpeskillingen för samtliga fastigheter som har ropals in vid auktionen.

Handpenning skall lämnas efter varje inrop, även om inropad fastighet skall ropas ul på nytt. Om inropet ej skall beslå, återiämnas handpen­ningen.

Fordran som på grund av gemensam inteckning är förenad med panträtt i såld fastighet betalas kontant, om ej köparen och den som enligl sakägar­förteckningen är betalningsberättigad avtalar annat.

Fortsatt inteckningsansvar

56      § Sådant förordnande av kronofogdemyndigheten om fortsall inteck­
ningsansvar som avses i 6 kap. 12 8 Jordabalken får meddelas på begäran
av köparen.

Har faslighet sålts i fall som avses i 6 kap. 12 8 andra stycket andra eller tredje meningen Jordabalken, får förordnande om fortsatt intecknings-ansvar meddelas beträffande gemensam inteckning som besvärar faslig­heten endast om fastigheten i förhållande till de andra gemensamt inleck­nade fastigheterna svarar för hela inteckningen och den fordran som är förenad med panträtt på grund av inteckningen har blivit läckt. Om medel som har influtit genom särskild försäljning av tillbehör utfaller på panl-

27   Riksdagen 1980181. 1 saml. Nr 8. Del 2

 

Prop. 1980/81:8                                                                                Bilaga 2    1018

brevets belopp, får förordnande ej meddelas beträffande motsvarande del av inteckningen.

Begäran om förordnande enligl denna paragraf skall framställas senast vid sammanträdel för köpeskillingens fördelning. Därvid skall pantbrevet inges, om del ej förut är tillgängligt för kronofogdemyndigheten.

Försäljning, under hand

57 8 Utmätt fastighet får säljas under hand, om försäljning i sådan
ordning finnes mera ändamålsenlig än försäljning på auktion och det är
tillförlitligt utrett vilka fordringar och rättigheter som belastar fastigheten.

Innan fastigheten bjuds ut till försäljning under hand skall ägaren och sökanden beredas tillfälle att yttra sig.

58 8 Vid försäljning under hand skall köparen åläggas att svara för alla
fordringar som på grund av panträtt, utmätning eller eljest är förenade
med förmånsrätt i fasligheten och förrättningskostnadema, i den mån ej
borgenär kan erhålla betalning ur andra tillgängliga medel eller avstår från
förmånsrätt i fasligheten eller sökanden medger att försäljning får ske utan
att förrättningskostnadema blir täckta. Rätt på gmnd av ägarhypotek
anses ej som fordran.

Fordran som är förfallen till betalning skall betalas kontant, om ej köparen visar att han har avtalat annat med borgenären eller betalning skall utgå ur särskilt tillgängliga medel. Om ej sökanden har avstått från täckning av förtältningskostnadema, skall vad som behövs för sådan täckning betalas kontant.

Före försäljningen upplåten rättighet som grundas på skriftlig handling skall förbehållas. 1 fråga om sådan rättighet gäller vad som sägs i 47 8-

Köparen skall lämna handpenring enligt vad som föreskrivs i 35 8 i fråga om inrop på auktion. Återstoden av den kontanta köpeskiUingen skall betalas senast fyra veckor efter del att köpehandling har upprättats. Försummas det, är köpet ogiltigt.

Blir köpet ogiltigt, gäller bestiimmelserna i 43 8 om handpenning. Vad som sägs om auktion i 43 8 första stycket gäUer även försäljning under hand.

1 övrigt bestämmer kronofogdemyndigheten köpe villkoren.

59 8 Försäljningen sker genom upprättande av köpehandling som under­
skrivs av kronofogdemyndigheten och köparen.

Försäljningsvillkoren skall godkännas av ägaren. Har försäljningen föregåtts av auktion utan all därvid godtagbart inrop har skett, behövs dock ej godkännande, om försäljningen sker på gynnsammare vHlkor.

Om ägaren ej har godkänt försäljningsvillkoren, skall han genast under­rättas om försäljningen.

 

Prop. 1980/81:8                                                               Bilaga 2    1019

60 8 Har köparen fullgjort sin betalningsskyldighet enligt 58 8 fjärde
stycket och har försäljningen vunnk laga kraft, utfärdar kronofogdemyn­
digheten köpebrev.

Bestämmelsema i 48 § gäller också i fråga om försäljning under hand.

61      § Säljs ej egendomen under hand, skall den bjudas ut till försäljning på
auktion, om ej sökanden avstår därifrån.

Försäljning av villkorlig rätt till fastighet eller av andel i fastighet m.m.

62 8 Bestämmelsema i 3-61 88 gäUer i tillämpliga delar även när
utmätning har skett medan gäldenärens rätt är villkorlig och när utmätning
av fast egendom ej har avsett hel fastighet, om ej annat följer av 63-68 88.

63      8 Har, i fall då överlåtelse av fastighet är beroende av villkor, fastig­
heten blivit utmätt för fordran hos överlåtaren, får försäljning ej ske förrän
det visar sig om villkoret uppfylls.

Vad som sägs i första stycket gäller också om del av fastighet genom överlåtelse har kommit i särskUd ägares hand och fastigheten har blivit utmätt för fordran hos överlåtaren innan fastighetsbildning som enligt lag utgör villkor för överlåtelsens giltighet har kommit till stånd. Skulle det medföra betydande tidsutdräkt att avvakta humvida fastighetsbildningen kommer till stånd, får dock fastigheten säljas med förbehåll för den rätt som tillkommer förvärvaren. Försäljningen omfattar då även gäldenärens rätt mol förvärvaren. Köparen svarar för gäldenärens skyldigheter mol förvärvaren.

64      § Har, i fall då förvärv av fastighet eller del av fastighet är beroende
av villkor, egendomen blivit utrnätt för fordran hos förvärvaren, skall
kronofogdemyndigheten bjuda ul gäldenärens rätt till egendomen till
försäljning i den ordning som gäller för exekutiv försäljning av utmätt
rättighet. Kommer försäljning till stånd, svarar köparen för gäldenärens
skyldigheter mot sin fängesman. Ansökan om inteckning, som har gjorts
samma dag som utmätningen eller senare, förfaller genom försäljningen,
om ej kronofogdemyndigheten på begäran av köparen förordnar annat.

Kan det ulan betydande tidsutdräkt avvaktas om det för förvärvet gällande villkoret uppfylls, kan anstånd med försäljningen medges tills det visar sig om så bUr faUet. UppfyUs villkoret, sker försäljning i den ordning som i aUmänhet gäUer för exekutiv försäljning av fast egendom.

När försäljning som har skett enligt första stycket har vunnit laga kraft och köparen har fuUgjort sin betalningsskyldighet, utfärdar krono­fogdemyndigheten köpehandling.

65      § Bestämmelserna i 63 och 64 88 gäller ej, om den fordran för vilken
utmätning har skett var förenad med särskild förmånsrätt i fastigheten.

 

Prop. 1980/81:8                                                                               Bilaga 2    1020

66  8 Om villkoret uppfylls i fall som avses i 63 8 eller om förvärvet går åter i fall som avses i 64 8 andra stycket, skall kronofogdemyndigheten driva in eller bjuda ut lill försäljning vad som därefter tillkommer gälde­nären och omfattas av utmätningen. Härvid tillämpas den ordning som enligt 8 och 9 kap. gäller i fråga om utmätt fordran eller rättighet.

67  8 Har endast andel i faslighet blivit utmätt men skall enligt 8 kap. 8 § hela fastigheten säljas på auktion, skall av sakägarförteckningen framgå vilka fordringar och rättigheter som belastar varje särskild andel. Skydds­beloppet skall bestämmas så att fordringar, som gäller i den först utmätta andelen enbart eller i nämnda andel Jämte annan andel och som har bättre rätt än exekutionsfordringen, samt förrättningskostnaderna blir fullt täckta.

Är någon av delägarna i konkurs, får borgenär utöva anslutningsrätt enligl 13 8 även om han har förmånsrätt endast i andel av fasligheten.

68        8 När andel i fastighet har sålts enligt 8 kap. 9 8 andra stycket och
försäljningen har vunnit laga kraft samt köparen har fullgjort sin betal­
ningsskyldighet, utfärdar kronofogdemyndigheten köpebrev.

Särskild föreskrift beträffande allmiänna mål

69        8    Bestämmelsema i 11 8 gäller ej i allmänt mål.

13 kap. Redovisning av influtna medel

AUmänna bestämmelser om redovisming

1 6 Medel som har influtit till kronofogdemyndigheten i mål om utmät­
ning skall redovisas så snart som möjligt.

När medel har influtit innan utmätt egendom har sålts, behöver redo­visning dock ej ske förrän försäljning har ägt rum. Om influtet belopp i annat fall är ringa och det kan antagas att ytterligare medel kommer att in­flyta i målet, får del avvaktas.

2  8 Vad som sägs i detta kapitel om influtna medel gäller även ränta som utgår på medlen till och med den i 6 8 angivna fördelningsdagen. Ränta på belopp som innestår därefter tillkommer den som är berättigad till beloppet.

3  8 När köpare har ställt säkerhet för handpenning och köpeskillingen ej betalas inom föreskriven tid, skaiil kronofogdemyndigheten taga säker­heten i anspråk, om del behövs för betalning av vad köparen har att svara för. Motsvarande gäller, när annan sakägare har ställt säkerhet för belopp som skall redovisas.

 

Prop. 1980/81:8                                                               Bilaga 2    1021

Fördelning

4 8 För fördelning av influtna medel skall kronofogdemyndigheten hålla
fördelningssammanträde, när det är föreskrivet i balken eller när del i
annat fall är oklart hur medlen skall fördelas.

Sammanträde som ej har blivit utsatt i samband med kungörande av auktion skall kungöras särskilt, om det är behövligt med hänsyn tUl okända sakägare eller av annat skäl. Kungörande skall ske i god lid och på lämpligt sätt. Sökanden, gäldenären och andra kända sakägare skall kallas till sammanträdet.

5  § Vid fördelningssammanlräde skall kronofogdemyndigheten redogöra för vad som skall fördelas och för de fordringar som har anmälts eller skaU beaktas utan anmälan.

6  § Fordran som skall beaktas upptas med det belopp fill vilket den uppgår på fördelningsdagen. Som fördelningsdag anses härvid den dag tUl vilken fördelningssammanträde är utsatt, även om hinder möter att då verkställa fördelningen. När sammanträde ej hålls, anses den dag då kronofogdemyndighetens beslut meddelas som fördelningsdag.

Begär borgenär betalning för fordran som ej har anmälts i tid, skall utdelning utgå av överskott, om sådant uppkommer.

7 8 Är fordran eller därmed förenad förmånsrätt beroende av villkor eller
tvistig eller är förmånsrätt beroende av att sökt inteckning beviljas, skaU
kronofogdemyndigheten avsätta vad som belöper på fordringen i avvaktan
på att villkoret uppfylls eller förfaller eller att tvisten eller frågan om in­
teckning blir slutligt avgjord. Avsättning skall dock ej ske i fall då tvist
skall prövas enligt tredje stycket.

Borgenär vars fordran eUer förmånsrätt är tvistig skall, om tvisten ej redan är föremål för prövning, föreläggas att inom en månad från det alt föreläggandel har delgivits honom väcka talan mol sakägare som medlen skall lUlkomma om borgenärens anspråk faller bort. Väcker borgenären ej lalan i enlighet med föreläggandet, har han förioral sin rält till medlen, om ej motparten har väckt talan i saken inom den nämnda tiden.

Kan fördelningen ej utan betydande olägenhet för partema avslutas utan att tvisten har blivit avgjord, skall kronofogdemyndigheten själv pröva tvisten, om det är ändamålsenligt. Därvid gäller vad som sägs i 2 kap. 22 och 23 88.

8  § När medel avsätts enligt 7 8, skall kronofogdemyndigheten ange hur det skall förfaras med dem om fordringen faller bort helt eller delvis.

9  § Om alla berörda sakägare är ense, skall fördelningen ske i enlighet därmed.

 

Prop. 1980/81:8                                                                                Bilaga 2    1022

Särskilda bestämmelser beträffande registrerat skepp, registrerat luftfartyg m.m. och fast egendom

10        8 När registrerat skepp, registrerat luftfjutyg, intecknade reservdelar
till luftfartyg eller fastighet har sålts på auktion, skall behållen avkastning
av egendomen, ersättning som har influtU med anledning av misslyckat
försök att sälja egendomen och tillskotl som någon har betalat för all
bevara sin rält vid försäljningen fördelas tillsammans med köpeskillingen
för egendomen. Medel som har influtit genom särskild försäljning av
tillbehör till fastighet skall fördelas samtidigt med köpeskillingen för
fastigheten.

Fördelningen skall ske i enlighet med sakägarförteckningen, om det ej framgår att fordran understiger vad som anges i förteckningen. Angående begränsning av inteckningshavares rätt vid försäljning av intecknade reservdelar till luftfartyg finns föreskrift i 11 kap. 3 8 tredje stycket.

I fråga om fordran som ej har tagils upp i förteckningen gäller 6 8 andra stycket.

11  § Bestämmelserna i 10 8 första stycket gäUer också när fastighet har sålts under hand. Medlen skall fördelas i första hand enligt köpevillkoren och i övrigt enligt de grunder som gäller för upprättande av sakägarför­teckning.

12  8 Om förfarandet har avbrutits ulan att egendom som avses i 10 8 har blivit såld, skall influtna medel fördelas enligt vad som sägs där, om sakägarförteckning har upprättals, och i annat fal! enligt de grunder som gäller för upprättande av sådan förteckning. Annan borgenär än sökanden har dock ej rätt att få betalning ur medlen för annat än ränta och kostna­der, om hans fordran är förenad med panträtt på gmnd av inteckning.

När tillbehör lill fastighet har sålts för sig, skall borgenär, som ej har avstått från betalning, få utdelning med tillämpning av 12 kap. 16 8, även om fastigheten ej säljs.

Avräkning

13 8 Medel som tUlkommer borgenär skaU avräknas på ränta och annan biförpliktelse före fordrans kapitalbelopp, om ej borgenären yrkar annat. Sådant yrkande skall framställas före fördelningen eller, om fördelning ej äger mm, före utbetalningen.

Om ordningen mellan fordrans kapitalbelopp och biförpliktelser när registrerat skepp, registrerat luftfartyg, intecknade reservdelar till luft­fartyg eller fastighet har utmätts finns bestämmelser i 10 kap. 11 8 första stycket, 11 kap. 1 8 och 12 kap. 26 8 första stycket.

 

Prop. 1980/81:8                                                               Bilaga 2    1023

Utbetalning

14      8   Medel får ej betalas ul utan att säkerhet ställs, om

1.    utmätning har skett på gmnd av dom som avses i 3 kap. 5 8 eller 6 8 1,
om ej domen äger laga kraft, eller utmätning har ägt mm på grund av
utslag eller beslut i lagsökningsmål och utmätningsgäldenären har sökt
återvinning eller anfört besvär,

2.  utmätning har skett hos dödsbo för fordran som ej var förenad med särskild förmånsrätt i egendomen och den tid som anges i 8 kap. 6 8 första stycket ej har gått lUI ända,

3.  rätten till medlen är beroende av besvär som har anförts över utmät­ningen eller den utmätta egendomens försäljning eller av talan som avses i 4 kap. 20, 21, 25 eller 26 8,

4.  fördelning som har skett vid fördelningssammanträde ej har vunnit laga kraft,

5.  i annat fall tvist råder om vem som är betalningsberättigad.

 

15  8 Medel som har avsatts enligt 7 8 får, när tvist som har föranlett avsättningen har prövats av domstol, betalas ut till den vinnande borge­nären ulan hinder av att avgörandet ej har vunnit laga kraft, om han ställer säkerhet. Även i annat faU kan kronofogdemyndigheten, om skäl före­ligger, mot säkerhet betala ul medlen till den borgenär för vilken de har avsatts eller, om denne ej vill lyfta medlen, till den som i andra hand är berättigad till dem.

16  8 Besvär över verkställd fördelning hindrar ej att belopp som ej berörs av besvären betalas.

17  8 När medel betalas ut, skall iakttagas vad som i allmänhet gäller om skyldighet för borgenär att förete eller återställa fordringsbevis eller säkerhet som har lämnats för fordran.

Pantbrev i skepp eller fastighet, vilket ulgör säkerhet för fordran på vilken betalning har utfallit, skall företes även om borgenären ej är skyldig att återställa pantbrevet, om ej kronofogdemyndigheten finner skäl att medge undanlag. Detsamma gäller skuldebrev som är intecknat i annan egendom, när skyldighet att förete eller återställa skuldebrevet ej följer redan av första stycket.

När köparen åberopar att den som enligt sakägarförteckning är be­rättigad till betalning har medgivit honom avräkning på köpeskillingen, gäller vid kronofogdemyndighetens prövning av överenskommelsen vad som föreskrivs i första och andra styckena.

18 8   Om borgenär för vilken utdelning har beräknats ej inom ett år från det all fördelningen har vunnit laga kraft företer fordringsbevis eller i

 

Prop. 1980/81:8                                                               Bilaga 2    1024

övrigt fullgör vad som krävs enligt 17 8 för att han skall få lyfta medlen, fär dessa mot säkerhet betalas ut till den som i andra hand är berättigad tUl dem, om ej särskilda skäl föreligger.

19 8 Om alla berörda sakägare medger att belopp betalas ut utan
säkerhet när sädan annars krävs, skaU det ske.

20      8 Ändras beslut om fördelning eller utbetalning, skall kronofogdemyn­
digheten på begäran utsöka vad som skaU betalas tillbaka. Motsvarande
gäUer, om medel som någon har fått lyfta enligt 14 eller 15 8 skall
fillkomma annan sakägare eller om borgenär har fått lyfta medel enligt 18 8
och den som har bättre rätt till medlen anmäler sig och fullgör vad som
krävs för beialning fill honom.

Särskilda föreskrifter beträffande allmänna mål

21      § Bestämmelsema i 1,13, 14 och 20 88 gäUer ej i allmänt mål i fråga om
staten eller kommun som sökande. 1 sådant mål gäUer ej heller 4-9 88
annat än om fördelning skall ske med enskild borgenär eller om det är
särskilt föreskrivet att fördelningssammanträde skall hållas. Bestämmelsen
i 7 8 tredje stycket får ej tillämpas, om statens eller kommunens fordran
berörs av tvisten.

14 kap. Verkan av exekutiv fiMTsäljning m.m.

1   § Exekutiv försäljning som har vunnit laga kraft ger köparen samma rätt till den sålda egendomen som frivUlig försäljning, om ej annat följer av vad som sägs i detta kapitel.

2   8 När utmätning av viss egendom ger företräde framför överlåtelse av egendomen, gäller det till förmån även för den som förvärvar egendomen vid exekutiv försäljning. Detsamma gäller, när tredje man efter före­läggande enligt 4 kap. 20 eller 25 8 har förlorat sin rätt mot sökanden.

3   8 Har exekutiv försäljning av registrerat skepp vunnit laga kraft och köpeskillingen eriagts skall, om gäldenären ej var rätt ägare, köparens för­värv dock gäUa, såvida gäldenärens åtkomst var Inskriven när försälj­ningen ägde rum.

När exekutiv försäljning av fast egendom har vunnit laga kraft och köpe­skUlingen har erlagts, har den som åberopar annat förvärv av egendomen från gäldenären eller någon hans företrädare förlorat sin rätt mot köparen. Även den som åberopar att gäldenärens eller någon hans företrädares åt-

 

Prop. 1980/81:8                                                                                Bilaga 2    1025

komst var ogiltig eller av annat skäl ej gällde mot rätte ägaren har förlorat sin rätt mot köparen, om lagfart var beviljad för gäldenären när den exeku­tiva försäljningen ägde rum.

4 § Om exekutivt såld egendom frångår köparen därför att gäldenären ej
var rält ägare, är gäldenären skyldig all ersätta köparen skada som denne
har lidit i den mån försäljningen har lett lill att fordran mol gäldenären har
blivit betald eller att gäldenären själv har fått del av köpeskiUingen. Har
gäldenären förfarit vårdslöst i målet, skall han även i övrigt ersätta skada
som han har vållat köparen.

Borgenär är skyldig att i den mån han har fåll betalning solidariskt med gäldenären ersätta köparen dennes skada, om borgenären ej var i god tro när han mottog betalningen.

5  8 När exekutiv försäljning medför att iredje man föriorar sin ägande­rätt lill den sålda egendomen, gäller i fråga om ersättning för skada som iredje mannen har lidit vad som sägs i 4 8 om köpares rätt till ersättning av gäldenären och borgenär. Detsamma gäller, när indrivning av utmätt ford­ran medför att tredje man förlorar sin rätt till fordringen.

6  8 Har tredje man enligt 3 8 första stycket föriorat sin rätt till här i riket registrerat skepp, är han berättigad till ersättning av staten enligt samma bestämmelser som gäller när sådan ersättning skall utgå med anledning av att ägarens rätt har gått föriorad genom frivillig försäljning. Motsvarande gäller, när tredje man enligt 3 8 andra stycket andra meningen har föriorat sin rätt till fast egendom.

Har staten utgivit ersättning enligt första stycket, inträder staten i tredje mannens rätt enligl 5 8.

15 kap. Införsel

Allmänna bestämmelser

1         8    Införsel får äga rum för

1.     underhållsbidrag enligt giftermålsbalken eller föräldrabalken,

2.  bidrag som tUlkommer kommun för bams vård enligt 72 8 andra stycket bamavårdslagen (1960:97) eller lill hjälptagares försörjning enligl 40 8 lagen (1956:2) om socialhjälp,

3.  skatter och allmänna avgifter i fall som särskilt föreskrivs,

4.  böter och viten.

2         8   Genom införsel får lagas i anspråk

1. arbetstagares lön, vare sig den utgår som tidlön, ackordslön, provision eller annan gottgörelse.

 

Prop. 1980/81:8                                                               Bilaga 2    1026

2.  annan ersättning för arbetsinsats av gäldenären, om dennes ställning är jämförlig med en arbetstagares,

3.  periodiskt vederlag för utnyttiande av patent, rätt till litterärt eller konstnärligt verk eller annan sådan rättighet eller för överlåtelse av rörelse,

4.  vad som utgår som pension eller livränta,

5.  sjukpenning och annan dagersättning, som utgår på grund av sjukdom eller olycksfall eller av annan sädan anledning.

För vissa fall när skälig lön ej utgår för gäldenärens arbete finns särskilda bestämmelser i 19 8.

3   § Införsel äger ej rum när gäldenären är dödsbo eller annan juridisk person.

4   8 Vad som föreskrivs om införsel i lön gäller även vid införsel i annan förmån, om ej annat anges. Bestämmelser om arbetsgivare gäller därvid den som utger förmånen.

Särskilda förutsättningar för infiirsel

5 § Införsel för underhållsbidrag förutsätter all bidragsbelopp som får
tagas ul enligt andra stycket utestår obetalt eller att gäldenären vid två
eller flera tillfällen under de tvä senaste åren före införselbeslulet har
underlåtit att betala i rätt lid och det finns anledning antaga alt detta skall
upprepas.

Genom införsel får tagas ut endast bidragsbelopp som har förfallit lill betalning tidigast två år före början av den kalendermånad under vilken verkställigheten skall ske.

Genom införsel får ej tagas ut annat bidragsbelopp än sådant som är för­fallet när verkställighet skall ske eller som förfaller näst därefter.

I fråga om införsel i sjukpenning eller annan dagersättning som avses i 2 8 första stycket 5 skall vid tillämpning av andra och tredje styckena ovan innehållandel anses ske varje dag för vilken ersättning utgår.

6 8 Införsel för kommuns fordran på bidrag får ej avse annat bidrag än
sådant som belöper på tid efter del att beloppet har fastställts eller, när
fastställelsen har skett på ansökan, efter det att ansökningen gjordes.

Vid införsel för kommuns fordran på bidrag tillämpas bestämmelserna i

5 8.

Förfarandet

7 § Införsel söks hos den kronofogdemyndighet i vars distrikt gäldenären
har sitt hemvist. Har gäldenären ej hemvist här i riket, upptas ansökningen
där arbetsgivaren finns.

 

Prop. 1980/81:8                                                                               Bilaga 2    1027

8   8 Innan beslut om införsel meddelas skall gäldenären beredas tiUfäUe att yttra sig, om del kan ske ulan avsevärd tidsutdräkt. Gäldenären behöver dock ej höras när han byter anställning och beslut skall meddelas om införsel hos den nya arbetsgivaren.

9   8 Kronofogdemyndigheten bestämmer dels hur mycket som högsl får innehållas vid varje avlöningstillfälle (införselbeloppet), dels ett belopp som skall förbehållas gäldenären för eget underhåll och familjens behov saml till fullgörande av betalningsskyldighet till annan som vid införsel har lika rätt som sökanden eller bättre rätt än denne (förbehållsbeloppet).

Förbehållsbeloppet bestäms med ledning av bestämmelsema om existensminimum i 50 8 2 mom. kommunalskattelagen (1928:370) och anvisningarna lill nämnda paragraf.

Vid beslut om införsel i sjukpenning eller annan dagersättning som avses i 2 8 första stycket 5 bestäms införselbeloppet och förbehåUsbeloppel per dag.

10  8 Vid införsel för engångsbelopp i fall som avses i 1 8 1 eller 2 skall kronofogdemyndigheten vid behov fördela beloppet på skilda poster efter vad som är skäligt med hänsyn lill den tid för vilken beloppet är avsett och övriga omständigheter. De särskilda posterna anses vid fillämpning av införseln förfallna enligt vad som sålunda har bestämts.

11  8 Om särskilda skäl föreligger, får kronofogdemyndigheten ålägga arbetsgivaren att anpassa sättet för lönens utbetalande så att införsel kan verkställas i därför lämpad ordning,

12  8    Beslut om införsel skall ändras, om anledning föreligger.

Införsel för bidrag som avses i I 8 I eller 2 skall hävas, om gäldenären betalar förfallna bidrag och del finns anledning antaga att bidragsskyldig­helen skall fullgöras för framtiden.

13       § Kronofogdemyndigheten skall underrätta arbetsgivaren angående
beslut om införsel och i fråga som avses i 11 eller 12 8.

Företrädesordning

14  § Införsel för underhållsbidrag har företräde framför skatteavdrag. Vid annan införsel har skatteavdraget företräde.

15  § År fråga om införsel för fordringar som är upptagna under skilda punkter i 1 8, har de inbördes företräde efter nummerordningen.

Vid samtidig införsel för två eUer flera underhållsberättigade fördelas innehållet belopp efter de löpande bidragens storlek. Om mera har inne-

 

Prop. 1980/81:8                                                               Bilaga 2    1028

hållits än som svarar mol de löpande bidragen, har bidrag som har stått ute längre företräde vid fördelningen av det överskjutande beloppet.

Delbetalning, som inflyter på viss underhållsberätligads fordran, avräknas i första hand på det belopp som har stått ute längst och alltjämt kan tagas ut genom införsel.

Av fordringar som avses i 1 8 2-4 har inom varje grupp vad som har stått ute längst företräde.

16      8 Om underhållsbidrag som avses i 5 kap. 5 8 giftermålsbalken över­
stiger vad som skäligen bör tillkomma familjen, får bidraget vid tillämpning
av 15 8 jämkas med hänsyn till annan fordran för vilken införsel äger rum
samtidigt. Föreligger särskilda skäl, får sådan jämkning ske även av annat
underhållsbidrag, om detta uppenbart överstiger vad som skäligen behövs
för den underhållsberättigades försörjning.

Bestämmelsema i första stycket gäller också när skalleavdrag eller utmätning ej kan äga rum till följd av införsel för underhåUsbidrag som avses där.

17      8 Införsel går före utmätning. Införsel för fordran som avses i I 8 4
skall dock jämkas eller hävas, om utmätning därigenom kan äga rum för
annan fordran.

Har införsel för viss fordran beviljats i vederlag som avses i 2 8 första stycket 3 eller i pension eller livränta och blir därefter rättigheten som sådan utmätt för annan fordran, har införselfordringen företräde till betal­ning ur vad som inflyter tiU följd av utmätningen. I fråga om fordran som avses i 1 8 1 eller 2 gäller det nu sagda bidragsbelopp som har förfallit till betalning när beslut om utmätning meddelas eller förfaller näst därefter.

Belopp som har innehållits genom införset får ej utmätas för annan ford­ran hos gäldenären.

18      6 Införsel får äga rum utan hinder av att gäldenären är i konkurs, i den
mån lön eller annat som införseln gäller ej skall ingå i konkursboet enligt 27
8 konkurslagen (1921:225).

Arbetsgivares skyldigheter

19      § 1 fråga om arbetsgivares skyldigheter vid införsel tillämpas bestäm­
melserna i 7 kap. 16-18 88.

Verkan av införsel

20     § När införsel har beviljats, får gäldenären ej förfoga över sin rält
genom överlåtelse eller på annat sätt så att verkställigheten hindras eller
försvåras, om ej kronofogdemyndigheten efter hörande av sökanden med­
ger det av särskilda skäl.

 

Prop. 1980/81:8                                                                               Bilaga 2    1029

21        § Har medel innehållits enligt beslut om införsel, är gäldenären ej
längre betalningsskyldig för den del av fordringen som motsvaras av inne­
hållet belopp, även om det ej kan lagas ul hos arbetsgivaren.

Redovisning och fördelning

22        § Medel som har influtit genom införsel för fordran som avses i 1 8 1
eUer 2 skall redovisas skyndsamt, dock ej förrän det bidrag som medlen
avser är förfallet.

Har införsel för fordran som avses i 1 8 1 ägt rum på grund av dom eller beslut som ej äger laga kraft eller får verkställas som lagakraftägande dom, får medlen ej betalas ut utan att säkerhet ställs.

23  8 Tvist om fördelningen av influtna medel hindrar ej all utbetalning sker i enlighet med kronofogdemyndighetens beslut, om ej särskilda skäl föreligger.

24  § Ändras beslut om fördelning eller utbetalning, skall kronofogde­myndigheten på begäran utsöka vad som skall betalas tillbaka.

Ansvar

25        8 Arbetsgivare, som uppsåtiigen eller av oaktsamhet underlåter att
inom föreskriven tid tiUställa kronofogdemyndigheten belopp som skulle
ha innehållils enligt beslut om införsel, döms till böter.

16 kap. Annan verkställighet

Avhysning

1   § Verkställighet av förpliktelse för tidigare ägare eller nyttianderätts-havare att flytta från fast egendom, bostadslägenhet eller annat utrymme i byggnad (avhysning) söks hos den kronofogdemyndighet i vars distrikt svaranden har sitt hemvist. Avhysning får även sökas hos kronofogde­myndigheten i det distrikt där verkställigheten skall ske.

2   8 Avhysning skall genomföras så att skälig hänsyn las till såväl sökandens intresse som svarandens situation.

Om möjligt skall avhysning ske inom fyra veckor från det att behövliga handlingar kom in till kronofogdemyndigheten.

3 8 Avhysning får genomföras tidigast en vecka eller, om svaranden är
bosatt utomlands, två veckor från det att kronofogdemyndigheten har

 

Prop. 1980/81:8                                                                                Bilaga 2    1030

underrättat svaranden om den sökta åtgärden och berett honom tillfälle alt yttra sig.

Är svaranden bosall utomlands får underrättelseskyldigheten fullgöras genom all underrättelsen sänds i brev till svaranden under hans utländska adress.

Underrättelse behövs ej, om svaranden saknar känt hemvist och det ej har kunnat klarläggas var han uppehåller sig.

4 8 Om det behövs av hänsyn till svaranden får kronofogdemyndigheten
medge anstånd med avhysningen under högst två veckor från utgången av
den tid som anges i 2 8 andra stycket. Föreligger synnerliga skäl får
anståndet utsträckas till högst fyra veckor, om skälig ersättning betalas för
hela den anslåndslid som har medgivits av myndigheten.

Har på grund av ? 8 hinder mött att genomföra avhysningen inom den tid som anges i 2 8 andra stycket, skall anstånd räknas från den dag då förrätt­ningen tidigast hade kunnat äga rum.

5 8 Lämnar sökanden anstånd med avhysningen och varar anståndet
längre än sex månader från dagen för ansökningen, kan denna förklaras
förfallen.

6 8 Kronofogdemyndigheten får vid behov anskaffa transportmedel, hyra
utrymme för förvaring och vidtaga andra liknande åtgärder som föranleds
av avhysningen.

Innan åtgärd enligt första stycket vidtas, skall parterna underrättas, om det kan ha betydelse för dem.

7 8 Skall avhysning ske från annat än bostad och kan ej svaranden
omhändertaga egendomen eller lämpligt förvaringsutrymme anskaffas, får
kronofogdemyndigheten förordna att egendomen skaU säljas. Kan
egendomen antagas sakna försäljningsvärde, får i stället förordnas att den
skall förstöras.

Innan förordnande enligt första stycket meddelas, skaU svaranden underrättas.

Försäljning äger rum i den ordning som gäller för utmätt lös egendom i aUmänhet. Föreskriften i 9 kap. 4 8 första stycket tiUämpas dock ej.

8 8 Avhysning fär genomföras även mot inneboende eller annan tredje
man som hindrar sökanden i utövningen av hans rätt, om det är uppenbart
att tredje mannen saknar fog att motsätta sig verkställigheten. När
anledning föreligger skall kronofogdemyndigheten om möjligt i förväg
underrätta tredje mannen om avhysningen.

Anstånd som sägs i 4 8 får meddelas, om det behövs av hänsyn till tredje mannen.

 

Prop. 1980/81:8                                                               Bilaga 2    1031

9 8 Om det anses lämpligare och sökanden medger det, får kronofogde­
myndigheten förelägga svaranden att själv fullgöra sin förpliktelse att
flytta. Därvid gäller föreskriftema i 2 8 första stycket, 3, 5 och 8 88.

Verkställighet i annat fall

10  8 Verkställighet i annat fall än som avses i 1 8 av förpliktelse som ej avser betalningsskyldighet saml verkställighet av beslut om kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd söks hos den kronofogdemyndighet i vars distrikt svaranden har sitt hemvist eller egendom som är i fråga finns eller där verkstäUigheten annars med fördel kan äga rum.

11  8 Verkställighet som ej avser kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd får ej äga rum innan svaranden har underrättats om ansökningen och fått till­fälle att yttra sig. Om saken är brådskande, fär kronofogdemyndigheten dock genast vidtaga behövlig åtgärd. Så snart som möjligt skall prövas om åtgärden skall bestå.

Vid verkställighet som avses i första stycket tillämpas föreskrifterna i 3 8 andra och tredje styckena.

12      § Verkställighet som ej avser kvarstad sker genom alt kronofogde­
myndigheten förelägger svaranden att fullgöra vad som åligger honom
eUer alt iakttaga förbud eller annan föreskrift eller genom alt myndigheten
själv vidtager behövlig åtgärd. När del finnes lämpligare, kan krono­
fogdemyndigheten på framställning av sökanden överlämna ål denne att
efter myndighetens anvisning utföra behövlig åtgärd.

Beträffande genomförandet av verkställigheten tillämpas 6 8. Föreskrift i exekutionstiteln som avser verkställigheten hindrar ej att denna genomförs på annat sätt, om det behövs.

Särskilda bestämmelser om kvarstad

13      § Beträffande verkstäUighet av beslut om kvarstad för fordran tUläm­
pas vad som föreskrivs om utmätning i 4 kap. 3-7, 9 och 13-19 88, 21 8
första stycket, 23, 24 och 33-35 8§, 5 och 6 kap. samt 12 kap. 3-5 88.

Kvarstad för fordran får ej läggas på lön eller annan förmån som avses i 7 kap. innan den har betalats ut och kan utmätas.

14      § När egendom har belagts med kvarstad för fordran, får svaranden ej
överlåta egendomen eller till skada for sökanden förfoga över den på
annat sätt, om ej kronofogdemyndigheten efter hörande av sökanden
medger del av särskilda skäl.

1 fråga om verkan av kvarstaden i övrigt gäller vad som föreskrivs om utmätning i 4 kap. 29 8 andra stycket och 31 8 saml 12 kap. 6-10 88.

 

Prop. 1980/81:8                                                               Bilaga 2    1032

Om lös egendom, som har belagts med kvarstad för fordran, hastigt faller i värde eller kräver alltför kostsam vård, får den på begäran av part säljas i den ordning som gäller för ulmätt egendom.

15      § Kvarstad för fordran hindrar ej att egendomen utmäts eller beläggs
med kvarstad för annan fordran. Finns annan egendom att tillgå, skall
dock denna lagas i anspråk i första hand, om ej den fordran för vilken
utmätning eller kvarstad söks är förenad med särskild förmånsrätt i den
kvarstadsbelagda egendomen.

Om egendom som har belagts med kvarstad för fordran utmäts för annan fordran vilken ej är förenad med särskild förmånsrätt i egendomen, skall denna anses samtidigt utmätt för kvarstadsborgenärens fordran.

16      § Beträffande verkställighet av beslut om kvarstad till säkerhet för
bättre rätt tillämpas 6 kap. och 12 kap. 5 8.

I fråga om verkan av sådan kvarstad tillämpas vad som sägs i 14 8 i detta kapitel. Pantbrev som gäller i egendomen fär dock ej pantsättas, om ej kronofogdemyndigheten efter hörande av sökanden medger det av särskilda skäl. Detsamma gäller skuldebrev som är intecknat i luftfartyg eller reservdelar till luftfartyg.

17 kap. Kostnader

Inledande bestämmelse

1        8 1 utsökningsmål las ut ersättning för statens kostnader för förfarandet
hos kronofogdemyndigheten enligl vad regeringen föreskriver (förrätt­
ningskostnader). Vid införsel tas dock ej ut kostnadsersättning.

Sökandens ansvar för förrättningskostnader

2        § Sökanden ansvarar mot staten för förrättningskostnaderna i målet,
om ej annat följer av 3 eller 4 8. Ytterligare undantag kan föreskrivas av
regeringen.

1 fråga om kostnad för åtgärd som har begärts av annan än sökanden i målet skall den som har begärt åtgärden anses som sökande. När faslighet enligt 12 kap. 49 8 har dragits in i försäljning av gemensamt intecknad fastighet, skall dock sökanden i målet ansvara även för kostnad som föranleds av indragningen, om han har sämre rätt än den som har begärt indragning.

3        8 Sökanden ansvarar ej för förrättningskostnadema i mål om utmätning
som avses i 7 kap. 17 8 eller 15 kap. 19 8 jämförd med 7 kap. 17 8 eller för
handräckning enligt 8 kap. 17 8.

 

Prop. 1980/81:8                                                                                Bilaga 2    1033

Vid avhysning ansvarar sökanden ej för kostnad för förvaring av svarandens egendom eUer för annan åtgärd som väsentligen avser att skydda svaranden mot förlust. Detsamma gäller kostnad för försäljning enligt 16 kap. 7 8.

4  8 Kronofogdemyndigheten får helt eller delvis befria sökanden från att ansvara för förrättningskostnadema, om skyldigheten skulle vara be­tungande.

5  § Förrättningskostnader för vilka sökanden ansvarar skall förskotteras av honom, om kronofogdemyndigheten begär det. Staten, kommun, lands­tingskommun och kommunalförbund är dock ej skyldiga all lämna sådant förskott.

Betalas ej förskott inom förelagd tid, fär verkställigheten instäUas. Kronofogdemyndigheten kan i sådant fall även häva redan vidtagen åtgärd.

Uttagande av förrättningskostnader

6  8 Kronofogdemyndigheten skall uttaga förrättningskostnader utan
särskild begäran.

7 8 Förrättningskostnader i mål om utmätning tas ul ur köpeskillingen
för såld egendom, behållen avkastning och andra tiUgängliga medel. De får
vid behov genast utsökas hos gäldenären.

Förrättningskostnad för handräckning enligt 8 kap. 17 8 får genast utsökas hos svaranden.

8 8 Förrättningskostnader för verkställighet som avses i 16 kap. får
genast utsökas hos svaranden, om ej annat följer av exekutionstiteln.
Detta gäller dock ej verkställighet av beslut om kvarstad eller annan säker­
hetsåtgärd.

Om egendom i samband med avhysning säljs enligt 16 kap. 7 8, tas förrättningskostnad för försäljningen ut ur köpeskillingen.

När förrättningskostnader för avhysning tas ut hos svaranden, har kostnad som avses i 3 8 andra stycket företräde framför annan förrätt­ningskostnad.

9 8 Förrättningskostnad för verkstäUighet av beslut om kvarstad eller
annan säkerhetsåtgärd, vilken alltjämt består när verkställighet äger mm
för del anspråk som har föranlett åtgärden, anses som förrättningskostnad
för sistnämnda verkställighet.

Om egendom som är belagd med kvarstad för fordran utmäts för annan fordran, anses förrättningskostnad för verkstäUighet av kvarstaden som förrättningskostnad i målet om utmätning.

28   Riksdagen 1980/81. 1 saml Nr 8. Del 2

Prop. 1980/81:8                                                                                Bilaga 2    1034

10 6 Om lös egendom som har belagts med kvarstad säljs enligt 16 kap. 14 8 tredje stycket eller 16 8 andra stycket, tas förtättningskostnad för försäljningen ul ur köpeskillingen.

Har kronofogdemyndigheten med anledning av kvarstad på fast egendom förordnat om åtgärd som avses i 12 kap. 8 eller 9 8, tas kostnad för åtgärden ut ur behållen avkastning.

118 Om sökanden ej har förskotterat förrättningskostnad för vilken han ansvarar och kostnaden ej får eller har kunnat i målet uttagas hos svaran­den, får den genast utsökas hos sökanden.

Kostnader i tvist vid fördelning

12        8 I fråga om kostnader i tvist vid fördelning av medel som enligt 13
kap. 7 8 iredje stycket prövas av kronofogdemyndigheten tillämpas 18
kap. rättegångsbalken.

Beslut, varigenom kronofogdemyndigheten har ålagt ersättningsskyldig­het enligt första stycket, verkställs såsom dom som avses i 3 kap. 5 8.

Särskild föreskrift beträffande allmänna mål

13        8 Bestämmelsema i 2-5 88 om sökandens ansvar för förrättnings­
kostnader gäller ej i allmänt mål.

18 kap. Besvär

Allmänna bestämmelser om talan mot kronofogdemyndighetens beslut

1 §    Mot kronofogdemyndigheteins beslut får talan föras i hovrätten.
Talan får föras av den som besilutet angår, om det har gått honom emot.

Sökande eller svarande får klaga även över att beslut gör intrång i tredje mans rätt.

2 8 Klagan får ej föras över att kronofogdemyndigheten har funnit sig
behörig alt upplaga ansökan om verkställighet.

Har kronofogdemyndigheten funnit sig obehörig att upplaga ansökan, kan hovrätten efter klagan bestämma vilken kronofogdemyndighet som skall handlägga målet och hänvisa del till den myndigheten.

3 § Talan får ej föras mol beslut, varigenom begäran om rättelse av
utmätning enligt 4 kap. 33 eller 34 8 eller om rättelse av kvarstad för
fordran enligt 16 kap. 13 8 har lämnats ulan bifaU.

 

Prop. 1980/81:8                                                                               Bilaga 2    1035

4 §   Talan mol beslut, varigenom föreläggande har meddelats enligt 2

kap.  10 eller 11  8, får föras endast i samband med talan mot beslut,                b

varigenom föreläggandet har tillämpats.

Mot beslut som innefattar endast förberedelse till senare beslut och ej rör tredje man får talan föras endast i samband med talan mot det senare beslutet. Klagan över sakägarförteckning får föras endast i samband med talan mot auktion eller, om klagan ej avser upphävande av auktion, endast i sambänd med talan mot beslut om fördelning av influtna medel.

5  8 Klagan över att förrätlningsman har handlagt mål fastän han var jävig får ej föranleda att beslut som han har meddelat hävs, om klaganden får anses tillgodosedd genom utförandet av talan i hovrätten.

6  8 Vid bifall till talan mot visst beslut får även senare beslut i målet, som ej hade vunnit laga kraft mot klaganden när talan anfördes, hävas när det kan ske.

7  § Bifalls talan mol beslut om fördelning av medel, gäller del till förmån även för den som ej själv har fört talan.

Närmare bestämmelser om talan i hovrätten

8  8 Talan mol kronofogdemyndighetens beslut förs genom besvär.
Besvärsinlagan skall inges till kronofogdemyndigheten.

9 8 Besvär över beslut om utmätning som avses i 7 kap. eller om införsel
får anföras utan inskränkning lill viss tid.

1 fråga om annan utmätning skall besvär av sökanden eller svaranden anföras inom tre veckor från del att beslutet har delgivits honom. Tredje man får anföra besvär över sådan utmätning utan inskränkning till viss tid. Besvär över beslut som avses i 8 kap. 9 8 första stycket eller 12 kap. 49 8 tredje stycket skall dock anföras inom tre veckor från delgivning av beslutet.

Besvär över exekutiv försäljning skall anföras inom tre veckor från försäljningen.

Över beslut om fördelning eller utbetalning av medel skall besvär anföras inom tre veckor från beslutet.

Besvär över kronofogdemyndighetens beslut i andra fall skall anföras inom tre veckor från det all beslutet har delgivits klaganden.

10        8 Besvär som ej har anförts i rätt tid skall avvisas av kronofogdemyn­
digheten. Har besvärsinlagan kommit in till hovrätten före besvärslidens
utgång, skall den omständigheten att inlagan har kommit in till krono­
fogdemyndigheten först därefter ej föranleda all besvären avvisas.

 

Prop. 1980/81:8                                                               Bilaga 2    1036

Visas laga förfall före utgången av besvärstiden, skall kronofogdemyn­digheten sätta ut ny tid.

11      8 1 besvärsinlagan skall klaganden ange del överklagade beslutet, den
ändring som yrkas däri och grunderna för besvärstalan.

Klaganden skall i inlagan lämna uppgift om de bevis som han vill åberopa och vad han vUl styrka med varje särskilt bevis. Skriffiigt bevis som ej har ingivits tidigare skall fogas vid inlagan i huvudskrifl eller bestyrkt avskrift.

Besvärsinlagan skall vara egenhändigt undertecknad av klaganden eller hans ombud.

12  8 Vad som sägs i 2 kap. 20 8 om kronofogdemyndighetens prövning av fråga om ändring eller rättelse av beslut och om avbrytande eller hävande av verkställighet i annat fall gäUer även när anförda besvär ger anledning till sådan åtgärd.

13  § Avvisas ej besvärstalan, skaU kronofogdemyndigheten så snart som möjligt sända besvärsinlagan och övriga handlingar i målet tUl hovrätten. Kronofogdemyndigheten skall därvid bifoga eget yttrande, om det ej kan anses obehövligt.

Vissa bestämmelser om förfarandet i hovrätten

14  8    Föreligger annat hinder mot besvärstalans upptagande än som avses i 10 8, skall talan omedelbart avvisas av hovrätten.

15  §    UppfyUer besvärsinlagan ej föreskriftema i 11 8 eller är den annars ofullständig, skall hovrälten förelägga klaganden att avhjälpa bristen.

Efterkommer klaganden ej föreläggandet och är bristen så väsentlig att inlagan är otjänlig som grund för prövning i sak,  skall besvärstalan

16      8 Hovrätten får ej ulan att motparten har beretts lUlfälle alt inkomma
med förklaring göra ändring i det överklagade beslutet såvitt angår mot­
partens rätt.

Hovrälten får dock omedelbar: förordna att åtgärd för verkställighet ej skall vidtagas tills vidare eller att sådan åtgärd skall genomföras och beslå till dess annat förordnas. Om synnerliga skäl föreligger, får hovrätten även omedelbart förordna all vidtagen åtgärd skall hävas.

17      § Hovrättens beslut länder till efterrättelse lika som kronofogdemyn­
dighetens beslut.

 

Prop. 1980/81:8                                                               Bilaga 2    1037

I mål om utmätning eller införsel skall dock vidtagen åtgärd ej ulan särskilt förordnande återgå innan hovrättens beslut har vunnii laga kraft.

Fullföljd av talan till högsta domstolen

18  §   Talan mot hovrättens beslut förs i högsta domstolen genom besvär. Beträffande sådan talan skall i stället för 54 kap. 1-8 88 rättegångs­balken tillämpas vad som föreskrivs i 19 och 20 88 nedan.

19  8 Om hovrätten innan ändringsyrkandet prövas slutligt har utlåtit sig i fråga som avses i 16 8 andra stycket eller angående föreläggande som avses i 2 kap. 15 8 eller dömt ut vite eller ålagt ansvar för förseelse i rätte­gången, skall talan mol beslutet föras särskUt.

När hovrätten i annat fall har utlåtit sig över omständighet som gäller målets behandling och beslutet ej rör tredje man, får lalan mol beslutet ej föras annat än i samband med lalan i huvudsaken.

20      8 Mot beslut, varigenom hovrätten har funnit kronofogdemyndigheten
behörig att upplaga ansökan om verkstäUighet eller hänvisat mål till viss
kronofogdemyndighet, får talan ej föras. Detsamma gäller beslut
varigenom hovrätten har återförvisat mål till kronofogdemyndigheten.
Innefattar hovrättens prövning avgörande av fråga som inverkar på målels
utgång, får dock lalan föras mot beslutet.

Mot hovrättens beslut i fråga om Jäv mol förrätlningsman får lalan ej föras.

Särskilda rättsmedel

21      § Bestämmelserna om särskilda rättsmedel i 58 och 59 kap. rätte­
gångsbalken skall tUlämpas i fråga om kronofogdemyndighetens beslut i
utsökningsmål.

Vad som sägs i 58 kap. 11 och 12 88 rättegångsbalken om återställande av försutten tid gäUer även när föreläggande har meddelats enligt 4 kap. 20, 25 eller 26 8 eller 13 kap. 7 8 andra stycket i denna balk.

Användning av särskilt rättsmedel får ej utan synnerliga skäl föranleda att exekutiv försäljning hävs.

 

Prop. 1980/81:8

Bilaga 3    1038

 

Förslag till Utsökningsbalk

Bilaga 3 Förslag remitterat den 28 juni 1979

Lydelse enligt  tidigare remitterat     Föreslagen lydelse förslag

2 kap. Förfarandet hos kronofogdemyndigheten

14 8

Kronofogdemyndigheten kan förordna alt vad som vid förhör har förekommh angående enskilds per­sonUga förhållanden eller närings­idkares affärs- eller drififörhållan den ej får röjas obehörigen.

Har vid förhör förebringats upp­gift om enskilds personUga eller ekonomiska förhållanden, vars rö­jande kan antagas medföra alt den enskilde eller någon honom när­slående lider avsevärd skada eller betydande men, kan kronofogde­myndigheten förordna att uppgif­ten ej får röjas obehörigen.

3 kap. Exekutionstitlar

1 8

Verkställighet får under de förutsättningar som anges i detta kapitel äga mm på gmnd av följande exekutionstitlar:

1.  dom,                                I

2.  förlikning som är stadfäst av domstol.

3. utslag och beslut i mål enligt lagsökningslagen (1978:000),

3. utslag och beslut i lagsök­ningsmål, bevis i mål om betal­ningsföreläggande att utmätning får äga rum saml utslag och beslut i handräckningsmål,

4.  skiljedom,

5.  förbindelse angående underhåUsbidrag,

6.  förvaltningsmyndighets beslut som enligt särskUd bestämmelse får verkställas, j

7.  handling som enligt särskild bestämmelse får läggas till gmnd för

verkställighet-

Vad som sägs om dom gäller, om ej annat föreskrivs, i tUlämpliga delar även domstols utslag eller beslut. Godkänt strafföreläggande eller föreläg­gande av ordningsbot gäUer som lagakraftägande dom.

 

Prop. 1980/81:8

Bilaga 3    1039

 

Lydelse enUgt tidigare remitterat förslag

Utslag och beslut i lagsökningsmål

Föreslagen lydelse

Utslag och beslut i lagsökningsmål m.m.

13 8

Utslag eller beslut i lagsöknings­mål varigenom betalningsskyldig­het har ålagts får verkställas ge­nast. Har utmätningsgäldenären sökt återvinning eller anfört be­svär, gäller om verkställigheten vad som sägs i 5 § om underrätts dom, om ej domstolen förordnar att verkstäUighet ej får äga rum tills vidare.

Utslag eller beslut i lagsöknings­mål varigenom betalningsskyldig­het har ålagts får verkställas ge­nast, om ej annat förordnas med anledning av talan om återvinning eller besvär. Utslag eller beslut i lagsökningsmål i annat fall verk­ställs såsom lagakraftägande dom, om ej annat förordnas med anled­ning av talan om återvinning eller besvär.

Bevis i mål om betalningsfore­läggande alt utmätning får äga rum verkställs såsom lagakraft­ägande dom, om ej gäldenären har sökt återvinning. Har återvinning sökts, gäller vad som sägs i 5 § om underrätts dom, om ej domstolen förordnar att verkställighet ej får äga rum tills vidare.

14 8

Utslag eller beslut i lagsöknings­mål i annat faU än som avses i 13 § får verkställas såsom lagakraft­ägande dom, om ej annat förord­nas med anledning av talan om återvinning eller besvär.

Utslag eller beslut i mål enligt handräckningslagen (1980:000) verkställs såsom lagakraftägande dom, om ej annat förordnas med anledning av talan om återvinning eller besvär. Ifråga om betalnings­skyldighet gäller dock att utslaget eller beslutet får verkställas genast, om ej annat förordnas med anled­ning av talan om återvinning eller besvär.

 

4 kap. Utmätning

Utmätning på grund av förbin­delse som avses i 3 kap. 18 § får ej ske för bidrag som har förfaUit IiU betalning tidigare än tre år innan ansökan gjordes, om gäldenären gör gäUande att bidraget är betalt

2 8

 

Prop. 1980/81:8

Bilaga 3    1040

 

Lydelse enligt tidigare remitterat förslag

Föreslagen lydelse

 

och invändningen ej kan med hän­syn till omständigheterna lämnas ulan avseende. Motsvarande gäller i fråga om dom eller beslut an­gående underhållsbidrag enligl gif­termålsbalken eller föräldrabalken eller angående bidrag som tillkom­mer kommun för barns vård enli,?l 72 § andra stycket barnavårdslagen (1960:97) eller tiU hjälptagares för­sörjning enligl 40 § lagen (1956:2) om socialhjälp, i den mån bidrags-skyldigheten avser lid efter domens eller beslutets meddelande.

Utmätning för underhållsbidrag till make får ej heller ske på grund av förbindelse som avses i 3 kap. 18 §, om makarna ej under den lid som bidraget avser levde och allt­jämt lever åtskilda.

Utmätning för underhållsbidrag, som skaU utges IiU gäldenärens make för makens egen del eller för makarnas barn, får äga rum på grund av förbindelse som avses i 3 kap. 18 § endast om makarna under den tid som bidraget avser ej varak­tigt bodde tillsammans och alltjämt ej gör det.

5 kap. Undantag från utmätning

13 8 Bestämmelserna i 1-988 hindrar ej att utmätning äger rum för fordran som är förenad med pant- eller retenlionsrätt i egendomen.

Nämnda bestämmelser hindrar ej heller utmätning av egendom som har belagts med kvarstad för ford­ran.

Nämnda bestämmelser hindrar ej heller utmätning av egendom som har belagts med kvarstad för ford­ran eller tagils i anspråk genom be­talningssäkring.

8 kap. Allmänna bestämmelser om exekutiv försäljning m. m.

4 8

När utmätning har skett på gmnd av dom som avses i 3 kap. 5 8, får egendomen ej säljas utan gäldenä­rens samtycke, om ej domen äger laga kraft. Motsvarande gäller, om

När utmätning har skett på grund av dom som avses i 3 kap. 5 8, får egendomen ej säljas utan gäldenä­rens samtycke, om ej domen äger laga kraft. Motsvarande gäller, om

 

Prop. 1980/81:8

Bilaga 3    1041

Föreslagen lydelse

Lydelse enligt tidigare remitterat förslag

utmätning har skett på grund av be­vis i mål om betalningsföreläggan­de att utmätning får äga rum och gäldenären har sökt återvinning.

utmätning har sketl på gmnd av ut­slag eller beslut i lagsökningsmål och utmätningsgäldenären har sökt återvinning eller anfört besvär.

Lös egendom som har betydande värde eUer fast egendom får ej heller i annat fall säljas utan gäldenärens samtycke, om ej exekutionstiteln äger laga kraft eller får verkställas såsom lagakraftägande dom.

Lös egendom som hastigt faller i värde eller kräver alltför kostsam vård bör utan hinder av första eUer andra stycket säljas så snart som möjligt.

14 §

Borgenär, vars fordran är för­enad med förmånsrätt i utmätt egendom på grund av betalnings­säkring, har, i den mån fordringen är eller blir fastställd och förutsätt­ningar för indrivning inträder, rätt att få betalning ur egendomen, om fordringen anmäls enligt vad som sägs i 13 § första stycket.

14 §

Skall egendom säljas exekutivt under konkurs, utgår betalning för konkursboets kostnader som enligt 81 8 konkurslagen (1921:225) får ta­gas ut ur egendomen, om de anmäls enligt vad som sägs i 10 8 första stycket.

När egendom skall säljas exeku­tivt under konkurs eller utmätt fordran drivas in under konkurs, har även borgenär, vars fordran är förenad med förmånsrätt enligt 108 förmånsrättslagen (1970:979), rätt att få betalning ur egendomen, om han anmäler sin fordran enligt vad som sägs 113 8 första stycket.

15 §

Om rätt tiU betalning när regi­strerat skepp, registrerat luftfartyg, intecknade reservdelar till luftfar­tyg eUer fast egendom har utmätts finns särskilda bestämmelser i 10-12 kap.

Angående rätt till betalning ur överskott, när fordran ej har an­mälts i tid, gäller vad som före­skrivs i 13 kap. 6 8 andra stycket.

15 §

Skall egendom säljas exekutivt under konkurs, utgår betalning för konkursboets kostnader som enligt 81 8 konkurslagen (1921:225) får ta­gas ut ur egendomen, om de anmäls enligt vad som sägs i 108 första stycket.

När egendom skall säljas exeku­tivt under konkurs eller utmätt fordran drivas in under konkurs, har även borgenär, vars fordran är förenad med förmånsrätt enligt 10 8 förmånsrättslagen (1970:979), rätt att få betalning ur egendomen, om han anmäler sin fordran enligt vad som sägs i 13 8 första stycket.

16 §

Om rält till betalning när regi­strerat skepp, registrerat luftfartyg, intecknade reservdelar tiU luftfar­tyg eller fast egendom har utmätts finns särskilda bestämmelser i 10-12 kap.

Angående rätt tiU betalning ur överskott, när fordran ej har an­mälts i tid, gäUer vad som före­skrivs i 13 kap. 6 8 andra stycket.

 

Prop. 1980/81:8

Bilaga 3    1042

 

Lydelse enligt tidigare remitterat förslag

Föreslagen lydelse

 

Avbrytande av verkställigheten

16 §

Verkställigheten skall avbrytas, om influtna medel förslår att tiicka sökandens fordran och fordringar med lika eUer bättre rätt till betal­ning ur medlen samt kostnad som skaU tagas ut i målet.

Undantag från första slyi;ket följer av 10 8 andra stycket ovan, 10 kap. 5§, 11 kap. I och 2 88 och 12 kap. 13 8.

Avbrytande av verkstäUigheten

17 §

VerkstäUigheten skaU avbrytas, om influtna medel förslår att täcka sökandens fordran och fordringar med lika eller bättre rätt tiU betal­ning ur medlen samt kostnad som skaU tagas ut i målet.

Undantag från första stycket följer av 10 8 andra stycket ovan, 10 kap. 5 8, Il kap. 1 och 2 88 och 12 kap. 13 8.

 

Handräckning efter försäljning

17 §

När utmätt egendom har sålts, har köparen rätt att vid behov få handräckning av kronofogdemyn­digheten för att komma i besittning av vad han har förvärvat. Däirvid gäller i tUlämpliga delar vad som sägs i 16 kap. 2-9, 11 och 12 88.

Handräckning efter försäljning

18 §

När utmätt egendom har sålts, har köparen rätt att vid behov få handräckning av kronofogdemyn­digheten för att komma i besittning av vad han har förvärvat. Därvid gäller i tillämpliga delar vad som sägs i 16 kap. 2-9, 11 och 12§§.

 

3 8 gäller ej i

Särskild föreskrift beträffande all­männa mål

18 §

Bestämmelserna allmänt mål.

Särskild föreskrift beträffande aU­männa mål

19 §

Bestämmelserna i 3 8 gäller ej i allmänt mål.

10 kap. Försäljning av registirerat skepp

7 S

Minst trettio dagar före auk­tionen skall underrättelser om för­säljningen sändas till sökanden och ägaren samt tiU kända borgenärer som har sjöpanträtt, panträtt på gmnd av inteckning eller reten­tionsrätt. Blir sådan borgenär känd senare, skall underrättelse genast sändas till honom. Har register­myndigheten uppgift om adress, skaU den användas. Underrättelse fill utrikes ort skall om möjligt siin-

Minst trettio dagar före auk­tionen skall underrättelser om för­säljningen sändas till sökanden och ägaren samt tiU kända borgenärer som har sjöpanträtt, panträtt på gmnd av inteckning, retentionsrätt eller förmånsrätt på grund av betal­ningssäkring. Blir sådan borgenär känd senare, skall underrättelse ge­nast sändas tiU honom. Har regis­termyndigheten uppgift om adress, skall den användas. Underrättelse

 

Prop. 1980/81:8

Bilaga 3    1043

Lydelse enligl tidigare remUleral     Föreslagen lydelse förslag

das med flygpost.

tiU utrikes ort skaU om möjligt sän­das med flygpost.

10

I sakägarförteckningen upptas, fömtom exekutionsfordringen, fordran som är förenad med sjöpanlrätt, panträtt på gmnd av inteckning eller retentionsrätt samt förrättningskostnadema.

I sakägarförteckningen upptas, fömtom exekutionsfordringen, fordran som är förenad med sjöpanträtt, panträtt på gmnd av inteckning, retenlionsrätt eller för­månsrätt på grund av betalnings­säkring samt förrättningskostna­dema.

Om skeppet hör tiU konkursbo, upptas även arvode och annan kostnad för skeppels förvaltning under konkursen. Är skeppet där­jämte ulmätt, upptas fordran som skaU utgå med förmånsrätt enligt 108 förmånsrättslagen (1970:979).

Om skeppet hör tUl konkursbo, upptas även arvode och annan kostnad för skeppets förvaltning under konkursen. Är skeppet där­jämte utmätt eller laget i anspråk genom betalningssäkring, upptas fordran som skall utgå med för­månsrätt enligt 10 8 förmånsrättsla­gen (1970:979).

Med fordran som är förenad med panträtt på gmnd av inteckning avses även fordran för vilken skepp har tagils i anspråk enligt 9 kap. 13 8 samt rätt tiU betalning på gmnd av ägarhypotek.

12 kap. Försäljning av fast egendom

25 8 I sakägarförteckningen upptas fömtom exekutionsfordringen

1. fordran som skall utgå med förmånsrätt enligl 6 8 1 eller 7 8 1 eUer 2
förmånsrättslagen (1970:979) och som förfaller tiU betalning senast den
tiUträdesdag som anges i 368,

2. fordran som är förenad med panträtt i fastigheten,

3.    nyttjanderätl, servitut eUer rätt tiU elektrisk kraft som besvärar fasligheten, om rättigheten är in­skriven eUer gmndar sig på skriftlig handling som är tillgänglig, dock ej sådan rättighet som skall bestå oav­sett fastighetens försäljning,

4.    förrättningskostnadema.

 

3.   fordran som är förenad med förmånsrätt i fasligheten på grund av betalningssäkring,

4.   nyttjanderätt, servitut eller rätt liU elektrisk kraft som besvärar fastigheten, om rättigheten är in­skriven eller gmndar sig på skriftlig handling som är liUgänglig, dock ej sådan rättighet som skall bestå oav­sett fastighetens försäljning,

5.   förrättningskostnadema.

 

Prop. 1980/81:8                                                                                Bilaga 3    1044

Lydelse enligt tidigare remitterat     Föreslagen lydelse förslag

Om fastigheten hör fill konkursbo, upptas även arvode och annan kost­nad för fastighetens förvaltning under konkursen.

13 kap. Redovisning av influtna medel

7 8

Är fordran eUer därmed förenad förmånsrätt beroende av viUkor eller tvistig eller är förmånsrätt beroende av att sökt inteckning beviljas, skall kronofogdemyndigheten avsätta vad som belöper på fordringen i avvaktan på att villkoret uppfylls eller förfaller eller att tvisten eller frågan om inteckning blir slutligt avgjord. Avsättning skall dock ej ske i fall då tvist skall prövas enligt tredje stycket.

Borgenär vars fordran eUer förmånsrätt är ivistig skaU, om tvisten ej redan är föremål för prövning, föreläggas att inom en månad från det att föreläggandet har delgivils honom väcka talan mot sakägare som medlen skall tUlkomma om borgenärens anspråk faller bort. Väcker borgenären ej talan i enlighet med föreläggandet, har han förioral sin rätt liU medlen, om ej motparten har väckt talan i saken inom den nämnda tiden.

Kan fördelningen ej utan betydande olägenhet för partema avslutas utan att tvisten har blivit avgjord, skall kronofogdemyndigheten själv pröva tvisten, om det är ändamålsenligt. Därvid gäller vad som sägs i 2 kap. 22 och 23 88.

Vad som belöper på fordran som är förenad med förmånsrätt på grund av betalningssäkring skall avsättas i avvaktan på att fordring­en fastställs och förutsättningar för indrivning inträder eller att beslutet om betalningssäkring hävs.

14 8 Medel får ej betalas ut utan att säkerhet ställs, om

1.   utmätning har skett på gmnd   1. utmätning har skett på gmnd av dom som avses i 3 kap. 5 8 eller av dom som avses i 3 kap. 5 8 eller 68 1, om ej domen äger laga kralt,      68 1, om ej domen äger laga kraft, eller utmätning har ägt mm på         eller utmätning har ägt rum på grund av utslag eller beslut i lag-                                 grund av bevis i mål om betalnings-sökningsmål och utmätningsgäl-       föreläggande att utmätning får äga denären har sökt återvinning eller        rum och gäldenären har sökt åter-anföri besvär,               vinning,

2.   utmätning har skett hos dödisbo för fordran som ej var förenad med särskild förmånsrätt i egendomen och den tid som anges i 8 kap. 6 8 första stycket ej har gått till ända,

3.   rätten till medlen är beroende av besvär som har anförts över utmät-

 

Prop. 1980/81:8

Bilaga 3    1045

Lydelse enligt tidigare remitterat     Föreslagen lydelse förslag

ningen eller den utmätta egendomens försäljning eller av talan som avses i 4kap. 20, 21, 25 eller 26 8,

4.    fördelning som har skett vid fördelningssammanträde ej har vunnit laga kraft,

5.    i annat fall tvist råder om vem som är betalningsberättigad.

15 8

Medel som har avsatts enligt 7§ fär, när tvist som har föranleti av­sättningen har prövats av domstol, betalas ut tUl den vinnande borge­nären utan hinder av all avgörandet ej har vunnit laga kraft, om han StäUer säkerhet. Även i annat fall kan kronofogdemyndigheten, om skäl föreligger, mot säkerhet betala ut medlen liU den borgenär för vil­ken de har avsatts eUer, om denne ej vill lyfta medlen, till den som i andra hand är berättigad tiU dem.

Medel som har avsatts enligt 7§ första stycket får, när tvist som har föranlett avsättningen har prövats av domstol, betalas ut till den vin­nande borgenären utan hinder av att avgörandet ej har vunnit laga kraft, om han ställer säkerhet. Även i annat fall kan kronofogde­myndigheten, om skäl föreligger, mol säkerhet betala ut medlen till den borgenär för vilken de har av­satts eller, om denne ej viU lyfta medlen, till den som i andra hand är berättigad till dem.

21 8

Bestämmelsema i 1, 13, 14 och 2088 gäller ej i aUmänt mål i fråga om staten eller kommun som sö­kande. I sådant mål gäller ej heller 4—9§§ annat än om fördelning skall ske med enskild borgenär eller om det är särskilt föreskrivet att fördel­ningssammanträde skall håUas. Be­stämmelsen i 7 8 tredje stycket får ej tiUämpas, om statens eller kom­munens fordran berörs av tvisten.

Bestämmelsema i 1, 13, 14 och 20 88 gäller ej i allmänt mål i fråga om staten eller kommun som sö­kande. I sådant mål gäller ej heller 4-6 §§, 7 § första—tredje styckena, 8 och 9§§ annat än om fördelning skall ske med enskild borgenär eller om del är särskilt föreskrivet att fördelningssammanträde skall hål­las. Bestämmelsen i 7 8 iredje stycket får ej tiUämpas, om statens eller kommunens fordran berörs av tvisten.

15 kap. Införsel

1 8

Införsel får äga mm för

1.    underhållsbidrag enligt giftermålsbalken eller föräldrabalken,

2.    bidrag som tillkommer kommun för bams vård enligt 72 8 andra stycket bamavårdslagen (1960:97) eller till hjälptagares försörjning enligt 408 lagen (1956:2) om socialhjälp.

 

Prop. 1980/81:8

Bilaga 3    1046

 

Lydelse enligt tidigare remitterat förslag

3. skaller och allmänna avgifter i
fall som särskilt föreskrivs,

4.     böter och viten.

Föreslagen lydelse

3. skatter och aUmänna avgifter i fall som särskilt föreskrivs samt böter och viten.

15 8

Är fråga om införsel för fordringar som är upptagna under skilda punkter i 1 8, har de inbördes företräde e:fter nummerordningen.

Vid samtidig införsel för två eller flera underhållsberättigade fördelas innehållet belopp efter de löpande bidragens storlek. Om mera har innehål­lits än som svarar mot de löpande bidragen, har bidrag som har stått ute längre företräde vid fördelningen av det överskjutande beloppet.

Delbetalning, som inflyter på viss underhållsberätligads fordran, avräk­nas i första hand på det belopp som har stått ute längst och alltjämt kan tagas ut genom införsel.

Av fordringar som avses i 182-4 har inom varje grupp vad som har stått ute längst företräde.

Av fordringar som avses i 1 8 2 har vad som har stått ute längst fö­reträde.

I6i

Om underhållsbidrag som avses i 5 kap. 5§ giftermålsbalken över­stiger vad som skäligen bör tillkom­ma/fl/n///'cn, får bidraget vid till­lämpning av 15 8 jämkas med hän­syn till annan fordran för vilken in­försel äger mm samtidigt. Förelig­ger särskilda skäl, får sådan jämk­ning ske även av annat underhålls­bidrag, om detta uppenbart över­stiger vad som skäligen behövs för den underhållsberättigades försörj­ning.

Bor gäldenären varaktigt tillsam­mans med sin make och överstiger underhållsbidrag till maken eller IiU makarnas barn vad som skäligen bör tillkomma den underhållsberät­tigade, får bidraget vid tillämpning av 15 8 jämkas med hänsyn tiU an­nan fordran för vilken införsel äger rum samtidigt. Föreligger särskilda skäl, får sådan jämkning ske även av annat underhållsbidrag, om del­ta uppenbart överstiger vad som skäligen behövs för den underhålls­berättigades försöijning.

Bestämmelsema i första stycket gäller också när skatteavdrag eUer ut­mätning ej kan äga mm tiU följd av införsel för underhållsbidrag som avses där.

Har gäldenären rätt till avdrag på underhållsbidrag enligl 7 kap. 4 § föräldrabalken, får belopp som på grund härav tillgodoräknas ho­nom ej lagas i anspråk genom in­försel för fordran, som tillkommer annan än den underhållsberätti­gade eUer någon som har inträtt i dennes rätt.

 

Prop. 1980/81:8

Bilaga 3    1047

 

Lydelse enligt tidigare remitterat förslag

Föreslagen lydelse

17

Införsel går före utmätning.

Införsel går före utmätning. In­försel för fordran som avses i 1 § 4 skall dock Jämkas eller hävas, om utmätning därigenom kan äga rum för annan fordran.

Har införsel för viss fordran beviljats i vederlag som avses i 2 8 första stycket 3 eller i pension eller livränta och blir därefter rättigheten som sådan utmätt för annan fordran, har införselfordringen företräde till betal­ning ur vad som inflyter till följd av utmätningen. I fräga om fordran som avses i 1 8 1 eUer 2 gäller del nu sagda bidragsbelopp som har förfaUit tiU betalning när beslut om utmätning meddelas eller förfaller näst därefter.

Belopp som har innehåUits genom införsel får ej utmätas för annan fordran hos gäldenären.

16 kap. Annan verkställighet

15 8 Kvarstad för fordran hindrar ej alt egendomen utmäts eller beläggs med kvarstad för annan fordran. Finns annan egendom alt tillgå, skall dock denna lagas i anspråk i första hand, om ej den fordran för vilken utmätning eller kvarstad söks är förenad med särskild förmånsrätt i den kvarstadsbe­lagda egendomen.

Om egendom som har belagts med kvarstad för fordran utmäts för annan fordran vilken ej är förenad med särskUd förmånsrätt i egendo­men, skall denna anses samtidigt utmätt för kvarstadsborgenärens fordran.

Om egendom som har belagts med kvarstad för fordran utmäts för annan fordran vilken ej är förenad med särskild förmånsrätt i egendo­men, skaU denna anses samtidigt utmätt för kvarstadsborgenärens fordran. Delsamma gäller, om egendomen tas i anspråk genom betalningssäkring för sådan ford­ran som har sagts nu.

17 kap. Kostnader

3 8

Sökanden ansvarar ej för förrätt­ningskostnadema i mål om utmät­ning som avses i 7 kap. 17 8 eller 15 kap. 198 jämförd med 7 kap. 17 8 eller för handräckning enligt 8 kap. 17§.

Sökanden ansvarar ej för förrätt­ningskostnadema i mål om utmät­ning som avses i 7 kap. 17 8 eUer 15 kap. 198 jämförd med 7 kap. 17 8 eller för handräckning enligt 8 kap. 18§.

 

Prop. 1980/81:8

Bilaga 3    1048

Lydelse enligt  tidigare remitterat     Föreslagen lydelse förslag

Vid avhysning ansvarar sökanden ej för kostnad för förvaring av svaran­dens egendom eller för annan åtgärd som väsentligen avser att skydda svaranden mot förlust. Delsamma gäller kostnad för försäljning enligt 16 kap. 7 8.

78 Förrättningskostnader i mål om utmätning tas ut ur köpeskillingen för såld egendom, behållen avkastning och andra tillgängliga medel. De får vid behov genast utsökas hos gäldenären.

Förrättningskostnad för hand­räckning enligt 8 kap. 17 § får ge­nast utsökas hos svaranden.

Förrättningskostnad för hand­räckning enligt 8 kap. 18 § får ge­nast utsökas hos svaranden.

18 kap. Besvär

19 8

Om hovrätten innan ändringsyr­kandet prövas slutligt har utlåtit sig i fråga som avses i 16 8 andra stycket eller angående föreläggande som avses i 2 kap. 15 8 eller döml ul vite eUer ålagt ansvar for förseelse i rättegången, skall talan mot beslu­tet föras särskilt.

Om hovrätten innan ändringsyr­kandet prövas slutligt har utiåtit sig i fråga som avses i 16 8 andra stycket eller angående föreläggande som avses i 2 kap. 15 8 eller dömt ut vite eller ålagt ansvar för förseelse i rättegången eller utlåtit sig i fråga som gäller allmän rättshjälp, skaU talan mol beslutet föras särskilt.

När hovrätten i annat fall har utlåtit sig över omständighet som gäller målets behandling och beslutet ej rör tredje man, får talan mot beslutet ej föras annat än i samband med lalan i huvudsaken.

 

Prop. 1980/81:8

Statistiska uppgifter

I denna bilaga lämnas en del statistiska uppgifter angående mål som f. n. handläggs av överexekutor, klagan i utsökningsmål och själv­rätlelse.

Bilaga 4    1049 Bilaga 4

I. Av överexekutorerna år 1976 slutligt handlagda mål efter inne­börden av överexekutors beslut

Över 6 mån.

Antal mål i vilka ansök­ningen (kla­gan) ej upp­tagits

Antal mål för­fallna på

grund av

under­låten full­följd

Antal mål i vilka ansök­ningen (klagan) helt eller delvis bifallits resp, begärd åtgärd vidtagits och för vilka tiden från det målen inkommit till deras slutliga handläggning utgjort

Över 3—6 mån.

T.o.m.  över

1 mån.  1—3

mån.

Antal mål i vilka ansök­ningen (kla­gan) ej bi­fallits

Summa

 

1

95

Verkställighet av

Dom eller beslut

Skiljedom Exekutiv fastighetsauktion Försäljning under hand av fastighet enligt 57 § FfL

Försäljning av fastighetstillbehör enligt 14 § FfL

Försäljning av villkorlig rätt till fas­tighet eller av andel i fastighet Beviljande av kvarstad, skingrings-eller reseförbud eller åtgärd som avses i 187 a § UL Handräckning för

Rubbat besittningsförhällandes

återställande

Arrendators eller hyresgästs

vräkande Klagan över utmätningsmans för­farande

Utseende eller entledigande av skiljeman

Nedsättning enligt 12 kap. 21 8 JB eller 1927 års lag om betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar

Tillämpning av bulvanlagarna Anstånd med försäljning enl. 11 8 FfL eller 88 c 8 UL Förordnande enligt 8 8 eller 9 8 FfL Inkomna beslut med utmätnings­verkan enligt 77 a 8 UL Fördelning av medel enligt vatten­lagen, expropriationslagen, väglagen, ensittarlagen och naturvårdslagen Annan åtgärd

Summa

118

8

33

19 12 90

6

5

215

14 10

3312

167

39

446

4 200'

1

1

59

30

96

151

32

24

27

 

47

447

236

501

120

32

221

1 604'

29

8 665

2 717

5912

605

66

176

18 170

125

176

191

384

150

45

1 450

2 721-

2

16

8

16

—

—

4

46

3

1

36 4

938

13

2

1

12

1 005

5

1

1

515

22

8

9

22

578

6

2

12

3

—

—

1

24

—

1 236

90

785

182

25

—

2318

7

 

58

92

57

40

2

256

32

27

549

61

27

14

24

734

80

14 037

5 534

7 934

1 386

686

1 959

32 116

' I 138 av dessa fall har beslut enligt 67 § FfL meddelats.

M 23 av dessa fall har interimistiskt beslut enligt 195 8 UL meddelats.

' I 775 av dessa fall har inhibitionsbeslul enligt 208 8 UL meddelats.

29   Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 8. Del 2

Prop. 1980/81:8                                                               Bilaga 4    105Ö

Anm. Uppgifterna är hämtade frän publikationen Rättsstatistisk årsbok 1976. Att inkomna beslut med utmälningsverkan enligt 77 a 8 UL har tagits upp särskilt utöver uppgifter om exekutiv auktion och underhandsförsäljning av fastighet enligt FfL innebär att mål om exekufiv försäljning av fast egendom i viss utsträckning har redovisats Ivå gånger. Även uppgiften om anstånd med försäljning enligt 11 8 FfL eller 88 c 8 UL innebär en dubbelredovisning, eftersom handläggningen av sådan fråga utgör åtgärd i ett anhängigt försäljningsmål. Detsamma torde gälla uppgiften om förordnande enligt 8 eller 9 § FfL.

Som framgår av tabellen ledde av antalet mål om exekutiv försäljning (4 201) endast 785 till försäljning. I de mål som inte ledde till försäljning återkallade emellertid sökanden ofta sin ansökan först sedan överexekutor hade vidtagit för­beredande åtgärder för försäljning, ibland så sent som på dagen för utsatt auk­tion.

Uppgifterna angående "annan åtgärd" torde främst avse handläggningen av framställningar enligt 2 8 treclje och fjärde styckena lagen (1962: 512) om indrivning i Sverige av underhållsbidrag, fastställda i Danmark, Finland, Island eller Norge (jfr 4 8 kungörelsen 1962: 513 med vissa föreskrifter om indrivning och redovisning av underhållsbidrag, fastställda i Danmark, Finland, Island eller Norge) och enligt 1 8 kungörelsen (1962: 514) angående indrivning i Dan­mark, Finland, Island eller Norge av underhällsbidrag (jfr 3 § i samma kungö­relse).

//. överexekutoremas verksamhet år 1972—1976

Mål                                       1972        1973        1974        1975       1976

 

Balanserade från föregående år

8 061

8 000

7 938

7 631

6 978

Inkomna under året

29 575

28 002

28 698

29 433

31 857

Summa

37 636

36 002

36 636

37 064

38 835

Slutligt handlagda under året

29 635

28 045

28 995

30 077

31 571

Balanserade till följande år'

8 001

7 957

7 641

6 987

7 264

' Antalet utbalanserade mål överensstämmer inte med till följande år inba­lanserade på grund av rättelse i redovisningen.

Anm. Uppgifterna är hämtade från publikationen Rättsstatistisk årsbok 1976.

 

Prop. 1980/81:8

Bilaga 4    1051

 

 

•s

so

c

c

 

IU

'c

:S

:0

a

'3

ix >

E

o

o

 

ea

 

CO

 

 

> -o

ca

£

ao

Vi

c

z

'c

=ca J3

> 

Ul

■5

 

 

Tto»noN>/rCT\fONCTNO'OooosOr''ootOstri

 

v .a

?! "O

CO  O.

£ V} u tio _2 eo

2" c

5= c

 

CO

.- .CO

cd t/i D'5

 

 

 

3

C«

 

 

 

c

 

 

 

CO

.CO

E

> 

E

si

 

:0

C

CO

c 'c

o

'3

E

73

CO

 

 

:ca

K

Ul

t É

.S

•■cs 00

00 — OOrr-OOONOOr-*Nw-iTl-OTl- — (S — *NcJ\Tt(NsO-*0

r-fN>n\ooow-iONTj-r-£)vooo(Noo»oCTN

ri                                 (-                   _«              

\0 — o*0'--oor*-r---■OOTJ•r*-Tt(>n(Nr-- so»n'0/rfNavooHavoo(Nm vi.o oo ( r- vo oo

0»i-ir\OrNiooooOOfNr*i(Nt(N\OONt—»noosONOr-    — TtOoomr- —       r*ir\ooosO(NooroorTtav»n»ninr   m

TtTt(N'00000(SO — rt>OrTj-rn(N00W-iT)-00O<

f*oomrr-i'      r-itsoor-omooroor-v-iONooinOr

rj ON r-j Tt r-       —      — Tt

r''ON'fM r-inoNrfTt oo- — »rm — ooroororOOmos oo
r-m      r T~>  ,—,        rJovr-jTtr-       —      —      —.— r            r-~

00

c E H o

.52  u 2u

CA    Ul

•Si'

!C0 2

a .CO r) a.

.? -

S E

E o o .:

E E

.11

Vi   o.

al

o .o

 

r*%moNfN*v~i'        Os-rtm-Ooo(loo>/ifNOOr*lrnO     O
 m       Tt — —'—                      rOfoo       —       -_H — — (N       —    »o

c  CO

t-   v, a>  v,

 

 

\o

mtrimrf-irri/iOrMOooTtNOTt — Tt" — f""!"-
— rI —      *n                       — —

[/) :rt

>    W

Cd "O •o c

 

■i?

LU'

m»/ivöovr-o\rorTtvimfNrOON"r—rj»/-iTtooON( — r~ov"Ttr->OTtoocOTtoort'*ir*ir-~oo-

»orfiTto — oooomoosO»oor'0'OrTtr-iTtOr o          —<—.      r-l       —rrsjr-) — Tt — — —      r*-, — — — — _

1e

c c/, :C0 . J= ■—

2 *-  v,

60

t- c-  O (U c <2

U

aco X

CD                                                                               O Q

X>'N

 

Prop. 1980/81:8

Bilaga 4    1052

IV. Omfattningen av arbetskraft som den 30 aprU 1975 krävdes jör handläggning av samtliga överexekutorsgöromål

 

Län

Antal helårs.irbetskrafter för

 

 

 

jurist-

personal

personal i

Summa

 

personal

ur lands­kanslist­karriären

kontors-karriären

 

 

fr. o. m.

 

 

 

 

1975-07-01

 

 

 

 

12,00

 

 

 

AB

11,00

5,00

6,00

22,00

C

1,70

1,00

1,20

3,90

D

1,20

0,90

1,10

3,20

E

2,00

1,00

1,00

4,00

F

1,10

0,90

0,80

2,80

G

1,00

0,50

0,50

2,00

H

1,00

1,00

1,25

3,25

I

0,60

0,30

0,50

1,40

K

2,00

1,00

0,50

3,50

L

1,00

1,00

1,00

3,00

M

3,60

2,00

4,67

10,27

N

1,20

0,50

0,70

2,40

O

3,00

1,00

4,00

8,00

P

3,50

1,00

2,75

7,25

R

0,50

0,50

0,50

1,50

S

1,10

0,70

1,10

2,90

T

1,00

1,00

0,80

2,80

U

1,20

1,00

2,00

4,20

w

1,55

0,85

0,60

3.00

X

1,75

0,50

0,50

2,75

Y

1,75

1,00

0,50

3,25

z

1.25

0,75

0,50

2,50

AC

1,00

0,70

1,00

2,70

BD

1,50

1,50

0,75

3,75

Summa eller

 

 

 

 

medeltal

46,50

25,60

34,22

106,32

 

Prop. 1980/81:8

Bilaga 4    1053

V. Antal mål om klagan över utmätningsmans beslut eller åtgärd som inkom till överexekutorerna år 1973 och 1974 samt antal mål härav i vilka utmätningsmannen tillstyrkte klagan och överexekutor biföll klagan

 

 

 

 

Antal klagomål som

Antal mål av de

Antal mål

av

 

 

anhängiggjordes

under

år 1973 och

de under år

 

 

nedan nämnda år

1974 a

nhängiggjorda

1973 och 1974

 

 

 

 

i vilka

utmätnings-

anhängiggjorda

 

 

 

 

mannen tillstyrkte

i vilka överexe-

 

 

 

 

klagan

 

kutor biföll

 

 

 

 

 

 

klagan

 

 

1973

1974

1973

1974

1973

1974

1)

Utmätning (frånsett utmätning av

 

 

 

 

 

 

 

lön o. d.)

2 007

1 862

330

329

457

409

 

a)    varav beslut om utmätning

1 887

1 748

321

326

436

396

 

därav klagan av gäldenären

1 182

1 097

 

 

 

 

 

därav klagan av tredje man

705

651

 

 

 

 

 

b)    exekutiv försäljning

12

11

3

1

3

1

 

c)    fördelning eller utbetalning

 

 

 

 

 

 

 

av medel

12

4

—

1

2

1

 

d)    annat beslut eller ätgärd

96

99

6

1

16

11

2)

Utmätning av lön o. d.

därav klagan av gäldenären därav klagan av borgenären därav klagan av tredje man

79

73

6

55

50

4

1

7

3

9

6

3)

Införsel

391

311

17

11

30

20

 

a)    varav beslut om införsel

382

305

17

11

29

19

 

därav besvär av gäldenären

372

293

 

 

 

 

 

därav besvär av borgenären

10

10

 

 

 

 

 

därav beslut av tredje man

—

2

 

 

 

 

 

b)    annat beslut

9

6

—

—

1

1

4)

Annan verkställighet

117

86

8

8

26

10

5)

Andra frågor

106

79

4

1

19

6

Summa

2 700

2 393

366

352

541

451

Anm. Tabell 'V grundas på uppgifter som justitiedepartementet under år 1975 infordrade frän överexekutorerna. Mål som har avskrivits utan prövning i sak, bl. a. efter återkallelse, har i viss utsträckning lämnats utanför redovisningen. Vid tidpunkten för uppgifternas lämnande var ungefär 200 mål inte avgjorda av överexekutor. Härav har 60 mäl inte tagils upp i redovisningen.

Uppgifter om antal mål i vilka utmätningsmannen tillstyrkte bifall till klagan resp. överexekutor biföll klagan avser i allmänhet tillstyrkande av resp. bifall till klagan i dess helhet. Det övervägande antalet mål i vilka utmätningsmannen tillstyrkte och överexekutor biföll klagan över beslut om utmätning avsåg mål i vilka klagan hade förts av tredje man. Att antalet fall av tillstyrkande av och bifall till besvär över beslut om införsel är så ringa i förhållande till antalet sådana besvärsmål har samband med att utmätningsmannen sedan besvär har anförts ofta har använt sin befogenhet att själv ändra beslutet. Det­samma torde gälla klagan över beslut om utmätning av lön o. d.

Av det sagda följer att uppgifterna i tabellen inte är exakta. De ger dock en ungefärlig bild i de hänseenden som avses.

 

Prop. 1980/81:8

Bilaga 4    1054

VI.  Vissa uppgifter angående självrättelse m. m. avseende år 1973 och 1974

1973

1974

265

294

225

243

40

51

178

183

159

163

19

20

\)    Utmätning (frånsett utmätning av lön o. d.)'

a)  antal mål vari rättelse har skett enligt 77 § UL

därav p. g. a. att egendomen tillhörde tredje

man

därav av annan anledning

b)  antal mål vari rättelse har begärts efter två­
veckorstidens utgång i fall då förutsättningar i
övrigt förelåg för rättelse

därav fall dä egendomen tillhörde tredje man därav av annan anledning

883

1 000

c)   antal mål vari klagan över utmätningsbeslutet
har anförts hos överexekutor

249

2J0

39

248

208

40

 

1 031

935

96

46

40

6

45 38

7

39 32

7

41 39

2

 

18 769

13 921

4 848

403 239 164

361 189

172

369 176 193

400

174 226

d)  antal mäl av de under c) upptagna vari utmät­
ningsmannen har tillstyrkt bifall lill klagan i dess
helhet

därav fall då egendomen tillhörde tredje man därav av annan anledning

2)   Utmätning av lön o. d.

a)  antal beslut om ändring av utmätningsbeslutei
enligt 67 a § 3 mom. UL jfrt med 12 § införsellagen

därav i enskilda mål därav i allmänna mål

b)  antal mål vari part har anfört klagan över uimät­
ningsbeslutet beträffande utmätningsbelopp eller
utmätningsfritt belopp utan att först begära
ändring hos utmätningsmannen

därav enskilda mål därav allmänna mål

c)   antal till överexekutor överklagade mål vari
klagan har tillstyrkts av utmätningsmannen eller
föranlett ändring av utmätningsmannen

därav enskilda mål därav allmänna mäl

3)   Införsel»

a)  antal beslut om ändring av införselbeslutet enligt
12 8 införsellagen

därav enskilda mål därav allmänna mål

b)  antal mål vari part har anfört besvär över inför­
selbeslutet beträffande införselbelopp eller för­
behållsbelopp utan att först begära ändring hos
utmätningsmannen

därav enskilda mål därav allmänna mål

c)   antal till överexekutor överklagade mål vari
besvären har tillstyrkts av utmätningsmannen
eller föranlett ändring av utmätningsmannen

därav enskilda mål därav allmänna mål

' Uppgifterna avser enskilda mål som inkom år 1973 resp. 1974.

• Uppgifterna avser i fråga om enskilda mål de som inkom år 1973 resp. 1974 och i fråga om aUmänna mål de med iirsbeteckning 1973 resp. 1974. Beträffande antal beslut om ändring har uppgifter infordrats endast för år 1974.

Anm. Denna tabell grundas på uppgifter som RS'V på begäran av justitie­departementet år 1975 infordrade frän kronofogdemyndigheterna. Uppgifterna under 1 b, 2 b och c samt 3 b och c har lämnats efter en uppskattning av krono­fogdemyndigheterna.

Den vanligaste anledningen till själlvrättelse enligt 77 § UL i annat fall än då utmätt egendom tillhörde tredje man har varit att egendomen har befunnits ingå i gäldenärens beneficium. En annan ofta förekommande anledning var att ut­mätt egendom (i allmänhet fordran elle;r rättighet) i efterhand har befunnits sak­na värde.

Prop. 1980/81:8                                                               Lagrådets yttrande    1055

Utdrag
LAGRÅDET                                              PROTOKOLL

vid sammanträde 1980-03-28

Närvarande: f. d. Justitierådet Edling, justilierådet Brundin, regeringsrådet Ericsson och justitierådet Nordenson.

Enligt utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 16 mars 1978 har regeringen på hemställan av slalsrådet Sven Romanus beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till utsökningsbalk (UB).

Därefter har regeringen enligt utdrag av protokoll vid regeringssamman­träde den 28 juni 1979 på hemställan av statsrådet Sven Romanus beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag lill ändring i det tidigare förslagel.

Förslagen, huvudremissen och tilläggsremissen, har inför lagrådet före­dragits av hovrättsrådet Torkel Gregow (I, 2, 4, 5, 7-12, 14 och 15 kap.) och hovrättsassessorn Peter Löfmarck (3, 6. 13 och 16-18 kap.l.

I anslutning till sin granskning av dessa förslag har lagrådet även grans­kat ett av regeringen den 28 juni 1979 till lagrådet remitterat förslag till handräckningslag, m.m. Över sistnämnda förslag kommer lagrådet all senare avge särskilt yttrande. Därvid kan ändringar komma att föreslås i de bestämmelser i UB som är avhängiga av den föreslagna handräckningsla­gen.

Förslaget lill UB föranleder följande yttrande av lagrådet:

Inledande synpunkter

Vår gällande utsökningslagstiftning är av gammall datum. Den grundläg­gande regleringen innefattas i utsökningslagen (UL). som trädde i kraft år 1879. Till denna ansluter ett flertal fristående författningar. I utsöknings­rätten har visserligen vid skilda tillfällen företagits betydelsefulla reformer, men till sina grunddrag är UL fortfarande bestående.

Ar 1960 fick lagberedningen i uppdrag alt verkställa en fullständig omar­betning av utsökningslagstiftningen och att föra samman de väsentliga delarna i en balk. 1 betänkande år 1973 redovisade beredningen sitt upp­drag. Det förslag lill utsökningsbalk, som har remitterats lill lagrådet, bygger på beredningens förslag.

Den föreslagna balken är avsedd alt ingå i 1734 års lag. Därmed fullföljs det sedan länge uppställda programmet att enligt traditionen från denna lag föra samman de viktigaste rättsreglerna inom civilrätten samt straff- och processrätten till systematiskt avgränsade avsnitt eller balkar. Lagrådet ansluter sig till tanken alt delta program nu fullföljs genom att till de gällande balkarna fogas en utsökningsbalk.

 

Prop. 1980/81:8                                                                Lagrådets yttrande    1056

Den föreslagna balken avses reglera hela den egentliga utsökningsrätten. 1 balken ges regler för i princip all verkställighet för att utkräva förpliktelse eller vidta säkerhetsåtgärd. I motsats till UL blir UB härigenom direkt tillämplig i fråga om all den verkslällighet som gäller betalningsskyldighet, dvs. även beträffande böter, skaller, tullar och allmänna avgifter.

UB har ingen motsvarighet till de nu i 191 och 192 SS UL upptagna reglerna, som innebär att ansökan om handräckning och vräkning prövas av exekutiv myndighet. Sådana ansökningar avses enligt den föreslagna handräckningslagen skola prövas av domstol, Verkslällighet av utslag enligt den lagen regleras dock i UB.

Inte heller innehåller UB motsvarighet till de bestämmelser i UL. enligt vilka kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd kan beslutas av exekutiv myn­dighet. Sådana ätgärder avses framdeles skola undantagslöst beslutas av domstol. Förslag till erforderliga bestämmelser i ämnet torde senare kom­ma att läggas fram i samband med förslag till följdlagstiftning till UB, Verkställighet av beslut om säkerhetsåtgärder skall dock regleras i UB,

1 organisatoriskt hänseende innebär förslaget, att överexekutors upp­gifter i utsökningsmål överflyttas på kronofogdemyndigheterna och alt besvär över kronofogdemyndigheIs beslut förs direki i hovrätten, mot vars beslut talan kan fullföljas till högsta domstolen. Förslaget utgår från att överexekutorsinstitutionen helt avskaffas.

Mot den angivna allmänna ramen för UB:s omfattning har lagrådet inte någon erinran. Lagrådet ansluter sig alltså till uppfattningen att balken bör omfatta även verkslällighet i fråga om böter, skaller, tullar och allmänna avgifter. Detta är motiverat redan av att de utsökningsmål som avser sådan verkställighet utgör merparten eller c:a 80 procent (år 1976) av alla mål hos kronofogdemyndigheterna och är helt dominerande även i fråga om det belopp som skall drivas in. Det skulle, såsom föredragande statsrådet framhåller, uppenbarligen vara föga tillfredsställande, om bestämmelserna i en ny UB blir direki tillämpliga endast på en mindre del av kronofogde­myndigheternas verksamhet.

Sedan gammall kan påförda skatter och allmänna avgifter tvångsvis tas ut av den enskilde, utan all hans betalningsskyldighet har lastslagits i domstols dom. Själva del beslut varigenom myndigheten påför skatt eller allmän avgift får med andra ord exiiibilitet. De exekutiva åtgärderna föratt genomföra beslutet kommer vidare till direkt användning i förfarandet lör uppbörd av skaltefordringar. Delta kommer lill formellt uttryck bl.a. därigenom att lagbestämmelserna om användning av exekutiva åtgärder med avseende på beslutade debiteringar är upptagna i uppbördsförtattning-ar. Med stöd av dessa bestämmelser tillämpas lör de exekutiva åtgärderna en ordning vid "indrivning av skatt" som i viktiga hänseenden avviker från den som enligl UL gäller för enskilda fordringar.

Verkställighet enligt UB förutsätter att del finns en exekutionstitel av

 

Prop. 1980/81:8                                                                Lagrådets yttrande    1057

något slag. Till de exekutionstitlar som får läggas lill grund för verkstäl­lighet hänför UB de olika förekommande urkunder varigenom nu avsedda allmänna fordringar regelmässigt fastställs. Härigenom blir - i enlighet med vad som nyss har nämnts - UB direkt tillämplig på exekutionen med avseende på dessa fordringar. En följd härav blir att de exekutiva åtgiirder-na i varje särskilt fall kommer att prövas och genomföras inom ramen lör ett självständigt utsökningsmål enligl balken. varvid det exekutiva förfa­randet visserligen i princip hålls skilt från uppbördsförfarandel men bör samordnas med detta. I utsökningsmålet får staten - eller i förekommande fall kommunen - ställning som sökande. Den verkställighet som kommer i fråga i målet avses enligl förslaget — liksom hittills i motsvarande fall -följa delvis andra regler än som skall gälla med avseende på enskilda fordringar. Härvid skall tillämpas lagbestämmelser som får karaktären av särregler i förhållande till balkens generellt hållna reglering. Detsamma gäller mål om verkställighet av böter. Mål för vilka sådana särregler skall gälla benämns i balken "allmänna mål" lill skillnad från övriga mål som benämns "enskilda mål".

Enligt den lagleknik som används i UB förutsätts där upptagna lagbe­stämmelser vinna tillämpning i såväl allmänna som enskilda mål. Av sär­skilda paragrafer i balken framgår i vilken utsträckning avvikande regler skall tillämpas i de allmänna målen. 1 dessa paragrafer förklaras sålunda, att vissa där angivna bestämmelser i balken inte skall gälla i allmänna mål. Vilken särregel som skall träda i stället kan i en del fall utläsas av innehållet i själva undanlagsparagrafen. I andra fall förutsätts eller anges i paragra­fen, alt någon supplerande regel finns i lagstiftningen vid sidan av balken. Vad som därvid skall träda i stället för balkens bestämmelser framgår inte i alla hänseenden av remissen.

Utmärkande för sådana fordringar som skaller och vissa allmänna av­gifter är att betalningsskyldigheten i princip inträder redan i och med debiteringsbeslulet - således även om debiteringen eller den till grund för denna liggande taxeringen överklagas. Åtgärder för verkslällighet får ock­så vidtas ulan alt man behöver avvakta alt beslutet vinner laga kraft. Åven i övrigt intar de allmänna fordringarna en gynnad ställning i exekutionshän­seende. Avsikten torde vara all gällande principer för indrivning och exekution med avseende på dessa fordringar skall såvitt möjligt behållas. Det hade självfallet varit önskvärt all, då den exekulionsrättsliga reglering­en inle har ansetts böra i dess helhet ske i UB, de utelämnade delarna dock nu — i samband med den genomgripande reformeringen av vårt exeku­tionssystem - hade tagits upp till omprövning i belysning av de motsva­rande reglerna för enskilda fordringar.

Eftersom UB avses gälla även för de allmänna målen, bör innehållet i den särskilda regleringen för dessa mål givelvis i möjligaste mån framgå av själva balken. Främst lagtekniska skäl kan dock göra det nödvändigt att särregler undanlagsvis meddelas i lag vid sidan av balken. Det är därvid -

 

Prop. 1980/81:8                                                                Lagrådets yttrande    1058

även enligl lagrådets bedömande - en i och för sig riktig teknik att i själva balken ange vilken eller vilka av dess bestämmelser som inle skall vinna tillämpning i allmänna mål. Med denna teknik är det emellertid i lagstift­ningsärendet om balken som ställning skall tas till huruvida ett undantag i varje särskilt fall är motiverat och, ifall en viss särregel därvid bedöms böra gälla, huruvida den bör tas upp i balken eller ej. Remissprotokollet redovisar i anslutning till föreslagna undanlag från balken i allmänhet inte någon närmare analys från dessa synpunkter som kan ijana som underlag för prövningen i ärendet; den reglering som behövs vid sidan av balken torde komma att övervägas i samband med alt förslag läggs fram till följdlagstiftning lill UB. Vid angivna förhållanden har lagrådet ej kunnat fullt ut bedöma, vare sig om tillräckliga skäl finns för samtliga i UB gjorda undantag - lill ett betydelsefullt sådant återkommer lagrådet vid 3 kap. 22 8 - eller om behov föreligger av ytterligare undantag för de allmänna målens del.

.\ven i andra avseenden än som här har berörts intar de allmänna fordringarna en särställning. Den exekutionssökande parten - staten eller kommun - företräds nämligen här av kronofogdemyndigheten såsom in­drivningsmyndighet, vilken i denna egenskap har beslutande och verkstäl­lande befogenheter. 1 de allmänna målen intar alltså kronofogdemyndighe­ten en dubbelställning genom ati samtidigt vara både partsrepresentant och exekutiv myndighet, ett förhållande som i andra likartade sammanhang skulle ha inneburit ett uppenbart Jäv. De risker från rättssäkerhetssyn­punkt som delta system kan tänkas medföra har påpekats från liera håll under remissbehandlingen. De yppade farhågorna avser väl inte i första hand, att kronofogdemyndigheterna skulle komma all på ett otillbörligt sätt tillgodose det allmännas intressen på enskilda intressenters bekostnad. Farhågorna har närmast bottnat i alt misstankar om bristande objektivitet lätt kunde sprida sig hos allmänheten. Men detta ar illa nog. Föredragande statsrådet har framhållit, att det enligt hans mening inte finns tillräcklig anledning att i sammanhang med genomförandet av UB, ehuru den tilläg­ger kronofogdemyndigheterna ytteriigare uppgifter i allmänna mål. ta upp frågan om kronofogdemyndigheternas ställning i allmänna mål till ompröv­ning. Enligt lagrådets mening kan man dock inte bortse från att kronofog­demyndighets dubbelställning i allmänna mål utgör en i systemet inbyggd svaghet, som är ägnad att väcka betänkligheter. Dessa ökar självfallet om och i den mån de allmänna målens dominerande ställning tilltar och det allmännas fordringar i exekutionslagsliftningen ges en mer gynnad ställ­ning än enskilda fordringar. Lagrådet inser väl, att en annan ordning, som förutsätter viltgående organisatoriska förändringar, inte är genomförbar i nuvarande läge. Enligt lagrådets mening år del emellertid av största vikt alt alla de åtgärder vidtas som är möjliga för alt hindra intressekonflikter. Lagrådet pekar i fortsättningen på några situationer där kronofogdemyn­dighetens funktioner lämpligen bör inskränkas eller överflyttas på dom­stol.

 

Prop. 1980/81:8                                                               Lagrådets yttrande    1059

Tanken att sammanföra reglerna inom den egentliga utsökningsrätten i en balk har i ett betydelsefullt hänseende inte fullföljts i förslaget. Undan­taget avser verkställighet av den särskilda säkerhetsåtgärd, betalningssäk­ring, som nyligen har tillförts skatte- och avgiftsprocessen och som i princip svarar mol kvarstad inom civil- och straffprocessen. Verkställighe­ten av beslut om betalningssäkring - vilka fattas av länsrätt - ankommer på kronofogdemyndigheterna och skall i princip ske i samma ordning som gäller för utmätning. 1 tilläggsremissen har berörts frågan huruvida inte bestämmelserna om verkställighet och rättsverkan av betalningssäkring borde - i likhet med motsvarande regler i fråga om kvarstad - ingå i UB. Denna tanke avvisas emellertid på skäl som lagrådet inle anser bärande. Enligt lagrådets mening bör bestämmelserna ha sin plals i UB. vilken ju är avsedd all vara en sammanhållen enhet för i princip alla exekulionsrätts­liga bestämmelser. Till denna fråga återkommer lagrådet vid behandlingen av 16 kap.

Kronofogdemyndigheternas övertagande av överexekutorsgöromålen innebär, att de kvalificerade och ofta mer JudicieUt betonade uppgifter som nu fullgörs av överexekutor fördelas på ett stort antal kronofogdemyndig­heter. Som framgår av remissyttrandena råder viss tvekan om den före­slagna organisationsändringen. Betänkligheterna gäller främst huruvida exekutiv försäljning av fast egendom saml fartyg och luftfartyg, där ofta särskilt komplicerade frågor möter, bör anförtros kronofogdemyndighe­terna. Lagrådet anser för sin del, all del inle möter nägot avgörande hinder mot reformen från rällssäkerhetssynpunkt: lagrådet utgår då från all över­exekutors befattning med fördelningstvister, pä sätt lagrådet utvecklar vid behandlingen av 7 kap., flyttas till domstol och inte till kronofogdemyn­dighet. Vissa fördelar skulle obestridligen vara förenade med alt koncen­trera handläggningen av nyss nämnda försäljningsärenden till ett mindre antal kronofogdemyndigheter, som därmed skulle få slörre förtrogenhet med dem. Från de synpunkter lagrådet har att beakta vill lagrådet dock inte motsätta sig den föreslagna ordningen, enligt vilken alla kronofogde­myndigheter skall ha samma kompetens. Emellertid vill lagrådet betona angelägenheten av att, såsom även föredragande slalsrådet förutsatt, de svårigheter som kan möta motverkas genom lämpliga personalorganisato­riska åtgärder.

Mot den föreslagna instansordningen för överprövning av beslut i utsök­ningsmål har lagrådet inte någon erinran.

UB är slutresultatet av ett omfattande utrednings- och lagstiftningsar­bete. Reformeringen av utsökningsrätten har bedrivits i etapper, och på grundval av delbetänkanden av lagberedningen har en rad viktiga delre­former genomförts under 1960- och 1970-talen. Detta gäller bl. a. reglerna om införsel och löneutmälning samt bestämmelserna om exekution i fast

 

Prop. 1980/81:8                                                                Lagrådets yttrande    1060

egendom, fartyg och luftfartyg. Uppdelningen av lagstiftningsarbetet har föranletts av olika skäl. Delvis lorde den ha betingats av att vissa reformer ansetts särskilt angelägna och delvis har den nödvändiggjorts av reformer på andra rättsområden: del senare ar fallet med reglerna om exekution i fast egendom, fartyg och luftfartyg. Lagstiftningen i de ämnen som omfat­tas av delreformerna har. i stort sett utan omprövning i sak. fogats in som särskilda kapitel i UB.

Åven i övriga delar bygger förslaget till UB i sina huvuddrag på samma principer som gällande rätt, 1 vissa hänseenden innehåller dock förslaget nyheter av väsentlig betydelse. Beträffande skyddet mot att verkställiiihet sker till förfång för tredje mans rätt innebär sålunda UB en i stora delar ny reglering, och bestämmelserna om verkan av exekutiv försäljning innelat-lar nyskapelser. Åven i fråga om själva förfarandereglerna innehåller UB betydelsefulla nyheter.

Utsökningsrätten år - med sin nära anknytning till civilrätten, process­rätten och den offentliga rätten - ett omfattande och komplicerat rättsom­råde. Inom den juridiska litteraturen har exekutionsiätlen ej rönt samma uppmärksamhet som andra centrala rättsområden. Genom det etappvis bedrivna lagstiftningsarbete som har lett fram till det föreliggande förslaget till utsökningsbalk har utsökningsrätten fått en mer ingående belysning, Lagmoliven är dock inle på alla punkter så klargörande som önskvärt vore. Överväganden som ligger till grund för föreslagna ändringar i gällan­de rätt ar ibland ytterst knapphändigt redovisade. Vissa motivuttalanden har kommit att stämma mindre viil överens med andra. De grundlagsfrågor som förslagel aktualiserar har inte närmare analyserats. Allt detta har medfört, att lagrådet måsle undersöka vissa frågor från grunden och därvid utföra arbete av utredande karaktär, någol som har bidragit till att gransk­ningen i lagrådet har blivit tidsöd:inde.

De regler i förslaget som överensstämmer med bestiimmelser vilka redan har införts genom de olika delreformerna har lagrådet inte underkastat granskning i vidare mån än som varit påkallat med hänsyn till deras infogande i balken. På ett par punkter föreslår lagrådet dock. att lagstift­ningen omprövas och ändras så att den bringas i bättre överensstämmelse med regelsystemet i UB eller rättsordningen i övrigt. Lagrådet förordar också, att del framdeles i lämpligt sammanhang företas en översyn av vissa bestämmelser i denna del av lagstiftningen.

När det gäller det i UB upptagna lagmaterialet i övrigt framställer lagrå­det i det följande ätskilliga erinringar. 1 betydande utsträckning avser erinringarna detaljfrågor eller spörsmål av mindre principiell räckvidd, och lagrådels ändringsförslag rubbar inle regelsystemets grunder, I vissa hän­seenden föreslår dock lagrådet väsentliga ändringar i sak. Sålunda förordar lagrådet en omläggning av del regelsystem som har uppställts till skydd mot all en persons egendom las i anspråk för betalning av en annan persons gäld. 1 fråga om den rättsliga innebörden av del exekutiva köpet

 

Prop. 1980/81:8                                                               Lagrådets yttrande    1061

anser lagrådet, att man bör anlägga ett delvis annat betraktelsesätt än det som ligger lill grund för förslaget. Åven beträffande de tvångsmedel som skall få användas i verkställighelsförfarandet föreslår lagrådet ändringar som syftar till alt stärka rättssäkerheten.

Mot lagverkels allmänna disposition har lagrådet ingen anmärkning. Från systematisk synpunkt bör däremot enligl lagrådets mening några kapitel omarbetas.

Såsom framgär av del redan anförda utgör UB till slor del en kodifiering av gällande rätt. Balkens största betydelse lorde ligga i att den systemati­serar och till en enhet sammanför det omfattande och nu på skilda håll upptagna lagmaterialet samt i samband därmed moderniserar det och fyller ut luckor i lagstiftningen. Genom balken vinner utsökningslagstiftningen i stadga och klarhet. Lagrådet tillstyrker, att förslaget till UB. efler överar­betning i de av lagrådet angivna hänseendena, läggs lill grund för lagstift­ning.

Till en av de grundlagsfrågor som förslaget aktualiserar hör spörsmålet vilken slatsrättslig form som krävs för exekutionsrättsliga regler eller med andra ord frågan om normgivningskompetensen med avseende pä sådana regler.

Balken upptar på ätskilliga ställen bestämmelse av innebörd ati i visst hänseende skall gälla vad som är föreskrivet vid sidan om balken. Dessa hänvisningar har utformats pä olika sätt. Utformningen är emellertid i allmänhet neutral i den meningen att det av hänvisningen inte framgår, om det avsedda undanlaget från eller tillägget till balkens regel är avsett att ges i form av lag eller i annan ordning.

Enligl hittills vederlagen åsikt innebär en författningsbestämmelse, som förklarar att i visst fall skall gälla vad som särskilt är föreskrivet, att särregleringen skall ges i samma statsrätlsliga ordning som huvudbestäm­melsen. Av allt att döma har också föredragande statsrådet utgått frän denna åsikt vid utformningen av 15 kap. I 8 3 i förslaget (se huvudremissen s. 669). För förslagets del skulle detta medföra, att regleringen vid sidan av UB alltid måste ske i form av lag. DeUa har dock uppenbarligen inte varit avsett. 1 regel torde nämligen en hänvisning av detta slag avses innebära, att det vid särregleringen får avgöras om denna enligt RF mäste ske i Form av lag eller kan genomföras i annan ordning.

De stadganden i 8 kap. RF som fördelar normgivningsmakten för där angivna olika ämnesområdena mellan riksdag och regering eller annan myndighet ger inga särskilda regler som direkt avser utsökningsrätten utan ämnesområdena beskrivs endast i allmänna ordalag. Så mycket torde dock till en början slå klart, all huvuddelen av de exekulionsrättsliga reglerna -som ju förutsätter ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhål­landen — på grund av kompetensreglerna i 8 kap, laller inom det s.k. primära lagomrädei. Till viss del går de även in under del s. k. obligatoris­ka lagområdet, där normgivningsmakten inte kan delegeras av riksdagen. I

 

Prop. 1980/81:8                                                                Lagrådets yttrande    1062

fräga om en del av de regler som anger förutsättningarna för verkställighet kan tvekan råda om normgivningskompetensen. Detta gäller pä de rätts­områden, där den materiella regleringen kan av riksdagen överlåtas lill regeringen eller kommun eller där regleringen i enlighet med 8 kap. 13 8 2 RF direki tillkommer regeringen. De åsyftade reglerna gäller frågan om exigibilitet av förvaltningsmyndighets beslut eller, närmare bestämt, frå­gan om och under vilka förutsättningar ett sädant beslut skall utgöra en självständig exekutionstitel och därmed kunna verkställas utan att-den skyldighet för den enskilde som beslutet ålägger har blivit prövad av domstol. Sådana regler är i förslaget lill UB upptagna i 3 kap. 1 I 8 första stycket 6 nämns sålunda som en särskild exekutionstitel förvaltningsmyn­dighets beslut som "enligt särskild bestämmelse får verkställas", fill detta stadgande ansluter bestämmelserna i 19 8. enligt vilka vad som gäller om dom skall tillämpas "om ej annat är föreskrivet", när beslut av förvalt­ningsmyndighet får verkställas i enskilt mål. samt bestämmelserna i 23 8. enligt vilka exekutionstitel i allmänt mål får verkställas innan den har vunnit laga kraft, "om det är särskilt medgivet".

Berörda bestämmelser i UB. vilka sålunda hänvisar till reglering vid sidan av balken. tar främst sikte pä skatter och allmänna avgifter. Den särskilda regleringen blir av synnerligen slor betydelse. Den kommer att utgöra den rättsliga grundvalen för att vissa allmänna fordringar, i motsats lill enskilda fordringar, skall kunna tas ut utan all de blivit domfästa, dvs. redan på grund av förvaltningsmyndighets beslut om debitering. Den kan dessutom innebära, att sådant beslut får, ehuru det inte vunnii laga kraft, verkställas på sätt som UB föreskriver för lagakraftägande dom.

Denna reglering vid sidan av LIB kommer sålunda att bestamma exigibi­liteten hos vissa beslut av förvaltningsmyndighet. Frågan gäller i vilken statsrättslig form föreskrifter om exigibilitet skall ges. när den materiella regleringen på grund av delegation från riksdagens sida ankommer pä regeringen eller kommun eller direkt på grund av RF tillkommer regering­en. Enligt lagrådets mening ligger del, bl.a. mol bakgrund av vad som hittills gällt, nära lill hands alt besvara denna fräga så, alt i den män del tillkommer regeringen eller kommun att meddela de materiella föreskrifter­na inom ett visst ämnesområde regeringen eller kommunen också kan ge föreskrifter om exigibilitet: exigibilitelsreglerna kan nämligen ses som ett så nödvändigt komplement till den materiella rätten att det är naturiigt att normgivningskompetensen ligger hos ett och samma organ. Detta innebär, att om regeringen eller kommun liger kompelens att ålägga en viss avgift. den också äger förordna att ett förvaltningsbeslut om sädan avgift kan, även om det är överklagat, verkställas pä samma sätt som en lagakraft­ägande dom. Och vidare innebär det sagda, att om regeringen i enlighet med RF överläter den materiella regleringen ät underordnad myndighet, denna också äger normgivningskompetens i vad angår exigibilitet, dvs. kan förordna att tillämpande myndighets beslut skall kunna genast verkställas.

 

Prop. 1980/81:8                                                                Lagrådets yttrande    1063

Tolkningen för alltsä långt. Självfallet torde emellertid hinder inte möta alt vid delegation av normgivningskompetens - av riksdagen till regering eller kommun eller av regeringen lill underordnad myndighet - det delegerande organet gör de inskränkningar i delegationens omfattning som i det särskil­da fallet kan anses erforderliga eller lämpliga.

Av det anförda framgår, att t. ex, hänvisningen i 3 kap. I 8 första stycket 6 till bestämmelser vid sidan av balken innebär, att dessa bestämmelser -beroende på vilket ämnesområde de reglerar - kan tänkas meddelade antingen genom lag eller i annan ordning. Motsvarande gäller beträffande hänvisningen i 3 kap. 23 8. Delsamma kan möjligen vara fallet med liknan­de hänvisningar pä andra ställen i balken. I andra fall kan däremot en hänvisning till en tilltänkt reglering endast avse en reglering som sker genom lag. Så torde t.ex. vara fallet med stadgandet i 3 kap. I 8 första stycket 7 alt handling, som enligt "särskild bestämmelse" får läggas till grund för verkställighet, är en exekutionstitel. Sådan enskild exekutionsti­tel torde nämligen alltid falla inom ämnesområde där normgivningsmakten mäste uiövas av riksdagen och där utrymme att meddela föreskrift om exigibilitet i annan form än genom lag inte finns.

Med hänsyn till den nya RF:s kompelensregler kan del mången gång vara svårt att vid genomförandet av en lag avgöra i vilken statsrättslig form en tilltänkt särreglering, utanför den aktuella lagen, kan ske. fillräckligt underlag för ett sådant avgörande föreligger ofta inte heller förrän man har full kännedom om innehållet i särregleringen. Under sådana förhållanden ligger det närmast till hands all genomgående låta lagen själv lämna frågan om den statsrätlsliga formen öppen.

Lagrådet vill för sin del förorda, att en sådan lagstiftningsteknik fram­deles används och att alltsä, när en lag skall hänvisa till särreglering vid sidan av lagen, detta sker i neutrala ordalag. Hänvisning lill särreglering bör ske med ett ordval som överensstämmer med det i 8 kap. RF brukade, dvs. med olika former av orden "föreskrift" eller "föreskriva". En hän­visning inom lagen bör avse "bestämmelse" eller ""bestämmelser" i lagen.

Det förordade tillvägagångssättel innebär, att lagstiftaren överger den hittills tillämpade tekniken att när en lag hänvisar till vad som är "särskilt föreskrivet'" därmed avses en reglering som även den är given i lag. Den nya principen hindrar självfallet inte. att lagstiftaren, om det i visst fall anses angeläget att inskränka möjligheten till särreglering till sädan som sker genom lag, läter detta komma till uttryck genom alt lagen själv anger alt undantag, tillägg eller annan särreglering mäste ske genom lag.

Vad angår UB bör lagtexten pä ett flertal ställen Jämkas för att nä överensstämmelse med del anförda: endast i ett par fall finner lagrådet det påkallat att i fortsättningen särskilt uppmärksamma frägan.

 

Prop. 1980/81:8                                                                Lagrådets yttrande    1064

Innan lagrådet övergår till att behandla de särskilda bestämmelserna i förslaget, vill lagrådet anmärka, att när lagrådets förslag till ändring i visst lagrum medför ändring i paragrafnumreringen i kapitlet eller i hänvisningar som görs till bestämmelse i kapitiel. detta inle alltid har särskilt angetts.

1 kap.

5   8 Enligt paragrafen skall kronofogdemyndigheten besluta i uppkom­men Jävsfråga. Lagtexten hindrar inte. alt i instruktion för kronofogde­myndigheterna meddelas bestämmelser som medger att den förrätlnings­man som Jävel gäller själv beslutar i jävsfrågan. Enligt lagrådels mening bör om möjligt den principen upprätthållas att annan än den som Jävals skall besluta i frågan, och denna princip bör komma till uttryck i lag. Lagrådet föreslår alltså att. efter förebild av 5 8 förvaltningslagen, den föreslagna paragrafen kompletteras med en bestämmelse av innebörd att förrättningsmannen själv får pröva Jävsfrågan endast om annan ej kan träda i hans ställe utan olägligt uppskov.

6   8 Som lagrådet har antytt inledningsvis skall exekutionen beträffande vissa allmänna fordringar lill en del ske enligl särskilda regler i en typ av utsökningsmål som i balken kallas allmänna mäl. 1 föievarande paragraf definieras vad som avses med allmänt mål. Mäl som inte är allmänt mäl enligt den angivna definitionen benämns enskilt mål.

Säsom framgår av vad föredragande statsrådet har anfört (huvudremis­sen s. 89) kräver nu gällande RF. att de särregler enligt vilka verkställighet skall ske för allmänna fordringar - liksom de allmänna verkslällighetsreg­lerna — ges i lagens form. Självfallet gäller detta också - såsom här är i fråga — beträffande sädana föreskrifter som anger tillämpningsområdet för särreglerna. Av stadgande i lag skall således kunna utläsas vilka slag av allmänna fordringar som omfattas av de särskilda verkställighetsreglerna. Regeringen kan ej bemyndigas att bestämma härom.

Ett lagstadgande som definierar begreppet allmänt mål måste utgå från att det, såsom framgår redan av den inledande paragrafen i UB, skall föreligga en exekutionstitel för att verkställighet skall kunna ske. Vilka exekutionstitlarna är redovisas uttömmande i 3 kap. I och 2 88: dessa stadganden anger härigenom den ram inom vilken UB vinner tillämpning. Bland de exekutionstitlar som är av intresse i delta sammanhang ingär domstols dom, utslag eller beslut. Hit raknäs avgöranden av säväl allmän domstol som t.ex. allmän förvaltningsdomstol. En stor och viktig grupp utgör vidare myndighels beslut sotn enligl särskild föreskrift får verkställas (jfr 3 kap. I S första stycket 6 i förslaget).

Inledningsvis har lagrådet också nämnt, att sådana mäl som avser verk­ställighet av böter, skatter eller allmänna avgifter typiskt sett år att hänföra till allmänna mål. Med allmän avgift, också kallad offenlligrättslig avgift.

 

Prop. 1980/81: 8                                                               Lagrådets yttrande    1065

brukar vanligen förstås en penningprestation som betalas för en specifi­cerad motprestation från del allmänna - i motsats till skatt vilken karakte­riseras som ett tvångsbidrag till det allmänna ulan direki motprestation (prop. 1973: 90 s. 213).

En definition av begreppet allmänt mäl, varigenom gränsen alliså dras mellan allmänt och enskilt mål, bör enligt motiven ske med utgängspunkt i att den fordran som verkställigheten i målet avser skall vara av offenllig­rättslig natur. Lagrådet ansluter sig till denna uppfattning.

Från angivna utgångspunkter är det tydligt, att till allmänt mäl skall -såsom skett i det föreslagna stadgandet - hänföras mål vari verkställighe­ten avser böter. vite. skatt eller tull.

1 frågan vilka slag av mäl som. utöver de nyss nämnda, bör handläggas såsom allmänna mål grundas förslagel på nu gällande ordning för indriv­ning av allmänna fordringar. 1 motiven uttalas all allmänna mål enligt UB i huvudsak bör omfatta samma fordringar som för närvarande '"drivs in i allmänna mål"" hos kronofogdemyndigheterna. Av de allmänna avgifter som nu drivs in på detta sätt - och därmed särbehandlas i exekutivt hänseende - utgörs huvuddelen av sädana avgifter som slår skatterna nära i den meningen att de har karaktären av pålagor. Åven en del avgifter som inle är av denna art har kommit alt ingå. t. ex. vissa förrättningskostnader vid fastighetsbildning. I fråga om vissa fordringar, som också ingår, ehuru de inle kan betraktas som pålagor, är det tveksamt, om de ens är alt hänföra till kategorien '"avgift". Några fordringar, som otvetydigt inte ar avgift, drivs också in i allmänt mål; hit hör förpliktelse att återgälda rällshjälpskostnad i rättegång.

Det nuvarande systemet för indrivning av allmänna fordringar bygger pä en utveckling sedan lång lid tillbaka. Vilka fordringar som har kunnat tas ut i - helt eller delvis — samma ordning som gäller för skatt har bestämls av regler som huvudsakligen varit meddelade i administrativ väg eller kommit att utbildas i praxis. De bakomliggande motiven har därvid växlat från tid till annan.

Den i förslaget till lagtext upptagna bestämningen ""staten tillkommande avgift som får utsökas ulan föregående dom" ger ej någon klar avgräns­ning. Den säger egentligen — frånsett att det skall vara fräga om en statlig avgift - ingenting mer än att statens fordran skall vara fastställd genom beslut som ulgör exekutionstitel enligt balken, men därmed är ej något sagt om naturen av den statliga fordringen. Vad som avses med uttrycket "'andra liknande medel som tillkommer staten eller kommun"" i den före­slagna bestämmelsen är ej heller klart: måhända leder lydelsen till en utvidgning ulöver del i strikt mening offentligrättsliga området.

Enligt lagrådels mening bör avgränsningen av tillämpningsområdet för de allmänna målen enligt UB ske med beaktande främst av att verkslällig­hetsreglerna i dessa mål är allmänt sett förmånligare för borgenären än de som gäller i enskilda mål. Enligt denna bedömning bör området för de 30   Riksdagen 1980181. I saml. Nr 8. Del 2

 

Prop. 1980/81:8                                                                Lagrådets yttrande    1066

allmänna mälen i princip omfatta endast sådana allmänna fordringar som har karaktär av pålagor. När det gäller alt i lagtext ange denna begränsning synes man kunna knyta an till stadgandet i 8 kap. 3 8 RF. som ger uttryck för vad som enligt grundlagen är att anse som offentligrättsliga skyldighe­ter för den enskilde mot det allmänna,

1 enlighet med det anförda vill lagrådet föreslå, att en grundläggande definition i lagtexten av allmänt mäl ges lydelsen: "Allmänt mål är mål. vari verkställighet sker för böter. vite. skatt, tull eller annan betalningsför­pliktelse som avses i 8 kap. 3 8 regeringsformen.""

1 remissprotokollet har inte liimnats någon fullständig redogörelse för vilka mål som avses skola ingå under begreppet allmänt mål i balkens mening. Del får ankomma pä regeringen att inom den nu föreslagna defini­tionens ram genom verkställighetsföreskrifler ange vilka slag av mål som skall handläggas som allmänna mål enligt UB. Sådana föreskrifter har regeringen enligt 8 kap. 13 8 RF alt meddela utan alt någon bestämmelse därom ges i lag.

Om visst slag av utsökningsmål. som enligt det anförda blir att hänföra tili allmänna mål. anses av särskilda skäl ändå inte böra tillhöra denna målgrupp, krävs alt eribrderlig undantagsregel härom också ges i lag. En sådan regel bör ha sin plals i balken och där lämpligen tas upp i föreva-rande paragraf.

Med den av lagrådet förordade avgränsningen kommer vissa av de mäl som nu handläggs som allmänna mål hos kronofogdemyndigheterna att falla utanför begreppet allmänt mäl enligl UB. Om det av särskilda skäl befinns, alt någol slag av mål som faller utanför begreppet men har stark offentiigrättslig anstrykning bör handläggas som allmänt mål. måste också detta föreskrivas genom lag. lämpligen i en kompletterande bestämmelse i förevarande paragraf,

8 § Bestämmelsen i andra stycket är måhända överflödig med hänsyn till att de lagrum som nämns i stadgandet är uttryckligen begränsade till att gälla här i riket registrerad egendom. Den tillgodoser därför närmast ett pedagogiskt syfte. Formellt sett skulle den möjligen kunna tolkas sä alt den avser ocksä det visseriigen närmast teoretiska fallet att ett skepp eller ett luftfartyg är registrerat i Sverige men till följd av ett misstag har blivit registrerat ocksä i en främmande stat eller att motsvarande förhållande föreligger beträffande inteckning', i reservdelar till luftfartyg. Del torde emellertid inte vara avsikten att undantagsregeln skall gälla i sådana fall. Stadgandena i 4 kap. 7 8 andra stycket och 30 8 andra stycket synes sålunda vara tillämpliga så snart egendomen i fräga är i vederbörlig ordning registrerad resp. intecknad i Sverige, oavsett om registrering eller inteck­ning råkar ha meddelats eller alltjämt vara gällande också i en främmande stat. Alt så är förhållandet får anses ligga i sakens natur, och någol förtydligande av bestämmelsen i detta hänseende anser lagrådet därför inte vara påkallat.

 

Prop. 1980/81:8                                                                Lagrådets yttrande    1067

2  kap.

3  8 Lagrådet föreslår under 7 kap., all en särskild forumregel för löneut­mälning tas upp där. Följs detta förslag, bör i förevarande paragrafs första stycke erinras även om denna forumregel.

4  8 Lagrådet kommer under 18 kap. 2 8 att föreslå ändrad lydelse av nu förevarande paragraf.

7 8 Genom bestämmelserna i denna paragraf anges när en ansökan eller annan handling i utsökningsmål skall anses ha kommit in till kronofogde­myndigheten. Enligl en hänvisning i första stycket av paragrafen tillämpas de regler som gäller för allmän domstol och är upptagna i 33 kap. 3 8 RB. 1 andra stycket ges en särregel för de fall då en handling i utsökningsmål rör anmälan eller annan ätgärd som skall ske innan utmätt egendom säljs, sammanträde avslutas eller beslut meddelas. Denna särregel innebär, att avsteg görs från den för domstolar - och förvaltningsmyndigheter -gällande huvudprincipen, att handling anses ha kommit in den dag då handlingen eller avi om betald postförsåndelse har anlänt lill myndigheten eller kommit behörig tjänsteman till banda. Genom särregeln föreskrivs, att den åtgärd som företas genom handlingen skall beaktas endast om åtgärden dessförinnan har blivit känd för förrättningsmannen.

Bestämmelsen i paragrafens andra stycke är hämtad från lagbered­ningens förslag. 1 motiven har beredningen anmärkt, att tillämpningen kan vålla svårigheter men att sådana svårigheter över huvud inle kan förebyg­gas, om man så långt som möjligt vill följa den liberala linje som lag­stiftaren har slagit in på i 33 kap. RB liksom i förvallningsprocesslagen och förvaltningslagen. Enligt lagrådels mening bör man kunna gå längre än beredningen dä del gäller att i lagstiftningen följa berörda liberala linje, som innebär bl.a. alt alla tillgängliga möjligheter för enskild alt iaktta honom förelagd tidsfrist i förfarandet inför myndighet skall tillgodoses. Praktiska hinder bör inte möta mot att den avgörande tidpunkten, då handling som här avses skall anses ha kommit in, bestäms i nära anslutning till vad enligt paragrafens första stycke skall gälla för övriga handlingar hos myndigheten. Rutinerna för arbetet inom kronofogdemyndigheterna torde kunna anpassas till en sådan ordning. 1 enlighet härmed föreslår lagrådet, att andra stycket i paragrafen fär följande lydelse:

"1 fall dä anmälan eller annan åtgärd, som enligl denna balk skall företagas innan utmätt egendom säljs, sammanträde avslutas eller beslut meddelas, sker genom alt skriftlig handling ges in, anses åtgärden ej gjord förrän handlingen eller avi om betald postförsändelse, i vilken handlingen är innesluten, har anlänt till kronofogdemyndigheten eller kommit behörig tjänsteman till banda."'

 

Prop. 1980/81:8                                                                Lagrådets yttrande    1068

J2 8 Stadgandet i andra stycket av förevarande paragraf om möjlighel lill hämtning i vissa fall av svaranden i utsökningsmål till förhör har getts en utformning som något avviker frän den bestämmelse i 44 kap. 3 8 andra stycket RB som för rättegångsmål utgör stadgandets närmaste motsvarig­het. 1 sistnämnda lagrum föreskrivs, att om svaranden i ett indisposilivt tvistemål uteblir från sammanträde för muntlig förberedelse till vilket han kallals alt inställa sig vid vite, rätten kan förordna att han skall hämtas till rätten ""antingen omedelbart eller till senare dag"". De citerade orden saknar molsvarighel i den nu föreslagna bestämmelsen. Detta torde sam­manhänga med att det enligt förslagel är avsikten att förrättningsmannen i de fall då han inle anser sig böra förordna om omedelbar hämtning skall kunna besluta om framtida hämtning utan angivande av viss dag då för­höret skall äga rum: i ett sådant fall skall alltså hämtningsbeslulel gälla fortlöpande och förhöret äga rum så snart svaranden anträffats och hämt­ningsbeslutet verkställts. 1 sak finns inte anledning lill erinringar mol en sådan ordning, och det torde rned erforderlig tydlighet framgå av den föreslagna lydelsen att stadgandet har denna innebörd, i all synnerhet om det sammanställs med den nyss citerade bestämmelsen i RB.

En fråga som inte har berörts i remissprolokollet rör möjligheterna att föra särskild talan mot ett beslut enligt förevarande lagrum om hämtning. Eftersom hämtning innebär en så långtgående frihetsinskränkning att åt­gärden mäste likställas med ett frihetsberövande, bör denna fråga ses i belysning av föreskriften i 2 kap. 9 S andra stycket RF. I denna grundlags­bestämmelse föreskrivs, att om en medborgare av annan anledning än brott eller misstanke om brott har blivit omhändertagen tvångsvis, han skall kunna fä saken prövad av domstol - eller en på visst sätt sammansatt nämnd - utan oskäligt dröjsmål. Hämtning är uppenbarligen att anse som ell sädant omhändertagande som avses i delta stadgande, och svaranden i ett utsökningsmål mäste alltså i princip ha möjlighet alt fä ell hämtnings-beslut enligt den aktuella bestämmelsen i förslaget prövat av domstol.

Den grundlagsfästa rätten till domstolsprövning inträder emellertid först sedan själva omhändertagandet ägt rum, dvs. i detta fall när hämtnings­beslutet har verkställts. Någon på RF grundad rält att föra talan mot själva hämtningsbeslutet föreligger däremot inte.

1 förslaget har bestämmelser om bl.a. rätt till lalan mol kronofogde­myndighetens beslul tagits upp i 18 kap. Bestämmelserna innebär i huvud­sak, att talan mot kronofogdemyndighetens beslul får föras i hovrätten (I 8 första stycket). Från denna regel görs ett antal specificerade undantag ulan iniresse i detta sammanhang. Men därjämte föreskrivs bl.a.. att part får föra talan mol beslut som innefattar endast förberedelse lill senare beslut bara i samband med talan mot det senare beslutet (4 8 andra stycket första meningen). Det synes bäst förenligt med grunderna för detta stadgande all anse ett icke verkställt beslut om hämtning utgöra ett sådant förberedande beslut som avses i lagrummet. Rätt till talan mol ett sådant beslut skulle

 

Prop. 1980/81:8                                                               Lagrådets yttrande    1069

alltså inte föreligga. Som framgär av det förut anförda är en sädan ordning förenlig med det berörda grundlagsstadgandel. och sakligt sett synes knap­past heller föreligga behov av någon talerätt i dessa fall.

Sedan ell hämtningsbeslut väl verkställts, synes det däremot främmande att anse det endast innefatta förberedelse lill ett senare beslut. De föreslag­na lalerättsreglerna får därför anses innebära, att svaranden i de aktuella fallen har rätt att föra talan i hovrätten mot hämtningsbeslulel så snart detta verkställts eller verkslällighet har påbörjats genom att svaranden har omhändertagits för att föras till förhör. Därmed får den grundlagsfästa rätten att få hämlningsbeslul prövat av domstol anses ha blivit tillgodosedd genom förslagel,

15 och 16 88 1 förevarande paragrafer av förslaget har tagils upp bestäm­melser om tvångsmedel i form av vite eller häktning i vissa närmare angivna fall då svaranden eller tredje man i utsökningsmål föreläggs att fullgöra eller underlåta något. Såvitt gäller karaktären av de tvångsmedel som skall kunr . användas samt förutsättningarna för åläggande eller ut­dömande av vite resp. för beslut om häktning ger förslaget inle anledning lill några principiella erinringar. Lagrådet vill emellertid ifrågasätta dels om de föreslagna reglerna om förfarandet har fåll en lämplig och ändamåls­enlig utformning och om inle tillämpningsområdet bör något vidgas dels om inle den lid under vilken häktning kan bestå bör på visst sätt begränsas.

Att allmän åklagare är behörig all föra talan vid domstol om utdömande av sådant vite som avses i 15 8 följer redan av hänvisningen i I8S rätte­gångsbalkens promulgationslag (RP) till vad som år föreskrivet i RB an­gående åtal för brott, varpå inte kan följa svårare straff än böter, och behöver således strängt tagel inte särskilt utsägas i UB. Med hänsyn till att en sådan ordning enligt sistnämnda lagrum generellt gäller för motsvarande fall på andra områden år det också sakligt sett naturligt att talerätt i hithörande fall skall tillkomma åklagare. För fall dä talan om utdömande av vite förs av åklagare krävs inte heller vid sidan av berörda stadgande i RP någon särskild reglering av fört"arandel.

Enligl förslagel skall emellertid sådan talerätt också tillkomma sökanden i utsökningsmålet, dvs. borgenären eller annan enskild sökande i enskilt mål och kronofogdemyndigheten i allmänt mål. Förslaget synes ha före­stavals av praktiska skäl och - särskilt när det gäller allmänna mål - av effektivitetshänsyn. Sädana synpunkter kan helt visst inte frånkännas be­tydelse, även om ölägenheterna av en ordning som innebär all man måste gå vägen över allmän åklagare inte bör överdrivas. Men bortsett från att den föreslagna ordningen lorde utgöra en nyhet och sakna motsvarighet på andra områden, där fräga på samma sätt är om vite som har karaktär av processuellt tvångsmedel och är av renodlat offentligrättslig karaktär - till skillnad från t. ex. sådant vite som avses i 15 kap. 11 8 första stycket GB eller i 15 8 firmalagen (Jfr 35 8 varumärkeslagen) - måste iiven frågans

 

Prop. 1980/81:8                                                                Lagrådets yttrande    1070

principiella aspekter beaktas. Visseriigen kan en part när vitesföre­läggande har meddelats här liksom i åtskilliga liknande fall på andra områ­den rent praktiskt ha ett intresse av att vilesföreläggandet eflerkoms. Ut­dömandet av vitet är dock i första rummet ett led i samhällsorganens verksamhet för upprätthållande av effektivitet i den offentliga förvaltning­en och av medborgarnas respekt för myndigheternas beslut. Förfarandet inför domstolen i dessa ärenden har sålunda en judicieU karaktär med framträdande straffrättsliga inslag. Redan dessa omständigheter motiverar att talan om utdömande av vite endast bör kunna föras av allmän åklagare.

Den enskilde har berättigade krav pä alt ett beslul om utdömande av vite vilar på ett utredningsunderlag som präglas av objektivitet och opartiskhet. Det finns visserligen ingen anledning räkna med annat än att av krono­fogdemyndigheterna tillhandahållet utredningsmaterial skall fylla dessa anspråk och i förening med domstolens officialprövning skall erbjuda tillräckliga garantier för den enskildes rättssäkerhet. Psykologiskt sett är det dock ofrånkomligt, att det i vissa fall kan vara ägnat att inge den enskilde en känsla av osäkerhet, om talan om utdömande av vite förs mot honom av någon som är eller sc>m han själv uppfattar som sin motpart i själva utsökningsmålet.

De skäl som sålunda kan anföras mot att i fråga om utdömande av vite ge talerätl även åt sökanden väger enligt lagrådets mening tyngre än de praktiska fördelar som kan stå all vinna med den föreslagna ordningen. Lagrådet förordar därför, att den föreslagna bestämmelsen i 15 8 andra stycket om talerätt för sökanden får utgå.

De praktiska synpunkter och effekliviletshynsyn som har motiverat förslaget om talerätl för sökanden skulle i och för sig tillgodoses, om kronofogdemyndigheten i denna sin egenskap och vid sidan av allmän åklagare gavs taleräll i säväl enskilda som allmänna mål. De skäl som enligt det föregående har föranleti lagrådet att avstyrka den föreslagna regeln om taleräll för sökanden föranleder emellertid med hänsyn till kronofogdemyndighetens dubbla ställning som handläggande myndighet och företrädare för staten i de allmänna målen, att även en sådan lösning måste avvisas.

Lagrådet vill tillägga, att förslaget inte innehåller några bestämmelser om förfarandet inför tingsrätten i mål om utdömande av vite, när talan härom förs av sökanden. Om sökanden är ett enskilt rättssubjekt, kan rätten inle med slöd av 18 8 RP tillämpa RB:s bestämmelser om allmänt åtal. Men det ter sig också främmande att i ett mål där lalan förs på del allmännas vägnar och rör rent offentligrätlsliga förhållanden förfarandet skulle regleras av RB:s bestämmelser om enskilt åtal - bortsett från att det kan ifrågasättas om en sådan tolkning av detta stadgande i RP är förenlig med grunderna för bestämmelsen. RB:s regler om enskilt åtal har ut­formats med utgångspunkt i att kärandeparten har ställning som måls-

 

Prop. 1980/81:8                                                               Lagrådets yttrande    1071

ägande, sådant detta begrepp definieras i 20 kap. 8 8 RB, men en enskild sökande i ett utsökningsmål intar i ett mål om utdömande av vite av här förevarande art inte i nägot hänseende en ställning som är Jämförlig med en målsägandes. Att lagen om domstolsärenden inle blir tillämplig i mål av detta slag ligger i öppen dag. För all en enskild sökande skall kunna ges talerätt i sädanl mål torde del således vara nödvändigt att det i UB införs bestämmelser - eventuellt i form av hänvisningar till RB - om förfarandet i sådana mål.

Om del återigen är fråga om ett allmänt mål och således kronofogde­myndigheten ar alt anse som sökande, blir bestämmelserna i 20 8 RP (ill-lämpliga. Dessa bestämmelser vilar på den allmänna grundsatsen att mäl inför domstol handläggs enligl de regler som gäller för ivislemål. om annat inle har föreskrivits. Några särskilda föreskrifler om förtärandet i hithö­rande fall har inle tagits upp i förslagel till UB. Förslaget innebär således att - med de avvikelser i fråga om rättegångskostnader och rättsmedel som anges i 20 8 RP - mål om utdömande av vite skall handläggas som tvistemål, om talan förs av kronofogdemyndigheten såsom sökande i ut­sökningsmålet. Lagrådet vill ifrågasätta om detta är en lämplig ordning. 1 alla händelser synes det, när som i detta fall talerätten inte för nägon av de laleberältigade är subsidiär i förhållande till de övrigas lalerält - i motsats till vad som gäller i fråga om förhållandel mellan åklagares och måls­ägandes åtalsrätt enligl RB - inte vara motiverat att skilda förfarande-regler skall tillämpas, allteftersom talan förs av åklagare, enskild sökande eller kronofogdemyndigheten säsom sökande i allmänt mål. Förfarandet synes böra vara enhetligt, och detta torde kunna åstadkommas endast genom alt uttryckliga föifaranderegler meddelas i UB.

Enligl 16 8 i förslaget skall i vissa fall häktning kunna tillgripas som tvångsmedel. Fråga om häktning skall prövas av allmän domstol. Talan skall väckas och ulföras av kronofogdemyndigheten. Detta galler oavsett om utsökningsmålet är ett enskilt eller ett allmänt mål.

Häktning såsom tvångsmedel förekommer främst i brottmålsprocessen mol den som misstänks för brott (24 kap. RB). Prövningen av häktnings-frågan ingår som ett led i ett inlett brottmål, och rättens avgcirande utgör tekniskt sett ell beslut under rättegängen. Vid handläggningen företräds del allmänna av åklagaren eller förundersökningsledaren: detta gäller även om häklningsfrågan sedan åtal har väckts las upp på yrkande av måls­äganden eller av rätten självmant.

Förtärandet inför domstolen iir således kontradiktoriskt. Del regleras av jämförelsevis utförliga bestämmelser i RB. som till stor del är tillkomna av hänsyn till den enskildes rättssäkerhet. Del må framhållas, alt bl.a. be­stämmelserna om offentlig försvarare och de allmänna rättegångskostnads-reglerna i 31 kap. RB är tillämpliga också i den del av brottmålsprocessen som avser prövning av häktningsfrågor.

1 rättegång kan häktning också användas som tvångsmedel mot vittne.

 

Prop. 1980/81:8                                                  Lagrådets yttrande    1072

som vägrar att avlägga ed eller att yttra sig (36 kap. 218 RB). Sådan häktningsåtgärd vidtas av rätlen ex officio och föregås inte av något kontradiktoriskt förfarande, vilket givetvis sammanhänger med att dom­stolens beslut uteslutande grundas pä omständigheter som domstolen själv har kunnat iaktta. Häktning enligl delta lagrum i RB får inte i nägot fall bestå under längre tid än tre månader.

I vissa fall kan konkursdomare meddela beslul om häktning, t.ex. av konkursgäldenär som underlåter att fullgöra edgång (94-96 88 KL i lydelse enligt lag 1979: 340): bestämmelser av motsvarande innebörd finns i 8 och 9 88 lagen (1921: 244) om ulmälningsed. Enligt de aktuella bestämmelserna i KL kan i fall då konkursgäldenären är juridisk person häktning tillgripas ocksä mol vissa av den juridiska personens ställföreträdare, Fräga om häktning enligt de angivna lagrummen prövas på framställning av för­valtaren eller av kronofogdemyndigheten i dennas egenskap av tillsyns­myndighet. Förhandling kan hållas inför konkursdomaren men är inte obligatorisk. Ingen fär med stöd av dessa bestämmelser hållas häktad ""under konkursen"" under mer än tre månader. Kronofogdemyndigheten har i nyssnämnda egenskap rält att föra lalan mot konkursdomarens beslut (210a8 KL), Några detaljbeslämmelser i övrigt rörande förfarandet vid handläggning av häktningsfrågor inför konkursdomare finns inte,

1 nära anslutning lill dessa bestämmelser i KL har i 8 8 av 1970 års lag om statlig lönegaranti vid konkurs meddelats vissa bestämmelser om möjlighet för konkursdomare att meddela beslul om häktning av arbetsgivare som underlåter alt fullgöra viss uppgiftsskyldighel. Fråga om häktning enligt dessa bestämmelser tas upp på framställning av kronofogdemyndigheten. I övrigt hänvisas beträffande sådan häktningsåtgärd till 95 8 KL.

Som framgår av det sagda tillämpas ett rent kontradiktoriskt förfarande i de fall då fråga om häktning kommer upp vid allmän domstol såsom ett led i brottmålsprocessen och företräds därvid det allmänna av åklagare eller högre polismyndighet. Också i övriga här berörda fall kommer fräga om häktning upp i ett redan pågående förfarande inför judicieU myndighet. I dessa fall har visserligen förfarandet en något mer inkvisitorisk karaktär. Del bör emellertid betonas alt häktningsreglerna i KL är av gammall datum och tillkom långt före den nya rättegångsbalken och att den översyn av konkurslagsliftningen som resulterade i 1979 års lagstiftning om änd­ringar i bl. a. KL inte enligt utredningsdirektiven omfattade de här berörda häktningsreglerna. Reglerna behölls väsentligen oförändrade och kan där­för inte anses som uttryck för en modern syn på hur bestämmelser om häktning som tvångsmedel bör vara utformade.

När såsom enligl del nu föreliggande förslaget helt nya bestämmelser om häktning som tvångsmedel skall införas pä utsökningsrättens område bör mot den angivna bakgrunden förfarandereglerna i 24 kap. RB snarare än konkurslagens motsvarande bestämmelser utgöra förebild. 1 fråga om än­damålet med häktning som tvångsmedel råder emellertid nära släktskap

 

Prop. 1980/81:8                                                             Lagrådets yttrande    1073

mellan de nu aktuella nya bestämmelserna i UB och de förut berörda häktningsreglerna i 36 kap. RB resp. i KL och vissa näriiggande författ­ningar. UB bör därt'ör erbjuda samma möjligheter som KL att i fall då gäldenären är juridisk person häkta dennas ställföreträdare — en fräga som saknar aktualitet vid tillämpning av 36 kap. 21 8 RB. Vidare bör häktnings­tidens längd underkastas samma begränsning här som i nämnda lagrum i RB och i författningarna på konkursrättens område, dvs. att häktning inle skall kunna beslå under mer än tre månader.

En anpassning av förfarandereglerna lill bestämmelserna i 24 kap. RB innebär inle bara att häklningsfrågan bör prövas av domstol, att det all­männa bör företrädas av särskild myndighet utanför domstolen och att förtärandet bör vara kontradiktoriskt. Det innebär enligt lagrådets mening ocksä, att avsteg från regeln att det allmänna i sådana ärenden skall företrädas av åklagare bör frångås bara om särskilda skäl föreligger. 1 remissprotokollet har inte anförts annat skäl för att uppgiften skall läggas pä kronofogdemyndigheten än att '"häktning utgör en direki åtgärd i ut­sökningsmålet för alt få lill stånd verkställighet"". Argumentet är knappast övertygande - det kan i själva verket användas om varje tvångsmedel som används i vilket som helst förvaltningsärende. Däremot gör sig de skäl som i det föregäende har anförts för att talan om utdömande av vite skall kunna föras endast av åklagare gällande med än större styrka i fråga om häktning, främst med hänsyn lill delta tvångsmedels ingripande karaktär. Betänklig­heterna mot att låta kronofogdemyndigheten föra talan är visserligen mind­re framträdande i enskilda mäl, men det kan knappast komma i fråga att fördela uppgifterna på skilda myndigheter i olika slags mål. De praktiska fördelar som skulle stå att vinna i de enskilda fallen med den i remiss­protokollet föreslagna ordningen torde för övrigt vara så obetydliga alt de inte kan tillmätas avgörande betydelse i detta sammanhang, i all synnerhet som möjligheten till häktning främst kommer att fylla en preventiv funk­tion och kan antas bli utnyttjad endast i undantagsfall.

1 enlighet med del anförda bör enligt lagrådets mening häktning ske på framställning av åklagare efter anmälan av kronofogdemyndigheten och häktningsfrågan prövas av tingsrätten i den ort där kronofogdemyndighe­ten finns.

När begäran om häktning görs vid tingsrätten, kommer häktningsfrågan att handläggas utan anknytning lill något vid domstolen redan inlett Judi­cieUt förfarande. 1 det avseendet föreligger en betydelsefull skillnad i förhållande till de tidigare berörda häktningsreglerna i 36 kap. RB samt häktningsbestämmelserna i KL och därtill anslutande författningar. Oav­sett om man utgår från det remitterade förslagel eller från lagrådets stånd­punkt att talan skall föras av åklagare, blir 20 8 RP tillämplig, vilket som förut framhållits innebär, alt RB:s tvislemålsregler med endast vissa un­dantag kommer all gälla. Delta kan knappast anses vara en lämplig ord­ning. En särskild reglering av förfarandet är därför påkallad. De kort-

 

Prop. 1980/81: 8                                                               Lagrcidets yttrande    1074

fattade bestärnmelserna i 16 8 andra och tredje styckena i förslaget är otillräckliga. Sä t.ex. krävs bestämmelser om domförhet. om rättegångs­kostnader, om den enskildes möjligheter alt få offentlig försvarare, om påföljd för utevaro. om formen för rättens avgörande av saken och om omedelbar verkställighet av avgörandet.

Det ter sig naturligt all häktningsbestämmelserna i 24 kap. RB tas till utgångspunkt för en reglering. 1 vilken omfattning det fordras avvikande eller kompletterande föreskrifter är emellertid en fråga till vilken lagrådet i avsaknad av behövligt utredningsunderlag ej anser sig kunna la ställning. Lagrådet förutsätter, att dessa frågor kominer att ytterligare övervägas inom regeringskansliet.

20 8 Vad paragrafens första j.lycke innehåller gäller även utan särskilt stadgande. Anses dock en bestämmelse önskvärd av pedagogiska skäl, kan en sådan las upp i verkslällighelsföreskrifter lill UB. Lagrådet föreslår alltså, alt första stycket utgär.

22 och 23 88 Beträffande dessa paragrafer hänvisar lagrådet till vad lag­rådet anför under 13 kap. 7 8. Följs vad lagrådet där föreslår, förialler behovet av nu förevarande lagrum.

26 8 1 25 8 föreskrivs att säkerhet som har ställts enligt bestämmelse i UB skall beslå av pant eller borgen. 1 26 8 ges bestämmelser om hur krono­fogdemyndighet skall förfara, när myndigheten skall ta ställd säkerhet i anspråk. Enligt dessa bestämmelser får pant tillgodogöras i den ordning som gäller för utmätt egendom och får borgen genast utsökas. Bestämmel­serna utgår från att det under ett utsökningsföriarande kan uppkomma fall då kronofogdemyndighet har all la ställd säkerhet i anspråk. Vilka dessa fall är regleras inte här. Motiven hänvisar till 13 kap. 3 8. vilket stadgande ger iiltryckliga regler om att kronofogdemyndigheten i vissa fall skall ta i anspråk säkerhet som har ställts av köpare eller sakägare vid exekutiv försäljning.

1 motiven till 2 kap. 26 8 omnämns också de regler som i förslaget är upptagna i 3 kap. 22 8 andra stycket, 13 kap. 208 och 15 kap. 248. Enligt dessa regler kan kronofogdemyndighet genast utsöka belopp som i vissa fall har betalts ut men som mottagaren har blivit skyldig all betala tillbaka i mål om utmätning eller införsel. 1 här aktuella fall har mottagaren regel­mässigt ställt säkerhet för återbetalning. Befogenheten att genast utsöka innebär bl.a., att kronofogdemyndigheten får, då säkerheten består av pant, ta den pantsatta egendomen i anspråk bara om den tillhör den betalningsskyldige eller eljest kan utmätas för hans gald. Förslagels stånd­punkt torde emellertid vara att den ställda säkerheten i förevarande fall alltid skall kunna tas i anspråk - således även när den består av t. ex. pant som är ställd av en iredje man. Detta synes böra komma lill tydligare

 

Prop. 1980/81:8                                                               Lagrådets yttrande    1075

uttryck i lagtexten i 3 kap. 22 8 andra stycket - tredje stycket i lagrådets förslag till jämkad lydelse av paragrafen - 13 kap. 20 8 och 15 kap. 24 S. 1 detta syfte bör lämpligen i vart och ett av de berörda lagrummen uttryckli­gen anges, att ställd säkerhet får tas i anspråk.

Bestämmelserna i 2 kap. 26 8 lorde ej avses skola vinna tillämpning i andra fall än dem som regleras i 13 kap. 3 8 och i nyss nämnda Ire lagrum. Lagrådet förordar, att 26 8 avfattas så all därav också framgår vad som år paragrafens tillämpningsområde. Detta kan ske genom att paragrafens första mening - med beaktande av lagrådels förslag lill ändrad lydelse av 3 kap. 22 8 (23 8 i lagrådets förslag) - ges följande lydelse: ""Nar kronofogde­myndigheten skall taga säkerhet i anspråk enligt 3 kap. 23 8 tredje stycket. 13 kap. 3 eller 208 eller 15 kap. 24 8. får pant tillgodogöras i den ordning som gäller för utmätt egendom."

3 kap.

Förevarande kapitel innehåller i I 8 en förteckning över förekommande exekutionstitlar. 1 de följande paragraferna i kapitlet ges vissa bestämmel­ser om hur verkställighet på grund av de olika exekutionstitlarna skall ske. Dessa paragrafer är inordnade under rubriker enligt den systematik som den inledande förteckningen använder. Genom denna lagstiftningsteknik blir regleringen i kapitiel ulan tvivel överskådlig. Lagrådet vill dock föror­da, alt vissa ändringar, främst av systematisk art, görs i förslaget.

I 8 I första stycket redovisas som exekutionstitlar under punkten I dom och under punkten 3 utslag och beslut i lagsökningsmäl. bevis i mäl om betalningsföreläggande att utmätning får äga rum saml utslag och beslut i handräckningsmål. Enligl en bestämmelse i paragrafens andra stycke skall vad som gäller om dom, om ej annat föreskrivs, i tillämpliga delar gälla även domstols utslag eller beslut. Enligt lagrådels mening synes nu berör­da regler lämpligen kunna ersättas av en föreskrift under punkten I. vilken i förteckningen över exekutionstitlar anger "domstols dom. utslag eller beslut"".

I 17 kap. 6 8 RB föreskrivs, att stadfästelse av förlikning skall ske genom dom. 1 remissen föreslås emellertid alt en sädan dom. i motsats lill vad som skall gälla dom i allmänhet, inte skall vara exekutionstitel. 1 stället avses den genom domen stadfästa förlikningen skola läggas till grund för verk­ställighet. 1 överensstämmelse härmed tar I 8 första stycket 2 såsom exe­kutionstitel upp föriikning som är stadfäst av domstol. 1 detta avseende överensstämmer förslaget med vad som nu gäller enligl 45 8 UL. där det föreskrivs alt förlikning, som har blivit fastställd av domstol, skall verk­ställas i den ordning som är stadgad för lagakraftägande dom.

 

Prop. 1980/81:8                                                                Lagrådets yttrande    1076

I sist angivna hänseende har ej innehållet i de föreslagna bestämmelser­na, vilka i sak motsvarar lagberedningens förslag, närmare kommenterats i remissprotokollet eller i beredningens betänkande. Lagrådet anser sig emellertid böra ta upp frågan om det alltjämt föreligger tillräckliga skäl att vid exekution göra den angivna principiella åtskillnaden mellan dom. varigenom förlikning har stadfästs, och annan dom.

Lydelsen av 45 8 UL är ej ändrad sedan UL:s tillkomst år 1877. Para­grafens innehåll återspeglar det synsätt som man vid den tiden hade på förlikning i rättegång. De processuella reglerna angående sådan föriikning utgick från att det var själva förlikningen som. när den fastställdes av rätten, blev exigibel. Ett uttryck härför var att rättens fastställelse inte betraktades som en dom i vanlig mening. Dessa processuella regler upp­hävdes emellertid i och med att RB trädde i kraft år 1948. De kom alt ersättas av ett enda stadgande i RB, nämligen berörda bestämmelse i 17 kap. 6 8. Införandet av RB föranledde, att vissa bestämmelser i UL ändra­des. Stadgandet i 45 8 UL lämnades dock orubbat. Förarbetena till RB och gjorda följdändringar i annan lagstiftning utvisar ej i vad män behovet av ändring i 45 8 UL övervägdes i samband med rättegängsreformen. Följd­lagstiftningen begränsades dock självfallet till vad som ansågs nödvändigt med hänsyn till de nya räliegän{;sreglerna. Några principiella ändringar i det exekulionsrättsliga systemet kom därvid ej alt aktualiseras. Läget är ett annat när, som i delta lagstiftningsärende, en ny exekutionsrätlslig lagstiftning skall tillskapas.

1 fråga om dom, varigenom förlikning med stöd av 17 kap. 6 8 RB har stadfästs, är övriga regler i RB angående dom tillämpliga. Sålunda gäller de aUmänna föreskrifterna om fullföljd av talan. Möjligheten att begagna extraordinära rättsmedel står också till buds (jfr NJA 1974 s. 295). För domsbegreppet är i dag främmande, alt en dom skulle sakna eller ha bara begränsad verkan i exekutivt h.änseende. Väl har skilda uppfattningar kommit lill uttryck i doktrin och praxis om hur långt rättskraften hos en dom. varigenom förlikning har stadfästs, sträcker sig. 1 ett avgörande av högsta domstolen har en lagakraftvunnen sådan dom ej ansetts utgöra hinder mol att talan om ogiltigförkiaring av förlikningen tas upp till pröv­ning (NJA 1975 s. 507). Att rältskraflsverkan inte är i allo densamma som för domar i allmänhet torde emellertid ej ge anledning till all dom varom här är fråga särbehandlas i exekutionsrältsligt avseende. EJ heller synes del föreligga andra omständigheter, som utgör tillräckliga skäl för en särbehandling som innebär att en dom frånkänns egenskapen av exeku­tionstitel.

Lagrådet förordar således att dom, varigenom förlikning har stadfästs, i det nya exekutionsrättsliga systemet Jämställs med annan dom i del hänse­endet all den säsom exekutionstitel kan läggas till grund för verkslällighet. Den i I 8 första stycket upptagna punkten 2 torde således böra utgå. I redovisningen av exekutionstitlar under punkten  I  kommer därigenom

 

Prop. 1980/81:8                                                               Lagrådets yttrande    1077

""dom'" att innefatta alla slag av fullgörelsedomar. Det nu anförda leder

också till att den föreslagna bestämmelsen 112 8 bör Jämkas.

1 I 8 andra stycket innehåller förslaget en bestämmelse om att godkänt strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot gäller som lagakraft­ägande dom. En föreskrift med detta innehåll finns emellertid redan i 48 kap. 3 8 RB. I exekutionsrätlslig! hänseende har denna föreskrift tydligen bl.a. den verkan att de godkända föreläggandena skall, liksom domar, behandlas såsom exekutionstitlar. Det synes rikligast, att de ocksä nämns i den föreslagna förteckningen över exekutionstitlar i I 8 första stycket. 1 denna förteckning bör därför, lämpligen i en ny punkt 2, las upp ""godkänt strafföreläggande och godkänt föreläggande av ordningsbot"". Den före­slagna bestämmelsen angående sådana förelägganden i paragrafens andra stycke bör därvid utgå.

En följd av de av lagrådet föreslagna ändringarna i I 8 första stycket, vilka alltså innebär all lydelsen under I och 2 ändras och att punkten 3 utgår, blir att punkterna 4-7 erhåller beteckningarna 3-6. Vidare utgär paragrafens andra stycke.

2   8 1 enlighet med vad lagrådet inledningsvis anfört bör här hänvisas till ""särskilda föreskrifter"". Såvitt lagrådet kan bedöma ger dock RF i detta fall ej utrymme för föreskrifter i annan form än lag.

3   8 I gällande rätt finns inte någon bestämmelse som reglerar i vad mån dom, som endast delvis har vunnit laga kraft, får verkställas, och rättsläget på denna punkt är oklart. Förslagel torde innebära, all dom i ej överklagad del i princip skall få verkställas såsom lagakraftvunnen. Regeln härom i andra stycket är emellertid inte ovillkorlig. Enligt bestämmelsen skall sådan verkställighet få äga rum "'när det kan ske"".

Innebörden av detta villkor - som enligl ordalagen närmast tar sikte på att verkställighetshinder av faktisk art kan föreligga — är någol oklar. Som motivering har endast anförts, att "'när det kan ske" avser den situationen att "inte de olika delarna hör så nära samman all den ena delen inte i verkslällighelshänseende kan skiljas från den andra". Ordalagen i lag­texten synes emellertid föra längre; lagtexten ger inle någon anvisning om vilka kriterier som skall vara avgörande vid prövningen huruvida partiell verkställighet kan ske. Enligt lagrådets mening bör huvudregeln vara. att dom som i viss del vunnii laga kraft skall i den delen - liksom dom som i sin helhet vunnii laga kraft — få verkställas utan villkor men att undantag från huvudregeln stadgas för den situation som lagberedningen haft för ögonen eller den då en partiell verkställighet skulle föregripa högre rätts prövning av den mot domen i övrigt fullföljda talan.

Självfallet kan det ibland erbjuda svårigheter att avgöra i vilken del en dom skall anses överklagad och därmed också huruvida den återstående delen kan anses vara lagakraftvunnen. Endast i den mån det med rimlig

 

Prop. 1980/81:8                                                                Lagrådets yttrande    1078

grad av säkerhet kan faststäUas att viss del av domen ej omfattas av den fullföljda talan, kan tydligen villkorslös verkställighet få äga rum. Del måste ankomma pä verkställighetsmyndighelen att självständigt pröva om och i vad mån förutsättningar för verkställighet föreligger. Den om­ständigheten att motsvarande spörsmål samtidigt är föremål för domstols prövning kan inte få utgöra hinder mot att verkställighetsmyndighelen för sin del tar ställning i saken. En annan sak är, att myndigheten självfallet har att ta hänsyn till vad som i utsökningsmålet har blivit upplyst om resultatet av den prövning domstolen kan ha förelagit.

1 fråga om de fall då partsflerhei föreligger på den förlorande svarande­sidan och endast en eller några, men inte alla, förlorande medparter har överklagat har föredragande statsrådet uttalat, att det överklagade avgö­randet får verkställas som lagakraftvunnet mot förlorande part som inte har klagat. Lagrådet vill framhälla. alt uttalandet självfallet inte kan avse de fall då det råder s. k. nödvändig processgemenskap mellan de förloran­de medparterna (jfr 14 kap. 8 8 andra stycket RB).

I andra stycket av den nu föreslagna paragrafen har tagits upp föreskrift av innebörd att i fall då en dom endast delvis har överklagats, den över­prövande instansen kan förordna om inhibition av den verkställighet som har inletts eller kan komma att äga rum med stöd av verkslällighetsreglerna i paragrafen. Denna inhibitionsbestämmelse har av lagberedningen moti­verats med att "det finns en möjlighet att hela domen måste undanröjas i anledning av den talan som fullföljts"". Ett sädant undanröjande av domen även i ej överklagad del torde kunna ifrågakomma endast när domvilla eller annat grovt rättegångsfel har förelupil vid underinstansen. Den föreslagna bestämmelsen har emellertid getts en utformning som lämnar utrymme för tvekan, huruvida avsikten varit att den även skall ge högre rätt möjlighet att inhibera en redan inledd verkställighet av den del av underinslansens avgörande som enligt överinstansens bedömning omfattas av den fullföljda lalan och som denna instans följaktligen inte anser som lagakraftvunnen. En situation av detta slag kan uppkomma, om verkställighetsmyndighelen för sin del har tolkat fullföljdsinlagan mera restriktivt än överinstansen eller med andra ord har ansett underinstansens avgörande vara lagakraft­vunnet och följaktligen ovillkorligt verkställbart även i nägon del som överinstansen har ansett vara överklagad. 1 en sädan situation bör emeller­tid enligt lagrådets mening frågan huruvida verkslällighelsmyndighetens bedömning är riktig eller inte prövas i den ordning som är föreskriven för överprövning av verkslällighelsmyndighetens beslut i allmänhet. Under sådana förhållanden framstår det inte som behövligt eller ens lämpligt att öppna möjlighel för den domstol som överprövar själva exekutionstiteln att ingripa med inhibitionsbeslul. Den föreslagna inhibilionsbeslämmelsen bör utformas så alt den får den begränsade räckvidd som här har angetts.

Åven om lagrådet sålunda med denna reservation inte har någon saklig erinran mot den föreslagna bestämmelsen, vill lagrådet ifrågasätta, om

 

Prop. 1980/81:8                                                  Lagrådets yttrande    1079

stadgandet har sin plats i UB. Inhibitionsbeslämmelser av detta slag ulgör handlingsregler för domstolarna och riktar sig inte lill verkställighets-myndigheterna. Från den synpunkten ler det sig naturligare, att sådana bestämmelser tas upp i den processrältsliga lagstiftningen. Gällande lag­stiftning uppvisar visserligen åtskilliga exempel på alt inhibitionsbesläm­melser har tagits upp i lagar utanför RB. Den nu aktuella regeln intar emellertid såtillvida en särställning att den i fråga om förutsättningarna för sin tillämpning direki knyter an till de rent processrättsliga reglerna i 50 kap. 26 8 RB (Jfr 51 kap. 26 8 och 55 kap. 15 8 andra stycket RB). Den har på del sättet - men också sakligt sett - nära släktskap med inhibilions-bestämmelserna i 58 kap. 6 8 tredje stycket och 59 kap. 3 8 andra stycket RB.

På nu anförda skäl vill lagrådet förorda, att inhibilionsbeslämmelsen i andra stycket av förevarande paragraf i förslagel får utgå. Lagrådet förut­sätter härvid att inhibilionsfrågan i samband med följdändringarna lill den nya balken regleras inom ramen för den processrättsliga lagstiftningen och i saklig överensstämmelse med vad som nu har föreslagils.

1 konsekvens med den ståndpunkt lagrådet sålunda har intagit i denna fråga vill lagrådet förorda, alt de i 118 av förevarande kapitel av förslaget till UB upptagna inhibitionsbesiämmelscrna - vilka i sak motsvarar de nyss anmärkta stadgandena i RB — utgår.

Lagrådet föreslår, att 3 8 får lyda:

""Dom fär verkställas utan särskilda villkor, när den har vunnit laga kraft.

Har lalan fullföljts endast mol viss del av dom. får domen i övrigt verkställas utan särskilda villkor i den mån ej högre rätts prövning med anledning av den fullföljda talan härigenom föregrips.""

4—6 88 Stadgandena i 4 8 inleder det avsnitt av kapitiel som handlar om verkslällighet av icke lagakraftvunna domar. Godtas lagrådets förslag att dom, varigenom förlikning har stadfästs, skall i verkställighetshänseende jämställas med annan dom, bör motsvarighet till regeln i förslagets 12 8 — enligt vilken förlikning i princip skall verkställas såsom lagakraftägande dom - få sin plats före bestämmelserna om icke lagakraftvunna domar. Före dessa bestämmelser torde också böra upptas regeln i förslagets 10 S om alt dom - ehuru ej lagakraftvunnen - kan verkställas som sådan pä grund av lag eller domstols förordnande. Av systematiska skäl bör vidare bestämmelsen i 68 3 i förslaget brytas ut och sammanföras med bestäm­melsen i förslagets 8 8 samt återstående bestämmelser under 6 8 och be­stämmelserna i 5 8 byta plats.

Lagrådet föreslår alltså, att motsvarighet lill förslagels 12 8 las upp under 4 8 och ges innehållet att dom, varigenom föriikning har stadfästs, får redan innan domen har vunnit laga kraft verkställas såsom lagakraft­ägande, om ej annat förordnas med anledning av talan mot domen eller

 

Prop. 1980/81:8                                                                Lagrådets yttrande    1080

talan om ogiltigförklaring av förlikningen, att som 5 S tas upp bestämmel­sen i förslagets 10 8 samt att förslagets 4 8, 5 8 samt 6 8 I och 2 får beteckningarna 6, 8 resp. 7 8.

7—9 §§ Enligt 68 2 kan tredskodom, varigenom betalningsskyldighet har ålagts den uteblivna parten, verkställas genast. Detsamma gäller för närva­rande enligt 49 8 1 mom. UL. När denna princip infördes i lagstiftningen, anfördes motiv som gick ut på att det var alltför strängt mot den uteblivna parten att alltid tillåla verkställighet av tredskodom såsom lagakraftvun­nen, varför sådan verkslällighet ansågs kunna medges endast beträffande tredskodom som innefattade beta.lningsskyldighel (NJA II 1947 s, 181).

1 8 8 ges en bestämmelse av innebörd att dom, i fall dä högre rätt har förklarat talan mot domen förfallen, får verkställas genast. Bestämmelsen skall jämföras med gällande stadgande i 49 8 2 mom. UL, enligl vilket dom, varigenom betalningsskyldighet har ålagts, i motsvarande fall kan verkstäl­las.

En förklaring, att talan mot dom är förfallen, ges av högre rätt, om fullföljande part i tvistemål uteblir från rätlegångstillfälle för huvudför­handling inför den högre rätlen. Sädan förklaring innebär, alt domen skall stå fast, om inle parten inom viss föreskriven lid ansöker om målels återupptagande. Uteblir parten ånyo. är hans rätt till målets återuppta­gande förtallen. De lagregler som här närmast är av iniresse återfinns i 50 kap. 19 och 20 88 samt 55 kap. 15 S RB. Reglerna om talans förfallande och rält lill målets återupptagande ulgör en motsvarighet till stadgandena i RB om tredskodom i underrätt och återvinning med anledning av sådan dom. 1 fråga om verkslällighet av den lägre rättens dom i de här avsedda fallen har samma grundsatser som beträffande tredskodom ansetts böra tillämpas. 1 överensstämmelse härmed medger gällande lag, alt verkställighet av lägre rätts dom i dessa fall får ske bara då, säsom gäller för verkställighet av ej lagakraftvunnen tredskodom, domen innefattar betalningsskyldighet. De processuella reglerna rörande talans förfallande, liksom beträffande tred­skodom, är i dag desamma som gällde när nuvarande verkstäUighetsregler antogs. Någon omständighet som föranleder att ett ändrat synsätt ändå bör anläggas i nu förevarande hänseenden har enligt lagrådels inening ej före­kommit. 1 fråga om verkställighet av dom i fall då talan mot domen har förklarats förfallen finns det sålunda alltjämt fog att göra en begränsning till domar som ålägger belalningsskyidighet.

I enlighet med det anförda förordar lagrådet, att lydelsen av 8 8 ändras så, all vad som där föreskrivs kommer alt avse enbart dom. varigenom betalningsskyldighet har ålagts. Godtas den nu föreslagna ändringen, blir det klart alt, i fall då domen avser skyldighet att utge egendom, bestämmel­sen i 78 i förslagel skall tillämpas även i den situationen att talan mot domen har förklarats förfallen.

 

Prop. 1980/81:8                                                                Lagrådets yttrande    1081

Beträffande 7 8 i förslaget vill lagrådet slutligen framhålla, alt uttrycket ""viss lös egendom"" i lagtexten torde ha använts främst för alt utesluta domar som ålägger betalningsskyldighet. Uttrycket får däremot inle ges den innebörden att paragrafen ej skall tillämpas på domar om generiska prestationer.

Bestämmelsen i 98 i förslaget avser visst slag av domar, varigenom förpliktelse all utge viss egendom har ålagts. Enligl den av lagrådet föror­dade ändringen av 8 8 i förslaget kommer den paragrafen inte att gälla nägot slag av domar som innefattar sådan förpliktelse. Hänvisningen i 9 8 lill 8 8 bör således utgå. Den kvarstående undantagsregeln i 9 8 bör lämpli­gen samtidigt föras över till 7 8 och där tas upp som en andra mening.

1 systematiskt hänseende föreslår lagrådet, att 7 8 i förslaget jämte den i enlighet med vad nyss sagts från 9 8 i förslaget överförda bestämmelsen får beteckningen 10 8 .sr//?;/rt?/8 8 jämte den därmed sammanförda bestämmel­sen i förslagets 6 8 3 betecknas 9 8.

10—12 88 Som framgår av vad tidigare anförts skall enligl lagrådet 10 S i förslaget betecknas 5 8, 11 8 helt utgå och 12 8 betecknas 4 8.

13 och 14 88 Lagrådet förordar, au 13 och 14 88 i det remitterade försla­get får beteckningarna II och 1288, att i en ny såsom 13 8 betecknad paragraf stadgas att 3-10 88 gäller i tillämpliga delar i fräga om verk­slällighet av annat utslag eller beslul än som avses i 11 och 12 SS samt att 11 - 13 88 i lagrådets förslag får rubriken ""Utslag och beslut"".

Vidare föreslår lagrådet alt i en ny såsom 14 8 betecknad paragraf före­skrivs, att godkänl strafföreläggande och godkänt föreläggande av ord­ningsbot får verkställas såsom lagakraftägande dom samt att denna para­graffår rubriken ""Strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot ".

15—17 88 1 exekutionsrältsligt hänseende jämställs skiljedom enligt gäl­lande lag i princip med domstols lagakraftägande dom. Den vinnande parten kan omedelbart erhålla exekution. Han behöver inte ställa säkerhet för återbäring av vad han mottar. Den förlorande parten kan inte genom att nedsätta pengar eller ställa säkerhet avvärja exekution. 1 motsats till vad som gäller om domstols dom krävs dock enligt 46 8 U L, där lagreglerna om verkställighet av skiljedom är upptagna, alt exekutiv myndighet genom särskilt beslut, som kan överklagas, förordnar om verkställighet, innan några exekutiva åtgärder kan vidtas. Sådant förordnande får meddelas på vissa i lagen föreskrivna villkor. Detta innebär att viss prövning alllid sker, huruvida den åberopade skiljedomen kan godtas såsom sådan enligl skilje­mannalagens bestämmelser. 1 några hänseenden företas denna prövning ex officio. Myndigheten skall sålunda tillse att skiljeavtalet ej innehåller för­behåll om rätt för parterna all klandra skiljedomen. Den skall också själv­mant beakta sådan omständighet som gör skiljedomen ogiltig enligt 20 8 31    Riksdagen 1980181. t saml. Nr 8. Del 2

 

Prop. 1980/81:8                                                                Lagrådets yttrande    1082

skiljemannalagen. Däremot beaktas ogillighetsgrund. som anges i 218 samma lag. bara om den förlorande parten gör sannolikt att skiljedomen efler klander kan hävas på sådan grund. Tilläggas bör att en motsvarande prövning krävs i det fall att skiljemän söker verkställighet för alt av part få ut sin ersättning för uppdraget.

Uppgiften att förordna om verkställighet av skiljedom ankommer enligt gällande lag på överexekutor. Lagen föreskriver att ansökan inte får bi­fallas utan att den mot vilken verkställighet söks har lämnats tillfälle att svara.

Åven föreliggande lagförslag innebär, alt skiljedom skall kunna verk­ställas såsom lagakraftägande dom. För verkställighet föreskrivs i sak samma villkor som nu gäller med avseende på skiljemannalagens bestäm­melser. De föreslagna lagreglerna uppställer emellertid inte någol krav på alt det, för alt verkslällighet skall få ske. föreligger ett särskilt förordnande därom.

Alt ändring nu görs i fråga om verkställighet av skiljedom samman­hänger med all överexekuiorsinslitutionen avskaffas. Föreslagna ändring­ar överensstämmer i sak med lagberedningens förslag. Enligt förslaget skall fråga om verkställighet av skiljedom prövas av kronofogdemyndighet som första instans. Beredningen, som anser det ligga i sakens natur att kronofogdemyndigheten inte aiinal än i uppenbara fall kan medge verk­slällighet utan att svaranden blivit hörd, antyder att vissa anvisningar bör meddelas i administrativ ordning. Vidare uttalar beredningen - närmast som en rekommendation för tillämpningen - att kronofogdemyndigheten bör. når hinder föreligger mot verkställighet, meddela särskilt beslut här­om, som kan överklagas.

Lagrådet biträder förslagel att de i gällande lag föreskrivna villkoren för verkställighet skall behållas i sak oförändrade. Lagrådet har inle något att erinra mot alt den prövning av villkoren som för nävarande ankommer på överexekutor i fortsättningen anförtros kronofogdemyndigheten. Erfor­derliga regler rörande denna prövning bör emellertid, särskilt med hänsyn lill att de avser alt trygga enskilds rätt, liksom hittills vara givna i lag. De bör således tas upp i UB.

Reglerna torde i huvudsak böra utformas i enlighet med de riktlinjer lör prövningen som lagberedningen har angett. Pä en punkt har emellertid beredningen tänkt sig en ordning som något avviker från den nu gällande. Under det att 46 8 I mom. UL ställer upp som ett oeflergivligt villkor för bifall lill en ansökan om verkställighet av skiljedom, alt svaranden har beretts tillfälle alt svara på ansökningen, skall enligt vad beredningen anfört kronofogdemyndigheten i ""uppenbara fall"" kunna medge verk­ställighet utan att svaranden har blivit hörd.

Eftersom emellertid kronofogdemyndighetens prövning av verkställig-hetsförulsättningarna enligt förslaget skall - i överensstämmelse med vad som nu gäller i fråga om överexekutors motsvarande prövning - avse bl. a. frågan huruvida det gjorts sannolikt att skiljedomen kan hävas enligl 21 8

 

Prop. 1980/81:8                                                               Lagrådets yttrande    1083

skiljemannalagen, är det tydligt att det inte kan ifrågakomma att krono­fogdemyndigheten bifaller en ansökan om verkställighet utan att svaran­den haft tillfälle att yttra sig, bl.a. just i frägan om det föreligger omstän­dighet som kan föranleda all skiljedomen hävs. Åven enligt den nya lagstiftningen bör därför gälla såsom en ovillkorlig verkställighetsförut-sältning alt ansökningen har kommunicerats med svaranden.

Det anförda, som gäller skiljedomar enligt skiljemannalagen grundade på skiljeavtal, bör äga tillämpning ocksä på sädana legala skiljedomar som med slöd av bestämmelser i lag har meddelats enligt skiljemannalagen. Villkoren för verkställighet av de båda slagen av skiljedomar enligt skilje­mannalagen är i förslaget upptagna i 15 8 resp. 16 8 första stycket. Innehål­let i dessa stadganden ger lagrådet endast anledning framhålla, att lydelsen av det sistnämnda stadgandet bör jämkas så all därav framgår att hänvis­ningen lill 15 8 ej innefattar punkten I i första stycket av den paragrafen.

Ulöver skiljedomar som här har berörts finns det skiljedomar som har tillkommit enligt föreskrifter i annan lag än skiljemannalagen. I fråga om verkställighet av legala skiljedomar av delta slag ger förslaget en regel i 16 8 andra stycket. För närvarande är dessa skiljedomar att hänföra under bestämmelsen i 46 8 UL, vilken föreskriver att skiljedom, om den eljest enligt lag eller författning skall lända till eflerrätlelse. efter överexekutors förordnande verkställs som domstols lagakraftägande dom. Även i fråga om sådan skiljedom bör verkställighet enligt lagrådets mening alltjämt kunna ske först efter särskilt förordnande och föreskrifl därom ges i lag. Det är emellertid skäl att överväga en annan lagteknisk lösning än den som har föreslagits beträffande övriga skiljedomar.

Längre tillbaka i liden fanns regler av skiljedomsrältslig karaktär på åtskilliga håll i lagstiftningen. Allteftersom den allmänna skiljedomsrätten utvecklades genom ny lagsliflning kom de skiljedomsräitsliga särreglerna alt bli allt färre. Under årtiondena före tillkomsten av gällande skilje-mannalag förekom del ännu att bestämmelser, som föreskrev visst skilje­förfarande, togs in i lagar på vissa rättsområden. Under den tid som har gått sedan skiljemannalagen blev antagen har man i ny eller ändrad lagstift­ning, då avsikten varit alt skiljeföri"arande skall leda till skiljedom som skall kunna bli föremål för verkställighet, i regel föreskrivit eller förutsatt all skiljemannalagen skall vinna tillämpning. Förut gällande olika särregler har under samma lid kommit all i allt väsentligt utmönstras ur lagstift­ningen. Utvecklingen visar en klar strävan att göra skiljemannalagen all­mänt tillämplig. För detta finns också starka skäl. Antalet nu gällande sär­bestämmelser torde vara mycket begränsat, och de torde komma at( mönstras ul. Något stadgande om verkställighet av skiljedom meddelad enligt dessa bestämmelser torde därför ej böra tas upp i UB. Eftersom en omprövning av bestämmelserna inte kan beräknas ske redan innan UB träder i kraft, bör de verkställighetsregler som alltjämt behövs ingå i övergångslagstiftningen till balken.

 

Prop. 1980/81:8                                                             Lagrådets yttrande    1084

1 enlighet med vad sålunda har anförts vill lagrådet förorda, att 16 8 andra stycket i förslaget får utgä. Vidare bör bestämmelsen i 17 S i förslaget sammanföras med de kompletterande bestämmelser som lagrådet har fun­nit böra föras in i UB. Dessa bestämmelser lorde lämpligen böra tas upp i tvä paragrafer närmast efler 16 8 i förslagel. Som följd av de av lagrådet förut föreslagna ändringarna i paragrafföljden i kapitlet kommer de fyra paragraferna under rubriken Skiljedom alt få beteckningarna 15-18 88. Lagrådet föreslår att inledningsorden i den nya 16 8. som motsvarar 16 8 första stycket i förslagel. får lyda "Bestämmelserna i 15 8 första stycket 2 och 3 samt andra stycket tillämpas också ..."'. De nya 17 och 18 88 föreslås få följande lydelse:

""17 S Möter ej på grund av föreskrifterna i 15 eller 16 8 hinder mol sökt verkställighet av skiljedom, skall kronofogdemyndigheten ge detta till känna genom särskilt beslut. Innan sädant beslut meddelas, skall svaran­den beredas tillfälle alt yttra sig.

18 8 Sedan beslul som avses i 17 S har meddelats, verkställs skiljedom såsom lagakraftägande dom, om ej annat förordnas av domstol där talan mot skiljedomen är anhängig.""

18 8 1 första stycket bör i förtydligande syfte orden "'bidrag som tillkom­mer kommun för barns vård enligl barnavårdslagen (1960:97)" bytas ul mot "bidrag som tillkommer kommun enligl 72 8 andra stycket bama­vårdslagen (1960: 97)".

Avsikten är uppenbariigen att verkställighet pä grund av skriftlig förbin­delse skall ske enligt vad som gäller om lagakraftägande dom. Detta bör komma lill uttryck i lagtexten.

Förbehållet i slutet av första slyckel för vad som kan följa av "särskilda föreskrifler" avser, enligl vad som framgår av motiven lill stadgandet, bestämmelserna i 4 kap. 2 8 saml 15 kap, 5 och 6 88 av del remitterade förslaget. Enligt lagrådels förslag skall 4 kap. 2 8 helt utgå. Lagrådet förordar, alt förbehållet utformas så. att det lar direkt sikte pä 15 kap. 5 och 6 88.

Lagrådet föreslår, all första stycket i paragrafen, som med lagrådets tidigare ändringsförslag får beteckningen 19 8, ges lydelsen:

"Skriftlig, av tvä personer bevittnad förbindelse angående underhållsbi­drag, som har ingåtts enligt giftermålsbalken eller föräldrabalken eller avser bidrag som tillkommer kommun enligl 72 8 andra stycket bama­vårdslagen (1960:97). fär verkställas såsom lagakraftägande dom, i den mån ej annat följer av 15 kap. 5 eller 6 8."

21 8 Den i paragrafens första stycke upptagna regeln angående kvittning föranleder ej någon erinran i sak från lagrådets sida. Lagrådet finner det således befogat, att kvittning fär ske bara när åberopad molfordran är fastställd genom exekutionstitel som får verkställas eller grundas på skul-

 

Prop. 1980/81:8                                                               Lagrådets yttrande    1085

debrev eller annat skriftligt fordringsbevis. För att kvittning skall kunna komma i fråga i sådant fall måste självfallet krävas alt förutsiitlningarna för kvittning över huvud laget är uppfyllda. Av remissprolokollet framgär all den föreslagna regeln också avser att föreskriva detta. Enligt lagrådets mening skulle denna innebörd komma lill klarare uttryck, om den föreslag­na lagtexten Jämkas till att ange all "i övrigt förutsättningar" för kvittning föreligger.

Inte heller den i andra stycket av förevarande paragraf upptagna bestäm­melsen om verkan av alt svaranden gör gällande att annat förhållande som rör parternas mellanhavande - dvs. som hänför sig till del maleriella rättsförhållandet mellan parterna - utgör hinder mot verkställighet föran­leder nägon saklig erinran från lagrådets sida.

I motiven till detta stadgande har emellertid föredragande statsrådet särskilt behandlat frågan huruvida kronofogdemyndigheten skall självmant eller endast efter invändning av svaranden beakta preskription enligt de allmänna preskriptionsreglerna såsom hinder mot verkställighet. Lagbe­redningen ansåg för sin del. att preskriptionsfrågan inte bör las upp av kronofogdemyndigheten annat än efter invändning. Föredraganden där­emot har intagit motsatt ståndpunkt. Enligt hans mening lalar övervägande skäl för att kronofogdemyndigheten får självmant beakta den vanliga ford­ringspreskriptionen och avvisa begäran om verkställighet, om borgenären inte kan styrka all preskriplionsavbrott har skett. Föredragandens stånd­punkt torde innebära, att verkställighet för en preskriberad fordran skall vägras, även om gäldenären har gjort klart alt han inle önskar göra presk­riptionsinvändning. Svensk rätt intar den principiella ståndpunkten att i rättegång fordringspreskriplion beaktas endast om svaranden gjort invänd­ning härom. Åsikten i det remitterade förslaget - att preskription skulle självmant beaktas av verkställighetsmyndighelen — skulle alltså innebära, att del med avseende på ett och samma rättsförhållande skulle tillämpas olika regler, en vid förfarandet inför domstol och en annan vid förfarandet inför kronofogdemyndigheten. En sådan ordning bör enligt lagrådets me­ning undvikas.

Föredraganden har som avgörande argument för sin ståndpunkt anfört, all det inle ""finns någon anledning för kronofogdemyndigheten att med­verka vid indrivningen av preskriberade fordringar om det kan undvikas"". Delta argument saknar tydligen självständig bärkraft, så länge den grund­satsen upprätthålls att preskription i rättegång beaktas endast efter invänd­ning. Argumentet kan Ju lika väl åberopas mot all domstol skall medverka till att genom en fullgörelsedom ge rättsordningens sanktion åt ett preskri­berat fordringsanspråk.

På nu anförda skäl anser lagrådet, att preskription enligt de allmänna reglerna om tioårspreskription bör beaktas såsom hinder mot verkstäl­lighet endast efter invändning från svarandens sida.

Den i remissprotokollet intagna ståndpunkten har inte återspeglats i den

 

Prop. 1980/81:8                                                                Lagrådets yttrande    1086

föreslagna lagtexten, som är likalydande med den text lagberedningen frän motsatt utgångspunkt föreslog och som också synes vara väl förenlig med den ståndpunkt i den aktuella frågan som beredningen och lagrådet företrä­der. Lagrådet har därför inte funnit anledning att förorda nägon ändrad lydelse av lagtexten.

Med del hittills sagda har lagrådet inle tagit ställning till frågan, i vad mån kronofogdemyndigheten bör verka för att del bringas klarhet i pre-skriplionsfrågan. Föredragandens ståndpunkt synes vara. alt verkställig­hetsmyndigheten bör självmant söka få frågan utredd och i det hänseendet bör vara mer aktiv än vad som anses förenligt med förhandlingsprincipen i disposiliva rättegångsmål. Det linns enligt lagrådet goda skål för den ståndpunkten, och lagrådet kan i allt väsentligt instämma i de synpunkter som föredraganden har anfört.

Bestämmelsen i paragrafens fjärde stycke föranleder lagrådet att fram­hålla, alt kronofogdemyndighetens beslut med anledning av invändning som avses i paragrafen kan överklagas (jfr 18 kap.).

Enligt lagrådels förslag får förevarande paragraf beteckningen 22 S.

22 8 Enligt den inledande bestämmelsen i denna paragraf skall sökt verkställighet omedelbart inställas, när exekutionstitel upphävs. Paragra­fen innehåller därjämte föreskrifter om återgång av redan vidtagna åtgär­der.

Innehållet i paragrafen överensstämmer i sak med bestämmelser som har föreslagits av lagberedningen. Beredningen framhåller i sina motiv, att bestämmelserna avses vara direkt tillämpliga på alla slag av exekutions­titlar, Enligl beredningen inbegriper paragrafen alltså förvaltningsmyndig­hets beslut, skiljedom, förbindelse och annan exekutionstitel som efter klandertalan upphävs av domstol. Beredningen uttalar vidare bl.a.. att bestämmelserna avser inte bara sådana fall dä domstols eller annan myn­dighets avgörande upphävs efler överklagande i ordinär väg utan också fall då avgörande upphävs efter anlitande av särskilt rättsmedel. Vad som i förslagel sägs om upphävande av exekutionstitel galler, fortsätter bered­ningen, även partiell ändring, och i sädant fall skall verkställighetens inställande och återgång anpassas lill ändringens omfattning.

Begreppet ""upphäva"" avses alltså har ha en vidsträckt betydelse. Åt­skilliga fall läter sig utan svårighet inordnas härunder. Hit hör exempelvis det fallet alt en dom undanröjs antingen av en överinstans, utan att denna har ingått på prövning i sak, eller i extraordinär väg. Innebörden av begreppet synes dock med hänsyn till de gjorda molivutlalandena oklar. Dessa uttalanden skall tydligen tolkas sä att en underrättsdom. när den har blivit fastställd av en överinstans, inte skall anses upphävd. Vid partiell ändring av underrättsdomen skulle detta inte heller vara fallet till den del den har fastställts. Ett sädanl synsätt lar emellertid inte hänsyn till att överinstansen, när den omprövat målet i sak, ersätter underrättens dom

 

Prop. 1980/81:8                                                                Lagrådets yttrande    1087

med en ny dom i målet. Detta gäller vare sig överinstansen i sin dom förklarar sig fastställa, ändra eller upphäva underrättens dom. En faststäl­lelse av underrättens dom — eller domslut — får den verkan att den genom domen ålagda förpliktelsen står fast. Genom ändring av domen kan förplik­telsen ha begränsats. När domen upphävs, upphör förpliktelsen. Den nya domen träder emellertid i samtliga fall i stället för underrättsdomen. Rättsförhållandet mellan parterna regleras - även till den del den nya domen hämtar sitt innehåll från underrättsdomen — pä grundval av den nya domen. Sådan rättsverkan tilläggs den fullt ut först när den har vunnii laga kraft. Det är emellertid tydligt, alt verkan i exekulionsrättsligt hänse­ende avses skola inträda genast.

Lagrådet kan inle finna annat än all en underrättsdom. när den såsom exekutionstitel enligt det sagda ersätts av en dom meddelad av överin­stans, blir att betrakta som upphävd. 1 detta sammanhang bör också en exekutionstitel av annat slag uppmärksammas, nämligen förbindelse an­gående underhållsbidrag. När underhållsskyldigheten enligt en sädan för­bindelse ändras genom alt en ny förbindelse upprättas, kan detta göras så att den nya förbindelsen kommer alt ersätta den äldre förbindelsen, vilken därigenom ""upphävs"".

Gällande förfaranderegler i UL synes vara utformade med sikte på all del är en viss ålagd förpliktelse som skall exekveras. 1 den mån samma förpliktelse står kvar. ehuru exekutionstiteln kommit att ersättas av annan, fortsätter förfarandet. Någon regel som direki föreskriver detta finns ej i UL. Ett uttryck för angivna princip anses vara stadgandet i 50 8 UL vilket, för det fall alt verkslällighet sker på grundval av dom. ger föreskrifler angående återgång av verkställigheten, när domen ""ändras eller upp­hävs"".

Lagberedningens motivutlalanden ger vid handen, att omnämnda prin­cip för det exekutiva förfarandet nu ej avses skola överges. Meningen är således uppenbarligen att, i den mån samma förpliktelse stär kvar, redan vidtagna åtgärder skall bestå och förfarandet fortsätta, ehuru ny exeku­tionstitel utgör grund för verkställigheten. Enligt lagrådets mening bör bestämmelserna i förevarande paragraf utformas sä att detta klargörs. Det kan emellertid vara lämpligt att. såsom har sketl i förslaget, därvid knyta an till fall då exekutionstitel upphävs. Lagrådet förutsätter att ""upphäva"", när del gäller dom, här tilläggs den innebörd som enligt det anförda anses följa av den rättsliga karaktären hos dom i fullföljda rättegångsmål.

1 enlighet med det anförda föreslår lagrådet, att i förevarande paragraf tas in en bestämmelse, lämpligen i ett nytt inledande stycke, av följande lydelse: "Upphävs exekutionstitel och ersätts den av ny exekutionstitel, som ålägger samma förpliktelse eller föreskriver samma säkerhetsåtgärd, får sökt verkställighet fortsätta på grund av den nya exekutionstiteln." Vidare bör första meningen i första stycket av paragrafen, vilket som följd av det nu anförda blir paragrafens andra stycke, jämkas lill att lyda:

 

Prop. 1980/81:8                                                                Lagrådets yttrande    1088

"Upphävs exekutionstitel i annat fall, skall verkställigheten omedelbart inställas."

Lagrådet förordar slutligen, att andra stycket av paragrafen, vilket som följd av lagrådets nu föreslagna ändringar blir paragrafens tredje stycke. Jämkas i enlighet med vad lagrådet har anfört därom under 2 kap. 26 8.

Enligl lagrådets förslag får förevarande paragraf beteckningen 23 8.

23 § Enligl 22 8 första slyckel gäller principen att, om exekutionstitel upphävs, sökt verkställighet omedelbart skall inställas. 1 detta hänseende överensstämmer förslaget med vad som nu gäller enligt 50 8 UL. Av detta lagrum i UL följer vidare att. om exekutionstitel upphävs, redan vidtagen verkställighetsåtgärd genast skall gå åter. 1 den delen innebär förslaget lill UB vissa betydelsefulla ändringar. 1 samband med att exekutionstiteln hävs skall del sålunda enligl 22 8 kunna förordnas alt med återgång skall anstå. Och i mål om utmätning eller införsel skall vidtagen åtgärd ej utan särskilt förordnande gå åter. förrän det avgörande varigenom exekutions­titeln har upphävts äger laga kraft.

Lagrådet har ej funnit anlednirig lill erinran i sak mot vad sålunda har föreslagits. Enligt 23 8 första stycket skall emellertid 22 8 ej gälla i allmänt mål, och verkan av att exekutionstitel i sådant mål upphävs kommer alltså inte att regleras i UB. 1 remissprolokollet uttalas, att beträffande skatt som anges i 1 8 uppbördslagen gäller 87 8 nämnda lag, saml tilläggs, att princi­pen är att utmätning och andra åtgärder fortgår som vanligt "så länge beslutet om skatten är föremål för prövning". Delta uttalande kan tolkas på det sättet all, när exekutionstitel upphävs, verkslällighelsålgärderna likväl skall fortsätta ända fram till dess frågan om den betalningsskyldighet som den upphävda exekutionstiteln avser har blivit slutligt avgjord. Så torde det dock inte förhålla sig. Innebörden av uppbördssyslemet är, alt ogulden debilerad skatt skall avkortas i den mån skattskyldig har vunnit befrielse från honom påförd taxering eller debitering, och att avkorlning skall äga rum oavsett att beslutet om befrielse ej har vunnit laga kraft (65 och 87 88 uppbördslagen). Så snart avkorlning har skett skall verk­ställighet, som har inletts på grund av det upphävda debiteringsbeslulet, dvs. exekutionstiteln, inställas och redan vidtagen verkslällighetsåtgärd gå åter. (Jfr SOU 1965: 23 s. 144-147 och 150 samt prop. 1967: 130 s. 126).

Enligl gällande rätt är alltså läget i allt väsentligt detsamma för skatter och allmänna avgifter som för enskilda fordringar. Som nämnts skall däremot de föreslagna nya reglerna om verkan av att exekutionstitel hävs ej gälla i allmänt mål. Uttalanden i remissprotokollel ger närmast intryck av att avsikten är att det nuvarande systemet i fråga om skatter och avgifter ej skall på någon väsentlig punkt omprövas med anledning av den nya exekutionslagsliftningen. Emellertid redovisas inte nägra över­väganden huruvida de nya reglema om verkan av att exekutionstitel upp­hävs sakligt sett bör gälla i allmänna mål eller inte. Följaktligen redovisas

 

Prop. 1980/81: 8                                                              Lagrådets yttrande    1089

inte heller hur sådana regler skulle låta sig infogas i en lagstiftning utanför UB. Tänkbart är emellertid att hithörande frågor är avsedda all tas upp till närmare prövning i samband med följdlagstiftningen lill UB. Såvitt lagrå­det nu kan bedöma saknas anledning att inte också framdeles läla en och samma ordning gälla i enskilda och allmänna mål. 1 avsaknad av erforder­ligt utredningsunderlag finner lagrådet del likväl vanskligt att la en be­stämd ståndpunkt. Därmed är också sagt, att lagrådet inte kan vare sig tillstyrka förslaget alt de i 22 8 upptagna reglerna ej skall gälla i allmänt mäl eller föreslå att de skall gälla även i sådant mål.

24 § 1 I 8 av detta kapitel anges de inhemska exekutionstitlar som kan komma i fråga för verkslällighet. Förteckningen är avsedd all vara uttöm­mande. Bestämmelserna i förevarande paragraf, enligt vilka verkställighet kan äga rum med slöd av saköreslängd, restlängd eller annan liknande handling, torde inte innebära att sädan handling skall betraktas som en exekutionstitel vid sidan av de i I 8 nämnda. Meningen med bestämmelser­na lorde vara att sådan handling - som Ju endast utgör en sammanställning av ett antal exekutionstitlar - skall, om anledning till annat ej förekom­mer, betraktas som bevis om exekutionstitlarnas innehåll men att det, vid bristande överensstämmelse mellan sammanställningen och själva exekutionstiteln, är den senare som äger vitsord. En bestämmelse av denna innebörd är närmast av administrativ karaktär och bör därför få sin plals i verkställighetsföreskrifler till balken. Bestämmelsen bör utformas så att dess begränsade innebörd framgår. Bestämmelsen kan förslagsvis ges innehållet all. om exekutionstitel i allmänt mål har upptagits i saköres­längd, restlängd eller annan liknande handling, denna får godtas såsom bevis för exekutionstitelns innehåll, om ej annat visas.

Med hänsyn till de förhållandevis omfatiande ändringar i kapitlets upp­byggnad som lagrådet har föreslagit redovisas här kapitlet i dess helhet i den lydelse lagrådet förordar; 24 8 (23 8 i det remitterade förslaget) har därvid återgivits i enlighet med förslaget, ehuru lagrådet såsom tidigare anförts ej tagit ställning till lagrummet i vad detta undantar 23 8 (22 8) frän tillämpning i allmänt mål. Lagtexten innefattar även vissa redaktionella jämkningar som inte har särskilt berörts i det föregäende.

3 kap. Exekutionstitlar

Inledande bestämmelser

1 8 Verkställighet får under de förutsättningar som anges i detta kapitel äga rum på grund av följande exekutionstitlar:

1.    domstols dom. utslag eller beslut.

2.    godkänt strafföreläggande och godkänt föreläggande av ordningsbot,

3.    skiljedom.

 

Prop. 1980/81:8                                                                Lagrådets yttrande    1090

4.    förbindelse angående underhållsbidrag,

5.    förvaltningsmyndighets beslul som enligt särskild föreskrifl får verk­ställas,

6.    handling som enligl särskild föreskrift får läggas till grund för verk­ställighet.

2 8 I vad mån verkställighet på grund av utländsk exekutionstitel får äga
rum här i riket framgår av särskilda föreskrifler.

Dom

3 8 Dom får verkställas utan särskilda villkor, när den har vunnit laga
kraft.

Har lalan fullföljts endast mol viss del av dom, får domen i övrigt verkställas utan särskilda villkor i den mån ej högre rätts prövning av den fullföljda talan härigenom föregrips.

4   8 Dom, varigenom föriikning har stadfästs, får redan innan den har vunnit laga kraft verkställas såsom lagakraftägande, om ej annat förordnas med anledning av talan mot domen eller lalan om ogiltigförklaring av förlikningen.

5   8 Dom. som enligt annan lag eller enligt förordnande av domstolen får verkställas innan den har vunnit laga kraft, verkställs såsom lagakraftä­gande, om ej annat följer av lagen eller förordnandet.

6   8 Dom, som ej kan verkställas enligl 3-5 88, får verkställas i fall och under villkor som anges i 7- 10 88.

Om hinder mot att utmätt egendom säljs eller influtna medel betalas ul finns bestämmelser i 8 kap. 4 8. 13 kap. 14 8 och 15 kap. 22 8.

7 8    Verkställighet får genast ske av

1. dom i växelmål eller checkmål.

2. tredskodom, varigenom betalningsskyldighet har ålagts den uteblivna
parten, om ej annat förordnas med anledning av talan om återvinning.

8 8 Annan dom varigenom betalningsskyldighet har ålagts än som avses i
7 8 fär verkställas genast, om ej gäldenären hos kronofogdemyndighet

nedsätter pengar till belopp som svarar mol betalningsskyldigheten den dag nedsättningen sker jämte förrättningskostnader eller

som pant ställer ett motsvarande tillgodohavande hos bank Jämte den ränta som belöper på tillgodohavandet för liden därefter eller

när domen har meddelats av underrätt ställer annan säkerhet för betal­ningsskyldigheten jämte förrättningskostnader.

Fullgör gäldenären vad som nu har sagts först sedan åtgärd har vidtagits för verkställighet av domen, skall åteärden aå åter. om det kan ske.

 

Prop. 1980/81:8                                                            Lagrådets yttrande    1091

9 § Har högre rätt förklarat talan mot dom. varigenom betalningsskyldig­
het har ålagts, förfallen, får domen verkställas genast, om ej annat förord­
nas med anledning av ansökan om målets återupptagande.

Har hovrätt vägrat part prövningstillstånd med anledning av talan mol tingsrätts dom. varigenom betalningsskyldighet ålagts parten i mål som har handlagts enligl lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden, får domen verkställas genast, om ej annat förordnas med anled­ning av talan mot hovrättens beslul.

10 8 Dom. varigenom någon har förpliktats att utge viss lös egendom, får
verkställas genast, om säkerhet ställs för återbäring av egendomen Jämte
avkastning. Delta gäller dock ej. om förpliktelsen har ålagts såsom särskild
rättsverkan av brott.

Utslag och beslul

11 8 Utslag eller beslul i lagsökningsmål. varigenom betalningsskyldig­
het har ålagts, får verkställas genast, om ej annat förordnas med anledning
av talan om återvinning eller besvär. Annat utslag eller beslul i lag­
sökningsmål får verkställas såsom lagakraftägande dom, om ej annat för­
ordnas med anledning av talan om återvinning eller besvär.

Bevis i mål om betalningsföreläggande alt utmätning får äga rum verk­ställs säsom lagakraftägande dom, om ej gäldenären har sökt återvinning. Har återvinning sökts, tillämpas vad som enligl 8 8 gäller om verkställighet av underrätts dom, om ej domstolen förordnar att verkställighet ej får äga rum tills vidare.

12   8 Utslag eller beslut i mål enligl handräckningslagen (1981:000) verk­ställs såsom lagakraftägande dom, om ej annat förordnas med anledning av talan om återvinning eller besvär. 1 fråga om betalningsskyldighet gäller dock att utslaget eller beslutet får verkställas genast, om ej annat förordnas med anledning av lalan om återvinning eller besvär.

13   8 1 fräga om verkställighet av annat utslag eller beslul än som avses i 11 och 12 88 gäller i tillämpliga delar 3-10 88.

Strajföreläggande och föreläggande av ordningsbot

14 8 Godkänt strafföreläggande och godkänt föreläggande av ordnings­
bot får verkställas såsom lagakraftägande dom.

Skiljedom

15 §    Skiljedom som grundas på skiljeavtal får verkställas, om

1.    skiljeavtalet ej innehåller förbehåll om rått för part alt klandra do­men,

2.    omständighet ej föreligger som gör domen ogiltig, även om lalan ej förs mol domen, och

 

Prop. 1980/81:8                                                                Lagrådets yttrande    1092

3. det ej görs sannolikt alt domen kan hävas enligt 21 8 lagen (1929: 145) om skiljemän.

1 fråga om ersättning lill skilje man får skiljedomen verkställas, om tiden för parts lalan mot domen i denna del har gäll lill ända utan all sådan talan har väckts och det ej föreligger omständighet som avses i första stycket 2,

16 8 Bestämmelserna i 15 8 första stycket 2 och 3 samt andra stycket tillämpas också på skiljedom som. utan att skiljeavtal föreligger, med stöd av lag har meddelats enligt lagen (1929: 145) om skiljemän,

17    8 Möter ej på grund av bestiimmelserna i 15 eller 16 8 hinder mot sökt verkställighet av skiljedom, skall kronofogdemyndigheten ge detta till kän­na genom särskilt beslul. Innan sådant beslut meddelas, skall svaranden beredas tillfälle alt yttra sig.

18    § Sedan beslut som avses i 17 8 har meddelats, verkställs skiljedom såsom lagakraftägande dom. om ej annat förordnas av domstol där talan mot skiljedomen är anhängig.

Förbindelse angående underhållsbidrag

19 8 Skriftlig, av två personer bevittnad förbindelse angående under­
hållsbidrag, som har ingåtts enligt giftermålsbalken eller föräldrabalken
eller avser bidrag som tillkommer kommun enligt 72 S andra stycket barna­
vårdslagen (1960:97), får verkställas såsom lagakraftägande dom, i den
mån ej annat följer av 15 kap. 5 eller 6 8.

Har talan rörande förbindelsen väckts vid domstol, kan denna lörordna att verkställighet ej fär äga rum tills vidare.

Annan exekiitionstUcl

20    8 I fråga om verkställighet av förvaltningsmyndighets beslul tillämpas vad som gäller om dom, om ej annat är särskilt föreskrivet. Innan saken har blivit slutligt prövad, räknas beslutet som underrätts dom.

21    8 1 fråga om verkställighet på grund av handling som avses i I 8 6 gäller vad som är särskilt föreskrivet.

Invändningar mot verkslällighet

22 8 Visar svaranden att han har fullgjort betalningsskyldighet eller an­
nan förpliktelse som ansökningen om verkställighet avser, får verk­
ställighet ej äga rum. Detsamma gäller om svaranden till kvittning åberopar
fordran, som har fastställts genorn exekutionstitel vilken får verkställas
eller som grundas på skuldebrev eller annat skriftligt fordringsbevis, och i
övrigt förutsättningar för kvittning föreligger.

Gör svaranden gällande att annat förhållande som rör parternas mellan-

 

Prop. 1980/81:8                                                               Lagrådets yttrande    1093

havande utgör hinder mot verkställighet och kan invändningen ej lämnas ulan avseende, får verkställighet ej heller äga rum.

Föreligger fall som avses i första eller andra stycket och har ätgärd för verkställighet redan vidtagits i målet, skall åtgärden gå åter, om det kan ske.

Kronofogdemyndighetens beslul med anledning av invändning som avses i första eller andra slyckel hindrar ej att saken prövas i rättegång.

Upphävande av exekutionstitel

23 § Upphävs exekutionstitel och ersätts den av ny exekutionstitel, som
ålägger samma förpliktelse eller föreskriver samma säkerhetsåtgärd, får
sökt verkställighet fortsätta på grund av den nya exekutionstiteln.

Upphävs exekutionstitel i annat fall, skall verkställigheten omedelbart inställas. Redan vidtagen åtgärd för verkställighet skall såvitt möjligt gå åter. Sådan återgång skall ske genast, om ej annat har förordnals. 1 mål om utmätning eller införsel skall dock vidtagen åtgärd ej ulan särskilt för­ordnande gå åter förrän det avgörande, varigenom exekutionstiteln har upphävts, har vunnit laga kraft.

När återgång skall ske, skall kronofogdemyndigheten i mäl om utmät­ning eller införsel på begäran utsöka vad borgenären skall betala tillbaka, varvid ställd säkerhet får tagas i anspråk, och i annat mål pä begäran återställa besittning eller annat förhållande som har rubbats.

I fall som avses i andra stycket är sökanden även skyldig att ersätta skada som svaranden har lidit genom verkställigheten.

SärskUda bestämmelser beträffande allmänna mål

24 8   Bestämmelserna i 3—13, 15-21 och 23 88 gäller ej i allmänt mål.
Dom eller beslut, varigenom någon har dömts att utge böter eller vite

eller har ålagts sådan särskild rättsverkan av brott som innefattar betal­ningsskyldighet, får ej verkställas förrän domen eller beslutet har vunnit laga kraft. Annan exekutionstitel i allmänt mål får verkställas innan den har vunnit laga kraft, om det är särskilt föreskrivet. Exekutionstitel i allmänt mäl verkställs såsom lagakraftägande dom.

4 kap.

1   §   Denna paragraf bör Jämkas redaktionellt och ges följande lydelse: "Utmätning får äga rum på grund av exekutionstitel som ålägger betal­ningsskyldighet. Utmätning får också ske för fordran eller kostnad som kronofogdemyndigheten får utsöka enligt särskild bestämmelse i denna balk."

2   § Möjlighel att göra utmätning för sådant underhållsbidrag enligl GB eller FB som grundas pä skriftligt avtal infördes år 1963 i 54 a 8 1 mom.

 

Prop. 1980/81:8                                                                Lagrådets yttrande    1094

UL. Därvid undantogs dock vissa avlal om underhållsbidrag enligt 5 kap. 5 8 GB. Skälet härtill var att man befarade, alt makar som inle levde åtskilda skulle tillskapa skenfordringar och söka verkslällighet för alt skydda någondera makens egendom mot utmätning för utomståendes ford­ringar.

I samband med tillkomsten av nya InfL upptogs frågan om skäl kunde föreligga att även begränsa möjligheten alt få införsel för underhållsbidrag. I InfL infördes en regel, enligt vilken familjerältsligt underhållsbidrag, vare sig del gmndas på dom eller avtal, under vissa förutsättningar kan jämkas när införsel - numera även löneutmälning - samtidigt skall ske för annan fordran.

Förevarande paragraf av förslaget innehåller en regel som i sak överens­stämmer med 54 a 8 1 mom. UL. Därjämte föreslås genom en bestämmelse i 11 8 andra stycket, alt samma jämkningsmöjlighet som finns vid införsel skall gälla ocksä vid utmätning. Förslaget innebär alltså, alt det vid ut­mätning skall finnas dels en undantagsregel, som i vissa fall av underhålls­skyldighet makar emellan uppställer ett absolut hinder mot utmätning, dels en jämkningsregel för familjerätlsliga underhållsbidrag över huvud, medan det vid införsel skall finnas endast en sådan Jämkningsregel. Denna skill­nad finner lagrådet knappast motiverad. Enligt lagrådels mening är det även vid utmätning tillfyllest för att undvika stötande resultat vid konkur­rens mellan underhållsfordran o:h annan fordran med en regel, som läm­nar möjlighet lill jämkning av uniJerhållsfordringen. 1 och för sig måste del också vara en fördel att del villkorslösa förbudei mot utmätning utgår. Del kan nämligen inle bortses frän att det i vissa fall kan vara befogal att utmätning får ske på grund av underhällsförbindelse, trots att makarna varken under den lid bidraget avser eller vid utmätningen levde åtskilda. Som exempel kan nämnas, all makar nödgas leva samman under belänke­tid och har reglerat frågan om familjens underhåll för denna tid genom avlal.

Under hänvisning till det sagda föreslår lagrådet, all 2 8 i förslagel utgår.

3 8 Förutom 5 kap. kan exempelvis 15 kap. 17 8 tredje stycket i balken innebära undantag från huvudregeln att all gäldenärens egendom får tas i anspråk genom utmätning. Sistnämnda undantag torde ej inrymmas under uttrycket "särskild föreskrift", om detta i enlighet med vad lagrådet tidi­gare har förordat förbehålls föreskrift vid sidan om balken. Lagrådet föreslår, att första stycket får lyda: "Genom utmätning får tagas i anspråk egendom som ej är undantagen pä grund av bestämmelse i denna balk eller på grund av särskild föreskrifl."

4—7 88 I andra stycket av 4 8 föreskrivs vissa undanlag från den huvud­regel av generell natur rörande utmätningsordningen som har tagits upp i paragrafens första stycke. Åven om bestämmelserna i de närmast följande

 

Prop. 1980/81:8                                                               Lagrådets yttrande    1095

paragrafema delvis är av annan karaktär och har en annan räckvidd, kommer ocksä dessa bestämmelser praktiskt sett att innefatta undantag i vissa fall från den angivna huvudregeln. Med hänsyn härtill synes det frän systematisk synpunkt lämpligast, att 4 8 andra slyckel i förslagel bryts ul lill en särskild paragraf. Härmed vinns för övrigt den lagtekniska fördelen alt lagrådels förslag att 2 8 i kapitiel får utgå inte behöver föranleda omnumrering av andra paragrafer i kapitiel än 3 och 4 88. Med lagrådets förslag kommer 3 8 i förslaget att betecknas 2 8,48 första stycket 3 8 och den nya paragraf, som i sak skall motsvara 4 8 andra slyckel, 4 8. I samband med en sådan omgruppering av bestämmelserna bör i den nya 3 8 göras en hänvisning till undantagsreglerna i 4-7 88.

8 8 I denna paragraf ges bestämmelser om kronofogdemyndigheternas lokala kompelens i mål om utmätning. Bestämmelserna motsvarar före­skrifterna i 56 SUL. vilka fick sin nu gällande lydelse är 1963 genom lagstiftning på grundval av förslag av lagberedningen.

1 ett hänseende avviker de föreslagna reglema formellt från de nu gällan­de på ell sätt som kan ge anledning till tvekan om de nya reglernas sakliga innebörd. Enligt 56 8 2 mom. andra meningen UL får utmätning av "ford­ran i penningar" sökas där den förpliktade är. även om fordringen skall anses finnas på annan ort. 1 den häremot svarande bestämmelsen i andra stycket tredje meningen av förevarande paragraf i förslaget talas endast om utmätning av "fordran"". Borttagandet av den precisering som ligger i orden ""i penningar"' i nu gällande lag har inte kommenterats av vare sig lagberedningen eller föredragande statsrådet under förarbetena till UB. Någon saklig ändring lorde sålunda inte vara åsyftad.

För den händelse den ifrågavarande behörighetsregeln anses alltjämt böra begränsas till att avse penningfordringar - en fräga som lagrådet behandlar närmare i del följande - bör detta komma till uttryck i lagtex­ten. Ett förtydligande på denna punkt är påkallat inte minst till undvikande av motsatsslut vid jämförelse med annan lagstiftning, exempelvis 1975 års räntelag.

En mer betydelsefull fråga är emellertid om del är sakligt berättigat alt begränsa den aktuella behörighetsregeln till all gälla endast vid utmätning av penningfordringar. I det betänkande från är 1961 som läg till grund för 1963 års lagstiftning i ämnet uttalade lagberedningen, alt skäl kunde an­föras för att utsträcka behörighetsregeln till alt gälla fordringar och rättig­heter i allmänhet. Enligt beredningen var det emellertid beträffande pen­ningfordringar som behovet av en bestämmelse av detta slag hade gjort sig praktiskt kännbart, och konsekvenserna i fråga om andra fordringar och rättigheter var enligl beredningen svåröverskådliga. Beredningen ansåg del emellertid tänkbart, all man vid den allmänna reformen av utsöknings­rätten kunde finna det lämpligt alt låta denna alternativa kompetensregel gälla fordringar och rättigheter av alla slag. Lagberedningen återkom emel-

 

Prop. 1980/81:8                                                                Lagrådets yttrande    1096

lertid inte till denna tanke under sitt fortsatta arbete pä utsökningsrättens reformering, och frågan har inte heller berörts i nägot senare skede av förarbetena till UB.

De skäl som lagberedningen år 1961 anförde mot en utvidgning av behörighetsregeln till att gälla fordringar och rättigheter i allmänhet är enligt lagrådets mening knappast övertygande. Åven om en behörighetsre­gel av detta slag får sin största praktiska betydelse vid utmätning av penningfordringar, kan man inle bortse från alt också fordringar och rättig­heter av annat slag är vanligt förekommande i det moderna samhället och kan utgöra betydande förmögenhetstillgångar vilka kan tjäna som utmäl­ningsobjekt. Som exempel kan nämnas bostadsrätter, vissa immaterialrät-tigheter och på avtal grundade rättigheter, exempelvis all utfå viss egen­dom.

Åven om konsekvenserna av en utvidgning av kompelensregeln till att gälla fordringar och rättigheter i allmänhet inte kan helt överblickas, har lagrådet svårt alt föreställa sig att problemen blir särskilt komplicerade. Del kan allmänt sett inle antas vara svårare att identifiera sekundogälde­nären och avgöra var denne finns när det gäller en rättighet av här åsyftat slag än når utmätningsobjeklet är en penningfordran. Möjligen kan det ibland erbjuda svårigheter att avgöra var en sådan rättighet skall anses finnas, men den frågan måste kronofogdemyndigheten besvara oberoende av hur den nu aktuella behörighetsregeln utformas. En regel som tillåter utmätning av en rättighet där den förpliktade finns torde i själva verket många gånger göra del obehövligt att avgöra spörsmålet om själva rättighe­tens lokalisering (Jfr högsta domstolens utslag den 10 mars 1980 nr UÖ 431). Bäde när det gäller att göra nödvändig utredning rörande en rättighets innehåll och under själva förtärandet synes det vara en fördel att ha en lokal anknytning till den ort där sekundogäldenären finns. I fall då utmät­ningsgäldenären och sekundogäldenären finns pä inbördes avlägsna orter kan del ofta vara förenat med olägenheter och kostnader att tvingas ge­nomföra utmätningen pä den ort där utmätningsgäldenären och/eller rät­tigheten finns i stället för på den ort där sekundogäldenären år.

Under hänvisning till det anförda vill lagrådet förorda, att regeln om behörighet för den kronofogdemyndighet inom vars distrikt sekundogäl­denären finns att företa utmätning av fordran utvidgas lill att gälla fordring­ar och rättigheter i allmänhet. Lagtekniskt synes delta kunna åstadkom­mas genom att lagregeln får avse ' fordran eller annan rättighet" (jfr 4 kap. 22 8 i förslaget).

Till frågan om behörig kronofogdemyndighet i mål om löneutmätning återkommer lagrådet vid 7 kap.

11 § Enligt 58 8 UL gäller, alt om två eller flera utmätningsansökningar på en gång är anhängiga hos samma verkslällighetsmyndighet, utmätning skall verkställas på en gång för samtliga fordringar, om del kan ske ulan att någon borgenär uppehålls i sin rätt på grund av hinder, som kan föreligga

 

Prop. 1980/81:8                                                  Lagrådets yttrande    1097

mot att annan borgenärs fordran uttas. Bestämmelsen måsle anses innebä­ra, alt oavsett beskaffenheten av del hinder som föreligger mot uttagande av någon av exekutionsfordringarna, detta hinder inte får medföra upp­skov med handläggningen av annat ulmätningsärende. Att bestämmelsen har denna innebörd bestyrks av lagmotiven.

Första slyckel av nu förevarande paragraf i förslagel stadgar, alt när flera ansökningar är anhängiga, utmätning för fordringarna skall ske samti­digt, om inte utmätning för nägon av fordringarna därigenom fördröjs oskäligt. Anledningen lill denna ändring i vad som gäller nu har inle direki motiverats, och innebörden av den nya regeln framgår ej heller klart av motiven. Föredragande statsrådet uttalar, att frågan huruvida en ansökan bör medföra all utmätning för annan sökandes fordran skjuts upp får avgöras efter vad som kan anses skäligt av hänsyn till sist nämnda sökan­de, saml tillägger, alt ett kortare uppskov ofta inle bör anses oskäligt. Avslutningsvis nämner föredraganden, att vid bedömningen naturligen får beaktas en rad olika omständigheter, såsom risken för att gäldenären skaffar undan egendom och gäldenärens ekonomiska läge i allmänhet. Däremot sägs i motiven ingenting som tyder på alt de konsekvenser i förmånsrättshänseende som ett uppskov med utmätning för med sig skall tas i betraktande vid skälighetsprövningen; denna skall - såvitt av moti­ven kan utläsas - ta sikte på de olägenheter som själva fördröjningen av ärendets avgörande kan medföra. En sådan ståndpunkt är dock knappast förenlig med föredragandens uttalanden i motiven till 10 8, där det som ett skäl för att utmätning skall ske så snart som möjligt anges, att sökanden har intresse av att snarast få den förmånsrätt som följer med utmätning och att detta är av betydelse med hänsyn till konkurrensen med andra borgenä­rer som kan vilja söka utmätning hos gäldenären eller göra ansökan om konkurs.

Med den angivna innebörden av den föreslagna regeln är det tydligt, all regeln medför större risk än gällande rätt för en borgenär att utmätning för hans fordran fördröjs och all han därmed går miste om den prioritet framför övriga utmätningsborgenärer som han skulle ha vunnit, om ut­mätning först sketl enbart för hans fordran. Detta kan uppenbarligen leda till ekonomiska förluster för denne borgenär; den omständigheten alt, om gäldenären till äventyrs inom viss lid efler utmätningen försätts i konkurs, den genom utmätningen vunna förmånsrätten går förlorad, måsle i detta sammanhang betraktas som ovidkommande.

Såsom redan antytts innebär gällande rätt, all borgenär som vinner utmätning i viss egendom får förmånsrätt i denna och all förmånsrätten viker endast om gäldenären försätts i konkurs inom viss tid från utmät­ningen. Vidare gäller, alt det är dagen då utmätning sker och inte dagen för ansökningen som är den avgörande tidpunkten för förmånsrättens upp­komst. 1 detta regelsystem avser förslagel inte att göra någon principiell ändring. Med ett sådant system synes det emellertid inte vara förenligt att 32'  Riksdagen 1980181. I saml. Nr 8. Del 2

 

Prop. 1980/81:8                                                  Lagrådets yttrande    1098

låta lidpunkten för utmätning bli beroende av en skälighetsliedömning frän fall till fall, åtminstone inte om vid den bedömningen hänsyn ej skall tas till att ett uppskov kan lända lill skada för borgenären i förmånsrältshän-seende. Den nuvarande regelri, enligt vilken i princip utmätning för en borgenärs fordran inte får uppskjutas i avvaktan på utmätning för annan borgenärs fordran, om därigenom den förres rättsställning påverkas, ingår däremot som ett följdriktigt led i det nuvaranda - och tilltänkta - syste­met.

En ordning som den nu gällande framtvingar måhända ett antal konkurs­ansökningar. Och det kan naturligtvis sägas vara ett önskemål bäde från allmän och enskild synpunkt alt antalet konkurser hälls på lägsta möjliga nivå. Sådana önskemål kan tänkas motivera att regelsystemet ändras - del finns i utländska rättssystem exempel på andra lösningar av hithörande problem. Däremot får del anses uteslutet att man tillgodoser önskemålen genom alt i viss omfattning sälta detta regelsystem ur spel med rena föri'aranderegler.

Under hänvisning till det anförda vill lagrådet förorda, att den nu enligl 58 § UL rådande ordningen får beslå i sak oförändrad. Ett villkor för att, när två eller flera har sökt utmätning mot samma gäldenär. utmätning för fordringarna skall ske samtidigt bör således vara, att samtidig utmätning kan ske utan alt någon sökande uppehålls i sin rält på gmnd av alt hinder föreligger mot utmätning för annan sökandes fordran. Stadgandet i första stycket av förevarande paragraf i förslaget bör utformas i enlighet härmed.

I remissprotokollet har vid behandlingen av bestämmelsen i andra stycket av 11 8 om Jämkning av underhållsbidrag även berörts den frågan, om möjlighet bör finnas att vid konkurrens jämka även andra fordringar än underhållsfordringar. Föredraganden avvisar dock en sådan tanke; det skulle, framhåller han, vara alltför vanskligt att införa en generell möjlighet att jämka en vanlig fordran, för vilken sökanden kan åberopa exekutionsti­tel. Men samtidigt uttalar föredraganden, att "som beredningen har påpe­kat skall emellertid utmätning inte medges i fall då det framgår att någon verklig fordran inte föreligger". Förslaget synes alltså utgå från att verk­ställighetsmyndighelen i princip skulle ha rätt all överpröva en exekutions­titels materiella innehåll, lål vara att en sådan överprövningsräll i prakti­ken skulle få betydelse endast i ytterst begränsad utsträckning. Enligl lagrådets mening kan emellertid någon allmän prövningsrätt av detta slag inte anses tillkomma kronofogdemyndigheten. En sådan prövningsrätt för­utsätter uttryckligt stöd i lag, som närmare anger gränserna för prövnings-rätlen. En annan sak är, att det självfallet ankommer på verkställighels-myndigheten att pröva om en åberopad handling verkligen är en exeku­tionstitel i lagens mening. Uppenbarligen får en sådan prövningsrätt prak-lisk betydelse främst i fråga om förbindelser om underhållsbidrag och sådana enskilda handlingar som avses i 3 kap. I 8 första stycket 7 i förslaget. Om t. ex. en underhållsförbindelse uppenbarligen tillkommit för

 

Prop. 1980/81:8                                                  Lagrådets yttrande    1099

skens skull, utgör den inte någon exekutionstitel och kan följaktligen inle läggas till grund för verkställighet.

Förhållandet till tredje man De under denna rubrik upptagna reglerna intar en central plats bland utmälningsbestämmelserna. De bildar ett en­hetligt system, och lagrådet granskar i del följande deras huvudinnehåll i ett sammanhang.

Liksom gällande rätt utgår förslagel från den förutsättningen all endast egendom lill vilken gäldenären är ägare får utmätas för hans gäld. Men lagstiftningen kan uppenbarligen inte stanna med en lagregel av denna innebörd. Med hänsyn till bevissvårighelerna måste hjälpregler i form av presumtioner uppställas. Förslaget vilar på den grunden att den som har lös egendom i sin besittning i princip förutsätts vara ägare lill egendomen. 1 överensstämmelse härmed stadgas, att lös egendom som gäldenären har i sin besittning antas tillhöra honom, om det ej framgår att den tillhör tredje man. När del gäller registrerat skepp, registrerat luftfartyg eller fast egen­dom tillmäts emellertid inskrivningen av äganderätten den betydelse som i fråga om annan lös egendom tilläggs besittningen.

Regler av nu angivet innehåll har upptagits i 17-19 och 23 88 av försla­get. Dessa regler, enligt vilka utmätning får ske när det är utrett att gäldenären är ägare eller när han under vissa förhållanden skall anses som ägare, vilar på samma principiella grund som gällande rätt. Och detsamma är fallet när förslaget i 20 och 25-26 88 ger bestämmelser som syftar till att, om de angivna reglema lett till utmätning trots att tvekan råder huruvi­da egendomen tillhörde tredje man, denne skall ha möjlighel att få sin sak prövad av domstol innan utmälningsförfarandet fortsätter.

En principiell nyhet innehåller däremot förslagel 1218, som i viss mån vidgar möjligheterna att erhålla utmätning. Enligl lagrummet skall nämli­gen lös egendom i vissa fall kunna utmätas redan när sannolika skäl talar för all egendomen lUlhör gäldenären. I sådant fall skall utmätningen ske med förbehåll för tredje mans rätt och utmätningens beständ i princip vara beroende av domstols prövning av äganderätlsfrägan.

Det angivna regelsystemet syftar till alt å ena sidan göra det praktiskt möjligt att ta i anspråk i princip all gäldenärens egendom för betalning av hans gäld men att å andra sidan skapa skydd mot att tredje mans egendom tillgrips. Lagrådet vill i nägra hänseenden föreslå ändringar av saklig betydelse; härtill återkommer lagrådet i det följande. Redan inledningsvis vill emellertid lagrådet peka på ett par punkter där jämkningar - delvis av endast terminologisk natur - synes påkallade.

Grundregeln att endast gäldenären tillhörig egendom får tas i anspråk för hans skulder uttrycks i 17 S av förslaget sä, alt egendom får utmätas, om det "på grund av vad som har blivit upplyst kan anses framgå att egendo­men tillhör gäldenären". De använda ordalagen i förening med vissa utta­landen i motiven ger intrycket att det, för att gäldenären skall anses vara

 

Prop. 1980/81:8                                                  Lagrådets yttrande    1100

ägare, krävs ett mindre mått av bevisning än vad i allmänhet är fallet dä man för att ett visst sakförhållande skall anses föreligga säger att detta skall framgå av utredningen. Enligt lagrådets mening bör vanliga beviskrav gälla. Är gäldenären inte genom besittning eller inskrivning legitimerad som ägare, bör utmätning ej få äga rum med mindre övertygande utredning föreligger att egendomen tillhör gäldenären. Anledning alt jämka på van­liga beviskrav föreligger så myckel mindre som den nya 21 8 öppnar möjlighet till utmätning med förbehåll för tredje mans rätt i lägen då gäldenärens äganderätt väl ej kan anses helt styrkt men dock har sannolika skäl för sig. En annan sak är att prövningen, på grund av ulmätningsförfa­randets summariska natur - här liksom inom ulsökningsprocessen över huvud - måste grundas pä en utredning som inte kan vara lika omfattande och grundlig som en utredning i rättegång. Denna omständighet bör emel­lertid ej medföra att lagstiftaren begagnar andra och mer svävande ut­tryckssätt än annars är brukligt. Lagrådet föreslår, att lagregeln utformas så, att utmätning får ske av egendom lill vilken gäldenären "enligt vad som framgår i målet" är ägare. Vidare bör det fall att gäldenären presumeras vara ägare uttryckas så, att gäldenären "anses vara ägare'".

121 8 av förslagel uppställs som nämnts det kravet för utmätning med den där avsedda mera begränsade innebörden, att det föreligger "sannoli­ka skäl" att egendomen tillhör gäldenären. Lagrådet anser, att delta ut­tryck på ett lillfredsslällande sätt anger måttet av den bevisning som bör krävas för att utmätning över huvud skall fä komma till stånd; är skälen svagare bör egendomen vara fredad mol varje form av utmätning. Enligt lagrådets mening bör motsvarande krav uppställas för att utmätning skall få äga rum i den speciella situation som avses i 22 8 av förslagel: lagrådet återkommer härtill senare. Vidare anser lagrådet, att förutsättningen för alt tredje man enligt 20 8 skall kunna angripa en skedd utmätning genom talan vid domstol bör skärpas. Förslagel tillåter sädan talan sä snart "skäl föreligger". Åven här bör gälla, att del skall föreligga sannolika skäl för tredje mans rätt.

Genom lagrådets förslag - som innebär att det sakförhållande som skall beaktas måsle antingen "framgå i målet" eller ha "sannolika skäl" för sig — torde systemet få ett större mått av stadga och enhetlighet än enligl det remitterade förslaget.

Lagberedningen uttalar (huvudremissen s. 353), att syftet med bestäm­melserna rörande förhållandel lill tredje man i främsta mmmet är att ange under vilka förutsättningar egendom får tas i mät för opriorilerad fordran hos gäldenären. I anslutning härtill framhåller beredningen, att om fordran är förenad t. ex. med pant- eller retenlionsrätt i viss egendom, denna fär tas i anspråk för fordringen oavsett vem som vid den aktuella lidpunkten är ägare, och att nämnda bestämmelser då inle har någon större praktisk betydelse. Egendomen kan enligt beredningen även säljas ulan risk för köparen oavsett tvist om äganderätten, men det kan av andra skäl vara

 

Prop. 1980/81:8                                                  Lagrådets yttrande    1101

önskvärt att sådan tvist slits innan försäljning sker. En sak för sig är, fortsätter beredningen, vem som är behörig alt vara svarande i det exeku­tiva ärendet när egendomen skall las i anspråk, samt tillägger, att bestäm­melserna kan vara lill ledning även i denna fråga men att särskilda före­skrifter finns för vissa praktiskt viktiga fall; beredningen pekar härvid på 18 kap. 10 S JB och 22 8 sjölagen.

Dessa uttalanden antyder, all del enligl beredningens mening i vissa lägen skulle vara möjligt att för en fordran, som är förenad med l.ex. panträtt i viss egendom, la denna egendom i mät, trots alt gäldenären inle äger och inte heller skall anses äga egendomen. Hur långt dessa uttalanden för är dock oklart. En bedömning försvåras av att beredningen i annat sammanhang yttrar sig på sätt som mindre väl stämmer med den redovi­sade tankegången. 1 inledningen lill kapitlet om utmätning framhåller näm­ligen beredningen (betänkandet s. 205 och 206) - efter att ha anfört att möjlighet torde föreligga att med stöd av exekutionstitel, enligt vilken viss person såsom ägare ålagts att "med" viss egendom betala fordran med panträtt i egendomen, få exekution i egendomen även sedan den överlåtils - alt därmed inte åsyftas det fallet alt endast fordran mot gäldenären personligen ålagts; i sådant fall borde exekutionstiteln enligt beredningen inte få användas för utmätning av panten, sedan denna har överlåtits till tredje man.

I remissprotokollel tar föredragande statsrådet inte direki ställning lill de av beredningen gjorda uttalandena. Vid behandlingen av de lagrum i före­varande kapitel som anger förutsättningarna för att viss egendom skall få las i anspråk genom utmätning förekommer emellertid ingen antydan om att något avsteg från dessa skulle kunna ske, när utmätningsfordringen är förenad med särskild förmånsrätt i egendomen. Lagrådet utgår vid sådant förhållande från att frågan huruvida enligt dessa lagrum viss egendom får utmätas för gäldenärens skuld skall bedömas ulan hänsyn lill om ulmät­ningsfordringen är förenad med särskild förmånsrätt i egendomen eller ej.

Del torde aldrig kunna helt undvikas all egendom som i verkligheten inle tillhör gäldenären utan Iredje man tas i anspråk genom utmätning. För alt i görlig mån hindra att sådana misstag blir beslående och föranleder rättsför­lust för tredje man innehåller förslaget ett system av skyddsregler. Blir det efter utmätningen utrett, att den utmätta egendomen tillhörde iredje man. skall kronofogdemyndigheten enligt 4 kap. 33 8 självmant häva utmätning­en. Den möjligheten står givetvis också Iredje man lill buds att söka vinna rättelse genom att överklaga utmätningen i vanlig ordning. Råder ovisshet om äganderätten, skall enligl förslaget rättsläget såvitt möjligt klarläggas innan utmälningsförfarandet fortskrider. Enligt 20 8 skall iredje man, "om skäl föreligger", hänvisas alt låta frågan bli prövad av domstol. Och har med stöd av 21 8 utmätning kommit till stånd fast endast sannolika skäl talar för gäldenärens äganderätt, skall ulmälningsborgenären i regel före­läggas alt väcka talan mot tredje man vid äventyr att utmätningen hävs.

 

Prop. 1980/81:8                                                  Lagrådets yttrande    1102

Förslaget utgår från alt äganderätlsfrägan bör klarläggas så snart som möjligt och i vart fall innan försäljning av egendomen sker. I 8 kap. 5 8 meddelas sålunda ett principiellt förbud mot försäljning så länge ägande-rättstvislen inle är avgjord. Denna ståndpunkt är naturlig. Har egendomen väl sålts, riskerar tredje man att fijrlora sin äganderätt och få hålla sig till de influtna medlen. Och är dessa redan utbetalda lill utmätningsborgenären och eventuellt överskott lämnat till gäldenären, återstår för Iredje man normalt endast att vända sig mol dem med ersättningskrav; härom innehål­ler 14 kap. 4 och 5 88 regler.

Detta väl utmejslade system av regler till skydd för tredje man, vars egendom råkar ha tagits i mät för annans gäld, är emellertid enligl förslaget ej avsett att fullt ut tillämpas i ett betydelsefullt fall. Det är när utmätnings­borgenärens fordran är förenad med en mot envar gällande särskild för­mänsrätt i den utmätta egendomen. Några lagregler, som lar direkt sikte på att för detta fall sätta regelsystemet åt sidan, finns visseriigen ej, men ett flertal motivutlalanden ger bestämda anvisningar om hur förefintliga lag­rum skall tillämpas för att detta syfte skall näs. Vid behandlingen av 20 8 — som Ju reglerar förfarandet när tredje man påstår att utmätt lös egendom tillhör honom - framhåller sålunda föredragande statsrådet, all fastän äganderättsfrågan är oklar föreläggande om domstolsprövning bör kunna underlåtas, om sökandens fordran är förenad med särskild förmånsrätt i egendomen. Och motiven till 26 8 - som innehåller bestämmelser om lösande av tvist om influtna medel — ger uttryck för samma synsätt. Motiven till 8 kap. 5 8 - som innehåller ett principiellt förbud mol försälj­ning av utmätt egendom innan en efter föreläggande enligt 4 kap. 20, 21 eller 25 8 väckt talan slutligt prövats — ger vidare vid handen, alt rätte­gången inte hindrar försäljning i fall då utmätningssökanden har pant- eller retenlionsrätt i egendomen. Ån vidare sägs i motiven lill 8 kap. 2 8, att om egendom med tillämpning av 4 kap. 21 8 har utmätts med förbehåll för tredje mans rätt och sökanden därefter visar att hans fordran är förenad med särskild förmånsrätt i egendomen, denna bör säljas ulan förbehåll för tredje mans rätt.

Förslaget går dock inte så långt alt det i dessa skeden av förfarandet -dvs. före egendomens försäljning - betraktar frågan om tredje mans ägan­derätt som helt ovidkommande. Blir det tillförlitligen utrett - genom rättegång eller på annat sätt - att den utmätta egendomen tillhör tredje man, lorde enligl 4 kap. 33 8 utmätningen skola hävas, även om utmät­ningssökanden skulle ha t. ex. panträtt i det utmätta (jfr dock huvudremis­sen s. 654). Har däremot utmätt egendom redan sålts, skall influtna medel enligl förslaget betalas ut till en uimätningssökande intill det belopp för vilket han har särskild förmånsrätt i det utmätta, även om tredje man har styrkt sig vara ägare till egendomen; endast ett eventuellt överskott till­kommer då denne.

Skälet till att förslagel sålunda vill bereda fordringar med särskild, mot

 

Prop. 1980/81:8                                                  Lagrådets yttrande    1103

envar gällande förmånsrätt i den utmätta egendomen en särställning är, att i detta fall egendomen svarar för fordringen i vems hand egendomen än är. Materiellt sett har visserligen utmätningsborgenären rätt till betalning ur egendomen oavsett äganderätten till denna. Men denna maleriella rätt bör självfallet inte få förverkligas vid sidan av eller i strid mot de förfarande­regler som lagstiftningen anvisar för att han skall komma till sin rält.

Med förslagels ståndpunkt att, när ulmätningsfordringen har särskild förmånsrätt i den utmätta egendomen, i vissa skeden av förfarandet bortse frän en tvist om äganderätten till denna ökar riskerna för all även sådana utmätningar blir bestående som står i strid med den lagfästa principen att endast gäldenären tillhörig egendom får utmätas. Ell exempel kan anföras: Utmätning av viss egendom bedöms ej kunna ske enligt reglerna i 4 kap. 17-19 88, eftersom tvivel föreligger om gäldenärens äganderätt till egen­domen. Då emellertid sannolika skäl talar för att han är ägare, kan utmät­ningen genomföras enligl 21 8. En sådan utmätning är avsedd att vara endast provisorisk i så måtto att utmätningens bestånd är beroende av att gäldenärens äganderätt blir styrkt genom domstols dom. Förslagels stånd­punkt är emellertid alt, om utmätningsfordringen visas vara förenad med t, ex. panträtt i det utmätta, de särskilda villkor som är förenade med denna form av utmätning inte behöver iakttas; domstolsprövning behöver inte avvaktas och egendomen kan säljas utan förbehåll för tredje mans rätt. Utmätningen enligl 21 8 tilläggs genom en sädan tillämpning samma inne­börd som en "fullvärdig" utmätning enligl 17-19 SS, dvs. just en sådan utmätning som ej kunde komma till stånd med hänsyn till tvivel om gäldenärens äganderätt till egendomen. Ett sädanl resultat kan inte godtas.

Såsom redan anförts innebär förslagel, att när utmätt egendom har sålts, borgenär med särskild förmånsrätt i egendomen — utmätningssökanden eller annan borgenär — skall njuta betalning ur de influtna medlen, även om det visas all egendomen vid utmätningstillfällel inle tillhörde gälde­nären utan tredje man. Alt tredje man i delta läge får vika för borgenären måste accepteras med hänsyn lill att borgenären genom försäljningen gått föriustig sin säkerhet i den sålda egendomen. Det är emellertid en sak för sig alt rättsordningen i vissa lägen nödgas godta följder av ett förfarande som vilar på en felaktig grund. En annan sak är att öka risken för sädana rältsföljder genom alt medvetet avskärma förfarandet från alt misstag i fråga om förutsättningarna för utmätning i tid blir uppläckta och rättade.

Lagrådets kritik mot förslagels ståndpunkt i angivna hänseende riktar sig inte mot tanken som sådan att fordran förenad med särskild förmånsrätt i viss egendom bör inta en särställning i ulmätningshänseende. Härför kan säkerligen goda skäl anföras; egendomen är ju, materiellt sett, förut­bestämd att vid behov tas i anspråk för fordringens betalning och frägan om äganderätten har en mer underordnad betydelse. Vad lagrådet vänder sig mol är, all en sådan särställning skulle kunna beredas inom ramen av ett regelsystem som beträffande förutsättningarna för utmätning lämnar

 

Prop. 1980/81:8                                                  Lagrådets yttrande    1104

frågan om fordringen är förenad med särskild förmånsrätt eller ej åt sidan. För att komma till rätta med problemet måste man alltså enligt lagrådets mening, vid sidan av de grundläggande reglerna i 17-19 88, införa särskil­da lagregler som lar direki sikte på att kunna ta i anspråk själva egendomen i vems hand den vara må. Dessa regler måsle dock utformas så att i fall då egendomen tillhör annan än gäldenären ägaren tillförsäkras möjlighet att i utmätningsmålet tillvarata sin rätt. Alt utforma lagregler med detta syfte fordrar emellertid en mer ingående utredning än som kan genomföras i lagstiftningsärendets nuvarande läge.

Till undvikande av varje missförstånd vill lagrådet tillägga att, när lagrå­det efterlyser särskilda lagregler, därmed avses regler rörande förutsätt­ningarna för utmätning och ej regler som uttryckligt lagfäster förslagets tanke alt sedan väl utmätning sketl bereda fordringar med särskild för­månsrätt en särställning, som de inte har redan vid själva utmätningen.

Lagrådet vill i detta sammanhang peka på hur ett med det nu behandlade likartat spörsmål erhållit sin lösning i förslaget. Enligt 12 kap. 63 och 64 88

—       som överensstämmer med 63 och 64 85 FfL - skall, när utmätning av
fast egendom har sketl medan gäldenärens rätt är villkorlig, särskilda
regler iakttas vid försäljningen. Dessa innebär i korthet, att försäljning som
sker innan det har visat sig huruvida villkoret uppfylls skall omfatta, ifall
fastigheten har blivit utmätl för fordran hos överiåtaren, fastigheten med
förbehåll för förvärvarens rätt och, om fastigheten är utmätt för fordran
hos förvärvaren, gäldenärens rätt till egendomen. De särskilda bestämmel­
serna i 63 och 64 88 skall dock enligt 65 8 ej gälla, om den fordran för
vilken utmätning har sketl var förenad med särskild förmånsrätt i fastig­
heten; i detta fall skall försäljningen avse fastigheten som sådan och ske i
den ordning som i allmänhet gäller för exekutiv försäljning av fast egen­
dom. Här har alltså utmätningsfordringar med särskild förmänsrätt i det
utmätta i ett visst hänseende genom direkt reglering i lag beretts en sär­
ställning som för utmätningssökanden är mer förmånlig än den som till­
kommer andra borgenärer.

Även om förslaget liksom gällande rätt låter gäldenärens besittning eller därmed likställt förhållande grunda en presumtion för hans äganderätt, intar dock förslagel i fråga om besittningens betydelse i vissa särskilda situationer en delvis annan ståndpunkt än gällande rätt.

En presumtion att gäldenären äger den egendom han har i sin besittning tar självfallet i första hand sikte på den situationen att det är gäldenären ensam som har besittningen. De fall där gäldenären och någon annan har egendomen i sin gemensamma besittning regleras i gällande rält olika beroende på vilka sambesittarna är. När det är samboende makar som har egendomen i sin besittning - det kanske vanligaste fallet av sambesiltning

—       gäller en särregel. Den innebär, att gäldenären på grund av sin besittning
anses som ensam ägare till egendomen och alt den andra maken, trots att
även han har egendomen i sin besjUning, måsle styrka sin rätt lill egendo-

 

Prop. 1980/81:8                                                  Lagrådels yttrande    1105

men för att freda den från utmätning. Gäldenärens make likställs härige­nom med en utomstående tredje man, när det gäller möjligheten att avvärja utmätning av egendom i en gäldenärs besittning till vilken han menar sig vara ägare. När andra än samboende makar har egendom i sin gemensam­ma besittning tillämpas en annan ordning. Enligt denna har den som jämte gäldenären är sambesitlare en förmånligare ställning än gäldenärens make. För att freda egendomen från utmätning behöver han nämligen inte styrka sin rätt; det ankommer i stället på sökanden att styrka gäldenärens rält. I princip gäller detta även i det fallet att gäldenären och sambesittaren varaktigt leversamman under äktenskapsliknande förhållanden. Undanlag har dock skett i rättspraxis. Sålunda har högsta domstolen år 1979 i två fall (NJA 1979 s. 302 1 och II) likställt den samboende med äkta make och förelagt den samboende - som ansågs ha visat sannolika skäl för sin äganderätt — att väcka talan vid domstol för att freda egendomen.

Beträffande besittningens betydelse vid vissa fall av sambesiltning inne­bär förslaget nyheter av stor vikt. När besittningen lill den egendom vars utmätning är i fråga tillkommer gäldenären gemensamt med hans make eller annan som varaktigt sammanbor med honom, uppställer förslagel den presumtionen att samäganderätt skall anses föreligga. Enligt förslagel skall denna presumtion brytas, om det är sannolikt att egendomen tillhör någon av sambesittarna ensam. Förslaget medför, att om presumtionen inte bryts, endast en gäldenärens andel i egendomen kan tillgripas för hans gäld.

För den som jämte gäldenären besitter egendomen innebär förslagel, när sambesittaren är gäldenärens make, den ändringen i förhållande till gällan­de rätt alt han för all freda egendomen i dess helhet endast behöver göra sannolikt att han är ensam ägare, medan han enligt vad som nu gäller måste styrka sin rätt lill egendomen.

1 det fall åter alt sambesittaren inte är gift med gäldenären innebär förslaget däremot en försämring av rättsläget för sambesittaren. För all värja egendomen fullt ut måste sambesittaren göra sin rält till egendomen sannolik, och han kan ej genom sitt blotta påstående om äganderätt lägga bevisbördan på sökanden.

I de fall slutligen då de som har egendomen i sin gemensamma besittning inte varaktigt sammanbor intar förslaget - som dock inte ger någon ut­trycklig lagregel härom — samma ståndpunkt som gällande rätt. Besitlning-en medför sålunda endast den fördelen i bevisningshänseende för utmät­ningssökanden all en utomstående tredje man som påslår sig äga egendo­men måste styrka sin rält för att freda den från utmätning, medan sökan­den, om gäldenärens medbesittare gör gällande rätt till egedomen, för att vinna utmätning måste styrka att gäldenären äger bättre rätt än medbesit-taren till egendomen.

Rättsläget är sålunda för närvarande, att den sambesitlare som är gift med gäldenären har begränsade möjligheter all värja sin egendom mol

 

Prop. 1980/81:8                                                  Lagrådets yttrande    1106

utmätning för gäldenärens skuld, medan den sambesitlare som ej är gift med gäldenären har bättre möjligheter härtill. Den föreslagna presumtions­regeln medför i de skilda fallen ändringar i rättsläget i motsatta riktningar; när de samboende sambesittarna är gifta vidgar regeln möjlighetema för den icke gäldbundne att freda sin egendom och minskar i samma mån borgenärens möjligheter att vinna utmätning, medan regeln får motsatt verkan när de samboende sambesittarna ej är gifta med varandra. Motivet till ändringen i det förra hänseendet framstår klart. Några egentliga skäl till ändringen i det senare hänseendet har däremot inte anförts. Förslaget utgår från såsom i och för sig önskvärt att alla samboende sambesitlare -gifta såväl som andra - behandlas lika men beaktar knappast att effekten härigenom blir att den sambesitlare som ej är gift med gäldenären kommer i ett sämre bevisläge än gällande l.ig ger honom. Åtminstone upptar försla­get inle som ett självständigt skäl alt bevisläget för ulmälningsborgenären behöver förbättras på bekostnad av den icke gäldbundne sambesitlarens möjlighel alt freda sin egendom.

Såsom nu utvecklats innebär metoden all uppstäUa en presumtion om samäganderätt ett sätt att påverka en sambesittares möjligheter att freda sin egendom från utmätning för den andre sambesitlarens gäld men därmed också - som en spegelbild - ett sätt att påverka borgenärens möjligheter all få utmätning i egendomen. Att tillämpa en sådan metod är försvariigt endast under den förutsättningen aitt tillämpningsområdet begränsas till fall då det regelmässigt förhåller sig så att gäldenären och sambesittaren enligt gällande civilrättsliga regler verkligen äger egendomen tillsammans. En presumtion om att besittarna innehar egendomen under samäganderäll innebär ju, att vad som utgör den enes eller den andres egendom skall bedömas enligl andra regler när det gäller utmätning än eljest är fallet och att - även om presumtionen kan brytas i vissa lägen - det på grund av bevissvårigheterna inle kan undvikas att det i ett visst antal fall kommer alt genom utmätning tillgripas sådan egendom som enligt civilrättens regler tillhör den inle gäldbundne sambesittaren. Om sädana fall blir vanliga, kan tydligen metoden inle godtas. I vilken utsträckning den angivna förutsätt­ningen föreligger kan vara vanskligt att bedöma; längre än till mer eller mindre osäkra antaganden torde man inte kunna komma.

Presumtionen om samäganderätt tar i första hand sikte på fall då egendo­men är i äkta makars gemensamma besittning. I dessa fall har tydligen också presumtionen en stark verklighetsförankring. Vår äktenskapslag­stiftning utgår visserligen från principen att vardera maken är ägare till den . egendom han vid äktenskapets ingående hade eller sedermera förvärvat. Del ligger emellertid i sakens natur, alt det i förhållandet mellan makar, vilka Ju båda har skyldighet att bidra till familjens underhåll, ofta är vanskligt att avgöra vilkendera som skall anses ha förvärvat viss egendom. Härvidlag kan uppenbarligen inte en sådan omständighet som att den ene, formellt sett, slutit avtalet om förvärv av föremålet i fråga eller tillhanda-

 

Prop. 1980/81:8                                                                Lagrådets yttrande    1107

hållit medel för betalningen vara ensamt utslagsgivande. Redan vid GB:s tillkomst uttalades också, att båda makarna i viss utsträckning måste antas bli gemensamt ägare till den egendom som förvärvas under äktenskapet. I och med den samhällsutveckling som därefter ägt rum - särskilt den omständigheten att del numera är mycket vanligare än förr att båda ma­karna har arbetsinkomst - har förutsättningarna för samäganderäll i ma­kars egendomsförhållanden ökal. Enligt lagrådels mening är del i dag försvarligt att uppställa den presumtionen alt lös egendom som befinner sig i samboende makars gemensamma besUtning tillhör makarna med sam­äganderätt.

Enligt förslaget omfattar emellertid presumtionen om samäganderäll ej bara de fall då egendomen befinner sig i gäldenärens och hans makes gemensamma besittning utan samtliga fall dä gäldenären delar besittningen med någon med vilken han varaktigt sammanbor. Del är tydligt, all inom ett sålunda bestämt tillämpningsområde kommer att rymmas, fömtom samboende mellan man och kvinna under äktenskapsliknande former, samboendeförhållanden av de mest skiftande slag, t. ex. mellan syskon, mellan föräldrar och vuxna barn eller mellan dem som bor samman i s. k. storfamilj. Enligt lagrådets mening är del emellertid vanskligt att utgå från att inom hela detta område, där förhållandena enligt sakens natur måsle vara mycket skiftande, samäganderäll till egendom i de samboendes ge­mensamma besittning är så vanlig att en allmän presumtion kan uppställas. Del nu sagda utesluter inte, att presumtionen skulle kunna tilläggas giltig­het inom ett bestämt mindre område, där äganderättsförhållandena kan antas vara likartade med dem som råder i äktenskap. Del tillämpningsom­råde som från denna synpunkt närmast skulle kunna komma i fråga avser de fall då man och kvinna lever stadigvarande samman under äkten­skapsliknande förhållanden.

Enligl lagrådels uppfattning är det emellertid även inom detta område osäkert om samäganderäll lill egendom förekommer i någon mer betydan­de utsträckning, åtminstone när det gäller annat än bohag och andra bruksföremål av begränsat värde. Man torde i vart fall kunna utgå frän att samäganderätt är mindre vanlig än mellan makar, som Ju är bundna av bl. a. GB:s regler om ömsesidig underhållsskyldighet. Härtill kommer, alt frågan om alt lagstiftningsvägen reglera ekonomiska förhållanden mellan dem som varaktigt lever samman ulan att vara gifta för närvarande är under utredning av familjelagssakkunniga. Det är inte lämpligt alt i ett läge, då den maleriella lagstiftningen är under utredning, uppställa en till utsök­ningslagstiftningen begränsad presumtion om samäganderätt. Detta gäller särskilt med hänsyn till att betydande svårigheter möter att avgränsa den grupp för vilken en presumtion bör gälla; svårigheterna belyses av yttran­den i prop. 1978/79: 12 om underhåll till barn och frånskilda, m, m. (s. 142). Oavsett hur avgränsningen sker i lag. måsle stora vanskligheter möta för kronofogdemyndigheten alt avgöra om lagens kriterier är uppfyllda i del

 

Prop. 1980/81:8                                                                Lagrådets yttrande    1108

enskilda fallet. Man måste nämligen räkna med alt de båda kontrahen­terna, för att freda egendomen, lämnar motstridiga uppgifter eller sam­stämmigt bestrider alt "äktenskapsliknande samlevnad" föreligger.

Av det anförda framgår, att er presumtion om samäganderätt kan upp­ställas endast för de fall då det är samboende makar som har egendomen i sin gemensamma besittning. Eftersom den icke gäldbundne makens möj­ligheter alt freda sin egendom från att tas i anspråk för den andres gäld enligt gällande lag är alltför begränsade, vill lagrådet tillstyrka förslaget alt genom en sådan presumtionsregel förbättra rättsläget för gäldenärens make.

Skulle lagstiftaren önska i utmätningshänseende likställa icke gifta sam­boende med dem som är gifta, måsle andra vägar prövas än att utsträcka samäganderätlspresumlionen lill ett område där den saknar erforderlig verklighetsförankring. Måhända kan frägan om en sådan lagstiftning åt­minstone delvis komma i ett ändrat läge, om familjelagssakkunnigas utred­ningsarbete skulle resultera i en reglering som återverkar på de sam­boendes inbördes ekonomiska förhållanden.

Som förut nämnts har samboende som lever under äktenskapsliknande förhållanden i ett par rättsfall frän senare tid likställts med gifta på så sätt att den icke gäldbundne ansetts vara skyldig alt enligt 69 8 UL styrka sin rätt till egendom, som han menar vara sin, för all freda den frän att tas i

mät för den andres gäld. En sak är emellertid att på grund av förhållandena         ■

i det särskilda fallet låta samboende bli underkastade samma rättsliga reglering som äkta makar, en annan att bygga en ny lagstiftning på antagan­det att samboendes äganderätlsförhällanden skulle generellt sett vara så lika dem som råder inom äktenskapet att de skulle kunna bära upp en presumtion om gemensam äganderätt.

Enligt förslaget skall presumtionen om samäganderäll brytas, om det görs sannolikt att egendomen tillhör endera av sambesillarna. Regeln innebär, att egendomen, om det är sannolikt att den tillhör gäldenären, i sin helhet kan tas i mät för hans gäld, medan egendomen i sin helhet är fredad från utmätning, om det är sannolikt alt den tillhör den andre sambesittaren. Frågan huruvida en sannolikhetsbedömning är tillräcklig eller om ett slörre mått av bevisning bör krävas för att kullkasta presumtionen om samägan­deräll beror i viss mån på hur starkt förankrad i verkligheten presumtionen aUmänt sett är. Motsvarar den i flertalet fall det civilrättsliga läget, bör självfaUet ganska mycket fordras för all presumtionen skall hävas, medan motsatsen bör gälla, om presumtionen kan antas i ett slörre antal fall avvika från de verkliga förhållandena.

Lagrådets förslag begränsar tillämpningsområdet för samäganderätls­presumlionen pä sådant sätt att den kan antas mera regelmässigt återspegla de faktiska äganderättsförhållandena. Att låta en presumtion om samäganderätt inom ett sålunda begränsat område brytas till förmån för utmätningssökanden redan när sannolika skäl talar för gäldenärens ägan-

 

Prop. 1980/81:8                                                             Lagrådets yttrande    1109

derätl till egendomen i dess helhet skulle innebära, att i ett jämförelsevis stort antal fall hela egendomen skulle kunna tas i mäl trots att den andra maken i verkligheten har del i egendomen. Denna make skulle därigenom normalt gä helt föriustig sin egendom och det värde den representerar. Från den icke gäldbundna makens synpunkt är därför en skärpning av beviskravet — pä sökandesidan — påkallad. För utmätningssökanden skul­le däremot en sådan skärpning inle fä så långtgående följder. Del högre beviskravet skulle visserligen i en del fall medföra, att egendom, som i verkligheten tillhör gäldenären, blev undandragen utmätning, men sökan­dens fordran består ju och möjligheten att få annan egendom utmätl eller alt på nytt söka utmätning står sökanden till buds. Enligt lagrådets mening bör under dessa förhållanden presumtionen kunna brytas till förmån för utmätningssökanden endast om del framgår i målet alt egendomen tillhör gäldenären.

Vad därefter angår frågan vilket beviskrav som bör ställas för att pre­sumtionen skall brytas till förmån för gäldenärens make anser lagrådet det tänkbart att låta sannolika skäl för dennes exklusiva äganderätt vara tillfyl­lest. Med ett sädant beviskrav skulle risken för att gäldenärens make tillhörig egendom utmäts för den andres gäld bli mindre än med ett krav på full bevisning. Det lägre beviskravet skulle visseriigen medföra större risk alt, lill förfång för utmätningssökanden, egendom som i verkligheten till­hör gäldenären blir undandragen utmätning, men såsom lagrådet förut utvecklat medför den omständigheten att gäldenärens egendom går fri från utmätning ej sä långtgående följder för utmätningssökanden som följderna blir för den vars egendom med orätt utmäts för annans skuld.

Den sist anförda synpunkten kan emellertid knappast tillerkännas avgö­rande betydelse, om samäganderätlspresumlionen begränsas lill ett områ­de där den regelmässigt återspeglar det civilrältsliga läget. Härtill kommer, att det finns omständigheter som talar emot alt nu införa en regel, enligl vilken presumtionen bryts lill förmän för gäldenärens make redan när sannolika skäl talar för hans äganderätt. Frågan huruvida presumlionens bestånd skall vara beroende av en sannolikhetsbedömning är nämligen nära förknippad med frågan om andelarnas beräkning, och en regel med angivet innehåll får därför återverkningar på systemet i övrigt, vilka kräver en lösning.

Enligt lagen om samäganderäll gäller, att om två personer innehar egen­dom med samäganderäll, vardera delägaren anses äga hälften, om ej annat visas. Lagberedningen framhåller, att denna princip skall tillämpas också då samäganderäll är presumerad enligt förslaget, saml tillägger, att om det framgår alt de samboende har bidragit till förvärv av viss egendom i annan proportion, de bör anses ha andelar i samma proportion. Dessa uttalanden synes innebära, alt presumtionen om samäganderäll till viss egendom skall brytas efter skilda regler beroende på om presumlionens riktighet ifråga­sätts beträffande egendomen i dess helhet eller en del därav: egendomen

 

Prop. 1980/81:8                                                  Lagrådets yttrande    1110

blir helt fredad sä snart del är sannolikt att den i sin helhet tillhör den icke gäldbundne sambesittaren, medan hans rätt till andel, i den mån den är störte än hälften, måste vara styrkt för att den skall undgå utmätning för gäldenärens skuld. Förslagel medför alltsä, alt det krävs ett mindre mätt av bevisning för alt skydda egendomen i dess helhet än för alt skydda en del. Detta är knappast godtagbart.

Det låter sig självfallet göra all undgå denna inkonsekvens genom att även andelarnas storlek får bli beroende av en sannolikhetsbedömning. Men då uppkommer i sin lur den följden alt beräkningen av andelarna kommer att ske efter andra regler i fall dä det är ostridigl eller fulll klarlagt alt viss egendom är samägd - ett fall som ju ligger utanför den föreslagna presumtionsregeln. Del är visserligen möjligt alt även här införa en utjäm­nande lagregel, men den frågan inställer sig då om en sådan bör begränsas till lös egendom, vilken de samboende har i sin gemensamma besittning, eller bör gälla all deras med samäganderätt innehavda lösa egendom. Men om man vid samäganderäll till i princip all lös egendom — vare sig sam­äganderätten är styrkt eller grundas pä en presumtion - vill låta en sanno­likhetsbedömning vara avgörande för andelarnas beräkning, vidgas fråge­ställningen ytterligare,

Presumtionen för samäganderäll har enligl förslagel avseende på lös egendom med undanlag av registrerat skepp och registrerat luftfartyg. Beträffande sistnämnda slag av egendom - liksom beträffande fast egen­dom - tillmäts inskrivningen samma legitimerande verkan som i fråga om annan egendom följer av besittningen. Och liksom besittningen kan till­komma gäldenären och annan gemensamt kan självfallet inskrivningen vara gemensam för gäldenären och annan; ett vanligt fall lorde t. ex. vara att man och hustru har gemensam lagfart på fast egendom ulan att nägon viss kvotdel är angiven (jfr 4 kap. 8 8 JB). Den gemensamma inskrivningen utgör självfallet som regel bevis för att egendomen med samäganderätt tillhör dem som vunnit inskrivning. 1 fråga om andelarnas beräkning gäller samäganderättslagens regel, att dessa skall beräknas efter huvudtalet, om ej annat visas. Om presumtionen om samäganderäll skall brytas redan när sannolika skäl föreligger alt gäldenärens sambesitlare är ensam ägare och samma beviskrav uppställs för andelsberäkningen, kan skillnaden i fråga om andelsberäkningen leda lill egendomliga resultat. Antag t.ex. att man och hustru har gemensam lagfart på sitt fritidshus och har gemensam besittning lill inventarierna. Den icke gäldbundne maken, som menar sig äga större andel än hälften lill såväl fastigheten som inventarierna, måste då styrka sin rätt till fastigheten för att freda också den överskjutande delen från alt las i anspråk för den andres gäld, medan det, när del gäller inventarierna, skulle räcka med att hans rält till den överskjutande delen framstår som sannolik.

Förslagels regel all samäganderätlspresumlionen faller sä snart gälde­närens medbesittare gör sin exklusiva äganderätt sannolik aktualiserar

 

Prop. 1980/81:8                                                                Lagrådets yttrande    1111

alltså ell flertal problem såväl inom som utom den föreslagna presumtions-regelns ram. Att genom lagregler bringa dessa lill en lösning skulle kräva en mer ingående utredning än som kan verkställas i lagstiftningsärendets nuvarande läge. Enligt lagrådets mening bör man under dessa förhållan­den, med del begränsade tillämpningsområde för presumtionsregeln som lagrådet förordar, stanna för att presumtionen inte heller skall kunna brytas till förmån för gäldenärens make, med mindre det av utredningen framgår att denne är ensam ägare lill egendomen.

En sådan lösning ställer visseriigen gäldenärens make när det gäller alt bryta presumtionen lill den makens förmån i ett något sämre läge än förslaget. Detta kompenseras dock av att det med lagrådets förslag krävs, att del skall framgå alt gäldenären äger egendomen i dess helhet för att samäganderätlspresumlionen skall brytas till förmån för utmätningssökan­den. I vart fall blir den icke gäldbundna makens ställning även med lagrå­dets förslag avsevärt starkare än enligl gällande rätt.

I anslutning till det anförda vill lagrådet slutligen framhälla, att i de fall då endast sannolika skäl föreligger för att endera maken äger hela eller mer än hälften av egendomen, möjligheten står öppen att efler föreläggande enligt 20 eller 21 8 få äganderältsfrågan prövad av domstol.

Såsom tidigare har antytts reglerar förslaget genom uttryckliga lagregler endast sädana fall av sambesittning dä det är makar eller andra med varandra varaktigt samboende som delar besittningen. Enligt motiven avses i andra fall av sambesiltning skola gälla, att om gäldenärens ägande­rätt till egendomen ifrågasätts av annan tredje man än den med vilken gäldenären delar besittningen, tredje man har att styrka sin rätt lill egendo­men för att freda den frän utmätning, medan däremot, om det är medbesil-taren som bestrider gäldenärens äganderätt, egendomen ej får tas i mäl med mindre det framgär att gäldenären har bättre rält till egendomen än sambesittaren. Lagrådet har i sak ingen erinran mol dessa principer, vilka självfallet med lagrådels begränsning av presumtionen om samboendes samäganderätt till att gälla endast för äkta makar får ett i motsvarande mån vidgat tillämpningsområde. Principerna bör emellertid enligl lagrådets me­ning komma lill uttryck i lagtexten, lämpligen genom en bestämmelse som fogas till huvudregeln för besittningsfallen i 18 8 första stycket av förslagel. .

Vanligen riktar sig utmätning mol egendom som på grund av någon presumtion anses tillhöra gäldenären. Presumtionen grundas då regelmäs­sigt på gäldenärens besittning, när fråga är om lös egendom, och på gäldenärens lagfart i fall då utmätningen avser fast egendom. För att en presumtion skall brytas fordras enligt förslagels huvudregler, all det fram­går att det inte är gäldenären ulan någon annan som är ägare. Tredje man, som menar att egendomen tillhör honom, har alltså att förebringa ett betydande mått av bevisning för att freda egendomen från att tillgripas för gäldenärens skuld. Del ligger i sakens natur att svårigheter ofta möter att fullgöra en sädan bevisskyldighet i ett utsökningsmål med dess summa-

 

Prop. 1980/81:8                                                  Lagrådets yttrande    1112

riska handläggningsform. Detta brydsamma läge för tredje man har sedan gammalt beaktats i lagstiftningen; genom särskilda regler har sörjts för alt i de fall tredje man kan visa sannolika skäl för sin rält han skall kunna få lill stånd uppskov i utsökningsmålet i avvaktan på resultatet av en domstols­prövning av äganderättsfrågan, .ven förslaget uppställer sådana regler.

Förslagets bestämmelser i ämnet, vilka har tagils upp i 20 8, är utfor­made efter mönster av 69 8 UL. Förutsättningen för all tredje man skall hänvisas till rättegång anges emellertid i den föreslagna lagtexten med all "skäl" föreligger, medan 69 8 UL föreskriver att tredje man skall ha visat "sannolika skäl för sitt påslående" om bättre rätt till egendomen. I det hänseendet överensstämmer förslaget med vad som gäller enligt 5 8 FfL. Vid tillkomsten av sistnämnda stadgande anfördes för dess utformning motiv, som inte direkt avsåg frägan om vilket krav på bevisning som borde uppställas (prop. 1971:20 s. 199). Inte heller motiven i förevarande lag­stiftningsärende ger entydigt besked om i vad mån avsikten är att godta ett lägre beviskrav än som gäller enligl 69 8 UL. Nu, liksom vid tillkomsten av 5 8 FfL, betingas formuleringen av lagtexten enligt motiven främst av alt därunder skall inrymmas omständigheter som inte har att göra med bär­kraften i Iredje mans anspråk, såsom att rättegång redan pågår eller att sökandens fordran är förenad med särskild förmånsrätt i egendomen. Enligt lagrådets mening bör man emellertid hålla isär å ena sidan frågan vilken grad av sannolikhet som bör krävas för tredje mans anspråk och å andra sidan de faktorer som - i fall då det kravet är uppfyllt - likväl skall kunna föranleda att kronofogdemyndigheten underlåter alt ge föreläggan­de.

1 fråga om beviskravet är det såsom lagrådet tidigare anfört ej anledning att beträffande lös egendom frångå vad som gäller enligt 69 8 UL, dvs. att sannolika skäl skall föreligga för tredje mans rält. Avser utmätningen fast egendom, torde det med hänsyn lill de särskilda formkrav som gäller för överlåtelse vara av mindre betydelse för tillämpningen vilken sannolik­hetsgrad som lagen anger för sädana fall. Det är under dessa förhållanden förklarligt att bestämmelsen i 5 8 FfL, såsom påpekas i remissprotokollel, inte synes ha vållat problem i tillämpningen. Krav på sannolika skäl kan därför, utan att det innebär någon saklig ändring av betydelse, föreskrivas som villkor även för de fall då tredje mans anspråk avser bättre rält till fast egendom. Härigenom erhålls önskvärd enhetlighet i regleringen i fråga om lös och fast egendom.

Att kronofogdemyndigheten skall kunna underlåta alt ge föreläggande under hänsynstagande till andra, faktorer än sådana som avser enbart sannolikhetsbedömningen av tredje mans rält bör komma till särskilt ut­tryck i lagtexten i 20 8- Lämpligen kan detta ske genom att där anges att, då sannolika skäl föreligger för tredje mans påstående, föreläggande skall meddelas, om det ej av särskilda skäl är obehövligt (jfr 21 8 andra stycket i förslaget).

 

Prop. 1980/81:8                                                  Lagrådets yttrande    1113

1 övrigt ansluter förslagets 20 8 nära till motsvarande regler i 69 8 UL. Enligt paragrafen skall sålunda kronofogdemyndigheten förelägga tredje man, som gjort gällande bättre rätt till egendomen, alt inom viss tid väcka talan i saken mot utmätningssökanden och gäldenären. Eflerkoms ej före­läggandel, blir följden att tredje man förlorar sin rätt mol borgenären, om ej denne väckt lalan i saken mot tredje man inom den angivna liden.

Avsikten med den valda konstruktionen torde vara att söka få till stånd ett avgörande av själva äganderätlsfrägan — eller med andra ord vilken­dera av gäldenären och tredje man som är rätt ägare till den utmätta egendomen - och ej endast ett avgörande mellan utmätningssökanden och tredje man med verkan blott för utmätningens bestånd. En nödvändig förutsättning härför är tydligen, att gäldenären är part i rättegången; endast härigenom kan ett i förhållandet mellan honom och tredje man rättskraftigt avgörande av äganderättsfrågan komma lill stånd.

Den föreslagna ordningen för domstolsprövning av tredje mans anspråk ansluter såsom nämnts nära till vad som gäller enligt 69 8 i 1877 års utsökningslag. Ordningen har alltså gammal hävd. Förarbetena till UL är myckel knapphändiga och där redovisas inte de överväganden som kan ha legat bakom valet av den angivna ordningen, enligt vilken tredje man har att öppna rättegång mol både utmätningssökanden och gäldenären. Det kan emellertid länkas ha stått främmande för en äldre lids synsätt och då rådande rättegångsordning att låta rättegången avse ej själva äganderälts­frågan utan endast frågan huruvida tredje mans angrepp mot utmätningen var befogat eller ej — en rättegång i vilken gäldenären ej var part och såsom sådan kunde bidra till utredningen och ej heller mot äldre rättegångsbal­kens bestämmelser om Jäv kunde höras som vittne. Då nu fråga är om en ny utsökningslagstiftning, som har en modern rättegångsordning som bak­grund, torde emellertid anledning saknas all läla historiska skäl påverka en bedömning hur rättegången rörande tredje mans anspråk bör anordnas.

Självfallet innebär det vissa fördelar att i enlighet med förslagel anordna rättegången som en verklig äganderättsprocess, i vilken även gäldenären måsle vara part. Avgörandet får då verkningar som sträcker sig ulöver själva ulmätningsförfarandef. Utrymme för en ny rättegång mellan gälde­nären och tredje man kommer all saknas och tredje man lorde, om han förlorar sin talan, också sakna möjlighet att göra sin förmenta rält lill egendomen gällande mot den som vid den exekutiva försäljningen har förvärvat egendomen. Dessa fördelar inträder emellertid endast om före­läggandet eflerkoms och den tilltänkta rättegängen verkligen kommer till stånd; äventyret för tredje man, om han åsidosätter föreläggandet, kan rimligen inle vara helt detsamma som om han förioral rättegången. Enligl 20 8 gäller också som påföljd att tredje man förlorar sin rätt mot sökanden, ej mot gäldenären. Som en ytterligare följd av att tredje man ej iakttar föreläggandet stadgar emellertid förslagel i 14 kap. 2 8 - måhända mot bakgrund av att den eftersatta skyldigheten avsåg alt väcka talan ej endast 33   Riksdagen 1980181. 1 saml. Nr 8. Del 2

 

Prop. 1980/81: 8                                                            Lagrådets yttrande    1114

mot sökanden utan även mot gäldenären - att han föriorar sin talan även mot den som vid efterföljande exekutiv försäljning förvärvar egendomen. Enligt motiven (huvudremissen s. 373) skall denna verkan inträda även i fall då sökanden inom den i föreläggandet angivna liden väckt talan mot tredje man och den senare förioral processen.

Del kan dock inle bortses från att betydande nackdelar är förbundna med det föreslagna systemet. Tredje mans intresse är i första hand inle alt genom ett domstolsavgörande :Få i förhållande till gäldenären fastslaget alt han har bättre rätt lill egendomen ulan endast att få utmätningen hävd eller, annorlunda uttryckt, att försättas i samma läge som om utmätningen aldrig kommit till stånd därför att redan kronofogdemyndigheten godtagit hans påslående om bättre rält. För all tillgodose detta tredje mans primära intresse fordras endast ett domstolsavgörande mellan honom och ulmäl­ningsborgenären liksom del, från borgenärens sida sett, endast behövs en rättegång mellan dem för att hans primära iniresse av alt utmätningen slår fast skall bli tillgodosett. Visserligen kan tredje man vinna sitt syfte genom en av honom vunnen rättegång om själva äganderätten - i vilken rättegång då även gäldenären måste vara part - men en sådan rättegång får en annan och mer villsyflande karaktär och medför ökade risker för kostnader än en process mot endast borgenären. Att tvinga tredje man att öppna en sådan rättegång för att hans intresse av alt utmätningen hävs skall bli tillgodosett synes inte påkallat eller ens lämpligt, bl. a. med hänsyn till de komplikatio­ner som med nuvarande rättegångsordning kan inträda i en dylik rättegång, t, ex. om gäldenären - som ofta nog inte slår i nägon motsatsställning till Iredje man - men inte sökanden medger tredje mans lalan.

I en rättegång, som endast tar sikte pä frågan om utmätningen skall bestå eller hävas, behöver sålunda endast utmätningssökanden och tredje man men ej gäldenären vara parter. Det kan visserligen vid ett första betraktan­de synas egendomligt, att en rättegång, vari ställning - låt vara endast prejudiciellt - las lill gäldenärens rält, skall kunna föras utan att gälde­nären själv är part. Emellertid vill lagrådet erinra om alt gäldenären, om han skulle finna det förenligt med sina intressen, enligt RB alltid kan inträda i rättegången som intervenient. I annat fall kan han, om någon part önskar det, höras som vittne.

Lagrådet föreslår sålunda, att det föreläggande som skall meddelas tredje man får avse endast en skyldighet all väcka lalan mot sökanden rörande frågan humvida tredje mans anspråk ulgör hinder mot utmätning. Äventyret för underlätenhet bör vara att tredje man föriorar sin lalan mot borgenären, om ej denne väckt motsvarande lalan mol tredje man inom den angivna tiden. Har tredje man ej efterkommit föreläggandel blir följ­den, liksom när han har föriorat sin talan mol sökanden, att han saknar möjlighet att senare under utmälningsförfarandet göra sin rätt gällande, l.ex. genom att överklaga utmätningen. Underlåtenhet att efterkomma föreläggandet bör däremot med lagrådels förslag - enligt vilket Ju tredje

 

Prop. 1980/81:8                                                            Lagrådets yttrande    1115

man har att väcka talan endast mot sökanden och ej även mol gäldenären — ej medföra alt tredje man förlorar sina möjligheter att vindicera egendo­men från den som förvärvat denna vid exekutiv försäljning; till hithörande spörsmål återkommer lagrådet vid behandlingen av 14 kap.

Med den av lagrådet förordade ordningen blir rättegången inte, såsom enligl förslaget, en från utmätningen frislående äganderättsprocess med återverkningar på utmätningen ulan ell medel att i själva utmälningsförfa­randet skapa klarhet huruvida förutsättningarna för utmätning är för han­den eller ej. Del kan göras gällande, alt del överhuvud är onödigt att öppna möjlighet för iredje man att föra en rättegång med detta mera begränsade syfte; han kan ju överklaga kronofogdemyndighetens ulmätningsbeslut lill hovrätten och på så sätt åstadkomma en JudicieU överprövning av frägan om utmätningens bestånd. En sädan överprövning lorde dock aldrig kunna ersätta den prövning som kommer lill stånd i särskild rättegång i den för tvistemål stadgade ordningen, där andra bevismedel står till buds och där bevisupptagning sker i första instans.

Lagrådet har här utvecklat hurusom dess förslag skiljer sig från det remitterade förslaget i fråga om den rättegång iredje man har att föra. Det kan emellertid framhållas, att det remitterade förslagel inle är främmande för en rättegång med del begränsade syfte som lagrådets förslag innebär. Del remitterade förslagel medger sålunda, alt tredje mans anspråk på den utmätta egendomen kan prövas i en av sökanden mot tredje man anhäng­iggjord rättegång, i vilken kan avgöras endast huruvida utmätningen skall beslå eller hävas. Och beträffande rättegången enligt 21 8 - som ju härtill uppgift bara att lösa frågan huruvida iredje mans anspråk ulgör hinder mot utmätning eller ej - gäller i princip delsamma; sökanden skall väcka lalan mot tredje man och frågan om äganderätten till den utmätta egendomen prövas endast prejudiciellt. Vidare må erinras om den talan som en bor­genär, vars fordran eller förmånsrätt är tvistig, skall väcka enligt 13 kap. 7 8 andra stycket rörande rätten lill tillgängliga medel. Domstolens pröv­ning av tvisten gäller endast rätlen till de avsalta medlen och är sålunda endast ett led i det exekutiva förfarandet; någon rättskraft får avgörandet inte utanför detta.

Den förut berörda 21 8 i förslaget innefattar såsom inledningsvis nämnts en principiell nyhet. Den möjliggör att egendom under viss förutsättning kan utmätas, trols att del inle framgår av utredningen alt egendomen tillhör gäldenären och denne ej heller till följd av presumtionsreglerna skall anses som ägare. Förutsättningen är att del föreligger sannolika skäl att egendomen tillhör gäldenären. Utmätning med stöd av denna paragraf får dock inte lika omfattande verkningar som annan utmätning. Den sker med förbehåll för tredje mans rält och del ankommer sedan pä utmätningssö­kanden att i rättegång styrka sin rätt till utmätning. Såsom lagrådet tidigare anfört har lagrådet inte någon principiell erinran mot bestämmelsen.

 

Prop. 1980/81:8                                                                Lagrådets yttrande    1116

Trots bestämmelsens generella utformning lorde den i följd av regelsys­temet i övrigt ha ett ganska begränsat tillämpningsområde. Den torde i första hand få tillämpning i fall då egendomen är sådan att den över huvud ej kan vara föremål för besittning. Vidare kan den få tillämpning i fall då egendomen befinner sig i Iredje mans besittning men det ej framgår alt egendomen tillhör gäldenären. Med lagrådets förslag rörande förutsätt­ningama för brytande av presumtionen om samäganderäll för makar till egendom i deras gemensammai besittning får bestämmelsen också till­lämpning i fall då gäldenärens ensamrätt till egendomen ej är styrkt men väl framstår som sannolik. Tydligt är all den kan tillämpas även i andra fall då gäldenären och annan har egendom i gemensam besittning och utmät­ningssökanden ej kan styrka ulan endast göra sannolikt att gäldenären har bättre rätt än den andra sambesittaren till egendomen. Däremot fär para­grafen ej tillämpning dä gäldenären ensam har besittning lill lös sak; i detta fall skall ju enligt regelsystemet i övrigt egendomen antingen utmätas eller, om del framgår att den tillhör tredje man, vara fredad från utmätning. Lagberedningens uttalande, att bestämmelsen "knappast" blir tillämplig i praktiken beträffande lös sak som finns i gäldenärens besittning, får antas vara betingat av att bestämmelsen kan fä tillämpning i sainbesittningsfall.

Reglerna i 22 8 av förslagel har som utgångspunkt, all fordran eller annan rättighet redan har blivit utmätt, oaktat tvist råder om fordringens eller rättighetens bestånd. I följd av tvisten är det alltså ovisst, i vad mån det, rättsligt sett, överhuvudtagel finns någon fordran eller rättighet. Lag­beredningen uttalar, att enligt förslaget tvist om fordrans eller rättighets existens inte utgör hinder mot utmätning men alt det för all utmätning skall kunna äga rum dock måste föreligga skäl till antagande att gäldenären har en fordran eller rättighet. Slöd för att utmätning får ske av en tvistig fordran eller rättighet kan inte hämtas från de föregående paragraferna, vilka tar sikte pä frågan om obestridligen förefintlig tillgång skall anses tillkomma gäldenären eller nägon annan men ej pä frägan om ett obliga­lionsrättsligt anspråk verkligen föreligger.

Även enligt lagrådets mening bör i vissa fall en fordran eller annan rättighet om vars bestånd osäkerhet råder kunna utmätas och osäkerheten sedan undanröjas genom rättegång vid domstol. Lagrummet bör emellertid utformas så att del ger ett direkt stöd för all utmätning i delta läge får äga rum. Härvid torde 21 8 kunna tjäna som förebild. Liksom enligl denna paragraf är det nämligen också enligl nu förevarande lagrum fräga om att tillåta utmätning, trots att ovisshet råder huruvida den egendom varemot utmätningen riktar sig representerar en tillgång för gäldenären; skillnaden består i att ovissheten i del ena fallet avser om gäldenären eller någon annan är ägare lill del utmätta men i det andra om del utmätta över huvud utgör en tillgång.

Enligt förslagel är del en förutsättning för tillämpning av 22 8 att tvist om fordringens eller rättighetens bestånd råder mellan utmätningsgäldenären

 

Prop. 1980/81:8                                                                Lagrådets yttrande    Ull

och sekundogäldenären eller den från vilken rättigheten skall utgå. Del kan emellertid förekomma, alt kontrahenterna, för att hindra att fordringen eller rättigheten tas i anspråk av utomstående, vid en ifrågasatt utmätning samstämmigt förnekar dess existens. Eftersom del i sådana fall inte i utsökningsmålet råder nägon tvist mellan kontrahenterna i fordrings- eller rättighetsförhällandet, synes del bättre alt i stället för ""tvist"" använda del neutrala ordet ""ovisshet".

Det är tydligt, att ett mer eller mindre grundat antagande alt en fordran eller rättighet tillkommer gäldenären inte kan vara tillfyllest föratt utmät­ning skall få ske. Som lagrådet redan inledningsvis har framhållit bör som fömtsättning för utmätning här - liksom i fall som avses i 21 8 - gälla att det, trots invändning, föreligger sannolika skäl för att en fordran eller rättighet tillkommer gäldenären eller med andra ord att det verkligen finns något att utmäta. Kommer utmätning till stånd, bör förbehåll göras i fråga om fordringens eller rättighetens bestånd. Vad angår förutsättningarna i övrigt för meddelande av föreläggande, föreläggandets innehåll och påfölj­den av alt det ej eflerkoms bör gälla samma regler som 21 8 uppställer för där avsett fall.

Vad som enligl lagrådets förslag bör gälla för utmätning av fordran eller annan rättighet, om vars bestånd ovisshet råder, bör ges motsvarande tillämpning i vissa fall då fråga är om utmätning av pantbrev i skepp eller fastighet eller inteckning i luftfartyg eller reservdelar lill luftfartyg och ovisshet råder huruvida pantbrevet eller inteckningshandlingen är lämnad till säkerhet för fordran.

Av de under rubriken "Förhållandet lill tredje man" upptagna 17-26 88 gäller 17 och 26 88 såväl lös som fast egendom, under det att 18-22 88 har avseende uteslutande på lös egendom och 23—25 88 gäller enbart fast egendom. Den valda systematiken har gjort bestämmelserna delvis svår­överskådliga. Regelsystemet vinner enligl lagrådels mening i tydlighet och överskådlighet, om det delas upp i två avsnitt under särskilda rubriker, del ena omfattande endast bestämmelser avseende utmätning av lös egendom och det andra innehållande bestämmelser om utmätning av fast egendom. En sådan systematik ter sig sä myckel mera naturlig som det - av uppen­bara skäl - råder betydande sakliga skillnader mellan de regler som föreslås gälla vid utmätning av lös resp. fast egendom.

En omgruppering av bestämmelserna kan genomföras utan mera bety­dande ingrepp i förslaget. Del torde vara tillräckligt, att 17-22 §8 samman­förs under en rubrik, som lämpligen kan få lyda "Förhållandet lill tredje man vid utmätning av lös egendom", och all i samband därmed 17 8 begränsas till att gälla endast lös egendom, att 23 S utformas så. alt den utöver den i förslaget upptagna bestämmelsen kommer att inrymma även den nu i 17 8 meddelade föreskriften av innebörd alt fast egendom på vilken gäldenären inte har lagfart kan utmätas för dennes gäld, om det framgår att egendomen tillhör gäldenären, samt att före 23 8 en ny rubrik

 

Prop. 1980/81:8                                                                Lagrådets yttrande    1118

sätts in med lydelsen "Förhållandet lill tredje man vid utmätning av fast egendom",

I nu förevarande kapitel regleras de rättsliga spörsmål som kan uppslå i förhållande lill iredje man ej endast när ulmätningsbeslut är aktuellt eller utmätning har skett men försäljning ännu ej ägt rum utan även under tiden därefter. Hänvisningen i 26 8 första stycket lill 20 och 25 88 lar nämligen sikte på det fall att tvist uppstår om rätten till de vid exekutiv försäljning influtna medlen. Med lagrådets disposition av lagreglerna kan, i stället för denna hänvisning, som ett andra stycke i 20 8 upptas en bestämmelse av innehåll att dess första stycke även gäller sedan utmätl egendom sålts eller utmätt fordran drivits in och fråga är om rätlen lill influtna medel.

Andra stycket av 26 8 anser lagrådet kunna utgå som obehövligt.

Lagrådet förordar, att förevarande avsnitt av kapitlet i systematiskt hänseende omarbetas i enlighet med det anförda. Med iakttagande härav och av vad lagrådet tidigare har anfört rörande lagreglernas materiella innehåll föreslår lagrådet, alt 26 8 utgår samt att 17-25 88 Jämte rubriker, efter vissa redaktionella Jämkningar, ges följande lydelse:

Förhållandel till tredje man vid utmätning av tös egendom.

17   8 Utmätning får ske av lös egendom till vilken gäldenären enligl vad som framgår i målet är ägare eller enligt 18 eller 19 8 skall anses vara ägare.

18   8 Gäldenären anses vara ägare till lös egendom som han har i sin besittning, om det ej framgår i målet att egendomen tillhör annan. Har gäldenären besittning till egendomen gemensamt med annan, anses dock egendomen, om ej annat följer av 19 8, tillhöra gäldenären endast om del framgår all han har bättre rält lill egendomen än den andre.

I fråga om registrerat skepp eller registrerat luftfartyg skall i stället för vad som sägs i första slyckel gälla, att egendomen anses tillhöra gälde­nären, om denne är inskriven som ägare och det ej framgår i målet att egendomen tillhör annan.

19       8 Har gäldenären och hans make, med vilken han varaktigt samman­
bor, lös egendom i sin gemensamma besittning och framgår ej i mälet vem
egendomen tillhör, anses makarna inneha egendomen med samäganderäll.

Första stycket gäller ej i fråga om registrerat skepp eller registrerat luftfartyg.

20 8 Har lös egendom utmätts enligt bestämmelse i 18 eller 19 8 och har tredje man påstått bättre rätt till egendomen samt föreligger sannolika skäl för hans påstående, skall kronofogdemyndigheten, om det ej av särskilda skäl är obehövligt, förelägga honom att inom en månad från det alt föreläg­gandet delgavs honom väcka talan mol sökanden huruvida tredje mans

 

Prop. 1980/81:8                                                               Lagrådets yttrande    1119

anspråk utgör hinder mot utmätning. Efterkommer tredje man ej föreläg­gandet, har han i målet förlorat sin rätt mot sökanden, om ej denne har väckt lalan mot tredje man inom den angivna tiden.

Första stycket gäller även sedan utmätt egendom har sålts eller utmätl fordran har drivits in och fråga är om rätten till influtna medel.

21 § Möter hinder mot utmätning enligt 17-19 88 av viss lös egendom på
den grund alt Iredje man kan ha bättre rätt till egendomen men föreligger
sannolika skäl att egendomen tillhör gäldenären, får egendomen utmätas
med förbehåll för tredje mans rält. Kronofogdemyndigheten skall, om del
ej av särskilda skäl är obehövligt, förelägga sökanden all inom en månad
från del att föreläggandet delgavs honom väcka talan mot tredje man
huruvida dennes anspråk utgör hinder mot utmätning. Efterkommer sö­
kanden ej föreläggandet, skall utmätningen hävas, om ej tredje man har
väckt talan mot sökanden inom den angivna tiden.

Första stycket gäller ej i fräga om registrerat skepp eller registrerat luftfartyg.

22 8 År fråga om utmätning av fordran eller annan rättighet och råder
ovisshet om dess bestånd på den grund att sekundogäldenären eller den
från vilken rättigheten skall utgå gör invändning därom, får utmätning
likväl ske, om det föreligger sannolika skäl att fordran eller rättighet
tillkommer gäldenären. Härvid skall dock förbehåll göras i fräga om ford­
ringens eller rättighetens bestånd.

Råder ovisshet i vad mån pantbrev eller inteckningshandling som avses i 2 S andra stycket och som innehas av Iredje man utgör säkerhet för fordran men föreligger sannolika skäl att någon panträtt ej består, fär utmätning av pantbrevet eller inteckningshandlingen ske med förbehåll för Iredje mans rätt.

Sker utmätning enligt första eller andra stycket, skall kronofogdemyn­digheten, om det ej av särskilda skäl är obehövligt, förelägga sökanden att inom en månad från del all föreläggandet delgavs honom väcka talan mol tredje man huruvida dennes invändning eller anspråk utgör hinder mol utmätning. Efterkommer sökanden ej föreläggandel, skall utmätningen hävas, om ej iredje man har väckt talan mol sökanden inom den angivna tiden.

Förhållandet till tredje man vid utmätning av jäst egendom

23   8 Utmätning får ske av fast egendom till vilken gäldenären enligl vad som framgår i målet är ägare. Har gäldenären lagfart på egendomen, anses han vara ägare, om det ej framgår all egendomen tillhör annan.

24   8    Lika med 24 8 i förslaget.

 

Prop. 1980/81:8                                                  Lagrådets yttrande    1120

25 8 Har fast egendom utmätts och har tredje man påstått bättre rält till egendomen samt föreligger sannolika skäl för hans påstående, gäller vad som sägs i 20 8-

Beträffande innebörden på ett par punkter av den av lagrådet föreslagna lagtexten vill lagrådet anföra följande.

Med formuleringen "framgår ej i målet vem egendomen tillhör" i 19 8 första slyckel avses att äganderättsfrågan är oklar i den meningen att det ej framgår att någon av makarna och ej heller någon annan är ägare till egendomen.

Tilläggas bör att av samäganderältslagen följer, att samägare anses ha lika del i egendomen, om ej annat visas. Även denna presumtion beträffan­de andelsfördelningen bryts alltså bara om det framgår att andelarna inte är lika stora.

Vad angår 20 8 avser den enligl sin lydelse i det remitterade förslaget fall då lös egendom utmäts "enligt 17-19 88" och tredje man har gjort gällande bättre rätt till egendomen. Föratt utmätning skall få ske enligl huvudregeln i 17 8 - dvs. när inte någon av presumtionsreglerna i 18 eller 19 8 är tillämplig - förutsätts enligl lagrådels förslag all del framgär i målet alt gäldenären är ägare till egendomen. Men detta är liktydigt med att krono­fogdemyndigheten pä grundval av utredningen har funnit sig kunna tillba­kavisa ett eventuellt av tredje man framställt påstående om bättre rätt till egendomen. Och i ett sådant fall föreligger uppenbarligen inte något utrym­me för all meddela tredje man sådant föreläggande som avses i nu föreva­rande paragraf. Bestämmelserna i 20 8 kan således bli tillämpliga endast i fall då någon av presumtionsreglerna i 18 och 19 88 är tillämplig. Till undvikande av missförstånd rörande paragrafens innebörd och räckvidd har lagrådet gett uttryck ät detta i sin lagtext.

1 lagrådels förslag har de inledande orden i 20 8 första stycket utformats så, att de även innefattar det fall att tredje man gör gällande bättre rält först sedan utmätning har skett (jfr 20 8 första stycket andra meningen i det remitterade förslaget).

Även utan särskilt stadgande äi det tydligt, att 20 8 i lagrådets förslag gäller också när tredje mans påstående om bättre rätt avser något som framstår som tillbehör lill lös egendom. Motsvarighet till andra stycket i 20 8 i det remitterade förslaget saknas därför i lagrådets text. I 25 8 i lagrådets förslag har motsvarande ändring gjorts.

33 § Bestämmelserna i första stycket av förevarande paragraf i förslaget innebär, att utmätning i princip skall hävas, om det blir utrett i målet att den utmätta egendomen tillhör tredje man. Kronofogdemyndigheten skall i en sådan situation självmant besluta om hävande av utmätningen. 1 gällan­de rätt finns motsvarande föreskrifter om s. k. självrättelse i 77 8 3 mom.

 

Prop. 1980/81:8                                                  Lagrådets yttrande    1121

UL. Enligt delta lagrum får emellertid självrättelse inle i något fall vidtas senare än två veckor från del utmälningsförrätlningen ägde rum. Del nu remitterade förslaget innebär, all denna tidsbegränsning slopas, när fråga är om självrättelse på den grund att utmätl egendom befinnes tillhöra tredje man.

Lagrådet har inte någon erinran mot att möjligheterna till självrätlelse i nu angivna situation vidgas på det sätt som föresläs.

Förslagel innebär emellertid den begränsningen av möjligheterna lill självrätlelse i förevarande fall, alt utmätning av egendom som senare visar sig tillhöra iredje man inte skall eller ens får ske, om tredje man efter föreläggande har förioral sin rält mol sökanden. Härmed åsyftas den situation som inträder, när kronofogdemyndigheten med slöd av 4 kap. 20 8 i förslagel har förelagt en tredje man, som påstått bättre rätt lill utmätt egendom, att inom en månad väcka lalan i saken mot sökanden och gäldenären men tredje man har underlåtit att efterkomma föreläggandel och därmed har "förioral sin rätt mot sökanden". 1 gällande lag finns inle någon uttrycklig regel om en sådan begränsning. Detta sammanhänger med alt självrätlelse enligt 77 8 3 mom. UL över huvud taget inte kan ske senare än två veckor efter utmätningsförrättningen, en tidsfrist som Ju alltid löper ut innan den i 69 8 UL - som utgör motsvarighet till 4 kap. 20 8 i förslagel - föreskrivna tiden av en månad, inom vilken tredje man har att väcka talan, går lill ända.

Den sålunda föreslagna ordningen skall ses mot bakgrund av den regle­ring av frågan om den rättsliga betydelsen av att Iredje man inle efterkom­mer ett enligl sistnämnda lagrum meddelat föreläggande som det remittera­de förslaget innefattar. Denna reglering leder lill alt tredje man inte bara "förlorar sin rätt mol sökanden" utan också blir betagen möjligheten alt efter egendomens exekutiva försäljning vindicera den från förvärvaren; denna rältsföljd inträder enligt 14 kap. 2 8 i förslagel även i förhållande till den som vid sitt förvärv var i ond tro beträffande tredje mans äganderätts­anspråk.

Den nu aktuella frågan om självrättelse kommer i ett annat läge, om man på de nyss berörda spörsmålen i stället anlägger del synsätt som lagrådet har gett uttryck ål i det föregående vid sin behandling av 20 8 i kapitlet. Lagrådet har därvid intagit den ståndpunkten, all underlåtenhet från en tredje mans sida att efterkomma ett enligt nämnda paragraf meddelat föreläggande inte bör medföra några maleriellträttsliga verkningar utan endast fä den konsekvensen att tredje man förlorar rätten all i utsöknings­målet föra lalan i frågan huruvida hans påstådda äganderätt utgör hinder mot utmätningen. Han förlorar således rätlen att överklaga utmätningen pä sådan grund liksom också rätten att såsom part i målet hos kronofogde­myndigheten påkalla prövning av den angivna frågan. Med lagrådets stånd­punkt har däremot underlåtenheten i princip inte någon inverkan på tredje mans möjligheter att under åberopande av allmänna civilrältsliga regler

 

Prop. 1980/81:8                                                  Lagrådets yttrande    1122

hävda sin äganderätt lill den utmätta egendomen. Detta innebär, att tredje man - i motsats till vad som för närvarande antas gälla, när Iredje man har underlåtit att efterkomma ett enligl 69 8 UL meddelat föreläggande att väcka talan vid domstol - efter egendomens försäljning kan vindicera egendomen från förvärvaren, orn denne var i ond tro beträffande tredje mans rätt lill egendomen. Utgjordes det utmätta av rättighet som inte kan bli föremål för godtrosförvärv, kan en vindikalionslalan riktas även mot godtroende förvärvare. Till dejämkningar i förslaget i övrigt som föranleds av denna ståndpunkt återkommer lagrådet vid behandlingen av 14 kap.

Med de mera begränsade verkningar av en underiålenhet att iaktta föreläggande enligt 20 8 som lagrådets förslag innebär är del uppenbarligen nödvändigt, att kronofogdemyndigheten skall kunna vidta självrältelse, dvs. självmant häva en utmätning, i fall då tredje man visserligen har underlåtit att efterkomma föreläggandet men det därefter - med eller ulan tredje mans medverkan - blir utrett i målet alt egendomen tillhör denne tredje man.

Om tredje man har gjort gällande bättre rätt till utmätt egendom, innan egendomen har sålts, men det varken genom rättegång eller på annat sätt blir utrett, all egendomen tillhör tredje man, och denne inle heller överkla­gar utmätningen eller av honom anförda besvär över utmätningen ogillas, kan och bör egendomen säljas utan avseende på tredje mans anspråk. Kronofogdemyndigheten kan i ett sådant läge inte anses skyldig alt vid försäljningen upplysa presumtiva köpare om att tredje man har gjort an­språk på egendomen. Detta gäller också i fall då tredje man underiåter att iaktta ett enligl 20 8 meddelat föreläggande och det inle före försäljningen på annat sätt blir klarlagt att egendomen tillhör honom. Tredje mans underlåtenhet att efterkomma föreläggandet bör med andra ord i utsök­ningsmålet tolkas som om han hade frånträtt sitt äganderättsanspråk.

Under hänvisning till del anförda förordar lagrådet, att i första stycket första meningen av förevarande paragraf orden "såvida ej tredje mannen efter föreläggande har förlorat sin rätt mot sökanden" utgär.

Med lagrådets disposition av lagreglerna i förevarande kapitel fär 27-36 88 beteckningarna 26-35 88.

5 kap.

5 8 Bestämmelserna i 9 kap. 9 8 förutsätter, alt egendom, som förvärvals på kredit under förbehåll om återtaganderält vid bristande betalning, kan utmätas, även om egendomen enligt avtalet ej får överlåtas. I motiven till detta lagrum påpekas att, eftersom försäljning av egendomen inle fär ske utan att kreditgivarens rätt blir tillgodosedd, utmätningen inte kränker dennes rätt och därmed inle heller stär i strid mot principen i 5 kap. 5 8. Förslaget utgår från att vid sådant förhållande något uttryckligt undantag från denna princip ej behöver göras. Enligt lagrådets mening står emeller-

 

Prop. 1980/81:8                                                  Lagrådets yttrande    1123

lid utmätning i nu avsedda fall i direkt strid mot principen i detta lagrum att egendom som ej får överlåtas ej heller får utmätas. Lagrådet - som inte har någon erinran mot att utmätning får ske i nu avsett fall under förutsätt­ning att kreditgivarens rält blir tillgodosedd på sätt som anges i 9 kap. 9 8 - förordar därför, att som ett andra stycke i nu förevarande paragraf tas upp ett uttryckligt undantag för detta fall.

Lagrådet föreslår, att paragrafen med vissa redaktionella Jämkningar får lydelsen:

"Egendom, som till följd av sin beskaffenhet, enligl föreskrifl vid gåva eller i testamente eller på annan mot envar gällande grund ej får överlåtas, får ej heller utmätas, om ej annat följer av andra stycket eller av särskild föreskrift.

Egendom, som gäldenären har förvärvat på kredit under förbehåll om återtaganderätt för kreditgivaren, får utmätas utan hinder av att egendo­men ej får överlåtas,"

Lagrådet vill framhålla, alt undantagsregeln i andra stycket givetvis tar sikte endast på fall då ell överlåtelseförbud har ställts upp enbart till säkerställande av ätertaganderätten.

I likhet med föredragande statsrådet kan lagrådet ej finna alt undantagen i förevarande paragraf kan ges i annan form än lag. Med hänsyn lill vad lagrådet har anfört om hur hänvisningar skall ske lill särskilda författnings­regler vid sidan av balken bör emellertid ordet föreskrift användas.

7 8 Bestämmelsema i första stycket om att vissa skadeståndsfordringar är utmätningsfria så länge de innestår hos den skadeståndsskyldige över­ensstämmer i sak med de nu gällande föreskrifterna i 66 8 3 mom. UL. Dessa föreskrifler fick sitt nuvarande innehåll år 1968. Någon översyn av 1968 års lagstiftning har inle företagits. När bestämmelserna nu utan änd­ring tas upp i UB vill lagrådet likväl - närmast som en bakgrund till lagrådels ställningslagande till de nya bestämmelser om utmätningsfrihel i vissa fall för utbetalt skadestånd som har tagits upp i andra slyckel -framföra vissa synpunkter och göra vissa påpekanden.

Enligt 66 8 3 mom. UL gäller villkorslös utmätningsfrihel för bl. a. ford­ran på skadestånd med anledning av personskada. Under förarbetena till 1968 års lagstiftning angavs motivet till ulmälningsfrihelen vara, att de skadestånd som de föreslagna bestämmelserna skulle avse hade en starkt personlig prägel (NJA II 1968 s. 552). Del är oklart vad som närmare åsyftades, och det synes tveksamt i vilken omfattning det anförda skälet verkligen motiverar ulmätningsfrihet för fordran på skadestånd med anled­ning av personskada.

Det kan väl hävdas, att sådant skadestånd till den del del avser gottgö­relse för icke-ekonomisk (ideell) skada, dvs. ersättning för sveda och värk, lyte eller annat stadigvarande men och för olägenheter i övrigt till följd av skadan (5 kap. I 8 3 SkL), har en specifikt personlig prägel; del saknas

 

Prop. 1980/81:8                                                  Lagrådets yttrande    1124

ocksä i stort sett motsvarighet till ersättningar av detta slag i icke skade-ståndsrättsliga sammanhang. Detsamma gäller sådan ersättning för (psy­kiskt) lidande som avses i I kap. 3 8 SkL och som utgår vid vissa där an­givna typer av brottsliga handlingar. Del rör sig i alla dessa fall om gottgö­relse för den kränkning som etv angrepp på en persons kroppsliga eller personliga integritet i övrigt har inneburit. Den personliga karaktären av en sådan gottgörelse kan enligt lagrådets mening väl motivera att själva rätten till ersättning för ideell skada fredas från utmätning.

Enligt 66 8 3 mom. andra meningen UL skall ulmälningsfrihelen i fall dä skadeståndet har bestämts att utgå som livränta gälla rätten till livräntan. 1 sistnämnda hänseende låter sig ulmälningsfriheten motivera utan nägon hänvisning tUl skadeståndets personliga prägel. En skadeslåndslivränla - i detta sammanhang bortses från s. k. besvärslivräntor - utgör ett substitut för den inkomst som den skadelidande i framtiden skulle ha kunnat förvär­va genom eget arbete, därest han inte till följd av skadefallet hade blivit helt eller delvis arbetsoförmögen. En arbetsoförmögen skadelidandes rätt till en skadeslåndslivränla svarar således mot den arbetsföres rätt till inkomst av framtida arbete. Del råder inle tvivel om att en rätt av det senare slaget inte kan utmätas. Som en direkt konsekvens härav bör del substitut för denna rätt som rätlen till livränta utgör inte heller kunna utmätas.

Fordran på skadestånd avseende ersättning för framtida inkomstföriust bör av nyss anförda skäl vara ulmälningsfri också när skadeståndet skall utgå i form av engångsbelopp. Det är också den ståndpunkt som gällande lag intar. Men inte heller i det hänseendet synes del vara skadeståndets personliga prägel som utgör det avgörande motivet för utmätningsfrihet.

Frågan om ulmätningsfrihet ställer sig annorlunda, när det gäller den del av skadestånd för personskada som utgör gottgörelse för förlorad arbetsin­komst i förfluten tid. Denna del av skadeståndet är att likställa med l.ex. en arbets- eller uppdragstagares fordran på lön eller motsvarande gottgö­relse för redan ulfört arbete. Genom 1968 års lagstiftning infördes möjlig­heter att ta lön eller liknande gottgörelse för utfört arbete i anspråk genom s. k. löneutmätning. Den som till följd av ett skadefall, vilket har medfört skadeståndsansvar för annan person, har blivit oförmögen att genom eget arbete förvärva rätt till lön eller annan gotlgörelse får i stället en rätt till ett motsvarande skadestånd. En fordran på sådant skadestånd kan knappast anses ha en mera personlig prägel än en fordran pä innestående lön och bör därför i princip inle vara fredad frän utmätning i större omfattning än en sådan lönefordran.

Den som har lidit en personskada och med anledning därav har blivit berättigad till skadestånd har rätt lill gotlgörelse för "sjukvårdskostnad och andra utgifter" (5 kap. I 8 I SkL). Hans fordran på sådan gottgörelse kan jämställas med det anspråk som l.ex. en arbetstagare kan ha enligt kollektivavtal eller tjänsteavtal att i händelse av sjukdom eller olycksfall få

 

Prop. 1980/81:8                                                  Lagrådets yttrande    1125

ersättning av sin arbetsgivare för motsvarande utgifter. En sådan fordran är inte ulmälningsfri.

En med de nu behandlade spörsmålen närbesläktad fräga gäller i vad mån de regler om total utmätningsfrihel för fordringar pä ersättning från socialförsäkringen som sedan lång tid tillbaka gäller bör behållas oföränd­rade. I del avseendet finns anledning särskilt uppmärksamma, att betingel­serna för denna utmätningsfrihel väsentligt förändrats genom att ersätt­ningarna inom socialförsäkringen successivt har höjts, så att de numera -framför allt inom arbetsskadeförsäkringen - i många fall vida överstiger det ekonomiska grundskydd som de olika socialförsäkringsanordningarna ursprungligen avsåg all ge.

Utformningen av bestämmelserna i 66 8 3 mom. UL ger utrymme för viss tvekan om utmätningsfrihelens omfattning. Det särskilda omnämnan­det av frihetsberövande väcker sålunda frågan, huruvida och i vad mån fordran på sådan ersättning med anledning av oriktigt frihetsberövande som numera utgår enligl 1974 ärs lagom ersättning vid frihetsinskränkning omfattas av ulmälningsfrihelen.

Också innebörden av ullrycket "annat sådant" är någol oklar. Ordaly­delsen ger vid handen, all utmätningsfrihet skall åtnjutas så snart den skada som har gett upphov till skadeståndsansvar kan på något sätt jäm­ställas med personskada eller skada till följd av frihetsberövande, falskt åtal eller ärekränkning. Vad som närmare åsyftas är emellertid ovisst. Motiven lill 1968 års lagstiftning ger inte besked i vidare mån än all där talas om "brott mot person som är jämförligt med någon av de särskilt uppräknade kränkningarna". Om en begränsning lill fall då personangrep­pet har innefattat brottslig handling är avsedd, hade detta enligt lagrådets mening bort komma lill klart uttryck i lagtexten - t. ex. på sätt som har skett i 1 kap. 3 8 SkL - i all synnerhet som den föregående uppräkningen inte är underkastad någon motsvarande begränsning utom såvitt avser falskt åtal och ärekränkning. Även bortsett från del sist sagda är del enligl lagrådets mening påkallat, för all en korrekt tillämpning av stadgandet skall kunna ske, att det närmare preciseras vilka slags skadeorsakande förfaranden som åsyftas med "annat sådant".

Mot bakgrunden av vad som här anförts synes det angelägel, att lagstift­ningen om utmätningsfrihel för fordran pä skadeständ och för fordran pä ersättning från socialförsäkringen i en nära framtid blir föremål för över­syn. 1 avvaktan härpå lorde de nu gällande bestämmelserna i ämnet få behållas i sak oförändrade.

I detta läge kan det emellertid enligl lagrådels mening ifrågasättas om det är välbetänkt att i den omfattning som har skett genom andra stycket av förevarande paragraf i förslaget utvidga ulmälningsfrihelen lill att gälla även efler del skadeståndet har betalts ut. Å andra sidan framstår en sådan utvidgning som sakligt välmotiverad beträffande vissa slag av skadestånd.

 

Prop. 1980/81:8                                                             Lagrådets yttrande    1126

och en kommande allmän översyn av lagstiftningen bör inte utgöra någol hinder mol att en partiell reform genomförs redan nu.

I fråga om det föreliggande förslaget om utmätningsfrihel i vissa fall för belopp som har betalts ut som skadestånd gäller enligt lagrådets mening denna bedömning i två hänseenden: dels när det gäller skadestånd som avser ersättning för framtida förlust av arbetsinkomst och som har be­stämts i form av engångsbelopp dels beträffande sädanl i paragrafens första stycket angivet skadestånd som avser ersättning för ideell skada.

Skadestånd i form av engångsbelopp med anledning av nedsatt arbets­förmåga bör sålunda vara skyddat mot utmätning i vidare omfattning än som följer av beneficiereglerna i 1-4 88 av förevarande kapitel. Del är emellertid oklart hur långt del föreslagna skyddet sträcker sig. Kravet att skadeståndet skall tillgodose ett försörjningsbehov är inle entydigt lill sin innebörd. Det kan hävdas att skadestånd av detta slag, som utgör ett substitut för viss del av arbetsinkomsten, alllid i sin helhet och oberoende av hur stor inkomsten är tillgodoser den skadelidandes och hans familjs försörjningsbehov. Men "'försörjningsbehov" kan ocksä tolkas såsom un­gefärligen motsvarande vad somi behövs för gäldenärens och hans familjs nödvändiga underhåll. Motiven ger inte något klart besked på denna punkt.

Enligl lagrådels mening bör gäldenären i hithörande fall i princip inte ha ett mer vittgående skydd mol utmätning än han skulle ha åtnjutit om skadeståndet i stället hade utgått i form av livränta och fråga varit om ian­språktagande av utfallande livräntebelopp genom löneutmätning. Det skul­le dock med denna principiella utgångspunkt bereda stora svårigheter att beräkna den utmätningsfria delen av engångsersättningen. Under dessa förhållanden ligger del närmast till hands att knyta an till den reglering av ulmälningsfrihelen för rätt till pension eller annan livränta än skadestånds-livränta som har skett i 66 8 4 mom. UL och i 8 8 av förevarande kapitel i förslagel. Där föreskrivs förbud mot utmätning av rätt lill pension eller livränta i den mån rättigheten "behövs för gäldenärens försörjning och fullgörande av underhållsskyldighet som åvilar honom". Värdet av en rätt till pension eller livränta av det slag som avses här beräknas såsom kapital­värdet av en periodiskt utgående förmån, dvs. enligt i princip samma metod som den vilken kommer till användning vid beräkning enligt skade-ståndsrältsliga regler av en engångsersättning för nedsatt arbetsförmåga. Också sakligt sett talar goda skäll för att man skall ha enhetliga regler om utmätningsfrihet i båda dessa fall.

Till den del den i andra stycket föreslagna bestämmelsen om utmätnings­frihel gäller utbetalt skadestånd avseende ersättning för ideell skada föran­leder förslaget inle någon erinran från lagrådets sida.

Lagrådet vill under hänvisning till det anförda förorda, alt andra stycket av paragrafen ges följande lydelse:

 

Prop. 1980/81:8                                                  Lagrådets yttrande    1127

"Avser skadeståndet ersättning för framlida inkomstförlust och har ersättningen fastställts i form av engångsbelopp, får ej heller, sedan skade­ståndet har betalts ul, utmätning ske av vad som hålls avskilt av utbetalda medel, i den män medlen behövs för gäldenärens försörjning och fullgöran­de av underhållsskyldighet som åvilar honom, Ulgör skadeståndet ersätt­ning för skada av annan än ekonomisk art, får vad som hålls avskilt av utbetalda medel ej utmätas förrän två år har förflutit frän det skadeståndet betalades ut."

6 kap.

De i detta kapitel av förslagel upptagna bestämmelserna om säkerstäl­lande av utmätning överensstämmer i allt väsentligt med vad som för närvarande gäller eller tillämpas i praxis. 1 ett hänseende vill lagrådet framföra vissa synpunkter av mer allmän natur.

Lagberedningen föreslog bestämmelser om att kronofogdemyndigheten skulle få försäkra utmätt lös eller fast egendom. Föredragande statsrådet finner att detta förslag går för långt och anser, alt något påtagligt behov av alt hålla utmätt egendom eller i övrigt egendom som är omhändertagen av myndighet försäkrad inte har framkommit. Med beaktande också av kost­nadsaspekterna förklarar sig föredraganden därför inte beredd att biträda beredningens förslag i denna del. Föredraganden erinrar om att befogenhet för kronofogdemyndigheten all i särskilda fall teckna eller vidmakthålla försäkring följer redan av bestämmelsen i 4 kap. 31 8 i del remitterade förslagel, där det föreskrivs att kronofogdemyndigheten har rätt all vidta de åtgärder beträffande utmätt egendom som behövs för alt sökandens rätt skall tas lill vara och att myndigheten härvid i princip har de befogenheter som tillkommer egendomens ägare. Kostnad för försäkring som kronofog­demyndigheten ombesörjer blir enligt föredraganden att anse som en för­rättningskostnad.

Lagrådet har förståelse för tanken att medborgarna skall beredas ett fullgott ekonomiskt skydd mol att deras egendom går förlorad eller skadas medan den tvångsvis är omhändertagen av offentlig myndighet. Som före­dragande statsrådet har påpekat ger numera bestämmelserna i 3 kap. SkL ett tillfredsställande sådant skydd i fall då förlusten eller skadan har orsa­kats genom fel eller försummelse i den offentliga myndighetsutövningen. Frågan i vad mån skyddet bör genom lagstiftning sträckas än längre har principiell räckvidd och aktualiseras även utanför det utsökningsrättsliga området. Hithörande problem bör därför lösas i ett vidare sammanhang och på grundval av ett mer omfattande utredningsmaterial. Lagrådet biträ­der därför uppfattningen att några sådana bestämmelser om försäkring som lagberedningen föreslog inle nu bör las upp i UB.

I detta sammanhang vill emellertid lagrådet erinra om att det allmänna i vissa situationer, som är likartade med dem som föreligger när kronofogde­myndighet i mål om utmätning har omhändertagit enskild tillhörig egen-

 

Prop. 1980/81:8                                                  Lagrådets yttrande    1128

dom, i rättspraxis har ålagts skadeståndsansvar med analogisk tillämpning av de regler som gäller i fråga om deposilaries ansvar för skada pä depo­nerad egendom och som innebär, att depositarien bär bevisbördan för att skadan har uppkommit på annat sätt än genom vållande på depositariens sida. I det hänseendet kan här hänvisas till rättsfallet NJA 1950 s. 5 och där anmärkta äldre rättsfall. Del kan enligl lagrådets mening inte uteslutas att domstolarna skulle anlägga ett motsvarande betraktelsesätt, när fråga upp­kommer om statens ansvarighet för skada på utmätt egendom som har omhändertagits av kronofogdemyndighet. Här bör beaktas, att myndighe­ten inte bara har egendomen om hand för den betalningsförsumlige utmäl­ningsgäldenärens räkning utan också har att tiUgodose sökandens intressen och att föriusl av eller skada på egendomen kan medföra ekonomisk skada också för sökanden.

Beträffande de särskilda bestämmelserna i kapitlet fär lagrådet anföra följande.

1 8 Med lagrådets förslag till lydelse av 4 kap. kommer hänvisningen i 1 8 tredje stycket att avse 4 kap. 26 8.

8 8 Enligt 10 8 skall kronofogdemyndigheten, ulöver vad som följer av I -9 88, vidta de åtgärder som i varje särskilt fall behövs för att utmätning skall bli säkerställd. Bestämmelsen torde närmast vara att fatta som en instruktion till kronofogdemyndigheterna och hade som sådan kunnat upp­tas i verkstäUighetsföreskrifter till UB. Även om innebörden av regeln är ganska svävande och enligl orden vittgående, kan den inte ge stöd för vidtagande av sådana åtgärder som kronofogdemyndigheten eljest är lagli­gen förhindrad att genomföra. Egendom torde sålunda inte kunna tas i förvar med slöd av denna paragraf; i detta hänseende måste 1-9 8S vara uttömmande. Eftersom ocksä andra handlingar än där sägs. l.ex. check­häfte, kan behöva tas i förvar för alt utmätning skall bli säkerställd, vill lagrådet förorda, att 8 8 utvidgas så att den omfattar sådana handlingar. Lagrådet föreslår, alt 8 8 får lydelsen:

"Handling som ej är nämnd i 2 eller 5 8 men som visar gäldenärens rält till ulmätt egendom eller vars omhändertagande är påkallat för all utmätningen skall bli säkerställd eller som behövs vid nyttjande av egendo­men får tagas i förvar. Detta gäller även om handlingen innehas av tredje man."

12 § I första stycket av denna paragraf föreskrivs, alt om utmätning av viss lös egendom inte kan ske genast, kronofogdemyndigheten likväl vid behov får provisoriskt vidta åtgärd som anges i I - 10 88. När sådan åtgärd har vidtagits, gäller enligl andra stycket i princip det förbud för gäldenären att förfoga över egendomen som h;ar föreskrivits i 4 kap. 29 8 av förslaget

 

Prop. 1980/81:8                                                                Lagrådets yttrande    1129

beträffande utmätt egendom (jfr 60 a 8 I mom. andra meningen UL). I överensstämmelse med vad som nu gäller enligt 60 a 8 2 mom. UL i fräga om provisorisk åtgärd enligl 1 mom. i samma paragraf skall enligt tredje stycket första meningen av den föreslagna paragrafen åtgärden hävas, om utmätning inle har följt inom två veckor. En nyhet är bestämmelsen i tredje meningen i paragrafens tredje stycke av innebörd att domstol, där tvist angående ulmätningsfordringen är anhängig, kan förordna alt provisorisk åtgärd skall bestå tills vidare, dvs. längre än två veckor.

De hinder mol omedelbar utmätning som avses i första stycket av paragrafen och som föranleder att åtgärd för säkerställande av en blivande utmätning bara kan få provisorisk karaktär hänför sig inte lill del materiella rättsförhållandet rnellan parterna eller över huvud taget till beskaffenheten av den exekutionstitel sökanden åberopar. Hindren består i stället i alt de i UB angivna förutsättningarna för utmätning av viss egendom inle är upp­fyllda, och sådana frågor är ej underkastade prövning av den domstol som handlägger tvisten om utmätningsfordringen. Vad den domstolen har alt bedöma är huruvida utmätningssökanden har fog för sitt fordringsanspråk. Finner domstolen före sill slutliga avgörande anledning att inhibera verk­ställigheten, bör givetvis en redan vidtagen provisorisk åtgärd ej fä bestå; åtgärden är ju då ej längre nödvändig och skall följaktligen hävas. Om däremot inhibition ej meddelas, består åtgärden till dess den blir hävd av kronofogdemyndigheten - senast vid Ivåveckorlidens utgång. Anledning saknas att i något av dessa fall tillägga domstolen befogenhet alt besluta huruvida provisorisk åtgärd skall vidtas eller beslå.

Under hänvisning lill del anförda förordar lagrådet, att tredje meningen i tredje stycket av förevarande paragraf utgår.

Med lagrådets paragrafnumrering av 4 kap. kommer hänvisningen i paragrafens andra stycke till 4 kap. 29 8 all i stället avse 4 kap. 28 8.

7 kap.

Delta kapitel innehåller särskilda bestämmelser om löneutmätning. 1 den mån bestämmelserna inte innefattar avvikelse från vad som enligt 4 kap. gäller beträffande s. k. sakutmätning, tillämpas bestämmelserna i sist­nämnda kapitel också i fråga om löneutmälning. Eftersom det i 7 kap. inle har tagits upp någon bestämmelse om behörig kronofogdemyndighet i mål om löneutmätning, blir i enlighet med del sagda behörighetsreglerna i 4 kap, 8 8 i förslagel tillämpliga i sådana mål. Detta överensstämmer med vad som för närvarande gäller enligt 56 8 UL.

Då löneutmälning knappast kan anses avse utmätning av en bestående fordran — i likhet med införsel syftar Ju denna exekutionsform väsentligen till ett ianspråktagande av framdeles successivt uppkommande fordringar på lön eller liknande - kan det ifrågasättas, om föreskriften i 4 kap. 8 8 andra stycket sista punkten i förslagel, all utmätning av fordran får sökas 34   Riksdagen 1980181. I saml Nr 8. Del 2

 

Prop. 1980/81:8                                                             Lagrådets yttrattde    1130

där sekundogäldenären finns (jfr 56 8 2 mom. sisla punkten UL) blir till­lämplig i fråga om löneutmälning. Det skulle innebära, att kronofogdemyn­digheten i det distrikt där gäldenären har sitt hemvist blir exklusivt behörig att pröva ansökningar avseende löneutmälning och all sådan utmätning inte kan sökas i del distrikt där arbetsgivaren finns, om inte gäldenären är bosalt i det distriktet.

Vissa motivutlalanden till de år 1968 införda, nu gällande bestämmelser­na om löneutmälning ger ocksä närmast vid handen alt en sådan ordning var åsyftad (prop. 1968:170 s. 98 f). Det leder emellertid lill att löneutmät­ning över huvud tagel inte kan ske, om gäldenären är bosall utomlands, och detta trots att det på intet sätt är något opraktiskt fall att en utomlands bosatt person här i landet uppbär lön, pension eller annan förmån, som i och för sig är av beskaffenhet att kunna tas i anspråk genom löneutmäl­ning. I del avseendet skullle en viktig skillnad föreligga i förhållande till den löneutmälning närstående exekutionsformen införsel, som enligt 15 kap. 7 8 i förslaget (jfr 8 8 InfL) skall sökas hos kronofogdemyndigheten i det distrikt där arbetsgivaren finns, om gäldenären saknar hemvist i Sveri­ge.

Möjligen har, trots lagreglernas utformning och de gjorda molivutlalan­dena, avsikten varit all i fall av nyss angiven art löneutmätning skall kunna sökas i del distrikt där arbetsgivaren finns (se t.ex. Allenmark, Utsök­ningsrätt, 1971 s. 100, och Beck-Friis-Wieselgren-Wilhelmsson, Införsel och utmätning i lön, 2. uppl. 1971, s. 45), och det är inle uteslutet att behörighetsreglerna i gällande lagstiftning faktiskt har tillämpats på detta sätt.

Oavsett hur de gällande ocli nu föreslagna behörighetsreglerna skall tolkas synes del lagrådet uppenbart att för mål om löneutmälning bör gälla samma behörighetsregler som för införselmål. Delta bör komma lill tydligt uttryck i lagtexten. Så kan lämpligen ske genom att såsom ell nytt första stycke i 7 kap. 7 8 UB - eller i anslutning lill övriga behörighetsregler i 4 kap. 8 8 — tas upp en bestämmelse av innebörd, att löneutmälning söks hos den kronofogdemyndighet i vars distrikt gäldenären har sitt hemvist eller, om gäldenären inle har hemvist här i riket, hos den myndighet i vars distrikt arbetsgivaren finns (jfr 15 kap. 7 8 i förslagel).

7 och 10 88 I 7 8 av detta kapitel föreskrivs, att innan beslut om löneut­mälning meddelas, gäldenären skall beredas tillfälle att yttra sig, om det kan ske utan avsevärd tidsutdräkt, men all gäldenären inle behöver höras när han byter anställning och beslul skall meddelas om utmätning hos den nya arbetsgivaren. Enligt 10 8 skall beslut om löneutmätning ändras, om anledning föreligger. Dessa bestämmelser överensstämmer med vad som för närvarande gäller enligt 67 a 8 3 mom. UL Jämfört med 9 och 12 88 Infl, vilka stadganden fick sin nu gällande lydelse år 1968.

 

Prop. 1980/81:8                                                  Lagrådets yttrande    1131

Enligl lagrådets mening bör de förvallningsrättsliga grundsatser på vilka bestämmelserna i 15 8 i 1971 års förvaltningslag vilar vara gällande också i mål om löneutmälning. Beslut om sådan utmätning bör således som regel inle kunna meddelas utan att gäldenären har beretts tillfälle all yttra sig i målet. Undanlag från denna huvudregel bör kunna göras endast om gäl­denärens hörande är uppenbart obehövligt eller om beslutet inte kan upp­skjutas (jfr 15 8 första stycket I och 4 förvaltningslagen; någol behov av motsvarighet till undantagsbestämmelserna i punkterna 2 och 3 i sist­nämnda lagrum finns uppenbarligen inle). All anse gäldenärens hörande uppenbart obehövligt lorde visserligen knappast kunna komma i fråga i annat fall än då nytt beslut skall meddelas med anledning av byte av anställning och det nya beslutet avses få samma innehåll som del gamla. Men att uttryckligen inskränka undantagsregeln till detta fall synes mindre lämpligt. Del kan för övrigt anmärkas, att den gällande och föreslagna särregeln för fall av anställningsbyle är alltför vidsträckt, eftersom den undantagslöst medger att gäldenären inle hörs.

Beslut enligl 10 8 i förslaget om ändring av ett beslul om löneutmätning bör från nu aktuella synpunkter likställas med ett nytt ulmätningsbeslut. Ett ändringsbeslut bör således få meddelas utan all gäldenären dessförin­nan har beretts tillfälle all yttra sig bara om beslutet uppenbarligen inle är lill gäldenärens nackdel och hans hörande därför är uppenbart obehövligt - t. ex. därför att beslutet, utan att gäldenärens löneförhållanden har änd­rats, innebär endast att utmätningsbeloppel sänks eller att del utmätnings­fria beloppet höjs - eller om beslutet inle kan uppskjutas. Så snart ett ändringsbeslut kan vara lill gäldenärens nackdel och beslutet inle på grund av särskilda omständigheter är brådskande bör däremot gäldenärens hö­rande vara obligatoriskt. Detta gäller i princip även i fall dä ändringen ter sig som en automatisk följd av sådana ändringar i gäldenärens löneförhål­landen som betingas av kollektivavlalsbestämda lönehöjningar.

För närvarande finns inte några lagbestämmelser om all gäldenären normall skall beredas tillfälle att yttra sig. innan ett beslut om löneutmät­ning ändras. Att gäldenären i princip skall höras i sådana fall synes emel­lertid ha förutsatts vid fillkomsten av 1968 års lagstiftning om införsel och löneutmätning (se NJA II 1968 s. 492; jfr NJA II 1917 s. 537). De bestäm­melser i ämnet som har tagits upp i den i 51 8 utsökningskungörelsen nämnda bilagan till kungörelsen innebär emellertid endast skyldighet för utmätningsmannen att underrätta gäldenären, om fräga uppkommer om ändring av beslut om löneutmälning, "när det behövs och lämpligen kan ske"; någon uttrycklig bestämmelse om att gäldenären åtminstone som regel skall beredas tillfälle att yttra sig, innan beslut fallas, har inte medde­lats,

Enligl lagrådets mening bör skyldigheten att höra gäldenären, innan beslut om löneutmälning meddelas eller ändras, uttömmande regleras i UB, liksom motsvarande frågor inom den allmänna förvaltningsrätten har

 

Prop. 1980/81:8                                                                Lagrådets yttrande    1132

reglerats i lag genom bestämmelserna i 15 8 förvaltningslagen. Föreskrif­terna i ämnet i UB bör utformas efter mönster av sistnämnda lagrum.

Under hänvisning till del anförda förordar lagrådet, all 7 och 10 88 ges följande lydelse:

"7 8 Innan beslut om utmätning meddelas skall gäldenären beredas tillfälle all yttra sig. Så behöver dock ej ske, om åtgärden är uppenbart obehövlig eller beslutet ej kan uppskjutas."

"10 8 Beslut om utmätning skall ändras, om anledning föreligger. Här­vid har 7 8 motsvarande tillämpning."

Om den av lagrådets föreslagna behörighetsregeln i fråga om löneut­mätning tas upp som ett första stycke i 7 8, blir de här ovan under denna paragraf föreslagna bestämmelserna paragrafens andra stycke.

18 8 I samband med att införselinstilutet reformerades 1968 infördes också möjlighet att. när införsel ej kan ske därför ati arbetstagaren arbetar utan lön eller mol för låg ersättning, ålägga arbetsgivaren att utge vad som skulle ha kunnat las ut genom införsel, om skälig lön utgått. Denna möjlig­het stod ursprungligen till buds endast vid införsel för underhällsbidrag eller kommunal bidragsfordran men vidgades genom lag (1979: 194) till att gälla alla införselbara fordringar, dvs. även skatter och allmänna avgifter samt böter och viten. I remissen föreslås att det. samtidigt som regler överensstämmande med de nu gällande tas upp i kapitlet om införsel, i förevarande kapitel öppnas en motsvarande möjlighel alt vid löneutmät­ning vända sig mot arbetsgivaren.

Det huvudsakliga syftet med bestämmelserna i ämnet har angetts vara att komma till rätta med fall då gäldenärer genom skentransaktioner eller liknande illojala förfaranden söker dra undan sina inkomster frän exeku­tion. Enligt 1968 års lagmotiv avses emellertid tydligen möjlighet föreligga alt vända sig mol arbetsgivaren även i fall dä i verkligheten ingen lön eller endast uppenbart för läg sädan utgär. Som förutsättning för exekution mol arbetsgivaren upptar bestämmelserna också endast, all arbetstagaren ar­betar utan lön eller mot uppenbart för låg ersättning.

Blir del i mål om införsel eller löneutmälning klarlagt, att skälig ersätt­ning faktiskt utgår, ehuru man sökt dölja detta genom skenavtal, kan självfallet vanliga regler om införsel eller löneutmätning tillgripas. Detta är ett utflöde av den allmänna grundsatsen att rättsliga transaktioner skall, oavsett den yttre klädnaden, bedömas efter sitt verkliga innehåll. Men ofta är bevisläget sädanl alt det inle går att klarlägga hur det förhäller sig. En tillämpning av ifrågavarande bestämmelser kan då leda lill. all arbetsgiva­ren tvingas alt själv betala arbetstagarens skuld. Detsamma blir självfallet resultatet, när bestämmelserna tillämpas fast det inte är fråga om några skentransaktioner utan är lill fullo styrkt att ingen ersättning eller endast obetydlig sådan skall utgå.

Enligl lagrådels mening ger bestämmelserna anledning till belänklighe-

 

Prop. 1980/81:8                                                                Lagrådets yttrande    1133

ler. Huvudsyllet med bestämmelserna, dvs. att komma till rätta med illojala förfaranden, är visserligen högst beaktansvärt. Men i sin strävan att nå detta syfte går lagstiftaren därutöver: bestämmelserna filialer sålunda exekution mot arbetsgivaren trols alt det för honom inle föreligger någon betalningsskyldighet på civilrättslig grund mot gäldenären. Såsom påpe­kades vid lagrådsgranskningen av 1968 års införsellagstiftning innebär bestämmelserna i detta hänseende ell avsteg från gällande rättsgrund­satser.

Värdet av bestämmelser som gör det möjligt att. när - i vart fall till det yttre - ingen eller endast ringa ersättning skall utgå till arbetstagaren, kunna vända sig mot arbetsgivaren lorde närmast vara av prohibiliv natur: blotta förefintligheten av sådana bestämmelser kan tänkas avhälla avtals­parterna från att genom skentransaktioner el. dyl, söka göra arbetstagaren oåtkomlig för exekution. Häremot mäste emellertid vägas att det från rättssäkerhetssynpunkt är betänkligt med ett system, som tillåter alt lill och med i fall, då i verkligheten ingen ersättning alls utgär och arbetstaga­ren alltsä inte har nägot all fordra av arbetsgivaren, denne fär svara för arbetslagarens skuld. I delta hänseende står de ifrågavarande bestämmel­serna i direkt strid mot den ordning om vilken U B i övrigt slår vakt eller alt i möjligaste män - genom ett nät av skyddsregler - söka hindra att annan egendom än utsökningsgäldenärens tillgrips för hans skuld. Dä vär utsök­ningslagstiftning nu är föremål för en samlad bedömning är del därför naturligt att de angivna bestämmelserna, trots att de godtagits i tidigare lagstiftningsärenden, tas upp lill omprövning mot bakgrund av UB:s regel-syslem i övrigt. Vid en sådan omprövning bör rättssäkerhetssynpunkter bli avgörande.

Lagrådet förordar, alt 18 8 i förslagel utgår.

8 kap.

2 8 Under remissbehandlingen av lagberedningens förslag ifrågasattes om bestämmelsen i förevarande paragraf över huvud taget kan få någon självständig betydelse i fråga om annan lös egendom än sådan för vilken skyddsbelopp skall bestämmas enligt 10-12 kap. UB. Föredragande stats­rådet har emellertid med angivande av två exempel gjort gällande, att bestämmelsen kan få betydelse i fråga om lös egendom i allmänhet och har under hänvisning härtill hävdat, att bestämmelsen bör ha generell giltighet. Det första exemplet avser det fallet att egendom med tillämpning av 4 kap, 21 8 i förslaget har utmätts med förbehåll för tredje mans rätt och att sökanden därefter visar att hans fordran är förenad med särskild förmåns­rätt i egendomen. Föredraganden framhåller att, eftersom sökanden i sådant fall är berättigad att ta egendomen i anspråk oavsett vem den tillhör, egendomen bör säljas utan förbehåll för tredje mans rätt. Detta uttalande står i överensstämmelse med den flerstädes i remissen uttryckta

 

Prop. 1980/81: 8                                                            Lagrådets yttrande    1134

uppfattningen att, om fordran för vilken utmätning skett därefter visar sig vara förenad med särskild förmånsrätt i det utmätta, frågan om äganderät­ten till det utmätta i vissa skeden av förfarandet kan lämnas åt sidan. Av skäl som framgår av vad lagrådet yttrat vid sin granskning av 4 kap. delar inte lagrådet denna uppfattning. Lagrådels ståndpunkt innebär, alt det skydd som ett förbehåll avses ge tredje man inte kan sättas åt sidan genom att sökanden visar att hans fordran är förenad med särskUd förmånsrätt i det utmätta. Enligt lagrådets mening ulgör den omständigheten att sökan­den har särskild förmånsrätt i egendomen inte något skäl alt underlåta att meddela sökanden föreläggande med stöd av 4 kap. 21 8 andra slyckel, och intill dess äganderältstvisten har blivit avgjord bör det principiella förbudet i 8 kap. 5 8 i förslaget mot försäljning av egendomen gälla, oberoende av om sökanden har särskild förmänsrätt i egendomen. I de situationer som åsyftas i exemplet blir det följaktligen inte fråga om att sälja egendomen under några särskilda, av sökandens förmånsrätt betingade villkor.

Som ett andra exempel lar föredraganden upp del fallet alt tredje man har handpanträtt i utmätt egendom och att sökanden visar sig också ha sådan panträtt men med företräde framför iredje man. Inte heller i ett sådant fall föranleder sökandens förmånsrätt att försäljningen skall ske under villkor som bestäms med hänsyn till denna förmånsrätt. Att i denna situation försäljning får ske utan att tredje man ens till någon del fär betalt för sin fordran följer redan av bestämmelserna i 8 kap. II S (jfr 9 kap. 4 8) i förslagel.

Del kan tilläggas att. när sökanden har handpanlrält med sämre rätt än den handpanlrält som tillkommer tredje man, av 8 kap. II 5 följer att försäljning får ske endast om köpeskillingen också förslär till full betalning av tredje mans fordran. Försäljningsvillkoren skall således i detta fall bestämmas med hänsyn till tredje mans förmånsrätt och inle till sökandens förmånsrätt.

Inle heller torde några andra fall kunna tänkas då den föreslagna bestäm­melsen får tillämpning i fråga om lös egendom i allmänhet. Det är därför tydligt att bestämmelsen, till den del den enligt sin lydelse har avseende på försäljning av annan utmätt lös egendom än sådan för vilken skyddsbelopp skall bestämmas, saknar reellt innehåll och närmast är ägnad att vilseleda i fråga om paragrafens sakliga innebörd. Lagrådet förordar därför, att be­stämmelsen begränsas till att uteslutande avse de situationer då enligt 10-12 kap. skyddsbelopp skall bestämmas.

4 8 Godtas lagrådels förslag till disposition av 3 kap., bör första styckets första mening i denna paragraf lyda: "Har utmätning skett med stöd av 3 kap. 8 8 på grund av dom, utslag eller beslut, får egendomen ej säljas ulan gäldenärens samtycke, förrän exekutionstiteln har vunnit laga kraft."

 

Prop. 1980/81:8                                                  Lagrådets yttrande    1135

5 § I princip gäller enligt paragrafen att, om tvist råder om äganderätten till den utmätta egendomen och denna tvist är av väsentlig betydelse, egendomen inte får säljas förrän tvisten har blivit avgjord. Enligt vad som uttalas i motiven tUl lagmmmet bör emellertid egendom i vilken utmät­ningssökanden har pant- eller retenlionsrätt kunna säljas trots att tvist ännu råder angående äganderätten till egendomen; i sådant fall anses tydligen tvisten alltid sakna väsentlig betydelse. Här kommer, liksom på flera andra håll i remissen, den uppfattningen till ullryck alt, om fordran för vUken utmätning skett är förenad med särskild förmånsrätt i det ut­mätta, frågan om äganderätten till det utmätta i princip är ovidkommande. Som framgår av vad lagrådet tidigare yttrat delar inte lagrådet denna uppfattning. Lagrådet anser, att utmätningsfordringar med särskild för­månsrätt i det utmätta ej utan slöd i lag kan beredas någon särställning. Vid en bedömning från denna utgångspunkt av frågan huruvida försäljning kan ske trots att tvist råder om äganderätten till det utmätta måste den omstän­digheten att utmätningssökanden har pant- eller retentionsrätt i egen­domen frånkännas självständig betydelse.

Såsom nyss nämnts skall tvisten, för att utgöra hinder mot försäljning, enligt förslaget vara "av väsentlig betydelse". I vilket avseende tvisten skall ha sådan betydelse framgår ej direkt av lagtexten. I delta hänseende överensstämmer lagmmmet med 5 8 FfL. Den föreslagna bestämmelsen blir emellertid tillämplig på ett betydligt större område, eftersom den skall omfatta ej endast fast utan även lös egendom. Av motiven framgår, att i första hand sådana tvister avses som är ägnade alt i väsentlig mån påverka försäljningsresultalet; tvister som inte kan antas väsentligt inverka på köpeskUlingen skall med andra ord inte få fördröja en försäljning. Lagrådet har inte någon erinran mot att bestämmelsen tilläggs denna innebörd men anser, att den bör komma tiU tydligare uttryck i lagtexten. I delta syfte föreslår lagrådet, att första stycket i paragrafen får lydelsen:

"Har tredje man eller sökanden enligt 4 kap. 20, 21 eller 25 8 förelagts alt väcka talan, får den utmätta egendomen ej ulan samtycke av tredje man säljas innan tvisten har blivit slutligt avgjord eller, när föreläggande har givits tredje man, tiden för väckande av talan har gått ut. Utan hinder av vad nu har sagts får dock försäljning ske, om tvisten kan antagas ej i väsentlig mån påverka köpeskUlingen eller om egendomen är sådan som avses i 4 8 tredje stycket."

9 kap.

7 § I första stycket av förevarande paragraf har tagits upp regler om hur erlagd handpenning skall disponeras i fall då köparen inle fullföljer köpet genom att erlägga resterande köpeskiUing inom föreskriven tid. Bestäm­melserna överensstämmer i sak med motsvarande föreskrifter i 96 8 3 mom. UL, vilka tillkom år 1967.

 

Prop. 1980/81:8                                                  Lagrådets yttrande    1136

Utgångspunkten vid utformningen av dessa bestämmelser i UL torde ha varit, att en köpare, som har erlagt handpenning men därefter inte fullföljer köpet, i princip bör ersätta den skada som genom avtalsbrottet tillfogas berörda sakägare. Av främst praktiska skäl ansågs emellertid köparens ansvarighet böra begränsas till handpenningens belopp (NJA II 1967 s. 289). Det finns å andra sidan ingenting i förarbetena till 1967 års lagstiftning som antyder att avsikten varit alt köparens ansvarighet i något fall skall omfatta annat eller mera än den skada som har tillskyndats sakägarna genom avtalsbrottet. Vissa uttalanden av lagrådet och föredragande depar­tementschefen rörande innebörden av det i lagmmmet använda uttrycket "handpenning" tyder snarast pä att handpenningen skall fä användas endast till täckande av vad en köpare i en motsvarande situation i rent privaträttsliga förhållanden kan åläggas att utge som skadestånd till säl­jaren (NJA II 1967 s. 290 O- Det synes lagrådet inte heller kunna anföras några sakliga skäl att sträcka ansvarigheten längre än så.

Såväl de nu gällande som de här föreslagna bestämmelsernas lydelse synes emellertid medge en tillämpning som i ett hänseende ålägger köparen en längre gående ansvarighet. Bestämmelserna innebär, att handpenningen

kan tas i anspråk för täckande av bl. a. "förrättningskostnaderna          för

vård och förvaltning av egendomen under tiden mellan försäljningarna". Härmed torde avses de värd- och förvaltningskostnader som kan ha upp­kommit under tiden från del alt del aktuella köpeavtalet slöts - vare sig köpet skedde vid auktion eller köpeavtalet ingicks under hand (jfr 8 § fjärde stycket i det remitterade förslaget) - till dess att ett nytt försök att sälja egendomen gjordes, vid auktion eller under hand. Vård- och förvaltnings­kostnaderna under den tid den förste köparen åtnjöt anstånd med betalning av resterande köpeskilling motsvaras emellertid inle av någon skada för sakägarna, eftersom dessa kostnader skolat bestridas ur köpeskillingen, om köpet hade fullföljts på föreskrivet sätt.

Bestämmelserna bör på denna punkt ges en utformning som bringar dem i överensstämmelse med det principieUa synsätt som måste antas ha varit vägledande vid de nu gällande bestämmelsernas tiUkomst. Lagrådet föror­dar därför, att första meningen i första stycket av förevarande paragraf ges följande lydelse.

"När ny auktion hålls sedan inrop har blivU ogiltigt enligt 5 8 tredje stycket, skall handpenningen användas till betalning av förrättningskost­naderna för den förra auktionen och för vård och förvaltning av egen­domen under tiden från det inropet blev ogiltigt till dess den nya auktionen ägde mm."

För del fall att någon ny auktion inte hälls - kanske av den anledningen att sökanden utnyttjar sin möjlighet att enligt 68 första stycket i förslaget avstå från nytt försäljningsförsök eller därför all 6 8 andra stycket är tillämpligt - föreskrivs i andra stycket av nu förevarande paragraf, att handpenningen skall användas till betalning av "förrättningskostnader

 

Prop. 1980/81:8                                                  Lagrådets yttrande    1137

som har blivit onyttiga". Bestämmelsen föranleder endast det påpekandet från lagrådels sida, att här självfallet avses uteslutande sådana kostnader som har blivit onyttiga som en direki följd av att den som har erlagt handpenningen inte har fullföljt sitt köp. Det ligger i sakens natur att ett krav på sådant orsakssammanhang måste upprätthållas, och något behov av förtydligande av lagtexten på denna punkt synes inte föreligga.

8 8 Lagrådet föreslår, att innehållet i denna paragraf av redaktionella skäl uppdelas i två paragrafer med beteckningen 8 8 resp. 9 8 av nedan angivna lydelse och att i följd därav 9 8 i förslagel får beteckningen 10 8.

"8 8 Utmätt egendom bör säljas under hand, om del är sannolikt alt högre köpeskilling kan uppnås därigenom och sådan försäljning även i övrigt är ändamålsenlig. Sökanden, gäldenären och annan känd sakägare vars rätt beror av försäljningen skall beredas tillfälle all yttra sig i frågan, om anledning föreligger därtill.

Försäljning får dock ej ske under hand, om egendomen häftar för sjö­dier luftpanträtl eller ovisshet råder härom samt det ej är känt vem som gör anspråk på sådan panträtt eller var han uppehåller sig.

9 8 Innan egendom säljs under hand skall anbud fordras in. 1 fråga om försäljningsvillkoren tillämpas 4 och 5 88.

Lämnas ej anbud som godtas, skall auktion sättas ul, om ej sökanden avstår därifrån eller auktion har hållits tidigare och anledning därjämte saknas att egendomen kan säljas inom rimlig tid. Skall nytt färsäljningsför-sök ej göras, gäller 6 8 Qärde stycket.

Blir köpet ogiltigt till följd av att full betalning ej sker inom föreskriven tid, gäller bestämmelserna i 7 8. Vad som sägs om auktion i 7 8 första stycket gäller även försäljning under hand."

10—12 8§ Bestämmelserna i förevarande paragrafer om förfarandet när utmätt fordran skall förvandlas till likvida medel vinner enligt lagrådets mening i överskådlighet, om åtskillnad görs mellan den situation som föreligger när den utmätta fordringen ännu inte har förfallit lill betalning och den som är för handen när fordringen är förfallen lUI betalning. Det synes bl.a. både oegentligt och mindre lämpligt att i den förstnämnda situationen tala om indrivning av fordringen. Eftersom det finns ett prak­tiskt behov att på andra håll i balken - exempelvis i 8 kap. 1 8 andra stycket och 14 kap. 5 8 — och i andra sammanhang kunna använda en gemensam beteckning för de förfaranden som syftar till att erhålla betal­ning från sekundogäldenären för en utmätt fordran, vill lagrådet likväl inte motsätta sig att för detta ändamål termen "indrivning" används i såväl kapitelmbriken som mbriken lill nu förevarande avsnitt av kapitlet. Sist­nämnda mbrik bör lämpligen lyda: "Åtgärder för indrivning av utmätt fordran."

 

Prop. 1980/81:8                                                                Lagrådets yttrande    1138

I fall då utmätning sker av en ännu inle förfallen fordran och förfallo­dagen inte inträder inom rimlig lid samt fordringen inle heller genom uppsägning eller på annat sätt kan bringas att förfalla inom sådan tid bör det i princip åligga kronofogdemyndigheten alt söka få till stånd avtal med sekundogäldenären om förtida betalning. Uteslutet är dock inte alt det i ett enskUl fall på gmnd av de civilrältsliga förhållandena kan möta hinder att träffa ett sådant avlal eller att del av andra särskilda skäl - som t. ex. att det är notoriskt alt sekundogäldenären är insolvent eller inte vill gå med pä förtida betalning - är meningslöst att försöka träffa en sådan uppgörelse med sekundogäldenären. En bestämmelse i ämnet bör utformas med beak­tande av vad som nu har sagts.

När en ulmätt fordran har förfallit till betalning - vare sig fråga är om en fordran som var förfallen redan vid tiden för utmätningen eller fordringen har förfallit en kortare tid därefter - skall kronofogdemyndigheten enligt förslaget utan dröjsmål anmoda sekundogäldenären att betala sin skuld. Uppenbart är, att för den händelse den utmätta fordringen avser belopp som överstiger exekutionsfordiingen Jämte kostnaderna i målet, betal-ningsanmaningen i princip inte skall avse större belopp än som behövs för alt sökanden skall bli förnöjd och kostnaderna bli täckta. Från denna huvudregel kan möjligen få göras undantag för fall då sekundogäldenären på grund av fordringsförhållandets natur eller särskUda villkor i del rätts­förhållande på vilket fordringen grundas inte har skyldighet eller ens rätt att erlägga delbetalning. Under nu angivna förhållanden synes del i 88 b 8 UL för motsvarande situation använda, mer neutrala uttrycket "eriägga betalning" vara att föredra framför uttrycket "betala sin skuld". Av mot­svarande skäl bör bestämmelsen i 12 8 första stycket i förslaget om all kronofogdemyndigheten vid utebliven frivillig betalning skall "utsöka fordringen", när del finns en exekutionstitel, ersättas av en regel om att myndigheten i sådana fall skall "ombesörja utsökning".

Del angivna önskemålet att undvika termen indrivning med avseende på fall då en utmätt fordran inle är förfallen lill betalning bör föranleda alt den i 108 andra stycket av förslaget upptagna bestämmelsen om försäljning av utmätt fordran utformas så, alt den lar sikte på fall då betalning för utmätt fordran ej kan erhållas inom rimlig tid efter utmätningen.

I samband med de ändringar i den föreslagna lagtexten som föranleds av det nu anförda bör även vissa ytteriigare redaktionella Jämkningar göras.

Lagrådet förordar, att de nu förevarande bestämmelserna las upp i två paragrafer - vilka med anledning av att enligt lagrådets tidigare framförda förslag 9 8 i förslaget får beteckningen 10 8 bör betecknas resp. 11 8 och 12 8 - saml ges följande lydelse:

"118 Är utmätt fordran ej förfallen lill betalning och förfaller den ej inom rimlig tid, skaU kronofogdemyndigheten, där så kan ske, söka träffa avlal med sekundogäldenären om förtida betalning och om den nedsättning av fordringen som kan föranledas därav.

 

Prop. 1980/81:8                                                               Lagrådets yttrande    1139

När utmätt fordran är förfallen till betalning, skall kronofogdemyndig­heten utan dröjsmål anmoda sekundogäldenären att erlägga betalning till myndigheten. Betalar ej sekundogäldenären, skall kronofogdemyndig­heten, om exekutionstitel finns, ombesörja utsökning. Underlåter sekundogäldenären i annat fall att betala trots att det ej råder tvist om fordringen, tillämpas vad som sägs i 4 kap. 22 8.

12 8 Kan betalning för utmätt fordran ej erhållas inom rimlig tid efter utmätningen, får fordringen säljas."

12 kap.

33 § I tredje stycket av denna paragraf ges bestämmelser som begränsar rätten att föra talan mot kronofogdemyndighets beslut angående förbehåll för nyttjanderätt, servitut eller elektrisk kraft vid exekutiv försäljning av fastighet. Lagrådet har ej någon erinran mot bestämmelserna i sak. Enligt lagrådets mening är det dock lämpligare alt de får sin plats i 18 kap., där balkens övriga regler som rör fullföljd mot kronofogdemyndighets beslut är samlade. Lagrådet förordar därför, att bestämmelserna flyttas till 18 kap. enligt vad som i det följande redovisas under detta kapitel.

Genom en ny bestämmelse i förevarande paragraf bör erinras om all särskilda fuUfölJdsregler gäller i fråga om beslut angående förbehåll som avses i paragrafen. Denna bestämmelse synes kunna las in som ett tredje stycke och ges följande lydelse: "Bestämmelser om begränsning i rätten till talan mot beslut angående förbehåll som avses i denna paragraf finns i 18 kap."

13 kap.

1 8 Enligt lagrådels mening är reglerna i andra stycket alltför detaljerade. Det torde vara tillfyllest att som undantag frän huvudregeln om att influtna medel skall redovisas så snart som möjligt ta upp en bestämmelse av innehåll att, om influtet belopp är ringa och del kan antas att ytterligare medel kommer att inflyta i målet, redovisningen får anstå. En sådan regel överensstämmer - frånsett att någon bestämd tidsfrist för redovisning ej anges — med vad som gäller enligt 137 8 1 mom. UL. Nägot bärande skäl att frångå gällande rätt har ej anförts.

3 § Av den inledande bestämmelsen i denna paragraf följer, att krono­fogdemyndigheten i vissa fall har alt ta i anspråk säkerhet som har ställts för handpenning vid exekutiv försäljning; om sättet för ianspråktagandet föreskrivs i 2 kap. 26 8. Säkerheten skall enligt bestämmelsen las i anspråk, när köpeskillingen ej betalas inom föreskriven tid och ianspråktagandet

 

Prop. 1980/81:8                                                  Lagrådets yttrande    1140

behövs för betalning av vad köparen i en sådan situation har att svara för. Köparens ansvar bestäms därvid av skilda regler i 10-12 kap. av förslaget. En tillämpning av bestämmelsen aktualiseras av alt auktionsinrop blir ogiltigt på grund av att köpeskillingen inte har betalts. I ett sådant läge kan handpenningen komma att tas i anspråk på visst sätt vid ny auktion eller, om sådan inle hålls, för betalning av förrättningskostnader som har blivit onyttiga.

Ifrågavarande bestämmelse om ianspråktagande av säkerhet motsvarar i sak vad som nu gäller enligt 143 a 8 UL. Av förarbetena vid tillkomsten av detta lagrum framgår, att det därvid förutsattes att ställd säkerhet skulle vara betryggande, eftersom den i varje särskilt fall hade varit föremål för noggrann prövning (prop. 1971:20 s. 316). Man utgick alltså från att säker­heten alltid skulle räcka till för betalning av hela handpenningen. Del kan dock i undantagsfall länkas förekomma alt säkerheten, när den las i an­språk med stöd av förevarande bestämmelse, inte förslår till den betalning för vilken handpenningen skulle användas. Lagrådet finner i detta sam­manhang anledning framhålla, att den omständigheten att bara delbetal­ning därvid erhålls genom ianspråktagandet av säkerheten inte i och för sig torde befria köparen från ansvar för vad som brister av handpenningen.

Vad som nu har anförts gäller även dä säkerhet under motsvarande omständigheter tas i anspråk med stöd av bestämmelsen i sista meningen av ifrågavarande paragraf Lagrådet vill vidare anmärka, att denna bestäm­melse torde vinna tillämpning endast i fråga om säkerhet som enligl 12 kap. 39 eller 54 8 har ställts av annan sakägare än köparen. Detta bör göras klart genom att i sista meningen "enligt 12 kap. 39 eller 54 8" skjuts in mellan orden "säkerhet" och "för".

7 § Bestämmelserna i denna paragraf om förfarandet när fordran är tvistig eller beroende av vUlkor ansluter till vad som nu gäller enligl 1518 UL. Detta lagrum fick sin nuvarande lydelse år 1973 i samband med att nya regler infördes rörande exekution i fartyg. Ändringarna i 151 8 UL innebar bl.a., att överexekutor tillerkändes befogenhet alt under vissa förutsätt­ningar i domstols ställe avgöra tvister om fördelning av medel i sådana mål som är omedelbart anhängiga hos överexekutor, dvs. mål om fördelning av medel som influtit vid försäljning av fast egendom, registrerat skepp samt luftfartyg och intecknade reservdelar. Enligt tredje stycket i nu före­varande paragraf i förslagel tillerkänns kronofogdemyndighet en motsva­rande befogenhet att avgöra tvister av detta slag samtidigt som möjligheten till prövning i sädan ordning vidgas till all avse tvister i mål rörande all slags egendom.

Liksom UL utgår UB från den principen alt rättstvisler i utsökningsmål, åtminstone mera komplicerade sädana, skall hänskjutas till domstol för avgörande i JudicieU väg. Denna princip gäller också fördelningstvister och kommer beträffande dem till uttryck i andra stycket av förevarande para-

 

Prop. 1980/81:8                                                            Lagrådets yttrande    1141

graf, enligt vilket borgenär vars fordran eller förmånsrätt är tvistig skall föreläggas att väcka talan vid domstol. Befogenheten för kronofogde­myndigheten enligt tredje stycket att under vissa fömtsättningar själv avgöra fördelningstvisler är alltså ett avsteg från principen att rättstvisler skall slitas av domstol.

Enligl lagrådets mening bör ett sådant avsteg inte göras utan att starka skäl talar därför. När befogenhet för överexekutor att pröva fördelnings­tvister infördes 1973, anfördes som huvudsakligt skäl att fördelningen av medel när det gällde fartygsexekulion ofta kunde vara komplicerad med flera, kanske utländska, borgenärer inblandade, varför det vore av värde att ha tillgång till ell förfarande, enligt vilket tvist om köpeskillingsfördel­ning kunde avgöras snabbi och enkelt. Bärkraften av detta skäl har dock ej prövats i verkligheten; föredragande statsrådet framhåller i remissproto­kollet att bestämmelsen om överexekutors befogenhet all pröva fördel­ningstvister gällt så kort tid — sedan den I januari 1976 — att någon egentlig erfarenhet av befogenheten inle vunnits. Som motiv för att nu tillägga kronofogdemyndighet befogenhet alt avgöra fördelningstvister anförs i remissprotokollet, att det uppenbarligen är angeläget att sådan tvist kan avgöras snabbt och enkelt, särskilt i fall då tvisten rör flera borgenärer, samt att det är naturligt att en bestämmelse härom blir tillämplig, oavsett den utmätta egendomens beskaffenhet.

Enligt förslaget skall överexekutorsinstitutionen upphöra och dess upp­gifter överföras till kronofogdemyndigheten. Lagrådet har som nämnts inte någon principiell erinran mot förslaget i den delen. Enligt lagrådets mening är dock betänkligheterna mot att tillägga exekutiv myndighet rättsskipande befogenhet större när det gäller kronofogdemyndighet än när fråga är om överexekutor. Detta gäller desto mer som, enligl vad som förutsätts i motiven, befogenheten är avsedd alt utnyttjas främst i komplicerade fall av fartygsexekulion.

1 2 kap. 22 och 23 88 av förslaget föreslås vissa bestämmelser om för­farandet i tvister som kronofogdemyndighet själv handlägger. Dessa inne­bär bl.a., alt kronofogdemyndighet tillerkänns rätt att ta upp bevisning genom att höra vittne på ed eller pari under sanningsförsäkran. Att krono­fogdemyndigheterna fär möjlighet att införskaffa all erforderlig bevisning kan sägas vara en förutsättning för att de skall kunna anförtros dömande uppgifter. Å andra sidan möter del starka betänkligheter att tillerkänna kronofogdemyndighet befogenheter som eljest är förbehållna domstol, nå­got som från flera häll också framhållits under remissbehandlingen.

Vid en samlad bedömning finner lagrådet ej tillräckliga skäl föreligga för att här göra avsteg från grundsatsen att tvister i utsökningsmål skall avgö­ras av domstol. Lagrådet förordar alltsä, att tredje stycket jämte första slyckel andra meningen i förevarande paragraf utgär. Som följd härav bortfaller behovet av 2 kap. 22 och 23 88.

 

Prop. 1980/81:8                                                             Lagrådets yttrande    1142

Lagrådet vill tillägga, att det även med förslagets ståndpunkt skulle vara erforderligt att begränsa tillämpligheten av RB:s regler om bevisning. Del synes t. ex. knappast kunna komma i fråga all kronofogdemyndighet skulle ha befogenhet all ädöma böter enligt 36 kap. 20 8 RB eller förordna om häktning av vittne med tillämpning av 218 i samma kapitel. Liknande begränsningar har brukat iakttas när bestämmelser i RB om bevisning gjorts tillämpliga pä förfarandet inför annan domstol än allmän domstol: se t. ex. 118 lagen (1977: 729) om patentbesvärsrätten.

Mot innehållet i övrigt av 7 8 i förslaget har lagrådet inte nägon principi­ell erinran. Emellertid vill lagrådet ifrågasätta om icke villkoret i andra stycket "om tvisten ej redan är föremål för prövning" bör. efter förebild i 4 kap. 21 8 i det remitterade förslaget, uttryckas med "om det ej av särskilda skäl är obehövligt". Det kan nämligen inte uteslutas att fall kan uppkomma dä föreläggande bör kunna underlåtas trols alt JudicieU prövning inte redan pågår.

Vid tillkomsten av gällande bestämmelser i 151 8 UL gjorde lagrådet vissa uttalanden angående innebörden av bestämmelserna (prop. 1973: 167 s. 226 och s. 238). Av dessa uttalanden framgår, att den talan som skall väckas avser rätlen lill avsalta medel. Föratt detta skall komma till tydligt uttryck i lagtexten föreslär lagrådet, att i andra slyckel av nu förevarande paragraf i förslaget efter orden ""väcka talan"" inskjuts ""om rätten till medlen"".

14 8 Med lagrådets förslag till disposition av 3 kap. bör första ledet i punkten I i denna paragraf lyda: "utmätning har skett med slöd av 3 kap. 7 8 I eller 8 8 pä grund av dom. utslag eller beslut och exekutionstiteln ej har vunnit laga kraft"".

20   8 Lagrådet föreslår, att denna paragraf jämkas i enlighet med vad lagrådet har anfört därom under 2 kap. 26 8.

21   8 Om i enlighet med lagrådets förslag bestämmelsen i tredje slyckel av 7 8 utgår, förfaller behovet av undantagsregeln i nu förevarande para­grafs andra mening.

14 kap.

1 och 3 88 När utmätt egendom säljs exekutivt, uppkommer frågan vilken rättsställning exekutivköparen intar. Problemet har skilda aspekter. Av intresse är i första hand i vad mån den exekutiva försäljningen har avtals­rättsliga verkningar och betydelsen i det hänseendet av att här är fråga om en försäljning som sker tvångsvis av myndighet i en särskild, av offentlig­rätlsliga regler bestämd ordning En annan sida av problemet rör den exekutiva försäljningens sakrätlsliga verkningar, dvs. här frägan i vad män

 

Prop. 1980/81:8                                                  Lagrådets yttrande    1143

eller under vilka betingelser exekutivköparen skall åtnjuta skydd mot tredje mans anspråk på äganderätt eller begränsad sakrätt lill den försålda egendomen.

Gällande lagstiftning om exekutiv försäljning av fast egendom, regi­strerat skepp (varmed i del följande avses även registrerat skeppsbygge) och registrerat luftfartyg (reservdelar) innehåller vissa regler av betydelse för exekutivköparens ställning i det förra avseendet; angående de sakrätts­liga verkningarna finns beträffande fast egendom och skepp bestämmelser i 213 a 8 UL. 1 fråga om lös egendom i allmänhet finns däremot ej - med ett par speciella undanlag - någon direkt reglering i lag i något av angivna avseenden.

Lagrådet bortser lill en början från fast egendom, skepp och luftfartyg och riktar uppmärksamheten först pä lös egendom i allmänhet.

De uttalanden som har gjorts i den Juridiska litteraturen synes närmast ge vid handen, att man har haft som utgångspunkt alt en exekutiv försälj­ning leder lill ett köpeavtal som ålminsione i princip är underkastat all­männa avtals- och köprältsliga regler (se Lex. Almén: Auktion 11 s. 175-176 och Almén-Eklund: Om köp och byte av lös egendom, 4. uppl. 1960 s. 13 vid nol 49; jfr JO:s ämbetsberättelse 1970 s. 321 f och där anmärkt litteratur). Frågan om de obligationsrällsliga verkningarna av en exekutiv försäljning har emellertid inle behandlats mera utförligt. Någon ingående uppmärksamhet har inte ägnats det förhållandet att det här är fråga om ett köpeavtal som är tillkommet genom ingripande av offentlig myndighet och att del inte är godsets ägare, utmätningsgäldenären. som är den handlande pä säljarsidan. De särskilda problem som uppstår till följd av all den exekutiva försäljningen - betraktad som ett led i del exekutiva förfarandet - kan överklagas och hävas i exekutiv ordning har sålunda i stort sett lämnats åt sidan.

Rättspraxis lämnar ej nägot entydigt besked hur de antydda frågorna är all lösa. Motiveringen till vissa domstolsavgöranden ger visserligen anled­ning till antagande, att man där utgått från att ett beslut, varigenom högre instans upphäver en exekutiv försäljning, fär verkan i förhållande lill köparen, dvs. att själva köpet, sett som ell avtal, bringas om intet (se t. ex. NJA 1922 s. 57 och s. 464 saml 1977 s. 353). Mer bestämda slutsatser kan dock inte dras av föreliggande domstolsavgöranden — måhända kan ver­kan för köparen av ett undanröjande vara alt bedöma olika beroende på grunden till undanröjandet och köparens vetskap om denna. Ån mindre kan det utläsas, att ett beslul om hävande av en exekutiv försäljning i och för sig utgör underlag för ett tvångsingripande mot köparen för all få godset åter.

Det remitterade förslagel lar inte upp nägra lagregler i ämnet och ägnar inle heller någon ingående uppmärksamhet åt de angivna problemen. För­slagel innehåller sålunda inle nägon analys av gällande rätt eller någon

 

Prop. 1980/81:8                                                             Lagrådets yttrande    1144

samlad redogörelse för förslagets ståndpunkt. 1 olika sammanhang gjorda motivutlalanden måste därför tjäna till ledning för förståelsen av förslaget.

Lagberedningen torde i ett tidigare skede av sitt arbete ha utgått fiån att del köp som kommer till stånd genom en exekutiv försäljning åtminstone i vissa hänseenden är underkastat vanliga köprältsliga regler (se Utsök­ningsrätt IV, SOU 1966: 7, s. 921"). Uttalanden av beredningen och föredra­gande statsrådet i motiven till UB tyder däremot på alt man nu anser köpet och dess verkningar vara att bedöma från enbart offentligrättsliga syn­punkter. Enligt detta betraktelsesätt skulle alltså köpet vara beroende av huruvida försäljningen överklag.as - vilket skall ske inom tre veckor -och, i fall så sker, huruvida beslutet härom blir slutiigl fastställt av högre instans. Delta innebär alt, om försäljningen efter klagan blir upphävd, avgörandet i sig självt innefattar ett hävande av köpet och detta helt oavsett huruvida ett hävande kunnat grundas på avtals- eller köprältsliga regler. Det exekutiva köpet skulle med andra ord vara villkorat och bli slutgiltigt bindande först i och rned all försäljningen, betraktad som ett beslut av offentlig myndighet, vinner laga kraft. I motiven uttalas, att såld egendom skall kunna omedelbart överlämnas till köparen när denne har betalt köpeskillingen. Beträffande köparens ställning under den lid köpet är svävande sägs ingenting uttryckligt, men innebörden torde vara att en köpare som fått godset i sin besittning skall vara oförhindrad all t.ex. avhända sig godset ulan alt ådra sig några förpliktelser. Om han däremot, när beslutet om hävande av försäljningen tar ät sig laga kraft, fortfarande förfogar över godset, skulle beslutet i sig innefatta -zrund för godsets tvångsvisa återtagande. Å andra sidan skulle med förslagels grundsyn möjligheten att angripa köpet efter det försäljningen vunnit laga kraft vara utesluten. Så t. ex. skulle köparen i delta läge vara avskuren från möjlighe­ten alt på köprättsliga grunder få köpet hävt eller köpeskillingen nedsatt.

Att förslaget har den angivna innebörden bestyrks i viss mån av den föreslagna regeln i 1 8 av förevarande kapitel om exekutivköparens ställ­ning i förhällande till tredje man, som gör anspråk pä godset. Enligl regeln skall köparen i detta hänseende få samma skydd som tillkommer köparen vid en frivillig försäljning, men skyddet skall inträda först i och med alt försäljningen vinner laga kraft. Skyddet mol tredje man skall alltså enligt uttrycklig bestämmelse i förslaget vara helt beroende av alt försäljningen stär fast, och del ligger vid sådant förhållande nära lill hands alt utgä frän att även själva köpet avses vara svävande till denna tidpunkt.

Förslaget, sålunda fattat, innebär å ena sidan, att det exekutiva köpet av lös egendom i allmänhet skulle vara helt beroende av alt försäljningen vinner laga kraft och, å andra sidan, att köpet när så har skett inte ens på köprältsliga grunder skulle kunna angripas. Alt köpets bestånd på detta sätt görs beroende av huruvida en inyndighetsåigärd är giltig från offentlig­rättsliga synpunkter överensstämmer ej med vad som får antas vara gallan-

 

Prop. 1980/81:8                                                               Lagrådets yttrande    1145

de rält. Mot införandet av en ordning, som ger det exekutiva köpet denna rättsliga innebörd, kan vägande invändningar riktas.

Samtliga de i ett mål om utmätning berörda intressenterna har ett gemen­samt intresse: alt verkställigheten ger bästa möjliga ekonomiska utbyte, dvs, alt den utmätta egendomen säljs lill högsta möjliga pris. 1 vad mån del ändamålet blir tillgodosett är uppenbarligen lill väsentlig del beroende av i vad mån de regler och villkor som skall gälla för avyttringen av egendomen ger den tilltänkte köparen trygghet i hans förvärv resp. under vilka beting­elser de ger honom möjligheter att frånträda förvärvet.

Man har anledning utgå från alt en försäljningsordning, som innebär alt beståndet av köparens förvärv görs beroende av giltigheten av en myndig­hetsåtgärd, skulle inverka i hög grad menligt pä köpbenägenhelen eller i varje fall på möjligheterna att vid exekutiv försäljning uppnå priser i paritet med de allmänna marknadsvärdena. Härtill kommer, att den tilltänkta ordningen, fullt ul genomförd, torde förutsätta att de enskilda köparnas namn och adress alllid antecknas. Även en sådan åtgärd torde inverka negativt på köpbenägenhelen och dessutom medföra ett administrativt merarbete. Likaså torde köpbenägenheten påverkas ogynnsamt av all köparen blir avskuren från möjligheten all angripa köpet på avtals- eller köprättsliga grunder.

En annan komplikation ligger i, att den tilltänkta ordningen förutsätter en reglering av hur en återgång av en exekutiv försäljning av lösöre, som har lämnats ut lill köparen redan vid försäljningen, skall kunna genomföras i fall dä den exekutiva försäljningen hävs men köparen inte frivilligt åter­lämnar egendomen. Del är av uppenbara skäl uteslutet att läla den över­domstol som i utsökningsmålet prövar försäljningsbeslutel därvid också -som första instans — la ställning till de civilrältsliga frågor som en återgång av köpet aktualiserar och träffa ett avgörande som kan tjäna som exeku­tionstitel för ett tvångsvis återtagande av egendomen. Än mindre kan det komma i fräga att tillägga kronofogdemyndigheten befogenhet all enbart på grundval av utslaget i målet om försäljningens upphävande handräck­ningsvis återta egendomen utan alt köparen har någon möjlighet att få de civilrältsliga frågoma — exempelvis rörande betydelsen av omständigheter som har inträffat under det att han haft egendomen i sin besittning -prövade av domstol. 1 fall då myndigheten inte kan nä en uppgörelse med köparen skulle det således bli nödvändigt alt en exekutionstitel för egendo­mens återtagande utverkas vid domstol. En sådan ordning skulle självfallet komplicera och fördröja förfarandet.

Vad som nu har anförts leder lagrådet lill den bestämda slutsatsen all den enligt remissprotokollel tilltänkta ordningen - när det gäller lös egen­dom i allmänhet — skulle i avsevärd mån äventyra omsällningstryggheten och inverka menligt på det exekutiva förfarandets effektivitet. En sådan ordning bör därför inte genomföras.

Utgångspunkten bör enligt lagrådels uppfattning alltjämt vara, all en 35   Riksdagen 1980181. I saml. Nr 8. Del 2

 

Prop. 1980/81:8                                                                Lagrådets yttrattde    1146

exekutiv försäljning leder till ett köpeavtal och all exekulivköparens rättig­heter och skyldigheter på grund av avtalet bestäms av allmänna avtals- och köprättsliga regler; det exekutiva köpet blir alltså ej - utan att särskild överenskommelse därom träffats - för sin fullbordan eller sitt beständ avhängigt av att den exekutiva försäljningen, som myndighetsåtgärd be­traktad, står fast. En annan sak är, att även från denna utgångspunkt köpeavtalets innebörd i det särskilda fallet kan röna inverkan av att avtalet på säljarsidan inte har ingåtts frivilligt av den försålda egendomens ägare ulan har slutits under medverkan av offentlig myndighet som ett led i ett Ivångsförfarande och i en av särskilda offenlligrältsliga regler bestämd ordning. I vad mån den exekutiva försäljningens offentligrätlsliga karaktär kan komma att influera pä den civilrältsliga bedömningen kan inle besva­ras generellt. Del är en fråga som får avgöras i rättstillämpningen under hänsynslagande lill omständigheterna i del särskilda fallet.

Den grundsyn som lagrådet sålunda vill anlägga på det exekutiva köpet strider inte mot lagtexten i del remitterade förslaget, som i fråga om lös egendom ger endast ett fåtal regler av obligalionsrältslig karaktär. Lagrå­det utgår från att, om lagförslaget i oförändrat skick upphöjs lill lag, denna grundsyn blir ledande för rättstillämpningen. Ell genomförande av den i remissen tilltänkta ordningen skulle däremot kräva särskilda lagregler i flera hänseenden.

Regler av obligationsrättslig karaktär i den meningen, att de i vissa hänseenden bestämmer de rättigheter och skyldigheter som följer av en exekutiv försäljning av lösegendom i allmänhet, finns i t. ex. 9 kap. 5 8. Av dessa regler följer bl.a., att handpenning skall betalas genast och godset hällas inne tills full betalning sker. Självfallet möter del inte hinder att det i andra hänseenden än dem lagen uttryckligen reglerar träffas överenskom­melse om särskilda avtalsvillkor. Detta kan vara befogat med hänsyn lill all egendomen är särskilt värdefull eller av speciell beskaffenhet. En annan fråga är, i vad mån en kronofogdemyndighet skall ha befogenhet att avtala speciella villkor. Denna fräga lorde kunna närmare regleras genom verk­ställighetsföreskrifter.

1 I 8 av förevarande kapitel ges, såsom redan nämnts, en grundläggande bestämmelse om det sakrättsliga skydd som en exekutiv försäljning ger köparen. Bestämmelsen blir som följd av de särskilda reglerna i 3 8 i kapitiel tillämplig endast beträffande annan lös egendom än registrerat skepp. Den innebär i princip, att en exekutivköpare åtnjuter samma skydd som tillkommer köparen vid en frivillig försäljning. Skyddet avses dock inträda endast under förutsättning att den exekutiva försäljningen vinner laga kraft.

Som förut har nämnts innehåller gällande lag inte någon bestämmelse om under vilka förutsättningar den som vid exekutiv försäljning förvärvar lös egendom i allmänhet blir skyddad mot tredje mans anspråk på egendo­men. Visserligen lorde, som har anförts i remissprotokollel, som princip

 

Prop. 1980/81:8                                                            Lagrådets yttrande    1147

gälla att exekutiv försäljning inle ger köparen bättre rätt än frivillig försälj­ning. Lagberedningen har emellertid uttalat, alt rättsläget är någol osäkert i fråga om lösöre. Enligl vissa uttalanden i doktrinen, till vilka beredningen i detta sammanhang hänvisar (Utsökningsrätt XII, SOU 1973:22, s. 407 nol I), kan det ifrågasättas om inte exekutiv försäljning av lösöre åtminsto­ne i vissa situationer ger en köpare sakrätlsligt skydd oberoende av god tro.

Oavsett hur det förhåller sig i sistnämnda hänseende kan man enligt lagrådets mening i alla händelser utgå från att en exekutivköpare av lösöre enligl gällande rätt blir skyddad mot tredje mans anspråk pä egendomen, om han har fått denna i sin besittning och därvid var i god tro. Enligt gällande lag är lalan mol exekutiv försäljning inte inskränkt till viss tid, och sådan försäljning vinner följaktligen över huvud laget inte laga kraft. Det är sålunda tydligt, att exekutivköparens skydd inträder oberoende av huruvi­da försäljningen överklagas och måhända sedermera upphävs. Rättslägel lorde i princip vara detsamma i fråga om annan lös egendom än lösöre, under förutsättning att egendomen enligl allmänna regler över huvud tagel kan bli föremål för exstinktivt godtrosförvärv.

Lagberedningen övervägde en reglering som skulle innebära, all exeku­tiv försäljning av annan lös egendom än registrerat skepp över hela linjen skulle medföra ovillkorligt skydd för köparen utom i fall dä denne "förfarit svikligl". Enligl beredningen skulle emellertid en sådan lösning förutsätta att staten iklädde sig ett ersättningsansvar gentemot den tredje man som till följd av regleringen kunde tillfogas rättsförlust, och beredningen ansåg sig inte kunna utgä frän aft statsmakterna skulle vara beredda att ikläda staten ell sädanl ansvar. Beredningen utformade därför sitt förslag från den utgångspunkten att staten inte inträder som garant. Föredragande statsrådet har anslulil sig till beredningens uppfattning och har i princip godtagit beredningens förslag.

Lagrådet har för sin del inte någon erinran mot föredragandens stånd­punkt alt exekutivköparen i sakrältsligt hänseende inte skall ges en bättre ställning än den som förvärvar egendom genom ett frivilligt köpeavtal. Som en följd av den föreslagna bestämmelsen i I 8 skulle emellertid exeku­livköparen i regel komma i en ställning som är från hans synpunkt sämre än den han skulle ha fått vid ett frivilligt köp. Sä skulle bli fallet då han redan i samband med den exekutiva försäljningen får egendomen utlämnad till sig och därvid är i god tro. Det sakrättsliga skyddet skulle nämligen inträda endast under förutsättning att den exekutiva försäljningen, betrak­tad som en myndighetsålgärd, därefter vinner laga kraft.

Lagrådet ställer sig ytterst tveksam till tanken alt i vår lagstiftning införa en regel med verkan att det sakrätlsliga skyddet blir villkorat på delta sätt. Motivet till all godtroende förvärvare vid frivillig försäljning kommer i åtnjutande av ett sakrältsligt skydd vid besittningsövergången är alt söka i intresset av säkerhet och snabbhet i omsättningen. Detta intresse gör sig

 

Prop. 1980/81:8                                                  Lagrådets yttrande    1148

lika starkt gällande när fråga är om exekutiv försäljning och måste här, lika väl som vid frivillig försäljning, tillerkännas avgörande betydelse.

Lagrådet föreslår alltså, att orden "som har vunnit laga kraft" i den föreslagna lagtexten utgår.

Vad lagrådet hittUls har anfört under detta kapitel har tagit sikte på lös egendom i allmänhet. I fråga om fast egendom, registrerat skepp och registrerat luftfartyg är gällande regler om exekutiv försäljning i allt väsent­ligt i sak oförändrade överförda lill UB. Delsamma gäller reglerna om exekutivköparens skydd mol anspråk från tredje man, när köpet avser fast egendom eller skepp. De sistnämnda reglerna, som är upptagna i 3 8 av förevarande kapitel, föreskriver - i likhet med den av lagrådet nyss behandlade bestämmelsen i I 8 - att sakrätlsligt skydd inträder under förutsättning att den exekutiva försäljningen vinner laga kraft. 1 fråga om det sakrättsliga skyddet för e.xekutivköpare av luftfartyg gäller, i avsaknad av särregler härom, vad som förut har anförts med avseende på lös egen­dom i allmänhet.

Även i fråga om exekutiv försäljning av fast egendom, skepp och luftfar­tyg bör utgångspunkten vara att exekutivköparens rättigheter och skyldig­heter i förhällande till säljarsidan bestäms av allmänna avtals- och köp­rättsliga regler enligt den grundsyn som lagrådet här har anlagt på exekutiv försäljning av lös egendom i allmänhet.

Alt märka är alt regleringen - i gällande lagstiftning och i förslaget - av den exekutiva försäljningen av fast egendom innehåller ett flertal bestäm­melser av obligalionsrältslig innebörd i den meningen att de blir bestäm­mande för köpevillkoren. Som följd av dessa bestämmelser (se bl.a. 12 kap. 44 8 UB;Jfr4 kap. 5 8 JB) blir köpet otvivelaktigt beroende av alt den exekutiva försäljningen, betraktad som myndighetsåtgärd, stär sig. Att köpevillkoren får sitt innehåll pä detta sätt är inle något som strider mol nämnda grundsyn angående det exekutiva köpels natur.

Gällande lagstiftning angående det exekutiva fastighetsköpet innebär alltså i anmärkta hänseenden, att såväl köpets bestånd som köparens skydd mot anspråk från tredje man knyts till del rättsfaktum att den exekutiva försäljningen som myndighetsålgärd står fast. Att det här tilläm­pas principer som avviker från dem som gäller - och enligt lagrådets mening alltjämt bör gälla - i fråga om exekutiv försäljning av lös egendom i allmänhet är naturligt, eftersom det även vid frivillig överlåtelse av fast egendom gäller särskilda regler.

I fräga om exekutivt köp av skepp eller luftfartyg innehåller inle gällande lag - och således inle heller UB - nägra uttryckliga bestämmelser av obligalionsrältslig karaktär, varigenom köpet för sin fullbordan eller be­stånd görs beroende av att försäljningsbeslulet stär fast. Regler i gällande lagstiftning vid sidan av UB har emellertid den innebörden alt de otvivel­aktigt återverkar på villkoren för del exekutiva köpet. När det gäller skepp

 

Prop. 1980/81:8                                                               Lagrådets yttrande    1149

mäste det sålunda på grund av innehållet i lagstiftningen om skeppsregi­strering samt om sjöpanträtt och skeppshypotek - vilken delvis är utfor­mad med motsvarande regler för fast egendom som förebild - anses ingå som en avialsrättslig förutsättning för det exekutiva köpet att detta för sitt bestånd är beroende av att den exekutiva försäljningen säsom myndighets­ålgärd består. Samma förutsättning fär anses gälla vid exekutivt köp av luftfartyg på grund av innehållet i den särskilda lagregleringen om inskriv­ning av rält till luftfartyg och om panträtt i luftfarlygsegendom.

Del stadgande i lag, enligl vilket också det sakrätlsliga skyddet vid exekutivt köp av skepp knyts till det rältsfaklum att försäljningsbeslutel slår fast, infördes år 1973 i samband med tillkomsten av nyss berörda lagstiftning om skepp, vilken föranleddes av Sveriges tillträde till en inter­nationell konvention om sjöpanlrätt och fartygshypotek. Den ordning som nu gäller i fråga om exekulivköparens sakrättsliga skydd ingår här således som ett led i ett vidare regelsystem med sjörättslig anknytning. I föreva­rande lagstiftningsärende föreligger inte tillräckligt underlag för en om­prövning av detta regelsystem.

Som lagrådet har anfört i inledningen till sitt yttrande har lagrådet ansett sig i princip inle böra ingå i någon saklig granskning av de delar av balken som grundar sig på och i sak i allt väsentligt överensstämmer med lagstift­ning som på grundval av förslag av lagberedningen har genomförts under 1960- och 1970-talen. Detta gäller bl. a. bestämmelserna i 10-12 kap. om exekutiv försäljning av registrerat skepp, registrerat luftfartyg resp. fast egendom samt i anslutning därtill även de nu berörda bestämmelserna i 3 8 av förevarande kapitel. Det innebär bl.a.. att lagrådet inle från sakliga synpunkter har tagit närmare ställning till huruvida den i det föregående beskrivna ordning som innebär, att exekutivt köp av egendom av nu angiven art för sin fullbordan eller sitt bestånd görs beroende av att den exekutiva försäljningen vinner laga kraft, är i allo ändamålsenlig eller lämplig.

Lagrådet utgår således från att denna ordning - som med hänsyn till den särskilda beskaffenheten av egendomen och de speciella och komplicerade panträttsliga reglerna kan ha goda skäl för sig - kommer all beslå. Lagrå­det vill emellertid frän denna utgångspunkt fästa uppmärksamheten på att exekutivköparen i hithörande fall till följd av vissa av de regler i 10, 11 resp. 12 kap. som gäller hans rättigheter och skyldigheter kommer all inta en svag och osäker ställning. Dessa regler innebär nämligen att köparen, även om den exekutiva försäljningen överklagas och köparen alltså ris­kerar att köpet inte fullbordas, är ovillkorligen skyldig att betala hela den kontanta delen av köpeskillingen, som i vissa fall kan belöpa sig till stora belopp, och att han, vare sig han har tillträtt den fasta egendomen resp. fält skeppet eller luftfartyget i sin besittning eller ej, är bunden under hela den tid frägan om köpels bestånd slår öppen; del kan här komma all röra sig om lång tid. Endast i fall då köparen på grund av ett inhibitionsbeslul

 

Prop. 1980/81:8                                                                Lagrådets yttrande    1150

hindras alt tillträda resp. få besittning till egendomen har han möjlighel all frånlräda köpet, och den rätten inträder först efter tre månader. Denna ordning kan uppenbarligen leda till ekonomiskt avbräck för köparen. Här­till kommer, alt köparen i samtliga fall lorde ha all stå för kostnaderna för egendomens vård och förvaltning från det han har betalt köpeskillingen och lill dess besvären har slutiigl prövats.

Exekulivköparen riskerar alltså att göra ekonomiska förluster i händelse den exekutiva försäljningen överklagas. Förhandenvaron av denna risk är ägnad att allmänt sett minska köpbenägenheten och i varje fall att pressa prisema vid exekutiva försäljningar.

Mot denna bakgrund vill lagrådet förorda, att del i lämpligt sammanhang företas en översyn av hithörande bestämmelser i UB i syfte att förbättra köparens ställning och därmed stärka effektiviteten i det exekutiva förfa­randet.

2 8 Såsom lagrådet har anfört vid behandlingen av 4 kap. bör den om­ständigheten att tredje man ej har efterkommit föreläggande enligt 4 kap. 20 eller 25 8 ej påverka iredje nians möjligheter att vindicera egendomen från exekutivköparen. 1 konsekvens härmed bör paragrafens andra mening utgå.

Under förevarande paragraf bar föredragande statsrådet med anledning av ett remissyttrande uttalat sig i frägan om exekutivköparens skydd mol Iredje mans äganderättsanspråk i del fall alt ulmätningsfordringen är för­enad med pant- eller retentionsrätt i den utmätta egendomen. Statsrådet anser alt. eftersom borgenären pä grund av sin säkerhetsrätt varit berätti­gad alt ta egendomen i anspråk oavsett vem som var ägare, exekutiv­köparen är skyddad mol anspråk frän iredje man faslän egendomen vid tiden för utmätningen tillhörde denne.

Såsom framgår av vad lagrådet tidigare yttrat kan inle enbart den om­ständigheten att ulmätningsfordringen är förenad med pant- eller reten­tionsrätt i viss egendom medföra, alt en utmätning av egendomen, som eljest ej skulle ha fått ske. blir berättigad. Härav följer också, att den som har förvärvat egendomen vid exekutiv försäljning inle är skyddad mot tredje mans anspråk endast på den grund att fordringen har särskild för­månsrätt i det utmätta.

4 och 5 88 Skadeståndsbeslämmelserna i dessa paragrafer saknar mot­svarighet i gällande lag. Enligt förslaget skall gäldenären på strikt grund ersätta köparen resp. rätte ägaren av det utmätta dennes skada, i den mån försäljningen har lett till att fordran mot gäldenären har blivit betald eller all gäldenären själv har fått del av köpeskillingen. En sådan ansvarsregel låter sig väl förena med allmänna grundsatser om obehörig vinst, och det är inle osannolikt att gäldenären även utan särskilt lagstöd skulle under hänvisning lill sådana grundsatser kunna åläggas ersättningsskyldighet.

 

Prop. 1980/81:8                                                               Lagrådets yttrande    1151

Det är dock en fördel alt frågan blir uttryckligt reglerad, och förslagel föranleder i denna del inle någon erinran från lagrådets sida. 1 redaktionellt hänseende bör emellertid 4 8 första stycket första meningen Jämkas, så att därav klarare framgår att gäldenärens ansvarighet är underkastad en be­gränsning till de belopp varmed hans förmögenhetsställning har förbätt­rats.

Om gäldenären har "förfarit vårdslöst i målet", skall han enligt förslaget bära ett obegränsat ansvar för den skada han därigenom har tillskyndat exekutivköparen eller rätte ägaren. Det är således fråga om ett culpaansvar för ren förmögenhetsskada. Här torde främst åsyftas de situationer då gäldenären känt till eller bort känna lill att den utmätta egendomen inte tillhörde honom eller att en utmätt fordran av löpande karaktär inle tillkom honom.

Lagrådet har inle någon erinran i sak mol denna ansvarsregel. Del synes emellertid inte finnas någol skäl alt formellt begränsa de fall då obegränsat ansvar skall inträda lill situationer dä gäldenären har förfarit värdslöst. Självfallet skall ett obegränsat ansvar inträda även i fall dä gäldenären haft full insikt om rätta förhållandet beträffande äganderätten men underiåtit att upplysa kronofogdemyndigheten därom och alltså uppsåtligen har vållat den uppkomna skadan. Detta bör enligt lagrådels mening på sätt som är brukligt i skadeslåndsrätlslig lagsliflning komma lill uttryck i lagtexten. Av lagtexten bör för fullsländighetens skull också framgå, alt ersättningsskyl­dighet inträder bara under förutsättning att del råder orsakssammanhang mellan gäldenärens vällande och den uppkomna skadan.

Goda skäl talar enligt lagrådels mening för alt också en borgenär - vare sig fråga är om sökanden eller annan borgenär - skall vara skyldig att ersätta exekutivköparen resp. rätte ägaren skada som borgenären har vållat den andre. Lagrådet vill emellertid ifrågasätta om den föreslagna bestämmelsen i ämnet i 4 8 andra slyckel har fått en ändamålsenlig utform­ning. Det är för övrigt inte helt klart vilken saklig innebörd bestämmelsen har.

Av motiven synes till en början framgå, alt borgenärens ansvarighet alllid skall vara begränsad till del belopp han har uppburit ur köpeskil­lingen som betalning för sin fordran. Detta avses följa av alt borgenären enligt lagtexten är ersältningsskyldig "i den mån han har fått betalning". Vidare skall enligt motiven borgenärens onda tro hänföra sig till frågan huruvida borgenären ägde rätt till betalning ur köpeskillingen. Tanken synes vara, att en borgenär, som har särskild förmånsrätt i den utmätta egendomen och därför - materiellt sett - har rätt till beialning ur egen­domen, alltid undgår skadeslåndsskyldighel, alltså även om han före egen­domens försäljning kände till eller bort känna till alt den utmätta egen­domen inte tillhörde gäldenären. under del att en sökande som inte hade sådan förmånsrätt - annan borgenär än sökanden kan inte ulan alt vara förmånsberättigad uppbära någon betalning - blir skadeständsskyldig, om

 

Prop. 1980/81:8                                                             Lagrådets yttrande    1152

han, när han mottog betalningen, insåg eller borde ha insett att egendomen tillhörde tredje man och följaktligen också att han inte hade rätt att uppbä­ra betalning.

Lagrådet kan för sin del inle godta en sädan reglering. En borgenär som för sin fordran har t. ex. panträtt i lös egendom har visserligen en materiell rält all i den ordning rättsordningen anvisar göra sig betald ur panten, om gäldenären inte frivilligt betalar fordringen. Den rätten har borgenären även om panten tillhör annan än gäldenären. Men om inte borgenären enligl avtal med pantens ägare har rätt att själv realisera panten och om han inle vill använda sig av del speciella förfarande för panlrealisalion som regleras i 10 kap. 2 8 handelsbalken, måste han söka utmätning. Härför krävs en exekutionstitel. Med en exekutionstitel mot gäldenären kan han få utmätning i panten, om denna tillhör gäldenären. Om däremot panten tillhör en tredje man. måste borgenären skaffa sig en exekutionstitel mot pantens ägare, och detta även om han själv har panten i sin besittning.

Om borgenären i tro all gäldenären är ägare till panten söker utmätning i denna med stöd uteslutande av en exekutionstitel mot gäldenären och rätta förhållandet beträffande äganderätten inle uppdagas i ulmätningsmålet saml panten blir exekutivt såld till en godtroende förvärvare, får borgenä­rens panträtt anses ha övergått tiill en rätt till betalning ur köpeskillingen. 1 del fall däremot då borgenären vet eller har skälig anledning misstänka att panten tillhör annan än gäldenären och likväl söker utmätning i panten med stöd av en exekutionstitel mol gäldenären saml underlåter att upplysa kronofogdemyndigheten om vad han känner till. får del anses uteslutet, att borgenären, sedan panten har försålts exekuiivi, skulle mol den skadeli­dande rätte ägarens eller, om ägaren lyckats vindicera egendomen från köparen, dennes ersättningsanspråk kunna åberopa att han ägde rätt till betalning ur egendomen. Borgenären har ju i ett sådant fall genom att uppsåtligen eller av vårdslöshet vilseleda kronofogdemyndigheten - och därmed också exekutivköparen - vållat rätte ägaren resp, köparen en ekonomisk förlust, och han bör dä i princip, lika väl som en i motsvarande hänseende culpös gäldenär, vara skyldig att ersätta den uppkomna skadan.

Motsvarande gäller i princip den borgenär som inte själv är utmätnings­sökande men som har särskild förmånsrätt i utmätt egendom. Om en sådan borgenär med vetskap eller skälig misstanke om att egendomen inle tillhör utmätningsgäldenären gör anspråk pä betalning utan att upplysa om vad han vet eller misstänker och panten försäljs saml rätte ägaren eller exeku-tivköparen lider en förlust, bör denne borgenär pä samma sätt vara skyldig att ersätta skadan. Han har ju vållat skadan, uppsåtligen eller av vårds­löshet. En sak för sig ar. att en sådan borgenär, till skillnad från sökanden, som kan och bör återkalla sin ulmätningsansökan eller i varje fall anvjsa annan egendom lill utmätning om han kommer i ond tro beträffande ägan­derätten, inle kan hindra alt ulmätningsförtarandet fortsätter. Man kan därför inte ställa annat krav på en icke uimätningssökande borgenär än alt

 

Prop. 1980/81:8                                                                Lagrådets yttrande    1153

han. i samband med att han anmäler sin fordran, försöker medverka till rättelse av den felaktiga utmätningen genom att upplysa kronofogdemyn­digheten om vad han känner lill i äganderätlsfrägan. Om egendomen likväl säljs - eller kanske redan är såld - kan något vållande till uppkommen skada för rätte ägaren eller köparen uppenbarligen inte läggas denne bor­genär till last. Huruvida en underiålenhet från hans sida alt före försälj­ningen vara verksam för att det bringas klarhet i äganderältsfrågan skall medföra skadeslåndsskyldighel blir beroende dels av vilka krav man i olika situationer anser sig böra ställa på honom alt vara aktiv i detta hänseende — dvs. av själva culpabedömningen — dels av huruvida det kan anses ha förelegat adekvat kausalitet mellan hans försummelse och skadan, dvs. huruvida det kan antas alt ett ingripande frän denne borgenärs sida verkli­gen skulle ha hindrat en försäljning. 1 båda dessa hänseenden får del överlämnas åt rättstillämpningen all träffa avgörandena i de enskilda fallen med tillämpning av allmänna skadeständsrättsliga grundsatser.

Av det anförda följer, alt det avgörande för om en borgenär skall ådra sig skadeståndsskyldighet mot rätte ägaren resp. exekulivköparen inle bör vara huruvida borgenären var i ond tro när han mottog betalningen - vare sig i själva äganderätlsfrägan eller i fråga om rätten till betalning - utan huruvida han vållat skadan, uppsåtligen eller av vårdslöshet, vilket i hithö­rande fall i praktiken regelmässigt torde vara liktydigt med all han vid tiden för egendomens försäljning kände lill eller borde ha känt till att den utmätta egendomen inle tillhörde gäldenären men likväl underlät att söka få rät­telse lill stånd.

Den föreslagna begränsningen av en culpös - enligt förslaget "ond-troende" - borgenärs ersättningsskyldighet lill det belopp varmed han har uppburit betalning i förening med föreskriften all borgenären svarar "soli­dariskt med gäldenären" avses sannolikt innebära, att om gäldenären svarar oberoende av vållande och även har betalt skadestånd motsvarande vad som har tillgodoförts honom, borgenären inle kan åläggas något skade­ståndsansvar alls, även om skadan överstiger detta belopp. Ehuru det inle klart framgår av vare sig lagtext eller motiv avser förslaget möjligen också, att borgenären, om han nödgas utge skadestånd, alltid skall ha en åler­kravsrätt mol gäldenären, alltsä även i fall då denne inle har varit vållande lill skadan. En sådan ålerkravsrätt skulle vara liktydig med alt borgenärens ursprungliga fordran mot gäldenären "återuppslär" i samma mån som borgenären utger ersättning lill den skadelidande.

Men om detta är förslagels innebörd, är del trols lagtextens lydelse sakligt sett inle fråga om något skadeståndsansvar för borgenären utan endast om en skyldighet för denne att låta den betalning han har mottagit återgå mot att han fär behälla sitt fordringsanspräk mot gäldenären. En till­lämpning av den ifrågavarande ansvarsregeln medför då i verkligheten bara alt borgenären försätts i exakt samma ekonomiska läge som han befann sig i före utmätningen, däremot inte att - säsom är fallet när

 

Prop. 1980/81:8                                                             Lagrådets yttrande    1154

skadestånd utgår - den föriusl tredje man har lidit till någon del överflyttas från tredje man till borgenären.

Lagrådet kan emellertid för sin del inte finna någol skäl att i skade­ståndshänseende behandla en borgenär, som uppsåtligen eller av vårds­löshet har tillfogat rätt ägare av den utmätta egendomen eller exekutiv­köparen en skada, förmånligare än en gäldenär som på motsvarande sätt har varit vällande lill skadan. Anser man det över huvud taget motiverat att i fall av denna art ingripa med ell på culpa grundat skadeståndsansvar, bör ansvarigheten i förhållande till den skadelidande ha samma omfattning för var och en av skadevållarna. Det saknas följaktligen enligl lagrådels mening anledning att på sätt som har föreslagils begränsa en skadevållande borgenärs ansvarighet lill del belopp borgenären har uppburit som betal­ning för sin fordran. Nägra skäl för denna begränsning har för övrigt inle heller anförts i remissprotokollel.

Alt en skadevållande borgenäi och gäldenären skall svara solidariskt för skadeståndet — i den mån inte annat föranleds av den begränsning av gäldenärens ansvarighet som även med lagrådets ståndpunkt skall gälla, när gäldenären inle har förfarit culpösl - följer redan av stadgandet i 6 kap. 3 8 SkL och behöver därför inte särskilt anges här.

Frägan hur ansvarigheten bör slutiigl fördelas mellan borgenären och gäldenären inbördes bör bedömas med tillämpning av allmänna grund­satser om ansvarighetens fördelning mellan flera solidariskt skadestånds­skyldiga, varvid sådana omständigheter som grunden för envars ansvarig­het och graden av vällande kommer i betraktande. I hithörande fall föranle­der allmänna grundsatser om obehörig vinst sannolikt, att gäldenären alltid skall i förhällande till en skadeståndsskyldig borgenär slutligt bära skade­ståndet intill sammanlagda beloppet av vad som har använts av köpeskil­lingen lill betalning av fordran mot gäldenären och vad som har betalts ul till gäldenären själv; detta lorde gälla även om gäldenären inte har varit culpös ulan svarar på strikt grund.

Lagrådet vill under hänvisning till del anförda förorda, att 48 i före­varande kapitel ges följande lydelse:

"4 8 Om exekutivt såld egendom frångår köparen därför all gälde­nären ej var rätt ägare, är gäldenären skyldig att ersätta köparen dennes skada. Ansvarigheten är dock begränsad till sammanlagda beloppet av vad som har utgått till betalning av fordran mol gäldenären och vad som har betalts ut till denne, såvida ej gäldenären har vållat skadan uppsåtligen eller av vårdslöshet.

Borgenär, som uppsåtligen eller av vårdslöshet har vållat köparen ska­da, år skyldig all ersätta skadan."

Som en direkt följd av dé föreslagna ändringarna i 4 8 kommer bestäm­melserna i 5 8 att få ett ändrat sakligt innehåll som överensstämmer med vad lagrådet har anfört i det föregående. Härutöver vill lagrådet endast

 

Prop. 1980/81:8                                                               Lagrådets yttrande    1155

föreslå den redaktionella Jämkningen i 5 8, all orden "ersättning för skada som tredje mannen har lidit" ersätts med "tredje mans rätt lill ersättning för liden skada" och att i andra meningen ordet "Detsamma" byts ut mot "Motsvarande".

15 kap.

1 8 Bland de fordringar för vilka införsel fär äga rum anges i denna paragraf "skatter och allmänna avgifter i fall som särskilt föreskrivs". Ordalagen är här desamma som i motsvarande stadgande i I 8 InfL.

1 anslutning lill I kap. 6 8 UB har lagrådet angett vad som brukar förslås med skall och med allmän avgift.. Möjligheten lill införsel för allmänna fordringar av detta slag fanns redan enligl 1917 års införsellag. 1 samband med tillkomsten av InfL konstaterades i lagmoliven (prop. 1968: 130 s. 119-20) alt uttrycket "allmän avgift"" är obestämt lill sitt innehåll. Uttryc­ket kom dock att behållas i InfL. Kompletterande föreskrifter utanför InfL avsågs kunna skapa klarhet om vilka skatter och avgifter som skulle kunna tas ul genom införsel.

När det gällde alt genom särskilda föreskrifter bestämma pä vilka skatter och avgifter InfL skulle vara tillämplig förutsattes i lagens förarbeten all återhållsamhet skulle iakttas. Så har också sketl. Spörsmålet har inte närmare berörts i nu förevarande lagstiftningsärende, men samma princip torde avses skola gälla vid bestämmandet av motsvarande tillämpningsom­råde för införsel enligt UB. Del är också goda skäl att restriktivt pröva, i vilken utsträckning det allmänna skall fä använda sig av institutet införsel.

1          fråga om allmänna avgifter bör enligt lagrådets mening införsel i princip få
äga rum bara för sådana avgifter som stär skatterna nära i den meningen alt
de har karaktären av pålagor. Denna avgränsning skulle alltsä här kunna
anges genom en anknytning till stadgandet i 8 kap. 3 8 RF pä samma sätt
som lagrådet har föreslagit beträffande definitionen av "allmänt mål" i I
kap. 6 8 UB. Området för användningen av exekutionsformen införsel
måste emellertid bestämmas genom lag, och sådana föreskrifter som avses
i den föreslagna lagtexten skall alltsä meddelas i lagens form. Med hänsyn
härtill är det inte påkallat att i UB ta upp nägon begränsande regel av antytt
innehåll.

2 8 Andra stycket i denna paragraf kan utgå, om lagrådets förslag i fråga
om 7 kap. 18 8 och beträffande hänvisningen i 15 kap. 19 8 lill sistnämnda
paragraf följs.

7 § Denna paragraf bör i redaktionellt hänseende utformas i enlighet med den forumregel som lagrådet har föreslagit beträffande löneutmätning i 7 kap.

 

Prop. 1980/81:8                                                                Lagrådets yttrande    1156

8 och 12 88 Förstnämnda paragraf och första stycket av 12 8 bör ges en lydelse svarande mol den lagrådet föreslagit i fråga om löneutmätning i 7 kap. 7 och 10 88.

21 8 Bestämmelsen i denna paragraf om inlörselgäldenärs betalningsan­svar för belopp som har innehållits hos arbetsgivaren överensstämmer i sak med motsvarande stadgande i 24 8 InfL. Delta stadgande hade sin motsvarighet 121 8 5 i 1917 års införsellag. Bestämmelsen i sistnämnda lagrum av innebörd att införselgäldenär ej vidare skulle häfta för den del av införselfordringen som motsvarades av innehållet belopp, även om det innehållna beloppet inte kunde las ut hos arbetsgivaren, infördes år 1925 i fråga om införsel för skaller och allmänna avgifter. Bestämmelsen moti­verades av billighetsskäl. Under förarbetena uttalades, att den förlust som kunde uppkomma genom all en arbetsgivare inte förmådde redovisa medel som hade innehållits lill gäldande av skatt bedömdes vara ulan nämnvärd betydelse för det allmänna, under det att förlusten kunde drabba den skaltskyldige synnerligen hårt (NJA 11 1925 s, 622).

När möjlighet att använda införsel för uttagande av böter och viten infördes år 1937, fick bestämmelsen tillämpning också i fråga om fordran på böter eller vite.

I samband med att bestämmelsen i 21 S 5 i 1917 års införsellag över­fördes till 24 8 InfL. utvidgades stadgandets tillämpningsområde till att omfatta även vad som enligt beslut om införsel innehållits till gäldande av kommuns fordran enligl 72 8 andra stycket barnavårdslagen resp. 40 8 socialhjälpslagen. Enligl lagmotiven talade samma skäl som år 1925 hade anförts för att det allmänna borde bära risken för arbetsgivarens insolvens vid införsel för skatt också för denna utvidgning av tillämpningsområdet. Lagberedningen, vars förslag låg lill grund för lagstiftningen, framhöll att förlusten var ulan nämnvärd betydelse för en kommun, medan den skulle kunna drabba den bidragspliklige häri.

Beredningen övervägde i delta sammanhang om bestämmelsen borde gälla också när medel har innehållits till betalning av familjerältsligt under­hällsbidrag. Enligt beredningens mening skulle det dock knappast vara tillfredsställande att låta enskild underhållsberältigad bära följden av ar­betsgivarens insolvens. Visserligen, uttalade beredningen, skulle denna synpunkt inte göra sig gällande, när medlen skolat tillkomma kommun som ersättning för utgivet bidragsförskott, men det skulle enligt beredningen medföra komplikationer alt skilja dessa fall från andra då underhällsbidrag las ut genom införsel. Föredragande departementschefen anslöt sig utan någon särskild kommentar lill beredningens ståndpunkt.

År 1975 vidtogs bl. a. den ändringen i 1970 års lag om statlig lönegaranti vid konkurs, att rält till garantibelopp enligt lagen tillades underhållsberäl­tigad för underhållsbidrag som har innehållits genom införsel; sådan rätt tillades däremot inte kommun som utgett bidragsförskott för underhållsbi-

 

Prop. 1980/81:8                                                               Lagrådets yttrande    1157

drag (118 andra slyckel). I anslutning lill denna lagändring utvidgades tillämpningsområdet för 24 8 InfL lill att omfatta även belopp som enligt beslul om införsel innehållits för fordran på underhållsbidrag enligt GB eller FB.

1 den departementspromemoria som låg till grund för 1975 års lagänd­ringar (DsA 1975:4) uttalas, alt i fall då beslul om införsel för underhällsbi­drag har meddelats och arbetsgivaren går i konkurs ulan alt ha redovisat innehållet införselbelopp, arbetstagaren riskerar att fä betala underhällsbi­draget två gånger. Risken hade enligt promemorian ansetts i stort seit föreligga endast när del varit fråga om s. k. faltigkonkurs. eftersom den underhållsberättigade i ordinär konkurs haft goda möjligheter all - under åberopande av förmånsrätt enligt 3 och 11 88 förmånsrättslagen - få utdelning i konkursen för sin bidragsfordran. Om emellertid förmånsrätten för lönefordran försämrades på sätt som tidigare föreslagits, skulle den underhållsberättigades möjligheter all få utdelning bli mindre och samtidigt riskerna för arbetstagaren att få betala samma bidrag två gånger öka. Denna "skönhetsfläck" i lagstiftningen kunde enligl promemorian utplå­nas med hjälp av den statliga lönegarantin, nämligen genom att den under­hållsberättigade gavs rätt all få betalt enligt lönegarantilagen för innehållna men inte utgivna bidragsbelopp; efter utbetalningen skulle staten på vanligt sätt överta fordringen hos arbelsgivaren-konkursgäldenären. Med en så­dan ordning skulle enligl promemorian arbetslagaren kunna befrias från sin betalningsskyldighet för det innehållna bidragsbeloppet. Kommun, som utgivit bidragsförskott och fåll införsel för sin regressfordran, borde enligl promemorian kunna stå den begränsade ekonomiska risken för arbetsgiva­rens insolvens och borde därför inte ges rätt till betalning enligt lönegaran­tilagen för innehållet men ej redovisat belopp.

De förslag lill ändringar i 11 8 lönegaranlilagen och i 24 8 InfL som i enlighet med del sagda fördes fram i promemorian lades i sak oförändrade till grund för lagstiftning. Proposition i ämnet förelades riksdagen utan all lagrådels yttrande dessförinnan hade inhämtats.

De är 1975 genomförda lagändringar för vilka här har redogjorts ger anledning till erinringar från synpunkter som inle synes ha beaktats under lagstiftningens förarbeten.

Till en början är att märka, att en förutsättning för att den underhållsbe­rättigade skall få betalt enligl den statliga garantin är alt arbetsgivaren blivit försatt i konkurs. För att fä betalt kan alltså den underhållsberätti­gade bli nödsakad att själv vidta åtgärder för att fä arbetsgivaren i konkurs­tillstånd. Men även om konkurs kommer till stånd, är den underhållsbe­rättigade betagen möjligheten att få ul sitt underhållsbidrag under hela den tid som kan förflyta från det att beloppen har innehållits och till dess att beslul om arbetsgivarens försättande i konkurs har meddelats saml utbe­talning kan äga rum enligt lönegarantilagen. Detta gäller även om införsel-gäklenären skulle ha utmätningsbara tillgångar, ja, till och med om han fatt

 

Prop. 1980/81:8                                                                Lagrådets yttrande    1158

anställning hos annan arbetsgi\are mol en lön som i och för sig skulle medge att beslul om införsel för de aktuella bidragsbeloppen meddelades.

Men lill de olägenheter för den underhållsberättigade som följer av den angivna ordningen kommer, alt i vissa situationer den statliga lönegarantin inte täcker den underhällsberätiigades bidragsfordran. 1 detta hänseende må till en början anmärkas, att del sammanlagda beloppet av de av arbets­givaren enligt införselbeslulet innehållna men inte redovisade medlen saml de konkurskostnader för vilka den underhållsberättigade kan komma alt såsom konkurssökande bli ansvarig kan överstiga del belopp vartill gott­görelse enligl lönegarantilagen utgår till den underhållsberättigade (2 8 tredje stycket lönegaranlilagen) Denna situation torde dock kunna upp­komma endast sällan, och det är inle heller ett sådant undantagsfall som lagrådet i första hand har i tankairna. Av större betydelse är att införselin­stilutet i flera hänseenden har ett vidsträcktare tillämpningsområde än den statliga lönegarantin.

Lönegarantin omfattar arbetstagares fordran hos arbetsgivaren på lön eller annan ersättning som har förmånsrätt enligt 12 8 förmånsrättslagen samt pä pension som har förmänsrätt enligl 12 eller 13 8 förmånsrättslagen. Genom införsel kan emellertid även andra slag av fordringar tas i anspråk. Enligt 2 8 i förevarande kapitel - vilket lagrum i stort sett överensstämmer med gäUande lag - kan sålunda införsel äga rum även i annan ersättning för arbetsinsats av gäldenären än lön, om dennes ställning ärjämföriig med en arbetstagares (första stycket 2), och i periodiskt utgående vederlag för utnyttjande av immaterialrättighcler eller för överlåtelse av rörelse (första stycket 3). Förmåner av sist angivna båda slag to'.de i allmänhet falla utanför den statliga garantin. Har en underhållsberätiigad erhållit införsel i sädan förmän och har den som skall utge förmånen - vilken likställs med en arbetsgivare — innehållit införselbeloppet men underlåtit alt redovisa medlen, kommer alltså den underhållsberättigade att helt sakna möjlighel att få sin underhållsfordran täckt genom den statliga lönegarantin men likväl enligt 15 kap. 21 8 i förslaget (24 8 InfL) förlora sin rätt all göra underhällsfordringen gällande mol den underhällsskyldige.

Vad nu sagts gäller i princip även när införsel har beviljats i förmån som avses i 15 kap. 2 8 första stycket 4 eller 5 UB och den som skall utge förmånen inte är den underhällsskyldige införselgäldenärens arbetsgivare i lönegarantilagens mening.

Enligt lagrådets åsikt saknas det anledning att över huvud taget låta den införda möjligheten all genom den statliga lönegarantin få ut underhållsbi­drag i arbetsgivarens konkurs inverka på den underhållsskyldiges betal­ningsansvar gentemot den underhållsberättigade. 1 fall då belopp som har innehållits enligl ett beslul om införsel för underhållsbidrag omfattas av den statliga lönegarantin och underhållsfordringen infrias genom utbetal­ning från lönegarantin, bör emi;llerlid den underhållsskyldige beredas skydd mol risken att tvingas betala underhållsbidraget två gånger. Del kan

 

Prop. 1980/81:8                                                                Lagrådets yttrande    1159

lämpligen ske genom en lagbestämmelse som uttryckligen hindrar staten från alt av den underhållsskyldige återkräva vad som har betalts till den underhållsberättigade enligt lönegarantilagen. Det blir härigenom staten som i stället för den underhåltsskyldige kommer att slå risken för arbetsgi­varens forlsalta insolvens. En sädan bestämmelse kan lämpligen las in i 11 8 lönegaranlilagen som ett nytt tredje stycke.

Den nu förordade ordningen innebär visserligen, att en underhållsskyl­dig införselgäldenär i vissa fall löper risken att få betala underhållsbidraget två gånger. Detta gäller i första hand i de i det föregående berörda fall då det innehållna men av arbetsgivaren inte redovisade beloppet ej omfattas av den statliga lönegarantin. Del synes emellertid lagrådet vara en rimlig avvägning mellan den underhållsskyldiges och den underhållsberättigades intressen att det, i fall då den förres betalningsförsummelse har föranlett införsel, blir den underhållsskyldige och inte den underhållsberättigade som får stå risken för arbetsgivarens insolvens. Också i fall då del inne­hållna beloppet omfattas av lönegarantin kan med lagrådets förslag den underhållsskyldige i och för sig komma att tvingas till dubbelbetalning av det bidrag för vilket införsel har skett. Om arbetsgivaren underiåter att redovisa det innehållna beloppet, kan nämligen den underhållsberättigade i stället för att söka arbetsgivaren i konkurs och göra gällande sin rätt enligl lönegarantilagen vända sig mot den underhållsskyldige och avkräva denne betalning. 1 en sådan situation är emellertid den underhällsskyldige säker­ställd mol risken att behöva slutligt svara för mer än det underhällsbidrag han är skyldig att betala. I och med att han betalar underhållsbidraget förfaller Ju nämligen införselbeslulet och den underhållsskyldige återin­träder som borgenär i förhållande lill arbetsgivaren med avseende på det innehållna beloppet. Hans fordran mot arbetsgivaren utgör dä en löneford­ran som omfattas av lönegaranlilagen och han kan begära arbetsgivaren i konkurs och göra gällande sin rält enligt lönegarantilagen. Att bördan av all aktualisera lönegarantisystemel genom arbetsgivarens försällande i konkurs faller på den underhållsskyldige och inte på den underhållsberätti­gade utgör enligl lagrådets mening en rimlig avvägning mellan den under­hållsberättigades och den underhållsskyldiges intressen.

1 en speciell situation bör dock den underhållsskyldige befrias från sin belalningsskyidighet redan i och med att ett belopp motsvarande under­hållsbidraget har innehållits av hans arbetsgivare enligt ett beslut om införsel. Detta gäller när allmän försäkringskassa har utgett bidragsför­skott enligt lagen (1964: 143) om bidragsförskott och har sökt införsel för sin äterkravsfordran mol den underhållsskyldige enligt 15 8 nämnda lag. De skäl som har motiverat att betalningsskyldighet till staten för skatter, allmänna avgifter, böter eller viten upphör när den betalningsskyldiges arbetsgivare enligt beslut om införsel har innehållit den betalningsskyldige tillkommande lön till betalning av dennes skuld till det allmänna talar med samma styrka för att en underhållsskyldig befrias från sitt regressansvar

 

Prop. 1980/81:8                                                                Lagrådets yttrande    1160

mot allmän försäkringskassa för utgivet bidragsförskott. Föreskrift om befrielse frän betalningsskyldighet i sådana fall bör lämpligen tas upp i en andra mening av 15 kap. 21 8 UB.

Lagrådet förordar i enlighet med del anförda, att förevarande paragraf får följande lydelse:

"Har medel innehållils enligt beslut om införsel för fordran som avses i 18 2,3 eller 4, är gäldenären, oavsett huruvida det innehållna beloppet kan tagas ul av arbetsgivaren, ej längre belalningsskyldig för den del av ford­ringen som motsvaras av nämnda belopp. Delsamma gäller när medel har innehållits enligt beslut om införsel för fordran som avses i I 8 I och som tillkommer allmän försäkringskassa enligt 15 8 lagen (1964: 143) om bi­dragsförskott,"

Samtidigt förordar lagrådet, all i II 8 lagen (1970:741) om slallig löne­garanti vid konkurs införs ett nytt tredje stycke av följande lydelse:

"Belopp som staten har utgivit pä grund av vad som sägs i andra stycket får staten ej kräva åter av den underhållsskyldige."

22 8 Enligl den föreslagna bestämmelsen i paragrafens andra stycke får influtna medel ej betalas ut utan att säkerhet ställs, om införsel för under­hållsbidrag har ägt rum på grund av dom eller beslut som ej äger laga kraft eller får verkställas som lagakraftägande dom. Bestämmelsen vinner inte tillämpning när fräga är om dom varigenom förlikning har stadfästs. 1 sådant fall utgörs exekutionstiteln, enligt bestämmelse i 3 kap. i förslaget, inte av domen utan av den genom domen fastställda förlikningen, vilken verkställs såsom lagakraftägande dom.

Del är uppenbarligen inle anledning alt kräva alt säkerhet ställs enligt vad som sägs i förevarande bestämmelse, när fräga är om dom varigenom förlikning har fastställts. Lagrådet har emellertid - vid sin behandling av 3 kap. UB - förordat att dom, varigenom förlikning har stadfästs, jämställs med annan dom i del hänseendet alt den kan läggas lill grund för verkstäl­lighet. Med lagrådets förslag till lydelse av regeln i 3 kap. 4 8 om förlik­ningsdom kommer sådan dom att falla utanför bestämmelsen i andra stycket av förevarande paragraf om ställande av säkerhet.

24 8 Lagrådet föreslår, att denna paragraf Jämkas i enlighet med vad lagrådet har anfört under 2 kap. 26 8.

16 kap.

Såsom lagrådet inledningsvis piipekat avvisas i lilläggsremissen tanken att bestämmelserna om betalningssäkring i vad avser verkslällighet och rättsverkan skall — i likhet med motsvarande regler i fräga om kvarstad -ingå i UB. Härvid anför föredragande statsrådet som huvudsakligt skäl. att del inle strider mol systemaliken i UB alt låta verkställighetsbestämmel-

 

Prop. 1980/81:8                                                                Lagrådets yttrande    1161

serna stå kvar i betalningssäkringslagen, eftersom systemaliken utgår frän att åtskiUiga bestämmelser rörande allmänna mål skall finnas i särskilda lagar vid sidan av UB och att UB även i övrigt skall kompletteras med bestämmelser av exekutiv natur i andra lagar.

En ledande tanke vid arbetel pä UB har varit, att i denna samla de nu i UL och andra lagar spridda bestämmelserna om verkställighet. Av särskild vikt har därvid ansetts vara, alt UB blir direki tillämplig även på de allmänna målen. I huvudremissen betonar föredragande statsrådet särskilt denna synpunkt och framhåller bl. a., att bestämmelserna i UB i allmänhet passar även för allmänna mål och att en genomgång av balken visar att undantag för allmänna mål behöver göras endast beträffande ett mindre antal paragrafer och endast i vissa kapitel.

Vägledande har alltså varit att UB i princip skall reglera all verkställighet i både allmänna och enskilda mål. 1 enlighet med denna tankegång bör undantag inte göras i mera centrala frågor, om inte tvingande skäl förelig­ger.

Bestämmelserna om verkställighet och rättsverkan av betalningssäkring berör ett centralt och praktiskt sett belydelsfulll område. De utgör pä den offentligrätlsliga sidan motsvarigheten lill bestämmelserna om kvarstad pä den enskilda sidan. Från systematisk synpunkt hör de förra bestämmelser­na lika mycket som de senare till del rättsområde som bör direkt regleras i UB, i all synnerhet som bestämmelserna skall ha i stort sett samma innehåll. Att låta regleringen i vad angår betalningssäkring kvarstå i betal­ningssäkringslagen strider alltså mol den målsättning som ursprungligen angetts för UB:s tillämpningsområde.

1 tilläggsremissen har föredragande statsrådet som ytterligare skäl för sin ståndpunkt anfört, dels att det i lagstiftningsärendet om betalningssäkring inle från något håll ifrågasatts all frågan om verkslällighet av betalnings­säkring skulle regleras för sig i utsökningslagstiftningen och ej heller av­sells att bestämmelserna härom senare skulle föras över lill UB dels att från praktisk synpunkt vissa fördelar är förenade med att ha samtliga bestämmelser rörande betalningssäkring samlade pä ett ställe. Ej heller dessa skäl anser lagrådet bärande. Åven om det vid tillkomsten av belal­ningssäkringslagen inle skulle ha avsells, alt verkställighetsreglerna slutli­gen skulle få sin plals i UB - en fråga som i del sammanhanget saknade varje aktualitet - är detta inte någol sakligt skäl mot all reglerna placeras där. Och vari de praktiska fördelarna av att ha alla reglerna om betalnings­säkringsinstitutet samlade på ett ställe består har inle angetts. Reglema om verkslällighet skall Ju tillämpas av annat organ - kronofogdemyndigheten — än lagen om betalningssäkring i övrigt, och för kronofogdemyndighe­terna måste del vara till fördel alt ha reglerna om verkställighet av såväl betalningssäkring som kvarstad tillgängliga i ett och samma lagverk.

Enligl lagrådels mening bör alltså reglerna om verkslällighet och rätts­verkan av betalningssäkring få sin plals i UB. Några större lagtekniska 36   Riksdagen 1980181. I saml. Nr 8. Del 2

 

Prop. 1980/81:8                                                                Lagrådets yttrande    1162

svårigheter möter inle all infoga dessa regler i balkförslaget. Del torde dock inte ankomma på lagrådet att i första hand utarbeta och lägga fram förslag till erforderliga lagändringar.

2—4 88 1 remissprotokollet har föredragande statsrådet utförligt behand­lat de frågor som hänger samman med svarandens underrättande om sökt avhysning, de tider inom vilka förrättningen bör äga rum saml svarandens möjligheter att få anstånd. Lagrådet biträder föredragandens synpunkter. Av del tänkta systemets uppbyggnad följer emellertid, att fristerna kan förskjutas allteftersom svaranden har fått del av ansökningen. Lagrådet anser, att de viktiga reglerna om svarandens underrättande bör föras samman i en paragraf Härefter kan, med utgångspunkt i att svaranden fått del av ansökningen, de för avhysningsförrättningen gällande lidsfristerna anges i en följande paragraf lill vilken ocksä förs den i förslagets 2 8 första stycket upptagna allmänna regeln. Förslagels 4 8 bör justeras med hänsyn till den nu föreslagna omdispositionen.

Kapitlets 2 och 3 88 kan enligt lagrådets mening lyda sålunda:

"2 8 Innan avhysning sker skall svaranden beredas tillfälle alt yttra sig. År han bosatt utomlands, fär så ske genom all brev sänds till honom under hans utländska adress.

Saknar svaranden känt hemvist och kan det ej klarläggas var han uppe­håller sig, får avhysning ske utan hinder av alt han ej har underrättats om den sökta åtgärden.

3 8 Avhysning skall genomföras så att skälig hänsyn las lill såväl sökandens intresse som svarandens situation.

Om möjligt skall avhysning ske inom fyra veckor från del alt behövliga handlingar kom in lill kronofogdemyndigheten.

Avhysning får genomföras tidigast en vecka från det svaranden bereddes tillfälle alt yttra sig eller, om svaranden är bosalt utomlands, tvä veckor från del underrättelse sändes till honom."

5 8 Enligt förslaget skall kronofogdemyndigheten ha befogenhet att - i motsats till vad som gäller i fråga om anstånd med utmätning - diskretio­närt pröva huruvida en ansökan om avhysning skall förklaras förfallen, när den maximalt medgivna anständstiden har gått ul utan att sökanden dess­förinnan har begärt verkställighet.

De skäl som har anförts för en sådan diskretionär prövningsrätt som nyss nämnts finner lagrådet i och för sig vara övertygande. Av föredragan­de statsrådets motivutlalanden framgår emellertid, att en avhysningsansö-kan normalt skall förklaras förfallen, när anstånd har varat under sex månader efter ansökningsdagen, och att sökanden endast undanlagsvis kan tänkas ha fog för all medge ytteriigare anstånd. Den åsyftade innebör­den av anståndsbeslämmelsen skulle enligt lagrådet på ett tydligare sätt återspeglas i lagtexten, om del som huvudregel föreskrivs alt ansökningen

 

Prop. 1980/81:8                                                                Lagrådets yttrande    1163

skall förklaras förfallen, när anstånd har varat i sex månader, om ej särskilda skäl föranleder annat.

6 8 Vid behandlingen av 6 kap. i det remitterade förslaget har lagrådet
framfört vissa synpunkter på frågan om statens skadeståndsansvar i fall då
av kronofogdemyndighet omhändertagen utmätt egendom kommer till ska­
da. Motsvarande problem kan uppenbarligen aktualiseras när myndigheten
i ett avhysningsmål blir tvungen alt med slöd av nu förevarande paragraf
sörja för borttransport och förvaring av egendom som finns pä den fasta
egendom eller i den lokal frän vilken avhysning skall ske. Vad lagrådet har
anfört rörande frågan om statens ansvarighet för skada på utmätt egendom
torde i princip äga giltighet också när egendom kommer lill skada i ett
avhysningsmål i samband med alt den genom kronofogdemyndighetens
försorg transporteras bort och förvaras. Lagrådet finner inte anledning alt
inta någon annan ståndpunkt än föredragande statsrådet i frågan, huruvida
kronofogdemyndigheten bör ges befogenhet all försäkra sådan egendom.

I praktiken torde del mera sällan kunna ifrågakomma att ålägga staten ansvarighet i förevarande fall. Normalt kommer myndigheten att anlita utomstående förelag eller kommunala inrättningar för transporter och för förvaring. Under förutsättning all myndigheten har iakttagit normal akt­samhet vid sitt val av företag eller inrättning, torde staten knappast kunna åläggas något skadeståndsansvar. Delta gäller även om man analogiskt tillämpar allmänna regler om deposilaries skadeståndsansvar, eftersom det regelmässigt inle torde bereda nägra svårigheter att utreda huruvida myn­digheten träffat sitt val av medhjälpare med tillbörlig omsorg. Och uppen­bart är att det inte kan komma i fråga att ålägga staten något ansvar för del vållande till en uppkommen skada som kan ligga del anlitade företagel eller dess anställda lill last.

7 8 Paragrafen tar sikte på egendom som tillhör svaranden. Undantags­
vis kan emellertid förekomma, all egendom i svarandens besittning tillhör
tredje man. Tredje mans rätt skyddas endast pä del sättel att paragrafens
sista stycke, som hänvisar till de allmänna reglerna om försäljning av
utmätl egendom, ger visst utrymme för beaktande av tredje mans rätt (8
kap. 10-13 SS). Detta skydd avser dock inte de olika situationer som
uppstår vid själva omhändertagandel av egendomen.

Lagrådet förordar, att en bestämmelse införs av innebörd att tredje man skall underrättas om avhysningen. Tredje man bereds då tillfälle alt. innan avhysningen sker eller i samband med den. forsla bort sin egendom själv. Att ett visst uppskov kan bli nödvändigt får man finna sig i, något som för övrigt förutses för andra situationer när avhysning skall ske av annans egendom. Visar tredje man inget intresse av att medverka för att skydda

 

Prop. 1980/81:8                                                                Lagrådets yttrande    1164

sin egendom, bör kronofogdemyndigheten fä sälja eller förstöra egendo­men.

Lagrådet föreslär, att paragrafen ges följande lydelse:

"Skall avhysning ske från annat än bostad och underlåter svaranden att omhändertaga egendomen och kan ej heller lämpligt förvaringsutrymme anskaffas, får kronofogdemyndigheten förordna alt egendomen skall säl­jas. Kan egendomen antagas sakna försäljningsvärde, får i stället förordnas att den skall förstöras. Egendom som tillhör tredje man får säljas eller förstöras endast om denne underlåter att själv omhändertaga egendomen.

Innan förordnande enligt första stycket meddelas skall svaranden och, om egendomen tillhör iredje man, denne beredas tillfälle all yttra sig. Härvid har 2 8 motsvarande tilliimpning.

Försäljning äger rum i den ordning som gäller för ulmätt lös egendom i allmänhet. Bestämmelsen i 9 kap. 4 8 första stycket gäller dock ej."

118 Paragrafen bör lagtekniskt byggas upp pä samma sätt som den av lagrådet föreslagna 2 8 och efter viss redaktionell jämkning ges följande lydelse:

"Innan verkställighet som ej avser kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd sker, skall svaranden beredas tillfälle alt yttra sig. Om saken är bråds­kande, får dock kronofogdemyndigheten genast vidtaga behövlig åtgärd. Så snart anledning föreligger skall prövas om åtgärden skall bestå.

Vid verkslällighet som avses i första slyckel har 2 8 motsvarande till­lämpning."

15 8 Kvarstad medför enligl gällande rätt inte förmånsrätt i den kvar­stadsbelagda egendomen. Samma principiella ståndpunkt intas i huvudre­missen. Efler det att denna remiss avlämnades har lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter tillkommit. Genom lagen har införts en särskild säkerhetsåtgärd, betalningssäkring, som i fräga om skalle- och avgifisprocessen motsvarar kvarstadsinstitutet i civil- och slraffprocessen. Betalningssäkring medför förmånsrätt.

Under remissbehandlingen av förslagel lill betalningssäkringslag rik-lades åtskillig kritik mot tanken aitt utrusta betalningssäkring med förmåns­rätt. Från flera häll framhölls särskilt, att sä länge säkerhetsåtgärderna enligt UL och RB inte är förenade med förmånsrätt, det fär anses uteslutet all någon särskild förmånsrätt ges ät betalningssäkring, eller omvänt, all om betalningssäkring förenas med förmånsrätt, även kvarstad bör tilläggas denna rättsverkan.

Vid föredragning i regeringen av förslagel till lagstiftning om betalnings­säkring framhöll chefen för budgeldepariementet. att eftersom betalnings­säkringen enligt förslaget var utrustad med förmånsrätt, denna skulle med­föra ett mer långtgående skydd för det allmänna än vad kvarstad och skingringsförbud erbjuder civila borgenärer och alt del på grund därav

 

Prop. 1980/81:8                                                                Lagrådets yttrande    1165

kunde övervägas om inte även dessa säkerhetsåtgärder borde utrustas med förmånsrätt. Föredraganden tillade, all han, i samråd med chefen för justitiedepartementet, beslutat att frägan om en eventuell förstärkning av kvarslads- och skingringsförbuds rättsverkan inte borde tas upp i ärendet om betalningssäkring utan i samband med den pågående reformeringen av utsökningsrätten.

Sedan under riksdagsbehandlingen av propositionen skatteutskottet be­rett lagutskottet tillfälle att yttra sig, anförde lagutskottet bl. a., att försla­gel om förmånsrätt på grund av verkställd betalningssäkring innebar att enskild borgenär, som fåll kvarstad för sin fordran, kom att få ett sämre skydd för fordringen än tidigare och att den angivna effekten kunde synas betänklig men enligt utskottets mening fick accepteras med hänsyn lill del allmänna intresset av all förbättra uppbörden och indrivningen av skatter och andra avgifter till det allmänna. Lagutskottet tillade emellertid, att utskottet förutsatte alt frågoma om lagstiftningens inverkan på enskilda borgenärers intresse kom all särskilt beaktas under det forlsatla arbetet med UB. 1 sitt betänkande instämde skatteutskottet i detta lagutskottets uttalande. Propositionen i ämnet bifölls av riksdagen utan debatt.

I tilläggsremissen avvisas tanken att i förmånsrältshänseende likställa kvarstad med betalningssäkring. Som huvudsakligt skäl anförs, all del i fråga om skatter och allmänna avgifter i allmänhet dröjer mycket lång lid från det att den omständighet inträffat som grundar skyldighet all betala skatt eller avgift till dess alt en exekutionstitel föreligger som kan föranleda utmätning, och alt det allmänna till följd därav har en sämre ställning vid utmätning eller införsel än enskilda borgenärer. Utöver detta skäl - som redan i lagstiftningsärendet om betalningssäkring framfördes som argu­ment för att betalningssäkringen borde utrustas med förmånsrätt - redovi­sas emellertid inte nägra principiella överväganden varför enskilda ford­ringar, som samlad grupp betraktad, i exekutionshänseende skall ha en Sämre ställning än del allmännas fordringar på skatt eller avgift. Visserli­gen hänvisas i tilläggsremissen också till de skål som i huvudremissen anförts till stöd för att kvarstad ej bör medföra förmånsrätt. Dessa skäl har emellertid sin egentliga betydelse i förhållandel mellan enskilda borgenärer inbördes och kan knappast tas till intäkt för alt enskilda fordringar över lag skall i vad avser förmånsrätt ha en sämre ställning än allmänna.

Vid vilken tidpunkt en fordran pä skatt eller allmän avgift skall anses ha uppkommit är en omstridd fräga. Under remissbehandlingen av förslaget till UB framhölls frän flera håll. att frågan krävde lagreglering för sin lösning. 1 samband med lagstiftningen om betalningssäkring löstes dock inte frågan i vidare mån än att betalningssäkring för en fordran på skatt eller avgift som är alt hänföra lill viss tidsperiod inte ansågs böra fä ske förrän perioden gått lill ända eller fordringen dessförinnan förfallit till betalning. Det är emellertid tydligt, all även om fordringen anses uppkom­ma först vid sålunda angiven tidpunkt ganska lång lid kan förflyta - olika

 

Prop. 1980/81:8                                                                Lagrådets yttrande    1166

för olika slag av skatter och avgifter - innan skatten eller avgiften blir debiterad eller på annan grund indrivningsbar. All tidrymden mellan del en fordran uppkommer - eller förfaller till betalning - och en exekutionstitel föreligger kan bli ganska lång gäller emellertid inle endast del allmännas fordringar utan även åtskilliga enskilda fordringar, t.ex. skadestånds-fordringar. Över huvud är det enligl lagrådets mening svårt alt i del avseende varom nu är fråga dra en klar gräns med generell giltighet mellan å ena sidan allmänna och å den andra enskilda fordringar. 1 vart fall motiverar inte de olikheter mellan de båda fordringsslagen som må finnas i detta hänseende en så vittgående skillnad i fråga om verkan av en vidtagen säkerhetsåtgärd att betalningssäkring men inte kvarstad medför förmåns­rätt. Om i enlighet med förslaget kvarstad i motsats till betalningssäkring inte skall medföra förmånsrätt, måste alltså delta enligl lagrådets mening grundas på huvudsakligen nägot annat skäl än del i lilläggsremissen ut­tryckligen anförda. Nägot sådant skäl med avgörande betydelse torde knappast stå alt finna i annat än alt uppbörden av skatter och allmänna avgifter underlättas, om enskilda fordringar får sämre ställning än de förra. Från de synpunkter lagrådet har all företräda är detta skäl inte bärande.

Lagrådet anser sålunda, att allmänna fördringar och enskilda fordringar i princip bör så långt möjligt behandlas lika i förmånsrättshänseende. Där­med är emellertid inte sagt alt kvarstad skall ge förmånsrätt i alla lägen. En önskvärd utjämning mellan fordringsslagen torde kunna komma till stånd även genom andra lösningar, som stärker kvarstadens ställning utan alt medföra alltför stora risker för en icke önskvärd kapplöpning mellan bor­genärerna. Lagberedningens motiv ger vid handen alt olika möjligheter härvid kan stå lill buds. Frågan torde emellertid inte kunna lösas ulan en mer ingående utredning än som kan verkställas i lagstiftningsärendets nuvarande läge. Lagrådet finner en sådan utredning påkallad. 1 avvaktan på resultatet av utredningsarbetet får del godtas att det rådande rättsläget behålls oförändrat.

Enligl andra stycket i nu förevarande paragraf skall kvarstadsbelagd egendom, om den utmäts för amnan fordran som inte är förenad med särskild förmånsrätt i egendomen, anses samtidigt utmätt för kvarstads­borgenärens fordran, 1 paragrafen regleras emellertid inte frägan i vad mån berörda utmätningsverkan förfaller för den händelse den egentliga utmät­ningen hävs. Frägan berörs däremot i motiven. Lagberedningen uttalade, att utmätningsverkan lill förmän för kvarsladsborgenären bör bestå, även om den egentliga utmätningen går åter därför att utmätningssökanden återkallar sin ansökan eller gäldenären betalar ulmätningssökandens ford­ran men att. om utmätningsbeslutet befinns ogrundat och därför upphävs, den utmälningsverkan som beslutet har medfört för kvarsladsborgenären bör förfalla. Det lorde dock enligl beredningens mening följa av sakens beskaffenhet all det i fall av del först angivna slaget bör anses möta hinder

 

Prop. 1980/81:8                                                            Lagrådets yttrande    1167

mol exekutiv försäljning av egendomen i detta skede. Föredragande stats­rådet har anslutit sig till dessa uttalanden av lagberedningen.

Lagrådet kan inte biträda den uppfattning åt vilken lagmotiven sålunda ger uttryck. Som skäl för den föreslagna lagregeln har föredragande stats­rådet anfört, att kvarsladsborgenären kan drabbas av obilliga verkningar till följd av att egendomen utmäts för annan fordran. Risken för sädana verkningar bortfaller uppenbariigen helt i och med att den sökla utmätning­en gär åter, och detta gäller oavsett pä vilket sätt sä sker och alltså oberoende av om ulmätningsansökningen var från början ogrundad och därför upphävs eller den återkallas eller upphävs med anledning av om­ständigheter som har inträffat efter det att ansökningen gjordes. Det finns så myckel mindre skäl alt göra någon skillnad mellan de fall då utmätnings-ansökningen återkallas och de fall då utmälningsbeslutet befinns ogrundat och därför upphävs, som ett återkallande kan föranledas Just av att sökan­den själv har kommit till insikt om att hans ansökan var ogrundad.

Ett helt avgörande skäl mot att i något fall låta kvarstadsborgenärens förmånsrätt beslå efler del all den egentliga utmätningen har gått åter är emellertid att kvarsladsborgenären därigenom skulle, trots att hans säker­helsrält inte längre hotas av den en gång beviljade men sedermera åter­kallade eller upphävda utmätningen, fä absolut företräde framför de borge­närer som senare kan komma att söka och få utmätning i egendomen. Den föreslagna ordningen skulle i själva verket innebära, att man i vissa fall och på grund av omständigheter som från efterföljande ulmätningsborgenärers synpunkt är helt ovidkommande skulle tillägga ett kvarstadsbeslut samma verkan i förmånsrältshänseende som en utmätning. Några sakliga skäl för en sådan ordning inom ramen för ett regelsystem som i princip tar avstånd från tanken alt förbinda kvarstadsbeslut med förmånsrätt kan inte anföras.

Enligt lagrådets mening bör sålunda gälla, alt den utmälningsverkan lill förmån för en kvarstadsborgenär som enligt den föreslagna bestämmelsen i vissa fall inträder när den kvarstadsbelagda egendomen blir utmätt för annan fordran, undantagslöst upphör, om den sökla utmätningen går åter, I tydlighetens intresse bör detta komma lill uttryck i lagtexten.

I tilläggsremissen har föreslagits ett tillägg till förevarande lagrum av innebörd alt sådan utmätningsverkan som här avses skall inträda ocksä när kvarstadsbelagd egendom tas i anspråk genom betalningssäkring. Vad lagrådet har anfört i det föregående har givetvis giltighet även för sådana fall.

Lagrådet förordar, alt paragrafens andra stycke ges följande lydelse:

"Om egendom, som har belagts med kvarstad för fordran, utmäts för annan fordran, vilken ej är förenad med särskild förmånsrätt i egendomen, eller las i anspråk genom betalningssäkring för sådan fordran, skall egen­domen anses samtidigt ulmätt för kvarstadsborgenärens fordran. Sådan utmälningsverkan upphör, om den sökla utmätningen eller betalningssäk­ringen hävs."

 

Prop. 1980/81:8                                                  Lagrådets yttrande    1168

17 kap.

7 § 1 förevarande kapitel har tagits upp ett flertal stadganden rörande sökandens ansvar för slatens kostnader för förfarandet hos kronofogde­myndigheten, s, k. förrättningskostnader. De föreslagna bestämmelserna överensstämmer i sak i allt väsentligt med motsvarande bestämmelser i UL, och lagrådet har inte funnit anledning lill erinran mol den tilltänkta regleringen.

Första stycket av nu förevarande paragraf innehåller bestämmelser av innebörd att förrättningskostnader i mål om utmätning - för vilka således sökanden primärt svarar - skall kunna tas ut av gäldenären. Enligt första meningen skall detta i första hand ske genom att kostnaderna las ul ur köpeskillingen för såld egendom, behållen avkastning och andra tillgäng­liga medel. Enligt andra meningen får kostnaderna vid behov genast utsö­kas hos gäldenären.

Den förstnämnda bestämmelsen har sin motsvarighet i 198 8 I mom. UL, där del dock talas om "kostnaden för utmätning och det forlsalta förfaran-del". Del är någol ovisst huruvida detta uttryck omfattar också de kostna­der som har uppkommit i ett mål om utmätning innan själva utmätningen skedde. 1 praxis torde dock bestämmelsen tillämpas så, att om verkstäl­ligheten fullbordas genom den utmätta egendomens försäljning och de influtna medlens fördelning mellan sökanden och övriga sakägare, i de förrättningskostnader som skall utgå ur köpeskillingen inräknas också kostnader som har uppkommit före själva utmätningen och som omfattas av den s. k. utsökningsavgiften om för närvarande 100 kronor.

Bestämmelsen i första stycket andra meningen saknar däremot egentlig motsvarighet i UL. I 198 8 2 mom. UL finns visserligen en regel för det fall att utmätning söks på grund av dom eller utslag som inte har vunnit laga kraft. Om det vid utmätningsförrättningen blir upplyst, att gäldenären enligt 39 8 UL - som i förslagel lill UB har sin motsvarighet i 3 kap. 5 8-har hos länsstyrelsen nedsatt ell belopp som svarar mol del utdömda beloppet, skall vad som fordras lill läckande av kostnaden för utmätnings-förrättningen tas i mäl, såvida inle gäldenären styrker att bevis om nedsätt­ningen har blivit uppvisat för hans motpart så tidigt, alt denne har kunnat underrätta utmätningsmannen om nedsättningen. Denna regel innebär dock inle, att gäldenären i alla lägen har att slutligt bära denna kostnad. Den egendom som har tagits i mäl lorde sålunda i princip inte få säljas, innan lagakraftägande dom föreligger i mälet, och om exekutionstiteln upphävs eller ulmätningsansökningen återkallas eller förfarandet på annan grund läggs ned, lorde den verkställda utmätningen för förrätlningskostna­den skola hävas och kostnaden slutligt bäras av sökanden; undantag gäller möjligen för det fall all en återkallelse eller ett nedläggande av förfarandet föranleds av att gäldenären betalar exekutionsfordringen. Föreskriften att utmätning skall ske för förrätlningskostnaden är med andra ord inte likly­dig med att kostnaden fär "genast utsökas" hos gäldenären.

 

Prop. 1980/81:8                                                               Lagrådets yttrande    1169

Del bör i delta sammanhang påpekas, att bestämmelsen i 39 8 I mom. UL av innebörd, att en utmätning som har skett på grund av en icke lagakraftvunnen dom om möjligt skall gå åter, om gäldenären efler utmät­ningen visar alt nedsättning av det utdömda beloppet har sketl och tillika "gäldar - - - kostnaden för utmätningen och godsets värd", trots an­vändningen av ullrycket "gälda" inte lorde innebära alt gäldenären alltid skall slutiigl svara för sistnämnda kostnader. Om sedermera exekutionsti­teln upphävs eller utmätningen går åter på annan grund än att gäldenären har fullgjort betalning enligt domen, torde sålunda gäldenären vara berätti­gad alt återfå inle bara det nedsatta beloppet ulan också vad han har "gäldat" för läckande av de angivna förrättningskostnadema. Såväl lag­beredningen som föredragande slalsrådet synes ansluta sig till denna tolk­ning av lagrummet. Enligt 3 kap. 5 8 i det remitterade förslaget skall i hithörande fall nedsättningen avse såväl del utdömda beloppet som förrätt­ningskostnadema, och denna reglering avses enligt lagmotiven inte inne­fatta någon ändring av nu gällande ordning.

Enligt lagrådels mening är det önskvärt, all frågan under vilka betingel­ser förrättningskostnadema i ett mål om utmätning skall kunna tas ut av gäldenären regleras i UB pä ett mer klargörande sätt än som har skett i UL.

Den principiella utgångspunkten synes härvid böra vara, att kostnaderna skall kunna tas ul av gäldenären i fall då verkställigheten fullbordas och gäldenären således är att anse som "tappande part". Huvudregeln bör härvid — i överensstämmelse med vad som nu gäller - vara, all förrätt­ningskostnadema tas ul ur köpeskillingen för försåld egendom eller andra tillgängliga medel, t.ex. behållen avkastning av utmätt egendom. 1 den män några sådana medel inle finns eller tillgängliga medel inle förslår till läckande av kostnaderna bör dessa kunna genast utsökas hos gäldenären. Gäldenären bör dock på detta sätt svara för kostnaderna endast i den mån dessa hänför sig lill sådana åtgärder i målet som har varit nödvändiga för verkställighetens fullbordande.

1 fall då förfarandet inle leder till alt verkställigheten fullbordas bör det som regel inle komma ifråga alt la ut uppkomna förrättningskostnader av gäldenären. Det gäller de fall då sökanden återkallar sin ansökan eller utmätningen hävs. t.ex. därför att exekutionstiteln har upphävts. Gälde­nären torde visserligen i princip böra svara för förrättningskostnadema i fall dä någon utmätning över huvud taget inle kommer lill stånd och anledningen härtill är, att gäldenären saknar utmätningsbara tillgångar lill så stort värde att förrättningskostnadema kan beräknas bli täckta och överskott kan antas uppkomma. Eftersom ett försök alt företa utmätning i sådana fall inte kan förväntas ge nägot resultat, är det knappast menings­fullt alt något kostnadsansvar för gäldenären föreskrivs för dessa fall.

Principen all kostnadema inte skall las ut av gäldenären, när en ulmät­ningsansökan återkallas, innan utmätning har sketl, eller en utmätning går åter, kan inle upprätthållas undantagslöst. I de sannolikt ganska vanliga

 

Prop. 1980/81: 8                                                               Lagrådets yttrande    1170

fall då anledningen till alt verkställigheten inställs är, att gäldenären — efter del alt ansökan om utmätning gjordes - har betalt exekutionsford­ringen men icke kostnaderna direkt till sökanden, bör uppenbariigen kost­nadema kunna på sökandens begäran genast las ul av gäldenären.

Lagrådet har inte i sak någon erinran mot bestämmelsen i andra stycket av paragrafen men vill förorda att i förtydligande syfte ordet "svaranden" ersätts med "den mol vilken åtgärden har vidtagits".

Under hänvisning lill del anförda föreslär lagrådet, att paragrafen ges följande lydelse;

"1 mäl om utmätning skall förrättningskostnad som har varit påkallad för genomförandet av verkställigheten las ul av köpeskillingen för såld egen­dom, behållen avkastning och andra tillgängliga medel. 1 den mån tillgäng­liga medel inte förslår lill täckande av sådan kostnad får vad som brister genast utsökas hos gäldenären.

Om verkställigheten inställs på den grund att gäldenären efter det all ansökningen gjordes har betalt exekutionsfordringen, skall kostnad som har uppkommit innan verkställigheten inställdes på sökandens begäran tas ut eller utsökas enligt vad som sägs i första stycket.

Förrättningskostnad för handräckning enligt 8 kap. 18 8 fär genast utsö­kas hos den mol vilken åtgärden har vidtagits."

Andra slyckel i den av lagrådet föreslagna lagtexten avser uteslutande det fallet att betalningen skett direkt till sökanden. Om gäldenären i stället betalar till kronofogdemyndigheten, inställs nämligen inle verkställigheten utan de inbetalda medlen anses enligt 4 kap. 28 8 i förslaget omedelbart utmätta i målet och myndigheten har att la ut kostnaderna ur medlen.

Del bör betonas, att i fall dä gäldenären avvärjer verkställighet av en icke lagakraftvunnen exekutionstitel genom att enligt 3 kap. 5 8 i förslaget hos kronofogdemyndigheten nedsätta ett belopp som motsvarar del ut­dömda beloppet Jämte förrättningskostnaderna, frågan huruvida kostna­derna slutligt skall tas ul av gäldenären inte kan avgöras förrän det genom ett lagakraftägande avgörande blir klarlagt om betalningsskyldigheten be­står. Blir så fallet och fullföljer sökanden sin utmätningsansökan, blir frågan om ansvaret för kostnaderna all bedöma enligl de nu föreslagna reglerna, varvid kostnaderna - om de skall bäras av gäldenären - i första hand las ul ur del nedsatta belopppet, dvs. ur ""tillgängliga medel"'. Om däremot exekutionstiteln upphävs och det avgörande varigenom sä skett vinner laga kraft - eller avgörandet innehåller förordnande om att vidta­gen verkslällighetsåtgärd omedelbart skall återgå (3 kap. 22 8 andra slyckel i förslaget) - blir gäldenären berättigad att återfå det nedsatta beloppet, och det blir sökanden som får stå för de kostnader som kan ha uppkommit,

9 8 Paragrafen innehåller i första stycket en bestämmelse som gene­rellt anger att förrättningskostnad för säkerhetsåtgärd, vilken alltjämt be-

 

Prop. 1980/81:8                                                                Lagrådets yttrande    1171

slår när verkslällighet äger rum för del anspråk som har föranlett åtgärden, anses som förrättningskostnad för sistnämnda verkställighet. En motsva­righet lill denna bestämmelse finns nu i 198 8 5 mom. UL. Delta stadgande gäller dock inle på samma sätt generellt beträffande förrättningskostnader för säkerhetsåtgärder utan föreskriver all i fräga om egendom, som var belagd med kvarstad när den utmättes, även kostnaden för kvarstaden räknas som kostnad för utmätningen. Denna kostnadsregel infördes i vår lagstiftning år 1973 och föranleddes av en bestämmelse i den internationel­la konvention om sjöpanlrätt och fartygshypotek som Sverige då tillträdde (prop. 1973: 167 s. 151).

1 praxis har parts kostnad för verkställighet av beslut om säkerhetsåt­gärd i tvistemål betraktats som rättegångskostnad i målet. 1 fråga om rättegångskostnad gäller bl.a. att part, som vill alt domstolen skall för­plikta motparten alt ersätta sådan kostnad, har att framställa yrkande därom innan handläggningen vid domstolen avslutas. Gör parten ej del, får han enligl 31 kap. 14 8 första stycket RB inle därefter "tala å " denna kostnad. Vinnande part. som har försummat att yrka ersättning för viss rättegångskostnad, gär således föriustig möjligheten alt erhålla den exeku­tionstitel som krävs för att kostnaden skall kunna tas ut av motparten.

Stadgandet i 198 8 5 mom. UL innebär, alt i fråga om kvarstadskostnad ett visst avsteg görs från vad som sålunda allmänt gäller för rättegångskost­nad enligt nämnda lagrum i RB. Part, som inte tar upp sin kostnad för verkställigheten av ett kvarstadsbeslut i yrkandena om ersättning för rätte­gångskostnader i mälet, ges härigenom möjlighel all ändå få kvarstadskost­naden ersatt i det fall alt domstolens avgörande i målet läggs till grund för verkslällighet enligt UL, Enligt lagrådets mening föreligger inle anledning all, såsom här har föreslagits, nu vidga detta avsteg lill att omfatta även kostnaden för verkställighet av andra säkerhetsåtgärder än kvarstad.

Under hänvisning till det anförda föreslår lagrådet, att orden "eller annan säkerhetsåtgärd" i första stycket av förevarande paragraf fär utgå.

12 8 Beträffande denna paragraf hänvisar lagrådet till vad lagrådet har anfört under 13 kap. 7 S. Följs vad lagrådet har föreslagit där, förfaller behovet av nu förevarande lagrum.

18 kap.

1 detta avslutande kapitel har under rubriken Besvär tagils upp bestäm­melser om fullföljd av lalan i utsökningsmål. Enligt den inledande bestäm­melsen i I 8 första stycket skall talan mol kronofogdemyndighets beslul föras i hovrätten. Talan mol hovrätts beslul i utsökningsmål skall enligt 18 8 första stycket föras i högsta domstolen. Lagrådet har i sak inle nägon erinran mol den sålunda föreslagna ordningen.

1218 RP föreskrivs, aft vad som är stadgal i RB om fullföljd av talan till

 

Prop. 1980/81:8                                                                Lagrådets yttrande    1172

hovrätt och högsta domstolen samt rättegången där i mål som har väckts vid underrätt skall, om inte särskild föreskrift därom är meddelad, ha motsvarande tillämpning i fräga om fullföljd i högre rätt av mål, som har upptagits av annan världslig domstol eller myndighet och enligt lag eller författning får fullföljas i hovrätt, dock att talan skall föras genom besvär.

Till följd av den nyss angivna inledande bestämmelsen i 18 kap. I 8 i förslaget blir 21 8 RP tillämplig i utsökningsmål. Del betyder, att i den mån det inte meddelas avvikande eller kompletterande föreskrifter i UB eller därtill anslutande lagstiftning, bestämmelserna i 49 och 52 kap. RB blir tillämpliga i fräga om fullföljd av talan mot kronofogdemyndighets beslut i utsökningsmål och beträffande riillegängen i hovrätt i sädana mål samt att 54 och 56 kap. RB blir att tillämpa beträffande fullföljd av talan mot hovrätts beslut i utsökningsmål och rättegången i högsta domstolen i sådana mål.

1 förevarande kapitel av UB behöver således inle las upp nägra andra fullföljds- eller rätiegångsbestämrnelserän sådana som innefattar avvikelse från eller utgör komplettering lill de berörda bestämmelserna i RB och som påkallas av de speciella förhållandena i utsökningsmålen.

I förslagel har emellertid delvis använts en annan teknik. Av motiven framgår, att bestämmelserna i 1-7 88 av förevarande kapitel avses skola ersätta samtliga bestämmelser i 49 kap. RB och alltså uttömmande reglera sådana frågor som behandlas i sistnämnda kapitel. Detta har dock inte ansetts behöva komma till direkt uttryck i lagtexten. De i 8-17 88 upp­tagna bestämmelserna om talan i hovrälten - som till vissa delar i sak helt överensstämmer med motsvarande stadganden i 52 kap. RB - har däremot utformats med den utgångspunkten all, i den mån särskilda föreskrifler inle har meddelats i de nämnda paragraferna, bestämmelserna i 52 kap. RB skall tillämpas. När del återigen gäller talan mot hovrättens beslut och rättegången i högsta domstolen har i 18 8 andra stycket uttryckligen före­skrivits, att bestämmelserna i 54 kap. I -8 88 RB i sin helhet skall ersättas av de i 19 och 20 SS i förslaget upptagna bestämmelserna; motsättningsvis skall av denna föreskrift utläsas, att övriga bestämmelser i 54 kap. RB och samtliga bestämmelser i 56 kap. samma balk i princip skall tillämpas i utsökningsmål.

Genom alt på detta sätt skilda lagiekniska metoder har använts vid utformningen av fullföljds- och rärtegångsreglerna för de båda överinstan­serna har förståelsen av den föreslagna regleringens rätta innebörd försvå­rats. Särskilt mot bakgrund av iDestämmelserna i 21 S RP ler sig det föreslagna regelsystemet förvillande. Läsaren av lagtexten lämnas i flera hänseenden i ovisshet, huruvida sådana bestämmelser i de berörda kapit­len i RB som saknar motsvarighet i UB skall gälla eller inte. Den ovisshe­ten är så mycket mer besvärande som det i fråga om vissa av dessa bestämmelser i RB ingalunda är självklart vare sig att bestämmelserna skall gälla eller att de inte är tillämpliga. Det gäller föreskrifterna i 49 kap. 4

 

Prop. 1980/81:8                                                                Lagrådets yttrande    1173

8 andra stycket RB om skyldighet i vissa fall alt anmäla missnöje, bestäm­melsen i 6 8 samma kapitel om klagan över alt ett mål onödigt uppehålls (t.ex. genom ett sådant förberedande beslut av kronofogdemyndigheten som avses i 18 kap. 4 8 andra stycket i förslagel). föreskriften i 49 kap. 7 8 RB av innebörd, att om underrätt (dvs. här kronofogdemyndighet) har förklarat domare (förrättningsman) jävig, talan mot beslutet inte får föras, bestämmelsen i 8 8 andra slyckel samma kapitel om rält för part att såsom svarande i överinstans påkalla prövning av beslut, mot vilket parten inte får föra särskild lalan, samt föreskriften i 49 kap. 9 S andra meningen av innebörd att hovrätten endast med anledning av besvär över avvisnings-beslut får pröva huruvida besvär har anförts i rätt lid.

Enligt lagrådets mening bör 18 kap. UB. med utgängspunkt i att RB:s regelsystem enligl 21 8 RP blir tillämpligt i utsökningsmål i den mån särskilda föreskrifler inte meddelas, i stället utformas så, all däri i princip tas upp endast sådana av utsökningsmålens speciella karaktär betingade bestämmelser som avviker från eller kompletterar RB:s regler.

Vid sidan av 21 8 RP behövs i och för sig inte i UB någon uttrycklig erinran om att RB:s fullföljds- och rättegångsregler blir tillämpliga. Det synes emellertid mindre tillfredsställande att låta ett regelsystem i en ny balk vila uteslutande på en promulgationsbestämmelse lill en annan balk. Detta talar för all en särskild bestämmelse om RB:s tillämpning i utsök­ningsmål tas upp i UB. För en sädan lösning talar även en annan omstän­dighet. Enligl 21 8 första slyckel i förslaget skall bestämmelserna i 58 och 59 kap. RB om särskilda rättsmedel tillämpas i fråga om kronofogdemyn­dighets beslul i utsökningsmål. och dessa bestämmelser omfattas knappast av hänvisningen 1218 RP. Den 1218 första stycket i förslaget upptagna bestämmelsen är alltså nödvändig. Del är naturligt alt i en sädan bestäm­melse också erinras om att även fullföljds- och rätlegångsreglerna i RB blir tillämpliga. Ett stadgande av detta innehåll bör lämpligen inleda kapitlet under en särskild rubrik. De särskilda föreskrifler beträffande fullföljd av lalan i utsökningsmål som i övrigt behövs kan tas upp i tvä särskilda avsnitt under rubrikerna "Talan mol kronofogdemyndighets beslul" resp. "Talan mot hovrätts beslul".

Ges kapitlet den nu föreslagna utformningen, kan de i det remitterade förslaget upptagna bestämmelser som i sak helt överensstämmer med motsvarande föreskrifter i RB helt utgå. Del gäller bestämmelserna i 8, 10 och II 88, 13 8 första meningen, 14 8, 15 8 första stycket, 16 8 första stycket och 18 8 första stycket. Åven andra stycket i sistnämnda paragraf kan utgå. Del synes dock av pedagogiska skäl lämpligt all i lagtexten fa in de rältegängsbeslämmelser som inte återfinns i de avdelningar av RB som särskilt reglerar rättegången i hovrätt resp. högsta domstolen. Detta gäller förslagets bestämmelser i 8 8 första meningen (21 8 RP) och i 10 8 andra slyckel (33 kap. 7 8 RB).

Som förut har nämnts torde avsikten vara alt inle någon av bestämmel-

 

Prop. 1980/81:8                                                  Lagrcidets yttrande    1174

serna i 49 kap. RB skall gälla i utsökningsmål. Vissa av de frågor som regleras i nämnda kapitel har blivit föremål för särskild reglering i 18 kap. i förslaget. Till hithörande bestämmelser i förslaget återkommer lagrådet i det följande. 1 övrigt innebär förslaget i denna del till en början, att de nyss särskilt omnämnda bestämmelserna i 49 kap. 4 8 andra slyckel (missnöjes­anmälan i vissa fall), 6 8 (klagan över onödigt uppehållande av mål), 7 8 (talan mot beslul varigenom domare förklarats jävig), 8 8 andra slyckel (rätt för förklaranden i hovrätten alt påkalla prövning av icke särskilt över­klagbart beslul) och 9 8 andra meningen (prövning huruvida besvär anförts i rält tid) inte skall bli tillämpliga i utsökningsmål.

Med hänsyn till de särskilda förhållanden som råder i samband med kronofogdemyndighets handläggning av utsökningsmål kan det försvaras, all man avstår frän kravet pä missnöjesanmälan i del fåtal fall då frägan härom skulle med en tillämpning av 49 kap. 4 8 andra stycket RB kunna aktualiseras i fråga om beslut av kronofogdemyndighet. Däremot bör för­budet i 18 kap. 4 8 andra slyckel i förslaget mol att föra särskild talan mot förberedande beslul underkastas den inskränkningen att sädan talan pä sätt som föreskrivs i 49 kap. 6 8 FIB också i utsökningsmål blir tillålen, när den grundas på alt målet onödigt uppehålls genom beslutet. Detta bör komma till uttryck i en särskild bestämmelse i 18 kap. UB.

Vidare bör gälla, all beslut varigenom förrätlningsman har förklarats jävig inte skall kunna överklagas, och även delta bör framgå av UB. Vad angår bestämmelsen i 49 kap. 8 8 andra stycket RB torde det, med hänsyn lill att kronofogdemyndighets beslut med endast mycket begränsade un­dantag alltid kan överklagas för sig, inte finnas något utrymme för en tillämpning av detta stadgande för utsökningsmålens del. Slutligen bör i UB tas upp en molsvarighel lill 49 kap. 9 8 andra meningen RB.

I fråga om de bestämmelser I övrigt i 49 kap. RB som helt saknar motsvarighet i 18 kap. av det remitterade förslaget biträder lagrådet före­dragandens ståndpunkt att bestämmelserna inte kan eller bör tillämpas i utsökningsmål.

Bestämmelserna i 54 kap. 1-8 88 RB om fullföljd av talan mol hovrätts beslut i utsökningsmål och om rättegången i högsta domstolen skall enligt förslaget ersättas av de särskilda Föreskrifterna i 19-20 88 i förslagel. Till viss del överensstämmer dessa föreskrifter i sak med motsvarande bestäm­melser i RB. Del gäller stadgandet i 19 8 första stycket, såvitt del därige­nom föreskrivs att talan skall föras särskilt mol beslut varigenom hovrätten har dömt ut vite eller har ålagt ansvar för förseelse i rättegången (54 kap. 3 8 jämförd med 49 kap, 4 8 första stycket 4 RB), bestämmelsen i 19 8 andra slyckel (54 kap. 3 S jämförd med 49 kap. 4 8 och 8 8 första slyckel RB) samt bestämmelserna i 20 S första stycket andra och tredje meningar­na och andra stycket (54 kap. 6 och 8 88 RB). Med den lagtekniska lösning lagrådet förordar kan och bör följaktligen dessa bestämmelser utgä ur 18 kap. UB.

 

Prop. 1980/81: 8                                                               Lagrådets yttrande    1175

De från regleringen i 54 kap. 7 8 RB avvikande föreskrifter eller kom­pletterande bestämmelser som i övrigt innefattas i 19 och 20 88 av föreva­rande kapitel behandlar lagrådet närmare i del följande.

Vad angår återstående bestämmelser i 54 kap. I -8 88 RB innebär försla­get, att bestämmelsema inte skall tillämpas i utsökningsmål. All vissa av dessa bestämmelser såsom hänförliga enbart lill revisionsmål inle kan bli tillämpliga i utsökningsmål torde inte särskilt behöva anges i UB (5A kap. I 8, 2 8 första stycket andra meningen och andra stycket saml 5 8). Be­stämmelserna i 54 kap. 2 8 första stycket första meningen, 3 8 (i de delar som paragrafen inte har berörts redan i det föregående) och 4 8 bör i princip tillämpas även i utsökningsmål. 1 fräga om den del av 54 kap. 8 8 RB som inte avser jäv finns behov av en motsvarande reglering i UB endast såvitt gäller rätt alt fullfölja talan mot hovrätts beslut i dit fullföljd fråga om onödigt uppehållande av mål. och en föreskrift härom bör tas upp i förevarande kapitel; frågor som avses i 49 kap. 4 8 första stycket 7 RB lorde över huvud taget inle kunna genom fullföljd aktualiseras i hovrätten.

Av det nu anförda följer, att något uttryckligt undantag från tillämplighe­ten av bestämmelserna i 54 kap. RB inte bör föreskrivas i UB.

Lagrådet övergår härefter till att behandla i 18 kap. upptagna särskilda bestämmelser som avviker frän eller kompletterar RB:s fullföljds- och rättegångsregler.

1 och 3 88 Som lagrådet har anfört under 12 kap. 33 8 bör bestämmelser­
na om talerätt i tredje stycket av sistnämnda paragraf flyttas till 18 kap.
Den i styckets första mening upptagna regeln om begränsning av kretsen
laleberältigade kan lämpligen anslutas lill bestämmelserna i 18 kap. I 8
andra stycket. Den i 12 kap. 33 8 tredje slyckel andra meningen upptagna
regeln om taleförbud bör föras samman med bestämmelserna i 18 kap. 3 S.

2 8 Överklagningsförbudei i första stycket är generellt och gäller alltså
för både sökanden och svaranden. Har den kronofogdemyndighet hos
vilken sökanden gjort framställning om verkställighet, ehuru obehörig,
upptagit framställningen, har tydligen sökanden som regel inget intresse av
att klaga. Däremot kan svaranden ha ett sådant intresse. Och har den
kronofogdemyndighet hos vilken ansökningen gjorts funnit sig obehörig
och därför med slöd av 2 kap. 4 8 överlämnat handlingarna till annan
kronofogdemyndighet och denna, trots obehörighet, upptagit målet, kan
såväl sökanden som svaranden ha intresse av klagorätl.

Förslaget synes vila på den uppfattningen all reglerna om kronofogde­myndigheternas lokala kompetens i första hand syftar lill all åstadkomma en rationell arbetsfördelning mellan de olika myndigheterna, men alt hän­synen lill enskilda parters iniresse av att behörighetsreglerna verkligen iakttas inte motiverar en klagorätl i andra fall än då myndighet vägrat att ta

 

Prop. 1980/81:8                                                  Lagrådets yttrande    1176

upp en ansökan om verkställighet. Det kan emellertid inte bortses från att det kan vara förenat med både besvär och kostnader för enskild part all utsökningsmål handläggs av annan myndighet än den som enligt balkens bestämmelser är behörig. Att såsom förslaget helt beskära den enskilda parten talerätt, så snart en ansökan faktiskt upptagits synes lagrådet knap­past vara motiverat.

Till det anförda kommer, att de praktiska konsekvenserna av den före­slagna regleringen i vissa fall blir motsägelsefulla. Om en kronofogdemyn­dighet, som har funnit sig inle vara behörig alt ta upp en viss ansökan, därför har överiämnal målet lill en annan kronofogdemyndighet och denna finner sig vara behörig, torde den sistnämnda myndigheten ha att omedel­bart gå in i saklig prövning av målet. Myndigheten får därmed anses ha "tagit upp" ansökningen. Mol den förstnämnda myndighetens beslut kan enligl förslaget såväl sökanden som svaranden föra talan. Om hovrälten finner all besvären skall bifallas med del resultatet alt målet skall återläm­nas till den första myndigheten - eller till annan behörig myndighet -innebär del all hovrätten i själva verket ocksä omprövar den andra krono­fogdemyndighetens ställningstagande i behörighetsfrågan. En sädan om­prövning är emellertid inte förenlig med förbudet mot klagan över att kronofogdemyndighet har tagit upp en verkslällighetsansökan.

Den föreslagna regleringen avviker från vad som nu gäller enligt 208 a 8 UL (jfr 218 a 8), utan att någrai skäl lill ändringen har angetts. Enligt 208 a 8 första stycket - som infördes år 1963 efter förslag av lagberedning­en - får klagan i fråga om utmätningsmans behörighet inte föranleda upphävande av redan vidtagen åtgärd, om den som åtgärden rör skäligen kunnat tillvarata sin rätt hos utmätningsmannen eller hos överexekutor samt åtgärden i övrigt finnes ha varit ändamålsenlig och höra till utmät­ningsmans åligganden. 1 andra stycket sägs, alt när åtgärd av obehörig utmätningsman undanröjs, överexekutor kan bestämma vilken utmät­ningsman som skall företa målet vill ny behandling. Om återigen överexe­kutor med tillämpning av första slyckel finner att vidtagen åtgärd bör bestå, trots att målet hade bort tas upp av annan utmätningsman, kan överexekutor, om skäl därtill föreligger, överflytta målels fortsatta hand­läggning lill den utmätningsman som är behörig.

Veterligt har denna reglering inle gett upphov till några olägenheter i den praktiska tillämpningen; nägot sådant har inle heller päslälls i motiven till det remitterade förslaget.

Också ett annat skäl talar för en reglering i anslutning till gällande rätt. Om en kronofogdemyndighet har funnit sig obehörig och därför överiäm­nat målet till annan kronofogdemyndighet, men hovrätten efler klagan finner den förra behörig och därför hänvisar målet till denna, uppstår frägan om därmed också av den senare myndigheten vidtagna åtgärder måste hävas. Saken är inte reglerad i förslagel och är inle heller berörd i motiven. Vid sådant förhållande ulgår lagrådet från att förslagets innebörd

 

Prop. 1980/81:8                                                                Lagrådets yttrande    Ull

är att åtgärderna alltid måsle gä åter. Detta kan inte anses vara en lämplig ordning. Med en reglering lika med den nuvarande undviks dessa ölägen­heter.

Lagrådet förordar, att bestämmelserna i 208 a S UL förs över till UB utan några väsentliga sakliga ändringar. Innebörden av de i paragrafen angivna förutsättningarna för alt åtgärd som har vidtagits av obehörig utmätningsman skall få bestå, trots att klagan har förts i behörighetsfrågan, nämligen att den som åtgärden rör skäligen har kunnat tillvarata sin rätt och att åtgärden varit ändamålsenlig och hör till utmätningsmans åliggan­den, synes dock ej helt klar till sin innebörd. Å andra sidan möter det svårigheter alt i lagtext precisera förutsällningama pä ett entydigt sätt. Lagrådet föreslår därför, att i UB i stället föreskrivs all redan vidtagen ätgärd i dessa situationer får upphävas endast om det föreligger särskilda skäl. Vidare synes stadgandet i 2 kap. 4 8 första meningen i del remitterade förslaget böra föranleda att om hovrätten - eller högsta domstolen -finner all den kronofogdemyndighet som har tagit upp en ansökan var obehörig att handlägga målet, domstolen i princip skall överflytta målet till behörig myndighet. Beslul om sådan hänvisning bör dock inte meddelas ex officio ulan endast på yrkande av part (jfr 10 kap. 20 8 RB).

En lösning enligt nu angivna riktlinjer innebär, att rätlen att föra talan i fråga om kronofogdemyndighets behörighet inte blir på något sätt begrän­sad. Behörighetsfrågan bör då enligl lagrådets mening vara underkastad officialprövning i samtliga instanser.

Behörighetsreglerna i förslaget måste - i likhet med behörighetsregler i annan lagsliflning - anses innebära, ä ena sidan att en enskild sökande kan få sin ansökan prövad endast av kronofogdemyndighet som enligt dessa regler är behörig, men å andra sidan också att den sökande som vänder sig lill en behörig myndighet har rätt att påkalla alt den myndigheten prövar ansökningen i sak.

De föreslagna reglerna överensstämmer i allt väsentligt med de motsva­rande bestämmelser i fråga om utmätning som för närvarande finns i 56 8 1-3 mom. UL. 1 4 mom. av sistnämnda paragraf finns emellertid en bestämmelse av innebörd all regeringen kan förordna om befogenhel för ulmälningsman att i vissa fall överlämna mål om utmätning lill annan behörig utmätningsman. Med stöd av detta stadgande har i 68-70 88 utsökningskungörelsen meddelats närmare bestämmelser i ämnet.

Nyss berörda stadgande i 56 8 4 mom. UL har inte någon motsvarighet i det remitterade förslaget. 1 motiven lill 2 kap. 4 8 har emellertid uttalats, att kronofogdemyndighet som är behörig att pröva en verkställighetsansö­kan liksom för närvarande bör ha befogenhet alt i vissa fall överiämna mälet lill annan behörig kronofogdemyndighet samt att föreskrifter härom kan meddelas av regeringen.

Med hänsyn till den innebörd de föreslagna behörighetsreglerna enligl det nyss anförda har kan inte regeringen genom verkställighetsföreskrifler 37   Riksdagen 1980181. I saml. Nr 8. Del 2

 

Prop. 1980/81:8                                                                Lagrådets yttrande    1178

ge kronofogdemyndighet, som enligt reglerna är behörig att pröva en hos myndigheten gjord ansökan, befogenhet alt överlämna mälet lill annan behörig sådan myndighet, åtminstone inte för andra fall än då sökanden samtyckt till åtgärden. I den mån det av arbetstekniska eller andra admi­nistrativa skäl anses påkallat, att kronofogdemyndigheterna ges mera långtgående befogenheter i detla hänseende, lorde en lagbestämmelse i ämnet vara nödvändig. En sådan bestämmelse kan ges ett innehåll som närmare preciseras i verkställighetsföreskrifler till UB.

Lagrådet - som för sin del inle har någon erinran mol att kronofogde­myndigheterna också framdeles får vissa befogenheter alt oberoende av sökandens samtycke överlämna mäl till annan behörig myndighet - föror­dar att en lagbestämmelse i ämnet tas upp i UB. Lagrådet ulgår från att befogenheterna kommer att få samma räckvidd som de nyss berörda föreskrifterna i utsökningskungörelsen har.

På grund av vad sålunda har anförts rörande kronofogdemyndigheternas behörighet föreslår lagrådet följande lagtekniska lösning. Bestämmelsen i 18 kap. 2 8 första stycket utgår. De av lagrådet föreslagna föreskrifterna om överlämnande av utsökningsmål från en behörig kronofogdemyndighet till en annan sådan samordnas med den i remissen föreslagna överflytt­ningsregeln i 2 kap. 4 8. Regeln i 18 kap. 2 8 andra stycket, som systema­tiskt sett har nära anknytning till dessa regler, förs ocksä över till 2 kap.

4 8. Den bestämmelse som lagrådet har förordat rörande beståndet av
redan vidtagen ätgärd, när mål överflyttas från en myndighet lill annan,
bör få sin plats i 18 kap. under en särskild paragraf

Lagrådet föreslår, att 2 kap. 4 8 fär följande lydelse:

"4 8 Har ansökan gjorts hos kronofogdemyndighet som ej är behörig, skall målet genast överlämnas lill den kronofogdemyndighet som enligt vad handlingarna visar är behörig. Har ansökan gjorts hos behörig krono­fogdemyndighet och är även annan sädan myndighet behörig, får målet överlämnas till den myndigheten, om delta uppenbart främjar målels fort­gång eller målet inle ulan avsevärd olägenhet kan handläggas vid den förra myndigheten.

Meddelar hovrätten eller högsta domstolen beslul, varigenom kronofog­demyndighet förklaras ej vara behörig att upplaga viss ansökan, skall domstolen på yrkande av part hänvisa mälet till myndighet som är behörig.

I mål som överiämnas eller hänvisas lill viss kronofogdemyndighet anses ansökningen gjord när målet först blev anhängigt hos sådan myndighet."

5 8 Reglema om Jäv i svensk rätt uppbärs av det allmänna intresset alt
sävitt möjligt hindra alt domstolars och andra myndigheters avgöranden
påverkas av ovidkommande hänsyn eller alt misstankar härom uppstår.
Som följd härav gäller som princip, att ett beslut vilket faltals av den som
är Jävig efter klagan skall undanröjas av högre instans (jfr 50 kap. 27 8 RB).
Inom förvaltningen upprätthälls dock inte principen fullt ut (jfr t.ex. RÅ
1969 ref 7. prop. 1971: 30 s. 344 och 4 kap. 6 8 fastighetsbildningslagen).

 

Prop. 1980/81:8                                                               Lagrådets yttrande    1179

Utsökningsförfarandet står i många hänseenden del judiciella fört"aran-det nära. 1 utsökningsmål råder undantagslöst ett Ivåpartsförhållande. Mot denna bakgrund är det naturligt, att Jävsgrunderna i förslagel har utformats med föreskrifterna om domarjäv i RB som förebild. Det skulle med denna utgångspunkt ha varit mest följdriktigt, att UB hade intagit samma restrik­tiva ståndpunkt som RB när det gäller beståndet av en av Jävig förrätl­ningsman vidtagen åtgärd. Del kan emellertid inle bortses från all del för domstolsprocessens del - med dess väl sammanhållna förfarande - varit möjligt att lill tiden begränsa parts rält all göra invändning om jäv sä alt frågan om att undanröja ett avgörande på grund av Jäv uppkommer endast i undantagsfall (4 kap. 15 S samt 49 kap. 3 och II SS RB), medan för ulsökningsprocessen - där ett flertal fristående och ofta brådskande åtgär­der måsle vidtas i varje mål - samma noggranna reglering av praktiska skäl knappast kan genomföras. Så har ej heller sketl i UB. som inle på motsvarande sätt inskränker parts räti att göra invändning om jäv. I utsökningsmål skulle man därför oftare än i rättegångsmål hamna i det lägel att man måste undanröja åtgärd eller beslut på grund av Jäv. Trots att del möter betänkligheter mot att göra avsteg från den inledningsvis an­givna principen anser lagrådet starka praktiska skäl göra det nödvändigt alt i viss utsträckning låta åtgärd eller beslut av jävig förrätlningsman bestå.

Den i förevarande paragraf av förslaget givna regeln är avsedd att tillgodose delta syfte. I paragrafen stadgas, att klagan överalt förrätlnings­man har handlagt mål faslän han var Jävig ej fär föranleda att beslut som han har meddelat hävs, om klaganden får anses tillgodosedd genom utfö­randel av talan i hovrätten. Bestämmelsen - som uppenbarligen blir tillämplig endast när jäv åberopas som grund för klagan över beslut eller åtgärd - låter alltsä frågan om beståndet av beslutet eller åtgärden bli beroende av en bedömning av själva saken. Den närmare innebörden av bestämmelsen är emellertid oklar och någon tydlig ledning ger inte föredra­gande statsrådets uttalande all med bestämmelsen avses, att "klagandens sakliga invändningar mot kronofogdemyndighetens beslut har prövats av hovrätten och alt klaganden skäligen bör få nöja sig därmed".

Lagrådet föreslår, alt paragrafen i stället ges det innehållet att beslut som faltals av Jävig förrättningsman ej behöver hävas, om jävet uppenbar­ligen inle inverkat på beslutet.

6 8 Enligl paragrafen gäller, att vid bifall lill lalan mot visst beslut även senare beslut i målet skall kunna hävas. Bestämmelsen medger, att beslut av kronofogdemyndighet, ehuru det ej särskilt överklagats inom angiven besvärstid och alltså har vunnit laga kraft, skall kunna upphävas av hovrät­ten. Bestämmelsen blir tillämplig pä beslul som regelmässigt rör även annans rätt än klagandens. Att öppna möjlighel all inom del ordinära fullföljdsförfarandets ram överpröva redan lagakraftvunna beslut av detla slag strider mot grundläggande principer inom process- och förvaltnings-

 

Prop. 1980/81:8                                                                Lagrådets yttrande    1180

rätten. Lagrådet avstyrker, att bestämmelsen, lill vilken molsvarighel saknas i gällande lag, uppläs i balken.

Av motiven all döma avser bestämmelsen främst all möjliggöra, att den iredje man, som vinner bifall till sin talan om hävande av utmätning av lös egendom på den grund att den tillhör honom, också skall kunna återfå egendomen trots att den försålts och försäljningsbeslutet vunnit laga kraft. Såsom lagrådet utvecklat under 14 kap. är emellertid enligt lagrådels mening iredje mans möjlighel alt återfå exekutivt såld lös egendom inte beroende av om själva försäljningsbeslutel stär fast.

12   8 Lagrådet har föreslagit, att 2 kap. 20 8 första stycket utgår ur bal­ken. Redan med hänsyn härtill bör även förevarande paragraf utgå. Anses en bestämmelse i ämnet ändå önskvärd av pedagogiska skäl. bör den i likhet med vad som föreslagits i fiåga om 2 kap. 20 8 första stycket tas upp i verkställighetsföreskrifter till UB.

13   8 Enligl andra meningen i denna paragraf skall kronofogdemyndighe­ten, när den insänder besvärshandlingama till hovrätten, bifoga eget ytt­rande, öm det ej kan anses obehövligt. Denna bestämmelse, som endast innebär en instruktion för kronofogdemyndigheterna, lorde lämpligen kun­na utgå ur balken och i stället las upp i verkställighetsföreskrifterna.

 

15   8 Med den för klaganden förmånliga tolkning som i praxis ges åt regeln i 52 kap. 6 8 andra stycket RB synes den därifrån - för övrigt endast i obetydlig män - avvikande särregeln i andra stycket av nu förevarande paragraf överflödig.

16   8 Enligl den inledande bestämmelsen i paragrafens andra stycke får hovrätten omedelbart — dvs. innan inkomna besvär har kommunicerats med klagandens motpart - inhibera vidare verkslällighet. En motsvarande ordning gäller för närvarande för överexekutor och hovrätt enligt 208 och 218 88 UL. Bestämmelsen i förslagel ger därtill hovrälten en ny befogen­het, nämligen att omedelbart förordna att åtgärd för verkställighet skall "genomföras och bestå till dess annat förordnas". Enligt motiven avses sädanl interimistiskt förordnande kunna meddelas i situationer då krono­fogdemyndigheten inte har ansett sig kunna bifalla en begäran om verkstäl­lighet, t.ex. därför att erbjuden säkerhet inle har ansetts tillfyllest. Exemp­let synes åsyfta bl.a. fall då fråga är om verkställighet enligt 3 kap. 7 8 i förslaget av dom. varigenom nägon har förpliktals att utge lös egendom. I sädanl fall ges hovrätten alltså möjlighet att. om den finner sig kunna godta erbjuden säkerhet och fara är i dröjsmål, interimistiskt förordna om den sökta verkställigheten. Framhålla:S bör att hovrättens befogenhet enligt förevarande bestämmelse inte är inskränkt lill ätgärder av mera begränsad räckvidd i avbidan på att den fullföljda lalan prövas av hovrätten. Förord-

 

Prop. 1980/81:8                                                               Lagrådets yttrande    1181

nandel kan tydligen - såsom i del anförda exemplet - avse själva saken i målet. Det får därvid karaktären av ett provisoriskt avgörande i den fullföljda saken. Av särskilt intresse synes vara att genom bestämmelsen införs möjlighet all efler klagan besluta om utmätning, som får provisorisk karaktär i den meningen att dess beständ är beroende av en kommande slutlig prövning i samma instans.

Lagrådet har inte funnit anledning till erinran i sak mot den sålunda föreslagna ordningen eller mol innehållet i övrigt i andra slyckel av före­varande paragraf Enligt lagrådels mening bör emellertid lydelsen Jämkas på så sätt att bestämmelsen om interimistiskt förordnande bryts ul till ett särskilt stycke.

Vid fullföljd av talan lill högsta domstolen i utsökningsmål enligl UL anses domstolen kunna inhibera verkställighet i samma utsträckning som gäller för hovrätt jämlikt 218 8 UL. Någon bestämmelse härom är ej med­delad i lag. Även i den nya ulsökningsprocessen enligt UB skall högsta domstolen självfallet kunna besluta om inhibition. Också de möjligheter att inlerimisliskl förordna om verkslällighet - liksom alt omedelbart häva vidtagen åtgärd - som enligl nu förevarande paragraf i UB lämnas hovrätt måste rimligen stå högsta domstolen lill buds. Domstolens befogenhet i nu berörda hänseenden bör uttryckligen anges i UB, lämpligen genom en regel som hänvisar till den föreskrift i balken som ger hovrätten sådan befogenhet.

17 8 Bestämmelsen i paragrafens första stycke anger, alt hovrättens beslut länder till efterrättelse lika som kronofogdemyndighetens beslut. Innebörden av bestämmelsen, i den föreslagna lydelsen, blir alt hovrätts alla beslul i utsökningsmål, med vissa undantag som följer av andra slyckel i paragrafen och av 2 kap. 19 8, skall lända till efterrättelse omedelbart. Detta bör otvivelaktigt gälla såsom regel för de beslut av hovrätt som direki rör verkslällighet enligt UB. I fråga om andra beslut som hovrätt meddelar i utsökningsmål, t.ex. angående rättegångskostnad i hovrätts-processen, torde anledning saknas att frångå vad som eljest gäller.

Tillämpningsområdet för den nu aktuella bestämmelsen synes kunna fä en lämplig avgränsning, om den ändras till all omfatta "hovrättens beslut i dit fullföljd fråga".

19 8 1 paragrafens första stycke stadgas bl.a., all om hovrätten innan ändringssökandet slutligt prövas har utlåtit sig i fråga som avses i 16 S andra stycket, talan mot beslutet skall föras särskilt. Bestämmelsen inne­bär, alt särskild talan skall föras mot hovrättens beslut under rättegången med anledning av yrkande all verkställigheten skall inhiberas eller all interimistiskt förordnande om verkslällighet skall meddelas. Bestämmel­sen gäller oavsett om hovrälten genom beslutet har bifallit eller ogillat yrkandet i fråga.

 

Prop. 1980/81: 8                                                           Lagrådets yttrande    1182

I förhållande till gällande rätt innebär förslagel att möjligheterna till särskild lalan i inhibitionsfrågor vidgas. Enligt 219 8 3 mom. UL skall lalan föras särskilt mot beslut under rävtegången i hovrätt bara om verkställighet därigenom inhiberas. Något motiv till den föreslagna utvidgningen har inle anförts i remissprotokollel. Enligt lagrådels mening finns ej anledning att frångå hittillsvarande ordning. Sålunda bör alltjämt den principen upprätt­hållas att hovrättens beslut får överklagas särskilt endast när beslutet ingriper i verkställighetens normala förlopp. Av denna princip följer, att talan ej bör få föras särskilt mot beslut under rättegången, varigenom yrkande att hovrätten skall interimistiskt förordna om verkställighet av­slås.

21 8 Den föreslagna bestämmelsen i paragrafens andra stycke om åter­ställande av försutten tid föranleder lagrådet att först erinra om att huvud-stadgandet i vår lagsliflning om delta institut är upptaget i 11 kap. 11 8 RF. som föreskriver alt återställande av försutten tid beviljas av regeringsrät­ten när fråga är om ärende för vilket regeringen, förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet är högsta instans samt i annat fall av högsta dom­stolen. Detta stadgande kom att ersätta 19 S i 1809 års RF, enligt vilket lagrum - i dess senast gällande lydelse - del tillkom regeringsrätten att i mål av beskaffenhet att tillhöra dess eller kammarrätts slutliga prövning upptaga och avgöra ansökningar om återställande av försutten tid medan övriga sådana ansökningar skulle avgöras av högsta domstolen.

Dessa grundlagsstadganden framträder närmast som kompetensregler, vilka anger den myndighet som har att pröva frågor om återställande av försutten tid. Detla lorde förklaras av stadgandenas tillkomsthistoria. En­ligl 31 kap. I 8 gamla rättegångsbalken i 1734 ärs lag tillkom det allenast konungen att återställa laga tid som är försutten. När högsta domstolen inrättades år 1789 bestämdes, alt del skulle ankomma på domstolen att pröva alla ansökningar och frågor om återställande av försuttna falalier. I 1809 års RF upptogs ett uttryckligt stadgande av innehåll att det tillkom högsta domstolen att avgöra alla ansökningar att konungen må återställa laga tid som är försutten. Detla lagrum - ursprungligen betecknat 18 8 -undergick sedermera vissa ändringar med anledning av regeringsrättens tillkomst.

Omfattningen av institutet återställande av försutten tid enligt RF har blivit närmare preciserad genom ett flertal avgöranden av högsta domsto­len och regeringsrätten. Återställande har ansetts kunna ske endast av s. k. processuella frister, dvs. frister för vidtagande av åtgärd i anhängig rätte­gång eller anhängigt förvaltnings1'örfarande. 1 fråga om återställande av fatalietider i rättegång finns närmare reglering i lag, nämligen i 58 kap. RB.

Angivna avgränsning av tillämpningsområdet för institutet innebär all frister, som med en samlande beteckning brukar benämnas maleriella frister, inte kan återställas. Detta gäller frister för väckande av lalan eller

 

Prop. 1980/81:8                                                               Lagrådets yttrande    1183

förelagande av civilrältslig handling eller eljest annan ätgärd än process­handling i ett inlett processuellt förfarande.

1 fräga om rättsverkan av underlåtenhet att iaktta en frist råder en principiellt betydelsefull skillnad mellan processuella och materiella fris­ter. Alt en processuell frist inte iakttas påverkar endast gången av ett inlett processuellt förfarande. När en materiell frist löper ul - och den åtgärd varom fråga är ej dessförinnan har vidtagits - inträder omedelbart på grund av lag en ändring i det maleriella rättsläget. 1 privaträtlsliga förhål­landen, som här närmast är av iniresse, är det ett rättsläge mellan enskilda som ändras. Om t. ex. ett testamente ej bevakas inom den därför bestämda tiden, förlorar lestamentstagaren sin rätt på grund av testamentet gentemot vissa andra intressenter. Utgången av en frist är ett rättsfaktum, vilket, liksom andra rättsfakla såsom t. ex. betalning, rättsordningen har att iakt­ta. Ett "återställande" av en frist i det särskilda fallet genom beslut av myndighet skulle innebära, all rättsläget ånyo ändrades; lestamentsta­garen l.ex. skulle åter fä en rätt på grund av testamentet etc. Myndighe­tens beslut skulle - även om förutsättningarna för åtgärdens vidtagande anges i lag - få en rättsgestaltande karaktär till fördel för en och till nackdel för en annan part. Alt "återställa" en materiell frist har alltså en vidare innebörd än uttrycket självt anger.

Sedan gammall upprätthålls den ordningen alt enskild i privalrältsliga förhållanden ges en rätislig ställning som avses vara definitiv i den mening­en att han därefter kan i alla lägen försvara den med rättsordningens hjälp. Den rättighet som har denna karaktär skall alltså respekteras av såväl andra enskilda som samhällets myndigheter. Att enskild på detta sätt blir tryggad i sin rält kan sägas vara en grundläggande princip som ger stadga ål vår rättsordning. Regleringen av privaträtlsliga förhållanden har länge ansetts skola ske i lagens form. 1 gällande RF kommer denna princip lill uttryck genom stadgandet i 8 kap. 2 8, som säger all föreskrifler om enskildas personliga ställning saml om deras personliga och ekonomiska förhållanden inbördes skall meddelas genom lag. En sådan rättighet för enskild som här är i fråga skall alltsä för att bli gällande vara tillskapad genom lag. Detta betyder också att ändring i en sålunda tillskapad rättig­het, dvs. i ett materiellt rättsläge mellan enskilda, inte kan ske på annat sätt än genom lag.

Mot denna bakgrund låter det sig väl förklaras varför ett materiellt rättsläge mellan enskilda inte har ansetts kunna ändras med anlitande av institutet återställande av försutten lid. Tillämpningsområdet för detla institut enligt RF har med andra ord en given avgränsning.

1 överensstämmelse härmed har ocksä i rättspraxis slagils fast, att ansö­kan om återställande av försutten lid för väckande av talan som avses i 69 8 UL ej utgör fall, varom stadgas i 19 8 1809 års RF (NJA 1967 s. 303). Lagberedningen uttalade emellertid, att den ansåg alt det i motsvarande situationer enligt UB måsle finnas möjlighet för tredje man att få försutten

 

Prop. 1980/81:8                                                                Lagrådets yttrande    1184

tid återställd, om han haft laga förtall. 1 anslutning lill beredningens förslag las i det remitterade förslaget upp en bestämmelse, enligt vilken vad som sägs i 58 kap. 11 och 12 88 RB skall gälla när föreläggande har meddelats enligt 4 kap. 20, 25 eller 26 8 eller 13 kap. 7 S andra slyckel UB.

Innebörden av den föreslagna bestämmelsen i UB är enligt det förut anförda bl.a., att det överlämnas åt myndighet att ändra ell materiellt rällsförhällande mellan enskilda. Såsom ocksä har framhållits får en sädan ändring enligt grundlagsfästa principer inle ske på annat sätt än genom lag. Om en myndighet tilläggs den uppgift som här är i fråga, förs således normgivningskompetensen rörande förhållanden mellan enskilda därige­nom över till myndigheten.

Den föreslagna regleringen synes alltså inte stå i överensstämmelse med principer som är antagna i vår grundlag - och i vart fall får anses gälla under ordinära samhällsförhållanden. 1 vad mån det numera får anses möjligt alt i s.k. beredskapslagstiftning. avsedd alt gälla i krig eller krigs­fara, göra avsteg från dessa principer har lagrådet ej anledning alt gå in pä; jfr 10 8 lagen (1957: 132) med särskilda bestämmelser angående domstolar­na och rättegången där vid krig eller krigsfara m. m. Här är inte fråga om lagstiftning av sådan undantagskaraktär.

Rättigheter på det privalrältsliga området kan självfallet vara i lag be­gränsade i skilda hänseenden till innehåll och omfattning. Det kan ske pä så sätt att redan inträdet av en bestämd rättighet blir beroende av vissa i lag angivna rättsfakla. Av intresse här är att lagstiftningen kan ges den utform­ningen att den som försitter en frist föriorar sin rält till förmån för annan, om han inte inom viss ytterligare lid visar laga förfall för sin underiålenhet att iaktta fristen. Innebörden av tidsbestämmelserna blir i ett sådant fall, att rättsläget mellan berörda parter är fram till en yttersta tidpunkt beroen­de av huruvida laga förfall visas. Mol en sådan lagstiftning - enligl vilken något rättsläge ej först betraktas som definitivt och sedan ändras — möter inga betänkligheter från rent konstitutionell synpunkt.

Att utforma tidsbestämmelserna i lagstiftningen på sist angivna sätt lorde emellertid vara ägnat att åstadkomma rättsosäkerhet. Delta synes särskilt gälla i fräga om lalefristerna på ett område som utsökningsrätten. där snabbhet i förfarandet ofta är av nöden. Del torde även vara sådana hänsyn som har föranlett att förslaget inle bereder också en sökande, som förelagts att väcka lalan, möjlighet till förlängning av liden. Liknande skäl lalar emellertid i själva verket även mol att tredje man bereds möjlighet lill sådan förlängning.

Oavsett nu anförda skäl mol att de ifrågavarande lalefristerna skall kunna förlängas föreligger enligt lagrådets mening inte någol egentligt behov härav. Den bestämda lidrymden av en månad synes väl avvägd, och nackdelen av all rättsförlust någon gång kan uppstå på grund av hinder att iaktta fristen mäste anses uppvägas av en slörre fasthet i regelsystemet.

På grund av det anförda förordar lagrådet, att 21 8 andra stycket utgår.

 

Prop. 1980/81:8                                                                Lagrådets yttrande    1185

Lagberedningen uppehöll sig ingående vid de vanskligheter som möter när fråga är om alt efter klagan undanröja en exekutiv försäljning. Därvid påpekade beredningen, att dessa är särskilt framträdande när klagan förs med anlitande av extraordinärt rättsmedel, eftersom dä ofta lång tid har förflutit efter det försäljningen ägde rum. Med hänsyn härtill föreslog beredningen en regel - i det remitterade förslaget upptagen som ett tredje stycke i förevarande paragraf - av innehåll att användning av särskilt rättsmedel ej ulan synnerliga skäl fär föranleda alt exekutiv försäljning hävs. En sådan regel bryter emellertid mot principen att den som fullföljer en talan efter all ha anlitat extraordinärt rättsmedel inle skall vara i annat eller sämre läge än den som klagar i ordinär väg. Ett övergivande av denna inom både rättegångsväsendet och förvaltningen gällande grundsals förut­sätter ingående överväganden i frågan om de extraordinära rättsmedlens ställning i rättssystemet. Del kan uppenbarligen inte komma i fråga all nu pä ett isolerat rättsområde införa en lagregel sädan som den föreslagna.

Av vissa uttalanden i remissprotokollel kan man få det intrycket att vid prövningen av en talan som förs efter anlitande av extraordinärt rättsmedel hänsyn borde las till arten av de omständigheter som föranlett användning­en av detta rättsmedel. Med anledning härav vill lagrådet framhålla, att bedömningen av frågan huruvida särskilt rättsmedel skall få anlitas och bedömningen av den därefter upptagna talan självfallet måste ske friståen­de frän varandra. Lika litet som avgörandet av den förstnämnda frågan bör röna inflytande av i vad mån lalan i saken bör vinna bifall eller ej får denna talan påverkas av alt den skett efter anlitande av särskilt rättsmedel.

Under hänvisning till vad lagrådet sålunda har anfört rörande föreva­rande kapitel föreslår lagrådet, att kapitlet ges följande lydelse:

18 kap. Besvär

Inledande bestämmelser

1 § Mot kronofogdemyndighets beslut förs talan i hovrätten genom be­
svär.

I den mån ej annat föreskrivs i detta kapitel har bestämmelserna i rättegångsbalken om fullföljd av talan i hovrätt och högsta domstolen och om rättegången där samt om särskilda rättsmedel motsvarande tillämpning i utsökningsmål.

Talan mot kronofogdemyndighets beslut

2 8 Talan mot kronofogdemyndighets beslul får föras av den som beslu­
tet angår, om det har gått honom emot. Sökande eller svarande får även
klaga över all beslul gör intrång i tredje mans rält.

Talan mot beslul, varigenom rättighet har förbehållits enligt 12 kap. 33 8 andra slyckel, får föras endast av den som har bestritt att förbehåll görs.

 

Prop. 1980/81:8                                                                Lagrådets yttrande    1186

3   8 I stället för bestämmelserna i 49 kap. rättegångsbalken tillämpas vad som föreskrivs i 4 och 5 SS nedain.

4   8 Talan får ej föras mot beslul. varigenom begäran om rättelse av utmätning enligt 4 kap. 33 eller 34 8 eller begäran om rättelse av kvarstad enligl 16 kap, 13 8 har lämnats utan bifall. Detsamma gäller beträffande beslut att rättighet ej skall förbetiällas enligl 12 kap, 33 S andra stycket.

Klagan får ej heller föras över beslut, varigenom förrätlningsman har förklarats jävig.

5 8 Mot beslut i fråga som avses i 2 kap. 10 eller 11 8 får talan ej föras. 1
samband med klagan över beslul. varigenom föreläggande av vite eller
annan påföljd har tillämpats, får dock prövning av föreläggandels giltighet
påkallas.

Mot beslul som innefattar endast förberedelse lill senare beslul och ej rör iredje man får talan föras endast i samband med talan mot det senare beslutet. Talan får dock föras särskilt pä den grund alt målet onödigt uppehålls genom beslutet.

Klagan över sakägarförteckning får föras endast i samband med talan om upphävande av auktion eller talan mot beslut om fördelning av influtna medel.

6 8 Talan mol beslul om utmätning som avses i 7 kap. eller mot beslul
om införsel får föras ulan inskränkning till viss tid. Delsamma gäller lalan
av tredje man mol beslul om annan utmätning saml lalan mot beslut på den
grund att målet onödigt uppehålls genom beslutet.

Besvär över exekutiv försäljning skall anföras inom tre veckor från försäljningen. Över beslul om fördelning eller utbetalning av medel skall besvär anföras inom tre veckor från beslutet.

Talan mot kronofogdemyndighets beslul i andra fall skall föras inom tre veckor frän det att beslutet delgavs klaganden.

7   8 Visar den som vill anföra besvär över kronofogdemyndighets beslul laga förf"all före besvärstidens utgång, skall myndigheten sätta ut ny tid.

8   8 Fråga huruvida besvär har anförts i rätt tid får ej komma under hovrättens bedömande annat än i samband med prövning av besvär över beslut, varigenom kronofogdemyndigheten har avvisat besvären.

9   8 Hovrätten får. ulan att motparten dessförinnan har beretts tillfälle att inkomma med förklaring, förordna, att ätgärd för verkställighet ej skall vidtagas eller, om synneriiga skäl föreligger, alt redan vidtagen sädan åtgärd skall hävas.

Hovrälten fär också omedelbart förordna, att ätgärd för verkställighet skall genomföras och bestå till dess annat förordnas.

 

Prop. 1980/81:8                                                               Lagrådets yttrande    1187

10 8 Den omständigheten att förrättningsmannen finnes vara Jävig skall ej föranleda alt beslut som han har meddelat skall hävas, om jävel uppen­bariigen ej har inverkat på beslutet,

118 1 samband med beslul om hänvisning enligt 2 kap. 4 8 andra slyckel får hovrälten endast om särskilda skäl föreligger förordna, att i målet redan vidtagen åtgärd för verkställighet skall hävas.

12   § Bifalls talan mot beslut om fördelning av medel, gäller del lill förmån även för den som ej själv har fört talan mot beslutet.

13   8 Vad som sägs i 2 kap. 19 8 om kronofogdemyndighets beslul har motsvarande tillämpning beträffande hovrätts beslut i dit fullföljd fråga.

Innebär hovrättens beslut att vidtagen åtgärd i mål om utmätning eller införsel skall gå åter, skall åtgärden dock bestå tills beslutet har vunnit laga kraft, om ej hovrätten förordnar annat.

Talan mot hovrätts heslut

14   8 Mot beslut, varigenom hovrätten har funnit viss kronofogdemyn­dighet behörig att upptaga ansökan om verkställighet eller har hänvisat mål till viss kronofogdemyndighet, fär talan ej föras. Detsamma gäller hovrät­tens beslul med anledning av dit fullföljd lalan på den grund att målet onödigt uppehålls genom beslul av kronofogdemyndigheten.

15   8 Talan mol beslut, varigenom hovrälten, innan ändringsyrkandel prövas slutligt, har meddelat förordnande som avses i 9 8 eller har utlåtit sig angående föreläggande som avses i 2 kap. 15 8, skall föras särskilt.

16   8 Vad som sägs i 9, 11 och 12 88 har motsvarande tillämpning i högsta domstolen.

 

Prop. 1980/81:8                                                          Slutprotokoll    1188

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET      PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1980-06-05

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullslen, Bohman, Mundebo, Wikström, Mogård, Dahlgren, Åsling, Söder, BurenslamLinder,Johansson,Holm, Andersson, Boo, Winberg, Adelsohn, Danell, Petri

Föredragande: statsrådet Winberg

Proposition med forslag till utsökningsbalk

Föredraganden anmäler lagrådels yttrande' över förslag lill utsökningsbalk.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Inledning

Lagrådet har anslutU sig till förslagets ståndpunkt att utsökningsbalken (UB) skall vara direkt tillämplig även på verkställighet i fråga om skatter, böter o.d., dvs. allmänna mål. Lagrådet anser också att det i och för sig är en riktig teknik att, när det behövs särregler för de allmänna målen, ange i själva balken vilken eller vilka av dess bestämmelser som inte skall tillämpas i sådana mål. 1 samband härmed har emellertid lagrådet fram­hållit att det inte i alla hänseenden framgår av förslaget vad som skall träda i stället för de bestämmelser i UB som inte skall gälla i allmänna mål. Enligt lagrådet hade det varit önskvärt att även de exekutionsrättsliga bestäm­melser som inte skall finnas i UB hade tagits upp till omprövning i detta sammanhang. Eftersom en sådan översyn inte har gjorts, har lagrådet inle kunnat fullt ut bedöma om det finms tiUräckliga skäl för samtliga undantag beträffande allmänna mål som har gjorts i UB eller om ytterligare sådana undantag behövs.

Med anledning härav vill Jag först understryka att i UB regleras endast exekutiv verkställighet. Bestämmelser som gäller andra åtgärder vid in­drivning av skatter, böter m.m., t.ex. föreskrifter om anmaning att betala skulden, uppskov med betalning och kvittning, har alltså inte sin plats i UB. ' Beslul om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 16 mars 1978.

 

Prop. 1980/81:8                                                         SlutprotokoU    1189

De bestämmelser i UB för vilka undantag har gjorts i allmänna mål rör i första hand frågor om måls anhängiggörande och om redovisning (se 2 kap. 30 8 första stycket, 13 kap. 21 8 och 15 kap. 22 8). Motsvarande föreskrifter i fråga om skatter, böter m.m. finns i andra författningar och de lorde inte behöva ändras med anledning av UB. I 3 kap. har flertalet paragrafer undantagits från tillämpning i allmänna mäl (3 kap. 23 8 första stycket). De flesta bestämmelserna i detta kapitel skulle emellertid på grund av sakens natur även utan ett uttryckligt undanlag vara omöjliga alt tiUämpa i sådana mål. Beträffande skatter m.m. utgår 3 kap. 23 8 andra stycket UB frän att det i andra författningar kan finnas bestämmelser om att verkställighet får ske innan exekufionstiteln har vunnii laga kraft. Sådana bestämmelser torde i allmänhet inle heller behöva ändras med anledning av UB (jfr 87 8 uppbördslagen 1953:272, omtryckt 1972:75), Till frågan om tillämpligheten i allmänna mål av 3 kap. 22 8 återkommer jag i del följande.

1 övrigt görs i UB undantag i fråga om allmänna mål endast för bestäm­melser om tidsfristen för utmätning resp. exekutiv försäljning saml om sökandens ansvar för förrättningskostnader (4 kap. 36 8, 8 kap. 19 8, 10 kap. 24 8, 12 kap. 69 8 och 17 kap. 13 8). Några bestämmelser i dessa ämnen är inte aktuella när det gäller allmänna mål.

Av det sagda följer att UB, utöver de särregler för allmänna mål som har tagits upp där (2 kap. 30 8 och 3 kap. 23 och 24 88), i princip inte påkallar några nya särregler för sådana mål i andra författningar. I den mån nyss­nämnda bestämmelser angående anhängiggörande av allmänna mål och redovisning m.m. i sådana mål kan anses vara i behov av översyn får den frågan las upp i ett annat sammanhang. Det kan påpekas alt en översyn av olika författningar rörande indrivning av skatter och allmänna avgifter f n. Övervägs i budgetdepartementet.

Lagrådet har också berört det förhållandel all kronofogdemyndigheten i allmänna mål, vid sidan av sin uppgift som exekutiv myndighet, företräder staten eller vederbörande kommun som borgenär. Enligl lagrådets mening kan man inte bortse från att denna dubbelslällning utgör en i systemet inbyggd svaghet, som är ägnad att väcka betänkligheter. Lagrådet fram­håller dock att en annan ordning förutsätter vittgående organisatoriska för­ändringar och inte är genomförbar i nuvarande läge. Enligt lagrådet är det emellertid av största vikt att alla de åtgärder vidtas som är möjliga för att hindra intressekonflikter.

Med anledning härav vill Jag, i samråd med chefen för budgetdeparte­mentet och chefen för kommundepartementet, anföra följande. Förslagets ståndpunkt all staten (resp. vederbörande kommun) som borgenär i allmänna mål företräds av den exekutiva myndigheten överensstämmer med den ordning som gäller nu. En motsvarande ordning har också gällt sedan myckel lång tid. Den hänger bl.a. samman med att det ankommer på kronofogdemyndigheten att över huvud svara för indrivningen av obetalda skatter, böter m.m., dvs. oavsett om det krävs exekutiva åtgärder eller

 

Prop. 1980/81:8                                                         Slutprotokoll    1190

inte (se t.ex. 59 8 uppbördslagen och 6 8 bötesverkställighetslagen 1979:189). Denna uppgift har sedan gammalt åvilat utmätningsmännen och torde ha utgjort ett väsentligt förhållande vid tillskapandet år 1965 av de nuvarande kronofogdemyndigheterna. I fråga om indrivningen av böter och viten bekräftades nämnda ordning senast vid tillkomsten av 1979 års bötesverkställighetslag (se 6-14 88 denna lag).

En sådan ändring beträffande kronofogdemyndigheternas ställning som lagrådet har berört skulle tydligen innebära att en eller flera andra myndig­heter skulle i stället för kronofogdemyndigheterna svara för indrivningen av skatter, böter m.m. och att kronofogdemyndigheterna i allmänna mål, i likhet med enskilda mål, enbart skulle ha rent exekutiva uppgifter. En sådan ordning förutsätter, som lagrådet självt har påpekat, omfattande organisatoriska ändringar. Den skulle också göra indrivningen av det allmännas fordringar betydligt mera omständlig och kostsam, samtidigt som effektiviteten skulle minska. Det bör erinras om att de skatter m.m. som årligen överlämnas för indrivning uppgår till mycket betydande belopp.

Det förtjänar ocksä nämnas att det inte från något håll under remiss­behandlingen har gjorts gällande att kronofogdemyndigheternas ställning i allmänna mål skulle innebära risk för att tjänstemän hos myndigheterna skulle otillböriigt gynna staten som borgenär på bekostnad av enskUda borgenärers rätt. Någon grund för en sådan misstanke torde inte heller finnas.

Jag delar emellertid lagrådets mening att det inom ramen för den aktuella organisatoriska ordningen bör vidtas åtgärder för att så långt möjligt undvika intressekonflikter. I fråga om exekutiv försäljning av fast egendom (inkl. köpeskillingsfördelningen) har i remissprotokollel nämnts att kronofogdemyndighetens borgenärsfunktioner kan, när det anses lämpligt, utövas av någon annan tjänsteman vid myndigheten än den som håller sammanträdet. Denna fråga får övervägas närmare i samband med utarbetande av verkstäUighetsföreskrifter till UB, Kronofogdemyndig­hetens befogenhet alt under vissa fömtsättningar själv pröva en fördel­ningstvist (13 kap, 7 8 tredje stycket) gäller inte i allmänna mål, om statens eller vederbörande kommuns fordran berörs av tvisten (13 kap. 21 8). Vidare kan det tänkas att uppgiften att värdera utmätt fast egendom bör i större utsträckning än hitintills uppdras åt någon sakkunnig utanför krono­fogdemyndigheten (jfr 12 kap. 3 8 tredje slyckel). Vid utarbetandet av verkställighetsföreskrifter kan även andra åtgärder i samma syfte över­vägas.

I detta sammanhang vill jag något närmare beröra uppgiften att ombesörja exekutiv försäljning av fast egendom, däri inräknat fördelning av köpeskillingen och andra influtna medel. I en skrivelse som kom in till justitiedepartementet den 22 november 1979 har Föreningen mellan ombudsmännen   hos   Sveriges   landshypoteksinstilution,   Konungariket

 

Prop. 1980/81:8                                                         SlutprotokoU    1191

Sveriges sladshypolekskassa. Post- och Kreditbanken, Svenska bankför­eningen. Svenska sparbanksföreningen och Sveriges föreningsbankers förbund vänt sig mot förslaget att exekutiv försäljning av fast egendom skall åvila alla kronofogdemyndigheter. Om nuvarande ordning med läns­styrelsen som försäljningsmyndighet inle kan behållas, bör uppgiften enligl nämnda kreditorganisationer anförtros endast en kronofogdemyndighet i varje län. Som skäl för denna uppfattning åberopas att det med hänsyn till rådande arbetsbelastning hos kronofogdemyndigheterna kan antas att de inte kan ombesörja försäljning av fast egendom med den skyndsamhet som krävs, att kronofogdemyndigheterna inte kan avdela särskild personal för dessa ärenden och att de med det begränsade antal mål som det blir fråga om inte kan förvärva den rutin och kunnighet som krävs. Vidare framhålls att det i allmänna mål uppkommer en intressekonflikt och att staten också får en fördel framför andra borgenärer genom sin information om utmät­ningsbara ägarhypotek.

Frågan om överexekutors avskaffande har behandlats ulföriigl i remiss­prolokollet (avsnitt 5.2, särskUt 5.2.3), och jag vill i första hand hänvisa till vad som har anförts där. Här vill jag endast i korthet framhålla följande. Den nuvarande uppdelningen av bl.a. fastighetsexekutionen på två myndigheter i första instans har sin grund i äldre förhållanden, då det bl.a. ställdes lägre krav beträffande utmätningsmännens kvalifikationer. För­hållandena är numera väsentligt annorlunda, särskilt efter inrättandet av kronofogdemyndigheterna. Alt låta två myndigheter ta befattning med olika led i ett och samma försäljningsärende innebär en onödigt omständlig och kostsam handläggning. Vidare uppkommer vid överklagande vissa problem, som sammanhänger med att de olika leden i utmätningsför­farandet har ett nära samband med varandra. Det bör enligl min mening inle komma i fråga all i en ny utsökningslagstiftning behåUa en så ålder­domlig ordning som den nuvarande.

Om uppgiften all ombesörja exekutiv försäljning av fast egendom anförtros endast vissa kronofogdemyndigheter, undgår man en del av de nackdelar som är förenade med den nuvarande ordningen. Vissa av de nuvarande olägenheterna kommer emellertid att finnas kvar, främst i fall då utmätning beslutas av en kronofogdemyndighet som saknar behörighet alt ombesörja försäljningen. Med denna ordning kommer alltså ofta två kronofogdemyndigheter att la befattning med ett och samma mål. Den nu diskuterade organisatoriska lösningen har behandlats i remissprotokollet (avsnitt 5.2.1) men ansetts mindre lämplig. Även företrädare för exeku­tionsväsendet har ställt sig avvisande.

Härtill kommer att riksdagen, efter förslag i prop. 1977/78:129 (se bl.a. s. 26), år 1978 har godkänl vissa riktlinjer för en ny arbetsorganisation för kronofogdemyndigheterna. Med slöd av riksdagens beslut har regeringen meddelat föreskrifler, som innebär att länsstyrelsen skall besluta om behövliga stödåtgärder beträffande mindre kronofogdemyndigheter. Stöd-

 

Prop. 1980/81:8                                                          SlutprotokoU    1192

åtgärder skall bl.a. kunna vidtas när det gäller exekutiv försäljning av fast egendom. Detla innebär att det i vissa större distrikt kommer att finnas en eller flera kronofogdar, som i första hand ägnar sig åt försäljning av fast egendom och som ombesörjer fastighetsförsäljning även för andra, mindre distrikt. Man kan därför räkna med att de kronofogdar som skall ombesörja försäljning av fast egendom över lag kommer att få tillräcklig erfarenhet av sådana mål.

Till följd av vad nu har sagts kommer den föreslagna ordningen med lika behörighet för alla kronofogdemyndigheter i praktiken inle att skilja sig mycket från vad som förordas av kreditorganisationerna, samtidigt som man undgår de tidigare berörda olägenheterna. Att alla kronofogde­myndigheter skall ha samma kompetens har också godtagils av lagrådet.

Det är enligt min mening av väsentlig betydelse för fastighetskrediten att försäljning av utmätt fastighet äger rum ulan dröjsmål, såvida inte anstånd beviljas eller något annat hinder möter. Dröjsmål medför flera olägenheter för sakägarna, bl.a. att fordringsräntor skjuter i höjden. Jag vill under­stryka att förslagel utgår från att kronofogdemyndighetema erhåller de personalresurser som de nya uppgifterna kräver. Del finns därför inte någon anledning all befara alt handläggningen av mål om fastighetsför­säljning skall bli eftersatt.

Med anledning av vad kreditorganisationerna har anfört om kronofogde­myndigheternas ställning i allmänna mål får Jag hänvisa till vad jag har anfört i det föregående. Beträffande det allmännas möjlighet att genom kronofogdemyndigheten få kännedom före andra borgenärer om ett eventuellt utrymme för utmätning av pantbrev kan påpekas att gemensam utmätning i princip skall ske för alla borgenärer som har sökt utmätning mol samma gäldenär (4 kap. 11 :? UB).

Jag kan ansluta mig lill vad lagrådet har uttalat i frågan huruvida regler om verkställbarheten av en förvaltningsmyndighets beslut kan ges i annan ordning än i lag.

De nya uppgifter som åläggs kronofogdemyndigheterna genom UB — främst exekutiv försäljning av fast egendom, däri inräknat fördelning av influtna medel — fömtsätter en viss förstärkning av kronofogdemyndig­heternas resurser. Den frågan kommer att anmälas senare av chefen för kommundeparlemenlet.

Även domstolama får fler arbetsuppgifter genom den nya utsök­ningslagstiftningen. Tingsrätterna skall sålunda överta överexekutors uppgift all förordna om handräckning. Vidare skall lalan mol krono­fogdemyndighetens beslut föras direki i hovrätten, vilket kommer att öka antalet besvärsmål i hovrätterna. På grund härav bör också domstolama tillföras ett antal nya tjänster. Den frågan avser Jag att ta upp i ett senare sammanhang.

Ett syfte med UB är att få till svånd en mera rationell handläggning av de

 

Prop. 1980/81:8                                                          SlutprotokoU    1193

uppgifter som nu åvilar de exekutiva myndigheterna. Reformen lorde därför inle sammantaget komma att leda lill merkostnader för statsverket. Jag räknar i stället med att det totalt kommer att krävas något färre nya tjänster vid kronofogdemyndigheterna och domstolarna än vad över­exekutorema i dag förfogar över.

1 detla sammanhang vill jag slutligen något beröra frågan om de nuvarande överexekulorstjänstemännens arbetsuppgifter efler över­exekutors avskaffande. För handläggningen av samtliga överexekutors­göromål i hela landet krävs f n. drygt 100 årsarbetskrafter. Härav ulgör knappt hälften juristpersonal, ungefär en fjärdedel personal ur lands­kanslistkarriären och återstoden personal i kontorskarriären. Åtskilliga av de tjänstemän som handlägger överexekulorsuppgifter sysslar endast till en del med dessa göromål och handlägger i övrigt andra ärenden hos länsstyrelsen.

Överexekutorstjänstemännen är anställda hos vederbörande läns­styrelse. Del förhållandet att överexekutorsinstitutionen avskaffas inverkar därför i och för sig inle på deras anställningsförhållande. En del av överexekutorstjänstemännen, bl.a. av juristpersonalen, har emellertid under flera år handlagt överexekulorsuppgifter och därigenom förvärvat stor kunnighet och erfarenhet på området. För exekutionsväsendet är det naturligtvis en fördel om sådana tjänstemän fortsätter med motsvarande göromål inom kronofogdeorganisationen. Jag tänker härvid särskilt på dem som har skaffat sig ingående kännedom om exekutiv försäljning av fast egendom. Nu berörda tjänstemän bör därför beredas tillfälle att söka lämplig tjänst inom kronofogdeorganisalionen. I fråga om Juristpersonalen är avsikten alt tjänstemän som under viss tid har tjänstgjort som över­exekutor skall erhålla dispens från de villkor som annars gäller för behörig­het till kronofogdetjänsl.

Överexekutorstjänstemän som inte vill eller inte kan erhålla en lämplig tjänst hos en kronofogdemyndighet lorde kunna erbjudas andra arbets­uppgifter inom länsstyrelsen.

Frågan om överexekulorstjänstemännens framlida arbetsuppgifter kommer senare att tas upp närmare av chefen för kommundepartementet.

1 kap.

Jag godtar vad lagrådet har föreslagit beträffande prövningen av jävs-frågor. I 5 § andra stycket bör alltså tas upp en bestämmelse om all den förrättningsman som Jävet gäller får pröva jävsfrågan endast om en annan tjänsteman inte kan träda i hans ställe utan olägligt uppskov.

Enligt lagrådet bör området för allmänna mål i princip omfatta endast sådana offentligrätlsliga fordringar som har karaktär av pålagor. Lagrådet anser därför att bestämmelsen i 6 § andra stycket om innebörden av

38   Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 8. Del 2

Prop. 1980/81:8                                                          Slutprotokoll    1194

termen "allmänt mål" bör knytas an lill regeln i 8 kap. 3 8 regeringsformen (RF) om krav på lagform beträffande offentligrättsliga föreskrifter. Det föreslås sålunda att allmänna rnål skall definieras som mål vari verkstäl­lighet sker för en betalningsförjiliktelse som avses i 8 kap. 3 8 RF. Om det av särskilda skäl anses att mål beträffande ett visst slag av fordran som omfattas av nämnda bestämmelse inle bör handläggas som allmänt mål krävs del en undantagsregel, som enligt lagrådet bör tas upp i förevarande paragraf Detsamma gäller enligt lagrådet, om del av särskilda skäl anses att mål angående något slag av fordran som faller utanför nyssnämnda bestämmelse bör handläggas som allmänt mål.

För egen del vill jag först framhålla att det inle av principiella skäl kan anses påkallat alt anknyta innebörden av termen allmänt mål till 8 kap. 3 S RF. Frågan vilka offentligrättsliga fordringar som bör indrivas i den ordning som gäller för allmänna mål - vilket bl.a. innebär att det allmänna som borgenär företräds av kronofogdemyndigheten — bör i första hand avgöras efter vad som är praktiskt och lämpligt från indrivningssynpunkt. Frågan har samband bl.a. med huruvida det beträffande olika slags allmänna avgifter finns någon annan myndighet som lämpligen kan bevaka statens anspråk. Som framgår av remissprolokollet bör utgångspunkten vara all allmänna mål enligt UB i huvudsak skall omfatta samma fordringar som f n. drivs in i sådan ordning. Om lagrådets förslag genomförs skulle emellertid åtskilliga mål som nu är allmänna falla utanför detta begrepp. Å andra sidan skulle vissa typer av mål som f.n. behandlas som enskilda bli att anse som allmänna.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört anser jag del inte lämpligt att knyta definitionen av termen "aillmänt mål" till bestämmelsen i 8 kap. 3 8 RF. Del kan påpekas alt en översyn av författningar rörande indrivning av skatter och allmänna avgifter f.n. övervägs i budgetdepartementel. Vid en sådan översyn kommer också att tas upp frågan vilka fordringar utöver skatter och böter m.m. som bör drivas in i allmänt mål.

Jag kan sålunda inte godta lagrådets förslag till ändrad lydelse av 1 kap. 6 8- Den remitterade lydelsen bör emellertid jämkas något. Bestämmelsen bör inte hindra att det, när särskild anledning föreligger, i annan lag före­skrivs all även andra fordringar än som avses i förevarande paragraf skall drivas in i den ordning som gäller för allmänna mål. En föreskrifl härom bör tas upp i paragrafen.

2 kap.

Lagrådet, som förordar att en bestämmelse om behörig kronofogde­myndighet beträffande löneutmälning förs in i 7 kap. eller i anslutning till övriga behörighetsregler i 4 kap. 8 8, påpekar alt om en sådan föreskrift tas upp i 7 kap. det bör erinras därom ii § första stycket i förevarande kapitel.

 

Prop. 1980/81:8                                                         SlutprotokoU    1195

Som jag kommer att beröra närmare vid 4 kap. bör en sådan behörig­hetsregel tas upp i 4 kap. 8 81 följd härav behöver förevarande paragraf inte kompletteras.

Jag godtar lagrådets förslag att det i 4 § tas upp en uttrycklig bestäm­melse om att en behörig kronofogdemyndighet i vissa fall får överlämna ett mål till en annan behörig kronofogdemyndighet. Den av lagrådet före­slagna lydelsen bör emellertid jämkas något. Någon särskild föreskrift om när ansökningen i ett sådant fall skall anses gjord kan inte anses behövlig. Ansökan skall givetvis anses gjord när den skedde hos en behörig krono­fogdemyndighet, även om målet överiämnas till en annan kronofogde­myndighet.

Den ytterligare ändring av 4 8 som lagrådet har förordat har samband med bestämmelserna i 18 kap. 2 8 och behandlas i anslutning till den para­grafen.

Bestämmelsen i 7 § andra stycket om när en åtgärd som företas genom en skriftlig handling skall an.ses gjord har kritiserats av lagrådet. Lagrådet, som anser att man i större utsträckning bör kunna följa den liberala linje som annars gäller, föreslår att en sådan åtgärd som avses i andra stycket skall anses gjord då handlingen eller en avi om betald postförsåndelse, i vilken handlingen är innesluten, har anlänt till kronofogdemyndigheten eller kommit en behörig tjänsteman till banda.

Med anledning härav villjag framhålla all bestämmelsen i andra stycket har utformats med tanke på att en auktion, ett bevakningssammanträde m.m. skall kunna äga rum på utsatt lid. När l.ex. en exekutiv auktion på fast egendom med föregående bevakningssammanträde skall äga mm, är det för förrättningens verkställande nödvändigt alt anmälningar av ford­ringar och rättigheter är kända för auktionsförrättaren före avslutandet av bevakningssammanträdel. Det är sålunda inte tillräckligt att det då t.ex. har inkommit en avi om en rekommenderad försändelse som inte kan hämtas ut förrän senare, kanske först nästa dag. Sådana svårigheter kan särskilt möta när förrättningen hålls på en annan plats än kronofogde­myndighetens kansli. Genomförs lagrådets förslag, kan det medföra att förrättningen ibland måsle skjutas upp lill en senare dag. En sådan ordning kan enligt min mening inle godtas. Det bör kunna krävas av den, som skall anmäla ett anspråk eller vidta en annan liknande åtgärd före viss bestämd tidpunkt, att han gör det i sådan tid att åtgärden är känd för förrättnings­mannen vid den aktuella tidpunkten. Som har framhållits i remissproto­kollel måste förrättningsmannen låta hämta ut en försändelse, när det kan ske utan avsevärd olägenhet för sakägarna. På anförda skäl är jag inte beredd att godta lagrådets förslag. Den remitterade lydelsen av lagrummet bör emellertid jämkas.

Förslaget i 15 § att talan om utdömande av vite skall kunna föras, förutom av allmän åklagare, även av sökanden har kritiserats av lagrådet, som förordar att talerätt skall  fillkomma endast åklagaren.  Lagrådet

 

Prop. 1980/81:8                                                         Slutprotokoll    1196

åberopar att förfarandet inför domstolen har en JudicieU karaktär med framträdande straffrättsliga inslag och att det i vissa fall kan vara ägnat atf inge den enskilde en känsla av osäkerhet, om talan förs av någon som är eller av honom uppfattas som hans motpart i utsökningsmålet.

För egen del vill jag understryka att det är väsentligt att vitet fungerar effektivt som tvångsmedel. Det är bl.a. angeläget att talan om utdömande av vite förs i nära anslutning till att vitet har försuttits. Annars kan del befaras att häktning enligl 16 8 kommer till användning i större utsträck­ning än som är avsett. En sådan utveckling måste förebyggas. Om även annan än allmän åklagare kan föra talan om utdömande av vite, lorde vitets effektivitet öka (jfr också 95 8 första stycket konkurslagen 1921:225, KL). Jag kan inte heller se att talerätten av principiella skäl måste för­behållas åklagare. Jag förordar emellertid att befogenheten att, vid sidan av allmän åklagare, föra talan om utdömande av vite anförtros kronofogde­myndigheten såväl i enskilda som i allmänna mål. Detta överensstämmer bättre med 16 8 och kronofogdemyndighetens ställning i allmänna mål kan inte anses utgöra något hinder mot en sådan ordning. Även i fråga om talan som förs av kronofogdemyndigheten utgår jag från att 18 8 lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken — Rp — är tillämplig (jfr NJA 1950 s. 459 saml 15 8 firmalagen 1974:156 och lagrådet i prop. 1974:4 s. 285).

Beträffande 16 § har lagrådet vänt sig mol förslaget att framställning om häktning skall göras av kronofogdemyndigheten. Lagrådet anser att RB:s bestämmelser om häktning bör utgöra förebild för regleringen och alt häkl-ningsframställning således skall göras av allmän åklagare. De skäl som lagrådet har anfört för att talan om utdömande av vite skall kunna föras endast av allmän åklagare gör sig enligt lagrådet med än större styrka gällande i fråga om häktning. Vidare anser lagrådet att möjlighet bör finnas att i fall då gäldenären är juridisk person häkta dennes ställföreträdare och att häktningsliden bör begränsas till högsl tre månader. När det gäller för­farandet vid domstolen i mål om häktning anser lagrådet att de föreslagna bestämmelserna i andra och tredje styckena är otillräckliga. Enligt lagrådet är det naturligt att bestämmelserna om häktning i 24 kap. RB tas till utgångspunkt för regleringen.

Vad gäller frågan om vilken myndighet som bör anförtros uppgiften att göra framställning om häktning vill Jag framhålla att häktning enligt förslagel har nära samband med motsvarande tvångsmedel enligt KL, lagen (1921:244) om utmätningsed och lagen (1970:741) om statlig löne­garanti vid konkurs. Den föreslagna häktningsmöjligheten ersätter fö., såvitt den avser en ulmätningsg.aldenär, den nuvarande möjligheten till häktning enligt lagen om utmätningsed. Frågan om häktning enligt KL prövas efter framställning av konkursförvaltaren eller den kronofogde­myndighet som är tillsynsmyndighet. När det gäller lönegaranlilagen görs framställning av kronofogdemynd ighelen. Häktning enligt lagen om ulmäl­ningsed kan beslutas självmant av konkursdomaren men torde i praktiken

 

Prop. 1980/81:8                                                         Slutprotokoll    1197

knappast komma i fråga utan en begäran av den borgenär som har påkallat ulmälningsed, i de flesta fall staten företrädd av kronofogdemyndigheten. Däremot kan inte allmän åklagare begära häktning enligt någon av nu nämnda lagar.

Det finns visseriigen den skillnaden mellan en fråga om häktning enligt förslaget till UB och enligl de nu nämnda lagarna att häktningsfrågan enligt dessa lagar behandlas som en åtgärd i ett redan anhängigt mål eller ärende vid domstolen (konkursdomaren), medan någon sådan anknytning inte finns i det fall som avses i förslaget. Denna olikhet kan emellertid knappast vara avgörande för frågan vem som bör göra framställning om häktning. Kvar står att den föreslagna häktningsmöjlighelen har ett klart närmare samband med motsvarande åtgärder enligl de nu angivna lagarna än med häktning enligt 24 kap. RB.

Principiellt sett finns det alltså anledning att anförtro uppgiften att begära häktning enligt UB åt kronofogdemyndigheten. Härtill kommer att denna är bäst insatt i saken. Det synes också mindre lämpligt att åklagaren skall överpröva kronofogdemyndighetens bedömning i en fråga huruvida häktning bör begäras eller inte. Åven praktiskt sett talar alltså över­vägande skäl för alt del bör vara kronofogdemyndigheten som har att göra framställning om häktning. Jag anser därför att det remitterade förslaget bör behållas på denna punkt.

Jag delar lagrådets uppfattning att möjligheten till häktning av en tred­skande gäldenär också bör gälla ställföreträdare för en gäldenär som är juridisk person. Det remitterade förslaget ulgår också härifrån. Detsamma gäller fö. ställföreträdare för en sådan tredje man som avses i paragrafen. Någon uttrycklig bestämmelse i saken torde emellertid inte behövas. Det kan erinras om att inte heller 4 kap. 14 och 15 88, till vilka den nu före­varande paragrafen hänvisar, uttryckligen nämner ställföreträdare. Min ståndpunkt i frågan överensstämmer också med regleringen i t.ex. KL och lönegarantilagen (se 14 b och 94 88 KL och 8 8 lönegarantilagen samt prop. 1978/79:105 s. 303).

Jag biträder lagrådels förslag att i paragrafen tas upp en bestämmelse om all inte någon får hållas häktad längre tid än tre månader i målet (jfr 95 8 andra stycket KL och 36 kap. 21 8 RB). En sådan föreskrift bör las in i tredje stycket. Med anledning av alt del ofta förekommer att flera mål anhängiggörs mot samma gäldenär, särskilt beträffande skatter o.d., vill jag påpeka all om en gäldenär har varit häktad i ett mål, detta måste beaktas om frågan om häktning kommer upp i ett senare mål.

Beträffande handläggningen hos tingsrätten av ett mål om häktning delar jag lagrådets mening att de föreslagna förfarandereglerna inte är till­räckliga. Jag anser att frågan bör lösas på så sätt att paragrafen kom­pletteras med föreskrifter om biträde och kostnader, varjämte det bör meddelas en mera generell hänvisning lill RB:s regler om behandlingen av en fråga om häktning av en misstänkt.

 

Prop. 1980/81:8   .                                                     SlutprotokoU    1198

1 enlighet härmed föreslås att till andra stycket i 16 8 fogas en mening, vari anges att i fråga om rätt till biträde och kostnader i målet tillämpas vad som föreskrivs i RB om försvarare och om rättegångskostnader i brottmål. Bestämmelsen innebär bl.a. att ett offentligt biträde kan förordnas för den som yrkandet om häktning avser och alt han i princip skall åläggas att åter­betala statens kostnader i målet, om han häktas.

Vidare bör i en ny mening i tredje stycket anges att beträffande behand­lingen i övrigt av en fråga om hiiktning som avses i paragrafen tillämpas vad som gäller enligt RB om häktning av en misstänkt. Denna hänvisning innebär bl.a. att tingsrätten är domför med en lagfaren domare (1 kap. 3 8 tredje stycket RB), att tingsrättens avgörande av häktningsfrågan sker genom beslut (30 kap. 1 8), att beslut i häktningsfrågan går i verkstäUighet genast (30 kap. 12 8 första stycket 3), att talan skall föras särskilt genom besvär (49 kap. 4 8 första stycket 6 och andra stycket) och att lalan får föras utan inskränkning till viss tid (52 kap. 1 8 första stycket). Det bör understrykas alt föreskrifterna i andra och tredje styckena i del remit­terade förslagel motsvarar 24 kap. RB och all det alltså inle finns något utrymme för tillämpning av detta kapitel.

Liksom lagrådet anserjag att bestämmelserna i 20 § första stycket om att kronofogdemyndigheten självmant skall pröva frågor om självrätlelse m.m. kan utgå. Som lagrådet påpekar får vad som sägs i nämnda stycke anses gäUa ulan några uttryckliga lagregler. Huruvida bestämmelser i saken i stället bör tas upp som verkslällighelsföreskrifter får övervägas senare.

Lagrådet har avstyrkt förslaget i 13 kap. 7 8 iredje stycket alt krono­fogdemyndigheten under vissa förutsättningar själv skall kunna pröva en fördelningstvisl. Om förslaget vidhålls, har lagrådet i fråga om handlägg­ningen av en sådan fördelningstvisl anseti alt hänvisningen i 23 § andra stycket i förevarande kapitel lill RB:s reglerom bevisning! tvistemål går för långt. Enligl lagrådet bör kronofogdemyndigheten inte kunna ådöma ett uteblivet vittne böter enligt 36 kap. 20 8 RB eller förordna om häktning av ett tredskande vittne enligl 21 8 i samma kapitel.

Som framgår av vad som anförs i del följande beträffande 13 kap. kan Jag inte biträda lagrådets mening i fråga om befogenheten för kronofogde­myndigheten att undanlagsvis pröva en fördelningstvist. Jag delar emeller­tid lagrådets uppfattning att kronofogdemyndigheten inte bör ha befogen­hel att häkta ett vittne. Däremot finns det enligt min mening inte någon anledning att göra undantag för befogenheten att utdöma böter (se även 40 kap. 13 8 RB). Något sådant undantag har inte heller gjorts i den av lagrådet åberopade 11 8 lagen (1977:729) om patentbesvärsrätten (se även t.ex. 19 a 8 lagen 1973:188 om arrendenämnder och hyresnämnder). Det kan tilläggas att nu förevarande regel i det remitterade förslaget överens­stämmer med vad som f.n. gäller enligt 151 8 3 mom. UL, när en fördel­ningstvisl prövas av överexekutor.

 

Prop. 1980/81:8                                                         SlutprotokoU    1199

Lagrådets förslag beträffande 26 § biträder jag. I paragrafen bör alltså uttryckligen anges de bestämmelser enligt vilka en ställd säkerhet får tas i anspråk av kronofogdemyndigheten. I sådant fall som avses i 15 kap. 24 8 har emellerfid inte ställts någon säkerhet. Detta lagrum bör därför inte nämnas i förevarande paragraf.

I 30 § tredje stycket i förslaget har tagits upp en bestämmelse om att ansökan i ett allmänt mål anses gjord, när indrivningshandlingarna kom in till kronofogdemyndigheten. Bestämmelsen utgår från alt länsstyrelsen eller någon annan myndighet upprättar indrivningshandlingar i form av restlängd m.m. och tillställer kronofogdemyndigheten dessa. I remiss­protokollet har påpekats att bestämmelsen bör omprövas, om automatisk databehandling införs inom exekutionsväsendet.

Numera handläggs allmänna mål rörande skatter m.m. i några lan med hjälp av automafisk databehandling. Sammanlagt närmare hälften av samtliga allmänna mål i landet handläggs med denna teknik. Härvid förs indrivningsuppdraget in i databehandlingssystemet av RSV, varefter indrivningshandlingar på begäran av kronofogdemyndigheten framställs i systemet. Den nyssnämnda bestämmelsen om när ansökan skall anses gjord passar inle för dessa fall.

Dalabehandlingen inom exekutionsväsendet ulgör visserligen en försöksverksamhet, men man synes kunna utgå från att någon form av automatisk databehandling kommer att finnas i fortsättningen (jfr CU 1978/79:25). Ett beslul om hur ett datasystem slutligt skall utformas kan väntas först under 1982. På grund härav bör det nu tas upp en bestämmelse om när ansökan skall anses gjord i fall då målet handläggs med hjälp av automatisk databehandling.

Beträffande sådana mål bör ansökan anses gjord när indrivnings­uppdraget har förts in i databehandlingssystemel och uppgifterna är till­gängliga för kronofogdemyndigheten. Jag föreslår alt tredje stycket i 30 8 kompletteras med en bestämmelse härom.

3 kap.

Lagrådet har föreslagit att i förteckningen över exekutionstitlar i / § första stycket under punkt I anges domstols dom, utslag eller beslut och att punkterna 2 och 3 (förlikning som är stadfäst av domstol resp. utslag och beslul i lagsökningsmål, bevis i mål om betalningsföreläggande att utmätning får äga rum samt utslag och beslul i handräckningsmål) utgår. Vidare har lagrådet föreslagit att godkänt strafföreläggande och godkänt föreläggande av ordningsbot tas upp som en särskild punkt i förteck­ningen. Som en följd av dessa ändringar har lagrådet förordat att andra stycket i paragrafen ulgår och att vissa jämkningar görs i kapitlet i övrigt.

Jag ansluter mig lill lagrådets förslag till ändrad lydelse av punkt 1. Jag

 

Prop. 1980/81:8                                                         SlutprotokoU    1200

kan också biträda förslaget att exekutionstitlarna under punkt 3 skall utgå och att godkänl strafföreläggande och godkänt föreläggande av ordnings­bot tas upp som en ny punkt. Till följd av sistnämnda ändring bör andra meningen i andra stycket av paragrafen utgå.

I fråga om en stadfäst förlikning innebär lagrådets förslag all stad­fäsielsedomen och inte såsom enligt det remitterade förslaget förlikningen skall anses som exekutionstitel. Frågan om en stadfästelsedoms natur är emellertid omstridd. Tydligt är att stadfäsielsedomen inte i alla avseenden kan jämställas med en vanlig dom. Den skiljer sig från andra domar bl.a. därigenom att den sak Ivisten gäller inte avgörs genom domen ulan genom förlikningen. Någon förpliktelse åläggs inte genom stadfäsielsedomen. Vidare skiljer sig stadfäsielsedomen, såsom lagrådet också har påpekat, från andra domar i fråga om rättskraftens omfattning.

Jag vill också påpeka att frågan huruvida stadfäsielsedomen eller för­likningen bör vara exekutionstitel inte enbart är exekutionsrättslig. Den berör också frågor av processräf.lslig natur som inle kan tas upp i detta sammanhang. Det är svårt att överblicka i vad mån den av lagrådet förordade ändringen kan få konsekvenser på andra områden än exeku-tionsrätten. Jag är mot den bakgrunden inte beredd att frångå den stånd­punkt som har intagits i remissprolokoUel. Förlikningen bör alltså, när den har stadfästs av domstol, anses utgöra exekutionstitel och följaktligen nämnas särskilt i I 8 första stycket.

Bestämmelsen i andra stycket första meningen, att med dom i princip jämställs domstols utslag och be.slut, avser inte bara föreskrifter i 3 kap. utan också andra bestämmelser i balken som endast nämner dom, bl.a. 8 kap. 4 8 och 13 kap. 14 8. Även om dessa båda bestämmelser jämkas så att lydelsen direkt omfattar även utslag och beslut är det enligt min mening lämpligast för tillämpningen av bl.a. bestämmelserna i 3 kap. alt behålla en gemensam regel i saken. Den bör dock jämkas i förtydligande syfte. Av det nu sagda följer att någon sådan särskild bestämmelse om verkställighet av utslag och beslut som lagrådet har föreslagit inte behövs.

Lagrådet har ansett att innebörden av villkoret i 3 § andra stycket för verkställighet av en dom som har överklagats endast i viss del är något oklar. Bestämmelsen bör enligl lagrådet ges den lydelsen att verkställighet får ske i den mån inte överinstansens prövning med anledning av den full­följda talan härigenom föregrips. Jag vill på den punkten understryka att det avgörande för om domen i den inte överklagade delen skall få verk­ställas såsom lagakraftägande bör vara om det faktiskt går att i verkställig­hetshänseende skilja de olika delarna från varandra. Orden "när det kan ske" i det remitterade förslaget är enligt min mening ett tydligare uttryck för att ange detla. Den av lagrådet föreslagna lydelsen kan däremot inge osäkerhet om vad kronofogdemyndighetens prövning skall gå ut på. Jag är därför inte beredd att frångå det remitterade förslaget på denna punkt.

Enligt lagrådets uppfattning bör överinstansen ha möjlighet att inhibera

 

Prop. 1980/81:8                                                         Slutprotokoll    1201

verkställigheten av en delvis överklagad dom endast i de fall då domen även i den del som inte är överklagad kan undanröjas på grund av domvilla eller annat grovt rättegångsfel. Lagrådet har mot den bakgrunden förordat att inhibilionsbeslämmelsen i andra stycket i stället las upp i RB. Över­vägande skäl talar emellertid enligt min mening för att verkställigheten får inhiberas även i sådana, troligen mindre vanliga fall då domstolen tolkar fuUföljdsinlagan mera vidsträckt än kronofogdemyndigheten. Svaranden har då visserligen möjlighet att klaga över verkställigheten och på det sättet få inhibition lill stånd. Sådan lalan torde ofta komma att prövas av samma domstol som prövar exekutionstiteln. Det innebär emeUertid en onödig omgång för svaranden alt behöva klaga två gånger. Uppenbarligen är det också lämpligast att frågan om inhibition av sådan anledning som jag nyss angav prövas i det mål där ställning skall tas till den fullföljda talan. Jag anser aUtså att inhibilionsbeslämmelsen bör behåUa lydelsen enligt det remitterade förslaget och alt den bör stå kvar i andra stycket av före­varande paragraf.

Med hänsyn tiU vad Jag har anfört i anslutning till 1 8 bör reglerna om verkställighet av stadfäst förlikning stå kvar under ett särskilt avsnitt, varvid paragrafen bör betecknas 13 8. Det finns då inte tillräcklig anledning att flytta bestämmelsen i 10 8 om verkslällighet av dom som enligt annan lag eller förordnande av domstol får verkställas innan den har vunnit laga kraft.

Jag biträder lagrådels uppfattning alt bestämmelsen 16 8 3 bör föras samman med regeln i 8 8 samt att återstående bestämmelser i 6 8 bör byta plats med föreskrifterna 15 8. Jag godtar också vad lagrådet har föreslagit angående tillämpningsområdet för8§ i del remitterade förslaget. Bestäm­melsen bör alltså gälla endast domar som ålägger betalningsskyldighet. Den bör då tas upp i direkt anslutning till övriga bestämmelser om verkställighet av domar som ålägger betalningsskyldighet och således betecknas 7 8. Vidare bör, i överensstämmelse med vad lagrådet har förordat, bestämmelsen i 9 § föras samman med 7 8 i del remitterade förslagel såvitt den avser undantag från bestämmelsen där och i övrigt utgå. Till följd av dessa ändringar bör 7 och 10 88 i det remitterade förslaget betecknas 8 och 9 88-

Jag delar lagrådets mening alt den nya 8 8 bör gälla även generiska prestationer. På grund härav bör ordet "viss" utgå. Av sammanhanget framgår ändå att bestämmelsen inte avser en förpliktelse att fullgöra betal­ningsskyldighet.

Lagrådet har, närmast som en följd av att inhibilionsbeslämmelsen i 3 8 föreslås utgå, förordat att också bestämmelsen i 11 § om verkan av ansökan om resning m.m. ulgår. Som framgår av det föregående kan jag emellertid inte biträda lagrådets förslag i fråga om 3 8. Innehållet i 11 8 framgår i och för sig motsättnings vis av bestämmelser i 58 och 59 kap. RB. Paragrafen torde emellertid ändå ha sitt värde för de tillämpande myndig-

 

Prop. 1980/81:8                                                         SlutprotokoU    1202

heterna och bör därför finnas kvar. Den bör emellertid betecknas 10 8-

Bestämmelserna om verkställighet av utslag och beslut i lagsökningsmål m.m., som i del remitterade förslaget har tagits upp som 13 och 14 88, bör betecknas 11 och 12 §8. 1 enlighet med lagrådets förslag bör som 14 8 tas upp en bestämmelse om verkställighet av godkänt strafföreläggande och godkänl föreläggande av ordningsbot. Bestämmelsen bör föregås av en särskild rubrik.

Jag kan ansluta mig till vad lagrådet har föreslagit angående bestäm­melserna i 15-17 §§ om verkställighet av skiljedom. Den av lagrådet före­slagna lydelsen kan jag också i allt väsentligt godta. Bestämmelserna om verkställighet av skiljedom kommer därmed att betecknas 15-18 88. Det bör påpekas att inhibilionsbeslämmelsen i 18 8 medger inle endast att domstolen förordnar att skiljedomen över huvud inte fär verkställas utan även l.ex., i fråga om belalningssikyldighet, att utmätning men inte någon ytterligare åtgärd får äga rum.

Jag godtar i huvudsak lagrådets anmärkningar beträffande 18 § första stycket. Lydelsen bör emellertid jämkas något i förhällande till lagrådets förslag (jfr 15 kap. 1 8). Hänvisningen till de inskränkningar som kan följa av bestämmelser i 15 kap. bör kunna avvaras helt. Vidare bör som ett andra stycke i paragrafen tas upp en ny bestämmelse om hinder mol verkstäUighet i fråga om underhåUsbidrag som skall utges till gäldenärens make, då makarna varaktigt bor tillsammans. Beträffande skälen härför vill jag hänvisa till vad som i det följande anförs i fråga om 4 kap. 2 8 i det remitterade förslaget. Till följd härav bör bestämmelsen i det föreslagna andra stycket bilda ett nytt tredje stycke. Paragrafen bör betecknas 19 8. Lämpligen bör då 19 och 20 88 föras samman till en paragraf, betecknad 20 8.

I fråga om 2/ § godtar jag lagrådets förslag till Jämkning av första stycket i paragrafen.

I remissprotokollet uttalades i anslutning till andra stycket den meningen alt den allmänna fordriirigspreskriplionen bör beaktas självmant av kronofogdemyndigheten. Denna ståndpunkt grundade sig på det för­hållandet alt innebörden av preskriptionsreglerna inte alltid står klar för allmänheten. Gäldenären kan därför lätt förbise att preskription i själva verket har inträtt. Enligt lagrådets uppfattning bör däremot, i överens­stämmelse med vad som gäller i rättegång, preskription beaktas endast efter invändning.

Det som enligt min mening är viisentligast i sammanhanget är att krono­fogdemyndigheten kan verka för att preskriptionsfrågan blir utredd även i fall då denna inte har förts på tal av parterna. Lagrådet har för sin del godtagit tanken på en sådan aktiv medverkan från kronofogdemyndig­hetens sida. Mot den bakgrunden kan jag biträda lagrådets mening. I praktiken torde det bli sällsynt att gäldenären, sedan han väl har gjorts uppmärksam på sin möjlighet att göra preskriptionsinvändning, underlåter

 

Prop. 1980/81:8                                                         SlutprotokoU    1203

att framställa en sådan invändning. Som framgår av remissprotokollet bör emellertid kronofogdemyndigheten inte ha någon långtgående under­sökningsskyldighet beträffande preskriptionsfrågan.

Lagrådet har i fråga om den inledande bestämmelsen i 22 § om upp­hävande av exekutionstitel anmärkt att lydelsen inte tar hänsyn till att en överinstans, när den omprövar målet i sak, alltid ersätter underrättens dom med en ny dom. I ett sådant fall bör enligt lagrådets mening under­rättens dom anses upphävd, även om den fastställs. Enligt lagrådet bör paragrafen vidare kompletteras med en föreskrift om alt den nya exeku­tionstiteln skall ligga till grund för verkstäUighet i den mån den ålägger samma förpliktelse eller föreskriver samma säkerhetsåtgärd som den över­prövade.

Att en exekutionstitel upphävs innebär enligt det remitterade förslaget att exekutionstiteln ändras till sitt innehåll, dvs. i fråga om ålagd för­pliktelse eller beslutad säkerhetsåtgärd. Detta knyter an till de uttryckssätt som faktiskt används av överinstanserna när de prövar en exekutionstitel. Det lorde också stämma mindre väl med allmänt språkbruk att under uttrycket "upphäva" inbegripa den situationen att den högre instansen fastställer underrättens dom. Givetvis skall, när exekufionstiteln fastställs, verkstäUigheten i fortsättningen äga rum på grund av den nya exekutions­titeln. Någon uttrycklig föreskrift härom anserjag inte behövlig.

Jag finner sålunda inle anledning att frångå det remitterade förslaget när det gäller första stycket av förevarande paragraf Andra stycket bör emellertid förtydligas på sätt lagrådet har förordat.

Beträffande bestämmelserna i23 § om allmänna mål har lagrådet ifråga­satt om undantag, såsom har skett i det remitterade förslaget, bör göras för reglerna i 22 § om verkan av att exekutionstiteln upphävs. Enligt lagrådet synes anledning saknas att inte låta samma ordning gälla för enskUda och för allmänna mål. Lagrådet anser sig dock inle ha tillräckligt underlag för att ta bestämd ståndpunkt i frågan.

Med anledning härav villjag framhålla all även i allmänna mål bör gälla att någon ytterligare verkställighet inte får äga rum, sedan exekutionstiteln har upphävts. Redan vidtagna åtgärder skall också i princip återgå. Vad frågan gäller är vid vilken tidpunkt återgång skall ske. Bestämmelsen härom i 22 8 första stycket sista meningen passar inle i allmänna mål.

Frågan om återgång av verkställighetsåtgärder i allmänna mål har samband med frågan om återbetalning när medel har influtit utan utmätning eller införsel. I skattelagstiftningen finns det föreskrifter om återbetalning som avviker från vad som föreslås i 22 8 (se t.ex. 87 8 uppbördslagen). Frågan om återbetalning av skatt o.d. — vare sig den har erlagts frivilligt eller tagits ut genom utmätning eller införsel — samman­hänger också nära med de särskilda bestämmelserna om fastställande och indrivning m.m. av sådana medel. Åven i övrigt finns det skäl all avvika från bestämmelserna i 22 8 när del är fråga om ett allmänt mål. Sålunda bör

 

Prop. 1980/81:8                                                         Slutprotokoll    1204

återgång av utmätning eller införsel i ett allmänt mål ske genast när exeku­tionstiteln har upphävts, trots att det beslut varigenom exekutionstiteln har upphävts inte har vunnit laga kraft. Som skäl härför kan särskilt nämnas att prövningen av besvär över taxering m.m. ofta lar lång tid i anspråk. Beträffande böter, viten o.d. villjag erinra om att verkställighet inle får äga rum förtän domen eller beslutet har vunnit laga kraft.

Vad nu har sagts föranleder ett par ändringar i den föreslagna 23 8. Sålunda bör det i tydlighetens intresse inte göras undantag för 22 8 första stycket första och andra meningama. Vidare bör det tas upp en särskild bestämmelse om att återgång av utmätning eller införsel i ett allmänt mål skall ske genast, när exekutionstiteln har upphävts. 1 fråga om åter­betalning av redovisat belopp bcir även i fortsättningen gälla vad som är föreskrivet i särskilda författningar på området. Jag vill påpeka att en sådan ordning är förmånligare för gäldenären än vad en tillämpning av 22 8 första stycket i dess helhet skulle innebära. 1 den mån det kan finnas skäl att jämka bestämmelser i skattelagstiftningen som har beröring med de nu nämnda reglerna i UB, får den frågan tas upp i ett annat sammanhang.

Jag kan i huvudsak ansluta mig till vad lagrådet har yttrat angående 24 §. Bestämmelsen, som avser att klargöra att själva exekutionstiteln inte används vid utsökningen, bör ernellertid lämpligen tas upp i balken och inte i verkställighetsföreskrifter. Bestämmelsen bör därvid jämkas så att det bättre framgår att restlängder, saköreslängder och andra liknande indrivningshandlingar inte utgör exekutionstitlar i balkens mening utan endast sammanställningar av exekutionstitlar. Jag förordar emellertid att det i paragrafen direkt anges all verkslällighet får äga rum på grund av ifrågavarande handlingar. I sak torde detta inte innebära någon skillnad i förhållande till vad lagrådet har förordat.

Lagrådet, som även har alt granska det remitterade förslaget till handräckningslag m.m., har framhållit att man i yttrandet över detta kan komma att föreslå ändringar i de bestämmelser i UB som är beroende av handräckningslagen. I enlighet härmed har lagrådet senare i nämnda yttrande föreslagit ett par mindre jämkningar i 3 kap. 14 8. Ställning fill detta förslag får tas i samband med att proposition beslutas i handräck­ningsfrågan.

Lagrådet har också föreslagit vissa andra, redaktionella jämkningar i kapitlet. Jag har i aUmänhet kunnat godta dessa förslag.

4 kap.

Jag biträder lagrådets mening ailt / § bör jämkas redaktionellt. Para­grafen bör dock utformas något annorlunda än vad lagrådet har föreslagit.

Enligt 2 § i det remitterade förslaget får utmätning på grund av en skriftlig förbindelse angående underhållsbidrag som skall utges till make

 

Prop. 1980/81:8                                                         Slutprotokoll    1205

äga rum endast vid särboende. Lagrådet har anseti att denna bestämmelse bör utgå. Som skäl anförs främst att ett motsvarande villkor inle uppställs för att införsel skall få ske, alt det vid införsel i stället finns möjlighet alt jämka otillbörligt höga underhållsbidrag samt att en motsvarande jämk­ningsmöjlighet enligt förslagel slår lill buds även vid utmätning, vilket bör vara tillräckligl. Vad lagrådet har anfört ger mig anledning att först la upp en mera principiell fråga som berör även vissa andra bestämmelser i för­slaget.

Det ligger i sakens natur att den mot vilken utmätning eller införsel har sökts ofta försöker undgå verkslällighet. 1 detta syfte vidtas faktiska eller rättsliga åtgärder av skilda slag. Ett sätt som används är att gäldenären döljer tillgångar genom att lämna oriktiga uppgifter eller genom att åberopa ett skenavtal o.d. Ett annat förfarande är att gäldenären och hans make eller annan närstående i samråd anskaffar en formellt riklig exekutions­titel, vilken inte svarar mot någon verklig skuld. Detta är särskilt enkelt i fråga om en förbindelse angående underhållsbidrag, eftersom det då inte krävs medverkan av någon myndighet. Sedan en formellt oantastlig exeku­fionstitel har anskaffats, kan den som är berättigad enligl exekutionstiteln söka utmätning eller införsel hos gäldenären i syfte alt konkurrera ul den borgenär som har sökt verkställighet för en verklig fordran.

Kronofogdemyndigheterna möter inte sällan rättshandlingar, be­träffande vilka det med fog kan misstänkas att de har tillkommit för skens skull. Det är emellertid många gånger svårt att till fullo styrka handlingens rätta innebörd. En del av de lagändringar som har ägt rum vid de tidigare, partiella reformerna av utsökningslagstiftningen har syftat till att komma till rätta med förhållanden av nu nämnd beskaffenhet. Flera bestämmelser som har tagits upp i det remitterade förslaget till UB har samma syfte.

Vad gäller bestämmelsen i 2 8 villjag understryka all det finns anledning att se skeptiskt på förbindelser angående underhållsbidrag till make i fall då makarna sammanbor. I gäUande rält finns det en motsvarande bestäm­melse om hinder mot utmätning, vilken fillkom samtidigt med att möjligheten att få utmätning på grund av avlal om underhållsbidrag infördes år 1963. För kronofogdemyndigheten är det betydligt enklare att med hänvisning till en konkret föreskrift kunna avslå en eventuell begäran om utmätning än att med tillämpning av en allmän regel om jämkning av otillbörligt höga underhållsbidrag pröva huruvida fömtsättningar för jämkning föreligger. Det lorde inle heller finnas något praktiskt behov att ha en möjlighet till utmätning på grund av förbindelser när det gäller under­hållsbidrag mellan samboende makar.

I UB bör alltså finnas en bestämmelse som hindrar verkslällighet av en förbindelse angående underhållsbidrag i fall som avses i 2 8- En sådan bestämmelse torde visserligen ha störte betydelse vid utmätning än vid införsel. Med hänsyn särskilt till att jämkningsregeln skall gälla både vid införsel och vid utmätning vill Jag dock föreslå att bestämmelsen i 2 8

 

Prop. 1980/81:8                                                         SlutprotokoU    1206

vidgas till att gälla även vid införsel. En sådan generell bestämmelse bör tas upp i 3 kap. 19 §, i anslutning, lill förutsättningarna för att en förbindelse angående underhållsbidrag skall få verkställas. 1 följd härav bör bestäm­melsen i 4 kap. 2 8 utgå.

Jag godtar lagrådets förslag till Jämkning avi § första stycket.

Vad lagrådet har föreslagit i fråga om dispositionen av bestämmelserna rörande utmätningsordningen godtar jag. Hänvisningen i den nya 3 8, som motsvarar 4 8 första stycket i det remitterade förslaget, bör dock avse endast 4-6 88.

Jag ansluter mig lill lagrådets förslag att bestämmelsen i 8 § andra stycket Iredje meningen, att utmätning av en fordran får sökas hos krono­fogdemyndigheten i det distrikt där sekundogäldenären finns, vidgas till att gälla även andra rättigheter. Det bör understrykas att den sålunda före­slagna bestämmelsen endast avser rättigheter beträffande vilka det finns någon förpliktad.

Med anledning av vad lagrådet i detta sammanhang har anfört om "ford­ran" vill jag påpeka att termen fordran och det häremot svarande ordet betalningsskyldighet i UB åsyftar endast fordringar resp. förpliktelser i pengar. Detta torde överensstämma med användningen av dessa termer i annan nyare lagstiftning, t.ex. i 6 kap. jordabalken (JB) och i förmånsrätts­lagen (1970:979).

Lagrådet har ifrågasatt om nyssnämnda bestämmelse om fomm för utmätning av en fordran är tillämplig i fråga om löneutmälning. Lagrådet, som anser att samma behörighetsregler bör gälla för löneutmälning som för införsel (jfr 15 kap. 7 8) och alt löneutmälning alltså skall kunna sökas i det distrikt där arbetsgivaren finns, när gäldenären inte har hemvist här i riket, föreslår att en särskild forumregel för sådan utmätning las upp i 7 kap. 7 8 eller i 4 kap. 8 8. Med anledning härav villjag framhålla att det remitterade förslaget, i likhet med vad som torde vara förhållandet med motsvarande bestämmelse i UL, ulgår från aitt forumbestämmelsen i 4 kap. 8 8 andra stycket beträffande utmätning av en fordran är tillämplig även i fråga om utmätning av lön o.d. Jag vill ernellertid inte motsätta mig att i klarhetens iniresse en särskild bestämmelse meddelas i saken. En sådan bestämmelse bör tas upp i andra stycket av fcrevarande paragraf.

Bestämmelsen i // § första stycket om samtidig utmätning, när två eller flera borgenärer har sökt utmätning mot samma gäldenär, kritiseras av lagrådet, som anser att vad som gäller f n. bör bestå utan ändring i sak. För egen del villjag påpeka att, som också har framhållits i remissprotokollet, frågan om samtidig utmätning skall ses mot bakgrund av tidpunkten för inträdet av förmånsrätt på grund av utmätning. Förslaget utgår härvid, liksom gällande rätt, från att förmånsrätten inträder först i och med att utmätning äger rum, att en utmätning ger företräde framför en senare utmätning av samma egendom saimt att utmätning för flera fordringar på en gång ger lika rätt. För att inte en sökande skall gynnas framför en annan

 

Prop. 1980/81:8                                                         SlutprotokoU    1207

sökande genom alt erhålla utmätning före denne och därmed få bättre förmånsrätt gäller redan f.n. alt utmätning i princip skall ske samtidigt för fordringarna (58 8 UL). Samma huvudregel har tagils upp i förslagel, och lagrådet har inte haft någon erinran däremot. Vad frågan gäller är endast i vad mån undantag bör gälla från nämnda regel.

F.n. föreskrivs i 58 8 UL, vars lydelse är oförändrad sedan UL:s till­komst, undantag från samtidig utmätning i fall då den ene borgenären "i sin rätt uppehälles" på grund av hinder som föreligger för uttagande av den andres fordran. Det synes något ovisst vad som numera utgör den närmare innebörden härav, i vart fall då en utmätningsförrältning inte är utsatt. Utmätning sker ju inle i någon strikt turordning efter målens anhängig­görande, vilket sammanhänger bl.a. med att utmätning i varje mål i princip skall föregås av all gäldenären underrättas om målet samt att kronofogde­myndigheten har att undersöka huruvida gäldenären har utmätningsbar egendom. Beaktas bör också att den nuvarande tidsfristen om fyra veckor för utmätning i normala fall inte gäller i allmänna mål och att enligt det remitterade förslaget någon bestämd tidsfrist inte heller skall gälla i enskilda mål. Den nuvarande ordningen med en rufinmässig förrättning i gäldenärens bostad skall också överges och kronofogdemyndigheten skall i stället under den längre tid som slår till buds efterforska utmätningsbar egendom genom kontroll i tillgängliga register m.m. och förhör med gälde­nären eller tredje man. På grund härav synes det nödvändigt att i viss utsträckning överlämna ål kronofogdemyndigheten att bedöma om samtidig utmätning skall ske eller inte.

Jag vill vidare påpeka att det ofta förekommer all den mot vilken en enskild borgenär söker utmätning häftar även för obetalda skatter eller böter, vilka bevakas av kronofogdemyndigheten och i princip kan föranleda utmätning när som helst. Om sökanden i det enskilda målet anvisar viss egendom till utmätning, skulle tydligen enligt lagrådels förslag utmätning omedelbart kunna äga rum för del aUmännas fordran, medan utmätning i det enskilda målet ibland fick ske senare. En sådan ordning bör inte godtas. Det kan också nämnas att det enligl förslagel överlämnas åt kronofogdemyndigheten att avgöra om en åberopad handling, som har getts in i bestyrkt avskrift, bör företes i huvudskrift (2 kap. 2 8 tredje stycket) och om ett ombuds behörighet bör styrkas genom fullmakt (2 kap. 6 8 andra stycket). Att förrättningsmannen för sin del anser att en ansökan bör kompletteras på nu nämnt sätt bör inle vara avgörande för frågan om samtidig utmätning och därmed för företrädet mellan borgenärerna.

Med hänsyn lill det sagda anser Jag det inte lämpligt att bestämmelsen utformas i enlighet med den ålderdomliga lydelsen i 58 8 UL. Med anledning av vad lagrådet har anfört villjag emellertid framhålla att om en sökande redan har fått vänta en tid, det ofta kan vara oskäligt att utmätning för hans fordran fördröjs ytterligare och han därmed inte får förmånsrätt framför en senare sökande.

 

Prop. 1980/81:8                                                         SlutprotokoU    1208

En särskild fråga är om en utmätningsförrältning, som redan har satts ut när utmätning söks för en annan fordran, bör ställas in för att samtidig utmätning skall komma till stånd. I första hand bör givetvis det sist anhängiggjorda målet handläggas så skyndsamt att gemensam utmätning kan äga rum på utsatt lid. För fall då detta inte är möjligt vill jag med beaktande av vad lagrådet har anfört förorda att en utsatt förrättning i pfrincip inte ställs in.

I anslutning till // # andra stycket framhölls i remissprotokollet be­träffande konkurrerande utmätningar, när egendomen inte förslår till samtliga fordringar, att utmätning inle skall ske, om det framgår all någon verklig fordran inte föreligger. Lagrådet menar att detta innebär att krono­fogdemyndigheten i princip skulle ha rätt att överpröva en exekutionstitels materiella innehåll. En sådan allmän prövningsrätt kan dock inte anses tillkomma kronofogdemyndigheten, framhåller lagrådet. En annan sak är enligt lagrådet att det ankommer på kronofogdemyndigheten alt pröva öm en åberopad handling verkligen utgör exekutionstitel och all t.ex. en för­bindelse angående underhållsbidrag, som uppenbarligen har tillkommit för skens skull, inte kan läggas till grund för verkställighet.

Med anledning härav vill jag understryka att kronofogdemyndigheten självfallet inle skall ha rätt att pröva, om den domstol eller annan myndighet som har meddelat en exekutionstitel har bedömt saken rätt vid sin prövning. En annan fråga är emellertid om kronofogdemyndigheten av hänsyn till en annan uimätningssökande skall kunna vägra utmätning i fall då det är klarlagt att en formellt riktig exekutionstitel, som inte grundas på någon prövning i sak, har tillskapats för skens skuU och alltså inte svarar mot någon verklig skuld. Vid bedömningen av denna fråga kan erinras om vad jag i del föregående har anfört om förfaranden från gäldenärers sida för att undgå verkslällighet. När det gäller åtgärder som går ut på alt anskaffa en exekutionstitel för en skenfordran bör beaktas att en domstol i princip är bunden av parternas processhandlingar, l.ex. om en svarande medger kärandens talan eller om en ansökan om betalningsföreläggande eller lag­sökning inte bestrids. Det är därför enkelt för en gäldenär att i samråd med någon annan utverka en formellt oantastlig exekutionstitel som inte svarar mot någon verklig fordran.

Beträffande motsvarande fråga i konkurs torde gälla att om det klarläggs att något skuldförhållande inte föreligger, en påstådd fordran inte får göras gällande gentemot andra, verkliga fordringar, trots att den är domfäst. Det saknas anledning att bedöma saken på annat sätt när samma fråga kommer upp i samband med utmätning. Beaktas bör också att en utfästelse om gåva i pengar inte gäller mol givarens borgenärer så länge gåvan inte har full­bordats, dvs. innan det utfästa beloppet har kommit i gävotagarens be­sittning (1 och 2 88 lagen 1936:83 angående vissa utfästelser om gåva). En fordran på grund av gåvoutfästelse får sålunda i konkurs slå tillbaka för andra, vanliga fordringar. Det förhållandet alt gåvotagaren kan åberopa en

 

Prop. 1980/81:8                                                         Slutprotokoll    1209

dom till stöd för sitt anspråk ändrar härvid ingenting. Det finns goda skäl för att detsamma bör anses gälla vid utmätning. En sådan fordran som har nämnts i del föregående bör uppenbarligen inte ges en förmånligare ställning än en ofullbordad gåva.

Remissens ståndpunkt i frågan ligger också i linje med vad som vid 1971 års lagstiftning om exekution i fast egendom uttalades om den verkan som en betalningsfastställelse i fast egendom har mot andra borgenärer som har rätt till betalning ur egendomen (prop. 1971:20 s. 90 f och 159). Jag är sålunda inte beredd att frångå nämnda ståndpunkt i saken. Jag vill dock understryka att en exekutionstitel inte bör kunna åsidosättas av skäl som nu avses utan att saken är uppenbar.

Beträffande bestämmelserna omförhållandet IiU tredje man godtar Jag i princip lagrådets förslag om de uttryckssätt som bör användas för att ange förutsättningarna för utmätning, bl.a. i 17 §. Lydelsen av 17 8 bör emeller­tid jämkas något i förhållande till vad lagrådet har förordat. Jag vill under­stryka att när det i paragrafen som fömtsättning för utmätning anges att det "framgår" att egendomen tUlhör gäldenären, det måste beaktas att den utredning som ligger till grund för prövningen är summarisk och därför inle jämförbar med en utredning i rättegång. Härav följer också att frågan hur mycket bevisning som i praktiken bör krävas måste ställa sig annorlunda än i en rättegång. Å andra sidan kan omständigheter eller bevis som inte har blivit kända för myndigheten beaktas i efterhand och eventueUt föranleda självrättelse eller ett föreläggande att väcka talan.

Frågan om en utmätningssökandes ställning, när hans fordran är förenad med särskild förmånsrätt i viss egendom som gäller mot envar, behandlar jag efter de olika bestämmelserna om förhållandet till tredje man.

Förslaget i 19 § att lös egendom som makar eller andra varakfigt sammanboende har i sin gemensamma besittning skall presumeras tillhöra dem med samäganderätt har tillstyrkts av lagrådet såvitt avser makar men avstyrkts i övrigt. Enligl lagrådet är det vanskligt alt utgå från alt sam­äganderätt mellan andra samboende än makar är så vanlig alt en presum­tion kan uppställas. Möjligen skulle en presumtion om samäganderätt kunna gälla i fall då en man och en kvinna lever samman under äktenskaps­liknande förhållanden. Enligt lagrådet torde emellertid samäganderätt även i sådana fall vara mindre vanlig än mellan makar. Lagrådet anser också att svårigheter skulle uppkomma i tillämpningen vid bedömandet huruvida en äktenskapsliknande samlevnad föreligger.

För egen del villjag först, med anledning av vad lagrådet har anfört om behovet av ändring av nuvarande bestämmelser, framhålla att del givetvis är angeläget alt regleringen harmonierar med rådande förhåUanden i sam­hället. Regleringen bör också så långt möjligt utgöra en riktig och rättvis avvägning mellan de olika rättsägarnas intressen.

Beträffande frågan i vilken utsträckning samäganderäll förekommer mellan samboende har lagrådet när det gäller makar ansett alt samägande-

39   Riksdagen 1980181. I saml. Nr 8. Del 2

 

Prop. 1980/81:8                                                          Slutprotokoll    1210

rällspresumtionen regelmässigt återspeglar de faktiska äganderättsförhål­landena. Enligt min mening kan man emellertid inte med fog hävda att frågan om äganderätten till lös egendom i samboendes gemensamma be­sittning ställer sig väsentligt annorlunda när två personer utan att vara gifta med varandra sammanbor under äktenskapsliknande förhållanden (jfr SOU 1978:55 Att sambo och gifta sig). Särskilt torde situationen normalt vara densamma när parterna har gemensamma barn. Det torde också vara minst lika vanligt som i äktenskap att båda de samboende har förvärvs­inkomst. Den omständigheten att det inte finns någon lagstadgad under­hållsskyldighet de samboende emellan lorde inte inverka på frågan om äganderättsförhåUandena. Åven i övrigt torde förhållandena vid varaktigt samboende mellan makar och mellan ogifta i de flesta fall vara så likartade att det framstår som främmande att ha olika regler vid utmätning.

Om samäganderätlspresumlionen begränsas till att gälla makar, kommer en samboende make i en sämre ställning än den som sammanbor med en gäldenär utan att vara gift med honom eller henne. En sådan olikhet framstår som omotiverad. I två nyligen avgjorda mål (NJA 1979 s. 302 I och II) har också högsta domstolen likställt dem som varaktigt sammanbor under äktenskapsliknande förhållanden med makar på så sätt all bestäm­melserna i 69 8 UL om utmätning hos den som är gift har tiUämpats analogt. Det bör också nämnas att det i lagstiftningen under senare år på olika områden har eftersträvats att med makar Jämställa dem som utan att vara gifta lever samman under äktenskapsliknande förhållanden.

En ordning enligt vilken samäganderätt presumeras även när andra än

makar varaktigt sammanbor under äktenskapsliknande förhållanden torde

inte vålla några större svårigheter i tillämpningen. I allmänhet torde del

utan vidare framgå av omständigheterna huruvida samboendel kan anses

ske under äktenskapsliknande förhållanden och om det kan betecknas som

varaktigt. Annars kan enkla upplysningar av gäldenären ge klarhet i saken.

Det   är  naturligtvis   inte   meningen   att   kronofogdemyndigheten   skall

närmare undersöka de samboendes rent privata förhåUanden. Om det i

något fall skulle framstå som tveksamt humvida det föreligger ett varaktigt

samboende under äktenskapsliknande förhållanden, bör samäganderäll

inte presumeras. På grund av del anförda anserjag alt samäganderätlspresumlionen bör

vara tillämplig även på nu berörda fall. Det finns härvid inte anledning att skilja mellan olika slags lös egendom som de samboende har i sin gemen­samma besittning (frånsett registrerade skepp och luftfartyg). Tilläggas kan att nämnda ståndpunkt inte, lika litet som när det gäller makar, kan anses föregripa familjelagssakkunnigas (Ju 1970:52) arbete på en reforme­ring av den familjerätlsliga lagstiftningen.

När samäganderätt presumeras bör, liksom då det framgår att sam­äganderätt föreligger, samägarnai antas äga lika stora andelar i egendomen, om inte annat visas (jfr 1 8 lagen 1904:48 s. 1 om samäganderätt).

 

Prop. 1980/81:8                                                         Slutprotokoll    1211

När det gäUer andra fall av varaktigt sammanboende än som har berörts i det föregående kan det erinras om alt min företrädare i remissprotokollel uttalade viss tvekan huruvida samäganderätlspresumlionen borde omfatta dessa fall. Det är tydligt att presumtionen inte har lika starka skäl för sig på detta område, där förhållandena mellan de samboende kan växla betydligt. Med hänsyn till vad lagrådet har anfört vill jag inte motsätta mig att dessa fall lämnas utanför paragrafens tillämpningsområde.

I fråga om vad som bör krävas för att presumtionen om samäganderätt skall brytas vill Jag först framhålla att man inte lämpligen bör uppställa olika krav på bevisningens styrka beroende på om presumtionen skall brytas till förmån för gäldenärens sambesitlare eller till förmån för gälde­nären (och utmätningssökanden). Även om samäganderätlspresumlionen enligt mitt förslag kommer att gälla inte bara beträffande makar utan även i fråga om dem som sammanbor under äktenskapsliknande förhållanden utan all vara gifta, kan jag godta lagrådets förslag att det för brytande av presumtionen bör krävas att del framgår att en av de samboende är ensam ägare. Jag vill dock understryka att det i tillämpningen inte bör ställas så stora krav på bevisningen för att del skall anses framgå alt någon av dem är ensamägare. Man måste bl.a. beakta att del vid samboende i allmänhet möter stora svårigheter att på förhand säkra bevisning om äganderätten till egendom i den gemensamma besittningen. Vid kronofogdemyndighetens bedömning bör hänsyn tas till de faktiska förhållandena i varje särskilt fall, bl.a. egendomens beskaffenhet.

Av det sagda följer också alt det i nu avsedda fall i praktiken knappast finns något utrymme för utmätning av andel i viss egendom enligt 21 8 i för­slaget, dvs. med förbehåll för makens eller den samboendes rätt.

Jag ansluter mig till lagrådets mening att det bör meddelas en uttrycklig bestämmelse om förutsättningarna för utmätning även vid gemensam besittning som inte omfattas av regeln om samäganderättspresumlion. En sådan bestämmelse bör las upp i 19 8- Det bör understrykas att i för­hällande lill en tredje man som inte har del i besittningen gäller 18 8-

Beträffande bestämmelsen i20 § om föreläggande för en tredje man, som har påstått sig ha bättre rält till utmätt egendom, alt väcka lalan vid domstol har lagrådet kritiserat förslaget all föreläggande skall meddelas "om skäl föreligger". Enligt lagrådet bör i paragrafen anges dels del mått av bevisning till stöd för Iredje mannens anspråk som bör krävas, dels det undantag från föreläggande som bör gälla när nämnda beviskrav är uppfyllt. 1 fråga om beviskravet föreslår lagrådet att sannolika skäl skall föreligga för iredje mannens rätt.

Enligt min mening skulle det emellertid vara alltför strängt mot en tredje man att som vUlkor för föreläggande alltid kräva att sannolika skäl har förebragts för hans anspråk. Bl.a. i fråga om särskilt värdefull egendom bör föreläggande kunna ges under lindrigare förutsättningar. Detsamma gäller när anspråket på äganderätt till utmätt egendom framställs av en make

 

Prop. 1980/81:8                                                          Slutprotokoll    1212

eller den som sammanbor med gäldenären under äktenskapsliknande förhållanden. I sådant fall kan del ofta vara svårt för tredje mannen att i utsökningsmålet visa sannolika skäl för sin rätt. Bestämmelserna i 14 kap. om en exekutivköpares rätt lill såld egendom, vilka i princip har godtagits av lagrådet, innebär att exekutivköparen åtnjuter ett långtgående skydd mot en iredje man som påslår sig vara rätt ägare till egendomen. Detta gäller särskilt i fråga om registrerat skepp och fast egendom, där exekutiv­köparen i princip är skyddad mot tredje mannen. Mot bakgrund härav är det inte lämpligt att kräva förhållandevis starka skäl av tredje mannen för att ett föreläggande skall kunna meddelas. Beaktas bör att bestämmelsen, såsom har föreslagits i remissen, bör vara tillämplig även när utmätning har skett med stöd av 17 8. Förslaget överensstämmer också med 5 8 FfL, som tillkom år 1971. På grund härav är jag inte beredd att godta den av lagrådet föreslagna lydelsen.

Lagrådet har ansett att ett föreläggande för en tredje man enligt 20 8 bör avse skyldighet all väcka talan endast mot sökanden och att en sådan talan bör gälla frågan huruvida tredje mannens anspråk utgör hinder mot utmät­ning. Som skäl för att talan inte skall behöva väckas även mol gäldenären har lagrådet anfört att tredje mannens intresse i första hand endast är alt få utmätningen hävd och att det för tillgodoseende härav fordras endast ett domstolsavgörande mellan tredje mannen och sökanden. Lagrådet godtar förslaget i 20 8 tredje stycket att en underiålenhet att efterkomma ett före­läggande skall medföra all tredje mannen förlorar sin rätt mot sökanden men anser, utifrån sin ståndpunkt beträffande föreläggandets innebörd, att tredje mannen inte bör förlora sin rätt mot den som förvärvar egendomen vid en efterföljande exekutiv försäljning. Lagrådet anser sålunda att bestämmelsen härom i 14 kap. 2 8 bör utgå.

Med anledning härav villjag först påpeka alt rättegången under alla för­hållanden kommer att röra frågan vem av gäldenären och tredje mannen som är rätt ägare till egendomen. Med hänsyn härtill är det naturligt alt gäldenären inte skall stå utanför rättegången, särskilt som talan skall väckas av den som påstår bättre rätt än gäldenären. Detta gäller inte minst om en försäljning av egendomen kan väntas ge ett överskott sedan utmät­ningssökanden och andra eventuellt betalningsberättigade borgenärer har fått betalning. Alt gäldenären medverkar i rättegången skapar också bättre förutsättningar för en allsidig prövning av äganderättsfrågan och därmed för ett i sak riktigt avgörande. Gäldenären torde visserligen ha rätt att inträda som intervenient i en rättegång mellan tredje mannen och sökanden. Han kan också, som lagrådet har varit inne på, höras som vittne. Man får emellertid med en sådan ordning inte samma garantier för en allsidig prövning som om gäldenären är part.

Om tredje mannen inle skall väcka talan mol gäldenären, kan det knappast komma i fråga att låta tredje mannen till följd av ett föreläggande förlora sin eventuella rätt mot den som förvärvar egendomen vid exekutiv

 

Prop. 1980/81:8                                                         SlutprotokoU    1213

försäljning. Exekutivköparen härleder ju sin rält närmast från gäldenären. Lagrådet har också, som nyss har nämnts, ansett att tredje mannen bör ha kvar sin rätt mol exekutivköparen.

Om emellertid en tredje man, trots underlåtenhet att efterkomma ett föreläggande att väcka talan, kan göra gällande sitt anspråk på äganderätt mot den som har förvärvat egendomen vid exekutiv försäljning, är det tydligt att kronofogdemyndigheten vid försäljningen måste upplysa om förhållandena (jfr 9 kap. 3 8, 10 kap. 9 8 första stycket, 11 kap. 1 8 första stycket och 12 kap. 23 8 första stycket). Och om myndigheten ger en sådan information, är det givet att det i allmänhet inte finns någon som är villig att köpa egendomen. Utmätningen skall då hävas. Enbart genom att inte efterkomma ett föreläggande kan Iredje mannen alltså i allmänhet uppnå att en försäljning hindras och utmätningen återgår. En sädan ordning kan inte anses godtagbar. Detta gäller också om tredje mannens anspråk leder till all egendomen säljs till underpris och alltså medför en värdeförstöring.

Vad som har sagts nu talar för att en tredje man, som har underlåtit att efterkomma ett föreläggande att väcka talan, bör förlora sin eventuella rätt inte endast mot sökanden — vilket innebär att exekutiv försäljning skall ske — utan också mot den som förvärvar egendomen exekutivt. Detla kan inte anses innebära att tredje mannen behandlas alltför strängt. Han bör inte rimligen komma i bättre ställning genom att underlåta att efterkomma föreläggandet än om han hade väckt talan men förlorat rättegången. Nämnda påföljd överensstämmer också med vad som gäller f.n., även be­träffande fast egendom efler 1971 års lagstiftning om exekution i sådan egendom. Del kan vidare erinras om att en borgenär, som vid en tvist om fördelning av medel enligt 13 kap. 7 8 andra stycket föreläggs att väcka talan mot viss annan sakägare om rätten till medlen, förlorar sin eventuella rätt, om han inte efterkommer föreläggandet. Mol denna föreskrift har lagrådet inte haft någon erinran.

Vad jag nu har sagt har i princip tillämpning även då en tredje man har efterkommit ett föreläggande men föriorat sin talan. Även i ett sådant fall bör han alltsä förlora sin rätt också mot den som förvärvar egendomen exekutivt.

Vill man uppnå det resultat som jag nu har angett, bör ett föreläggande gå ut på att tredje mannen skall väcka talan mot såväl sökanden som gälde­nären. Detta överensstämmer, förutom med 69 8 UL, även med vad som föreskrivs i 5 8 FfL beträffande en tvist om utmätt fast egendom. Genom nämnda partsställning förebyggs också i möjlig mån en ny process i saken efter utsökningsmålels avslutande, denna gäng mellan tredje mannen och gäldenären om en eventuell rätt till ersättning Gfr 14 kap. 5 8 i förslaget). Tilläggas kan slutligen att konsekvensen av lagrådets ståndpunkt i nu be­handlade frågor närmast synes vara att systemet med föreläggande borde avskaffas, något som lagrådet dock inle har förordat.

På grund av det sagda anser jag att man bör behålla det remitterade

 

Prop. 1980/81:8                                                         SlutprotokoU    1214

förslaget om vilket innehåll ell föreläggande mot tredje man skall ha.

Lagrådet har förordat all de inledande orden i 20 8 utformas så, att de även omfattar det fallet alt en tredje man påstår bättre rätt först sedan utmätning har sketl (jfr första stycket andra meningen i del remitterade förslagel). Vidare är det enligt lagrådet även utan särskild föreskrift tydligt att bestämmelsen om föreläggande också gäller när en tredje mans anspråk avser något som framstår som tillbehör till lös egendom, varför andra stycket bör utgå.

Jag vill för min del framhålla alt möjligheten alt meddela ett före­läggande efter det all utmätning har sketl, när en tredje man först därefter påstår sig ha bättre rält, innebär en befogenhet att i viss mån ändra det tidigare utmälningsbeslutet Gfr självrätlelse). En särskild regel härom bör därför enligt min mening meddelais. Det innebär att jag inle kan ansluta mig till lagrådets förslag i denna del. Jag biträder däremot lagrådets mening att bestämmelsen i andra stycket om föreläggande beträffande tillbehör kan utgå.

I fråga om 22 § har lagrådet ansett att en bestämmelse bör meddelas om förutsättningarna för utmätning av en fordran eller annan rättighet, när ovisshet råder om fordringens eller rättighetens bestånd på den grund alt sekundogäldenären eller den från vilken rättigheten skall utgå gör in- ; vändning därom, och att en motsvarande bestämmelse bör tas upp be­träffande utmätning av ett pantbrev i skepp eller fastighet och av ett skuldebrev som är inlecknal i luftfartyg m.m. Lagrådet har härvid före­slagit att det skall krävas sannolika skäl för att en fordran eller rättighet till­kommer gäldenären resp. att någon panträtt inte består.

Med anledning härav vill jag först påpeka att den ovisshet som avses i 22 8 gäller existensen av ett obligationsrättsligt anspråk, vilket innebär alt tredje mannens - den uppgivna sekundogäldenärens eller annan för-pliktads — rätt inte berörs av utmätningen. Utmätning kan alltså äga rum utan skada för iredje mannen, även om något slörre mått av bevisning till stöd för fordringens eller rättighetens bestånd inte har förebragts. Det kan förekomma all en uimätningsgäldenär uppges ha en viss fordran eller annan rättighet men att det efter utredning i utsökningsmålet framstår som oklart huruvida fordringen eller rättigheten består, utan att dock på­ståendet kan lämnas utan avseende. Del kan t.ex. vara fråga om en mycket stor men oviss fordran på grund av ett entreprenadkontrakt. Ovissheten kan också avse viss del av en fordran, medan återstående del är ostridig. Det saknas anledning alt uppställa hinder mol utmätning i sådana fall. Det kan påpekas alt beståndet av en fordran eller rättighet också kan vara oviss på så sätt att den är villkorlig. Någon generell bestämmelse om de närmare förutsättningarna för utmätning i ett sådant fall har inte föreslagits Gfr, i fråga om rätt till fastighet efter villkorlig överlåtelse, 4 kap, 24 8 i det remitterade förslagel).

Som har framhåUits i remissf)rotokoUet bör en oviss fordran eller

 

Prop. 1980/81:8                                                         Slutprotokoll    1215

rättighet kunna utmätas redan när det finns skäl till anlagande att ford­ringen eller rättigheten består (se även NJA 1978 s. 560). Utmätning skall däremot inte äga rum, om ett påstående om fordran eUer rättighet kan lämnas utan avseende. Huruvida möjligheten till utmätning av en oklar fordran eller rättighet bör utnyttjas i det enskilda fallet beror emellertid även av andra omständigheter, bl.a. fordringens eller rättighetens beskaf­fenhet och värde. Av det sagda följer också att det knappast är möjligt att i lagtexten ange de närmare förutsättningarna för utmätning. Någon bestäm­melse härom bör därför inte meddelas. Detta torde knappast vålla några svårigheter i tillämpningen.

Vad nu har sagts om utmätning av en fordran eller rättighet gäller i princip även utmätning av ett pantbrev i skepp eller fastighet eller av ett skuldebrev som är intecknat i luftfartyg. Därvid kan det på motsvarande sätt vara ovisst huruvida pantbrevet eller skuldebrevet utgör pant för fordran. Det kan påpekas att särskilt pantbrev ofta ligger som säkerhet vid en generell pantförskrivning, varvid det kan vara mycket svårt att bedöma om det finns något all utmäta.

Jag godtar lagrådets förslag att ordet "tvist" i paragrafen kan bytas ut mot "ovisshet". Det bör emellertid understrykas att paragrafen inte är tillämplig när ovissheten beror på alt fordringen eller rättigheten är vill­korlig. Beträffande förutsättningarna i övrigt för ett föreläggande kan påpekas att det finns skäl att i större utsträckning avstå från föreläggande i nu aktuella fall än vid utmätning i fall som avses i 21 8. Det bör därför användas den lydelse som har tagits upp i 22 8 i förslaget.

Jag godtar vad lagrådet har föreslagit i fråga om dispositionen av bestämmelserna om förhållandel till tredje man. Bestämmelserna bör alltså delas upp på två avsnitt under särskilda mbriker, ett som avser utmätning av lös egendom och ett som rör utmätning av fast egendom. Bestämmelsen om föreläggande att väcka talan, när utmätt egendom har sålts eller utmätt fordran har drivits in, bör dock tas upp i en särskild paragraf, närmast efter 20 8. Till följd härav förskjuts numreringen av de följande paragraferna rörande förhållandet till iredje man.

Lagrådet har kritiserat uttalanden i remissprolokollet som går ut på att en borgenär, vars fordran är förenad med särskild förmånsrätt i viss egendom som gäller oavsett vem som är rätt ägare till egendomen, i utmät­ningsförfarandet skall i viss utsträckning vara oberoende av äganderätten. Det är enligt lagrådet oklart hur långt dessa uttalanden för. Lagrådet har inte någon erinran i sak mot att en fordran som är förenad med särskild förmånsrätt i viss egendom får en särställning vid utmätning men anser med hänsyn till det föreslagna regelsystemet att särskilda bestämmelser bör meddelas om att egendomen får tas i anspråk i vems hand den än är. Med anledning härav villjag framhålla följande.

I fall då en fordran på grund av särskild förmånsrätt har fastställts till betalning ur viss egendom innebär det remitterade förslaget enligt ut-

 

Prop. 1980/81:8                                                         SlutprotokoU    1216

talanden i remissprotokollet att exekutionstiteln får användas för verkstäl­lighet även mot den som har förvärvat egendomen av svaranden i rätte­gången. Av denna ordning, mot vilken lagrådet inte har haft någon erinran, följer också att en eventuell tvist om äganderätten till egendomen inle skall uppehålla verkställigheten.

När endast en personlig betalningsskyldighet har ålagts för en fordran som är förenad med särskild förmånsrätt i viss egendom, fär däremot enligt förslaget exekutionstiteln inte läiggas till grund för utmätning mot en ny ägare till egendomen. Detta innebär också att när utmätning har sökts mot den som har ålagts betalningsskyldighet, egendomen inte får tas i anspråk under andra förutsättningar än som anges i 4 kap. samt att utmätning av egendomen skall hävas, om det blir utrett att egendomen tillhörde annan än gäldenären (33 8 första stycket).

Enligt uttalanden i remissprotokollet kan emellertid efter utmätning i fall som nu avses föreläggande att väcka talan enligt 20, 25 eller 26 8 under­låtas, trots att en tvist råder om äganderätten till egendomen. Skälet härtiU är att sökanden på grund av sin förmånsrätt är, materiellt sett, berättigad till betalning ur egendomen oavsett vem som är ägare. Det har därför inte ansetts lämpligt att tvinga sökanden in i en rättegång som i realiteten endast gäller rätten till eventuellt överskott och vissa andra sekundära frågor. Ett föreläggande torde i allmänhet inte heller ligga i tredje mannens intresse.

Den nu nämnda ståndpunkten har också stöd i paragrafernas lydelse. Föreläggande skall ju meddelas endast "om skäl föreligger". Den angivna ordningen överensstämmer också med vad som f.n. torde gälla beträffande utmätning av fast egendom (se prop. 1971:20 s. 199, jfr s. 527 f). Tredje mannen som gör gällande att han har bättre rätt än gäldenären till den utmätta egendomen bör emellerfid fä tillfälle alt bevaka sin eventuella rätt i målet. På denna punkt kan en verkställighetsföreskrift meddelas. Frågan om hinder mol försäljning återkommer jag till vid 8 kap.

Beträffande ii § första stycket har lagrådet, mot bakgrund av sitt förslag beträffande innebörden av ett föreläggande för tredje man att väcka talan och verkan av att föreläggandet inte efterkommes, ansett att självrättelse bör kunna ske även när tredje mannen har underlåtit att efterkomma ett föreläggande. Nämnda frågor rörande föreläggande har jag behandlat i anslutning till 20 § i det föregående. Av vad som sägs där följer att jag inte kan godta lagrådets förslag om ändring av 33 8- Härutöver vill jag endast påpeka att en försummelse alt efterkomma ett föreläggande att väcka talan skall enligt 20 8 medföra att tredje mannen förlorar sin rätt mot sökanden. Denna påföljd, som har godtagits av lagrådet, innebär att utmätningsför­farandet skall fortgå med exekutiv försäljning av den utmätta egendomen och redovisning av influtna medel samt att tredje mannen inte kan få utmätningen hävd l.ex. genom besvär. Härav följer också att inte heller självrältelse bör kunna äga rum.

 

Prop. 1980/81:8                                                     _ Slutprotokoll    1217

5 kap.

Jag godtar vad lagrådet har föreslagit beträffande 5 §. I paragrafen bör alltså tas upp en bestämmelse om all egendom som har förvärvats på kredit under förbehåll om återtaganderätt för kreditgivaren får utmätas ulan hinder av att egendomen inte fär överlåtas. Bestämmelsen påkallar en mindre Jämkning av 13 och 15 88-

Lagrådet har ingående behandlat bestämmelserna i 7 § om utmätnings­frihel för skadestånd av personlig natur. Mot första stycket, som överens­stämmer med 66 8 3 mom. UL, har lagrådet anfört kritiska synpunkter, som leder fram till att bestämmelserna om utmätningsfrihel för fordran på skadestånd och även på ersättning från socialförsäkringen bör ses över. I avvaktan på en sådan översyn anser lagrådet alt de nuvarande bestäm­melserna bör behållas oförändrade i UB. När det gäller andra stycket i 7 8, som avser fall då ett skadestånd har betalats ut, förordar lagrådet att utmätningsfriheten begränsas till vissa enligt lagrådet välmotiverade fall, nämligen dels skadestånd i form av engångsbelopp för framfida förlust av arbetsinkomst, dels skadestånd för ideell skada. Med anledning härav vill jag framhålla följande.

Bestämmelserna i 66 8 3 mom. UL om utmätningsfrihet för vissa skade­stånd tillkom i samband med den partiella reformering av utsöknings­rätten, omfattande bl.a. beneficium och andra undantag från utmätning, som ägde rum år 1968. Bestämmelserna synes tillgodose det behov som föranledde dem och de har såvitt känt inle orsakat tillämpningssvårigheter. Under remissbehandlingen av beredningens förslag till UB har inte heller från något håll framställts önskemål om ändring av bestämmelserna. Med hänsyn härtill kan det enligt min mening inte f n. anses påkallat med en översyn av reglerna om utmätningsfrihel för fordran på skadestånd. Be­träffande ulmälningsfrihelen för ersättning från socialförsäkringen vill jag erinra om alt den frågan inte behandlas i UB. Förslag till behövliga lag­ändringar beträffande utmätning av sådan ersättning kommer att läggas fram i samband med övrig följdlagstiftning.

Med anledning av vad lagrådet har anfört beträffande utmätning av er­sättning enligt lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning kan påpekas att i förarbetena till nämnda lag har förutsatts att en fordran på er­sättning enligt lagen faller under 66 8 3 mom. UL (prop. 1974:97 s. 92). På motsvarande sätt omfattas sådan ersättning av ulmälningsfrihelen i 7 8 i del remitterade förslaget.

Med min ståndpunkt beträffande ulmälningsfrihelen för fordringar på skadestånd saknas anledning att begränsa bestämmelsen i 7 8 andra stycket om ulmätningsfrihet för utbetalda skadeståndsbelopp på sådant sätt som lagrådet har föreslagit. Bestämmelsen bör enligt min mening ha samma omfattning som första stycket. Jag anser vidare att det inte finns tillräckliga skäl att frångå det remitterade förslaget när det gäller de

 

Prop. 1980/81:8                                                         SlutprotokoU    1218

närmare förutsättningarna för ulmätningsfrihet efter det att skadeståndet har betalats ut. Med anledning av lagrådets uttalanden rörande termen "försörjningsbehov" villjag påpeka att det här, till skillnad från 8 8, är fråga om skadeståndets syfte. Härav följer att när ett skadestånd uppfyller nämnda förutsättning, skadeståndsbeloppet i dess helhet skall undantas från utmätning även om beloppet kan anses överstiga vad gäldenären skäligen behöver för sin försörjning.

6 kap.

Jag ansluter mig till vad lagrådet har anfört angående 8 och 10 §§.S§ bör sålunda vidgas i enlighet med vad lagrådet har förordat. Lydelsen bör dock Jämkas något.

Jag godtar också lagrådets förslag till ändring av 12 §. Tredje meningen i tredje stycket bör alltså utgå:

7 kap.

I fråga om vad lagrådet har yttrat om behörig kronofogdemyndighet vid löneutmätning får jag hänvisa till vad jag har anfört vid 4 kap. 8 8.

Lagrådet har kritiserat vad som föreskrivs i7 § i förevarande kapitel om hörande av gäldenären innan beslut om löneutmätning meddelas. Lagrådet, som anser att grundsatserna i 15 8 förvaltningslagen (1971:290) bör gälla även i mål om löneutmälning, föreslår en huvudregel om att gäldenären skall beredas tillfälle att yttra sig innan beslut om utmätning meddelas. Han skall dock inte behöva höras, om det är uppenbart obe­hövligt eller om beslutet inte kan uppskjutas. Detta bör enligl lagrådet gälla även då ett nytt beslut skall meddelas efter det all gäldenären har bytt anställning. Vidare har lagrådet förordat att skyldigheten att höra gälde­nären före ändring av ett beslut om löneutmätning (70 §) regleras i UB och att ett ändringsbeslut härvid likställs med ett nytt beslut.

Lagrådsremissens bestämmelse i 7 8 första meningen om att gäldenären i princip alltid skall höras innan ett beslut om löneutmätning meddelas har sin grund främst i att gäldenären dels kan ha invändningar mot borge­närens fordringsanspråk, t.ex. att betalning har sketl efter det att exeku­tionstiteln meddelades, dels kan vilja påpeka förhållanden som inverkar på bestämmandet av det utmätningsfria beloppet. Kronofogdemyndigheten har f.ö. regelmässigt behov av att höra gäldenären för att få underlag för ett beslut i saken. Det är önskvärt alt lagen ger ett klart uttryck åt principen att gäldenären alltid skall höras, .lag anser det därför lämpligt att behålla den formulering som har föreslagils i lagrådsremissen och som överens­stämmer med gällande rätt, dvs. att gäldenärens hörande får underlåtas

 

Prop. 1980/81:8                                                                         Slutprotokoll    1219

endast i fall då del skulle avsevärt fördröja ett beslut.

Saken ligger däremot annorlunda till när gäldenären har bytt anställning och löneutmätning skall ske hos den nye arbetsgivaren. Gäldenären har då tidigare haft tillfälle alt framställa invändning mot borgenärens krav och de förhållanden som avser gäldenären och som har betydelse för utmätnings-beslutet kan förutsättas vara i huvudsak oförändrade. Ell krav på att gäldenären i princip skall höras även vid byte av anställning kan dessutom ge gäldenären möjlighet att undandra sig utmätning genom att ofta byta anställning. Gäldenären skall givetvis höras, om det föreligger särskild anledning därtill, t.ex. om det kan antas att hans resekostnader har väsent­ligt ändrats. När ett nytt beslut om löneutmätning skall meddelas efter byle av anställning bör därför principen vara att gäldenären skall höras endast om särskilda skäl föreligger. Jag kan sä till vida godta lagrådets förslag be­träffande detta fall att jag förordar att en uttrycklig bestämmelse om nämnda villkor tas upp i 7 8-

I fråga om gäldenärens hörande vid ändringsbeslut godtar jag i sak lagrådets förslag. Detta beaktar emellertid inte att även borgenären kan böra höras, nämligen om ändringsbeslutet är till nackdel för honom. Jag förordar alltså att 10 8 kompletteras med föreskrifter om hörande av den part som den ifrågasatta ändringen går emot. Som exempel på fall då det är uppenbart obehövligt att höra parten kan nämnas ändringar som sker med anledning av nya föreskrifter om beräkningen av det utmätningsfria beloppet. Dessa föreskrifter, som meddelas av riksskatteverket, ändras en gång om året och föranleder generellt ändring i alla mål vari löneutmätning pågår.

När del gäller 18 §, som innebär alt kronofogdemyndigheten kan ingripa med ett löneutmätningsliknande förfarande i fall då en gäldenär arbetar i en annans förvärvsverksamhet ulan lön eller mot en uppenbart för låg ersätt­ning, har lagrådet ansett att bestämmelsen ger anledning tiU betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt. Bestämmelsen går enligt lagrådet ulöver syftet att komma till rätta med illojala förfaranden, när den tillåter exekution mot arbetsgivaren trots att någon betalningsskyldighet mot gäldenären inte åvilar honom. Lagrådet förordar därför att bestämmelsen utgår. Detsamma gäller motsvarande bestämmelse i införselkapitlei (15 kap. 19 8 jfrd med 7 kap. 18 8). Med anledning härav vill jag framhålla följande.

En bestämmelse om att kronofogdemyndigheten kan ingripa genom en införselliknande åtgärd i fall då gäldenären arbetar i en annans förvärvs­verksamhet utan lön eller mot en uppenbart för låg ersättning infördes i samband med fillkomsten av 1%8 års införsellag. Bestämmelsen be­gränsades därvid till att gälla vid införsel för underhållsbidrag eller en kommunal bidragsfordran. De förhållanden av principiell natur som lagrådet nu har åberopat diskuterades under förarbetena lill införsellagen men ansågs inte utgöra något hinder mot att införa bestämmelsen (se

 

Prop. 1980/81:8                                                          SlutprotokoU    1220

Utsökningsrätt III, SOU 1964:57, s. 174 ff och prop. 1968:130 s. 61 f, 66 f, 101 f, 141, 223 f och 228 f). År 1979 vidgades bestämmelsens tillämpnings­område till att gälla även övriga införselbara fordringar, dvs. skatter och allmänna avgifter samt böter och viten. I det lagstiftningsärendet fram­ställdes inte några principiella invändningar mot bestämmelsen. Det remit­terade förslagel till UB innebär endast den nyheten alt motsvarande möjlighet skall stå till buds även vid löneutmätning.

Såvitt jag känner till har bestämmelsen i införsellagen inte lett till otill­fredsställande resultat. Som framhölls i 1968 års förarbeten skall bestäm­melsen tillämpas med varsamhet. Den förutsätter att ett uppenbart missförhållande föreligger mellan en utgående ersättning och arbets­insatsen. Därvid skall beaktas bl.a. sådana omständigheter som att gälde­nären på grund av sjukdom, bristainde ulbildning eller annan anledning inte förmår göra en fullgod arbetsinsats samt arbetsgivarens ekonomiska förhållanden. Det är givetvis avsett att den nu förevarande bestämmelsen skall tillämpas på samma sätt. I fråga om såväl löneutmätning som införsel torde bestämmelserna främst ha betydelse genom att de kan få en gäldenär att avstå från eventuella planer på att söka undgå betalning genom att skaffa sig en anställning utan (synlig) lön eller mot en mycket låg ersätt­ning.

Det bör vidare framhållas att en gäldenär som, ulan att sädana för­hållanden föreligger som har nämints i det föregående, avstår från lön för sin arbetsinsats inte kan anses handla lojalt mot sina borgenärer, särskilt om avslåendet sker i direkt syfte alt undgå verkställighet. Om en gäldenär avstår från lön t.ex. vid anställning i eget bolag eller hos en närslående, torde detta dessutom komma honom till godo på något annat sätt. Det kan därför inte anses opåkallat med en möjlighet all ingripa exekufivt mot arbetsgivaren, även när del i verkligheten inte utgär någon lön eller endast en mycket låg ersättning.

Jag anser sålunda att det inte finns anledning att nu avstä från den före­varande bestämmelsen. Delsamma gäller motsvarande bestämmelse i införselkapitlei.

8 kap.

Jag godtar lagrådets förslag beträffande 2 §. Paragrafen bör alltså begränsas till egendom for vilken skyddsbelopp skall bestämmas.

Trots att Jag inte har kunnat till fullo biträda lagrådets förslag till ändrad disposition av 3 kap., delar jag lagrådets mening att 4 § i förevarande kapitel bör jämkas i förtydligande syfte.

Jag biträder lagrådets mening alt 5 § första stycket bör förtydligas. Be­träffande den SUuationen att sökandens fordran är förenad med särskild förmånsrätt i egendomen som gäller mot envar vill jag erinra om att, som

 

Prop. 1980/81:8                                                         SlutprotokoU    1221

framgår av det föregående, föreläggande kan underlåtas i ett sådant fall. För det fall att föreläggande likväl har meddelats godtar jag lagrådets mening att det bör medföra hinder mot försäljning.

9 kap.

Jag godtar den ändring av 7 § första stycket angående ianspråktagande av en handpenning som lagrådet har föreslagit. Lagrådets förslag att bestämmelserna i Ä § om underhandsförsäljning skall delas upp på två paragrafer kan jag också godta, liksom i huvudsak även dejämkningar som lagrådet har förordat i sistnämnda bestämmelser.

Beträffande 10-12 §§ om indrivning av utmätt fordran har lagrådet förordat vissa ändringar i bestämmelsernas utformning. Lagrådet har därvid bl.a. framhållit att en klarare skillnad än i det remitterade förslaget bör göras mellan en utmätt fordran som är förfallen lill betalning och en fordran som inte är förfallen till betalning samt att termen indrivning bör undvikas i lagtexten för den senare typen av fordran.

Jag kan godta att bestämmelserna jämkas i förtydligande syfte, till slor del i överensstämmelse med lagrådets förslag. Enligt min mening bör man emellertid över lag kunna använda termen indrivning när del gäller att söka skaffa betalning av sekundogäldenären för en utmätt fordran, även om fordringen inte är förfaUen till betalning. Lagrådet har också godtagit att termen används med denna generella innebörd i andra bestämmelser i balken (se l.ex. 4 kap. 26 8, 8 kap. 8, 9, 11, 13 och 14 88 och 14 kap. 5 8). Inte heller i övrigt anserjag att det finns anledning alt frångå de uttrycks­sätt som används i det remitterade förslaget.

De ändringar som jag föreslår innebär att bestämmelsen 110 8 första stycket utgår, att bestämmelserna i 11 8 första stycket och 12 8 om en förfallen fordran förs samman till en paragraf, att bestämmelsen i 11 8 andra stycket om en fordran som inte är förfallen las upp i en särskild paragraf samt all bestämmelsen i 10 8 andra stycket tas upp sist i avsnittet.

12        kap.

Jag biträder lagrådets förslag att fullföljdsreglema i 33 § tredje stycket flyttas till 18 kap. och att i paragrafen i stället tas upp en erinran om nämnda bestämmelser.

13        kap.

Jag godtar lagrådets förslag beträffande 1 §. Undantagen från huvud­regeln om att redovisning skall ske så snart som möjligt bör alltså föras

 

Prop. 1980/81:8                                                         SlutprotokoU    1222

samman fill en bestämmelse. Jag kan också godta alt andra meningen 13 S jämkas i förtydligande syfte.

Lagrådets förslag till jämkning av 7 J andra stycket kan jag också biträda. Det särskilda villkoret för föreläggande bör alltså anges med uttrycket "om det ej av särskilda skäl är obehövligt". Vidare bör uttryck­ligen anges att talan enligt föreläggandel skall avse rätten till medlen.

När det gäller bestämmelserna i 7 § tredje stycket om befogenhel för kronofogdemyndigheten att i vissa fall själv pröva en fördelningstvist anser lagrådet att det inte finns tillräckliga skäl att här göra avsteg från grundsatsen att tvister i utsökniiigsmå! skall prövas av domstol. Lagrådet förordar därför att tredje stycket jämte första stycket andra meningen ulgår.

Med anledning härav villjag till en början understryka att huvudregeln i det remitterade förslaget alltjämt är alt fördelningstvister skall prövas av domsto). En befogenhet för överexekutor att under vissa förutsättningar själv pröva en fördelningstvist i ett där anhängigt ärende infördes i samband med 1973 års lagändringar rörande fartygsexekution. Det remit­terade förslaget innebär att denna befogenhet med oförändrade förutsätt­ningar förs över lill kronofogdemyndigheten, varvid den dock vidgas till att gälla oavsett den utmätta egendomens beskaffenhet.

Av remissprotokollet framgår bl.a. att bestämmelsen främst åsyftar fall då tvisten rör flera borgenärer, i första hand efter en försäljning av registre­rat skepp, att den inte skall tillämpas annat än undantagsvis samt att kronofogdemyndigheten bör fästa stort avseende vid sakägarnas mening i saken. Bestämmelsen syftar alltså lill alt i vissa särskilda fall erbjuda de berörda sakägarna en enklare och smidigare ordning, när prövning i rättegång skulle bli alltför betungande. Med hänsyn härtill kan det enligl min mening inte möta några avgörande principiella betänkligheter all avsteg på denna punkt görs från principen alt tvister i utsökningsmål skall prövas av domstol. Mot att befogenheten i fortsättningen skall tillkomma kronofogdemyndigheten i stället för som f.n. överexekutor bör inte heller med fog kunna riktas någon invändning. Den ifrågavarande bestämmelsen tillgodoser ett praktiskt behov då en fördelningstvisl berör flera borge­närer, särskilt utländska borgenärer. Jag finner sålunda inte anledning alt frångå det remitterade förslaget på denna punkt.

Trots att jag inte helt och hållet har kunnat biträda lagrådets förslag till ändrad disposition av 3 kap,, delar jag lagrådets mening att 14 § i före­varande kapitel bör jämkas i förtydligande syfte. Vidare bör 20 § för­tydligas på sätt lagrådet har förordat.

14 kap.

Lagrådet har vänt sig mot förslagets ståndpunkt att ett exekutivt köp skall för sitt bestånd vara beroende av att försäljningen står fast och inte

 

Prop. 1980/81:8                                                         SlutprotokoU    1223

upphävs efter besvär. En sådan ordning skulle enligt lagrådet i avsevärd mån äventyra omsällningstryggheten och inverka menligt på det exekutiva förfarandets effektivitet. Lagrådet har anseti att en köpares rättigheter och skyldigheter på gmnd av ett exekutivt förvärv bör bestämmas av allmänna avtals- och köprättsliga regler och att förvärvet inte utan en särskild överenskommelse skall vara beroende av att den exekutiva försäljningen som myndighetsåtgärd betraktad står fast. När det gäller exekuliv­köparens förhållande till en tredje man som gör anspråk på egendomen ansluter sig lagrådet till förslaget att samma regler i princip skall gälla som vid en frivillig överlåtelse. Lagrådet förordar emellertid alt det särskilda kravet pä laga kraft i 14 kap. / § utgår.

De kritiska synpunkter som lagrådet har framfört mot förslagets stånd­punkt beträffande exekutiv försäljning gäller framför allt lös egendom i allmänhet. I fråga om exekutiv försäljning av registrerat skepp, registrerat luftfartyg och fast egendom har lagrådet ansett sig böra godta förslagets ståndpunkt. Lagrådet har emellertid förordat att bl.a. köparens befogenhet att frånträda köp av sådan egendom när försäljningen överklagas blir föremål för översyn i lämpligt sammanhang i syfte att förbättra köparens ställning.

För egen del villjag först understryka att det f n. inte råder någon tvekan om att en exekutiv försäljning som verkställs av överexekutor har karaktär av en offentiigrättslig förrättning, som kan överklagas. Även försäljningar som ombesörjs av utmätningsmannen lorde böra betraktas som sådana offentligrättsliga förrättningar, trots att det bl.a. inte gäller någon bestämd tidsfrist för klagan över en sådan försäljning. I vad mån vanliga civil­rättsliga regler om köp är tillämpliga på en exekutiv försäljning är däremot ovisst.

I förslagel har exekutiv försäljning av all slags egendom reglerats som en offenlligrättslig förrättning, för vilken gäller en bestämd besvärslid om tre veckor frän försäljningen. Den som är missnöjd med en exekufiv för­säljning kan alltså angripa den genom besvär eller undantagsvis med anlitande av ett särskilt rättsmedel. Mot denna ordning har lagrådet inle haft någon erinran.

Något större utrymme för att vid sidan härav använda allmänna köp­rältsliga regler torde knappast föreligga i praktiken, bl.a. med hänsyn till all gäldenären inle medverkar till försäljningen och all kronofogdemyndig­heten inte själv torde kunna svara för civilrättsliga påföljder. Så t.ex. kan exekutivköparen inte åberopa något handlande från gäldenärens sida i samband med försäljningen som kan grunda skadeståndsskyldighet m.m. såsom vid avtalsbrott. Förslaget ulgår också från att gäldenären i allmänhet kan bli skadeståndsskyldig endast på utomobligatorisk gmnd. Beaktas bör vidare alt förslaget innehåller bestämmelser bl.a. om köpeskil­lingens eriäggande och påföljden av att betalning inte sker inom före­skriven tid. Vad nu har sagts utesluter dock inte att en exekutivköpare kan

 

Prop. 1980/81:8                                                         SlutprotokoU    1224

ha vissa befogenheter som tillkommer en vanlig köpare. Det kan dock endast bli fråga om en begränsad tillämpning (se t.ex. 48 8 köplagen), och de svårigheter som denna föranleder är uppenbara.

Det förhållandet att en exekufiv försäljning i förslaget behandlas som en offentiigrättslig förtättning föranleder också att kronofogdemyndighetens beslut om försäljning inle kan medföra någon definitiv verkan förrän del har vunnit laga kraft. Detta hindrar dock inte all beslutet av praktiska skäl fär lända till efterrättelse omedelbart i den utsträckning som är lämplig. Exekutiva beslut skall ju som regel verkställas omedelbart Gfr 2 kap. 19 8), och att generellt hålla inne såld egendom till dess försäljningen har vunnii laga kraft är inle påkallat av de förhållandevis få fall som kan väntas bli överklagade. Om försäljningen efter besvär anses böra upphävas, kan vissa svårigheter uppstå. Detta är emellertid en nackdel som man får godta, liksom när beslut i andra fall omedelbart går i verkställighet.

I fråga om rättsverkningarna av en lagakraftvunnen försäljning vill Jag påpeka att det av 14 kap. I 8 framgår att det förhållandel att försäljningen vinner laga kraft inte hindrar att exekutivköparen kan bli skyldig alt avslå den köpta egendomen åt en tredje man som var rätt ägare till egendomen. Detla gäller framför allt egendom som inte kan bli föremål för exstinktivt godtrosförvärv. Tredje mannen kan alltså i sädana fall föra en vindika­lionslalan mot exekutivköparen. Enligt bestämmelser i förslaget blir vidare ett inrop ogiltigt om inroparen, när handpenning har erlagts, inte betalar återstoden av köpeskUlingen inom föreskriven tid (9 kap. 5 8 tredje stycket, 10 kap. 20 8 andra stycket och 12 kap. 41 8 tredje stycket). Detta gäller även om försäljningen har vunnit laga kraft. Beträffande den situa­tionen att en exekulivköpare vill åberopa fel i den köpta egendomen har i remissprotokollet uttalats att det för köpels hävande måsle krävas att försäljningen undanröjs efter klagan. Detta uttalande torde gå för långt. Som redan har nämnts får man räkna med att köprättsliga regler i viss utsträckning kan komma till anviindning. I sådant fall kan talan härom föras i vanlig rättegång.

Beträffande felaktigheter i själva det exekutiva förfarandet, t.ex. att kun­görandet av en auktion eller underrättandet av sakägarna inte har skett i behörig ordning eller att auktionsförtätlaren har oriktigt bedömt möjlig­heten att vid ett senare försäljningstillfälle uppnå en avsevärt högre köpe­skilling än den bjudna Gfr 9 kap. 4 8 första stycket), innebär förslaget att den frågan är slufiigt avgjord genom alt försäljningen vinner laga kraft, frånsett möjligheten alt anlita särskilda rättsmedel och att erhålla skade­stånd av staten.

Vad frågan nu i första hand gäller är om den som är missnöjd med en exekutiv försäljning kan efter besvär över försäljningen få denna hävd med verkan alt själva köpet är undanröjt. Detta är enligt min mening en kon­sekvens av förslagets uppbyggnad. Det överensstämmer också med vad som f.n. gäller åtminstone i fråga om sådan egendom som säljs av över-

 

Prop. 1980/81:8                                                         SlutprotokoU    1225

exekutor. Även i fråga om försäljningar som ombesörjs av utmätnings­mannen synes rättspraxis närmast ge vid handen att försäljningen kan hävas efter överklagande, med verkan att köparen är skyldig att avstå från egendomen mot att han återfår köpeskillingen (se bl.a. NJA 1922 s. 57 och 464 och 1977 s. 353). Klagan av en tredje man över en av utmätnings­mannen verkställd försäljning under åberopande av att den sålda egendomen tillhörde tredje mannen synes dock f n. inte kunna leda till att försäljningen hävs. Förslaget utgår emellerfid frän att en försäljning kan hävas även i ett sådant fall. Det förutsätts dock att även utmätningen då undanröjs.

Jag anser att goda skäl talar för förslagets ståndpunkt. Den innebär en konsekvent lösning beträffande all slags egendom. Förslaget medför att när ett fel har förekommit i samband med en exekutiv försäljning, veder­börande sakägare kan genom besvär över försäljningen på ett enkelt, snabbt och billigt sätt få rättelse till stånd, om det är praktiskt möjUgt.

Även om en del skäl också kan åberopas till stöd för lagrådets stånd­punkt, är den förenad med flera nackdelar. En svaghet är att olika principer skulle komma att gälla mellan å ena sidan försäljning av lös egendom i allmänhet och å andra sidan försäljning av registrerade skepp och luftfartyg samt fast egendom. Den sakägare som är missnöjd med en exekutiv försäljning av vanlig lös egendom skulle ocksä utsättas för olägenheter i olika avseenden.

Beträffande vissa typer av fel som kan ha förekommit vid en exekutiv försäljning torde det sålunda med lagrådels ståndpunkt över huvud inte vara möjligt för en sakägare att få rättelse, såvida inte motparten frivilligt gär med på det. Jag åsyftar bl.a. det fallet att auktionsförrättaren har oriktigt bedömt möjligheten att vid ett senare försäljningstillfälle uppnå en högre köpeskilling. Vanliga köprättsliga regler synes svårligen kunna vinna tillämpning på ett åsidosättande av sådana rent exekutionsrättsliga föreskrifter. 1 andra fall blir vederbörande sakägare hänvisad till att få saken prövad i en rättegång, med den tidsutdräkt och de kostnader som det innebär. Härav följer att det i praktiken knappast skulle bli möjligt att erhålla rättelse av fel som har förekommit i samband med en försäljning. En sådan ordning är särskilt betänklig beträffande mera värdefull egendom, bl.a. byggnad på annans mark och vissa rättigheter, t.ex. bostadsrätter och patent.

Som framgår av det föregående är den av lagrådet förordade ordningen inte heller väl förenlig med en del bestämmelser i förslagel. Här kan särskilt nämnas alt exekutiv försäljning över lag skall kunna överklagas, varvid besvär skall anföras inom tre veckor frän försäljningen (18 kap. 9 8 tredje stycket). Jag vill också erinra om bestämmelserna i 12 kap. 20 8 tredje stycket om kungörande av auktion på fastighet när särskild för­säljning av fillbehör har ägt rum och 13 kap. 14 8 3 om utbetalning av medel när besvär har anförts över exekutiv försäljning.

40   Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 8. Del 2

 

Prop. 1980/81:8                                                          SlutprotokoU    1226

Det finns enligt min mening inte anledning att förmoda alt förslagets ståndpunkt skall minska benägenheten att köpa egendom exekutivt eller inverka negativt på priserna. D«;t bör understrykas att en exekutivköpare aldrig blir skyldig att avstå från köpt egendom fill följd av bifall till besvär över försäljningen utan att han återfår köpeskillingen. Som jag strax skall återkomma till är Jag vidare beredd att godta lagrådets förslag att godtros­förvärv av lösöre m.m. skall kunna äga rum ulan avvaktan på att försälj­ningen vinner laga kraft. Det innebär att en exekutivköpare i ett sådant fall inte behöver lämna från sig egeridomen fill en tredje man, även om denne överklagar försäljningen. Den ordning som följer av förslagel kan inte heller antas medföra andra avgörande nackdelar. Jag vill erinra om att samma ordning sedan gammall gäller åtminstone beträffande egendom som säljs av överexekutor, och såvitt känt har det inle påståtts att detta skulle vara till hinders för ett effektivt förfarande.

På grund av det anförda är jag inte beredd att frångå den ståndpunkt be­träffande ett exekutivt förvärvs gilfighet och bestånd som förslaget utgår från. I fråga om 14 kap. I 8 villjag dock inte motsätta mig lagrådets förslag att kravet på att försäljningen skall ha vunnit laga kraft fär utgä. Det innebär i fräga om lösöre och annan egendom som kan vara föremål för ett exstinktivt godtrosförvärv att en godtroende exekutivköpare blir skyddad mot en tredje mans äganderättsanspråk i och med att han får egendomen i sin besUtning, även om försäljningen inle har vunnU laga kraft.

En särskild fråga är om kronofogdemyndigheten, sedan en exekutiv för­säljning har hävts efter besvär, kan tvångsvis la hand om den sålda egen­domen, om exekutivköparen vägrar att frivUligt återställa den. Härvid bör först erinras om att, som jag tidigare har framhållit, köparen inle är skyldig att lämna från sig egendomen utan att han återfår köpeskiUingen. Medel motsvarande denna måste därför hällas tillgängliga för honom Gfr 13 kap. 20 8 och 2 kap. 29 8). I övrigt har man att utgå från att egendomen i denna situation, när försäljningen har hävts, är alt anse som utmätt. Enligt 6 kap. i förslaget åligger det kronofogdemyndigheten att säkerställa utmätning enligt de närmare föreskrifter sorn anges där. Vid ett säkerställande, som även kan äga rum i ett senare skede av målet (se bl.a. 4 8), får också egendom som är i en tredje mans besittning tas i förvar (7 8). Med stöd av denna allmänna befogenhet bör kronofogdemyndigheten även i nu före­varande fall kunna omhänderta egendomen.

Enligt min mening finns det inle tillräckliga skäl att, som lagrådet har varit inne på, fn. företa en översyn av bestämmelserna om köparens ställ­ning, när en försäljning av registrerat skepp, registrerat luftfartyg eller fast egendom har överklagats. Bestämmelserna om exekutiv försäljning av sådan egendom tillkom för några år sedan och några ölägenheter i nämnda hänseende har såvitt känt inte yppats.

Beträffande bestämmelsen i 2 § andra meningen får Jag hänvisa till vad som har anförts i det föregående i samband med 4 kap. 20 8.

 

Prop. 1980/81:8                                                         SlutprotokoU    1227

Lagrådet har kritiserat vissa uttalanden i remissprotokollet rörande den situationen att exekutivt såld egendom tillhörde annan än gäldenären i fall då utmätning har skett för en fordran som var förenad med panträtt eller retentionsrätt i egendomen. Enligt uttalandena är den som i ett sådant fall förvärvar egendomen vid en exekutiv försäljning skyddad mot anspråk frän tredje mannen. Lagrådet har däremot ansett att exekutivköparen inle bör vara skyddad mot en tredje mans anspråk endast därför att utmät­ningsfordringen var förenad med särskild förmånsrätt i egendomen. För egen del villjag framhålla följande.

F.n. synes gälla att när en exekutiv försäljning äger rum till betalning av en fordran, för vilken egendomen svarar oavsett vem den tillhör, giltig­heten av äganderätlsövergången är oberoende av vem som var rätt ägare (se t.ex., beträffande fast egendom, Hellner, Om obehörig vinst s. 299). Saken har uttryckts på det sättet att exekutivköparen i ett sådant fall inle härleder sin rätt från förre ägaren utan att det är en till egendomen knuten sakralt som har realiserats. Uttalanden av sådan innebörd har i fråga om fast egendom gjorts i förarbetena till JB (se prop. 1970:20 del B 2 s. 587) och 20 kap. 9 8 JB grundar sig på detta betraktelsesätt. EnUgt den bestäm­melsen har förvärvaren, när en fastighet har sålts exekutivt till betalning av en fordran, för vilken den till följd av en upplåtelse av panträtt eller på annan grund svarar oavsett vem den tillhör, rätt att erhålla lagfart utan hinder av att den föregående ägaren inte har lagfart. I tidigare lagsfiftnings­ärenden rörande utsökningsrätten har man också utgått från nyss nämnda ståndpunkt (se t.ex. Utsökningsrätt VIII, SOU 1968:64, s. 86 och 132 och prop. 1971:20 s. 92 samt Utsökningsrätt XI, SOU 1971:45, s. 105).

Det kan vidare påpekas att genom försäljningen och köpeskillingsför­delningen har utmätningssökanden fått betalning och att egendomen därför inte längre belastas av hans panträtt eller motsvarande rätt. Som skall behandlas närmare i del följande bör inte sökanden eller annan, som på grund av panträtt m.m. var berättigad till betalning oavsett vem egendomen tillhörde, vara äterbetalningsskyldig.

Jag vill också erinra om att enligt 18 kap. 10 8 JB kan den, som vill söka betalning ur fast egendom för en fordran för vilken panträtt har upplåfits eller för en fordran som enligl lag utgår med förmånsrätt framför panträtt, med laga verkan rikta sin talan mot den för vilken lagfart senast är beviljad eller sökt, även om denne före talans väckande har överlåtit egendomen. Bifall till en sådan talan — betalningsfastställelse — medför att egendomen skall anses utmätt (77 a 8 UL, jfr 4 kap. 27 8 UB). Bestämmelserna utgår självfallet från att utmätningen får fullföljas genom exekutiv försäljning och att den som var rält ägare inte kan rikta nägot anspråk mot exekutiv­köparen. Bestämmelser motsvarande 18 kap. 10 8 och 20 kap. 9 8 JB finns beträffande skepp 1218 och 33 8 första stycket 4 sjölagen.

På grund av det anförda är jag inte beredd att frångå den uppfattning i frågan som har kommit till uttryck i remissprotokollet.

 

Prop. 1980/81:8                                                          SlutprotokoU    1228

Beträffandet § första stycket Gfr 5 8) om gäldenärens ersättningsskyldig-hel när exekutivt såld egendom frångår köparen resp. när en tredje man förlorar sin äganderätt delar Jag lagrådets mening att lydelsen bör Jämkas i förtydligande syfte. Bestämmelsen om gäldenärens strikta ersättnings­ansvar motsvarande hans obehöriga vinst bör emellertid hållas isär från regeln om skadeståndsskyldighet på grund av vållande. 1 fråga om gälde­närens vållande av köparens resp. tredje mannens skada villjag påpeka att enbart det förhåUandet att gäldenären kände till eller borde ha känt till att utmätt och såld egendom tillhörde någon annan inte bör utan vidare till-räknas honom som vållande. Ett så långtgående ansvar är knappast förenligt med reglerna om utrhälningsförfarandel och skulle vara alltför hårt mot gäldenären Gfr vad som sägs i det följande om en borgenärs ersättningsskyldighet, där förhållandena dock inte är desamma). Med vållande åsyftas i förslaget t.ex. det fallet att gäldenären mol bättre vetande anvisar egendom till ulimätning som inte tUlhör honom. Det kan erinras om att det inomobligatoriska ansvar som kan åvila gäldenären mol en rält ägare, t.ex. i fråga om deponerad eller förhyrd egendom, inte regleras i UB.

När det gäller borgenärens ersättningsskyldighet (4 § andra stycket, jfr 5 8) har lagrådet kritiserat förslagels ståndpunkt att ersättningsskyldigheten skall dels vara beroende av ond tro när borgenären mottog betalning, dels vara begränsad lill uppburet belopp. Lagrådet anser att det avgörande bör vara huruvida borgenären har vållat köparens resp. tredje mannens skada, uppsåtligen eller av vårdslöshet, och att ersättningsskyldigheten i följd härav bör avse skadan i dess helhet. Att borgenären har vållat skadan bör enligt lagrådet regelmässigt vara liktydigt med att han vid tiden för den utmätta egendomens försäljning kände till eller borde ha känt till alt egendomen inle tillhörde gäldenären men likväl underlät alt söka få lill stånd rättelse. Med anledning härav villjag anföra följande.

Enligt förslaget ankommer det liksom f.n. på kronofogdemyndigheten att besluta om utmätning (frånsett fall då betalningsfastställelse medför utmätningsverkan). Det åligger kronofogdemyndigheten att avgöra vilken egendom som skall tas i anspråk och därvid bl.a. bedöma om hinder före­ligger mot utmätning av viss angiven egendom (se bl.a. 4 kap. 3-7 och 14-26 88). Vad en utmätningssökande kan göra är att lill utmätning anvisa viss egendom, som han tror sig veta tillhör gäldenären. Ett sådant anvisande fritar givetvis inte kronofogdemyndigheten från att pröva att förutsättningar föreligger för utmätning av egendomen. En skyldighet för sökanden att anvisa egendom till utmätning eller alt medverka i målet på ett annat liknande sätt föreligger inte enligt förslaget. Någon under­sökningsplikt beträffande äganderätten till utmätt egendom avses inte heller åvila sökanden. UB ålägger över huvud inte sökanden någon skyldig­het alt se till att tredje man tillhörig egendom inte tas i anspråk.

Utmätningssökandens ersättningsskyldighet bör ses mot bakgrund av

 

Prop. 1980/81:8                                                         SlutprotokoU    1229

del nu sagda. En sökande, som råkar veta att den utmätta egendomen inte tillhör gäldenären eller har skälig anledning till misstanke därom, bör i allmänhet inte anses ha våUat exekufivköparens resp. iredje mannens skada enbart därför att han inte vidtar åtgärder för att hindra en för­säljning. Enligl min mening skulle det också vara alltför strängt mot sökanden om han i ett sådant fall skulle bli skyldig att ersätta hela den skada som köparen resp. tredje mannen kan lida. Det skulle innebära att om t.ex. en Iredje man tillhörig egendom utmäts för en fordran på 1.000 kr. och säljs för 10.000 kr men sökanden borde ha förställ att egendomen inte fillhörde gäldenären, sökanden skulle kunna bli skyldig att ersätta köparen resp. tredje mannen med 10.000 kr. och eventuellt mera om skadan är större, trots att sökanden inte har uppburit mer än 1.000 kr. Även en sökande, som över huvud inle får någon betalning i målet på grund av att köpeskillingen inte räcker till, synes enligl lagrådets förslag kunna bli skyldig att ersätta köparens eller tredje mannens skada i dess helhet.

I fråga om allmänna mål, i vilka staten eller en kommun är alt anse som sökande och därvid företräds av kronofogdemyndigheten, synes lagrådets förslag innebära en utvidgning av det allmännas skadeståndsansvar enligt skadeståndslagen (1972:207, omtryckt 1975:404) vid myndighetsutövning Gfr särskilt 3 kap, 2-4 88 nämnda lag). En sådan utvidgning är enligt min mening knappast påkallad.

Det kan inträffa att sökanden efter försäljningen men före utbetalningen fär vetskap eller anledning till misstanke om att egendomen inte tillhörde gäldenären. Det synes tveksamt hur detla fall skall behandlas enligt lagrådets förslag. Det saknas emellertid enligt min mening anledning att i ett sådant fall låta sökanden vara fri från ersättningsskyldighet med del belopp som han har uppburit.

Vad som har sagts i det föregående om sökanden gäller också en annan borgenär, vars rätt till betalning ur egendomen är beroende av att egendomen tillhör gäldenären, t.ex. en innehavare av en företagsinleck­ning.

Av det anförda följer att en bestämmelse om en borgenärs ersättnings­skyldighet i första hand bör grundas på ond tro beträffande rätten fill betalning och att ersättningsskyldigheten därvid bör vara begränsad till vad borgenären har uppburit. Vid sidan härav torde en bestämmelse om vållande när del gäller en borgenär knappast ha någon större praktisk be­tydelse, särskilt som ersättningsansvar vid svikligl förfarande förutsätts gälla utan en särskild föreskrift. Efter vad lagrådet har anfört och med beaktande av bestämmelserna i första stycket om gäldenärens ersättnings­ansvar vill jag dock förorda alt det tas upp en regel om skyldighet för en borgenär som har vållat köparens (resp. Iredje mannens, se 5 8) skada att ersätta skadan. Det bör emellertid understrykas att, som framgår av det föregående, en borgenär, som har haft vetskap eller skälig anledning fill misstanke om alt den utmätta egendomen inte tillhörde gäldenären, i

 

Prop. 1980/81:8                                                         Slutprotokoll    1230

allmänhet inte kan anses ha vållat köparens resp. tredje mannens skada enbart därför att han inte har vidtagit åtgärder för att hindra försäljningen. Bestämmelsen blir tillämplig närmast i fall då en utmätningssökande mot bättre vetande anvisar tredje man tillhörig egendom till utmätning.

En särskild fråga är om ersättningsskyldighet skall gälla även för en sökande eller annan borgenär, vars fordran är förenad med panträtt eller annan särskild förmånsrätt som gäller i egendomen oavsett vem den tillhör. Lagrådet har krifiserat förslagets ståndpunkt att en sådan borgenär inte är ersättningsskyldig även orn han kände till eller borde ha känt till att egendomen inte tillhörde gäldenären. Enligt lagrådet bör även en ond­troende borgenär som nu avses: anses ha vållat köparens resp. tredje mannens skada, om han inte har vidtagU åtgärder för att utmätningen skaU hävas eller försäljningen hindras på annat sätt. Han bör därför vara ersätt­ningsskyldig enligt en regel om skadeståndsskyldighet på gmnd av vållande.

Jag har i det föregående framhåUit att en ondtroende sökande utan förmånsrätt i allmänhet inte bör anses ha vållat köparens eller tredje mannens skada enbart genom att inte vidta åtgärder för att förhindra en försäljning. Det finns ännu mindre anledning att ha en så sträng ordning be­träffande en borgenär, vars fordran är förenad med särskild förmånsrätt som gäller i egendomen oavsett vem som är ägare. Det bör sålunda inte kunna krävas att en sådan borgenär skall vidta åtgärder för att någon för­säljning inte skall komma till stånd, vid påföljd att han annars kunde bli skyldig ersätta köparens resp. tredje mannens skada i dess helhet. Men inle heller med del belopp som en sådan borgenär har uppburit bör han rimligen vara ersältningsskyldig. Detta måste anses följa av själva det för­hållandet alt förmånsrätten gäller mot envar och alltså även mot tredje mannen-ägaren. Denne har ju då inte heller lidit någon skada genom att borgenären har fått betalt. Detta gäller inle bara när tredje mannen också är personligen betalningsskyldig för skulden utan även i andra fall. På grund av vad som förutsätts gälla vid avräkningen mellan köparen och tredje mannen när köparen är skyldig att avstä egendomen till denne (motiven till 4 8) kan inte heller köparen anses lida någon skada fill följd av att borgenären har fått betalt.

Frågan har nära samband med andra, tidigare behandlade frågor om den ställning i utmälningsförfarandet som tillkommer en borgenär, vars fordran är förenad med särskild förmånsrätt. När exekutiv försäljning har ägt rum till betalning av en fordran, som är förenad med panträtt eller annan särskild förmånsrätt som gäller i egendomen oavsett vem den tUlhör, bör, som har utvecklats närmare i det föregående, köparen vara skyddad mot ett anspråk från en tredje man som hade bättre rätt än gälde­nären. Beträffande det fallet att en tredje man visar sin äganderätt efter det att egendomen har såUs men inn:in influtna medel har betalats ut har i remissprotokollet (motiven till 4 kap. 26 8) uttalals att tredje mannen inte

 

Prop. 1980/81:8                                                         SlutprotokoU    1231

har rätt till medlen i den mån en borgenär har sådan särskild förmånsrätt i egendomen som gäller oavsett vem som är ägare. Denna ståndpunkt har lagrådet uttryckligen förklarat sig godta. Mot bakgrund härav kan det knappast komma i fråga att samme borgenär sedan skulle vara ersättnings­skyldig mot tredje mannen.

Att en borgenär med särskUd förmånsrätt, som gäller i egendomen oavsett vem som är ägare, inte är ersättningsskyldig framgår av 4 8 andra stycket första meningen. Eftersom borgenären under alla förhållanden var berätfigad till betalning, kan han ju inte vara i ond tro därom.

Beträffande 4 8 andra stycket första meningen vill jag vidare, med anledning av vad lagrådet har anfört, framhålla att det remitterade förslaget ulgår från alt en ondtroende borgenär i allmänhet inle skall kunna åläggas ersättningsskyldighet, om gäldenären har fullgjort sin strikta ersättningsskyldighet, och att om borgenären har betalat vad han har uppburit, han kan kräva gäldenären på motsvarande belopp. Jag finner inte anledning att frångå denna ståndpunkt. Jag vill betona att såväl gälde­närens strikta ersättningsansvar som borgenärens ersättningsansvar vid ond tro är begränsat fill den obehöriga vinsten. Frågan har också samband med gäldenärens och borgenärens urspmngliga fordringsförhållande. Om borgenären återbetalar det belopp som han har uppburit, bör han i mot­svarande mån kunna på nytt göra gällande sin fordran mot gäldenären.

De redakfionella jämkningar av 5 § som lagrådet har föreslagit godtar jag.

15 kap.

Lagrådet har ansett att fommregeln i 7 § bör redaktionellt utformas i överensstämmelse med den forumregel beträffande löneutmälning som lagrådet har föreslagit i 7 kap. Som framgär av det föregående bör emeller­tid en särskild forumbestämmelse beträffande löneutmätning tas upp i 4 kap. 8 8 och samordnas med övriga forumregler i den paragrafen. Härav följer att det saknas anledning att ändra förevarande paragraf. En mindre jämkning bör dock ske.

Beträffande lagrådets synpunkter på 8 och 12 §§ får jag hänvisa till vad jag har anfört i fråga om motsvarande bestämmelser i 7 kap. 7 och 10 88-1 8 8 andra meningen bör alltså uttryckligen anges att gäldenären i fall som avses där skall höras om särskilda skäl föreligger. Vidare bör i 12 8 första stycket tas upp en bestämmelse om att den part som ändringen går emot skall höras innan ändring beslutas, såvida inte det är uppenbart obehövligt eller beslutet inte kan uppskjutas.

Jag kan godta lagrådets förslag till ändring av2l §. En underhållsskyldig bör sålunda inte bli fri från sin betalningsskyldighet i och med alt arbets­givaren eller annan motsvarande innehåller medel enligt ell beslut om

 

Prop. 1980/81:8                                                         SlutprotokoU    1232

införsel utan först när den underhållsberättigade erhåller beloppet, dock med undanlag för fall då underhållsfordringen tillkommer allmän för­säkringskassa enligt lagen (1964:143) om bidragsförskott.

1 anslutning till ändringen av 21 8 har lagrådet förordat att det i 11 § lagen om statlig lönegaranti vid konkurs förs in en bestämmelse om att staten inte får av den underhållsskyldige återkräva ett belopp, som har utgetts på grund av föreskriften i samma paragraf att rätt till garantibelopp till­kommer underhållsberätiigad för underhållsbidrag som har innehållits genom införsel. Enligt min mening behövs det dock inte någon uttrycklig bestämmelse härom. Som lagrådet har framhållit har den underhålls­skyldige, om han själv erlägger betalning till den underhållsberättigade, rätt att utfå det innehållna beloppet av arbetsgivaren, varvid han har rält till ersättning på grund av lönegarantin. Bl.a. mol bakgrund härav är del enligt min mening tydligt att staten inte kan ha regressrätt mot den under­hållsskyldige för ell utgivet garanlibelopp.

Med anledning av vad lagrådet har anfört i fråga om 22 § vill jag nämna att frägan humvida, när en föriikning har stadfästs, förlikningen eller stad­fäsielsedomen bör utgöra exekutionstitel har behandlats närmare vid 3 kap.

Beträffande24 § har lagrådet föreslagit att det tas upp en föreskrift om att ställd säkerhet fär tas i anspråk när kronofogdemyndigheten skall utsöka belopp i fall som avses i paragrafen. Som jag har framhållit i det föregående vid 2 kap. 26 8 har någon säkerhet emellertid inte ställts i sådant fall som avses i förevarande paragraf Lagrådets förslag bör därför inte godtas.

16 kap.

Lagrådet har ansett att de bestämmelser i lagen (1978:880) om betal­ningssäkring för skatter, tullar och avgifter som avser verkställighet och rättsverkan av betalningssäkring bör brytas ut ur betalningssäkringslagen och i stället tas upp i UB. Den frågan har ingående behandlats i remissen den 28 juni 1979 med förslag till ändringar i det tidigare remitterade förslaget till UB och jag får hänvisa till vad som anförs där. Härutöver viU jag endast understryka att rent systematiska skäl visserligen kan åberopas för lagrådets ståndpunkt men att flera andra omständigheter, bl.a. av praktisk natur, talar för all uämnda bestämmelser inte bör brytas ut ur belalningssäkringslagen. Jag är sålunda inte beredd att godta lagrådets förslag.

Jag biträder lagrådets förslag till omdisponeringar av 2 och 3 §§. Den av lagrådet föreslagna lagtexten kan Jag också, med någon smärre jämkning, godta, 11 § bör, såsom lagrådet har förordat, utformas på samma sätt som den nya 2 8. Den av lagrådet föreslagna lydelsen av 11 8 bör emellertid jämkas något. Beträffande underrättelsens överbringande till svaranden

 

Prop. 1980/81:8                                                                         SlutprotokoU    1233

bör inte gälla något principiellt krav på delgivning. Det bör därför inte hänvisas tiU 2 8. Frågan hur underrättelsen skall överbringas får regleras i verkstäUighetsföreskrifter.

I fråga om 5 § godtar jag lagrådets förslag att det i lagtexten uttryckligen anges att en ansökan skall förklaras förfallen vid sexmånaderstidens utgång, om inte särskilda skäl föranleder annat.

Vad lagrådet har anfört beträffande 6 § föranleder inte något uttalande från min sida.

Jag biträder lagrådets förslag att 7 # skall vara tillämplig även i fråga om egendom som lUlhör en tredje man och alt en bestämmelse tas upp om alt tredje mannen skall underrättas. Lagrådets förslag till lydelse kan Jag också godta.

Förslagets ståndpunkt att kvarstad för fordran inte i och för sig medför förmånsrätt Gfr 15 §) har behandlats närmare av lagrådet mol bakgrund av att säkerhetsåtgärden betalningssäkring medför förmånsrätt. Lagrådet anser att del allmännas och enskildas fordringar i princip bör så långt möjligt behandlas lika i förmånsrältshänseende. Därmed är enligt lagrådet dock inte sagt att kvarstad skall ges förmånsrätt i alla lägen. En önskvärd utjämning mellan fordringsslagen kunde komma lill stånd även genom andra lösningar, som stärker kvarstadens ställning utan att medföra alltför stora risker för en inte önskvärd kapplöpning mellan borgenärerna. Frägan torde emellertid — framhåller lagrådet — inte kunna lösas utan en ingående utredning. Lagrådet anser en sådan utredning påkallad och godtar i avvaktan därpå att det rådande rättsläget behålls oförändrat.

För egen del villjag först erinra om all betydande skillnader i företrädes­hänseende f n. föreligger mellan å ena sidan skatter och allmänna avgifter och å andra sidan enskilda borgenärers fordringar. Medan enskildas ford­ringar i allmänhet inte är förenade med förmånsrätt, om inle panträtt e.d. är utfäst, är sålunda de viktigaste skatterna och allmänna avgifterna förenade med allmän förmånsrätt i konkurs enligt 11 8 förmånsrättslagen. Betalning av förfallna sådana skatter och avgifter har också undantagits från återvinning i konkurs (28 8 KL). Del kan vidare nämnas att åtskilliga skatter och allmänna avgifter fär tas ut genom införsel, vilket innebär att de vid exekution i lön har företräde framför alla enskilda fordringar fränsett underhållsbidrag.

Som framgår av remissprotokollet är det av flera skäl inte lämpligt att ulan vidare utmsta kvarstad med förmånsrätt. Denna uppfattning synes lagrådet dela. Det remitterade förslaget innebär emellertid all en kvar­stadsborgenärs ställning gentemot andra borgenärer väsentligt förbättras jämfört med vad som gäller f.n., bl.a. i förhällande till staten vid betal­ningssäkring. Huruvida denna förstärkning kan anses tillräcklig har samband med fillämpningen av belalningssäkringslagen, bl.a. i vilken utsträckning betalningssäkring förekommer. Betalningssäkringslagen — som har tillkommit efter 1978 års remiss beträffande UB — har varit i kraft

41   Riksdagen 1980181. I saml. Nr 8. Del 2

Prop. 1980/81:8                                                         Slutprotokoll    1234

endast förhållandevis kort tid. Det är enligt min mening lämpligt att låta anstå med ny utredning i saken tills betalningssäkringslagen har tillämpats under ytterligare någon tid och erfarenhet även har vunnits av de nya bestämmelserna i UB om rättsverkan av kvarstad. Därefter kan frågan om en eventuell ytteriigare förstärkning av kvarstaden tas upp till ny prövning. Som också lagrådet är inne på torde en sådan förstärkning innefatta flera problem som kräver ingående överväganden.

Jag kan godta vad lagrådet har föreslagit om när utmätningsverkan enligt andra stycket i 15 8 skall förfalla. I paragrafen bör alltså tas upp en bestäm­melse om att utmätningsverkan förfaller, om den sökta utmätningen eller betalningssäkringen hävs. Jag vill emellertid framhålla att nämnda utmät­ningsverkan har betydelse för kvarsladsborgenären inte bara i förhållande till den aktuelle utmätnings- eller betalningssäkringssökanden utan även gentemot andra borgenärer, inle minst om gäldenären försätts i konkurs och fråga uppkommer om återvinning av förmånsrätten. Detta medför att en kvarstadsborgenär, som har erhållit sin exekutionstitel, trots uppkommen utmätningsverkan har anledning att söka utmätning av egendomen för alt undvika en eventuell förlust i fall utmätningsverkan för­faller. Det bör också nämnas att om utmätningsverkan förfaller till följd av att den egentliga utmätningen eller betalningssäkringen har hävts men egendomen senare har utmätts eller tagits i anspråk genom betalnings­säkring för en annan fordran, kvarsladsborgenären bör anses ha erhållit utmälningsverkan från det att sistnämnda utmätning eller betalnings­säkring ägde rum.

17 kap.

Bestämmelserna i 7 § första stycket om uttagande hos gäldenären av förrättningskostnader i mål om utmätning har kritiserats av lagrådet, som anser det önskvärt att frågan under vilka förutsättningar kostnaderna kan tas ut av gäldenären regleras på ett mera klargörande sätt. Lagrådet anser att skillnad bör göras mellan det fallet att verkställigheten fullbordas och det fallet att verkställigheten inte leder till fullbordande utan inställs. I del förta fallet föreslås att förrättningskostnad som har varit påkallad skall tas ut ur tiUgängliga medel och art, i den mån dessa medel inte förslår, kostnaden skall få utsökas genast hos gäldenären. I det senare fallet föreslär lagrådet att förrättningskostnad fär tas ut hos gäldenären endast när verkställigheten inställs på den grunden att gäldenären har betalat sökandens fordran efler det att ansökningen gjordes.

Jag delar lagrådets mening att frågan om uttagande av förrättnings­kostnader i mål om utmätning bör klargöras bättre än som har sketl i det remitterade förslagel. Jag kan också i huvudsak ansluta mig till de principer för uttagande som Isigrådet har gett uttryck åt.  Från dessa

 

Prop. 1980/81:8                                                         SlutprotokoU    1235

principer mäste emellertid gälla flera undantag. Till belysning härav kan nämnas följande.

När en auktion inte har lett till försäljning och nytt försäljningsförsök inte skall göras, skall utmätningen hävas. Detta gäller dock inte medel som har influtit eller inflyter med anledning av redan vidtagna åtgärder (9 kap. 6 § fjärde stycket, 10 kap. 21 8 fjärde stycket, 11 kap. 1 8 och 12 kap. 42 8 fjärde stycket). De influtna medlen skall då användas till betalning av bl.a. förrättningskostnader Gfr 13 kap. 12 8 första stycket). I fall då en inropare lämnar handpenning men inropet blir ogiltigt till följd av alt återstoden av köpeskillingen inle betalas inom föreskriven tid skall handpenningen tas i anspråk enligt vissa regler (9 kap. 7 8, 10 kap. 22 8, 11 kap. I 8 och 12 kap. 43 8). Dessa innebär att bl.a. förrättningskostnaderna skall tas ut ur handpenningen, även dä någon försäljning inte kommer till stånd i målet, Ä andra sidan gäller enligl vissa bestämmelser i balken att sökanden kan medge att ett inrop godtas fastän förrättningskostnaderna inte har blivit täckta (10 kap, 19 8 andra stycket, 11 kap. 1 8 och 12 kap. 40 8 andra stycket och 58 8 första stycket; se även, beträffande lös egendom i allmän­het, motiven till 9 kap. 4 §). I ett sådant fall skall inte de överskjutande förrättningskostnadema tas ut av gäldenären.

Av det sagda följer att frågan om uttagande av förrättningskostnader inte kan regleras pä det sätt lagrådet har föreslagit. Del torde över huvud inte vara möjligt att generellt ange de närmare förutsättningarna för uttagande av kostnader för alla de olika fall som kan uppkomma. Det bör också beaktas alt motsvarande frågor kan uppkomma vid annan verkställighet än utmätning, främst i det fall som avses i 8 §.

Beträffande det av lagrådet föreslagna kravet på att förrättnings­kostnaden skall ha varit påkallad för verkställigheten bör erinras om all det, frånsett ansökningen, är kronofogdemyndigheten som avgör vilka åtgärder som skall vidtas i målet, i vissa fall efter begäran av sökanden eller någon annan sakägare. Mot bakgrund härav synes det inle finnas någol behov av alt som förutsättning för att en förrättningskostnad skall tas ut av svaranden föreskriva att den har varit påkallad för verkstäl­ligheten. Förrätlningskostnaden för en åtgärd som har varit obefogad, dvs. har berott på en uppenbar felbedömning från kronofogdemyndighetens sida, bör inte tas ut av någon av parterna. En bestämmelse av sådan innebörd bör tas upp i verkslällighelsföreskrifterna till 17 kap. Gfr vad som i motiven till 1 8 har sagts om jämkning av en förrättningskostnad).

Av nu anförda skäl föreslår Jag att i saken meddelas en för all verkstäl­lighet gemensam bestämmelse, vari anges att vad som sägs i 7-10 88 om uttagande av förrättningskostnad hos svaranden inte gäller kostnad som till följd av exekutionstitelns upphävande, ansökningens återkallande eller annan särskild anledning bör betalas av sökanden. En sådan bestämmelse bör tas upp i 11 8- Vad som sägs om ansökningens återkallande avser givelvis inte det fallet alt återkallelsen har sin grund i svarandens åtgärder.

 

Prop. 1980/81:8                                                         Slutprotokoll    1236

t.ex. att denne har fullgjort sin förpliktelse efter det att ansökningen gjordes.

Jag godtar lagrådels förslag till jämkning av andra stycket i 7 8.

Lagrådet har kritiserat bestämmelsen i 9 § första stycket att förrättnings-kostnaden för verkställighet av en säkerhetsåtgärd under viss förutsättning anses som förrättningskostnad för en senare verkställighet för själva an­språket. Som grund för kritiken åberopas att parten kan yrka ersättning för kostnaden som en rättegångskostnad i tvistemål. Lagrådet godtar dock att bestämmelsen blir tillämplig på förrättningskostnad för verkställighet av kvarstad.

Det förhållandet alt förrättningskostnaden för verkställighet av en säker­hetsåtgärd betraktas som en rättegångskostnad enligt RB utgör enligt min mening inte något avgörande skäl mot den föreslagna regeln, särskilt som exekutionstiteln beträffande anspråket inte behöver ha meddelats i en rättegång. Det är därför möjHgt att sökanden inte har kunnat få motparten ålagd att ersätta kostnaden. F.n. finns det en motsvarande bestämmelse i 198 8 5 mom. UL såvitt avser kostnaden för verkställighet av kvarstad för fordran. Övriga säkerhetsåtgärder — kvarstad till säkerhet för bättre rätt och föreläggande eller förordnande enligl 15 kap. 3 8 RB — är praktiskt sett av mindre betydelse. Det saknas också anledning att göra skillnad mellan olika slags säkerhetsåtgärder. Lagrådet synes fö. godta att bestämmelsen får avse även kvarstad till säkerhet för bättre rätt. Jag anser därför att bestämmelsen bör behålla sitt innehåll enligt lagrådsremissen.

18 kap.

Lagrådet har ansett att regleringen i 18 kap. bör utgå från att RB:s full­följds- och rättegångsregler till följd av 21 8 Rp blir tillämpliga, om annat inle föreskrivs. I kapitlet bör därför endast tas upp sådana avvikande eller kompletterande bestämmelser som påkallas av utsökningsmålens speciella karaktär. Lagrådet har mot bakgrund härav föreslagit att en uttrycklig regel om RB:s tillämpning tas upp först i kapitlet och att, frånsett ett par undantag, de bestämmelser i förslaget som i sak överensstämmer med motsvarande föreskrifter i RB utgår.

Jag kan godta alt kapitlet i huvudsak utformas efter de principer som lagrådet har angett. Frågan huruvida man i UB bör ta upp bestämmelser, som inte kan anses strida mot vad som skulle gälla till följd av hän­visningen till RB, bör dock enligt min mening bedömas även från praktiska synpunkter. Under alla förhållanden måsle ett flertal bestämmelser som avviker från RB:s regler om talan mot tingsrättens beslut las upp i UB. Vissa av de bestämmelser som i och för sig överensstämmer med RB har ett nära samband med nämnda avvikande föreskrifter. Särskilt för en enskild som vill föra talan mot kronofogdemyndighetens beslut är det

 

Prop. 1980/81:8                                                         SlutprotokoU    1237

lättare all skaffa sig kännedom om vad som gäller, om samtliga bestäm­melser om talan finns på ett ställe. Även för kronofogdemyndigheten torde detta vara en fördel. Det bör också beaktas alt flera andra lagar, som be­träffande klagan f.n. hänvisar till UL:s regler, i fortsättningen förutsätts skola hänvisa till UB:s bestämmelser i förevarande kapitel.

Mot bakgrund härav förordar jag att bestämmelser som rör lalan mot kronofogdemyndighetens beslul får slå kvar i UB. I fråga om förfarandet i hovrätten och talan mot hovrättens beslut liksom rättegången i högsta domstolen torde det däremot vara tillräckligt att enbart bestämmelser som avviker från RB:s tas upp i UB. Det sagda innebär all 14 8, 15 8 första stycket, 16 8 första stycket och 18 8 kan utgå. Detsamma gäller viss del av 19 resp. 20 8.

Jag godtar lagrådets förslag att förbudei i 4 8 andra stycket att föra särskild talan mot förberedande beslut förses med ett undantag för det fallet att talan grundas på all målet onödigt uppehålls genom beslutet. Jag kan ocksä godta lagrådels förslag all det i förevarande kapitel tas upp mot­svarigheter till 49 kap. 7 8 RB (förbud att föra talan mol ett beslut varigenom tingsrätten har förklarat en domare jävig) och 49 kap. 9 8 andra meningen (inskränkning i möjligheten för hovrätten atf pröva huruvida besvär har anförts i rätt tid). Vidare ansluter jag mig lill lagrådels mening att det bör tas upp en bestämmelse om att talan inte får föras mot hov­rättens beslut med anledning av talan mot att ett mål onödigt uppehålls.

Som jag har nämnt vid 12 kap. biträder jag lagrådets förslag alt bestäm­melserna i 12 kap. 33 8 tredje stycket om inskränkningar i rätten att föra talan mot beslut rörande förbehåll av rättighet flyttas till förevarande kapitel. De bör härvid tas upp i 2 resp. 5 8-

Lagrådet har anseti att det knappast är motiverat att, som har föreslagits i 2 § första stycket, beskära en part möjligheten att klaga över att krono­fogdemyndigheten har funnit sig behörig att ta upp en ansökan om verkställighet. Enligt lagrådet kan det vara förenat med både besvär och kostnader för en part att utsökningsmålet handläggs av en kronofogde­myndighet som inle är behörig. Lagrådet förordar att i stället de nuvarande bestämmelserna i 208 a 8 UL förs över till UB utan väsentlig ändring i sak och understryker att behörighetsfrågan bör vara underkastad official­prövning i samtliga instanser. I samband härmed föreslår lagrådet att bestämmelsen i 2 8 andra stycket om att hovrätten kan hänvisa ett mål till en behörig kronofogdemyndighet förs över till 2 kap. 4 8-

För egen del vill Jag först nämna att förslaget, såsom har framhållits i remissprotokollet, utgår från att kompetensfördelningen mellan krono­fogdemyndigheterna främst är en fråga om lämplig arbetsfördelning och att det som regel är av mindre betydelse för parterna vilken kronofogde­myndighet som handlägger ett utsökningsmål. Parterna behöver i allmänhet - frånsett förhör — inle inställa sig hos den handläggande kronofogdemyndigheten, och denna förutsätts liksom f n. vid behov kunna

 

Prop. 1980/81:8                                                         SlutprotokoU    1238

begära biträde av en annan kronofogdemyndighet. Denna syn på behörig­hetsfrågan har kommit till uttryck, fömtom i själva behörighetsreglerna, bl.a. i att en behörig kronofogdemyndighet, hos vilken verkställighet har sökts, skall kunna överlämna målet lill en annan behörig kronofogde­myndighet när det främjar handläggningen Gfr 2 kap. 4 8 andra stycket i den slutliga lydelsen). Ett annat exempel är bestämmelsen i 2 kap. 4 8 första stycket att en ansökan som har gjorts hos en obehörig kronofogde­myndighet skall, när denna överlämnar målet till en behörig kronofogde­myndighet, anses gjord när ansökningen skedde hos den obehöriga myndigheten. Mot nu nämnda bestämmelser har lagrådet inte haft någon erinran.

Vid bedömande huruvida den omständigheten att en kronofogde­myndighet i efterhand anses inte ha varit lokalt behörig bör inverka på giUigheten av vidtagna åtgärder måste hänsyn tas till att verkställigheten främst består i faktiska åtgärder. Om l.ex. en utmätning hävs, skall egendomen återställas till gäldenären och förmånsrätten förfaller. När utmätning senare skall ske i ett ainnat distrikt, är egendomen kanske inte längre tillgänglig för utmätning. Stora praktiska problem kan också uppstå, t.ex. när annan verkställighet enligt 16 kap. har ägt rum. Efter återgång av sådan verkställighet kan det visa sig omöjligt att på nytt genomföra verkställigheten. Under alla förhållanden medför upphävandet kostnader, besvär och tidsutdräkt. Beaktas bör också att vissa av forumreglerna är så avfattade att de ger utrymme för olika uppfattningar i del enskilda fallet (se t.ex. 16 kap. 10 8).

F.n. finns det i 208 a 8 I mom. UL (se även 218 a 8) en bestämmelse som har samma syfte som den föreslagna och som innebär att enbart det för­hållandet att kronofogdemyndigheten inte var lokall behörig i allmänhet inte får föranleda att vidtagna åtgiarder hävs. Förslaget går ett steg längre. Som framgår av det anförda talar flera skäl för en sådan ordning.

Ett särskilt fall, som har berörts av lagrådet, är att en kronofogde­myndighet anser sig inle vara behörig att ta upp en ansökan och med slöd av 2 kap. 4 8 första stycket överlämnar målet lill en annan kronofogde­myndighet, som enligt handlingarna är behörig, varefter denna finner sig behörig och vidtar verkslällighet.sålgärder. Som lagrådet framhåller kan lalan föras mot den förstnämnda myndighetens beslut att anse sig obehörig. Hovrättens prövning av en sådan talan behöver emellertid inte innebära att den också omprövar den andra kronofogdemyndighetens ställningstagande, eftersom båda myndigheterna kan vara behöriga. Det förhällandet alt prövningen i realiteten kan avse också den senare myndig­hetens ståndpunkt bör dock inte inverka på lämpligheten av den föreslagna bestämmelsen. Även om hovrätten finner att den första kronofogde­myndigheten var behörig, skall den inte häva de ätgärder som har vidtagits av den senare myndigheten. Detta gäller vare sig också denna var behörig eller den var obehörig. Klagan får ju inte föras över att en kronofogde-

 

Prop. 1980/81:8                                                         SlutprotokoU    1239

myndighet har ansett sig behörig. Situationen bör ocksä jämföras med det fallet att sökanden, samtidigt som han besvärar sig över en kronofogde-myndighels beslut att avvisa ansökan på grund av bristande lokal behörig­het, ansöker om verkslällighet hos en annan kronofogdemyndighet. Någon uttrycklig föreskrift i saken kan inte anses behövlig.

Jag är sålunda inte beredd att frångå det remitterade förslaget. Det bör understrykas att det av bestämmelsen följer att någon officialprövning av forumfrågan inte skall ske i hovrätten eller högsta domstolen.

När det sedan gäller bestämmelsen i 2 8 andra stycket om hänvisning av mål till behörig kronofogdemyndighet anser jag att den har ett sådant samband med besvärsreglerna att den bör stå kvar i 18 kap. Bestämmelsen bör emellertid, som lagrådet har förordat, kompletteras med en föreskrift om när ansökan skall anses gjord.

Jag biträder lagrådets mening att 5 § bör utformas något annorlunda än i det remitterade förslaget. Den av lagrådet föreslagna lydelsen bör dock jämkas något.

Lagrådet har avstyrkt bestämmelsen i 6 J om att överinstansen vid bifall till talan mot ett visst beslut kan häva även ett senare beslut i målet som inte har vunnit laga kraft mot klaganden när talan anfördes. Bestämmelsen innebär enligt lagrådet en möjlighet att inom det ordinära fullföljdsför­farandets ram överpröva redan lagakraftvunna beslut.

Med anledning härav vill jag framhålla att bestämmelsen skall ses mot bakgrund av att vissa verkställighelsformer, bl.a. utmätning, består av olika led som har ett nära samband med varandra, samtidigt som klagan över ett led i allmänhet inle hindrar att verkställigheten fortgår, såvida inte hovrätten förordnar om inhibuion. Om besvär t.ex. har anförts över utmätning av viss egendom men även försäljning av egendomen hinner äga rum innan hovrätten prövar besvären, ligger det i allmänhet i klagandens intresse att också försäljningen prövas. Del synes inte nödvändigt att kräva att klaganden särskilt överklagar även det senare beslutet. Det kan dessutom antas att han ofta förbiser detta.

Bestämmelsen innebär att klagan över en viss åtgärd skall anses gälla även senare åtgärder i mälet som har hunnit vidtas innan hovrätten prövar besvären och som har samband med den förra åtgärden. Eftersom bestäm­melsen endast avser beslul som inte har vunnit laga kraft då besvären anförs, kan den inte anses innebära att omprövning sker av lagakraftvunna beslut. Med anledning av vad lagrådet har framhållit om sambandet mellan en exekutiv försäljnings bestånd och försäljningsbeslutets lagakraft­vinnande får jag hänvisa till vad jag har anfört i den frågan vid 14 kap.

På gmnd av det anförda är jag inte beredd att frångå det remitterade förslaget på nämnda punkt. Bestämmelsen bör dock jämkas i förtydligande syfte.

Jag ansluter mig till lagrådets uppfattning att bestämmelsen i 12 § år onödig och kan utgå Gfr vad som har anförts i det föregående beträffande 2

 

Prop. 1980/81:8                                                         SlutprotokoU    1240

kap. 20 8). Jag kan ocksä biträda lagrådets uppfattning att bestämmelsen i 13 § a/tdra meningen - att kronofogdemyndigheten vid handlingamas översändande till hovrätten i allmänhet skall bifoga eget yttrande - bör utgå ur UB och i stället tas upp i verkstäUighetsföreskrifter.

Lagrådet har ansett att bestämmelsen i 15 § andra stycket om avvisande av en besvärstalan på grund av brister i besvärsinlagan är överflödig och att den därför kan utgå. Jag godtar lagrådets förslag på den punkten. Jag förutsätter härvid att motsvarande regel i 52 kap. 6 8 andra stycket RB, såsom sker redan f.n., tolkas förmånligt för klaganden. I utsökningsmål är det nämligen vanligt att klaganden för sin talan utan biträde av ombud.

Den jämkning av 16 § andra stycket som lagrådet har föreslagit godtar jag. Befogenheten för hovrätten att interimistiskt förordna att en verksläl­lighetsåtgärd skali genomföras bör alltså brytas ut och regleras i ett särskilt stycke. Jag biträder också lagrådets mening att det bör tas upp en ut­trycklig bestämmelse om alt högsta domstolen har samma befogenhel som hovrälten att förordna om inhibifion m.m. Även lagrådets förslag till precisering av /7 § första stycket kan jag godta.

Lagrådet har kritiserat förslaget i 19 § första stycket att särskild talan skall föras mot beslut varigenom hovrätten under rättegången har utlåtit sig i en fråga som avses i 16 8 andra stycket, dvs. beträffande inhibifion m.m. Enligt lagrådet bör särskild talan få föras endast när hovrätten har beslutat om inhibition m.m. men däremot inte när en begäran därom har avslagits. Jag kan ansluta mig fill denna mening.

När det gäller bestämmelsen i.?/ § andra stycket om återställande av försutten tid för väckande av talan efter föreläggande framhåller lagrådet att det råder en principieU skillnad meUan processueUa och materieUa frister. Återställande av försutten tid har hittills ansetts kunna ske endast av processuella frister. Ett återstäilande av en materiell frist, som det här är fråga om, skulle ha en rätisgesuJlande karaktär och får därför på gmnd av 8 kap. 2 8 RF bara ske genom lag. Den föreslagna bestämmelsen innebär emellertid - framhåller lagrådet - att beslutanderätten över­lämnas åt en myndighet. Bestämmelsen synes därmed stå i strid med prin­ciperna i RF. Enligt lagrådets mening finns det dessutom inte något egentligt behov av att kunna förlänga fristema i nu avsedda fall. På gmnd av del anförda förordar lagrådet alt 21 8 andra stycket utgår.

Med anledning härav vill Jag först framhålla att bestämmelsen i 11 kap. 11 8 RF om återställande av försutten tid och dess motsvarighet i äldre regeringsformen har tillämpats endast beträffande processuella frister Gfr dock NJA 1972 s. 113). Nämnda bestämmelse i RF kan emellertid inte anses utgöra hinder mot att det meddelas föreskrifter om återställande av försutten lid även i fråga om frister av annat slag. Lagrådet synes inte heller mena att den bestämmelsen i och för sig skulle innebära ett sådant hinder.

En reglering av frågan om återställande av sådana frister som avses i den

 

Prop. 1980/81:8                                                         SlutprotokoU    1241

föreslagna bestämmelsen — dvs. tid för väckande av talan enligt vissa före­lägganden som har meddelats av kronofogdemyndigheten — kräver enligt RF lagform. Detta krav är uppfyllt genom den föreslagna bestämmelsen, och det förhållandet att det enligl bestämmelsen ankommer på en myndighet att i det enskilda fallet besluta om återställande av en försutten frist kan inte föranleda någon annan bedömning. Någon sådan principiell skillnad mellan verkan av underlåtenhet alt iaktta en processuell frist resp. en frist av nu förevarande beskaffenhet som lagrådet har gjort gällande kan enligl min mening inte upprätthällas Gfr t.ex. Welamson, Återställande av försutten fid. Svensk JurisUidning 1950 s, 801 f). Den situation som före­ligger när en sakägare har försuttit liden för att väcka lalan enligt ett före­läggande skiljer sig inte i sak från det fallet att sakägaren, efter att ha väckt talan i rätt tid men fält talan ogillad, försitter tiden för att fullfölja talan mol domen.

Enligt lagrådet möter del inte något hinder med hänsyn till RF:s regler, om en bestämmelse i saken utformas på så sätt att den som försitter en sådan frist som åsyftas föriorar sin rätt, om han inte inom viss ytterligare tid visar laga förfall. Huruvida en bestämmelse lagtekniskt utformas på ett sådant sätt eller såsom har skett i det remitterade förslagel torde dock inte vara avgörande för grundlagsenligheten.

TUl följd av hänvisningen till 58 kap. 12 8 RB blir tiden för att ansöka om återställande av försutten tid begränsad till tre veckor från det att förfallet upphörde och längst ett år från det att talan enligt föreläggandet senast skulle ha väckts. Den eventuella olägenheten av alt verkan av underläten­heten att efterkomma föreläggandet inte är helt definifiv under en viss tid uppvägs enligt min mening av intresset att den som har haft laga förfall för sin underlåtenhet alt väcka talan inte skall behöva förlora sin rätt.

Med hänsyn till det sagda är jag inte beredd att frångå det remitterade förslaget i den berörda frågan.

I fråga om bestämmelsen i 21 § tredje slyckel — att användning av ett särskilt rättsmedel inte får utan synneriiga skäl föranleda att en exekufiv försäljning hävs — har lagrådet ansett att bestämmelsen bryter mot principen att den som fullföljer en talan efter att ha anlitat ett särskilt rätts­medel inte skall vara i ett sämre läge än den som klagar i ordinär väg. Med anledning av vissa uttalanden i remissprotokollet om anlitande av särskilda rättsmedel beträffande exekutiv försäljning framhåller lagrådet vidare att prövningen av en talan som förs efter anlitande av ett särskilt rättsmedel inte fär påverkas av att ett sådant rättsmedel har använts.

För egen del vill jag framhälla att, som framgår av remissprotokollet, faktiska svårigheter kan möta då en exekutiv försäljning skall undanröjas. Egendomen kanske inte kan återställas eller dess värde kan ha förändrats. Dessa svårigheter, som ökar ju längre tid som har förflutit från försälj­ningen, mäste beaktas när fråga uppkommer om hävande av försäljningen. Det är därför enligt min mening motiverat att beträffande särskilda rätts-

 

Prop. 1980/81:8                                                         SlutprotokoU    1242

medel ta upp en bestämmelse om alt en exekutiv försäljning får hävas endast om synnerliga skäl föreligger. Någon motsvarande regel för det fall att talan förs i ordinär väg kan inte anses behövlig.

När det gäller resning och besvär över domvilla ankommer det i princip på högsta domstolen resp. hovrätten att beakta den föreslagna bestäm­melsen om synneriiga skäl vid prövningen huruvida resning bör beviljas resp. besvär över domvilla bifallas. Bestämmelsen utgör alltså i fråga om dessa rättsmedel en modifikation av de föreskrifter i 58 resp. 59 kap. RB lill vilka det hänvisas i första stycket av förevarande paragraf Vad därefter beträffar återställande av försutten tid för klagan över en exekutiv för­säljning blir den föreslagna bestämmelsen tillämplig först sedan högsta domstolen har återställt den föisuttna tiden och besvär därefter anförs över försäljningen. Tillämpningen av bestämmelsen ankommer då alltså på hovrätten i besvärsmälet. Det förhällandet att klaganden hade laga förfall för sin underlåtenhet att anföra besvär i ordinarie tid saknar givetvis dä i och för sig betydelse.

Sammanfattningsvis anser jag aUtså att den nu diskuterade bestäm­melsen bör behållas. Det kan tilläggas att bestämmelsen även blir tillämp­lig när resning har beviljats eller besvär över domvilla har bifallits be­träffande hovrättens eller högsta domstolens beslut med anledning av klagan över en exekutiv försäljning.

Lagrådet har också föreslagit vissa andra, redaktionella jämkningar i kapitlet. Jag har i allmänhet kunnat godta dessa förslag.

Utöver vad som har nämnts i det föregående bör vissa redakfionella ändringar göras i lagförslaget.

Hemställan

Med hänvisning fill vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen

att anta det av lagrådet granskade förslaget med vidtagna ändringar.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposifion foreslå riksdagen att anta det förslag som före­draganden har lagt fram.

 

Förkortningar

BrB    brottsbalken

CU     riksdagens civilutskott

Ds Ju departementsserie justifiedepartementet

FB     föräldrabalken

FfL    lagen (1971:494) om exekutiv försäljning av fast egendom

GB     giftermålsbalken

HB     handelsbalken

JB      Jordabalken

JO     justitieombudsmannen resp. jusfitieombudsmännens ämbetsberättelse

JP      lagen (1970:995) om införande av nya jordabalken

KB     Konungens Befallningshavande

KL     konkurslagen (1921:225)

KU     riksdagens konstitutionsutskott

LfL    lagen (1971: 500) om exekutiv försäljning av luft­fartyg m.m.

LU     riksdagens lagutskott

NJA   Nytt juridiskt arkiv Avd. I

prop. proposition

RB     rättegångsbalken

Rp      lagen (1946: 804) om införande av nya rättegångsbalken

rskr    riksdagsskrivelse

SfL    lagen (1973:1130) om exekutiv försäljning av registrerat skepp m. m.

SFS    Svensk författningssamling

SkU   riksdagens skatteutskott

SOU  statens offentliga utredningar

SU     riksdagens statsutskott

UB     förslag till utsökningsbalk

UL     utsökningslagen (1877:31 s. 1)

Up     förordningen (1877; 31 s. 51) om nya utsökningslagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall

USK utsökningskungörelsen (1971:1098)

ÄB     ärvdabalken

Beträffande förkortningar av remissinstanser kan hänvisas till s. 70.

1243

 

 

 

Innehåll

Proposition   ................................................................... ....... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll    ......................... ....... 1

Lagförslag: Utsökningsbalk   .......................................... ....... 4

Utdrag av regeringsprotokollel den 16 mars 1978 ......... ..... 68

1   Inledning .....................................................................       68

2   Nuvarande ordning ......................................................       71

 

2.1    Översikt över gällande bestämmelser.....................       71

2.2    Exekutiva myndigheter............................................       73

 

2.2.1    Historik ...........................................................       73

2.2.2    Kompetensfördelningen mellan överexekutor

och utmätningsman ........................................       74

2.2.3    Kronofogdemyndigheterna..............................       77

2.2.4    Överexekutorerna ..........................................       80

2.3 Handläggningen av mål angående indrivning av

skaller, böter o. d. (allmänna mål).......................... ..... 82

2.4    Självrältelse............................................................ ..... 84

2.5    Statistiska uppgifter................................................       85

3 Lagberedningens förslag lill utsökningsbalk................. ..... 85

3.1 Förslagets huvudsakliga innehåll............................ ..... g5

3.2    Exekutiva myndigheter........................................... ..... 89

3.3    Handläggningen av mäl angående indrivning av

skatter, böter o. d. (allmänna mål).........................       94

3.4 Självrätlelse............................................................       94

4 Remissyttrandena........................................................       98

4.1    Allmänna synpunkter på förslaget.......................... ..... 98

4.2    Exekutiva myndigheter........................................... ... 101

 

4.2.1    Allmänna synpunkter ......................................     101

4.2.2    Exekutiv försäljning av fast egendom m.m......     108

4.2.3    Handräckning...................................................    111

4.2.4    Prövning av klagan..........................................     113

4.2.5    Andra uppgifter som åvilar överexekutor........ ..... Hg

4.3 Handläggningen av mål angående indrivning av

skatter, böter o. d. (allmänna mål).........................     119

4.4    Självrätlelse............................................................     123

4.5    Lagtekniska frågor..................................................     128

5 Föredraganden.............................................................     129

5.1 Allmänna synpunkter på en ny utsökningslag-

sfiftning...................................................................     129

5.2 Exekutiva myndigheter............................................     134

5.2.1    Allmänna synpunkter .....................................     134

5.2.2    Förordnande om verkställighet i vissa fall

av dom m.m..................................................... ... 139

5.2.3    Exekutiv försäljning av fast egendom m. m.... ... 140

5.2.4    Handräckning..................................................     144

5.2.5    Prövning av klagan......................................... ... 146

5.2.6    Uppgifter som åvilar överexekutor enligt

särskUda författningar.................................... ... 152

5.2.7       Konsekvenser i fråga om personal av

överexekutors avskaffande.............................     152

5.3 Handläggningen av mål angående indrivning av

skatter, böter o. d. (allmänna mål).........................     153

5.4 Självrättelse............................................................ ... 157

InnehåU 1245

 

5.5    Lagtekniska frågor....................................... .. 168

5.6    Ikraftträdande m. m..................................... .. 170

5.7    Upprättat lagförslag.....................................    171

6 Motivering till de särskilda kapitlen.......................    171

1  kap. Inledande bestämmelser ......................... .. 179

2  kap. Förfarandet hos kronofogdemyndigheten..... .. 202

3  kap. Exekufionsfitlar.......................................    281

4  kap. Utmätning............................................. .. 342

5  kap. Undantag från utmätning......................... .. 493

6  kap. Säkerställande av utmätning..................... .. 506

7  kap. Utmätning av lön m. rn............................    533

8  kap. Allmänna bestämmelser om exekutiv försälj-

ning m.m...............................................   557

9 kap. Försäljning av lös egendom i allmänhet

och indrivning av ulmätt fordran m.m.......... .. 601

10  kap. Försäljning av registrerat skepp................ .. 645

11  kap. Försäljning av registrerat luftfartyg........... .. 650

12  kap. Försäljning av fast egendom..................... .. 653

13  kap. Redovisning av influtna medel................... .. 673

14  kap. Verkan av exekutiv försäljning m.m............ .. 710

15  kap. Införsel ............................................... .. 730

16  kap. Annan verkställighet............................... .. 755

17  kap. Kostnader.............................................   822

18  kap. Besvär................................................. .. 848

 

7   Hemställan  .................................................... .. 882

8   Beslut............................................................ .. 882

Utdrag av regeringsprotokollel den 28 Juni 1979   .... .. 883

1   Allmänna synpunkter   ..................................... .. 883

2   Motivering till de särskilda bestämmelserna  .........    885

3   Hemställan    ................................................. .. 897

4   Beslut   ......................................................... .. 897

Bilaga 1 Lagberedningens förslag   ........................    898

Bilaga 2 Förslag remitterat den 16 mars 1978   ........ .. 965

Bilaga 3 Förslag remitterat den 28 juni 1979   ......... .. 1038

Bilaga 4 Statisfiska uppgifter   .............................   1049

Utdrag av lagrådets protokoll den 28 mars 1980 ......   1055

Inledande synpunkter   ...................................... . 1055

1  kap...........................................................................    1064

2  kap........................................................................... .. 1067

3  kap........................................................................... .. 1075

4  kap...........................................................................    1093

5  kap........................................................................... .. 1122

6  kap........................................................................... .. 1127

7  kap........................................................................... .. 1129

8  kap...........................................................................    1133

9  kap........................................................................... .. 1135

 

12kap...........................................................................    1139

13kap...........................................................................    1139

14kap........................................................................... .. 1142

15kap...........................................................................    1155

16kap........................................................................... .. 1160

17kap........................................................................... .. 1168

18kap........................................................................... .. 1171

InnehåU   1246

 

Utdrag av regeringsprotokollet den 5 juni 1980   ..... 1188

Inledning   .................................................... 1188

1  kap........................................................................... 1193

2  kap........................................................................... . 1194

3  kap........................................................................... . 1199

4  kap........................................................................... . 1204

5  kap........................................................................... 1217

6  kap........................................................................... 1218

7  kap........................................................................... 1218

8  kap........................................................................... 1220

9  kap........................................................................... 1221

 

12kap........................................................................... 1221

13kap........................................................................... 1221

14kap........................................................................... 1222

15kap........................................................................... 1231

16kap........................................................................... 1232

17kap........................................................................... 1234

18kap........................................................................... 1236

Hemställan    ...    ............................................. 1242

Beslut   ..............    ......................................... 1242

Förkortningar   ................................................. 1243

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1980

InnehåU 1247